Peter den Store

K. Waliszewski

Bemyndigad öfversättning af

Axel Bergström

Stockholm

Wahlström & Widstrand.

STOCKHOLM

Isaac Marcus" Boktr.-Aktiebolag

1898.

FÖRSTA DELEN

UPPFOSTRAN.

FÖRSTA BOKEN

Från Asien till Europa.

FÖRSTA KAPITLET
Kreml och Tyska förstaden

Så stafvas och uttalas ordet på ryska; Kremlin är den polska formen.

1. Alexejs giftermål. — Valet af gemål. — Kronan åt den skönaste. —

Sofkammaren i Kreml. — Natalia Narisjkin. — Peters födelse. —

Faderskapet bestridt. — Strid mellan släkterna Narijskin och

Miloslavskij. — Förvisningen. — II. Kreml. — Krypta, seralj och fängelse.

— Tio århundradens historia. — Moskvas och Kievs Ryssland. —

Nordmännens eröfringar. — Försvunnen glans. — Rujriksättlingar. —

Jaroslav den Store och Henrik I af Frankrike. — Den mongoliska

invasionen. — Fallet. — Upprättelsen. — Moskovitiskt öfvervälde under

mongoliskt protektorat. — Frigörelsen. — Ivan den Store. —

Dagningen till en ny odling. — Europeiskt inflytande. — Polacker, tyskar,

engelsmän och holländare. — III. Tyska förstaden. — Europa och

Asien. — Ett moskovitiskt judekvarter. — Civilisatoriskt arbete. —

Blomstringstid. — Peters väg i framtiden. — IV. Pröfningens dagar. —

Sista försöket med den asiatiska regimen. — Alexejs och Feodors

död. — Tsardömet som valrike. — Patriarkernas roll. — Narisjkins

få öfverhanden. — Peter utropas till tsar. — Kortvarig triumf. —

Miloslavskijernas hämnd.

I.

Peter Alexejevitj föddes den 30 maj år 1672, år

7180 enligt den kalender, som då för tiden var gällande

i landet. Två och ett halft år tidigare hade den gamla

Kreml i Moskva varit vittne till ett egendomligt skådespel:

från de aflägsnaste provinser, ur de mest olikartade

samhällslager, från adeln och folket, från slott och koja, till och

med ur klostren hade man bland de skönaste, som kunde

anträffas, utvalt unga flickor i dussintal, hvilka på en af

tsaren bestämd dag infunnit sig i hans palats. Där hade

de på måfå packats tillsammans i sex rum, hvarest de

fingo lefva de orientaliska kvinnornas lättjefulla och

enformiga lif, såsom den tidens moskovitiska kvinnor plägade.

Litet handarbete skänkte dem knappast någon förströelse;

en och annan sång lifvade knappast upp dem. De hade

drömt, trånat, suckat och gäspat vid åhörandet af

underbara och barocka legender, som berättats för dem om och

om igen. När så aftonen kom, ja, då hade de hastigt

glömt de långa, tråkiga timmarna, ledans och den otåliga

väntans timmar, då hade själen vaknat upp och skälft

af ifrig åtrå efter ett underbart äfventyr, af den

feberrysning, som några minuter af ljuf förvirring, oro och hopp

gång på gång framkallat. På tröskeln till den

gemensamma bostaden, som vid nattens inbrott förvandlats till

sofrum, hade några män visat sig; två af dem hade gått

längs med de trånga bäddarna, där de sköna hvilade, och

hade obesväradt med betydelsefulla blickar och gester granskat

dem. En af dessa män var tsar Alexej Michailovitj, tsaren

i egen hög person, som ledsagad af sin läkare, bland dessa

okända kvinnor sökte finna en hustru värdig hans val,

"kvinnan passande för suveränens nöje", som det då hette,

henne, som han följande dag skulle göra till storfurstinna

och sedan till alla ryssars tsarinna, vore hon än dotter till

den uslaste af hans lifegna.

Detta var en redan två århundraden gammal sedvänja,

som lånats från Byzans af politiska bevekelsegrunder, men

äfven i någon mån af nödtvång. Ivan Vassiljevitj (den

Store, 1435—1505) hade förgäfves sökt att erhålla en

utländsk prinsessa till gemål åt sin son. Af konungen af

Danmark och af markgrefven af Brandenburg hade han

fått förödmjukande afslag. Själf ville han ej veta af en

förbindelse med sina grannar och rivaler, de ryska

furstarna. Han lät därför föra femton hundra unga flickor

till Moskva: det storfurstliga diademet skulle tillfalla ej

den förnämaste, utan den skönaste. Ett århundrade senare

hade tsar Michail Feodorovitj gjort ett nytt försök att

inleda en äktenskapsförbindelse i utlandet, men hade ej haft

bättre lycka, ty den danska konungen hade till och med

vägrat att mottaga de moskovitiska sändebuden. Från den

stunden hade ofvannämnda bruk stadgat sig. Herrar och

damer vid hofvet fingo i uppdrag att vid deras ankomst

till Moskva granska de unga flickor, som hörsammade

kallelsen. Det var en sträng och detaljerad undersökning,

som ej förbisåg något. Man lyckades på detta sätt att

genom en gradvis skeende utgallring komma därhän, att

man kunde erbjuda tsaren de utsöktaste läckerbitarna.

Det hände dock stundom, att bruket endast iakttogs

för formens skull, och detta var just fallet år 1670. De

sköna slumrerskornas inbillning spelade förgäfves, och

förgäfves var allt deras nattliga koketteri. Furstens val var

redan gjordt före deras ankomst. Tsar Alexej Michailovitj

var år 1667 trettioåtta år gammal och änkling efter sin

första gemål, en Miloslavskij, som skänkt honom fem söner

och åtta döttrar. Tre af dessa söner voro döda, och de

öfverlefvande, Feodor och Ivan, voro sjukliga, hvarför det

var naturligt, att tsaren måste tänka på att gifta om sig.

Hans beslut stadgade sig, då han i Artamon Siergejevitj

Matvjejevs hus fick se en vacker brunett, hvilken han först

tog för sin förnämsta gunstlings dotter. Hon var emellertid

blott en hans myndling och hette Natalia Kirillovna Narisjkin.

Hennes far, en fattig och obetydlig landtjunkare, hade

anförtrott henne i den rika och mäktiga bojarens vård. Den

sköna Natalia hade emellertid aldrig kunnat visa sig inför

furstens bländade blickar i ett äkta moskovitiskt hus,

som iakttagit vedertagna seder och bruk. Den unga flickan

hade där förblifvit dold bakom terems ogenomträngliga dörrar.

Men man bröt i Matvjejevs hem mot häfdvunna regler, ty

Artamon hade gift sig med en utländska, en Hamilton.

Revolutionsstormen, som öfvergått de förnäma jakobitiska

K. WALI8Z EWSKI

familjerna, hade slungat några spillror af dessa ända upp

till det aflägsna och barbariska rikets ogästvänliga

breddgrader. Alexej mottog väl dessa främlingar, och Matvjejev

hade till en del sitt giftermål med en af dem att tacka

för den gunst han åtnjöt. Han hade förvärfvat sig en

viss bildning; han läste mycket och hade ett bibliotek, ett

fysikaliskt kabinett och ett litet kemiskt laboratorium.

Natalia satt till bords med sina fosterföräldrar och stundom

till och med med deras gäster. Först tillkännagaf Alexej,

att han åtog sig att skaffa henne en make, "som ej var

så noga med hemgiften", hvarpå han plötsligt fattade

sitt beslut och friade. Artamon Siergejevitj blef mera

förskräckt än glad. Redan hans ställning som gunstling

hade förskaffat honom tillräckligt många fiender. Tillhörande

den föga framstående släkten Narisjkin, hade han trängt

fram i första ledet och hade samlat i sina händer ledningen

af flera förvaltningsgrenar: utrikes ärendena, myntväsendet,

hofministeriet, chefskapet för stréltsema, guvernörskapet i

Lill-Ryssland, Kasan och Astrachan. Han anhöll, att

skenet åtminstone skulle bibehållas och att Natalia skulle få

infinna sig i sofsalen i Kreml. Alla formaliteter

iakt-togos också samvetsgrannt. Onkeln till en vacker aspirant

kom till och med i delo med rättvisan, emedan han sökt

använda svek till förmån för sin nièce, och underkastades

den stora och lilla tortyren med knutpiskan, galgen och

bålet.

Giftermålet ägde rum den 22 januari 1671, och den

30 maj (12 juni) 1672 födde Natalia Kirillovna en son.

Just samma dag gaf Ludvig XIV Boileau anledning att

skrifva en berömd epistel genom att åse, huru hans armé

under Condés och Turennes befäl tågade öfver Rhen; samma

dag öfverskred den turkiska armén på motsatt håll i Europa

Dnjester för att gifva den stora konungen en handräckning

och falla kejsaren i ryggen. I Moskva brydde man sig

föga om vare sig den ena eller andra af dessa båda händelser,

upptagen som man var af glädjen öfver att en tsarevitjPETER DEN STO BE

kommit till världen." Där lefde man sitt lif obemärkt och. i

små förhållanden och bekynirade sig föga om den europeiska

politikens stora strömningar. Ännu i dag sväfvar man i

ovisshet och tvistar om den plats där Rysslands störste son

föddes. Var «det i Moskvas Kreml? Eller på det

närliggande slottet Kolomenskoje, som kallats det ryska

Betlehem? Månne i Ismajlovo? Man saknar hvarje säkert

vittnesbörd därom. Men det är icke blott om detta man tvistar.

Kroppsligen och andligen liknade Peter ingalunda sina äldre

syskon, som voro svaga och sjukliga, såsom Feodor och

Ivan, eller med medfödda sjukdomsfrön i blodet, såsom den

sköna Sofia själf. Hade väl Alexej, hvars egen hälsa var

undergräfd och som snart dog, kunnat gifva sin son denna

jättegestalt, dessa muskler af järn och denna öfversvallande

lifskraft? Hvem eljest var det då! Var det en tysk läkare,

som utbytt den dotter, som var Natalias verkliga förstfödda,

mot sin egen son af mankön? Eller en hofman, Tichon

Nikititj Stresjniev, hvilken tillhörde en obemärkt släkt, som

blifvit upphöjd genom tsar Michail Romanovs giftermål med

den sköna Eudoxia? Under rusets inflytande sökte Peter

en gång längre fram i tiden att genomtränga detta mörker.

"Den där", utropade han, i det han pekade på en af sina

dryckesbröder, Ivan Mussin-Pusjkin, uvet åtminstone, att

han är son till min far. Men till hvem är väl jag son? Är

det till dig, Tichon Stresjniev? Lyd och tala utan fruktan!

Tala, eller jag stryper dig! . . .u — "Bajusjka, nåd! Jag

vet inte, hvad jag skall svara . . . Jag var inte den ende!u

Men det går ju så många historier!

Med Alexejs död (1674) begynte en period af inre

strider, som ledde till Peters stormuppfyllda och blodiga

despoti. Den blifvande reformatorns öde fick genom denna

period sin afgörande prägel. Han blef från första stunden

hjälten i ett drama och därjämte den naturlige chefen för

ett oppositionsparti. Vid den gemensamme härskarens

knappast kallnade lik kommo de båda familjerna i strid,

hvilka genom tsarens båda äktenskap dragits fram ur6

K. W-AXI8ZEW8KI

mörkret. Släkten Narisjkin trodde sig senare upptäcka, att

dess ursprung var jämförelsevis lysande genom dess

härstamning från en tjeckisk familj Narisci, som varit suverän

i Egra; tataren Narich, som historikern Müller anträffat

i knjazen Ivan Vassiljevitjs följe (1463), .förefaller mer

autentisk. Släkten Miloslavskij utgjorde den moskovitiska

grenen af en gammal litavisk familj, Korsak, som ännu

lefver i Polen. Beröfvade rang och inflytande af

nykomlingarna, kände Miloslavskijerna sig dubbelt kränkta och

förödmjukade. Natalias fader, Kirill Polujektovitj, hade

på några år blifvit landets rikaste magnat, hofråd (dumnij

dvorjanin) och en af kronans högste ämbetsmän (okolnitjij).

Klockorna, som ringa vid Alexejs begrafning, förkunna för

Kirills motståndare, att hämndens timme är slagen.

Miloslavskij mot Narisjkin! Under tretton år kommer detta

stridsrop att utöfva sitt inflytande på Rysslands öden och

kasta det in i blodiga strider mellan partier, som kämpa

om makten. Besegrad redan i den första skärmytslingen, är

Matvjejev, Natalias fosterfader, det första offret i raden af

sådana. Han fängslas, underkastas tortyr och förvisas till

Pustoziersk i Sibirien, där han nära nog svälter ihjäl. Ett

ögonblick är det frågan om att inspärra Natalia i ett kloster;

man nöjer sig dock med att skicka modern och sonen till

Preobrasjenskoje, en by i närheten af Moskva, hvarest Alexej

låtit uppföra ett landthus. Peter lämnar sålunda Kreml. Han

återkommer dit endast för kort tid och då nödgas han

underkasta sig de grymmaste pröfningar och de förhatligaste

förolämpningar; han får bevittna mordet på de sina, huru

suveränens auktoritet trampas i smutsen, sin egen afsättning.

Från den stunden hyser han ett oblidkeligt hat till det

dystra palatset. Till och med som segrare och allsmäktig

härskare är han alltid angelägen om att vända det ryggen.

Och denna brytning med Kreml kommer att utgöra

symbolen af hans lif och hans verk.PETER DEN STO BE

II.

Den nuvarande Kreml, som utgör en af slumpen

åstadkommen hopgyttring af olikartade, till största delen

stillösa byggningar utan karaktäristisk prägel, kan endast

gifva en mycket ofullkomlig föreställning om hvad Alexej

Michailovitjs boning bör hafva varit vid slutet af

sextonhundratalet. 1701 och 1737 års eldsvådor och

nybyggnaderna år 1752 hafva knappast lämnat kvar mer än

spillrorna af den egendomliga italienska renässans, som i

slutet af fjortonhundratalet infördes af dottern till en

Paleologus, hvilken uppfostrats i Rom. Man ser ännu

spåren af en Fioravantes, en Solaris, en Alevis snille i

kamp med den byzantinska traditionen: några kyrkor, delar

af några palats, samt den yttre ringmuren, som snarare

tyckes afsedd för ett befästadt läger än för en

fursteboning, med sina enkla vallar och tegeltorn, hvilka med

sina smäckra konturer likna krigare på post. Utanför

Kreml är det endast Vassilij den Heliges kyrka på Böda

torget, som ger oss en verklig bild af en förgången tid.

Det fanns utan tvifvel förr öfverallt i det inre af Kreml

denna bisarra sammanblandning af stilar, från gotikens

Tyskland till Indien, Byzans och Italien, med ett öfvermätt

af sirater, former och färger. Man ser öfverallt trånga

rum, låga hvalf, mörka gångar, lampor, som blinka i mörkret,

ockrans och cinobers gula och röda glans på väggarna,

järngaller framför alla fönster, beväpnade män vid alla

dörrar, en myllrande befolkning af soldater och munkar.

Palatset gränsar till kyrkan och klostret öch skiljer sig

knappast från dem. Suveränen på sin tron liknar

helgonreliken i sitt skrin strax bredvid. Öfverallt i denna

underbara sammangyttring af profana och heliga byggnader,

hus, katedraler och kloster i trettiotal hör man olika ljud,8

K. W-AXI8ZEW8KI

som dämpas af de täta murarna, de tunga orientaliska

tapeterna och den kvafVa instängda luften och som växla,

men sammansmälta till en obestämd harmoni. Man hör

prästernas psalmsång från templen, de i terem instängda

kvinnornas visor, stundom det lifliga sorlet från en orgie

i en aflägsen del af palatset eller det skärande klagoskriet

från en fånge, som marteras i någon kasematt. Men i regeln

är det tyst; man talar hviskande och trefvar sig fram

försiktigt; man observerar och blir observerad. Det hela är

på en gång en krypta, en seralj och ett fängelse.

Under sådana förhållanden är Kreml icke blott tsarens

boning; den är hela Ryssland i koncentrerad form, ett

underbart Ryssland, redan nära tio århundraden gammalt,

men likväl barnsligt, med en lång historisk förtid tilländalupen

och med utsikten till en begynnande historia framför sig;

ett Ryssland, som är skildt från sina grannar i Europa och

okändt af dem och dock har det renaste europeiska blod i

sina ådror och europeiska traditioner i sin historia genom

förbund och släktskapsförbindelser och äfven gemensamhet

i med- och motgång, under segrar och nederlag. Från

nionde till tionde århundradet, samtidigt med att de första

franska konungarna, Karl den Tjocke och Ludvig Barnet

med svårighet sökte försvara sina egodelar mot de nordiska

röfvarenas angrepp, satte andra sjökonungar foten i land på

Östersjöns kuster. Därborta ryckte nordmannen Rolf från

Karl den Enfaldige den kustremsa, som blifvit uppkallad

efter hans folk; här, på den väldiga slätt, som sträcker sig

från Östersjön till Svarta hafvet, grundade nordmannen

Rjurik ett välde midt ibland den fåtaliga finska och slaviska

befolkning, som skänkte något lif åt dessa ödemarker 1).

") Bestridd af slaviska historieskrifvare, forefaller dock historien om

denna eröfring konstaterad. Se rörande detta Solovjevs vederläggning af

llovajskijs teorier (vol. VII. Bezobrazovo Studier i politiska ämnen

1879) och fader Martinov"s studier (Revue des sciences historiques, juli

1875, Polybiblion 1875). — Solovjev går dock in på den för

national-f&f&ngan tröstrika teorien att de slaviska stammarna frivilligt underkastat

sig en utländsk knjaz, som inkallats för att härska öfver dem.PETER DEN STO BE

Ett och halft århundrade senare blef på tre vidt skilda håll

i Europa samma folkstams öfverlägsenhet bekräftad genom

ärofulla segrar under trenne höfdingar: i Italien kom huset

Hauteville till makten under Robert Guiscard, Vilhelm fick

fast fot i England, och Jaroslav härskade i Ryssand.

Detta Ryssland var ej det moskovitska; Moskva fanns

ännu icke till. Jaroslavs hufvudstad var Kiev, som var bra

olika Moskva och hade en mycket mera västerländsk prägel.

I Kiev stodo Rjuriks ättlingar i regelbunden förbindelse

med Grekland, Italien, Polen och Tyskland. Byzans skänkte

dem munkar, lärda och glänsande prelater, Italien och

Tyskland arkitekter, handtverkare, köpmän och elementen

af den romerska rätten. Omkring år 1000 stiftade Vladimir,

folksångernas "Röda sol", en lag, att herremännen skulle

skicka sina barn till de skolor han inrättat i

samband med kyrkorna; han. anlade vägar och deponerade i

kyrkorna normaltyper för mått, mål och vikt. Hans

son Jaroslav (1015 —1054) präglade mynt, byggde slott,

smyckade torgen i sin hufvudstad med grekiska och romerska

statyer och lät utarbeta en lagbok. De fem taflor, som

förvaras i Vatikanen under namn af den Capponianska

samlingen, gifva ett autentiskt vittnesbörd om och ett märkligt

prof på den ryska konst, som blomstrade i Kiev undei;

det tolfte århundradet 1). De äro utförda med en

fulländning, som ingalunda är underlägsen arbetena af de äldsta

italienska konstnärerna, såsom t. ex. Andrea Rico di Candia.

Och denna förutblomstring förekom icke ensamt i Kiev; år

1170 sysslade knjazen Roman Rostislavitj i Smolensk med

vetenskapliga studier, anskaffade ett bibliotek och

grundade skolor och seminarier, där man undervisade i de klassiska

språken. Från ena ändan till den andra af det väldiga

like, hvaraf konturerna började framträda mellan Don och

") Samlingen utgör en gåfva af Peter den Store till en grefve Capponi

som erkfinnande af hans förtjänster vid ingående af ett handelsföredrag

med Grekland.10

K. W-AXI8ZEW8KI

Karpaterna, mellan Volga och Dvina, pågick en liflig

handelsförbindelse med västern, med norra och södra Europa.

Novgorod behärskade Östersjön; i Kiev voro gatorna

uppfyllda af nordiska, slaviska, ungerska, venetianska,

genuesiska, tyska, arabiska och judiska köpmän i brokig

blandning, hvilka månglade med allehanda varor; år 1028 funnos

därstädes ända till tolf salutorg.

Och dessa furstar af Kiev behöfde ej söka sina gemåler

i sina undersåtars terem. Jaroslav fick sin från Sverige

i Ingegärd, Olof Skötkonungs dotter; en af hans söner

Ysievolod äktade kejsarens i Konstantinopel, Konstantin

Monomaks dotter, en annan son Vjatjeslav gifte sig med en

grefvinna Stade, åter en annan Igor med Kunigunda,

grefvinna af Orlamünde. Hans äldsta dotter Elisabet äktade

Harald Hårdråde i Norge, den tredje i ordningen, Anastasia,

konung Andreas I af Ungern. Ar 1048 kommo tre biskopar,

Gautier af Meaux, Grosselin af Chalignac och Roger af

Chålons, till Kiev för att anhålla om hans andra dotter

Annas hand i konung Henrik I:s af Frankrike namn.

All denna härlighet störtade tillsammans och försvann

spårlöst före midten af 1200-talet. I själfva verket hade

ännu ej ett verkligt rike uppstått, en byggnad med fast

grund, som kunde motstå ett våldsamt anlopp. Ehuru furstarna

af Kiev, Novgorod eller Smolensk, dessa Rjuriksättlingar,

hade en märklig organisationstalang jämte krigisk begåfning,

buro de dock prägeln af sitt ursprung, visade en tendens till

våldsamhet och utsväfningar, som tiden ensam och ett gradvis

skeende fogande efter mera odlade samhällens seder och

lagarna för fast organiserade stater skulle kunna utplåna.

De fingo ej tillräcklig tid på sig därtill. Sammanstötningen

ägde rum år 1224, då Batys mongoliska horder

uppträdde. Vid denna tid fanns det, efter ett försök till

sammanslutning, som Vladimir Monomak gjort i början af

12:te århundradet, ett sextiotal furstar, som mellan Volga och

Bug, kämpade om härskarmaktens spillror. Baty och Mangu,PETER DEN STO BE

en ättling af Gengis-Kan, nödgade dem att sluta sig

tillsammans.

Tre århundradens ansträngningar och försök till

landets civiliserande försvunno i dammolnen, som upprördes

under hundra tusen hästars hofvar. Af detta forna

Ryssland, som fått europeisk prägel genom eröfringen, men

dock bibehållet sina nationella egendomligheter genom att

hastigt sammansmälta det obetydliga nordmannaelementet

med den nya omgifningen, återstod intet. Under det följande

århundradet, mellan 1319 och 1340, föllo Kiev och

omgifvande länder i händerna på de litaviska furstarna, de

blifvande konungarna af Polen. Genom att lägga dem till

det nya polsk-litaviska riket förenade Jagello under sin spira

alla spillrorna af Monomaks kortvariga välde, Röda

Ryssland, Hvita Ryssland, Svarta Ryssland och Lill-Ryssland,

alla Ryssländerna, som man senare sade, men det var mest

öknar han fick. Man skulle då kunna tro, att

Rjurikättlin-garnas historia var afslutad.

Den börjar ånyo längre bort, något öster om det oerhörda

område, som ödet utvalt till boningsort för det tallösa folk,

hvars utveckling skulle bli olik alla andras. I Volgas öfre

floddal, vid stränderna af Moskvafloden hade alltifrån tolfte

århundradet en obetydlig köping, som var omgifven af en

tunnsådd finsk befolkning och försvarades af ett fäste, varit

boningsort och arfvedel för en af Rjuriks afkomlingar.

Sedan denna köping under de upphörliga striderna mellan

Rjurikovitjerna flere gånger förstörts och under den

mongoliska invasionen äfven jämnats med marken, hämtade den

sig åter, blef allt större och större och bildade vid början

af trettonhundratalet medelpunkten i en ny förening af

nordiska, slaviska och finska element. Genom att fogligt

underkasta sig den asiastiska eröfrarens ok, lyckades man

göra inkräktaren till ett redskap för ordnandet af

samhällsskicket, för upprätthållandet af den inre ordningen och

för utvidgandet af maktområdet. Den ursprungliga

befolkningen i denna köping dref det genom tålamod och slug-12 K. WALI8Z EWSKI

het därhän, att den fick uppträda som en mellanhand mellan

eröfraren och de eröfrade folken, en mellanhand, som

tolererades, å ena sidan emedan den var nyttig och å den andra

emedan den var nödvändig. Den förnedrade sig till att

spela rollen af skatteindrifvare för den gemensamma herrens

räkning, af polis, ja, efter behof, af bödel. Den ökade

och befastade så småningom sitt inflytande och bibehöll

det öfvertag den förvärfvat till detta pris, och slutligen

kom den länge väntade och med omsorg förberedda dag,

då den kunde känna sig tillräckligt stark att bryta det

förnedrande förbundet, hvaraf den betjänat sig för att göra

sig fri.

Detta räckte mer än två århundraden; två

århundraden, under hvilka grannskapets knjazer, Perejaslavl, Rjazan,

Vladimir, Uglitj, Chalitj, Rostov, Jar

småningom, den ene efter den andra, blefvo först vasaller,

och sedan helt enkelt första undersåtar, bojarer, under

knjazen i Moskva, hvilkens makt ökats omåttligt. Under

denna tid försvagades allt mer och mer mongolernas makt,

hvilka voro söndrade och försvagade genom inbördes tvister.

Slutligen, omkring år 1480, var pröfningens tid tillända och

den förvånade världen kom plötsligen till insikt om att

det uppstått någonting nytt mellan Europa och Asien, ett

nytt rike, hvars härskare tillkämpat sig oberoende. Han

hade kastat den Gyllene horden öfver gränsen till det

nybildade omätliga rike, som lydde hans bud. Han hade

eröfrat Novgorod och Tver och i Rom äktat en prinsessa

från Konstantinopel; han hade upptagit den tvåhöfdade

örnen i sitt vapen. Hans namn var Ivan, och hans

undersåtar kallade honom Ivan den Store.

Men detta nya välde var ett annat än det kievska.

Om man undantager härskarens härstamning, ägde det intet

af det, som utgjorde Jaroslavls och Yladimirs makt och

ära. Äfven om denne storfurste af Moskva kallade sig

herre öfver alla Ryssländerna, så voro de provinser, som

han genom denna titel gjorde anspråk på, icke hans.PETER DEN STO BE

För tillfallet tillhörde de Polen. Hvad han ägde låg till

tre fjärdedelar utom området för nordmännens ursprungliga

eröfringar, och i hans hufvudstad liksom i hans rike hade

allt eller nästan allt ett annat ursprung och en särskild

prägel. Europa var så att säga. icke med i allt detta.

Då den turansk-mongoliska floden, drog sig tillbaka, hade

den på den arisk-slaviska jorden kvarlämnat som en tät

bottensats hvad den ägde af beståndande karaktär i

styrelseform, seder och vissa andliga erfarenheter, men å andra

sidan intet frö till odling, och det af goda skäl. Om man

frånser den byzantinsk-ryska kyrkan, hvilkens traditioner

bevarats af grekiska präster och munkar, voro den stat

och det samhälle, som bildats under Batys efterträdares

sekellånga förmynderskap, i grund och botten asiatiska och

till sin natur barbariska. Genom den långa skilsmässan

från Europa hade staten och samhället förblifvit främmande

för de storartade företeelser, hvarigenom Västerlandet

sammansmält till en andlig och moralisk enhet, nämligen

feodalväldet, korstågen, riddarväsendet, romerska rättens studium,

hvarur den moderna anden framgått genom att uppsöka

källorna, samt den stora striden mellan den andliga och

världsliga makten, som väckte till lif frihetens ande. Grenom

att afböja föreningen med Rom, för hvilken konciliet i

Moréns arbetade och som Kievs metropolit gått in på,

hade Moskvas metropolitområde, som stiftats 1325 eller

.1381, frivilligt och med full afsikt brutit med den

västerländska världen. Bannlysta af påfven, hade dessa fjärran

boende och okända orientaliska schismatiker förklarats i akt

af kristenheten. Då man ledsnat på att disputera med dem,

hade de öfverlämnats åt glömskan.

..Fröna till odling visade sig dock åter, om än

långsamt, och. genomträngde den tjocka asiatiska bottensatsen.

De kommo från alla möjliga håll, men alltid från Europa,

och först från Polen, tack vare de litaviske ädlingarna, dessa

polacker, som en gång varit ryssar. Ivan den Förskräckliges

medhjälpare Kurbskij, som sedan reste sig upp mot sin14

K. W-AXI8ZEW8KI

herre, hade, innan han flydde öfver till sina grannar, stått

i förbindelse med släkten Czartoryski, som från hjässan till

fotabjället förblifvit ryssar och ortodoxa. Då Ivan själf

återkom från ett lyckligt fälttåg mot Polen, hemförde han som

krigsbyte och som symboliskt segertecken det första

boktryckeri Moskva skådat. A andra sidan hade eröfringen

af Novgorod (1475) bragt det nya moskovitiska riket i

beröring med Hansan. Ar 1553 skedde upptäckten af

Dvinas mynning af engelsmännen; härpå följde

grundläggningen af Archangel och öppnandet af handeln på

Ishafvet. Men så kom åter en invasion, och kampen för

tillvaron måste börjas på nytt igen. Lyckligtvis kommo

inkräktarna denna gång från ett annat håll. Det var en

svallvåg från Europa, som drog sig tillbaka fortare och

lämnade efter sig annat än dy. De polska arméerna släpade

med sig på sina bagagevagnar det påfliga Roms hela

attiralj : jesuiterna och bernhardinerna, den katolska

propagandan och den skolastiska vetenskapen. Efter de bildade,

talföra och listiga jesuiterna kommo de eleganta och

förfinade falska tsarerna, som likaledes voro af polsk börd.

Dmitrijs och Marina Mniszechs hof tog till mönster

Sigismunds, som själf lärt af sin gemål Bona Sforza. En polsk

orkester blandade sina världsliga melodier in i den ortodoxa

kultens ceremonier! Till och med då till sist den

nationella saken definitivt triumferade, gjorde det polska och

västerländska inflytandet sig gällande gent emot det segrande

moskovitiska elementet. Då tsar Alexejs arméer togo Kiev

i besittning, funno de utan tvifvel inga spår af den forna

glans, som den mongoliska invasionen funnit därstädes.

Det var dock bättre än tomheten i Moskva. Där funnos

af polackerna grundade skolor, ett boktryckeri, som kunde

ersätta Ivans, hvilket genast förklarats i akt i Moskva

och förstörts, en grekisk-latinsk prästakademi, med ett ord

ett kapital af civilisation, som man lätt skulle kunna

tillgodogöra sig.PETER DEN STO BE

ni.

Från och med denna tidpunkt var det möjligt for

Moskva att träda ut ur Asien och in i Europa igen utan

att öfverskrida sina gränser. Om Peter, som jagats från

Kreml af ett fiendtligt parti och så att säga kastats ut på

gatan, ej hyste någon lust att återuppsöka fadernehemmet,

berodde det på att han i närmaste grannskapet anträffat

en mera tilldragande vistelseort. Då Ivan bemäktigat sig

Novgorod, den republikanska staden, som varit så svår

att kufva, hade han beslutat att kväsa dess uppstudsiga

sinnelag — genom att gifva den en ny befolkning. Tio

tusen familjer måste byta vistelseort. I Ryssland känner

man till hemligheten med sådana där administrativa kupper,

hvarigenom en hel befolkning flyttas. De, som förvisats

från Novgorod, hade begifvit sig till Moskva, där man

beredt rum åt dem genom att skicka till Novgorod ett

motsvarande antal trogna och fogliga moskoviter, som på

detta sätt bestraffades för sin foglighet. Det fanns bland

dessa nykomlingar hanseatiska köpmän, och dessa bildade

kärnan till en främmande koloni vid Moskvas stränder.

Men det dröjde ej länge, innan man upptäckte, att dessa

främlingar genom sin närvaro besmittade staden. Redan

då ansåg lokalpatriotismen det lämpligt, att betrakta Moskva

som en helig stad, och hela det moskovitiska riket fick då,

liksom nu, del af denna välsignelse. Utanför stadsportarna,

i den nuvarande stadens nordöstra del, där ännu i dag de

flesta protestantiska och katolska kyrkorna äro belägna vid

den lilla bifloden Jauzas gyttjiga stränder mellan

Basmanaja-och Pokrovskajagatorna, fanns det då ett slags ghetto,

afsedd för njemtserna, det vill säga folk, som ej tala landets

språk och följaktligen äro stumma; njemcj betyder nämligen

stum. De hanseatiska köpmännen hade föga framgång i16

K. W-AXI8ZEW8KI

sin handel, men under det sextonde århundradet förlade tsar

Vassilij dit sitt garde, som bestod af polacker, litaver och

tyskar. Yassilijs efterträdare nöjde sig ej med att begära

soldater från utlandet; de ville äfven derifrån erhålla

handtverkare, konstnärer och inom kort skollärare. I en märklig

bok af Adelung finns det ett träsnitt, som visar oss denna

förstads ursprungliga utseende, där alla de inflyttade voro

sammanpackade och instängda på grund af flera

förordningar. Det var ännu endast en by med trähus, som voro

vårdslöst uppförda af trästammar, på hvilka barken satt

kvar, och omgifna af vidsträckta köksträdgårdar. Detta yttre

utseende förändrades, snart och äfven beskaffenheten hos

invånarna. Under Alexej har Njemjetskaja Sloboda intet

mer kvar än namnet, som påminner om befolkningens tyska

ursprung, i det de första invånarna i förstaden, som fingo

öknamnet wjemjets voro af tyskt ursprung. Engelsmän

och skottar intogo nu därstädes första platsen, och på

grund af det cromwellska protektoratets proskriptioner

funnos bland dem medlemmar af åtskilliga förnäma familjer,

såsom Drummond, Hamilton, Dalziel, Crawfuird, Graham,

Leslie och senare Gordon. Vid denna tid funnos ännu

inga fransmän, ty de fruktades som katoliker och ännu

mer som jansenister. Jakobiterna voro de enda katoliker,

som utgjorde ett undantag, emedan de såsom

proskribe-rade ansågos säkra. Senare vunno hans allrakristligaste

majestäts undersåtar samma förtroende på grund af

upphäfvandet af Nantesiska ediktet. Den jakobitiska

befolkningen hade sin egen prägel. Utan att vara industri- eller

handelsidkande bidrog den dock mäktigt till Slobodas

uppspirande välstånd. Grenom sin uppfostran och hållning ingaf

den moskoviterna respekt. De tyska knektarna från första

tiden hade blott lärt dem sederna från Wallensteins läger.

I den klass af yrkesidkare, som nu fanns jämte denna

aristokrati, nämligen köpmän, lärare, läkare, apotekare,

industriidkare och konstnärer, var det holländska elementet

förhärskande. Den tyska kontingenten, hvarmed dettaPETER DEN STO BE

element uppblandades, var nu bättre. Båda ägde och gjorde

gällande sin ras" dygder, såsom företagsamhet, ihärdighet,

fromhet och familjekärlek, och deras ideal var ordentlighet,

ett lugnt hemlif och fruktbärande arbete. Tyskarna hade

två lutherska pastorer, holländarna en calvinistisk, och

under barbarernas ögon tycktes de religiösa striderna hvila.

Frihet rådde i Sloboda utom för katolikerna, som ej fingo

hafva någon präst: skolor funnos i mängd. Skotten Patrik

Gordon följde med Royal Society"8 i London forskningar.

De engelska damerna fingo sig tillsända hela packor med

romaner och skaldeverk af sin nations författare. Man låg

i liflig korrespondens med hela Europa. Nöjena voro

måttfulla och anständiga. Vid de tyska samkvämen ansågs en

ringdans, känd under namn af Grossvaiertanz, som det

högsta uttrycket af glädje. Det fanns en teater, som tsar

Alexej besökte och hvarest han fick höra Orpheus hylla

honom i artiga ordalag. Politiken spelade en betydande

roll inom kolonien. Medlemmar af diplomatiska kåren, de

engelska, holländska, danska och svenska sändebuden, som

tillhörde denna koloni, representerade och höllo vid lif de

protestantiska makternas intressen och passioner. Rik, fint

bildad, försiktig och skicklig, intog den holländska residenten

van Keller en exceptionell ställning, som till och med

väckte moskoviternas aktning. Han skickade hvar åttonde

dag en kurir till Haag och mottog från Västerlandet

nyheter, som satte Slobodas känslor i svallning, vid ekot af

de betydelsefulla händelser hvarigenom den europeiska

världens öden afgjordes. Den tyske resanden Tanner medförde

från ett besök i förstaden år 1678 de angenämaste intryck,

hvilkas berättigande ett träsnitt från början af det adertonde

århundradet ådagalägger. Hela förstaden förefaller som

omskapad. Man ser där bekväma stenhus, omgifna af

blomsterrabatter, regelbundna alléer och på torgen

springbrunnar. Kontrasten mot dåtidens ryska hus, de i Moskva ej

undantagna, är i ögonen fallande. Den undgick ej heller

Peters blickar.

Peter den Store. 218

K. WALI8Z BW8KI

I trots af det polska inflytandet och. grannskapet, som

förlade Europa så att säga till Moskvas portar, förblef detta

i sin helhet sådant, som tre århundradens asiatiskt slafveri

gjort det. Några tecken på beröringen med Västerns

andliga lif kunna väl spåras. Några personer hade uppträdt,

hvilka andligen och Kroppsligen afklädt sig den gamla

byzantinsk-tatariska skruden. Nya tankar hade uppstått,

nya ansatser till ett helt reformprogram, som var ännu

mer genomfördt än det som Peter i en framtid sökte

genomföra.* Gryningen till en ny dag uppsteg vid

horisonten. Men denna kastade blott sitt sken på en utvald

och fåtalig skara. Tsar Alexej stack ej längre ut ögonen

på konstnärerna, såsom Ivan gjort för att hindra dem

från att på annat håll återupprepa sina mästerverk. Men

då tsar Michail tog i sin tjänst den ryktbare Oelschläger

(Olearius), ville man dränka trollkarlen; hela hofvet var i

uppståndelse och hela staden i uppror. En annan

främling, som inbjudit några framstående ädlingar till middag,

såg till sin förvåning, huru dessa lade vantarna på

bordservisen och stoppade den i fickorna. I Kreml var intet

förändradt, sedan polackerna och de falska tsarerna

förjagats. Innan man dref honom därifrån, hade Peter aldrig

sett andra ansikten än sin närmaste omgifnings. Då han

gick till kyrkan eller badet, följdes han af dubbla rader af

dvärgar och tjänare, som buro röda sidenförhängen omkring

honom, liksom om ett nytt fängelse tagit vid, där det

andra slutade. Barnet var nära att kväfvas i denna

omgifning. I Preobrasjenskoje andades han åter. En gång i

tiden, då han erhållit frihet att röra sig fritt, vågade han

sig ned till Jauzas stränder, och då han sett Sloboda,

lämnade han det ej mer, utan kallade dit hela Ryssland.

Men ännu väntade honom mörka stunder, den asiatiska

styrelseformens sista pröfningstid.PETER DEN STO BE

IV.

Feodor, Alexejs äldsta son och efterträdare, dog 1682

Titan att lämna några ättlingar efter sig. Hvem skulle nu

mottaga arfvet? Efter den siste Rjurikättlingens död (1598)

hade tronen nästan alltid besatts på revolutionär väg. Boris

öodunov bemäktigade sig den genom en rad af mord,

Dmitrij med de polska sablarnas bistånd, Vasilij Sjuiskij

med aristokraternas hjälp, Michail Romanov genom folkets

val: genom detta sistnämnda hade en slags arfsrätt uppstått.

Dock anses det, att Alexejs tronbestigning föregåtts af en

folkomröstning. Af Feodors båda yngre bröder var Ivan,

tsarinnan Miloslavskas femtonåriga son, sjuklig, nära nog

blind och mer än till hälften idiot. En rapport, afsänd

år 1684 till Ludvig XIV:s ministrar, talar om "en utväxt

på ögonlocken, som gör att den unga prinsen icke kan se

något, utan att man lyfter på dessa". Enhälligt uttalade

sig kronans högsta dignitärer för Peter, Natalia Narisjkins

son, hvilken var fem år yngre. De förklarade, att de icke

ville förvandla sina ämbeten till sjukvårdarsysslor. Utan

tvifvel tilltalades de ock af utsikten till en långvarig

förmyndarregering och möjligheten att få behålla makten i

sina händer på grund af den yngre broderns ålder. De fingo

med sig bojarerna, som råkat vara närvarande vid Feodors

dödsbädd, och patriarken Joakim, som gifvit honom

dödssakramentet. Liksom i Polen, gaf tronledigheten åt

kyrkans högsta chef en slags suveränitet under mellantiden.

Ar 1598 var det patriarken Job, som förskaffade Boris

segern. Lika litet nu som då gick man lagligt tillväga.

Ett tal af prèlaten till de församlade officerarna och

hofmännen, som händelsevis voro i Kreml, ett vädjande till

deras röster, som afgåfvos med acklamation, därpå de

improviserade valmännens uppträdande ute på den Röda trappan20

•K. WALI8ZEW8KI

inför folket, som lockats dit af de märkliga händelser, som

väckt uppståndelse i palatset, ett namn, utslungadt till folket,

och så var allt klart! Ryssland hade en tsar, och hans namn

var Peter.

Ingen talade om Ivan. Ingen sökte rättfärdiga den

kränkning som tillfogats arfsrättens lagar. I grund och

botten var detta blott familjen Narisjkins seger öfver

Milo-slavskierna, hvilka utan tvifvel öfverrumplats och afväpnats

genom den plötsligt utbrytande krisen och den snabba

upplösningen. En kort triumf, som räckte knappast en månad!

Dagen efter nederlaget återinträdde det besegrade partiet

på vädjobanan, och jämte detta uppträdde som oförutsedda

bundsförvanter två nya politiska faktorer, som kommo att

fullständigt förändra stridsläget, nämligen tsarinnan Sofia

och stréltsema•ANDRA KAPITLET.

Tsarevnan Sofia.

I. Kremls terem, — Moskva och Byzans. — En medt&flerska till

Pulcheria. — Vid tsarens dödsbädd. — Ärelystnad och kärlek. — Vassilij

Galitsin. II. Streltserna. — Storhet och fall. — Soldater och köpmän. —

Upproriska symptom och deras orsaker. — Folkrörelser. — Sofia och

Galitsin vilja begagna sig af upploppet för att vinna makten. — Kreml

belägras. — Tre dagars blodbad. — Sofia f&r makten genom

blodsutgjutelse. — Peters afsättning. — Ivans tronbestigning. —

Dubbeltronen. — Regentinnan. — III. Regenten. — Äktenskaplig idyll och

äktenskapligt drama. — Framtidsdrömmar. — Hindret — IV. Peters

barndom. — Förvisningen. — I det. fria. — Studier och lekar. —

A&tootåaxxoc. — Astrolaben. — Den engelska slupen. — Soldat och

sjöman. — Lägret vid Preobrasjenskoje och sjön vid Perejaslavl. —

Kamraterna. — Reformernas forelöpare. — Utkastet till en armé, en flotta

och ett samhälle. — V. Ynglingåldern. — Äktenskapet — Eudoxia

Lapuchin. — Änka i förtid. — Peter Återtager sina nöjen. — Han

drages med strömmen. — Arbetet rycker med sig arbetaren. — Verktyg

för ett parti. — Den aristokratiska oppositionen. — Peter är dess

ledare. — Mellan två civilisationer. — Det romerska Europa och det

protestantiska Europa. — Valet — Förberedelser till strid. — Krisen.

Ar 1682 voro sju döttrar till Alexej vid lif. En enda

af dem, Sofia, har efterlämnat ett namn i historien. Jag

har redan talat om hennes skönhet. Några skriftställare

med Sumarokov i spetsen och till och med några utländingar,

såsom Strahlenberg och Perry, prisa den högligen. Ingen

af dem har dock sett tsarevnan. Vittnesbördet från den22

K. W-AXI8ZEW8KI

fransk-polske diplomaten La Neuville, som haft denna

förmån, är mera vederhäftigt. "En vanskaplig kropp af

oerhörd tjocklek, ett hufvud stort som en skäppa,

skäggstrån i ansiktet, utväxter på benen", så lyder hans

beskrifning. Den lill-ryske historieskrifvaren Kostomarov söker få

dessa olika omdömen att stämma: ful i utländingarnas ögon,

kunde Sofia mycket val haft tjusningsmakt öfver sin tids

moskoviter. Såsom ännu är fallet i hela Orienten i våra

dagar, kunde ett öfvermätt af fetma hafva varit i deras

smak. Men tystnaden, som iakttages af furstinnans in i döden

hängifna förtrogna, munken Mjedvjedjev, är betydelsefull,

likaväl som hans ifver att prisa tsarevnans andliga

begåfning. I detta afseende äro alla ense, till och med La

Neuville, som säger: "Lika så tjock, liten och klumpig

hennes kropp är, lika så skarpt, fintligt och politiskt

begåfvadt är hennes förstånd, och utan att någonsin hafva

läst Machiavelli eller tagit undervisning, är hon af naturen

inne i alla hans principer.

Ända till år 1682 lefde Sofia, åtminstone till det yttre,

samma lif som sin tids öfriga unga flickor, ja, på grund

af sin rang ett ännu strängare klosterlif. Kremls terem

tog priset framför alla andra med afseende på afstängdhet,

småaktiga och invecklade andaktsöfningar samt ständigt

återkommande fastor. Patriarken och de närmaste släktingarna,

voro de enda, som fingo aflägga besök. Läkaren hade

tillträde endast vid de svåraste sjukdomsfallen. Då han

kom, stängdes fönsterluckorna, och han kunde endast känna

den sjuka på pulsen genom ett skynke. På hemliga gångar

fördes tsaritsan och tsarevnorna till kyrkan, hvarest de

oundgängliga röda sidengardinerna afspärrade dem från

den öfriga menigheten. Är 1674 råkade tvenne unga

adelsmän Buturlin och Dasjkov, då de veko om ett hörn

på en af palatsets inre gårdar, att stöta på en vagn, i

hvilken tsaritsan begaf sig på en vallfartsfärd till ett kloster.

Denna händelse var nära att kosta dem lifvet. En sträng

undersökning, åtföljd af pinligt förhör i tortyrkamrarna,PETER DEN STO BE

följde. Prinsessorna togo icke del i någon af de

festligheter, som för det öfriga hofvet afbröto den förskräckliga

enformighet, hvaraf alla andra dagar med sin oföränderliga

och stränga etikett voro uppfyllda. De uppträdde endast

vid begrafningar, då de följde kistan inhöljda i

ogenomträngliga slöjor. Folket kände blott deras namn, som vid

hvarje gudstjänst nämndes i de officiella bönerna. De

å sin sida visste intet om folket, så godt som intet om

det mänskliga lifvet utanför den trånga krets, inom hvilken

deras öde höll dem fångna. Som de ej kunde äkta en

undersåte på grund af sin rang eller en främmande furste

på grund af sin religion, utestängdes de från kärlek, äktenskap

och moderskap. Sådan var lagen.

Det är sannolikt, att åtminstone vid denna tid denna

var underkastad några modifikationer. I annat fall skulle

Sofia ej varit i stånd att utan förberedelse spela den roll,

i hvilken vi skola få se henne uppträda. Peter utropades

till tsar den 27 april; den 23, månaden därefter, beröfvades

han genom ett uppror af streltserna makten som ensam

härskare och måste dela den med sin broder Ivan, och

enligt alla vittnesbörd var Sofia den direkta anstiftaren,

ja, den förnämsta utföraren af denna statskupp.

Tydligen befann sig terem i Kreml under direkt

påverkan af den byzantiska uppfattningen med dess blandning

af asketism och intriger, ett arf från den östromerska tiden.

Vid sin broders dödsbädd hade Sofia och hennes systrar

helt visst för sig frammanat bilden af Arcadius1 dotter

Pulcheria, som tillägnade sig makten under Theodosius"

minderårighet och senare, efter hans död, regerade med

bistånd af den kejserliga lifvaktens anförare Marcianus.

Palatsrevolutionerna, dessa häftiga vingslag innanför burens

galler, denna andens och köttets uppror, dessa drömmar

om frihet, makt och kärlek, härledde sig här som där ur

samma dunkla känslostämningar!

Sofia hade helt säkert i Kreml sett andra manliga

ansikten än patriarkens, till och med andra än sina närmaste24

K. WALISZEWßKI

släktingars, de energiska, men inskränkta Miloslavskierna.

Feodor, som länge låg sjuk, behöfde kvinnlig vård; det

fanns i hans omgifning en man till hands, som fick honom

att öfverträda terems regler och söka en sjuksköterska

därstädes och som gaf anvisning på Sofia. Denna man var

Yassilij Galitsin.

Han är en i många afseenden egendomlig företeelse.

I det dåvarande Rysslands historia, till och med i Peters,

bildar han en vändpunkt. Hos honom spårar man bättre

och i skarpare drag än hos Matvjejev den långsamma

förberedelse, den intellektuella och moraliska utveckling, hvars

betydelse man törhända senare öfverdrifvit, men som helt

visst föregick den store reformatorns uppträdande och som

möjliggjorde hans verk. Han är personifikationen af den

utvalda skara hvarom jag talat och ur hvilkens krets män,

sådana som Morozov, Ordin Nasjtjokin och själfva patriarken

Nikon framträdde för att under föregående regenter förbereda

den nya tiden och revolutionens æra. Han hade sedan

flera år tillbaka tagit en betydande del i riksstyrelsen och

hade icke varit främmande för afskaffandet af mjestnitjestvo,

detta från Asien härstammande bruk, enligt hvilket en

tsarens undersåte icke kunde i förhållande till en annan

undersåte intaga en mer underordnad plats än den som

en af hans förfader intagit i förhållande till någon af den

andras. Detta hade utgjort ett oöfverstigligt hinder för

ett omsorgsfullt val vid tjänstetillsättningar bland de

dugligaste och en aldrig sinande källa till strider, hvarigenom

regeringens verksamhet förlamades. Han hade tänkt på

att organisera en regelbunden armé. Om man får tro

La Neuville, hade han gått mycket längre i sina

framtidsplaner och drömt om ting, som Peter ej vågade försöka

genomföra: bönderna skulle frigöras och blifva jordägare;

Sibirien skulle civiliseras och genomkorsas af postvägar.

Galitsin talade flytande latin och skref det elegant. Han

umgicks intimt med invånarna i den Tyska förstaden.

Han mottog skotten Gordon vid sitt bord och lät behandlaPETER BEN STORE

sig af den tyska läkaren Blumentrost. Greken Spafari,

som tillhörde hans omgifning och som tack vare honom

innehade en plats vid utrikesdepartementet (Posolskij Prikaz),

var en fullkomligt modern typ för en hofdiplomat och på

grund af sina resor i Europa och Kina en kosmopolitisk

gammal praktikus. Han uppgjorde planer att sätta i gång

sjöfart på Asiens floder och korresponderade med borgmästaren

i Amsterdam, Witsen. Galitsin bebodde ett palats, som

utan och innan fullständigt bar prägeln af en förnämlig

europeisk bostad, med dyrbara möbler, gobelinstapeter, taflor

och väggspeglar. Han ägde ett bibliotek, hvarest funnos

latinska, pokka och tyska böcker och där man senare

påträffade den serbiske reformatorn Krisjanitjs manuskript,

hvarur Peter förmodligen hämtat åtskilliga idéer. Han lät

bygga tre tusen hus i Moskva och till och med den första

stenbron, hvartill en polsk munk uppgjort ritningen. Han

var en lidelsefull vän till Frankrike och lät anskaffa ett

porträtt af Ludvig XIV åt sin son. Hans fall, som

efterföljdes af Peters tronbestigning, betraktas af La Neuville

som en olycka för civilisationen. Visserligen var han ännu

i vissa afseenden fäst vid den värld, som han arbetade på

att tillintetgöra. Så t. ex. var han icke fri från vidskepelse.

Han lät martera en bonde, som han misstänkte hafva velat

förhäxa honom. Senare blef han anklagad för att hafva

sökt att vinna Sofias ynnest genom en trolldryck och för att

hafva låtit bränna den, som på hans uppdrag tillredt den.

Men i detta afseende kan ej själfva Peter fritagas från

vissa fördomar. Med ett ord, denne blifvande motståndare

var en föregångare till Peter.

Född år 1643, var Vassilij Vassiljevitj Galitsin trettionio

år, då han genom Feodors sjukdom kom i beröring med

Sofia. Han var gift och hade stora barn. Jämte honom

stodo vid den döendes säng Simon Polotskij, en för sin

tid mycket bildad lill-rysk präst, den lärda munken,

hof-bibliotekarien och skalden Sylvester Mjedvjedjev samt

krigaren Chovanskij, streltsernas gunstling. På detta sätt bildades26

K. WALI8Z EWSKI

en politisk grupp, hvilkens olika element möjligen redan

förut dragits till hvarandra och slutit sig tillsammans i det

fördolda. Mjedvjedjev var själen däri, men Galitsin

innehade första platsen vid Sofias sida, och det var kärleken

som förskaffade honom denna. Tsarevnan var tjugufem år,

men föreföll La Neuville att vara fyrtio. Utrustad med

en lidelsefull natur, hade hon ännu icke lefvat med i lifvet,

och hennes förstånd och känslor, som vaknat på en gång,

kommo henne att kasta sig in i lifvet djärft och

besinnings-löst och att helt och hållet följa den våldsamma ström,

som drog henne med sig. Hon greps af ärelystnad, på

samma gång som hon blef förälskad. Det var naturligt,

att hon skulle göra delaktig af sina äregiriga planer den

man, utan hvilken framgången ej skulle ha något behag.

Det var snarare hon, som dref fram honom, än han henne

till stormlöpningen efter den lycka de skulle dela med

hvarandra. Personligen förefaller han rädd, misstänksam,

obeslutsam och visade tidigt tecken till förvirring och ängslan.

Hade ej Mjedvjedjev och Chovanskij varit, hade hon kanske

ryggat tillbaka, då det afgörande beslutet skulle fattas.

Mjedvjedjev hetsar bandet, inger det sin egen lidelse och

stridslust, och Chovanskij sätter till sist i Sofias händer

det fruktansvärda vapen, som hon behöfver till utförandet

af sina planer.

II.

Streltserna, Ivan den Förskräckliges och hans

vapenbroder Adasjevs verk, hade år 1682 blott existerat en

ganska kort tid, men deras ära var redan fördunklad. De

hade dock lyckats att af denna skapa sig ett kapital, så

att de hade fullt upp att lefva. Fria män, soldater frånPETER DEM 8T0RE

far till son, utgjorde de under det allmänna slafveriet en

priviligierad militärkast, som just genom sina privilegier

förvärfvat sig en betydelse, som ej står i rimligt förhållande

till den roll den spelade och de tjänster den gjorde. Staten

gaf dem bostad, utrustning och penningar, till och med

i fredstid, under det att andra fria män voro dömda att

tjäna utan någon som helst sold på egen bekostnad, till

och med i krigstid. De hade en särskild organisation under

en egen befälhafvare, hvilken alltid var en förnäm bojar.

I fredstid gjorde de tjänst som gatupolis, patruller,

vaktposter, hedersgarde och brandmanskap. Ett utvaldt

regemente, "stigbygelns regementea (stremjannij) ledsagade

tsaren, så ofta han begaf sig utom staden. I krigstid

utgjorde de avantgardet och kärnan i hans armé. I Moskva

funnos tjugu regementen på 800 à 1,000 man hvarje,

hvilka särskildes genom färgen på uniformerna. De hade

röda, blåa eller gröna kaftaner med breda röda bälten,

gula stöflar och pälsbrämade sammetsmössor. Äfven i

provinserna funnos ett obestämdt antal regementen. Då de

voro lediga från krigstjänst, idkade de också handel och

industri, hvarvid de lätt blefvo rika, emedan de ej betalade

några skatter eller afgifter för yrkesrättigheterna. Därför

hände det ofta, att välburgna borgare i Moskva anhöllo

som en ynnest att blifva inskrifna i deras rullor. Men de

voro exklusiva och tillbakavisade alla, som ville tränga sig

in i deras led.

Det var dem Boris Godunov hade att tacka för sin

seger öfver samozvanjetsem Dmitrij. Under tsar Michail

tillfångatogo de Mariana Mnizech och hennes sista anhängare

Zarutskij, de togo under Alexej Smolensk från polackerna,

försvarade under Feodor Tjigirin mot turkarna. Under den

långa inre och yttre krisen på 1600-talet togo de alltid

parti för den lagliga öfverheten; de besegrade den

upproriska kosacken Rasin, och i själfva verket var det de

som räddade monarkien. Men dessa oroliga tider utöfvade

en reaktion på dem och lade grunden till upplösningen28

K. WALI8Z EWSKI

af manstukten. Ett lättjefullt lif fördärfvad© dem till sist

fullständigt. Ordningens naturliga väktare, gjorde de sedan

någon tid gemensam sak med alla slags insurgenter och

gåfvo tecknet till upploppen. Dessa stodo nu på

dagordningen inom de lägre samhällslagren. Ämbetsmännens

korruption och snikenhet och därur sig härledande missbruk

hade väckt harm i folkets sinnen. Ehuru de hade mindre

att beklaga sig öfver, höjde dock streltserna sin röst öfver

alla de andra klagandes. Ehuru de nu voro ganska klena

soldater, såsom en snar framtid ådagalade, uppträdde de

som farliga skräflare-, en stormdag skulle göra dem till de

grymmaste banditer.

Farliga symptom visade sig från detta håll före Feodors

död. Soldaterna i Siemjon Gribojedovs regemente reste sig

upp mot sin öfverste och anklagade honom för underslef.

De påstodo, att han bestal dem på deras sold och tvingade

dem att arbeta om söndagarna på uppbyggande af ett

landthus. På grund af regeringsmaktens svaghet, enär

suveränen låg för döden och hans arfvingar voro minderåriga,

spred sig smittan. Då Narisjkins kommo till makten

samtidigt med Peter, funno de sexton regementen i uppror.

I sin förlägenhet återkallade de ur förvisningen Matvjejev,

hvilken skapat deras lycka och var en erfaren statsman,

och i förbidan på denna räddare lämnade de öfverstarna

i sticket. De underkastades praviesje, ett straff, som brukade

tillämpas på insolventa gäldenärer. Inför de församlade

trupperna piskades de anklagade cheferna med spön på

vadorna, till dess de lämnat ifrån sig alla de egodelar,

som de med eller utan skäl antogos hafva roffat till sig.

Bestraffningen räckte många timmar. De dogo ej däraf,

men nu var det slut med manstukten, och det lössläppta

vilddjuret i denna trupp af vilda pretorianer väntade blott

på ett åtkomligt rof, för att taga ut språnget och slå till

med ramarna. Sofia och hennes rådgifvare utpekade då

för dem medlemmarna af släkten Narisjkin.

Allt var förberedt och upproret organiserades medPETER DEN STO BE

flygande fanor och klingande spel och med cynisk

öppenhet. Tsarevnas morbroder Ivan Miloslavskij, hvilken Peter

senare utpekade som den förnämsta anstiftaren af det

skänd-liga dådet och förföljde ända i grafven med sitt vilda

hat, var i våldsam rörelse. Han spred ut falska nyheter

och hetsade till vredesutbrott. Ett rykte gick, att familjen

Narisjkin hade förgiftat tsar Feodor, att de

misshandlade Peters äldre broder, den tsarevitj som beröfvats

kronan, och att en medlem af denna familj drömde om att

bemäktiga sig tronen. Man såg en Narisjkin, åtföljd af

en beväpnad skara, misshandla en strelits hustru, men

det var en af Misloelavskiernas förklädda hejdukar. En af

Sofias förtrogna, Feodora Rodinitsa, var ständigt i rörelse

på gatorna, smög sig in i militärernas kvarter och strödde

omkring sig giftiga ord, penningar och löften.

Man väntade på Matvjejevs ankomst, som skulle vara

det öfverenskomna tecknet. Streltserna, som på förhand

instruerats, mottogo sin förra chef väl och insöfde honom

i säkerhet. Den 11 maj 1682 bjöd honom en deputation

från de tjugu regementena bröd och salt, "honung på en

knifspets", som den olyckliga, till döden redan invigda

gubbens son senare sade. I gryningen fyra dagar senare

slog man alarm i alla kaserner, de tjugu regementena grepo

till vapen för att belägra Kreml. Streltserna hade nu lagt

af de olikfärgade kaftanerna och uppträdde alla lika klädda

i röda skjortor med till armbågen uppkaflade ärmar som

tecken på det förehafvande som förmått dem att stiga upp

så tidigt. De voro ej längre soldater, utan bödlar. De hade

druckit oerhördt, innan de begifvit sig i väg, och berusade

af brännvin, innan de voro det af blod, upphäfde de de

förskräckligaste tjut och svängde sina hillebarder. De trodde

eller låtsades tro, att Ivan och till och med Peter hade

blifvit mördade och påstodo, att de skulle hämnas deras

död. Från öfversta trappsteget af Böda trappan visade

man dem tsaren och tsarevitj, friska och sunda. Man

försökte lugna dem, men de voro som döfva och kände ejBO

K. W-AXI8ZEW8KI

mer igen någon. De ropade blott högre: "Död åt

mördarna"! Chefen för deras prikaz (förvaltningsbyrå,

departement), den gamle Dolgorukij trädde fram på trappan för

att återställa ordningen. Genast klättrade några, som voro

djärfvare än de andra, upp föl* trappan, grepo tag i

gubben och slungade honom ned. Andra sträckte fram

sina pikar. Ljubo! ljubo! (det är bra), skrek massan.

Blodbadet var nu i gång; det räckte i tre dagar. Man fordrade,

att den ena efter den andra skulle utlämnas. Natalias och

Matvjejevs rådgifvare och fränder, familjen Narisjkins

medlemmar förföljdes inom palatsets område, uppspårades i

grannhusen och delade Dolgorukijs öde. Några marterades

långsamt, släpades af hästar ute på torget, piskades med

knutpiskan, brändes med glödgade tänger och styckades

slutligen med hillebarder. Natalia kämpade förtvifladt för

att icke behöfva utlämna sin älsklingsbroder Ivan.

Slutligen gaf han sig själf i streltsernas våld på den gamle

furst Odojevskijs böner och offrade sitt hufvud för att rädda

några, som de rasande streltserna" gingo in på att skona.

Efter att ha anammat nattvarden i en af Kremls kyrkor

framträdde han med en helgonbild, som han bar i händerna

som sitt sista värn. Man ryckte ifrån honom ikonen, och

han drunknade i det rasande haf af blod, som fortfor

att piska det gamla palatsets murar. Det sträckte sig

ännu längre, dess bränningar bröto sig öfverallt i staden

och omhvärfde enskilda och offentliga byggnader, uppspårande

under mord och rof fingerade medskyldiga i ett inbilladt

brott. Upprorsmännen stormade till och med arkiven, i

hvilket afseende en politisk afsikt tysktes leda dem,

nämligen önskan att åt deras excesser gifva en folkvänlig

prägel. Man tror nämligen, att de sökte undanrödja

dokumenten rörande lifegenskapen instiftande.

Och Sofia? Vissa historieskrifvare hafva försökt att

fritaga henne från allt ansvar. Detta står dock i strid med

uppenbara fakta. Aldrig har uttrycket Is fecit cui prodest

varit mera tillämpligt än här. Under dessa förskräckligaPETER DEN STO BE

dagar ser man många besegrade; men endast en segrare

uppträder, och det är hon. Hon har så fullkomligt rörelsen

i sina händer, att hon hejdar den och leder den in i lugnare

strömfåror, i samma stund hon finner för godt. En

obetydlig biperson, Tsikler, lyckas att med några ord lugna

de mest rasande. Dagen efter krisen tillhör denna Tsikler

tsarevnas intimaste omgifning. Samtidigt tillfalla de

viktigaste poster hennes gamla vänner och släktingar, Chovanskij,

Ivan Miloslavskij och Vassilij Galitsin. På så sätt delas

rofvet. Hon tar sin vederbörliga del. Ehuru Peter

förblifver tsar till namnet, bemäktigar hon sig makten och är

faktiskt regentinna i förbidan på något bättre. Hon

betalar också dem som väl tjänat henne. Streltserna erhålla

tio rubel per man för sin möda, och äfven om deras

offers ägodelar, ej utdelas bland dem, såsom de fordra,

lagar man, att de på omvägar få ersättning genom att

for-sälja dessa ägodelar och gifva dem ensam rätt att köpa

dem. Man kelar med dem, ty ännu behöfvas de. Den

23 maj visade de sig åter utanför Kreml och fordrade,

att Ivan skulle bli delaktig af makten. Genom att denna

fördelades på två händer kunde den lättare hållas i schack.

Streltserna hade styrt så till, att de hade i sitt våld

patriarken och några bojarer. Man ställde ånyo till ett skenval,

och den bekanta tronen med två stolar återuppställdes.

Men detta var icke nog. Ivan, sjukligen, idioten, skulle

nödvändigt ha försteget. Nytt upplopp, nytt skenval följde.

Nu kastade Sofia helt och hållet masken. Då Ivan

utropades till första tsar, serverades en festmåltid åt

upprorsmännen, hvarvid tsarevna presiderade. Deras händer voro

ännu röda af blod, liksom deras skjortor, och hon slog i

åt dem. De visade henne sin tacksamhet genom att

återkomma den 29 för att tilldela henne titeln regentinna.32

K. WALI8Z1W8KI

III.

Nu hade hon nått maktens tinnar, men alla dessa

illdåd hade hon befordrat blott för att kunna njuta maktens

sötma tillsammans med sitt hjärtas utvalde och genom honom.

Alla lydde honom; hon ville, att det skulle vara han som

befallde. Rysslands verkliga härskare under de sju år hennes

regering varade, den verkliga regenten var Vassilij Galitsin.

Tsarinnans dygd har haft sina försvarare lika väl som

hennes politiska ärlighet. Den förälskade furstinnan har

dock själf gifvit oss talande bevis på motsatsen, så att

sakerna kommit i sitt rätta ljus i historien. Fem år

hade förflutit; hon härskade i Kreml, och Galitsin var i

färd med att på Krim afsluta ett olyckligt fälttåg, hvarest

hon ensam trodde, att han skördat lagrar. Han var på

väg till henne i Moskva, och hon skref till honom följande:

"Batusjka, mitt hopp, mitt allt, må Gud skänka

"dig en lång lefnad. Denna dag är högeligen lycklig

"för mig, ty Gud, vår Herre, har gjort sitt och sin

"moders namn äradt genom dig, mitt allt. Aldrig har

uden gudomliga nåden uppenbarat sig på ett tydligare

"sätt. Aldrig ha våra förfäder fått så stora bevis på

"den. Liksom Gud betjänade sig af Moses för att föra

"Israels barn ur Egypten, så har han fort oss genom

"öknen med dig till redskap. Ära vare honom, ty han

"har i dig visat oss sin oändliga barmhärtighet. Huru

"skall jag väl kunna värdigt belöna dig, min älskade,

"för dina ytterliga mödor, o, du min fröjd, mina ögons

"glädje! Kan jag verkligen tro, o, du mitt hjärta, att

"jag snart skall återse dig, o, du min hela värld! Den

"dag, då jag återfinner dig vid min sida, skall bli en

"stor dag, o, du min själ! Om det vore möjligt, skulle

"jag genom en magisk besvärjelse låta dig återkommaPETER BEN STORE

"om några ögonblick. Dina bref hafva alla lyckligen

"anländt, lofvad vare Gud. Rapporten om slaget vid

"Perekop ankom den 11; jag gjorde den dagen en

vall-"färd till fots till Korsfästelsens kloster (Vozdvisj&nski)\

"då jag närmade mig den helige Sergius1 kloster,

upp-"hann din kurir mig. Jag vet knappast, hur jag kom

"till slutet af min färd. Jag läste, under det jag gick.

"Huru skall jag väl visa min tacksamhet mot Gud, hans

"heliga moder, och den barmhärtiga Sergius,

underverks-"mannen? Du uppmanar mig att gifva allmosor åt

"klostren. Jag har öfverhopat dem alla med sådana;

"jag har vallfärdat till alla liksom till detta, ständigt

"till fots. Medaljerna äro ännu icke färdiga. Bekymra

"dig ej därom. Så fort de äro färdiga, skall jag skicka

"er dem. Du uppmanar mig att bedja. Jag gör så,

"och Gud, som hör mig, vet också, huru jag längtar

"att få se dig, o, du min värld, o, du min själ! Jag

"hoppas på hans barmhärtighet. Den skall tillåta mig

"att snart få se dig, o, du hela mitt hopp! Hvad

be-" träffar hären, kan du göra med den efter behag. Hvad

"mig angår, mår jag väl, helt visst tack vare dina böner.

"Vi må alla väl. När Gud tillstädjer mig att återse

"dig, skall jag berätta dig allt, o, du min värld. Du

"skall få veta, huru jag tillbringat mina dagar,

hvar-"med jag sysselsatt mig. Men dröj icke, gå på; skynda

"dig, dock icke för mycket, ty du är nog uttröttad.

"Hur skall jag kunna belöna dig för allt, mer än alla

"andra? Ingen skulle kunnat göra hvad du gjort, och

"detta har du endast kunnat genom att anstränga dig

"så mycket.

SOFIA.»

Brefvet är, som man ser, tydligt nog. Om man får

tro La Neuville, skulle Sofia ej tvekat att gifva sin hjälte

den belöning hon ansåg honom värdig, om ej ett hinder

stått i vägen för utbrotten af hennes tacksamhetskänsla.

Peter den Store. 334

K. WALISZ BWÖKI

Detta hinder var Galitsins gemål. Och olyckligtvis vägrade

hjälten att göra hvad som var nödvändigt för att

undanröja det "emedan han af naturen följde ärans bud,

hvartill kom, att han hade stora egodelar och barn, som voro

honom kärare än de, som han hade med furstinnan (tsarevnan),

som han blott älskade med hänsyn till den fördel han

kunde hafva däraf". — Emellertid fortsätterkrönikeskrifvaren

så: "Som kvinnorna äro förslagna, lyckades hon (Sofia)

öfvertala honom (Galitsin) att förmå sin hustru att gå i

kloster, hvarefter mannen enligt moskoviternas religion

erhöll tillåtelse att gifta sig på grund af sitt temperament,

som ej tillät honom att lefva ogift. Då den goda damen

gått in härpå, betviflade furstinnan ej att hennes planer

skulle lyckas."1)

Hon gjorde upp räkningen utan tanke på ett annat

hinder, som plötsligen reste sig upp mot henne och mot

det snara uppfyllandet af hennes käraste önskningar.

IV.

Under de fruktansvärda skakningar, som vid flera

tillfällen kommo Ivan den Förskräckliges diadem att vackla på

Natalia Narisjkins unga sons hjässa och tedde sig för hans

blickar såsom blodiga syner, spelade han, såsom man lätt

kan tänka sig, det passiva offrets roll. Välvilliga berättelser

hafva visserligen spridts, att han visade ett mod, som var

öfverraskande för ett barn vid hans ålder, och att han

trotsade mördarna med en eld och ett majestät i sin blick,

som kom dem att rygga tillbaka. Man har sagt, att han

") Depesch från den franska diplomatiske agenten La Vie af den 10

november 1718, som citerar Peters egna ord, hvilka bekräfta detta.PETER DEM 8T0RE

vid tre års ålder kommenderade ett regemente och afgaf

rapporter till sin fader. Vid elfva års ålder hade han

under skotten Menesius1 ledning inträngt i krigskonstens

alla hemligheter och hade vid tillämpningen af dem

ådaga-lagt själfständiga och reformatoriska åsikter. Dessa legender

äro fullkomligt osanna. Den blifvande stora mannens

kroppsliga och andliga utveckling tyckes tvärtom hafva

skett ganska långsamt. Denna koloss hade svårt att lära

sig gå och vid tre års ålder hade han ännu en amma.

Elfva år gammal, kunde han hvarken läsa eller skrifva.

Fältherren i kolt och hans regemente (Pjetrov-Polk), om

hvilken en vanligen bättre underrättad författare talar med

välbehag i ett för öfrigt intressant arbete äro fostret af

en naiv inbillning. An vidare: vid en ännu mycket mer

framskriden ålder visade Peter aldrig prof på ett stort

naturligt mod; därtill var han allt för nervös och

lättillgänglig för intryck. Hans första uppträdande på historiens

skådebana, som senare fylldes af dånet af hans bedrifter,

var på intet sätt hjältemodigt. Modet liksom kunskaperna

kommo först sent genom ansträngningarna hos en i

pröf-ningarna skolad vilja. Dessa fruktansvärda pröfningar,

denna ångest och fasa, som han utsattes för i sin barndom,

hafva å andra sidan bibringat hans temperament och hans

karaktär ett outplånligt lyte, så att han tydligen vid hvarje

något så när våldsam andlig stöt lätt kom ur sin fysiska

och andliga jämnvikt, och hela hans varelse ryggade

instinktmässigt tillbaka för faran samt förlorade lätt all besinning

och själfbehärskning. Hans vilja fick dock senare

öfverhanden, och hans natur, som han lärt sig att behärska, blef

så mycket lydigare. Men den var dock ursprungligen

annorlunda. Af naturen var Peter i hela sitt lif räddhågad och

därför blef han så mycket våldsammare, men hans

våldsamhet var icke medveten och sällan beräknad, såsom fallet

var med Napoleon, utan fullkomligt oreflekterad och där-

^ Zabjelin: Peter den Stores barndom. Moskva 1872.36

K. WALI8Z EWSKI

för undandrog den sig viljans och förnuftets kontroll. Detta

lyte, som jag här påpekar, detta en andligen lemmalytts

brännmärke, bar han på i hela sitt lif, och hans befallande och

sträfva anlete förvreds af smärtsamma nervösa ryckningar,

som kom bisterheten att ännu mer framträda. Det har

sagts, att dessa ryckningar voro en följd af ett

förgiftningsförsök. Vare sig de berodde på ett fysiskt eller moraliskt

gift, så är dess verkan det enda betydelsefulla. Det gift,

som streltserna ingjöto i det stackars barnets ådror, då de

läto dess små fötter bada i sina fränders blod, förefaller mig

sannolikare.

Han blef rädd, liksom hvarje annat barn skulle blifvit

i hans ställe. Han gömde sig säkerligen i sin moders

kjortlar, och han lämnade än en gång utan saknad det

dystra palatset, som för honom var så uppfylldt af hemska

skräckbilder. Ty genom Sofias triumf dömdes han och

hans närmaste åter till förvisning, och han ställdes, om icke

utom lagen, åtminstone i en undantagsställning. Genom

förvisningen fick denna härskare på tio år, hvilken som

man förde ett så utomordentligt rörligt lif, tillfälle att röra

sig fritt, han fick inandas frisk luft och återvann själens

och kroppens hälsa. Förvisningen var detsamma som friheten.

Han begagnade sig af denna. Han återkom

visserligen vid de stora festedagarna till Kreml för att sitta på

den i Holland särskildt beställda dubbeltronen, som man

ännu visar på museet i Moskva; men det var endast korta

besök han där aflade. Den öfriga tiden vistades han i

Preobrasjenskoje, fri från allt tvång, från maktens och

etikettens band, och intet kunde vara nyttigare för honom.

Man får icke glömma, att han genom sin moder tillhörde

en jämförelsevis själfständig krets. Då Natalia kom till

Kreml, väckte hon skandal genom sina halft skotska manér.

En dag tog hon ju sig för att lyfta på en flik på

förhängena, som voro dragna för hennes vagnsfönster. Längre

fram skall Peter rycka bort hela förhänget! Genom sin

moder hade han insupit den europeiska kulturens tradi-PETER DEN STO BE

tioner. Men hans öde har så velat, att han hölls fjärran

från den grekisk-latinsk-polska skolan, hvilken hittills varit

den rådande i Ryssland. Representanterna för denna skola

med Mjedvjedjev i spetsen tillhörde Sofias parti. Peters

lärare, Zotov, som också hörde dit, nödgades fly och blef

aldrig ersatt. Då barnet lämnades åt sig själf, och fick

välja andra läromästare efter egen smak, visade det en

instinktmässig böjelse för utländingar. På detta sätt

inhämtade Peter hvarjehanda kunskaper, ehuru endast ett

fatal, som rörde krigarens yrke. Han blef aldrig hängifven

detta. Därtill var hans sinne alltför praktiskt anlagdt,

så att säga alltför borgerligt. Redan tidigt anslog han

penningar till Orusjennaja palata, hofvets vapenförråd; men

denna det sjuttonde århundradets moskovitiska arsenal var

endast till namnet militärisk. Det var snarare ett slags

orientalisk basar. Peter lät hämta klockor därifrån,

hvilkas urverk han roade sig med att taga sönder, samt

trädgårdsredskap, hvilkas användning han lät beskrifva för sig.

Man har också velat öfverdrifva betydelsen af hans

barnsliga nyfikenhet. Men man bör tänka sig honom som ett

vanligt barn, ehuru ett barn med vaket förstånd. Om vi

så tänka oss honom fullständigt oberörd af en systematisk

uppfostrans vanliga slentrian, men på samma gång

fullkomligt fri att tillfredsställa sitt vaknande förstånds och

sin lifliga inbillningskrafts alla kraf, så förstå vi, att hans

instinktmässiga begär efter vetande måste rikta sig på en

mängd föremål. Peter var en airoåiåaxrop, för att begagna

ett uttryck som en diplomat i hans tjänst längre fram

använde i ett bref till Leibnitz 1). Däraf följer ingalunda,

att han var brådmogen, hvilket man kan se af hans

skrifhäften. Vid sexton års ålder skref han en dålig

handstil, stafvade jämmerligt och höll ännu på med

addition och subtraktion. Hans lärare, holländaren Franz

!) Baron Urbich. 16 nov. 1707, cit. hos Guerrier: Leibnitz in seinen

Beziehungen zu Busaland. Leipzig 1873, band II, sid. 71.38

K. W-AXI8ZEW8KI

Timmermann, hade själf ganska svårt att reda sig med

ett fyrsiffidgt multiplikationstal. Geometriska teorem

omväxlade dock under hans lektioner med aritmetiska

uppgifter.

Vi, som äro vana vid vår metodiska undervisning, som

framskrider steg för steg, ogilla, att den häfdvunna

läroplanen ej följes, ehuru denna dock är helt godtycklig.

En sådan omkastning af ämnen är ganska vanlig i en

intellektuel miljö, som är mindre bunden af regler än vår.

Det berodde for öfrigt på en slump, att Peter ganska

snart intresserade sig för ett slag af studier, som eljest

är föga lockande för unga sinnen. Ar 1686 råkade ett

samtal att väcka hans nyfikenhet på ett underbart

instrument, som furst Jakob Dolgorukij hemfört från en

utländsk resa. Han fick höra, att man med ett sådant

instrument kunde uppmäta afstånd utan att förflytta sig ur

stället. Något sådant hade man aldrig sett i Orusjennaja

palata. Genast måste astrolaben efterskickas! Men ack!

Dolgorukij återkom tomhändt. Föremålet fanns ej längre

hemma hos honom. Det hade blifvit bortstulet.

Lyckligtvis skulle fursten snart återvända till de land, där alla

slags underbara ting funnos, ty Sofia och Galitsin skickade

honom till Ludvig XIV med uppdrag att anhålla om hjälp

mot turkarna. Hans allrakristligaste majestät mottog

sändebudet föga nådigt, men astrolaben blef inköpt. Då Peter

fick den i sin hand, var han att börja med högst förlägen

hur han skulle använda den. Någon nämnde då

Timmermann, och holländaren, som höll på med att bygga hus i

Tyska förstaden blef lärare i matematik på Preobrasjenskoje.

Med en sådan lärare hade Peter hvarken tid, lust

eller möjlighet att göra stora framsteg i denna vetenskap.

Att han ville komma öfver astrolaben berodde

uppenbarligen endast på denna instinktmässiga lust att röra vid

a-llt, som utgör barnnaturens innersta grund. Det sätt,

") Ett instrument, hvarmed stjärnornas höjd uppmätes.PETER DEM 8T0RE

hvarpå denna allmänna klåfingrighet framträdde hos honom,

skilde sig utan tvifvel i många afseenden från det

vanliga, och uppenbarade icke blott en redan hos barnet

egendomlig karaktär, som var riktad på allvarliga ting, utan

äfven mycket speciella omständigheter, som utöfvat

inflytande på honom. Hans lyckliga öde ville, att i den

omgifning, hvari han befann sig, de saker, som lifligast

ådrogo sig uppmärksamheten hos hans vaknande intelligens

och som voro de mest lockande och roliga, just också voro

de lärorikaste och nyttigaste; de tillhörde en främmande,

af underverk uppfylld värld, med hvilken hans egen värld

just nu kom i beröring.

Det är tydligen icke sannolikt, i trots af alla sägner,

att den blifvande reformatorn vid tio års ålder eller ens

vid sexton haft klart för sig gagnet för Ryssland att vara

styrdt af en furste, som var invigd i fjorton yrkens

hemligheter. Det är den traditionella siffran. Peter har

emellertid aldrig lärt sig fjorton yrken. Han studerade och

utöfvade några, såsom till exempel både svarfvarens och

tandläkarens, utan verkligt gagn för hvem det vara må.

Genom att på detta sätt splittra sina krafter riskerade

han, huru vidtomfattande hans intelligens än var, att blifva

ytlig och han undgick det ej heller. Då han senare

förvandlade sin naturliga fallenhet för olikartade saker till

en medveten färdighet, märkte han, att han uträttade mera

genom exemplets makt än om han blott sagt till sina

undersåtar, detta folk af lättingar: "Gören så eller så,

våren verksamma, skaffen eder insikter". Därför var det

af princip, men också samtidigt af smak, instinkt,

lynnesriktning och under trycket af den omgifvande andliga

atmosferen, som han fortsatte att själf vara i lifligaste

verksamhet, att från östan och västan, huller om buller

och på måfå förskaffa sig alla möjliga kunskaper och

färdigheter och att öfverallt och till allt göra bruk af sina

tio fingrar. Och det var yttre inflytelser, som tidigt

ledde honom in på den enda bana, där han blef ganska

t40

K. W-AXI8ZEW8KI

skicklig, om än icke en mästare, samtidigt med att han

på denna fann en outtömlig källa till nöje, om än icke

till positivt och varaktigt gagn för honom själf och hans

land.

Hela världen känner till den vederbörligen utsmyckade

historien om den gamla engelska båten, som påträffats i

byn Ismajlov i ett upplag af gammalt skräp, som tillhört

den unga Peters grandonkel Nikita Ivanovitj Romanov.

Den alltid uppfinningsrika legenden förtäljer, att Peter som

barn länge till den grad hyste motvilja för det våta

elementet, att han bleknade och fick frossbrytningar vid

åsynen af en rännil. Detta är kanske blott det symboliska

uttrycket för den naturliga svårigheten för en jordens son,

en son af det största, fastland som finnes, att komma i

intim förbindelse med detta aflägsna, frånvarande, okända,

nästan oåtkomliga element. Peter gaf Ryssland en flotta,

innan han gaf det ett haf. Hela karaktären hos hans verk,

där allt var brådstörtadt, abnormt och paradoxalt, visar

sig i detta drag. Båten i Ismajlov, en gammal till hälften

rutten slup, besegrade genom att ådraga sig barnets

uppmärksamhet dess motvilja och bestämde det för

sjömannens kall.

Man har icke sökt att tillfredsställande förklara huru

denna farkost kom att finnas i en grannby till Moskva,

midt uppe på fastlandet. Då Peter senare anlade ett

båt-hvarf några hundra verst längre bort vid sjön vid

Pere-jaslavl, följde han blott redan trampade spår. Han

åstadkom denna underlighet, en flotta utan haf, men han

uppfann den icke. Han har, som vi skola få se, egentligen

ingenting uppfunnit af allt det han satt i verket. Under

tsar Alexejs regering hade försök redan gjorts. En jakt,

Örnen, byggdes vid Djedinov, vid Okas strand, med

biträde af särskildt anskaffade utländska timmermän. Struys

talar vidlyftigt härom i sina Resor l). Det var något, som

Amsterdam 1746.PETER DEN STO BE

låg i luften, ännu obestämdt, men tydligt riktadt mot ett

mål, som borde uppnås.

Liksom astrolaben föreföll båten i Ismajlöv Peter

såsom någonting hemlighetsfullt. Bönder hade fordom sett

båten segla mot vinden. Ater ett underverk! Att sätta den

i vattnet i närmaste damm var ett ögonblicks verk. Men

huru manövrera den? Timmermann kunde det ej. Till

all lycka voro icke alla arbetarna borta, som arbetat i

Djedinov och som likaledes voro holländare. Några hade

slagit sig ned i Förstaden. Peter fick på det sättet två

nya lärare, timmermännen Karschten-Brandt och Kort. De

föreslogo, att båten skulle transporteras till Perejaslavl, ty

där fanns en stor sjö. Peter följde deras råd och tog

med hänförelse undervisning af dem.

Vid denna tid var det dock ett dagdrifvarlif han

hufvudsakligen förde. Därunder förvärfvade han några nyttiga

kunskaper, men isynnerhet vissa vanor och tendenser, hvaraf

somliga voro beklagliga. Men han vann äfven därvid hälsa

och krafter. Han fick muskler af stål och en utomordentlig

fysisk uthållighet och motståndskraft, om man undantager

några nervösa anfall, som voro en följd af hans redan

omtalade lyte. I andligt afseende blef han beundransvärdt

smidig, kraftig och företagsam, frånsedt dessa samma brister.

Han förvärfvade äfven vänner, ett helt litet folk,

bildadt af de talrika tjänarna i hans omgifning, med hvilka

han under sina ständiga ströftåg umgicks förtroligt, drängar

i hans fäderneärfda stall (koniuchi), som under många

tjuf-pojksstreck redo barbacka på de små bondhästarna

tillsammans med honom på gatorna. Att han lekte soldat med

dem, säger sig själf. Naturligtvis var det han som

kommenderade. Nu var han alltså i spetsen för ett regemente, och

fröet till hans andra storartade skapelse, den ryska arméen,

lades nu genom detta andra pojknöje. Ja, dessa båda

utgångspunkter, sjömanslekarna på sjön vid Perejaslavl och

soldat-lekarna på exercisfältet vid Preobrasjenskoje, ledde till de två

slutpunkterna: eröfringen af Östersjön och slaget vid Poltava.42

K. WALI8Z EWSKI

Men för att förverkliga detta och. tillryggalägga den

utstakade vägen behöfdes något annat än öfvergången från

barndomen till den mognare åldern hos en enastående

person, hur utomordentlig han än må anses, något annat

än ett enda snilles individuella utveckling. Det behöfdes

bistånd af de väldiga krafter hos massan, hvilka underlättade

hans anstängningar, hvilka voro förberedda, ehuru de hittills

varit overksamma i förväntan på den gynnsamma tidpunkten

och på den man, som kunde göra dem gällande, och hvilka

slutligen, då tidpunkten och mannen kommo, plötsligen

uppenbarade sig, betjänade sig af individen, liksom han

betjänade sig af dem, samt drefvo honom framåt, liksom

han ingöt lif i dem. Mannen själf var icke annat än en

produkt af dessa dolda krafter, och det är därför som han

uppträdde i rätta stunden, född af dem och växande med

och genom dem.

Det var icke blott en armé och en flotta, det var ett

nytt samhälle, som förbereddes genom den häftiga

ynglingens förehafvanden och i hans bullrande umgängeskretsar.

Hela den gamla aristokratien och Moskvas hela föråldrade

hierarki skulle störta tillsammans under fötterna på dessa

djärfva sällar, som kommo från stall och kök och som han

gjorde till hertigar och furstar, till ministrar och marskalker.

Men äfven i detta afseende hopknöt han blott den nationella

traditionens afslitna tråd. Han hittade ej på något nytt,

utan han efterhärmade endast sina förfäder från den

förmongoliska tiden, dessa anförare för en drusjina (ett band

kamrater), som arbetade lika strängt som sina druchi, drack

med dem, då arbetet var slut, och vägrade att blifva

muhammedaner uemedan ott dricka är Rysslunds fröjd".

Peter var i hela sitt lif en god kamrat och en munter

dryckeskämpe; han bibehöll också för alltid en i viss mån

obehaglig prägel af detta kamratskap med anor från de

lägsta folklagren, och han gaf i arf något af detta åt sitt

verk och åt nationens lif, sådant han danat det. Folkets

seder före hans tronbestigning hafva funnit varma lof-PETER DEN STO BE

prisare. Man borde då äfven låta loforden gälla den

stora reformatorns enskilda person, och det vore vanskligt.

Snuskiga vanor, råa manér, nedsättande laster, stanken af

krog och doften af cynism, allt detta som förefaller stötande,

hade Peter tagit upp från gatan och från sederna i hans

land före reformen. Han gjorde orätt i att själf bibehålla

smaken därför, och ännu mer orätt i att vilja, att hans

folk skulle bibehålla den.

Tsarinnan Natalia tyckes först sent ha insett den fara

för hennes son, som låg i umgänget med sådana personer.

Hon hade sitt eget umgänge, som upptog hennes tid och

som knappast var mera valdt. Enligt säkra uppgifter

härstamma "leksaksregementena" (potjesjnije) från år 1682,

hvilket tillfyllest ådagalägger, att denna skapelse i begynnelsen

saknade den allvarliga prägel, som man velat tillskrifva

den. Peter var då tio år. Men år 1687 började den unga

tsarens krigslekar att antaga proportioner, som ådrogo dem

allmän uppmärksamhet. I Preobrasjenskoje byggdes vid

Jauzas stränder en fästning, där man sköt med kanoner.

Aret därpå kom upptäckten af den engelska slupen, och

Peter, hvilkens intresse hädanefter delades mellan elden

och vattnet och som drogs till Perejaslavl, undandrog sig

nu all tillsyn. Det berättas, att han utsatt sig för lifsfara

under dessa öfningar, under hvilka olyckshändelser ofta

inträffade. För att göra slut härpå, uttänkte Natalia ett

medel, hvars verkan föreföll henne säker. "Den, som

gifter sig, förändras", säger ett ryskt ordstäf, och hon

utvalde en gemål åt sin son. I olikhet med sin blifvande

motståndare, den stränge Karl XII, hyste han hvarken44

K. W-AXI8ZEW8KI

likgiltighet eller förakt för det täcka könet. Den 27 januari

1689 förde han till altaret Eudoxia Lapuchin, dotter till

en förnäm bojar. Men han kom ordstäfvet på skam. Tre

månader därefter voro de nygifta redan skilda åt; han

kryssade på sjön vid Perejaslavl, medan hon gjorde sina

första lärospån i ett änkestånd, som för henne skulle räcka

.hela lifvet. För den unga "tsaren blef seglingskonsten mer

än en smaksak, det blef föremålet för en svartsjuk, exclusiv

lidelse. En dunkel känsla, ett arf från fjärran Varäger,

rörde sig i hans själ. Han hade aldrig sett hafvet och

han drömde blott därom. Han hade ingen rast eller ro,

förrän han kommit dit. Och häri följde han en gängse

tradition. Sedan tvenne århundraden tillbaka hade alla

krig, som hans företrädare företagit, haft samma mål: att

nå hafvet, vare sig i nordväst genom att tränga undan

Polen eller Sverige eller i sydväst genom att få Turkiet

att draga sig tillbaka.

Han öfvergaf dock icke sina Jconiuchi; han uttänkte

redan strategiska planer, enligt hvilka krigsmakterna till

lands och sjös, hvaröfver han förfogade, skulle samverka.

Och dessa makters styrka tilltog samtidigt med ynglingens,

som redan vuxit upp till en jätte. Leksaken hade nästan

blifvit ett vapen. I september L688 hade den unga tsaren

för sina soldatlekar rekvirerat alla trummor och

piccola-flöjter från ett af streltsernas elitregementen. I november

lade han till furst Vassilij Galitsins stora missnöje beslag

på två tredjedelar af ett annat regementes effektiva styrka

och tog ur förrådena vid Konjusjennij Prikaz

(stallafdel-ningen) alla anspann, som behöfdes för hans "leksaksartilleri".

En fullständig rekryteringsbyrå inrättades i Preobrasjenskoje,

och nu var det icke längre blott stalldrängar och

kökspojkar, som kommo för att inskrifva sig i rullorna. Bland

rekryterna funnos år 1688 representanter för Moskvas mest

lysande familjer, såsom en Buturlin och en Galitsin.

Dessa aristokraters närvaro var en orimlighet, en af

dessa öfverraskningar, som historiens ironi så ofta har attPETER DEN STO BE

bjuda på. Peter, som omedvetet arbetade på en stor

politisk och social pånyttfödelse, som ej visste hvart vägen

ledde, om ej till hans nöjen, hade utan att ana det blifvit

redskapet för ett parti, som fullföljde ett helt annat mål.

För tillfallet lade diametralt motsatta tendenser beslag på

hans verk. Bland nykomlingar, som snart skulle drifva

på Peter att framkomma med anspråk på den rätt man

beröfvat honom, ja, just ur deras led, skulle en dag de

beslut-sammaste motståndarne till reformen rekryteras. För

tillfallet gällde det ej reformen utan något helt annat. De

medel, hvaraf Miloslavskierna och efter dem Sofia betjänat

sig för att befasta eller vinna makten, såsom afskaffandet af

mjestnitjestvo och uppviglingen af folket, gjorde dessa

solidariska med de lägre klasserna. Det var naturligt, att

högadeln, som såg sina privilegier eller sekelgamla vanor hotade,

eller åtminstone den del af denna adel, som var mest emot

allt framåtskridande, skulle vara benägen att sluta sig först

till Matvjejev och Natalia, sedan till Peter; ty det vapen,

med hvilket Peter roade sig att leka, var i deras ögon,

som nu hjälpte honom att smida klingan och hvässa eggen,

bestämdt att påskynda de konservativa antieuropeiska idéernas

seger öfver den mest europeiska man, som någonsin funnits

i Moskva. "Ned med Vassilij Galitsin!" blef deras

stridsrop. Preobrasjenskoje hade helt enkelt blifvit den naturliga

samlingspunkten för missnöjda af alla slag, bland hvilka

de reaktionära, såsom de viktigaste, intogo främsta platsen.

Själf sårad, skymfad och utplundrad genom den

övergångsregering, hvilkas slut de alla inväntade, var Peter

deras själfskrifne anförare, som de hoppades skulle hämnas

deras gemensamma oförrätter.

Men därom bekymrade han sig föga. Han roade sig

med att på böljorna vid Perejaslavl manövrera båtar,

hvilkas segel ännu ingen reformatorisk vindpust kommit att

svälla. Under täckmanteln af hans namn och med hans

bistånd förbereddes en strid mellan den tysta Kreml och

det bullrande läger, där han gaf fritt lopp åt sin ungdomliga46

K. WALI8Z EWSKI

yra. Men i detta spel, där hans och Rysslands öde

utgjorde insatsen, såg och åtrådde han blott en vinst, nämligen

större frihet i tillfredsställandet af sina skolpojksnycker.

Ar skola förgå, innan han får ögonen öppna för sin verkliga

kallelse. Hittills är han likgiltig därför och lydig

stundens ledare. På den af dem utsatta dagen går han till

striden om makten, som han har att återvinna, men han

afstår åt dem den egentliga vinsten af segern.

Han inträder i historien gående baklänges, med ryggen

åt sitt öde och sin ära.

Krisen bryter ut i juli 1689.TREDJE KAPITLET.

Klostret Troitsa.

I. Regentskapets styrelse. — Dess förtjänster. — Orsakerna till dess

svaghet. — Missräkningar och förbittring. — I det tomma. — Afledare

utåt. — Fälttågen på Krim. — Olyckor. — Galitsins återkomst. —

Allmän förbittring. — Peters parti begagnar sig däraf. — Kreml och

lägret vid Preobrasjenskoje. — Sofia håller stånd mot stormen. —

Sammanstötningen. — II. Natten till den 7 augusti. — Attentat eller

krigslist? — Peters flykt. — Klostret Troitsa. — Arkimandriten

Vincent — Boris Galitsin. — Rustningar till strid. — III. Underhand*

lingar och stämplingar. — Hvem tillhör armén? — Sofias mod. —

Vassilij Galitsins svaghet. — Affallet. — Regentens underkastelse.

Han beger sig till Troitsa. — Landsförvisningen. — Förhör och straff.

— Sofia erkänner sig besegrad. — Klostret. — Det nya systemet —

Peters kamrater vid makten. — Reaktionen. — Framtiden.

Rättfardigadt, om än ej direkt motiveradt genom Peters

ungdom, kunde Sofias regentskap år 1689 hoppas på några.

år af en mer eller mindre laglig tillvaro. Peter ingick

blott i sitt adertonde år, och i Ryssland ger ingen lag

suveränen politisk myndighet tidigare än andra. De öfrigas

otåliga längtan efter makten påskyndade händelsernas gång;

icke så Peters. Han var så litet mån om makten, att

den afgörande krisen ej på länge åstadkom någon

förändring i hans föregående sysselsättningar.

Sofias och hennes medregents styrelse, som utgjorde

början till ett kvinnovälde, som inom kort skulle under48

K. WALI8Z EWSKI

mer än ett århundrade — från Katarina I till Katarina

II — blifva det nära nog konstanta styrelsesättet i

Ryssland, tyckes ej hafva förtjänat vare sig det klander eller

de loford, båda lika öfverdrifna, för hvilka den varit

utsatt. Hvarken Voltaire, som på Neuvilles ord gör tsarevnan

till en Lucrezia Borgia, ej heller Karamzin, som efter

Lévëque och Coxe, förklarar henne vara "en af de största

kvinnor, som någonsin uppträdt på världens skådeplats",

hafva enligt vårt förmenande träffat sanningen. I sin

helhet tyckes det hafva varit en regering med en skarpt

framträdande bysantinsk prägel. Hofintriger, partistrider,

pretorianupplopp, kyrkliga strider, om huru man bör knäppa

ihop händerna, då man beder, om huru ofta man bör säga

halleluja och om ej möjligen Treenigheten borde vara

fyr-faldig med en särskild tron för världens frälsare, —

ingenting fattades. Andra element tyckas dock förekomma, som

höja nivån; det ekonomiska uppsvinget, som redan började

under Alexej, fortsattes, så ock det intellektuella. Galitsin

byggde hus i Moskva, och Sofia författade teaterstycken

samt lät spela dem på Kreml och hon lär, enligt hvad

några påstå, själf spelat med. Regentskapets såväl inre

som yttre politik saknade ej kraft och skicklighet. Den

bekämpade djärft anstiftarna af religiösa strider, hvilka

efterträdt de föregående upprorsmännen och som, liksom

streltserna tillförene, kommo till slottet för att söka patriarken

och disputera med honom. Raskolkikernas anförare Nikita

afrättades. Regentskapet upprätthöll med kraft ordningen,

och då streltserna ville hafva till privilegium att störa den,

drog man sig ej för att till och med straffa dessa

förutvarande bundsförvanter. Man vädjade från de upproriska

legoknektarna till folket. Då man ej kände sig säker i

själfva Kreml, fördes tronen därifrån och ställdes under

altarets beskydd. I oktober 1682 sökte Sofia och G-alitsin

en tillflykt i klostret Troitsa.

"Treenighetsklostret", härskarfamiljens sedvanliga

tillflyktsort i farans stund, beläget ungefär fyra och en hallPETER DEM 8T0RE

mil från Moskva, hade vid denna tid den egendomliga

prägel, som utmärkte de stora ryska obitielen, hvilka voro

små befastade städer med en befolkning af munkar, noviser

och tjänare, som kunde räknas i tusental med flere tiotal

kyrkor och äfven butiker, verkstäder och olika

industri-etablissement. Boris Godunov tog sin tillflykt dit, och man

visar än i dag med stolthet märkena efter de polska kulorna,

som voro maktlösa gent emot den heliga ortens befästningar.

I sin ordning kom äfven Peter snart dit för att bedja om

hjälp och skydd.

Interimsregeringen vädjade ej förgäfves till folket utan

erhöll snart en krigshär. Streltsernas anförare Chovanskij,

som nu var fientligt sinnad, lockades i ett bakhåll,

halfvägs mellan Moskva och Troitsa, och miste där hufvudet.

Hans son delade samma öde. De upproriske, som genom

deras död förlorade sin ledare, sträckte vapen.

I den yttre politiken visade sig Galitsin, åtminstone

som diplomat, vara en trogen och lycklig representant för

den häfdvunna statskonsten, som satt till sitt mål att

genom att flytta ut gränserna åt söder och väster utvidga

Moskvaväldets landområde. Genom att skickligt draga

fördel af de svårigheter, i hvilka polackarna i trots af Sobieskis

segrar råkat genom sitt långvariga krig mot turkarna, ryckte

han ifrån dem Kiev. I juni 1685 installerades i den

urgamla hufvudstaden en ny metropolit, som fogade sig i att

mottaga investituren af patriarken i Moskva. Detta var

ett afgörande steg på den väg, som skulle leda till

återtagande af det lillryska området och den polska

republikens delning.

Midt under dessa framgångar kom dock olyckligtvis

ett ödesdigert bakslag, som berodde på ursprunget till

regent-skapets makt. Då Sofia och Galitsin tillintetgjort

anhängarna till oredan och anarkien, hade de vändt sig mot

upphofsmännen till dessa. Ställdt mellan den missräkning,

som uppväckts på detta håll, och den ovilja som

framkallats på ett annat, stötte deras politik på ett tomrum,

Peter den Store. 450

K. WALI8Z EWSKI

hvari den hade svårt att reda sig. Redan följande år

måste man gripa till det yttersta. När de illa behandlade

och. missnöjda bojarerna åter tycktes resa på hufvudet,

bildades en folksamling på Lubianka, ett mycket

trafike-radt torg i hufvudstaden. En anonym skrifvelse hade där

anträffats, som uppmanade folket att i mängd begifva sig

till Vår Frus af Kasan kyrka, hvarest bakom den heliga

jungfruns bild ett annat papper vore gömdt, som skulle

angifva hvad som vidare borde göras. Man skyndade dit

och fann en nidskrift mot Sofia och en vädjan till folket

att nedgöra de bojarer, som understödde tsarevnan.

Nidskriften var förfalskad och hade till författare Sjaklovitij, en

ny rådgifvare, som Sofia tagit och som var en anhängare

af det gamla Moskvaväldets renaste bysantinska traditioner

och en grym och lömsk intrigmakare. Då tsarevnan

låtsades blifva förskräckt, upphäfde det goda folket

hyllnings-rop och erbjöd sig att befria henne från hennes fiender.

Äfven utåt vände sig lyckan. Regenten, som till

ersättning för Kiev lofvat Polen de moskovitiska

truppernas understöd mot turkarna, begaf sig två olika gånger

till Krim. Detta var det häfdvunna sättet. Bosatta mellan

Moskva och Konstantinopel, bildade Krims tatarer en mur,

som Ryssland behöfde ännu ett sekel för att kullkasta.

Men Galitsin var icke någon stor fältherre. Under bägge

fälttågen förlorade han på stepperna en armé, en ofantlig

krigsmateriel och hvad han ännu hade kvar af anseende.

Då han begaf sig ut på sin andra expedition, hade han

funnit framför porten till sitt palats en likkista med följande

hotande inskription: "Försök att vara lyckligare". Då

han i juni 1689 återkom till Moskva, hälsades han vid

sin ankomst med ett fruktansvärdt oväsen, och man hotade

att döda honom. Man påstod offentligen, att han låtit

besticka sig. Man hade sett tunnor med franska louisdorer

införas i hans tält! Till lägret vid Preobrasjenskoje

tillströmmade dag för dag allt flera nya rekryter, och Sofia

såg sina anhängares led allt mera glesna. Hon hadePETER DEM 8T0RE

begagnat sig af fredsslutet med Polen för att låta utropa

sig till Samodjersjitsa (sj älfhärskarinna) med samma rang

som hennes bröder. Denna titel förekom hädanefter i alla

offentliga handlingar, och vid de offentliga ceremonierna

tog tsarevnan plats vid sidan af sina bröder eller snarare

af den äldsta, ty Peter visade sig knappast vid sådana

tillfällen. Hon lät i Holland gravera sitt porträtt med

Monomaks krona på hufvudet. Samtidigt och ehuru hon,

om man får tro vissa vittnesbörd, hade gifvit den

frånvarande Galitsin en oansenlig rival i Sjaklovitijs person,

sträfvade hon med tilltagande ifver mot sitt ursprungliga mål

att gifta sig med regenten och gemensamt med honom

intaga tronen. För att nå detta mål hade hon uppgjort

en mycket invecklad plan, enligt hvilken man skulle vädja

till själfva påfven. Man skulle gifta bort Ivan och gifva en

älskare åt hans hustru, för att han skulle få barn. På

detta sätt skulle Peter bli skjuten åt sidan, och man skulle

äfven laga, att man blef af med honom. Sedermera skulle man

begagna utsikten till en försoning mellan den ortodoxa

kyrkan och Rom som lockbete för att förmå påfven att

förklara Ivans barn oäkta, och, då alla hinder så voro

undanröjda, skulle Sofia och Galitsin ej hafva annat att göra

än tillägna sig rofvet. I förväntan härpå ville tsarevnan

göra en djärf kupp. Medan Sjaklovitij, som genom regentens

återkomst nedstigit till en fanatisk anhängares och

polisspions anspråkslösare plats, förföljde de få anhängare till

Peter, som redan vågade lyfta på masken, och i all tysthet

underkastade dem ett pinligt förhör i en undangömd skog i

Moskvas omgifningar, trotsade hon den allmänna meningen

genom att utdela belöningar till stridskamraterna till

Galit-sin, hvilken hon envisades anse för segrare. Peter, som

fick goda råd af sin omgifning, vägrade att gifva sin

stadfästelse. Hon brydde sig ej därom. Detta var början

till konflikten. Öfverhopade med hedersbetygelser och

pensioner, begåfvo sig generaler och officerare till Preo-52

K, WALI8ZKW8RI

brasjenskoje för att tacka tsaren. Han vägrade att

mottaga dem. Detta var brytningen.

II.

Kom så den historiska natten mellan den 7 och 8

augusti 1689, en sommarnatt, öfver hvilken olyckligtvis

mörker hvilar genom historiens och legendens motsägelser.

Följande förefaller dock klart. Peter rycktes plötsligen ur

sin sömn af flyktingar från Kreml, som kommo och

underrättade honom om att tsarevnan hade samlat en väpnad

trupp för att anfalla Preobrasjenskoje och mörda honom.

Att detta attentat var påtänkt är ingalunda bevisadt; det

är ej ens sannolikt. Af de dokument, som samlats af den

bäst underrättade af de ryska historieskrifvarna, Ustrialov,

framgår snarare, att Sofia ej i detta ögonblick tänkte eller

ens kunde tänka på ett anfall mot lägret i Preobrasjenskoje.

Hon visste, att det var väl bevakadt, på krigsfot och

skyddadt mot hvarje öfverrumpling. Hon fruktade snarare

eller kanske låtsades frukta ett anfall från

"leksaksregementena", som brunno af lust att utmärka sig genom en

djärf kupp. Som vi veta, v^r det hennes vana att låtsa

fruktan för att ingifva tsreltserna eller pöbeln i Moskva

lust att försvara henne. Hon var så föga benägen att

handla, att hon ända till morgonen var okunnig om det

meddelande, som om natten bragts hennes bror, och om

dess följder. Sedan länge voro Preobrasjenskoje och Kreml

ömsesidigt på sin vakt. De båda parterna öfvervakade

hvarandra, misstänkte och anklagade hvarandra för inbillade

attentat. Månaden förut, då Sofia besökte Peter i "hans

läger" med anledning af välsignandet af Jauzas vatten,

hade Sofia åtföljts af tre hundra streltser. Några dagarPETER DEN STO BE

därefter, då Peter kom till Kreml för att gratulera sin

tant Anna på hennes namnsdag, utställde Sjaklovitij femtio

säkra vakter på Röda trappan för att vara beredd på allt.

Denna ödesdigra natt var en beväpnad skara samlad

i Kreml. Till hvad ändamål? För att på morgonen

ledsaga henne på en vallfärd, försäkrade Sofia senare. Bland

dessa hundratals soldater, som utvalts bland dem, som voro

tsarevnan mest hängifna, fanns det fem, som läto undfalla

sig hotelser mot Peter och hans moder. Två andra, hvilkas

namn gått till eftervärlden, nämligen Mjelnov och Ladogin,

ansågo tillfället gynnsamt att desertera till lägret i

Preo-brasjenskoje, där de blefvo väl mottagna emedan de gifvit

alarmsignalen. Några historieskrifvare hafva ansett, att

deras nit endast var låtsadt och att de lydde ett

lystnings-ord, hvilket utgått från det parti som dref Peter till

handling. Det är möjligt. Vi skola nu komma till det som

är konstateradt.

Peter började med att fly. Utan att tänka på att

förvissa sig om den fara, som hotade honom, var verklig

sprang han ur sängen och skyndade i bara skjortan och

barbent raka vägen till stallet, kastade sig upp på en häst

och gömde sig i närmaste skog. Några koniuchi kommo

efter honom med kläder. Därpå följde officerare och soldater,

ehuru ännu till ett ringa antal. Så snart han såg sig

omgifven af en tillräcklig eskort, red han i sporrstreck

mot Troitsa utan att ännu gifva sig tid att underrätta sin

mor, sin hustru och sina andra vänner. Han kom dit*

uttröttad och ångestfull klockan 6 på morgonen. Man

erbjöd honom en säng. Han var ur stånd att njuta någon

hvila; förfärad, orolig, smälte han i tårar och upphäfde

suckar samt frågade minst tjugu gånger arkimandriten

Vincent, om han kunde räkna på hans beskydd. Denne

munk var sedan länge hans hängifna anhängare och hade

till och med försträckt honom penningar vid de kritiska

tillfällen, då han genom Sofias njugghet led brist.

Arki-mandritens manliga och ömma ord lugnade slutligen den54

K. W-AXI8ZEW8KI

unga tsaren. Boris G-aJitsin, en frände till regenten,

Bu-turlin och de andra förnämsta befalhafvarna vid lägret i

Preobrasjenskoje uträttade än mer. Hvad som nu följde,

visar liksom det redan nämnda uppenbart, både att man

sedan länge hade tagit sina mått och steg i Peters

omgifning för den kommande striden och att han själf var

ur stånd att där personligen taga initiativet och ledningen.

Han öfverlämnade allt åt sina vänner och tänkte

isynnerhet på sin sjö vid Perejaslavl och på de båtar, som han

där skulle manövrera, när han blefve i stånd att bygga

dem efter behag. Han lämnade sina anhängare ännu som

herrar öfver den situation de skapat.

Innan dagens slut var klostret fullt af människor;

tsarinnorna Natalia och Eudoxia, potiesjnijerna och stréltserna

af Sucharevs regemente, som sedan lång tid tillbaka vunnits

för den yngre tsarens sak, anlände de ena efter de andra.

För att så fort som möjligt finna på hvilken väg de borde

inslå fordrades, att alla på förhand vore benägna att taga

den. Alla mått och steg saknade hvarje spår af

improvisation, och det var Boris G-alitsin, som genast tog ansvaret

på sig för allt. Allt tycktes utföras efter en på förhand

utstakad plan, och tsarens plötsliga flykt förefaller förutsedd

(och följaktligen kanske äfven förberedd) såsom tecknet till

stridens början mellan de fientliga lägren. Hvad som var

föremålet för stridigheterna förstodo alla. Det ansågs onödigt

att tala därom. Om det blef strid af, gällde denna hvem

■som skulle erhålla makten.PETER DEN STO BE

III.

Man parlamenterade först, i det Peter skref till Sofia

och begärde förklaringar angående de nattliga rustningarna

i Kreml, hvarpå tsarevnan gaf ett undvikande svar. Man

sökte på båda hållen vinna tid. En viktig kontingent stod

utanför den sålunda började striden, nämligen den infödda

och utländska arméen, hufvudstammen af streltserna och

Gordons och Leforts regementen, hvilka ej rört på sig.

Det gällde hvem som skulle kunna få dem på sin sida.

Den 16 augusti tog Peter första steget. En gra/mota

(budskap) från tsaren sammankallade representanter för dessa

trupper, tio man från hvarje regemente. Sofia gjorde därpå

ett skickligt motdrag. Utskickade från henne utställdes på

lämpliga platser och hejdade tsarens budbärare, samtidigt

med att en annan gramota, undertecknad af regentinnan,

vid lifstraff förbjöd soldater och officerare att lämna sina

kvarter. I början tycktes åtgärden hafva haft verkan; de

tillkallade representanterna lyssnade ej till kallelsen; ett rykte

spreds, att Peters gramota var förfalskad. Småningom och

omärkligt blefve dock soldatkvarteren tomma, samtidigt med

att tilloppet till Troitsa af soldater och officerare af alla

vapenslag blef större. Till och med bland dem, som stodo

tsarevnan närmast, började symptom till vacklande att visa

sig. Först af alla gaf Vassilij Galitsin föredömet därtill.

Han hade tänkt, tros det, att begifva sig till Polen och

återkomma därifrån med en armé af polacker, tatarer och

kosacker och så rustad invänta händelsernas utveckling.

Sofia skall hafva förmått honom att afstå från denna plan.

Han öfverlämnade henne då åt sitt öde, liksom sig själf. Han

drog sig tillbaka till sin landtgård Mjedvjedkov, som låg

icke fullt en mil från Moskva, och tillkännagaf, att han ej

ville lägga sig i hvad som förehades. De utländska officerare,56

K. WALI8Z EWSKI

som kommo för att mottaga hans befallningar, svarade han

blott undvikande. Därmed var det oåterkalleliga steget till

affall taget.

Men regentinnan gaf icke ännu tappt. Hon visste

hvad hon hade att vänta af sin bror. Redan hade de

upproriska raskolnikernas ledare ropat till henne, då de

inträngde i Kreml: "Tiden är inne för er att gå i kloster!"

Hellre då döden! Hon sände fredsförslag till Troitsa, hon

skickade dit patriarken. Den höga parlamentären ansåg

tillfället gynnsamt att sluta fred för egen del och visade

sig vid tsarens sida vid det högtidliga mottagandet af

deserterande officerare och soldater, hvilkas antal ökades

med hvar dag. Hon beslöt sig då för att sätta allt på ett

kort och begaf sig själf dit. Halfvägs, vid byn

Vosdvi-øjenskoje, där sju år förut Chovanskij mistat hufvudet,

hejdade henne Buturlin, och hon förbjöds att fortsätta färden.

Hon slog till reträtt, men höll ännu stånd. Hon sökte

ställa sig in med streltserna, hvaraf största delen förblef

henne trogen på grund af sin medbrottslighet i det

förflutna, fruktan för repressalier och hoppet om nya

belöningar. De svuro att dö för henne, men alltjämt bråkiga

och illa disciplinerade, infunno de sig den 6 september

framför Kreml och fordrade, att Sjaklovitij, tsarevnans

förtrogne, högra hand och tillfälliga älskare, skulle utlämnas

till Peter. De hade för afsikt att göra honom till

syndabock, lämna honom som försoningsoffer, så att genom hans

bestraffande tsarens vrede skulle stillas och alla blifva ense.

Efter häftigt motstånd, gaf hon till sist vika, och nu var

det klart, att hon ej kunde räkna på någon eller något.

Genom att få Sjaklovitij i sitt våld, hade Peter erhållit

ett fruktansvärdt vapen i sin hand. Han underkastades

tortyr och under knutpiskans slag gaf han alla upplysningar,

som tsarens anhängare behöfde för en undersökning mot

Sofia och hennes anhängare. Ryktet om detta

vittnesmål lockade själfva Vassilij Galitsin från hans tillflyktsort,

och han begaf sig undergifven och ångerfull till Troitsa.PETER DEN STO BE

Detta var slutet. Peter vägrade att mottaga honom, men

på Boris förböner gick han in på att ej visa sig för sträng.

Den förra regenten förvisades till Kargopol, på vägen till

Archangel, därpå till Jarensk, en öde by ännu längre upp

mot norr, där han fick en rubel om dagen att lefva af med

sin familj på fem personer, sedan hans ägodelar konfiskerats.

Där släpade han fram sin tillvaro ända till 1715. Men

tsarens mildhet, som för öfrigt ju ej var stor, inskränktes

till honom. Sjaklovitij och hans verkliga eller förmodade

medhjälpare dömdes till döden. Efter att hafva

underkastats den ohyggligaste tortyr insattes Mjedvjedjev först

i ett kloster, men fick till sist samma slut. Schavotten

blef allas lott utan åtskillnad.

Sofia sattes, såsom hon förutsatt, i kloster, och vissa

försiktighetsmått vidtogos, som ökade straffets stränghet.

Peter ordnade först förhållandena till sin broder. I ett

omsorgsfullt afvägdt bref uppenbarade han först för honom

deras systers illgärningar, men afvisade hvarje tanke på

att hafva velat göra intrång på sin äldre broders

rättigheter, då han gjort anspråk på att hans egna respekterades.

Han skulle alltid älska och akta honom som en fader.

Han försummade likväl att rådfråga honom rörande den

behandling, som Sofia borde undergå. En af hans kamrater

från den första tiden, Ivan Trojekurov, sändes som

budbärare till tsarevnan med uppmaning till henne att utvälja

ett kloster åt sig. Efter någon tvekan underkastade hon

sig också och bestämde sig för klostret Novodjevitjij, som

nyligen uppbyggts i närheten af Moskva till den heliga

jungfruns ära. Det nya systemets grund var nu lagd.

Det var ännu ett interimssystem. Som Ivan under

tystnad fogade sig i hvad som skett och endast uppträdde

vid statsceremonier och som Peter, så snart krisen var

öfver, återvände till sina nöjen och trädde tillbaka till

förmån för dem som förhjälpt honom till seger, tillföll

makten stundens verkliga segrare. Boris Galitsin, en moskovit

af gamla stammen och sin frände Vassilijs fullständiga mot-58

K. WAL18ZEW8KI

sats, erhöll först den största parten af denna makt. Men

den tillföll därefter familjen Narisjkin och tsarinnan-moderns

öfriga släktingar, då Boris genom att hjälpa sin brottsliga

släkting komprometterat sig och uppväckt Narisjkinernas

vrede.

Den store tsarens timma hade ännu icke slagit. Den

allvarliga strid, i hvilken han dragits med för ett ögonblick,

hade icke ännu fört honom ur ynglingaåldern med dess

leksaksarméer och drabbningar på skämt. Denna strid

hade dock, oafsedt de omedelbara resultaten, ett afgörande

inflytande på Peters öde och utvecklingen af hans karaktär

och anlag. Den unga tsaren öfverlämnade statens affärer

åt sina forna kamrater, men det blef snart andra, äfven

de nya män, som intogo de förras plats och som voro

kallade att, äfven om de ej med honom utförde hans stora

regerings historia, åtminstone visa honom vägen, som skulle

leda honom dit, och att leda hans första steg.ANDRA BOKEN

I lära hos VästerlandetFÖRSTA KAPITLET.

I fält. — I krigets skola. — Skapandet af en flotta. —

Azovs Intagande.

I. Peters nya omgifning. — Patrick Gordon. — Francis Lefort —

Deras inflytande. — Leforts hus i Sloboda. — Ett moskovitiskt

Ca-sino. — De sköna damerna i Förstaden. — Tsaren roar sig. —

Boja-rernas styrelse. — Reaktion. — Förlustelserna vid Preobrasjenskoje. —

Krigslekar, nöjen, narrspel. — Konungen af Pressburg och den falska

konungen af Polen. — SjOn vid Perejaslavl. — En insjöflotta. — På

vag till Archangel — Hafvet. — Tsarinnan Natalias död. — Kortvarig

sorg. — Peter återtager sina nöjen. — II. Rysslands vanskliga läge. —

Tsaren uttråkad. — Nöjen och förströelser sökas. — Utländska

resplaner. — Peter vill först utm&rka sig i krig. — Nytt fälttåg mot

turkarna. — Första angreppet mot Azov. — Det misslyckas fullständigt.

— Peters snille uppenbarar sig. — Uthållighet — III. Peters och

Rysslands storhet. — En frukt af den mongoliska eröfringen. —

Fördubblade ansträngningar. — Det andra angreppet. — Tröjas belägring

än en gång. — Framgången. — Peter kan uppträda i Europa. —

Resan beslutes.

Olika omdömen hafva fällts om de utländingar, som

nu uppträdde i Peters omgifning. Det är ganska vanligt,

att man misstager sig på fakta och data, så att man räknar

Patrick Gordon till den unga tsarens förtrogna och lärare

långt före Sofias fall eller gör Lefort till den förnämsta

anstiftaren och verkställaren af 1689 års statshvälfning.

I själfva verket kommo båda i beröring med Peter först62

K. WALI8Z EWSKI

under hans vistelse i Troitsa. Det var långt senare som

de kommo in i hans intima umgängeskrets och där

utöfvade något inflytande. Gordon tillhörde i böljan Yassilij

G-alitsins parti; Lefort spelade ingen som helst roll.

Född omkring år 1635 i Skottland och tillhörande

en rojalistisk och katolsk familj af obetydliga lairder, hade

Patrick Gordon sedan trettio år tillbaka i Ryssland fört en

obemärkt tillvaro i de lägre graderna. Innan han kom

till detta land, hade han tjänat kejsaren samt svenskarna

mot polackerna och polackerna mot svenskarna. Hans

kunskaper inskränkte sig till hvad han kom ihåg från sin

skolgång i en byskola i trakten af Aberdeen, och hans

militäriska bana i Tyskland och Polen tiH befälet öfver ett

dragonregemente. Hans tjänster som diplomat togos i

anspråk år 1665 af Alexej och år 1685 af Sofia. Han reste

två gånger till England för att underhandla om privilegier

för engelska köpmän och skötte sitt uppdrag till allmän

belåtenhet, men erhöll endast i belöning en tjarka (bägare)

brännvin, som den fjortonårige Peter skänkte i åt honom

vid hans återkomst från den andra resan. Han ansåg

sig misskänd, anhöll om sitt afsked, erhöll det ej och visade

sig då benägen att göra gemensam sak med de missnöjda.

Han deltog emellertid i de olyckliga tågen till Krim och

förvärfvade där generalsgraden. Men af naturen rikt

utrustad och verksamhetslysten samt med förnäma anhöriga i

sitt land trodde han sig kunna göra anspråk på högre

värdigheter. Personligen bekant med konungarna Karl

och Jakob af England och frände till hertigen af Gordon,

som var guvernör i Edinburg år 1686, var han den skotska

rojalistiska koloniens ledare i Sloboda. Som han talade

ryska och ej var rädd för att taga sig ett glas, om så

fordrades, åtnjöt han äfven bland moskoviterna en viss

popularitet. Genom sin kvickhet, sina förfinade manér och sin

skenbara energi ådrog han sig helt naturligt Peters

uppmärksamhet. Denne hade ständigt en viss förkärlek för

folk med en kraftig natur liksom hans egen. -Patrick GordonPETER DEN STO BE

hade visserligen ett maglidande, som slutligen medförde

döden; men år 1697, då han var 64 år, slöt han sin

dagbok med följande ord: "De senaste dagarna har jag för

första gången känt att hälsa och krafter boija aftaga."

Francis Lefort hade år 1675 kommit till Moskva

tillsammans med femton främmande officerare, hvilka liksom

han ville göra lycka. Till nationaliteten schweizare,

tillhörde han en familj, som vid reformationstiden hade

lämnat staden Coni, där den lefvat under namnet Lifforti, och

slagit sig ned i Genève. Hans fader var droghandlare och

tillhörde därigenom det högre handelsståndet. Vid aderton

års ålder begaf sig Francis till Holland med sextio floriner

på fickan och ett rekommendationsbref från prins Karl af

Kurland, som bodde i Genève, till dennes broder Kasimir,

som var i holländsk krigstjänst. Kasimir gjorde den unga.

mannen till sin sekreterare och gaf honom i aflöning hans.

utrustning, som var värd 300 écus, och spelpenningar,

som uppskattades till 50 écus om dagen. Inkomsterna

voro-stora, men osäkra. Två år senare afseglade Lefort till

Archangel. Hans första tanke, då han satte foten på rysk

mark, var att vända om. Men man kunde ej då för tiden

lämna tsarernas rike när och hur man behagade.

Utlän-dingarna voro underkastade sträng bevakning, och de som

reste ansågos för spioner. Han stannade två år i^ Moskva

och var där nära att dö af svält. Han funderade då på.

att söka erhålla en obemärkt anställning hos någon af den

diplomatiska kårens jämförelsevis aktningsvärda medlemmar

och gick från det danska sändebudets antichambre till den

engelske envoyéns kök, men fann ingenstädes en varaktig

stad. Han hade dock så småningom förvärfvat sig vänner

i Sloboda och tjänstvilliga beskyddare, till och med en vacker

beskyddarinna, som var änka efter en utländsk öfverste

och mycket rik. Ar 1678 fattade han det definitiva

beslutet att bosätta sig i landet och att till en böljan gifta sig.

Detta var. ett steg, som först måste tagas, ty genom att

hafva familj och eget hem undanröjde man alla misstankar^64

K. WAL18ZEW8KI

Han gifte sig med Elisabeth Souhay, dotter till en katolsk

borgare i Metz, som medförde en ganska stor hemgift i

boet och hade fina relationer. Två bröder till fra Souhay,

två engelsmän vid namn Bockhoven, innehade framstående

platser i arméen. Patrick Gordon var måg till en af dem.

Det var utan tvifvel därigenom, som Lefort förmåddes att

ingå på krigarbanan, för hvilken han för öfrigt hvarken

hade smak eller fallenhet.

Uppenbarligen är det icke i dessa främlingars skola

som Peter den Store och hans armé lärt hvad som kräfdes

för att leda till Poltava. Såsom jag redan antydt, var

också det inflytande, som båda dessa män utöfvade på den

oerhörda utveckling, de reformer och den civilisation,

hvarvid Natalia Narisjkins son fäst sitt namn, endast indirekt.

Då detta verk endast var i sin begynnelse, nedstego båda

kort efter hvarandra i grafven. Och för tillfallet hade

Peter andra tankar i hufvudet, och de lektioner han tog

af den gamla skotten och den unga schweizaren hade intet

gemensamt med Yaubans eller Colberts vetenskap.

Nu var emellertid Lefort ägare till ett rymligt, elegant,

i fransk stil möbleradt hus vid Jauzas strand, och detta

var den förnämsta samlingsplatsen för Förstadens invånare.

Man fick för vana att, äfven då han var frånvarande, gå

dit för att dricka och röka. Alexej hade visserligen genom

en lag förbjudit bruket af tobak, men Förstaden gjorde

i detta som i många andra afseenden undantag. Som

anordnare af lustbarheter hade schweizaren icke sin like.

Genom sin glädtighet, sin spelande fantasi och outtröttlighet

i njutningarna besatt han i högsta grad konsten att göra alla

hemmastadda. De banketter, till hvilka han inbjöd sina

vänner, räckte vanligen tre dagar och tre nätter i sträck,

och resultatet blef alltid, att Gordon blef sjuk, hvaremot på

Lefort intet spår af afmattning kunde förmärkas. Under

Peters första resa förvånade han till och och med tyskarna

och holländarna genom sin förmåga att dricka. Då han

i februari månad 1699 en gång förtärt mer än vanligt,PETU DR 8T0U

hittade han på. att man skulle afsluta festen i det fria.

Denna dårskap kostade honom lifvet. Då en präst kom

för att gifva honom den sista trösten* afskedade han honom

glädtigt och bad om musik och mera vin och dog stilla

vid tonerna från en orkester. Det var den fulländade typen

för en vivor i stor stil, tillhörande en ras, som nu för tiden

nästan är utdöd, men som dock haft sina talrika ättlingar

i Ryssland. Nästan lika storväxt som Peter och ännu

kraftfullare än han, utmärkte han sig i alla slags

kroppsöfningar; han var god ryttare, förträfflig skytt, till och

med bågskytt, samt var outtröttlig på jakt. Därtill hade han

ett vackert utseende och ett behagligt sätt. Hans bildning

var ringa, men han var ett språkgeni; han talade italienska,

holländska, engelska, tyska och slavonska. L|eibnitz, som

sökte vinna hans bevågenhet, då han var i Tyskland,

säger, att han drack som en hjälte, men tillfogar, att han

var rikt begåfvad. Hans hem var icke blott mötesplatsen

för dryckesbröder, utan damer kommo äfven dit, skotskor

med fin profil, tyskor med drömmande ögon och yppiga

holländskor. De liknade i intet afseende de moskovitiska

kvinnor, som voro instängda bakom otillgängliga terems

järngaller eUer doldes af fotas (slöjor af siden). De

uppträdde obeslöjade, kommo och gingo efter behag, skrattade

och pratade, sjöngo sitt lands sånger och sväfvade fram i

dansen, hvilande i männens armar. I sina enklaste

dräkter, som bättre framhäfde gestaltens skönhet, föreföllo de

vackrare. Några af dem voro föga stränga i sina seder.

Det var allt detta, som lockade till sig och fängslade den

blifvande reformatorn.

Under regentskapets sju år har den ryska

civilisationens historia, oaktadt Sofias och öalitsins likartade

tendenser, få ljuspunkter att uppvisa. Oroliga på grund af

sin osäkra ställning, hetsade och oroade under kampen för

tillvaron från den första dagen till den sista, voro dessa

båda knappast istånd att tänka på annat än att söka hålla

sig kvar vid makten. Men efter statshvälfningen 1689

Peter dm Store. 566

K. WALISZ BW8KI

och under de sju följande åren var det ännu värre. Jag

har redan påpekat, att då rådde den uppenbaraste reaktion,

hvilken var fientlig mot allt framåtskridande. Peter hade

ingen skuld däri, men han lade ej heller några hinder i vägen

därför. Han hade ingen del i ukazen, som förjagade

jesuiterna, eller i domen, som dömde mystikern Kullman att

lefvande brännas på Röda torget. Det var patriarken Joakim,

som ställde till med dessa bestraffningar, och i själfva verket

var det hans inflytande som, ända till i mars 1690, då han

dog, var det bestämmande. I sitt testamente uppmanade

denna prelat den unga tsaren att icke gifva något beiäl i

sin armé åt kättare och att nedrifva de protestantiska

kyrkorna i Sloboda. Peter hade ingalunda lust att lyda

honom, utan tänkte till och med på att gifva honom en

liberalare efterträdare i metropoliten Marcellus i Pskov.

Men han hade icke makt därtill. Marcellus accepterades

ej, berättar Peter senare, af tre skäl: l:o) emedan han talade

barbariska språk (latin.och franska); 2:o) emedan hans skägg

icke innehade den vederbörliga längden; 3:o) emedan han

lät sin körsven sitta på kuskbocken i stället för att låta

honom rida på en af hästarna. — Ännu innehade Peter

icke makten. I juli 1690 skref Gordon till en af sina

vänner i London: "Jag befinner mig ännu vid detta hof,

hvilket förorsakar mig mycken oro och många utgifter.

Man har lofvat mig stora belöningar, men jag har hittills

ingenting fått. Då den unga tsaren själf öfvertager

regeringen, tviflar jag ej på att jag skall få ersättning.u Men

den unga tsaren brådskade ej med att taga regeringens

tyglar i sin hand. Att börja med var han aldrig tillstädes

där, hvarest statens intresse fordrade det. Hvar var han

då? Från och med 1690 mycket i Sloboda och särskildt

i Leforts hus. Han intog ofta, ända till tre gånger i

veckan, sina middagar därstädes. Ofta tillbragte han hela

dagen hos sin nya vän och dröjde i hans sällskap ända

till följande morgon. Så småningom införde han där sina

umgängesvänner. Snart blef huset för trångt för honomPETER DEN STO BE

och dem, och ett stenpalats byggdes i stället för

gunstlingens gamla trähus. Där funnos en balsal för tre hundra

personer, en matsal med karduanstapeter, ett sofrum klädt

med gul damast umed en tre alnar hög säng och röda

sidenomhängen" samt till och med ett tafvelgalleri.

All denna lyx tillkom icke ensamt för Leforts skull,

icke ens för Peters, som brydde sig föga därom, utan den

unga tsaren invigde härmed ett system, som han förblef

trogen hela sitt lif. Medan han själf längre fram i

Petersburg bebodde en koja, ville han, att Mensjikov skulle hafva

ett präktigt palats, och fordrade, att alla hofvets

festligheter skulle hållas hemma hos denne. Leforts palats blef

likaledes så att säga ett annex till den tarfliga bostad, som

Peter för egen del bibehöll i Preobrasjenskoje, samtidigt

med att det var ett slags offentlig förlustelselokal. De

yttersta trädgårdarna i Sloboda gränsade till den by, där

Peter och hans lycka vuxit upp. I Sloboda ställde Lefort

till danstillställningar. I Preobrasjenskoje afbrändes

fyrverkerier, den unga tsarens nya passion. Senare sökte

han försvara sin öfverdrifna smak för detta nöje, hvilken

Gordon, som hade några insikter i fyrverkarkonsten,

ingifvit honom. Han påstod, att de gällde att göra ryssarna

förtrogna med krutrök och smällar. Efter Poltavaslaget

borde denna omsorg hafva varit öfverflödig, men Peter

fortsatte dock med samma ifver att skicka upp raketer och

uppfinna konstmässiga fyrverkeripjeser. Sanningen är den,

att han hade och alltjämt skulle hafva ett oerhördt nöje

däraf. Det blef hans favoritsport, ty han tyckte ej om

jakt. Redan 1690 förföll alldeles hans företrädares

jaktslott vid Sokolniki. Han tyckte om det som bullrade,

liksom hans dotterson, den stora Katarinas olyckliga make.

I allt gick han till ytterligheter. Detta nöje, som upptog

en stor del af hans tid, utsatte honom och hans

omgifning ej sällan för fara, ty han iakttog alls ingen försiktighet.

Den 26 februari 1690 omtalar Gordon i sin dagbok, att68

K. WAL18ZEW8KI

en adelsman dödats af en raket på sex skålpund. En

liknande händelse inträffade den 27 januari följande år.

Omväxlande med fyrverkerierna förekommo manövrer

med JPotjesjnierna under Gordons ledning, och dessa

öfningar voro äfvenledes mycket farliga. Den 2 juni 1690

blef Peter vid en skenattack bränd i ansiktet af en granat,

och flera officerare, som befunno sig bredvid honom, erhöllo

allvarsamma sår. Någon tid därefter sårades Gordon i

benet. Då Peter i oktober 1691 vid ett anfall gick i

spetsen med dragen sabel, blefvo officerare och soldater så

uppeldade vid åsynen däraf, att de sammandrabbade på rena

allvaret. I tumultet dödades furst Ivan Dolgorukij.

I själfva verket tillhörde det tidens sed att utföra

våldsamma, råa krigslekar. Ej långt därefter öfverträffade

Karl XII i detta afseende vida sin blifvande motståndare.

Något, som är karaktäristiskt vid dessa simulakrer, hvilka

utgjorde Peters fröjd, var det tokroliga element, som därvid

förekom och som hos den unga mannen visar en egendomlig

tendens, som senare skulle utveckla sig, betydligt.

Fästningen vid Jauzas strand hade utvecklat sig till en liten

befastad stad. Där funnos en stark garnison, flotta,

domstol, regeringsbyråer samt en metropolit, nämligen den unga

tsarens förra lärare, Zotov, som senare utnämndes till

narrarnas påfve eller patriark. Där fanns till och med en konung.

Rollen innehades af Romodanovskij, som antog titeln konung

af Pressburg — det var det namn som staden fått — och

som i denna egenskap förde krig mot konungen af Polen,

hvilkens roll utfördes af Buturlin. Ar 1694 fick konungen

af Polen i uppdrag att försvara en vederbörligen befästad

plats mot en belägringsarmé, anförd af Gordon. Yid första

anfallet kastade garnisonen och dess anförare ifrån sig vapnen

och togo- till flykten utan att bekymra sig om hvad verkan

de efter alla konstens regler anlagda förskansningarna,

löp-grafvarna och minorna skulle göra. Peter greps af raseri

och befallde flyktingarna att återvända till fästningen och

försvara sig till sista man. Man sköt väldeliga med kano-PETER DEN STO BE

nerna, som visserligen ej voro skarpladdade, men som dock

sårade och till och med dödade åtskilliga. Slutligen togs

konungen af Polen till fånga och fördes med bakbundna

händer till segrarens läger.

Man bör komma ihåg, att Ryssland vid denna tid

hade fred med Polen och till och med slutit förbund med

detta land och att den polska konungen var den i hela

Europa firade Johan Sobieski! Det brydde man sig ej om.

Under manövrerna 1692 deltogo i kavalleriöfningarnà en

skvadron dvärgar. År 1694 kämpade kyrkosångarna, som

upptagits i den nybildade armén, under hofnarren

Tur-genjevs befäl mot arméns skrifvare.

Peter roar sig. Det är en ständig fest, en liflig och

bullrande orgie, som visserligen beledsagas af några

lärorika öfningar, men som oftast öfvergår till barnsligheter

och de värsta utsväfningar. Detta är det enda framträdande

i den blifvande hjältens lif under denna öfvergångsperiod,

som varar under nära tio år. An lär han sig att

afskjuta bomber eller att klättra uppför master, än sjunger

han med djup basröst i kyrkan och berusar sig, sedan

han lämnat gudstjänsten, ända till följande morgon i gladt

lag. Det svenska sändebudet von Kochen omnämner en

jakt, som Peter själf byggt från för tül akter, och en

annan utländing berättar om en biljett, i hvilken tsaren

bjuder sig hem till honom under förklaring, att han tänker

tillbringa natten med att dricka. På listan af föremål,

som fursten skickat efter från Moskva för eget bruk,

förekomma mortlar, ingeniörsinstrument, artilleriammunition

och papegojburar. I Pressburgs fästning trängas

geniofficerare, fyrverkare och alla slags skickliga handtverkare med

duraker (hofnarrar), som för sitt nöjes skull döda soldater

och ej blifva bestraffade. Organiserandet af arméen är

dock sedan lång tid tillbaka af så stor betydelse att den ej

borde göras till föremål för skämt. 1690 uppsättes ett

gardesregemente, de preobrasjenska, med en kurländare, Georg

von Mengden, till chef. Regementet Sejmjonovski kommer70

K. WALISZEWSKl

snart efter, och bådas manskap består till en tredjedel af

franska protestanter. Men under fälttåget mot Azov, som

kort därefter företogs, får den unga tsaren se, hvad denna

till det yttre så krigiska trupp duger till och att det är

farligt att icke taga allvarliga ting på allvar.

Peter nedlade mycket arbete på att på sjön vid

Pere-jaslavl (Pletjejevo-Oztero) bygga en flotta, men han arbetade

icke ensamt på detta. Stället är förtjusande. En vacker

väg för dit från Moskva med stigningar och sänkningar,

genom skogiga dalar och öfver trädbevuxna kullar. Den

klara Yiksa, som rinner från sjöns västligaste del, passerar

den närbelägna sjön Somino och faller sedan ut i Volga.

I öster resa sig i staden Perejaslavl-Zaleski de gyllene

kupolerna på tjugu kyrkor omkring den stora

Förklaringskatedralen. Där hade Peter låtit bygga åt sig ett

envånings trähus. Fönsterrutorna voro af glimmer och en

två-höfdad örn med en förgylld träkrona öfver, som satt öfver

ingångsdörren, utgjorde den enda prydnaden på den

anspråkslösa boningen. Men man hade roligt där. Båtvarfvet

låg några steg därifrån, men det är föga troligt, att Peter

arbetade där under sina många uppehåll om vintrarna vid

stranden af sitt "lilla haf". I februari 1692 hade man

all möda i världen att få honom att lämna detta ställe för

att mottaga i audiens ett sändebud från schahen af Persien.

Fri som han på denna afskilda plats var från den

moderliga uppsikten och andras mindre välvilliga nyfikenhet,

kände han sig utan tvifvel här mera ostörd i sina nöjen.

I dessa deltogo talrika sällskapsbröder, som ofta inbjödos

från Moskva. Deras ekipager mötte på vägen karavaner

med vinfat, öl- och mjödtunnor eller brännvinskaggar.

Äfven fruntimmer kommo dit. Om våren, då sjön låg öppen

för seglats, började arbetena och öfningarna åter; de togos

dock knappast alltid på allvar. Ett år före tåget mot Azov

visste Peter ännu icke på hvilka haf och mot hvilka

fiender han skulle använda sin blifvande krigsflotta, men hvad

han hade klart för sig var, att Lefort, som aldrig varit sjö-PETER DEN 8T0RE 71

man, skulle blifva amiral, att skeppet, på hvilket han skulle

hissa sin standert, skulle heta Elefanten och att detta skepp

skulle vara rikt förgylldt, hafva förträffliga holländska

matroser och en icke sämre kapten, nämligen Peter själf.

Den unga tsarens sista resa till Perejaslavl ägde rum

i maj 1693. Han fick ej återse sin sjö och sitt varf förr

än trettio år senare, år 1722, på väg till Persien.

Söt-vattensflottan, som gjort honom så mycket besvär och

skänkt så mycken glädje och som aldrig varit till någon

nytta, befann sig då i ett tillstånd af fullständigt förfall

med skrof och tackling ruttnade och otjänstbara. Han

blef då ond, ty det var ju reliker. Han gaf stränga order,

att de skulle vidmakthållas. Förspilld möda! Ar 1803

fanns kvar på platsen en enda båt, som låg i ett förfallet

lusthus. Nu finns det ej spår af Peters gamla hus. Allt

är försvunnet, till och med björkarna, i hvilkas skugga

timmermanslärlingen hvilade sig från sitt arbete.

Ar 1693 föreföllo honom till sist förhållandena för

små i Pletjejevo-Oziero, liksom fordom på Preobrasjenskojes

damm. Han aflockade sin moder ett medgifvande, som länge

förvägrats honom. Han fick fara till Archangel. Ändtligen

skulle han få se det riktiga hafvet! Han hade nödgats

afgifva ett löfte att ej begifva sig ut på hafvet, utan fröjda

sig med att se på fartygen från stranden. Man kan lätt

förstå, att han snart glömde detta löfte. Han var nära att

drunkna, då han på en skröplig jakt seglade ett i Amsterdam

inköpt fartyg till mötes. Det var ett krigsfartyg, men det

fanns ombord annat än kanoner, nämligen vackra möbler,

franska viner, apor och bologneserhundar. Då han satte

foten på däck, greps Peter af hänförelse. "Du skall få

kommandot", skref han till Lefort, "och jag skall vara simpel

soldat. "Och till borgmästaren Witsen, som inköpt fartyget,

skref han: uMin her, jag kan endast i detta bref skrifva

till er följande, nämligen att Johan Flamm (lotsen) har

framkommit välbehållen med fyrtiofyra kanoner och fyrtio

matroser. Hälsa de våra. Jag skall skrifva till dig ut-72

K. WAL18ZEW8KI

förligare på postdagen, ty i denna lyckliga stund, känner

jag ingen lust att skrifva, men desto mer att hedra

Bacchus, som med sina vinrankor behagar tillsluta ögonen på

den, som skulle vilja skrifva ett utförligare bref till dig."

Han undertecknade detta bref

"Schiper Fon schi

p. santus profet

ities.a

Hvilket skall betyda: "Kapten på den Heliga Profeten."

Han var nu tjuguett år, men han behandlade alltjämt

ortografien som en skämtsam skolpojke, och för tillfället

gjorde han detsamma med flottan. Han lekte matros,

liksom han nyss lekt soldat och civiliserad människa. Hemma

hos Lefort klädde han sig efter det franska modet; på

Archangels gator promenerade han utklädd till holländsk

sjökapten. Nu var Holland allt för honom. Han antog

dess röd-hvit-blåa flagga och ändrade endast färgernas

ordning och på krogarna sågs han sitta och tömma månget

glas med Tromps och Ruyters landsmän.

I januari 1694 återfinna vi honom i Moskva vid

Natalias dödsbädd. Han visade mycken sorg i det

afgörande ögonblicket och fällde ymniga tårar; men på tredje

dagen kalasade han redan hos Lefort. Var han hjärtlös

och ur stånd till ömmare känslor? Icke fullkomligt. Han

visade sig ständigt vänlig mot Ivan och ända till den

olycklige furstens död år 1696 uppförde han sig mot

honom som en öm broder. Katarina fann senare i honom

något bättre än en lidelsefullt betagen älskare, hon fann

en vän, senare en make, som visserligen icke var

klander-fri, men orubbligt trofast, tillgifven, om än ej finkänslig,

och aldrig otrogen. Nu var han ung och under hela sitt

lif hatade han allt tvång. Han tröstade sig fort öfver sin

moders död, ty hon hade pålagt honom vissa band. På

samma sätt hade han lätt glömt, att hans första gemål

fanns till.PETKR DEN STORE

Den första maj for han tillbaka till Archangel och

återtog sitt fantastiska sjömanslif. Han utdelade grader i

flottan, liksom han förut gjorde i sin armé. Romodanovskij,

Buturlin och Gordon blefvo: den förstnämnda amiral, den

andra vice-amiral, ehuru de aldrig — åtminstone ej de två

förstnämnda — sett hafvet eller varit på ett fartygsdäck.

Peter förblef simpel kapten, liksom han varit simpel artillerist

vid sina landttrupper. Man har envisats att söka finna

djupa orsaker till denna lust att synas blygsam och

obetydlig, som fortlefde och sattes fullkomligt i system af

Peter. Jag tror verkligen, att data, omständigheter och

själfva uppkomsten af och de första tecknen på denna

egendomlighet blott tillåta oss att däri se en nyck, hvilken

liksom alla sådana nycker har sin naturliga förklaring i en

egendomlighet hos karaktären. Det är en medfödd

blyghet hos föremålet, som på detta sätt träder i dagen, ehuru

maskerad, förvandlad och idealiserad, och därigenom blir

kontrasten desto större mot det glänsande lefnadsloppet

och mot det yttre uppträdandet i allmänhet, som ger

tillkänna en stark, själfrådig, obändig natur. Nej, det finnes

intet djup eller allvar i den blifvande hjältens närvarande

lif. Men detta allt, nöjen, studier, det nya umgänget med

utländingarna, Slobodas casino, lägret vid Preobrasjenskoje,

krogarna i Archangel, Lefort, Gordon och de holländska

sjömännen, allt detta, säger jag, har helt säkert haft till

följd, att han med våld och fullständigt slungades ur de

hjulspår, i hvilka hans företrädare sjunkit ned, ut på en

väg, hvars slutpunkt man ännu icke kunde ana, men som

redan tycktes bära ned mot en framtid, full af öfverraskningar.74

K. WA LI8Z EW8ECI

II.

Hvad blef det emellertid af Ryssland, medan dess

lagliga herre på detta sätt följde sina nycker och sin smak

för ett kringirrande lif? För så vidt Ryssland var i stånd

att förstå hvad som händt och draga sina slutsatser därur,

borde det kommit till insikt om att det ingenting vunnit

på 1689 års statskupp. Det hade utan alltför stor ovilja

eller fruktan sett sin unga härskares förbindelser med

njemtsiema och hans täta besök i Sloboda. Man hade

blifvit van därvid på Alexejs tid. Men den aflidna tsarens

intresse för västerländska förhållanden hade ej gått så långt

och ledde till mera tilltalande resultat, såsom industriell

utveckling, lagreformer och ett verkligt och fruktbärande

framåtskridande på flera områden. Genom Peters fyrverkerier

och krigslekar hade några blifvit dödade och många

lemlästade, och detta var det enda synliga resultatet af dessa.

För öfrigt, om den unga tsaren närmade sig Europa i sina

nöjen, så ådagalade bojarerna, som regerade i hans ställe,

snarare en reaktionär tendens i allvarliga ting. Dessutom

var deras styrelse jämmerligt usel. Galitsin hade misslyckats

i striden mot tatarerna, men han hade åtminstone blifvit

besegrad långt utanför rikets gränser på Perekops stepper.

Nu däremot öfversvämmade tatarerna det heliga Rysslands

område. Från alla håll kommo oroväckande nyheter, böner

om hjälp och meddelanden om nederlag. Mazeppa sade

sig vara hotad i Ukrajna. Patriarken i Konstantinopel

Dositheus gjorde sig till språkrör för de dystra ryktena.

Ett sändebud från Frankrike hade i Adrianopel

sammanträffat med kanen af Krim och storvisiren samt hade gifvit

tio tusen dukater åt den förstnämnda och sjuttio tusen

åt den senare mot löfte, att till Frankrike skulle öfverlämnas

vården om de Heliga orterna. Aftalet hade redan delvisPETER DEN STO BE

satts i verkställighet. Katolska präster hade redan beröfvat

de ortodoxa munkarna den Heliga grafven, halfva Golgata,

kyrkan i Betlehem och den Heliga grottan samt hade

förstört ikonerna. Sultanen och hans undersåtar föraktade det

ryska namnet. Då han meddelade alla andra suveräner sin

tronbestigning, hade han underlåtit att göra det åt de båda

ryska tsarèrna. Från Wien, där det ryska sändebudet hade

mutat translatorn i utrikesdepartementet, Adam Stille,

meddelades det, att kejsarens ministrar hade ständiga

öfverläggningar med Polens och Sultanens sändebud, utan att

Ryssland visste något därom. Detta land åsidosattes

fullständigt och riskerade att stå ensamt mot turken och

tataren.

Tecknen på oro och missnöje, hvilka således voro fullt

berättigade, blefvo för hvar dag allt mera framträdande,

och samtidigt började Peter å sin sida att tröttna på sina

nöjen. Archangels redd och Hvita hafvet, som voro stängda

sju månader af tolf, voro till ringa nytta. Han hade tänkt

söka en väg till Kina och Indien öfver Norra Ishafvet,

men det var mer än uppenbart, att man saknade utvägar

att våga sig på ett sådant företag. Vid Östersjön kunde

ingenting göras, ty svenskarna stodo där och tycktes ej

lätta att rubba. Lefort framställde ett annat förslag, och

det var isynnerhet nu, vid denna kritiska punkt i den unga

suveränens lif, som äfventyraren från Genève fick ett så

afgörande inflytande. Sedan flera år tillbaka var han utan

medtäflare. Han är den första i en serie, till hvilken

Ostermann, Bühren och Münich kunna räknas och

hvarigenom under mer än ett århundrade vården om Rysslands

ära anförtros åt framstående utländska uppkomlingar. Tolf

soldater af gardet gingo på post utanför hans palats, och

rikets förnämsta ädlingar trängdes i hans förmak. Peter

ägnade honom vid hvarje tillfälle hedersbetygelser, som föga

liknade en suveräns åt en undersåte. Han gaf offentligen

med egen hand några kraftiga örfilar åt sin egen svåger,

Abraham Feodorovitj Lapuchin, som råkat i slagsmål med76

K. WAL18ZEW8KI

gunstlingen och illa tilltygat hans peruk. Då de voro

skilda åt, skref han honom bref, som ådagalade en nästan

misstänkt ömhet. Han mottog från Lefort bref, som visade

mindre tillgifvenhet än ett familjärt själfsvåld. Ar 1695

kom schweizaren att tänka på, att han skulle kunna bereda

sina vänner i Schweiz och Holland ett nöje genom att

, låta dem bevittna hans underbara lycka. Peter hade

redan sändt några af sina unga umgängeskamrater till

utlandet; hvarför skulle han icke själf resa efter för att se

och på nära håll studera de underbara saker hvarom

Timmermän och Karschten-Brandt endast kunnat gifva

honom en ofullständig föreställning. Hvilken fröjd för

hans ögon, hvilken förströelse i tråkigheten, hvilka

lärorika skådespel och äfven hvilka nya nöjen väntade ej

honom där! Men en svårighet uppreste sig. Hvad

intryck skulle väl alla ryssars själf härskare göra i Europa?

Han skulle bära på ett okändt eller genom gamla och nya

motgångar förödmjukadt namn, utan att personligen hafva

gjort något för att höja det i den allmänna aktningen.

Det var utan tvifvel vid tanken härpå som Peter började

pröfva sig själf och granska de sysselsättningar och nöjen,

som hittills upptagit hans tid, och han fann då huru

tomma dessa varit. Ett ljus uppgick då för honom.

Innan han visade sig för dessa västerländingar, som trodde

sig så stora, borde han höja sig upp till deras ståndpunkt

och medföra i sitt bagage någonting annat än minnet af

några skolpojksstreck. Men huru skulle detta tillgå? I detta

afseende kommo de svårigheter, hvari bojarerna, åt hvilka

hittills alla statsomsorger öfverlämnats, befunno sig, tsarens

funderingar till hjälp. Dessa kände också ett behof att

göra något för att komma ur den förargliga belägenhet

hvari de råkat inåt och utåt genom sin nonchalanta och

oskickliga politik, som endast ledts af stundens ingifvelse.

Det är sannolikt under trycket af dessa olika

bevekelsegrunder, som det första tåget mot Azov vid denna

tidpunkt företogs.PETER DEN STO BE

Man har gifvit den blifvande segrarens vid Poltava

snillrika förutseende äran af den vid detta tillfälle uppgjorda

falttågsplanen, men jag tror, att han ej hade någon del

i denna. För öfrigt behöfde han ej göra sig besvär därmed.

Planen var för länge sedan uppgjord och ett uttryck för

Bysslands traditionella politik mot dess fruktansvärda grannar

i söder. Bathory, den store fältherren, som Polen lånat af

Siebenburgen, framlade den år 1579 för tsar Ivan. Det forna

Tanais från tiden före Kristi födelse, som låg femton kilometer

från Donaus mynning, medeltidens Tana, denna genuesarnas

handelsdepot, som turkarna eröfrat år 1475 och förvandlat

till en fästning och som nu kallades Azov, utgjorde sedan

lång tid tillbaka den naturliga anfalls- och försvarspunkten

för de två folk, som sedan sekler i dessa trakter stått

" m o

emot hvarandra och legat i strid. A ena sidan var det

nyckeln till flodmynningen, å andra sidan till Svarta hafvet.

Det var för öfrigt icke mot denna punkt den moskovitiska

arméens förnämsta ansträngningar skulle riktas. Bojarerna,

som skulle medföra hufvudmassan af den disponibla styrkan,

rikets gamla armé, som åtföljt Galitsin på hans olyckliga

tåg mot tatarerna, skulle följa samma väg som denne

och göra hans faltåg på nytt, — med samma framgång.

Angreppet på Azov vore blott en bisak, en enstaka kupp,

där tsaren skulle få gifva fritt lopp åt sin dådlust. I det

stora fältlägret, som var på väg mot Krim, var man nöjd

med att vara af med honom och man lät honom hållas.

Han gjorde sig ej heller mycket besvär med förberedelserna.

Enligt hans uppfattning, hvilken klart framgår af ett af hans

bref, som han skref, i början af fälttåget, vore .detta endast

en fortsättning på fältmanövrerna omkring Pressburgs

fästning. Han tänkte öfverrumpla staden. Han aktade sig

dock att anförtro befälet öfver sina "leksaksregementen" åt

de tillfälliga anförare, som han gifvit dem under de

skämtsamina striderna vid Jauzas stränder. Dessa strider hade

tydligen förr öfvertygat honom om att han i de trupper,

som deltagit däri, lyckats förvärfva sig en betydande krigs-86 K. WAL18ZEW8KI

makt, i stånd att trotsa ett verkligt krigs svårigheter. Men

uppenbarligen var han nu medveten om att företagets

allvar nu var ett annat och kräfde andra försiktighetsmått.

Han hade därför afskedat konungarna af Polen och

Pressburg; men på samma gång hade han begått ett fel, som man

sedan lång tid tillbaka bortlagt i de västerländska arméerna,

nämligen att lägga öfverbefälet i flera händer. Hans

armékår, som bestod af alla nybildade regementen, gardet, Leforts

regemente, några afdelningar af stads- och hofmilisen,

streltserna och tsaredvortserna, inalles trettioett tusen man, hade

tre högsta befälhafvare, Golovin, Gordon och Lefort.

Så anordnad, påminde denna expedition ännu i hög grad

om ett lustparti. Generalerna, af hvilka åtminstone en,

Lefort, ej hade en aning om krigföring, invigde sitt befäl

med att gräla, och den unga tsaren bibehöll sin smak for

maskeradupptåg och burleska narrspel. Han skämtade

alltjämt, blandade sig i allt, gaf order hit och dit, och

antog namnet Peter Alexejev och kaptensgrad for att paradera

i spetsen för sitt kompani artillerister. Han hade fråntagit

Romodonavskij hans makt, men lät honom behålla sin titel

och skref till honom midt under fälttåget:

"Min Her Kenich, jag har mottagit eders majestäts

bref, dateradt eder hufvudstad Pressburg, och för denna

eders majestäts nåd är jag beredd att utgjuta min sista

blodsdroppe, hvadan jag nu begifver mig i väg. —

Artilleristen Peter."

Slutet blef sådant man kunde vänta sig. Peter såg sig

nödgad, liksom fordom Sofia och Galitsin, att ställa den

allmänna meningen till freds med inbillade segrar. Man

sjöng Te Deum i Moskva efter intagandet af två

obetydliga förskansningar. Men alla människor visste samtidigt,

att två anfall, som riktats mot själfva fästningen varit lika

blodiga som resultatlösa. Profvet med den nya arméen och

dess unga skapare var nu gjordt, och det föreföll afgörånde.

Sju års ungdomliga försök, om hvilkas värde man tvekat

att uttala sig, ledde här till det ömkligaste och mest för-PETER DEN 8T0RE 79

ödmjukande resultat. — Det är här som Peter den

Stores historia börjar.

ni.

Peter är icke blott en mycket stor man, utan han är

måhända äfven den fullständigaste, den mest omfattande

och mångsidiga personifikationen af ett stort folk, som

någonsin funnits. Aldrig, det vill jag tro, har en samling

af människor, med alla sina fel och förtjänster, i sin

moraliska upphöjdhet och i sin förnedring, med alla sina

karaktäristiska drag, i samma grad fått sitt uttryck i en enda

individ, som haft att representera den i historien. Alla

sinnets och själens oanade resurser, som Peter i detta

ögonblick uppenbarar, allt hvad man nu plötsligen ser honom

göra och hvarigenom han växer i betydelse, detsamma skall

Ryssland dag för dag, år efter år, under två århundraden

lägga i dagen, och det är på det sättet det skall skapa

hans storhet, liksom han skapat dess. Slaget af turkar och

svenskar, öfversvämmadt af Europa liksom fordom af Asien,

skall det efter tjugu nederlag, tjugu af segrarena påtvungna

fredsfördrag, framflytta sina gränser på deras bekostnad,

stycka Turkiet, Sverige och Polen och föreskrifva lagar för

den europeiska kontinenten, ty det har envist framhärdat

mot sitt mål.

Att det konsekvent sträfvat mot ett mål, som

förefallit omöjligt att uppnå, att det följt den en gång inslagna

vägen hur farlig den än varit, och huru bristfälliga medel

som än användts, och detta genom att beslutsamt, tåligt,

orubbligt fördubbla, tredubbla sina ansträngningar och bida

sin tid, däri ligger hela hemligheten af dess storhet, ja, allt

beror på dess själ, som är en hård metall, hvilken härdats80

K. WALI8Z EWSKI

genom århundradens slafveri och frigörelsearbete. Det är

den mongoliska eröfringen, som skapat Peters storhet

liksom Rysslands; det är den som skapat de moskovitiska

knjazernas tålmodiga sinne, hvilket härdats på städet,

hvarpå segrarenas hammare förslöats.

Efter detta första olyckliga fälttåg var det lätt för

klandrarna i Moskva att påminna om patriarken Joakims

profetior och förkastelsedomar öfver de af kätterska

generaler kommenderade utländska trupperna; men samtidigt

fördubblade Peter sina ansträngningar genom att taga sin

tillflykt till utlandets vetenskap och industri; han inkallade

ingeniörer från Österrike och Preussen, matroser och

skeppstimmermän från Holland och England. Den lilla flottan

i sjön Perejaslavl fick ingen användning, men han böljade

bygga en annan i Voronesj vid Don. Han stötte på

oerhörda svårigheter, som i böljan föreföllo omöjliga att

öfvervinna. Det dröjde länge, innan de i utlandet värfvade

arbetarna anlände, och då de fingo se landet och hvad de

hade att göra, rymde de sin kos. De infödda arbetarna

förstörde arbetet för dem, ty de förstodo sig ej på hvad

man fordrade af dem, och då de misshandlades, rymde

äfven de i stora hopar. Skogarna, hvars timmer användes

på varfven, nedbrunno på en omkrets af hundratals

kvadratmil. De högre uppsatta biträdena, såsom officerare,

ingeniörer och läkare, följde härskarens exempel; de gingo

ännu längre än han och gjorde sig skyldiga till hvarjehanda

orgier, strider och blodiga uppträden. Generalen och

storamiralen Lefort förständigades genom en kurir att redogöra

för vissa detaljer, som rörde hans departement, och han

började på följande sätt sin rapport: "I dag skall furst Boris

Alexejevitj (Galitsin) äta middag hos mig, och vi skola

dricka Er skål. Jag är rädd för att ni lider brist på godt

öl i Voronesj. Jag skall taga med mig sådant till er,

jämte muskatvin." Men hvad betydde detta? Arbetena

böljade hösten 1696; den 3 maj följande år gingo tre

galerer och fyra brännare af stapeln och foro sedan utförPETER DEN STO BE

Don ned mot hafvet. Kapten Peter Alexejev tjänstgjorde

som lots på galeren Principium, hvartill han själf gjort

konstruktionsritningarna och som gick i spetsen. Ombord

på de andra fartygen följde storamiralen Lefort, vice-amiral

Lima, en venetianare och fransmannen Balthazar de L^sière,

som var konteramiral. Den ryska flottan var nu definitivt

skapad.

