Perdita och andra noveller

Perdita och andra noveller

BüNAR S CHIL.DT

HOLGER SCgUnm,*™****PERDITARUNAR SCHILD T

PERDITA

OCH ANDRA NOVELLER

HELSINGFORS 1918

HOLGER SCHILDTS FÖRLAGHELSINGFORS 1918

SIMELII ARVINGARS BOKTRYCKERITILL MIN HUSTRU

DEN SVAGAREBlomqvist lade penseln ifrån sig och

skrufvade fast locket på

terpentinkanistern. Färgburkarna, pimpstenen och andra

smågrejor packade han omsorgsfullt ner i

sin korg. Sen rätade han långsamt på

sig, dunkade med knogarna öfver

korsryggen där det värkte af den ovana

ansträngningen, och så pustade han ut.

Han hade verkligen skäl att vara stolt

öfver sitt verk. Finglänsande och smäcker

låg hans roddbåt där, utvärtes hvit som

en skyddsängels vingar och innantill röd

som brinnande hjärteblod. Så hade den

sett ut nu i fjorton år, men i fören var

en djärf nyhet att skåda. Cormoran stod

där i klargröna, rediga bokstäfver, läsbartpå femti meters afstånd för den som gått

i skola. Det var gjordt med schablon

förstås, såna bokstäfver målar ingen på fri

hand, men Blomqvist hade själf skurit ut

schablonen.

Ingen människa som nu såg Cormoran

hade kunnat gissa hur gammal den

faktiskt var — och hur illa åtgången af

sommarkampanjerna i båda skärgårdarna. Allra

mest dock af okynniga människor som

pröfvade sina klackjärn och knifbett på

det vackra skrofvet medan det låg i

vinterkvarter här på Djurgårdsstranden.

Blomqvist blef stående en god stund

och betraktade Cormoran. Först nu när

han åter såg den fullfärdig — så när som

på åror och mast — gick det riktigt upp

för honom att vintern faktiskt var

öfver-stånden och fisketiden snarligen inne. För

Blomqvist var sommaren hvarken

blommor eller fågelsång eller hängmatta, den

var mete med många spön under en

skuggrik strand eller ute på en finkrusig fjärd,och någon enstaka gång, som högtid och

jubelfest, borta i hafvet vid en blank kobb

där man var ensam med det stora

vattnet och sin Gud, och ingen kitslig

villaägare kunde komma och ryta någonting

oförskämdt från stranden.

Nu var sommarn alltså på väg, vid

näst-sista stationen.

Blomqvist suckade djupt, men det var

af tillfredsställelse. Den här vintern hade

på något sätt varit längre och svårare än

någon annan han kunde minnas, värre än

barndomens halfsvält i det gamla

hemmet vid Kampen. Det var inte bara

dyrtiden som gaf bekymmer nu, det hade

hopat sig så mycket annat som inte ens

pengar kunde hjälpa. Eller kanske ändå.

Kanske var det just för den ständiga

knapphetens skull som Manja förändrat sig så

sedan hösten?

Det var faktiskt så varmt att Blomqvist

fick torka bort rikligt med svett under

Vegamössans skärm. Han såg sig förnöjdomkring. Man ska ju svettas den vackra

tiden, det hör ju till. Han kastade en

tacksam blick uppåt himlahvalfvet där

solen gjorde sitt bästa. Inte ett moln så

vidt han kunde se. Himmeln kupade sig

ljusblå och tunn, liksom urlakad af det

eviga regnandet de sista veckorna, då

solen af arghet eller svek så envist hållit

sig undan.

Söndagsväder fick vi den här söndagen,

tänkte Blomqvist, det är som det ska.

I detsamma började klockorna slå två

i staden och Nikolai klämde i med sin

hemska klang för att ingen i vårruset

skulle glömma att han dock fortfarande

var i Helsingfors.

Undrar, tänkte Blomqvist, om någon har

lust att gå och sätta sig i kyrkan en sån

här dag, då det är som en gudstjänst bara

att vara ute. Men människorna räcker ju

till öfverallt.

Hela stan hade småningom kommit på

benen. Borta vid Hagnäs torg var detett stim och ett lif som i en not när

kilen halas opp på strandstenarna. Och

öf-ver vägen till Alphyddan stod det som

rökar af damm efter alla automobilerna

och droskorna.

När Blomqvist sett sig mätt på

Cormoran tog han penslarna och sköljde dem

grundligt i terpentin. Sedan vecklade

han ordentligt in dem i ett brunt

omslagspapper som han enkom för

ändamålet bar hopviket i barmfickan. Målningen

af Cormoran gick efter längesen fastställd

ritual.

— Manja kom inte. Klockan tolf skulle

hon vara här med flickorna och

kaffepannan, och nu är klockan två. Hon kom

inte, nej. Det ante ju mig redan i morse

när jag föreslog det, hon tyckte inte om

hela saken. Hon ville inte sitta här vid

vägkanten och dricka kaffe här allt fint

folk åker förbi. Dumt var det ju af mig

att alls föreslå det efter livad jag märktei fjol, fast hon ingenting sade den

gången. Och så tycker hon säkert inte om

att gå med mig på gatan när jag är klädd

så här, men hvem kan ta bättre

kostymen på sig när man ska syssla med

färgburkar och kitt och terpentin? Hon kom

inte med kaffet, nej, men kanske

kommer hon och hämtar mig till middagen.

Det är nog bäst att jag väntar ännu en

stund. —

Han slog sig ner på en bekväm sten

och tände en Armiro. Han begagnade

alltid samma munstycke, det var brunt af

tobakssåsen och brändt i kanten, men det

var nu hans munstycke med märken

efter hans tänder så att det passade bra

och satt stadigt i munnen.

För att fördrifva tiden började

Blom-qvist ge akt på de förbifarande. Det var

många han kände till utseendet. När man

i tjugutvå års tid stått bakom disken i

en af stadens största affärer, känner man

ganska bra ,,de öfversta fyrahundra“ somdet brukar stå i „Lördagskvällen“. Man

vet ganska bra hvad den och den är värd

så där bröder emellan.

Ett par gånger fick Blomqvist till och

med hälsa. Först var det en af herrarna

från kontoret, han rörde knappt vid

hatten men i stället på ögonbrynen; så kom

principalens familj i egen bil, de skämdes

inte de, utan hälsade gladt och vänligt

som alltid. Minsta flickan klef opp på

vi-savisätet och viftade, hon visste nog inte

hvem det var, men ändå. Hon är i Elvis

ålder, tänkte Blomqvist. Och han tänkte

vidare:

Där går ingenjör Frick som har så

dåliga affärer, och där åker herr Svanström

med fru. De ska säkert dricka

förmiddagskaffe på Alphyddan. Svanström, han

började som springpojke liksom jag, nu

har han två stenhus, Villa, automobil och

skattade för åttitusen ren före kriget.

Hvad han nu förtjänar vete Gud,

taxeringsnämnden lär nog inte veta det. Folksäger att han har haft tur, att det bara

är på det det beror, men det är inte sant,

det är inte nog med tur. Det är något

annat också, någonting som jag inte har,

och därför kommer jag aldrig att tå egen

villa och hus vid Parkgatan. Om jag har

tur så blir jag föreståndare för

metallaf-delningen någon gång i världen då

Lin-dén dör. När jag får löneförhöjning

härnäst kan jag kanske köpa en

utombords-inotor att skrufva fast i aktern på

Cormoran. Då ska det gå undan! Då kan

man komma sig ut på hvardagarna också,

efter stängningen. Men Gud vet om det

nånsin blir en penni öfver för oss, man

äter ju opp hela sin lön nu för tiden.

Dessa reflexioner gjorde Blomqvist utan

spår af förstucken bitterhet. Han fastslog

bara några fakta, och det var för resten

en vana som han höll styft på. Ty han

hade stundom lagt märke till, att det kunde

finnas saker som rörde honom nära, som

han egentligen visste eller åtminstoneanade men ändå inte riktigt kunde

tillägna sig och rätta sig efter, innan han

liksom präglat det nya faktum i en kort

sats som han sedan ofta upprepade för

sig själf. Men präglingen var en

vansklig uppgift som det ofta fick anstå i

veckor med, i synnerhet när arbetet i affären

gjorde honom trött och" det var stojigt

och bråkigt hemma. Bäst gick det att reda

ut begreppen i ensamheten vid en liten

rök. Då kunde han sitta långa stunder

och tänka på en massa saker i tur och

ordning och liksom klubba af det ena

beslutet efter det andra och sen registrera

in dem sig själf till efterrättelse.

Detta med dyrtiden och de knappa

framtidsutsikterna bekymrade Blomqvist ganska

litet för hans egen del, mera för

flickornas, men i synnerhet för Manjas skull.

Hon var inte skapt för sparsamhet och

knussel, hon var själf så fin och nätt att

hon nödvändigt måste söka det fina och

nätta här i världen. Det kunde han ju

2 — Perdita.inte ge henne mycket af, och därför kände

han sig ibland som en verklig

ogärningsman som höll henne inspärrad på

fångkost. Hur hon själf kände det visste han

inte med bestämdhet, det var inte så

alldeles lätt att begripa sig på henne, hon

sade så mycket som hon inte menade och

menade säkert mycket utan att säga det.

Men så långt hans förmåga sträckte sig

lät han henne få sin vilja fram, utan

motsägelser. Och hon hade underliga infall

ibland; men det fick man inte förvåna sig

öfver, för hennes mor var ryska eller

egentligen polska, och det är ju liksom

en annan sort än vi.

Klockan närmade sig half tre, det var

deras middagstid. Blomqvist funderade

starkt på att bryta upp och gå sin väg

men slutligen varseblef han Manja i hörnet

vid Hagnäsapoteket. Trots afståndet kände

han genast igen henne på den hvita

hatten och den vackra blå promenadkosty-

men.Underbart hur hon kunde klä sig nätt

för de små summor hon hade att förfoga

öfver. Som nu den här

promenadkostymen. Hon hade fått den otroligt billigt

hos judarna, hos Josef Dorschik.

— Hur i alla tider är det möjligt att

de kan sälja så billigt? hade han frågat

och härtill fått svaret:

— Biträdena vågar inte pruta så mycket,

man måste gå in och tala med Josef själf.

Det var en väninna som rådt Manja att

gå till Josef Dorschik. Sen dess hade hon

alltid någonting modernt och klädsamt.

Som en fin fru såg hon ut där hon

kom, som en adelsfröken. Ja, snarare

som en fröken. Det var märkvärdigt hur

hon igen börjat likna en ung flicka nu på

sista tiden, och det fastän Elvi gick på

sjätte året och snart skulle börja skolan.

Just den här vintern hade det kommit

mera lif i hennes mörka ögon, som kunde

skratta när hon så ville, och det var ny

fart och svikt i hennes gång.Där kom hon nu helt långsamt öfver

gatan. Men hon var ju inte allena.

Bredvid henne gick en småväxt herre i

spräcklig kavajkostym och mjuk felbhatt. Han

bar sin paletå vårdslöst och elegant

kastad öfver vänstra armen så att

sidenfodret glänste i solen. Högra handen höll

en spatserkäpp i behagfulla

pendelsvängningar. Han talade med stor ifver.

Plötsligt stannade Manja och räckte

handen till afsked. Men den lilla herrn

tycktes inte vilja märka det, han fortfor att

tala och gestikulerade uttrycksfullt. Manja

blef stående i uppenbar tvekan med

huf-vudet sänkt. Den lilla spräckliga mannen

kom allt närmare, deras ansikten

snuddade nästan vid hvarann, så tycktes det

på afstånd åtminstone. Manja ryckte till

sig hans käpp och slog häftigt i sanden

med den. Den lilla herrn talade och

talade, det var visst en utlänning, han hade

så godt om ord.

Med ens såg Manja upp, nickade ettpar gånger, gaf tillbaka hans käpp och

vände honom hastigt ryggen. Så var

hennes sätt, ibland så tvärhugget, ibland så

mjukt, man visste aldrig hvad det

betydde.

Den spräckliga herrn gick med lifliga

steg inåt staden igen. Käppen roterade i

hans behandskade hand.

Blomqvist steg upp och gick ett stycke

emot Manja.

— Du kommer ganska sent, sade han

konstaterande, icke klandrande. Men hon

missförstod honom.

— Jag kommer när jag vill! Du kan

vara glad att jag öfver hufvud taget kommer.

— Visst är jag glad, visst är jag glad.

Du kommer för resten mycket lägligt, för

nu är Cormoran just färdig. Ar den inte

bra?

— Så bra som den kan bli, antar jag.

— Precis, och bättre beröm kan ingen

få här i världen. Tycker du inte det är

roligt att vi får den i sjön nu snart?— Skaffa motor till den, så kan det bli

nånting att tala om.

— Men Manja lilla, du behöfver ju

aldrig ro. Det gör ju jag ensam.

— Tror du det är något nöje att se

dig sitta där och stånka och svettas?

— Nej, svarade Blomqvist stillsamt, men

du behöfver ju inte se på mig hela tiden,

det finns ju så mycket annat. Och vi kan

segla när det inte blåser för mycket. Tänk

när vi får börja med långfärderna igen

och ligger öfver natten på holmen och

kokar kaffe i bergsskrefvorna! Jag ror

med de större årorna, Elvi och Saga

sitter på mitteltoften och du i aktern och styr.

Manja ryckte på axlarna.

— Snart är Elvi gudskelof så stor att

du kan fara på tumanhand med henne och

jag får stanna hemma. Kaffet smakar bra

mycket bättre hos Fazers.

Blomqvist såg litet på henne. Det är

bäst att sluta på den här bogen nu, tänkte

han, det tycks bara slå emot.— Har du varit ute med flickorna i det

vackra vädret?

— Nej, svarade Manja kort, jag hade

inte tid. Men käringen lofvade gå med

dem till Kaisaniemi på en stund. .

— Hvarför ska du kalla mamma för

„käringen“? Det låter bra fult, och du

har ju ändå så stor hjälp af henne.

— Tänker du börja nu igen med det

där? afbröt Manja hotfullt.

— Nej, för all del, inte börjar jag, men

någonting måste jag ju få säga.

— Är det så nödigt det?

Blomqvist tog korgen med inålardonen.

— Vi måste gå hem till middagen, sade

han lugnt.

De gingo tysta en stund.

— Hvem var den där herrn som följde

dig? frågade Blomqvist utan nyfikenhet.

— Jag väntade just att du skulle fråga!

Det var en bekant.

— Jaså, nå har han något namn?

— Flere! Vackra karlar har många namn.— Det var inte din student, sade

Blom-qvist eftersinnande, han är längre och går

helt annorlunda.

— Nej, sade Manja, och nu log hon,

det var inte min student. Honom har jag

inte sett på flere dar, han blef visst

ledsen sist, sötnosen. Han blef fräck, men

då gaf jag honom. Han började fråga om

allt möjligt precist liksom du, men ser du

det passar sig inte. För resten, sade hon

med ens i annan ton, jag kan gärna säga

hvem det var som följde mig. Det var

Johnnie Claesson. Känner du inte Djoni?

Blomqvist ruskade på hufvudet.

— Han går bestämdt inte på min

af-delning, sade han. — Andra känner jag

just inte.

— Nej, sade Manja, hvad skulle Djoni

med kökskärl att göra? Han har varit

barmästare här för ett par år sen, på en

riktigt fin bar, men nu är han utan plats.

Jag blef bekant med honom på

postiljo-nernas maskerad i vintras.— Var det då du fick skönhetspriset?

— Just den gången! svarade Manja med

glittrande ögon.

— Spatserade du länge med den där

Claesson? frågade Blomqvist; han menade

just ingenting med alla dessa frågor, men

samtalet hade nu en gång tagit den giren.

Länge? Nej, inte så värst. Nej, inte

alls länge, kanske tio eller fem minuter.

Jag satt hos mamma ett par timmar och

drack kaffe och så kom jag gående öfver

Broholmen och så kom han gående från

Alphyddan och så möttes vi här alldeles

nära, ungefär vid Långa bron. Om jag

bara hade vetat att det skulle bli ett sånt

här förhör så kunde jag ju ha bedt adjö

af honom bakom aptekshörnet, innan du

var stånd att se oss. Men jag tyckte inte

att det är någonting farligt att jag går

några steg och talar med en god bekant.

— Ja ja, sade Blomqvist, och nu

råkade det bli litet tonvikt, — du har ju

fått så många nya bekanta nu på senaretider. Jag hinner inte mera följa med,

det är så mycket nya namn.

Manja granskade honom från topp till

tå i en hastig blick. Vegamössan var

hennes fasa. Och öfver hufvud taget, han

klädde henne verkligen inte. Hur det var

kom hon att hålla mycket rask takt och

ett litet afstånd mellan dem, och på det

viset domnade samtalet af sig själft.

Nedanför Berggatsbacken, ett stenkast

från det lilla trähuset där de bodde,

saktade Manja på stegen. Nu kunde ingen

se dem mer, utom grannarna som i alla

fall visste att de hörde ihop.

— Hör du Fredrik, sade hon liksom i

förbigående, jag behöfver nödvändigt en

nv hatt.

— Åhå, sade Blomqvist, och jag som

just tyckte att du var så nätt med den här.

Den är ju ännu så hel och snygg.

— Hel och snygg! Den är två år

gammal i det närmaste. Jag kan inte mera ha

den på hufvet i en hygglig restaurantt.— Nå, det är det verkligen inte nödigt

att söija öfver, vi går ju aldrig på

res-taurantter, hvarken bättre eller sämre.

— Jaa, nej, sade Manja, och så kom

det med stor fart: — Vi brukar inte gå,

men ser du man kan aldrig veta. Nu i

dag till exempel, det var för resten

riktigt bra att du påminte mig, Djoni

föreslog att vi skulle gå ut och supera i kväll

på Venezia, jag och han och fröken Svea

och du. •

Blomqvist slog till ett dumt litet skratt.

— Ska vi supera, sa du?

— Ja, just supera. Så heter det ju.

Hvad är det för lustigt i det?

— Nå nej, ingenting. Men hvem är den

där fröken Svea?

— Hon har varit på flere fina

restaurationer och barer, men nu är hon utan plats.

— Jaså, hon är också utan plats. Hur

har de nu båda blifvit så där utan?

Manja stannade i portgången och

stampade med sin lilla hof i stenläggningen.— Fanken anamma! sade hon, — hur

ska jag veta det, jag brukar inte spionera

och snoka i andras. Men kanske det är

så att inte alla vill hänga öfver samma

disk i tjugu års tid för några hundra mark

i månaden. Gudskelof är inte alla

likadana nahjusar som du, det finns folk som

vill se sig om och sträfva till någonting

bättre.

— För all del, gärna för mig, låt dem

sträfva. Men tycker du nu att det är ett

passligt sällskap för oss?

— Fröken Svea känner jag bara så där

flyktigt, men hon ska vara en bildad och

nobel människa af fin adelsfamilj i

Stockholm. Och Djoni förtjänar säkert tre

gånger mera än du, så inte vet jag hvad som

fattas dem, inte. Djoni är för resten en

riktig gentleman.

— Ja ja, de kan ju nog vara utmärkt

bra på alla sätt, men det är nu ändå en

annan sort och jag tycker att man ska

vara tillsamman med dem som man

känner och som är ens gelikar —— Med Kemppainens och Lindrosens,

ja, som du alltid försöker pina mig ihop

med. Hilja Kemppainen med sina

tygkängor och sin lurfviga pellerin — dra nu

dit pepparn växer! För resten kan jag gå

ensam i kväll om du inte har lust. Djoni

sa: Ni är hjärtligt välkommen också utan

förkläde. Han är alltid så fiffig, den där

Djoni.

— Tjaså, sade Blomqvist, och så teg

han litet. — Men Manja lilla, har du en

aning om hur dyrt det är på

restaurant-ter nu för tiden?

— Något litet, svarade Manja och

sneglade hastigt under ögonlocken.

— Kemppainen berättade just härom

dagen hur dyrt det blef när han och

Lindros satt ute en kväll, och det var ändå

bara i all enkelhet på Kukkuva kello.

Venezia är väl ett fint och dyrt ställe,

det är ju alldeles nytt?

