Percival Keene

Percival Keene

PERCIVAL KEENE

AV

KAPTEN MARRYAT

ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN

FÖRSTA DELEN

MALMÖ 1932

HANDELSAKTIEBOLAGET NORDEN

BOKFÖRLAGET

1. PERCIVALS ANKOMST TILL VÄRLDEN.

Ett par mil från staden Southamton ligger ett gammalt

herresäte, under namn av Madeline Hall

som under århundraden tillhört familjen de Versely.

Huvudbyggningen, hållen i ädel stil, är omgiven av

en skogrik, vidsträckt park, och, vad som är ännu

bättre, 12,000 tunnland jord tillhöra egendomen.

Vid tiden för denna berättelses början, bodde på

egendomen en äldre ogift dam av börd, miss

Delmar, syster till avlidne lord de Versely samt faster

till nuvarande lorden och en kommendörkapten

Delmar, andre sonen till den avlidne ädlingen.

Egendomen tillhörde fröken Delmar, med rättighet att

till sin död fritt disponera över densamma.

Kommendörkapten Delmar innehade då för tiden,

kommandot på en fregatt, använd vid

kanaltjänstgöring, som det kallades, vilket betydde, att

befälhavaren hade säte i underhuset, att han voterade

med ministären, samt att han, på det hans röst

alltid vid behov måtte kunna påräknas, aldrig gick till

sjöss annat än under parlamentsferierna. Nämnas

bör dock, att hans majestäts skepp Paragon

understundom gick till segels och kryssade i sikte av land

två à tre dagar, tills stewarden rapporterade, att

mjölken, som var avsedd för chefens bord, började

surna, vilken viktiga omständighet gjorde att

rodret genast lades upp, och fregatten ankrade i

närmaste hamn. Eftersom Paragon ständigt var

stationerad vid Spithead, visade kommendörkapten

Delmar mycket uppmärksamhet mot sin faster, vilken

han ofta besökte på Madeline Hall. Elaka tungor

sade, att närmaste motivet härför var, att hon

disponerade över en så präktig egendom. Vad som är

säkert är, att han, till den åldriga damens stora

förnöjelse, stannade kvar flera veckor å rad, vilket var

henne så mycket mera glädjande, som hon tyckte

om sin brorson, och även hade den egenheten att

tycka om sjömän. Det bör även omnämnas, att där

fanns ännu en person, som tyckte om

kommendörkaptenen, och om sjömän. Denna var miss

Arabella Mason, en ganska täck flicka om aderton år,

som oupphörligt såg sig i spegeln, endast i den

lovvärda avsikten att utröna, huruvida hon någonsin

sett ett ansikte, som hon föredrog framför sitt eget,

och som aldrig kunde läsa en roman, utan att finna

en förvånande likhet emellan hjältinnan och sitt eget

vackra jag.

Miss Arabella Mason var äldsta dottern till en

förvaltare hos den förre lord de Versely, brodern till

fröken Delmar, och hade hennes far alltid varit

mycket aktad av honom för sin trohet och sina insikter.

Han bokstavligen stupade på sin tjänstepost; ty en

dag då han övervakade ett skogsbygge, krossades

han av ett kullfallande träd. Han efterlämnade en

änka och tvenne döttrar, om vilka det allmänt troddes,

att de befunno sig i goda omständigheter, ty

mannen hade alltid varit ganska mån om sig. Mrs

Mason ville likväl icke erkänna något välstånd,

tvärtom föregav hon sig vara mycket fattig. Efter

lord de Verselys död, som inträffade strax efter

förvaltarens, skickade därför fröken Delmar de båda

flickorna till en pensionsinrättning på landet, varest

de kunde erhålla en efter sitt stånd passande

uppfostran. Mrs Mason, som ofta blev bjuden att

tillbringa en månad på Madeline Hall, plägade då ofta

föra med sig sin äldsta dotter, som redan hade

lämnat pensionen. Slutligen förbyttes dotterns visiter

till en stadigvarande vistelse på stället, under det

modern mera sällan inbjöds. I vilken egenskap miss

Mason fått anställning hos fröken Delmar, var ej

lätt att komma underfund med. Hon kunde inte

sägas vara en tjänare, ty hennes behandling utvisade

något förmer; inte heller tillhörde hon uteslutande

salongen, enär hennes lägre börd utestängde henne

från umgänget med noblessen. Hon var snarare

ett sorts mellanting, en ödmjuk sällskaparinna i

förmaket, men som kunde se hushållerskan över axeln;

en budbärerska och skafferska för fröken Delmar,

en sorts föreningslänk emellan den aristokratiska

gamla damen och hennes manliga omgivning, mot

vilken senare hon visade en slags jungfrulig rädsla.

Om än denna hennes ställning inom familjen kunde

sägas vara mycket bekväm för matmodern, måste

man dock medgiva, att den var vådlig nog för en

ung, tanklös och ganska vacker flicka, som därtill

var av ett mycket livligt temperament, mycket näpen

i sina svar och mycket svag för beundran.

Eftersom kommendörkapten Delmar var ganska

flitig med besöken hos sin faster, föll det sig helt

naturligt, att han fäste någon uppmärksamhet vid

hennes ödmjuka sällskapsdam. Förtroligheten dem

emellan tilltog så småningom, och det dröjde icke

länge förrän bland tjänstfolket glunkades om, att

kommendörkaptenen och miss Bella Mason blivit

sedda tillsammans uti murgrönsbersån, och då nu

kommendörkaptenens besök under en tid av tvenne

år allt oftare förnyades, växte skandalen och folkets

prat blev allt mer illasinnat. Man glunkade om, att

miss Bella ofta badade i tårar, och den gamle

hovmästaren och den ännu äldre hushållerskan skakade

betänksamt sina huvuden emot varandra, likt

tvenne mandariner. Den enda person, som levde i

okunnighet om de skandalösa ryktena, var gamla fröken

själv.

Kommendörkapten Delmar hade alltid med sig

en betjänt, och denne viktige person hade han tagit

ur den marintrupp, som blivit kommenderad på

fregatten. Benjamin Keene, så hette betjänten, var

också begåvad med åtskilliga av de egenskaper, som

äro nödvändiga hos en betjänt. Han var proper till

sin yttre människa, hövlig i sitt uppförande, och

betraktade kommendörkapten Delmar som den

förnämste man i världen, näst kungen av England.

Benjamin Keene var dessutom, fastän blott en

simpel marin, den vackraste karl man ville se, och eftersom

han var lika väl växt, som ståtlig till hållning,

ådrog han sig alla unga kvinnors beundran. Men

naturen, som understundom har för vana att vara

njugg på ett håll, då hon slösar på ett annat, hade

i stället knappat in på hans hjärnmassa, och då han

således var för inskränkt att kunna lära något, hade

han ej mera bildning än att han nätt och jämt varit

i stånd att genom ständig övning vinna färdighet

i handgevärsexercis och att mekaniskt förrätta sin

tjänst som betjänt.

Ben var alltid sin herre följaktig till Madeline

Hall, där han, på samma gång han åtnjöt folkets

beundran även blev ett föremål för deras åtlöje.

Det behöver knappt nämnas, att den livliga och

kvicka miss Arabella Mason betraktade Ben såsom

en sig mycket underordnad person, åtminstone var

detta händelsen vid hans första ankomst; men,

besynnerligt nog, yppade sig tvenne år senare, just vid

den tid, då ryktet gick, att man ofta träffat henne

gråtande, en förändring i hennes uppförande mot

honom. Somliga påstodo med bestämdhet, att hon

satt kurs på den vackre marinen, vilket visserligen

förlöjligades av andra, men ett faktum var likväl,

att förtroligheten tycktes hastigt tilltaga. Framdeles

försäkrade de, som vetat allt om en sak, sedan den

väl inträffat, att Ben aldrig skulle vågat höja sina

blickar till ett så olika parti, om han icke därtill

blivit föranledd av sin husbonde, som bestämt

önskade, att han skulle gifta sig med flickan. Att så

verkligen var händelsen, fastän de icke visste något därom,

är helt säkert; och Ben, som ansåg en önskan

av sin chef vara detsamma som en befallning, gjorde

honnörsställning till tecken av lydnad, så snart det

blev klart för honom, vad som fordrades att han

skulle göra. Kort därefter återkom

kommendörkapten Delmar till Madeline Hall, och dagen därpå blev

det kunnigt för alla, att miss Arabella Mason

verkligen hade ingått ett hemligt giftermål med den

vackre Benjamin Keene.

Som vanligt vid dylika fall var fröken Delmar

den, som sist fick kännedom om den intressanta

nyheten, som hennes brorson åtog sig att meddela

henne. I början brusade fröken upp av harm, och

förundrade sig över flickans brist på finare känslor,

men isynnerhet däröver, att hon velat nedlåta sig till

giftermål med en simpel marin. Delmar svarade, att

det visserligen vore sant, att Ben endast var

simpel karl; men att varje soldat i och genom sitt yrke

var en gentleman. Han nekade icke till, att Bella

Mason kunnat göra ett bättre parti; men hon vore

dock endast en tjänarinna hos hans tant och Ben

var hans betjänt, varför skillnaden ej var så särdeles

stor. Han antydde, att han länge sett den växande

tillgivenheten; talade om faran för ungt folk att

lämnas så mycket tillsammans; häntydde på vad

tillfället kunde göra, och utbredde sig över det

moraliska och passande. Fröken Delmar lugnades av

sin brorsons väl avpassade tal; hon var förtjust över,

att så mycken dygd kunde finnas hos en sjöman,

och efter en timmas samtal blevo de unga tu efterskickade,

i nåder förlåtna, och mrs Keene erhöll,

efter att nödgats avhöra en ganska tråkig

föreläsning, en ganska vacker present. Men, om också

hennes matmoder var blidkad, var hennes mor det

ej. Så snart gamla mrs Mason fick veta händelsen,

begav hon sig till Madeline Hall. Hon hade först

ett samtal i enrum med sin dotter och sedan med

kapten Delmar, varefter hon genast avreste, utan

att uppvakta ägarinnan på stället eller växla ett enda

ord med någon av tjänstefolket. Detta uppförande

gav anledning till ytterligare rykten; somliga

ursäktade hennes handlingssätt över dotterns oförsiktiga

steg, andra däremot tänkte på helt annat satt om

saken.

Tre veckor efter giftermålet, då parlamentet redan

blivit prorogerat, ansåg hamnamiralen vara i sin

ordning att utsända fregatten på kryssning. Ben följde

naturligtvis sin herre, och det dröjde tre månader,

innan fregatten återvände i hamn. Efter att hava

uppvaktat amiralen, avreste kommendörkapten

Delmar, åtföljd av sin lycklige marin, för att efter

vanligheten uppvakta sin tant. Vid sin framkomst fann

han allt i stor oordning; något måste hava inträffat,

som slagit hela huset med häpnad. Hovmästaren

bockade sig djupt för kommendörkaptenen;

betjänterna glömde sina vanliga smilande miner, när han

steg ur; kommendörkapten Delmar infördes under

högtidlig tystnad i förmaket, och hans tant, som

blivit underrättad om hans ankomst, emottog honom

med en stel och ovanligt kall min och med armarna

korslagda över det vita musslinsförklädet.

-- Min dyra tant, sade kommendörkaptenen, då

hon kallt fattade hans framräckta hand, vad har

hänt?

-- Jo, min brorson, svarade den gamla fröken,

din marins och Bella Masons giftermål borde ha ägt

rum sex månader tidigare. Världen är ond, min

brorson, och sjömän äro, fruktar jag ...

-- Mariner borde ni säga, min älskade tant,

inföll kommendörkapten Delmar inställsamt. Jag

måste erkänna, att varken sjömän eller mariner äro så

nogräknade, som man har rätt att fordra; emellertid

har ju Ben gift sig med henne. Tillåt mig, min goda

tant, att tala för deras ursäktande, ehuru jag är

mycket ledsen över, att en sådan händelse passerat i

tants hus. Jag ämnar, tillade han efter en paus,

giva Keene fem och tjugo för sin djärvhet, så snart

jag återvänt ombord.

-- Det hjälper ej saken, min brorson, svarade

fröken Delmar. Jag skall köra henne ur huset, så

snart hon blir så frisk, att hon kan flytta.

-- Och jag skall i min ordning piska honom

duktigt, bara jag väl fått honom ombord, tillade

kommendörkaptenen. Jag vill ej, att era känslor ska"

bli sårade och ert sinne oroas på detta sätt, genom

ett opassande uppförande av dem, som äro mig

följaktiga; -- nedrigt -- skamfullt -- avskyvärt --

oförlåtligt, utropade kommendörkaptenen, under det

han på sjömansmanér gick fram och tillbaka i rummet.

Minst en timma fortfor fröken Delmar att tala

och kommendörkaptenen att instämma i allt, vad hon

sade. Då tillfälle gives att giva luft åt sin förargelse

utan att röna den minsta motsägelse, talar man snart

bort densamma; sådant var även fallet med fröken

Delmar. Först, då hon fick veta att Bella Keene

lyckligen nedkommit med en rask pojke, vände sig

den förtörnade fröken bort med fasa; då hennes

kammarjungfru vågade tillägga, att det var ett litet

vackert barn, fick hon befallning att hålla sin mun;

hon ville ej se den sjuka modern, och den otäcka

marinsoldaten blev dömd att stanna nere i köket, på

det hon ej skulle bli besmittad genom att möta

honom i trapporna. Men med varje dag lade sig

hennes vrede, och innan fjorton dagar gått till ända,

hade fröken Delmar icke allenast sett, utan även

beundrat den lille pysen. Hon beslöt äntligen att

besöka modern, som nu var nog återställd, för att

kunna uthärda en tvenne timmars föreläsning, i

vilken den värda fröken utbredde sig över hennes

oanständighet, oförsiktighet, obetänksamhet, ostadighet,

oaktsamhet, oåterhållsamhet, okyskhet; förehållande

henne, att hennes uppförande var ytterst oförlåtligt,

ytterst osedligt och ytterst opassande. Sedan fröken

Delmar arbetat fram denna långa rad o, måste hon

hämta sig och draga andan. Bella, som var en

slipad flicka och tåligt väntat, för att få svara,

förklarade nu, under många tårar, att hon erkände sitt

uppförande hava varit oförlåtligt; men hennes fel

hade varit ofrivilligt, och hennes sorg var outsäglig;

oerfarenhet och oförstånd hennes enda ursäkt; att

hennes oro över matmoderns ogunst skulle otroligt

föröka hennes lidande; försäkrade att hon icke var

oförbätterlig och att, om hennes matmor blott ville

giva henne sin förlåtelse, skulle hon, så visst som

hon ville ärva himmelriket, aldrig göra så mer.

Tillfredsställd av denna försäkran, lugnade sig fröken

Delmar, och icke allenast gav sin förlåtelse, utan tog

till och med barnet i sitt knä, på det Bella måtte få

ledighet att läsa i den bibel, hon skänkt henne.

Läsare! det barn, som denna stora heder vederfors,

som verkligen låg i detta obefläckade knä, på detta

förkläde av obefläckad snövithet, hos den

obefläckade fröken Delmar, var ingen annan än hjälten i

denna berättelse.

Fastän min mor sålunda hade återfått sitt lugn, var

det likväl icke troligt, att hennes man skulle bliva

särdeles belåten med en så ovanlig tilldragelse;

tjänstefolkets snack och speglosor över vad som hänt

uteblevo ej heller. Mellan kommendörkapten

Delmar och Ben tycktes likväl, kort efter mitt inträde i

världen, någon sorts förklaring hava ägt rum. Vad

som därvid tilldrog sig, blev aldrig känt, men säkert

är, att då, vid marinens återkomst till köket, en av

stalldrängarna började bry honom, fick denne ett

så duktigt kok stryk, att det blev slut med allt

vidare gyckel. Då Ben tog saken så allvarsamt,

antogs allmänt, att om den äktenskapliga ritualen blivit

förnärmad, Ben själv varit den, som varit för het,

och att, då han nu vore gift karl, han föresatt sig att

hämnas varje förnärmande anmärkning.

Emellertid, som frågan var av mindre intresse, blev även

skandalen av mindre vikt. Och som Ben givit

tillkänna, att han icke ämnade tåla något ytterligare

prat om saken, yttrades intet ord vidare därom,

åtminstone icke i hans närvaro.

I vanlig tid blev jag kristnad; och så fullständigt

hade min mor nu återvunnit sin matmors ynnest

att, då kommendörkapten Delmar lovade bliva

fadder, åtog sig fröken Delmar att även deltaga i

ansvarigheten. Min mors enträgna begäran, att jag

skulle få bära hans namn, tillät kommendörkaptenen,

och jag blev således vederbörligen inskriven i

kyrkboken under namn av Percival Keene.

2. PERCIVALS FÖRÄLDRAR FLYTTA TILL

CHATHAM.

Intet är varaktigt i denna världen. En

upplösning av parlamentet inträffade, och

kommendörkapten Delmars valmän, som icke voro så

belåtna med den liknöjdhet han visat deras intressen,

togo sig fore att välja en annan i hans ställe, som

lovade allt, liksom kommendörkaptenen gjort, och

efter all anledning skulle följa hans exempel att ej

hålla något av vad han lovat. På förlusten av

platsen i underhuset följde den av befälet å fregatten,

emedan hans majestäts regering icke fann nödigt, att

kommendörkapten Delmar behöll detta befäl nu, då

han hade ledighet att åt sina tjänsteåligganden ägna

hela sin tid. Fregatten blev således avmönstrad,

och åter utrustad av en annan chef, som hade

vänner i parlamentet.

Som Keene tillhörde marinkorpsen, kunde han

naturligtvis icke kvarbliva som betjänt hos

kommendörkaptenen, utan blev med den övriga truppen

beordrad till barackerna vid Chatham. Ehuru min

mor hade fast beslutat att icke bo i baracken, var

hon likväl icke missnöjd att lämna Madeline Hall,

varest hon icke kunde undgå märka, att hon, i följd

av sitt oförsiktiga uppförande, ej behandlades med

samma aktning och välvilja, som hon från början

blivit vand vid. Hon var rätt glad över att få

lämna ett ställe, där hennes felaktighet var så väl

känd. Sedan kommendörkaptenen givit henne sina

råd, vilka överensstämde med hennes egna åsikter,

och tillika gjort henne en frikostig gåva, för att sätta

henne i stånd att öppna en liten handel, avreste han

från Madeline Hall. Min mor återvände till sitt

rum, så snart ljudet från hans vagnshjul bortdött,

och många omärtans bittra tårar fällde hon över sin

därför känslolöse son.

Följande dag lät fröken Delmar kalla henne och

började efter vanligheten med en lång och tråkig

föreläsning, vilken vid avskedet, lika så vanligt,

slutade med en hederlig gåva. Följande dag

hopstuvade min mor sina tillhörigheter, och med mig på

sina armar begav hon sig av till Chatham, dit hon

lyckligen anlände och inflyttade i privata rum, som

hon hyrt. Min mor var en rask och klok kvinna,

och de gåvor, hon vid åtskilliga tillfällen fått, och på

vilka hennes man aldrig vågat göra anspråk,

uppgingo till en ganska betydlig penningsumma. Jag

bör verkligen göra Ben Keene den rättvisan, att

han ägde ödmjukhetens dygd i hög grad. Han

kände, att hans hustru i varje avseende stod över

honom, och att det endast var omständigheternas makt

som gjort att han kunnat erhålla henne. Han var

henne därför i allt undergiven, biträdde varje

förelag hon gjorde honom, och lät därvid fullständigt

leda sig av henne. Därför, då hon vid sin ankomst

till Chatham föreställde honom huru omöjligt det

vore för en person med hennes uppfostran att

sällskapa med kvinnorna i barackerna, och huru hon

ansåg nödvändigt vara att hon företoge sig något,

som kunde tillförsäkra henne en anständig utkomst

gjorde Ben inga invändningar, fastän han nog

insåg, att därigenom i verkligheten skulle inträda

skilsmässa till säng och säte. Sedan hon sålunda

erhållit samtycke av sin man, som ansåg henne alltför

överlägsen att kunna misstaga sig, beslöt min mor,

efter mycken överläggning, att nedlägga sitt kapital

i ett lånbibliotek och pappershandel; ty hon

räknade ut, att försäljning av papper, pennor och lack

var en handel, som skulle förskaffa henne kunder

bland de bättre klasserna. Hon hyrde sig därför ett

hus nära intill barackerna, med en ganska rymlig

bod i nedre våningen, där hon lät måla och utpynta

på det prydligaste. I alla hennes anordningar, röjde

sig mycken smak och fastän inköpen och första årets

hyra nära nog medtagit alla de penningar hon lagt

tillsammans, visade sig likväl snart, att hennes

beräkning ej slagit fel. Hennes bod blev snart ett slags

samlingsplats för de sysslolösa officerarna, som funno

sig roade av hennes kvickhet och livlighet, helst hon

var mycket munvig, vilket karlarna tycka om hos

vackra kvinnor.

Det dröjde icke länge förrän min mor vann ett

fullständigt erkännande och obegripligt för alla var,

huru ett så hyggligt och elegant fruntimmer

kommit att gifta sig med en simpel marin. Man

förmodade emellertid, att hon blivit bedårad av hans

vackra utseende och växt, och att giftermålet varit en

följd av ett ögonblicks förvillelse. Damerna

anlitade hennes lånbibliotek och herrarna köpte

hennes varor. Min mor tillökade sitt lager med

handskar, parfymerier, käppar och slutligen cigarrer; och

innan hon bedrivit rörelsen ett år, fann hon sig

förtjäna penningar som gräs och hennes kunder

ökades i antal med varje dag. Min mor hade mycket

av vad man kallar takt. När hon talade med

personer av motsatt kön, var hon munter och road av

skämt; emot sitt eget däremot iakttog hon ett helt

motsatt uppförande; hon antog då en vördnadsfullt

och sedesam min, förenad med en viss förtrolighet,

som aldrig blev stötande; hon stod således mycket

väl hos damerna och hade framgång i ordets fulla

mening. Hade hennes man haft den minsta

fallenhet för att göra sina rättigheter gällande, skulle den

ställning, hon nu intagit, varit tillräcklig, att bringa

honom till undergivenhet. Utan hans hjälp hade

hon höjt sig långt över honom; han såg henne

ständigt skrattande och pratande med hans egna

officerare, för vilka han när helst han gick dem förbi

måste göra en vördnadsfull hälsning; han vågade ej

tilltala henne eller ens gå in i boden, så länge

officerarna voro där, utan att på samma gång fela i

aktning emot dem, och då han om nätterna icke fick

vistas utom baracken, var hans enda beröring med

henne att stundom smyga in från baksidan av boden,

för att få sig något bättre att äta, än vad som

vankades i hans egen mäss, eller att ibland få av henne

en shilling till porter. Marinen Ben fann snart, att

hans hustru, på ett eller annat sätt, hade snott sig ur

händerna på honom, att han nu endast berodde av

hennes välvilja, en slav för hennes önskningar, en

verkställare av hennes befallningar, och han

underkastade sig lugnt sitt öde, något som många bättre

och mera bildade karlar än han, gjort före honom.

3. MOSTER MILLY.

Så stodo sakerna, då jag hunnit till den viktiga

perioden av sex års ålder, en livlig pojkbyting,

officerarnas favorit, och lika så full av odygd, som

ett träd fullt av markattor. Min mors affärer hade

kommit så i flor att hon, ungefär ett år förut, hade

funnit nödigt skaffa sig ett biträde, och därför

beslutat taga till sig sin syster Amalia. Härtill

fordrades dock att först erhålla moderns samtycke. Min

mormor hade icke besökt min mor, allt sedan hon

var på Madeline Hall, strax efter min mors

giftermål. På senare tiden hade de likväl brewäxlat;

ty min mor, som hade allt för självständig

karaktär för att vilja vända sig till min mormor, så länge

hon blott och bart var hustru till en simpel marin,

hade nu, då omständigheterna blivit förändrade,

varit den första att räcka olivkvisten, vilken även

emottogs, sedan min mormor blivit förvissad om att

min mor de facto var skild ifrån sin man. Som min

mormor fann det allt för ensligt i det hus hon

bebodde, och min moster Amalia förklarade, att både

min mormor och moster Amalia skulle flytta till

min mor, och i vederbörlig tid ankommo de också.

Milly, såsom min moster kallades, var tre år yngre,

än min mor, ganska vacker och lika livlig som sin

syster, kanhända litet mera blygsam till utseendet,

men med mer anlag för skalkaktighet. Min

mormor var sträng och ondsint, mycket stor till växten

och hade ett vördnadsbjudande yttre. Jag behöver

ej säga, att miss Amalia ingalunda minskade

dragningskraften till lånbiblioteket, vilket efter hennes

ankomst tvärt om blev ännu mera besökt av

officerarna än förut.

Moster Milly blev snart lika kär i mig, som jag i

odygd, vilket icke var så mycket att undra på, ty

hon var lika odygdig som jag. Snart höll jag mer

av henne, än min mor; ty hon uppmuntrade mig i

alla mina skälmstycken. Min mor såg allvarsam ut

och bannade mig ibland. Min mormor smällde mig

duktigt, och gnatade ständigt på mig; men bannor

eller straff av de tvenne senare tjänade just icke till

mycket, och då min moster, önskade göra något

spratt, som hon själv ej tordes utföra, använde hon

därtill mig, så att jag uppbar hela äran av hennes

uppfinningar, och jag kan tryggt tillägga, att jag

också uppbar alla bannor och bestraffningar. Detta

frågade jag likväl föga efter; ty hennes smekningar,

i förening med bakelser och russin samt min egen

böjelse, mer än motvägde de tillfälliga, men

allvarsamma förebråelser av min mor, och de

eftertryckliga rapp, jag fick mottaga av min värda mormors

långa fingrar. Officerarna visade dessutom mycket

intresse för mig, och fastän jag ihärdigt vägrade att

lära läsa, var jag likväl för mina år ganska långt

kommen. Min synnerliga gynnare var en kapten

Bridgeman, en mycket mager, men välväxt karl,

som ständigt hade konster och upptåg för sig.

Stundom smög jag mig undan med honom till

officersmässen, dröjde där över middagen, drack skålar och

sjöng stående på bordet två eller tre lustiga visor,

som de hade lärt mig. Stundom var jag litet livad

vid hemkomsten, en följd av de väl fyllda glasen.

Min mor blev då mycket ond, min mormor upplyfte

sina händer och tittade genom glasögonen på

bjälkarna i taket, men moster Milly blev lika munter,

som jag själv var. Ehuru icke åtta år gammal, hade

jag dock gjort mig så bemärkt, att varje puts, som

skedde i staden, varje upptäckt skälmstycke,

ovillkorligen skrevs på min räkning, och många voro de

ersättningsanspråk, som gjordes hos min mor för

sönderslagna fönsterrutor eller annan tillfogad skada;

ofta med rätta det medger jag, men även ofta, fastän

jag var alldeles oskyldig. Slutligen blev jag ansedd

som en verklig plåga för hela trakten, och varenda

en, undantagandes min mor och moster Milly,

förklarade det var hög tid, att jag skickades till en

skola.

En afton var hela familjen församlad kring

tebordet i vardagsrummet. Jag hade satt mig helt

stilla och anständigt i ett hörn, -- ett säkert tecken,

att jag funderade på något skälmstycke, vilket även

var fallet; ty jag höll på att lägga litet krut i min

mormors snusdosa, som jag hade smugit undan,

endast på det att hon utan fara för liv eller lem skulle

få "lukta krut" som de säga till sjöss, -- då den

gamla frun sade till min mor.

-- Bella, skall då pojken aldrig komma i skola?

Han blir ju alldeles bortskämd på det här viset.

-- Vad är det som så skämmer bort honom,

mamma? inföll moster Milly -- att komma i skola?

-- Prata inga dumheter, barn. Du är själv lika

god som pojken, svarade mormor. Pojkar bli aldrig

bortskämda genom att få uppfostran, men väl flickor

ibland.

Huruvida min mor tog detta för en pik, som

syftade på något ur hennes eget liv, vet jag ej, men hon

svarade ganska vasst:

-- Jag tror inte ni förlorat på att jag fått

uppfostran, min mor, ni skulle annars inte nu vara här.

-- Ganska sant, mitt barn, svarade min mormor;

men kom också ihåg, att du inte borde äktat en

marin -- en simpel marin, Bella, under det din

syster kan lyfta sina ögon till officerarna. Ja,

fortfor gumman, under det hon lade bort stickningen

och såg på sin dotter, och har all utsikt att få en

sådan också, om hon spelar sina kort rätt; den där

löjtnant Flat kan ju aldrig vara från boden. (Som

mormor nu lämnat mig ett tillfälle att åter sätta

snusdosan på dess ställe, dröjde jag icke att

begagna mig därav, och som jag såg, att hennes

sticknål fallit på golvet, stack jag in den i hennes

klädning bak, så att, var hon än måtte söka, hon icke

kunde finna den.)

-- Herr Flat är av en ganska aktningsvärd

familj, har jag hört sägas, fortfor min mormor.

-- Och en stor narr, inföll min mor. Jag

hoppas att Milly inte lyssnar till honom.

-- Han är officer, svarade mormor, ingen

simpel karl!

-- Må så vara, min mor; jag föredrar dock min

simpla marin, ty honom får jag att göra, vad jag

vill; är han simpel karl, så är jag däremot

befälhavande officer, och ämnar vara det, så länge jag

lever.

-- Nå, nå, Bella, låt oss icke mer tala om den

saken; men pojken måste i skola; trösta mig, jag

har tappat min nål.

Mormor steg upp och vände sig inånga gånger

omkring, för att söka sin nål, men, besynnerligt

nog, utan att få rätt på den. Hon öppnade då sin

dosa och tog en pris snus, för att skärpa sin syn.

-- Kära hjärtandes, vad har jag fått i snuset?

och vart kan nålen ha tagit vägen? Kom hit, barn,

och hjälp mig leta, och sitt inte där i vrån som vore

du fastspikad.

Jag fann för gott att åtlyda befallningen och

låtsade leta med mycken iver. Uppfattande ett

ögonkast från tant Milly, pekade jag på nålen, som stack

ut bak på mormors klädning, och var genast på

knä igen, under det moster höll näsduken för

munnen, för att dölja sitt skratt.

En minut därefter knackade Ben först sakta på

dörren, och kom sedan in; ty officerarna spisade

vid denna tid middag och boden var for tillfället

tom.

-- Här är ett paket böcker, som du skall bära

bort, sade min mor; men det är inte bråttom; tag

därför tebrickan och gå ut i köket och drick ditt té,

innan du går.

-- Du har väl inte en shilling att ge mig, Bella?

Jag behöver litet tobak, sade Ben i sin undergivna

ton.

-- Åh jo, här har du en shilling, Ben, men drick

inte för mycket öl, svarade min mor.

-- Men var i all världen har min nål tagit vägen?

utropade mormor, snoende omkring.

-- Här är den, min fru, sade Ben, som upptäckte

den stickande ut från gummans klädning. Ingen

annan är Percival har gjort det, det vill jag ansvara

för.

Mormor mottog nålen av Ben och vände sig därpå

till mig:

-- Du odåga till pojke! det var du, som satte

nålen där, och se"n låtsade du leta efter den. Du

skall i skola, munsjör, ja, det skall du!

-- Ni talade om en nål, mormor, och jag letade

efter en synål: ni sade inte, att det var en knytnål;

jag kunde annars sagt er, var den var.

-- Ja, ja, den som gömmer kan bäst skaffa till

rätta; i skola skall du, eller också jag lämna huset.

Ben bar ut tébrickan. Han var väl exercerad

både i och utom tjänsten,

-- Jag vill gå ned i köket till far, skrek jag, ty

jag var utledsen vid att sitta stilla.

-- Nej, det skall du inte, min gunstig herre,

svarade min mor; din elaka pojke, köket är icke någon

plats för dig, och, om jag får höra, att du röker

tobak mera . . .

-- Kapten Bridgeman röker, invände jag.

-- Ja, han röker cigarrer; men ett barn, som du,

får inte röka.

-- Kom hit, min gunsti" herre, sade mormor,

som höll locket till snusdosan öppet, vad har du

gjort med mitt snus?

-- Kors, mormor, jag har ju inte haft er

snusdosa på hela dagen?

-- Vad vet jag? En sådan där slyngel till pojke

har en metkrok i vart finger; jag är viss på, att du

gjort det; den som bara kunde komma under fund

med det. Jag köpte nytt snus i morse.

-- Kanske ha de gjort något misstag i boden,

mamma, sade tant Milly; de äro mycket slarviga

av sig.

-- Ja, kanske det; men nu måste jag ha nytt;

det här kan jag inte använda.

-- Kasta det i spiseln då, mormor, sade jag;

jag skall springa bort med dosan och få henne full

igen.

-- Ja, det tror jag blir det bästa jag kan göra

sade mormor, i det hon gick till spiseln, böjde sig

fram och uthällde snuset på de itända kolen.

Följden blev en stark knall, en massa av rök flög ut ur

spiseln i ansiktet på gumman, hennes mössa blev

svedd, glasögonen lyftades av näsan, och hennes

ansikte blev svart, som en sotares. Den gamla frun

gav till ett nödrop, föll baklänges Över den stol, på

vilken hon suttit, slog i fallet även omkull mig, och

blev liggande på mig med hela sin tyngd.

Jag hade visserligen ämnat draga mig undan

under förvirringen -- ty min mor och moster Milly

voro lika förskräckta --, då jag fann mig nästan

kvävd under tyngden av min nästan sanslösa

mormor, vilken efter vad jag förut nämnt, var ett

ganska korpulent fruntimmer. Hade jag kommit i en

annan ställning, skulle jag icke plågats så mycket;

men nu hade jag olyckligtvis fallit baklänges, och

låg således på rygg, nedtryckt av den köttigaste

delen av min mormors kropp; min näsa var alldeles

nedplattad och andedräkten helt och hållet täppt.

Hur länge mormor skulle legat sålunda och suckat,

kan jag icke säga; men hon blev uppskakad ur sitt

domningstillstånd genom ett häftigt anfall av mina

tänder, dem jag i ångesten brukade med en styrka

i käftarna, ovanlig hos en så ung pojke som jag.

Jag bet tvärs igenom allt, vad hon hade på sig, och

som hon var på väg att alldeles förlora sansen,

möttes mina tänder verkligen under denna konvulsiva

ansträngning. Min mormor, väckt till liv av den

förfärliga smärta, detta bett förorsakade, rullade sig

då åt ena sidan, och nu först blevo min mor och

tant, som förut hade trott, att jag smugit mig ur

rummet, varse mig där jag låg livlös och svartblå

i ansiktet. De kastade sig över mig, men jag höll

ännu säkert tag med mina tänder och kunde ej

göras lös från min skrikande mormor, förrän frisk

luft och duktigt med kallt vatten bragte mig åter

till mina sinnen, då jag alldeles utmattad lades på

en soffa. Jag hade så när fått sitta emellan på

fullt allvar, och man kan här tillämpa ordspråket:

"den, som gräver en grop för en annan, faller ofta

själv däri". Vad min mormor angår, så återkom

hon väl från sin förskräckelse och på sina ben, men

icke till sitt humör. Hon kunde icke på flera dagar

sitta utan en kudde på stolen, och, ehuru man icke

sade mycket åt mig, i anseende till den fara för

vilken jag varit utsatt, uppenbarade sig likväl en

synbar avsky mot mig hos min mormor, ett visst bestämt

och lugnt väsende hos min mor och en frånvaro

av den vanliga glättigheten hos min tant, vilket allt

kom mig att ana att något för mig obehagligt snart

instundade. Resultatet av deras viskningar och

rådplägningar kom snart i dagen. En vacker

måndagsmorgon inställde sig Ben ovanligt tidigt; jag ikläddes

min mössa och min rock; Ben tog mig så i ena

handen, en täckt korg i den andra, och jag bortfördes

liksom ett lamm till slaktaren. Då jag gick ut,

syntes en tår i tant Millys öga, ett sorgset uttryck

på min mors ansikte och ett gnistrande av

tillfredsställelse i min mormors blick, något som till och

med hennes glasögon icke förmådde dölja. Min

mormor hade segrat, jag var på väg till skolan.

4. PERCIVAL SÄNDES I SKOLA.

Så fort jag väl var utom dörren, såg jag upp till

Ben och sade:

-- Far, vart gå vi?

-- Jo, svarade han, jag skall föra dig i skolan!

-- Skolan! Varför skall jag gå i skolan?

-- För det du bitit din mormor, att börja med

menar jag, och vidare för att du skall få litet

lärdom och duktigt med stryk, ifall det är sant som

man säger. Själv har jag aldrig varit i skolan.

-- Vad skall man lära där och varför får man

stryk?

-- Du får lära att läsa, skriva och räkna; jag

kan, gunås, intetdera; och du får stryk, emedan

små gossar inte kunna lära något utan stryk.

Detta var en mycket tillfredsställande förklariag.

Jag gjorde inga vidare frågor, och vi fortsatte tysta

vår väg, tills vi kommo till skoldörren. Ett

förskräckligt oväsen hördes inifrån. Ben knackade på;

dörren gick upp, och en pust av varm luft

strömmade ut; all den friska luften hade tydligen

förbrukats för dagens första lektion. Ben gick fram

mellan bänkarna, och föreställde mig för skolmästaren,

vars namn var Thadeus O"Gallagher, en fattig

gymnasist från Irland, som hade inrättat en skola till en

halv guiné i kvartalet för halvpensionärer. Han

ansågs för en ganska sträng herre, och allmänt

ansågs att barnen i hans skola höllos i bättre ordning

än i någon annan dylik i staden. Jag förmodar, att

min mormor skaffat sig underrättelser i detta

avseende, enär det fanns två eller tre skolor av samma slag

mycket närmare vårt hem. Ben, som antagligen

hyste mycken vördnad för lärdom, emedan han

själv saknade sådan, gjorde en militärisk hälsning

för herr O"Gallagher, sägande, med handen alltjämt

vid hatten:

-- En ny pojke, min herre, som ska" i skola.

-- Min själ, tror jag inte jag känner honom!

utropade mr O"Gallagher; det är ju samme unge

herre, som bitit hål på sin mormor; junker Keene,

som de kalla honom. Skarpa tänder, må man säga.

Lämna honom hos mig. Hans middag är väl i

korgen, förmodar jag; lämna den också. Han skall

snart bli en beskedlig gosse, eller också slutas det

med upplyftning. ("Blow-up", en egendomlig bestraffningsmetod

i engelska skolor på den tiden, då

delinkventen för bestraffning upplyftes på ryggen

av underläraren eller någon av kamraterna.)

Ben satte ned korgen, gjorde högeromvändning

och lämnade skolrummet, där jag blev stående

invid min blivande lärares tron. Tron, säger jag, ty

han hade ingen pulpet, som skollärare i allmänhet

bruka, utan en sorts fyrkantig upphöjning av aderton

tum, på vilken en annan dylik blivit ställd, och

tjänade honom till säte. Båda delarna voro täckta

med fläckigt och sönderrivet, gammalt boj, och vid

närmare betraktande efteråt, fann jag dem bestå av

trenne gamla vinlådor utan lock, som han

troligen kommit över för mycket gott pris. Två av

dem voro upp- och nedvända och utgjorde undre

planen; den tredje var ställd ovanpå de andra. Mr

O"Gallagher satt med stor värdighet på den översta

lådan, med fötterna på de undre; sålunda tillräckligt

upphöjd för att hava en dominerande utsikt över sina

lärjungar i varje vrå av rummet.

Han var inte lång, men starkt byggd, med

rödaktigt hår och mycket yviga, röda polisonger. Mig

föreföll han som en hisklig uppenbarelse, i synnerhet

då han öppnade sin stora mun, visande sina tänder,

då jag påmindes om skylten på "Röda Lejonet"

strax invid min mors hus. Jag hade aldrig förr

under min korta tillvaro känt så mycken vördnad för

någon, som för denne min skolmästare, vilken satt

där framför mig, en bild av en romersk tribun,

hållande i handen en kort rund linjal, liksom det varit

en kommandostav. Knappt hade jag varit en

minut i skolan, innan jag såg honom lyfta upp

armen, linjalen flög vinande genom luften och slog

ned på skallen av en pojke i andra ändan av

rummet. Pojken, som hade pratat med sin

sidokamrat, rev sig i huvudet och började lipa.

-- Varför kommer du inte tillbaka med min

linjal, din byting? sade mr O"Gallagher. Rör på dig,

Johny Target, annars slutar det med en upplyftning.

Pojken, som blivit litet virrig av slaget, återfick

likväl nog fattningen att lyda befallningen.

Jämrande sig gick han fram och återlämnade linjalen till

mr O"Gallagher.

-- Din tunga kommer att göra dig mera skada

än nytta, fruktar jag, Johny Target. Det är en

orolig lem och fordrar ständigt linjalen över sig.

-- Junker Keene, tillade han efter ett kort

uppehåll, såg du vilket slag i huvudet den där pojken

nyss fick, och kan du säga mig varför?

-- Nej, svarade jag.

-- Var har du lärt dig seder, ditt kräk? Kom

ihåg härefter att du inte glömmer att säga: nej, mr,

eller nej, mr O"GaIlagher. Begriper du -- nå, säg

nu -- vad?

-- Ja, vad.

-- Ja, vad! du lilla dumskalle! Säg: ja, mr

O"Gallagher, och kom ihåg, liksom sockenskrivaren

säger: detta är sista gången det frågas.

-- Ja, mr O"Gallagher.

-- Ja, ser du nu, intet är så nyttigt, som att gå

i skola -- du har ju redan lärt dig seder; men,

för att nu återkomma till vad jag ville säga,

orsaken, varför John Target fick rappet i huvudet, och

det så att tårarna kommo honom i ögonen, var just

för det han pratade. Ser du, det första en pojke

har att lära, är att hålla sin tunga; detta må bli din

läxa för dagen; du kan sätta dig ner där, och, om

du säger ett ord under hela tiden du är i skolan,

kommer det att sluta med en upplyftning; det

betyder i fall som föreligger, att jag skall flå dig

levande, som de göra med ålen, vilken smidiga

varelse du just liknar.

Jag hade förstånd nog att inse, att mr

O"Gallagher icke var att leka med, varför jag satte mig

ned, och roade mig med att höra på läxorna, som

gossarna kommo fram att läsa upp, och åse de

avstraffningar, som vankades: ganska få sluppo

undan. Äntligen slog frihets- och middagstimman.

Pojkarna fingo lov, och var och en tog sin matkorg

eller sprang hem att äta hos föräldrarna. Jag

befann mig ensam med mr O"Gallagher, och som jag

kände mycken lust att smaka på min middag,

kastade jag en längtansfull blick åt min korg, men sade

ingenting. Mr O"Gallagher, som händelsevis hade

tankarna upptagna av något annat, sade slutligen:

-- Keene, du kan nu få gå ut och skrika, tills

du blir hes, för att ta igen den förlorade tiden.

-- Får jag äta min middag, sir? frågade jag.