Det bör anmärkas, att den ännu icke var mycket

lysande, och landtarméen, med hvilken den skulle samverka

vid ett nytt anfall mot Azov, utmärkte sig ej heller mycket

under den nya befälhafvaren, bojaren Sjein.

"Leksaksregementena" hade uppenbarligen fått en alltför stor vana

att taga allt på lek. Hvad angår streltserna dugde de

numera blott till att belägra ett slott och drefvos på flykten

af ett kanonskott. Då Peter såg deras fasoner, tänkte han

nog under de ointagliga fästningsmurarna redan på det

öde, som han skulle hafva i beredskap åt dem. Man kommer

att tänka på Tröjas belägring vid åsynen af denna härs

uppträdande, innan sent omsider de sakkunniga anländt,

som kejsaren lofvat sända. Då generalerna tappat

hufvudet och Gordon, som dock var den skickligaste af

allesamman, förgäfves sökt att göra en bresch, sammankallades

alla trupperna, såväl officerare som soldater, för att uttala

sin mening om hvad som borde göras. Vladimir den Store

lär ha begagnat denna metod vid intagandet af Cherson.

Man beslöt under hänförelse att göra som Vladimir, men

man lyckades endast att skrämma turkarna litet och

framkalla ett leende på de tyska ingeniörernas läppar, då dessa

slutligen anlände. Peter var under tiden älskvärdheten

själf, munter och käck. Till sin syster Natalia, som" var

orolig vid tanken på de faror, som hon trodde hotade

honom, skref han skämtsamt: "Jag söker inte upp kulorna,

det är de som söka upp mig; vill du säga åt dem att låta

bli det?" Men ehuru han redan ständigt hade i sikte sina

framtidsplaner, var han dock den törsta, som greps af oro

och tillfällig misströstan och lätt bringades ur fattningen.

Peter den Store. 682

K. WAL18ZEW8KI

Då han den 20 maj hade försökt verkställa en

rekognoscering på Don för att förvissa sig om storleken hos den

turkiska flottan, hvilken borde hindras från att komma

in i Don och att förse fästningen med lifsmedel, blef han

plötsligen förskräckt öfver dess fruktansvärda utseende och

tog genast till reträtten med sina galerer. Klockan tio

följande morgon infann han sig hos Gordon, dyster,

nedslagen och uppfylld af de mörkaste aningar. Klockan tre

på middagen återkom han, strålande af glädje, ty utan att

ha erhållit order af någon och endast ledda af sitt mod

hade hans kosacker gått ombord på sina tjajki, bräckliga

farkoster, som flögo fram öfver vattnet som den fågel, af

hvilken de lånat sitt namn (tjajka, fiskmås), och hade aftonen

förut anfallit sultanens stora krigsskepp och jagat dessa

på flykten, sedan de lidit stora förluster. Nu erbjöds ett

tillfälle för Gordons artilleri att komma till heders; ty äfven

om det förut ej lyckats kasta in en enda bomb i fästningen,

därför att riktarna förfelade sitt mål vid hvarje skott,

så slösades nu väldeliga med krut vid jubelsaluten.

Ankomsten af en ny truppafdelning, intagandet af en fientlig

förskansning eller slup, allt gaf anledning till kanondunder.

Än sedan! kraftansträngningen var denna gång så stor,

och begäret att segra så lifligt, att man med de tyska

ingeniörernas och kosackernas hjälp nådde sitt mål. Den

16 juli började batterierna, som ändtligen blifvit rätt inriktade

af kejsarens artillerister, en verksam eld; den 17 blefvo

Zaporosjtserna (kosacker från Dnjepr), hvilka opererade lika

djärft till lands som till sjös, genom en djärf kupp herrar

öfver en del af fästningens utanverk, och den 18 skref

Peter till Romodanovskij:

"Ers majestät torde med glädje erfara, att Gud har

välsignat edra arméer, i det eders majestäts böner och

lycka ledt till att folket i Azov gifvit sig."

Nu kunde den segerrika unga tsaren visa sig för sina

västerländska grannar. Han hade genom en allvarsam

erfarenhet lärt sig, att han ännu hade allt att lära af dem.PETER DEN STO BE

Samtidigt" uppgjorde han en vidtutsväfvande plan för sin

politik till sjös och förutsåg, hvilken del det utländska

elementet måste hafva i dennas förverkligande, och rättade

sig därefter. Då han hade för afsikt att förbinda Don

med Volga genom ett nät af kanaler, var det ej längre

hans mening att utan förberedelse kasta sig in i ett sådant

företag. Det var icke nog med att värfva konstruktörer

i Venedig, Holland, Danmark och Sverige, ej heller att

af-sända till utlandet femtio af sina uppvaktande officerare,

tjuguåtta till Italien och tjugutvå till Holland och

England, han måste följa med dem själf och personligen gå i

lara, och detta ej längre på lek, utan allvarligt, mödosamt,

i sitt anletes svett. Det låg visserligen ännu något

barnsligt i denna törst efter kunskaper och denna arbetsifver,

och de zaandamske timmermännens blifvande elev visade

sig i sina arbeten mer än en gång litet pueril, men"målet

framstod klart och ansatsen var gjord. Den stora

rundresan genom Europa var inledningen till ett af de

märkligaste lefnadslopp historien känner.ANDRA KAPITLET.

På resa. — Tyskland och Holland. — England. —

Återkomsten.

I. Föregångare. — Tsarens inkognito. — Den första förklädnaden. —

Den stora ambassaden. — Peter Michailov. — Intrycken i Moskva ocli i

Europa. — Fördröjd afresa. — En sammansvärjning. — Blodiga syner.

— Skogshuggarens yxa och Ivan den Förskräckliges bila. — I Sverige.

— Riga. Kyligt emottagande. — En casus belli i framtiden. — 1

Tyskland. — Königsberg. — Vetgirighet och excentricitet —

Artilleristfullmakten. — KoppenbrOgge. — Möte med Sofia Charlotta af Preussen. —

Peters första uppträdande i stora v&rlden. — Leibnitz. — II. I Holland.

— Zaandam. — Sagan och historien. — Huset i Krinipenburg. — Den

vackra hollandskan. — Amsterdam. — Böljan till allvarliga studier.

— Timmermannen och fursten. — Egendomligheter och svagheter. —

Den ryska Bacchus. — III. I England. — Ett osnyggt rum. — Peter

i Kensington Palace. — Ogynnsamma omdömen. — Burnet. — Åter

sagor. — I London och Deptford. — Arbete och förströelse. —

Skådespelerskan Cross. — Intresse för allt. — IV. På vflg till Wien. Ett

misslyckadt intåg. — österrikisk högdragenhet. — En lektion i

diplomati. — Nedstämning. — På slottet la Favorite. — Tsaren och kejsaren.

— Skuggsidorna af ett inkognito. — Diplomatiskt nederlag. — Inställd

resa till Venedig. — Oroande nyheter från Ryssland. —

"Miloslav-skiernas sådd." — Påskyndad hemförd. — Möte med August II i

Rawa. — Slutet på resan.

För att i Rysslands historia påträffa en motsvarighet

till denna resa måste man gå tillbaka ända till elfte år-

hundradet. Ar 1075 besökte storfursten af Kiev Izaslav

kejsar Henrik IV i Mainz. Genom sin resa återupplifvade

Peter alltså ännu en tradition, säkerligen omedvetet. SedanPETER DEN STO BE

Ivan den Förskräckliges tid ansågs i Ryssland blotta

begäret att besöka främmande land såsom ett högförräderi.

Under Michails regering anställdes rättegång mot en furst

Chvorostinin, emedan han hade talat med några vänner

om en utflykt till Polen och Rom, som han hade lust att

företaga "för att få något att prata om". Då något senare

sonen till Alexejs förtroligaste rådgifvare, Ordin-Nasjtjokin

i hemlighet begifvit sig öfver gränsen, var det frågan om

att låta döda honom i utlandet.

Peter själf vågade ej till den grad trotsa allmänna

meningen, att han gaf en officiel] prägel åt sin afresa.

Det var ett pojkstreck, som han nästan i smyg tillät sig;

det var nästan med en vildes naivitet som han vidtog

försiktighetsmått för att bibehålla sitt inkognito, hvilket

han med sin naturliga häftighet själf i första rummet gång

på gång förrådde. En stor ambassad utrustades med

uppgift att hos kejsaren, konungarna af England och

Danmark, påfven, de holländska Generalstaterna, kurfursten af

Brandenburg och republiken Venedig, med ett ord hos

hela Europa utom Frankrike och Spanien anhålla om

"återupptagandet af gamla vänskapsförbindelser i afsikt att

försvaga det kristna namnets fiender". Ambassadörerna voro

tre till antalet. Lefort tog i sin egenskap af första sändebud

försteget framför sina båda kolleger Golovin och Voznitsin.

De hade i sitt följe femtiofem adelsmän och "volontärer",

bland dem en underofficer vid preobrasjenska regementet,

som lydde namnet Peter Michailov, det vill säga tsaren

själf. Under hela resan buro brefven till tsaren blott

påskriften: "lämnas till Peter Michailov." Detta må anses

barnsligt, men det ligger något rörande i att det sigill,

hvaraf den föregifna underofficeren betjänade sig för sin

korrespondens, framställde en ung timmerman omgifven af

skeppsbyggeriverktyg jämte följande inskription: "Min rang

är en skolgosses, och jag behöfver lärare."

I Moskva hade man en annan uppfattning om det

verkliga målet med resan. Det antogs allmänt, att tsaren86

K. WAL18ZEW8KI

for utomlands för att göra hvad han hittills gjort i Sloboda,

det vill säga roa sig. Månne Peter själf redan nu såg i

ett aflägset framtidsperspektiv hvad resultatet skulle blifva

af hans färd? Det är tvifvel underkastadt. Då han for

genom Livland, talade han visserligen redan om att klippa

skägget och korta af kläderna på sina undersåtar, men

detta föreföll endast som löst prat för dem som sågo hans

reskamraters ansikten och kläder. Lefort uppträdde i

tata-risk dräkt, och den unga fursten af Imeretien glänste vid

hans sida i en präktig persisk kostym.

För öfrigt hade resan från början, vare sig ur rysk

eller europeisk synpunkt, långt ifrån den betydelse, som

man sedan gifvit den. Den gjorde icke just något

uppseende. Det gör mig ondt att i detta afseende gendrifva

ännu en legend, som varit kär för den nationella fåfängan.

I Ryssland hade man redan vant sig vid att se härskaren

på resande fot eller snarare att icke se honom alls. I

Europa däremot voro sinnena upptagna med annat. Den

tidpunkt Peter valt för att stifta bekantskap med sina

grannar i väster och utsätta sig för deras nyfikenhet var

för dem betydelsefull. Fredskongressen i Ryswick var på

väg att sammanträda. Den politiska, kommersiella och

bildade världens uppmärksamhet var upptagen med denna.

Jag vill blott gifva ett exempel därpå. Man kan i franska

utrikesministeriet gå igenom de åtta volymer, som

innehålla Ludvig XIY:s korrespondens med de sändebud, hvilka

1697 hade i uppdrag att försvara hans intressen i denna

stora församling af diplomater, och jag kan slå vad om

att man ej skall finna Peters namn omnämndt därstädes

mer än en gång och det alldeles i förbigående. Tsaren, som

afbrutit sina vetenskapliga arbeten och rön, hade kommit

från Amsterdam till Haag, där han mottogs officiellt, och

sändebuden omtalade blott detta faktum. Detta är allt

som förekommer. Fransmännen voro under många långa

månader hans närmaste grannar, då de residerade i Delft

och han var upptagen med sina studier i Amsterdam, menPETER DEN STO BE

de tyckas ej haft en aning om hans därvaro. Kände de

honom ens till namnet? Till och med vid tal om Polens

affärer, hvarmed de hade tillfälle att ofta syssla, omnämnde

de honom alls icke. Tydligen hade de ej en aning om

den roll, som August II:s blifvande bundsförvant redan nu

hade i sinnet att spela.

Den moskovitiska härskarens uppträdande utom sitt

rike, hvilket i allmänhet var föga kändt, uppväckte endast

något intresse i en alldeles speciell krets. Följande år gaf

det anledning till en offentlig disputationsakt i Thorn. l)

De lärde hade sedan någon tid* tillbaka börjat sysselsätta

sig med Moskovitien. I England hade Milton skrifvit en

bok om det stora nordiska riket och gifvit uppslag till

en hel litteratur rörande detta. I Tyskland hade Leibnitz

nyligen uttalat den åsikten, att endast moskoviterna voro

i stånd att befria Europa från det ottomanska oket. Men

det var också framför allt med den vetenskapliga världen

som Peter Michailov för ögonblicket önskade komma i

beröring, och ur den synpunkten var tillfallet gynnsamt

till en studie- och förlustelseresa genom den gamla europeiska

kontinenten, sedan den stora kris var öfver, under hvilken

Ludvig XIV stod mot den fruktansvärdaste koalition som

funnits, och medan den korta frist varade som Frankrikes

utmattning unnade Europa, innan det spanska

successionskriget kort därefter utbröt.

Afresan, som bestämts till februari 1697, måste

uppskjutas på grund af upptäckten af en komplott mot tsarens

lif. I spetsen för sammansvärjningen återfinna vi en gammal

bekant, Tsikler, Sofias förre handtlangare, som slutit sig

till Peter, men som Peter genom sin föraktfulla

behand-ling jagat öfver i de missnöjdas led. Hvilka hans

med-brottslingar voro kan man lätt förstå: åter och alltjämt

streltserna. Peter skulle då evigt möta dem, hatfulla och

") Conjecturæa liquot politicæ de susceptis magni Moscoviæ Lucis

...Uineribus. Thorunii 1698 (Biblioteket i Petersburg).88

K. WAL18ZEW8KI

hotande! Saken klarerades for öfrigt hastigt. Man lät

afhugga några hufvuden, och så kunde man ändtligen den

10 mars begifva sig af. Men en skugga var kastad öfver

resans glädje, och i den unga härskarens själ kvarstod en

känsla af fruktansvärd förbittring. Alltjämt de, och med

dem de ständigt lefvande blodiga synerna från hans vagga!

Nåväl, de skulle få strid, emedan de så velat. Vid

första lägliga tillfälle skulle han göra upp räkningen med

dem, och redan nu var det nödvändigt att vara på sin vakt

och sätta svärd mot svärd, mot den ständiga komplotten

den ständiga inkvisitionen, mot den i mörkret ständigt

höjda dolken den på Röda torget ständigt resta schavotten.

För ögonblicket var detta härskarens mest bepröfvade

vänners och medarbetares göra, till dess han återkom och själf

tog saken om hand. Men från fjärran land dref han på

Romodanovskijs nit. I Tyskland, Holland och England,

midt under nya skådespel och bland underbara, bländande

ting, som han såg för första gången, öfverallt förde han

med sig i sitt inre den hemska synen och dödsångesten,

som tycktes följa honom som ett öde. Och det var sålunda

som hans förfaders misstänksamma, vilda och oblidkeliga

sinne lefde upp och växte till hos honom, så att med

glansen af ett civilisatoriskt arbete var förenad den blodiga

slagskuggan af ett fruktansvärdt slaktande. Jämte yxan

grep han också bilan; han var på en gång timmerman

och bödel.

Ambassadens resa försiggick långsamt. Det var två

hundra femtio personer som skulle förflyttas från det ena

stället till det andra. Ensamt Leforts följe bestod af elfva

uppvaktande kavaljerer, sju pager, femton kammartjänare,

två guldsmeder, sex musikanter och fyra dvärgar. I Riga,

på svenskt område var mottagandet artigt, men kallt.

Guvernören Dahlberg anmälde sig sjuk och visade sig ej.

Längre fram framdrog Peter detta som en carlis bélli och

talade om förolämpningar mot honom personligen. Ärlighet

var icke en egenskap, som han funnit bland allt det godaPETER DEN 8T0RE

han lånat af Västerns civilisation. Officiellt hade det

nämligen aldrig kunnat vara fråga om hans person. I Riga,

liksom öfverallt annorstädes, uppgåfvo ambassadörerna, att

det var ett löjligt påhitt, att den unga tsaren befann sig

i deras följe. Man skulle tro, att han var i Voronesj,

sysselsatt med att bygga sin flotta. Med en viss elakhet

låtsade Dahlberg som om han ansåg denna uppgift

öfverensstämmande med sanningen, och moskoviterna, hvilka lade

i dagen en viss tendens, som jag fruktar sedan gått i arf

till deras efterkommande, ställde å sin sida alltför ogeneradt

väl stora anspråk på värdarnas gästfrihet. Peter företog

sig att med egen hand uppgöra planritningar öfver stadens

fästning! Man stängde då vägen för honom, och det

förefaller som om man hade all anledning därtill; Peters fader

hade ju belägrat staden. Felen, om sådana funnos, voro

åtminstone ömsesidiga.

Resenärernas dåliga lynne försvann i Mitau. Den

regerande hertigen Fredrik Kasimir var en gammal bekant

till Lefort. Han mottog ambassaden hjärtligt och präktigt.

Peter glömde sitt inkognito och öfverraskade sina värdar

genom sina häpnadsväckande tal, hvari han gycklade med

sitt lands seder, fördomar och barbariska lagar.

Västerlandet böljade bemäktiga sig honom. Men han var

alltjämt samma unga man med extravaganta fasoner. I Libau

såg han för första gången Östersjön, varägernas haf, och

då ogynnsamt väder fördröjde hans afresa, umgicks han i

stadens Weirikeller med sjömännen från hamnen, skålade

och skämtade med dem och envisades nu att gå och gälla

för en simpel skeppare, som hade i uppdrag att utrusta

ett kaparefartyg åt tsaren. Så kom han till Königsberg.

Han hade, genom att på ett handelsfartyg fara kortaste

vägen sjöledes, kommit före ambassaden, som for landvägen.

Han vägrade att mottaga fursten af Holstein-Beck, som

kurfursten af Brandenburg skickat emot honom för att

komplimentera honom, och lät skepparen förklara, att det

ombord ej fanns någon högättad passagerare. Han stån-90

K. WAL18ZEW8KI

nåde på fartyget till nattens inbrott och beslöt först klockan

10 på aftonen att begagna sig af det logis man ställt i

ordning åt honom. Där fann han sig till mötes furstens

ceremonimästare Johan von Besser, en fulländad hofman

och till på köpet en lärd och poet.

— Hvem är det där? — frågade han sin omgifning.

Man sökte så godt man kunde för honom förklara

hvilka hans ämbetsåligganden voro.

— Det är bra; må han skaffa hit en flicka.

Jag erkänner, att ehuru anekdoten anförts af en

allvarlig och ingalunda illasinnad författare "), den dock

förefaller misstänkt. Mängden af liknande drag, som

traditionen meddelar, lämnar dock intet tvifvel öfrigt om att

det allmänna intryck som de gifva har sin motsvarighet

i verkligheten. Det är klart, att den blifvande reformatorn

ännu endast var en ung vilde. Dagen därpå besökte han

kurfursten, samtalade med honom på dålig tyska och

drack mycket ungerskt vin, men vägrade att taga emot

hans återbesök. Han hade åter blifvit Peter Michailov.

Han" ändrade sedan mening och beredde sig att mottaga

honom på ett sätt, som han ansåg storartadt; han hade

till och med själf gjort i ordning ett fyrverkeri. I sista

ögonblicket skickade kurfursten återbud. De som framförde

denna dåliga nyhet, två framstående personer, grefve von

Kreyzen och domaren von Schlacken, fingo taga sig väl i akt.

Peter satt till bords med Lefort och en af sina dvärgar.

Lefort rökte pipa, och tsaren föreföll rusig och omfamnade

gång på gång sin gunstling ömt. Han inbjöd sändemännen

att slå sig ned vid hans sida, men plötsligen slog han näfven

i bordet och utropade: "Kurfursten är snäll, men hans

rådgifvare äro djäflar. Gehe! Gehe/" Han reste sig upp och

grep en af brandenburgarna i strupen och körde honom

på dörren: "Oehe! Gehe!"

") Bergman, Peter der Grosse als Menscli und Regent. Riga 1823,

del 1, sid. 256.PETER BEN STORE

Då han som simpel turist gick ut och promenerade

på gatorna i Königsberg, sprungo alla ur vägen för att

ej blifva utsatta för hans många obehagliga, skämtsamma

påhitt. En hofdam, som han mötte, hejdade han med en

häftig rörelse och ett dånande: uHaltu, hvarpå han tog

uret, som han såg vid hennes barm, tittade efter hvad

klockan var och gick så vidare.

Detta afhöll ej kurfursten från att visa sin gäst

vänlighet och mottaga honom på präktigt sätt. Med sin

smak för ceremonier och ståt kände han sig smickrad af

denna utomordentliga ambassads besök och han hade i

kikaren afslutandet af ett försvarsförbund mot Sverige.

Det kostade Jionom hundra femtio tusen thaler, bortkastade

penningar. Peter undvek att gifva svar, upptagen som

han var af andra tankar. I politiken sysselsatte han, eller

rättare hans rådgifvare, sig med Polens affärer, där efter

Sobieskis död två kandidater till kronan, kurfursten af

Sachsen och prinsen af Conti, stodo emot hvarandra. Peter

stod på Augusts sida mot hans medtäflare, det vill säga

mot Frankrike, Turkiets allierade. Han skref från

Königsberg till de polska herrarna och förklarade kategoriskt, att

han skulle lägga sig i striden och att en armé under furst

Romodanovskijs befäl skulle dragas till gränsen. Han

hotade alltså redan!

Ambassaden dröjde kvar i Königsberg i förbidan på

hvad som komma skulle. Under tiden begagnade Peter

sig af tillfället att tillfredsställa sin nyfikenhet och alltjämt

lika lifliga vetgirighet. Därpå finnas många egendomliga

exempel, såsom då han önskade vara närvarande vid en

stegling, emedan han uppenbarligen ville införa detta slags

straff i sitt land för att få litet omväxling i repertoaren.

Man urskuldade sig med att man för tillfället alldeles

saknade någon dömd, som gjort sig förtjänt af detta straff.

Han blef då förvånad. Behöfdes väl så många fasoner

för att taga lifvet af en människa? Hvarför tog man inte

någon ur hans egen svit? Men han tog äfven undervisning92

K. WALI8ZEW8KI

af arti]lerichefen Sternfeldt och erhöll efter några veckor

ett vederbörligen affattadt betyg, som man dock ej får

taga för mycket på allvar. Tre år därefter, då Peter

jämte konungen af Polen befann sig på slottet Birze i

Litaven, roade sig de båda härskarna, som båda i lika

hög grad älskade det som var originellt, med att skjuta

till måls med kanoner. August träffade målet två gånger,

Peter icke en enda.

Den unge tsaren var redan nu den egendomliga varelse,

som den europeiska världen senare skulle lära känna och

med häpnad och förskräckelse skulle minnas. Han var

utomordentligt verksam, liflig och kunskapssökande, han

var vanligen glad, skämtsam och full af lustiga upptåg,

till och med godmodig, men med tvära öfvergångar; han

hade plötsliga anfall af våldsam vrede eller melankoli; han

var genialisk och fantastisk, orolig och oroande. En afton

då han superade med kurfursten i en sal med marmorgolf,

tappade en af betjäningen en tallrik. Genast reste sig

Peter häftigt från bordet med bistra, förvridna anletsdrag,

drog sin värja och började sticka omkring sig, lyckligtvis

utan att träffa någon. Sedan man förklarat för honom,

att ingen fara var för handen, fordrade han, att den

brottslige skulle straffas. Man kom ifrån saken genom

att gifva en stackare spö, som blifvit dömd för någon

annan småförseelse.

Då August de första dagarna i juli tycktes definitivt

få öfverhand i Polen, begaf sig ambassaden åter i väg.

Wien var det närmaste målet, där man skulle underhandla

om en allianstraktat. Men tsarens sändebud därstädes Nefimov

var angelägen om att afgöra saken på egen hand eller

åtminstone gifva sig sken däraf, och, om man fick tro honom,

var defensiv- och offensivalliansen redan afslutad. Lefort

å sin sida yrkade, att man skulle direkt begifva sig till

Holland, men detta berodde ej, såsom man förmodat, på

hans calvinistiska nit, hvilket för öfrigt var ganska ljumt,

utan slumpen spelade, mera än man trott, en roll vid upp-PETER DEN 8T0RE

görandet af resplanen och med afseende på resans prägel

i sin helhet.

Det förefaller egendomligt, a-tt Peter ej på vägen till

Holland stannade i Berlin. Han for endast hastigt igenom

staden. Fredrik den Stores blifvande hufvudstad tycktes

erbjuda honom föga af intresse. Han hade den turen att

på annat håll träffa på det mest lockande som Preussen i

sin helhet kunde erbjuda honom och att blifva bekant med

den mest intagande kvinna som det förfinade och

intellektuella Tyskland då kunde framvisa. Kurfurstinnan af

Brandenburg, den blifvande brottningen af Preussen Sofia

Charlotta, hade icke åtföljt sin man till Königsberg. Hon

hade begagnat sig af hans frånvaro för att besöka sin

moder, kurfurstinnan Sofia af Hannover. Hon var emellertid

ganska intresserad af ankomsten af det hemlighetsfulla

moskoviterlandets sagoprins. Modern och dottern räknades

till sin tids mest bildade kvinnor. Man hade förr bestämt

Sofia Charlotta till gemål åt Ludvig XIVis sonson, hertigen

af Bourgogne, och hon hade vistats två år vid hofvet i

Versailles. Från den tiden hade hon bevarat stora sympatier

för Frankrike. Vid denna tid var hon knappast tjugunio

år och ansågs för sitt lands vackraste och mest begåfvade

kvinna. Hon hade samlat omkring sig en utvald krets af

snillrika personer. Leibnitz tillhörde denna och hade ingifvit

henne samma lifliga intresse, som besjälade honom

personligen, för det uppseendeväckande besöket i Königsberg,

hvarigenom i hans rörliga själ utsikt uppstått till intressanta

studier på många områden, såsom etnografi, språkforskning

och arkeologi. Han hade uppgjort en fullständig plan till

vidlyftiga vetenskapliga företag, vid hvilka den stora tyska

forskarens roll med den moskovitiska härskarens bistånd var

klar. Han höll redan på med att studera landets historia

och språk. Han hade förr talat om Polen som

kristenhetens naturliga bålverk mot barbarerna af alla slag, vare

sig de voro turkar eller moskoviter. Nu var detta glömdt.

Peter var kanske en barbar, men en barbar med en storframtid framför sig, och Leibnitz gladde sig däråt, på samma

gång han ställde honom i samma led som

Kam-Ki-Amalogdo-Kan, Kinas härskare, eller Abyssiniens konung

Jasok-Adsjam-Nugbad, som voro hans samtida och äfven de hvälfde

stora planer. Sofia Charlotta hade mottagit utförliga rapporter

om tsarens uppträdande i Königsberg. Dessa hade ej

ingifvit henne en särdeles fördelaktig tanke om den bildning

och uppfostran, som hon kunde vänta sig att finna hos

den höga resenären, men de hade ej minskat hennes lust

att träffa honom. Hon låg i liflig brefväxling angående

detta med statsministern Fuchs. I maj 1697 skref hon

till honom: "Jag skulle önska, att man öfvertalade honom

att komma hit, icke för att se, utan för att ses, och vi

skola med nöje gömma på det som man brukar ge åt

sällsamma djur för att hafva förråd däraf vid detta

tillfälle." En månad därefter skref hon: "Ehuru jag tycker

mycket illa om osnygghet, har dock nyfikenheten tagit

öfverhanden."

Peter, som å sin sida var intresserad att träffa henne,

ty han mindes helt säkert det goda intryck de älskvärda

tyskorna hade gjort på honom i Sloboda, gick beredvilligt

in på att infinna sig vid mötet, hvilket ägde rum i

Koppenbrügge i storhertigdömet Zelle, som fursten af Nassau hade

i förläning af Brandenburg. Den unga tsaren blef i början

förskräckt öfver det stora antal personer han fick syn på.

De båda kurfurstinnorna hade nämligen glömt att

underrätta honom om att de skulle medföra hela sin familj.

Han gjorde min af att vilja smyga sig bort och lämnade

hastigt byn, och först efter en timmes parlamenterande

förmåddes han att återvända. Han infann sig slutligen på

slottet; men på de komplimenter, som de båda furstinnorna

riktade till honom, svarade han blott med gester, betäckte

sitt ansikte med händerna och upprepade: "Ich kann nicht

sprechen." Jag vill påpeka detta drag, som vittnar om brist

på umgängessätt men också om naturlig blyghet, och

att det var blyghet märkes däraf att den unga härskaren

PETER DEN STO BE

under den återstående delen af samtalet snart hämtade sig

och ganska hastigt var inne i situationen. Vid supéen visade

han ännu någon tafatthet och begick några oegentligheter;

han åt osnyggt och visste ej hvar han skulle göra af sin

servet, ty ett sådant föremål hade han aldrig användt.

Han tvang hela sällskapet att sitta till bords i fyra timmar

för att dricka en oändlig mängd skålar till hans ära, vid

hvilka han hvarje gång reste sig, men på det stora hela

gjorde han ej något dåligt intryck. Han föreföll naiv,

men med ett godt naturligt förstånd, svarade raskt på alla

frågor och, när han väl kommit i tagen, deltog han

obe-sväradt i de längsta samtal. Man frågade honom om han

tyckte om jakt, och han svarade med att visa sina valkiga

arbetarhänder; han hade ej haft tid att jaga. Efter supéen

gick han in på att dansa, sedan han dock först bedt de

båda furstinnorna att föregå honom med godt exempel.

Han ville taga på sig handskar, men sådana funnos ej i

hans garderob. Herrarna i hans följe, som trodde, att

damernas planschettförsedda korsetter utgjorde en del af

deras kropp, anmärkte helt högt, att de tyska damerna

hade fördömdt hårda ryggar. Han skickade efter en af

sina hofnarrar, men då man ej tycktes finna behag i

dennes fåniga skämt, tog han och körde ut honom med

en väldig kvastkäpp. Men på det hela taget, intog han

alla till sin fördel. Det var en älskvärd vilde och mer än

så. "Det är", skref den äldre kurfurstinnan, "en högst

märklig man. Det är omöjligt att beskrifva honom eller

göra sig en föreställning om honom utan att hafva sett

honom." Supéen på fyra timmar föreföll hvarken modern

eller dottern lång. Båda hade kunnat stanna ännu längre

"utan att ett ögonblick ha ledsamt". Då dottern redogör

för sina intryck för Fuchs, slutar hon sitt bref med följande

ofullbordade och talande uttryck: "Och nu slutar jag för

att ej trötta er; men jag vet ej hvad jag skall göra däråt;

jag tycker om att tala om tsaren och, om jag följde min96

K. WALI8ZEW8KI

smak, skulle jag säga er mer än så. Jag förblir er

tillgifna tjänarinna."

Olyckligtvis var Leibnitz icke närvarande vid festen.

Han hade räknat på att träffa ambassaden vid dess

genomresa i Minden och hade uppgjort en plan till arbeten och

reformer, som han skalle framlägga för tsaren. Han lyckades

endast råka en nevö till Lefort, som under artighetsbetygelser

afvisade honom. Peter stod ej att träffa. De lärda, som

ej byggde fartyg eller förstodo sig på att laga i ordning ett

fyrverkeri, intresserade honom ej ännu. Han hade brådtom

att få se Karschten-Brandts och Korts fädernesland. På

vägen till Amsterdam, i den holländska gränsstaden

Schenken-schen frågade en kvinna de resande om de voro kristna.

Det gick nämligen ett rykte, att moskoviterna skulle låta

döpa sig i Cleve.

II.

Saardam eller Zaandam och tsaren-timmermannens hus,

nu ett mål för vallfärder till den förtjusande lilla holländska

staden, blefvo först i slutet af sjuttonhundratalet ryktbara.

Baron von Pöllnitz, som i sina år 1726 skrifna memoarer

ägnar fem sidor åt beskrifningen af denna undangömda

vrå af världen, nämner ej ett ord om den ryktbara gäst,

som sedermera förskaffat staden dess berömdhet. Då den

bekanta Wagenaer talar om Peters vistelse i Holland,

nämner han ej Zaandam. Detta är ett egendomligt exempel

på folkfantasiens randglossor i historiens marginal. Det är

historiskt bevisadt, att de flesta detaljer traditionen

omtalar rörande Peters vistelse i närheten af Amsterdam

sakna all grund i verkligheten. Det är icke med säkerhet

bekant, att han någonsin bebott det hus som nu pietetsfulltPETER DEN STO BE

bevaras. Enligt Scheltema, som stöder sig på Noomens

ännu outgifna dagbok, tillhörde byggnaden en smed vid

namn Guerrit Kist. Därvarande lutherska församlings

längder uppgifva en annan ägare, Boij Thijsen. Som alla

arbetarbostäder, hvilka ligga vid den lilla bikanalen till Y,

fullständigt likna hvarandra, kan här ett misstag lätt hafva

ägt rum. Voltaire och hans eftersägare hafva visserligen

steg för steg och timme efter timme följt hjälten under

hans sagolika lärotid. De hafva sett hur han bäddade sin

säng i den låga kojan, tillagade sin mat och med egna

händer förfärdigade modellen till ett fartyg och därefter

till en väderkvarn, hvilka båda voro fyra fot långa. Han

satte till en mast på det fartyg, med hvilket han plägade

segla. Han tillbringade många långa dagar på varfvet

med yxan och hyfveln i hand, och utan att låta sig hindra

af sina mångfaldiga andra sysselsättningar besökte han

sågverken, vinpressarna, spinnerierna, kompassfabrikerna och

låssmedernas verkstäder. Han var inne i pappersbruken,

lyckades därstädes utföra de svåraste arbetena. Hur lång

tid behöfde han väl för att utföra allt detta? Nära två

år, svarar Voltaire. Han stannade emellertid endast åtta

dagar i Zaandam.

Hur kom han att fara dit? Det berodde till en del

på slumpen, men hufvudsakligen på den naiva okunnighet

som utmärkte honom under hans första resa genom Europa.

I Zaandam funnos vid denna tid flera ganska betydande

skeppsvarf. Man räknade ända till femtio; men med

afseende på arbetets betydenhet och fulländning kunde

Zaandam ingalunda jämföras med Amsterdam. Peter lämnade

i Koppenbrügge stamtruppen af sina reskamrater och, åtföljd

af endast ett tiotal "volontärer", for han hastigt igenom

den stora hufvudstaden samt begaf sig till den lilla

grann-köpingen. Hvarför? Emedan af de holländska timmermän,

som han användt i Preobrasjenskoje, Perejaslavl och Voronesj

och som naturligtvis ej voro de förnämsta i sitt fack, råkade

de bästa komma från Zaandam. Därur hade han dragit

Peter den Store. 798

K. WALI8Z EWSKI

den slutsatsen att han måste dit och icke annorstädes för

att få se vackra fartyg och väl lära sig bygga sådana.

Han tog in på ett värdshus och trogen sin gamla

vana att kläda ut sig, lät han i all hast anskaffa åt sig

och sin omgifning sådana dräkter som buros af traktens

båtförare, nämligen röd undertröja med stora knappar, kort

jacka och vida knäbyxor, och i denna utstyrsel ströfvade

han så genom gatorna, besökte varfven och gick in i

arbetarnas bostäder till de inneboendes stora häpnad. Dessa

bostäder liknade högeligen dem som Peter alltid bebott

hemma i sitt eget land. Han träffade på en i sin smak

och slog sig ned i denna. Han inköpte en boeijer, ett litet

segelfartyg, samt tillbringade sina dagar med att pröfva

båten på viken. Efter åtta dagar hade han fått nog. De

fartyg som han besåg på varfven voro blott handelsfartyg

af ringa storlek. Dessutom hade hans närvaro

åstadkommit stor uppståndelse bland ortens fredliga befolkning och

satt de lokala myndigheterna i stor forlägenhet, hvarjämte

han själf haft vissa obehag. Hans förklädnad hade

tydligen icke narrat någon. Hans ankomst var på förhand

tillkännagifven och hans signalement meddeladt till en

arbetare i trakten af en af dennes släktingar, som hade

någon syssla i Ryssland. Detta lydde: "högväxt, med

darr-ningar på hufvudet, deri högra armen i ständig rörelse,

en vårta i ansiktet." Barn, som han knuffat till, hade

kastat sten på honom, hvarpå han blifvit förargad, glömt

sitt inkognito och högljudt fordrat, att hans rang skulle

respekteras. Man lät honom förstå, att man skulle känna

sig mycket nöjd, om han reste, och som hans ambassad

anländt till Amsterdam, beslöt han sig för att sluta sig till

denna.

Han stannade åtta dagar i Zaandam; under dessa hade

han varit ute och seglat och kurtiserat en värdshusflicka,

åt hvilken han gifvit femtio dukater; men som han väckte

uppmärksamhet genom sina excentriska fasoner och sin

karnavalsartade dräkt, har han i denna undangömda vråPETER DEN STO BE

af landet gifvit upphof till en mängd karaktäristiska

anekdoter, och så har en hel legend uppstått. Josef II, Grustaf

III och storfursten Paul af Ryssland besökte vid slutet af

adertonde århundradet, Napoleon och Marie Louise i början

af det nittonde den byggnad, som med eller utan skäl

blifvit medelpunkten för senare tiders kult. Napoleon tyckes

hafva varit förströdd vid besöket, och Marie Louise brast ut

i skratt, då hon fick se ställets torftighet, men Alexander I

lät år 1814 ditsätta en minnessten af marmor. Poeten

Sjukovskij, som var den blifvande kejsaren Alexander II

följaktig, skref på väggen med blyerts entusiastiska verser,

som hälsa denna anspråkslösa arbetares boning som

Rysslands vagga, och vid sidan af ett porträtt af den stora

mannen kunna turisterna läsa följande rader:

Nichts is

den grooten inan

te Klein.

Huset ligger på Rrimp, i en aflägsen stadsdel i väster,

och är af trä med tegelfot. Ar 1697 bodde Ghierrit Kist

eller Boij Thijsen där tillsammans med en änka, som

afstod sin byggnad åt Peter mot en hyra af sju floriner,

hvilka han försummade att betala, ty med sådant var han

föga noggrann. Han hade endast ett rum, i hvilket funnos

en öppen spis med fot och infattning af trä och ett slags

träskåp med gardiner och dubbeldörrar med messingsgaller,

hvilket tjänade till förvaringsrum för madrassen (betsteede)

samt en stege upp till vinden. • Nu finnas ej några möbler

kvar, som kunnat tjäna hyresgästen från år 1697.

Kejsarinnan Elisabeth inköpte alla dessa och lät flytta dem till

Ryssland. Huset, som efter Peters tid bebotts af flere

generationer handtverkare, har under lång tid varit

bort-glömdt, men det är möjligt, att man fått tag i det rätta.

Ett slags skjul med arkader, som konungen af Holland

låtit bygga, omgifver och skyddar hvad som finnes kvar

däraf, nämligen den vänstra flygeln med två rum och en100

K. WALISZEWSKl

vind, hvilka till hälften störtat tillsammans under trycket

af ett förfallet tak. Den högra flygeln har försvunnit

såväl som skorstenen. Den holländska regeringen har

nyligen öfverlämnat dessa reliker åt den ryska, hvilken för

att bevara dem vidtagit nya skyddsåtgärder, som äro föga

tilltalande för den som älskar det pittoreska, men som

kanske varit oundgängliga. Jag har till och med sett en

järnkamin insatt därstädes.

En tafla af den flamländska skolan, som funnits i

slottet Montplaisir på Peterhof och framställer en man i

röd tröja, som omfamnar en yppig ung flicka, har länge

gällt som ett uttryck för de minnen den store mannen

lämnat efter sig i Zaandam. Duken befinner sig nu på

Eremitaget, men har med visshet ej kunnat målas efter

naturen, då upphofsmannen I. I. Horemans var född 1715.

Nartov, som senare blef en af Peters gunstlingar, omnämner

flickan, som enligt hans påstående först lät älska sig,

sedan hon genom en blick i främlingens börs öfvertygat

sig om att hon ej hade att göra med en vanlig båtkarl,

och i ett fragment af ett bref af den 27 november 1697,

som Leibnitz tagit vara på, men hvars författare han ej

nämner, läsas följande rader: "Tsaren träffade i Zaandam

på en bondflicka, som föll honom i smaken och till hvilken

han ensam i sin båt begaf sig, liksom Herkules, i

kärleksärenden på hvilodagarna."

I Amsterdam hade Peter annat att göra. En vän,

nästan en medarbetare väntade honom där. Det var

stadens borgmästare, Nikolaus Witsen. Denne hade besökt

Ryssland under Alexejs regering, hade författat en berömd

bok om östra och västra Tatariet, hade legat i

korrespondens med Lefort och varit mellanhand åt Peter vid

beställningar af fartyg och andra föremål i Holland; därför

kunde han ej underlåta att mottaga den resande på bästa

sätt. Han skyndade att förskaffa honom tillträde till

Ostindiska kompaniets varf. Nu var det som Peters allvarliga

arbeten böljade, hvarigenom hans resa blef så fruktbringande.PETER DEN STO BE

101

Visserligen uppträdde han ännu på samma sätt med

sina underliga idéer, åtbörder, grimaser och nervösa

ryckningar; ännu låtsade han dölja sig under namnet "mäster

Peter", (Peterbas) eller "timmermannen Peter från

Zaan-dam" och lyssnade ej till något annat namn, men detta

gjorde honom endast mera bemärkt. Då hans ambassad

begaf sig till Haag för att mottagas i högtidlig audiens,

vägrade han att sluta sig till densamma, men tillkännagaf

sin önskan att vara närvarande vid mottagandet i en

angränsande sal. Då det kom folk in i denna, ville han gå

sin väg, men då han, i sådant fall hade att gå genom

audienssalen, begärde han, att medlemmarna af

Greneral-staterna skulle vända sig om mot väggen för att ej se

honom. Han anlände tül staden klockan elfva på natten.

På hotell Amsterdam, dit han först fördes, vägrade han att

använda den präktiga säng, som man erbjöd honom i det

bästa rummet, och ville klättra upp på vinden för att där

utvälja åt sig en trång kammare. Straxt därpå ändrade

han mening och beslöt sig för att skaffa sig en annan

bostad. Det är därför som värdshuset Gamle Doelen fick

äran att härbergera honom. En af hans tjänare var redan

där och låg och sof i ett hörn på en björnhud. Han

sparkade upp honom, i det han sade: "Jag vill ha din

plats."

På vägen mellan Amsterdam och Haag lät han sin

vagn stanna minst tjugu gånger, för att han skulle få mäta

upp bredden på en bro, bese en kvarn, hvartill vägen

ledde öfver en sumpig äng, där han gick i vattnet ända

till knäna, eller ock gå in i ett borgarhus, hvars alla

invånare han först tvang att gå ut. Öfverallt leddes han af

samma omåttliga nyfikenhet och följde öfverallt alla sina

nycker. Han var nära att blifva lemlästad genom att

af-stänga ett sågverk; han hakade sig fast vid ett drifhjul i

en sidenfabrik med fara att ryckas med af de andra hjulen;

han studerade arkitektur för Simon Schvnvoet från Leyden,

mekanik för van der Hovden, befiistningskonst för Coehorn,102

K. WALISZEWSKl

som han sökte förmå att taga tjänst hos honom,

boktryckeri-konsten för en af bröderna Tessing, anatomi för Ruysch

och naturalhistoria för Leuwenhoek. Han förde herrarna

i sin svit till den berömde Boerhaaves anatomisal, och då

de kände äckel vid åsynen af de anatomiska preparaten,

tvang han dem att bita i ett kadaver, som höll på att

dissekeras. Han lärde sig att handtora kompassen, sågen,

hyfveln och äfven en tandutdragares instrument, hvilken

han såg utöfva sitt yrke i det fria på ett öppet torg.

Han byggde en fregatt, förfärdigade en säng, lagade i

ordning åt sig en rysk badstuga och tillagade själf sin

mat. Han tog äfven lektioner i teckning och koppargravyr,

besökte Johanna Koerten Blocks atelier, satt för sitt porträtt

hos henne, skref sitt namn i hennes minnesbok, och

graverade själf en plansch, som framställer den kristna

religionens seger öfver Muhammeds lära.

Uppenbarligen låg i detta mera feberaktig ifver än

medveten flit, mycken nyckfullhet och till och med någon

galenskap. De begrepp i vetenskap och konst som han

på detta sätt inhämtat äro högst kuriösa: "Om man skall

göra ett fartyg", skrifver han i en af sina

anteckningsböcker från denna tid, "bör man, efter att hafva uppmätt

dess ytinnehåll, vid båda ändarna göra räta vinklar". Med

allt sitt snille, det mest vidtomfattande som den moderna

världen skådat, gjorde Napoleon aldrig anspråk på att vara

en stor läkare eller att göra etsningar; han höll sina

praktiska insikter inom vederbörliga gränser. Dock leddes Peter,

då han handlade som han gjorde, af en instinkt som ej

förde honom på villospår. Han beredde sig på ett

beundransvärdt sätt för det verkliga kall, som väntade honom

och som icke var byggandet af ett fartyg, en fabrik eller

ett slott — detta skulle han alltid öfverlämna åt utländska

specialister — utan som var införandet af en hel

civilisation. I grund och botten fortsatte han blott hvad han

börjat vid sina första trefvande undersökningar af Qrusjenaja

Palatm exotiska skatter, hvilka hade åsyftat en summariskPETER DEN STO BE

103

öfverblick, såsom lämpligt var, af de tusen industriella,

vetenskapliga och artistiska småting, som han föresatt sig

att låna af Västerlandet. Men nu hade området för hans

vetgirighet vidgats och hans själ utvecklats i förhållande

därefter, så att den förströdda ynglingen från förr allt mer

och mer visade sig som härskare. I Perejaslavl eller

Archangel hade det ofta händt honom, att han glömt Moskva

och sitt rike för öfrigt. Detta var nu ej mer fallet. Hur

fjärran han än var från sitt rikes hufvudstad och gränser

ville han hafva underrättelser om de minsta detaljerna

rörande de allmänna ärendenas ledning, som han för kort

tid sedan gärna hade velat komma alldeles ifrån. Han

fordrade att dag för dag få reda på hvad som försiggick

där. Och det var mycket som skedde. Att hans energi,

om än blott tillfälligtvis, tagit en sådan riktning, bar

god frukt. Nära Azov byggde man Alexejs- och

Petersfästningarna, i Taganrog Treenighets- och

Sankt-Pauls-fästningarna, hvarjämte man på sistnämnda plats gräfde en

hamn. Vid Dnjepr tillbakaslog man segerrikt turkarnas

anfall mot fästningarna Kazykermen och Tavan.

Byggandet af krigsfartyg gjorde stora framsteg. Konungen af

Sverige hade skickat tre hundra kanoner till deras

bestyckande. Han tänkte ej ännu, att de skulle kunna göra

tjänst mot honom, eller ock var han nog hjältemodig att

ej bry sig därom. August förskansade sig i Polen. Detta

allt var Peter ej okunnig om. Han korresponderade flitigt

med dem som under hans frånvaro fått i uppdrag att stå

i spetsen för regeringen. Romodanovskij gaf meddelanden

om streltserna, och Vinius anhöll, att han skulle sända

holländska vapensmeder. Peter gjorde mer än så; han var

sysselsatt med att rekrytera en talrik, brokig personal, som

skulle hjälpa honom i det nydaningsverk, hvars detaljer

framstodo allt klarare och klarare för hans tanke. Han

anskaffade en skicklig, norsk ekipagemästare, Cornelius

Cruys, som han gjorde till amiral, flera kommendörer,

tjugu-tre kaptener, trettiofem löjtnanter, sjuttiotvå lotsar, femtio104

K. WALI8Z EWSKI

läkare, tre hundra fyrtiofem matroser och fyra kockar.

Alla dessa personer behöfde en särskild utrustning; han

lät anskaffa och afsända en sådan; två hundra sextio lårar,

stämplade P. M. (Peter Michailov), afgingo till Moskva,

innehållande gevär, pistoler, kanoner, segelduk, kompasser,

sågar, snickeriarbete, kork, ankaren. En sändning bestod

af åtta marmorblock, som utan tvifvel voro afsedda att i

framtiden väcka till lif konstnärers inspiration. Man kan

häri spåra början till den blifvande konstakademien. En

lår innehöll en uppstoppad krokodil; det var början till

ett naturhistoriskt museum. Då och då stannade denna

underbara verksamhetslust af. Afbrott förekomma i furstens

korrespondens med sina ombud; stundom lät Peter dem

vänta på svar. Han ursäktade sig snart med en viss blygsel,

nästan ödmjukt. Det var Chmjelnitskijs, den ryske Bacchus",

fel *). Leforts lärjunge, den dagliga deltagaren i

gästabuden i Sbboda, hade ännu icke afklädt och skulle aldrig

afkläda sig den gamla människan. Men i det hela taget

lyckades han under sin fyra månaders vistelse i Holland

utföra ett väldigt arbete.

Och han hade godt tillfälle därtill. Under åtta dagar

hade han bragt köpingen Zaandam i uppståndelse, men i

Amsterdam fäste man sig knappt vid hans närvaro, sedan

den första förvåningen lagt sig. Det är först senare som

den stora roll det tillkom honom att spela och hans många

besök i Europa fäste den allmänna uppmärksamheten på

hans första, jämförelsevis obemärkta uppträdande. Och då

sökte legenden, som förvånades att icke finna något spår

af sin hjälte i den stora sjöstadens virrvarr, en

utgångspunkt på ett anspråkslösare ställe och bestämde sig för

Zaandam. Det omedelbara intryck, som Peter Michailov

och hans bullrande följeslagare lämnade efter sig, tager sig

Chmjclnitskij var på sextonhundratalet kosackernas segerrika

anförare i deras strid mot polackerna. På ryska och polska betyder chmjel

humle och äfven rus.PETER DEN 8T0RE

105

ett klart uttryck i följande två utdrag ur den samtida

krönikan.

Den lutherska församlingens i Zaandam

församlingsbok innehåller följande:

"Han kom inkognito med ett föga talrikt följe, bodde

åtta dagar i Krimpenburg hos en smed vid namn Boij

Thijsen, därpå reste han till Amsterdam, dit hans stora

ambassad begifvit sig. Han är sju fot hög, han bar

Zaan-damerböndernas dräkt, arbetade på amiralitetsvarfvet och

är intresserad af skeppsbyggeri."

Oeh i Noomens dagbok läses:

"Och det var så vår lilla stad Westzaandam blef

befriad från och kvitt dessa så ryktbara, talrika, framstående,

märkliga och kostsamma gäster."

En resolution af Generalstaterna af den 15 augusti

1698 lär oss, att ambassadens underhåll förorsakade en

utgift af 100,000 floriner." Hvarken i denna eller andra

resolutioner, som röra ambassadörernas uppehåll i

Amsterdam, omnämnes Peter på något sätt.

III.

Båtbyggarna i Amsterdam åtnjöto under

sextonhundratalet ett berättigadt anseende, men de hade snarare

praktiska kunskaper än vetenskapliga insikter. Det

förfaringssätt de använde var olika vid de olika varfven utan

öfverensstämmelse i teoretiskt afseende och utan medveten

tillämpning af proportionslagarna och traditionella metoder. Ju

mer Peters insikter ökades, dess bättre insåg han till sin

ledsnad detta. Hvarför man gjorde så eller så fattade han

ej, och på grund däraf var det honom ej möjligt att

tillägna sig de allmänna principerna. En engelsman, som han106

K. WAL18ZEW8KI

sammanträffade med i klädeshandlaren Johan Tessings hus,

prisade inför honom motsvarande inrättningar i sitt eget

land; där gick teorien hand i hand med praktiken. Det

var på grund häraf som den unga tsaren i januari 1698

förmåddes att företaga färden öfver kanalen.

Han hade redan råkat Wilhelm III i Utrecht och

Haag och hade försäkrat sig om ett artigt bemötande. En

kunglig jakt hämtade honom i Amsterdam jämte en eskort

af tre linjeskepp. Vice-amiralen Mitchel och markisen af

Caermarthen, — den sistnämnde ett original och en nästan

lika heroisk brandydrickare som Lefort, — anställdes som

uppvaktande hos honom. Man sväfvar i ovisshet om hvilket

hus tsaren bebodde i London, i det några hålla på

Buckingham Street n:o 15 vid Strand, hvarest en minnestafla nu

är uppsatt, andra på Norfolk Street. Då konungen kom

in i det rum Peter utvalt åt sig och där han låg

tillsammans med tre eller fyra af sina tjänare, var han nära

att blifva illamående af den stinkande atmosfären. Man

nödgades trots kölden öppna ett fönster. Då Peter i

Kensington Palace besvarade konungens besök, visade han dock,

att han gjort framsteg i umgängessätt; han underhöll sig

länge på holländska med honom, visade sig uppmärksam

mot prinsessan Anna, tronarfvingen, och var så nöjd med

hennes konversation, att han i ett bref till sina vänner

kallade henne: "En sann dotter af vår kyrka." Vid ett

besök i konungens naturaliekabinett visade han sig

intresserad för en apparat, som angaf vindens riktning, men

kastade blott en förströdd blick på de konstens

mästerverk hvaraf palatset var uppfylldt ; emellertid brände han

sina kol förgäfves, ty det intryck han här gjorde var ej

synnerligen fördelaktigt. I denna fint bildade och eleganta

krets visade man sig mer nogräknad än i Koppenbrügge.

Då Burnet något senare skref sina Minnen, tyckes han

nästan bedja sina läsare om ursäkt, att han sysslar med en

så bedröflig figur. Var detta väl en man, som var i stånd

att styra ett stort rike? Han tviflar därpå. MöjligenPETER DEN STO BE

107

skulle han med tiden blifva en god timmerman. Skeppsbyggeri

var det enda han tycktes upptagen med, och i detta afseende

förlorade han sig äfven i detaljer. Den store whigska

historieskrifvaren vidrör här med skarpsinne den svaga

punkten hos ett underbart snille utan att ana de

framstående egenskaper, som jag längre fram skall söka framhålla.

För öfrigt upptecknade han ej alldeles färska intryck, och

den tid soin förflutit, sedan händelserna timat, gjorde

liksom i Holland, att uppfattningen ej var fullt exakt. Peter

vistades i England nästan lika länge som i sistnämnda

land. Äfven där sysslade han med mångahanda ting.

Med sin vanliga vetgirighet, minutiösa noggrannhet och

sitt praktiska sinne genomgick han de offentliga inrättningar

där han kunde få nyttiga uppslag för framtiden, såsom

myntet, observatoriet och kongl, vetenskapssällskapet. Äfven

om han ej försjönk i beundran inför målningarna i

Kensington Palace, lät han dock Kneller, Rembrandts och

Ferdinand Bois elev, måla sitt porträtt. Detta, hvilket

finnes på Hampton Court är ett af de bästa man äger af

honom. Dessutom roade han sig och gaf fritt lopp åt

tjugufemåringens passioner, hvarigenom han förvärfvade

praktisk kännedom om stadens seder. I stället för

värdshuspigan i Zaandam kom aktrisen Cross, som tyckes

hafva haft anledning att beklaga sig öfver hans sparsamhet.

Men han snäste af dem, som tilläto sig att förebrå honom

detta. "För fem hundra guinéer", sade han, "får jag

män, som tjäna mig väl med sitt förstånd och sitt hjärta;

den där flickan tjänade mig medelmåttigt med det som

hon har att bjuda på och som har mindre värde." Han

återvann för öfrigt sina fem hundra guinéer genom att

hos hertigen af Leeds hålla vad på en grenadier i sitt

följe mot en berömd engelsk boxare. Af de tre månader

som förflöto på detta sätt använde han sex veckor på att

i Deptford, en by i Londons omgifningar, som nu är

införlifvad med staden, sätta sig in i detaljer, som han ej haft

tillfälle att taga reda på på Amsterdams varf. Han roade sig108

K. WALI8Z EWSKI

alltjämt med att spela lärlingens roll. Han gick genom staden

med yxan på axeln, drack öl och rökte sin korta holländska

snugga på en krog, som ända till 1808 bar namnet

"Tsarens Tavern" och hade tsarens porträtt till skylt.

Angående den bostad som Peter innehade i

Dept-ford sväfvar man af en händelse ej i den minsta ovisshet.

Den har juridiskt konstaterats. Då ägaren, amiral John

Evelyn, åter tog i besittning det hus han afstått åt

den moskovitiska härskaren befann det sig i ett sådant

tillstånd, att man kunde tro, att Baty-Kan hade huserat

där. Dörrar och fönster voro borttagna eller uppbrända,

tapeterna bortrifna eller nedsmutsade, dyrbara taflor

förkomna och ramarna i bitar. Amiralen begärde och erhöll

af staten ersättning för sina förluster. Huset, kalladt Say"s

Court, ligger inom dockorna och innehåller lokaler för polisen

och skatteuppbördskontoret. Ehuru det är förfallet, lefver

ännu minnet af dess berömda hyresgäst kvar. Gratan, som

leder dit, kallas ännu CzarTs Street.

Peter arbetade strängt i Deptford under ledning af

den berömda Antony Dean, hvilkens fader blifvit impopulär

genom att fara öfver till Frankrike och lära ut sin konst

som båtbyggare. I ett bref af den 4 mars 1698 sade han

med en viss melankoli med anledning af en excess, som en

af regeringens medlemmar i Moskva hade begått under

rusets inflytande: wVi riskera ej att göra något sådant

här, ty vi äro utan återvändo fördjupade i studier.u Men

ej ens i Deptford var han uteslutande upptagen med sitt

arbete som timmermanslärling eller studier i sjöväsendet; ty

liksom i Holland voro hans arbeten och sysselsättningar

här alltomfattande. Han fortsatte med att skaffa sig

blifvande medarbetare: arbetare och förmän för grufvorna

i Ural, ingeniörer, som skulle bygga kanalen mellan

Kaspiska och Svarta hafven öfver Volga och Don. Han

uppgjorde med markisen af Caermarthen om öfverlåtandet af

en koncession på tobaksmonopolet i Ryssland åt några

engelska kapitalister för den ganska måttliga summan afPETER DEN STO BE

109

fyratioåtta tusen rubel, hvilka han behöfde för att

återställa jämnvikten i sin ambassads budget. Allt detta har

man glömt, men hvad man kommer ihåg är historien om

en oslipad diamant, som han gaf sin kungliga värd,

inlindad i en bit smutsigt papper: så att säga en symbolisk

present. Om man finge tro anekdotberättarna, hade det

redan i Königsberg varit en historia med en rubin, som

han vid bordet kastat i barmen på kurfurstinnan — som

ej var närvarande.

IV.

I slutet af april var Peter åter i Holland och kort

därefter på väg till Wien. Den anhållan om hjälp niot

turkarna, som hans sändebud framställt till Greneralstaterna,

hade icke rönt ett gynnsamt mottagande. Staterna voro

tvärtom i färd med att föreslå konungen af England, att

man skulle medla mellan Ottomanska Porten och Österrike

för att sätta sistnämnda land i stånd att med alla krafter

vända sig mot Frankrike i den nya strid som uppsteg

hotande vid horisonten. Karl II:s af Spanien

hälsotillstånd försämrades med hvar dag. Det gällde nu för

ryss-sarna att parera stöten. Olyckligtvis var den alltför

talrika moskovitiska ambassaden mycket långsam i sina rörelser.

Det behöfdes tre veckor för att uppnå det Romerska Rikets

hufvudstad. Efter officiella tyska källor var följet sålunda

sammansatt: 1 hofmarskalk, 1 stallmästare, 7 hofmästare,

4 kammarherrar, 4 dvärgar, 6 pager, 6 trumpetare, 1

munskänk, 1 kock, 1 hoffurir, 12 lakejer, 6 kuskar och

postiljoner, 24 kammartjänare, 32 betjänter, 22 spannhästar,

32 vagnar med fyra hästar, 4 bagage vagnar med sex hästar110

K. WALI8Z EWSKI

och 12 ridhästar. Å andra sidan ville Peter icke göra sitt

inträde i Leopolds hufvudstad förrän klockan elfva på

aftonen i den fjärde karossen för att ej blifva observerad.

I sista stund gick planen om intet, och det började se illa

ut. Hela ambassaden med sitt oändliga följe måste

förspilla en dyrbar tid utanför staden under en hel dag utan

att kunna komma in, ty vägen var spärrad af förbitågande

trupper, som ej läto störa sig af så litet. Peter stod

slutligen ej ut därmed, utan hoppade upp i en postkärra

med en enda tjänare och kom så i förväg. Emellertid

kvarstod hos honom efter denna händelse en känsla af

dåligt humör och obehag. Han förefaller liksom bragt ur

fattningen, och hvad han såg af kejsarstaden ökade blott

hans förvirring. Det är tydligt, att platsen imponerade på

honom med all den oblidkeliga högdragenhet, förnäma

etikett och majestätiska otillgänglighet, hvilka han tyckte

sig spåra där. De kejserliga ministrarna, som redan voro

bundna af öfverenskommelser med Holland och England,

sökte efter förevändningar att uppskjuta ambassadens

mottagande. Peter ville afgöra saken med ens genom att

anhålla om ett personligt möte med kejsaren, men möttes af

ett tvärt afslag. "På hvad grund och i hvad egenskap?"

frågades det. — Peter Michailov erhöll här sin första lektion

i diplomati och började att fatta olägenheten med

utkläd-ningar. Han upprepade tre gånger sin anhållan. Slutligen

skickade man till honom vice kanslären af Böhmen, grefve

Czernini, som frågade: — "Hvad vill ni?" — "Träffa

kejsaren för att tala med honom om viktiga

angelägenheter." — "Hvilka angelägenheter? Äro icke ert lands

ambassadörer här för att göra detta?" Den stackars

förklädda tsaren slog till reträtt. Han lofvade att ej tala om

statsaffärer. Man anvisade honom slottet la Favorite till

mötesplats. Han skulle göra sitt inträde på en baktrappa,

en liten vindeltrappa, som ledde från parken. Han gick

in på allt. Då han stod inför Leopold, glömde han sig

därhän, att han ville kyssa kejsarens hand, och det varPETER DEN 8T0RE

111

tydligt, att han kände sig mycket underlägsen och obetydlig.

Han tog nervöst af sig hatten, satte den åter på och tog

så af den, utan att kunna besluta sig för att behålla den

på hufvudet oaktadt kejsarens upprepade uppmaningar.

Mötet- räckte en kvart och upptogs af banalt prat. Lefort

måste tjäna som tolk, ty Peter vågade ej längre begagna

sig af sin dåliga tyska. Först då han kom ut, hämtade

han sig och blef sig själf igen på ett ögonblick med allt

sitt lynnes öfverflödande lustighet. Då han i parken fick se

en båt, som låg förtöjd i en liten damm, hoppade han ned i

den och började ro af alla krafter. Han liknar en

skolgosse, som sluppit helskinnad från en svår examen.

Emellertid ledde mötet till intet resultat. Kejsaren

var besluten att respektera Peter Michailovs inkognito. Vid

den bankett som följde på den audiens, hvilken slutligen

beviljades ambassadörerna, ville den unga tsaren, som gripits

af sin gamla smak för förklädnader, nödvändigt stå bakom

Leforts stol. Man lät honom hållas. Hvad han hade att

föreslå öfverensstämde föga med det kejserliga hofvets

planer. Det ville till hvarje pris hafva fred med turken.

Peter vinnlade sig dock om att röna framgång i denna

nya omgifning. Han var mer uppmärksam på sig själf än

någon annorstädes. Han besökte — alltjämt på la Favorite

och nästan i smyg — kejsarinnan och ärkehertiginnorna och

gjorde sitt bästa att förefalla älskvärd. Han försökte till

och med ett närmande med den rådande kyrkan och

gick så långt, att han ingaf katolikerna vissa förhoppningar,

liksom han för öfrigt förut gjort med protestanterna. På

Sankt-Petersdagen deltog han med hela sin ambassad i en

högtidlig gudstjänst i jesuitkyrkan; han åhörde en

predikan på slavonska af fader Wolff, som i denna sade till

honom, att "nycklarna än en gång skulle gifvas åt en

annan Peter för att öppna en annan portu. Han förfärdigade

och af brände själf ett fyrverkeri vid den fest, som

ambassadörerna samma dag anställde till ära för den högre

wiener-societeten och som enligt tsarens vittnesbörd slutade ungefär112

K. WALI8Z EWSKI

som festerna i Sloboda. "Man drack mycket", skref han

till Vinnius, "och många par ingingo äktenskap i

trädgårdarna." I sin ordning inbjöd kejsaren ambassadörerna

till en maskeradbal, där Peter var utklädd till friesisk bonde.

Kejsaren och kejsarinnan uppträdde som värdshusvärd och

värdinna.

Die Wirthschaft (värdskap) var för tillfället på modet,

liksom senare herdeupptåg. Men festligheten hade ingen

officiell prägel. Vid supéen tog Peter plats mellan fröken

von Thurn, hvilken var hans moitié som friesisk

bondkvinna, samt marskalkinnan von Starhemberg, som uppträdde

som bondflicka från Schwaben. Några dagar därefter skedde

afresan. Peter hade icke i Wien i vetenskapligt hänseende

funnit en ersättning för sina missräkningar i politiken.

Han ämnade nu fara till Venedig för att studera ett nytt

slags fartygskonstruktioner, galerer med åror, hvilka en dag

skulle spela en så stor roll i den ryska flottans historia.

Men då hans förberedelser till resan redan voro gjorda,

måste han tvärt vända om. Allvarliga underrättelser hade

anländt från Ryssland.

"Miloslavskiernas utsäde har grott än en gång", som

han sade i sitt färgrika språk. Streltserna hade än en

gång gjort uppror. Han tog hastigt sitt parti och ändrade

sin resplan från söder till öster. Några dagar därefter var

han i Krakau. "Ni skall få återse mig, snarare än ni

tänker", skref han till Romodanovskij, som han anklagade

för svaghet och räddhåga. Mera lugnande rapporter mötte

honom emellertid i den gamla polska hufvudstaden.

G-ene-ralissimus Sjein hade besegrat rebellerna. Moskva var

utom all fara. Han minskade något hastigheten af sin

resa, stannade i Rawa och tillbragte där tre dagar i

sällskap med August. Skildringen af detta möte, som ledde

till det Nordiska kriget, tillhör ett annat kapitel i denna

bok. Peters studieresa var afslutad i Wien, och innan jag

framställer de närmaste och aflägsnare följderna af denna

resa, det vill säga skapandet vid gränsen af det gamlaPETER DEN STO BE 113

Europa af en ny politisk, social och ekonomisk makt och

den politiska, sociala och ekonomiska omdaningen af en

del af den gamla europeiska kontinenten, vill jag först

söka karakterisera verkställaren af denna revolution. Arbetet

skall börja, och jag vill först försöka skildra arbetaren.

Peter den Store

8ANDRA DELEN

MÄNNISKAN

FÖRSTA BOKEN

Köttet och Anden.FÖRSTA KAPITLET.

Det yttre utseendet. — Karaktersdrag.

I. Porträtt. — Kneller och de Moor. — Saint-Simon. — Kraft

och nervositet. — Nervösa ryckningar. — Egendomliga dräkter. —

Mannekinen i Vinterpalatset — Hjältens verkliga garderob. —

Stoppade strumpor och halfsulade skodon. — Dubinan. — II. Tempera,

ment — »Arbetsglädje». — En audiens klockan 4 på morgonen. —

Fjorton timmars arbete om dagen. — Allestädesnärvaro och

mångsidighet — Statsman, regementsfrumslagare, danslärare, brandsoldat,

hofmästare och läkare. — Tsaren och hans negerpojke. — Människan

och rasen. — Den ryska lättjan. — Peter, en sann son af sitt land. —

öfverensstämmelse mellan fysiska och andliga egenskaper. — Långa

vintrar och hastigt inträdande vårar. — Overksamhet och feberaktig

verksamhetslust omväxla. — Legendens hjältar. — III. Är Peter

modig? — Narva och Poltava. — Pliktkänsla. — Motsägelser. — Peter

följer stundens ingifvelses — Andlig energi och svaghet. —

Ombytlighet i detaljerna, konsekvens i det hela. — Hjärnan och hjärtat. —

Känslolöshet — Glädtighet och sällskaplighet — Pojkaktighet —

Hvarför var han ej omtyckt — Utbrott af våldsamhet och vrede. —

Värjstötar och käppslängar. — IV. Dryckenskap. — Blodscener i

Basiliusbrödernas kloster. — Tsaren har druckit — Rus som vana. —

Följderna. — V. Råa seder. — Gästabud och orgier. — Kvinnornas

dryckenskap. — En kvinnlig dryckeshjälte. — Teologiska dispyter vid

bordet. — Brännvinets roll. — Krogvanor. — Var han grym? —

Skipare af rättvisa eller börd? — Statens bästa. — Idealism och

sinnlighet. — Slafveriet under lagarna.

Det var en vacker nng man som Gottfried Kneller

målade af i London år 1698. Han hade ett älskvärdt,

ridderligt ansikte med fina, regelbundna drag, med ett ädelt118

k. wali8z ewski

och stolt uttryck och med intelligens och skönhet i den

öppna blicken och de något tjocka läpparnas leende.

Konstnärens vittnesbörd blir trovärdigt genom det realistiska drag

han inlagt i bilden, då han på högra kinden lätt antydt

den vårta, hvarom det till Zaandam sända signalementet

talade. Detta vittnesbörd har dock blifvit mycket

betviflade För att nu ej tala om deif afskyvärda vaxbyst,

som vanpryder Vinterpalatsets galleri, så äro Lerois och

Caravaques porträtt mycket mindre smickrande, liksom

Dannhauers och till och med Karel de Moors, hvilket

Peter själf ansåg så förträffligt att han år 1717 lät sända

det från Haag till Paris för att låta reproducera det på

en gobelintapet. De porträtt som Nattier och Rigaud

målade vid samma tid behagade honom mindre. De äro

också litet sötsliskiga och yppa intet af förebildens

våldsamma kraft, som Moor lyckats få fram i trots af de grofva

dragen. Det är sant, att mellan Kneller och Moor hade

tjugu år af ett lif — och hvilket lif! — satt sin prägel

på detta anlete. Men Noomen hade sett den stora mannen

före Kneller, och man återfinner i hans dagbok följande

skildring, som bär sanningens prägel: "Han var stor och

kraftig, med måttlig fyllighet, rörlig, liflig och vig i alla

sina rörelser; hans ansikte var rundt med ett något hårdt

uttryck; ögonbrynen voro mörka liksom det korta knollriga

håret. Han gick med långa steg, under det han svängde

med armen, och höll i handen ett nytt yxskaft!" Häri

finnes, som vi se, ej mycket kvar af hjälten. Vidare läses

från samma tid: "I hans hållning och yttre, lika litet

som i hans sätt, fanns intet, som gjorde honom bemärkt

eller tillkännagaf, att han var en furste." Detta är skrifvet

af kardinal Kollonitz, Ungerns primas, som befann sig i

Wien under tsarens besök 1698 och som var ganska

välvilligt stämd mot honom. Saint-Simons beskrifning är

allmänt bekant. Jag är benägen att anse denna i det stora

hela träffande, ty samtida dokument, som jag påträffat,

öfverensstämma i viktiga punkter därmed. Jag vill citerapeter den 8t0re

119

ett par sådana, som införlifvats med franska

utrikesministeriets arkiv under tsarens vistelse i Paris år 1717.

"Hans ansikte var ganska vackert. Det hvilade till

och med ett drag af mildhet däröfver; och då man såg

honom, kunde man aldrig tänka sig, att han stundom

roade sig med att hugga hufvudet af dem af sina

undersåtar, med hvilka han var missnöjd. Det skulle ha varit

en mycket välväxt furste, om hans h&llning varit bättre.

Han gick lutad, sämre än en holländsk sjöman, hvilkens

sätt att gå han tycktes hafva tagit till mönster. Han hade

stora ögon, välbildad mun och näsa, ett behagligt, ehuru

något blekt ansikte, ljusbrunt, ganska kort hår. Han gjorde

många grimaser^ En ofta förekommande kroppsrörelse

bestod i att han tittade på sin värja genom att söka sträcka

hufvudet öfver axeln, hvarvid han lyfte upp det ena benet

och sträckte det bakut. Han vände stundom på hufvudet,

liksom han velat få sitt ansikte midt öfver axeln. Hans

omgifning påstod, att han förvred sin kropp på detta sätt,

när han var försjunken i tankar."

Vidare:

"Tsaren är mycket storväxt, men går något lutad,

vanligen med framåtböjdt hufvud. Han är svarthårig och

har ett visst rått ansiktsuttryck. Han tyckes ha lifligt

förstånd och god fattningsförmåga och har ett ganska

förnämt sätt, ehuru han ofta glömmer sig."

De olika uppgifterna om färgen på håret kunna bero

på perukmakarna, ty Peter bar enligt dåtidens europeiska

sed peruk. Däremot äro alla ense rörande hans grimaser,

nervösa ryckningar, hufvudets ständiga darrning, den bistra

blicken samt den böjda ryggen, som kejsarens ministrar

iakttogo redan 1698, då han blott var tjugufyra år. Då

ärkebiskopen af Novgorod Janovskij en gång vid tiden för

Ivans och Peters samregering skulle kyssa tearerna på

handen, erfor han ingen förvirrning gent emot den äldre

brodern; men då han mötte den yngres blick, kände han

sina ben sviktft under sig. Han hade sedan alltid den120

k. walisz ew8ki

känslan, att han skulle ljuta döden för denna andra hand,

som han knappt vidrört med sina iskalla läppar.

"Man vet", berättar Staehlin, "att denna monark från

ungdomen ända till sin död hade ofta återkommande korta

anfall af en ganska våldsam kramp i hjärnan. De yttrade

sig i ett slags konvulsioner, som försatte honom under en

viss tid, stundom för flera timmar, i ett så svårt tillstånd

att han icke kunde fördraga någon människa, ej ens sina

bästa vänner. Dessa paroxysmer gåfvo sig tillkänna genom

en stark vridning af halsen åt vänster och en våldsam

sammandragning af ansiktsmusklerna. Ul) Mot detta

användes ständiga läkemedel, som stundom voro mycket

egendomliga, såsom ett slags pulver, förfärdigadt af en skatas

måge och vingar. Häraf kom sig hans vana att alltid

sofva med händerna krampaktigt fasthållande en

uppvaktande officers axlar. Då han år 1718 satt till bords med

drottningen af Preussen, böljade han att med den hand,

i hvilken han höll knifven, göra så häftiga rörelser, att

Sofia Charlotta blef rädd och ville stiga från bordet. För

att lugna henne grep han henne i armen, men tog så

hårdt i, att hon skrek till. Han ryckte då på axlarna

och anmärkte med hög röst. "Katarina är inte så

ömtålig."

Dessa drag af sjuklig nervositet återfinnas hos Ivan

den Förskräcklige. Skälet är nog detsamma, nämligen allt

för våldsamma själsskakningar i barndomen. Det är det

arf det gamla Ryssland, representeradt af streltserna och

dömdt till undergång, gifver sin reformator. Samtidigt

med giftet gifver det lyckligtvis motgiftet i ett väldigt

lifsverk att utföra, som kommer att rena hans blod och

stålsätta hans nerver. Ivan hade ej den turen.

Emellertid var Peter en mycket vacker karl,

högväxt, — närmare bestämdt 2,04 6 meter, — mörkhyad, —

"synnerligen mörkhyad, som om han vore född i Afrika",

]) Anecdotes (Öfv. af Richou) Strassburg 1787t pt 80.peter den 8t0re

121

intygar en samtida, — kraftig, med förnäm min, men med

vissa brister i sin hållning och ett svårt lyte, som förtog

intrycket af det hela. Han klädde sig illa, satte på sig

kläderna på sned och föreföll vårdslös, ty hans uniformer

och civila dräkter, hvilkas snitt han tyckte om att ofta

ändra, voro stundom mycket löjeväckande. Han hade ingen

känsla for det passande. I Köpenhamn visade han sig år

1716 för danskarna i en grön mössa, med en svart

soldathalsduk om halsen och skjortlinningen hopsatt med en stor

silfverknapp med oäkta stenar af det slag som hans

officerare begagnade. En bran syrtut med hornknappar, en

ylleväst, bruna knäbyxor, som voro för trånga, grofva,

stoppade ullstrumpor och smutsiga skor fulländade dräkten.

Han gick in på att bära peruk, men den måste vara mycket

kort, för att han skulle kunna stoppa den i fickan, och håret,

som han ej brydde sig om att klippa, stack fram nedanför.

Detta var nämligen långt, och rikt. Då det under fälttåget

mot Persien 1722 besvärade honom, lät han klippa sig,

men som han var mycket ekonomisk, fordrade han, att

man skulle göra honom en ny peruk däraf, för att intet

skulle forfaras. Denna sitter nu på den bekanta

månne-kinen i Vinterpalatset. Denna peruk är för öfrigt nästan

det enda riktiga på bilden. Vaxansiktet med sina ögon

af glas har modellerats efter en dödsmask, och trycket af

gipsen på ansiktet, som förvandlats i döden, har framkallat

upphöjningar och urgröpningar, som ej funnos i

verkligheten. Hans kinder voro fylliga och randa. Han har

endast en gång burit den ljusblå, silfverbroderade

sidenrock, som man satt på bilden, likaså det på samma sätt

broderade bältet och de mörkröda strumporna med kilar af

silfver; det var i Moskva, år 1724, på Katarinas

kröningsdag. Hon hade med egen hand förfärdigat den präktiga

dräkten, och han hade gått in på att bära den vid detta

tillfälle, men hade bibehållit sina gamla, halfsulade skor.

Hvad som nu finnes kvar af hans autentiska och

sedvanliga garderob förvaras i två skåp, som stå på hvar sin122

k. wali8z ewski

sida om tronen, — äfven den oäkta, — på hvilken man

satt manekinen. Dräkten består af en trådsliten, grof

klädesrock, en hatt utan galoner med ett hål, som en kula gjort

vid Poltava, samt gråa, stoppade ullstrumpor. I en vrå

står den beryktade dubina, en ganska grof rottingskäpp

med elfenbensknapp, med hvilken vi skola göra närmare

bekantskap.

Monarkens närmaste sågo honom ofta i skjortärmarna,

ty då han kände sig för varm, generade han sig ej för

att taga af sig rocken, till och med vid bordet. Han kunde

ej fördraga något tvång.

II.

The 80tiV8 joy lies in doing. Nordens största skald

har anat hjälten i den stora épopé, hvilkens bild jag söker

frammana, och har i några ord sammanfattat hans

karakter och temperament, ja, nästan hela hans snille. In

Thatenda/nge war sein wahres Qenie, sade också Posselt.

Ja, hans styrka, hans storhet och hans framgång låg i

denna lifsenergi, som gjort honom i fysiskt och andligt

afseende till den rörligaste, den outtröttligaste, för

"handlandets glädje" mest känsliga människa jorden skådat.

Att sägnen velat göra honom till ett understucket barn,

till en son af utländska föräldrar, är helt naturligt. Han

förefaller till den grad och i så många afseenden som en

kontrast till den omgifning, i hvilken han är född. Han

har inga fördomar, och moskoviterna äro uppfyllda af

sådana. De äro fanatiskt religiösa, han är nästan fritänkare;

de äro misstänksamma gent emot allt nytt, han är en

outtröttlig nyhetsmakare; de äro fatalister, han en

handlingens man; de älska former och ceremonier, han föraktarpeter den store

123

dem nästan ända till cynism. De äro slutligen och

framfor allt, loja, lata, orörliga, liksom forstelnade af

vinterkylan eller inslumrade i eviga drömmar, han drifves af

feberaktig ifver och arbetslust och rycker dem ur denna

dvala och dådlöshet med käppslag och yxhugg.

Det vore intressant att kunna gifva en grafisk bild

af hans ständiga färder hit och dit.

Må man blott kasta en blick på registret öfver hans

korrespondens med Katarina, inalles 223 bref, som

publicerats af utrikesministeriet år 1861. Man finner då, att

de äro daterade från Lemberg i Galizien, Marienwerder

Preussen, Tsaritsin vid Volga i rikets södra del, Vologdai

norr, Berlin, Paris och Köpenhamn. Man blir rent af yr

i hufvudet. Än besöker han det inre af Finlands skogar,

än inspekterar han grufvorna i Ural. Så är han i

Pommern, där han deltager i en belägring, därpå i Ukrajna,

sysselsatt med fårafvel, vid en tysk furstes lysande hof,

där han är sitt eget sändebud, och plötsligen i Böhmens

berg, där han uppträder som en vanlig turist. Den 6

juli 1715 beger han sig från Petersburg till hafs på sin

flotta, den 9 är han åter tillbaka i hufvudstaden och skickar

ett tröstande bref till montenegrinerna med anledning af

turkarnas öfvergrepp, undertecknar en konvention med den

preussiska ministern och ger instruktioner till Mensjikov

rörande byggnadsvirke i stadens omgifning, som borde

skyddas; den 12 är han i Reval, den 20 har han ånyo gått

ombord på sin flotta i Kronstadt. Och på detta sätt

fortgår det från årets början till dess slut, från lifvets början

till dess slut. Han har alltid brådtom. Då han åker, sker

det i galopp; när han färdas till fots, går han ej, utan

springer.

När, vid hvilken tid af dygnet hvilade han? Det är

svårt att förstå. Det hände honom att med glaset i hand

vaka långt in på natten, men äfven då diskuterade och

orerade han och satte sina bordgäster på ett hårdt prof

genom de tvära öfvergångarna från munterhet till dåligt124 k. wAli8z ewski

lynne, genom sina kvickheter, sina smaklösa skämt och

sina vredesutbrott. Klockan fyra på morgonen gaf han

audiens. Ar 1721, efter fredsslutet med Sverige, kallade

han vid denna tid på dagen till sig sina båda

ambassadörer Österman och Bulturlin före deras afresa till

Stockholm. Han mottog dem, klädd i en kort nattrock, som

ej skylde hans nakna ben, och en tjock nattmössa., fordrad

med lärft, — han svettades nämligen mycket, — samt med

strumporna nedhasade på tofflorna. Enligt hvad hans

uppvaktande officer påstod, hade han promenerat länge i denna

utstyrsel i väntan på sina sändebud och, så fort de kommo,

ansatte han dem med frågor, vände så att säga ut och in

på dem för att öfvertyga sig om att de voro väl inne i

hvad de hade att göra, afskedade dem därpå, klädde sig

hastigt, drack ett glas vodka och skyndade till flottans varf.

De lustbarheter han tillställde, banketter,

illuminationer, maskerader, ökade endast hans arbete. Han hade

mera besvär än förströelse af dem. Han afbrände själf

fyrverkerierna, ledde festtågen, slog på bastrumma, ty

han var också regementstrumslagare, och anordnade

danserna; han hade äfven studerat danskonsten. Vid grefve

Golovins giftermål år 1722 i Moskva med furst

Romoda-novskijs dotter tjänstgjorde han som hofmästare; då

värmen blef for tryckande skickade han efter smedsverktyg för

att öppna ett fönster och arbetade därmed under en

halftimme; han gick fram och åter med högtidliga steg och

hade i handen en staf som tecken på sin värdighet; han

piruetterade framför bruden och förblef under hela

måltiden stående för att öfvervaka uppassningen och åt först

efter de andra. En negergosse, som var page hos honom,

hade fått benickemask, och han befriade honom från denna

med anlitande af sina fingrar.

Hans förströelse, äfven under hvilostunderna, var dock

alltid arbetet. Det är därför som han sysselsatte sig med

koppargravyr och elfenbensnideri. Då i maj 1711 det

franska sändebudet Baluze mottogs af honom i Jaworow ipeter den store

125

Polen, fann han honom upptagen med kurtis. Han gjorde

en älskvärd polska, fru Sieniawska, sin kur, samtidigt med

att han i hennes sällskap med hyfveln i hand byggde en

båt.

För att han skulle, hejda sig eller åtminstone i någon

mån lägga band på detta rasande slöseri med krafter,

fordrades, att han var så sjuk att han ej kunde röra sig. Hvad

han då var bedröfvad och förtviflad! Han nästan bad sina

medhjälpare om ursäkt, "Ni må ej tro, att det är lättja

från min sida; jag står ej längre ut; det är ute med mina

krafter." Och under det han beklagade och förargade sig

öfver sin nödtvungna overksamhet, sågs han till exempel

år 1708, då han hade ett våldsamt anfall af skörbjugg,

personligen leda undertryckandet af ett upplopp af de donska

kosackerna, provianteringen af sin armé, de pågående

byggnadsarbetena i hufvudstaden och en mängd andra

småsaker.

Icke en enda detalj undgick honom. Vid Dvina och

Archangel kom han på den idéen att besöka en af de båtar

hvilken fraktade krukmakaregods, som förfärdigades i trakten.

Han bråkade och krånglade så länge, att han till sist

ramlade ned i lastrummet och krossade med sin tyngd en hel

laddning af den bräckliga varan. Sedan han år 1722 i

Moskva tillbragt en hel karnevalsnatt med att åka på släde

från hus till hus för att sjunga julsånger efter landets sed,

samla in småslantar men också tömma månget glas vin,

öl eller vodka, fick han på morgonen veta, att en eldsvåda

brutit ut i en aflägsen stadsdel. Han skyndade dit och

hjälpte till med släckningen, hvarpå han åter ilade bort i

sin släde med en fart, som om han ville spränga hästarna.

Man bör observera, att han vid den tiden var upptagen med

en viktig omskapning af sitt lands högre administration;

han ämnade nämligen upphäfva "revisionskammaren" och

öfverlämna dess funktioner åt senaten, och kort därefter

gaf han order rörande en regementsväbels begrafning.

Då han 1721 hade tagit itu med sitt "Reglemente126

k. waliSz Ew8ki

för flottan", indelade han tiden för sig på följande sätt,

och denna indelning följde han noggrant. Enligt hans

dagbok upptog skrifarbete fyra dagar i veckan, porton

timmar om dagen, från klockan fem på morgonen till tolf

på dagen och från klockan fyra till elfva på aftonen. Och

detta pågick från januari till december 1721. Manuskriptet

till "reglementet", som helt och hållet är skrifvet med hans

handstil och fullt af ändringar, finnes i Moskvas arkiv.

Där finnas äfven koncept af honom som visa, att en stor

del af de diplomatiska handlingar, som röra Nordiska kriget

och bära kanslären Golovins underskrift, äro hans

ingifvelses och pennas verk. Och det samma är förhållandet med

de flesta viktigare memorial och depescher, som äro

undertecknade af hans vanliga politiska medhjälpare, såsom

Golovin, Sjeremetiev och general Weyde, och likaledes med

allt som rör lagstiftningen och den inre förvaltningen

under hans regering, såsom skapandet af en armé och en

flotta, handelns och industriens utveckling, anläggandet af

fabriker och bruk, rättvisans ordnande, undertryckandet af

korruptionen bland ämbetsmännen och ordnandet af landets

drätsel. Han skref alla koncept, och gjorde ofta nya

utkast till sina förslag med helt olika stilisering, hvilket ej

hindrade honom från att också i detalj sysselsätta sig med

hushållningen i sitt eget hus, till och med i sina anhörigas,

då han till exempel bestämde kvantiteten och beskaffenheten

af det brännvin som skulle sändas till hans svägerska,

tsarinnan Praskovia.

Och oaktadt allt detta och just på grund af detta

var han sitt lands och sin stams sanna son, och jag skulle

gärna vilja gå i god för att hans födelseattest talar sanning.

Han representerar en sida i nationens lif, hvilket under

dessa breddgrader tyckes taga intryck af vissa fysiska

egendomligheter. På långa och hårda vintrar följer våren

sent och oförberedt och betäcker ögonblickligen med matt

spirande grönska den vaknande jorden. Människorna som

bebo dessa nejder vakna också upp liksom våren och gripaspister den store

127

af en plötslig energi. Den långvariga och stränga vintern,

som dömmer dem till .overksamhet, gör dem lättjefulla,

dock utan att de förvekligas, såsom fallet är i Orientens

varma länder, ty i stället härdas kroppen och själen genom

den nödtvungna striden mot en omild och karg natur.

Vid solens återkomst måste man skynda sig att hålla jämna

steg med naturens snabba arbete och på några veckor

utföra många månaders göromål. Däraf blir en följd, att

själen och" kroppen få vissa vanor, men äfven färdigheter.

Peter är endast ett särskildt mäktigt uttryck för denna

egendomlighet, och det som är speciellt hos honom är

endast kvarlefvan af de vilda elementarkrafter, som

återfinnas hos den ryska sagans hjältar, hvilka på samma gång

äro öfvermänskliga jättar, som likt en tung börda hafva

att bära på ett öfvermätt af kraft; men denna kraft förstå

de ej att bruka och däraf följer en känsla af vemod öfver

deras egen styrka. Sedan Peter gått bort, lefde

raskolni-kerna ännu kvar, hvilka för att få lindring undan denna

börda rusade ut barfota och i blotta skjortan samt rullade

sig i snön under kalla januarinätter.

III.

Stod hans mod i jämnhöjd med hans energi och hans

snille, som älskade verksamheten, till och med äfventyren?

Han uppsökte ej faran som sin svenska motståndare och

fann ej behag i den. I begynnelsen töreföll han som en

fullkomlig pultron. Jag erinrar om hans brådstörtade flykt

natten till den 8 augusti 1689 och hans föga hjältemodiga

uppträdande på Troitsa. Samma var förhållandet år 1700

under Narvas murar. I trots af de sinnrikaste förklaringar

och ursäkter, som man sökt framställa, står dock det faktum128

k. wali8zew8ki

kvar i all sin nakenhet, att han vid underrättelsen om

konungens af Sverige oväntade annalkande, öfvergaf sin

armé och öfverlämnade öfverbefälet åt en oerfaren

befälhafvare, som han nyligen fått i sin tjänst och åt hvilken

han gaf instruktioner, som enligt kompetenta domares

ut-sago gifva tillkänna lika mycken förvirring som

okunnighet. "Han är icke någon soldat", sade brutalt den

sachsiska generalen Hallard, som i detta ögonblick såg huru

han i den nya chefens prinsen af Croy tält, "förvirrad

och till hälften galen", jämrade sig och drack glas på

glas med brännvin för att hämta sig samt glömde att datera

sin instruktion och att sätta rikssigillet på dokumentet. I

sin dagbok låter Peter förstå, att han sväfvade i

okunnighet om Karl XII;s snabba marsch, och denna uppenbara

osanning är så god som ett erkännande.

Vid Poltava uppfyllde han med tapperhet sin plikt

och deltog personligen i den hetaste drabbningen. Han

hade beredt sig därtill på förhand, liksom till en

fruktansvärd och svår pröfning, utan hänförelse men också utan

svaghet, kallblodigt, nästan sorgset. Intet spår af

hjältemod eller ridderlighet fanns hos honom, och äfven i detta

afseende är han en äkta ryss. Sängliggande sjuk i början

af året, bad han i melankolisk ton Mensjikov att

underrätta honom, när den afgörande drabbningen säkert var

att vänta, "ty han kunde ej förskonas från detta spel". Sedan

han väl tagit sitt parti, var för honom den risk han

personligen löpte i äfventyret endast af samma valör som de andra

riskerna, ocli lian tog samma hänsyn till dem alla och

underkastade sig dem alla med samma själsstyrka. Ar 1713

önskade vice amiral Cruys, att han ej personligen skulle

utsätta sig för faran under en farlig kryssning, och omtalade

nyligen timade olyckshändelser, såsom till exempel hur en

svensk amiral sprungit i luften med sitt fartyg. Peter

skref i marginalen till hans rapport: uOkolnitjien Zassiekin

satte i halsen ett svinöra, så att lian dog af kväfning . . .

Jag hvarken råder eller befaller någon att utsätta sig förpister den store

129

faran, men att taga emot penningar och ej göra sin tjänst

är en skam." Det var alltid tanken på tjänsten, på plikten

som ledde honom, liksom ett mål, som hägrade för hans

blickar och som kom honom att klättra uppför de manliga

dygdernas och hjältemodiga uppoffringarnas branta stig.

Men han behöfde tid på sig för att komma upp till spetsen,

och denna man, som i längden var den djärfvaste,

beslut-sammaste och envisaste af alla, hade samtidigt lättare än

andra att misströsta och var i vissa kritiska ögonblick

den klenmodigaste. Napoleon, äfven han nervös i all sin

storhet, greps också stundom plötsligen under intrycket

af en motgång af en modlöshet, som dock snart

efterträddes af själfbehärskning och förmågan att tiofaldt

begagna sig af de stora gåfvorna och alla tillgängliga

resurser. Men hos Peter var denna egendomlighet mer skarpt

framträdande. Då han erfor sin armés nederlag vid Harva,

klädde han sig till bonde, och detta skedde helt säkert,

för att han lättare skulle kunna undkomma fiendernas

förföljelser, ty han trodde, att dessa redan voro honom i

hälarna. Han grät strida tårar och hängaf sig åt en sådan

förtviflan, att ingen vågade tala med honom om hvad

som rörde kriget. Han var nära att underkasta sig de

mest förödmjukande fredsvillkor. Två år senare stod han

framför Nöteborg, en illa befästad plats, som han företog

sig att belägra med hela sin armé. Då ett anfall, som

han själf ledde, ej genast hade den framgång som han

hoppats, gaf han genast befallning om återtåg. "Säg

tsaren, att i detta ögonblick tillhör jag ej Peter, utan

Gud", svarade då en öfverstlöjtnant Michail Galitsin, som

förde befälet öfver en afdelning af Siemjonovskiema.

Enligt andra uppgifter skall tsarens order ej nått sin

bestämmelse, men med eller utan order och törhända utan att

hafva uttalat de stolta orden fullföljde Galitsin anfallet och

intog platsen.

Mycket senare i tiden och till och med efter slaget vid

Poltava förblef Peter densamma i detta afseende;

äfven-Peter den Stare. 9130

k. wali8zew8ki

tyret vid Prat, till hvilket jag skall återkomma, är ett bevis

därpå. Det fanns hos honom en nästan orimlig

blandning af kraft och svaghet. Samtidigt med att han i det hela

och under hela sitt lif visade den underbaraste konsekvens 4

i sitt handlande, var han i detaljerna obeständigheten och

nyckfullheten personifierade. Hans idéer och beslut växlade

efter hans lynnes impulser; de liksom jagades af tillfälliga

vindar. Under hans resa i Frankrike år 1717 var det

bland alla dem som skulle uppvakta honom en allmän

klagan öfver de ständiga omändringarna i hans planer.

Man visste aldrig, hvad han skulle besluta sig för att

företaga under morgondagen, om en timme, hvart eller på hvad

sätt han ville färdas. Det var omöjligt, att på förhand

bestämma längden af ett uppehåll på ett ställe eller att

uppgöra programmet för en enda dag. Detta drag är

egendomligt för den slaviska karaktären, som är produkten

af olikartade, motsatta kulturer och af inflytanden från

Asien och Europa. Han hade kanske rasen att tacka för

sin motståndskraft, för den utomordentliga fond, som alltid

finnes hos denna ras vid företag, som kräfva uthållighet.

Ofta minskas dock spänningen i fjädern och därigenom

hindras den från att nötas ut. Men denna blandning af

böjlighet och styfhet kan också vara individuell, ty man

återfinner den hos några af den stora reformatorns

jämlikar i historien, och den förefaller nästan som en gåfva

af försynen, hvarigenom krafterna sparas. Peter drog

fördel däraf äfven vid de allvarligaste värf. Därpå beror helt

säkert den lätthet med hvilken han ändrade taktik, i det

han än vände ryggen åt Turkiet för att göra front mot

Sverige, än öfvergaf sina planer på Azovska sjön för att

kasta sig öfver Östersjön, men alltid gjorde hvar sak i

grund utan att splittra sina krafter. Det var också därför

med stor lätthet som han erkände, att han begått ett fel

eller fällt ett oriktigt omdöme i en detalj, såsom då han

år 1722 upphäfde en ukaz, hvarigenom han upptagit i

senaten, som är en lagstiftande församling, presidenternapister den store 131

i de administrativa kollegierna; han sade då ogeneradt,

att det varit en "förhastad åtgärd". Detta hindrade honom

ej från att vid andra tillfallen hålla stånd mot alla

motsatta åsikter och påtryckningar. Ingen människa har

bättre förstått att vüja och att göra sig åtlydd.

Man bör komma ihåg, att vid hans misstag liksom i

hans stunder af svaghet var det endast hjärnan som bar

skulden; hjärtat hade ingen del däri, ty Peter saknade

all sentimentalitet. Hans mest stötande eftergifvenhet för

Mensjikov eller andra gunstlingar förefaller helt enkelt som

resultatet af en beräkning, som kanske var oriktig. Han

skattade mycket högt den enas eller den andras

intellektuella ståndpunkt, men mycket lågt allas moraliska.

Mensjikov var visserligen en skurk i hans ögon, men en

snillrik skurk. Mot andra, som icke hade tillräckligt stort

snille för att uppväga deras småsynder, visade han sig

mycket fast, till och med hård, äfven om de tillhörde hans

närmaste vänner. Helt lugnt tillkännagaf han för en af

dem, Andreas Vinius, att han beröfvat honom ledningen

af postverket, emedan han förvissat sig om att postchefen

förtjänade mera och lät staten förlora mera än som var

rimligt. Och Vinius kom dock icke därför i onåd. "Jag

har icke gunstlingar för att de skola draga mig vid nävsan",

förklarade han vid detta tillfälle.

I detta afseende kan man knappast finna ett annat

exempel på en lika fullkomlig känslolöshet. Under

processen mot sin son Alexej, hvilkens växlingar dock borde

hafva kunnat uppröra honom, bibehöll han sin själsstyrka

och hade tid och smak att syssla med andra

angelägenheter, som kräfde all hans själsnärvaro, samt att ägna sig

åt sina vanliga nöjen. En mängd ukazer rörande

skogsvården, penningväsendet, ordnandet af hvarjehanda

industriella anläggningar, tullen, raskol eller jordbruket äro

utfärdade samma dagar, som de dystraste episoderna i detta

fruktansvärda rättsdrama utspelades. Samtidigt glömdes

eller försummades ingen af de årsfester som tsaren hade132

k. waliszewski

för vana att fira med buller och ståt. Banketter, maskerader

och fyrverkerier gingo sin gilla gång.

Hos honom fanns en fond af oföränderlig glädtighet

och stor sällskaplighet. Till vissa sidor af sin karaktär

och sitt lynne förblef han ett barn ända till mogna år

med ungdomens naiva och okonstlade munterhet och behof

af att gifva luft åt sina känslor. Vid hvarje lycka som

kom honom till del kunde han ej af hålla sig från att

meddela sin glädje åt alla, som han antog kunde intressera

sig därför. Han skref sålunda ända till femtio bref med

anledning af någon obetydlig vapenbragd, till exempel

Stettins intagande år 1713. Alltid lätt att roa, sågs han

i Dresden år 1711 rida på trähästarna i en karusell,

hvarunder han ropade: "Fortare, fortare," och skrattade så att

tårarna runnö, då några af hans följeslagare kastades ur

sadeln af den snabba farten. Han betedde sig som en

gosse, som har skollof, under de allmänna förlustelser,

som år 1720 firades med anledning af freden i Nystad.

Han dansade och gestikulerade bland folkmassan: han

hoppade upp på bord och sjöng med full hals. Han var

ända till de sista åren af sitt lif en retsam tjufpojke, som

älskade grof korniga skämt och upptåg. Ar 1723 lät han

gifva brandsignaler midt i natten ocli narrade så alla

Petersburgs invånare upp ur sina sängar, ty eldsvådorna

voro där vanliga och fruktansvärda; och han var utom sig

af glädje, då de rusade åt det håll, där man kunde

antaga att eldsvådan brutit ut, och kommo till ett torg, där

på hans befallning en eld uppgjorts af soldater, som

skrattande ropade: "April, april!"

Hur kom det sig då, a-tt han med en sådan naturell

väckte mer fruktan än tillgifvenhet. Hvarför kom hans

död som en befrielse för hans omgifning, som slutet på

en. tryckande känsla af ångest, på ett skräckfullt

tvångs-regemente? Detta beror först och främst på hans sätt att

uppträda, hvilket tagit intryck af den omgifning hvari han

lefvat sedan barndomen, och på de sysselsättningar sompister den store

133

alltid beredt honom det största nöjet. Hos honom fanns

en rysk barins råhet, parad med en holländsk sjömans

grof-het. Men han var dessutom våldsam och ofta häftig, men

stundom feghjärtad, och detta härledde sig af samma

orsak, samma grundfel i hans karakter, nämligen bristen

på själfbehärskning. Hans viljestyrka var ofta underlägsen

hans lynnes häftighet. Hans omgifnings alltför slafviska

hållning bidrog att hos honom utveckla denna medfödda

svaghet. "Hans sinnelag har aldrig varit bland de artigaste",

antecknar i maj 1721 den sachsiske ministern Lefort i sin

dagbok, "men han blir med hvar dag allt outhärdligare;

lycklig den som ej är tvungen att tillhöra hans omgifning."

Någon förändring i detta afseende är dock knappast

märkbar. I september 1698, midt under en bankett till det

kejserliga sändebudet Gruarients ära, greps tsaren af vrede

mot sin generalissimus Sjein med anledning af några

befordringar i arméen, som han ansåg orättvisa. Han slog i

bordet med sin dragna värja och skrek: "Jag skall på

detta sätt hugga hela ditt regemente i bitar och draga

din hud öfver öronen på dig!" Då Romodanovskij och

Zotov försökte att lugna honom, kastade han sig öfver

dem. Den ena fick fingrarna till hälften afhuggna, den

andra erhöll flera sår i hufvudet. Blott Lefort — enligt

andra uppgifter Mensjikov — lyckades stilla hans vrede.

Men kort därefter, vid en supé hos öfverste Tjambers,

kastade han ikull samme Lefort och trampade på honom,

och då Mensjikov på en fest kom att dansa med sin värja

vid sidan, örfilade han upp sin gunstling, så att hans näsa

sprang i blod. Då han år 1703 hade en invändning att

göra mot hvad holländska .residenten hade att andraga,

ådagalade han genast sitt misshag medelst ett knytnäfslag

och flera slag med flata klingan. Affären hade inga

vidare följder, ty diplomatiska kåren hade sedan länge

nödgats finna sig i förhållandena i tsarernas hufvudstad.

På baronerna Raabs gods i Estland finnes en käpp i

behåll, med hvilken Peter skall hafva utgjutit sin vrede på134

k. waliszewski

husherrens rygg, då det ej fanns hästar på närmaste

skjutsstation. Sedan hans oskuld bevisats, fick godsägaren

till-låtelse att som skadeersättning behålla käppen. Värre saker

än dessa förekommo: Ivan Savitj Brikin berättar, att i

hans närvaro tsaren med käpprapp dödat en betjänt, som

tagit af sig hatten för långsamt.

Till och med då han skref, hände det, att monarken

förgick sig öfver höfvan, såsom då han utgöt sin vrede

öfver August II:s olyckliga medtäflare, konung Leszczynski,

och kallade honom förrädare och son af en tjuf i ett bref,

som hade àll utsikt att blifva allmänt bekant.

IV.

Dessa ofta förekommande vredesutbrott berodde till

stor del på hans utsväfningar i dryckenskap, åt hvilka han

hade för vana att hängifva sig. "Det förgår ej en dag,

utan att han är berusad", försäkrar baron Pöllnitz i sin

skildring af tsarens vistelse i Berlin 1717. Vid ett besök,

som Peter morgonen den 11 juli 1705 aflade i

Basilius-brödernas kloster i Pok>9k, stannade han framför en staty,

som framställde denna munkordens berömda martyr, den

heliga Josafat. Denne är framställd med en yxa

fastsittande i hjässan. Peter bad om en förklaring därpå. —

"Hvem har dödat denna fromma man?"— "Schismatikerna."

Detta ord var nog för att göra honom utom sig af vrede.

Han genomborrade med sin värja fader Kozikovskij, ordens

prior, så att han dog. Officerarna i hans följe kastade

sig öfver de andra munkarna, af hvilka tre likaledes

dödades. Två andra, som svårt sårats, afledo några dagar

därefter. Klostret öfverlämnades till plundring, och den

ödelagda kyrkan fick tjänstgöra som magasin åt tsarens trupper.peter den 8t0re

135

En skildring, som genast afsändes från Polo9k till Rom

och anslogs i de unerade kyrkorna, meddelar andra

förskräckliga och motbjndande detaljer. Den framställer,

hurusom: tsaren hetsade sin engelska hund att bita det

första, offret i strupen, huru han lät skära af brösten på

kvinnor, som ej begått annat brott än att hafva varit närvarande

vid detta blodbad och visat sina upprörda känslor. Det

ligger en viss öfverdrift i denna skildring. Men de fakta

jag ofvan nämnt äro konstaterade. Redogörelse för kriget

mot Sverige, som är författad af tsarens sekreterare Makarov,

innehåller i sin första redigering följande lakoniska

omnämnande; uDen 30 juni (11 juli) inträdde vi i

uniat-kyrkan i Pok>9k och dödade fem uniater, emedan de kallat

våra generaler kättare." Peter har bekräftat erkännandet

genom att stryka ut denna passus med egen hand. Och

alla skildringar af denna händelse öfverensstämma i ett

afseende, nämligen däri att Peter, då han begaf sig till

Basiliusbröderna, kom från en nattlig orgie och var berusad.

När han väl nyktrat till, ångrade han föröfrigt det

onda han gjort och sökte godtgöra det. Han hade

nämligen lika lätt att ångra sig som att brusa upp. Det

finnes i en biljett till Feodor Apraxin, skrifven i maj 1703

med hans egen handstil, följande betecknande rader: "Hur

jag skildes från er vet jag ej, ty jag hade i för rikt mått

njutit af Bacchus" håfvor. Också beder jag er alla om

förlåtelse, om jag råkat bedröfva några bland eder... och

att glömma hvad som skett."

Han drack ofta omåttligt och ville, att andra, som

hade den äran att sitta till bords med honom, skulle göra

så med. I Moskva och senare i Petersburg upphörde ej den

diplomatiska kåren att beklaga sig häröfver, ty det gällde

rent af lifvet. I tsarens omgifning voro till och med

kvinnorna underkastade den allmänna regeln, och för att

förmå dem att hålla stånd mot honom med glaset i hand

använde tsaren argument, som ej tålde någon motsägelse.

Då dottern till vice-kanslären Sjafirov, en döpt jude, vägrade136

k. waliszewski

att tömma en tjarha brännvin, utropade han: "Otäcka

hebreiska affoda, jag skall lära dig att lyda!" Två

kraftiga örfilar gåfvo därpå eftertryck åt hans befallning.

Han föregick alltid själf med godt exempel, men hans

kraftiga natur, som dock i längden undergräfdes i anseende

till hälsan, lät honom ofta förblifva oberörd af dessa

utsväfningar till kropp och själ, under det att rundt omkring

honom benen sviktade och hjärnorna omtöcknades. Äfven

här har en legend uppstått: i dessa ständiga och i viss

mån systematiska utsväfningar skulle den stora tsaren

blott sökt ett medel att härska, att tränga in i sina

bordsgästers hemligaste tankar. En farlig metod, om man finge

antaga att så förhöllo sig! I hvarje annat land skulle

monarken därigenom hafva satt sin auktoritet på spel. Ej

ens i Ryssland skulle den politiska vinsten uppvägt den

moraliska förlusten i ett helt samhälles förnedring.

Landets seder bära ännu spår häraf. Det är bekant huru en

bordsgäst en gång lät förleda sig af en alltför förtrolig fests

yra att dricka Ludvig XV till med följande ord: "Skål

på dig, Frankrike!" — "Mina herrar, här är konungen",

svarade Ludvig, som återkallats till känslan af sin egen

värdighet. Och den djärfve gjorde ej om försöket. Peter

däremot lät alltid dua sig under sina ständigt

återkommande dryckeslag. Om man gick för långt och det föll

honom in att lägga märke därtill, satte han ingen annan

gräns därför än den att tvinga den skyldige att i ett drag

dricka en oerhörd mängd vodka, ty därefter var han säker

på att hans näsvisheter skulle upphöra, emedan han

vanligen rullade under bordet.

Det är svårt att medgifva, att under allt detta en djup

tanke och en medveten afsikt skulle dölja sig. Man ser

tvärtom, att de vilda och långvariga orgierna som allt

oftare förekommo, isynnerhet under slutet af Peters regering,

och i hvilka tsaren fann allt mer behag voro till

betydligt hinder vid handhavandet af statens affärer. "Tsaren

är sedan sex dagar sjuk", skref den sachsiskt ministernpister den store

137

Lefort den 22 augusti 1724, "efter utsväfningar på

Tsar-ska/ja Misa (iiu Tsarskoj e-Sielo,) med anledning af att en

kyrka blifvit döpt i tre tusen flaskor vin, och detta

försenar resan till Kronstadt." I januari 1725 af brötos

plötsligen underhandlingarna om den fransk-ryska alliansen. Den

franska envoyéen Campredon, som oroades häröfver, ansatte

kansleren med frågor och fick till slut följande betecknande

erkännande till svar: "För tillfallet är det omöjligt att

tala med tsaren om allvarliga ting. Han är helt och hållet

upptagen med sina nöjen, som bestå i att dagligen gå till

stadens förnämsta hus, åtföljd af tvåhundra personer, bland

dem musikanter och andra, hvilka sjunga alla möjliga visor

och roa sig med att äta och dricka på deras bekostnad

som de besöka." Till och med vid en föregående tidpunkt,

under den verksammaste och bragdrikaste perioden i hans

lif, hände det, att Peter tillfälligtvis glömde sina plikter,

och häri kan man spåra hans bristfälliga första uppfostran.

I december 1707, då Karl XII förberedde sitt afgörande

fälttåg till det inre af Ryssland, förlamades rikets försvar,

emedan Peter var i Moskva och roade sig. Mensjikov

skickade honom bud på bud för att förmå honom att begifva

sig till arméen. Han bröt ej förseglingen på depescherna

och fortsatte festligheterna. Han ändrade sig visserligen

snart och återhämtade hastigt den förlorade tiden. Men det

var tydligen icke för att vara polisspion som han under

många veckor glömde att föra krig mot sin fruktansvärda

motståndare.

Krogseder gå med nödvändighet hand i hand med

råhet i smak. I kvinnosällskap, där han dock trifdes, tyckes

Peter isynnerhet funnit behag i vulgära utsväfningar och138

k. waliszewski

hade särskildt sitt nöje i att se sin kvinnliga omgifning

berusad. Katarina själf var enligt Bassewitz" vittnesbörd

"en dryckeshjälte af rang" och hade denna egenskap till

stor del att tacka för sin framgång. På galadagar skilde

man vanligen de båda könen åt, men Peter förbehöll sig

att få gå in i damernas sal, hvarest tsarinnan presiderade

vid festen och där intet underläts för att gifva härskaren

ett angenämt skådespel. Men vid mindre festligheter åt

man tillsammans, och då blef afslutningen på festerna

fullkomligt sardanapalisk. Prästerskapet hade också sin

bestämda plats vid banketterna och skonades ej heller. Peter

tyckte särskildt om att sitta bredvid kyrkans dignitärer och

då bragte han midt under de väldigaste libationer de mest

oväntade teologiska spörjsmål på tal, hvarvid han ådömde

det sedvanliga straffet att tömma ett stort glas bränvin, om

han lyckades uppspåra någon irrlärighet. Därefter var det

stor utsikt, att kontroversen till hans stora belåtenhet

afslutade med slagsmål. Hans älsklingsumgänge,

sjökaptener a och holländska köpmän, tillhörde emellertid icke de

lägsta samhällsklasser han förtroligt pokulerade med. På

hotellet der göldene Ring i Dresden vistades han år 1711

hälst i betjänternas rum och frukosterade med dem ute på

gården.

Han saknade all förfining. Under sin första resa fann

han i Amsterdam stort behag i den bekante gycklaren

Testje-Roen, som uppträdde i det fria och hvilkens triviala

narrspel utgjorde dräggens nöje. Han ville till och med

taga honom med sig till Ryssland.

Han var rå. I vissa afseenden bibehöll han ända till

det sista sin medfödda vildhet. Var han väl en elak vilde?

Man har så sagt. Ingenting förefaller också så bestyrkt

som hans anseende för grymhet. Saken bör dock

närmare undersökas. Han var ofta närvarande i

tortyrkammaren vid förhören, då vippgalgen och knutpiskan gjorde

sin tjänst, liksom också vid de offentliga afrättningarna där

de mest upprörande bestraffningar förekommo. Det trospister den store

139

till och med, att han ej alltid uppträdde blott som

åskådare. Jag får tillfälle att återkomma till detta vid skildringen

af skräckscenerna vid streltsernas tillintetgörelse. Men

en diskussion härom förefaller mig onödig. Hvarför skulle

han icke vid tillfälle förrätta bödelstjänst? Han uppträdde

ju som sjöman och snickare och insåg icke och kunde ej

inse, att det var någon skillnad. Han var den man som

på sina skuldror hopade de flesta tjänster i ett land, där

förenandet af flera tjänster hör till allmän ordning och

hvarest bödeln i Petersburg också stod på listan öfver

hof-narrarna! Att Peter halshögg, det är möjligt, och att han

fann nöje däri, liksom i allt hvad han tog sig till, det är

troligt. Det roade honom alltid att hafva något för händer.

Men detta var också allt. Jag tror ej ett ord af den

anekdot, som Fredrik den Store berättade Voltaire om en

måltid, där tsaren i den preussiske envoyéens, baron von

Printzens närvaro roat sig med att halshugga tjugu streltser,

allt under det han tömde lika många glas brännvin,

hvarefter han skulle uppmanat preussaren och göra så med.

Det finns nämligen angående hvarje karaktärsdrag hos

Peter, vid hvarje kapitel i dennes historia en massa

berättelser, som man a priori måste lämna ur räkningen, och

det endast på den grund att de uppenbarligen äro

orimliga. Rörande andra måste man göra ett urval. Jag har

redan nämnt min vanliga ledtråd: öfverensstämmelsen i

det stora hela, om än detaljerna äro olika, hvilken

öfverensstämmelse pekar i en bestämd riktning. Emellertid ser

jag icke hos Peter något, som bär de verkliga vilddjurens

karakteristiska prägel, icke blodtörsten eller den vilda

vällusten under andras lidanden. Men han var hård, kärf och

känslolös. Lidandet var i hans ögon blott ett fenomen,

liksom sjukdom och hälsa, och upprörde honom ej mer än

de. Därför föreställer jag mig lätt, att han kunde

förfölja de dömda ända till schavotten med förebråelser och

skymford och gyckla med deras dödsångest och död,

såsom hän samtida pläga berätta. Men om han ej var till-140

k. wali8zew8ki

gänglig för medlidande, då han ansåg sig i sin fulla rätt,

var han det desto mera för samvetsbetänkligheter, då

statens fördel ej tycktes vara på spel. Den berömda satsen

i straffrätt, som räknats Katarina till så mycken ära, att

"det är bättre att frikänna tio brottsliga än döma en

oskyldig till döden", tillhör ej det arf den stora

kejsarinnan lämnat efter sig i historien, utan Peter har skrifvit

den med egen hand, och det till på köpet i ett

militär-reglemente.

Det är sannt, att samtida hafva erkänt omöjligheten

af att förklara en mängd af hans handlingar annorlunda

än såsom en följd af att det roade honom att göra

sådant som var obehagligt för andra eller till och med att

skada dem. Man anför exemplet med amiral Grolovin, som

dock var hans gunstling, hvilken vägrade att äta salad,

emedan han hyste afsky för och blef sjuk af ättika. Peter

slog då genast eii hel flaska i munnen på honom med

fara att kväfva honom. Jag anser anekdoten sann,

emedan många liknande berättas. Under hela hans regering

hände det ofta, att klena unga flickor tvungos att dricka

bränvinsransoner passande för en grenadier eller att

ålderdomssvaga gubbar dömdes att dansa på gatorna i

akrobatkostym. Men en annan förklaring kan gifvas härpå. Peter

hade antagit ett sätt att kläda sig, äta och roa sig, som

han ansåg lämpligt, och blott därför att det passade honom,

borde det passa alla. Det var hans sätt att uppfatta både

sitt kall som själfhärskare och sin roll som reformator.

Ättikan utgjorde en del af statens lag, och det som hände

Grolovin med denna krydda, upprepades för andra med ost,

ostron och olivolja, och Peter försummade intet tillfälle att

fullproppa med dessa gastronomiska nyheter alla dem,

hos hvilka han upptäckte någon motvilja därför.

Sammalunda, då han anlagt sin hufvudstad i ett träsk och kallade

den "sitt paradis", ville han, att alla skulle bygga hus där

och trifvas eller låtsas trifvas där lika väl som han.

Uppenbarligen var han icke mycket ömsint. Då hanspister den store

141

moder i januari 1694 låg för döden, var han otålig öfver

att behöfva stanna i Moskva, stod ej häller ut därmed, utan

tillkännagaf sin afsikt att resa. Hennes dödskamp begynte

vid den timme som han bestämt för sin affard, och han

expedierade begrafningen med all skyndsamhet. Man får

ej häller glömma Alexejs blodiga spökbild eller Eudoxias

dystra skepnad. Man bör dock ej förbise de

omständigheter som i moraliskt hänseende inverkade på hela hans

personlighet, jag menar det öde, som hvilar öfver en

revolutionsperiod, eller hans känslor af uppror mot hvarje

motstånd, for att ej nämna hans intransigenta politik, som

var den mest personliga och själfrådiga som någonsin

funnits. Han hade dyrkat sin son, och hans korrespondens

med Katarina, som vittnar om den största ömhet gent

emot henne, är uppfylld af uttryck, som visa hans

ständiga omsorg om sina båda döttrar Annas och Elisabets

hälsa och lycka, dessa döttrar som han skämtsamt kallade

sina "tjufvar", emedan de togo från honom hans tid, men

också sina "inälfvor" (Eingeweide). Han besökte dagligen

deras skolrum och öfvervakade deras lektioner.

Han skydde ej att gå in i cellen till en fånge, som

dagen förut varit hans gunstling, för att förkunna för

honom, att han till sin stora ledsnad nödgades låta

halshugga honom följande dag. Men så länge hans vänner

föreföllo honom värda hans vänskap, var han icke blott

vänlig mot dem, utan inställsam och smeksam ända till

öfverdrift. Vid den fest som i augusti 1723 firades till

minne af skapandet af hans sjömakt i närvaro af hans

flottas stamfader (djedusjka) — den engelska slupen, som

påträffats på en vind 1688 — hade lian visserligen

druckit, men han kysste också hertigen af Holstein på

halsen, på pannan, sedan han tagit af honom peruken, på

hjässan, ja, till och med, såsom Bergholz berättar, "mellan

tänderna och läpparna"1).

1) Büschings Magasin del. XXI, sid. 30.142

k. waliszewski

Alla dessa drag tillåta oss ej att ens ur den

synpunkt hvarom här nu är frågan anse honom blott

som en asiatisk despot. Både som suverän och enskild

person var han bättre, i alla händelser annorlunda. Han

stod i många afseenden på sidan af mänskligheten, öfver

eller under, men han var dock en människa till böjelse

och afsikter. En rad ukazer med hans underskrift visa

ett sinne, som visserligen ej var känslosamt, men som

dock förstod att visa mildhet. I en af dessa ukazer

gör han anspråk på titeln: änkors, föräldralösas och

skydds-lösas beskyddare. Det är också i hjärnan, som man bör

söka centralpunkten hos denna stora omedvetna idealist,

som samtidigt var en stor sensualist — hvilket ej är ett

enastående fall — men som, oaktadt hela sitt lynnes

våldsamhet, i det stora hela och i de flesta fall visste att

böja sig under det allmännas lag, hvars första slaf han

förklarat sig vara, och som därigenom trodde sig hafva

förvärfvat rättigheten att utan åtskillnad, oblidkeligen böja

under denna lag allas vilja, förstånd och passioner.ANDRA KAPITLET.

Intelligensen. — Moralen.

I. Andlig förmåga. — Kraft och smidighet. — Jämförelse med

Napoleon. — Den slaviska mottagligheten. — Förbindelser med

kväkarna. — Law. — Vetgirighet. — En nattlig séance i ett museum. —

Osammanhängande och ytliga kunskaper och talanger. — Peters

diplomatiska konst. — Var han en stor fältherre. — Brist på måtta. —

Blandning af allvar och bamslighet. — Peter som kirurg och

tandläkare. — Vetenskapliga och artistiska uppfinningar. — Peter och

abbé Bignon. — II. Klarhet och skärpa i förståndet. — Brefstil. —

En orientens son. — Förslag att återuppföra kolossen på Rhodus. —

Stridiga karaktärsdrag. — Frikostighet och snålhet. — Ärlighet och

svekfullhet. — Blygsamhet och skrytsamhet. — Öfverensstämmelse

dem emellan. — Historien och traditionen. — Ridderligheten i

Västerlandet och den bysantinska andan i Ryssland. — Jeanne d"Arc och

drottning Olga. — Bayard och Alexander Nevskij. — Peters moral.

— Frihet från skrupler och förakt för konvenansen. — Orsaker och

följder. — III. Kraft och begränsade synpunkter. — Andlig

närsynthet. — Bristande psykologiskt sinne. — Bristande abstraktion. —

Oförmåga att uppfatta civilisationens ideala sida. — Hvarför är han

likväl idealist. — IV. Smak för förklädnader. — Gycklerier. — Andlig

utsväfhing eller politisk baktanke. — Hofnarrarna. — Folkligt

uppträdande. — Tsaren roar sig. — Det opassande i hans förlustelser. —

En blandning af maskeradupptåg och allvar. — En hofnarr

storsigill-bevarare. — Ett sammanträde af maskerade senatorer. — V. Det falska

patriarkatet. — Dess ändamål. — Påfve eller patriark. — Ville Peter

förlöjliga sitt prästerskap. — Dettas ursprung och utveckling. — Den

falske påfven och hans konklav. — Groteska ceremonier och festtåg.

— Fader Caillauds kåpa. — Knes-papas giftermål. —

Prinsessan-abbedissan. — Förklaring af företeelsen. — Lokala orsaker och

utländskt inflytande. — Den bysantinska askesen och satanismen i

Västerlandet. — Moraliskt tryck och reaktion däremot. — Originalitet,

despotisk nyck och utjämningsbegär. — Peter och Ivan den

Förskräcklige. — Ludvig XI och Falstaff.

Denna hjärna var i sanning underbar. Dess

beskaffenhet och uthållighet framkalla med nödvändighet en

jämförelse med Napoleon I:s. Det var samma outtröttliga144

k. wali8zew8ki

arbetsförmåga och spänstighet hos båda, samma förmåga

att syssla med oändligt många ämnen på en gång, hur

olika de än voro till beskaffenhet och betydelse, utan att

man kan märka någon afmattning hos själsförmögenheterna

eller att någon detalj försummades. Då hans

ambassadörer år 1698 tvistade med de kejserliga ämbetsmännen

i Stockerau i närheten af Wien rörande formerna för

deras högtidliga intåg i hufvudstaden, korresponderade Peter

Michailov med Yinius angående uppförandet af en rysk

kyrka i Peking, samtidigt med att han deltog i de nämnda

debatterna, hvilka väckte hans stora förargelse. I ett af

sina bref till general Apraxin, skrifvet i september 1706,

gifver han order om det pågående fälttåget, föreskrifter

om öfversättandet af en samling latinska böcker, om

dresserandet af ett par hundvalpar med angifvande af hvad

de borde lära sig, nämligen: l:o) att apportera; 2:o) taga

af sig hatten; 3:o) skyldra gevär; 4:o) hoppa öfver en

käpp; 5:o) sitta samt bedja om mat. I ett bref till

sändebudet i Wien Jagusjinskij, dateradt den 15 november 1720,

talar han om afträdandet af Schleswig till hertigen af

Holstein, om ett porträtt af en ung flicka med svintryne,

hvilket Peter Alexejevitj Tolstoj hemfört från en resa, med

förfrågan hvar denna flicka fans och om man kunde få

se henne; vidare om två eller tre dussin buteljer godt

Tokayervin, som han skulle vilja hafva; men han ville veta

priset och fraktkostnaderna.

Hans själ var mottaglig liksom en spegel för alla

intryck; han hade denna eminent slaviska förmåga, som

Herzen gifvit namnet acceptivitet. Före sin ankomst till

London hade han kanske aldrig hört talas om kväkarna

och deras lära; slumpen fogade så, att han kom att bo i

ett hus, som den berömde William Penn hade bebott

under en tid af sitt stormiga lif, då han var förföljd som

konspiratör och landsförrädare. Detta var tillräckligt för

att tsaren skulle inlåta sig i nära nog intimt umgänge

med samma Penn och några af dennes trosförvanter,pister den store

145

såsom Thomas Story och Gilbert Mollyson, hvilkas

stridskrifter han mottog och hvilkas predikningar han

andäktigt åhörde. Då han nitton år senare kom till Fredrikstad

i Holstein med en armékår, som skulle hjälpa danskarna mot

svenskarna, var hans första fråga, om det fans kväkare i

staden. Han blef då visad till deras bönehus och gick

dit. Han förstod ej mycket af Laws system eller af

finansväsendet i allmänhet, men han uppfylldes genast af det

lifligaste intresse för mannen, hans system och hans

lefnadsöden, så snart han fick höra talas om dem. Han

korresponderade med den äfventyrliga bankiren och, till en

början uppfylld af beundran, sedermera af öfverseende, alltid af

sympati, följde han honom ständigt med nyfikna blickar.

Så snart det var frågan om att få se och taga reda

på något nytt, voro hans ifver och otålighet så stora, att

Napoleon förefaller som en tålig människa i jämförelse

med honom. Då han en afton kom till Dresden efter en

dags resa, som uttröttat alla, hade han knappt superat, förr

än han önskade besöka museet på platsen; han kom dit

klockan ett på natten och tillbragte natten därstädes med

att vid fackelsken tillfredsställa sin nyfikenhet. Denna

vetgirighet var för öfrigt, såsom vi redan sett, omfattande

och outtröttlig, men den saknade på samma gång all

begränsning. Då tsarinnan Marta Apraxin, Feodors änka,

hade dött 1715, femtioett år gammal, ville han själf taga

reda på, om vissa gängse åsikter rörande den dödas

sjukdom och seder hade någon grund. Då förtog han sig

att själf obducera liket och tyckes hafva kommit till

tillfredsställande resultat rörande sin svägerskas sedlighet.

Ehuru hans kunskaper och färdigheter på detta sätt

ökades på alla möjliga områden, förblefvo de dock

osammanhängande och rudimentära. Han talade endast ryska väl

och kunde endast prata holländska med sjöfolk och om

saker, som rörde sjöväsendet. Då han i november 1721

hade hemliga öfverläggningar med den franska envoyéen

Campredon, som lefvat i Holland och talade detta lands

Peter den Store. 10146 peter den store

språk, nödgades han anlita en tolk och gjorde därvid ett

ganska olyckligt val. Han var föga inne i den

västerländska diplomatiens metoder. I maj 1719 anmärkte den

franska residenten i Petersburg La Vie, att han inlåtit sig

på öfverläggningarna på Åland utan att fordra att

"preliminära punkter" först skulle afgöras, hvilket gaf

svenskarna tillfälle att föra honom bakom ljuset genom en

skenunderhandling, som komprometterade honom i hög grad

och endast skilde honom från hans allierade. Han

betjänade sig i sin utländska politik af tillvägagångssätt, som

voro egendomliga för honom och hans land. Han förenade

slavisk fintlighet med asiatisk bakslughet och insöfde sina

utländska motparter i säkerhet genom sina egendomligheter,

genom sin förtrolighet, häftighet och smeksamhet, som på ett

oväntadt sätt omväxlande trädde i dagen. Han afbröt deras

ord genom en kyss på pannan och höll tal till dem, hvaraf de

ej begrepo ett ord och som voro afsedda för åhörarna, hvarpå

han afskedade dem, innan de lyckats erhålla någon förklaring.

.Han har gällt och gäller ännu, till och med i vissa

historieskrifvares ögon, som en stor fältherre. Man har

tillskrifvit honom nya och goda idéer om reservens och

kavalleriets roll, rörande principen för ömsesidigt bistånd

de enskilda kårerna emellan, förenklad slagordning och

användningen af i hast uppkastade belästningsverk. Slaget

vid Poltava säges hafva erbjudit ett enastående exempel,

som Moritz af Sachsen i hög grad beundrade, på

användningen af anfallsredutter. Dessa redutter skulle han hafva

uppfunnit. Han påstås själf hafva ledt de flesta af de

talrika belägringarna under Nordiska kriget, och framgången

hade alltid berott på hans personliga ingripande. Jag är

ej kompetent att inlåta mig i diskussion härom och jag

skulle gärna vilja stödja mig på Moritz af Sachsens

beundrande vittnesbörd. Men ett motsatt vittnesbörd har

ådragit sig min uppmärksamhet, nämligen redan omnämnda

Redogörelse för kriget mot Sverige. Peter, som ombesörjt

redigeringen däraf, tyckes mig ej framstå däri som en lysandepeter den 8t0re

147

historiker eller strateg. De bataljskildringar som finnas

däri, och dessa utgöra nästan hela arbetet, äro i allmänhet

bedröfligt obetydliga, såsom fallet är med skildringen af

slaget vid Narva, eller då de gå i detalj, notoriskt felaktiga.

Jag vet icke, om den stora tsaren har uppfunnit de

redutter som gjorde en så god verkan vid Poltava; men

hela världen vet, att han nöjde sig med att där uppträda

i spetsen for ett regemente, sedan han såsom alltid

öfver-lämnat öfverbefälet åt sina generaler. Han hade studerat

geniväsendet med ett visst intresse och sysselsatte sig med

att befasta sina nya landvinningar vid Östersjön, men

Peter-Paulsfastningen i Petersburg kan svårligen gälla som ett

mästerverk, och af alla andra likartade arbeten, som

företagits under hans ledning, har icke ett enda blifvit

fullbordadt, det erkänna till och med hans största beundrare.

Hvad angår de belägringar, hvilkas lyckliga resultat kunna

tillskrifvas honom, slutade de oföränderligen med en

stormning, vid hvilken den nya ryska arméens lysande

egenskaper, dess mod och disciplin gjorde sig gällande. Dessa

egenskaper förefalla mig också som det enda obestridliga

pius som i detta afseende kan fogas till den stora

nydana-rens ära. Han har nästan i hvarje detalj, såsom jag

senare skall visa, skapat detta underbara redskap, som

förskaffat hans land dess makt och ära. Han var en

oförliknelig organisatör, och i likhet med några af hans

lofprisare, medger jag gärna, att han var före sin tid, till

exempel vid rekryteringen och vid tillämpningen af vissa

principer, som visserligen teoretiskt godkänts och förkunnats

långt före hans tid i Västerlandet, men som ej praktiskt

tillämpats på grund af "inbiten slentrian.

Han kunde ej vinna verkligt mästerskap i något

afseende, ty han saknade icke blott känslan af begränsning,

utan han led af en annan brist, nämligen att under hela

sitt lif gyckla med allvarliga ting och taga barnsligheter

på allvar. Som exempel härpå vill jag endast anföra hans

studier och anspråk på mästerskap i kirurgi och tand-148

k. walißzewßki

läkarekonst. Efter sin återkomst från Holland bar han

alltid på sig bindtyg och begagnade hvarje tillfälle att

använda det. Det ålåg läkarna på sjukhusen i Petersburg

att underrätta honom, så ofta någon patient intogs, som det

kunde vara intressant att operera; han var då nästan alltid

närvarande vid operationen och tog ofta själf till

opera-tionsknifven. Han aftappade en dag flere kannor vatten

af en vattusiktig kvinna, som dog några dagar därefter.

Den olyckliga hade så godt hon kunnat spjärnat emot om

icke operationen, så dock operatören. Han gick på hennes

begrafning. I Konstmuseet i Petersburg förvaras en påse

fall med tänder, som den kringvandrande

amsterdamcharlatanens höga elev ryckt ut. Ett bland de sätt att

ställa sig in hos härskaren, som han uppskattade högt, var

att anhålla om hans hjälp med utdragandet af en tand.

Det hände honom, att han drog ut alldeles friska tänder.

Hans kammartjänare Polubojarov beklagade sig för honom,

att hans hustru sedan lång tid tillbaka vägrat att uppfylla

sina äktenskapliga plikter under förevändning af tandvärk.

Han skickade efter den uppstudsiga, opererade henne genast

oaktadt alla hennes tårar och skrik och underrättade henne,

att båda käkarna skulle blifva behandlade, om hon ej bättrade

sig. Det är emellertid ej mer än rättvist att erkänna, att

Moskva har honom att tacka för sitt första militärhospital,

som uppfördes 1706, hvartill efter hvarandra kommo en

läkarskola, ett anatomiskt institut och en botanisk trädgård,

där han själf planterade flera olika trädslag. Nämnda år

inrättades på hans föranstaltande apotek i Petersburg,

Kazan, Grluchov, Riga och Reval.

Det var icke blott för sitt nöjes skull och af naturlig

smak som han sysslade med och befordrade vetenskapliga

och konstnärliga studier. Han hade faktiskt intet

konstsinne; han var alldeles likgiltig för målarkonstens och till

och med arkitekturens mästerverk. Personligen lät han sig

fall komligt nöja med sin trästuga i Preobrasjenskoje, som

var så låg och snart sjönk ned i marken till den gradpister den store

149

att man kunde taga med handen i taket. Länge ville han

icke hafva någon annan slags bostad i Petersburg. Han

ansåg dock lämpligt att därstädes bygga palats åt sina

medhjälpare. Men då det dröjde, innan de blefvo färdiga,

insåg han nödvändigheten af att en gång föregå med godt

exempel och skaffade sig till slut ett eget Vinterpalats

och Sommarpalats. Han gjorde dessa till tämligen

otympliga efterbildningar af västerländska mönster, ty han ville

också vara sin egen arkitekt. Hufvudbyggnaderna stucko

af mot flyglarna och bildade osköna vinklar mot dessa,

och Han lät sätta in dubbla tak i sina enskilda rum for

att bibehålla intrycket af att han ännu bodde i en

träkoja. Men ansatsen var emellertid gjord, och med tiden

anställdes den franska arkitekten Leblond för det stora

beloppet af fyratio tusen francs om året, hvilken lyckades

rätta de föregående misstagen och gaf åt den nya

hufvudstaden en passande monumental och dekorativ prägel. Peter

var också intresserad af att skapa ett konstmuseum,

hvartill han under sin första holländska resa anskaffat de första

föremålen. När han återkom till Amsterdam år 1717,

förstod han uppträda som en upplyst konstälskare; han

lyckades komma i besittning af taflor af Rubens, van Dyck,

Rembrandt, Jan van Steen, van der Werff, Lingelbach,

Berghem, Mieris, Wouverman, Breughel, Ostade och Huyssen.

Han hade en väld samling marinmålningar i Sommarpalatset

och ett helt galleri på slottet Peterhof. En framstående

tecknare och gravör Picard och en konservator, schweizaren

Q-sell, som varit antikvitetshandlare i Holland, anställdes

vid dessa samlingar, de första Ryssland ägt.

Och allt detta utfördes utan allt personligt intresse

för saken. Man kan ock betvifla, att han hade mycket

sådant för sin korrespondens med abbé Bignon, franske

konungens bibliotekarie och medlem af franska

vetenskapsakademien, af hvilken Peter blifvit medlem under sin

vistelse i Paris 1717. År 1720 skickade han till abbéen

sin bibliotekarie, tysken Schuhmacher — han hade näm-150

k. wali8zew8kI

ligen också skaffat sig ett bibliotek — med ett manuskript

med gnidskrift på velin, som påträffats i Siemipalatinsk i

Sibirien i källaren till en kyrkoruin. Det gällde att tyda

dokumentet

språk det var skrifvet, och Peter föreföll förtjust, då abbéen,

efter att hafva rådfrågat konungens ordinarie öfversättare

Fourmont, meddelade honom, att den hemlighetsfulla skriften

var skrifven på det språk som talas af tanguterna, en

kalmuckstam. Först efter Peters död företogo sig två

ryssar, som han skickat till Peking för att studera kinesiska

och som vistats där i sexton år, att återupptaga frågan

och gjorde då en för de parisiske orientalisterna föga

smickrande upptäckt: manuskriptet var på mandschuspråket,

och texten absolut en annan än den Fourmont uppgifvit.

Men Peter hade dött med den öfvertygelsen, att han kastat

ett ljus öfver en viktig punkt inom den nationella

paleo-grafien och etnografien och att han samvetsgrannt

uppfyllt sin härskarplikt.

Bland de kuriositeter som han samlat i sitt

konst-och naturhistoriska museum omnämna samtida några

lefvande mänskliga varelser, såsom en man med en monstruös

och vämjelig sjukdom och vanskapliga barn. Den store

mannen trodde sig också tjäna vetenskapen med sådana

Hans förstånd var klart och skarpt och gick utan

tvekan eller afvikelser rakt på målet, liksom ett verktyg,

som föres af en säker hand. Hans korrespondens är i

detta afseende karakteristisk. Han skref icke långa bref

såsom hans efterträderska Katarina II. Han hade icke tid

därtill. Däri finnas inga fraser, intet ordprål; handstil och

stafning äro vårdslösade. Hans vanliga skrift är nästan

lika oläslig som Napoleon I:s. Bokstäfver äro uteglömdapjstbr den store

151

i de flesta orden. Han börjar sålunda ett bref till

Men-sjikov: uMei hez brude in Kammar ahvilket betyder:

Hein Herzbruder und Kammerad. Till och med i sin

namnteckning wIIep&tf inför han en förkortning af egen

fabrikation, som han lånat ur det slavonska alfabetet. Men han

säger raskt och väl hvad han har att säga och finner

genast och utan ansträngning det lämpliga ordet och

uttrycket för sina tankar. Han älskar skämtsamma

vändningar, och - det är möjligt, att Katarina II helt enkelt

tagit efter honom i detta afseende. Han skref till

exempel ett bref till Mensjikov i en favorithunds namn. Ofta

har han infall eller skämt, utomordentligt fria till tanke

och form, men oftast är han skarp och bitande. Så

insände en gång vice-amiral Cruys till honom en rapport,

i hvilken han beklagade sig öfver sina officerare, hvarpå

han tillfogar följande komplimang till tsaren: "Den

fulländade sjömannen Peter vet bättre än någon, hur nödvändig

disciplinen är i flottan". På detta svarar denne:

"Vice-amiralen har själf utvalt sina underordnade; han bör alltså

endast förebrå sig själf deras fel. Helt nyligen föreföll

han mindre öfvertygad om de egenskaper han nu

tillerkänner monarken. Hans kritik liksom hans loford måtte

hafva afgifvits efter ett dryckesgille. De kunna ej stå på

benen. Man bör utstryka mig ur de skickliga sjömännens

led eller ock ej säga hvitt, när jag säger svart.u

Genom sin naturliga bildrikedom och plastiska skärpa,

har hans stil en orientalisk anstrykning. Angående hans

förbund med Danmark och de missräkningar han hade

därvid finnes af honom följande reflexion: "Två björnar

passa illa ihop i ett ide." En annan är denna: "Vår

allians är som ett par unghästar spända för en vagn."

Och en ung man, som var obetänksam i sitt tal, liknar han

vid "en björn, som talar om att låta kastrera ett sto".

Till och med som lagstiftare händer det honom att tala

detta språk. Då han tillsatte generalprokuratorsposten hos

senaten, sade han, "att han ville hindra, att man spelade152

K. WALISZEWSKI

kort med lagarna och satte tillsammans de olika färgerna.tt

Prokuratorn skulle vara "hans öga".

Ehuru han ej behärskade historiens konst, saknade

han ej historiskt sinne. Han beskrifver illa händelserna,

men han förstår deras mening och betydelse. Han gör

skarpsinniga reflexioner öfver dem till och med i sina

fortroliga bref till Katarina, i hvilka han är mest otvungen.

Tydligen har han alltid klart för sig, hvad han gör och

hvad som händer honom.

Hans inbillningskraft var af naturen mycket benägen

för det stora, till och med det väldiga, och i detta

afseende var han äfven en äkta oriental. Under sina sista

lefnadsår funderade han på en reproduktion af kolossen

på Rhodus mellan Kronstadt och Kronslott, hvilken skulle

bestå i ett ofantligt torn tvärt öfver sundet, som

nedtill skulle lämna passage åt de största fartyg och upptill

skulle uppbära en fästning och en fyr. Ar 1724 hade

man redan lagt grunden. Han var ofta exalterad. Han

var då högstämd eller tragisk med bizarra utfall och

grof-kornighoter, som vilseledt många skarpsinniga bedömare.

Man finner rent shakespereska drag i många af hans

ingifvelser. När år 1697 hans första resa i Europa

måste uppskjutas på grund af upptäckten af Tsiklers

komplott och han insåg att det närvarande stod i

brottsligt sammanhang med det förflutna, lät han uppgräfva

Ivan Miloslavskij lik, som i tolf år legat i grafven och

till stor del förtärts af maskarna. Man förde kvarlefvorna

till Preobrasjenskoje på en släde, förspänd af tolf svin,

och lade dem i en öppen likkista under schavotten, där

Tsikler och hans medbrottsling Sokovnin skulle dö en

långsam död genom att sönderstyckas i små bitar. Vid

hvarje knifstyng rann då delinkventernas blod som en

hämnande flod ned på det som återstod af den afskydda

fienden, hvilken ryckts från dödens ro för att nås af

häinna-rens tragiska repressalier. Ar 1723 var Preobrasjenskoje

vittne till ett annat skådespel, som var mindre gräsligt,peter den 8t0re

153

men lika märkligt. Peter lät där uppbränna sitt trähus,

som man på hans befallning återfört på dess gamla grund,

ty det hade flyttat sig från sin plats. Det var en brandr

som tjänade till en symbol och som en erinring. Det var

i detta hus — det har han själf anförtrott hertigen af

Holstein — som Peter uppgjorde planen till sin

fruktansvärda tvekamp mot svensken, hvilken nu var lyktad, och

i sin glädje öfver den ändtligen vunna freden ville han

utplåna ända till minnet af sina gångna ångestkval. Men

för att förläna mer högtidlighet åt denna fredliga

demonstration ville han gifva den ökad glans genom ett

fyrverkeri. Han antände kojans halfruttna bjälkar med

romerska ljus och uppbrände taket med mångfärgade

luftbägare och själf slog han på trumma under hela autodaféen.

Stundtals tycktes han gripen af ännu mycket

upphöjdare tankar och känslor och svingade sig utan svårighet

upp i jämnhöjd med historiens väldiga, högtflygande andar.

1712 utfor den lill-ryska munken Stefan Javorskij, som

han hämtat från Kiev för att göra honom till biskop, i

förebråelser mot honom och dundrade mot äkta män som

öfvergifva sina hustrur och mot dem som ej iakttaga

fastorna. Detta var majestätsbrott, och en rapport härom

insändes till tsaren. Peter nöjde sig med att skrifva i

marginalen: "Först på tu man hand, sedan inför vittnen."

Och då Javorskij begärde att få draga sig undan till ett

kloster, satte han sig däremot, men förskaffade sig från

patriarken i Konstantinopel en dispens från fastorna. . En

fanatiker försökte mörda honom genom att afskjuta tvänne

pistolskott mot honom, under det han sof. När vapnet

klickat båda gångerna, greps mannen af förskräckelse och

väckte tsaren för att omtala hvad som händt. Gud hade

tydligen sändt honom för att gifva monarken ett tecken

på sitt beskydd. "Döda mig nu", tillade han. — "Man

dödar icke sändebud", svarade Peter lugnt och lät

mördaren gå. Anekdoten är kanske ej autentisk, och det är

svårt att tänka sig, att Peter på detta sätt låtit gå sig ur154

K. WALISZEWSKI

händerna en processuell läckerbit med förhör, uppspårande af

medbrottslingar och tortyr. Med Javorskij är det tänkbart,

ty han har tydligen handlat på eget bevåg. Men äfven

om berättelsen är helt och hållet uppdiktad eller åtminstone

omstufvad, så öfverensstämmer den ej illa med den

hållning Peter förstod att intaga isynnerhet under sin sista

tid. Man finner honom mycket ofta vid de mest olikartade

tillfallen uppträda* med en öfverlägsen och högdragen

världsvishet, när det gällde hans egen person. Då han kom till

Warschau efter det olyckliga tåget till Prut och man

gratulerade honom till hans lyckliga återkomst, svarade han:

"Min lycka består i att jag fått femtio käpprapp i stället

för hundra." Därpå tillade han liksom för sig själf:

"Jag kom, jag såg, jag segrade." Därpå rättade han sig:

"Inte så många, inte så många." Njeplujev, en af hans

älsklingselever, kom en gång för sent till ett möte, som

tsaren stämt med honom på ett skeppsvarf. Tsaren var

redan där. Njeplujev ursäktade sig med att han suttit uppe

tillsammans med några vänner långt in på natten. —

"Det är bra, du har min förlåtelse, emedan du sagt

sanningen", svarade Peter och efter ett ögonblicks eftertanke

tillade han med tillämpning af ett ryskt ordstäf på

händelsen: "Hvilken människa är ej ättling af en hona?"

(Kto bàbje wje vnuk.)

Var detta sätt att tänka, tala och handla naturligt

hos honom? Öfverensstämde det verkligen med medfödda

egenskaper hos hans själ och karaktär? Var det icke

snarare ett antaget manér, som han af oaktsamhet, nyck

eller svaghet stundom aflade? Man kan verkligen vara

tveksam, ty så ofta motsade han sig själf. Då han

intågade i Derbent år 1723, hördes han säga: "Alexander har

byggt denna stad, och Peter intager den." På en af

triumfbågarna i Moskva, hvaraf flera voro resta långt före

Poltava, lät han efter sitt persiska fälttåg inrista följande

inskrift om denna lätta eröfring:

Struxerat fortis, sed fortior hane cepit urbem.pister den store

155

Vid detta tillfälle glömde han af att vara blygsam.

Vid intagandet af Narva 1704 glömde han af att visa

högsinthet och gaf en örfil åt stadens kommendant Horn,

som ej begått annat fel än att hafva försvarat sig för väl

och att hafva kastat sin hustrus lik i vattnet, sedan hon

dödats vid stormningen. Vid Viborgs intagande 1710 hade

han medgifvit de belägrade att få fritt aftåga, men sedan

kapitulationen undertecknats, kvarhöll" han garnisonen i

fångenskap. Samma sak inträffade vid Dorpt och Riga.

Det var samma man, som efter slaget vid Jungfrusund (i

juli 1714) omfamnade schoutbynachten Ehrenskiöld och

förklarade sig stolt öfver att hafva fått kämpa mot en sådan

motståndare. Han uppfyllde år 1721 lojalt fredsvillkoren

med Sverige, men det sätt på hvilket han börjat

fientligheterna var ett mönster af skurkaktighet. Då han i

maj 1700 återkom från Voronesj till Moskva, förebrådde

han helt vänligt den svenske residenten Knipercrona för

den oro dennes dotter, som för tillfället befann sig i

Voronesj, hyste rörande en förestående konflikt mellan de

båda länderna. Han hade sökt att lugna henne genom

att säga: "Dumma barn, hur kan du tro, att jag vill börja

ett orättfärdigt krig eller bryta en fred, som jag svurit

skall räcka evigt." Han omfamnade därpå Knipercrona inför

vittnen och afgaf äfven till honom de mest lugnande

försäkringar. Om konungen af Polen toge Riga, skulle han,

Peter, återtaga staden från honom och återlämna den till

Sverige. Han hade då redan ingått förbund med August

mot Sverige, uppgjort den gemensamma anfallsplanen och

om det blifvande rofvets delning. Då han följande 8

november hade af sitt sändebud i Konstantinopel TJkrajntsov

erhållit meddelande om att fredsfördraget med Porten var

undertecknads hvarpå han väntat för att afkasta masken,

satte han sina trupper i rörelse mot Narva. Men samtidigt

mottogs ett annat sändebud, furst Chilkov, i audiens af

Karl XTT och fortfor att försäkra denne om sin herres

fredliga sinnelag.156

K. WALI8ZEW8KI

Hans väsentligen praktiska själsriktning gjorde honom

stundom ensidig i uppfattningen och öfverdrifvit sparsam.

Då Leibnitz föreslog honom att öfver hela riket inrätta

magnetiska observationsanstalter, var han nära att förlora

den höga tanke han hyst om den stora lärde. Detta hindrade

honom ej från att intressera sig för upptäckten af det sund,

som sedermera skulle uppkallas efter Behring, ty där

förutsåg han möjligheten af en handelsväg och där var utsikt

till vinst. Han var ekonomisk ända till småaktighet. Han

begagnade matematiska instrument, som han alltid bar på

sig, för att dag för dag kontrollera. åtgången af den ost

man satte fram för honom; och för att gifva sin

köksmästare Velten en liten ersättning för den skrala betalning

han gaf honom, hittade han på att förvandla bjudningarna

för sina vänner till picknicker, där hvar och en fick skjuta

till en dukat. Han stod gärna fadder, ty det var i hans

smak att lägga sig i allt; men den present han gaf

barnets moder, sedan han enligt landets sed omfamnat henne,

öfversteg aldrig en dukat, som han stack under

hufvud-kudden, om det var hustrun till en officer, och en rubel, om

det var hustrun till en soldat. At lotsen Timofej Antip,

som räddade hans lif år 1694 under en storm på Hvita

hafvet, gaf han trettio rubel, och detta var hos honom

bevis på en oerhörd frikostighet.

Jag tror emellertid, att han alltid och öfverallt var

fullkomligt naturlig och uppriktig mot sig själf trots alla

dessa motsägelser. Han var af naturen inkonsekvent af

skäl som jag skall återkomma till, och hans naturell liksom

hans moraliska uppfostran var i hög grad stridande mot

hvad vi äro vana vid. Man får ej glömma i hvilket land

han var född, till hvilken ras han hörde och i hvilka

traditioner han växt upp. Rjurik, Oleg, Vladimir den helige,

Svjatopolk och Monomak, dessa den ryska historiens och

sagans hjältar, voro visserligen stora personligheter, men

man får akta sig att lägga samma måttstock på dem som på

den gamla europeiska världens hjältar i sagan eller historien.pister den store

157

De hade intet gemensamt med Bayard eller Frans I. Med

sina patriarkaliska seder erinra de snarare om de gamla

bibliska könungarna. Jag hoppas, att vår tids ryssar ej

må anse, att jag genom detta påstående velat tillfoga dem

en oförtjänt förolämpning eller med orätt velat frånkänna

dem personligen ridderlighet. Då kunde jag lika gärna

förneka den mycket mångsidiga bildning och den

fulländade uppfostran, som kommit mången af dem till del.

Det är icke desto mindre sannt, att på Peters tid kunde

de flesta ryssar ej läsa och att deras fosterland, där ingen

riddare någonsin har brutit en lans, har gått igenom

Medeltiden oberördt af Riddarväsendet® anda, liksom senare genom

Renässansen nästan främmande för den grekiska och

romerska konsten. Det har nog senare tagit igen hvad

det gått miste om, men säkert är, att det länge förblifvit

främmande för de lysande och ädla lärdomar, som från

Roland ända till Bayard i Västerlandet gjort ordet ära

liktydigt med ordhållighet. Å andra sidan har det rönt

inflytande af det grekiska kejsardömet, hvarifrån det fått

konst och vetenskap, seder, religion och dettas politik med

dess traditionella list och svek. Där besitter ej heller

den häfdvunna kvinnotypen samma ideala karaktär som

annorstädes. Den liknar ej Jeanne d"Arc, den inspirerade

jungfrun som genom sin trosstarkhet förde ett helt folk

till seger, ej Wanda, den milda polska martyren som

föredrog döden framför ett giftermål med en främmande furste,

.som skulle hafva sårat hennes folks nationalitetskänsla, utan

här se vi Olga, som muntert jagade, stred, idkade köpenskap

och triumferade öfver sina fiender lika mycket genom sin

list som genom sin styrka och som med öfverlägsenhet

afspisade den grekiske kejsaren, då han ville gifta sig med

henne mot hennes vilja. Peter var en afkomling till dessa,

liksom Alexander Nevskij, denna furste, som var snarare

klok än tapper och ett mönster af försiktighet, men ej af

högsinthet och pålitlighet, och det är därlör det franska

sändebudet Campredon år 1725 kunde skrifva om en af158

k. walisz ew8ki

tsarens medhjälpare, att uhan hade föga rättskänsla, och

det var just därigenom som han vann den aflidne

monarkens förtroende".

Samma skenbara motsägelser möta oss hos Peter i

moraliskt och religiöst afseende. Var han en troende?

Man kan tvifla därpå, ty så ogeneradt behandlade han

stundom ceremonierna och prästerna inom den kyrka, i

hvars kult han vid andra tillfällen deltog med brinnande

andakt. Så bortjagade han från sin syster Marias

dödsbädd munkarna, som enligt häfdvunnen sed kommo med

mat och dryck till den döende och i klagande ton frågade

henne "om hon ville lämna lifvet, emedan hon ej hade

nog föda". Låt vara att han nöjde sig med en enkel tro

och fördömde all vidskepelse, men han hade dock för vana

att uppteckna alla drömmar, och i en depesch af den 25

mars 1712 talar det engelska sändebudet Whitworth om

en strid Peter i sömnen segerrikt utkämpat mot en tiger

och som stärkte honom i hans krigiska tendenser.

Samtidigt tyckas konvenans, goda eller dåliga seder, artighet

och vanlig anständighet hafva varit en död bokstaf för

honom. Ax 1723 ville Jagusjinkij, en af de uppkomlingar,

med hvilka han omgifvit sig, öfvergifva sin hustru, som

han ej hade något att förebrå och med hvilken han hade

vuxna barn, för att gifta sig med kansleren Golovkins

dotter. Då både fru Jagusjinska och kansleren motsatte

sig detta förslag, tvekade ej Peter, som däremot gillade det,

att lägga sig i saken, alldenstund den gamla adeln därigenom

förödmjukades på den ungas bekostnad; hustrun fördes

till ett kloster, och fadren ålades att gifva sitt bifall; tsaren

förklarade det första äktenskapet upplöst och åtog sig att

betala omkostnaderna för det senare. Man ser här, hvad

vikt han lade vid familjelifvets helgd, och man kan däraf

sluta till hans uppfattning i öfrigt. Då han i Berlin år

1718 besökte ett museum med antika medaljer och

statyer, fäste han uppmärksamheten vid en okysk gudabild

af det slag, hvarmed romarne plägade utstyra gina bröllops-pister den store

159

kammare. Han kallade till sig kejsarinnan och nppmanade

henne att kyssa statyetten, men då hon tycktes vilja

motsätta sig detta, skrek han brutalt till henne: uKop àb!u

(hufvudet af!) för att därmed antyda hvad hon riskerade,

om hon ej lydde. Därpå bad han konungen, sin värd, att

skänka honom detta sällsynta konstverk, jämte flera andra

dyrbarheter, såsom ett kabinett af bernsten, som enligt

mark-grefvinnan af Baireuth kostat oerhörda summor.

Likaledes, då han i Köpenhamn observerat en mumie i

naturhistoriska museet, lade han i dagen sin lust att tillägna

sig denna. Men museiinspektören hänvisade honom då till

sin herre, konungen, som svarade med ett artigt afslag, ty

mumien var ovanligt vacker och stor, och dess like fanns

ej i Tyskland. Peter begaf sig då åter till museet och

utöste sin vrede öfver mumien, på hvilken han slet af

näsan och som han stympade på allt sätt. Därpå gick

han, i det han sade: uNu kan ni behålla honom!" Då

han år 1711 lämnade hotellet Der goldene Ring i Dresden,

tog han oaktadt betjäningens protester med egna händer

ned och packade in bland sitt bagage dyrbara gardiner,

som det sachsiska hofvet skickat dit för att pryda hans

våning. När han år 1716 befann sig i en kyrka i Dantzig

och det drog där, sträckte han, utan att säga ett ord, ut

handen och tog af den bredvidstående borgmästaren hans

peruk och satte den på sitt eget hufvud.

Jag tror ingalunda, att baron von Printzen en gång

tvungits att klättra uppför en mast för att öfverlämna sitt

kreditiv till den moskovitiske härskaren, som sysslade uppe

i tacklingen och som ej ville afbryta sitt arbete. Denna

anekdot, hvarmed Fredrik den Store trakterade Voltaire, är

uppenbarligen alldeles lögnaktig, hvem som än berättat

den. Herr von Printzen inträffade i Ryssland år 1700.

Vid den tiden fanns Petersburg ännu ej till, där detta

mottagande skulle hafva beredts honom. Skeppsvarfven

därstädes invigdes först år 1704, då Printzen redan efterträdts

af Keyserling. Som dessutom sändebudet från kurfursten af160

K. WALI8ZEW8KI

Brandenburg, sedermera den preussiske konungen, for från

Berlin den 12 oktober, bör han hafva kommit till sin post

midt i vintern, det vill säga vid en årstid då allt arbete

med tackel och tåg med nödvändighet måste hvila i

Ryssland. Däremot förefaller mig Campredon värd tilltro, då

han vid skildringen af en audiens hos tsaren år 1721 med

anledning af fredsunderhandlingarna med Sverige säger,

att Peter kom från amiralitetet för att mottaga honom,

klädd i en sjömanströja.

Yid sidan af denna frånvaro af betänkligheter, detta

förakt för vanlig konvenans, denna ringaktning för det

passande funnos dock hos samme man en djup känsla och

absolut aktning för plikt, lag och disciplin. Hvarför och

huru? Helt visst, emedan man i detta bör se något annat

än ett oreflekteradt underskattande af den nödvändiga

grunden för hvarje samhällsbyggnad. Oafsedt vissa nycker

och hugskott, som föranledde åtskilliga inkonsekvenser,

förefanns en mera giltig bevekelsegrund. Peter hade företagit

sig att reformera ett helt folk, i hvars lif skrupler och

fördomar till stor del ersatte religion och moral. Däri såg

han ganska riktigt ett hinder för framåtskridandet och

helt konsekvent sökte han att komma denna svaghet in på

lifvet. Då han år 1699 förde sin galerflottilj på Don, fick

han se en holländsk matros, som smorde kråset med en

frikassé, gjord på sköldpaddor, som fiskats upp ur floden.

Han talade därom med sina ryssar, som upphäfde rop af

fasa, ty en sådan föda väckte blott äckel och anstöt hos

dem. Han gaf genast order åt sin kock att servera den

förhatliga födan under namn af kyckling. Sjein och

Sal-tikov, som dinerade med honom, blefvo illamående, då

man på härskarens tillsägelse visade dem fjäderskruden på

^den fågel de trott sig äta.

Peter ansåg sig kallad att befria den allmänna

uppfattningen från denna slagg, som århundradens barbariska

okunnighet hade afsatt. Men därvid använde han alltför

8tor våldsamhet och personlig grofhet samt framför alltpeter ben 8t0re

161

alltför stor lidelsefullhet for att verkställa denna sofring

med urskillning. Han slog blindt omkring sig åt alla håll.

På så sätt framkallade han depravation, på samma gång som

att han sökte rätta, och denna stora uppfostrare har

samtidigt demoraliserat människosläktet mer än någon annan.

Det moderna Ryssland har honom icke blott att tacka för

sin storhet, utan äfven för alla sina laster.

in.

Man får ej det intrycket, att hans obestridliga snille

som dock rörde sig inom ett väldigt område, kunde med

en enda blick öfverskåda stora vidder och enheten i

detaljerna. Man tänker snarare på en mängd småblickar,

samtidigt fästade på lika många småpunkter, ty till den

grad förstod och älskade han enskildheterna. Därför

förefalla de allmänna principer som kunna upptäckas hos

honom alltid något oklara och osammanhängande, och hans

planer och kombinationer saknade ofta skarp begränsning,

och då han skådade långt bort i fjärran, skymdes hans

blick. Han var så att säga andligen närsynt. Anläggandet

af Petersburg utgör, ensamt det, ett talande bevis härpå.

Man började med att sätta alltsammans i gång; först

senare kommo planerna, och resultatet blef stadsdelar utan

gator, återvändsgränder och en hamn utan vatten. Att

först handla, nöjande sig med att sedan tänka efter, utan

att gifva sig tid att diskutera förslagen, så snart de

föreföllo lockande, eller medlen, så fort man hade dem

tillgängliga, sådan var denna våldsamma naturs vanliga metod.