— Ajoo, ganska bra. Påstås det. Det

är Djoni som har berättat det, han gårdär nästan alla kvällar. Kanske han

bjuder oss i afton, han är ju alltid så gentil.

— Jag ska tänka lite på saken, sade

Blomqvist. — Nu måste vi gå in, maten

blir bränd.

På trappan stannade Manja ånyo med

handen på låset.

— Hur blir det nu med min nya hatt?

sade hon helt lågt; käringen satt ju i

köket med sina långa öron och hade

fönstret öppet. — Jag profvade en i går, en

sån hatt har jag aldrig haft, helt enkelt.

Trettifem mark.

- Nej, sade Blomqvist förskräckt, det

går inte.

— Jaså, då lär jag väl få gå barhufvad

i sommar då.

— Hur kommer det sig för resten att

dina hattar alltid blir så dyra när du får

kläder så billigt?

— Äsch, inte kan man pruta hos

modisterna, där finns ju bara fruntimmer.

Blomqvist såg upp.— Jaså, sade han långsamt, du kan inte

få pruta hos fruntimmer.

— Nej, sade Manja med sitt mjuka

skratt, du vet ju själf hur fruntimmer är,

fnasiga och noga.

Så öppnade hon hastigt dörren och

kilade uppför trappan.

Därinne skrek Saga i kapp med de

fjorton kanariefåglarna, som i fyra små burar

prisade solen och lifvets lust med

vältaliga tungor. Där var föga plats lämnad

öfrig för människor i de båda rummen,

där stod en tät skog af piedestaler,

eta-gérer, blomställningar och allsköns

glöd-ritade saker med okändt syfte. Det osade

och fräste i köket, lukten af gammalt flott

förenades med doften af petroleum och

våt vaxduk.

— Usch hvad här stinker! utbrast Manja

medan hon ordnade håret framför spegeln.

— Månne det, sade Blomqvist, jag

känner ingenting. Så här har det ju alltid

luktat hos oss.I inre rummet satt Elvi så tyst med sin

bilderbok; hon blef liksom genomskinlig

så här på vårarna. Blomqvist tog henne

på sina armar och lyfte henne högt, ända

upp till taket där de fula fuktgubbarna

lågo och räckte lång näsa. Så bar han

henne ut i yttre rummet och satte henne

varligt på hennes höga stol vid

matbordet, hon rymdes ännu i den, så liten var

hon med sina fem år.— Morning, mister Blomqvist, sade

Johnnie Claesson och förde sitt punschglas i

en sirlig kurva innan det slutligen

hamnade vid hans köttiga läppar.

Han halflåg i soffan bredvid Manja,

liten och finlemmad. Den spräckliga

promenadkostymen hade han bytt ut mot en

cutaway med kantband; en näsduk i

amerikanska färgerna stack vårdslöst upp ur

bröstfickan. Hans smala skägglösa ansikte

var gråhvitt och huden under ögonen

liksom uppluckrad. Sitt tjärsvarta hår bar

han mycket långt, men det var af så hög

kvalitet att det slöt sig som slickadt till

kraniet. Ja det såg på afstånd ut som

kalotten på Hieronymus’ hufvud när han fres-tar Messenius på Edelfelts tafla; på

närmare håll såg man ju benan, den gick

snörrät och hvit, som ett fint kritstreck,

från pannan ända ned i nacken. De små

snibblösa öronen lågo som klistrade också

de, hela det platta lilla hufvudet var glatt

och glänsande som en orms. Ögonen

spelade och fladdrade, sällan betraktade han

en person mer än några sekunder i streck.

Det var som en klippljusapparat som går

för fort.

— Skål, skål! sade Blomqvist, klingade

eftertryckligt och drack i botten.

Han kände sig oväntadt väl till mods i

den främmande miljön. Wienerschnitzeln

hade smakat honom förträffligt; han

beställde alltid wienerschnitzel när det gällde

att äta ute, då vet man åtminstone hvad

man betalar för och behöfver inte ångra

sig efteråt. Den tredje punschhalfvan låg

på sitt yttersta bland isbitarna i den

immiga kylaren, Johnnie Claessons cigarrer

voro ingen vanlig bjudtobak, Hirschsprungsbästa! upplyste Djoni på begäran. Man

har ju en gång för alla sin standard of

life, tilläde han.

Lokalen var full af folk, kontorister,

studenter, uniformspersoner, hälften

utlänningar om inte mer. I båsen dracks

det champagne. Borta i ett hörn spelade

orkestern, mest glada saker, och då klämde

alla musikanterna i med lif och själ; men

ibland blef bara två man kvar på

estraden, och då kom det nånting sorgligt på

fiol.

— Det var en god idé af herr Claesson

att ta oss med ut, sade Blomqvist

hjärtligt, han kände det faktiskt så. Den goda,

varma kvällsmaten och all den öfriga ovana

förtäringen gjorde honom så lätt om

hjärtat, han började se ljusare på det hela.

Länge hade han burit på en böld af

misstankar, aningar, skvaller och antydningar,

nu öppnade sig bölden af sig själf och

det onda rann bort. Hvad Manja var

vacker i kväll! Sällskapet var heller ingetondt att säga om. Johnnie Claesson hade

ett så artigt sätt, han tog allt så

naturligt, inte ett ögonblick behöfde man känna

sig främmande. Och fröken Svea var en

vacker människa, fast hon just i kväll

tycktes vara vid dåligt humör.

Manja på Venezia, det var fisken i

vattnet. Allt visste hon, hvad de franska

namnen på matsedeln betydde och hvad

styckena hette som orkestern spelade. Punsch

drack hon som en hel karl, medan

fröken Svea knappast rörde sitt glas.

— Det är ett fint och trefligt ställe det

här, sade Blomqvist efter en ny rundblick

genom salen. — Se, så mycke officerare.

— Äsch, sade Manja föraktfullt, det är

ju bara topografer och lotsar och såna

där. Men där borta i båset sitter några

riktiga marinare. Gud!

— Har du alldeles glömt bort din

student? frågade Blomqvist; han kände lust

för skämt.

— Min student? Nej, var lugn, integlömmer jag honom så lätt. Han är också

söt, fast på ett annat sätt.

— Se det är så — Blomqvist vände sig

förklarande till sällskapet — att gumman

min svärmar för en ung student som

heter Odo Kjellberg.

— Å helledudan, sade fröken Svea, och

det har ni ingenting emot?

— Nåja, uppriktigt sagdt så här oss

emellan, jag tyckte ju först att det var

bra onödigt, och rädd var jag också att

folk skulle börja prata. Men när Manja

höll så förfärligt på det och jag visste att

det var helt oskyldigt, så tänkte jag att

det må vara. De går ibland på lefvandes

teatern och så följer han henne hem till

vår port.

— Oh, I see! föll Johnnie Claesson in

och lät tungan klatscha mot gommen i en

smackning som var mycket lustig.

Öfver hufvud taget var Djoni en

mästare i att frambringa komiska läten, härma

människor och djur, tala kolingspråk ochriktiga utländska språk, göra skuggbilder

med händerna och tändstickskonster på

bordduken. Med några brutna stickor

visade han hur Calle Barcklind ser ut med

trikåer och utan, det var litet oanständigt

men förfärligt roligt. Det vill säga,

fröken Svea skrattade hvarken åt denna

eller någon annan af Djonis konster. Hon

hade väl sett dem förut.

— Hvar har herr Claesson lärt sig allt

det här? sporde Blomqvist med sann

beundran.

Djoni ryckte lätt på axlarna.

— Å gubevars, sade han, lite här, lite

där. En del kan jag förståss från den

tiden då jag låg i gamla Upsis, men det

mesta är väl från Junäjtidstets. Den här

med trikåerna lärde jag mig i Brüssel åf

en spanjor, dom jäflana ä fulla i fan fast

dom går omkring och ser ut som

hofpre-dikanter i fasaden.

— Tänk att de kände till Calle

Barcklind i Brüssel! utbrast Blomqvist.Djoni såg honom allvarligt i ögonen.

— Ja, sade han, de ä väl som fan, hva?

— Hö hö, sade fröken Svea med

förakt, där nere hette han ju nånting annat.

Begrips, tokstolle?

Manja skämdes.

— Hvad du är för en fårskalle! sade

hon häftigt.

— Nånå, nånå, småskrattade Blomqvist,

jag är väl allmogen lik eller lite

därunder. Inte nekar jag att du är mera klok

och behändig af dig än jag, men därför

får du ju också göra hvad du behagar,

närapå. Det goda hufvudet ska man ära,

och det gör jag ju med ditt.

Han lutade sig framåt för att klappa henne

på handen, men hon drog hastigt undan

sin arm så det blef bordduken han kom

att smeka.

— Skål för min lilla student! ropade

Manja uppsluppet och höjde sitt glas på

rak arm. — Alla måste vara med!

Johnnie Claesson beströk henne hastigtmed en brun blink ur sina kvicka ögon,

så smålog han och klingade. Fröken Svea

såg ut som om hon fått nånting ruttet

under näsan, men alla drucko de skålen som

Manja ville.

— Studenterna har det bra de, sade

Blomqvist. — Herr Claesson har också

studerat, hörs det.

— Prillan, Gästis, Flustret, fyra

terminer juridik. Ett par tentamina har jag

papper på där hemma i kofforten, granna

papper månitro. Men sen såg jag ju

för-ståss att det inte var min likör, för se

jag ville ut och lufta på mig ett slag och

se wie die Andern’s machen förståss.

Fröken Svea slog till ett bredt skratt.

— Ä hörudu, sade hon mellan

kiknin-garna, aktare väldit noga! Modersmjölken

ystar sej när man hör på dej lite grann.

Johnnie Claesson samlade lemmarna mot

kroppen som för ett tigersprång.

— Nu hållerru käft, lilla Svea, för

annars så! sade han lågt men med mycken

intensitet.Fröken Svea såg ut att vilja klösas och

brista i gråt på samma gång. Stämningen

hade fått en refva som icke kunde botas

strax. Blomqvist såg sig omkring i salen,

generad, som om han varit den vållande.

Borta i ett bås uppdagade han en

ensam herre som pröfvade mage och börs

med mångahanda dyrbara varor. Denna

person åtnjöt dyrkan som

lokalgudomlighet. Han knackade med knifbladet i

tall-rikskanten — vips afbröts serveringen i

halfva salen och vaktmästarna störtade

fram som sprinters i ett afgörande lopp.

— Herr Claesson som känner så

mycket folk här, kan ni säga hvem den där

herrn är?

Djoni följde Blomqvists blick.

— Han därborta i hörnan? Men det är

ju Luigas vetja. Hur fasen känner ni inte

Luigas?

Blomqvist erinrade sig nu att han

faktiskt hört kamraterna i affären nämna detta

namn med respektfull beundran och aldrigsinande intresse. Det var ett af krigets

stora namn i dessa nejder.

— Luigas ja, fortfor Johnnie Claesson,

de ä jycke de månitro. Först gjorde han

corner i kängsnören och tändsticker i

Petrograd, där tjänade han en half miljon

i ett nafs. Sen slog han under sig alla

lager dom hade åf aspirin och kalsonger,

det blef flera miljoner. Nu har han köpt

opp hvarteviga stearinljus här i landet,

och de ä inte fyskam de inte: han

be-höfver bara ligga på dom nåra månar och

spotta i taket, så blir publiken mör och

betalar hvad fasen som helst och tackar

till. Han ä fantame ett geni, de ä hvad

han ä. Säg hvad ni vill om kriget, men

det drar fram dom verkliga förmågerna.

— Känner ni herr Luigas personligen?

frågade Blomqvist vördnadsfullt.

— Det var en fråga de, om kungen ä

adelsman! Vi har gjort många affärer ihop,

Luigas och jag. Sist i går köpte han en

låda konjak åf mig, det blef 150 °/0 avanceför mig. Inte så illa, hva? Men han har

ju råd att satsa förståss.

— Ni är inte så dum ni heller, Djoni,

sade Manja varmt.

— Förlåt nu om jag frågar, sade

Blom-qvist med någon tvekan, men hvad för

slags affärer gör herr Claesson eljest, så

där i allmänhet?

Djoni ryckte lätt på sina smala axlar.

— Tja, svarade han, nån titel har jag

ju inte förståss, men jag klarar mig bra

öfverallt. Jag förmedlar. Arrangerar. Det

behöfs fan så mycket förmedling här i

världen för att folk ska kunna få allt hvad

dom behöfver och vill ha.

— Det är nog sant det, nickade

Blom-qvist. — Herr Claesson har välan några

goda agenturer?

Djoni Claesson smålog öfverseende.

— De är hur man taret. Jag gör dom

själf efter behof, agenturerna.

Detta kunde Blomqvist nu inte riktigt

förstå, men en liflig verksamhet både öf-ver och under bordet från Manjas sida

bragte honom till eftertanke och förmådde

honom att afstå från noggrannare

efterforskningar.

Om det hos någon i sällskapet hade

funnits minsta tvifvel rörande Djonis

vänskapliga relationer till herr Luigas, så hade

han inom kort blifvit öfvertygad på ett

omotsägligt sätt, ty bäst det var

behagade herr Luigas upptaga Djonis bild på

sin näthinna och ge honom ett tecken.

Han höjde handen ett par verschock från

bordduken och gjorde en lätt rörelse på

ögonbrynen.

Djoni Claesson reste sig med mycken

snabbhet.

— Pardång! sade han till damerna. —

Ett ögonblick!

Den mäktige inbjöd honom synbarligen

att sitta ned, men Djoni afböjde detta

med en serie diminuerande bugningar.

Borta vid det Blomqvistska bordet ty-nade samtalet fullständigt af under Djonis

bortavaro. Blomqvist försökte visserligen

berätta några skämtsamma historier som

han mindes från sina yngre dar, den tid

då världen gnolade Tararabomdeay och

kallade sig fin de siècle. Men det befanns

att ingendera af damerna hörde på hans

anekdoter; än mindre skrattade någon

utom han själf.

Lyckligtvis återvände Djoni ganska snart.

Han satte sig emellertid icke på sin gamla

plats i soffan förrän han hviskat några

ord i fröken Sveas öra.

Fröken Svea bar sig underligt åt igen.

— Nej, sade hon häftigt och for med

handen öfver bordduken så att koppar

och glas kommo i fara. — Det gör jag

inte om, vid Gud!

— Tjaså, sade Djoni Claësson så mjukt.

— Som du vill, lilla Svea, alldeles som du

vill, du ska få det preciss som du vill ha

det i kväll.

Fröken Svea satt där och vaggade påöfverkroppen och bröt sönder tändstickor,

en hel ask.

Efter detta höll sig stämningen

definitivt på skralare sidan, men nu var

stängningstiden också inne.

Vaktmästaren kom med den hopvikna

notan. Efter ett ögonblicks trådlös

korrespondens med Djoni lade han den

bredvid Blomqvists kopp.

Blomqvist betraktade slutsumman 41:20

med en viss respekt, men utan

öfverrask-• ning. Egentligen hade han ju hela tiden

tänkt sig att kvällen skulle komma att

kosta honom inemot 25 mark. Det var

mycket i dessa hårda tider, men

herregud, någon gång måste människan ha

rätt att slå sig lös och unna sig

någonting utöfver det oundgängligaste.

— Hur ska vi göra med den där lilla

lappen? sade Djoni vårdslöst och pekade

med cigarrspetsen på notan.

Blomqvist såg upp, förvånad och

förskräckt.— Vi betalar väl hälften hvar har jag

tänkt.

Djoni fnös och slog otåligt omkring sig

med den amerikanska näsduken.

— Hälften hvar! Det är ju så

förban-nadt tråkigt. Dont you take a chance?

Ska vi singla slant om hela subberten?

Detta förslag upprörde Blomqvist på

det djupaste. Hasardspel om en sådan

summa föreföll honom så onaturligt, så

vanvettigt och otillständigt att han snarast

kände sig böjd för att tolka det som ett

dristigt skämt af den oförbrännelige Djoni

Claesson. Men Djoni insisterade.

— Tror ni den där nånsin är med om

nånting stiligt? sade Manja hånfullt med

tummen vänd mot Blomqvist och ögonen

mot Djoni. — Om ni tror att han har

kurage att hassa en enda penni så fibbar ni

er bra mycket. Jag känner honom jag.

Blodet sköt häftigt uppåt hufvudet på

Blomqvist. Var Manja galen? Hon tog ju

öppet parti mot sin man, till på köpet ien penningsak där de om någonsin borde

haft samma intressen. Med ens hade han

kvar bara en enda tanke: att genom en

vansinnig handling visa hur orätt hon hade,

hur litet hon i själfva v.erket kände

honom. Hon ska få se att det finns mer

inom mig än hon nånsin har kunnat ana,

att jag kan göra det otroligaste.

— Har ni en kopparslant? frågade han

med isande lugn, men det blef torrt i

munnen och svalget på honom.

Djoni Claesson fiskade upp en del

småmynt ur västfickan och valde ut en

tio-pennisslant. Han lät den dansa mellan

sina kupade händer.

— Jag ska singla, sade han, ni får ropa.

Krona förlorar och klafve betalar, är ni

med på det?

— Jag har ju sagdt att jag är med!

svarade Blomqvist nästan hetsigt. — Skynda

er nu. Jag håller på krona.

Djoni slog slanten i bordet. Det blef

krona!Med darrande händer räckte Blomqvist

notan tvärsöfver bordet.

— Där har ni den, sade han och

skrattade ljudande, tag den efter ni så

förbas-kadt gärna vill, nu får ni den, det är ju

så tråkigt att halfvera, där har ni den

riktigt till eges.

Och med adress till Manja fortfor han:

— Skrattar bäst som skrattar sist, det är

ett ordspråk det, och det är ett ordspråk

som heter duga.

— Just det ja, sade Djoni med ett flin.

— Minns ni inte villkoren: krona förlorar

och klafve betalar. Ni höll på krona och

förlorar förståss. Varsågod, här är notan.

Det slog stopp i hjärnan på Blomqvist

för ett ögonblick. Så förstod han, och han

blef ganska röd.

— Det här är ett svinaktigt skoj! sade

han stammande. Han skälfde i hela

kroppen.

Men damerna skrattade sig till tårar i

ögonen.

* — Perdita.— Dig kan man då lura till hvad som

helst! ropade Manja så att det hördes

långt ut i lokalen.

Nu sade Blomqvist inte ett ord mera.

Han tog fram sin enda femtimarkssedel

och gaf den åt vaktmästaren.

— Det är jämnt, sade han, han hade

sett herrar göra så.

Sällskapet bröt upp, vaktmästaren stod

kvar och bugade. Djoni vände en smula

på hufvudet; de båda rikssvenskarna

hälsade hvarann med en blick och bråkdelen

af ett löje. Två augurer i stupida massan.

Två engelsmän bland färgade.Ute i vestibulen kom Djonis

behändighet åter till synes. Innan någon visste

ordet af hade han fått rätt på Manjas och

sina egna öfverplagg. Han hviskade

någonting i hennes öra, de krängde hastigt

på sig och kilade ner i trappan.

— Stå inte där som en drulle! sade

fröken Svea och puffade Blomqvist i

sidan. Han gick som i sömn, men till slut

fingo de ju dock sina plagg. Nere på

gatan funno de Manja och Djoni väl

installerade i en bil som just sattes i gång.

— Vi kör genom Djurgården! ropade

Manja. — Följ efter!

Och så bar det af för dem.Ingenting förvånade Blomqvist längre.

Helt mekaniskt började han söka en

annan bil, men det tog sin tid.

— Ni är en åsna! skrek fröken Svea

hysteriskt. — Ni borde aldrig ha låtit dom

fara.

— Vi ska ta fast dem, sade Blomqvist

lågt medan han hjälpte henne upp i bilen.

Han hade tänkt sig att de skulle hinna

upp de andra någonstans i trakten af

Nationalmuseum, men chausséen låg öde och

tom. De rundade sockerbruket utan att

ha sett så mycket som skuggan af

rymlingarnas bil. Försprånget var för stort.

