Pekka Huskoinen
PEKKA HUSKOINEN
(FORTS. AF »ÖRJAN KAJLAND»)
AF
GUSTAF SCHRÖDER.
»Hvem är du?» frågade Pekka. (Sid. 12.)
PEKKA HUSKOINEN.
EN DRIFVAR-FINNES LIF OCH JAKTER
I VERMLANDS OCH DALARNES SKOGAR
(FORTSÄTTNING AF »ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR»)
AF>
GUSTAF SCHRÖDER.
Med 4 teckningar af AUGUST MALMSTRÖM.
STOCKHOLM.
OBS. Författaren förbehåller sig sin rätt till öfversättning
på främmande språk.
STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1895.
Innehåll.
1. Finngossen ................................ 1
2. Bäfverjägarne ............................. 3
3. Hvad Pavo såg ............................. 8
4. Gretti .................................... 11
5. Bertil Haakasetts berättelse .............. 14
6. Det nya lägret ............................ 16
7. Hur Gretti fick en björnpäls .............. 19
8. Den sista tjänsten ........................ 22
9. Skogsmännen ............................... 24
10. På skidorna ............................... 32
11. Kojan på holmen ........................... 35
12. Onda tidningar ............................ 37
13. Häkken .................................... 42
14. Pekkas råd ................................ 50
15. Genom finnskogarna ........................ 52
16. Vid Kymmens strand ........................ 56
17. Mattis karlaprof .......................... 59
18. Vappu ..................................... 66
19. Ängsjöfinnen .............................. 70
20. Kamp på lif och död ....................... 73
21. Mötet vid Dypen ........................... 76
22. De tre .................................... 81
23. Nybyggarna vid Bocksjön ................... 89
24. Till kungs ................................ 97
25. Vapensmeden ............................... 101
26. En gammal vän till Finland och finnarna ... 107
27. Trollpackan ............................... 112
28. Befrielsen ................................ 117
29. Gömstället ................................ 121
30. Elgskyttarna .............................. 127
31. Veteranerna ............................... 130
32. Pavo återfinner sin far ................... 138
33. Rätt på målet ............................. 142
34. Det tappade spåret ........................ 145
35. Fiskhuset ................................. 151
36. Ram ....................................... 159
37. Kattri .................................... 166
38. Fiskrarne ................................. 175
39. Förberedelser ............................. 184
40. Vargen .................................... 188
41. Hur råtthålen tillstoppades ............... 192
42. Minor och kontraminor ..................... 195
43. Underhandlingen ........................... 208
44. Kapitulationen ............................ 210
45. Hur Vargen fångades ....................... 214
46. När vintern gick .......................... 219
47. Hos gamla bekanta ......................... 223
48. Ole Fjældstuens tjäderjakt ................ 229
49. Vid Eda skans ............................. 239
50. Korpen .................................... 244
51. Flyktingarna .............................. 250
52. Löst gåta ................................. 255
53. Det felande namnet ........................ 261
54. När kasarna brunno ........................ 264
55. På Värmelens strand ....................... 268
56. Fallen på sin post ........................ 274
Till läsaren.
Då jag skref »Örjan Kajland och hans pojkar» hade jag
ringa förhoppning om att arbetet skulle vinna någon talrikare
läsarkrets. Det har visat sig annorlunda, och detta har ingifvit
mig den förhoppningen, att allmänheten, och särskildt ungdomen,
framgent ville med intresse följa den finska befolkningens lif i
våra vildmarker.
»Pekka Huskoinen» eller en drifvarfinnes lif, har jag tecknat
med stöd af de sagor och berättelser jag hört under mina
vandringar genom de trakter som brutits och bebotts af de
invandrande finnarna och deras afkomlingar, samt af den erfarenhet
jag under många år själf haft tillfälle inhämta.
Mer än sextio år ha förflutit sedan min första bekantskap
med finnarna gjordes, och denna tid har på ett mycket märkbart
sätt hunnit förändra både land och folk. Nu mera äro de
under min barndom och ungdom mörka, glest befolkade
finnskogarnas invånare till sitt yttre icke annorlunda än den svenska
befolkningen i aflägsnare skogsbygder.
Nyanlagda vägar, nybyggda kyrkor och skolor ha förändrat
befolkningen i de värmländska skogarna, och dessa skogar själfva
ha fallit för yxan och sågen. Seder och bruk äro förändrade,
och det finska språket så godt som utdödt. Snart skall väl
ock sagan om den finska befolkningens försakelser och mödor i
det främmande landet vara glömd. Men det arbete den utfört
skall dock för kommande tider vittna om dess kraft och mod.
*
I. Finngossen.
Bland de finnar som, lockade af beskrifningarna om det
goda landet i väster, från sin hembygd Karelen flyttat
öfver till Sverige voro äfven bröderna Makkran, Nila och
Pavo.
De hade tidigt förlorat sina föräldrar. Modern hade
dött då Pavo endast var ett par år gammal. De hade då
kommit till släktingar och tidtals vistats än hos den ena,
än hos den andra familjen. Så snart Nila, den äldre, blifvit
så gammal, att han kunde taga tjänst, hade han blifvit
först vallgosse och sedan dräng. Pavo hade äfven måst gå
ut att tjäna. Sedan han blifvit fullväxt hade bröderna
fallit på den tanken att uppsöka fadern, som gått ut i
kriget. Men sedan de hört berättas om sina landsmäns
öden i de svenska krigen, hade deras tankar tagit en annan
riktning.
De rådgjorde med sina släktingar, och då dessa hvarken
tillstyrkte eller afrådde från företaget, beslöto bröderna
försöka sin lycka i det aflägsna landet. Och så följde de
den svenska finne som för dem beskrifvit landet i väster
och nu återvände dit. Efter en lång, mödosam och stundom
farlig vandring, utan andra ägodelar än yxa, knif och
båge, ankommo de till Vedalainen just under den för
finnarna svåraste tiden i Sverige. Till sin lycka fingo de
arbete och skydd hos Pekka Huskoinen då han byggde sitt
pörte och bröt sin sved.
Under de få år de vistades hos honom fingo de utveckla
sina medfödda anlag för jakt. Båda hade också blifvit
särdeles dugliga jägare, oförskräckta och uthålliga. Men
därtill hade de lärt sig timra och snickra, ty i båda dessa
arbeten stod Pekka Huskoinen ett godt stycke framom sin
tids skogsfinnar. Den unge Pavo hade äfven visat stor
vetgirighet. Detta hade ej undgått Pekka, och han hade
mycket sysselsatt sig med den unge mannen. Denne hade
också fattat en varm tillgifvenhet för Pekka, hvilken han
äfven uttalat då hans bror flyttat till sin nya sved vid
Makkantjärn. Pekka hade icke fäst sig vid Pavos ord,
utan då han lämnade sin egendom sagt åt Matts: »Pavo
blir väl hos dig så länge han vill, och det bör du vara glad
åt.» Matts hade blott nickat bekräftelse därpå.
Några dagar därefter fann Nila Pavo sittande utanför
sitt pörte då han tidigt på morgonen kom ut.
»Kom in du, Pavo!»
»Du är tidigt ute i dag,» sade Karna, i det hon gaf
honom en skål varm vassle, finnarnas vanliga morgondryck.
Sedan skålen var tömd sade Pavo: »Jag vill hafva
hyndan din, Nila!»
»Ja, tag henne!»
Därmed gick Pavo.
»Undrar just hvad han tänker på nu,» sade Karna.
»Kanske du går med honom, Nila! Pavo är ung och oförvägen
och björnarna denna årstid ondsinta.»
ȁ nej, nog reder Pavo sig, och nu vill han vara ensam,
efter han icke sade något.»
Då Pavo kom in i skogen satte han sig att smeka
Tispa, hyndan, hvilken å sin sida visade sig förnöjd åt att
få följa honom. »Ja, du, nu äro vi fria, du och jag; nu
skall du hjälpa mig att finna honom, och sedan! Kom nu!»
Därpå gingo de åter till Bjurberg. Pavo sade nu Matts,
att han ämnade sig ut på världen. Matts sökte afråda
honom, men därtill ville han ej lyssna. »Jag går väl ändå,»
svarade han, och så lade han in sina få tillhörigheter i sin
näfverkunt, axlade denna, fattade bössan och gick åt samma
håll han sett Pekka Huskoinen gå.
»Ah!» sade Matts till Maren. »Han trifves ej hos oss.
Du skall se, han går att söka Pekka.»
Så snart Pavo kom in i skogen började han söka spåret
efter Pekka Huskoinen. Han granskade marken noggrant
och länge. Förgäfves! Marken var hård och torr. Men
då han kom in i fuktigare mark återfann han dem. De
voro icke lätta att följa, men med den vana Pavo ägde
från sitt lif i vildmarken gick det tills han på en kal bergås
förlorade dem. »Hjälp mig, Tispa!» sade han till sin
följeslagerska, men hon förmådde det ej, ty Pekka hade fyra
dagars försprång: all lukt efter honom var utplånad af
vinden.
»Vi få söka ändå, Tispa!» sade Pavo. »Pekka sade:
’jag går till fjällen’. Dit gå vi också, och vi finna
honom nog.»
*
2. Bäfverjägarne.
Då Pekka lämnade sitt nybygge, sitt hem, sin jord,
sina fränder och vänner gick han med spänstiga steg mot
norr. Ingen kunde ana, att denna raka och lättrörliga
gestalt bar inemot femtio år på sina skuldror. Hvart ville
han hän? Till skogen, till fjällen, till sitt förra fria och
obundna lif, fri från alldagliga sysslor, »ja, fri, fri!»
utropade han helt högt. »Framåt, pojkarna mina! Sök, sök!
Min kvällsvard springer eller flyger ännu i skogen, i mitt
hem skogen.»
Några dagar därefter återfinna vi Pekka vid hans gamla
sjö nära fjällen. Han hade icke återfunnit hvarken båt
eller flotte där Matts sagt sig hafva lämnat dem. Han
hade nu gjort sig eld och lagat till sitt enkla nattläger.
Elden hade han lagt i en liten cirkel. Den var nu affalnad.
I midten hängde ett par tjäderfåglar för att stekas. Under
afvaktan därpå satt Pekka och rökte. Öfver hela hans
anlete hvilade ett uttryck af lugn och belåtenhet. Han kände
sig väl till mods, då han hunnit till sin gamla kära vistelseort.
Nästa natt skulle han befinna sig i sin koja på sin
gamla bädd.
Plötsligt reste sig hundarna, spetsade öronen och blickade
mot skogen. Det prasslade bland buskarna, och i ett nu
rusade Tispa fram till elden, gladt hälsad af Rakki och
Pulko.
»Ah!» sade Pekka och släppte sin gamla bössa, den
han ögonblickligt fattat. Nu hördes lätta fotsteg, och en
mörk figur skymtade fram mellan träden. »Pavo!» sade
Pekka och lade ett glödande kol på den slocknade pipan,
hvarefter han satte sig igen.
Ja, det var Pavo, som funnit den han sökte, och det
långt förr än han till en början hoppats. Han gick rakt
fram till Pekka och sade:
»Jag vill följa dig, Pekka.»
»Har Matts sagt så?»
»Nej!»
»Någon annan?»
»Nej! Jag har sagt så själf, och till de andra har jag
sagt: jag går ut på världen.»
»Hvad sade de om det?»
»Matts bad mig bli hos honom.»
»Du gick ändå?»
»Ja!»
»Följ mig då så länge du själf vill, Pavo! Men jag
går ej ut på världen; jag blir i skogen.»
»Jag med,» svarade Pavo.
»Hur kunde du följa mig?»
»Jag visste, att du gick till fjällen, och så gick jag till
Pekkelan och fick veta, att du varit där, och sedan har
Tispa hjälpt mig att följa dig.»
»Ah!» sade Pekka. »Tag af dig kunten och slå dig
ned, så äta vi! Måtte allt stå väl till här!» tillade Pekka.
»Jag är orolig, ty vår båt är borta. Måtte ingen ha
upptäckt vår koja på holmen, ty att någon varit här sedan
Matts gick till Pekkelans, det är tydligt.»
Härtill svarade Pavo ingenting.
»Vi få gå omkring sjön och söka upptäcka båten,» sade
Pekka följande morgon. »Gå söder ut du, Pavo, går jag
norr ut, och så mötas vi där elfven faller in i sjön.»
»Har du ingenting sett, Pavo?» sporde Pekka då de
möttes vid elfven.
»Ingenting,» svarade han.
»Fortsätt på din sida, mötas vi vid forsen.»
Komna till forsen, sammanträffade våra skogsströfvare
utan att någondera återfunnit båten. De stodo och
samtalade härom då det föll Pekka in, att någon kunde ha
dragit båten upp genom forsen till närmaste lugnvatten,
eller bäfverdammen.
Blott några få steg hade de gått då de funno båten
uppdragen på land, omstjälpt och betäckt med ris.
Utan att orda om saken satte de båten i vattnet och
släppte den utför forsen, hvarpå Pekka satte sig vid årorna
och rodde ut till holmen, där den uppdrogs på sitt vanliga
ställe. Under färden hade icke Pekka sagt ett ord; han
gjorde det ej heller nu, gick endast skyndsamt den smala
stigen fram till kojan. Först då han såg denna på sin plats
sade han till Pavo:
»Kan du förstå detta?»
»Nej; hur menar du?»
»Jag menar, att här varit svenskar, som strukit genom
skogen och funnit båten. Att det varit Limafolk, är
alldeles gifvet, emedan de satt båten på östra sidan om sjön.
Och att de ämna sig åter hit, är lika tydligt, ty eljes skulle
de icke dragit båten uppför forsen och sökt på detta sätt
gömma den. Låt oss se, om de varit här och upptäckt
kojan.»
»Nej,» sade Pekka, sedan han noggrant undersökt
den, »här ha de icke varit. Ännu veta de icke om den;
således kunna vi tills vidare vara trygga. Återstår att se,
hvad de haft för ärende hit. Vi gå i morgon till
bäfverdammen. Där skall nog spörjas, om de upptäckt den,
och om de ämna sig åter. Låtom oss nu se till, om våra
saker finnas i behåll i gömslet.»
»Godt,» sade Pekka, »här är allt som funnits. Matts
har vårdat redskapen väl. Mycket krut och kulor finnes i
behåll, gud vare lof! Nu sätta vi ut våra fiskekrokar.»
Följande dag gick Pekka ensam till bäfverdammen.
Vid återkomsten sade han till Pavo: »Bäfverdammen är
upptäckt. Folk har varit där. Vi ha att förvänta dem hit
vid fångsttiden. Visa vi oss då, eller upptäcka de, att vi
slagit oss ned här, så bli vi oroade, och hur det slutar, kan
icke förutsägas. Vi måste bort. Bäfrarna måste vi lämna
och söka oss något på annat håll.»
»Å,» sade Pavo, »vi reda oss nog för ett par svenskar,
då vi nu veta, hvad vi ha att förvänta. De skola icke
kunna öfverraska oss; lita på det, Pekka!»
»Sant! Icke heller jag tviflar på, att vi skola reda oss
för de förstkommande. De blifva icke flera än två, högst
tre, ty svenskarna äro ett afundsjukt folk. De som nu
upptäckt bäfrarna skola icke säga det åt några andra än
sina allra närmaste. Men dessa skola sedan helt säkert
blifva afundsjuka sins emellan, och så skaffar sig hvar och
en af dessa två eller tre kamrater, och inom kort äro
bäfrarna fångade eller bortskrämda, vår koja upptäckt och vi
själfva bortjagade. Låtom oss därför lämna trakten under
den tid fångsten pågår och återvända sedan till höst- och
vinterjakten. Måhända skall vår koja förblifva oupptäckt,
liksom våra redskap.»
»Som du vill, Pekka. Hvaråt gå vi?»
»Mot norr.»
Ett par dagar därefter voro våra finnar sysselsatta med
att nedrisa båten på samma ställe och med samma ris
hvarmed den varit täckt då de återfunnit den.
»Ja,» sade Pavo, »nu skola svenskarna vara vakna nog,
om de skola se, att båten varit begagnad medan de varit
borta. Hvad tror du, Pekka?»
»Jag tror, att vi gjort vårt bästa; men Limafolket är
skogsbor som vi och mycket olikt andra svenskar. Vi må
dock hoppas, att de icke märka det vi varit här.»
»Detta var något jag icke tänkt mig, Pekka,» sade
Pavo, då de sutto i Pekkas gamla bod vid strömmen där
han funnit pärlsnäckorna, »och lätt arbete är det! Är det
möjligt, att någon vill köpa dessa pärlor, som du kallar
dem? Hvartill skola de begagna dem?»
»Till prydnader för kvinnfolk, kan du väl begripa.»
»Nej, det begriper jag icke! Har du försökt äta
snäckorna, Pekka?»
»Nej. Jag har aldrig behöft det. Här finnes ju fågel
nog.»
»Ja, men ändå.»
»Framdeles, om vi bli nödställda.»
»Icke förr?»
»Nej. Vi ha lyckats bra med vårt pärlfiske i år. Nu
ha vi hvad vi behöfva. Men ännu är tiden för bäfverfångsten
icke förliden. Jag har lust för en färd öster ut i dala- och
helsingskogarna, för att se och besöka de finnar som
där finns. Har du lust för en sådan färd, Pavo?»
»Jag följer dig, har jag sagt. Låt oss gå. Har du
något särdeles att uträtta där borta i öster?»
»Åh ja. Åh nej. Men jag vet, att en hel del finnar
bosatt sig öster i skogarna, och det kan vara roligt höra,
hur de ha det. Vi äro många finnar nu i Sverige. Många
ha farit orättrådigt fram. Svenskarna, bönderna, vilja icke
veta af oss längre, och öfverheten vill ock hafva bort oss.
Det är icke nu som i hertigens och unga konungens tid: vi
jagas som annat villebråd i skogen. Men hjälpas vi åt att
få bort de orättrådige, skola vi snart få det bättre. Jag
vill tala härom med alla vi träffa af vår stam. De skola af
egen fördel lyssna därtill. Och dessutom kan det vara bra
för oss, Pavo, att se oss omkring. Det är är ovisst, hur
länge vi få ro i vår koja vid bäfverdammen. Ana Limakarlarne,
att det är finnar som vistats där, skola de nog mota
bort oss, därpå behöfva vi icke tvifla. Jag är säker om att
vi finna någon trakt där hvarken finnar eller svenskar skola
veta af oss, och just till en sådan längtar jag. Men först
skola vi skaffa oss åtskilligt vi behöfva. Låtom oss gå.»
Vid den tid då de båda skogsströfvarne vandrade genom
de svenska skogarna liknade dessa föga nutidens. Icke ett
spår af en människa kunde upptäckas på ändlösa sträckor,
och det var endast genom den rikliga tillgången på vildt
de ströfvande finnarna kunde uppehålla sig. »Strykfinnarna»,
eller de som under tiden 1630—1650 förklarats fridlöse,
undveko så vidt möjligt att visa sig i svenskbygden. De kunde
endast ha beröring med folk af sin egen stam, och hos dem
kunde de icke heller dröja länge, så vida de bofaste icke
voro så pass försigkomna, att de kunde antaga dem som
fasta arbetare. I annat fall var förbjudet att hysa lösa
finnar. Skedde sådant, måste de betala höga böter, så höga,
att få kunde erlägga dem utan att själfva råka i betryck.
Strykfinnarna voro därför icke gärna sedda af en del af sin
egen stam, ty nöden hade ibland drifvit dem att taga med
våld hvad de icke kunde få med godo.
Visserligen voro Pekka och Pavo icke precis strykfinnar,
ty Pekka hade sin »byggnadssedel» för Bjurberg. Men sedan
han bortgifvit detta, kunde hans del i det af Örjan Kajland
brutna torpet vid Bogen icke berättiga honom att antaga
Pavo som hjälpare vid jordbruket, då de i själfva verket
ströko omkring i skogarna utan att ägna sin tid åt att bryta
mark, hvilket ju var villkoret för deras rätt att vistas i de
svenska skogarna.
Allt detta visste så väl Pekka som Pavo mycket väl,
hvarför de sågo sig väl för i de marker där de ströko fram.
Från bergtoppar sågo de, om de nalkades människor, och på
vallhjonens lock och rop hörde de tydligt, om det var finnar
eller svenskar. Tysta och uppmärksamma som dessa män
voro, kunde de således obemärkta vandra sin väg fram,
ehuru ingen af dem förut gått i denna del af landet. Man
visste, åt hvilket väderstreck man skulle gå, så togs stamhåll
från den ena bergkullen till den andra, och det var allt man
behöfde för att hitta dit man ville.
*
3. Hvad Pavo såg.
»Nu,» sade Pavo en dag till Pekka, »ha vi ej på ett
par dagar sett några märken efter människor i skogen, ingen
bygd eller rök från bergtopparna; nu äro vi nog på en öde
trakt.»
»Ja, så ser det ut,» sade Pekka, »men det är ej att lita
på. Kanske vi snart finna något tecken. Jag hör ett aflägset
brus. Är det så att vi finna något större vatten, finna vi
kanske ock människor. Hör du?» sade han till Pavo.
»Ja, det vattnet är ej litet det. Vill du stanna här,
Pekka, skall jag gå fram och se.»
»Gör så.»
»Undrar hvad Pavo gör så länge,» sade Pekka till Rakki,
med hvilken han ibland brukade samtala. Rakki lyssnade
och viftade med svansen. »Ah!» sade Pekka. I detsamma
visade sig Pavo.
»Jag har funnit det.»
»Hvad?»
»Stället som du önskade vi skulle finna. Kom!»
Med en ovanlig ifver skyndade Pavo förut. Snart stannade
han på en kal klippspets och utsträckte handen.
»Se, Pekka!»
Djupt ned vid klippans fot frambrusade en mäktig
ström med ett döfvande dån. Vattnet föll från klippa till
klippa i skummande brus så långt ögat nådde både mot
norr och söder. Och midt emot dem reste sig på kort
afstånd en lodrät klippa, på toppen bevuxen med ofantliga,
knotiga furor, liksom här och hvar på de branta sluttningar,
där så pass stor jordsmula fanns att furorna kunnat fästa
sin rot mellan klippa och sten. Många sträckte sina knotiga
grenar ut mot vattnet, men många hade ock under tidernas
lopp vuxit upp, lefvat och fallit, och deras stammar lågo
nu i ett oredigt kaos på marken eller hängde ut öfver
klipporna, där äfven grästufvor, ljung och annat kratt lefde
ett tynande lif. Det hela var en storartad bild af en
urnordisk vildmark.
Pekka och Pavo stodo länge och betraktade naturens
storverk. Anblicken af denna vilda skönhet gjorde ett
mäktigt intryck äfven på dessa med våra vildmarker så
förtrogna män.
»Pekka, har du sett maken till detta?»
»Nej, Pavo.»
»Hvad vildt och fisk här skall finnas!»
»Jag tror som du, Pavo. Vi vilja stanna här i marken
några dagar för att undersöka både det ena och det andra.
Men först skola vi se, om någon slagit sig ned här i
närheten af älfven. Vi ha tiden för oss. Dagen är icke långt
liden. Följ älfven mot söder, går jag mot norr, och så
träffas vi här, om ej förr, i mörkningen. Se dig för, Pavo,
och gif dig icke i strid med svenskarna!»
Det var nära mörkt då Pekka återkom från sin vandring.
Han fann Pavo stående på klippan, stödd mot sin bössa.
Han såg tankfull ut. »Hur har det gått för dig?» frågade
honom Pekka.
»Bra, men svenskarna bo blott en mil härifrån.»
»Hur vet du det?»
»Jag har sett två af dem ro ute på älfven och fiska.»
»Intet vidare?»
»Jag har sett två bostäder.»
»Så? Då passar icke den här platsen, Pavo.»
»Har du ock träffat svenskar?»
»Nej. Åt norr tycks marken vara öde.»
»Då gå vi däråt.»
»Ja, kanske, vi få se.»
»Kom!» sade Pavo och gick nedför branten inemot
älfstranden och vek där om en skarp klippkant. På en gång
kom emot dem ett gladt ljussken.
»Ah!» sade Pekka. »Detta är ett bra kvarter, Pavo.
En utskjutande klippa till tak och fin, torr älfsand att ligga
på och, så sant jag lefver, en björnskinka på spettet! Tack,
Pavo! Hur fick du den?»
»Tispa jagade upp honom i en gammal fura, och där
sköt jag honom. Han var icke stor, Pekka, men nog ha vi
mat en vecka.»
»Här är litet tillägg,» sade Pekka och upptog ur sin
kunt en knippa harrar och några foreller, dem han höll upp.
»Vackra fiskar, Pavo! Du kan ej tro, hur mycket fisk
det finns i denna älf. Dessa fångade jag på några minuter.»
»Ja, om bara icke svenskarna bodde oss så nära, Pekka!
Jag har i dag sett vägar efter elgar så breda och stora så
du kan icke ana det, Pekka, och likaså efter björnar. Ja,
väl tjugu myrstackar har jag sett som de rifvit upp, och
här och där repor efter deras klor i träden, utom alla andra
märken och spår efter dem.»
»Jag har sett detsamma, Pavo. Här är en mark den
icke många jägare besökt. Det är nog en mark för oss,
Pavo. Vi vilja se oss omkring här. En liten älf, kommande
från nordost, har jag ock sett, och där norr om oss, just
där jag vände, voro bäfrar.»
»Ah, hvad säger du, Pekka, bäfrar! Låt oss gå dit!»
»Vi skola så måhända kunna få god fångst i höst,
oaktadt svenskarna upptäckt vårt gamla ställe.»
»Helt säkert få vi det, Pekka! Bäfrarna äro listiga,
Pekka, men jag hoppas på vår lycka.»
*
4. Gretti.
»Huj!» sade Pavo då han reste sig upp från sandbädden
morgonen därpå.
»Sådant väder, Pekka, regn och storm! Men,» tillade
han gladt, »hvad gör det oss! Tätt tak öfver hufvudet,
fullt upp med mat; det må regna!»
»Nå ja, i dag må vi hålla oss inne, efter vi ha arbete
med att laga åtskilligt på våra kläder; men i morgon måste
vi fortsätta med att undersöka trakten, om det än regnar.»
Lyckligtvis var vädret följande morgon vackert, och
snart hade de kommit dit där Pekka vändt dagen förut.
»Låtom oss nu gå sakta och se oss väl före, så att
bäfvarna ej må varsna oss,» sade Pekka. »Vi gå upp på åsen
där. Sakta, tyst! Men hvad är där, Pavo?»
En knappast märkbar rök höjde sig likt ett ljusblått
flor öfver en liten dalgång.
»Låt mig gå fram och speja,» hviskade Pavo.
»Nej! Stanna här med hundarna tills jag återkommer
eller kallar dig till hjälp.»
Härpå aflägsnade sig Pekka med ljudlösa steg. Han
smög mellan träden rakt ditåt där han sett röken. Plötsligt
stannade han, kröp ned vid en sten och lade sig ned. Blott
ett ögonblick låg han och lyssnade, därpå steg han upp och
gaf Pavo den bland finnarna vanliga signalen: en hvissling,
hvarpå han gick rakt fram ditåt där röken varsnats: Pekka
både hört ett barn tala hans eget modersmål.
Vid stranden af den lilla bäcken låg elden, och invid
denna upptäckte nu Pekka ett föremål ej olikt en bäfver.
Med finnarnas tysta steg hade Pekka kommit nära elden
innan han varsnats af den förmenta bäfvern, hvilken nu
helt hastigt reste sig upp och började ropa: »Far, far!» Ett
stönande och en fråga: »Hvad är det, vännen?» — »Landsmän,»
svarade Pekka. — »Gud vare lof!» svarades från en
af kvistar byggd liten koja under en yfvig gran. »Kom hit!»
Nu kom Pavo med hundarna. Vid deras åsyn började
barnet återigen ropa och springa. »Varen ej rädda! Här
är ingen fara.» — »Nej, nej, ingen är rädd,» svarades från
riskojan, och fram under kvistarna kom en man krypande,
dragande sig med händerna fram i ljuset.
Våra skogsvandrare stodo häpna öfver hvad de sågo,
ty mannen — att det var en sådan hade de hört af rösten —
liknade mer ett sagans troll än en människa. Hår och skägg
voro sammanvuxna, ansiktet liknade en pudels, och ögonen
glänste af en feberaktig eld. »Gud ske lof!» stönade han.
»Människor! Hjälp!»
»Hvem är du? frågade Pekka.
»En finne liksom du, ute för att söka sig hem i de
svenska skogarna. Jag har ingen lycka haft, och nu är jag
sjuk och fördärfvad och har ej långt kvar.»
»Var tröst! Vi skola hjälpa dig,» sade Pekka, »men
först, är du hungrig?»
»Ja.»
»Har du något att äta?»
»Vet icke. Gretti, har du några fiskar?»
Det lilla byltet som liknat en bäfver vände sig inne i
kojan, men svarade icke. »Gretti lilla,» sade mannen mildt,
»har du några fiskar, så säg!»
»De ligga på glöden, far.»
Pavo skyndade dit och fann några små foreller
förkolnade. »Ja, det var att vänta,» sade den sjuke mannen
med en suck. »Stackars min lilla Gretti, du hade väl ej så
många; nu får du försöka få några fler.»
»Låt oss draga försorg om hvad vi skola äta,» sade
Pekka. »Pavo vet nog råd för att stilla vår hunger.»
Pavo hade redan gått i författning om den saken.
Lukten af en bit stekt björnfläsk lockade fram den lilla
flickan från rishögen, och då Pekka på en tillspetsad kvist
räckte den åt henne ryckte hon den häftigt till sig och kröp
in i riskojan igen. Den sjuke åt med glupskhet. »Fläsk
ha vi ej ätit på mången god dag eller sedan jag blef så
sjuk, att jag icke orkat gå ifrån kojan. Vi ha lefvat på
hvad Gretti kunnat fiska den här senaste veckan.»
En stund därefter sutto Pekka och Pavo en bit från
kojan och samtalade.
»Det här är allvarsamt,» sade Pekka. »Vi måste taga
vård om dessa stackars människor; vi kunna icke lämna
dem åt sig själfva. De äro, så vidt jag kan se, utblottade
på allt, utom sjukdom och elände. Vi måste gripa verket
an och göra hvad vi förmå. Först få vi se till att få tak
öfver hufvudet åt både dem och oss, ty riskojan lämnar icke
skydd ens åt en frisk, ännu mindre åt en sjuk. Sedan få
vi se tiden an och skaffa lindring åt den sjuke.»
Snart ljödo de raska karlarnes yxhugg friskt i skogen,
och i mörkningen var taket färdigt, en mjuk granrisbädd
lagd därunder och värmd af den brinnande stockelden. På
bädden låg den sjuke, betäckt af Pekkas tröja. Han kved
ej längre, utan sof lugnt. Den lilla flickan hade sällat sig
till Pavo, hvilken var sysselsatt med att fläta henne ett par
skor af näfver. Då dessa voro färdiga tog han sig för att
reda ut hennes mörka, mjuka, men hoptrasslade hår. »Låt
mig vara,» sade hon; »det gör ondt, Pavo.» — »Vill du
hellre jag skall klippa af håret på dig?» — »Ja.»
»Gör så!» sade Pekka och framtog sin sax. »Det blir
lättare för oss att hålla henne ren sedan. Nu är väl så
godt du tvättar dig också,» sade Pekka sedan håret blifvit
klippt och ett litet vackert, men blekt och magert ansikte
med stora, mörka, kloka ögon blef synligt.
»Du får hjälpa mig,» sade hon till Pavo, »far har gjort
så förut!» Pekka måste le då Pavo fullgjorde flickans önskan.
Pavos stora grofva hand lämpade sig icke för den förrättningen,
ty flickan gaf högljudt tillkänna sin missbelåtenhet
och Pavo var ej heller belåten med sin syssla. »Var
snäll och tålig,» sade han, »detta är snart gjordt. Se så,
nu är du ju en liten vacker flicka, Gretti!»
»Då får jag väl följa dig på fiske i dag?» — »Ja,» sade
han, »om du orkar gå med till den stora älfven och vill
sitta stilla på stranden under det jag fiskar, så —» Han såg
frågande på Pekka. »Tag henne med dig, Pavo! Jag
stannar hemma hos den sjuke. Ät nu först och gå sedan
Kan du komma snart åter, är bra.»
Pekka stannade kvar vid kojan. Efter en stund vaknade
den sjuke.
»Hur är det med dig?»
»Bättre! Jag har fått ro i natt; värmen har gjort mig
godt.» — »Vill du att jag skall klippa håret och skägget
af dig? Du blir nog trefligare sedan.» — »Ja, tack!»
Sedan hår och skägg kommit bort, hade han undergått
en ännu märkbarare förvandling än Gretti. Han var ytterst
mager och blek utom på kinderna, där röda fläckar syntes.
»Sätt mig upp!» sade han. »Jag har svårt för att andas,
men hostar, besynnerligt nog, icke så som förr om dagarna.»
— »Har du hostat och varit sjuk länge?» frågade Pekka.
»Å ja, allt sedan förliden vinter har jag haft ondt i
bröstet, men icke så hårdt som nu på någon tid. Det kom
hastigt på mig en natt, och sedan har jag hostat blod tills
jag blef så här matt och orkeslös; men det är bättre nu.
Kanhända blir jag bra och frisk igen sedan jag fick hjälp
af eder. Hvar är Gretti?» Pekka sade honom det.
»Ja i den älfven finnes guds gåfvor. Jag har fiskat
där innan jag blef så sjuk.» — »Sof igen!» sade Pekka,
»kanske du sedan kan säga mig, hur du kom hit, och hvart
du ämnade dig.»
»Ja gärna, om du vill.»
*
5. Bertil Haakasetts berättelse.
Då solens sista strålar belyste skogen i de västra åsarna
tände Pavo nyingen, som snart flammade upp och spred en
behaglig värme in i kojan. Den sjuke satt på några
vedkubbar, öfver hvilka Pavos björnhud var bredd. Han hade
nu ett mänskligt utseende och var i belysningen från elden
icke så blek.
»Far är bättre nu,» sade Gretti trovärdigt. »Snart kan
han gå med oss till älfven och skogen. Se far!» sade hon
och sökte lyfta upp en knippa guld- och silfverglänsande
fiskar. »Och se!» sade hon och spände ut vingarna på en
tjädertupp. »Detta ha Pavo och jag fått i dag. Tänk när
du blir frisk och Pekka går med dig med hundarna upp i
åsarna! Då skola vi icke behöfva svälta i den svenska
skogen.»
»Nej, barnet mitt. Men sitt nu stilla! Jag har något
att säga våra vänner. Pekka, du ville veta, hur jag kom
hit och hvart jag ämnade mig. Nu skall jag säga eder det.
»Jag heter Bertil Haakasett; min hembygd är Ukaniemi.
Där tjänade jag hos storbonden Kassakajda, sedan min äldre
bror samt våra släktingar Tusan och Makkasett rest hit till
Sverige och bosatt sig här på Oreskogen. Storbonden var
en sträf, hård och rik man af gammal trollsläkt och svår
att göra till nöjes. Likafullt tjänade jag honom i många
år. Jag skulle icke härdat ut där, om icke Gretti, hans
brorsdotter, varit. Vi båda höllo ihop och voro sams. Att
låta storbonden veta detta hade varit detsamma som att bli
bortjagad; men hur det var, så märkte han hur det stod
till, och då blef beslutet, att jag skulle utskrifvas till knekt
och bort från gården.
»Då beslöto Gretti och jag begifva oss af till Sverige
och uppsöka min bror, hvilken vi visste hade gård och
bärgde sig någorlunda bra. Äfven Gretti hade släkt, en
faster, här, så vi hoppades med deras råd och bistånd kunna
arbeta oss upp. Något penningar hade både Gretti och jag,
så vi fruktade icke hvarken för resan eller för vår första tid
i Sverige. Så snart isen gått af de stora sjöarna bröto vi
upp en natt, togo en af storbondens båtar och rodde öfver
sjön. Där stötte vi ut båten, togo skogen fatt och gingo
väster ut öfver åsarna så fort vi förmådde, ty vi fruktade
att bli efterspanade och ertappade. I så fall hade jag blifvit
slängd in bland knektarna, och därmed hade vi varit åtskilda.
»Jag hade flera vintrar kört foror till Nyslott och kände
således till trakten ganska bra. Vid Puruvesi bytte jag mig
till en båt, och så rodde vi glada i hågen mot vårt mål.
Vi behöfde dock mer än ett år innan vi hunno min brors
nybygge i Ore. Då hade vi dock blifvit en till: Gretti,
flickan ni ser där. Min bror tog väl emot oss och var glad
att få hjälp ty han hade hunnit mycket mindre med sin
odling än hvad ryktet sagt oss. Både Gretti och jag ha hjälpt
honom hvad vi förmått, men hans barnskara växte med
hvarje år, så vi sågo snart nog, att vi behöfde tänka på
annat hemvist, och redan för ett år sedan beslöto vi draga
till Vermland, till Grettis faster, som är gift sedan många
år med en man som heter Grills. Hon medförde stora
ägodelar från sitt fädernehem; kanske har hon något kvar af
dem, tänkte vi. Förliden höst rustade vi oss för att gå,
men då sjuknade Gretti och kom sedan aldrig mer upp.
I våras fick jag ondt i bröstet, så ingen färd blef för mig
heller förr än för en tid sedan, då Lillgretti och jag drogo
af, och här blef jag liggande. När jag kan fortsätta min
färd, vet endast Gud. Hjälp mig ned på bädden igen!»
Då Bertil Haakasett nämnde Grills" namn hade Pekka
lyft upp hufvudet, men sedan låtit det sjunka igen och icke
afbrutit Bertils berättelse. Nu satt han tyst och begrundande.
I hans minne återkom mycket af hvad han sett och
upplefvat, och han kunde icke undgå att tänka på, hur
besynnerligt händelserna ibland foga det här i lifvet, ty ännu en
gång hade han kommit i beröring med Vappus släkt.
*
6. Det nya lägret.
Några dagar förflöto; den sjukes tillstånd blef hvarken
bättre eller sämre. De båda friska karlarna jagade och
fiskade, men intet väsentligt blef uträttadt, tills en dag Pekka
sade till Pavo: »Vi måste uppskjuta vår vandring till
Oreskogen för i år. Bertil och flickan kunna vi icke öfvergifva.
Vi måste bida tiden tills förändring i Bertils tillstånd
inträffar. Men sysslolösa kunna vi icke förblifva. Vi måste
söka fånga bäfrarna häruppe vid de röda hällarna du vet.
Dit måste vi ock förlägga vår bostad, så vida vi kunna flytta
Bertil dit. Vi komma då också bättre i tillfälle att fiska.
Vårt läger tänker jag vi bygga på holmen mellan båda
strömfårorna. Vi äro då mer säkra för öfverfall, om någon
eller några svenskar skulle stryka fram genom dessa marker.»
Pavo var genast med om detta förslag, tålde blott Bertil
vid att flyttas. På spörsmålet därom förklarade Bertil, att
han kunde godt uthärda en flyttning, ehuru han ej förmådde
gå hela vägen i en sträcka, utan måste nog hvila emellanåt.
Härtill svarade Pekka och Pavo ingenting.
Följande dagar voro båda borta från lägret. De gingo
tidigt och kommo sent hem. Fisk och fågel medförde de
fullt upp för behofvet. De redde till det under natten, så
att den sjuke hade allt hvad han kunde behöfva. Lillgretti
skötte om honom så godt hon kunde under deras frånvaro.
»Nu Bertil,» sade Pekka en morgon, »flytta vi. Vi
sätta dig här uti den här stolen, så behöfver du icke möda
dig.» — »Tack, Pekka, men jag går nog.» — »Det vilja vi
icke, utan gör som jag säger,» och därmed satte Pekka
honom så lätt som det varit ett barn på en enkelt
konstruerad bärstol, med bärremmar af vidjor, och så tog han
alltsammans på ryggen. Pavo tog deras kuntar och ledde
Lillgretti vid handen, och så bar det af med steg så spänstiga
och raska som Pekka ännu varit en yngling.
Då man kom ned till strömmen låg där förtöjd vid
stranden en flotte af hopkilade torrfuror, och på detta fartyg
seglade
ehuru högst få af dem sett ett segel. nu hela sällskapet öfver till holmen. Där stod en
väl hoptimrad bod med en sprakande eld och en mjuk
granrisbädd färdig att mottaga dem. Pavo utbredde den
medtagna björnhuden, och därpå nedlades den sjuke.
»Tack Pekka! Tack Pavo! Jag var ängslig för denna
färd, emedan mitt bröst är som det skulle vara tomt och
jag ännu är svag; men det gick bra. Tack! Ah, här är
vackert,» sade han, »löfskog och äng! Här blir jag snart
bättre.»
»Det här blir bekymmersammare för hvarje dag, Pavo.
Snart faller löfvet, och så ha vi vintern öfver oss. Hur
skola vi då kunna berga den sjuke, barnet och oss själfva,
om vintern blir hård och lång. Visserligen finnes här mer
vildt än på någon annan trakt jag sett, så för vårt
uppehälle behöfva vi ej frukta. Men vi måste besluta oss snart,
om vi skola uppföra en vinterbostad, ty, som sagdt, tiden
lider. Hur är din mening, Pavo?»
»Jag skulle vilja veta, om vi ha svenskar nära oss norr
ut med älfven.»
»Rätt så, Pavo! Begif dig utaf och spana ut, hur därmed
förhåller sig. Under tiden sätter jag ut fällor för
bäfrarna, och så besluta vi oss sedan du kommit åter.»
»Hur är det med dig i dag, Bertil?» frågade Pekka då
Pavo aflägsnat sig. »Jag vet icke, Pekka. När du går till
riskojan där du fann mig, maka undan riset och gräf litet
där jag hade hufvudet. Du finner då något. Kom och gif
mig det!»
Pekka återkom med ett litet väl ombundet knyte och
gaf det till Bertil.
»Tack Pekka! Här har jag något som jag vill du skall
se. Kanske kan du också begagna det. Se här en bibel
och där en bok!»
»Ah!» sade Pekka och grep ifrigt efter böckerna. »Kan
du själf läsa dem, Bertil?»
»Nej, det kan jag icke, men Gretti, hon kunde, och hon
läste ofta för mig. Nu äro dagarna så långa för mig, Pekka,
att jag ville bedja dig, om du kan, läsa för mig en stund.»
»Ja, Bertil, det kan jag, och det vill jag. Jag läser
gärna för Pavo och Pavo för mig då vi äro hemma hos oss;
men nu på denna vandring har det ej blifvit något af, ty
vår bok ha vi icke med oss.»
»Ni ha då ett hem, ni två?» sade Bertil. »Jag trodde
ni voro lösfinnar ni som jag.»
»Nej, icke så alldeles lösfinnar, Bertil. Vi hafva nog
hem, och jag önskar jag hade både dig och flickan där
innan vintern kommer. Men vi skola icke sörja för morgondagen,
Bertil. Nu vill jag läsa för dig ur lifsens bok.»
»Tack, Pekka! Tack för din barmhärtighet mot oss!
Hade Gretti lefvat, skulle hon också tackat dig, men det
var väl vårt straff för att vi gingo hemifrån utan lof.
Därför fick hon ej lefva, därför gick hon ifrån mig. Pekka,
hvad skall det blifva af vår lilla flicka, om jag faller ifrån?
Jag är orolig, Pekka! Det går så långt om innan jag blir
bättre. Hvad skall blifva af oss, om vintern kommer och
jag ligger här!»