En bland hans förtjänstfulla sidor, som man kan framtör

allt draga i tvifvelsmål, är hans förmåga att uppskatta

sina medhjälpare till deras rätta värde, hvilken förmåga

Peter dm stare. ii162

k. walisz ew8ki

hans lofprisare förklarat nästan divinatorisk. Hans

tillvägagående att genom ett grepp i håret lyfta npp

hufvudet på dem som sökte en tjänst och sedan titta dem skarpt

i ögonen, denna summariska metod, som väckt till och

med beundran hos en så allvarlig bedömare som Soloviev,

visar endast ytterligare denna ytlighet, som jag redan

påpekat som det väsentliga i alla hans kunskaper och

färdigheter. Han var minst af allt psykolog. Han

påträffade en gång hos en skollärare en tjänstflicka, som

behagade honom. Han gjorde pigan till sin älskarinna och

därpå till kejsarinna, och samtidigt tog han sig för att

göra skolmästaren till ordnare af den allmänna

undervisningen i landet. Sådan var historien, med Glück. Kvinnan

förde först en tvetydig tillvaro i faltlägren, delande sina

ynnestbevis mellan sin blifvande makes soldater och offi-*"

cerare. Mannen, en ringa präst i en livländsk köping,

började sitt verk med att lära de små moskoviterna att

sjunga lutherska psalmer. Då tsaren märkte detta, stängde

han skolan och skickade bort skolmästaren, men den

nationella undervisningen blef lidande därpå.

En gång när Peter var närvarande, då ett nytt fartyg

gick af stapeln, ett skådespel, som alltid gaf hans tankar

en högre flykt, började han att tänka på historiens inre

mening. Genom att erinra sig civilisationens gång i

Europa: hur dess vagga stått i Grekland, hur den upplefvat

en blomstringstid i Italien, kom han slutligen till den

åsikten, att nu vore Rysslands tur kommen. "Låtom oss

hoppas", sade han, "att vi om några år skola vara i stånd

att förödmjuka våra grannländer genom att ställa vårt på

ärans högsta tinnar." Han förrådde därigenom, hvilken

föreställning han gjorde sig om civilisationen; det var en

fabrikants, som ligger i konkurrens med grannfabriken.

Han var för obildad för att fatta, hvari öfverlägsenhet^

hos hans främmande medtäflare bestod, som han afundades

och ville öfverträffa. Han såg blott den yttre sidan däraf,"

och det var därför han underskattade den. Hans för öf-pister den store

163

rigt så vidtomfattande intelligens forefaller i ett afseende

begränsad; den var oförmögen till abstraktion. Därför var

han mycket otymplig, då det gällde att uppfatta

sammanhanget i företeelserna, att draga konsekvenserna ur en

utgångspunkt och att ur verkningarna sluta till orsakerna.

Han fattade snabbt civilisationens praktiska fördelar, men

hade ej en aning om de nödvändiga premisserna till ett

civilisatoriskt arbete. Det hände honom, att han ville vid

en nybyggnad börja med taket eller att på en gång arbeta

på byggnadens grund och takås. Att han var en god

skeppstimmerman eller en försvarlig marin ingeniör var ej

nog, för att han skulle kunna sätta i organisk rörelse sitt

folks andliga krafter.

Han förefaller med ett ord mer sinnrik än verkligt

genialisk. Själfva hans sätt att regera kommer oss

snarare att tänka på en handtverkare än en konstnär, på en

verksam ämbetsman än på en statsman. Han kunde på

ett beundransvärdt sätt sätta människor och saker i gång;

han kunde leda dem med en förvånansvärd färdighet,

liksom man ännu i dag i mindre skala ser första bästa ryss,

som kommer från Dons stränder, där han aldrig sett en

maskin eller en fabrik, efter några veckor, som han tillbragt

i ett af Västerlandets industricentra, sätta sig in i det

moderna arbetets förbättrade metoder och sedan tillämpa dem

hemma hos sig. Men han har icke en enda själfständig

idé och uppskattar föga andras originalitet. Och

efter-härmningen från utlandet var icke ens Peters egen

uppfinning, ty sedan Boris Godunovs dagar förekommer ej

annat i Ryssland. Den ringa kvantitet gods, som

importerades från Polen, utträngdes nu af massor med tyska,

holländska, engelska, franska och italienska produkter. Peter

utförde ett mekaniskt, ständigt ytligt och stundom

ointelligent arbete, som endast fäste sig vid det yttre målet utan

att bekymra sig om den inre möjligheten; det var ett

heterogent arbete, som var onyttigt i många afseenden,

rent ut skadligt i andra; flottan var holländsk, arméen tysk.104

K. WALISZEWSKI

administrationen svensk, sederna kommo från Versailles,

kanalerna från Amsterdam. I intet afseende förstod han.

de ideala sidorna af sitt verk, utan lydde slafviskt sina

förutfattade meningars tyranni. Då man sade honom, att

kanalerna, som han gräft på Basiliusön (Vassilij- Ostrov), den

enda fasta mark han ägde i sin nya hufvudstad, voro

oanvändbara och för trånga för trafiken, var hans första

tanke att skynda till den holländska residenten för att

bedja honom om en plankarta öfver Amsterdam och med

passaren i hand jämföra de olika dimensionerna.

Jag har dock sagt, att han var en idealist, och det

tar jag ej tillbaka. Han var det i den del af sitt väsende

som var oberoende af stundens nycker och

osammanhängande ingifvelses Han var det på sitt sätt, genom sin

tankes underkastelse och offret af sin person, när det gällde

att nå ett mål, som ej var rent materiellt* och omedelbart

påtagligt, nämligen det storartade framtidsmål som ödet

tillernat hans land. Visserligen fick aldrig under hans

lefnads oroliga skiften och inom hans begränsade synkrets

detta mål klart begränsade konturer. Det ryktbara

testamentet, på hvilket politikerna slösat så mycken

skarpsinnighet, var blott en mystifikation, med hvilken han ej haft

något att skaffa. Den fjärran horisont mot hvilken han

styrde sin färd var, just emedan den låg så fjärran, otydlig

för hans blickar, den var något som på en gång liknade

en armé på marsch under vapnens gny och en bikupa i

liflig verksamhet, en medelpunkt för industriellt, andligt,

till och med konstnärligt lif. Han drömde visserligen, men

med vidöppna ögon. Denna dröm, denna skuggbild af

makt och ära, som i detta afseende tillfredsställde till och

med hans verklighetssinne, lyckades han omfamna,

bemäktiga sig genom sin energiska kraft och styrkan i sin tro.

Han gjorde mer än så. Denna syn in i en aflägsen,

underbar framtid förlänade han en fortsatt tillvaro genom att

påtvinga sina undersåtar densamma. Som en sublim

despot dref han med käppslag och yxhugg in den i deraspister den store

165

marg och ben. Af ett folk af djur skapade han ett folk

af visionärer. Det heliga Ryssland, som i våra dagar är

praktiskt som han och brutalt som han, men därjämte

uppfylldt af mysticism, detta land, som lik en månghöfdad

Messias vill pånyttföda det gamla Europa genom att

öfver-svämma det, är hans gärningars dotter.

Ja, han var en idealist; ja, han var en drömmare; ja,

han var en stor handlandets skald, denna timmerman med

valkiga händer, liksom Napoleon, soldaten och

matematikern, men Peter satte trängre gränser för sina idéer,

beräknade mer omsorgsfullt möjligheterna och hade en

klarare blick för framtiden än den andra.

IV.

Framför allt annat karakteristisk och egendomlig är

hans oerhörda och ständigt sig uppenbarande smak för

narr-aktiga upptåg, som genom sin kontrastverkan förlänar hela

hans fysionomi en nästan vanskaplig prägel. Den liksom

sätter en harlekinsmössa på detta härskarhufvud, ett

gycklande grin på denna tragiska mask och rör ihop det

groteska med det allvarliga, lustspel med drama under hans

dådrika lefnadsbanas växlande skiften. Detta började redan

mycket tidigt med de upptåg, som den unge härskaren

satte i gång för egen del och i hvilka han tvingade sina

första medarbetare att deltaga. Redan 1695 kunde furst

Feodor Romodanovskij till sin titel af generalissimus foga

den af konung af Pressburg, och äfven när Peter skref till

honom i de allvarligaste ämnen, underlät han ej att kalla

honom Min Her Kenich och undertecknade "ers majestäts

lydigaste slaf Knech Piter Koniondoru eller uIr Daheleix

Knéhu, hvilket senare endast hade en begriplig mening för166

K. WALlßZEWSKI

honom själf. Han tillkännagaf vid alla tänkbara tillfallen sitt

beslut att utgjuta ända , till sista blodsdroppen i denna

fantasikonungs tjänst. Samtidigt blef hans förra lärare Zotov

utnämnd till ärkebiskop af Pressburg och patriark öfver

floden Jauza och hela Kukuj (ett namn med osäker

härledning, som gafs åt den Tyska förstaden); Tichon Nikititj

Stresjniev blef påfve; han kallades i bref "Helige Fader"

och "Ers Helighet", och hans svar skulle affattas i samma

stil, äfven om de voro offentliga bref eller rapporter.

Ro-modanovskij adresserade sina till "herr artilleristen Peter

Alexejevitj" och afslutade dem med en enkel försäkran om

sin ynnest, såsom en suverän plägar till en undersåte.

I maj 1703, efter intagandet af Nyenskans, författade

Peter, som tjänstgjorde som sekreterare hos fältmarskalken

Sjeremetiev, en rapport "till konungen", det vill säga

Ro-modanovskij, med tillkännagifvande, att han och Mensjikov,

för så vidt "hans majestät" godkände det, blifvit utnämnda

af fältmarskalken till riddare af Sankt-Andreasorden. Och

han hade så vuxit in i denna burleska komedi, att den

öfverlefde aktörerna däri. Då Feodor Romodanovskij år

1719 dog öfvergingo den fantastiska konungavärdighetens

titlar och privilegier till hans son Ivan, och i ett

egenhändigt bref, hvari Peter lyckönskade kapten Sienjavin till en

sjösegerr förklarar han sig öfvertygad om att "hans

majestät" skall känna sig belåten därmed.

Den 3 februari 1703 skrifver han till Mensjikov, som

han kallar "mitt hjärta", för att meddela denne

underrättelsen om invigningen af en fästning, som anlagts

på en egendom, kallad Oranienburg, hvilken han

nyligen skänkt honom. Det är det nuvarande Ranenburg i

guvernementet Bjazan. Metropoliten af Kiev hade ledt

ceremonien. Denna så kallade metropolit var ingen annan

än en af den verkliga monarkens sällskapsbröder och en

af de icke minst utsväfvande, vid namn Mussin-Pusjkin. En

plan öfver fästningen är bifogad brefvet med angifvande

af namnen på bastionerna på följande sätt:pister den store

167

Till döpelseakten användes i bastionen n:o 1 brännvin,

i n:o 2 limonad, i n:o 3 rhenvin, i n:o 4 öl och i n:o 5

mjöd. De närvarande, som uppgingo till ett tjugutal och

bland hvilka befunno sig de preussiska och polska envoyéerna

Keyserling och Koenigseck, den engelske köpmannen Stiles

samt flere framstående Moskvabor, undertecknade detta bref

med användande af skämtsamma namn, men Mensjikov

svarade därpå i en mycket allvarlig ton, ty svenskarna

voro in på lifvet och det lyckas ej alltid att skratta och

skämta; han underlät dock ej att tacka sin höga vän för

den äran han bevisat honom genom att berusa sig hemma

hos honom.

Ax 1709, då man skulle fira segern vid Poltava i

Moskva, uppfördes ett väldigt träpalats på Tsaritsin Lug.

I audienssalen tog Romodanovskij plats på en tron,

omgifven af hofvets förnämsta dignitärer, och uppmanade den

segrande arméens chefer att aflägga en rapport om

drabbningens växlande skiften och lyckliga utgång. Sjeremetiev

steg först fram och sade: "Genom Guds nåd och ers

cæ-sariska majestäts lycka har jag tillintetgjort den svenska168

K. WALISZ EW8KI

hären." — G-enom Guds nåd och ers cæsariska majestäts

lycka", upprepade Mensjikov i sin ordning, "har jag i

Perevolotjna tillfångatagit general Lewenhaupts armékår."

Sist kom Peter: "Genom Guds nåd och ers cæsariska

majestäts lycka har jag segerrikt kämpat med mitt regemente

vid Poltava." Alla tre öfverlämnade åt den falske Cæsar

reglementsenliga rapporter och afträdde bugande. Därpå

förde man in de häpna svenska fångarna och lät dem

defilera förbi honom. Ceremonien afslutades med en bankett,

i hvilken detta egendomliga substitut för en suverän deltog,

sittande på en upphöjd estrad med tronhimmel, och under

hvilken han värdigades inbjuda öfverste Peter Alexejevitj

att taga plats vid hans bord.

För att försvara dessa gyckelspel, som i ett så

högtidligt ögonblick och under så allvarliga omständigheter

förefalla rent ut upprörande, har man försökt finna flera

förklaringar. Peter skulle hafva velat genom sitt eget

exempel inplanta känslan af subordination hos sina undersåtar.

Eller ock skulle han velat utplåna minnet af mjestnitjestvo

genom att upphäfva all rangskillnad. Det är möjligt, att

han verkligen tänkt på dessa saker, ty man varsnar hos

honom en skarp blick för hvad som utgör grunden till all

disciplin, nämligen "lyd för att blifva lydd, tjäna för att

blifva betjänad". "Jag tjänar från den stund jag kom i

tjänst", är ett uttryck, som han ständigt använde. Och

icke mindre uppenbart är hans ständiga begär att göra sina

undersåtar förtrogna med, att ställa för deras ögon och

sinnen det högre ideal, för hvilket han offrade sitt lif, för

hvilket allt borde uppoffras, som kräfde allt af alla och

inför hvilket intet annat hade någon betydelse, icke ens

tsaren! Sådana tankar ligga förmodligen bakom sådana

tillställningar, som jag här skildrat, men de medel Peter

använde för att få dem att framträda äro endast en direkt

produkt af hans fantasilek, af hans smak för travestering,

gyckel och mystifikation, med ett ord af hans

inbillningskrafts utsväfningar, som ingen känsla för det passandepister den store

169

eller ens Bjalfaktningen var i stånd att tillbakaliålla. Yi

få dock ej glömma, att maskerader på den tiden vörå

mycket omtyckta Ilos hans grannar i väster och sedan

länge hade förvärfvat medborgarrätt i Ryssland. Ivan

den Förskräcklige vurmade för dem, och Peter följde blott

det gängse modet, ehuru han som vanligt på grund af

sin naturell öfverdref och förstorade, och resultatet blef

också, att han betydligt slog öfver. Det kräfdes den

ytterliga fogligheten hos en nation, som lärt att böja sig

under alla tänkbara former af despotism, för att ej

suveränitetens begrepp vid sådana prof, skulle lida skeppsbrott

i människornas sinnen, isynnerhet som härskarens mest

öfverraskande och oförsvarligaste upptåg läto den

mänskliga värdigheten själf nära nog sjunka ned i den uslaste

förnedring. År 1698, då han återkommit från sin

första utländska resa, uppträdde han i ett festtåg, hvari

pseudo-patriarken Zotov, klädd i en mitra, på hvilken var

framställd en otuktig Bacchusbild, gick i spetsen för en

skara halfnakna bacchanter, som i stället för vinlöf buro

på hufvudet brinnande tobakskarduser. Man fattar nog,

att detta syftade på det monopol som markisen af

Caer-marthen förvärfvat sig, och det hela hade alltså en

politisk innebörd; men det sätt man valt för att få denna

innebörd att framträda förefaller dock bra stötande. Samma

år, dagen efter en afrättning, då hundra femtio streltser

aflifvats under förfärliga marter, befann sig också Peter

vid godt lynne. Han inbjöd till middag brandenburgska

envoyéen, som han mottagit i afskedsaudiens, och

trakterade honom vid desserten med ett gyckelspel, under hvilket

den falske patriarken välsignade de närvarande med tvår

pipor lagda i kors och därefter gaf tecknet till dans»

Tsarevitj Alexej och hans syster Natalia voro närvarande

vid detta upptåg bakom ett förhänge, som man gläntade

på, för att de skulle kunna se.

Tjugu år senare fortforo samma tillställningar. Under

karnevalen 1724 åtföljdes tsaren genom gatorna af ett170

K. WALI8ZEW8KI

band af sextio à sjuttio personer: adelsmän, officerare och

präster, bland dem tsarens biktfader Nadasjinskij, borgare

och män af folket, och bland dessa sistnämnda en sjöman,

som gick på händerna under löjliga grimaser och vridningar

på kroppen. Utvalda bland landets största fyllbultar och

liderligaste sällar, bildade dessa människor ett fullständigt

brödraskap, som sammanträdde på bestämda dagar under

namn af "församlingen, som ej tål ledsnaden" (bezpiéljalnij

sobor), och hvilket hängaf sig åt orgier, som ibland räckte

två dagar å rad. Damer inbjödos stundom till dessa

samkväm, och de högsta funktionärerna, ministrar, generaler,

och andra ålderstigna ansedda män nödgades ofta deltaga

i de nöjen som där förekommo. I Januari 1725 skulle

en åttioåring af en lysande familj, Matteus G-olovin på

befallning uppträda i ett festtåg utklädd till djäfvul. Som

han vägrade, grep man på en vink af Peter tag i honom,

afklädde honom fullständigt, satte på honom en mössa med

horn och fasthöll honom under en hel timme sittande på

Nevas is. Han ådrog sig en stark feber och dog däraf.

Det fanns ej en händelse under Peters regering, som

ej var en förevändning till liknande scener, freden i Nystad

sä väl som en favoritdvärgs bröllop. Då dvärgen dött,

uppsatte Peter masker bakom hans kista, liksom han gjort

omkring hans bröllopssäng. Yid en af sina likars

begrafning år 1724 följde alla dvärgar i Petersburg svartklädda

en miniatyrlikvagn, dragen af sex små spanska hästar.

Samma år, under en maskerad, som varade i åtta dagar,

förbjödos senatorerna att aftaga maskerna till och med i

sin sessionssal under pågående förhandlingar.

Peter ägde en betydande mängd hofnarrar:

Strahlen-berg *) anför en lista, på hvilken förekomma namn, som

äro berömda i andra afseenden, såsom Zotov, Turgenjev,

Sjanskoj, Lanin, Sjachovskoj, Tarakanov, Kirsantjevitj samt

") Dos Nord und Oestliche Theil von Europa und Asia, Stockholm

1790, sid. 235.peter den 8t0re 179

TJsjakov, hvilken var den mest omtyckta af alla. Det gifves

I sin historia öm hofnarrarna särskiljer Mögel fyra

kategorier: l:o) narrar, på grund af någon missbildning,

«om tsaren tyckte var lustig, 2:o) narrar, hvilka som straff

dömts att vara det, emedan de brustit i klokhet i

föregående ämbeten; detta var fallet med TJsjakov, en

gardeskapten, hvilken skickats från Smolensk till Kiev med

viktiga depescher, men vändt om, när man dröjde med att

■öppna portarna för honom, och kommit och beklagat sig

öfver sitt missöde, . 3:o) narrar, som låtsade galenskap för

att undgå döden, då de varit invecklade i någon komplott;

Peter upptäckte stundom listen, men ansåg det straff de

•eländiga själfva valt tillräckligt; 4:o) narrar, på grund af

bristande insikter; Peter, som skickat ett stort antal unga

män till utlandet, affordrade dem en noggrann redogörelse

för deras studier; de som ej tillfredsställande genomgingo

denna examen undsluppo strängare straff genom att bära

narrkåpan. Vid denna tid spelade de ordinarie narrarna

en viktig politisk roll; de kompletterade tsarens polis. Vid

bordet omtalade de med hög röst ostraffadt ministrarnas

skurkstreck, deras stölder och underslef. Peter gaf dem

till och med stundom i uppdrag att utkräfva hämnd därför.

De berusade då den skyldige under någon festmåltid,

in-läto sig i gräl med honom, då han druckit tillräckligt, och

piskade så upp honom. Strahlenbergs lista upptager ej de

två mest bekanta namnen i denna burleska och ömkliga

samling: ryssen Balakirev och portugisen d"Acosta, den

senare med säkerhet en släkting till den bekante Uriel. Denne

hade Peter gifvit ämbetet som högsta ledare och

anordnare af upptågen och som chef för personalen vid dessa.

Han gjordes till på köpet 1713 till grefve och kan öfver

ßamojederna. Sistnämnda utnämning gaf anledning till en

hel serie af burleska ceremonier, vid hvilka uppträdde flera

*) Geschichte der Hofnarren, Liegnitz 1789, sid. 409.172

K. WALIWZKWBKI

riktiga samoj edfami]j er, som för detta ändamål förts ända

från Sibirien. En af kejsarinnans kockar uppträdde också

utklädd till samojed, med ett par väldiga hjorthorn på

hufvudet och med ett gult band om halsen, vid hvilket

hängde en medalj med namnet Akteon ingraveradt. Peter

lät stundom denne kock göra Usjakovs och Balakirevs tjänst,

och mycket ofta var han det förnämsta föremålet för tsarens

gyckel. Som den arma mannen hade en hustru, som

ansågs föga respektabel, underlät tsaren aldrig, då han

träffade honom i vittnens närvaro, att med en symbolisk gest

sticka upp två fingrar ofvanför pannan.

Huru rått detta sätt att roa sig än må förefalla,

isynnerhet i våra dagar, skulle det dock i och för sig

kunna undgå klander; det utgjorde en naturlig, så att säga

nödvändig motvikt mot ett arbete, som i annat fall skulle

öfverskridit gränserna för mänsklig förmåga till och med

hos en natur, så utomordentligt kraftig som Peters. Den

stora tsaren sökte instinktmässigt att därigenom få en

lindring för sin nervspänning, och excentrisk i allt,

förstod han ej att undvika de värsta öfverdrifterna. Man

kan till och med tänka sig, att han förmildrade det

obehagliga, cyniska och omänskliga i allt detta genom den

behagfulla glädtighet och den muntra godmodighet han

vanligen lade i dagen. Ett halft århundrade senare lät

Kristian VII af Danmark döma till döden en grefve Brandt,

hvilken förgått sig därhän att han burit hand på

konungen, som gycklat med honom för hans äktenskapliga

missöden. Peter mottog utan att blinka de knytnäfslag, som

Katarinas mästerkock tilldelade honom, då denne någon

gång ej tålde skämt. Man kan visserligen tycka, att han

kunnat taga föremålen för sina skämt från annat håll än

från köken. Men det var så hans sätt. Han var ej ari^

stokrat, utan tvärtom i mycket en folkets man, som genom

en viss bondaktighet samt genom sin uppsluppna lustighet

och barnsliga glädtighet hörde tillsammans med det lägre

folket i alla land, samtidigt med att hela hans sinnesrikt-pister den store

173

ning ställde honom öfver det plebejiska elementet. G-enom

sina första kamrater, koniuchierna, var han mycket

förtrogen med folkets seder och bruk och hade delvis denna

förtrogenhet att tacka för sin kännedom om massorna och

sin förmåga att styra dem. Jag har visat, huru han

under julfesterna deltog i de lägre klassernas traditionella

Slavlenje (af Krista Slavit — prisa Kristus) samt sjöng

lofsånger till Herran utanför portarna och fordrade de

sedvanliga skänkerna därför. En dag vägrade den rikaste

köpmannen i Moskva Filadjev att visa sig tillräckligt

frikostig. Peter hopsamlade då ett helt kvarters befolkning

utanför hans hus och pålade honom en lösepenning af en

rubel per person. Där ser man en sida af hans begåfning

i denna förmåga att sätta massan i rörelse genom att vädja

till hennes lägsta instinkter.

Den verkligt lättfärdiga sidan i dessa nöjen

framträder å andra sidan i den frivilliga sammanblandningen af

dårskap och förnuft, af maskerad och det verkliga lifvet,

som Peter alltid vidmakthöll. Grefvar och patriarker på

spe, narrar och harlekiner hade jämte sina karnevals

värdigheter och funktioner andra titlar och ämbeten, som gjorde

eller bort göra dem till mycket allvarliga personer. Zotov

var storsigillbevarare! Ivan G-olovin, som ej förstod sig

det minsta på sjöväsendet, ehuru han åtföljt Peter till

Holland, utnämndes på denna grund till amiralitetschef.

För tsaren och hans vänner gaf detta en angenäm

anledning till gyckel; men flottan, som vanligen bland dem

benämndes Ivan Michailovitjs familj, då man drack dess

skål, mådde ej bättre för det.

Det finnes intet som kan försvara eller ursäkta dessa

förvillelser; de framträda tydligt som den svaga punkten

hos ett öfverlägset sinne, som förts alltför mycket på sidan

om upptrampade stigar, som i för hög grad saknade

motvikten af uppfostran, tradition och social omgifning,

hvarigenom harmonien plägar bibehållas äfven hos de personer,

som minst lätt låta inverka på sig.174

K. WALI8Z EWSKI

Har väl, såsom man påstått, instiftandet af det

falska-patriarket såsom en officiell institution, haft till ändamål

upphäfvandet af det verkliga? Jag skulle kunna medgifva

detta; men huru farligt var det icke att på denna bakväg

söka nå målet? Riskerade icke Peter att på samma gån g

tillintetgöra hela prästerskapets anseende och aktningen för

religionen? Man har förmenat, att det här blott var

frågan om en parodi på påfvedömet. Det betviflar jag,

ty Zotov kallades omvexlande knes-papa och patriark. Och

hvilken värdighet, hvilken titel och hvilket ämbete har väl

Peter velat förlöjliga och draga i smutsen genom att sätta,

vid hans sida den falske cæsaren Romodanovskij ? Jag tror

snarare, att han framför allt tänkte på att roa ett

fantastiskt och excentriskt sinne, som hade vissa medfödda

tendenser till orientalisk despotism, och hvars första

uppfostran försummats. Att allvarligare afsikter äfven

förefunnos, att de till och med tjänat till utgångspunkt för

dessa fantasiens vilda utsväfningar, vill jag ej bestrida,,

men de skymdes snart alldeles undan.

Sådan är icke en nyligen framträdande författares

uppfattning, hvilken är så viss på sin sak att det förvånar

honom, att ingen före honom upptäckt den djupsinnighet,

hvarmed den store monarken konsekvent genomfört sina

planer och beräkningar. Huru har det väl varit möjligt,

att man ej insett, att det för honom gällde att för sina.

fiender dölja de hemliga rustningar han företog mot dem

för att förinta dem? Knes-papa och hans konklav voro

rusiga på dagen eller låtsades vara det, men tillbragte

nätterna under ursinnigt arbete. Den falska påfvens

korrespondens med hans diakon (det var den titel Peter själfpister den store

175

antagit) dolde under sitt skenbara pladder och sina plumpa

skämt illistigt den egentliga meningen. I ett bref från

Zotov till tsaren af den 23 februari 1697 betecknade till

exempel Karnevalen med sina följeslagare Ivasjka (ruset)

och Jeremka (liderligheten), hvilka Peter borde akta sig föry

det illistiga och servila Polen med dess allierade

kosackernas hetman och tatarernas kan 1) Denna förklaring är ej ens

sinnrik. Kan man väl tro, att Peter och hans män

behöfde göra sig så mycken möda för att år 1697

öfvertyga svenskar och polacker om obetydligheten af hans

ressur-ser. Denna var för tillfallet så uppenbar, och det var en

missuppfattning i en annan riktning som det var viktigare

att framkalla. Att tänka sig Zotov under mödosamt

nattligt arbete förefaller mig omöjligt. I en depesch af den

14 mars 1721 från den franske envoyéen Campredon läses:

"Patriarken, hvarom jag ofvan talat och som man här kallar

Knesrpapa, är en fyllbult till yrket, som tsaren själf utvalt

för att förlöjliga sitt prästerskap". Ehuru det här var

frågan om en efterträdare till Zotov, är detta dock den

riktiga uppfattningen af äfven dennes moraliska värde.

I öfriga afseenden står frågan ännu öppen. Har

verkligen Peter tänkt på att förlöjliga sitt prästerskap? Att

han velat draga i stoftet patriarkatet, som var hans rival om

makten, är ej omöjligt. Det hade hittills varit ett bruk, att

tsaren på palmsöndagen uppträdde i en procession ledande

patriarkens mulåsna vid tygeln. Kyrkans supremati, "som

stadfästats genom den framskjutna roll patriarken

Filaretes-spelade vid den förste Romanovs sida, hade med hvarje

år allt mera stadgats. Peter satte i stället för processionen

det burleska tåget med hans Knes-papa i spetsen, ridande

på en oxe och följd af en mängd vagnar, dragna af sviny

björnar och bockar. Här är den politiska afsikten

uppenbar. Men det är lika tydligt, att den hastigt trängdes i

bakgrunden och glömdes bort, ju mera den oerhördt van-

Se Ivan Nossovitjs studie i Ryska Forntiden 1874 sid. 735.176

K. WALI8ZEW8KI

vördiga parodien utvecklades, hvilken föreföll en sä

klarseende man som Vockerodt blott som en själens och kroppens

utsväfning. Företeelsen kräfver emellertid en annan

förklaring. Den hade för djupa rötter och pågick för länge

för att man skall kunna antaga, att den berodde på en

•enda individs ingifvelse, huru fantastisk och lättsinnig denne

än var. Och man skall finna, att ironien, satiren och den

komiska och karrikerande framställningen af alla lifvets

viktigaste förhållanden tillhörde den allmänna smaken under

tiden omedelbart före Peters tronbestigning. Kanske skedde

detta som opposition mot den asketiska riktning hvarom

jag redan talat och som kunnat leda till ett undertryckande

af alla samhällslifvets yttringar. Hvad beträffar den

särskilda form Peter gifvit eller kanske endast bidragit till

att gifva åt denna tendens, månne det icke finns ett visst

släkttydelse med de utsväfningar, som gå under namn af

häxsabbaten och den svarta mässan, orgier, hvilka voro så

vanliga i Frankrike i början af sextonhundratalet och hvaraf

de moderna ockultisternas mystifikationer blott äro en svag

återglans? Likheten i orsaker tyckes leda till likhet i

fakta. Här som där hade uppstått en upprorisk känsla hos

anden och köttet, hvilka plågats af lifvets enformiga

slentrian och blott ville ställa sig utom verklighetens, lagens,

religionens och samhällslifvets råmärken. Det märkligaste är,

att Peter tog ledningen vid dessa saturnalier. Men hade

ické äfven han samma behof, var icke äfven han i första

rummet bunden af sina egna fruktansvärda ukazer.

Jag vill nu öfvergå till framställningen af fakta, hvilka

enligt mitt förmenande äro fullt bevisande.

Det var, såsom jag redan nämnt, under de första åren

af Peters regering som de hädiska tillställningar begynte,

i hvilka påfven eller patriarken Zotov och dennes

efterträdare uppträdde; men sceneriet utvecklades mer och mer.

Efter att först hafva utnämnt en påfve, satte Peter snart

vid hans sida kardinaler och en konklav. Detta var

Vsiesjutjejtjij eller Vsiejyjiryejsjij Sobor, de största dårarnaspister den store

177

och de största fyllbultarnas konklav eller concilium, som

blef en stående, nästan officiell institution. Han utvecklade

för hvarje år allt mer dess organisation, uppfann och

redigerade med egen hand dess lagar och reglementen och

höll på härmed ända till strax före slaget vid Poltava.

Medlemmar voro de liderligaste af hans sällskapsbröder

jämte några allvarliga män med stränga seder, som han

tvang att vara med, vare sig af en brutal despotisk nyck

eller för att kunna behärska dem, sedan han fördärfvat

dem. De valde skulle först begifva sig till Knes-papas

hus, kalladt Vaiicanurn, för att ägna honom sin hyllning

och tacka honom. Under ledning af en af tsarens

kammartjänare tjänstgjorde fyra personer, som uppträdde som

tolkar vid denna ceremoni, vid hvilken de nyvalda ikläddes

den röda klädnad de hädanefter skulle bära. Så utstyrda,

begåfvo de sig in i den så kallade Jconsistoriesalen, hvars

enda möblemang bestod af vinfat rundt omkring väggarna.

Längst in i rummet fanns Knes-papas tron, som stod på

en upphöjning, bildad af kaggar, glas och buteljer. En

efter en, tågade kardinalerna förbi honom och mottogo ett

glas brännvin, hvarunder följande formel utsädes:

uReveren-dissime, öppna munnen, drick hvad du får, och du skall tala

vackra ord.w Sedan alla intagit sina platser på vinfaten,

öppnades sammanträdet och räckte flere timmar under

omväxlande libationer och skämt. Konklaven hölls i ett

närbeläget hus, dit man begaf sig i procession med

Enes-papa i spetsen sittande grensle på en tunna, som drogs

af fyra oxar. Personer, utklädda till dominikaner- och

fxanciskanermunkar, omgåfvo honom. Den i Moskva

bosatta franciskanerpatern Cailleaus kåpa hade tjänat till modell

för deras kostymer. Peter hade till och med velat hafva

munken själf med i sitt tåg och afstod därifrån först efter

energiska föreställningar från den franske ministern. Klädd

som holländsk sjöman ledde tsaren vanligen tåget. Ett

stort galleri med smala hvilobäddar stod redo att mottaga

konklavens medlemmar. Mellan bäddarna och väggen stodo

Peter den Store. 12178

K. WAM8ZKW8KI

kaggar, Bom tjänade dels till förvaringsrum för mat och

dryck, dels att mottaga de naturliga uttömningarna. De så

kallade kardinalerna fingo ej lämna sina platser fore

kon-klavens slut. Uppvaktande hade i uppdrag att gifva dem

att dricka, att narra dem till de vildaste galenskaper och

de plumpaste skämt, men också, säges det, till att omtala

sina innersta tankar. Tsaren lyssnade till allt hvad de

sade samt upptecknade deras ord. Konklaven räckte tre

dagar och tre nätter. Då tiden ej upptogs af påfveval,

fördref man den med diskussioner, till exempel om ett

eller annat vins egenskaper, som en af kardinalerna

förklarat vara dåligt.

För att gifva omväxling åt programmet, hittade Peter

på att 1714 gifta bort Knes-papa Zotov, en gubbe på

åttioåtta år och fader till söner, hvilka med utmärkelse

tjänade i arméen. En af dessa inlämnade förgäfves en

böneskrift till tsaren för att bespara sin fader denna nesa

på hans ålderdom. Fästmön vax en adelsdam, Anna

Pasj-kov, som närmade sig sextiotalet. Stora förberedelser

gjordes till firandet af detta bröllop, hvars like man ej

Bkådat. Man bör komma ihåg, att det Kordiska kriget

rasade just då med sitt hemska följe af död och ekonomiska

svårigheter. Och dock sändes fyra månader i förväg till

alla hofvets herrar och damer en befallning att vara

färdiga att spela en roll vid den kommande ceremonien oeh

att till kansleren grefve Golovkin, skicka en noggrann

beskrifning på den kostym, de ärnade begagna, ty det

skulle icke få finnas mer än tre af samma slag. Peter

mönstrade själf två gånger, den 12 december 1714 och

den 15 januari 1715, de uppträdande och deras dräkter.

På den utsatta dagen gafs medelst ett kanonskott fr&n

Petersburgs fästning tecken till att de herrar och damer som

skulle deltaga i maskeraden skulle samlas, de förstnämnde

hemma hos kansleren, de senare hos prinsesscm-abbedissanf

ty det fanns nu också en prinsessa-abbedissa, fru Rjevskij,

"en liflig och behaglig, men alltid onykter gumma", sompister den store

179

en samtida kallar henne. Hon efterträddes vid sin död af

furstinnan Anastasia Ghditsin, dotter till furst Prozorovskij

och en nära väninna till Peter, som nästan behandlade henne

som en syster, — till dess han lät offentligen piska henne

på polisens gård i Presbrasjenskoje. Hon hade anklagats

därför att hon, som fått i uppdrag att öfvervaka och

spionera på Alexej, ingått i komplott med denne. Hon togs

till nåder igen, sedan hon gått in på att efterträda fra

Rjevskij.

Processionen bildades utanför tsarens palats och gick

öfver den isbelagda Neva till Peter-Paulskyrkan, där en

nittioårig präst, som man skickat efter ända från Moskva,

framlör altaret inväntade brudparet. Först kom

Romo-danovskij, den falske Cæsar, utklädd till Konung David

med en lyra, öfverdragen med björnskinn, i handen. Fyra

björnar voro spända för hans släde, och en femte stod

bakpå som betjänt. Djuren, som piskades under hela vägen,

läto höra förskräckliga rytningar. Brudparet, som kom

därefter, omgifvet af kupidoner, hade på kuskbocken till sin

mycket höga släde en hjort med väldiga horn och baktill

en bock. Den falska patriarken var i fall ornat.

Hufvudstadens notabiliteter voro med, somliga skamsna och

generade. Men det brydde Peter sig ej om. Man såg där

ministrarna, aristokratien och diplomatiska kåren, bland dem

först Mensjikov, amiralen grefve Apraxin, general Bruce,

och August ILs sändebud grefve Vitzthum klädda till

borgmästare från Hamburg och spelande lira; kansleren

samt furstarna Peter och Dmitrij Galitsin som kineser

blåsande skalmeja; samt kejsarens resident Pleyer,

hannover-anska ministern Weber och holländska residenten van Bie

som tyska herdar spelande på säckpipa. Några herrar,

såsom Michail Glebov, samt Peter och Nikita Chitrov sluppo

uppträda med musikinstrument, "emedan deras höga ålder

satte dem ur stånd att betjäna sig af^ina händer". Men

de måste dock vara med. Tsarevitj var klädd till jägare

och blåste valthorn. Katarina och åtta damer i hennes180

k. walisz ew8ki

följe voro klädda till finska bondkvinnor, den gamla

tsarinnan Marfa, tsar Feodors änka, var klädd i polsk dräkt;

furstinnan af Ost-Friesland i gammaltysk dräkt, och alla

spelade de på herdeflöjter. Peter, som efter vanligheten

var klädd till sjöman, slog på trumma. Venetianare, som

blåste i gälla hvisselpipor, vildar från Honduras, som svängde

sina lansar, polacker, som gnedo på fioler, kalmucker, som

spelade baiabajka (en rysk gitarr), norska bönder, lutherska

präster, munkar, katolska biskopar med hjorthorn på

hufvudet, raskolniker, hvalfiskfångare, armenier, japaneser, lappar

och tunguser bildade omkring tsaren ett brokigt och

bullrande följe. Instrumentens toner, björnarnas rytande,

dånet från alla stadens kyrkklockor och de tusentals

åskådarnas skrän sammansmälte till en enda infernalisk olåt.

Och åskådarna ropade: "Patriarken (sic) skall gifta sig!

Lefve patriarken och hans fru!" En bankett, som snart

öfvergick i en orgie, såsom man lätt kan tänka sig,

afslutade ceremonien, hvarunder åttioåringar på raglande ben

tjänstgjorde som munskänkar. Festen fortsattes följande

dag och pågick ända in i februari.

Det vore emellertid orätt att förbigå en detalj. På

själfva bröllopsdagen, mellan maskeraden och banketten,

fann Peter tillfälle att, fortfarande iklädd sin sjömansdräkt,

gifva audiens åt grefve Vitzthum, med hvilken han

underhöll sig om mycket allvarliga saker och åt hvilken han

lämnade ett bref till hans herre, dateradt samma dag,

angående Polens affärer. Han mottog också Bassewitz och

talade med honom om hertigens af Holstein

angelägenheter. Detta är verkligen beundransvärdt, men det

minskar ej det upprörande i de omständigheter, hvarunder detta

ägde rum.

Då Zotov 1717 dött, författade Peter ett nytt

reglemente i och för valet af hans efterträdare, en hel liten

volym, i hvilken han öfverträffade sig själf i groteska och

oanständiga påhitt och särskildt lade vikt vid

konstaterandet af kandidatens kön, i likhet med det bruk, som rådtpeter den store 181

i Kom sedan den bekanta påfvinnan Johannas tid. Man

bör komma ihåg, att just vid denna tid inväntade han sin

son Alexejs återkomst och beredde sig på att begynna den

gräsliga process, som skulle kasta en så dyster skugga

öfver. de sista åren af hans lif. Detta märktes ej nu.

Kandidaten hette Peter Ivanovitj Buturlin. Hittills hade

han burit titeln ärkebiskop af Petersburg i fyllbultarnas,

fråssarnas och narrarnas stift. Han tillhörde en af landets

mest lysande familjer. Peter hade denna gång forbehållit

sig rollen af proto-diakon i konklaven, hvars medlemmar

mottogo röstsedlarna af prinsessan-abbedissan, hvilkens bröst

de kysste. Man röstade med ägg. — Jag förbigår detaljer

som äro omöjliga att omtala eller smaklöst tråkiga. Några

månader därefter vred sig Alexej i dödskval under piskan

i tortyrkammaren, och likväl satt hans fader samtidigt

till bords med den nya Knes-papa, "patriarken eller

snarare patriarkens vrångbild", som Vockerodt kallar

ho-ilom, samt presiderade vid de snuskigaste och vämjeligaste

utsväfningar.

Ar 1720 hittade man på att gifta Buturlin med Zotovs

änka, och så var Peter åter i gång med att uppfinna nya

lustigheter, oanständigheter och hädelser. En säng

uppställdes inuti en pyramid, som man 1714 upprest framför

senatspalatset till minne af en lycklig drabbning mot

svenskarna. Peter gjorde sålunda narr till och med af sina

segrar, af det blod som gjutits för fäderneslandet, af sin egen

ära. Man lade de nygifta till sängs, sedan man druckit

dem dödfulla, och lät dem dricka ur glas, hvilkas blotta

form kränkte all anständighet; därefter lät man

folkmassan genom hål i väggen njuta af det skådespel som

Ludvig XV säges hafva skaffat sig vid sina barns giftermål.

Följande dag inledde den nya Knes-papa sitt pontifikat

med att på de ryska prästernas sätt utdela välsignelser till

ett tåg masker, som besökte honom i hans hem.

Detta påfvevälde var af kort varaktighet, och

Cam-predon skrifver i en depesch af den 10 september 1723:182

k.. wali6zew8ki

uDen nya patriarkens installation skall äga rom i Moskva.

Konklaven skall hållas i en bondgård på en liten ö i

närheten af Preobrasjenskoje. De så kallade kardinalerna skola

samlas där på en bestämd dag. De skola tvingas att dricka

vin och brännvin i tjugufyra timmar utan att sofva, och

efter denna vackra förberedelse skola de utnämna sin

patriark."

Endast ett omdöme om dessa skamligheter och

förirringar är möjligt. Men det kan finnas olika sätt att förklara

dem. Jag håller mig till det jag redan framställt. Peter var

representanten för ett samhälle, som var under bildning

och i hvilket den historiska traditionen och hans eget

personliga initiativ hafva infört och bibehålla alldeles motsatta

jäsningsämnen samt i hvilket intet fast, intet häfdvunnet,

och följaktligen intet heligt fanns. Från Ivan den

Förskräckliges tid hafva alla framstående personligheter varit

excentriska varelser, samoduri, som ryssarna kalla dem,

och detta beror på bristen på en verklig nationell odling.

Peter var också sådan; han var en mänsklig mastodont,

som andligen hade den antediluvianska florans och faunans

kolossala och vidunderliga proportioner. Elementarkrafber

och instinkter rörde sig inom honom. Han var

urmänniskan, ogenomtränglig som en urskog, rik på lifskraft och

ständigt växlande. Han liknar ingen helt och hållet och

har drag gemensamma med många; han är kraftig och

nyckfull, tragisk och gycklande, han är en frände till

Ludvig XI och släkt med Falstaff. Dessutom är han, såsom

jag sagt, mycket plebejisk, han står nära de nedersta

samhällslagren, ur hvilka han så småningom omgifver sig med

en krets af framstående personer; han sysslar med sina

hushållsangelägenheter som en småkrämare, slår sin hustru

som en bonde och söker sina nöjen på de platser där

folkets massa plägar finna sina. Därtill kommer den

ständiga striden mellan olikartade idéer och hugskott,

hvarunder dock lusten att omstörta och nivellera allt ständigt

kan spåras. Ingen människa har någonsin såsom han haftpeter den store

183

känslan af att äga absolut makt öfver människor och ting.

Dessutom finnes i hans själ ett behof att med våldsamma

medel komma ifrån verkligheten, hvilken till och med for en

man som han i längden blir outhärdlig; och denna sida

af hans andliga fysionomi torde nu vara tillräckligt klart

belyst.TREDJE KAPITLET

Regeringsprinciper och metod.

I. Öfverflöd på idéer. — Mnemonik. — Idéerna bero framför allt

på ingifvelse utifrån. — Västerlandets inverkan. — Bristande insikter

i viktiga punkter. — Rattvisa, religion, moral. — Bristande samman*

hang i tankarna. — Utilism. — II. Allmfln uppfattning af monarkens

uppgift — Motsfigelser i principerna. — Självförnekelse. — Riket

organiseras efter samhörighetsprincipen med alla dess yttersta

konsekvenser. — Statens första tjänare. — Peter öfverlämnar åt staten de

skatter hans företrädare hopat — Romano v ernås arfvedel. — Peter

Michailovs sold. — Hans kassabok. — 366 rubler om året —

Medaljens frånsida. — Despotiska nycker. — Tjänaren bär hand på sin

herre. — III. Orsakerna till motsägelserna. — Reformens revolutionära

karaktär. — Asiatiska element — Skräckväldet förvärras genom dem.

— Historiskt sammanhang. — Godtycke och inkvisitoriskt förfarande.

— Bödel för sitt nöjes skull. — Allmänt spioneri. — »Tungorna». —

Hemliga kansliet — Systemets långvarighet och landets tålamod. —

Anpassning efter inhemska seder. — IV. Ständiga hotelser. —

Summariska afrättningar. — Dubinan. — Under bödelsyxan. —

Deserteringar. — Straff därför. — Bränmärkningen. — Utom lagen. — Dessa

åtgärders otillräcklighet — Allmän flykt. — »Nära tsaren, nära

döden.» — De förnäma släkterna hålla sig undan. — Uppkomlingarna.

Systemet kännes mera tryckande genom dem. — Gunstlingarna. —

Nedärfda traditioner. — Deras roll vid reformen och deras inflytande

på dennas resultat.

Då jag talat om den stora reformatorns andliga gåfvor,

har jag redan sökt visa huru de verkade, ty hos honom

var allt verksamhet. Det återstår dock att mera direkt

framställa, huru de -framträdde i det verkliga lifvet vidpeter den store

185

regeringsmaktens utöfvande. Peter hade mer än en idé

om dagen. Den hjälp han använde för att i minnet

bevara de nya nppslag som ständigt förekommo visar

rikedomen p& dessa. Han bar alltid på sig och framtog

ständigt nr fickan anteckningsplån, hvilka han hastigt fyllde.

Då dessa alltför fort blefvo fdllskrifna, använde han första

bästa papperslapp, första bästa lediga plats, som han

varsnade på ett tillgängligt dokument, äfven om innehållet

af detta ej stod i något som helst samband med hvad

han för tillfallet hade i tankarna. I marginalen till en

rapport om instiftandet af petersburgerakademien stå t. ex.

i omedelbart följd med de anteckningar som röra detta

förslag följande rader, som han också själf nedskrifvit:

"Order bör gifvas åt Rumiantsov i Ukrajna att utbyta de

oxar, som kunna fås från hans provins, mot tackor och

gumsar och att skicka någon till utlandet för att taga reda

på huru dessa djur skola skötas och klippas och huru man

bereder ullen."

Om man noggrannt undersöker dessa anteckningar,

skall man finna, att idéerna snarare härleda sig ur

ingif-velser utifrån, som han föga modifierat genom eget

tankearbete, och deras betydelse står ej i förhållande till deras

antal. Hos Peter var det detaljen som var hufvudsaken,

och hans själ var framför allt en underbar spegel. Men

denna spegel tyckes splittrad i allt för många fasetter, som

voro nyckfullt hopfogade. En del af de omgifvande

föremålen undgingo hans uppmärksamhet, och det var ofta de

närmaste liggande. Ehuru Possosjkov befann sig i hans

närhet, var Peter fullständigt okunnig om denna originella

och djupsinniga tänkares tillvaro. Den stackars filosofen

hade nog det emot sig, att han ej var holländare eller tysk;

Förgäfves tillägnade han tsaren några af sina skrifter, t; ex.

sin afhandling om fattigdomen och rikedomen, en väldig

och märklig politisk encyklopedi; som dock bort ådraga sig

Peters uppmärksamhet, då det gällde praktiska spörsmål,

hvilka denne ju framför allt uppskattade. Han var den186

K.. WALI6ZeW8KI

första grundläggaren i Ryssland af salpetersjuderier. Furst

Boris Q-alitsin gaf honom fjorton rubel för hans upptäckt,

och detta var hela hans vinst. Då man långt efter Peters

död företog sig att läsa hans arbeten, kastades han i fan*

gelse och dog där. Hans arbeten blefvo förlagda först ett

halft århundrade därefter, år 1799. Peter hade ej

användning för hans kunskaper och talanger; under sin första

vistelse i Haag vände han sig till Generalstaternas

sekreterare Fågel för att få någon, som åtog sig att organisera

och stå i spetsen för statens kansli, — åter en holländsk

verkmästare, som kunde sätta upp och i gång ett nytt

maskineri. Kort därefter rådgjorde han i London om samma

sak med en protestantisk präst. Francis Lees "AroÅetTrojAevot1)

bär spår af denna rådplägning, och vid sidan af en

djupsinnig afhandling om grundplanen till Noaks ark hafva

några läsare där kunnat upptäcka en framställning af

principerna för de administrativa kollegierna, som den stora

tsaren gjort till hjärtpunkten i sitt regeringssystem.

Ständigt tyckes hans spegels brännpunkt riktad mot väster.

Ostermanns outgifna memoarer lära innehålla följande

infall, som tillskrifvits Peter: "Vi behöfva Europa under

några tiotal af år; sedan skola vi vända det ryggen." Jag

har ej varit i tillfälle att kontrollera, om detta citat är

riktigt; men äfven om det är korrekt, är jag icke säker

på att yttrandet verkligen fälts. Jag vore snarare benägen

att § däri spåra en modern slavofils tankegång.

Hos denne ständigt rörliga man kom handlingen ofta

före tanken eller följde åtminstone omedelbart på denna.

Han hade snarare karakteristiska metoder för sitt

handlingssätt än egentligen idéer. Vissa begrepp fattas honom

alldeles, så till exempel begreppet rättvisa. Då några

holländska fartyg år 1715 blifvit uppbrända af hans

matroser, som togo dem för svenska skepp, förklarade han,

att det tillhörde Sverige att betala skadeersättning, emedan

!) London 1752.peter den store

187

saken passerat i närheten af Helsingfors, som låg inom

svenskt område. Därvid trodde han sig vara i sin falla

rätt. För att få summan tvang han Piper, som tagits

tillfånga vid Poltava, att underteckna en anvisning på 30,000

riksdaler att betalas i Stockholm, och då den svenska

regeringen vägrade att utbetala summan, lät han kasta Piper

i en kasematt, där den olyckliga, som var sjuttio år

gammal och sjuk, följande år dog. Jag har redan påpekat

hans inkonsekvenser och oklara uppfattning i religiösa ting.

Han deltog i körsången i kyrkorna, och hvar och en af

hans segrar firades med gudstjänster, som räckte minst fem

timmar. Man höll på i sju timmar efter slaget vid

Poltava för att gifva härskarornas Gud hans beskärda del. I

de kyrkor som han vanligen besökte voro fattigbössor

uppställda, där en plikt skulle nedläggas af de

församlingsmedlemmar som uppfört sig opassande, som pratat eller

sofvit, och i Sankt Alexander Nevskijs kloster förvaras

ännu ett halsjärn, som den stränge härskaren bestämt för

dem som upprepade sin förseelse. Följande söndag fingo

de åhöra mässan med halsen fastkedjad vid en af kyrkans

pelare.

Vid andra tillfallen "tyckes han, att döma af hans

egna ord och handlingar, hafva lutat åt protestantismen.

Han omgaf sig med calvinister och lutheraner, inlät sig i

dogmatiska diskussioner, där hans renlärighet föreföll

mycket tvifvelaktig, och lyssnade med andakt till

predikningar, som voro uppenbart kätterska. En förordning, som

med hans medgifvande utgafs år 1706, tillerkände åt alla

protestanter fri religionsutöfning. Men Theiner har

utgifvit en hel rad af dokument, som visa, att antingen före

eller efter denna åtgärd förhoppningar hystes i Rom om

möjligheten af en förening mellan de båda kyrkorna, och

stundom hände det Peter, att han visade sig välvilligt

stämd till och med mot jesuiterna. Han började

visserligen med att år 1689 jaga dem ur riket och år 1698

uttalade han i Wien föga gynnsama åsikter om dem. "Kej-188

k. wal18zewski

såren", hördes han säga, "kan ej vara okunnig om att

dessa människor äro rikare än han, och dock har han ej

under sista turkiska kriget utskrifvit en enda màn eller

utkräft ett enda öre af dem!" Detta hindrade ej, att åtta

år senare jesuiterfäderna förestodo läroanstalter icke blott

i Moskva, utan äfven i Petersburg och Archangel. De

stannade därstädes ända till år 1719. Då utkom

oförmodadt ett nytt förvisningsdekret. Hvad hade väl inträffat?

Jo, en brytning med hofvet i Wien, jesuiternas naturliga

beskyddare, hade kommit emellan. Då Peter ej kunde

komma åt kejsaren, lät han sin vrede utgå öfver dennes

skyddslingar. Alla hans religiösa och politiska principer

voro af samma skrot och korn.

An judarna då? Rörande dessa tyckes han hafva

haft en förutfattad mening. Han kunde ej tåla dem och

ville ej till något pris hafva dem i sitt rike. Och dock

fanns det i hans omgifning en Meyer, om hvilkens

härstamning intet tvifvel råder, men som likväl jämte sin svåger

Lups biträdde honom vid penningtransaktioner och

arméens utrustning. De underhandlade med honom till och

med vid senatens sammanträden, där de sutto på hans

högra sida och behandlades på det mest hänsynsfulla och

förekommande sätt.

Framför allt var han utilist, och det var därför hans

åsikter och handlingar i religiöst afseende vanligen i

praktiken ledde till cynism. Barnamord var i lag belagdt med

dödsstraff, men lagstiftaren förvånade sig öfver, att Karl

V tillämpat samma straff på äktenskapsbrott: "Månne han

hade för många undersåtar?" En dag då han var i

Visjnij-Volotjok i novgorodska guvernementet för att inspektera

några kanalbyggnader, lade han i folkmassan märke till

en ung flicka, hvilkens vackra ansikte och förlägna min

ådrogo sig hans uppmärksamhet. Han kallade henne fram

till sig. Hon kom, men full af blygsel dolde hon sitt

ansikte i händerna. Han sade, att han ville gifta bort

henne. Några andra unga flickor, som voro närvarande,

Ipeter den store

189

utbrusto då i skratt. Hvad betydde väl detta. Man

omtalade då, att den olyckliga glömt sig med en tysk officer

och fått ett barn med denne. Det var visst något brott!

Han tog skratterskorna i sträng upptuktelse, bad att få

se barnet och uttryckte sin glädje öfver att i detta en

dag få en god soldat. Därpå kysste han modren och gaf

henne en handfull rubler med löfte att återse henne. Han

gaf tio tusen dukater åt presidenten i handelskollegiet,

Tolstoj jämte en förvisningsorder för att hjälpa honom att

blifva kvitt en italiensk kurtisan; men för att penningarna

icke skulle vara alldeles bortkastade, funderade han ut, att

den sköna skulle kunna vara honom behjälplig vid en

hemlig underhandling i Wien och Bom.

Han hade, såsom jag uppvisat, en allmän uppfattning

af den roll han hade att spela och af sina plikter såväl

som af sina rättigheter. Men omedvetet sammanblandade

han två fullkomligt motsatta principer, utan att bekymra

sig därom eller ens ana det. Han utgick från individens

fullkomliga själfförnekelse för det allmänna bästas skull,

för att slutligen komma till det allmännas fullständiga

uppgående i .ett jag, som gjorde anspråk på allt. Han

lämnade Ludvig XIV långt bakom sig, och det var icke

blott staten, som han ville identifiera med monarken, utan

han ville göra hela det förflutna, närvarande och

tillkommande nationella lifvet identiskt med sitt eget. Han trodde

fullt och fast, att den intellektuella och ekonomiska

pånyttfödelse som ägde rum under hans tid, men som delvis

berodde på äldre förhållanden, på hvilka han ej haft något

inflytande, helt och hållet var hans personliga skapelse,

som utan honom ej varit berättigad eller ens möjlig. Utan190

k. wal18zEwski

tvifvel trodde han nog också, att hans verk skulle fort»

sättas efter hans död, ehuru han ej kunde i föreställningen

se, att något öfver hufvud taget skulle kunna finnas till

efter honom. Därför var han också alldeles likgiltig för

sin dynastis bestånd.

Hans uppfattning af sina rättigheter och plikter var

alldeles ny i Ryssland. Hittills hade hela landets

organisation, inbegripet det politiska lifvet, varit grundad på

familjebegreppet. — Peters fader, tsar Alexej, var blott

chefen för en stam och en familj. Något samhälle med

ömsesidiga rättigheter och plikter fanns ej, utan den

orientaliska uppfattningen var rådande. Peter medförde från

sin västerländska resa i sin packning en samhallsprincip,

som han genomförde med vanlig öfverdrift. Han

förklarade sig vara sitt lands första tjänare och dref denna

uppfattning till de ytterligaste och bisarraste konsekvenser.

År 1709 skref han till fältmarskalken Sjeremetiev och bad

om hans förord hos suveränen, det vill säga

Romodanovskij, till konteramiralsgraden, som han eftersträfvade, hvarvid

han med största ödmjukhet försvarade sin sak och

framlade sina meriter. Ar 1714 mottog han utan att blinka

ett nekande svar från Amiralitetskollegiet, till hvilket han.

vändt sig med anhållan om befordran till en högre grad.

Då han år 1723 var i Reval med sin flotta, skaffade han.

sig ett läkarbetyg för att af storamiralen kunna utverka

sig tillåtelse att få ligga i land. Sedan han byggt sig ett

landthus, Cafharinenthal, nära Reval, förvånade han sig vid

sitt första besök därstädes öfver att parken var folktom.

Tänkte man väl, att han låtit så många människor arbeta

och gifvit ut så mycket penningar blott för sin egen skull?

Följande dag tillkännagaf en offentlig utropare för Revals

invånare, att parken tillhörde dem och att de kunde

promenera därstädes så mycket de ville. Genast efter sin.

tronbestigning delade han i två delar de betydande

rikedomar hans fader och farfader samlat. På grund af sina

privilegier och monopol som monark hade tsar Alexej så»pitxr din stors

191

småningom blifvit ägare till 10,734 djessiatiner odlad jord

och 60,000 hus, som gåfvo 200,000 rubel i inkomst.

Peter ville ej behålla något för egen del, utan

öfverlämnade alla dessa rikedomar till staten och behöll endast för

egen del romanovernas blygsamma arfvegods: 800 själar

i guvernementet Novgorod. Till inkomsterna från denna

domän lade han blott de ordinarie inkomster, hvilka tillkommo

de grader som han successivt innehade inom arméen och

flottan. Kvittenser med hans underskrift finnas i behåll,

där han erkänner mottagandet af 366 rubel, hans lön som

öfvertimmerman. Man har också kvar en räkenskapsbok,

som han fört, visserligen litet slarfvigt, men som är full

af märkliga detaljer. uÅr 1705: förtjänat 366 rubel på

mitt arbete vid varfvet i Voronesj och 40 rubel på min

kaptenstjänst. År 1706: in allés 156 rubel, lyftade i Kiev.

Ar 1707: öfverstelön, lyftad i Grodno: 460 rubel.

Utgifter: År 1707: gifvit åt ett kloster i Vilna 150 rubel;

tyger, inköpta i samma stad: 39 rubel; åt Anisia

Kiril-lovna, till en dräkt: 26 rubel; åt furst Jurij Sjachovskoj

till en dräkt: 41 rubel; åt adjutanten Barteniev; för en

angelägen resa: 50 rubel..." Då han en dag besökte

järnverket i Istje i guvernementet Ejazan, deltog han med

arbetarna i arbetet under flera timmar med hammaren i

hand. Därpå räknade han ut, att han förtjänat 18 altin

(ett mynt å 3 kopek) för så och så många pud gjutjärn,

på hvilka han pröfvat sina armars styrka. Han uppbar

penningarna och förklarade med tillfredsställelse, att han

vid sin återkomst till Moskva skulle gå till rjadin (ett slags

basar) och där köpa ett par skor för arbetsvinsten, ty de

han hade på sig voro utslitna.

Detta förefaller på en gång imposant och rörande,

men saken kan ock ses från en annan sida. Först och

främst var det i mycket uttryck för en fantasiens lek, och

Peter insåg det också. År 1713 skref han från

Helsingfors till Katarina: "Den 6:te i denna månad har amiralen

befordrat mig till general, hvartill jag också gratulerar192

K. WAL18ZEWSKI

fra generalskan. Det är ganska märkvärdigt, att jag blef

konteramiral under ett fälttåg på stepperna och nu har

blifvit general ute på hafvet." En historia, som Nartov

berättar om hans möte med Romodanovskij på vägen till

Preobrasjenskoje, visar på ett lustigt sätt, huru han älskade

att sväfva på gränsen mellan verklighet och inbillning, då

det gällde hans rang och ställning. Peter, som enligt sin

vana åkte i en enkel kärra, hälsade skensuveränen med

hans titel "Hein gnädiger Herr Kaiser u, men glömde att

taga af sig hatten. Romodanovskij, som färdades i ett

präktigt ekipage, omgifven af en talrik svit och företrädd

af en kurir, hvilken jagade undan folkmassan med väldiga

piskslag och höga rop af: "Ur vägen.! Af med hatten!",

for förbi som en stormvind och kastade endast en vredgad

blick på den verklige härskaren. En timme därefter

kallade han till sig Peter Michailov och, utan att resa sig

eller uppmana denne att sätta sig ned, sade han häftigt

till honom: "Sedan hur lång tid tillbaka har du tagit dig

för att icke taga af dig hatten, då du hälsar på mig?"

— "Jag kände ej igen ers majestät i den tatariska

dräkten", svarade Peter. Och hans majestät lät sig nöja med

denna ursäkt. Han tänkte nog på ett bref af den 22

december 1697, som han fått af Peter Michailov med

anledning af några klagomål från Jakob Bruce och som

började sålunda: "Vilddjur (zvier), huru länge tänker du

fortsätta att misshandla folk. Det kommer ända hit — Peter

var då i Holland, — personer, som du har lemlästat.

Afstå från din alltför stora förtrolighet med Ivasjka

(dryckenskapen). "

Men det fanns en mycket betänkligare sida i allt

detta. All denna falska blygsamhet och verkliga, därmed

förenade själfförnekelse hindrade ej, att samma man gent

emot det folk, som han påstod sig tjäna, för hvilket han

offrade sina ägodelar och hela sitt lif, var icke blott den

mest fordrande, hvilket kunde försvaras, utan äfven den

godtyckligaste despot. Hvar och en, som icke intog denPETEE DBN stoee

193

plats i ledet Peter anvisat honom och som icke utförde

hvad som Slägts honom, var en förrädare, en kättare och

som sådan ställd utom lagen. Om han hade ägodelar,

blefvo de beslagtagna, ty då han var oduglig till allt,

borde han ingenting hafva. Man gaf honom en del af hans

räntor i årsunderhåll, men resten lämnades till hans

släktingar, och det behöfdes blott en enkel förklaring, inlämnad

till senaten af dessa och bekräftad af tsaren, för att

öfver-flyttningen skulle försiggå. Om han var i giftasålder,

förbjöds han att ingå äktenskap, ty hans barn skulle utan

tvifvel komma att likna honom, och staten ville ej veta

af sådana rekryter *). I december 1704 mönstrade Peter

själf i Moskva all sin disponibla personal, bojarer, stolniker

och dvorjaniner och andra innehafvare af en eller annan tji/n.

Vid hvarjes namn tillfogade han egenhändigt en uppgift

på det ämbete han borde utöfva. Om ämbetsmannen ej

motsvarade de fordringar hans tjänst ställde på honom

eller sökte draga sig undan, blef följden hans

medborgerliga död, om ej något värre.

När arbetet var utfördt, var val åtminstone

arbetaren fri? Ingalunda, ty den princip som varit

bestämmande, då hans tjänst togs i anspråk, lade helt och hållet

beslag på honpm. Den ville råda öfver hans kropp och

själ, alla hans tankar, sysselsättningar, till oeh méd nöjen.

Och i detta framträder klarast och konsekventast

sammanblandningen af idéen och dennas representant. Det fanns

blott ett mål och en väg att nå detta. Tsaren gick i

spetsen, och man måste följa honom. Man måste göra

som han, tänka som han, tro som han, roa sig vid samma

tillfällen och på samma sätt som han. Man fick afstå

från att broar lades öfver Neva, emedan han tyckte, att

det var roligt att fara öfver floden i båt. Alla måste

klippa sitt skägg, emedan hans var glest, alla berusa

sig, då han gjorde det; man måste kläda sig till kardinal,

") Ukaz den 6 december 1722.

Peter den store.

13194

k. wali8zewsk1

när han befallde det, eller smäda Gud och helgonen, då

det föll honom in, ty man kunde ju, om man så ville,

göra sju timmars bot och bättring dagen därpå. Om man

gjorde motstånd, om krafterna sveko, eller om man

alls icke förstod hvarom det var frågan, om man greps

af äckel, så att man ej kunde lyda, genast kommo

käppen, piskan eller yxan fram. Tjänaren lyfte då handen

mot herren, slog tül eller dödade. I mars 1704 piskades

först Alexej Bariatinskij på torget, emedan han undanhållit

från mönstring några rekryter, som han bort föra med

sig. Samma år utstod Gregor Kaminin samma straff,

emedan han vägrat deltaga i stavZenje-festügheterna.

in.

Motsägelsen är uppenbar, men förklarlig. Peter var

en våldsam reformator; hans reform hade en revolutionär

karaktär, och i följd däraf hade hans regering alla de

egendomligheter, som i alla land och i alla tider varit

oskiljaktiga från ett revolutionärt samhällstillstånd. Å

andra sidan var hans regering genom historia, tradition

och seder ett barn af det förflutna med dess förirringar.

Peter själf var medveten därom. På en af de

triumfbågar, som restes i Moskva med anledning af freden

med Sverige år 1721, var den regerande tsarens bild

upprest vid sidan af Ivan den Förskräckliges. Detta var ett

påhitt af hertigen af Holstein, och Peter, som gillade

detta förslag, begagnade detta tillfälle att ådagalägga det

historiska sammanhanget, hvilket hans uppträdande och

handlingar också i hvarje ögonblick bekräftade. Äfven om

principerna voro andra, vederlade praktiken i hvarje

ögonblick teorien. Teorien var stundom den mest utprägladepeter den store

195

liberalism, men praktiken var nästan alltid despotism, god*

tycke, inkvisition och. skräckvälde. Ja, styrelsesättet var

terroristiskt, liksom Robespierres och Cromwells, med en

särskild anstrykning af grymhet på grand af det asiatiska

örsprånget. ÅT 1691 var Basil Galitsin, Sofias olyckliga

politiska anhängare, foremål för en ny rättslig

undersökning under sin förfärliga förvisning till aflägsna bygder.

En tjemjets (munk) hade hört ex-regenten tala om tsarens

snart förestående död. Efter upprepad tortyr vidhöll han

sin angifvelse. Beviset tycktes afgörande. Dock framgick

till sist af undersökningen, att munken aldrig sett den

landsflyktige eller någonsin varit i Jarensk, där denne

befann sig. Han hade hittat på alltsammans ot bezumja,

i sinnesförvirring, ett slags galenskap, som var lika vanlig

under Ivans som under Peters regering och som framkallats

af en beständig fruktan för polisdomstolen och

tortyrkammaren. Hela systemet hvilade på en tradition. Ett ryskt

ordstäf bekräftar och urskuldar det. Det säger:

"Knutpiskan är icke en ängel, men den lär att tala sanning.a

Peter var öfvertygad därom. Han älskade med passion

inkvisitoriska rättegångar och var själf väl förfaren i den

hemska konsten. Han ledde efter handskrifna

anteckningar förhören och lade sig ofba i dem, och då gick han

in i de minsta detaljer, lade vikt vid hvarje ord och.

spejade efter hvarje rörelse. Han lät föra till sitt palats

en simpel guldsmed, som misstänktes för en försnillning

af juveler, underkastade honom i två omgångar på en

timme hvardera knutpiskans och vippgalgens förenade

marter och berättade på aftonen med största välbehag alla

detaljer för hertigen af Holstein. Han ersatte hvad som

kunde brista i nit hos hans talrika polisspioner. Han

lyssnade bakom dörrar och gick vid festmåltiderna mellan

borden, då de nödtvungna libationerna eldat alla hufvud

och lossat alla tungors band. Vid sidan af ämbetsmän

och militärchefer, hvilka han på grund af afståndet ej

personligen kunde öfvervaka, sattes kommissarier och kon-196

K. wal18zewski

trollanter, med hvilka han direkt korresponderade och

hvilkas makt var mycket vidsträckt. Då fältmarskalken

Sjere-metiev skalle undertrycka ett upplopp i Astrachan, hade

han vid sin sida som kontrollant en simpel gardessergeant,

Sjtjepotiev; ministern i Paris baron von Schleinitz

öfver-vakades af en legationstjänsteman Jurin.

Upproren följde på hvarandra och liknade hvarandra.

För en samtida memoarförfattare bestod ett års historia

under den stora härskaren nära nog endast i

uppräknandet af bestraffningar. Arresteringen af en anklagad förde

i släptåg efter sig tio, tjugu, hundra andra. Först

underkastades mannen tortyr, för att han skulle förråda sina

medbrottslingar. Han nämnde några namn, oftast på en

slump. Då han ej kunde få tag i flera, satte man på

hans hufvud ett slags kåpa af groft linnetyg, och han

fördes genom gatorna för att bland de förbigående söka

träffa på några som han kunde utpeka för bödeln. Då

genljöd ett rop, hemskare än "elden är lös", och de folkrikaste

kvarter blefvo som en öken. "Tungan, tungan!", så kallade

pöbeln det ofrivilliga, men vanligen medgörliga redskapet vid

denna jakt efter skyldiga. Och alla sökte komma undan.

Angifvelser förekommo i mängd; en rad ukazer drog försorg

därom genom att uppmuntra angifvarna med löften om

belöning och genom att med de fruktansvärdaste straff hota

dem som kunde gifva en upplysning af betydelse för tsarens

och rikets säkerhet, men tvekade att göra det. Den

van-# liga belöningen var tio rubel, men under särskilda

omständigheter kunde den blifva mycket större. År 1722

voro tio påsar med hundra rubel i hvarje uppställda på

ett torg i Moskva bredvid en lykta, och ett på samma

6tälle uppsatt anslag tillkännagaf, att dessa penningar

skulle tillfalla den som kunde uppgifva hvem som

författat en pamflett mot tsaren, hvilken påträffats i en af

Kremls kyrkor. Angitvaren fick dessutom löfte om ett

jordagods och ett ämbete. Hvar en som genom uttalande

af formeln Slovo i djelo (ordagrannt: ord och handling)peter den store

197

tillkännagaf, att lian hade reda på eller misstänkte en

handling, hvarom borde rannsakas i höga domstolen, kunde

framkalla en rättegång. Han behöfde ej mycket för att

styrka sina påståenden, blott att ett ord oförsiktigt

uttalats och ofta ännu mindre. En bonde underkastades

tortyr och dömdes sedan till lifstids straffarbete, emedan

han i rusigt tillstånd hälsat på tsaren på ett icke brukligt

sätt. Det gick på samma sätt med en annan, som ej

visste, att tsaren numera bar titeln kejsare. En präst,

som talat om suveränens sjukdom och tyckts förutsätta

möjligheten af att han skulle dö, skickades till galererna

i Sibirien. En kvinna hade på en öltunna i sin källare

sett några ord, skrifna på ett obekant språk af en okänd

hand; då hon vid förhöret ej kunde förklara deras

betydelse, piskades hon ihjäl. En annan kvinna hade stört

gudstjänsten genom våldsamma skrik och kroppsrörelser;

hon var blind och hade förmodligen fallandesot, men det

var möjligt, att hon afsiktligt velat ställa till skandal.

Därför underkastades hon tortyr. En rusig student hade

yttrat sig på ett opassande sätt; han dömdes till trettio

slag af knutpiskan, att få näsborrarna bortslitna och

lifstids straffarbete. Allt detta bestyrkes af offentliga doku-,

ment och det hemliga kansliets protokoll.

Peter var dock icke alldeles främmande för mildare

känslor. År 1708 uppmanade han Dolgorukij att visa

öfverseende med de deltagare i Bulavins uppror som

underkastat sig. Då Dolgorukij förvånades häröfver,

upprepade tsaren sin befallning, ty man borde skilja på de

fall, då stränghet var af nöden och sådana, där sådant

icke var fallet. Men Dolgorukij s törvåning visar tydligt,

att strängheten var den härskande principen.198

k. walibzewßki

IV.

Karakteristiskt för den stora reformatorn var, att han

ständigt bar hot på sina läppar. Då Njeplujev, som

utnämnts till resident i Konstantinopel, vid sin afskedsaudiens

kallade honom "far", afbröt han honom med de orden:

"Jag skall vara en far för dig, om du uppför dig val, i

motsatt fall en oblidkelig domare." Han gaf den 19 maj

1705 order till general Eepnin att förhindra införseln till

Riga af polskt virke, hvarpå han tillfogade: "Om en enda

kubbe kommer in, svär jag vid Gud, att ni skall blifva

halshuggen." Och hans hot var icke blott ett retoriskt

konstgrepp. Då han år 1696 skref till sin vän Yinnius

om en försumlig korrespondent: "Säg honom, att det han

icke sätter på papperet skall jag ge honom på ryggen",

var detta helt säkert icke ett bildlikt uttryck. Mycket

ofta inkallade han i sitt kabinett en eller annan

ämbetsman, som väckt hans misshag, och lät honom smaka dubina/n

utan hänsyn till hans rang. Detta var hans älsklingsmetod.

Han ville i detta fall, att förseelsen såväl som bestraÆuingen

skulle förblifva hemlig. Afstraffningen bevittnades blott af

de närmaste tjänarna, såsom till exempel Nartov, och

de-linkventerna bemödade sig om att se obesvärade ut, då de

lämnade hans rum, för att ingen skulle kunna veta hvad

som försiggått. Vanligen inbjödos de på middag samma

dag. Men det hände också, att dubinan fick göra sin tjänst

offentligen, på något kollegiums ämbetslokaler eller till och

med på gatan. Stundom öfverlämnade tsaren åt tredje

man att verkställa den extra-judiciella bestraffningen. Det

var för den som fick detta uppdrag ett stort bevis på

aktning och vänskap. Då kapten Sienjavin hade

bemäktigat sig de två första svenska fartyg som föllo i ryssarnes

händer, blef han för en tid en synnerlig gunstling. Peterpeter den store

199

lät kalla honom till sig och sade åt honom: "I morgon

skall ni äta middag hos den och den; där skall ni söka

gräl med honom och i min närvaro gifva honom femtio

käpprapp, noga räknade." Under persiska fälttåget

öfver-fölls Volinskij, en annan gunstling, en afton utan

närmare förklaring med käppslängar utanför det kejserliga

tältet. Plötsligt hejdade sig tsaren; han hade tagit fel i

mörkret på grund af en tillfällig likhet. Men han nöjde

sig med att helt lugnt säga: "Det gör ingenting; du

kommer endera dagen att göra dig förtjänt af hvad du fått i

dag; du behöfver då blott påminna mig om att jag redan

gifvit dig betalt." Och i själfva verket dröjde det ej länge,

innan tillfälle gafs att göra upp räkningen.

Härskarens argsinthet och sedvanliga häftighet spelade

nog en viss roll vid dessa summariska bestraffningar, men

han följde nog äfven härvid en medveten metod. Då Peter

en gång oförmodadt inträdde i en kommendörs kajuta, såg

han, att officeren hade i handen en öppen bok, som han

förgäfves sökte gömma undan. Peter såg på den

uppslagna sidan och läste högt upp följande yttrande: "Ryssen

är som stockfisken; om man ej ofta klappar den, är den

ej god." Han smålog och sade, i det han gick ut: "Ni

läser nyttiga böcker; det är bra; ni skall bli befordrad."

Dubinan användes blott mot dem, som voro omtyckta

och skulle skonas. Alla andra voro utsatta för en rättsskipning,

som hade helt andra vapen till sitt förfogande.

Likformigheten i straff var ett karaktäristiskt drag hos den tidens

brottmålslagstiftning. Lagstiftaren fäste sig ej vid graden

af brottslighet, utan blott vid huru pass viktigt det var

att straffet utkräfdes. Men som det gällde statsintresset

och detta ej var underkastadt några gradationer, funnos ej

heller sådana vid straffet. Samma stränghet gaf sig

tillkänna i ukazer och reglementen, hvilka rörde civila personer,

som i krigslagarna. Det var döden för den soldat, som,

då han skred till anfall, upphäfde "vilda tjut" eller

stannade för att bistå en sårad, "vore det än hans egen far",200

k. wali8zewsk1

och det var döden för den tjänsteman, som ej expedierade

ett ärende inom i lag föreskriften tid. Döden, nästan alltid

döden!

Vid slutet af tsarens regering rådde mellan honom

och hans omgifning en ömsesidig fruktan och ett

ömsesidigt misstroende, som gjorde lifvet outhärdligt för alla.

Som han iakttog alla, iakttogo alla honom och lade band

på sig med samma misstänksamhet och oro som han. Han

dolde sina obetydligaste planer, och alla efterliknade honom.

Det fanns icke en enda angelägenhet, vare sig det gällde

en diplomatisk underhandling eller något annat, som man

ej insvepte i ett ogenomträngligt mörker. Folk hviskade

blott i örat på hvarandra och skref blott i förtäckta ordalag.

På en bjudning hos furst Dolgorukij i februari 1723 gick

Ostermann fram till Campredon och drog honom så

småningom och under otaliga försiktighetsmått in i en

fönstersmyg. Han ville nämligen tala om tsaren. Campredon

var idel öra, men plötsligen afbröt kansleren sina

förtroliga meddelanden, och öfvergick till att tala om likgiltiga

ting. Han trodde, att en obehörig kommit dem för nära.

Kom så tsaren fram. Han bjöd den franska ministern att

helt förtroligt slå sig ned vid hans sida och öfverhopade

honom med komplimanger; men då envoyéen försökte bringa

en viktig fråga på tal, låtsade han ej höra honom, utan

öfverröstade honom med bullrande utrop. Därpå lämnade

han honom, hvarvid han kastade till honom följande ord,

som han framhviskade mellan tänderna: "Jag skall gifva

order om att man underhandlar med er.a Det var här

frågan om storfurstinnan Elisabets giftermål med hertigen

af Chartres, och det första mötet mellan Ostermann och

Campredon för att öfverlägga om saken ägde rum klockan

sex på morgon, för att ej någon obehörig skulle störa dem.1)

Två år tidigare, i december 1721, sammanträffade

tsaren med Campredon hos Sjagusjinskij för att rådgöra

om arfföljdens befastande, utan att Ostermann visste af

1 Depesch från Campredon den 12 februari 1723.pjstäh dän 8toee

201

det. Peter började med att framhålla, att han ville få klarhet

i en punkt, som visserligen ej hade något samband med

den fråga, som nu var på tal, men som var af yttersta

vikt for honom. Under sin vistelse i Paris hade han

personligen inledt och bedrifvit andra underhandlingar, hvilka

blifvit uppdagade; huru och af hvem? Campredon

anmodades att skicka en kurir till regenten med anhållan om

omedelbart svar. Sin vana trogen, meddelade regenten

genast sin diplomatiska agents depesch till konungen af

England, som, utan att låta sig bekomma, skref i

marginalen: "Detta öfvertygar mig om att tsarens ministrar,

som tyckas vilja störta sig själfva i fördärfvet, hafva lyckats

uppväcka hans misstankar mot några af dem och att han

brinner af lust att få en förevändning att så fort som

möjligt spetsa dem. Jag tror, att detta är det enda

föremålet för hans nyfikenhet." Och längre ned: "Detta

bestyrker min tro, att tsaren vill låta spetsa någon."1)

Ett egendomligt faktum är, att oaktadt alla stränga

bestraffningar, som den oblidkeliga domaren tillgrep, för

att hans undersåtar utan undantag skulle tvingas att vara

statens tjänare, han dock ej lyckades förebygga, att

deserteringar förekommo allt oftare oaktadt allt större

stränghet. Ett reglemente för krigstjänsten, utfärdadt år

1712 af krigskansliet, införde seden att brännmärka

manskapet liksom straffångar. En historia har till och med

varit i omlopp, att tsaren, som föraktade den gamla tron,

hade stämplat sina soldater med Antikrists märke. Det

märke, som användes, var verkligen ett kors, som

tatuerades på den vänstra handen. Sedan mönstret utstuckit»

i huden, lades en nypa krut därpå, som sedan antändes.

Man bör observera, att ett bref, där Peter häntyder på

denna barbariska åtgärd, för öfrigt är uppfylldt af

föreskrifter, som ådagalägga den största omsorg om de stackars

tatuerades välbefinnande under marscherna till

inkvarterings-orterna. Reformatorns praktiska sinne framträder i denna

1 Depesch från Campredon, den 21 december 1721.202

K. WALI8ZEWsK1

motsägelse. För att erhålla största utbyte af de disponibla

mänskliga krafterna borde de förståndigaste och

ändamålsenligaste metoder användas, men öfverdrifven i detta som

i allt annat, kräfde han för mycket. Den som öfvergaf

en civil tjänst straffades med ärans förlust och ställdes

utom lagen. u0mtf, säger en ukaz af 1722, "någon bestjäl,

sårar eller dödar.en af dessa desertörer, kan detta ej

lagligen beifras." Namnet på dessa out-laws uppspikades på

galgarna. Hälften af deras ägodelar lofvades den som tog

fast på dem, "äfven om fasttagaren vore den fasttagnes

lifegne". Den andra hälften skulle tillfalla staten. Och

dock aftogo ej deserteringarna i antal.

"Nära tsaren, nära döden", säger ett ryskt ordspråk.

Man föredrog att sätta sig i skydd, likgiltigt på hvad sätt.

Förekomsten i Peters omgifning af så många lågättade

uppkomlingar, såsom Mensjikov, Lukin, Trojekurov,

Yla-dimirov, Sklajev och Pospjelov, får, oafsedt hans

person-liga tycken, sin förklaring i de förnäma familjernas

åstundan att rädda sig på hvad sätt de kunde. Och den roll

uppkomlingarne spelade i det politiska system, där de

utgjorde en integrerande del, var till den största skada.

Ehuru Peters personliga regemente oftast var den hårdaste,

mest tryckande och oroväckande verklighet, var det dock

ofta blott en fiktion, och man vann ej på bytet. Hum

mycket oerhördt arbete tsaren än utförde och huru mycken

energi han än använde, kunde han dock ej räcka till för

allt. Då han var borta vid arméen eller på resor i utlandet

eller i sina vidsträckta provinser, öfvergick makten i

Men-sjikovernas händer. De brukade och missbrukade den på

sitt sätt samt tvungos stundom att aflägga räkenskap, hvarvid

bödeln ofta fick i uppdrag att klarera räkningen. Men

som de lefde blott för dagen, under trycket af den känsla

af ångest och förvirring som gripit alla människor,

begagnade de sig i rikt mått af den korta frihetstid de ägde.

Favoritsystemet, som kostat Ryssland så mycket penningar,

tårar och blod, var visserligen icke Peters verk, men detpeter ben store.

211

var ännu en af dessa traditioner från fordom, hvarifrån

• han ej kunde lösgöra sig, utan tvärtom gaf större utveckling.

Till och med i sitt ekonomiska system, där han dock

skenbart tycktes kasta öfver bord alla traditioner från förr,

gick han i sina förfäders spår, ehuru han afstod från alla

monopol och regaler, som gjort hans företrädare till rikets

förnämsta köpmän. Då år 1713 en summa penningar skulle

skickas till honom från Lybeck till Petersburg, tillsade han,

att koffen, på hvilken denna skulle sändas, borde lastas med

varor, som kunde säljas med vinst i Petersburg. Detta var

alldeles i de gamla härskarnas på Kreml stil, hvilka lade

beslag på alla slags inkomstkällor och ej föraktade små

handelsvinster. Vid en marknad under fredsfesterna i Moskva

1722, hade en skäggig Neptunus en högst egendomlig

uppgift: tsarens trogna undersåtar uppmanades att fasta

dukater vid hans skägg, hvilket sedan skulle falla för

perukmakarens sax, och denna perukmakare var ingen annan än

Peter. En gardeskapten, åtföljd af en skrifvare, ledsagade

hafsguden under hans vandring genom gatorna och

upptecknade huru många dukater som gifvits samt gifvarnas

namn.

Till och med hans öfverlägsna arrangemangsförmåga var

ett arf från äldre tider. "Då man haft den minsta

framgång", anmärkte år 1700 den holländska residenten van

der Hulst, "gör man här en sådan affär däraf, som om man

omstörtat hela världen". Kanonsaluter, fyrverkerier, extra

befordringar inom officerskåren och utdelningar af belöningar

följde på hvarandra utan afbrott under den olyckligaste

perioden af kriget mot Sverige. Utan tvifvel gjorde man

detta i det lofvärda syftet att föra den allmänna meningen

bakom ljuset för att förjaga all misströstan och intala sig

själf mod. Men detta var fullständigt Sofias metod,

fullständigt i orientalisk stil. Den engelska envoyéen Whitworth

inbjöds år 1705 till tsarens bord, där han fick se en rysk

soldat, som enligt eget påstående stympats af svenskarna

och som hade med sig fyrtiofyra kamrater, som varit till-204

k. wali8zewsk1

f&ngatagna liksom han. Detta gaf Peter anledning att hålla

långa tal om sina motståndares barbari, hvilket vida

öfverträffade det som tillvitades hans folk. Aldrig hade en

svensk fånge behandlats så i Ryssland. De fyrtiofem

lemlästade skulle fördelas på olika regementen, på det att deras

kamrater skulle kunna se hvad de hade att vänta af en

trolös fiende. Alltsammans var emellertid förfeladt, ty

Whit-worth var öfvertygad om att man sökte narra honom1, så

mycket mer som han naturligtvis ej förstått ett ord af den

ryska soldatens berättelse. Men det hela var arrangeradt

i den äkta bysantinska skolans stil.

1 Depesch af den 2 maj 1705.FJÄRDE KAPITLET.

Privatlif.

I. Stugan i Petersburg. — Lotsens middag. — Katja. — Palats

och landtg&rdar. — Linden vid Strjelna. — Peterhof. —

Tsarkoje-Sielo. — Reval. — II. Huru en dag förflyter. — Uppstigandel —

Morgonarbete. — Vid bordet. — Familjemåltider och festmåltider. —

Katarinas kokkonst. — Hvad Peter ftter och dricker. — Hoflyx och

enkelhet i hvardagslag. — Mensjikovs karosser och tsarens kabriolett.

— Hans dr&kt. — Tarflighet och osnygghet — Kakerlackorna. — III.

Förströelser. — Hvarken jägare eller spelare. — Segling hans förnämsta

nöje. — Vinterseglats. — Hela Petersburg på hafvet — Djuren. —

Finette och Lisette. — En hynda spelar en politisk roll. — IV.

Säll-skapslifvet. — Ett möte med markgrevinnan af Baireuth. — I den

Tyska förstaden. — Sällskapsbröder. — Närmaste omgifning. —

Djensjtjikerna. — En gunstlings giftermål. — Fröken Matvjetjev.

I november 1703 seglade det första handelsfartyget,

en holländsk koff från Yriesland, lastad med salt och vin,

in i Nevas mynning. Kaptenen inbjöds till en bankett hos

Petersburgs guvernör, och han och hans män öfverhopades

med presenter. Men dessförinnan måste han besöka den

lots som fört honom in i hamnen. Han åt ock middag

med honom och hans hustru i en ringa stuga, sköljd af

flodens vågor, där han trakterades med en rysk nationalrätt

jämte några läckerheter från hans eget land; och som han

ej ville stå efter i artighet och frikostighet, framtog han

en fet ost och ett stycke lärft, som han skänkte åt frun

i huset, hvarpå han anhöll att få omfamna henne.206 K. WALI8ZEWsK1

"Låt honom hållas, Katja", sade lotsen, "lärftet är

godt, och du kan däraf göra dig sådana linnen som du

aldrig kunnat drömma om i din ungdom."

I samma stund hörde holländaren en dörr öppnas

bakom honom; han vände sig om och var nära att falla

baklänges af forvåning. En man stod i dörren; det var

tydligen en förnäm herre, ty han var guldsmidd och

öfver-sållad med ordnar, och han bugade sig ända till jorden

vid Katjas gemåls välkomsthälsning.

Jag misstänker, att denna historia ej är sann. I alla

händelser måste den tillhöra ett senare skede. År 1703

torde Katarina ännu ej hafva intagit en plats vid sin

blifvande makes härd. Men för öfrigt är historien ej

osannolik, ty den framställer Peter sådan han gick och stod i

sitt enskilda lif. Att lotsa holländska eller andra fartyg,

att bjuda kaptenerna till sitt bord och mystifiera dem genom

sin enkelhet ingick alltid i hans vanor. Kojan på

Neva-stranden kan man ännu se i Petersburg. Den hade

uppförts af holländska arbetare efter ett mönster som tsaren

sett i Zaandam på sin resa 1697. En stomme af groft

tillyxade trädstammar uppbär en låg takresning, där

tak-spån af kådigt trä fått ersätta de vackra röda holländska

teglen. Den består af en bottenvåning på två måttligt

stora rum, som skiljas åt genom en smal gång, samt ett

kök och en vind. Endast sju fönster finnas. Utvändigt

är den • målad i grönt och rödt enligt holländsk sed. På

takåsen och gaflarna äro krigiska emblem uppsatta,

nämligen en mörsare och brinnande bomber, allt af trä.

Inomhus äro väggarna beklädda med hvitt lärft, och

blomsterbuketter äro målade på dörr- och fönsterposter. Rummet

till höger tjänstgjorde som arbetsrum och

mottagningssalong, det till vänster som matsal och sängkammare.

Denna sistnämnda är nu inredd till ett kapell, och

andäktiga människor komma dit för att bedja och tända

vaxljus framfor en bild af Frälsaren, nedanför hvilken

Elisabet har inristat de första orden i Fader vår. En talrikpeter den 8t0ele

207

skara är alltid samlad därstädes. I rummet förvarar män

några minnen: trämöbler, som Peter förfärdigat och som

tyvärr år 1850 förskönats, nämligen ett skåp, två byråar,

ett bord, samt en pall, på hvilken tsaren brukade sitta

utanför dörren, då han ville hämta frisk luffc och se sin flagga

fladdra för vinden midt emot på Petropavloskaja Krjeposts

vallar. Vidare finnas i stugan några husgeråd och

verktyg, som han användt.

Ehuru denna knappast var aderton meter lång och

sex meter bred och föga rymlig eller präktigt inredd, var

hon dock kär för sin herre. Han saknade henne, då han

ansåg sig böra lämna den och slå sig ned i ett palats,

ehuru äfven detta var mycket anspråkslöst. Han tyckte

visserligen om att bygga städer, men han älskade ej

att bo i sådana. Därför skaffade han sig år 1708 ett

mera landtligt residens i den nya hufvudstadens föga

tilltalande omgifningar. Han kastade då först sina blickar

på en afsides liggande plats vid Strjelka, en liten

snabbflytande bäck. På kort tid byggde han sig en

bekvämare boning och deltog personligen i arbetet. Denna

bostad hade två salar och åtta sofrum, ty nu hade han

Katarina hos sig och barnen började komma. Nu finnes

ej ett spår af denna byggnad kvar. Men man ser strax

bredvid det ställe där denna stått en väldig lind, i

hvilkens grenar en vagga var upphängd. Man kunde stiga

upp i trädet medelst en trappa, och Peter brukade klättra

upp för att röka och dricka te ur holländska koppar,

medan en samovar sjöng sin sång. Denna hade han också

fört med sig från Holland, ty detta husgeråd, som blifvit

nationellt i Ryssland och sedan spridts öfver Europa

under sitt pittoreska ryska namn *), hade han hämtat från

detta land jämte allt annat. Den enda förändring man

vidtagit därmed i Ryssland är, att man i stället för sprit,

som brukades till bränsle i Holland, använder de billigare

l) Samovar betyder pÄ ryska: som kokar af sig själf.208

k. wali8zbw8ki

glödkolen. Majestätiska ekar, som stå i närheten af linden,

bära namnet tsarens skyddslingar (Pjetrovskije Pitomtsi)

och hafva planterats af honom själf. Han hade också ur

frön, som han insamlat i Harzbergen,uppdragit tallar, som

beskugga slottets omgifningar. Det fanns nämligen också

ett slott på detta landställe, hvilket kallades Strjelna. Då

Katarina blifvit kejsarinna, fick Peter lof att taga hänsyn

till hennes nya ställning och inkvartera ett hof därstädes.

Men då fattade han plötsligen afsmak för platsen, ty

det var för mycket folk och för bråkigt där. Han skänkte

det då åt sin dotter, storfurstinnan Anna, (1722) och

begaf sig själf till Peterhof. Men det kejserliga hofvet och

hofmännen följde honom tyvärr äfven dit. I Peterhof reste

sig i sin ordning ett palats, som blef allt präktigare och

präktigare med sin franska park och sina springbrunnar, hvilka

liknade dem i Versailles. Peter vägrade dock att själf bo där.

Han hade i närheten sitt holländska, hus, hvilket ännu i

dag bär dettà hamn. Detta är visserligen också mycket

enkelt, men det står dock vida öfver de första tarfliga

husen genom de flamländska prydnader som finnas där.

I sängkammaren, som är mycket liten, äro väggarna beklädda

med rutor af fint glaserade kakel. Golfvet är betäckt

med en blommig vaxduksmatta, och spiselkransen är smyckad

med de präktigaste alster af Delfts porslinsindustri. Från

sin säng kunde Peter se Kronslott och räkna sina

krigsfartyg. Med några steg kom han till en liten hamn,

hvarifrån hans slup genom en kanal förde honom ända

till Nevas mynning.

På grund af tsarens nomadiska vanor blefvo

landt-husen allt flera och flera. Det fanns ett sådant med sex

rum i Tsarskoje-Sielo, hvilket också var af trä och som han

stundom bebodde med Katarina. Enligt en tämligen osannolik

uppgift skulle denna plats, söm sedan blifvit så berömd,

hafva uppkallats efter en kvinna vid namn Sarri, till hvilken

Peter då och då gick för att dricka mjölk. Saarimqjs,

platsens finska namn, hvilket betyder uden öfre byna,peter den 8t0ele

209

torde gifva en säkrare etymologi. I Reval fanns också

en stuga af trä, innan det tunga och osmakliga palatset

uppfördes vid slutet af hans regering. Peter undvek så

mycket som möjligt detta. Stugan, som finnes kvar,

innehåller ett sofrum, ett badrum (banja), en matsal och

ett kök. I sofrummet finnes ännu en ganska trång

tvåmanssäng, med en slags estrad vid dess fot, där tre

djenaj-tjiker (ordonnanser) lågo för att vaka öfver härskarparets

sömn.

Peter var icke någon storsofvare. Vanligtvis var han

uppstigen klockan fem på morgonen, men en eller två

timmar tidigare, om brådskande göromål fordrade det eller

om han skulle hålla en hemlig rådplägning, snabbt afsända

en kurir eller gifva de sista instruktionerna till en

ambassadör, som skulle resa. Sedan han lämnat sängen,

promenerade han under en halftimme omkring i sitt rum, klädd

i en kort nattrock, som ej skylde hans bara ben, och med

en hvit bomullsmössa med gröna band på hufvudet. Utan

tvifvel funderade han då på hvad han under dagen skulle

företaga. Då han slutat härmed, inträdde hans sekreterare

Makarov för att uppläsa de dagliga rapporterna från

cheferna för de olika statsdepartementen. Därpå åt Peter

sin frukost, som ej kräfde lång tid, men som dock var

riklig, och begaf sig så ut till fots, om det var vackert

väder, eljest i en enkel enspänd kabriolett. Han gick till

flottans varf, besåg de fartyg som voro under byggnad

och hamnade slutligen alltid på Amiralitetet. Därpå drack

han ett glas brännvin och åt en kringla, som fick tjäna

som Zakuska, och arbetade ända till klockan ett, då

mid-Peter den Store. 14210

k. wali8zewsk1

dagen intogs. I det lilla palatset, som är omgifvet af

sommarträdgården i Petersburg, låg köket bredvid

matsalen, dit maten inskickades genom en lucka i väggen.

Peter tålde nämligen icke, att en talrik betjäning uppassade

vid bordet, och detta var äfven något han lärt sig i

Holland. När han intog sina måltider på tu man hand med

sin gemål, hvilket var det vanligaste, passades han upp

af en enda page, som utvalts bland de yngsta, och af

kejsarinnans pålitligaste kammarjungfru. Om några gäster

voro inbjudna, frambar köksmästaren Velten själf faten,

biträdd af en eller två djensjtjiker. Då desserten serverats

och sedan en butelj satts framför hvarje gäst, fick allt

tjänstfolk befallning att draga sig tillbaka.

Dessa middagar intogos utan alla ceremonier, och så

var alltid seden i tsarens hus. Galadagar dinerade man

hos Mensjikov, som då gaf präktiga måltider, där två

hundra rätter, tillagade af franska kockar, serverades på

präktiga serviser af guld och dyrbart porslin. Det stora

sommarpalatset har två matsalar, den ena i bottenvåningen,

den andra i första våningen, med två därtill hörande kök.

Peter gaf sig tid att år 1714 in i minsta detaljer

sysselsätta sig med inredningen af dessa kök. Han ville hafva

dem jämförelsevis rymliga med kakelbeklädnad på väggarna,

på det att, som han sade, chaziajka (frun i huset) utan

obehag skulle kunna hafva ett öga på spisen och, om hon

hade lust, tillreda rätter efter sin smak. Utan att vara

en kokerska af allra första rang, — hon säges i forna

dagar snarare haft att syssla med tvätten — hade dock

Katarina vissa kulinariska talanger.

Peter var en storätare. I oktober 1712 superade han

i Berlin hos kronprinsen efter att förut hafva ätit hos sin

kansler Golovkin, och på båda ställena åt han med god

aptit. Konungens af Polen minister Manteuffel, som talar

om sistnämnda måltid, berömmer tsaren, "som öfverträffade

sig själf", ty "han hade inga uppstötningar eller andra

naturljud, ej heller petade han sig i tänderna; åtminstonepeter den 8t0ele

211

hvarken såg eller hörde jag det. Och då han skalle leda

drottningen vid handen, tog han till och med på sig en

handske, som för resten var ganska smutsig.u

Tsaren medförde alltid sitt eget kuvert, som bestod af

en träsked med elfenbensbeslag samt järn knif och

järngaffel med gröna benskaft. Han älskade sitt lands enkla

rätter, sjtji och kasja och groft bröd. Han åt aldrig

sötsaker eller fisk, ty hans måge tålde ej vid sådan föda.

På stora fastedagar förtärde han frukt och mjölrätter.

Under de tre sista åren af sitt lif afhöll han sig på sina

läkares inrådan tidtals från vin eller åtminstone från vin

till öfvermått. Däraf har det rykte för nykterhet uppstått,

som utspridts af några resande, hvilken kommit till Ryssland

vid denna tid, bland andra Lang, som följde med tsaren

på fälttåget mot Persien. Han drack då Jcislije-sjtji (syrlig

kvass) med kryddor, men kunde ej motstå frestelsen att

tillsätta några glas brännvin. Dessa perioder af

återhållsamhet räckte för resten ej länge. Han återvände snart

till sina gamla vanor och undvek endast att blanda

tillsamman olika slag af spritvaror, utan höll sig till vin från

Médoc och Cahors. På sista tiden drack han ermitagevin,

på inrådan af en skotsk läkare, som skötte honom då han

hade diarré.

Stallafdelningen var obetydlig. I palatsets vagnbod

funnos endast två fyrsitsiga karossser för kejsarinnans

räkning och kabrioletten, som kejsaren använde och

hvarom jag redan talat. Kabrioletten var rödmålad och mycket

låg. Om vintern användes i stället en liten släde. Peter

steg aldrig upp i en kaross, utom då han skulle ledsaga

en framstående gäst, och då begagnade han alltid Mensjikovs

vagnar, hvilka voro präktiga. Till och med när

gunstlingen for ut ensam, färdades han i en förgylld vagn i

solfjädersform, som drogs af sex hästar med munderingar

af karmosinröd sammet med guld och silfverbeslag. Hans

vapen med furstlig krona öfver var måladt på

vagnsdörrarna. Löpare och lakejer i präktiga livréer gingo före,212

k. wal18zewski

och sammetsklädda, guldsmidda pager och musikanter kommo

efter vagnen; sex kammarherrar höllo sig vid

vagnsdörrarna, och tåget slöts med en piket dragoner.

Peter afhöll sig från all sådan lyx. Hans vanliga

dräkt, då han ej bar uniform, liknade nästan en bondes.

Den bestod om sommaren af en kaftan af mörkt, groft

kläde från Serdjukovs fabrik, som han intresserade sig för,

en sidenväst, ullstrumpor, hvilka, som bekant, vanligen voro

stoppade, grofva skor med tjocka bottnar, höga klackar

och stål- eller mässingsspännen; på hufvudet bar han en

trekantig filthatt eller en sammetsmössa. Om vintern

begagnade han en lammskinnsmössa, bottmoller af hjortskinn

med håret utåt; kaftanen pälsfodrades med sobel framtill

och gråverk i ryggen och ärmarna. Hans uniform, som

han endast bar i fält, var preobrasjenska gardets

öfversteuni-form. Den bestod af en grön frack af temligen groft

holländskt kläde, med sidenfoder af samma färg (som nu

för tiden förefaller nästan blå); den var kantad med en

smal guldgalon och hade stora mässingsknappar. Västen

var af groft dofhjortsskinn. Hatten var utan galoner,

värjan hade ett. oförgylldt mässingsfäste och svart skida;

kragen var af enkelt svart läder. Peter tyckte dock om

fint hvitt linne från Holland, och i detta afseende allena

dagtingade han med sina principer om enkelhet. Då

Katarina lade fram för honom den präktiga kröningsdräkt

hvarom jag redan talat, vredgades han och grep häftigt

tag i det silfverbroderade tyget och skakade det, så att

några paljetter föllo på golfvet.

"Där ser du, Katarina", sade han då, "detta kommer

att sopas bort, och det motsvarar nästan en af mina

gre-nadierers sold."

Holland lyckades ej ingifva honom sin traditionella

smak för snygghet och ordning i hemmet. I Berlin lät

drottningen år 1718 flytta bort alla möbler från det hus

— Monbijou — där han skulle bo, och detta var

ingalunda ett onödigt försiktighetsmått. Man fick nästan byggapeter den store

213

om huset då han rest. "Jerusalems förstöring rådde där",

sade markgrefvinnan af Baireuth. I ett afseende hade

han dock en instinktmessig motvilja for osnygghet. Han

hyste afsky, för vissa parasiter, som kommit från Orienten

och som då, liksom nu, förekommo i alltför stor mängd i

de moskovitiska bostäderna. Åsynen af en kackerlacka

kom honom nästan att svimma. En officer, hos hvilken

han bjudit sig själf till middag, visade honom en sådan,

som han spikat fast på en i ögonen fallande plats på

väggen. Han trodde sig därigenom kunna ställa sig in

hos tsaren. Peter reste sig från bordet, öfverföll den

olyckliga officeren med hugg och slag af sin dubina och

skyndade på dörren.

Hans nöjen voro, liksom hans smakriktning i

allmänhet föga förfinade. Han tyckte ej om jakt i olikhet med

sina förfäder, som voro väldiga björn- och vargjägare och

älskade falkjakt med passion. Hans praktiska sinne kunde

ej fördraga denna bild af kriget. Han tyckte endast om

det verkliga kriget eller snarare fogade sig endast i detta,

för så vidt det medförde någon verklig fördel. En gång

i början af hans regering fick man honom med på en

jakt med vindthund, men endast på det villkoret att inga

pikörer eller annan jaktbetjäning skulle vara närvarande.

Han blef åtlydd och han spelade då sina vänner ett elakt

spratt för att visa dem, att deras nöje endast var

konventionellt. Som pikörerna ej voro med, kommo hundarna

i uppror, störtade sig in mellan hästarnas ben och drogo

så våldsamt i sina koppel att de ryckte ryttarna ur sadeln.

Inom ett ögonblick låg halfva jaktsällskapet på marken,

in,214

k. wali8zewsk1

och. jakten slöts under allmän förvirring, Peter föreslog

att börja på nytt dagen därpå, men jägarna, som lockats i

fallan, sade nej därtill, då de till största delen voro

mycket illa tilltygade och nödgades intaga sängen.

Han afskydde kortspel, ett nöje för bedragare. I

arméen och flottan var det vid strängt straff förbjudet att

förlora mer än en rubel på en afton. För att roa

främmande sjömän spelade han dock stundom ett parti holländsk

gravids. Han spelade gärna och väl schack. Han rökte

och snusade. I Koppenbrügge bytte han år 1697

snusdosa med kurfurstinnan af Brandenburg. Hans förnämsta

nöje var att vistas på sjön. Då Neva redan till tre

fjärdedelar var isbelagd vid Petersburg, envisades han dock att

segla därstädes i första bästa båt, äfven om det blott fanns

hundra kvadratfot öppet vatten. Ofta lät han midt i

vintern upptaga en smal ränna i isen för att kunna ägna

sig åt sitt älsklingsnöje. Då han år 1706 kom till sin

hufvudstad och fann gatorna öfversvämmade och två fots

vatten i de rum han själf skulle bebo, klappade han i

händerna af förtjusning som ett barn. Han kände sig

endast riktigt hemmastadd på ett fartyg, af hvad slag det

vara månde. För att han skulle sofva i land, när en

hamn fanns i närheten, fordrades, att han var allvarligt

sjuk. Han påstod till och med, att han kunde sköta sig

bättre ute på hafvet och, då han i Riga år 1723 fick ett

häftigt frossanfall, gick han först i land, men lät snart

bära sin säng ombord på en fregatt, där han tillfrisknade.

Han ansåg, att han blifvit botad genom denna åtgärd.

Mot slutet af sitt lif plägade han till och med sofva middag

i en båt, om det fanns någon sådan i närheten, hvilket

vanligen var fallet, hvar hän än befann sig.

Alla Petersburgs invånare voro liksom han och på

hans föranstaltande försedda med farkoster. De högsta

ämbetsmännen hade jakter med två slupar med tolf eller

fjorton åror. De andra hade mindre båtar allt efter sin tjin.

Han skref ett egenhändigt reglemente rörande bruket af dessapeter den store

215

fartyg. På bestämda dagar skulle, sedan kejsarflaggan

hissats i stadens olika delar, hela flottiljen samlas i

närheten af fästningen. De som ej infunno sig, ådömdes

stränga böter. Sedan en kanonsalva aflossats, begaf man

sig i väg med amiral Apraxin i spetsen på sin med hvita

och röda vimplar prydda jakt. Därpå följde tsarens slup

med Peter i hvit sjömansdräkt vid styret. Katarina

ledsagade honom vanligen. JTågra af båtarna voro rikt smyckade

och hade musikanter ombord. Man for till Strjelna,

Peter-hof eller Oranienbaum, där en festmåltid väntade de i

utfärden deltagande.

Peter var, liksom Katarina II, en stor djurvän,

särskildt hundvän. Ar 1708 underkastades en stackars

landt-präst, vid namn Kozlovskij tortyr i Freobrasjenski Frikaz,

emedan han haft opassande yttranden om tsaren. Vittnen

hade hört honom säga, att han sett härskaren i Moskva

kyssa en hynda. Detta var öfverensstämmande med

sanningen. Den olycklige popen hade haft den oturen att

gå förbi på en gata i samma ögonblick som tsarens

favorit-hynda Finette hoppade upp i hans vagn och utan att

hindras gned sin nos mot hans mustascher. Finette, som

några samtida kalla Lisette, förmodligen på grund af

förväxling med ett sto, som stod högt i gunst, hade till

rival en stor dansk dogg, som står uppstoppad i

vinterpalatsets galleri bland öfriga med pietet bevarade föremål

från Peters tid. Stoet, som var en gåfva af schahen af

Persien, var småväxt, men hade muskler af stål. Det

finnes nu på samma ställe. Peter red det vid Poltava.

Finette anses vid ett tillfälle hafva spelat en viss politisk

roll. Som det vid dödsstraff var förbjudet att lämna

böneskrifter till tsaren, hade vännerna till en f. d. ämbetsman,

som för försnillningar dömts att piskas med knuten, hittat

på att vid det älskliga djurets halsband fästa en sinnrikt

sammansatt vädjan till härskarens mildhet. Då listen

kröntes med framgång, följde andra exemplet, men Peter betog

efberhärmarna snart lusten att fortsätta.216

k. wali8zewsk1

IV.

Den stora mannen roade sig ofta i ganska dåligt

sällskap. Det är sannt, att han hade föga vana att

uppträda i finare kretsar. Markgrefvinnan af Baireuth var

visserligen en otäck skvallerkäring och det adertonde

århundradets elakaste tunga, men det bör dock finnas en

viss grad af sanning i den ganska lustiga skildring hon

gör af sitt möte med tsaren under dennes vistelse i Berlin

1718. Peter hade träffat henne fem år förut och, då han

nu igenkände henne, tog han henne i famn och skafde

skinnet af hennes ansikte med sina våldsamma kyssar.

Hon stretade emot och slog honom i ansiktet, men han

släppte ej tag. Då hon beklagade sig, sade man åt henne,

att hon skulle taga saken kallt, hvilket hon också gjorde.

Hon hämnades dock genom att tala illa om den brutala

turstens gemål och hennes följe: "Hon hade med sig fyra

hundra så kallade damer. Det var till största delen tyska

pigor, som tjänstgjorde som hofdamer, kammarjungfrur,

köksor och tvätterskor. Nästan alla dessa varelser buro

hvar sitt praktfullt klädda barn på armen, och då man

frågade dem, om det var deras, svarade de under nigningar

på ryskt manér: "Tsaren har gjort mig den äran att gifva

mig detta barn7."

Ehuru temligen förfinade i jämförelse med

förhållandena i det gamla Moskva, öfverensstämde de vanor, som

Peter förvärfvat sig i den Tyska förstadens umgängeskretsar,

föga med de västra hofvens och eleganta kretsarnas

sällskapston. För öfrigt öfvergaf han aldrig sitt gamla

umgänge. När han i januari 1723 befann sig i Moskva,

tillbragte han sina aftnar hos sin gamla väninna, postmästaren

Fadenbrechts hustru, hos hvilken han intog sina måltider,peter den store

217

hvilka han själf medfört, eller också hos doktor Bidlau,

apotekaren Q-regorij, samt köpmännen Tamsen, Konan och

Mayer, för att ej glömma fröken Ammon, som nyss inträdt

sitt sextonde år och hos hvilken det dansades till klockan

fem på morgnarna. Detta var dock ett jämförelsevis

ut-valdt sällskap.

Då Peter påskdagen den 24 mars 1706 skref till

Mensjikov, lät han brefvet undertecknas af de vänner,

som han samlat omkring sig på denna högtidsdag, och i

denna intima krets fanns en simpel soldat, två dgensjiytker

och slutligen en bonde, som, ej kunde skrifva, utan satte

ett kors i stället för namnteckning och lät tillfoga, "att

han fått tillåtelse att berusa sig under tre dagar."

I grund och botten hade Peter små fordringar på

personlig uppassning. Nartov berättar om ett slags skåp,

som tsaren uppfunnit, i hvilka han kunde låsa in sina

ordonnanser jämte deras sängar, då de i trots af upprepade

befallningar och hotelser envisades att hålla sig ute om

nätterna. Han hade nycklarna under sin hufvudgärd och

steg efter midnatt upp för att i Nartovs sällskap

inspektera dessa sofceller. En natt fann han dem alla tomma.

Han häpnade och greps af en förskräcklig vrede. "Ha de

skurkarna då vingar!" utropade han. "I morgon skola de

allt få smaka på min dubina.u Då de brottsliga på

morgonen infunno sig hos honom, nöjde han sig emellertid

med att lofva dem ett bättre bevakadt och mindre bekvämt

fängelse, om förseelsen upprepades.

Hans betjäning bestod af sex djensjtjiker, bland hvilka

befunno sig en Tatisjtjev, en Orlov, en Buturlin och en

Suvarov, vidare af två kurirer, en kammartjänare, Polubojarov,

en sekreterare, Makarov, och två biträdande sekreterare,

Tjerkassov och Pamjatin. Nartov hörde också dit i

egenskap af tsarens biträde, då denne svarfvade i elfenben och

trä, något som han ofta gjorde flera timmar om dagen.

Alla dessa personer utgjorde ett undantag från den

allmänna regeln, att alla som kommo i någon beröring med218

k. wal18zewski

Peter på en gång afskydde och fruktade honom. Liksom

Katarina II afgudades Peter den store af sina närmaste

tjänare.

Annorlunda behandlade han sina öfriga medhjälpare,

hvilka vanligen också voro hans gunstlingar, men med

undantag af Mensjikov ej länge förblefvo det. Hvad dem

angår, så ledde oföränderligen perioder af öfverseende,

till och med af den ytterligaste svaghet, till plötsliga

omkastningar i lynnet och det fruktansvärdaste fall. Så

länge det gick bra, behandlades de fullständigt som

bortskämda barn. Peter vårdade sig om deras hälsa och

välbefinnande med en outtröttlig omsorg. Han åtog sig till

och med att gifta bort dem. Då vid den olyckliga Alexejs

katastrof en af sbirrerna vid namn Alexander Rumjantsov,

hvilket haft tsarevitjs tillfångatagande om hand, kommit i

gunst, erbjöd en bojar honom sin dotter till akta jämte

en ganska stor hemgift. Rumjantsov, som var son till en

obetydlig adelsman i guvernementet Kostroma, var fattig.

"Har du sett flickan?" frågade Peter honom.

"Nej, men det sägs, att hon ej skall vara dum.u

"Det är alltid något, men jag vill först se henne."

Peter begaf sig samma afton på en tillställning, där

den unga flickan var närvarande, lät utpeka henne för sig,

så fort han kom in, ryckte på axlarna och sade för sig

själf, men helt högt: "Nitjemu wje bivatu (ingenting att

göra). Därpå svängde han om på klacken och gick sin

väg. Då han dagen därpå träffade Rumjantsov, upprepade

han: "Nitjemu nje bivat.u Därpå tillade han: "Jag skall

skaffa dig något annat, och det ej senare än i afton. Infinn

dig hos mig klockan fem." Rumjantsov kom på slaget

och uppmanades af tsaren att taga plats i hans kabriolett.

Han blef ej litet förvånad, då han såg vagnen stanna

framför grefve Matvjejevs boning. Denne tillhörde en af

rikets ädlaste och rikaste familjer. Peter hälsade förtroligt

på grefven, omfamnade honom och sade därpå tvärt:

"Du har en giftasvuxen dotter. Här är hennes man!"peter den store

219

Utan vidare omständigheter blef fröken Matvjejev fru

Rumjantsov. Om man får tro vissa rykten, hade hon

redan vid nitton års ålder varit tsarens älskarinna, och en

flyktig älskarinna till på köpet. Som Peter kort förut

öf-verraskat henne, hade han valt detta medel för att fa en

väktare öfver hennes något vacklande dygd, sedan han

förut egenhändigt gifvit henne en grrnldlig afbasning.

ANDRA BOKEN
Omgifningen

FÖRSTA KAPITLET.

Medhjälpare, vänner och gunstlingar.

I. Aristokratien och folket — Djejatjelernas skola. — De

för-nämsta gunstlingarna. — Romodanovskij. — Fursten. — Cæsaren. —

Statspolisens byr&er. — Röda torget i Moskva. — Det gamla

Ryssland. — En björn som hofmästare. — Redbarhet, energi och grymhet*

— Orientalisk smidighet — Sjeremetiev. — En fattig kapten och en

vacker soldat. — Mensjikov. — Sockerbagarpojken. — Tsarens goda

vfln. — Alexasjka blir furste. — Titlar och ämbeten i mängd. —

Allsmäktighet — Makten missbrukas. — Stölder försvaras. — Peters

öfverseende tager slut — Half onftd. — II. Andra rangens

medarbetare. — Golovin. — Amiral utan att vara sjöman och

utrikesminister utan att vara diplomat — Ryska och utländska sjömän. —

Apraxin och Cruys. — Politici och polisspioner. — Golovkin. —

Tolstoj. — Den förnäma ryska diplomaten af modern typ: Boris

Kura-kin. — De förnämsta djejatjelerna. — Neplujev och Tatisjtjev. —

Tsarens biktfader Nadasjinskij. — En täflan med abbé Dubois*

sekreterare. — III. Andra rangens »m&ngfrestare». — Jagusjinskij,

Sja-firov. — De polska judarna. — Vjesselevskierna. — En ny institution:

pribilsj tji kerna. — Kurbatov, Soloviev. — Rysslands förnämsta

ekonomiska snille: Possosjkov. — Demidovernas lycka. — Lomonossov.

— IV. Utländska medhjälpare. — De hafva ofta allt arbete, men

förblifva obemärkta. — Sjeremetiev och Ogilvy. — Vinnius. — James

Bruce. — Ostermann. — Den portugisiske juden Devier. — En

upppiskad polismästare. — Slutet pA de lysande lefnadsloppen. — Det

slutliga fallet. — Fransmännen. — De Vill-ebois. — Engelsmännen. —

Perry, Fergusson. — Negern; en stamfader till Pusjkin: Abraham

Hannibal. — V. Allmän öfversikt. — Komparser. — Den stora

reformatorn kan ej uppfatta andra stora män. — Peter och Leibnitz.

— Den stora tyskens roll efter döden.224

k. wali8zewsk1

"Vår tsar är nästan ensam, själf tionde, att draga

uppåt; milliontals individer draga nedåt". Då Possosjkovpå

detta sätt i sitt bildspråk skildrar Peters isolering och de

svårigheter han hade för att genomdrifva sina reformer,

öfverdrifver han nog något. Att den stora reformatorn

kom till makten utgjorde i och för sig en seger för ett

parti. Hans första revolutionära försök hade likaså

inspirerats af hans omgifning, och han hade säkerligen senare

varit oförmögen att på tjugu år utföra flera århundradens

arbete utan bistånd af intelligent och energiskt arbete. Den

mark på hvilken härskaren stampade med foten visade

sig tvärtom rik på förmågor, som visserligen voro

okultiverade, men kraftfulla. Efter arbetarna från den första tiden,

Lefort och Narisjkinerna, kommo andra från in- och utlandet,

som visserligen ej voro stora härförare eller djupsinniga

politici, men handlingskraftiga män liksom han. Liksom

han voro de föga eller ytligt bildade, men dock i de mest

olikartade riktningar rika på initiativ och mäktiga

kraftiga ansträngningar. Då han ej längre hade tillgång på

sådana män inom den gamla aristokratiens led, och detta

inträffade snart, ty denna blef orolig öfver hans djärfva

åtgärder, förlamades af hans kärfva sätt, kunde ej följa

honom på hans svindlande färd och drog sig därför

tillbaka, — då steg han längre ned, ända till de lägsta

folklagren, och fann där Demidov och Jagusjinskij, som ersättning

för en Matvjejev eller en Trubetskoj. En ny skola bildades

då omkring honom af statsmän med en egendomlig prägel,

urtypen för djejatjelerna (mångfrestarna) under en senare

tid, hvilka voro efter hvart annat soldater, diplomater eller

statsekonomer utan någon bestämd specialitet, dilettanter

utan fördomar eller betänkligheter, utan fruktan, om ej utan

tadel, hvilka gingo rakt fram utan att se sig tillbaka ochpeter den store 225

voro beredda att åtaga sig hvad som helst. De voro sådana

som Peter ville hafva dem och sådana de borde vara för

att kunna uträtta hvad de skulle. Han fordrade ej, att

de skulle vara dygdemönster, och däri gjorde han rätt. Ar

1722 skref Campredon till kardinal Dubois: "Jag har äran

påpeka för ers eminens, att om jag ej jämte min fullmakt

erhåller penningar till fördelning bland de ryska ministrarna,

det ej är att hoppas, att vi skola lyckas, huru fördelaktig

tsaren än må betrakta en allians med Frankrike, ty om ej

ministrarna anse den lända till deras personliga fördel, skola

deras hemliga intriger och fiendskap omintetgöra de för deras

herre gagneligaste och ärofullaste underhandlingar. Jag har

dagligen bevis på denna sanning.u 1) Dessa ministrar voro

Bruce och Ostermann, men dessa bevis, hvarom den franska

ministern talar, hindrade ej, att de föregående år i Nystad

öfverträffade Peter själf vid försvaret af hans intressen och

genomdrefvo fredsvillkor, som han ej vågat hoppas på.

Bland sina samtida stodo trenne män framom alla andra;

det var Romodanovskij, Sjeremetiev och Mensjikov. De

två förstnämnda åtnjöto ensamma en företrädesrätt, som

till och med förvägrades Katarina, nämligen att när som

helst hafva tillträde till monarken utan föregående anmälan.

Då Peter afskedade dem, följde han dem ända till dörren.

Bland de furstliga familjer som härstamma från Rjurik

fanns det ingen, som under det adertonde århundradets första

år kunde jämföras med Romodanovskiernas i anseende

och samhällsställning. Vnder det föregående århundradet

räknades den ännu till andra rangens familjer och sattes

efter familjerna Tjerkaskij, Trubetzkoj, Galitsin, Repnin,

TJrussov, Sjeremetiev och Saltikov och ansågs jämbördig

med familjerna Kurakin, Dolgorukij, Volkonskij och

Loba-nov. Den var en yngre ättelägg af en yngre gren af

nord-mannahöfdingens stora släkt, nämligen furstarnas af

Staro-dubs gren, och hade under femtonde århundradet fått sitt

namn af godset Romodanov i guvernementet Vladimir. Den

lyÖën M juli 1722.

Peter den Store. 15226

k. wal18zewskI

hade trängt fram i första ledet genom att ett ämbete, som

föröfrigt ej bidrog att öka dess ära, så att säga gick i

arf inom den. Då tsar Alexej skapat ett polisdepartement

i Preobrasjenskoje med underjordiska fängelsehålor och

tortyrkammare, anförtroddes ledningen af detta åt furst Georg

(eller Jurij) Ivanovitj Romodanovskij. Hans son innehade

samma ämbete och lämnade det i arf åt sin son.

Denne son till Georg Ivanovitj värj fursten-cæsaren,

hvarom vi redan talat. Det var år 1694, tyckes det, och

som belöning för hans seger öfver den falska konungen

af Polen, hvilkens roll utfördes af Buturlin, som Peter

kom på den idéen att gifva honom denna titel. Det var

endast ett skämt, men vi veta huru skämt och allvar voro

sammanblandade i tsarens påhitt. Det är svårare att

förstå huru en man, sådan som furst Feodor Jurjevitj tyckes

hafva varit, under hela sitt lif kunde låna sig* åt detta

gyckelspel. Han var hvarken narraktig, skämtsam eller

beskedlig. Det är möjligt, att han med barbarens naivitet

ej uppfattade det förolämpande och förödmjukande som

dock framträdde så tydligt i gycklet med hans majestät•

För Peter fick han tjäna som en sista eftergift åt ett

system, som redan var dömdt. Det var därför som

reformatorn hade fördrag med hans mustascher och hans

tatariska eller polska dräkt. Men samtidigt med att Peter

uppreste denna afgudabild som ett försoningsoffer åt den

gångna tiden, skymfade och hånade han i och med den

både det förflutna, som han hatad£, och alla föreställningar

och minnen, som stodo i samband med detta och som voro

sårande för honom, såsom Moskvas gamla Kreml, den

halft asiatiska pompen och ståten, som tsarerna, den stora

kanens forna vasaller, utvecklade och hvaraf han lidit i

sin ungdom, samt Wiens gamla Burg och de romerska

kejsarnas majestät, hvars tryckande tyngd han äfven känt

vid sitt första uppträdande på världsscenen. Det var allt

detta han ville förlöjliga och krossa.

Den person som han utvalt att spela denna tvetydigapeter den store

227

roll var ej utan förtjänst. Genom sin ställning

åtminstone skenbart oåtkomlig, var han faktiskt höjd öfver alla

misstankar. Han var redbar, ärlig och oblidkelig, med ett

hjärta af sten och en hand af järn. Midt under alla

intriger, all låghet och snikenhet, som härskade i

monarkens omgifning, stod han rak, högdragen och ren. Då

ett upplopp begynt i Moskva, stäfjade han det genom en

åtgärd efter egen metod. Två hundra af upprorsmännen

fasttogos i massan och upphängdes vid refbenen medelst

järnkrokar ute på den gamla hufvudstadens Röda torg, som

med rätta bar detta namn. Han hade fängelsehålor och

tortyrredskap till och med i sitt eget hus, och då Peter,

som för tillfället befann sig i Holland, en gång förebrådde

honom, att han i rusigt tillstånd missbrukat sin

fruktansvärda makt, svarade han skarpt: "Dem, som förnöta tiden

i främmande land, tillkommer det att besöka Ivasjka. Vi

hafva annat att göra än kolka i oss vin; vi tvätta oss

dagligen i blod."

En viss smidighet var dock icke alldeles främmande

för hans karakter; därtill stod han för nära Orienten. Det

hände stundom, att han i smyg motarbetade tsaren,

stundom till och med öppet ställde sig i opposition mot honom,

och af ett bref från år 1713 till amiral Apraxin framgår,

att den härsklystna despoten ej tycktes veta, huru han

skulle reda sig med "den fördömda karlen, som blott handlar

efter sin egen smak". Romodanovskij tycktes taga sin

konungamakt på allvar och ej tillåta något skämt i detta

afseende. Då Sjeremetiev meddelade honom underrättelsen

om segern vid Poltava, kallade han honom Sire och ers

majestät. Man fick ej inträda på gården till hans palats

annat än till fots och med obetäckt hufvud. Peter själf

lät sin kabriolett stanna utanför hans port. Man bugade

sig ända till jorden, då man tilltalade honom. Han

utvecklade en asiatisk monarks lyx, och hans personliga

nycker voro i stil därmed. Då han var på jakt, bestod

hans svit af fem hundra personer, och alla, som besökte228

k. wali8zbw8ki

honom, af hvad rang de än voro, måste tömma ett väldigt

glas groft brännvin med peppar, som en tam björn

brummande räckte dem. Om någon gjorde min af att neka,

släppte björnen brickan och grep tag i den främmande.

Men å andra sidan glömde ej samma man, att

uppkomlingen Mensjikov tyckte mycket om fisk, och skickade

honom de vackraste exemplaren från sin fiskdam, och på

samma gång fa-t med vin och mjöd till djensjtjiken

Pos-pjelov, som var en stor drinkare och tsarens synnerliga

gunstling.

Sjeremetiev var, också han, på sitt sätt en representant

för det förflutna. Vid Narva törlorade han besinningen

som alla andra; vid Poltava gjorde han modigt sin plikt

som alla andra. I sitt testamente, skrifvet år 1718,

ant-vardade han sin syndiga sjal i tsarens händer, och detta

sista drag målar honom hel och hållen. Han var enfaldig,

menlös och okunnig.

Men han var en utmärkt soldat; alltid den första i

elden, bibehöll han sitt orubbliga lugn i kulregnet och var

dyrkad af sitt folk. Om han på Moskvas gator fick sikte

på någon officer, som tjänat under honom, underlät han

aldrig att stiga ur sin kaross, som var lika grannt förgylld

som Mensjikovs, för att trycka sin gamla vapenbroders

hand. Han var uppriktig, frikostig och gästfri; han

underhöll en hel armé af tiggare och höll dagligen öppen

taffel för femtio personer. Han var ett af de sista

exemplaren af de gamla moskovitiska bojarernas typ, sedd

från dess mest sympatiska sida.

Alexander Danilovitj Mensjikov är också en typ, men

af helt annat slag. Han är i Ryssland den första i den

serie af berömda uppkomlingar, som uppstått genom

härskarens nyck. Det går en sägen, att han i sin ungdom varit

pastejbagarpojke. Enligt sitt furstediplom härstammade

han från en gammal litavisk familj. Det är ej omöjligt,

att båda uppgifterna äro sanna. Sonen till en liten

adelsman i trakten af Smolensk kan mycket väl hafva såltpeter den 8t0ele

229

pastejer på Moskvas gator. Hans far blef i alla händelser

ej mera än korpral i preobrasjenska regementet, och han

började själf som sergeant omkring år 1698. Det är

möjligt, att han samtidigt gick omkring och sålde piroger.

Till och med i de nya regementen som Peter bildade

fortfor det egendomliga bruket att idka köpenskap som

streltserna infört. Men redan nu ansågs den unga mannen

stå mycket högt i gunst hos tsaren, som gaf honom

smeknamnet Alexasjka och offentligen slösade på honom nästan

lidelsefulla ömhetsbetygelser. Läsaren torde erinra sig den

roll han enligt uppgifter, som visserligen sedermera bestridts,

spelade vid ett våldsamt uppträde hemma hos general Sjein,

då Peter måste återkallas till förnuft1). Enligt en annan

berättelse förvärfvade han tsarens gunst vid ett tillfälle, då

han uppträdde på ett sätt, som var af vida större gagn

och betydelse för tsaren. Då Peter var på väg till en

middag hos en bojar, hälsade pirogfÖrsäljaren på honom.

Hans utseende behagade tsaren, och denne tog honom med

sig. Under måltiden fick han stå bakom Peters stol. Då

denne sträckte fram handen för att taga för sig af en af

rätterna, hejdades han af en rörelse af pastejbagaren och

några tyst uttalade ord. Några timmar förut hade

pirosjni-ken varit inne i bojarens kök och kommit underfund med

att man blandat gift i maten. Man lät en hund genast

äta af rätten och fick på det sättet misstankarna om ett

attentat bekräftade, hvarefter bojaren och hans

medbrotts-lingar häktades, och Mensjikov hade därmed begynt sin

lysande bana.

Han var född 1673, året före Peter; han var

stor och välväxt, hade ett behagligt utseende och skilde

sig från sin herre och de flesta samtida ryssar genom den

omsorg med hvilken han vinnlade sig om renlighet och

yttre elegans. Den representativa roll som han senare kom

att spela berodde i viss mån på detta. Han hade dock ej

f) Se sid. 133230

k. wali8zewsk1

fått någon uppfostran. Han lärde sig aldrig att läsa och

skrifva och kunde endast teckna sitt namn. Om man får

tro Katarina II, som bör hafva haft reda därpå, lyckades

han aldrig få "en klar föreställning om hvad det vara

månde" }). Men i likhet med Peter, ehuru, i betydligt

ringare grad, fick han en ytlig uppfattning om allt möjligt,

däri inbegripet den fina världens seder. Han var den

snillrika tsarens skugga. Han följde honom till Azov och

och delade hans tält med honom. Han ledsagade honom

i utlandet och deltog i hans studier. Han var med om

att krossa streltserna och skröt öfver att han med egen hand

afslagit tjugu rebellers hufvuden. Sedan Peter afklippt

hans eget skägg, tjänstgjorde han som perukmakare åt det

moskovitiska kommunalrådets medlemmar och förde dem

efter väl förrättadt arbete till tsaren, till tecken på att

han i framtiden ville befrämja de stora reformerna. Från

år 1700 tyckes han hafva varit en slags majordomus i

härskarens hus och intagit en alldeles särskild plats i hans

ynnest. Då Peter skref till honom, kallade han honom

min Herzensltind (mitt hj ärtebarn), min bester Frint (min

bästa vän), till och med min Brudar, hvilka namn han

aldrig gaf åt någon annan. Gunstlingens svar äro lika

förtroliga, och, karakteristiskt nog, fogar han aldrig en

höfiighetsformel till sitt namn, medan själfva Sjeremetierv

undertecknar Najposljednjejsjij rab tvqj (den sista af

slafvar).

Gunstlingen hade till älskarinnor två systrar Arsseniev,

Darja och Barbara, hofdamer hos tsarevnan Natalia, Peters

älsklingssyster. Han skref bref till båda gemensamt, utan

att dessa visade någon svartsjuka. Han gifte sig slutligen

med den äldsta, till hvilken Peter tyckes stått i någon

slags hemlighetsfull förbindelse, och det var på sin höga

väns uppmaning som Mensjikov förde Darja till altaret.

År 1703 utnämndes de båda vännerna på samma

») Bref från Grimm den 20 januari 1776.peter den store

231

dag till Sankt-Andreasriddare, "ehuru ovärdiga", såsom

Peter försäkrar i ett bref till Apraxin. Därpå böljade

gunst-lingskapets glänsande sagospel för Mensjikov. Ar 1706

blef han romersk riksfurste, följande år, efter segern vid

Kalisz (den 18 oktober 1706) öfver den svenska generalen

Marderfelt, fick han rang som rysk suverän furste

(vladje-tjelnij russkij Knjaz) med titel af hertig af Isjora och med

hela Ingermanland som ärftligt apanage. Han var äfven

grefve af Dubrovna, Grorki och Potjep, ärftlig herre till

Oranienbaum och Baturin, generalissimus, medlem af

riksrådet, marskalk, president i krigskollegiet, amiral af den

röda vimpeln, generalguvernör i Petersburg, öfverstlöjtnant

vid preobrasjenska regementet, öfverstelöjtnant vid de tre

lifgardena, kapten vid bombardörkompaniet, riddare af

Sankt-Andreas", Sankt-Alexander-Nevskijs-, Elefanter-, Hvita

örns- samt Svarta örns-ordnarna . . .

Han var ännu icke nöjd. Ar 1711 låg han i

underhandling med änkehertiginnan af Kurland om att inköpa

hennes titel och hertigdöme; han trodde sig följande år

nära att lyckas och lät landets ämbetsmän aflägga trohetsed

till sig1). Han nödgades att till längre fram skjuta upp

med att definitivt taga landet i besittning för att ej stöta

sig med Polen, men uppgaf ej tanken därpå och hämnades

på de polska herrarne genom att tvinga dem att till ringa

pris afstå väldiga landområden till honom. På detta sätt

förskaffade han sig jämte sin lysande ställning en oerhörd

förmögenhet. I Ukrajna inköpte han af Mazeppa hela

distriktet Potjep och lade beslag på gods som tillhörde

kosackofficerare. Om en stång med hans vapen upprestes

i en by, betecknade detta, utan vidare hans äganderätt till

platsen; om så behöfdes, uppsatte han en galge bredvid.

Han inlät sig äfven på spekulationer, som på grund af

hans nästan absoluta makt måste blifva inbringande.

Tillsammans med Tolstoj och juden Sjafirov anlade han

fabriker, som han efter eget godtfinnande gaf privilegier.

1) Depesch från van Bie till Generalstaterna, den 26 april 1712.282

k.. wali6zew8ki

Då och då ångrade tsaren, att han lämnat en alltför

obegränsad makt i hans händer, och vidtog då åtgärder

att stäfja hans öfvergrepp. Frånsedt detta var hans

diktatur mer oinskränkt än Peters, • så till vida som

gunstlingen icke kände sig bunden af några högre hänsyn. Om

man får tro den kejserliga residenten Pleyers uppgifter,

hände det ej säilan, att han kontramanderade tsarens

befallningar. I dennes närvaro misshandlade han tsarevitj,

ryckte honom i håret och slog honom till marken. Tsarens

barn bugade sig i stoftet för honom.

Hurudan var då mannen, och hvad gjorde han för att

vara och erhålla allt detta?

I militäriskt afseende saknade han både kunskaper

och till och med personligt mod. "Utan erfarenhet,

kunskaper eller mod", säger Whitworth1). Men han var tålig

i motgången och entusiastisk i medgången och alltid

energisk. "Verksam, företagsam", säger Campredon och

tilllägger: "föga hofsam, lögnaktig, gör allt för penningar."2)

Den bisarra blandning af allvar och barnslighet som Peter

i hela sitt uppträdande lade i dagen framträdde nästan

lika bjärt hos hans alter ego. Vid öfvergången af Berezina

i augusti 1708, strax före en sammandrabbning med

svenskarna, hvilken dessa eftersträfvade, men Mensjikov sökte

undvika, var denne ifrigt upptagen med att bestämma

modellen till ett nytt livré åt några tyska betjänter, som

han skulle skicka till sin hustru. Han tycktes fasta en

oerhörd vikt vid denna detalj. Under det att han mätte

galoner och ritade mönster till rockskört, gjorde Karl XII

sådana trupprörelser, att sammandrabbningen blef

oundviklig" Utgången blef dock ej så olycklig för de ryska

trupperna, som man kunnat vänta sig. De motstodo

anfallet med en kraft, som bådade godt för framtiden.

Patjomkin tillhörde senare samma skola.

Vid Poltava förlorade Mensjikov tjugufyra timmar,

") Depesch af den 17 september 1708.

*) Den 3 maj 1725.peter den store

233

innan han började förföljandet. Detta skulle i annat fall

otvifvelaktigt ledt till tillfångatagandet af Karl och resterna

af den besegrade arméen, om det hade företagits, så fort

svenskarne böljade fly. När han upphann Lewenhaupt vid

stranden af Dnjepr, hade konungen redan hunnit öfver

floden, och Mensjikov, som blott hade med sig en stor

kavalleriafdelning, befann sig i en ganska svår belägenhet.

Hans lyckliga stjärna och hans djärfhet hjälpte honom dock

ur denna förlägenhet. Han uppträdde som om hela den

segrande arméen följde honom i spåren. Han imponerade

därigenom på de besegrade, som voro modfällda, och

Lewenhaupt kapitulerade.

Som administratör använde han hufvudsakligen sina

talanger på att rikta sig själf. Han stal fräckt och

vanligen ostraffadt. Visserligen föranledde år 1714 hans

oerhörda rofferier en undersökning, som drog ut på tiden i

det oändliga, men han var listig. Han framlade gamla

räkningar, som gjorde honom till statens fordringsägare

för större summor, än de man ville utkräfva af honom,

och då han fyra år därefter ej hade något att svara vid

en ny anmälan, begaf han sig till Peter och höll ungefär

följande tal till honom:

"Mina angifvare veta hvarken hvad de säga eller

göra. De fasta sig vid obetydligheter. Om de anse det för

stöld, att jag personligen tillägnat mig summor, som jag

haft till mitt förfogande, så hafva de på långt när ej tagit

med allt. Ja, jag har stulit de hundra tusen rubel, hvarom

Njeganovskij talar; men jag har stulit mera, jag vet ej

själf huru mycket. Efter slaget vid Poltava påträffade jag

i det svenska lägret betydande summor; däraf behöll jag

för egen del öfver tjugu tusen riksdaler; er intendent

Kur-batov, en redbar man, har vid olika tillfällen lämnat mig

andra summor i reda pengar eller guldtackor, som tagits

ur er kassa; i Lybeck har jag mottagit fem tusen dukater,

i Hamburg dubbelt så mycket; i Mecklenburg och Sveriges

tyska provinser tolf tusen riksdaler, i Dantzig tjugu tusen,234

k. wali8zewsk1

för att nu ej tala om summor som jag glömt. Jag har

på mitt sätt begagnat mig af den makt ni gifvit mig.

Jag gör i stort hvad andra omkring er göra i smått. Om

jag gj01^ orätt däri, borde jag varnats i tid . . ."

Peter var afväpnad, ty han kände sig medskyldig.

Men angifvelserna blefvo allt flera. Ett anslag på 21,000

rubel hade år 1706 beviljats till remontering af hästar för

arméen. Det hade försvunnit, och tjufven var alltjämt

densamma. Den här gången kom saken inför krigsdomstolen,

och gunstlingen beröfvades sina ämbeten och militära grader,

men Peter benådade honom. Rannsakningen fortfor och

ledde till nya undersökningar rörande den kejserliga

favoritens utpressningar i Polen, Pommern och Petersburgska

guvernementet, med ett ord öfver allt där han haft ett

finger med i spelet, ty det fanns knappast en provins eller

en gren af administrationen, som gått fria för hans rofferier.

Slutligen tröttnade tsaren. Hans väns omåttliga girighet

hotade att bereda honom diplomatiska svårigheter.

Guvernören i Reval Zotov anklagades af den holländska

resi-denten för att hafva företagit utpressningar af köpmän

från Holland samt delat rofvet med Mensjikov. Härskarens

känslor för favoriten svalnade allt mer och mer för hvarje

år. Den gamla förtroligheten dem emellan upphörde så

småningom. En dag hotade Peter till och med i ett

utbrott af vrede den oförbätterliga tjufven med att låta honom

återgå till sitt gamla yrke. På kvällen inträdde då denne

klädd till pastej bagarpojke med en korg på hufvudet och

ropade: "Hvem vill köpa piroger bakade i ugnen". Peter

skrattade då blott. Men skälmen hade flera strängar på

sin båge. Han hade ett ständigt lika trofast stöd i Katarina,

som ej glömde, att hon varit hans älskarinna. Han förstod

äfven att vädja till tsarens lidelsefulla kärlek till sin son

med hans andra hustru, den lilla Peter Petrovitj. Han var

alltid angelägen att, då Peter var bortrest, ofta gifva honom

underrättelser om den "ovärderliga skatten", berätta hur han

lekte soldat, upprepa hans kvickheter och falla i extas öfverfctse den stor®

235

hans älsklighet. Men han var framför allt situationens

herre, den på hvilken Peter, om han blott ej fordrade

ärlighet af honom, säkrast kunde räkna för att hjälpa och

ersätta honom på grund af hans kraft, beslutsamhet och

uppfinningsrikedom, hvilka aldrig förnekade sig. Apraxin,

som skickats med en armékår till Finland, var en gång

nära att svälta ihjäl med hela sin här, vid ett tillfälle då

Peter var bortrest. Senaten, till hvilken man vädjat, fattade

icke något beslut. Köpmännen vägrade att leverera några

varor, innan de fått penningar, och skattkammaren var

tom. Mensjikov gaf order om att bryta sig in i magasinen,

lade beslag på förråden, som han fann där, och skickade

dem till A bo. Det blef tal om olagligt beslagtagande.

Senatorerna, som voro intressenter i mjölhandeln, visade sig

benägna att häkta gunstlingen. Han höll stånd i stormen och

hade den gången ingen svårighet att rättfärdiga sig vid tsarens

återkomst, ty hans kupp hade räddat trupperna i Finland.

Vidare skyddades han genom sina anklagares

ovärdig-het. En af dem, Kurbatov, blef själfår 1721 öfverbevisad

om försnillningar och dömd till böter.

Han höll sig sålunda uppe ända till slutet, allt mer

och mer hotad i sin ställning, men alltid flytande ofvanpå.

Då Katarina år 1723 för tjugonde gången tog sin skyddsling

i försvar," afbröt Peter henne tvärt, med följande ord:

"Mensjikov har kommit till världen på samma sätt som han

lefver. Hans moder har födt honom i synd, och han

kommer att dö i synd. Om han ej bättrar sig, kommer

han att bli halshuggen". Den forna tillgifvenheten var

slut. Till och med hans kvickhet, som så många gånger

förskaffat honom tsarens öfversende, var ej längre som förr

favoriten till någon nytta. Då Peter en gång inträdde

i den praktälskande uppkomlingens palats och fick se väggarna

tomma samt salongerna utan möbler, frågade han hvad

denna ödeläggelse betydde.

"Jag har fått lof att sälja väggprydnader och möbler

för att kunna betala de böter jag ådömts."236

k. wal18zEwski

"Köp då igen hvad ni sålt, eljest fördubblar jag

böterna", svarade Peter.

Trollmakten var bruten. Mensjikov fråntogs

presidentskapet i krigskollegiet; han fick återlämna 15,000 själar,

som han stulit i Mazeppas forna besittningar. Vid Peters

död var han till hälften i onåd. Vid Katarinas

tronbestigning kom han åter i gunst och erhöll en ännu mer

framskjuten ställning och ökad makt. Hans dotter uppsteg till

och med på tronens trappsteg. Men slutligen störtade hans

lycka tillsammans, och han fick sluta sina dagar i förvisning

med några kopek om dagen att lefva af.

I trots af hvad som ansetts och påståtts, så var denne

man icke rikt begåfvad. Men det vore oriktigt att

underkänna och söka förringa hans kraft, som kullkastade alla

hinder och krossade allt motstånd.

Han var högdragen, brutal, sniken och grym; han

var ej älskvärd och ej heller älskad. Då hans hus i Moskva

brann ned, var hela staden uppfylld af glädje, och Peter

visade stor likgiltighet för saken. Peter gaf alltid i

hemlighet dem af sina tjänare företrädet som ej kunde lita på

något eller någon utom honom.

II.

Jag kommer nu till Peters medhjälpare, som stodo i

andra ledet. Några tillhörde den gamla adeln, men de

väcka ej det största intresset. Feodor Alexejevitj Golovin,

som efter Leforts död öfvertog chefskapet öfver Amiralitetet

och byrån för utrikes ärendena (Posolskoj Prikaz), den tidens

utrikesministerium, var hvarken sjöman eller diplomat. Hans

broder Alexej blef gift med en syster till Mensjikov. Han

bar med värdighet kompassen som ett tecken på sin rang.peter den store

237

Det var allt hvad han gjorde. Apraxin, som år 1706

efterträdde honom som storamiral, kunde tagas mera på

allvar, men för det mesta af sin öfverlägsenhet och sina

framgångar hade han norrmannen Cruys att tacka, hvilken

tjänstgjorde på marinbyråerna. Han var också därför

afundsjuk på sin underordnade rival och begagnade sig år 1713

med skamlig ifver af ett tillfälle, då han kunde göra sig

af med honom. Ett fartyg hade genom att en signal

missuppfattats gått förloradt, och ett krigsråd dömde under

storamiralens ordförandeskap främlingen till döden. Peter

förvandlade straffet till lifstids förvisning, men Cruys

återkom inom kort, ty då han var borta, gick allt på tok i

Amiralitetet.

Efter Golovin tillföll ledningen af Posolskoj Prikaz

jämte titeln kansler Gabriel Ivanovitj Golovkin, äfven han

en dekorativ nolla. Peter införde ett system, som Katarina

II utvecklade än vidare, att skilja titeln från ämbetet,

hvarigenom han lättare kunde tillfredsställa sin smak för

lågättade gunstlingar. Den ordinarie innehafvaren af en

ministerpost fick nöja sig med att representera, medan den

verkliga tjänsten sköttes af sådana som Ostermann och

Jagusjinskij. Gabriel Ivanovitj hade varit härskarens

lekkamrat under barndomen och längre fram en af hans

trognaste stallbröder under nöjen och utsväfningar. Hans

hederlighet höjde sig ej öfver den vanliga nivån. Han ansågs

mottaga ett underhåll af Mazeppa, och år 1714 förebrådde

honom Peter inför sittande senat för bedrägerier, som han

i samråd med Mensjikov tillåtit sig vid leveranser till

arméen1).

Den gamla aristokratien hade bättre än så att erbjuda

tsaren, åtminstone i intelligens. Tolstoj, som tillhörde denna,

föranledde tsaren att fälla följande befogade yttrande:

aDå man har att göra med honom, måste man bära en

sten i fickan för att krossa hans tänder, innan det är för

sent.u En annan gång sade han, smekande den fruktans-

1 Van Bie till Generalstaterna den 21 december 1714.238

k.. wali6zew8ki

värde politikerns panna: "O, hufvud, hufvud, om jag ej

visste, att du är så skickligt, skulle jag för länge sedan

låtit af hugga dig!" Tolstoj, som varit diplomat i Wien

och Konstantinopel och fångvaktare åt den olycklige Alexej,

förvärfvade genom stundom skamliga tjänster det blå

bandet, en plats i senaten och vidsträckta egendomar. Det

var först efter Peters död, som hans tänder blefvo krossade.

Vid åttiotvå års ålder råkade han i konflikt med Mensjikov

och fick pröfva på förvisningens bitterhet vid Hvita hafvets

ogästvänliga kust.

I aristokratiens led befann sig också Boris Ivanovitj

Kurakin, som i böljan af det adertonde århundradet var

den första representanten för den klass af förnäma ryska

diplomater som sedermera blef så känd i Europa. Han

var besläktad med tsaren genom sitt giftermål med Xenia

Lapuchin, en syster till Peters första gemål, och förstod i

rättan tid att draga fördel af denna släktskap, men också

sedan att bringa den i glömska. Han representerade

Ryssland först i London vid drottning Annas hof, därefter i

Hannover hos den blifvande konungen af England och

slutligen i Paris hos regenten och under Ludvig XV:s

första regeringsår. Han kom ofta i trångmål som diplomat,

men han bibehöll alltid sin plats som grand seigneur,

samtidigt med att han uppehöll sitt lands anseende och dolde

sina missgrepp under en på en gång högdragen och

älskvärd yta, som han ständigt bibehöll.

Den intressantaste personligheten i denna grupp var

Basil Nikititj Tatisjtjev, som är stamfadern för flera lika

oroliga andar som han och hvilkens familj härstammade

från Rjurik genom furstarna af Smolensk. Han var

dje-jatjelen i sin prydno, Peters bästa lärjunge. Han hade

gått i en skola i Moskva, som förestods af en fransman,

och då han lämnade denna, kom han jämte Njeplujev med

i en skara unga män, som skickades utomlands af Peter

för att fullborda sin uppfostran. Några af dem, bland

annat Njeplujev själf, voro redan gifta. Öfver Reval, Kö-peter den 8t0ele

239

penhamn och Hamburg begåfvo de sig till Amsterdam, där

de sammanträffade med en hel koloni ryska studenter.

Tjugusju bland dem skickades därpå till Venedig, där de

skulle taga tjänst på Republikens flotta. Njeplujev deltog

sålunda i en expedition mot Korfu. På hela

Medelhafs-kusten och till och med vid Atlanten, från Cadix till Korfu

träffade man då på ryska studenter. Särskilda agenter,

nämligen Beklem^jev i södra Europa, furst Lvov i Holland

och en af bröderna Zotov i Frankrike, hade i uppdrag att

bestämma och öfvervaka deras studier och resor. Då de

kommo hem, inväntade Peter dem i sitt kabinett, och

klockan sex på morgonen kontrollerade han deras

geografiska kunskaper med ett ljus i handen, ty det var midt i

vintern och solen hade ännu ej gått upp. Om pröfningen

ej utföll till hans belåtenhet, ruskade han dem häftigt och

visade dem sina valkiga händer, "som han ville hafva

sådana för att föregå med godt exempel".

Njeplujev gick i en sådan skola, innan han började

att tjäna sitt land efter hvartannat som diplomat i Turkiet,

som förvaltningschef i Lill-Ryssland och som direktör för

grufvorna i Ural. Tatisjtjev var honom öfverlägsen genom

sin mångsidighet, sin lätthet att sätta sig in i allt och

sin outtröttliga verksamhetslust. Han var en mönsterelev,

som i hela sitt lif läste upp en väl inlärd läxa. Han var

liksom sin herre ständigt i rörelse och sysslade med allt:

krigskonsten, diplomatien, finansväsendet, förvaltningen,

vetenskaperna och industrien. Liksom denne var han

oför-truten i arbetet och genomträngd af känslan af sitt ansvar.

Han var närvarande vid intagandet af Narva 1704 och

ledsagade år 1711 Peter på det olyckliga tåget till Prut,

hvarunder han sysslade med arkeologiska gräfningar efter

den i sagorna omtalade Rjuriksonen Igors graf. Därpå

for han åter utomlands, vistades flera år i Berlin, Breslau

och Dresden, sysslande med nya studier och upptagen med

att förskaffa sig ett bibliotek. Senare tjänstgjorde han

som diplomat vid kongressen på Åland. Därpå ritade240

k. wal18zewski

han kartor till ett storartadt foretag, en atlas öfver hela

Ryssland. Kort därefter, då Peter begaf sig ut på sitt

fälttåg mot Persien, fick han med sig till reslektyr "Muroms

Krönika" af Tatisjtjev, som alltså också uppträdde som

historieskrifvare. Det var ej nog med detta. Han anlitades

i Ural, där man utan egentlig framgång bearbetade

koppargrufvor. Han for dit, påpekade upprörande fel i den lokala

styrelsen, afslöjade regeringsagenternas förtryck hvarunder

den inhemska befolkningen led, anlade staden

Ekatjerinen-burg, som sedermera skulle blifva af så stor betydelse för

grufdriften, stiftade folkskolor och fick tid att lära sig

franska med tillhjälp af en grammatika, »som han kommit

öfver på Åland.

Vid Peters död var han ännu ung och fortfor med

sitt trägna arbete på de mest olikartade områden och vid

sin död lämnade han efter sig ett betydande litterärt arbete,

Rysslands historia, samt en förtjänstfull encyklopedi, som

var fullbordad ända till bokstafven L.

Han undgick ej det gemensamma ödet. Han hade

år 1722 fått smaka sin herres käpp, då han anklagats för

försnillningar af Nikita Demidov, och dog i förvisning

som de andra, ehuru med mera stoiskt lugn. När han vid

sjuttio års ålder kände slutet nalkas, steg han till häst,

red därpå till kyrkan för att åhöra mässan, gick så till

kyrkogården, där han utvalde en grafplats, och kallade

popen hem till sig följande dag. Han utandades sin sista

suck, under det man gaf honom sakramentet:

Det är Peters ära och märkliga lycka att i sin

omgifning hafva haft en man af denna betydelse och

moraliska halt, samtidigt med en Zotov eller en Nadasjinskij,

denne biktfader, hvars hand han kysste, då han kom ur

mässan, och som han gaf näsknäppar ögonblicket därefter

och tvang att i Paris supa i kapp med en prästerlig

sekreterare hos kardinal Dubois, hvilken var känd som en

drinkare. Efter en timmes förlopp föll abbéen under

bordet, och Peter kastade sig om halsen på segraren, sompeter den store 241

han lyckönskade till att hafva "räddat Rysslands ära".

Denna Nadasjinskij lämnade efter sig en oerhörd

förmögenhet. Andra än han hafva lyckligtvis hjälpt Peter att

skapa Rysslands lycka.

III.

Peter Pavlovitj Sjafirov var af en polsk-litavisk

judesläkt. Hans farfader, som var bosatt i Orsja i provinsen

Smolensk, hette Sjafir, med tillnamnet Sjaja eller Sjajusjka,

hvilket ännu i dag ofta förekommer bland hans likar, och

var en af dessa faktors (penningmäklare), som de flesta

landtadelsmän betrakta som nödvändiga medlemmar af sitt

hushåll. Han bar den långa, smutsiga kaftanen, som

skvallrade om hans sysselsättning och härstamning. Peter

Pavlovitj bar visserligen ej längre kaftanen, men hade denna

typs alla öfriga karakteristiska egenskaper. Peter hade tagit

honom från en butik i Moskva och gjort honom till biträde

åt Golovkin, som behöfde honom för sin korrespondens,

emedan han, liksom polska judar i allmänhet, var

språkkunnig. Då Golovkin efter slaget vid Poltava blef kansler,

steg hans närmaste man i graderna och blef vice-kansler

från att hafva varit bodbetjänt hos en klädeshandlare. I

själfva verket var det han som hade de utländska

affärernas ledning i sin hand, och han skötte dem på ett lysande

sätt. Under den farliga affären vid Prut visade sig hans

mäklaretalanger i all sin glans och de räddade nära nog

tsaren och hans rike. Nu hade han nått ärans höjd. Han

hade blifvit rik, det säger sig själft. Han hade blifvit baron

och gift bort fem af sina döttrar med rikets förnämsta

ädlingar, en Dolkorukij, en Golovin, en Gagarin, en

Cho-vanskij och en Soltikov. Plötsligen kom en vindpust, och

Peter den Store. 16242

k. walisz ew8ki

allt störtade tillsammans. Mensjikov, som han ofta

förekommit, när det gällde att roffa till sig ägodelar, kansleren

Golovkin, hvilkens ämbete han alltför öppet fikade efter,

och Ostermann, en annan parveny, som ville hafva hans

egen tjänst, begagnade sig af ett tillfälle, då Peter var

frånvarande, att konspirera mot honom. Den 15 februari

1723 återfinna vi honom på schavotten med hufvudet på

stupstocken, "medan bödelsdrängarna drogo honom i benen,

för att han skulle nå marken med sin tjocka måge". Han

lyckades undgå döden. En af Peters sekreterare anlände

i rättan tid med ett benådningsbref, hvari han i stället

dömdes till lifstids förvisning. Han begaf sig till senaten

för att få brefvet stadfastadt och, "ännu darrande, med

döden i blicken", mottog han, berättar ett ögonvittne,

lyckönskningar och handtryckningar af denna församlings

medlemmar, hans ämbetsbröder, hvilka dömt honom

enhälligt. Han lagade naturligtvis så, att han ej skulle

behöfva fara till Sibirien, lät häkta sig i Novgorod och

inväntade där tåligt Peters död, då han genast återvann sin

frihet, åter kom in i styrelsen såsom president i

handels-kollegiet och genom nya streck skapade sig en ny

förmögenhet.

En särskild grupp af djejatjéler skapades af Peter,

då han tillsatte särskilda skattkammaragenter (pribilsjtjiker),

hvilka hade att tänka ut nya inkomstkällor åt honom

(pribile-vinst). Kurbatov var den mest framstående representanten

för denna klass, en fullt modern typ för en finansman,

som visserligen är vinningslysten, men dock sträfvar efter

en viss måtta i statens fordringar. Peter själf kunde

ej alltid fatta hans finansoperationer och uppoffrade honom

en dag åt Romodanovskijs hämd, då Kurbatov uttalat sitt

ogillande af den grymma inkvisitorns blodtörst. Mannen

var säkert icke tadelfri, och hans onåd i viss mån berättigad.

Han förefaller dock som ett offer för en strid mellan två

världar, mellan två stats- och samhällsideal, under hvilken

den stora monarken ej alltid stod på den rätta sidan.peter den store

243

Denna strid framträder ännu mera skarpt och

dramatiskt i den olyckliga Josef Alexejevitj Solovievs historia.

Han var son till en archangelsk köpman och utnämndes

af Peter först till tulldirektör, sedan till hans handelsagent

och bankir i Holland. År 1717 rycktes Soloviev,

hvilkens affärer nått en betydlig utveckling, med i den onåd

som drabbat en broder till honom, hvilken innehade en

blygsam plats i Mensjikovs hus, och anklagades,

utlämnades, öfverlämnades åt det hemliga kansliet samt befanns

oskyldig. Men han hade fått armar och ben rådbråkade,

och hans kapital på ungefär en million rubel var

försvunnet.

Soloviev var blott en obemärkt person; Possosjkov,

som också var en sådan, framställer i ett skämtsamt och

på en gång sorgligt ljus det behandlingssätt folk af hans

klass voro utsatta för under sina förbindelser med dagens

store. Han berättar på följande sätt sina tvister med

furst Dmitrij Michailovitj Galitsin, hos hvilken han år 1719

anhållit om tillåtelse att anlägga ett brännvinsbränneri.

Den ryska filosofen hade nämligen för tillfallet kommit i

besittning af litet penningar, hade inflytelserika vänner och

var Kurbatovs medintressent i åtskilliga industriella företag,

så att han hade fått ett visst anseende. Detta kunde man

dock ej märka på det svar han fick på sin böneskrift.

Utan vidare förklaringar tog man honom i kragen och

kastade honom i fängelse. Han blef förvånad, beklagade

sig och lyckades efter åtta dagars förlopp göra sig påmint

hos den tankspridda bojaren. "Hvarför sitter jag i fängelse?"

frågade han. — "Ja, hvad tusan sitter den där karlen i

fängelse för?" svarade Galitsin. Och då man ej kunde

gifva någon nöjaktig upplysning härom, undertecknade han

en frigifningsorder.

Den gammal-ryska andan och de moderna revolutionära

tendenserna öfverensstämma i att tillgripa summariska

åtgärder och öfvermodigt förakta individens rätt. Själfva

Possosjkov var i detta hänseende ett barn af sin tid. Han244

k. vt a libz e w8 ki

var en entusiastisk beundrare af Peters reformer, men han

gillade samtidigt de våldsamma medel hvarmed reformatorn

betryggade deras framgång. Han ville genomdrifva deras

gemensamma idéer med partimannens intransigens och

bråd-störtade ifver. Hans öde liknade det som drabbar de flesta

af hans likar, och han krossades af sitt eget verk. Men

huru kom det sig, att han ej, åtminstone för någon tid,

kunde närma sig Peter, då deras tankar uppenbarligen

gingo i samma riktning. Det berodde på särskilda

omständigheter. Han hade en rikedom på nya idéer, men

Peter envisades att endast följa sina egna. För öfrigt

rådde ju en allmän tendens till jämlikhet, och tsaren skulle

ej tvekat att göra en musjik till sin medarbetare, till och

med till sin kamrat. Demidovs öde lämnar ett godt

bevis därpå.