Inne i Djurgården mötte de droskor

med glada nattmänniskor, biler kommo

susande från andra hållet med en glimt

af uniformer, en vaggande plym, en

svajande pälsboa. Då och då kom en

hvissling från stationen där det blåa skenet

stod högt och båglamporna sakta gungade,

en nypa bomullshvit ånga hängde några

ögonblick öfver järnvägsbanken; men of-tare skuro genom vårnattens lätta, kyliga

luft indiantjut af ungdomlig fröjd. Däruppe

satt månen af gammal vana och tittade

på, och inne mellan träden och borta på

Långa bron glimmade det svagt af de

många små ljusen som mänskorna hafva

satt att lysa om natten. Svärmande par

begapade Blomqvist och hans dam,

hvit-höfdade gestalter hoppade kråka kring

deras bil och tillönskade dem — med

något belagda stämmor — allsköns lycka

och framgång i sina förehafvanden.

— Gud hvad det här är roligt! sade

fröken Svea, så skrattade hon gällt tills

hon föll ihop med en snyftning.

Blomqvist satt där med tandraderna

hårdt hopklämda och kramade sina knän.

På Unionsgatan saktade chauffören

farten.

— Ska de vara Brunnsparken också?

frågade han för formens skull.

Blomqvist såg osäkert på fröken Svea.

— Hvar tror ni de är? sade han ödmjukt.— Ha ha, ni frågar mig hvar eran fru

finns klockan half två på natten! Det är

väl så man kan flyga i flintor! 1 helvete

är dom, det är säkert det.

— Ja men hvad ska vi göra nu då?

— Kör till Fredriksgatan 58! skrek frö-

ken Svea till chauffören. Och så

mumlade hon för sig själf: Kanske dom inte

har hunnit in än.

Men utanför porten mötte de en tom

bil som just höll på att sätta sig i rörelse.

De frågade chauffören hvem han kört för.

En herre och ett fruntimmer, svarade

karlen och susade förbi.

Innan Blomqvist ordentligt hann ut ur

karosseriet, hade fröken Svea hoppat af

och kilat öfver trottoaren. Hon ruskade

häftigt gallergrinden i porthvalfvet.

Grinden var låst.

— Men det är väl inte alls här de gick

in, utbrast Blomqvist nästan gladt, det

finns ju en paradtrappa mot gatan.

Fröken Svea fnös.— Jag måtte väl veta hvar Djoni

Claesson bor!

Blomqvist måste böja sig, men han gaf

inte allt hopp förloradt.

— Vi ska vänta en stund, sade han,

kanske de skojar med oss.

— Det märks att ni inte känner Djoni

Claesson, svarade fröken Svea hetsigt. —

Och kan ni ansvara för eran fru? Hvasa?

— Jaa, sade Blomqvist då helt menlöst

på sitt undergifna sätt. — Jag vet inte.

Kan man nu öfver hufvud taget ansvara för

någon annan än sig själf? Och kan man

alltid ens det?

Fröken Svea skrattade och sög luft

mellan tänderna så att det både hvisslade och

hväste. Ni är mig en kostlig juvel, det

är hvad ni är! sade hon. Och så böjde

hon sig ner och pressade hufvudet mellan

gallerstängerna, sökte visst ett fönster

därinne på gårdsfasaden. Utan framgång,

det märkte Blomqvist snart på hennes

häftiga knyckar.Men hur det var kunde hon inte

genast förmå sig att gå sin väg. — Ge mig

en cigarrett! sade hon kort. Där stod han

nu i en främmande portgång med en

främmande kvinna, som darrande af

nervositet blossade på en cigarrett.

— Ska vi inte röra på oss? föreslog

han. — Det går lättare att vänta på det

viset.

Hon bevärdigade honom inte med

något svar, men följde honom i alla fall ut

på trottoaren. De patrullerade med korta

slag utanför porten en kvarts timme, en

half. De hörde ekot af hvart steg de togo,

de hade ju ingenting att säga hvarann.

Vid tvåtiden klapprade en droska förbi,

den var tom. Fröken Svea hejdade

kusken. Nu kan det vara nog, sade hon till

Blomqvist. — Men det får jag säga, att

aldrig har jag sett en karl som låter sin

fru gå med andra midt för näsan på sig

så som ni.

Så for hon.Blomqvist stod kvar och upprepade i

tankarna dessa fröken Sveas afskedsord.

Ja, naturligtvis, så var det ju. Nu var

det sagdt och kunde aldrig bli annorlunda.

Manja bedrog honom öppet med en

annan man — nej, med andra män.

Och nu när de dunkla misstankarna,

den undermedvetna vissheten med en

främmandes tillhjälp format sig i ord, nu såg

han allting stiga fram i klart ljus.

Studenten Kjellberg, Josef Dorschik, Djoni

Claesson. Kanske fanns det ännu andra

som han inte ens hört namnen på.

Han skrek inte, han grät inte, han svor

inte ens. Gick bara af och an på en gata

som hvilken annan nattvandrare som helst.

Alldeles rakt, midt på trottoaren gick han.

Men han kände ett sådant förfärande

tomrum inom sig och kring sig, att han

längtade efter den råa, hysteriska,

främmande kvinnan som nyss åkt bort. Som

en vidrig orm hade hon stuckit honom

med sina sista ord, men han längtade lika-fullt efter henne. Efter henne eller någon

annan med andel i det förfärliga som nu

skedde i hans lif.

Men ingen kom. Och tanken plöjde

vidare,, fåra upp och fåra ner, den ena tätt

till den andra.

Först grep han sig an med det förflutna.

Han återuppbyggde händelseförlopp,

repliker, situationer som tidigare förefallit

honom underliga, men som nu fingo sin

förklaring. Det var alltså det hon menade

den gången. Det var därför hon så ofta

kom för sent till kvällsvarden den tiden.

Och hennes förhållande till modern, den

illa beryktade musikantänkan som de fått

skämmas så mycket för bland sina

hyggliga bekanta, som dragit skam öfver hela

hans hederliga släkt och skrämt bort ur

umgänget hans ansedda kusiner, bröderna

Törnström som hade egen affär vid

Eriksgatan. Först hade Manja föraktat och

af-skytt modern så att det nästan skar i

Blomqvists hjärta, eftersom barn dock äroskyldiga sina föräldrar ett visst mått af

ömhet och aktning. Men så med ens, för

halftannat år sen ungefär, hade hon fått

en sådan omsorg om modern och längtat

efter att få besöka henne bitti och sent.

A, nu förstod han också den saken.

Fräckt hade hon hållit honom för narr.

Så dåligt hade hon ljugit, det insåg han

nu, att det nästan tycktes vara henne

likgiltigt om han genomskådade henne eller

inte.

Och när Blomqvist spikat fast detta

faktum med så många skarpa bevis att det

inte mera kunde rubbas, kom det

plötsligt öfver honom ett senfödt, våldsamt

uppflammande raseri.

Han hade råkat stanna under en lykta

i första gathörnet och stått där gud vet

hur länge. Nu skyndade han

halfsprin-gande tillbaka till den stängda porten,

kastade sig med hela sin tyngd mot gallret,

gång på gång, utan att ge akt på den

häftiga smärtan. Han fattade tag i stängernamed sina starka händer, riste och

skakade dem. Den tunga porten gungade

litet på sina gångjärn, det var allt.

På det viset går det inte, nej. Men det

måste finnas något annat sätt att komma

fram här, att få tag i de båda brottsliga

som gömt sig där bakom, som tro sig

trygga i sin smutsiga synd och hånskratta

åt honom som de stängt ute. En spak

att bryta sönder gallret med, en

brandstege att klättra öfver — ja, just det, hur

hade han inte kommit att tänka på det

strax. Klättra öfver hindret, rusa uppför

trapporna, tränga in i hans rum, gripa

dem, slå dem, sparka dem------------

Skälfvande såg han sig omkring. Där

fanns naturligtvis ingen stege; hvarför

skulle det också med ens stå en stege i

ett porthvalf. Men det afskräckte honom

ej, tanken satt kvar och den var god, den

ledde rakt till det mål han satt sig.

Blomqvist grep tag i en af

gallerstängerna och började klättra. Det var ingenlätt sak, ingenstans ett fäste för fotterna,

ingen balk att haka sig fast i, ingen

tvärslå att stöda sig på. Bara de hala, smala,

skramlande, skrällande järnstängerna.

Under fruktansvärda ansträngningar

höjde han sig långsamt från marken.

Hatten trycktes ner i pannan, fick en ny stöt

och föll, det knirsade af tyg som refs

sönder någonstans i hans kläder, skinnet

fläktes af och det brände som eld i

hand-flatorna när han gled — ty nu, nu åkte

han ner igen en meter, kanske två,

nästan ända tillbaka till asfalten, innan han

med ett vansinnigt klamrande grepp som

dref naglarna in i köttet lyckades hejda

. sitt fall och kunde bölja om ånyo.

Kragknappen hade skaft sig igenom det

stärkta tyget, den ena snibben spratt opp

och slog honom för munnen,

hängselstrop-parna spändes och tänjdes tills en af dem

brast. Svetten stod honom ända ner i

ögonen, men uppåt gick det, långsamt

men oaflåtligt uppåt. Stönande, lallande,rosslande arbetade han sig tum för tum

allt närmare hvalfvet; nu måste han snart

kunna svinga sig öfver porten, där såg

han ju en tjock tvärslå i grindens öfre

kant. Han fick händerna flyttade öfver

på balken, och med en krampaktig

häf-ning sköt han hastigt opp med hufvudet

framåtböjdt för att söka det efterlängtade

tomrummet. I detsamma kände han som

ett häftigt slag öfver hjässan, och så

visste han för några ögonblick ingenting

mer.

När han åter kom till full samling låg

han utsträckt på asfalten framför den

stängda porten.

Hans första förvirrade, hastigt förbrunna .

tanke i samma sekund han föll hade

varit den, att någon bakifrån slagit honom

med ett bräde eller en tjock käpp. Han

lyfte hufvudet, och med ögon som

tåra-des af ansträngningarna och smärtan sökte

han den okända fiende som fallit öfver

honom och slagit honom till marken justdå han redan trodde sig säker om sin

rättvisa hämnd.

Men han var ensam här på denna

fördömda plats, ensam nu som förr. Ingen

fiende, känd eller okänd, stod bakom

honom. Och nu förstod han med ens

allt-samman.

Där fanns inget mellanrum alls, porten

gick ända upp till taket, han hade slagit

hjässan mot hvalfvet vid den hastiga

häf-ningen. Man kunde för resten se det här

nerifrån, att porten inte kunde klättras

öfver. Mycket väl kunde man se det trots

skymningen, men det hade han ju inte

haft en tanke för då blodet sköt upp och

begärde våldsam hämnd.

Han reste sig halft, men sjönk tillbaka

med en suck. Inte för det, han hade nog

inte fått några svårare skador, men det

värkte och brände och sved i alla

lemmar och han kände sig trött intill sömn

och död. Allt hans raseri var borta nu,

han förstod knappt mer att det var hansjälf som nyss i vanvett kastat sig mot

järnstängerna och klängt uppför porten

som ett djur.

Han låg där krossad och lamad af skam.

Han blygdes för allt som öfvergått honom

denna natt, men mest för att han nu i

sitt . hämndbegär gjort och än mer ärnat

göra sådant som låg utom hans natur.

Och med ett, utan att han visste hur

det kom sig, ropade han hennes namn.

Manja! ljöd det, först helt svagt som från

ett sjukt barn, men snart med ständigt

ökad styrka, halft klagande, halft

kallande.

Manja! Manja!

Hans röst gaf ett skrällande eko i

hvalf-vet, men kväfdes hastigt som i en säck

därinne på den skumma gården, där de

nattblinda fönsterhålorna stodo skurna i

långa raka linjer på en väldig, dyster

fasad.

Manja! Manja!

Ropen tystnade lika plötsligt som debörjat. Blomqvist satte sig upp, famlade

i skymlet efter sin hatt. Han tyckte sig

höra steg därute på gatan, och en häftig

skräck for i honom. Om någon fick se

honom ligga här som en redlös fyllbult

— den vanäran fattades bara efter alla

olyckor!

Och mycket riktigt: hårda, klampande

steg närmade sig i rask takt. Blomqvist

reste sig och stapplade mot utgången.

Benen darrade och vacklade under honom,

han kände sig som uppstigen från en lång,

lång sjukdom. Vårnattshimmeln hade

bäddat sig i tunga moln som tycktes hänga

lågt öfver tak och skorstenar; det var

alldeles skumt, men han såg föremålen i

ett skimmer som när man bländas af

våldsamt ljus.

En mörk gestalt kom rakt emot honom,

helt säkert en polis. Javisst, han såg

emblemet i mössan, nummerbrickan och

sa-belfästet som glimmade hvitt.

Konstapeln stannade på ett par metersafstånd från Blomqvist och mönstrade

honom noga.

— Hvad är det för ett skrikande här?

sade han barskt och ohöfligt.

— Jag vet inte, svarade Blomqvist

osäkert, — jag har inte hört någonting.

— Såå, sade konstapeln ironiskt och

hotfullt på samma gång. — Jaså, ni har

ingenting hört?

Blomqvists oro ökades.

— Jo, svarade han hastigt, och orden

liksom snafvade öfver hvarann, — jo, det

var så sant, här var en som ropade på

sin hustru. En bekant till mig. Han visste

inte hvart hon hade gått, och därför måste

han ropa. Det är ju sent på natten, andra

familjer sofver ren, och han var så trött

— och han ville gå hem — men hon var

borta — och då måste han ropa. Inte

sant? Måste han inte?

Konstapeln morrade någonting

oförståeligt. Blomqvist greps af en sådan ängslan

för sina illa medfarna kläder, för knap-parna som fattades och för refvorna i

tyget, som kanske skulle förråda honom.

— Ja, fortfor han brådskande, det är

nog sant att han ropade. Men de har

barn hemma, två små flickor, och de kan

inte vara utan modern. De kan inte knäppa

sina lifstycken själfva, ingenting kan de

utan hjälp; de är ju så små ännu.

Här tystnade han plötsligt, det var

något som körde upp i halsen och tystade

honom. Konstapeln stod orörlig kvar,

mörk och hotfull. Blomqvist förstod att

han måste företa sig någonting för att

inte verka mer och mer misstänkt, att han

måste sätta sig i rörelse. Tafatt lyfte han

på hatten och började gå nedåt gatan,

långsamt och famlande. Han vågade inte

vända på hufvudet, men till sin glädje

hörde han snart att konstapeln satte sig i

gång åt motsatt håll, hans steg ljödo

svagare och svagare.

Men när Blomqvist hunnit ett par

gathörn framåt, stannade han igen, ungefärsom en motor när bränslet håller på att

ta slut. Hvad kan polisen göra mig? tänkte

han. Det är inte jag som har gjort

något ondt i kväll.

Han kände på sig att han ännu inte

kunde gå hem, att han måste tillbaka till

denna förfärliga port, att han inte kunde

lämna den innan — ja, han visste det inte

själf hvad han egentligen väntade på. Att

hon skulle komma ut — att de skulle visa

sig för honom? På sätt och vis.

Naturligtvis var det i grund och botten det han

hoppades på. Men hvad så?

Om det nu verkligen bar sig så att de

faktiskt kommo, båda eller Manja ensam,

hvad så? Hvad skulle han då göra? Hvad

hade han att säga dem? Hur borde han

behandla dem?

Han grubblade envist på detta medan

han åter närmade sig porten, men han

kom inte till någon klarhet. Bara ett visste

han fullkomligt säkert: aldrig skulle han

kunna eller ens vilja fara öfver dem medvåldsamheter, hvarken slå eller sparka

eller något annat af allt det där, som för

en stund sedan, för en half timme sedan,

för oändligt länge sen stått för honom som

en läkedom och en salighet.

Nej, inte det. Men i så fall, hvad då?

Tankarna malde.

Han var nästan alldeles lugn igen, nu

då han visste att han icke längre gick

ensam på denna gata. Sammanträffandet med

en annan människa hade kommit stor

förändring åstad inom honom. En

medmänniska som betraktat honom, talat till

honom, visat intresse för honom — det

förringades ej af faktum att det bara var en

polis som vädrat ofog eller brottsliga

tilltag. Med eller mot sin vilja kände han

sig tvungen att också själf ge akt på sig

och sina förehafvanden, väga sina tankar

och beräkna sina handlingar.

Han försökte tänka ut hur andra skulle

handlat i hans ställe, hvad Kemppainen

antagligen skulle säga och Lindros troli-gen göra i en sådan situation. Men han

fick ingen klarhet på detta sätt, de hade

ju helt andra naturer än han och sågo

världen på annat vis. Och så kom det till,

att hvarje jämförelse egentligen var

omöjlig. Fru Kemppainen med sin lurfviga

pel-lerin och Manja — det var helt enkelt

inte görligt att ställa dem mot hvarann.

Manja var ju någonting alldeles för sig,

helt olik alla andra kvinnor han öfver

hufvud taget träffat på i sitt lif. Hon

kunde inte mätas med andras mått och

inte dömas på samma sätt som vanliga,

inhemska hvardagsmänniskor.

Han påminde sig att han på teatern sett

ett par stycken där kvinnor bedrogo sina

män, men det var framställt så att

publiken bara skrattade. Själf hade han också

skrattat; och allra mest den gången då

den gamla feta parisiska börsmäklaren i

sista akten förlät sin vackra unga hustru

och bjöd hennes stiliga vän på middag.

Var det så löjligt därför att han var gam-mal och fet, eller därför att han förlät

*

sin otrogna hustru?

Var det löjligt att förlåta?

Blomqvists tankar irrade rastlöst

omkring, flackade hit och dit, men precis som

den jagade haren återvände de alltid till

samma ställen, vare sig bukterna varit

långa eller korta.

Tröttheten kom öfver honom igen,

fördubblad i tyngd. Han betraktade himmeln

och fann att ljuset allt rikligare sipprade

genom det tunga, orörliga molnhöljet.

Klockan visade half fyra. Vid halfsjutiden

var han tvungen att stiga upp för att

hinna i god tid till affären.

Nan tänkte på den korta hvilan och på

den långa arbetsdagen, men han kunde

inte förmå sig att fatta ett afgörande

beslut och gå hem. Han insåg ju nog att

det var det klokaste, ja rent af det enda

som kunde göras; det vägde nästan jämnt

för och emot, men till afgörande kom han

ändå inte.Men just när han ånyo, kanske för

hundrade gången under dessa plågsamma

timmar, kom midtför den ödesdigra

femtioåttan, steg poliskonstapeln hastigt fram

bakom ett utsprång där han hållit sig

dold. .

— Bor ni här i gården? frågade han .

kort och kom Blomqvist tätt inpå lifvet.

— Nej, svarade Blomqvist med half röst,

han hade blifvit skrämd af den hastiga *

uppenbarelsen.

— För hvad stryker ni då omkring här

halfva natten?

— Man får väl gå på gatan, sade

Blomqvist sväfvande. — En hederlig människa

får väl stå på trottoaren.

Konstapeln mätte honom med blicken

och stannade vid den bucklade hatten.

— Seså, laga er i väg och det genast,

här har ni ingenting att göra. Eller vill

ni------

Han fullföljde icke. Men för Blomqvist

blef detta den afgörande impulsen. Hanvände om i riktning mot hemmet, och den

här gången gjorde han det på allvar.

Han kände sig på något sätt befriad

från ett tryck och slog in en rask

gång-takt.

När han nu passerade nya gator och

hus och såg nya människor, fingo hans

tankar vidare omlopp. De stora

bekymren aflöstes af ett mindre. Hur skall jag

förklara att jag kommer ensam? Mamma

måste ju förr eller senare märka att Manja

är borta. Hon har aldrig riktigt tyckt

om Manja, hon kommer att bli alldeles

ifrån sig om hon får veta hur det hiir

hänger ihop. Det kan aldrig mera bli bra

där hemma om hon får veta sanningen.

På inga villkor kan hon få höra den. På

inga villkor.

Det beslutet var Blomqvist således snar

att fatta, men svårare föll det sig att hitta

på någon halfvägs rimlig förklaring på

Manjas uteblifvande. Modern var af ett

skarpt hufvud, ett misstänksamt sinne ochen låg tanke om människorna. Han

försökte på förhand gissa sig till hennes

snärjande frågor för att kunna fundera ut

lämpliga svar. Det var svårt, nästan

hopplöst föreföll det honom.