»Vi ämna icke öfvergifva er, Bertil. Pavo och jag ha
talats vid om att bygga oss ett pörte här på holmen; det
hinna vi godt med. Trakten finna vi treflig, och här finns
ju öfverflöd på fisk, fågel och storvildt, mer än jag sett
annanstädes här i Sverige. Var därför vid godt mod, Bertil!
Vi skola nog trifvas tillhopa i vinter, och i vår kan du
fortsätta din resa och uppsöka Grettis faster. Måhända vet
Pavo något om henne, och dessutom skola vi följa dig till
våra landsmän på vermlandsskogarna. Där äro vi väl bekanta,
så allt skall nog bli bra för oss. Pavo har nu gått norr ut
med älfven för att se, hur långt bort vi hafva till grannar
åt det hållet. Till grannar åt söder ha vi en dagsfärd, och
både åt väster och, som du säger, åt öster ha vi många
dagars vandring tills vi nå människor, och de äro finnar
liksom vi. Lägg dig nu till ro! Då Pavo återkommer skola
vi rådas och besluta för kommande tid. Kom hem till far,
Gretti!» ropade Pekka till flickan, som lekte vid älfstranden.
*
7. Hur Gretti fick en björnpäls.
»Hvart går du?» frågade Bertil oroligt. — »Å, blott
uppåt åsarna med hundarna, för att se mig om.»
Just som Pekka nådde andra stranden och hoppat från
flotten upp på den steniga stranden hörde han Gretti ropa,
och såg henne peka nedåt älfven där denna gick lugn. Hvad
flickan sade, hörde han ej för forsens brus; men vid det han
såg nedåt älfven varsnade han tre simmande djur, ett större
och två mindre. Vid första ögonkastet såg han, att djuren
voro björnar. Han hvisslade på hundarna och sprang med
långa språng hastigt utmed älfkanten, för att möta djuren
då de stego i land.
Pekka lyckades icke hinna fram före djuren, men däremot
lyckades detta för hundarna. Det blef genast en hetsig
strid mellan björnhonan och dem. Under tiden hann Pekka
fram och fällde björnhonan med en väl riktad kula.
Det var en lika kort som oförmodad och lycklig jakt.
Pekka kände sig belåten och viftade muntert till Gretti,
som svarade honom med att svänga en löfruska högt öfver
sitt lilla hufvud. »Ja, sväng den du med glädje!» sade
Pekka för sig själf, »ty utan dig hade jag nog icke varsnat
björnarna. Nu ligger storbjörnen där, Gud vare lof!»
»Ah Rakki! Är du efter småbjörnarna! Då måste jag
hjälpa dig, kanske lyckas vi ännu en gång,» och därmed
klättrade han uppför den branta strandåsen. »Så sant jag
lefver, är icke björnen i träd!» sade han då han hörde båda
hundarna skälla; »det kan man kalla tur. Ja, ni äro raska,
pojkarne mina. Jag ser honom högst upp i kronan. Snart
skall han vara i backen.»
»Undan!» röt han med detsamma han lade an och sköt
en kula genom björnens hufvud. Med en hård duns störtade
björnungen i marken. »Nu nog för i dag, pojkarne mina!
Hit i bandet, båda två! Se så!» Därmed tog han helt
ledigt björnungen, slängde den på ryggen och gick ned till
flotten.
Då Pekka landade stod Gretti på stranden strålande
glad och välkomnade honom. »Å, hvad jag var rädd att
den stora björnen skulle döda dig, Pekka! Men hvad jag
är glad nu! Kom i land, Pekka! Jag vill se den lilla
björnen, som du också skjutit. Jag ser honom nog. Skynda
dig! Jag vill bära den till far och visa honom; far kan
skjuta björnar han ock, må du tro, Pekka. Många har han
och farbror haft hem, du.» Och därmed hoppade hon, vig
som en katt, ut på flotten och grep tag i björnungen.
»Du förmår ej lyfta honom, Gretti,» sade Pekka leende.
»Vänta, vill jag hjälpa dig; kanske du kan bära honom på
ryggen.» — »Jo, jag kan,» envisades Gretti. Men då Pekka
lyfte upp björnen, var han en hel del längre än Gretti. Då
hon såg det sprang hon genast till fadern för att berätta,
att Pekka äfven skjutit en björnunge.
»Af den björnens skinn skall jag göra en päls åt dig,
lilla Gretti,» sade Pekka vänligt då han kastade ned björnen
vid boden, »och den pälsen skall bli både vacker och varm,
Gretti, det kan du lita på; och så slipper du frysa i vinter.»
»Tack, Pekka! Men icke tror jag du kan sy någon päls,»
sade hon halft sorgsen. »Å jo, på den behöfs icke många
sting, skall du se,» svarade Pekka leende. »Jag skall laga
till den redan i kväll, om du hjälper till. Vill du det?» — »Ja
Pekka, det vill jag.» — »Se nu väl till far under det
jag tager flotten och seglar efter den stora björnen!»
Gretti funderade mycket på hur Pekka skulle kunna sy
hennes päls, men fick saken klar för sig då Pekka helsnodde
björnungen. »När jag får bereda huden,» sade han, »är det
blott att påtaga den som en skjorta, och sedan behöfver du
ej frysa.»
Först på tredje dagen återkom Pavo från sin vandring
norr ut med älfven. »Ingen fara från det hållet, Pekka!
Där bor folk som hvarken äro norrmän eller svenskar, sade
de. Det är sällan någon kommer till dem i deras aflägsna
by. Komma svenskar, säga de, att folket är svenskar, och
så till norrmännen, att de äro norrmän. De lefva ungefär
de som vi af jakt och fiske samt jordbruk. De veta icke
af oss, finnar, kunna icke svedja och så råg och äro föröfrigt
beskedliga människor. Af dem ha vi ingenting att frukta.
Mot mig voro de vänliga, och då jag sade dem, att jag var
finne, trodde de mig vara fjällman (lapp) och bådo mig döda
alla björnar som gjorde dem skada.» — »Och det lofvade
du dem?» — »Ja, men du tycks ha förekommit mig, Pekka.
Hur fick du dem?»
Den jakten berättade Gretti för Pavo.
»Hur är med dig, Bertil?»
»Lika som förut: jag är hvarken bättre eller sämre.»
*
8. Den sista tjänsten.
Nu kom en tid af träget arbete för Pekka och Pavo.
Bäfverfällorna och deras skötsel, timringen på det nya pörtet,
uppsättandet af ett björngiller och jakt för de dagliga
behofven, allt detta gjorde, att de icke vistades vid kojan
annat än om nätterna, då maten lagades, och resten af tiden
hvilades. Bertils sjukdom var fortfarande som förut.
»Jag tror vi göra oss onödigt besvär, Pekka,» sade Pavo
en dag då de hvilade litet med timringen, »vi komma nog
icke att bo här i vinter.»
»Kanhända,» svarade Pekka, och så började de timra igen.
Några dagar därefter var pörtet färdigt, och man höll
på att pröfva muren då Gretti kom springande och ropade:
»Pekka, Pavo, kom! Far vill tala vid er. Han är så sjuk,
så sjuk!»
De skyndade till och funno Bertil sittande stödd mot
väggen; ur munnen och nedåt bröstet flöt blod.
»Det lider för mig,» sade han. »Jag kommer aldrig
upp mera. Tag vara på Gretti och skaffa henne till Grills!
I min kunt ligger något som ni skola lämna Grills. Det är
skickningen från hemmet.»
Bertil syntes medtagen, hvarför Pekka lade honom ned
på bädden, och han sade sig vilja sofva. På kvällen utbröt
ett häftigt oväder: stormen röt, regnet piskade löf och barr
från träden, och forsen dånade hemskt; man var glad att ha
tak öfver hufvudet.
»Hjälp mig upp! Jag vill sitta uppe,» sade Bertil då
männen legat en stund. »Gretti!» — »Hon sofver,» sade
Pavo. »Skall jag väcka henne?»
»Nej. Läs något för mig, Pekka!»
Pekka gjorde så, men läsningen afbröts, Bertil hostade,
och så flöt blod från hans mun. Blott ett ögonblick, och
hufvudet föll ned på bröstet.
»Frid öfver honom, Pavo! Han har kämpat ut.»
Båda sutto länge tysta, men på en gång reste de sig:
samma tanke hade kommit öfver dem. De fattade sina yxor,
tände ett bloss och begåfvo sig, trots ovädret, upp på holmens
högsta topp. Där började de gräfva med ifver, jord och
stenar kastades undan, grafven blef allt djupare, de
gräfvande syntes allt kortare, tills man endast kunde se, att
jord och stenar slungades upp. De stego upp och aflägsnade
sig, men återvände snart med hvar sin börda mossa. Pekka
steg ned i grafven och redde en bädd. När han kom upp
igen sade han: »Nu får den stackars finnen sofva i ro.»
Då de återkommo till kojan satte de sig ned, och Pekka
läste med dämpad röst ur boken.
Så småningom tystnade stormen, regnet upphörde, och
snart lyste morgonstjärnan gladt och vänligt mellan trädens
grenar. Ljuset tilltog, och så steg höstsolen upp. De nickade
åt hvarandra, satte den bleke och kalle finnen i bärstolen,
bar honom uppför kullen och lade honom ned i grafven
på den bruna mossan. Pavo räckte Pekka stora
barkstycken, hvarmed denne betäckte den dödes kropp. »Sof i
ro på din mossbädd under ditt barktak!» — »Sof i ro!»
sade äfven Pavo med tårade ögon, under det han öste mull
öfver den döde.
»Se så!» sade Pekka efter en stund, då de slutat täcka
Bertils grafhög med mossa och riskvistar. »Nu skall ingen
märka, ingen skända hans graf.»
»Lycklig den som vänner äger!» sade Pavo. »Mången
finnes ben hvitna och multna i mörka skogen. Skola vi
väcka henne, Pekka?»
»Nej, låt barnet sofva! Tids nog vaknar hon.»
Pekka visste, att mot sorgen finnes intet bättre medel
än arbetet. De snickrade och täljde som bäst inne i det
skumma pörtet då de hörde en glad barnröst ropa: »Ah,
far, far, hvad jag är glad att du är uppe och kan arbeta!»
Och så hoppade Gretti in. »Hvar är far, Pekka? Pavo,
hvar är far?»
Det ville just som stocka sig i Pavos bröst då han
svarade: »Far är i skogen, Gretti.»
»Nej, Pavo, hans bössa ligger vid elden. Han är nog
i forsen och fiskar. Jag springer dit.»
»Gretti!» ropade Pekka, »jag vill gå med dig; vänta!»
Så tog han flickan vid handen och gick uppför kullen till
Bertils graf.
»Pekka, Pekka! Ni har gräft ner far där, liksom far
gjorde med mor.»
»Ja, Gretti, far har i natt gått till Gud för att träffa
din mor.» — »Hvarför tog han icke mig med sig, Pekka?»
sade hon, i det tårarna tycktes vilja kväfva henne. »Far,
hvarför gick du ifrån Gretti?» — »Du sof så godt, att han
ej ville väcka dig, barnet mitt, och dessutom ville han, att
du skulle stanna hos oss, Gretti. Vi gå snart bort för att
träffa din mors faster, och hos henne är godt att vara.» — »Men
jag vill icke gå dit långt bort i den svenska skogen.» — »Men
med Pavo vill du väl gå och se till bäfverfällorna?
Gråt nu ej mera! Kom!»
Och så tog han den lilla flickan på armen och gick
nedför kullen. »Nu gå vi till fällorna,» sade han. »Pavo bär
dig öfver forsen, och sedan hjälper du oss att flytta in i
vårt nya pörte, där du skall ställa till så rart och fint åt
oss, Gretti lilla; du skall ställa åt Pavo just som din mor
gjorde åt din far och dig. Vill du ej det?» — »Jo,» sade
hon. »Det är nog bäst jag börjar strax medan ni äro
borta.» — »Pavo kan stanna hos dig och hjälpa dig,» sade
Pekka, lätt om hjärtat, då den svåra stunden han tänkt på
hela morgonen var öfver.
»Pavo,» sade han och nickade åt honom, »hjälp Gretti
att flytta våra saker in i vår nya stuga! Jag går bort till
fällorna och skogen.»
*
9. Skogsmännen.
När Pavo och Pekka senare på kvällen, då Gretti sof
på sin mossbädd, sutto för sig själfva, sade den förre:
»Det gick som jag tänkte: vi timrade denna stugan
utan nytta; eller hur menar du, Pekka?»
»Jag menar, att stugan är god att hafva, ty vi måste
stanna här tills vattnen frysa och det kommer snö. Flickan
kan ej gå den långa vägen på bar mark utan att det hindrar
oss, och för ett barn att härda ut under ovädersdagar och
nätter denna årstid går ej, Pavo. Vår fångst har ej gått
så illa. Vi ha redan åtta bäfverskinn, tre björnhudar, mycket
kött, och det ökas snart, skall du se. Vi måste afvakta
snö. Flickan och våra hudar lassa vi på kälkar, och sedan
går ju lätt för oss att komma till mitt hem vid fjällen, där
vi, liksom här, lefva som äkta driffinnar, som svenskarna
kalla oss. Nu må du bli ensam här ett par dagar; jag går
med hundarna åt öster för att se mig om.»
»Det förundrar mig, Pekka, att du, som är till åren,
kan fortfara att lefva såsom i dina unga år. Tid och mödor
bita ej på dig. Hvarför gaf du bort Bjurberget, där vi
ändå arbetat så mycket och hade det så bra?»
»På den frågan kan du nog svara dig själf om några
år, ifall du följer mig. Nu hvila vi, Pavo. God natt!»
»Är du redan färdig, Pekka?» frågade Pavo då han,
yrvaken, reste sig upp från muren, där han på äkta
finnmanér tagit sin sofplats för natten.
»Ja, jag tänker begagna tiden i dag. Farväl!»
Sin gamla vana trogen, tog Pekka vägen uppåt
närliggande berg och upp på dess högsta topp. Ett gladt
utrop undföll honom då han varsnade ett närliggande litet
fjäll, hvars af ny snö betäckta topp glimrade mot
morgonsolen. »Ah,» sade han, »jag måste dit! Jag vill se långt
bort, andas fjällets luft och se mina fjäll! Hit, hundarna
mina! Vi jaga icke i dag.»
Några timmar därefter stod Pekka på fjället. Han såg
sig icke omkring. Hans resliga gestalt syntes krumpen,
hufvudet sträcktes framåt, ögonen voro fästa på en enda
punkt, och det syntes, att han ansträngde sig för att lyssna.
Hundarna stodo med resta hår sakta morrande och höllo
sina ögon spända på samma punkt som Pekka.
Punkten var en rök vid fjällets fot, och därifrån hördes
ett doft ljud. »Vi måste se hvad detta är, pojkarna mina.
Det anar mig, att vi behöfva veta det. Sakta och tysta!
Kom!»
Så smög sig Pekka ned till fjällfoten och in i skogen.
Han band hundarna och gick ensam fram mot röken, tagande
sig skydd af buskar, träd och stenar. Under tiden hörde
han människor tala. »Ah!» sade han, tittande fram bredvid
en sten, som väl dolde honom.
Vid elden såg han fem karlar, af hvilka fyra voro
sysselsatta med att taga huden af två elgar, under det en stod
och vände ett stycke kött, som hängde i en vidja för att
stekas vid stockelden.
»Hvad lider det med frukosten, Smale Hans?» sade en
af karlarna, som sysslade med elgen. Den tilltalade, hvilken
Pekka förstod var den vid elden stående, svarade icke strax.
Han böjde sig ned, upptog en kvist från marken, tog sin
knif ur den vid sidan hängande slidan, tillspetsade kvisten
och stack den flera gånger in i köttstycket, hvarpå han
svarade: »Ännu dröjer det allt innan köttet är stekt.»
»Kom hit, din odåga, och lös af mig! Jag förstår du
bär dig dumt åt; jag vill själf se till, om vi icke skola få
någon frukost i dag. Kom!»
Karlen eller rättare ynglingen, en lång, mager trasvarg,
lämnade elden och gick bort till den som kallat honom.
»Se så,» sade denne, »fortsätt att flå utaf huden här,
men skär du hål på den, så skär jag sedan lika många och
stora hål i ditt skinn som du skär i huden. Tänk på
det, du!»
Härpå förfogade sig karlen till elden, lagade om den,
vände om köttet, hvarpå han satte sig och började röka.
Under tiden hördes dofva yxhugg från ena sidan, och
snart framträdde två af de andra till elden. Den ene
medförde ett stort stycke kött, hvilket han uppträdde på en
björkvidja och hängde på en stör öfver elden, i det
han sade:
»Det gick lyckligt för oss i dag: två elgar utan
besvär.»
»Ja,» svarade den som rökte, »det gick kanske lyckligare
för ’skrullarna’.
»Ja, kanske det. Du menar, att vi ej bry oss om
dem nu.»
»Vi ha mycket kött nu, och det här går icke hem själf.
Vi ha arbete nog med att bära hem det, och något annat
än några magra kor hade vi i alla händelser icke kunnat
taga af de usla skrullarna. De må hafva det de hafva så
länge.»
»Bättre vi taga en tur till helsingarna. De ha något
att taga, de! Nej, här väster ut i marken är endast fattiga
stackare, både svenskar och finnar. Vi få se oss om åt
öster.»
»Det är i alla fall fattiga stackare här hemma. Tacka
vill jag hos de påfviske! Det var annat slag det, du! Där
kunde vi lefva glada dagar. Jag begriper icke, att herrarna
gjorde fred med dem.»
»Ja, hvem kan begripa herrarna, du! Men skada var
det i alla fall, att det blef slut på kriget, och ännu sämre
var, att vi kom hem till Sverige igen. Och dumt var, att
vi klämde lifvet ur krämaren. Hade det varit i Tyskland,
hade ingen bråkat om den saken; men se här skall både
befäl och folk lägga sin näsa i blöt om allting, förstås.
Men så, gud ske lof, ha vi här skogarna, och det kan vara
bra nog för sådana som vi, du.»
»Ja, vi ha ingenting att klaga på hittills. Jämten här
säger det blir bra för oss till vintern, då helsingarna börja
köra åt Norge. Då ha de styfva saker med hem, brännvin
af alla slag och pengar i högar.»
»Bra blir det, men så ha vi ock den fördömda snön,
som lämnar spår efter oss.»
»Låt bönderna spåra oss; de vända aldrig till bygden
för att skvallra. Här i vildmarken finns inga knektar, och
för bönderna reda vi oss nog.»
»Å ja,» sade den tredje, »för bönderna reda vi oss nog.
Helsingarna äro nog styfva karlar på sitt vis, men i skogen
duga de icke mycket till. Väl vi ej ha att göra med mina
landsmän, smålänningarna! Dem må hin tagas med för
sådana karlar som vi.»
Nu kommo äfven de andra karlarna, det vill säga Smale
Hans och hans kamrat. »Nu äta vi,» sade den som rökt
och syntes vara förman för sällskapet. »Hämta oss vatten,
finnkolich!» sade han till Smale Hans, »och rör på dig!»
Vid ordet »finnkolich» ryckte Pekka till: det var
svenskarnas öknamn på finnarna. Smale Hans var således hans
landsman. Hur hade han råkat i sällskap med dessa
förrymda soldater, som, hvad Pekka väl förstod, nu lefde af
rof och illgärningar i de djupa skogarna.
Pekka visste nu, hvilka människor han hade framför
sig, och med dem ville han icke komma i beröring. Gärna
hade han velat rädda sin landsman från deras sällskap, men
det vågade han icke, utan drog sig undan samma väg han
kommit, hvarpå han skyndsamt återvände till Pavo och
Gretti.
Han fann dem sitta i god ro vid elden.
»Pavo,» sade han, »jag har upptäckt, att vi ha grannar
eller åtminstone människor i närheten.»
»Hvad säger du, Pekka!» utropade Pavo ifrigt och
flög upp.
»Sätt dig, skall du få höra.»
Därmed berättade han sin upptäckt. För närvarande
kunde Pavo och han icke göra något för att få sin landsman
Smale Hans från uslingarna, men han hade lust att
utforska deras tillhåll och med hjälp af andra finnar söka
göra dem oskadliga.
»Låt mig följa dem, Pekka! Jag och Tispa skola spåra
dem om än aldrig så långt. Vi måste ha reda på rövarkulan.
Lita på mig, Pekka, och vänta mig här! Så fasligt
långt bort kunna de ej bo.»
»Jag tror nog du duger och är man att utföra det
företaget; du må därför gå. Hade vi ej flickan att vaka
öfver, skulle jag följa dig, och måhända skulle vi två kunna
komma till rätta med bofvarna. Nu få vi nöja oss med att
utspana dem, och få sedan se, hvad vi kunna uträtta. Raskt
nu upp på fjället innan elden brunnit ned! Ännu torde
röken synas, om än bofvarna lämnat platsen. I alla
händelser skall Tispa vädra köttet efter elgarna, ty allt kunde
de icke medtaga nu, och sedan har du spåren. Men akta
dig! Gå ej nära dem, och visa dig ej, ty upptäcka de dig,
ha vi dem snart här, och då vet du, hvad som förestår oss.
Veta de, att du utspanat deras kula, skola de icke lämna
sig någon ro förr än antingen de eller vi äro slagna.»
»Ah, om vi icke hade flickan, Pekka!» sade Pavo.
»Men lita på mig! De skola nog få erfara, att jag varit
med dig i skogen.»
»Tag med dig mat, Pavo, ty skott må du icke lossa,
och tänd ej eld förr än mörkret inträdt.»
»Kom snart åter, Pavo!» ropade Gretti.
Så snart Gretti somnat inne i pörtet gick Pekka ut
och satte sig vid älfstranden, där han hade bästa utsikten
ut öfver vattnet, och troget satt han där till fjärde dagens
morgon. Då sade han till Gretti: »Kan du sitta här till
middagen och se, om Pavo kommer?» Ja, det kunde Gretti.
»Nå, sätt dig då här, och om du får se honom eller någon
annan, så ruska på mig, om du ser att jag sofver.»
Härpå lade sig Pekka i solen och somnade såsom den
gör som vakat länge. Man sofver, men sofver ändå icke
riktigt, ty vid minsta prassel är man vaken, och litet emellan
ser man sig omkring. Pekka hade varsnat Pavo före Gretti,
ty hundarna hade rest sig, och detta var nog för att varna
en sådan man som Pekka.
Pavo kom gående raskt och vadade ut i forsen. Han
gick tungt och kände sig väl före med fötterna innan han
satte lit till de slippriga stenarna. Då ropade Gretti till
Pekka: »Nu ser jag Pavo!» Pekka reste sig upp, och Pavo
slog upp med handen, hvaraf Pekka förstod, att ingen fara
var för stunden. Han gick Pavo till mötes.
»Allt väl, Pekka!»
»Allt väl här också, Pavo.»
»Har du ingenting med dig hem, Pavo? Hvad skall
du då få till middag? Vi hafva just ingenting, ty Pekka
har ej velat gå åt skogen, och icke har han fiskat heller.
Väl du kom åter! Nu blir nog någon råd.»
Männen smålogo åt Grettis hushållsbekymmer, och Pekka
sade, att han nu skulle gå åt skogen. Pavo kunde hvila
så länge, tills han kom åter.
»Hur ha vi det nu?» frågade Pekka då skymningen
inträdt och de sutto vid den varma muren inne i sitt pörte.
»Fann du dem?»
»De voro kvar vid elden då jag kom och lågo kvar
där tills morgonen därpå. Då togo de bördor och drogo
af mot norr. En stund därefter följde jag dem, och mot
mörkningen hunno vi ett skogbevuxet och högt berg. Där
kastade de ned sina bördor, tillsade Smale Hans att stanna
och vakta dem, hvarpå de aflägsnade sig. Jag tog en
omväg och kom strax till en sjö. Där hörde jag årslag och
såg karlarna ro öfver den mot öster, där berget stupade
rätt ned åt sjön.
»Nu hade jag godt tillfälle att språka an vår landsman,
men jag tänkte det vore bättre att vänta, ty det var klart,
att båten skulle återkomma, och så skedde efter en stund.
En karl, hvars röst jag icke kände igen eller hade hört
förr, ropade sakta an Smale Hans, hvilken lika lågmäldt
svarade, hvarpå karlen satte båten mot land och kom bort
till Hans. De hjälptes nu åt att bära köttbördorna i
båten, hvarpå de rodde åt samma håll som de andra förut.
»Det var en god tid för mig att gå innan jag hunnit
omkring sjön och kunde börja söka båten där den landat.
Sakta gick det äfven, emedan jag icke alldeles tordes lita
på Tispa. Slutligen stängde den branta bergväggen
alldeles vägen för mig; jag kunde hvarken gå eller krypa.
Jag kände mig för, om jag skulle kunna vada, men där
var djupt ända intill berget. Jag funderade en stund, men
så beslöt jag klättra uppför berget, gå ned på andra sidan
och försöka, om jag kunde finna båten och spåret.
»Det led långt på natten innan jag hann dit, men
äfven där stängdes vägen af det lodräta berget. Nu var
jag öfvertygad om, att karlarnas tillhåll var nära. Antingen
bodde de i någon håla i berget, eller kände de till något
ställe där man kunde gå uppför det. Att de begagnat
båten för att dölja sitt spår, var ju klart. Kände de nu
till en väg öfver berget, endast åtkomlig där de landat med
båten, skulle jag finna spåret uppe på berget, eller skulle
de finnas därinne.
»Jag klättrade därför uppför berget igen, och rätt som
jag gick drog Tispa på bandet: hon hade funnit spåret, men
ville icke gå åt öster, eller den kosa som karlarna hållit
hela dagen, utan drog åt väster.
»Länge funderade jag icke på saken, utan lät hyndan
gå som hon ville, och följde efter så tyst som möjligt. Snart
bar det nedåt en bit. Vid några stora stenar kröp hyndan
ihop och lade sig ned. Jag blef rädd att jag skulle
gått för långt och drog mig tillbaka, men då ingenting
hördes eller syntes, vände jag åter och kröp en bit längre
fram. Jag hörde då folk tala, men kunde icke urskilja
hvad de sade. Emellertid var det klart, att här fanns en
väg eller ingång i berget. Skulle jag våga mig in? Nej,
jag drog mig åter tillbaka och gick så på andra sidan sjön,
tills jag kom midt emot det trädbeväxta berget, och där lade
jag mig och sof en stund tills dagen började gry.
»Nu visste jag icke riktigt hvad jag skulle göra, men
beslöt mig för att ligga stilla till kvällen, ty var jag icke
vid karlarnas tillhåll, skulle de fortsätta sin kosa under
dagen, och jag skulle återfinna spåret. Under det jag
funderade härpå fick jag se en man komma roende med båten.
Han for ut till ett grund, där några stenar sticka upp ur
vattnet. Där stannade han och upptog några nät, och så
rodde han åter till berget, där han försvann med båten.
»Nu kan du gå hem, Pavo,» tänkte jag, »ty här ha
skogsmännen sin bostad, därom kan man icke tvifla. Och
så gjorde jag. Pekka, du må nu säga, om jag skall vända
om och utforska något mera!»
»Nej, Pavo! Du har ganska säkert upptäckt bofvarnas
tillhåll, och det är för närvarande allt vi kunna göra. Ty
att drifva ut dem ur deras håla, därtill fordras mer makt
än du och jag hafva under nuvarande förhållanden. Vore
det vår, Pavo, skulle vi ej tveka att angripa dem, men nu
är året för långt lidet. Vi kunna vänta snö här i trakten
när som helst, och då kunde vi misslyckas, Pavo. Eljes
skulle vi börja plocka bort en och en då det passade. Men
skulle då snö komma, hade vi hela svärmen efter oss, och
måhända äro de flera än vi nu veta af. Dessutom göra de
nog som de sade, begifva sig ut på rof, och då kunna vi
emot hela flocken tillhopa icke uträtta något. Nu måste vi
söka få ihop så många skinn vi förmå, och så snart tjänligt
före inträffar begifva oss utaf.»
»Godt, Pekka! Låtom oss arbeta!»
*
10. På skidorna.
Några veckor därefter var fångsten slut, snö betäckte
marken, träden stodo helhvita, och forsen mullrade helt
doft. Från det snöbetäckta pörtet på holmen vid de röda
hällarna ledde intet spår, ingen stig; allt var hvitt. Det
såg ut som människor aldrig funnits där.
Inne i pörtet däremot var lifligt nog. Man var sysselsatt
med att packa och snöra de af Pekka och Pavo samlade
skinnen på två kälkar. Stödda emot väggarna stodo karlarnas
skidor, och Gretti profvade sina på golfvet.
»Hej, Pavo, hvad det skall bli roligt att komma ut nu!
Du skall se, att jag skall göra väg åt er. Det skall gå som
en dans du, och fars bössa kan jag nog bära, tror du ej
det?»
»Jo då, du kan nog bära den, Gretti, från stabben
muren, och väg kan du nog trampa upp åt oss ungefär lika
långt.»
»Vänta du, Pavo, tills jag blir stor som du, så skall du
få se på annat. Nu tycker du du kan vara elak mot mig då
jag är liten, men vänta du!» sade hon och såg morsk ut.
»Ja, det blir då det,» menade Pavo. »Kom nu hit och
profva, om du sitter bra här på kälken. Jag vill profva in
stöd åt ryggen din.»
»Får jag åka, du?» sade Gretti helt förvånad. »Hvarför
har du då gjort mig skidor?» — »Du får åka då du blir
trött.» — »Trött!» sade Gretti stött. »Gick jag med far hit,
så kan jag ock gå med er härifrån.»
»Ja, det förstå vi nog att du är duktig, Gretti. Men
det blir roligt att åka, skall du få se.»
Gretti envisades icke längre, utan gjorde som Pavo sagt.
»Nu skola vi pröfva mer, Gretti. Här har du pälsen
jag lofvade sy dig,» sade Pekka, och därmed drog han den
helsnodda björnungens hud öfver Grettis hufvud. Flickan
liknade nu i det närmaste en björnunge.
»Nu skall du ej behöfva frysa under färden, Gretti,»
och därmed lyfte han henne upp på kälken och satte henne
därpå. Pavo slog en vidja om hennes lif och band så fast
henne.
»Nu tappa vi dig icke,» sade han helt förnöjd, »om det
ock kommer att stjälpa en och annan gång.»
Gretti var finnbarn. Hon insåg strax det kloka i denna
anordning och fann sig uti att bli fastbunden vid kälken.
»Nu pröfva vi vår utrustning riktigt, Gretti,» sade Pekka,
och så lyfte de ut kälkarna, spände på sina skidor, fattade
uti dragvidja och styrstång, och så bar det af öfver älfven
och mot väster. Pekka rände före med sin kälke, och
därefter kom Pavo med Gretti på sin.
Den som icke försökt gå på skidor och draga efter sig
en lastad kälke kan näppeligen göra sig ett begrepp om,
hur arbetsamt och besvärligt det är att sålunda färdas genom
skogarna. Det är ej nog med själfva arbetet: man måste
ägna all uppmärksamhet åt markens egendomligheter, gå
omkring stupande bergkullar, och då man löper utför backar
parera för större stenar, liggande träd och djupare hål.
Rörelserna måste utföras blixtsnabbt och ändå — ja, ändå
ligger man där djupt nere i snön, stundom med kälken öfver
sig. Man arbetar öfvermänskligt för att i hast komma upp,
skaka snön af sig, sätta skidor och don i ordning och så
försöka igen.
Vid en sådan färd blir man snart varm, och svetten
fäster kläderna snart vid kroppen, snön man fått på sig
smälter så småningom, och så är man nästan genomvåt. Så
träffar man en ändlös myr eller mosse, ett långsluttande
fjäll, där blåsten ligger emot hårdt, och en isande kyla kännes.
Då börja kläderna stelna, och snart har man utanpå dem
en tjock isskorpa, som ej obetydligt hindrar rörelsen.
Allt detta kände våra skogsströfvare, men de gingo
likafullt ifrigt framåt, tills dagsljuset började aftaga. Då
stannade Pekka i en liten dal, där en bäck sorlade och
träden växte höga.
»Nog för i dag, Pavo! Hur är med dig, Gretti?»
Gretti svarade icke.
»Hon sofver,» sade Pavo, »och sofvit har hon gjort
nära nog hela dagen.»
Och så är det. Sitter man varmt under en vinterdag
då kölden icke är mycket skarp och färdas genom våra
enformiga skogar, kommer sömnen objuden. Den ena timmen
förgår efter den andra, och man märker knappast slädens
slingringar och stötar. Gör man det ändock, somnar man
snart igen.
»Låt henne sofva i ro, Pavo!»
En stund därefter hade de vana skogskarlarne nyingen
tänd och granrisbädden färdig. Man snörde upp banden
på Pekkas kälke, aftog några hudar och lade dem på
granrisbädden, och så var man färdig för natten.
Känner man våra finnars och de svenska skogsbornas
lefnadssätt, kan man icke beklaga dem då de nödgas begagna
sig af ett sådant sätt att tillbringa vinternatten. Känner
man det icke, har man svårt för att fatta och tro, att
människor uthärda ett sådant lif; men våra förfäder gjorde det,
och många uthärda det ännu i dag. Ja, många finna ett
nöje uti att tillbringa en sådan natt i skogen.
Hvad våra finnar angår, tänkte de ej ens därpå. De
voro vana därvid från barndomen. Sällan, mycket sällan,
ådraga skogsborna sig sjukdomar vid den lifvande och
värmande nyingen. Jordkojan och kåtan vore långt sämre.
Också kände sig lilla Gretti pigg och vaken då hon såg
den brinnande nyingen och kände värmen därifrån. Helt
glad utropade hon: »Jag har visst sofvit!» — »Tänker du
bara blundat en stund, Gretti,» sade Pavo leende. »Har du
icke känt, hur kälken slängt hit och dit och ibland stött
emot stenar och stammar?» — »Jo, visst har jag känt det.
Ja, jag har nog endast blundat, ty jag hörde när furan föll
som ni fällde till nyingen.» — »Ja, du är duktig du,» sade
Pavo, och nu skrattade han.
Några dagar därefter voro de i närheten af Pekkas fjäll,
hans gamla hemvist, och då styrdes kosan till hans och
Anttis första tillhåll under klipphällen. Där stannade Pekka.
»Hittills, Pavo,» sade han, »ha vi haft god lycka. Blåsten
har sopat snö i våra spår, ingen kan finna oss, om ock någon
skulle försöka det. Men jag är orolig öfver att icke
återfinna min koja. Vi stanna här. Jag vill ensam se efter,
hur det är där nere på holmen. Det är tryggare så. Nu
reda vi oss till för natten.»
*
11. Kojan på holmen.
Följande morgon, innan dagen ännu syntes i öster,
spände Pekka på sina skidor och åkte den välkända vägen
ned till sjön. Här stannade han och lyssnade. Intet ljud
annat än de af köldens inverkan på träden framkallade och
i nordiska urskogar så vanliga knäppningarna hördes: allt
var stilla i den öde skogen. Pekka betänkte sig icke länge.
»Sök!» sade han till Rakki och vinkade åt holmen till.
Och i yrande språng skyndade han, följd af sin kamrat,
ditåt. Pekka följde med blicken hundarna, tills de försvunno
i skogen. Då satte han skidorna i rörelse och följde sakta
deras spår.
Snart såg han dem återkomma i korta språng och med
hängande svansar. »Hur är det, Rakki?» Hunden stannade
och såg på sin husbonde med en blick som denne kunde
tyda. »Ah, det är som jag tänkte. Rakki, låt oss se!»
Några ögonblick därefter stod Pekka vid platsen där
han en gång med egna händer byggt sin koja, Den fanns
ej mer: platsen var tom. Af huset syntes ej ett spår. Den
svarta stammen af Pekkas björntall, de bruna barren i dess
topp, de delvis nedrasade björnskallarna, sade honom tydligt,
att elden förstört hans hem.
Stödd mot skidstafven, stod Pekka stilla. Hans rygg
var böjd, hans stolta hufvud hade sjunkit mot hans öfver
stafven knäppta händer. Så stod han länge.
Solens första strålar väckte Pekka ur hans drömmar.
»Ja, fader Mikko,» utbrast han, »du hade rätt: efter mörker
kommer ljus. Ännu lyser solen öfver jorden, och öfver
finnen med!»
Med ungdomligt lif svängde han om sina skidor, löpte
ut på sjön igen och tog kurs uppåt till bäfverdammarna.
»Redan åter!» sade Pavo då Pekka inträdde under
berghällen. »Har du varit vid kojan?»
»Ja.»
»Är den orörd?»
»Nej, Pavo, den finnes icke mer. Den är nedbrunnen
till marken.»
»Hvad säger du, Pekka!»
»Som det är. Kojan finns ej mer; vi äro husvilla.»
»Vi bygga upp den igen; det duga vi till.»
»Ja väl, Pavo, men det duger icke. Någon har fällt
till sved och huggit bort skogen vid älfmynningen och börjat
timra till en stuga där.»
Pavo sänkte sitt hufvud. Efter några ögonblick sade
han: »Vi få återvända till vår stuga däruppe vid forsen.»
»Har du glömt våra grannar i öster där, Pavo?»
Åter syntes Pavo nedslagen, men rätade snart upp sig
och sade: »Jag fruktar dem icke, Pekka.»
»Gretti!» sade Pekka.
»Ja, Gretti,» sade äfven Pavo.
»Vi måste vandra af till Antti med henne, Pavo. Sedan
äro vi fria män, som icke frukta en vinter i skogarna.
Tvärtom, Pavo, älskar jag det kringirrande lif vi föra. Jag
fruktar ej för morgondagen, och måhända kan tillfällen
komma då vi kunna vara nyttiga. Hur hade det gått Gretti,
om vi ej kommit i hennes väg?»
»Du har rätt, Pekka. Låtom oss gå till Antti!»
»Vakna, Gretti! Nu kan du pröfva dina skidor här
utför fjället och öfver sjön så långt du orkar.» —
»Du är snäll, Pavo! Nu skall du se, att Gretti försökt
sig på skidor förut. Men hvarför har jag icke fått pröfva
dem förr?»
»Vi ha förut icke varit säkra på att icke vara förföljda.
Nu äro våra spår sedan i går igensopade af blåsten, Gretti,
hädanefter kan du få bruka dina skidor när du vill.»
*
12. Onda tidningar.
Ett par dagar därefter satt det lilla sällskapet på
Björkudden hos gamle Pekkelan. Pekka berättade honom sina
senaste äfventyr, och den gamle lyssnade uppmärksamt. Han
skakade sitt grå hufvud och önskade sina landsmän tålamod
och klokhet, ty det var alldeles gifvet, att finnarna skulle
få skulden för de ogärningar som begingos af det band
Pekka påträffat.
Han beklagade Pekka för förlusten af hans koja och
var fast öfvertygad, att det varit Limafolk som bränt den,
då de ämnade anlägga ett nybygge där. »De ha sett, hvad
villebråd finns däromkring, hafva det trångt nere i sin dal,
och nu vilja de slå sig ned där. Att strida med dem vore
oklokt. Stanna hos mig Pekka, till våren, skola vi se till,
hur du skall få dig en bra trakt i stället. Jag tror du
finner den, om du följer den stora älfven mot norr.»
»Tack, Pekkelan! Min väg går nu mot söder till din
måg och sedan till Antti. På se sedan, hur det kan blifva
för oss, ty Pavo vill ej skiljas vid mig.»
»Bra, Pavo! Det kommer du aldrig att ångra. Följ
Pekka så länge du kan, och allt skall gå dig väl.»
Då Pekka med sitt följe ankom till Matts i Bjurberg
stod där en mängd karlar ute på backen. Af dräkten syntes
på afstånd, att det var finnar. De tycktes lyssna till någon
som talade. Denne tystnade då han varsnade Pekka, det
utbröt ett jubel bland finnarna: »Pekka, Pekka, välkommen!
Vi talades just nu vid om att sända efter dig.»
»Välkommen!» sade Matts. »Du kan ej tro, hvad vi
saknat dig, och hur väl det var du kom just nu, då männen
från söder och väster äro här församlade. Kom nu och
hvila dig en smula, så få vi höra dina råd sedan. Och Pavo,
välkommen åter! Jag trodde nog du gick att söka Pekka,
och en lefvande björnunge har du på kälken. Tag den med
dig in till Maren.» — »Matts,» sade han, »är Nila här?» —
»Du är säker, Pavo,» sade Mia och slog sin bror på axeln;
»nu blir roligt att lefva.»
»Nå,» sade Pekka då han efter en stund kom ut ur
pörtet och omringades af karlarne, »hvad språka ni om?»
»Onda ting ha timat sedan du sist var här. Det är
ofred mellan svenskar och finnar,» sade Vedalainen, som
äfven kommit till. »Öfverheten har fängslat åtta finnar och
fört dem bort. Dalbykarlarne ha dödat en finne från Mangen
och lemlästat en annan.»
*
Om den senaste tilldragelsen finnes ännu i behåll följande:
lagtima tinget den 29 januari 1649
med allmogen af Elfdals härad i
Råda socken.
Näst kom för rätten Peder Larsson i Mangen i Fryksände
socken och Fryksdals härad, en finne, med sin sonhustru Marit
Pedersdotter, och klagade, att några bönder här i häradet, som
voro Lars Halfvardsson, Olof Gudmundsson, Håkan Sunesson,
och Lars Jönsson i Persby, Mats Haraldsson i Bunneby, Halfvard
Olofsson i Tusta, Nils Jönsson i Långa och Staffan Jönsson
i Backa i Dalby socken, alla å skatte, hade dräpt hans son
och hennes man, Peder Pedersson, och slagit illa hans medfölje.
Påvel Staffansson och Lukas Mattsson, finnar, så att de med
njuggan nöd kommo undan och fingo rädda sitt lif, såsom ock
röfvat och tagit bort för dem en älghud, ett mårdskinn, tvenne
bössor, tre par vantar, ett par handskar, ett par skor, tre säckar,
tvänne yxor, en kittel om fem marker, ett bälte med slida och
tre knifvar, samt en pung med en riksdaler och 9 öre silfvermynt,
ett kruthorn, tvänne eldfören och ett »Snuffetobaks Huus»
och skjutit ihjäl deras hund, och det genom sådant tillfälle,
att be: te Peder Pedersson.
Påvel Staffansson och Lukas Mattsson voro i höstas på
Mossehöjden, en fjärdingsväg ifrån Mangen, att samla hö, och
blefvo där varse ett nytt älgdjursspår, hvilket de följde utur
Fryksdalen in i Älfdalen och sedan in på Tolfmilaskogen, fem
mil ifrån alla byar, där de sköto djuret och fällde det, gåendes
därmed en dagsled tillbaka in i Älfdalsbygden, där samma
bönder kommo till dem om natten i skogen, sägandes sig vara
skogskarlar, och intet viljande göra finnarne något ondt, hvarför
de gåfvo bönderna mat med sig, och lade sig sedan att
sofva, men väcktes så upp af dem med hugg och slag, att en
måste sätta lifvet till, och de andra rymma undan, lämnande
de saker i sticket, som förenämde äro.
Däruppå Lars Halfvarsson i Persby svarade för sig och sitt
sällskap, att efter de och deras grannar i Dalby socken ledo
jämt och samt stor skada af finnarne, i det de icke allenast
höggo fall och fälde djur uppå deras skogar, utan ock stulo
bort från dem, hvad de öfverkommo, både i gårdarna och
sätrarna, såsom de hade nyligen stulit i Persby ett silfverbälte
om 24 lod, två silfverskedar om 4 riksdaler, smör fem lispund,
ostar 5 stycken, alt det Gudmund hade slaktat till sin vinterföda
och alla hans hustrus småkläder, i Brännäs mjöl 2 skeppor,
smör 1 lispund, ostar fem stycken om halft-tredje lispund, i
Bjärsta sätrarna så mycket ost och smör de samlat i en månads
tid, och i Uggenäs sätern smör halftannat lispund och ostar
fem stycken, samt i Transtrand två kopparkittlar om
halft-tredje lispund, men det ficks aldrig någon fast.