Det berättas en historia, som för öfrigt kan dragas i

tvifvelsmål, om en pistol af Kuchenreiters den tiden

berömda tillverkning, hvijken lämnades till reparation åt en

arbetare i Tula, hvarvid följande samtal ägde rum mellan

tsaren och den unga vapensmeden.

Tsaren: Ack, om vi kunde göra sådana vapen!

Vapensmeden: Det vore väl ingen konst!

Tsaren: (ger honom en örfil, med en ed). Utför

arbetet först, och skryt sen!

Vapensmeden: Titta först närmare efter, batuskja.

Denna pistol, som du beundrar, är efter min modell. Här

är dess motstycke.

Vapensmeden hette då Antufiev. Hans fader, Demid

Grrigorevitj, en kronobonde och hofsmed i byn Parsjimo i

alexinska distriktet, i provinsen Tula, hade år 1650 slagit

sig ned i provinshufvudstaden. Sonen Nikita närmade

sig fyrtiotalet 1694, hvilket år han första gången

sammanträffade med tsaren, hvaraf följden blef skapandet af

familjen Demidovs oerhörda rikedom och det ryska

bergsväsendets nuvarande utveckling. Han var gift, och Peter,

som bedt om ursäkt för örfilen, bjöd sig till mid-peter den 6t0re

245

dag hos hans hustru. Måltiden var glad, och till

ersättning därför lämnade tsaren en koncession på ett

jordområde i närheten af Tula, där det fanns godt om järnmalm.

Detta var blott början. Med tiden öfverlämnades alla

grufvorna i Ural åt Nikita och hans son Akinfij, hvilka

där fingo ett rikt falt för sin verksamhetslust och

företagsamhet. Ar 1707 erhöll Nikita personligt och år 1720

ärftligt adelskap under namnet Demidov. Men han

bibehöll sina bondkläder, och Peter fortfor att kalla honom

med det förtroliga och bland landtfolket gängse

smeknamnet Demiditj, allt under det han behandlade honom

med den allra största aktning. Mannen blef icke blott

uppskattad som en ojämförlig affärsman och grundläggare

af tjugu järnbruk i Sjuralinsk, Vinorsk, Vjersjnjetagilsk,

Nisjnjetagilsk och Duhomsk, utan han utmärkte sig äfven

för sitt glada och jovialiska lynne och sin satiriska tunga.

Han dog i Tula, 1725, sextioåtta år gammal,

efterlämnande en omätlig förmögenhet och anseende om en

oförvitlig redbarhet, hvilket vid den tiden och i det landet

var nästan något underbart.

Jag kommer att tänka på namnet på en annan bonde,

en af de största i det moderna Rysslands historia, hvilket

litteraturen och vetenskapen täflat om att tillägna sig, men

som äfven leder tanken på industriella arbeten och

landvinningar. Då Pusjkin sade om Lomonossov, som var

historiker, vältalare, mekaniker, kemist, mineralog,

konstnär och skald, att han var det första ryska universitetet,

hade han dock ej uttryckt allt. Född år 1711, tillhörde

icke Lomonossov under sitt lifs verksamma period Peters

samtida, men han var ett barn af hans tid. Han

personifierar dess ande med alla dess civilisatoriska dygder, dess

brister och motsägelser. Ehuru ingalunda glömsk af sin

härkomst, som han tvärtom räknade sig till en ära, ansåg

han sig dock kunna lofprisa Peters stränga

lifegenskaps-lag och, själf bonde, göra anspråk på två hundra själar,

som för beständigt skulle arbeta i en fabrik han låtit an-246

k. wal18zewski

lägga. En folkets son erinrade han sig folkets sånger,

plägseder och sagor blott såsom något aflägset, som lefvat

ut sitt lif och endast var af historiskt intresse. Han hade

blott öra och sinne för Västerlandets klassiska poesi med

dess snart föråldrade former: odén, panegyriker, heroiska

poem, tragedier och lärodikter. Skald och vetenskapsman,

ansåg han nära nog sin verksamhet på dessa tvenne

områden som en befattning, en ämbetsmannasyssla i tsarens

tjänst. Den så att säga militäriska rekrytering och disciplin

dit Peters system ledt på andens och viljans område träder

här starkt i dagen.

Lomonossov var dock af stor betydelse för den

allmänna och snabba omdaning hvarur det moderna

Ryssland framgått.

IV.

Peters utländska medarbetare voro, åtminstone sken-

bart, af underordnad betydelse. De utförde ofta nästan

allt arbetet, men måste hålla sig i bakgrunden. Peter hade

aldrig kunnat begå det fel, som kejsarinnan Anna seder-

mera begick, då hon lade sitt lands öden i en Bührens

händer. Under hans regering kunde väl skotten Ogilvy

uppgöra planen till de bataljer som till sist krossade Karl

XII, men det var Sjeremetiev som vann dem.

Skottar, tyskar eller holländare smälte för öfrigt hastigt

tillsammans med sin omgifning, russifierades med en

förvånansvärd lätthet. Född i Ryssland, men son till en

holländsk emigrant, skilde sig Andreas Vinnius från sin

moskovitiska omgifning blott genom sin öfverlägsenhet i

bildning. Han omfattade landets religion, talade dess

språk och hade dess moraliska uppfattning. Han förstodpeter den store

247

bättre än Mensjikov att gjuta kanoner och förfärdiga krut,

men när det gällde att fylla fickorna, voro de ungefar af

samma skrot och korn. Och öfriga främmande äfventyrare,

för hvilka Peter öppnade landets portar, tillhörde i

allmänhet samma skola, hade samma fel. De frön till

korruption och fördärf som nedlagts i nationens medvetande vid

den tatariska eröfringen utvecklades blott vid beröringen

med dem.

Skotten James Bruce, som vid hofvet ansågs som en

snillrik kemist och astrohom, men ute i staden som en

trollkarl, hade intet gemensamt mèd en Newton eller en

Lavoisier, men mycket med en vanlig bedragare. Han kom

otaliga gånger i delo med rättvisan på grund af

maktmissbruk, penningförsnillningar och underslef vid leveranser

till hans departement — han var nämligen

generalfälttyg-mästare. Tsaren förlät honom alltid till sist. Skurken

var en auktodidakt och dilettant, något som slog an på

tsaren och som var af ett visst värde i den omgifning hvari han

befann sig. Det berättades, att man under de långa

vinternätterna kunde se ljus brinna i hans laboratorium i

Sn-charevèka tornet. De astronomiska upptäckter han där

gjorde hade snarare att skaffa med astrologien, och den

ryktbara kalender han utgaf år 1711 påminde om en

ammsaga. Men Bruce organiserade och förestod

navigations-, artilleri- och ingeniörsskolor. Han var president i

manufaktur- och bergverkskollegierna. Han inspirerade

den vetenskapliga brefväxling, som Peter gaf sig sken af

att underhålla med Leibnitz, och vid freden i Nystad

visade han sig som en skicklig diplomat.

Sådana voro de nästan alla. De dugde till allt, men

endast medelmåttigt, och utmärkte sig i synnerhet genom

slughet och energi.

I Nystad hade Bruce, hvilkens framgångar förskaffade

honom grefvetiteln och grad som fältmarskalk, till kollega

Ostermann, en westfaler, som efter två års vistelse vid

universitetet i Jena ansågs som en vetenskapsman. Campredonk. walt8zew8ki

karakteriserar år 1725 på följande sätt hans förmåga: "Han

kan tyska, italienska och franska och gör sig därigenom

oumbärlig; för öfrigt utmärker han sig egentligen genom

intriger, hårklyfverier och förställning." Det behöfdes blott

detta, för att han år 1723 skulle efterträda Sjafirov och

blifva vice-kansler i ett land, där kansleren hette Golovkin.

Campredon glömde dock att räkna honom till förtjänst en

märklig arbetsförmåga. För att ställa sig in hos sin herre,

hvars misstänksamhet han kände, tillbragte Ostermann

nätter och dagar med att själf chiffrera och dechiffrera

depescher, ständigt iklädd sin bekanta röda

sammetsnattrock, som han äfven bar, då han den 28 januari 1724

besteg schavotten i likhet med sin företrädare. Liksom

han benådad, slutade han sitt lif i förvisning.

Vid sidan af den polska juden Sjafirov varsnar man

den portugisiska juden Deviers löjliga gestalt. Peter hade

år 1697 fått tag i honom i Holland, där han var

skeppspojke på ett handelsfartyg. År 1705 var han

gardesofficer, år 1709 general. År 1711 hade han för afsikt

att ingå ett fördelaktigt giftermål och hade kastat sina

blickar på en gammal och ful syster till Mensjikov. Som

svar på hans anhållan, hvilken upptogs som en

förolämpning, gaf favoriten sina lakejer order att piska upp den

oförskämde. Tre dagar senare förde den lilla juden sitt

hjärtas utvalda till altaret. Man vet ej huru han burit

sig åt, men han hade, ännu blödande, gått och beklagat

sig för tsaren, som skipat rättvisa. Hans list, smidighet,

och skämtsamma, slafviska lynne skyddade honom möt

ytterligare onåd. År 1718 blef han den första

innehafvaren af det nyinrättade ämbetet som öfverpolismästare i

Petersburg. I denna sin egenskap åtföljde han Peter vid en

inspektion genom hufvudstadens gator. En skadad bro

hejdade tsarens vagn. Peter hade nämligen nu medgifvit, att

broar finge anläggas öfver de många kanaler som

genom-skuro staden. Peter steg ur och skickade efter verktyg

för att reparera skadan. Han deltog själf i arbetet och,peter den store

249

då detta var fullbordadt, lade han utan att säga ett ord

ifrån sig sina verktyg, tog sin dubina och piskade upp

sin polismästare. Då han slutat upp därmed, steg han

åter upp i vagnen och uppmanade med de orden: "Sadis,

brat"f (tag plats, broder) Devier att återtaga sin plats.

Därpå fortsatte han lugnt ett samtal, som afbrutits genom

denna lilla episod. Andra slag väntade denna rygg, som

var fall af ärr. "Ar 1727, efter Peters död, hämnades

Mensjikov blodigt på sin svåger, hvilken påtvungits honom.

På ett dekret, hvarigenom polismästaren förvisades,

tillfogade han följande anteckning: "Bit knutom" (gif

honom knut).

Yi se alltså, huru alla dessa lysande lefnadslopp sluta

på samma sätt; de ändas alla oundvikligen med ett fall,

hvilket tyckes vara ett uttryck för historiens straffande

rättvisa, som står öfver individernas småaktiga agg och

hämnd. Dessa äfventyrare äro alla lika, utan tro eller

heder, utan annan ledtråd för sitt handlande än sin egen

äregirighet eller själfviskhet, hvarifrån de än komma och

hvart dé än gå, och alla sluta de i samma afgrund.

De komma från alla möjliga håll. Bayraren Münich,

som började sin underbara bana som kanalbyggare vid

Ladoga, stod sida vid sida med den bretagnska

adelsmannen Ghiillemotte de Villebois, som börjat som smugglare i

Frankrike. Den sistnämndes memoarer, hvilka i rikt mått

innehålla uppenbara fantasier och lögner, hafva blott ett

tvifvelaktigt värde som källskrift både för hans egen och

för Peters historia. Om man får tro honom själf, skall

Villebois hafva räddat det fartyg som förde tsaren från

Holland till England, undan ett skeppsbrott och därigenom

förmått den moskovitiska härskaren, "som tyckte om

märkvärdigt folk," att taga honom i sin tjänst. Han hade

genast blifvit adjutant och kommendör i flottan från att

hafva varit officer i de lägre graderna. Jag måste

förbigå ett äfventyr, som han berättar med intima detaljer.

Han hade våldfört sig mot kejsarinnan Katarina och döm-250

K. WALlëZ W6K1

des till två års straffarbete på galererna. Det enda historiskt

bevisade härvidlag är, att han blef slagen i bojor. Han

tyckes dock icke hafva burit dem mer än sex / månader.

Han benådades därefter och blef till och med på tsarens

föranstaltande gift med fröken GUück, dotter till den förra

prästen i Marienburg, hvarigenom han blef befryndad med

kejsaren och kejsarinnan. Under Elisabets regering var

han konteramiral och kommendant i Kronstadt.

Två andra fransmän af god familj, André och Adrian

de Brigny, funnos äfven i tsarens armé, men då de voro

lika tappra som i saknad af den förmåga i intriger, hvilken

kräfdes för att komma fram, förde de en undangömd

tillvaro på underordnade poster. Engelsmännen voro i

minoriteten i denna brokiga skara af äfventyrare, som Peter

hade i sin tjänst, ty de voro alltför fordrande och föga

smidiga och medgörliga. Den berömda Perry, som tagit

anställning som ingeniör, men som snart blef missnöjd,

tjänstgjorde endast under några få år tillsammans med

"sin olyckskamrat" Fergusson. Denne var direktör för en

matematisk skola, men lyckades ej få ut en kopåk af sin

lön. För öfrigt fattas intet i blandningen. Det fanns

till och med en neger därstädes. Denna afrikanska neger

var född år 1696 och hade vid sju års ålder bortförts

från sitt land och kommit till Konstantinopel, där tsarens

ambassadör, grefve Tolstoj år 1705 inköpte honom. Vid

Bosporens stränder bar han namnet Ibrahim; när tsaren

år 1707 befann sig i Vilna, blef han döpt med Peter och

drottningen af Polen som faddrar, och hädanefter kallades

han Abraham Petrovitj Hannibal. Han började som tsarens

page och gjorde som sådan närmare bekantskap med

du-binan, men han vann snart sin herres ynnest både genom

sin älsklighet och sitt ovanligt vakna förstånd. Han

var nämligen ett underbarn. Ar 1716 beslöt man att

skicka honom till Paris för att fullborda hans uppfostran.

Han hade redan förvärfvat sig åtskilliga kunskaper och

blef högt uppskattad inom franska arméen, där han genastpeter den store 251

fick anställning. Han blef löjtnant under fälttåget mot

spanjorerna 1720 och sårades därunder i hufvudet. Då

han återkom till Paris, var han omgifven af en viss

ryktbarhet. Han blef eftersökt i salongerna och tyckes hafva

gjort några eröfringar därstädes. Men han öfvergaf snart

det lättsinniga lifvet af smak för arbete. Han studerade

i ingeniörskolan och gick år 1726 ut därifrån med kaptens

grad. Därpå begaf han sig tillbaka till Ryssland, där han

blef löjtnant vid det artillerikompani hvars chef Peter

varit, samt gifte sig. Hans hustru, som var dotter till en

grekisk köpman och mycket vacker, födde en ljus dotter.

Han tvang henne då att taga slöjan, lät omsorgsfullt

uppfostra den lilla Polyxena och gifte bort henne med en

anständig hemgift, men ville aldrig se henne. Han var

mycket svartsjuk och våldsam; han var mycket hederlig,

men mycket girig. Efter Peters död kom han liksom alla

andra i delo med Mensjikov och förvistes liksom de flesta

till Sibirien, hvarifrån han först återkom under Elisabets

regering, då han blef general-en-chef, och dog år 1781

nittiotre år gammal.

Han har varit af en viss betydelse inom den ryska

litteraturens historia, ty Pusjkin härstammade på mödernet

från honom.

I grund och botten voro alla dessa utländingar och

infödda ryssar, som omgåfvo Peter, endast komparser. Icke

ett enda verkligt storfc namn eller en enda stor

personlighet träder oss till mötes. Den förnämsta aktörens

personlighet och den roll han spelade intogo kanske alltför stor

plats på scenen för att det skulle kunna vara annorlunda.k. walt8zew8ki

Jag styrkes i denna uppfattning, då jag granskar Peters

förbindelser med den enda jämbördiga man, med hvilken

han kom i beröring bland sina samtida i Europa. Jag

har redan haft tillfälle att omnämna Leibnitz" första försök

att närma sig Peter och de förhoppningar den lärda

entusiasten närde. Beröringen dem emellan var ej

lyckobringande för någondera. Båda två framstodo som mindre

personligheter efter denna.

Från den stund då Peter framträdde för Europa vid den

förstå resan i Tyskland tyckes Liebnitz hafva gripits af en

verklig monomani. Han talade endast om Ryssland och

dess tsar. Han uppgjorde otaliga förslag, de ena orimligare

än de andra, hvilka alla syftade mot ett mål: att blifva

känd och uppskattad af monarken. Det finnes en naturlig

förklaring öfver denna ifver. Man vet, att den stora

vetenskapsmannen ansåg sig äga slavisk härstamning och vara

befryndad med grefvarne Lubienie9kis berömda familj. I

en själf biografisk anteckning förekommer följande rader af

honom: uLeibnitiorum, sive Lubenecziorum, nomen

slavoni-cum, familia in Polonia.u Då han kommit .i delo med

staden Leipzigs invånare, offentliggjorde han följande

protest: "Må Tyskland vara mindre stolt; vid min födelse var

det ej ett uteslutande tyskt snille som såg dagens ljus;

det var den slaviska rasens ande, som genom mig vaknade

i skolastikens hemland." Enligt hans egen uppgift var

det denna aflägsna stamfrändskap som han vädjade till,

när han träffade Peter i Torgau år 1711. "Vår

utgångspunkt är densamma, ers majestät", skall han hafva sagt;

"vi äro båda slaver och tillhöra båda samma ras, hvilkens

framtid ingen kan förutse; också äro vi båda förgångsmän

för kommande århundraden."1)

Samtalet blef olyckligtvis afbrutet, och deras beröring

Ett bref från grefve Johan Lubienie^ki, som nyligen utgifvits i

den polska, tidskriften Kraj (1896, n:o 32), bestyrker med ledning af

familjepapper verkligheten af denna härstamning, som de tyska utgifvama af

Leibnitz* skrifter, Klopp, Guhrauer och Pertz för öfrigt ej bestrida.peter den store

253

med hvarandra ägde sedermera rum på mycket

hvar-dagligare områden. Då Leibnitz år 1697 hade för afsikt

att företaga en vetenskaplig expedition till Norden, höll

han sig ännu kvar på den rätta nivåen. Han nedsteg

därifrån just år 1711, då han hufvudsakligen arbetade

på att blifva utnämnd till tsarens representant vid det

hannoveranska hofvet. Smaken för diplomatien var, som

man vet, hans svaga sida, hvilken utvecklades allt mera, ju

äldre han blef. Och nu sökte han på alla upptänkliga

sätt och medelst ifriga intriger att vinna sitt mål och

ansatte på allt sätt Peters minister i Wien, baron Urbich,

och hertig Anton Ulrik af Wolfenbüttel, hvars sondotter

blifvit förlofvad med tsarevitj Alexej. Löftet om en tjin

och ett underhåll var det enda resultatet af hans

ansträngningar. Då det dröjde med uppfyllandet af detta löfte,

började han år 1712 ånyo sina attacker, och erbjöd att

söka åstadkomma en försoning mellan Ryssland och

Österrike samt att förfärdiga åt tsaren en magnifik jordglob

och ett projektionsinstrument för befästningar. Den gången

erhöll han titel som geheimeråd och fem hundra dukater

i gåfva och nöjde sig därmed, till dess år 1714

ministerposten i Wien åter blef ledig, då han ånyo kom i rörelse.

År 1716 var han vid badet Pyrmont, där han uppsökte

den moskovitiska härskaren med en packe

halftvetenskap-liga uppsatser i ena handen och i den andra en

träställning för tsarens arm, hvilken träffats af en tillfällig

förlamning. Han påminde om att hans underhåll aldrig blifvit

utbetaladt, ehuru "ryktet därom spridt sig öfver hela

Europa". Som en efterhängsen och ömklig tiggare

upprepade han försäkringarna om sin beundran och

hängifvenhet. Peter förblef nästan oberörd af strålglansen hos

detta vidtomfattande snille, hvilket aldrig lyckades komma i

kontakt med hans eget. Några månader därefter var

Leibnitz död.

Enligt traditionen har han spelat en betydande roll

vid ordnandet af den kollegiala styrelsen i Ryssland. Ett254 "

k, wamszewski

bref,, hvars innehåll verkligen tjänat som grundval vid

organisationen däraf, har länge ansetts vara af hans hand.

Detta är ingalunda bevisadt. Originalet, som finnes i

Moskvas arkiv, är ej skrifvet med hans stil, och hans andra

autentiska skrifter omnämna det ej. Tre andra dokument

i samma samling, som tillskrifvas honom, äro säkert ej af

honom. Han har likaledes, i trots af motsatta uppgifter,

ej haft att göra med organiserandet af

vetenskapsakademien i Petersburg, ty för detta ändamål vände sig Peter

till en annan tysk, Christian WoliF, som dock sade nej.

Denna medtäflare till Leibnitz fann klimatet i Petersburg

for hårdt och aflöningen som akademiens direktör för ringa.

Han förordade för öfrigt, att akademien skulle ersättas af

ett universitet. "Berlin har sin vetenskapsakademi", sade

han, "det fattas endast vetenskapsmän där."1) Han nöjde

sig med att i stället rekommendera hos tsaren några af

sina vänner: Bernouilli, Bülfinger och Martini, en utvald

samling af arbetsamma, om ej öfverlägsna män, som i hög

grad gagnat den ryska vetenskapen under dess första läroår.

Det var en inlaga af Fick, en obetydlig person, som

varit sekreterare hos hertigen af Luxemburg, hvilken tjänade

till grundval för den plan som Peter till slut godkände

för sin akademi. Leibnitz" förslag voro alltför

vidtutsväf-vande för att kunna uppskattas af Peter och voro troligen

ej möjliga att genomföra under dåvarande förhållanden. I

själfva verket tillägnade sig Peter intet af Leibnitz"

projekt, ty de voro alltför storartade för honom. Upptagen

ända till 1716 af sin strid med Sverige, ägnade han endast

en förströdd uppmärksamhet åt alla hans förslag. Han nöjde

sig med en skenbar andlig frändskap och med att

underhålla en vetenskaplig korrespondens, som fördes med Bruces

tillhjälp. Han kände sig möjligen också afvogt stämd och

på sin vakt mot denna medarbetare, hvilkens tvetydiga

och föga värdiga uppträdande väckt hans misstankar.

Hofmännen och supplikanten dolde snillet för hans blickar.

") Briefe von Christian Wolff, Petersburg, 1860.peter den store

255

Leibnitz, idéernas stora såningsman, har dock ej

förgäfves på sin väg korsat den fåra som den stora

reformatorns plog plöjt. Det föreföll visserligen som om de

frön han med slösande hand utströdde bortfördes af vinden,

men de återfunnos på rätt ställe. I de arbeten, som

sedermera under ryska regeringens auspicier utförts för studiet

af de slaviska språken, kan man se spåren af hans

fruktbringande ande, och vid .de undersökningar om

jordmagnetismen som Alexander von Humboldt företog öfver hela

Ryssland ända in i Central-Asien kunde denne peka på

Leibnitz som sin berömda föregångare. Verkan af sådana

mäns andliga arbete som Leibnitz" eller Peter den Stores

sträcker sig långt utom gränserna för deras lefnad.ANDRA KAPITLET.")

Kvinnorna.

I. Konungens och tsarens Älskarinnor. — Peter som don Juan. —

Han bryr sig föga om det passande. — Den kvinnliga omgifningen.

— Furstinnan Galitsin. — Brutalitet och cynism. — II. Begynnelsen.

— Giftermålet. — Eudoxia Lapuchin. — Smekmånaden. — Oenighet.

— Skilsmessan. — Klostret. — Eremitens kärlekssaga. — Major

Gle-bov. — Kftrleksbref. — Undersökningen. — Processen. — Älskarens

dom. -- Älskarinnans straff. — Katarinas svartsjuka. — I fängelse. —

Eudoxias hfimnd. — III. Den första favoriten. — Anna Mons. —

Peters frikostighet. — Bedragen! — Tröstemedel. — Mensjikov» kvinno

gemak. — Gunstlingens systrar. — Fröknarna Arsseniev. —.Katarina

Vassilevska. — IV. Hofdamerna. — Fru Tjernisjov. — Maria

Mat-vjejev. — Terem och harem. — Maria Hamilton. — Älskare och bödel-

— En föreläsning i anatomi på schavotten. — Katarinas sista rival. —

Maria Kantemir. — Kejsarinnan segrar. — En vftninna: fru Sieniawska.

— V. Kvinnornas roll i Peters lif och hans betydelse för den ryska

kvinnan. — Ryssland under sextonhundratalet. — Kvinnohat. —

Orsaker och verkningar. — Nationallynne och utländskt inflytande. —

Orienten och Bysans. — Asketism. — Familjelifvet. — Äktenskapet. —

Domostroj. — Barbariska seder. — Kvinnan uppoffras, mannen

förnedras. — Frigörelse. — Peters reformer. — Hans brister. —

Betydelsen af hans verk.

Konungen. Nå, min broder, man har sagt mig, att

ni också har älskarinnor.

Tsaren. Ja min broder, men mina äro billiga; då

") Jag har i detta kapitel, liksom på en del andra ställen, nödgats

förbigå några detaljer, hvilka förekomma i det franska originalet, men

som skulle förefalla svenska läsare alltför motbjudande.

Öfv"8 anm.peter den store

257

däremot er kostar er flera millioner, som ni kunde bättre

använda.

Detta samtal ägde rum år 1716 i Köpenhamn vid ett

besök, som Peter aflade hos sin trogna allierade, konungen

af Danmark. Det omtalas i ett allvarligt diplomatisk

dokument. 1) Vid första påseendet tyckes det gifva en riktig

föreställning om den plats kvinnorna intogo i tsarens lif.

Han var för sysselsatt, men också för rå för att vara en

älskare, värd detta namn, eller ens en passabel äkta man.

Han var dock icke alldeles ur stånd att uppskatta mera

förfinade nöjen i det täcka könets sällskap. Man får icke

glömma, att den kvinnliga societeten i Ryssland var en af

hans skapelser. Närvaron af damer i Sloboda utgjorde för

honom dess första och förnämsta dragningskraft. På en

galasoaré hos Lefort år 1693 smögo sig två af de kvinnliga

gästerna bort från festen, men han lät sina soldater med

våld föra dem tillbaka. Då han år 1701 befann sig i

Voronesj, där han var sysselsatt med arbeten på

skepps-varfven, fick han under påsken besök af ett stort antal

damer, hvilka han mottog på älskvärdaste sätt. När några

af dem insjuknade, uppsköt han artigt sin återresa till

Moskva. Men saken kan ses från en annan sida. Hos en

man som Peter, med en så komplicerad karakter, träda

många öfverraskande drag i dagen. I sitt uppträdande

var han, oaktadt sin smak för fint damsällskap, en rå och

cynisk vällusting. Han tog hänsyn hvarken till kvinnlig

värdighet eller ens till sin egen och han saknade alltför

mycket lefnadsvett för att bry sig om konvenansens

fordringar. Så berättar baron Pöllnitz från Peters vistelse i

Magdeburg år 1717 följande drag: "Som konungen (af

Preussen) hade befallt, att all tänkbar uppmärksamhet skulle

visas honom, kommo de olika statskollegierna in corpore

för att komplimentera honom med presidenterna i spetsen.

Herr de Oocceji, storkanslerens broder, som förde regeringens

talan, fann honom stödd på två ryska damer, hvilka han

") Loss" depesch till Manteuffel, Köpenhamn, den 14 augusti 1716.

Peter den store. 17258

k. walisz ew8ki

under hela talet öfverhopade med frivola smekningar.u

Pöll-nitz meddelar äfven andra lika karakteristiska detaljer om

tsarens beteende mot hofvets damer: "Furstinnan G-alitsin

tjänade honom till dur a eller narr . . . Man sökte att plåga

henne så mycket som möjligt. Vid måltiderna, som hon

ofta intog tillsammans med tsaren, kastade han hvad som

blef öfver af maten i hufvudet på henne. Hon fick resa

sig upp, för att han skulle få knäppa henne på näsan."

Enligt Nartov, som är ganska trovärdig, när det gäller

tsarens privatförhållanden, var Peter en stor beundrare af

könet, men offrade aldrig mycken tid på sina

kärleksäfventyr. Det låg ej i hans natur att uppträda våldsamt

mot kvinnorna, men som han i allmänhet ägnade simpla

tjänstepigor sin hyllning, var det ej heller nödvändigt, ty

han rönte sällan motstånd. Nartov omnämner bland andra

en tvätterska. Bruce gifver dock en liflig skildring af ett

äfventyr, då dottern till en utländsk köpman i Moskva

måste fly hemifrån och gömma sig i en skog för att undgå

furstens efterhängsenhet. I ett dokument, som furst

Galitsin publicerat, omtalas, hur tsaren kom i strid med en

holländsk trädgårdsmästare, som med sin kratta skall hafva

kört bort honom från en trädgårdsarbeterska, hvilken han

störde i hennes arbete.1)

II.

Peters första kärlekssaga var banal. Han ingick tidigt

äktenskap och lefde under några år ganska lyckligt med

Eudoxia, men därpå afsvalnade hans känslor så småningom.

De båda makarne träffades sällan, ty efter smekmånadens

") Vi måste utelämna skildringen af de utsväfningar af annat och

svårare slag för hvilka tsaren gjort sig bekant.

Öfv:8 anm.peter den 8t0ele

259

slut var tsaren ständigt på resor, men ganska ömma bref

växlades, där till och med smeknamn ej saknas. Lapusjka

(lilla tass) var det som Peter erhöll och som han ej upptog

illa. Peter och Eudoxia fingo två barn, Alexander, hvilken

dog vid späd ålder, och den olyckliga Alexej. Efter

Natalias död år 1694 förvärrades förhållandena. Peter hade

då varit gift i fem år och hade visserligen haft några

förbindelser utom äktenskapet i Sloboda eller annorstädes,

men han hade dock i viss mån lagt band på sig. Han

var en aktningsfull son, och Natalia hade haft ögonen på

honom. Efter hennes död fick Lefort stort inflytande, och

samtidigt gjorde sig två kvinnor bemärkta, hvilka tillhörde

den grupp af föga hårdhjärtade skönheter med hvilken den

unga tsaren umgåtts på festligheterna i Förstaden. Det

var två borgardöttrar, den ena en dotter till guldsmeden

Bötticher, den andra till vinhandlanden Mons. Politiska

tvister bidrogo också till att göra slut på det goda

förhållandet mellan de båda makarna. Eudoxia tillhörde en

familj af inbitna konservativa. Familjen Lapuchins

medlemmar gjorde opposition mot det nya system som redan

började att skymta fram, föllo i onåd, afsattes från sina

ämbeten och behandlades på allt sätt illa. En af dem, tsarinnans

egen bror, hvilken vågat förolämpa Lefort, blef offentligen

uppiskad af tsaren. En annan underkastades tortyr, och

ohyggliga detaljer omtalas rörande det straff han lidit.

Peter säges i sin egen närvaro hafva låtit begjuta honom

med sprit, som han sedan lät tända på. Att han dog i

fängelse är säkert. Då tsaren var ute på sin första

europeiska resa, skickades Eudoxias fader och båda bröder bort

i half förvisning som guvernörer till aflägsna provinser.

På resan skref Peter ej till sin gemål; och helt oförmodadt

gaf han från London två af sina förtrogne, L. K.

Narisjkin och T. N. Stjesjniev, ett uppdrag, hvilket förklarade hans

tystnad. De skulle söka förmå Eudoxia att gå i kloster.

Detta var den vanliga utvägen, då äktenskap den tiden

voro olyckliga, och Peters beslut tycktes oåterkalleligt. Hans260

k. walisz ew8ki

beröring med västerlandet blef ödesdiger för den stackars

öfvergifna makan. Hon tillhörde en annan värld,

hvilken var dömd att försvinna.

Hon saknade dock icke behag. Utan tvifvel var hon

icke skön, ehuru det är svårt att afgöra det. Man vore

benägen att anse själfva Katarina, hennes blifvande rival,

för ett vidunder af fulhet, om man skulle döma af de

porträtt af henne, som finnas i behåll och nog äro smickrade,

men som säkert gjorde ett helt annat intryck på Peter

än på oss. Eudoxia var ej något dumhufvud. Då hon

efter sin fruktansvärda makes död återuppträdde vid hofvet,

gjorde hon intryck af en älskvärd gammal gumma, som

hade ganska bra reda på hvad som kunde intressera

henne och till och med ingalunda var främmande för

politiken. Hennes korrespondens med Glebov, hvarpå jag

längre ned skall meddela några prof, uppenbarar en öm,

passionerad, kärleksfull själ. Andligen liknade hon i

allmänhet samtidens moskovitiska kvinnor, hvilka växt upp

i terem. Hon var okunnig, menlös och vidskeplig.

Uppenbarligen var hon ej den ledsagarinna, som passade Peter

och som var i stånd att förstå honom, följa honom och

dela hans lif.

Då Peter den 26 augusti 1698 klockan sex på aftonen

återkom till Moskva från sin långa resa, uppsökte han

några vänner, bland dem Gordon, och aflade därpå en

visit hos familjen Mons. Däremot besökte han ej sin gemål.

Först några dagar därefter gick han in på att träffa

henne på neutralt område, hemma hos postchefen Vinnius.

Men detta gjorde han endast för att tillkännagifva, att det

beslut som han redan meddelat Narisjkin och Stresjniev

var oåterkalleligt. Eudoxias svar var sådant man kunde

vänta. Hon vägrade bestämdt att lyda. Hvad hade hon

väl gjort för att förtjäna ett sådant öde? Hvad förebrådde

man henne? Man tyckes ej ens hafva misstänkt, att hon

tagit del i de politiska intriger som förehades af tsarevnan

Sofia ocli tsarens andra systrar. Streltsernas uppror, sompeter den 8t0ele

261

Peter snart skalle dränka i ett haf af blod, hade utbrutit,

utan att hon haft den allra minsta del däri. Men Peter

hade fattat sitt beslut. Han saknade hvarje forevändning,

men det var honom likgiltigt. Han tillbakavisade

patriarkens medlingsförsök till förmån för den lagliga gemålen,

och efter tre veckors underhandlingar gjorde han slag i saken.

En vagn med två hästar — krönikan faster särskild vikt

vid denna förolämpande omständighet, som i ett land, där

den obetydligaste adelsmans utflykter satte i rörelse ett

helt kavalleri, ökade det grymma och orättvisa i Peters

beteende — en åkardroska, enligt nutida begrepp, förde

den stackars Eudoxia till Suzdal, där hon mottogs i den

heliga Jungfruns förböners kloster (Prokrovskij Djevitjij

Monastir).

Ehuru oskyldig, behandlades hon strängare än en

brottsling. it sina systrar, hvilkas delaktighet i upproret

dock var uppenbart, om än ej bevisadt, gaf Peter ett

underhåll och en viss hofstat, då han lät instänga dem,

men åt sin gemål gaf han intet. Hon var ej längre hans

hustru, ej längre tsarinna. Hon fick blott behålla en

tjänarinna och för att ej dö af hunger nögades hon vädja

till sina släktingars barmhärtighet. Hon skref till sin

broder Abraham: "Jag behöfver ej mycket, men jag måste

dock äta. Jag dricker hvarken vin eller brännvin, men

jag skulle dock vilja kunna bjuda på sådant . . ." Detta

drag är karakteristiskt, ty det visar en af de mest

tilltalande sidorna i landets gamla, patriarkaliska seder. Att

lida brist på allt var blott en olycka till hälften, men att

ej kunna utöfva sedvanlig gästfrihet var det mest

förödmjukande. Hon tillade: "Här finnes intet; allt är

skämdt; jag vet, att jag faller er till besvär, men hvad

skall jag göra. Så länge jag ännu är vid lif, så gif af

barmhärtighet mat och dryck och kläder åt tiggerskan."

Hon var tjugusex år, och ännu i tjugu år skulle

klostercellen vara vittne till hennes förtviflan och

upproriska känslor, och då hon kom ut därifrån var det med262

k. wal18zewski

en sköflad ungdom och ett krossadt hjärta som hon gick

ännu värre öden till mötes.

Tjugu år senare, 1718, fick Peter tillfälle att lägga

i dagen sitt inkvisitoriska snille under processen mot

tsare-vitj Alexej. Han ansåg det uppenbart, att Eudoxia

befann sig bland dem som drifvit hennes son till uppror.

Man inträngde i klostret och anställde förhör. Polisen

brände sina kol förgäfves, men fick ersättning för sin

missräkning genom en annan upptäckt. Ehuru politiskt

oskyldig, befanns Eudoxia skyldig till en brottslig

kärleksförbindelse med major Grlebov. Ja, hon hade dukat under;

i sin förnedring och sitt elände hade hon sökt en tröst.

Major G-lebov, som skickats till Suzdal på rekrytering, hade

intresserat sig för den olyckliga. Hon led af köld i

sin cell. Han skickade henne pälsverk, och detta gaf

anledning till ett bref med rörda tacksamhetsbetygelser,

och därur uppstod en farlig förtrolighet. Han kom för

att mottaga hennes tacksägelser, återkom, och så älskade

de hvarandra, hon med en exalterad kärlek, som grep hela

hennes varelse med våldsam makt, han mycket mera

förbe-hållsamt med egoistiska baktankar. Den unga mannen, som

tyckes hafva varit mycket ärelysten, tänkte sig möjligheten

af en förändring i Eudoxias öde och funderade på att byta

om lefnadsbana samt slå sig på politik. Äfven han befann

sig i penningförlägenhet. Han var också gift och visste

ej hvad han skulle göra af sin hustru. Den stackars

förälskade Eudoxia ville, att han skulle lämna krigstjänsten

för att ständigt kunna vara vid hennes sida. Hon ansträngde

sig på alla möjliga sätt för att hjälpa honom ur hans

förlägenhet, som hon anade, och var alltid redo att gifva

honom af det lilla hon kunde få af sina snåla eller fattiga

släktingar. "Hvarest din själ är, min batko (ett ännu

mer smeksamt uttryck än batuskja, lilla far), där är ock

min, hvarest du talar, där är jag med mitt hufvud; jag

beror alltid och helt och hållet af din vilja."

Men batko, som kvarhölls af sina militäriska och äkten-peter den store

263

skapliga plikter och som kanske redan tröttnat, kom allt

mera sällan på besök. Då följde förtviflans utrop, ångestfulla

uppmaningar. Hvad nu? Hade han då redan glömt henne?

Så snart? Hon hade då ej lyckats behaga honom? Hon

hade ej gjort tillräckligt därför, ej tillräckligt sköljt med

sina tårar sitt ansikte, sina händer, alla sin kropps lemmar,

och sina handleder och fotleder? Hon talade sitt särskilda

språk, uppfylldt af öfversvallande lyriska utbrott, som vittna

om bisarra, ofta osammanhängande, men alltid uppriktiga

känslor och som framträda med en egendomlig

bildrikedom, där Orienten blandar sin fargmättade glans med den

moskovitiska bondbygdens landtliga kolorit.

"Mitt ljus, min batuskja, min själ, min fröjd! Har

"verkligen skilsmässans afskyvärda stund redan slagit?

"Jag ville hellre se min själ skild från kroppen. O,

"mitt ljus, huru skulle jag väl kunna förblifva på jorden

"utan dig? Redan länge har mitt osaliga hjärta anat

"denna stund. Redan länge har det gråtit. Och nu

"är stunden inne, och jag lider, och Gud ensam vet,

"huru kär du är mig! Hvarför älskar jag dig, min

"dyrkade, så att lifvet blifvit mig likgiltigt utan dig?

"Hvarför har du vredgats på mig, o, du min själ, så

"att du ej ens skrifver till mig? Bär åtminstone, o,

"mitt hjärta, den ring jag gifvit dig och älska mig

"litet, litet. Jag har låtit göra en likadan åt mig själf.

"Men är det möjligt? Det är då du som velat lefva

"skild från mig? Ack, jag har redan länge sett din

"kärlek svalna. Hvarför, o, min batko? Hvarför

kom-"mer du ej mera till mig? Har det händt dig något

"ondt? Har man talat illa med dig om mig? . O, min

"vän, o, mitt ljus, min Vjuborika (af ljubit, älska), haf

"förbarmande med mig! Af nåd, o, min härskare, kom

"och besök mig i morgon! O, min hela värld, min

af-"gudade, min lapusjha, (man erinre sig, att hon fordom

"gifvit detta smeknamn åt Peter) svara mig. Låt mig

"ej dö af sorg. Jag har skickat dig en halsduk; bär264

k. wali8zewsk1

"den, o, min själ. Dn bär intet af det du fått af mig!

"Är det ett tecken på att jag ej behagar dig . . .? Men

"att glömma din kärlek, det kan jag ej! Jag kan ej

"lefva utan dig."

Glebov förblef oberörd, och hon jämrade sig under

allt större ångest; det lät som ett såradt djurs ständiga

och enformiga klagan:

"Hvem har gjort mig arma denna oförrätt? Hvem

"har stulit bort. min skatt? Hvem har beröfvat mig

"mina ögons ljus? För hvem öfver gifver du mig? At

"hvem öfverlämnar du dig? Hvarför har du ej haft

"medlidande med mig? Är det möjligt, att du ej mer

"skall återkomma till mig? Hvem har skilt mig, stackare,

"från dig? Hvad har jag gjort din hustru? Hvilken

"oförrätt har jag gjort henne? Hvarigenom har jag

"förolämpat er? Hvarför, o, kära själ, ej säga mig, i

"hvad afseende jag kunnat misshaga din hustru, och

"hvarför lyssna till henne? Hvarför öfvergifva mig?

"Förvisso skulle jag ej hafva skilt dig från din hustru!

"Och du lyssnar till henne! O, mitt ljus, huru skall

"jag kunna lefva utan dig? Huru skall jag kunna

förblifva i denna värld? Hvarför har du försatt mig i

"denna ångestfulla belägenhet? Har jag felat i något

"afseende utan att veta det? Hvarför har du ej sagt

"mig, hvari mitt fel bestod? Du kunde ju slå mig för

"att bestraffa mig, tukta mig, jag vet ej huru, för detta

"fel, som jag ej känner till! För Guds skull, öfvergif

"mig ej! Kom hit! Jag dör utan dig!"

Och några dagar därefter skrifver hon:

"Hvarför är jag ej död? Hvarför har du ej hellre

"lagt mig i jorden med egna händer? . . . Förlåt, förlåt

"mig, o, min själ. . . Låt mig ej dö! Jag skall döda

"mig! . . . Skicka mig, o, mitt hjärta, skicka mig den

"tröja du tycker om att bära. Hvarför har du

öfvergifvit mig? Skicka mig ett brödstycke, i hvilket du

"bitit. Så öfvergifven du lämnat mig! Huru har jagpeter den store

265

"kunnat såra dig så, att du lämnar mig i mitt elände,

"utan fader och moder."

Nio af dessa bref upptogos i rannsakningsprotokollet.

De äro ej skrifna med Eudoxias stil. Hon dikterade dem

för sin förtrogna, nunnan Kaptelina, som i ett

postskriptum själf sökte väcka den otrognes medlidande för matusjkas

smärta. Men på hvarje blad hade den oförsiktiga Glebov

antecknat: "Bref från tsarinnan Eudoxia." De två likadana

ringarna återfunnos äfven i de brottsliges ägo. De många

nunnornas och klostertjänarinnornas vittnesmål voro

förkrossande. Glebov kom ständigt, dag och natt, till Eudoxia.

De kysstes inför alla; därpå aflägsnade de sig och förblefvo

allena under flera timmar. Till sist erkände Eudoxia allt.

Och hvad gjorde Grlebov? Enligt sägnen betedde han

sig som en hjälte. Under de ohyggligaste marter skall

han frivilligt hafva tagit på sig alla möjliga andra brott,

till och med hittat på nya, minst tjugu gånger erbjudit

sig att lägga sitt hufvud på stupstocken, men ända till det

sista vägrat att blottställa sin medbrottslings ära. Tyvärr

tala protokollerna från rannsakningen, hvilka finnas i behåll

i Moskvas arkiv, ett helt annat språk. Glebov yttrade ej

ett ord om de andra anklagelsepunkterna, men erkände

däremot just denna kärleksförbindelse, som han ingått åtta

år förut. Eudoxia var då trettioåtta år gammal.

Jag vill emellertid genast påpeka, att erkännanden och

vittnesmål bevisa i detta afseende absolut ingenting.

Rannsakningsdomaren Skornjakov-Pissarev, som Peter skickat

till Suzdal, lät piska femtio nunnor, af hvilka några dogo

under exekutionen. De sade allt hvad han fordrade.

Eudoxia och Glebov förhördes också i tortyrkammaren. Den

tortyr som den olyckliga officeren underkastades var så

fruktansvärd, att man beslöt att afrätta honom den 1 Va 7

mars 1718 på läkarnas inrådan, ty dessa förklarade, att

de ej kunde förlänga hans lif mera än tjugufyra timmar

till. Det berättas bland annat om en fängelsehåla, hvars

golfbeläggning bestod af hårda träpiggar, på hvilka den266

k. wal18zewski

olycklige tvangs att gå barfota. Som det sista straffet

valde Peter spetsning på påle. Emedan det var trettio

grader kallt, satte man på den eländige en päls och

päls-fordrade stöflar samt en varm mössa för att förlänga hans

kval. Exekutionen började klockan tre på eftermiddagen

och slutade ej förrän klockan half sju följande afton. En

berättelse, enligt hvilken Peter skulle närmat sig

delin-kventen, som redan suttit några timmar på pålen, och sökt

aflocka honom ytterligare bekännelser, men till svar blott

blifvit spottad i ansiktet, förtjänar ej någon tilltro.

Eudoxias lif skonades, men man utvalde nu ett kloster

i en ödebygd vid Ladogas stränder, där hon omgafs af en

strängare bevakning. Enligt- en uppgift skall hon, innan

hon inneslöts därstädes, af en församling af biskopar,

ar-kimandriter och andra präster dömts att piskas, hvarefter

domen verkställts af tvänne munkar inför sittande kapitel.

Hvilken känsla förmådde väl Peter att anställa denna

process och därunder visa en sådan grymhet? Man kan

ej tänka sig, att han var svartsjuk på sin förskjutna maka,

som lefde bortglömd och åldrats under nunnedoket, och

man vet ju, att han i allmänhet var öfverseende med

förvillelser af detta slag, så vida ej politiska intressen kommo

på spel. Och här tyckes det ju ej hafva gällt sådana.

Eudoxias korrespondens med sin älskare kunde icke annat

än intyga deras fullständiga oskuld i detta afseende. Däri

talades endast om kärlek. Den forna tsarinnan hade

visserligen gifvit vika för frestelsen att återtaga sin

världsliga dräkt och hade af sin omgifning låtit intala sig, att

hon förr eller senare skulle återvinna sin forna glans, men

på intetdera hållet hade man gått längre än till

förhoppningar. Månne ej Eudoxia var offer för en annans

svartsjuka och hat? Låt oss blicka sju år framåt i tiden. Peter

var då död, och denna omständighet, som borde hafva varit

lyckobringande för den instängda kvinnan, föranledde

endast en ny skärpning i hennes straff. Hon fördes från

klostret till Sclilüsselburgs fästning, där hon insattes i enpeter den store

267

fängelsehåla, som var full med råttor. Då hon var sjuk,

vårdades hon blott af en gammal dvärginna, som själf

behöft hjälp och uppassning. Där kvarhölls hon i två år.

Hvems verk var detta? Hennes, som då regerade:

Katarina I:s. Och detta utgör kanske svaret på den fråga

jag nyss framställde. Efter denna tids förlopp förändrades

allt åter. Liksom i en dröm öppnades fängelsets portar;

personer i full galadräkt inträdde bugande ända till

marken och anmodade den fångna att följa dem. Hon

infördes i fästningskommendantens praktfullt smyckade

våning, hvilken sades vara iordningställd för hennes räkning.

Hennes var denna säng med fina holländska lärftslakan,

som efterträdde den fuktiga halmbädd som hon lämnat,

hennes de dyrbara tapeterna på väggarna, guldservisen,

de tio tusen rubel, som lågo i ett skrin, hennes de

hofmän som hon såg i sitt förmak, de ekipager som stodo

till hennes förfogande . . . Hvad hade väl inträffat?

Katarina var i sin ordning död, och den tsar som efterträdt

henne under namn af Peter II var Alexejs son, Eudoxias

sonson. Den stackars farmodern, hvars hår hvitnat i

fängelset, begaf sig till Moskva for att bevista den nya

härskarens kröning. Hon tog där försteget framför de andra

furstinnorna; hon omgafs med pomp och ståt, hon mottogs

med ärebetygelser. Det var för sent. Hennes lif var

sköfladt och frivilligt återvände hon till klostret. Hon

slutade sina dagar år 1731 i Novodjevitjij Monastir, denna

tillflyktsort under stora olyckor, där Sofia lefvat, sedan

hennes äregirighets drömmar gått upp i rök. Traditionen

berättar, att Eudoxia äfven tillbringat en tid i Lapuchins

familjeresidens Serebrianoje, men att äfven där en gång

stod i förbindelse med Sankt Georgs närbelägna kloster.

Hennes graf är belägen i Moskvas kloster, och hennes minne

har lefvat ända in i vår tid i folkets sägner och sånger.

Efter alla sina motgångar behöll hon blott som sin

arfvedel en smärtuppfylld medömkan från de små, som äro

förtrogna med lidandet.276

k. wal18zewski

III.

Efter Eudoxias första internering var tiden inne för

Peter att skaffa sig en officiel mätress. Platsen intogs af

Anna Mons eller Monst eller Munst, domicella Monsiana,

som Korb kallar henne. Före sin ankomst till Moskva

hade hennes fader varit vinhandlande i Minden eller enligt

andra uppgifter juvelerare. Familjen kom följaktligen från

Westphalen, ehuru den senare sökte sin härstamning från

Flandern och antog namnet Mons eller Moëns de la Croix,

som lät förnämare. Damen, som förut varit Leforts

älskarinna, steg hastigt i graderna och öfvergaf gunstlingen för

dennes herre. Hon intog sin plats vid tsarens sida till

och med vid officiella ceremonier. Hvarken hon eller han

gjorde en hemlighet af förhållandet. Då Peter stod fadder

åt det danska sändebudets son, fordrade han, att hon skulle

uppträda vid hans sida som gudmoder. Han lät i

Förstaden uppbygga ett präktigt palazzo åt henne, och i

Preo-brasjenJci Prikaz9 dystra arkiv kan man läsa om huru den

tyska skräddaren Frank straffades, emedan han alltför högt

uttalat sin förvåning öfver prakten i sängkammaren,

hvilken utgjorde bostadens förnämsta prydnad och som ofta

hade tsaren till gäst. ÅT 1703 skänkte Peter henne, ehuru

med tvekarf, det betydande godset Dubino i distriktet

Kozielsk. Hon var mycket sniken. Ständigt vädjade hon

till tsarens frikostighet, som lät vänta på sig, i biljetter,

som en sekreterare fick skrifva och till hvilka hon själf

endast fogade en rad på dålig tyska. Hon anförde till

och med som förespråkare en person som man minst väntat

sig: "För eder son Alexej Petrovitjs skull gif mig denna

egendom!" Som bekant, var Alexej Eudoxias son. Hon

bifogade stundom blygsamma gåfvor, såsom fyra citroner

och lika många apelsiner, som hon skickade till Azov underpeter den store

269

belägringen. Peter tänkte allvarligt på att gifta sig med

henne, ehuru han samtidigt underhöll en förbindelse med

favoritens väninna Helena Fademrecht, som sände honom

bref med följande öfverskrift: "Till mitt allt, min älskade

lilla sol, min älskling med de svarta ögonen och

ögonbrynen af samma färg." Denna tarfliga roman räckte till

år 1703 och slöt på ett icke mindre tarfligt sätt. Då den

sachsiska envoyéen Königseck, som inträdt i tsarens tjänst,

genom en olyckshändelse drunknat i början af fälttåget,

fann man i hans fickor ett antal bref, hvilkas stil och

uttryckssätt Peter utan svårighet igenkände. Denne var naiv

nog att blifva förargad. Domicélla Mormana kastades i

fängelse, lyckades slippa ut genom list och enträgna böner,

men återvann friheten blot-t för att blifva älskarinna åt

den tyske envoyéen Keyserling, som till sist gifte sig med

henne. Hon hade smak för diplomatien, men hade ej

tillräcklig själf behärskning för att kunna hålla sig uppe. Hon

kastades åter i fängelse och fick blott behålla några

obetydliga rester af det tsaren gifvit henne, bland annat hans

porträtt, om hvilket hon ifrigt anhöll — på grund af

diamanterna, hvarmed ramen var besatt, tros det. Peters

ovilja varade länge. Ar 1707 räckte ännu undersökningen

om detta tarfliga äfventyr, och Romodanovskij kvarhöll

under lås och bom trettio fångar, som voro invecklade däri,

utan att hvarken de eller han visste huru. Fru

Keyserling blef änka år 1711 och öfverlefde endast några år

sin man, sedan hon dock förut uppväckt en ny passion

hos en svensk officer vid namn Miller.

Peter var en långsint, men ingalunda otröstlig älskare.

Mensjikov, som nu efterträdt Lefort i hans ynnest, visade

sig lika skicklig som schweizaren i att skaffa honom

tröstemedel. Han hade sin kvinnliga personal, liksom Lefort sin;

först och främst sina båda systrar, Maria och Anna, som

genom hans åtgörande anställdes hos Peters älsklingssyster

Natalia; vidare Darja och Barbara Arsseniev, som också

tillhörde tsarevnans hof, hvilket hof nästan liknade ett270

k. wal18zewski

harem. En fröken Tolstoj fullbordade samlingen, och just

år 1703 uppträdde en sjette, som skulle i härskarens lif

intaga en särskild plats och skänka åt skildringen af hans

ungdoms hittills triviala kärleksäfventyr en ny prägel.

Denna flickas namn är liksom hennes härkomst icke fullt

klart. De första autentiska dokument som omnämna henne

kalla henne än Katarina Trubatjov, än Katarina Vassilevska

eller Katarina Michailov. Mensjikov hade henne först till

älskarinna, på samma gång som han kurtiserade Darja

Arsseniev, vid den tid då Peter kastade sina blickar på

den andra systern Barbara, hvilken favoriten tänkte göra

till tsarinna för att sålunda blifva tsarens svåger. Därför

öfvervakade han den nya favoritens uppfostran. aI

himlens namn", skref han till Darja, "förmå din syster att

genast lära sig ryska och tyska. Hon har ingen tid att

förlora!" Villebois beskrifver denna Barbara såsom mycket

ful, men utrustad med stor kvickhet och elakhet. Jag har

redan antydt de tvetydiga förhållanden som uppstodo

mellan de båda älskarna och deras älskarinnor. Hvilken

underlig sammanblandning och gemensamhet i känslor och

intima förbindelser! Peter och Mensjikov ersatte hvarandra

ständigt eller hade samtidigt rättigheter, som förefalla

oförenliga. När de voro frånvarande, mottogo de

gemensamma budskickningar, där ömma hälsningar och

smeksamma ord sändes om hvart annat från den ena gruppen

till den andra jämte presenter, såsom halsdukar, skjortor

och nattrockar, som damerna förfärdigat. Darja Arsseniev

tillade till sitt namn: "den dumma", Anna Mensjikov:

"den magra". Hvad angår Katarina, skrifver hon år 1705:

"jämte två andra", hvilket förklaras af följande yttrande

i det gemensamma brefvet: "Peter och Paul hälsa och

utbedja sig er välsignelse." Peter och Paul voro de barn

hon redan fått med tsaren.

Ar 1706 samlade tsaren hela sällskapet omkring sig

i Narva för att fira påsken, därpå begaf man sig till

Petersburg, hvarifrån Peter skref till Mensjikov, att han varpeter den store

271

ai paradiset" med damerna. Men Mensjikov, som

kvar-hölls vid arméen i Södern och som där leddes, skulle hafva

velat vara med i paradiset. Han tyckte, att då Peter

lämnade Petersburg för att begifva sig ut på resor, han

ej hade användning för denna kvinnoförsamling och därför

gärna kunde skicka den till sin vän. Peter var emellertid

af annan mening. Han släpade med sig hela den lilla

skaran från Petersburg till Smolensk och från Smolensk

till Kiev, och först i augusti stämde han till sig

gunstlingen i sistnämnda stad, där han beredde honom en

öfverraskning. Han sade, att Mensjikov hade lofvat att gifta

sig med Darja Arsseniev och att han därför borde hålla

sitt löfte. Peter hade nämligen själf beslutat att en dag hålla

sitt till de "båda andras" moder. Det tillkom gunstlingen

att först uppoffra sig, och man skulle ej lämna Kiev förrän

saken var klar. Efter bröllopshögtidligheterna delade man

den gemensamma egendomen. Peter, som for tillbaka till

Petersburg, tog med sig Katarina Vassilevska och Anisia

Tolstoj; Mensjikov stannade i Kiev med sin hustru, sin

syster Anna och sin svägerska Barbara.

IV.

Katarina Vassilevska är berättigad till ett särskildt

kapitel i denna bok. Jag vill ej sammanställa henne i

detta med älskarinnorna för en dag, hvilka äfven senare

voro legio. Till och med efter sitt äktenskap och sin

upphöjelse på tronen hade den utvalda att dagligen kämpa

mot rivaler, af hvilka några hotade att tränga undan henne

som gemål och kejsarinna. Så var fallet under tsarens

vistelse i Hamburg år 1706 med dottern till en luthersk

präst, hvilken han lofvade äktenskap och att förskjuta272

k. wali8ezwskt

Katarina, då fadren vägrade att utlämna henne. Sjafirov

skall redan erhållit befallning att göra i ordning

äktenskapskontraktet. Olyckligtvis gick den alltför förtroendefulla

fastmön in på att gifva ett förskott på de äktenskapliga

fröjderna, innan bröllopsfacklorna voro tända, och hon blef

då genast afskedad med tusen dukater i ersättning. Det

fanns äfven ett annat föremål för en mindre flyktig nyck,

som, efter hvad man tror, var mycket nära att nå

värdigheten som kejsarinna. Eudoxia Rjevskij var dotter till

en af Peters första anhängare, ehuru han tillhörde en

familj som var Sofia hängifven. Hon hade kastats i tsarens

armar före sitt femtonde år. Då hon var sexton år, gifte

Peter bort hehne med en officer Tjernisjov, som sträfvade

efter befordran, samt behöll henne. Hon hade med honom

fyra döttrar och tre söner. Åtminstone gällde han för

dessa barns fader, men på grund af moderns lösa seder är

detta faderskap mer än tvifvelaktigt, och hennes

förhoppningar gäckades. I och för sig vore hennes öde knappast

intresseväckande, om det varit enastående. Olyckligtvis,

och det är detta som förlänar detta blad i historien ett

sorgligt intresse, är hon en typ; hon är representanten för

ett helt tidehvarf och ett helt samhälle. Hennes historia

liknar ganska mycket Maria Matvjejevs, som var dotter till

en af sin tids förnämsta ädlingar. Jag har redan berättat

(sid. 218), huru.denna blef en Rumiantsovs hustru. Maria

Matvjejev, som var lika vacker som Eudoxia Rsjevskij, men

älskvärdare än hon, därjämte mycket begåfvad och i alla

afseenden förtjusande, innehade liksom Eudoxia en plats

som hofdam hos kejsarinnan. Denna post, som nu är så

ansedd, var då nästan ett tecken på vanära. Katarinas

kvinnliga omgifning hade nu efterträdt Natalias. Det fanns ej

längre något terem i de kejserliga palatsen; men harem

var kvar som ett arf från den orientaliska forntiden. De

medgörliga männen trädde i de medgörliga tädernas ställe.

Strax efter Peters död födde fru Rumiantsov en son, som

blef hjälten under en kommande storhetstid, Katarina II:speter ben store.

273

segerrika fältherre, hvilken alla erkände som en ättling af

Peter.

Peters illegitima ättlingar täfla med Ludvig XIV:s i

antal, ehuru legenden tillåtit sig vissa öfverdrifter. För

att endast tala om fru Strogonovs tre söner, så är det ej

historiskt bevisadt, att de voro bastarder. Modren, hvilken

var född Novossiltsov, var blott en lustig och glad

del-tagarinna i orgierna, som kunde dricka tappert.

Vi komma nu till historien om Maria Hamilton, hon

också en hoffröken. Det säger sig själft, att den

sentimentala historia som några författare uppdukat är helt och

hållet uppdiktad. Hon tyckes hafva varit ganska simpel,

och Peter har nog ej förnekat sig själf, utan talat med

henne om kärlek på sitt sätt. Jag har redan omtalat,

att en gren af den stora skotska familjen hade slagit sig

ned i Ryssland under en tid, som föregick den stora

inflyttningen på sextonhundratalet, det vill säga under Ivan

den Förskräcklige. Befryndad med flera förnäma familjer

i Ryssland, tyckes den hafva varit nästan russifierad före

Peters tronbestigning. Dotterdotter till Artamon Matvjejev,

Natalia Narisjkins adoptivfader, kom Maria Hamilton till

hofvet liksom hennes likar och, som hon var ganska vacker,

delade hon deras öde. Men hon ingaf Peter endast en

helt flyktig passion och öfverlämnade sig därpå åt tsarens

djen&jtjiker, med hvilka hon fick flera barn, som hon

undanröjde. För att kvarhålla en af dessa alltför flyktiga älskare,

den unge Orlov, en ömklig figur, som misshandlade och

prejade henne, stal hon penningar och juveler af

kejsarinnan. Dessa stora och små brott upptäcktes af en slump,

då ett dokument af en viss vikt kommit bort ur tsarens

rum. Misstankarna föllo på Orlov, som ej varit hemma

på natten. Inkallad till förhör hos tsaren, blef han

förvirrad och, som han inbillade sig, att hans förbindelse med

fröken Hamilton ådragit sig tsarens vrede, föll han på knä,

ropande Vinovat (förlåt) och erkände allt, både tjufverierna,

hvilka han dragit fördel af, och barnamorden, som han

Peter den Stare. 182-74

k. wal18zewski

haft reda på. Förhör och process följde så. Den olyckliga

Maria öfverbevisades därjämte om att hafva yttrat sig

illvilligt om kejsarinnan och gjort narr af hennes alltför

blomstrande hy. Detta var ett majestätsbrott! Hvad man än

må säga om henne, så visade Katarina denna gång ganska

mycket godhet. Hon lade sig ut för den brottsliga, och

detsamma gjorde tsarinnan Praskovia, hvilkens inflytande

var betydande och hvilkens bemedling var af desto större

vikt, som hon vanligen ej var benägen för öfverseende.

Enligt uppfattningen i det gamla Ryssland var barnamord ett

brott som var mycket ursäktligt, och Praskovia var i många

afseenden en ryska af gamla stammen. Men tsaren visade

sig obeveklig. wHan ville ej vara som Saul och Ahab och

genom för mycken godhet kränka gudomlig lag. Hade

han då en sådan aktning för gudomlig lag? Jag tror

det ej. Men han ansåg, att man bestulit honom på några

soldater, och detta var i hans ögon ett oförlåtligt brott.

Sedan Maria Hamilton flera gånger underkastats tortyr i

tsarens närvaro och ända till det sista vägrat att nämna

sin medbrottslings namn, under det att hennes föga lysande

älskare blott sökte komma undan genom att kasta skulden på

henne, besteg hon schavotten den 14 mars 1719, klädd i

"hvit sidenklädning, garnerad med svarta band", såsom

Staehlin berättar. Peter, som högeligen älskade teatereffekter,

var nog ej främmande för detta hemska vittnesbörd om

kvinnligt koketteri. Han hade mod att närvara vid afrättningen

och, som han ingenstädes- kunde vara overksam, att därvid

spela en roll. Han omfamnade den dömda vid foten af

schavotten, uppmanade henne att bedja och understödde

henne då hon skulle falla på knä. Därpå steg han åt sidan.

Det var tecknet till att afrättningen skulle verkställas.

Då hon upplyfte hufvudet, stod bödeln på tsarens plats.

Scherer omtalar äfven andra ohyggliga detaljer. Tsaren

framträdde åter, då bilan fallit. Han tog upp det blodiga

hufvudet, som rullat i stoftet, och började lugnt hålla en

föreläsning i anatomi. Han påpekade för de närvarande,peter den 8t0ele

275

hvilka och huru många organ som afskurits; särskildt visade

han, att ryggraden var af huggen. Då han slutat, närmade

han sin mun till den dödas blånade läppar, som förr

af honom mottagit andra kyssar, släppte åter hufvudet,

gjorde korstecknet och gick sin väg.

Jag betviflar på det högsta, att Mensjikov ansåg

lämpligt att yrka på den olyckligas åtalande och dömande för

att bevaka sin beskyddarinna Katarinas intressen. Denna

rival var nämligen föga farlig. Katarina fick kort

därefter en allvarligare anledning till oro. Campredon skrifver

i en depesch af den 8 juni 1722. "Tsarinnan fruktar, att

om prinsessan föder en son, tsaren på furstens af Valakiet

böner förskjuter sin gemål för att äkta sin älskarinna".

Det var här frågan om Maria Kantemir.

Furst Dmitrij Kantemir, som varit Peters allierade under

det olyckliga fälttåget mot turkarna år 1711, hade förlorat

sin krona genom fördraget vid Prut. Han slog sig ned i

Petersburg, där han otåligt väntade på den godtgörelse

som man lofvat honom. Ganska länge föreföll det som om

han skulle kunna få en sådan med sin dotters tillhjälp. Vid

tiden för Peters afresa till det persiska fälttåget år 1722

hade denna kärleksintrig redan varat under flera år, och

Katarina tycktes hafva allt att frukta däraf. De båda

kvinnorna ledsagade tsaren, men Maria måste stanna i Astrachan,

ty hon väntade att blifva moder. Hennes anhängares

förhoppningar ökades därigenom så mycket mera. Efter den

lilla Peter Petrovitjs död (1719) hade Katarina icke någon

son, som Peter kunde göra till sin arfvinge. Om Maria

Kantemir skänkte honom en sådan, ansåg man allmänt, att

han vid sin återkomst från fälttåget icke skulle tveka att

göra sig af med sin andra gemål, liksom han gjort med

den första. Om man får tro Scherer, rustade sig Katarinas

vänner att besvärja faran. Då Peter återkom, fann han

sin mätress sängliggande efter ett missfall, som hotat

hennes lif. Katarina triumferade nu, och denna

kärleksroman, som varit nära att sätta hennes lycka på spel276

k. wali8zewsk1

tycktes komma att sluta på samma tarfliga sätt som de

föregående. Kort fore Peters död erbjöd sig en medgörlig

hofman, Tjernisjovs och Rumiantsovs själsfrände, att "för

formens skull" gifta sig med prinsessan, som gäckats i sina

ärelystna planer.

Livländskan gick segrande ur alla dessa pröfningar.

Genom sin kröning ställdes hon öfver alla angrepp.

Älskarinnan, som upprättats genom giftermålet, makan, som

vakade öfver den husliga härden, härskarinnan, som delade

den högsta maktens ära, hade vunnit en afgörande seger

och intog en plats för sig i denna svärm af kvinnor, där

krogpigor sågos vid sidan af döttrar till lairder och

vala-kiska prinsessor. Och bland alla dessa upptäcker man en

oväntad företeelse: en kysk och aktad väninna, en späd

blomma, som slagit ut i denna dypöl. Det var

förtroller-skan framför alla andra, den förnäma polska damen, en

fullblodsslav, ehuru med europeisk uppfostran. Jag har

redan (sid. 125) omtalat, huru Peter i Jaworows trädgårdar

i sällskap med fru Sieniawska byggde en båt eller for ut

med henne på sjön. Det var en fullständig idyll. Elisabet

Sieniawska, född furstinna Lubomirska och hustru till den

store krongeneralen och Augusts ifriga anhängare mot

Les-zczynski, spelade en viss roll i den brutala segerherrens

oroliga lif, utan att förtalet kunnat nå henne. Peter

uppskattade mindre hennes skönhet, som för öfrigt var

obetydlig, än hennes stora begåfning. Han trifdes i hennes

sällskap och lyssnade till hennes råd, som dock ofta voro svåra

att följa, ty hon stod på Leszczynskis sida mot August

och sin egen man. Peter omtalade för henne sina planer

att afskeda alla utländska officerare i hans tjänst. För att

visa honom, hvarthän det skulle leda, afskedade hon den

tyska kapellmästaren vid sin polska orkester, hvilken

då började att spela så illa att tsaren, som ej förstod

musik, till och med led däraf. När han talade med henne

om sina planer att göra en öken af de ryska och polska

provinser, som Karl XII hade att genomtåga för att kommapeter den 8t0ele

277

till Moskva, afbröt hon honom med att berätta en historia öm

eA adelsman, som for att straffa sin hustru gjorde sig till

eunuck. Hon var förtrollande, och fangslad, kufvad,

förädlad, intogs han af hennes tjusningsmakt och blef liksom

förvandlad genom umgänget med denna rena och fina,

smeksamma och fasta karakter.

Kvinnorna hafva alltid spelat en betydande, ehurä

växlande roll i Peters lif. Men ännu mer betydande ur

historisk synpunkt har den roll varit han själf spelat i den

ryska kvinnans lif, och för att göra honom rättvisa, vill

jag i få ord söka påvisa den.

I sitt slott vid Kolomenskoje i närheten af Moskva,

mottog tsar Alexej i högtidlig audiens en främmande makts

ambassadör. Denne kom att fasta uppmärksamheten vid eA

halföppen dörr, bakom hvilken hördes sorlet af kvinnoröster

och fraset af siden. Osynliga åskådarinnorT invånarna i

det hemlighetsfulla terem, hvilka af sin nyfikenhet loekats

att delvis bryta gifna order, voro alltså närvarande vid

ceremonien. Plötsligen gaf dörren vika för en häftig knuff,

och en vacker brunett jämte en liten gosse, som gömde

sig i hennes kjolar, blef till hofmännens bestörtning ett

ögonblick synlig, men försvann genast förvirrad och

rodnande. Den vackra brunetten var tsarinnan Natalia, och

den lilla tre års gossen, som redan var så häftig i sina

rörelser att han knuffade upp dörrar, skulle en dag bryta

ned själfva väggarna till terem. Senare i tiden ansåg man

denna scen som ett förebud till hvad som komma skulle.

Sextonhundratalets ryska uppfattning af kvinnan präglas

af mistroende, nästan hat. Folkets ordstäf vittna därom.278

k. wal18zewski

"Kvinnans hår är långt, hennes förstånd kort. —

Kvinnans förstånd är som ett hus utan tak. — Man bör fly

kvinnans skönhet, liksom Noak flydde för syndafloden. —

Hästen bör tyglas med betsel, kvinnan med hot. — Den

kvinna man ser är af guld, den man icke ser är af koppar.u

De moderna ryska historieskrifvarna äro benägna att

anse, att denna uppfattning är af utländskt ursprung och

stridande mot nationens naturliga tendenser. Ty enligt

dessa vore ryssarna snarare benägna att fordra fullkomlig

likställighet mellan könen; och i själfva verket framträder ej

i den nuvarande ryska lagstiftningen, lika litet som i landets

seder, den uppfattningen, att kvinnan bör underkufvat, som

kan spåras i Västerlandets lagar och seder. Oberoende af

hvarje kontraktsmässig öfverenskommelse råder den ryska

gifta kvinnan öfver sin förmögenhet. Den uppfattning

som härskade före Peter, såväl som därmed

öfverensstämmande inrättningar och bruk, terem inbegripen, påstås komma

från Bysans, såsom en följd af den religiösa, klosteraktiga

asketism som satte sin prägel på landets intellektuella och

moraliska utveckling. Terem vore icke ett harem. Att

kvinnorna instängdes i detta fängelse berodde på en helt

annan känsla än svartsjuka. Man hyste fruktan för synd

och skandal och hade ön religiös uppfattning af lifvet, för

hvilken klostret var idealet, hvarmed man behagade Ghid.

Om terem ej direkt härledde sig från Bysans till sin form,

gjorde det det dock till sin idé. Det är så saken

framställes.

Hvad man än må tänka härom, fängelset var dock

ett fängelse och ett strängt bevakadt fängelse. Hustrun

och framför allt den unga flickan höllos verkligen i

fångenskap därstädes. De släpade fram sitt lif utan luft och

ljus i rum, som liknade klosterceller och fängelsehålor, med

tjocka gardiner för fönstren och hänglås för dörrarna. De

hade ej en egen utgång, utan då de ville komma ut, måste

de gå genom faderns eller mannens rum, ty dessa hade

nycklarna i fickan eller under hufvudgärden. Vid störrepeter den 8t0ele

279

festligheter, då gästerna sutto till bords och de runda

pi-rogema framsattes, visade sig hustrun ett ögonblick i

dörren till kvinnogemaken. Männen reste sig då och gingo

fram och omfamnade henne. Därpå drog hon sig genast

tillbaka. De ogifta döttrarna fick ingen manlig blick skåda

fore giftermålet, ej ens fästmannens. Vid förlofningen lekte

man fullständigt blindbock. Visserligen uppträdde

smoltri-tjitsan (den seende) som mellanhand. Det var vanligen en

släkting till friaren. Hon företog en undersökning, hvars

resultat hon inberättade, men hon gick endast friarens

ärenden. Att vilja veta, huru denne själf såg ut, tillhörde

det slags nyfikenhet som ej var tillåten för den unga

flickan. Då fadern meddelade henne, att hon skulle gifta

sig, visade han henne en piska, som sinnebilden af den

makt han skulle öfverflytta på maken. Det var allt hon

erfor om honom, innan hon trädde för altaret. Det rådde

ett bruk, att familjens öfverhufvud vid detta tillfälle för sista

gången och fästmannen för första gången betjänade sig af

denna piska. Bruden begaf sig till kyrkan, täckt af en

tät slöja och under tystnad. Ej en rörelse, ej ett ord,

utom då hon svarade prästen. Nu hörde brudgummen för

första gången ljudet af hennes röst. Vid bröllopsmåltiden

skilde ännu ett förhänge paret åt. Först efter sista rätten

skulle det äktenskapliga samlifvet börja för den nygifta.

Brudtärnorna förde henne då till sängkammaren, klädde af

henne och förde henne till sängs. Därpå väntade man,

till dess brudgummen var tillräckligt berusad. Då han

tycktes hafva fått nog, förde marskalkarna honom samma

väg vid skenet af facklor, som de nedlade omkring sängen

i tunnor, fyllda med hvete, korn och hafre. Sängen var

bäddad på rågkärfvar. Nu var det högtidliga ögonblicket

inne, då bruden skulle blotta sitt ansikte. För att

välkomna sin nya herre, steg hon upp, insvepte sig i en fotsid

röck, fodrad med mårdskinn, gick vördnadsfullt bugande

några steg emot honom, och så lät hon slöjan falla.

Det kunde hända, att hon var puckelryggig, lytt eller280

k. wali8zbw8ki

fal, då den som valt henne trott 6ig äkta en skönhet.

Äfven om man antar, att den "seende" gjort sin plikt,

inträffade det ej sällan, att hon blef narrad och fick øe

en helt annan ang flicka. Den lurade äkta mannen hade då

ingen annan utväg än att omedelbart uppmana sin gemål,

som ej föll honom i smaken, att åter anlägga slöjan, till

tecken på att han ej ville veta af henne. Men som hans

blick var skum af vinet, hände det ofta, att han ej såg

så noga efter, och det var för att nå detta resultat som

man berusade honom. Föret senare märkte han då sitt

missöde, men då var äktenskapet fullbordadt och han hade

i och med detta fogat sig i forhållandena.

Hvad resultatet skulle blifva af ett sådant äktenskap

kan man förstå. Samtidens skandal- och rättegångskrönika

kan lämna upplysningar i mängd därom. Män lämnade

hemmet och sökte en tillflykt i klostren; kvinnor bragtes

till det yttersta genom dålig behandling och togo till dolken

eller giftet för att blifva fria den outhärdliga bördan.

Huru strängt straffet än var för dessa brottsliga repressalier,

tyckes man ej hafva kunnat förebygga, att de ofta

förekommo, ty sådana bestraffningar finnas ofta framställda på

samtida gravyrer. Därvid tillgick så, att de skyldiga fingo

stå med halfva kroppen nedgräfd i jorden, ända till dess

döden infann sig, och de fingo ofta i tio dagar vänta på

slutet af sitt lidande, plågade af hunger och törst och lefvande

förtärda af maskar.

Popen Sylvester, hvilken var Ivan den Förskräckliges

förtrogne under hans sista år, har, om icke skrifvit,

åtminstone företagit den slutgiltiga redaktionen af en lagbok,

Domostrqj, som gifver föreskrifter rörande alla dessa

förhållanden. Dessa seder voro af tatariskt, bysantinskt eller

inhemskt ursprung och hade ett gemensamt kännemärke:

barbariet. Kvinnan framstår som den råa mannens offer.

För att förströ sig i sin fångenskap pyntade de förnäma

damerna ut sig som helgonskrin och målade sig som

ikoner; de sminkade sig ända in i ögonen och berusadepeter den store

281

sig. Då år 1630 en ambassad kom till Köpenhamn för

att underhandla om äktenskap mellan furstinnan Irene,

Michail Feodorovitjs dotter, och prinsen af Danmark,

påpekade sändebuden särskildt, att tsarevnan ej drack bräwnr

vm. Som kvinnorna af folket ej hade grannlåter att roa

sig med, hängåfvo de sig åt dryckenskap. Och dessa

kvinnor voro äfven mödrar! Det var allt detta Peter

föresatte sig att bringa ur världen. Och att han lyckats däri,

är nog för att tillförsäkra honom en ovansklig ära.

Man måste dock erkänna, att före hans tid en bresch

gjorts i traditionen, hvilken blef allt större och större.

Alexejs andra, i viss mån romantiska äktenskap visar, att

nya idéer och känslor började framträda. Vid denna

makes sida, som hon själf vunnit genom sin skönhet och

sitt behag, var Natalia ej längre en forntidens tsarinna, som

förblef orörlig som en gudabild och lefde ensam i sin

tråkiga ståt. Hon deltog i viss mån i sin gemåls yttre

lif. Hon följde honom stundom på jakt och bevistade de

af Matvjejev från utlandet inkallade skådespelarnas

föreställningar inom det gamla Kremls murar. Det hände till

och med, att hon for ut med tsaren i öppen vagn, och

bara detta var nästan en revolution. Under Alexejs svaga

och sjukliga efterträdares regering gjorde frigörelsen allt

större och större framsteg. Tsarevnorna, Feodors systrar,

underläto ej att draga fördel af hans svaga styrelse och

den allmänna villervalla som var en följd däraf.

Slutligen kom Sofia till makten och inledde kvinnoväldets

tidehvarf i detta det kvinnliga slafveriet» land.

Peter sökte åstadkomma större och nyttigare reformer.

Genom ukazer rörande giftermålen ville han råda bot för

maktmissbruk hos folket och svåra brister i familjelifvet.

Hittills hade bröllopen vanligen följt några dagar,

stundom några timmar efter förlofningen. Han lade en

tidrymd af åtminstone sex veckor mellan de båda akterna,

för att de blifvande äkta makarna skulle få tid att stifta

bekantskap. Botemedlet var tvifvelsutan ej radikalt och282

k. wal18zewski

omedelbart verkande. Så sent som för några tiotal år

sedan påpekades i en roman af Mjelnikov, I skogarna, att

gamla traditioner lefde kvar i vissa trakter med en

förtviflad seghet. Dock hafva oerhörda framsteg gjorts. I

lagarna före Peters tid tillerkändes uttryckligen fadern

eller maken domsrätt öfver dottern eller makan. För att

undandraga sig följderna häraf hade en förnäm dam,

furstinnan Saltikov, född Dolgorukij och tsarinnan Praskovias

svägerska, nödgats att efter ett långt martyrskap, slagen

och plågad af hunger och köld, fly hem till sin fader.

Genom en undersökning konstaterades, att hon kommit dit

halfdöd, med kroppen betäckt af sår. Då hennes make

och bödel fordrade, att hon skulle återvända, var det enda

hon kunde utverka, det att hon för återstoden af sitt lif fick

tillåtelse att vistas i ett kloster. Man kan då tänka sig,

hur det tillgick i de lägre samhällsklasserna. Det var i

detta afseende som det gamla systemets motstånd visade

sig starkast. Auktoritetsväldets och despotismens

traditioner voro så djupt inrotade i den allmänna uppfattningen,

att Peter själf ej vågade att direkt angripa dem. Han tyckes

till och med vilja gifva dem helgd genom vissa påbud

(lagen af mars—oktober 1716), men den nya anda som

han ingaf var af en så olika natur, att så småningom

den orättfärdiga lagen blef preskriberad och föråldrad, och

till sist försvann ur den skrifna lagboken. Svod Zakonov

nämner den ej vidare, och för helt kort tid sedan

förklarade kassationsdomstolen den definitivt aflyst.

Inom samhällets högsta lager tog Peter så att säga

kvinnan vid handen och förde in henne bland männen

samt anvisade henne en plats i sällskapslifvet och

samhället. Han ville, att hon skulle uppträda vid samkvämen

och där utveckla sin tjusningsmakt genom konversation,

dans och musik. I december 1704 såg man i Moskva

någonting oväntadt och häpnadsväckande: unga flickor

uppträdde i ett festtåg, som vid en offentlig glädjefest skredpeter den store

283

genom gatorna, och därunder strödde de ut blommor och

sjöngo sånger.

Peter tänkte till och med på att göra detsamma med

sina bojarers döttrar som med deras söner, nämligen skicka

dem till utlandet för att fullborda deras uppfostran, men

han måste afstå därifrån på grund af föräldrarnas alltför

häftiga motstånd. Han sökte dock att skaffa dem

åtminstone någon uppfostran och föregick härvidlag med godt

exempel. Hans döttrar Anna och Elisabet hade en fransk

guvernant, och han var ofta närvarande vid deras

lektioner. Han såg till, att äfven de fingo en europeisk turnyr,

och fordrade, att deras kläder skulle göras efter parisiska

mönster. Då hans svägersta Praskovia klandrade dessa

nyheter, kallade han sitt hus "de dummas och enfaldigas

tillhåll". Han lyckades emellertid till sist att få henne på

sin sida. Tsar Ivans änka blef sålunda personifikationen af

en öfvergångsform i den ryska kvinnans historia. Hon

gaf sina döttrar franska lärare och läste själf för en tysk

sådan, men bibehöll jämte den ryska dräkten sina råa

instinkter. Hon slog sina hofdamer och för att få en af

sina tjänare att erkänna en mindre förseelse lät hon

begjuta hans hufvud med brännvin ur en butelj, som hon

alltid hade med sig i vagnen, hvarpå detta antändes.

Därefter slog hon den olycklige med sin käpp på de

ohyggliga brännsår som uppstått.

Peter hade alltför lång väg framför sig för att själf

kunna nå det mål han föresatt sig. Med sin naturliga

råhet och sitt sedefördärf var han ej den ledare som

behöfdes. Sedan han skapat salongerna och öppnat terems

stängda portar, uppträdde han själf alltför ofta med

knektfasoner. Man kunde länge se, att den ryska kvinnan

inforts i det ryska samfundslifvet vid en sådan mans

hand.

Den stora reformatorns lifsverk i sin helhet led af

samma brist, och detta förringar för visso dess förtjänst

och ära. Dock såg denna brutala cyniker i kvinnan något284

k. wali8zew8ki

annat ätt blott ett föremål för männens lustar» Han hade

en tillräckligt hög uppfattning af kvinnans uppgift i

samhället och inom familjen för att kunna anses hafva närmat

sig moderna ideal. Och detta skulle kunna försona många

fä, äfven om han ej i sin kvinnliga omgifning haft den

hvarom jag nu vill tala.TREDJE KAPITLET.

Katarina.

I. Ankomsten till Ryssland. — Marienburgs intagande. —

Härkomst — Pastor Glflcks familj. — I Sjeremetievs läger. — Hos

Mensjikov. — Kvinnogemaken. — Katarina Trubatjov. — Petrusjkas moder.

— Giftermålet. — Den forna tj&nstepigan blir kejsarinna. — II.

Samtidens uppfattning. — Baron von Pöllnitz. — Markgrefvinnan af

Baireuth. — Campredon. — Porträtten i romanovska galleriet. —

Hvarken vacker eller distinguerad. — Energi och andlig jämnvikt —

Officershustru. — Hennes inflytande på Peter. — Hon tjusar och

kufvar. — Korrespondensen. — Förtrolighet. — Kejsarinnans politiska

roll. — Barmhertighet och förvillelser. — Besticklighet — Moln på

äktenskapets himmel. — III. Katarina lyckas skingra dem. — Hon

når allt högre och högre. — Alexejs död. — Tronarfvingen moder. —

Hennes familj uppträder. — Postiljonen från Riga. — Glädjeflickan i

Reval. — Skomakaren. — Alla blifva grefvar och adelsmän. —

Höjd-punkten. — Kröningen. — Hvem skall ärfva kronan? — På randen

af en afgrund. — En brottslig förbindelse. - Kammarherren Mons.

— Straffet. — Pröfningar och hotelser. — Försoning oviss. — Peters

död och slutlig seger. — Katarina begagnar denna illa. — Pigan

träder ånyo i dagen. — Sexton månaders regering. — En operettfigur.

I juli 1702, vid början af kriget mot Sverige,

belägrades Marienburg af general Sjeremetiev, som fått i

uppdrag att intaga Livland. Efter några veckors% tappert

försvar befann sig staden i den yttersta nöd, och dess

kommendant beslöt att spränga fästningen i luften och

själf samtidigt omkomma. Han sammankallade några af286 K. WAL18ZEWSKI

invånarna och meddelade dem sitt beslut. Han uppmanade

dem att så fort som möjligt draga dädan för att ej

behöfva dela hans och hans truppers öde. Den lutherska

kyrkoherden på platsen var en bland dem som varnades.

Han begaf sig bort med sin hustru, sina barn och sin

tjänstepiga, medtagande endast en slavonsk bibel, som han

hoppades skulle göra samma tjänst som en passersedel

för att komma genom de belägrandes led. Då han

hejdades vid förposterna, viftade han med sin bok, läste upp

några ställen därur för att visa sin språkkunskap och

erbjöd sig att tjänstgöra som tolk. Man förklarade, att han

jämte sin familj skulle skickas till Moskva. Hvad beträffar

den unga pigan, så kastade Sjeremetiev en blick på henne

och fann att hon var vacker. Hon var en yppig blondin.

Han smålog. Hon skulle stanna i lägret för att glädja

hans trupper. Peter hade ännu icke kommit på den

tanken att jaga bort kvinnorna från sin armé. Stormningen

skulle företagas dagen därpå, men dessförinnan kunde man

ju roa sig litet. Snart satt den nykomna till bords med

sina nya kamrater. Hon var glad, ej alltför omedgörlig,

och mottogs med jubel. Oboisterna spelade upp till dans;

men plötsligen kom en fruktansvärd explosion de dansande

att vackla och musiken att tystna. Tjänsteflickan låg till

hälften afsvimmad i en dragons armar. Kommendanten i

Marienburg hade hållit ord, och det var sålunda Katarina I

gjorde sitt inträde i Rysslands historia under åsklikt dunder,,

hvilande i en soldats armar.

Tjänstepigan det var hon.

Hon hette ej ännu Katarina, och man vet ej rätt, hvad

namn hon bar, hvarifrån hon kom eller huru hon kommit

till Marienburg. Historien liksom legenden tilldelar henne

flera familjer, liksom flera födelseorter. Mer eller mindre

autentiska dokument och trovärdiga traditioner äro endast

ense därom att hennes lefnadshistoria var den underbaraste

någon kvinna upplefvat. Den var som en saga ur Tusen

och en natt. Jag skall söka framställa, icke hvad som ärpeter den store

287

konstateradt, — ty nästan intet är säkert, — utan hvad

som förefaller sannolikt i denna enastående historia.

Hon var född i en livländsk köping; man vet ej om

det var i det polska eller svenska Livland. Det är ovisst

om det var i köpingen Visjki-Oziero i närheten af Riga

eller i Ringen i dorptska distriktet. Då man år 1718, den

11 oktober, firade årsdagen af den svenska staden

Nöteborgs intagande, utropade Peter till sin gemål: uVar

hälsad, Katerinusjka, var hälsad på den lyckliga dag, då

Ryssland satte foten på din jord.u Det förefaller dock som

om hon varit af polskt ursprung. Hennes bröder och systrar,

som man längre fram fick reda på, hette Skovorosjtjenko

eller Skovorotskij, hvilket namn af hänsyn till välljudet

förvandlades till Skovronskij. De tillhörde kanske en familj

af emigranter; i alla händelser voro de bönder, som

möjligen flytt från sitt fädernesland på grund af den allt

för betungande lifegenskapen för att i ett annat land

komma i mindre svåra förhållanden. Hon var sjutton år

gantmal och fader- och moderlös. Hennes moder tillhörde,

tros det, en livländsk adelsman vid namn Alvendhal, som

gjorde henne till sin älskarinna. Hon var frukten af denna

förbindelse, som kanske endast varade en kort tid. Då

hennes föräldrar dogo, upptogs hon som barn i pastor

Glücks hus. Hon lärde sig katekesen, men ej att läsa.

Senare kunde hon endast skrifva sitt namn. Hon växte

upp i detta hem, där hon, då hon blef äldre, fick deltaga

i hushållsgöromålen och sköta barnen. Hon fick hjälpa

till med att passa upp på elever, som Gluck hade hemma

hos sig. Två af dem hafva berättat, att hon vanligen

tillagade för små smörgåsar åt dem. Hon var alltså redan

då sparsam. I ett annat afseende var hon däremot enligt

andra vittnesbörd mycket frikostig. En litavisk adelsman

vid namn Tiesenhausen och andra inackorderingar hos

pastorn sägas hafva mottagit ynnestbevis af henne. Hon

skall till och med vid den tiden fått en dotter, som dog

efter några månaders förlopp. Kort före belägringen säges288

k. wali8zkw8ki

hennes husbonde ansett nödigt att göra slut på dessa

snedsprång genom att gifta bort henne. Mannen eller

fastmannen, — man vet ej hvilketdera, — en svensk drabant

vid namn K[ruse, bortfördes efter stadens intagande som

fånge af ryssarna och försvann. Enligt en annan version,

som förtjänar mera tilltro, skall han ej hafva varit med om

katastrofen, emedan hans regemente flyttats till Riga före

äktenskapets ingående. Som kejsarinna återfann Katarina

hans spår och gaf honom ett underhåll.

Emellertid lefde Katarina ett gladt lif i det ryska

lägret. Hon var först älskarinna åt en lägre officer, hvilken

slog henne, därefter åt själfva öfverbefälhafvaren, som dock

snart ledsnade på henne. Huru kom hon till Mensjikov?

Äfven därom finnas stridiga uppgifter. Några påstå, att han

tagit henne i sin tjänst som skjorttvätterska. I ett af de

bref till Peter som hon skref, sedan hon blifvit hans gemål,

tyckes hon hänsyfta på denna detalj i hennes förflutna lif:

"Ehuru ni nog har andra tvätterskor hos er, glömmer den

gamla er dock ej." Peter svarar då artigt: "Ni

misstager er. Ni tänker helt säkert på Sjafirov, som ej gör

skillnad på sina kärleksförhållanden och omsorgen om sitt

linne. Jag är ej sådan; för öfrigt börjar jag blifva

gammal." Säkert är, att hon till en början innehade en ganska

underordnad anställning hos sin nya beskyddare. I mars

1706 uppmanade Mensjikov sin syster Anna och de båda

fröknarna Arsseniev att komma till honom i Vitebsk under

påsken, men då han förutsåg, att de skulle afskräckas af

vägarnas dåliga skick, bad han dem att åtminstone skicka

honom Katarina Trubatjov och två andra flickor J). Namnet

*) Ustrjelov bestrider, att det i detta bref kan vara frågan om den

blifvande kejsarinnan, ty enligt Gordon hette hon Katarina Vassilevna

Anda till sin öfvergång till den grekiska kyrkan, då hon kallades Katarina

Alexejevna. Men Peter själf, såväl som andra samtida, ger henne i

fullständigt autentiska dokument olika namn. Bevisföringen är följaktligen

värdelös. (Ustrjelov: Peter den Stores historia. Petersburg 1858—1863

del. IV. 2 afd. sid. 329. Jmf. Peters skrifter och korrespondens del. III.

sid. 816.)peter den store 289

Trubatjov hänsyftar möjligen på hennes första make eller

fastman; truba betyder nämligen på ryska trumpet.

Emellertid hade en betydelsefull händelse inträffat i

hennes lif. Peter hade fått se henne och ej visat sig

likgiltig för hennes behag. Om detta första möte finnas också

olika historier. Då tsaren efter intagandet af Narva

befann sig hos Mensjikov, förvånades han öfver den

renlighet som rådde i gunstlingens hus och klädedräkt. Huru

bar han sig väl åt för att hafva det så fint och få så

bländhvitt linne? Till svar öppnade Mensjikov en dörr,

och tsaren fick då se en vacker ung flicka, som, iklädd

förkläde och med en svamp i handen, hoppade från stol

till stol och kraftigt gned på alla fönsterrutor. Detta är

ju en pikant scen, men olyckligtvis intogs Narva i augusti

1704, och vid den tiden väntade Katarina redan att få ett

barn med Peter. I mars följande år fick hon en son med

honom, den lilla Petrusjka, om hvilken Peter talar i ett

af sina bref; åtta månader därefter hade hon två.1)

Dessa barn voro Peter kära, eftersom han midt under

alla sina fruktansvärda bekymmer hade tid att ägna dem

en tanke. Modern tyckes ännu hafva varit honom

tämligen likgiltig. Man har gjort en dramatiskt liffull

framställning af de omständigheter under hvilka Katarina

öfvergick från Mensjikov till tsaren. Mensjikov skall formligen

hafva öfverlåtit henne till Peter, och då Katarina kom till

sin nya bostad, skall hon därstädes fått se präktiga

juveler. Hon berättas då hafva brustit ut i tårar och frågat

sin nya beskyddare:

uHvem har burit dessa smycken? Om de tillhört den •

förre, vill jag blott behålla denna lilla ring; i händelse de

komma från er, huru kan ni då tro, att ni behöfde gifva

mig sådana för att behaga mig?"

Sannolikt gick man tillväga på ett mycket enklare

sätt. Man har äfven svårt att föreställa sig henne så

") Se ofvan brefvet, där Katarina i oktober 1705 undertecknar

»Katarina jftmte två andra».

Peter den store. 19290 K. WAL18ZEWSKI

oegennyttig och honom så frikostig. Föröfrigt är scenen

med rätta förlagd till en tidpunkt, då den vackra

liv-ländskan genom dubbla band var fast vid sin höga älskare.

Emellertid kan man under de närmast följande åren ej

upptäcka någon förändring i den anspråkslösa och tvetydiga

ställning hon fortfor att intaga bland sina kvinnliga

kamrater, med hvilka Peter och Mensjikov omväxlande

för-lustade sig. Än var hon med tsaren, än med gunstlingen.

I Petersburg bodde hon jämte de andra kvinnorna i

Mensji-kovs hus. Hon fortfor att vara en foglig och anspråkslös

mätress. Hon tjänstgjorde till och med som mellanhand

åt sina rivaler. Hon sökte på allt sätt att urskulda deras

brister och snedsprång och genom sin oföränderliga

glädtighet komma tsaren att glömma deras dåliga lynne. Det

var på det sättet hon så småningom och omärkligt fick

allt större makt öfver Peters hjärta och framfor allt vanor.

Hon blef allt mera oersättlig. Ar 1706 tycktes han en

tid frukta, att hon skulle gå honom ur händerna. Han

började nu allvarsamt tänka på det olägliga i att han

och Mensjikov hade nöjen och rättigheter gemensamma.

Han lade i dagen vissa samvetsbetänkligheter, som ej kunde

vara annat än de första tecknen på svartsjuka. Han hade

ända hittills uppfattat favoritens äktenskapslöfte till Anna

Arsseniev såsom värdelöst. Nu ansåg han, att det borde

uppfyllas och äga helgd. Han skref till sin vän: "För Guds

skull, min själ, kom ihåg din ed och håll den."

Mensjikov uppoffrade sig, och Peter gjorde så med,

ehuru mycket senare. Visserligen anses Katarina redan

nu hafva varit förenad med Peter i ett hemligt äktenskap.

Då hon åtföljde honom till Polen och Tyskland, behandlades

hon från och med år 1709 nästan som en suverän. Två andra

barn, två döttrar, tillknöto ännu fastare de band som

förenade henne med hennes älskare, men officielt var hon ännu

endast mätressen. Då Peter i januari 1708 lämnade Moskva

och begaf sig till arméen för att deltaga i ett fälttåg, som

ansågs afgörande, lämnade han efter sig följande biljett:peter den store 291

"Om efter Guds vilja en olycka skulle drabba mig,

"skola 3,000 rubel, som finnas hos Mensjikov, lämnas

"åt Katarina Vassilevska och hennes dotter.

Piter.«

Ännu visade han henne alltså ej någon synnerlig

frikostighet.

När och huru kom han att definitivt fatta detta

skenbart omöjliga, dåraktiga beslut att göra denna kvinna till

kejsarinna och till sin mer eller mindre lagliga hustru?

Det påstås, att det skedde år 1711 efter tåget till Prut.

Genom sin oaflåtliga hängifvenhet, sitt mod, sin

själsnärvaro i kritiska ögonblick hade Katarina lyckats öfvervinna

hans sista betänkligheter. Han hade blifvit besegrad.

Samtidigt hade han funnit på en ursäkt, hvarför han valt

en sådan gemål och kejsarinna. Den ryska arméen och dess

chef hade räddats ur en ohjälplig olycka och en outplånlig

vanära genom den forna pigans mellankomst . Då Peter

förde henne till altaret och satte det kejserliga diademet

på hennes panna, hade han blott betalt en skuld, som

folket hade till henne. Detta hade han öppet förkunnat

i ett manifest till sina undersåtar och till Europa.

Äfven detta är tyvärr blott en sinnrik hypotes, som

strider mot faktiska forhållanden och data. Katarina skulle

hafva uppträdt som befriare vid Pruts stränder, där den

ryska arméen kringränts af turkarna och tatarerna. Detta

har bestridts och det af talande skäl, ty det skulle då hafva

inträffat i juni 1711. Då hade emellertid Peter redan för

sex månader sedan erkänt henne som sin gemål. Hans

son Alexej, som då vistades i Tyskland, erhöll underrättelse

härom i början af maj och skref till sin styfmoder ett

lyckönskningsbref.

Peter var icke den som sökte efter mer eller mindre

giltiga ursäkter för sina handlingar och beslut. Tio år

senare, vid Katarinas kröning, ansåg Peter visserligen det

lämpligt- att återupplifva det redan bleknade minnet af den

fara som år 1711 genom hennes hjälp besvurits. Men292

k. wali8zew8ki

då gällde det att angifva meningen med denna ovanliga

ceremoni, genom hvilken han, då ingen tronarfvinge fanns,

ville skänka henne arfsrätt till kronan och försäkra sig om

att hans vilja åtlyddes efter hans död, ty under sin lifstid

behöfde han ej aflägga räkenskap till någon. Det var

också då det ofvannämnda manifestet offentliggjordes, i

hvilket Peter visade, att han tog dem som öfverlefde honom

med i räkningen.

Jag bör tillägga, att själfva giftermålet blifvit bestridt,

men i detta afseende äga vi ett afgörande vittnesbörd i

det engelska sändebudet Whitworths depesch från Moskva

af den 20 februari (2 mars) 1712. Han skrifver:

UI går firade tsaren offentligen sitt bröllop med sin

"hustru Katarina Alexejevna. I fjol vinter skickade han

"två timmar före sin afresa från Moskva efter

änke-" kejsarinnan och sin syster tsarevnan Natalia och två

"halfsystrar, för hvilka han tillkännagaf, att denna dàm

"var hans gemål och att de skulle behandla henne såsom

"sådan. De borde också, om någon olycka drabbade

"honom under det kommande fälttåget, gifva henne den

"rang, de privilegier och de inkomster som vanligen

"tillerkändes änkekejsarinnorna, ty hon vore hans

verk-"liga hustru, ehuru han ej haft tid att utföra

giftermåls-ceremonien enligt landets sed, hvilket dock skulle ske

"så fort som möjligt. . . Nu hafva förberedelserna räckt

"under fyra eller fem dagar, hvarpå den 18 dennes

"herr Kikin, en af cheferna i Amiralitetet och

generallöjtnant Jagusjinskij, hvilka båda stå högt i gunst,

"skickats att inbjuda gäster till hans majestäts gamla

"giftermål (det är dessa ordalag de fått befallning att

"använda). Tsaren gifte sig i sin egenskap af

konteramiral, och därför intogo sjöofficerarna den främsta

"platsen vid ceremonien med undantag af ministrarna

"och adelns representanter. Vice-amiral Cruys och en

"konteramiral tjänstgjorde som vittnen jämte

änkekejsar-" innan och hustrun till en vice-amiral. KejsarinnanPETER DEN STORE 293

xiias egna döttrar, af hvilka den ena är fem, den

^ra tre år gammal, tjänstgjorde som brudtärnor.

Bröllopet firades enskildt (privately) klockan sju på

"morgonen i ett litet kapell, som tillhör Mensjikov. Det

"fanns inga andra närvarande än sådana, som på grund

"af sin ämbetsställning voro tvungna därtill."

Det var dock, berättar Whitworth, senare på dagen

stor mottagning i palatset, galadiner, bal och fyrverkeri.

Den holländska residenten van Bie talar å sin sida om en

fest, som vid detta tillfälle gafs af furst Mensjikov.1)

Ceremonien blef alltså mer än tillräckligt offentlig.

Peters bevekelsegrunder, såväl som de idéer och känslor

som ledt till denna romans underbara upplösning, synas

framträda tillräckligt i det engelska dokumentet, om man

jämför detta med dem jag förut citerat. Han var tydligen

angelägen att betrygga sin hustrus och sina barns

framtid, och med åren fick han en allt djupare uppfattning af

sina plikter i detta afseende, i samma mån som hans kärlek

till barnen och hans ömhet och aktning för henne tilltogo.

Före fälttåget år 1708, liksom före det år 1711, sökte

han blott att lugna sitt samvete. Första gången föreföll

honom en gåfva på 3,000 rubel tillräcklig; andra gången

ansåg han sig böra gå ända till ett hemligt äktenskap.

Som han genom detta ansåg sig bunden, hade han efter

ett år, under hvilket han nog ansattes af Katarina och

några förtrogna, som hon vunnit på sin sida, hållit sitt

ord utan att dock göra för mycket väsen af händelsen.

Man har påpekat, att ingen kyrklig myndighet upp- I

löst Peters första äktenskap med Eudoxia och att, så länge

hon lefde, det andra giftermålet var af noll och intet värde.

Det är nog sant, men Katarina ansågs dock som

vederbörligen gift. Låt oss nu se till, hvad samtiden hade att

säga om den nya kejsarinnan.

") Depesch den 5 mars 1712.294

K. WALISZEWSKI

II.

Baron von Pöllnitz, som såg henne år 1717, skildrar

henne på följande sätt:

"Tsarinnan var i sin blomstringsålder, men intet hos

"henne tillkännagaf, att hon varit vacker. Hon var

"storväxt och kraftigt byggd; hon var mycket mörklagd

"och skulle förefallit så i ännu högre grad, om hon ej

"genom stark sminkning delvis dolt det. Hennes sätt

"var ej obehagligt, och det föreföll snarare fint, om man

"besinnar denna furstinnas härkomst. Säkert är, att hon

"under förståndig handledning kunnat vinna världsvana,

"ty hon var mycket angelägen att förvärfva sådan. Men

"damerna i hennes svit voro de löjligaste man kan

"tänka sig. Man sade, att tsaren, hvilken i allt var

egendomlig, tyckte, att det var roligt att hafva dem så

"för att förarga andra damer, som voro mer värdiga

"att visas för världen . . . Man skulle kunna säga, att

"äfven om denna furstinna ej hade alla sitt köns behag,

"lion åtminstone var mild och god . . . Under sin vistelse

"i Berlin visade hon drottningen stor vördnad och

ådagalade, att hennes underbara framgång ej kommit henne

"att glömma den skillnad som fanns mellan denna

furstinna och henne själf."

Markgrefvinnan af Baireuth, hvilken såg henne ett år

senare, visar, som man kunde vänta, mindre öfverseende:

"Tsarinnan var liten och undersätsig och mycket

solbränd. Hon saknade värdighet och behag i sitt

uppträdande. Man behöfde blott se henne för att ana

"hennes låga börd. Hon var så utspökad, att man kunnat

"taga henne för en tysk komediantska. Hennes dräkt

"kunde hafva varit köpt i ett klädstånd. Den var

"gammalmodig och öfversållad med silfverbroderier ochPETER DEN STORE

295

" smuts. Framvåden på hennes kjol var prydd med ädla

" stenar i ett egendomligt mönster. Detta bildade en

"dubbelörn, hvilkens fjädrar voro besatta med mycket

"små infattade stenar. Hon hade ett dussin ordnar och

"lika många helgonbilder och reliker fasta utefter hela

"klädningen, så att man tyckte sig höra en mulåsna,

"då hon rörde sig."

Men markgrefvinnan hade en giftig tunga. Campredon,

som dock ej plägar utmärka sig för mildhet i sina

omdömen, tillerkänner tsarinnan skarpsinne och politiskt

förstånd. Äfven om hon ej räddade arméen vid Prut, gjorde

hon det dock under fälttåget mot Persien. Så som han

berättar historien, framstår Peter ej i en särdeles fördelaktig

dager. Under den värsta middagshettan brukade tsaren

gifva trupperna order att sätta sig i marsch, hvarpå han

själf lade sig att sofva. Då han vaknade, fann han

stundom, att ej en enda man rört sig ur fläcken, och då han

frågade, hvilken den general var som hade gifvit kontraorder,

framträdde kejsarinnan och sade: "Det har jag gjort, ty ert

folk skulle hafva förgåtts af värme och törst."1)

Jag har redan omnämnt, att de porträtt som finnas

af Katarina i romanovska galleriet i Vinterpalatset ej gifva

någon föreställning om den skönhet som skapade hennes

lycka. Man kan ej på dem se spår vare sig af skönhet

eller af ett distingeradt sätt. Med sitt tjocka, runda och

simpla ansikte, sin fula uppnäsa, låga panna och yppiga

barm påminner hon om en tysk värdshuspiga. Vid åsynen

af hennes skor, som bevaras på Peterhof, kommer man på

den tanken att tsarinnan lefvat på stor fot i denna värld.

Hemligheten med hennes framgångar måste sökas på annat

håll. På grund af sin kraftfulla natur passade hon framför

allt väl tillsammans med Peter. Från 1704 till 1723 gaf

hon honom elfva barn, hvaraf de flesta dogo i späd ålder,

och äfven när hon var i grossess, fanns det intet som kunde

hindra henne från att åtfölja tsaren på alla hans resor.

") Depesch den 6 januari 1723.296

K. WALISZEWSKI

Hon var en äkta officershustru, pachodnaja oßserèkaja »jena,

för att använda det ryska uttrycket, ty hon kunde deltaga

i ett fälttåg, sofva på bara marken, bo i tält och på en

dag färdas dubbla och tredubbla dagsmarscher till häst.

Hon rakade sitt hår under det persiska fälttåget och bar

grenadiermössa. Hon anställde revyer, mönstrade leden

fore drabbningen samt upplifvade soldaterna med

uppmuntrande ord och supar. Då en kula träffade en person i

hennes följe, lät hon sig ej bekomma. Då efter Peters

död Englands och Danmarks förenade flottor hotade Reval,

talade hon om att stiga ombord på ett af sina krigsskepp

för att möta dem.

Hon hade ett visst koketteri. Hon svärtade sitt hår,

som af naturen var blondt, för att hennes höga

ansiktsfärg mer skulle framträda till sin fördel. Hon förbjöd

hofdamerna att efterapa hennes toaletter. Hon dansade

förträffligt och kunde utföra de mest invecklade piruetter,

isynnerhet när hon hade tsaren till kavaljer. Med andra

dansörer nöjde hon sig med att endast antyda dansstegen.

Hennes karakter utgjorde en blandning af fin kvinnlighet

och nästan manlig kraft. Hon förstod att vara älskvärd

mot sin omgifning och äfven att stäfja Peters utbrott af

våldsamhet. Hon var ingalunda förlägen öfver sin låga

härkomst, utan hon erinrade sig den och talade gärna med

dem som känt henne före hennes upphöjelse, hvilket var

fallet med en tysk lärare, som vistats i GHücks hus vid

den tid då hon tjänade där, och med Whitworth, som vill

låta påskina, att han stått henne mycket nära, och som

hon bjöd upp till dans med den frågan "om han icke

glömt sin Katjerinusjka från fordom". *)

Det inflytande hon hade öfver sin make berodde

enligt samtida uppgifter, delvis på hennes förmåga att

lugna honom vid hans nervösa- anfall, som åtföljdes af en

pinsam hufvudvärk. Omväxlande nedslagen och ursinnig,

l) Whitworth. Ån account af Buasia. London 1771. Företalet, sid. XX.PETER DEN STORE

297

tycktes han då stå på vansinnets gräns, och alla flydde

vid sådana tillfallen nr hans åsyn. Hon tilltalade honom

ntan fruktan i på en gång smeksamma och fasta ordalag,

hvilka endast hon förstod att använda, och blotta ljudet

af hennes röst lugnade honom. Hon fattade därpå om

hans hufvud och strök under sakta smekningar hans hår.

Snart inslumrade han i hennes sköte. Hon väntade då

ntan att röra sig under två eller tre timmar till dess sömnen

gjort verkan. Då han vaknade, var han åter frisk och

sund.

Hon sökte äfven att få honom att upphöra med sina

nattliga orgier och dryckeslag. Då Peter i september 1724

som vanligt tog sjösättandet af ett fartyg till förevändning

för ett ändlöst gästabud, gick hon till dörren till den hytt

i hvilken han stängt in sig med sina vänner och ropade:

u Por a domoj, batjusjka.u (Det är tid att gå, far lille.) Han

lydde och gick med henne.

Hon förefaller verkligt förälskad och hängifven, ehuru

hennes något teatraliska sorg vid Peters död inger en viss

misstro till uppriktigheten i hennes känslor. Villebois

omtalar två engelsmän, hvilka dagligen under sex veckor hade

sitt nöje af att vara vittne därtill i det kapell där den

aflidnes kropp var utställd, och han säger sig där hafva

erfarit samma slags känslor som vid en föreställning af

Andromaque. Samtidigt underlät ej tsarinnan att med

stor kraft och sinnesnärvaro fullfölja sina anspråk på arfvet

efter tsaren. Peters ömhet är mindre tvifvelaktig. Den

var af gröfre art, men mera beståndande. De bref han

skref vid de få tillfällen då de voro skilda åt gifva ett

uppriktigt uttryck åt den djupa känsla som gubben, såsom

han själf älskade att kalla sig, hyste för sin Katjerinusjka,

sin "hjärtevän" (druch serdesjdjnukij), för modern till den

kära Sjisjenka (den lilla Peter). I dessa bref råder en glad

och skämtsam ton, som utan stora fraser använder enkla

ordalag, hvilka komma från hjärtat. Aldrig förekommer ett

missljud, utan ständigt ger han uttryck åt sin längtan att298

K. WALISZEWSKI

så fort som möjligt återse den älskade kvinnan eller snarare

väninnan, följeslagarinnan, i hvilkens närhet han finner sig

väl. År 1708 skrifver han, att han längtar att råka

henne, ty det är tråkigt ntan hennes sällskap och det

finns ingen som sköter om hans linne. I sitt svar uttalar

hon den förmodan, att han blir illa kammad, då hon är

borta. Han svarar, att hon gissat rätt, samt tillägger, att

om hon blott komme, skulle man nog kunna leta reda på

en gammal kam, så skulle allt blifva bra igen. Under

tiden skickar han henne en hårlock. Liksom i forna dagar

åtfölja ofta presenter brefven, såsom till exempel en

klocka, inköpt i Dresden år 1711, äkta spetsar år 1717,

eller en räf och två par dufvor från Finska viken. I ett

bref från Kronstadt från år 1723 ber han om ursäkt, att

han ej skickar henne något, men han har inga

penningar. Då han var på genomresa i Antwerpen, skickade han

henne ett paket fullsatt med sigill och adresseradt till

hennes majestät tsarinnan Katarina Alexejevna. Då hon

öppnade det, fann hon däri endast en papperslapp med

följande ord: "den 1 april 1717". Katarina skickade

också småpresenter, såsom frukter och drycker, hvilket var

det vanligaste, eller en varm tröja. Ar 1719 afslutade

Peter ett af sina bref med den önskan, att denna sommar

skulle vara den sista som de skulle vara åtskilda. Kort

därefter skickade han henne en bukett med torkade

blommor jämte ett urklipp ur en tidning, som omtalade huru

gammalt ett äkta par blifvit, mannen hundra tjugusex och

hustrun hundra tjugufem år gammal. Då han år 1724 på

sommaren kom till Petersburg och ej fann Katarina där,

emedan hon var på ett af lustslotten, på Peterhof eller i

Reval, afsände han genast en jakt för att hämta henne

och skref till henne: "Då jag kom in i min våning, ville

jag genast springa min väg. Allt är så tomt utan dig."

Hon tycktes också lika bedröfvad, då han var borta.

I juli 1714 sände furstinnan Galitsin, som var hos henne

i Reval, följande betecknande biljett till tsaren:PETER DEM 8T0RB

299

"Ers majestät, min kära batjusjka, vi önska, att ni

"skall återkomma till oss så fort som möjligt, och om

"ers majestät dröjer, blir verkligen min ställning mycket

"svår. Tsarinnan täckes aldrig insomna fore klockan

"tre på morgonen, och jag lämnar icke hennes majestät,

uoch Kirillovna står bredvid sängen och småsofver.

"Tsarinnan värdigas då och då fråga: — ^Tjetusjka

"(lilla tant), sofver du?" — Hon svarar då: "Nej, jag

"sofver inte. Jag tittar på mina tofflor." Och Maja

"går fram och tillbaka i rummet, bäddar sin säng midt

"i rummet, och Matrena går igenom alla rummen och

"grälar med alla människor, och Krestjanovna står bakom

"stolen och ser på tsarinnan. Om du kom, skulle jag

"slippa ifrån sängkammaren."

Från den första tiden af deras förbindelse finnas

endast de bref kvar hvilka tsaren skref gemensamt till Katarina

och Anisia Kirillovna Tolstoj, som han kallade "tant".

Katarina var "mor". Han skref Muder på holländska med

ryska typer. Hon bibehöll detta smeknamn ända till år

1711, då Peter började begagna allt förtroligare, ömmare

och personligare benämningar, såsom Katjerinusjka och

Herzensfreundchen. Först långt senare vågade hon taga

efter honom i detta afseende och fortsatte att kalla honom

majestät ända till år 1718, efter hvilken tid han också

blef hennes Herzensfreundchen, hennes batjusjka eller helt

enkelt mein Freund. En gång vågade hon till och med

att taga efter hans skämtsamma påhitt och adresserade på

tyska sitt bref "till hans excellens, den mycket lysande

och framstående fursten och generalen, generalinspektören

och riddaren af den krönta kompassen och yxan".

Denna korrespondens har aldrig fullständigt publicerats,

och det har ej häller varit möjligt. Den innehåller delvis

en mängd cynismer, hvilka Peter utan betänkande nedskref,

och Katarina följde utan blygsel hans exempel.

På deras bröllopsdag år 1724, som Peter firade i Moskva,

förfärdigade han själf de fyrverkeripjeser som skulle af-300

K. WALI8ZW8KI

brännas under kejsarinnans fönster. Man såg där deras

sammanbundna initialer i ett hjärta med en krona öfver,

omgifvet af kärleksemblem. En bevingad Cupido, som bar

en fackla och sina öfriga attribut utom bindeln, for genom

rymden och antände raketerna. Den Cupido som vanligen

var närvarande vid de båda älskandes möten hade knappast

vingar, men huru jordisk och stundom nedsölad deras

kärlek än var, hade den dock vissa sympativäckande och rörande

sidor. Den besjälades af en viss landtlig godmodighet.

Efter freden i Nystad skämtade Peter med sin hustru om

hennes livländska härkomst. "Enligt fredsfördraget skall

jag till konungen af Sverige utlämna alla fångar. Jag

vet inte, hur det då skall gå med dig." Hon kysste hans

hand och svarade: "Jag är er tjänarinna; gör med mig

hvad ni vill; jag tror dock ej, att ni har lust att utlämna

mig." — "Jag skall försöka att komma öfverens med

konungen." Detaljerna i historien äro kanske uppfunna,

men de gifva dock en god bild af förhållandet dem mellan.

Katarina tyckes dock hafva å sin sida visat en viss

förslagenhet och kvinnlig list. Under ett uppehåll i Kiga skall

hon ställt så till,, att Peter på ett gammalt pergament i

stadens arkiv fick se en profetia, enligt hvilken ryssarna

aldrig skulle intaga staden, förr än det otroliga skulle

inträffa, att en tsar gifte sig med en livländska. Ofta fäste

hon hans uppmärksamhet på att intet lyckats för honom,

innan han lärde känna henne. Sedan gick han från seger

till seger. Där kom hon in på den historiska verkligheten,

och det faktiska gjorde mera intryck på den käcka krigaren

än profetian.

Nej! han ville säkerligen icke lämna ifrån sig sin

eröfring från Marienburg. Hon hade tusen sätt att göra sig

behaglig, nyttig och oumbärlig för honom. Liksom i forna

dagar följde hon med ett ingalunda svartsjukt, men vaksamt

öga härskarens kärleksnycker och väntade blott på lägligt

tillfälle att förekomma alltför allvarliga konflikter. Nartov

berättar en historia om en tvätterska från Narva, hvilkenPETER DEM 8T0RB

301

tsaren ägnade en hyllning, som slutligen blef oroväckande.

En dag öfverraskades Peter af att finna flickan i

kejsarinnans våning. Han låtsade ej känna henne, utan frågade

hvarifrån hon kom. Katarina svarade då lugnt: "Man

har prisat hennes skönhet och kvickhet så mycket för mig,

att jag beslutat att taga henne i min tjänst utan att

rådfråga er." Tsaren svarade ej ett ord och kastade sina

blickar på andra föremål.

För öfrigt visade Katarina ingen benägenhet att

intrigera eller lägga sig i statens affärer.

"Hvad beträffar tsarinnan", skref Campredon i mars

"1721, "hyser tsaren visserligen mycken tillgifvenhet för

"henne och en stor kärlek till furstinnorna, hennes döttrar,

"men hon har intet inflytande på statens angelägenheter,

"med hvilka hon alls icke befattar sig. Hon söker

fram-"för allt att bibehålla tsarens bevågenhet och att af hålla

"honom från dryckenskap och andra utsväfningar, hvilka

"mycket försvagat hans hälsa, samt att stilla hans

vredesutbrott."

Hennes uppträdande vid katastrofen vid Prut, om

det öfver hufvud taget ägt rum, var en fullständigt

enstaka händelse. Hennes brefväxling med Peter visar, att

hon kände till hans bekymmer, men endast i största

allmänhet. Han gaf henne endast oviktiga uppdrag, såsom

att köpa vin eller ost, när han ville gjfva några presenter,

eller att i utlandet leja konstnärer eller nandtverkare. Ofta

gaf han henne förtroenden utan att dock gå in i några

detaljer. År 1712 skref han till henne:

"Vi må, Gud vare lof, bra, men jag har det ganska

"bekymmersamt. Jag kan ej uträtta mycket med vänstra

"handen, och den högra måste på en gång föra pennan

"och svärdet. Och du vet ju, huru mångas hjälp jag kan

"räkna på."

Hon insåg med en instinkt, som är märklig hos en

bondkvinna, hvilken uppgift som förelåg henne och hvad

situationen kräfde. Det är detta som den franska diplo-302

K. WALISZEWSKI

maten syftar på i ofvan citerade bref. Hon förstod, att det

tillhörde henne att föra mildhetens och medlidandets talan,

när tsaren uppträdde med oblidkelig stränghet, ty hon, den

lågättade lifegna, hade pröfvat lifvets bitterhet och hon

insåg, att ju oftare hon utverkade förlåtelse för andra,

desto lättare skulle hennes egen upphöjelse tillgifvas henne

och att hon, i trots af den ovilja och det hat som Peters

våldsamma reformer väckt till lif, skulle kunna förvärfva

sig själf en tacksamhet och välvilja, som skulle kunna tjäna

henne till skydd under lyckans omskiftningar.

Och detta skydd behöfde hon väl vid Peters död.

I likhet med Lefort i forna dagar, men med mera

konsekvens och takt, trädde hon ständigt medlande emellan

vid de blodiga konflikter hvari tsaren råkade med sina

undersåtar och hvarunder bilan, galgen och knutpiskan

ständigt fingo falla utslaget. Peter dolde därför stundom

för henne de bestraffningar han påbjudit.

Olyckligtvis sökte hon också att skaffa sig ekonomiska

fördelar för att i framtiden vara oberoende. Hon trodde

nämligen eller lät intala sig, att hon behöfde mycket

penningar för att, när det så behöfdes, köpa anhängare och

förekomma, att hennes vänner blefvo öfverlöpare. Hon

började därför att aftvinga de skyddssökande penningar.

För att hafva utsikt att med hennes hjälp undgå död eller

landsflykt måste m^n lossa på pungen. Hon samlade

sålunda stora kapital, dem hon i likhet med Mensjikov och

sannolikt på hans råd i andras namn placerade i

Amsterdam och Hamburg. Denna manöver undgick icke Peters

skarpa blick, och denna upptäckt bidrog sannolikt till att

moln på slutet uppstego på den äktenskapliga sällhetens

himmel. Ar 1718 sökte Katarina att rädda från galgen

furst Gagarin, hvilken som generalguvernör i Sibirien gjort

sig skyldig till oerhörda försnillningar. Hon afpressade

honom betydliga penningsummor, hvilka hon till en del

använde för att muta furst Volkonskij, en gammal krigare,

som hade undersökningen om hand och som ej genom fora-PETER DEN STORE

303

tida bragder stålsattes mot frestelser af detta slag. Då

Volkonskij i sin ordning blef arresterad, anförde han till

sin ursäkt, att han fruktat att stöta sig med tsaren, om

han tillbakavisade tsarinnans anbud. Det svar som man

tillskrifver Peter vid detta tillfälle är i högsta grad

karaktäristiskt för honom.

"Dumbom",sade han, "du skulle ej hafva gjort oss oense;

jag skulle blott, som det anstår en äkta man, gifvit henne

ett ordentligt kok stryk. Hon skall också få det, och du

skall blifva hängd."

III.

Det tragiska slutet på tsarens strid med sin äldsta

son var den största segern för den olyckliga Alexejs

styf-mor, ty därigenom fördes hon ännu närmare den

svindlande höjd dit hon till sist nådde. Det är naturligt, att

man ansett, att hon spelat en mer eller mindre direkt roll

i detta sorgespel. Därtill skall jag återkomma längre fram.

Det var hennes egen son som nu blef tronarfvinge, och

ett nytt föreningsband knöts mellan henne och fadern till

detta barn. Hon lyckades i viss mån påtvinga honom sin

familj af litaviska lifegna, hvilka hittills hållits i

skymundan. En slump kom henne härvid till hjälp. På vägen

mellan Petersburg och Riga hade en postiljon blifvit

misshandlad af en resande. Han klagade och vädjade till sina

förnäma släktingar. Han blef häktad, och tsaren

underrättades om saken. Denne lät anställa en undersökning

och fann sig helt oförmodadt äga en hel svärm af svågrar

och svägerskor och nevöer och niècer, hvilka Katarina alltför

lättvindigt råkat att glömma bort. Postiljonen Feodor

Skovronskij var hennes äldsta bror. Han var gift med en304 K. WALISZEWSKI

bondkvinna och hade tre söner och tre döttrar. En annan

ogift broder var jordbruksarbetare. Den äldsta af systrarna

hette Katarina, ty den yngre, som bestigit tronen under

detta namn, hette ursprungligen Marta. • Denna Katarina

utöfvade i Reval ett skamligt yrke. En tredje syster, Anna,

var hustru till en hederlig lifegen, vid namn Mikael

Joakim, en fjärde hade gift sig med en frigifven bonde,

Simon Henrik, som slagit sig ned som skomakare i Reval.

Tsaren lät postiljonen komma till Petersburg, där han

fick råka sin syster i djensjtjiken Sjepjelovs hus, och

sedan hans identitet konstaterats, blef han skickad

tillbaka till landet med löfte om ett årsunderhåll. Peter

tillförsäkrade dessa släktingar en blygsam existens och lagade

så, att han ej mer hörde talas om dem. Svägerskan i

Reval, som var alltför komprometterande, insattes i

fängelse. Katarina gjorde ännu mer för dem efter tsarens

död. Postiljonen, skomakaren, bönderna och bondhustrurna

uppträdde då i Petersburg under namn, titlar och i dräkter

som gjorde dem oigenkännliga. Simon Henrik blef grefve

Simon Leontjevitj Hendrikov, Mikael Joakim kallades grefve

Michail Efimovitj Efimovskij o. s. v. Alla fingo stora

penningförläningar. En grefve Skovronskij spelade en stor

roll under Elisabets regering och gifte sig med en dotter

till den förnäma polska fursten Sapieha.

Emellertid närmade sig Katarina allt mer och mer

maktens högsta tinnar. Den 23 december 1721 erhöll hon

efter en gemensam omröstning af senaten och den heliga

synoden kejsarinnetiteln. Två år senare ägde på Peters

befallning den forna tjänstepigans kröning rum. Denna

ceremoni var en nyhet i Ryssland, och de omständigheter

hvarunder den skedde förlänade den stor betydelse. I

landets historia fanns blott ett precedensfall, nämligen da

Marina Mniszech kröntes fore sitt giftermål med Dmitrij.

Men det gällde då att gifva helgd åt den stolta polska

magnatdotterns anspråk, sedan hon genom Yasahusets

framgångsrika politik påtvungits Ryssland. Dmitrij, som under-PETER DEN STORE

305

stöddes af Republikens härar, kom först i andra rummet,

och det endast i egenskap af Marinas make. Sedermera

voro tsarinnorna blott tsarernas gemåler och saknade alla

politiska prerogativ. Men vid den enda tronarfvingeris död

år 1719 kom frågan om arfsföljden på tal och stod under

de följande åren på dagordningen. Efter freden i Nystad

1721 var Peter oförhindrad att framför allt ägna sin

uppmärksamhet däråt. På hans befallning hade Sjafirov och

Ostcrmann flera hemliga öfverläggningar härom med

Campre-don, hvilken de föreslogo en allians med Frankrike mot

att denna makt skulle garantera tronföljden. För hvilkens

räkning? Campredon trodde, att Peter tänkte på sin äldsta

dotter, åt hvilken han skulle hafva velat gifva till gemål

en af sina undersåtar och släktingar, till exempel en

Narisjkin. Sjafirov stadfäste honom i den åsikten, l)

Bland allmänheten gingo de mest stridiga rykten, ända till

dess kröningen ägde rum. Yid detta tillfälle ansågo de

flesta, att saken var afgjord till förmån för Katarina.

Campredon själf delade den meningen.2)

Den särskildt beställda kronan öfverträffade i prakt

alla dem som användts af de forna tsarerna. Den är

besatt med diamanter och pärlor med en väldig rubin i

midten och värderas till en och en half million rubler. Den

förfärdigades i Petersburg af en rysk juvelerare, men

kejsarinnans klädning kunde ej åstadkommas i den nya

hufvudstaden, utan hämtades från Paris och kostade fyra tusen

rubel. Peter satte själf kronan på sin gemåls hufvud.

Gråtande knäböjde Katarina vid altaret och ville omfamna

kejsarens knän. Han reste leende upp henne och lämnade

henne riksäpplet till tecken på suveräniteten (djersjava)]

men han behöll spiran, som var sinnebilden på makten.

Då kejsarinnan kom ur kyrkan, steg hon upp i en kaross,

hvilken, liksom klädningen, förfärdigats i Paris och var

*) Depescher från Campredon, den 29 oktober, samt den 17 och 21

november 1721.

*) Depesch den 26 maj 1724.

Peter den store. 20306

K. WALISZEWSKI

prydd med rika förgyllningar och målningar och på taket

försedd med den kejserliga kronan.

Kröningen ägde rum den 7/ia maj 1724. Ett halfar

därefter utspelades i Vinterpalatset ett drama, som var

nära att föra den smorda och krönta furstinnan till

undergångens brant. Då Peter återkom från en utflykt till

Reval, underrättades han om, att ett misstänkt förhållande

sedan någon tid rådde mellan Katarina och en af

kammarherrarna vid hans hof. Det är märkligt, att varningen ej

framkommit tidigare, ty enligt trovärdiga vittnens utsago

var kejsarinnans förhållande till den unga och vackra William

Mons sedan länge allmänt bekant.1) För att få reda på,

hur det förhöll sig därmed, hade Peter blott behöft

undersöka Mons" korrespondens i det svarta kabinettet och han

skulle då hafva funnit bref, undertecknade af rikets

förnämsta personligheter, såsom ministrar, ambassadörer och

biskopar, hvilka alla tilltalade den unga mannen i en ton,

som klart visade, hvilken plats de ansågo honom intaga i

suveränens hus. Men Peters inkvisitoriska politik bar vid

detta tillfälle sina sista frukter, dess öfverdrifter ledde till

sina yttersta konsekvenser. På grund af det allmänna

spionerandet voro alla på sin vakt mot spionerna. Peter,

som ville alltför väl hålla reda på hvad som försiggick

hemma hos andra, hade kommit därhän, att han var

okunnig om hvad som hände i hans eget hus.

Denna Mons var bror till Peters forna mätress. Han

tillhörde dessa äfventyrare och tjufvar i stor stil, hvilkas

stamfader i Ryssland Lefort var. Han var föga bildad,

men intelligent, förslagen och glad samt skref på lediga

stunder vers. Han var mycket vidskeplig och bar som

talisman fyra ringar: en af guld, en af bly, en af järn

och en af koppar. Guldringen var kärlekens talisman. En

annan af hans systrar, Matrena, var gift med Feodor

Nikolajevitj Balk, som tillhörde en gren af den livländska

familjen Balcken, som 1650 bosatt sig i Ryssland. Denna

1) Campredons depesch den 9 december 1724.PETER DEN STORE

307

Balk var generalmajor och. guvernör i Riga, och hans hustru

stod högt i gunst hos Katarina och var sedan kröningen

palatsdam och hennes intima förtrogna. Hon understödde

sin broder och arrangerade mötena. Men hon nöjde sig ej

med detta. Jämte en fru Anna Feodorovna Jusjkov, som

också var en af kejsarinnans favoriter, samt furstinnan

Anna af Kurland och några andra damer hade hon lyckats

bilda en slags kamarilla, hvilken genom hemliga intriger och

kabaler förlamade dén genom sjukdom försvagade och genom

motgångar enervererade tsarens energi. William Mons var

själen i denna krets och korresponderade under ett

kvinnonamn med fru Soltikov, som tillhörde den.

Det var kvinnoväldets tid som redan begynte.

Peters förmåga som inkvisitor och domare spelade

honom här ett spratt . Han sväfvade länge i okunnighet om det

som han bort veta, och till och med då han blifvit varskodd,

brydde han sig ej om att utkräfva hämnd för den

oförlåtligaste af alla skymfer. Han fick en anonym varning.

Det har påståtts, att Katarina öfverraskades af Peter i en

berså, utanför hvilken fru Balk gick på vakt. Men detta

var ej möjligt på grund af årstiden, då detta, skulle hafva

inträffat; ty det måste hafva ägt rum i november, då det

sannolikt var tjugu grader kallt.

Enligt officiella dokument i det hemliga kansliet

underrättades Peter den 5 november. Han lät häkta angifvaren,

som man snart fått reda på. Han innehade en

underordnad plats hos Mons. Peter ledde själf undersökningen i

Peter-Paulsfastningens tortyrkammare, men mot förväntan

handlade han ej med sedvanlig våldsamhet och snabbhet.

Hans ära, till och med hans lif stod på spel, ty

angifvelsen omnämnde, att en komplott och ett attentat

förbereddes. Han tycktes tveka. Han dolde sin vrede för att

vinna tid, han, som eljest var otåligheten själf och följde

sin första impuls. Den 20 november återvände han till

palatset utan att med en min förråda sina tankar, superade

med kejsarinnan som vanligt och talade länge förtroligt308

K. WALISZEWSKI

med Mons, så att han och alla andra till sist kände sig

lugna. Men han sade tidigt, att han var trött, och frågade

hvad klockan var. Katarina såg på sitt ur, — en gåfva

från Dresden — och svarade: "Nio." Då grep han med en

häftig rörelse klockan, -- det var det första tecknet på

hans upprörda sinnesstämning — öppnade glaset och vred

visarna tre slag, och sade med en ton, som alla sedan

gammalt kände till och som afklippte alla vidare diskussioner:

"Ni tar fel; klockan är tolf, och det är tid att gå och

lägga sig."

Hvar och en gick till sitt, och några ögonblick

därefter häktades Mons i sitt rum. Peter tjänstgjorde själf

som fångvaktare och domare. Under förhöret, som han

anställde, blef ej Katarinas namn uttaladt, ty han ställde

henne afsiktligt utom det hela. Andra anklagelsepunkter

framställdes mot den åklagade. Han hade missbrukat gifna

förtroenden och förehaft brottsliga stämplingar i samråd

med Matrena Balk. Två dagar å rad, den 13 och 14

november, uppmanade på Petersburgs gator en härold alla,

som gifvit mutor, att tillkännagifva detta. I annat fall

skulle de ådraga sig de strängaste straff. Mons gaf

emellertid själf alla nödiga upplysningar. Senare påstod man,

att han liksom Glebov med stoiskt mod sökt skydda sin

älskarinnas heder genom att erkänna en mängd andra brott. Detta

hade dock ej varit bevis på ett särdeles stort hjältemod, ty

till och med under Peters regering var det mindre farligt

att anses som bedragare än som tsarens rival. Glebovs

ohyggliga slut kan tjäna till bevis därpå. William Mons

var långt ifrån en hjälte. Att döma af

rannsakningsproto-kollen svimmade han, då han efter sin häktning stod

ansikte mot ansikte med tsaren. Han bekände allt hvad man

ville. Det var uppenbarligen ej svårt att få honom att

erkänna, ty, karakteristiskt nog, underkastades han ej

tortyr. Fru Balk, som i början nekade, föll till foga vid

det första slaget från knutpiskan.

Mons halshöggs den 28 november 1724. Den sachsi-PETER DEN STORE

309

ska residensen inberättar, att Peter besökte honom fore

afrättningen för att uttala sitt beklagande öfver att han

nödgades skiljas från honom. Den unga mannen uppträdde

åtminstone med värdighet på schavotten. Att han bedt

bödeln att taga ett med diamanter infattadt porträtt ur

hans ficka och behålla ramen men förstöra bilden —

Katarinas — är uppenbarligen ett klumpigt påhitt, ty sannolikt

visiterades fångarna i fängelserna. Fru Balk fick elfva slag

af knutpiskan, men dog ej däraf. Hon lörvisades därpå

för lifstiden till Sibirien, hvarifrån hon återkom efter Peters

död. Då för tiden varade intet beständigt, och om man

blott kom undan med lifvet, hade man stor utsikt att

slippa ut ur de djupaste fängelsehålor. På pålar, som voro

resta kring. afrättsplatsen, sutto anslag med namnen på

alla, med hvilka Mons och hans syster haft att skaffa. Alla

ämbetsmannagrader voro där representerade med kansleren

Golovkin i spetsen. Äfven furst Mensjikovs, hertigens af

Holstein och tsarinnan Praskovias namn törekommo där.

Katarina visade under dessa pröfningar ett rent af

fruktansvärdt mod. Afrättningsdagen låtsade hon visa den

största glädtighet. På aftonen skickade hon efter

storfurstinnorna och deras danslärare och inöfvade med dem

menuetter. Campredon skrifver dock:

"Ehuru kejsarinnan döljer sin smärta så mycket som

"möjligt, kan den dock spåras på hennes ansikte, så att

"alla vänta ifrigt, att något skall hända henne."1)

En ganska obehaglig öfverraskning bereddes henne

samma dag. I en ukaz, som tsaren själf uttärdade till

alla kollegier, förbjöd han dem på grund af de missbruk

som, kejsarinnan ovetande, ägt rum att hädanefter mottaga

några befallningar eller rekommendationer från henne.

Samtidigt lade man beslag på hennes personliga

förmögenhet, under förevändning att regeringen måste utöfva

kontroll däröfver. Därigenom råkade hon i en sådan penningför-

l) Petersburg, den 9 december 1724.310

K. WALISZEWSKI

lägenhet, att hon af sina hofdamer måste låna tusen dukater,

som hon ville gifva åt en djensjtjik, Vassilij Petrovitj,

hvilken för tillfallet hade tsarens öra.

Dagen därpå inträffade ett nytt obehag. Det berättas,

att tsaren åkte ut med sin gemål i en släde, som körde

förbi schavotten, där Mons1 kropp ännu låg kvar.

Kejsa-rinnnas klädning snuddade vid den döde. Katarina vände

ej bort hufvudet, utan fortfor att småle. Peter gick då

ännu längre. På hans befallning lades den afrättades

hufvud i en skål med sprit, hvilken sattes på en bemärkt

plats i kejsarinnans rum. Hon fann sig i detta förfärliga

grannskap och bibehöll sitt lugn. Förgäfves utbröt han

då i vrede. Med ett knytnäfslag säges han hafva krossat

en dyrbar venetiansk spegel.

"Så skall jag göra med dig och de dina!"

Hon svarade utan att visa minsta rörelse: "Ni har

förstört en af prydnaderna i ert palats. Ar det vackrare

för det?"

Sålunda kufvade och behärskade hon honom. Men

ett i hög grad spändt förhållande fortfor att råda dem

emellan. Den 19 december 1724 skref Lefort: "De tala

knappast med hvarandra, de äta ej och tillbringa ej natten

tillsammans." Samtidigt ådrog sig åter Maria Kantemir

allmän uppmärksamhet. Peter besökte henne dagligen.

Det var nu Peter erfor sanningen om hvad som inträffat

i Astrachan, där, såsom läsaren torde erinra sig,

furstinnans förhoppningar och kanske äfven hennes älskares gingo

om intet genom ett under misstänkta omständigheter inträffadt

missfall. Läkaren, som skötte den unga flickan, en grek vid

namn Palikala, hade blifvit köpt. Af hvem? Svaret

uppsteg af sig själft på den förolämpade makens läppar.

Allmänt ansågs, att Katarina var förlorad. Villebois

talar om att Peter haft i tankarna en process i Henrik

VIII:8 stil. Han drog blott ut på tiden för att först gifva

sina barn med den otrogna hustrun en betryggad ställning.

Han påskyndade sin äldsta dotter Annas bröllop med herti-PETER DEN STORE

311

gen af Holstein. Han hade sökt att åstadkomma ett

giftermål mellan den andra dottern Elisabet och en fransk prins

eller till och med med konungen af Frankrike själf. Men

just detta förslag, som tycktes taga en gynnsam vändning

och i hög grad tilltalade honom, var till största gagn för

Katarina. Tolstoj och Ostermann, hvilka underhandlade med

Campredon, framhöllo med kraft, att den franska konungen

med svårighet skulle förmås att äkta en dotter till en ny

Änne Boleyn.

Till sist uppgick dock lyckans sol ånyo för Katarina.

Den 16 januari 1725 kunde ett närmande mellan de båda

makarna iakttagas, ehuru Peter i början med ganska stor

motvilja tycktes låna sig därtill. Lefort skref:

"Tsarinnan har gjort ett långvarigt och ödmjukt

fu88-" fall inför tsaren för att få förlåtelse för sina fel.

"Samtalet räckte nära tre timmar, och de superade dock

"tillsammans, hvarefter de skildes åt."

Mindre än en månad därefter var Peter död, nedstigande

i grafven med hemligheten om sin vrede och den hämnd

som han förberedde i mörkret. Det ingår ej i planen för

detta arbete att omtala, huru Katarina ur politisk

synpunkt begagnade sig af denna händelse. Hennes enskilda lif

visade mer än väl det berättigade i Peters svartsjuka, hvilken

förbittrade hans sista dagar. Efter tjugu års ständiga

ansträngningar, under hvilka hon lagt band på sig själf och

koncentrerat hela sin energi på ett enda mål, som

slutligen nåddes, utan att hon visat någon svaghet värd att

tala om, förefaller det som om en plötslig andlig reaktion

inträffat, som om hon gifvit fritt lopp åt länge

undertryckta instinkter. Hon lade nu i dagen en rå sinnlighet

och smak för låga utsväfningar. Sedan hon gjort så mycket

för att afhålla sin man från nattliga orgier, var det hon,

som nu tog vid. Hon berusade sig till klockan nio på

morgnarna tillsammans med sina älskare för en natt,

såsom Löwenwalde, Devier och grefve Sapieha. Det var312

K. WALISZEWSKI

endast Mensjikov och andra tillfälliga gunstlingar som hade

nytta af hennes regering, hvilken till all lycka for

Ryssland endast varade under sexton månader. Och den stora

tsarens hängifna, uppoffrande, stundom hjältemodiga

följe-slagarinna var numera ej annat än en operettfigur, en

bondkvinna, som genom otroliga omständigheter bestigit

en tron och där roade sig på sitt sätt.TREDJE DELEN

LIFSGÄRNINGEN

FÖRSTA BOKEN

Inre strider. — Krig och diplomatiska

underhandlingar.FÖRSTA KAPITLET.

Från Narva till Poltava (1700—1709).

I. Uppgifter inom den yttre och inre politiken föreligga. — Peter

böljar med uppgifterna utåt — Han tvekar mellan Södern och

Norden. — Kejsarens affall förmår Peter att först angripa Norden. —

Mötet i Rawa. — Vanskapen med August. — Kvadrupelalliansen. —

Patkul. — Peter beslutar att göra gemensam sak med Sachsen och

Danmark mot Sverige, men väntar på att fred skall slutas med

Turkiet. — Fördraget i Preobrasjenskoje. — Nyheter från Konstantinopel.

— Mot Narva. — Karl XII:s ankomst — Peters flykt. — Nederlaget —

II. Peters trångmål och rädsla. — Genom inträngandet i Polen ger

Karl honom tid att hämta sig och befästa alliansen med August —

Nya rustningar. — Mötet i Birze. — Nya motgångar och de första

framgångarna. — Peter vid Nevas mynning. — »Nyckeln till hafvet.»

— Petersburg. — Peter får fast fot i Ingermanland och Livland;

August förlorar polska kronan. — Förberedelser till den afgörande

striden. — III. Diplomatiska underhandlingar. — Medling sökes. —

Furst Galitsin i Wien. — Matvjejev i Haag och Paris. — Furst

Ga-litsin i Konstantinopel. — Underhandlingar i Berlin. — Patkuls

lefnadslopp och död. — Svenskens seger öfver Livländaren. — Arvid

Horn. — Altranstädt — Augusts affall. — Diplomatiskt dubbelspel. —

Slaget vid Kalisz. — Försök att ernå en separatfred. — Aurora

Kö-nigsmark i Karl XII:s läger. — Peters sändebud vid de europeiska

hofven. — Intet resultat — Peter står ensam mot Karl XII. — Han

beslutar att kämpa i Ryssland. — IV. Karls fälttågsplan. — Mazeppa.

— Storartade kombinationer. — Det första hindret. — Hetmanens

tvekan. — Lewenhaupts marsch fördröjes. — Sommaren förgår. — Ett

vinterfölttåg i sikte. — V. Karls tåg söderut — Segern vid

Holov-zin. — Lewenhaupts olycka vid Ljesna. — Hungersnöden. — Mazeppa

beslutar sig. — För sent. — Han förlorar Ukrajna. — Poltavas

belägring. - Man måste tåga dit eller dö. — Den svenska arméens

demoralisation. — Karl såras. — Peters utsikter till seger ökas. —

Sammandrabbningen. — Svenskarnas nederlag. — Följderna däraf.—

Rysslands framtid.316

K. WALISZEWSKI

Peter, som öfvertog arfvet efter sina företrädare,

hvilkas förtjänster med orätt råkat i glömska, och som

fortsatte deras verk med ojämförlig öfverlägsenhet, ehuru

i vissa afseenden endast till en del, fick genom detta arf en

dubbel uppgift sig förelagd, nämligen reformer i det inre

och utvidgningen af rikets gränser utåt. Han böljade utåt.

Jag har, såsom man kan förstå, ej vinnlagt mig om att

iakttaga den kronologiska ordningen vid min framställning.

Ehuru de flesta stora reformer som gifvit

sjuttonhundratalets Ryssland en ny prägel i politiskt, ekonomiskt och

socialt afseende infördes först under de sista åren af Peters

regering, stå de för historikern i betydelse långt framför

segern vid Poltava och till och med eröfringen af

Östersjön, och tidsföljden betyder här föga. Jag har måst taga

hänsyn till andra omständigheter: jag tror ingalunda, att

Peters reformer, såsom man påstått, till nödvändiga

förutsättningar haft denna långa följd af strider och

underhandlingar, som ända till år 1721 kräfde all hans

uppmärksamhet. Jag tror snarare, och skall söka uppvisa

hvarför, att dessa strider och underhandlingar varit den

indirekta, af ödet eller, om man föredrager det, af försynen

framkallade konsekvensen af reformerna. Med andra ord,

reformerna hafva ej kraft krigen, men krigen hafva kräft

reformerna för att blifva möjliga.

I Holland och England, såväl som i Voronesj och

Archangel, sträfvade Peter från 1693 till 1698 efter att

blifva en fulländad sjöman, lots, skeppsbyggare och

artilleriofficer. Och hvarför? Först emedan det roade honom,

det lider intet tvifvel. Han lekte sjöman och soldat. Så

småningom infunno sig allvarligare tankar vid dessa

förlustelser, medvetandet om fäderneärfda traditioner och plik-PRTER DEN 6X0BE

317

ter, som stodo i samband därmed; och till sist tog

verkligheten öfverhanden öfver fantasifostren. Men verkligheten

det var kriget. Från 1700 till 1709 gällde det för honom

att segra eller dö i striden mot Karl XII, och det var

endast därom det var frågan. Från 1709 till 1721 måste

han alltjämt kämpa utan rast eller ro, lika mycket for att

ernå en fördelaktig fred som för att komma ur de

svårigheter, hvari han råkat genom sitt öfvermod och sin

lättrogenhet. Men hvad inträffade då? När tsaren ville

fortgå på den bana hvarpå han alltför lättsinnigt slagit

in, nödgades han anropa sitt land om en hjälp, som vida

öfversteg dess dåvarande förmåga i politiskt, ekonomiskt

och socialt hänseende. Den gamla moskovitiska byggnadens

grundvalar störtade tillsammans, ty de hade undergräfts

genom det tryck hvarför de varit utsatta, och man hade

fordrat större bärkraft af dem än de kunde prestera. Ett

tomrum uppstod, som genast och till hvad pris som helst

måste fyllas, ty kriget ville ej vänta. Stridskämpen blef

därför nästan omedvetet och mot sin vilja organisatör och

följaktligen reformator. Hans reformer voro i hast

anskaffad ammunition åt hans kanoner, då artilleriets förråd

voro uttömda.

Jag skall senare återkomma till denna synpunkt, som

är af stor betydelse för den som vill förstå hans

lifsgärning.

Som jag saknar all kompetens i krigsvetenskapen, vill

jag ej försöka att göra en fullständig och kritisk

framställning af de fälttåg hvarigenom Sverige från 1700

till 1721 förlorade sin maktställning i Europa och

Ryssland vann sin. En sådan ingår för öfrigt ej i planen för

detta arbete. Jag vill endast försöka att få fram de för

öfrigt allmänt bekanta händelsernas historiska mening för

att ställa i ett klarare ljus det som utgör det enda

föremålet för denna studie nämligen den stora tsarens andliga

fysionomi, hvilken i det föregående redan skisserats, och på

samma gång hans regerings, som jag nu går att undersöka.318 K. WALISZEWSKI

Det forefaller som om det först var i Wien, år 1698,

som Peter kom på den tanken att anfalla Sverige. Hittills

hade han snarare riktat sina blickar mot söder. Det var

endast turkarna han velat åt. Men i Wien vägrade

kejsaren, som han räknat på, att hjälpa honom, och genast

gjorde den unga tsaren en frontförändring. Han ville till

hvad pris som helst och hvar som helst hafva ett krig

för att få användning för sin unga armé. Hans

företrädare hade för öfrigt alltid riktat sin krigiska åtrå än mot

söder, än mot norr, växlande om med Svarta hafvet,

Östersjön och Polens gränsprovinser. Vi se här endast en

naturlig äfventyrslusta hos ett ungt och kraftigt folk, hvilken

sedermera hedrats med det vackra namnet af ett

enhets-verk. Det är nog sannt, att alla folk i alla tider sträfvat

efter att återforvärfva från sina grannar hvad dessa eröfrat,

och Peters lyckliga stjärna fogade det så, att han i detta

afseende i viss mån kunde hålla sig inom rättvisans,

logikens och sanningens gränser. Fullt sysselsatt med det

stora Nordiska kriget och inom kort utmattad af de oer.

hörda ansträngningar, som detta kräfde, försummade han

de intressen som Alexej lämnat honom i arf att bevaka i

söder och, under det att han bibehöll sin ställning gent

emot Polen, men drog sig tillbaka från Turkiet, framställde

han åt nordväst jämförelsevis berättigade kraf.

I nordväst hade faktiskt kustremsan från Narvas (eller

Narovas) mynning till Siestras, hvilken sköljes af Vuxen,

Neva, Isjora och Luga, utgjort en del af det stora ryska

riket. Den hade utgjort ett af de fem distrikt (pjatini)

som bildade det novgorodska väldet. Den var öfversållad

med städer med slaviska namn, såsom Korela, Oresjek,

Ladoga, Koporje, Jama och Ivangorod. Det var först år

1616 som tsar Michael Feodorovitj, hvilken låg i fejd med

Gustaf Adolf, definitivt afstod från hafskusten för att få

behålla Novgorod. Men hoppet att återvinna det förlorade

var så lefvande hos hans efterträdare, att under Alexejs

regering bojaren Ordin-Nasjtjokin efter ett fruktlöst angreppPETER DEN STORE

319

mot Livland, i Kokenhusen vid Dvina byggde ett antal

krigsfartyg, hvilka skulle eröfra Riga. Peter hade en

obestämd, men djupt rotad känsla för dessa historiska

förutsättningar. Detta kan ses af den riktning i hvilken han

förde sina härar, sedan han kastat handsken mot Sverige.

Sedermera kom han in på afvägar, gaf vika för

oreflekterade ingifvelser, men han återkom alltid till det

traditionella målet: tillträdet till hafvet, en hamn vid Östersjön,

ett fönster, som var öppet mot Europa.

Vid mötet i Rawa med August II fingo hans ett

ögonblick vacklande planer en bestämd riktning. De pacta

conventa som konungen af Polen undertecknat vid sin

tronbestigning tvungo äfven honom att affordra Sverige

områden, som fordom tillhört Republiken. Man var nästan

säker på att få Danmark med sig. Freden i Roskilde

(1658), hvilken aftvungits Fredrik III, tyngde på hans

efterträdare, och Holstein, som efter Kristian Alberts död (1694)

var ett mål för lystna blickar, hotade att bringa grannarna

i harnesk mot hvarandra. Man trodde sig kunna räkna

på Brandenburg som bundsförvant. Genom att sluta sig

till Frankrike under •Ludvig XIV och markisinnan de

Main-tenon hade Sverige afstått åt Preussen sin historiska roll

i Tyskland, men hade dock bibehållit fotfäste därstädes.

Det var Preussens rival, och kurfursten hade redan i

Königsberg erbjudit Peter hjälp. Föröfrigt utöfvade August en

personlig tjusningsmakt öfver denne, hvilket visar, att

tsarentimmermannen ännu ägde en stor fond af naivitet,

oerfarenhet och barnsligt lättsinne. Denna liderliga furste i

stor stil, hvilken var storväxt, vacker, stark och skicklig i

alla kroppsöfningar, hvilken var en outtröttlig jägare,

dryckeskämpe och kurtisör, slog an och imponerade på Peter.

Därtill ansåg denne honom som ett snille och var benägen

att förena sitt öde med hans. Efter fyra dagars oafbrutet

kalasande hade de i tankarna delat Sverige mellan sig och

tillsvidare bytt vapen och kläder. Några veckor därefter

uppträdde tsaren i Moskva klädd i konungens af Polen320

K. WALISZEWSKI

röck och värja. De hade dock ännu ej uppgjort någon

bestämd plan för alliansen och fälttåget. De båda

vännerna och blifvande bundsförvanterna hade för ögonblicket

alltför mycket att bestyra hemma för att inlåta sig på

äfventyr med utlandet. De oregerliga polackerna satte

myror i hufvudet på August, hvilken ännu ej kommit till

rätta med prinsens af Conti anhängare, och Peter hade

ännu hufvuden att afhugga, ty streltserna hade valt detta

ögonblick för att göra uppror.

Planen att vädja till vapnen utgick ej från

någondera. Det var ingenderas förtjänst, att den tre- och

fyrdubbla koalitionen kom till stånd, hvilken två år senare

uppstod mot Karl XII, utan detta var en svensks, eller

åtminstone en svensk undersåtes verk. Mötet i Rawa ägde

rum i augusti; i oktober 1698 uppträdde Johan Reinhold

Patkul på skådebanan. Han var född år 1660 i fängelse,

ty hans fader hade efter Volmars utlämnande åt polackerna

vid denna tid anklagats för högförräderi samt jämte hans

moder häktats och insatts i fängelse i Stockholm. Patkul

tyckes från vaggan hafva förföljts af ett olycksöde. Djärf,

ärelysten och lidelsefull, ägde han- alla en dramatisk

hjältes karakteristiska drag. På grund af rivalitet i

kärlek kom han i delo med en svensk officer i

hans provins, Helmersen. Kort därefter uppträdde han

som förkämpe för den livländska aristokratien mot Karl

XI, hvilken han personligen hatade. Anklagad och dömd

till döden in contumaciam år 1696, flydde han till

Pran-gins i Schweiz, hvarifrån Augusts favoritminister Hemming

lockade honom till Warschau. Han anlände dit med en

redan uppgjord plan att ställa Brandenburg, Danmark,

Ryssland och Polen mot Sverige och erbjöd åt sistnämnda

land Livland som lön för dess medverkan. Ryssland

skulle få de andra kustprovinserna som sin andel, men

liv-ländaren var mycket noggrann vid utstakandet af

gränserna för det område, som detta land skulle erhålla, ty

han misstrodde och skulle alltid misstro denna bundsför-PETER DEN STORE

321

vant och påpekade nödvändigheten af "att väl binda

händerna på honom, för att han ej skulle uppsluka den

matbit vi tillagat." *)

August var lätt att öfvertala. Fredrik IV af

Danmark, som hade blickarna fastade på Holstein, väntade

blott på en uppmuntran. Man köpte Polens primas

Rad-ziejowski för hundra tusen dukater, och striden kunde när

som helst uppblossa. En hemlig klausul i fördraget, hvilket

Patkul undertecknade i den livländska adelns namn,

tillförsäkrade August och hans efterträdare besittningen af

Livland, äfven för den händelse att de skulle upphöra att

regera i Polen. Denna klausul fick aldrig Radziejowski

se. Den sachsiska generalen Karlowicz skickades till Moskwa

för att ingå en slutlig öfverenskommelse med tsaren.

Patkul åtföljde honom under ett antaget namn. De

sammanstötte med den nya svenska konungen Karl XII:s

sändebud, som kommit för att få freden i Kardis (1661)

bekräftad. Peter mottog dessa väl; för första gången

framkom han dock officiellt med klagomål öfver det dåliga

mottagande som kommit hans ambassadörer till del under

vistelsen i Riga. Han sökte tydligen efter en

förevändning till brytning och dröjde blott med att afkasta masken,

till dess han försonat sig med Turkiet. Genom freden i

Karlowitz, som undertecknades den 26 januari 1699 i

trots af den franska envoyéen Chateauneufs ansträngningar,

försonades Porten med Tyska Riket och Polen, medan

Ryssland endast lyckades genomdrifva en vapenhvila på

två år. Tsarens sändebud i Konstantinopel Ukrajntsov

fick i uppdrag att söka utverka en definitiv fred. Peter,

som litade på att underhandlingarna skulle leda till ett

gynnsamt resultat, mottog den 11 november 1699 Polens

och Danmarks ministrar i sitt lilla hus i Preobrasjenskoje

och slöt därstädes med dem en hemlig offensiv och

defensiv-allians, hvilken August för öfrigt endast biträdde

l) Patkul: Berichte, Berlin 1802.

Peter den Store.

21322

K. WALISZEWSKI

i sin egenskap af kurfurste af Sachsen. Samtidigt

fortsatte Peter att föra svenskarna bakom ljuset, ty Ukrajntsov

hade ännu ej kommit till ett lyckligt resultat. Angust

och Fredrik, som stodo fast vid sin öfverenskommelse, begynte

kriget i början af år 1700. Ehuru Peter förbundit sig

att göra så med, rörde han sig ej ur fläcken. Fredrik

blef slagen, och hans hufvudstad var till och med hotad.

Han fick stå sitt kast. Sedan August eröfrat Dünamünde,

blef han tillbakaslagen vid Riga; det var så mycket

bättre, ty därigenom skulle Riga falla i ryssarnes händer.

Den sachsiska generalen Langen begaf sig skyndsamt till

Moskva. Tsaren åhörde lugnt hans klagomål. Han lofvade

att handla, så snart gynnsamma underrättelser ankommit

från Konstantinopel. Fredsunderhandlingarna voro nära

sin afslutning, och han skulle i närmaste framtid anfalla

svenskarna i närheten af Pskov, såsom han lofvat. Patkul

lade särskildt vikt vid sistnämnda punkt, och Peter aktade

sig noga för att motsäga honom. Naturligtvis skulle han

ej röra vid Livland! Slutligen anlände den 8 augusti

1700 en kurir från Ukrajntsov med den efterlängtade

depeschen. Freden var afslutad, och samma dag erhöllo

trupperna order att sätta sig i rörelse. Men det var ej

mot Pskov han förde dem, utan de tågade mot Narva, rätt

in i hjärtat af det livländska området.

I sitt krigsmanifest talar Peter med oblyg fräckhet

vidt och. bredt om sitt missnöje öfver behandlingen i Riga.

Tre veckor senare fortfor hans envoyé i Holland Matvjejev,.

som ännu ej hunnit mottaga underrättelser om fredsbrottet,

att försäkra Generalstaterna om att tsaren ej tänkte på

att draga svärdet för att hämnas förolämpningarna mot

hans ambassadörer. 1). Nu visade det sig, att tsaren

själf blifvit skymfad i trots af sitt inkognito och att han

satte sig i rörelse för att hämnas förolämpningarna mot

Peter Michailov.

l) Not af den 2 september 1700.PKTEB DRN STORK

323

Belägringsarméen utanför Narva skulle bestå af tre

nybildade divisioner under generalerna Golovins, Weydes och

Repnins befäl jämte 10,500 kosacker och några irreguliera

trupper, inalles 63,520 man. Repnins division, 10,834

man, och kosackerna från Lill-Ryssland hade ännu ej

anländt, hvilket nedbringade den disponibla styrkan till

omkring 40,000 man. Men Karl XII å sin sida kunde

ej föra till stadens hjälp mer än 5,300 man infanteri och

3,130 ryttare. Dessutom voro hans trupper tvungna att

genomtåga ett fullkomligt förhärjadt land, ända till

Wesen-berg, dit Sjeremetievs kavalleri framträngt, och som de

lämnat all sin tross efter sig, nödgades de medföra

lifsmedel och ammunition i ränslarna. Därför borde de vara

fullständigt utmattade, då de efter sin forcerade marsch

mötte en femdubbel fiende.

Peter väntade icke att finna konungen af Sverige i

Livland. Han ansåg honom tillräckligt upptagen med

konungen af Danmark. Han sväfvade i okunnighet om

freden i Traventhal, hvarpå denna hans bundsförvant nödgats

ingå och som undertecknats samma dag som den ryska

arméen satte sig i rörelse. Peter hade med gladt mod

begifvit sig i väg med sitt kompani artillerister, ty han

räknade på en lätt seger. Då han ankom framför staden

den 23 september, blef han helt förvånad att finna, att

denna tycktes rusta sig till ett allvarsamt motstånd. Det

var en formlig belägring som tydligen förestod, och då

hans batterier efter en månads förberedelse öppnade elden,

var verkan af denna ingen. Kanonerna voro dåliga och

sköttes mycket illa. Ännu en månad förflöt under väntan

på att staden skulle kapitulera eller Repnin anlända. Hvad

som inträffade var i stället, att under natten mellan den

17 och 18 november underrättelse kom, att konungen af

Sverige skulle vara framme inom tjugufyra timmar.

Samma natt öfvergaf Peter sitt läger och

öfverlämnade öfverbefälet åt prinsen af Croy.