Och medan han gick där och grubblade

öfver hur han bäst skulle ta Manja i

försvar, steg det upp en häftig ovilja inom

honom, en ovilja mot modern, mot hennes

misstänksamhet och hennes agg till Manja.

En ovilja nära besläktad med den som

Manja för sin del så länge hyst. Han

gjorde Manjas sak så helt till sin att han

kände tinningarna hetta under

replikskiftet i denna tänkta ordstrid. Han nekade

sig ingen utväg, inget hjälpmedel för

Manjas skull; ingen lögn var honom för grof,

inget påstående för tvärsäkert i all sin

orimlighet när det gällde att värna om

henne, Manja, den enda kvinnan i hans

ensamma lif, hon som med plågor och

vedermöda födt hans barn till världen,

hon som fört så mycket värme och ljusoch pärlande glädje in i hans gråa

tillvaro.

Snart fattades det inte mycket i att han

också för egen del börjat betvifla hennes

skuld, ja förneka den. En gång inne på

den vägen började han fabla allt ifrigare,

byggde opp en hel historia. Det var

någonting om att hon aldrig varit inne i den

olycksaliga femtioåttan, utan gjort en

långtur i bil utåt landet och sedan återvändt

hem, kastat sand på fönstret för att bli

insläppt eller helt enkelt satt i farstun och

väntade på honom som dröjde så länge

borta i staden. Han såg hennes oro och

han såg deras glädje i återfinnandets

ögonblick.

Den sagan fick ingen lång lifstid, den

räckte lika länge som hemfärden men inte

heller mer. Farstun var tom. Och att

hennes säng stod orörd, det såg han ju

också strax då han med oändlig

varsamhet öppnade dörren till sofrummet.

Den gamla gistnade dörren gnissladeoch knarrade naturligtvis trots allt, men

gudskelof, småflickorna vaknade inte. En

sakta kvidan hördes från Elvis bädd, men

det hade ingenting att betyda, hon

klagade ofta i sömnen när nattskräcken kom

och gick.

Klockan slog fyra i Nikolaikyrkan, det

hördes så tydligt här för det nära

grannskapets skull. Blomqvist lade sig

half-klädd på sängen med händerna knutna

under nacken. Han visste ju med sig att

han i alla fall inte mera kunde få någon

sömn.

Han var nu på det klara med det

besked han skulle ge sin mor: Manjas mamma

hade känt sig sjuk och orolig hela

söndagen, för den skull hade Manja stannat

hos henne öfver natten. Det lät ju inte

riktigt trovärdigt, men det var det enda

han kunde få till stånd på egen hand.

Manjas snabba tanke var inte honom

gif-ven. Hon hade säkert kunnat ge bättre

råd, förklarat allt så enkelt och naturligt,med frimodiga blickar och ett öppet

ansikte. Han blef helt varm af stolthet vid

tanken på hennes ljusa förstånd, hennes

flinka och viga tunga. Där andra kommo

till korta, där redde hon sig lätt ur alla

svårigheter.

Det bästa vore kanske, nej säkert att

lämna allt beroende, att få uppskof med alla

svaromål och afgöranden tills hon kom

hem. I en handvändning skulle alla

vanskliga frågor lösas i samma minut hon kom

farande som en bris genom den lilla

våningen, som hyst deras lycka och

sorger hela den tid de följts åt på vägen.

Och dock. Den tanken var svår att

tänka till slut. När hon nu någon gång

kom — hvad skulle han säga henne? Det

var den stora frågan som alltjämt stod

långt från sin lösning.

Hur han än vände och svängde på

saken, hvad han än beslöt sig för, allt blef

det lika onödigt eller löjligt eller på

något sätt outförbart.Medan de gråa, kalla gryningstimmarna

rullade fram blef Blomqvist allt mera

hänsynslöst ärlig mot sig själf. Han

förskönade ingenting mer. Han diktade inte

upp någon saga där han själf stod som

segrande hjälte utan tadel och vank

gentemot en Manja utrustad med andra

egenskaper än verklighetens. Icke heller

fab-lade han om händelser som genom något

slags trolleri vände sig honom till behag.

Han såg sanningen djupt in i ögat, och

han visste snart hur allt måste falla sig

när den svåra stunden var inne: det var

inte hon, utan han själf, obönhörligt och

oundvikligt han själf och ingen annan som

skulle komma att bli den upprörda,

förkrossade, rådlösa, snyftande, ömkligt

tiggande.

Han var ju ohjälpligt den svagare, den

underlägsna, redan därför att han höll af

henne så öfver allt förstånd.

Som i kroppslig vånda vred han sig

under denna visshet. Han kämpade föratt fördrifva de själfrannsakande,

själfun-derkännande tankarna, men det var allt

förgäfves. Här stod han inför något som

var starkare är hans mått af vilja och

förnuft.

All skymf hon tillfogat honom, all skam

och olycka hon dragit öfver honom nu

och så många gånger förr — hvad

betydde det mot detta faktum att hans lif

utan henne inte mera kunde äga lifs värde!

De ord han i sin förvirring stammat till

den stränga poliskonstapeln om

småflickorna, att de inte kunde reda sig utan

Manjas hjälp, de orden hade samma

gil-tighetsstyrka i fråga om honom själf, så

grånad man han var med lifvets bästa del

bakom sig.

Och därför låg han nu här och

längtade efter henne. Ja, det blef slutligen

så att han började frukta för

möjligheten att hans nerver kunde svikta vid det

första återseendet, att förtviflan kunde falla

öfver honom och drifva honom till ord,som kanske skulle såra henne och stöta

henne bort för alltid. Åter tiggde hans

svaghet om uppskof. Några timmar måste

1"å gå, han måste få träffa andra, tala med

kamraterna om likgiltiga saker, arbeta i

affären och först sedan återse henne. Helst

inte ensam, utan i andras närvaro, om

också bara moderns och barnens. Och

sålunda kom det sig att hans sista,

innerligaste förhoppningar efter allt hvad som

gått förlorat samlades kring denna enda

tanke: måtte hon komma, men inte förrän

jag gått.

I detta enda fall kom ödet honom till

hjälp i hans svåra nöd. Tiden led, ingen

Manja kom.

Blomqvist steg upp i vanlig tid, drack

sitt kaffe, besvarade moderns frågor så

som han beslutat, trasslade in sig och kom

till korta. Men det gjorde honom

ingenting, han gaf knappast akt på det. Hans

ögon hängde vid gökurets hvita visare, som

sniglade fram mot den minut då han utanatt väcka än mer misstankar kunde

af-lägsna sig, rusa ut, bort, till affären.

Och när han slutligen andfådd och med

bultande pulsar stod där på affärens gård

och väntade på att bakdörren skulle

öppnas, kände han sitt bröst fyllas af en skygg,

oklar känsla som mest af allt liknade

tacksamhet mot henne som inte kom.PERDITALokomotivet hvisslade ihållande och

gällt tills signalen slutligen tunnades ut

i en pipig ton och dog bort i den

is-kylda luften. Vagnshjulen gnisslade ilsket

i en kurva, tåget saktade farten och

stannade strax därpå med en häftig knyck.

Ofversten spratt till och rätade på sig.

Han öppnade ögonen och såg sig osäkert

omkring.

Hvem var det som ropade på hjälp?

Alldeles bestämdt, det var någon som

våndades och stönade nyss. Var det någon

som blef öfverkörd då tåget stannade så

häftigt? Nej, utifrån kunde de jämrande

ljuden inte ha kommit, då hade de intehörts så tydligt, fastän hesa och

undertryckta. Det måste ha varit någon

härinne som —

Ofverstens blick for sökande genom

kupéen. Men han var fortfarande ensam,

ingen ny passagerare hade kommit in

medan han sof. 1 detsamma mindes han och

förstod.

Det var han själf och ingen annan som

ropat på hjälp nyss. Han hade haft en

förfärlig dröm med hemska och underbara

upplefvelser, så lång att han kunde ha

taxerat den till timmar, om han inte

nyligen läst i en bok att våra drömmar rulla

upp sig snabbare än någon film, så att

en sekund kan rymma en evighet af

ångest. För öfrigt mindes han bara slutet af

drömmen, det var någon som förföljde

honom, han kunde inte komma undan,

blef inklämd i en vrå, man kom honom

allt närmare in på lifvet, satte fingrarna

kring hans hals och tryckte till, hårdare,

hårdare . . .Öfversten for med fingerspetsarna öfver

pannan. Han fann en krans af svettpärlor

och torkade omsorgsfullt bort dem med

sin stora sidennäsduk.

Tåget stod fortfarande stilla. Öfversten

lät den lilla rullgardinen flyga upp med

en smäll och såg ut genom fönstret.

Kölden hade trollat fram en hel liten

örtagård af nyckfullt slingrande isblommor.

Mellan dem skymtade ett stycke af

Nylands magra jord.

Klockan visade inte mer än fem på

eftermiddagen, men himlen var tung af moln

och skymningen låg tät öfver den

bar-frusna marken. Det lyste matt ur

stationshusets fönster; på trappan stod

stations-inspektorn i sin blåa mössa med paletån

löst draperad öfver axlarna. En luxlampa

svängde långsamt för vinden på sin höga

mast. Borta vid inagasinsknuten stod en

häst med hängande mule och betraktade

melankoliskt de glesa resterna af en knippahö. Två karlar vandrade långsamt öfver

perrongens knaggliga stenläggning. Och

rundt omkring lågo åkrar och ängar, en

öde slätt i dunkel. Längst borta en

naggad skogssilhuett med några skygga ljus i

famnen.

Det var alldeles tyst. Ett stycke

evighet.

Öfversten kände hur hjärtat arbetade

tungt. Det var nog mer än en vanlig dröm

med marridt och Alpdrücken, tänkte han.

Det var helt enkelt andra varningen. Den

kom tidigare än man kunde vänta, men

så svår som den första var den ju

gud-skelof inte.

Det var nu tre veckor sedan öfversten

helt oförberedt, en natt i ett hotellrum i

Moskva, hade fått kämpa med döden så

att det nästan föreföll honom som en

brottning man mot man, bröst mot bröst. En

otreflig surpris för den som förut knappt

vetat hvad sjukdom vill säga. Så hade han

fått ge sig på nåd och onåd i specialister-nas våld. Det blef mycket latin och ett par

lefvande språk, t. o. m. fackpresscitat och

auktoritetsvädjan, men framför allt blef

det några särdeles uttrycksfulla

axelryckningar. Hur länge kan det dröja? Fråga

spåkäringen!

Hvarför i Herrans namn står tåget en

evighet här i ödemarken? Tänk om det

blir för sent. Det kan ju bero på några

timmar.

Öfversten kastade en hotfull blick på

stationsinspektorn. Och se, nu höjde denne

sin hand till en imperatorisk åtbörd,

stationskarlen ringde de tre slagen,

hvisslingarna växlades, och så gled tåget ut

från perrongen. Men stationsinspektorn

svängde om på klacken och gick in genom

kontorsdörren som en fältmarskalk till en

segergudstjänst.

Med en suck drog öfversten ner

rullgardinen och sjönk tillbaka i den solkiga

blå soffan. Kriget har gjort bra många

nya förstaklasspassagerare, tänkte han meden blick på det slitna öfverdraget. Snart

har vi bättre publik i tredje.

En bok låg uppslagen på det lilla

klaffbordet framför honom. Han fattade den

mekaniskt och sökte det ställe, där

sömnen öfvermannat honom en halftimme

tidigare. Men förgäfves; han kände inte alls

igen situationen. Han bläddrade bakåt för

att få tag i tråden — utan resultat. Han

läste ett stycke här och ett annat där,

och det föreföll honom som ett löjligt

nonsens alltsammans. Det var ju en fånig

lek från början till slut. Lek med ord och

lek med dockor. Tänk att det finns

människor som förspiller hela sitt lif med att

skrifva böcker! Hvad rör det mig om den

försvunna lorden är död eller ej, när jag

vet att jag själf skall dö.

-----På Harraskoski är allt all right,

obligationslånet, nya cellulosafabriken,

mekaniska verkstaden, brandtornet,

saluhallen, biblioteket, sjukkassan, pensionskas-san. Transmissionerna bygger Björkkvist

om, det går som att lappa vantar i

månsken. Spikfabriken klarar Hallström till

midsommar. Och Lassen känner hela

affären lika bra som sin egen ficka. Nu

blir han direktör — de kan ju inte välja

någon annan. — Karin är knappast fyrti,

det kan man kalla karriär. Så är det att

komma till färdigt. Det ser lite

annorlunda ut på Harraskoski nu än för tretti

år sedan. Då trodde alla människor att

jag var galen som riskerade. —

-----En half miljon åt arbetarna och

kontorspersonalen måtte väl för tusan vara

nog. 800,000 till tuberkulosen — ingen

kan säga att det är knussligt, för den

summan kan de börja på och bygga med

detsamma. 250,000 till kulturfonden, det

låter också höra sig. 400,000 till en

industriell försöksanstalt med laboratorium

— det är kanske lite knappt. Det är

be-stämdt för knappt, det behöfs säkert mera,

och då kan någon komma och säga attdet verkar vilja och inte kunna. Det måste

bli fem — eller sex.-------Enskilda legat

345,000 — då har alla fått som på något

rimligt sätt kan göra anspråk, och några

dessutom. Det ska ingen kunna påstå att

jag blir skyldig någon något, att jag har

varit glömsk eller otacksam. Utom kanske

— nåja, vi får se.---------Återstår åtmin-

stone två miljoner när hus och lösöre

räknas med. Går Harraskoski opp till 6,000

och Pielavesi till 900 så blir det betydligt

mera, och de kommer att stiga. De måste

stiga, om det inte blir jordbäfning eller

syndaflod. Det vore förbaskadt roligt att

lefva bara för att se hvad toppen blir för

Harraskoski. Kanske går de till tiotusen.

-----Egentligen är det fan så onödigt

att mina fina svågrar på det här viset får

hvar sin miljon. Den äran har jag vid

Gud betalt tillräckligt för under årens lopp.

För det var nog inte fullt så mycket

värdt ändå som jag trodde den gången.

Världen såg också annorlunda ut den tiden.Hvem frågar efter namn och relationer nu?

Med fem miljoner bak tummen har man

råd att heta mycket värre än Halidén och

går ändå först. Nåja, det finns ju saker som

borde ha varit annorlunda, alldeles

annorlunda, men nu är det för sent att stiga

tidigt opp. Make the best of it — på den

regeln kan man lefva, och lefva bra.

Kanske också dö.

För resten, hvem har sagt att jag ska

dö nu genast, i dag eller i morgon?

Ingen. Jag kan lefva i tio år och skratta

när jag tänker på hur jag burit mig åt de

här dagarna. Och mycket kan ännu göras,

med god vilja och pengar och — ja, just

pengar. Det är begynnelsen och änden,

som det står i Skriften eller hvar det nu

är — bok som bok. Inte för de döda,

inte för henne. Men de lefvande behöfver

pengar, och om han bara vill, om Rudolf

vill, så kan allting ställas om, från början

till slut. Om han vill.

Rudolf. Det är ett vackert namn, jumer man tänker på det. Men man hinner

inte tänka så mycket medan det går framåt

för full maskin. Först i hamn resonerar

man om resan.

Och tåget rullade. Hvar sekund tog med

sig en skenlängd af den väg som

återstod. Öfverstens vagn var den sista i

raden och den skvättade till vid hvarje skarf.

I vanliga fall hade det kanske irriterat

honom, nu gladde det honom som en

serie bevis på att han hastigt nalkades

målet.

I allmänhet brukade öfversten erfara en

känsla af obehag då han närmade sig

Helsingfors. Fördenskull hade han de senaste

åren inskränkt sina hufvudstadsresor till

det minsta möjliga. Det kom sig däraf att

staden så fullständigt förvandlats under

de decennier han tillbragt på landet och

på sina långa utrikesresor. Det

Helsingfors han känt och älskat i sin ungdom var

en liten svensk provins- och universitets-stad med en strängt begränsad societet

på några hundra personer där alla kände

hvarann och lifvet njöts furstligt. Det

moderna Helsingfors, denna underbara

blandning af Berlin, Grönköping och Taschkent,

med nuijor och halfherrar, trespråkiga

gatskyltar och nationell arkitektur från

sekelskiftet, var öfversten absolut främmande

och alldeles utomordentligt osympatiskt.

Han brukade stelna till i kritiskt

afvak-tande när tåget slamrade i

Djurgårdsskär-ningen och han fick sikte på den sorgliga

återstoden af sin ungdoms idylliska

Tölö-vik och Kaisaniemis ömkliga parkparodi.

Borta på Sparbanken, helt nära den plats

där det gått gladast och vildast till i hans

löjtnantsdagar, reste Folkets hus sin gråa

och hotfulla gatstensfasad — den nya

tidens befästa högkvarter.

På Harraskoski hade öfversten bortåt

tvåtusen arbetare, och där hade jonglerats

mycket med browningar de röda åren

efter storstrejken. Men därhemma på egenmark kände han sig alltid trygg, det var

i grund och botten inte så svårt att tas

med dessa arbetarskaror som han delvis

sett växa upp under sina fönster. Han

kände dem, och främst af allt: de kände

honom.

Helt annorlunda med de svarta massor

som på kvällarna stimmade tätt, tätt på

Helsingfors’ centrala gator, kring

restaurangernas upplysta fönster och

musikpaviljonger eller under biografernas

ljusreklamer, dit de drogos som nattfjärilarna

mot den tända lampan. Här anade

öfver-sten ett dunkelt hot mot allt det han själf

representerade både i sin person och i

sin verksamhet.

Nu slamrade tåget i

Djurgårdsskärnin-gen, där låg den sorgliga återstoden af

hans ungdoms idylliska Tölövik, där reste

Folkets hus sin hotfulla fasad och det

glimmade som kattögon ur de hundrade

fönstren. Men den här gången kände öf-versten ingenting, hvarken lust eller olust,

knäppte bara pälsen väl om sig och slog

upp kragen. Han var rädd för det häftiga

temperaturombytet, ty december är

lunginflammationernas och de gröna granarnas

månad. Och han ville till inget pris ge

Döden flere trumfar på hand.

7 - Perdita.På några minuter hade öfversten åkt

från stationen till sitt hus vid

Regeringsgatan, där hela andra våningen stod för

hans räkning som stadskvarter. Gamla

Fina var behörigen underrättad om hans

ankomst; hon tassade omkring med sina

platta, värkbrutna fötter inskjutna i ett

par underbara tofflor, smålog stillsamt och

välvilligt men fick ingenting ur fingrarna.

— Hvad går åt gumman? mumlade

öfversten. Aldrig har det förr brukat klicka

för henne. Men hon är väl också slut.

Hon ska väl också dö. Folk tycks inte

kunna annat nu för tiden. Tänk att jag

ingenting märkte sist, det måste ju hagått långsamt neråt för gumstackarn. Men

det var så mycket jag inte kom att lägga

märke till förr. Alldeles för mycket.

Våningen befann sig helt enkelt i som-

v

marskick fast det led mot jul. Möblernas

randiga kattunsöfverdrag sutto kvar

öf-verallt utom i arbetsrummet och

sängkammaren. Taflor och byster voro insvepta

i grönt flor. Det kändes fuktigt, nästan

unket i de höga, kala rummen.

Öfversten gick från rum till rum och

kände på kakelugnarna. Han lät ljuset bli

brinnande och dörrarna stå öppna i hela

den långa filen åt gatan. Det kändes på

något sätt mindre ensamt så.

Det var egentligen öfverstinnans hem,

detta, inte hans. Det mesta af möblerna,

familjeporträtten, biblioteket — allt var

Billringskt arfvegods. Villan på

Harras-koski, den var hans egen skapelse från

stenfoten till saltkaren, det var hans hem,

där trifdes han. Huset här var också köpt

för hans pengar, men han hade aldrigkunnat frigöra sig från förnimmelsen att

vara gäst i denna omgifning, som hans

hustru ensam satt sin prägel på.