-- Menar du middagen? Ja visst får du det;

men, vänta litet, jag har lust att titta i korgen först

och se vad den innehåller, för ser du, junker Keene,

somlig mat passar inte tillsammans med lärdom,

och om du äter sådan, kan du inte läsa, då lektiden

är förbi. Det, som är lättsmält, kan gå an; men

det som är hårdsmält för små gossmagar, skaffar

dem bara förtret, och sedan kan slutet bli en

upplyftning -- det vill med andra ord säga, att du kan

hitta på att få smaka på riset eller ferlan -- två

mina medhjälpare, som jag ännu ej haft det nöjet

att göra dig bekant med; men allt har sin tid; har

man sagt mig sanning om dig, så bli vi nog snart

bekanta, vad det lider.

Mr O"Gallagher undersökte därpå innehållet av

min korg. Tant Milly hade varit mån om att jag

skulle bli väl försedd; där fanns ett stort papper

med sandwichar, (smörgåsar med pålägg av salt

kött eller skinka med senap), ett stycke ost och

bröd samt tre eller fyra skivor tårta. Mr O"Gallagher

öppnade alla paketerna, och sade efter ett kort

uppehåll:

--Hör du, min käre Keene, tror du dig möjligen

om att kunna gissa på vad sätt jag kommit till all

min lärdom och vad jag levde av, under tiden den

pumpades i mig? Jag vill säga dig det. Det var

hårt bröd, med en liten ostsmula, då jag kunde få

den, vilket inte ofta hände. Ost och bröd är just

den rätta maten för dig, för att bli lärd, och

kanske en skiva tårta inte heller kan skada; tag dem

därför och spring ut till lekplatsen, så fort du kan;

och kom väl ihåg, junker Keene, att du inte glömmer

bort bönen, innan du äter: "För vad vi äta,

Herre Gur! dig ägnas tacksamhetens ljud". Nu

bort med dig, resten av middagen behåller jag för

mitt enskilda bruk och dig till erkännerlig nytta.

Mr O"Gallagher grinade, då han slöt sitt tal, och

liknade så mycket ett glupande rovdjur, att jag var

rätt glad att slippa ifrån honom, så fort jag kunde.

Då jag kom till dörren, vände jag mig om, och såg

en sandwich försvinna i hans gap, med en

förundransvärd hastighet; härvid mötte jag hans öga; det

liknade tigerns vid sitt mål, och jag satte i väg med

fördubblad hastighet.

5. PERCIVAL KEENES FÖRSTA DAG I

SKOLAN.

När jag kom fram till lekplatsen, som i det stora

hela ej var annat än ett stycke obrukad mark, till

vilken vi icke hade större rättighet, än någon

annan, satte jag mig ned vid en stolpe och började

äta av vad mr O"Gallagher hade ansett tjänlig att

lämna kvar åt mig av min middag. Visserligen

hyste jag fruktan för honom, ty hans stränghet emot

de andra gossarna vittnade om, att han icke skulle

hava mycken misskund med mig heller, om jag

vågade sätta mig upp emot honom; men harmen

började snart taga överhanden över min fruktan, och

jag började övertänka huruvida jag icke skulle

kunna på något sätt komma åt honom för hans

oförskämdhat att beröva mig min middag; men vid närmare

eftersinnande fann jag det vara bättre att låta

honom taga min mat, ifall detta kunde medföra ett

beskedligare behandlingssätt från hans sida; jag

beslöt därför att giva mig tilltals så länge. Fritimman

var nu till ända, och en klocka kallade oss alla till

skolan. Jag gick in med de andra, och satte mig,

där mr O"Gallagher förut hade anvisat mig plats.

Sedan allt blivit tyst, vinkade skolmästaren fram

mig.

-- Nu, min käre Keene, sade han, anhåller jag

du är så artig och ägnar mig din uppmärksamhet,

det vill säga att du hör på, medan jag talar en liten

stund till dig. Vet du, hur många vägarna äro, som

föra till lärdom? Håll mun på dig! jag frågar dig,

emedan jag vet, att du inte känner det, och jag

ämnar själv säga dig det. De äro jämt upp tre, min

lille skatt: den första är ögat, och om en gosse har

ett kvickt öga, som du, så är det ganska mycket,

som kommer att gå in i huvudet på den vägen; du

skall känna igen en sak, när du får se den för andra

gången, om du också inte kan urskilja din egen far,

en hemlighet, som blott mor din känner. Den andra

vägen till lärdom, din stympare, är örat; om du

kommer ihåg allt, vad folk säger dig, och lyssnar

till allt du hör, så skall du lära många sanningar,

men också på samma gång tio gånger så många

osanningar: vetet och agnarna bliva således

sammanblandade, och vid något framtida tjänligt tillfälle

måste du ränsa ut det förra från det senare. Nu

komma vi till tredje lärdomsvägen, vilken är helt

ej mycket bryderi; vi måste lunka fram antingen

vi vilja eller ej. Den tredje, eller stora vägen, är

huvudet, som behöver hjälp av ögat och örat, och

av tvenne andra hjälpare som vi vilja kalla minne

och flit. Härav finner du, att vi hava synvägen,

hörselvägen och förståndsvägen, tre svåra vägar,

som du inte förstår dig på, och som jag inte skall

besvära mig med att förklara för ett sådant nöt,

som du, ty jag kastar aldrig pärlor för svin, som

ordspråket säger. Nu, mr Keene, komma vi till en

annan avdelning av historien. Liksom det finnes

trenne vägar till lärdom, så finnes även trenne

medel eller redskap, genom vilka gossar uppmuntras

att gå framåt. Det första är linjalen, som du såg

mig slänga i Johny Targets tjocka skalle, och du

såg själv vilken verkan den gjorde; det andra är

ferlan, något som du kanske aldrig hört talas om;

men här ser du hur den ser ut, sade mr O"Gallagher,

i det han tog fram en platt maskin av trä med hål

uti. Linjalen är för huvudet, som du har sett; ferlan

är för handen; du har sett mig nyttja linjalen; nu

vill jag visa dig, hur jag brukar ferlan.

-- Du, Tommy Gaskin, kom hit, munsjör.

Tommy lade från sig boken och gick med synbar

oro i sitt ansikte, fram till läraren.

-- Tommy Gaskin, du kunde inte din läxa bra i

dag.

-- Jo, mr O"Gallagher, jag kunde den, svarade

Tommy; ni sade själv, att jag kunde den.

-- Nåväl, min gunstig herre, du kunde den inte

i går.

-- Jo, jag kunde den då med, återtog gossen

lipande.

-- Ja så, du understår dig att motsäga mig,

ropade mr O"Gallagher; du kommer i alla fall inte att

kunna i morgon; så, fram med högra handen.

Den stackars Tommy höll fram sin högra hand,

och vrålade redan vid första slaget, vridande sina

fingrar under smärtan.

-- Nu fram med vänstra handen! Rent spel är

guld värt; fatet bör alltid bäras jämnt.

Tommy fick nu ett rapp på vänstra handen och

samma jämmer följde.

-- Se så, nu får du gå, sade mr O"Gallagher men

kom i håg, att du inte gör om det igen, annars blir

det upplyftning av. Nu, junker Keene, komma vi

till den tredje och sista, som är björkriset; har du

någon gång smakat det?

-- Nej, sir, svarade jag.

-- Nåväl, då har du det nöjet att vänta, och

komma skall det, jag tvivlar icke därpå, såvida du

och jag lära känna varandra. Låt mig se. -- Här

såg mr O"Gallagher sig omkring i skolan, liksom

för att finna någon brottsling; men gossarna, som

visste varom frågan var, höllo ögonen så

uppmärksamt i böckerna, att intet fanns att anmärka mot

någon. Äntligen fäste han sin blick på en fet lunsig

pojke.

-- Walter Puddock, kom hit.

Walter Puddock kom fram, man kunde se, att

han själv ansåg sig förlorad.

-- Walter Puddock, jag har nyss nämnt för

junker Keene, att du är den snällaste latinaren i hela

skolan. Nu, min gunstig herre, kom väl i håg, att

du icke gör mig till lögnare; gör mig heder, eller

ock, vid alla O"Gallaghers blod, skall jag piska dig,

tills du blir så tunn, som en sill. Vad är latinska

ordet på en trekantig hatt, sådan, som de romerska

herrarna brukade till sina toger?

Walter Puddock tvekade några sekunder, varpå

han, utan att våga framstamma någon ursäkt,

började knäppa ned sina byxor.

-- Se bara den brottslige tjuvpojken! han vet,

vad som kommer att vankas. Du borde blygas,

Walter Puddock, att så skämma ut din lärare, och

komma honom att säga en osanning för junker

Keene. Var har jag Pihl Moony? kom fram du

och lyft upp Walter Puddock. Visserligen kan jag

inte plugga någon lärdom i dig, Phil, men med din

tillhjälp pluggar jag alltid litet lärdom i de andra

pojkarna.

Walter Puddock befann sig snart upplyftad på

Phil Moonys rygg, och trakterades med minst ett

dussin slag av rottingen. Han mottog dem, utan att

röra sig, fastän tårarna runno ned för kinderna.

-- Ser du, Walter Puddock, jag sade dig ju, att

det skulle sluta med en upplyftning. Gå till ditt

lexikon, din ömkliga stackare, och gör mera heder

åt den uppfostran och den överlägsna undervisning

du får av en viss person, vars namn jag inte vill

nämna.

Mr O"Gallagher lade från sig riset och fortfor:

-- Nu, junker Keene, har jag riktigt visat dig

de tre vägarna till lärdom, likasom de tre instrument,

förmedelst vilka små gossar bringas att läsa; kommer

du inte fort nog fram på de trenne första, så skall du

ha de trenne senare i hälarna på dig. En stöt är så god

som en vink, för en blind häst; och en sak till, du

lilla odygdsmakare, kom ihåg att det blir mera

senap på sandwicharna i morgon, annars vankas det

upplyftning. Nu har du fått reda på, hela teorin

för undervisningskonsten, junker Keene. Enligt vad

jag tror, få vi i morgon börja med praktiken.

Min värde skolfux tog ingen vidare notis om mig

den dagen. Undervisningen slutade klockan 5 och

jag skyndade mig hem, begrundande vad som hade

tilldragit sig i skolrummet

Min mormor och mor voro båda nyfikna att få

veta, vad som hade hänt mig. Den förra

hoppades, att jag fått stryk; den andra, att jag sluppit

undan; men jag nekade att säga dem något. Jag

antog en stolt, liknöjd min; ty jag var ond på min

mor, och min mormor ordentligt avskydde jag.

Tant Milly däremot, behövde icke fråga förgäves;

sedan vi blivit ensamma, berättade jag för henne

allt, vad som hänt; hon bad mig vara vid gott mod,

och försäkrade att jag icke skulle bliva misshandlad,

om hon kunde avböja det.

Jag svarade, att om man hanterade mig illa så

skulle jag på ett eller annat sätt hämnas. Jag gick

därefter ned till barackerna, till kapten Bridgemans

rum och berättade honom, vad som hänt; han

rådde mig att skratta åt både linjal, ferla och ris. Han

föreställde mig nödvändigheten att gå i skola, för att

lära läsa och skriva; men var dock mycket förargad

över mr O"Gallaghers uppförande, uppmanade mig

att på allt möjligt vis sätta mig upp emot tyranni och

förtryck, och försäkrade, att jag med visshet kunde

påräkna hans hjälp, endast jag vore flitig i mina

studier.

Stärkt av hoppet om hjälp av mina tvenne

mäktiga vänner, föresatte jag mig att lära, det fortaste

jag kunde, men om jag blev misshandlad då hellre

dö som en martyr, än giva efter för förtrycket; vilka

följderna än måtte bliva, ville jag dock spela mr

O"Gallagher ett spratt för var gång jag fick stryk,

och med denna berömvärda föresats låg jag snart

i djup sömn, så djup till och med, att jag icke ens

drömde.

6. PERCIVAL FÅR SIN FÖRSTA RISBASTU.

När tant Milly följande morgon väckte mig, på

det jag skulle hinna kläda mig och få frukost

före skoltiden föreföll det mig, som hade under de

sista tjugofyra timmarna en tid av tvenne år lagt

sig över mitt huvud. Jag hade före gårdagen aldrig

erfarit vad tyranni vill säga, och mitt blod kokade

av harm; jag kände mig i stånd till vad som helst.

Min harm var nästan lika stor emot min mor

och mormor för det de låtit mig komma i en

sådan skola, som emot mr O"Gallagher. I stället för att

gå fram och kyssa min mor, fastade jag ingen

uppmärksamhet varken vid henne eller vid mormor till

den förras stora ledsnad och den senares förvåning,

som ganska strävt sade: Har du inte lärt seder,

pojke? varför hälsar du inte god morgon?

-- Emedan jag inte ännu varit nog länge i

skolan, för att hinna lära seder, mormor.

-- Kom och kyss mig, mitt barn, innan du går,

sade min mor.

-- Nej, mamma; du har skickat mig till skolan

att få stryk, och jag vill aldrig mer kyssa dig.

-- Elaka odugling till pojke, utropade min

mormor; vilket elakt hjärta du måtte ha!

-- Nej, det har han inte; inföll tant Milly;

syster borde ha hört efter, vad sorts skola det var

innan hon skickade honom dit.

-- Jag frågade efter överallt, svarade min

mormor; han får inte göra några skälmstycken där.

-- Får jag inte? skrek jag; men jag skall göra,

och inte där allenast utan här med. Jag skall bli

likadan mot er allihop, ja, det skall jag mormor, om

jag ock skall dö därför.

-- Vad säger du, din vanartiga pojke! Jag har

stor lust att. . . .

-- Det tror jag nog mormor har, men kom ihåg,

att jag kan bitas. Det är bäst, att ni aktar er

mormor,

annars kan det komma att sluta med en

upplyftning som skolmästaren brukar säga.

-- Hör på det där lilla kräket bara! sade

mormor, i det hon upplyfte sina händer; jag får väl se

dig hänga i galgen, innan jag dör, du otacksamma

barn.

-- Jag är inte otacksam, svarade jag, i det jag

kastade mina armar kring Millys hals och kysste

henne hjärtligt; jag kan nog hålla av dem, som

hålla av mig.

-- Du håller då inte av mig? sade min mor

förebrående.

I går höll jag av mamma, men inte nu; men nu

får jag lov att gå. Är min korg färdig tant? Pappa

behöver inte följa mig till skolan; jag hittar dit

själv och då jag inte vill gå dit längre, så går jag

inte heller; kom ihåg det mamma. Därmed tog

jag min korg och lämnade rummet. Sedan jag gått

blev det en lång rådplägning, efter vad jag

sedermera fick veta. Då tant Milly omtalade för min mor

mr O"Gallaghers beteende ville hon genast taga mig

ur skolan; men min mormor påstod att det icke

fanns ett ord sanning i allt, vad jag sagt, och

hotade med att lämna Chatham och taga tant Milly

med sig, om jag ej finge bliva kvar i just den

samma skolan. Som min mor icke kunde vara min

tant förutan, blev följden den, att mormor behöll

fältet för den dagen.

Jag anlände i god tid och satte mig bredvid

skolmästaren. Jag föredrog denna plats, ty efter ett

långt samtal med kapten Bridgeman, hade denne

sagt mig att, fastän mr O"Gallagher klassificerade

linjalen till bestraffningen n:r l, ferlan till n:r 2

och riset till n:r 3, och straffet följaktligen ansågs

svårare, allt efter som nummerantalet steg, han

likväl betraktade dem ur en helt annan synpunkt,

emedan han tillräckligt lärt känna dem under sin

skoltid. Han rådde mig därför att aldrig hålla fram

min hand för ferlan, genom vilken vägran jag

naturligtvis skulle få en risbastu; ty han försäkrade,

att riset, helst då bekantskapen därmed ofta

förnyades, var bara lappri. Nu insåg jag, att säkraste

sättet att undvika linjalen var, att sätta mig nära

intill skolmästaren, som därigenom icke fick något

tillfälle att begagna densamma. Huvudändamålet

var, att jag beslutat rädda de ädlare delarna av

min kropp och lämna de övriga till pris åt mr

O"Gallagher och för att göra honom rättvisa måste jag

tillstå, att han tog tiden i akt.

-- Kom hit junker Keene, sade han; har du

inte folkseder? Du hälsar ju inte god morgon på

din lärare! Kan du läsa något?

-- Nej, sir!

-- Känner du bokstäverna?

-- Några av dem tror jag att jag kan, sir.

-- Några av dem! det är väl bara två av de sju

och tjugo kan jag förstå. Just ingen särdeles omsorg

man ägnat din uppfostran märker jag: det finns

åtminstone ingenting att riva ned innan man bygger

ånyo, och det är alltid en god sak. Nå min gunstig

herre, du tror väl att en klassisk lärd och en född

gentleman, som jag, skulle nedlåta sig att plugga i

dig a b c? Då bedrar du dig, junker Keene. Du

må hämta din första lärdom ur andra hand. Var

är Timothy Ruddel?

-- Du, Timothy Ruddel, skall få lära junker

Keene sitt a b c, men kom ihåg, att om du ej med

detsamma lär dig dina egna läxor blir det

upplyftning av. Och du, junker Keene, om du inte

fullkomligt lärt dig hela ditt a b c till middagen, så

skall du få en liten känning av n:r 2, blott som en

vink av vad som kommer efter. Gå nu, din lilla

okynniga byting; och du, Timothy Ruddel, akta

du dig för n:r 3, om du inte fort lär både honom

och dig själv, och det på samma tid.

Ganska belåten med denna anordning, föresatte

jag mig att läsa så mycket, jag kunde; i dubbelt

avseende hågad nu, för att frälsa den stackars

Timothy Ruddel från att få stryk oförskylt.

Inom tre timmar kunde jag min läxa fullkomligt

och Timothy Ruddel, som blev framkallad före mig,

kunde också sina läxor, utan att stappla, till stor

förtret för mr O"Gallagher, som yttrade:

-- Såå, du slingrade dig ur händerna på mig

denna gång, junker Timothy? Nå, lika gott; jag får väl

tag på dig en annan gång; dessutom har jag här

junker Keene, som nog skall få det hett. Kort före

middagstimman blev jag framropad; som jag förut

kunde en del av bokstäverna och nu fått hjälp av

Timothy Ruddel kände jag mig mycket lugn.

-- Vad är det för en bokstav? sade mr

O"Gallagher.

-- A. B. C. D. E.

-- Du lilla tjuvpojke, jag råkar dig nog; du

menar väl, att du skall slippa undan!

-- W. X. Y. Z.

Till mr O"Gallaghers stora förvåning, nämnde jag

alla bokstäverna utan något misstag. Men i stället

för beröm fick jag förtret.

-- Vid allt vad heligt är, utropade min

skolmästare, jag menar allt går mig emot i dag; mina

händer ha varit alldeles sysslolösa; det duger inte! Sade

du mig inte, junker Keene, att du inte kände

bokstäverna?

-- Jag sade, att jag kände några av dem, sir.

-- Om mitt minne inte bedrar mig, min käre

Keene, sade du mig, att du kände två av de sju

och tjugo.

-- Nej, det var ni själv, sir, som sade det.

-- Detta vill säga detsamma som att påstå att

jag, din lärare, en klassisk lärd och dessutom en

gentleman, ljuger; det är något, som kräver

upprättelse mr Keene, det kan du vara säker på. Du

är brottslig i två stycken, som de säga vid

domstolen, och inför den kommer du en av dagarna, så

visst som du här står. Ena brottet är att du

ljugit för mig, då du sade att du inte kände a b c, och

det andra är, att du vill göra mig till lögnare, då du

påstår att jag sagt, vad du själv sade. Du hoppades

komma undan mig, gunstig junker, men du bedrar

dig; därför, om du behagar, skola vi nu försöka

på med n:r 2. Håll fram din hand! -- Hör du

inte? Håll fram handen!

Jag vägrade bestämt att göra det.

-- Du vill inte; ja så! du vill inte! -- Nå, då

måste vi för ditt förakt för domstolen öka straffet,

och genast börja med n:r 3, som jag annars hade

ämnat gömma till i morgon; kom hit, Phil Moony,

här är en ny kamrat för dig; och fram n:r 3; här är

ett nytt fält för dig att röra dig på.

Phil Moony och riset infunno sig snart; jag blev

upplyft av den ena och piskad med det andra.

Första känningen av riset är just icke synnerligen

behagligt; jag kan närmast likna den vid

droppandet av smält bly. Jag gjorde våld på mig, för att

icke skrika, men det var mig omöjligt; och snart

vrålade jag som en ilsken tjur; och ilsken som en

tjur var jag, till och med som en farlig sådan. Hade

jag i det ögonblick då jag blev nedsläppt från Phil

Moonys rygg kunnat finna ett tillhygge skulle mr

O"Gallagher icke kommit att rosa marknaden. Mitt

raseri var större, än min smärta. Jag stod kvar där

jag blivit nedställd, med flämtande bröst, och

sammanbitna tänder och kläderna i oordning.

Skolgossarna fingo lov, och jag blev lämnad ensam med

den grymme skolmästaren, som genast öppnade min

matkorg och började helt lugnt snoka i den samma,

-- Sätt dina kläder till rätta, junker Keene, och

såra inte min blygsamhet och förstör min aptit. Kom

du ihåg senapen, som jag tillsade dig om? Vid

min salighet, du är mig just en ljus pojke, alldeles

sådan din mormor beskrivit dig. Säg du henne vid

tillfälle, att jag inte glömt det löfte, hon tog av

mig. Du har ju glömt bort senapen, din lille

lymmel. Om Pihl Moony vore här, skulle jag ge dig

ännu en duvning att friska minnet med till i morgon.

Men detta går lika bra för sig i morgon, om felet

inte rättas. Se här har du din mat, och smaklig

måltid, du lilla odygdsmönster!

Mr O"Gallagher kastade till mig litet bröd, men

denna gång behöll han osten för sin egen räkning.

Jag hade satt mina kläder i ordning och lämnade

skolrummet. Det gjorde alltför ont att sitta, varför

jag stödde mig emot en påle. Brödet i min hand

förblev orört; hade det också varit den allra största

läckerhet, skulle jag icke kunnat smaka en bit därav.

Mina känslor voro i uppror och mina tankar jagade

varandra i vild flykt, då jag hörde en röst tätt

intill mig. Jag såg mig om: det var Walter Puddock,

han som fått stryk dagen förut.

-- Bry dig inte om"et, Keene, sade han vänligt;

det gör ont i början; men ju oftare du får det, desto

mindre frågar du efter det. Jag bryr mig inte om"et

en smul numera; jag skriker, ty han håller i att slå,

tills man gör det, och det är onödigt få mer, än

som inte kan hjälpas.

-- Jag hade inte förtjänt det, svarade jag.

-- Det gör detsamma; du får stryk du, liksom

vi andra, antingen du förtjänar det eller ej.

-- Är det på det viset; nå, då skall jag bjuda

till att förtjäna det för framtiden, svarade jag och

knöt näven; jag skall nog ge honom jag.

-- Pytt", vad vill du göra?

-- Vänta lite, skall du få se, sade jag och gick

bort, ty en tanke hade kommit för mig, som jag

ville begrunda.

Kort därefter slog klockan, och vi återvände till

skolrummet. Jag blev satt under en annan gosses

ledning, och gjorde all min flit att lära min läxa.

Vare sig nu han var trött av exercisen, ty ett

dussin pojkar hade fått stryk på eftermiddagen, eller

han ansåg min förmiddags-dosis vara tillräcklig, nog

av jag fick inte mera stryk den dagen.

7. PERCIVALS SMÖRGÅSAR.

Så snart lästimman var slut, gick jag direkt till

kapten Bridgeman och berättade för honom, på

vad sätt jag blivit behandlad. Sedan jag omtalat

allt, sade han:

-- Det är verkligen alldeles oförsvarligt; jag vill

följa med dig och rådgöra med din tant.

Händelsen fogade att tant Milly var ensam i

boden, då vi kommo hem. Sedan hon fått reda på

vad som passerat, omtalade hon för kapten

Bridgeman, att min mormor satt mig just i den skolan, för

att hämnas de spratt, jag spelat henne, och att hon

hade hotat att lämna Chatham och ta henne med

sig, om jag ständigt skulle vara hemma. Min mor

behövde hjälp i boden och ville icke stöta sig med

min mormor, som var en mycket befallande och

envis gumma, och helt visst skulle sätta sin hotelse i

verkställighet; men, försäkrade tant Milly, hellre än

att jag skulle behandlas på ett så barbariskt sätt,

skulle hon icke släppa min mor förr än hon toge

mig ur skolan, eller ock ville hon själv lämna

huset.

-- Det går aldrig an, att ni lämnar oss miss

Amalia, svarade kapten Bridgeman; det är inte så

gott om vackra ansikten i staden, att vi kunna

avvara er; hela korpsen skulle anlägga djup sorg.

-- Jag vill visst inte lämna skolan, inföll jag;

jag skulle inte för allt i världen vilja komma

därifrån, innan jag fått hämnas. Nu skall jag säga er,

vad jag ämnar göra, och ske skall det, om han

också slår sönder mig. Han äter upp mina smörgåsar,

och har sagt mig, att om det inte finns senap på

dem i morgon, så får jag smörj. Han skall få

tillräckligt med senap men också något annat på

köpet. Vad skall jag lägga på sandwicharna, som gör,

att han blir riktigt illamående?

-- Det var minsann inte dumt, lille Percival,

sade kapten Bridgeman; jag skall fråga doktorn,

huru mycket calomel en man kan tåla, utan någon

fara för livet.

-- Ja, det blir ypperligt, sade tant; jag skall

laga, att han får tillräckligt med senap så att han inte

märker något.

-- Gott! sade kapten Bridgeman; jag går ned

till barackerna, men är tillbaka om ett ögonblick.

-- Och jag är färdig att ta emot en bastonad,

så snart smörgåsarna väl äro i magen på honom,

inföll jag skrattande; jag bryr mig inte ett tecken

därom.

Kapten Bridgeman återvände snart med fyratio

gram calomel, som han lämnade till tant Milly.

-- Detta är det mesta vi våga giva den starkaste

karl; vi få se vad verkan det har på honom, och

blir det inte folk härav, så har jag god lust att

gå upp i skolan och själv sätta skräck i honom.

-- Åh, vad det beträffar, svarade tant Milly,

är jag säker om, att då min syster får höra, huru

allt hänger ihop, och hon icke kan taga Percival ur

skolan, nog befaller sin man att gå dit och ruska

om skolmästarn.

-- Ingen dålig idé, miss Amalia; vi skola senare

pröva den metoden om intet annat hjälper; i alla

fall få vi väl se, vem som kommer att rå till slut.

-- Mormor har sagt honom, att han bör hålla

mig strängt, sade jag; det är mycket säkert, efter

vad han själv yttrade; men lika gott, hon skall få

ångra det hon med.

-- Du får inte göra mormor något illa, Percival,

sade tant Milly mycket allvarsamt; jag vill icke höra

talas om något sådant.

Följande dag begav jag mig av, fullt övertygad

om, att jag skulle få mig ett kok stryk innan

aftonen; men det oaktat var jag så glad, söm om jag

varit på väg till en marknad.

Förmiddagen gick, som vanligt; jag läste upp

min läxa, men icke särdeles väl; jag tänkte för

mycket på min hämnd, för att lämna uppmärksamhet

åt undervisaren, vilken, som vanligt, var en av

gossarna.

-- Mr Keene, sade mr O"Gallagher, vi skola

dröja med uppgörelsen till i afton, men då skall du få

fullt betalt. Det kommer kanske ett och annat till,

innan solen går ned; du skall i alla fall inte slippa

mig då.

Gossarna gingo ut vid middagstiden; såsom

förut, och jag fick vänta på min matkorg, till dess

min tyrann själv hade försett sig. Jag stod tyst

bredvid honom, medan han undersökte innehållet.

-- Nå junker Keene, få nu se, om du kommit

ihåg, vad jag bestämt ålade dig rörande senapen.

-- Jag sade åt min tant att lägga på mera

senap, sir, svarade jag ödmjukt, det är hon, som

lagar till smörgåsarna.

-- Nåväl, har din tant inte gjort, vad du bett

henne om, så får du se dig om att jag inte flår dig

levande, du lilla utskott av stygghet.

Smörgåsarna togos fram och proberades.

-- Ned på dina knän, junker Keene, och prisa

alla helgon, att din tant frälst dig åtminstone från

hälften av vad jag ämnade traktera dig med denna

eftermiddag, ty hon har lagt dubbelt så mycket

senap på, din tjuvpojke, sade mr O"Gallagher, med

munnen full.

Smörgåsarna försvunno, den ena efter den andra,

tills de alla voro expedierade. Huru stor var ej min

glädje? Jag hade velat kasta min mössa i luften

och hoppat högt av förtjusning. Sedan jag fått

brödet och osten, ty denna gång förunnade han mig

den, gick jag ut och åt med god matlust, förtjust

över, att mr O"Gallagher fallit i den utlagda

snaran.

Klockan kallade oss åter in, och allt gick såsom

vanligt under de första tvenne timmarna; men då

tyckte jag, att mr O"Gallaghers utseende

förändrades. Han började se mycket blek ut. Likväl

fortfor han att förhöra gossarna, tills jag slutligen såg

honom föra handen fram och åter över magen, som

om han hade knipningar. Några ögonblick senare

sammanpressade han sina tjocka läppar och

tryckte händerna hårt ernot underlivet.

-- Ah ha, han börjar känna det nu, tänkte jag;

så var det också; plågorna tilltogo så hastigt, att

han förlorade allt tålamod och gav luft åt sina

känslor genom att hamra med linjalen i huvudet på alla

pojkarna, som kommo fram med sina läxor, tills

ett par ramlade omkull, dövade av slagen. Slutligen

släppte han linjalen, tryckte bägge händerna mot

magen, rullade sig fram och tillbaka, samt

utsträckte och ihopdrog benen, tills han slutligen icke

längre kunde uthärda, utan gav till ett förfärligt irländskt

rytande, grinade och gnisslade med tänderna i några

sekunder, uppgav därefter ett nytt tjutande, samt

vred och slängde sig i synbar dödsångest, under det

svetten rann ned utför pannan.

-- O, mord, mord! skrek han. Jag är bestämt

förgiftad. Gud vare min syndiga själ nådig! O!

O! O! Ack! Ack! Ack! Ack! Nåd! Nåd! O! helige

S:t Patrick! det är slut med mig.

I sin vånda ropade den arme stackaren

oupphörligen: mördare, mördare! och det så högt att

grannarna slutligen kommo in och frågade vad som var

å färde.

Då grannarna sågo, hur sjuk han var, ledde de

honom ut ur skolrummet till hans eget rum; en

gick efter läkaren, medan de övriga sade till

gossarna, att de kunde gå hem allesammans -- en

tillsägelse, som de icke voro sena att åtlyda. Det är

överflödigt nämna, att jag skyndade mig, allt vad

jag kunde, att meddela tant Milly och kapten

Bridgeman det lyckliga resultatet av vårt puts. Läkaren,

som blivit inkallad, gav mr O"Gallagher något

kraftigt medel, som hjälpte honom att bli av med

calomeln, ehuru han naturligtvis var okunnig om, huru

han fått den i sig. Den dosis, skolmästaren fått,

var likväl så ansenlig, och av så långvarig verkan,

att mr O"Gallagher icke kunde lämna sitt rum på

tre dagar och icke komma i skolan, innan en vecka

tilländalupit, under vilken tid jag fick vara hemma

och i stillhet planera nya skälmstycken.

Mr O"Gallagher återtog sin sysselsättning, och jag

blev ånyo sänd till skolan. Då jag inträdde i

skolrummet, syntes han mig blek som ett lik. Så snart

han blev mig varse, öppnade han sina tjocka

läppar och visade sina stora vita tänder med ett grin

ej olikt en rasande hyena, men sade intet. Jag

började nu åter mina studier, kunde mina läxor

fullkomligt, men var alltid beredd på att få stryk.

Jag blev likväl angenämt tagen ur min villfarelse.

Varken jag eller någon av de andra gossarna blev

straffad.

Jag erfor sedermera, att orsaken var den, att

han, fastän nöden tvingade honom att åter öppna

sin skola, så snart som möjligt, likväl var ännu allt

för svag att stå ut med ansträngningen av sitt

favoritnöje.

Då middagstiden kom och pojkarna fingo lov,

dröjde jag tåligt, för att se, vad han nu skulle göra

med min matkorg, som stod bredvid honom.

-- Tag din korg, junker Keene, och ät din

middag, sade han, i det han gick ut ifrån skolan till

sina egna rum. Jag kunde ej låta bli att fråga:

-- Vill ni inte ha smörgås, sir?

Han vände sig därvid om och gav mig en så

genomträngande, hatfull blick, att jag tydligt såg, att

han visste vem han hade att tacka för sitt senaste

svåra illamående.

Från och med denna dag befattade sig mr

O"Gallagher aldrig med innehållet av min korg, och jag

rådde själv helt och hållet över min middag. Den

stöt, hans hälsa fått, var emellertid så svår, att han

under tre till fyra månader måste så gott som kräla

sig till skolrummet, och jag började verkligen frukta,

att saken skulle sluta allvarsammare, än ämnat var;

men småningom återfick han sina krafter, och i

samma mån sin förra stränghet. Men jag gjorde stora

framsteg under de tre eller fyra månader, han

tillfrisknade. Sedan jag blivit äldre, har jag ofta tänkt

och tror mig även ha kommit till full övertygelse

därom att vi snarare förlora än vinna, vid att börja

läsa i en allt för tidig ålder. Börja med det ena

barnet vid tre års ålder och med det andra vid sju

år; om tio år skall det, vars hjärna blivit lämnad i ro

till sju års ålder, vara lika långt, om ej längre

kommet, än det barn, vars förstånd blivit för tidigt

ansträngt. Detta är en iakttagelse, som jag ofta

funnit bekräftad genom många exempel, åtminstone var

förhållandet sådant med mig.

Efter sex månaders förlopp kunde jag läsa och

skriva ganska bra, och hade börjat räkna. Jag

uppmuntrades av kapten Bridegmans råd, av min

tillgivenhet för tant Milly och mitt hat till min lärare,

och jag föresatte mig att ej förtjäna straff för

läxornas skull.

Det var i maj månad jag gav mr O"Gallagher

sin dosis; i september var han fullkomligt frisk igen,

och linjalen, ferlan och riset voro åter i ständigt bruk.

Det är onödigt omnämna hur ofta jag fick stryk;

detta inträffade var dag; alltid en, ibland två gånger.

Jag blev fullkomligt likgiltig för riset; jag skrattade

däråt; men mina tankar voro alltjämt sysselsatta

med skälmstycken, för att betala honom för vad

jag fick.

En gång försatte jag honom nästan i raseri

genom att ingnida hans näsduk med så kallad

"koklåda". Han hade alltid näsduken bredvid sig och

brukade torka ansiktet var fjärde eller femte minut;

ty han svettades mycket. Okunnig om orsaken till

klådan, torkade han sitt ansikte allt flitigare och

flitigare till dess han blev röd som en pion och klådan

alldeles odräglig.

Vid dylika tillfällen frågade han aldrig efter vem

som var den skyldige, utan framkallade alltid mig

och Phil Mooney. För min del hade jag aldrig ett

ord till försvar; jag mottog med resignation min

bastonad, som var så ordentlig han förmådde giva den,

och var naturligtvis fullkomligt nöjd med bytet.

Alldeles som Walter Puddock hade sagt mig

något som gossarna i Eton helt visst också hava

erfarenhet av, blev skinnet, sedan jag flera gånger fått

stryk, så hårt, att bestraffningen rent av var en

struntsak. Så försvann tiden till november månad, då jag

fick tillfälle att i fullt mått återbetala min värde

lärare allt, vad jag var honom skyldig.

8. O"GALLAGHER FÅR SITT STRAFF.

Alla gossarna hade sparat ihop sina penningar

till fyrverkeripjäser för att fira den 5 november

-- en dag, på vilken, såsom det sades, vissa

personer sorn funno det omöjligt att reformera

Över- och Under-husen, beslutat att med ens göra sig av

med dem. Av vad orsak parlamentet sedan dess,

icke årligen svävat i samma fara, vet jag ej.

Säkert är, att en sådan reformåtgärd är den enda,

som någonsin blir verksam. Guy Fawkes och hans

anhängare, vare sig de voro papister eller

protestanter, kunna, genom sitt förakt för människoliv,

visserligen göra anspråk på att hälsas såsom

grundläggare av det ännu rådande partiet, vars motto är:

"Målet, och icke männen".

Mr O"Gallagher hade aldrig förr försökt att

inkräkta på pojkarnas tillerkända rättigheter denna

dag. Men som han nu var vid särdeles dåligt lynne,

tillkännagav han, att, i stället för en hel, skulle det

endast bliva en halv fridag, och vi blevo således

inkallade till förmiddagsläsning, i stället för att,

såsom vi ämnat, få bära omkring bilden av den enda

verkliga reformator, som någonsin, funnits i detta

land.

Till en början blevo vi ganska nedstämda och

missnöjda, och vår längtan att slippa ur skolan var

så stor, att läsningen icke gick så särdeles väl.

Ferlan och riset togos fram och användes grundligt;

men huru stor blev ej vår bestörtning och

förtrytelse, då mr O"Gallagher, en timma före

middagstiden, förklarade, att alla de svärmare och brännare,

vi hade i våra fickor skulle ögonblickligen

avlämnas, och efter som vi icke riktigt kunnat våra läxor,

blev det ingen halv fridag av! Hela skolan råkade

i förtvivlan.

En och en i sänder framkallades gossarna till mr

O"Gallaghers tron, och fickorna undersöktes av

Pihl Mooney, som befriade dem från innehållet,

vilket allt blev nedlagt på tronen, som, enligt vad jag

förut beskrivit, utgjordes av tvenne vinbutelj lådor,

vända med bottnarna uppåt, och på vilka en tredje

blivit placerad, till sits för mr O"Gallagher själv;

alla tre klädda med grönt boj.

När alla skolgossarna sålunda blivit plundrade,

befanns högen med fyrverkeripjäser ganska

betydlig; mr O"Gallagher lyfte upp den övre vinlådan,

samt befallde Phil Mooney att lägga alltsammans

dar under på det pojkarna icke skulle kunna

återtaga dem. Detta skedde. Mr O"Gallagher återtog

sin plats, och läsningen fortfor, till middagstiden

kom, men ack! icke den halva fridagen eller

fyrverkeripjäserna.

Gossarna gingo ut, somliga ledsna, andra

förargade, en del skrämda och några få yttrade öppet

sin ovilja över en sådan orättvisa. Jag var i raseri,

mitt blod kokade; slutligen kom min

uppfinningsförmåga mig till hjälp, och, utan att betänka

följderna, fattade jag mitt beslut.

Ännu fattades en och en halv timma, innan

lästimman åter var inne. Jag skyndade hem, och,

emedan jag köpt upp alla mina penningar, bad jag

tant Milly att giva rnig några slantar. Hon gav

mig en shilling, för vilken jag köpte mig krut, mer

än ett fjärdedels skålpund.

Jag återvände alltså till skolan, tittade in i

skolrummet och fann det tomt. Hastigt lyfte jag upp

vinlådan, varunder fyrverkeripjäserna blivit lagda,

hällde krutet där, samt behöll endast så mycket,

som behövdes för en ganska liten rad

antändningskrut, vilken icke kunde märkas i det gröna bojöverdraget;

sedan detta var gjort, lämnade jag

skolrummet och sällade mig till mina kamrater. Liksom de

andra gossarna hade jag ett stycke fnöske, för att

tända på fyrverkeripjäserna, och detta antände jag,

samt lade det i en vrå, tills klockan skulle kalla oss

till skolan.

O, huru slog ej mitt hjärta vid klockans ljud! så

orolig var jag, vid tanken på att mitt företag kunde

misslyckas. Åter voro vi alla församlade; mr

O"Gallagher, överskådande med ett ondskefullt leende de

stackars gossarnas snopna ansikten, hade åter

bestigit sin tron, med riset på ena sidan, ferlan på den

andra och linjalen, denna fruktade kommandostav,

sluten i sin grova näve.

Jag höll det påtända fnösket gömt i ena

handen; så småningom lutade jag mig nedåt, tills jag

slutligen, obemärkt av mr O"Gallagher, kommit

intill krutranden. Jag kastade en blick omkring mig,

för att se, om han observerade mig. Hans ögon

foro omkring i rummet, för att finna någon

delinkvent att kasta linjalen på. Rädd, att han plötsligt

kunde vända sig om, tvekade jag ej längre: fnösket

fördes intill krutet!

Okunnig, som jag var, om krutets förfärliga

verkan, var det med på en gång förvåning och fasa jag

ett ögonblick såg vinlådan upplyftas, som om den

fått vingar, och mr O"Gallagher slungas upp emot

taket, insvept i ett moln av rök; brännarna och

svärmarna fräste och flögo omkring, under det

skolpojkarna gallskreko av förskräckelse och tumlade

över varandra ut genom dörren.

Alla fönstren blevo utslagna med ett förfärligt dån,

och hela rummet uppfylldes av rök.

Där stod jag, stum av rädsla för det onda, jag

hade tillställt. Fyrverkeripjäserna hade likväl icke

förr slutat sitt oväsende, än jag fick höra mr

O"Gallaghers tjutande; han hade fallit ned på mellersta

bordet i skolan.

Jag var ännu kvar i skolrummet, till hälften kvävd

av röken, men icke rörande mig ur stället, då

grannarna, alarmerade av smällen och gossarnas rop,

störtade in. Då de fingo syn på mig och mr

O"Gallagher, som allt i ett jämrade sig, togo de och buro

oss ut. Det var också hög tid, ty skolrummet stod

i full låga, och ett par ögonblick därefter slog elden

ut genom fönstren, under det massor av rök trängde

sig fram genom taket.

Sprutorna efterskickades; men, innan de kommo

och vatten hunnit anskaffas, var hela byggnaden i

full brand, och omöjlig att rädda. Inom mindre än

en timma var scenen för allt vårt lidande lagd i aska.

Man hade rest mig upp, så snart man fått mig ur

skolrummet, för att se, om jag blivit skadad; men

då man såg, att detta icke var fallet, lämnade man

mig åt mig själv.

Aldrig glömmer jag mina känslor, då jag såg

eld- och rökmassorna bryta fram, såg brådskan, bullret

och villervallan utanför, sprutornas arbetande,

truppernas uppmarscherande från barackerna, folkhopen

som skockat sig och det oupphörliga sorlet av röster

Mr O"Gallagher slungades upp emot taket.

från alla kanter; och allt detta är mitt verk, tänkte

jag . . . mitt! endast mitt!

Ingen kunde förklara, huru händelsen hade

inträffat. Det enda man visste var, att mr

O"Gallagher hade hopsamlat alla gossarnas

fyrverkeripjäser, och att dessa på ett eller annat sätt fattat eld.