Af alla de skäl som tsaren och hans lofprisare anfört324

K. WALISZEWSKI

för att ursäkta denna flykt utan motstycke, förefaller mig

icke ett enda tillfyllestgörande. Att han var tvungen att

sammanträffa med konungen af Polen eller önskade

påskynda Repnins marsch, allt detta förefaller som ömkliga

svepskäl. Generalerna Langen och Hallart, som August

gifvit i uppdrag att följa härens rörelser i Livland,

förklara med bibehållet allvar i sina rapporter, att tsaren

måste resa till Moskva för att mottaga det turkiska

sändebudet, — som skulle anlända fyra månader senare.

Kejsarens envoyé Pleyer är trovärdigare, då han förklarar,

att tsaren lydde sina rådgifvares enträgna uppmaningar,

hvilka ansågo det alltför farligt för honom att stanna.

På tal om hans rådgifvare, vare sig de voro ministrar

eller generaler, generar sig Hallart själf ej för att förklara

på sitt opolerade soldatspråk, "att de hafva lika mycket

mod, som en groda har hår på magen." Den ryska

arméen var i detta ögonblick i hög grad demoraliserad,

ty den hade förlorat besinningen vid det motstånd den

rönt; den var illa utrustad, hade dåliga generaler, dåliga

kvarter och dålig kost. Karls ankomst väckte panik, och

Peters själfförtröstan tog intryck däraf. Detta kan tydligt

ses af de instruktioner han gaf prinsen af Croy. Han

uppmanade honom till tvenne saker: dels att vänta med

anfallet, till dess mera artilleriammunition hunnit anlända,

ty han led brist på sådan, dels att försöka taga staden

före konungens af Sverige ankomst.

Som fältherre var prins Charles Eugène de Croy

ingalunda en nybörjare. Han var erfaren och ansedd,

ty han hade i femton år tjänat i kejsarens arméer, hade

blifvit faltmarskalkslöjtnant under Karl af Lothringen och

år 1683 deltagit i Wiens befriande under Sobieskis befäl.

Men han hade nyligen anländt till det ryska lägret med

ett uppdrag från konungen af Polen. Han kände ej den

armé som ställts under hans befäl; han kände ej dess

chefer och talade ej deras språk. Att han åtagit sig

detta befäl, var hans enda fel, hvilket han fick försonaPETER DEN STORE

325

med döden, ty han afled i Reval två år senare i

fångenskap, utblottad på allt.

Den fruktansvärda snabbhet, med hvilken Karl

under Köpenhamns murar, gjorde sig kvitt den svagaste af

sina motståndare, skulle hafva förvånat Peter mindre,

om han gjort sig bättre reda för de omständigheter under

hvilka han och hans allierade inlåtit sig i en strid, där en

så stor öfverlägsenhet tycktes vara på deras sida. Konung

Fredrik hade icke tagit med i räkningen garanterna vid

fördraget i Altona, hvilka skyddade Holstein, ej heller

Lüneburg och Hannover, som genast bisprungo Tönningen,

eller England och Hollands förenade flottor, som genom

att tvinga hans egen att söka skydd under Köpenhamns

murar tilläto konungen af Sverige att i lugn fara öfver

Sundet och landstiga på Seland. Han tog ej heller med

i beräkningen — öch detta kan ursäktas honom — Karl

Xllrs lyckliga stjärna och" krigarsnille, hvilka snart skulle

uppenbara sig och fylla hela Europa med förvåning och

skräck.

Karl, som var född år 1682, tio år efter Peter, som

vid sexton års ålder dödade björnar, vid aderton var krigare,

och som längtade efter ära och blodiga strider, var den sista

representanten för det slag af män, som under sextonde

och sjuttonde århundradena höllo Centraleuropa fånget i

järnfjättrar. Det var ett vildsint krigarsläkte, som satte

Tyskland och Italien i brand, som drog med värjan i hand

från stad till stad, från by till by, som kämpade utan

rast eller ro, som lefde för och genom kriget, åldrades och

dog i rustning i en atmosfär af blod, med kroppen betäckt

af sår, med händerna befläckade af afskyvärda illdåd, men

som alltid bibehöll sitt stolta själslugn. Vid begynnelsen

af ett nytt tidehvarf var han en storståtlig representant

för det föregående, som till mänsklighetens fromma lyktades

med honom. Grefve de Guiscard, som var honom följaktig

under detta hans första fälttåg, beskrifver honom på

följande sätt:326

K. WALISZEWSKI

"Konungen af Sverige är välväxt och nästan ett helt

hufvud högre än jag. Han ser bra ut, har vackra ögon

och vacker hy samt långlagdt ansikte. Han har ett något

tjockt målföre. Han bär en liten peruk med håret baktill

knutet i en pung. Han bär blott spännhalsduk om halsen

och en mycket åtsittande lifrock af slätt tyg med åtsittande

ärmar liksom på våra västar, ett bälte öfver rocken jämte

ett utomordentligt långt och groft svärd och nästan

alldeles slätbottnade skor, så att hela hans dräkt förefaller

mycket egendomlig för en furste vid hans ålder"1).

Denna beskrifning är väl kortfattad och gäller endast

hans yttre. Den engelska envoyéen Stepneys skildring,

som skrefs några år senare, är mera innehållsrik. "Det

är en stor och välväxt, men ganska osnygg monark. Man

skulle ej väntat sig ett så vårdslöst sätt hos en ung man.

För att det yttre af hans bostad ej skall strida mot det

inre, har han utvalt åt sig den smutsigaste plats i hela

Sachsen och ett af de sämsta husen. Det snyggaste stället

är gårdsplanen framför huset, där hvar och en som skall

stiga af hästen sjunker ned i smuts ända till knäna. Där

befinna sig hans egna hästar, som knappast hafva grimmor

och säckväf i stället för hästtäcken och ingen höhäck eller

krubba. De äro raggiga och hafva tjock buk, bred länd

och illa vårdad svans med olika långa tagelstrån.

Stalldrängen, som sköter dem, tyckes ej vara bättre klädd eller

född än hästarna. En af dessa står alltid sadlad för

konu-gens räkning, hvilken kastar sig upp i sadeln och alltid i

galopp rider ensam åstad, innan någon annan hinner följa

med honom. Han tillryggalägger stundom tio eller tolf

tyska mil om dagen, hvilket motsvarar fyrtioåtta à femtio

engelska, och detta till och med på vintern. Han blir då

nedsölad som en postiljon. Han bär en blå röck med

mässingsknappar; skörten på hans lifrock äro framtill och

baktill uppfästa, så att lians väst och byxor af skinn,

") Depesch den 19 augusti 1699.PETER DEN STORE

327

hvilka ofta äro mycket smutsiga, blifva synliga . . . Han

bär ett svart krusflor som halsduk, men kragen på hans

röck är igenknäppt så tätt, att man ej kan se, om han

har någon på sig. Hans skjorta och skjortlinning äro vanligen

mycket smutsiga, och han bär hvarken manschetter eller

handskar utom till häst. Hans händer hafva samma farg som

hans handlinningar, så att man knappast kan skilja dem

från hvarandra. Hans hår är ljusbrunt och mycket

flottigt och kort, och han kammar sig aldrig annat än med

fingrarna. Han sätter sig utan minsta omständigheter på

första bästa stol han träffar på i matsalen. . . Han äter

fort och sitter ej mer än en kvart till bords och säger ej

ett ord under måltiden... Svagdricka är hans enda dryck...

Han har ej lakan eller sänghimmel; samma madrass som

han har under sig tjänstgör som täcke, genom att han

viker den öfver sig . . . Han har bredvid sin säng en mycket

vacker förgylld bibel; den är det enda som ser något ut

af hela hans utrustning."

Här framträder bilden klart i all sin hemska och

stränga dysterhet.

Landstigningen på Själland var en djärf, ungdomlig

kupp, och Guiscard, som visserligen ansåg företaget farligt,

sökte ej afhålla honom därifrån, utan kastade sig till och

med i vattnet samtidigt med honom för att hastigare

komma i land.

"Ers majestät", sade han vid detta tillfälle, "torde

ej vilja, att jag lämnar hans hof på den vackraste dagen

i hans lif."

Landstigningen i Livland, dit en del af regementena

ej kunde föras på grund af det dåliga vädret, föreföll till

och med den oförskräckta diplomaten som en galenskap.

"Det är i hög grad fara värdt, att konungen ej öfverlefver

detta", skrifver han den 2 november 1700 från Reval.

För att framkomma till Narva med sina 8,000 man måste

Karl först tåga genom en ödemark och sedan vid Pyhäjoki

gå öfver en trång dal, som genomskäres af en bäck och328

K. WALISZEWSKI

där hans framfart genast skulle hejdas, om den forsvarades.

Gordon tänkte därpå, men Peter lyssnade ej till hans råd,

och först i sista ögonblicket skickade han dit Sjeremetiev,

som påträffade svenskarna, då de tågade ned i dalen, och

som drog sig tillbaka med sina trupper i oordning efter

några gevärsalvor. Dårskapen hade segrat. Men genom

att tåga vidare spelade Karl ytterligare ett högt spel.

Soldaterna voro utmattade, och hästarna hade ej ätit på

två dagar. Ingenting kunde hålla honom tillbaka. Så

kom han till Narva. Genast vid ankomsten uppställde

han svenskarna i anfallskolonn. Han anförde själf en af

kolonnerna, gynnades af en snöstorm, som kastade

snöflingor i ögonen på hans motståndare, inträngde i deras

läger och hade det i sitt våld efter en halftimmes förlopp.

Endast de båda gardesregementena gjorde något motstånd.

Återstoden flydde eller lät taga sig till fånga. Några ryssar

drunknade i Narvafloden. "Om floden varit isbelagd",

sade Karl i misshumör, "vet jag ej, om vi skulle lyckats

döda en enda man."

Nederlaget var fullständigt. Det var ute med arméen,

ute med artilleriet, ja, till och med med äran och Peter.

Europa hvisslade åt detta nederlag utan strid och åt den

flyende tsaren. Alla eröfringsplaner, alla drömmar om

skeppsfart på Nordens haf, alla tankar på ära och på en

civilisatorisk uppgift, allt störtade tillsammans omkring

Peter och begrof honom själf i ruinerna. Han fortsatte

att fly, ty svenskarna voro honom i hälarna. Han grät

och ville underhandla, underhandla genast och till hvad

pris som helst. Han riktade förtviflade böner om medling

till Hollands Generalstater, England och kejsaren.

Huru hastigt repade han dock icke åter mod! Han

lyfte åter upp hufvudet och bakom det guldglänsande moln,

som på grund af hans bristfälliga uppfostran, hans

orientaliska inbilskhet och hans oerfarenhet skymde hans blickar,

varsnade han efter denna stora katastrof och fruktansvärda

läxa till sist verkligheten själf. Han såg hvad han hadePETER DEN STORE

329

att göra för att blifva hvad han ville vara. Det dugde

ej längre att leka soldat och matros, att endast anse

makten som ett lustspel, i hvilket han själf uppträdde, att

rusa blindvis fram utan att bekymra sig om tid och rum.

Nej, han måste arbeta på rena allvaret, gå framåt steg for

steg, beräkna hvad som borde göras i dag och i morgon,

låta frukten mogna, innan han plockade den, tåligt vänta

och ihärdigt hålla ut. Allt detta gjorde han och han

fann inom och utom sig själf medel att utföra detta

lifsverk. Den kraftiga ras han tillhörde, hvilken var okänslig

för lidandet och mödorna, förlänade honom den aldrig sinande

förmågan till uppoffrande arbete och försakelse i alla

lifvets skiften. Då tio arméer tillintetgjorts, skickade han

tio nya i elden. Det var likgiltigt hvad det kostade. Hans

folk följde honom och offrade sin sista man, sin sista

brödsmula, som rycktes från uthungrade munnar. Efter

en månad tillhörde flyktingen från Narva ett glömdt,

nästan osannolikt förflutet, och den blifvande segraren vid

Poltava trädde fram.

II.

Af den här som tågat i fält återstod omkring

tjugu-tre tusen man, nämligen Sjeremetievs kår, hvars kavalleri

lyckades undkomma, samt Repnins division. Peter lät

båda upp nytt folk. Nya kanoner götos af kyrkklockorna

trots prästerskapets protester. Hvarje spår af svaghet var

nu försvunnet hos honom. Han var outtröttlig; han gaf

order åt alla håll, satte fart i somliga, ingaf andra mod

och meddelade alla sin energi, som fått nytt lif i

olyckan. Som en äkta bysantin sökte han äfven att föra

allmänheten bakom ljuset. Matvjejev fick i uppdrag att330

K. WALISZEWSKI

efter sitt hufvud göra en framställning af slaget vid Narva och

dess följder, hvilken var afsedd för läsarna af HoUands

Oazett och af den not han sände till Generalstaterna.

Enligt denna hade svenskarna omringats i det ryska lägret

af en öfverlägsen styrka och tvungits att kapitulera. Några

ryska officerare hade velat göra konungen af Sverige sin

uppvaktning, då han på ett förrädiskt sätt begagnat sig

däraf för att taga dem till fånga. Europa skrattade blott

häråt; men denna föregifna kapitulation, som man påstod,

att svenskarna kränkt, tjänade sedermera Peter till

förevändning att kränka andra, som han själf undertecknat.

I Wien smålog också grefve Kaunitz, då furst Galitsin

förklarade för honom, uatt tsaren ej behöfde ådagalägga

sin krigarära genom segrar", men då vicekansleren frågade

honom efter de fredsvillkor som hans herre fordrade af sin

segrande motståndare, tvekade ej den ryske diplomaten att

fordra största delen af Livland, jämte Narva, Ivangorod,

Reval, Koporje och Dorpt, och framtiden skulle visa, att

han ej begärde för mycket.

Det dröjde ej länge, innan ett sådant mod erhöll sin

belöning. Att börja med afstod Karl XII från att i

Ryssland begagna sig af sin framgång. Peter såg med glädje,

huru han inträngde på Polens slätter. Konungens beslut,

som säges hafva fattats mot hans generalers råd, har

blifvit häftigt kritiseradt. Guiscard fann det fullkomligt

berättigadt, alldenstund Karl icke ännu slutit fred med

August, hvilken var benägen att underhandla med Guiscard

själf som medlare. Men därom ville konungen ej höra

talas, trots den franska diplomatens alla föreställningar och

böner. Och hvarför? "Han var rädd att ej hafva

tillräckligt många fiender", säger Guiscard. Och som han ej

kunde intränga i Ryssland med sachsarna och polackarna

i ryggen ville han, och det med rätta, försäkra sig om en

reträttlinie åt detta håll. Härigenom närmade han åter

till hvarandra de båda allierade, hvilkas vänskap något

svalnat efter de ömsesidiga nederlagen. Då han tillbaka-PETER DEN STORE

331

visade August, kastade sig denne ånyo i Peters annar, och

i februari 1701 slöto tsaren och konungen af Polen på

slottet Birze nära Diinaburg ett nytt fördrag.

Detta slott, som numera är förfallet, tillhörde då

pfalz-grefvens af Neuburg unga gemål, en dotter till furst

Rad-ziwill, och utmärkte sig på den tiden för sin prakt. De

bada allierade började med att förlusta sig på samma sätt

som i Rawa. Peter, som på förmiddagen visade sig

underlägsen som kanonier (se sid. 92), tog revanche vid

aftonens bankett. August berusade sig därunder till den grad,

att det var omöjligt att väcka honom dagen därpå till

mässan, hvarför Peter fick gå dit ensam. Han deltog med

andakt däri — han uppträdde nu som katolik, och det

med rätta, ty man var ju i Polen — och med sin vanliga

vetgirighet gjorde han sig underrättad om detaljerna i den

katolska liturgien. Då August blifvit nykter, började

orgierna på nytt och räckte i tre dagar. För öfrigt hade

man tillfälle att tala politik till och med under måltiderna,

samtidigt med att täflingarna i vighet och kroppsstyrka

fortsattes. Då August märkte, att en silfvertallrik, som

framsatts för honom, ej var riktigt ren, knycklade han

ihop den som ett pappersark och kastade den bakom stolen.

Peter gjorde genast likaledes, så att det var fara värdt,

att hela servisen skulle blifva behandlad på samma sätt.

Men tsaren var den första som slutade, i det han anmärkte,

att man borde tänka på att göra sammalunda med

konungens af Sverige värja. På den fjärde dagen började

han underhandla med den polska vice-kansleren Szczuka

angående Republikens bistånd under den kommande

kampanjen, men man kunde ej komma öfverens om villkoren,

och Republiken ställde sig utanför striden. De båda

furstarnas personliga allians bekräftades däremot den 26

februari.

Aret 1701 var äfven svårt för Peter.

Sammanslagningen af hans armé, som åter satts på fötter så godt sig

göra lät, med Augusts sachsiska armé, ledde endast till332

K. WALISZEWSKI

bådas fallständiga nederlag utanför Riga den 3 juli. I

juni brann Kreml i Moskva. Regeringsbyråerna (prtkaz)

med arkiven, förrådsmagasinen och. palatsen blefvo

lågornas rof. Klockorna föllo ned från Ivan den Stores torn.

Den största, som vägde 128,000 kilogram, spräcktes i fallet.

Men midt i vintern lyckades Sjeremetiev öfverraska

Schlip-penbach med en öfverlägsen styrka och slog honom vid

Erastfehr (den 29 december). Man kan tänka sig Peters

glädje och åt hvilket öfverdrifvet segerjubel han hängaf

sig. Han nöjde sig ej med att under festligheter i

gammal romersk stil förevisa de få svenska fångar som fallit

i hans händer, utan hans praktiska förstånd drog på annat

sätt fördel af dem, ty han lät, såsom Cornelius van Bruyn

berättar, först sälja fångarna för tre eller fyra floriner

stycket, men höjde sedan priset ända till tjugu à trettio

floriner. Till och med främlingar beslöto sig för att köpa

och konkurrerade om varan.

Den 18 juli 1702 vann Sjeremetiev en ny seger öfver

Schlippenbach, i hvilken 30,000 ryssar besegrade 8,000

svenskar. Enligt Peters segerbulletin hade 5,500 af de

sistnämnda bitit i gräset, under det att Sjeremetiev blott

förlorat 400 man. Äfven denna uppgift väckte löje i Europa,

men livländarna fingo ej anledning att skratta. Volmar

och Marienburg föllo i segrarens händer, och landet

härjades förskräckligt. Ryssarna hade ännu ej lärt sig att

föra krig på annat sätt, och Peter hade nog ännu ej tänkt

sig, att detta land skulle blifva hans. Hans tankar voro

för öfrigt nu riktade åt annat håll. Hans gamla intressen

och fantasier upptogo för tillfallet ånyo all hans

uppmärksamhet, och han lät likaledes Apraxin rasa i Ingermanland

vid Ne vas stränder alldeles på den plats, där hans

blifvande hufvudstad skulle ligga, samtidigt med att han själf

höll på med att i Archangel bygga några obetydliga

fartyg. Först i september, då isarna jagade bort honom från

den nordliga hamnen, återvände han till västern och kom

åter till insikt om hvilken uppgift som förelåg honom.PETER DEN STORE

333

Han befann sig nu på Ladoga, dit han kallade till sig

Sjeremetiev. Det mål som han under så många år skulle

söka nå stod nu ändtligen klart för hans sjal. Han

belägrade Nöteborg, hvarest han påträffade en garnison på

450 man, och den 11 december 1702 gaf han den lilla

fästningen, som kapitulerat, ett nytt och symboliskt namn,

Schlüsselburg, hafvets nyckel l Intagandet af Nyenskans

vid Nevas mynning följde i april 1703. Det var en

personlig framgång för artillerikaptenen Peter Michailov, som

där lät sina batterier spela. Följande månad uppträdde

han åter som sjöman och förskaffade Ryssland dess första

sjöseger. De båda gardesregementena, som gått ombord

på ett trettiotal slupar, kringrände två små svenska fartyg,

hvilka vågat sig fram för långt, emedan de ej visste af

intagandet af Nyenskans, togo dem och nedgjorde

besättningarna. Segraren lägger i dagen en vild, barnslig glädje

i bref till sina vänner. Och man kan ej bestrida, att han

hade skäl att glädjas. Han hade återeröfrat den

flodmynning, där de första Varägerna i det nionde århundradet

inträngt på väg mot söder, mot G-reklands himmel, och

den 16 maj började det ena trähuset efter det andra att

resa sig på de närbelägna holmarna, och snart skulle de

blifva allt flera, förvandlas till palats och få namnet

Petersburg.

Karl XII blef knappast orolig öfver dessa eröfringar

och nya anläggningar. uMå han grundlägga städer; vi

få då flera att eröfra", sade han. Peter och hans här

fingo på detta håll sålunda endast att göra med små spridda

truppafdelningar, som voro uppoffrade på förhand. De

begagnade sig häraf och utbredde och befastade sig både i

Ingermanland och Livland. I juli 1704 var Peter

närvarande vid Dorpts intagande; i augusti tog han revanche

för nederlaget vid Narva genom att intaga staden efter en

mördande strid, och redan i november 1703 visade sig en

otåligt väntad gäst vid Nevas mynning, nämligen ett

utländskt handelsfartyg, lastadt med brännvin och salt. Gu-334

K. WALISZEWSKI

vernören i JPiterburg, Mensjikov, inbjöd kaptenen till en

festmåltid och gaf honom fem hundra floriner och trettio

riksdaler till hvar och en af matroserna.

Karl XTT dröjde kvar i Polen, där det däremot gick

allt sämre för August. På en riksdag i Warschau, som

sammanträdde i februari 1704, afsattes denne. Sedan

Jakob Sobieski, hvilken uppställts som tronkandidat, röjts

ur vägen genom ett bakhåll, som den afsatte konungen

anstiftat, understödde Karl XII Stanislaus Leszczynskis

kandidatur, och man vågade ej motsäga honom, ty han

hade makten. Och ehuru han för tillfället ej sysselsatte

sig med Ryssland och dess härskare, började denne att

blifva orolig öfver de följder som eröfringen af Polen och

Sachsen kunde hafva för honom. Det var uppenbart, att

Karl skulle tåga samma väg tillbaka, och vid en

sammandrabbning mellan Sjeremetiev och Lewenhaupt vid

Gemau-erthof i Kurland (den 15 juli 1705) blef det tydligt, att

ryska arméen i trots af sin oerhörda öfverlägsenhet i antal

ej var i stånd att motstå anloppet från en väl ledd svensk

styrka. Själf svårt sårad lämnade Sjeremetiev hela sitt

infanteri på valplatsen.

Hvad var nu att göra? Man måste arbeta vidare,

söka vinna en ännu större öfverlägsenhet och större

erfarenhet. Som Sjeremetiev och hans likar ej voro vuxna sin

uppgift, måste man vända sig till utlandet för att få

generaler, instruktörer och ingeniörer. Därefter återstod det

att tåligt vänta och undvika hvarje farlig sammanstötning.

Man måste underhandla och söka erhålla fred med bibe-

hållande af en del af det redan eröfrade området. Ären

1705 — 1707 hade Peter fullt upp att göra. I det inre

gjorde han oerhörda ansträngningar för att åstadkomma

en förbättrad militärisk och ekonomisk organisation, i det

yttre förde han diplomatiska underhandlingar med hela

Europa. Till den första delen af detta svåra arbete skall

jag återkomma längre fram; om den senare har jag blott

att här yttra några ord.PETER DEN STORE 335

III.

Den ryska diplomatiens uppgift var ännu vid denna

tid föga tacksam. De europeiska kabinetten stodo ännu

på den ståndpunkt dit de år 1700 kommit efter det

förödmjukande nederlaget vid Narva. Full af missmod,

anhöll furst Galitsin att blifva hemkallad från Wien.

Mat-vjejev, som med största svårighet kunde upprätthålla sin

ställning som ambassadör i Haag, ty han hade endast två

tusen rubel i årligt anslag, hade fått i uppdrag att söka

uppdrifva ett lån i utbyte mot en armékår, som skulle

användas mot Frankrike. Man frågade honom, om de trupper

han hade att erbjuda "voro de som tvungit konungen af

Sverige att kapitulera". De praktiska och kloka

holländarna sågo för öfrigt med oblida blickar Rysslands nya

anläggningar vid Östersjön. År 1705 vågade Matvjejev

företaga en resa till Paris, där tsaren sedan 1703 endast

haft en resident utan fullmakt, Postnikov. Han erkände

helt naivt, att man ej tog honom på allvar. Sedan 1701

sökte Dmitrij Galitsin i Konstantinopel att få det

fredsfördrag som Ukrajntsov slutit ratificeradt och fordrade

dessutom fri skeppsfart på Svarta hafvet. Tyvärr ville turkarna

ej ens tillåta de ryska sändebuden att komma till Stambul

öfver hafvet, deras haf! De medgåfvo dock för första

gången, att en rysk minister ständigt skulle få vistas i

Adrianopel. Peter Tolstoj, som erhöll denna post, försökte

förgäfves att få turkarne att vända sig mot Tyskland. Peter

var åtminstone för ögonblicket trygg åt det hållet.

Vid slutet af år 1705 tänkte han på att vinna den

tredje allierade, som Patkul tagit med i räkningen vid sina

kombinationer, och livländaren skickades till Berlin. Denna

gåtlika personlighet har blifvit föremål för poetisk

framställning. I en tragedi af Gutzkow framställes denna

land-junker som en hjältemodig kämpe för den letiska nationali-336

K. WALISZEWSKI

teten. Historien tyckes mig ej ännu hafva gjort honom

full "rättvisa ]). Då han först uppträdde, föreföll Patkul

som försvararen af sitt lands eller åtminstone sin kasts

rättigheter gent emot Karl XI; men det tyckes redan som

om han snarare spelade en roll, än hade en verklig

uppgift att fylla, ty man kan ej se, att han talade i någon

annans namn. Han underhandlade visserligen med August

i den livländska adelns namn, men hans fullmakt tyckes

ej hafva varit i laga ordning, och under sin landsflykt var

han fullständigt isolerad. På höjdpunkten af sin korta

politiska bana bar han fortfarande prägeln af en

äfventyrare. Ett olycksöde hvilade för öfrigt öfver alla hans

förehafvanden. Det ingick i hans lands traditioner att vädja

till Polen. Men under dåvarande förhållanden, då

Republiken var söndersliten af stridande partier, kunde man ej

komma till något resultat utan att hänvända sig till dess

valda öfverhufvud, och detta öfverhufvud råkade att trots

ett intagande yttre vara kanske den uslaste och mest

förderfvade man i hela Europa. Patkul, hvilkens moralitet

ej var af yppersta halt, tog intryck af beröringen med

denna man, och detta inverkade på resultatet af hans

mission, hvilket ej motsvarade de förhoppningar han hyst.

Patrioten blef en tarflig intrigmakare, och försvaret af

Livland blef i hans händer det förhatligaste köpslående

om landets lifsintressen.

») Se dock. För sfer: Die Höfe und Cabinette Europas, del III, och

Iarochorwki: Patkuls Ausgang (Neues Archiv för Sftchsische Geschichte),

som tyckas hafva kommit n&rmast den historiska sanningen. Jmf.

Bernoulli : Joh. B. v. Patkuls Berichte; Otto v. Wemieh: Der Livländer

J. B. v. Patkul; C. Shirren: Livl. Antwort, 1869; Fr. Bieneman: Aus

baltwcher Vorseü, del VI, 1870; Otto Sjögren: J. B. Patkul; C. Shirrm:

Ueber F. F. Carlson1 8 Carl XII (Götting, Gel. Anz. 1883); E. Bodemann:

Leibnitzens Plan etc., 1883; C. Shirren: Patkul und Leibnitz (Mittheil.

aus d. livl. Gesch. del. 13, 1884). G. MeUig: J. B. v. Patkul (Nordische

Rundschau, del III, 1885); H. v. Bruiningk: Patkuliana (Mittheil. aus

d. livl. Gesch. del. 14, 1886).PETER DEN STORE

337

Tiden var tyvärr gynnsam för sådana omkastningar.

Patkuls historia liknar i mycket Görtz" och Struensees.

Patkul hade ej ens de egenskaper som hans nya

ställning kräfde. Han var alldeles for nervös, orolig och otålig,

våldsam och sarkastisk, med ett ord ytlig, oaktadt sin stora

begåfning och sina stora kunskaper. Ur stånd att styra

sin tunga och än mindre sin penna, gjorde han de polska

herrarna ogynnsamt stämda, ty han behandlade dem

öfverlägset, och han stod på dålig fot med de sachsiska

generalerna och ministrarna, på hvilka han i en mängd

broschyrer kastade ansvaret för sina egna eller åtminstone

deras gemensamma fel. Till hans heder bör jag tillägga,

att han var ur stånd att fullständigt uppgå i den roll

som han lät locka sig att spela. Han kom år 1704 till

Berlin med ett förslag till en delning mellan Preussen och

Ryssland af de polska provinserna, men samma år tog

han i ett bref till kansleren Golovin parti för

nationalitetsprincipen mot Ryssland till Polens försvar. Han gjorde

här ett slag i tomma luften. Förtrogen till August,

hvilkens karakter han påstod sig förakta, och rådgifvare åt

Peter, hvilkens despotism "misshagade honom i högsta

grad", såsom han sade, slets han mellan Dresden och

Moskva och kunde ej komma ut ur den härfva af intriger

och vågsamma företag hvari han råkat. Han sökte år 1703

störta den sachsiska kansleren grefve Beichlingen, och då

denne slutligen föll, hade han ej vunnit annat resultat än

att hafva ännu några fiender. Han kommenderade år

1704 tsarens hjälptrupper, som voro förlagda i Sachsen,

och lyckades endast blifva slagen under Thorns murar.

Han lät skicka sig till Berlin för att söka åstadkomma en

allians, och då han återkom med oförrättadt ärende, skref

han till de preussiska ministrarna och meddelade dem,

"att han var trött på konungens af Polen affärer och

benägen att sluta fred med konungen af Sverige". Då han

slutligen fått nog af detta löpande hit och dit och märkte,

att det ej ledde till något resultat, utan endast öppnat en

Peter den Stare. 22338

K. WALISZEWSKI

afgrund framfor hans fötter, kvarstannade han, utledsen

och hatad, i Dresden, emedan han där ville äkta en vacker

änka, grefvinnan af Einsiedel, född Sofia von Rumohr,

det rikaste partiet i hela Sachsen. För andra gången

utöfvade en kvinna ett olycksbådande inflytande på hans

öde och förde honom mot undergångens brant.

Tillkännagifvandet af detta äktenskap kom hans fienders

hat och afund att flamma upp på nytt. Den 15 december

1705 inlät sig Patkul på ett vidlyftigt företag utan att

dock öfverskrida den gräns som utstakats för honom genom

en öppen fullmakt från Peter. Han undertecknade

nämligen en öfverenskommelse med grefve Stratmann, att de

ryska hjälptrupper han hade under sitt befäl skulle träda

i kejsarens sold. Detta fördrag stred i intet afseende mot

polska konungens intressen. Kejsaren förband sig att icke

erkänna Stanislaus under Augusts lifstid och att understödja

det sachsiska partiet i Polen." Och samtidigt voro de

trupper hvarom det var ifråga nära att dö af svält i

Sachsen. Icke desto mindre begagnade man sig af en annan

tolkning af ordalydelsen i Patkuls kreditiv för att arrestera

"tsarens kommissarie" fyra dagar efter undertecknandet.

Peter lade sig ut för honom, men föga energiskt. De

sachsiska ministrarna hade fått hans rådgifvare Mensjikov

på sin sida. Flera månader förnöttes under förhandlingar

och protester, hvilka från tsarens sida voro ganska lama,

men från Patkuls voro våldsammare, och som understöddes

af ströskrifter, hvilka denne lyckades sprida från sitt

fängelse, och slutligen nödgades August, som alltjämt på

bataljfälten blef slagen, hetsad, bragt till förtviflan af Karl

och öfverlägset angreps af den svenska fången Arvid Horn

på det diplomatiska området, att den 24 september 1706

underteckna den skymfliga freden i Altranstädt, hvilkens

elfte artikel stipulerade Patkuls utlämnande. Man har

påstått, att konungen af Polen haft för afsikt att låta Patkul

undkomma ur fängelset efter fredsfördragets undertecknande,

men detta är en alltför välvillig förmodan, och DresdensPETER DEN STORE

339

arkiv hafva intet att förmäla därom. Där finner man blott

en biljett från konungen med order att tillställa

grefvinnan Einsiedel den förlofningsring fången bar. Denne

var alltså i konungens ögon dömd. Förgäfves vågade

Polens riksskattmästare Przebendowski påminna August om

att själfva turkarna vid freden i Karlowitz vägrat att

utlämna Rakoczy.

Augusts uppförande vid detta tillfälle var sådant man

kunde vänta sig af hans lif i det hela; Peters satte en

fläck på hans ära. Natten mellan den 5 och 6 april 1707

utlämnades Patkul till svenskarna. Efter att någon tid

hafva släpats med i Karl XII:s här dömdes han till döden

och afrättades den 10 oktober i Kazimierz i Polen. Han

slogs femton gånger med ett icke järnbeslaget hjul af en

bonde, som tjänstgjorde som bödel, och hördes oafbrutet

ropa: "Jesus! Jesus!" Efter ännu fyra slag upphörde hans

kvidande, men han hade ännu kraft nog att släpa sig

fram till en stupstock, som skulle användas vid en annan

lifdömds afrättning, under det han mumlade: "Hufvudet af!u.

Kapten Waldau, som ledde exekutionen, villfor denna sista

bön, men det kräfdes fyra hugg af bilan, innan allt var slut.

Diplomatien tjänade alltså Peter illa, och Arvid Horns

seger öfver Patkul, hvilken fullbordades genom Augusts affall,

försatte hans arméer i en farlig belägenhet. I början af

1706 voro de inneslutna i Grodno, där Mensjikov och

Ogilvy stredo om öfverbefälet, och de hade redan varit

nära att tillfångatagas af Karl. Blott genom att Njemen

plötsligen bröt upp, hindrades konungen af Sverige att

tåga öfver floden, och ryssarna kunde därigenom hinna att

hastigt draga sig tillbaka efter att hafva kvarlämnat sitt

artilleri och sin tross. Peter, som äfven denna gång

undvikit att dela sina truppers öde, lät skjuta segersalut från

Kronslott! I oktober steg visserligen hans vapens

anseende åter genom en verklig seger, och hans förbund med

konungen af Polen kröntes med en första framgång.

Mensjikov, som sväfvade i okunnighet om hvad som försig-340

K. WALISZEWSKI

gått i Altranstädt och Lade i sitt följe den trolösa

bundsförvanten, hvilken dolde sitt förräderi, hade tillsammans

med denne slagit den svenska generalen Marderfeldt vid

Kalisz. Men strax därefter blef affallet bekant. Peter

stod då ensam mot sin fruktansvärda motståndare, med

hvilken Mensjikov ingalunda kunde mäta sig.

I sitt förhållande till konungen af Polen, visade Peter

uppenbarligen först brist på skarpsynthet, sedan på takt.

Redan sedan flera år tillbaka hade den trollmakt som

förenat dessa båda män upphört att verka. Peter hade

genomskådat den moraliska ruttenhet som den andre dolde under

den lysande ytan, och August hade insett, att han blifvit

lurad, då han mottog som pris för alliansen årliga subsidier,

hvilka år 1703 belöpte sig till 300,000 rubel. Två dagar

efter fördragets undertecknande den 12 oktober, hvarigenom

han tillförsäkrades detta understöd, bemäktigade Karl sig

Elbing och utskref ensamt från denna plats en krigsgärd

på 200,000 riksdaler. För öfrigt indrogos subsidierna,

hvilka alltid utbetalats mycket oregelbundet, slutligen helt

och hållet, emedan Peter hade ondt om penningar. Därför

hade August från år 1702 på sedvanligt lättsinnigt och

svektfullt sätt inlåtit sig i underhandlingar på egen hand.

I januari hade hans förra älskarinna Aurora Königsmark,

Moritz" af Sachsen moder, infunnit sig i Karl XTT:s läger

på gränsen mellan Kurland och Samogitien. Det är

visserligen sannt, att hennes resa ej ledde till något resultat, ty Karl

vägrade att mottaga henne, men hon tröstade i ett

skaldestycke August med att en så dygdig konungs vänskap var

mera värd än Polens krona.

Peter var ej okunnig om detta försök, som åtföljdes

af flera andra, och han nekade sig ej nöjet att å sin sida

handla på samma sätt. Sedan han erbjudit polska kronan

åt Jakob Sobieski, vände han sig till Rakoczy, med hvilken

hans fullmäktige ingingo en formlig öfverenskommelse.

Därefter sökte han förmå Holland och, då detta vägrade,

England att förhjälpa honom till en separatfred med Sverige.PETER DEN STORE

341

Ar 1706 begaf sig Matvjejev från Haag till London med

uppdrag att söka besticka Marlborough och Grodolfin. Då

den förstnämnde tillbakavisade alla penninganbud, möjligen

emedan han hyste misstro till tsarens betalningsförmåga,

och förklarade, att han föredrog en förläning i jordagods,

lät man honom välja mellan Kiev, Vladimir och Sibirien

med en garanterad inkomst af 50,000 riksdaler.

Underhandlingarna ledde ej till något resultat på grund af de

fredsvillkor som Peter uppställde; han fordrade nämligen

Nevas mynning och den tillstötande kustremsan. Sedan

kom turen till Frankrike, därpå till Österrike. I Versailles

leddes underhandlingarne af Desalliers, en agent, som

Frankrike underhöll i Siebenburgen, i Wien af baron Henrik

Huissen, som »varit tsarevitj Alexejs lärare. Den förre

erbjöd att lämna en hel armé, hvilken konungen af Frankrike

skulle få använda efter eget behag, den senare en kår

af kosacker, som skulle bekämpa de ungerska insurgenterna.

Men öfver allt syntes tsarens fordringar öfverdrifna, och

dessutom föreföll kejsaren föga tilltalad af att låta kosackerna

komma i beröring med Ungerns serbiska grannar. Peter

lyckades ej bättre på två andra håll. I Berlin sökte hans

sändebud Ismajlov att fresta grefve Wartemberg med ett

löfte på 100,000 riksdaler, och i Köpenhamn erbjöd han

danskarne Narva och Dorpt.

Men allt under det att Peter, i likhet med sin

bundsförvant, intrigerade och komprometterade sig genom dessa

underhandlingar, hvilka kränkte alliansen, ville han stå fast

vid denna och bibehålla sin allierade på grund af de

fördelar detta förbund medförde. Freden i Altranstädt kom

då som en fullständig öfverrumpling.

Han tog dock snart sitt parti och bestämde sig för

en åtgärd, som till sist ovillkorligen skulle tillförsäkra

honom om seger. Han utrymde Polen och drog sig

tillbaka. Han påskyndade än mera de kraftiga

försvarsåtgärder som Karls långa vistelse i Sachsen möjliggjort och

beslöt att endast inlåta sig i strid i sitt eget land och vid342

K. WALISZEWSKI

lämpligt tillfälle. Han beväpnade sig med tålamod och

bestämde sig för att vänta. Han sökte trötta ut sin mot*

ståndare genom att ständigt draga sig tillbaka. Han ville

tvinga honom att tränga in i ökenslätterna, som han

systematiskt ödelagt, att underkasta sig det fruktansvärda

prof för hvilken Rysslands forna fiender, turkar, tatarer

och polacker, ryggat tillbaka, nämligen en öfvervintring i

hjärtat af Ryssland. Den sista striden begynte, i hvilken

tsaren enligt sitt eget yttrande kunde uppställa tio ryssar

mot en svensk med tiden, rummet, hungern och kölden

till bundsförvanter.

IV.

Karl, den tystlåtnaste af alla stora fältherrar, har ej

för någon uppenbarat, hvarför han började angreppet mot

sin motståndare med ett nytt tåg mot Grodno i januari

1708. Under det föregående året hade han från sitt

högkvarter i Sachsen uppträdt som Europas skiljedomare.

Frankrike, som besegrats vid Höchstädt och Ramillies, kastade

bönfallande blickar på honom, och den segrande

koalitionens chef Marlborough kom som supplikant till hans läger.

Det är föga troligt, att Karl velat draga fördel af ett

uppror mot Peter, som utbrutit bland basjkirerna. I februari

1708 stodo dessa trettio verst från Kazan, men det var

långt till Kazan, och Peter hade rika ressurser därstädes.

Denne lyckades att uppväcka en strid mellan de

upproriske och deras grannar kalmuckerna. Han var lika lycklig

vid Don. Ar 1707 skickades furst Jurij Dolgorukij dit

för att hämma en oroväckande invandring af stammar

Irån trakten, hvilka flydde mot Zaporosje, ett paradis,

bortom Djneprs katarakter. I oktober stötte han ihop med

en skara kosacker under en viss Bulavins befäl och omkomPETER I)EN STORE 343

med sina trupper. Men segrarna, som straxt därefter

råkade i oenighet sins emellan, fördelade sig i olika skaror,

hvilka hvar och en for sig blefvo slagna, och Bulavin sköt

sig för pannan.

Karl sökte kanhända en operationsbasis i G-rodno,

emedan han följande vår ämnade tåga mot norr till de

länder tsaren helt nyligen eröfrat. Peter tyckes hafva

trott, att så var fallet, att döma af hans befallning att

sätta Livland och Ingermanland i säkerhet — genom att

i grund ödelägga dem. Och denna åtgärd förmådde möjligen

konungen af Sverige att uppgifva sin ursprungliga plan,

om hvars klokhet de sakkunniga kunna hysa olika

meningar, men som i alla händelser måste anses storartad.

Mot de bundsförvanter som naturen ställde till tsarens

förfogande i Ryssland kunde äfven Karl uppställa en i detta

land, nämligen Mazeppa.

Hetmanens äfventyrliga lefnadslopp, alltifrån hans

äfventyr med panen Falbowski till hans förbindelse med

Matrena Kotjubej under den sista, tragiska delen af hans

lif, är allttör bekant för att jag skulle vilja göra ens en

kortfattad framställning däraf. Lill-Ryssland genomgick

vid denna tid en smärtsam kris, som var följden af

Chmielni^kis befrielseverk, hvilket genom Rysslands

mellankomst leddes in i ett oriktigt spår. De förra polska herrarna,

som förtryckt landet, ersattes af kosackerna, hvilka i sin

ordning misshandlade den infödda befolkningen och visade sig

uppstudsiga mot sina anförare. Hetmanerna och

milissoldaterna lågo i öppen fejd, ty de förra sökte öka sitt inflytande

och få ärftlig makt i landet, medan de senare försvarade

sin gamla demokratiska författning. Kriget mot Sverige

ökade Mazeppas svårigheter. Han befann sig i en ömtålig

belägenhet, ställd mellan tsaren, hvilken ville hafva kosacker

på alla slagfält i Polen, Ryssland och Livland, och

kosackerna själfva, hvilka motsatte sig detta, emedan de ville

stanna hemma. Han var till börden en polsk adelsman,

hade uppfostrats af jesuiterna, tjänat under konung Johan344 K. WALISZEWSKI

Kasimir af Polen, aflagt trohetsed till sultanen och hade

icke något skäl att uppoffra sina intressen, till och med

sitt lif för Peters skull. Vid Karl XII:s annalkande

fruktade han, att han skulle öfvergifvas af sina anhängare och

utlämnas till polackerna i likhet med sin företrädare

Nale-vajko. Ännu år 1705 hade han tillbakavisat Leszczynskis

anbud, hvilket var det fjärde i ordningen, något som han

också påpekade för tsaren. Senare hade han tänkt närmare

på saken, då hans kosackers klagomål tilltogo. Peter ville

nämligen skicka två af deras regementen till Preussen for

att lära dem den tyska exercisen. Då Mazeppa af furst

Wisniowie9ki, en polsk magnat i Yolhynien, var inbjuden

som fadder åt dennes dotter, ingick han en förbindelse i

furstens hus med hans moder, hvilken var omgift med en furst

Dolskij. Åldern — enligt Prokopovitj var han femtiofyra

år, enligt Engel sextio och enligt Nordberg sjuttiosex —

hade ej gjort honom mindre eldfängd. Fru Falbowska

misshandlades af sin svartsjuke man. Enligt Paseks

uppgift öfverföll henne pari Falbowski, som kommit in till sin

hustru genom det fönster Mazeppa lämnat öppet, då han

begaf sig ut ur rummet, med "sporrar, som han för detta

ändamål fast vid sina knän". Mazeppa inlät sig snart på

många andra kärleksäfventyr. En af hans älskarinnor,

furstinnan Dolska, låtsade först uteslutande gå

Leszczynskis ärenden genom att söka vinna tsaren för hans

sak. Men sedan afkastade hon masken: det gällde att

understödja Leszczynski och hans beskyddare Karl XII

till och med mot Peter. Mazeppa blef först förbittrad på

Ubabau (den gamla käringen); men hon var förslagen och

falide yttranden, som kom honom att spetsa öronen. Under

ett uppehåll i Leopol hade hon sammanträffat med de ryska

generalerna Sjeremetiev och Rönne, som förklarat, att Mazeppa

skulle afsättas som hetman och få Mensjikov till

efterträdare. Saken föreföll ej Mazeppa osannolik. Han visste,

att man i Peters omgifning önskade införa det ryska

ämbetsmannaväldet i Ukrajna. Yid ett tillfälle i Kiev, dåPETER DEN STORE

345

han berusat sig, hade Mensjikov själf antydt detsamma

och han förfogade redan efter behag öfver kosackregementen

utan att underrätta hetmanen därom. Efter furstinnan

Dolska uppträdde jesuiten Zalenski som Leszczynskis och

Karls språkrör, och Mazeppa nämnde ej ett ord till tsaren

om denna nya frestare.

Det är bekant, huru Peter med anledning af en ny

kärleksintrig kom underfund med de underhandlingar som

bedrefvos på detta håll. En kosackanförare, Kotjubej,

hvilkens dotter Mazeppa förfört, trodde sig få hämnd för

sin kränkta ära genom att angifva Mazeppa. Till sin olycka

hade han blott otillräckliga bevis. Tsaren, som på grund

af de välgärningar hvarmed han öfverhopat hetmanen

ansåg sig kunna lita på denne och som fortfarande trodde,

att Mazeppa stod på hans sida i striden mot de upproriska

kosackerna, lät narra sig af Mazeppas vänskapliga

försäkringar och utlämnade angifvaren till honom. Under loppet

af tjugu år hade minst tjugu angifvelser gjorts mot

Mazeppa, och ständigt hade han lyckats rättfärdiga sig. Han

lät halshugga Kotjubej och hans förtrogne Iskra. Han var

dock orolig, ty han fruktade, att faran ännu ej var

fullständigt undanröjd. Karls uppträdande vid den ryska

gränsen förmådde honom att fatta ett afgörande beslut.

Våren 1708 kommo hans underhandlare till Radosjkovitse,

sydost om Grrodno, hvarest Karl uppslagit sitt högkvarter.

I det afgörande ögonblicket tycktes konungen af

Sverige hafva bestämt sig för följande plan: han ville draga

fördel af hetmanens anordningar för att intränga i hjärtat

af Ryssland, stödjande sig på de rika sydprovinserna;

därefter skulle han med Mazeppas hjälp förmå de donska

kosackerna, Astrachans tatarer och möjligen äfven turkarna

att resa sig; han skulle så drifva Peter innanför hans sista

förskansningar, till Moskva, kanhända ännu längre,

samtidigt med att general Lybecker, som befann sig i Finland

riied en armékår på 14,000 man, kastade sig öfver

Ingermanland och Petersburg, och Leszczynskis polska anhän-346

K. WALISZEWSKI

gare i förening med svenskarna under general Krassow

försvarade Polen.

Denna plan var otvifvelaktigt skarpsinnig; men den

gick om intet, emedan den från början stötte på ett

hinder. Mazeppa afföll ej till Karl utan att uppställa vissa

villkor, hvilka denne fann öfverdrifna. Hetmanen, som

gick in på att öfverlämna Ukrajna och Hvita Ryssland åt

Polen, fästningarna Mglin, Starodub och

Novgorod-Sie-vjerski åt svenskarna mot att han själf fick Polotsk, Vitebsk

samt Kurland som förläning, drog ut på tiden med

underhandlingarna. Samtidigt insåg Karl, att han ej hade

ett tillräckligt antal trupper för att tåga framåt, och

beslöt att kalla till sig Lewenhaupt, hvilken var i Livland med

sexton tusen man och tross. Men den svenska konungen

hade misstagit sig om afstånden. En dyrbar tid under

den bästa årstiden förgick, innan han kunde blifva åtlydd,

och för första gången kände han sig oviss och tveksam;

detta inverkade genast på hans generalers tillförsikt.

Lewenhaupt var mindre snabb i sina rörelser än vanligt, och

Lybecker uppträdde lamt. Mazeppa började ånyo sitt

dubbelspel. Han förberedde försiktigt en resning bland sina

kosacker till försvar för gamla seder, privilegier och

kyrkliga lagar, som Peter kränkt genom sina reformer. Han

befästade sitt residens i Baturin och anlade där stora

magasin, men på samma gång ställde han sig in hos tsaren,

så att han till och med klädde sig efter det tyska modet.

Han vädjade till hans despotiska instinkter genom att

framställa förslag, som gingo ut på att utplåna de sista spåren

af det lokala oberoendet, och mottog gåfvor af Mensjikov.

Och sålunda förflöt sommaren under väntan på

vinterkampanjen, och en afgrund öppnade sig, ned i hvilken

Peter lät sin skarpa blick tränga.PETER DEN STORE 347

Karl beslöt att lämna Radosjkovitse först i juni, då

han tågade åt väster mot Borisov, hvarest han ämnade

öfvergå Berezina. Den 3 juli försökte Sjeremetiev och

Mensjikov att hejda honom vid öfvergången af den

lilla bäcken Bibitj nära Holovsin. Genom en trupprörelse

nattetid och ett våldsamt bajonettanfall, som leddes af

konungen, vann han än en gång seger. Mohilev öppnade

sina portar för segraren, men Karl nödgades fördröja sig

där under väntan på Lewenhaupt. Han satte sig åter i

rörelse i början af augusti och drog sig mera mot söder.

Redan där stötte soldaterna på en af Peters

bundsförvanter: hungern. För att få mat nödgades de plocka sädesax, som

de malde mellan två stenar. Sjukdomar kommo deras led

att glesna, men "de bekämpades", som de barska krigarne

sade, "af tre läkare, nämligen brännvin, hvitlök och

döden". Lewenhaupt befann sig nu i Sjklov, skild från

invasionsarméen genom tvenne vattendrag, Sosja och Dnjepr,

mellan hvilka Peter fattat position. Sedan den svenska

generalen utan hinder lyckats öfvergå Dnjepr, upphanns

han den 9 oktober, vid Ljesna af en tredubbel styrka

och följande dag kunde Peter skicka sina vänner en

bulletin om en fullständig seger. "8,500 man dödades på

stället, för att ej tala om dem som kalmuckerna förföljde

in i skogarna; 700 fångar!" Enligt denna beräkning

borde Lewenhaupt, som inalles blott kunde föra 11,000 man

i elden, icke haft några trupper kvar. Han förde dock

6,700 man till Karl efter en flankmarsch, som kännare

anse som ett mästerstycke. Som han ej träffade på någon

bro öfver Sosja, nödgades han lämna kvar allt sitt

artilleri och hela sin tross, och det var en skara utsvultna

krigare, som framkommo till ett läger, där hungersnöden

redan rasade.348 K. WALISZEWSKI

Samtidigt inlupo dåliga underrättelser från

Ingermanland, hvarest Lybecker blifvit slagen och förlorat sin tross

och 3,000 man utvaldt folk. Karl var nu så villrådig,

att han, såsom det påstås, erkände för sin

generalkvartermästare, att han nu tågade alldeles planlöst. Den 22

oktober kom han till Mokosjin vid floden Desna, på

gränsen till Ukrajna, där han trodde sig skola sammanträffa

med Mazeppa. Men den gamla kosackchefen infann sig

ej på mötesplatsen, ty han ville draga ut på tiden, innan

han fattade ett afgörande beslut. För att tvinga honom

därtill kräfdes, att kosackerna i hans följe skrämde upp

honom med utsikten att ryssarna skulle komma in i Ukrajna

efter svenskarna. Det vore bättre att sluta sig till de

sistnämnda för att stänga vägen för de förra. En af

kosackerna, Vojnarovskij, som hetmanen hade skickat till

Men-sjikov, hade återkommit med oroväckande nyheter: han

hade hört en af de tyska officerarna i Mensjikovs stab

säga på tal om Mazeppa och hans folk: "Må Grud

förbarma sig öfver det folket; i morgon skola de hafva

fötterna i bojor!" Då Mazeppa mottog detta meddelande,

"flög han upp som en orkan", skyndade till Balurin för

att slå allarm och förenade sig med den svenska arméen,

sedan han öfvergått Desna.

Det var för sent. På grund af hetmanens

undanflykter och krångel hade nationalkänslan hos folket, hvarpå

han och Karl räknat för att få i gång ett uppror,

afsvalnat. Mazeppa hade blott med sig en trupp på två tusen

trogna. Detta var ej ens tillräckligt för att skydda

Ba-turin, dit Mensjikov hann några dagar före honom.

Därigenom förlorade den svenska arméen sitt sista hopp om

möjlighet till proviantering. Hela Ukrajna med

fästningarna Starodub och Novgorod-Sievjerski, som höllo sina

portar stängda, gick nu öfverlöparen och hans nya allierade

ur händerna. Mazeppa blef in effigie hängd och i Peters

närvaro släpad genom Gluchovs gator; en annan hetman,PETER DEN STORE

349

Skoropadskij, tillsattes i hans ställe, och vintern kom, en

förfärlig vinter, då fåglarna dogo af köld.

I början af 1709 hade Karls styrka smält tillsammans

till knappast 20,000 man. Ryssarna vågade ej ännu

angripa honom, men omgåfvo honom i en allt trängre krets,

bortsnappade hans förposter och afskuro hans förbindelser.

För att få luft nödgades konungen af Sverige i böljan af

januari sätta sig i marsch. Han förlorade onödigtvis tusen

man och fyrtioåtta officerare vid intagandet af den

obetydliga fästningen Yeprik den 6 januari. Nu ansåg

Mazeppa redan spelet förloradt. Han sökte därför att än en

gång göra en omsvängning och erbjöd Peter att utlämna

Karl mot att han återfick sitt ämbete. Köpet uppgjordes.

Olyckligtvis föll ett bref från den gamle förrädaren, som

samtidigt afsändts till Leszczynski, i tsarens händer. Dènne

betänkte sig, ty Mazeppa var tydligen alltför opålitlig.

När svenskarna i mars närmade sig Poltava, beslöto

kosackerna i Zaporosje att sluta sig till dem, men detta var

endast en partiell resning. Grenom talrika militäriska

afrättningar, som ägde rum på Mensjikovs föranstaltande, och

manifest, riktade mot de utländska kättarna, "hvilka förneka

den sanna religionens läror och spotta på den heliga

Jungfruns bild", kom Peter snart till rätta med dem.

Intagandet af Poltava var Karls sista utväg. Han måste komma

in dit eller dö af hunger.

Staden var illa befästad, men de belägrande voro ej

längre af samma skrot och korn som de hvilka stridt

under Narvas murar. De hade för länge njutit af lifvet

i de rika kvarteren i Sachsen och Polen för att kunna

utstå lidandena under detta förfarliga fälttåg. Innan den

egentliga drabbningen började, voro de besegrade genom

sin egen demoralisation, liksom ryssarna varit det vid

Narva. Till och med i Karls generalstab och närmaste

omgifning var förtroeiidet till hans snille och lyckliga

stjärna borta. Hans bästa generaler, Rehnsköld och

Gyllenkrook, hans rådgifvare Piper, Mazeppa själf, uttalade350

K. WALISZEWSKI

sig mot att förlänga belägringen, som hotade att draga

ut på tiden. Men Karl var envis. "Om Ghid skickade

mig en af sina änglar", sade han; "för att förmå mig

att följa ert råd, skulle jag ej lyssna till honom." Till

följd af en missuppfattning, som behärskade honom efter

hans alltför lättköpta segrar i begynnelsen, underskattade

han sin motståndares styrka. Han visste ej och ville éj

veta något om det nya Ryssland, denna koloss, som Peter

slutligen lyckats resa upp emot honom. Några författare

påstå, att Mazeppa uppmuntrade honom till detta

ödesdigra, beslut i hopp om att få Poltava till personlig

besittning såsom ersättning för Baturin. För öfrigt var

återtåg kanske redan omöjligt.

Peter var länge tveksam, om han skulle begynna

striden, ty han hyste misstro till sin förmåga och ville

först öka sina stridskrafter ännu mera för att utsikten till

seger skulle blifva större. Förhållandena i motståndarnas

läger bidrogo till att göra denna sannolik. I slutet af

juni voro deras förråd slut, och de hade intet artilleri,

knappast några eldvapen af något slag, så att de endast

hade sina huggvapen att tillgripa. Straxt före drabbningen

stodo de utan anförare. Under en rekognosering vid

floden Yorskla, som skilde de båda arméerna från

hvarandra, hade Karl, hvilken med vanlig oförvägenhet

onödigtvis blottställt sig, träffats af en kula. "Det är endast i

foten", sade han småleende och fortsatte att undersöka

terrängen, men när han återkom till lägret, svimmade han.

Peter beslöt då att draga fördel af den verkan denna

händelse skulle utöfva på truppernas själffortröstan och

att öfvergå Yorskla. I det svenska lägret hade nämligen

ett rykte spridts, att konungen, som ansåg ställningen

förtviflad, frivilligt sökt döden.

Tio dagar förflöto dock ännu, utan att ryssarna

vågade ett anfall, och det var Karl, som slutligen tog

första steget. Den 26 juni (7 juli) på aftonen

tillkännagaf han för sina generaler, att han skulle boija drabb-PETER DEM 8T0RB

351

ningen följande dag. Som han ännu led mycket af sitt

sår, öfverlämnade han befälet åt Rehnsköld, en käck

soldat, men en tämligen obetydlig fältherre, hvilken ej

ingaf arméen förtroende och som, enligt Lundblad, dolde

sin brist på kunskaper och strategisk förmåga under uen

skrynklad panna och en skum blick". Efter drabbningens

slut anklagades han för förräderi; detta är de besegrades

vanilga lott. Sanningen tyckes vara, att Karls vanliga

tystlåtenhet, hans föresats att aldrig meddela åt någon

något af sina förslag och stridsdispositioner så småningom

beröfvat hans generaler hvarje förmåga till själfständigt

uppträdande; då han var närvarande, tycktes de liksom

sakna ord och tankar. Rehnsköld endast röt och grälade

på alla. Under tiden försummade Peter ingenting för att

försäkra sig om segern. För att missleda fienden klädde

han till och med ett af sina bästa regementen, det

nov-gorodska, i grofva rekrytrockar. Denna krigslist hade för

öfrigt ingen framgång, ty regementet, som i början af

striden anfölls af Rehnsköld, nedhöggs till sista man.

Peter gaf befälet öfver centern åt Sjeremetiev, öfver högra

flygeln åt general Rönne, öfver den vänstra åt Mensjikov

och öfver artilleriet åt Bruce. Själf trädde han som

vanligt tillbaka och tog befälet öfver ett regemente. Men

detta var endast till skenet, ty han ilade från den ena

sidan af bataljfältet till den andra och kämpade öfver

allt i första ledet. En kula genomborrade hans hatt, en

annan säges hafva träffat honom midt i bröstet. Liksom

genom ett underverk hejdades den af ett guldkors med

ädla stenar, en skänk af munkarna på berget Athos

till tsar Feodor, hvilket Peter vanligen bar på sig.

Detta kors, på hvilket man verkligen kan se märket efter

en projektil, förvaras i Uspjenskiklostret i Moskva.

Karl, som icke kunde sitta till häst, utan lät bära

sig på en bår, hvilken krossades af kulorna, och därefter

på en af lansar i hast hoptimrad bår, ådagalade sitt

sedvanliga hjältemod och öfverlägsna dödsförakt. Men han352

K, WALISZEWSKI

var endast liksom ett imponerande, men onyttigt fälttecken,

ej mera den ledande anden. Drabbningen var blott ett

rasande handgemäng, i hvilket de ärorika lämningarna af

en af de beundransvärdaste arméer som funnits snart

kringrändes och krossades af öfvermakten. Utan bruk

för sina vapen, utan ledning eller hopp om seger,

kämpade de omkring sin konung endast för att ej öfvergifva

honom. Efter två timmar lämnade Karl själf slagfältet,

ridande på en gammal häst, som hans fader redan användt.

Han kallades Brandklipparen, emedan han alltid skulle

sadlas, då en eldsvåda utbröt i staden, och följde den

besegrade hjälten till Turkiet. Tagen af turkarna i Bender,

men återlämnad till konungen, ånyo tagen år 1715 vid

Stralsund och åter tillbakalämnad, dog han vid fyrtiotvå

års ålder 1718, samma år som sin herre. Poniatowski,

den blifvande konungens af Polen fader, hvilken deltog i

fälttåget endast för sitt nöjes skull, enär Karl ej velat

taga med sig polska trupper på grund af deras brist på

disciplin, lyckades hopsamla en skvadron af öfverste Horns

regemente till eskort åt konungen och erhöll sjutton kulor i

sin skinnkaftan, då han sökte betäcka återtåget.

Fältmarskalk Rehnsköld, Piper med hela kansliet jämte hundrafemtio

officerare och två tusen soldater föllo i segrarnas händer.

Dessas glädje var så stor, att de glömde att förfölja

de besegrade. De ställde först till festligheter, under

hvilka Peter inbjöd till sitt bord de mera framstående

krigsfångarna och drack för "sina läromästare i

krigskonsten". Svenskarna, som ännu uppgingo till tretton

tusen man, fingo tid att ett ögonblick göra halt i sitt

läger, hvarest Karl kallade till sig Lewenhaupt och för

första gången i sitt lif lät en anhållan om ett råd komma

öfver sina läppar. "Hvad är att göra?" sade han. Att

bränna upp trossvagnarna och låta infanteristerna rida på

anspannen och retirera mot Djnepr, detta var det beslut

vid hvilket generalen stannade. Han upphanns först den

30 juni i Perevolotjna vid denna flod. Som hans soldaterPETEA DEN BTORE

353

vägrade att strida, måste han kapitulera. Konungen hade

emellertid hunnit öfver till andra stranden. Två

sammanbundna båtar buro hans vagn, några officerare och den i

Sachsen samlade krigskassan. Mazeppa lyckades äfven

att skaffa en båt, i hvilken han ställde två tunnor guld.

I Kiev, dit Peter begaf sig från Poltava, firades en

högtidlig tacksägelsegudstjänst i den heliga Sofias kyrka.

En lill-rysk munk, Feofon Prokopovitj, prisade den vunna

segern med följande vältaliga ord: uDå våra grannar få

höra hvad som händt, skola de säga: Det är ej in i ett

främmande land, utan ut på ett djupt haf som den svenska

hären vågat sig. Den har sjunkit och försvunnit som bly

i vatten."

Gustaf Adolfs Sverige var nu i själfva verket

tillintet-gjordt. Karl XII uppträdde snart därefter i Bender

endast som en äfventyrsriddare. Likaså var det slut med

kosackernas oberoende. Deras sista, trolösa representant

dog några månader senare i Turkiet, enligt ryska källor

af förtviflan, af gift, som han intagit, om man får tro

de svenska historieskiifvarna. Sistnämnda uppgift är

sannolikare, ty Peter hade föreslagit att utväxla honom

mot Piper. Döda voro Leszczynskis förhoppningar, och

dödt var Polen själft, ett lik på hvilket gamarna snart

skulle slå ned. Öfver alla dessa ruiner skulle den ryska

makten resa sig, vinna öfverväldet i Norden och en ny

ställning i Europa, hvilken med hvar dag skulle blifva

allt inflytelserikare. Europa inbjöds till de fester som

några månader därefter firades i Moskva vid segrarens

återkomst. Och samtidigt gjorde de europeiska idéerna,

traditionerna och samfundsformerna sitt intåg och tjänade till att

smycka segertroféerna. Peter, som uppträdde som Herkules,

kufvande den svenska Junoo och omgifven af Mars, furier

och fauner, är symbolen på Rysslands allians med

Västerlandets grekiskt-latinska civilisation. Äfven det orientaliska

och asiatiska Moskvaväldet kunde också räknas bland de döda.

Peter den Store.

23ANDRA KAPITLET.

Från Östersjön till Kaspiska hafvet.

I. Segern vid Poltava skftnker ej Ryssland fred. —

Utvidgningspolitiken. — Panslavismens ursprung. — Allianserna i Europa. —

Tsaren som diplomat. — Hans missgrepp och fel. — Diplomatisk

fejd i Konstantinopel. — Karl XII segrar. — Klingande argument»

— Kriget förklaras. — II. Peters fälttågsplan. — Hans fel. — Han

f&ster intet afseende vid det förflutnas lärdomar. — T&get mot Jassy,

— Ett misstag, som äfven Karl begått — Ett nytt Ukrajna. —

Tatarerna afskftra förbindelserna. — Tsaren och den ryska arméen

trångmål vid Prut. — Förtvifladt läge. — Peter ånyo rädd. —

Brefvet till senaten. — Tronen skall ärfvas af den värdigaste. —

Dokumentets äkthet kan betviflas. — Katarinas roll. — Den blifvande

tsarinnans diamanter. — Räddningen. — Stor vesiren underhandlar.

— Backschisch. — Fredsvillkor, som man ej vågat hoppas på. —

Azov återlämnas. — Peter repar hastigt åter möd. — Envisheten

afgår med segern. — Kalabaliken i Bender. — Karl XII

tillfånga-tages. — III. De allierade hindra Peter från att sluta fred med

Sverige. — Tvister och afundsjuka. — Stralsunds belägring. - Ett

närmande till England och Preussen försökes. — Finlands eröfring. —

Segrarna i Tyskland äro fördelaktiga endast för Preussen. — Stettin»

intagande och sekvestern. — Karl XII anländer till Stralsund. —

Görtz uppträder. — Wismars intagande. — Förslag till ett

ryskt-danskt infall i Skåne. — Flottdemonstration vid Köpenhamn. —

Expeditionen blir ej af på grund af bristande enighet. — Peter får

bära skulden därför. — Hans inblandning i Tysklands affärer väcker

allmänt missnöje. — Englands förbittring. — Plan att bemäktiga sig

Peters person och borra hans eskader i sänk. — Peter förargas på

sina allierade. — IV. Görtz* plan. — Förslag till särskild

öfverenskommelse mellan Ryssland och Sverige. — Denna plan framkommer först

i Frankrike. — Den tilltalar Peter. — Resa till Frankrike. — Hemligt

möte med Görtz. — Fördrag i Amsterdam mellan Ryssland,

Frankrike och Preussen. — Den franska medlingen antages. — KongressenPETER I)EN STORE 355

på Åland. — Genom Karl XII:s död afbrytas underhandlingarna. —

Görtz" afrättning. — V. Förhandlingarna på Åland återupptagas. —

Svenskania göra svårigheter. — Tvångsåtgärder. — Ryskt infall i

Sverige. — England lägger sig ut för svenskarna. — Resultatlös

flottdemonstration. — Frankrikes bemedling. — Campredon. — Freden i

Nystad. — Segerjubel. — Kejsartiteln. — Vinsten af freden. — Åter

krig. — VI. Den östra gränsen. — Vägen till Indien. — De första

försöken att nå detta land misslyckas. — Småexpeditioner. — Nya

krigsoperationer och diplomatiska underhandlingar i Persien. —

Vo-linskij. — Den stora expeditionen 1722. — Peter öfvertager själf

ledningen. — Intagandet af Derbent. — Nödtvungen reträtt. —

Turkiets och Englands intervention. — Tillfällig öfverenskommelse. —

Armenierna anhålla om tsarens beskydd. — De kristna i Orienten.

Ett nytt försök att nå yttersta östern. — Expeditionen mot

Madagaskar.

Segern vid Poltava omgaf Peter, hans armé och

hans folk med en segerglans, som räckte långt efter hans

regerings och århundradets slut. Segraren erhöll ej den

vinst på hvilken han med rätta tycktes sätta det största

värdet : freden. För att utverka denna fordrades ännu

tolf års ansträngningar och nya uppoffringar. Till att

så skedde torde luckorna i Peters intelligens och bristerna

i hans karakter hufvudsakligen varit skulden. Hans väg

låg nu utstakad för honom; han hade endast behöft följa

den. Som hvarje öfverenskommelse med den besegrade

var omöjlig, borde han begagnat sig af och stärkt sin

fördelaktiga ställning, fullbordat Livlands eröfring, sökt få

fast fot i Finland, och sedan han nu genom striden vunnit

allt hvad han kunde begära, icke bekymra sig om något

annat, hvarken den sachsiska bundsförvanten, som förrådt

honom, eller den danska, som först lämnade striden. Men

logik, sakernas naturliga läge, omständigheternas makt,

allt detta hade intet att betyda, när lians omedvetna,.356

K. WALISZEWSKI

obändiga instinkter fingo makt med lionom. Utan rimligt

skäl, säkerligen till och med utan på förhand uppgjord

plan, kastade han sig handlöst in i en mängd äfventyr,

i hvilka Ryssland måste följa honom och han själf

tydligen endast leddes af ett blindt och omedvetet begär efter

rörelse och sökte få en afledare för sin öfversvallande

lifskraft. Han nöjde sig ej med Östersjöns ostkust, utan

ville lägga beslag på Mecklenburg. Han fordrade att få

styra Polen och införa ordning därstädes, men på samma

gång ville han försvara landets anarkiska konstitution.

Han uppträdde med de första ansatserna till framtidens

slavofila och panslavistiska politik, genom att vilja ställa serber och

montenegriner under sitt protektorat och på sin bekostnad

skicka dem böcker och lärare på en tid, då han kunde

haft en bättre användning för dessa i Moskva, där det

hvarken fanns skolor eller penningar anslagna till dessas

underhåll. Härigenom riskerade han att vid Prut gå

miste om alla frukterna af sina ansträngningar och vinsten

af sina framgångar, och, värre än så, att störta sig och

sitt folk i en djupare afgrund än den hvari Karl fallit.

Knappt hade han liksom genom ett underverk undkommit

denna fara, förrän han började på nytt. Utan någon

nödvändighet, endast af begär att spela en roll i Europa

och lägga sig i hela världens affärer, kom han in i en

härfva af politiska intriger och tvetydiga förhandlingar

med Berlin, Köpenhamn och Amsterdam med fara att

drunkna i denna dypöl, hvari han sedan under tio år

endast kom att stå och stampa.

För att kunna göra sig gällande på den väldiga

skådeplats dit han vågade sig in med sin nya militärmakt

och sin diplomatiska konst, hvilka först nyligen fått en

europeisk prägel, saknade han alla förutsättningar, både

insikt om de olika intressen som där trängde sig fram och

rutin, takt och behärskning. Vid hvarje steg stötte han

på hinder, fångades i fällor, nedsjönk i kärr, som han

hvarken kunde se eller undvika. Han blef helt förvånadPETER I)EN STORE

357

öfver att han stötte sig med konungen af England, då han

ingick förbund med kurfursten af Hannover, att Österrike

blef förnärmadt, då han hjälpte Preussen att utvidga sitt

område på Sveriges bekostnad, hvarigenom han trodde sig

tjäna de tyska intressena. Han gifte bort sin dotter i

Danzig, för att bereda sina vänner i Polen ett nöje, men

utskref samtidigt hundra femtio tusen riksdaler och kunde

alls icke fatta, att denna stad kände sig mindre smickrad

af den ära han gjorde den, än förbittrad öfver de

penningar han tog därifrån. Han blandade sig i striderna

mellan de polska katolikerna, de unerade och de

ortodoxa, och lyckades blott reta upp själfva de ortodoxa

munkarna mot hans kommissarie, hvilken de piskade upp

och kastade i fängelse under ropet: "Ned med

moskoviterna!" Samtidigt med att han bestormade Holland med

böner om ett penninglån, brände konteramiral Cruys, som

förde befäl öfver en af hans eskadrar, på Helsingfors redd

fem holländska handelsfartyg, lät nedhugga en del af

besättningen och tog resten till fånga. Han afgaf sedan följande

förklaring: det var svenskarnas fel; de höllo Helsingfors

besatt, och som deras artilleri var för kraftigt, kunde

amiralen ingenting uträtta mot dem; för att ej nödgas retirera

utan att hafva utfört någon krigisk bedrift, hade han

öfver-fallit holländarna.

Tsarens ministrar, som skickades till de främmande

hofven, voro af samma skrot och korn. An voro de

öfver-drifvet inställsamma, än öfverdrifvet oförskämda. Den

danska residenten skref år 1710 i sin journal: "Segern

har till den grad gjort dessa människor uppblåsta, att de

ej veta till sig; de tänka blott på att mottaga

hedersbetygelser utan att återgälda dem." Äfven de stodo och

stampade i kärret. De flesta voro äfventyrare utan

något förflutet, utan skolning; de kommo från stallet eller

köket, såsom Mensjikov och Jagusjinskij, eller hade, som

Kurakin, dragits från ett patriarkaliskt hems lugna lif,

tillbragt i domostroj eller terem. Deras misstag, klumpigheter.358

K. WALISZEWSKI

och fel voro legio. På det ena stället kastades de i

fängelse för skuld, på det andra kördes de på porten som

lakejer, och öfverallt intrasslade de den härfva. hvars

trådar de skulle hålla. Rysslands politiska historia från segern

vid Poltava till freden i Nystad liknar ett kaos. Det

da-gades dock till sist, tack vare Rysslands lyckliga öde,

folkets hjältemodiga tålamod, men äfven, det måste erkännas,

härskarens ihärdighet och kraft.

Från Kiev, dit Peter begifvit sig efter slaget vid

Poltava, for han till Polen, där rikets stormän med

het-manen Sieniawski i spetsen mottogo honom med jubel som

den polska frihetens segerrika försvarare. I oktober

sammanträffade han i Thorn med August, som för länge sedan

ångrat sitt affall. Den trolösa konungen hade innan Karls

fullständiga fall sökt att försona sig med sin motståndare.

Sedan han och hans son Moritz gjort ett föga ärorikt tåg

till Lille med en kår på 9,000 man, som de allierade

tagit i sin sold mot Frankrike, hade han ändrat mening.

Han hade skickat general Goltz till Petersburg, fått

konungen af Danmark, Fredrik IV, att besöka sig i

Dresden och själf rest till Berlin. I början af juli 1709

hade han försonat sig med de tre allierade. Genom

defensiv- och offensivalliansen med Ryssland mot Sverige hade

han försäkrat sig om Polens tron; samtidigt löstes han

genom ett påfligt bref från de löften han gifvit i

Altranstädt, bland annat från sin lydnadsplikt mot Leszczynski.

Efter svenskarnas nederlag hade denne måst draga sig

tillbaka till Pommern med Krassows armékår.

På detta sätt hade kvadrupelalliansen, som Patkul

drömt om, kommit till stånd, och Peter hade blifvit dess

naturliga öfverhufvud. I själfva Thorn föreslog Danmark

honom genom ett utomordentligt sändebud, grefve Rantzau,

en direkt allians. En sådan hade tsarens minister i

Köpenhamn, Dolgorukij, förr medelst rikliga subsidier sökt att

få till stånd. Han hade att börja med lofvat tre hundra

tusen riksdaler och hundra tusen under de följande åren

!PETER I)EN STORE

359

jämte materiel för flottan, sjöfolk och andra fördelar.

Numera var det ej frågan om allt detta. Rysslands vänskap

hade stigit i värde på den europeiska marknaden. "Jag

har ej gifvit något, ej en enda man eller ett enda öre",

skref Dolgorukij i oktober, då han underrättade om att

fördraget undertecknats.

Äfven på krigsteatern hade Peter den ena framgången

efter den andra. Riga, som han själf belägrade i

november och där han själf affyrade de tre första bomberna,

höll visserligen stånd, men i juni följande år kapitulerade

Viborg, som anfölls samtidigt till sjös och till lands,

hvarvid tsaren uppträdde som vice-amiral, och i juli intog

Sjeremetiev till sist Riga. Kexholm, Pernau, Arensburg

och Reval öppnade sina portar eller togos med storm;

Karelen, Livland och Estland eröfrades; Kurland öfvergick

frivilligt till segrarna, och den regerande hertigen, Fredrik

Vilhelm, begärde en af tsarens brorsdöttrar, Anna Ivanovna,

till gemål.

Men plötsligen kommo oroande underrättelser

söderifrån. I Turkiet hade Karls diplomatiska konst besegrat

Tolstojs med klingande argument. Vid Mazeppas död hade

den besegrade hjälten fått penningar. Voinarowski hade

lånat honom åttio tusen dukater ur det förråd som

hetmanen hade fört med sig på sin flykt. Han hade vidare

fått hundra tusen riksdaler af hertigen af Holstein och

hade lånat hundra tusen riksdaler af bröderna Cooks

engelska kompani i Levanten samt fyra hundra tusen af

storvisiren Numan-Kuprioli. Han hade sålunda kunnat

lämna anständiga penningbelopp åt sina båda agenter

Poniatowski och Neugebauer, den sistnämnde en öfverlöpare

och för detta lärare till Alexej, hvilken drifvits till att

desertera på grund af den dåliga behandling han rönt.

Tsarens ministrar däremot ägde ej mer än tjugu tusen

dukater och några sobelpälsar för att lägga snaror för

muftins dygd, när han fordrade, att konungen af Sverige

skulle utlämnas eller åtminstone arresteras. Tolstoj vågade.360

K. WALISZEWSKI

till sist framkomma med ett ultimatum, och genast beslöt

man vid ett högtidligt sammanträde i divanen den 20

november 1710 att förklara krig. Den ryska ministern

kastades i de Sju tornens fängelse.

Peter, som varit helt och hållet upptagen af sina

politiska kombinationer i Centraleuropa, var ej beredd på

detta slag och var ej rustad att möta det. De allierade

som han skaffat sig på halsen kunde ej bringa honom någon

hjälp. Danskarna voro redan ånyo krossade genom ett

fullständigt nederlag, som kostat dem sextusen man (i

februari 1710), och England hade begagnat sig häraf för att

upprepa sina förra försök att åstadkomma en försoning mellan

dem och Sverige. För öfrigt hade Peter för tillfället ej ens

någon minister i London, ty Matvjejev var så

komprometterad, att han nödgades fly for sina fordringsegare (juli

1708). På våren 1710 lyckades visserligen furst Kurakin

sluta ett försvarsförbund med kurfursten af Hannover

Georg Ludvig, men denna öfverenskommelse, enligt

hvilken tsaren ej finge anfalla svenskarna i Tyskland, for så

vidt dessa ej själfva anföllo hans bundsförvanter, ansågs

till hälften som ett förräderi. Augusts polska undersåtar

voro icke bättre tillfreds med sin konungs nya förbindelse

med segraren vid Poltava. I början af juli 1711 kom

Wollowicz till Moskva för att i deras namn klaga öfver

de utpressningar och våldsamheter hvartill de ryska

arméerna gjorde sig skyldiga i deras land. Han fordrade, att

de därstädes förlagda trupperna genast skulle utrymma

Polen, att skadeersättning för de våldsdåd som begåtts

skulle gifvas och att Livland och de polska landområdena

i Ukrajna och i Litaven på Dnjeprs högra strand skulle

återlämnas.

Genom allt detta var ställningen ganska farlig, och

dock måste Peter vända ryggen åt norra och västra Europa

för att göra front mot söder. Peter, som ej ägde

förmågan att uppfatta ställningen på afstånd, genomskådade den

fullständigt på nära håll och inför denna förmörkade hori-PETER I)EN STORE

361

sont greps han än en gång af förvirring och ångest. Innan

han lämnade Petersburg i april 1711, sökte han betrygga

Katarinas och deras barns existens, och Apraxin, som från

Don skref för att begära instruktioner, svarade han den 24

april 1711, att, "sjuk och förtviflad, hade han inga order

att gifva". Det var i denna sinnesstämning som han

begynte fälttåget i Moldau, där han i sin tur fick pröfva

på svårigheterna under ett anfallskrig i ett okändt land,

med otillräckliga resurser och mot en underskattad fiende.

II.

Den här gången tyckes den anfallsplan för hvilken

han bestämde sig hafva varit uppgjord af honom själf

personligen. Utan att vara särskildt sakkunnig kan man

lätt upptäcka grundfelet däri, Peters företrädare visste nog

hvad de gjorde, när de ständigt endast anföllo tatarerna

under de krig som de gemensamt med polackarna och de

kejserlige förde mot turkarna. Kanatet Krim var en ännu

farlig återstod af det stora mongoliska väldet och utgjorde

de ottomanska arméernas förpost. Denna var så belägen,

att den åt ena hållet, i öster, stängde vägen till

Konstantinopel och, med en säker försvarspunkt i fästningen

Perekop, nödvändigtvis skulle falla en inkräktare i ryggen,

hvilken framträngde på den västra vägen genom

Donauländerna, och afskära hans återtågslinie. Detta insåg

Katarina II senare och gjorde därför allt för att

tillintetgöra Kanatet, och Peter själf tyckes hafva förstått det,

då han angrep Turkiet i Azov, där han hade sin

reträtt-linie klar på floden. Men ett nytt anfall på Azov kräfde

biståndet af en flotta, men den han för detta ändamål byggt

i Voronesj låg overksam därstädes, emedan vattnet var för.362

K. WALISZEWSKI

1 grundt. Det var mot Jassy han nu vände sig, ty han

räknade på hospodarerna i Moldau och Valakiet, Kantemir och

Brankovan, och på tillgångarna i deras provinser, liksom

Karl hade räknat på Mazeppa och Ukrajna. Han förde

med sig en armé på ungefar 45000 man och en väldig

lägerpersonal, som ej var till någon nytta. Katarina

ledsagade honom med många uppvaktande kvinnor, och de

flesta officerarna, isynnerhet utländingarna, hade med sig

hustrur och barn. Dessa damer infunno sig dagligen vid

samkväm hos den blifvande kejsarinnan, där man glömde

krigets vedermödor.

Dessa gjorde sig dock snart påminta. Kantemir

mottog sina gäster med öppna armar, men hade intet att

lifnära dem med. Brankovan visade sig först tveksam och

tog slutligen parti för turkarna. De förrådsmagasin hvilka

på Peters befallning skulle uppföras kommo aldrig till

stånd under de brådskande marscherna, och det kunde ej

längre vara frågan om att återvinna den förlorade tiden i detta

afseende. Tatarerna fyllde sin uppgift att anfalla ryssarna

i ryggen, hvarigenom förbindelsen norrut blef afskuren.

Man berättade för tsaren om förråd af lifsmedel och

ammunition, som turkarna upplagt i Brajla vid Seret, och

alldenstund Peter redan var mindre angelägen att strida

än att skaffa mat åt trupperna, skickade han general Rönne

dit med en kavalleriafdelning och befallde honom möta

sig vid Prut, hvilkens lopp han själf ville följa i samma

riktning. Men ett annat möte väntade honom,

oundvikligt, oförutsedt af honom ensam, ty hans stab säges hafva

anat det och varnat därför. På aftonen den 7/18 juli

1711 fann sig hans armé, som genom Rönnes aftågande

var inskränkt till 38,000 man, kringränd af turkarna och

tatarerna, hvilka besatt de båda flodstränderna med en

fem till sju gånger öfverlägsen styrka och ett talrikt

artilleri på de omgifvande höjderna. Allt återtåg var

af-skuret, och det återstod endast valet mellan död eller

fångenskap.PETER I)EN STORE

363

Om man får tro ett åsyna vittne, skall Peter äfven

denna gång tänkt på att sätta sin egen person i säkerhet

vid den hotande faran och därför vändt sig till en kosack,

Ivan Nekulcze, som han trodde skulle kunna föra honom

och Katarina genom de fientliga linierna. Enligt andra

uppgifter, och dessa äro mycket talrika och sins emellan

öfverensstämmande, ehuru äfven de bestridts, skall han

hafva gripits af förtviflan, stängt sig inne i sitt tält, ej

velat gifva några order eller mottaga några råd samt

öfver-lämnat åt Katarina att göra ett sista försök till räddning.

Det ryktbara bref som Peter påstås hafva afsändt

till senaten i denna sorgliga belägenhet är allmänt bekant.

Han skrifver däri:

"Jag vill härmed meddela er, att jag och hela min

här utan eget förvållande blott i följd af falska

underrättelser blifvit kringrända af en sju gånger så stor

turkisk styrka, så att alla vägar till våra depoter äro afskurna;

därför kan jag ej se annat än att vi komma att lida ett

fullständigt nederlag eller att jag faller i turkarnas händer.

Om detta sistnämnda inträffar, skolen I ej längre betrakta

mig som eder tsar och herre eller utföra hvad jag

skriftligen befaller eder, så länge jag ej i egen person är hos

eder. Men om jag omkommer och I fån säkra

underrättelser om min död, så väljen ur eder krets en värdigare

än jag till min efterträdare."

Ehuru denna skrifvelse sedermera räknats till

offentliga handlingar, är dess äkthet långt ifrån gifven. Originalet

finnes ej kvar. Huru har detta forkommit? Det första

kända återgifvandet af texten återfinnes i Staehlins

Anekdoter, och denne har stödt sig på ett muntligt återgifvande

af Sjeremetiev. "Samlingen af lagar" (Polnoje Sobranje

Zakonov IV, 712) har med säkerhet hämtat sin text från

denna källa. Stilen i skrifvelsen är fullständigt Peters,

och äfven sättet att utan tvekan afgöra de mångfaldiga

frågor som kunde uppstå i samband med hans fångenskap

eller död är karakteristiskt för honom. Huru kunde han.364

K. WALISZEWSKI

emellertid lämna sin naturliga arfvinge alldeles ur räkningen,

vid en tid då brytningen med Alexej ännu ej ägt rum?

Han hade just kort förut tänkt på att gifta bort honom

för att befästa tronföljden. Vidare förefaller det

egendomligt, att "den värdigare" endast skulle väljas inom senaten,

vid en tid då de medarbetare som tsaren satte högst, såsom

Apraxin, Golovkin och Mensjikov, ej tillhörde denna

församling. Men äfven andra osannolikheter måste tagas med

i räkningen. I flera andra bref, som skrefvos några dagar

därefter och som säkert äro autentiska, nämner Peter ej

ett ord om denna så viktiga skrifvelse. I ett af dem talar

han öppet om de fel som störtat honom och hans armé

i en så förtviflad belägenhet.

Angående Katarinas uppträdande vid detta tillfälle hafva

vi att välja mellan Peters egna tämligen tvifvelaktiga

uppgifter och vittnesbörden från några personer ur de båda

lägren, hvilka spelade en foga framskjuten roll vid detta

tillfälle. De senare veta i allmänhet ej af, att hon varit

på något sätt tveksam. Poniatowski säger endast, att

Peter vågade sig på att afsända en parlamentär till det

turkiska lägret. Brasey från Lyon, som tjänstgjorde som

underofficer i den ryska hären, hade tillfälle att på nära

håll iakttaga Katarina vid detta tillfälle och meddelar en

detaljerad skildring: "Hans cæsariska majestät (Peter),general

Janus, generallöjtnanten baron von Osten och

fältmarskalken (Sjeremetiev) hade en långvarig enskild

öfverläggning. De gingo alla fram till generalen baron Hallart,

som på grund af sitt sår satt i sin vagn, och på platsen

mellan generalens vagn och baronessan von Ostens, i

hvilken satt fru Bouche (hustru till en generalmajor), beslöts det,

att fältmarskalken skulle skrifva ett bref till stor-visiren

och anhålla om vapenhvila1)". Hallarts dagbok, hvilkens

uppgifter bekräftas af den danska ministern Juels, säger

uttryckligen detsamma. Enligt Juel är det till och med

V Mémoires del. 1. sid, 79 och följ.PETER I)EN STORE

365

osant, att "Katarina lämnat ifrån sig sina juveler för att

därmed muta visiren. Hon nöjde sig med att fördela dem

bland gardesofficererna för att bringa dem i säkerhet och

återfordrade dem sedermera l).

På ett eller annat sätt lyckades man afvända

katastrofen. Visiren, som skickat tillbaka en första

pariamen-tär utan svar, gick därefter in på att underhandla.

Sja-firov fick i uppdrag att i tsarens namn föreslå

fredsvillkor, som voro afpassade efter de båda härarnas olika

ställning. Alla platser, som eröfrats från Turkiet, skulle

återlämnas, Livland och de öfriga kustländerna skulle

lämnas åt Sverige med undantag af Ingermanland och

Petersburg — som ersättning för Petersburg gick Peter in på

att, om så fordras, afstå från Pskov och andra städer till

och med i det inre af Ryssland —; Leszczynski skulle

återuppsättas på tronen och krigsskadeersättning och gåfvor

till sultanen skulle lämnas. Sjeremetiev lyckades

emellertid att sluta fred nästan för intet. Azov skulle

återlämnas, några små gränsfästningar skulle raseras, tsaren

skulle förbinda sig att ej vidare lägga sig i Polens aftärer;

konungen af Sverige skulle obehindradt få återvända till

sitt land. Enligt Hammer, som rådfrågat turkiska källor

skola de bakschisch som stor-visiren vid detta tillfälle erhållit

och delat med sig med kiajan,a) ej öfverstigit 200,000

rubel. Den tyska historikern tror för sin del, att Katarina

trädt emellan och offrat sina diamanter. En ring, som

tillhört henne återfanns senare bland kiajans ägodelar. Men

visiren och kiajan hade ju kunnat taga allt, både Peter,

hans hustru och hans här!

Dessa förhållanden kunna endast erhålla sin

förklaring, om man granskar turkarnas krigshistoria i allmänhet.

Det förefaller då, som om ottomanerna alltid voro

angelägna att få återvända hem, nöjda med den minsta

1) Juel. En rejse til Rusland, Köpenhamn 1893 sid. 422.

V Geschichte d. Ostnanischen Reichs. Pesth 1828 del. VII, sid. 157..366 K. WALISZEWSKI

fordel, om de blott sluppo anstränga sig öfver höfvan.

Deras elittrupper med janitsjarerna i spetsen voro

nyckfulla och utan disciplin. Under förhandenvarande

omständigheter inbillade de sig nog, att segraren vid

Poltava skulle sälja sitt lif och sin frihet dyrt, och Sjafirov

stärkte dem i denna öfvertygelse genom sitt uppträdande

och språk. Konsten att imponera, som ryssarna lärt i

Bysans" skola och vidare utvecklat i lidandets, är

traditionell i deras land. De turkiska trupperna voro föga

angelägna om en större framgång än den de kunde vinna

utan svärdsslag och alldeles likgiltiga för Leszczynskis och

Karl XII:s öde. De visade sig därför obenägna till strid,

och visiren, som visste hvad det kostade att göra dem

emot, ställde dem tillfreds. Freden undertecknades.

Liksom alltid hämtade sig Peter med underbar

hastighet från sin förskräckelse och fattade åter mod. Han

skref samma dag till Apraxin och sade, att han aldrig

varit i ett så förargligt läge, "sedan han börjat

tjänstgöra", men tillfogade omedelbart., "att hans förluster å

ena sidan tjänade till att stärka de ojämförliga förvärf

han behållit på andra håll". Samtidigt begagnade han

sig af alla kryphål han kunde hitta på. Då han befallde

Taganrogs raserande, gaf han order att icke röra vid

grundmurarna, "ty förhållandena kunde blifva andra",

och han ville ej höra talas om att lämna tillbaka Azov

eller utrymma Polen, innan Karl XII hade lämnat Turkiet.

Förgäfves påpekade man för honom, att Porten ingalunda

ingått på sådana villkor. Sjafirov och Sjeremetievs son,

som han nödgats skicka till Konstantinopel som gisslan,

skulle utsättas för stor fara. Detta bekymrade honom föga,

och han lät dem i oktober 1712 insättas i de Sju tornens

fängelse tillsammans med Tolstoj själf. Han gaf blott

vika — och då blott till hälften — inför den direkta

hotelsen, att fientligheterna skulle återupptagas. Han

lämnade då Azov ifrån sig och medgaf en ny

gränsreglering, hvilken turkarna fordrade, men fortfor att vilse-PRTER DEN 8T0RE

367

leda dem med falska uppgifter om det antal trupper

som han hade stående i grannskapet af Warschau och

genomdref till sist hvad som låg honom mest om hjärtat,

nämligen att Karl, som vägrade att lämna Bender, efter

kalabaliken fördes bort och hölls fången i sultanens slott

Timurtasj, nära Demotika. Karl hade i tumultet förlorat

fyra fingrar, ena örsnibben, nästippen, och dessutom var

det slut med hans krigiska propaganda i Turkiet.

III.

Peter ansåg sig nu kunna göra ett hastigt slut på

sitt krig mot Sverige. Hans lands utblottade tillstånd

och oredan i finanserna gjorde detta till en trängande

nödvändighet. Han tog olyckligtvis ej med i räkningen de

allierade han skaffat sig. Stralsunds belägring, som

de företagit gemensamt i september 1712, väckte slutligen

Europas ogillande. Ryssarna, danskarna och sachsarna

förnötte tiden med att gräla sins emellan och förhärja

den kringliggande trakten. Efter det Spanska

successionskrigets slut hade man anledning att frukta, att England,

Holland och Österrike skulle blanda sig i Nordens

angelägenheter, hvarför Peter skickade furst Kurakin till Haag

för att söka utverka ett löfte, att hans eröfringar från

Sverige skulle få bibehållas mot att Peter skickade

hjälptrupper mot Frankrike. Hans sändebud mottogs ganska

kallt. De allierades uppträdande i Pommern lockade ej

till att göra gemensam sak med dem. Och året slutade

med ett fullständigt nederlag för den sachsiskt-danska

arméen, hvilken i Mecklenburg förföljt den sista svenska

hären, som ännu var i fält under Stenbock.

Följande år gick det ej bättre. Då det på kon-.368

K. WALISZEWSKI

gressen i Utrecht såg ut som om England och Frankrike

skulle närma sig till hvarandra, for Peter till Hannover

för att draga kurfursten på sin sida. Han fick endast

artiga ord till svar på sin anhållan. Han vände sig då

till Preussen, där konung Fredrik I nyligen dött. Preussen

hade hittills följt en taktik, som kan sammanfattas

sålunda: att ingenting göra, men dock söka erhålla något

för egen del; att låta andra slåss och begagna sig af

villervallan för att tillägna sig en del af bytet. Det fick

ett anbud att erhålla Elbing utan att i utbyte gifva

annat än ganska obestämda löften. För att gå längre

fordrade det redan nu hvad som Fredrik den Store

sedermera genomdref, nämligen Polens omedelbara delning.

Vid ett besök hos den nya konungen, Fredrik Wilhelm,

kunde Peter öfvertyga sig om, att regentförändringen i

intet afseende ledt till en förändring af de politiska

principerna.

Vid sin återkomst till Petersburg i mars 1713 beslöt

han att för egen del slå ett stort slag genom att anfalla

Finlaüd, Sveriges "närande moder" som han kallade det1).

Händelsernas utveckling skulle visa, att han vann mest

på att på egen hand sköta sina affärer. Landets

förnämsta stad, Abo, togs nästan utan motstånd i augusti, i

oktober slogo Apraxin och Michail Galitsin svenskarna vid

Tammerfors. I Tyskland däremot var 1713 års fälttåg

olyckligt utom för Preussen, som endast kom med anspråk

utan att deltaga i kriget. Instängd i Tönningen tvangs

Stenbock af Mensjikov och de allierade att kapitulera den

4 maj, och Stettins fall blef en följd däraf; men då segrarna

kommo i delo om rofvet, gick Preussen, som vägrat att

bistå belägringsarméen med sitt artilleri, ädelmodigt nog in

på att försona dem genom att själf förlägga en besättning

till staden, och sekvestern af Stettin, som förskaffade det

detta goda kàp, omfattade äfven Rügen, Stralsund, Wismar

") Bref till Apraxin, den 30 oktober 1712.PETER I)EN STORE

369

och hela Pommern. Å andra sidan förklarade sig konung

Fredrik Wilhelm beredd "att offra sitt blod för tsaren och

hans efterträdare u.

Danmark, som var föga tillfreds med detta arrangemang,

protesterade och fordrade garantier mot Preussens, Holsteins

och Rysslands ärelystna planer. Det visade sitt missnöje

genom att vägra att gå in på en uppgörelse med Hannover,

hvarigenom Peter efter drottning Annas död och kurfursten

•Georgs uppstigande på Englands tron hoppades vinna

sistnämnda makts understöd.

Ar 1714 fortsatte tsaren ensam striderna till lands

och sjös, och lyckan fortfor att le mot honom. Efter

Ny-slotts intagande, hvarigenom Finlands eröfring fullbordades,

besegrade han personligen den svenska flottan den 25 juli

mellan Helsingfors och Åbo. tillfångatog schoutbynachten

Ehrenskiöld och bemäktigade sig Åland. Vid återkomsten

till "sitt paradis", hyllades segraren med all möjlig pomp

och ståt, och Peter utnämndes till belöning för sina

bedrifter af senaten till vice-amiral.

Men i november anlände Karl helt oväntadt till

Stralsund. Han uppsökte Lybecks administratör, som under

hertig Karl Fredriks minderårighet förde regeringen i

Holstein. Hertigen, som var Karl XII:s systerson, ansågs som

presumptiv arftagare till svenska kronan. Men under tiden

hade danskarna tagit hans holsteinska arfland i besittning

öch tycktes benägna att bibehålla det. Karl XII syntes

•ensam vara i stånd att nu hindra dem därifrån.

Emellertid inträffade i Stralsund en oväntad händelse, som tycktes

skola ännu mer intrassla den långvariga nordiska krisens

redan förut invecklade härfva. Lybecks administratör var

åtföljd af sin minister, som hastigt blef den svenska

konungens gunstling och mest inflytelserika rådgifvare. Huru

■detta tillgick är omöjligt att förklara, ty mannen hade intet,

som kunde tala till hans förmån. Han hade ett frånstötande

utseende och ansågs i allmänhet skyldig och i stånd till de

afskyvärdaste dåd. Då han inom kort blef inblandad i

Peter den store* 24.370

K. WALISZEWSKI

underhandlingarna om Europas pacificerande, beklagade sig

den franska ministern i Haag Chàteauneuf öfver att nödgas

hafva att göra "med en man, hvilkens ärlighet med allt

skäl kunde betviflas". Stanhope kallade honom en "skurk"

och anklagade honom för att hafva sålt sig till kejsaren.

Antipatisk och misstänkt af alla, väckte han öfverallt,

misstroende och fasa. Hans namn var baron Görtz.

I början af 1715 tycktes det till en tid-vilja ljusna

för de allierade. Då Danmark gick in på att afträda

Bremen och Verden till Hannover och Preussen gjorde min

af att foga sig i Frankrikes medling mellan detta land och

Sverige, förmåddes konung Georg att i egenskap af

kurfurste af Hannover förklara Sverige krig. Men inom kort

uppstodo nya förvecklingar och svårigheter. Danskarna

fordrade, att engelska flottan skulle samverka med dem,

hvilket kurfursten hvarken kunde eller ville lofva, och då

den engelska flottan stannade kvar i sina hamnar, förblef

den danska arméen i sina kvarter. I maj biträdde Preussen

alliansen, men endast för att bemäktiga sig Stralsund,

hvarifrån Karl XII undkommit före kapitulationen (den 12

december). Peter, som kvarhölls i Polen och icke deltagit i

belägringen, var mycket missnöjd häröfver. Han trodde sig

kunna få fast fot i Tyskland genom att gifta bort sin

brorsdotter Katarina Ivanovna med hertigen af

Mecklenburg-Schwerin, Karl Leopold, hvilken skulle få de

mecklenburgska städerna Wismar och Warnemünde, som Peter hoppades

kunna taga från svenskarna. I april 1716 föll Wismar

också i de allierades händer, men dessa vägrade att låta.

Repnin, som anförde den ryska styrkan, inkomma i staden.

Ännu en " gång hade Peter gått konungens af Preussen

ärenden. -

Han fick under loppet af den följande sommaren en

ersättning, som var smickrande för hans egenkärlek. I

augusti mönstrade han ombord på Ingerrmnlanå, hvartill

han själf uppgjort konstruktionsritningarna, de ryska, danska),

holländska och engelskà eskadrarna, som samlats under härisPETER I)EN STORE

371

befäl på Köpenhamns redd. England och Holland voro

endast närvarande för syns skull, men man hade

öfverenskommit om en gemensam aktion mot Skåne af de ryska

och danska flottorna, och ehuru de båda andra flottornas

närvaro endast tjänade som en demonstration, gaf den dock

de allierade ett kraftigt moraliskt stöd. Olyckligtvis

upphörde enigheten, i samma stund som det egentliga samarbetet

skulle börja. Man misstrodde hvarandra ömsesidigt och

på-bördade hvarandra afsikter, som vore främmande för det

man nu förehade. Förgäfves utvecklade Peter all sin energi.

Han ilade till Stralsund för att påskynda de danska

transportfartygens ankomst, då de läto vänta på sig, och utsatte

sig för de fientliga batteriernas eld under farliga

rekognosceringar. Hans slup Prinsessa/n genomborrades af en

kanonkula. Vid september månads ingång hade man ännu ej

rört på sig, och det ryska högkvarteret förklarade då

enhälligt, att expeditionen borde uppskjutas till följande sommar.

Genast upphäfde de allierade ett anskri af ovilja: Peter

hade afkastat masken och öfverenskommit med svenskarna

om en delning af Pommern och Mecklenburg. Han hade

endast kommit till Tyskland för detta ändamål. Kanske

ville han till och med komma åt Köpenhamn. Den danska

hufvudstaden sattes i försvarstillstånd, och vapen utdelades

bland borgarna därstädes. Hannover visade sig mest

upp-retadt, ty förslaget om den ryska prinsessans giftermål i

Tyskland vann så ringa anklang i detta land att det

för att förebygga detta erbjöd tsaren en allians med

England och den engelska flottans samverkan, mot att han

afstod från sina planer. Det påstås, att konung Georg till

och med velat gifva amiral Norris, som var högsta

befälhafvare på fartygen i de danska farvattnen, befallning

att bemäktiga sig den ryska härskarens person och borra

hans eskader i sänk. Stanhope, som skulle framföra detta

uppdrag, låtsade vilja rådgöra härom med sina

ämbetsbröder, de andra ministrarna, för att konungen skulle få

tid att lugna sig. Men Peter fick afsmak för sina bunds-.372 K. WALISZEWSKI

förvanter. Han gaf sina trupper order att draga sig från

Danmark mot Rostock. Sjeremetiev skulle stanna i

Mecklenburg med hufvudstyrkan, och själf begaf han sig till

Amsterdam, dit Görtz lockade honom med glänsande löften.

IV.

Görtz, som varit hertigens af Holstein minister, innan

han blef Karl XII:s, försökte först att rädda sin holsteinska

herre ur den kris under hvilken han hotades med

undergång samtidigt med konungen af Sverige. Han

underhandlade med Preussen, Hannover och konungen af Polen

för att försäkra sig om en del af rofvet vid Karls fall,

och med tsaren för att få en rysk prinsessa till gemål åt

hertigen af Holstein, hvarefter denne skulle bestiga Sveriges

tron. Han förrådde så att säga på förhand sin blifvande

herre och vann endast genom sina åtgöranden anseende

som den opålitligaste diplomaten i Europa. När de

allierade afvisade honom och Danmark intog Holstein utan

motstånd från något håll, var det dock med fullkomlig

uppriktighet, som han vände sig till den svenska hjälten

vid hans återkomst från Turkiet. Att söka Holsteins

räddning, att låta Karl få öfvertaget, att för den skull

inskränka antalet af dennes fiender, att isolera Danmark

och bereda Georg af Hannover svårigheter med den stuartska

pretendenten och att därpå direkt underhandla med tsaren,

till och med med Preussen, om möjligt med Frankrikes

bemedling, detta var den plan han nu uppgjort.

Vid sin ankomst till Holland, hvarest Görtz vistats

sedan i maj månad 1716, var Peter ej obenägen att lyssna

till dennes förslag. Den skotska läkaren Ereskins, en

anhängare till hertigen af Holstein, som Görtz lyckats skaffaPETER I)EN STORE

373

.os tsaren, hade bearbetat honom i den

riktid angår Frankrikes medverkan föreföll den

s" plan innehöll i grund och botten endast

.dtanke, som det sista franskt-svenska fördraget

Dril 1715. Frankrike hade genom detta

för-tt understödja Karl XII:s ansträngningar att

.a besittningar vid Östersjön samt hertigens af

>råk. Sålunda, — hvilket man ock anmärkt,

s" plan af franskt ursprung. Den utgick från

och Torcy. Det gällde för denna konung och

• att rädda från undergång de allianser, som

Iraden betryggat Frankrikes ställning i

Cen-snt emot Romerska Riket. Turkiets och Polens

och Rysslands segrar öfver Svorige hade

under-*nstrika byggnaden. Tanken på att

återupp-I andra material genom att hänvända sig till

lft hade ännu icke mognat, och det kräfdes

att den skulle öfvervinna slentrianen och en

berättigad hänsyn till gamla, aktningsvärda

Görtz" plan tillgrep tills vidare en ganska

an-lsåtgärd.

Ji till november 1716 drefvos i Haag mycket

handlingar. Görtz, den svenska ministern i

Sparre, general Ranck, en svensk i hessisk

Karl XII:s hängifna vän Poniatowski

råd-Kurakin och Dubois, som regenten skickat från

Paris, samt pensionären Heinsius. Peter visade sig allt

mindre och mindre gynnsamt stämd mot sina tyska

bundsförvanter. Katarina, som skulle följa honom till

Amsterdam, nödgades stanna i Wesel, där hon den 2 januari

1717 födde en son, tsarevitj Paul, hvilken endast lefde några

dagar. Denna olyckliga händelse tillskref Peter den dåliga

behandling hon rönt på resan genom Hannover. Hennes

kusk hade till och med fått stryk. Olyckligtvis kom Dubois

till Holland med helt andra planer i hufvudet än att

understödja Görtz. Ludvig XIV fanns ej mera i lifvet. Led-374

WALItfZKWKKl

ningen af den franska politiken liade glidit nr Torcys

händer, ocli regenten hade skickat Dubois till Stanhope

för att med England öfverenskomma om en sak, som

under någon tid ställde alla andra hänsyn och planer i

skuggan, nämligen den åtrådda successionen efter den stora

konungen.

Görtz7 nederlag berodde på att dessa förargliga

omständigheter kommo emellan. Då Frankrike gjorde

undanflykter, försökte Peter att närma sig England. Men i

.februari 1717 anklagades den svenska ministern i London

Gyllenborg för att hafva legat i hemligt förstånd med den

engelska tronpretendenten och häktades. Den ryska

residen-ten Vjesselovskij var äfven föremål för liknande misstankar.

Han sökte rentvå sig, så godt han kunde, och tsaren sände

Kurakin till hans undsättning med ett förslag till ett

förmånligt handelsfördrag såsom inledning till en politisk

allians. Men genast fordrade man af sändebudet

Mecklenburgs utrymmande som en förberedande åtgärd. Peter

måste erkänna, att han ingenting kunde uträtta på det

hållet. Konungen af England och kurfursten af Hannover

voro ense i att drifva honom ur Tyskland och från

Östersjön. Peter vände sig då ånyo till Frankrike och i mars

1717 beslöt han att i egen person fresta sin lycka

därstädes. Gynnsamma underrättelser hade kommit från Berlin.

Preussen syntes benäget att söka åstadkomma en

öfverenskommelse och själf biträda denna. Jag skall återkomma

till en utförligare redogörelse för tsarens vistelse i Paris

och för den framgång hans egna diplomatiska försök där

rönte. Den var ringa. Yid återkomsten från Paris till

Amsterdam undertecknade dock hans ministrar Golovkin,

Sjafirov och Kurakin jämte Chàteauneuf i Frankrikes namn

och Cnyphausen i Preussens ett fördrag, hvars

hufvud-punkt var godkännandet af Frankrikes medling för att

bringa det Nordiska kriget till slut. Och på det sättet

var det dock Görtz som till sist dref sin vilja igenom.

Den osympatiska diplomaten hade vunnit tsarens per-PETER I)EN STORE

375

sonliga bevågenhet. Peter mottog honom i hemlighet på

slottet Loo och gillade fullständigt alla hans förslag. Han

gaf honom i uppdrag att till Karl framställa förslag om

en separatfred och förband sig att ingenting göra under

tre månader. Det var med pass från den ryska härskaren

som Görtz for till Reval för att därifrån begifva sig till

sin herre i Sverige. Följderna af detta nya diplomatiska

trassel visade sig snart. I början af januari 1718 väckte

gener alfälttygmästaren Bruces och kanslirådet Os termanns

plötsliga afresa stort uppseende i Petersburgs politiska värld.

Hvart begåfvo de sig väl? Den holländska residenten van

Bie anmärkte, att Bruce låtit inpacka "nya praktfulla kläder

och bordskärl af silfver". Som han var bekant för sin

sparsamhet, föreföll denna lyx misstänkt, och "de

grof-heter och otidigheter" hvarmed Ostermann besvarade den

hannoveranska residenten Webers diskreta frågor under

förklaring, att han for ut på en inspektionsresa, lugnade

Weber ingalunda1). I maj visste hela Europa hvad saken

ällde. Bruce och Ostermann sammanträdde som

representanter för Ryssland på Åland med de svenska

representanterna Görtz och Gyllenborg för att underhandla om

fred. För att göra ett hastigt slut på alla rangstrider

hade man tagit bort en skiljevägg mellan två rum och

ställt öfverläggningsbordet i midten, till hälften i det ena

rummet, till hälften i det andra. Det var svårare att

komma öfverens om föremålet för förhandlingarna, ty Görtz

fordrade statens quo ante och att alla eröfringar från

Sverige skulle återlämnas, men Peter gick endast in på att

utrymma Finland. Medgifvas måste dock, att tsaren i

andra afseenden visade sig mycket frikostig och erbjöd

Sverige all den ersättning det ville skaffa sig från

konungens af England tyska besittningar, hvilka det dock

naturligtvis själft finge söka bemäktiga sig. Han skulle dock

hjälpa till; om så fordrades, skulle han till och med under-

") Van Bie till Heinsius den 21 januari 1718..376

K. WALISZEWSKI

stödja den engelska pretendenten. Då svenskarna ej vidare

tycktes uppskatta dessa förmåner, uppmanade han sina

underhandlare att försöka med mutor. Gyllenborg var

helt visst ej en man, som ville tillbakavisa goda ryska

jordegendomar. Men då man meddelade honom, att

han-noveranarna å sin sida köpt den svenska ministern von

Mül-lern, var han naiv nog att blifva upprörd däröfver. Rykten,

som samtidigt spredos om en folkresning i Ryssland med

anledning af processen mot Alexej, Karl XII:s envishet,

då hans förhoppningar ånyo vaknade till lif, och

svårigheten att återtaga Stettin från Preussen, som konungen

af Sverige ej längre ville öfvergifva, satte allvarliga hinder

för en snabb uppgörelse, och så inträffade katastrofen vid

Fredrikshald, hvarigenom underhandlingarna af brötos. Karl

dödades den 30 november 1718. Anklagad för att hafva

stått i hemligt förstånd med Ryssland mot Sverige, fängslad

och dömd på befallning af Ulrika Eleonora, som var gift

med arfprinsen af Hessen-Cassel Fredrik och efterträdde

sin broder, besteg Görtz" schavotten. Den stora nordiska

krisen inträdde i ett nytt skede.

o 0

Underhandlingarna på Åland upptogos ånyo. Nu

trädde friherre Lillienstedt i Görtz1 ställe, och Peter skickade

dit Jagusjinskij med uppdrag att framkomma med ännu

mera lockande fredsanbud. Han afstod till och med från

anspråken på Livland. Som detta icke var nog, vidtog

tsaren ytterliga tvångsåtgärder. Med en väldig rysk flotta

på 30 större krigsfartyg och 130 galerer företogs i juli

1719 ett angrepp mot svenska kusten, och generalmajor

Lascy trängde in i landet, där hundra trettio byar samtPETER I)EN STORE 377

otaliga kvarnar, magasin och fabriker nedbrändes. En

afdelning kosacker trängde fram ända till hufvudstadens

omedelbara grannskap. Men Karls hjälteskugga sväfvade

ännu öfver hans fosterland, och Sveriges regering och folk

härdade modigt ut under pröfningarna. Då Ostermann

infann sig i Stockholm som underhandlare, förklarade

prinsen af Hessen-Cassel och kanslipresidenten Cronhielm, att

de voro beredda att underlätta de ryska truppernas

landstigning och därefter i en afgörande drabbning göra slut

på striden. Genom att afträda Bremen och Verden till

Hannover vann Ulrika Eleonora Englands understöd. Hofvet

i Wien, som stod på spänd fot med det petersburgska på

grund af historien med tsarevitj Alexej, ådagalade allt

tydligare sina gamla sympatier, hvilka det af afund mot

Preussen hyste för Sverige. Genom det engelska kabinettets

bemedling försonades Sverige i juni 1720 med Danmark,

på de villkoren att Sverige utbetalade en skadeersättning

på 600,000 dukater och afstod från tullfriheten i Öresund,

mot att Danmark återlämnade alla eröfringar i Pommern

och Norge. I Haag var Kurakins ställning sådan, att han

måste söka vinna Spaniens understöd. Den franska

resi-denten La Vie skref från Petersburg:

"Häftigheten i tsarens rörelser och de vredesutbrott

hvilka öfverfalla honom äro ett tecken på de våldsamma

lidelser hvaraf han behärskas . . . Naturens funktioner äro

afbrutna genom en sömnlöshet, som ej ger honom någon

ro, och hans omgifning utsprider, att spöken äro anledningen

härtill, emedan man vill dölja orsaken till hans ängslan,

hvilken är mer än uppenbar.u 1)

Denna uppenbara orsak var ingen annan än den, att

Peter såg resultatet af tjugu års ansträngningar stå på

spel, då hans allierade afföllo, hvilka han oförsiktigt skaffat

sig under segerns dagar och som nu blott tänkte på att

göra honom segerbytet stridigt. Och det var ett utmattadt,

") Den 6 juni 1719..378 K. WALISZEWSKI

genom de ändlösa krigen till det yttersta bragt folks

kropp och själ, som hotade tsaren under kvalfulla nätter.

Dit hade han nu kommit genom sina förbindelser med de

europeiska stormakterna, genom sina försök att drifva

storpolitik tillsammans med dem och genom hela den stora

diplomatiska apparat han satt i gång i enlighet med deras

traditioner.

Till all lycka för honom hade stormakterna större

lust än förmåga att låta honom dyrt betala sin oförsiktighet

och förmätenhet. I maj 1720 visade en engelsk eskader,

som under Norris befäl kom till Reval, en hotande

hållning. Den förenade sig med den svenska flottan och efter

några försök att skrämma ryssarna inskränkte den sig att

bränna en isba och en banja (bad), som några arbetare

uppfört på en närbelägen holme. Under tiden hade en

rysk truppafdelning under general Mengden ånyo

landstigit i Sverige, där 1026 bondgårdar nedbrändes. aDet

är en betydande skada", skref Mensjikov med anledning

häraf, "som de båda förenade flottorna tillfogat ers majestät

på ön Nargin. Men vid närmare eftersinnande får man

trösta sig och öfverlämna isban åt den svenska flottan och

banjan åt den engelska."

Nu var det Frankrikes tur att uppträda på

skådeplatsen. Men dess mellankomst, som var mera

fruktbringande, var af fredlig art och gagnelig för de båda länderna,

hvilka längtade efter fred. Den ledde till en ny

sammankomst i april 1721 af ryska och svenska underhandlare

i Nystad. Campredon, som med tsarens medgifvande strax

förut rest till Stockholm från Petersburg, hade banat väg

därför. Från Sveriges sida gjorde man knappast några

svårigheter utom rörande hertigen af Holstein, hvilken Peter

äfven gifvit oförsiktiga löften. Denna furste hade efter

sin morbroders död blifvit rättmätig arftagare till svenska

kronan, och Peter hade kommit på den idéen att

understödja och begagna sig af hans tillbakavisade anspråk till

fördel för den ryska politiken. Karl Fredrik hade på tsarensPETER I)EN STORE

379

inbjudning kommit till Petersburg i juni 1720. Där hade

han mottagits på det mest smickrande sätt. Han fick löfte

om Peters dotter tsarevnan Annas hand. Katarina lär

offentligen hafva förklarat för honom, "att hon skulle vara

lycklig öfver att blifva svärmoder till en furste, hvilkens

undersåte hon kunnat vara, om ej lyckan svikit Sverige".

Den bysantinska, såväl som den västerländska politikens

traditioner hade lärt tsaren att föga fasta sig vid gifna

löften, och han kastade obesväradt öfver bord den olyckliga

hertigen, hans anspråk, hans ärelystna planer och

förhoppningar. Den 3 september 1721 anlände en kurir till

Viborg, medförande underrättelse till tsaren, att fred var

sluten. Livland, Estland, Ingermanland, en del af Karelen

med Viborg samt en del af Finland hade definitivt kommit

i ryssarnes händer mot en skadeersättning af två millioner

riksdaler. Polen på den ryska sidan och England på den

svenska voro inbegripna i fördraget. Det var ej tal om

hertigen af Holstein.

Moskvaväldets stora utveckling från en österländsk

kontinentalmakt till en västerländsk sjömakt var nu

fullbordad. Europa hade fått en ny politisk faktor, som

måste allt mer och mer tagas med i beräkningen. Peter

själf hade nått slutpunkten för sitt svåra arbete och sin

fruktansvärda lärotid. Han kunde nu njuta af bifallsjublet

från sitt folk, som öfveransträngda utmattadt och till sist

ångestfullt följt honom ända till målet och nu delade hans

öfversvallande glädje och hans känsla af outsäglig lättnad.

Han återvände genast till Petersburg. Han for uppför

Neva under oafbrutna fanfarer och salut från de tre

kanonerna på hans jakt Troitsa. Folkmassan strömmade till

landningsplatsen. Den varsnade på afstånd tsaren, där han

stod i förstäfven af fartyget och viftade med sin näsduk

under rop af Mir! Mir! (fred). Han hoppade i land, vig

och rörlig som i sin ungdoms dagar, och skyndade genast

till Treenighetskyrkan, där en tacksägelsegudstjänst firades.

Under tiden hade en träestrad hastigt uppförts på platsen.380

K. WALISZEWSKI

framför kyrkan. Man ditförde öl- och brännvinstunnor.

Peter uppsteg på estraden, sedan han ägnat Gud sin

hyllning och tacksamhet, talade i rörda ordalag om den stora

händelsen och gaf, sedan han tömt ett glas brännvin,

tecken till dryckeslagets början. Flottans officerare kommo

och lyckönskade honom samt bådo honom mottaga

amiralsgraden till bekräftelse på den nya plats som landet och

dess härskare nu hade att intaga vid Östersjön. Han gaf

härtill sitt bifall. Senaten hyllade honom med tre nya

titlar: uFäderneslandets fader — Peter den Store — Kejsare."

Nu tvekade han. Hans företrädare och han själf hade

redan förut frestats med denna titel. Från och med det

sextonde århundradet hade anspråk uppstått i Ryssland,

att ordet tsar skulle betraktas som liktydigt med Cæsar

eller Kaiser. Detta var ett tecken på att man förnekade

det asiatiska ursprunget hos en makt, som sökte blifva

likställd med öfriga europeiska makter. Titeln tsar, som

ursprungligen tillkom Kazans tatariska furstar, motsvarar det

persiska sar, det engelska sir och det franska sire. Vid

ett fördrag, som slöts mellan kejsar Maximilian och

storfursten Vassilij Ivanovitj, tilldelades så godt som af

misstag kejsartiteln åt den moskovitiska fursten. Sedan var

saken länge oklar; men ännu 1711 nödgades Kurakin att

i bref från drottning Anna till Peter radera epitetet

tsarisk, som tillades majestät. Peter föreföll ganska

likgiltig för dessa anspråk och snarare obenägen därför, hvilket

han uttryckte med följande kraftiga och målande ord:

"Det luktar mögel." Han gaf nu vika, men med en

inskränkning: han skulle kallas kejsare öfver alla Ryssländerna,

ej kejsare öfver Österlandet, såsom man önskade. Han var

ej blind för de svårigheter det skulle möta att få denna

nya titel erkänd af Europa. I själfva verket voro

Frankrike och Holland till en början de enda som tycktes vilja

gå in på förändringen. Sverige gjorde det först 1723,

Turkiet tio år senare, England och Österrike 1742,

Frankrike och Spanien 1745 och Polen, som var mest direktPETER I)EN STORE

381

intresserad i frågan, först år 1764, vid Poniatowskis

tronbestigning och straxt före den första delningen.

AUa Ryssländers Ryssland, som omfattade provinser,

hvilka för fem hundra år sedan vunnits för den europeiska

civilisationen under Polens herravälde, gjorde nu definitivt

sitt inträde i historien.

Vid den festlighet som firades med anledning af

antagandet af den nya titeln afbrände den nye kejsaren själf

fyrverkeriet, ty den fyrverkare som fått i uppdrag att göra

det hade berusat sig. Peter drack själf omåttligt och

hade roligare än alla hans undersåtar tillsammans. Men

dagen därpå steg han som vanligt tidigt upp och började

åter arbetet. För honom betydde ej freden detsamma som

hvila. Jämte, till och med öfver de materiella fördelar

som utgjorde den omedelbara vinsten ville han af freden

draga en moralisk vinst, som ej ännu var uppenbar, men

som skulle visa sig omätlig. Han ville, att denna

tjuguåriga kamp framför allt skulle vara en lärotid, "med

trefaldiga och hårda studiersåsom han yttrar i ett bref,

som han enligt sin vana skref till sina vänner för att

förkunna dem den lyckliga händelsen. Men att äga kunskaper

är intet; man måste draga nytta, och det genast, af det

man lärt. Huru? Åter börja krig? Hvarför icke? Som han

ej själf kände sig trött, fäste han ej något afseende vid

sitt folks utmattning. Och nu frestade honom ett nytt

krigiskt företag, som skulle afslöja en ännu vidsträcktare

synkrets än den som kunde ses från "fönstret, som var

öppnadt mot Europa" åt Östersjön till. Historieskrifvaren,

som* följer honom, är nära att mista andan..382

K. WALISZEWSKI

VI.

Samtidigt med att Peter kämpade för att utvidga sitt

rikes gränser och sitt inflytande mot väster, förlorade han

ej ur sikte sin östra gräns. Redan 1691 hade borgmästaren

i Amsterdam Nikolaus Witsen fäst hans uppmärksamhet

på betydelsen af handelsförbindelser mellan Ryssland och

Persien. Ar 1692 hade dansken Isbrands resa i Kina varit

af epokgörande betydelse för kännedomen om detta land.

En af Peters hängifnaste medhjälpare vid byggandet af

fartyg och vid kanalanläggningar, engelsmannen John Perry,

hade å sin sida genomforskat kustlandet vid Kaspiska

hafvet, där sedan midten af sextonhundratalet Astrachan

varit en viktig nederlagsort för den armeniska och persiska

handeln. Flera gånger upprepade försök att vinna

marknad i Peking, där vid samma tid en rysk kyrka grundlades,

hade visserligen icke ledt till några resultat. Öfverste

Ismajlov, som skickats dit som sändebud år 1719, hade

stött på motstånd från jesuiterna, som fått fast fot därstädes.

Men denna motgång hade endast stärkt Peter i hans plan

att på annat håll bana sig väg till yttersta Östern. I brist

på Kina fick man nöja sig med Indien. Tanken på att

han där skulle möta och stöta tillsammans med England

hade säkerligen ännu icke uppstått hos honom. Han tänkte

blott på att få sin andel ur den stora skattkammare hvarest

alla de europeiska makterna funnit rikedomar. Han hade

blott i sikte Khiva och Bukhara, de första

anhaltstation-erna på vägen till Oxus, hvilken skulle föra honom till

Delhi, hvarifrån engelsmännen ej ännu förjagat Stora

Mo-gul. Ryska köpmän hade redan befarit den vägen. Efter

det olyckliga fälttåget 1711 blef frestelsen allt större att i

öster vid Kaspiska hafvet återvinna hvad som förlorats i

söder vid Svarta hafvet. År 1713 väckte en turkmenisk

hoctøa, som kommit till Moskva, genom sina skildringarPETER I)EN STORE

383

ytterligare Peters åtrå. Det funnes guld vid Amu-Darjas

(Oxus") stränder, och denna flod, som fordom haft sitt

aflopp i Kaspiska hafvet, men som Khivafolket ledt in i

Aralsjön af fruktan för ryssarne, kunde åter föras in i sin

ursprungliga strömfåra. Kriget mot Sverige lade hinder i

vägen för en större es^pedition, men Peter kunde ej stäfja

sin lust, utan började med dessa småexpeditioner, som

sedermera skulle blifva så ödesdigra för eröfrare i exotiska

länder och ej heller nu ledde till gynnsamt resultat. Den

första svaga truppafdelningen, som sändes i fält år 1714

under tysken Bergholz" befäl, begaf sig till Sibirien, men

hejdades af kalmuckerna och drog sig tillbaka. Ar 1717

framträngde furst Alexander Bekovitj Tjerkaskij, som var

bättre rustad, med fyra tusen man fotfolk och två tusen

kosacker ända till Khiva, växelvis köpslående och stridande,

men blef till sist nedhuggen med hela sin här.

De försök som samtidigt gjordes mot Persien yoro

lyckligare. Ar 1715 återkom Artemij Petrovitj Volinskij,

som sändts till schahens hof, med ett handelsfördrag och

en storartad fälttågsplan i fickan. Sedan han år 1720

utnämnts till guvernör i Astrachan, upphörde han ej att

tala för och förbereda detta krigståg. Det var detta som

omedelbart efter freden i Nystad åter väckte till lif Peters

krigiska verksamhetslust och ryckte honom från

"paradisets" sötma. Vid denna tid tycktes också förhållandena

i Persien af sig själfva gifva anledning till en beväpnad

intervention. Efter lesgierna och kazykumykerna, hvilkas

infall i landet år 1721 ruinerat de ryska handelskontoren

och bland annat förorsakat en enda rysk köpman

Jevrej-nov en förlust på 170,000 rubel, framträngde afghanerna

ända till Ispahan. Om ej Ryssland skyndade sig, skulle

det förekommas af Turkiét, som tillkännagaf sin afsikt att

återställa ordningen bland sina grannar. Peter fattade sitt

beslut. För att draga fördel af de gynnsamma

omständigheterna och som svar på guvernörens i Astrachan energiska.384

K. WALISZEWSKI

vädjan var han beredd att ställa hela sin här på krigsfot

och själf taga befälet öfver densamma.

Den 13 maj 1722 lämnade han Moskva, åtföljd af

Tolstoj, Apraxin och den oskiljaktiga Katarina. Den 18

juli steg han ombord i Astrachan med 23,000 man fotfolk.

Hans kavalleri på 9,000 ryttare skulle färdas landvägen

åtföljd af en svärm irreguliära trupper, 20,000 kosacker,

20,000 kalmucker och 30,000 tatarer. Man skulle mötas

i närheten af Derbent. Hvad ärnade väl tsaren göra med

denna armé på hundra tusen man? Hvad han åsyftade

är en olöst gåta. Hade de förra krigiska

demonstrationerna varit alltför obetydliga, så lät han sannolikt nu

alltför mycket hänföra sig af sin ifver. An en gång lade

han i dagen detta egendomliga lättsinne, som fanns hos

honom vid sidan af gedignare själs- och

karaktersegen-skaper. Efter en föga blodig sammanstötning med

sultanens af Utemisjs trupper, gjorde han den 23 augusti sitt

intåg som segrare i Derbent,där han mottog

lyckönskningar af senaten, som uppmuntrade honom u att gå framåt i

Alexanders fotspår". Men straxt därefter nödgades denna

nya Alexander vända om. Liksom i Moldau elfva år förut,

voro hans soldater nu nära att dö af hunger.

Transportfartygen med förråden hade förlist på Kaspiska hafvet. Efter

några dagar måste hans kavalleri sitta af, ty det led brist

på furage. Hästarna föllo ned döda i tusental. Han

kvarlämnade en liten garnison i Derbent, lade vid Sulaks och

Agrachans sammanflöde grundstenen till en fästning, som

skulle kallas det Heliga korset, och återkom med pomp

och ståt till Astrachan efter det ömkliga tåget.

Men än en gång godtgjorde han sitt misstag genom

sin mest framstående egenskap: envisheten. Han återvände

till sitt förra krigföringssätt med små expeditioner. Han

afsände under loppet af följande år öfverste Sjipov i

spetsen för en trupp, som skulle bemäktiga sig den persiska

staden Recht; generalmajor Matjusjkin skulle intaga Baku,

hvilken ryska generalstaben ansåg som nyckeln till dessaPETER I)EN STORE 385

trakter. Samtidigt voro hans diplomater i verksamhet. I

Ispahan sökte öfverste Abramov på hans befallning göra

klart för perserna, att tsaren endast ville bistå dem mot

de upproriske stammarna, och den 12 september 1723

undertecknade Isman Bej i schahens namn i Petersburg

ett fördrag, enligt hvilket till Ryssland lämnades hela den

så eftertraktade kuststräckan vid Kaspiska hafvet jämte

Derbent, Baku samt provinserna Ghilan, Mazenderan och

Asterabad mot ett sväfvande löfte om hjälp mot

insurgenterna. I maj månad följande år var Peter redan i ordning

att söka tillgodogöra sig och få utbyte af sina nya förvärf.

Han gaf Matjusjkin en utförlig instruktion om de alster

från dessa trakter som borde afsändas till Petersburg,

såsom petroleum, socker, torkade frukter och citroner.

Han gick litet för brådstörtadt tillväga. Furst Boris

Mesjtjerskij, som i april 1724 begaf sig till Ispahan för

att få fördraget ratificeradt, mottogs med gevärsskott. På

Englands anstiftan protesterade Turkiet å sin sida. Det

fordrade en omedelbar utrymning af de ockuperade

områdena eller åtminstone att själf få en del däraf samt

anmodade den franska envoyéen markis de Bonac att

verkställa fördelningen. Bonac, som sökte göra alla till lags,

kom i delo med den ryska ministern Njeplujev, som

anklagade honom för att förråda Rysslands intressen efter

att hafva mottagit två tusen dukater för att försvara dem.

Bonac kastade då den oförskämde på dörren. Men

envisheten vann än en gång seger. I juni 1724

undertecknades ett delningsfördrag i Konstantinopel, och äfven om

gränserna funnos endast på papperet, hade dock Ryssland

definitivt fattat fast fot i dessa trakter, och på ett eller

annat sätt lyckades det förr eller senare att göra sitt

inflytande gällande därstädes.

Alexander Rumiantsov, som skickats till

Konstantinopel för att utväxla fördragsurkunderna, mötte på vägen

en armenisk deputation, som var stadd på resa till Petersburg

för att anhålla om Rysslands bistånd mot Porten. Redan!

Peter den Store. 25.386

K. WALISZEWSKI

En rörelse var väckt till lif, som ej vidare skulle

af-stanna, och ett problem var uppställdt, som skulle utöfva

inflytande på Europas öden ännu vid det följande

århundradets slut.

Man kan förstå, att ombuden år 1724 mottogos med

öppna armar. Med underbart politiskt skarpsinne tänkte

Peter genast på att göra protektoratet öfver dessa trakters

kristna folkslag, såsom armenier och grusier, till

utgångspunkt för sitt uppträdande i dessa trakter, hvilka han ville

fråntaga turkar och perser. Han fick tyvärr ej tid att

fullfölja detta program. Hans dagar voro nu räknade, och

hans efterträdare satte det påbörjade verkets framgång på

spel och förlorade vägen till Indien ur sikte, hvilken redan

var utstakad. Utstakningspålarna stodo dock kvar. Den

orientaliska frågan förblef dock öppen inom de gränser

som hans snille uppdragit. Han hade satt sin prägel därpå.

Ända till hans död upptogos hans tankar af de nya kristna

skyddslingarnas öde. Samtidigt sökte han trefvande en

annan, aflägsnare och hemlighetsfullare väg till Orienten,

ty i sin otålighet kunde han ej vänta.

Under loppet af år 1723 arbetade man i Rogers viks

hamn i största hast och i djupaste hemlighet på

utrustningen af två fregatter, som inom kort skulle afsändas till

obekant ort. Den 12/s4 december hissade de segel. Som

de råkade ut för en storm, nödgades de söka hamn i Reval.

Ett rykte spred sig då, att de voro på väg till Madagaskar

för att taga i besittning denna ö, som under tvenne

århundraden skulle väcka de kolonibildande europeiska

makternas åtrå. Liksom förhållandet var med många andra

af hans idéer, hade Peter fått denna från Sverige. Kort

före sin död hade Karl XII satt sig i förbindelse med en

äfventyrare vid namn Morgan, som förmodligen var son

till den berömde engelske fribytaren Henry John Morgan

(1637 —1690), hvilken dog på Jamaika efter ett stormigt

lif, hvarunder han en gång tagit Panamanäset i besittning

och där regerat despotiska Morgan påstod sig kunnaPETER I)EN STORE

387

skaffa svenskarna tillträde till ön, hvars enligt hans

uppgifter omätliga skatter man lätt skulle kunna komma åt.

Underhandlingarna härom hade återupptagits af drottning

Ulrika Eleonora år 1719, och förberedelser hade gjorts*till

en expedition. Det var då Peter, hvilken fått reda på

saken genom sina agenter i Stockholm, beslöt att komma

sina grannar i förväg. Men i hans glödande inbillning

framstod Madagaskar, liksom Baku, endast som en

anhalt-station. Efter att hafva intagit ön och upprättat detta

ryska protektorat skulle ledaren af hans expedition,

amiral Wilster, fortsätta österut ända till Stora Moguls

sagolika länder.

Men detta var blott en dröm. Med sin vanliga brådska

och ifver hade ej Peter gifvit sig tid att skaffa sig de

mest ytliga underrättelser om sin blifvande besittning. Han

hade ej ens läst de dokument som man för hans räkning stulit

i Stockholm och han skref på måfå ett bref till den

konung som han antog regerade på denna ö, och i detta

bref påpekade han, att för ögonblicket Rysslands

protektorat vore värdefullare än Sveriges. Svenskarna hade bättre

reda på saken. Han hade också valt första bästa fregatter

utan att bekymra sig om, huruvida de voro i stånd att

företaga en så lång resa. Han fattades af en våldsam

vrede, då han erfor de två bräckliga farkosternas öde. Han

tog amiral Wilster och hans underordnade för hufvudet

därför. Han rasade, han hotade. Han ville icke höra

talas om att öfvergifva detta förslag. Han funderade ut,

att man borde täcka med filt- och plankpansar den del af

fartygen som låg under vattenytan för att råda bot mot

bristerna och han befallde amiralen att hålla sig dold under

ett falskt namn vid Rogersvik, till dess dagen för afresan

var inne. Detta var förspilld möda. Fregatterna voro

obrukbara, och filtpansar stodo ej att få i Reval. I början

af 1724 beslöt han att tills vidare uppskjuta expeditionen,

och det blef ej vidare tal därom under hans lifstid.ANDRA KAPITLET.

På höjden af ära. — I Frankrike.

I. Det första förslaget till en resa till Paris går upp i rök. —

Tsarens groll. — Försök till närmande. — Frankrike tar första steget

— Du Héron. — Baluze. — Matvjejevs resa till Paris. — Den diplo.

matiska förbindelsen afbrytes fullständigt — Nytt närmande. —

Fransmän i Ryssland och ryssar i Frankrike. — Den franska kolonien i

Petersburg. — En egendomlig församling. — Pater Cailleau. —

Underhandlingarna upptagas på nytt. — Lefori — Grefve de la Marek. —

De ogynnsamma förhållandena i Tyskland förmå Peter att söka

Frankrikes stöd. — Resan till Paris beslutes. — II. Ankomsten till

Dun-kerque. — Tsarens inkognito. — Ett följe på åttio personer. — En

fordrande furste. — Herr de Liboys vedervftrdigheter. — Grefve

de Mailly-Nesle. — Kabrioletten. — Ett egendomligt

fortskaffningsmedel. — Tsarens supéer i Beauvais. — Ankomsten till Paris. —

Våningen i Louvren. — Hötel Lesdiguières. — Tre dagars fångenskap.

— Tsaren vill få besök af konungen, innan han går ui —

Ceremo-nielet. — Etiketten glömmes. — I tsarens armar. — Peter återfår

friheten. — Som turist. — Nyfikenhet, retlighet och sparsamhet. — En

afton på operan. — Tsaren passas upp af regenten. — Prinsarnas och

prinsessornas missnöje. — Hertiginnan af Rohans missöde. — Tsaren

blir mera civiliserad. — Besöket i Saint-Cyr. — Madame de

Mainte-nons bref. — Besök vid vetenskapliga institutioner. — Allvarliga

sysselsättningar och nöjen. — Besöket i Fontainebleau. — Afresan. —

Frikostighet. - På väg till Spa. - III. Politiska resultat. - De

äro till en början inga. — Tsaren är den enda som vill underhandla

på allvar. — Kongressen i Haag. — Ett platoniskt fördrag. —

Bristfällig diplomatisk representation på båda hållen. — Skuldsatta

diplomater. — Baron von Schleinitz och Cellamare. — Tsaren närmar sig

ånyo. — Skälet därtill. — Han vill gifta bort sin dotter i Frankrike.

— Tsarevnan Elisabet. — Ludvig XV och hertigen af Chartres. —

Frankrike upptar Peters förslag med köld. — Dubois" tystnad. — Hans

skäl. — Olikhet i intressen. — Frankrike vill hafva en politisk och

Ryssland en familje-allians. — Framtidens allians.PETER I)EN STORE

389

Genom resan till Frankrike, som följde på hans

glänsande uppträdande på Köpenhamns redd i spetsen för de

fyra under hans befäl stående eskadrarna, kan Peters

regering anses hafva nått sin höjdpunkt. De följande

händelserna, de politiska missräkningarna och husliga sorgerna,

brytandet af de dyrköpta allianserna, processen mot

tsare-vitj och den monska affären tyda, trots freden i Nystad,

på en omkastning i Peters lycka. Tillbakaskridandet

begynner.

Sedan 1701 hade ej ett år förgått, utan att Peter

varit utanför sitt rikes gränser. Ständigt var han stadd

på resa på de stora europeiska färdvägarna, antingen for

att turvis besöka sina bundsförvanter i deras hufvudstäder

eller för att i Carlsbad eller Pyrmont söka återvinna hälsa.

Redan 1689, under sin första stora resa, hade han varit

hågad att besöka Paris. Han väntade på, sökte till och

med framkalla en inbjudning, men den lät vänta på sig.

Han tröstade sig emellertid ganska lätt. "Ryssen", hördes

han säga, "behöfver holländaren till sjös och tysken till

lands; af fransmannen har han ingen nytta." Förbindelsen

mellan de båda länderna var emellertid ännu foga liflig.

Därtill bidrog helt visst, att den ryska tsaren kände sig

sårad i sin egenkärlek. De till Ryssland inflyttade

fransmännens inflytande minskades. Underrättelsen härom

mottogs i Frankrike med en likgiltighet, som var jämförlig

med det förakt som tsaren påstod sig hysa. Det Spanska

successionskriget upptog alltför mycket allas tankar.

Enligt den franska konungens åsikt, såväl som i alla hans

undersåters föreställning, låg Ryssland så aflägset, att det

endast var värdt en ringa uppmärksamhet. Dess monark

var en exotisk, underlig, med ett ord litet löjlig töcken-.390 K. WALISZEWSKI

gestalt. Ända till år 1716 förekom ej ens segrarens vid

Poltava naöm på en lista öfver de europeiska suveränerna,

som trycktes i Paris.

I Birze hade Peter dock år 1701 underhandlat med

det franska sändebudet du Héron, som befann sig i

konungens af Polen följe, och dessa underhandlingar hade

fortsatts af den ryska envoyéen vid Augusts hof, med

Patkul och andra som mellanhänder. Olyckligtvis uppstod

genast ett allvarsamt missförstånd. I Versailles trodde man,

att man hade att göra med en ny andra rangens klient,

som borde känna sig smickrad och hade små anspråk, med

ett ord, att det var ett land af samma art som Polen, som

blott låg ännu längre bort, var ännu mer barbariskt än

detta och ville tjäna konungen för en ännu ringare lön

och litet drickspenningar. I Moskva fordrade man att

blifva behandlad som jämlike. Det moderna Rysslands

starkaste sida, nämligen den höga tanke det alltid hyst

om sin betydelse och makt, långt innan den var berättigad,

trädde vid detta tillfälle på ett lysande sätt i dagen. Då

du Héron talade om ett närmande mellan de båda hofven,

fick han följande svar af den ryss med hvilken han

samtalade: "En förening och en fast allians mellan dessa

århundradets båda hjältar — han menade Ludvig XIV och

Peter — skulle helt säkert väcka hela Europas beundran."

Straxt efter slaget vid Narva bör denna komplimang hafva

föga uppskattats.

Är 1703 företog du Hérons efterträdare i Polen,

Baluze, en resa till Moskva, men återkom med nära nog

oförrättadt ärende. Han väntade, att ryssarna skulle taga

första steget, men de fordrade helt kallt, att han skulle

göra det. Ända till år 1705 underhöll Ryssland själft i

Paris endast en agent utan officiellt uppdrag, den redan

nämnde Postnikov, som mest var upptagen med att

öfver-sätta och kringsprida, mera eller mindre sannfärdiga

bulletiner om segrar öfver svenskarna. Sanningen att säga,

voro minnena af de föregående moskovitiska ambassadernaPETER I)EN STORE

391

vid Seines stränder föga angenäma. Den beskickning för

hvilken furstarna Dolgorukij och Mesjtjerskij år 1667 stodo

i spetsen höll på att sluta med ett blodigt slagsmål.

Ambassadörerna fordrade nämligen att få tullfritt infora en

hel laddning med varor, som de ämnade försälja, och grepo

till dolken for att tillbakavisa konungens tulltjänstemän.

Ar 1705 kom Matvjejev från Haag till Paris. Han

hade till en början att skingra de fördomar som

fransmännen tycktes hysa mot ryssarna och deras härskare. "Ar

det sant", frågade man honom, "att tsaren under sin

vistelse i Holland krossat sitt glas, då han märkte, att man

fyllt det med franskt vin?" — "Hans majestät är förtjust

i champagne." — "Är det sant, att han en gång befallt

Mensjikov att hänga sin son?" — "Detta är en historia

från Ivan den Förskräckliges tid." Dessa försök att

rentvå tsaren tjänade till föga, och den stackars diplomaten

hade äfven i öfrigt ett ingalunda angenämt uppdrag. Frågan

gällde två moskovitiska fartyg, som uppsnappats af

fribytare från Dunkerque. I detta afseende kunde han

ingenting uträtta. Man åhörde artigt hans protester, liksom man

lyssnat till hans rättelser af historiska misstag, men man

behöll fartygen.

Ett nytt försök till närmande gjordes efter slaget vid

Poltava, och nu kunde Peter taga revanche. Rollerna voro

ombytta. Nu var det Frankrike som tog första steget;

nu var det tsarens tur att visa sig stram. Baluze, som

haft all möda i världen att träffa honom under hans

ständiga resor och som först lyckades få tag i honom i maj

år 1711, straxt före tåget till Prut, fick blott ett ironiskt

svar på sitt anbud om Frankrikes medling mellan

Ryssland och Sverige.* Tsaren vore tacksam för denna

hemställan, men önskade blott, att han skulle hjälpa honom

att försona sig med turken. Man visade honom tydligt, att

han kom olägligt, och förhindrade systematiskt hvarje

sammankomst med tsaren. Han nödgades att i smyg springa

efter denne i Jaworows trädgårdar. Då han åter framkom.392

K. WALISZEWSKI

med sitt förslag vid Peters återkomst från det olyckliga

fälttåget, vände man honom helt enkelt ryggen.1)

Förhållandena hade nn gestaltat sig på ett nytt sätt.

De makter med hvilka Peter förbundit sig mot Sverige

voro just desamma, som genom Spanska successionskriget

"kommit i delo med Frankrike. Och önskan att rycka ifrån

Frankrike "det kraftigaste vapnet det hade i Tyskland",

nämligen Sveriges understöd, utgjorde den naturliga

föreningslänken dem emellan.

Kurakin var ingalunda afvogt sinnad mot Frankrike.

Därtill hyste han alltför stor smak för Paris och isynnerhet

Versailles. Han hade till och med på egen hand inlåtit

sig på hemliga och ganska misstänkta underhandlingar med

de ungerska insurgenternas chef Rakoczy. Dessa djärfdes

han dölja för tsaren och han använde vid sin

korrespondens med Rakoczy en särskild chifferskrift. Hans afsikt

var att göra slut på Spanska successionskriget på

Österrikes bekostnad. Härvid skulle Ryssland uppträda som

ärlig mäklare på Frankrikes sida. I april 1712 infann

sig Rakoczy själf i Utrecht for att sätta saken i gång,

men till hans olycka anlände samtidigt dit en kurir från

Sjafirov, som meddelade, att en förmånlig fred var sluten

i Konstantinopel, "hvilken fred han lyckats utverka trots

det franska sändebudets intriger, hvilken visat sig

fientligare mot Ryssland än svenskarna och de polska och

ko-sackiska förrädarna". Genast märkte Kurakin, att grunden

vacklade under hans fötter, och afstod från sina planer.

Så småningom och endast på grund af

omständigheternas makt började emellertid det svalg som fanns mellan

de båda länderna att fyllas. Genom att taga säte och

stämma i Europa tog Ryssland med eller mot sin vilja

ett stort steg till närmande. En strömning af naturliga,"

oundvikliga förbindelser uppstod långsamt, men säkert mellan

de båda folken, medan ännu regeringarna voro skilda åt.

Några ryssar kommo till Frankrike och slogo sig ned där-

>) Baluze i bref till konungen af Frankrike den 11 september 1711.PETER I)EN STORE

393

stödes; ännu flera fransmän fingo fast fot i Ryssland.

Redan Postnikov hade fått i uppdrag att i Paris värfva

konstnärer, arkitekter, ingeniörer och läkare. Han stötte

i början på stora svårigheter. Fransmännen voro alltför

fordrande och "begärde tusen écus om året och trodde,

att de skulle fara till världens ända, om de reste till

Moskva". Men så småningen blef invandringen allt lifligare.

Bretagnaren Guillemotte de Villebois, hvilken Peter själf

år 1698 tagit i sin tjänst under sin vistelse i Holland och

gascognaren Balthasar de 1"Osière, som redan 1695 stod i den

ryska arméens led utanför Azov, voro de mest betydande

medlemmarna af den uppväxande franska kolonien. Vid

belägringarna af Nöteborg och Nyenskans märktes på en

framstående plats geniofficeraren Joseph Gaspard Lambert

de Guérin, hvilken senare biträdde Peter med råd och dåd

vid valet af plats för Petersburg.

Efter slaget vid Poltava strömmade ännu flera till.

Två franska arkitekter, Merault och de la Squire, användes

år 1712 vid byggnadsarbetena i den nya hufvudstaden.

Vid Ludvig XIV:s död år 1715 fick Peter för billigt pris

en hel flock af artister utan arbete, såsom Rastrelli,

Le-gendre, Leblanc, Davalet och Louis Caravaque. Samma

år anförtroddes chefskapet öfver varfvet vid Neva åt baron

de Saint-Hilaire. En grefve de Launay förekom bland

tsarens kammarherrar; hans fru var första hofdam hos en

af tsarens döttrar. Ett franskt kapell anlades i

Petersburg på Basiliusön, och dess kaplan, franciskanermunken

Cailleau, antog titeln af "franska nationens predikant".

Sanningen att säga, får man af det som man vet om honom

och hans församling ej en särdeles fördelaktig tanke om dem.

Denna franciskaner var en afsatt präst, som, innan han

lämnade Frankrike, narrat till sig en fullmakt som

regements-präst vid Marsillacs regemente, men som blifvit bortkörd

på grund af dåligt uppförande. Han låg ständigt i fejd

med sina församlingsbor i Petersburg. Han sökte till exempel

med våld intränga hos Fran<;ois Vasson, en gjutare i Peters.394

K. WALISZEWSKI

tjänst, hvilken vägrat honom tillträde till sitt hus. Då

fru Vasson sökte hindra honom från att komma in, kallade

han henne "tjuf" och öfveröste henne med andra

förolämpande tillmälen samt misshandlade henne till sist så

svårt att hon måste intaga sängen. Han lyste målaren

Caravaque i bann och förklarade hans giftermål med fröken

Simon ogiltigt, emedan lysningen uttagits i en annan

församling. Han uppmanade bruden att lämna hemmet och,

då hon nekade, förföljde han henne med oanständiga och

förolämpande visor, för hvilka han måste stå till svars vid

en rättegång inför franska konsulatet. I sitt försvarstal skröt

han öfver att med sakkunskap kunna tala om kvinnan Simons

hemliga kroppsliga lyten, "ty han hade fått en fullständig

kännedom om dessa före hennes olagliga äktenskap".

Frånsedt dessa inre oordningar, var koloniens lott för

öfrigt ej afundsvärd. Efter tre års tjänst, hvarför han

erhöll Andreaskorset i belöning, men ingen

penningersättning, nödgades Lambert de Guérin sälja allt hvad han ägde

och hade för att ej lida fullständig nöd och få respengar

hem tillbaka till Frankrike. Ar 1717 skref han till hertigen

af Orléans: "Jag känner mig öfverlycklig öfyer att hafva

kommit helbrägda ut ur denna furstes stater och att

befinna mig i världens mest blomstrande rike, där kost på

vatten och bröd uppgår mot hela Ryssland." Och detta

var ej ett enstaka fall, ty i en rapport till Dubois från

konsularagenten La Vie kunna följande rader läsas:

"En stor mängd af de fransmän som slagit sig ned

"i detta land (Ryssland) befinner sig i en så sorglig

belägenhet, att jag anser mig böra underrätta ers nåd

där-"om. Tjugufem af dem som tsaren tagit i sin tjänst hafva

"afskedats i strid med de öfverenskommelser de ingått med

"herr Lefort, denna furstes ombud. . . . Ännu flera, som

"ej äro aflönade, utan hvilka man i Paris lofvat kapital

"att börja affärer med, befinna sig i stor nöd, emedan

detta löfte ej uppfyllts 1) En officer vid namn La Mötte

") Petersburg den 3 Januari 1718.PETER I)EN STORE

395

ansåg sig vid sin hemkomst böra utskicka en "Varning

till allmänheten", hvilken lät mycket tala om sig. ])

Böljan var emellertid gjord, och antalet inflyttade till

den nya hufvudstaden tilltog med hvarje år, till den grad

att de andra makternas diplomatiska agenter böljade blifva

oroliga. Den holländska residenten van Bie slog larm. *)

Samtidigt sökte Lefort, en brorson till Peters ungdomsvän,

med kansleren Pontchartrains hjälp att i Paris bilda ett

franskt-ryskt handelskompani. Olyckligtvis gick saken om

intet, just då man stod nära målet, ty upphofsmannen

häktades för skuld. I detta afseende tyckes ett olycksöde

hvila öfver dessa första ansträngningar till åstadkommande

af ett vänskapsförhållande, hvilket senare skulle blifva så

betydelsefullt. Lefort hade till efterträdare en viss Hugueton,

som lät kalla sig baron d"Odik. Denne afslöjades af den

franska ministären, som i honom igenkände "en bankrutterad

person från London, som konungen med rätta låtit hänga,

om konungen af England tagit hänsyn till de ifriga

uppmaningar som framställdes att utlämna den eländige, som

tagit sin tillflykt till London". Frankrike å sin sida

misslyckades då det år 1716 gaf grefve de la Marek i uppdrag

att i hemlighet uppsöka tsaren i Pyrmont för att få honom

att lossa på de band, hvarmed han var fäst vid konungens

fiender. 3) Denna nya fredsmäklare satte i gång en

vidlyftig apparat med diplomatiska noter, förberedande förslag

o. s. v. Då han var färdig härmed, hade Peter rest från

Pyrmont.

Det förefaller som om de båda parterna ej skulle haft

stor utsikt att råkas, då de vandrade framåt på skilda

vägar. Men händelsernas utveckling ledde till ett närmande

dem emellan i trots af diplomaternas misstag. I samma

mån som man i Frankrike klarare insåg, att man misstagit

sig på den nya faktor som tillkommit inom den europeiska

]) Köla 1704. Denna skrift gaf anledning till flera motskrifter.

*) Depescher den 3 och 6 augusti 1714.

3) Instruktion den 18 juni 1716..396

K. WALISZEWSKI

politiken, i samma mån började Peter klarare förstå, att

hans obetänksamma foretag i hjärtat af Tyskland försatt

hoifom i ett obehagligt och farligt läge. I början af 1717

hotade Preussen, hvars ärenden han framför allt gått, att

öfvergifva den alltför äfventyrliga fursten. Det blef oroligt

öfver bristen på hållning hos en koalition, till hvilken det

från början endast slutit sig med många förbehåll, och

öfver tsarens underhandlingar med Görtz, hvilka kommit i

dagen. Därför ansåg Preussen det lämpligast att sätta sig

själft i säkerhet genom ett hemligt fördrag med Frankrike,

som undertecknades den 14 september 1716. Det antog

sistnämnda makts medling och förband sig att upphöra

med fientligheterna, mot att Stettin utlämnades. Det

återstod ej annat för Peter än att följa detta exempel, och

resan till Frankrike blef besluten. I februari 1717 begåfvo

sig tjugu ryska ädlingar dit som förelöpare till sin herre.

De tillhörde landets förnämsta familjer, såsom Jerebtsov,

Volkonskij, Rimskij-Korsakov, Jussopov, Saltikov, Pusjkin,

Bezobrazov, Bariatinskij och Bjelosielskij. De erhöllo

till-låtelse att inträda i konungens maringarde. Tiden var nu

inne för Ryssland och dess monark att taga ett nytt steg,

det betydelsefullaste af alla med afseende på den beröring

med den europeiska världen som var af så stor vikt för

framtiden.

Katarina medföljde ej, och detta enda faktum visar,

hvilken vikt man lade vid denna resa. Peter skildes sällan

från henne, och vid alla Tysklands hof hade hon uppträdt

vid hans sida. Han hade ej bekymrat sig om hvad

intryck hon där gjort. Han ansåg emellertid ej lämpligt

att upprepa experimentet i Paris. Uppenbarligen förstod

han, att han där skulle komma i en annan, mera förfinad

omgifning, som ställde större fordringar på anständighet

och världsvana.PETER I)EN STORE

397

Resan försiggick ej utan vissa motigheter. Peter

anlände till Dunkerque den 21 april 1717 med ett följe

af femtiosju personer. Denna talrika svit förorsakade hans

värdar en första och ganska obehaglig öfverraskning. Tsaren

hade förklarat sig ämna resa i strängaste inkognito, och

man hade beräknat omkostnaderna för mottagandet därefter.

Ödet fogade så, att de första öfverläggningarna mellan

tsarens ministrar och herr de Liboy, konungens ordinarie

kammarherre, hvilken skickats den höga resenären till mötes,

kommo att röra sig om några futtiga penningefrågor. Man

lät fråga tsaren, om han gick in på att mottaga en fast

summa till sitt underhåll under sin vistelse i Frankrike.

Man vore benägen att gå så långt som till femton hundra

livrés om dagen. Detta sätt att ordna de omkostnader

som gästfriheten pålade var det sedvanliga gent emot

utländska sändebud, som kommo till Ryssland.

Förslaget-var därför ej i och för sig opassande. Kurakin gjorde

dock häftiga invändningar och bragte de Liboy till tystnad,

men äfven till förtviflan, ty det olyckliga sändebudet hade

endast ett begränsadt anslag och han märkte vid tsarens

hof ett oerhördt slöseri. "Kocken tar de två eller tre

rätter han dagligen tillagar åt sin herre till förevändning

att begära penningar till en anrättning på åtta kötträtter

med motsvarande vin". Liboy sökte göra besparingar

genom att "draga in på supéen". De ryska herrarna och

deras tjänstfolk protesterade då allmänt. Därtill ökades

deras antal; de voro snart åttio. Lyckligtvis tog man sitt

förnuft till fånga i Versailles, och nya förhållningsorder

från regenten gåfvo de Liboy friare händer. Man borde

ej se på utgifterna, blott tsaren vore nöjd. Men att ställa

tsaren tillfreds var ej så lätt. De Liboy upptäckte i hans.398

K. WALISZEWSKI

karakter "frön till dygder", men ualldeles förvildade".

Han steg tidigt upp, åt middag klockan tio och intog blott

en lätt supé, när han ätit en grundligare middag; han

förtärde omåttligt med anisbrännvin, öl, vin, frukter och alla

slags födoämnen. "Han har alltid två eller tre rätter till

hands, hvilka Jians kock tillreder; han stiger upp ifrån

ett präktigt dukadt bord för att gå in och äta i sitt rum

och låter tillreda öl af en af sina egna tjänare, ty han

finner det som här serveras honom afskyvärdt och beklagar

sig öfver allt." Herrarna i hans svit voro ej mindre

anspråksfulla. "De tyckte om och förstodo sig på allt, som

var godt."

Men mathållningen var en barnlek i jämförelse med

resorna. Tsaren fordrade att få resa till Paris på fyra

dagar, hvilket föreföll omöjligt med de hästombyten

hvaröfver man då förfogade. Kurakin mätte med en föraktfull

blick de vagnar som ställdes till hans disposition och sade,

"att man aldrig sett en adelsman stiga upp i en likvagn".

Han ville hafva berlinervagnar. Hvad tsaren angår,

förklarade han plötsligen, att han ej kunde nöja sig vare sig

med en kaross eller en berlinervagn. Han måste hafva

en tvåhjulig kabriolett, lik den han begagnade i

Petersburg. Någon sådan fanns ej att tillgå hvarken i Dunkerque

eller Calais, och sedan man efter de oerhördaste

ansträngningar lyckats tillfredsställa hans nyck, hade han ändrat

mening. Liboy konstaterade snart med bitterhet, att "detta

lilla hof var mycket ombytligt och obeslutsamt samt från

tronen ned till stallet lätt utsatt för vrede". Tsarens

önskningar och förslag växlade med hvarje timme. Det

var ej möjligt att göra upp ett program för dagen eller att

på förhand bestämma någonting som helst.

I Calais, där man stannade några dagar, blef Peter

litet hyggligare. Han mönstrade ett regemente, besökte

en fästning, deltog till och med i en jakt, som anställdes

till hans ära, och visade sig så älskvärd att han kurtiserade

domstolspresidentens gemål, som mottog honom i stadensPRTER DEN 8T0RE

399

namn. Men frågan om transportmedlen kommo åter på

tapeten, och bitterheten blef så stor, att Liboy redan i

andanom såg hela resan "afbruten". Man visste ej alls,

huru länge tsaren ville stanna i Calais, ej ens om han

skulle besluta sig för att fortsätta sin färd. Nu — man

hade redan hunnit till den 2 maj — erhöll Liboy en förnäm

medhjälpare i markis de Mailly-Nesle. I Paris påstod man, att

denna unga ädling farit den moskovitiska monarken till

mötes utan att hafva erhållit något särskildt uppdrag. Han

hade tagit till förevändning "ett gammalt prerogativ inom

hans familj att resa de främmande konungar till mötes

hvilka komma in i Frankrike öfver Picardie" och lyckades,

ehuru alldeles ruinerad, att upplåna tusen pistoler för att

kunna vidmakthålla denna tradition. En korrespondent

till hertigen af Lothringen, hvilken omtalar dessa yttranden,

berättar andra drag, hvari den egendomliga uppfattning

framträder som man hyste i hufvudstaden rörande den gäst

man beredde sig att mottaga. Då t. ex. de Mailly fordrade

att få stiga upp i tsarens vagn, jagade denne bort honom

med knytnäfslag. Han skall hafva svarat på en

anmärkning med en örfil o. s. v.

I själfva verket reste markisen efter vederbörligt

uppdrag af regenten, och allmänhetens illvilliga skämt med

den unge mannen var alldeles obefogadt. Hans ställning

var obehaglig nog ändå. Att börja med, kom han

oläg-ligt, ty den ryska påsken var inüe och tsarens följe kunde

ej mottaga honom på tillbörligt sätt, då alla voro berusade.

Tsaren kunde stå på benen och var ungefär i normalt

tillstånd, "ehuru han gått ut inkognito klockan åtta på

aftonen", berättar Liboy, "för att dricka med sina

musikanter, som bodde på en krog". Men krogen och det

sällskap han där påträffat gjorde honom tydligen föga

upplagd att mottaga markisens välkomsthälsning. Till och

med de följande dagarna och, då han ingenting druckit,

tyckte han, att denne var för elegant. Han öfverhopade

honom, om ej med knytnäfslag, dock med speglosor och.400

K. WALISZEWSKI

uttalade sin förvåning öfver att se honom dagligen bära

olika dräkter. "Kan då den unge mannen ej få tag i en

skräddare, som kan kläda honom till lags?" För öfrigt

hade tsarens lynne åter blifvit sämre. Slutligen

tillkännagaf han sin önskan att åter sätta sig i gång, men han

hade nu hittat på ett nytt sätt att färdas. Han uppfann

en slags bår, på hvilken ställdes ett gammalt vagnsskrof,

som han träffat på bland några kasserade vagnar, och

alltsammans skulle bäras på hästryggar. Man sökte förgäfves

göra klart för honom, att det var farligt att sitta i detta

underliga ekipage, vid hvilket hästarna ej voro vana.