Öfversten stannade ett ögonblick

framför taflorna i salongen. Där hängde

landt-marskalksporträttet af hans svärfar, en

kopia af originalet på Riddarhuset. Det var

en rackare att se förnäm ut och ha

insyltade affärer! tänkte öfversten, nu som

så ofta förr.

Midt emot skymtade öfvergtinnans

långsmala ansikte genom floret, som knappast

kunde dölja de markerade ögonbrynen och

den försmädliga munnen.

— Hon kunde räkna, nästan lika bra

som jag själf. Hon var den första som

förstod att jag var skapt till något mer

än en vanlig kapten med

öfverstelöjtnants-afsked. Det var djärft kalkyleradt, men

hon fick full valuta.

Sedan två år tillbaka låg öfverstinnan i

familjegrafven på Gamla kyrkogården.

Kryptans konstnärliga utsmyckning i tälj-sten var utförd af en framstående

fackman.

Noga taget, tänkte öfversten, är det ett

oförsvarligt slöseri att låta tio rum stå

obegagnade i stället för att ge 5,000 i hyra.

Visserligen finns det inte just några

garderober och sådant där, men hvar får

man så här stora rum nuförtiden? Själf

kunde jag bo förbaskadt mycket

bekvämare på hotell. Möblerna kan ju

magasineras. Att jag inte tänkt på det förr! I

morgon dag — Hm. I morgon dag, ja.

Han gick tillbaka till arbetsrummet, satte

sig vid skrifbordet och tände en cigarr.

Den var ganska stark, och efter en stund

såg han en droppe tobaksolja sippra fram

i skåran. Med ens slog det honom hur

förfärligt ohälsosamt detta dock måste

vara. Han kom i håg att han sett

försiktigt folk begagna munstycken med bomull

i midten. Han beslöt att med det allra

första skaffa sig ett sådant munstycke.

På ett staffli bakom skriftyget stod enfotografi, ett gruppkort från lägret i

Kras-noje Selo på sjuttiotalet. I nedre kanten

voro namnen prydligt präntade med bläck,

och öfversten hade tid efter annan roat

sig med att sätta ett kors för dem som

dött. Det var betydligt mer än hälften.

Nu blir det de andras tur att kruxa öfver

mig, tänkte öfversten och drog ett djupt

bloss.

Han mindes ganska tydligt den dag då

bilden blifvit tagen. Aldrig hade himmeln

tyckts honom så hög som då och gräset

och skogen så gröna.

-----Den dagen tänkte nog lite hvar

i sitt stilla sinne att han antingen skulle

stupa som hjälte eller sluta som general.

Javisst ja! En af oss blef verkligen

lönn-mördad af något slags färgade djäflar i

Asien, och en blef ju general af

kavalleriet. Men de andra! Där blef både

små-stadspolismästare och agenter för obskyra

firmor och växelförfalskare, för att inte tala

om dem som försvann i obekanta öden.— — En dag i lifvet var vi alla samlade

på samma plats, tänkte, kände, hoppades

detsamma. Där skålades för evig vänskap

och så krossades glasen i små, små

smulor. Vi skingrades för alla himmelns

vindar, och det blef ju litet brokigare för

många än de hade tänkt. Men snart är vi

ju lika igen — när vi samlas på andra

sidan strecket.------

Långt borta i andra ändan af våningen

slog en klocka sju tunga, dallrande slag.

När den hunnit halfvägs, var där en

annan som föll in med rif och rassel och

knäpp, och så ännu en, fin och pipig i

målföret, och sist, när de andra tystnat,

kom rococopendylen med herdinnan och

de hvilande lammen. Det var någonting

alldeles särskildt med dessa slag. De

tycktes dansa fram på lätta klackar för att ta

fatt de försummade sekunderna; de

klingade så klara och spröda som kvinnornas

skratt måtte ha klingat i det lätta sinnets

gyllne tid, då Jean-Batiste Baillon i Pa-ris med konstförfarna händer förfärdigat

denna praktpjäs.

Öfversten drog fram sitt ur och

konstaterade med tillfredsställelse att det

stämde. Det var som en fix idé hos

honom, detta. Sedan årtionden tillbaka kom

ett urmakarbiträde en gång i veckan och

skötte om att klockorna gingo rätt. Man

håller sig väl inte med klockor för deras

vackra utseendes skull, brukade öfversten

säga, utan för att de ska visa en hvad

tiden lider. En klocka som stod eller rent

af visade orätt var honom en styggelse.

Då han nu blifvit påmind om att dagen

led mot sitt slut, steg han skyndsamt upp

och gick efter adresskalendern.

Sandell, Lina, kaptenska.

Vladimirsga-tan —. Det stämmer, hon tycks verkligen

bo kvar. Det var högst märkvärdigt. Så

som folk flyttar nu för tiden.

Gamla Fina hjälpte honom med pälsen.

— Jag ska flytta nu, sade hon

småleende och neg.— Ämnar Fina säga opp sig? frågade

öfversten förvånad. •

— Jo, nådig öfversten, jag är för

gammal att stanna här när det kommer så

mycket främmande nu om dagarna.

— Främmande? Hvad menar Fina? Här

går ju ingen människa.

— Jag ska berätta öfversten en sak,

hviskade gumman förtroligt, bara

öfversten lofvar att inte säga det åt

öfverstin-nan. För en liten stund sen var här en

tjugu stycken, amiralens och alla möjliga.

Jo jo, jag ska flytta nu, jag ska flytta nu.

Hon smålog fortfarande, hemlighetsfullt

och välvilligt, och tassade stilla ut i

köket. Ett svagt mummel hördes ännu, som

ett otydligt eko: Jag ska flytta nu, jag

ska flytta nu.

En frossbrytning for genom öfversten.

— Nej, tänkte han, då är det bättre

att dö.Högst uppe på krönet af Vladimirsgatans

backe steg öfversten ur droskan och såg

sig omkring. Det var mången god dag sen

han senast trampat denna gata. Mycket

var förstås förändradt, men här uppe på

backen stod åtskilligt af det gamla kvar.

Ofrivilligt kom han att kasta en blick uppåt

den fula fasaden med sina rämnade

stuckornament och sin smutsiga rappning.

Femte våningen, tredje och fjärde fönstren

från vänster — där silar ljus genom stora

bladväxter, ty där uppe står man öga mot

öga med Gud Fader och allehanda fåglar

under himmelen, och för dem behöfs inga

rullgardiner.Öfversten tog trapporna i makligt tempo

och hvilade några minuter på halfva

vägen i den gamla gjutjärnssoffan. Väl uppe,

blef han åter stående en stund och

betraktade eftertänksamt fru Sandells

namnplåt och de många visitkorten

rundtom-kring. Han erfor en ovan känsla af

osäkerhet, förlägenhet. Det lättade litet när

han förmått sig att trycka på ringklockans

gulnade och kantstötta knapp.

Kaptenskan öppnade själf.

Han kände genast igen henne, fastän

det var dryga tjugu år sen sist. Hon hade

fallit af betydligt, men hennes hår var af

den sorten som aldrig grånar, och i

ögonen satt en glimt af lifsaptiten kvar och

lyste upp det fula ansiktet.

— God afton, sade öfversten en smula

trefvande. — Jag vet inte om jag är

igenkänd.

— Herregud! ropade kaptenskan och

slog ihop händerna med en klatsch. —

Är det inte öfversten!Och nu brusade hennes förvåning och

glädje som en kaskad öfver den smått

förvirrade öfversten.

— Var nu så god och stig in i

salongen, jag ska genast skaffa ljus.

Flink och behändig slank hon in i

våningen och återvände med en vackert

bemålad lampa, som fick plats på

divanbordets maskinknypplade spetsduk, där den

sen stod och susade och spann som en

mysande katt. I en handvändning hade hon

placerat öfversten i soffan med tre digra

fotografialbum framför sig, och så var

hon åter borta för att ge order om extra

godt te.

Öfversten blef lydigt sittande och såg

sig omkring.

Det var samma möblemang, men det var

inte längre rödt, det hade fått nytt

öfver-drag i grönblommig plysch — och det var

inte precis i går det skett.

Där stod etageren med vaser och dosor

för outgrundliga ändamål, och den lilladroppstensgrottan. Där grinade den

röl-liga lergrisen, numera blifven invalid i den

hårda kampen mot lifvets förstörande

makter, men lika glad för det. I sin krafts

dagar hade han i skårorna på ryggen

brukat bära en saftigt grönskande

gräsmatta.

Där, på en armslängds afstånd, satt den

sofvande munken med rörligt hufvud, som

fordom nickat så gladt och lifsbejakande

men nu låg förlamadt och stilla mot

kapuschongens ena snibb. Ingen yttre skada

stod att upptäcka, men hur öfversten än

kittlade honom under hakan blef

resultatet lika nedslående. Så är det med oss

alla, vi nickar och nickar och ser hur

präktiga ut som helst, tills det en vacker

dag säger stopp i mekanismen.

Idel gamla bekanta befolkade rummet.

På kakelugnskransen, i den djupa nischen,

på den bukiga, inlagda och guldsmidda

byrån var det samma välbekanta myller

af kattor, hundar, tuppar, möss — en helfauna i porslin med några tomtar som

väktare. Mellan fönstren skymfade hertig

Carl Claes Flemings lik, som förr, och

Drottning Blanca förblef sin son

oföränderligen välbevågen. En grammofon hade

kommit till och några vykortsalbum, eljes

var det mesta sig likt.

Lampan susade och spann.

Öfversten bläddrade tankspridt bland

fotografierna. Manhaftiga sjökaptener hade

under årens lopp så kraftigt pressat sina

näsor mot ärevördiga matronor på bladet

intill, att smärre partier retuscherats bort

här och hvar och det var vanskligt att se

hvad Skaparn ursprungligen mente. Ett

fint stänk af guldstoft från inramningen

kring bilderna hade bredt sig öfver kläder

af sällsamt snitt. Öfversten ville knappast

tro att han själf för icke så länge sedan

burit ungefär lika löjliga plagg som dessa.

Det andra albumets innehåll var ännu

brokigare. Idel skådespelare, privat och i

roller, med kostymer och attribut frånkaldéernas dagar till Dumas den yngres

och Henrik Ibsens. Där var Hedvig

Raa-Winterhjelm och Gustaf Mallander, Magda

von Dolcke och Wilhelmsson och många

många fler. Rossi och Ristori delade sida

med Andersson, Pettersson och Lundström,

och midt ibland okända figuranter

smäk-tade Herman Bang.

Med tillfredsställelse konstaterade

öfver-sten att hans minne var lika säkert som

någonsin förr: han kände igen de allra

flesta. Jag är väl inte så fallfärdig än,

tänkte han.

Det var många minnen som rymdes

mellan dessa blad — fler än han väntat. Ty

när han smått road af en skinande

komikergrimas vände om det sista bladet,

strålade plötsligt Marie Wisings ögon emot

honom.

Egentligen borde han ju ha kunnat gissa

det. Det var ju själffallet att hon skulle

finnas här bland sina kolleger. Och ändå

kände han det ett ögonblick trångt i

strupen.Först var där ett privatporträtt. En

enkel, tättsittande klänning med en ändlös

rad af små knappar. Det har också varit

vackert en gång. Så såg hon ut då hon

första gången kom öfver till Finland. Vid

aderton år. Så var hon där som Julia,

Sigrid den fagra, och allra sist som Perdita

i „En vintersaga“, bekransad till

herdarnas fest och med famnen full af blommor.

Öfversten hade en gång ägt dessa samma

bilder men förstört dem före sitt bröllop

jämte mycket annat som då annullerades.

— Jag tyckte säkert att det var

särdeles korrekt och nobelt handladt den

gången. Korrekt och nobelt! Det kunde

vara godt att äga dem nu. Mycket är det

inte, några pappbitar, men det kommer

en tid då man inte har råd till

pretentioner. Det förstår man visst aldrig förrän

den redan är inne.

Lampan susade och spann.

Nu kom kaptenskan farande som ett

nordanväder. Hon bad på förhand om ur-säkt för tebrödet, det var förfärligt

genant, men det fanns bara hembakt kringla,

skorpor och lite småbröd; hon hade ju

inte kunnat ana, och för inackorderingarna

kan man inte ha finare bröd i dessa dyra

tider.

— Kaptenskan fortsätter med

inackorderingar, ser jag.

— Ja, herregud, det går af gammal vana.

Men Gud ska veta att man inte förtjänar

en penni på dem nu för tiden.

— Nå, men hvarför slutar Ni inte då

och slår Er till ro?

— Det är lätt för öfversten att säga,

suckade kaptenskan, men hvad ska man

då lefva af? *

— Det där är fruntimmersmatematik,

och den förstår jag mig inte på, sade

öfversten skrattande.

"— Kan vara, kan vara. Men så är det

också det att jag vill ha människor

omkring mig. Jag är så förfärligt rädd för

att bli alldeles ensam, det har jag alltidvarit, och det blir värre nu när jag

börjar bli gammal på allvar. Men det förstår

inte öfversten.

— Förstår inte jag? upprepade

öfversten och höjde på ögonbrynen. — Åjo

hvad jag förstår. Men det är inte länge

jag varit så förståndig, tilläde han med ett

litet leende.

— Min man blef ju borta med „City of

Melbourne“ hösten sjuttinie. De gick från

Sundsvall med trälast destinerad till

Västkusten — Sydamerikas — och så blef

skutan borta med man och allt. Ingen vet

hur det gick till. Det är ju underligt i alla

fall: ett första klassens fartyg går ut med

tretti raska karlar ombord — och så är

det plötsligt borta. Inte en vrakstump, inte

en flaska med sista hälsningar i, som det

brukar stå om i böcker. Sen stämde de

in honom till råsturätten inom natt och

år, och när han inte kom så förklarade

de honom för död. Där var det. Barn

hade vi ju inga. Men det här har jag be-stämdt berättat för öfversten många

gånger förr!

Öfversten nickade.

— Just därför tycker jag om att höra

det i kväll.

— Ja, hvad var det nu vi talade om?

Jo, inackorderingarna är ändå likson) lite

sällskap, så mycket att man har någon att

tala med. Fast det måste jag säga att de

blir tråkigare och omöjligare för hvar dag

som Gud ger. Nu bor här två kontorister,

en postfröken och tre studentskor. Jag

skulle förstås helst ha bara herrar, för de

betalar mera och är hundra gånger bättre

på allt vis, men det är inte så heller att

välja. Fruntimmer hör hin till, de kältar

och piper från morgon till kväll —

våningen är omodern och pigan är oförskämd

och maten är enformig. Och hvad talar

de om? Lönerna vid posten och

kursböcker och bokföringskurser och

handarbeten. Nej, annat var det på den tiden,

öfversten minns nog, när halfva teaternbodde här och den andra halfvan kom på

besök. Oj, oj, oj, det var tider!

— Ja, sade öfversten småleende,

kaptenskan var ju inte så litet teatergalen.

— Kunde man bli annat när man hade

dem alla omkring sig! Allting fick man

veta på förhand, hvad de skulle ge för

pjäser och hvem som skulle göra den

rollen, och hvad han sa’ när han fick den,

och hvad de andra sa’ som också hade

velat ha den. Klent var det ju ofta med

betalningen, och ibland måste man till och

med låna åt dem en hacka när det riktigt

knep och kassören snålades med

förskot-terna. Men i stället kom det fribiljetter

till hvartenda stycke, och när man träffade

sina bekanta så var de ju så rysligt

nyfikna att få veta hur den såg ut på riktigt

nära håll och om det var sant hvad som

påstods om den ena och den andra. Och

då tog man det bara helt öfverlägset och

berättade hvad som passade i stycket, och

alla tyckte att man var väldigt intressant.Alla deras gräl och intriger fick man höra

om, hur rå intendenten var och hur han

fick sig på snuskammartaket när Malle var

på sitt bästa. Och sen på kvällarna, de

stora premiärerna, när det var så tyst i

salongen att man kunde höra gasen surra

i kronan däroppe i hålet till vinden, där

det alltid satt pojkar och kikade ner, och

när Julia stack sig i bröstet och dog och

publiken grät och torkade sig om näsan,

då satt man där och fick kalla kårar

öf-ver ryggen och tänkte på spöken och

be-grafning, men så kom man ju ihåg att det

bara var den snälla Marie Wising som man

på morgonen hade sett i kamkofta och

lånat sprit åt till piptången, och så var

man glad igen. Ja det var tider, det. Och

ibland kom exekutionsbetjänterna och

frågade efter någon af herrarna, och då gällde

det att vara rapp och få honom gömd i

ett skåp eller hvar det nu passade och

sen fösa ut honom köksvägen. På dagarna

kunde man höra dem deklamera med för-farlig röst och springa af och till. I ett

rum sjöngs det kupletter och i ett annat

domderades det Shakespeare. Och när

damerna kom hem på kvällarna med

blommor och bref och biljetter, så fick man

ju höra ett och annat, och lite såg man

ju i skumrasket i trappuppgången. Det

var tider, det! Såna gentila par det fanns,

Hilma och generalguvernören, Marie

Wising och öfversten — ja, ja, öfversten ska

inte misstycka, jag säger bara det, att då

var det någonting bevändt med teatern.

Nu är det ju så dåligt och ointressant där,

att man knappt ids sätta sin fot innanför

tröskeln. Inte brukar väl öfversten gå på

teatern nu för tiden?

— Nej, svarade öfversten, till sådant

be-höfs sällskap, och det har jag ju inte mera.

— Så är det, så är det, det blir den

tiden nu att ens jämnåriga börjar gå bort.

Snart är det kanske ens egen tur, för

resten.

— Kanske det, ja. sade öfversten kort.— Ibland tycker jag att jag inte borde

låta tiden gå, att jag borde skynda mig

att göra någonting, men jag vet rakt inte

hvad. Och så går den ena dagen med den

andra. Det där med bönemöten och

pastorer och kaffekalas ligger inte alls för

mig. Sämre än vanligt folk är jag väl inte,

och det måste ju reda sig på något sätt.

Lifvet är nu som det är, det lönar sig inte

att fundera hit eller dit.

— Hm, inföll öfversten, men det finns

folk som tror att lifvet är hvad vi själfva

gör det till. Det har jag för resten alltid

hållit på, förr åtminstone.

— Det där passar kanske för karlarna,

men hvad kan en stackars kvinna göra

till eller ifrån? I synnerhet när hon ser

ut som jag i ansiktet.

Öfversten orkade verkligen inte

improvisera en komplimang. Men kaptenskan

var inte ledsen för det. Hon hade talat

sig varm," där steg röda fläckar på

kinderna och ögonen lyste.— Roligt har det varit i alla fall! Såna

baler och maskerader och slädpartier.

Hvad öfversten allt kunde arrangera! Och

jag fick ju också vara med på ett hörn,

så goda vänner som vi var, Marie och jag.

Vi blef du nästan genast, hon var inte

alls så hög af sig som vissa andra. Fast

nog kunde hon bli fjär och ge ifrån sig när

karlarna blef för efterhängsna. De sprang

ju efter henne som tokiga, Ridderstorm

och Lundelius och lilla löjtnant

Tscherno-stoff, som stod och grät i trappan en kväll

när jag kom hem. Ja, ja, öfversten minns

ju nog. Men det var underligt, sen när

den tiden kom, då blef hon så

undergif-ven och stilla som ett litet möss.

Öfversten flyttade på sig. Det blef en

kort paus. Så kom jungfrun med

tebrickan och kaptenskan började truga.

— Öfversten vill ju ha det så här svart,

inte sant? Jo, jo, jag minns nog hur vi

brukade ha det. Det var inte en och två

gånger öfversten drack te med oss häroppe, och sen sjöng öfversten duetter med

Marie: „Lyckoflickan“ och „Lille

hertigen“. Har öfversten kvar sin vackra röst?

Öfversten fick lof att skratta.

— Det vet jag verkligen inte, sade han,

vi sjunger inga kupletter vid

bolagsstämmorna.

Och så dracks där te, både en och två

koppar.

Kaptenskan blef plötsligt helt matt. Det

hade varit så många ovanliga

sinnesrörelser på en gång. Samtalet började

småningom ebba.

— Säg mig, sade öfversten men ens i

annan ton, när såg kaptenskan sista

gången fröken Wising?