Nu sinnsatte dessa bönderna sig att gå och söka, om de
icke kunde träffa sådana skalkar i marken, hälst efter de hade
hört sägas af sal. riksdrotsen Gabriel Gustafsson i Karlstad,
när öfver sådant parti för honom klagades, att de voro fågelfrie
gjorde för sex år tillbaka, och hvar måtte saklöst skjuta
dem neder, ehvar sådana funnos, och likaså talas af
landshöfdingarna Gustaf Lejonhufvud och Olof Starke samt
kammarfiskalen Johannes Westius, jämväl ock något sådant läses af
den nya skogsordningen, hunno så sent om en afton i höstas
uti Dalbyskogen på dessa tre finnar efter spåret, hvilka genast
löpte ut i skogen med sina bössor och yxor, drogo där af
hölstren och spände bössorna, men kommo åter tillbaka, när
dem sades, att de måtte väl det göra, om de voro rätte i sina
ärenden, på det man kunde få talas vid.
Frågades alltså finnarne till, först hvar de tagit älgdjuret,
därpå de svarade på Ny sockens skog. Sedan huru långt nord
om Tolfmilaskogen? Därpå de svarade, en liten mil, där det
likväl var fem. Därnäst, hvar de gingo till kyrka? Därpå de
svarade: stundom till Sunds (Sunne) och stundom till Lysvik i
Fryksdalen. Men intet ville de säga hvar de voro hemma, utan
så komne här bort att söka efter mårdar. Som nu bönderna sågo,
att samma finnar voro skogsstrykare, och ingen kände dem,
icke häller kunde viss kunskap nås af dem, hvar de voro hemma,
så taltes bönderna vid, att de ville taga deras saker och fånga
eller slå på dem, efter som de mente sig hafva där rätt och
makt till, efter de gode herrars ord, det de skulle icke få rätt
på sådana skalkar. Och emedan han, som döden led, icke lade
sig utan satt och hade sin bössa och yxa alt när sig, så gåfvo
de sig först i färd med honom, men han grep strax till sina
knifvar och värjde sig. Hvarför han for emellan dem och fick
den ena slängen här den andra där utaf det de hade i händerna,
näml. yxor eller bössa, allenast så länge han värjde sig, men
icke till döds.
Af hvem, huru mycket han blef slagen, kunde de icke
veta, efter de vore alla om honom, och det skedde i mörkret
ett stycke från elden. Och såsom de andra, hvem det kunde
vara, bjöd sig ock till värns så blef ock han slagen något af
hvar, alt så länge han värjde sig och höll vid, det sammaledes
skedde något stycke från elden, men han kom sedan till elden
igen, medan bönderna voro där. Om den tredje fick något
hugg heller icke, medan de voro i verket med den första, visste
de intet, utan att han tog skogen. Hunden sköto de vid elden
ned, för han lopp omkring och ville bita dem, och togo sedan
bort med sig och hafva ännu behållna alla saker, som angifne
äro, mårdskinnet undantaget, det de intet sågo, och gingo så
ifrån dem.
Den ene finnen af de tvänne, som blef vid lifvet, Påvel
Staffansson, var nu kommen med tillstädes, och bekände så,
att efter som han skulle tjena hos Peder Pedersson i Mangen
till hösten, så var han med Peder Pedersson och Lukas Matson
efter hö och djuret, och när bönderna kommo på dem, lupo de
ett stycke ifrån elden, men drogo intet hölstren af eller spände
någon bössa. Gingo strax till elden igen, när bönderna sade
sig intet ondt vilja tillfoga dem. Han lade sin bössa ned på
matsäcken, kokade och gaf bönderna vällingen med sig och
lade sig sedan att sofva. När de somnade, begynte bönderna
först slå Lukas och följd’n så med hugg och slag åt kärret, att
han blef där liggande hela natten och frös fötterna af sig.
Hans Påvel fick där slag i hufvudet och ett på axeln af yxor,
men hvem som slog, vet han intet. Kom strax undan åt skogen,
där han blef afsides hela natten öfver.
Om morgonen gick han först fram till elden och fann Lukas
liggande ifrån elden, kylder om fötterna, och Peder dödan en
träslängd från elden, hvilken syntes äfven så långt hafva krupit
ifrån det ställe, på hvilket han föll ned, fram till elden. Lukas
Matson, den tredje finnen, en driftekarl, som plägade arbeta
en vecka här och den andra där, och intresserad med häruti,
var nu intet tillstädes. För vinnande af ytterligare utredning
uppsköts målet till nästa ting, tinget den 17 september 1649.
Samma dag kom för rätten Lukas Matson ifrån Mangen i
Fryksände socken, hvilken, på förmaning om en sann bekännelse,
berättade sålunda, att efter han höll till där i Mangen hos
Peder Larsson, eljes kallad Lekare Per, och de förnummo af
Mårten Pedersson i Mossehöjden i Fryksände socken, som hade
varit i skogen efter hö, att på Öfverbyskogen funnos älgspår,
så följde han med Peder Pedersson och Påvel Staffansson att
söka det upp, och funno älgen på By sockens ägor i Älfvedalen.
där de ock sköto på honom, men han lopp lika fort, de sökte
efter med hundarna och kommo på tvänne älgstånd, men viste
intet, antingen samma älg eller annan hade där stått, följde så
spåret därifrån in i Dalby socken, där de sköto djuret, och
fälla det in mot Höles, tagande med sig tillbaka hunden, med
så mycket kött de orkade bära, och lämnade det öfriga kvar.
När de nu voro komne söder om landsvägen, råkade bönderna
på dem, de rymde genast åt skogen, men som bönderna kallade
dem fram, så gingo de tillbaka, åto tillhopa, och lade sig tvänne
af bönderna hos finnarna och de andra sex afsides, af hvilka
en (som finnen tycker fuller vara Mats Haraldsson) steg upp
att hugga barr under hufvudet, och som han hade huggit något,
sade Lars Halfvardsson, nu är nog huggit, och strax kom den,
som barren högg, och slog honom, Lukas, för hufvudet, där
han satt, med yxan, och de andra efter honom gifvande 11
slag både i hufvud, på armen och sidan, att han föll ned, blef
där liggande och frös fötterna af sig, därför han nu går på
knäna.
Finnarna tillspordes, om de kunde göra det godt, att de
hade älgspår i Fryksdalen hos sig. Därtill de svarade fuller
ja, men hade inga vittnen därpå, men funnit alls intet tecken
därtill. — Nils Jönsson i Öfverby i Fryksände sade sig ej
funnit några spår. Bönderna höllo sig vid det, att de bjödo
till att fånga finnarne, och som de intet ville gifva sig utan
bjuda värn, så kom det till slagsmål, efter så var aftalt, och
de skulle hafva där rätt till.
När nu saken skulle öfverläggas, fanns för rådsamt att
söka och inhämta vissheten om öfverhetens tillstånd, att antasta
skogsstrykarne till lifvet, förr än någon ändtlig dom skulle fällas
i saken, och emellertid måtte bönderna härefter, som härtill
njuta fast borgen.
För vinnande af ytterligare utredning uppsköts målet till
nästa tinget, den 20 mars 1651.
Sedan togs saken i betänkande, och ehuruväl man hade
förmodat en kopia af den Kungl. M:ts resolution om
skogsstrykare, som kärandena beropade sig på, till rättelse i detta
målets afgörande, men var tills dato denna icke mäktig, så
syntes rätten icke rådeligt denna längre förbida, utan skrida
till doms. Ändock rätten icke drager tvifvelsmål där an, att
ju således skall vara af riksdrotsen och landshöfdingen sagdt,
det slika skogsstrykare skall vara fågelfria, och bönderna intet
rättare förstått, än slike skulle vara alldeles fredlöse, likväl
efter det icke måtte annorledes förstås, än de eljes icke kunde
fås fast, och af akterne synes att detta skulle icke hafva här
varit möjligt, emedan finnarna hafva lagt sig att sofva med
bönderna. Ty äga alla sju, som slogo Peder Pedersson, jämväl
den drunknades arfvingar för honom böta för dråp hvar sina
40 daler, och de, som återlefva och sargade Lukas Matsson,
plikta tillsammans för hullsår 20 daler, för affrusna tår å
bägge fötterna 24 daler, samt 24 daler i såramål och kyrkobot.
Lukas dömdes till 12 daler för olagligt älgskytte.
*
»Vidare?» sade Pekka.
»Intet vidare här nära vid; men söder på skogen jagas
finnarna som vilda djur, om de visa sig i bygden.»
»Hvad ha då finnarna företagit sig, om ingen af eder
gjort svenskarna något ondt?»
Det blef tyst en stund, tills Vedalainen tog till ordet
och sade: »Det finns en ond karl bland oss, som dödat flera
svenskar och farit fram med orätt.»
»Hvem är det?»
»Häkken!»
Hvem var då Häkken? Åt besvarandet af den frågan
måste vi ägna ett särskildt litet kapitel.
*
13. Häkken.
Henrik Tomasson Heikkinen — så lydde egentligen hans
namn — hjälten i ett stort antal folksägner i Vermlands
finnskogar, var en ung bonde från Tavastland, som kommit
i delo med prästen om likstod efter sin aflidne fader.
Prästen skulle tvingat Häkken att lämna honom en oxe, och
detta grep honom så hårdt, att han beslöt utvandra till
Sverige, sedan han vederbörligen hämnats på prästen.
Sagan förtäljer, att Häkken skulle varit mycket stor och
öfvermänskligt stark. Att han tillika var grym, omänsklig
och hämndfull, förtäljer hon äfven.
Sedan Häkken talat med sin hustru om flyttningen till
Sverige och funnit henne villig därtill, började de sina
förberedelser i all tysthet, hvilket också lät göra sig, emedan
deras gård låg afsides från grannarna. Sagan förmäler, att
de medförde sju kor, en tjur, getter och får samt en
märkvärdig tupp.
Häkken dref af en kväll med all boskapen, men
morgonen därpå hörde grannarna hustruns vallrop och
kreaturens skällor. Intet var vanligare. Dagen därpå hörde
man skällorna i närheten af torpet, men det lade ingen
märke till.
Under tiden hade Häkken drifvit af med boskapen så
långt han förmådde, därpå bundit den och gått hem. Hustrun
hade på kvällen mött honom på aftaldt ställe, fortsatt sin
väg till boskapen och följande morgon drifvit af med den.
Häkken däremot hade gått där hemma omkring torpet
och ringt i andra skällor, hvadan grannarna trott, att allt
var sig likt: ingen anade Häkkens planer.
Natten därpå väcktes man af hemska rop. Man skyndade
ut och fick så se, att prästgården stod i ljusan låga.
Allt brann: boningshus och uthus, allt på en gång. Man
skyndade till och sökte släcka; men elden brann i alla hus
på en gång, och snart var prästgården en askhög blott.
Förtviflad och upptröttad af arbetet med släckningen,
sökte prästen sin tillflykt i kyrkan och sakristian, då till
råga på olyckan ett häftigt oväder med regn och blåst hade
utbrutit. En olycka kommer sällan ensam, säger man, och
så här. Allt silfver och andra dyrbarheter kyrkan ägde
hade blifvit bortstulna. Skåp och dörrar voro våldsamt
sönderbrutna. Olyckan var stor. Folket samlades och
undrade öfver hvilken kunnat föröfva ogärningen. Man
stod rådvill, och ingen vågade gissa.
Slutligen hördes ordet »Hekkinen». Man stod stum
och orolig tills någon påminde om, att Hekkinen icke synts
till vid branden eller nu var ibland dem. Samtalet utspann
sig härom, och så kommo sinnena i svallning. Man tågade
i flock upp till hans bostad. Dörren stod öppen: ingen var
hemma, hvarken »folk eller fä». Hvar kunde folket vara?
Man gick ut och hojtade: endast eko svarade. Då började
misstankarna ökas, och så utvaldes några man att spana
efter den bortkomne. Man rustade sig med matsäckar och
vapen, och så sökte man spåren efter boskapen. Man fann
dem, men de voro flera dagar gamla. Hur var det möjligt?
Man hade hört boskapens skällor i går! Ja, här var nog
något ovanligt. Snart enades man om att här förelåg en
planlagd list, och så beslöt man sig för att eftersätta
rymmaren, mordbrännaren och kyrktjufven.
Då allmogen, och finnarna i synnerhet, fått något sådant
i hufvudet eller fattat ett beslut, fullfölja de det med både
klokhet och ifver, och det var äfven troligt, att de utsända
männen skulle lyckats, om icke det svåra ovädret med
åtföljande regn så utplånat spåret, att det gick ytterst sakta
att följa det. Slutligen hade Hekkinen eller hans kloka
hälft fört kreaturen öfver kala berg och hårda åsar, där de
förföljande förlorade spåret. Häkken med boskap och
tjufgods var räddad.
bröllopsgäster.
Sagan förtäljer, att Häkken ställt sin kosa norr om
Bottniska viken, och att han omkring år 1620 skulle
ankommit till Ny socken i Vermland. I förlitande på sin
stora kroppsstyrka, sin rikedom och trollkunskap, lär han
uppträdt pockande och oförskämdt i den gård där han tog
in. Själf kom han ridande med tuppen bakom sig på sadeln.
Flera karlar hade han med sig, hvilka han sannolikt värfvat
under vägen. Folket som ägde gården där Häkken tog
in vågade icke motsätta sig den store mannen och hans
följe, utan lämnade dem rum i sin bostad.
Här skildes Häkken från sitt följe och begaf sig väster
ut för att söka sig land. Efter en dags vandring kom han
till sjön Aspen. Där lämnade han häst och tupp, sam öfver
sjön med bössan i mun och uppsteg på en bergkulle, där
han tog landet i beskådande. Han fann detta vara »likligt»
(passande), hvarpå han återvände till häst och tupp, och tog
vägen omkring sjön till nuvarande Hvitsand. Där gol tuppen
en gång, men därvid fäste Häkken sig ej, utan fortsatte
vägen norr- och väster-ut till Rattsjöberg; där gol tuppen
två gånger, och detta ansåg han som ett tecken att han
borde stanna och uppslå sina bopålar. Hans första göra
var då att krypande undersöka marken för att lyssna till
hvar de underjordiske hade sin bakstuga, och sedan han
hört huru de där bakade och talade, började han fälla
skogen, eller, som det kallades, bråta till sved.
Sysselsatt härmed, hörde han en dag någon som sjöng
långt bort vid sjön. »Nu kommer Karin med kreaturen,»
sade han, hvarpå han sköt af sin bössa för att vägleda
henne.
Med den hjälp och de tillgångar Häkken ägde, kom
han snart i ordning, fick pörte och sved i den svenska
skogen och fann, att rågen där växte frodig och lämnade
god skörd.
Han tyckte dock, att han bodde svenskarna för nära
att vara riktigt trygg, hvarför han företog en färd till
konungen för att skaffa sig byggnadssedel. Såsom prof på
hvad hans sved kunde frambringa, medförde han råg samt
en kaka bakad af en fjärding (c:a 20 liter) rågmjöl bunden
på ryggen.
Konungen tyckte Häkken såg duktig ut, fann hans
sädesprof godt och gaf honom frid och byggnadssedel.
Sedan Häkken erhållit denna växte hans mod liksom
hans sved. Han nedhögg skogen på stora sträckor, brände
och sådde så att han snart kunde sälja råg. Med sina
grannar, både svenskar och finnar, lefde han som han ville,
slogs med somliga, men var frikostig mot dem han tyckte
om. »Han brukt si ejaslag» (egen lag), sade svenskarna, hvilka
fruktade honom, och fruktansvärd var han genom sin
utomordentliga kroppsstyrka, sitt mod, sin vildhet och grymhet.
Med en af sina grannar, »Wiggen», lefde han i osämja.
Dels afundades han Wiggen den goda jord han hade, och
dels var han förtörnad på honom för det han huggit en
sved på ett ställe där Häkken också ämnat rödja. Emellertid
kunde icke Häkken samma år hugga sved åt sig där
Wiggen börjat, men följande år begaf han sig dit i följe
med, som det säges, femton man.
finnarna vid denna tid icke voro så talrika. De fällde ganska hastigt
mycken skog, så mycket, att bönderna i socknen (Fryksände),
som på afstånd sågo, hur skogen föll, blefvo oroliga, tyckte
finnarna gjorde intrång på deras mark och samlade sig för
att bortjaga dem. De ankommo till sveden under det
finnarna hvilade middag, och upptäckte då, att det satt en
massa yxor i stabbarna. Då de räknat ända till femtio,
vågade de icke angripa en så stor styrka, utan vände om.
Häkken log i sitt sinne, ty de många yxorna voro en list.
Han hade spionerat ut böndernas företag. Hade Häkken
haft en man till hvar yxa, är det icke troligt, att han lämnat
bönderna oantastade.
Sedan Häkken och hans män fällt det stora svedjefallet,
hvarpå han sedan lärer skördat hundra tunnor råg,
begaf han sig till sin granne, den förutnämnde Wiggen,
och bad denne uppskjuta ett år med att tända sitt angränsande
fall, emedan elden kunde skada Häkkens nyfällda
fall. Denne lofvade så göra. Häkken begaf sig nu till
Fryksände och köpte sig en tunna utsädesråg jämte en half
tunna salt. Allt detta lade han på sin egen rygg, en tyngd
hvilken ingen häst förmått bära, och begaf sig på
hemvägen. Han fick då se, hur det brann i det nyss huggna
fallet, och förstod genast, att Wiggen antändt sitt.
Förgrymmad och full af hämndlust, afkastade han sin
börda och skyndade till elden. Där anträffade han Wiggen,
öfverföll honom, slet af honom kläderna och sade, under
det han höll honom under sig:
»Jag skulle ta död på dig, men det är för godt.» För
att nu riktigt hämnas på Wiggen för den skada han gjort
honom och löftesbrottet, skar han långa strimmor i Wiggens
kropp, hvarpå han strödde salt i såren. Därmed lämnade
han sitt offer, gick hem efter de sina och släckte elden i
sitt fall, hvilket endast brunnit obetydligt.
Då han en tid därefter träffade Wiggen
Wiggen, en finngård som finns ännu den dag som är — jämte en
annan, Boviggen, men hvilken af gårdarna han bott uti, är obekant., frågade han
honom, om det ännu sved i hans rygg lika mycket som då
han skar honom. »Nej, icke så mycket som då du strödde
saltet i såren och sedan stekte mig framför elden svider
det nu, men det svider dock.» — »Ja, värre sved det i mig
då jag fick se, att du tändt mitt fall.»
Äfven med en annan af sina grannar låg Häkken i
delo. En dag miste han några getter. Han återfann
dem uppträdda på störar i ett rågfall tillhörande grannen,
kylfallfinnen. Han förstod, att de gjort ohägn där. Han
ville hämnas, och så passade han på och tog lika många
getter från grannen.
En afton sedan det blifvit mörkt såg Häkken, att det
lyste och blixtrade till under hans bod. Lugn och
kallblodig gick han tyst efter sin bössa och sköt emot den
lysande fläcken. Då han sedan såg, att det icke lyste mer,
gick han lugnt och lade sig att sofva.
Följande morgon gick han för att se hvad som förorsakat
eldskenet, och fann då kylfallfinnens son ligga under
boden med genomskjutet hufvud. I händerna höll han
ännu eldstål och flinta och hade bredvid sig en hög torrt
ris jämte näfver: det var tydligt, att mannen ämnat bränna
Häkkens bod.
Häkken sände då bud till kylfallfinnen med hälsning
att nu kunde han komma och hämta »Bocken sin».
Antingen nu Häkken efter det skottet icke kände sig
säker i Rattsjöberg eller af annan orsak, nog af, han
flyttade till sitt stora rågfall, som efter honom ännu i dag
heter Häkkfallet, där han byggde sig pörte.
Han kom därigenom närmare svenskarna vid sjön Broken,
på nuvarande gården Källmyran. Dessa svenskar voro vid
jultid gångna till kyrkan (Fryksände). Blott en piga var
lämnad hemma för att tillse gården och kreaturen. Hon
satt och läste i sin bibel då en af grannkvinnorna kom in
och ropade: »Norrmännen äro öfver oss! Göm din bibel,
om du vill behålla den.» Raskt kastade pigan bibeln under
sängen. I detsamma kommo flera karlar inrusande, norska
finnar, säges det. De togo allt hvad de kunde komma öfver,
mat och kläder. Pigan hvarken kunde eller vågade göra
motstånd. Röfvarna tvingade henne att visa, hvar julölet
fanns. Däraf drucko de så mycket de förmådde och resten
tappade de ut.
Händelsen säges ha tilldragit sig år 1624, hvilket årtal
är inskuret på en tunna, hvilken ännu lär finnas kvar i
samma gård, liksom bibeln.
Då husfolket kom hem, sändes bud till grannarna samt
äfven till Häkken, hvilken genast infann sig och i sällskap
med svenskarna satte efter röfvarna. Spåren efter dessa
voro icke svåra att följa; de ledde till en grotta i
Tjufberget, där röfvarna gjort eld och hvilat. Men där
förlorades också spåret; man stod rådvill. Då påträffade man
oförmodadt en kringvandrande köpman, hvilken berättade,
att han föregående kväll sökt natthärberge vid Boviggen,
där man redt en bädd åt honom på bordet. Han
misstänkte dock sitt värdfolk, rullade tillhopa sina sängkläder
så att de liknade en människokropp, lade sin mössa på
hufvudgärden och kröp själf under bordet.
En stund därefter kom någon in, och han hörde, hur
ett kraftigt yxhugg träffade det människolika byltet. Därpå
aflägsnade sig den som utdelat hugget, och han hörde från
det angränsande rummet en grof röst yttra: »Kom nu! Den
oxen stångas icke mera.» Då smög handelsmannen sig ut
och till sin häst, den han bundit i skogen, och red sedan
så fort som hästen förmådde springa.
Med ledning af denna underrättelse kommo förföljarna
på rätt spår och nådde Boviggen i skymningen. Röfvarna
voro just då i badstugan. På Häkkens råd omringades
denna. Dörren tillbommades, och så tände man eld i alla
hörn. En röst skulle då yttrat: »Det är hett i den svenska
skog!» — »Blir nog hetare än,» svarade Häkken, och då
förstodo röfvarna, att deras tid var ute. Genom gluggen
kastade de instängda ut ett spädt barn, men Häkken slungade
det in igen, under förklaring, att ingen lefvande skulle
komma ut.
Genom det bistånd Häkken lämnat sina svenska grannar
på denna färd vann han deras beundran, men väckte äfven
genom sin omänsklighet deras fruktan; man vågade intet
emot honom från den tiden.
Däremot föll det några Nysockenskarlar in att beskatta
honom på några lass råg, som de bortförde från en Häkken
tillhörig svedja.
Så snart Häkken fick underrättelse härom, beslöt han
förfölja dem och återtaga det förlorade. I all hast fattade
han ett slagträ, uppskar sina byxor där bak för att kunna
löpa obehindradt, och så bar det af i raskaste fart.
Bönderna upphann han vid en bäck, där de rastade, och så
bearbetade han dem nu med sitt slagträ så, att ingen blef
vid lif.
Efter denna bedrift växte hans mod, och så beslöt han
gå bort till Midskogen och uppsöka Vedalainen, hvilken hade
rykte om sig att vara mycket rik. Häkken afundades honom
och tänkte skatta honom på hans ägodelar. Till Midskogen
var dock från Häkfall ett godt stycke väg; det kunde Häkken
ej hinna på en dag. Han tog därför in i Bjurberg och fann
där flera karlar församlade. Af dem kände han ingen, men
förtrodde sig till den han ansåg vara husbonden i huset.
»Jag är på väg till Midskogen, där jag tänker hälsa på
Vedalainen,» sade han.
»Känner du honom?» sade denne.
»Nej, men jag har hört, att han är mycket rik, och jag
tänker skatta honom. Men dig vill jag intet ondt göra,
efter jag tänker taga kvarter här hos dig.»
»Så,» sade mannen, »efter du intet ondt tänker göra mig,
vill jag bjuda dig på brännvin.
förstodo sig på att bränna.»
Icke anande att det var Vedalainen själf han talade
vid, begaf sig Häkken ut ur stugan. Men i gången erhöll
han ett knifstyng, som sprättade upp magen på honom, så
att tarmarna runno ut. Då man sedan sytt ihop det stora
såret sade Häkken: »Jag råkade en tjur från Midskogen,
och han stångade mig. Jag vill aldrig mer gå dit.» En
hel månad blef Häkken liggande i Bjurberg innan han
kunde fortsätta hem.
Man skulle trott, att Häkken efter ett sådant snitt skulle
förlorat något af sin kraft, men sådant blef ej fallet. Då
han kände sig frisk ville han pröfva sin styrka och gick till
det närbelägna rågfallet efter en börda råg; denna tog han
så stor, att den betäckte hela hans kropp, så att blott benen
syntes. Hans son, som varsnade den besynnerliga figuren,
trodde det var ett troll, tog så bössan och sköt fadern i benen.
Detta tyckte Häkken mycket om. »Nu,» sade han, »får
jag lof att göra byxor åt pojken, då han blifvit så duktig.
Det blir nog karl af honom.»
Att pojken nog blef karl efter sin faders sinne, fick
man snart förnimma. Han och fadern voro en dag ute på
jakt, då pojken sköt på något. »Hvad var det?» sade Häkken.
»Icke mer än en hjärpe,» sade han och visade på en man
den han skjutit och rånat. Bytet blef blott en daler, den
enda mannen ägde. Under en resa till bygden bröt pojkens
öfvermod ut. Han red in uti en bröllopsstuga midt bland
gästerna och svängde något blankt skimrande med ena
handen: det var en sill. Men då folket såg denna helt
hastigt, togo de den för en stor knif och trodde, att Häkkens
pojke ämnade mörda dem. De lupo då efter yxor och liar
och dödade den öfvermodige ynglingen.
Då Häkken erhöll underrättelse om sonens fall svor han
att hämnas på ett sätt som svenskarna aldrig hört make till.
Lyckligtvis låg då Häkken på sin sotsäng och afled kort
därefter, till fromma för sina grannar.
Häkken ansågs för mycket rik, och det säges, att han
nedgräft stora skatter, som sökas ännu den dag som är.
*
14. Pekkas råd.
»Häkken har nyss dödat tre Nysockenskarlar.»
»Hvad har öfverheten gjort däråt?»
»Ingenting! Ingen vågar sig hit på skogen.»
»Hvad är er mening nu?»
»Att alla finnar sluta sig tillsammans för att befria de
fångna finnarna från Sunne, som öfverheten fängslat. Vi ha
kommit tillhopa för att besluta om den saken, men icke
kommit öfverens, hvarför vi tänkt sända efter dig för att
höra ditt och gamle Pekkelans råd.»
»Mitt råd skolen I få genast, och jag är öfvertygad om,
att Pekkelan instämmer däruti. Öfvergifven all tanke på att
befria fångarna med våld! Därtill ha vi för liten makt.
Men det kunde hända, att ni lyckades, och i så fall skall
komma en ännu svårare tid för oss. Visserligen är den så svår
den gärna kan bli, efter hvilken som vill kan ostraffadt få
ofreda oss och våra hem. Men svenskarna hafva icke ännu
anfallit oss i massor. Endast fåtaliga följen ha försökt, men
i det hela lyckats dåligt, ty finnarna ha försvarat sig. Men
anfalla vi svenskarna och tåga nedåt landet, skola de sluta
sig tillsammans och krossa oss, och sedan skola de ock mer
allvarligt söka utrota oss.
»Måhända är höga öfverhetens mening med förföljelsen
emot oss icke heller sådan som svenska bönderna tro och
uppfattat den. Vi veta, hur det gick för Hakkran: han
fick ersättning för det våld Ekshäringarne tillfogade honom.
Vi veta icke, för hvad ändamål öfverheten fängslat
Sunnefinnarna. Mitt råd är därför: utväljen några män
som gå till konungen och fråga honom, hvad han menar
med oss finnar. Vi äro anmodade att komma hit till Sverige
för att befolka skogarna och bryta mark, och de mesta af
oss ha ju konungens egenhändiga byggnadssedlar med
tillstånd att här i fred och ro bygga och bo. Jag menar, att
vi själfva skola höra hans dom, om vi skola fördrifvas och
ödeläggas. Är det så, skall han icke neka oss att fritt
återvända till vårt hemland, det är min tro. Och till dess vi
hört konungens egna ord förblifver jag i den.»
»Bra, Pekka! Du skall själf föra vår talan hos konungen,
Pekka,» sade Vedalainen.
»Och du med, Vedalainen,» sade Pekka, »och flera af
eder. Nämnen de män ni vilja. Dock icke nu. Vi måste
meddela oss med alla finnar i öster och väster. Må de nämna
de män de önska. Pavo och jag gå åt väster. Där skola
vi höra männens mening. Några af eder skola gå åt öster,
och så komma vi tillsammans i vår.»
»Tack Pekka! Vi skola göra som du säger. Visst är,
att med Dalbybönderna och Häkken kunde vi nog komma
till rätta, men det må vara. Vi vilja icke vara de som
börja ofriden, fastän vi nu icke äro så få som vi varit förut
och nog kunde taga oss rätt. Men det blir som du vill,
det lofva vi allesammans,» sade Vedalainen, och häruti
instämde alla.
»Hur är tiden för dig, Matts?» frågade Pekka sedan
männen aflägsnat sig, »och hur har jakten gått för dig?»
— »Allt är bra för oss, Pekka. Tack vare dig, ha vi allt
hvad vi behöfva, och jakten har varit god och lycklig för
oss. Nila och jag ha varit öster ut en tur och fått tre
björnar och två här hemma vid.»
»Var Vappu länge hos er sedan jag gått? Af Pavo
har jag fått veta, att hon varit här.»
»Nej, blott en dag. Sedan följde hon Antti hemåt. Efter
dig frågade hon, och då vi sade, att du gått bort och icke
sagt oss att du ämnade dig åter snart, svarade hon, att ni
snart skulle träffas.»
»Sade hon ingenting om att du slagit dig ned här och
bytt om namn?»
»Jo, hon tyckte det var bra, och att du handlat klokt.»
»Talade hon om något från sin bygd?» — »Nej, icke
vid mig, men vid Antti talade hon mycket. Numera vore
svenskarna icke så manstarka, ty många hade måst gå med
i kriget och inga komme hem. Af Ljuskabondens söner vore
blott en kvar; men denna vore icke god att tagas med. Han
vore både stark och morsk och hade medhåll både af grannar
och öfverheten. »Du stannar väl hos oss nu en tid,
Pekka?» — »Nej, Matts, jag går nu att träffa våra landsmän
åt söder och väster; sedan slår jag mig ned vid Bogen
en tid. Jag tänker det behöfs att se till hvarjehanda där.»
»Flickan lämnar du väl hos oss?» — »Nej, Matts. Henne
och Pavo tager jag med mig, men de skinn vi ha med oss
hit, dem får du sälja åt oss. Jag kommer, som sagdt är,
åter i vår.»
*
15. Genom finnskogarna.
Då Pavo satt Gretti på kälken sade hon: »Väl vi kommo
ut igen, Pavo! Här är så många människor, så Gretti är
rädd. I skogen är bättre. Vi fara väl nu icke till folk
igen?» — »Jo, Gretti, nu träffa vi folk hvar kväll, tänker
jag, så du får ligga under tak och slipper frysa.»
Därmed satte han kälken i gång, ty Pekka var redan
utom sveden. Snön hade blifvit fastare; kälken gick nu
lätt, sedan man aflassat hudarna man medfört från
Dalaskogarna, och så blef färden raskare. Pekka rände förut
till in emot middagen, då han bytte om med Pavo och bad
denne ränna före. Det uppstod en liten strid härom, emedan
Pavo förklarade, att han icke alls kände sig besvärad af
kälken. Men han måste gifva med sig, då Pekka sade honom,
att han vore både svettigare och mer rimmad än han. »Kan
du förklara det, du?» Då gjorde Pavo som Pekka ville,
och mot skymningen voro de vid Viggen, där Pekka
välkomnades af alla innebyggarne som en gammal kär bekant.
En af Viggarne hade varit vid Bjurberg då Pekka talat
vid männen och kände till hvad man där beslutit, så därom
talades ej. Däremot ordade man om finnarnas ökade antal.
En hel del af de äldres söner hade redan måst upptaga
nybyggen här och där på skogarna, och man fruktade, att
utrymmet för jakten och fisket skulle bli knappt.
»Därför kunna vi råda bot själfva,» sade Pekka. »Vi
få svedja mer och odla mer, och öka våra kreaturs antal, så
går det nog så länge vi få lefva i frid och ro.»
Under den långa vägen Pekka hade till Kymmen och
Antti hade han god tid att begrunda finnarnas ställning i
deras nya fädernesland, och allt mer kom han till den
öfvertygelsen, att det icke kunde vara öfverhetens mening att
förfölja och utrota dem. Hade Vappus ord någon mening
då hon sagt, att svenskarna i stort antal utskrefvos till
krigstjänst, gingo ut och aldrig återkommo, hade de annat för
sig än att förfölja finnarna, och det vore troligt, att
bönderna antingen missförstått eller själfva skärpt de påbud
öfverheten låtit utgå. Bättre kännedom härom ville han
skaffa sig då han träffade sina vänner från Gräsmarken och
Mangskogen.
Att Pekka eller finnarna icke kände närmare till de
stora händelser som vid denna tid tilldragit sig, visar, hur
liten beröring de i verkligheten hade med svenskarna, hur
afglömda och ringaktade de voro, då man icke ens utskref
dem till krigstjänst. Det är troligt, att den svenska
kronobetjäningen icke kände till finnarnas talrikhet. Antingen
ansåg man dem odugliga till krigstjänst, eller ville man
behålla dem hemma som en sorts gränsbevakning, ty då
oroligheter eller krig med våra västra grannar förekommo
uppbådades alltid finnarna. De voro ock de som mottogo
första stöten af danskarnas anfall, åtminstone inom
Vermland. Men då finnarna bodde på båda sidor om gränsen,
voro de icke oberedda, ty genom sina stamförvanter och
släktingar på norska sidan fingo de underrättelse om faran
och höllo sig beredda att möta den.
Att döma af finnarnas berättelser, synas icke heller några
allvarligare anfall af danskar eller norrmän skett eller ens
varit påtänkta på de trakter där finnarna bodde. Anfallen
på finnarnas område eller de egentliga finnskogarna kunde
i brist på vägar icke företagas i någon större skala. Det
var endast mindre hopar bestående af infödda norrmän, som
öfverskredo gränsen. Finnarnas berättelser förtälja, att de
icke framforo så särdeles hårdt eller vildt emot dem. Väl
fråntogos dem deras kreatur, hvilka dock finnarna vanligen
hade undanskaffat, men så väl bostäder som skörd lämnade
de nästan alltid i fred. Finnarna å sin sida flyktade undan
i skogen, och det var endast då de sökte återtaga de
bortförda kreaturen som strider uppstodo. Och därpå får man
icke undra, då kreaturen voro finnarnas förnämsta eller snart
sagdt enda egendom, villkoren för deras bärgning. Att de
uppbjödo all sin förmåga för att återfå sin egendom, är
troligt, likasom att de då också slogos tappert.
Undantag berättas dock, och må här ett sådant anföras,
som var egendomligt nog.
Sagan därom förtäljer, att ströfvande norrmän ankommo
till Midskogen, där man dock var beredd på besöket.
Kvinnorna hade gömt sig; men husfadern, beväpnad med bössa,
stannade kvar för att försvara hemmet. Till hjälp hade
han en annan finne, men denne endast beväpnad med en yxa.
Då norrmännen anlände tappade husfadern alldeles modet.
Han gaf sig genast fången, ehuru hans kamrat, som tappert
slogs med fienden, uppmanade honom att försvara sig.
Slutligen blef dock finnen öfvermannad och bunden, hvarpå
norrmännen, medförande båda finnarna som fångar,
återvände öfver gränsen. Då de skulle öfvervada en älf funno
de fångarna besvärliga, hvarför de kommo öfverens om att
döda dem.
Den fege finnen började då tigga om sitt lif. Han bad
för själ och pina. Hans hustru och tre små barn skulle
hungra till döds, om norrmännen beröfvade honom lif och
bössa, och för öfrigt hade han ju icke tillfogat dem någon
skada. Det halp icke, han måste dö, om ej för annat så för
det han var en feg stackare, och så small det.
Löjtnanten sade då till den tappre och sårade finnen, hvilken
illa tilltygat flere hans män: »Vill du lofva att taga vård
om din skjutne kamrats hustru och de små barnen, får du
för din visade tapperhets skull lif och frihet.» Finnen lofvade
åtaga sig kamratens familj, hvarpå löjtnanten lät honom gå.
Samma sägen förmäler, att finnen på ett hedrande sätt
uppfyllde sitt löfte.
Af de finnar som delgifvit mig ofvanstående berättelse,
hvars sanningsenlighet ingen af dem betviflade, hörde jag
ingen klandra löjtnantens åtgöranden, hvarför de helt säkert
gillade det. Att tapperheten uppskattades lika högt af våra
svenska skogsfinnar som af svenskarna själfva, därom behöfver
man icke tvifla.
Annorlunda gick det till då norrmännen, anförda af
danska befälhafvare, trängde in öfver gränsen till de af
svenskarna bebyggda delarna af Vermland. Då sparades
icke hvarken på lif eller egendom, och få äro de gårdar
utmed de stora vägarna där man icke har att berätta om
blodiga tilldragelser i gamla tider.
Under sin vandring genom skogarna gjorde Pekka icke
långa dagsresor. Han besökte alla finntorp som lågo i hans
väg och gjorde under stundom några afvikningar därifrån,
emedan han önskade samtala med så många finnar som
möjligt.
Ju längre mot söder han kom, dess mindre hade
finnarna att klaga på svenskarna. Visserligen voro de hårda
i orden, men detta lade finnarna icke så särdeles på sinnet.
Men de prejade dem så vidt sig göra lät på hvad de
behöfde köpa, och likaså på hvad de hade att sälja, hvarför
man hellre gick åt Norge, där man åtminstone icke hotades.
För öfrigt bärgade man sig någorlunda bra de år det icke
blef så stark frost att allt frös bort, hvilket dock icke hände
så ofta på de södra som på de norra skogarna, hvarifrån
Pekka kom.
Pekka måste ock erkänna för sig själf, att finnarnas
odlingar gått betydligt framåt sedan han först kom till
Sverige, samt att hans stamförvanter under årens lopp, trots
sin fattigdom, förvärfvat sig ett betydande antal kreatur,
som vid svår nöd kunde hårdare skattas.
*
16. Vid Kymmens strand.
Med dessa lugnande tankar anlände han till sjön
Kymmen och stod jämte sitt sällskap snart vid Anttis hem.
Pekkas ankomst var icke alldeles oväntad, emedan ryktet
föregått honom, då han på det hela färdats långsamt.
Antti, Lissu, med deras fyra barn, togo emot våra
resande med oförställd glädje. Gretti framdrogs ur sitt
björnskinn och blef föremål för allas omvårdnad. Snart
voro våra resenärer inne i Anttis mer än vanligt stora och
omsorgsfullt byggda stuga, där de omhuldades och undfägnades
så godt huset förmådde, och det förmådde mer än
den tiden var vanligt.
Gårdens väl valda läge vid sjön, jämte Anttis kraft och
flit, hade gjort den till den största och bästa i denna del af
skogen. Antti stod högt bland sina landsmän både som
odlare och jägare. Hans ovanliga kroppsstyrka, hans saktmod
och hjälpsamhet hade ock därtill bidragit.
Då Pekka berättat de sista tilldragelserna i sitt
kringströfvande lif, jämte förlusten af deras gemensamma
ungdomshem i fjällen, brusade Antti upp. »För mig betyder
det icke mycket, men jag är både ledsen och förargad å
dina vägnar, ty en för dig mer passande plats är icke godt
att finna. Där hade du det som du önskade. Där kunde
du på din undangömda holme lefvat ut ditt lif i frid och ro.
Att svenskarna funnit den, förefaller mig mycket besynnerligt.
Men det låter ej tänka sig, att någon af de våra som kände
dess läge skulle förrådt det. Nej!» sade han, »det har nog
varit en ren slump. De funno din båt, det ena fyndet
framkallade det andra, och det är troligt, att gamle Pekkelan
anade något sådant, då han bad dig söka norr ut efter den
stora älfven.
»Öfver vintern bli ni alla här hos oss. Vi återtaga vårt
gamla lif i skogen. Visserligen äro björnarna häromkring
icke så många som förr, men jag har bud söder ifrån
Mangskogen med anhållan om att jag ville komma däråt då
dagarna bli längre, ty där äro björnarna talrika och
skyttarna så väl bland svenskar som finnar få. De ha godt land
där och sällan frost; där lönar bättre att bruka jorden och
föda upp boskap än jaga.»
Pekka meddelade nu Antti, att han ämnade sig till
Bogen för att öfverlämna Gretti till hennes släkting Vappu,
jämte hälsningar och skickningar från Grettis far. »Det
torde vara skäl för mig att stanna där och reparera den
skada tiden gjort på både det ena och det andra. Med
Pavos hjälp kan det nog hinnas med utan att vi behöfva
arbeta så mycket, och dessutom är jag nödgad att göra en
färd till Oslo i vinter för att sälja hvad Pavo och jag på
eftersommaren arbetat ihop.»
»Jag förstår,» sade Antti. »Till Bogen följer jag dig,
men flickan taga vi icke med då.»
»Hvarför?» frågade Pekka.
»Vi böra höra hvad Vappu säger om den saken först.
Jag litar ej på att hon tar emot hvarken det ena eller det
andra, och anar, att hon är svårare nu än förr, ty Grills
och hans dräng ha på lediga tider huggit en ny sved här i
sydvästra sidan om sjön och där byggt ett pörte, som vi
kalla Grillssveden.
mening därmed, hvilken jag dock icke känner; men det
förefaller mig, som Grills och Vappu icke längre trifvas tillhopa.
Grills är gammal och sjuklig, nu som förr, och sällan
kommer han hit.»
Så talade Pekka om ofreden på de norra skogarna, om
finnarnas oro och påtänkta sammanslutning för att befria
de af öfverheten fängslade åtta finnarna från Sunne samt
om deras beslut att till våren begifva sig af till konungen
för att få veta, huru han egentligen tänkte om finnarna, och
om det var möjligt, att så stränga lagar vore utfärdade
för dem.
Antti hade nog hört att så var, men i hans omnejd
hade finnarna icke haft ondt af svenskarna. Visst hade
alla torp blifvit skattlagda och fått lägga ut tionde till
prästen, men därom vore intet att säga: sådana utlagor
hade svenskarna med. Finge man hafva det som man nu
hade det, så vore intet skäl att klaga. »Vi skola i alla
fall gå bort till Angsjöfinnen. Han är väl bekant med
Sunnefolket och går till deras kyrka. Af honom få vi nog
höra, om någon fara är å färde.»
»Först till Vappu!» sade Pekka.
»Först hvila för dig och ditt följe, Pekka! Denna
gång måste jag få råda. Julen tillstundar; då gå vi till vår
gamle vän Matts och vidare till kyrkan, där vi helt säkert
påträffa några af vår stam och få tala med dem. Nu bli
vi hemma och sända mina pojkar åt skogen för att skaffa
oss vildt till helgen.»