De flesta menade att han blott fått, vad han

förtjänat. Min mormor skakade på huvudet och sade:

-- Ja, ja, krut brinner nog, men det fordras

påtändning, för att det skall explodera, och därvid såg

hon på mig. Jag blickade upp helt oskyldigt, men

svarade intet. Mr O"Gallaghers favorituttryck,

nämligen att det skulle slutas med en "explosion",

besannades emellertid ordagrant, så vitt det angick

hans skola. Han hade icke råd att skaffa sig någon

annan passande lokal i Chatham; så snart han

tillfrisknat, lämnade han staden. Först sedan han rest,

vågade jag för kapten Bridgeman och tant Milly

omtala den andel jag hade i tilldragelsen; och de,

som insågo vikten av att bevara min hemlighet, bådo

mig att för all del icke tala om det för någon annan.

9. EN DAG I MIN MORS AFFÄR.

Då ryktet spreds, att mr O"Gallagher rest från

staden, yrkade min mormor på, att jag skulle

skickas till en annan skola, men denna gång gjorde

mm mor själv efterfrågningar. Jag kom nu i en,

som låg mycket närmare hemmet; och då jag där

behandlades väl, gjorde jag vida mindre odygd,

men däremot betydligt hastigare framsteg i mina

studier, till och med så hastigt, att min mormor

började tro, att jag icke längre var så elak, som förr.

Eftersom hon nu behandlade mig vänligare,

kände jag mindre håg att reta henne, ehuru

odygdsandan hos mig var oförminskad, och yttrade sig på

mångahanda sätt.

Jag tör kanske också nämna, att bland tant

Millys många beundrare funnos endast tvenne, som

tycktes ha allvar med sin uppmärksamhet mot henne:

löjtnant Flat, som menade uppriktigt, och skulle

lagt sin lön och sin person för hennes fötter, om han

förmärkt någonting, sorn liknat uppmuntran; men

hon kunde ej fördraga honom, enär hon fattat

mycket tycke för kapten Bridgeman.

Mr Flat var onekligen en vacker militär: lång,

och välväxt, men också tämligen inskränkt; såsom

officer var han en man precis sådan som min far

såsom marin.

Kapten Bridgeman var mera tillbakadragen; och

tycktes tveka och hava svårt för att fatta sitt

beslut.

Förhållandet var, att eftersom min mor var gift

med en simpel karl, skulle ett giftermål med hennes

syster varit nedsättande för hela korpsen, enär det ej

varit rätt förenligt med militärsubordinationen, att

ena systern vore en officersfru och den andra hustru

till en simpel soldat. Ben skulle ju kunnat säga:

-- Min svåger, kapten vid min division, vilket

aldrig skulle gått an. Detta insåg kapten Bridgeman

och stod därför, så gott han kunde, tappert

emot de anfall, min tants skönhet och glättighet

gjorde på hans hjärta. Min tant var just en kvinna,

som passade kapten Bridgeman till hjälp och stöd,

hade icke min mors olyckliga giftermål varit.

Löjtnant Flat var för dum och liknöjd om de

övriga officerarnas tanke, för att bry sig om huru

de sågo saken. Han skulle för länge sedan ha gift

sig med Milly; men min tant, som föresatt sig, att

hon skulle ha en officer, misströstade ännu ej om

att få kapten Bridgeman; därför, ehuru hon icke

bestämt ville avskeda den förre, såg hon i honom endast

en reservfriare, som vore bra att ha, om de andra

förhoppningarna sveko.

Om det blott stode i min makt, skulle jag göra

mig ett nöje av att söka giva läsaren någon

föreställning om min moders lånbibliotek och

diversehandel. Det var en envåningsbyggnad, låg i taket,

men ovanligt djup. Närmast därintill gränsade ett

litet vardagsrum, vari vi vanligen vistades om dagen,

och genom vars glasdörr vi bekvämligt kunde se

om avnämare eller kunder inträdde i boden.

I fönstren på sidorna om ingångsdörren voro

uppradade en mängd olika slags papper, lack,

bläckhorn, rit- och skrivmaterialier, omgivna av

barnböcker, skrivetuier, träsnitt, gravyrer, karrikatyrer

m. m. I de andra fönsterna lågo sidenband, mössor,

handskar, skärp, sy- och virknålar och andra små

nödvändighetsartiklar för kvinnor, vilka de förskaffa

sig oberoende av modehandlerskan.

Innanför dörren befann sig å ena sidan ett

käppfack med åtskilliga slags käppar; på disken såg man

gulddosor och annat kram till billigare priser. På

den sidan av boden där modevarorna voro utställda

stodo askar med handskar, sidenband, knappar och

dylikt på hyllorna. På motsatta sidan funnos

parfymer, cigarrer, tandborstar, kammar, välluktande

tvålar och andra rekvisita för toaletten.

Ungefär tio fot på varje sida i boden upptogs

platsen av ovan omförmälda artiklar. Det övriga av

hyllorna var reserverat för lånbiblioteket.

I bakgrunden stodo några stolar kring ett litet

bord, på vilket lågo dagens tidningar och på ömse

sidor om dörren till vardagsrummet ringar med

tillhörande käppar, bollar, bollträn, käglor och en hel

hop övriga barnleksaker.

Min mor skötte vanligen försäljningen vid

modehandeln och min tant Milly vid vad som kunde

kallas herrsidan av boden; återstoden av varorna och

lånbiblioteket sköttes gemensamt av dem båda.

Sådan var lokalen; att beskriva sällskapet torde

bli mera svårt, men jag vill försöka det.

Min mor, klädd med en viss elegans, var

sysselsatt med att öppna ett paket nya böcker, som just

nyss anlänt. Tant Milly bakom disken på

herrsidan, låtsades arbeta på ett stycke musslin

ungefär fyra tum i fyrkant. Mr Flat sitter nära bordet,

tillbakalutad i sin stol och följer med synbar

uppmärksamhet flugorna i taket. Kapten Bridgeman, en

man med vänligt utseende och obetydligt yttre, men

mycket livlig, sitter vid disken mitt emot min tant,

som står där bakom; han håller en smal, svart

promenadkäpp med silverknapp i handen och hans

handskar äro synnerligen fina och sitta

utomordentligt väl. Han har ett öga, skarpt som en örns, liten

kroknäsa, tunna läppar och pärlvita tänder, hans

ansikte uttrycker energi och eld, under det löjtnant

Flat"s är slött och uttryckslöst.

-- Miss Amalia; om jag får ta mig friheten att

fråga er sade kapten Bridgeman pekande med sin

käpp å musslinsstycket, varmed hon sysslade, vad

håller ni på med där? det är ju för litet för att

tillhöra någon del av en damdräkt.

-- Det är alldeles tillräckligt stort för ett

uppslag å en ärm, kapten Bridgeman.

-- Ett uppslag; sålunda håller ni då på med att

göra ett uppslag, eller hur?

-- Nej, sannerligen hon det gör, kapten

Bridgeman, svarade min mor, hon håller på därmed

endast för att frälsa sig från ondo. Hon förstör ett

sådant där stycke tyg varenda dag. Och det är

bra att det är så litet, kapten, det skulle vara ändå

mera synd om det vore större.

-- Jag har sannerligen aldrig tänkt att sådant

lappri kunde frälsa en från ondo, sade kaptenen.

-- Ni vet, sade tant Milly att fåfäng gå lärer

mycket ont, kapten Bridgeman.

-- Flat, hör ni det? sade denne.

-- Vad? svarade Flat.

-- Att fåfäng gå lärer mycket ont; vilken

inkarnerad syndare ni då måste vara.

-- Jag höll på att tänka, svarade Flat.

-- Jag misstänker, att det är först på sista tiden

ni slagit er på det. På vem eller vad tänkte ni då?

-- Jo Jag tror jag tänkte på huru lång tid det

kunde dröja innan middagen är färdig.

-- Så ohövligt, mr Flat; ni skulle ha sagt att ni

tänkte på mig, svarade min tant.

-- Ja, det gjorde jag först och så kom jag att

tänka på middagen.

-- Nå, nå, bliv ej ond, miss Amalia; Flat bevisar

er en stor hövlighet genom att dela på sin

uppmärksamhet; men jag önskade verkligen veta varför

damer skola förstöra musslin med sådan förutbestämd

avsikt. Vill ni förklara det mrs Keene?

-- Jo, kapten Bridgeman, ett handarbete är en

högst värderik sak för en kvinna, isynnerhet då hon

befinner sig i sällskap med gentlemän, sådana som

ni. Det befriar henne från att slå ned sin blick eller

fästa den på er, då ni pratar nonsens; det hindrar

er från att kunna läsa i hennes ögon vad som

föregår i hennes själ eller att upptäcka vad verkan edra

ord tilläventyrs utöva på henne; det bevarar från

mycken dumhet mycket ofta en rodnad; ibland vet

ju en stackars kvinna knappast vart hon skall vända

sin blick, ibland vänder hon den överallt utom åt

rätta hållet. Nu är ett stycke musslin med en nål

till ett botemedel för allt detta; hon ser ned på sitt

arbete och ser ej upp förrän hon tror sig kunna göra

det utan fara.

-- Jag tackar er för upplysningen, min fru; jag

skall alltid taga det som en stor komplimang då jag

ser ett fruntimmer ivrigt sysselsatt med sitt arbete,

då jag konverserar med henne.

-- Måhända smickrar ni i så fall er själv, kapten

Bridgeman, genmälde min mor; uppmärksamheten

på arbetet kan ju härröra av fullkomlig likgiltighet

eller av verklig olust, och då besparar det en

besväret att anstränga sig för att visa sig artig.

-- Tillåter ni mig då, miss Amalia, en fråga:

vilka av dessa känslor är orsaken till er särskilda

uppmärksamhet på ert arbete i närvarande

ögonblick?

-- Kanske den att i varje fall bevara min

självbehärskning, svarade min tant; eller kanske

kommer det sig därav, kapten Bridgeman, att jag

föredrar att se på ett stycke musslin framför att se på en

sjöofficer.

-- Det är just ej smickrande, genmälde kaptenen;

om ni förstör musslinet, har ni bestämt er för att

icke förstöra mig?

-- Musslinet är av ringa värde, sade Amalia med

låg röst i det hon gick till andra sidan av boden

och lutade sig över några böcker.

-- Mr Flat, sade min mor, era lån i biblioteket

slutade förra månaden; jag hoppas jag får anteckna

er ånyo?

-Ja, det vet jag inte; jag har inte läst en enda

bok, svarade mr Flat gäspande.

-- Det behövs inte heller, mr Flat, sade min mor,

i alla affärer ges det delägare som sova; dessutom

om ni inte läser, kommer ni i alla fall hit för att

prata, vilket är ett ännu större nöje och för varje

njutning bör man skatta?

-- Nåja, jag kan ju ta ett kvartal till på försök,

svarade mr Flat, och sedan . . .

-- Nå, och sedan? frågade tant Milly

småleende.

-- Ja, det vet jag inte, svarade Flat. Går den

där klockan rätt, mrs Keene?

-- Det gör hon men jag är rädd att edra

tankar löpa fortare än klockan, mr Flat; ni tänkte på

signalen att kläda er till middagen.

-- Nej, det gjorde jag inte.

-- Då tänkte ni på er själv.

-- Nehej, det gjorde jag inte, mrs Keene, sade

Flat, i det han reste sig och gick ut ur boden.

-- Jag skall säga er, sade han, i det han vände

sig om på tröskeln, vad jag tänkte på, mrs Keene;

inte på mig själv -- nej, jag tänkte på er, mitt lilla

söta lamm, det gjorde jag.

Min mor brast ut i skratt då löjtnanten försvann.

Jag hade ju ändå ej så orätt när jag gissade att han

tänkte på sig själv, sade hon; något fåraktigt var

det i alla fall.

Åt detta infall skrattade kapten Bridgeman och

närmade sig boddörren. Slutligen sade han:

-- Stackars Flat! han är förtvivlat kär i er, miss

Amalia.

-- Det är mer än jag kan besvara, sade Amalia

lugnt.

Två fruntimmer inträdde nu i boden.

Kapten Bridgeman gjorde en särdeles artig

bugning.

-- Jag hoppas, mrs Handbell, att ni befinner er

fullkomligt väl och ni, miss Handbell -- ja, jag

behöver ej göra er den frågan, då jag betraktar den

förtjusande färgen på edra kinder.

-- Kapten Bridgeman, det ser ut som om ni

skulle bo här i biblioteket; det förundrar mig blott

att ej mrs Keene tager er till sin kompanjon.

-- Om ej min bod hedrades med besök av

kunder sådana som mrs Handbell och andra damer,

fruktar jag det skulle äga föga dragningskraft för

gentlemän, genmälde min mor med en nigning.

-- Mrs Keene har alldeles rätt i sin förmodan,

sade kapten Bridgeman; nu sedan jag sett er skall

jag ej anse denna morgon förlorad.

-- Om ryktet säger sant, kapten Bridgeman,

svarade mrs Handbell, skulle ni lika ofta befinna er

här, om än mrs Keene ej hade ett enda fruntimmer

till kund. Mrs Keene, har ni några av de där smala

franska sidenbanden kvar?

-- Jo, det tror jag väl, min fru; det var ju av

det här slaget, eller hur?

-- Ja; men jag vet verkligen ej så noga hur

mycket jag behöver; kanske ni vill mäta upp det

och tillåta mig att lämna tillbaka vad som blir över.

-- Gärna, min fru; vill ni ta det med er eller

skall jag skicka det?

-- Jag ville ha det nu genast; dröjer det lång

stund att mäta upp det? Jag borde vara hemma

vid det här laget.

-- Kanhända vill ni ha den godheten att själv

mäta upp vad ni behöver, svarade min mor, och

i så fall behöver ni ej vänta.

-- Ni har förtroende till mig, mrs Keene,

märker jag, genmälde mrs Handbell, nåväl, jag försäkrar

er att jag ej skall svika det.

Min mor log med sitt behagligaste leende, lade

in sidenet och lämnade det till mrs Handbell,

vilken med en hälsning åt kapten Bridgeman lämnade

boden.

-- Jag undrar om ni också skulle hysa förtroende

till mig på det sättet? sade kapten Bridgeman till

min mor.

-- Jag tror inte det; Amalia säger att ni tager

för er duktigt av cigarrerna och hon är säker på

att ni fuskar när ni räknar dem.

-- Säger hon verkligen det? Jaså -- jag trodde

annars att om det funnes någon som ville taga min

karaktär i försvar, skulle det vara miss Amalia.

-- Kanske, kapten Bridgeman, att hon tröttnat

på att göra det.

-- Eller tröttnat på mig, mrs Keene, vilket skulle

vara ändå värre. Se här kommer nu en vacker

ung flicka -- miss Evans, om jag ej misstager mig;

hon är väl en god kund för ert bibliotek?

-- Hon läser mycket och är därför kund

allenast i biblioteket.

-- Fruntimmer som tycka om läsning tycka

sällan om arbete.

-- God morgon, miss Evans, sade kapten

Bridgeman, ni kommer för att hämta mera föda för

själen, vill jag förmoda? (Miss Evans hälsade med

en hastig böjning på huvudet och vände sig därpå

till min mor.)

-- Har ni några nyheter, mrs Keene? Jag har

nu läst ut de tre delarna av Godolphin; här äro de.

-- Jaha, min fröken, det har just kommit några

böcker i dag.

Under det miss Evans gör sitt urval bland de

nya böckerna, inträda mr Jones, mr Smith och mr

Claville, alla sjöofficerare, för att köpa cigarrer.

Amalia kommer ut för att expediera -- de köpa

några stycken och samtala mycket högt; tre

fruntimmer till inträda i boden, alla för att låna böcker.

Klockan är omkring tre och kunder och

dagdrivare komma in oupphörligt. Kapten Bridgeman

går för att ytterligare fördriva tiden i sällskap med

sina kamrater officerarna; andra officerare inträda

och följas i sin ordning av kunder som åstunda böcker

eller andra saker som finnas på lager i min mors

butik.

Sålunda fortgår handeln till klockan omkring fem,

då biblioteket blir tomt på kunder; jag kommer

hem från skolan, far från kasernen, och mor och

tant återvända till vardagsrummet innanför boden,

där mormor sitter, som vanligt ivrigt sysselsatt med

sin strumpstickning.

Se där en enkel beskrivning på hur det gick till

i vår bod dag ut och dag in. Min mor gjorde blott

få dåliga affärer, men ökade hastigt sina besparingar.

Tant Milly balanserade fortfarande mellan sin

visshet på löjtnant Flat och sin förhoppning på kapten

Bridgeman och jag delade min tid och mina talanger

mellan att plugga läxor och göra odygd.

10. KOMMENDÖRKAPTEN DELMAR.

Ungefär ett halvt år efter det jag sprängt mr

O"Gallaghers skola i luften, blev det kompani,

till vilket min far hörde, kommenderat till sjöss,

och seglade kort därefter till Västindien, ombord

på linjeskeppet "Redoutable" om sjuttiofyra

kanoner. Min mor var mycket nöjd med denna avresa.

Jag vet ej, om hon gjorde sig reda för sina känslor;

men jag tror, att allt, vad hon önskade, var att

händelserna måtte hindra Ben från att återkomma,

emedan hon alltid hade obehag av sitt förhållande

till honom, och han dessutom var ett hinder för

tants giftermål.

Ben sade oss således farväl; min mor var ganska

frikostig emot honom, eftersom hon hade råd till

det. Jag tror helt visst, att Ben icke heller var

missnöjd med att komma bort; så dum han än var,

kunde han icke undgå att märka, att han var en

nolla; då han icke allenast av min mor, utan av

var och en annan, till och med av mig,

behandlades som en sorts bättre tjänare.

En månad efter Bens avresa, hände det sig, att

kommendörkapten Delmar, genom sin onkel lord

de Verselys inflytande hade blivit befälhavare på

ett fartyg, som låg vid Midway, och han kom nu

ned till Chatham, för att gå ombord. Han hade

ingen aning om att min mor bodde där, emedan han

för länge sedan förlorat henne ur sikte, och hade icke

jag varit, skulle han troligtvis lämnat staden, utan

att ha fått veta det.

Bland andra nöjen, hade jag mycket roligt av en

doggvalp, som jag fått till skänks av löjtnant Flat.

Hunden hade växt upp, och jag hade lärt den många

konster. Men det som förskaffade mig största nöjet,

på andras bekostnad naturligtvis var, att jag gjort

en svans av drev, omkring halvannan fot lång,

ganska stark och tjock, med en järnkrok i övre ändan.

Jag kunde mycket lätt utan att det märktes haka fast

denna svans vid rockkragen på vilken som helst;

och "Bob" hade av mig blivit inlärd att, så snart jag

tillsade honom, att apportera den, hoppa upp till

svansen, var helst den månde vara, och hänga sig

fast vid den med all den envishet, som tillhör

hundarna av hans ras.

Detta var en orsak till mycken munterhet i

barackerna; det togs som ett gott skämt och var

mycket omtyckt av kapten Bridgeman; men utom barackerna

betraktade man det icke från samma

synpunkt och månget gammalt fruntimmer hade jag

genom att fästa svansen bakpå hennes klädning,

nära nog skrämt livet av.

Då jag en eftermiddag gjorde mina slag, med Bob

i hälarna, hände sig att jag varseblev

kommendörkapten Delmar, i hela ståten av sin stora uniform,

paradera fram åt gatan med en liten kadett tätt

efter sig, och jag tänkte för mig själv: -- kors så

roligt det skulle vara att få hänga svansen på den

där vackra rocken, om jag bara vågade! Begäret

blev så mäktigt, att jag verkligen tog fram och redde

svansen i ordning, färdig att begagna varje tillfälle,

fastän jag fruktade, att kadetten skulle bliva mig

varse.

Kommendörkapten Delmar hade gått tätt förbi

mig; kadetten som följde efter honom, passerade

förbi mig och jag trodde, att intet tillfälle skulle

yppa sig, då kommendörkapten Delmar hastigt

vände sig om till den lille kadetten, och frågade honom,

om han medtagit orderboken. Kadetten förde

handen till hatten och svarade "nej"; varpå

kommendörkapten Delmar gav gossen en ganska allvarsam

läxa, för en försumlighet som han själv begått, och

jag fick åter tid att passera förbi.

Detta var ett gott tillfälle, och jag kunde ej

motstå lusten att begagna mig därav. Under det

kommendörkaptenen och kadetten voro som bäst i taget,

den ene att föreläsa den andre att höra på, fastade

jag min drevsvans vid kragen av kommendörkaptenens

guldgalonerade rock, och gick sedan över till

andra sidan av gatan, med Bob efter mig.

Efter det kadetten blivit vederbörligen

skrupensad fortsatte kommendörkaptenen sin väg, varpå jag

ropade på Bob, som var lika begiven på lustigheter

som jag, och sade, i det jag pekade på

kommendörkaptenen: -- apporte Bob! Hunden var i tre eller

fyra skutt över gatan, upp på kommendörkapten

Delmars rygg, högg tag i svansen med tänderna och

ruskade den av alla krafter under det han hängde

fast vid den.

Kommendörkapten Delmar blev, för att nyttja en

sjömansterm, fullkomligt tagen back; ja, han hade

nära nog kantrat, genom det oförmodade anfallet.

Till en början kunde han icke komma underfund

med, vad det var; slutligen upptäckte han sin

angripare, i det han såg sig tillbaka över axeln, och

sträckte handen bakom sig. Just i detsamma ropade

jag: "En galen hund! en galen hund!" Då

kommendörkapten Delmar hörde dessa ord, blev han

ytterligt förskräckt; hans trekantiga hatt föll av hans

huvud vid det han tog till benen det mesta han

förmådde, springande nedåt gatan, med Bob hängande

på ryggen bakom sig.

Den första öppna dörr, han blev varse, var den

till min mors lånbibliotek; han störtade in, hade så

när stött omkull kapten Bridgeman, som satt vid

disken och pratade med tant Milly, och ropade av

alla krafter: -- hjälp, hjälp! Då han vände sig

om, kom sabeln mellan benen på honom och han

föll omkull. Därvid löshakades svansen, och Bob

sprang med sin trofé ut ur boden bort till mig, som

med den lilla kadetten stod kvar på gatan, kiknande

av skratt. Bob avlämnade svansen, som jag åter

stoppade på mig, varefter jag antagande en menlös

min följde efter till min mors hus, där jag gick in

bakvägen och stängde in munsjör Bob i tvättstugan,

på det han måtte vara ur vägen. Den lille kadetten,

som hade upptagit kommendörkaptenens hatt, gav

mig ett tecken som skulle betyda: "Jag skall inte

skvallra på dig." Under tiden hade

kommendörkaptenen blivit hjälpt på benen av kapten

Bridgeman, som nog anade vem som ställt till spektaklet

och liksom tant Milly, hade största svårighet i

världen att dämpa sin skrattlust.

-- Store Gud! Vad var det? Var djuret

rasande? Har han bitit mig? utropade

kommendörkapten Delmar i det han sjönk tillbaka mot

ryggstödet av stolen, där kapten Bridgeman hade satt

honom.

-- Sannerligen jag vet det, svarade kapten

Bridgeman; men ni är icke skadad sir, åtminstone kan

jag icke upptäcka det, och icke heller rocken är

sönderriven.

-- Vad var det för en hund? Vems hund kunde

det vara? han måste genast skjutas. Jag skall giva

befallning därom, och anmäla händelsen för

amiralen. Var god giv mig ett glas vatten! Ah! se

där är ni mr Dott. Hur kunde ni tillåta, att hunden

hakade sig fast så där på min rygg?

-- Med er tillåtelse, sade kadetten, i det han

överlämnade den trekantiga hatten till

kommendörkaptenen, jag drog min stickert, för att döda

honom; men ni sprang så fort, att jag inte kunde hinna

fatt er.

-- Det är bra, sir; ni kan gå ned till båten och

vänta på vidare order, svarade kommendörkaptenen.

I detta ögonblick kom min mor in från rummet

bredvid, där hon hade varit för att kläda sig, och

medhade nu det glas vatten, som tant Milly hade

gått att hämta. Då hon fick se en guldgalonerad

kommendörkapten framför sig, gick hon artigt och

småleende fram, men i samma ögonblick hon

igenkände hans ansikte, gav hon till ett skri och släppte

glaset i golvet, till kapten Bridgemans och även

tant Millys stora förvåning, ty den senare, som aldrig

varit på Madeline Hall kände icke

kommendörkapten Delmar.

I samma ögonblick steg jag in, med en uppsyn

så from och menlös, och blev verkligen lika

förvånad över min mors bestörtning som någon annan.

Hon fann sig dock snart och frågade

kommendörkapten Delmar, om han inte ville stiga in i inre

rummet och där vila sig en stund. Då min mor

släppte glaset, hade kommendörkaptenen

forskande betraktat hennes ansikte, igenkänt henne och

sagt för sig själv: "Högst besynnerligt, alldeles

oförmodat!" Han steg nu upp och följde min mor.

-- Vad betyder detta? sade tant Milly viskande

till kapten Bridgeman.

-- Jag förmodar, det är den nye chefen för

"Calliope". Jag läste hans namn i tidningarna:

kommendörkapten Delmar.

-- Det är nog han; ty min syster är uppfostrad

hos hans tant, mrs Delmar; icke underligt, att hon

blev förvånad då hon träffade honom så

oförmodat. Percival, du stygge pojke, fortfor tant Milly och

lyfte fingret emot mig, det är alltsammans dina

konster.

-- Ack, tant Milly, ni skulle sett honom springa!

svarade jag, skrattande vid tanken därpå.

-- Jag vill råda dig att inte leka med

kommendörkaptenen, sade kapten Bridgeman; annars kan

du få mer igen, än du ger. För tusan! utropade

han i det han uppmärksamt betraktade mig.

-- Vad nu då? frågade tant Milly.

Kapten Bridgeman lutade sig fram över disken,

och jag hörde honom viska:

-- Har ni lagt märke till vilken förvånande

likhet det är mellan pojken och kommendörkapten

Delmar?

Milly rodnade litet, nickade med huvudet och

småskrattade, i det hon vände sig bort. Kapten

Bridgeman syntes för en stund försjunken i djupt

begrundande, där han tyst satt och lekte med sin

käpp.

En fjärdedels timma efter det

kommendörkapten Delmar följde min mor in i rummet, öppnade

hon dörren och vinkade åt mig att komma in. Jag

gjorde så, icke utan oro, ty jag fruktade mig vara

upptäckt. Detta tvivel försvann dock snart.

Kommendörkapten Delmar gjorde mig den äran att taga

mig i hand, klappade mig på huvudet, sägande, att

han hoppades jag var en snäll gosse; och, som jag

var tvungen att själv föra min talan försäkrade jag

mycket blygsamt, att jag så var.

Kommendörkaptenen tog därpå mor i hand, tillkännagav sin avsikt

att snart besöka henne igen, klappade mig återigen

på huvudet, lämnade rummet och gick ut genom

boden.

-- Du stygge, vanartige pojke! Att spela sådana

spratt! Jag skall låta döda hunden, om du inte

lovar mig, att aldrig göra så mera.

-- Vad menar mamma?

-- Försök inte att göra dig till för mig, jag

känner nog till den där svansen, som Bob hugger tag

uti. Sådant kan gå an vid barackerna och med

marinsoldaterna min gunstige herre; men vet du vem

det är, som du denna gång drivit gyckel med?

-- Nej mamma, det vet jag inte; vem är det?

-- Vem han är, olydiga barn? Jo, han är....

han är kommendörkapten Delmar.

-- Nå, än se"n? svarade jag; han är

kommendörkapten vid flottan; är han inte det?

-- Jo; men han är också nära släkt med det

fruntimmer, som uppfostrat mig; det var han, som

uppgjorde giftermålet emellan mig och din far, så

att utan honom hade du, barn, aldrig varit till.

-- Kors, är det på det viset, mamma, svarade

jag. Men då kan också jag till mitt försvar säga,

att hade inte jag varit, så hade han aldrig kommit

sättandes in i boden och träffat på oss.

-- Låt så vara, mitt barn, men låtom oss nu

tala allvarsamt; du måste vara mycket

vördnadsfull emot kommendörkapten Delmar, och inte spela

honom några spratt; ty du kommer kanske att

träffa honom ofta, och fattar han tycke för dig, kan han

göra dig mycket gott och sörja för din fortkomst i

världen; lova mig det.

-- Nåväl, mamma, jag lovar att lämna honom

i fred, efter du så önskar. Ack, mamma, du skulle

sett, hur kadetten skrattade åt mig; det var inte

litet roligt att få en tapper kommendörkapten att

sätta i väg, som han gjorde.

-- Gå din väg, stygge pojke, och kom ihåg, vad

du lovat mig, sade min mor, i det hon gick in i

boden. Kapten Bridgeman, för vilken hon ämnade

förklara, huru vattenglaset råkat falla i golvet, hade

redan gått.

Om aftonen blev det en lång rådplägning mellan

mor och mormor; min tant och jag blevo skickade ut

att spatsera på det de skulle få vara ostörda. Vid

hemkomsten funno vi dem ännu inbegripna i ett

livligt samtal.

11. ETT HEMSKT NYSANDE.

Kommendörkaptenen blev emellertid en flitig

besökare hos min mor, och en god kund för

lånbiblioteket. Han visste likväl avpassa sina beaök

så, att de inträffade sent på eftermiddagen, sedan

marinofficerarna redan gått hem att kläda sig till

middagen; ty, högmodig som han var, ville han ej

komma i beröring med officerarna av lägre rang.

Jag måste tillstå, att jag ej tyckte särdeles om

honom, hans stolthet väckte hos mig endast åtlöje och

leda. Han sysselsatte sig mera med mig, än med någon

annan; men han tycktes anse, att hans nedlåtande

beskydd var allt, vad som behövdes; hade han

däremot någon gång givit mig en halv krona, skulle

jag vida mer tyckt om honom; icke för att jag var

utan penningar, ty min mor försåg mig ganska

frikostigt därmed, men, om också en flicka lätt

vinnes genom smek och smicker, så är detta icke

händelsen med en gosse; han fordrar reelare bevis på

välvilja.

Hon var outtröttlig i sina bemödanden att

inskärpa hos mig nödvändigheten att förvärva mig

denne store mans välvilja; men, ju större möda hon

gjorde sig i detta fall, desto mer kände jag mig

böjd att göra motsatsen; och skulle nog ha visat

det genom öppet trots, om icke kapten Bridgeman

varit som höll med min mor, och vilken, så snart

jag kom till honom med förslag att spela den ädle

kommendörkaptenen ännu ett puts, icke allenast

nekade att vara mig behjälplig, utan även sade mig,

att, om jag icke övergav all tanke på sådant, skulle

jag aldrig mer få sätta foten inom hans rum.

-- Men vad för gott kan han då göra mig?

frågade jag.

-- Vem vet, om han ej kan skaffa dig fram i

världen; han kan ge dig plats på halvdäck, och laga

att du blir befordrad i tjänsten.

-- Vad för något! göra en kadett av mig?

-- Ja! och från kadett kan du avancera tills du

själv blir kommendörkapten eller till och med

amiral; en mycket högre rang än jag någonsin skall

komma att ernå, sade kapten Bridgeman; följ du

därför mitt råd och gör, som din mor önskar; var

mycket hövlig och artig emot kommendörkapten

Delmar, och han skall kanske bli som en far för dig.

Emellertid hade jag blivit mycket bekant med

mr Dott, kadetten, som ständigt åtföljde

kommendörkapten Delmar alldeles som Bob brukade följa

mig och vanligtvis dröjde i boden, eller stannade

utanför med mig, medan hans chef gjorde sin visit

hos min mor. Han var en liten munterkurre, lika

full av odygd, som jag själv; till och med hans

vördnad för sin chef, vilken var utomordentlig,

förmådde icke återhålla honom från att stundom slå

sig lös. Min mor intresserade sig mycket för

honom, och, då han kunde få permission, vilket hon

ofta begärde för honom, bjöd hon honom till oss,

då han var min ständige följeslagare.

Kommendörkaptenen fick även höra talas om

mina spratt, varvid han antog en mycket allvarsam

min; men, som jag inte var någon kadett, så

frågade jag icke stort därefter. Slutligen yppade sig

ett tillfälle, som jag icke förmådde motstå; men

då jag icke vågade yppa min plan varken för kapten

Bridgeman eller tant Milly, meddelade jag den

åt Tommy Dott, den lille kadetten, vilken, utan

tanke på följderna, genast förklarade sig beredd att

hjälpa mig.

Teatern i Chatham hade öppnats, men varit föga

besökt. Jag var där en gång med tant Milly och

två gånger med mr Dott. Jag kände därför väl till

lokalen. En av aktriserna, som snart skulle ha recett,

var särdeles angelägen om att intressera

kommendörkapten Delmar för sig och hade därför, med

fruntimrens vanliga takt, vänt sig till min mor, med

enträgna böner, att hon måtte åtaga sig hennes sak

hos den värde kommendörkaptenen. Min mor, som

fann sig smickrad av att i tysthet bliva en sorts

beskyddarinna, använde så verksamt sitt inflytande hos

kommendörkaptenen, att efter ett par dagar,

affischer voro uppsatta överallt i staden, med

tillkännagivande, att komedien "Främlingen", jämte

farsen "Larmet", skulle uppföras nästkommande

fredags afton, till förmån för miss Mortimer och

övervaras av välborne kommendörkapten Delmar och

officerarna å hans majestäts skepp "Calliope".

Naturligtvis skickade den tacksamma damen min mor

några fribiljetter, och jag erhöll tvenne av dem för

Tommy Dott och mig.

Kommendörkapten Delmar hade inbjudit en

mängd damer, och naturligtvis voro alla fartygets

officerare tillstädes; huset var överfullt. Min mor och

tant voro även där, dolda i en av de mera

undangömda logerna; Tommy och jag hade följt med dem

in i teaterhuset, men hade gått upp till vad som på

teatrarna vid sjöstationerna kallas "Bädden", det

vill säga sidorna vid teatern, i samma höjd med

galleriet. Kommendörkapten Delmar med sina damer

och sina officerare hade också infunnit sig, och

upptog nästan första raden mitt under oss; vi hade med

flit valt vår plats ovan om honom, på det han ej

måtte få se oss.

Pjäsen började. Miss Mortimer var, såsom mrs

Haller, mycket sentimental och kom i sista scenen

många av åskådarna att fälla tårar. Detta är ett

intet emot den verkan, vi skola åstadkomma, tänkte

vi.

Vi hade köpt ett skålpund av det finaste

skottska snus, som vi förvarade i ett par pappfodral,

liknande dem, som brukas till brännare, blott sex

gånger så stora och hållande vardera ett halft skålpund.

Vår avsikt var att kunna i ett enda kast sprida hela

denna dosis kring hela salongen, så att snuset vid

nedfallandet måtte vederbörligen spridas över hela

den åskådande allmänheten.

På ett givet tecken, just som mrs Haller räckte

sin man ett papper, trakterade vi åskådarna med ett

moln av snus, som utkastades rakt över salongen.

Inom få ögonblick var verkan därav förvånande;

kommendörkapten Delmars sällskap, som satt mitt

under oss, erhöll troligen en drygare andel, ty det

började genast nysa; därefter logerna på andra

sidan, vidare parterren och slutligen fingo mr och

mrs Haller samt Främlingen ett sådant anfall av

nysning, att de icke längre förmådde fullfölja

dialogen.

Barnen fördes ut av föräldrarna, för att lugnas;

men det hjälpte föga, de nöso fortfarande de

stackars småttingarna. Oväsendet blev slutligen

outhärdligt; ridån föll, icke under höga bifallsrop, utan

under häftiga nysningar från alla håll av teatern.

Man kan knappast tänka sig något löjligare.

Teaterdirektören skickade upp personer, för att få reda

på förbrytaren, men ingen kunde säga, vem som

hade gjort skälmstycket; han visade sig sedan

framför ridån, för att yttra sig över händelsen; men,

sedan han nyst sju gånger, blev han nödsakad att

draga sig tillbaka, med näsduken för näsan; och

publiken, som insåg omöjligheten av att stilla

kittlingen i luktorganen, övergav teatern, så fort den

kunde, lämnande farsen "Larmet", att utföras för

tomt hus.

Jag behöver väl ej nämna, att, så snart vi

kastat ut snuset, hade Dott och jag åter gått ned och

helt anständigt intagit våra platser i logen bakom

min mor, visade oss lika förvånade, samt

konfirmerande oss så mycket som möjligt med det

nysande sällskapet. Kommendörkapten Delmar var

högeligen förgrymmad över denna vanvördnad av

okända personer, och, hade vi blivit upptäckta,

hade det nog kommit att stå hårt för Tommy Dott,

och ho vet hur mitt eget öde hade gestaltat sig.

Att jag var misstänkt såväl av tant Milly som av

kapten Bridgeman är utan tvivel; och tant beskyllde

mig helt öppet för upptåget, men jag aktade mig

att bekänna; även min mor hyste misstankar, men,

som detta icke var fallet med kommendörkapten

Delmar, betydde det föga.

Framgången av detta skälmstycke blev en stor

frestelse för mig att försöka ännu ett eller annat mot

den ädle kommendörkaptenen. Men han slapp

likväl undan, av det enkla skälet, att hans maj:ts skepp

Calliope, anmäldes vara bemannat och färdigt att

gå till sjöss. Kommendörkapten Delmar som fått

befallning från lorderna av amiralitetet att segla runt

till Portsmouth och avvakta vidare order, kom

således snart på avskedsbesök. Skolmästaren hade

lämnat mycket gynnsamma uppgifter om mig, och

kommendörkapten Delmar frågade mig nu för första

gången, om jag hade lust att bli sjöman. Som

kapten Bridgeman hade sagt mig att jag icke borde

avslå något gott tillbud av den hedervärde

kommendörkaptenen, svarade jag jakande; varpå han tillade,

att, om jag läste flitigt, ville han om ett år taga mig

ombord på sin fregatt.

Han klappade mig på huvudet, men glömde att

ge mig en halv krona, skakade hand med min mor,

samt lämnade huset, följd av Tommy Dott, som,

då han gick, vände sig om och skrattande sade

farväl.

12. MIN FAR DÖR OCH - MIN MORMOR

REKOGNOSCERAR TERRÄNGEN.

Ett år till av min tillvaro förflöt utan vidare

motgångar. Jag var tretton år gammal och en stark,

oförvägen pojke, just skapad för sjötjänsten, som

jag nu bestämt mig för, och började längta efter att

få lämna skolan. Vi började just undra över att

ingenting hörts från kommendörkaptenen, då

nyheter helt oförväntat nådde oss från annat håll.

En morgon kom kapten Bridgeman mycket

tidigare, än vanligt, och med en helt allvarsam min,

anlagd enkom för tillfället. Jag hade ännu icke gått

till skolan, varför jag sprang honom till mötes; han

höll mig, och sade:

-- Jag måste tala med din mor genast; jag har

viktiga nyheter att meddela henne.

Jag underrättade min mor därom och hon bad

kapten Bridgeman att komma in i salen, och som

hon icke kände beskaffenheten av det meddelande,

han hade att göra, blevo tant och jag visade ut i

boden: sedan vi väntat några minuter, kom kapten

Bridgeman åter ut.

-- Vad har hänt? sporde tant.

-- Läs denna tidning, svarade han: där är en

rapport från Indien, som skall säga er allt: visa

den för er syster, då hon blir lugnare.

Nyfiken att få veta, vad det kunde vara,

lämnade jag boden och gick in i salen, där jag fann

min mor med ansiktet gömt i soffdynan,

synbarligen i stor ångest.

-- Vad har hänt, mamma? frågade jag.

-- O, mitt barn, mitt barn! svarade min mor,

vridande sina händer; du är faderlös och jag en

övergiven änka.

-- Hur så? sade jag.

-- Hur så? upprepade min mor. Är du så

enfaldig, att du inte förstår, att din far är död?

-- Är pappa död? frågade jag; då skall jag gå

och tala om det för tant Milly. Därmed gick jag ut

i boden till tant, som jag fann sysselsatt med att

läsa tidningen. Tant, pappa är död! jag undrar

huru han dog!

-- Han blev dödad under en strid, svarade tant;

här kan du få läsa om striden och förteckningen

över döda och sårade. Se här står din fars namn:

Benjamin Keene, marin.

-- Låt mig få läsa alltsammans, tant, sade jag,

tagande tidningen ifrån henne, och snart var jag

ivrigt upptagen av skildringen om striden.

Ni får icke tro att jag var känslolös, därför att

jag icke visade någon sorg över min fars död, men

ni torde minnas att jag såg honom aldrig i en

annan ställning än den underordnades, så

underordnad att han icke ens vågade visa sig i boden, då

personer med vilka vi för vår del umgicks

förtroligt med, voro inne, och att han ständigt av min

mor skickades omkring i ärenden liksom vore han

en dräng. Att detta icke kunde ingiva någon respekt

för honom från min sida, lika litet som sonlig

kärlek, är lätt att förstå, och ursäktar även att

jag sörjde vida mindre vid underrättelsen om hans

död än jag skulle gjort om det gällt kapten

Bridgeman eller någon annan av dem vilka jag tyckte

om. Vad som dock mycket förvånade mig, var min

mors känslofullhet. Jag kände då ännu icke

världen, och att anständigheten fordrade en viss yttre

sorg. Tant Milly tycktes taga saken ganska kallt,

ehuru även hon då och då kunde falla i djupa

funderingar. Så snart jag hade läst rapporten, lade jag

ifrån mig tidningen, och sade till henne:

-- Jag måste väl gå i skolan nu, tant?

-- Åh nej, kära du; nu kan du inte gå i skolan på

flera dar; det skulle inte vara passande; du måste

bli hemma, tills du fått dina sorgkläder i ordning.

-- Det är jag inte ledsen för, svarade jag. Kan

just undra var kommendörkapten Delmar är, och

varför han inte skickar efter mig; jag börjar

ledsna vid skolan.

-- Det dröjer nog inte länge, innan du får höra

av honom, min älskling, svarade tant; stanna här

och se efter boden, medan jag går in till din

mamma.

Sanningen att säga, så tror jag, att Bens död kom

mycket lägligt för dem alla därinne. Vad mig själv

angår, så var jag mycket nöjd åt att få några

dagars skollov; för övrigt gjorde det mig fullkomligt

detsamma, antingen han var död eller levande.

Då jag kom in, fann jag dem i full rådplägning

rörande sorgdräkterna. Min mor tycktes just icke

böjd att göra många omständigheter för en man,

den hon alltid fått skämmas för, dessutom tyckte

hon icke om änkesorgdräkten och allra minst ville

hon bära den fula mössan.

-- När nu Bens död undanröjt alla hinder för

min tant att bli gift med en officer, hade min

mormor förmodligen beslutat göra sig underrättad om

kapten Bridgemans avsikter och, om han icke hade

allvar med sina artigheter, övertala Milly att bli fru

Flat. Huruvida hon härom rådgjorde med min mor

eller tant Milly, vet jag icke bestämt, men troligen

gjorde hon det ej.