— När jag såg henne sist? Vänta, låt

mig se. Jo, det var för fyra år sen när

kapten Lindholm på „Sirius“ bjöd mig på

en stockholmsresa — vi är

barndomsbe-kanta från Borgå och han hade seglat med

min man i världen. Så sökte jag opp Marie,som jag för resten alltid hade brukat göra

när jag var i Stockholm, och hade tur att

träffa henne hemma fast det var midt i

sommarn.

— Bodde hon — ensam?

— Visst gjorde hon det. Pojken hade

ju nyligen gift sig.

— Är han gift? Är — Rudolf gift? Det

har jag aldrig hört något om.

— Nej, för öfversten ville ju inte att

man skulle skrifva medan öfverstinnan

lefde, annars hade jag nog raspat ihop

några rader, fast skrifvandet aldrig har

varit min sak.

— Hur såg fröken Wising ut på sista

tiden? Hade hon åldrats mycket?

— Nog såg man ju att hon inte var i

skriftskolsåldern, men vacker som en dag

var hon ännu, fast på ett annat sätt. För

resten hade hon det bra på alla vis, två

nätta rum åt söder och kök med alkov.

Det enda som förargade mig var att hon

inte kallade sig fru. Redan för pojkensskull och grannarnas. Men nej. Hon var

envis som synden, och så opraktisk! Det

visste jag ju från första stund då hon kom

hit opp till mig för att hyra rum. Inte

kunde hon pruta och inte kunde hon

ackordera. Det som var sagdt var sagdt. När

det gällde att ställa för sig stod hon

alltid som med tummen midt i handen. Och

det bär sig inte här i världen, det vet vi

nog, öfversten och jag.

Öfversten strök med handen öfver sitt

glesnade hår.

— Brukade hon fråga efter mig?

— Hvar gång vi träffades.

— På hvilket sätt — — i hvilken ton

var det hon talade om mig?

— Inte var det någon särskild ton inte.

Lugnt och stilla, alldeles som när hon

frågade om husan Alma, som grät så efter

henne, och om gårdskarlens sjuka pojke,

han som föll ner från tredje våningen.

Hon var så innerligen glad öfver att det

gick så bra för öfversten.Öfversten sköt teglaset åt sidan.

— Jaså, sade han. Och litet senare kom

fortsättningen:

— Var hon i allmänhet glad därborta?

Såg hon ut att vara nöjd?

— Nöjd tror jag ju nog att hon var,

men inte så där utvärtes glad som när

hon var här vid teatern.

— Hvarför tror kaptenskan att hon

lämnade teatern för alltid då hon — reste

härifrån? Hon ansågs ju så ovanligt

lof-vande.

— Säg det, den som kan. Mest var det

väl för pojkens skull, för hon tålde ju inte

att någon annan kom nära honom. Och

om jag ska säga sanningen, så tror jag att

hon skämdes lite för kamraterna vid

teatern. Alla fick ju veta hur det hängde

ihop, när hon inte hade förstånd att resa

genast, såsom öfversten ville, och jag med

för resten. Hon satt ju bara där inne i sitt

rum och såg rakt ut i luften och smålog

och sydde småbarnskläder, fast hvem somhelst af kamraterna kunde komma in utan

att knacka, för det var just inte brukligt

bland dem. På det viset blef det ju från

början stört omöjligt att hålla det

hemligt. Hon var ju inte att få ur fläcken, fast

öfversten ställde allt så gentilt för henne

med det ena och det andra.

— Tillåter kaptenskan att jag röker?

frågade öfversten och gaf sig till att snoppa

och tända med stor omsorg.

— Nej, fortfor kaptenskan, hon var

annorlunda än andra båda i stort och smått.

Hur^ mycket man än tyckte om henne —

och det vet öfversten att jag gjorde —

så måste man ju säga att hon var lite trög

och dum. Som nu den där allra första

gången, på operamaskeraden, när

öfversten så gärna ville bli bekant med henne

— och det ville hon ju också så gärna

som hon lefde — så går hon dit i

domino. I domino, med det ansiktet och den

figuren! Jo, säger hon till mig dagen

efteråt, jag hoppades att han skulle känna igenmig ändå. Han satt bredvid mig och

talade länge med mig, men brydde sig inte

något vidare om hela saken. Då tänkte

jag: om det bara är mitt ansikte som

intresserar honom så får det vara.

— Ja, sade öfversten, så var det

verkligen. Jag satt och längtade efter henne

och hade henne bredvid mig, men kände

henne inte.

— Nå, så kom ju demaskeringen och

sen gick det ju ändå som det gick.

Öfversten drog några djupa bloss.

— Olycklig kan man väl ändå inte säga

att hon blef? sade han med en hastig

blick på kaptenskan.

— Olycklig? Nej, för ingen del. Hon

hade det ju sorgfritt. Hvad öfversten

skickade genom mig räckte utmärkt bra, och

så förtjänade hon helt nätt med

handarbeten och hattmontering för en

modeaffär. Pojken gick i en bra skola och var

klädd som en liten prins. På sig själf

offrade hon inte stor smula, och inte tyckshon just ha haft någon att vara

tillsammans med. Men det vill jag bara säga dig,

sa hon en gång till mig, och såg på mig

så där visst, att en kvinna som har barn

kan aldrig bli riktigt olycklig. Inte ens

om det värsta skulle ske, om barnet dör.

För det är någonting som ingen kan ta

ifrån en kvinna från den stund hon känt

sitt barn ta bröstet. Som ung, sa hon, var

jag alltid orolig, ville hit och ville dit och

trodde alltid det var bättre någon

annanstans. Sen Rudolf kom har jag aldrig

be-höft söka något annat, nu är jag lugn,

nu har jag mitt. Hvad rör mig hela

världen för öfrigt!

Och när jag sen försiktigt frågade om

hon aldrig ångrat att hon lämnade teatern,

så skrattade hon bara och sade att efter

Rudolfs födelse skulle hon inte ha kunnat

gå öfver scenen eller säga den enklaste

replik som förr, och för resten hade hon

alldeles förlorat lusten. Tänk, vi som

tyckte att hon var skapad enkom förscenen, och så var det bara cikoria för

henne!

Öfversten satt tyst och sög på sin

cigarr. Han samlade sig mödosamt till det

afgörande.

— Hur är det, är Rudolf ännu kvar på

speditionskontoret?

— Javisst, han är andra man hos Keyll

och Andersson, och det går utmärkt bra

för honom på alla sätt. Och en ståtlig

karl hade han blifvit när jag såg honom

sist, det kan öfversten lita på

Öfversten lade bort cigarren.

— Säg, tror kaptenskan att det vore

möjligt att — att han skulle komma hit?

— Hit? Hvad skulle han göra här?

— En affärsresa, till exempel. Kanske

firman gör affärer på Finland.

— Det tror jag verkligen inte, och

aldrig hörde jag honom eller Marie säga ett

halft ord om någon Finlandsresa.

— Men man kan ju göra honom ett

förslag.Kaptenskan skrufvade på sig.

— Det är väl så att öfversten ville se

honom, eller hur?

— Jo, sade öfversten, jag ville ganska

gärna se honom en gång. Mycket gärna

till och med.

— Har öfversten tänkt skrifva?

— Hin, skrifva, svarade öfversten

osäkert. — Naturligtvis måste någon skrifva,

men det faller sig litet svårt för mig. Jag

kan väl inte plötsligt komma inramlande

i hans lif med ett bref. Jag hade

verkligen tänkt be kaptenskan om det, som

en stor tjänst.

Kaptenskans oro blef allt märkbarare.

— Öfversten får verkligen förlåta mig,

men jag tror inte att jag kan åta mig den

saken.

— Jaså, sade öfversten mycket

allvarsamt. — Ja, jag har naturligtvis ingen rätt

att besvära Er med mina privataffärer,

men Ni har ju varit med från början och

gjort mig så många tjänster i den här saken.— För allt i världen, öfversten ska inte

tala om besvär. Men det är det, att jag

ingenting kan uträtta i det här sista. Och

apropå det, så är det en ledsam sak, som

jag inte har kommit mig för att skrifva

om, fast den har plågat mig nu i öfver

två års tid. Det är nämligen så, att när

Marie dog så började jag skicka

öfver-stens pengar direkte till Rudolf. Men nu

är det så att han — att han inte vill ta

emot dem. Han har returnerat hvartenda

bref, och sist skref han att det måtte vara

något missförstånd som han inte önskade

se upprepadt. Det var för resten ett

riktigt skamlöst bref där han nästan kallar

mig kopplerska och Gud vet hvad.

— Men kan man inte förklara för

honom — upplysa honom om —

— Om hvad då? Nej, öfversten, han vet

nog allt, men han vill inte veta af det.

Det spända uttrycket i öfverstens

ansikte försvann. Han lutade sig bakåt i

soffan och sjönk ihop en smula.Så tyst det blef. En dörr smällde borta

i våningen.

Kaptenskan satt där med tårar i

ögonen.

— Om bara Marie hade lefvat ännu!

Då hade allt kunnat ordnas, hon var inte

hög på sig, hon var inte som andra.

— Nej, sade öfversten stilla, hon var

inte det.

— Men Rudolf har alltid varit

styfnac-kad och stolt. Han brås nog mera på

sitt fäderne. Så arg som han kan bli!

— Kan han det! sade öfversten och det

lyste upp i hans stora grå ögon. — Säg

mig, har han barn?

— En pojke och en flicka. Men han är

inte nöjd förrän han har tolf stycken,

skref Marie till mig när den första föddes.

— Ja, sade öfversten med plötslig

bitterhet, det är somliga som har tur här i

världen. Som får allt hvad de vill. Det

är ju klart som solen att han ger fan i

mig. Hvad ska han med en gammal knar-rig gubbe som hickar på sista versen. De

unga ska vara för sig och de gamla för

sig, ingen falsk barmhärtighet.

- Nå, sade kaptenskan förvånad, nu

tycker jag öfversten öfverdrifver. Hvem

har haft så mycket medgång i lifvet som

öfversten? Har inte öfversten fått sin vilja

fram både i smått och stort?

— Nåja, sade öfversten och reste sig,

naturligtvis har Ni rätt. Hvar och en

ligger som han bäddat åt sig, eller

åtminstone jag, för jag har ju inte gjort annat

än bäddat hela lifvet igenom.

— Hur vill öfversten nu att det skall

göras med pengarna för framtiden? Det

blir nog bäst att sluta, tycker jag för min

del, för det är ju bara skada på

frimärkena som går i hask. Det är öfver

åttatusen mark som jag har satt in på

banken under de här åren, nu ger jag boken

åt öfversten, så är den saken klar.

— Jaså, sade öfversten likgiltigt. Hans

blick hade åter stannat vid det uppslagnaalbumet, Julia, Sigrid den fagra, Perdita.

Kaptenskan sökte fram bankboken ur en

byrålåda.

— Det gör 8,144 mark och 17 penni,

och så kommer halfårsräntan till. Förlåt nu

att jag inte skref, men det var så

konstigt. Ofversten har alltid varit gentil och

frikostig, tänkte jag, det kommer att såra

honom förskräckligt om han får veta att

någon försmår hvad han gett. En gång

var det någon som kallade ofversten en

„large natur“, det tyckte ofversten

förfärligt bra om, det minns jag. Och

därför skref jag till Rudolf att pengarna låg

här för hans räkning om han någon gång

skulle behöfva en större summa att sätta

in i affären eller köpa aktier för. Varsågod,

här är boken.

Perdita på herdarnas fest, hon

delar ut sina blommor, strör dem omkring

sig med fulla händer tills ingenting mer

är kvar. — •Jaså, pengarna, sade öfversten och

såg upp. Men lydande en plötslig impuls

sköt han boken ifrån sig.

— Vill inte kaptenskan göra mig den

stora glädjen att behålla dem för egen

räkning.

— Nej men öfversten! utbrast

kaptenskan nästan ängsligt. — Det är ju inte

möjligt. Åttatusen mark! Nej, nej.

— Ni har haft mycket besvär för min

— för vår skull under många år. För

resten ämnar jag begära en gengåfva. Vill

Ni ge mig den här fotografien?

— Öfversten får den så gärna.

Herregud, om jag bara vetat, så skulle jag ha

skickat den för länge sen. Men jag trodde

verkligen att öfversten också hade den.

Gaf hon inte alla sina kort?

- Hon gaf nog allt, sade öfversten och

tog oändligt varsamt kortet ur albumet.

— Hon gaf nog allt, men det var jag som

inte förstod att ta vara på det.

Kaptenskan stod där med bankboken i

handen.Hur ska jag kunna tacka öfversten!

Det är alldeles för mycket, jag tror inte

jag kan ta emot det.

Gör som Ni vill, sade öfversten trött,

men det här är nog det sista jag ber Er

om.

— Men för allt i världen, öfversten tror

väl bara inte att jag hade något slags

baktankar när jag behöll pengarna utan att

säga till. Nej, jag kan inte ta emot dem,

för då tror öfversten ...!

Nu grät hon af ångest och glädje.

Öfversten hörde henne inte. Han stod

ganska länge alldeles stilla och såg på

denna bild, där Perdita log med famnen

full af blommor.UNDER STENENTvå timmars oförskylld väntan på-en

järnvägsstation är ett straff, som kanske

kunde afplana några poster i vårt

syndaregister om vi icke samtidigt förlängde

detta genom mycket svärjande och

utslungande af onda önskningar öfver

medmänniskor och döda ting.

Detta hårda öde drabbade mig nyligen

då jag efter en kortare vistelse på landet

ville återvända till Helsingfors med det

norrifrån kommande dagsnälltåget. Jag

anlände till stationen en god stund före

tågets ordinarie afgångstid och fick mina

kappsäckar ordentligt inburna i väntsalen,

hvarpå jag aftackade den tjänstvillige

kusken med några vänliga ord och en

måttlig drickspenning. Intet anande begaf jagmig till biljettluckan; där möttes jag af

underrättelsen att mitt tåg var försenadt

cirka två timmar.

Detta meddelande förargade mig så

utomordentligt, att jag knappast hade

kunnat bli mera ond om jag erhållit beskedet

att samtliga biljetter voro utsålda, hvilken

malör min skämtsamma vän Karlin påstår

sig hafva upplefvat. Men medgif att min

belägenhet var föga afundsvärd. Vägen

till den gård jag gästat var alltför lång

för att jag hade kunnat återvända dit

och fördrifva väntetiden på ett angenämt

sätt. Några bekanta kunde jag icke räkna

på att oförmodadt möta här, jag känner

jämförelsevis få människor öfver hufvud

taget, och anknytandet af nya, tillfälliga

bekantskaper är mig en psykisk

omöjlighet På grund af tanklöshet och slarf hade

jag mot vanan underlåtit att förse) mig

med lektyr; stationskioskens bokförråd

lände mig till ingen tröst emedan jag

hyser föga sympati för detektivismen ochanglosachsiska kärleksromaner med

boxande hjältar och första kyssen på sista

raden.

Villrådig blef jag stående på den

knap-perstensbelagda perrongen, som låg öde

nu mellan tågpasseringarna. Det var en

stor station jag befann mig på, en

betydande knutpunkt som höll på att ge

upp-hof till en köping, kanske rentaf en liten

stad. Framför mig bredde sig en liten slätt,

till halfva utsträckningen belagd med

växelspår och stickspår. Som bakgrund reste

sig en kalhuggen ås där gråa stockstugor

lågo radade utan ordning på sluttningen,

omväxlande med nytimrade villor med

brutna tak. Hvilka villor och hvilka tak!

Jag stod slagen af all den fulhet som det

alltså legat i människoförmåga att hopa

på en så pass liten fläck.

Vädret var vackert, hvilket må vara

sagdt till denna falbsdags favör. Således

erbjöd sig möjligheten att genom

promenader i omgifningarna förkorta de tommatimmarna. Den naturligaste utvägen,

nämligen att intaga någon förfriskning i

väntsalen, beslöt jag spara så länge som möjligt.

Följaktligen bestämde jag mig för en

vandring åt det håll där kulturen i sin

härvarande yttringsform gjort sina minsta

landvinningar. Trakten var visserligen

långtifrån vacker, men jag lyckades dock

fördrifva en dryg halftimme på ett

tämligen tillfredsställande sätt.

Vid min återkomst till stationen fann

jag allt förändradt. På perrongen

myllrade det af folk som just stigit af

norrgående kurirtåget från S:t Petersburg för

att få sig någonting till lifs under de

disponibla fjorton minuterna.

Banande mig väg genom den ställvis

nog så stora trängseln gick jag in i

väntsalen, därtill drifven af ungefär samma

nyfikenhet som utomlands kommer en att

uppsöka de zoologiska trädgårdarna å de

tider som äro fastställda för rofdjurens

utfodring.Vid byfféen och kring borden trängdes

en ganska egendomlig samling af

människor; surret af de varma ländernas språk

nådde mina öron för första gången på

mången god — eller kanske rättare ond

— dag.

Utom de typer som alltid befolkat våra

väntsalar — i och för sig nog så brokigt

skiftande — iakttog jag nu sådana som

kriget skapat och satt i omlopp, sträfvare

af alla raser och taxeringskategorier, som

skottspolslikt slungas af och an mellan

sjöstaterna i väster och det stora

fast-landsblocket i öster för att på konstladt

sätt knyta nya förbindelsetrådar i stället

för dem som kriget sönderslitit.

Guldhungern hade tecknat deras ansikten på

ett omisskännligt sätt. Jag är icke af

deras ras, därför väcka sådana människor

hos mig något af det nöjesfyllda intresse

ett exotiskt landskap har makt att skapa.

Äfven funnos där personer som

säkerligen aldrig för mindre orsaks skull änett världskrig hade kunnat förmå sig att

taga vägen genom vår fattiga utmark på

den europeiska herrgårdens yttersta gräns.

Särskildt erinrar jag mig en högre fransk

officer i full uniform äfvensom några

finurliga asiater, en] af dem en siamesisk

prins, enligt hvad tidningarna sedermera

rapporterade. Så underligt hade ödet nu

trasslat till trådarna, att alla dessa

människor för ett ögonblick förenades inom

samma nedosade och flugprickade

väggar i ett land hvars namn de knappast

kände.

Bland dessa många främmande

uppenbarelser, anglosachsiska caesarhufvud med

måttlösa tigerkäftar och kalla ögon, franska

skäggbottnar, ryska leenden och svenska

nackbenor, midt uppe i allt detta

varse-blef jag ett ansikte som var mig

bekant. Denne man med urgröpta kinder och

pannan full af djupplöjda fåror, med

hvit-nande hår under resmössan och en

inåtvänd blick i de stora grå ögonen — denneman var med all säkerhet Karl Henrik

Brisman.

»

Jag kände Karl Henrik Brisman och hans

öden såsom vi alla känna eller åtminstone

känna till hvarann i dessa glest befolkade

nybyggarnästen. Däremot hade jag all

anledning antaga att han icke kände mig,

detta på grund af åldersskillnaden och andra

yttre omständigheter — han hade lämnat

universitetet och landet vid en tidpunkt

då jag ännu besökte barnträdgården. Tack

vare det förhållandet att mitt ansikte så

godt som säkert var honom obekant

ansåg jag mig kunna iakttaga honom på ett

helt annat sätt än eljes varit möjligt.

Hvarför jag nödvändigtvis måste

iakttaga honom? För det första emedan jag

något skulle taga mig till att fördrifva

tiden med, och för det andra därför att

han faktiskt intresserade mig i någon mån.

Hvad jag visste om honom var ingalunda

någonting synnerligen märkligt eller

berömligt, men dock af en art som kom mig

10 — Perdita.att hysa intresse och måhända en viss

sympati för mannen.

Han var son af en handelsman som med

rätt stor framgång drifvit sin näring i en

österbottnisk småstad. Vid faderns död

hade han som enda barnet ärft både

affären och en icke obetydlig summa i

kontanter. I stället för att nu låta handeln

rulla vidare eller taga sig något annat

nyttigt före, välja ett eller annat yrke,

skyndade han sig att sälja gård och bod

till underpris och begaf sig omedelbart

ut på resor.