Pekka var belåten med Anttis förslag, ty det var sannolikt,
att han under julen skulle träffa en hel hop finnar
vid kyrkan, hvarigenom han besparade sig besväret att
uppsöka dem i deras hem.
Två dagar före jul bröto finnarna vid Kymmen upp
för att i godt mak hinna fram till julottan. Man styrde
färden första dagen till Matts i Träskog, där man var
väntad.
Matts hade under årens lopp gått framåt. Han ansågs
och var i själfva verket den styfvaste bonden i byn. Hans
gamla jaktkamraters ankomst gladde honom mycket, och
man började, fira julen i god tid. Man talade om sitt
första möte, om gemensamma jakter, därpå äfven om sin
grufva, sina strider med danskar och norrmän och så
skattade man sig lycklig, att det var fred vid gränsen. Det
var, ty värr, icke så annorstädes, ty Matts hade redan fått
lämna två af sina äldsta söner till kriget, och de hade icke
återkommit, ehuru det nu var fred. Icke heller af
grannarnas söner hade något försports; helt få hade återkommit
till andra delar af socknen, och de visste icke, hur det gått
med deras kamrater. Man hoppades dock ännu på ett lyckligt
återseende.
Då männen återkommo från kyrkfärden var Pekka
mycket belåten med sin resa. Ingen af de finnar han
samtalat med om deras ställning hade klagat. Svenskarna
gjorde dem intet men. Man tog ingen kunskap om finnarna:
de fingo sköta sig själfva, ehuru en del af nybyggarna
måste lämna en liten torpskatt till bönderna, som utgjorde
skatterna till kronan äfven för finnarnas torp, och öfverheten
tycktes icke heller bry sig om dem. Det var annorlunda
norr på skogarna.
*
17. Mattis karlaprof.
När Pekka och Antti nalkades dennes gård möttes de
af Gretti, som underrättade dem att en skock vargar
nyligen varit framme vid gården, samt att pojkarna vore
efter dem. Hon var förgrymmad på Pavo, som farit åt
skogen utan att medtaga henne. Då Pekka och Antti
förnummo gossarnas färd efter de hatade vargarna, kom deras
gamla jaktlust öfver dem. I all hast måste Lissu lägga in
litet lifsmedel i deras nifflar, och så satte de efter både
pojkar och vargar.
»Raska pojkar!» sade Pekka då han stannade vid kanten
af en ändlös mosse, på hvars andra sida ett högt och
långsträckt berg reste sig. »De ha lupit som män, Antti.
De där pojkarna har du glädje af. Du skall se, vi hinna
icke upp dem innan mörkret faller på.»
»Vi göra det helt säkert icke, men då bli vi ock så
mycket mer välkomna, ty Lissu sade mig, att de icke ha
en matbit med sig. De gåfvo sig ingen ro därtill då de
kommo ut i dagningen och fingo se vargspåren.»
»Framåt!» sade Pekka. »Vi vinna nog på pojkarna, ty
uppför detta branta berg mäkta deras ben icke mäta
sig med våra.»
»Ah!» sade han en timme därefter och slog upp med
handen. »Se, Antti!»
De stodo nu på bergets kala topp, och långt mot söder
sågo de några mörka punkter röra sig ute på slätten. Det
var vargarna. Närmare berget och ute på mossen sågo
de två skidlöpare anstränga sig för att upphinna vargarna,
hvilka ej hade särdeles långt försprång. »Raska pojkar!»
sade nu också Antti. »Hade vi en timme till kvar af
dagen, komme de nog att spetsa en eller annan af bestarna.
Nu går det icke. Snön är hårdare där nere och bär dem
bättre än i skogen. Men låt gå!» sade han, och så löpte
våra gamla jägare med svindlande fart på sned utför den
långsluttande bergshöjden och ut på mossen, där de strax
varsnade en skidlöpare, som såg ovanligt stor och vidlyftig
ut. »Hå, hå!» Skidlöparen stannade och såg sig om.
»Det är min lille Matti,» sade Antti. »De stora
pojkarna ha kastat af sig kläderna, och nu får Matti bära
dem, på det de må kunna ränna så mycket fortare.»
Pekka svarade därtill ej ett ord. Måhända undrade
han på, att Antti ordade om en sak som var Pekka så
tydlig förut. Men Pekka hade ingen son, han, och visste
icke, att Antti hade nöje af att tala om sina söners
raskhet. Matti hade genast känt igen både fadern och Pekka,
men stannade icke, utan fortsatte färden, för att komma så
nära Pavo och brodern som möjligt, väl vetande, att de
efterkommande rände mycket fortare än han. Han skulle
i alla händelser bli upphunnen, och då detta inträffade tog
Antti de förelöpandes kläder, i det han sade till Matti:
»Gå saktare, du, gossen min! Du behöfver icke hjälpa oss
med nyingen: Pekka och jag göra den.»
Det är icke finnbarnens vana att byta ord med
föräldrarna, då dessa uttryckt en önskan eller gifvit en
befallning. Men det blixtrade till i finnpojkens ögon, och då
Antti märkte det sade han vänligt: »Följ, om du orkar!»
Och detta hade till följd, att både Pekka och Antti nu
löpte saktare än hittills, ty nu visste de, att Matti skulle
ansträngt sig till det yttersta. Man behöfver blott låta en
antydan undfalla sig, att en ung finne skall tröttna före
kamraterna, för att vara säker om, att hans envishet för
honom allt för långt.
Lyckligtvis för vår unge Matti var mörkret nära, och
snart påträffades Pavo och Jossi. Stödda mot sina
skidstafvar, stodo de på en liten slätt inne i skogen.
»Ni ha gifvit vargarna en frisk skjuts i dag, gossar,»
sade Pekka. »Det var raskt gjordt af er. Ni skall se, de
ha mist lusten att trafva undan i natt, utan lägga sig till
ro, så vi träffa dem nog tidigt i morgon, och då —»
»Skola ni ej göra som i dag,» sade Antti: »springa
ifrån matsäcken. Vore vi nu icke här, finge ni gå hem i
natt och dugde icke till att jaga i morgon. Nu kanske det
blir annorlunda, och jag tänker ni nästa gång icke ge er
ut efter vargen, ty den tages icke gärna på en dag, då
man skall jaga upp honom: flera gå åt, och har man intet
att äta, går vargen fri. Nu hjälpas vi åt att få bädden i
ordning och elden tänd.»
En half timme därefter var detta gjordt, och icke långt
därefter sutto våra finnar omkring grötpannan och åto med
en i skogen sällan uteblifvande aptit.
»Hunno ni någon gång så nära, att ni sågo vargarna?»
frågade Matti sina äldre jaktkamrater. — »Nej, ingen gång,»
svarade Pavo. »Men då vi foro utför närmaste höjden på
andra sidan mossen voro vi så nära dem, att kvistarna icke
hunnit stanna, utan ännu vaggade af och an efter de puffar
de fått då vargarna stormade fram.» — »Ja, då voro ni
icke långt efter dem,» sade Matti och lade sig på bädden,
och sammaledes gjorde de äldre jägarna.
I god tid voro de följande morgon uppe och rustade
sina skidor i ordning ty det var klart, att jakten skulle bli
skarp. Så tänkte alla, tills Pekka sade: »Gif er ro här
en stund! Jag vill göra en tur ut ensam och se, om
vargarna ligga kvar här i berget; jag är snart åter.»
»Hur menar Pekka nu, far?» frågade Matti.
»Han menar, att äro vargarna här i berget, så skola
de som bössor hafva ställa sig i förväg för dem och passa
på att skjuta dem då ni andra jaga dem.»
»Det är ingen mer än jag som ej har bössa,» sade
Matti; »det blir väl jag då som skall jaga vargarna?» —
»Det duger du nog till,» sade Antti, »och då skall du ropa
och ränna så fort du kan, ty om någon af oss får skjuta
eller eljes se vargarna, skola vi byta dig af och jaga på
samma sätt som då vi jaga elgarna.»
»Ja, jag vet,» svarade Matti. »Ni skjuta alla djuren,
och jag får ingen.» — »Var tröst du! Vargarna kunna
vända om och komma emot dig, och då får du döda så
många du förmår. Se dig väl för, om så sker.» Under
förhoppning att en sådan händelse skulle inträffa synade
Matti sin spjutspets, och då han fann denna i godt skick,
satte han sig tålmodigt att invänta Pekka.
Denne lät länge nog vänta på sig, men då han kom
hade han goda underrättelser. Vargarna hade han kringgått:
de låge i ett risigt och oländigt snår i södra ändan
af den stora mossen. »Nu skola vi försöka drifva dem norr
ut igen, ty löpa de mot söder och ned åt låglandet, hinna
vi dem icke, då där är mindre snö än här uppe i höjderna.
Visserligen blir utsikten att få skjuta dem nu därigenom
mindre, då vi ej kunna utställa mer än två skyttar, ty
skogsholmen är så bred, att det behöfves tre man att jaga
ut dem därifrån och norr ut, men det är i alla fall
fördelaktigast för oss.»
Ingen gjorde någon invändning mot Pekkas mening.
Man satte i all hast på skidorna, och så följde man Pekkas
skidrand tills han stannade vid en skogbevuxen udde, som
stack ut i den stora mossen, och sade:
»Där ser ni skogsholmen som vargarna ligga uti, och
här ha de gått öfver myren. Här skall en skytt posta.
Jag tror Matti duger därtill. Här har du min bössa, Matti!
Låt nu se du passar väl på, om vargarna komma hitåt.
Skjut först, lägg från dig bössan sedan och ränn så mot
vargarna och tag dem på spjutet. Var icke rädd! Vi som
jaga äro snart hos dig. Matti, stå på dig nu!»
Härmed satte Pekka, följd af de andra jägarna, af
utmed mosskanten, tills de kort därpå anträffade en annan
skogbevuxen udde. Då nickade han åt Antti, hvilken genast
stannade och tog skydd af en större sten.
Pekka jämte Pavo och Anttis äldste pojke, Jossi,
fortsatte färden, tills de hunnit på andra sidan skogsholmen,
där vargarna lågo. Där stannade Pekka och sade: »Nu
önskade jag veta, hvar det tätaste buskaget finns härinne i
skogen, ty det kan jag ej minnas; det är många år sedan
Antti och jag voro i dessa marker. Men i tätaste skogen
ligga de.»
»Jag vet, hvar tätaste snåret är,» sade Jossi. »Vi ha
fågelgiller därinne. Skogen är gles i hela holmen utom på
norra ändan. Där är klippor, vindfällen och småskog.»
»Bra!» sade Pekka; »då styra vi rätt ditåt och gå med
ett bösshålls mellanrum helt tysta framåt. Den som märker,
att vargarna sprungit upp, signalerar genast, och så sätta
vi efter dem.»
Då Pekka lämnade Matti bössan blef denne så
öfverraskad, att han ej kunde svara ett ord, och lång tid hade
han icke till besinning, ty männen aflägsnade sig genast.
Men då Matti blef ensam stod det klart för honom, hvilket
förtroende och hvilken vänlighet Pekka visat honom, och
nu ville han visa hvad han dugde till. Han hade icke
något passande skydd där han stod, och att lämna platsen
för att skaffa sig skydd, därpå tänkte han icke. Men skydd
behöfde han, och stöd för bössan behöfde han ock, och nu
rann honom i minnet, hur Pekka och Antti brukade gräfva
ned sig i snön då de vaktade på renar. Några ögonblick
därefter var Matti nedgräfd i snön så djupt, att blott
hufvudet var synligt, och med underbädd af några gröfre
kvistar och snö hade han skaffat sig ett säkert stöd för
bössan. Nu kunde vargarna komma.
Under tiden hade Pekka och hans kamrater ryckt framåt
och in på skogsholmen, men voro knappast komna till midten
däraf förr än de förnummo smällen af ett bösskott, och
strax därefter ljudliga rop. De igenkände Anttis röst, och
ögonblicket därpå voro de ute ur skogen och nere vid den
stora mossens kant.
Där sågo de hela vargflocken, sex till antalet, komma
snedt emot dem, och efter vargarna Antti i ilande fart.
Det var en vacker syn för en jägares ögon att se de
hoppande djuren än dyka ned i den yrande, bländhvita
snön, än taga kraftiga språng för att undkomma den i långa
spänstiga tag efter dem ilande skidlöparen.
Då vargarna hunnit så nära man af den riktning
de tagit kunde beräkna att de skulle komma, sköto våra
tre jägare i ilande fart emot dem i en linie som ovillkorligen
skulle tvinga bestarna att taga kosan mot norr eller
det håll man önskade.
Några minuter därefter sågo de Pavo, som var längst
mot norr och närmast odjuren, kasta bössan till ögat och
skicka ledaren af flocken en kula, som kom honom att
vrålande tumla om i snön. De andra vände nu åter mot den
stora höjden. Men denna lilla hindrande manöver hade
bragt Jossi så nära dem, att han äfven sände dem sin kula,
som nu fällde en annan varg. Denne reste sig dock strax och
sprang i yran rakt på Pekka, som med en enda spjutstöt
släckte hans lifsgnista, och omedelbart därpå var han efter
de öfriga flyende vargarna.
Ett rop från Antti kom honom att hejda sig och se åt
honom. En åtbörd var nog för att säga honom, att
vargarna lupo rakt till den skogsudde där unge Matti var
posterad. Detta hade till följd, att han svängde af åt den
sida där Antti var, på det han icke skulle komma i skottlinien
för Matti. Snart voro fosterbröderna vid hvarandras
sida och löpte så på sidan af vargspåren.
Plötsligt sågo de ett litet ljusblått moln uppstiga ur
snön, hörde en kraftig smäll, sågo en varg resa sig upp
och famna luften och därpå störta ned i snön. Ögonblicket
därefter sågo de Matti med utbredda armar och upplyft
spjut störta emot de kvarlefvande vargarna, hvilka, förbryllade
af pojkens rop och öfverallt mottagna af skott, återigen
vände utåt mossen och mot jägarna. Dessa hade
snart bildat en halfcirkel omkring dem, och nu började
en kapplöpning värd att skåda. Jägarna, upphettade af
jaktlust, och vargarna, förskrämda vid åsynen af sina många
fiender, ansträngde sig bådadera till det yttersta. Då
Matti och vargarna.
bestarna slutligen lyckades uppnå skogen, måste äfven
jägarna stanna för att hämta andan. Vid mosskanten hade
alla stött tillhopa.
Då Pekka flåsat ut sade han: »Sluta nu, gossar, med
jakten! Vänden om och pälsen af de dödade vargarna!
Tagen så hudarna med er och gån hem! Antti och jag
följa de lefvande och komma hem snarast möjligt. Hvar
har du min bössa, Matti?»
»Där jag sköt ligger den, farbror!»
»Vet,» sade Pekka, »du är ju fullgod karl nu: du har
dödat vargen och åtlydt hvad du blifvit tillsagd. Bra,
gosse! Gif mig din bössa, Pavo, och tag min i stället!
Farväl med er!» Och så satte Antti och Pekka efter de
återstående vargarna.
Då de unga finnarna en stund efter mörkningen,
belastade med de afdragna vargskinnen, anlände till sitt hem,
hälsades de högljudt af Lissu och Gretti, hvilka med tända
bloss stodo utanför pörtet och beskådade ytterligare tre
vargskinn, som voro kastade öfver en kullstjälpt släde.
Ynglingarna, så finnar de voro, uppgåfvo ett uttrycksfullt
utrop och frågade, om de gamla jägarna varit länge
hemma.
»Nej, de kommo just nu.» — »Åh, far,» sade Matti till
Antti, som nu kom ut, »så lyckliga ni varit! Alla vargarna
äro nu döda. Hur gick detta till?»
»Vi upphunno dem på denna sidan höjden; då det bar
utför, sköto vi hvar sin och stucko den tredje.»
»Ja, Gud vare lof,» sade Lissu, »att det är så många
borta af de odjuren, och en lycklig jakt har detta varit för
eder.»
»Ja lycklig,» sade Pekka, som tillkommit, »så lycklig,
att det inträffar få gånger, och endast då skidföret är så
lämpligt som nu.»
*
18. Vappu.
Ett par dagar efter jakten hade det gått lifligt till hos
Antti. Alla hade varit sysselsatta med att skaffa ved till
huset, ty nu skulle Pekka och Antti dagen därpå företaga
den beramade färden till Bogen. Pojkarne, till hvilka Pavo
räknades, skulle ut i skogen på jakt och fångst. Hemmavid
behöfdes ett större förråd af bränsle, ty hur länge männens
bortovaro komme att räcka, kunde ingen så noga beräkna.
Antti och Pekka hade släpat hem torrfurustockar, pojkarne
huggit, kvinnorna burit in och staplat upp, men ännu då
mörkret inträdde hade man icke medhunnit så mycket man
ansåg behöfvas.
En flammande eld hade tändts, och vid dess sken fortgick
arbetet med lif och lust. De unga arbetade och pratade,
de gamla arbetade och tego, under det yxhuggen bullrande
föllo tätt.
Helt plötsligt upphörde allt buller och det blef tyst,
tyst som en vinterkväll långt in i vildmarken, men nere vid
sjön hörde man hundarna ifrigt skälla. Alla lyssnade.
Hundarnas skall kom närmare, och inom en minut sågs någon
skymta fram på sveden och kort därpå inträda inom
ljuskretsen.
»Vappu!» hördes röster hviska.
»Ja, Vappu!» Det var verkligen hon. »God kväll för
eder alla! Tack, tack!»
»Är du ute och färdas så sent?»
»Ja,» sade hon; »jag har haft Grills i sällskap förr i
dag, och han färdas sakta nu sedan han blifvit gammal och
skröplig. Men,» tillade hon gladt, i det hennes förunderliga
ögon blixtrade till, »det synes, att Pekka Huskoinen kommit
häråt,» och därmed pekade hon på de efter pörtets väggar
utspända vargskinnen. »God dag, Pekka!» sade hon och
vände sig till denne. »Har du fått några hälsningar från
mig?»
»God dag, Vappu!» svarade Pekka. »Några hälsningar
från dig har jag icke bekommit.»
»Ja så, har du ej det,» sade hon, ondskefullt skrattande.
»Nå, då lär du väl få dem framdeles.»
Med detsamma fick hon se Gretti, och på denna såg hon
länge och forskande.
»Hur har den där kommit hit?» frågade hon.
»Jag har fraktat hit henne,» svarade Pekka, »och har
hälsningar samt skickningar till dig, Vappu. Du kan få
båda delarna nu, Vappu. Jag hade eljes tänkt fara till dig
i morgon.»
»Ja så i morgon,» svarade hon. »Jag kan få både det
ena och det andra då.» Härmed spände Vappu af sina
skidor, och Lissu bad henne gå med in och hvila.
Vedhuggningen började åter, och snart hade man glömt,
att den blifvit afbruten. En hade dock ej glömt det, och
det var Antti, ty rätt som det var högg han ilsket sin yxa
i väggen, tog en eldbrand och sade till Pekka: »kom!»
Antti gick ned till sin smedja, där han kastade
eldbranden på härden och därpå ved. Då branden flammat
upp vände han sig till Pekka och sade: »Hälsningar! Kan
du begripa, hvad hon menar därmed, Pekka?»
»Nej.»
»Något satanstyg är härmed, det kan du lita på, Pekka,
och någon elakhet är därmed förknippad, därom är jag
öfvertygad. Jag är arg, Pekka, och har lust låta Vappu
veta det, arg å dina vägnar, ty något rackarstreck har hon
gjort dig, och det spörjes nog framdeles.»
»Lugna dig, Antti! Hvad skulle hon gjort mig? Ingenting!
Det skulle jag nog blifvit varse, var säker därom!
Att Vappu icke hyser någon välvilja för oss, hvarken för
dig eller mig, det torde vi veta af gammalt. Emellertid bry
vi oss ej om henne. Vi låta henne själf tala om hvad som
fört henne hit, och är det intet annat än för att förarga
oss, så går hon snart. Måtte det icke ske innan jag får
säga henne hvad Bertil Haakasett anmodat mig. Låt oss
därför gå in, ty på Vappus åtgöranden kan man icke bli
klok. Måhända går hon redan i kväll.»
»Du har rätt, Pekka. Vi gå in, få vi väl se, hur det
här besöket aflöper.»
Då männen inträdde i pörtet sutto pojkarne närmast
muren och späntade pertor, ett vanligt arbete hos finnarna
den tiden på dagen. Männen slogo sig ned och sutto tysta.
Långt bort i hörnet sutto kvinnfolken. Lissu spann ull vid
skenet från den i väggspringan fastsatta pertstickan. Vappu,
med Gretti i sitt knä, talade lågmäldt. Gretti talade dock
högt nog; man hörde henne ofta nämna Pekkas och Pavos
namn.
Efter en stund steg Lissu upp, gick ut och kom in med
kvällsmaten, hvilken hvar och en ur skålar, som matmodern
gaf dem, under tystnad förtärde där han satt. Kort därefter
kröpo de yngre karlarne upp på muren, de äldre lade sig
på de omkring stugan löpande bänkarna, och kvinnfolken
i den uti väggen intimrade sängen. De lysande pertorna
slocknade af sig själfva i den mån de brunno ut, och så
blef tyst och mörkt i pörtet.
På morgonen blef tidigt lif, ty pojkarne rustade för sin
tillämnade jakt, och redan före dager drogo de åstad. Lissu
och hennes dotter gingo ut för att se om kreaturen, och
med dem följde Gretti. Vappu, Pekka och Antti blefvo
kvar inne i stugan. De sutto tysta en stund, då Antti äfven
gick ut.
»Nu skall du framföra både hälsningar och skickningar
från Bertil,» sade Vappu helt godmodigt. Pekka blef
öfverraskad af att höra henne tala vänligt, hvarför han strax
förtäljde hvad Bertil sagt honom om anledningen till hans
och hans hustrus öfverflyttning till Sverige, deras tid här,
och slutligen deras död. Så talade Pekka om Gretti och
önskade höra, om Vappu tänkte åtaga sig henne.
»Hvar äro skickningarna?» frågade hon, utan att besvara
Pekkas fråga.
»Här.» sade Pekka och framtog det lilla knytet som
Bertil lämnat honom.
Vappu tog emot knytet, gick fram till en af gluggarna,
hvilka tjänade som fönster i pörtet, fråndrog luckan,
insläppte dagern och undersökte hvad knytet innehöll, men
satte sig så att Pekka icke kunde se detta. Efter en god
stund vände hon sig om och gaf Pekka ett groft grågult
styft papper. »Hvad är detta?» sade hon.
Åter förgick en god stund innan Pekka svarade.
»Det är ett gåfvobref på en gård i Utkuniemi till dig,
Vappu, det ena papperet; det andra är från din svåger, som
låtit skrifva, att du bör komma hem. Han har mottagit
gården och brukar den tills du kommer. Papperen äro
gamla nu, sju år, och Bertil har icke haft dem med sig:
hans bror har lämnat honom dem då han gick väster ut.
Med honom äro de sända hit till dig.» — »Tag hit!» sade
Vappu häftigt och gick ut.
Pekka hörde, hur hon spände på sina skidor, och snart
såg han henne ute på sjön med ilande fart styra kosan mot
väster.
Pekka gick ut och fann Antti stående en bit från pörtet,
under det hans ögon följde Vappu. »Hon styr kosan till
Grills" nybygge,» sade han. »Säkerligen är Grills där nu,
efter han icke kom hit i går. Hvad sade hon dig?»
Pekka berättade hvad som tilldragit sig inne i pörtet,
samt att han icke fått något svar af Vappu, hur hon tänkte
rörande Gretti.
»Hvad tänker du nu om Vappu?» frågade Antti.
»Icke mycket. Hon blef upprörd, så stel och obändig
hon än är, och papperen innehöllo ock något att tänka på.
Vappu har fått gåfvobref på en egendom där hemma i
Finland.»
»Men se! Nu har hon vändt om och kommer hit igen!
Kan någon bli klok på en sådan!» sade Antti.
Männen stodo tysta och sågo på, hur Vappu i sakta
mak åkte tillbaka och snart var hos dem. Hon aftog
skidorna och sade till Pekka: »Kom med in! Jag har något
att säga dig.» Rösten ljöd mild då hon tillade: »Kom med,
Antti!»
»Det var rara nyheter och skickningar du hade med åt
mig, Pekka, och det var roligt få se någon af min egen
släkt. Gretti synes mig vara en snäll flicka, och jag tager
gärna emot henne, men icke just nu. Jag vill bedja Lissu
och dig, Antti, att hon får stanna här hos eder, tills jag
kommer och hämtar henne. Får hon det, Antti?»
»Icke tror jag Lissu har något däremot, eller hur?»
sade han till denna, som just nu inträdde i stugan. »Vill
du behålla Gretti hos dig en tid tills Vappu kommer och
hämtar henne?»
»Ja gärna, om du vill.»
»Tack!» sade Vappu.
»Vill du gå med mig hem till Finland, Pekka?» frågade
Vappu helt oförmodadt, »du vet mitt ärende.»
»När vill du gå?»
»Nu om några dagar.»
»Det kan jag icke nu, Vappu. Jag har lofvat
nordfinnarna att komma till dem så snart våren inträder.»
»Jag kunde tänka, att du hade förfall,» sade Vappu
med sin vanliga ondskefulla röst; »jag borde aldrig frågat
dig.»
Några timmar därefter, sedan Vappu samtalat med Lissu,
lämnade hon Kymmen och tog vägen till Grills" nybygge.
»Har du lust se till Bogen, Pekka?» frågade Antti. —
»Nej, icke nu. Jag vill hellre, att vi söka upp finnarna
söder och väster ut.»
»Skall vi se in till Grills i förbifarten?» sporde Antti
då de följande dag voro på väg till Ängsjöfinnen.
»Ja, visst skola vi det, Antti,» och därmed styrde de
sin kosa upp från sjön till nybygget.
»Ingen här!» sade Antti då de stannade utanför Grills"
pörte. »De ha gått härifrån tidigt i dag,» sade han och
pekade på spåren. »De ha återvändt till Bogen. Låt oss gå.»
*
19. Ängsjöfinnen.
Genom ett brutet landskap, där branta bergkullar och
urskog omväxlade med hvarandra, och allt emellan afskuren
af fjällbäckar och skogstjärnar, gick fosterbrödernas väg, ty
Ängsjöfinnen hade slagit sig ned i en aflägsen och undangömd
trakt.
Där hade han lefvat i frid under långa år. Han hade
väl valt läget för sin första sved och sitt pörte vid den lilla
Ängsjön. Där hade han funnit fruktbar jord och goda
betesmarker. Själf hade han arbetat med ifver och kraft,
men med tiden fått god hjälp af sina åtta raska söner, af
hvilka flere redan hade egna nybyggen i närheten af faderns
sved.
Med svenskarna hade han haft mer beröring än bland
finnarna var vanligt. Han sålde boskap och vildt till dem
och hade lärt sig deras språk. Vid sina besök i svenskbygden
hade han alltid visat sig gladlynt och frispråkig och
afyttrat hvad han hade att sälja för det pris som bjöds
honom. Därigenom hade han förvärfvat sig svenskarnas
välvilja, och de hade lämnat honom i frid och ro. Blott en
gång hade han råkat i delo med sin svenske granne i öster.
Båda ville hugga en sved på samma ställe, och då ingendera
ville vika för den andre, hade de slagits en hel dag utan
att någon kunde tillerkänna sig segern. Sedan de ömsom
slagits och ömsom hvilat, hade de mot aftonen blifvit trötta
och börjat talas vid. Finnen fruktade, att svensken kunde
skaffa sig hjälp och ödelägga hans pörte, och svensken var
rädd för finnens hämnd och trolldom. Man insåg fördelen
af att lefva i fred, och så samsades man och ingick
vänskapsförbund, hvilket nu hade bestått under många år.
Så stodo sakerna då Pekka och Antti ankommo till Ängsjön.
De blefvo väl mottagna, undfägnades på det bästa, och
så kommo de till tals om huru nordfinnarna, Dalbykarlarna
och Fryksdalingarna lefde i ofred och missämja. Pekka
redogjorde för hur nordfinnarna tänkte, och nu hade han
kommit för att höra, hur finnarna på de södra skogarna
hade det, och särskildt för att få reda på, hur det förhöll
sig med de åtta fängslade finnarna, samt om det vore sant,
att öfverheten ville, det finnarna skulle lämna Sverige och
antingen gå till sitt hemland igen, eller öfverflytta till
landet väster om det stora hafvet.
Härpå svarade Ängsjöfinnen, att han gärna ville
meddela hvad han visste. Hvad de åtta finnarna angick, så vore
det pratet sanning. Han kände dem, de voro från andra
sidan Sunne och hade blifvit gripna af öfverheten för att
med eller mot deras vilja föras öfver hafvet till Amerika.
Men det var redan flera år sedan. De hade dock, sedan de
ställt borgen för sig, blifvit fria och lefde nu ostörda i sina
skogar. Att ryktet om deras frigifning icke hunnit upp till
nordfinnarna, berodde nog därpå, att deras svenska grannar
af illvillighet icke meddelat dem det.
Att öfverheten utfärdat påbud att finnarna skulle
bortjagas och förödas, vore nog sanning; men äfven detta hade
skett för flera år sedan, och ingen hade i hans ort ännu
gjort något för den saken. Men skäl vore nog att söka få
fullt reda på detta af konungen själf, ty man kunde icke
veta, om påbudet var utgånget från honom. Själf ville han,
om Pekka så önskade, gå med till kungen, sedan de först
gjort en färd längre söder ut och till hans grannar
Mangskogsfinnarna.
»Vi äro många finnar nu,» tillade han, »så det torde
blifva vanskligt att bortjaga oss med våld. Bättre vi gå
frivilligt. Vi ha icke långt till Norge, och därifrån har
det icke försports annat än att finnarna hafva det fredligt
till den dag som är. Nu må ni stanna hos mig några
dagar, så skola vi se till, om ni kunna hjälpa mig af med några
björnar som oroade mig i somras och hvilkas vintervisten
jag tror mig känna till. Hvarken jag eller pojkarne mina
hafva några hundar som duga för björnjakt. Men ni, som
äro kända som våra bästa björnjägare, skola nog med hjälp
af edra hundar helt säkert finna dem.»
Antti berättade, att han haft bud om samma sak från
Mangskogsfinnarna, samt att han och Pekka ämnade försöka
sin jaktlycka där så snart snön blef hårdare och dagarna
längre. »Ja, äfven på den resan vill jag följa eder,»
förklarade deras värd.
Under afvaktan på längre dagar och tjänligare snö
gingo fosterbröderna öfver till sitt förra hem i Bogen.
Grills var nu hemma, men Vappu hade öfvertalat Heyki
Nerkelan att följa henne på en långresa, hvart visste ej
Grills, men före sommaren, hade Vappu sagt, vore de icke
att hem vänta.
»Å,» sade Pekka, »vet du ej att Vappu fått gåfvobref
på en egendom hemma i Finland?» — »Nej, därom har hon
ingenting sagt till mig.»
I sitt öde ungdomshem funno bröderna ingen trefnad.
Pekka sade sig därför vilja gå till Oslo för att sälja något
han hade, och skaffa sig hvad han behöfde, samt bad Antti
gå hem och sända Pavo till honom. Allt detta kunde
medhinnas innan de borde inträffa hos Ängsjöfinnen.
Antti sade sig själf vilja följa med till Oslo, ty äfven han
behöfde något af hvarje, och då Pekka tillkännagaf sin
glädje öfver Anttis beslut sade denne, att han ville de skulle
företaga resan genast, ty här saknade han både far och mor;
vid Bogen ville han ej vara längre.
Några veckor därefter voro de åter i Anttis hem, där
de hälsades med glädje af ung och gammal. Pojkarnes
skogsfärder hade på det hela aflupit lyckligt, så att Lissus
visthus var väl fyldt, och man tog igen sig efter strapatserna.
Och så rustades för den tillämnade jakten söder på skogarna,
Alla skulle följas åt, och då nu skidföret var lämpligt,
uppsköts icke färden längre.
»Så manstarka ni äro!» sade Ängsjöfinnen då jägarne
anlände dit. »Nu borde vi församla alla finnar och göra en
noggrann undersökning af bergen häromkring och sedan
genom Mangskogen. Jag är säker om, att alla finnarna ville
vara med om ett sådant företag. Måhända lyckas vi döda
flera af odjuren, och det kommer oss tillgodo i framtiden.
Hvad säger ni därom?»
»Förslaget är klokt,» sade Pekka, »och äro vi eniga och
uthålliga, komma vi att lyckas. Hur många af de dina
komma med oss?» — »Jo sex, tänker jag, med två bössor.»
— »Å,» sade Pekka, »med våra fem hundar är det redan
en ansenlig styrka! Vi kunna genomsöka vida marker
med den.»
*
20. Kamp på lif och död.
Det var skymning. Snön föll i täta och stora flockar och
betäckte marken med ett tjockt lager som nedtyngde trädens
grenar. På en stubbe satt Pavo. En annan ung finne låg
stödd på armen och en tredje till hälften begrafven i snön.
Bredvid honom låg utsträckt en jättestor björn, omringad
af flera hundar, som med resta hår, ursinniga skall och ett och
annat bett i björnens kropp gåfvo luft åt sin ilska och sin
jaktlust. I snön syntes blod. Pavo reste sig; blod flöt från
hans vänstra arm. »Hi, ho!» ropade han och erhöll genast
svar från flera håll. Omedelbart därpå framilade två
skidlöpare: det var Antti och hans yngste son.
De stannade och sågo frågande på Pavo. »Se till Heyki
från Ängsjön!» sade den halfliggande ynglingen; »med mig
är ingen fara, far.»
Antti aftog skidorna och lyfte upp Heyki, hvars hufvud
och hals voro betäckta af blod. »Lägg snö på här, Matti!»
sade han. »Pekka!»
Denne stod jämte den gamle Ängsjöfinnen redan vid
hans sida. »Sätt ned Heyki på snön;» sade Pekka, och sedan
detta skett hjälptes de åt att med snö och af Matti anskaffad
granlaf aftorka Heykis hufvud.
Snart lade de honom ned på snön igen, och Pekka sade:
»Ingen hjälp här! Hufvudet är krossadt och halsen till
hälften afbiten.»
Den döde Heykis fader, den gamle Ängsjöfinnen, lät
hufvudet sjunka mot skidstafven utan att låta höra en klagan.
Antti skyndade till sin son. »Hvar är du sårad, Jossi?» —
»I låret,» sade han; »det är icke farligt, far.» — »Kan du
stå?» — »Nej.»
Då Antti skyndade till sin son gick Pekka till Pavo,
som stod upprätt och lugn. »Du är blek, Pavo,» sade han,
»och blod rinner från din arm.» — »Ja, Pekka,» sade han
»jag är sönderbråkad i hela min kropp, men icke sårad mer
än i armen. Vill du förbinda den?» — »Helt visst, Pavo.»
Under tiden hade hela jaktsällskapet samlats vid platsen
och mörkret inträdt. Man talade med dämpade röster och
förhöll sig stilla tills Pekka ropade: »Gören en nying!»
Man hörde snart yxornas hugg och trädens brak då de föllo.
En half timme därefter upplyste stockelden en vid krets,
där männen sysslade med att reda en bädd af ris. Den döde
finnen fick sin bädd för sig själf, och åt de sårade, som nu
erhöllo all den omvårdnad man kunde åstadkomma, lämnades
plats där elden verkade bäst.
Då allt var i ordning slogo sig jägarne ned på bädden,
och Pekka sade: »Det var ingen lycklig dag i dag för oss.
Hur gick detta till, Pavo?»
»Hur det gick från början, vet jag icke; kan du säga
oss detta, Jossi?»
»Heyki och jag voro nära hvarandra och genomträngde
ett tjockt snår då Heyki uppgaf ett rop och bad mig komma.
Men detsamma hörde jag honom ropa hårdare, och så hörde
jag björnen frusta och Heyki återigen ropa. Då jag hann
till honom låg Heyki redan i snön. Öfver honom stod
björnen och bredvid honom Pavo, som i och med detsamma
aflossade sin bössa på björnen, men klickade och strax därpå
en gång till. Då släppte björnen Heyki och rusade på Pavo.
Ögonblicket därpå föll Pavo, men nu rände jag mitt spjut
vid bogvecket in i björnen och höll fast, men orkade icke
hålla länge, utan släppte spjutet, och nu var han öfver mig
och bet mig öfver låret, i och med detsamma Tippa och
Rakki anföllo honom. Han släppte mig strax, och jag ämnade
söka få fatt i bössan, som jag kastat ifrån mig, men nu
small ett skott. Björnen föll bredvid mig, och jag såg Pavo
stå upprätt med bössan i hand, då jag förstod det var han
som skjutit. Alltihop gick så hastigt, lika fort som jag
hunnit tala om det. Några ögonblick därefter kommo far
och Matti, och sedan vet ni hur det är.»
På en stund afbröt ingen den efter berättelsens slut
inträdda tystnaden. Men då sade Pekka: »Vi hade bort
sluta söka då snöfallet ökade och nysnön blef så djup, att
våra hundar icke kunde undersöka marken framför oss. Men
af skadan blir man vis. Ingen olycka dock så stor, att den
icke kunnat vara större. Ingen af de sårade blir krympling,
och att bli krympling är värre än döden.»
Det var ett sorgligt tåg som anlände till Ängsjön
följande dag. Men finnbefolkningen är tålig och undergifven
försynens skickelse; därför hördes ej heller nu någon klagan,
ehuru man anade, att sorgen efter den unge och raske sonen
och brodern var djup.
Olyckshändelser af ofvannämnda slag voro icke i den
tiden, och icke heller i en tid långt efter denna, ovanliga
bland finnarna. På deltagarne i denna jakt gjorde olyckan
dock så starkt intryck, att de icke fortsatte den, utan Antti
med Pekka och de unga finnarna återvände till Anttis hem
vid Kymsjön.
*
21. Mötet vid Dypen.
Då flyttfåglarna drogo mot norr gjorde Pekka och Pavo
sammaledes. Den gamle Ängsjöfinnen följde dem, och vid
utsatt tid ankommo de till norra Finnskogen och Bjurberget.
Där funnos redan vid deras ankomst några män, hvilka
tillika med Matts och Nila välkomnade dem. Man hade
beslutit samlas något längre mot norr, vid sjön Dypen,
och nu sedan Pekka ankommit ville man utsända budkaflar
åt alla håll.
Det var aftonen före den dag man bestämt att samlas
vid Dypen. En mängd sydfinnar, som hade sin väg så att
det passade, hade samlats vid Bjurberg, och flera eldar
brunno i kanten af sveden, där de slagit sig ned för att hvila
och äta.
Man hade talats vid om hvarjehanda och längtade efter
morgondagen. Nu slog man sig ned på risbäddarna för att
sofva en stund innan uppbrottet skedde. Att detta skulle
ske tidigt, före soluppgången, var gifvet, ty ännu låg snön
djup i dessa trakter. Dagsmidjan upplöste den under
dagarna, men frosten under natten gjorde den hård, och då
löpte skidorna lätt. Man kom fram med betydande hastighet
utan särdeles möda. Likafullt behöfde man hvila efter
dagens ansträngningar, och så blef tyst vid eldarna.
Det var dock tvenne män som ännu stodo uppe i den
ljusa vårnatten.
»Det är andra svenskar här i bygden än i vår,» sade
Ängsjöfinnen till Pekka, ty det var dessa båda som stodo
där uppe. »De fara ju fram som röfvare här på skogen, och
jag undrar icke på att våra landsmän äro uppretade och
oroliga.»
»Beklagligen är det så,» sade Pekka, »men de våra ha
nog sin andel däri. Nu hvila vi, far.»
Då syd- och västfinnarna ankommo till Dypen, lågo de
där församlade finnarna ännu kvar i de närbelägna åsarna,
där de tändt sina natteldar, hvilka röjdes af den ljusblå rök
som här och där höjde sig öfver de urgamla furornas kronor.
Snart blef dock lif och rörelse då Pekka med sin skara
syntes ute på isen. Hans vänner skyndade genast från alla
håll emot honom och hälsade honom och hans följe
välkomna.
Äfven gamle Pekkelan var, trots sin höga ålder, bland
dem, och mellan honom, Vedalainen och andra af finnarnas
stormän hölls nu ett förberedande samtal. Man beslöt vänta
med förhandlingarna tills solen stod högre, ifall några finnar
legat i närheten och ännu ej hunnit fram. Då tiden lidit
så långt, att man antog det alla som ämnade sig till
rådplägningen vore anlända, steg gamle Pekkelan upp på en
sten vid sjöstranden och sade:
»Hvad som fört oss tillhopa i dag, veten I alla. Vi
vilja utröna, om öfverhetens mening är, att vi finnar skola
förgöras och våra hemman ödeläggas. Så har skett både
när och fjärran, dock icke på alla ställen där finnar bo.
Från flera trakter ha vi försport, att finnar och svenskar
lefva i endrägt som goda grannar, och där känner ingen till,
att ett sådant påbud finnes. Hos andra svenskar, och
närmast våra grannar i Dalby och Fryksdalen, påstås det
däremot, att ett sådant öfverhetens påbud finnes, och att
svenskarna ha full rätt att döda oss och bränna våra pörten.
Mången finne har dels försvarat sig, dels hämnats på
dem som angripit honom, och har därigenom vår sak icke
förbättrats. Att vi af närboende myndigheter skola få veta,
hur saken verkligen förhåller sig, är tvifvelaktigt. Några
af oss ha därför rådgjort om att sända män till konungen,
för att af hans egen mun få höra, hur han beslutit för oss
finnar. Sedan få vi söka lämpa oss efter hans påbud så
godt vi kunna.
»Andra af oss äro af den mening, att finnarna nu äro
så många, att vi kunna försvara oss mot svenskarna. Ett
rykte har gått, att öfverheten fängslat åtta finnar från
Sunneskogen, för att öfverföra dem på andra sidan det stora hafvet,
dit de vilja att vi alla finnar skola begifva oss. De som nu
brutit mark och byggt här i vildmarken vilja icke lämna
sina hem, där vi finna bärgning och trifvas. Röster ha höjt
sig för att vi skola tåga ut för att befria våra fängslade
landsmän. Då saken var på tal mellan oss nordfinnar före
jul beslöto vi att uppskjuta beslutet till i dag, och under
tiden lofvade allas vår vän Pekka Huskoinen inhämta
underrättelser från de södra och västra skogarna, andra från de
östra, och nu vilja vi höra, hur det låter i andra bygder.
Pekka Huskoinen, säg oss dina tankar!»
Gamle Pekkelan lämnade sin plats på stenen, och Pekka
intog den. Knappast blef han synlig förr än ett allmänt
sorl uppstod och glada röster hälsade honom välkommen
bland finnarna. Då sorlet tystnat tog Pekka till ordet.
»När vi senast talades vid lofvade jag eder att rådgöra
med de våra i söder och väster. Det är nu verkstäldt, och
glädjande äro de underrättelser jag under min vandring
inhämtat. Ty på det hela lefver vår stam oantastad af
svenskarna, på flera ställen så obemärkt, att man nästan synes ha
glömt den. Beträffande ryktet om våra fängslade landsmän,
har en man af vår stam, hvilken är här närvarande, upplyst,
att det redan är flera år sedan detta hände, fastän ryktet
härom icke nått oss nordfinnar förr än i år. De fångna
äro återkomna till sina hem, och allt lugnt och stilla äfven
i deras ort. Vi behöfva därför icke bekymra oss för deras
skull. Om det stränga påbudet att förgöra oss finnar ännu
äger giltighet, så tillämpas det åtminstone icke i de orter
där jag varit. Liksom förr, vidhåller jag därför nu den
åsikten, att vi finnar icke bruka våld eller öfva orätt mot
våra svenska grannar, utan använda foglighet och tålamod.