Då mor och tant Milly, en afton båda voro

utgångna, kom kapten Bridgeman in, och mormor,

som alltid brukade se efter boden, då min mor och

tant gingo bort på en gång, vilket sällan hände,

bad hon honom stiga in i salen samt tillsade mig

att dröja kvar i boden och säga till, ifall hennes

närvaro behövdes.

När de gingo in i salen, blev dörren lämnad på

glänt, och, som jag höll mig i det inre av boden,

kunde jag icke undgå att höra varje ord, som

sades; ty min mormor, som hade dålig hörsel, talade

i likhet med flertalet sådana lika högt, som kapten

Bridgeman nödgades tala, för att höras av henne.

-- Kapten Bridgeman, sade den gamla frun, jag

önskade fråga er till råds, som en vän, rörande min

dotter Amalia; var god och tag plats.

-- Kan jag på något sätt tjäna eder med mitt

råd, så vore det mig kärt, sade kaptenen, i det kan

satte sig.

-- Som ni vet, har min dotter Amalia fått en god

uppfostran, något som även har kommit min dotter

Arabella till del genom min gamla beskyddarinnas,

fru Delmars, godhet, tant till kommendörkapten

Delmar, som ni ofta träffat här och som är arvinge

till namnet de Versely, efter som hans äldsta bror

icke har några barn. Jag har som förtrogen vän

umgåtts i familjen under närmare femtio år, kapten

Bridgeman. Den gamle lorden höll mycket av min

man, som varit hans hovmästare; men han är död

för länge sedan, stackars karl; jag är dock viss på,

att det skulle djupt smärtat honom, om han levat,

och fått se min dotter Arabella göra det

oförståndiga partiet med en simpel marin. Men vad som

är gjort kan icke hjälpas, som man säger; allt det

där är nu överståndet.

-- Visserligen var det beklagligt, att mrs Keene

skulle vara så dåraktig, svarade kapten Bridgeman;

men, som ni själv säger, allt det där är nu över.

-- Ja, Gud ske lov, kapten Bridgeman! Ni

inser nog, att Arabellas giftermål icke varit till

fördel för hennes syster Amalias utsikter, fast hon är

en god och söt flicka, något som jag, såsom mor,

väl icke borde framhålla. Dessutom kommer hon

att medföra en liten vacker styver i sin mans bo,

vem nu denne än må bliva, ty ser ni, kapten

Bridgeman, min man lade sig inte på latbänken, under

det han var i Delmarska familjen; och, som systern

är i goda omständigheter så kommer lilla Amalia

att få en större lott, än hon annars fått, nota bene,

om hon gör ett gott parti och i enlighet med sin

mors önskan.

Vid denna intressanta vändning av samtalet

ägnade kapten Bridgeman en allt större

uppmärksamhet åt min mormors yttranden.

-- En vacker styver, sade ni, min fru! jag har

aldrig hört det uttrycket förr; vad innebär

egentligen en vacker styver?

-- Det betyder varken mer eller mindre, än fyra

tusen pund sterling, kapten Bridgeman; en del

genast och resten, när jag dör.

-- Sannerligen, svarade kapten Bridgeman, har

jag aldrig tänkt mig miss Amalia i gemenskap med

någon förmögenhet; hon är allt för söt och älskvärd

att behöva någon.

-- Nåväl, sir, fortfor mormor, vad jag ämnade

fråga er till råds om, rörer löjtnant Flat. Som ni

vet är han ofta här och har länge visat min dotter

uppmärksamhet; jag menar, att han nära nog friat,

ehuru jag inte tror, att min dotter bryr sig mycket

om honom. Nu är det möjligt, att om löjtnant Flat

just inte kan sägas att han var med, när krutet

uppfanns, men jag anser honom för en ganska hygglig

ung man; man bör likväl vara försiktig, och vad jag

önskar veta, innan jag blandar mig i saken och

övertalar min dotter att gifta sig med honom, vore,

huruvida ni tror, att löjtnant Flat äger de egenskaper,

som fordras för ett lyckligt äktenskap; ty ser ni,

kapten Bridgeman, kärleken före giftermålet

flyger lätt sin kos, men kärleken efter giftermålet

dröjer kvar livet igenom.

-- Nåväl, min fru, jag vill vara uppriktig emot

er: jag tror inte, att en kvick och bildad flicka,

sådan som miss Amalia, kan hoppas att bli lycklig

med min gode vän Flat; eljest finns ingenting att

anmärka emot hans karaktär. Jag anser honom

mycket oförarglig -- ganska oförarglig.

-- Ja, han är en mycket vacker ung man, kapten Bridgeman.

-- Ja; mot hans utseende kan ingenting invändas.

-- Han är också mycket beskedlig.

--Ja; men han saknar ruter i sig; han är vad

man kallar en träbock.

-- Jag har hört, han skall vara mycket noggrann i tjänsten.

-- Ja, jag har aldrig hört, att han någonsin

varit arresterad.

-- Gott, man får inte vänta sig fullkomlighet

här i världen; han är vacker, beskedlig och en bra

officer; jag förstår sannerligen inte varför Amalia

ej tycker om honom, eftersom hennes tycke icke

är fästad på annat håll. Jag tackar för de

upplysningar, ni haft godheten lämna mig, kapten

Bridgeman; och skall söka förmå Amalia att bestämma

sig för löjtnant Flats anbud.

Kapten Bridgeman syntes villrådig.

-- I sanning, min fru, äro hennes känslor icke

på annat håll fastade.... jag menar, om hon icke

fäst sig på annat håll, min fru, så finner jag inte, att

hon kan göra ett bättre val. Kanske ni tillåter, att

jag söker utforska miss Amalias tankar i detta fall?

-- Det vore i sanning mycket vänskapsfullt av

er; ni kanske skulle lyckas övertala henne att lyssna

till er vän Flat.

-- Jag skall i vilket fall som helst förvissa mig

om hennes verkliga känslor, min fru, sade kaptenen,

i det han steg upp och med er tillåtelse, säger jag nu

farväl så länge.

Alldeles som mormor förutsett, sjönk vågskålen,

efter att ha stått och vägt, hastigt för giftermålet,

tack vare min fars död och den oväntade

hemgiften av fyratusen pund.

Dagen därpå friade kaptenen, fick ja, och sex

veckor därefter var tant Milly hans hustru.

På bröllopet gick det ganska muntert till; somliga

skrattade åt partiet; men var finna ett giftermål utan

anmärkning? Alltid och allestädes finnas personer,

som avundas andras lycka. Några funnos som

gjorde anspelningar om "en simpel marin", vilket

återigen av andra bemöttes med de fyratusen punden,

eller snarare åttatusen, ty som vanligt hade ryktet

fördubblat summan. Somliga tyckte att

gemenskapen med boden var något nedsättande, varemot

andra framhöllo brudens skönhet. Ett par

subalternofficerares fruar förklarade, att de icke skulle

göra visit hos fru Bridgeman; men, då översten och

hans fru gjorde lyckönskningsvisit hos det nygifta

paret, skyndade även dessa fruar att avlämna sina

kort.

Några veckor efter giftermålet var allt tyst och

stilla igen; min mor ville icke upphöra med sin bod;

rörelsen var för indräktig; men hon kom på en

förtroligare fot med sina kunder, och då folk sågo,

att hon, fastän hennes syster var kaptensfru, hade

takt nog att icke skämmas för sin samhällsställning,

skänkte man detta sitt erkännande. Som hon

verkligen ännu såg bra ut, gjorde ett par av

marinofficerarna henne ivrigt sin kur, sedan hon nu blivit

änka; men min mor hade ingen böjelse att åter ingå

i det äkta ståndet -- hon tyckte mer om status quo.

Hon hade ingen mer att sörja för än mig, och för

min skull behöll hon sin bod och sitt bibliotek,

fastän jag tror, att om hon velat, hon kunnat draga

sig ifrån rörelsen och njutit ett sorglöst oberoende,

13. JAG BLIR KADETT.

En månad ungefär efter min tants giftermål kom

från kommendörkapten Delmar, som inlupit till

Spithead, ett brev med begäran, att min mor så

snart som möjligt skulle skicka mig till Portsmouth,

och icke göra sig någon kostnad med min utstyrsel,

emedan han ville åtaga sig den saken själv. Detta

var en väl kort beredelsetid för en mor; men det

kunde ej hjälpas. Hon svarade, att inom tre dagar

efter brevets dato skulle jag vara där.

Jag togs genast ur skolan, på det hon skulle få

rå om mig så mycket, som möjligt, innan jag reste;

och, fastän hon ej försökte att kvarhålla mig, såg

jag dock ofta hennes tårar rinna.

Min mormor höll var tredje eller fjärde timma

långa tal för mig; huvudinnehållet av dem var, att

jag hade varit en mycket elak gosse; att jag var

föga bättre nu att jag blivit bortskämd genom för

mycken flathet; att det vore lyckligt, att tant Milly

inte längre kunde sysselsätta sig så mycket med

mig; att jag ombord på en örlogsman ej skulle våga

göra något spektakel, och att jag skulle finna livet

där helt olika mot att vara hemma hos min mor;

att kommendörkapten Delmar var en man av stort

anseende, och att jag borde visa honom mycket

vördnad; att jag en gång skulle tacka henne för det

hon varit så god emot mig; att hon hoppades, det

jag skulle uppföra mig väl, och att, om jag icke

gjorde det, komme jag att få duktigt med stryk.

Sådant var huvudinnehållet av den visa, hon

oavbrutet sjöng för mig. Slutligen blev jag ledsen vid

den och tredje aftonen gick jag ifrån henne,

sägande: -- kors, mormor, vad ni pladdrar! varpå hon

kallade mig en oduglig tjuvpojke och sade sig vara

förvissad om, att jag en vacker dag skulle komma

i galgen. Följden var, att mormor och jag icke

skildes åt som goda vänner, och att jag av själ och

hjärta önskade att vid min återkomst icke mer

finna henne ovan jorden. Följande morgon tog jag

avsked av min kära tant Milly och kapten

Bridgeman, fick ett mycket onådigt farväl av mormor,

som, då hon kysste mig, tycktes tro, att hennes

läppar vidrörde något giftigt, och reste, i sällskap med

min mor, i diligensen till Portsmouth.

Vi framkommo lyckligt och väl och min rnor tog

genast rum på "Common Hard" vid Portsea.

Följande dag, efter det min mor gjort en omsorgsfull

toalett och kastat en tät slöja över sin mössa, gick

hon med mig till "George Hotel", där

kommendörkapten Delmar bodde.

Så fort min mor skickat upp sitt kort, blevo vi

genast mottagna och funno vid inträdet i rummet

den värde kommendörkaptenen sittande i full

uniform med hatten, värjan och en mängd papper

liggande framför sig på bordet; bredvid honom stod

en löjtnant med hatten i hand; på andra sidan om

bordet chefens kanslist med papper, som skulle

underskrivas. Min vän Tommy Dott stod vid fönstret,

där han, i brist på annan sysselsättning jagade en

fluga, och stewarden stod väntande på befallning,

bakom kommendörkaptenens stol.

Min mor, som hade fällt ned sin slöja, gjorde en

lätt hälsning for kommendörkaptenen, som därvid

steg upp, gick mycket artigt emot henne, och bad

henne sitta ned ett par minuter, under det han

avslöt sina göromål.

Sedermera har jag kommit att tänka på att min

hedervärde chef förmodligen ville visa mig vikten

och värdigheten av en kommendörkapten i kungl.

maj:ts flotta, då han är stadd i tjänsteutövning. Han

fäste alls ingen uppmärksamhet vid mig. Tommy

Dott blinkade åt mig ifrån fönstret, och jag

besvarade hälsningen genom att föra tungan emot

kindbenet, men de övriga hade sin uppmärksamhet för

mycket fästad på kommendörkaptenen, för att

märka vår igenkänningssignal.

Kommendörkaptenen fortfor att giva åtskilliga

befallningar, och efter en stund avskedades de

uppvaktande herrarna.

Så snart vi voro ensamma, vände han sig till min

mor i tämligen kärv ton, ganska mycket olik hans

förut visade artighet, i andras närvaro.

Kommendörkapten Delmar underrättade henne, att han

skulle taga mig helt och hållet under sitt beskydd,

betala all kostnad för mig och sörja för min

befordran, om jag uppförde mig väl.

Min mor uttryckte sin djupa erkänsla, fällde

några tårar och sade, att gossen för framtiden skulle

betrakta honom som en far. Kommendörkapten

Delmar svarade därpå intet, utan ombytte ämne

och yttrade, att han trodde sig komma att segla om

tre eller fyra dagar, och att ingen tid vore att

förlora, för att få min utstyrsel i ordning; att det

enligt hans tanke vore bäst, att hon genast återvände

till Chatham, och överlämnade gossen åt honom,

enär hon icke hade någon erfarenhet av vad jag

behövde, och således icke kunde vara till någon nytta.

Min mor började gråta bitterligen vid tanken på

att skiljas ifrån mig. Kommendörkaptenen steg upp

ifrån sin stol, tog min mor vid handen och sade

henne några tröstande ord. Min mor tog då näsduken

duken ifrån sina ögon, suckade djupt och sade till

honörn med en blick mot höjden:

-- Ack, sir! Kom ihåg, att jag för er gjort stora

uppoffringar; glöm ej det då ni ser gossen här, som

är mig mycket kär.

-- Jag skall göra honom rättvisa, svarade

kommendörkaptenen med någon rörelse; men jag måste

yrka på ovillkorlig tystlåtenhet å er sida; ni måste

lova mig det under alla omständigheter.

-- Jag har gjort er till viljes i tretton år, inföll

min mor; det är ju ingen anledning, att jag nu

skulle göra annorlunda. Det kostar på att skiljas

vid honom; men jag lämnar honom i händerna på

en....

-- Ni glömmer, att gossen är här, avbröt

kommendörkaptenen; tag honom med er; i morgon

bittida skall jag skicka min slupstyrare efter honom,

och ni måste resa tillbaka till Chatham.

-- Gud välsigne er, sir! svarade min mor,

gråtande, då kommendörkapten Delmar tog henne i

hand, och så lämnade vi rummet. Under det vi

gingo till vårt logis, frågade jag min mor:

-- Vad är det för en hemlighet emellan dig och

kommendörkaptenen, mamma?

-- Hemlighet, barn! Åh, bara någonting som

tilldrog sig på den tiden, då jag bodde hos hans

tant, och som han önskar inte må bli känt; gör mig

därför inga vidare frågor därom.

Då vi kommit hem, gav min mor mig många råd.

Hon sade mig, att, sedan jag mist min far, borde

jag betrakta kommendörkapten Delmar som en far;

att Ben hade varit en trogen tjänare åt

kommendörkaptenen, och att hon själv varit detsamma åt

hans tant; detta vore orsaken, varför

kommendörkaptenen intresserade sig för mig och hade lovat

att göra så mycket för mig. Hon bad mig därför visa

honom vördnad och aldrig understa mig att spela

honom några spratt, ty då bleve han på det högsta

förtörnad och skulle skicka mig hem igen, i vilket

fall jag aldrig kunde avancera till officer i hans

majestäts tjänst.

Jag lämnade just icke den uppmärksamhet åt min

mors råd, som de förtjänade, tvärtom kände jag

mig ganska böjd att spela min hedervärde chef

åtskilliga puts, honom framför någon annan, jag

hittills träffat; likväl medgav jag för syn skull, att hon

hade rätt, och bad min mor att, som återtjänst,

taga vård om min hund Bob, vilket hon lovade.

Min mor grät hela natten; följande morgon gav

hon mig fem pund till handpenningar, jämte

förmaning att hushålla med dem, och tillade, att jag

finge vända mig till kommendörkapten Delmar, när

jag hädanefter behövde något. Hon knöt in i en

handduk det linne, jag hade fört med mig; strax

därefter bultade slupstyraren på porten och kom

upp, för att avhämta mig.

-- Ursäkta, jag har blivit hitskickad efter

gossen, min fru, sade slupstyraren, en vacker, lång

sjöman, utmärkt snygg och nätt kladd.

Min mor omfamnade mig och föll i gråt.

-- Om förlåtelse, min fru, sade slupstyraren,

sedan han hållit sig tyst en liten stund; men kunde

ni inte gråta ut, sedan pojken gått? Om jag dröjer

för länge, blir jag upphängd av chefen, så visst som

jag heter Bob Cross,

-- Jag skall inte uppehålla er länge, svarade min

mor; kanske får jag aldrig se honom mera.

-- Det är nog sant; min stackars mor fick

heller aldrig se mig mer, svarade slupstyraren.

Denna anmärkning kunde just ej sägas vara

någon särskild tröst för min mor. En paus följde,

under vilken min mor hejdlöst överlämnade sig åt sin

smärta, varefter slupstyraren åter närmade sig.

-- Ni måste ursäkta mig, min fru; men om ni

känner kommendörkapten Delmar, så bör ni veta,

att han inte är en karl att narras med, och inte vill

ni väl skaffa mig förtret. Det är en svår sak att

skiljas vid sitt barn, har jag hört sägas; men föga

skulle det hjälpa mig, om jag till mitt försvar

anförde edra tårar. Om chefen går ned till slupen

och icke finner mig där, skulle han helt enkelt säga:

"Hur lydde mina order?" och, då min fru, är det

inte värt för mig att öppna min mun.

-- Tag honom då, min gode man, svarade min

mor, i det hon med djup rörelse tryckte mig till sitt

hjärta, tag honom! Gud välsigne dig, mitt älskade

barn!

-- Tack skall ni ha, min fru! det var beskedligt

av er, svarade slupstyraren; kom nu, min lille vän,

vi skall snart göra karl av er.

Jag tryckte ännu en gång mina läppar mot min

mors, varefter hon överlämnade mig åt

slupstyraren, tog några silvermynt på bordet och stack dem

i handen på honom.

-- Tack, tack, min fru! det var ännu

beskedligare av er att tänka på en annan, när ni själv är i

bedrövelse; jag skall inte glömma det; jag skall för

er skull ha ett öga på gossen, så sant jag heter Bob

Cross.

Min mor sjönk därefter ned på soffan, med

näsduken för ansiktet.

Bob Cross fattade knytet och ledde mig bort. Jag

var mycket sorgsen, ty jag höll av min mor, och det

gjorde mig ont att se henne ledsen; vi gingo

därför framåt en stund, utan att säga ett ord.

Slupstyraren bröt först tystnaden:

-- Vad heter ni, min lilla Trojan? sade han

-- Percival Keene.

-- Ja så; Gud förlåte mig, om jag icke trodde,

att ni var av Delmarska släkten; jag tyckte ni hade

samma schamplun; det är i alla fall ett klokt barn,

som känner igen sin egen far.

-- Min far är död, svarade jag.

-- Död! Ja-ja, fäderna dö ibland; ni får då

hjälpa er fram, så gott ni kan, utan någon. Jag

anser inte fäderna vara av mycken nytta; ty, ser ni,

mödrarna dra försorg om oss, tills vi bli så gamla,

att vi kunna gå till sjöss. Min far gjorde ingenting

för mig, utom det, att han hjälpte min mor att slå

mej, då jag var gensträvig.

Efter vad läsaren har sig bekant om min far,

behöver jag knappast tillägga, att jag var ganska

mycket benägen för att instämma i den av Bob Cross

yttrade meningen.

-- Jag kan väl tro, att ni inte känner någon

ombord, eller hur?

-- Jo, jag känner Tommy Dott. Jag blev

bekant med honom, då fregatten låg i Chatham.

-- Ja så, mr Tommy Dott; jag vill hålla vad,

att ni är en likadan gök, som han, ty ni ser mig

ut, att vara en äkta spektakelmakare. Han är inte

mors bästa gris, som man säger. Det finns mer

elakhet i hans lilla kropp, än i två kvinnfolk, och

det vill inte säga litet; ni lär komma att jaga

tillsammans i ett koppel, kan jag tro, och få duktigt

med rapp vid samma kanon, om ni inte aktar er.

Här äro vi nu, och jag får lov att rapportera min

ankomst med er under konvoj.

Bob Cross skickade en uppassare till chefens

steward, som gick in till kommendörkapten Delmar.

Jag fick befallning att gå upp, och befann mig åter

i närvaro av den ädle kommendörkaptenen samt en

grovväxt, äldre man med linfärgad peruk.

-- Här är pojken, sade kommendörkaptenen, då

jag kom in i rummet och gick fram till honom; ni

vet, vad han behöver; visa mig den tjänsten och

laga, att han får en ordentlig utstyrsel, och att

räkningen skickas till mig.

-- Era befallningar skola noggrant verkställas,

sade den gamle mannen med en djup bugning.

-- Det är bäst att inte låta göra för mycket åt

honom på en gång, ty han växer fort; man kan lätt

anskaffa vad som efter hand kan komma att

behövas.

-- Era befallningar skola på det noggrannaste

efterkommas, kommendörkapten Delmar, svarade

den gamle herrn, med en ny bugning.

-- Jag vet sannerligen inte, vad jag skall göra

med honom för i dag och i morgon, tills hans

uniform blir färdig; han får väl lov att gå ombord.

-- Om ni inte har något däremot, sir, sade den

gamle herrn med en ytterligare djup bugning, är

jag viss, att mrs Culpepper skulle anse det för en

ära att få taga vård om en protégé av er; vi ha en

säng ledig och unge herrn kan stanna hos oss, tills

han är färdig att gå ombord i sin nya uniform.

-- Må göra, mr Culpepper; låt er hustru taga

vård om honom, tills allt är färdigt och hans kista

i ordning. Ni gör mig en tjänst, om ni även vill

sörja för hans måltider.

-- Era önskningar skola på det nogaste

iakttagas, kommendörkapten, svarade mr Culpepper med

en ny bugning, som mycket retade min skrattlust.

Om ni inte har något vidare att befalla,

kommendörkapten, skall jag nu taga unga herrn med mig.

Jag följde ned med mr Culpepper, som bad mig

stanna i portgången hos slupstyraren, under det han

gick att tala med chefens steward.

-- Nå, sade Bob Cross, hur är det, junker? skall

ni gå ombord med mej?

-- Nej, svarade jag, jag skall bli i land med den

där gamle fårskallen, som inte gör annat än bugar

jämnt och samt. Vad är han för en?

-- Han är vår provianthuggare.

-- Provianthuggare!

-- Ja! det vill säga det samma som fregattens

skrivare eller kassaförvaltare. Ni skall så

småningom komma under fund med allt det där. Ni har

mycket att lära; i förbigående sagt, gör honom till

er vän, om ni kan, ty han leder chefen helt och

hållet efter sin näsa.

Då han såg, att jag ej förstod honom, fortfor

Bob Cross:

-- Min mening är att vår chef tycker mycket om,

att officerare visa honom stor respekt, och han

älskar det där ideliga bockandet och skrapandet med

foten. Han tycker icke om att officerarna och

manskapet blott röra vid sina hattar, utan vill, att de

alldeles avtaga dem, då de tilltala honom. Ser ni,

han är adelsman, kan tänka, och, vad mer är,

kommendörkapten, och menar sig vara tusan så stor

matador; glöm därför inte, vad jag sagt. Men här

kommer skeppsskrivaren.

Mr Culpepper kom nu ut, tog mig vid handen

och ledde mig hem till sin bostad vid Southsea. Han

sade inte ett ord under hela vägen, men tycktes

vara stadd i djupt begrundande. Slutligen

ankommo vi till hans port.

14. HERRSKAPET CULPEPPERS.

Vad ursäkt kan jag väl anföra då jag

uppehåller läsaren med mr Culpepper och hans familj?

Jo, den att jag gärna fäste mig vid varje liten

omständighet, som tilldrog sig då jag första gången

utstöttes på livets stora ocean, lika naken, som

gossen vid flodstranden, vilken står darrande en liten

stund, innan han kan komma sig för att kasta sig

i det för honom onaturliga elementet; ty människan

är icke någon anka, fastän hon visserligen kan

sägas ha någon släktskap med gåsen, då hon vågar

sig ut på den bedrägliga böljan.

Dörren öppnades och jag befann mig i närvaro

av mrs Culpepper och hennes dotter, vilken, såsom

jag erfor var arvtagerska till alla mr Culpeppers

besparingar, vilka ansågos vara rätt ansenliga, enär han

i trettio år tjänt som skrivare på hans majestäts

fartyg.

Mrs Culpepper var av väldiga dimensioner; hon

liknade en fjäderbolster rest på ända; hennes

kindben voro stora som fat, ögonen lika omärkliga som

en mullvads, näsan nätt och jämnt synlig, munnen

likt ett O. Det påstås nämligen, att hon en gång

i världen varit en Devonshire-skönhet. Tiden, som

fått sig tillagd Edax rerum, hade troligen ännu

lämnat henne orörd, för att gömma henne till en

godbit vid något framtida tillfälle.

Hon satt i en mycket bred länstol, emedan ingen

stol av vanliga dimensioner hade kunnat rymma

hennes digra person. Hon steg ej upp, då jag kom

in; och efter vad jag sedermera kom under fund

med, gjorde hon under dygnet blott tvenne försök

att stå på benen; det ena för att komma ur sin

sängkammare, som låg i samma våning med salen, det

andra för att komma dit igen.

Miss Culpepper hade nästan samma utseende, som

modern. Hon kunde vara omkring tjugo år

gammal och var, för en flicka av hennes år oerhört fet;

men eftersom hon hade fint skinn och frisk hy,

ansågs hon av många för att vara vacker; hon lovade

emellertid att få samma proportioner som modern,

och var synbarligen icke passande till fru åt en

subaltern vid ett rörligt regemente.

-- Vem är det vi nu ha fått? frågade mrs

Culpepper i en lågmäld, kraxande ton; ty hon var så

däst, att hon knappt kunde tala.

-- Jag vet knappt, svarade Culpepper, torkande

sig i pannan; men jag har min egen tanke därom.

-- Kors, bevare mig, vilken likhet! utropade miss

Culpepper, med en blick först på mig och sedan på

sin far. Har han inte lust att gå ut i trädgården, min

lille gosse? fortfor hon -- där, genom gången,

utanför dörren; han kan inte gå vilse.

Som detta var så gott som en befallning, nekade

jag ej att gå; men så snart jag kommit ut i

trädgården, stannade jag och lyssnade nedanför

salsfönstret, som stod öppet, emedan min nyfikenhet

blivit väckt därigenom, att de synbarligen önskade

säga något, som jag icke skulle få höra.

-- Helt och hållet en bild av honom, fortfor den

unga missen.

-- Ja, ja! sannerligen mycket lik! framväste den

gamla damen.

-- Allt vad jag vet, sade mr Culpepper, är att

kommendörkapten Delmar bett mig utrusta honom,

och att han betalar alla kostnaderna.

-- Det är ännu ett bevis, sade den unga damen;

han skulle minsann annars inte betala för andras

barn.

-- Han kom hit i sällskap med en mycket

hygglig dam, jag skulle nästan kunna säga intressant,

och ganska vacker, omkring trettio år, kunde jag

tycka.

-- Då måtte hon sett mycket bra ut, när pojken

föddes,fortfor missen, jag anser det för ännu ett

bevis. Var är hon?

-- Hon vände åter med morgon-diligensen och

lämnade gossen hos kommendörkaptenen, som

skickade efter honom med slupstyraren.

-- Det ligger något under allt det här, fortfor

dottern, och jag anser det som ett ytterligare bevis.

-- Ja, sade mr Culpepper, och därtill ett

ganska tydligt. Kommendörkapten Delmar är allt för

hög och stolt, att vilja låta folk tro, att han

någonsin kunnat hava en kärleksaffär med en person, så

mycket under honom i rang och ställning, och

därför har han skickat bort henne; lita på det.

-- Alldeles; och om inte gossen är son till kommendörkapten

Delmar, så vill jag aldrig bära

kjortlar.

-- Jag är av samma tanke, svarade fadern, och

därför erbjöd jag mig att taga vård om honom, då

kommendörkaptenen inte visste, vad han skulle göra

av honom, innan hans uniform bleve färdig.

-- Gott! svarade miss Culpepper; jag skall snart

ta reda på mera; jag skall pumpa ur honom allt,

vad han vet, innan han lämnar oss, jag förstår mig

på att stava och lägga ihop.

-- Ja, kraxade den feta modern, det förstår

Medea så väl som trots någon.

-- Du måste vara mycket artig och hjärtlig emot

honom, sade Culpepper; ty var säker på, att blotta

omständigheten, att kommendörkaptenen nödgas

hålla pojken på avstånd, gör att han hyser ännu mer

ömhet för honom.

-- Jag har ingen fördragsamhet med sådan där

slags kärlek, anmärkte den unga damen. Att bättre

folk förnedra sig så kan jag icke begripa; intet

under, att de skämmas för vad de gjort, och icke vilja

erkänna sina egna barn.

-- Ja, sannerligen, kraxade gumman.

-- Om en kvinna har den olyckan att giva vika

för sitt tycke, slipper hon inte för så gott köp,

menade miss Medea.

-- Nej, sannerligen inte, väste gumman åter.

-- Karlarna stifta själva lagarna och bryta emot

dem, fortfor missen. Det är blott den råa styrkan

som regerar, till och med i det mest bildade samhälle.

Om alla fruntimmer voro livade av samma

anda, som jag, skulle rättvisa mera göra sig

gällande.

-- Jag vill inte disputera med dig, Medea,

svarade Culpepper; jag tar världen, sådan den är, och

tar det bästa av den. Nu måste jag gå. Min

skaffare väntar på mig vid proviant-kontoret. Var snäll

och borsta min hatt, Medea; blåsten har rivit upp

luggen, -- och se"n går jag.

Helt tyst avlägsnade jag mig från fönstret; ett

nytt ljus hade gått upp för mig. Så ung jag än var,

kunde även jag stava och lägga ihop. Jag kom ihåg

min mors uppförande mot sin man, Ben; min

mormors missnöje med kommendörkapten Delmar; de

tillfälliga samtal jag avhört; min mors fråga,

avbruten, innan den ännu var slutad: -- Om jag kände

den, som jag drivit spektakel med? besöken, som

min mor fick av kommendörkapten Delmar, vilken

annars var så förnäm och förbehållsam mot alla; hans

löfte att draga försorg om mig, samt min mors

förmaning att vara lydig och anse kommendörkaptenen

som min far; slutligen slupstyraren Bob Cross" fråga:

"Om jag inte vore av Delmarska släkten?" allt detta,

sammanlagt med vad jag nyss fått höra, övertygade

mig, att de icke hade orätt i sin förmodan, och att

jag verkligen var son till den hedervärde

kommendörkaptenen.

Min mor hade rest. Jag hade velat giva mycket

om jag fått denna underrättelse förut, och kunnat

fråga henne samt på så sätt fått veta sanningen;

men detta var nu omöjligt, och jag var övertygad,

att det tjänade till ingenting att genom brev begära

upplysning. Jag påminde mig samtalet emellan

henne och kommendörkaptenen, då hon lovade att

bevara hemligheten, och det svar hon gav mig, då

jag frågade henne. Endast mina tårar och böner

hade kunnat verka på henne, ty dessa visste jag

voro verksamma; icke heller hade det tjänat något

till att fråga min tant, ty hon skulle naturligtvis inte

ha velat upptäcka sin systers hemligheter; jag beslöt

därför att för ögonblicket icke nämna något vidare

om saken; det undföll mig ej heller, att mr

Culpepper sagt, att kommendörkaptenen skulle finna

sig besvärad, om det förmodades, att jag var hans

son; jag föresatte mig därför att icke låta honom

märka, att jag hade någon aning om verkliga

förhållandet.

Ungefär en timmas tid fördjupade jag mig i detta

begrundande; det var märkvärdigt, vilket intryck

denna upptäckt gjorde på mitt unga sinne. Jag

kunde knappt fatta rätta beskaffenheten av min

ställning; likväl kände jag mig i det hela nöjd; jag tyckte

mig liksom hava mera betydenhet; ja, det föreföll

mig, som om jag nu ägde mera kraft att tänka och

handla än vad jag haft tvenne timmar förut.

Men mina drömmar stördes av miss Medea, som

kom ut och frågade mig, om jag inte vore trött av

att spatsera, och om jag inte hade lust att gå in.

-- Är ni inte hungrig, mr Keene? Skulle ni inte

vilja ha en bit kaka och ett glas vin före middagen?

vi komma inte att äta förrän klockan tre.

-- Jo tack, svarade jag; ty jag ville inte säga nej

till mutorna, fast jag nog begrep, varför de

erbjödos.

Miss Medea gick efter kakan och vinet; så snart

jag expedierat dem, vilket ej tog lång tid, började

hon sitt pumpande, såsom jag hade förmodat och

vilket jag hade föresatt mig att göra om intet, endast

av lust att sätta mig på tvären.

-- Ni var väl bra ledsen när ni lämnade er mor,

mr Keene ?

-- Ja, mycket ledsen, miss.

-- Var är er pappa, lilla vän? Han är en bra

söt gosse, mamma, är han inte? fortfor hon och

trädde sina fingrar genom mina kastanjebruna

lockar.

-- Ja, en rätt vacker gosse, kraxade den gamla

frun.

-- Pappa är död.

-- Död! jag anade det, återtog miss Medea, med

en nick åt sin mor.

-- Har ni nånsin sett er pappa, min söte gosse?

-- Ja vars; han gick till sjöss för halvtannat år

sedan och blev dödad i en affär. Härefter följde

en mängd frågor och kontrafrågor; jag svarade

henne på ett sätt, som antydde, att Ben och ingen

annan var min far; ehuru jag nu själv hade en helt

annan tanke därom. Jag hade föresatt mig att icke

låta pumpa mig, och sökte förvilla dem; ty jag sade

att min moster var gift med kapten Bridgeman vid

marinkorpsen, och först då frågade miss Medea mig,

vad min far varit. Jag svarade, att han också varit

vid marinkorpsen, och de togo honom följaktligen

för en marinofficer, liksom Bridgeman.

Detta ökade till den grad vikten av mina

släktförhållanden, att de blevo helt och hållet narrade

och funno, att det härvidlag icke var så lätt att stava

och lägga ihop.

När de tröttnat vid att fråga, hemställde de, om

jag icke vore hågad att göra ännu en tur i

trädgården, vilken jag biföll; och, ställande mig under

fönstret, såsom förut, hörde jag miss Medea säga till

sin mor:

-- Alltid tror pappa sig på ett eller annat sätt

ha fått tag i någon juvel! Bara för att pojken är

litet lik kommendörkaptenen, har han fått i sitt ljusa

huvud att han gjort en stor upptäckt. Det är

alldeles tydligt, att han misstagit sig, som han alltid

gör; ty inte är det troligt, att kommendörkapten

Delmar skulle haft en kärleksaffär med en

marinofficers hustru, vars syster också är gift inom

korpsen. Visserligen förde änkan själv hit honom; men

vad bevisar det? Vem skulle väl fört hit honom, om

inte modern? Och just den omständigheten, att

hon reste hem så snart, visar ock, att hon ansåg det

opassande att dröja kvar, och att hon, efter min

tanke, är ett anständigt och intressant ungt

kvinnfolk, för vilket kommendörkaptenen hyser

deltagande. Jag skulle önskat, att pappa inte kommit med

sina dumma idéer och bett oss göra affär av

pojken!

-- Mycket sant, Medea, svarade modern; du

kunde gott ha sparat kakan och vinet.

- Ni ha inte lyckats pumpa mig, tänkte jag;

-- och aldrig har jag varit så glad, som nu över,

att ha kunnat lura dem. Jag ansåg det likväl

rådligast att draga mig ifrån fönstret.

Kort därefter återkom mr Culpepper i sällskap

med en av de otaliga Portsmouth-skräddare, som

furnera sjöfolk. Jag blev inkallad, och skräddaren

framtog en lista på vad han ansåg vara alldeles

nödvändigt för en gentlemans utstyrsel. Mr

Culpepper strök ut två tredjedelar av persedlarna och

begärde, att det övriga skulle vara färdigt till

fredags morgon. Skräddaren lovade det med säkerhet

och mr Culpepper lovade å sin sida med samma

säkerhet att, om kläderna icke vore färdiga till utsatt

tid, finge han behålla dem.

Då skräddaren hade gått, frågade miss Medea

mig, om jag ej hade lust att göra ännu en promenad

i trädgården. Jag visste, att hon ville tala vid

fadern, och fann därför ett nöje uti att göra henne

emot. Jag svarade, att jag varit där nästan hela

dagen, och att jag icke ville gå ut mera.

-- Det betyder ingenting, om ni vill eller ej; men

jag vill, att ni skall gå, svarade miss Medea vasst.

-- Medea! hur kan du vara så ohövlig? utropade

mr Culpepper; mr Keene får naturligtvis göra, som

han behagar. Jag förstår mig inte på dig, Medea.

-- Och jag är förvånad över, att ni, pappa, kan

spåra en hemlighet, där ingen finnes, svarade miss

Medea ganska snäsigt. Allt vad ni sade i

förmiddags, alla era förmodanden, äro ingenting annat, än

munväder. Ja, ni må gärna se på mig, pappa, jag

säger ännu en gång: bara munväder.

-- Vad pratar du för skräp, Medea?

-- Medea har rätt, kraxade mrs Culpepper, bara

munväder!

-- Ni behöver därför inte vara så artig, pappa,

det kan jag säga er, återtog miss Medea, som

därefter viskade i sin fars öra, högt nog, att jag kunde

höra det -- alldeles inte något ditåt; ingenting annat

än en marin.

-- Nonsens, svarade skeppsskrivaren viskande,

man har lärt gossen att säga så -- han är dig för

slug, Medea.

Vid detta otvivelaktigt sanna yttrande av fadern

brusade miss Medea upp i rytande vredesmod; hela

hennes ansikte, hals och axlar blevo eldröda, som

skarlakan. Jag har aldrig sett en sådan furie, som

hon syntes vara. Hon rusade förbi mig så häftigt,

att hon knuffade mig baklänges ett par steg, och

störtade så ur rummet.

-- Medea förstår sig på att stava och lägga ihop,

Culpepper, kraxade frun.

-- Medea är blind i sin själviskhet och du är

ordentligt en gammal toka, svarade mr Culpepper

med bitterhet. Min unge mr Keene, jag hoppas, ni

är hungrig, en ganska smaklig måltid väntar oss.

Tycker ni om anka och gröna ärter?

-- Ja, sir, ganska mycket, svarade jag.

-- Är ni född i Chatham, mr Keene?

-- Nej; jag är född på en egendom nära

Southampton. Min mor blev uppfostrad hos mrs Delmar,

kommendörkaptenens tant.

Jag lämnade just med flit denna notis, emedan

jag visste, att den skulle förbrylla miss Medea, som

just nu återkom från köket.

Mr Culpepper nickade triumferande åt sin dotter

och sin hustru, vilka båda syntes förstummade vid

detta nya ljus, som sprid des över saken.

Miss Medea besinnade sig ett ögonblick, och sade

sedan till mig:

-- Mr Keene, jag önskade göra er en fråga.

-- Jag vill inte vidare besvara era frågor, miss,

sade jag. Ni har frågat mig hela förmiddagen, och

nu nyss var ni så ovänlig och höll på att skuffa

omkull mig. Om ni vill veta något mera, så fråga

kommendörkapten Delmar, eller, om ni så vill, skall

jag fråga honom, om jag får besvara era frågor,

och om han säger, att jag får det, då skall jag göra

det, men annars inte.

Detta var ett avgörande slag från min sida.

Modern och Medea syntes båda förskräckta, och mr

Culpepper blev ändå mer orolig än fruntimren. De

funno nu, att jag begrep, vad de ville ha reda på,

och slöto därav, att jag även visste, vem jag var;

dessutom bevisade mitt vädjande till kommendörkapten

Delmar, att jag var säker om medhåll av

honom, och de voro övertygade, att han skulle bliva

mycket ond, om jag nämnde till vilken ytterlighet

de försökt pumpa mig.

-- Det är rätt, mr Keene, sade Culpepper,

rodnande, att ni nekar besvara sådana frågor, som ni

inte tycker om; Medea, jag är mycket förvånad över

ditt uppförande; jag förbehåller mig, att du icke

vidare besvärar mr Keene med din nyfikenhet.

-- Ja, ja, kraxade gamla frun, håll munnen på

dig, Medea, håll munnen.

Miss Medea såg ut, som om hon velat riva

ögonen ur mig, om hon vågat, men hon sväljde sin

harm, så gott hon kunde. Hon var förargad över

och skrämd av sin fars vrede; ty den gamle herrn

syntes hava god lust att övergå till handgripligheter

och örfila upp henne.

Lyckligtvis var middagen färdig, och detta gav

en ny vändning åt samtalet, liksom åt våra tankar.

Mr Culpepper var idel uppmärksamhet, och miss

Medea, som småningom återfick sitt goda lynne, blev

även vänlig och nedlåtande.

Aftonen var ganska trevlig, men jag gick tidigt

till sängs, ty jag önskade bli ensam med mina egna

tankar, och ej förr än i dagningen hade jag lugnat

mig så pass att jag kunde somna.

15. JAG KOMMER UNDERFUND MED VEM

JAG ÄR.

Oaktat min ovilja, mot hela Culpepperska familjen,

var mitt sinne dock så upptaget av de

upplysningar, jag erhållit rörande min födsel och mina

släktförhållanden, att jag icke hade någon tanke för

skälmstycken.

Varje dag mellan måltiderna vandrade jag

omkring i den lilla trädgården, fördjupad i tankar,

och gick sent till vila för att fantisera hela natten

igenom. De tvenne sista dagarna hade jag icke

tänkt på annat än vad som rörde min härkomst.

Ehuru jag insåg att min ställning var bättre, än om

jag varit son av en simpel karl bland marinerna, var

det likväl något som sade mig, att jag befann mig i

ett förhållande som blottställde mig för mycken

förolämpning, och att, så framt min aristokratiske far ej

erkände mig, mitt förhållande till hans familj ej

skulle gagna till något; och hur skulle jag förhålla

mig gent emot kommendörkapten Delmar? Icke

tyckte jag just mycket om honom, det är sant, och

icke ökades denna kärlek, efter den nyhet jag fått

veta; men icke desto mindre ihågkom jag ständigt

de ord, min mor yttrat i Chatham: "Vet du, vem

det är som du har etc. etc." Jag var övertygad om,

att han var min far, kände att jag hade plikter

emot honom och erfor mera respekt för honom.

Dessa voro oroliga tankar för en gosse, ännu icke

fyllda fjorton år; och Culpeppers anmärkte, att jag

icke allenast blivit mycket blek, utan även magrare

under mitt korta vistande där i huset.

Som jag efter första dagen var ganska tyst och

sluten, voro de rätt nöjda, när mina kläder kommo

hem och jag anmäldes färdig att gå ombord;

detsamma var även jag, ty jag längtade efter att

komma ombord och träffa Tommy Dott, och jag

ämnade, om saken komme på tal, rådfråga honom hur

jag borde göra; eller, tänkte jag, kanske gör jag

rättare i att först höra slupstyrarens mening;

slutligen blev jag oviss om huruvida jag ej borde

rådfråga båda två.