"Människorna", skrifver de Mailly härom, "bruka vanligen

låta öfvertyga sig af förnuftsskäl; men dessa människor,

om man kan gifva dem ett sådant namn, ty de ha ej något

mänskligt drag, göra det alls ickeu. Man satte fast båren,

så godt man kunde, ty hufvudsaken var att komma i väg.

Härför var Mailly ännu ifrigare än Liboy. Han tillägger:

"Jag vet ännu ej, om tsaren skall ligga öfver natten i

Boulogne eller i Montreuil, men i alla fall är mycket vunnet

med att han kommer i väg. Jag önskar af allt hjärta,

att han vore framme i Paris och till och med att han

åter hade rest därifrån. Då hans kunglig höghet fått se

tsaren och denne varit kvar några dagar, är jag

öfvertygad om, det vågar jag påstå, att han icke blir missnöjd

med att blifva honom kvitt. Ministrarna tala ej franska,

utom furst Kurakin, som jag ej sett i dag . . . och det

är omöjligt" att kunna tala om de andras grimaser, som i

sanning äro af säreget slag."

Man afreste alltså den 4 maj. Vid ankomsten till

städerna nedsteg tsaren från sin bår och for genom dem

i vagn, men besteg genast därefter sitt egendomliga ekipage.

Han hade därifrån ett godt tillfälle att iakttaga de trakter

han genomreste. I likhet med en annan resande, som for

samma väg ett halft århundrade därefter, — Arthur Young

— förvånades han öfver det eländiga utseendet hos

landt-folket. Tolf år tidigare hade Matvjijev fått ett helt annatPETER I)EN STORE

401

intryck. De sista årens utsugningar hade sedan dess

gjort sitt verk.

Man tog nattkvarter i Boulogne och reste följande

dag till Amiens för att stanna där öfver natten. Men då

man hunnit halfvägs, ändrade tsaren mening och ville

ovillkorligen resa vidare ända till Beauvais. Där var man

ej beredd på hästombyte, men då man meddelade honom

detta, svarade han endast med okvädinsord. Intendenten

i Beauvais, herr du Bernage, som i all hast fått

underrättelse härom, gjorde de oerhördaste ansträngningar för

att skaffa ihop de sextio hästar som behöfdes. Enligt

öfverenskommelse med biskopen vidtog han i

biskopspalatset anstalter för en supé, en konsert, en illumination

och ett fyrverkeri. Han dekorerade palatset med tsarens

vapen och dennes sofrum med porträtt af hans förfäder,

storfurstarna af Moskva, hvilka förmodligen voro föga

liknande. Plötsligen fick man veta, att tsaren, som stigit

upp i den nitiska intendentens kaross, hastigt rest genom

staden och därefter åter klättrat upp på sin bår. Ett

stycke utanför staden hade han tagit in på en usel krog,

"där han gifvit ut aderton francs för sin och sin till ett

trettiotal uppgående uppvaktnings måltid, hvarunder han

själf tagit upp ur fickan en servet, som fick tjänstgöra

som duk." Den stackars du Bernage fick nöja sig med

att låta sin hustru ställa till en improviserad bal i

biskopspalatset, hvarunder man fick trösta sig öfver tsarens

frånvaro med att tillrustningarna för hans mottagande" åtminstone

kommo till någon nytta.

Den 10 maj på aftonen gjorde tsaren ändtligen sitt

inträde i Paris under eskort af tre hundra grenadierer

till häst. Man hade erbjudit honom änkedrottningens

våning i Louvren, och han hade antagit anbudet. Anda

till sista ögonblicket var man beredd på att mottaga

honom därstädes. Coypel hade fått i uppdrag att rengöra

målningarna och förgyllningarna. Man hade låtit

uppställa, berättar Sergent, "den vackra säng, som madame

Peter den Store. 26.402

K. WALISZEWSKI

de Maintenon låtit förfärdiga åt konungen och som. är

den dyrbaraste och präktigaste man kan se." I palatsets

stora sal hade två bord på sextio präktigt serverade

kuvert uppställts. Som Louvren dessutom ansågs alltför

liten för att hysa tsarens hela svit, hade man funnit

lämpligt att lägga beslag på Franska Akademiens samlings*

sal! Det lysande samfundet, som den 5 maj blifvit

under-rättadt härom genom en biljett från hertigen af Antin,

hvilken var intendent för de kungliga byggnaderna, hade

tackat honom för ha/ns artighet och skyndat att flytta till

VAcadémie des Inscriptions" närbelägna sal, där det

stannade ända till den 24 maj.

På Tolstojs råd, hvilken rest före sin herre till Paris,

hade man i all hast anskaffat ett mindre lysande logis

i hotel Lesdiguières. Byggdt af Sébastien Zamet, därpå

inköpt från den berömda finansmannens arfvingar af

Francois de Bonne, hertig af Lesdiguières, tillhörde detta

vackra palats vid rue de la Cerisaie numera marskalk de

Villeroi, som lånade ut det, emedan han själf bodde i

Tuilerierna. Man gjorde äfven därstädes väldiga

tillrustningar: man satte upp kronans tapeter och inrymde

sviten i alla öfriga hus vid samma gata. Liksom om

Peter velat komma alla beräkningar på skam, lät han vid

ankomsten föra sig till Louvren, inträdde i den sal, där

man trodde, att han skulle supera, kastade en förströdd

blick på de präktiga tillrustningar man gjort för hans

skull, bad om en bit bröd och rofvor, smakade på sex

sorters vin, drack två glas öl, lät släcka ljusen, som han

tyckte att man slösade med, och gick sin väg. Han hade

bestämt sig för hotel Lesdiguières.

Han fann äfven detta för fint, och isynnerhet de

rum man iordningsställt åt honom för rymliga. Han lät

därför bädda en fältsäng åt sig i ett kabinett. Nya

vedervärdigheter väntade dem som trädde i Liboys och

Maillys ställe som tsarens uppvaktande. Saint-Simon säger

sig hafva påpekat för regenten såsom lämplig till dettaPETER DEN 8TORJ3

111

marskalk de Tessé, " såsom en man, som ingenting hade

att göra, som var inne i den fina världens seder och

bruk och sätt att uttrycka sig och som på grund af sina

resor och underhandlingar var mycket van vid

utländiri-gar . . ." Tsaren fann dock genast större behag i en

annan, underordnad uppvaktande, en grefve de Yerton,

konungens hofmästare, "en ung man med godt hufvud

och en viss världsvana, som tyckte om god mat och

spelade högt". Tsaren gaf båda två mycket att göra

och föregick dem med godt exempel.

Att börja med, gjorde han under trenne dagar sin

bostad till ett fängelse. Man kan lätt tänka sig, att han,

som ju alltid var så otålig och hade så brådtom, skulle

längta efter att få se alla de underbara saker han endast

sett skymta förbi. Men han lade band på sig, ty han

fordrade att först få mottaga ett besök af konungen.

Man hade ej kommit att tänka på, att han skulle

framställa dessa anspråk, ty han hade hittills visat sig mera

medgörlig och likgiltig för etikettens kraf. I Berlin hade

han år 1712 direkt begifvit sig till slottet för att

öfver-raska konungen på sängen. I Köpenhamn inträngde han

år 1716 med våld till Fredrik IV genom dubbla led af

hofmän, hvilka sökte stänga vägen för honom, emedan

han kom sent på natten. I båda dessa hufvudstäder hade

hela hans uppträdande varit i stil därmed; han hade

varit förtrolig, ogenerad och stundom temligen obelefvad.

Tydligen hade han fått för sig, att det var en stor

skillnad mellan dessa af honom ofta besökta hof och det, där

han nu vistades, och han var därför här sig alldeles olik;

han höll sig på sin vakt och iakttog misstänksamt en

småaktig och sträng etikett, hvilkens lagar han för öfrigt

fordrade att få diktera.

Dagen efter hans ankomst kom regenten för att

komplimentera honom. Peter steg fram några steg mot

den besökande och omfamnade honom "med en öfverlägsen

och förnäm min", säger Saint-Simon; därpå pekade han.404 K. WALISZEWSKI

på dörren till sitt kabinett och trädde dit in först "utan

några artighetsbety gelser" och intog "hedersplatsen".

Besöket, som räckte en timme och vid hvilket

Kura-kin tjänstgjorde som tolk, ägde rum en lördag. Först

följande måndag beslöt man sig för att rätta sig efter

hans fordringar och skicka till honom den lilla konungen.

Den här gången gick han ända ned på gården, mottog

det kungliga barnet vid vagnsdörren och gick vid hans

vänstra sida ända upp till sitt rum, där två likadana

fåtöljer voro framsatta med konungens plats till höger.

Under en kvart växlades komplimenter, alltjämt med

Kurakin som tolk. Därpå drog konungen sig tillbaka.

Med en plötslig rörelse fattade då Peter, som glömde all

etikett och gaf luft åt sin okonstlade naturlighet, tag i den

lille, lyfte upp honom på sina kraftiga armar och kysste

honom, medan han höll honom uppe i luften. Enligt

Saint-Simon, "blef konungen icke det minsta rädd, utan

redde sig bra i situationen." Peter å sin sida skref till

sin gemål: "Jag kan meddela, att jag i går här mottog

den lilla konungens besök. Han är två tum längre än

vår Lukas (en favoritdvärg) ooh har en synnerligen

behaglig hållning och ett vackert ansikte samt är ganska

intelligent för sina år."

Besöket återgäldades följande dag med samma, på

förhand uppgjorda ceremoniel. Härmed hade tsaren

återvunnit sin frihet. Han begagnade sig i rikt mått af

denna och började genomströfva staden som en vanlig

turist och i den enklaste dräkt, "klädd", berättar Buvat,

"i en slät syrtut af ganska grof, grå kamlott jämte en

väst af grått ylle med diamantknappar och utan halsduk

eller manschetter eller spetsar vid handlinningarna". Han

bar dessutom "en brun, opudrad spansk peruk, som han

låtit klippa af baktill, emedan den föreföll honom för

lång, ... en liten krage på sin syrtut, såsom resande

bruka och ... ett bälte, kantadt med en silfvergalon,

öfver syrtuten, och vid detta en orientalisk huggare".PETER DEN 8TORJ3

405

Efter hans afresa kom denna dräkt en tid på modet,

under namn af habit du Tsar eller du Farouche. Han

besökte offentliga anstalter och butiker, och öfverallt

förvånades alla, som kommo i beröring med honom, öfver

hans förtroliga sätt, som dock ej uteslöt en viss förnäm

värdighet, öfver hans häftiga rörelser, hans omättliga

vetgirighet och häftighet, den fullkomliga friheten från allt

tvång samt hans ytterliga sparsamhet. Han begaf sig

ofta ut utan att underrätta någon därom, steg upp i

första bästa vagn och åkte dit lusten bjöd honom. Så lät

han köra sig tül Boulogne i madame de Matignons vagn,

då hon, för att begagna Saint-Simons uttryck, kommit

till hotel Lesdiguières för "att gapau, så att hon måste

återvända hem till fots. Den stackars de Tessé fick

tillbringa sina dagar med att springa efter tsaren utan att

veta, hvar han skulle få tag i honom.

Den 14 maj besökte Peter operan, där regenten

mottog honom i den kungliga logen. Under

föreställningen begärde han öl och fann det helt naturligt, att

regenten serverade honom detta och fick stå och hålla i

brickan. Han gjorde sig ej brådtom med att tömma

bägaren, bad om en servet, när han slutat, och mottog

denna "med ett artigt leende och en lätt böjning på

hufvudet". Saint-Simon berättar, att publiken blef något

förvånad öfver denna scen. Dagen därpå kastade han

sig i en vagn och for att besöka olika verkstäder, bland

annat gobelinfabriken, där han öfverhopade arbetarne med

frågor och vid aftärden gaf dem en écu (3 francs). Vid

Menageriet gaf han den 1*9 maj tjugufem sols (1 franc,

25 centimer) åt uppsyningsmannen öfver vattenkonsterna.

I Meudon gaf han en lakej en pappersécu, som enligt

Buvats uppgift förut användts till ett osnyggt, privat

ändamål. Han betalade kontant de handelsmän, som

strömmade till hotel Lesdiguières, men han prutade mycket,

och sedan han på redan nämndt sätt styrt till en präktig

peruk, som var ett mästerverk af Paris" förnämsta hår-.406

K. WALISZEWSKI

konstnär, gaf han sju livrés och tio sols for en sak, som

var värd minst tjugufem écus.

Han tog ingen hänsyn till andras rang eller

företrädesrättigheter och brydde sig ej mera om prinsarna

och prinsessorna af blodet, säger Saint-Simon, än om

hofvets förnämsta ädlingar och utmärkte dem ej heller

mera. Då prinsarna vägrade att besöka honom, om de ej

förut fått visshet om att han skulle visa prinsessorna samma

artighet tillbaka, lät han hälsa dem, att de kunde stanna

hemma. Da hertiginnorna af Berry och Orléans hade

komplimenterat honom genom sina stallmästare, bekvämade*

han sig att besöka dem i Luxembourg-palatset och

Palais-Royal, men "visade alltjämt stor öfverlägsenhet". De

andra prinsessorna sågo honom endast på afstånd, och af

prinsarna blef endast grefven af Toulouse presenterad för

honom, och det endast i sin egenskap af

öfverhofjäg-mästare, då han hade att mottaga honom i Fontainebleau.

Hertigen af Maine i spetsen för schweizergardet och

prinsen af Soubise i spetsen för gendarmerna uppträdde

visserligen vid en stor revy, till hvilken han inbjudits och

där tre tusen karosser med skådelystna omgåfvo

manöver-faltet, men han visade hvarken dem eller någon af de

närvarande officerarne någon uppmärksamhet.

Den 21 maj for han till Grand Bercy, där han

tillbringade dagen hos postdirektören Pajot d"Ons en Bray,

sysselsatt- med att bese märkvärdiga samlingar i sällskap

med den bekanta, framstående fysikern och mekanikern

pater Sebastien eller Jean Truchet till sitt borgerliga namn.

Han behandlade den lärda karmelitermunken med den

största uppmärksamhet, men hertiginnan af Rohan, som

befann sig i sitt landthus Petit Bercy och skyndat att

besöka honom, fick till sin harm återvända med otörrättadt

ärende och beklagade sig för sin man öfver att tsaren

ej visat henne den minsta artighet.

"Huru kunde ni också vänta er en artighet af det

där vilddjuret", svarade hertigen tillräckligt högt för attPETER I)EN STORE

407

blifva hörd af en af de moskovitiska herrarna, som

händelsevis förstod franska och gaf ett ganska häftigt svar.

Saint-Simon såg tsaren hos hertigen af Antin, där

han kunde iakttaga honom efter behag, men anhöll ej om

att blifva presenterad för honom. Han fann honom

"ganska språksam, men alltid uppträdande som om han

vore herre på stället". Han iakttog de nervösa ryckningar

som ett ögonblick sammandrogo hans drag och förvandlade

hans ansiktsuttryck. De Tessé berättade Saint-Simon, att

han fick sådana anfall flera gånger om dagen.

Hertiginnan af Antin och hennes döttrar voro närvarande, men

tsaren gick stolt förbi dem utan att visa dem någon

annan artighot än en lätt böjning på hufvudet. Ett

porträtt af tsarinnan, som var mycket likt och som

d"Antin lyckats anskaffa och satt ofvanför en spisel,

tycktes bereda honom mycket nöje. Han sade åtskilliga

älskvärda saker om detta, och i grund och botten var hans

brist på artighet blott en rest af hans ursprungliga

blyghet och skygghet, ty han bättrade sig så småningom i

detta afseende. Under sista delen af sitt uppehåll i Paris

besökte han flera familjer, antog alla inbjudningar och

blef till sist till och med artig mot damerna. I

Saint-Ouen, hos hertigen af Tresmës, där han träffade en mängd

förtjusande damer, glömde han sin "stolthet" och gjorde

sig besvär med att visa sig älskvärd. Man nämnde för

honom namnet på en af dem, markisinnan de Béthune,

som var dotter till hans värd, och han inbjöd henne till

sitt bord.

Paris hade tydligen utöfvat sitt inflytande på honom.

I Saint-Cyr uppförde han sig, trots man påstått

motsatsen, anständigt, om än ej särdeles artigt mot madame

de Maintenon. Allmänt bekant är Saint-Simons otaliga

gånger citerade skildring af hans besök: huru han

oförmodadt störtat in i hennes rum och under tystnad gjort

en närgången granskning af henne. I den lefnadsteckning

som Auger fogat till Santreau de Marsys upplaga af.408

K. WALISZEWSKI

madame de Maintenons bref upprepar han dessa detaljer

och påstår till och med, att tsarens nyfikenhet och

närgångenhet sträckt sig till nièéen till den stora konungens

gemål: "Då han en dag såg henne (madame de Caylus)

i ett sällskap och fick veta hvem hon var, gick han rakt

fram till henne, fattade hennes hand och betraktade henne

Jänge." De osannolikaste berättelser få emellertid ej

förvåna historieskrifvaren. Det egendomliga är, att Auger

ej läst ett bref från madame de Maintenon, som

förekommer i den samling han själf varit med om att utgifva.

"I detta ögonblick", — brefvet är skrifvet till madame

de Caylus, — "inträdde herr Gabriel och sade mig, att

"herr Bellegarde meddelade, att han, det vill säga

"tsaren, ville komma hit efter middagen, om det vore

"lägligt för mig. Jag vågade ej säga nej och jag

"inväntade honom i min säng! Man meddelade mig

"intet vidare. Jag visste ej, om han borde mottagas

"med officiella hedersbetygelser, om han ville besöka

"pensionatet och eleverna och om han skulle inträda i

"koret. Jag öfverlämnade allt åt slumpen. Tsaren

"anlände klockan 7 på aftonen. Han satte sig vid

"min hufvudgärd och frågade mig, om jag var sjuk.

"Jag svarade ja. Han lät fråga, hvad jag hade för

"sjukdom. Jag svarade: Ålderdomssvaghet. Han visste

"ej hvad han. skulle säga, och hans tolk tycktes ej

"förstå mig. Hans besök var mycket kort. Han är

"ännu i huset, men jag vet ej hvar. Han lät draga

"undan förhängena vid min sänggafvel för att kunna se

"mig. Ni kan tänka er, om han blef nöjd."

Den 11 juni, då mötet ägde rum, var Peter efter en

månads uppehåll i Paris ej längre så ohyfsad att han kunnat

begå de plumpheter som man tillskrifvit honom vid detta,

tillfälle. Säkerligen kände han sig dock mera obesvärad

utanför hofvet och salongerna med deras elegans och

ceremonier. Han var alldeles ogenerad i Invalidhotellet, hvars

invånare han behandlade som kamrater och klappade for-PBTEK DEN 6TOB6

409

troligt, hvarjämte han smakade p& deras soppa. På myntet,

där man i hans närvaro präglade en minnesmedalj öfver

hans vistelse i Paris, i kungliga tryckeriet, i Sorbonne, där

man tog hans närvaro till förevändning att diskutera

möjligheten af en försoning mellan den romerska och den ortodoxa

kyrkan, på observatoriet, hos geografen Delisle, hos

ögonläkaren Woolhouse, som lät honom åse en starroperation,

öfverallt uppträdde han som en visserligen något nervös

och öfverdrifvet nyfiken, men intelligent och vetgirig samt

ganska höflig turist. De lärda männen i Sorbonne svarade

han artigt och blygsamt, att han ej var tillräckligt

hemmastadd i det ämne de behandlade och att han hade nog

med- att styra sitt rike och afsluta sitt krig mot Sverige,

men att det skulle glädja honom, om de ville inlåta sig i

korrespondens om denna sak med biskoparna i hans rike.

Han mottog senare med välbehag den skrift härom som

öfverlämnades åt honom och som tre år senare föranledde

ett ganska märkligt svar från det ryska prästerskapet,

hvilket böljade med ett loftal öfver Sorbonne och slutade

med att konstatera den ryska kyrkans oförmåga att taga

del i debatten, ty genom indragande af patriarkatet — en

af Peters reformer — saknade den öfverhufvud.

Konstforhållandena intresserade Peter mindre och, då

man visade honom kronjuvelerna i Louvren, hvilka

värderades till trettio millioner, gjorde han en missnöjd grimas,

ty han ansåg penningarna illa använda. När marskalk de

Villeroi, som förevisade dessa föremål, föreslog, att man

skulle gå och se på "Frankrikes största skatt", hade han

svårt att förstå, att han därmed menade den lilla konungen.

Han besökte Franska Institutet först dagen före sin

afresa, den 19 juni. Som man ej underättat Franska

Akademien därom, voro blott två eller tre af dess ledamöter

tillstädes. De visade honom samlingssalen, hvilken så när

blifvit använd till sofrum åt hans officerare, beskrefvo för

honom Akademiens arbetsordning och läto honom beundra

ett porträtt af konungen. Detta var alltsammans! Peter.410

K. WALISZEWSKI

mottogs bättre i VAcadémie des Sciences, som infunnit sig

fulltaligt, förmodligen på Peters eget föranstaltande.

Förarbetena för Franska Akademiens lexikon intresserade honom

nog helt obetydligt, men i VAcadémie des Sciences

undersökte" han herr La Fayes vattenuppfodringsverk, herr

Da-lesses häftyg och herr Le Camus" vagn. Han tackade i

ett på ryska affattadt bref akademien för mottagandet.

Samma dag bevistade han i en griljerad loge ett

sammanträde i parlamentet, som uppträdde i stor

högtidsdräkt med röda talarer och där hertigen af Maine och

grefven af Toulouse genom hans närvaro hindrades från

att få sina protester upptagna, hvilka nedlagts mot

regent-skapets kommissarier, emedan de gjort intrång i deras

rättigheter.

På detta sätt hade han sig förelagdt ett strängt, ja,

mödosamt arbete, men han genomgick samvetsgrant hela

programmet, lät ej en enda detalj undgå sig och sökte

draga den största möjliga nytta af allt; han gjorde

iakttagelser, gaf ständiga frågor och fullskref sina

anteckningsböcker, hvilka han ogeneradt tog fram i hvarje ögonblick,

vare sig han befajm sig i Louvren, i kyrkan, eller på gatan.

Och samtidigt afhöll han sig ej från de nöjen, de

extra-vaganta upptåg och utsväfningar vid hvilka han var van.

Detta utgjorde den obehagliga sidan af hans vistelse i Paris*

I Trianon väckte han sina franska kavaljerers förvåning

genom att öfverspola dem med vatten från springbrunnarna.

I Marly nöjde han sig ej med att göra pojkstreck, föga

värdiga en suverän, utan hängaf sig åt vilda utsväfningar.

I Fontainebleau deltog tsaren i en hetsjakt, men han tog

sig för mycket till bästa vid supéen, så att hertigen af

Antin fann rådligast att åka hem i en annan vagn än han,

och däri gjorde han rätt, ty, såsom Saint-Simon berättar,

man kunde i tsarens vagn se spåren af att han ätit och

druckit för mycket . I Petit-Bourg, där han stannade öfver

natten, skickade man efter två kvinnor från byn, som fingo

göra ren vagnen.PETER I)EN STORE

411

På grund af dessa omständigheter, som utan tvifvel

öfverdrifvits af skvallret, var det intryck tsaren lämnade

efter sig vid sin afresa blandadt eller snarare ogynnsamt.

"Jag erinrar mig", skrifver Voltaire i ett af sina bref,

"att jag hört kardinal Dubois säga, att tsaren blott var

en underlig sälle, som snarare var född till att blifva en

holländsk högbåtsman."1) Detta är ungefär samma omdöme,

som Burnet uttalade tjugu år förut under Peters vistelse

i London. Saint-Simon, som eljest vanligen har en

bestämd god eller dålig mening om människor, visar sig till

och med tveksam i sin uppfattning af honom.

Då Peter tog afsked af konungen, ville han ej

mottaga någon annan gåfva af honom än två präktiga

gobelins-tapeter. Han vägrade af etikettsskäl att mottaga en

"präktig diamantprydd värja". Helt oväntadt visade han vid

detta tillfälle ej den sparsamhet, som i så hög grad

bidragit till att göra den franska hufvudstaden ogynnsamt

stämd mot honom. I ett bref från Sergent läses:

"Tsaren, som man under hans vistelse förebrått hans

"brist på frikostighet, gaf vid sin afresa i ögonen

fallande bevis därpå. Han gaf 50,000 livrés att fördelas

"bland kökspersonalen, som betjänat honom under hans

"uppehåll i Frankrike, 30,000 åt sin lifvakt, 30,000

"livrés att fördelas i de kungliga fabrikerna och

verkstäderna som han besökt, sitt porträtt, infattadt i

dia-"manter åt konungen, ett liknande åt marskalk de Tessé,

"ett åt hertigen af Antin, ett åt marskalk d"Estrées,

"ett åt herr de Livry, samt ett, värdt 6,000 livrés, åt

"konungens hofmästare, som uppvaktat honom. Han

"utdelade äfven många guld- och silfvermedaljer,

präglade med anledning af de förnämsta bedrifterna och

"drabbningarna under hans lif."

Med ett ord, han betalade kungligt utan att dock

låta något tillfälle gå sig ur händerna att lägga i dagen

sina egendomligheter. De obetydliga drickspengar han gaf

") Till Chauvelin, den 3 oktober 1760.412

K. WALISZRW8KI

under sin vistelse borde anses komma från den privatperson

han låtsade vara, ehuru han esomoftast glömde af att

iakttaga sitt inkognito. Vid afresan uppträdde han åter

som monark.

Som man sett, aktade man sig i Paris väl för att

taga hans inkognito på allvar och firade honom från början

till slut som en furste. Under hans resa till Spa, dit han

begaf sig för att träffa Katarina, gjorde man i provinsen

på samma sätt och täflade med hufvudstaden i prunkande

gästfrihet. I Reims, där Peter blott stannade ett par

timmar och endast intresserade sig för den ryktbara "darrande

pelaren" i kyrkan Saint-Nicaise, utgaf municipalitetet 455

livrés och 13 sols för förfriskningar. Det kostade staden

Char-leville 4,327 livrés att härbergera tsaren under en natt.

En rikt smyckad båt med flaggor i hans färger väntade

honom på floden Meuse för att föra honom till Liège, och

man hade fört ombord en hel laddning matvaror: 170

skålpund kött à 5 sols skålpundet, ett rådjur, 35 höns och

kycklingar, 6 stora kalkoner à 30 sols stycket, 83

skålpund skinka från Mayenne à 10 sols skålpundet, 200

kräftor, 200 ägg à 30 sols för hundradet, 1 lax på 15

skålpund à 26 sols skålpundet, 2 stora laxöringar samt 3

fat öl.

Regenten gick å sin sida så långt i artighet att han

lät Rigaud och Nattier utföra hvar sitt oljeporträtt af

tsaren. Det återstår nu att undersöka, hvilka de

praktiska resultaten voro af segrarens vid Poltava första och

sista uppträdande i den lysande franska monarkien, som

stod på branten af undergång.PETER I)EN STORE

413

ni.

Det fanns hufvudsakligen två hinder for den politiska

och kommersiella allians som Peter ville bringa till stånd

genom sitt besök i Paris, nämligen subsidiefördraget (450,000

livrés i kvartalet), som undertecknats i april 1715 och band

Frankrike vid Sverige ända till år 1718, samt regentens

personliga förbindelser med konungen af England.

Underhandlingar böljade visserligen att bedrifvas genast efter

tsarens ankomst, men marskalk de Tessé, som skulle deltaga

i dessa tillsammans med marskalk d"Uxelles, märkte genast,

Att de ej hade annat till ändamål än att upptaga och roa

den moskovitiska härskaren, till dess han reste, samtidigt

med att de skulle hålla England i spänning och därigenom

befasta vänskapen med detta land samt oroa Sverige, så

Att det skulle vara medgörligare i sin politik. Förgäfves

uppträdde Peter med mycken beslutsamhet och full

uppriktighet. Han erbjöd sig rent ut att träda i Sveriges

.ställe i det allianssystem som hittills upprätthållit den

europeiska jämvikten. Liksom detta land skulle han gripa

in i den allmänna politiken och mottaga subsidier. Detta

var godt och väl, men man måste komma öfverens om

beloppet, och de inledande underhandlingarna härom drogo

ut på tiden i vecktals. Då dessa voro till ända, uppträdde

Preussen och anhöll genom sin minister, baron von

Cnyp-hausen, att blifva inbegripet i fördraget. Detta var också

godt och väl, och man gick in på, att Frankrike och

Ryssland skulle garantera, att Preussen finge behålla Stettin;

men nu måste förslaget till allians affattas på ett annat

sätt. Peter dref ånyo på sina fullmäktige och sekreterare,

och regenten lät honom hållas. Denne hade från Berlin

mottagit en underrättelse, som gjorde, att han kunde med

lugn tänka på följderna af dessa skrifverier. Då

fördrags-urkunden var färdig och blott väntade på underskrifterna,.414

K. WALISZEWSKI

märkte man, att man arbetat förgäfves, ty Cnyphausen

hade ingen fullmakt. Och tsaren fick resa tomhändt sina

färde.

Regenten hade dragit tsaren vid näsan; men de Tessé

var icke utan bekymmer för följderna, som senare skulle

uppstå på grund af dennes missräkning. Månne ej tsaren

efter dessa förödmjukelser skulle kasta sig i kejsarens armar

eller direkt underhandla med Sverige? Hvarför icke?

Preussen hade honom i sitt våld. Där hade han sitt enda

fotfäste i Tyskland. Och det var på tsarens enträgna upp-,

maningar som man följande månad sammanträdde i

Amsterdam för att återupptaga underhandlingarna. Regenten

var med därom, men som han var besluten att ej binda

sig på allvar, bytte han endast om taktik. Nu hade

Cnyphausen sin fullmakt, men Frankrike hade andra anspråk.

Då tsaren genom sin ifver drifvit det därhän, att man den

2 september hade i ordning ett nytt fördrag med offentliga

och hemliga artiklar, såsom det anstår en diplomatisk

urkund, på hvilken tre stormakter arbetat, hade man dock

endast blifvit ense om ett platoniskt önskningsmål. I de

offentliggjorda punkterna bekräftades konungens af

Frankrike medling vid fredsunderhandlingarna i Norden, dock

först sedan han blifvit fri från sina förbindelser med Sverige.

Genom de hemliga klausulerna ingicks ett försvarsförbund

på grundvalen af frederna i Baden och Utrecht, men

först efter nya underhandlingar skulle de olika

kontrahenternas inbördes förpliktelser bestämmas. Frankrike

förband sig visserligen att ej förnya sitt subsidiefördrag med

Sverige, sedan tiden för det gamla utlupit, men som denna

öfverenskommelse endast var muntlig och konungens ombud

lagt stor vikt på att den så skulle vara, ställde sig Peter

misstänksam gent emot deras löften, och det med rätta.

Med ett ord, intet hade blifvit uträttadt. De båda

länderna hade icke ens kommit i regelbunden förbindelse

med hvarandra. På båda hållen gjorde man ett olyckligt

val af personer, som skulle söka åstadkomma en sådan.PETER I)EN STORE

415

Sedan Peter uttalat en önskan, att herr de Verton, hvilken

han satte värde på, skulle utnämnas till franskt sändebud

i Petersburg, blef denne utnämnd och försedd med

instruktioner. Han skulle just resa, då han häktades för skuld.

De franska intressena fortforo alltså att bevakas vid Neva

af La Vie, som icke ens kunde betala portot på sina bref*

Ryssland representerades nu i Paris af baron von Schleinitz,

som snart skulle gå svåra pröfningar till mötes.

För öfrigt blef värdelösheten af fördraget af den 2

september snart uppenbar för alla. Följande år, 1718,

under det att Schleinitz låg i underhandlingar med

Cella-mare, ingick Frankrike med England, kejsaren och Holland

kvadrupelalliansen mot Spanien, genom hvilken de förbundna

lofvade hvarandra ömsesidig hjälp ända till det Nordiska

krigets afslutande. I Berlin arbetade det franska

sändebudet grefve de Rotembourg på ett fördrag mellan Preussen

och England, hvaraf följden skulle blifva en separatfred

mellan Preussen och Sverige, mot att Stettin öfverlämnades

till det förra landet. I Stockholm underhandlade slutligen

Campredon i lugn och ro om förnyandet af fördraget af

år 1715.

Ryssland och Frankrike befunno sig sålunda öppet i

motsatta läger. På båda hållen var man visserligen

obenägen för öppen fiendskap. De båda parterna skonade

hvarandra och utbytte till och med artighetsbetygelser.

Peter hade i tankarna Konstantinopel, där kejsarens

sändebud var i färd med att föreslå Porten en allians mot

Ryssland, och regenten, som å sin sida tänkte på möjligheten

af att göra en verklighet af Görtz" planer utom Frankrike,

tillät de Bonac, som hade stort inflytande hos Porten, att

understödja den ryska ministern, furst Dasjkov. Tsaren

anhöll, att konungen måtte stå fadder åt hans dotter

Natalia, och regenten besvarade denna artighet med att

försäkra Schleinitz, att Campredon skulle blifva desavouerad.

Upptäckten af Cellamares sammansvärjning och af

Schleinitz" korrespondens med denna äfventyrare kom åter.416

K. WALISZEWSKI

som en kall dusch öfver dessa förhandlingar. Regenten

var desto mer benägen att harmas öfver detta s& stötande

samförstånd från den ryska ministerns sida, som man ej

längre hade att frukta Görtz" intriger. Dem hade bödeln

gjort slut på. Genom att fred snart slöts med Spanien

och tsaren visade sig försonligt stämd, återställdes dock så

småningom allt på den gamla foten. Peter önskade komma

ut ur sin isolerade belägenhet, och i januari 1720 började

Schleinitz öfverhopa regenten med skrifvelser, hvari han

anhöll om Frankrikes medling. Han begärde nu blott en

skriftlig förklaring, att konungen ej ingått någon

förbindelse som vore till hinders för en opartisk medling. Men

hertigen af Orleans svarade i en hög ton. Han hade ju

förklarat, att han desavouerade Campredon. Vore ej hans

ord lika så godt som alla skrifverier. Till sist gaf tsaren

vika. Han gaf vika på alla punkter, till och med

angående Englands deltagande i Frankrikes medling, ehuru han

mot detta land hade stora anledningar till missnöje.1).

Denna ifver och medgörlighet hade ett annat, men

hemligt skäl, hvilket skulle vara bestämmande för Peter under

hans följande underhandlingar med regenten och Frankrike.

I juli 1719 hade La Vie lyckats plocka fram så mycket mynt

ur sin penningpung, att han kunde afsända en brådskande

depesch till Paris, som innehöll ett uppseendeväckande

meddelande: tsaren hade satt sig i sinnet, att konungen skulle

gifta sig med hans yngsta dotter, "som var mycket vacker

och välväxt och som skulle kunna gälla som en fulländad

skönhet, om ej hennes hår haft en alltför röd färg". Det var

här frågan om furstinnan Elisabet. Peter hade först tänkt

på en sonson till konungen af England, men då hans

förslag tillbakavisades på detta håll, hade han med sin

sedvanliga raskhet och ifver kommit att tänka på ett

giftermål i Frankrike. Men nu begingo hans diplomater åter en

blunder i Paris. Knappt hade Schleinitz lyckats komma

ur den obehagliga position, hvari han råkat genom sin

!) Bref från tsaren till hertigen af Orléans, den 29 maj 1730.PETER I)EN STORE

417

förbindelse med Cellamare, förr än regenten anklagade

honom för att hafva förrådt hemligheten rörande de

underhandlingar hvari han deltagit. Man förklarade, att man

ej vidare ville hafva att göra med honom. Han

återkallades, men kunde ej resa. Liksom Verton kvarhölls han

af sina fordringsägare och, som han gjort af med hela

sin förmögenhet vid Laws spekulationer, befann han sig

snart i den yttersta nöd. Peter såg sig alltså inskränkt

till La Yies hjälp. Och den stackars konsularagenten

förtroenden rönte ett ganska kyligt mottagande i Versailles.

Man fordrade, att tsaren först slöt fred med Sverige. Tsaren

begärde ej bättre. Han fogade sig i att Campredon,

hvilken våren 1721 for som en skottspole mellan Stockholm

och Petersburg, uppträdde som medlare. Men när den

fintliga diplomaten bragt sitt uppdrag till ett lyckligt slut

genom att tillgripa de yttersta medel, genom att kyssa

tsarens hand och lofva hans ministrar guld, när freden i

Nystad väl var sluten, framkom Dubois, som öfvertagit

ledningen af den franska politiken, med en ny fordran:

innan Frankrike ginge längre, måste Ryssland antaga detta

land som medlare för att åstadkomma en försoning med

England. Detta var nu hufvudsaken för regenten och

hans minister. Tsaren ställde sig ej afvisande mot dettø

förslag; men han å sin sida hade ett annat ämne, som

han brann af lust att bringa på tal, man kan förstå hvilket.

Hans planer hade tagit en annan riktning. Dolgorukij,

som ersatt Schleinitz i Paris, hade hört omtalas, att

konungen var förlofvad med en spansk prinsessa. Man fick

finna sig häri, men Frankrike hade tillräckligt god råd

på prinsar för att en tsarevna där skulle kunna finna ett

passande parti. I november 1721 trodde den sluga Tolstoj

sig hafva funnit ett medel att bringa denna fråga på tal.

Med den oskyldigaste min i världen framlade han för

Campredon ett nummer af Hollands gazett, hvari omtalas,

att markis de Belle-Isle utnämnts till konungens

utomordentliga ambassadör i Petersburg med uppdrag att

an-Peter den store. 27.418

K. WALISZEWSKI

hålla hos tsaren om hans äldsta dotters hand för hertigen

af Chartres.1) Campredon var tillräckligt hemma i sitt

yrke för att ej misstaga sig på meningen med denna falska

nyhet, men han blef något häpen, då han fick del af

tsarens vidsträckta framtidsplaner, som stodo i samband med

detta nya förslag. Ryssland erbjöd sig att gå i god för

att konungen af Spanien afsade sig sin krona till förmån

för regenten; å andra sidan skulle båda makterna

garantera, att den blifvande hertiginnan af Chartres skulle ärfva

den ryska kronan; till dess skulle hertigen af Chartres

väljas till konung af Polen. Detta — jämte åtskilligt annat

— var innehållet i en not, som författades i januari 1722.

Det ansågs emellertid alltför vågadt att låta Dolgorukij

officielt öfverlämna denna till kabinettet i Versailles, hvarför

man tog sin tillflykt till den olyckliga Schleinitz, som fick

några tusen rubel för att kunna uppträda något så när

anständigt. Campredon å sin sida anmodades att

framkomma med sina anbud och fordringar och att anhålla om

instruktioner rörande det svar han hade att afgifva.

Instruktionerna läto vänta på sig. Men jag tror, att

det är med orätt som man förebrått Dubois den tystnad

han påstås hafva iakttagit under flera månader. Det har

sagts, att kardinalen-ministern och hans representant vid

det ryska hofvet råkat i delo härom, i det den senare var

förtviflad öfver ett dröjsmål, som satte framgången af hans

underhandlingar och hans lands intressen på spel, medan

den förra var upptagen af personliga angelägenheter, som

gjorde honom likgiltig för allt annat. Man har tillfogat

åtskilliga spännande detaljer: femton kurirer hade afsändt»

från Petersburg till Paris, men där förgäfves fått vänta på

svar i Versailles7 antichambrer; den käcke Campredon hade

stängt sig inne under förebärande af sjukdom; slutligen

hade de Bonac i Konstantinopel på eget ansvar lagt sig i

Rysslands och Turkiets affärer för att rädda en viktig

allians, som tycktes stå på spel. Gent emot dessa uppgifter

*) Campmlons depesch den 24 november 1721.PETER DEN 8T0RE

419

af franska historieskrifvare torde emellertid följande kunna

anföras. Campredon skickade ej femton kurirer till kardinal

Dubois, ty till detta hade han nog ej varit istånd. En kurirresa

från Petersburg till Versailles kostade vid denna tid fem till sex

tusen livrés, och som den franska diplomaten ej på ett helt år

fått sin lön utbetald, var det nog framför allt af ekonomiska

skäl som han stängde sig inne. Under hela hans tjänstetid i

Petersburg afsändes endast ett enda par kurirer med särskilda

depescher, och dessa reste för trygghetens skull tillsammans.

A andra sidan var det ej blott på grund af sin

fosterlandskärlek och sin klarsynthet som markis de Bonac af eget

initiativ sökte att i Konstantinopel skaffa en ersättning för de

motgångar den franska diplomatien lidit i Petersburg. Han

lydde i själfva verket mycket bestämda instruktioner, som för

länge sedan afgifvits, men som ständigt förnyades ända till

i januari 1723. Och slutligen, sedan kardinalen vid slutet

af 1723 skickat Campredon order, som förde in den franska

utrikespolitiken på nya, af svårigheter uppfyllda banor, kunde

han ej under loppet af 1724 till den grad upptagas af

omsorgen för den inre politiken och sin egen personliga

ställning, att han under nära ett år lämnade honom utan

instruktioner. Han var då död!

I själfva verket lämnade kardinalen under jämt sex

månader såväl Oampredons depescher som baron von

Schlei-nitz" och furst Dolgorukijs noter obesvarade. Men denna

långa tystnad följde icke, såsom man trott, på afsändandet af

hans första instruktioner med anledning af de märkliga

förslag som på omvägar framkommit från tsaren, utan

den föregick detta afsändande, och detta var vid detta

tillfälle fullkomligt berättigadt. Händelsen ägde rum mellan

våren och hösten 1722.") Sedan Peter slutit fred med

Sverige, hade han plötsligen fått en annan uppfattning af

alliansen med Frankrike. Hittills hade han endast ansett

den såsom en nödfallsåtgärd under krigen. Nu gjorde han

) Instruktion till de Bonac don 6 januari 1723; depesch från de

Bonac till Dubois den 5 januari 1723..420

K. WALISZEWSKI

den till grundvalen för en hel politisk byggnad, som äfven

skulle omfatta Polen och Spanien. Han tänkte sig, att

denna byggnad skulle krönas af ett familjefördrag, ett

lysande giftermål. Sedan han framkommit med sitt förslag,

lämnade han sin hufvudstad för att inlåta sig på ett ganska

vågsamt företag, det persiska fälttåget. Hans frånvaro

räckte ett halft år, och lika länge varade Dubois" tystnad.

Jag är benägen att tro, att kardinalen handlade klokast,

som han gjorde, under sådana omständigheter, och detta

var också uppfattningen hos Campredon, som ingalunda

afsände en mängd kurirer eller blef otålig, om ej öfver

att han lämnades utan penningar, hvarigenom han hindrades

att tillfredsställa sin smak för lyx.

I oktober 1722 fick man i Versailles samtidigt

underrättelse om det persiska fälttågets relativa framgång, om

sannolikheten af en ny konflikt mellan Ryssland och Turkiet

samt om afsändandet till Wien af Jagusjinskij, som man

antog skulle bedrifva viktiga underhandlingar. Genast, ansåg

Dubois tiden vara inne att tala och han uppträdde i rättan

tid. De enda två kurirer. som voro i tjänst, Massip och

Puylaurent, afreste från Versailles den 25 oktober 1722

och anlände den 5 december till Moskva före Jagusjinskijs

afresa. Campredon, som visste, att de voro på väg, hörde

sig under skämtsam form för hos denna sistnämnde redan

före kurirernas ankomst. Den ryska diplomaten hade tvungit

sin hustru att gå i kloster för att blifva henne kvitt.

Campredon frågade honom med anledning häraf, om han

for till Wien för att skaffa sig en annan förbindelse. —

"Jag skulle hellre söka en sådan i Paris", svarade

Jagusjinskij i samma ton, "men ni har låtit oss vänta för länge."

— "Vänta ännu några dagar."

Och Massip och Puylaurent medförde allt hvad det

franska sändebudet kunde önska sig: bestämda för

hållningsorder, öfverensstämmande med dem Bonac erhållit, samt

penningar - för att hjälpa upp hans egna affärer samt för

att utdelas. De summor han mottog voro alldeles tillräck-PETER PEN 3T0RE

421

liga, och de order han fick voro i det stora hela ganska

förståndiga. Man ville ej i Versailles sammblanda två skilda

saker, den rysk-franska alliansen och hertigens af Chartres

giftermål med tsarevnan. Den förstnämnda var beroende

på de subsidier som Ryssland fordrade af Frankrike i

betalning för sina tjänster. Man skulle i Frankrike gå ända

till 400,000 écus om året. Ville Ryssland å sin sida

afgifva ett bestämdt löfte att uppställa en armékår, om krig

utbröt i Tyskland? Den andra angelägenheten vore en

konvenansfråga. Om furstinnan Elisabets hemgift skulle

bestå i den polska kronan, fordrades, att öfverenskommelsen

härom skulle leda till ett faktiskt resultat. Hvad beträffar

öfriga vilkor ville man visa sig medgörlig. Man vore till

och med benägen att erkänna kejsartiteln, hvarpå tsaren

gjorde anspråk, dock icke utan att fordra ett stort pris

för detta tillmötesgående.

Nu tycktes underhandlingarna vara inne på god väg,

och hvarför skulle de ej leda till ett lyckligt resultat?

Hvarför inträdde ett nytt och ganska långvarigt uppskof?

I själfva verket var det ej kardinalens fel. Svårigheterna

uppkommo på grund af den ryska regeringens organisation

och den ryska diplomatiens vanor. Denna trefvade sig

endast fram i mörkret. Hvarje öfverläggning skedde med

en mängd försiktighetsmått, som lade hinder i vägen för

ett snabbt afgörande. Oroliga, ständigt på sin vakt, kunde

ministrarna ej anträffas i sina ämbetsrum. För att få tala

enskildt med dem nödgades man till och med stämma möte

med dem på kaféet De fyra fregatterna, som var ett tillhåll

för sjöfolk. Misstänksam och skuggrädd, sökte tsaren efter

förevändningar, då han inbjöd främmande diplomater till

öfverläggningar, på det att på sådant sätt det verkliga

ändamålet med mötena måtte döljas. Först i februari 1723

begagnade han sig af det officiella meddelandet om franska

konungens svägerskas död, hvilket skulle framföras af

Campredon, för att föra denne till sitt hus i Preobrasjenskoje

och därstädes inom omsorgsfullt stängda dörrar tala upp-.422

K. WALISZEWSKI

riktigt med honom med Katarina som tolk. Och då märkte

man, att de båda parterna ej längre voro eniga i en enda

punkt. Stödd på sina instruktioner, som voro oförändrade

och ej ens efter Dubois1 afgång eller regentens död och

hertigens af Bourbon öfvertagande af regeringen förändrats,

vidhöll Campredon de principer som tyckts med lätthet

skola leda till en öfverenskommelse. Men den ryska

monarkens planer hade tagit en ny riktning. Han ville

fortfarande gifta bort sin dotter i Frankrike och skänka henne

Polen, där man blott behöfde "skaffa den regerande

konungen en ny spirituell älskarinna för att åstadkomma

tronledighet", men af hans tal och handlingar framgick,

att han satte sig emot en politisk allians mellan de båda

länderna. Än talade han om en brytning med Turkiet,

från hvilket han ville återtaga Azov; än tycktes han tänka

på en expedition till Sverige för att med hjälp af en

folkresning uppsätta hertigen af Holstein på tronen. Han

talade till och med om ett infall af ryska trupper i

England tillsammans med tronpretendenten. I augusti 1723,

strax efter Dubois" död, nödgades den nya franska

statssekreteraren för utrikesärendena, de Morville, skrifva till

Campredon:

"Af era depescher framgår allt mer och mer, huru

"omöjligt det är att underhandla med tsaren, innan han

"fått klart för sig, hvad han vill och tänker ... Vi

"måste vänta, till dess tid och tillfälle tillåta oss att

be-"döma om konungen med trygghet kan ingå

öfverenskommelser med denna furste och utföra dem."

Man väntade förgäfves och stod endast och stampade

på samma ställe ända till Peters död. En gång ansåg sig

Campredon nära sitt mål. I början af augusti 1724 visade

tsaren sin tillfredsställelse vid underrättelsen om att

tvistepunkterna med Turkiet uppgjorts i godo tack vare de Bonacs

kraftiga bistånd. Vid utträdet ur kyrkan, där Te Deum

sjungits, omfamnade han det franska sändebudet och

riktade följande löftesrika ord till honom: "Ni har alltid varitPETER I)EN STORE

423

en fridsängel för mig. Jag är ej otacksam, såsom ni skall

få se." Också syntes ständigt några dagar därefter i den

franska legationen tsarens ministrar, som sågo helt belåtna

ut. Peter hade gifvit vika på alla punkter. England skulle

till och med få vara med om det fördrag som skulle ingås

med Frankrike. Detta hade hittills varit en af de

förnämsta stötestenarna vid underhandlingarna. Alliansen var

klar! Tyvärr gladdes man i förtid. Ett nytt uppskof

uppstod, innan underskrifterna växlades. Anda till slutet

af november voro Peter och hans omgifning så upptagna

med rättegången mot Mons, att det ej var möjligt att

träffa honom. För öfrigt måste Campredon, hvar gång han

ville råka Ostermann, våga sitt lif för att komma öfver

Neva, som befann sig i islossningen och hvaröfver ej några

broar funnos. Och då underhandlingarna återupptogos,

befanns det, att ännu ingenting var klart. Tsaren hade åter

ändrat mening och ville ej vidare höra talas om Englands

deltagande i fördraget. Hvad hade då händt? Något mycket

enkelt. Kurakin, som skickats till Paris i Dolgorukijs

ställe, trifdes på sin nya post och för att få stanna kvar

därstädes hade han tillskrifvit sig vissa diplomatiska

framgångar, som föranledde Peters artighetsbetygelser mot

Campredon. Kurakin hade till och med väckt förhoppningar om

ett giftermål mellan tsarevnan och Ludvig XV själf, hvilken

skulle hafva ledsnat på sin spanska prinsessa. Sedermera

måste han taga tillbaka åtskilligt af hvad han sagt. Ansatt

med frågor, hade Kurakin nödgats erkänna, att furstinnans

giftermål till och med med en af prinsarna af blodet vore

en "alltför aflägsen händelse" för att blifva inblandadt i

nu pågående underhandlingar.

I och med detta äro dessa underhandlingars öde

besegladt. De tycktes efter Katarina I:s tronbestigning vara

på väg att återupptagas, men blefvo straxt därefter

nedlagda. Fördraget förblef utan underskrift, och tsarevnan

Elisabet utan make. För att blifva en verklighet måste

den i förtid drömda alliansen förberedas under ett och ett.424

K. WALISZEWSKI

halft århundrades pröfningar och omstörtningar på den

europeiska kontinenten. Att försöken i början af

sjuttonhundratalet misslyckades kan förklaras och försvaras, utan

att man behöfver göra vare sig den franska eller den ryska

regeringen ansvarig därför. Man kunde ej enas, först och

främst emedan man hade för lång väg att gå, vidare

emedan man visserligen skenbart vandrade i riktning mot denna

öfverenskommelse, men i själfva verket vände hvarandra

ryggen ända från början. Man böljade med att hysa olika

mening om önskvärdheten af en förbindelse, hvilken Peter

ensam under någon tid på allvar åstundade. Då därefter

denna önskan fanns hos båda, ställde de båda regeringarna

olika anspråk på en sådan förening. Frankrike ville hafva

en politisk, Peter en familjeallians. Båda voro

eftersträfvans-värda endast för den, som åtrådde den ena eller andra.

Att man hyste motvilja för att gifta den franska konungen

med en för detta tvätterskas — att ej säga något värre

— oäkta dotter, som legitimerats genom ett sent och

hemligt giftermål; eller att man i Ryssland hade föga lust att

för en ringa lön taga på sig den politiska lifegenskapen

ok, som polacker och svenskar burit på nacken, detta kan

ej förvåna eller stöta oss. Det fanns inga verkliga

sympatier för en förbindelse mellan de båda folken och inga

gemensamma intressen. Dessa uppstodo först efter den

stormflod, som omgestaltade hela det europeiska statssystemet.ANDRA BOKEN

Striderna i det inre. — Reformerna.

FÖRSTA KAPITLET.

Det nya systemet, Streltsernas undergång. —

Petersburg.

I. Det nya systemet. — Inledande fråga. — Reformerna och det

gamla Moskv&ldets ursprungliga civilisation, -t Slavofiler och

väster-l&ndingar. — Reformens ursprung. — Huru evolutionen blir en

revolution. — Allmän karakteristik. — Hvilken ordning bör iakttagas vid

studiet af resultaten. — Symboliska drag. — II. Streltsernas

undergång. — Orsakerna. — Den nya arméen och den gamla milisen. —

Den sistnämndas missnöje. — Uppror. — Peter tar detta till

förevändning till fullständig utrotning. — En oerhörd rättegång. — Intet

resultat. — Tsarevnan Sofia. — Hennes medbrottslighet är ej bevisad. —

Hon dömes dock att taga slöjan. — Massafrättningar. — Peter

deltager i dem. — Afrättsplatsen i Moskva. — Lobnoje mjesto. — III.

Petersburg. — Före och efter Poltava. — Fästning eller hufvudstad?

— De skäl som förmått Peter att flytta sätet för sin regering dit. —

Kritik och försvar. — Nationens traditioner.

Det nya systemet.

Innan jag öfvergår till nästa afdelning af mitt arbete,

bör jag nämna några ord om ett närliggande problem, som

visserligen ej tillhör den historiska kritiken i egentlig

mening, men som i Ryssland ntgör ämnet för outtömliga,

lidelsefulla diskussioner, nämligen detta: har icke Peter, då

han sökte införa den europeiska civilisationen i Ryssland,.428

K. WALISZEWSKI

gjort våld på sitt lands historia samt underskattat och

försummat att taga hänsyn till de inhemska element till

en själfständig kultur hvilka varit mäktiga en större och

under alla omständigheter med nationallynnet mer

öfverensstämmande utveckling.

Det är därom slavofiler och västerländingar tvista.

Jag tror mig kunna lämna åsido frågan om folkets

härstamning, ty denna tycks nu vara utdebatterad och

hafva råkat i glömska. Ryssland intar med eller mot sin

vilja sin bestämda plats i den indo-europeiska folkfamiljen,

och dess civilisation har byggts upp af samma material

som de öfriga folkens. Särskilda geografiska och historiska

omständigheter ha dock kunnat gifva dessa

byggnadsmaterial en egendomlig prägel, hvilken ledt till olika seder

och idéer, särskilda åsikter och bruk, till exempel rörande

egendomsförhållanden, familjelif och furstemakt. Har Peter

gjort slut på allt detta och gjorde han rätt i att så göra?

Detta är tvistefrågans kärnpunkt.

Jag hoppas, att den undersökning jag kommer att

företaga skall, om ej lösa frågan, åtminstone kasta något

ljus däröfver. Tvenne förhållanden skola då genast falla

i ögonen: å ena sidan obeständigheten, den rudimentära,

oorganiska beskaffenheten hos de flesta element på hvilka

reformatorn riktat sitt arbete; å den andra däremot

beståndet af vissa egendomligheter, som antingen förblifvit

oberörda i trots af skenbara förändringar eller ock helt

och hållet undandragit sig reformen.

Peter gjorde ej rent hus så fullständigt som man

tänkt sig. I många afseenden hade det gamla förlorat

sin lifskraft långt före Peters tid. Af de båda

grundspelare, hvarpå det hufvudsakligen hvilade, ortodoxien och

själfhärskarmakten, samodjersjavje, hade ingendera sedan

ett fjärdedels århundrade kvar sin ursprungliga lifskraft,

utan båda voro krossade, den ena genom inneboende brister,

som berodde på dess ursprung, den andra genom att dess

principer bragts till sin öfverdrift, delvis beroende p&PETER DEN 8T0RE

429

en politisk rivalitet, hvarpå Peters regering endast kunde

göra slut genom en statskupp. Sedan det moskovitiska

öfver-väldet grundats på spillrorna af de förra sins emellan

tvistande, oberoende väldena, antog furstens personliga makt

orientaliska former med privaträtten till grundval.

Härskaren var ej längre länsherre efter feodaltidens begrepp,

utan han var helt enkelt ägare till sina undersåtars personer

och egendom. Det fanns ingen annan rättsgrund utom

denna enda äganderätt, om man undantager kyrkan. Den

ena undersåten kunde ej lagligen ärfva den andra, utan

ägodelarna utdelades blott af suveränen i utbyte mot

gjorda tjänster, stundom med arfsrätt (votjina), men oftast

blott på lifstid (pomjestje), alltid godtyckligt. Nästan ingen

handel eller industri låg i de enskildes händer; de tillhörde

liksom allt annat tsaren. Hans monopol, som nästan

omfattade allt, tillstadde inga mellanhänder. Monarken köpte

en gros och sålde åter i detalj, till och med födoämnen,

såsoma kött, frukt och grönsaker. De förra oberoende

hertigrna, rjurikovitjerna i Tver, Jaroslav, Smolensk,

Tjer-nichov, Kjazan, Yjasma och Rostov, bildade nu rätt och

slätt en aristokrati bland den gemensamma herrens tjänare.

Denna aristokrati utkräfde sedan hämnd för sin förnedring

af bönderna, som med undantag af några fria bönder i

södra Ryssland år 1600 förvandlats till lifegna. Andra

samhällsklasser, andra korporationer eller något samhällslif

funnos ej. . Novgorods köpmansstånd, som skapat stadens

forna välstånd, hade försvunnit jämte andra spår af

nordmännens samhällslif och odling. För att kunna kämpa

mot den mongoliska makten nödgades Moskva låna dennas

regeringsprinciper och metoder och för att göra sitt

öfvervälde mot grannstäderna gällande draga de yttersta

konsekvenserna af dessa principer.

Tsaren var alltså icke blott sitt lands och sitt folks

härskare, han var i ordets egentligaste mening deras ägare.

Men hans makt och hans rättigheter, som ställts så högt,

saknade stödjepunkter. Under honom fanns endast ett svalg,.430

K. WALISZEWSKI

fylldt af ett rörligt stoft af slafvar. Det fanns inga olika

samhällsklasser, ingen hierarki, intet organiskt band mellan

dessa osammanhängande partiklar. Det var en ständig

rörelse hit och dit, där slumpen och råa instinkter drefvo

sitt spel. Det var ett virrvarr af vilda passioner, brutala

lidelser, som kastade sig öfver närmaste lockbete, som med

de själlösa massornas omedvetenhet vände sig än från Peter

till Sofia, än från Sofia till Peter. Det var kaos i det

närvarande, natt i framtiden.

Hvad angår kyrkan, var den, då den kom från

Bysans till Kiev, redan förslappad och sjunken; den hade

förlorat sin moraliska kraft under den grekiska dekandansen

jämte sin tro, som dödats af formerna, jämte den rätta

uppfattningen af sin religion, som nu blott bestod i yttre

åthäfvor med reliker, helgonbilder och noggrant bestämda

böner och fastor och en obegriplig liturgi. Den blef snart

rik och fick ett stort inflytande, tack vare den oerhörda

mängd af kloster som betäckte landet, men den förstod ej

att begagna detta inflytande på annat sätt än Rom gjort

under påfvedömets förfall. Den sökte sänka folkets andliga

nivå, utan att någonsin i likhet med Rom arbeta på dess

ekonomiska och moraliska höjande. Och då den under tsar

Alexej ville taga initiativet till en reform i ritualen,

framträdde dess inneboende svaghet. Den stötte på uppror och

schism. Raskol bröt ut.

Peter kom till makten genom en statskupp-. På Sofias

anstiftan sökte streltserna störta honom genom en ny

revolution. Han fick sålunda tidigt tillfälle att erfara den

känsla af svindel som framkallades af den tomhet hvarpå

hans allmakt hvilade och, då han som härskare öfver ett

stort välde sökte göra bruk af de krafter han trodde sig

förfoga öfver, gaf allt vika under hans fötter, till och med

före Narva, redan under Azovs murar. Hans härar

upplöstes på några timmar, hans skattkammare tömdes på

några dagar, och hela regeringsmaskineriet var i olag.

Den stora reformatorns företrädare voro fullkomlig.PETER I)EN STORE 431

medvetna om dessa omständigheter och de hade äfven

försökt att råda bot därför. I vissa afseenden hade de endast

en oklar uppfattning, visade obestämda ansatser, men i

andra vidtogo de bestämda åtgärder, och de gåfvo

uppslaget till ett helt reformprogram, som visserligen ej sökte

vidtaga förändringar från grunden, utan endast sträfvade

efter att förbättra bestående förhållanden och lämpa dessa

efter de nya fordringar som kräfdes, då statens makt och

ärelystnad växte. De sökte omdana krigsmakten och, som

förutsättning därför, förbättra landets finanser, öka dettas

ekonomiska resurser och gifva den utrikes handeln större

blomstring. De insågo nödvändigheten af att komma i en

mera omedelbar beröring med utlandet och att söka vinna

dettas medverkan. De hade äfven i sikte en begynnande

social reform genom stadsinvånarnas, ja, till och med de

lifegnes frigörelse. Slutligen hade de med Nikons biträde

rört vid kyrkan och följaktligen vid undervisningen, då ju

kyrkan var den enda uppfostrande makt som fanns.

Låt oss så tänka på Peter. Hvad annat eller hvad

nytt gjorde han väl? I själfva verket intet eller

obetydligt. Detta program är hans. Han utvidgade något

området för reformerna. Han tillade reformer i sederna, gaf

en något annan prägel åt förhållandena till Västerlandet,

men han lämnade grunden till den politiska byggnad han

fått i arf orubbad och med afseende på sociala

förhållandena intog han ej ens en så framskjuten ståndpunkt som

hans företrädare. Hans verk höll sig — och till detta

har man ej lagt tillräckligt märke — i viss mån inom

vissa allmänna gränser i trots af de skenbart alltomfattande

ansträngningarna, hvilka till och med inom dessa gränser

endast höllo sig till tingens yta. Han sökte

hufvudsakligen att bättra på det gamla, gjorde intet nytt. Hans

verk var påbörjadt före hans tid. Det som med honom

blef annorlunda berodde på de förändrade omständigheter,

hvarunder arbetet hädanefter fullföljdes. Det nya var

först och främst detta ändlösa krig, som under tjugu år.432

K. WALISZEWSKI

tog alla hans krafter i anspråk och hvilket å ena sidan

påskyndade den redan i gång satta utvecklingen och å

andra sidan kastade om den naturliga ordningen på de

politiska och sociala förändringar som utgjorde en del af

denna utveckling, allteftersom ögonblickets kraf fordrade

det, oafsedt det nationella lifvets mest trängande behof.

Vidare voro af stor betydelse den personliga smak, de

åskådningar, idéer och nycker, hvilka denna snillrika, men

underliga reformator tillegnat sig genom sin uppfostran, sitt

umgänge i Sloboda och sin beröring med Europa och som

han upphöjde till grundsatser och i sitt arbete gaf en plats,

som ej stod i ett rimligt förhållande till deras naturliga

betydelse. Emellertid voro dessa nyheter just de som

enligt hans undersåtars uppfattning blefvo de mest stötande.

Slutligen var det tsar Peters personliga temperament som

förlänade alla hans åtgärder en prägel af våldsamhet och

öfverdrift, som var lika sårande och missledande for dem

saken gällde. Det var på detta sätt den förra fredliga

evolutionen blef en revolution• Det var på detta sätt

samma tendenser och försök, som under Alexejs och

Feo-dors regering knappast stötte på något motstånd, nu

framkallade en förbittring, som till en början nära nog var

allmän och kräfde stränga tvångsåtgärder. Reformerna

väcktes till lif genom härskarens vilja, de framkommo

plötsligt, nyckfullt, utan ordning och utan synbart

sammanhang och därför slogo de ned på hans undersåtar

som en hagelskur eller ett åskslag. Hetsad, medryckt af

krigets yra, tjusad af framtidssyner, som skymtat fram i

Tyskland, England och Holland, kunde Peter ej bringa

ordning i sina planer eller visa prof på eftertanke, då

han beredde jordmånen för dem, ej heller med tålamod

genomdrifva dem. Han for öfver sitt land och sitt folk

som en stormvind. Han hittade på nödfallsåtgärder och

styrde med järnspira.

Det var dock allt detta som gaf åt den

nydaningsrörelse hvarur det moderna Ryssland framträdt den om-PETER I)EN STORE

433

fattning och framför allt den fart som Alexejs och

Feo-dors blygsamma försök aldrig lyckats åstadkomma. På

några år utförde Peter flera århundradens arbete. Nu

återstår att veta, om detta öfverhoppande af tid och rum

var ett godt. Detta är en annan synpunkt, som bör

skärskådas, först sedan de faktiska förhållandena, det vill

säga de vunna resultaten, granskats.

Att följa dessa resultat, allteftersom de framträdt i

historien, vore lönlöst arbete och skulle endast åstadkomma

ett kaotiskt intryck. I viss mån har förverkligandet af

dessa resultat varit beroende på den faktor som föranledt

dem och som jag redan påpekat. Kriget ställde

naturligen de militäriska reformerna först på dagordningen,

och dessa hafva framkallat finansiella åtgärder, som i sin

tur nödvändiggjorde ekonomiska företag. Men denna

ordning har icke öfverallt följts. Försöket med kommunernas

omorganisering, som gjordes vid början af Peters regering,

kan ej inpassas däri. Jag skall vid min undersökning

hålla mig till sakernas större eller mindre grad af

betydenhet. Emellertid vill jag först söka komma till rätta med

och belysa några fakta, som i det reformatoriska arbetet

i sin helhet blott spelat en underordnad roll, men som

icke desto mindre i allmänhetens ögon gällt som

hufvudsaken. Allmänheten, som nödvändigtvis endast ser till

tingens yta, har för öfrigt endast till hälften tagit fel.

Dessa fakta, som i och för sig äro af ringa vikt, hafva

dock sin betydelse, ty genom dem får det nya systemet

sin prägel, och de äro en påtaglig symbol af detta. Det

är därför som de talat ett vältaligt språk till massans

inbillning. Jag menar skäggets afklippande, streltsernas

kufvande och Petersburgs anläggande.

Peter den Store.

28.434

K. WALISZEWSKI

Streltsernas undergång.

Då Peter återkom från sin första europeiska resa,

visade han sig för sina undersåtar i Augusts af Polen

kläder, västerländingarnas dräkt, som han hittills ännu ej

burit inför dem. Några dagar därefter, vid en bankett

hos general Sjein, grep han en sax och af klippte gästernas

skägg. Hans hofnarr Turgeniev följde hans exempel.

Vittnena till detta skådespel kunde tro, att detta blott

var en nyck af en despot. Peter var själf nästan

skägglös af naturen, hade druckit mycket vid Sjeins bord och

hade valt detta sätt att lägga i dagen sin munterhet.

Visst icke. Några dagar därefter bekräftades

skäggklippningen genom en ukaz, och det var en stor moralisk,

intellektuell och ekonomisk reform som på detta sätt begynte

genom ett löjligt uppträde vid glasens klang. Jag skall

senare angifva sakens allvarliga sida.

Streltserkårens upplösning följde straxt därefter. Den

är den oväntade, men i grunden naturliga följden, den

första följden af de krigiska planer som med lockande

makt uppstått i den unga tsarens sinne under umgänget

med hans sachsiskt-polska vän. Under Azovs murar hade

Peter sett prof på dessa milissoldaters betydelse i ett krig,

och genom de erfarenheter han där haft hade han lärt,

att den vapenmakt han ägde i dem var värdelös. Han

tillkännagaf då öppet sin afsikt att utveckla den nya

europeiska arméorganisation hvars värde han vid samma

tillfälle lärt sig inse och att låta sina två

leksaksregementen bilda kärnan till en omskapad armé. Det är

tydligt, att han for utomlands för att studera principerna för

denna nya skapelse. Moskvaväldets gamla armé, strelt-PETEB DEN BTOKE

435

serna, såg sig sålunda dömd att försvinna. Redan nu

anförtroddes endast betydelselösa uppgifter åt dem. I de

stridsöfningar som föregingo tåget mot Azov fingo de

alltid spela de besegrades roll. Efter Azovs intagande

begåfvo sig leksaksregementena till Moskva, där de

intågade i triumf som segrare och mottogo hyllningar och

belöningar, under det att streltserna fingo stanna kvar i

den besegrade staden för att åter uppbygga dess

befästningar. De förödmjukades och misshandlades, innan de

tillintetgjordes. De gjorde motstånd. Då Peter i mars

1698 var i England, skickade de från Azov en deputation

till Moskva, som skulle frambära deras klagomål. Den

återkom utan att hafva fått upprättelse och med

uppseendeväckande nyheter. Peter hade med kropp och själ

öfverlämnat sig i främlingarnas våld, och hans syster

tsarevnan Sofia, som var instängd i Novodjevitjij Monastir

hade anropat sina forna anhängare om hjälp till tronens

och altarets försvar mot en revolutionär och gudlös

härskare. Bref från den förra regentinnan — man vet ej

om de voro äkta eller understuckna — spredos i

regementena. En kår af streltser på omkring två tusen

man afsändes * från Azov till Vjelikje-Luki för att skydda

den polska gränsen. Skilsmässan från kamraterna och

den långa marschen från den ena ändan af riket till den

andra retade upp dessa trupper. Under fredstid voro

streltserna vana att få stanna hemma hos sig. Denna

kår var den första som gjorde myteri och tågade mot

Moskva. General Sjein mötte dem den 17 juni med en

öfverlägsen styrka och artilleri vid Uppståndelsens kloster,

dödade några man, tillfångatog resten, hängde några

fångar, sedan de underkastats tortyr; och saken tycktes

vara bragt till slut.

Detta var dock icke fallet. Peter, som blifvit

underrättad om förhållandena, påskyndade sin hemresa och beslöt

genast att begagna sig af omständigheterna för att slå

ett afgörande slag. Alltifrån sin barndom hade han alltid.436

K. WALISZEWSKI

sett streltsema stå hindrande i vägen för honom: de hade

nedgjort hans fränder och vänner; de hade understödt

en inkräktare mot honom; äfven hade de vid de

underhandlingar som de bedrefvo med Sjein före den strid hvari

de blefvo slagna vågat framkomma med våldsamma

anklagelser mot Lefort och de andra utländingarna i hans

omgifning. Nu kunde det vara nog. Han ville göra ett

slut på detta och befria fosterjorden från fröna till

evinnerliga strider och dränka i blod de blodiga syner

som från hans födelse stått för hans blickar. Han ville

ej nöja sig med några slag af knutpiskan och några

hängningar. Han ville handla efter en större måttstock.

Undersökningen, som bedrifvits helt summariskt af Sjein

och Romodanovskij, upptogs på nytt och sköttes på ett

sätt, som hittills aldrig skådats, det vill jag hoppas, i

mänsklighetens historia. Fjorton tortyrkammare (zastjenok)

öppnades i byn Preobrasjenskoje och voro snart i gång

med alla helvetets pinoredskap, däri inbegripna halster, på

hvilka delikventernas kött stektes. En af dem marterades

sju gånger och erhöll nittionio slag af knuten, ehuru

femton voro tillräckliga för att döda en människa.

Öfverstelöjtnant Korpakov stötte en knif i strupen på sig för att

göra slut på sitt lidande, men lyckades endast såra sig

och marterades vidare. Hustrur, systrar, och kvinnliga

släktingar till streltserna, Sofias tjänarinnor och

sällskapsdamer förhördes på samma sätt. En af dem födde ett

barn midt under tortyren. Undersökningen gällde

hufvudsakligen den andel tsarevnan och hennes systrar haft i

den upproriska rörelsen. Peter var öfvertygad om deras

brottslighet, men han ville hafva bevis, men kunde ej få

fram sådana under rättegången. aDe kunna gärna dö

för ossu, skref helt naivt en af furstinnorna på tal om

en af tjänstekvinnorna, som skulle marteras och på

hvilkens tystlåtenhet hon räknade. En strelits straffades med

vippgalgen, erhöll trettio knutslag, brändes långsamt, utan

att man lyckades afpressa honom ett ord. Lyckades manPETER I)EN STORE

437

framtvinga ett halft erkännande, en antydan, hade

delin-kventen knappast fått hämta andan, förr än han genast

återtog hvad han sagt och iakttog ånyo en envis tystnad.

Sofia, som Peter säges själf hafva marterat och förhört,

fortfor själf orubbligt att neka. Hans yngre syster Marfa

erkände sig blott hafva meddelat Sofia, att streltserna

voro i antågande och att de önskade se hennes styrelse

återupprättad.

Rörande henne kom Peter ej till något resultat vid

sin undersökning. Texten till ett bref, som skulle varit

mycket komprometterande, är, såsom dess utgifvare !)

erkänner, blott hopsatt af stycken ur vittnesmål, som

afgifvits i zastjenok och förmodligen återkallats. I sitt

fängelse i Novodjevitjij Monastir blef tsàrevnan strängt

öfver-vakad: en trupp på hundra man gick på vakt utanför

klostret. Hon hade visserligen ännu tillfälle att dagligen

stå i förbindelse med den yttre världen, med hofvet, de

andra prinsessorna och alla sina vänner. Hon kunde till

och med fortfara att utöfva en storartad gästfrihet, ty

hon fick från hof hållningen hvarje dag tio sterletter, två

gäddor, två kaggar med kaviar och två med sill,

bakverk, "hasselnötssmör", en vjedro (12 liter) mjöd, en

vjedro mar söl, fyra vjedro vanligt öl jämte alla slags

födoämnen och drycker och på festdagarna extra förråd såsom

anisbrännvin och vanligt brännvin. Romodanovskij tillät

sina systrar att lägga till andra läckerheter, hvilka

regelbundet skickades, hvarigenom hemliga bud lätteligen kunde

befordras. Hvad angår hennes anhängare, hade de hela

tiden fritt tillträde tül klostret jämte den massa af tiggare

som i Moskva bildade en privilegierad kast. Vid vissa

tider på året mottogo och härbergerade de stora obitielen

dagligen flera hundraden. Bland dessa befunno sig

strelt-sernas änkor till stort antal och de innehade förnämsta

platsen i denna rörliga hop, som vanligen upptog missnöjda i

l) Ustrjelov, del III, sid. 159..438

K. WALISZEWSKI

sina led. En begynnande propaganda till förmån för

den förra regentinnan sattes helt säkert i gång med

tillhjälp af dessa element. En strettjicha, Ofimka Kondratjeva,

änka efter tre vilda krigare, gjorde sig framför allt

bemärkt genom sitt nit. Men ingen egentlig komplott kom

dock i dagen.

Undersökningen bevisade intet. Den tjänade endast

till att göra tsarens våldsamma instinkter ännu våldsammare

och öka hans känslolöshet. Han var närvarande vid

tortyren och afrättningarna, och man har tyckt sig finna hos

honom en amatörs nöje i att röra vid skälfvande

människokött, i att åse långsamma dödskval, och att lidandet och

döden voro honom endast en källa till hemska njutningar.

Jag tror det dock ej. Han drefs snarare af nyfikenhet,

ty han åtrådde nya intryck och hyste ett allt [uppslukande

begär att själf se allt, röra vid allt, och därunder, det

medger jag gärna, hårdnade hans själ, och hans inbillning

erhöll näring af dessa rättsliga orgier, hvarunder han fick

visa sin härskarmakt. Sedan processen var afslutad,

återstodo oerhörda afrättningar, där hufvuden föllo hoptals

under bödelsyxan och skogar af galgar restes för att

mottaga hekatomber af människolif.

Den 30 september 1698 gick det första tåget af två

hundra dömda till afrättningsplatsen. Fem halshöggos på

vägen utanför tsarens hus i Preobrasjenskoje, och Peter

uppträdde själf som bödel. Detta faktum bestyrkes af ett

stort antal vittnen, antogs af samtiden som ovedersägligt

och erkännes af de flesta historieskrifvare. Huru

gynnsamt stämd han eljest än var mot Peter, upprördes och

harmades dock Leibnitz öfver detta. Och Peter nöjde sig

ej med att själf handtera yxan; han ville, att medlemmarna

af hans omgifning skulle göra så med. Galitsin visade

sig otymplig därvid och lät sina offer länge lida; Mensjikov

och Romodanovskij voro skickligare. Endast utländingarna

Lefort och Blomberg, den sistnämnda öfverste vid

preobra-sjenska regementet, vägrade taga del i det afskyvärda ar-PETER I)EN STORE

439

betet. På Röda torget i Moskva, dit de dömde fördes i

slädar två och två med tända ljus i händerna, lade man

dem i rader på femtio utmed en trästam, som tjänstgjorde

som stupstock. Den 11 oktober afrättades åter 144, 205

den 12, 141 den 13, 109 den 17, 65 den 18, 106 den

19. Två hundra streltser hängdes utanför Sofias fönster

i Novodjevitjij Monastir, och af dessa höllo två i sina

händer afskrifter af en böneskrift till Tsarevnan. Hon själf

kom undan för ganska godt köp. Hon beröfvades sin

rang, som hon hittills bibehållit, och instängdes i en trång

cell, där hon hädanefter endast var nunnan Susanna.

Hennes syster Marfa rönte samma öde i Jungfru Marie

him-melsfardskloster (Usjyjenski) i nuvarande vladimirska

guvernementet och antog namnet Margareta. De dogo båda i

kloster, den förra år 1704, den senare år 1707.

Andra rättegångar, åtföljda af andra massafrättningar,

ägde samtidigt rum i Azov och på olika ställen i riket.

De olyckliga streltserna hetsades öfverallt. Det var ett

fullständigt utrotningskrig, ßannsakningarna och

afrättningarna afstannade några veckor med anledning af att

Peter i november och december vistades i Yoronesj, men

i januari 1699 började de på nytt i Moskva. Man

bortförde i tusental liken, som lågo hopade på torget, men

förde dem endast till fälten utanför staden, där de fingo

ligga och ruttna, och yxan var åter i gång. Och på den

inhägnade plats på Röda torget som vanligen var

reserverad för bödeln, men vid detta tillfälle befanns vara för

trång, på lobnqje mjesto, ett slags upphöjning af tegel,

omgifven af ett stängsel af trä, kvarstodo pålar med afhuggna

hufvud och galgar med knippor af människor ända till

år 1727.

Lobnqje nyesto I Denna bloddränkta plats har en

egendomlig karakter, en märklig historia, som man måste

känna, ty den förklarar, om ej rättfärdigar, denna blodiga

orgie, vid hvilken Peter ville vara med, samt den roll han

därvid spelade, hur oursäktlig den än kan synas. Namnets.440

K. WALISZEWSKI

härledning är osäker. Det är enligt några af latinskt

ursprung och kommer af lobium upphöjd plats, af slaviskt

enligt andra; löb betyder på ryska hufvud; det vore då en

plats, där man satte do afrättades hufvud. En rysk legend

berättar också, att Adams hufvud blifvit begrafvet därstädes,

och man kan då förstå den originella och underliga uppfattning

som råder om detta hemska ställe. Det är en afrättsplats, men

också ett heligt rum. Belägen framför en af Kremls sex

hufvudingångar till efterliknande af lithostrotos i Jerusalem,

hade den en religiös och nationell betydelse. Det var där som

de reliker och heliga bilder som fördes till Moskva först

nedlades. Det är där som ännu vid högtidliga tillfallen

religiösa ceremonier firas. Det är där patriarken gifver

de troende sin välsignelse. Det är slutligen där som de

viktigaste ukazer uppläsas och tronförändringarna

förkunnas för folket. Ivan den Förskräcklige kom dit år 1550

för att bekänna sina brott för sina undersåtar öch anropa

dem om förlåtelse. Den falske Dmitrij tillkännagaf där

sin tronbestigning, och några månader därefter visades där

hans lik för folket med en mask för ansiktet och en

herdepipa i handen.

På grund häraf väckte på detta ställe schavotten och

de afrättades lik, dessa vidriga vittnesbörd om den

mänskliga hämnden, ingalunda samma känsla af afsky och fasa

som öfverallt annorstädes, utan de stodo i samband med

det offentliga lifvets högsta uppenbarelser. På samma sätt

gjorde Peter, då han härstädes uppträdde med bödelsyxan

i hand, intet, som kunde nedsätta hans höga värdighet,

och föreföll ej på något sätt förhatlig. Han fullföljde blott

sin uppgift som högsta domare. Här kunde hvem som

helst uppträda som bödel. Då det brådskade, anskaffade

man från gatan extra arbetare, som hade att utföra det

blodiga varfvet, och man fick så många man ville. Peter

kunde utan att nedstiga från sin värdighet som tsar

tjänstgöra som bödel, liksom han vid andra tillfällen var

trumslagare och matros. Han arbetade här med egna händer,PETER I)EN STORE

441

liksom då han sysslade med tacklingen af sina fartyg!

Ingen tog anstöt däraf eller klandrade honom därför. Han

prisades snarare!

Man måste komma ihåg detta, om man vill söka

förstå människorna och tingen i deras historiska

sammanhang, ty man bör ständigt se bort från alla analogier med

förhållandena i det öfriga Europa.

Peter hade beslutat att tillintetgöra streltserna och han

gjorde allt som kräfdes för att nå detta mål. De medel

han använde härför voro fruktansvärda, men skräcken var

sedan långa tider tillbaka ett af de medel som i hans

land regelbundet användes vid rikets styrelse. Streltserna

försvunno. Alla de som tsaren bemäktigade sig i Moskva

dödades eller skickades till Sibiriens aflägsnaste bygder.

Deras hustrur och barn fingo befallning att lämna

hufvudstaden. Det var förbjudet att gifva dem arbete eller bröd.

Voro de alltså dömda att dö af hunger? Tvifvelsutan.

De hatade legoknektarnas namn fick ej ens nämnas.

Milissoldaterna i provinsen, hvilkas trohet afväpnade tsarens

vrede, degraderades till simpla soldater. På detta sätt

gjorde man alldeles slut på dem, och skapandet af en ny

armé, hvarigenom Peter tog det första steget mot

omdaningen af sitt rike i europeisk anda, — detta var nämligen

hans utgångspunkt — detta skapande blef icke blott

möjligt utan måste företagas med det allra första. Det fanns

ej längre några streltser, men det fanns ej heller någon

armé. Också insåg Peter efter tre månader, att han gått

for hastigt tillväga, och han såg sig nödgad att återkalla

de döda till lifvet. Ar 1700 förekommo

streltserregemen-ten bland de kämpande vid Narva. De voro milistrupper

från provinserna, hvilka genom en ukaz af den 11

september 1698 beröfvats sin organisation och sitt namn,

men som genom en ny ukaz af den 20 januari 1699

åter-fingo debsa. Ar 1702 påbjöd Peter själf bildandet i

Dorogo-busje af fyra moskovitiska streltserregementen, som hade

den förra organisationen. Ar 1704 utgafs en ny för-.442 K. WALISZEWSKI

ordning i samma syfte. Detta var det offer som det

svenska kriget nödvändiggjorde. Först år 1705, efter

upproret i Astrachan, hvari lämningar af de gamla

odisciplinerade friskarorna tagit del, påbjöds en fullständig och

definitiv upplösning af dessa. Nya tåg med fångar fingo

vandra till Moskva, nya afrättningar i hundratals

företogos på Böda torget, och nu var det slut för alltid!

III.

Petersburg.

Utsikten till det Stora nordiska kriget förmådde Peter

att betäcka det Röda torget med sina milissoldaters lik.

Detta krigs skiftande öden förde honom till Petersburg.

Då han först kastade handsken mot Sverige, hade han

riktat sina blickar på Livland, Narva och Riga. Då

Livland försvarade sig alltför väl, drefs han mera mot norr,

mot Ingermanland. Han vände sig endast motvilligt åt

det hållet. Till att börja med skickade han dit Apraxin,

som förvandlade den lätt eröfrade provinsen till en öken.

Först efter ganska lång tid och liksom trefvande började

den unga tsaren att känna sig hemmastadd i dessa trakter

och att uppmärksamma och eftersträfva Nevas mynning.

Gustaf Adolf hade redan insett den strategiska betydelsen

af denna plats, hvilken hans nuvarande efterträdare ansåg

af ringa värde. Peter upptäckte, att den hade en på en gång

kommersiell och strategisk betydelse, och den fick,

märkligt nog, en alldeles särskild tjusningsmakt för honom. Han

ville ej vidare lämna denna trakt. Han skulle komma att

därstädes känna sig mer hemmastadd än på något annat

ställe. Han frammanade under djup rörelse gamla

historiska minnen, som gjorde den till ryskt land. Månne denna

förkärlek berodde på en viss likhet hos dessa kärrtrakterPETER I)EN STORE

443

med Hollands lågländta bygder? Var det från förfädren

ärfda instinkter som framträdde? Man vet ej hvad som

ledde honom. En sägen, som Nestor omtalar, förtäljer, att

landets första nordiska eröfrare där hade sin utfartsväg, då

de företogo sina färder från sitt haf, Varägernas haf, ända

bort till Rom. Och Peter tycktes benägen att återknyta

den niohundraåriga traditionens tråd. Det går en

berättelse bland folket, att han gripit en af sina soldaters

hillebarder och med den skurit loss två grästorfvor, som

han lade i kors med de orden: "Här skall ligga en stadu.

Då det ej fanns en grundsten till hands, fick jordtorfvan

göra tjänst i stället. Därpå lade han bort hillebarden,

grep en hacka och lade själf första handen vid jordarbetena.

I detta ögonblick visade sig en örn, som sväfvade i luften

ofvan tsaren. Han fälldes med ett bösskott. Peter tog

upp den sårade fågeln, satte honom på sin knutna hand

och steg upp i en båt för att bese omgifningarna. Detta

skulle hafva inträffat den 16 maj 1703.

Historien tillägger, att de svenska fångarna sedermera

användes vid dessa arbeten och att de dogo därunder i

tusental. De saknade de nödvändigaste arbetsredskap. I

brist på skottkärror måste jorden bortföras i skörten på

deras kläder. Först byggdes en träfästning på en ö med

det finska namnet Janni-Saari (Kaninholmen). Den var

upphofvet till den blifvande Peter-Paulsfastningen. Därpå

byggdes en kyrka af trä och den ringa koja som blef

Peters första palats. Följande år restes i närheten en

luthersk kyrka, hvilken sedermera flyttades till

Lit&jnaja-kvarteret på den vänstra flodstranden, jämte ett värdshus,

det ryktbara värdshuset De fyra fregatterna, som länge fick

tjänstgöra som stadshus och sedan blef en mötesplats vid

diplomatiska förhandlingar. Till dessa anspråkslösa

byggnader slöt sig en basar, medan tsarens medhjälpare slogo

sig ned i hyddor af samma slag som hans egen. Staden

var nu skapad!

Ända till slaget vid Poltava tänkte Peter emellertid.444

K. WALISZEWSKI

alls icke på att göra den till sin nya hufvudstad. Han nöjde

sig med att där hafva en fästning och en hamn. Han

kände sig ej tillräckligt öfverlägsen de kringliggande

länderna och var ej tillräckligt säker på att få behålla denna

eröfring för att dit förlägga sitt regeringssäte och sitt

residens. Han bestämde sig därför först efter den stora

segern. Detta beslut har blifvit utsatt för skarpt klander,

isynnerhet från utländska författare; Peter har strängt

bedömts och fördömts. Innan jag uttalar min mening om

saken, vill jag sammanfatta de skäl man anfört för detta

ogynnsamma omdöme.

Den stora segern, säger man, har just minskat

Petersburgs strategiska betydelse och gjort dess betydelse som

hamn till nästan ingen. Att lägga hufvudstaden dit var

under alla förhållanden en dårskap. Peter, som nu var

obestridd härskare öfver hela Östersjökusten, hade ej längre

att frukta ett anfall af svenskarna från Finska viken.

Innan de angrepo honom härstädes, skulle de nog försöka

att återtaga Narva och Riga. Om de senare företogo sig

att anfalla Petersburg, berodde detta på att denna stad

erhållit en politisk betydelse, som det ingalunda var

nödvändigt att gifva den. Förhållandet var tvärtom motsatt,

ty staden var lätt att anfalla, svår att försvara. Det var

omöjligt att dit sammandraga större truppmassor, emedan

den kringliggande nejden på många mils omkrets var en

ofruktbar öken. Ar 1788 beklagade sig Katarina också

öfver att befinna sig för nära den svenska gränsen och ej

skyddad mot en öfverrumpling. Gustaf III var också nära

att lyckas med en sådan. Dessa äro de anmärkningar som

kunna göras ur militärisk synpunkt.

Ur handelns synpunkt må nämnas, att Petersburg stod

i förbindelse med det inre öfver floder, och denna

förbindelse hade nog sitt värde, men i detta afseende hade

Riga ett ännu förmånligare läge. De livländska, estländska

och kurländska hamnarna Riga, Libau och Reval ligga på

samma afstånd från Moskva och Petersburg och äro sam-PETER I)EN STORE

445

tidigt väsentligen mindre aflägsna från Tysklands

handels-centra, hafva ett mildare klimat och utgöra efter dessa

provinsers eröfring de naturliga beröringspunkterna mellan

Ryssland och Västerlandet. Detta ådagalägges tydligt i

vår tid, då deras handel år från år alltmera tillväxer, under

det att Petersburgs handel, som utvecklats på artificiell

väg, alltmera går tillbaka. Under Peters tid hann man

för öfrigt ej längre än till att uppgöra ett förslag till

hamnanläggningar i Petersburg. Peter begagnade växelvis

Kronslott och Kronstadt som hamnar. Mellan Petersburg

och Kronstadt hade Neva ej mer än åtta fots djup, och

de fartyg som byggdes i Petersburg måste enligt

Man-steins uppgift föras till Kronstadt medels "kabelmaskinerier",

innan de utrustades. Sedan detta väl var gjordt, voro de

ur stånd att gå upp för floden. Kronstadts hamn är stängd

af is under sex månader af året och så belägen, att

fartygen endast kunna löpa ut vid ostlig vind. Vattnet är

så föga salt, att trä ruttnar däri på mycket kort tid.

Dessutom finnes ej ekvirke i skogarna i omgifningarna,

utan man måste hämta sådant från trakterna bortom Kazan.

Peter insåg så lifligt dessa olägenheter, att han uppsökte

en lämpligare plats för sina båtvarf, nämligen vid

Rogersvik i Estland, fyra mil från Reval. Men där mötte han

den svårigheten, att det knappt var möjligt att skydda

redden mot stormarna och fiendernas angrepp. Han trodde

sig kunna råda bot därför genom att lägga ut i hafvet

tvenne hamnarmar, som voro förfärdigade af kistor af

gran, på insidan beklädda med sten. Han nödgades för detta

ändamål sköfla Livlands och Estlands skogar, men icke

desto mindre fördärfvades arbetet af stormarna och måste

nedläggas. I Petersburg var å andra sidan stadens

egenskap af regeringssäte alltifrån början ett hinder för dess

utveckling som handelsstad. Genom hofvets närvaro blefvo

lefnadskostnaderna och följaktligen äfven arbetslönerna höga.

Därigenom betungades också exportprodukterna med dryga

umgälder. Enligt en holländsk residents uppgifter kostade.446

K. WALISZEWSKI

vid den tiden ett trähus, som var vida underlägset den

eländigaste bondstuga i Nederländerna, åtta hundra till

tusen floriner i årlig hyra. I Archangel lefde en köpman

anständigt för Värdedelen af denna summa.

Transportkostnaderna, som utgjorde nio till tio köpet per pud mellan

Moskva och Archangel, mellan Jaroslav och Archangel fem

till sex kopek och mellan Yologda och Archangel tre till

fyra kopek, stego mellan Petersburg och dessa platser till

aderton, tjugo och trettio kopek. Därför gjorde de

utländska köpmännen invändningar, då man begärde, att de

skulle flytta till Petersburg. Peter gjorde slag i saken på

sitt sätt genom att förbjuda all handel öfver Archangel

med hampa, lin, läder och säd. På de holländska

G-eneral-staternas ifriga föreställningar medgaf han år 1714 en

viss lindring i detta påbud, men i det stora hela fortfor

förbudet att vara gällande under hela hans regering. Ar

1718 medgafs, att hampa och några andra produkter finge

utföras öfver Archangel, dock med den inskränkningen att

två tredjedelar af alla exportvaror skulle föras till

Petersburg. Dessa äro de anmärkningar som framställts rörande

handel och sjöfart.

Hufvudstaden hade ett ogynnsamt läge vid Neva af redan

anförda skäl och på grund af andra geografiska och

etnografiska orsaker, för att icke tala om det ogynnsamma

klimatet. Ännu i dag gälla dessa anmärkningar. Det är

en underlig idé, som strider mot allt sundt förnuft, har

man sagt, att en ryss grundlägger det slaviska rikets

hufvudstad på finsk mark, utsatt för svenskarnas anfall, att han

förlägger medelpunkten för ett väldigt landområdes styrelse

längst ut i periferien, att han påstår sig närma sig till

Europa genom att aflägsna sig från Polen och Tyskland

samt att han tvingar sina ämbetsmän, sitt hof och

diplomatiska kåren att slå sig ned i den osundaste och

ogästvänligaste trakt som han kunnat uppsöka. Platsen ligger i

ett träsk. Neva betyder på finska usmuts". De

omkringliggande skogarna äro hemsökta af vargar. Ar 1714 blefvoPETER I)EN STORE

447

en vinternatt tvenne soldater, som stodo på post vid

kanon-gjuteriet, uppätna af dessa djur. Den omätliga slätten

breder ut sig utom synhåll, utan ett klocktorn, utan ett

träd, utan ett boskapsdjur, utan tecken till mänskligt lif

eller ens djurlif. Det är ej möjligt att där åstadkomma

betesmarker eller sädesfält. Grönsaker, frukter, till och

med säd måste fraktas dit långa sträckor. Nejden är ett

mellanting mellan haf och fast mark, och ännu under

Katarinas regering förekommo ständiga öfversvämningar.

Den 11 september 1706 kunde Peter med det måttband

han alltid bar i fickan konstatera, att vattnet stigit tjuguen

tum öfver golfven i hans eget hus. Rundt omkring såg

han män, kvinnor och barn sitta grensle på

byggnadsvirke, som dref omkring på floden. Han gaf Mensjikov

del af sina intryck i följande ordalag: aDet är

utomordentligt roligt", och brefvet, hvari han skref detta, daterade

han "från paradiset". Man kan betvifla, att han fann

många, som delade hans glädje. Förbindelsen med staden,

som nu underlättats genom anläggandet af järnvägar, var

på denna tid icke blott mödosam, utan äfven farlig. En

resa från Moskva till Petersburg i april 1723 kostade

Campredon tolf hundra rubel; åtta hästar och en del af

bagaget uppslukades af vågorna; resan kräfde fyra veckor,

och han framkom sjuk. Peter själf, som reste före

diplomaten, nödgades delvis färdas till häst och simmande

öfver-fara vattendragen.

Och dock, i trots af alla dessa omständigheter,

hvilkas vikt jag ej vill förneka, är jag benägen att anse, att

Peter haft en god ingifvelse. Det är lätt att förstå, att

han hyste motvilja för att bibehålla sin hufvudstad i Moskva.

I denna öppet fientliga och än i dag envist reaktionära

omgifning hade hans verk endast haft en oviss framgång

och ständigt hotats, om ej under hans lif, åtminstone efter

hans död af ett af dessa folkupplopp, mot hvilka

furstemakten stått så maktlös i Kreml. Då Peter förde det

gamla Moskvaväldet ut ur det förflutna och utanför dess.448

K. WALISZEWSKI

forna gränser, måste han för att vara konsekvent lägga

sin regerings säte utanför dessa samma gränser. Hela hans

nya anläggning är för öfrigt till utseende och karakter en

förpost, vänd mot väster. Fältherren själf har sin plats

sig anvisad i spetsen för marschkolonnen. Om man

erkänner detta och erkänner, att det var nödvändigt att

flytta hufvudstaden till västra gränsen af de nyförvärfvade

besittningarna, tror jag, att Ingermanland i detta afseende

hade vissa företräden, som uppvägde alla redan nämnda

olägenheter. Det var vid denna tid en ödebygd med en

.tunnsådd befolkning af finsk stam, som ej hade någon

sammanslutning eller historisk enhet och följaktligen lätt

kunde hopsmälta med de nya bebyggarna. Öfverallt

annorstädes på Östersjökusten, i Estland, Karelen och

Kurland funnos efter svenskarnas förjagande tyskarna kvar,

och dessa hade i den närbelägna germanska odlingen en

källa, hvarur de kunde ösa för att få kraft till ett

oöfver-vinneligt motstånd. Efter nära två hundra års ryskt

herravälde är Riga ännu i dag en tysk stad. I Petersburg

har Ryssland blifvit europeiskt och kosmopolitiskt, men

staden är helt och hållet rysk, och det omkringliggande

finska elementet har ingen betydelse.

Allt detta har Peter kanhända ej klart och medvetet

insett, men han leddes af en säker och mäktig instinkt,

som uppenbarar hans snille. Jag vill för öfrigt gärna

medgifva, att han efter sin vana låtit sin fantasi spela

och till exempel hyst ett barnsligt begär att efterlikna

Amsterdam. Jag medger äfven, att han ej iakttagit måtta

vid utförandet af sin plan. Det säges, att två hundra

tusen arbetare funnit döden vid uppbyggandet af den nya

staden, att landets förnäma herrar blefvo ruinerade genom

att uppbygga palats, som snart stodo obebodda. Men ett

svalg blef befästadt mellan det utdömda gamla och den

framtid den stora reformatorn ville skapa, och det

nationella lifvet som med våld trängdes inom de nya gränserna

fick först ytligt, sedermera mer i grunden den europeiskaPETER I)EN STORE

449

prägel han ville förläna detsamma. Moskva bibehåller

ännu i våra dagar ett religiöst, nästan klosteraktigt yttre.

Man stöter där på kapell nästan i hvaije gathörn. Huru

brådtom invånarna därstädes än hafva, göra de ständigt

korstecken och knäfalla vid de helgonbilder som påkalla

deras dyrkan. Petersburg har antagit och bibehåller ännu

en helt annan, världslig prägel. I Moskva var det

förbjudet att offentligen utföra profan musik. I Petersburg

kunde Peter låta sina tyska musikanter dagligen spela från

balkongen till hans värdshus. I århundradets midt fanns

där redan en fransk och en italiensk opera, och Schlözer

iakttog, att man firade gudstjänst på fjorton språk. Det

moderna Ryssland kunde blott där uppstå, förfinadt, bildadt,

andligen jämförelsevis frigjordt och jämförelsevis liberalt.

Peter kunde i det stora hela verkställa denna

märkliga omflyttning utan att alltför mycket göra våld "på sitt

lands historiska traditioner. Hufvudstaden hade alltid varit

rörlig. Den har förflyttats från Novgorod till Kiev, från

Kiev till Vladimir och från Vladimir till Moskva. Detta

har berott på "rikets väldiga utsträckning och det nationella

lifvets brist på enhet. Det gamla Rysslands tyngdpunkt

kunde förläggas från ena ändan af riket till den andra.

Striden mot Sverige, Östersjöprovinsernas eröfring och

intagandet af en plats inom den europeiska världen, hvilket

var af ännu större betydelse, hafva naturligen ledt det

nationella lifvets strömfåra åt detta håll. Peter ville låta

den bibehålla denna riktning för beständigt, och jag är

benägen att tro, att han ej hade orätt däri.

Peter den store.

29K. WALISZEWSKI

ANDRA KAPITLET

Reformer på det andliga området.

I. Sederna. — Slavofilernas p&stÄenden. — Det gamla Rysslands

idylliska seder. — Verkligheten. — Råhet och vildhet — Dryckenskap.

Blodiga trfttor. — Alla moraliska begrepp saknas. — Peters verk. —

Den moraliska grund han har att bygga på. — De första försöken

äro osammanhängande och af ringa betydelse. — Dräktreformen. —

Ytterligare framsteg. — Den nya kalendern. — Liberala tendenser. —

Terem upplöses. — Peter skapar sällskapslifvet genom en ukaz. —

Assembléerna. — Ringa resultat — Peter är själf för litet världsman.

— Intet hof anger tonen. — Råa vanor fortlefva. — De officiella

festerna i Posthuset — Balerna i. Sommarpalatsets trädgårdar. — En

fest i Peterhof för diplomatiska kåren. — Sedeslöshet —

Förbättringen håller sig endast till ytan. — En stor moralisk förändring är

dock åstadkommen. — Exemplets makt. — II. Undervisningen. —

Skolväsendet under Peters tid. — Djärfva och omfattande teorier. —

Obetydliga praktiska resultat — Allmän undervisning och

yrkesundervisning. — Luckorna. — Brist på elever. — Unga män skickas

till utlandet. — Ryssland måste anlita Europas bistånd. —

Vetenskapsakademien. — Exemplets makt — III. Allmänbildningen. —

— Språket — Böckerna. — Arkiv och bibliotek. — Museerna. —

Fritt tillträde. — En konstskola. — Teatrarna. — Pressen. — Allmän

öfversikt.

Sederna.

De slavofila författarna i våra dagar älska att gifva

en glänsande och tilltalande skildring af det gamla Ryss-PETER I)EN STORE

451

lands seder, åt hvilken framställningen af de

västerländska folkens samtida lif får tjäna som en mörk

bakgrund. Det är för dem den sista utvägen, då de vilja

hålla fast vid en sats, som på alla andra områden blifvit

vederlagd. Det har nämligen fallit sig svårt att kunna

uppvisa, att Moskva i det sextonde och till och med i det

sjuttonde århundradet ägt alla de kulturens skatter i

litteratur, konst och vetenskaper som dess beundrare velat

tillerkänna det. Det kunde visserligen ej läsa, men det stod

högt i moralitet. Det hade lyckats hålla sig fritt från

medeltidens, renässansens och den nyare tidens trefaldiga,

fördärfbringande inflytande och bibehöll sig oskyldigt. Det

var heligt. Det är detta som återstår att se.

Först och främst är det egendomligt, att intet af

ögonvittnena till detta idylliska tillstånd eller ens någon

af dem som njöto frukterna däraf tyckes hafva haft

medvetande om dess tjusningsmakt. Vittnesbörden från

ut-ländingar, såsom Olearius, Margeret och Fletcher, kunna

möjligen anses misstänkta; men hvad skall man säga om

den redan omtalade passagen i Sjeljabusjskijs memoarer

som endast uppräknar rättegångar och afstraffningar vid

tal om årets viktigare händelser?

I november 1699 piskades furst Feodor Chotetovskij

på ett af Moskvas torg, emedan han sålt en och samma

egendom till flera köpare. — I december fingo två domare

från Vladimir, Dmitrij Divov och Jakovlev Kolitjev samma

straff, emedan de låtit besticka sig. Kolitjev hade låtit

muta sig med tjugu rubel och en kagge brännvin. —

Samma år anklagades en adelsman vid namn Zubov inför

rätta såsom landsvägsröfvare. En vojvod från Tsaritsin,

Ivan Bartenjev tog emot mutor och röfvade bort gifta

kvinnor och unga flickor för att göra dem till sina

älskarinnor. En furst Ivan Sjejdjakov öfverbevisades om

stråt-röfveri och mord.

Stråtröfveri ingick till den grad i tidens seder, att

själfva Peter stod maktlös däremot, trots det att han lade.452

K. WALISZEWSKI

in all sin energi på att undertrycka det. Så sent som år

1710 måste militärpatruller bevaka hufvudstadens närmaste

omgifningar. Ar 1719 underrättades justitiekollegiet om

uppträdandet i distrikten Novgorod och Mosjajsk af väl

beväpnade band, bestående af hundra eller två hundra

stråtröfvare. Den sachsiska residenten Lefort skref år 1723:

"En trupp på nio tusen tjufvar under befäl af en afsatt

rysk öfverste hade föresatt sig att bränna upp Amiralitetet

och andra offentliga byggnader i Petersburg samt att

nedhugga alla utländingar. Man har gripit trettiosex af dem,

hvilka spetsats och hängts upp vid refbenen ... Vi kunna

när som helst vänta oss våldshandlingar. Nöden tilltager

för hvarje dag; gatorna äro uppfyllda af folk, som söka

sälja sina barn. Man uppmanas att ej gifva något åt

tiggarna. Hvad skall det väl blifva af dem, om ej

lands-vägsröfvare?"

Dessa tjufvar, som väpnat sig mot utländingarna, äro

de sanna representanterna för det gamla Ryssland, och

jag kan ej finna, att de i något afseende lefde i

oskyldighetens tillstånd. Och detta var endast fortsättningen på

hvad som alltid ägt mm. Man varsnar öfverallt endast

vildhet och råhet. Tsarevitj Alexejs tyska lärare

Neuge-bauer blef afskedad, emedan han fann det opassande, att

hans elev tömde hvad som fanns på hans tallrik i de

maträtter som voro afsedda för de öfriga bordsgästerna.

All sällskaplighet saknades hos detta folk, som behärskades

af den bysantinska asketismen och ansåg vetenskapen som

ett kätteri, konsten som en hädelse samt musiken, sången

och dansen som en skymf mot Gud. Kärleken väckte

samvetsbetänkligheter, äfven om den var välsignad af

kyrkan. I öfverensstämmelse med andan i Domostroj

uppmanar Possosjkov de nygifta att tillbringa de båda första

nätterna i bön: den första för att förjaga de onda andarna,

den andra för att hedra patriarkerna. Aristokratiens

kvinnor förde en ledsam tillvaro bakom terems reglade dörrar,

medan männen roade sig med de fattiga adelsmän somPETER I)EN STORE

453

lefde på deras bekostnad och omväxlande fingo smekningar

och stryk eller ock med sina narrar, hvilkas skämt

vanligen voro oanständiga, med sina bacharer eller skazotjniker,

som berättade orimliga legender, med sina domratjejser,

som spelade äomra, ett slags gitarr, och sjöngo entoniga

religiösa sånger, samt ehurn mera sällan, med skomorochier

eller jonglörer, hvilka de borgerliga myndigheterna, som

gjorde gemensam sak med kyrkan för undertryckande af

världsliga nöjen, redan sågo med sneda blickar och till och

med förföljde. Bojarens såväl som bondens verkliga nöje

var att dricka. Alla samkväm voro dryckeslag, som slutade

med häftiga, stundom blodiga trätor.

Inom alla samhällslager, de högsta såväl som de lägsta,

saknades hvarje moraliskt ideal, hvaije känsla af

själf-aktning, heder och plikt. De fria männen, intygar Korb,

satte ej det minsta värde på friheten, utan blefvo utan

motvilja trälar. Angifvare, säger han vidare, påträffades

inom alla klassar. Lättja, likgiltighet och lågsinthet rådde.

Då en af Peters bästa ryska generaler, Sjeremetiev, år

1705 skickades till Astrachan för att undertrycka ett uppror,

som hotade att utbreda sig och som var i högsta grad

farligt, stannade han på vägen i Kazan och hade blott

en tanke, nämligen den att kunna återvända till Moskva

for att där tillbringa vintern och fira påsken. Först efter

stränga hotelser bestämde han sig för att fortsätta sin resa.

Heder, plikt., ärelystnad, till och med mod voro också

någonting nytt, som Peter måste lära sina undersåtar. Han

berömde sig också af att han så gjort. Han måste med

våld förjaga ur deras sinnen den uppfattning som fått ett

uttryck i det ryska ordstäfvet: "att fly är icke mycket

hedersamt, men det är förståndigt." För att lyckas

därmed, hvilket han också delvis gjorde, hade det ej varit

tillräckligt att skrämma och summariskt bestraffa, såsom

då han år 1703 utanför Nöteborg lät hänga ett helt

kompani, som flytt. Hvad h^n hade att utgå ifrån var

vissa bättre egenskaper, som funnos på djupet af dessa.454

K. WALISZEWSKI

förmörkade och förnedrade själar, nämligen en fanatisk

kärlek till hemmet, tålighet, gränslös lydnad och oändlig

själfförnekelse. Men detta var också allt. Det öfriga fick

han göra själf.

brister och luckor som vidlådde honom själf. Då

reformatorn började med skäggets afklippande och införandet

af den europeiska dräkten, tog han helt visst ej itu med

det som var angelägnast och allvarligast. Den ryska

dräkten från sextonhundratalets slut var utan tvifvel både

obekväm och ful, men det för den karakteristiska,

nämligen dess vidlyftiga och talrika, ofvanpå hvarandra burna

klädesplagg, var ej olämpligt för landets klimat. Utanpå

den broderade skjortan och de vida, i stöflarna nedstuckna

byxorna bar den ryska adelsmannen en upan eller väst af

färgadt siden, därpå en åtsittande kaftan, som gick till

knäna och var försedd med en uppstående krage af

sammet, siden eller brokad. De långa och vida ärmarna

sam-manhöllos vid handlofvarna medelst knappar af mer eller

mindre dyrbara ädelstenar. Denna dräkt bars inomhus.

Ute plägade man tillfoga först och främst ett skärp af

persisk väfnad, därpå öfver kaftanen en feriaz, ett långt

och vidlyftigt klädesplagg af sammet utan lif eller krage,

som framtill knäpptes ända ned och hade långa, vida

ärmar. Öfver denna feriaz bars om sommaren en opasjenj

eller ochdbenj, en stor kappa af dyrbart tyg, som gick ned

till hälarna och hade långa ärmar och en fyrkantig krage,

på hösten en odnoriadka, ett varmare plagg af hårtyg eller

kläde, samt på vintern sjuba/n eller pälsen. Det yfviga

skägget hörde naturligen tillsammans med denna utstyrsel

och var likaledes af stor betydelse i det hårda klimatet.

Hvad beträffar skönhetssynpunkten är det så godt att genast

från början ej taga den med i räkningen. Under alla

tider och på alla breddgrader har modet visat tendens att

frångå denna synpunkt, och kuskarna i Petersburg stoppa

ännu i" dag upp sig med kuddar, som anses bidraga tillPETKR DEN STORE

455

att förläna dem den slags skönhet som anstår dem

särskildt.

I likhet med de flesta reformer vid hvilka Peter fäst

sitt namn hafr den hvarom nu är frågan sina rötter i äldre

tider, tack vare den allmänna utveckling hvarigenom

Moskvaväldet från Boris Godunovs tid öfvergått från en

österländsk stat till en västerländsk. Under tsar Alexej vägrade

fadern till bojaren Sjeremetiev att gifva sin son sin

välsignelse, emedan han uppträdde rakad inför honom, och

patriarken Joakim fick lof att låta bannlysningens åska

mullra för att hejda den nya rörelsen. Här tyckas religiösa

föreställningar hafva kommit med i spelet. På de

ortodoxa kyrkobilderna afbildas Gud Fader, liksom Sonen, med

skägg och i långa kläder, och enligt folktron, som

understöddes af prästernas lärdomar, gör sig människan, som

skapats efter Guds beläte, skyldig till hädelse, om hon

söker minska denna höga likhet. Den borgerliga makten

måste taga hänsyn till detta och göra en kompromiss. En

ukaz, utfärdad af Alexej, gaf patriarken rätt angående

skägget, men år 1681 påbjöd tsar Feodor Alexejevitj, att

hans hofmän och ämbetsmän skulle korta af sina kläder.

Man kan i våra dagar småle åt dessa tvistefrågor, men

man får ej glömma, att, då Frans I bragte skägg på modet

i Frankrike, emedan han själf lät sitt växa på grund af

ett sår han erhållit i ansiktet, uppstodo lidelsefulla strider

i nämnda land.

Peter löste frågan på vanligt, radikalt sätt: han

förbjöd bärandet af skägg och föreskref för alla den europeiska

kostymen efter franskt eller ungerskt snitt. Ukazen härom

utkom den 29 augusti 1699. Modeller till den påbjudna

dräkten utställdes på gatorna. De fattiga erhöllo anstånd

för att kunna nöta ut sina gamla kläder, men från och

med år 1705 skulle alla bära den nya uniformen; de

tredskande ådömdes böter eller ännu strängare straff.

På detta sätt påskyndad, mötte reformen

nödvändigtvis ett våldsamt motstånd, isynnerhet från de lägre klas-.456

K. WALISZEWSKI

sernas sida. Bojaren visade sig i allmänhet foglig. Han

hade redan nnder Dmitrijs tid varit klädd efter det polska

mödet, och den franska dräkten var tilltalande genom sin

elegans. I mars 1705 såg Withworth icke längre en

enda herre klädd på det gamla sättet. Mannen af folket

gjorde sura miner, och det i viss mån med rätta. På

dessa breddgrader äro knäbyxor och obetäckta strumpor

en orimlighet. Det har sagts, att den gamla ryska dräkten

var en dräkt för lättingar, men det är klimatet själft som

åstadkommer nordbornas lättja och föranleder deras

nöd-tvungna sysslolöshet under de långa vintrarna. Genom

att aflägga den fotsida pälsen blifva de utan tvifvel

rörligare, men de utsätta sig för att få sina lemmar förfrusna.

Peter själf dog af följderna af en förkylning. Då den

fattiga musiken tvangs att afraka sitt skägg, som vid

fyratio graders kyla höll hans kinder varma, bad han, att

man skulle lägga det i hans kista, på det att han efter

sin död måtte uppträda på ett anständigt sätt inför sankt

Nikolaus. Liksom mycken annan vidskepelse hos folket,

var äfven denna grundad på en instiktmässig känsla af

det nyttiga.

Till denna känsla tog Peter ej någon hänsyn. Då

han år 1704 i Moskva inspekterade sina ämbetsmän af

alla grader, lät han prygla Ivan Naumov, som ej velat

låta raka sig. Ar 1706 ställde guvernören i Astrachan

soldater på vakt vid kyrkdörrarna, hvilka hade att taga reda

på de ohörsamma och rycka af dem deras skägg.

Samtidigt hade tsaren beslutat att förkorta kvinnodräkterna och

lät offentligen, utan hänsyn till blygsamhetens kraf, piska

alla dem som buro längre kjortlar än dem reglementena

före-skrefvo. Skägget var i synnerhet och i viss mån af

personliga skäl ett föremål för Peters hat. Det var för honom

sinnebilden af alla de föreställningar, traditioner och

fördomar han föresatt sig att bekämpa. I de förebråelser

han riktade mot den olyckliga Alexej i ett manifest af år

1718 förekommer uttrycket: de stora skäggen flera gångerPETER DEN 8T0RE

457

såsom symbolèn af det reaktionära parti han öfVeröste med

våldsamma smädelser. "Detta gäller dessa människor, hvilkas

seder äro fördärfvade, qvorum Deus venter estu, säger han

med användande af ett något kuriöst latinskt citat. Om

han under loppet af sin regering kom att tolerera skägget

mot erläggande af en skatt, berodde detta på att hans

penningförlägenhet tvang honom att slå mynt af allt.

Raskolnikema måste betala ända till hundra rubel för denna

rättighet och bära medaljer, som gåfvos dem i utbyte mot

denna summa och buro inskriften: " Boroda lisjnaja tjagota".

(Skägget är till onödigt besvär.)

Nu var alltså ryssen rakad och klädd på europeiskt

sätt. Reformatorn skyndade vidare att stoppa tobakspipan

i munnen på honom. Straxt före sin afresa till utlandet

år 1697 gaf han, utan att bekymra sig om de nationella

fördomar han genom denna åtgärd kränkte, sin tillåtelse

till tobaksförsäljning, hvilken hittills varit förbjuden i

Ryssland. Under sin vistelse i England gaf han, som redan

är nämndt, markisen af Caermarthen monopol på handeln

med tobak. Han rökte själf; därför borde alla röka.

Det måste medgifvas, att denna reform ej vittnade om

någon större uppfinningsförmåga, äfven om bruket af tobak

ej i och för sig är ohälsosamt. Det var dock härmed

Peter invigde sitt civilisatoriska arbete till folkets andliga

höjande. Sedermera gjorde han större ting. Men början

var ej god, det är visst.

Den 20 december 1699 påbjöd en ukaz en reform

af kalendern. Den ryska kalendern var af bysantinskt

ursprung. Aret började den 1 september, då världen

antogs hafva skapats, 5508 år före Kristi födelse.

Hädanefter skulle det begynna den 1 januari på europeiskt sätt.

Alla fingo befallning att den dagen vara närvarande vid

den gudstjänst som firades i alla kyrkor och att vid

utgåendet växla sedvanliga nyårsönskningar. Peter hade nog

gärna velat gå ännu längre och antaga den gregorianska

kalendern. Men som den var romersk och påfvisk, stötte.458

K. WALISZEWSKI

den vid denna tid på motstånd till och med i England, där

den först år 1752 antogs. Ehuru reformen begränsades på

detta sätt, väckte den dock allmänt missnöje. "Kunde

Gud väl skapa världen på vintern?" sade man. Peter lät

sig ej bekomma, och däri gjorde han rätt. Denna gång

var han inne på rätt väg, och där skulle han förblifva.

Af detta nya år 1700 är en ukaz, som påbjuder

anläggandet af de första apoteken i Moskva till ett antal af

åtta; vidare en, som vid äfventyr af prygel eller

forvisning förbjuder bärandet af knifvar, hvilka alltför ofta spelat

en ödesdiger roll i de strider som dagligen utkämpades

på Moskvas gator. Följande år uppenbarade sig det nya

systemets liberala anda i förordningar, som förbjödo folket

att knäfalla, då tsaren passerade, och att blotta hufvudet,

då man gick förbi hans palats. Slutligen kom år 1702

den stora reformen i familjelifvet; terems dörrar öppnades,

och äktenskapet kringgärdades af moraliska garantier. Peter

utsträckte öfver den ryska familjen en skyddande och

barmhärtig hand. Ar 1704 angrep han det förhatliga bruket

som var rådande att aflifva missbildade eller utom

äktenskapet födda barn. Han beskyddade ett hittebarnshus,

som år 1706 inrättats på föranstaltande af patriarken af

Novgorod, Job. Senare, år 1715, vidtog han ännu

kraftigare åtgärder för lösningen af detta sorgliga problem, i

det han påbjöd anläggningen af liknande anstalter i rikets

alla större städer.

Dessa åtgärder voro förträffliga, men många luckor

funnos och det fattades sammanhang i det hela. För att

åstadkomma ett sådant hade Peter behöft mera tid. Alla

hans tankar voro ständigt upptagna af kriget. Det är nog

visst och sant, att han släppte kvinnan ut ur terem, men

hvart skulle hon väl gå? Han fordrade, att hon, såsom hennes

likar i Frankrike och Tyskland, skulle deltaga i

sällskapslifvet, men något sådant fanns ej. Ända till år 1718

saknade Peter tid och tillfälle att tänka på den saken.

Då kriget vid sistnämnda tidpunkt gaf honom något and-"PETER DEN 8T0RE

459

rum, afgjorde han saken på sitt sätt, genom en ukaz. Detta

torde vara enastående i historien. Under namn af assembléer

föreskrefvos vissa regelbundet återkommande mottagningar

i privathusen, och noggranna föreskrifter bestämde i de

minsta detaljer, huru vid dessa skulle tillgå. Man bör

komma ihåg, att Peter var nyss hemkommen från

Frankrike, och det var tydligen minnena från Paris" salonger

som gingo igen. Men han tillfogade äfven åtskilligt ur

egen fatabur. Assembléerna skulle hållas mellan fyra och

tio på kvällen. Det var värdarna vid vite förbjudet att

gå sina gäster till mötes eller ledsaga dem hem. De

borde inskränka sig till att ställa i ordning hvad som

kräfdes vid utöfvandet af en mer eller mindre lysande

gästfrihet, såsom ljus, förfriskningar och spel. För öfrigt

gällde ej inbjudningarna bestämda personer, utan en lista

på alla dem som hade tillträde och på dagen för hvarje

mottagning offentliggjordes på föranstaltande af

polismästaren i Petersburg och kommendanten i Moskva.

Hasardspel voro förbjudna; en särskild ukaz af den 28 juni

1718 förbjuder vid äfventyr af knutstraff kort- och

tärningsspel. Ett rum, som också skulle tjänstgöra som

rökrum, borde vara reserveradt åt schackspelare. Men i

själfva verket rökte man öfverallt, däri följande Peters

exempel. Tobakspungar af skinn lågo framme på alla

bord. Holländska köpmän gingo omkring med pipan i

mun bland sprättar, klädda efter sista parisermodet.

Dansen intog första rummet på programmet, och som Peters

undersåtar ej kunde dansa, tog han själf itu med att

också lära dem det. Bergholz ansåg honom som en

fulländad mästare härutinnan. Han utförde dansstegen i

spetsen för kavaljererna, och det ålåg dessa att med sina

ben göra precis detsamma som han gjorde med sina.

Detta kommer oss att tänka på militärexercis, men denna

likhet var nog ej Peter misshaglig. En karakteristisk

paragraf i reglementet påbjuder, att tjänarskaran, som i

alla moskovitiska hus var synnerligen talrik, ej skulle få.460

K. WALISZEWSKI

tillträde till salongerna, utan måste stanna i antichambrerna.

Med detta undantag rådde fullkomlig jämlikhet. Det stod

hvem som helst fritt att bjuda upp kejsarinnan själf till

dans.

Liksom Peters öfriga reformer, stötte äfven denna i

början på svårigheter. Detta var framför allt fallet i

Moskva. Då Peter år 1722 anlände dit för att fira freden

i Nystad, sammankallades genom en ukaz en assemblé, på

hvilken alla damer öfver tio år skulle infinna sig, om de

ej ville utsätta sig för uett förfärligt straff". Man lyckades

blott få ihop sjuttio. I Petersburg tyckas dessa

tillställningar efter tre år hafva kommit i allmänt bruk. Det

återstår att undersöka, hvad nytta de medförde. Peter

hade hufvudsakligen trenne mål i sikte. Han ville låta

den ryska kvinnan lefva samma lif som det svagare könet

förde i Västerlandet; han ville, att de högre klasserna

inom det ryska samhället skulle tillägna sig de former

sällskapslifvet tagit i det öfriga Europa, och slutligen

ville han sammansmälta de olika samhällsklasserna med

hvarandra och med det utländska elementet. Detta sista

mål, i hans ögon kanske det viktigaste af alla, nådde

han aldrig, att döma af alla samtidas uppgifter. De

ryska damerna envisades att blott välja sina landsmän

till kavaljerer i dansen, och i detta afseende lydde de blott

en allmän paroll. För att nå de båda andra målen saknade

Peter vissa väsentliga egenskaper, som kräfdes för att

med framgång kunna föregå med godt exempel. Han

var själf för litet världsman och for mycket matros och

timmerman. Man efterhärmade icke blott hans danssteg,

utan äfven hans fasoner i öfrigt, och dessa voro ej precis

de mest världsmannamässiga. Som de dansande herrarna

och damerna ej hade något att säga hvarandra mellan

danserna, gingo de ifrån hvarandra och en dyster tystnad

rådde. För att bryta isen kunde Peter ej hitta på något

bättre än att införa en dans med turer, hvarunder damerna

nödgades låta kavaljererna kyssa dem på munnen. För"PETER DEN 8T0RE

461

öfrigt återstod det mycket för fruntimren att lara, innan

de kunde anses likna sina förebilder från de parisiska

salongerna. De uppträdde visserligen i styfkjortlar, men

de svärtade sina tänder!

I Petersburg, liksom i Paris, var det hofvets uppgift

att angifva tonen för societeten. Emellertid liknade den

ton som rådde i Peters och hans gemåls omgifning

ingalunda den som var gällande i Versailles. Vid en bankett

i det kejserliga palatset med anledning af kristningen af

en af Katarinas söner kröp vid männens bord en dvärginna

alldeles naken upp ur en väldig pastej, som stod som

bordsprydnad, medan vid kvinnornas en dvärg uppträdde

på samma sätt. Då Peter och Katarina år 1724, på

kejsarinnans namnsdag den 24 november, dinerade i

senaten tillsammans med ett talrikt sällskap, i hvilket

hertiginnan af Mecklenburg och tsarinnan Praskovia befunno sig,

steg en senator upp på bordet och gick från ena ändan

af detta till den andra, hvarvid han bokstafligen trampade

i maträtterna. Vid alla stora hoffester spelade sex

gardes-grenadierer en framstående roll, ty de buro ikring en stor

så med starkt kryddadt sädesbrännvin. Med en träsked

skänkte Peter i af detta åt alla de närvarande, däri

inbegripna kvinnorna. Campredon säger i en depesch af

den 8 december 1721: "Den sista festen med anledning

af tsarinnans namnsdag var mycket präktig enligt landets

sed, ty damerna drucko myckel därunder!"

Föröfrigt hade Peter icke något hof i egentlig

mening. En af hans första omsorger var att anslå till

allmänna statsändamål de summor som hittills användts till

monarkens och hans hofs underhåll. De olika

hoftjän-sterna försvunno på samma gång som hela skaran af

palatsofficerare och tjänare. Borta voro äfven de tre

tusen lyxhästarna och de fyrtio tusen arbetshästarna som

funnos i hans företrädares stall; borta de tre hundra

kockarna och kökspojkarna som dagligen tillredde tre

tusen rätter i deras kök. Det var först vid slutet af.462

K. WALISZEWSKI

hans regering som några nya hoftjänster inrättades efter

europeiskt mönster, men deras innehafvare tjänstgjorde

endast på galadagar några gånger om året. Då tsaren

på vanliga festdagar begaf sig hem från kyrkan för att

äta middag, var han åtföljd af sina ministrar och en

svärm officerare. Men vid bordet var endast dukadt för

sexton personer. Man knuffade sig fram för att få plats,

och tsaren sade helt enkelt till dem som ej lyckades

komma till bordet: "Gån hem och gören era hustrur

lyckliga genom att äta middag med dem." Jag har redan

berättat, att de stora mottagningarna aldrig ägde rum i

palatset, icke ens då Peter skaffat sig ett sådant. På

sista tiden fick Posthuset ersätta Mensjikovs palats, och

då Peters gäster voro samlade, påminde det om den

uslaste krog. Bergholz skildrar en bankett, som gafs

derstädes i maj 1721, med anledning af sjösättandet af

ett fartyg. Vid midten af måltiden voro kvinnorna, så

väl som männen, berusade, ty man hade blandat

brännvin i vinet. Den gamla general Apraxin badade i tårar;

furst Mensjikov rullade under bordet; hans hustru och

syster sökte återkalla honom till medvetande. Därpå kom

man i gräl; örfilar haglade. Man nödgades häkta en

general, som råkat i slagsmål med en löjtnant 1). Det

bör tilläggas, att under dessa orgier alla utgångar voro

strängt bevakade, och man kan då lätt tänka sig, hvilka

vämjeliga följder däraf skulle uppstå, något som just var

meningen. Peters fullkomliga förakt för anständighetens

och konvenansens lagar träda här öppet i dagen. I

januari 1728 var hofsorg påbjuden med anledning af

regentens död, men vid nästa assemblé uppträdde de

flesta damerna i kulörta klädningar, emedan de, som de

sade, ej hade andra. Peter skickade hem dem, men sedan

han tömt några glas, gaf han själf tecken till dans. Under

den varmare årstiden öfverflyttades fester och banketter

") Büschings Mngazin del XIX, sid. 94 —96. En depesch från

Campredon af den 14 mars 1721 innehåller liknande detaljer.PETER I)EN STORE

171

till Sommarpalatset, där fullständigt marknadslif rådde.

Lukten af kryddadt brännvin trängde ända till de

närmaste gatorna. Dryckeskämparnas råa skratt, kvinnornas

skri, då man med våld tvang dem att tömma sin

brännvinsranson, och de falska kardinalernas galna sånger väckte

löje bland tusentals åskådare. Man dansade i det fria

i ett öppet galleri, som låg utmed Neva. I

sommarresidensen nära Petersburg och Moskva gåfvo tsaren och hans

omgifning ännu friare lopp åt sin smak för plumpa upptåg,

något som belyses af följande skildring af en resa till

Peterhof, som den diplomatiska kåren nödgades företaga i

maj 1715.

"Den 9 begaf sig tsaren till Kronslott, dit vi följde

"honom i en galer. En storm, som plötsligt uppstod,

"tvang oss emellertid att ligga för ankare i två dagar

"och tre nätter på ett odäckadt fartyg, utan eld, utan

"bäddar och utan föda. Då vi till sist anlände till

"Peterhof, trakterades vi på vanligt sätt, i det vi måste

"dricka så mycket tokayervin till middagen, att vi, när

"vi skulle bryta upp, knappast kunde stå på benen.

"Detta hindrade ej, att tsarinnan gaf hvar och en af

"oss yttermera ett glas brännvin, hvarigenom vi blefvo

"alldeles redlösa och insomnade, somliga i trädgårdarna,

"andra i skogen och slutligen andra sida vid sida på

"bara marken. Man kom och väckte oss klockan fyra

"på eftermiddagen, och vi blefvo förda till slottet, där

"tsaren gaf hvar och en en yxa med tillsägelse att

"följa honom. Han förde oss till en skog, där han

"anvisade oss en hundra fot lång allé, som låg utmed

"hafvet och som vi skulle hugga ned. Han började

"själf arbetet och, ehuru vi voro föga vana vid ett så

"mödosamt arbete, lyckades vi, som voro sju man utom

"hans majestät, utföra vårt arbete på tre timmar. Som

"vinångorna under tiden fördunstat, råkade ingen af

"oss ut för någon olyckshändelse, utom en viss minister,

"som arbetade för ifrigt och träffades af ett fallande.464

K. WALISZEWSKI

"träd, som lätt sårade honom. Sedan tsaren tackat oss

"för det besvär vi gjort oss, trakterades vi på vanligt

"sätt om aftonen och fingo en så stor dosis

dryckesvaror, att vi lades medvetslösa till sängs. Vi hade

"knappast sofvit halfannan timme, förrän en af tsarens

"gunstlingar vid midnattstid kom och väckte oss for

"att mot vår vilja föra oss till prinsen af Cirkassien,

"som låg till sängs med sin hustru. Vi nödgades stanna

"hos dem till klockan fyra på morgonen och dricka

"vin och brännvin i sådan mängd, att vi ej visste,

"huru vi skulle kunna komma tillbaka till våra rum.

"Klockan åtta på morgonen inbjöd man oss att ata

"frukost på slottet, men i stället för kaffe och té, som

"vi väntat oss, räckte man oss stora glas med

bränn-"vin, hvarefter vi skickades ut att hämta frisk luft på

"en hög kulle. Nedanför denna inväntade oss en bonde

"med åtta usla hästkrakar utan sadel eller stigbyglar,

"hvilka alla tillsammantagna ej voro värda fyra écus.

"Hvar och en steg till häst och i denna löjliga skepnad

"defilerade vi förbi tsaren och tsarinnan, som stodo vid

"slottsfönstren." 1)

Man bör komma ihåg, att denna råhet gick hand i

hand med en löslighet i seder, hvartill Peter framför allt

föregick med sitt exempel. Straxt innan hertigen af

Holstein skulle gifta sig med hans dotter, underhöll denne

öppet en älskarinna, hvilkens man han beskyddade, utan

att den blifvande svärfadern hade något att invända

däremot.

I många afseenden lyckades Peter i själfva verket ej

annat än att foga ett nytt sedefördärf till det gamla, och

i detta afseende hafva slavofilerna rätt i sina påståenden.

Hvad beträffar den yttre formen, kunde han ej åstadkomma

annat än en förklädnad, som öfverensstämde med hans

smak för maskeradupptåg: ehuru hans ryssar voro klädda

J) Weber: Ntmveaux Mémoires, Paris 1725, del. 1, sid. 148. Weber

▼ar vid denna tid hannoveranskt sändebud.PETER I)EN STORE

465

efter franska modet, förblefvo de till största delen lika

råa som fornt och gjorde sig därtill löjliga. År 1720

sammanfattar en i Moskva bosatt fransk kapucinermunk sina

intryck i följande ordalag: "Vi boija nn att någorlunda

u förstå moskoviternas naturell. Man påstår, att hans

cæsa-ariska majestät har förändrat den på de sista tjugu åren.

"Det är visserligen sant, att, som de hafva ett kvickt

förstånd, man ännu skulle kunna hyfsa dem, men deras

"halsstarrighet gör, att de föredraga att förblifva djur

"framför att blifva människor. Dessutom äro de

misstänksamma mot utländingar, bedrägliga och i högsta grad

"tjufaktiga. Man anställer visserligen ohyggliga

afrätt-"ningar, men de låta ej skrämma sig däraf. De äro färdiga

"att för någr^öre mörda en människa, så att man aldrig

"går säker på gatorna, då man är ute senare på kvällen."

Förändringen höll sig framfor allt till ytan. Så fort

någon under vinets eller vredens inflytande brusade upp,

föll genast masken af. Samma dag Peter gjorde sitt festliga

intåg i Moskva efter det persiska fälttåget (i december

1722), råkade furst Gregor Dolgorukij, som var senator

och diplomat, samt Ivan Romodanovskij i lufven på

hvarandra i närvaro af en stor församling och slogos med

knyt-näfvarna en god halftimme, utan att någon kom att tänka

på att skilja dem åt. Främlingarna bemöttes med

aktning och smicker i tsarens närvaro, men så snart han

vände ryggen till, ryckte man af dem deras peruker. Själfva

hertigen af Holstein kunde med största svårighet försvara

sin. Begreppen heder, redbarhet och plikt, hvilka Peter

ständigt sökte inplanta, — och detta är hans stora

förtjänst inför historiens domstol — kunde med svårighet

tränga in i människornas medvetande, utan de gledo af de

motspänstiga andarna som en illa passande klädnad.

Ta-tisjtjev, som hemkallades från Ural, då Demidov angifvit

honom såsom mutkolf, anförde till sitt försvar skäl, i hvilka

man ej kan varsna ett enda spår af en europeisk

uppfattning af moralens lagar. "Hvarför", sade han, "förebrå

Peter den store. 30466

K. < WALISZEWSKI

en domare, emedan han låter.sina klienter betala hans

tjänster? Belöningen är hederjig, » bm domen också är det*.

Ar 1715 fördes en väldig rättegång angående försnillningar,

i hvilken voro invecklade Mensjiköv, amiral Apraxin,

viceguvernören i Petersburg Korfeakov, chefen för amiralitetet

Kikin, första kommissarien i sariima departement Sienjavin,

generalfalttygmästaren Bruce samt senatorerna, Yolkonskrj

och Lapuchin! • r-

Oaktadt sina oerhörda ansträngningar lyckades Peter

ej heller att utrota sina undersåtars ingrodda vana att

tillbringa sitt lif i lättja samt krqppslig och andlig overksamhet.

Arbetsföra män gingo i tusentals på gatorna, där de tiggde

hellre än att arbeta med sina båda händer. Några satte

på sig fotbojor för att anses som fångar, hvilka skickats

ut på gatorna för att vädja till dén

allmänna^barmhärtighe-ten, i detta afseende begagnande sig af ett bruk, som härskade

i dåtidens fängelser. En lättjefull likgiltighet, soiji alstrade

en ohygglig nöd, fortfor att råda på landsbygden. "Då

bonden sofver", säger Pössosjkov, "fordras det, att hans

"hus brinner, för ätt han skall stiga upp ur sängen. Han

"gör sig intet omak för àtt släcka hos grannen." Också

förekommo ständigt eldsvådor, spm ödelade hela byar, och

det var lätt för röfvarband att plundra det som elden

skonade, ty invånarna kommo sig. ej för att köra bort

missdådarna. Dessa inträngde i en koja och värmde upp

musjiken och hans hustru förmatt få dem att omtala, hvar

de gömt sina penningar. ; De förde ut möblerna, lastade

dem på kärror och begåfvo sig så i lugn och ro sin väg.

Grannarna sågo på och rörde sig ej ur fläcken. För att

undgå krigstjänst togo de unga : männen sin tillflykt till

klostren; andra besökte de skolor Peter anlagt oöh

vinnlade sig där om att ingenting, lära»

Allt detta hindrar ej, att en stor andlig omhvälfning

ägt rum. Ehuru Peter gick nyckfullt och planlöst till

väga, har han dock i fosterjorden jiedlagt frön, som komma

att gro och bära frukt. Men framför allt har han gifvitPETER I)EN STORE

467

sitt folk exemplet af ett lif, som visserligen var fylldt af

beklagliga nedärfda laster, men där äfven de manligaste

och ädlaste dygder framträdde, och historien har

ådagalagt, åt hvilket håll vågskålen lutar. Inför det först

häpna, sedan oroliga Europas ögon har ett folk på hundra

millioner människor utvecklat en kraft, som ej beror blott

på fysiska förhållanden. För denna kraft har det moderna

Ryssland sin nationalhjälte att tacka.

Det har äfven honom att tacka för sina intellektuella

framsteg, ehuru Peters försök att skapa ett

undervisningsväsende med allt skäl kunna anses hafva strandat.

II.

Undervisningen.

Slavofilerna hafva en öfverdrifven uppfattning af den

undervisning som ryssarna erhöllo före Peter den Stores

tid. Om man får tro dem, skall reformatorn i detta

afseende till och med fört sitt land tillbaka, snarare än framåt,

då han i stället för den aUmänna undervisning hvilken

på ett tillfredsställande sätt meddelades i lägre och högre

skolor samt i den slaviskt-grekiskt-latinska akademien i

Moskva satte yrkesskolor efter ett system, som ej vidare

tillämpades i Västerlandet. Vi böra då först tillse, huru

det förhöll sig med dessa skolor och àUmänneligheten vid

undervisningen därstädes. Det fanns knappast några skolor,

och de som funnos voro upprättade i förbindelse med

klostren. Undervisningen inskränktes till läsningen af de

heliga böckerna och de elementäraste begrepp i historia

och geografi. Vid Peters död erinrade Feofan Prokopovitj,

hvilken ej kan misstänkas för afvoghet mot dessa

prästskolor, om att vid den tid då det ej fanns någon annan.468

K. WALISZEWSKI

undervisning man med svårighet kunnat leta upp en

kompass i hela Byssland. I samtida abc-böcker förekomma

öfningar med frågor och svar, hvilka gifva en märklig

inblick i tidens andliga ståndpunkt. Där finna vi följande

fråga: "Huru hög är himmelen, huru bred jorden, huru

djupt hafvet?" Svar: "Himmelens höjd är Fadern,

jordens bredd Sonen och hafvets djup den Helige Ande".

Fråga: "Till hvem gafs Kristi första skrift?" Svar: "Till

aposteln Kaifas (sic)!u

I själfva verket erhöllo denna tids ryssar ingen

uppfostran. De öfvergingo så att säga direkt från barndomen

till vuxen ålder. Fördenskull bibehöllo människorna vid

mognare år i sina sinnen något af barnets friskhet och

naivitet. Man varsnar hos dem en blandning af hednisk

öfvertro och tron på bisarrt förvrängda kristna legender.

Profeten Elias på sin vagn, som rullar i molnen, trädde i

stället för Perun, åskans gud. Andliga och kroppsliga

företeelser ansågos utan åtskillnad såsom resultatet af

hemlighetsfulla och fruktansvärda krafter, gent emot hvilka man

kände sig afväpnad och ömkligen maktlös.

Det var denna fantastiska uppfattning af verkligheten,

hvilken befordrade dådlösheten, som Peter framför allt ville

komma in på lifvet — genom uppfostran. Personligen

hade han mycket långt gående åsikter i detta afseende.

Han ville införa obligatorisk och kostnadsfri undervisning,

såsom Possosjkov föreslagit. Grundsatsen härom är till

och med fastslagen genom en ukaz af den 28 februari 1714.

Men vid tillämpningen inskränkte han denna undervisning

till en enda grupp lärjungar, nämligen barnen till djàker

(tjänstemännen i regeringsbyråerna) och till poperna.

Senaten vägrade att gå längre. Att beröfva handel och industri

de lärlingar de behöfde vore ju att tillintetgöra dem. Peter

gaf vika och inskränkte sig till att med vanlig kraft och

stränghet fullfölja sin plan. Då sonen till en djak, Peter

Isjorin, vägrade att studera i en matematisk skola, som

anlagts i Olonets, skickades han på grund af en ukaz be-"PETER DEN 8T0RE

469

lagd med fotbojor till Petersburg. Skolor, skolor

öfverallt och af alla slag, var lösen.

Men hurudana skulle skolorna vara? I detta afseende

voro olyckligtvis Peters begrepp länge oklara. I början

tyckes han hafva varit benägen för den skenbart

alltomfattande typen med litterära skolor efter de polska och

lill-ryska mönster som hittills varit rådande. Vid sin

återkomst från sin första utländska resa tänkte han ännu på

att helt enkelt utveckla det moskovitiska skolsystemet.

Efter mötet med Gluck gjorde han ett annat försök, dock

fortfarande i samma riktning. Glück blef med ens

utnämnd till rektor för en läroanstalt, där man skulle

undervisa i geografi, etik, politik, latinsk retorik, cartesiansk

filosofi, de grekiska, hebreiska, syriska, kaldeiska, franska

och engelska språken samt dans och ridkonst. Han kom

härvid alldeles till korta. Och plötsligen kastade Peter om

med sin vanliga häftighet. Han såg nu vägen klar för

sig. Han måste nu hafva yrkesskolor af samma art som

de, hvilka han sett i Tyskland, Holland och England.

Men han gaf sig ej tid att uppgöra en allmän plan för

dem och att börja från böljan genom att anlägga lägre skolor,

utan han tog genast i tu med den högre nndervisningen,

som skulle syssla med fortifikation, navigation och högre

matematik. Det gällde nämligen numer för honom mindre

att göra undervisningen tillgänglig i vida kretsar än att

uppfostra officerare, hvilka han behöfde för sin armé och

sin flotta, och denna hänsyn till det för staten direkt

nyttiga var länge den förhärskande hos honom.

Petersburg fick snart en sjökrigsskola, Moskva en skola för

militärläkare, där tyska och engelska läkare meddelade

undervisning mot riklig aflöning. Det var endast elever som

fattades. Djakemas och popemas söner, som man hade

till sitt förfogande, hade litet svårt att lära sig högre

matematik, ty de kunde ej läsa och räkna. Peter hade

klättrat upp högst upp på stegen utan att bry sig om de

nedanför liggande pinnarna. Ar 1714 utfärdades visser-.470

K. WALISZEWSKI

ligen en ukaz med en läroplan för lägre skolor i

provinserna, hvilka skulle anläggas i samband med biskopssätena

och klostren, men år 1719 meddelade Gregor

Skornjakov-Pissarev, som hade ledningen af dessa om hand, Peter,

att en enda skola, i hvilken man lyckats sammanföra

tjugusex elever, kunnat öppnas i Jaroslav. Ar 1723 skickades

från Petersburg och Moskva fyrtiosju lärare ut till

landsorten, men aderton återkommo, emedan de ej kunnat fa

någon sysselsättning. Samma år var det frågan om att

sammanslå de föreslagna provinsskolorna med de

kyrkoskolor hvilkas anläggning nyligen påbjudits. Synoden

svarade, att en enda skola af sistnämnda slag funnes i

Novgorod. Äfven ingeniörskolan hade ända till så sent

som 1713 endast tjugutre elèver. Yid denna tid ditsatte

Peter med maktspråk sjuttiosju, ynglingar, som uttagits

bland slottstjänarnas barn och hvilka lärda professorer först

fingo lära — alfabetet.

Peter insåg mycket väl, att resultaten af hans

ansträngningar voro klena. Också sökte han råda bot

därför genom att skicka en mängd unga gossar till utlandets

läroanstalter. Men äfven härvidlag uppreste sig hinder. De

engelska skolorna stängde sina portar för invasionen.

Penningar fattades. Två unga män, som vistades i Paris

åren 1716 och 1717, och af hvilka negern Ibrahim var

den ena, ledo bokstafligen nöd. De ägde tillsammans ej en

écu om dagen att lefva af. För öfrigt voro de iyska

eleverna lata och uppförde sig illa. Ar 1717 bönföll furst

Repnin hos tsaren att få hem sina båda söner, som i stället

för att i Tyskland lära sig krigskonsten blott skuldsatte sig.

I Toulon nödgades myndigheterna vid samma tid att

vidtaga stränga mått och steg mot ryska ynglingar, som

antagits i maringardet. Enligt agenten Zotovs rapport trätte

de och öfveröste hvarandra med skymford wpå ett sätt som

den lägsta pöbel ej gör härstädes" och dödade hvarandra

till och med, "på annat sätt än i duell". Man fann sig

nödsakad att taga ifrån dem deras värjor.PETÄR. DE.N STORE:

471

I det stora hela måste Ryssland fortfarande i Europa

rekrytera sin militära,. Vetenskapliga, artistiska och

industriella personal, och äfven om det på * ett eller annat sätt

lyckades fylla sina kaserner, råddè påkalla andra områden

brist på folk. Peter förlorade dock ej modet utan

fortfor att gå framåt. Efter sin vistelse i Paris greps han

af en liflig åtrå att få till " stånd en vetenskapsakademi

i Petersburg. ; . . . ;

På grund af sina otaliga förslag, sina iakttagelser,

som han insamlade i från alla håll, och det. han tog ur

egen fatabur leddes han till en lika själföfverskattande

som oklar uppfattning af betydelsen af sina skapelser.

Dessa tycktes honom hafva till uppgift att ögonblickligen

råda bot for brister, som väokte hans förtviflan, vare sig

i den skolorganisation han sökte skapa, eller i det

intellektuella lif han sökte framkalla som en följd af denna

organisation. Han förstod till en viss grad, att det material

han hade till sitt förfogande var otillräckligt för att få

saken i gång, och det var därför han mot sin vana länge

var tveksam och trefvade i mörkret. Han låt åren gå.

Först ett år fore sin död, 1724, fattade han ett definitivt

beslut och afgjorde på sitt vanliga sätt saken med ett

penndrag. Under en rapport från Fick angående

nödvändigheten af att skaffa Ryssland dugliga ämbetsmän

skref han blott: uSdjelat akademina (gör en akademi.)

I små landsortsstäder, ja äfven i Paris7 förstadskvarter

ser man små affärer, som till hälften äro

utskänknings-stallen, till hälften tobaksbutiker, där man om hvart annat

kan köpa frimärken, kryddkrämarvaror, cigarrer, husgeråd,

tidningar och till och med böcker. Dessa primitiva

basa-rer äro urtypen, hvilken tjänar söm mönster för vår

tids stora magasin Qfter en i civilisationens historia, vanlig

kretsgång. Skillnaden är den, att i dé sistnämnda-en

metodisk klassificering trädt i stället för den oreda som

rådde i de förstnämnda. Akademien, som Peter den Store

skapade genom en ukaz, har karakteren af en sådan basar..472

K. WALISZEWSKI

Den utgör en egendöddig sammansmältning af ett tyskt

gymnasium, af ett tyskt universitet och af Franska

Akademien. Den är en skola, men samtidigt ett

vetenskapligt sällskap och ett artistsamfund. Denna märkliga

anordning är i själfva verket lätt att förklara. I likhet med

butikerna, där ljuspaket ligga sida vid sida med böcker,

är den ett uttryck för den brist på specialisering som

tillhör ett lägre utvecklingsstadium. Den akademi som fanns

i Moskva före Peters tillträde till regeringen hade en till

hälften kyrklig, till hälften världslig prägel. Peters skapelse

har icke desto mindre varit utsatt för en bitter, delvis

berättigad kritik. Som undervisningsanstalt har den aldrig

varit i ordnad verksamhet, af brist på åhörare, som varit

i stånd att följa föreläsningar af sådana män som Hermann,

Deslisle och Bernouilli och deras undersökningar af

matematikens och den filosofiska spekulationens högsta problem

eller i grekiska och romerska antikviteter. Som

vetenskapligt samfund har den helt visst befordrat vetenskapens

utveckling i allmänhet och särskildt den ryska vetenskapens.

Man kan ej bestrida det praktiska värdet af Deslisles

undersökningar rörande den ryska kartografien, lika litet som

Bayers studier i grekiska och romerska antikviteter. Det

återstår dock att veta, om de 24,912 rubel som voro

anslagna till anstaltens underhåll af inkomster från Narva,

Dorpt och Pernau ej kunnat få en bättre användning på

en tid och i ett land, där denna intellektuella lyx med rätta

kunde anses som en öfverflödsvara och där man, innan

man skaffade sig böcker inom vetenskapens högsta gebiet,

borde tänka på att skaffa sig läsare af mycket elementärare

arbeten.

Men den enda verkliga skola under Peters regering

som ej svikit sin uppgift som folkuppfostrande i

intellektuellt och moraliskt afseende var den där Peter i trettio

år uppträdde som lärare, och det var i denna skola som

han genom sitt exempel framkallade den allmänna

vetgirighet, den feberaktiga ifver att lära allt som hans ryssar"PETER DEN 8T0RE 473

med eller mot sin vilja i viss mån tillägnade sig. För

öfrigt kan man ej förebrå honom att ej hafva tillvaratagit

de element som kräfdes for att höja folkets andliga nivå.

III.

Den andliga nivåens höjande.

Först och främst gjorde han något mera, än lärde

sina undersåtar läsa. Han gaf dem ett nytt språk, i det

närmaste färdigbildadt, och det med ens såsom allt annat.

Ar 1700 gaf han i Amsterdam holländaren Johan Tessing

och polacken Kopiewski eller Kopiewicz i uppdrag att

anlägga ett ryskt tryckeri. Därifrån utgafs en mängd

arbeten i de mest olikartade ämnen: historia, geografi,

språkvetenskap, aritmetik, krigskonst och navigeringskonst. Dessa

voro till största delen öfversättningar eller bearbetningar,

som visserligen ej hade något vetenskapligt värde, men

voro goda populariseringar. Ar 1707 kunde en sättare,

en tryckare och stilgjutare sändas därifrån till Moskva,

medförande ett nytt ryskt alfabet. Det var grasjdanski

ajrift, "det borgerliga alfabetet", som så kallades i

motsättning till det gamla slaviskt-serbiska alfabetet, som

kyrkan bibehöll. Peter lät genast använda det i det första

arbete som utgafs, nämligen en afhandling i geometri,

samt därpå i en handbok i höflighetsfraser, öfversatt från

tyska. På dessa följde öfversättningar af

krigsvetenskapliga arbeten, till hvilka tsaren själf läste korrektur. Detta

nya alfabet tillfredsställde ej tillräckligt Peters

nydaningsbegär. Ar 1721 gaf han den nybildade Heliga synoden

i uppdrag att öfversätta en del af Pufendorfs arbeten.

En dispyt uppstod då i den vördnadsbjudande

församlingen, huruvida man i detta arbete borde använda det gamla.474

K. WALISZEWSKI

slavonska kyrkospråket eller talspråket, som med tiden fått

en särskild prägel. Tsaren lade sig då i öfverläggningarna

och gjorde på ett öfverraskande sätt slut på dem. Han

föreskref nämligen, att man borde använda ett särskildt

språk, som hittills knappt varit i bruk annat än i tsarens

diplomatiska kansli och som hade en kosmopolisk karakter,

späckadt som det var med främmande och nya ord. Detta

skulle hädanefter vara det officiella språket. Det är nu

det språk som talas och skrifves af hundra millioner

människor.

Att låta en samling präster öfversätta Pufendorf kan

förefalla ganska egendomligt, men det var Peters vana att

begagna alla medel för att nå det mål han föresatt sig.

Han ville hafva böcker och vände sig därför till Polikarpov,

styresmannen för hans tryckeri, för att få en rysk historia

författad; då det arbete han erhöll, ej föll honom i smaken,

uppdrog han åt ämbetsmännen i det kansli hvars språk

han antagit att göra ett nytt. För att fa ett museum

riktade han en vädjan till alla sina undersåtar och

mottog, utan att visa sig alltför nogräknad, alla de kuriositeter

de insände, såsom kalfvar med två hufvud och missbildade

barn, hvarvid han sökte inpränta hos gifvarna, att

"missfostren u ej äro djäfvulens verk, såsom dessa voro benägna

att tro. Och han var verkligen rörande i sina

ansträngningar, som ofta voro otympliga och missriktade, men som

ihärdigt och outtröttligt fullföljdes, ständigt riktades mot det

strålande framtidsmål han aldrig lämnade ur sikte. Och

när allt kommer omkring, nådde han ock detta mål. Ar

1719 begåfvo sig två af hans sjöfficerare, Ivan Jevrejnov

och Feodor Lusjin, ut på en upptäcktsfärd till Kamsjatka

med uppdrag att söka lösa ett af Leibnitz uppställdt

problem, nämligen huruvida Asien och Amerika hänga

tillsammans på detta håll eller äro skilda åt genom hafvet.

Expeditionen ledde blott till kartläggandet af Kurilerna,

men Peter återupptog senare samma idé, och år 172B

upptäcktes det sund som odödliggjort Behrings namn."PETER DEN 8T0RE

475

I Parisakademiens handlingar talar Delisle den äldre

om en karta öfver Kaspiska hafvet och angränsande

provinser, som Peter år 1717 visat honom och som

visserligen ej var fullt exakt, men dock rättade den uppfattning

man då ägde i Västerlandet om dessa trakter. År 1721

arbetade trettio kartografer på skilda håll i olika provinser

af Ryssland, i enlighet med en instruktion, i hvilken Peter

på sitt vanliga summariska sätt påbjuder: "I hvarje stad

skall latituden bestämmas med kvadrant, därpå skall man

gå i rak linie efter kompassens alla streck ända till

gränsen for hvarje distrikt." Något vanns dock härmed. Tsar

Peter utsände dessutom särskilda upptäcktsresande, såsom

löjtnant Grerber till landet norr om Kaspiska hafvet,

doktor Messerschmidt och den svenska krigsfången

Strah-lenberg till Sibirien, italienaren Florio Beneveni till Persien,

Khiva och Bukhara samt löjtnant Buchholz och major

Licharov till floden Irtisj. Senatsekreteraren Ivan Kirillov

fick i uppdrag att af det sålunda insamlade materialet göra

en atlas, på hvilken han arbetade till år 1734 och som

är ett förträffligt arbete.

Ar 1720 ställdes en uppmaning till klostren i landet

att lämna ifrån sig sina förråd af pärmebref, manuskript

och gamla böcker. Därigenom lades grunden till arkiven.

Böcker, som tagits i Mitau under det Nordiska kriget och

först deponerats i Sommarpalatset i Petersburg, bildade

stommen till ett bibliotek, som hade eröfringen att tacka

tör sin tillvaro. Det behöfdes äfven ett konstmuseum.

Fördenskull beställde Peter år 1717 arbeten af florentinska

konstnärer, bland andra Bonacci, af hvilken han inköpte

två statyer öfver Adam och Eva. Ar 1713 lät han göra

uppköp i Rom. Hans agent Kologrinov meddelade honom,

att han lyckats förvärfva sig en antik Venus, "som var

vackrare än den i Florens och bättre bibehållen". Han

hade blott betalat 196 dukater därför. Härtill kom en

konstskola, som egendomligt nog ställdes under öfverinseende af

Arsenalens kansli. Tillträdet till museerna var fritt. För-.476

K. WALISZEWSKI

gäfves föreslogo Peters rådgifvare, att en ringa

inträdes-afgift borde upptagas och afkastningen däraf anslås till

ökandet af samlingarna, men Peter satte sig däremot och

påbjöd till och med, att förfriskningar skulle bjudas de

besökande. Detta bruk ägde bestånd ända till under Anna

Ivanovnas regering och föranledde en årlig utgift af 400

rubel. I trädgårdarna omkring Sommarpalatset framställdes

personerna i Æsopi fabler i sextio grupper, som prydde

vattenkonsterna. Täxten till fablerna var anslagen

bredvid. Dessa figurer, hvilka äro af förgylld brons, hafva

ringa konstvärde, men den uppfostrande afsikten med dem

är förträfflig.

Peter glömde ej heller bort teatern som ett medel att

sprida bildning. Man känner föga till den ryska teaterns

historia före hans tid. I några kloster i Kiev och Moskva

och senare i klosterhärberget i den gamla hufvudstaden

ägde då och då föreställningar rum efter jesuitskolornas

mönster. Pjeserna hade religiösa ämnen, och

prästsemina-rister och studenter uppträdde som skådespelare.

Iscensättningen var högst enkel och tonen i styckena mycket

rå. Man gjorde narr däraf i den Tyska förstaden. Ar

1672, Peters födelseår, gjorde skådespelen sitt inträde vid

hofvet. Alexejs första gemål, hvilken ännu bar den

bysantinska asketismens ok och lydde föreskrifterna i domostroj,

ställde sig fientlig gent emot föreställningarna; hans

andra gemål däremot, som var gladare och tillgängligare för

nyare åsikter, öppnade Kremls portar för dem. Det var

en tysk trupp som började, men man förväntade sig, att

den skulle kunna få ryska efterföljare i eleverna vid

stats-departementen (podjatjije), hvilka undervisades i

skådespelarkonsten. Historien om Ahasverus och Ester

framställdes och ansågs innehålla häntydningar på Alexej och

Natalia. Alexejs död och den upprörda tid som följde därpå

gjorde ett afbrott i dessa nöjen. Sofia säges visserligen

omkring år 1680 hafva låtit i själfva terem uppföra stycken

efter sitt sinne, bland annat en öfversättning af MoliéresPETER I)EN STORE

477

Le Médecin malgrë lui, och påstås till och med själf hafva

uppträdt i dessa. Men detta förefaller föga sannolikt på

grand af regentinnans karakter och de oroligheter hvaraf

hennes regeringstid var uppfylld. Det är möjligt, att man

förblandat henne med Peters äldsta syster, tsarevnan Natalia,

som då var sjutton år och som sedermera visade sig

som en fulländad skådespelerska.

I alla händelser hade dessa föreställningar en privat

prägel. Peter gjorde dem offentliga, då han lät flytta

ut dem på Böda torget, dit allmänheten uppmanades att

infinna sig. Han ville äfven hafva en rysk trupp, som

spelade ryska stycken, och han lyckades åstadkomma en

sådan. I en stor byggnad i Petersburg, som nyss förut

uppbyggts och efter kort tid öfvergifvit» af sin ägare, lät

år 1714 tsarevnan Natalia infödda aktörer spela tragedi

och komedi. Hon sysslade själf med iscensättningen och

maskinerierna, gjorde utkast till dekorationerna och skref

pjeser, i hvilka politiska anspelningar rikligen förekommo

i moraliserande syfte. Orkesten var likaledes sammansatt

af ryska musikanter, och skall battongen, enligt Weber,

ofta fått träda i taktpinnens ställe. Peter tyckte mycket

om isynnerhet andlig musik. Han ägde en kör, som var

ganska framstående. Den bestod af kyrkosångare, i hvilkas

sånger han gärna deltog. Han höll sig äfven med

trumpetare och polska säckpipblåsare. Från år 1720 lät han

ofta hertigens af Holstein orkester spela vid hofvet, där

för första gången ryska öron fingo lyssna till sonater,

trion och concerter af dåtidens berömda tyska mästare,

såsom Telemann, Kayser, Haynischen, Schultz, Fuchs eller

af italienare, såsom Corelli, Tastini och Porpora.

Dagsprässens uppgift och betydelse undgick ej

heller tsarens spejande blickar. Från år 1702 hade baron

von Huissen sig anförtrodt att söka göra den allmänna

meningen i Europa gynnsamt stämd mot tsaren. Han

öfversatte, offentliggjorde och lät sprida Peters

förordningar rörande Rysslands militära organisation. Han upp-.478 K. WALISZEWSKI

manade lärde från alla land att tillägna tsaren sina arbeten,

till och med att skrifva sådana till hans lof. Han

öfversvämmade Holland och Tyskland med ströskrifter, i hvilka

Karl XII långt fore slaget vid Poltava framställdes såsom

slagen och bragt i trångmål. Han gaf subvention åt

Leipzig-tidmngen Europäische Farna, hvilken betalade tsaren

årligen tillbaka i artigheter och krypande smicker. Ar

1703 utkom i Moskva den första ryska tidningen, och

detta var åter ett fönster, som öppnades för Västerlandets

ljus och friskare luft. Hittills hade tsaren varit den enda

eller nära nog den enda som visste hvad som försiggick

i utlandet. De utdrag som i utrikesbyrån gjordes ur

utländska tidningar voro endast afsedda för tsaren och hans

omgifning. Inrikes nyheter spredos endast muntligen,

hvarvid menlösa själar fingo dem förvrängda till lifs och

erhöllo en alldeles falsk uppfattning af förhållandena. Den

nya tidningens första nummer innehåller meddelanden om

det .antal kanoner som kort förut gjutits i Moskva och

om huru många elever besökte de nyinrättade skolorna.