Man trodde allmänt — så hafva mina

sagesmän uppgifvit — att Karl Henrik

Brisman ville roa sig grundligt något år

och sedan återvända för att skapa sig en

trygg och angenäm ställning hemma. Han

hade hunnit aflägga rättsexamen före

faderns död; alla banor stodo honom

härigenom öppna, enligt bjudande sed i vårt

land. Men man misstog sig grundligt.

Karl Henrik Brisman tillhörde alldelesicke den kategori af rikmanssöner som

måste „rasa ut“, som vräker sig på

lyxhotell och dyrbara nattlokaler och „reser

med kvinns i Europa“, som min vän

Karlin brukar uttrycka sig. Brisman reste för

resandets egen skull. Det kom för honom

an på att tillryggalägga så långa sträckor

som möjligt, att sällan eller aldrig sofva

mer än en natt under samma tak, att

kunna beställa sin kvällsmat på ett annat

språk än morgonkaffet erfordrat. Han

reste mycket enkelt, men han

genomkorsade Europa och Förenta staterna i alla

riktningar. Det var väl ett utslag af samma

dunkla drift som lagt hela socknar i

Österbotten nära nog öde, som gjort

ny-ländska utskären så fattiga på unga armar

och som tvingar de bemedlade bland oss

att årligen söka främmande luftstreck. Men

det var någonting annat också. Jag har

någonstädes, på tal om kejsar Wilhelm

och Herman Bang, sett uppgifvas att

milslukandet och bort I-driften samman-hänger med höggradig neurasteni, hvarför

jag måste antaga att Karl Henrik Brisman

åtminstone i någon mån led af detta

obotliga onda.

Tjugu år vidpass räckte förmögenheten.

En vacker dag för något tiotal år sen

infann sig Brisman åter i Finland, grånad,

trött, utfattig. Vännerna från ungdomen

togo hand om honom och skaffade honom

ett torftigt lefvebröd. Lönen förslog jämnt

och nätt till lifvets uppehållande; med

resorna var det för alltid förbi. Vännerna

voro nog så välvilliga och inflytelserika,

men hvar finna en god plats för en

fem-tiåring som aldrig arbetat, därtill obekant

med förhållandena och okunnig i de två

nya språk som blifvit mer eller mindre

oumbärliga här sedan Karl Henrik

Brismans ungdom.

Detta var hvad jag visste om Karl

Henrik Brisman, uppsnappadt på skvallervä-gen som ju löper bred och rymlig

tvärsigenom lifvet här hemma.

Jag får tillstå att det i någon mån

förvånade mig att se honom här iklädd en

sliten men mycket praktisk och treflig

resdräkt, med tidtabellen vårdslöst

instucken i ena ytterfickan — synbarligen stadd

på längre resa, kanske till utlandet. Det

hade särskildt framhållits för mig som ett

utslag af ödets bittra ironi, att denne man

som älskade de nya vyerna och

telegraftrådarnas böljegång utanför kupéfönstret

högre än allt annat i detta lif, att denne

snabbhetsdyrkare och

bekvämaste-rut-kän-nare nu var blifven så fattig att han

knappt kunde unna sig tågresorna mellan

Helsingfors och Aggelby där han var

bosatt.

Måhända hade någon af hans förmögna

barndomsvänner velat bereda honom e n

stor glädje innan det var för sent — han

såg ut att icke hafva så synnerligen långt

kvar, föreföll det mig — och därför trycktett resekreditiv i hans hand? Ja, så måste

det väl vara, tänkte jag, och jag gladde

mig uppriktigt å hans vägnar. Äfven jag

har som helt ung känt en släng af den

farliga sjuka som behärskat Karl Henrik

Brismans lif, därför förstod jag så väl hans

strålande glädje.

När jag använder uttrycket „strålande

glädje“, så torde detta knappast innebära

någon öfverdrift. De andra passagerarna

voro nervösa, missnöjda, ohöfliga,

hänsynslösa i knuffningar och påträngande.

Icke så Karl Henrik Brisman. Gifvetvis

hade han brådtom som alla de andra, han

åt med stor snabbhet och kastade ibland

en granskande blick på väggklockan, men

jag kunde konstatera att han metodiskt

valde det bästa och helt säkert åt sig

mätt. Hans skicklighet att inom ett

ögonblick skala en potatis och breda några

smörgåsar var beundransvärd liksom ock

hans förmåga att balansera tallrik och glas

under ätandet midt i trängseln; allt dettautan att han för ett ögonblick förlorade

sitt värdiga lugn.

När stationskarlen trädde in och ropade

ut tågets förestående afgång, greps han

icke alls af de öfriga passagerarnas

nervösa brådska; han lät servera sig en kopp

kaffe och utbytte några repliker med

flickorna bakom disken, skämtsamma

tvifvels-utan eftersom flickorna skrattade med hela

ansiktet. Sedan han betalat skyndade han

ut på perrongen med långa, glidande steg,

men utan att springa.

Jag tillstår att jag följde honom ut

enkom för att gapa; min nyfikenhet kan

förefalla något omotiverad, men den

tvungna sysslolösheten må lända mig till

ursäkt. Härtill kommer att det faktiskt

beredde mig ett stort nöje att se med

hvilken intensitet han uppenbarligen njöt af

alla resans små detaljer, äfven

besvärligheterna, Han tycktes med flit uppehålla

sig där trängseln var som störst, där han

blef i tillfälle att snudda vid de flestafrämlingarnas kappflikar och hörde

språkmelodierna stiga och falla som lifligast.

Jag såg honom hjälpa några damer med

att flytta tunga handväskor och besvara

deras frågor; hans stora grå ögon lyste vid

deras vackra, tacksamma småleenden. Ännu

fann han tid till ett kort samtal på franska

med en gammal herre i ett kupéfönster

— under hvilken förevändning han

lyckades framkalla det är piig en gåta. I

flygande fläng köpte han en tidning i

kiosken och besteg vagnsplattformen i samma

ögonblick stationskarlen förde handen till

repstumpen vid klockkläppen i och för

tredje ringningen.

Afundsvärda människa, tänkte jag, nu

njuter han med hvaije nerv, nu fylles hans

sinne af lifvets röda vin, för första

gången på många år och kanske den sista

före slutet. Jag såg hans ögon. Det var

en fullkomligt lycklig människas blick.

Men just då afgångshvisslingen ljöd

skedde där något oförklarligt. Plötsligt sågjag Karl Henrik Brisman svinga sig ner

från plattformen och skynda tvärsöfver

perrongen. Tåget gick i detsamma.

Herregud, tänkte jag, han har glömt någonting

i väntsalen, någonting viktigt som icke kan

lämnas, och nu går tåget.

Men han såg sig icke om efter de

bortilande vaggongerna, icke heller styrde han

sina steg till väntsalen. Han vek af vid

magasinet, kom ner på landsvägen och

försvann slutligen bland villorna och

kåkarna i backsluttningen. På hela vägen

såg han sig icke tillbaka, men hans gång

blef mattare och den spänstiga hållningen

slappades för hvart steg, tycktes det mig.

Allt detta hade försiggått mycket

hastigt, jag fick ingen tid att reda mina

tankar från det ögonblick han hoppade af

tåget tills han försvann. Men nu var min

nyfikenhet på allvar väckt, jag måste taga

reda på hvad som dolde sig bakom detta

ovanliga uppträde, som för resten väckte

uppmärksamhet också bland den öfrigapubliken på perrongen. Och jag tänkte:

kan någon ge besked i denna dunkla

sakså bör det vara

restaurationsförestånda-rinnan, som nyss stod så prunkande

bakom sin disk och med sina rika former och

sitt skinande ansikte såg ut som en

lycklig mor till oss allesamman.

För den skull begaf jag mig åter in i

väntsalen, beställde en kopp te och drack

den stående vid byfféen. Jag hade turen

att bli serverad af föreståndarinnan själf,

men för att icke göra mig löjlig genom

alltför stor ifver lät jag någon minut förgå

och nedsköljde ett par skorpor innan jag

liksom af en tillfällighet gjorde min fråga,

i likgiltig ton.

— Herr Brisman? sade den magnifika,

dock vänliga damen med ett litet skratt.

— Jo, han har hyrt för en månad i en

stuga där oppe i skogen, han har ferie

nu och den använder han på ett mycket

löjligt sätt. Kanske herrn kom att fästa

sig vid det, för en liten stund sen, detbrukar alltid bli sån uppståndelse på

perrongen när han hoppar af och tåget far

i väg.

— Brukar alltid — — stammade jag

häpen. — Det är då en vana, jag menar:

händer det ofta att herr Brisman bär sig

åt som i dag?

— Alla dagar sen han kom hit, första

augusti var det. Det är ju därför han bor

här, säger de. Han kommer till stationen

några minuter före petrogradtåget och går

genast sin väg när det har farit. De lär

fundera på att stämma in honom för ofog,

men Gud vet om det nu sen blir af. Hvad

han däremellan gör har ingen en aning

om, men de säger att han är så snål att

han aldrig unnar sig nån ordentlig mat,

utom hvad han slefvar i sig här. Nå, den

betalar han ju ordentligt för, han hör inte

till dem som smiter utan att betala, så

jag ska ingenting säga. Men herre du

milde hvad vi har fått skratta åt honom,

det har varit en riktigt treflig sommarbara för den skull. Men nu är det bara

några dagar kvar, han reser tillbaka till

tjänsten den sista.

Jag betalade mitt te och lyfte artigt

på hatten för den talkunniga

föreståndarinnan.

Jag gick ut och satte mig på en

skuggig bänk. En tung sten låg kastad i

gräset. Jag välte den med foten, och se:

därunder låg gräset sjukligt hvitt och

pres-sadt mot hårda marken, men det fortfor

att skjuta blad, att lefva och verka efter

sin art.

Mina tankar hade nu fått frisk näring.

Tiden syntes mig icke mera lång; och i

dess fullbordan kom snälltåget och tog

mig med sig till staden, där jag lefver i

stillhet bland hundratusen andra och

söker forma mitt lif efter mitt väsens bud

så långt mina svaga händer förmå.SINANDE KÄLLOR

/Tillåt mig först att uttala min djupa

tacksamhet för all er vänlighet under den

vecka jag hade glädjen att få tillbringa

ute på Bredsund. Jag har redan i mitt

bref till era föräldrar bett dem framföra

detta, men då jag nu fått giltig anledning

att skrifva direkte till er, begagnar jag

tillfället att säga er hur utomordentligt

angenäma dessa dagar gestaltade sig för mig,

icke minst tack vare er. Det är

sannerligen länge sedan jag återvände från en

ferie sä vederkvickt till kroppen och

följaktligen också till själen som nu. Som ett

bevis härpå vill jag nämna att jag redan

beslutit återuppta mina afbrutna förarbe-ten till ett större verk om

kulturförhållandena här i Finland på

sjuttonhundratalet. Jag tror mig nämligen ha fått några

gifvande uppslag. Ett par af dem

framställde jag för er under promenaden till

Ramstorpet, men det har ni nog redan

glömt.

Inom parentes kan jag förråda för er

att det här brefvet vållat mig ganska

mycket hufvudbry. Jag såg just på klockan

och fann att tiraderna här ofvan kostat

mig mer än en timmes ansträngningar!

Det vill säga, största delen af tiden

ägnade jag åt att betrakta mina naglar, som

jag alltså numera känner rätt bra till form,

färg och struktur.

Allt detta förvånar er kanske; ni tycker

väl att en person, som gjort boken till

sin gud och själf skrifvit en del, utan större

svårigheter borde kunna åstadkomma ett

vanligt höflighetsbref. Till mitt försvar

kan jag bara framhålla att den nu

föreliggande situationen i viss mån är ny för

mig. Viel Vögel sind geflogen, viel

Blumen sind verbliiht sen jag sist skref bref.

till en ung dam, en mycket ung dam —

det var ju aderton, inte sant? Och medan

fåglarna flugit och blommorna vissnat har

jag ingenting lärt och mycket glömt, —

däraf penntuggningen.

Och eftersom vi nu en gång äro ute på

bekännelsernas sluttande plan, så kan jag

ju tillägga att jag ursprungligen t. o. m.

skref ett koncept — men det innehöll

någonting helt annat och hvilar nu i små, små

fyrkantiga bitar Qag rifver alltid papper

systematiskt) på bottnen af min

papperskorg.

De medföljande tabellerna visa att jag

icke glömt mitt löfte att hjälpa er med

kompletteringen af den där stamtaflan,

som ni med så stor ifver håller på att

upprätta. Egentligen en lustig idé —

hvar-för skall ni se tillbaka, ni som har hela

det s. k. lifvet framför er! Men det tycks

ligga i luften, arkivet var i våras öfver-

II — Perdita.- lupet af alla slags släktforskare, som hårdt

an-satte dr Börtzell med sina

an-söknin-gar (å, han är kvick, dr Börtzell, han är

vår professionella ordlekare). Emellertid,

då det nu en gång roar er, är jag

ofantligt glad öfver att kunna vara er till

någon nytta. Som ni ser har jag kommit

öfver ganska många nya upplysningar

rörande de familjer ni särskildt lade mig på

hjärtat. Jag tror mig också kunna lofva

flere tillskottsförteckningar under de

närmaste veckorna.

Jag skrifver detta på arkivets officiella

papper af det skälet att jag för tillfället

inte råkar ha något annat till hands här

på mitt ämbetsrum. Tag inte illa upp och

låt inte skrämma er af den högtidliga

stämpeln där uppe i hörnet. Sen flere år

tillbaka sköter jag nästan hela min

korrespondens här. Arkivet har alltmera

blif-vit mitt rätta hem; åtminstone känner jag

mindre oro här än annanstans. Här är så

ljufligt svalt och halfskumt; tyst är härockså, i synnerhet nu efter

stängningstiden. Jag njuter af själfva luften här, den

bär på en svag doft af pergament och

kalfskinnsband och gammal [torr mahogny.

Skada bara att man inte kan röka här.

1 dag är det precis tvä veckor sen jag

anlände till Bredsund. Almanackan påstår

det, själf kan jag knappt tro det.

Genom fönstret ser jag molnen ligga

liksom räfsade i strängar, alldeles som då,

solen slår rödt vin i västerhimmelns gröna

glas och luften står stilla. Det skymmer

ju ännu för mina ögon af skuggan i

alléen, jag hör summet från ringdansen kring

lindarnas senfödda blommor, där humlor

och ollonborrar och allehanda yrfän hvirfla

omkring. Och jag hör sanden gnissla

under trillans hjul. Jag ser er i röda

klänningen och hvita hatten uppe på trappan,

vid era fötter hoppar och kvinkar och

tjuter Diana of Metsäkylä. Glömsk af sitt

blåa blod och sitt lysande stamträd görhon de löjligaste språng och piskar

trappstegen med sin flinka svans. Ni vill hålla

henne tillbaka, men det lyckas inte, med

handen kring halsbandet får ni lof att

följa med nedför trappan. En röd vallmo

faller från ert bälte och blir liggande

i sanden rakt framför min fot. — Jag

tror jag fick behålla den; ja, det var

nog så.

Almanackan säger mig vidare att jag

redan varit fem dagar i tjänstgöring efter

min ferie. Också det är mig närapå

ofattligt. Jag har nämligen ännu inte lyckats

assimilera mig med kollegerna, inte fått

fatt i trådarna — något som förr om åren

vanligen gått på en minut. När jag söker

den gamla vanda tonen, slår jag fel gång

på gång. Ni vet säkert inte att vi ha våra

egna umgängesformer, vår egen slang,

vår egen humor här, alltsamman tämligen

obegripligt för den utomstående. Men

andan här har haft ett visst affektionsvärde

för mig; det har behöfts många genera-tioner af älskvärda boknarrar och det har

kräfts många fattiga, trofasta,

försakelse-fulla och ensamma forskarlif] för att

utbilda denna atmosfär. Dock, den här

gången slog den underbart främmande emot

mig.

De andra som återvände samtidigt med

mig äro sig alldeles lika. Sjöstedt, ni vet,

han som skrifver om vår medeltid, går

och gnuggar händerna af förtjusning; han

har nämligen igen fått till stånd en

polemik i en facktidskrift. Polemiken är

medelpunkten i hans lif och ett förnyelsens

bad för hans stridbara ande. Hvart år

lyckas han framkalla ett par sådana

nappatag, och han sköter dem som

trädgårdsmästaren sina blommor. Å, han förifrar

sig aldrig, han låter de rara frukterna

långsamt smälta i munnen. Han är också

en skicklig fältherre. Han aktar sig noga

för att skjuta bort sin ammunition i

förtid, han skrämmer först sin motståndare,

leker med honom för att locka honom utpå öppna fältet; men har han en gång

fienden där, då ve honom!

Magister Salander är också lycklig. Det

är en liten liflig, skinntorr herre som

aldrig unnar sig någon rast eller ro. Han

är en af landets lärdaste män, fast ni

nog aldrig hört talas om honom. Hans

doktorsafhandling ligger färdig i

manuskript sedan femton år, men han har

alltid någonting att ändra eller tillägga. Den

blir nog aldrig ventilerad, ty han hyser

en oöfvervinnelig förskräckelse för den

möjligheten att det under tryckningstiden

någonstans i världen kunde publiceras

några till ämnet hörande fakta eller nya

uppslag som han alltså inte kunnat uppta

till behandling... För öfrigt ägnar han sitt

lif åt predikandet af tre evangelier:

sitt-bad, vegetarianism och esperanto. Hans

dröm är att mänskligheten en gång efter

seklernas villfarelser skall lära känna den

sanna lyckans villkor och sätta sig i ett

badkar, äta grönsaker och tala esperanto.Då skoia alla krig upphöra,

klasskillnaden försvinna och det tusenåriga riket

konstitueras utan monarker men också

utan nationalförsamlingar.

Orsaken till att han nu kände sig

speciellt lycklig var icke den, att

mänskligheten enligt hans åsikter tagit ett

resolut steg i riktning mot sittbadkaret, utan

den, att han under sin ferie på något

outgrundligt" sätt fått tag i en rysk fänrik

som också var esperantist. De hade

samspråkat länge; emellertid måtte de ha

talat hvar sin dialekt, ty ryssen fann sig snart

föranlåten att öfversätta de viktiga

replikerna till franska, magistern återigen sina

till tyska eller engelska. Men de hade

haft alldeles förskräckligt trefligt

tillsammans, och snart skulle de träffas igen.

Nu har jag visst tröttat er med tråkiga

detaljer om människor som inte intressera

er. Min värld har blifvit så underligt trång

på de sista åren. På sätt och vis njuter

jag af att höra till en stilla krets där mankänner hvart tonfall, hvar liten fåfänga, hvar

ömtålig liktorn. Här drabba en inga

öf-verraskningar, hvarken onda eller goda.

Och det är något jag börjat sätta värde

på. Men det är ju ingenting för er.

Förlåt!

Hälsa era föräldrar så hjärtligt. Om de

finna kuvertet påfallande digert, så gör

ni väl mig den tjänsten att hänvisa till

tabellerna. Er far är ju min gamla vän,

och det anses visst berättiga människor

till allsköns drift.Det gör mig förfärligt ont att ni så

totalt kunde missförstå mitt bref i den punkt

som berörde stamtaflan. Vid allt hvad

som för ögonblicket är mig heligt svär

jag er att jag är uppriktigt glad öfver att

kunna göra er denna lilla tjänst, som

sannerligen inte det minsta stör mig i mitt

arbete (om man nu med ett så högtidligt

ord får beteckna mitt nyfikna intresse för

kulturhistoriska kuriositeter). Jag har godt

om tid och stannar i alla händelser kvar

på arkivet ett par timmar efter

tjänstgöringens slut; det är mycket man slip-per att frottera sig mot genom att sitta

stilla i dessa dagar.

Dessutom tilltalar uppgiften mitt

detek-tivistiska sinne, och sist men inte sämst:

jag får ju härigenom anledning att skrifva

till er och kanske också någon gång motta

ett svar. Ser ni, det finns bref som man

bär oöppnade på sig en hel dag, tar bara

fram dem ibland och ser på dem. Ni vet

inte hvad allt ett sådant bref kan

innehålla, den dagen.

Jag nämnde någonting om mitt

detek-tivistiska sinne. Det förhåller sig

nämligen så, att flere af tjänstemännen här vid

sidan af sin af samhället kända och ofta

nog så uppskattade vetenskapliga

verksamhet äro väldiga privatdetektiver.