Jag hade klart för mig, huru jag borde förhålla

mig gent emot min mor. Jag visste, efter vad som

i min närvaro tilldragit sig emellan henne och

kommendörkaptenen, att hon aldrig skulle erkänna

sanningen; men jag hade beslutat låta henne förstå,

att jag kände hemligheten, och jag hoppades att

hennes svar skulle tjäna mig till ledning, för att

erhålla full visshet i saken, som jag med ungdomens

vanliga hastighet antog för alldeles given, fastän

jag icke ägde det ringaste bevis.

Samma dag jag gick ombord, bad jag miss

Culpepper om ett ark papper, för att skriva ett brev

till min mor. Hon gav mig det genast, tilläggande:

-- Det är bäst, att ni låter mig granska, om ni

gjort några stavfel; er mamma blir så glad, om hon

finner att ni skrivit ert brev korrekt!

Som jag icke kände den ringaste lust att låta

henne läsa, vad jag skrev, och hade föresatt mig,

att brevet skulle vara inlämnat på posten innan hon

kom in igen, blev jag mycket fåordig i min epistel,

som endast innehöll:

"Min älskade mamma!

Jag har upptäckt allt - jag är son av

kommendörkapten Delmar; var och en här känner, vad

mamma hållit som en hemlighet för mig. Jag går

ombord i morgon.

Mammas tillgivne

P. Keene.

Detta var kort och rakt på saken; jag hade

knappast kunnat skriva något, mer beräknat på att oroa

min mor.

Så snart brevet var färdigt, hoplade jag det och

påtände en vaxstapel, för att försegla det. Gamla

mrs Culpepper, som var i rummet, kraxade till:

-- Nej, nej, ni måste visa det för Medea.

Men jag frågade icke efter, vad hon sade, utan,

sedan förseglingen var gjord, tog jag min hatt och

gick till postkontoret. Då jag återvände, mötte jag

mr Culpepper, som kom hem, i sällskap med Bob

Cross, chefens slupstyrare, samt tvenne man av

slupbesättningen; såsom jag förmodade, voro de

skickade att avhämta mig; jag gick genast till dem och

blev hjärtligt välkomnad av Bob Cross, som sade:

-- Nå, mr Keene, är ni nu alldeles klar att gå

ombord? Vi ha kommit hit för att hämta ert pick

och pack.

-- Allt klart! svarade jag; nöjd att gå ombord,

ty jag är trött av att vara i land och göra ingenting.

Vi kommo snart till skeppsskrivarens hus;

matroserna bortburo min kista och mina sängkläder,

under det Bob Cross dröjde något litet, medan jag tog

farväl av fruntimren.

Denna ceremoni åtföljdes icke av synnerlig

saknad å någondera sidan. Miss Culpepper frågade,

varför jag ej visat henne mitt brev, och jag svarade

henne, att det innehölle några hemligheter, vilket

svar för ingen del ökade hennes goda lynne; vårt

farväl var därför långt ifrån ömt, och, innan

karlarna hunnit hundrafemtio alnar förut med mina

saker, följde Bob Cross och jag efter dem.

-- Nå, mr Keene, sade Bob Cross, under det vi

kryssade oss fram över Southsea Common, vad

tycker ni om skrivarens fruntimmer?

-- Jag tycker inte alls om dem, svarade jag; de

ha inte gjort annat, än försökt att pumpa mig, hela

tiden jag varit där; men det vunno de inte mycket

på.

-- Kvinnfolk äro nyfikna, mr Keene; nå, vad

sökte de pumpa ur er?

Jag visste knappt vad jag skulle svara, och

tvekade. Jag kände mycken tillgivenhet för Bob Cross,

och hade förut övertänkt, huruvida jag skulle göra

honom till min förtrogne; likväl var jag villrådig,

och svarade intet, tills Bob Cross själv föll in:

-- Ser ni, barn -- fastän ni kommer på

halvdäcket och jag är framom masten, så är ni ändå ett

barn emot mig. Jag vet nog, likaväl som ni, vad

de ville leta ut. Efter mitt förstånd finnes ingen

pojke på fregatten, som bättre än ni behöver goda råd,

och jag skall uppriktigt säga er, att ni behöver

förstå att sköta era kort rätt. Bob Cross är ingen tok

och kan se genom dimman lika långt, som de flesta;

jag tycker om er, så vitt jag nu kan bedöma er,

och jag har inte glömt er mors godhet emot mig,

då hon hade sin egen sorg att tänka på. Inte för

att jag behövde pengarna; det var inte pengarna,

utan sättet och omständigheterna, varunder de

gåvos. Jag sade henne därför, att jag skulle se efter

er litet grand -- litet betyder hos mig ganska

mycket -- och det skall jag också, om ni själv så vill;

varom icke skall jag föra handen till hatten för er

såsom min förman; men det skall inte hjälpa er

mycket. Se så, nu kan ni själv avgöra, om ni vill

ha mig till vän eller ej.

Denna framställning bestämde mig fullkomligt.

-- Bob Cross, svarade jag, jag vill gärna ha dig

till min vän; jag har tänkt därpå förut, men jag

visste ej, om jag skulle vända mig till dig eller

Tommy Dott.

-- Tommy Dott! ah, mr Keene, det är just inte

mycket smickrande att lägga mig i den ena

vågskålen och Tommy Dött i den andra. Jag är inte

förundrad över, att den lutat till min förmån. Vill ni

komma i förargelse, så kan ni inte vända er till

någon tjänligare person, än Tommy Dott; men Tommy

Dott är inte hälften så passande att ge er råd, som

jag hoppas ni är att råda honom; gör honom därför

till er lekkamrat och följeslagare, om ni så vill, men

vad hans råd angår, så är detta något, som icke är

värt att be om. Emellertid, efter ni lämnat mig

företrädet, så vill jag nu säga er, att Culpeppers

försökt få hum om, vem som är er far; har jag inte

lätt?

-- Jo, det har ni, svarade jag.

-- Nåväl! nu är inte tid att tala om detta; ty

inom en minut äro vi nere vid slupen; kom blott ihåg,

när ni kommer ombord, att om man talar om att

utse någon karl, för er koj, ni då säger, att Bob

Cross, chefens slupstyrare, lär komma att göra det.

En annan gång, då vi få tid att talas vid, skall jag

säga er varför; och om era messkamrater yttra

något i samma syfte, som Culpeppers, så håll er bara

styv. Nu äro vi vid utfallsporten, och nu är det

slut med vårt samtal tills vidare.

Min kista och sängkläder voro redan i slupen,

och, så snart jag och Bob Cross gått ned, befallde

han att sätta av. Inom en halv timme voro vi vid

sidan av fregatten, som låg vid Spithead, glänsande

och nymålad och med vimpeln stolt fladdrande för

vinden.

-- Det är bäst, att ni följer mig, sir, och kom

ihåg, att ni för handen till hatten, om någon av

officerarna talar till er, sade Bob Cross, stigande

uppför fallrepstrappan; jag steg även upp och fann

mig på halvdäck, i närheten av första löjtnanten

och flera av officerarna.

-- Nå Cross? sade förste löjtnanten.

-- Jag har fört ombord en ung gentleman, som

skall följa med. Kommendörkapten Delmar har

väl givit sina order om honom.

-- Mr Keene, förmodar jag? sade förste

löjtnanten, mönstrade mig ifrån topp till tå.

-- Ja, sir, svarade jag och förde handen till min

hatt.

-- Huru länge har ni varit i Portsmouth.

-- Tre dagar, sir, jag har tillbragt dem hos mr

Culpepper.

-- Nå, blev ni kär i miss Culpepper?

- Nej, sir, svarade jag; jag avskyr henne!

Vid detta svar började officerarna att storskratta.

-- Gott, junker; ni måste äta middag med oss i

gunrummet i dag. Var är mr Dott?

-- Här, sir, sade mr Dott, kommande från

andra sidan av halvdäcket.

-- Mr Dott, tag denne unge gentleman ned och

visa honom midshipmansmessen. Låt mig se, vem

skall ta vara på hans koj?

-- Jag tror, att Bob Cross fått i uppdrag att göra

det, sir, sade jag.

-- Chefens slupstyrare? ja så. Nå, då är den

saken avgjord; bra! vi få nöjet av ert sällskap

till middagen, mr Keene. Men det ser ut som mr

Dott och ni kände varandra, förut?

-- Ja, vi göra ju det, Tommy? sade jag

flinande.

-- Ni se just ut att passa ihop, sade förste löjtnanten,

i det han vände sig om och gick bort;

varefter Dott och jag sprungo nedför trapporna, så fort

vi kunde, och sutto inom ett par sekunder på

samma kista, inbegripna i ett mycket förtroligt samtal.

Min utomordentliga likhet med vår hedervärde chef

undföll icke de officerare, som voro på halvdäck,

då jag först visade mig där, och såsom Bob Cross

sedan sade mig, blev han under en eller annan

förevändning efterskickad av doktorn, som ville

skaffa sig underrättelser i avseende på mig. Vad Bob

Cross hade för avsikt med att svara så, som han

gjorde, kunde jag då icke förstå; men han

förklarade den efteråt för mig.

-- Vem följde honom hit, Cross? sade doktorn

vårdslöst.

-- Hans mor, sir, han har ingen far, efter vad jag

hört sägas.

-- Såg du henne? Vad för en sorts människa

var det?

-- Åh, sir, svarade Bob Cross, jag har sett många

bättre fruntimmer; men en sådan riktig dam har jag

aldrig förr sett; och så fager se"n!. . . . Jag skulle

gifta mig i morgon dag, om jag finge ta en sådan

skuta, som hon, i släptåg för livet.

-- Hur färdades de till Portsmouth?

-- Jo, till Portsmouth kom hon i en vagn med

fyra hästar; men sedan gick hon till fots till George

Hotel, liksom hon varit en vanlig anspråkslös

människa.

Detta var ingen osanning av slupstyraren; ty vi

kommo verkligen till Portsmouth i postvagn.

Doktorn blev emellertid förd bakom ljuset, såsom han

tog meningen.

-- Såg du vidare av henne, Bob Cross?

-- Inte då hon var hos chefen, men där hon

bodde. . . . Ett så frikostigt kvinnfolk, har jag

aldrig träffat förr.

Några ytterligare frågor besvarades i ungefär

samma anda, så att min mor till sist gjordes till en

mycket betydande och hemlighetsfull person.

Visserligen hade Tommy Dott kunnat bestrida allt detta;

men till en början åtminstone var det icke mycket

troligt, att i detta avseende något meddelande

skulle ägt rum emellan honom och officerarna; vidare

bad jag honom att icke säga, vad han visste, och

som han var mig mycket tillgiven, lovade han det

gärna; således vilseledde Bob Cross fullkomligt

doktorn, vilken naturligtvis berättade allt för sina

bordskamrater. Mr Culpeppers rapport skämde heller icke

bort saken.

Vem nu min mor än månde vara, var man

allmänt överens om, att jag var son av

kommendörkapten Delmar och i det avseendet var jag själv

lika säker. Jag avvaktade med otålighet min mors

svar på mitt brev, vilket jag fick två dagar efter

sedan jag gått ombord på fregatten, det var av

följande innehåll:

"Min käre Percival!

Föga anar du den smärta och förvåning, som jag

kände vid mottagandet av ditt märkvärdiga och

förolämpande brev. Du har visst icke tänkt dig för,

då du skrev det, utan fattat pennan i ett ögonblick

av förargelse över något skymfligt yttrande du fått

höra. O, mitt älskade barn, du skall nog finna, då

du börjat din bana i livet, att det gives många,

vilkas enda nöje det är att göra sina medmänniskor

förtret. Jag anar, att någon anmärkning blivit gjord

i din närvaro, angående en likhet i ansiktsdragen

emellan dig och kommendörkapten Delmar; att en

sådan likhet finnes, har förut blivit anmärkt av

andra. Både din tant och morbror Bridgeman

blevo förvånade över likheten, då kommendörkapten

Delmar ankom till Chatham; men detta bevisar

ingenting, mitt älskade barn; personer likna ofta

varandra, utan att någonsin hava råkats eller hört

varandra omtalas, innan händelsen för dem tillsammans»

liksom för att jämföras. Det kan visserligen vara

möjligt eftersom din far var i kommendörkaptenens

tjänst och alltid följde honom åt, samt även jag

stundom var i sällskap med honom, att intrycken

av hans anletsdrag kunde ständigt varit i våra

tankar, och. . . . men du förstår icke sådana saker,

och jag säger därför icke mera utan ber dig, att du

genast skall slå ifrån dig alla sådana föreställningar.

Du glömmer, min käre gosse, att du förolämpar mig

genom en dylik förmodan och att du icke tänkte

härpå, när du skrev de där förhastade och

oförståndiga raderna. Jag bör tillägga, min älskade

gosse, eftersom jag känner kommendörkapten Delmar

och vet, hur stolt och granntyckt han är, att, om

det någonsin skulle komma till hans kunskap, att du

hyst en sådan misstanke eller yttrat dig så, som du

gjort, vore hans ynnest och beskydd för alltid

förlorad. Han gör en god gärning, då han hjälper

fram en trogen tjänares son; men, om han ett

ögonblick trodde, att du ansåg dig stå i närmare

förhållande till honom, skulle han for alltid skilja dig ifrån

sig, och dina levnadsutsikter vore då förstörda. Även

förutsatt, att du verkligen vore, vad du så

oförståndigt antager i ditt brev, är jag viss på, att han

gjorde på samma sätt. Om ett sådant rykte kom för

hans öron, skulle han genast förneka dig och du

finge själv skaffa dig fram i världen. Således,

finner du min käre gosse, huru i varje avseende skadlig

för dig en sådan förmodan måste bliva, och jag är

säker, att du, icke allenast för din egen skull, utan

även för din mors rykte, långt ifrån att sätta tro till

något dylikt, skall med ovilja förneka, vad som

kan bliva en källa till olycka för alla.

Kapten Bridgeman ber mig säga, att han är av

samma tanke, som jag, och så är även tant Milly;

vad din mormor angår, så har jag naturligtvis icke

vågat visa henne brevet. Skriv mig till, min käre

gosse, och säg mig, huru detta olyckliga misstag

tillkommit.

Din ömt tillgivna moder

Arabella Keene.

Jag läste detta brev över tio gånger, innan jag

kom till någon slutsats; äntligen sade jag till mig

själv, att det ingenstädes bestämt förnekade saken,

och jag beslöt, att någon gång framdeles, då jag

fick tala vid Bob Cross, visa honom brevet och

fråga honom om hans tanke.

16. OMBORD PÅ FREGATTEN CALLIOPE.

Morgonen därpå i dagningen hissades "Blå Peter"

(en blå signalflagg, som betyder, att

fartyget ämnar avsegla), på förtoppen, och en kanon

avsköts till signal för avseglingen. Allt var i

rörelse; -- effekter inhissades, båtar tömdes på

förråder, och fregatten länsades från kvinnfolk och

besökande.

Klockan tio ankom kommendörkapten Delmar;

alle man blåstes upp att gå till segels, och inom en

halv timma lupo vi ut förbi St. Helen"s. Innan

aftonen blåste det ganska friskt, och vi länsade

undan ned åt kanalen för ostlig vind. Jag gick,

ganska illamående, till min koj, och kom mig icke för

på flera dagar, under vilken tid ingen frågade

efter mig eller såg om mig, undantagande Bob Cross

och Tommy Dott.

Så snart jag blev frisk, inställde jag mig på däck

och blev av en löjtnant befalld att göra tjänst

under signal-kadetten; detta var min dagtjänstgöring,

och just icke mycket besvärligt. Jag lärde mig göra

skillnad på flaggorna och att bruka kikaren.

Vi medförde depescher till flottan, som då låg

utanför Cadiz. På tionde dagen träffade vi henne,

dröjde där en vecka och fingo sedan order att gå

till Gibraltar och vidare till Malta. Från Malta gingo

vi åter hem med depescher; och hade vi då varit

ute tre månader.

Under denna korta och behagliga seglats hade

jag visserligen icke lärt mycket av mitt yrke, men

lärde dock något av världen i allmänhet. Vad först

kommendörkapten Delmar angår, så var hans

uppförande mot mig långt ifrån tillfredsställande; han

varken såg eller frågade efter mig, då jag var sjuk,

eller fastade någon uppmärksamhet vid mig, sedan

jag åter blivit frisk.

Officerarna och de unga gentlemännen, såsom

kadetterna kallas, voro turvis bjudna att äta middag

hos chefen, och jag åt följaktligen två å tre gånger

middag i kajutan; men kommendörkaptenen tycktes

med flit inte fästa någon uppmärksamhet vid mig,

fastän han vanligen sade ett eller annat ord till de

andra. Dessutom, alldenstund signal-kadetterna

voro uppe på dagvakten, skickade han någon gång och

bad en av de andra äta frukost hos sig, men denna

artighet visades mig aldrig.

Detta förargade mig, och jag talade därom för

Bob Cross, med vilken jag haft långa samtal. Jag

hade sagt honom allt vad jag kände rörande mig

själv, hade för honom yppat mina misstankar och

visat honom min mors svar. Hans tankar i ämnet

voro följande:

-- Ni ser, mr Keene, att ni är i en kinkig

ställning. Chefen är en rätt stolt man, alldeles för stolt

att erkänna, det ni står i något förhållande till

honom; min tanke är, efter vad ni sagt mig, och av

andra skäl, synnerligast er likhet med honom, att

era misstankar äro grundade. Men vad mer? Er

mor har svurit att hålla saken, tyst, det är säkert;

och kommendörkaptenen skall inte erkänna er, det

är lika säkert. Jag hade ett litet samtal i ämnet

med chefens steward, då vi för ett par kvällar

sedan togo oss en grogg tillsammans i hans hytt; det

var han, som bragte saken på tal, icke jag; och han

sade, att just det, att chefen inte bjöd er till

frukost, och liksom undviker er, är ännu ett bevis på,

att ni tillhör honom, samt att hans önskan att dölja

hemligheten är enda orsaken, vårföre han handlar,

som han gör. Ni har en svår roll, mr Keene, men

ni är en rask och förståndig pojke och begär råd;

kom ihåg, att ni följer dem, annars är det inte värt

att begära några; ni bör alltid visa

kommendörkaptenen mycken vördnad och hålla er på lika stort

avstånd från honom, som han håller sig från er.

-- Det skall jag nog göra, svarade jag, ty jag

kan inte fördra honom.

-- Nej, så får ni inte ta det, utan ni måste böja

er under omständigheterna; småningom skall allt bli

bättre; men kom ihåg, att ni ställer er väl med

officerarna, och var aldrig näsvis, ty annars kunna de

säga er något, som inte vore roligt att höra; kom

ihåg det, och allt skall bli bra, som jag nyss sade.

Om kommendörkapten Delmar håller er under

armarna med sitt inflytande, skall ni bli chef förr, än

mången av dem, som nu äro förman här på

fregatten. Tag er noga i akt för att ha någon förtrogen,

och låt inte narra er att i ett förtroligt ögonblick

yppa något för Tommy Dott, eller någon annan

kadett, och, om någon syftar däråt, så förneka det

genast; ja, till och med, om så blir nödigt, slåss för

det -- därigenom skall ni behaga

kommendörkaptenen, ty då finner han att ni är på hans sida.

Att detta Bob Cross" råd var det bästa, som

kunde givas till en person i min ställning, är ganska

säkert; och jag beslöt att följa det. Jag tillbragte i

allmänhet en del av mina lediga stunder i Bob Cross"

sällskap, och blev honom varmt tillgiven; min tid

gick därigenom icke heller förlorad, ty jag lärde

ganska mycket av honom.

Vid vår återkomst till Portsmouth for chefen upp

till Amiralitetet med sina depescher; fregatten

kvarblev vid Spithead, färdig att åter gå ut vid första

order. Jag var nu fullkomligt van vid fartyget och

officerarna; min övertygelse om det egna i min

ställning, jämte Bob Cross" råd, hade mycket nedstämt

mitt mod; kanske den vördnad som disciplinen

alstrar, jämte andras exempel, som hos mig väckte ett

slags fruktan för chefen och officerarna, något litet

hjälpte till; men visst är, att jag hade tillvunnit mig

mina messkamraters välvilja och hade icke under

hela kryssningen råkat ut för något missöde.

Dagen efter vår ankomst till Spithead, blev jag

skickad i land med tiohuggaren att föra ombord en

ung gentleman, som skulle embarkera på fregatten.

Hans namn var Green, och han var också "grön",

som ett krusbär. Jag fattade ovilja mot honom från

första stund jag såg honom, emedan han hade en

kroknäsa och ganska små ögon, liksom en vessla.

Under det vi rodde ombord, gjorde han mig en hel

mängd frågor, synnerligast angående chefen och

officerarna, och för att roa mig själv och

slupbesättningen, som voro fulla av skratt, ansträngde jag

hela min uppfinningsförmåga, att driva gyckel med

honom.

Sedan jag lämnat en beskrivning på sekonden

och utmålat denne som en halv sjödjävul, frågade

han, huru jag kunde ta mig ut med honom.

-- Åh, ganska bra, svarade jag; men jag är

frimurare och det är han även; och han är aldrig

sträng emot en frimurarebroder.

-- Men huru kunde han veta, att ni var

frimurare?

-- Jag gjorde igenkänningstecknet för honom,

första gången han började banna mig, och han

upphörde nästan genast, det vill säga, när jag hunnit

göra det andra tecknet; ty det första brydde han

sig inte om.

-- Jag skulle gärna vilja känna dessa tecken;

skulle ni inte vilja visa mig dem?

-- Visa er dem! Nej för tusan, det går inte an,

svarade jag; jag känner er ju inte alls. Nu äro vi

ombord. Bog in! Lyft. Nu, mr Green, skall jag

visa er vägen upp.

Mr Green blev presenterad och installerad i tjänsten

ungefärligen på samma sätt, som jag; men han

hade icke glömt, vad jag sagt honom i avseende på

sekonden. Det hände sig så, att han på tredje

dagen blev vittne till en skrapa, som sekonden gav en

av kadetterna, vilken, då han understöd sig att

svara, blev skickad upp i märsen för det övriga av

dagen; härtill kom, att få minuter därefter sekonden

befallde, att tvenne man skulle sättas i järn. Mr

Green darrade, då han såg polis-underofficeren föra

bort dessa karlar, och kom till mig.

-- Jag skulle gärna önska, mr Keene, att ni

lärde mig de där tecknen, sade han; kan ni inte

övertalas att visa mig dem? jag skall giva er, vad som

helst jag har som ni önskar.

-- Nåväl, sade jag, jag skulle vilja ha er långa

kikare; ty den är mycket god, och för mig som

signal-midshipman vore den bra att ha.

-- Ni skall gärna få den, om ni vill lära mig de

där tecknen.

-- Nå, så kom ned då, ge mig kikarn, och jag

skall visa er dem.

Mr Green och jag gingo ner i messen, och jag

fick kikaren till skänks i vederbörlig ordning. Jag

förde honom därpå ut till min kista i gränsen, och i

en låg, förtrolig ton sade jag honom följande:

-- Ser ni, Green, ni måste vara mycket noggrann,

då ni gör de där tecknen; ty om ni gör ett enda

misstag, är ni mycket värre däran, än om ni inte

gjort några alls; ty sekonden skall då tro, att ni vill

försöka inbilla honom, att ni är en frimurare, fast

ni inte är det. Kom nu ihåg, att ni inte försöker

göra det första tecknet, innan han bannat er duktigt;

då skall ni göra det vid något uppehåll. Så här,

ser ni: ni måste sätta tummen upp till spetsen av

näsan, med handen mitt framför den och fingrarna

utspridda så mycket ni kan. Gör det nu, såsom jag

gjorde det. Vänta -- dröj litet, tills den där

marinen gått förbi. Ja, så är det. Nåväl, detta anses

som det första beviset på, att ni är frimurare; men

det erfordras ännu ett annat. Sekonden skall, jag

säger er det ärligt förut, bli, eller snarare låtsa bli,

gruvligt ond på er, och skall fortfara att rasa mot

er; ni bör därför dröja litet, tills han håller upp,

och då sätta tummen till näsan med fingrarna

utsträckta som förut, och därefter sätta andra

handens tumme till lillfingret av första handen och hålla

bägge händerna utsträckta rakt framför näsan, med

fingrarna spridda. Då skall ni finna verkningen av

andra tecknet. Tror ni, att ni kan komma ihåg allt

detta? Ty, som jag nyss sade, ni får inte göra

något misstag.

Green satte upp sina händer, såsom jag sagt

honom, och efter tre fyra försök mente jag tro på,

att han vore fullkomligt säker på sin sak.

Tre dagar därefter hände det, att mr Green

stjälpte ut en back med smutsigt vatten på trossbottnen,

som hade blivit skurad ined torr sand och sten, och

trossbottens-underofficern anmälde händelsen, för

att urskulda sig själv, då sekonden gjorde sin rund.

Mr Green blev följaktligen uppkallad på halvdäck,

och sekonden var mycket ond, började som vanligt

utgjuta en ström av ovett mot den olycklige pojken.

Green, som noga kom ihåg mini lärdom, dröjde, tills

sekonden gjorde ett uppehåll, och passade då på med

det första frimuraretecknet, under det han helt lugnt

såg på sekonden, som verkligen studsade vid detta

vanvördiga beteende, hittills utan exempel ombord

å ett örlogsfartyg.

-- Vad vill detta säga, sir? utropade sekonden.

Är ni galen, sir? Ni, nyss kommen i tjänsten,

uppföra er så mot mig. Jag kan berätta er, att ni inte

skall bli tre dagar längre i tjänsten, nej, inte tre

dagar, antingen skall ni lämna den, eller också jag.

All den oförskämdhet, all den fräckhet, all den

vanvördnad, jag hört omtalas, är ett intet emot detta;

och det av ett så ömkligt djur, som ni! Ni är

arresterad, tills chefen kommer ombord, då jag skall

anmäla ert uppförande. Gå ner, sir, genast.

Sekonden höll här upp, och nu gjorde Green

tecknet n:r 2, till svarsignal, i tanke, att de nu

skulle förstå varandra. Men till hans förvåning blev

sekonden ännu ursinnigare än någonsin, ropade

marinunderofficeren, och befallde honom att föra ned

Green och sätta honom i järn på batteriet. Den

stackars Green nedfördes, full av förvåning över den

oväntade verkan av sina frimuraretecken. Jag, som

stod akterut, var förtjust över framgången av mitt

spratt, under det sekonden spatserade fram och

tillbaka på däck, lika förvånad, som förtretad, över

ett så oförskämt och vanvördigt uppförande av en

pojke, som icke varit en vecka i tjänsten.

Green gjorde nu tecknet n:r två.

En stund därefter gick sekonden ned, då Bob

Cross, som varit på däck och lagt märke till med

vilken förnöjelse jag åsett tilldragelsen, så oförklarlig

för honom och alla de andra, kom till mig och sade:

-- Mr Keene, jag är säker, det kan jag se på

er, att ni vet något om det här. Den galne pojken

hade aldrig vågat bära sig så åt, om han vetat, vad

han gjort. Se nu inte så menlös och oskyldig ut,

utan säg mig, huru det är.

-- Jag gick akter-ut med Bob Cross, och

anförtrodde honom min hemlighet; han skrattade

hjärtligen och sade:

-- Ja, nog har Tommy Dott sagt, att ni var en

mästare i skälmstycken, och det tror jag er nog

också om att vara; men ni bör veta, att detta är en

ganska allvarsam sak för den stackars Green; det är

som i fabeln om grodorna: vad som är lek för er,

är död för andra. Den stackars pojken skall bli

körd ur tjänsten och aldrig kunna tänka på

möjligheten att en gång bli kommendörkapten. Ni får

därför låta mig förklara saken, så att det kommer

till sekondens öron så fort som möjligt.

-- Nåväl, svarade jag; gör som du vill, Bob om

någon skall skiljas ur tjänsten för sådan strunt, så

bör det vara jag och icke Green, stackars kräk.

-- Det är ingen fara, att ni kommer ur tjänsten;

sekonden skall icke tycka mindre om er för det,

och officerarna skola tycka så mycket mer om er,

helst som jag skall säga, att det är på er egen

önskan jag förklarar sammanhanget, för att hjälpa

Green ifrån förargelse. Jag skall gå till doktorn

och säga honom, huru det är; men, mr Keene, kalla

inte sådana saker för strunt, eller ock kan ni få

stå hårt iör det en av dagarna. Jag har aldrig i all

min tid sett en sådan vanvördnad på ett halvdäck

-- värre tusen gånger värre, än myteri.

Här föll Bob Cross i skratt, vid tanken på Greens

utsträckta fingrar, och vände sig bort, samt gick

ned att tala med doktorn.

Så snart Bob Cross lämnat däck, kunde jag icke

återhålla min nyfikenhet, angående min vän Greens

belägenhet; jag gick därför nedför trappan till

batteriet, och om styrbord emellan kanonerna såg jag

den stackarn med benen i järn, händerna hårt

hopknäppta med så jämmerfull och tröstlös uppsyn, då

och då lyftande ögonen till balkarna av övre däcket,

liksom han anropat himlen om hjälp -- att jag

knappt kunde hålla mig ifrån att skratta. Jag gick

bort till honom och sade:

-- Vad, min kära Green, huru hänger detta ihop?

Vad har hänt?

-- Hänt? sade den stackars pojken; hänt, se vad

som har hänt; här sitter jag nu!

-- Gjorde ni frimuraretecknen?

-- Ja, visst gjorde jag det. Ack! vad skall det bli

av mig?

-- Ni har inte kunnat göra dem rätt; ni måste

ha glömt dem.

-- Jag är viss på, att jag gjorde, som ni sade mig;

det är jag fullt säker på.

-- Då kanske att jag inte kommit ihåg dem

riktigt själv; var emellertid vid gott mod; jag skall

laga att hela saken blir förklarad för sekonden.

-- Ack ja, gör det; skaffa mig blott fri; jag

frågar inte efter att få igen kikaren.

-- Jag skall ställa om det genast, svarade jag.

Då jag gick bort, kom Bob Cross upp och sade,

att sekonden ville tala vid mig i gunrummet.

-- Var inte rädd. De ha redan skrattat åt

alltsammans och sekonden är vid bästa lynne; i alla

fall skall han komma att ge er en läxa, det får ni

bereda er på.

-- Skall jag då göra tecknen åt honom, Cross?

svarade jag, skrattande.

-- Nej, nej, ni har redan gått alldeles för långt;

kom ihåg, vad jag sagt er.

Jag gick ned till gunrummet; ett småskrattande

upphörde, då posten öppnade dörren och jag gick

in.

-- Befaller ni något, sir? sade jag med lugn min

till sekonden, i det jag gjorde honnör.

-- Jaså, mr Keene; det lär vara ni, som förmått

Green att förolämpa och visa vanvördnad emot sin

förman. Är det så, sir?

Jag svarade intet, men visade en mycket

ångerfull uppsyn.

-- För att en gosse nyss kommit till sjöss och är

okunnig i tjänsten, tyckes det vara ett bruk, att

spela honom alla möjliga spratt och få honom att

tro alla möjliga dumheter, ett sätt som jag skall försöka

söka ta bort. Nå, sir, vad har ni att säga till ert

försvar?

-- Mr Green och jag hava båda så gott som nyss

kommit till sjöss, och alla kadetterna spela oss så

många spratt, svarade jag ödmjukt, att jag knappt

vet, vad som är rätt eller orätt.

-- Icke förty var det ni, sir, som gjorde mr

Green det där sprattet.

-- Ja, sir, jag sade honom det på spektakel;

men jag kunde aldrig tro, att han skulle vara nog

dum och ta det för allvar. Jag sade honom bara,

att ni var frimurare, att frimurare vore vänliga mot

varandra, och att de gjorde igenkänningstecken åt

varandra. Jag hörde ni sade, att ni var frimurare,

då jag var till middag i gunrummet.

-- Det sade jag, sir, men inte var det något skäl

för er att förmå honom till något så oförskämt.

-- Han bad mig lära sig tecknen, men jag

kände dem inte rätt. Därför visade jag honom dem så,

som mr Dott och jag alltid göra oss emellan.

-- Mr Dott och ni! -- just ett par vackra fåglar,

som jag förut sagt. Jag har god lust att sätta er,

där mr Green sitter. I alla fall skall jag anmäla ert

uppförande för chefen, då han återkommer från

London. Nu får ni gå, sir.

En stund efteråt blev Green fri och efter en

allvarsam tillrättavisning fick han återvända till sin

tjänstgöring.

-- Ni slapp lyckligt ifrån upptåget, sade Bob

Cross. Sekonden skall inte säga ett ord till chefen,

var säker om det. Men gör inte om det igen.

Men en händelse tilldrog sig några timmar

senare, som kunnat hava allvarsammare följder.

Fartyget var under dagen omgivet av en hop båtar av

alla slag, med judar, matroshustrur och en mängd

annat folk, som önskade få komma ombord. Det

var nu nära skumt, ebben stark och den friska

blåsten gjorde att det var ganska svår sjögång.

Sekonden hade befallt, att alla båtarna skulle hålla från

sidan; men de dröjde ännu, i hopp att få komma

ombord.

Jag såg ned över akterspegeln och blev varse, att

båten, som tillhörde en skeppsförnödenhetshandlare,

vilken var ombord, låg med fånglinan fast vid

stormlejdaren. Roddaren var i båten, ävensom en av

sjömanshustrurna, vilken lämnat sin egen båt, i hopp

att få komma ombord, då båten kom längs sidan,

för att återtaga vad som var osålt, när

skeppshandlarens hustru skulle lämna fregatten, vilket måste

ske ganska snart, emedan det var nära

solgångsdags. Båtkarlen, som tyckte det vara tid att hala

längs sidan och som önskade få tala vid hustrun,

höll på att äntra upp för stormlejdaren.

-- Det där är förbjudet, som ni vet, ropade jag

till mannen.

-- Ja, sir, men vädret är så hårt, att båten skulle

gå i kvav om han ligger länge kvar, och jag hoppas

ni tillåter mig att komma upp. Där finns några

präktiga bakelser i båten, sir, just i akterhocken, om

ni skulle vilja ha dem och vill göra er besvär att gå

ned efter dem.

Detta var för att muta mig, och jag svarade:

-- Jag frågar inte efter era bakelser, men ni

måste komma upp.

Mannen tackade mig och gick förut, så snart han

kommit upp på däck. Vid närmare eftersinnande

beslöt jag att lägga vantarna på bakelserna. Jag

gick därför ned för stormlejdaren, bad hustrun att

hala in på fånglinan och kom sålunda snart ner i

båten.

-- Vad vill ni ha, min gode sir? sade hustrun.

-- Jag kommer för att få några bakelser, som

ligga akterut, svarade jag.

-- Jaså; jag skall snart få rätt på dem, sade hon.

Och jag hoppas, ni vill låta mig smyga ombord, då

båten kommer längs sidan. Se er för, sir, var ni

kliver; ni trampar annars sönder alla piporna. Ge

mig er hand; jag är gammal sjöman.

-- Det skulle jag inte kunnat tro, sade jag och

såg på henne. Jag kunde visserligen icke urskilja

hennes anletsdrag, men hon var smärt till växten

och, var hon än en gammal sjöman, så var hon icke

desto mindre en ung kvinna.

Det var många saker att flytta undan, innan vi

kunde komma åt bakelserna. Båten vräkte så

häftigt i den starka sjögången, att vi båda två måste

lägga oss på knä innan vi fingo tag i korgen; men

då funno vi till vår bestörtning att fånglinan av en

eller annan orsak kommit loss ifrån stormlejdaren

och att båten, under vårt sökande, hade drivit nära

ett par hundra alnar från fregatten.

-- Herre Gud hjälpe mig! vi äro i drift! utropade

hustrun. Vad skola vi göra? Det tjänar till intet

att ropa; de kunna inte höra oss. Se väl efter, om

ni kan upptäcka någon båt.

-- Det är så mörkt, att jag icke kan se långt,

svarade jag, föga glad över vår ställning. Vart gå

vi nu?

-- Vart vi gå! Direkt ut till S:t Helena, om

båten inte fylles, innan vi komma dit, och längre ut

ändå, om jag inte bedrar mig, i en sådan storm.

Det är så gott att läsa våra böner, unge man, det

kan jag säga er.

-- Kunna vi inte sätta upp segel? svarade jag,

eller kunna vi inte försöka att ro åt land

någonstädes? Vore det inte bättre att göra det först och

läsa våra böner sedan?

-- Rätt sagt, min lille hjälte! svarade hustrun.

Det hade kunnat bli en bra officer av er, om ni fått

leva; men sanningen är, min gosse, att vi inte kunna

uträtta något med årorna i en så hög sjö. Och vad

seglet angår, så hur skall ni och jag kunna resa upp

masten, när båten rullar och vräker? Om båten

vore tacklad och seglet uppsatt, skulle jag nog

försöka reda mig med styrningen, ifall det vore bättre

väder, men icke i ett sådant skvalp och en sådan

blåst; det fordrar erfarnare folk än både ni och

jag.

-- Vad skola vi göra då?

-- Jo, vi måste sitta stilla och förtrösta på vår

goda lycka, ösa båten läns och hindra, att den fylles,

så länge vi kunna. Emellanåt kunna vi gråta eller

bedja eller äta bakelser, eller böckling, eller mjukt

bröd och vad annat som finns i båten.

-- Låt oss först ösa båten läns, sade jag, ty den

är halv med vatten. Se"n ska vi ha oss något att

äta, ty jag känner mig redan hungrig och frusen.

Sedan kunna vi läsa våra böner.

-- Må göra. Och jag vill säga er något. Vi ska

också ha oss något att dricka; ty jag har en tår med

mig -- ifall jag hade kunnat komma ombord. Jag

lovade honom det, stackars karl, men nu tjänar det

intet till att gömma det, ty jag tänker, vi äro båda

i evigheten, innan morgon bittida.

Hustrun tog nu fram från gömstället under

klädningen en blåsa med konjak. Hon öppnade den

och hällde ut en del i en av mjölkmuggarna.

Sedan hon själv druckit, räckte hon den åt mig, men,

som jag icke hade någon smak för spirituosa, visade

jag den tillbaka.

-- Inte nu, sade jag; sedan kanhända.

-- Det är föga hopp att vi kunna uthärda denna

storm, sade hustrun. Vi gå snart i kvav, om vi inte

kunna få båten fördevind. Jag skall se, om jag

inte kan få rätt på styrlinorna.

Hon lyckades häri efter någon stund, och satte

genom rodret båten fördevind. Nu tog den in mindre

vatten, och gick med god fart genom den höga

sjön.

- Nu skall det nog gå mycket bättre, men det

bär ut till sjöss, det är klart, sade hustrun, och innan

dagningen äro vi i Kanalen, om vi inte få båten full

av vatten och sjunka; men komma vi ut i Kanalen,

så Gud vare med oss, det är allt vad jag kan säga!

Ska" ni inte ta er en tår? fortfor hon och hällde litet

brännvin i muggen.

Eftersom jag frös mycket, nekade jag icke den

gången. Jag tog en liten klunk. Hustrun söp ut det

övriga, vilket, tillsammans med vad hon förut

druckit, började visa sin verkan på henne.

-- Giv mig styrlinorna, sade jag, då jag såg att

hon höll på att släppa dem, annars komma vi tvärs

över sjön igen.

Jag tog linorna av henne och styrde båten, under

det hon åter hälsade på konjaksflaskan.

-- Smutta litet igen, sade hon, sedan hon ånyo

fyllt i muggen, det skall inte göra er ont.

Jag tänkte detsamma, ty jag var alldeles

genomvåt, och vinden trängde tjutande genom märg och

ben. Jag tog en liten portion, som förut, och

fortfor därefter att hålla båten undan vinden. Sjön

blev allt högre och högre och, fastän jag icke var

sjöman, insåg jag ganska väl, att båten icke kunde

vaka mycket längre.

Hustrun tog åter till konjaksblåsan och bjöd även

mig, men jag nekade. Jag hade fått nog; hon

däremot hade fått mer än nog, och efter ett försök att

länsa båten, föll hon omkull akterut, krossande pipor

jämte allt annat som där fanns och var oförmögen

att yttra ett ord vidare.

Vi hade nu drivit omkring i fyra timmar.

Vinden blåste alltjämt lika hårt, och det föreföll mig

som ginge sjön allt högre. Jag höll dock båten

stadigt rakt fördevind, och småningom blev jag mera

van vid styrningen, så att båten icke tog in alldeles

så mycket vatten; likväl låg den allt djupare, och

efter en stund ansåg jag det nödvändigt att ösa

honom läns, emedan han var halv med vatten. Jag

gjorde detta med min hatt, under det jag svor över

kvinnan, som hade supit sig full, så att jag i ett så

kritiskt ögonblick icke kunde få någon hjälp av

henne. Jag lyckades emellertid hjälpligt tömma

båten, vilket icke var något lätt göra, emedan den

låg med bredsidan emot vinden och tog in vatten

lika fort, som jag öste. Men återtagande styrlinorna

satte jag honom åter fördevind samt fortfor på detta

sätt i tvenne timmar, då det började störtregna och

stormen blev häftigare än någonsin. Men en

Portsmouth-färjemansbåt är bland de säkraste båtar, som

någonsin blivit byggda, vilket ock visade sig vid

detta tillfälle. Man måste medgiva att för en pojke

mellan fjorton och femton år, som jag var,

ställningen var ganska betänklig. Jag skallrade av köld,

och var våt intill bara kroppen; mörkret var

ogenomträngligt, och jag kunde ej se annat än det vita

skummet av vågorna, som fradgande bröto sig tätt bakom

båten.

Jag lämnade ånyo rodret och öste. Jag kände

mig kall och matt, men upplivades åter av

ansträngningen. Jag försökte även att ruska upp hustrun,

men det var fåfängt. Jag kände efter

konjaksblåsan och fann den mer än halvtömd gömd vid

hennes barm. Jag drack något mer än förut; hopp och

mod återkommo nu. Därefter åt jag litet och styrde

sedan båten, i avvaktan på dagningen.

Den kom långsamt, men kom dock slutligen, och

jag kände mig nu nästan lycklig. Mörkret, förenat

med fara, inger en sådan fruktan. Jag nästan var

hågad att tillbedja solen, då hon nu långsamt och

blek uppsteg över horisonten. Jag såg mig omkring;

akterut var något, sorn liknade land, sådant jag hade

sett Bob Cross visa mig det, då vi voro utanför

Portugisiska kusten, och så var det även. Det var ön

Wight; ty vinden hade vänt sig med regnet, och jag

hade förändrat båtens kurs, så att jag under de

senaste timmarna styrt på franska kusten.

Jag såg mig om åt alla håll, för att upptäcka

någon seglare, men ingenting syntes till, utom då och

då en skriande fiskmås. Jag försökte att med foten

väcka min följeslagerska, men lyckades icke; hon

blott vände på sig, och då håret med detsamma föll

ifrån ansiktet upptäckte jag dragen av en ung och

vacker kvinna, efter vad jag kunde tycka högst

nitton å tjugo år gammal, smärt och välväxt.