Det återstår ännu mycket innan nutidens ryska

tryckalster kunna blifva jämförliga med sina västerländska

förebilder, och om man vid bedömandet af Peters arbete på

detta område blott håller sig till de synliga och

omedelbara resultaten af hans ansträngningar, förefaller vinsten

ringa. Några ganska underhaltiga öfversättningar; en

uppsats på ryska med inblandade franska ord af

statssekreteraren Sjafirov om de bevekelsegrunder som förmått

tsaren att gripa till vapen mot Sverige; en historisk

kompilation af Peter Kreksjin; en annan af furst Chilkov, lika

illa skrifven som Sjafirovs arbete, och ännu en, och det

den bästa, af Vassilij Tatisjtjev, — detta utgör allt hvad

som utgafs på den humanistiskt-vetenskapliga litteraturens

område. Den enda poeten är furst Antiok Kantemir, en

son till gospodaren i Moldau, hvilkens vänskap höll på att

blifva- ödesdiger för Peter. Han har lämnat efter sig åtta

satirer, som utgåfvos först efter Peters död. På det mate-PETER I)EN STORE

479

matiska och naturvetenskapliga området utgjordes resultatet af

en klen afhandling i aritmetik och några kartor; på konstens

märkas endast några statyer, som förts från Italien, och

tre målare, som där fått sin konstnärliga uppfostran,

nämligen Nikitin, Merkuliev och Matvjejev. Det porträtt af

Peter som den siötnänànda utfört är ingalunda ett

mästerverk» Man får dock ej bedöma den stora nydanarens

verk och hans folks utveckling under hans tid efter sådana

fakta. Man måste för att göra dem rättvisa söka efter

mera djupt liggande företeelser, efter det andliga

framåtskridandet i allmänhet, föranledt af reformen, samt efter

den omdaning tankar och känslor undergått som en följd

däraf. Och om det nödvändigt kräfves dokument, som

tala ett tydligt språk, så finnes det två, hvilka stå som

målpelare vid början och slutet af Peters regering: vid början

Possosjkovs testamente, och vid slutet Tatisjtjevs, hvilka

båda mindre vända sig till testatorernas direkta arfvingar

än till deras andliga afkomma. Passosjkov var en

entusiastisk beundrare af reformatorn och hans verk; han var

hans man till lif och själ, hvilken delade alla hans idéer

och grundsatser om rikets styrelse och förvaltning, men

rörande vetenskapens höga uppgift ännu var bunden af

fjortonhundratalets uppfattning, sådan den fortlefde i

klostren. Tatisjtjev kom efter honom, och nu tyckas fjättrarna

afkastade. Den moderna ryssen är född, som lyssnar till

vindfläktarna från fjärran näjder, som ej fruktar stormen

på öppna hafvet, utan måhända är allt för benägen att

gifva sig ut på vågsam fard, en man, som älskar allt

framåtskridande och djärfva dåd, därutinnan i viss mån

liknande Amerikas excentriska söner. Och att så skett, är

Peter den Stores förtjänst.

Det erbjöd stora svårigheter att vända sinnena från

de religiösa intressena till världsliga, mänskliga

förhållanden. Märkligt nog, ehuru förklarligt på grund af

omständigheterna, var den af Peters medhjälpare som näst

honom gjort det mesta för den andliga utvecklingen en präst:.480

K. WALISZEWSKI

Eeofan Prokopovitj. Han talade blott inom kyrkornas

murar, han skref blott i teologiska ämnen, men han

förvandlade sina predikningar till politiska pamfletter och

sina moraliska regler till satirer. Han gjorde till och. med

prästämbetet världsligt, och det helt enkelt, emedan dou

rörelse som uppstått omkring honom och som kräfde

ut-valdt folk för att kunna fortplantas i brist på bättre sökte

upp en präst i hans kyrka och dref honom ut i

sam-fundslifvet. Denna stormvind af nya tankar och känslor,

som ryckte människorna ur deras fördomar, vanor,

helgedomar och sekelgamla dådlöshet, som kastade dem

hufvudstupa ut i en vaknande världs oroliga vimmel, denna

stormvind har skapat det moderna Ryssland. Och att sa skett

är äfven och framför allt Peter den Stores förtjänst.TREDJE KAPITLET.

Den kyrkliga reformen. — Patriarkatets upphäfvande.

I. Kyrkan, — Feofon Prokopovitj. — Den andliga propagandan

och den kyrkliga reformen. — Kiev som centrum. — Den gamla

moskovitiska kyrkans vacklande ställning. — Materiellt välstånd och

moraliskt förfall. — Baskol hotar. — Reformen tvingar sig p& reformatorn

— Patriarkens död. — II. Patriarkatet. —" »Patriarkatets väktare»

tillsättes. — Stefan Javorskij. — Peter vidtager först reformer med

klostren. — Det svarta prästerskapet kufvas. — Raskolnikemas

uppror. — Striden. — Stefan Javorskij affaller och sviker regeringen. —

Konflikt. — Spåren af patriarkens makt utpl&nas gradvis. — En

radikalare reform kräfves. — III. Den Heliga synoden. —

Reglemente för prästerskapet. — Allmänt missnöje. — Reformatorn läter

ej hejda sig. — Patriarkatet upphäfves. — Den Heliga synoden

inrättas. — Reformer. — Deras resultat.

Kyrkan.

Eeofan Prokopovitj, som föddes i Kiev år 1681, hade

på grund af sin härstamning stått under polskt inflytande och

tillhörde genom sin uppfostran den katolska kyrkan. Han

hade fått sin första undervisning i en unerad skola och

därefter begifvit sig till Rom. Han förde med sig hem därifrån

hatet till katolicismen och ett sinne, öppet för tidehvarfvets

Peter den Store 31.482

K. WALISZEWSKI

andliga rörelser, för filosofien, naturvetenskaperna och

politiken, ja till och med en viss smak för lutheranismen.

Redan som en obemärkt teologie professor, långt innan

han lärde känna Peter, visade han sig som frondör,

nyhets-makare och vän af djärfva uppalsg. Han rycktes med i

den rörelse hvars anhängare Peter själf var och som redan

trängt fram till altarets fot. Denne prästs andliga

fysionomi företedde redan i och för sig något hittills osedt i

Ryssland. Han var den första representanten för en då okänd,

numera så godt som försvunnen typ: den västerländska

prelaten. Intet fattades för att göra den fullständig:

vidsträckt lärdom, litterär och konstnärlig smak, ärelystnad,

lust att intrigera, i förening med en anstrykning af skepsis

och njutningslystnad. Prokopovitj hade ett bibliotek på

30,000 volymer och höll öppen taffel. Han afhöll sig året

om från att äta kött, men årligen förbrukades vid hans

bord 1,500 laxar, 21,000 sikar, 11 pud kaviar, 11 tunnor

rökt fisk af olika slag o. s. v. Han lefde på stor fot,

men utöfvade samtidigt storartad välgörenhet. År 1721

anlade han i ett af sina hus i Petersburg en skola, som

var den bästa på sin tid. Han skref för denna skola

för-hållningsregler efter jesuiternas mönster och lät utländska

lutheraner där meddela undervisning. Han skref vers och

satte ihop pjeser, som eleverna i hans skola fingo spela.

Ar 1736 hördes han på sin dödsbädd säga: "O, hufvud,

hufvud, du är berusadt af kunskap; hvart skall du nu

komma för att finna ro?"

Som jag redan antydt, hade han utvecklats i en

lill-rysk-kievsk omgifning, i hvilkens sköte en hel generation

af frisinnade och bildade män uppväxte. För sina

intellektuella och kyrkliga reformer fann Peter hos denna sina

bästa uppslag och sin förnämsta medhjälpare. Före

Prokopovitj var det en annan lill-rysk präst, Dmitrij, hvilken

uppsatts på Rostovs biskopsstol, som tjänade Peter med

sitt ord och sin penna. -- "Hvilket är bäst: att skära af

skägget eller låta skära af hufvudet?" frågade man honom.PETER I)EN STORE

483

hvarpå han svarade: "Växer ert hufvud igen, om man

hugger af det?" Ännu mer begåfvad och kraftfull,

uträttade Feofan än viktigare saker. Han blef den murbräcka

hvaraf Peter betjänade sig för att göra en bresch i den

gamla moskovitiska kyrkan.

Denna var en fästning, som den stora reformen ej

kunde lämna orörd. För öfrigt hotade hon att af sig själf

störta tillsamman, utan att någon rörde vid henne. Präster

och munkar, det svarta och det hvita prästerskapet, bildade

inom hennes inhägnade område en talrik, mäktig, rik och

fördärfvad värld för sig. Deras egodelar voro omätliga.

Klostren ägde ända till niohundratusen lifegna. Den helige

Sergius kloster i närheten af Moskva ägde, ensamt det,

nittiotvåtusen, jämte fiskvatten, kvarnar samt omätliga

ängsmarker och skogar. Öfverallt lefde prästerskapet i

öfverflöd, på sina ställen i npprörande lyx. Prästerna voro

mycket eftersökta. Karakteristisk för denna tids ryska

familjelif var isoleringen; hvar familj lefde för sig, och

liksom man hade sitt eget hus, ville man äfven hafva egen

kyrka och egen präst. Om man ej kunde få detta, bar

man åtminstone till den gemensamma kyrkan sin egen

helgonbild och endast inför denna förrättade man sin andakt.

Om man ej hade råd att året om underhålla en präst,

förhyrde man en eller flera per timme, för att kunna fira

enskild gudstjänst hemma hos sig. Det fanns på gator

och torg präster, hvilka erbjödo sina tjänster.

Detta prästerskap intog en betydande plats i staten.

Från 1619 till 1633 styrde Peters farfarsfar, patriarken

Filaretes, riket i sin son Michails, den första

romanovens, namn. Patriarken Nikon höll tsar Alexej stången,

och för att komma tillrätta med den uppstudsige måste

tsaren anropa de rivaliserande patriarkerna af Alexandria

och Antiochia om hjälp. Katolskt inflytande i förening

med den borgerliga maktens svaghet bidrog till att gifva

den kyrkliga makten en påfvisk prägel. Men. såsom jag

redan sagt, inga inneboende förtjänster, ingen moralisk.484

K. WALISZEWSKI

kraft motsvarade denna höga ställning i samhället. Dessa

eftersökta präster kunde ännu sköta gudstjänsten, men de

hade glömt att handleda människosjälar. De voro alltför

världsliga och alltför okunniga. Den

slaviskt-grekiskt-la-tinska akademien i Moskva hade år 1700 inalles hundra

femtio elever, som slappt bedrefvo sina studier i en

fallfärdig byggnad. Då Godunov gjorde sin kyrka oberoende

genom att år 1589 definitivt bryta med den ekumeniska

patriarken i Konstantinopel, gjorde han henne en

tvifvelaktig tjänst. Hädanefter var denna kyrka själfständig,

men saknade å andra sidan ett öfverhufvud. Dess chef,

patriarken i Moskva, ägde blott en administrativ

myndighet i behåll. Den andliga makten hade glidit ur hans

händer. Han kunde ej, icke ens som uttolkare, röra vid

frågor, som rörde tron eller dogmerna. Dessa hade det

ekumeniska konciliet i sin hand, ehuru det var osannolikt,

att ej säga omöjligt, att det skulle sammankallas. Och i

samma stund som kyrkan ej fick röra vid dessa frågor,

hade den förlorat sin lifs- och utvecklingsprincip. Den

var dömd till oföränderlighet. Då hon ville afkasta denna,

stötte hon på raskol. Blott på den grund att han ville

komma med några nyheter rörande böneformulären och

yttre åthäfvor vid andaktsöfningarna, uppväckte Nikon ett

anskri af fasa öfver hela riket. Till och med som

regeringsorgan hade patriarkatet råkat i misskredit och var trängdt

i skuggan.

Äfven i detta afseende måste Peter uppträda

reformerande. Uppenbarligen misshagade det honom ej, att

han nödgades blanda sig i saken. I den nya stat han höll

på med att skapa voro traditionerna från Filaretes" och

Nikons tid alltför besvärliga att komma till rätta med. Efter

sitt umgänge i Tyska förstaden och sin vistelse i Holland

och England visade den unga fursten sig föga benägen

att dela med sig makten. Då patriarken Adrian tog sig för

att klandra hans åtgärd att låta engelsmän förpakta

tobakshandeln, gaf han följande bitande svar: "Är månne patri-PETER DEN 8T0RE

485

arken tulldirektör?" I denna sak gick han tillväga med

stor försiktighet. Huru benägen han än var att utöfva

tvång på människornas vilja, tyckes han hafva ryggat

tillbaka för att tvinga deras samveten. Han lät patriarken

sitta kvar på sin tron och bar med tålamod, att denna

andliga suverän i hans frånvaro och stundom till och med

i hans närvaro i Moskva gaf sig sken af att stå i spetsen

för den världsliga makten. Men i oktober 1700 mottog

han som ett segerbudskap underrättelsen om hans död.

II.

Patriarkatet.

Det säges hafva berott på Kurbatovs råd, att Peter

ej omedelbart gaf den aflidne en efterträdare. Hade han

redan klart för sig, att patriarkatet borde upphäfvas? Det

är icke troligt. Hans plan för tillfället tyckes hafva varit

att frånhända den lediga posten åtskilliga af dess

funktioner för att sedan öfverlämna den, beröfvad en del af sin

glans och makt, åt en fogligare innehafvare och att

samtidigt begagna sig af husbondens frånvaro för att göra

storstädning och vidtaga nödiga reparationer. Genom en

ukaz af den 16 december 1700 ordnades kyrkan

provisoriskt med en kollegial styrelse, på det sättet att de olika

detaljerna fördelades mellan ett antal byråer, bland hvilka

de till skenet förnämsta stodo under ledning af "patriarkatets

väktare".

Det var åter en lill-ryss, som kallades att intaga denna

plats. Biskopen af Rjazan och Moskva, Stefan Javorskij,

var också en son af Kiev och en lärjunge i

utländingar-nas skolor. Med full afsikt fråntog Peter honom vården.486

K. WALISZEWSKI

om klostren, hvilken öfverlämnades åt en regeringsbyrå, i

spetsen för hvilken stod en lekman, Mussin-Pusjkin. Det

var från det hållet han ville börja anfallet. Klostren

gåfvo tillflykt åt en ansenlig mängd män och kvinnor,

som ej hade en varaktig stad och hvaraf de flesta aldrig

tänkt på att aflägga klosterlöfte. Munkar och nunnor

endast till skenet, hvilka ett äfventyrligt lifs skiftande

öden och önskan att undandraga sig besvärliga

skyldigheter eller helt enkelt lockelsen att tillbringa sitt lif i

lättjefull yppighet hade förmått att ikläda sig munkkåpan, reste

från kloster till kloster, och under sina färder väckte de

i städerna och på landet skandal genom sina utsväfningar.

Radikala åtgärder vidtogos genast. Allmän räkning af

befolkningen i klostren företogs, och hädanefter fick ingen

inträda i eller lämna klostren utan härskarens medgifvande.

Samtidigt lade man faktiskt, ehuru ej öppet, beslag på

klostrens inkomster, hvilka indrefvos af byrån, som stod

under Mussin-Pusjkins ledning, och därefter fördelades på

klostren allt efter deras behof, medan öfverskottet anslogs

till underhåll af välgörenhetsanstalter.

På denna reform följde ett bakslag, hvilket Peter ej

förutsett. Om prästerskapet fått följa sin egen smak, hade

det fogat sig i förhållandena utan invändningar, ty på det

världsliga området var tsarens absoluta makt af ålder

erkänd inom kyrkan. Då prästerna vägrade att lämna bidrag

till krigskostnaderna under kriget mot tatarerna, uttog

Ivan Vassiljevitj tjugu bland dem och lät dem kämpa mot

lika många björnar på ett slags cirkus. Peter var ej

benägen att gå lika långt, men hans språkrör förklarade som

papistiskt hvarje anspråk på oberoende gent emot tsaren,

hvilket prästerna eller munkarna framställde. Det var

utifrån som en uppmaning att göra motstånd kom till

munkarna. De hade själfva nästan upphört att stå på sin

rätt-, då deras sak omfattades af andra missnöjda, hvilka

öfverförde frågan på det rent religiösa området. Det var

raèkolnikerna som höjde upprorsfanan. Peter blef med alltPETER I)EN STORE

487

fog förvånad, ty raskol rörde saker som föga intresserade

honom. Han var ej född, då omkring år 1666 denna

rörelse uppstod bland oroliga andar med anledning af

Ni-kons åtgärder, och han hade alltid varit alldeles likgiltig

för frågor rörande ritualen, hvilka utgjorde hufvudpunkten

i denna tvist. En känsla af förakt, blandad med

medlidande, tager sig uttryck i det sätt hvarpå han talar om

de olyckliga, af statskyrkan förföljda sekteristerna.

"Hvarför skall man göra dem till martyrer? De äro för dumma

därtill." Hvarför också ej komma öfverens med dem? I

grannskapet af Olonets, vid Vigas strand, nära ett

ny-anlagdt järnverk, fanns det år 1700 ett visst antal af dessa

sekterister, hvilka tycktes vilja slå sig ned och anlägga en

kyrkoförsamling därstädes. "Detta är ju ett förargligt,

grannskap!" — "Tvärtom, det är en lycklig slump. Om

de blott komma och arbeta på verkstäderna, må de gärna

bedja i fred!"

Själfva voro de olyckligtvis mycket mindre

medgör-liga. Vännen till Lefort och Gordon, af hvilka den ena

var calvinist, den andra katolik, föreföll dem i deras

tros-nit misstänkt. Uppenbarligen var han medskyldig i, om

ej anstiftaren till de gudlösa nyheter mot hvilka de sanna

troendes samveten reste sig upp. Månne han ej var

Antikrist? För öfrigt utgör försvaret af religionen ett

föreningsband, och dess försvarare hålla trofast tillsammans.

Liksom alla förföljda, voro raskolnikerna modiga människor.

De voro arbetsamma, sparsamma och nyktra; de voro

jämförelsevis upplysta eller hade åtminstone lärt sig läsa af

kärlek till de texter, hvilka de ifrigt diskuterade.

Därför förvärfvade de sig hastigt förmögenhet, inflytande och

anseende. De mutade ämbetsmän, skaffade sig

inflytelserika beskyddare, drogo de okunniga prästerna vid näsan

och blefvo en makt i staten. De voro eftersökta, deras

bistånd eftersträfvades, och deras protester mot reformerna

i ritualen sammanföllo sålunda så småningom med

oppositionen i allmänhet mot alla reformer. I den legend som.488

K. WALISZEWSKI

gör Peter till Nikons oäkta son far denna

sammansmältning ett betecknande uttryck, och munkarna kunde icke

annat än draga nytta däraf.

Emellertid blef Peter härigenom tvungen att bekämpa

raskolnikerna. Men huru var detta väl möjligt, utan att

han gjorde gemensam sak med statskyrkan, hvilkens

privilegier han först velat upphäfva, emedan de gjorde intrång

på hans egen makt. Han måste till sist göra detta med eller

mot sin vilja, ehuru han först sökte föra in frågan på ett

annat område. På samma sätt som han förut gått

tillväga mot munkarna gjorde han nu med dessas tillhjälp

mot raskolnikerna, ehuru detta skedde först år 1716, då

han lät räkna dem och vidtog vissa beskattningsåtgärder.

Emedan de vägrade att deltaga i de gemensamma

bördorna, ehuru de hade förmögenhet, — man lyckades

nämligen ej att få dem in i arméen eller administrationen —

så borde de få betala särskildt för rättigheten att lefva

efter sitt eget hufvud. Därför fingo de betala dubbla

skatter. Naturligtvis vägrade de att göra detta, och en

strid begynte, som snart växte Peter öfver hufvudet. I

september 1718 begaf sig Jurij Rjevskij, åtföljd af munken

Pitirim, en omvänd raskolnik, till Nisjnij-Novgorod, en af

härdarna för raskol, och arbetade med knutpiskan i hand på

återställandet af ordningen, och vid samma tid följde Stefan

Javorskij deras exempel och använde samma vapen för att

undertrycka det calvinska och lutherska kätteriet. Ar 1717

anklagades hustrun till en obetydlig tjänsteman, Natalia

Zima, för att hysa lutherska sympatier och erhöll i tre

omgångar åttiofem slag af knuten samt skonades till lifvet,

först sedan hon afsvurit sina villfarelser. Andra, som voro

mindre medgörliga, afrättades, sedan Peter själf

undertecknat dödsdomen.

Detta var att förneka de idéer, grundsatser och

tendenser som Peter hade för afsikt att genomföra med

Javorskijs hjälp. Men "patriarkatets väktare" hade vid

sin upphöjelse så att säga bytt om skinn. Af begär efterPETER DEN STO II Ë

489

folkgunst eller i känslan af sitt nya ansvar blef han med

hvart år allt mer benägen att blifva icke blott den gamla

ortodoxiens man, fylld af dess trångbröstade och

oförsonliga fanatism, utan en representant för hela det gamla

Moskvaväldet med dess motvilja för alla framsteg. Han

klandrade till och med det nya systemet för de

administrativa reformerna och angrep år 1712 från predikstolen det

impopulära skattläggningssystemet.

Peter fördes tydligen in på orätt stråt af Javorskij.

När han insett detta och enligt sin vana öppet erkänt det,

måste statskyrkan och dess öfverhufvud gå nya öden till mötes.

Att börja med, till och med före det sista försöket

mot raàkol, hvilket endast medförde missräkningar, var

Peter benägen att försvara sig själf och sitt verk mot

denna fientligt, stämda kyrkofurste genom att gradvis minska

hans redan kringskurna makt. Till och med rörande de

ärenden hvilkas ledning han ännu hade i sin hand blef

Javorskijs befogenhet begränsad, först och främst genom

en rådsförsamling af biskopar, som med regelbundna

mellantider sammanträdde i Moskva, och sedan genom

Mussin-Pusjkins tilltagande inflytande. Då senaten år 1711

inrättades, förlorade han ända till skenet af själfständighet.

Kyrkans angelägenheter, liksom alla andra, blefvo

hädanefter lagda under denna nya myndighets jurisdiktion.

Patriarkens vikarie kunde ej längre tillsätta en archirej i en

eparki utan senatorernas medgifvande. När han sökte lägga

sig i de förhandlingar där man godtyckligt afgjorde om

de förhållanden som han hade sig anförtrodda och när han

ville göra sin rätt gällande, drefs han brutalt på porten,

och han måste lämna öfverläggningarna under bittra tårar.

Då Peter år 1718 misstänkte, att hans forna gunstling

stod i hemligt förstånd med Alexej, tvang han honom att

lämna Moskva och begifva sig till Petersburg, där man

höll ett vaksamt öga på honom. Samtidigt fick han en

medtäflare i Prokopovitj, som utnämndes till biskop af

Pskov och erhöll ett allt större inflytande..490

K. WALISZEWSKI

Ar 1720 återstod nästan intet af patriarkernas forna

makt och anseende. Javorskij saknade allt inflytande. Men

det undgick ej Peters uppmärksamhet, att det ej kunde

vara ett normalt förhållande, att den andliga makten gjordes

beroende, icke under monarken, — detta hade ej varit i

strid med den bysantinska traditionen, — utan under ett

vanligt regeringsorgan. Det var uppenbart, att prästerskapet

numera fallit till föga, men månne det längre vore ett

prästerskap och ej snarare ett militäriskt disciplineradt

regemente, som dock saknade känslan af sina plikter mot fanan.

Prästen lät piska munkarna, biskopen lät piska prästerna,

och regeringen afsatte och förvisade biskopen, sedan han

fått smaka knutpiskan. Under sådana förhållanden kommo

alla de högsta, så väl som de lägsta, i samma

förnedrings-tillstånd och hängåfvo sig åt lättja, okunnighet,

dryckenskap och de värsta laster. Det kunde ej fortgå på det

sättet. Man måste söka finna på något annat. På grund

af en tvingande nödvändighet stiftades år 1721 den Heliga

synoden på föranstaltande af vänner till Prokopovitj, hvilken

hade protestantiska teologer, såsom Quenstedt och Gerhard,

att tacka för sitt vetande, och det blef denna

presbyterianska institutions uppgift att draga Ryssland upp ur en

afgrund, dit det hotade att i religiöst och moraliskt afseende

störta ned.

III.

Den Heliga synoden.

Peter sysselsatte sig redan år 1718 med frågan om

instiftandet af den Heliga synoden, och man skulle kunna

förmoda, att prästerskapets delaktighet i tsarevitjs uppror

var bestämmande för beslutet därom. Jag är dock böjd förPETER I)EN STORE

491

att tro, att Peter haft vidsträcktare vyer. Följande år

utarbetade han tillsammans med Prokopovitj ett reglemente,

som sknlle uppvisa den nya reformens berättigande och

fastslå principerna för densamma. Det är ett märkligt

aktstycke, som innehåller en pikant skildring af sederna

bland dåtidens prästerskap och hvari ärkebiskopen af Pskov

ger fritt lopp åt sitt satiriska lynne, samtidigt med att

skriften innehåller en egendomlig blandning af tankar och

åsikter hämtade från alla religiösa, filosofiska och politiska

områden i det västerländska Europa. Fördelarna af en

kollegial styrelse framställas med stor kraft och en egendomlig

oförmåga att se, att de argument som anföras skulle kunna

vändas mot monarkens egen personliga makt. Det torde

ej behöfvas annat bevis på Peters oförmåga att fatta ett

abstrakt resonnemang.

Reglementet, hvilket upplästes i senatsförsamlingen och

biskopskonciliet vid ett gemensamt sammanträde och

därefter utsändes till alla eparkier för att få biskoparnas och

de förnämsta arkimandriternas underskrift, väckte en storm

af ovilja. Man uppfattade det som en smädeskrift, hvilket

det också var. Författarna uppträda däri som själens läkare

och, innan de angifva de läkemedel de ämna använda,

beskrifva de det onda med fruktansvärd tydlighet. De

vilja afskilja från prästerskapet alla dem som utan inre

kallelse inträdt i dess led. Biskopsskolorna, hvilka

kandidaterna hädanefter skola genomgå, och de stränga examina de

måste underkasta sig, innan dessa skolor hunnit inrättas, skola

åstadkomma detta. Genom dessa examina skall man icke

blott undersöka de blifvande prästernas kunskaper, utan

äfven deras moraliska halt. Prästen skall, enligt Peters

och Prokovitjs önskan, hvarken vara en mystiker eller en

fanatiker. Man bör försäkra sig om att han ej har "visioner"

eller "öfverspända drömmar". Särskildt bör man rikta

sin uppmärksamhet på huskaplanerna, hvilka, såsom

reglementet säger, vanligen äro skickliga redskap för intriger i

mörkret och anstiftare af oregelmässiga äktenskap. Hvad.492

K. WALISZEWSKI

beträffar prästerna vid de kapell som underhållas af änkor

afskaffas deras ämbeten utan vidare helt och hållet.

Dessutom få inga platser finnas till, där underverk ske, så vida

de ej godkännas af den Heliga synoden. Alla extra

arfvoden till prästerna inskränkas och få ej förekomma annat

än genom frivilliga offer. "Beskattningen af döden"

förbjudes. Så kallar reglementet den ersättning prästerna

begärde för böner för de döde, hvilka enligt vedertaget bruk

skulle fortgå i fyrtio dagar. Endast genom en skatt, som

lägges på församlingsmedlemmarna, böra omkostnaderna för

kulten bestridas.

Men kraftigast angrep reglementet det svarta

prästerskapet. Männen förbjödos att inträda i ett kloster före sitt

trettionde år; munkarna voro tvungna att bikta och gå

till skrift minst fyra gånger om året; obligatoriskt arbete

infördes i alla kloster; munkarna fingo ej besöka

kvinnoklostren eller ens privathus; å andra sidan förbjödos

nunnorna att definitivt aflägga klosterlöftet före femtio år;

noviciatet, som förlängdes ända till den åldern, fick ej

utgöra ett hinder för äktenskaps ingående.

Missnöjet med dessa föreskrifter var allmänt, men

kunde ej hejda reformatorn på hans väg. Reglementet

utfärdades den 25 januari 1721, och den 11 februari

invigdes Kyrkokollegiet, som senare kallades den Heliga

synoden. Patriarkatet upphäfdes. En stående församling,

i hvilken lägre präster hade säte jämte biskoparna, hade

att bevaka kyrkans borgerliga och religiösa intressen och

utöfvade dessutom under högsta ledning af en representant

för regeringen den lagstiftande makt, den rättskipning och

den administrativa myndighet som kräfdes till skydd för

dessa intressen. Denna församling ställdes i jämbredd med

senaten och öfver alla andra kollegier och regeringsorgan.

Man bör ej glömma, att vid denna tid det i

västerlandet var mycket brukligt att sätta administrativa

korporationer i stället för enskilda chefer för administrationens

olika grenar. I Frankrike ersätter regentens ministerrådPETER I)EN STORE

493

Ludvig XIV ministrar, och Peter tog sitt mönster från

Paris. A andra sidan kan den omdaning som han

utförde anses som en konsekvens af den redan

tvåhundraåriga utveckling som ägt rum i den österländska kyrkan.

Den Heliga synoden skulle i viss mån träda i stället för

det upphäfda patriarkatet och konciliet, hvilket ej fanns i

Ryssland. Att så var meningen kan ses däraf, att

Österlandets sex kyrkor, den ena efter den andra, i sin

särskilda organisation efterbildade förhållandena i Ryssland.

Slutligen kan man spåra en reaktion mot det papistiska

väsende som inmängt sig i patriarkatet i den demokratiska,

tydligen presbyterianska anda som visade sig i de nya

anordningarna.

Denna reform, som kanske mest af alla klandrats,

har sedermera visat sin lifskraft genom sin fortvaro i det

inre och sin utveckling utåt. Jag vill ej åtaga mig att

afgöra dess värde, men verket består. Ännu finnes en

Helig synod i Petersburg. Har den motsvarat sin skapares

förväntningar? Har det gifvit eller återskänkt den ryska

kyrkan herraväldet öfver själarna och den värdighet som

fordras för att rätt utöfva detta herravälde, på samma gång

som hon erhållit anseende, oberoende och makt? Detta

är frågor som jag ej kan besvara, utan att komma in på

brännande frågor för dagen, hvilka jag ej vill beröra.

Reformatorn var framför allt angelägen att göra det som

med nödvändighet kräfdes för att hindra kyrkan från att

vara eller blifva till hinders i den nya stat han skapat,

och i detta afseende kan man ej förneka, att han lyckats

på ett beundransvärdt sätt.F/ÄRDE KAPITLET.

Sociala reformer. — Rangordningen.

I. Adeln. Var Peter en social reformator? — De olika

samhällsklasserna i det gamla Moskva. — Ivan Iil:s slusjilije ljudi. — Deras

betydelse. — Peter skapar en ny aristokrati. —TBördor och privilegier

fördelas på ett nytt sätt. — Rangordningen — Kollektivismen. — II.

Bönderna. — Landtbefolkningen. — Två slag af bönder. — Allmänt

slafveri. — Statsintresset. — Rysslands storhet och hvad den kostat.

— Det är bonden som betalar. — III. Borgarståndet. — Peters

försök att skapa ett sådant. — Misslyckade försök. — Municipal

själfstyrelse. — Adelsmän och uppkomlingar. — Ett betydelsefullt verk.

— Kyrkan kommer in i samhället.

Adeln.

Var Peter en social reformator? Man har ej velat

tillerkänna konom detta namn. Man har påstått, att de

för öfrigt viktiga förändringar som under hans regering

ägt rum i de olika samhällklassernas sociala villkor blott

vore indirekta, ingalunda förutsedda, stundom alls icke

åstundade konsekvenser af hans lagstiftningsarbete. Jag

vill ej tro detta. Jag har i själfva verket iakttagit, att

de flesta samtida reformer just haft en i viss mån till-PETER I)EN STORE

495

fallig prägel. Peter, har i intet afseende förändrat

sammansättningen af olika samhällsklasser, ej ens

beskaffenheten af deras respektive rättigheter och plikter; han har

allenast gjort en ny fördelning af bördor och privilegier.

Men han har, om ej infört, så åtminstone på ett kraftigt

och afgörande sätt vid denna fördelning gjort gällande en

grundsats af stor politisk och social betydelse. Jag vill

utan vidare diskussion om denna sak öfvergå till en

framställning af de faktiska förhållandena.

Om man går tillbaka till tiden fore den mongoliska

invasionen, finner man i det gamla Ryssland spår af tre

samhällsklasser, hvilka erinra om förhållandena under den

karolingiska och merovingiska tiden. Högst upp på

samhällsskalan motsvara musjiema denna tids rachimbourgs och

den franko-galliska aristokratien; längre ned bilda ljudiema,

liksom homines på det andra hållet, en kompakt grupp,

som omfattar landets alla friborna män; på lägsta

trappsteget stå trälarna. Denna likhet får en tillfredsställande

förklaring i den ryska statens nordiska ursprung. Under

det mongoliska oket utplånades den nästan helt och hållet,

och ett allmänt slafveri ställde alla på samma nivå. Först

under senare hälften af femtonde århundradet började ett

organiskt lif att spira upp ur denna ofruktsamma grund.

Ivan III, som med energisk grymhet genomdref rikets

sammanslutning till en enhet, bildade en ny samhällsklass:

statstjänarna, slusjilije ljudi, hvilka samtidigt voro de enda

innehafvarne af jordegendom. Fursten utdelade nämligen

bland dem gods på lifstid eller som evärldlig egendom,

mot att de tjänade staten i krig och fred. I militäriskt,

administrativt och ekonomiskt afseende spelade sålunda denna

samhällsklass en viktig roll i staten. Den gick i fält,

hjälpte monarken att styra landet och innehade nära nog

hela den fasta förmögenheten. Men ända till Peters

tillträde till regeringen lyckades den ej sluta sig tillsammans

till en regelbundet ordnad korporation. Den var hvarken.496

K. WALISZEWSKI

en kast eller en aristokrati. Peter var den första som

företog sig att gifva den prägeln häraf genom att gifva

den en benämning, som lånats ur den polska terminologien,

nämligen sjlachetstvo eller adeln. Ända till dess hade denna

grupp haft en obestämd karakter, hvarifrån den genom denna

benämning ej helt och hållet lyckades frigöra sig.

Peters omorganisation af den militära och civila

statstjänsten inverkade i första rummet på dessa slusjüije ljudi

elle dvorjanjer och deras ställning. Krigstjänsten i

provinsmilisen, hvilken blott uppbådades i krigstid, förvandlades

till ständig tjänst vid regementena. Den uppväxande

aristokratien rycktes sålunda ur sin naturliga omgifning.

Sammanslutningen till korporationer, som började utveckla sig

i provinshufvudstäderna, öfverflyttades till regementenas och

armékårernas kadrer, där den fick en särskild prägel.

Samtidigt skildes den civila tjänsten från krigstjänsten.

Dvo-rjanjerna hade förut en dubbel uppgift. De voro på en

gång soldater och ämbetsmän; de buro värjan och

innehade byråkrattjänster. Nu fördelades uppgifterna. Men de

blefvo samtidigt mera betungande. Vid femton års ålder

kastades den civila eller militära statstjänaren in på sin

tjänst och i denna måste han förblifva ända till sin död.

Men detta var ej allt. Ända till sitt femtonde år måste

han förbereda sig på att kunna sköta sin befattning på ett

tillfredsställande sätt. Han måste studera och fick aflägga

räkenskap för sina studier. Peter ville i sin adel hafva

en plantskola för sina officerare och cheferna för

administrationens olika grenar. Till underordnade poster tog han

folk ur lägre samhällslager, gent emot hvilka adeln

fortfarande intog en öfverordnad ställning. Men reformatorn

afvek nästan genast från denna princip att hierarkiskt ordna

samhällsklasserna. Trogen en tendens, som kan spåras redan

hos reformförsöken före hans tid, ville han att vid

fördelningen af tjänster det bördsaristokratiska elementet skulle

uppvägas af ett demokratiskt, där förtjänsten skulle vara

den afgörande. En bonde kunde stiga till officersgrad och,PETER I)EN STORE

497

samtidigt med att han blef officer, blef han dvorjanin,

adelsman. Detta var ju mycket vackert, men därmed upphörde

otvifvelaktigt hvarje af tjänsten oberoende fördelning i olika

samhällsklasser. Nu tvungos alla utan vidare in i

ämbets-mannahierarkiens system. Den ryktbara rangordningen, som

utgafs år 1721, är endast den officiella bekräftelsen på

detta. Statsämbetena tillhörde nu tre olika kategorier:

arméen, staten och hofvet, men statstjänarna voro blott af

ett slag. De ordnades efter en likformig rangskala med

fjorton klasser eller grader af ämbetsmän (tfin), hvilka

motsvarade hvarandra i de olika kategorierna, liksom pinnarna

i en tredubbel stege. En fältmarskalk inom arméen

motsvarar högst upp kansleren i civilstaten; omedelbart

därunder står en general vid sidan af ett geheimeråd o. s. v.,

ända ned till en fänrik, som på samhällsstegens lägsta pinne

är sammanförd med en kollegiiregistrator. De hierarkiska

graderna utsträckas äfven till familjerna. Hustrun innehar

mannens rang; dottern till en tjänsteman af högsta klassen

är, om hon är ogift, jämngod med hustrun till en

tjänsteman i den fjärde.

Denna konstlade indelning i klasser har uppenbarligen

intet gemensamt med motsvarande förhållanden i öfriga

europeiska samhällen. Det är dock törhända den enda som

passar i det land där den uppstått. Titlarna verkligt

statsråd och kollegiiregistrator, som Peter införde, äro i grund

och botten oaktadt sin tyska eller franska form blott

detsamma som Ivan IH:s sltcsjüije ljudi under deras första

tid. Denna anordning har sina rötter i historien och

traditionen, möjligen äfven i andan hos ett folk, som i

århundraden visat sig lika obenäget för en fri demokrati som

för en stark aristokrati. Hellre än att släppa lös denna

folkanda, reglementerade Peter den. Han gaf hvar och en

hans plats och hans ämbete och ställde därigenom

principiellt begreppet om individens eller korporationens rätt och

intresse under begreppet om statens lag och det helas rätt

och intressen. En författare har på grund däraf räknat

Peter den store. 32.498

K. WALISZEWSKI

honom till förtjänst, att han varit ett helt århundrade före

sin tid. Jag vore frestad att fördubbla tiden. Återfinna

vi ej nära nog i hans system den moderna kollektivismen.

Nu återstår att se till om denna grundsats, som återfinnes

redan i Ivan III:s lagstiftning, innebär ett framsteg.

Genom att på detta sätt klassificera och numrera sina

dvorjanjer fritager Peter dem för öfrigt ej från de

skyldigheter de böra och kunna hafva som innehafvare af

jord-ägendom. Han bringas till att tilldela dem en egendomlig

uppgift som ett slags intendenter öfver statens jordagods.

Denna åsyftar i grund och botten en ukaz af den 23 mars

1714, enligt hvilken all egendom skulle tillfalla en enda

arfvinge. Denna anordning kallas jedinanasledje, hvilken

med orätt jämförts med rätten till fideikommiss i andra land.

Innan Peter satte i gång denna reform, studerade han de

förebilder i främmande lagar som kunde tillämpas i hans

land. Men sedan han öfverlämnat åt Bruce att samla ett

helt bibliotek af arbeten, som handlade om arfslagarna i

England, Frankrike och Venedig, återvände han till de

rättsgrundsatser som han hade närmare till hands i det

egna landets lagar och rättssedvänjor. Han har helt enkelt

i sin ukaz sammanfört de två arter af egendomar som

funnos förut, nämligen votsjini (arfgods) och pomjestje

(förläning), samt fastslagit de grundsatser enligt hvilka de

öfverflyttades från en hand till en annan. Sålunda påbjöd han,

att en skulle ärfva, samtidigt med att frihet att genom

testamente afgöra, hvem denne ende skulle vara, var medgifven.

Dvofjaninen kunde blott lämna sin jord åt ett enda af sina

barn, men han kunde bestämma sig för hvilket af dessa

han ville. Detta är ej i öfverensstämmelse med principerna

för fideikommissen, utan det är autokratiens princip införd

äfven inom familjen. Peter var säkerligen bekymrad öfver

att hans adelsmän blefvo allt fattigare, och han hoppades

kunna hindra detta genom att förbjuda, att förmögenheterna

finge styckas. Han gjorde detta af hänsyn till sitt

personliga intresse, det vill säga af hänsyn till statens. För attPETER I)EN STORE

499

kunna tjäna honom så, som han fordrade att blifva betjänad,

för att kunna tillbringa sitt lif i hans krigshär eller i

regeringsbyråerna utan någon som helst lön och därtill bygga

palats i Petersburg, måste dvorjanjerna vara rika. Men

de voro i allmänhet ruinerade. Ättlingar af Rjurik voro

nödgade att förtjäna sitt bröd i enskildas tjänst. En furst

Bjelosielskij var hofmästare hos en köpman och en furst

Vjaziemskij var förvaltare hos obetydliga uppkomlingar.

Lagstiftaren hade också för afsikt att af yngre söner

i familjerna bilda en plantskola, hvarur han skulle erhålla

lämplig personal på handelns och industriens område. Det

skulle ej vara nedsättande för dvorjanjernas arflösa söner

att ägna sig åt ett yrke, och efber sju års tjänstgöring i

arméen, tio års i civila ämbeten och femton års som

handelsmän och industriidkare — alltså beständigt tjänstgöring

— kunde de förvärfva sig jordagods, hvarigenom de skulle

återinträda i de aristokratiska samhällslager hvarifrån de

bortjagats. De som ej ville arbeta skulle ej besitta något,

och de som ej ville lära sig något skulle ej ens fa gifta sig.

Slutligen hoppades Peter kunna förbättra de lifegnas

ställning. I och med att godsägarna blefvo rikare, skulle

de blifva barmhärtigare. En sådan uppfattning gör sig

gällande i hans ukaz, och där förekomma till och med

fraser om "de lysande familjernas ära", som lagstiftaren

ville skydda. Men i själfva verket var det icke detta

hvarom det för honom var frågan. Lagen gällde alla, och

anordningen med en endas arfsrätt tillämpades på alla arter

af ägodelar, vare sig det rörde en jordägares ägendom

eller en klädeshandlares handelsbod, och Peter var framför

allt angelägen om att i staden såväl som på landet hafva

folk, som ansvarade för att skatterna inflöto oafkortade,

samt att de tjänster som staten kräfde af alla sina

undersåtar blefvo uppfyllda. De som ensamma fingo uppbära

arfvet blefvo tsarens förnämsta hejdukar, och lagen var

framför allt en skattelag.

Framgången häraf var ingen. Då kejsarinnan Anna.500

K. WALISZEWSKI

sjutton år senare upphäfde lagen, anförde hon som skäl

för denna sin åtgärd, att den ej haft åsyftad verkan.

Hufvudmassan af jordägare hade lyckats undandraga sig de

skyldigheter som lagstiftaren velat pålägga dem. Denna

anordning hade endast tjänat till att skapa tvenne

förmögen-heter, furst Sjeremetievs och furstarna Kantemirs.

Verkliga fideikommiss efter engelskt mönster hafva aldrig kunnat

skapas i Ryssland. Ännu i dag finnes det knappast mer

än ett fyrtiotal i hela det omätliga ryska riket.

Bönderna.

Frånsedt godsägarna omfattade den ryska

landtbefolkningen vid Peters tillträde till regeringen två hufvudgrupper

af bönder, hvilkas politiska, juridiska och ekonomiska

förhållanden voro af i grund olika art. De voro Krestianjema

och Cholopierna. De fria männens klass, som odlade

jorden och ej kunde inpassas i dessa grupper, visade en

tendens att försvinna. Krestianjema hade två herrar: staten

och sina husbönder. Skyldiga att erlägga skatt och utföra

dagsverken, voro de för beständigt lifegna och kunde säljas

tillsammans med eller utan den jord de odlade. Øiolopierna,

åtminstone de som kallades Ckolopi Kabalnije, till skillnad

mot Polnije Cholopi, hvilka voro fullständigt lifegna bönder

och som vid denna tid nästan helt och hållet försvunnit,

hade inga skyldigheter till staten och voro endast bundna

vid ägarna till den jord de odlade genom ett personligt

band, ett slags hypotek på deras personer, hvilket upphörde

vid hypoteksinnehafvarens död. De kunde ej under några

omständigheter afyttras. Peters politik gent emot dessaPETER I)EN STORE

501

samhällsklasser var tvåfaldig. Direkt uppträdde han till

deras förmån genom en rad förordningar i liberal och

humanitär anda. Genom flera ukazer inskränkte han

rättigheten att sälja lifegna till absolut nödvändiga fall, och i

dessa fall måste familjerna i sin helhet öfvergå till annan

ägare. Han tillsatte särskilda kommissarier för att

förebygga missbruk o. s. v. Emellertid ledde hans

styrelse-principer och lagstiftning till ett resultat, alldeles motsatt

det han åsyftat, i det de båda kategorierna af bönder

sammansmälte å ena sidan och å den andra slafveriet^ band

allt mera åtdrogos. I politiskt hänseende var

sammanslagningen fullbordad från och med år 1705, då genom en

ukaz krigstjänsten blef obligatorisk för Cholopiema. I

juridiskt och ekonomiskt afseende blef enhetsverket fullbordadt

genom den allmänna folkräkningen år 1718 samt en rad

ukazer från 1720 till 1722 om huru denna skulle försiggå.

Sedan grundskatten vid denna tid ersatts af personskatt,

gällde det för Peter att finna så många personer eller själar

som möjligt, hvilka han kunde skattskrifva. Huru skulle

han väl komma åt dem? Jordägarna, som borde

tjänstgöra som skatteuppbördsmän och som voro ansvariga för

den nya skatten, kunde och ville ej gå i god för annat

än de själar som de hade i sin ägo och hvaröfver de kunde

fullt förfoga. De sökte naturligtvis i följd häraf att minska

antalet af dem de uppgåfvo till skattskrifning. Men staten

å sin sida sökte uppdrifva deras antal. Sålunda uppstod

en strid, hvarur staten utgick som segrare blott genom

att se genom fingrarna med att alla jordarbetarna

fullständigt gjordes till trälar. Hvarje skattskrifven bonde

betraktades som sin husbondes ständiga lifegne, ty i annat

fall skulle ej denne svara för honom, och på det sättet

blefvo så småningom alla bönder slafvar.

Detta var Peters verk. Det utbildades vidare i en

rad ukazer, hvilka åsyftade att hejda böndernas utvandring,

när dessa sökte undgå de nya stränga villkoren och flydde

undan till de polska gränsprovinserna. Därpå följde bil-.502

K. WALISZEWSKI

dandet af en ny grupp lifegna. Det fattades arbetare vid

de fabriker som Peter anlagt, och hvarifrån skulle han

taga sådana? De enda arbetare som man visste af voro

lifegna. Det fria arbetet fanns ej till. Fabrikerna fingo

sina lifegna, liksom jorden fått sina. Industriidkare

erhöllo rättighet att genom köp anskaffa den personal de

behöfde.

Peter var icke en omänsklig härskare. Anläggandet

år 1701 af sextio fattighus i förbindelse med Moskvas

kyrkor är ett tillräckligt bevis härpå. Men statsintresset

var fordrande, till och med grymt. För att Ryssland skulle

vinna den storhet och ära som detta intresse eftersträfvade,

kräfdes en betungande lösepenning. Det var den ryska

bonden som ända till år 1861 fick betala största delen af

denna.

in.

Borgarståndet

Om man far tro Peters lofprisare, har han ej funnit

sig i att kringskära det reformprogram som han fått i arf

af sina företrädare genom att hämma landtbefolkningens

frigörelse, utan han har blott uppskjutit lösningen af detta

problem för att först fullborda ett annat verk, nämligen

statsbefolkningens emancipation. (Jenom att staden lyftes

upp ur sitt elände och sitt förfall, skulle den göra byn

fri. Jag har ingenstädes, vare sig i Peters handlingar

eller skrifter, sett spår af en dylik tanke. Han har

säkerligen gjort sig mycken möda att skapa ett borgarstånd i

de uppväxande städerna i sitt rike och att göra detta

borgarstånd värdigt sin uppgift. Han har pröfvat på engelsk

administrativ själfstyrelse, sdf-govemement, franska skrån"PETKR DEN STORE

503

och ämbeten och tyska gillen, han har försökt allt, om

hvartannat efter sin vana. Framgången svarade ej mot

förväntningarna. Hans regering har tvifvelsutan varit

epokgörande för utvecklingen af det moderna Rysslands

handels-och industricentra, meü den organisation han sökt införa

af handels- och industriidkarnas stånd har ej varit af någon

betydelse, om man ser på de ernådda resultaten, utan den

har endast ledt till missräkningar. Städerna ha utvecklat

sig på grund af politiska framgångar och ekonomiska segrar,

genom eröfringar af hamnplatser och anläggningar af nya

samfardsleder, hvilka gifvit rikets handel ett nytt uppsving.

I Östersjöprovinserna fann Peter ett redan förefintligt

borgarstånd. På andra håll sökte han förgäfves att ur intet

skapa ett sådant. Jag tror ej, att ryska folkanden är så

motvillig mot sammanslutning i korporationer som man

påstått. Det kan finnas olika slag af korporationer, och

artelen, denna nationella och demokratiska art af

sammanslutning, som är så utbredd i Ryssland, är i grund och

botten friare och mer i öfverensstämmelse med

broderskapets ande än den som finnes inom Västerlandets

korporationer, hvilka fördärfvats af Roms despotiska ande. Jag

tror — och exemplet med Peter styrker mig i min tro —

det omöjligt att skapa sociala krafter genom lagar och

förordningar. Peter tog förgäfves sin tillflykt till en mängd

sådana. För öfrigt var han i detta som i de flesta

afseenden mycket inkonsekvent. Sedan han år 1699 uppgjort

en väldig plan till kommunal själfstyrelse, slutade han med

att år 1724 i stället inrätta en simpel ämbetsmannakår

af byråkratisk typ. Han brydde sig ej heller om att

undersöka, om de främmande former som han plötsligen pålade

sitt lands industriella och kommersiella lif utgjorde en

passande klädnad. Han märkte ej, att denna dräkt redan

var utnött hos hans europeiska grannar, hvilka beredde

sig på att aflägga den, och att han klädde de sina i gamla

paltor. Allt under det han sålunda gjorde anspråk på att

befordra handelns och industriens utveckling, afstod han.504

K. WALISZEWSKI

ej från sina företrädares skatteläggningspolitik, hvilken

hufvudsakligen gick ut på att utkräfva skatter och dagsverken

af stadsbefolkningen. Han gjorde blott denna tanklösa

utsugning ännu mer betungande. Slutligen, då han, såsom

jag antydt, ville, att hans skenadel af dvorjawjer ej skulle

förnedra sig genom att ägna sig åt borgarklassens sysslor,

gick han så långt, att öfverflyttandet af en medlem af

denna aristokrati till borgarståndet skulle anses som ett

vanärande straff, och det är svårt att dela Voltaires

hänförelse för denna idé.

Peter var en omedveten reformator på det sociala

området. Det är hans förnämsta ursäkt. I staden liksom

på landet snuddade han, utan att märka det, i sin andliga

närsynthet vid eller stötte under sitt trefvande emot några

af de stora problem hvilka på detta område kräfb af honom

en bra mycket skarpare blick öfver ett bra mycket

vidsträcktare synfält för att kunna rätt uppfattas.

Ur en synpunkt sedt har han dock, ehuru fortfarande

omedvetet och äfven indirekt, på detta område utfört ett

verk af största betydelse. Han har infört eller, rättare

sagdt, återinfört i samhällsorganismen ett element, som kan

anses hafva bidragit till en mera harmonisk

sammansmältning af alla dess delar. Före hans tid lefde kyrkan så

att säga utom samhället. Med sina rättigheter och

privilegier, som den ville fasthålla på statens bekostnad, med

sina ägodelar, som den ville förvalta utan statens

inblandning, med sina egna tjänare och sin egen rättsskipning,

som ej inskränkte sig tül kyrkliga angelägenheter, utgjorde

den en stat i staten. Allt detta har Peter, såsom vi veta,

gjort slut på. Under hans regemente fingo präster och

munkar träda in i ledet. Äfven om han ej gjorde dem

till medborgare, gjorde han dem åtminstone till undersåtar.

Detta var dock en god början.FEMTE KAPITLET.

Ekonomiska reformer.

I. Industrien. — Allmänna synpunkter. — Orsaker till att resul.

täten delvis ej motsvarade förväntningarna. — Ett grundfel. — Peter

söker att genom ukazer skapa handel och industri. —

Merkantilsystemet — Protektionismen. — Statsindustri. — Peter förfärdigar

kalikå. — Fabrikernas dåliga ställning. — Ett fördelaktigt

arbetsområde öppnas. — Bergverksindustrien. — II. Handeln, —

Handelsmonopolet. — Peters liberala tendenser. — Kriget hindrar deras

förverkligande. — Återgång i teorien till liberalismen. — Godtycke i

praktiken. — Petersburgs hamn. — Kanalerna. — Vägarna. — Karavan"

handeln. — Den persiska och indiska marknaden. — III.

Landthushållningen. — Peters landtbruk och skogsskötsel. — Allmän

öfversikt. — Moraliska och politiska hinder för den ekonomiska

utvecklingen. — IV. Finanserna. — Budgeten. — Sken och verklighet.

— Kriget kräfver ständigt nya anslag. — Oreda och rofferi. —

Jordeboken revideras. — Sorgliga resultat. - Nödfallsåtgärder. — Deficit.

— Klokare mått och steg. — Skattereform. — Grundskatten ersättes

af personskatt. — Gamla fel fortfara delvis. — Bankrutt.

Industrien.

Vid Peters tillträde till regeringen fanns det ej någon

rysk industri, och Ryssland ägde blott en enda stor

köpman, tsaren. Under Peters och Ivans samregering

utöfvades en stor belöning åt en fransk sjökapten, om han i

Ryssland införde hvitt papper, vin och ännu några

produkter, som ej hade någon utsikt att på annat sätt införas.506

K. WALISZEWSKI

Yid samma tid skref den första ryska ekonomiska

skriftställaren, Possosjkov, en bok, sitt Testamente, i hvilken han

uttalade sitt förakt för rikedomen. Tjugu år senare skref

samma författare på hvitt papper, förfärdigadt i Ryssland, en

Afhandling om rikedomen och fattigdomen, i hvilken han

sökte utfinna ett medel att öka de enskildes såväl som statens

förmögenhet, och före Smith och Turgot framhäfde han

betingsarbetets företräde framför arbete för dagspenning.

Detta var Peters förtjänst. Hans gärning i detta afseende

är af stor betydelse. Genom de väldiga ansträngningar

den kräffc, de mångfaldiga och sinnrika medel som användts

och det stränga logiska sammanhanget i de ledande tankarna,

i trots af några inkonsekvenser, bör den intaga en

hedersplats i den snillrika nydanarens historia. Att öka den

enskildes välstånd och på samma gång tiofaldiga statens

tillgångar; att samtidigt skapa nya skattekällor och nya

produktionsområden; att ersätta utländska importerade varor

med produkter af nationell industri; att gifva ökad fart åt

folkets verksamhetslust och förmåga af initiativ; att tvinga

lättingar, såsom munkar, nunnor och tiggare, att intaga sin

plats i de arbetandes led; att råda bot för de styrandes

likgiltighet för eller till och med fientlighet mot all

producerande verksamhet; att finna botemedel mot rättskipningens

bristfallighet, kreditens ringa utveckling, den allmänna

osäkerheten och frånvaron af en medelklass, allt detta har han

velat och sökt genomföra.

Framgången af hans företag sattes delvis på spel genom

en förarglig tillfällighet och ett grundligt misstag.

Tillfälligheten utgjordes af kriget med alla dess konsekvenser

och ovillkorliga kraf. Det var detta som tvang Peter,

hvilken var en afgjord motståndare till alla monopol, att

skapa nya sådana, så att den ena handen nedref hvad den

andra uppbyggde. Misstaget bestod i hans tro på möjligheten

af att skapa ett kommersiellt och industriellt lif, att skänka

åt en sådan skapelse organ, afpassade efter dess behof, att

gifva den muskler och blod och att så med ukazer och käpp-PETER DEN STO II Ë

507

rapp leda dess utveckling, fa den att vika af till höger och

vänster, på samma sätt som han framtrollade och manövrerade

regementen. Handels- och industrikompanier utgjorde år

1697 hans första försök i den riktningen. Holländarna

blefvo först uppskrämda däröfver, men skrattade till sist åt

alltsammans.

Kriget kräfver penningar Det var de stående arméerna

som i västerlandet gåfvo uppslaget till merkantilsystemet,

och nu se vi också Peter svärjande Colberts fana. Den

nationella traditionen stod äfven, det måste erkännas, på

Colberts sida. Redan under Alexej Michailovitj och

förmodligen redan tidigare skulle införseltullarna betalas till

det moskovitiska tullverket i ungerska dukater eller

holländska thaler. Peter bibehöll och skärpte detta system,

som ägt bestånd ända till våra dagar. Han förbjöd all

export af ädla metaller utan att bekymra sig om hvad

Bodin eller Child skrifvit om faran af ett sådant

tillvägagående. Utan att någonsin hafva läst Klock, Schröder eller

Decker gick han längre än de, ja, så långt, att han

förbjöd sina undersåtar att mottaga inhemska penningar i

betalning för sina varor. Han trodde på handelsbalansens

betydelse och lyckades åstadkomma en gynnsam sådan.

Enligt Marperger vann Ryssland omkring år 1723 flera

tunnor guld vid sina byten med utlandet. Han trodde på

protektionismens välgärningar. Härskare öfver ett land,

som ännu i vår tid nästan uteslutande producerar råvaror

för den utländska marknaden, förbjöd han all export af

vissa produkter af detta slag, såsom ull, och pålade andra

nästan prohibitiva exporttullar.

I väntan på den dag då han skulle kunna gifva hela

sin armé uniformer af kläde, som förfärdigats i hans eget

land, ville han ej höra talas om annat för eget bruk och

föreskref, att sådant ovillkorligen skulle användas till livréer.

Då en fransman vid namn Mamoron hade anlagt ett

strump-väfveri i Moskva, förbjöd han moskoviterna att förse sig

från annat håll. När några fabrikanter, som tsaren under-.508

K. WALISZEWSKI

stödde, tvekade att göra hattar af filt, hvilken de

förfärdigat, kom han, för att ingifva dem mod, dem till hjälp

med en ukaz: de fingo ej sälja sina varor utan att fora

till torgs ett visst antal hufvudbonader, som utgått från

deras verkstäder.

Alla dessa förmaningar, öfvertalningar och

tvångsåtgärder, allt detta moraliska och pekuniära understöd voro

i längden förgäfves. Fabriker uppstodo, hvilka antingen

fingo underhåll eller direkt drefvos af tsaren, medan andra

åter lefde af egna ressurser. Kejsarinnan gaf förlagskapital

åt en tyllfabrik och en stärkelsefabrik i Ekatjerinhof. Att

börja med nöjde sig Peter med att låta producera foremål, som

behöfdes för flottan, såsom segelduk, salpeter, svafvel, läder

och vapen, men med tiden utvidgade han så småningom

området för sin verksamhet. Han lät förfärdiga kalikå i

Petersburg, papper i Duderov och kläde litet hvarstädes.

Olyckan var, att dessa anläggningar ej hade lyckan

med sig. Förgäfves sålde tsaren kalikå med förlust, och

lämnade för fem kopek archinen ett tyg, som kostade honom

fjorton. Han var dock envis som alltid. Han gick vidare

på den inslagna vägen och lät fabricera lyxvaror inom

landet. I Ryssland förfärdigades de finaste tapetväfnader,

innan man där kunde spinna bomull. Och han nöjde sig

ej med att mana på, utan han tog i med hårdhandskarna.

År 1718 förbjöd en ukaz bruket af talg vid läderberedning

i stället för tjära; eljest utsatte man sig för konfiskering

eller galererna.

Under det han på detta sätt famlade hit och dit,

påträffade han emellertid ett med lätthet uppodladt falt, som

omedelbart skulle bära den rikaste skörd, och genast

åstadkommo hans våldsamma ifver och skaparkraft underverk.

Han började bearbeta bergverken. Redan under Alexej hade

en holländare och en dansk anstält undersökningar i

Moskvas omgifningar och bragt i dagen några tunnor malm.

När Peter väl tagit itu med saken, antog företaget

storartade dimensioner. Man måste dock erkänna, att det varPETER I)EN STORE

509

på grund af kriget som han fick ingifvelsen härtill och

jagades på. Då han genom en ukaz af 1697 påbjöd

anläggandet af bergverken vid Vjerchotur och Tobolsk, tog

han uteslutande hänsyn till krigets kraf. Han behöfde

nämligen gevär och kanoner. Men när han väl kommit

i gång, gick han allt längre och längre, och den oerhörda

utvecklingen af den ryska bergshandteringen är en följd

häraf.

Peter började med att söka efter och bearbeta järn.

Något senare greps han af guldfeber, såsom var att vänta.

Han blef allt ifrigare och ifrigare och sökte efter alla spår

af den ädla metallen. De talrika expeditioner han

utrustade, såsom Bekovitj-Tjerkaskijs åt Persien till 1717 och

Licharevs till Sibirien 1719, blefvo visserligen resultatlösa.

Ända till år 1720 var en enda silfvergrufva i verksamhet.

Men så småningom upptäcktes koppar, ytterligare

kvantiteter järn och år 1722 stenkol; trettiosex smältugnar

anlades i kazanska guvernementet, trettionio i

guvernementet Moskva.

Den enskilda företagsamheten — om man undantager

Demidovs — förblef länge overksam. I en år 1719 utfärdad

ukaz meddelades karakteristiska anvisningar: i denna

lämnades full frihet vid sökandet efter alla slags malm, hvilken

fick brytas på all slags jord. Ägarna till den malmbärande

jorden fingo endast prioritetsrätt, men de fingo stå sitt

kast, om de ej gjorde denna rätt gällande.

Om de företogo sig att dölja tillvaron af en

malmfyndighet eller sökte hindra dess bearbetande, straffades de

med döden. År 1723 gick lagstiftaren ännu ett steg

längre. Han beslöt att definitivt bryta med det system

som tillförsäkrade honom industrimonopol. Till ett

reglemente, som utarbetats af ManufakturkoUegiet, fogade han ett

manifest, i hvilket han uppmanade de enskilda medborgarna

att träda i statens ställe och drifva de fabriker af alla slag

som han anlagt, och han erbjöd dem de fördelaktigaste

villkor, om de ville gå hans önskningar till mötes. Och.510

K. WALISZEWSKI

dessa upprepade ansträngningar ledde slutligen till ett

gynnsamt resultat. Den lifgifvande rörelsen bredde ut sig och

växte, och den nationella industrien blef en verklighet.

II.

Handeln.

Peters historia sammanfaller nära nog med den

nationella handelns. Då Peter besteg tronen, hyste han stor

lust att afstå från det regale som gjorde honom till sitt

lands största, till och med enda stora köpman. Men kriget

pålade honom vissa band. Han förblef köpman för att få

penningar, och som han ej gjorde något till hälften,

utvidgade han sin affärsverksamhet, och det ända därhän, att

han fullständigare än någon annan tilliorene monopoliserade

hela den inländska och utländska marknaden. G-enom att

skapa nya näringsgrenar ökade han blott raden af monopol.

Han köpte upp en gros och sålde i detalj, så att han till

och med månglade med ungerskt vin i Moskva. Upptagen

af regeringsomsorger och bekymrad öfver att de inkomster

han på detta sätt förvärfvade inflöto oregelbundet, tänkte

han ett ögonblick på att arrendera ut monopolen.

Mensji-kov fick på sin lott fiskerierna i Archangel samt handeln

med fisklefvertran och utterskinn. Då Peters finansiella

bekymmer aftogo vid hoppet om en snar fred, återuppväcktes

hans naturliga sympatier, som voro liberala. År 1717

förklarades sädeshandeln fri, och år 1719 upphäfdes alla

monopol. Samtidigt började det år 1715 inrättade

handelskollegiet att utveckla en fruktbringande verksamhet och

tog-bland annat itu med handelsståndets yrkesmässiga uppfostran.

Unga män, söner till de stora köpmännen i Moskva, hvilkasPETER DEN ST0KE

511

antal hastigt ökades, skickades i dussintal till Holland och

Italien. Peters diplomater arbetade p& sitt håll på att

utveckla handelsförbindelserna med utlandet. Kriget hade

förut nödgat till ganska förargliga kompromisser, såsom då

man mot all lag år 1713 till Lybeck afhände sig

rättigheter och privilegier mot en summa af några och trettio tusen

thaler. Liknande öfverenskommelser hade gjorts med Dantzig

och Hamburg. Från och med år 1717 visade sig Peter

besluten att ej begå dylika misstag, och i de förhandlingar

som vid denna tid inleddes med Frankrike var det ej mera

frågan om något sådant, lika litet som i de instruktioner

som gåfves åt de konsuler som vid denna tid sändes till

Toulon, Lissabon och London.

Han gaf emellertid ännu vika för frestelsen att gå

godtyckligt tillväga, då han ingick dessa förbindelser.

Historien med Petersburgs hamn är ett bevis härpå, såväl

som den strid han utkämpade med de ryske och utländska

köpmän hvilka envist gåfvo Archangels hamn företrädet.

Då han förgäfves tillgripit alla fredliga öfvertalningsmedel

och då han var öfvertygad, att hvarken anläggandet af en

väldig gostinij dvor (basar) eller stiftandet af ett särskildt

skrå, hvilket till stor del bestod af utländingar, eller ens

den möda han gjort sig för att skaffa till sin nya

hufvudstad deras älsklingsprodukt, hampan, för godt pris och till

god kvalitet, kunde locka köpmännen dit, tillgrep han

beslutsamt sina förfäders sedvanliga utväg. Han lät

visserligen ej direkt och manu müitari öfverflytta Archangelborna

till Petersburg, såsom tsar Vassilij gjort med Pskovborna,

hvilka förts till Moskva, men han påbjöd, att de förstnämnda

hädanefter skulle köpa sin hampa i Petersburg och ingen

annanstädes.

Denna åtgärd ledde till det resultat som man rimligtvis

tände vänta sig. Den nya hufvudstaden var ännu en

mycket dålig upplagsplats. Den kanal som skulle öfver

Ladogasjön sätta Volga i förbindelse med Neva var ännu

endast påtänkt. Den stora engelska ingeniören Perry, hvilken.512

K. WALISZEWSKI

skulle utföra arbetet därmed, var förargad öfver den dåliga

behandling han varit underkastad och hade upphört med

sitt arbete redan vid företagets böljan. En andra kanal, som

Peter tänkt sig för att undvika Ladogas farliga farvatten

genom att direkt sätta Neva i förbindelse med Yolga,

förblef ofullbordad ända till år 1732. Ett tredje kanalsystem,

baseradt på tillgodogörandet af mellanliggande vattendrag,

hade blott till resultat att rikta mjölnaren Serdjukov,

hvilken hade uttänkt detsamma och som begagnade sig af en

koncession, hvilken man alltför brådstörtadt gifvit honom,

för att längs med Tsnas och Tjlinas stränder anlägga kvarnar

och krogar, hvilka ej voro af minsta betydelse för

Petersburgs hamn. Följaktligen var det med stor svårighet och

med stora transportkostnader som hampa, djurskinn och

andra varor forslades till denna. Från år 1717 voro nämligen

två tredjedelar af alla produkter dömda att föras dit, och

som de ej funno några afnämare, hopades de därstädes,

förlorade i värde på grund af den stora tillförseln och

ruttnade slutligen bort, framför allt hampan.

Hvad betydde väl detta? Med lock eller pock skulle

Petersburg blifva en handelshamn. Ännu år 1714 hade

ej mer än sexton utländska fartyg inlupit därstädes. Redan

följande år anlände femtiotre, år 1722 hundra nitton och

år 1724 hundra åttio. Och Peter hade lagt grunden till

ett kommunikationssystem på floderna, som hans efterföljare

ända till Katarina II voro angelägna om att fullborda och

vidare utveckla och hvilket förband Volgas strömfåra med

Nevas och Dvinas, det vill säga Kaspiska hafvet med

Östersjön och Hvita hafvet. Därigenom stodo förmedelst

ett kanalsystem på trehundra två verst sjuttiosex sjöar och

hundrasex vattendrag i förbindelse med hvarandra. Ett

oerhördt slöseri med penningar, arbete och till och med

människolif ägde rum, men Rysslands styrka och

hemligheten med dess framgångar består till stor del däri, att

man velat och kunnat frånse utgifterna och endast tagit

hänsyn till det afsedda resultatet. De goda musjiker, somPETER DEN 8T0RE

513

i tiotusental begrofvos i de finska träsken fingo som vanligt

släppa till kostnaderna utan att allt for mycket knota.

Peter fäste ej samma vikt vid utvecklingen af

kommunikationerna till lands och ägnade dem ej ens någon

särskild uppmärksamhet. Han anlade inga vägar. Vägarnes

bristfällighet utgör ännu i dag Rysslands svaga punkt i

ekonomiskt afseende; och de otillräckliga vägar som nu

finnas hafva uteslutande anlagts af den ingeniörskår som

först år 1809 skapades. Peter försummade dock ej

karavan-handeln, sådan som dèn bedrifvits af hans forfader. Han dref

den själf och inköpte i Ungern växande skördar af

tokayer-drufvan, hvilkas produkter han lät på hundratals kärror

föra till Moskva, medan han i utbyte till samma land skickade

sibiriska produkter. Och ehuru han ägnade Östersjön och

dess handel på västerlandet sina bästa tankar, glömde han

ej sin sydvästra gräns och de handelsintressen som där

kräfde hans understöd. Det är troligt, att, om han kommit

till Bukhara, han redan då hade lagt grunden till den indiska

handeln. Till Orenburg och Astrachan kommo redan nu

enstaka karavaner, hvilka ditförde icke blott siden och

bomullstyger, förfärdigade i Bukhara, utan äfven indiska

produkter, såsom ädelstenar samt guld- och silfvervaror.

Han lyckades åtminstone bemäktiga sig floden Irtisj,

hvarigenom Sibiriens gränser framflyttades och skyddades

mot kalmuckernas och kirgisernas anfall, samt därefter

Kolyvanbergen, hvilkas längre fram upptäckta skatter gjorde

till en verklighet den grekiska fabeln om guldgrufvor,

vaktade af gnomer. Om han kunnat hålla sig kvar i Azov,

hade han nog sökt och kanske lyckats att återupprätta

venetianernas och genuesernas gamla handelsväg.

Tillbaka-kastad vid Kaspiska hafvet sökte han, som det tyckes, gifva

denna väg en ny riktning öfver Astrachan och Petersburg.

Hans stora expedition år 1722 och anläggandet af en stor

nederlagsplats vid Kurs mynning, som han påbörjat och

der fem tusen tatarer, tjeremisser och tjuvatjer arbetade

vid hans död, tyder på en dylik tanke. Man kan

visser-Peter den Stare. 33.514

K. WALISZEWSKI

ligen säga, att man i allt detta kan se hallucinationer

och till och med galenskap, ty en förnuftig hänsyn till

möjligheterna, afstånden och transportkostnaderna ingick

icke däri. Men trots den öfverdrifna ^djärfheten i hans

planer och i trots af den glömska hvari dessa planer råkade

på grund af hans närmaste efterträdares likgiltighet hade

dock ett resultat uppnåtts. Lockelsen att tillägna sig den

persiska och indiska handeln utgör en del af det arf han

lämnat efter sig och hvaraf Ryssland ännu i dag drager

fördel.

III.

Landthushållningen.

Det skulle varit en lucka hos Peter, om han ej med

det allt omfattande intresse han hyste varit landtbrukare.

Men han var det, och det till och med lidelsefullt. I den

ryska landthushållningen historia, liksom i så många andra

afseenden, bildade hans regering en vändpunkt. Och han

nöjde sig ej med att lära sina bönder att sätta potatis,

såsom Fredrik den Store senare gjorde. Bönderna i

Moskvatrakten undervisade han med lien i hand, huru de skulle

meja af säden; dem i Petersburgs närhet lärde han att

förfärdiga sina lapti (barkskor). Han ansåg dem som

skolgossar, och sig själf som deras magister. Han forbjöd dem

att bära skosulor med grofva spikar, emedan dessa förstörde

golfven. Han bestämde hur breda de grofva linneväfvar

borde vara som de förfärdigade i sina stugor. Han hade

i Frankrike haft tillfälle att beundra en landtprästs

trädgård och, så snart han återkom till Ryssland, tog han sina

poper i upptuktelse för att de ej hade dylika. Han

intresserade sig för valet af lämpligt utsäde, husdjurens skötsel,PETER I)EN STORE

515

åkrarnas gödslande, användningen af fulländade

åkerbruksredskap och för förbättrade odlingsmetoder. Han försökte

acklimatisera vinrankan i de donska kosackernas land och

sökte höja vinodlingen i trakten af Derbent, hvarest han

planterade persiska och ungerska vinstockar. År 1712 anlade

han de första stuterierna. Ar 1706 var han den första

som bedref fårafvel i departementen Charkov, Pultava och

Jekatjerinoslav, hvilka nu ha en rikt utvecklad fårskötsel.

Han var äfven sitt lands första skogshushållare. Först af

alla sökte han skydda skogsmarkerna mot sina undersåtars

inrotade och tanklösa förstöringslusta. För detta ändamål

tillgrep han, det måste medgifvas, åtgärder, som ingen

åkerbruksminister i våra dagar, ej ens i Ryssland, skulle vilja

taga efter: vid Nevas och Finska vikens stränder uppställde

han med fem versts mellanrum galgar, hvari skogssköflarna

skulle hängas upp. Inom det nuvarande Petersburgs

område, där nu tullen har sina lokaler, stod vid denna tid en

granskog; som man envisades att hugga skog därstädes,

lät Peter anställa en razzia och dömde en tiondel af de

skyldiga som häktats att hänga och lät piska resten med

knuten.

Reformatorn stötte på ett tvåfaldigt hinder för den

ekonomiska utvecklingen, ett moraliskt och ett politiskt.

En till senaten ställd ukaz af den 13 mars 1716 dömde

till döden de inhemska köpmän hvilka, trogna en sedvänja

hvaröfver deras engelska kunder sedan länge beklagat sig,

smugglade in i hampbalarna skadad vara eller till och med

stenar för att öka vikten. Att införa moralitet i Rysslands

handel och industri är emellertid fortfarande ett problem, som

det är framtiden förbehållet att lösa. Trots de uppslag

till kommersiell och industriell verksamhet som den stora

reformatorn framkommit med nära nog ur intet, stodo dock

ännu vid slutet af hans regering hans undersåter så godt

som på vildens ståndpunkt. År 1722 meddelade Bestusjev

från Stockholm att några ryska köpmän anländt till denna

stad från Åbo och Reval. De medförde litet groft lärft,.516

K. WALISZEWSKI

träskedar och nötter och sålde från sina slädar dessa varor

ute på gatorna. De kokade kasja i det fria och vägrade

att ställa sig polisens uppmaningar till efterättelse. De

berusade sig, grälade och slogos samt företedde den vämjeliga

anblicken af en vedervärdig osnygghet.

Det politiska hindret utgjordes af finansernas tillstånd.

I Peters regeringshistoria utgör finanspolitiken en mörk

punkt. Af hela Peters verk var det denna som var direktast

beroende af kriget och blef mest lidande af detta. Den

var icke blott icke reformatorisk, utan den var nästan alltid

rent af usel. Jag kan endast antydningsvis beröra denna

omständighet.

IV.

Finanserna.

Man kan ej direkt jämföra den penningtillgång Peter

vid sin tronbestigning hade att förfoga öfver med de andra

europeiska staternas. Enligt Golikovs uppgift öfversteg den

ej 1,750,000 rubel. Med en så ringa budget skulle den

ryska statens materiella existens, till och med i det inre

och oberoende af alla yttre förhållanden förefalla såsom

ett olösligt problem, om man ej toge hänsyn till vissa

alldeles egendomliga förhållanden vid denna tid. Först och

främst hade staten nästan inga utgifter, om man frånser

underhållet af arméen. Den betalade ej sina tjänare, utan

gaf dem i ersättning för det arbete den kräfde af dem

vissa privilegier eller en indirekt ersättning i Kormlenje.

Staten underhöll inga vägar, ty några sådana funnos ej.

Och likadant var förhållandet på alla områden. Budgeten

för statsutgifterna under år 1710 kastar ett klart ljus öfver

detta.PETER I)EN STORE

517

Den ser ut s& här:

Landtarméens underhåll ..............................................................................1,252,525 rubel

Artilleriets „ ........................................................................................221,799

Flottans „ ....................................................................................444,288 „

Garnisonernas „ ........................................................................................977,896 „

Rekryteringsomkostnader ..........................................................................30,000 „

Inköp af vapen ....................................................................................................84,104 „

Diplomatien ................................................................................................................148,031 „

Andra utgifter (däri inbegripen solden till

artilleriunderofficerarna) ........................................................................................675,775 „

Före Peters tronbestigning hade år 1679 en stor och

mycket gagnelig reform införts i denna outvecklade

organisation, i det att man beslutit, att alla inkomsterna skulle

inflyta i riksskattkammaren (Prikaz Balsjoj Kami), som år

1699 ersattes af Stadshuset. Peter gjorde om intet hvad

som redan var gjordt. Han hade alltför brådtom för att

fullfölja ett program, som först efter långliga tider lofvade

leda till ett tillfredställande resultat. Som han behöfde mycket

penningar, och det genast, följde han unga mäns exempel,

då de befinna sig i trångmål. I stället för att fortsätta

med att centralisera och på sådant sätt så småningom göra

slut på de lokala myndigheter som lade beslag på och

slukade nationalförmögenheten skapade han nya organ i

sina byråer för krigsskatten, hvilka hade att upptaga de skatter

som voro nödiga för kriget. Därigenom uppstodo nya

möjligheter till försnillningar. I stället för att söka att öka

afkastningen af redan befintliga inkomstkällor, hvilka motsvarade

landets produktionsförmåga, införde han en finansiell

röfvar-politik genom att på en slump lägga skatt på allt, som

kunde beskattas, ända till sina undersåtars skägg. Han

lät hos snickarna lägga beslag på likkistor af ek, hvilka

fördes till klostren och där såldes till fyrdubbelt pris till

förmån för skattkammaren. ÅT 1700 bemäktigade han sig

de afgifter som hittills upptagits från köpmännen af ägarna

till de platser där torgdagar höllos. År 1704 var det.518

K. WALISZEWSKI

värdshusens tur. Ar 1705 gjorde han salt- och

tobakshandeln till statsmonopol. Ar 1707 tillämpade han samma

system på en hel rad af produkter, däri inbegripna de

förnämsta exportartiklarna. Under tiden hade han på

Kotosjichins råd försökt sig på med att prägla om

penningarna, men blef därigenom endast fattigare, samtidigt

med att rubeln sjönk i värde med hälften.

Ett försök att på ett förståndigare sätt förvalta statens

jordagods (Obrotjnije stati) genom att år 1704 i Mensjikovs

hus anlägga en särskild byrå (2sjorakansliet) utföll bättre,

ty inkomsterna från statsägendomarna ökades från 299,000

till 569,000 rubel. Men som utgifterna samtidigt stigit,

fortfor statsbristen. Mellan Stadshuset och de nya

uppbördskamrarna uppstod från första stund en strid, som

vidmakthöll villervallan och slöseriet. 1708 års stora administrativa

och finansiella reform ledde endast till ytterligare förvirring

och oordning. De olika byråerna delade nu rofvet. Ar

1711 uppstod ett deficit i guvernementet Moskvas budget.

Man öfverförde då till denna inkomsterna, som tillfallit

artilleriets prikaz, hvilken i sin ordning ej hade egna

tillgångar, utan lefde på subsidier från andra departement.

Däraf blef följden tvister, klagomål och ökad förvirring!

Ar 1710, då Peter alltjämt låg i krig och befann sig

i penningförlägenhet, lät han intala sig att företaga en

revision af jordeboken eller förteckningen på bebodda

hus och odlad jord, hvarpå den hufvudsakliga och

häfdvunna samt sant nationella beskattningen var grundad.

Denna åtgärd ledde till ett dåligt resultat. Det befanns,

att sedan år 1678, då den sista skattskrifningen ägt rum,

den beskattningsbara ägendomen minskats med en femtedel.

I norra delen af landet steg förlusten ända till 40 procent.

Rekryteringen och de skattskyldigas rymningar hade

åstadkommit detta resultat. Peter stod ej handfallen för det,

utan tillgrep en utväg, som utan tvifvel är fullt nationell,

ty den har anlitats ända till våra dagar: de närvarande

fingo betala för de frånvarande, och den inkomst jordenPETKR DBN STORE

519

gaf år 1678 måste den fortfarande gifva. Men

uppenbarligen bidrog ej denna åtgärd till att hejda emigrationen,

och i själfva verket blef ställningen blott svårare. Ehuru

från 1704 till 1709 budgeten ständigt slutat med ett

skenbart deficit, hade dock de öfverskjutande utgifterna kunnat

betäckas med behållningen från föregående år på följande

sätt:

1701 1702 1703 1704 1705 1706 1707 1708 1709

Inkomster 2,86 3,15 2,73 2,49 2,64 2,52 2,ti 2,02 2,76

Utgifter 2,2ö 2,47 3,84 3,24 3,84 2,71 2,4* 2,22 2,7 o

allt millioner rubel. Men år 1710 visade sig det verkliga

deficit och ökades sedermera allt mer och mer. Försök

att upptaga lån i utlandet misslyckades. Då tillgångarna

knappast räckte till att betäcka omkostnaderna för kriget,

tog man sitt parti och anslog uteslutande alla medel till

detta ändamål. Öfriga statsbehof fingo reda sig bäst de

kunde. En tid därefter började de nödvändigaste medlen

för krigets förande att tryta, och det är först då en känsla

af bekymmer kan spåras hos Peter, samtidigt med att han

började inse, att det var nödvändigt att taga sin tillflykt tilj

rationellare principer och klokare åtgärder. Kort därefter

fick han under sin vistelse i Frankrike tillfälle att taga

kännedom om de ekonomiska läror som började att

framträda i Västerlandet. Han afstod då definitivt från sina

våldsamma åtgärder och rofferier och försökte å ena sidan

att genom instiftandet af HandeVskollegiet öka statens

tillgångar och samtidigt den beskattningsbara förmögenheten

och å den andra att förbättra sättet att indrifva skatterna

genom lämpliga reformer, som fullföljdes från 1718 till

1722.

Dessa reformer ha bedömts olika. Det är säkert, att

de bidragit till att gifva Ryssland dess nuvarande konstlade

och antinationella beskattningssystem genom att sätta

personskatt i stället för jordränta, genom att i stället för att lägga

skatt på hvarje bebodt hus (podvornij) och hvarje odladt.520

K. WALISZEWSKI

falt (pososjnij) utkräfva skatt af hvar och en innebyggare

(podusjnij). Bland Peters samtida harmades Possosjkov öfver

detta system. "Månne själen," säger han, "ett oåtkomligt

och ouppskattbart värde, kan påläggas skatt?" Senare

har grefve Dmitrij Tolstoj, den vältaliga skildraren af

Rysslands finansinstitutioner, tydligt påvisat det förderfliga

inflytande denna nyhet utöfvat på landets ekonomiska

utveckling. Bland ryska statsmän har nästan ensamt grefve

Kankrin, visserligen en af de bästa finansministrar Ryssland

ägt under loppet af två århundraden, sökt att taga den

i försvar. De omedelbara och ögönskenliga resultaten af

reformen tala till dennas förmån. Inkomsterna af den enda

direkta skatt som staten upptog mer än fördubblades och

stego genast från 1,8 till 4, G millioner, och de sista årens

budget förbättrades, åtminstone med hänsyn till statsinkomster.

Enligt G-olikov sprang 1725 års budget upp till 9,776,554

rubel i tillgångar. Samtidigt bar det nya system som

till-lämpades vid användningen af statsinkomsterna sina frukter.

På utgiftssidan finnes en post på 47,371 rubel till

underhåll af skolor, en annan på 35,417 rubel för sjukhus och

fattighus. Framåtskridandet var dock i själfva verket ringa

och snarare skenbart än verkligt.

Både med afseende på inkomster och på utgifter voro

budgeterna fortfarande så uppgjorda, att de skulle

förvända synen på folk. I själfva verket uppbar och utgaf

staten mycket mera än det som syntes. Till de ordinarie

inkomsterna kommo en mängd naturaprestationer och till

och med tillgångar i reda penningar. Folket måste lämna

gratis mat och furage åt de trupper som voro i fält; hvarje

bonde skulle lämna halftunnor med råg och hafre till de

civila ämbetsmännens underhåll; enskilda personer tvungos

att utbetala pensioner. Det ålåg Alexej Miloslavskij att

betala en sådan till furstinnan Anastasia Galitsin, mot att

han befriades från krigstjänst. Sammalunda var förhållandet

med utgifterna. Då år 1713 tjänstemännen i senatens

hemliga kansli (podjatjije) klagade öfver sin dåliga aflöning,PETER I)EN STORE

521

erhöllo de som tillägg anvisningar på "inkomsterna af alla

affärer på utlandet och på Strogonov med undantag af

archangelska varor".

På detta sätt bibehöllos förflutna tiders fel, och deras

bibehållande, samtidigt med att nya metoder på ett

ofullständigt och oskickligt sätt tillämpades, lade hinder i vägen

för att de nya principerna skulle blifva till verkligt gagn.

Arméens underhåll, som särskildt var betungande för

skattkammaren och kräfde stora omsorger, fortfor äfven att

utgöra ett tvisteämne mellan den år 1708 nödtorftligen

omorganiserade finansstyrelsen samt krigsförvaltningen,

hvilken senare bringade oreda i den förstnämnda under

förevändning att efterlikna förhållandena i Sverige. Därstädes

var det emellertid befolkningen som vanligen underhöll

trupperna på grund af kontrakt med regeringen, hvilka

snarare voro fördelaktiga än till en börda. Här stodo

arméen och befolkningen gent emot hvarandra såsom

fordringsägare och gäldenärer, och styrelsen lade sig i detta

förhållande med hela tyngden af sin auktoritet, endast då

det gällde att indrifva fordringarna. Systemet medförde

alla de olägenheter som vidlåda ständigt gällande

inkvarteringssedlar.

Och alltjämt bidrog det stora grundfelet, den bristande

moraliska uppfostran, till att omintetgöra resultaten af de

förståndigaste och skickligaste åtgärder.

Skatteuppbörds-männens falhet, som gjorde det möjligt för de skattskyldiga

att skaffa sig lättnad i bördorna, hade blifvit till en visa.

I ett allvarligt dokument läses: "Om det finnes någon

regeringskommissarie, som ej är mottaglig för skänker,

hvilket vore ett under i Ryssland, har adelsmannen dock

en möjlighet att lura honom. Han behöfver blott vid

skatt-skrifningen flytta tillsamman flera byggnader, hvilka sedan

på några timmar kunna skiljas isär och ställas tillbaka på

sin ursprungliga plats, och detta erbjuder inga svårigheter,

ty alla husen äro af hopfogade bjälkar, som lätt kunna

transporteras.".522

K. WALISZEWSKI

På grund af det persiska fälttåget uppstod år 1722

ett nytt hotande deficit. Åx 1723 påbjöd en ukaz på

grund af penningbristen utbetalandet af civila och militära

ämbetsmäns löner i sibiriska varor, hvarefter samma år

dessa samma löner skattlades för att fylla skattkammarens

trängande behof. Ämbetsmännen fingo stäila så om, att de

kunde återställa en del af de penningar de aldrig erhållit.

Ar 1724 berättar den sachsiska residenten Lefort, att man

betalade hvarken trupperna, flottan, kollegierna eller "hvem

det vara månde, och alla jämra sig". Vid Peters död

ansåg den diplomatiska kåren, att den sväfvade i stor fara,

ty man hade att frukta excesser af det lägre folket, som

var nära att dö af svält, och till och med af soldaterna,

som ej erhållit sold på sexton månader.

På grund af krigets ständiga kraf gjorde finanspolitiken,

som ständigt måste rätta sig efter och tillfredsställa dessa,

bankrutt till och med inom arméen.SJETTE KAPITLET.

Inre politik.

I. Administrationen. — Miinicipal själfstyrelse. — Den är endast

afsedd att underlätta skatteuppbörden. — De åtta första

guvernementen. — Nödfallsåtgärd. — Senaten, — Den utvecklas af sig själf och

blir en centralmyndighet. — Sammanblandning af olika maktområden.

— Administrativ och finansiell kontroll. — Fiskalerna. — Deras

im-popularitet. — Prokuratorerna. — Bristerna i dessa nyheter. —

Kollegierna. — Ny oreda. — II. Polisen. — Bekämpandet af

röfvar-väsendet. — Den moraliska ståndpunkten i allmänhet lägger hinder

i vägen därför. — III. Rättskipningen. — Peter tager först sent itu

med denna. — Han vill göra allt på en gång. — Skälen hvarför han

misslyckas. — Det är omöjligt att skrifva en lagbok, ty nya lagar

stiftas ständigt. — Rättsmedvetande och rättslärda saknas. — Allmän

öfversikt.

Administrationen.

Med afseende på ekonomisk, social och intellektuell

utveckling står Ryssland ännu i dag långt bakom sina

grannar och medtäflare i Västeuropa. Det har dock redan

lyckats blifva ett af de fruktansvärdaste redskap för mänsklig

makt som världen skådat. Ålderdomligt och asiatiskt till

sin innersta byggnad och till sin anda, är det fullkomligt

modernt och europeiskt till sin yttre gestalt och sin

organisation, hvilken med alla sina svagheter och förtjänster

direkt skapats af Peter. Det är denna organisation som

satte kronan på hans verk.K. WALISZEWSKI

En fullständig reform af rikets institutioner och af

det som utgjorde grundvalen för hans makt har aldrig

ingått i Peters planer. Ganska länge och nästan under hela

det Nordiska kriget riktades hans omsorger och

ansträngningar på en jämförelsevis begränsad uppgift: att anskaffa

en krigshär i stånd att slå svenskarna, en flotta, som kunde

göra sig gällande på Nordens haf, samt penningar,

hvarmed han kunde underhålla dessa. Endast tillfälligtvis och

planlöst riktade han sin uppmärksamhet och energi på

utöfvandet af funktioner, som tillhöra suveränitetens väsende,

nämligen den exekutiva makten, rättskipningen och

lagstiftningen, hvilkas allmänna karakter han ville modifiera,

samtidigt med att han ofta utan nödig eftertanke sökte råda

bot för svagheter och fel, som vidlådde dem. Han

handhade och reformerade administrationen; han dömde och

omgestaltade domstolarna; han stiftade, såsom vi veta, en

oerhörd mängd lagar, och allt under det han bibehöll det

ursprungliga personliga och despotiska regementet som

grundval för sin styrelse, vidtog han vissa förändringar med

dennas yttre byggnad efter en ny plan, för hvilken jag

vill söka redogöra.

Man bör ej söka efter fasta konturer och klara linier

hos denna plan. Här liksom öfverallt annorstädes tecknar

Peter med grofva linier, som gå hit och dit och korsa

hvarandra med luckor och oväntade kombinationer,

hvarigenom det hela saknar sammanhang. Man får ej ens

vänta sig, att Peter hade klart för sig, att han skulle

omdana hela samhällsbyggnaden. Aflägsnandet af äldre former

och deras ersättande med nya äro för det mesta blott

resultatet af ett planlöst nedrifningsarbete, som ger det första

uppslaget till och till och med framkallar en ny byggnad.

Allt detta är indirekt en frukt af kriget. Lifvet drager

sig ifrån gamla utslitna organ, som genom alltför flitigt bruk

blifvit oanvändbara, och strömmar till nya, som framväxa

ur ögonblickets trängande kraf. Å ena sidan är det

förtvinande, bortfall, å den andra en motsvarande utveckling,PETER DEN 8T0RE

525

samt här och hvar några sömmar, som foga ihop de olika

delarna, och så är en ny reform genomförd. Men allt sker

nyckfullt, och det första resultatet häraf är, att delar som

ej passa tillsammans hopfogas och inkräkta på hvarandras

områden. Gamla och nya kategorier af ämbetsmän och

regeringsbyråar ställas vid sidan af hvarandra till förfång

för alla parter. Peters nya medarbetare, ministrar, kanslerer

och råd, som bära europeiska uniformer och titlar, stå sida

vid sida med det gamla systemets okolnitjier, kravtjier och

postjelnitjier. Dessa sistnämndas ämbeten, hvilkas enda

uppgift varit att föda sina innehafvare, försvinna endast efter

hand. De gamla prikaæen tjänstgöra samtidigt med

nyskapade ämbetsverk, såsom byråerna för flottan, artilleriet,

arméens proviantering och bergverken, och dessa sistnämnda

uppstå och komma ryckvis i gång på grund af något behof,

som plötsligen framträdt. Utförandet följer omedelbart på

tanken, men åtföljes icke lika hastigt af åtgärder, hvilka

kräfvas för en regelbunden verksamhet.

Till sist och framför allt, dessa nya skapelser lånade

blott sin form af sina västerländska förebilder. Anden

saknas. Denna skulle stå allt för mycket i strid med den

politiska organismens verkliga väsen, som fortlefver i

principen. Det är detta som man i allmänhet ej rätt förstått;

det är detta som med full klarhet framgår af den allra

första stora lagstiftningsåtgärden: ukazen af den 30 januari

1699, genom hvilken kommunernas förvaltning ordnas.

Eljest mera klarseende historieskrifvare hafva häri velat se

ett genomfördt försök till administrativ själfstyrelse efter

engelska och tyska mönster, hvilket påstås hafva varit af

den största politiska, ekonomiska och sociala betydelse. De

nya korporationerna, hvilkas medlemmar utsågos genom val,

nämligen provinskamrarna {Ziemshie Izby) och borgmästarnas

församling i Moskva (Burmistrskaja Palata), skulle enligt

lagstiftarnes plan hafva haft till uppgift att blifva en skola

för det offentliga lifvet, den första i Ryssland. Att lära

medborgarna att handla i gemen för att bevaka gemen-.526

K. WALISZEWSKI

samma intressen, att vänja dem ifrån isoleringen, som

utsatte dem för den starkares godtycke, att befria köpmän

och industriidkare från vojvodernas tyranni, detta skulle

hafva varit deras uppgift. Om man undersöker saken i

sömmarna, är det omöjligt att gifva Peter äran af ett så

utveckladt program. Och jag vet ej ens, om det vore någon

ära. Trettio år förut hade Alexejs medarbetare

Ordin-Nasjtjokin, som var vojvod i Pskov, försökt att där införa

municipal själfstyrelse med femton staroster, valda af

stadens borgare, hvilka skulle handhafva de gemensamma

angelägenheterna. Det hade mött svårigheter att bringa

denna institution i samklang med det rådande systemet i

allmänhet, som just hade den absoluta makten till

grundval, och Ordin-Nasjtjokins verk hade endast en kort

varaktighet. Ar 1699 kände Peter säkerligen till detta försök

och hade ingalunda lust att upprepa detsamma. Hvad han

ville göra var att gifva en engelsk eller tysk utstyrsel åt

de gamla förvaltningsbyråorna (Prikaznije Izby) hvilka

funnos i städerna och icke blott hade att bevaka den lokala

befolkningens intressen utan äfven monarkens. Hans

afsikt var att erhålla kraftigare och dugligare

skatteuppbörds-män, och hans något barnsliga tro på betydelsen af

klädedräkten och det yttre skenet dref honom till denna

vrångbild af själfstyrelse. Men om man undantager valprincipen,

som infördes (och som ej var en nyhet i Ryssland), liknade

de nya ämbetsverken fullständigt de gamla. De hade

endast att göra hvad de gamla gjort — och mera hårdhändt.

De saken gällde misstogo sig ej häri. Böter och knutslag

voro nödiga för att drifva de väljande till valurnan och för

att få de valda att sitta kvar på sina platser. Och hvad

angår vojvoderna, fortforo de att piska upp borgmästarna,

såsom de piskat upp deras föregångare.

Detta förmenta stora verk var blott en

skattläggnings-åtgärd.

Bildandet år 1708 af åtta stora administrativa distrikt,

kallade guvemement, var en annan sådan, som hade sin an-PETER I)EN STORE

527

ledning i kriget, liksom allt annat vid denna tidpnnkt.

Byggandet af flottan vid Voronesj och anläggandet af Azovs

hamn gåfvo upphof till det första militära och finansiella

distriktet. Eröfringen af Ingermanland och Karelen ledde

till inrättandet af det första guvernementet i eröfradt land,

hvilkets styrelse anförtroddes åt Mensjikov. Genom Karl

XII:s tåg mot det inre af Ryssland fingo vojvoderna af

Smolensk och Kiev vården om nationalförsvarets militära

och finansiella resurser i sina händer. Undertryckandet af

upproriska rörelser vid Volga gaf anledning till distriktet

Astrachans bildande. I samma mån nya administrativa

enheter framträdde, i samma mån uppstodo nya möjligheter

att genomföra den nya sakernas ordning som kom till

stånd efter slaget vid Poltava. Genom denna ordning

sammanfogades blott de delar som redan funnos, och den

typ för författningen som utvecklats i Ingermanland efter

svenska mönster blef blott nu den allmänt gällande. Till

sitt område motsvarade de åtta guvernementen delvis äldre

militära och skattedistrikt, hvilka bildats med hänsyn till

lokala behof, och själfva namnet guvernör är blott en

öfversättning af det ryska namnet på cheferna för dessa distrikt:

vojvoden eller "krigsledaren". Redan år 1694 kallade Peter

vojvoden i Archangel med en holländsk benämning: uMin

Her Oubemor".

Reformen af år 1708 bör gå fri från det klander,

som riktats mot densamma för dess "tillfälliga och

artificiella" karakter. Utan tvifvel hade de redan befintliga

militära och finansiella distrikten som lågo till grund för

de nya anordningarna i sig själfva en konstlad och

godtycklig prägel. Men Rysslands historia känner ej till

provinser, hvilka i europeisk mening äro organiska enheter.

Peter har sammansmält sin organisation med det som redan

fanns för handen i hans land, vare sig det nu var godt

eller dåligt.

Denna anordning kan gifva anledning till ett annat, mera

berättigadt klander..528

K. WALISZEWSKI

Enligt Peters uppfattning var den först och främst

mindre ett medel till landets styrelse än en utväg att skaffa

staten ökade inkomster. Kurbatov, som Peter tillfälligtvis

gjort till finansminister, förklarade sig som en bestämd

motståndare till den nya indelningen, och därigenom

försvarade han de principer för ett regelbundet skötande af

hans förvaltningsgren som denna indelning satte på spel.

Han var anhängare af förvaltningens centralisation med

Stadshuset till medelpunkt. Men Peter hade sin egen

uppfattning. Om statsinkomsterna hopades i Stadshuset måste

de med nödvändighet anslås till olika statsändamål, som

skulle hafva olika förespråkare. Men hans föresats var just

att beröfva dessa ändamål de anslag som han ville använda

för ett enda, nämligen krigets förande. Om skatterna

däremot indrefvos hvar och en på sitt håll, utan att staten

hade därmed att skaffa annat än direkt genom statschefen,

skulle detta bäst ske i guvernementen. Det var detta som

var dessas uppgift. Därför bröt han med

sextonhundratalets centralisationsprincip, som skapat rikets enhet. Huru

mycket han än för sina medhjälpare framhöll fördelarna

för staten af en sådan sönderstyckning, hvarigenom

kontrollen och skatteuppbörden skulle underlättas, så är

sanningen dock den, att han ej handlade som politiker utan

som militärchef. Han tog äfven hänsyn till det som

personligen föll honom bäst i smaken. Som han ständigt var

på resande fot, insåg han ej nödvändigheten af en

centralstyrelse, eller han fordrade snarare, att den förflyttade sig,

samtidigt med att han själf gjorde det. Att förstå

fördelarna af att på en gång hafva en centralisation och lokal

själfstyrelse, därtill var han, åtminstone år 1708, alltför

okunnig. Han tänkte i början ej ens på att bestämma

gränserna för de nya förvaltningsorganens verksamhet. Att

börja med nöjde han sig med att fördela landtområden och

städer på de olika guvernementen, hvarefter han, upptagen

af omsorg för kriget, tycktes glömma af dem. Han hade

hos sig i sitt läger flertalet af de nya guvernörerna, hvilkaPETER I)EN STORE

529

på samma, gång voro generaler. Först på våren 1709, då

snösmältningen lämnade honom litet . andrum med

krig-foringen, meddelade han dem budgeten för deras distrikt

och bad dem samtidigt att "noggrant öfvervaka, att

skatterna upptogos ordentligt och att statens öfriga intressen

bevakades".

Guvernörerna själfva hade, som man kan förstå, en

föga klar uppfattning af förhållandena och hade i själfva

verket icke reda på, huru de skulle sköta sina åligganden,

och de visste icke ens riktigt, hvad de hade att göra, och

då de i vidlyftiga officiella skrifvelser vände sig till

monarken för att få klarhet, var denne olyckligtvis ej i stånd

att gifva nödiga upplysningar. Huru skulle man att börja

med bära sig åt för att öfverflytta finansförvaltningen från

Stadshuset, där den befann sig, till guvernementskanslien,

hvarifrån den borde handhafvas? Hvarken Peter eller

guvernörerna visste det. Man måste rådfråga själfva

Kur-batov. Huru skulle guvernörerna på en gång kunna sköta

sina civila ämbeten och sina sysslor vid de armékårer

hvaröfver de hade ständigt befäl? Man redde sig ur

svårigheten genom att gifva dem bisittare, hvilka kallades

Land-richter. Huru skulle man få dessa ämbetsmän att förstå,

att deras förnämsta uppgift var att anskaffa medel till

krigskassan?

Motsägelsen mellan det skenbara och verkliga

ändamålet med den nya anordningen trädde härigenom i dagen

och framkallade redan från början en häftig konflikt. Då

Peter blott tänkte på att plocka penningar från

provinsstyrelserna, medan dessa trodde sig böra bevaka sina

under-lydandes intressen, uppstod en strid, liksom mellan en klen

betalare och en anspråksfull fordringsägare. Båda parterna

sökte narra hvarandra. Man använde knep, å ena sidan

för att lägga beslag på tillgängliga medel, å den andra

för att undandölja dem. Naturligtvis gick Peter som segrare

ur striden genom att tillgripa sedvanliga medel. En ukaz

af den 6 juni 1712 beröfvade Petersburgska guvernementet

Peter den store. 34.530

K. WALISZEWSKI

och tilldelade Amiralitetet inkomsterna från ett visst antal

orter. Samma dag togs alldeles godtyckligt en summa på

tio tusen rubel ur detta guvernements kassa for att betala

resterande sold till de franska och ungerska soldater som

tjänade i krigshären. Detta sätt att gå till väga föreföll

så förträffligt, att det ständigt tillämpades. Efter senatens

öfverflyttande till Petersburg togs isynnerhet

kommunalkassan ständigt i anspråk vid tillfällen af trångmål. Att

rätta sig efter inkomst- och utgiftsstaten, som uppgjorts år

1711, därpå tänkte ingen. Fullständigt kaos rådde nu.

Härtill bör iäggas, att Peter tog sig före att ålägga

de respektive guvernementen att underhålla regementen, i

likhet med hvad han hört vara förhållandet i Sverige. Som

dessa regementen ständigt voro i fält, hade särskilda

regeringskommissarier i uppdrag att sörja för deras underhåll

och utrustning, och därigenom blef det redan förut

invecklade maskineriet ännu mera inkrångladt.

Det enda säkra resultatet af denna reform blef dock

till sist, att nya feta prebenden skapades, hvarom Peters

gunstlingar kifvades, hvarom de köpslogo och hvilkas

innehafvare, som dyrt fått betala besittningen af dem, tvungos

att taga skadan igen på de skattskyldiges bekostnad. Om

man angaf dem, hvilket sällan inträffade, ty de voro på

sin vakt, redde de sig ur klämman genom att på turkiskt

sätt erbjuda sin herre en del af rofvet. Det system som

Peter infört tenderade för öfrigt till att göra hans

guvernörer till ett slags skatteförpaktare, som hade nästan full

frihet att efter behag bereda sig utvägar att anskaffa den

oerhörda krigsskatt som man fordrade af dem. Denna nya

organisation, som var föga genomtänkt och ännu sämre

genomförd, fick först mot slutet af Peters regering en

anständig, regelbunden och systematisk karakter, tack vare

fredens välsignelser och förhållandena i de baltiska

provinserna, som definitivt eröfrats och där man lärde känna

Sveriges militära och administrativa system.

Skapandet af senaten år 1711 var ett nytt stort stegPETER DEN 8T0RE

531

mot upphäfvandet af de gamla regeringsorganen eller deras

yttre sammansmältning med vesterländska typer. Det är

emellertid med orätt man gifvit Peter äran af att den nya

församlingen trädde i stället för den gamla bojarförsamlingen

eller Bqjaräkaja Duvna. Man vet visserligen ej, vid hvilken

tid denna föråldrade lämning af den gamla moskovitiska

staten försvann, men säkert är, att år 1711 fanns den ej

mera till. Den hade, åtminstone från år 1700, redan ersatts

af ministerrådet, hvilket sammanträdde i geheimekansliet

(Blisjnaja Kantselaria) och som ofta förblandas med detta

sistnämnda. Peter beröfvade emellertid från början detta råd

ledningen af en mycket viktig gren af förvaltningen, hvilken

han själf tog i sin hand, nämligen skötseln af en stor del af

hans regalen, som han förvaltade efter sina egna principer

med tillhjälp af särskilda ämbetsmän pribilsjtjikerna. Då

han var på väg att begifva sig ut i fälttåget till Prut,

visste han ej, hvad han skulle göra med denna

ämbetsmannakår, hvilken erhållit en betydande utveckling, och

senatens första uppgift blef att öfvertaga dess funktioner.

Detta var åter en åtgärd som vidtogs med hänsyn till kriget.

Den ukaz som kallade senaten tül lif utgafs samma dag

som kriget förklarades mot Turkiet och, ehuru Peter fick

uppslaget och namnet från Sverige eller Polen, gaf han

den en egendomlig prägel. Helt säkert anade han ej, hvilken

viktig roll den senare skulle spela.

Senatens uppgift blef helt naturligt den att utgöra en

ersättning för alla de centrala myndigheter som genom det

redan omtalade upplösningsarbetet upphört att fungera.

Vid reformen 1708 —1710 hade man ej lyckats utfinna

något sätt att bringa den nya provinsorganisationen i

öfverensstämmelse med den gamla centralstyrelsen i Moskva.

Den förstnämnda bidrog endast att göra om intet den

senare. Geheimekansliet hade sålunda blifvit den enda

centrala myndigheten och visade sig notoriskt oförmöget att

räcka till för denna uppgift. Det är först år 1714 som

man inom den nya församlingen finner en stående kom-.532

K. WALISZEWSKI

mission, som tydligen hade till uppgift att råda bot för

denna brist genom att expediera vissa löpande ärenden.

Från 1711 till 1718 voro gränserna för kansliets och

senatens olika verksamhetsområden obestämda. De öfriga

offentliga myndigheterna, som ej visste till hvilken af dessa

båda de skulle vända sig med sina rapporter och

förfrågningar, grepo till den utvägen att alldeles afhålla sig från

att öfver hufvud taget sätta sig i förbindelse med dem.

Senatens åligganden bestämdes först så småningom genom en

mängd ukazer, hvilka år efter år och stundom månad efter

månad framkommo med nya bestämmelser rörande dessa,

hvarvid senatens befogenhet alltmer utvidgades. Denna

sträckte sig till sist, isynnerhet före bildandet af

kollegierna, till alla förvaltningsgrenar, såsom administrationen i

egentlig mening, rättsskipningen, polisen, finansväsendet,

krigshären, handeln och den yttre politiken. Senaten hade

att bestyra om de krigförande truppernas utrustning, om

försäljning af varor för statens räkning, om anläggandet

af kanaler och om renhållningen i Petersburg. Anda till

inrättandet af den Heliga synoden och till och med efteråt

lade den sig i kyrkliga angelägenheter. Ar 1722 bedref

den i Polen underhandlingar, som afsågo ökandet af det

ryska inflytandet. Den var högsta instans i civilmål och

brottmål. Då Peter år 1724 påbjöd, att de ukazer denna

myndighet utfärdade skulle tryckas samtidigt med hans

egna, gaf han endast stadfästelse åt en lagstiftningsmakt,

som han redan några år förut erkänt. Han visade

härigenom, att han föga brydde sig om att skilja på olika

maktområden, och i det hela fanns det intet europeiskt hos

senaten utom namnet. Men Peter ursäktade sig inför sig

själf med den förklaringen, att dessa anordningar endast

voro provisoriska. Man skulle senare gifva det hela en

mera ordnad prägel.

Under tiden hade senatorerna "allt i sin hand". Detta

är Peters eget uttryck. Men då han gaf dem stor makt,

ställde han också stora fordringar på deras arbete och an-PETER I)EN STORE

533

svarskänsla. Han öfveröste dem med förebråelser, klander

och hotelser. Han skref till dem:

"Hvad ni nu gjort är ett gyckelspel, eller också ha

"ni mottagit vziatki (mutor), men jag skall låta er komma

"hit till Ingermanland, och då skola ni förhöras på

"annat sätt."

Och förebråelserna voro tyvärr alltför ofta berättigade.

Den holländska ministern van Bie skref i november 1714,

"Det olägligaste är, att alla affärer hänskjutas till senaten,

som ej fattar något beslut."

Redan från första stunden ansåg Peter det nödvändigt

att komplettera sin nya skapelse genom en kontrollerande

myndighet. Att boija med lät han generalstabsofficerare

närvara vid sammanträdena, och deras uppgift var att turvis

öfvervaka dessa. Därpå tillsatte han fiskaler. Äfven

härvidlag var det blott en namn han lånat från Sverige. Saken,

som bar detta, var af fullkomligt inhemskt ursprung. De

svenska allmänna åklagarna motsvarades i Ryssland i

enlighet med tsarens inkvisitoriska politik af spioner i ordets

sämsta bemärkelse. Ända till år 1714 medförde ingen

angifvelse, äfven om den befanns falsk eller blott grundades

på förtal, något ansvar för fiskalen, och han delade med det

allmänna de bötesbelopp som han lät ådöma. Stefan

Ja-vorskijs djärfva stämma, som år 1712 i Uppståndelsekyrkan

dundrade emot detta förhatliga maktmissbruk, kräfdes för

att åstadkomma en sen ändring i detta missförhållande.

Ukazen af den 17 mars 1714 förklarade åtminstone

agenternas afsiktliga misstag straffbara.

En Oberfiscal eller öfverkontrollör var anställd hos

senaten. Instiftandet af hans ämbete, som år 1722

ersattes af generalprokuratorns, utgjorde ett verkligt framsteg,

så till vida som det ledde till samarbete mellan

myndigheter, hvilka länge fungerat utan någon förbindelse sins

emellan, nämligen tsaren, senaten och de olika exekutiva

myndigheterna. Generalpr okuratorn, hvilken stod i förbindelse

med dessa sistnämnda med underlydande prokuratorer till.534

K. WALISZEWSKI

mellanhänder och som själf var mellanhand mellan tsaren

och senaten, utgjorde föreningslänken. Peter hade utan

tvifvel tagit till mönster den svenska högsta ombudsmannen,

som var chef för revisionsexpeditionen. Som

generalproku-ratorn icke hade säte och stämma i senaten, ägde denna

öfverkontrollant lika mycket sin motsvarighet i den tidens

franska generalprokurator, hvilken var anställd hos det

franska parlamentet. Liksom denna sistnämnda kunde han

inlägga sin protest mot senatsbesluten. Han hade rätt till

initiativ, till och med på lagstiftningens område. Han

hade ett substitut, som kallades Oberprokuror. Jagusjinskij

var den första innehafvaren af denna post.

Prokuratorerna, som likaledes voro kontrollanter hos

olika myndigheter, ersatte på ett lämpligt sätt fiskalerna,

hvilka haft sin verksamhet riktad utåt, på ett sätt som

utgjorde en obehaglig påminnelse om hemlig polis.

Ända till år 1718 var den ryska senaten ett

mellanting med obestämda gränser för sin verksamhet. Den

hade ej, som det svenska riksrådet, öfverinseendet öfver de

administrativa myndigheterna, ty några sådana funnos ej.

Den bestod ej såsom i detta land af kollegiepresidenterna,

ty det fanns ej några kollegier.

Peter insåg tidigt betydelsen af kollegial styrelse.

Han hade till och med en allt för hög tanke därom. Då

Leibnitz för honom prisade dess mekanismen, som liknar

■ett urverk, ville han gärna blifva urmakaren, men han

saknade nödiga drifhjul. De gamla prikazerna voro numera

-endast utnötta kuggar. Man är ej fullkomligt på det klara

med, när tanken uppstått hos Peter att ersätta dessa byråer

med kollegier. Han fick sannolikt sina impulser från flera

håll. Redan under hans vistelse i England år 1698

framlade Francis Lee för honom en plan med sju kommittéer eller

kollegier"). Ar 1702 inlämnade Patkul en inlaga rörande

anordnandet af ett Geheimes Kriegscollegium. Ar 1711

föreslog honom den sachsiska ingeniören Blücher att anlägga

") Proposals given to Peter the GrecU. London, 1752.PETER I)EN STORE

535

ett Bergverkskollegium. Men vid den tiden var Peter

upptagen med den föga välbetänkta planen att upphäfva alla

centralmyndigheter. Först år 1712 var det ett betänkande

från en anonym person, hvilken påpekade nyttan. af ett

handelskollegium, som åstadkom ett nytt omslag i hans ständigt

växlande uppfattning. Med sin vanliga snabbhet i besluten

gaf Peter ett oväntadt svar på detta betänkande. Det

var ukazen af den 12 februari 1712, hvilken påbjöd

instiftandet af ifrågavarande kollegium. Visserligen kom det

ännu ej längre än till ett förslag. Ända till år 1715

hörde man ej vidare talas därom. Vid denna tid dök denna

nya institution, som man först sökt bringa till stånd i

Moskva, helt plötsligt åter upp i Petersburg. Den hade

till och med redan en direktör i P. M. Apraxin, men det

var också nära nog det enda den egde. Samtidigt framgår

af Peters anteckningar, att han för första gången gjort sig

förtrolig med tanken att sätta en sådan plan i verket.

Denna saknade dock ännu bestämda konturer och vacklade

mellan en bergverksbyrå (prikaz) och en domstol, lydande

under senaten, hvilken skulle tjänstgöra som ett slags

ju-stitiekollegium, samt ett handelskollegium. Men senare

framgår af en af Peter själf gjord anteckning, att han hade

i tankarna instiftandet af sex kollegier efter svenskt mönster.

Henrik Fick, hvilken vid denna tid var i tsarens tjänst,

hade helt visst del i denna plan. Det första utförliga

förslaget i detta ämne är möjligen af honom.

Fick begaf sig till och med till Sverige i december

1715 för att på ort och ställe studera den organisation

som borde efterbildas. Men två år förflöto, utan att något

gjordes vid saken. Peter befann sig på resor. I slutet

af år 1712 erhöll han genom sin resident i Hamburg,

Böt-ticher, Reflexionen über des Bussischen Beiches

Staats-Qéko-nomie af baron Christian de Luberas, hvilkens son var

anställd i rysk tjänst, och genast fick Luberas i sin tur i

uppdrag att uppgöra ett definitivt förslag.

Sålunda har Peter i detta, lika litet som i något annat.536

K. WALISZEWSKI

afseende, ej haft en systematisk plan till utgångspunkt för

den förebådade reformen, och utländingar voro upphofsman

till de detaljplaner hvarur denna utgått. Man satte sig

i gång utan att närmare veta hvart det bar, och först

under vägen blef detta klarare. Problem uppstå på grund

af förhållandenas makt, och främlingar få i uppdrag att

lösa dem. De uppgöra då förslag, och Peter excellerar i

att gripa dessa i flykten och få fram det väsentliga i dem.

Sedan kommer turen till hans ryska medarbetare att taga

i tu med saken och afpassa den efter de lokala förhållandena.

Så kommer en ukaz, vanligen för tidigt. Vid tillämpningen

framträda bristerna i dagen, och Peter visar alltid stort

skarpsinne att upptäcka dessa och erkänner dem också helt

oförbehållsamt. Man kommer ifrån saken genom att rifva

upp alltsammans och börja på nytt igen.

Det är därför som i trots af alla ukazer kollegierna

ännu år 1717 lågo i sin linda. Man nöjde sig detta år

med att bestämma deras antal och uppgift i allmänhet och

att utnämna presidenterna för dem. Därefter kom man under

lång tid ej vidare, på grund af att Peter företog en längre

resa. Om Golikov och Peter själf i sin journal omnämna

kollegierna såsom redan vid denna tid fungerande

myndigheter, så är det krigskansliet, amiralitetet och

utrikesdepartementet de afse, hvilka redan i dagligt tal erhållit detta

namn. Men Kamer-kollegia eller skattkammarkollegiet

upprättades på fullt allvar först år 1722. De första tecknen

till de andra kollegiernas organisation kan först spåras

1720 och 1721. Peter själf stod för öfrigt i viss mån

utanför allt detta. Först år 1722 tog han del i

grundläggandet af amiralitets-kollegiet, hvars reglemente han själf

ville uppgöra. Det befanns då, både att han fullkomligt

var okunnig om hvad som redan gjorts och att hans

uppfattning i detta afseende var föga klar, till och med barnslig.

Den 11 maj 1722 utfärdade han en ukaz, som påbjöd, att

reglementen för alla kollegier skulle uppgöras i

öfverensstämmelse med det för amiralitetet. Man skulle nöja sig medPETER I)EN STORE

537

att byta ut namnen, där detta kunde vara af nöden.

Emellertid hade de öfriga kollegierna redan sina reglementen

uppgjorda, och då ett af dem, "kollegiet för arfvegods"

(Vo-tjinaja KoUegia), tog sig för att taga härskarens vilja efter

bokstafven, ledde detta till de befängdaste förhållanden.

Resultaten af reformen framträdde endast i ringa grad

under Peters lifstid. Det var ett af dem som var omedelbart

gagneligt, nämligen återupprättandet af enheten i

beskattningen, hvilken efter skapandet af guvermenten och genom

upphäfvandet af förvaltningens centralisation hade upphört.

Återställandet af jämnvikten i budgeten, som år 1704

kommit till korta, följde snart därpå. Och dock sattes detta

gagneliga resultat på spel, genom att man i praktiken snart

nog återgick till dén nationella traditionen, hvilken i detta

afseende ställde sig afvog mot Västerlandets grundsatser.

Sedan man principiellt generaliserat, började man åter

specialisera inkomster och utgifter och hänvisade vissa

inkomstkällor till att fylla vissa bestämda anslagskraf. Oredan

sträckte sig för öfrigt till administrationen. Sedan kollegierna

väl underordnats senaten, gjordes undantag för tre af dem,

nämligen krigskollegiet, marinkollegiet och kollegiet för

utrikes ärendena, hvilka erhöllo rättighet att direkt

korrespondera med monarken, som på detta sätt ställde sig själf

öfver den höga församlingen. Och decentralisationen

åter-uppträdde med kaotisk laglöshet.

Detta var icke allt. Kollegierna fingo ett komplement

i finansprovinserna efter mönster af de svenska fögderierna.

Detta var godt och väl, men det fanns en olägenhet,

nämligen att dessa provinser befunnos hafva samma uppgift som

guvernementen, hvilka redan förut voro finansiella och

administrativa distrikt och ännu funnos kvar. Kollegierna

själfva hade i många afseenden samma uppgifter som

senaten. Nu var maskineriet alltför inveckladt, och på samma

gång rådde brist på folk, som kunde sätta det i gång.

För att få ämbetsmän på alla de mångfaldiga byråerna

nödgades man taga sin tillflykt till svenska fångar. Man.538

K. WALISZEWSKI

hade inredt sitt hem med alltför stor lyx. Mail hade

byggt palats, hvilka, liksom hnsen i den nya hufvudstaden,

hotade att stå obebodda. Det erbjöd till och med vissa

svårigheter att anskaffa ett tillräckligt stort antal personer,

som anständigtvis kunde göras till senatorer. En bland de

första som utnämndes, furst Michail Vladimirovitj Dolgorukij,

kunde ej läsa. Allesamman hade de ingen erfarenhet om

stats-göromål, ej ens den minsta idé om sina verkliga åligganden,

ingen önskan att uppfylla dem, och de voro för det mesta

oärliga. I kollegierna förslösade de tiden — det är en af

Peters ukazer som säger det — med att prata och skymfa

hvarandra "som månglerskor". I senaten blefvo en furst

Volkonskij och en myntdirektör, Apuchtin, år 1715

öfver-bevisade om försnillningar och straffades med knuten och

tungans genomborrande med ett glödgadt järn l). Och den

ovärdiga ämbetsmannens bestraffning ledde vanligen ej till

hans afsättning. Det hade varit alltför svårt att skaffa

en efterträdare. Ar 1723 förlorade Skornjakov-Pissarev

sitt ämbete som generalprokurator, sin titel och sina

ägodelar, men, degraderad till simpel soldat, fick han i

uppdrag att öfvervaka kanalarbetena vid Ladoga.

På detta sätt hade Peter lyckats skaffa sig en

ämbetsmannakår, utrustad på europeiskt sätt, liksom han fått en

armé. Han fick lättare soldater än ämbetsmän. Då han

hämtade kollegialstyrelsen från Europa, lyckades han icke

och sökte ej ens att på samma gång tillgodogöra sig den

lifgifvande anden, principen om gemensamt arbete och

ansvarets delning, "en alltför exotisk frukt för att kunna

acklimatiseras i Ryssland", för att använda ett yttrande

som nyligen fällts af en rysk författare. Han skapade

endast en byråkrati.

*) Depesch af van Bie till Generalstaterna den 26 april 1715.PETER I)EN STORE

539

Polisen.

De moraliska förhållanden till hvilka Peter måste taga

hänsyn bidrogo till en stor del till de fel som kunna spåras

i hans verk. Liksom hans administration har äfven

polisväsendet lidit däraf. Den förnämsta uppgift detta hade

sig förelagd var att undertrycka röfvarväsendet, detta sociala

onda, som hölls vid lif och tilltog på grund af sedernas

förvildning, folkets lust för nomadlifvet samt sjutton- och

adertonhundratalets politiska oroligheter. När Peter sökte

bränna bort denna pästböld, råkade han i strid med alla

samhällsklasser. Ar 1695 grepos en furst Uchtomskij och

två bröder Sjeremetiev på bar gärning, under det de

midt på ljusa dagen plundrade ett hus i Moskva och

nedgjorde dess invånare. Peters företrädare hade bidragit till

utvecklingen af det onda genom att stå vacklande mellan

tvänne läkemetoder: den ytterligaste stränghet och den

ytterligaste mildhet. Man hade försökt med att lofva

förlåtelse och till och med gripit till böner. Nu var ej längre

någon tvekan rådande, och man kan lätt tänka sig hvilken

utväg härskaren tillgrep. Genom en ukaz påbjöds, att man

skulle skära af näsan ända till benet på de röfvare som

man ej fann sig föranlåten att hänga. Men en annan

ukaz befallde att omedelbart och utan undantag hänga alla

dem man fick i sitt våld. Verkan af detta påbud var

olycksbringande. Enligt Possosjkovs, ja, till och med enligt

Peters egen uppgift tilltogo återfallen i brott. Detta var en

följd af tillvägagångssättet i det hela, hvilket var för strängt

och fordrande. Röfvarena och de uppstudsiga kosackerna

voro för det mesta icke annat än insurgenter. Det fanns.

artder af illgärningsmän, på samma sätt som det annorstädes.540

K. WALISZEWSKI

fanns klubbar af revolutionärer. I Petersburg voro

polisreglementena talrika, minutiösa och öfverdrifna. I ett land,

där sedan århundraden tillbaka tiggeriet utgjorde en

regelbunden faktor i samfundslifvet, bestraffades allmosegifvande

med böter, och knutstraffet eller straffarbete ådömdes dem

som ej gjort annat än bedt om en skärf på gatan.

Ar 1719 kunde man dagligen räkna till fem eller sex

personer, hvilka pryglades af denna anledning. Detta är

ett tillfyllestgörande bevis på att åtgärden ej ledt till

åsyftadt resultat. Lika otillfredställande voro de åtgärder

som vidtogos för att göra slut på eldsvådorna, denna andra

nationalolycka. I Moskva förstörde år 1712 elden på en

dag 9 kloster, 86 kyrkor, 35 fattighus, 32 offentliga

byggnader, 4,000 enskilda hus och kräfde 136 offer.

Det var svårt för samhället att komma ur

vildhetstillståndet, och den hjälp myndigheterna och polisen sökte

ämna påskyndade ej en lycklig lösning af frågan.

ni.

Rättssk i p n i n ge n .

Med afseende på rättsskipningen hade Peter emot sig

en inrotad uppfattning, som ända till helt nyligen i hvarje

ryss" ögon gjort hvarje syssla, af hvad slag det vara må,

icke till ett åliggande, utan till en inkomstkälla. Det gamla

systemet med Kormlenje (ett medel att få föda) var ännu

rådande och upphörde ej på länge. Ämbetet föder sin

man och har ingen annan uppgift. "I Ryssland är

rättvisan en handelsvara", skref den serbiske publicisten

Kri-janitch, en af Lockes samtida. I andra ordalag upprepar

Possosjkov samma påstående. Alla utländingar, såsom He-PETER I)EN STORE

541

berstein, Fletcher, Olearius och Maskiewicz, påpeka det onda.

Peter kunde ej komma tillrätta därmed. Ännu år 1724

stiftade han lagar mot fala domare.

Storfurstarna af Moskva vunno sin öfvermakt mindre

med svärdet än genom rikliga gåfvor, som utdelades till de

tatariska ämbetsmännen. Det är i denna skola Ryssland gått,

och det bär ännu spår däraf. Det onda ligger i blodet.

Peter tog för öfrigt först sent itu med denna del af sin

uppgift. Med undantag af en ukaz af 1714 mot mutor,

till hvilken ukazen af 1724 endast är ett tillägg, och några

åtgärder, som år 1716 vidtogos for att göra slut på de

långvariga brottmålsprocesserna, afhöll han sig ända till år

1718 fullständigt från alla omfattande reformförsök. Först

vid denna tid riktade han sin uppmärksamhet åt detta håll

och, såsom alltid, ville han genast göra allt på en gång,

på en gång ställa allt på europeisk fot. Sverige fick tjäna

till mönster, och han lät i Stockholm afskrifva en mängd

handlingar, som skulle tjäna honom till ledning. Han

beröfvade Vojvodema deras domaremakt, och domstolar af

första och andra instans uppstodo i provinserna samt

ap-pellationsdomstolar i hufvudstaden och de öfriga mera

betydande städerna.

Reformatorn gjorde härvidlag, liksom eljest, de största

ansträngningar, samtidigt med att han hade en

beundransvärd insikt om sin egen plikt. En klagande vände sig

till honom. Han vägrade att lyssna till honom och att

mottaga klagoskriften. Mannen sade: "Den är riktad mot

er." — "Gif hit den!" Och tsaren lät af senaten, hvilken

han förelade saken, döma sig till skadeersättning, hvilken

han betalade utan att knota. Han hade lyckliga ingifvelser,

såsom då han i en ukaz af 1716 förbjöd, att man

underkastade hafvande kvinnor tortyr, — dock tyvärr med

undantag af de fall då det gällde statens intressen; likaså

då han år 1718 upphäfde det barbariska bestraffningssätt

som kallas praviesje (se sid. 28). Resultatet i sin helhet

var emellertid föga tillfredsställande. År 1723, efter Sja-.542

K. WALISZEWSKI

firovs process, uppställdes vid alla rikets domstolar den

egendomliga ställning med tre skifvor af förgyldt trä med

dubbelörnen öfverst, hvilken ännu i dag befinner sig där.

Peter lät på denna inrista texten till trenne förordningar,

som utfärdades vid denna tid, och dessa förordningar äro så

att säga icke något annat än ett våldsamt strafftal mot

tidens domstolsseder, mot domarna, som använde all flit

på att betäcka sig med rättvisans mantel för att bättre

kunna kränka samma rättvisa och förvränga lagarnas bud,

hvilket ej sker i något annat land; mot dem som påstå

sig ej känna eller förstå de lagtexter de hafva att tillämpa;

och till sist mot dem som, i likhet med Sjafirov, icke

frukta att öppet kränka de lagar hvilkas helgd de hafva

att bevaka.

Det var framför allt två förhållanden som utgjorde

ett hinder för en omedelbar förbättring. Det första och

viktigaste hindret bestod i omöjligheten att förskaffa själfva

lagens begrepp dess helgd under en styrelseform, som

utgjorde en negation af detta begrepp. Att Peter frigjort det

från den råa uppfattning som fördunklade dess rätta mening

i det ryska folkets ögon, länder honom utan tvifvel till

den största ära. Han var den första som lyckades

klargöra, att det fanns en rättsprincip, som i vissa afseenden

var oberoende af och stod öfver tsarens vilja. Och han

föregick själf med godt exempel. Men olyckligtvis hade

han knappast gjort denna landvinning från barbariet, förr

än han förringade dess betydelse och välsignelsebringande

verkan genom att utöfva och missbruka en makt, som ej

visste af några band. Han böjde sig visserligen för lagen;

men lagen var blott hans egen personliga vilja, uttalad i

ukazer, och huru godtycklig var icke ofta denna vilja och

huru ombytlig var den icke alltid! En stor skald, som

försökt sig på historieskrifning för att än bättre kunna

fira nationalhjälten, har trott sig upptäcka en karakteristisk

skillnad mellan hans institutioner och hans förordningar, de

förstnämnda härledande sig från en vidtomfattande ochPETER I)EN STORE

543

vis intelligens, de senare dikterade af en nyck, grymma

och "liksom skrifna med knutpiskan"; de förstnämnda,

skapade för evigheten eller åtminstone för långliga tider,

de senare "beroende på en tillfällig ingifvelse af en otålig

och despotisk junker".1) Om man granskar Peters

institutioner, hvilka af honom själf upprättades, aflystes och åter

upprättades, kan man ej anse, att denna anmärkning

innehåller annat än en ganska begränsad grad af sanning. Det

finnes intet evigt i hans lagstiftningsåtgärder. Utan tvifvel

ville han alltid göra det bästa tänkbara. Man bör

uppmärksamma, med hvilken omsorg han oföränderligen och

med en viss mångordighet framlade skälen till sina beslut

och huru han alltid sökte påvisa, i hvilka afseenden det

nya skulle blifva bättre än det gamla. Spåren af denna

undervisande metod återfinnas ännu i dag i det ryska

lagspråket. Men det u bättreu var blott det som föreföll honom

så i ett visst gifvet ögonblick. Man bör komma ihåg, att

hela hans lagstiftning gjorde en grundväsentlig skillnad

mellan lagen och den moraliska plikten. Lagen är för

honom icke det som är rätt, utan det som bör eller icke bör

göras, af skäl som ofta äro främmande för sedeläran. Den

brottslige, den straffvärde är icke den som handlar orätt,

utan den som handlar i strid med texten i en ukaz. Det

sätt på hvilket straffen tillämpades ger en egendomlig

inblick i denna uppfattning. I januari 1724 blef en fransk

handtverkare dömd till galererna för mord, men han fick

sitt straff förvandladt. Man skickade honom till flottans varf

för att där utöfva sitt yrke och lära de inhemska arbetarna

detsamma. Detta visar på en gång despotism och

nyttighetsprincip, de båda poler mellan hvilka den tidens

juridiska medvetande rörde sig. Det hände äfven, att det

ådömda straffet ersattes af den skyldiges upptagande i den

ortodoxa kyrkans sköte. Ett dop i stället för slag af

knutpiskan!

Jag öfvergår nu till det andra hindret. Peter stiftade

") Pusftin: Skrifter del. IV sid. 327..544

K. WALISZEWSKI

många lagar, men detta vidlyftiga och ständiga

lagstiftningsarbete hindrade honom att skrifva en lagbok. Den första ryska

lagkodex, Ivar Yassiljevitjs Sudjebnik (1542), stod ännu kvar

på den ståndpunkten, att ordstrider inför rätta finge ersätta

hvad som brast i bevisföring. Alexejs Ulosjenje (1650) är

snarare en allmän lärobok i juridik. Då år 1695, under Ivans

och Peters samregering, behofvet af en ny lagbok gjorde sig

gällande, befallde en ukaz regeringsbyråerna (Prikazema)

att vidtaga förberedande åtgärder till dettas fyllande. Dessa

visade föga nit, tyckes det, ty år 1700 öfverflyttades detta

uppdrag på bojarernas råd. Detta råd anhöll hos

Prika-Berna om material till sitt arbete och nöjde sig därmed.

Det upplöstes för öfrigt kort därefter, och under lång tid

hade Peter andra tankar i hufvudet. Först år 1714

kom frågan om kodifikationen åter på dagordningen, och

nu var det naturligtvis senaten som fick taga den om

hand. Denna började på samma sätt som rådet; Frikazerna

slutade så som de slutat år 1700: med att göra ingenting,

och arbetet afstannade åter.

Att man ej kom till ett resultat på någotdera hållet

var ursäktligt. Huru vore det väl möjligt att skrifva en

slutgiltig lagbok å ena sidan, då man å den andra

ständigt stiftade nya lagar? Peters nya uppslag gjorde, att

uppgiften ständigt blef en annan. Allt förändrades,

påbjöds och refs upp på nytt dag efter dag. Ar 1719 var

reformatorn tvungen att tillgripa en af dessa radikala

åtgärder, som han älskade. Hvarför tog man ej en redan

färdig lag i stället för att kodificera skilda lagar? Redan

året förut hade han haft i sinnet att utgifva en

lagsamling, i hvilken de svenska och danska lagarna skulle

införas vid sidan af ett urval af inhemska lagar. Han tänkte

nu på att gå en ginare väg genom att helt enkelt antaga

den svenska lagen, ur hvilken man skulle utmönstra de

delar som ej voro tillämpliga i Ryssland, nöjande sig med

att i stället tillsätta stycken ur Ulosjenje af år 1650. För

att realisera detta förslag, tillsatte senaten år 1720 enPETER I)EN STORE 545

kommitté af sina egna medlemmar, till hvilken utländska

jurister adjungerades. Men dess arbeten ledde år 1722

endast till ett högtidligt erkännande, att den svenska lagen

var fullkomligt oduglig att tillfredsställa inhemska behof.

Och så böljade åter ukaz erna!

År 1724 tycktes Peter, oaktadt sin bekanta envishet,

själf afstå från nya försök i detta afseende. I en ukaz af

den 11 mars tillkännagaf han, att de lagar som

hädanefter utfärdades skulle i brist på annan lagbok vidfogas

Uloyenøe af 1650.

Man kan ej göra honom personligen ansvarig för detta

misslyckande. Dels hade han ej, för att vinna fullständig

framgång, rättsgrundsatser att bygga på, hvilka inträngt

tillräckligt i medvetandet, låt vara endast hos eliten af folket,

dels saknade han rättslärda i stånd att bistå honom i hans

arbete. Den politiska och sociala byggnad han i hast

uppfört erbjöd länge i detta afseende en obehaglig anblick,

påminnande om en nödtorftligen upplappad gammal mur

med sprickor, mossa och mögel skymtande fram under

rappningen. Och sådan såg byggningen ungefär ut i sin

helhet. Det är ej på tjugu år man kan rifva upp tio

århundradens arbete, äfven om man griper till eld och järn.

Peter den Stare.

35^ÄTW irjT tcrsar.

* s mrm ».r-jrtfrjv i>!ra. —

" /•<"■ »rua. — O-*.-*

/ . » ^httä hn ^a—TL — thtis "ic —

"tr.^r»»* 1 — fopa^sMr hilil — ]nm

f.tKfl»^ -ti ^»TirTg. — «r» |Milli I ifall I ■■ —

i.i ■ • • »^o n»^ - uf • n tfi^fur IT ?

Krig&rjLrer.

]A t",r.^r. TinL^e- gUL^i-*.

"✓f, "ie* er àlià arjnÅrJciiii^ar.

ej U..X p* er. o,era detta. Lvarü ^

/r,* K",::,"t/

frw**i.".!,.r.% af "Je frailtrådande dragen i hans

t*i"étu."r a?" 4>.**err*a ho* de mest vittnesgflla be-

"I",*/»*» re,

Man har r/i"/J

/iM /J/. f,a/Je t.vA }f

/"fi efi/|;t No|/Jaf., liera* armé, »om erbjöd en mycket

pitto-HoMi"kf ftakfjfle &J) rriilitari.sk prägel. Vid sidan af enPETER I)EN STORE

547

medeltidsriddare, klädd i rustning från hufvud till fot, såg

man en ryttare på en mager hästkrake utan annat vapen

än en påk och med en säck rågmjöl öfver axeln som enda

krigsproviant. Ingen regelbunden rekrytering förekom af

detta hoprafsade manskap. Man nöjde sig med att

uppbåda beväpnade män, hvilka tillhörde en enda samhällsklass,

nämligen jordägarnas. Inga vapenöfningar höllos under

fredstid. Krigsbefälet saknade all organisation. Ledningen

af trupperna tillkom utan vidare aristokratiens chefer,

bcjarerna och okolnitjierna. Intendenturväsende fattades

fullständigt. Männen utrustade sig och lifnärde sig själfva,

som de ville och kunde. Slutligen bestod denna krigshär

nästan uteslutande af kavalleri och var följaktligen ur

stånd att tillfredsställa det moderna krigets kraf.

Men detta sakernas tillstånd fortfor ej oförändradt

ända till Peters tid. Redan i sextonde århundradet hade

tsar Feodor Ivanovitj (1584 —1598) ägt några reguliera

trupper, som voro öfvade och utrustade på europeiskt sätt.

Fransmannen Margeret och livländaren von Rosen hade fört

befälet öfver en kår på två tusen fem hundra man, hvilken

hufvudsakligen bestod af polacker och livländare jämte

några skottar, danskar, svenskar, kejserlige, fransmän och

greker. Peters omedelbara företrädare Alexej och Feodor

Alexejevitj hade gått ännu längre. De hade påbörjat en

allmän reform, som sträckte sig till krigsbefälet,

rekryteringen och arméens organisation i en mera demokratisk

och modern anda. En kommitté, som år 1681 tillsattes

under furst Vassilij Q-alitsins ordförandeskap, sökte göra

gällande den grundsatsen, att man vid valet af krigsbefäl

borde taga hänsyn till dugligheten. Samtidigt trädde i

stället för jordägarnas personliga krigstjänst i viss mån en

rekrytering (datotjnije) hvilka stod i proportion till jordens

storlek. Slutligen bildades ständiga, reguliera

truppafdelningar, som bestodo af utländingar och till och med af

inhemskt folk och som utgjordes af infanteriregementen.

Peter för sin del byggde blott föga metodiskt och.548

K. WALISZEWSKI

åtminstone i början temligen nyckfullt på den redan lagda

grunden. Den 30 januari 1683 anställdes hofstallmästare!!

Sergej Buchvostov, som hade hand om lyxhästarna, först

af alla vid "krigsmakten for nöjes skull", hvarmed den

unga tsaren då roade sig. Han blef senare preobrasjenska

regementets första soldat. Andra konmcher och därefter

unga adelsmän, som voro missnöjda med Sofias styrelse,

rekryterades så småningom. År 1684 fanns det redan tre

hundra frivilliga, och böljan var gjord till ett fältläger i

Preobrasjenskoje. Då Peter följande år vågade taga steget

fullt ut och utgifva en rekxyteringsforordning, steg

milissoldaternas antal till tusen, och ett nytt fältläger förlades

till Siemjonov, efter hvilket det andra gardesregementet

är uppkalladt. 1690 och 1691 ägde med dessa trupper

de första manövrerna rum, hvilka kallats "kampanjen vid

Siemjonov". Ar 1692 erhöllo "leksaksregementena" sin

slutgiltiga organisation, hvarvid Peter antog graden som

sergeant vid preobrasjenska gardet. Under kampanjen vid

Kojuchov år 1694, då nya manövrer företogos, uppträdde

dessa regementen som en regulier taktisk enhet och

bibehöllo ej längre namnet "leksaksregementen". Man lekte ej

längre soldat, utan beredde sig för allvarligare uppgifter.

Ett kompani artillerister uppsattes, och det var detta som

Peter tillhörde under namnet Peter Alexejev.

Detta var stommen till den nya arméen, som

hädanefter med afseende på sin sammansättning, disciplin och

militära skicklighet ej hade något gemensamt med den

förra rot eller milisen, bildad af olika vapenslag. Endast

Leforts nybildade regementen och regementet Butirskij,

hvilket uppsatts år 1642 under Michail Feodorovitj,

inför-lifvades i viss mån med den nya organisationen.

Denna organisation ådagalade sin relativa

öfverlägsenhet vid Azov år 1695 (se sid. 77). Ända till år 1699

gjorde emellertid Peter intet för att vidare utveckla den.

Han krossade endast streltserna, hvarigenom den gamla

arméen försvann, men han satte intet annat i stället. FörPETER I)EN STORE

549

att väcka till lif Peters skapande verksamhet fordrades

kriget mot Sverige. Men då uppstod med ens en

fruktansvärd mängd med idéer och nya uppslag, som tycktes

sätta sig öfver rummet, tiden, de materiella förhållandena

och sunda förnuftet. Peter afstod att börja med från att

tillämpa det system för värfningen som var rådande inom

de flesta europeiska arméer. Han använde en metod, som

endast skiljer sig från nutidens allmänna värneplikt

därutinnan, att den icke gällde enskilda individer, utan hela

samhällsklasser. Men denna skillnad utgjorde också

hufvud-felet hos hans system. Tvånget, som pålades vissa klasser,

att uppställa ett proportionerligt antal rekryter ledde till

den ödesdigra seden, att en person kunde sätta en karl i

sitt ställe, fick köpa sig fri eller kunde kontraktsenligt sälja

sig till krigstjänst. Peter tillfogade krigstjänst på lifstid,

hvilket först och främst stred mot den antagna

jämlikhetsprincipen, då ju icke alla kunde tjäna i en här, inom

hvilken endast döden åstadkom luckor. Vidare bör

observeras, att arméen därigenom afskiljdes från det öfriga

folket och blef en sluten kast. Till slut blef den en armé

af invalider. Ehuru denna anordning i vissa afseenden

var före sin tid, var den dock behäftad med vissa brister.

Den var i början endast en materiell skapelse.

Västerlandets militäriska anda, som utgör krigshärens sanna styrka,

saknades alldeles. Detta blef tydligt vid Narva. Af de

trettiotvå tusen man reguliera trupper som Peter kunde

uppställa voro preobrasjenska och siemjonovska regementena

de enda som ägde någon sammanhållning, men enligt

Possosjkov kunde de afskjuta sina gevär ända till tjugu

gånger utan att träffa.

Men det blef till sist klart för den unga tsaren, att

den rätta krigarandan, vid hvilken han hittills ej fast något

afseende, var af största moraliska betydelse, och nu slog han

in på rätt väg. Utan att försumma andra omständigheter,

som kräfvas för att åstadkomma en effektiv armé, började

han nu med särskild ifver att utbilda sina soldaters själ..550

K. WALISZEWSKI

Däri ligger framför allt hans förtjänst, snarare än i

anläggandet af kanongjuterierna vid Ochta och Tula,

krutbruken i Petersburg och Ochta, samt stiftandet af

ingeniör-högskolan i Moskva och det första försöket med beridet

artilleri, hvilket tillskrifves honom. Vid slutet af sin

regering hade han fyrtio infanteriregementen, trettiotre

dragonregementen och 57,956 man fotfolk och 36,333 hästar i

den reguliera arméen, jämte de irreguliera trupperna,

kosacker, kalmucker o. s. v. Huru betydande detta antal i

och för sig än är, är det dock" af underordnad betydelse,

vid bedömandet af hvad Peter i det hela gjort. Det

betydelsefullaste är den mäktiga anda han förstått inblåsa i

sin här. Utbildad af honom, har den ryska soldaten, från

att hafva varit ett nästan omedvetet djur, blifvit en tänkande

varelse, som, hvad man än må säga härom, lyder andra

motiv än fruktan för straff. Han har ett ideal för ögonen,

ty modet, handlingskraften och den intelligenta djärfheten

framkallas ej på befallning och genom käpprapp. I motsats

mot de allt för lättvindiga omdömen härom som framkastats

vill jag endast påpeka ett enda drag: vid den tidpunkt då

man i västerlandet genom Spanska successionskriget ansåg

sig hafva fått bekräftadt, att det var fördelaktigast, att de

olika truppafdelningar^ helt mekaniskt manövrerade efter

den högsta krigsledningens order, vinnlade Peter sig om

att göra stridens gång mindre beroende af sammanhållningen

mellan de taktiska enheterna, och hans instruktioner och

reglementen lägga oföränderligen i dagen hans åstundan

att framhålla betydelsen af de stridandes personliga initiativ.

Hans krigslagar voro visserligen mycket omsorgsfollt

utarbetade och blefvo sammanförda i en lagbok, hvilket

icke var fallet med hans öfriga påbud, men de gifva icke

anledning till samma beröm som hans öfriga militära

reformer. Ur disciplinär och straffrättslig synpunkt stå de

fullständigt i strid med de principer som Peter ville genomföra

vid krigshärens organisation och utbildning. Man har till

Peters försvar velat anföra, att de blott voro en efterbildningPETER DEN 8T0RE

551

af samtidens krigslagar i andra land, speciellt de franska,

med alla deras stränga straff och barbariska tvångsmedel,

såsom bålet, galgen, sönderslitning mellan fyra hästar,

näsans och öronens afskärande, samt att de till och med i

vissa afseenden varit humanare än sina mönster. Detta

försvar är ej öfvertygande. Mail har ej tagit hänsyn till

den skillnad mellan den ryska arméen och de västerländska

härarnas sammansättning som efter Peters militärreform

stod kvar och genom den fick helgd och utvecklades. Den

ryska soldaten var icke, åtminstone icke till principen,

värf-vad i ordets tyska eller franska bemärkelse. Han tillhörde

ej, såsom det så ofta var fallet annorstädes, folkets lägsta

dragg, utan han var snarare, åtminstone principiellt, en

representant för samhällets bästa beståndsdelar. Och faktiskt

var han också i det stora hela representant för ett betydligt

bättre samhällselement. Det var detta Peter icke kunde

inse. Också blef resultatet det, att många togo till flykten,

hvilket klart framgår af hans många ukazer, som voro

riktade mot njetjikerna, de i härens rullar upptagna hvilka

rymt, emedan de ej stodo ut med en tjänst, som

förvandlats tül ett obarmhärtigt och förnedrande slafveri.

A andra sidan lyckades han, trots all sin energi och

skicklighet, icke att råda bot for vissa brister, hvilka helt

kort förut tyckas hafva satt de ryska vapnens framgång

på spel, nämligen fel i administrationen och det högsta

krigsbefälets underhaltighet. Denna omständighet torde

kasta ett klart ljus öfver den ofta bestridda skillnaden

mellan människans naturliga och så att säga instinktiva dygder

och egenskaper samt dem som äro produkter af ett långt

och mödosamt odlingsarbete. Peter har icke kunnat göra

våld på den intellektuella och sedliga världens eviga lagar.

Modet och hedern äro elementära företeelser, som till och

med återfinnas hos vilden. Men annorlunda förhåller det

sig med vetandet och hederligheten. Det gamla Moàkovien

var icke en krigarstat. Storfurstarnas af Moskva segrar

öfver tatarerna voro blott frukten af en listig och tål-.552

K. WALISZEWSKI

modig politik. Det moderna Ryssland har icke i en

handvändning åter kunnat blifva krigiskt och hjältemodigt.

Peter framlockade emellertid med lätthet de instinkter som

befordrade denna förändring, en återgång till traditionerna

från den aflägsna nordmannatiden. Han sökte förgäfves

gå ännu längre. Men genom att gifva sitt land Poltava

-arméen har han dock frambragt ett beundransvärdt

redskap för materiell makt och moraliskt framåtskridande. Det

är detta redskap som skapat Rysslands nuvarande storhet.

Flottan.

Jag kan vara mera reserverad i mina loford, då det

gäller storhetstidens nyskapade krigsflotta och handelsmarin.

Den öfverdrift och brådska som kan spåras vid deras tillkomst

är jag benägen att anse som resultatet af en atavism, som

blifvit oförnuftig, om man tänker på de lokala

förhållandena, och som öfvergått till en despotisk nyck.

Precedens-fallen, ty sådana ha äfven funnits här, borde hafva varnat

Peter för att låta fantasien skena bort med honom. Under

Michail Feodorovitj ville holländska köpmän använda Volga

för sina handelsförbindelser med Persien och anhöllo om

tillåtelse att i Nisnij-Novgorod bygga ett visst antal

fartyg- Senare blef Alexej Michailovitj skeppsredare i

Djedi-nov vid Okas och Moskvas sammanflöde. Dessa försök

ledde endast till olyckor: de holsteinska fartygen gingo i

kvaf på Kaspiska hafvet, de andra togos och sattes i brand

af Stenka Razin i Astrachan. Naturförhållandena i detta

land utan kuster tyckas sålunda hafva rest sig upp emot

det intrång man velat göra på dem.PETER I)EN STORE

553

Då Peter vågade sig ut på Hvita hafvets stormiga

böljor ombord på en jakt, som i hast hoptimrats på

Archan-gels improviserade båtvarf, utsatte han sig själf och andra

för en större risk. Genom att tvinga de holländska

båtbyggarna till arbete lyckades han redan år 1694 blifva

ägare till en flotta på tre fartyg, hvilka hade ett dubbelt

ändamål, nämligen att vara handels- och krigsfartyg. De

byggdes efter en typ, som fruktan för sjöröfvarena

nödvändiggjorde vid de första försöken på Volga och som

länge lefde kvar i Ryssland. Men denna eskader var endast

en leksak, och detta insåg den unga tsaren mycket val,

ty år 1695 lämnade han plötsligt hamnen uppe i norden

och ansåg allt det arbete han där förehaft endast som

en förlustelse. Han återvände till Jauzas sötvatten, dör

han först roat sig med segling. Ku var det frågan om

att med en på släde ditförd holländsk galer till modell

bygga en flottilj, som fördes, äfven den, landvägen till

Voronesj och därpå utför Don, hvarefter den tog del i Azovs

intagande.

Jag har redan talat om Peters ringa framgång

härvidlag. Följande år räknades krigsflottan i sin tur bland

de leksaker som ej längre föllo i smaken. Det var nu en

handelsflotta som Peter ville äga, och enligt sitt vanliga

sätt att se ^aker och vilja utföra dem ansåg han det

möjligt att genast skaffa sig en sådan genom att utfärda dekret

och vidtaga despotiska åtgärder. Vid ett

riksrådssammanträde i Preobrasjenskoje den 4 november bestämde han, att

alla andliga eller världsliga jordägare, som ägde hundra

hus eller därutöfver, skulle slå sig tillsammans i grupper

och bygga fartyg. Arkimandriterna, som ägde del i

domäner, hvilka hörde under abbotsstiften, skulle vara med

härom, och patriarken skulle lämna två fregatter med femtio

kanoner. Antalet på de fartyg som skulle utrustas var

nämligen äfven bestämdt. De skulle vara nittio, och staten

skulle låta bygga åttio till. De borde hafva en noggrant

reglementerad form och armering och vara färdiga inom.554

K. WALISZEWSKI

två års förlopp. De som ej hunno med hvad som ålåg

dem dömdes till döden. Och man lydde, och allt var i

ordning vid utsatt tid, men den 20 april 1700 utkom en

ny ukaz, hvari påbjöds, att de bolag som lydt härskarens

vilja skulle upplösas, sedan de organiserats och skaffat sig

en flotta, som ej kunde vara dem till någon nytta.

Resultatet af allt detta slöseri med tid, krafter och

penningar var endast en demonstration till sjös, som dock,

det måste erkännas, hade sitt värde. I augusti 1699 for

ett ryskt fartyg öfver Svarta hafvet och visade sig på

Konstantinopels redd med tsarens båda sändebud ombord,

hvilka hade att underhandla om ett definitivt fredsfördrag.

De kommo visserligen i fredligt ändamål, men de framkallade

dock lifliga protester från turkarnas sida. Dessa använde

alla tänkbara medel, diplomatiska skäl, böner och hotelser,

för att stänga vägen för dessa objudna gäster. Men Peter

var envis. Och i grund och botten har den ryska marinen

aldrig haft någon annan uppgift än att demonstrera. Den

har alltid verkat genom moraliska påtryckningar. Hvad

beträffar flottiljen på Don, som var instängd i Yoronesj

på grund af farvattnets alltför ringa djup, var den till

ingen nytta, då år 1711 fientligheterna mot Turkiet

åter-upptogos. Efter förlusten af Azov var den alldeles

obrukbar. Man afstod en del däraf till turkarna själfva och lät

återstoden ruttna bort.

Af större betydelse föreföll skapandet af norra flottan

i och för kriget mot Sverige. Dennas första vapenbragd

var ståtlig. Två ryska matroser, Ivan Rabov och Dmitrij

Borinov, hvilka tagits till fånga af svenskarna och af dessa

tvungos att tjänstgöra som lotsar vid en påtänkt attack

mot Archangel i juni 1701, förde de fientliga fartygen i

skotthåll för fästningens kanoner, hvarpå de förliste eller

togos. Ryssarne låtsade vara döda och lyckades rädda

sig undan. Därpå följde några lyckliga drabbningar på

Ladoga, hvilken ryssarne behöllo i sitt våld. Ar 1703,

efter eröfringen af Neva, byggdes ett båtvarf i OlonetsPETER I)EN STORE

555

vid Megregas och Olonkas sammanflöde. Aret därpå

stiftades Amiralitetet i Petersburg, och vid intagandet af Dorpat

och Narva hjälpte den nya Ostersjöflottan till vid transporter

af trupper och förråd. Ar 1705 tillbakaslog den

svenskarnas anfall mot ön Kotlin. 1706 bemäktigade den sig

under Viborgs murar ett stort svenskt krigsfartyg, Esbjörn.

1710 var den med vid eröfringen af Viborg. Men Sverige

fortfor icke desto mindre att vara herre i Finska viken

och att blockera hela Östersjökusten. Den numeriska

öfver-lägsenheten hos dess flotta var i och for sig tillräcklig för

att försäkra det om denna fordel. Redan 1701 hade Peter

visserligen vid mötet med August i Birze skrutit med att

han ägde åttio fartyg på sextio till åttio kanoner, bland

hvilka befann sig ett, hvartill han själf gjort upp ritningen

och som hette Det gudomliga forutseendet. Han påstod,

att detta fartyg hade i framstammen en bild af aposteln

Petrus med en allegorisk bild öfver, hvartill han likaledes

gjort ritningen och som föreställde en båt med en besätta

ning af barn. Konstruktionsritningarna och teckningen

voro visserligen af honom, men den eskader hvarmed han

tolf år senare intog Helsingfors och Borgå räknade blott

sju linieskepp och fyra fregatter, af hvilka tre skepp och

två fregatter voro inköpta i utlandet.

Det var samma eskader, som, eskorterande en flottilj

på två hundra galerer och andra småfartyg, uppträdde i

den första någorlunda betydande sjöseger, hvaröfver den

ryska flottan kan berömma sig. Detta var vid Jungfrusund,

där den 25 juli 1714 den svenska amiralen Ehrenskiöld

lämnade sin värja till Peter Michailov. Det var den som 1719

härjade Sveriges kuster; det var vidare den som 1721

gjorde det möjligt för amiral Lascy att företaga en

landstigning på svenska kusten, hvilken kraftigt bidrog till

freden i Nystad. Det som emellertid gjorde dessa

operationer segerrika, af hvilka de flesta dock endast voro

demonstrationer, var antalet och modet hos de trupper som

funnos ombord på fartygen. Så till exempel hade Apraxin.556

K. WALISZEWSKI

år 1719 med sig tjugusju tusen man infanteri. De strider

i hvilka flottan deltog utkämpades ständigt i närheten af

kusterna och voro icke verkliga sjödrabbningar.

Landt-striderna voro de väsentliga och bestämde utgången.

Med ett ord, Peter ansträngde sig, lika ifrigt som

onyttigt, att både i militäriskt och kommersiellt afseende

förvandla ryssarna till ett folk af sjömän. Som dessa

bebodde en väldig kontinent, omgifven af föga gästvänliga

haf, kan man ursäkta dem, om de ej lånade sig åt hans

idéer. Ur handelssynpunkt är ryssen ännu beroende af

de utländska flottorna. Krigsflottan vid Don blef med sina

fartyg, hvilka voro en efterbildning af holländska, engelska

och venetianska galerer, endast ett dyrbart och misslyckadt

försök. Nödvändigheten att ej göra fartygen djupgående

tillät ej ens, att modellerna efterbildades i sina allmännaste

drag. Tack vare mindre ogynnsamma lokala förhållanden

och Peters ökade erfarenhet, lyckades man bättre på varfven

uppe i norden, så att engelsmännen till och med blefvo

ganska ängsliga, ehuru det senare visade sig att de oroat

sig i förtid. Öfverdriften och brådskan, Peters sedvanliga

fel, gjorde framgången af hans ansträngningar tvifvelaktig.

Det trä han använde var för färskt, tacklingen af dåligt

material och matroserna illa öfvade. Läckor, förlusten af

master och de i hast rekryterade, af sjukdomar decimerade,

besättningarnas oskicklighet och otillräckliga antal hörde

till ordningen för dagen i de ryska eskadrarnas historia.

Man uppskattar till ett antal af omkring tusen de fartyg

af alla slag: linieskepp, fregatter och galerer, som byggdes

under Peters regering. Då man 1734, nio år efter Peters

död, ville använda dem vid en påtänkt blockad af Stettin,

ägde man knappast femton sjödugliga skepp och icke en

enda officer, som kunde föra befälet öfver dem.

Peter hade gått för hastigt till väga, men framför

allt hade han velat gå för långt. Att vilja gifva Ryssland

en flotta var nog riktigt, men att vilja göra det till ett

Holland var föga förnuftigt. Q-enom att på tjugufem olikaPETER I)EN STORE

557

ställen i sitt rike, ofta midt inne på fastlandet, anlägga

båtvarf, hvilka öfvergåfvos det ena efter det andra, och genom

att ersätta konstruktionsbyråen i Vladimir med Amiralitet

i Moskva, hvilka båda orter lågo mer än sex hundra

kilometer från hafvet, har han gifvit sitt verk en artificiell

prägel, som det ännu bibehåller. Det förefaller nästan

som om han endast för sitt nöjes skutt anlagt dessa

anstalter, hvilka senare flyttades till Petersburg tillsammans

med krigs- och marinkansliet 1712 och 1719 definitivt

sammanslog08 med Amiralitetskollegiet. De hafva helt

säkert tjänat till att gifva värderika argument åt dem

som med eller utan skäl kritiserat Peters verk.ÅTTONDE KAPITLET.

Oppositionen. — Tsarevitj Alexej.

I. Motstånd. — Komplotter och attentat — II. Tsarevitjs uppfostran. —

Den första konflikten med den faderliga myndigheten. — Alexej vill

ej blifva soldat. — Forvisning till Moskva. — Prästerskapet och

aristokratien. — Tanken p& en regementsförändring. — Alexej skall

tjänstgöra. — Tsarevitj deltar ej i slaget vid Poltava. — Peter skickar

honom till utlandet. — Giftermålet. — Prinsessan Charlotta. —

Äktenskapet blir snart nog olyckligt. — Alexej som partichef. — Charlottas

död. — Katarina får en son. — Frågan om tronföljden. — Prins ello1

munk. — III. En legend. — Charlotta lefver. — Hennes Äfventyr. —

IV. Sista uppfordran — Peter kallar sin son till sig. — Alexejs

flykt. — Tsarens spårhundar. — I Wien. — I Ehrenberg. — I

Neapel — Älskarinnans förråden. — Alexej utlämnas. — Återkomsten.

— V. Afsägelsen. — Rannsakningen i Moskva. — Alexej förråder sina

vänner. — Afrättningarna. — Faderns förlåtelse. — Framtidsplaner. —

Giftermålet med Euphrosyne. — VI. Petersburg. — Älskarinnans

ankomst. — Förhöret med henne. — Nya undersökningar. — Alexej

arresteras. — Tortyren. — Bekännelsen. — Dornen- — VII. Döden. —

Olika versioner. — Europas mening. — Eftervärldens dom. —

Voltaire. — Inför historiens domstol.

Den stora reformatorns verk och de svårigheter,

hvarmed han haft att kämpa, hafva blifvit orättvist bedömda

till och med af hans jämbördiga. "Han verkade på sin

nation på samma sätt som sked vatten på järnu, sade

Fredrik den Store, törhända icke utan en viss afundsjuka.PETER DEN 8T0RE

559

Jämförelsen är icke rättvis. Vid det våldsamma

ingripande som snarare med hammarslag och yxhugg än med

ett långsamt verkande frätmedel gjordes i den ryska

nationens sedvänjor och känslor, spelade denna icke uteslutande

en passiv roll. Vid sina våldsammaste utbrott af vrede och

hämdlystnad hade Peter ofta endast att möta våld med

våld. Detta bestyrkes af rättegångsprotokollen i

Preobra-sjenkij Prikaz. "Hvad är väl detta för en tsar?" utropade

en fånge, Vanka Borljut, som år 1698 underkastades tortyr.

"Det är en turk! Han äter kött på onsdagar och fredagar

"och låter servera sig grodor! Han har jagat bort sin hustru

"och lefver tillsammans med en främmande kvinna!" —

"Hvad är väl detta för en tsar!" I detta utrop af

förvåning och harm kan man spåra kränkta samvetens känslor

af uppror. Följande resonnemang följer så: "Det är ej

"möjligt, att denna man, för hvilken intet af det som under

"århundraden utgjort det heliga Rysslands tro och lif tyckes

"vara heligt, är född af en rysk man och en rysk kvinna.