Men tillika anser jag fortfarande, att vi böra söka konungen
för att få veta hans mening och begära mildring eller
befrielse från påbudet, och att vi därtill utvälja några män
som föra vår talan. Men innan vi besluta oss därför vilja
vi höra hvad männen från de östra skogarna hafva att säga.»
»Antti Sukoinen, säg, hur det är för oss öster ut!» sade
några röster. »Ställ dig här, Sukoinen!» sade Pekka och
lämnade stenen.
»Hos oss i öster,» sade Sukoinen, »har varit många svåra
år för oss finnar, så väl i Helsingland som Dalarne oeh
Vermland. Många af oss ha svenskarna jagat från hus och
hem. Därom vittna de många ödehemman som finnas i våra
skogar. Många finnar ha flytt än hit, än dit, och några ha
godvilligt farit till andra sidan hafvet. Många ha blifvit
slängda in uti knekthopen, och några funnit arbete bland
svenskarna, förnämligast vid Malmberget, där de ock långt
före vår tid varit boende. På de senare åren ha svenskarna
icke bränt våra gårdar eller fråntagit oss vår gröda med
våld, utan i stället stämt oss till tinget då något varit att
anmärka.
»Vid tinget och domstolen får finnen sällan rätt mot
svenskarna därför att han icke kan föra sin talan på
svenskarnas språk eller göra sig förstådd af domarne. Han blir
nästan alltid den tappande och får lida antingen med kroppen
eller på annat sätt, genom att mista sin lägenhet eller
bli slängd in bland knektarne. Det är icke nog att vi
erlägga skatt till öfverheten, utan vi skola äfven erlägga
särskildt till fogden, prästen och länsmannen. Nu ha de börjat
med att vi äfven skola bygga och underhålla vägar med
mera, så att många af oss undra på, om öfverheten i
verkligheten påbjudit allt hvad svenskarna af oss utkräfva. Vi
män från de östra skogarna äro af den meningen, att vi
skola göra såsom Pekka Huskoinen föreslagit, gå till konungen
för att få höra, hvad vi hafva att rätta oss efter.»
»Bra, bra! Ske så som I viljen!» ropade hela den
församlade skaran. Den gamle Pekkelan besteg nu stenen
och frågade, hvilka män de önskade skulle gå till konungen.
»Pekka, Pekka Huskoinen!» ropade alla nordfinnar.
»Flera!» sade Pekkelan.
»Må Pekka säga, hvilka han vill hafva med sig.»
»Säg, Pekka!» ropade hela skaran.
»Vedalainen?» — »Ja, ja!»
»Ängsjöfinnen?» — »Bra, bra!»
»Sukoinen?» — »Bra, bra!»
»Vi blifva då fyra gamla män. Jag skulle gärna önskat
hafva Pekkelan med mig, som varit till kungen förut, men
hans ålder och krafter tillåta honom ej att följa.»
»Nej, nej!» bekräftade Pekkelan.
»Men, som sagdt är, vi fyra äro gamla, och ingen vet,
hvad som på en sådan färd kan komma att hända oss. Jag
önskar därför få ett par unga män i följe. Det kan vara
bra för kommande tid. Måhända fordras äfven då män att
föra vår talan. Jag föreslår, att Mårten Pekkelan och Pavo
Makkran få följa oss.»
»Ja, ja! Bra, bra! Ni komma nog att skaffa fred och
ro åt oss.»
Stjärnorna med sitt tindrande sken syntes redan på den
blågröna vårhimmeln då finnarna bröto upp och ilade till
sina undangömda pörten inne i skogarna. Pekka och hans
följe voro de sista. Man hade afvaktat kvällen och kölden,
som lade skare på den af dagsmidjan under dagens lopp
upplösta snön. Nu löpte skidorna lätt, och snart var man
vid Pekkas förra hem, där Matts" unga hustru väntade dem
med otålighet, emedan hon visste, att hennes gamle fader
Pekkelan var med dem.
Man gjorde icke hvarken långa eller stora rustningar
för den beslutna färden till konungen. Ju mindre man
hade att bära, desto lättare skulle man gå. De starkaste
kläderna hade man på sig; för provianteringen litade man
på jaktlyckan under färden genom skogarna, och på de
penningar man ägde då man kommit till de af svenskarna
befolkade trakterna.
Färdsättet var det bland finnarna vanliga, eller på skidor.
Man rände om nätterna, då skaren bar, och så hvilades om
dagarna. På det sättet kom man fortast, lättast och
obemärktast fram.
De ljusa vårnätterna tilläto ett sådant färdesätt; de svala
morgnarna voro fördelaktiga för jakten, och nu låta vi Pekka
med sina män ila genom de mörka furuskogarna och
förflytta oss till en annan del af finnarnas område.
*
22. De tre.
Det var på våren 1649. En mängd folk var församladt
nere vid kajen i Kalmar. Ett af kronans fartyg hade
inlupit, medförande soldater från svenska armén i Tyskland,
där nu fred året förut blifvit sluten. De flesta af dem voro
sådana sårade stackare som legat kvar på fältlasaretten eller
annanstädes och nu blifvit hemförda.
En del af det församlade folket sökte anhöriga och
bekanta, en annan del var där af nyfikenhet, andra åter
sökte göra affärer med de hemkomna, emedan man anade,
att de från kriget komna knektarne icke saknade tillgångar.
Man sökte göra bekantskap med dem, ty det var kunnigt,
att de följande dag skulle erhålla de af regeringen
dem tillerkända tolf riksdaler per man, på denna tid en icke
obetydlig summa.
På något afstånd från den böljande folkmassan stodo
tre män, samtalande med en fjärde. Det var tre knektar
med namnen Ram, Munter och Piggen. Alla voro de finnar
och hade många år vistats i Tyskland, tjänstgörande ömsom
som soldater, ömsom som skomakare. Alla hade de flera
gånger varit sårade och blifvit kvarlämnade än i en, än i en
annan trakt, där arméerna eller mindre flockar af krigsfolk
dragit fram.
Nu var kriget slut, och de ämnade återvända till sitt
hemland, till släkt och vänner. De stodo och samtalade,
prisande sin goda lycka att vara helbrägda, då de sågo så
många lemlästade kamrater draga förbi dem, och häri
instämde den fjärde.
»Ja, ni se duktiga och bastanta ut,» sade han, »och det
blifver vid vårt aftal: ni följa mig till Gefle och hjälpa till
under resan med hvad ni kunna, och kost skall ni få, så det
skall förslå. Laga nu, att ni komma ombord så fort ske
kan. I morgon är jag segelklar.»
»Hej, hvad stå ni här och gapa på!» sade en lång slyngel,
som jämte en fem, sex andra afskedade knektar kom fram
till de tre finnarna. »Kom med oss! Vi gå uppåt landet
och lefva soldaters fria lif här liksom på andra sidan hafvet,
kom! Må djäfvulen och de påfviske taga oss, om vi skola
gå och rota i jorden hos bönderna! Nej, annat slag och
friska tag! Kom, pojkar!»
»Nej, vi fara hem till Finland; vi vill intet följe hafva
med dig och dina kamrater.»
»Ja så, gör som ni vill, edra finnkolicher. Jag ger eder
fan. Ni äro dummare än svin.»
Därmed gick sällskapet uppåt gatan.
»Hvad tror ni om Vargen och hans sällskap?» sporde
Piggen sina kamrater.
»Att han jämte de andra stanna i galgen, och där borde
han varit långt före detta,» svarade Munter.
»Ja, nog gör han något bofstreck, det slår ej fel. Väl
vi äro honom kvitt!» tillade Ram.
Följande dag buro våra finnar sina tillhörigheter ombord
på Gefleskutan, och några veckor senare återfinna vi dem
lägrade i en skogsbacke i närheten af staden. De hade icke
velat bo där inne, utan hellre slagit sig ned i skogen under
det de väntade på någon lägenhet att komma öfver till sitt
fosterland.
Det var Ram och Piggen som sutto vid elden och
pratade. »Undrar,» sade den senare, »om Munter fått se någon
finnskuta i dag.»
»Ja, Gud vet; det synes vara ondt om dem i staden denna
årstid. Men kommer ingen snart, få vi väl söka oss arbete,
ty här i skogen är icke mycket att få.»
»Arbete! Det lära vi väl icke få något som förslår, då
så mycket löst folk finnes nu. Då få vi gå åt annat håll.
Men tyst! Där hör jag Munter komma. Han talar med
någon! Det är en af våra landsmän.»
Snart blef Munter synlig, liksom hans följeslagare. De
voro i ett lifligt samspråk. Då de hunnit fram till elden
sade Munter, att något fartyg som gick till Finland hade
han icke påträffat, men väl en finne som bodde långt uppe
i Dalaskogarna och hade det bra. Där vore skogarna fulla
af vildt, sjöar, bäckar och älfvar af fisk. »Om vi skulle göra
en tur däråt? Ty mot hösten, säger folket därnere i hamnen,
finns lägenhet till Finland nästan hvarje dag. Jag är hågad
för en sådan färd. Det var länge sedan jag kunde ströfva
fritt i skogarna. Hvad säger ni? Om vi skulle följa vår
landsman dit upp i vildmarken, stanna där till hösten och
lefva på hvad skogen gifver?»
»Ja,» sade Piggen, »äfven jag längtar till skogen och
friheten, ty, som du säger, det är mången god dag sedan
vi rådde oss själfva. Men vi skola rådgöra med vår landsman.
Träffa ni många svenskar i dina skogar, Polko?»
»Å nej, det är långt från oss till svenskarna.»
»Äro de ogina mot oss finnar?»
»Jag kan icke så säga nu. Men förr voro de svåra.
Nu se vi sällan till någon af dem. De äro rädda för oss
finnar, ty de veta, att vi kunna trolla,» sade Polko, under
det han lade ett glödande kol på sin pipa och tittade
förstulet på de tre främlingarna.
»Ja, ja,» sade Munter och log. »De ha nog lärt
känna er däruppe. Hur många grannar äro ni nu i din
trakt?»
»Vi äro tre som bo nära hvarandra, blott en mil
emellan oss.»
»Nå, hur långt ha ni till de svenska gårdarna?»
»Vet icke så noga, men en dagsled är till svenskarna i
öster och söder. Åt väster och norr längre, och sedan ha
vi två à tre dagsleder till våra landsmän på Oreskogen.»
»Hur många dagar behöfva vi för att gå till ditt
hem?»
»Tänker vi hinna på fyra dagar, om vi gå raskt. Beror
på hvad ni ha att bära.»
Det blef intet svar på den frågan, men i stället en
lång rådplägning mellan Munter och Piggen, om färden
skulle företagas eller icke. Beslutet blef, att de skulle
begifva sig af. De hade tiden för sig och längtade till
skogen.
»Du säger intet, du, Ram,» sade Munter till kamraten.
»Jag följer,» sade han; »dit ni går går jag. Ingen af
oss har något hem i vårt land. Vi ha ingen brådska med
att komma dit. Äfven jag längtar till skogen. Vi skola
väl se, hur det är i de svenska ödemarkerna. Låt oss gå!»
»Hvad vi få att bära? Våra bössor, yxor och knifvar,
elddon och salt. Resten af våra saker gömma vi här i
skogen. Krut och bly köpa vi oss i staden och hvad mer
vi nödigt behöfva. Det blir ej litet att bära ändå; men vi
äro vana att bära och ändå marschera fort. Har du tung
börda, Polko?»
»Nej, gud bättre, blott litet salt och krut. Jag hade
icke mycket att få för nu. De skinn jag hade gick åt i
våras till hvarjehanda. Några fiskekrokar behöfde jag, men
pengarna räckte ej till.»
De tre finnarna sågo på hvarandra, och så nickade Ram,
och så gjorde de andra med.
Följande morgon i soluppgången tågade våra finnar i
väg. Genom odlade marker och förbi gårdar gick färden
till emot aftonen, då Munter afbröt tystnaden med en
fråga till Polko, hur det kom sig, att de vandrade
oupphörligt mot väster, då han likväl sagt, att han bodde
åt norr.
»Det är bättre mark att gå uti här, fastare och torrare
än längre mot öster, och dessutom ha vi vatten, som ni sett
flera gånger i dag, väster om oss. Man blir ej vilsekommen
då man har sådana drag att följa, och snart träffa vi en
stor väg, som vi kunna följa ett längre stycke. Den går
upp till Dalarne åt Kopparberget, som svenskarna kalla
det. Viljen ni hvila nu, så gå vi den stora vägen i natt.
Vi blifva då icke störda af elaka möten och onda ögon,»
sade Polko.
»Som du vill,» svarade Piggen, »men vi knektar äro
icke rädda för hvarken det ena eller det andra. Men hvila
skall bli skönt. Halt! På stället hvila!» ropade han i
kommandoton, hvarpå kamraterna svarade med att skrattande
afkasta sina bördor.
»Du härmade vår gamle väbel bra, Piggen,» sade
Munter. »Jag önskar vi hade honom här lifs lefvande. Men
Gud nås!» sade han med en suck, »han strök med på
sjukhuset i "Olomuss" (Olmütz), han och många af de våra.»
»Låt yxorna gå,» sade Piggen i samma muntrande ton,
och om några ögonblick flammade en sprakande brasa.
»Gör oss en Motti (tjock gröt), gamle Ram, ty den
konsten kan du, det veta vi af gammalt, och där har du
att lägga i den,» sade han och framtog ur sin näfversäck
några i mossa inlindade strömmingar. »Den kosten är bra
att marschera på, fastän ej så god som då vi hade
kålhufvud och fårkött där borta vid Mainz, men det duger
ändå. Snart få vi finnrofvor och björnfläsk, och det blir
styfvare ändå än all god mat vi fått ibland under kriget.»
»Hej!» ropade Piggen, »hvad jag känner mig glad vid
att vara i skogen igen! Det alldeles kryper i kroppen på
mig. Känner icke ni det?» sade han frågande till sina
kamrater.
»Åjo, visst är det godt och friskt här,» svarade Munter,
»och roligt höra du fått ditt munläder i ordning igen. Det
var klent med det då vi lågo i svältlägret vid Nürnberg.
Då orkade du knappast gäspa när jag bar dig därifrån.»
»Ja, det var då, det,» sade Piggen. »Du var heller
icke så språksam då jag drog dig till bäcken vid Lützen.
Då var hufvudet ditt så stort som en vattså; så hade de
påfviske bultat dig.»
»Ät nu,» sade Ram, som slutat sin syssla som kock,
»och låt maten tysta mun!»
»Det behöfva vi då icke bedja dig,» sade Piggen, »ty
när du rår dig själf öppnar du ej munnen annat än då du
äter.»
»Hit, Polko! Fram med jongen (grötknifven)! Du tycks
heller icke vara läpplätt (talträngd).»
»Å nej, det är bra att tiga i skogen,» svarade Polko.
»Ja, för hin, du har rätt. Men hvad menade du med
dåliga möten på landsvägen?»
»Å, just ingenting, men det stryker mycket folk på
sådana ställen. Vill ni, så gifva vi oss utaf nu. Det är ej
långt till vägen, och den är lätt att gå nu. Raska vi på,
hinna vi dit där vi skola vika af ifrån den tills solen rinner
upp. Då komma vi in i skogen igen, och där kunna vi
hvila oss under varmaste dagen och sedan gå på kvällen
igen. Där gå vi ej vilse.»
»Hvad har du för kännemärken sedan?»
»Blott följa ån, Svartån, som svenskarna kalla den.»
»Och sedan?»
»Komma vi hem till mig vid Svartsjön.»
»Hur vill ni? Här är bra plats för natten.»
»Vi vilja som Polko,» svarade Munter och reste sig,
hvarpå alla gjorde på samma sätt, och med Polko i spetsen
gick tåget tyst och raskt framåt som finnfolket brukar.
Vid ankomsten till vägen pustade våra vandrare en
smula, men bröto snart upp igen. Polko gick ej längre
förut; Munter hade tagit ledningen, och så fortgick marschen
ett par timmar i den ljusa sommarnatten.
Plötsligt stannade Munter och höjde handen. Då hördes
jämmerrop, gråt och svordomar längre fram på vägen.
»Framåt!» ropade Munter; »gevären färdiga!» och så
sprang han allt hvad han förmådde, åtföljd af alla
kamraterna. Snart blef en mörk otydlig grupp människor
synlig uppe på en backe, hvarifrån en jämrande röst hördes
bedja om förskoning. »Raska på!» hviskade Munter; »färdiga
med kolfven!» Med detsamma small ett skott, och en
kula hördes hvina öfver vandrarnas hufvud.
»Känner ni igen låten?» sade Piggen och tog ett skutt
framom de andra. »Skall jag svara på tal?»
»Nej, kolfven först!» kommenderade Munter, i det han
ropade med sin grofva, starka röst: »Werda!»
Det blef med ens tyst med svordomar och larm, och
en annan barsk röst svarade: »Slut upp front!» Alldeles
samma rörelse gjorde våra finnar mot de främmande karlarne
uppe på backen.
»Werda?» ropade rösten. — »Svenskar!» — »Hvad vill
ni, hvilka ären I?»
»Hut, Varg! Känner du ej dina gamla kamrater!»
»Hvad viljen I?»
»Hindra dig att begå ett skurkstreck, att plundra landsmän,
om det icke är för sent.»
»Vi dela,» svarade Vargen.
På en gång flögo finnarnas bössor till ögat.
»Skjut!» ropade Vargen till de sina. I stället för att
lyda fällde de gevären och en svarade: »Skjut själf! Vi
skjuta ej på vänner.»
»Gif dig, Varg!» ropade Munter och höll mynningen af
sin bössa alldeles intill hufvudet på honom. Vargen fann
då för godt att låta sin bössa falla ned på marken.
»Hvad vill du då?» sporde Vargen ännu en gång
trotsigt.
»Se till, om vi kunna godtgöra hvad du brutit,» svarade
Munter, i det han hastigt böjde sig ned och upptog Vargens
bössa. »Hur är det med eder?» sade han till Vargens
kamrater, som under dessa ögonblick bevakats af finnarna. »Är
det fred oss emellan?»
»Ja, Munter, af oss har ni intet att frukta. Vi voro
alla ovilliga till det här tilltaget. Det är Vargens ensak,
fastän det var Jämten som skickade er den där kulan, hvilket
han nog icke gjort, om han vetat att det var ni. Väl att
den gick öfver i hastigheten!»
»Vill ni lägga ned gevären innan jag går fram och ser
till den där stackaren som jämrar sig och låter illa?»
»Nej,» sade Småländingen, som fört ordet hela tiden.
»Du begär för mycket. Gevären lämna vi ej ifrån oss. Men
bruka dem mot dig eller ditt följe skola vi icke om ni ej
anfalla oss.»
»Gå före, Varg!» sade Munter, »och visa upp hvad du
gjort!»
»Gå själf! Öfver mig befaller ingen.»
Blixtsnabbt kastade Munter sina armar om Vargen, och
innan denne hann göra motstånd låg han på marken med
Munters knä på sitt bröst. »Nu befaller jag: ligg stilla,
stilla som en strypt kråka! Eljes så — Ram, du, ställ
dig här, och gör Vargen minsta tecken till att röra sig,
så —»
»Ja,» sade Ram, »han skall aldrig bita någon mera, det
säger dig Ram!»
»Hör, Munter! Månne du ej litar allt för mycket på
vårt tålamod och på dina oxkrafter?»
bland sin tids finnar. sade Småländingen.
Därtill svarade Munter ej ett ord, ty så godmodig han
än i själfva verket var, var han nu vred, och då
Småländingen så väl som de öfriga kände till Munter, funno de
för godt att tiga.
Då Munter kommit en bit fram i vägen fann han en
häst med åkdon. På detta låg en man och jämrade sig.
Nära bredvid låg en annan orörlig, och vid vägkanten stod
en halfstor gosse och grät bittert.
Så snart den på åkdonet liggande såg Munter började
han tigga om sitt lif. »Mig behöfver du ej tigga därom;
jag tänker ej göra dig illa. Krya till dig och låt mig veta,
hvad som fattas dig!»
Mannen svarade ingenting, hvarför Munter ropade till
sig gossen. »Kom hit, pojke, och säg hvad som tilldragit
sig här, och hvem är den mannen som ligger där!»
»Nej, Jesses, är ni ingen röfvare? Vill ni ej göra ände
på oss?»
»Nej, säger jag dig, jag och mina kamrater äro inga
röfvare; kom du oförskräckt hit och säg mig, hvilka ni äro.
Och hvem är den här?» sade han, i det han upplyfte den
orörlige mannen.
»Jess, det är husbonden, som den långe röfvaren slagit
ihjäl!»
»Ja, död är han och stendöd. Kom hit! Hur är det
med dig, ynkrygg, som ligger där och stönar?»
»Min arm! Mitt hufvud, oj, oj!» jämrade den på kärran
liggande.
»Tig!» dundrade Munter. »Hör, gossen min, hvem var
den döde?»
»Krämaren, vår husbonde!»
»Berätta nu hela den här historien! Var icke rädd, ty
vi äro, som sagdt, edra vänner och vilja hjälpa er.»
»Gud vare lof!» sade den som låg på åkdonet, gled
med detsamma ned därifrån och stod nu upprätt på vägen.
»Är det så, skall jag säga eder, att vi varit uppåt landet
för att handla. Nu äro vi på hemväg till Gefle, dit
husbonden hade brådtom, och så färdades vi under natten
vägen fram för att hinna hem i morgon, då vi helt
oförmodadt mötte flera män, som ville plundra vårt lass. Då
husbonden gjorde motstånd, blef han ihjälslagen af en lång
karl, under det en annan slog mig. Oj, oj!»
»Ha karlarne tagit något från eder?»
»Nej, icke ännu.»
»Upp då på kärran med er båda två! Tag tömmarna!»
Befallningen utfördes med mycken ifver, och så tog
Munter hästen vid betslet och förde honom framåt.
Karlarne läto dem passera, och så sade Munter till pojken,
hvilken nu visade sig modigare: »Gif nu rum för
husbonden; ni skola snart hafva honom hos eder. Kom,
Piggen!»
De gingo fram till den döde och upplyfte honom
varsamt. »Kan du finna något tecken till lif, Piggen, du som
förstår dig på sådant?» Efter att ha lyssnat och trefvat
på den slagnes hufvud förklarade Piggen, att »skallen vore
så krossad, att något lif ej kunde finnas kvar i den
kroppen.»
»Tag uti då!» sade Munter, och så buro de den döde
till kärran och lade honom därpå. »Kör i frid!» sade han
till krämarens tjänare. De voro ej heller sena att
aflägsna sig.
*
23. Nybyggarna vid Bocksjön
Munter gick nu tillbaka till stället där Vargen ännu låg.
»Nu borde jag egentligen,» sade han till denne, »jaga
kulan ur din egen bössa genom din fördömda skalle, men
jag och mina kamrater vilja ej döma dig; det må dina egna
vänner göra.»
Härmed fattade han Vargens bössa och aflossade skottet,
tog sedan en kula och nedstötte den till bottnen i
bösspipan, där den stadigt fastnade. »Se så, nu är den
oskadlig tills vidare! Så lömsk som du är, skulle du med
en brukbar bössa helt säkert förföljt oss. Nu kan du
återtaga den, men akta dig, om vi träffas en gång till! Guds
frid, kamrater! Gör med Vargen hvad I viljen. — Kom!»
sade han till de sina och gick raskt vägen framåt. Vid
första krökning vek han dock af in i skogen, kastade sig
ned på marken och hviskade till kamraterna: »Tagen
skydd!»
Med ögonen öppna och färdigt gevär lågo dessa också
ögonblickligt bredvid honom och lyssnade.
Gräl och svordomar från Vargen och hans kamrater
hördes en lång stund. De kommo allt närmare utefter
vägen, och nu hördes Vargen ifrigt uppmana kamraterna
att förfölja finnarna. Dem kände ingen i denna ort. Det
vore ingen fara att förgöra dem, och pengar hade de säkert.
Det vore icke så obetydligt att vinna.
Härtill svarade Jämten, som nu förde ordet, att Vargen
vore en usling, som ville förråda gamla kamrater, hvilka
helt nyss skänkt honom lifvet. Yrkade Vargen fortfarande
därpå, skulle han, Jämten, låta honom veta, att finnarna
skulle få hjälp af honom, och kanske äfven af någon annan
af kamraterna.
Allt detta hörde de förstuckna finnarna under det Vargen
och hans sällskap tågade förbi dem utefter vägen. Då
hvarken stegen eller rösterna längre kunde höras reste sig
finnarna. »Se så,» sade Munter, »nu äro vi efter dem. Gå
förut du, Piggen, och kunskapa! De färdas nog icke tystare
än att du hör dem, och vi följa dig så nära att vi höra dig.
Framåt!»
Piggen aftog sina skor, nickade åt Polko, hvilken strax
förstod honom, aftog sina näfverskor och utbytte dem
mot Piggens, hvilka voro af läder och hade tjocka, tunga
bottnar, med hvilka det icke var möjligt färdas fram så
tyst som med de mjuka och lätta näfverskorna. Också
kände sig Piggen lifvad då han påtagit finnens skor. Han
slog upp med benen och gjorde ett litet hopp, hvilket
framkallade ett leende på kamraternas ansikten. Tyst som en
ande aflägsnade han sig, raskt gående efter vägkanten, där
gräset väl växte tvinande, men tillräckligt högt för att
borttaga ljudet af fotstegen. Piggen hade blifvit finne
igen och glömt soldattrampet.
Marschen fortsattes nu raskt. Där vägen låg rak varsnade
våra vandrare Piggen emellanåt. Dagen började gry,
och snart sköto solens guldglänsande strålar fram. Med det
samma sågo de Piggen stå stilla ett ögonblick, men
därefter komma några steg emot kamraterna, göra en afvisande
rörelse och försvinna i skogen. Ögonblicket därpå voro
äfven de andra finnarna försvunna från vägen och in i
skogen, där de krupit ned och spejade efter kamraten.
I ett nu blef Vargens hufvud synligt just där Piggen
försvunnit. Det knäppte i Munters gevärslås. Vargen, som
hvarken hörde eller såg någon utefter den raka vägen, kröp
fram, stod en stund stödd på sin bössa och lyssnade. Då
han ingenting märkte, kastade han den på axeln och
vände om.
»Det var din lycka, Varg,» mumlade Munter. »Hade
du kommit närmare, skulle du aldrig vändt om, ty hade
du makten så visst som du har viljan till, vore mitt lif icke
mycket värdt.»
Nu stod Piggen bredvid Munter. »Har ingen fara,»
sade han. »Det där sällskapet vågar icke längre visa sig
här på vägen efter bofstrecket i natt. De knota nu alla
öfver oturen med vår ankomst och ångra, att de icke gjorde
kål på oss. Vi måste vända, ty misstänka de, att vi äro efter
dem eller gå till bygden och slå larm, äro de snart i
våra spår, och ingen kan veta, hur det kommer att sluta.
För denna dag torde vi dock vara fria här på vägen.»
»Bah,» sade Munter. »Jag är öfvertygad om att
krämarns drängar redan fått folk i rörelse. Det är icke vi
som bli jagade, utan de, var säker därom. För öfrigt reda
vi oss nog. Ha vi långt till din älf, Polko?»
»Gå vi raskt, äro vi där på ett par timmar.»
»Låt oss gå!»
»Tag af edra skor!» sade Polko.
Våra finnar insågo genast fördelen däraf, ty följde de
nu vägen, som var hård och tilltrampad, skulle de lämna
föga spår efter sig. Marschen fortgick utan afbrott tills
Polko hann platsen där krämarn blifvit ihjälslagen. Här
vek han af och in i skogen. Han följde nu skogsåsens
högst belägna del, där marken var hård och fast och deras
spår följaktligen voro svåra att upptäcka. Snart stodo de
vid en tufvig myr. Öfver denna hoppade han från tufva
till tufva, och då han kom öfver den kastade han af sin
näfverkunt.
»Här hvila vi,» sade han. »Nu spåra de oss icke.
Gräs och kratt på tufvorna resa sig nu i solhettan. Ha
de, som jag tror, ingen hund, skola de få leta länge innan
de finna oss. Hvila och sof,» tillade han, »jag vill vaka.
Ingen fara! Komma de ut på myren, hinna vi skjuta ned
dem innan de se oss.»
»Vi vilja lita på dig, Polko,» sade Munter, »men purra
en af oss om ett par timmar; du behöfver sofva en stund
du ock.»
När Munter vaknade var solen redan långt i väster.
Då han såg sig omkring fann han Ram lutad mot sin bössa
stående på post. »Res dig!» sade denne helt lågmäldt,
hvarpå han lade sig ned och Munter intog posten. Ett par
timmar därefter drogo männen från stället. Allt hade varit
tyst och ingen fara förmärkts.
»Vi fortsätta,» sade Polko sedan det började skymma
på. »Snart skall jag visa eder ett säkert ställe för natten.
Kom!»
Efter en liten stund varsnades ett stilla vatten. Vid
stranden däraf inträngde Polko i ett tätt vidjesnår, och
man stod vid utloppet af en liten bäck. Där låg en
fiskeflotte, hvilken han stötte ut. »Kom på, Ram och Piggen!»
sade han. »Jag skall snart komma efter dig, Munter.»
Så tog han en lång stake och sköt flotten ut på det
lugna vattnet. Den framgled ljudlöst mot en mörk
skogsdunge. »Det är en liten holme i sjön,» sade Polko till
kamraterna då han landade. »Följ denna lilla stig, så
finner ni vårt blifvande nattläger. Ni kunna nu, så mörkt
som det är, göra eld och koka. Ved finns huggen, så ni
behöfva ej bruka yxorna. Huggen höras långt i denna
lugna kväll.»
Snart landade äfven Munter och Polko på holmen, och
då de följt den lilla, knappast märkbara stigen och
genomträngt snåret, lyste dem till mötes en flammande eld.
Det var en liten jämn och afröjd plats, i hvars ena
hörn fanns en liten bod, en s. k. slogbod.
»Här äro vi säkra att ingen öfverraskar oss,» sade
Polko. »Jag brukar vara här och fiska på våren, och under
de flera år jag varit här har jag icke haft besök eller sett
en främling. Båt eller flotte finns ej i sjön, och skulle
Vargen och hans sällskap försöka komma hit, kan det icke
ske utan buller och bråk, och för öfrigt våga de sig icke
hit. Varen således obekymrade! Slån eder ned!»
Därmed gick han afsides och kom strax åter med en
knippa torkad fisk som bidrag till kvällsvarden.
»Tack, Polko! Det här var en liten behaglig och trygg
plats,» sade Piggen. »Här hade jag lust slå mig ned en
tid. Är här godt om fisk?»
»Ja, men bättre längre mot norr, dit jag vill följa er.»
Följande morgon föreslog Munter, att man borde ligga
kvar och hvila öfver den dagen, ty vore Vargen efter dem,
skulle han varsnas under dagens lopp, och nästa natt kunde
de i all tysthet fara öfver sjön och landa i dess norra ända,
och därmed borde de vara sin förföljare kvitt. Förslaget
antogs, och dagen tillbragtes med att förfärdiga skor åt
alla finnarna. De voro lättare att gå med och skulle i sin
mån hjälpa till att dölja spåren, ty en näfversko lämnar
mycket mindre märke efter sig än en sko af läder.
Dagen förflöt lugnt, och man enades om att Vargen
icke funnit rådligt att förfölja finnarna. Lika fullt bröto
dessa upp under natten och voro den dagens afton vid
Polkos hem vid Svartsjön. Deras framträdande på sveden
väckte först oro, men sedan man varsnat Polko i deras
sällskap endast nyfikenhet. Man slutade upp med arbetet och
gick fram till pörtet. Gladt öfverraskad blef man, när man
hörde främlingarna tala finskt mål.
Polkos familj bestod af hustrun och ett par unga, men
fullvuxna pojkar, hvilka på faderns anmaning genast gingo
att elda upp badstugan, gästerna till ära. Då dessa hörde
tillsägelsen, flög ett gladt leende öfver deras bistra,
solbarkade anleten, och sedan de tagit sig ett äkta finnbad,
det de i många år saknat och nästan glömt, steg deras
belåtenhet till höjdpunkten.
Följande dag var söndag, hvilken dag, trots deras
krigiska lif, ständigt helighölls af den store konungens
soldater. Och nu återgåfvo Svartsjöns vikar och kullar det
ovanliga ekot af en psalm, sjungen af starka röster, och
ett kapitel ur bibeln med Munters åsklika stämma läst
ur bok.
Den ensliga, vid sin ankomst till Svartsjön utfattiga
familjen Polko hade aldrig ägt en egen bok sedan de
bosatt sig i den svenska skogen, aldrig i sitt hem hört Guds
ord föreläsas eller en psalm sjungas på det enda språk,
modersmålet, som de klart kunnat fatta. Minnen från
hemlandet, deras barn- och ungdomstid, vällde mäktigt fram
från hjärtats djup och gåfvo stunden en högtidlighet hvars
intryck sent glömdes.
Också fattade hela familjen en varm vänskap för sina
nykomna landsmän, och de visade den genom sin välvilja
och gästfrihet.
»Jag skulle bedja er stanna här hos oss,» sade Polko,
»men här äro hvarken fisket eller jakten så bra som längre
mot norr vid Spaksjön, Bocksjön och Kolsjön, samt väster
om dessa vatten. Här, ej långt från min sved, ligger också
en tämligen stor sjö och flera små vatten, där ni finna allt
hvad ni åstunda. Vid eller en bit öster om Bocksjön bor
en finne, som helt säkert skall bistå er med goda råd,
och nordväst träffa ni folk af vår stam litet hvarstädes.
Hvila här så länge ni vill! Jag skall sedan följa er en
dag eller två, tills ni få se er omkring.»
»I dag bli vi hos dig, Polko, men i morgon gå vi. Vill
du följa oss till nästa sjö, så är godt; men vi finna den
nog ändå,» sade Munter.
Då våra tre vänner följande dag drogo ut bådo de
Polko stanna hemma. Han kunde ju syssla med något han
skulle finna i ett litet bylte de lämnade honom.
»Tack!» sade han; »jag förstår nog, att det är
fiskekrokar ni skänken mig. Tack!»
Redan tidigt på eftermiddagen samma dag hunno våra
vandrande finnar den omtalta Bocksjön. »Här är vackert,»
sade Piggen, »här fiska vi i dag och se oss omkring. Vi
gå åt hvar sitt håll, en öster, en väster och en norr ut, och
mötas här om en dag eller så.»
»Som du vill.»
Munter och Piggen sammanträffade först. »Här ser ut
som vi ej behöfva söka efter annan plats,» sade Munter och
slängde ett stort stycke älgkött på marken. »Här är fullt
af alla slags djur åt öster, eller däråt jag gått. Hur är det
mot norr?»
»Alldeles lika,» sade Piggen. »Jag har sett mycket vildt,
men intet skjutit, endast fiskat, och se här! Det är mer än
vi behöfva på flera dagar, och det blir nog ändå mer då
Ram kommer. Han brukar vara bra proviantmästare.»
»Icke denna gång,» sade Ram, som kommit alldeles
intill dem utan att de märkt det. »Jag har hvarken skjutit
eller fiskat, endast gått omkring och därunder kommit till
visshet om, att här finns vildt till stor myckenhet af alla
slag. Vi behöfva icke söka någon annan trakt. Vi slå oss
i ro här, bygga oss tak öfver hufvudet och lefva så i frid
hela sommaren.»
Och så blef det. Man fiskade och jagade, lefde i öfverflöd
och skattade sig lyckliga. Länge höllo Munter och
Piggen icke ut med det lifvet, ehuru ingen sade något
därom på några veckor, tills en dag Munter gick bort tidigt
på morgonen. Man hörde, hur han på östra sidan sjön högg
och fällde träd.
På aftonen sade han: »Jag finner mig väl här, och tänker
hugga sved och bygga pörte. Till hemlandet går jag icke
mer. Där är fattigare än här; jag stannar kvar.»
Dagen därpå gjorde Piggen på samma sätt. Då de sedan
sammanträffade på kvällen sade Piggen sig ämna stanna och
göra på samma sätt som Munter. Äfven Ram sade sig icke
heller hafva något i Finland att göra. Hans hustru var
död, och af till armén nykomna soldater hade han hört,
att hans pojkar äfven gått ut på världen, ovisst hvart de
gått. Han kunde bärga sig bra där han var. Men hugga
sved tänkte han icke bry sig om, och icke heller ville han
slå sig ned där vid sjön. Han visste en plats som passade
honom bättre; men hvarje lördagskväll ville han komma och
se till kamraterna.
Då Piggen och Munter fällt så stor sved de ansågo sig
behöfva hjälptes de åt att bygga ett pörte på Munters sved,
där de skulle tillbringa vintern. Ram byggde sig en jordkoja.
Han behöfde intet annat, och så gingo ett par tre
år. Munter och Piggen hade arbetat hårdt och hade nu
sina nybyggen i godt skick. Ram fortfor att bo för sig
själf. Kamraterna hade han under hela tiden hjälpt med
fisk och villebråd, men icke deltagit i deras arbeten.
Hvarje lördag träffades de på mötesplatsen och tillbragte
söndagen tillsammans. En dag sade Piggen, att han tyckte
han behöfde hjälp vid odlingsarbetet, och nu vore han betänkt
på att gå bort till svenskarna och höra efter; om någon af
deras kvinnor hade lust följa honom till hans hem. En
hustru borde han hafva i sitt nya hus. Man begrundade
den saken, och så bad Munter Piggen skaffa äfven honom
en hustru. Ram tyckte han hade det bra som det var, och
så talade man icke mer om den saken.
Piggens giljarfärd till svenskbygden lyckades till fullo.
Han medförde hem så väl en hustru åt sig som en åt Munter.
Om några bröllopshögtidligheter talar ej den sagan,
en viss vikt, då deras barn lärde både faderns och moderns språk
samtidigt. Denna finnarnas förbindelse med svenskarna hade till följd, att
de förra icke oroades af de senare, utan synes som finnar och svenskar
i den delen af landet, eller nuvarande Svärdsjö socken, lefvat fridsamt
med hvarandra, samt att finnarnas barn tidigt lärdes umgås med
svenskarna och tillägna sig deras seder. Som exempel därpå anför Gottlund
i »Läsning för finnar», att då han 1818 ankom till Svartnäs bruk vid
Svartsjön och frågade, om finnar bodde i den trakten, svarades nekande,
ehuru man trodde, att sådana funnits där förut. Då bruksarbetarna
sedan samlades på kontoret såg Gottlund på deras ansikten och
kroppsbildning, att de härstammade från finnar, och en gubbe hade så
utpräglad finsk gestalt, att Gottlund tilltalade honom på finska,
hvartill gubben med förvåning lyssnade, men svarade icke strax.
Emellertid märkte Gottlund, att de andra arbetarna lyssnade till hvad han
sade, och detta styrkte honom i den tron, att flera förstode honom,
hvarför han fortsatte med att tilltala dem på finska och Savolaxdialekt.
Slutligen svarade den först tilltalade gubben, och sedan alla arbetarna.
De hade från forna dagar bibehållit sitt modersmål, men dolt det
så väl, att de svenska herrarne på brukskontoret icke förut haft en aning
om att deras arbetare och en stor del af socknens öfriga befolkning voro
af finskt ursprung. ej
heller om att de svenska kvinnorna medförde några
ägodelar. Däremot kungjorde de för sina släktingar, att både
Munter och Piggen vore ovanligt skickliga skomakare, och
skaffade dem därigenom arbete under den tid af året de
voro lediga från jordbruket, fisket och jakten.
Efter kamraternas giftermål kom Ram icke hvar lördag
till mötesplatsen. Han trifdes bäst kring sin jordkoja vid
Björnsjön. Sina förvärfvade björnhudar och andra vilddjursskinn
lämnade han kamraterna, hvilka numera hade beröring
med svenskarna. Mot dessa erhöll han de få saker han
behöfde, eller mjöl, salt och ammunition.
Och så gingo åren.
*
24. Till kungs.
Finnarnas färd till konungen gick i möjligaste måtto
rätt fram öfver skogar, sjöar och vattendrag. De sökte icke
bebyggda trakter, utan undveko dem fastmer. Pekka, som
tillika med Sukoinen bäst kände markerna, gick i spetsen
för tåget, och då alla löpte i samma skidrand, förrådde
ej spåret, att något större antal skidlöpare där färdats fram.
Det kunde ej väcka någon betydande uppmärksamhet, äfven
om någon skulle lagt märke därtill.
Så löpte de en morgonstund med rask fart då Sukoinen
afbröt den nästan jämt rådande tystnaden och sade till
Pekka: »Du viker för mycket mot söder nu, Pekka.»
»Jag gör så,» sade denne lugnt, »emedan jag vill hälsa
på och träffa min gamle vän Daniel Pojlan på Pekkafallet,
om han lefver; eljes lefva väl barnen hans. Jag tänkte vi
kunde dröja öfver hos dem i dag, i fall snön tinar och
skidföret blir dåligt.»
I Pekkas följe var ingen som brydde sig om att man
löpte en liten krok för att träffa en vän och stamförvant.
Några timmar därefter stannade Pekka vid en stor uthuggning
i skogen, och hans följe slöt sig omkring honom. Han
stod en stund stilla och såg sig omkring, under det hans
manliga drag antydde ett djupt svårmod.
»Jag kan ej misstaga mig,» sade han till sin omgifning,
»här är Pekkafallet, och där på kullen stod Pojlans pörte.
Nu ligga här hus byggda af svenskar, och sveden är öde.
Det ser ut som människor icke skulle besökt den i vinter.»
»Du har rätt, Pekka,» sade Sukoinen. »Detta är nu
ett fäbodställe, som svenskarna tillägnat sig, sedan de
bortjagat den finne som bodde här. Jag har hört talas därom,
ehuru jag icke visste, hvar stället var beläget. Men låtom
oss icke dröja här längre; det är icke den enda ödegård vi
finna på vår väg. Framåt! I morgon hinna vi ned till
Säfsen; i mitt hem där kunna vi hvila ut i trygghet.»
En vecka därefter återfinna vi våra vandrande finnar
lägrade vid Dalälfvens strand. Våren hade nu gjort sitt
inträde, och marken var bar. Granarna buro ljusgröna
barrknoppar, björken små löf, och den mäktiga älfven flöt
lugnt fram mellan sina branta, rödgula sandstränder.
Finnarna hade slutit en ring, i hvars midt Sukoinen
stod och talade.
»Vi äro nu midt ibland svenskarna, och, så vidt jag
vet, finnes ingen af vår stam här i närheten som vi kunna
gästa hos och rådas med,» sade han. »Men jag har varit
här förut och har en bekant man, som jag vill gå och tala
med. Det är liesmeden i Hedemora. Af honom kunna vi
få höra nyheter, och han skaffar oss den proviant vi behöfva
medtaga härifrån, ty sannolikt finna vi icke vildt här i
skogarna söder och öster ut, som hittills. Hvila här nu!
Jag vill gå att tala med mannen; i morgon är jag åter.»
»Här i denna ås har jag hvilat förut,» sade Pekka,
»men det är många år sedan dess. Då var icke smått om
vildt häremellan och hafvet; men måhända är det
annorlunda nu. Jag. hoppas likväl, att vi skola finna hvad vi
behöfva till lifvets uppehälle utan att behöfva bära med oss
proviant till någon myckenhet. Låt se, Mårten och Pavo,
om ni kunna finna något åt oss till kvällsmat.»