Jag tyckte det var skada, att en så vacker

människa, ty vacker var hon fastän smutsig och illa

tilltygad, skulle vara så förnedrad genom dryckenskap.

Och då min blick föll på konjaksblåsan, som ännu

var nära halv med konjak, fattade jag den med

föresats att kasta den i sjön; jag hejdade mig dock, när

jag betänkte, att detta brännvin troligen bidragit att

frälsa mitt liv under natten och möjligen ännu kunde

komma att behövas.

Jag ville ej ändra båtens kurs, fastän jag såg, att

vi gingo rakt från land, ty fastän sjön lagt sig

betydligt var den ännu för hög att båten kunde läggas

med bredsidan mot vinden. Jag kan icke säga, att

jag kände mig särdeles orolig; tvärtom fann jag min

belägenhet vida bättre nu mot den varit under

nattens mörker. Solen sken klart och hennes varma

strålar upplivade mig. Någon tanke på att

förolyckas närde jag icke längre; döden ingick ej i mina

föreställningar. Det fanns gott om matvaror i båten,

och något fartyg skulle nog till slut upptaga oss.

Jag tänkte nu att som båtens slingring icke längre

var så stark, skulle vi kunna resa fockmasten och

sätta till något segel, och jag försökte åter,

allvarsammare än förut, att väcka min följeslagerska.

Efter åtskilliga, just ej särdeles artiga försök,

lyckades jag förvissa mig om, att hon verkligen levde.

-- Var stilla, Jem, sade hon med ögonen ännu

slutna; det är ännu inte fem glas.

Ännu en eller två knuffar, och hon vände sig om

och stirrade upp.

-- Jem, sade hon, i det hon gnuggade ögonen

och såg sig omkring samt med ens tycktes komma

ihåg, vad som hänt. Hon gav till ett rop och skylde

ansiktet med sina händer. Jag trodde, det var en

dröm, och ämnade berätta Jem alltsammans vid

frukosten, sade hon sorgset; men det är nog sant,

gudnås! sant som evangelium. Vad skall det bli

av mig? Vi äro förlorade!

-- Vi äro icke förlorade; men det hade varit

förbi med oss i natt, om jag varit lika mycket för att

dricka som ni, svarade jag. Jag har haft göra nog

att hålla båten uppe, det kan jag försäkra er.

-- Ni har rätt, svarade hon, i det hon reste sig

upp och satte sig på toften. Gud förlåte mig,

eländiga varelse! Vad skall Jem tänka, och vad skall

han säga, då han ser min bästa mössa förvandlad till

en sådan trasa?

-- Är ni fullt säker, att ni nånsin får se Jem igen,

eller att ni kommer att behöva er bästa mössa?

-- Det är sant. Om ens livlösa kropp vräkes

omkring av de gröna vågorna, betyder det föga,

antingen det är schal eller mössa på. Var äro vi?

Vet ni det?

-- Jag kan nätt och jämt se land där, sade jag,

pekande akterut. Sjön är smul; jag tänker vi kunna

sätta upp fockmasten och få litet segel på båten.

Den unga kvinnan reste sig upp.

-- Ja, sade hon, jag kan nu stå tämligen stadigt.

Jag tror vi kunna det. I natt under mörkret och

rullningen kunde jag icke göra något, men nu kan

jag det. Vad dagsjuset är för en välsignelse för en

sådan pultron som jag; det är blott i mörkret jag är

rädd. Vi få lov alt oätta litet segel till, annars

skall ingen observera oss. Var gjorde ni av

konjaksblåsan?

-- Den kastade jag i sjön, svarade jag.

-- Hade ni mod att göra det? Och ni har vakat

hela natten, så våt och frusen? Ja, ja, ni gjorde

rätt, men jag hade inte kunnat det. Ack, det

brännvinet! det brännvinet! Jag önskade, det icke

funnes något sådant till i världen. Men det är för sent

nu. Då jag först gifte mig med James Pearson, och

blomsterkransen hängde vid fregattens storstag,

kunde ingen övertala mig att smaka det, inte en gång

James själv, som jag höll så mycket av. I stället

för att gräla på mig, för att jag inte ville supa, som

han brukade göra, grälar han nu på mig, för det

jag är den som super mest. Om ni vill komma fram,

sir, och hjälpa mig, så skola vi nog få upp

fockmasten. Den här är det, med klyvarn lindad

omkring. Jem säger ofta, att jag skulle bli en

präktig sjöman, om jag blott ville ta på mig karlkläder;

men jag brukar svara honom, att jag skulle bli

avstraffad för fylleri, innan jag varit ombord åtta

dygn.

Vi lyckades sent omsider resa masten, och satte

an klyvaren och focken. Så snart skoten voro

angjorda tog min kamrat styrlinorna, sägande:

-- Jag förstår mig på att hantera båten tämligen

bra, nu, då det är full dager och jag är nykter. Ni

måste vara trött, sir; sätt er därför på toften, eller

lägg er ned, om ni vill, och tag er en lur. Nu är

allt tämligen säkert. Se, vi sträcka upp bra mot

land.

-- Vad heter ni? frågade jag.

-- Peggy Pearson; jag kan visa er min vigselattest.

De kunna icke säga något annat illa om mig, än att

jag tycker om brännvin, Gud förlåte min syndiga

själ!

-- Vad är orsaken till att ni är så kär i sådant

nu; ni sade ju, att ni icke tyckte om det, då ni gifte

er?

-- Det må ni väl fråga. Det kommer sig av

smuttningen. Jem tog mig på sitt knä och

envisades, att jag skulle smutta. Jag gjorde det för att

göra honom till viljes, fastän jag blev sjuk i början;

men efter någon tid bekom det mig ingenting. Och

sedan, ser ni, då jag stod vid sjöporten med de

andra kvinnfolken, när det blåste kallt och

skummet stänkte oss våta, så att vi höllo händerna

invecklade i våra förkläden, medan vi tittade efter någon

båt, som skulle komma i land, skickade de ofta

efter ett halvkvarter, och hade mig då också att ta

en tår, och så gick det undan för undan. Så hade

James mig att skaffa brännvin ombord till sig, och

jag tog mig då alltid något med honom; men vad

som mest fördärvade mig var, att jag hörde något

om James, då han låg i Plymouth, som gjorde mig

svartsjuk, så att jag för första gången söp mig pirum.

Se"n så var det förbi med mig; men, som jag nyss

sade, det börjades med att smutta, gud nås! men

nu är det som det är. Säg mig, vad som hänt i

natt? Har vädret varit mycket svårt?

Jag sade henne, vad som tilldragit sig, och huru

jag sparkat henne, för att få henne vaken.

-- Ack, jag förtjänte väl mer än sparkningar,

och ni är en galant gosse; om vi komma ombord på

Calliope igen, och jag hoppas till Gud att vi det

skola, så skall jag inte spara på beröm för er,

såsom ni förtjänar.

-- Det behövs inte att någon berömmer mig,

svarade jag.

-- Var inte stolt; ett gott ord från mig kan vara

er nyttigt, och det är inte mer än vad ni förtjänar.

Besättningen skall då få en hög tanke om er, det

kan jag säga er. Att vara omtyckt är inte så illa;

mången chef har funnit det förr, än ni; ni är

visserligen bara barnet, men ni har ruff i er, och

matroserna skola få veta det och officerarna med.

-- Vi måste komma ombord på fregatten först,

och vi äro ännu bra långt ifrån henne.

-- Åh lappri, nu går det nog an; nu är jag inte

alls orolig. Om vi inte träffa något fartyg, så skola

vi väl ändå komma i land någonstädes innan

morgon bittida, och det ser inte ut att bli svårt väder

igen! Jag undrar, om de skicka någon ut att söka

oss.

-- Vad är det? sade jag, pekande akterut; är

det inte någon sorts seglare?

-- Jo, sade Peggy, det är en råseglare, som

kommer Kanalen upp. Det är bäst, att vi vända och

styra mot honom.

Vi vände och styrde bort åt seglaren; om tre

timmar voro vi tätt intill den; jag ropade honom an,

under det han höll ned på oss, men ingen tycktes

höra eller se oss, ty han hade underläsegel på, och

det fanns ingen man för-ut. Jag prejade ånyo;

fartyget var nu endast trettio alnar ifrån oss, och vi

voro rakt för bogen på detsamma; en man kom

förut och ropade: "styrbord med rodret!" men ej

tidigt nog att hindra fartyget segla på båten och

bräcka in aktersidan; vi föllo längs sidan, under det

båten fylldes med vatten, och vi blevo inhalade

över relingen av matroserna i lä, i samma ögonblick

som båten kantrade och försvann akterut.

-- Det var att komma och gå, gosse, sade en av

matroserna, som halat mig ombord.

-- Varför hålla ni inte bättre utkik? sade Peggy

Pearson, ristande sina kjortlar, som voro våta upp

till knäna; måla ögon i stäven på briggen, om ni

inte ha några själva. Nu ha ni gått miste om en

båtlast med böckling, ägg och färskt bröd, inte så

dåliga saker efter en lång kryssning; vi tänkte betala

vår passage därmed. Nu få ni ta oss för intet.

Kaptenen på fartyget, som var på däck, blev

varse, att jag bar uniform. Han frågade mig, huru

jag kommit i sådan belägenhet. Jag berättade i få

ord, vad som hänt. Han lät mig veta, att han kom

från Cadiz och var destinerad till London, och att

han skulle sätta oss i land på vilken plats jag önskade

uppe i Themsen, men att han icke kunde riskera att

lämna den goda vinden obegagnad för att landsätta

mig annorstädes.

Jag var rätt glad att bli landsatt, det måtte vara

var som helst, och svarade, att jag med nöje såge,

om jag kunde komma i land vid Sheerness, såsom

närmaste platsen till Chatham, bad därpå om lov

att få gå och lägga mig i en av kojerna i kajutan,

och var snart djupt insomnad.

Jag borde kanske här omnämna, att posten på

fregatten sett mig gå ned för stormlejdaren i båten,

och att när färjemannen strax därefter kom tillbaka

för att hala upp sin båt och såg, att den gått i drift,

blev det mycken uppståndelse för min skull. Det

var för mörkt att skicka ut en båt efter oss samma

afton; men följande morgon rapporterades

händelsen för hamnamiralen, som gav order, att en kutter

skulle löpa ut att söka oss.

Kuttern hade första dagen hållit tätt under land,

och morgonen efter sedan jag blivit upptagen av

briggen, då han höll mer ut till sjöss, fann han

färjmansbåten, som låg med kölen i vädret. Detta kom

dem att tro, att vi förolyckats i det hårda vädret

om natten, vilket anmäldes for hamnamiralen och

kommendörkapten Delmar, som just nu återkommit

från London.

Jag sov ända till följande morgon, då jag fann,

att vinden mojnat av, så att det var nästan lugnt.

Peggy Pearson var på däck; hon hade nu tvättat

sig och med ett strykjärn slätat ut banden på sin

mössa, och var nu verkligen en rätt vacker

människa.

-- Mr Keene, sade hon, jag kände inte ert namn,

förrän ni nämnde det för kapten här. Nu har ni

just råkat vackert ut. Jag undrar vad Jem Pearson

skall säga, när ni kommer igen, efter att ha rymt

bort med hans hustru, som ni gjort. Tror ni inte,

det vore bäst, att jag återvände först och ställde

sakerna litet till rätta?

-- Jaså, ni skrattar nu, svarade jag; men ni

skrattade så lagom den natten vi voro i drift.

-- Ja, det var just inte något att skratta åt. Jag

har er att tacka för mitt liv; ty hade jag varit ensam

i båten, så hade jag aldrig fått sätta min fot på

landbacken igen. Vet ni, sade hon mycket

högtidligt, jag har gjort ett löfte till Gud -- att jag

skall upphöra med supandet, och jag hoppas att jag

må få styrka nog att hålla det.

-- Tror ni då, att ni kan hålla detta löfte? sade

jag.

-- Jag tror att jag skall kunna det; ty när jag

betänker, att jag kunnat gå in i andra världen i en

sådan belägenhet, så känner jag en verklig fasa för

starka drycker. Kunde blott James övergiva dem,

så vet jag med säkerhet, att jag också kunde det.

Jag svär på, att jag aldrig mer skall föra sådant

ombord. Han må banna mig, slå mig -- fast jag inte

tror, han skall göra det; ty det har han ännu aldrig

gjort -- han må göra, vad han vill, jag gör det ändå

inte; och om han håller sig nykter, efter att han

inte kommer åt att supa sig full, så är jag viss på,

att jag nog skall hålla mitt löfte. Ni kan aldrig tro,

vilken avsky jag känner för mig själv, och, fastän

jag visar mig glad, så är det endast för att jag inte

skall sätta mig ned och gråta som ett barn över min

dårskap och uselhet.

-- Jag väntade icke att få höra ett sådant språk

av er. Då vi voro i båten hyste jag en helt annan

tanke om er.

-- En kvinna, som dricker, mr Keene, är

oduglig till allt. Jag har ofta tänkt därpå, då jag blivit

nykter igen. För fem år sedan, var jag den

beskedligaste flickan i skolan. Jag var monitör och hade

medalj för gott uppförande. Jag trodde att jag

skulle bli så lycklig med James; jag höll så mycket

av honom, och gör det ännu. Jag visste nog att

han tyckte om starka drycker, men aldrig trodde jag

att han skulle få mig att dricka. Jag trodde

tvärtom att jag skulle kunna vänja honom av därmed och

med Guds hjälp skall jag även göra det, och inte

honom allenast, utan mig själv i första hand.

Jag vill här omnämna, att Peggy Pearson, vars

förnämsta fel var den passion, hon fått för starka

drycker, verkligen höll sitt löfte; svårigheten härvid

kan knappast fattas av andra än de som själva varit

drinkare. Hon fortfor icke allenast att själv föra ett

nyktert leverne, utan vänjde så småningom även sin

man att försaka rusgivande drycker.

Den fjärde dagen efter missödet på aftonen

anlände vi till Nore. Jag hade fyra pund på fickan,

i det ögonblick vi kommo i drift, vilket var mer än

tillräckligt, även om jag icke ämnat besöka min mor.

En färjmansbåt kom längs sidan, och Peggy

Pearson och jag gingo ned i den, sedan jag tackat

kaptenen och givit besättningen en guiné att dricka min

skål för.

-- Så fort vi landat vid Sheerness, gav jag ännu

en av mina guinéer åt Peggy, och lät henne skaffa

sig hem till Portsmouth bäst hon kunde, under det

jag begav mig upp till Chatham, hem till min mor.

Klockan var över åtta, och det var alldeles mörkt,

då jag kom hem. Boden var stängd och luckorna åt

gatan tillslutna; jag gick därför omkring för att

komma in från andra sidan. Dörren där var icke stängd,

och utan att träffa någon människa, gick jag in i lilla

salen. Ett ljud liknande snyftningar nådde mig från

övre våningen och strax föll det mig in, att min

förmodade död blivit min mor meddelad. Ett ljus

stod på salsbordet, och jag blev varse ett öppet

brev liggande där bredvid. Det var

kommendörkapten Delmars stil. Jag fattade brevet och läste,

som följer:

Min kära Arabella!

Du måste bereda dig på ganska sorgliga nyheter,

och högst smärtsamt för mig är att nödgas vara den,

som meddelar dem. En förfärlig händelse har

inträffat, och jag deltager innerligen i din sorg som

därigenom drabbar dig. Den 10 om aftonen befann

sig Percival i en båt, som under storm kom i drift

från fregatten; det var mörkt, och händelsen blev

först bekant då det var försent att lämna någon

hjälp. Följande dag lät jag utskicka en kutter, att

eftersöka båten, som antogs hava drivit till sjöss.

Det var en kvinnsperson i båten, utom vår stackars

gosse. Ack! med smärta nödgas jag omtala, att

båten fanns kantrad, och det är intet tvivel, att

vårt älskade barn omkommit. Du tror mig säkert,

då jag säger, att jag djupt begråter hans förlust, icke

allenast för din skull, utan emedan jag verkligen

höll mycket av honom för hans goda egenskaper; jag

har ofta beklagat, att ställningar och förhållanden

hindrade mig från att öppet visa honom den

tillgivenhet, som jag i egenskap av hans far verkligen

kände för honom. Jag vet ingenting jag kan säga,

för att lindra din smärta, och likafullt ville jag det

så gärna, ty du har varit mig trogen ända från vår

första bekantskap och så uppoffrande underordnat

dig min vilja, att du på allt sätt gjort mig till din

gäldenär. Försök att lugna dig, älskade Arabella,

med den tron att det var himlens vilja, och att vi

med undergivenhet böra underkasta oss dess beslut.

Jag lider själv ganska mycket, ty, om han fått leva,

hade jag ämnat göra mycket mera för honom, än

jag nånsin lovat, det bedyrar jag heligt. Han skulle

ha blivit en duglig sjöman, om Guds vilja varit, att

han fått leva, och du skulle fått orsak att vara stolt

över honom; men det var annorlunda beslutat, och

vi måste böja oss under den Högstes vilja. Gud

välsigne dig och uppehälle dig i din stora sorg. Var

övertygad, att jag städse är din uppriktigt tillgivne

Percival Delmar.

Det är således sant, mumlade jag; här har jag det

av hans egen hand. Jag vek ihop brevet och

stoppade det på mig. Du och jag skola aldrig skiljas,

det är säkert, mumlade jag. Jag kunde knappast

draga andan av rörelse, och satte mig ned, för att

hämta mig. Efter ett par minuter tog jag åter upp

brevet och läste det ännu en gång. Och han är

min far och älskar mig, men vågar icke visa det,

och ämnade göra mera för mig, än han någonsin

lovat min mor. Jag kysste brevet innerligt och

stoppade det åter på mig. Men vad skall jag nu

göra? Min mor skall fråga mig efter brevet, men

aldrig skall hon få det; varken tårar eller hotelser

eller böner skola någonsin förmå att skilja mig ifrån

det. Vad skall jag göra? Ingen har sett mig,

ingen vet, att jag varit här. Jag skall genast vända

om och gå ombord på fregatten igen; det blir det

bästa.

Jag var så upptagen av mina betraktelser, att jag

icke hörde fotsteg i trappan, innan de voro så nära,

att jag ej kunde hinna undan. Jag tänkte endast

på att skydda mig själv. Av fotstegen hörde jag

att det måste vara mormor, som kom traskandes i

listskor. Genast fattade jag mitt beslut, blåste ut

ljuset och, med ena armen upphöjd, den andra

utsträckt, munnen vidöppen och med stirrande ögon,

inväntade jag hennes ankomst. Hon kom, såg mig,

gav till ett rop av fasa, och föll sanslös till golvet;

ljuset, som hon höll i handen, utsläcktes i fallet, jag

hoppade över hennes kropp, störtade ut, nådde

bakdörren och var inom ett ögonblick på gatan.

17. ÅTER OMBORD PÅ CALLIOPE.

Inom kort hade jag lämnat Chathams gator och

befann mig på stora landsvägen, skyndande åstad

så fort jag kunde för att undgå att mitt besök skulle

bli bekant. Jag vandrade därför fram åt

Gravesend, dit jag ankom omkring klockan tio. En

återvändande postvagn tillbjöd sig att taga mig till

Greenwich för några shilling; innan dagen ljusnade,

var jag i huvudstaden.

Jag frågade genast, när postvagnarna gingo till

Portsmouth, och fann, att jag hade tillräcklig tid,

emedan en skulle avgå klockan nio.

Huru mycket jag än önskade se mig omkring i

London, måste dock min nyfikenhet vika för

nödvändigheten av mitt snara återvändande till

fregatten. Klockan sju om aftonen ankom jag till

Portsmouth, hoppade i en färjmansbåt och var innan

klockan åtta åter ombord.

Det är lätt att förstå, att mitt plötsliga och

oförväntade uppträdande förorsakade icke ringa

förvåning. Sekonden ansåg sig till och med böra genast

skicka giggen i land, för att underrätta chefen om

min återkomst, och Bob Cross hade nätt och jämt

tid att trycka min hand, innan han hoppade i båten

och gick att avlämna rapporten.

Jag omtalade för officerarna mina äventyr, men

aktade mig att omtala mitt besök i Chatham, utan

sade att jag följt med kofferdibriggen upp till

London.

Pearson gjorde förfrågningar angående sin hustru,

och snart återvände Bob Cross med chefens

befallning, att jag följande morgon med giggen skulle gå

i land till honom.

Jag ville mycket gärna först samråda med Bob

Cross, innan jag träffade kommendörkaptenen. Jag

sade honom detta, och han lovade möta mig på

gångbordet omkring klockan tio, då officerarna

vanligtvis gick till kojs, och vi således mindre behövde frukta

för att bliva störda.

Det var en vacker klar natt, och så snart vi voro

för oss själva, berättade jag honom allt, som hade

hänt, och meddelade honom innehållet av brevet,

som jag tagit. Jag frågade honom därefter, vad han

ansåg mig böra göra nu, då jag var viss om att vara

kommendörkaptenens son.

- Ni har burit er mycket skickligt och slipat åt

junker Keene, det är visst och sant; och det där

brevet, som är så gott som ett laga bevis från

kommendörkapten Delmar, måste noga förvaras. Jag

vet knappt, var det bör gömmas, men jag tror, det

vore bäst, att sy in det i min sälskinnspåse, och se"n

kan ni bära det om halsen närmast kroppen; ty som

ni själv säger, det brevet bör ni aldrig skilja er från.

Men, mr Keene, ni måste tiga som muren med vad ni

sagt mig; mig kan ni nog lita på, men förtro er ej

åt någon annan; och vad angår att säga något till

kommendörkaptenen, eller låta honom förstå, att ni

känner förhållandet, så tänk inte ditåt. Ni bör vara

er lik som förut, liksom om ni ingenting visste, ty

anade han, att ni hade det där brevet i er ägo, skulle

han glömma, att ni vore hans son och kanske hata

er. Han skulle aldrig kunnat övertalas att

egenhändigt erkänna er som sin son, om han ej såsom

alla andra trott att ni varit död. Uppför er därför

lika vördnadsfullt och avmätt mot honom, såsom

förut. Endast i något utomordentligt fall kan detta

brev bliva er till någon nytta, och ni bör därför

spara det till yttersta nödfall. Om er mor

misstänker något, så får ni lov att föra henne bakom

ljuset. Er mormor skall svära på, att det var er

vålnad; er mor tänker kanske annorlunda, men kan

ingenting bevisa; hon törs icke nämna för

kommendörkaptenen, vem hon misstänker för att ha tagit

brevet, och alltsammans skall efter en eller två

kryssningar vara glömt.

Jag lovade följa Bob Cross" råd, emedan jag

ansåg det för gott och så skiljdes vi åt för natten.

Följande morgon gick jag i land till chefen, som

emottog mig mycket stolt, och sade:

-- Mr Keene, ni har varit illa ute; hur kom ni

tillbaka?

Jag svarade, att fartyget som bärgade mig, var

destinerat till London, och att jag därifrån tog en

vagn.

-- Kors, jag trodde vi aldrig skulle få se er mer,

och har därför skrivit till er mor och sagt henne,

att ni var borta.

-- Har ni det, sir? svarade jag; det skall göra

henne mycket bedrövad.

-- Utan tvivel; men jag skall med denna post

underrätta henne, att ni blivit räddad.

-- Mycket tacksam, sir. Har ni vidare något

att befalla?

-- Nej, mr Keene; ni kan gå ombord och

återtaga er tjänstgöring.

Bugande mig lämnade jag rummet, gick ned och

fann Bob Cross, som väntade på mig.

-- Nå? sade han, under det vi gingo bort.

-- Styv och rak som alltid, svarade jag; tillsade

mig att gå ombord och sköta min tjänst.

-- Jag visste att det skulle gå så, menade Bob;

det är svårt att säga, av vad ämne de förnäma

äro gjorda; men fråga inte efter det; ni har ert

spel att sköta och er hemlighet att gömma.

-- Hans hemlighet, svarade jag och bet mig i

läppen, att gömma eller omtala, allt efter som det

faller sig.

-- Låt inte förargelsen få makt med er, mr Keene;

ni har övertaget om ni blott behåller fattningen;

låt honom spela sina kort, och spela ni era. Som

ni känner hans, och han icke era, så skall ni vinna

spelet i längden, det vill säga, om ni blott iakttager

vanlig försiktighet.

-- Du har rätt, Bob Cross, svarade jag; men du

glömmer, att jag är bara en pojke.

-- Ni är blott en pojke, junker Keene; men ni

har huvud på skaft!

-- Jag hoppas det; men nu äro vi här vid båten.

-- Ja, och, så sant jag lever, är inte också Peggy

Pearson här! Nå, Peggy, vad tyckte ni om er

kryssning tillsammans med mr Keene?

-- Om jag någonsin gör en sådan till, så vill jag

önska, att han kommer att följa med. Mr Keene

vill ni tillåta mig att gå ombord med er, för att

träffa min man?

-- Åh ja, Peggy, svarade Cross; efter vad som

hänt skulle inte sekonden neka er, och inte

kommendörkapten Delmar heller, så stel han än är; ty

fast han inte visar det, så är han inte utan känsla.

Jern skall bli glad att få se er. Ni kan inte tro, hur

illa han tog vid sig, då han fick veta, att ni var

borta. Han lånade en näsduk av korpralen vid

marinerna.

-- Jag tänker, han snarare lånade en butelj rom

av skeppsskrivaren, svarade Peggy.

-- Kom ihåg, Peggy! sade jag, och höll upp

fingret.

-- Mr Keene, jag kommer nog i håg; jag ger

er mitt ord på, att jag icke smakat en droppe, sedan

vi skiljdes åt, och det, fast jag haft en guiné i

fickan.

-- Ja, håll bara i med det.

-- Det vill jag göra, mr Keene; och ännu mer,

jag skall så länge jag lever, minnas er med

tacksamhet.

Vi rodde ombord i giggen, och Peggy var

snart i sin mans armar. Under det Pearson

omfamnade henne på gångbordet, ty han kunde

ej återhålla sin rörelse, sade sekonden ganska

hjärtligt:

-- Pearson, jag behöver dig icke uppe förr, än

efter middagsskaffningen; du kan gå ned med din

hustru.

-- Gud välsigne er! Ni är mig bister att se på,

men dock en godhjartad gentleman, sade Peggy till

sekonden.

Peggy höll sitt löfte till mig; hon prisade så

mycket mitt mod och min sinnesnärvaro, talade

så mycket om sin förskräckelse och slutligen om

sitt rusiga tillstånd, om min ihärdighet vid rodret

och båtens manövrering, att jag vann stort anseende

hos besättningen; alltsammans kom slutligen till

befälets öron, och meddelades av sekonden åt chefen

och av chefen åt hamnamiralen. Det vissa är, att

Peggy gjorde mig en stor tjänst; ty jag ansågs icke

längre som en blott nylärling, den där nyss kommit

till sjöss och aldrig bestått något prov.

-- Nå sir, sade Bob Cross, ett par dagar efteråt,

det hörs av Peggys berättelse, att ni icke är rädd

av er.

-- Peggys berättelse kan inte vara mig till mycket

gagn.

-- Ni borde veta bättre, än säga så, mr Keene!

En råtta kan hjälpa ett lejon, såsom det står i

fabeln.

-- Var har ni fått alla era fabler ifrån, Cross?

-- Jo, det skall jag säga er. Det var en liten

söt flicka, som brukade sitta på mitt knä och läsa

sina fabler för mig; och jag hörde på, emedan jag

höll av henne.

-- Nå, gör hon det inte än?

-- Ack nej; hon är förstor till det nu; hon

skulle rodna ända upp till tinningarna, om hon nu

gjorde det, men ingenting att tala om den saken

numera. Jag nämnde för er, att Peggy hade

rapporterat, huru ni förhållit er, såsom vi säga i tjänsten.

Just i dag hörde jag sekonden i sin ordning omtala

det för chefen, och ni kan inte föreställa er, hur stolt

han såg ut, som om han velat säga: "det är min

egen gosse"!

-- Gott! Om sådant gör honom nöje, så skall

jag låta honom bli ännu stoltare över mig, om bara

tillfälle yppas.

-- Det skall ni nog komma att göra, mr Keene,

om jag något förstår mig på fysionomier; och detta

är också rätta vägen till er fars hjärta; att låta

honom känna sig stolt över er!

Att jag icke glömde detta, skall läsaren

framdeles få erfara.

Jag hade emellertid skrivit till min mor, och givit

henne en lång berättelse om mina äventyr; men

naturligtvis utan att säga ett ord om, att jag varit i

Chatham. Jag inbillade henne, liksom

kommendörkaptenen, att jag gått direkt upp till London.

Hon fick mitt brev dagen efter det ifrån

kommendörkapten Delmar, varuti han underrättade henne

om, att jag var vid liv.

Hon svarade med omgående, tackade Gud för

min räddning, och beskrev, huru stor hennes sorg

varit över min förmodade död. I slutet av brevet

skrev hon följande ord:

-- Besynnerligt var, att den 15 om aftonen, då

jag låg gråtande på min säng och nyss fått

underrättelsen om din död, samt din mormor

händelsevis gick ned i undre våningen, fick hon såsom hon

försäkrar, se din vålnad i lilla salen. Det säkra är,

att jag fann henne liggande sanslös på golvet, så

någonting måtte hon hava sett. Hon har ej kunnat

bli rädd för ingenting; men jag vet dock icke, vad

jag skall tänka; ty omständigheter finnas, som nästan

föra mig på den tron, att någon varit i huset. Jag

förmodar, du kan leda i bevis, att du då varit på

annat håll.

Jag var övertygad, att min mor hyste misstankar,

ja, mer än misstankar, i anseende till brevets

försvinnande. Då jag besvarade hennes brev, skrev

jag däruti "att jag var på annat håll, kan lätt bevisas

av kaptenen och matroserna på fartyget, där jag

var ombord. Gamla mormor måtte blivit skrämd

av sin egen skugga; den tanken, att jag skulle kommit

hem och åter gått bort, utan att tala vid mamma,

är nästan för orimlig; mormor måste ha uppdiktat

historien, emedan hon icke tycker om mig och vill,

att mamma inte heller skall göra det

Vad än min mor hade tänkt, hon nämnde likväl

intet vidare om saken. Jag fick några dagar

senare ett brev från tant Milly, varuti hon skämtande

berättade samma historia, att mormor svor på, det

hon sett min vålnad. "Först tänkte vi verkligen**,

skrev hon, "att det varit din vålnad, men, sedan

ett brev från kommendörkapten Delmar saknats,

förmodar man nu, att du varit här och tagit det.

Du låter mig visst veta, käre Percival, om du spelte

mormor det där sprattet; du vet, att du kan giva

mig förtroende av alla dina skälmstycken.

Denna gången lät jag icke locka mig av min tant.

Jag påpekade i mitt svar min stora förundran över

att mormor kunde berätta sådana osanningar, och

bevisade henne högst tillförlitligt, att jag vid den

tiden, de förmodade, att jag skulle varit i Chatham,

var i London.

Att tant Milly blivit ombedd av min mor att få

reda på sanningen förstod jag nog; men jag ansåg

min hemlighet av för stor vikt, för att förlita mig på

någon av dem, och från den tiden kom ämnet aldrig

mer å bane; slutligen lärer man väl kommit på den

förmodan, att brevet händelsevis blivit med flit

förstört av pigan, och att min mormor blivit skrämd

för ingenting, vilket föreföll så mycket troligare, som

pigan, vilken passat på då min mor gick in i sitt

rum, själv gått ut och pratat, samt försäkrade, att

hon ej tre minuter varit ur ytterrummet, och att

ingen själ hade kunnat komma in. Dessutom var

det ju icke troligt, att jag varit i Chatham, utan att

någon skulle ha känt igen mig.

Mormor skakade i alla fall på huvudet, men teg,

under denna ventilering av frågan. Tant Milly

försäkrade, att jag aldrig kunnat vara i Chatham, utan

att hava hälsat på henne; hennes tanke var därför

den, att pigan läst brevet och tagit det, för

att visa sina bekanta, och att någon som önskade

genom brev äga ett band på min mor, hade

behållit det.

Förmodligen stannade min mor slutligen själv

vid denna tanke, som blev henne en källa till

mycken oro. Hon tordes ej yppa ett ord därom för

kommendörkapten Delmar, och väntade sig

dagligen, att man skulle hembjuda henne brevet emot

erläggande av en viss summa penningar. Men

anbudet gjordes aldrig, alldenstund brevet blivit insytt

av Bob Cross i en sälskinnspung och bars kring min

hals i ett band med lika mycken aktsamhet, som om

det varit en bit av det heliga korset.

Men, långt innan alla dessa funderingar mot och

med hunnit slutas, hade hans maj:ts skepp Calliope

fått order att segla, och lämnade för en god

bris kanalen.

18. PÅ KRYSSNING I VÄSTINDIEN.

Fastän jag berättat så mycket om mig själv, att

jag icke borde uppehålla läsaren med detaljer

rörande mina skeppskamrater, anser jag mig likväl

böra ägna ett kapitel till en beskrivning av dern,

med vilka jag på Calliope var i närmare beröring.

Om kommendörkapten Delmar har sagts mycket,

men vill jag nu beskriva honom litet närmare. Som

ung måste han ha varit en vacker karl; och ännu,

fastän nära femtio år gammal, med håret och

polisongerna något gråsprängda, såg han bra ut; hade

ljus hy, stora, blå ögon, välbildad mun och näsa.

Han var fulla tre alnar lång, och gick så rak, att

han såg ut att vara ännu längre. En viss

bestämdhet, för att icke säga värdighet röjde sig i varje

hans rörelse. Vände han sig till någon, skedde

detta alltid långsamt och avmätt. Det fanns i hans

rörelser ingenting, som liknade brådska. Vid de

obetydligaste omständigheter insvepte han sig i

etiketten med en spansk hidalgos samvetsgrannhet, och

visade i nästan varje handling och varje ord, att

han aldrig glömde sin högre härkomst. Ingen enda,

jag själv möjligen undantagen, skulle någonsin tänkt

på att taga någon frihet mot honom; ty, fastän en

viss stolthet uppenbarade sig hos honom, var det en

stolthet, som tillhörde en gentleman av värld, vilken

bär aktning för sig själv och väntar, att alla andra

skola visa honom samma aktning. Att hans överdrivet

punktliga etikettväsende stundom var litet

löjeväckande, kan icke nekas; men det framviskades

blott, och vågade aldrig öppet visa sig. Vad hans

egenskaper som officer och sjöman angår, vill jag

blott säga, att de ansågos mer än fullgoda. Lång

vana vid befäl hade givit honom full kännedom om

sina skyldigheter i förra fallet, och han nedlät sig

aldrig (detta skulle vara stridande mot hans

karaktär), att låta befäl eller gemenskap veta, huruvida

han var hemma eller ej i vad som rörer det senare

eller sjömannens yrke. Vad hans moraliska

karaktär angår, så tillstår jag, att i det fallet var han

mycket svår att komma under fund med. Att han

aldrig tillät sig något som i ringaste mån var

nedsättande för en gentleman, är säkert; men han var

tillika så förbehållsam och sluten, att det var nästan

omöjligt att bedöma hans känslor; någon gång,

fastän mycket sällan, kunde han exponera dem, dock

för ett ögonblick blott, varefter han åter slöt sig

inom sig själv. Att han var självisk, tror jag; men

vem är ej det? De högt uppsatte äro det mer än

andra, icke så mycket av sig själva, som icke mer

därav att deras jag upphöjes av dem, som omge

dem. Lätt sårbar i sin stolthet, var han dock

oåtkomlig för groft smicker. Jag nästan tror att på

fartyget, var den smilande Culpepper den person,

för vilken han hyste den minsta aktning. Sådan

var kommendörkapten Delmar.

Mr Hippesley, sekonden, var en bredaxlad,

ohyvsad person. Han liknade mer en master vid flottan,

än en sekond. Han var en fullgod sjöman, och

sannerligen, för att vara sekond, en ganska

beskedlig karl. Det enda, som behövdes, var att låta hans

ögonblickliga vrede få fritt avlopp genom

säkerhetsventilen av hans mun; uraktlät man detta, kunde

man vara säker om, att en explosion skulle följa.

Han har som vi säga ombord, fartyget till sin hustru,

d. v. s. han satte sällan foten i land. När så hände,

syntes han alltid orolig att åter komma ombord.

Han stod på god fot med officerarna, utan att

därför vara förtrolig med dem, och var mycket

aktningsfull emot chefen. Det skulle icke ha funnits

någon officer i flottan, som bättre passat åt

kommendörkapten Delmar, än just mr Hippesley,

vilken, ehuru han någon gång kunde brumma över,

att icke bli befordrad, i det hela syntes ganska

liknöjd om saken. Manskapet tyckte om honom,

vilket de alltid göra med var och en, som, evad hans

egenheter än må vara, är jämn och konsekvent.

Ingenting är mer obehagligt för folket, än att segla

under en person, som de för att nyttja deras egna

uttryck, "icke veta var de hava".

Andra och tredje löjtnanterna, mr Percival och

mr Weymiss, voro unga män av god familj och

höllos till följd därav, icke på så långt avstånd av

kommendörkapten Delmar. De voro av ett städat

väsende, goda sjömän och välvilliga mot sina

underlydande.

Mr Culpepper, skeppsskrivaren, var min avsky

-- en snuskig, örontasslande, smickrande, bockande

gammal skälm. Mastern, mr Smith, var en stilla,

jämn och oförarglig man, fullkomligt hemma i, och

alltid uppmärksam på sin tjänst.

Marin-officern, mr Tusk, var en nolla, inneboende

i en röd rock. Läkaren var en lång herre, mycket

noggrann i avseende på klädseln, men ganska

kunnig och fullkomligt hemma i sitt yrke.

Mina kamrater voro för det mesta unga män

av god familj, med undantag av Tommy Dott, som

var son av en uppbörds-underofficer, och mr Green,

vars far var skomakare i London. Jag vill likväl

icke uppehålla mina läsare med dem, utan fortgår i

min berättelse.

I allmänhet är det brukligt, att kadetterna få

uttaga proviant och rom utöver sina portioner, och

betala skeppsskrivaren därför särskilt; men sådant

ville icke mr Culpepper medgiva. Han var

sannerligen den snålaste och obehagligaste gamla

smulgråt jag träffat inom flottan. Vi hade aldrig mat

eller grogg nog; till och med ljusen räckte ej

till.

Vi klagade ofta för sekonden, men han var icke

böjd för att hjälpa oss; han sade, att vi hade vår

portion, och det var allt, vad vi kunde begära; att

för mycket grogg var skadligt för oss, och att för

mycket ljus gjorde, att vi sutto uppe sent, i stället

för att gå till kojs; han var i allmänhet mycket noga

med ljussläckningen. Detta var emellertid

anledningen till krig på liv och död emellan kadetterna

och mr Culpepper.

Men det tjänade till intet. Han hade sällan

förtroende för sin egen skaffare eller

batteriunderofficern; så vitt han kunde, var han närvarande vid

utvägningen av all provianten och tillblandningen av

groggen; icke underligt då, att han ansågs för en

rik man. De enda, mot vilka han var hövlig, voro

sekonden och chefen, vilka båda hade i sin makt

att skada honom och knappa in på hans förtjänster.

Mot chefen var han själva artigheten; varje

utgift, som denne ansåg böra ske, blev under en

bugning villigt medgiven; men han vann i det hela

genom en sådan skenbar frikostighet, emedan

chefen blev mera böjd att taga hans försvar i alla

delar av hans befattning, med undantag av dem,

som hade beröring med hans egen, chefens, komfort

eller behov, och månget gott kap hade mr Culpepper

förskaffat sig, genom ödmjuk begäran och

undergivet bockande.

Vi hade knappt varit till sjöss en vecka, och höllo

kurs ned emot Madeira, dit vi hoppades anlända

morgonen därpå. Vår destination var hemlig,

emedan vår chef gick med förseglade order, vilka

skulle öppnas på höjden av nämnda ö.

Vädret var ovanligt vackert och varmt, och

vinden hade labrat ut, då i solnedgången land

varskoddes från toppen, på ungefär fyrtio eng. mils

avstånd. Jag var, såsom under förra resan,

signalkadett och gjorde dagtjänst -- d. v. s. gick ned

med solen, och hade ingen vakt om natten.

Ofta tänkte jag på om jag skulle kunna lyckas

att spela mr Culpepper något spratt. Kadetterna

hade ofta föreslagit det, men jag föresatte mig, att,

om jag komme att göra något sådant, skulle jag

icke hava någon förtrogen. Tommy Dott

framkastade ofta en eller annan plan, men jag nekade

beständigt, emedan en hemlighet upphör att vara

det, så snart den är känd av flera, än en; av den

orsaken rådfrågade jag aldrig Bob Cross, ty han

skulle övertala mig att avstå från varje sådan tanke;

men sedan någon kupp lyckligen var försiggången,

brukade jag alltid yppa det för honom.

Förut har jag anmärkt, att mr Culpepper hade en

linperuk, och i anseende till hans snålhet var jag

nästan övertygad om, att han icke hade mer än en

ombord. Jag fastade mig således vid hans peruk,

såsom föremålet för min hämd, och, sedan jag fattat

mitt beslut den natten, då vi gjorde an Madeira,

beslöt jag att sätta mitt förslag i verkställighet.

För bekvämlighets skull hade sekonden en liten

stege, som gick ned genom gunrums-skylightet, så

att han kunde komma ned direkt, i stället för att gå

nedför aktertrappan och in genom gunrumsdörren,

där posten stod. Jag gick till kojs och sov till

utpurrningen för hundvakten, då jag obemärkt steg

opp och klädde mig. Så snart underofficern hade

purrat officern, som hade hundvakten, och tänt hans

ljus, gick jag uppför aktertrappan till batteriet,

passande på ett ögonblick, då posten vid kajutdörren

gick för-över, och smög mig sakta ned utför stegen

genom gunrums-skylightet. Ljuset i lyktan hos lojtnanten,

som klädde sig till vakt, var tillräckligt för

min ledning, och hettan var så stark, att alla

officerarna sovo vid öppna dörrar. Jag hade därföre icke

svårt att knipa skeppsskrivarens peruk, med vilken

jag obemärkt smög mig undan, och återvände genast

till min koj, för att begrunda, vad jag skulle göra

med min pris. Skulle jag kasta den över bord; eller

skulle jag kasta ned den i pumpsotet, eller släppa den

i skeppspannan, så att han skulle komma igen, när

ärterna östes upp till middagen, eller kasta den i

hoen till grisarna?

Under det jag begrundade saken, hade emellertid

kadetten, som haft första vakten, kommit ned och

gått till kojs, och allt var åter tyst, med undantag

av någon snarkande sovare.