"Han måste hafva tysk börd: han är Leforts och en tyskas

"son, hvilken utbytts i vaggan mot Alexejs och Natalias

"barn. Den riktiga Peter Alexejevitj stannade kvar i

utlandet år 1697. Njemtsiema hafva behållit honom och

"satt en bedragare på hans plats. Eller ock är det

törhända Antikrist." Ar 1701 dömdes en skriftställare vid

namn Talitskij till döden, emedan han lånat sin penna till

att gifva uttryck åt sistnämnda förmodan, och senare

författade Stefan Javorskij ett arbete, i hvilken han med citat

ur Uppenbarelseboken sökte bevisa orimligheten i detta

påstående. En främling, som for genom en by på vägen till

Petersburg, såg år 1718 en folkskock på tre eller fyra

hundra människor. En pop, som han tillfrågade hvad som

var på färde, svarade: "Våra fader och bröder äro utan

"skägg, våra altaren utan tjänare; våra heligaste lagar

"trampas under fötterna, och vi sucka under

främlingarnas tyranni." Det var tydligen början till ett upplopp.

Det exempel som statuerats på streltserna afskräckte.560

K. WALISZEWSKI

från alla försök till organiseradt uppror, men enskilda

yttringar af missnöje och. till och med af motstånd förekommo

ännu ofta. De togo sig stundom uttryck under en naiv

form, såsom när en fattig adelsman medförde till kyrkan

och nedlade i tsarens närvaro för helgonens fötter en

protest-skrifvelse, som var ställd till Ghid. Men oftast höjde den

fanatiska anhängaren af Domostroj handen till försvar, då

han sårats i sina heligaste känslor och sökte möta slag

med slag. Attentat mot tsaren förekommo årligen. År

1718 omtalar La Yie ett sådant, hvilket var det tjugonionde

efter Peters tillträde till regeringen. "Det lider intet tvifvel",

skrifver Campredon år 1721, "att om tsaren skulle råka

"att dö, denna stat skulle återtaga sitt gamla styrelsesätt,

"efter hvilket aUa dess undersåtar i hemlighet tråna."

Oppositionen var säkerligen icke så allmänt utbredd, och

därpå fick man snart bevis. Allt mera tveksam och svag,

i samma mån som det nya systemet visade sig

beståndande och kraftigt, blef den till sist vanmäktig att lägga

allvarliga hinder i vägen for utvecklingen. Men den

nedlade aldrig någonsin vapen. De element hvaraf den

var sammansatt, de driffjädrar som satte den i gång, det

handlingssätt som var egendomligt för den, dess anda

och kynne träda fullständigt i dagen under den dystra

tragedi hvari Peters äldsta son var den beklagansvärde

hjälten. Och som jag nödgas begränsa mig, vill jag

hufvudsakligen rikta min uppmärksamhet på denna punkt, hvilken

utgör föremålet för detta kapitel.

Jag finner min uppgift på en gång underlättad och

invecklad af de mångfaldiga föregångare som före mig sökt

lösa samma uppgift. I en hel litteratur af historiska

arbeten, romaner, dramer och skaldestycken har man i alla

land och på alla språk sökt framkalla den olyckliga

tsare-vitjs tragiska bild. I Frankrike har t. ex. en framstående

författare gjort en glänsande framställning af hvad de ryska

författarna skildrat i ganska torra arbeten 1). Jag skulle

P*;l) Vicomte Melchior de Voguë: Le fila de Pierre te Qrcmd, Paris 1884.PETER I)EN STORE

561

vilja undvika att komma med upprepningar af hvad som

redan sagts, men det har förefallit mig som om

handlingarnas och personligheternas rätta fysionomi hitti]ls icke

vid i öfrigt förträffliga framställningar, för hvilka de varit

föremål, framträdt med all önskvärd klarhet och största

möjliga hänsyn till sanningens kraf. Jag gör ej anspråk på

att kunna lyckas så, som jag skulle önska det; min ursäkt

torde vara, att jag dock sökt göra mitt bästa.

Alexej föddes den 19 februari 1690. På alla de porträtt

vi hafva af honom förefaller han just så, som hans historia

och tragiska process komma oss att tänka oss honom. Han

är hvarken vacker eller ful; han har en utstående panna,

samt runda och irrande ögon och ser klen och envis ut.

Hvarken i fysiskt eller andligt afseende brås han på sin

far. Han var emellertid å andra sidan icke den af naturen

vanlottade varelse hvartill man velat göra honom. Han

hade en föga kraftig helsa, hvilken tidigt undergräfdes af

utsväfningar af alla slag; men han saknade alla

kroppslyten. Han intelligens var af naturen vaken. Han hade

smak för läsning, liksom alla slaver, lätthet för främmande

språk och en viss vetgirighet eller åtminstone vissa

kunskaper. Han var, liksom sin farbroder Feodor, särskildt

intresserad af teologiska studier. Häri kan man spåra det

gamla Moskvas anda, men äfven andan i Methodus

instruc-tionis, som författades för den unge prinsens räkning af

hans lärare, baron Huissen, hvilken tyckes hafva varit en

mycket gudfruktig man. I protokollen från den rättegång

Peter anställde mot sin son, förekomma utdrag ur

Baro-nius, som lades den anklagade till last. Man kan af dessa

utdrag spåra andra drag än dem hans stränga far sett,

Peter den Store. 36.562

K. WALISZEWSKI

drag, som tala om en ädel och öm själ. Det slog an på

Alexej, att Theodosius och Valentinianus plägade frigifna

fångar vid påskfesten, att de förbjödo alla afrättningar

under fastan eller att man beröfvade de fattiga deras

vedbrand och bäddar. Men det slog också an på honom, att

en af dessa härskare iakttog fastan med en viss stränghet

och att den andre mördades, då han sökte göra intrång

på kyrkans rättigheter. Man kan hos denna ättling af

half-asiatiska despoter se vissa tendenser, som man nu for

tiden skulle anse liberala, men äfven andra, som äro

kännetecknande för den rena fanatikern. Men han var icke

obildad och inskränkt. Stundom visade han till och med

prof på kvickhet. Då han- under en rättegång

tillfrågades, huru han vågat förutspå, att man skulle förlora

Petersburg, svarade han: "man har ju förlorat Azov." Om han

var våldsam, rå och brutal, berodde det på att han tidigt

lärde sig att dricka till öfvermått, så att han ofta var

berusad. Och äfven om han stundom drog sin andra lärare,

Vjaziemskij, i håret, ja, till och med ryckte sin biktfader,

proto-popen Ignatiev i skägget, så förefalla dessa utbrott

oskyldiga, jämförda med de föredömen han hade för

ögonen, särskildt från sin faders sida. Våldsam, rå och brutal

var hela den omgifning hvari han lefde.

Man kan ej ens hos honom spåra en absolut motvilja

mot den reformatoriska rörelsen. Han visade sig

intresserad, då sonen till en af hans tjänare vistades i utlandet,

och yrkade på att ynglingen skulle lära sig latin, tyska, till

och med franska. Hvad som förskräckte honom och gjorde

honom afvogt stämd mot den revolution hvarigenom Peter

ville påskynda utvecklingen var den alltför stora

våldsamheten och de alltför hastiga förändringarna, och han var

ej den enda som på denna grund gjorde motstånd. Den

motvilja som bragte honom i harnesk mot hans fader

delades af mer än halfva Ryssland.

Anda till nio års ålder stannade han hos sin moder.

Denna hade ej anledning att vara nöjd med reformensPETER I)EN STORE

271

första resultat, och detta visste nog barnet. Ar 1699 blef

den stackars Eudoxia innesluten i Suzdals kloster. Detta

var nog i högsta grad smärtsamt för sonen och en

anledning till brådmogen bitterhet mot fadern. Manliga lärare

fingo träda i moderns ställe. Fadern, som ständigt var

frånvarande och ständigt var upptagen af omsorger för

kriget, tänkte först sent på att blanda sig i sin arftagares

uppfostran. Då uppstod en första konflikt. Först af allt

ansåg Peter, att han borde göra tronarfvingen till soldat.

Alexej hade ej håg för krigaryrket, och förgäfves talade

Peter i stolta ordalag om de plikter som tillhöra en

blifvande monark. Alexej insåg nog, att plikten kallade honom

till första ledet, när hans folk stred. Men hvarför stred

det? Det hade ju varit så enkelt att stanna hemma och

lämna svenskarna i fred i sitt land. Lärjungen saknade

läraktighet, läraren tålamod. Efter några fruktlösa försök

från den ena att ingifva den andra smak för krigaryrket,

föremålet för deras tvister, öfverlämnades Alexej åt sig själf

i Moskva såsom ett gagnlöst ting. Hans hus blef då helt

naturligt samlingsplatsen för alla missnöjda, hvilka voro

ganska talrika i grannskapet af Kreml, för alla dem som

det nya systemet var till besvär och förargelse på grund

af de ständiga omstörtningar, den feberaktiga verksamhet

och de fruktansvärda kraftansträngningar det medförde.

Den unga mannen och den gamla staden passade för

hvarandra. Han tyckte om Moskva, och Moskva återgäldade

hans kärlek. Han älskade det för dess mest älskvärda och

tilltalande sidor, för dess otaliga helgedomar, dess med guld

och ädla stenar smyckade katedraler och kapell, som voro

ett hemvist för mystiska legender och som doftade af

hemlighetsfull och naiv poesi. "Tror ni", tillfrågades han en

gång, "att er fästmö går in på en religionsförändring?"

hvarpå han svarade: "Jag skall icke göra något för att

"tvinga henne; jag skall endast föra henne till våra kyrkor

"i Moskva; och då är jag säker på att hon skall vilja bedja,

"i dem med mig.".564

K. WALISZEWSKI

Och så bär revolutionen en skändande hand på dessa

heliga rum med all deras majestätiska skönhet! Den

beröfvar hufvudstaden dess patriark, den plundrar klostren!

Alexej talar härom med sin biktfader. I sitt sofrum i

Preobrasjenskoje har han fore sin första nattvardsgång svurit

denna präst evig lydnad. Han har lofvat att alltid anse

honom som sin "skyddsängel, som domaren öfver alla sina

handlingar, som Kristi språkrör". Och nu gifva

gudsmannens inspirerade ord som ett eko svar på hans innersta

känslor, göra dem ännu mer öfverspända och förbittrade.

De tolka för honom prästerskapets harm, folkets förtviflan —

och de förhoppningar som sargade hjärtaji hysa att få se

en välsignelserik regering återställa allt på den gamla

foten. De kalla äfven till lif minnet af hans moder, detta

första, beklagansvärda offer för alla de misstag och

öfver-drifter hvilka kommit alla att lida.

En regementsförändring! Kyrkan själf kunde ej längre

inse någon annan möjlighet till räddning. Ynglingen, som

först blott kände sig öfverraskad, vande sig så småningom

vid denna tanke. Efter den våldsamma prästens tal kommo

den moskovitiska aristokratiens, och han gjorde sig alltmer

förtrogen med den. Äfven adelsmännen voro så harmsna

och otåliga! Särskildt kände de sig smärtsamt berörda af

att Peter numera nästan uteslutande omgaf sig med

ut-ländingar. Och Mensjikov tycktes till och med hafva

inkräktat tsarevitjs egen plats. En regementsförändring! Han

skulle alltså arbeta på sin egen faders fall! Visserligen,

men han hade också en moder att befria och skaffa

upprättelse för den orättvisaste förnedring. För öfrigt såg

Alexej sin fader allt mera sällan, och alltid uppträdde denne

som en sträng och vredgad härskare. Ständigt samma

frågor: huru han användt sin tid, hvad han lärt? Aldrig

ett vänligt ord. Alltid förebråelser, hotelser, stundom hugg

och slag. Och de voro vid vissa tillfällen alldeles

oberättigade, såsom då han år 1707 aflagt ett besök hos den

stackars fången i Suzdals kloster.PETER DEN 6T0RE

565

År 1708 greps Peter plötsligen åter af lust att gifva

sin arftagare något att göra, att låta honom "tjänstgöra",

som han sade. Han skickade honom till Smolensk som

kommissarie for provianteringen, därefter till Moskva med

uppdrag att befästa staden mot svenskarnes väntade anfall.

Försöket utföll illa. Fadern vredgades; sonen skref bref

till de inflytelserikaste personerna i Peters omgifning för

att anhålla om deras välvilliga mellankomst, bland annat

till den nya favoriten, hvilken senare blef hans styfmoder,

men som han ännu helt kort kallade Katarina Alexejevna.

Då tsarevitj följande år förde befälet öfver en

förstärknings-trupp, som tsaren tillkallat, ådrog han sig en förkylning

och kunde ej deltaga i slaget vid Poltava. Han var

alldeles för klen för krigstjänsten. För att göra honom till

en presentabel tronarfvinge, måste man försöka med något

annat. Peter beslöt då att skicka sin son ut till

Tyskland för att fullborda sina studier. Han skulle kanhända

där fatta smak föi* en civilisation, som ännu var honom

alltför främmande. Vidare borde han där välja sig en

maka, hvilken genom sitt inflytande kunde gifva hans

uppfattning en ny prägel.

Alexej var förtjust öfver detta beslut, först och främst

emedan afståndet mellan hans fader och honom skulle ökas.

Han begaf sig till Dresden, där han visade eller

åtminstone låtsade visa intresse för geometriska studier och

studier i befastningskonst. Under tiden underlät han

ingalunda att stå i liflig brefväxling med Ignatiev, hvilken

skickade till honom en biktfader, förklädd till lakej, som

skulle tjänstgöra i hans ställe, samt med sina andra vänner

i Moskva, hvilka gåfvo honom del af sina sedvanliga

klagovisor och förhoppningar. Han roade sig äfven och var

lika upptagen med sin själs räddning som med att skaffa

sig en ersättning för de kärleksförbindelser han måst lämna

i Moskva. Den strängaste gudaktighet kunde enligt den

bysantinska uppfattningen mycket väl trifvas vid sidan af

en viss sedeslöshet. Men Peter hade omgifvit sin son med

‡.566

K. WALISZEWSKI

ett helt regemente hemliga agenter, hvilka hade i

uppdrag, visserligen ej att bevaka hans dygd, men att gifta

bort honom så fort som möjligt. Helt plötsligt gaf den

unga fursten vika för deras bearbetningar och fäste sina

blickar på prinsessan Charlotta af

Braunschweig-Wolfen-büttel, hvilkens syster var gift med den blifvande kejsar

Karl VI. Det var ett mycket godt parti. Giftermålet

firades den 14 oktober 1711 i Torgau hos drottningen af

Polen, kurfurstinna af Sachsen, hos hvilken Charlotta

uppfostrats.

Härvid hade Peter haft en lycklig ingifvelse, som tyvärr

dock sattes på spel genom hans summariska

tillvägagångssätt, såsom alltför ofta var fallet. Charlotta, som var föga

vacker, koppärrig samt lång och mager, var i trots af sina

yttre brister en älskvärd kvinna. Hon var ingalunda den

maka Peter hade drömt sig åt sin son. En stackars svag,

älsklig varelse, med hvilken man hyser medömkan såsom

med en fågel, som fångats i snara, blef hon invecklad i

det dystra drama som förbereddes och var ur stånd att

försvara sig eller ens att förstå hvad som hände henne.

Hon kunde endast lida och dö.

Äktenskapet föreföll i början lyckligt, och Alexej tycktes

finna behag i sin gemål. Han upptog mycket illa

illasinnade yttranden, som Mensjikov fällt om henne, hvarför

hon var honom tacksam och visade honom det. Mild och

drömmande, åtrådde hon endast hans kärlek. Då

tsare-vitj skulle deltaga i en expedition mot Rügen, greps hon

af ångest. Hon skulle blifva "outsägligt olycklig", skref

hon, om hon törlorade sin kära make. Tanken att följa

honom till Petersburg förskräckte henne först, men hon

förklarade sig strax därefter "beredd att gå till världens

ända för att få förblifva vid hans sida". Det var åter

Peter som började att förstöra alltsammans genom att

envisas att under de följande åren göra om intet sitt eget

verk. Han hade åter kommit på den tanken att låta

tronföljaren "tjänstgöra". Från 1711 till 1713 var AlexejPETER I)EN STORE

567

nästan ständigt på resor: till Thorn, där han åter hade

att ombestyra provianteringen, till Pommern, dit han begaf

sig som kurir med hemliga order till Mensjikov, samt till

Ladoga, där han var upptagen med skeppsbyggeri.

Samtidigt måste de på detta sätt åtskilda äkta makarna lida

af en plågsam penningbrist, ofta lämnade utan tillgångar

som de voro. I april 1712 måste furstinnan hos Mensjikov,

som skymfat henne, anhålla om ett penninglån på fem

tusen rubel. Då hon 1713 var nära att dö af hunger,

tog hon sin tillflykt till sina föräldrar.

Den äktenskapliga lyckan kunde ej äga bestånd under

dessa pröfningar. Charlottas bref hem till de sina visa

oss snart en förtviflad och nära nog omtöcknad själ. I

november 1712 var hon alldeles förkrossad. Hennes

ställning var "förfärlig"; hon såg sig gift med en man, "som

aldrig älskat henne". Kom så en solstråle, och allt

föreföll förändradt; tsarevitj "älskar henne lidelsefullt", och

hon "älskar honom med raseri". Men detta var blott en

tillfällig ljusning. Ett följande bref visar oss henne

"olyckligare, än man kan tänka sig"; hon har hittills kastat en

slöja öfver sin mans karakter, men "masken har nu fallit".

Det är möjligt, att fruktan att anförtro åt posten sina

meddelanden, bidragit till dessa motsägande utgjutelser.

Säkert är dock, att intet varaktigt närmande, ingen verklig

förtrolighet har kunnat uppstå mellan dessa båda unga

människor, hvilka voro så föga skapade för hvarandra. Vid

sidan af de yttre omständigheter som gjorde skilsmässan

dem emellan nästan beständig funnos mycket allvarligare

moraliska hinder för deras förening. Charlotta förblef

lutheran. Moskvas kyrkor voro ej vältaliga nog att kunna

omvända henne. Hon hade medfört ett litet tyskt hof,

som utgjorde hennes vanliga umgänge. Alexej å sin sida

förblef en ortodox fanatiker och tycktes allt mer och mer

fördjupa sig i den trångbröstade moskovitiska

partikular-ismen. Trots alla fordringar och våldsamheter, lyckades

Peter endast göra honom ännu mer fullständigt och inbitet.276

K. WALISZEWSKI

afvog mot den nya tidens anda. Striden mellan fader och

son var nn i full gång, och bådas naturliga tendenser

framträdde därunder med skärpa: å ena sidan energiska initiativ

och å den andra en envis passivitet; å den ena en

despotisk föresats att tvinga igenom sin vilja på revolutionär

väg, å den andra en dof opposition. För att undandraga

sig en examen, vid hvilken hans färdighet som tecknare

skulle pröfvas, afsköt Alexis år 1713 ett pistolskott mot

högra handen

Han stärktes så mycket mer i sin opposition, som ett

allmänt missnöje böljade framträda omkring honom. Utan

att tänka därpå eller ens fasta sig därvid, hade han blifvit

en partichef. Inom prästerskapet hyste själfve Stefan

Javorskij sympatier för hans person, hvilka han uttalade i

sin ryktbara predikan af den 12 mars 1712, och

representanterna för de gamla aristokratsläkterna Dolgorukij

och Galitsin kastade längtande blickar på honom.

Emellertid aflägsnade honom allt det som närmade honom till dem,

icke blott från hans far, utan äfven från hans gemål.

Hon, kättaren, utländskan hade ingen plats i de

framtidsdrömmar hans vänner hade om hans och sin egen framtid.

Äfven hon var en representant för det afskydda regeringssättet.

Då Alexej år 1714 erhållit tillåtelse att genomgå en

kur i Carlsbad, lämnade han sin maka utan saknad, och

hon såg utan sorg, att han reste. Hon hade nu själf att

lida af hans medfödda brutalitet, så mycket mer som hennes

omgifnings efterlåtenhet dref honom till de råa

utsväfningar som tillhöra den nationella traditionen. Han lefde

osedligt och drack omåttligt. "Han är nästan alltid

berusad", skref prinsessan. Hon hade till och med anledning

att vara rädd, att han genom oförsiktiga yttranden under

rusets inflytande skulle utsätta sig för faror. Vinet kom

honom att omtala sina innersta planer: "Då det som skulle

hända inträffade, skulle hans faders och styfmoders vänner

blifva spetsade. Flottan skulle brännas, och Petersburg

sjunka ned i träsket ..."PETER I)EN STORE

569

Vid sin återkomst från Carlsbad fann ban det

till-ständigt att, samtidigt med att Charlotta skänkte honom en

dotter, tillfoga henne en den grymmaste förolämpning:

den beryktade Euphrosyne, som skulle spela en så

olycksdiger roll i hans historia, uppträdde vid hans sida som

hans erkända älskarinna. Då hans hustru följande år åter

skulle föda ett barn, skötte han henne temligen ömt under

denna tid. Hon dog i barnsäng den 22 oktober 1715,

förkrossad af smärta, men med en beundransvärd

resignation under sina sista ögonblick. Han svimmade tre gånger

vid hennes säng. Var det af sorg eller samvetskval?

Möjligen var orsaken blott den, att han insåg, att denna

händelse gjorde hans ställning ännu vanskligare. Han

erkände senare, att han vid detta tillfälle hade en känsla

af att en ny anledning till fara framträdt. Den döda

hade efterlämnat en son. Riket hade nu en andra

arftagare, och följderna af denna händelse, som den

upproriska sonen nog dunkelt insåg, läto ej heller vänta på sig.

Sex dagar senare styrktes han i sin oro genom ett

bref från hans fader, hvilket var svekfullt antidateradt,

liksom om det varit skrifvet den 11 oktober. Alla elementen

i det drama hvari han sedan blef hjälten och offret äro

nu samlade, och förhänget går upp.

Detta bref innehöll en uppfordran, "en sista

uppfordran", säger tsaren, som särskildt betonar att han ej

plägar hota förgäfves. "Du vill ingenting göra och

ingen-"ting lära dig. Då du en gång kommer till makten, blir

"du tvungen att låta mata dig som en liten fågel. . . Jag

"sparar ej mitt eget eller någon af mina undersåtars lif.

"Jag tänker ej göra något undantag med dig. Du skall

"bättra dig och göra dig nyttig för staten; i annat fall

"gör jag dig arflös." Det ödesdigra ordet var uttaladt,

och dagen efter den då han mottog brefvet inträffade en

annan händelse, som gaf ökad betydelse åt hotelserna i

Peters bref: Katarina hade, äfven hon, födt en son.

Hvilken känsla behärskade väl Peter i detta ögonblick?.570

K. WALISZEWSKI

Ur den historiska ansvarighetens synpunkt är det detta

problem som är det enda viktiga i denna bedröfliga historia.

Peters lofprisare hafva sökt framhålla statsintresset som

det bestämmande. Peter var angelägen och måste vara

angelägen om att befästa sitt verk för framtiden och

skydda det mot anloppen från en oduglig och ovärdig

arftagare. Af skäl, som jag redan anfört, (sid. 189) och

af andra, som skola framträda under loppet af min

framställning, kan jag ej dela denna uppfattning. Peter visade

alltför mycken kraft och konsekvens vid utöfvande af sin

fadersmyndighet och senare alltför mycken likgiltighet och

inkonsekvens vid ordnandet af trontöljden, för att man skall

anse, att dessa båda omständigheter stått i något

innerligare samband. Jag tror, att han i det första afseendet

framför allt handlat som despot. Han ville blifva åtlydd.

Hans andra giftermål har kanske äfven utöfvat inflytande

på hans handlingssätt. Oafsedt om Katarina sökt att direkt

inverka på honom, så borde det barn som fodts af denna

af honom älskade maka vara honom kärare än den

förskjutnas son. I Alexej hade han en lefvande förebråelse

för ögonen, och man vet, huru han plägade behandla de

saker och personer som besvärade honom. Jag skall än

en gång återkomma till detta ämne.

På inrådan af sina förtrognaste, Vjaziemskij, Kikin

och Ignatiev, gjorde Alexej en djärf kontrastöt mot det

anfall som riktats mot honom. Han erkände sig oiörmögen

att bära kronans tunga börda och lörsvagad till kropp och

själ och, då han hade en broder, som kunde träda i hans

ställe, afsade han sig frivilligt sina rättigheter. Han

anhöll blott om en tillflyktsort på landet och om medel att

där kunna lefva i fred och ro. Peter väntade sig ej att

sålunda blifva tagen på orden, och denna raska afsägelse

föreföll honom misstänkt. Han tog tid på sig och tänkte

på saken ända till den 19 januari 1716. Därpå förnyade

han attacken. Han hade förut uppställt Ludvig XIV och till

och med den grekiska historiens hjältar som föredömen förPETER I)EN STORE 571

att påvisa för sin son nödvändigheten af ett manligare

uppträdande. Nu citerar han konung David, som hade

förkunnat, att hvarje människa är skapad af lögnen. En

tsarevitjs vistelse på landet är på en gång opassande och

farlig. Man kan nämligen komma tillbaka därifrån. En

tronarfvinge, som ej regerar, men förblifver prins, är

hvarken fågel eller fisk. Han måste välja mellan tronen och

en säkrare tillflyktsort: antingen visa sig i stånd att regera

eller blifva munk. Endast dessa båda alternativ stodo honom

till buds. Nu var det hans sak att bestämma sig; i annat

fall skulle han behandlas "som en missdådare".

Klostret, "det djupa fängelsehvalfvet, där man blir

bortglömd och dödas utan uppseende", för att tala med en

historieskrifvare, som också var skald! Alexej ryste af

fasa vid tanken härpå. Han rådfrågade åter sina vänner —

"Ah skräp!" svarade Kikin, "man kommer äfven tillbaka

därifrån. Klobuken (munkhättan) är icke fastspikad vid

hufvudet." Sonen gaf fadern ett svar på tre rader: han

ville blifva munk. Men samtidigt med att han meddelade

detta, framhöll han den verkliga anledningen till sitt beslut

i tvenne bref, som han lät Euphrosyne lämna till två af

de inflytelserikaste medlemmarna af det reaktionära partiet,

Kikin och Ignatiev, och hvari han skref: "jag går i kloster,

emedan jag är tvungen därtill."

Och Peter blef ännu en gång öfverrumplad. Då han

kort därefter begaf sig till utlandet, lät han saken hvila.

Tydligen insåg han, att han gått för långt. Han hade

trott sig kunna skrämma och* kufva sin son. Han kände

alltför väl till, hvilken roll munkar, äfven de som ej

befunnit sig i tronens närhet, spelat i hans lands historia.

Olyckligtvis gåfvo Alexej s vänner honom nu mindre

förståndiga råd. Alltid beredd att gå i deras ledband, gick

han nu bröstgänges tillväga och drog ej den nytta han

kunnat af sin låtsade resignation, utan lät sin far få alla

tördelarna på sin sida och störtade sig själf i fördärfvet.

Men innan jag följer honom på det sluttande planet,.572

K. WALISZEWSKI

måste jag säga några ord om en mycket underlig och en

tid mycket trodd historia, som gjort detta dystra sorgespels

gåtfulla och romantiska detaljer ännu mera invecklade.

III.

Man berättar, att storfurstinnan Charlotta öfverlefvat

sin man. Förtviflad öfver den dåliga behandling hon rönt

under sin grossess, då Alexej till och med skall hafva

sparkat henne, hade hon kommit på den tanken att låtsas

vara död och hade med en af sina hofdamers, grefvinnan

Warbecks, hjälp rymt först till Frankrike och därifrån till

Louisiana, där hon äktat en fransk officer, chevalier

d"Auban, med hvilken hon fått en dotter. Efter tio års

äktenskap återkom hon till Paris med sin man, som begifvit

sig dit för att rådfråga läkare och undergå en

operation-Hon igenkändes i Tuileriträdgården af en promenerande,

nämligen den blifvande marskalken af Sachsen, hvilken

sett henne i Petersburg. Han ville tala med konungen

om detta möte, men hon tvang honom att lofva att tiga

under tre månader, och efter denna tids förlopp var hon

försvunnen. Hon hade begifvit sig till ile de Bourbon,

där hennes man åter ingått i krigstjänst. Då konungen

underrättats om saken, meddelade han den för kejsarinnan

Maria Theresia, som var den återuppståndnas egen

systerdotter och erbjöd henne en tillflyktsort i sina stater, på det

villkoret att hon gick in på att lämna den man hvars namn

hon bar. Hon vägrade. Hon återkom till Frankrike först

vid d"Aubans död år 1760 och lefde sedan helt

tillbakadraget i Vitry på ett landtställe, som hon köpt af

presidenten Feydeau. Som man ser, uppgifvas mycket

noggranna detaljer. Hon mottog af kejsarinnan i årsunderhåJlPETER I)EN STORE

573

fyrtiofem tusen livrés, hvaraf hon dock gaf bort tre

fjärdedelar i allmosor. Förhållandet var ganska allmänt bekant

i Paris, så att Voltaire, då han höll på med sin historia

öfver Peter den Store, vände sig till hertigen af Choiseul

for att få närmare upplysningar. Ministern sade sig känna

historien på samma sätt som folk i allmänhet, men kunde

ej gå i borgen för dess sanning.1)

Den föregifna prinsessan dog år 1771, och tidningarna

i Paris gåfvo med anledning däraf en utförlig skildring

af den märkliga lefnadssaga hvars hufvuddrag jag har

tecknat. Katarina II, som då regerade i Ryssland, tog

vid sig häröfver och svarade med en vederläggning i sex

hufvudpunkter.

"Hela världen vet", försäkrade hon, "att prinsessan

"dog år 1715 af en bröstsjukdom och att hon aldrig

"blifvit illa behandlad."

"Hela världen vet," svarade då en af tidningskrifvarna,

"att Peter m dog af slag." Faktiskt är, att österrikiska

ambassadören bevistade begrafningen och att botpredikanten,

abbé Sauvestre, på konungens befallning förrättade

densamma. Voltaire tyckes dock redan förut fått full klarhet

rörande den gåtfulla personligheten. I ett bref till madame

Fontaine, skrifvet i september 1760, gör han narr af

parisarnes lättrogenhet, och i ett annat till madame

Basse-witz försäkrar han något senare, att chevalier d"Auban

äktat en polsk äfventyrerska. År 1781 såg en parisare

i Vitrys kyrkbok den aflidnas dödsattest. Där skall han

hafva läst namnet Dortie Marie Elisabeth Danielson.

Detta är allt hvad jag har att meddela om denna sak.

1) Svaret Ar bifogadt ett af de dokument Voltaire samlat för sitt arbete

Dessa dokument, hvilkas förlust Ustrjelov med orfttt beklagar, ty de finnas

kvar i filosofens bibliotek, som förts till Petersburg, vittna om ett mycket

samvetsgrant arbete, ehuru man dAr finner ganska egendomliga reflexioner,

sÄsom följande: »Camshatka, ett land, där det hvarken finns bröd eller

vin .... Huru mässan dAr?».574

K. WALISZEWSKI

VI.

Efter sex månaders tystnad skickade Peter, som lämnat

Petersburg vid årets början, den 28 augusti 1716 en ny

anmaning till sin son.

"Om han ville stanna kvar ute i världen, måste han

"uppträda som en furste ägnar och anstår och följa med

"sin fader ut i falt. Om han föredrog att blifva munk,

"var tiden inne att göra verklighet af denna afsikt, och

"han borde utvälja ett kloster samt bestämma dagen, då

"han ville inträda därstädes."

Om man får tro vissa uppgifter, skall tsaren gått

tsarevitjs beslut i förväg och anvisat ett kloster i T ver,

där han lät iordningsställa en cell, som fullständigt liknade

ett fängelse. Hade den unga förstens vänner reda på

detta? Det vore deras enda ursäkt, ty på deras enhälliga

uppmaning fattade den olyckliga Alexej genast ett nytt

beslut. Han meddelade nämligen Mensjikov, att han ville

fara till sin fader, begärde tusen dukater i respenningar

och anhöll om att få medföra Euphrosyne. Han erhöll

hvad han begärde jämte två tusen rubel af senaten och

begaf sig den 26 september 1716 i väg till Riga. Men

hans kammatjänare Afanassiev, som han lämnat kvar i

Petersburg, hade i sista stund fått del af hans hemliga

afsikter. Han tänkte ingalunda uppsöka tsaren, utan for

till Wien för att anropa kejsaren om beskydd. Kikin

hade rest dit några månader förut för att undersöka

terrängen och hade meddelat lugnande underrättelser. Kejsaren

hade lofvat att ej utlämna sin svåger och att i underhåll

gifva honom tre tusen floriner i månaden.

I Libau sammanträffade flyktingen med sin faster

Maria Alexejevna, och invigde äfven henne i hemligheten.

Hon blef helt förskräckt.PETER I)EN STORE

575

"Hvar tänker du gömma dig?" frågade hon honom. "Han

kommer att finna dig öfverallt."

Hon uppmuntrade honom icke, ehuru hon var föga

vänligt stämd mot Peter efter hans andra giftermål. Alexej

sökte lugna henne och intalade sig själf mod vid tanken

på de förhoppningar Kikin ingifvit honom och fortsatte

sin färd.

Det dröjde ganska länge, innan Peter fick reda på,

hvart hans son tagit vägen. Vid första underrättelsen om

hans försvinnande utsände han sina bästa spårhundar att

förfölja honom: Vjesselovsky, den ryska residenten i Wien

Rumiantsov och därpå Tolstoj, och en fullständig hetsjakt

begynte. "Vi hafva funnit spåret; vi skola hinna upp

villebrådet", sådana äro de uttryck, som förföljarna använde.

Jakten räckte ett år.

Den 10 november 1716 på aftonen infann sig tsarevitj

plötsligen i Wien hos vice-kansleren, grefve Schönborn.

"Han gestikulerade våldsamt, kastade förskrämda blickar

åt alla håll och sprang från den ena ändan af rummet

till den andra." Han anropade kejsaren om skydd till

lifvet. Han anklagade sina lärare för att hafva uppfostrat

honom illa, Mensjikov för att hafva förstört hans hälsa

genom att locka honom till dryckenskap, sin far för att

hafva velat döda honom genom öfveransträngning och

slutade med att bedja om öl. Kejsaren och hans rådgifvare,

hvilka kände sig högst besvärade af hans närvaro, beslöto

att söka bilägga tvisten mellan far och son och att under

tiden gömma den sistnämnde. Slottet Ehrenberg, ett gammalt

fäste vid Lech, som år 1800 raserades af Massénas soldater,

föreföll dem som ett tillräckligt säkert gömställe, och Alexej

lät föra sig dit och instänga sig därstädes såsom statsfånge,

under iakttagande af strängaste inkognito.

Han uppspårades först i mars månad följande år.

Åtföljd af flera officerare ströfvade Rumiantsov omkring

i trakten kring den lilla fästningen. Det gick ett rykte,

att denne fått order att till hvad pris som helst bemäktiga576

K. WALI8ZEW8KI

sig flyktingen. Man beslöt då att förflytta honom till

Neapel, som det kejserliga huset erhållit vid freden i Utrecht.

Man uppmanade honom att göra sig af med sina ryska

tjänare, hvilka komprometterade honom genom sin ständiga

dryckenskap. Han envisades att få behålla en page, och

man tillät honom det af skäl, som grefve Schönborn änger

i ett bref till prins Eugene af Savoyen: han hade till

sist erkänt, att den lilla pågen var en kvinna och hans

älskarinna.

Såsom man kan förstå, var pågen Euphrosyne. Det

finnes olika uppgifter om hennes härkomst. Hon säges

hafva varit en finsk bondflicka eller en af Vjaziemskijs

lifegna eller ock, såsom Katarina, en segrande generals

krigsbyte. Hon var, enligt Rumiantsovs uppgifter, stor

och grof och hade tjocka läppar; småväxt, enligt

Vjesselov-skijs; i alla händelser var hon en bondflicka och mycket

simpel. Huru hade hon lyckats få en så ödesdiger makt

öfver Alexejs hjärta? Detta förblir en evig hemlighet. Den

olyckliga prinsen tyckes hafva ärft efter sin fader, icke

dennes intelligens och viljestyrka, men hans råa sinnlighet,

förbunden med en tillgjord sentimentalitet, som framträdde

vid alla hans kärleksförhållanden. I Neapel skulle

Euphro-synes inflytande blifva bestämmande för Alexejs öde.

Rumiantsov följde honom först dit, hvarefter han begaf

sig till Wien, där han tillsammans med Tolstoj officiellt

hos kejsaren anhöll om Alexejs utlämnande. Detta var en

allvarsam sak. Tsaren föreföll besluten att gå till det

yttersta. Som han hade en armé stående i Polen, tycktes

han vara i stånd till att göra verklighet af de hotelser

som framskymtade under hans agenters högdragna tal.

Schlesien befann sig inom räckhåll för honom och till och

med Böhmen, där han säkert skulle röna ett gynnsamt

mottagande af landets slaviska befolkning. Karl VI sökte

ännu att draga ut på tiden. Han skref till konung Georg

af England för att intressera honom för den förföljda

far-stens sak och ville invänta slutet på det pågående falt-PETER I)EN STORE

577

tåget, som tycktes blifva olyckligt för tsaren. Under tiden

uppmanade han ryssarna att handla på egen hand i Neapel.

Tsarevitj skulle kanske gå in på att frivilligt öfverlämna

sig i deras våld. De begåfvo sig dit, och en strid

begynte, under hvilken vice-konungen, grefve Daun,

ingalunda spelade en hedrande roll. Han hade från Wien fått

befallning att underlätta ett möte mellan den moskovitiska

härskarens agenter och den unga fursten, och att i nödfall

tvinga denne att gå in därpå. Grefven öppnade på vid

gafvel portarna till slottet San Elmo, dit flyktingen hade

begifvit sig. Han insåg mycket väl, att hans herre hade

stor lust att blifva kvitt sin skyddsling, och däri hade

han rätt. Tolstoj och Rumiantsov voro ej sena att förmå

honom att draga ut de yttersta konsekvenserna af denna

förmodan.

Alexej blef utsatt för en formlig belägring. Man

visade honom ett bref från hans far, hvilket var på en

gång hotande och mildt och hvari denne lofvade honom

förlåtelse för alla hans fel, om han blott genast

underkastade sig. I annat fall skulle tsaren förklara kejsaren

krig och återtaga sin son med våld. Alexej lät ej

öfvertala sig. Men då gaf grefve Dauns sekreterare Weinhart,

som köpts för några dukater, honom i all hemlighet ett

förtroligt meddelande: kejsaren hade beslutat att lämna

honom i sticket. Därpå kom turen till Tolstoj, som under

ett samtal omtalade, att Peter inom kort skulle anlända till

Italien. Alexej, som redan förut var alldeles förskrämd,

greps nu af ångest. Slutligen öfverskred Daun själf sina

instruktioner och framkom med en ny hotelse, som gjorde

ännu större verkan. Om han ville stanna i San Elmo,

måste han besluta sig för att göra sig af med Euphrosyne.

Och till sist uppträdde denna på skådeplatsen. Hon hade

äfven köpts medelst gåfvor och löften och tog parti för

fadern mot sonen —• hon räknade sig senare detta till

förtjänst — och sökte beveka Alexej med böner och tårar.

Han var kufvad.

Peter den Store.

37.578

K. WALISZEWSKI

Han framställde blott tvenne villkor för att lyda: man

skulle låta honom i lugn lefva på sina egendomar och

aldrig mera tala om att skilja honom från hans älskarinna.

och med att utverka tsarens tillåtelse till tsarevitjs

giftermål med flickan. Alexej skref ett ödmjukt bref till sin

far, i hvilket han uttalade sin ånger öfver det förflutna

och bönföll om uppfyllelse af hans sista önskningar. Därpå,

efter en utflykt till Bari, där han besåg Sankt Nikolaus"

reliker, lät han föra bort sig. Han var nu förtröstansfull

och blef snart nog helt upprymd och öfverlycklig, då han

på resan erhöll Peters svar, som lofvade, att alla hans

önskningar skulle uppfyllas. Han skulle få gifta sig med

Euphrosyne, och tsaren fordrade endast, att bröllopet

firades i Ryssland på någon undangömd plats "för att

undvika en större vanära". Som finskan väntade att blifva

moder, var Alexej tvungen att lämna henne kvar i Italien,

men så snart hon blifvit förlöst, skulle hon komma till

honom, och han gaf en broder till henne i uppdrag att

taga vård om skatten. Han skref till denne följande bref:

"Ivan Feodorovitj, var hälsad! Jag bönfaller hos dig

"att vaka öfver din syster, min hustru (ehuru ännu ej

""lagligen, men jag har fått befallning) (sic), på det hon

"ej må hafva några sorger, ty intet hinder finnes nu,

"blott hennes barn blir födt, hvilket med Guds hjälp

"skall lyckligen försiggå."

Euphrosyne tycktes taga saken lätt. På färden, som

ledde till tortyr och död den man hon utlämnat, tänkte hon

blott på att roa sig med de penningar hon förtjänat på

bekostnad af hans lif. I Venedig köpte hon tretton alnar

guldtyg för 167 dukater, vidare ett kors, örhängen och en

ring med rubiner. Hon gick på en konsert och uttryckte

sin ledsnad öfver att man ej gaf någon opera eller komedi.

Tänkte hon väl på framtiden, på de drömmar om en

bekymmerslös kärlek hvarom Alexej talade i alla sina bref,

på den lugna lyckan i en undangömd vrå som han villePETER I)EN STORE

579

dela med sir Afrosinjusjka. Hennes intetsägande svar, som

en sekreterare skref efter hennes diktamen, tala ej därom.

Hon tillfogade med egen hand några rader, skrifna med en

simpel, vårdslös handstil, i hvilka hon bad honom sända

någon nationalrätt, såsom kaviar eller Jcasja.

En enda ntväg till räddning fanns för den olyckliga

Alexej. Hvad som händt i Neapel hade upprört kejsaren

och i viss mån väckt hans samvetsbetänkligheter. Månne

man ej utöfvat våld mot tsarevitj? Karl räknade på att

träffa sin svåger på hans genomresa och fråga honom därom.

Plötsligen erfor han, att denne redan var i Brünn i Mähren.

Tolstoj och Rumiantsov hade fört honom genom Wien om

natten. De gömde undan sitt rof. Karl VI uppfyllde nu

på ett ädelsinnadt sätt sin plikt. Provinsguvernören, grefve

Colloredo, erhöll befallning att hejda resenärerna, att tala

med tsarevitj utan vittnen, att fråga honom om han

frivilligt återvände till Ryssland och att, om han fick ett

nekande svar härpå, gifva honom medel att stanna i Österrike

samt vidtaga alla nödiga mått och steg för hans säkerhet.

Tyvärr blef denna befallning aldrig utförd. På det

värdshus där Alexej tagit in med sitt följe ägde en scen rum, i

hvilken uppenbarar sig hela den trotsiga säkerhet som Peter

och hans lärjungar redan förvärfvat sig. Midt i kejsarriket

stängde tsarens agenter vägen för kejsarens representant.

Om så behöfdes voro de beredda på att draga väijan för

att hindra tillträdet till tsarevitj. Colloredo begärde nya

order, och olyckligtvis beslöt det kejserliga rådet, att man ej

skulle blanda sig i saken. Alexej gick sitt öde till mötes.

Den 31 januari 1718 hade Peter den hemska glädjen att

veta sin son vara återkommen till Moskva..580

K. WALISZEWSKI

I Europa anade ingen människa i detta ögonblick,

hvilket öde som väntade den olycklige; och på grund häraf

kan de kejserliga rådgifvarnas svaghet delvis ursäktas.

Hollands Oazett tillkännagaf till och med Alexejs förestående

giftermål med sin kusin Anna Ivanovna. I Ryssland

däremot rådde en stor uppståndelse. Under tsarevitjs långa

frånvaro hade de mest motsägande rykten korsat

hvarandra. Man hade om hvartannat trott, att han förlofvat

sig med en tysk prinsessa, att han blifvit innesluten i ett

kloster, att han på sin fars befallning dödats eller att han

under antaget namn dolde sig i den kejserliga arméens

led. Då sanningen till sist kom i dagen, grepos hans öppna

och hemliga anhängare af en förfarlig ångest. Säkerligen

skulle ej Peter nöja sig med att hafva återfunnit sin

son-En undersökning skulle komma att anställas, hans

med-brottslingar efterspanas, och tortyrkamrarna i

Preobrasjens-koj e anlitas. Den mest komprometterade, Kikin, försökte

till och med att förmå kammartjänaren Afanassiev att fara

sin herre till mötes för att varna honom. Men som denne

fruktade att ådraga sig misstankar, rörde han sig ej ur

fläcken. Ingen bland dem som saken rörde förlitade sig

på tsarens löfte om förlåtelse till den skyldige. Och det

dröjde ej heller länge, innan Peter visade, att de hade rätt.

Den 3 februari 1718 sammankallades allra först en

församling af kyrkliga och världsliga dignitärer till Kreml.

Alexej uppträdde inför denna utan värja, såsom anklagad.

Då Peter blef honom varse, greps han af häftig vrede och

öfverhopade honom med smädelser och förebråelser.

Tsare-vitj föll på knä och göt strida tårar; han framstammade

ursäkter och bad ånyo om förlåtelse, ty det var i hopp

om en sådan, som han låtit föra sig dit som ett slagtoffer.PETER I)EN STORE

581

Han skulle få förlåtelse, men som han uppställt villkor,

ville nu tsaren framkomma med sina. Den felande och

ovärdiga prinsen skulle högtidligen afstå från kronan och

förråda sina medskyldiga, alla dem som rådt honom till

och hjälpt honom vid hans brottsliga flykt. Det var detta

man förutsett. Man hade att vänta sig en rannsakning

med ty åtföljande tortyr och bestraffningar. I

Uppståndelsekatedralen, på samma ställe där han en gång skulle hafva

smyckats med diademet, afsade sig Alexej vid evangeliet

alla sina rättigheter till tronen och erkände som tronarfvinge

sin yngre broder Peter, Katarinas son, och i en låg sal i

Kreml, där hans fader stängde in sig på tu man hand

med honom, förrådde han alla de namn han kunde erinra

sig och alla dem som han i sin förskräckelse kunde minnas

hafva gifvit honom en uppmuntran, ett bevis på deltagande

eller blott ett enda vänligt ord under den moraliska kris

som ledt till hans rymning.

Han varnades: om han glömde eller underlät att nämna

ett enda namn, skulle alla hans afslöjanden ej vara honom

till någon nytta.

Han nämnde först Kikin, vidare Viaziemskij, Vassilij

Dolgorukij, Afanassiev och en mängd andra, till och med

tsarevnan Maria på grund af mötet i Libau, vid hvilket

hon dock visat sig så reserverad. Peter vrålade af ilska

vid hvarje namn. Kikin hade ända till år 1714 räknats

till hans allra närmaste omgifning. Dolgorukij var den enda

medlemmen af den gamla aristokratien hvilken tsaren visat

förtroende. Bägge dessa fördes till Moskva med järn om

halsen, och rättegången begynte.

Under denna kom tydligt i dagen, att ingen

öfverenskommelse rörande någon bestämd fråga ingåtts mellan Alexej

och hans vänner eller att en samm ans värj ning i egentlig

mening varit påtänkt. I detta afseende hafva de utländska

diplomaterna, hvilkas rapporter tämligen enstämmigt gå i

motsatt riktning, tydligen låtit bedraga sig af skenet eller

låtit leda sig af en förnedrande inställsamhet. Alexej kan.582

K. WALISZEWSKI

nog hafva haft på sin sida, såsom den holländska residenten

försäkrade, den förödmjukade adeln, det utplundrade

prästerskapet och folket, som trycktes af lifegenskapens, skatternas

och lifstidskrigstjänstens tredubbla ok. Men dessa voro

anhängare, men ej sammansvurna. Man kunde för öfrigt

endast spåra de första elementen till ett parti, men ej den

ringaste organisation. Van Bie talar till och med om tvänne

komplotter, som samtidigt och oberoende af hvarandra

af-sett samma mål: Alexejs tronbestigning, alla utländingars

föijagande och fred med Sverige till hvad pris som helst.

Detta var endast rena fantasifoster. Genom tortyren i

Preobransjenskoje kom ej något sådant i dagen. Kallad att

aflägga ed till den nya tronarfvingen, uttalade en

tjänsteman i artilleribyråerna, Dodukin, en våldsam protest i stället

för edsformuläret. Han var en politisk martyr, men icke

någon konspiratör.

I Wien, där han vistats några veckor, hade Kikin

satt sig i förbindelse med några flyktingar, som utgjorde

resterna af forna politiska partier, bland andra några gamla

streltser, hvilka liksom genom ett underverk undkommit

blodbadet 1698. Å andra sidan hade han bibehållit några

förbindelser i tsarens omgifning, såsom med Poklanovskij,

en djensjtjik, som var tsarens gunstling. Då Alexej stod

i begrepp att företaga sin flykt, hade han haft ett möte

med Abraham Lapuchin, en bror till Eudoxia, hvilken

meddelat honom underrättelser om henne. Den stackars

tsare-vitj var så långt ifrån att konspirera med henne, att han

icke ens visste, om hon var vid lif. Då han erfor, att hon

led stor nöd, gaf han Lapuchin i uppdrag att lämna henne

fem hundra rubel. Detta var det enda som rörande denna

anklagelsepunkt framgick af rannsakningen, jämte några

oförsiktiga ord, som han fällt under rusets inflytande. Då

han talat om sitt giftermål med Charlotte, hade han

beklagat sig öfver sin faders rådgifvare, "som prackat på

honom en djäfvul", och hade svurit att hämnas. Han hade

sagt med hänsyftning på dem: "Jag spottar på alla de därPETER DEN 8T0RS

583

"människorna! Lefve småfolket! Blott min tid kommer

"och min far ej vidare finnes till, skall jag hviska ett ord

"i örat på biskoparna, och de skola upprepa det för poperna,

"och dessa detsamma för sina församlingsbor, och då skall

"man tvinga mig att regera, äfven om jag ej vill det."

Detta var ju hvarken så särdeles elakt eller

allvarsamt, och för öfrigt, då Alexej lämnade Ryssland, var han

fullt besluten att stå fast vid sin frivilliga afsägelse,

hvartill han förmåtts genom sin fars senaste intrång på hans

personliga frihet. Hans yttranden inför rätta äro ej

motsägande i detta afseende, till och med då han ej längre

hade något intresse af att ljuga eller fördölja hvad det

vara månde. Hans plan, som han på grund af sin

svaghet ej fullföljde till slut, var att i utlandet invänta sin

faders död för att därefter öfvertaga regentskapet under

sin broders minderårighet.

Hvad menade val tsaren med hela denna

domstolsapparat, som han satte i gång? Han visste det

förmodligen ej riktigt själf. Att han hyst en från början

uppgjord plan att locka den olyckliga Alexej i en falla, så att

denne efter att hafva begått det ena felet efter det andra

skulle sätta sitt hufvud på spel, detta bestyrkes ej af ett

enda uppenbart faktum och vederlägges af allt hvad man

känner om Peters karakter. Han är ej mannen att

uppgöra invecklade planer. Förmodligen drogs han med af

händelsernas gång, hvilken öfverensstämde med hans egna

lidelser. För tillfallet nöjde han sig för öfrigt med de

offer som han, på grund af sin sons bekännelse och de

undersökningar han anställde till och med i Suzdals kloster,

nådde med sin hämd. Kikin steglades, sedan han erhållit

fyra gånger hundra slag af knuten. Den olyckliga

Afanas-siev, som blott gjort sig skyldig till att lyssna till sin herres

förtroliga meddelanden, halshöggs. Jag har redan omtalat

Eudoxias och Glebovs öde. Dolgorukij och Vjaziemskij,

hvilka Alexej framför allt anklagade, hade förmodligen hans

alltför stora ifver att tacka för, att de kommo undan med att.584

K. WALISZEWSKI

deras gods konfiskerades och att de själfva afsattes från

sina ämbeten och drefvos i landsflykt. Biskopen af Rostov,

Dositheus, om hvilken GHebov påstod, att han ingifvit Eudoxia

förhoppningar, underkastades tortyr och erkände, att han

för ex-tsarinnan profeterat, att Peter snart skulle dö och

Alexej bestiga tronen, men inför den församling af

archi-rejer som skulle afsätta honom yttrade han följande

betydelsefulla ord: "Skåden ned i edra egna hjärtan; gån ut

ubland folket och lyssnen och upprepen hvad I fatt höra."*

Äfven han steglades jämte en af sina präster. De

afrättades hufvuden sattes upp på pålar, och deras inelfvor blefvo

uppbrända. På Poklanovskij afskuros tungan, öronen och

näsan. En furstinna Trojekurov, två nunnor samt en stor

mängd adelsmän, till hvilkas antal den från England nyss

återkomne Lapuchin hörde, piskades med knut. Den

lefnads-lustiga prinsessan Anastasia Galitsin, som genom abedissan

i Suzdal fått reda på Eudoxias förbindelser med Glebov,

undslapp knutstraffet, men piskades med spö. Peter tvang

sin son att vara närvarande vid exekutionerna, hvilka räckte

i tre timmar, och förde honom därefter med sig till Petersburg.

Alexej ansåg sig nu stå utanför alltsammans och visade

sig nu mycket nöjd med sitt öde. Motgångarne hade gjort

honom känslolös. Han tänkte blott på sin Euphrosyne. Han

meddelade henne, att hans far nu var älskvärdheten själf och

hade inbjudit honom till sitt bord. Han förklarade, att

han var mycket belåten med att vara kvitt titeln

tronföljare: "Du vet väl", skref han, "att vi aldrig tänkt på

"annat än att lefva i lugn på Roschestvjenka. Att vara

tillsammans med dig och lefva i frid och ro, ända tills döden

"kommer, är min enda önskan." Hans bref var törhända

skrifvet med tanke på läsarna i det svarta kabinettet. Men

säkert är, att han mer än någonsin tänkte på att gifta sig

med finskan. Innan han lämnat Moskva, hade han kastat

sig för Katarinas fötter och bedt henne gynna denna

förbindelse.PETER I)EN STORE

585

VI.

Euphrosyne anlände till Petersburg den 15 april 1718

och var föremål för en allmän nyfikenhet, som snart

förvandlades i häpnad. Det var alltså i en sådan som tsarevitj

var så förälskad. Man inneslöt henne i fästningen och

underkastade henne några förhör^och plötsligen spred sig

nyheten, att tsarevitj blifvit häktad. Hittills hade han fått

behålla friheten och lefva i ett hus i närheten af palatset

med ett årligt underhåll af fyrtio tusen rubel. Hade flickans

vittnesmål bragt i dagen nya fakta? Ej så vidt man

visste. Då tsarevitj vistades på Ehrenberg, hade han

enligt hennes utsago skrifvit bref med hälsningar till sina

vänner i Ryssland, till senaten och biskoparna, men äfven

till kejsaren för att anhålla om hans beskydd. Han hade

talat om ett myteri inom den ryska armékår, som var förlagd

i Mecklenburg, om oroligheter i trakten af Moskva, och

hade visat glädje öfver dessa underrättelser, hvilka

meddelats i tidningarna. I Neapel hade han fortsatt med sin

korrespondens och sina misstänkta yttranden. Han hade

tillkännagifva sin afsikt att öfvergifva Petersburg, då han

kom till makten, och att om vintern lefva i Moskva och

om sommaren i Jaroslav samt att ej hafva kvar några

fartyg och att blott bibehålla så mycket trupper, som

behöfdes för landets försvar. Då han fått höra talas om den

lilla Peter Petrovitjs sjukdom, hade han sagt till sin

älskarinna: "Du ser, att min far gör hvad han vill och att Gud

gör hvad han vill." Slutligen hade han, då han såg sig

öfvergifven af kejsaren, tänkt på att ställa sig under

påfvens beskydd. Detta var blott löst prat. Och Peter var

själf då till den grad öfvertygad om att så var

förhållandet, att Alexejs häktning företogs först två månader

där-efter. Under mellantiden hade Alexej tvifvelsutan, blifvit.586

K. WALISZEWSKI

förhörd rörande de fakta som hans älskarinna meddelat,

möjligen med användande af de tvångsmedel som hans

fader älskade att tillgripa. I maj åtföljde han tsaren till

Peterhof, och det var säkerligen ej på ett lustparti. Senare

dömdes en af grefve Mussin-Pusjkins bönder till galererna,

emedan han berättat, att tsarevitj, då han var på landet

med Peter, hade blifvit förd till ett afsides liggande skjul

och att man därifrån hört skrik och kvidanden. Men ända

till den 14 juni hade han fått behålla friheten.

Dagen förut hade Peter ånyo sammankallat en

församling af kyrkliga och värdsliga dignitärer och lämnat

dem en förklaring, i hvilken han vädjade till deras

rättskänsla och bad dem döma mellan honom och hans son,

hvilken hade dolt en del af sanningen och därigenom

själf brutit den öfverenskommelse hvarigenom tillförsäkrades

honom förlåtelse. Tydligen hade tsaren till sist i

Euphro-synes vittnesmål funnit en förevändning att återupptaga

processen, som afslutats i Moskva. Men hvarför sökte han

väl efter denna förevändning? Han hade kanske insett,

att den förra tronföljarens ställning kunde vara farlig.

Denna ställning hade han förut ansett orimlig. Men kanske

han också helt enkelt lockades af den hemska

tjusningsmakten i hela den blodiga rättsprocedur som det roade

honom att åter sätta igång. Hans blodtörst var väckt till lif.

I ofvannämnda församling voro prästerna mycket

bekymrade öfver hvilken dom de borde fälla. Efter fem

dagars öfverläggning gåfvo de ett undvikande svar, i hvilket

de omväxlande citerade gamla och nya testamentet. I det

förstnämda funnes exempel, enligt hvilka en far äger

rättighet att straffa sin son; det sistnämnda innehölle andra

som lägga i dagen en mildare uppfattning, såsom

berättelserna om den förlorade sonen och äktenskapsbryterskan.

Senaten anhöll om utförligare instruktioner. Detta var just

hvad Peter önskade, och det ledde just till Alexejs

ohjälpliga undergång. Lidandets och dödens fruktansvärda

redskap skulle ej åter släppa sitt rof.PETER DEN 6T0RE

587

Efter ett förnyadt förhör inför den höga församlingen,

hvarunder intet nytt kom i dagen, utan endast de

betydelselösa historierna om Alexejs förbindelser med det nya

systemets motståndare och om deras ömsesidiga

förhoppningar upprepades, underkastades tsarevitj för första gången

tortyr, den 19 juni. Genom tjugufem slag af knuten

frampressades ett nytt erkännande: Alexej hade önskat sin

faders död. Han hade förebrått sig själf därför inför sin

biktfader, och denne hade då svarat: "Ghid förlåter dig.

Vi önska alla detsamma." På tillfrågan bekräftade Ignatiev

lians uppgifter. Men här gällde det dock endast en

brottslig tanke. Detta var ej nog. Tre dagar därefter förelade

man tsarevitj nya frågor i tre punkter:

"Hvarför hade han varit olydig mot sin far? Huru

"kom det sig, att han ej fruktade det straff han kunde

"vänta sig? Hvarför hade han tänkt på att tillägna sig

"arfvet efter sin fader på olagliga vägar?"

Alexej hade nu förlorat allt fotfäste. Han hade nu

blott en omsorg: att skydda Euphrosyne. Han blef, tros

det, konfronterad med henne och fick höra från hennes

egna läppar ord, som förnekade hennes kärlek och

anklagade honom. Det var honom likgiltigt. Han älskade henne

och skulle älska henne ända in i döden. Han anklagade alla

och sig själf; endast henne sökte han på allt sätt rädda.

Hon visste ingenting, hade ingenting gjort; hon hade

blott gifvit honom goda råd, som han till sin olycka ej

följt. Hans svar under marterna, som förestafvades af

denna enda tanke, uppenbara hans själs hemska förtviflan:

"Jag har uppfostrats af kvinnor, som allenast lärt mig

"narrspel, för hvilka jag för öfrigt af naturen haft smak.

"Jag hade ingen lust att arbeta, något som min far

for-"drade af mig. Vjaziemskij och Narisjkin å sin sida hafva

"blott narrat mig att prata och berusa mig med poper och

"munkar. Mensjikov ensam sökte föra mig in på bättre

"vägar. Så småningom blef på detta sätt icke endast min

"faders omgifning utan han själf mig förhatliga, och min.588

K. WALISZEWSKI

"vistelse i utlandet, dit min fader skickade mig, har ej

"förbättrat mig. Att jag ej i högre grad fruktat lians

"vrede beror på min dåliga natur. Ända från min

barn-"dom har jag af hållits från det rättas stråt, och som jag

"icke ville följa min fader, har jag måst söka min vä,g på

"annat håll."

Tolstoj, som tjänstgjorde som rannsakningsdomare, nöjde

sig ej med prat fram och tillbaka utan fordrade bestämda

fakta, som man kunde taga till utgångspunkt vid en

undersökning. Han lyckades slutligen aftvinga den

olycklige en bekännelse: "att han skutte hafva antagit kejsarens

hjälp för att med vapen i hand rycka till sig kronan."

Men hade denna hjälp erbjudits honom? Nej. Och så

måste man återgå till utgångspunkten för undersökningen.

Städse brottsliga afsikter och tankar, aldrig en brottslig

handling! Man måste då söka komma saken närmare in

på lifvet. Den 24 juni underkastades han ånyo tortyr.

Femton slag! Förgäfves! Den anklagade hade hyst

förtroende för Stefan Javorskij, den rebelliska biskopen, men

han hade icke ens haft något samtal med honom. Andra

personer hade endast omtalat för Alexej, att Stefan var

gynnsamt stämd för hans sak. Det var allt. Knuten och

vippgalgen kunde ej framlocka vidare hemligheter. Det

var nödvändigt att komma till ett slut med allt detta.

Hvilket skulle väl detta blifva? Därom kunde man

ej längre sväfva i ovisshet. Det gick ej för sig, att man

arbetat förgäfves. Det gick ej för sig, att tsarevitj, efter att

hafva varit i bödelns våld, lämnade sitt fängelse som en

oskyldig man och förde med sig ut i världen på sin af

pisk-slagen sargade rygg det gräsliga vittnesbördet om sin faders

orättfärdighet. Men huru långt skulle väl Peter våga gå?

Hjälten i en legend från det tionde århundradet,

Vassilij Busslajevitj, höjde under en strid mot Novgorod

sitt svärd mot sin egen far. För att hejda honom ryckte

hans moder honom bakifrån i rockskörten. Då sade han:

"Du är fintlig, gumma. Du vet hur du skall bära digPETER DEN 6T0RE

589

"åt för att få bukt med min stora styrka. Om du hade

"kommit emot mig framifrån, skulle jag ej hafva skonat

"dig, min fru moder; jag skulle hafva dödat dig som en

"musjik från Novgorod!"

Peter var af samma skrot och korn. Han är den

sista ättlingen af sagotidens fruktansvärda kämpar, och

han hade ingen som kunde hejda honom bakifrån. Trots

betydelselösheten hos vittnesmålen mot Alexej hade dock

Peter fått för sig, att denne var den förnämsta

representanten för det fientliga parti mot hvilket han haft

att kämpa i tjugu år. Han var ej längre hans son, utan

en motståndare, en rebell, en musjik från Novgorod, mot

hvilken tsaren stått ansikte mot ansikte. Dessutom hade

mellan Moskva och Petersburg utgjutits ett haf af blod.

Tjugusex kvinnor och otaliga män hade kvidit under

gisslets slag och skälft på glödande kol. De olyckliga

tjänarna, hvilka åtföljt Alexej till utlandet utan att ana, att

de gjorde annat än sin plikt, bestraffades med knuten och

vippgalgen eller skickades till Sibirien, "emedan det ej var

passande, att man lät dem stanna kvar i Petersburg".

Hufvudstaden var under många månader utsatt för ett

formligt skräckvälde.

"Denna stad", skrifver La Yie i januari 1718,

"förefaller olycksbådande på grund af de många anklagelserna.

"Man lefver i en pesttid. Man måste antingen vara

anklagare eller anklagad."

Peter hade smittats af pesten. Det utgjutna blodet

hade stigit honom upp åt hufvudet.

En högsta domstol, bestående af senatens medlemmar,

ministrarna, kronans högsta dignitärer och gardets staber

hade att uttala domen. Prästerskapet, som tycktes vilja

draga sig undan, blef ej tillkalladt. Det var

hundratjugu-sju domare. Alla veta, hvilken dom man väntar af dem,

och ingen enda vågar rösta mot härskarens vilja. Blott

en, en gardeslöjtnant, skrifver ej under; han är ej

skrif-kunnig. Och processen närmar sig nu sin ödesdigra af-.590

K. WALISZEWSKI

slutning. Den 24 juni afkunnas domen; den lyder på

dödsstraff.

Dramat var dock ännu ej speladt till slut. Det

återstod ännu en sista episod, den hemskaste af alla, och en

af historiens dunklaste gåtor. Alexej dog, innan hans

fader afgjort, om rättvisan skulle hafva sin gång eller om

han skulle benåda honom. Huru dog han?

VII.

Följande är den officiella versionen: uDå tsarevitj

"hörde domen uppläsas, fick han ett slags slaganfall. När

"han återkom till sans, bad han att få se sin fader,

be-"kände än en gång sina fel i dennes närvaro, erhöll hans

"förlåtelse och uppgaf andan efter några ögonblick."

Enligt dokument, som härleda sig ur samma källa, skulle

Peter varit benägen att visa mildhet, men "under

ovissheten och den svåra oron, behagade det den allsmäktiga

"Guden, hvilkens heliga domar alltid äro rättvisa, att i sin

"gudomliga godhet befria monarken och hans rike från

"hvarje anledning till fruktan och från alla faror." Alexejs

kropp visades för öfrigt under åtta dagar för folket, "med

"tillåtelse för alla att se den, på det att man måtte

öfver-"tyga sig om att han dött en naturlig död." 1)

Man hade alltså tviflat på att han dött en naturlig

död. I alla andra samtida berättelser om händelsen

uttalas icke tvifvel, utan visshet om en motsatt upplösning.

Stridiga uppgifter förekommo endast om huru denna

försiggått. Den kejserliga residenten Pleyer påstår, att tsarevitj

") Kur&kins not till generalstaterna den 6 augusti 1718. Sannfärdig

bzrättélse om hvad som försiggått med anledning af damen mot Alexej

och omständigheterna vid hans död. 1718. (Officiell skrift.)PETER DEN 6T0RE

591

halshuggits i sitt fängelse, och Scherer utpekar till och

med bödeln, nämligen general Weyde. Det gick en

historia om en fröken Krahmer, dotter till en borgare i Nar va,

som hade fastsytt hufvudet vid bålen, på sådant sätt att

hvarje spår af mordet undanröjdes, hvilket ej hindrade,

att hon senare blef hofmästarinna hos storfurstinnan

Natalia, den mördades dotter! Staehlin har blott hört, att

hon fått i uppdrag att kläda Alexejs lik, och han ger ej

någon annan förklaring på hennes inblandning i denna

sak. Men Henry Bruce berättar en historia om ett

läkemedel, som general Weyde rekvirerade för Alexejs räkning

hos apotekaren Behr, hvilken bleknade när han läste

receptet. I en anekdotsamling, som utkom i England, talas

om ett gift, hvarmed man impregnerat det papper som

lämnades tsarevitj och hvarpå domen var skrifven. Ett

bref från Alexej Rumiantsov, som cirkulerat i många

afskrifter, har ansetts vara af afgörande betydelse.

Författaren berättar i detta for en af sina vänner, Dmitiij

Titov, att tsarevitj på tsarens befallning kväfts med

kuddar och att Buturlin, Tolstoj och Usjakov och Peter själf

utfört dådet. Men äktheten af detta dokument bestrides

bland annat af Ustrjelov och är också tvifvel underkastad.

Van Bie och Villebois anse troligare, att storfurstens ådror

öppnats med en lansett, men de hade endast hörsägner

att hålla sig till. De utförligaste redogörelserna härleda sig

från Lefort, sedermera anställd vid den sachsiska

beskickningen, men för tillfallet i tsarens tjänst, samt från grefve

Rabutin, som senare efterträdde Pleyer som resident. Deras

framställningar öfverensstämma i alla viktigare punkter.

"Klockan fyra storfurstens dödsdag", berättar Lefort,

"be-"gaf sig tsaren, åtföljd af Tolstoj, till en af fästningens

"hvälfda källare, där det fanns en vippgalge och öfriga

"redskap för knutpiskningen. Man förde dit den olycklige,

"som man hissade upp och gaf flera slag af knuten,

hvar-"vid det påstås, ehuru jag ej kan tro det, att fadern slog

"de första slagen. Klockan tio före middagen begåfvo.592

K. WALISZEWSKI

"de sig åter dit, och. vid fyratiden blef han så misshandlad,

"att han dog under piskslagen." Rabutin har bestämdare

uppgifter, och låter Katarina spela en roll i detta. "Peter

"hade slagit till, och som han ej var skicklig i att sköta

"(knuten), gaf han ett så våldsamt slag, att den olycklige

"genast föll sanslös till marken och ministrarna trodde, att

"han var död."

Men Alexej var endast afsvimmad, och då Peter såg,

att han återkom till sans, sade han, i det han gick sin

väg: "Djäfvulen skall icke ännu taga honom." Tydligen

tänkte han börja om igen. Katarina besparade honom

denna möda. Då hon fick höra, att Alexej befann sig

bättre, sände hon på Tolstojs råd till honom hof kirurgen

Hobby, hvilken öppnade ådrorna på honom.

Dessa uppgifter öfverensstämma på ett fasaväckande

sätt med ett dokument, hvars sanningsenlighet ej kan

betviflas, nämligen journalen för Petersburgs garnison, hvilken

dag för dag fördes i samma fästning, där dramat

utspelades. Man läser däri följande detaljer: "Den 14 juni

u inrättades en särskild tortyrkammare i bastionen

Trubet-" skoj i en kasematt, som låg bredvid det fängelse, i

hvil-"ket tsarevitj hölls förvarad. Den 19 ägde två

bestraffningar rum i denna kammare, mellan tolf och ett på

"dagen samt mellan sex och nio på aftonen; dagen därpå

"en tredje bestraffning mellan åtta och nio; den 24 två

"bestraffningar, den ena mellan tio och tolf på dagen, den

"andra mellan sex och tio på aftonen; den 26 åter en

bestraffning, i tsarens närvaro, mellan åtta och elfva på dagen,

"och samma dag afled tsarevitj klockan sex på aftonen.u

Alltså är man viss om följande: till och med efter

sin dom underkastades tsarevitj tortyr, hvarutinnan hans

bödlar blott följde sin tids vanliga fel vid rättsproceduren").

Men äfven om så var, är det å ena sidan obegripligt hvar-

l) Bruckner (Der Tsarevitch Alexej sid. 221,) anmärker att tsarevitj

ej uttryckligen nämnes i sammanhang med tortyren den 26. Jag tror dock

ej att läsningen af detta dokument medgifver n&got tvifvel i detta afseendePETER DEN STORfå

593

för Peter eller Katarina tillgripit andra medel att påskynda

offrets död, då knuten ju var tillräcklig, men å den andra

blir hypotesen, att döden påskyndats genom ett omåttligt

bruk af tortyr, därigenom i högsta grad sannolik. Liknande

fall kunna räknas i tusental från samtidens rättsförfarande,

och Alexej var, som man vet, föga motståndskraftig. Redan

år 1714 hade han enligt van Bies uppgift haft ett slags

slaganfall, som träffat högra sidan1). Föröfrigt förefaller

det hastiga slutet, med sannolikt användande af järn, gift

eller ytterlig tortyr, otvifvelaktigt på grund af en betecknande

omständighet. Då van Bies rapport om katastrofen hade

uppsnappats liksom Pleyers, utsattes den förstnämnde för

ett obehagligt missnöje, hvilket ledde till en utmanande

kränkning af hans bostad och rättigheter som diplomat.

De vittnesbörd han hade hopsamlat blefvo föremål för en

särskild undersökning, hvilken hufvudsakligen riktades på

följande faktum: en timmerman vid namn Boless, som var

måg till en holländsk barnmorska, Maria van Husse, bodde

på fästningen, samtidigt med att tsarevitj fördes i fängelse.

De rätter som tillagades för hans räkning tillreddes i hennes

hus. Dagen efter Alexejs död berättade denna

timmermanshustru för sin moder, hvilken åter upprepade

detsamma för residentens hustru, att klockan 12 dagen förut

tsarevitjs måltid serverats på vanligt sätt. Hon hade sett

rätterna, hvilka ej återkommo orörda. Hon hade ej fast

någon vikt vid denna detalj; men detta hade man vid

undersökningen gjort i allra högsta grad. Men då de stackars

kvinnorna förhörts, förmodligen med användning af tortyr,

hade de med undantag af några oväsentliga motsägelser

vidhållit hvad de sagt, och, som de senare återfingo

friheten, torde sanningen i deras berättelse vara

otvifvel-aktig. Emellertid, om Alexej några timmar före sin död

ännu var i stånd att äta, måste han plötsligen hafva dött

en våldsam död.

Jag förbigår den mångfald historier som är i svang

") En uppsnappad depesch af den 5 maj 1712.

Peter den store. 38.594

K. WALISZEWSKI

om detta förfärliga drama. Bland bönderna var länge den

tron rådande, att tsarevitj hade på ett underbart sätt

undkommit sina bödlar och ännu var vid lif. Ar 1723

uppträdde till och med en falsk Alexej i Pskov, och år 1738

en annan i Jaroslaviets. Och i grund och botten vore jag

benägen att ur historisk synpunkt anse föga väsentliga de

omständigheter som ledt till tsarevitjs försvinnande.

Moraliskt förblifver Peter dock i alla afseenden ansvarig. Efter

vår undersökning, där vi endast sökt döma om

afsikterna, är det ej möjligt att hysa något tvifvel om hans.

Han ville till hvad pris som helst göra sig af med sin

son, och detta hemska faktum skall i all evighet sätta en

fläck på honom. Hans uppträdande efter den sorgliga

händelsen kan ej på något sätt ursäktas. I journalen for

Petersburgs garnison och i Mensjikovs enskilda dagbok

finna vi angående det sätt på hvilket han tillbragt de

närmaste dagarna upplysningar, som komma oss att rysa.

u27 juni (dagen efter tsarevitjs död): Mässa och Te

uDeum med anledning af årsdagen af slaget vid

Poltava; artillerisalvor i hans majestäts närvaro . . . Klockan

"nio på aftonen öfverfördes tsarevitjs kropp från bastionen

"Trubetzkoj till guvernörens hus.

u28 juni. Klockan tio på morgonen fördes tsarevitjs

"lik till Treenighetskyrkan, där det visades för

allmän-"heten.

u29 juni. Hans majestäts namnsdag; ett ny byggdt

"fartyg, Ljesna, hvartill hans majestät uppgjort

ritningarna, sjösattes vid Amiralitetet. Hans majestät jämte

"alla ministrarna var närvarande vid ceremonien. Det

uvar mycket roligt."

I sina depescher af den 4 och 8 juli talar Pleyer

också om en middag i Sommarpalatset, hvilken gafs vid

samma tillfälle, samt om en nattlig fest och ett fyrverkeri.

Tillfrågad af diplomatiska kårens medlemmar, om man skulle

kläda sig i sorg, svarade kansleren nej, ty storfursten hade

dött som en brottsling. Och — det bekräftar äfven denPETER I)EN STORE

595

kejserliga residenten, — äfven om Katarina visade någon

sorg under dessa profanerande nöjen, föreföll däremot Peter

hela tiden mycket glad. Denna sista skymf besparades ej

ens Eudoxias olyckliga son.

Hvad blef det af Euphrosyne? Hon erhöll lönen för

sitt förräderi. Hon var närvarande vid bouppteckningen

efter tsarevitj och fick sin rikliga andel af hans ägodelar.

Enligt Pleyers uppgift visade tsaren och tsarinnan henne

mycken välvilja, och, om man får tro andra samtida

uppgifter, äktade hon en officer vid Petersburgs garnison,

tillsammans med hvilken hon lefde ytterligare i trettio år

i fred och öfverflöd.

Och Peter bibehöll sitt goda lynne. En månad efter

katastrofen, den 1 augusti 1718, talar han med glädtig

ton och synbar tillfredsställelse i ett bref från Reval till

sin gemål om denna händelse och påstår sig hafva

upptäckt ännu flera graverande omständigheter om honom som

var död. Alexej skulle hafva försökt att komma öfverens

med Karl XII. Vid årets slut präglades på tsarens

befallning en medalj, hvilken föreställde en kejserlig krona,

sväfvande i luften och belyst af solstrålar, som

genomtränga moln. Nedtill står: Horisonten har klarnat.

Ja, Peter hade gjort horisonten klar genom ett

åskslag. Han hade huggit hufvudet af oppositionens hydra;

han hade kufvat sina undersåtar genom ett skräckvälde,

som var ännu våldsammare än det som skrämt upp dem

vid processen mot streltserna, och han hade sedan gladt

gått sin väg framåt. Ehuru denna dystra process ej hade

afhållit honom från hans vanliga sysselsättningar, lika litet

som från hans nöjen, hade dock en viss afmattning kunnat

skönjas. Från den 21 april till den 21 juni hade blott

tjuguen ukazer utfärdats och icke en enda från den 9 till

den 25 maj, då eljest sådana nästan dagligen kungjordes.

Nu fördubblade han dosen. Nu kunde han stifta lagar,

ty nu hade han större utsikt att blifva åtlydd än tillförene.

Men han fick den allmänna meningen emot sig, åt-.596

K. WALISZEWSKI

minstone i utlandet, och han lyckades ej vilseleda den, trots

en oerhörd mängd försvarsskrifter i manifest, "trogna och

autentiska redogörelser" och rikligen betalta

tidningsartiklar. Fyrtio år därefter gaf han anledning till

samvetsbetänkligheter hos den minst noggranna af alla europeiska

publicister, Voltaire. Denne skref i förtroende till

d"Alembert: "Tsar Peter plågar mig. Jag vet icke huru jag skall

"bära mig åt med hans herr son. Jag inser icke, att en

"prins förtjänar döden, därför att han rest åt sitt håll,

"medan hans far for åt sitt." Han var mera

förbehåll-sam mot grefve Sjuvalov och sökte inför denne vederlägga

Lamberty med vissa gynnsamma dokument, som framdrogos

i stället för mindre gynnsamma. Han förklarade dock, att

han ej kunde taga parti mot Alexej, ty i sådant fall skulle

han anses för en "fegt partisk" historieskrifvare, och han

skref följande häftiga ord till sitt försvar:

"Man tvingar efter fyra månaders kriminalprocess denna

"olyckliga furste att skrifva, att, om det funnits

mäk-"tiga upprorsmän, som satt sig i rörelse och tillkallat

"honom, han hade satt sig i spetsen för dem. Hvem

"har väl någonsin ansett en sådan skrift bevisande, såsom

"ett verkligt aktstycke i en process? Hvem har väl

någonsin fällt dom öfver en tanke, ett antagande, en

för-" mödan om ett fall, som ej inträffat? Hvar finnas väl

"dessa rebeller? Hvem har gripit till vapen? Hvem

"har föreslagit denna furste att en dag sätta sig i spetsen

"för upprorsmännen? Med hvem har han talat därom?

"Med hvem har han konfronterats rörande denna viktiga

"punkt? . . . Låtom oss ej göra oss några illusioner!

"Jag skall uppträda inför Europa med denna historia.

"Var öfvertygad, min herre, att det ej finnes en enda

"människa i hela Europa, som tror, att tsarevitj dött en

"naturlig död. Man rycker på axlarna, då man hör

"berättas, att en tjugutreårig furste dött af slag vid

"läsningen af en dom, som han hade anledning att

hop-"pas ej skulle sättas i verkställighet. Också har manPETER I)EN STORE

597

"noga aktat sig för att sända mig ett enda dokument

"från Petersburg rörande detta, fatala äfventyr."1)

Peter dödade sin son. Detta kan omöjligen försvaras.

Jag finner ej det skäl som anförts giltigt, nämligen att

h^n drefs till själfförsvar af politisk nödvändighet. Därpå

kan svaras med följande faktum: då Peter ej ville hafva

denna sin son till tronarfvinge, till hvem lämnade han sitt

rike i arf? Det visste han ej. Katarina bemäktigade sig

det genom en hofintrig. Under ett halft sekel blef

Ryssland ett rof för vilda äfventyr och äfventyrare. Det var

för att nå detta mål som den stora mannen lät sina bödlar

arbeta. Men han var en stor man och gjorde Ryssland

till ett stort land. Det är hans enda ursäkt.

") CEuvres del XII, sid. 255.NIONDE KAPITLET.

Peter den Stores testamente. — Afslutning.

I. Peters död. — II. Det understuckna och det verkliga

testamentet. — III. Allmän öfversikt.

Äfven om Peter kunde sätta sig öfver eftervärldens

dorn, utkräfde dock ödet hastigt nog hämnd för Alexejs

räkning. Jag tror icke, att, då Peter invigde sin äldste

son åt döden, det var för sitt lands framtida lycka och

sitt verks framgång som han offrade sitt eget kött och

blod. Han visade sedermera en allt för stor likgiltighet

i dessa afseenden, och jag har redan angifvit skälen

därtill (se sid. 190). Detta berodde på hans storartade, men

begränsade uppfattning af förhållandena och isynnerhet på

hans själf kärlek, som beröfvade honom möjligheten att

intressera sig för eller ens förstå hvad som låg utom honom

själf eller skulle komma efter honom. Men nu, när han

fått en tronarfvinge efter sin egen smak, borde han

naturligtvis känna tillfredsställelse. Nu kunde han begagna sig

af hvarje ledighet, som kriget gaf honom, för att utbilda

sin älsklingssons kropp och själ så som han ville. Han

älskade ömt denna son. Den 16 april 1719, mindre än

ett år efter den andras död, klappade ödet på hans dörr.

Den lilla Peter Petrovitj, Katarinas son, rycktes bort efterPETER DEN ßTOKE

599

några dagars sjukdom, och arftagaren var nu den andra

Peter, Charlottas och den mördades son.

Först tycktes Peter vilja trotsa ödets dom, som var

ett svar på hans egen. Hans omgifning med Katarina

och Mensjikov i spetsen reste sig nog också upp däremot.

Först den 11 februari 1722 framställde han, stödd på Ivan

Yassiljevitjs auktoritet, en fordran att som tsar godtyckligt

kunna förfoga öfver tronföljden. Häri framträder

principen : pravda voli monarsjej (sanningen i suveränens vilja),

hvilken samtidigt försvarades i en berömd skrift af Feofan

Prokopovitj. Men man väntade förgäfves under de följande

åren på en pragmatisk sanktion häraf. Intet inträffade, som

möjligen kunde fattas som ett definitivt beslut eller gifva

någon häntydning på ett sådant, utom möjligen Katarinas

på så olika sätt tolkade kröning.

Emellertid började Peters hälsa gifva anledning till

oro. I maj 1721 talade Lefort redan om en astma, hvaraf

tsaren led mycket. "Till denna krämpa", tillägger

diplomaten, "tillstötte en annan i Riga, som snart skulle hafva

"kunnat göra slut på alltsammans och som kom mycket

"olägligt." Tsaren hade legat sanslös under sjutton timmar,

men knappast var han återställd, förrän han ej längre

tänkte på att skona sig. Man iakttog blott, "att han gjorde

sina andaktsöfningar med större uppmärksamhet än vanligt,

med mea culpa och knäfall och många kyssar mot marken".

Begåfvad med en ovanligt kraftig hälsa, stormade Peter

alltid på denna. Ar 1722, under det persiska fälttåget,

visade sig de första symptomen af stranguri och de

förvärrades under vintern 1723. Han ville knappast låta sköta

sig och vägrade bestämdt att taga någon hvila.

Rättegången mot Mons och därefter den mot Mensjikov, hvilken

han nödgades fråntaga presidiet i krigskollegiet på grund

af hans försnillningar, förvärrade det onda, emedan de

irriterade den sjuke. Och han fortfor att trotsa på sin

hälsa. Han kallade sina läkare, tysken Blumentrost och

engelsmannen Pàulson, hvilka förehöllo honom hans omått-.308 K. WALISZEWSKI

lighet, för åsnor och körde ut dem med sin dubina. I

september 1724 blef diagnosen på hans sjukdom alldeles

klar. Han hade sten, som förvärrats genom en vanskött

venerisk åkomma. Han led svåra kval och fick ut "en

ganska stor sten" och några dagar därefter "stycken af

en förskämd materia". Tumörer uppträdde på låren och.

varade sig. Detta hindrade honom ej från att följande

månad inspektera arbetena på Ladoga-kanalen. Han

tillbringade flera mycket kalla nätter i sitt tält och red ned

i iskalla kärr. Sedan han afslutat sin inspektion,

skyndade han till bruken vid Olonets och därpå till fabrikerna

vid Staraja Russa, där han deltog i grofarbetet. Slutligen

begaf han sig mot allas råd sjöledes till Petersburg midt

i november månad. På vägen såg han i närheten af den

lilla staden Lachta ett förlist fartyg, fullt af soldater, hvilka

befunno sig i en farlig belägenhet. Han skyndade dit

och gick ut i vattnet ända till midjan. Besättningen

räddades, men han återvände till hufvudstaden med våldsam

feber och måste intaga sängen för att aldrig mera

uppstiga. En aftappning, som den italienske läkaren Lazarotti

tillrådde, uppsköts ända till den 23 januari, då den

verkställdes af den engelske chirurgen Horn, men det kom

därigenom endast i dagen, att hans tillstånd var förtvifladt.

Peter dog, som han lefvat. Han dukade under for

arbetet, men ännu en gång hade hans härskarplikter fått

träda tillbaka för hans mani för dagakarlsarbete. Hans

hjältemodiga öfverdriften hans oreflekterade och orimliga

allestädesnärvaro hade än en gång framträdt vid slutet af

hans lefnadsbana. Han glömde alltid, att modet hos en

matros och hos öfverhufvudet för ett världsvälde icke böra

vara af samma slag. Han räddade en båt och kanske några

mäns lif, men han öfverlämnade vind för våg det stora

fartyg och den stora besättning hvaröfver han förde

befälet. Hvem skulle väl taga hans plats vid rodret? Det

visste man ej. Han hade ingenting förutsett, ingenting

bestämt, och vid dödens annalkande visade han sig ofor-PETER I)EN STORE

601

mögen att för sista gången låta sin viljestyrka och

samvetsömhet framträda, såsom man haft rätt att fordra af honom.

Nyss förut hade han varit en matros i arbete, nu var han

blott en döende, lik alla andra. Hans slut var ett sådant,

som anstod en troende son af den ortodoxa kyrkan, men

ej en tsar. Från den 22 till den 28 januari biktade han

och anammade nattvarden tvenne gånger. Han visade tecken

till stor ånger och gaf order om att öppna fängelsernas

portar. Då han med mycken andakt mottog kyrkans

sakrament, upprepade han gång på gång: "Jag tror, jag hoppas",

men han sade intet om den fruktansvärda fråga, hvilken

väckte bekymmer hos dem som stodo kring hans dödsbädd.

Han svek de principer han förkunnat i sitt manifest, de

högt uttalade principerna om hans allmakt, för hvilka han

så ifrigt kämpat under hela sitt lif; han svek sin

förnämsta plikt. Han lämnade ej efter sig något testamente.

Den förskrämdhet och brist på pliktkänsla som han flere

gånger visat vid tragiska tillfällen i sitt lif tyckes åter

vid den sista pröfningen hafva förjagat hans intelligens

och hans mod. Campredon talar om att han visat stor

feghet. Klockan två eftermiddagen den 27 bad han om

papper och penna, men kunde endast skrifva: "Återlämna

allt åt..." Här kan man än en gång se detta

summariska och ofullständiga sätt att afgöra den mest ömtåliga

och invecklade fråga hvilket alltför ofta varit utmärkande

för honom. En stund därefter skickade han efter sin

dotter Anna för att för henne diktera sin yttersta vilja.

Hon skyndade till, men han kunde ej längre uttala

ett ord. Och under det han låg i dödskamp, grät

Katarina bittra tårar vid hans bädd. Men hon aftorkade då

och då dessa för att gå in i ett angränsande rum och

öfverlägga med Mensjikov, Tolstoj och Buturlin om medlen

att utföra en statskupp, som skulle förskaffa dem makten.

Följande dag den 28 januari, klockan sex på morgonen,

uppgaf Peter andan, och några timmar därefter ställdes

den förra livländska pigan i spetsen för en regering, under.310

K. WALISZEWSKI

hvilken kvinnovälde och militärisk oligarki skulle blifva

rådande. Detta regeringssätt fortfor i Ryssland ända till

århundradets slut, och det var ej Peters förtjänst, att hans verk

och hans rikes hela existens icke gick under på den kuppen.

Det moderna Ryssland har visat sig öfverlägset sin skapare.

Den stora mannens död tyckes för öfrigt ej genast

hafva framkallat vare sig stor eller allmän sorg. I den

stora massan tyckes snarare samma känsla af lättnad

uppstått, som Napoleon trodde att hans död skulle väcka.

Ryssland sade också: Uff! Grefve Rabutin talar till och med

om att alla kände sig glada J). Feofan Prokopovitj höll

ett svassande minnestal öfver honom, men folkets

uppfattning framträder bättre i ett kopparstick, som i en satirisk

karrikatyr framställer kattens begrafning af råttorna. Massan

plägar ofta först lägga i dagen en dylik missuppfattning och

tillfällig otacksamhet, men Ryssland har senare ådagalagt

sin känsla af tacksamhet mot den förtjänstfullaste och

ärorikaste af sina söner. Man förstår väl, att icke

uppriktigare tårar än Katarinas gjutits vid denna öppnade graf.

Det fanns alltför mycket blod omkring den.

II.

Peter efterlämnade intet testamente, ty det dokument

som under detta namn fått en så stor spridning och gjorts

till föremål för så många utläggningar har dels icke något

omedelbart värde i praktiken, (man finner däri ett

vidtgående program: Rysslands eröfrande af Europa, men inga

dispositioner om tronföljden) dels är det blott en mystifikation.

Jag ställer mig gärna tviflande gent emot så kallade

historiska sanningar, ty allt för ofta har min tro rubbats vid

undersökningen af de beståndsdelar hvaraf de vanligen

bestå. Men i detta afseende framgår det rätta

samman-l) Büschings Magasin. Del. XI, sid. 497.PETER I)EN STORE

603

hanget af en samling bevis, som tyckes göra allt tvifvel

omöjligt.

Först och främst finnas inre grunder.

Kan man väl tänka sig, att en man, som dog utan

att hafva vidtagit anordningar för den omedelbara

tronföljden efter honom, sysselsatte sina tankar med hvad som

skulle blifva af Europa och Ryssland hundra år efter hans

död? Och detta icke som hugskott och drömbilder — till detta

hade han dock varit istånd — utan med en metodisk

noggrannhet, som bestämde alla hållpunkterna på vägen. Och hvilka

hållpunkter på denna märkliga marschruta och hvilken

utgångspunkt! Man får ej glömma, att Ryssland vid den

tiden besegrat Sverige med bistånd af halfva Europa, af

Sachsen, Preussen, Danmark och England och först efter

aderton års oerhörda ansträngningar. Det hade ej lyckats

få väldet i Polen; det hade drabbat tillsammans med Turkiet

och lidit nederlag. Detta var allt. Kan man då tänka

sig, att Peter, hur öfverspänd han än må hafva varit, i

sin fantasi kunnat logiskt, matematiskt sluta sig till Europas

eröfring från en sådan utgångspunkt?

Det berättas, som bekant, att det är den kände chevalier

d"Eon som först meddelat kabinettet i Versailles en kopia

af den hotfulla skriften. Genom denna gåtlika personlighets

memoarer, hvilka år 1836 utgåfvos af Gaillardet, fick den

stora allmänheten kännedom härom. Hvar hade väl Gaillardet

fått tag i dessa memoarer? Ar 1836 var han tjugufem

år gammal och hade nyss tillsammans med Dumas författat

la Tour de Nesle. Autentiska memoarer af d"Eons hand finnas

i franska utrikesministeriets arkiv. Det är öfverflödigt att

nämna, att de ej hafva något gemensamt med dem man

tillskrifvit honom och att det i dem ej finnes minsta spår

af något som helst testamente. Man finner tvärtom i dessa

tydliga tecken på att författaren ej haft kännedom om ett

dylikt dokument. D"Eon visade sig snarare afvogt stämd

mot tanken på ett närmande mellan Frankrike och

Ryssland. Var det, emedan han ansåg sistnämnda makt farlig?.604

K. WALISZEWSKI

Visserligen icke. Han ansåg tvärtom, att den ej var värd

att tagas med i räkningen!

Jag vet ej hvarifrån Gaillardet fått dessa memoarer,

som han funnit för godt att tillskrifva d"Eon, eller snarare,

jag vet det alltför väl. Jag vet hvarifrån han tagit det

ryktbara testamentet. Jag kommer nämligen nu till de

materiella bevisen. Den första versionen återfinnes i Lesurs

bok De la politique et des progrès de la puissance russe,

som utgafs i Paris år 1811. Tiden för dess utgifvande

anger tillräckligt väl dess karakter, och det finnes en detalj,

som är ännu mer upplysande. Sir Robert Wilson, hvilken

var den engelska regeringens agent i Ryssland under det

följande årets fälttåg, talar om ett stort antal exemplar,

som påträffats bland hertigens af Basano, den franska

utrikesministerns, resgods.») I detta arbete framställes

testamentet ännu blott som en resumé af hemliga anteckningar,

som funnos i de ryska monarkernas privata arkiv. Arbetet

glömdes ganska snart, och ända till år 1836 förekommer

intet omnämnande i den europeiska litteraturen af den

profetiska skriften. Grenom att jämföra Villemains

Souvenirs contemporains, grefve Molliens memoarer, Budskapet till

senaten och Mémorial de Sainte-HéUne kommer Berkholz

till den slutsatsen, att författaren till resuméen, hvilken

Gaillardet något ändrat och omskapat till ett testamente,

icke är någon annan än Napoleon I2). Jag har endast

att tillägga ett par ord. Under polemiken om textens

äkthet har man förnekat befintligheten af en afskrift af denna

i franska utrikesministeriets arkiv, vare sig den lämnats

af d"Eon själf eller icke. Detta är oriktigt. En sådan

finnes därstädes, men på en plats och i ett skick, som

utesluta hvarje möjlighet till misstag rörande dess ursprung

och tiden för dess nedskrifvande. Den är samtida med

andra kejsardömet och Krimkriget.

t) Private Diary, London 1861, del 1, sid. 258.

2) Napoléon I:er auteur du Testament de Pierre le Grand

Brflssel 1863PETER DEN 6T0RE

605

Striden härom är enligt min uppfattning endast af

underordnad betydelse och är af intresse, endast så till vida

som den kan belysa Peters karakter, men den har intet

värde för bedömandet af Rysslands maktställning och politik.

Peter har ej skrifvit en rad af den ryktbara text som bär

hans namn. Detta tyckes mig vara historiskt konstateradt.

Men han har gjort någonting mera och bättre. De första

elfva paragraferna i den år 1811 utgifna remméen hafva

allmänt erkänts vara en jämförelsevis exakt framställning

af den politik Ryssland följt sedan 1725 och af

utvecklingen af dess välde. Detta är den stora mannens

verkliga testamente, hvilket ej låg gömdt i hemliga arkiv, utan

skrefs i fullt dagsljus med hela Europa till vittne. Det

är hans verk, och det återstår mig nu att kasta en sista

blick på detta.

III.

Det är icke utan en viss bäfvan jag tager itu med

denna sista del af min uppgift. Vid foten af den mausolé,

i hvilken på begrafningsdagen den man hvilade hvilken

varit den största fiende till hvilan jorden skådat, uppställdes

genom en sinnrik ingifvelse en symbolisk grupp, som

framställde en bildhuggare och en ofullbordad bild, som hans

mejsel lät framträda ur ett marmorblock. I en latinsk

inskrift tillfogas följande förklaring, som är präglad af

en naiv uppriktighet:

wMå forntiden tiga; må Alexander och Cæsar träda

"tillbaka för honom! Segern är lätt vunnen för dem

usom gå i spetsen för hjältar och föra befälet öfver

u oöfvervinneliga trupper. Men den som först fann hvila

wi döden fann i sina undersåtar, icke män, trånande efter

"ära, förfarna i krigskonst och utan fruktan för döden,.314

K. WALISZEWSKI

"utan djur, som knappast voro värda människonamn;

"och han gjorde dem till civiliserade varelser, ehuru de

"liknade sina landsmän, björnarna, och ehuru de ej ville

"låta undervisa och hyfsa sig af honom."

Tio år senare underkastades detta eftervärldens första

domslut en granskning af en förvisso kompetent domare.

Kronprinsen af Preussen, sedermera Fredrik den Store,

skref till Voltaire:

"Gynnsamma omständigheter och händelser samt

ut-"ländingarnes okunnighet hafva gjort tsaren till en

he-"roisk skugga. En vis historieskrifvare, som varit vittne

"till en del af hans lif, lyfter närgånget på slöjan och

"visar oss denna furste med människans alla fel och

"några af hennes förtjänster. Han befinnes icke längre

"vara detta universalsnille, som vet allt och som vill

"tränga till djupet af allt, utan han är en man, ledd

"af tillräckligt originella hugskott för att blända. Han

"är ej längre den djärfva krigare som icke vet af någon

"fara, utan en feg och försagd furste, som hans

brutalitet lämnar i sticket i farans stund. Grym i fred,

"svag i krig . . ."*)

Jag vill stanna här. Så tidigt begynte och så långt

gick den eviga striden kring det stora minnet, striden,

som rycker de stora döde upp ur grafvens frid. I

utlandet, i Frankrike framför allt, i England, till och med

i Tyskland, har nedsvärtandet tagit öfverhand, alltifrån

Burnet och Rousseau, Fredrik och Condillac till Maistre

och Custine och sist Leroy-Beaulieu. I Ryssland hafva den

allmänna meningen samt den historiska kritiken, hvilken i viss

mån gått i dennas spår, följt olikartade strömfåror. Först

uppstod en häftig reaktion, hvilken höjde till skyarna det

förflutna, som reformen fördömt. Denna fick en tolk i

Boltin. Den tog ett slut under Elisabets och framför allt

under Katarina ILs regering, och i Golikovs bok genljuder

") Remusberg den 13 november 1737, Voltaire, CEuvres, del Xt

sid. 45.PETER I)EN STORE

607

den hänförelse som Peters stora efterföljerska väckte till

lif. I början af det nittonde århundradet framträdde de

reaktionära idéerna som en följd af franska revolutionen

och det napoleonska väldet. De revolutionära rörelserna

blefvo afsky dda; nationalkänslan väcktes till lif i Ryssland,

såväl som i Tyskland; slavofilismen uppstod samtidigt med

germanofilismen. Peter och hans verk fördömdes. Sedan

kom åter ett omslag. Olika meningar hopa sig på hvarandra.

Bland representanterna för den slavofila rörelsen boija några

modifiera sitt klander. Man säger nu, att Peter afhållit

Ryssland från dess naturligaste och lyckligaste utveckling

genom att kasta det i en främmande och fördärfvad

civilisations armar, men han har blott felat därutinnan, att han

påskyndade och genom sin ifver och genom den

våldsamhet som blef en följd däraf bragte på sned en utveckling,

som skulle hafva skett långsammare och sundare, om ej

han varit. Detta är den uppfattning hvartill Karamzin kom

under sina sista år. Om Peter ej störtat öfver sitt land

som en orkan och utan förbarmande ryckt upp ur

fadernejorden alla frön till en inhemsk odling för att utan

ur-skillning ersätta dem med sädesaffall från Europas alla

kanter, med fragment ur Europas tirader, trasor från

dess kläder, spillror af dess institutioner och seder, smulor

från dess bord, skulle hans verk icke i något ryskt hjärta

väckt fruktan eller misshag. Men våldsam och

oreflekterad, brutal och cynisk, ville han civilisera sitt folk med

rapp af sin fyrtioskålpunds dubina, och därför kunde han

ej väcka begäret att lära och kärleken till vetenskapen

annat än hos några få individer. Alla andra förskräckte

och förvirrade han endast, och han tvang dem att för

långliga tider stanna där de stodo, häpna och förfärade.

För icke så länge sedan kom en högtställd rysk

ämbetsman på den tanken att skänka sina bönder en skola som

belöning för deras goda uppförande. Denna stod tom.

Gifvaren, som var angelägen om att få den mera besökt,

lyckades endast framkalla en gemensam petition från vede;r-.316

K. WALISZEWSKI

börande, hvilka kommo och bådo om förbarmande. u Herre

sade de, "vi hafva alltid gjort vår plikt. Hvarför vill dn

då straffa oss?"

Detta är alltså den uppfattning af civilisationen som

Peter lyckats inplanta hos sina musjiker.

Då slavofilerna se saken på detta sätt, afviker deras

uppfattning föga från den i västerlandet ganska allmänt

rådande. Jag vore benägen att erkänna riktigheten däri,

om man blott ej tager med i räkningen Peters personliga

ansvar, eller* åtminstone ger det rimliga proportioner.

Rörande detta bör man i hög grad taga hänsyn till

förmildrande omständigheter. Den uppfattningen, att en af

försynen eller ödet sänd människa utöfvat på

människo-lifvets gång och folkens naturliga utveckling ett

godtyckligt inflytande, förefaller mig numera ganska allmänt hafva

öfvergifvas af den historiska vetenskapen och förvisats till

de romaneska inbillningsfostrens antal. Betydelsen af

massorna, hvilka omgifva och stöda det mänskliga dramats stora

hufvudpersoner, har blifvit klar för den moderna

uppfattningen. Folkets betydelse för Peters lif och verk är ganska

påtaglig. Hans reformprogram är icke hans egen

uppfinning. Var han den enda som satte det i verket? Han

drefs fram till makten af ett parti; han omgafs sedermera

af män, hvilka framkallade och ledde hans första

handlingar, såsom Lefort och Vinnius. Dessa främlingar hade han

icke ens själf personligen hämtat från Schweiz och Holland,

utan han fann dem på platsen, beredda att spela en roll,

som öfverensstämde med deras härkomst och naturliga

tendenser. För öfrigt uppträdde icke blott främlingar.

Kur-batov var ryss, likaså Mensjikov och Demidov. Men

hvilken var väl det Nordiska krigets betydelse för reformatorns

utveckling? Att den var stor har jag erkänt. Men jag

har också måst erkänna, att när Peter kastade sig in i

detta, följde han en allmän strömning. Man hade ställt

färden mot Östersjön långt före hans tid. Man hade också

väpnat sig. Detta bevisar, att man ville strida. Nå, hvadPETER I)EN STORE

609

betydelse hade den stora reformatorns temperament,

karakter och uppfostran? Jag har äfvsn sökt göra rättvisa

åt dessa faktorer. Men jag har också sökt visa, hvarifrån

de hade sitt ursprung. Jag har pekat på Sloboda,, den

unga tsarens första uppfostrarinna- Var det väl Peter som

förlade denna till den gamla hufvudstadens medelpunkt? Jag

har påvisat för läsaren, hvilken fond af kärf och

våldsam energi som framträdde så klart hos det folk hvarifrån

Peter stammade. Var han den ende som hade sina rötter

i detta folk? Liknade Mensjikov honom icke i mer än ett

afseende? Man skulle stundom kunna taga honom för

Peters andliga tvillingbroder. Än de andra då:

Romoda-novskij med sin blodtörstiga häftighet och Sjeremetiev med

sin hjältemodiga seghet? Men äfven om man antoge, att han

ensam och allena framträdt som ett isoleradt fenomen, att

han fallit ned från himlen som en meteor och ryckt med

sig det omgifvande elementet vid sitt svindlande fall, måste

man dock taga med i räkningen andan hos ett folk, som

kunnat utstå en sådan katastrof. Man måste i första rummet

göra hela dess forntid ansvarig för denna. Men jag kan ej af

ryska nationens hela historia se, att den varit så lätt att

styra och ryckas med åt sådana håll, där den ej hade något

att skaffa. Det inträffade efter Peters tid, att den styrdes

af två så godt som galna regenter, men själf begick den

ej några dårskaper. Den rubbades knappast ur sin bana.

Dennas riktning var bestämd före Peter och förändrades

ej efter hans död. Reformatorns verk förföll ej efter honom,

utan fortfor att utveckla sig, trots hans obetydliga eller

ovärdiga efterträdare. Det bibehöll samma karakter af

våldsamhet, öfverdrift och ytlighet. Behöfves väl ett annat

bevis för att se dess ursprung och frändskapstörhållanden,

för att förklara, att det är hela Rysslands foster?

Peter är också eji son af sitt folk och sin tid. Han

kom i rättan tid. En folkvisa från denna tid skildrar en

okänd hjältes nedslagenhet, då han lider af det öfvermätt

af kraft han känner inom sig, som trycker honom och för

Peter den store. 39.318 K. WALISZEWSKI

hvilken han ej finner användning. Detta är bilden af ett

helt folk och detta folks klagoskri. Ryssland hade en

väldig fysisk och andlig energi till öfverlopps, hvilken dömts

till overksamhet på grund af frånvaron af allt offentligt

lif. Hjältetiden var förbi, men hjältarna lefde kvar. Peter

kom i läglig tid för att gifva dem arbete. Han var

våldsam och rå, men man får ej glömma, att han hade att

göra med andra sinnen, än dem vid hvilka vi äro vana,

om hvilkas kraft och motståndsförmåga vi knappast kunna

göra oss en föreställning. Då Bergholz år 1722 befann

sig i Moskva, åsåg han huru trenne brottslingar steglades.

Den äldsta dog efter fem eller sex timmars lidanden; de

två andra, som voro yngre, öfverlefde honom, och den ena

af dem sågs med svårighet lyfta upp sin krossade arm ior

att snyta sig i ärmuppslaget. Då han märkte, att han

därvid spillt några bloddroppar på hjulet, vid hvilket han

var fäst, lyfte han åter sin stympade arm för att aftorka

dem. Med människor af sådant skrot och korn kan man

uträtta mycket, och af dem kan man också utkräfva mycket.

Men om det gäller att ställa sig i opposition mot deras

naturliga smak, instinkter och fördomar, är det klart, att

man knappast skall lyckas med mildhet.

Peter var en cyniker och vällusting. Denna

blandning af inhemsk förvildning och västerländskt fördärf

framträdde först hos honom på ett motbjudande sätt.

Hvarifrån härledde den sig? Långt före hans första vistelse , i

utlandet kan den spåras. Eudoxias äktenskapliga olyckor

och Anna Möns7 öfvertag tillhöra tiden före den stora resan.

Den unga mannen behöfde blott gå öfver en bäck för att

utanför den gamla moskovitiska Kremls portar i den Tyska

förstaden finna i fullt flor denna sorgliga blandning af olika

förskämda element. Må vara att han förvärrade saken;

han gaf dock genom exemplet af de upphöjdaste dygder

sitt folk ett medel att resa sig upp, så som han själf gjorde.

Peter var otålig och häftig. I detta afseende voro

hans karakter och temperament, hans brådskande, häftiga.PETER DEN STORfå

611

feberaktiga verksamhetslust blott representativa för hela den

ryska folkanden. Att han ej själf haft klart för sig sin

uppgift att vara en våg i det stigande flodvattnet, som

drager andra vågor" efter sig, men själf bäres af den stora

floden, drifven af aflägsna och oberäkneliga krafter, detta

är ej förvånansvärdt. Hans misstag delas af många hans

mest lysande likar, och till och med de mest klarsynta

ögonvittnen kunna taga fel. På afstånd är det lättare att

få fram förhållandena i deras rätta dager. Man ser tidvattnets

strömning klart framför sig och förstår företeelsen bättre.

Denna strömning har fortfarit under loppet af flera

århundraden, länge med långsam gång, sedan snabbare,

fullkomligt oberoende af en eller flera enskilda människors

vilja. Och det är därför som ansvaret ej bör tillkomma

vare sig en enda människa eller en särskild tidsålder.

Den utveckling hvarigenom Ryssland inträdde, eller

snarare återinträdde, i den europeiska folkfamiljen, skedde

bråd-störtadt efter att länge hafva varit förberedd, och detta

berodde på de historiska förhållandena i landet. För det

civilisatoriska arbete som tvärt afbrutits under det

trettonde århundradet uppstod först i slutet af det sjuttonde

ett gynnsamt tillfälle till nytt framåtskridande, och, då alla

vägar stodo öppna härför, påskyndades naturligtvis farten,

och redan banade vägar följdes i stället för nya farleder.

Hvad som här inträffade i Ryssland i andligt afseende,

försiggår där dagligen inför våra ögon i den fysiska världen.

I detta land sker allt brådstörtadt. Växtlifvet utvecklas

därstädes på mycket kortare tid än i angränsande länder, och

jordbrukaren får taga hänsyn härtill. Plogen måste vänta

på majsolen, innan den kan tränga ned i jorden, och tre

månader därefter måste skörden vara bärgad.

Den andliga utvecklingen måste af samma skäl ske

våldsamt. Vare sig det är en fördämning som krossas eller

ett snöskred som störtar ned, så åstadkommer den hastiga

rörelsen en häftig sammanstötning. De sista reformer som

under detta århundrade genomförts i Ryssland hafva haft.320

K. WALISZEWSKI

samma karakter, ehuru i mera inskränkt grad.

Lifegenskapen upphäfvande antog i vissa delar af riket prägeln

af en social öfversvämning. De länder, hvilka det genom

ett långt inre utvecklingsarbete på fredlig väg tillstadt^

att nå fram till en högre grad af civilisation utan större

slitningar och yttre tvång, äro lyckans skötebarn på denna

jord. En sådan utveckling försiggick i Amerika, men den

har knappast någon utsikt att kunna utan våldsåtgärder

komma till stånd i Afrika eller Asien.

Att det är ofördelaktigt för ett folk att på detta sätt

brådstörtadt ila framåt i mera gynnade grannars kölvatten,

vill jag ej förneka.

En framstående författare, som undersökt hvilka

följder Peters forcerade arbete haft för Ryssland, har funnit

att det varit till fyrdubbel skada; det har medfört ett

moraliskt, ett intellektuellt, ett socialt och ett politiskt ondt1..

Jag erkänner också, att reformatorn genom att sätta den

ursprungliga moskovitiska råheten i kontakt med

västerlandets skeptiska sedeslöshet blott dragit fram i ljuset en

cynism, som var lika vedervärdig för de gamla ryssarna som

för hans vesterländska grannar; att han, då han öfvade

våld på sina undersåtar genom sina stränga lagar, sina

närgångna förordningar och sina grymma bestraffningar,

blott lärt dem hyckleri och låghet; samt att han genom

att visa ett absolut förakt för det förflutnas traditioner,

inrättningar och nationella fördomar väckt till lif en

sinnesstämning, hvaraf den moderna nihilismen mycket väl kunde

blifva en följd. Detta i moraliskt afseende. Och i

intellektuellt afseende medger jag, att han genom att till öfvermätt

söka införa främmande folks åskådningar gjort sitt eget

folks redan förefintliga brist på originalitet och personlig

uppfattning mera framträdande och att han utplånat hvarje

eget initiativ hos detta; jag medger äfven, att i socialt

afseende det nödvändigtvis ytliga resultatet af ett påskyndadt

*) Leroy-Beaulieu: L"empire des Tsars, Paris, 1890, del I, sid. HO

och ffclj.PETER I)EN STORE

613

bildningsarbete måste öka afståndet mellan samhällets högre

och lägre lager, i det de förra ensamt tillägnade sig

västerlandets seder, under det att de sistnämnda förblefvo

oberörda af dem; och slutligen medger jag, att i politiskt af*

seende det plötsliga införandet af främmande former icke

tillät den på detta sätt påtvingade organisationen att komma

i harmoni med landets naturliga tendenser. Allt detta

medger jag och mycket mera. Jag erkänner med Custine,

att det icke varit en mycket lysande seger att förvandla

"opudrade människor till djur betäckta med mjöl", eller

"björnar till apor" *), Jag erkänner med Levesque, att

det var en olycklig idé att vilja låta industriellt,

kommersiellt och intellektuellt framåtskridande gå hand i hand med

en mer än förr betungande lifegenskap. "Man kryper till

kunskap", har Joseph de Maistre sagt, "man flyger ej dit."

Allt detta erkänner jag. "Numa", anmärker de Maistre

vidare, "tänkte aldrig på att af klippa romarnas togaoch

att förbättra ett folk genom att brista i aktning mot

detsamma är en motsägelse och det största misstag. Jag är

med om detta. Själfva Kostomarov, som dock är så

hänförd af Peter, erkänner, att de medel som nationalhjälten

användt för att genomdrifva sina reformer, såsom knuten,

yxan och bortslitandet af näsborrarna, voro ej de

lyckligast valda för att i undersåtarnas sinnen och hjärtan

väcka till lif de idéer och känslor som hans verk behöfde för

att vinna fotfäste i Ryssland, nämligen medborgerligt mod,

hedersbegrepp och pliktkänsla. Och jag håller med

Kostomarov mot Peter.

Men ligger ej i alla dessa påståenden blott det, att

tatarerna ej bort inkräkta Ryssland i det trettonde

århundradet, utan bort lämna det frihet att under de följande

århundradena utveckla sig till civilisation efter sin egen

natur?

Hvad beträffar de "frön till inhemsk odling", hvilka

Peter, enligt sina vedersakares påstående, förbisett eller till

>) Custine, La Russie, Paris 1843, del III, sid. 382..614

K. WALISZEWSKI

och med förstört, så iörhåller det sig med dem som med

den speciela ryska konsten i Moskvas Kreml. Under den

diskussion som arkeologer och konstkännare fört om denna

har det mött stora svårigheter att finna spåren af den

ursprungliga arkitekturen och ornamentiken midt ibland

det mer eller mindre förstuckna långods som hämtats från

Bysans, Rom, den grekiska forntiden, den tyska

medeltiden och den italienska renässansen. Jag tror i själfva

verket icke, att Peter låtit mycket dyrbart material

förfaras. En historieskrifvare förebrår Peter, att han ej velat

veta af Ordin-Nasjtjokins administrativa själfstyrelse l). Var

väl denna själfstyrelse, som tillämpades på ett så

begränsadt område och hade en så kort tillvaro, af verkligt ryskt

ursprung? Var icke Ordin-Nasjtjokin äfven han en

väster-länding? Och huru kan man förebrå Peter, att han

tillbakavisat detta arf från en nyss förgången tid? Han gjorde

det ju till hörnstenen i sin byggnad! Visserligen gjorde

han ej allt bruk däraf som önskligt hade varit. Men hade

det väl varit honom möjligt? Nasjtjokins exempel ger oss ej

anledning att tro det. För öfrigt, har han väl ej uppskattat

till sitt rätta värde, utan sökt undertrycka det väsentliga?

Han rörde ej vid Samodjersjavje och han klädde blott sina

tjinovniker i europeisk dräkt.

Man har öfverdrifvit utgifterna för reformernas

förverkligande. De hafva visserligen varit stora. I ett land,

där arbetslönerna i medeltal belöpa sig till fyra kopek om

dagen eller tolf rubel om året, nödvändiggjorde de en årlig

skatt af en rubel per invånare. Och detta var dock den

minst tryckande bördan. På arbetena vid Petersburgs

anläggning offrades år 1708 fyrtio tusen människor, hvilka

alla eller nästan alla dukade under för mödorna, ty

följande år måste ett nytt uppbåd af lika många arbetare

göras. Ar 1710 behöfdes blott tre tusen till ersättning,

men år 1711 behöfdes först ett uppbåd på sextusen man

") Goltsev. Lagstiftningen och sederna. Petersburg 1896. Till&gg

sid. 22.PETER I)EN STORE

615

och kort därefter fyrtio tusen nya samt lika många år

1713. Och innan dessa arbetare uppslukades af de

päst-smittade träsk som omgåfvo den nya hufvudstaden, hade

de erhållit en half rubel i månatlig betalning. De hade

lefvat på landets bekostnad, somliga som tiggare, andra

som röfvare. Samtidigt kräfde arméen ett motsvarande

antal människolif, at 1701 förklarades insolventa

gäldenärer som en god pris för de officerare som hade att

ombesörja rekryteringen. Fordringsägarna gingo miste om

sina penningar, men staten fick soldater. Ar 1703 måste

de bönder hvilkas ägare voro ämbetsmän eller köpmän

utlämna hvar femte man. I januari 1705 utskrefs en rekryt

för hvar tjugonde familj; i februari åter en, ännu en i

december. Därpå bildades dragonregementen af släktingar

till kansliets ämbetsmän. I det hela tredubblades skatterna

under Peters regering, samtidigt med att folkmängden

minskades med tjugo procent, för att ej tala om de förfärliga

offer på civilisationens altare som anställdes i fängelserna

och Preobrasjenskojes tortyrkammare, på Röda torget i Moskva

och i Peter-Paulsfastningens kasematter.

Men Ryssland betalade dock, och hvem är väl den

ryss som i våra dagar vid tanken på det uppnådda

resultatet skulle vilja låta köpet gå tillbaka och upphäfva den

blodiga öfverenskommelse som hans förfader ingått med

den fruktansvärda despoten? Ryssland betalade och

befanns ej utarmadt vid bouppteckningen år 1725. Den

stora slösarens efterträdare lefde under fyrtio år, ända till

Katarinas tronbestigning, på arfvet efter honom, och Peter

HI:s änka fann i kvarlåtenskapen tillräckligt med medel

att uppträda så som hon gjorde inför Europa.

Jag medger äfven, och af all den kritik som riktats

mot Peters verk är det den som jag bäst förstår, jag

medger, att detta verk utförts uteslutande ur nyttans

synpunkt utan hänsyn till civilisationens ädlare uppgifter. Peter

den Stores Ryssland är ett fältläger och en fabrik. Det

är hvarken en ljuskälla eller en värmekälla, där veten-.324

K. WALISZEWSKI

skåpens stolta landvinningar och konstens mästerverk stråla

och där höga idéer, som för andra gamla länder utgöra

deras högsta ära, sprida sin glans. Jag tror för öfrigt, att

slavofilernas pessimism beror på detta faktum, som Beiski,

Katarinas artistiska medhjälpare, redan 1764 påpekat och

som Sjtjerbatov sedan begrundat. Peter gjorde blott sina

ryssar till ett folk af ämbetsmän, arbetare och soldater,

men icke till ett folk af tänkare och konstnärer. Praktisk

och nykter, lärde eller försökte han att lära dem att bruka

förbättrade vapen, att läsa och räkna, men visade dem icke

så själens och hjärtats högsta mål, han uppmanade dem

ej att sträfva efter ett humanitärt ideal och att dyrka

skönheten, godheten och medlidandet. Om man tänker

närmare på saken, skall man törhända finna det naturligt och

följaktligen ursäktligt. De historiska, geografiska och

klimatiska förhållanden som jag redan påpekat och som rådde

vid Rysslands tillkomst och under dess utveckling ha

uppfyllt detta lands tillvaro med ett ständigt krig. Utan

naturliga gränser och i ett omildt klimat, har det varit

och är ännu i strid med ogynnsamma omständigheter, har

sammanstött med människor och förhållanden, med sina

grannar och själfva naturen, då det velat försvara sin jord

och erhålla sitt dagliga bröd. Själfbevarelseinstinkten, den

trivialaste af alla instinkter, erhöll därstädes en utveckling

och de materiella omsorgerna en öfvervikt, som äro

lättförklarliga. En benägenhet till kroppslig lättja och andlig

slöhet, förbundna med häftiga ansatser till en våldsam

stridslust, ha där uppstått under långa perioder af nödtvungen

overksamhet. Sådan var den värld hvarur Peter och hans

verk framträdde. Han var på sitt sätt en stor idealist, som

gjorde allt beroende af sin uppfattning af, sin dröm om

ett Ryssland, som var i stånd icke blott att försvara och

öka sitt materiella arf, utan äfven att upptaga det

andliga arfvet efter Grekland och Italien. Detta, var blott en

dröm. Han kastades genast tillbaka till verkligheten med

dess kamp för lifvet, och en stridsman fortfor han att vara,PETER I)EN STORE

617

och därför var han framför allt angelägen om att skaffa

sig själf och de sina muskler och verktyg för arbetet och

striden.

Kan hans verk omintetgöras? De klarsyntaste profeter

hafva alltför mycket misstagit sig; då de uttalat spådomar

om det stora rikets framtida öden, för att jag skulle vilja

följa dem i spåren. Europa är ännu hvarken republikanskt

eller kosackiskt. Innan det blifver detta, har det moderna

Ryssland törhända redan förverkligat sin skapares önskan

genom att från västerlandet låna de sanna, de enda

oförstörbara elementen till sin makt och storhet.INNEHÅLLSFÖRTECKNING-

FÖRSTA DELEN.

Uppfostran.

FÖRSTA BOKEN.

Från Asien till Europa.

FÖRSTA KAPITLET.

Kreml och tyska förstaden.

I. Alexejs giftermål. — Valet af gemål. — Kronan åt den skönaste. —

Sofkammaren i Kreml. — Natalia Narisjkin. — Peters födelse. —

Faderskapet bestridt. — Strid mellan sl&kterna Nariiskin och Miloslavskii. —

Förvisningen. — II. Kreml. — Krypta, seralj ocn f&ngelse. — Tio

åniun-dradens historia. — Moskvas och Kievs Ryssland. — Nordmännens

eröfringar. — Försvunnen glans. — Rjuriksflttl ingår, — Jaroslav den Store

och Henrik I af Frankrike. — Den mongoliska invasionen. — Fallet. —

Upprfittelsen. — Moskovitiskt öfvervälde under mongoliskt protektorat. —

Frigörelsen. — Ivan den Store. — Dagningen till en ny odling. — Europeiskt

inflytande. — Polacker, tyskar, engelsm&n och holländare. — III. "Tysk*

förstaden. — Europa och Asien. — Ett moskovitiskt judekvarter. —

Civili-satoriskt arbete. — Blomstringstid. — Peters vfig i framtiden. — IV.

Pröfningen dagar. — Sista försöket med den asiatiska regimen. — Alexejs

och Feodors död. — Tsardömet som valrike. — Patriarkenias roll. —

Narisikins få öfverhanden. — Peter utropas till tsar. — Kortvarig triumf. —

Miloslavskiernas hflmnd ........................................................ Sid. i.

ANDRA KAPITLET.

Tsarevnan Sofia.

I. Kremls terem. — Moskva och. Bysans. — En medt&flerska till

Pulcheria. — Vid tsarens dödsbädd. — Ärelystnad och kftrlek. — Vassilij

Galitsin. — II. Streltserna. — Storhet och fall. — Soldater och köpm&n. —

Upproriska symptom och deras orsaker. — Folkrörelser. — Sofia och

Galitsin vilja begagna sig af upploppet för att vinna makten. — Kreml

belägras. — Tre dagars blodbad. — Sofia får makten genom blodsutgjutelse.

— Peters afsättning. — Ivans tronbestigning. — Dubbeltronen. — Kegent-619

innan. — III. Regenten. — Äktenskaplig idyll och äktenskapligt drama. —

Framtidsdrömmar. — Hindret. — IV. Peters barndom. — Förvisningen. —

I det fria. — Studier och lekar. — A üxoSiSaxtoc. — Astrolaben. — Den

engelska slupen. — Soldat och sjöman. — Lfigret vid Preobrasjenskoje

och sjön vid Perejaslavl. — Kamraterna. — Reformernas förelöpare. —

Utkastet till en armé, en flotta och ett samhälle. — V. Ynglingaåldern —

Äktenskapet — Eudoxia Lapuchin. — niika i förtid — Peter återtager

sina nöjen. — Han drages med strömmen. — Arbetet rycker med sig

arbetaren — Verktyg för ett parti. — Den aristokratiska oppositionen. —

Peter &r dess ledare. — Mellan två civilisationer. — Det romerska Europa

och det protestantiska Europa. — Valet. — Förberedelser till strid. —

Krisen ....... ..................................................................... Sid. 21.

TREDJE KAPITLET.

Klostret Troltsa.

I. Regen tsk apets styrelse. — Dess förtjänster. — Orsakerna till dess

svaghet. — Missräkningar och förbittring. — I det tomma. — Afledare

utåt. - Fälttå gen på Krim. — Olyckor. — Galitsins återkomst. — Allmän

förbittring. — Peters parti begagnar sig däraf. — Kreml och lägret vid

Preobrasjenskoje. — Sofia håller stånd mot stormen — Sammanstötningen.

— II. Katten till den 7 augusti. — Attentat eller krigslist? — Peters

flykt. — Klostret Troitsa. — Arkimandriten Vincent — Boris Galitsin. —

Rustningar till strid. — III. Underhandlingar och stämplingar. — Hvem

tillhör armén? — Sofias mod — Vassilij Galitsins svaghet. — Affallet. —

Regentens underkastelse. — Han beger sig till Troitsa —

Landsförvisningen. — Förhör och straff. — Sofia erkänner sig besegrad. — Klostret.

— Det nya systemet. — Peters kamrater vid makten. — Reaktionen. —

Framtiden ......................................................................... Sid. 47.

AR DRA BOKEN.

I lära hos Västerlandet.

FÖRSTA KAPITLET.

I fält. — I krigets skola. — Skapandet af en flotta. —

Azovs intagande.

I. Peters nya omgifning. — Patrick Gordon. — Francis Lefort. —

Deras inflytande. — Leforts hus i Sloboda. — Ett moskovitiskt Casino —

De sköna damerna i Förstaden. — Tsaren roar sig. — Bojaremas styrelse.

— Reaktion. — Förlustelserna vid Preobrasjenskoje. — Krigslekar, nöjen,

narrspel. — Konungen af Pressburg och den falska konungen af Polen. —

Sjön vid Perejaslavl. — En insjöflotta. — På väg till Archangel. —

Hafvet. — Tsarinnan Natalias död. — Kortvarig sorg. — Peter återtager

sina nöjen. — II. Rysslands vanskliga läge. — Tsaren uttråkad — Nöjen

och förströelser sökas. — Utländska resplaner. — Peter vill först utmärka

sig i kriff. — Nytt fölttåg mot turkarna. — Första angreppet mot Azov. —

Det misslyckas fullständigt. — Peters snille uppenbarar sig. — Uthållighet.

— III. Peters och Rysslands storhet. — En frukt af den mongoliska eröf-620

ringen. — Fördubblade ansträngningar. — Det andra angreppet — Troja»

belOgring än en gång. — Framgången. — Peter kan uppträda i Europa. —

Resan beslutes ....... ............................................................ Sid. 61.

ANDRA KAPiTLET.

På resa. — Tyskland och Holland. — England. —

Återkomsten.

I. Föregångare. — Tsarens inkognito. — Den första förklädnaden.

— Den stora ambassaden. — Peter Micnailov. — Intrycken i Moskva och

i Europa. — Fördröjd afresa. — En sammansvärjning. — Blodiga syner.

— Skogshuggarens yxa och Ivan den Förskräckliges bila. — I Sverige. —

Riga. — Kyligt emottagande. — En casus belli i framtiden. — I Tyskland.

Königsberg. — Vetgirighet och excentricitet — Artilleristfullmakten. —

Koppenbrügge. — Möte med Sofia Charlotta af Preussen. — Peters första

uppträdande i stora världen. — Leibnitz. — II. I Holland. — Zaandam. —

Sagan och historien. — Huset i Krimpenburg. — Den vackra holländskan.

— Amsterdam. — Början till allvarliga studier. — Timmermannen och

fursten. — Egendomligheter och svagneter. — Den ryska Bacchus. —

III. I England. — Ett osnyggt rum. — Peter i Kensington Palacé. —

Ogynnsamma omdömen. — Éurnet. — Åter sagor. — I London och

Dept-fora. — Arbete och förströelse. — Skådespelerskan Cross. — Intresse ror

allt. - IV. På väg till Wien. — Ett misslyckadt intåg. - Öitsrrikis"*

högdragenhet. — En lektion i diplomati. — Nedstämning. — På slottet

la^ Favorite. — Tsaren och kejsaren. — Skuggsidorna af ett inkognito. —

Diplomatiskt nederlag. — Inställd resa till Venedig. — Oroande nyheter

från Ryssland. — »Miloslavskiernas sådd.» — Påskyndad hemförd. —

Möte med August II i Rawa. — Slutet på resan .................... Sid. 84.

ANDRA DELEN.

Människan.

FÖRSTA BOKEN.

Köttet och Anden.

FÖRSTA KAPITLET.

Det yttre utseendet. — Karaktersdrag.

I. Porträtt. — Kneller och de Moor. — Saint-Simon. — Kraft och

nervositet. — Nervösa ryckningar. — Egendomliga dräkter. —

Manne-kinen i Vinterpalatset. — Hjältens verkliga garderob. — Stoppade

strumpor och halfsulade skodon. — Dubinan. — H Temperament. —

»Arbetsglädje». — En audiens klockan 4 på morgonen. —Fjorton timmars arbete

om dagen. — Allestädesnärvaro ocn mångsidighet. —Statsman,

regements-trumslagare, danslärare, brandsoldat, hofmästare och läkare. — Tsaren

och hans negerpojke. — Människan och rasen. — Den ryska lättjan. —

Peter, en sann son af sitt land. — Öfverensstämmelse mellan fysiska och

andliga egenskaper. — Långa vintrar och hastigt inträdande vårar. —

Overksamhet och feberaktig verksamhetslust omväxla. — Legendens

hjältar — III. Är Peter modig? — Narva och Poltava. — Pliktkänsla.21

— Motsägelser. — Peter folier stundens ingifvelses — Andlig enerjgi och

svaghet — Ombytlighet i detaljerna, konsekvens i det hela. — Hjärnan

och hjärtat — Känslolöshet. — Glädtighet och sällskaplighet. —

Pojkaktighet. Hvarför var han ei omtyckt? — Utbrott af våldsamhet och

vreoe- — Värjstötar och käppslängar. — IV. Dryckenskap. —

Blod-scener i Basiliusbrödernas kloster. — Tsaren har druckit. — Rus som

vana. — Följderna. — V. Råa seder. — Gästabud och orgier. —

Kvinnornas dryckenskap. — En kvinnlig dryckeshjälte. — Teologiska dispyter

vid bordet. — Bränvinets roll. — Krogvanor. — Var han grym? — Skipare

af rättvisa eller bödel? — Statens bästa. — Idealism och sinnlighet. —

Slafveriet under lagarna.................................................. Sid. 117.

ANDRA KAPITLET.

Intelligensen. — Moralen.

I. Andlig förmåga. — Kraft och smidighet — Jämförelse med

Napoleon. — Den slaviska mottagligheten. — Förbindelser med kväkarna.

— Law. — Vetgirighet. — En natthg séance i ett museum. —

Osammanhängande och ytliga kunskaper och talanger. — Peters diplomatiska konst

— Var han en stor fältherre? — Brist på måtta. — Blandning af allvar

och barnslighet — Peter som kirurg och tandläkare, — Vetenskapliga

och artistiäa uppfinningar. — Peter och abbé Bignon. — II. Klarhet

och skärpa i förståndet. — Brefstil. En orientens son. — Förslag att

återuppföra kolossen på Rhodus. — Stridiga karaktersdrag. — Frikostighet

och snålhet — Ärlighet och svekfullhet — Blygsamhet och skrytsamnet

— öfverensstämmelse dem emellan. — Historien och traditionen. —

Ridderligheten i Västerlandet och den bysantinska andan i Ryssland. —

Jeanne a"Arc och drottning Olga. — Bayard och Alexander Nevskij. —

Peters moral. — Frihet från skrupler och förakt för konvenansen. —

Orsaker och följder. — III. Kraft och begränsade synpunkter. — Andlig

närsynthet — Bristande psykologiskt sinne. — Bristande abstraktion. —

Oförmåga att uppfatta civilisationens ideala sida. — Hvarför är han

likväl idealist — IV. Smak för förklädnader. — Gycklerier. — Andlig

utsväfning eller politisk baktanke. — Hofnarrarna. — Folkligt

uppträdande. — Tsaren roar sig. — Det opassande i hans förlustelser. —

En blandning af maskeradupptåg och allvar. — En hofnarr

storsigill-bevarare. — Ett sammanträde af maskerade senatorer. — V. Det falska

patriarkatet. — Dess ändamål. — Påfve eller patriark. — Ville Peter

förlöjliga sitt prästerskap. — Dettas ursprung och utveckling. — Den

falska påfven och hans Konklav. — Groteska ceremonier och festtåg. —

Fader Caillauds kåpa. — Knes-papas giftermål. — Prinsessan-abbedissan.

— Förklaring af företeelsen. — Lokala orsaker och utländskt

inflytande. — Den bysantinska askesen och satanismen i Västerlandet —

Moraliskt tryck och reaktion däremot. — Originalitet, despotisk nyck och

utjämningsbegär. — Peter och Ivan den Förskräcklige. — Ludvig XI

och Falstaff..................................................................... Sid. 143.

TREDJE KAPITLET

Regeringsprinciper och metod,

I. Öfverflöd på idéer. — Mnemonik. — Idéerna bero framför allt

på ingifvelse utifrån. — Västerlandets inverkan. — Bristande insikter i

viktiga punkter. — Rättvisa, religion, moral. — Bristande sammanhang i22

tankarna. — Utilism. — il. Allmän uppfattning af monarkens uppgift- —

Motsägelser i principerna. — Själfförnekelse. — Riket organiseras efter

samhörighetsprincipen med alla dess yttersta konsekvenser. — Statens

första tjänare. — Peter öfverlämnar åt staten de skatter hans företrädare

hopat — Romanoveraas arfvedel. — Peter Miehailovs sold — Haas

kassabok. — 366 rubler om året. — Medaljens fränsida. — Despotiska

nycker. — Tjänaren bär hand på sin herre. — III. Orsakerna tüi

motsägelserna. — Reformens revolutionära karakter. — Asiatiska element. —

Skräckväldet förvärras genom dem. — Historiskt sammanhang. —

Godtycke och inkvisitoriskt förfarande. — Bödel för sitt nöjes skull. —

Allmänt spioneri. — »Tungorna». — Hemliga kansliet — Systemets

långvarighet och landets tålamod. — Anpassning efter inhemska seder. —

IV. ständiga hotelser. — Summariska afrättnuigar. — Dubinan. — Under

bödelsyxan. — Deserteringar. — Straff därför. Brännmärkningen. — Utom

lagen. — Dessa åtgärders otillräcklighet — Allmän flykt. — »Nära tsaren,

nära döden.» — De förnäma släkterna hålla sig undan. —Uppkomlingarna.

Systemet kännes mera tryckande genom dem. — Gunstlingarna. —

Ned-ärfda traditioner. — Deras roll vid reformen och deras inflytande på dennas

resultat ....................................................................... Sid 184.

FJÄRDE KAPITLET.

Privatlif.

I. Stugan i Petersburg — Lotsens middag. — Katia. — Palats

och landtgården*. — Linden via Strjelna. — Peterhof. — Tsartoje-Sielo. —

Reval. — II. Huru en dag förflyter. — Uppstigandet — Morgonarbete

— Vid bordet — Familjemåltider och festmåltider. — Katarinas kokkonst-

— Hvad Peter äter och dricker. — Hoflyx och enkelhet i hvardagslag. —

Mensjikovs karosser och tsarens kabriolett. — Hans dräkt — Tarflighet

och osnygghet. — Kakerlackorna. — III. Förstörelser. — Hvarken jägare

eller spelare. — Segling hans förnämsta nöje. — Vinterseglats. — Hela

Petersburg på hafvet. — Diuren. — Finette och Lisette. — En hynda

spelar en politisk roll. — IV. Sällskapslifvet. — Ett möte med mark-

grefvinnan af Baireuth. — I den Tyska förstaden. — Sällskapsbröder —

ärmaste omgifning. — Djensjtjikema. — En gunstlings giftermål. —

Fröken Matvjetjev ............................................................. Sid 205.

ANDRA BOKEN.

Omgifningen.

FÖRSTA KAPITLET.

Medhjälpare, vänner och gunstlingar.

1. Aristokratien och folket. — Djejatjelernas skola. — De förnämsta

gunstlingarna. — Romodanovskij. — Fursten—Cæsaren. — Statspolisens

byråer. — Böda torget i Moskva. -- Det gamla Ryssland. — En björn

som hofmästare. — Redbarhet energi och grymhet — Orientalisk

smidighet — Sjeremetiev. — En fattig kapten och en vacker soldat — Mensjikov.

— Sockerbagarpojken. — Tsarens goda vän. — Alexasjka blir furste. —

Titlar och ämbeten i mängd. — Allsmäktighet. — Makten missbrukas. —

Klölder försvaras. — Peters öfverseende tager slut. — Half onåd. — II.623

Andra rangens medarbetare. — Golovin. — Amiral utan att vara sjöman

oelt utrikesminister utan att vara diplomat. — Ryska och utländska

sjömän. — Apraxin och Cruys. — Politici och polisspioner. — Goloykin. —

Tolstoj. — Den förnäma ryska diplomaten ar modern typ: Boris Kurakin.

— De förnämsta djejatjelerna. — Neplujev och Tatisjtjev. — Tsarens

biktfader Nadasjinskij. — En täflan med abbé Dubois" sekreterare. — III.

Andra rangens »mångfrestare». — Jagusjinskij, Sjafirov. — De polska

iudarna. — Yjesselevskierna. — En ny institution: pribüsjtjikema. —

Kiirbatov, Soloviev. — Rysslands förnämsta ekonomiska snille: Possosjkov.

— Demidovernas lycka. — Lomonossov. — IV. Utländska "medhjälpare.

— De hafva ofta allt arbete, men förblifva obemärkta. — Sjeremeuey och

Ogilvy. — Vinnius. — James Bruce. — Ostermann. — Den portugisiska

juden Devier. — En uppiskad polismästare. — Slutet på de lysande

lefnadsloppen. — Det slutliga fallet. — Fransmännen. — De Villebois. —

Engelsmännen. — Perry, Fergusson. — Negern; en stamfader till Pusjkin: Abraham

kannibal. — V. Allmän öfversikt. — Komparser. — Den stora reformatorn

Han ej uppfatta andra stora män. — Peter och Leibnitz. — Den stora

tyskens roll efter döden..................................................... Sid. 223.

ANDRA KAPITLET.

Kvinnorna.

I. Konungens och tsarens älskarinnor. — Peter som don Juan. —

Han bryr sig föga om det passande. — Den kvinnliga omgifningen. —

Furstinnan Galitsin. — Brutalitet och cynism. — IL Begynnelsen. —

Giftermålet. — Eudoxia Lapuchin. — Smekmånaden. — Oenighet. —

Skilsmessan. — Klostret. — Eremitens kärlekssaga. — Major Glebov^ —

Kärleks-bref. — Undersökningen. — Processen. — Älskarens dom. — Älskarinnans

straff. — Katarinas svartsjuka. — I fongelse. — Eudoxias hämnd. — III.

Den första favoriten. — Anna Mons. — Peters frikostighet. — Bedragen 1

— Tröstemedel. — Mensjikovs kvinnogemak, — Gunstlingens systrar. —

Fröknarna Arsseniev. — Katarina Vassilevska. — Hofdamerna. — Fru

Tjernisjov. — Maria Matvjejev. — Terem och harem. — Maria Hamilton.

—- Älskare och bödel. — En föreläsning i anatomi på schavotten. —

Katarinas sista rival. — Maria Kantemir. — Kejsarinnan segrar. — En

väninna: fru Sieniawska. — V. Kvinnornas roll i Peters lif och hans

betydelse för den ryska kvinnan. — Ryssland under sextonhundratalet.

— Kvinnohat. —- Orsaker och verkningar. — Nationallynne och utländskt

inflytande. — Orienten och Bysans. — Asketism. — Familjelifvet. —

Äktenskapet. — Domostroj. — Barbariska seder. — Kvinnan uppoffras,

mannen förnedras. — Frigörelse. — Peters reformer. — Hans brister. —

Betydelsen af hans verk.....................................................Sid. 256.

TREDJE KAPITLET.

Katarina.

I. Ankomsten till Ryssland. — Marienburgs intagande. — Härkomst.

— Pastor Glücks familj. — I Sjeremetivs läger. — Hos Mensjikov. —

Kvinnogemaken. — Katarina Trubatjov. — Petrusjkas moder. —

Giftermålet —~ Den forna tjänstepigan blir kejsarinna. — II. Samtidens

uppfattning. — Baron von Pöllnitz. — Markgrefven nan af Baireuth. — Campredon.24

— Portratten i romanovska galleriet — Hvarken vacker eller distinguerad.

— Energi och andlig jämnvikt. — Officershustru. — Hennes inflytande

på Peter. — Hon tiusar och kufvar. — Korrespondensen. — Förtrolighet.

— Kejsarinnans politiska roll. — Barmhertighet och förvillelser. —

Bestick-lighet. — Moln på äktenskapets himmel. — III. Katarina hackas skingra

dem. — Hon når allt högre och högre. — Alexejs död. — Tronarfvingen»

moder. - Hennes familj uppträder. — Postiljonen från Riga. —

Glädjeflickan i Reval. — Skomakaren. — Alla blifva grefvar och adelsman. —

Höjdpunkten. — Kröningen. — Hvem skall Ärfva kronan? — På randen

af en afgrund. — En brottslig förbindelse. — Kammarherren Mons. —

Straffet. — Pröfningar och hotelser. — Försoning oviss. — Peters död

och slutlig seger. — Katarina begagnar denna illa. — Pigan träder ånyo

i dagen. — Sexton månaders regering. — En operettfigur..........Sid 2Ö5.

TREDJE DELEN.

Lifsgärningen.

FÖRSTA BOKEN.

Yttre strider. - Krig och diplomatiska förhandlingar.

FÖRSTA KAPITLET.

Från Narva till Poltava (1700—1709).

I. Uppgifter inom den yttre och inre politiken föreligga. — Peter

börjar med uppgifterna utåt. — Han tvekar mellan Södern och Norden.

— Kejsarens affall förmår Peter att föret angripa Norden. — Mötet i

Rawa. — Vänskapen med August. — Kvadrupelalliansen. — Patkul. —

Peter beslutar att göra gemensam sak med Sachsen och Danmark mot

Sverige, men väntar på att fred skall slutas med Turkiet. — Fördraget i

Preobrasienskoje. — Nyheter från Konstantinopel. — Mot Narva. — Karl

XII:s ankomst. — Peters flykt. — Nederlaget — II. Peters trångmål och

rädsla. — Genom inträngandet i Polen ger Karl honom tid att hämta sig

och befösta alliansen med August. — Nya rustningar. -- Mötet i Birze,

— Nya motgångar och de första framgångarna. — Peter vid Nevas

mynning. — »Nyckeln till hafvet» — PetersWg. — Peter får fast fot i

Ingermanland och Livland; August förlorar polska kronan.^— Förberedelser

till den afgörande striden. — 1IL Diplomatiska underhandlingar. — Medling

sökes. — JFurst Galitsin i Wien. — Matvjejev i Haag och Paris. — Furst

Galitsin i Konstantinopel. — Underhandlingar i Berlin. — Patkuls

lefnadslopp och död. — Svenskens seger öfver livländaren. — Arvid Hora. —

Altranstädt. — Augusts affall. — Diplomatiskt dubbelspel. — Slaget vid

Kalisz. — Försök att ernå en separatfred. — Aurora Köningsmark i Karl

XII:s läger. — Peters sändebud vid de europeiska hofven. — Intet resultat

— Peter står ensam mot Karl XII. — Han beslutar att kämpa i

Ryssland. — IV. Karls fälttågsplan. — Mazeppa. — Storartade kombinationer.

— Det första hindret. — Hetmanens tvekan. — Lewenhaupts marsch

fördröjes. — Sommaren förgår. — Ett vinterf<tåg i sikte. — V. Karls tåg

söderut. — Segern vid Holovzin. Lewenhaupts olycka vid Ljesna. —625

Hungersnöden. — Mazeppa beslutar sig. — För sent. — Han förlorar

Ukrajna. — Poltavas belägring. — Man måste tåga dit eller dö. — Den

svenska arméens demoralisation. — Karl såras. — reters utsikter till seger

ökas. — Sammandrabbningen. — Svenskarnas nederlag. — Följderna dfiraf.

— Rysslands framtid.......................................................... Sid. 315.

ANDRA KAPITLET.

Från Östersjön till Kaspiska hafvet.

I. Segern vid Poltava skfinker ej Ryssland fred. —

Utvidgningspolitiken. — Panslavismens ursprung. — Allianserna i Europa. — Tsaren

som diplomat. — Hans missgrepp och fel. — Diplomatisk fejd i

Konstantinopel. — Karl XII segrar. — Klingande argument. — Kriget förklaras. —

II. Peters fälttågsplan. — Hans fel. — Han foster intet afseende vid det

förflutnas lärdomar. — Tåget mot Jassy. — Ett misstag, som äfven Karl

begått. — Ett nytt Ukrajna. — Tatarerna afskfira förbindelserna. — Tsaren

och den ryska arméens trångmål vid Prut. — Förtvifladt läge. — Peter

ånyo rådd. — Brefvet till senaten. — Tronen skall ärfvas af den

värdigaste. — Dokumentets äkthet kan betviflas. — Katarinas roll. — Den

blifvande tsarinnans diamanter. — Räddningen. — Stor-visiren underhandlar.

— Backschisch. — Fredsvillkor, som man ei vågat hoppas på. — Azov

återlämnas. — Peter repar hastigt åter mod. — Envisneten afgår med

segern. — Kalabaliken i Bender. — Karl XII tillfångatages. — III. De

allierade hindra Peter från att sluta fred med Sverige. — Tvister och

afundsjuka. — Stralsunds belägring. — Ett närmande till England och

Preussen försökes. — Finlands eröfring, — Segrarna i Tvsklana äro

fördelaktiga endast för Preussen. — Stettins intagande ocn sekvestern. —

Karl XII anländer till Stralsund. — Görtz uppträder. — Wismars

intagande. — Förslag till ett ryskt-danskt infall i Skåne. —

Flottdemonstration vid Köpenhamn. — Expeditionen blir ej af på grund af bristande

enighet — Peter får bära skulden därför. — Hans inblandning i

Tysklands affärer väcker allmänt missnöje — Englands förbittring. — Plan att

bemäktiga sig Peters person och borra hans eskader i sänk. — Peter

förargas på sina allierade. — IV. Görtz" plan. — Förslag till särskild

öfverenskommelse mellan Ryssland och Sverige. — Denna plan framkommer först

i Frankrike. — Den tilltalar Peter. — Resa till Frankrike. — Hemligt

möte med Görtz. — Fördrag i Amsterdam mellan Ryssland, Frankrike och

Preussen. — Den franska medlingen antages. — Kongressen på Åland. —

Genom Karl XII:s död afbrytas underhandlingarna. — Görtz afrättning.

— V. Förhandlingarna på Åland återupptagas. — Svenskarna göra

svårigheter. — Tvångsåtgärder. — Ryskt infall i Sverige. — England lägger

sig ut för svenskarna. — Resultatlös flottdemonstration. — Frankrikes

bemedling. — Campredon. — Freden i Nystad. — Segerjubel. —

Kejsar-titeln. — Vinsten af freden. — Åter krig. — VI. Den östra gränsen. —

Vägen till Indien. — De första försöken att nå detta land misslyckas. —

Småexpeditioner. — Nya krigsoperationer och diplomatiska

underhandlingar i Persien. — Volinskii. — Den stora expeditionen 1722. — Peter

öfvertager själf ledningen. — Intagandet af Derbent. — Nödtvungen reträtt.

— Turkiets och Englands intervention. — Tillfällig öfverenskommelse.

— Armenierna anhålla om tsarens beskydd. — De kristna i Orienten.

— Ett nytt försök att nå yttersta östern. — Expeditionen mot

Madagaskar................................................................................ sid. 354.

Peter den store. 40626

TREDJE KAPITLET.

På höjden af ära. — I Frankike.

I. Det första förslaget till en resa till Paris g&r upp i rök. —

Tsarens groll. — Försök till närmande. — Frankrike tar första steget —

Du Héron. — Baluze. — Matvjejevs resa till Paris. — Den diplomatiska

förbindelsen afbrytes fullständigt. — Nytt närmande. — Fransmän i

Ryssland och ryssar i Frankrike. — Den franska kolonien i Petersburg. —

En egendomlig församling. — Pater Cailleau. —. Underhandlingarna

upptagas på nytt. — Lefort. — Grefve de la Marek. — De ogynnsamma

förhåll anaena i Tyskland förmå Peter att söka Frankrikes stöd. — Resan till

Paris beslutes. — II. Ankomsten till Dunkerque. — Tsarens inkognito.

— Ett följe på åttio personer. — En fordrande furste. — Herr de Liboys

vedervärdigheter. — Grefve de Mailly-Nesle. — Kabrioletten. — Ett

egendomligt fortskaffningsmedel. — Tsarens supéer i Beauvais. — Ankomsten

till Paris. — Våningen i Louvren. — Hötel Lesdiguières. — Tre dagars

fångenskap. — Tsaren vill fä besök af konungen, innan han går ut —

Ceremonielet — Etiketten glömmes. — I tsarens armar. — Peter återfår

friheten. — Som turist. — Nyfikenhet, retlighet och sparsamhet. — En

afton på operan. — Tsaren passas upp af regenten. — Prinsarnas och

prinsessornas missnöje. — Hertiginnan af Rohans missöde. — Tsaren blir

mera civiliserad. — Besöket i Saint-Cyr. — Madame de Maintenons bref.

— Besök vid vetenskapliga institutioner. — Allvarliga sysselsättningar

och nöien. — Besöket i Fontainebleau. — Afresan. — Frikostighet — rå

väg tifl Spa. — III. Politiska resultat — De äro till en böljan inga.

— Tsaren är den enda som vill underhandla på allvar. — Kongressen i

Haag. — Ett platoniskt fördrag. — Bristfällig diplomatisk representation

å båda hållen. — Skuldsatta diplomater. — Baron von Scnleinitz och

Cellamare. — Tsaren närmar sig ånyo. — Skälet därtill. — Han vill gifta

bort sin dotter i Frankrike. — Tsarevnan Elisabet. — Ludvig XV och

hertigen af Chartres. — Frankrike upptar Peters förslag med köld. —

Dubois" tystnad. — Hans skäl. — Olikhet i intressen. — Frankrike

vill hafva en politisk och Ryssland en familje-allians. — Framtidens

allians .............................................................................. Sid. 388.

ANDRA BOKEN.

Striderna i det inre. — Reformerna.

FÖRSTA KAPITLET.

Det nya systemet. — Streltsernas undergäng. —

Petersburg.

I. Det nya systemet. — Inledande fråga. — Reformerna och det

gamla Moskväldets ursprungliga civilisation. — Slavofiler och

väster-iändingar. — Reformens ursprung. — Huru evolutionen blir en revolution.

— Allmän karakteristik. — Hvilken ordning bör iakttagas vid studiet af

resultaten? — Symboliska drag. — II. Streltsernas undergång. —

Orsakerna. — Den nya arméen och den gamla milisen. — Den sistnämndas

missnöje. - Uppror. — Peter tar detta till förevändning till fullständig

utrotning. — En oerhörd rättegång. — Intet resultat. — Tsarevnan Sofia.

— Hennes medbrottslighet är ej bevisad. — Hon dömes dock att taga627

slöjan. — Massafrättningar. — Peter deltager i dem. — Afrättsplatsen i

Moskva. — Lobnoje mjesto. — III. Petersburg. — Före och efter

Pol-tava. — Fästning eller hufvudstad? — De skäl som förmått Peter att

flytta sätet för sin regering dit. — Kritik och försvar. — Nationens

traditioner ........................................................................... Sid. 427.

ANDRA KAPITLET.

Reformer på det andliga området.

I. Sederna. — Slavofilernas påståenden. — Det gamla Rysslands

idylliska seder. — Verkligheten. — Råhet och vildhet — Dryckenskap. —

Blodiga trätor. — Alla moraliska begrepp saknas. — Peters verk. — Den

moraliska grund han har att bygga på. — De första försöken äro

osammanhängande och af ringa betyaelse. — Dräktreformen. — Ytterligare

framsteg. — Den nya kalendern. — Liberala tendenser. — Terem upplöses.

— Peter skapar sällskapslifvet genom en ukaz. — Assembléerna. — Ringa

resultat. — Peter är själf för litet världsman. — Intet hof anger tonen. —

Råa vanor fortlefva. — De officiella festerna i Posthuset — Balerna i

Sommarpalatsets trädgårdar. — En fest i Peterhof för diplomatiska kåren.

— Sedeslöshet — Förbättringen håller sig endast till ytan. — En stor

moralisk förändring är dock åstadkommen. — Exemplets makt. — II.

Undervisningen. — Skolväsendet under Peters tid. — Djärfva och

omfattande teorier. — Obetydliga praktiska resultat — Allmän undervisning

och yrkesundervisning. — Luckorna. — Brist på elever. — Unga män

skickas till utlandet — Ryssland måste anlita Europas bistånd. —

Vetenskapsakademien. — Exemplets makt. — III. Allmänbildningen. — Språket

— Böckerna. — Arkiv och bibliotek. — Museerna. — Fritt tillträde. —

En konstskola. — Teatrarna. — Pressen. — Allmän öfversikt...... Sid. 450,

TREDJE KAPITLET.

Den kyrkliga reformen. — Patriarkatets upphäfvande.

I. Kyrkan. — Feofan Prokopovitj. — Den andliga propagandan

och den kyrkliga reformen. — Kiev som centrum. — Den gamla

moskovitiska kyrcans vacklande ställning. — Materiellt välstånd och moraliskt

förfall. — Raskol hotar. — Reformen tvingar sig på reformatorn. —

Patriarkens död. — II. Pairiarkatet. — »Patriarkatets väktare» tillsättes.

— Stefan Javorskii. — Peter vidtager först reformer med klostren. —

Det svarta prästerskapet kufvas. — Raskolnikemas uppror. — Striden.

— Stefan Javorskii utfaller och sviker regeringen. — Konflikt. — Spåren

af patriarkens makt utplånas gradvis. — En radikalare reform kräfves.

— III. Den Heliga synoden. — Reglemente för prästerskapet —

Allmänt missnöje. — Reformatorn låter ei hejda sig. — Patriarkatet

upphäfves. — Den Heliga synoden inrättas. — Reformer. — Deras

resultat ................................................................................ Sid. 481.

FJÄRDE KAPITLET.

Sociala reformer. — Rangordningen.

I. Adeln. Var Peter en social reformator? — De olika

samhällsklasserna i det gamla Moskva. — Ivan III:s slusfilie ljudi. — Deras be-628

tydelse. — Peter skapar en ny aristokrati. — Bördor och privilegier

fördelas pä ott nytt sätt. — Rangordningen. — Kollektivismen. — II.

Böti-derna. — Landtbefolkningen. — Två slag af bönder. — Allmänt slafven.

— Statsintresset. — Rysslands storhet och hvad den kostat. — Det Är

bonden som betalar. — III. Borgarståndet. — Peters försök att skapa

ett sådant. — Misslyckade försök. — Municipal själfstyrelse. — Adelsmän

och uppkomlingar. — Ett betydelsefullt verk. — Kyrkan kommer in i

samhället ......................................................................... Sid. 494.

FEMTE KAPITLET.

Ekonomiska reformer.

I. Industrien. — Allmänna synpunkter. — Orsaker till att

resultaten delvis ei motsvarade förväntningarna. — Ett grundfel. — Peter söker

att genom ukazer skapa handel ocn industri. — Merkantilsystemet —

Protektionismen. — Statsindustri. — Peter förfärdigar kalikå. — Fabrikernas

dåliga ställning. — Ett fördelaktigt arbetsområde öppnas. —

Bergverks-industrien. — fl. Handeln. — Handelsmonopolet. -- Peters liberala

tendenser. — Kriget hindrar deras förverkligande. — Återgång i teorien till

liberalismen. — Godtycke i praktiken. — Petersburgs hamn. — Kanalerna.

— Vägarna. — Karavanhanueln. — Den persiska och indiska marknaden.

— III. Landthushållningen. — Peters landtbruk och skogsskötsel. —

Allmän öfversikt — Moraliska och politiska hinder för den ekonomiska

utvecklingen. — IV. Finanserna. — Budgeten. — Sken och verklighet.

— Kriget kräfver ständigt nya anslag. — Oreda och rofferi. — Jordeboken

revideras. — Sorgliga resultat - Nödfallsåtgärder. — Deficit — Klokare

mått och steg. — Skattereform. — Grundskatten ersättes af personskatt

— Gamla fel fortfara delvis. — Bankrutt............................. Sid. 505.

SJETTE KAPITLET.

Inre politik.

1. Administrationen. — Municipal själfstyrelse. — Den är endast

afsedd att underlätta skatteuppbörden. — De åtta första guvernementet!.

— Nödfallsåtgärd. — Senaten, — Den utvecklas af sig själf och blir en

centralmyndighet — Sammanblandning af olika maktområden. —

Administrativ och finansiell kontroll. — Fiskal erna. — Deras ünpopularitet —

Prokuratorerna. — Bristerna i dessa nyheter. — Kollegierna. — Ny oreda.

— II. Polisen. — Bekämpandet af röfvarväsendet — Den moraliska

ståndpunkten i allmänhet lägger hinder i vägen därför. — III.

Bättskip-ningen. — Peter tager först sent itu med denna. — Han vill göra allt pä

en gåtig. — Skälen hvarför han misslyckas. — Det är omöjligt att skrifva

en lagbok, ty nya lagar stiftas ständigt — Rättsmedvetande och rftttsl&rda

saknas. — Allmän öfversikt................................................. Sid. 523.

SJUNDE KAPITLET.

Krigshåren och flottan.

I. Jrm&H. — Den föregående tiden. — Peter påskyndar

utvecklingen. — Egendomlig böljan. — »Leksaksregementena». — Materia och

ande. — Erfarenheterna från Narva. — På riktig väg. — Det andliga629

elementet. II. Flottan. — Den föregående tiden. — Brådska och

öfver-drifter vid relormerna. — Krigs- och handelsflottan. — Peter misslyckas

med båda. — Hvad som återstår af Peters verk ..................... Sid. 546.

ÅTTONDE KAPITLET.

Oppositionen. — Tsarevitj Alexej.

I. Motstånd. — Komplotter och attentat. — II. Tsarevitjs uppfostran.

— Den första konflikten med den faderliga myndigheten. — Alexej vill ej

blifva soldat. — Förvisning till Moskva. — Prästerskapet och

aristokratien. — Tanken på en regementsförändring. — Alexei skall tjänstgöra.

— Tsarevitj deltar ej i slaget vid Poltava. — Peter skickar honom till

utlandet. — Giftermålet. — Prinsessan Charlotta. — Äktenskapet blir snart

nog olyckligt. — Alexej som partichef. — Charlottas död — Katarina får

en son. — Frågan om tronföljden. — Prins eller munk. — III. En legend.

— Charlotta lefver. — Hennes äfventyr. — IV. En sista uppfordran — Peter

kallar sin son till sig. — Alexejs flykt. — Tsarens spårnundar. — I Wien.

— I Ehrenberg. — I Neapel. — Älskarinnans förräderi. — Alexej

utlämnas. — Återkomsten. — V. Afsägelser — Rannsakningen i Moskva.

— Alexej förråder sina vänner. — Afrättningarna. — Faderns förlåtelse.

— Framtidsplaner. — Giftermålet med Euphrosyne. — VI. Petersburg.

— Älskarinnans ankomst. — Förhöret med nenne. — Nya undersökningar.

— Alexej arresteras. — Tortyren. — Bekännelsen. — Domen. — VII.

Döden. — Olika versioner. — Europas mening — Eftervärldens dom. —

Voltaire. — Inför historiens domstol...................................... Sid. 558.

NIONDE KAPITLET.

Peter den stores testamente. — Afslutning.

I. Peters död. — II- Det understuckna och det verkliga

testamentet. — III. Allmän öfversikt ......................................... Sid. 598.630

Rättelser.

Sid. 5 rad. 29 står 1674 läs 1676

57 rad. 14 står förutsatt lås förutsett

it 73 rad. 5 står vice-amiral läs vice-amiral, den tredje konteramiral

77 rad. 10 står Donaus läs Dons

117 rad. 25 står börd? läs bödel?

» 122 rad. 17 står Thatendange läs Thatendrange

132 rad. 18 står 1720 läs 1721

tt 176 rad. 16 står slokttydelse läs slakttycke

tf 229 rad. 29 står efter läs före

313 rad. 4 står Inre läs Yttre

tt 388 rad. 1 står Andra läs Tredje

Peter den Store

Kazimierz Waliszewski

Full Text

Peter den Store

Peter den Store

FÖRSTA KAPITLET
Kreml och Tyska förstaden

I.

ANDRA BOKEN
Omgifningen

Peter den Store

Peter den Store

FÖRSTA KAPITLETKreml och Tyska förstaden

I.

ANDRA BOKENOmgifningen

FÖRSTA KAPITLET
Kreml och Tyska förstaden

ANDRA BOKEN
Omgifningen