»Jag trodde det!» sade Pekka då de unga männen
återvändt till lägret, medförande en knippa gäddor och några
änder. »Det finnes nog bärgning för finnarna hvar som.
helst i de svenska skogarna den här årstiden. Låtom oss
nu äta och sofva.»
Följande dag återkom Sukoinen med en tung börda
proviant.
»På den resan inhämtade jag rörande vårt ärende icke
mycket. Liesmeden kände icke till något rörande oss finnar,
ty sådana finns inga här. Däremot sade han, att det nu en
tid varit ref efter krigsfolk, och många unga män hade fått
gå ut både förra året och detta, så vore någon af oss i de
åren, borde vi akta oss. "Få de se eder, få ni nog gå med,
om ni vill eller ej. Dig, som är så stor och stark, taga de
förvisso, lita på det, Sukoinen," sade han, och det var bra
att få veta. Till Stockholm skulle vi gå och söka upp bror
hans, Lukas svärdfejare. Han var bekant med både höga
och låga och skulle se till och hjälpa oss fram till konungen.
Och till bevis att vi vore liesmedens vänner, skulle vi
frambära ett nytt förskinn, som jag har i kunten, jämte många
hälsningar.»
»Det var icke så litet du hade för den resan, Sukoinen.
Mig synes, som de hälsningarna äro af värde,» sade Pekka,
»och jag hoppas, att Lukas svärdfejare skall komma oss till
nytta. Tack, Sukoinen! Ät nu; din börda dela vi sedan på
oss alla, och så vandra vi.»
Sukoinens meddelande att finnarna hade någon att vända
sig till då de hunnit målet för sin långa vandring lifvade
deras sinnen, och med spänstiga steg och förhoppningsfulla
tankar tågade de raskt fram genom markerna.
Efter några dagars marsch var skogen icke längre
sammanhängande, utan allt emellan afskuren af åkerfält, sjöar
och åar. Färden gick icke så raskt som förut; man måste
göra omvägar, och om dagarna ville de skygga finnarna icke
gå efter anträffade vägar. Dels fruktade de att möta
knekthopen, af hvilken de redan varsnat flere, och dels skyggade
de för sammanträffande med traktens inbyggare, hvilka,
då sådant icke kunde undvikas, sågo med förundran och
misstänksamma blickar på de långhåriga, brunbarkade och
ovanligt klädda finnarna.
Pekka gick, som vanligt, i spetsen för tåget, och nu
hade man hunnit nära målet och funnit en skogbevuxen ås.
Här stannade Pekka och sade: »Låt oss hvila här. Gå nu
ut och se eder omkring, ni unga! Gån en åt hvar sitt
väderstreck och spana, få vi rådas sedan.»
Ett par timmar därefter voro de unga männen åter och
meddelade, att de funnit vatten på alla håll. Finnarna voro
vid början till en tämligen stor halfö eller udde. Den var
klippig, full af mindre dalar och tät skog. Röken från den
stora staden syntes på afstånd, men spår af odling eller
eljes tecken till att trakten var mer allmänt besökt funnos icke.
»Godt! Vi vilja då söka oss en undangömd plats och
slå läger.»
En sådan plats hade Pavo reda på. Den låg väl dold
i småskogen under en öfverhängande klippa och helt nära
vattnet.
»En bättre plats hade du näppeligen kunnat finna, Pavo,»
sade Pekka då de anländt dit, »och som vi se, ha äfven
andra funnit den bra, ty här är ju redan eldstad och mjukt
gräs omkring den. Å!» sade han, och satte ned sin säck på
marken, »det känns godt att hafva nått vårt mål. Slå eder
ned! Nu måste vi se till att få något till lifs. Upp med
elden, pojkar, och på med pannorna!»
Själf samlade Pekka ett fång torra ormbunkar och
redde under klippan en bädd. »Hit hundarna mina! Nu
få ni hvila.»
Följande morgon voro finnarna tidigt i rörelse. Man
såg dem, ovanligt nog, bada och tvätta sig samt sedan
snygga upp sig så godt sig göra lät. Då detta skett sade
Pekka:
»Vi må nu rådas om, hur vi klokast böra förhålla oss.
Säg eder mening, Ängsjöfar, som mest umgåtts med
svenskarna och bäst känner dem.»
»Säg själf din mening, Pekka! Jag tror, den kommer
att duga.»
»Nå väl! Jag har tänkt mig saken så. Vi tre gamle,
Ängsjöfar, Vedalainen och jag, lägga ned våra bössor här,
taga stafvar i händerna och gå in till staden för att uppsöka
Lukas svärdfejare. Ni unga stanna här. Oss gamla vill
ingen hafva in bland knektarna: vi få nog gå i fred. Ni
förblifva tillhopa, vakta våra saker och hålla god utkik.
Påkommer någon fara, så flyn! Striden icke! Finna vi eder
ej här, träffas vi vid förra nattens läger och vänta hvarandra
där till nästa nymåne. Våra bössor och don gräfva vi ned
här. Skären torfven väl och djup, så att gräset icke torkar
och förråder gömstället. Blir det bra så?»
»Ja, Pekka, det blir bra,» svarade alla.
25. Vapensmeden.
Kort därpå anträdde de tre gamla finnarna vandringen
till hufvudstaden, dit de ännu tidigt på morgonen anlände.
Tvehågsna hvaråt de skulle gå, tillfrågade Pekka en
gammal man, hvar Lukas svärdfejare bodde, och då denne
välvilligt svarade, att det ville han visa dem, om de följde
honom, blefvo våra finnar helt lätta till sinnes.
De funno Lukas på hans gårdsplan sysselsatt med att
ordna en hop gamla vapen. Då finnarna stannade bredvid
honom såg han upp och betraktade dem med mönstrande
och undrande blickar.
»Hvem söken I?»
»Lukas svärdfejare,» svarade Pekka.
»Det är jag.»
»Vi hafva hälsningar och skickningar till eder från er
broder, Erik liesmed i Hedemora.»
»Så,» sade han och såg vänlig ut. »Låt se smekningarna
först, får jag höra hälsningarna sedan.»
»Här äro de,» sade Vedalainen och räckte honom
förskinnet. Lukas tog upp och synade det.
»Rätt så!» sade han; »här är Eriks bomärke, två pilar,
en upp och en ned. Varen välkomna och stigen in! Vid
en mugg öl vill jag höra bror mins hälsningar. Kom,» sade
han, och förde männen in i sin stuga.
Stor, rymlig och ren var hon, en sådan stuga som ingen
af finnarna ännu sett. »Sitt ned och bänka eder,» sade han.
»Där vid bordet, icke här vid dörren! Mor, mor!» ropade
han då en storväxt och ståtlig medelålders kvinna inträdde.
»Vi ha främlingar och vänner här med hälsningar från Erik;
och se hvad jag fått från honom!» Och därmed satte han
förskinnet på sig och knäppte till lifremmen.
»Det var rena don allt igenom,» sade hon och synade
det blanka mässingsspännet. »Tack ni som burit hit det!»
»Gif oss hvar sin mugg öl, mor!»
»Redan bestäldt,» sade denna helt fryntligt då en ung
flicka inträdde med fyra blanka tennmuggar och en stor
trästånka full af öl.
»Tag, dricken och gören mig besked!» sade Lukas och
slog sig ned midt emot de bänkade finnarna. »Och nu fram
med hälsningarna, medan mor och flickan reda till frukosten
åt oss!»
»Tala du, Pekka!» sade Ängsjöfinnen, och därtill nickade
Vedalainen god mening.
»Eder brors hälsning är, att ni ville bistå oss uti en
sak som är för oss af mycken vikt.»
»Låt höra!»
Pekka redogjorde därpå klart och tydligt för finnarnas
sak, huru de af hertig Karl blifvit uppmuntrade att flytta
in på de svenska skogarna, bosätta sig där för att rödja och
bryta mark i obygden, hur öfverheten sedan skulle utfärdat
sitt stränga påbud, huru nu finnarna ej satte tro till, att det
i deras tankar orättvisa påbudet verkligen blifvit utfärdadt.
Pekka omtalade äfven, hur svenskarna förföljt dem. De
ville nu träffa konungen, för att af hans egen mun få
bekräftelse på lagbudet och mildring däraf, eller ock tillåtelse
att i fred och ro draga sina färde. Därpå beskref han
finnarnas ensliga lif och trägna kamp mot nöd och brist.
Pekka talade väl, med lif och öfvertygelse, och då han
slutat dref den kraftige vapensmeden sin sotiga näfve i
bordet så det ekade i stugan.
»Guds död!» sade han. »Jag kan ej hjälpa eder.
Konungen, den Gud välsigne, är borta, borta sedan ett år på
andra sidan hafvet, och slåss med de fördömda polackerna.
Gud bättre, hur skall jag kunna hjälpa eder! När konungen
kommer hem, vet ingen, och ni behöfva snar hjälp. Men
vänta! Kanske jag kan hjälpa eder ändå. Nu skola vi först
äta frukost, och sedan skall jag gå till grefve Per. Kan
han ej råda bot för eder, kan heller ingen annan. Men våren
tröst, det är en man som låter folk tala vid sig, och han
kan tala vid konungen! Ja, så skall jag göra,» tillade han
gladt. »Men äro ni ej flera? Mig synes som ni vid ett
sådant ärende borde varit en man från hvarje trakt af den
stora skogen.»
»Vi äro så,» sade Pekka, »men de tre andra äro unga
män. Vi vågade icke låta dem följa oss i dag, ty vi voro
ej säkra på att de icke helt oförtänkt skulle bli slängda bland
knektarna. Vi läto dem stanna kvar på ett aflägset ställe
i skogen tills vi skulle få höra, huru fader Lukas tänkte
om vår sak.»
»Det var slugt tänkt,» sade Lukas. »Här samlas nu en
mängd krigsfolk för att gå till konungen, och här rustas
betydligt, ty konungen ville så fort som möjligt göra ända
på de fördömda papisterna, och står nu finnarnas sak som
ni säga, hade helt säkert edra unga män fått följa öfver
hafvet. Gå nu ut och se eder omkring i staden! Under
tiden går jag till grefve Per. Mor, följ våra vänner, så de
få se på skeppen.»
Då finnarna återkommo till Lukas" gård var han redan
hemma. »Den gången,» sade han, »hade jag ingen tur.
Grefven var upptagen för i dag, hälsade han mig, men ville
jag komma igen då skeppen med krigsfolket afseglat i
morgon, skulle jag få tala med honom.»
Finnarna förklarade sin tacksamhet och sade sig vilja
återvända till skogen och kamraterna.
»Låt se,» sade han, »hvar är det ni träffa dem?»
Pekka beskref, hur de gått för att komma till smedens,
och pekade åt det håll där de hade sitt läger.
»Så,» sade Lukas, »då vet jag ungefär hvar det är, och
jag följer med er. Men sedan jag förfrös mina fötter för
många år sedan, vill jag icke gå den långa vägen. Hör
hit, mor! Lägg mat i söndagskorgen och tappa öl i dunken!
Jag skall resa bort. Petrus du,» sade han till en ungkarl,
»gå ned, ös båten och kom sedan hem och byt om tröja;
du skall ro mig bort.»
Det var raska tag i Lukas svärdfejare, tyckte de
betänksamma finnarna och skattade sig lyckliga som påträffat
en sådan beslutsam och handlingskraftig man.
»Hallå, och god dag, du gamle mjölgök!» sade Lukas,
då de voro på väg till stranden, till en hvitmenad man.
»Hit med ett halft tjog af dina stora bullar, karl! Här
har du slantar, och de af godt silfver till, men rappa dig!»
»God dag igen, din högröstade dunkapelle! Du tycks
vara hungrig i dag. Är käringen din krank, efter du köper
bröd?»
»Hit med bullarna! Säger jag. Jag reser bort, ser du;
men, Gud vare lof, gumman min kan nog baka för oss.
Med det här har hon dock intet att skaffa.»
»Så,» sade bagaren; »där har du bullarna, efter jag ser
du vill i väg. Men hvad är för folk du har med dig?»
»Vänner från vildmarken. Farväl!» — »Farväl igen!»
»Mig synes som vi fara åt helt annat håll än dit vi
ämna oss,» sade den gamle Ängsjöfinnen, sedan man färdats
en stund. »Du styr orätt, Lukas! Ditåt skola vi,» sade
den gamle skogvane finnen.
»Du har rätt,» sade Lukas och visade sina hvita tänder.
»Men ser du, vi komma dit ändå till slut. Se nu på
skeppen och skutorna, gubbar! Snart få vi se endast skog och
vatten.»
Och så blef det, ty efter en stunds rodd pekade båtens
staf rakt mot norr. Nu började finnarna lifligt samspråka
på sitt modersmål, hvilket Lukas och hans dräng icke
förstodo. Efter en god stund sade Pekka: »Litet åt väster,
Lukas! Du ser de stora mörka granarna i bergsskrefvan
där; håll däråt!»
Snart därpå landade de, och Lukas hörde en svag
hvissling, ehuru han icke skulle kunnat säga, från hvilket håll
den kom, och strax därpå stod en ung man bredvid dem.
»God dag, Sukoinen! Här föra vi vänner till eder.»
»Så snart åter!» sade denne.
»Ja, vi ha varit lyckliga och funnit Lukas svärdfejare,
och, tack vare dig och Erik liesmed, en fulltrogen vän.»
»God dag, du!» sade Lukas; »men hvar äro edra
kamrater?»
»Nära vid, kom!» och så trängde de in i snåret, där
Pavo och Mårten Pekkelan stodo stödda mot sina bössor.
»Tre bössor och tre styfva karlar,» sade Lukas. »Jag
säger som jag förr sagt: ni gjorde klokt att stanna här i
skogen. Men hvad ha ni att lefva af? Här få ni väl svälta
ihjäl?»
Finnarna smålogo och sade sig hafva godt om mat ännu
för någon dag.
»Låt se!» sade Lukas. Från sina kuntar framtogo de
nu några bitar torkadt kött och en stor knippa nyss fångade
gäddor.
»Hur fånga ni gäddor utan nät?»
»Vi stinga dem med spjut under natten då vi lysa oss
med bloss, och snara dem om dagarna då vädret är lugnt
och solen varm.»
»Ni äro duktiga och fyndiga karlar,» sade Lukas, »och
platsen som ni valt är bra. Men jag vill föra er till en
bättre. Tag edra saker och gå i båten! Ni ha för nära
grannar här: ett slott på hvarje sida, och ej så långt borta.
Det är onödigt ni fiska eller jaga här. Vi ro öfver sjön till
ön som ni se där; den platsen är tryggare för er; kom!»
Så rodde de öfver sjön och in uti en liten vik, omgifven
af branta klippor och en mörk furuskog. Där landstego de
och funno snart en treflig mossbevuxen plats.
»Nu skola vi se hvad mor lagt i korgen och smaka på
bagarens bullar,» sade Lukas. »Ät,» sade han, under det
han själf skar för åt drängen. »Jag måste fort hem. Pekka
skall följa mig en bit på väg. I morgon skall ni höra af
mig så snart som möjligt. Kom nu, Pekka!» sade han sedan
denne ätit. »Korgen och öldunken lämna vi kvar. Gör den
tom till i morgon, go" vänner! Det är eder väl undt.»
Då Lukas och Pekka rott en stund sade den förre:
»Här bor en fiskare, bekant till mig. Den skola vi tala
med. Ro i land!» sade han till drängen; »jag ser Isak fiskare
stå däruppe vid stugan. Ohoj! Isak! Kom, få vi språkas
vid!»
Mannen som anropats gick sakta nedåt sjöstranden, men
kommen närmare, påskyndade han sina steg och hälsade
Lukas gladt.
»Å, är ni ute på sjön! Jag kände icke igen eder strax.
God dag, god dag! Vill ni icke komma i land och upp till
mig?» sade han vänligt.
»Nej, Isak, men jag ville du skulle komma in till mig
i morgon vid middagstid, och så skall du taga denne man,
Pekka Huskoinen, i ditt skydd och lämna honom det bistånd
han af dig möjligen kan behöfva, och nu genast följa honom
till andra sidan af ön, där han och hans kamrater slagit sig
ned.»
»Det skall bli som ni vill, Lukas,» svarade Isak.
»Adjö då, karlar!» sade denne och rodde bort.
Då Pekka och Isak fiskare blefvo ensamma sade den
förre, att Isak icke behöfde ro honom till andra sidan af ön.
Han skulle nog, blott han komme i land på den, finna
kamraterna vid den lilla viken. Ja, Pekka kunde göra som han
ville, men hade Isak lofvat Lukas följa Pekka, skulle
han ock göra det, änskönt han icke tog båten och rodde,
hvilket färdsätt han var mest van vid, och hvilket också
varit Lukas" mening att de skulle begagna. »Men först
skola vi gå in till mor och se, om hon har en gång dricka»
(en mugg öl).
Pekka tackade för välfägnaden, men drack obetydligt,
hvilket Isak tyckte vara besynnerligt af en sådan storväxt
man. Men då sade honom Pekka, att finnarna icke brukade
dricka öl; därtill hade de hvarken råd eller lägenhet.
»Men hvad dricka ni då?» — »Vassla då vi hafva, eljes
vatten, det senare mest.»
»Du måste säga mig, Pekka, hvad ni göra här i bygden
och hvarför Lukas följt eder hit» — »Gärna,» svarade
Pekka, »det gör jag under vägen till kamraterna.»
Under marschen förtäljde Pekka om finnarnas inflyttning
och lif i de svenska skogarna, deras hårda kamp för tillvaron,
samt den oro för framtiden som nu tyngde på dem, jämte
ändamålet med deras resa, och slutligen hur deras unga män
fruktade att bli pressade med i kriget, om de visade sig i
den stora staden.
Isak fiskare beklagade finnarna af hela sitt hjärta och
var af samma åsikt som Lukas, att det var klokt att de
hållit sig undan, men tillade tröstande, att den manhaftige
Lukas nog skulle hjälpa dem. Och vore den unge konungen
hemma, skulle han nog freda finnarna. Men kriget skulle
säkert snart bli slut, efter hvad det sades, och sedan skulle
det bli fredligt och lugnt i landet.
Då Isak och Pekka nådde lägret voro alla finnarna
tillstädes, och man språkade förtroligt med den nyförvärfvade
vännen, hvilken lofvade finnarna sitt bistånd, i fall så skulle
behöfvas. Sin gamla båt ville han gärna låna dem. Finge
de vänta länge för att få sitt ärende uträttadt, blefve det
nog knappt med proviant, ty på ön vore icke mycket
villebråd att få.
Sedan Isak gått till sitt igen talades finnarna vid om
hvilken skillnad det var mellan svenskar de under vägen
anträffat och deras grannar Elfdals- och Fryksändeborna.
De förra voro vänliga, hjälpsamma och tillmötesgående, då
däremot grannarna voro ovänliga och hämndfulla.
Först tre dagar därefter kom bud från Lukas. Det var
Isak som var bärare däraf — och budet lydde, att alla sex
finnarna i hans båt skulle infinna sig morgonen därpå hos
Lukas. Han skulle följa dem till grefven, som lofvat höra
deras ärende. De unga männen kunde vara utan fruktan,
tillade Isak. Sina bössor, hundar och öfriga saker skulle
finnarna lämna i Isaks stuga. Så lydde hälsningen, och
nu kunde de följa Isak hem och ligga hos honom den
natten.
Så lugna och tålmodiga finnarna än voro, hälsade de
dock Isaks ord med glädje, emedan fullständig overksamhet
icke ligger i deras natur. Raskt bröto de därför upp och
följde sin beskyddare till hans stuga.
26. En gammal vän till Finland och finnarna.
»Välkomna!» sade Lukas då finnarna, rentvagna och
putsade, inträdde på hans gård följande morgon. »Nu gå
vi att träffa grefven.»
Det gick dock icke så hastigt med den saken som den
hurtige Lukas beräknat, ty en god stund måste de vänta
innan de fingo företräde, och ej utan bäfvan inträdde våra
finnar till den höge mannen, hvilken genast tilltalade dem
och bad dem andraga sitt ärende.
Den högreste, allvarlige och godmodige Pekka tog ett
steg framom kamraterna och talade å allas vägnar.
Finnarna, sade han, sökte konungen, men då denne icke kunde
anträffas, ville de bedja grefven nådigt af höra hvad de hade
att andraga, samt söka hans råd och bistånd i sina bekymmer.
Pekka redogjorde därpå klart och redigt för finnarnas
ställning i de svenska skogarna, omnämnande det stränga
påbudet om finnarnas förödande samt svårigheten för dem att
meddela sig med den svenska öfverheten, då få af dem kunde
begripligt uttrycka sig på svenska språket.
Under det Pekka talade hade grefven blifvit allt mer
allvarlig, och då finnen slutat tog han till ordet.
Svenskarna, sade han, klagade ännu mer på finnarna. De
gjorde mycken odygd hvar de funnos, förödde och brände
skogarna, dödade villebrådet onödigt och fore fram så, att
öfverheten helst ville vara af med dem. I stället för att
odla jorden och göra åker högge de ned skogen och brände.
Därmed kunde ingen vara belåten, och icke ginge de till
bergverken och städerna för att arbeta, som svenskarna,
utan dolde sig i skogarna, där landet icke hade någon nytta
af dem.
Härtill svarade Pekka, att finnarna gjort betydande
odlingar under hans tid och ännu fortfore därmed, oaktadt
de vore ovissa om, huruvida öfverheten tänkte verkställa
det hårda påbudet eller icke. De, finnarna, hade svårt för
att tro på detta, och nu ville de å så väl egna som hela
finnbefolkningens vägnar bedja herr grefven om bistånd
och råd.
»Förr än konungen kommer hem och här blir fred och
ro i landet kommer eder sak icke på tal. Och då sådant
sker vill jag bistå eder i så måtto, att den blir allvarligt
undersökt och ni blifva i tillfälle att yttra eder. Till dess
är mitt råd att ni förhålla eder stillsamt och rättrådigt,
samt undvika tvister med grannarna, arbeta och odla så
mycket ni förmå. Följer ni mitt råd, är sannolikt, att ingen
ofredar eder, ty då det af eder åberopade påbudet redan är
många år gammalt och öfverheten icke gjort någon
allvarligare tillämpning däraf, är icke troligt, att något göres åt
saken, såvida ni själfva icke gifva anledning därtill. Det
finnes ju ock en lag
skall afdömas af domstolen, och det står så väl eder som
andra landets inbyggare fritt att vädja till högsta
domstolen. Gån därför hem till edra skogar vid godt mod,
lefven i arbete och frid, och anmanen edra stamförvanter
att göra detsamma. Jag är förvissad om att intet ondt då
vederfares eder.»
så väl på finnar som svenskar, och påbudet om finnarnas utrotande
samt torpens ödeläggande synes man ha glömt, liksom för öfrigt hela
finnstammens tillvaro. Det gick mer än ett sekel om innan finnarnas
sak kom på tal, och då af en man (K. A. Gottlund) hvars namn sent
skall försvinna bland finnskogarnas befolkning.
Visserligen förbjöd den nya skogsordningen allt svedjande så väl
för finnar som svenskar, men man kan antaga, att lagen icke särdeles
strängt öfvervakades, eller ens kunde öfvervakas, hvad finnarna angick,
samt att då svenskarna knappast kunde undvara sina svedjefall,
svedjandet, ehuru möjligen något inskränkt, pågick utan att hvarken finnar
eller svenskar anklagade hvarandra.
Sedan grefven slutat sitt tal till finnarna stodo de tysta
och stilla utan att veta, om de borde säga något vidare eller
aflägsna sig. Ur sitt bryderi befriades de af Lukas, som
helt käckt sade till grefven:
»Hör, grefven, det här förstår jag icke. Kung Karl har
ju bedt finnarna komma hit och gifvit dem bref på att få
bo här, och nu vill ni jaga bort dem. Hur kan detta gå
för sig? Det duger icke! Grefven måste åtminstone gifva
de här karlarne sedel på att de få gå fria hvart de vilja.
De äro bror mins och mina vänner och redliga karlar.
Icke skola de jagas och ofredas; det kan väl icke grefven
vilja.»
Grefven, som leende afhört Lukas" fria språk, sade
skrattande, att då de stode under beskydd af den manhaftige
mäster Lukas, behöfde de just intet annat. I allvarligare ton
tillade han nu, att en sådan sedel skulle de få, en för hvar,
på det de skulle kunna i frid och ro företaga sin hemresa
och upplysa sina landsmän om huru saken var och framföra
hans ord.
»Du kan hämta sedlarna i morgon, Lukas. Till dess
friar du nog dina vännerr» sade grefven, åter leende.
»Tack, grefven! Han är då en riktig karl, nu som förr.
Vore jag som han, skulle jag rifva sönder den där dumma
lagen om finnarna. Adjö nu! I morgon kommer jag igen.»
Därmed aflägsnade sig Lukas och hans vänner.
»Se så, go" vänner,» sade Lukas då de kommo ut, »nu
tror jag allt det blir bra för eder, ty då grefve Per sagt
så mycket som nu, menar han mera. Jag tror ni kan vara
belåtna med eder resa och tryggt gå hem och arbeta igen.
Men låt oss taga ut stegen; jag är sugande, och mor går
nog där hemma och väntar på oss med frukosten.»
Finnarna hade sedermera ett långt samtal sins emellan.
Deras oro för framtiden var icke häfd, ehuru grefvens ord
ingifvit dem förhoppningar, i hvilka Pekka stärkte dem.
Hans sunda förnuft sade honom nämligen, att det stränga
påbudet icke skulle tillämpas, eller knappast kunde tillämpas.
Tryggade af grefvens och Lukas" närhet, gingo de sedan
ut och sågo sig omkring i den stora staden, och då Lukas
senare uppsökte dem gjorde de små inköp för hemmet. Pekka
och Pavo försågo sig med en för framtiden beräknad stor
kvantitet krut och bly, jämte andra förnödenheter för jakten,
fisket och vistelsen i skogarna.
Man afvaktade nu blott morgonen och frisedlarna för
att återvända till hembygden.
Sedan de följande dag erhållits följde Lukas och hans
husfolk finnarna till sjöstranden, där afskedet togs då de
stego i Isak fiskares båt. »Välkomna åter till oss!» ropade
Lukas, »om ni någon gång mer komma hitåt igen.»
»Tack!» ropade alla finnarna, som på en gång rest sig
upp och blottade sina hufvud, och detta var nog en
ärebetygelse som icke ofta kom någon svensk till del. Också
sade Mårten Pekkelan: »För den karlen skulle jag slåss till
sista blodsdroppen; jag önskar många svenskar vore lika
honom; då vore roligt att lefva.»
»De finnas nog, Mårten,» sade Pekka, »men vi finna
dem icke, emedan vi icke uppsöka dem. Vi lämna icke våra
skogar, och så ofta vi kunna undvika vi svenskarna, och
envisas att icke lära oss deras språk.»
»Ja, så är det,» sade den gamle Ängsjöfinnen; »det finns
mycket godt folk bland svenskarna, men finnarna vilja icke
veta af dem, och därmed skada vi oss själfva. Tiden är
inne för en ändring häraf,» sade han med en suck.
»Ni gå väl icke i dag?» sade Isak då han märkte, att
finnarna vid sin ankomst till hans hem plockade ihop sina
kvarlämnade saker.
»Jo, Isak. Nu skall du hafva mycken tack för oss,»
sade Pekka. »Vi glömma aldrig den vänskap Lukas och du
bevisat oss. Vi återvända nu till våra skogar, där vi ofta
skola minnas eder.»
»Som ni viljen,» sade Isak. »Mig ha ni icke mycket
att tacka för. Nu följer jag eder med båten så långt ni
önska.»
»Här äro skickningar från Lukas,» sade Isak då
finnarna togo afsked af honom. »Adjö nu!» sade han, i det
han satte en ansenlig påse på marken, stötte ut båten och
rodde raskt bort.
Finnarna sågo förvånade på hvarandra. Hade icke Lukas
gifvit dem nog förut? Hvad innehöll väl påsen? Torkad
fisk, bröd och sex präktiga knifvar!
»Å,» sade Pekka sedan han tömt påsen, »du ville ej
hafva vår tack, Isak! Fisken är nog från dig, du hederlige
fiskare. Vi tacka i våra tankar både dig och Lukas. Ni
visste, hvad vi behöfva alla dagar.»
Så delades gåfvorna, hvarpå våra vandrare med raska
steg gingo mot norr.
Modiga genom besittningen af grefvens frisedlar, följde
finnarna numera banade vägar då de lågo i den riktning
som passade dem. Visserligen såg en och annan af de
mötande misstänksamt på de beväpnade finnarna, men ingen
ofredade dem, och efter en vecka hade de hunnit
Dalälfven, där de nödgades rasta några dagar för att skaffa sig
proviant med sina fiskkrokar och bössor.
De bröto icke upp förr än de samlat ett litet öfverskott
utom hvad de för närmaste tiden behöfde. Detta ville de
lämna liesmeden som gåfva för hans rekommendation till
Lukas.
Erik liesmed blef glad då finnarna inträdde hos honom,
och kände sig förnöjd öfver de loftal dessa fällde öfver
brodern. »Ja,» sade han, »ni äro reela karlar alle samman.
Godt om alla finnar vore sådana! Men här var en
finnkäring i vintras som spådde folk, retade ihop kvinnfolken
och ställde till oreda på flera sätt, men det är glömdt nu.»
Sedan finnarna hvilat fortsatte de sin väg. De hade dock
endast färdats en stund då Pekka stannade och sade:
»Nu skiljas våra vägar. Pavo och jag gå öster och
norr ut, för att besöka finnarna i dessa trakter. Halsen
våra stamförvanter i hembygden och sägen dem, hur vår
resa aflupit. Det lider nu till sommaren, och jag har också
något att uträtta i de norra skogarna som jag vill utföra.
Om ej förr, hör ni af mig åt vårsidan. Det beror dock på,
hur det ställer sig. Hälsa de våra! Bed dem lefva fredligt
och betänka grefvens ord!»
»Vill du ej följa mig hem och slå dig till ro hos oss,
Pekka?» frågade den gamle Ängsjöfinnen.
»Nej, tack far! Hälsa Antti och alla där hemma på
skogarna! Pekka glömmer eder icke. Farväl!»
27. Trollpackan.
Därmed lämnade Pekka och Pavo de hemåt vandrande
finnarna.
»Måtte han snart komma åter till våra bygder!» sade
Ängsjöfinnen sedan de försvunnit. »Han är omistlig, i fall
något ondt påkommer hos oss.»
»Han gör nog så,» sade Vedalainen; »men ni kunna
vara öfvertygade om, att han hade någon djupare mening
med sin färd mot norr; det kommer nog att spörjas med
tiden.»
Öfverallt på skogarna där finnbefolkningen bodde
afvaktade man med en viss tillförsikt de utsände männens
återkomst från kungafärden, och då den inträffade samlades
man långa vägar för att få höra, hvad de hade att förkunna.
Missräkningen var icke liten då man förnam, att konungen
icke träffats; men man hoppades, att grefvens förutsägelse
skulle gå i fullbordan, och beslöt följa hans uppmaning att
icke oroa svenskarna eller gifva anledning till tvister.
Följande dags afton lågo Pekka och Pavo vid kanten
af en stor banad väg. De hade den dagen haft ett
ansträngande arbete: på en i hast förfärdigad flotte hade de
öfverfara den stora och strida Dalälfven. Nu hvilade de och
hade intagit sitt enkla aftonmål.
»Jag tycker ej om denna jämna mark, Pavo,» sade
Pekka. »Den är tröttsam att vandra uti; jag längtar till
bergen igen. Har du lust, fortsätta vi marschen i natt?»
»Ja visst; men tyst!» sade han strax därpå och pekade
på sin favorit Tispa.
Hyndan hade stigit upp, rest sina öron och lyssnade.
Omedelbart därpå gjorde de andra hundarna på samma sätt.
Det var tydligt, att de hörde något ovanligt i den förut
tysta sommarkvällen. Männen gjorde på samma sätt, reste
sig, axlade sina kuntar, fattade bössorna och lyssnade. De
stodo ett ögonblick med återhållen andedräkt.
»Jag hör folk som springer,» hviskade Pavo.
Pekka nickade, vinkade och drog sig bakom några buskar.
Och nu hördes tämligen tydligt fotsteg dunka hårdt mot
marken, och snart blefvo tre män synliga mellan träden.
De sprungo förtvifladt, och det var klart, att de två jagade
den tredje. Denne hade dock ett tämligen långt försprång,
men syntes anstränga sig till det yttersta. Hans förföljare
vunno synbarligen på honom. Då den jagade hunnit helt
nära buskarna som dolde finnarna, utstötte Pekka den bland
dem vanliga hvisslingen till samling. Som en blixt höjde
den springande hufvudet och kastade sig in i skogen där
männen stodo.
»Fort till flotten, så fort Heyki förmår, Pavo!» sade
Pekka kort och tydligt, hvarpå han framträdde på vägen
emot den närmaste af de förföljande männen.
»Halt!» sade han barskt och framsträckte sin bössa.
Mannen var i så stark fart, att han nära nog sprungit på
Pekka, men då han hörde ropet tvärstannade han och
utropade: »Ur vägen!»
»Nej, här kommer ingen förbi. Hvad springer du efter?»
»Hallå, hallå!» ropade mannen. »Vänd om, Jerker, och
skaffa hjälp! Här äro flera finnar i marken. Fort vänd om!»
Den andre förföljaren stannade plötsligt, liksom ovillig
att vända.
»Gör som jag säger!» ropade den förste.
»Vänta!» ropade Pekka; »här behöfves ingen hjälp. Jag
ämnar icke tillfoga eder något ondt. Vänta blott ännu en
kort stund, kunna ni gå hvart ni vilja; ingen skall oroa
eder.»
»Hvem är du, och hvarför hindrar du oss att gripa
trollkäringens karl? Ja, hvarför gör du det?» sade den förste,
»men jag skall fram,» ropade han i vredesmod, rusade
ögonblickligen på Pekka och slog sina armar omkring hans
lif. En kort brottning uppstod, och så föll karlen i marken
med en hård duns. Det hade varit ett lekverk för Pekka
att fälla honom.
»Stå upp, eller ligg stilla, hvilket du vill!» sade Pekka.
»Nu kunna ni förfölja mig, om er lyster. Farväl!»
Och därmed gick Pekka med hastiga steg in i skogen..
Snart började han springa, och om en stund upphann han
Pavo och Heyki, hvilka nu hade nått älfstranden.
»Ned på flotten!» sade Pekka. »Jag vill stanna ett
ögonblick för att höra, om vi äro förföljda.»
»Hörde ingenting,» sade han då han hoppade ut på
flotten och fattade en stång, hvarmed han stötte ut den på
vattnet. »Staka på, Pavo,» sade han, »så vi komma utom
skotthåll!»
Drifven af staken och strömmen, gled flotten tämligen
hastigt ut på älfven och landade efter en kort; stund vid
andra stranden. Där hade våra flyktingar lyckan påträffa
en liten vik, hvars löf om kransade strand dolde flotten för
dem som stodo på andra sidan.
»Gud vare lof!» sade Pekka. »Hur är med dig, Heyki?»
»Det går väl an,» sade denne. »Svenskarna ha slagit
mig, hela min kropp är öm, och jag har sprungit mig trött,
men alla lemmar äro nog hela.»
»Kasta af dig kläderna, Heyki, och kryp ned i älfven
en stund! Det skall friska upp dig.»
»Det gjorde mån det där,» sade Heyki då han åter var
påklädd. »Nu kan jag röra mig godt. Om ni vilja, gå vi
in och söka skydd i skogen.»
»Innan vi besluta oss härför, måste du berätta oss, hur
du kommit hit, och hvarför svenskarna jagat dig. Pavo,
tag Tispa med dig och stig upp på älfstranden och speja,
om någon fara hotar därifrån. Här vid älfven håller
jag utkik, om någon båt kommer ut från andra sidan.»
Ljudlöst försvunno Pavo och Tispa i buskarna, och
omedelbart därpå sade Heyki:
»En annan gång skall jag berätta dig om Vappus och
min resa till Finland, ty du har nog hört, att hon
öfvertalade mig att följa sig dit. För två dagar sedan kommo
vi till en stor by på andra sidan älfven. Vi hade farit illa
på resan öfver hafvet och vandringen hit, hvarför vi beslöto
oss för att hvila i ett torp nära byn. Där voro vi en dag
öfver. Men då hade Vappu icke ro att sitta inne längre,
utan gick till byn, för att, som hon sade, skaffa oss något
till lifs för hemvägen.
»Då solen var i sjunkande hade hon ej återkommit, och
då hon ej heller sågs till då det började skymma, gick jag
för att se efter henne. Inne i byn såg jag redan på
afstånd en stor folksamling, och då jag kom närmare hörde
jag Vappu och flera kvinnor gräla. Så hörde jag slag
utdelas och några dämpade rop af Vappu. Jag skyndade nu
till för att hjälpa Vappu, men knappast hade folket fått syn
på mig förr än de började skräna och ropa: där är
trollpackans karl! Tag fatt honom, klå honom! Och så kommo
de rusande mot mig.
»Jag är ej nu som förr, Pekka, orkar ej med mig, så
snart blef jag öfvermannad och fasthållen. "Nu till prästen
med rackarbyket!" sade de.. "Trollpackan skall brännas i
morgon dag! In med henne i badstugan, bind henne, och
klå henne!" ropade en del, andra sade, att de skulle taga
hand om mig, och jag skulle ej se solen eller höra göken
mera, och så drogo de mig med utefter vägen till en
skogsbacke. Då passade jag på och slet mig lös, och hur det
sedan gått, vet du. Hade jag icke varit så lycklig att träffa
dig, Pekka, hade det nog vid denna tid varit ute med mig.
Tack, Pekka!»
»Var Vappu bunden då du såg henne?»
»Ja, händerna, och kring lifvet hade hon ett rep.»
»Kan du finna badstugan där hon skulle stängas in?»
»Nej.»
»Och i morgon skulle hon föras till prästen för att
brännas?»
»Ja, så ropade de mesta rösterna.»
»Vappu kunna vi ej lämna åt sitt öde,» sade Pekka.
»Vi måste rädda henne. Vet du någon råd?»
»Nej, icke nu när jag är så orkeslös. Vore jag frisk
och färdig, torde jag kunnat finna något.»
Pekka kallade Pavo till sig och meddelade honom, huru
Vappu vore fången och sin afsikt att befria henne.
»Du får väl stanna hos Heyki och vårda honom.
Kommer jag ej åter, så nämn ingenting för folket där hemma!
De kunna då begå någon dårskap. Lofva mig det, Pavo!»
»Jag har sagt dig förr, Pekka, att jag går med dig.
Heyki rätar nog till sig. Han får min kunt med hvad den
innehåller; då reder han sig.»
Pekka stod en stund tyst, därpå sade han till Pavo:
»Må du gå med mig. Må Heyki stanna här. Våra kuntar
och bössor gräfva vi ned i sanden. Vi få lita på vår lycka
och våra krafter samt på Tispa och Rakki. Den unga
hunden må stanna hos Heyki. Har du hört vårt beslut, Heyki?»
»Ja,» svarade denne. »Gå med Gud!»
»Byt rock och mössa med Heyki!» sade Pekka till Pavo.
Några minuter därefter voro männen på norra sidan
älfven och gingo med hastiga steg till det ställe där de
hvilat och sammanträffat med Heyki. Pekka granskade ifrigt
spåren efter Heykis förföljare och sade till Pavo:
»Karlarne ha icke förföljt oss. De ha vändt om.
Antingen ansågo de oss manstarkare än vi äro, eller har deras
ondska lagt sig. Nu äro goda råd dyra. Det anar mig, att
i Vappus kunt förvaras de papper vi mottogo af Bertil
Haakasett. Vi måste rädda dem. Det måste du åtaga dig.
Här äro Heykis spår tydliga och lätta att följa, ty ingen af
svenskarna begagnar näfverskor. Således skall du snart hitta
till torpet där Heyki och Vappu tagit in. Med Heykis rock
och mössa på dig, skall du troligen utan invändning få taga
alla deras saker. Med dem må du skynda till flotten och
laga de komma i säkerhet. Jag vill söka befria Vappu, och
så mötas vi vid flotten.»
»Jag följer dig, Pekka,» blef nu, som alltid, Pavos svar
Det flög ett svårtydt drag öfver Pekkas ansikte, och han sade
»Nå väl då, till torpet!»
Med finnarnas vana och instinkt, samt ledda af spåren,
funno de snart torpet. »Må du nu försöka,» sade Pekka.
»Gå in; jag stannar här.»
28. Befrielsen.
Vid torpet var tyst och stilla. Dörren stod, som vanligt,
oläst, så att Pavo kom in. En röst frågade, hvem den
främmande var. På den svenska finnarna talade kunde
den frågande ej märka, att det icke var samma person som
förr varit inne, och det dunkel som rådde i stugan bidrog
äfven därtill. Pavo fick därför utan att motsägas hämta
finnarnas kuntar och Heykis bössa, och med ett tack för
godt kvarter kunde han aflägsna sig.
Pekka mottog honom med glädje och hviskade helt
tyst: »Framåt! Det gick så bra man kunnat hoppas. På
se, om vi fortfarande ha lyckan med oss.»
Återigen passerade de byn utan att ha mött någon, och
då de hunnit genom den och nådde skogen gömdes Heykis
och Vappus saker i närheten af vägen.
För tredje gången voro de inne i byn och granskade
där vägen, för att möjligen upptäcka något spår af Vappus
näfverskor. En stund såg det ut som de skulle misslyckas.
Men så fann Pavo ett spår i en från stora vägen afvikande
fägata. Den följdes ett stycke, och så fann man jämte
böndernas spår flera af Vappus, och nu gick man hastigare
framåt förbi gårdar och uthus.
Uppkomna på en liten backe, sågo våra spanare en eld
lysa bredvid ett litet lågt och oansenligt hus.
»Där är svenskarnas badstuga eller torkria,» sade Pekka,
»och där är Vappu.»
Med detsamma sågo de elden förmörkas af en karlgestalt.
»Ah!» sade Pekka och slog upp med handen; »bevakad!
Stugan på slätten! Det ser icke gynnsamt ut för oss, Pavo!»
Denne tecknade med handen en halfcirkel, hvilket betydde,
att man kunde kringgå stugan och få denna emellan sig
och elden.
»Ja,» hviskade Pekka, »vi måste försöka. Från stugans
andra sida till skogen är ej långt, och där ha vi en
rågåker! Låt oss taga skydd af den.»
På knän och armbågar skredo finnarna fram ljudlöst och
spejande. Det var något de voro vana vid från skogen,
fjällen och mossmarkerna.
Inom kort voro de vid stugans bakvägg, väl dolda af
den djupa skuggan. Där lågo de och hörde, hur någon
sof och snarkade, under det en annan gick och sysslade
kring elden.
Då stegen ej längre hördes förstodo de, att den vakande
stod stilla, och af skuggan trodde de sig märka, att han
vände ryggen mot elden, hvarför Pekka försiktigt tittade
fram, och då han såg att mannen satt sig vid elden, hviskade
han till Pavo:
»Nu!»
På en gång rusade finnarna fram, och innan de vaktande
karlarne hunnit försvara sig stodo finnarna med lyfta knifvar
öfver dem.
»Första ljud eller rop, och min knif sitter i din strupe!»
sade Pekka till den han slagit under sig. Pavo hade redan
uppryckt en grästorfva och stoppat i munnen på den andre.