Doktor Börtzell, till exempel, hvars

fromma gråa hufvud ni kanske känner

genom porträtten i tidningarna. Han har

en specialafdelning för detektivlitteratur i

sitt bibliotek; lappkatalogen, som han med

vanlig noggrannhet upprättat, lär omfattabortåt fyrahundra nummer. Och han själf,

som i hvardagslag knappt kan förmå sig

att döda myggan som suger hans blod,

förvandlas under vinterkvällarna vid

brasan (han bor inte i ett oromantiskt

vär-meledningshus, som jag) till en blaserad

kännare af alla mänskliga laster och brott.

Ringaktande rynkar han då på näsan åt

mördare, som icke i sitt arbete tillämpa

teknikens nyaste vinningar, och åt

detektiver som icke drifva sin jakt med

blodhundens vilda energi och samtidigt med

iakttagande af strängt vetenskapliga

metoder.

Också jag har fyllt några tomma

timmar i mitt lif med detta surrogat för

verklig kamp och fara, som ju för resten vid

det här laget borde ha förlorat det mesta

af sin begärlighet, för att inte säga sitt

existensberättigande. Och hvad jag lärt

genom den lektyren, de djärfvaste och

skarpsinnigaste uppdagarnas metoder,

till-lämpar jag som bäst vid utforskandet afde grenar i ert stamträd som ni

anförtrodde mig.

Det är alldeles nödvändigt att gå till

väga på det viset om man inte vill nöja

sig med de trohjärtade uppgifterna i

Genealogia Sursilliana. Ett par mindre

misstag i de tryckta källorna har jag redan

rättat, men många länkar återstå ännu att

granska. Där finns ett par som ge ifrån

sig en alldeles särskildt ihålig klang. Som

nu denna Jacob Emmanuel Alanus, ni vet.

Böckernas upplysningar om honom

förefalla så trovärdiga och pålitliga vid

flyktig genomläsning, men jag har mina ögon

fästa på den mannen. Det hänger inte

rätt ihop, han är inte den han ger sig ut

för. Kanhända var han verkligen kapellan

i Suojärvi, det vill jag åtminstone tills

vidare inte bestrida, men aldrig i lifvet

var Anna Catharina Lanaea hans lagvigda

maka; och alla dessa barn som han

ståtar med — nåja, jag säger inte mer för

denna gång. Men jag ger mig inte förr-än jag afslöjat honom och afklädt honom

all orättmätigt fången värdighet. Vid

Manitou, hans skalp skall dingla vid mitt

bälte.Jacob Emmanuel Alanus blef gripen i

går. Efter en lång och spännande jakt,

hvars detaljer jag inte här kan gå in på,

fick jag honom ringad och ställd. Nu är

han som sagdt fasttagen och identifierad.

Han sökte i det längsta föra efterspanarna

på villospår, bland annat genom att bära

precis samma förnamn som farfadern och

farbrodern, men nu har jag honom, jag

har honom, säger jag, och den trassliga

härfvan är mönstergillt utredd. Det var

farbroderns hustru och barn han tillägnat

sig och oantastad fått behålla i tvåhundra

år. Historiens kvarnar mala långsamt, menrättvisa har dock slutligen blifvit skipad

af en Klios ringa mjölnardräng.

För resten, tack för ert bref — hur

kunde jag glömma att börja med det

ordet, som noga taget rymmer allt hvad

jag i denna världen har att säga er.

Det var förfärligt vänligt tänkt af er

— också om ni inte menar det — då ni

skrifver att ni fattat ett sådant intresse

för oss halfgamla bokmalar och

pappers-råttor, som redan kunna räkna åtskilliga

tjänsteår i fårorna i hvarandras ansikten.

Tidens pekfingernagel är obehagligt hvass.

Ni tycks också känna ett visst

medlidande med oss. I staden i den här

hettan! säger ni, och så förefaller det som

om ni misstänkte oss för att "långsamt

men säkert förvandlas till petrifikat och

löjliga original på grund af vårt ständiga

umgänge med hvarann och med

medeltids-herrarna.

Å, jag medger, där ni är, där vore

säkert bättre att vara. Det vill säga, jagmenar att ett härligare hem för sommar

och vinter och hela detta jordelif än

Bredsund kan jag inte tänka mig. Men då det

nu en gång inte är min plats, så har jag

det visst relativt bäst där jag nu är.

Och så petrifikatfrågan. Jag vill inte

förneka att de gamla kära, maskstungna,

lusbitna volymerna bilda en mur mellan

oss och yttervärlden. Tidigare var den

kanske på långt håll besläktad med den

kinesiska; nu ville jag nästan kalla den

en skyddsmur och ett bröstvärn. Jag vill

inte skryta med att vi här hade gjort

evighetens synvinkel till vår, men jag tror

i alla fall att man inom dessa väggar lär

sig att se med mera förståelse och med

mindre bitterhet på häxdansen här hemma

och ute i världen. Och det är ju alltid

någonting att sätta värde på, när man ser

större delen af sina gamla gudar ligga

där med näsan i vädret, och går omkring

med känslan att här äro makter i

rörelse som måtta allt närmare vårt hjärta.

0(Härmed menar jag nu inte mina

kuponger.)

Men ni får verkligen inte tro att vi här

på arkivet äro knarriga, stela ämbetsmän

med byråkratfasoner och högtidliga miner.

Ni skulle bara se oss t. ex. när vi tassa

i korridorerna för att smuggla in

bakelser och citronsoda förbi vaktmästaren och

chefen, de fruktade busarna. Ni skulle se

våra krumsprång när det gäller att gömma

tomflaskorna, hvilket inträffar då vissa

steg höras — här känner man allas gång

— och vaktposten ger varningshostningen.

Jag försäkrar, det är som i skolan, och

för flere af oss säkert lika roligt.

Å nej, vi äro hvarken mumier eller

döddansare här. 1 går hade Sjöstedt retat

Börtzell och mig genom ett

provokato-riskt yttrande om Polens affärer, som ju

för ögonblicket faktiskt äro betydligt

aktuellare än t. ex. frågan om påfvens skägg,

hvilken ofta nog bragt oss hår ihop, för

att vitsa med Börtzell. Alltnog, vi beslötoatt hämnas på Sjöstedt. Vi klippte oss

tomahawker af papp och gömde oss bakom

fogdarnas räkenskaper. När Sjöstedt strax

därpå gick förbi, rusade vi fram under

vilda krigsrop, som lyckligtvis hördes

hvar-ken af vaktmästaren eller chefen.

Sjöstedt väijde sig envist med en kapsel af

Anjalamännens bref, men ansatt i fronten

och flanken på samma gång blef han

slutligen tvungen att ge sig på nåd och onåd.

Det visade sig att han erhållit ett riktigt

litet sår vid ena tinningen, som han

omsorgsfullt torkade med en af sina

vidunderliga näsdukar. (Ursprungligen antogo

vi att han i distraktion brukade stoppa

lakanet i fickan, men det befanns vara en

oriktig hypotes.) Som ädelmodiga segrare

beslöto vi tilldela honom

tapperhetsme-dalj. Den förfärdigades af en

cigarrettaskbotten och erhöll en konstnärlig

utsmyckning i rödt och blått bläck. Men

då han af falsk blygsamhet säkert hade

vägrat bära detta utmärkelsetecken, fästeBörtzell det med en knappnål på hans

rygg ungefär där rocken tar slut. Vi hade

också glädjen se honom bära det ute i

expeditionen i en krets af stela och

viktiga professorer.

De som leka mest äro också de främsta

i arbetet. Här arbetas mycket, tyst men

intensivt; och för löner som sannerligen

inte kunde fresta någon af våra gatsopare.

För mig är ju lönen likgiltig, men ni vet

inte hur fattiga de äro, så många af

våra skarpaste hufvuden och våra bästa

män.

För min del har jag nästan aldrig förr

brukat delta i upptågen (hvaraf ni med er

obönhörliga logik drar den troligen

riktiga slutsatsen att jag står efter också i

arbetet). Men dessa sista dagar har det

kommit öfver mig en sådan oförklarlig

uppsluppenhet. Jag sofver bättre om

nätterna och jag bygger de skönaste luftslott

bland molnen i mitt rökrum, där de

blåvioletta ringarna långsamt höja sig frånspetsen af mitt trollspö — min härliga

svarta cigarr.

Jag har för resten börjat tycka bättre

om min våning nu på sista tiden. När

allt kommer omkring är det en hel mängd

vackra saker som samlats här under årens

lopp. Ni borde se dem någon gång, t. ex.

när ni härnäst kommer till staden med er

far. Framför min inbjudan till honom, ifall

förslaget tilltalar er.Om ni fått mitt sista bref, som blef

af-sändt för ett par veckor sedan, så skall ni

inte fästa er vid det. Det var tråkigt och

meningslöst.

Dagens tabell är kort. Jag har inte

varit lat så där i största allmänhet, det är

sömnen som klickar igen.Hvad ni är god som gitter skrifva hela

åtta sidor till en person som — nåja, till

undertecknad.

Staden är fruktansvärd och människorna

än värre.

Jag är inte så förfärligt gammal,

åtminstone finns det ju en del individer som

äro äldre än jag. Emellertid har jag

redan hunnit upplefva två invasioner här i

min barndoms stad. Den första kom från

norr, om den är ingenting att säga, den

måste ju komma. Men den nya, den

östliga! Jag går här som främling och minst

gynnad nation i mitt eget land, i min egen

stad.

Och alla portar stängda!Mitt bref af i går var åter ett kapitalt

misstag. I stället för att besvara era

frågor skickar jag i väg ett sentimentalt

känsloutbrott. Kan ni ursäkta mig om jag

i dag gör bot, svarar på alla frågor och

aflägger slutlig räkenskap?

Det är nog för resten sista gången jag

skrifver till er. Dagens skörd af namn och

notiser är slutsumman af hvad jag här

kan åstadkomma; mina källor ha sinat ut.

Det är för öfrigt likadant med allt det

öfriga. Bland annat har jag numera

definitivt slagit ur hågen alla planer på den

där boken om sjuttonhundratalet som jag

ett par gånger talat med er om. Det ärlustigt, som ung var jag aldrig rädd för

att fälla hastiga och bestämda, mycket

bestämda, omdömen och draga tvärsäkra

slutsatser i invecklade frågor; numera har

jag nästan kommit därhän att jag

ingenting vet, fast jag ju läst och lärt en hel

del under dessa åren. Jag ser genast

medaljens båda sidor, ser dem på samma

gång och lika klart och slutar med att

anse den ena så god som den andra. Och

det går ju inte. Därför får det bli slut på

skrifvandet nu.

Kritiken här hemma är jag inte rädd

för, den har ju alltid varit synnerligen

välvillig och öfverseende mot mig. Men

det kunde möjligen falla någon i

Skandinavien in att slå mig på fingrarna, och

den risken vill jag inte utsätta mig för.

En gammal skådespelare skulle säkert

förstå mig. Det är bara nybörjarna som

ingen rampfeber ha, medan gamla

aktörer stå i kulissen med bultande hjärta och

ångestsvett som flödar under sminket. Förmig har det blifvit svårare för hvarje

gång, nu tror jag inte jag härdar ut med

det längre.

Men det hör ju inte alls hit.

Ja, som sagdt, nu blir det alltså ett slut

på mitt dagliga, förtroliga umgänge med

ättetaflornas damer och herrar. Jag

kommer att sakna dem alla, och kvinnorna

mest, som sig bör. De ha varit mig ett

angenämt, stilla sällskap. Jag har sett

många öden med större vingbredd och

högre luft än mitt eget stiga fram ur de

knappa notiserna. Jag har delat glädje

och tårar med några af dem. A, jag har

inte nekat mig någonting, där var en som

jag närapå förälskat mig i. Det var hon

hvars namn ni bär.

Jag säger dem nu högtidligt farväl.

Farväl, Anna Thauvonia, du som

flyktade till skogar och villa marcker med

dina barn, efter att ha sett ryssarnas

tjutande horder dansa kring de rykande

ruinerna af Paldamo prostgård.Kanhända är det hon som gett er i arf

sitt ögas skiftande iris. Det var min tanke

då jag skref ner hennes namn och de två

årtalen, lifvets och dödens.

Farväl, Regina Palbitzki.

Hon följde Ottokar Khewenhiiller från

ett slott i Böhmen hit upp till den

fruktade och fruktansvärda norden bara för

den äran att få bli en af era stammödrar.

Det stannade visst i hennes hår ett

skimmer af Böhmens sol och en reflex af

höstvinets döende löf, det var det vackraste

smycke hon ägde, och därför lät hon det

gå i arf till er.

Men af hvem har ni röstens klang? Är

det af Jeanne Louise Essen från Adolf

Fredriks Stockholm, är det af Karin

Wack-lin från tjär- och guldtunnornas

Uleå-borg, eller är det af denna N. N.

På-vallsdotter som i sitt femtonde åldersår

äktade den sextiosjuårige Eskil

Zeth-raeus? Här kommer mästerdetektiven Egotill korta och blir länge sittande orörlig

med den röstens eko i sitt öra.

*

Ni frågar mig hvad jag menar om era

unga vänner och deras sträfvanden. Jo,

jag läser deras artiklar med stort intresse,

och jag måste tillstå att jag afundas dem.

Hur enkelt allting blir för dem! Det ena

är svart, det andra hvitt. Men det är bra,

det är mycket bra att ungdomen ser det

så. Det finns ingen plats för halftoner i

den nya värld som håller på att skapas.

Och det fordras en handfast kolartro för

att man skall kunna hoppas på en ljus och

harmonisk framtid för detta folk, som är

klufvet på alla leder, i alla dimensioner

och mest i den fjärde, i den som inte kan

mätas och vägas och pressas in i termer

och slagord, men som kanske är den

af-görande. Jag är mycket glad öfver att

ungdomen har den tron.Så var det ju ännu det, att ni längtar

ut i världen och sörjer öfver att det tills

vidare är omöjligt. Ni har aldrig sett

något annat än ett litet hörn af det egna

landet, säger ni.

Men, men, då är ni ju ännu lyckligare

än jag någonsin trodde. Då har ni ju allt

att få. Tänk, att ingenting ha sett och

ingenting upplefvat, och på samma gång

veta att allt detta skall falla eder till! Än

sen om det dröjer ett år eller mer — en

gång kommer ju den dagen när hela

världen öppnar sig för er. Jag önskar bara

att jag fick följa er då —jag menar som

vägvisare, som rådgifvare. För det vet

jag att jag dugde till.

Ja, vet jag det så säkert? Nej. Ju mera

jag tänker på det, nej.

För er vore jag kanske rentaf en dålig

vägvisare. Ni hör till ett nytt släktled, ni

brinner för allt det nya i tiden. Ni skall

se det nyas smedjor, Berlin, London, New

York. Jag är ju en föraktlig dagdrifvareutan hemortsrätt i det nya tusenåriga

imperiet, en viljans och känslans svagling

som inte ens äger ungdomens charm. Jag

skulle mest ha fört er till de döda

städerna, och där hör ni ju inte hemma.

Men om ni någon gång får en stor sorg,

så skall ni ta er tillflykt till Rothenburg.

Där är stillhet och hälsosam ro under

vin-rankorna som skymma själfva

törnekronan på krucifixens lidande Kristushufvud.

Där är hvila för tanken och lek för

fantasien; med litet god vilja skall ni i

kvällsskymningen se Gretchen som skyndar till

de andra flickorna vid brunnen. Ni ser

fliken af Mefistos mantel sopa kyrkornas

nötta golf eller försvinna i en källarhåls,

och ni hör klirret af Fausts värja ge eko

mellan "grändernas burspråk. Ute på

vägarna, i solnedgången, skall ni likt de

hemvändande pilgrimerna tro att det är

Jerusalems vallar och torn som lysa i

aftonbranden.

„Pax intrantibus, salus exeuntibus“ stårdär öfver en af portarna. Tänk, jag

be-höfver inte öfversätta det, ni kan ju latin,

ni nittonhundratalets underbara flickebarn.

Kanske inte fullt så bra som Vendela

Skytte, men i alla fall.

Jag hoppas också att ni en gång skall

komma till Prag, en försommarkväll när

akaciorna blomma. De droppa sin

doftande snö öfver gatorna och husen och i

floden, de lägga sina hvita drifvor för er

fot, och i ert hår skall det fastna några

darrande kronblad. Ni skall stanna på

Karlsbriicke just på den plats där

trettioåriga krigets sista stormvågor slogo ihop.

Där hör ni Moldaus mumlande brus

mellan bropelarna, där vattnet går svart med

ringlande strimlor af skum. — En svag

dimma stiger upp och blandar sig med

skymningen som sveper stränderna i allt

tätare flor och bäddar in dem i

sammetsmjuka skuggor. Månen stiger öfver

Hrad-schin och kyrkornas torn, öfver ghettot

och gränderna med de underliga namnen.Så tyst är det omkring er att ni kan höra

stenarna tala, tills plötsligt någon osynlig

människas steg eka, dämpas och dö

någonstans borta i mörkret. Mellan kajernas

tunga löfmassor glimtar ibland ett ljus.

Där borta i skuggan vid Hradschins fot

sofver Wallensteins väldiga palats som det

sofvit alltsen den natten i Eger. Ich denke

einen langen Schlaf zu tun — —

Och utan att ni vet hur det kommer sig

skall ni själf se upp mot stjärnorna för

att söka ert öde. Men ni skall inte göra

det ensam. Ni skall stå där med någon

som ni håller mycket af, mer än ni nu kan

tro eller ana. Och då skall ni få se, att i

de eviga eldarnas rubinsken som brinner

sen århundraden framför helgonens stöder,

blir bron till en brygga ut i evigheten.

Och samtidigt med lyckan skall ni nu

— för första gången kanske, jag vet ju

inte — möta tanken på förintelsen. Inte

som en svårmodig stämning, en fjärran

aning, en doft, utan möta den som manmöter en människa. Men här har döden

ingenting skrämmande i sitt ansikte.

Ja, där ha vi det. Nu har jag löpt

linan ut — längre än till döden och

evigheten räcker den inte, men det är ju

vackert så. Nu uppställer sig emellertid

frågan, hur jag på ett elegant sätt skall kunna

krafla mig tillbaka till fast mark igen.

Jag letar i ert bref för att hitta en

lämplig öfvergångspunkt. Och mycket

riktigt, den fanns där.

I morgon, den 18 augusti, reser ni alltså

till Svartvik.

Det intresserar mig faktiskt en smula;

jag har nämligen själf varit där ett par

gånger, för en del år sen.

Det var också annars en värdefull

upplysning. Nu vet jag åtminstone hur de

närmaste dagarna af ert lif skola se ut.

Ni kommer att åka och rida öfver ägorna,

spela på den gamla lustiga biljarden, där

bollarna rulla uppför backe och nedförbacke och finna sina hål så snällt; vidare:

titta på dödsskallarna under kyrkgolfvet,

dansa i månskenet utanför gula

paviljongen, fånga kräftor i håfvar vid röda bron.

Jag har suttit där på stranden under

alarna en augustikväll och sett kräftorna

streta i det grunda vattnet, rakt mot en

eld som vi tändt. När jag närmare tänker

på saken så var er mor också med. Hon

var inte gift då än, knappast ens

förlof-vad. Det var en vacker afton, nu minns

jag den tydligt. Men det där med elden

är visst förbjudet numera.

Ja, hvad har jag mer att säga er? Ännu

för en tid sedan tyckte jag det var så

mycket jag ville ha sagdt, men det var

nog ett misstag; det kan allt

sammanfattas i en enda önskan: lycka, lycka på

resan.Sid.

Den svagare......................................... 7

Perdi ta............................................88

Under stenen.......................................137

Sinande källor.....................................157Den segrande Eros. (Tredje tusendet) . . . 1912 6:50

Asmodeus och de tretton själarna. (Fjärde

tusendet)...............................1915 4:75

Regnbågen. (Tredje tusendet). .................1916 4:50

Rönnbruden (Tredje tusendet)...................1917 7:25

Perdita................... . ................1918 8:25