Slutligen tittade jag helt villrådigt ut genom

skärlinshålen på min koj, och såg, att posten vid

gunrumsdörren satt sig ned på en kista och fallit i djup

sömn. Jag förstod genast, att karlen nu var i min

makt, och jag fruktade honom hädanefter icke; den

tanken föll mig nu in, att jag skulle sveda

skeppsskrivarens peruk. Jag gick sakta bort till postens

lanterna, tog den från kroken och steg ned med den

i lastlaven, såsom varande bästa platsen för

utförandet av min tillämnade operation. Peruken var

mycket oljig och mycket lockig, varför den i

ögonblicket flammade upp, då jag höll den intill ljuset;

jag brände den till ungefärligen en fjärdedels tum

ifrån huvan.

Detta var snart gjort; jag hängde postens lanterna

åter på dess ställe, och, som jag fann

gunrumsdörren på glänt, gick jag sakta in, lade peruken

tillbaks där jag tagit den, smög mig åter ut förbi posten,

som ännu sov lika gott, och återvände till min koj, i

tanke att kläda av mig; men jag hade helt och

hållet glömt en sak, varom jag snart blev påmind; jag

hörde vakthavande officern ropa till posten vid

gunrumsdörren:

-- Post! vad är det, som luktar bränt?

-- Jag vet inte, sir, svarade posten; jag höll

just på att gå fram till skepps-korpralen, för att

anmäla det.

Lukten, som småningom uppstigit från lastlaven

spridde sig nu från däck till däck, och blev allt

starkare och starkare. Gunrumsposten hoppade till

vid vakthavande officerns tilltal, och ropade, att det

luktade starkt från lastlaven. Vakthavande officern

kom ned, och det förmodades genast, att elden

kommit lös i spritrummet, eftersom lukten var så

stark.

Sekonden, som vaknat, då han hörde röster, var

i ett ögonblick ute, sträckte huvudet över luckan

till lastlaven, och befallde vakthavande officern att

kalla trumslagaren och låta slå larm, och sprang

upp, för att rapportera saken till chefen.

Trumslagaren var i blinken ur sin koj, fattade

trumman, som hängde på stormasten, sprang i

skjortan upp på batteriet och slog larm.

Hela besättningen störtade upp vid ljudet, som

den visste betydde något allvarsamt, och trumsignalen

efterföljdes av underskepparnas skärande

pipor från luckorna.

I samma ögonblick ropade några skrämda karlar

av vakten, att elden var lös på fartyget, och de

undre däcken blevo genast scen för oväsende och

förvirring.

Det finnes kanhända ingenting mer fasaväckande,

än då man på sjön får höra ropet "elden är lös";

man känner, att det ej gives någon reträtt; man

skall omkomma. Men om sådant är förfärligt vid

dagsljus, huru mycket mera då, när man ur djupa

sömnen uppkallas att möta denna fara.

Chefen kastade på sig kläderna och stod genast

på halvdäck. Han var, efter vad man kunde se,

lugn och sansad; men sekonden förde som vanligt

befälet, och det gjorde han som en karl.

-- Var är uppbördskonstapeln? mr Hutt, ta upp

durknycklarna från min hytt, och gör allt klart att

kasta krutet över bord, om det skulle behövas.

Eldsläckare! Sätt vattenlangningen i gång.

Timmermän, gör pumparna klara. Håll tyst, överallt!

Men förvirringen var för stor, och det syntes klart,

att förskräckelsen fått makt med folket. Chefen

trädde då emellan och ropade till skepparna, att

skicka allt folket akterut.

Befallningen åtlyddes; manskapet kom,

trängande sig som en fårskock, andfådda och tätt slutna

tillsammans.

-- Tyst karlar! ropade kommendörkapten

Delmar; tyst, säger jag! Är detta uppförande värdigt

en örlogsmans besättning? Var man sätte sig ned

på däck -- ge befallning, att var och en sätter

sig!

Befallningen åtlyddes mekaniskt, och, så snart

besättningen satt sig, fortfor kommendörkaptenen:

-- Jag skall säga er något, mina gossar; jag

skäms för er; sättet att släcka eld är att vara kall

och lugn, lyda order och hålla sig tyst. Sansa er

nu alla; ty, intill dess ni alla äro fullt lugna, ska ni

få sitta kvar, där ni äro.

Efter några sekunder fortfor han:

-- Nå, gossar, äro ni nu lugnare? Kom ihåg:

varen kalla och hållen eder tyst. Timmermän! Äro

pumparna klara?

-- Ja, sir, svarade uppbördstimmermannen.

-- Nu, eldsläckare, gå efter edra pytsar, ingen

annan får röra sig. Tystnad! Inte ett ord! De

tre första kanonserviserna till sina kanoner! Tyst

och stilla, jag ber! Nå, ären I nu alla lugna? Till

stationerna då, gossar, och avvakten vidare

order!

Det var förvånande, huru lugnad besättningen

blev genom detta välberäknade förfarande av

chefen. Denne fortfor nu att giva befallningar. De

tvenne yngre löjtnanterna nedskickades, för att

undersöka, var elden var, och åtvarnades, att icke

upplyfta luckorna, om de förmärkte, att det var i

spritrummet.

Jag hade varit på däck någon stund och, som

jag kände förhållandet, var jag naturligtvis på intet

sätt orolig, utan bemödade mig i övrigt att hålla

folket lugna och stilla, förmådde dem att sitta ned,

som gjorde detta ogärna, samt till och med

hanterade dem något hårt; jag visade härigenom mycket

mera sang froid, än någon av det övriga befälet,

vilket naturligtvis icke var att undra på.

Mr Culpepper, som var fasligt förskrämd, hade

kommit upp på däck och stod darrande vid sidan

av chefen och sekonden. Han hade satt på sig

peruken, utan att bliva varse, att den var bränd,

och, då jag gick förbi honom, kändes röklukten

verkligen ganska starkt; så tyckte även chefen och

sekonden, som stodo och väntade på de nedsända

officerarnas återkomst.

-- Det luktar bränt ganska starkt nu, sade chefen

till sekonden.

-- Ja, sir, då och då kommer det verkliga pustar,

svarade sekonden.

Skeppsskrivarens peruk var just mitt emellan

dem; ingen under då, att de kände lukten. Efter

två å tre minuter kommo officerarna upp och

anmälde, att de icke kunnat upptäcka någon eld, och

att det numera luktade helt obetydligt därnere.

-- Och likväl känner jag lukten nu, sade

kommendörkaptenen.

-- Så gör jag också, sade andre löjtnanten; det

luktar verkligen starkare på däck, än där nere.

-- Det är högst märkvärdigt! Låt

undersökningen fortgå.

Undersökningen fortsattes. Sekonden gick nu

ned, och efter en stund hette det, att starkaste

lukten kom ifrån skeppsskrivarens hytt.

-- Mr Culpepper, de säga, att starkaste lukten

är i er hytt, sade kommendörkaptenen, var god

och gå ned; de kunna behöva öppna era lådor.

Mr Culpepper, vilken darrande som ett asplöv,

gick ned, och jag följde honom; men, då han kom

till trappan från batteriet, halkade han och föll ned

på trossbottnen.

Jag skyndade ned efter honom; han var avdånad

och eftersom jag ansåg detta för ett gott tillfälle

att taga av honom peruken, gjorde jag det mycket

behändigt, och gömde den. Han bars in i

gunrummet, och läkaren efterskickades, under det jag gick

upp på däck och helt tyst kastade peruken i sjön

över gångbordet.

Orsaken varför jag så gjorde var den, att, då

jag icke anat, att mitt puts skulle orsaka så mycket

uppståndelse och väcka upp både befäl och

besättning, på sätt som skett, kunde skeppsskrivarens

peruk följande morgon förklara orsaken till

röklukten och en undersökning komma att anställas,

vilken, om den ej ledde till någon upptäckt, likväl

troligen skulle ge anledning till misstankar; således var

det bäst att låta peruken dansa sin kos, och med den

alla vittnen och bevis.

Efter nära en halv timmes eftersökning, var dock

ingenting upptäckt. Trumslagaren befalldes slå

avtropp, och allt blev tyst igen.

Jag gick till kojs, helt förnöjd med nattens händelser,

och sov oskuldens sömn, åtminstone sov jag

lika lugnt, som själva oskulden.

Denna hemlighetsfulla affär förblev alltid

outredd. Den enda förlust, som inträffade, var

skrivarens peruk, men detta räknades för ingenting, och

mannen själv kunde på intet sätt begripa, vart den

tagit vägen.

Mitt uppförande vid detta tillfälle förskaffade mig

mycken aktning. Jag hade blivit bemärkt av

chefen och officerarna, och steg betydligt i deras tankar

om mig. Huru jag skulle burit mig åt, om jag trott

fartyget verkligen vara i brand är en annan sak; jag

förmodar, att jag då icke varit så alldeles fri för

fruktan. Som det nu var, beslöt jag att tillgodogöra

mig all den förtjänst, man tillerkände mig, varför jag

icke upptäckte hemligheten ens för Bob Cross,

förrän långt efteråt.

19. MINA ÄVENTYR OCH KRYSSNINGAR PÅ

ETT SJÖRÖVARSKEPP.

Morgonen därpå anlände vi till Funchal och funno,

att våra order voro för Västindien. Vi dröjde

en dag, för att intaga vin, och gingo sedan åter till

segels, för att nå vår destinationsort. Snart hunno

vi passaden, och seglingen gick raskt till Carlisle Bay

på Barbados, varest vi funno amiralen och

avlämnade våra depescher. Vi fingo befallning att fylla

våra vattentunnor och komplettera våra förråder, så

fort som möjligt, för att genast gå ut på kryssning.

Tommy Dött, min forne stallbroder, hade kommit

Jag tog peruken och gömde den behändigt.

i onåd. Han hade flera gånger under resan

föreslagit, att jag skulle deltaga i åtskilliga planer

till tjuvpojkstreck, men jag nekade, emedan jag

ansåg dem farliga.

-- Du är inte den sluge kamrat, jag trodde dig

om, sade han; du är inte med om någonting

numera; och är inte mer samma ulspegel som

förr.

Han misstog sig; jag var nog ännu en ulspegel,

men jag var mera försiktig; och, efter vad jag senast

sett av Tommy Dott, fann jag, att jag ej kunde

förtro mig till honom.

En dag, kom han till mig och sade:

-- Gubben Culpepper skall väga upp russin och

talg i eftermiddag; jag hörde honom säga det åt

skaffaren. Jag menar vi kunde ställa så till, att vi

finge några russin med; jag ha aldrig sett bättre

russin ombord på något fartyg.

-- Ja så, svarade jag; nå jag tycker inte mindre

om russin, än du, Tommy Dott; huru ämnar du

göra?

-- Jo, jag har skaffat mig en spruta; gubben

Culpepper tänder aldrig på mer än en av sina

skrivaredankar i sänder. Jag skall i mörkret smyga

mig ned i lastlaven och spruta på ljuset, så att det

slocknar, han skickar då skaffaren efter nytt ljus,

och under tiden skall jag försöka att komma åt

litet russin.

Planen var inte så oäven; men likväl vägrade

jag att vara med om den, efter som därtill blott

behövdes en person. Jag föreställde honom detta;

han medgav riktigheten av min anmärkning och

sade, att han skulle utföra saken ensam.

Då mr Culpepper gick ned till utgiftsboden,

rekognoscerade Tommy, kom därefter in i messen och

fyllde sin spruta.

Fastän jag ej ville deltaga i expeditionen, tyckte

jag att jag likväl kunde se på vad som föregick,

och begav mig därför ned i lastlaven, strax efter

Tommy, men höll mig ur vägen för ut, där det var

alldeles mörkt.

Tommy styrde sin spruta med mycken säkerhet

och träffade veken på ljuset, som fräste, sprakade

och slutligen slocknade.

-- Kors bevara mig! sade mr Culpepper, vad

kan det vara?

-- En läcka från något av nåten uppöver, kan

jag gissa, sade skaffaren, jag skall gå till kabyssen

och tända ett annat ljus.

-- Ja, det kan hända; skynda dig, sade mr

Culpepper, som stannade kvar i utgiftsboden i mörkret,

Tommy Dott smög sig då försiktigt in, började

fylla alla sina fickor med russin, och hade nära nog

intagit full last, då Culpepper, av en eller annan

orsak gick fram från stället, där han stod och råkade

stöta emot Tommy. Han fattade genast tag i

honom och ropade:

-- Tjuvar, tjuvar! Kalla på posten! Post, kom

hit!

Gunrumsposten sprang ned för trappan, just som

Culpepper kom framdragandes med Tommy,

vilken han höll fast med bägge händerna.

-- Tag honom, post; tag honom i förvar. Kalla

väbeln; du lille tjuv! mr Dott! vi få väl se, sir,

hur det här slutas!

Följden blev, att Tommy Dott avlämnades från

posten till väbeln och fördes upp på halvdäck,

åtföljd av Culpepper och skaffaren.

Varken försvar eller ursäkt kunde komma i

fråga: fickorna i jackan och byxorna voro

fullproppade med russin; och i bottnen på ena fickan,

sedan den tömts av väbeln, fanns sprutan.

Så fort uppståndelsen var förbi, alla uppkommit

på halvdäck, och farvattnet var rent, ansåg jag

tiden vara inne att begagna mig därav. Jag gick

därför fram från mitt gömställe, in i utgiftsboden,

fyllde min näsduk med russin, och smög mig undan

till messen, utan att bli sedd så att, under det

Tommy Dott rapporterades hos chefen för sin grova

förbrytelse; han fick arrest, och hans plats i

chefens gigg blev mig tilldelad, så att i varje avseende

Tommy Dott blev den lidande, skördade jag

frukten. Vad som mest gladde mig var att, såsom

kadett i chefens gigg, jag alltid fick vara tillsammans

med Bob Cross.

Men jag vill icke längre uppehålla mig vid detta,

emedan jag har att omnämna en rätt allvarsam

händelse, som inträffade, genom vilken jag för

ganska lång tid skiljdes ifrån mina skeppskamrater.

Ungefär tio dagar därefter gingo vi ut, för att

uppsöka ett sjörövarfartyg, som var rapporterat att

ha begått de förfärligaste våldsgärningar och hade

blivit en förskräckelse för alla handelsfartyg. Våra

order voro att gå nordvart och kryssa omkring

Virginiska öarna, i vilkas grannskap fartyget sades hava

blivit sett.

Och omkring tre veckor efter det vi lämnat

Carlisle Bay, varskodde utkiken en dag från toppen

tvenne främmande seglare. Såsom signalkadett blev

jag uppskickad på toppen att efterse, vilka de

kunde vara, och fann dem vara två skonertar,

uppbrassade tätt intill varandra, den ena av dem

mycket låg, lång och av misstänkt utseende. Alla

segel sattes ögonblickligen till jakt, och vi kommo

upp på tre fjärdedels mil ifrån dem, då den ena,

efter all anledning den sjörövare vi sökte, satte till

segel, under det den andra förblev liggande

uppbrassad.

Då vi passerade denna senare, vilken vi avgjort

trodde vara ett handelsfartyg, som blivit plundrat,

befallde chefen, att en av tiohuggarna skulle firas

i sjön, med en kadett och slupbesättningen, för att

taga fartyget i besittning. Folket var redan i

båten, men kadetten hade gått ned efter sin kikare

eller något annat; som avsikten egentligen var att

undersöka, vad det var för ett fartyg, och

fregattens huvudändamål var att upphinna sjörövaren,

befallde sekonden mig att gå i båten, till

förekommande av det dröjsmål, som kadettens frånvaro

orsakade, och att, så snart jag komme ombord på

skonerten, sätta till segel och följa fregatten.

Chefen sade därvid:

-- Han är för ung, löjtnant Hippesley, är han

inte det?

-- Jag har mera förtroende för honom, än för

mången äldre, sir, var sekondens svar. Hoppa ned

i båten, mr Keene. Jag gjorde så, med min kikare

i hand. Fira ned gossar! hugg ur ginorna och sätt

av! undan gick fregatten, i jakt efter sjörövaren,

lämnande mig i båten, med vilken jag skulle gå

ombord å skonerten.

Snart voro vi långsides av den, och funno, att

ingen fanns kvar på fartyget; vad som blivit av

besättningen, antingen den blivit mördad eller ej, var

omöjligt att säga; men några droppar blod syntes

på däcket.

Fartyget var en amerikanare, destinerad till

någon av öarna, med takspån och furuplankorna voro

uppstaplade på däck emellan masterna, till en höjd

av fem eller sex fot. Sjörövaren hade, såsom det

syntes, tagit några plankor för sitt eget behov.

Vi sackade båten akterut, fyllde och tillsatte

segel, för att följa fregatten, som redan var på en

fjärdedels mil ifrån oss och avlägsnade sig mycket

hastigt.

Skonerten var så överlastad, att hon seglade

mycket dåligt; innan det blev afton, kunde vi nätt och

jämt se Calliopes bramsegel över horisonten; vi

fäste oss dock icke mycket härvid, emedan vi visste,

att, så snart hon tagit sjörövaren, skulle hon

återvända och söka reda på oss.

Det fanns något fårkött och andra matvaror

ombord, ty sjörövarna hade icke medtagit allt,

fastän alla lås blivit uppbrutna och effekterna

kringströdda åt alla håll i kajutan och på däck.

Just i mörkningen togo vi pejling av fregatten

och satte samma kurs, som hon, varefter vi slogo

oss ned vid ett rikligt mål, där vi gjorde gott

besked för oss. Jag fördelade därefter

slupbesättningen till vakt, gick ned i kajutan, och kastade mig

påklädd i en fast koj; de av folket, som icke hade

vakt, gingo ned i piken för-ut, där matroserna

vanligen ligga.

Jag kunde ej somna förr än efter klockan tolv;

hettan var odräglig och jag plågades av

kackerlackorna, som svärmade omkring i kajutan till

otrolig mängd och oupphörligt sprungo över ansiktet

på mig. Jag anade då föga orsaken, varför de

kommit i sådan oro. Jag kommer ihåg att jag drömde

om mord, om folk som kastades överbord, och

vidare, att fartyget var i brand; därefter kände jag det

mycket svalt och trevligt, och drömde vidare. Jag

tyckte mig höra en röst, som ropade mitt namn,

men fortfor att sova.

Slutligen vände jag på mig och märkte därvid en

skvalpning, liksom av vatten; litet vatten kom även

i munnen på mig och jag vaknade. Allt var mörkt

och tyst. Jag sträckte ut min hand, och stack den

i vatten. Var var jag? Hade jag fallit över bord?

Jag sprang i förskräckelsen upp, och fann mig ännu

i fasta kojen, men vattnet stod över madrassen.

-- Jag förstod genast, att fartyget höll på att

sjunka, och ropade, men intet svar hördes. Därpå

hoppade jag ur kojen och befann mig till halsen

i vatten, med fötterna på kajutdäcket. Hälften

simmande och hälften plumsande, nådde jag trappan

och gick upp genom luckan.

Det var ännu rätt mörkt, och jag kunde varken

se eller höra någon människa. Jag ropade men fick

intet svar. Jag blev förvissad, att folket hade

lämnat fartyget, då de sett det färdigt att sjunka, och

lämnat mig att göra det sällskap. Här får jag

omnämna, att, då folket för-ut funnit vattnet nå upp

på dem, hade de i förskräckelsen rusat upp på däck,

ropat till rorsmannen, att fartyget sjönk, och

ögonblickligen halat upp båten, för att frälsa sina liv;

då hade de ihågkommit mig, och slupstyraren hade

gått ned för trappan till kajutan och ropat mig;

men, som kajutan var full av vatten och han ej

fick något svar, tog han för givet, att jag

drunknat, och återvände på däck. Slupen hade då satt

av, och jag lämnades åt mitt öde. Jag hoppades

likväl ännu, att detta icke var fallet, och ropade

ännu flera gånger, men allt förgäves, varför jag nu

ansåg mig förlorad. Det var en förskräcklig

belägenhet jag iråkat. Jag läste mina böner och

beredde mig på att dö; fastän jag tyckte, att detta var

bra hårt vid femtons års ålder.

Fastän mina böner icke kunde hava mycket kraft

med sig, ty de andades föga undergivenhet för Guds

vilja, hade de likväl en god verkan; de lugnade mig

och jag började eftersinna, huruvida det fanns

någon möjlighet till räddning.

En mängd plankor funnos på däck; när det blev

dager, ämnade jag surra dem tillsammans och göra

en flotte, som kunde bära mig. Vinden hade under

natten börjat friska till och sjön slog häftigt emot

sidorna på det sjunkande fartyget.

Under det jag avvaktade dagningen, började jag

eftertänka, på vad sätt denna händelse inträffat, och

då föll det mig in, att sjörövaren hade huggit hål

i bottnen på fartyget, för att sänka det; i denna

förmodan hade jag också rätt.

Slutligen skymtades ett svagt ljus i öster, och jag

började genast mitt arbete.

Dessförinnan ansåg jag mig likväl böra efterse,

huru mycket vattnet ökats i fartyget, sedan jag

lämnade kajutan, varefter, såsom jag kunde tycka, två

timmar förlupit. Jag gick därför ned, för att mäta

det. Jag visste, huru högt det var, då jag vadade

igenom det. Till min förvåning och glädje, fann jag,

att det icke stod högre, än förut; därför tog jag

märke på vattenhöjden vid kajuttrappan, och satte

mig ned på däck att se därpå; men det steg icke

högre, och efter som fartyget var lastat med timmer,

skulle det troligen icke sjunka djupare; jag uppsköt

därför mitt arbete, tills jag förvissat mig härom.

Under tre timmars tid fortfor jag att granska

vattenmärket och fann, att vattnet ej steg högre; nu blev

jag lugnare; men blåsten tilltog, och fartygets

segel, i stället för att slå för vinden, under det

fartyget drev, utan någon man vid rodret, började

nu fyllas, så att det krängde ganska mycket.

Jag började frukta, att hon skulle kantra, varför

jag med en yxa, som jag hittade på däck, äntrade

upp och kapade litsorna kring masterna. Jag firade

sedan ned gavlarna, och kapade från seglen på

samma sätt, så att de föllo ned på däck. Detta var

mer, än en timmes arbete; men, när seglen kommo

bort, blev fartyget mera stadigt.

Jag gjorde mig aftonmåltid av rått fårkött, ty

elden var utsläckt; därpå, överlämnande mig i

försynens vård, lade jag mig vid solnedgången och

somnade snart, trött av dagens arbete.

Ungefär rnitt i natten vaknade jag; stjärnorna

lyste klart, och det var blott en liten krusning på

vattnet.

Jag tänkte på min mor, på tant Milly, på

kommendörkapten Delmar, och kände efter

sälskinnspåsen, som jag hade kring halsen. Den var i behåll.

Jag beräknade vad jag hade att hoppas, och kom

till den förmodan, att jag troligen skulle bliva

upptagen av något fartyg, och sade till mig själv:

-- Min belägenhet här är bättre än i

färjmansbåten med Peggy Pearson. Jag blev då frälst;

varför skulle jag icke även nu bliva det?

Jag misströstade icke, utan lade mig ned igen

och var snart åter i djup sömn. Det var full dager,

då jag vaknade; jag tog min kikare, såg runt omkring

horisonten och upptäckte ett fartyg på ett par

mils avstånd, som styrde åt mig. Detta gav mig

nytt liv.

Jag intog en frukost av rått fårkött, och drack

duktigt med vatten, liksom förut. Vinden, som var

ganska svag, tilltog något. Fartyget närmade sig,

och jag kunde nu se, att det var en skonert. Inom

två timmar var hon tätt intill mig; jag viftade med

hatten och ropade, så hårt jag kunde.

Skonerten var full med folk och styrde tätt intill

mig. Hon var ganska välbyggd och, ehuru det var

så labert, gled hon rakt genom vattnet, så att jag

började frukta, att det var samma sjörövarefartyg,

som fregatten hade jagat. Det såg ut, som om hon

ämnat gå mig förbi, och jag ropade:

-- Skonert, ohoj! varför skickar ni inte båt

ombord?

Jag måste bekänna, att, då tanken föll mig in,

att hon var ett sjörövarefartyg, var mitt mod nästan

borta.

Kort därefter lovade skonerten till vinden och

firade ned en båt, vilken närmade sig till mig.

Slupbesättningen utgjordes av negrer.

En av dem sade:

-- Hoppa, vite pojke; nästa hopp blir i munnen

på hajen, fortfor han med ett grin, vändande sig

till en av de andra. Jag gick ned i båten och rodde

ombord på skonerten. Jag ansåg nu för givet, att

det var förbi med mig; ty vad nåd kunde jag, en

underofficer i kronans tjänst, vänta av sjörövare,

vilket negerns ord övertygade mig att de voro.

Så snart jag var långs sidan av skonerten,

befallde de mig att äntra upp, vilket jag även gjorde, med

min kikare i hand. Jag hoppade ned från relingen

på däck, och befann mig ombord på ett armerat

fartyg, vars besättning helt och hållet bestod av

negrer. Tvenne av dem fattade hårt i mig och

förde mig akterut till en neger, som stod avsides ifrån

de övriga. Ett mera grymt, dystert och beslutsamt

ansikte har jag aldrig sett. Han hade en gigantisk

växt; hans lemmar liknade den Farnesiske

Herculis.

-- Nå min gosse, vem är du? sade han; och

hur kom du ombord på det där fartyget?

Jag sade honom det i få ord.

-- Då tillhör du den fregatten, som jagade oss

i förrgår.

-- Ja, svarade jag.

-- Vad heter hon?

-- Calliope.

-- Hon seglar bra, sade han.

-- Ja, hon är den starkaste seglaren på

stationen.

- -Det är allt vad jag vill veta av dig, gosse;

nu må du gå.

-- Vart? inföll jag.

-- Vart? -- överbord naturligtvis, svarade han

grinande.

Hjärtat sammanpressades i mitt bröst, men jag

samlade så mycket mod att jag kunde säga:

-- Mycket förbunden, sir; men jag skulle hellre

bli kvar, där jag är, om ni inte har något däremot!

De andra negrerna skrattade åt detta svar, och

jag erfor därav någon ringa tröst; åtminstone gav

deras glättighet mig mod, och jag kände, att

djärvheten var min enda förhoppning.

Negern såg på mig ett ögonblick, liksom

begrundande, och sade slutligen till folket:

-- Överbord med honom!

-- Farväl, min herre! Ni är mycket god, sade

jag; här har ni en förträfflig kikare, som jag lämnar

er i arv, varpå jag gick fram till honom och räckte

honom kikaren. Store Gud! huru mitt hjärta slog.

Negerkaptenen tog kikaren och proberade den.

-- Det är en god kikare, sade han, då han tog

den ifrån ögat. Det var den stackars Greens

kikare, som han givit mig, för det jag lärde honom

frimuraretecknen.

-- Nåväl, vite gosse, jag emottager din gåva,

och nu farväl!

-- Farväl, herre! gör mig en återtjänst! sade jag

ganska allvarsamt, ty jag kände, att min sista

timma var slagen.

-- Vad då? svarade negern.

-- Låt binda en kula vid mina fötter, så att jag

må sjunka fort; det skall inte uppehålla dem länge.

-- Du ber då inte, att jag skall skona ditt liv?

frågade negern.

-- Du svarar mig ej, pojke, sade negerkaptenen.

-- Varför skulle jag be, då jag är viss om att

göra det förgäves. Vill ni ge mig livet, så skall jag

tacka er. Jag har ingen särdeles lust att dö, det kan

jag försäkra er.

-- Jag har svurit att aldrig skona en vit man.

För första gången är jag ledsen att inte kunna bryta

denna ed.

-- Är det inte annat, sir, nå, jag är bara en pojke

och ingen man, svarade jag. Behåll mig, tills jag blir

större.

-- Vid Gud, kapten, är icke det där bra sagt;

behåll honom, kapten, sade en av negrerna.

-- Ja, kapten, inföll en annan, behåll honom att

städa er kajut. Det passar bra att ni har en vit

slavpojke.

Negerkaptenen teg en stund; han syntes

försjunken i djupt begrundande; slutligen sade han:

-- Pojke, du har räddat ditt liv; du kan tacka

dig själv och inte mig. Prossa, låt honom få komma

ned; giv honom en bussarong och ett par byxor,

och kasta överbord den där tusans dräkten, annars

kan jag komma att ändra mitt beslut.

Negern, till vilken han talade, och som bar en

sorts befälsuniform -- han var andre styrman --

förde mig ned, varåt jag icke var missnöjd, det kan

jag försäkra mina läsare.

När jag kom under däck, satte jag mig ned på

en kista; det gick omkring i mitt huvud och jag

svimmade. Skakningen hade varit för häftig för en

gosse vid mina år. De skaffade vatten och jag kom

mig åter före. Då jag åter kunde tänka, fann jag,

att jag, genorn den svaghet jag visat, förlorat något

i deras aktning, men då jag hade sinnesnärvaro nog

att begära något att äta, gjorde det god verkan. De

sade till varandra, att jag måtte ha varit ombord

på fartyget i tvenne dagar utan föda, och

naturligtvis höll jag med härom.

De gåvo mig litet mat och grogg. Jag åt och

drack något litet. Därefter klädde de av mig

uniformen och satte på mig en bussarong och ett par

vita byxor, varefter jag sade, att jag önskade lägga

mig litet, då de lämnade mig, för att låta mig sova

på kistan, där jag satt.

Jag låtsade sova, fastän jag icke kunde få en

blund i mina ögon. Av deras samtal, förstod jag

att jag genom mitt uppförande tillvunnit mig icke

allenast besättningens, utan även kaptenens välvilja.

Jag insåg att jag räddat mitt liv åtminstone för

ögonblicket, men vad säkerhet kunde jag hava i

sådant sällskap?

Ett par timmar därefter kände jag mig fullt

återställd, och ansåg det vara rådligast att gå upp på

däck. Jag gjorde så, gick direkt till kaptenen och

ställde mig framför honom.

-- Nå, gosse, sade han, varför kommer du till

mig?

-- Ni har skänkt mig livet; ni är den bäste vän,

jag har här; därför kommer jag till er. Kan jag

uträtta något?

-- Ja, du kan hjälpa till i kajutan, om ditt vita

blod inte kokar upp, vid tanken att passa upp för en

svart.

-- Inte alls; jag vill göra vad som helst för dem,

som äro goda mot mig, såsom ni varit.

-- Och anser du det icke för någon skam?

-- Inte det minsta; är det en skam att vara

tacksam?

Läsaren anmärker kanske huru särdeles vältänkta

mina svar voro, ehuru jag endast var femton år

gammal. Min vådliga ställning hade framkallat

mannaårens eftertanke och försiktighet.

-- Gå ned i kajutan; du må rå dig själv, tills jag

kommer efter.

Jag lydde. Kajutan var inredd lika elegant, som

på de flesta kustjakter, med mahogny och

förgyllningar. En buffet, full av silver, (glas fanns icke)

upptog nära hälften därav; även tallrikar och fat

voro av samma sorts material. Silverkandelabrar

hängde ned ifrån mitten av övre däcksbalkarna; en

mängd svärd, pistoler och andra vapen voro fastade

vid skotten. En liten bokhylla, med mest spanska

arbeten, upptog akterskottet, och porträtter av

åtskilliga vita fruntimmer intogo mellanrummen; ett

stort bord i mitten, en ställning full av sjökort, ett

dussin cigarrlådor och tvenne praktfulla soffor

fullländade möbleringen. En dörr om styrbord ledde

till sängkammaren, men jag vågade ej öppna den.

Jag översåg emellertid all denna prakt, och undrade

vem denne man kunde vara, men allra mest, huru

det kom sig, att hela besättningen, så väl som

kaptenen voro negrer.

Vi hade hört, att den sjörövare, vi skulle

kryssa efter, var en allmänt känd person, en spanjor,

som kallades Chico, och att hans besättning

utgjordes av amerikaner, engelsmän och spanjorer. Att

det var samma fartyg, kunde jag förstå av folkets

samtal, då jag var nere; ty de kallade det Stella.

Jag fick snart reda på, att fartyget bytt om herrar;

besättningen bestod mest av spanska negrer, eller

andra negrer, som talade spanska; men några av

dem talade engelska och blott ett och annat ord

spanska.

-- Nåväl, tänkte jag, om jag lever och har

hälsan får jag väl veta mer om saken, ja, om jag

lever! -- jag hade hellre stått på Calliopes halvdäck,

om det än vore i Tommy Dotts kläder, med

fickorna fulla av skrivarens russin, och med utseende av att

vara på en gång en narr och en skälm.

Jag hade varit nere i kajutan omkring en halv

timme, då negerkaptenen visade sig.

-- Nå, sade han, jag förmodar, du ville lika

gärna se hin håle, som mig, eller hur, gosse?

-- Nej men, svarade jag skrattande, jag hade

återfått min trygghet; ni höll på att skicka mig till

den herrn; men jag är rätt nöjd att ännu vara kvar

hos er.

-- Du är just en sådan pojke, som jag tycker

om, svarade han skrattande. Huru önskar jag icke,

att du vore svart; jag hatar din färg.

-- Jag har ingenting emot att svärta mitt ansikte,

om ni så önskar, svarade jag; det gör mig alldeles

detsamma, vad färg jag har.

-- Huru gammal är du?

-- Jag fyllde femton år för ett par månader

sedan.

-- Huru länge har du varit till sjöss?

-- Omkring halvannat år.

Han gjorde mig därefter en mängd andra frågor,

angående chefen, officerarna, fregatten och mig

själv, på vilka alla jag gav försiktiga svar.

En neger inbar hans aftonmåltid; den var varm

och ganska smaklig; utan att avvakta hans

befallning, passade jag genast upp honom vid bordet.

Han lät negern gå, och samtalade med mig, under

det han åt. Slutligen berättade han mig, hur han

sluppit undan ifrån fregatten då om natten. Jag

yttrade nu, att man underrättat oss, att fartygets

namn var Stella, att kaptenen hette Chico, och att

besättningen utgjordes av vita av åtskilliga

nationer.

-- För en månad sedan var det så, svarade

kaptenen. Nu har jag ätit och nu må du ta bort,

fortfor han, steg upp och kastade sig på en av

sofforna.

-- Vänta; du är hungrig, kan jag förstå; sätt dig

och ät, ta" bort sedan.

-- Jag gjorde som han sade. Det var första

gången i min levnad, jag åt på silver -- men också var

jag i ett ovanligt sällskap; likväl inverkade detta icke

på min aptit, och jag glömde ej att dricka en

bägare vin for att skölja ned maten.

-- Jag tackar er, sir, sade jag, i det jag steg upp

och återtog min uppassare tjänst.

Jag ringde enligt hans befallning på negern, som

kom in och hjälpte mig att duka av bordet, och bar

sedan ut lämningar efter måltiden.

-- Skall jag dröja kvar eller gå? frågade jag

hövligt.

-- Du kan gå nu. Skaffa rätt på den karlen,

som nyss var inne, José heter han -- säg åt honom,

att han ger dig något att sova på.

-- God natt, sir! sade jag.

- God natt, pojke!

Under det jag gick för-ut, för att söka rätt på

uppassaren, tilltalades jag flera gånger vänligt av

matroserna. Slutligen gick jag upp på backen, och

de bådo mig då berätta, hur det kom sig, att jag

blivit lämnad kvar ombord på skonerten. Jag

omtalade händelsen för dem, som talade engelska, och

en av dessa, som förstod båda språken, tolkade det

på spanska för de andra.

-- Ni är den förste vite, som han har skonat,

sade den amerikanske neger, som stannade kvar

hos mig sedan de andra gått.

-- Kaptenen säger, att han önskade, jag vore

svart, sade jag till negern. Jag önskar själv att jag

vore det, så länge jag är här ombord -- min färg

förargar honom, det ser jag nog. Går det ej an

att färga mig svart?

-- Jo, och jag tror det vore bra för er, om

sådant kunde ske; ty ni har inte sett honom i det rätta

lynnet, som kommer på honom ibland. Om han i

morgon bittida bleve jagad och forcerades av

fregatten, skulle ni inte stå er mer än jämt, ifall han

finge ögonen på er. Jag kan inte förstå, varför han

lät er slippa undan, om ej för kikaren, som ni så

djärvt gav honom. Jag tror mig känna en ombord,

som förstår sig på att färga er -- ni kan dröja här,

tills jag kommer igen.

Negern lämnade mig och återvände snart med en

figur, hälften neger, hälften indian, vilken han

tilltalade på spanska.

-- Han säger, att han kan göra er brun, som

han själv är, men ej så mörk, som jag. Kanske ni

vill göra det i kväll -- begynna nu genast?

- Ja, visst önskar jag det, svarade jag med

bestämdhet, ty jag insåg, att det möjligen kunde

frälsa mitt liv, och att bliva slukad av hajarna, vilka

följde efter fartyget, var icke allenast motbjudande,

utan föreföll mig även som ett mindre behagligt

sätt att gå ur världen.

Den amerikanske negern kvarblev hos mig, och

vi samtalade ungefärligen en halv timme, efter

vilken tid den spanske negern återkom, medförande

en sorts dekokt, som var kokhet. De avklädde mig,

gnedo mig med en svamp, icke allenast över

ansikte och händer, utan överallt på kroppen, och

sedan lämnades jag helt naken att torka. Besättningen

hade samlats omkring mig och hade mycket roligt

åt min färgförändring.

Så snart den ljumma luften hade torkat mig, förnyades

påstrykningen, och sedan den åter torkat

tillsade mig amerikanen att kläda på mig och lovade

att väcka mig tidigt följande morgon för att giva

mig ytterligare tvenne strykningar, varefter jag

skulle bliva tillräckligt mörk.

Jag frågade nu efter José, och sade honom, vad

kaptenen befallt. Han gav mig något att ligga på

och jag föll snart i djup sömn. Omkring kl. 3 på

morgonen blev jag uppkallad igen och färgningen

förnyades tvenne gånger, varefter jag åter lade mig.

Vid utpurrningen, fem glas -- ty allt gick

mycket ordentligt till ombord -- lämnade José mig en

spegel, vilken övertygade mig om att min färg icke

längre skulle förarga kaptenen. Visserligen var jag

icke lika svart som en neger, men dock lika mörk

som en mulatt.

Jag frågade den spanske negern, genom José,

vilken talade både spanska och engelska, huruvida

jag finge tvätta mig? Han svarade, att jag kunde

hålla på därmed hela dagen om jag ville utan att

färgen gick bort, något som endast kunde ske

genom nötning. Bestrykningen måste därför förnyas

en gång i månaden, vilket vore tillräckligt.

Jag gick upp på backen, för att tvätta mig.

Negerbesättningen hade mycket roligt åt mig, och sade,

att jag var en "bel muchaco" -- en vacker gosse.

De tyckte nog även så; åtminstone visade de sig

mycket vänliga mot mig, och voro mycket

belåtna med, att jag antagit deras färg. Jag satt

bredvid José på trossbottnen, då kajutklockan ringde.

- Ni gå, sade han, visande sina vita tänder,

under det han skrattade. Jag gå efter, se vad kapten

tänka.

Jag gick in i kajutan och knackade på dörren till

sovhytten.

- Kom in! sade kaptenen.

Jag steg in och stod ansikte mot ansikte med

honom.

-- Vad nu gosse! utbrast han, seende skarpt på

mig. Det är verkligen du; är det inte så?

-- Jo, sir, det är jag. Jag har låtit färga mig,

för att göra er ett nöje, och hoppas, att ni inte tar

det illa. ^1

-- Det gör jag visst inte, pojke. Jag kan se på

dig nu och glömma, att du är vit. Ja, jag känner,

att jag nu kan hålla av dig -- du har blivit av med

det enda fel du hade i mina ögon, och nu ångrar

jag intet. Jag är tvärtom rätt glad att jag inte. . . .

-- Gav mig åt hajarna, inföll jag, avslutande

hans mening.

-- Just så. Tala inte mera därom.

Ungefär tre veckor dröjde det, innan vi gjorde

an Cuba. Skonerten lades back över natten, då vi

åter satte kurs, och innan kl. 10 sågo vi ljusen i

Havanna. När vi voro omkring tre fjärdedels mil

därifrån, lades åter back, och omkring midnatten

varskodde vi under land de vita seglen av en skonare,

som löpte ut. Genast tillsattes segel, vi höllo ned

på henne, och innan hon anade att vi voro fiender,

äntrade vi henne. Hennes folk skickades upp och

hon undersöktes. Det visade sig då, att hon var

utrustad till slavhandel, med handklovar etc. etc.

ombord och,skulle avseglat till Slavkusten.

Jag var på däck, då de vita männen, som

utgjorde hennes besättning, fördes ombord, och

aldrig skall jag glömma vår kaptens vildhet och

raseri.

Alla segel tillsattes på båda fartygen, vilka höllo

rakt ut från land, och i dagningen hade vi lämnat

det långt akterut.

-- Det är bäst, att ni inte går till kaptenen i dag,

sade José till mig. Håll er undan, så att han inte

får se er; han kunde påminna sig, att ni är vit.

Efter vad jag sett natten förut, ansåg jag detta för

ett gott råd, och jag gick varken in i kajutan eller

visade mig på däck. Omkring kl. 8 på morgonen

hörde jag en båt nedfiras och befallning givas att

sänka skonerten, sedan den blivit nog visiterad.

Detta gjordes, och båten återvände, sedan den funnit

flera tusen piaster, vilka langades upp på däck.

Jag stannade där nere. Jag hörde kaptenens

uppretade röst, fångarnas böner om nåd, och

brådskande tillredelser på däck. Flere man kommo ned att

hämta sand i pytsar samt langa upp ett järntrall.

Ansiktena på de negrer, som sålunda voro

sysselsatta, syntes upphettade liksom av vrede; då och

då skrattade de åt varandra, och liknade mera

dämoner än människor. Att någon förfärlig

bestraffning skulle äga rum, därom var jag övertygad och

förblev hopkrupen bakom fockmasten.

Slutligen var allt folket åter uppe och jag

lämnad ensam. Jag hörde då ökad rörelse där uppe,

tiggande om nåd, gråt och klagan samt då och då

några ord av kaptenen. Därefter upphävdes

jämmerrop och skrik, åkallelser om hjälp av

himmelen, och en stark lukt, som jag ej kunde förklara,

trängde igenom luckorna.

Skriken blevo svagare, upphörde slutligen och

något kastades över bord. Därefter upprepades

samma sorgespel, vad det nu än må hava varit.

Nya försök att erhålla nåd, nya klagorop och åter

samma starka lukt. Vad kunde det vara? Jag hade

velat giva mycket för att veta det; men det var

någonting, som sade mig, att jag borde förbliva

där jag var. Tio gånger förnyades detta, varefter

framemot aftonen det i hast blev mycket

bullersamt på däck och efter en stund kom besättningen

ned genom luckorna.

Jag blev varse den amerikanske negern, med

vilken jag blivit mycket intim, och vinkade åt honom.

Han kom till mig.

-- Vad har skett? viskade jag.

-- Kapten straffa slavhandlaren; alltid straffa

dem så.

-- Vad gjorde han dem då?

-- Stekte dem levande. Detta vara tredje

slavfartyget, vi tagit. Alltid traktera dem så. Fått vad

de förtjänt. Kapten mycket ond. Inte gå till

honom före morgon bittida -- ni hålla er undan.

Med dessa ord lämnade han mig.