Några ögonblick därefter voro vaktkarlarne bundna till
händer och fötter med finnarnas hängslen och lifremmar.
»Upp med dörren, Pavo, och skjutsa in din fånge!» sade
Pekka, i det han kom bärande med sin man från andra sidan
elden. Denne kastade han helt omildt på golfvet bredvid
den andre. Därpå vände han åter ut, fattade en brinnande
eldbrand och lyste in i stugan. På britsen låg ett bylte.
Det var den bundna och hopsnörda Vappu. Med några snitt
af knifven voro banden afskurna, men Vappu rörde sig ej.
Hon gaf dock tecken till lif genom stönanden.
»Pavo,» sade Pekka, »stoppa bättre till munnen på de
där omänskliga människorna! Bomma till dörren och kom
fort efter!»
Därmed tog han Vappu i sina armar och ilade bort mot
skogen.
Efter en stund stannade han vid en liten göl och öste
med handen vatten öfver Vappus hufvud och ansikte, hvarpå
han med dämpad stämma frågade:
»Lefver du, Vappu?»
»Är det du, Pekka?»
»Ja, känner du igen mig?»
Nu anlände Pavo.
»Ja, jag känner igen er båda.»
»Tag uti här, Pavo!» sade Pekka, i det han räckte
honom sin ena hand. Pavo begrep hvad Pekka menade,
och i ett nu satt Vappu på männens armar, och med
skyndsamma steg ilade de mot älfven och flotten.
»Vänd om efter Vappus och Heykis kuntar, Pavo! Jag
väntar här tills du är åter.»
Pekka hade lagt Vappu på flotten, där hon låg orörlig.
Stundom kved hon. Då såg Pekka medlidsamt åt henne
och sade till sig själf:
»Stackars Vappu! De ha nog handteradt dig omänskligt.»
Så gick han upp på stranden och utplånade de spår
flyktingarna lämnat efter sig i sanden. Nu kom Pavo, och
båda hjälptes åt att dölja spåren. De stakade nu flotten
öfver till andra stranden, som de nådde just som det började
dagas.
»Gud vare lof, hon är räddad!» sade Heyki då Pekka
nedlade Vappu på den risbädd Heyki beredt sig. »Lefver
hon?»
»Ja, Heyki,» svarade Pekka. »Nu skola vi se till, om
vi kunna göra något för henne. Skaffa vatten!»
Skyndsamt blefvo Vappus sår och blånader tvättade och
omsedda så godt sig göra lät, och så lämnades hon i ro.
Pekka och hans kamrater satte sig en bit ifrån henne,.
Pekka och Pavo torkade sina svettiga pannor och sträckte
sedan ut sig på den mjuka, rena sanden. Pekka frågade
nu Heyki, huruvida han förmådde följa dem, om de trängde
djupare in i skogen med Vappu.
»Nej, Gud bättre, Pekka, jag förmår icke nu, ty hela
min kropp är stel och kännes som vore den sönderbruten.»
»Upp då, Pavo! Vi måste arbeta. Hör min plan! Vi
gräfva in en hålgång i denna lösa sand, stor nog att dölja
Vappu och Heyki samt våra kuntar. Göra vi detta väl,
kunna vi hoppas, att de icke bli upptäckta. Om vi visa oss
för svenskarna, skola de förfölja oss och glömma våra
vänner. Raskt till verket!»
Redan ett par timmar därefter voro Vappu och Heyki
dolda i sandhålan och ingången betäckt af en med roten
uppryckt videbuske, så väl planterad i den fuktiga sanden,
att det omöjligt kunde upptäckas att den icke varit växt där.
»I lagom tid!» hviskade Pavo och pekade på andra
stranden.
Där stod uppe på den branta älfstranden en hop bönder
och samtalade, under det ett par gingo vid vattenkanten
och forskade efter finnarnas spår. Kort därpå stannade de
och pekade utåt älfven. Flera af bönderna kommo nu till,
och man såg dem göra häftiga åtbörder. Snart sågos de
gå upp till dem som stodo uppe på älfbrinken, där en lång
öfverläggning syntes försiggå. Slutligen drogo de bort.
»Ah!» sade Pekka och skrattade lågt. »Bra, Pavo! De
tro, att vi haft båt och rott nedåt älfven. Vi äro sålunda
fria för förföljelse af dem. Och villrådiga synas de vara,
om vi haft Vappu med oss eller icke. Troligen gå de nu
På britsen låg den bundna och hopsnörda Vappu.
att söka henne. Ty så många gånger vi gått fram och åter,
kunna de ej af våra spår se, hur många vi äro. Sannolikt
tro de oss vara flera. Visste de, hur svaga vi i verkligheten
äro, slutade de kanske icke söka oss. Måhända göra de det
icke heller; vi få vara på vår vakt. Låt oss se till och
dölja våra spår här vid landningsplatsen bättre.»
29. Gömstället.
En stund därefter sutto Pekka och Pavo åter på en
plats där de hade god utsikt. Sina spår i sanden både de
med riskvistar igensopat, och flotten hade de löstagit och
burit stockarna långt från älfven.
»De må komma, Pavo,» sade Pekka. »Vi skola nog reda
oss för långt större antal än det vi sett, och Vappus håla
skola de icke upptäcka. Men jag är orolig och bekymrad
för båda våra sjuklingar. Länge skola vi i denna på vildt
fattiga mark icke kunna uppehålla oss, och söka människor
här nära vid våga vi icke, ty ryktet om vårt slagsmål med
bönderna skall löpa omkring, och vi skola ofredas hvart vi
än vända oss. Vore vi bara i bergen, Pavo!»
»Ja, du säger något, Pekka!» sade han suckande. »Det
här är en lång dag,» tillade han en stund därefter. »Om
det snart ville bli natt, så vi kunde röra oss.»
»Sof en stund, Pavo! Jag har något att tänka på och
vakar i alla fall.»
»Ja, tack, Pekka! Jag är trött.»
Därmed lade sig Pavo på äkta finnmaner framstupa
med sina armar till hufvudgärd, och några ögonblick
därefter sof han djupt.
Han väcktes dock snart af Pekka, som sträckte ut armen
nedåt älfven, där en båt syntes komma uppför åt den plats
där finnarna slagit sig ned. Pavo rörde sig blott så mycket,
att han upplyfte hufvudet en smula, och kort därpå
hviskade han:
»Där komma de!»
Stranden var rak, och man såg, att två man med möda
rodde båten mot strömmen, under det fyra andra gingo
utmed stranden för att söka upptäcka, hvar den främmande
båten landat. De gingo sakta i bredd med båten, och
finnarna hade god tid och godt tillfälle att observera dem.
»De där ha allvar med sig,» hviskade Pekka; »säckarna
fulla med mat och två bössor. Upptäcka de våra spår, kunna
vi vänta oss en ihärdig jakt. Kräla dig upp midt för
jordhålan, Pavo! Pinna de spåren, så visa dig och löp sedan
undan! Du reder dig nog för deras kulor, om de sända
dig några, men gör intet motstånd! Fly bara, men icke
fortare än bönderna kunna följa dig. Håll dig blott lugn:
jag skall nog göra dina förföljare oskadliga, den ena efter
den andra. Friskt mod!»
Pavo svarade ingenting. Han blott vände på hufvudet
och visade sina hvita tänder till tecken att han fann Pekkas
tal efter sin önskan och nöjsamt tillika. Därpå krälade han
som en orm framåt fort och ljudlöst. Endast de vaggande
ljungkvistarna förrådde den väg han tog.
Snart voro bönderna alldeles bredvid Pekka. De som
voro i båten upphörde i detsamma att ro och sade:
»Det lönar icke att vi söka längre upp, ty ni kunna
väl begripa, att finnsatarne i sin båt följt med strömmen;
icke rodde de emot den, då de säkert visste, att vi voro
efter dem. Nej, med strömmen foro de.»
»Då skulle färjkarlen där nere vid kyrkan sett dem.»
»Å, den sof nog, det kan du lita på. För resten är
jag led vid att ro; någon annan får göra det.»
»Ja, jag med är nöjd på det här arbetet, som vi i alla
fall ej få någon lön för, ty hin hjälper nog de sina,» sade
den andre roddaren, och så förde de båten till stranden.
»Ni kunde knackat in skallen på satans anhang då ni
hade dem i går,» sade en af de på stranden varande
bönderna, »då kunde vi sluppit det här bråket. För öfrigt har
nog den fördömda trollpackan, den satan må steka, makt
att fria både sig och sällskapet sitt för oss. M som vill
fortsätta sökandet må så göra, jag går hem och arbetar.»
»Ja, jag med,» sade den som varit i båten.
»Sådana fega krakar ni äro!» sade en af männen som
gått utmed stranden. »Trötta äro ni icke, men ni äro rädda
att råka finnarna och få er en släng; det är sjukan det.»
»Ja, om du, som vi, hört hvad Bollas Olle och
Tomt-Lasse sade, kanske du heller icke vore så stor i orden.»
»Hvad sade de softutorna då?»
»De sade, att den ene finnen var så lång som en tall
och den andre bred öfver ryggen som en ladudörr och hade
näfvar som skrufstäd. Och den långe var så stark, att han
tog trollpackan så lätt som hon varit en fjäder.»
»Ja, det var hon ock,» sade den andre. »Trollpackor
äro ihåliga, det har jag hört flera än en gång, och hvad de
fega och sömniga Bollas Olle och Tomt-Lasse sade, det bryr
jag mig icke om. De voro nog så rädda, att de hvarken
hörde eller sågo något.»
»Ja, men nog är det rätt,» sade en af bönderna, som
hittills icke deltagit i samtalet. »Icke hafva finnarne rott
emot strömmen, det kan man veta, och på färjkarlen litar
jag icke alls, därtill har jag fått ropa honom allt för många
gånger utan att få svar.»
»Ja, så stanna då ni här,» sade den som förut fört ordet,
»jag går väl ensam uppåt ett stycke; vänta mig här!»
Pekka, som ej var längre än ett halft bösshåll från
bönderna, låg stilla som en stock och vågade knappast se
upp. Dock kunde han med ögonen följa den envise bonden,
och till sin glädje såg han denne gå förbi den lilla viken
utan att märka, att finnarna landstigit där. »Måtte han nu
komma samma väg åter!» tänkte Pekka, och så lyckligt var,
att han det gjorde. Återvägen gick han sorglös och fortare,
så att han snart var hos de kvarlämnade kamraterna, hvilka
nu uppslagit sina matsäckar och i all sköns ro läto maten
sig väl smaka.
»Nå,» sade roddaren, »fann du spåren?»
»Nej,» sade mannen, »hin har nog hjälpt dem.»
»Det sade jag dig förut,» tillade den andre.
Pekka i sin obekväma ställning tyckte, att bönderna
åto öfvermåttan långsamt, helst han själf ingenting förtärt
sedan förra dagen, och det var med en lättnadens suck han
ändtligen såg bönderna stiga ut i båten och ro bort.
»Räddade!» sade han för sig själf, i det han steg upp
och skyndade mot sandhålan, där Pavo samtidigt inträffade.
»Nå?» sade Pekka.
»Såg alltsammans. Nu är jag hungrig.»
»Först till de sjuka,» sade Pekka, makade videbusken
från ingången till hålan och tittade in. Där inne var tyst.
Endast andedräkten af två sofvande kunde förnimmas. Ett
belåtet leende gick öfver Pekkas drag då han lutade sig ned
och framtog sin kunt.
»Nu får du mat, Pavo,» sade han. »Gud vare lof, de
sofva därinne och andas jämnt; det är goda tecken. Stackars
hundarna mina!» sade han strax därpå och knäppte med
fingrarna, då alla tre hundarna kröpo fram ur hålan och
venslades omkring sina husbönder. »Nu måste vi äta duktigt,
Pavo, så vi kunna fiska i natt. Jaga och skjuta kunna vi
ej så länge; vi äro för nära bönderna. Måtte vi snart kunna
flytta härifrån!»
Då Pekka satte kunten tillbaka in i hålan rörde sig
någon därinne, Vappu bad om vatten.
Pekka hämtade genast sin näfverask full, hvilken Vappu
i det närmaste tömde, hvarpå hon sade:
»Jag är bättre nu, Pekka. Äro vi i trygghet?»
Pekka trodde så, och så berättade han om böndernas
återtåg.
»Jag önskar jag vore frisk,» sade hon, »så skulle jag
bränna alla böndernas iden. Det var förskräckligt hvad de
handterade mig; det ryser i mig då jag tänker därpå.»
»Vill du äta något, Vappu?» frågade Pekka, utan att
synas märka Vappus hämndetankar. »Nej,» sade hon, »min
hals är efter böndernas näfvar så öm och svullen, att jag
har möda att svälja vatten.»
»Försök sofva då!» sade han.
»Ja,» svarade hon, och så drog Pekka sig tillbaka.
Under tiden hade Heyki vaknat och krupit ut, rest sig
upp och stod nu och kände på sina lemmar; därpå rätade
han ut sig och sade:
»Det här blir snart bra; nu tror jag jag kan gå igen
och följa er.»
Pekka hade under tiden sett på Heyki och med vemod
märkt, att han blifvit gammal. Det var numera icke den
starke, fyllige mannen: det var den affallne och lutande
gubben. Men ännu fanns det friska, ungdomliga sinnet
och den sjalfförtröstan som ännu i dag utmärka hans
stamförvanter. Pekka förstod af hans yttranden, att Heyki trodde
sig kunna hålla ut ännu många år.
»Jag tänker så med, Heyki,» sade Pekka gladt. »Ät
nu och sof godt denna natt, så går du nog lika länge som
vi. Det är nog nödigt vi snart komma hädan, Heyki. Hörde
du hvad jag sade till Vappu om bönderna?»
»Uhj ja, nog hörde jag det, och jag skulle ha lust att
hjälpa henne steka hela bondhopen; de äro vilddjur, de där
bönderna,» tillade han. »Våga vi koka här? Jag ville
gärna ha mig en motti.»
»Icke ännu; i natt skall vi laga en åt dig,» sade Pavo.
Under natten yrade Vappu, ropade på sina papper, på
Gretti och andra personer, hvilkas namn ingen af hennes
följeslagare förr hört, och ville oupphörligt dricka. Pekka
hade hela natten vakat öfver henne, och först då morgonen
inträdde fick hon ro. Pavo, som återkommit från sitt fiske,
aflöste Pekka, och så gjorde de hela den och följande
dagen, tills Vappu en kväll somnade utan att tala oredigt.
Nu fingo alla ro den natten, och på morgonen sade sig
Vappu vara alldeles frisk och yrkade på affärd.
Männen sågo tviflande på hvarandra och så på Vappus
bleka och affallna ansikte och händer, men sade, att det
fick bli som hon ville. Det vore bäst hon afgjorde saken
sedan hon varit uppe en stund.
Det var klart, att Vappu öfverskattat sina krafter,
och först ett par veckor därefter förmådde hon gå med
stadiga steg.
Nu bröt man med glädje upp från sandhålan, där man
så länge lefvat i oro att bli upptäckt och haft så svårt att
lifnära sig.
Då finnarna ändtligen nådde bergen och den obebodda
skogen, där man kände sig fri och utan fruktan, beslöt man
hvila ut några dagar och ordentligt samla krafter efter den
långa tid man nödgats lefva på små portioner fisk. Heyki
och Pavo byggde en bod, och Pekka, med hjälp af
hundarna, förde hem rikligt med småvildt, hvilket Vappu
tillredde. Man kände sig på det högsta tillfreds och njöt af
det efterlängtade lifvet i skogen.
En afton kommo Heyki och Pekka hem medförande
en hel elgkalf, och strax därpå anlände Pavo med en
diger knippa foreller. Det var mat för lång tid; också,
sade Pekka följande morgon, sedan man intagit en kraftig
måltid:
»Nu, mina vänner Heyki och Vappu, kunna ni utan
bekymmer stanna här några dagar till och ändå ha
lifsmedel för er hemresa. Jag känner mig glad och lycklig
öfver vårt oförmodade möte och det bistånd Pavo och jag
kunnat lämna eder. Tiden har dock lupit undan för oss;
vi hafva något att uträtta i de norra skogarna, som nödigt
måste ske innan snön faller. Därför — farväl med er!
Lefven väl och halsen de våra!»
»Går du icke med oss hem, Pekka?» sade Vappu.
»Nej, som du hör, måste jag bort.»
»När kommer du hem?»
»I vår, om Gud vill.»
»Kom!» sade hon och gick litet afsides.
»Tack, Pekka!»
Därmed räckte hon honom handen. »Det är andra
gången du räddat mitt lif. Lofva Vappu att komma hem
i vår!» sade hon, under det hon lindrigt skakade hans hand.
»Du får ej neka. Jag har något att säga dig.» Och nu
kommo tårar i den stolta och hårda Vappus outgrundliga
ögon.
»För lifvet råder Gud, Vappu,» sade Pekka; »men
beror det på mig, skall jag besöka dig i vår.»
Därmed gick Pekka för att skaka hand med Heyki,,
hvarpå Pavo och han med raska steg styrde kosan mot norr.
30. Elgskyttarna.
Som Pekka sagt, hade tiden lupit undan, och det var
först efter ett par veckor våra skogsmän hunnit de
nordöstra skogarna, där de af ryktet hört att finnar funnes. De
lågo på sina bäddar och njöto af hvilan och värmen från
den klart lysande nödelden.
»Nu måste vi stanna här några dagar och låta
hundarna taga igen sig,» sade Pavo. »Tispa är så mager, att
refbenen kunna räknas, och Rakkis rygg står i krum.»
»Ja, det är som du säger, Pavo,» sade Pekka; »jag har
oupphörligt de här sista dagarna väntat få se spår efter
finnar och träffa på deras pörten för att där rasta. Men
då vi misslyckats, må vi göra som du säger, Pavo. För att
hastigt få hundarna vid godt hull, måste vi skaffa oss en
elg, och som du såg af spåren vi gingo öfver för en stund
sedan, finnas de här i närheten. Så snart vi skjutit en
sådan slå vi oss i ro några dagar.»
»Gå tillbaka, Pavo,» sade Pekka följande morgon, »till
stället där vi sågo elgspåren, och låt hundarna följa dem,
skall jag gå upp på den höga åsen vi se här väster ut. Jag
hör då, hvar hundarna få upp elgarna, och kan genskjuta
dem, om de ej vända emot dig. Misslyckas vi, mötas vi
här sedan.»
»Å, vi få nog skjuta, Pekka,» sade Pavo, som kände
sig lifvad af utsikten till den stundande jakten, hvilken han
fått undvara under den hastiga marsch de gjort.
»Spå sant!» nickade Pekka, och så skildes de.
Länge nog hade Pekka suttit stilla och njutit af den
vidsträckta utsikt han hade från den höga bergkulle han
utsett till sitt postställe innan hundarna läto höra sig.
Slutligen hade de påträffat elgarna, och nu hördes Tispas fina
skall, Rakkis grofva bas och den unga hundens
mellanstämma i en samklang hvilken ljöd som musik i Pekkas
öron och lifvade upp den gamle jägaren. Och tur hade
han, ty elgarna togo kosan uppför åsen där han stod. Snart
hörde han deras steg, och några ögonblick därefter såg han
dem komma genom den glesa skogen.
Hållet var långt, men Pekka sköt ändå, i förhoppning
att hans gamla bössa äfven på detta afstånd förmådde bära
fram dödens budskap. Han måttade åt den stora tjuren
och tryckte af. Elgen syntes icke träffad af skottet, utan
fortsatte med oförminskad fart sitt lopp, men. Pekka lät
detta icke bekomma sig. En glad nick fick elgen till
afsked, och därmed började han lugnt ladda om. Men innan
han slutat därmed small ett kraftigt skott bakom honom,
alldeles från det håll där han förmodade elgarna just då
borde befinna sig.
Pekka ryckte till och upplyfte hufvudet. »Det var
icke Pavos bössa,» sade han till sig själf. »Jag måste veta
hvem den mannen är som befinner sig här midt i urskogen
liksom vi. Att mitt skott dödligt sårade elgtjuren, därom
behöfver jag icke tvifla, då jag såg, hur kulan slog en
hvirfvel i håren vid bogen. Jag vill se, hvem sorn bestrider
detta.»
Med långa, tysta och hastiga steg skyndade Pekka till
platsen där, att döma efter ljudet, den obekante skytten
borde befinna sig. Platsen var icke svår att finna, ty vid
trädens kronor stod ännu den ljusblå krutröken kvar och
utvisade den. Där stod ock en man af ovanlig storlek och
ovanligt utseende. Han var lång som Pekka, men mycket
gröfre. Ned öfver axlarna hängde ett långt mörkt hår,
hvilket gjorde, att hans, af en vargskinnsmössa betäckta
hufvud såg mycket stort ut. Pekka gick rätt till honom.
Mannen å sin sida stod lugnt stödd mot sin bössa och mötte
med stadig blick Pekkas blixtrande öga.
»God dag!» sade han på svenska. »Jag sköt elgen
åt dig, efter den kom alldeles intill mig. Är du en
helsing?»
»Nej, en finne liksom du,» svarade Pekka gladt, ty
mannens uttal hade förrådt landsmannen.
»Så är du ock Pekka Huskoinen, björnskytten,» sade
den store mannen, »ty ingen annan lär här finnas i skogen
som är jämnhög med Munter. Välkommen till våra berg,
Pekka!» sade han och räckte honom med ett godmodigt och
vänligt uttryck sin stora hand.
»Tack!» sade Pekka. »Jag har redan i två dagar
väntat få se finnar i denna trakt; nu känner jag mig
lycklig.»
Med detsamma lät Pekka höra en skarp hvissling, så
skarp, att åsarna upprepade den.
»Du har följe,» sade Munter.
»Ja, jag har nu ett par år haft följe,» blef Pekkas svar.
»Men hur känner du mig, Munter? Jag har aldrig hört
talas om dig.»
»Om mig! Det kan jag nog tro. Jag har icke heller
varit länge i de svenska skogarna och icke heller varit
något omkring. Men dig har jag nyss hört talas om och
vet, att du gått med bud från värmlandsfinnarna till kungen
i vår. Du är välkommen till oss, Pekka. Vi östfinnar veta
litet om er där långt i väster.»
En svag hvissling hördes nu. Den besvarades af Pekka,
och snart kom Pavo till stället.
»Här ha vi funnit en man af vår stam, Pavo, som
välkomnar oss.»
»God dag!» sade Munter till Pavo, som med förvånade
blickar betraktade honom.
»God dag igen!» sade Pavo. »Är det skyttar i
skogen?»
»Ja, Pavo, jag hade samma ärende till elgarna som ni.
Flockens tillhåll kände jag till, och var på väg att söka
upp den då jag fick höra edra hundar och elgen kom
springande emot mig, då jag fällde honom med en kula midt i
bröstet.»
»Den kulan torde du kunnat spara på, Munter,» sade
Pavo litet spetsigt; »Pekka hade ju redan skjutit.»
»Ja visst,» sade Munter, »men det visste jag icke då,
och dessutom löpte elgen raskt.»
»Bra som det är nu, mina vänner,» sade Pekka. »Vi
få nu se till att få huden af elgen, så både vi och hundarna
få oss något till lifs.»
Männen togo genast till med att flå och stycka elgen,
och för så vana jägare tog detta icke lång tid.
»Sade jag icke det förut!» utropade Pavo och höll upp en
kula. »Den fann jag här i lungan. Du kunde sparat ditt
skott, Munter.»
»Jag skall komma ihåg det en annan gång, Pavo,» sade
denne godmodigt, »och elgen är ju i alla fall eder. Jag
skaffar mig snart en annan, ty i dessa skogar finnes nog
för oss och flera till.»
»Icke menade jag så, Munter,» sade Pavo ångerfullt.
»Jag ville blott säga dig, att har Pekka skjutit, så har
kulan träffat.»
»Om jag icke skjuter bom,» sade Pekka skrattande.
»Man gör bäst att icke skryta, Pavo. Hör, Munter! Vi
behöfva föga af elgen. Det förstår du nog, och egentligen
sökte vi åtkomma den för våra hundars räkning, emedan
de slitit ondt på senaste veckorna. Nu ha vi öfverflöd.
Tag därför så mycket af elgen du önskar. Vi hafva ju, som
du vet och säger, flera.»
»Ja, icke skall vi kifvas om den saken, ty nu följer ni
med mig hem till Svartsjön, och där skall ni gifva er
god ro och hvila upp både er själfva och hundkräken
era. Hvad vi behöfva för dagen af elgen tager jag, och
resten hämta vi i morgon.»
Pekka och Pavo kände sig tacksamma för Munters
inbjudning, och så tågade man af.
31. Veteranerna.
Då våra jägare efter ett par timmars marsch ankommo
till Munters nybygge vid Svartsjön, märkte de på så väl
byggnader som öfriga anordningar vid gården, att Munter
stod en bit framom den tidens finnar. Då Pekka sade
honom detta svarade han, att i visst afseende hade nog
Pekka rätt, ty jämte två af sina grannar hade han i många,
många år varit soldat, sett mycket och lärt något.
Framdeles skulle Pekka få reda på den saken.
»God dag, käringen min!» sade han till en medelålders
kvinna af ett godt utseende och vårdadt yttre. »Här har
kommit vänner och stamförvanter till mig; dem skola vi
vårda väl.»
»Å, så snart du kom åter, Munter, och redan fått elg
Jag väntade dig knappast i dag,» sade hon, allt på svenska,
hvilket förvånade Munters gäster. Då denne märkte det,
sade han: »Hon är svenska, gumman min, och vi trifvas
väl tillhopa. Nu skola vi se till, om jag kan få hit min
granne.»
Därmed lossade han ett skott, och knappast hade ljudet
däraf dött bort förr än en man blef synlig på en sved
belägen på andra sidan sjön. Han försvann snart därifrån,
och så syntes en båt styra rätt åt Munters nybygge, där
mannen kort därefter, beväpnad med bössa och yxa, blef
synlig.
»Du skrämde mig, din gamle ulf!» ropade han vid
framkomsten ljudligt och gladt. »Jag trodde nästan de påfviska
voro här, då du dundrar och skjuter här hemma vid. Men
jag såg strax, att det är af de våra. Hvad står på?»
»Jag är glad, Piggen! Pekka Huskoinen är här!»
»Hå f-n, det var ingen under då, att du spenderar med
smäll! God dag, Pekka!» sade Piggen. »Jag känner igen
dig på ryktet jag hört att du skulle vara den längste af
alla finnar. Jag trodde dock Munter skulle vara det, men
nu ser jag, att han ej når upp. Men så är han så mycket
bredare. Hvad för dig till våra trakter?»
»Lugna dig med den saken, Piggen,» sade Munter.
»Pekka stannar hos oss en tid, så ni hinna nog talas vid
om hvarjehanda.»
»Har du sett till Ram nyss?»
»Nej, men han kommer väl till lördag.»
Det var åtskilligt i Munters hus som skilde det från
de andra finnpörtena. Stugan var större, muren mer
omsorgsfullt hopkommen, bordet högre, och där fanns utom
bänkarna ett par stolar gjorda af ihåliga trädstammar. Där
fanns äfven en sak som på det högsta väckte Pavos
nyfikenhet. Hvartill skulle en sådan pjes begagnas? Att
fråga kunde icke falla honom in, men då männen efter en
bastant måltid framtogo sina pipor och började språka slog
äfven Munters hustru sig ned vid den besynnerliga
tillställningen, som nu började snurra rundt.
Nu förstod Pavo, att hustrun spann garn på ett sätt
som icke var kändt på de västra finnskogarna. Där spann
man på »handten», eller på det sätt, att man fäste tråden
vid en rund träbit och svängde om denna, hvilken då
tvinnade garnet. Det var tålamodspröfvande att på så sätt
spinna garn till en hel väf, men det var just tålamod och
ihärdighet som finnbefolkningen ägde till en grad som man
i nutid ej har lätt att fatta.
Så förgingo några dagar. Man vistades ömsom hos
Munter, ömsom hos Piggen, och under denna tid meddelade
man hvarandra det hufvudsakligaste af sina lefnadsöden.
Man talade om finnarnas lif i hembygden, deras vistelse i
de svenska skogarna m. m.
Då Pekka slutat sin berättelse skattade sig Munter och
Piggen lyckliga, som funnit en sådan fridfull ort som den
vid Svartsjön, ty de svenskar de sammanträffat med hade
icke varit afvogt sinnade emot dem, och nu sedan de fått
svenska kvinnor till hustrur hade de haft godt af deras
släkt. De förklarade sig båda nöjda med att ha slagit sig
ned där de voro. Nog var det ett trefligt lif de fört under
kriget, men bättre hade de det nu; de ville icke ut på
världen igen. De berömde sin granne i söder, Polko; det var
en man som arbetat mycket.
Pekka gladde sig mycket öfver sina nya vänners
belåtenhet och hoppades, att finnarna snart äfven på andra
orter skulle få det bättre.
Lördags afton var inne, och sedan många år hade de
tre vapenbröderna, trogna sin första öfverenskommelse, under
sommarmånaderna då mött hvarandra och under vintrarna
samlats hos Munter.
Nu föreslog denne, att Pekka och Pavo skulle medfölja
för att hälsa på och hämta deras gamle kamrat Ram. Och
så drogo de åstad i två ökstockar.
Ram funno de sig till mötes på stranden. Då de bådo
honom följa med dem och stanna hos Munter öfver
söndagen, svarade han ingenting, utan klef i båten och satte
sig utan att under färden deltaga i samspråket.
Då de stego i land frågade Piggen Ram, hur jakten
gått föregående vecka. »Bra,» sade han och af kastade sin
näfverkunt, hvars innehåll han tömde i gräset. »Dela,»
sade han, »och hämta mera, om ni vill!»
»Å,» sade Munter, »du har återigen skjutit en björn,
och den icke heller af de minsta, kan jag se. Nå, nå! Du
heter ej Ram för ro skull heller. Hur lider det med krutet
ditt?»
»Slut!»
»Det blir väl råd för den saken, ty i kväll kommer
min svåger och har krut och bly åt oss alla.»
Härtill svarade Ram icke ett ord. Han stod blott och
stirrade på Pavos bösskolf, där denne inskurit sitt bomärke.
Han syntes under vandringen till pörtet icke kunna taga
sina ögon från Pavo och hans bössa.
Vid stugan mötte de en karl som bar en stor börda.
Det var Munters svåger, Han blef vänligt hälsad af alla,
och så slog man sig ned för att höra nyheter från
svenskbygden.
De voro icke så snart framförda, de, ty systern och
äfven karlarne afbröto honom med frågor om många saker
och ting, och med det långsamma, saftiga och omständliga
sätt hvarpå skogsbor afhandla allting gick aftonen, och kvällen
nalkades. Det blef ett uppehåll i berättelsen. Då tog
Munter fram »boken» och började läsa, som vanligt var då
de tre gamla krigsmännen sammanträffade och sabbatstiden
inföll.
Af hvad Munter läste och finnarna sedan sjöngo kunde
de båda kvinnorna — ty två voro de sedan äfven Piggens
hustru tillkommit — och deras landsman, svensken, icke
förstå och uppfatta allt. Men hvad de icke förstodo kände
de i sina hjärtan, och den sabbatsstunden var dem lika
högtidlig som om de varit hemma hos de sina.
Söndags morgonen läste Pekka. Man var nu ute och
hade slagit sig ned i gräset. Munter hade läst säfligt med
mullrande stämma och långa uppehåll, Pekka läste klart och
tydligt, med själfull röst och kraftfull stämma. Sången ljöd
i den klara morgonstunden i det fria mer klangfullt, och
då andaktsstunden var tilländalupen sutto alla tysta.
Då reste sig den svenske bonden och sade:
»Tack! Vore alla finnar sådana som ni, då skulle
helt säkert alla svenskar möta eder med vänskap och
förtroende. Men det är, tyvärr, ej så. Vi hafva alla hört
illa talas om många af eder, och, Gud bättre oss, från de
norra socknarna höres ve och klagan öfver en hop finnar
som slagit sig ned i skogarna där. Redan förliden höst
gjorde de mycken odygd i bygden, och under vintern ha
de plundrat och ödelagt många människor som färdats till
och från Norge, så det går en klagan och en jämmer öfver
allt land. De äro så talrika och oförvägna, så ingen vågar
gå emot dem i de stora skogarna, där de dölja sig. Ej ens
sina egna landsmän skonar denna vilda hop, ty i vår ha de
bränt en gård i Loos och ödelagt en annan.
»Det säges, att en eller två finnar med hustrur och
barn lämnat sina med möda och arbete förvärfvade hem och
dragit bort ur marken, och öfverheten har ännu icke kunnat
råda bot. Väl säga de röfvade finnarna, att dessa missdådare
icke äro af deras stam, men ingen tror, att svenskar skulle
fara så fram som dessa röfvare göra. Väl om finnarna
kunde straffa dem för att afvärja skammen och hatet emot
eder. Vi bo för långt från hvarandra och äro nog icke
tillräckligt manstarka mot en sådan stor och vild hop.»
Under bondens tal hade Pekka och Pavo växlat blickar
med hvarandra, och likaså Munter, Piggen och Ram.
Munter bröt tystnaden som inträdt sedan bonden slutat
tala med den frågan, om han vore riktigt säker på att
röfvarhopen vore finnar.
»Nej, det är jag icke, men, som jag sagt, det är nog
icke svenskar, oaktadt ryktet säger, att de tala svenska
blandad med ord som ingen begriper.»
»Vet du, hur lång tid dessa bofvar hållit till i den
marken?»
»Nej! Men för fyra å fem år sedan voro de där en tid,
men ha icke låtit höra af sig sedan förr än förliden höst.
Men om de äro desamma som huserade där förut, vet
ingen.»
Det blef ej mer tal om den saken den dagen, men alla
finnarna voro tankfulla. Man såg Pekka tala med Pavo,
likaså språkade Munter, Piggen och Ram med hvarandra i
skilda grupper. Man kände sig orolig och tung till sinnes,
och ofta kommo den svenska bondens ord »att finnarna
borde straffa våldsverkarne» i deras öron, men deras tankar
klädde sig ej i ord.
Då Munters svåger följande dag lämnat gården stodo
männen kvar och syntes begrunda något.
Pekka sade då, att han ville säga sina vänner några
ord om ändamålet med sin färd hitåt skogarna. Han hade
en plan, som han tänkt på hela vintern och sommaren: nu
ville han söka utföra den. Därpå beskref han, hur han
påträffat en flock karlar som fällt ord, hvilka gåfvo anledning
tro, att de vore de nu af den svenske bonden beskrifna
röfvarne. Han hade låtit Pavo följa dem, och denne hade
varit lycklig nog att kunna upptäcka deras tillhåll.
Här afbröts Pekka af Piggen, som frågade Pavo, om
han sett röfvarne på närmare håll. Pavo sade sig ha sett
dem både länge och väl.
»Beskrif dem då för oss!»
Den på det hela fåordige och försynte Pavo beskref
lifligt och åskådligt den ene röfvaren efter den andre, såsom
de voro inristade i hans minne, och då han till slut beskref
den han ansåg vara anföraren slog Munter ihop sina händer
så hårdt, att det ekade nedåt sjön.
»Guds död, Vargen!» utropade han och stampade i
marken så det dånade.
»Ja, Vargen!» eftersade Piggen, »och den ger sig ut
för finne och kastar misstanken för sina bofstreck på oss.
Men vänta!» sade Piggen, synbarligen uppretad; »vi torde
träffas!»
Nu återtog Pekka ordet och sade:
»Det är min och Pavos mening att återgå till vårt lilla
pörte däruppe vid Dalälfven, och därifrån företaga en tur
till Röfvarberget, för att söka åtminstone befria vår
landsman, den enfaldige och svage Smale Hans.»
»Jag följer,» sade Ram.
»Vi följas alla åt,» sade Munter.
»Låtom oss lugnt öfverväga den saken,» sade Pekka.
»Mig synes svårt för eder att lämna edra hem. Edra hustrur
bli ensamma. Den tid vi behöfva kan icke beräknas, och
skördetiden tillstundar. Pavo och jag däremot hafva
ingenting som binder oss. Vi äro icke beroende af tiden.»
»Icke jag heller,» afbröt honom Ram ifrigt.
»Och Piggen och Munter lika litet,» sade denne med
bestämdhet i tonen.
»Vi måste alla följas åt,» sade Munter. »Hör Pekka!
Mina kamrater och jag kunna icke misstaga oss. Den af
Pavo beskrifne anföraren är, som jag sagt, Vargen, före detta
soldat som vi, så ock hans kamrater, fyra till antalet. Alla
ha varit soldater. Vi känna dem väl sedan många år. Vi
voro i sällskap på resan öfver hafvet och hit till Sverige.
Då skildes vi åt, men sammanträffade sedan på vår väg hit
upp till skogarna. De hade då redan begått ett bofstreck,
hvarefter vi hade ett nappatag med dem, som slutade illa
för Vargen. Efter den tiden äro vi dödsfiender, och hade
Vargen någon aning om att vi finnas här, skulle han utan
betänkande anfalla oss. Nu veta vi, hvar han finns, och nu
vilja vi göra honom kunnigt, att vi veta af hans bofstreck.
»Hvad vi vidare komma att göra, få vi rådas om, men
icke skall det talet gå i bygden, att han och hans sällskap
äro finnar, därom skall Munter draga försorg,» och nu
darrade hans starka stämma af undertryckt vrede. »Död åt
röfvarne! Det samma tänker du ock, Pekka, och däri gör
du rätt. Att du och Pavo beslutit straffa dem, är icke svårt
att förstå, men Pekka, de äro gamla soldater och tappra
karlar. I öppen strid skola ni komma till korta; därför få
ni ingalunda gå ensamma: vi måste följa eder.»
»Min far och hans kamrater stredo fordom med ryssarna
otaliga gånger och gingo fria, men de stredo på finskt sätt
och alltid i skogarna. Trots sin öfvermakt förmådde
ryssarna icke besegra dem; det var först för egna landsmän de
föllo. Jag tänker föra striden med Vargen och hans band
på fädernevis och hoppas, att Pavo och jag skola lyckas.»
»Har du betänkt, att Vargen kunnat öka sitt band med
andra vilda sällar? Det kan vara flera än ni sågo, och det
kan finnas skogsmän bland dem. Nej, Pekka, jag tänker
vi blifva icke för många vi fem.»
»Nej,» sade Piggen, »för många bli vi icke, men väl för
få, om vi icke äro försiktiga och begagna oss af list så
mycket vi kunna. Det duger ej för oss att gå på som vi
gjorde då vi voro kungens soldater, och så har Pekka sagt
någonting öm våra hem och vår skörd som är vardt att
beaktas. Munter och jag, som ha hustrur, kunna icke lämna
dem ur räkningen. Vi måste se till att bärga vår gröda
innan vi tåga ut. Ha vi gjort det, bärga de sig nog här
hemma till och med öfver vintern och sedan med, i fall vi
blifva borta för alltid. Men tiden går, och innan snön faller
måste det vara gjordt.»
»Så är ock min mening,» sade Pekka, »och nu strax
behöfva vi icke företaga den färden. Men det hindrar icke
Pavo och mig att gå förut och förbereda saken. Smale
Hans, den stackarn, ligger mig jämt i hågen. Jag ömmar
för honom. Kanske det lyckas oss befria honom, och
måhända kunna vi komma till rätta med en och annan af
röfvarföljet. Hvad som är undangjordt är undangjordt, och
dessutom går tid åt för oss att söka upp finnarna i Orsa
och Ore och höra hvad de hafva att berätta. Och hvem
vet, om Vargen är att finna där vi träffade honom sist.
Nej, sköt ni om ert arbete och edra hem och låt Pavo
och mig se oss om. Begagna vi tiden väl, hinna vi nog
låta eder veta, hur det är däruppe i skogen innan ni behöfva
hjälpa oss.»
»Ske som du vill, Pekka,» sade Munter. »Du är klok,
klok som ryktet förmält om dig. Gud gifve dig lycka! Det
är endast med hans bistånd du kan utföra din plan.»
»Vänta litet,» sade Piggen. »Jag sade er förut, att
skola vi vinna på Vargen och hans anhang, måste vi begagna
list, ty med makt kan det blifva oss dyrt. Vargen har
Småländingen hos sig och Jämten med; den förre är en listig karl.
Tror ni, att han icke märkt, det någon förliden höst strukit
omkring Vargens kula? Jag tror han har ögonen öppna,
och Jämten är skogskarl; jag tänker han äfven känner den
saken. De äro nog på sin vakt. Ha de utspanat Pekkas
pörte däruppe vid älfven, är det borta då ni komma, och
det betyder väl föga. Men ni måste lefva. Ett skott hördt
af någon af de karlarne skall föra dem öfver eder. Ett
fiskhus, ett märkbart spår likaledes. Nej, vi följa er.»
»Det har jag redan sagt,» sade Ram. »Min skörd är
mogen, den bärgar jag när jag vill. Hit med krut och bly,
Munter! Det är hvad jag behöfver för att bärga min skörd.
Låt oss gå. Det är pratadt nog om den saken!»
»Ha, ha!» skrattade Piggen. »Fick du mål i mun, Ram!
Men vänta litet, har jag ju sagt eder. Jag följer, eller ännu
bättre, Munter och jag följa eder med hvar sin börda mjöl
och annan proviant. Ni behöfva då icke låta edra bössor
höras. Sedan gå ni hem och göra hvad vi skola göra. Under
tiden utspana vi allt hvad vi behöfva veta, och då vi
komma åter taga vi i tu med saken på rena allvaret. Hvad
säga ni därom?»
»Att Piggen talat mycket klokt och att jag förenar mig
med Ram. Låt oss gå!» sade Pekka.
»Nu rusta vi,» sade Munter; »saken är afgjord.»
»Pekka och Pavo gå med till mig,» sade Ram. »Vi
skola torka och röka mitt björnkött, och deras hundar skola
få sitt lystmäte ändå.»
»Det göra vi gärna,» sade Pekka, och efter ett kort och
godt afsked drogo de af i Piggens båt.
*
32. Pavo återfinner sin far.
Rams nybygge bestod, som förr är nämndt, af en jordkoja.
Den var nätt och jämt rymlig nog att härbergera
hans främmande dock ej deras hundar och kuntar.
»De ha det bra där ute,» sade han. Om de satte
säckarna under den kvistfulla gamla granen som till största
delen betäckte kojans tak, kunde det icke regna på dem.
Men om kojan var liten, var den dock ren och fin, nästan
prydlig; där funnos mångahanda saker som voro ovanliga
i en skogsfinnes hem. Den mest märkbara möbeln i kojan
var stolen. Den bestod af ett ofantligt stort, men stympadt
elgkranium. Benen utgjordes af hornen och sitsen af
pannbenet. På den stolen hade Ram användt ett godt stycke
arbete, det märktes tydligt; men strecken och krumelurerna
som voro inristade på den kunde ingen tyda.
Att Pavo försökte tyda åtminstone ett af märkena, tyckte
sig Pekka märka, emedan han ömsom såg på märket, ömsom
med ögonen rådfrågade honom hvad det kunde betyda. Att
Pavo i Rams närvaro aldrig skulle göra en fråga, visste
Pekka.
Sedan de suttit en stund föreslog Ram, att de skulle
taga itu med björnköttet, och bad dem gå med till hans
stabur
väl svenskar som finnar och lappar.. Den var, som vanligt hos finnarna, uppe i en grof
fura, dit Ram, med en för hans ålder märkvärdig vighet
och styrka, uppklättrade.