Efter vad jag sedermera fick veta, hade den stora

slupen, som stod midskepps, blivit tömd, sand lagd

på bottnen, för att ej båten skulle brännas, och

kaptenen och besättningen lagda på gallret, den ene

efter den andre, och levande stekta. Detta

förklarade orsaken till den rysliga lukt, som trängt sig

ned till trossbottnen.

Det kan förefalla rysansvärt, men jag erfor ej

den fasa och avsky för handlingssättet jag kanske

bort hava gjort. Hade detta rysliga straff drabbat

andra än slavhandlare och utförts genom andra än

negrer, skulle jag icke varit i stånd att se på

kaptenen utan med avsky i mina anletsdrag. Men jag

kände, genorn samtal med Bob Cross, ganska väl

till det elände, som slavhandeln medförde, och hade

insupit ett sådant hat till dem, som drevo sådan

handel, att denna handling syntes mig som en rättvis

vedergällning. Hade negerkaptenen inskränkt sig till

att uppbringa slavhandlare, så skulle jag knappt haft

något emot att kvardröja ombord; men eftersom han

sagt mig och fullt övertygat mig om, att han

avskydde alla vita, och hade aldrig skonat någon enda

utom mig, så längtade jag därifrån.

Jag måste bekänna, att det föreföll mig som om

jag gick in i en lejonkula, då jag följande morgon

efter kallelse från kaptenen inställde mig hos honom.

Men långt ifrån att visa sig vresig emot mig, var han

tvärtom ganska vänlig.

Efter frukosten, då jag var i begrepp att gå ut,

sade han till mig:

Kaptenen stekte slavhandlarna levande.

-- Du måste hava ett namn; jag skall kalla dig

Cato -- kom ihåg det. Och nu har jag en fråga att

göra dig: vad är det du bär kring halsen i ett band?

-- Ett brev, sir, svarade jag.

-- Ett brev! Varför bär du det på dig?

-- Emedan det är av största vikt för mig.

-- Verkligen! Nå, Cato, sätt dig ned på soffan

och låt mig höra din historia.

Jag fann, att jag icke kunde göra något bättre, än

att med ens lämna denne man förtroende av mina

öden. Han kunde möjligen komma att fatta

deltagande för mig; vidare följder kunde det ej gärna

hava. Jag berättade honom därför allt, som hade

sammanhang med min födelse och släktskap, vilka

mina misstankar varit, och huru detta brev hade

bekräftat dem. Jag uppsprättade sälskinnspåsen och

lät honom få läsa brevet, utan att jag visste,

huruvida han kunde läsa. Han tog det och läste det

högt.

-- Ja, sade han, detta är hans egenhändiga

bevis. Och nu Cato, var aldrig rädd för mig, ty

fastän jag kan utöva min hämnd på andra, så svär jag

vid min färg, att jag aldrig skall göra dig något ont,

eller tillåta andra att göra det. Jag är en tiger, det

vet jag, men du har ju ofta sett en liten knähund

smekas av tigern, vars klor äro vända mot varje

annan varelse. Du kan vara fullt trygg.

-- Jag känner att jag är det, efter ni säger det,

svarade jag. Och eftersom jag nu får bli er favorit,

så tar jag mig friheten att å min sida be er

berätta mig er historia.

-- Det fägnar mig, att du önskar det, och jag

vill också låta dig få höra den. Jag skall därför

genast börja.

-- Jag är född i Amerika i Pennsylvanien, av

fria föräldrar. Min far var segelsömmare och

förmögen; men en fri svart i Amerika blir till och med

värre bhandlad och föraktas mera än en slav. Jag

hade två bröder, som kommo i skolan på samma

gång som jag. Min far ämnade uppfostra mig för

kyrkan. Du ser förvånad ut; men i Förenta staterna

finnas många andliga av vår färg, dock sedda över

axeln och föraktade, det medger jag, fastän de

predika den Eviges ord. Men jag passade föga för detta

stånd, som du väl kan förstå. Jag var stolt och

högmodig. Jag kände inom mig, att jag var lika

så god, som någon vit man, och jag ådrog mig ofta

ledsamheter därigenom att jag hämnades

förolämpningar. Emellertid fortsattes min uppfostran, med

vida bättre framgång än mina bröders, som icke

kunde lära något. Jag hade fallenhet för studier

och lärde ganska fort; men jag lärde även att hata

och förakta alla vita män, synnerligast amerikaner.

Jag grubblade över de oförrätter, som det färgade

folket -- såsom man kallade oss -- måste

fördraga. Inga råd eller förmaningar av min far kunde

förmå mig att sluta mina tankar inom mig. Ju mera

jag växte upp till man, desto friare talade jag, och

mer än en gång satte jag därigenom livet på spel;

ty de flesta amerikaner göra sig icke mera samvete

av att taga livet av en sådan, som jag, än att slå

ihjäl en hund på gatan. Mången kniv har varit

riktad emot mitt bröst, och mer än en gång blev

jag framhävd för domaren och dömd till fängelse

för ingenting. Varken mitt eget eller vittnen av min

färg, som yttrade sig till min förmån, gällde inför

rätta. En vit usling behövde blott svära falskt --

och på sådant folk finnes i Amerika ingen brist --

och det gavs ingen appell. Slutligen dömdes jag att

piskas. Då kokade mitt blod upp, och jag svor en

hämnd, som jag på ett fasansvärt sätt har utfört.

-- Jag undrar ej därpå, sade jag. Jag skulle

gjort detsamma.

-- Mannen, som svurit falskt emot mig vid

denna rättegång, hade kommit upp ifrån södern. Jag

hopskrapade alla penningar, jag kunde komma åt

hos min far, och begav mig åstad att förfölja

honom. Jag fann honom -- följde honom

oupphörligt -- och en afton anhöll jag honom och sänkte

min kniv i hans hjärta. Jag flydde ur provinsen,

och gick över Mississippi. Jag hade icke varit i

Arkansas, förrän en man, en bomullsplantageägare, som

ägde omkring etthundrafemtio slavar, frågade, vem

jag var, och om jag hade något pass. Jag svarade,

att jag var en fri man, född i Pennsylvanien, och

att jag uppehöll mig där i mina egna affärer.

Följande dagen blev jag arresterad, förd inför

domaren, och den skurken svor, att jag var hans slav,

som avvikit ifrån honom tio år förut. Mitt försvar,

de bevis jag erbjöd att anskaffa, lyssnade man ej

till. Jag blev överlämnad till honom, och den

boven grinade, då konstaplarna förde mig bort i hans

följe. Hans plantage var belägen vid Röda floden.

Det var svårt att rymma, ja nästan fruktlös möda

att försöka det. Jag önskade det icke heller; jag

stannade kvar för att hämnas. Jag försökte

uppvigla de övriga slavarna emot honom, men därtill

voro de alltför fega. De till och med angåvo mig,

och jag blev bunden och piskad av slavdrivaren,

tills köttet föll i stycken av min rygg. Så snart

jag blev frisk, beslöt jag att handla eller -- dö. Jag

hörde, att några sjörövarefartyg uppehöllo sig i

Barataria-lagunerna, på andra sidan om New-Orleans.

Jag beslöt att gå ombord på dem, efter att först

hava hämnats. Jag satte därför eld på plantagen,

och slog den skurken, som gjort mig till slav, så att

han nedföll utan sans i samma ögonblick han

ämnade fly ut ur huset, och kastade hans kropp in i

lågorna. Jag låste sedan igen dörren och flydde. En

av uppsyningsmännen, som var beväpnad, mötte

mig och försökte fasthålla mig. Jag krossade hans

huvud med hans egen musköt, och uppnådde

skogen. Du ser att jag är stark; du kan aldrig tro, till

vilken grad. Efter flera dagars vandring ankom jag

till Lagunerna. Där fann jag just detta samma

fartyg till ankars. Jag erbjöd min tjänst och blev

antagen. Där funnos många av min färg ombord --

förrymda slavar -- alla duktiga, raska karlar. Dessa

voro just sådana, jag behövde, ty de förstodo mig.

Till och med ombord å detta sjörövarefartyg visades

oss samma förakt; vi betraktades alltid som

underordnade varelser. Alla släpsysslor, allt smutsigt

arbete tillhörde negerrasen, under det kaptenen och

den övriga besättningen gjorde sig goda dagar. Tre

år var jag ombord på detta fartyg. Vår mötesplats,

dit vi nu även gå, är en liten vik på ön Cuba. Intet

fartyg, som ligger där inne, kan ses ifrån sjön; det

finnes blott en enda smal passage, varigenom den

har kommunikation med det inre av ön, och den är

långt avlägsen från någon bebodd trakt. Ett bättre

gömställe för ett sjörövarfartyg kan knappast

finnas. Vi brukade rätt ofta inlöpa där, för att

reparera och intaga förråd och vatten. I en därvarande

grotta upplägga vi det gods, vi taga från andra

fartyg. I en förtvivlad fäktning, som vi hade med en

engelsk örlogsbrigg, förlorade vi nära fyrtio man av

vår besättning. Kapten Chico, såsom han kallades,

fann sig nödsakad att komplettera manskapet med

svarta, tills han kunde skaffa sig andra. Följden

blev, att med de tio, som förut voro ombord

funnos där femtio svarta mot sjuttio vita. Då föresatte

jag mig att hämnas allt, vad min ras hade lidit. Jag

visste, att jag kunde lita på de tio, med vilka jag

seglat så länge; jag utforskade de övriga, och fann

dem alla villiga. Vi seglade ur Mexikanska Viken,

för att begiva oss till möteshamnen på Cuba. Så

snart vi anlände, blev naturligtvis första dagen,

såsom på alla sjörovarefartyg, ägnad åt utsvävningar

och dryckenskap, nota bene för den vita delen av

besättningen. Vi negrer fingo föra vattenfaten i

land till påfyllning. Samma natt, under det de alla

lågo försänkta i sömn och rus, dödade vi varenda

man, och Stella tillhörde mig och mina tappra svarta,

som valde mig till anförare och svuro, vid sina lidna

oförrätter, ett evigt hat till den europeiska

stammen. Som du kan förmoda, hade jag i början en

fåtalig besättning; men vi fingo snart gott om folk,

och jag har nu den vackraste besättning, som

någonsin trampat ett däck.

-- Huru länge är det, sedan ni tog fartyget i

besittning?

-- Omkring åtta eller nio månader, under vilken

tid jag ej skonat någon, utom dig. Vanliga

dödssättet är dränkning; men råkar jag på en

slavhandlare, då -- du vet, vad som hände i går.

-- Jag undrar icke, sade jag om en stund, över

ert hat emot de vita, synnerligen amerikaner, och

vad angår den hämnd, ni utövar på slavhandlare,

så, huru grym den än är, kan jag knappast beklaga

dem; men kom ihåg, att ni kanske mördar dem, som

äro era vänner, och som gjort allt, vad de kunnat,

för att göra slut på slaveriet. Även i Amerika

finnas många, som motarbeta det.

-- Det är omöjligt att göra någon åtskillnad!

svarade negerkaptenen.

-- Vad är ert namn? sade jag tankfullt.

-- Varför frågar du det? . . . men det kan vara

lika gott, att du vet det. Jag önskar det må bli

känt. Jag heter James Vincent.

-- Men, säg mig, om ni skulle möta en mycket

överlägsen styrka, vad skulle ni då göra?

-- Fly, om jag kunde; annars slåss.

-- Men ni kunde bli fången och då ...

-- Aldrig, gosse; aldrig!

-- Emellertid, efter som ni skonat mig, hoppas

jag, ni även hädanefter skonar andra.

-- Jag vet inte, varför jag skonade dig; hade du

visat fruktan för döden, skulle jag icke gjort det;

men jag såg, att det ej bekom dig något. Jag tror,

att detta var orsaken.

Tio dagar härefter gjorde vi an östra ändan av

ön Cuba och inlupo i mötesviken, såsom den

kallades av sjörövaren. Den var mycket liten, helt och

hållet landstängd, och landet så högt på alla sidor,

att fartygets master icke kunde ses ifrån sjön.

Viken möttes från landsidan av en djup, trång ravin

emellan berg, som voro nästan lodräta. Själva

ravinen var endast tillgänglig genom en trång

gångstig, känd av sjörövarna, men som de sällan

begagnade, utom då någon spion sändes till Havanna för

att få reda på, när något fartyg var färdigt att segla.

På den landhöjd, som skymde viken från sjösidan

hade sjörövarna alltid en man på utkik, för att

varsko om någon seglare synes i grannskapet av land.

Vinden var här friskare och luften svalare, än nere

i den instängda viken. Därför tyckte jag också

mycket om att vara på utkiksbacken och följde vanligen

med kaptenen då han gick dit upp. Han visade

mig nu verkligen en varm tillgivenhet, och jag tyckte

mer om honom, än jag trott jag någonsin skulle

komma att göra. Han berättade mig ständigt om den

behandling, han och andra olyckliga svarta erfarit

i Amerika. Jag kände därvid mitt blod koka av

harm, och fann mig övertygad att, om jag blivit så

behandlad, hade jag troligen på samma sätt som han

låtit hänföra mig av hämndlystnaden.

En dag sade kaptenen mig, att han samma afton

skulle gå till Havanna för att skaffa sig

underrättelser, emedan den spion, han utsänt, hade

återkommit utan att ha något att meddela, och att han skulle

bliva borta tre eller fyra dagar.

Ehuru jag icke var missnöjd med min ställning,

närde jag likväl en livlig önskan att bli fri så fort

som möjligt, och jag hade beslutit att rymma, om jag

kunde. Det föll mig genast in, att hans frånvaro

skulle lämna mig gott tillfälle härtill. Jag svarade

skrattande:

-- Vore det inte bäst, att ni toge mig med er?

-- Jo, det vore just bra! Du skulle visst kunna

göra mig mycken nytta, du! Jag kan knappt reda

mig själv. Dessutom kunde du förråda mig, tillade

han med en skarp, genomträngande blick.

-- Tack för eder goda tanke om mig, sir,

svarade jag förnärmad. Ni tror således, att, sedan ni

frälst mitt liv, skulle jag förråda ert. En sådan skurk

är jag inte, vad helst jag än må bli genom att vara

i dåligt sällskap.

-- Nånå, svarade han, jag tror jag har orätt; tag

icke saken så illa. Men i alla fall kan du finna, att

det är omöjligt att taga dig med.

-- Om ni inte vill, så kan jag icke hjälpa det, sade

jag. Men jag tycker inte om att bli kvar här, utan

er. Jag skall rymma min väg, om jag kan; det

säger jag er ärligt förut.

-- Du skall inte finna den saken så lätt, svarade

han, skrattande; jag råder dig att inte försöka det.

Samtalet stannade här. Omkring midnatt började

kaptenen stiga uppför ravinen, och jag föresatte mig

att icke förlora tillfället att följa honom, om det

bleve möjligt. Jag tittade uppmärksamt efter

honom, så länge jag kunde för att se riktningen av

den hemliga gångstigen, och återvände sedan till

besättningen, som låg i tält, vilka man uppslagit på

stranden. Strax därefter gick den spanske indianen,

som färgat mig, förbi; och som jag trodde, att detta

kunde avleda alla misstankar, bad jag honom svärta

mig ånyo. Detta lovade han att göra, och inom en

halv timma var jag åter naken ibland negrerna och

undergick operationen. Sedan jag fått mina två

smörjningar, såsom förut, lämnade jag dem.

När det blivit fullkomligt mörkt, försåg jag mig

med ett par pistoler och kröp ut genom baksidan av

kaptenens tält, där jag alltid sov och, utan att bliva

sedd, nådde jag den lilla gångstigen genom buskaget,

samma väg som kaptenen gått.

Jag följde gångstigen en stund genom att jag

kände mig för på buskarna å ömse sidor; men, innan jag

krälat mig halvvägs uppför ravinen, fann jag, att

buskaget ej längre var undanhugget, och jag visste

ej, hur jag nu skulle komma fram. Varje ledning

var försvunnen; det enda jag kunde göra var att på

vinst och förlust klättra upp till spetsen och försöka

finna någon utgång.

Jag strävade med mycken möda uppåt, ibland

hindrad av en klippa, som fordrade flera minuters

tid att klättra över, ibland hängande vid buskarna,

i verklig livsfara. Omkring klockan tolv hade jag

hunnit mer än två tredjedelar av stigningen; då lyste

månen fram och hjälpte mig med sitt sken. Då jag

tittade uppför och såg klipporna hotande framför

mig och hängande över min väg, föreföll det mig

nästan omöjligt att undkomma; likväl började jag

åter mitt arbete, och kom ett litet stycke högre, då,

under det jag klängde uppför en klippa, en buske

lossnade och jag föll flera fot ned emellan denna

och en annan klippa.

Jag gjorde mig ej illa, och var snart åter på benen.

Då jag såg mig omkring, märkte jag, att jag befann

mig i en trång passage emellan klipporna, som ledde

både uppåt och nedåt, med ett ord, jag hade ramlat

ned just på den smala gångstigen, som jag sökte.

Förtjust över denna upptäckt, fortsatte jag vägen

med friskt mod, och fann mig inom en halv timma

på andra sidan om berget, som bildade ravinen, där

en vidsträckt utsikt inåt landet mötte mig. Som jag

var mycket trött, satte jag mig ned, för att återhämta

mina krafter, innan jag vidare fortsatte min

vandring.

-- Äntligen är jag fri! tänkte jag, och mina

tankar vandrade hän till min mor, fregatten och min

chef, gamle Culpepper, Bob Cross och Tommy Dott.

Än en gång skall jag träffa dem allesamman tänkte

jag, och vilken historia skall jag då ej ha att berätta!

Så snart jag vilat mig något och återfått mina

krafter, begav jag mig åter i väg.

Jag hade ej kommit längre, än ett å två hundra

alnar, då jag tyckte mig höra buller framför mig,

liksom hade någon kommit emot mig. Jag lyssnade

och fann att jag hade hört rätt; även hörde jag ett

grovt hundskall. Bullret tilltog hastigt; det lät, som

om någon våldsamt trängde sig fram genom

buskaget, som betäckte sidan av kullen.

En minut därefter blev jag varse en person, som

kom hastigt uppför kullen rakt emot mig. Då han

kom närmare, igenkände jag tydligt, att det var

Vincent, negerkaptenen; när han var tjugo steg ifrån

mig, såg jag honom vända sig om och svänga sin

sabel i luften, under det i samma ögonblick tre stora

blodhundar rusade på honom. Den ene föll för hans

sabel, under det de två andra rusade på honom, beto

sig fast, drogo honom till marken och fasthölle

honom, trots hans stretande och hans ovanliga styrka.

Jag kom ihåg mina pistoler, spände dem, sprang

fram, satte den ena mot huvudet på den närmaste

hunden, och sköt ihjäl denna och lyckades på samma

sätt med den andra; de lågo nu båda döda bredvid

honom, och Vincent var fri. Han rusade upp. Det

är jag, Cato, sade jag.

-- Cato, svarade han; vi ha ej ett ögonblick att

förlora; jag förstår allt. Han fattade mig i armarna

och drog mig till ingången av den trånga passagen,

vari jag nyss nedfallit, och, så snart vi voro inkomna

rullade han tre stora stenar, som synbarligen förut

begagnats för samma ändamål, framför ingången, så

att denna helt och hållet tillstängdes.

-- Se så! sade han lutande sig tillbaka, helt

utmattad, var lugn, Cato, vi äro nu säkra. De skola

i ögonblicket vara på höjden av kullen.

Vi kvarblevo på samma ställe omkring tio minuter,

då vi hörde röster icke långt ifrån oss. Det var

kaptenens förföljare; men det märktes att de hade

tappat spåret. Efter någon stund bortdog ljudet,

och vi hörde ingenting mera. Vincent sade då:

-- Du höll på att rymma, Cato!

-- Jag var redan fri, svarade jag; jag sade er ju,

att jag skulle rymma.

-- Det är besynnerligt, att du kunnat upptäcka

gångstigen; var det någon, som förrådde den för

dig?

-- Ingen, sade jag och berättade därpå huru jag

fallit ned emellan klipporna.

-- Nåväl, du har återgäldat din skuld, och mer

än du var mig skyldig, sade han. Du har frälst mitt

liv den här gången, och detta, då allt hopp var

förbi.

-- Fastän det skall kosta på mig att skiljas ifrån

er, så återgiv mig då den frihet, som jag förlorade

därigenom, att jag frälste er från hundarna.

- Jag kunde strax ha givit dig friheten, Cato,

svarade han; men det hade kostat dig livet. Mina

förföljare skulle kastat dig i fängelse, innan du fått

förklara, vem du är. Du glömmer, att din färg är

förändrad; de sökte inte mig, utan en förlupen slav,

och blodhundarna kommo mig på spåren. De där

vita männen visa ingen barmhärtighet. De finna

mera nöje i att se en rymd slav sönderslitas av

hundarna, än att återfå honom i sin ägo. Det är en

sorts rävjakt för dem, tillade han, skärande tänderna.

Cato, jag skall ge dig din frihet, om du så önskar,

vilket jag vet att du gör; du skall få den, så snart

det kan ske utan fara, det lovar jag dig, och du vet,

att jag står vid mitt ord.

-- Jag är fullkomligt nöjd, svarade jag.

-- Vill du nu lova mig, att inte försöka rymma

ännu en gång?

-- Det lovar jag.

-- Nog, sade Vincent; låt oss gå nedför berget;

ty jag är mycket sönderriven av de där förbannade

bestarna, och får lov att ha såren tvättade och skötta.

Vi nedstego under tystnad, och voro om en

fjärdedels timma åter i tältet. Vincent var illa biten och

sargad. Så snart hans sår blivit ansade, lade han sig

att sova på sin matta, vilket även jag gjorde.

Det dröjde några dagar, innan Vincent blev frisk

och han syntes icke böjd att ånyo utsätta sig för

något dylikt. Fastän han icke sade mycket, kunde

jag likväl märka, att han funderade på någon

hämndeplan, och han uppehöll sig nu nästan hela dagen

med sin kikare på utkikskullen.

En morgon upptäcktes en skonert, som styrde från

Havanna sydost, antingen åt öarna eller fasta landet

av Spanska Amerika. Stella hade under flera dagar

varit färdig till ögonblicklig segling; sedan Vincent

uppmärksamt följt skonerten ända till solnedgången

skickade han ned befallning, att var och en skulle

gå ombord och ankaret lättas. Just som det

mörknade, gingo vi ut ur hamnen och satte till alla segel.

I dagningen var skonerten ungefär en mil framför

oss, och, som hon seglade mindre väl, voro vi om

en timme vid sidan om henne. Hon befanns vara

destinerad till ön Curacao, och tillhörde en gammal

holländsk köpman, som själv var ombord, med sin

dotter, en liten flicka om sju års ålder. Besättningen

bestod för det mesta av negrer, ägarens slavar;

kaptenen och styrmannen voro, med undantag av den

gamle herrn och den lilla flickan, de enda vita

ombord.

Besättningen fördes, såsom vanligt ombord på

sjörövarefartyget, och det anmäldes, att skonerten

var i ballast och hade intet av värde. Som Stellas

besättning redan var mer än fulltalig, behövde

Vincent icke negrerna, utan han sade dem, att de kunde

åter få gå ombord på sitt fartyg och föra det till

vilken hamn de ville; med de vita vore det en helt

annan sak.

Jag hade hållit mig nere, emedan jag ej ville bliva

vittne till en slaktarscen; men nyfikenheten lockade

mig att titta upp genom luckan, emedan José sagt

mig, att en liten vit flicka hade kommit med ombord,

Just då jag gjorde detta, hade Vincent slutat sitt tal

till negrerna, som tillhörde det tagna fartyget; de

hade dragit sig tillbaka, och framför Vincent stodo

nu kaptenen, styrmannen, den gamle holländaren

och den lilla flickan.

Ett mera älskvärt barn har jag aldrig sett, och

hela mitt hjärta rördes vid tanken på hennes öde.

Jag hoppades, att Vincent skulle hysa en likartad

känsla, men jag misstog mig. Han pekade på

kaptenen och styrmannen, vilka genast fattades av

negrerna och kastades överbord. Den gamle herrn

lutade sig över det vackra barnet, och hon låg på knä

framför honom, liksom för att emottaga hans

välsignelse, innan hon gick sitt öde till mötes. I detta

ögonblick gav Vincent tecknet. Jag kunde icke

längre stanna kvar nere. Jag sprang upp på däck.

-- Håll! ropade jag till negrerna, som höllo på

att fatta tag i den gamle. De drogo sig tillbaka vid

min röst.

-- Vad vill detta säga? skrek Vincent.

-- Kapten Vincent! ropade jag, kan ni kalla er

själv en man, då ni förer krig emot barn och

gråhåriga gubbar; ni bör inte, ni får inte röra dessa

två. Ni har tillfredsställt er hämnd på de vita

karlarna; låt dessa slippa undan.

-- Cato, svarade Vincent vredgad, det är lycka

att det är du, som ryckt rovet ur klorna på

vilddjuret. Hade det varit någon annan, skulle denna

pistol skickat en kula genom hans huvud; gå nu

genast ned.

-- Jag fruktar inte er pistol, kapten Vincent; inte

heller vill jag gå ned! Just den där pistolen, hållen

i min hand, frälste er från blodhundarnas käftar.

Jag säger er därför, att ni inte får ta livet av detta

oskyldiga barn; om ni håller av mig, skall ni inte

göra det, ty jag skulle från den stunden hata och

förakta er. Jag anropar, jag besvär er, att låta dem

gå; de äro inga passande föremål för er hämnd; och

tar ni livet av dem, så säger jag er, att ni är feg.

-- Vad! röt tigern, feg! och ur stånd att längre

tygla sig, höjde han pistolen emot mig och tryckte

av. Det klickade; Vincent blev förvirrad och flat;

kastade pistolen på däck, lade armarna i kors och

vände sig bort.

Jag begagnade min vunna fördel, steg fram,

ställde mig framför den gamle och flickan, samt bröt

först tystnaden.

-- Kapten Vincent, ni lovade mig en gång, sade

jag, att ni aldrig skulle göra mig något ont eller hota

mitt liv; detta löfte har ni brutit. Sedermera har ni

givit mig ett annat löfte -- ni kanske påminner er

det -- att ni nämligen skulle skänka mig friheten

vid första gynnande tillfälle; något bättre tillfälle

kan icke finnas, än detta. Negrerna, som ni ämnar

skicka tillbaka till skonerten, kunna icke navigera

henne. Jag anhåller därför att få veta, huruvida ni

ämnar hålla detta senare löfte, eller bryta det, som

ni gjort med det första? Jag begär min frihet.

-- Om jag bröt mitt löfte nyss, så var det ditt

fel, svarade Vincent lugnt. Jag är ledsen däröver;

mer kan jag inte säga. Jag ämnade hålla det, och

till bevis härpå vill jag nu uppfylla mitt senare löfte.

Du må gå.

-- Jag tackar er därför. Jag önskade blott, att,

då jag nu skiljes från er, jag kunde lämna er med

känslor av välvilja och icke -- jag måste säga det

rent ut -- av fasa och avsky. Kapten Vincent, låt

mig ännu en gång bedja, såsom en sista ynnest, att

ni skonar dessa stackars människor.

-- Efter du är så särdeles intresserad för denne

oduglige gamle man och detta ännu onyttigare barn,

svarade Vincent med bittert skämt, så vill jag göra

dig ett förslag. Du har din frihet. Vill du avstå från

den och bli kvar här, så framt jag låter dem gå fria

med skonerten? Välan, gör nu ditt val; ty jag svär

vid min färg, att, i samma ögonblick du sätter av

från sidan, gå de i sjön.

-- Mitt val är då gjort, svarade jag, enär jag

visste, att, då han svor vid sin färg, så var det

allvar. Giv dem friheten, och jag blir kvar här. Jag

anade icke då, vad jag skulle komma att få utstå för

detta beslut.

-- Må så vara! återtog Vincent, vände sig sedan

till en av styrmännen och sade:

-- Låt dem följa med negrerna. Hissa upp

båten, då den kommer tillbaka, och segla till

mötesviken. Därpå gick han ned.

-- Ni är räddad, sade jag och gick fram till den

gamle herrn; förlora ingen tid, utan gå ned i båten,

så fort som möjligt, och segla bort med ert fartyg,

så snart ni kommer ombord. Farväl, lilla flicka!

sade jag, tagande hennes hand.

-- Jag tackar er, sade den gamle mannen på god

engelska; jag kan icke uttrycka höjden av min

förvåning över vad jag sett; men kom ihåg namnet

Vandervelt från Curacao; och, om vi någonsin mera

råkas, skall ni finna mig tacksam.

-- Jag skall nog komma ihåg ert namn; men säg

ingenting vidare nu; fort i båten! sade jag, skakande

hans framsträckta hand. De hjälptes ned i båten av

negrerna.

Jag blev kvar på däck, tills de kommit ombord;

båten återvände, upphissades och segel tillsattes åter,

varefter jag gick ned i kajutan. Jag fann

negerkaptenen utsträckt på soffan, med båda händerna

för ansiktet. Han förblev i samma ställning, utan

att fästa uppmärksamhet vid att jag kom in. Ehuru

mitt förtroende till honom var borta, sedan han

klickat på mig med pistolen, kunde jag likväl icke

annat än ursäkta honom, då jag tänkte efter, att jag

trotsat honom i hans vrede. Jag insåg dessutom,

att det låg i mitt intresse att stå väl med honom och,

om möjligt, komma honom att glömma, vad som

hänt; ty jag förstod ganska väl, att han, med sitt

stolta sinne, svårligen skulle kunna förlåta sig själv

att han brutit en ed, som han svurit vid sin färg.

Efter en stunds besinnande gick jag därför fram till

honom och sade:

-- Ni måste förlåta mig, kapten Vincent; jag är

ledsen över att jag uppretat er; men jag ansåg en

sådan gärning så under er värdighet, och ville för

ingen del hysa en dålig tanke om er.

-- Är det din mening att säga, att du nu inte

längre hyser en dålig tanke om mig; svarade han,

skarpt fixerande mig.

-- Ja visst; ni har givit friheten åt dem, jag bad

för, och jag är er mycket tacksam för det.

-- Du har kommit mig att göra, vad jag aldrig

förr gjort, sade han och reste sig upp.

-- Jag vet det; jag har förmått er att skona dem,

som voro av min färg.

-- Jag mente icke det. Du har retat mig så,

att jag brutit en ed.

-- Det får jag skylla mig själv; det är mitt fel

snarare, än ert. Jag hade ingen rätt att tala så, som

jag gjorde; men jag var mycket uppbragt, det var

hela saken. Jag tror, att, om jag haft en pistol i

handen, så skulle jag avskjutit den emot er; således

kunna vi vara kvitt med varandra.

-- Jag är ond på mig själv, helst jag aldrig

föreställde mig, att du skulle bliva kvar hos mig, sedan

jag brutit min ed. Antingen måste du hysa mycket

deltagande för det där folket eller stort förtroende

till mig; ett förtroende, som jag visat, att jag icke

förtjänar.

-- Jag medger, att ni glömde er; men jag är

förvissad, att det blir en varning för er, att icke

glömma er en annan gång. Jag blir därför kvar hos

er med fullt förtroende och full tillförsikt, tills ni

finner tjänligt att återgiva mig min frihet.

-- Du önskar således ändå lämna mig?

-- Jag har anhöriga och vänner, har en

tjänstebana att fullfölja. Vad kan jag vinna med att stanna

här, utom er vänskap? Sjörövare blir jag aldrig, det

kan jag försäkra er. Jag önskar av allt mitt hjärta,

att ni inte vore det.

-- Men vem skulle bli sjörövare, om inte de

svarta? svarade Vincent. Bära de inte

Cainsmärket? Äro de icke brännmärkta? Skulle icke deras

hand vara mot var man, utom deras eget släkte?

Vad är araben annat än en sjörövare i öknen, detta

hav av sand? Svart är sjörövarefärgen; även de

vita sjörövarna erkänna sanningen härav, varför

bruka de svart flagg annars?

-- I alla fall är det ett yrke, som sällan slutar

gott

-- Vad betyder det? vi kunna ej dö mer än en

gång. Jag frågar icke efter, huru snart. Jag har ej

funnit livet så särdeles behagligt, att jag sätter något

värde därpå, det kan jag försäkra dig, Cato; det

finnes blott ett ting som är ljuvt i livet, en känsla

som aldrig domnar och aldrig dör; det är hämnden.

-- Äro inte kärlek och vänskap ljuva? Den

förstnämnda kan jag visserligen icke yttra mig

något om.

-- Jag känner den inte mer, än du. Man påstår

att vänskapen är den, som varar längst; och till bevis

på, huru varaktig den är, riktade jag nyss min pistol

emot dig, och hade den inte klickat, så skulle jag

dödat den ende, för vilken jag någonsin känt vänskap

här i världen.

-- Det är en ful vana, ni har, att alltid bära

pistoler på er. De äro för lätthanterliga och lämna

ingen tid till eftertanke. Tänk nu bara, om ni

skjutit mig för pannan, då skulle ni varit bra ledsen.

-- Cato, jag har många liv på min hand, och

hoppas få än flera, innan jag dör. Jag har aldrig

i mitt liv ångrat någon handling, ett mord, som de

skulle kalla det, och aldrig skall jag göra det. Men

jag säger dig uppriktigt, att, om jag dödat dig i

min vrede, så hade jag blivit en olycklig människa.

Jag vet det, jag känner det.

-- Vi skola icke tala mera därom; jag är lika

glad, som ni, att ni ej sköt ihjäl mig, det kan jag

bestämt försäkra er. Här kommer José med

middagen.

Här slöts vårt samtal, vilket jag ordagrant

återgivit, för att visa den egna ställning, vari jag

kommit till denne besynnerlige man.

Såsom han ganska riktigt hade sagt, liknade jag

verkligen en liten hund i buren hos en tiger, och

hade genom vanan blivit lika så djärv, som hundar

bliva under dylika egna omständigheter.

En eftermiddag gjorde utkiksposten den vanliga

signalen för en seglare. Vincent gick genast dit upp

och jag följde honom. Det var en skonert, mycket

låg, med höga, lutande master. Vincent betraktade

henne en stund, gav mig därefter kikaren, och

frågade, vad jag tänkte om henne. Jag svarade, att

jag trodde det vara en örlogsskonert.

-- Du har rätt, sade han; jag känner henne väl;

det är Arrow, och hon har kommit, för att kryssa

efter mig. Detta är tredje gången hon fått den

kommissionen. En gång utbytte vi några lag; men en

annan örlogsman kom i sikte och jag nödgades

lämna henne. Hon skall icke kunna förebrå mig att ha

flytt ifrån henne nu, då hon är ensam; i morgon

bittida skall jag giva henne tillfälle att få rapportera,

det hon tagit mig, om hon kan, men tar jag henne,

så kan du gissa dig till det övriga.

-- Ända till solnedgången blevo vi kvar och

observerade skonertens rörelser. Vincent gick då

ned, för att giva befallning om avsegling, och

lämnade mig kvar med kikaren. Jag förde den åter

på skonerten, och blev varse, att hon gjorde

signaler.

-- Då är hon icke ensam, tänkte jag; och

Vincent får henne kanske icke så lätt, som han tror.

Jag sökte efter det andra fartyget, men kunde icke

upptäcka det, och förstod därav, att det måste ligga

någonstädes bakom landet, så att det var dolt för

oss. Signalerna fortsattes till skymningen, då jag

gick ned och fann, att allt var i rörelse. Vincent

ledde själv tillredelserna för avseglingen. Jag teg

med signalerna, ty jag hade en aning om, att jag

på ett eller annat sätt skulle återvinna min frihet,

och var lika angelägen, som Vincent, att Stella skulle

komma till segels.

Innan klockan tio var allt färdigt. Vincent hade

sagt sitt folk, att en engelsk örlogsskonert låg

utanför, och att han ämnade slåss med henne. Folket

tycktes förtjusta över förslaget och så modiga, som

någon besättning kunde vara. Så snart Stella var

utanför viken, gjordes allt klart till drabbning, och

jag måste tillstå, att deras tillrustningar skedde med

största skyndsamhet och ordning; vi höllo ut till

sjöss ungefärligen halvannan mil; och sträckte längs

landet i riktning åt Havanna.

Så snart vi satt kurs, kom Vincent ned. Jag hade

legat på en av sofforna i kajutan, men denna natt

hade jag lagt mig med kläderna på, emedan jag var

oviss, att huruvida vi skulle komma i affär innan

morgonen.

Arrow hade fått underrättelse, att vår mötesplats

vore någonstädes vid östra ändan av ön Cuba, och

hade rättat sin kryssning därefter, men kunde icke

upptäcka vårt tillhåll.

Vincent kastade sig på den andra soffan och jag

låtsade sova, emedan jag icke önskade att komma i

samtal med honom; jag var för mycket sysselsatt

med mina egna tankar, och kände, att det icke kunde

vara någonting gemensamt mellan oss, i ett sådant

ögonblick, som detta. Han föll strax i slummer och

talade i sömnen. Förmodligen drömde han, att han

var i striden, ty han utdelade befallningar, efter vad

jag kunde sluta av de ord, som han då och då högt

uttalade; därefter lät det, som om han tyckte sig

hava erövrat den engelska skonerten och han upp

uppfyllde nu sina löften om hämnd. Jag ryste, då jag

hörde de avbrutna hotelserna, det triumferande

skrattet, som gick över hans läppar. Jag steg upp och

betraktade honom, där han låg i sin sömn. Hans

armar voro ständigt i rörelse, händerna knutna, och

han smålog. Barmhärtige Gud, vilka scener av

vildsint grymhet detta småleende förebådade, ifall han

finge framgång! Jag föll på knä och bad, att han

måtte misslyckas i sitt försök. Då jag steg upp,

hördes buller på däck av några, som talade, och en av

styrmännen kom ned i kajutan.

-- Ha vi honom? frågade Vincent, i det han

störtade upp från soffan, liksom han instinktmässigt

vetat, vad som skulle anmälas.

-- Två streck till lovart, kapten, svarade negern;

jag tror, att hon ligger back.

-- Vad är klockan?

-- Ett glas på dagvakten; det är dager om en

timma.

-- Bra. Huru långt är hon ifrån oss?

-- Omkring en mil.

-- Blås till kanonerna; jag är uppe om ett

ögonblick.

Vincent tog ned sin sabel och knäppte på sig

gehänget; därefter fattade han pistolerna, som han

stack i gördeln, sedan han undersökt fängkrutet.

Jag låg alltjämt, som om jag sov, då han höll på att

lämna kajutan, vände han sig om mot mig,

sägande:

-- Han sover, stackars gosse; varför skulle jag

störa honom? kanonerna skola snart väcka honom;

varefter han gick upp på däck.

Nu övertänkte jag, vad jag skulle göra. Att vara

uppe däck, vore knappt säkert för mig såsom

vit; dessutom, vad hade jag där att göra? Varför

skulle jag blottställa mig för mina landsmäns kulor

eller mista livet genom negrernas ursinnighet. Jag

beslöt därför att bli där jag var, åtminstone till en

början. Negrerna kommo ned i kajutan, ty durken

var dar nedunder på förkant. Luckan togs upp,

skärmarna uppsattes och det blev fullkomligt mörkt.

Jag hade intet annat att göra, än att då och då lyssna

till negerkaptenens kommandoord och därav sluta

mig till vad som föregick.

Fastän jag under den första halvtimman ej fick

mycken upplysning, kunde jag likväl därefter sluta

mig till, vad som tilldrog sig. Jag hörde en röst

preja oss från det andra fartyget, och Stellas svar

var ett lag. Härom kunde man icke misstaga sig.

Stella vände därpå, och andra laget gavs, utan svar

från fiendens sida. Äntligen kom detta; då kulorna

därvid veno över eller upprevo relingsplankorna,

erfor jag en högst besynnerlig känsla. Jag hade

aldrig förr varit i strid, och jag måste tillstå, att jag

betogs av rädsla; men den var så blandad med

nyfikenhet att veta, vad som tilldrog sig på däck, att

jag omöjligt kunde säga, vilkendera egentligen var

den rådande. Jag längtade att få komma upp på

däck, och skulle säkerligen varit där, om jag trott

mig säker bland negrerna; endast denna tanke höll

mig tillbaka; jag förblev således där jag var i ett

högst obehagligt tillstånd av ovisshet och väntan.

Lagen växlades hastigt, och åsynen av de sårade,

som varje ögonblick nedburos under däck, sade mig,

att det gick hett till där uppe. Negerkaptenens

befallningar kunde någon gång höras: de voro lugna

och bestämda. I varje handvändning gjordes

någon ny manöver, och kanonerna sköttes under

tiden, som om man icke haft något annat att tänka

på, än dem. Slutligen föll dagsljuset ned genom

luckan; jag lämnade då kajutan och gick framåt

trossbottnen. Jag fann däcket betäckt med sårade

och döende, som ropade efter vatten. Jag var glad

att få något giltigt ärende; jag hämtade vatten från

tunnan och gav dem, den ena efter den andra, så

fort jag hann. Det var visst åtminstone trettio man,

som lågo på trossbottnen, somliga badande i sitt

eget blod; med dessa var det snart förbi, ty någon

läkare finns ej på Stella.

Ytterligare fördes sårade ned, varvid ett samtal

ägde rum mellan en styrman, som var blesserad, och

en av manskapet, som nedförde de sårade; jag

lyssnade och erfor då, att de i dagningen varskott

en engelsk fregatt under alla segel tillsatta, och en

halv mil i lä, och som arbetade sig upp till dem;

att Stella således försökte undkomma, men att

skonerten, som var till lovart om henne, underhöll

striden. Detta förklarade orsaken till de signaler, jag

sett engelska skonerten göra aftonen förut. Min

oro vid denna underrättelse blev naturligtvis mycket

förökad. Stella försökte att undkomma, och hon

seglade så utmärkt väl, att jag fruktade, hon skulle

lyckas.

Striden fortfor ännu mellan de bägge skonerten

na; men nu träffades icke Stella längre av några

skott, icke heller nedfördes ytterligare några sårade.

Det var synbart, att de båda fartygen nu sköto på

varandras tacklingar, det ena, för att komma undan,

det andra, för att hindra detta genom att göra

motståndaren redlös. Jag hade givit mycket för att få

komma på däck. Ännu dröjde jag en halv timma,

men då började nyfikenheten besegra min fruktan,

och jag kröp småningom uppför förrumstrappan.

Folket höll på att sköta kanonerna till lovart.

Läsidan var ledig, och jag gick framåt till gallionen,

där jag kunde se åt bägge sidor. I lä såg jag

fregatten på omkring en mils avstånd, bidevind med

alla segellappar tillsatta. Jag igenkände henne

genast för att vara Calliope, det fartyg, jag själv

tillhörde, och mitt hjärta slog häftigt vid tanken på

möjligheten av att åter snart vara ombord på

henne.

Till lovart, då röken ibland, klarnade undan, såg

jag skonerten Arrow tätt bidevind, på samma bog

med Stella, och på ungefärligen en fjärdedels mils