»Tag emot!» sade han och nedfirade med hjälp af ett
vidjetåg ett ansenligt stycke kött, och då detta fattats af
Pavo, uppdrog han tåget, och omedelbart därpå kom det
ned med ett nytt köttstycke, och så pågick det tills hela
förrådet blifvit tömdt.
Utan order hade Pekka skurit sönder det första
köttstycket i smala remsor, och så snart detta var gjordt tog
han itu med ett annat. Då kom Ram ned, och så hjälptes
alla tre åt.
»Jag saltade det bra innan jag gick hemifrån,» sade
Ram, »så vi kunna hänga det genast.» Och så visade han
dem en i närheten stående gammal ihålig torrfura med
vidjetåg och krokar, där köttremsorna upphängdes.
På en bädd af våt mossa, lagd inuti furan, nära roten,
gjorde han en eld af feta furuträn, därpå lade han färskt
enris och så ett tunnt lager af fuktig mossa. Allt detta
framkallade en tjock rök, som dref upp i furan. Därpå
igensatte han eldhålet med ris och mossa.
»Nu gäller det att passa på, så det icke tager eld,»
sade han. »Se till nu!»
Snart kom han åter, medförande ett par näfverburkar
fulla af vatten, kastade sig efter vanligt finnmaner ned på
marken och sade: »Nu taga vi oss en rök,» hvarpå han
räckte fram en pung fylld med tobak. Pekka stoppade
först sin pipa, tog så tobakspungen, vände den på alla sidor
och sade:
»Den där är ej gjord här nära vid.»
»Däruti har du rätt, Pekka. Jag tog den för länge
sedan efter ett nappatag med de polska papisterna. Jag
var med för att samla ihop de döda, och då föll pungen ut
från en skjuten polacks rockficka. Den var grann då, nu är
han sliten, men stark; den håller nog ut min tid.»
En stund därefter sade Ram, att ville någon gå med
honom ut och fiska, vore tiden inne nu. Det vore nog, om
en passade elden.
Pavo var genast färdig för fisket, och så drogo de af
till den närbelägna sjön. Pekka blef ensam.
Som vanligt, försjönk han i tankar; men det hände, att
han ock uttalade dem, sig själf ovetande. »Jag kan ej minnas,
hvar jag sett Ram förut, eller är det någon annan han
liknar då han går och då han ser sig omkring. Jag kan
ej reda, hur med den saken förhåller sig, men bekant
förefaller han mig.»
Så frasade det till inuti furan. Pekka flög upp och
ryckte ned Rams stängsel, och nu slog lågan fram. Elden
hade fattat i furan. En burk vatten som Pekka kastade
öfver den släckte elden ögonblickligen. Nu måste han tända
den igen och göra allt i ordning så som Ram gjort förut.
Då satte sig Pekka igen, men nu voro hans tankar åt
annat håll. »Undrar allt hvad Vappu kan hafva att säga
mig; troligen ingenting. I alla fall skall jag väl gå däråt,
om jag lefver då. Ja, hvem vet?»
Så sjönk solen bakom bergen, och då kommo fiskrarne
hem. Pavo kom genast till Pekka. »Ram,» sade han, »har
funnit en bra plats här i urskogen. Sjön är full af öring,
och vi ha fått många. Nu vill jag byta af dig här vid
rökningen, Pekka, om du vill göra något annat.»
»Nej, Pavo; vi hjälpas väl åt,» sade han leende.
Så säflig Ram än föreföll, var han dock denna gång rask,
ty snart kom han bärande med flera stora kokta öringar och
tre fullstora läffsor
bakugnar funnos vid deras gårdar. »Nu äta vi,» sade han och
slog sig ned bredvid sitt främmande.
Då Pavo kom från sjön och lagt sig bredvid Pekka
hade han ställt sin bössa helt nära. När finnarna ätit och
sutto och sögo på sina pipor tog Ram bössan och synade
den noga, hvarpå han lade den öfver sina knän och frågade
Pavo:
»Hvar har du fått denna bössa ifrån?»
»Af Pekka.»
»Hvar har Pekka fått den ifrån?»
»Pavos bror, Nila, har köpt den af finnen i Afundsåsen.»
»Ja så-å. Satt detta märke där då?»
»Nej, jag har satt dit det,» sade Pavo, »det är mitt.»
»Ditt?» sade Ram och reste sig upp.
»Ja, mitt,» sade Pavo och reste sig ock.
Den unge och den gamle finnen stirrade ifrigt på hvarandra,
utan att någon af dem yttrade något.
Då reste sig Pekka hastigt och utropade:
»Så måste det vara! Far och son ha funnit hvarandra.
Ram är ju alldeles lik Nila; ser du ej det, Pavo!»
»Ja, du är min lille Pavo,» sade Ram med skälfvande
röst; »du liknar din mor, gossen min,» och därvid lade han
sin grofva hand på Pavos hufvud och såg innerligt in i
hans ögon.
»Lefver Nila, Pavo?»
»Ja, far,» sade denne snyftande, under det ett par klara
tårar smögo sig utför de bruna kinderna; »jag önskar han
vore här; vi ha gått till Sverige för att söka dig.»
»Och nu, Gud vare lof, funnit honom!» sade Pekka.
»Nu går jag in och lägger mig. Jag tänker ni vaka öfver
rökningen,» sade han trohjärtadt; »ni vilja ej sofva nu.»
Hvad far och son sade hvarandra under nattens lopp,
kan man ana. Vid soluppgången stördes de af Pekka, som
gladt hälsade dem.
»Gå nu in och sof ni! Nu är min tur att röka.»
»Nej, Pekka,» sade Ram, »jag är så glad, att jag ej
kan sofva. Lägg dig, Pavo! Jag far ut på sjön.»
»Jag följer er, far.»
»Ingen af eder far på sjön förr än jag väcker eder,»
sade Pekka. »Tänk på, att vi skola vara långt härifrån
innan nästa sol rinner upp, och vi hafva bördor att bära.
In med eder!» sade han skämtsamt. »Jag skall se efter, om
Pavos bössa kan hafva ett lyckotecken för mig.»
Solen stod högt då Pekka väckte sina vänner och
rapporterade, att björnköttet nu icke behöfde rökas mera. Nu
kunde Pavo klättra upp i furan och plocka ned det. I all
hast voro både Ram och Pavo i verksamhet. Köttet flyttades
ut i solen, och så foro de ut på sjön för att upptaga
sina fiskredskap. Nu var Pekkas tur att sofva. Med ryggen
stödd mot den gamla skuggiga granen och Rakki bredvid
sig, hade han tagit sig en lur då han väcktes af Munters
och Piggens ankomst. De hälsade honom gladt, och Piggen
sade sig aldrig hört Ram prata så mycket som han gjort
under det de vandrat utmed sjöstranden.
Pekka meddelade sina vänner hvad som inträffat: Ram
hade funnit sin son. Hans gamla kamrater gladde sig
uppriktigt åt hans lycka. Nu kanske han blefve mer sällskaplig,
och nu vore han icke så ensam i världen som förut, och man
enades om, att denna dag var en lyckodag. »Och varm är
den,» tillade Piggen, från hvars panna stora svettdroppar
rullade ned.
»Ni ha lassat på er mycket,» sade Pekka, »kanske
onödigt,» tillade han.
»Tror icke det,» svarade Munter, »men varmt är i dag,
och jag tror vi hvila och gå i kväll.»
»Jag tänker det är bäst,» svarade Pekka.
*
33. Rätt på målet.
Då Ram och Pavo anlände hälsades de på det
fryntligaste. Man lyckönskade dem, och så kommo frågor och
svar om hvartannat tills solen dalade och man beredde sig
till aftåg.
»Innan dess,» sade Ram, »skola Pekka och Pavo gå
med mig. Ni skall se mitt gömsle. De andra veta det
förut.»
Och så förde han dem upp på en liten kulle, på hvars
topp en egendomligt formad sten låg, till hälften gömd i
jorden.
»Den där stenen kan lyftas upp,» sade han, »och där
finner ni något som ni kunna göra eder nytta med, om ni
framdeles skulle behöfva något ni ej kunna skaffa eder
själfva. Nu veten I detta, ifall jag skulle bli borta. Hvad
som är i kojan lägga vi upp i staburen, och sedan gå vi.»
Snart var kojan utrymd och dörren stängd.
»Styr rätt på er koja nu, så vi bli af med det vi ha
i våra kuntar,» sade Piggen då skaran tågade af.
»Skall ske,» svarade Pekka och tog ledningen.
Med skäl kan man förvånas öfver finnarnas och
skogsbornas förmåga att hitta genom skogarna till platser de
föga eller alls icke kände till. Och däruti torde våra
förfäder stått före oss, ehuru i våra dagar hundratals finnar
och värmländingar begifva sig af från Värmland genom
Dalarne och uppåt Norrland, ofta nog vandrande på obanade
skogsstigar, där de aldrig förr satt foten, men rätt till den
bestämda platsen komma de. Tid och afstånd göra de ej
synnerligt afseende på; de se endast målet, och de uppnå det.
Då Piggen sade: »styr rätt på kojan!» var hans mening
tvåfaldig: först och främst att gå kortaste vägen dit, och
för det andra att icke söka träffa de i närheten af deras
stråt boende finnarna. Detta ville Munter och han göra på
hemvägen, de andra under sina spaningar. Nu var målet,
den omnämnda kojan vid Dalälfven, hufvudsak. Detta visste
Pekka utan att man behöfde orda därom, och han rättade
sig därefter.
Har skogsbon ingen bestämd tid då han skall nå ett
aflägset mål, anstränger han sig icke, ty han vet, att saker
kunna förekomma i ödemarken hvartill han behöfver hela
sin kraft och fyndighet, och till denna förlitar han sig utan
betänkande. Han synes från tidiga år vara medveten om
att i en uttröttad och öfveransträngd kropp bor en likadan
själ. Snabbhet i uppfattningen, »kraft i arm och mod i
barm» äro hvad skogsbon och framför allt jägaren behöfver
och lägger sig vinn om att utveckla. Lokalsinnet synes
vara dem gifvet vid födseln.
Att Pekka, som hela sin tid lefvat i vildmarken, ägde
dessa egenskaper starkt utvecklade, ha vi af föregående sett.
Och nu begagnade han dem för att föra sitt sällskap så rätt
på målet som möjligt, därvid på ett för dem märkbart sätt
undvikande oländig mark, såsom mossar och hindrande vatten.
Också sade Munter en dag då de hvilade på en hög ås med
vidsträckt utsikt:
»Mig synes, Pekka, som skulle du gått i denna mark
förr. Af bergen vi tågat förbi synes mig som vår kosa
skulle gått alldeles rakt.»
»Ja, Munter, bergen äro våra hållpunkter, det vet du
nog. Hade vi ej dem att rätta oss efter, kunde vi ej hitta
så bra som vi göra.»
Ehuru våra vandrare icke ansträngde sig särdeles, gick
dock deras vandring icke sakta. De voro ihärdiga och sölade
icke vid sina raster, ej heller rastade de ofta. Jakten
hindrade dem ej heller, ty då skogsfolket vandrar till ett
bestämdt mål låta de jaktlusten, äfven om tillfällen därtill
gifvas, icke taga öfverhanden: de vilja icke belasta sig med
byte som de icke nödigt behöfva.
Då finnarna en dag rastade hade de slagit sig ned vid
en klar källa, vid foten af en bergshöjd. Då Pavo druckit
sade han till Pekka:
»Nu ha vi icke långt fram; det kännes på vattnet och
synes på skogen. Den börjar bli knotig och kortväxt, och
barken är tjock.»
»Jag har sett det, Pavo, och går du nu upp på höjden
här, kan du nog se berget vid den vilda forsen där vi hade
så präktig lägerplats och kalasade på björnfläsk och öring.»
Pavo skyndade upp på berget och var snart åter.
»Du har rätt, Pekka; jag har sett och känt igen berget;
men jag har sett mera: två rökar mot nordost!»
»Äro de långt borta?»
»Ja, Pekka, en dagsled.»
»Då få de vara för denna gång.»
*
34. Det tappade spåret.
Följande dag tågade våra finnar genom en bergig och
mager trakt, full af klippor, sten och knotiga furor. Plötsligt
stannade Pekka och lyssnade, och så gjorde hela skaran.
»Ah!» sade Pavo, och ett gladt leende flög öfver hans
anlete. »Jag hör den, Pekka, jag hör vår fors brusa. Solen
skall ej hinna sjunka i väster förr än vi äro framme,» och
därmed skyndade han förut.
Som Pavo förmodat, hade solen ej hunnit gömma sig
bakom skogstopparna förr än finnarna stodo på det brant
stupande berget vid den mäktiga Öster Dalälfven, därifrån
de sågo den skogklädda holmen med deras stuga.
»Sakta nu, Pavo!» sade Pekka och afkastade sin börda,
och alla finnarna gjorde detsamma. »Vi måste förvissa oss,
att icke vår stuga är inkräktad, innan vi visa oss.»
Pavo gjorde sig genast i ordning att undersöka, om så
var. »Vänta litet, Pavo!» sade Pekka; »jag tänker Rakki
hjälper oss därmed: jag ser honom redan vid stranden.»
Och ganska riktigt sågs hunden först stå stilla och
vädra i luften, för att strax därpå kasta sig i den grunda
strömådran och, ömsom simmande, ömsom vadande, uppnå
stranden af holmen.
Skogen dolde honom för finnarnas blickar, men snart
därpå blef han synlig, då han satte sig på strandstenarna
och slickade sig.
»Vi kunna tryggt gå öfver,» sade Pekka; »ingen finns
där, och kojan är i godt behåll.»
»Sämsta vägen till sist!» sade Piggen då de öfvervadat
strömmen; »men så äro vi nu dock framme,» sade han
förnöjd, »och så trefligt den här kojan ligger till! Den är ej
god att finna.»
Det märktes tydligt, att ingen varit inne i kojan sedan
Pekka, Pavo och Gretti lämnat den. Hennes små näfverskor
och hennes leksaker, de små runda stenarna, samlade
på älfvens botten, lågo kvar på britsen. Den på väggen
uppslagna fnösksvampen, med märken efter hennes synål,
satt där just som väntande på de små fingrarna.
Pekkas och Pavos ögon möttes: båda saknade tydligen
sin lilla skyddsling.
Munter och Ram hade, sedan de afkastat sina bördor,
genast gjort en tur omkring holmen och tagit den i
betraktande. Då de återkommo sade Munter, att den platsen
ville han åtaga sig att försvara mot tio röfvare, så väl låge
den till, och här skulle dröja innan han blefve uthungrad,
ty vatten fanns rundt om och fisk stod så talrik bland
stenarna, att man kunde fånga den med händerna. »Se!»
sade han och kastade en tämligen stor lake på marken; »den
tog jag med handen.»
»Jag har alltid känt mig trygg här,» sade Pekka, »ty
med skydd af strömmen och skogen har man ock god tid
för återtåg. Det går ej fort att vada öfver strömmen; man
hinner godt komma undan öfver andra flodgrenen, i fall
man ser öfvermakt emot sig, och säkra vakter ha vi uti våra
hundar: ingen skall öfverraska oss.»
Blott en dag hvilade Munter och Piggen öfver på Pekkas
holme. Under tiden hade man rustat om i stugan och satt
proviantförrådet, som till största delen bestod af mjöl och
salt, i godt förvar. Likaså lämnade de aftagande en del
af sitt krut och bly kvar. De skulle ha mer med då de
återkomme.
Man hade enats om, att Pekka och Pavo skulle följa
de hemåtgående så långt tillbaka som till den bergkulle
hvarifrån Pavo sett de två rökarne. Ram skulle stanna på
holmen jämte den yngre hunden. Han skulle samla så stort
matförråd han kunde och för öfrigt icke aflägsna sig för
långt från stället. Med denna öfverenskommelse skildes man
ifrån honom.
Fri från sina tunga bördor, gick man nu raskare. Man
var fri och ledig, tyckte man. Samtalen vid rasterna voro
mer lifliga, och Piggen höll målron vid makt.
Intet störande inträffade, och efter ett par dagar var
man vid kullen. Man skildes där under önskan om ett
snart återseende.
Då Pekka och Pavo sett sina vänner försvinna bland
träden stego de upp till bergets topp och lägrade sig där.
De ville se, om rök kunde varsnas i den tidiga
morgonstunden. Men ingen rök syntes, och intet ljud störde
vildmarkens tystnad.
»Är du säker om att rökarne icke voro längre bort än
att vi kunna nå dit i dag?» sporde Pekka.
»Nej, säker kan ju ingen vara på röken, Pekka. Den
drifver med vinden, och den rök jag såg dref mot norr.
Dock tror jag mig om att finna platsen där elden var då,
om ej vatten ligger emellan oss, hvilket nog är fallet, ty
du ser där två skilda dimflockar, den ena närmare, den
andra längre bort. Jag tänker vi hafva två strömmar att
öfvergå.»
»Rätt så, Pavo! Du förstår skogen bra. Vi hinna nog
icke fram i dag, hvilket visserligen varit bra, men det har
icke stort att betyda för oss. Låtom oss gå.»
Endast den ena strömmen hunno de öfver den dagen.
Därefter påträffade de en mark full af berg, höjder och
åsar, däremellan mossar och vatten, så att deras vandring
blef mycket besvärlig och den väglängd de tillryggalade icke
stor. Det var därför med glädje de från en höjd varseblefvo,
att marken sänkte sig och blef mer jämn, tills den afskars
af en bred och lugn flod.
Då de följande dag kommit nära toppen af en sakta
uppstigande höjd, förnummo de ljud af fallande träd och
yxans dofva hugg. Då stannade Pekka och lyssnade. Med
detsamma slog en brandlukt emot dem. »Funnet!» sade
Pekka. »Här i närheten var elden.»
Några steg till, och skogen ljusnade. Kort därefter
blefvo de varse ett par män som fällde träd. Pekka och
Pavo kommo helt nära de huggande innan de varsnade
dem. Genast böjde dessa sig ned och upptogo hvar sin
bössa, hvarpå de barskt frågade finnarna hvad de ville.
»Hälsa eder och hvila,» sade Pekka på finska, ehuru
mannen gjort sin fråga på svenska.
»Ni äro icke finnar,» sade han. »De komma icke till
skogen klädda i brokiga tröjor och ullmössor.»
»Jo ibland,» sade Pekka leende. »Men läggen bort
edra bössor! Vi äro vänner, finnar så äkta som ni.»
Under detta samtal hade Pekka och Pavo hunnit nära
intill finnarna, bortlagt sina bössor och kuntar och satt sig.
»Vi hafva, ledda af er eld, den vi sågo röken af för
några dagar sedan, gått för att uppsöka er. Tron icke, att
vi äro edra fiender. Edra och alla finnars vänner äro vi.
Vi söka egentligen Nila Haakasett. Ehuru han icke kan
bo så nära denna trakt, torde ni dock kunna säga oss, hvar
vi skola finna honom.»
»Hvarför söker ni Haakasett?»
»Vi hafva hälsningar från hans bror Bertil och hans
lilla Gretti.»
»Har ni?» sade mannen glad, i det han bortlade sin
bössa och gick intill Pekka. »Då har ni funnit honom.
Här står han och välkommen!» sade han och räckte Pekka
handen.
»Å!» sade både Pekka och Pavo, helt öfverraskade.
»Lyckan har då varit oss blid. Men hur kan du bo så långt
i söder? Bertil utvisade en plats längre mot norr och öster
såsom din sved.»
»Det var så,» sade han, »men platsen var dålig, och
ännu sämre grannar hade vi, ett röfvarpack, som stal våra
kreatur och brände för min granne. Vi ha därför flyttat
hit, där vi funnit det bättre och hafva grannar både mot
norr och söder, och nu i år äfven åt väster, där en släkting
till mig, Jernsätt, slagit sig ned. Nu gå vi fram till mitt
pörte, där ni skola hvila och framföra hälsningarna från
Bertil.»
Det var icke svårt att märka, att de hitflyttade finnarna
lefde i största armod under det de byggde sitt nya hem och
höggo den nya sveden.
»Vi uppehålla oss nästan uteslutande af fisk,» sade de;
»vi ha föga tid att skaffa vildt, men våra grannar i söder
hjälpa och understödja oss mycket. De ha hjälpt oss att
timra, men ha nu gått hem för att bärga sin skörd och
komma sedan åter. Värst för oss var, att vi miste
kreaturen, men Gud gifver oss nog hjälp,» tillade Haakasett
förtröstansfullt.
Pekka kände sig betryckt då han måste framföra
hälsningarna, som han sade, från Bertil. De voro inga andra
än meddelandet om hans frånfälle, hvilket naturligtvis
framkallade sorg i den redan förut hårdt pröfvade familjen.
Man gladdes dock då Pekka berättade, att lilla Gretti
hade det bra, och bad dem icke oroa sig för hennes framtid.
Det skulle nog bli bra för henne. Så väl Antti som hans
söner skulle nog draga försorg om henne, i fall hennes
släkting Vappu icke skulle kunna göra det, hvilket Pekka
dock trodde hon både ville och vore i stånd till.
Då Haakasett och hans folk följande dag gingo till sitt
arbete sade sig Pekka och Pavo vilja gå ut i skogen för
att bese trakten. De ville återkomma för vidare samspråk.
»Vi få göra vårt bästa, Pavo, för att bistå Haakasett.
Att börja med måste vi skaffa dem vildt, och det skall nog
lyckas oss.»
»Visst,» sade Pavo. »Vi gå en bit från hvarandra och
låta hundarna söka.»
Ett par dagar därefter kunde Haakasett glädja sig åt
att nöden för lång tid var aflägsnad från hans hus.
»Kan du gifva oss någon upplysning om hvad slags
folk röfvarföljet består af?» frågade Pekka sin värd då han
stod i begrepp att lämna honom.
»Icke med säkerhet. Men de tala icke lika med
helsingarna, så mycket har jag hört, så helsingar äro de icke.»
»Kanske äro de finnar?»
»Nej, visst icke.»
»Så går talet söder och öster ut,» sade Pekka.
»Det är ett stort misstag, Pekka.»
»Vet någon, hvar de ha sitt tillhåll?»
»Nej, ingen har vågat följa dem så långt. Men de fara
vida omkring åt alla håll; än äro de här, än där, och i
vinter säges det de varit i Norge. Bönderna äro nu så
uppskrämda, att de varit tillhopa och enats om att gå man ur
huse för att uppsöka och förgöra denna landsplåga. Men
kommer det talet till röfvarnes öron, tänker jag nog de
akta sig.»
»Farväl med dig, Haakasett!»
»Jag vill följa dig öfver sjön, Pekka, efter du går norr
ut. Men se dig för, ty träffar röfvarflocken dig, kan det
gå illa. Jag vet ej, hvad du skall göra åt den trakten. Vänd
dig åt annat håll! Söker du land, finner du endast dålig
mark där norr ut.»
Under det Haakasett gjorde den enkla farkosten i ordning
hade Pavo och Pekka ett kort, lågmäldt samtal, hvilket
hade till följd, att båda öppnade sina tröjor och uttogo
några silfverslantar hvar. De hade samsats om, att de kunde
afstå dem till den nödställde finnen. Det var en del af de
pengar de fått för de förra sommaren samlade pärlorna.
»Tag med hem, Haakasett!» sade Pekka med detsamma
han, då de voro öfver på andra sidan sjön, skakade dennes
hand och sköt ut båten. Därmed gick han hastigt in i
skogen, där Pavo väntade honom.
»Pekka, Pavo!» ropade finnen, men intet svar, blott
ekot som upprepade: Pekka, Pavo!
»Nu tillbaka åt väster och norr, Pavo! Jag önskar icke
söka upp flera finnar; vi få reda oss själfva. Tillbaka öfver
den lugna floden gå vi och följa den norr ut så långt det
passar oss. Framåt!»
Så gingo dessa båda lugna och förhoppningsfulla genom
den öde skogen till ett företag som skulle afskräckt många.
Men de gingo med vakna sinnen och uppfattade skogens
alla tecken.
»Det här är besynnerligt,» sade Pekka till sin följeslagare,
»kan du tyda det här?»
»Ett människospår!» sade denne; »men det är gammalt,
vattnet uti det är klart, och mossan har rest sig nästan helt
och hållet.»
»Ja, så är det, men det är icke därpå jag tänker: spåret
är efter en kvinna. Det är det som förvånar mig, Pavo;
kvinnospår så långt in i vildmarken! Vi måste söka följa
det, kom!»
Efter en stund stodo männen stilla med nedslagenhet i
sina ansikten.
»Borta!» utropade Pavo.
»Vi kunna icke följa det längre, Pavo. Stackars kvinna!
Skall hon väl påträffa människor? Gör hon inte det, går
hon under, om ej förr då vintern kommer, ty vilsegången
är hon, det kunna vi se af hennes spår: de gå i alla
väderstreck utan bestämd riktning, i alla myrhål där hjortron
växa. Af dem har hon lefvat, därpå kunna vi icke misstaga
oss. Det känns svårt, Pavo, att icke kunna bistå henne.
Nu till vårt arbete igen!»
*
35. Fiskhuset.
»Känner du säkert igen berget, Pavo?»
»Ja, säkert gör jag det. Där nere i väster ligger sjön,
och mellan oss och den går en liten älf genom stora
mossar. Intet misstag, Pekka: det är Röfvarberget! Gå vi
öfver älfven och så till sjön, skola vi snart upptäcka, om
Vargen och hans band ännu ha sitt tillhåll där.»
Detta samtal fördes en morgonstund mellan Pekka och
Pavo, som stannat uppe på en hög ås, där de hade fri
utsikt.
»Ännu ett kännemärke till, Pekka! Se, nu lättar
töcknet i väster! Ser du ej den kala fjälltoppen där i
sydväst? Det var från den du först upptäckte röfrarne.»
Pekka såg i den af Pavo anvisade riktningen och blef
däraf öfvertygad, att Pavo kände igen trakten.
»Äro vi nu så nära, måste vi vara vaksamma,» sade
han. »Låtom oss gå ned till den lilla älfven du nämnde
och utse en plats åt oss där vi i nödfall kunna försvara
oss.»
Länge nog hade våra skogsströfvare följt den lilla
älfven, eller snarare den stora bäcken, som hittills flutit
lugn genom en sank och jämn mark. Plötsligt tog denna
slut. De hörde bäckens brus, där han bröt sig fram mellan
stenar och klippor.
»Gå upp på kullen där och se dig omkring!» sade
Pekka. »Jag följer bäcken för att fånga några laxöringar
åt oss. Kom och möt mig sedan!»
Pekka skar sig ett passande metspö, band sin ref därpå
och gick så bort till en gammal kullfallen fura, afskalade
dess ruttnade bark och fann snart hvad han sökte: några
tjocka, sömniga trädmaskar. Med dessa som bete började
han meta och lyckades få upp några fiskar, då Pavo lät
höra en låg hvissling och omedelbart därpå kom med hastiga
steg emot Pekka. Så snart denne hörde hvisslingen kastade
han bort sitt metspö, fattade bössan vid sina fötter och tog
blixtsnabbt skydd mot ett klippblock. Då han varsnade
Pavo steg han fram och frågade:
»Hur är det?»
»Ingenting farligt. Jag har blott påträffat ett fiskhus.»
»Ah,» sade Pekka, »det skola vi se på.»
Därmed följdes de åt och påträffade snart rännan. Hon
var väl anlagd, men icke ny. Invid henne lågo dock
nytäljda spånor efter en reparation hon undergått.
»Ja,» sade Pekka, »här finns en fiskare i närheten,
hvilken satt huset i godt skick. Laxöringens lektid är
inne: han skall snart visa sig här. Se till, Pavo, om några
fiskar finnas i rännan.»
»Blott ett par,» rapporterade Pavo. »De lefva och ha
nyss kommit ned i kistan.»
»Låt dem gå,» sade Pekka. »Vi må se till, hvaråt
fiskaren gått,» tillade han, i det han ifrigt granskade marken.
Efter en stund sade han:
»Den mannen lämnar intet spår efter sig: han har
hoppat från sten till sten. Se hit, Rakki!»
Hunden kom.
»Sök! — Han känner ingenting, Pavo. Mannen har
ej varit här på två dagar.»
»Nu härifrån och bort till sjön!»
»Dålig mark, Pavo!» sade Pekka då han såg sjön
glimma fram mellan träden, »men i stället är här fullt af
spår, nya och gamla, kors och tvärs. Bofvarna synas ej
akta därom. Å, sådana djärfva krabater! Här äro ju spår
äfven efter kreatur. De frukta icke förföljare. Det synes,
att de äro manstarka. Låt oss gå sjön rundt. Gå förut,
Rakki!» Han vinkade honom med handen, och den kloke
hunden förstod strax, hvad man önskade han skulle utföra.
Då solen stod nära trädtopparna hade männen hunnit
till andra sidan sjön och stodo nu uppe på berget.
»Här,» sade Pavo, »äro vi nära ingången till röfvarkulan.
Vill du, skola Tispa och jag finna den. Ty fast
det var natt då vi sist voro här, känner jag igen mig.»
»Nej, Pavo; vi skola draga oss tillbaka och vaka vid
sjöstranden i natt. Måhända vi därifrån kunna upptäcka
något. Att några af bofvarna äro här, synes mig tydligt,
dels däraf att de reparerat fiskhuset, dels af spåren som
synas gångna för några dagar sedan.»
Därpå drogo sig våra spejare tillbaka till ett busksnår,
där de hvilade och åto. Då mörkret inträdt stodo de upp
och gingo, som beslutet var, att vaka vid sjöstranden.
Men ehuru de ansträngde sina sinnen, förnummo de icke
ett tecken till att människor funnos i närheten.
Mot morgonen sade sig Pavo vilja försöka klättra
uppför klipporna och till den ingång han förr varit vid, för
att söka uppsnappa något ljud inifrån berget.
»Gör så,» sade Pekka. »Blir du nödsakad att fly, så
träffas vi vid fiskhuset. Jag ligger kvar här tills du
antingen återkommer eller solen står vid middagshöjd. Då
drager jag mig tillbaka och skyndar till fiskhuset.»
Pavo nickade och begaf sig af, följd af sin favorit, den
lilla smidiga, sluga och oförskräckta Tispa.
Pekka, i sin ensamhet, fann tiden ovanligt lång, men
låg, med Rakki bredvid sig, tålmodigt kvar i sitt gömsle.
Det blef ljust, det kom sol öfver den lilla spegelblanka
sjön, skogens fåglar läto höra sina locktoner, då deras nu
själfrådiga ungar, dem de troget vaktade, ville ströfva för
långt från far och mor. Men ännu märktes ej lif eller ljud
som förrådde människans närvaro i vildmarken.
Plötsligt höjde Rakki sina spetsiga öron. Nu förnams
ett litet rassel, och fram mellan buskarna kom Tispa och
omedelbart därpå Pavo.
»Där uppe på berget har jag känt lukt af rök,» hviskade
han; »det finns någon i berget.»
Och liksom för att bestyrka detta, förnams i detsamma
ett ljud som någon skulle plaskat i vattnet helt nära våra
spejare. Riktigt! Där kommo små vågor ut från den tvärt
stupande bergväggen. Det plaskande ljudet blef starkare,
och så blef en båt synlig. I båten voro två män. Den
ene rodde, och i denne, igenkände våra spejare Smale Hans
Den andre satt i bakstammen.
»Ro nu först ut till stenarna, där vi ha näten, och
sedan nedåt bäcken, där vi ha fiskhuset, och rappa dig!»
sade han vresigt och hotande.
Båten, som passerade helt nära våra finnars utkiksplats,
hade knappast hunnit utom hörhåll förr än Pekka hviskade
till Pavo: »Till fiskhuset!»
I språngmarsch ilade de dit. Pekka kastade sig ned
mellan några buskar för att andas ut, och Pavo följde
exemplet.
»Hur menar du nu, Pekka?» frågade han, i det han
såg om låset på sin bössa.
»Vet icke bestämdt, Pavo; vi få se, hur det faller sig;
men bössorna bruka vi icke.»
Härvid reste sig Pekka till hälften, eller så att han
hade rent synhåll en bit uppåt bäcken, därifrån båten var
att vänta.
»Skär och vrid i all hast några björkvidjor, Pavo!
Kanske komma vi att behöfva dem.»
Hvartill vidjorna skulle begagnas, förstod Pavo mycket
väl, ty han såg gladt på Pekka och hviskade:
»Du ämnar fånga dem?»
Pekka nickade. »Raska dig! Jag hör årslagen, Pavo.»
Snart blef båten synlig. Karlarne däri hade ömsat
plats. Smale Hans stod nu i bakstammen och sköt båten
framåt, under det den andre karlen satt på midttoften med
bössan i händerna, färdig att begagna den hvilket
ögonblick som helst. Det var en fullvuxen karl, som höll sitt
hufvud högt och lät sina blickar flyga omkring. Då båten
stötte mot stranden satt han ännu stilla, under det Smale
Hans drog upp den på land. Karlen tycktes med möda,
med tillhjälp af en stark käpp, resa sig upp. Bössan slängde
han öfver axeln och sade:
»Kom och hjälp mig ur båten, din varulf!»
Kommen på fasta marken, gick han med svårighet de
få steg som skilde båten från fiskhuset. Där satte han sig
på en sten och sade till Smale Hans:
»Stäng af vattnet nu som jag lärde dig sist!»
Hans gjorde så, och med ens tystnade det brus vattnets
lopp åstadkommit genom rännan och in uti fiskhuset.
Pekka kunde tydligt både höra och se, hvad fiskrarne
företogo sig.
»Se efter nu, om några fiskar finns i huset,» sade mannen
till Hans.
Denne öppnade locket och såg en hop foreller hoppa
och sprattla där inne, hvarpå han rapporterade, att det
fanns en hel hop fiskar i huset.
»Bär hit dem då!» Hans gjorde så; han kom flera
gånger med händerna fulla, tills han sade: »Nu finns icke
flera.»
»Bra som det är,» svarade karlen vänligare. »Nu skola
väl kinkblåsorna där hemma tiga med sitt skrik efter fisk.
Bär fiskarna i båten och kom sedan och hjälp mig,» sade
han, i det han svängde sig om på stenen och vände ryggen
mot finnarna.
Nu tog Pavo uti Pekkas ben; men denne fortfor att
ligga orörlig, och Pavo kunde icke begripa, att han lämnade
det goda tillfället att fånga och afväpna karlen obegagnadt.
Med möda hjälpte Hans den halte mannen åter i båten.
»I morgon får du fara hit ensam,» sade denne. »Gå
nu och öppna dammluckan och låt vattnet rinna!»
Nu tog Pavo åter i Pekka. Nu var ännu lättare att
öfverrumpla karlen, då han satt i båten och både lagt bössan
ifrån sig. Men Pekka förblef orörlig. Han lät båten
aflägsna sig och försvinna. Då först reste han sig och sade
till Pavo:
»Jag förstod din mening, och vi skulle med lätthet
fångat röfvaren, men jag har en annan plan, Pavo. Den
ofärdige mannen kunde vi icke föra med oss något längre
stycke härifrån, och att döda honom ha vi ingen rätt till
förr än vi blifva angripna, och vi veta icke heller bestämdt,
om han är en af bofvarna. Låt oss äta och hvila, få vi se
hur det lämpar sig i morgon.»
I god tid voro Pekka och Pavo på sin post vid
fiskhuset, och länge fingo de ej vänta förr än Smale Hans
blef synlig. Han kom nu gående med säck på ryggen och
yxa i handen. Han gick sorglös fram till dammen och
satte sig på stenen, där den halte föregående dag hade suttit.
Hans hade sedan Pavo förra hösten sett honom blifvit,
om möjligt, ännu magrare. Hans ansikte var svartgrått af
smuts och kläderna till den grad söndriga, att kroppen på
flera ställen var blottad. Han såg trött och orkeslös ut.
Sedan han suttit en stund bortdämde han vattnet,
gick ned till fiskhuset och böjde sig ned för att upphämta
de fångna fiskarna. Men vid det han reste sig upp lades
en hand på hans skuldra och en vänlig röst sade på hans
modersmål:
»Blif ej rädd, Hans! Du är bland vänner och landsmän.»
Icke förty blef han förskräckt och släppte fiskarna,
hvilka ej voro sena att sprattla sig ned i sitt eget element,
där de snart försvunno.
Då Hans vände sig om såg han tvenne beväpnade män
vid sin sida. Med frågande och oroliga blickar såg han
på dem.
»Var icke rädd, Hans!» sade Pekka ännu en gång; »vi
vilja dig intet ondt; tvärtom. Låt fiskarna vara, Hans, och
sätt dig igen! Vi vilja tala med dig en stund.»
»Hvad viljen I mig?»
»Vi vilja veta, hos hvem du tjänar, hvar du bor, och
hur ni lefva här i den svenska skogen.»
Vid dessa ord böjde sig Hans ned och betäckte ansiktet
med sina händer. Sedan han en lång stund suttit tyst, sade
han omsider:
»Jag vågar icke säga eder det ni frågar.»
»Ingen fara, Hans! Vi skola beskydda dig. Vi veta,
att du mot din vilja kommit tillsammans med bofvar och
röfvare. Vi önska, att du ville hjälpa oss, Hans, att
antingen fånga eller förgöra dem. Folket och öfverheten
skola tacka dig, Hans. Du blir fri och får följa oss, dina
landsmän.»
»Blir jag fri?» sade Hans.
»Fri som fågeln i luften; du kan göra och gå hvart
dig lyster.»
»På hvad sätt kan jag då hjälpa eder? Röfrarne äro
starka, vilda och väl beväpnade, de skola förgöra eder så
väl som många andra. Ni kunna icke hvarken fånga eller
förgöra dem. Nej, nej! Fly härifrån! Komma de andra
hem, skola de döda er.»
»Ingen fara, Hans! Vill du svara mig uppriktigt på
mina frågor?» Det var Pekka som alltjämt förde ordet.
Hans teg.
»Äro icke alla röfrarna hemma nu?»
Hans teg fortfarande.
»Kanske du är hungrig, Hans?» frågade Pavo.
Vid denna fråga såg Hans på Pavo och sade:
»Jag har ingenting fått i dag, och ingenting får jag
kanske heller före kvällen.»
»Kom med till vår eld, Hans, och ät en bit innan
du går!»
Pavo såg frågande på Pekka. Då denne blott nickade
medgifvande och fortfarande satt stilla, sade Pavo: »Kom,
Hans! En bit björnfläsk och en motti skall göra dig
godt.»
»Du narrar mig väl ej?» sade Hans, men reste sig
likafullt, beredd att följa Pavo.
»Kom hit igen sedan du ätit, Hans! Jag skall
upphämta fiskarna åt dig och öppna dammluckan tills ni
återkommer,» sade Pekka.
Efter en god stund hörde Pekka de båda unga finnarna
återkomma; de samtalade gladt och förtroligt.
»Är du mätt nu, Hans?» frågade Pekka.
»Ja! Icke varit så mätt på mången god dag.» Hans
såg mycket förnöjd ut.
»Kanske du nu vill svara på mina frågor. Du sade,
att icke alla röfrarne äro hemma, Hans.»
»Sade jag det?»
»Ja visst, du sade, att om de andra komme hem, skulle
de förgöra oss. Hur många äro nu hemma?»
»Jämten och två till. De äro alla sjuka. Ingen hjälper
mig med någonting. Jag får göra allt ensamt, och vaka får
jag natt efter natt.»
»Trösta dig, Hans, det blir snart bättre för dig. Hur
många äro med Vargen borta?»
»Känner ni Vargen, ni? Sju voro de när de gingo,
men hvem vet, hur många som komma hem. De kunna
komma alla på en gång, men de kunna komma några då
och några då.»
»Äro bofvarna icke flera än tio, Hans?»
»Nej.»
»Vet du, när de komma åter?»
»Nej.»
»Kan du säga mig, hur många stenar detta är?» sade
Pekka och lämnade Hans några små stenar. Hans räknade
stenarna. »De äro tio.»
»Tror du, att du kommer att gå hit till fiskhuset hvar
dag äfven då röfrarna kommit hem?»
»Vet icke, men det är nog ingen annan som vill
gå hit.»
»Vill du taga dessa stenar, Hans, som jag nu lägger
här i denna håla, och lägga så många af dem här på denna
flata sten som det är röfvare i hålan?»
Hans besinnade sig ett ögonblick; därpå svarade han,
att det kunde han göra.
»Kan du också komma ihåg, att du tager bort stenar,
om några gå bort, så att alltid stenarna äro lika många
som männen i hålan?»
»Ja.»
»Då lita vi på dig, Hans, och nu skiljas vi åt för denna
gång.»
»Nu till forsen, Pavo! Jag tänker vi komma att hafva
nytta af Hans.»
*
36. Ram.
Då männen tågat bort och Ram blifvit ensam vid Pekkas
och Pavos pörte började han ytterligare och mer noggrant
taga platsen i betraktande.
»Å ja,» sade han, »två kunna reda sig länge här, men
för att en skall kunna försvara hela flodarmen, får man
allt göra sig litet besvär. Bäst jag bygger mig en skans.»
Och så bar han ihop en mängd stenar på en liten udde
som stack ut i floden, och lade dem i en halfcirkel till så
stor höjd, att de skyddade en liggande karl. I muren gjorde
han små skottgluggar, och nu var skansen färdig. Buskarna
gingo ock så nära stranden, att han med lätthet kunde
genom att krypa baklänges draga sig tillbaka från skansen
till skogen.
I skansen redde han ett läger åt hunden, och där
tillsades han stanna och hålla vakt. Därmed ansåg Ram sig
säker för öfverrumpling. Därpå framtog han ur sin kunt
ett fisknät, och utlade det med hjälp af flotten, som ännu
fanns kvar sedan förra året.
Nu beslöt han elda ugnen och sedan hvila ut. Han
hade tid nu, och då en finne så kan, försummar han ej att
stärka sin kropp och för öfrigt göra sig så goda dagar som
omständigheterna medgifva. Finnen uppskattar sådana
hvilodagar ganska högt, just därför att de äro så få. För Ram
hade de dock kanske icke varit så sällsynta sedan han
kommit till de svenska vildmarkerna, där villebrådet den tiden
öfverflödade. Likafullt såg det ut som Ram visste begagna
sig af den goda dagen, ty solen stod redan högt då han
följande dag kom ut ur kojan.
Hans första åtgärd var att locka till sig hunden och
sedan vittja sitt nät. Detta var så fullsatt med fisk, att
han fann sig föranlåten att upptaga det.
»Hm!» sade han; »det här var för mycket på en gång.
Här behöfver man icke fiska hvar dag, ej ens då de andra
komma. Är nu jakten lika gifvande som fisket, lär väl få
platser vara bättre för strykfinnar.»
Därmed stakade han sig i land och sysslade så med sitt
nät och sin rika fångst.
Då ett par dagar förgått sade han till hunden, att det
vore bäst de gåfve sig ut åt skogen. Hit skulle ingen
komma, vakt vore alldeles onödig, och komme någon och
brände kojan, vore skadan måttlig. Här vore dagarna långa.
Så gömde han undan sina saker, tog sin yxa och bössa och
hvisslade på hunden.
»Vi göra en tur till svenskarna,» sade han. »Det kan
vara bra att veta, hur långt vi ha till grannarna. Pavo
sade, att sådana funnes utmed älfven både mot norr och
söder; jag går åt norr.»
Efter detta beslut skar han af en liten buske en bit af
toppen, klöf den ett stycke och satte en liten sticka i sprickan.
Stickan pekade mot norr och hade sex streck på ena sidan.
Det betydde, att han gått åt norr och skulle vara åter inom
sex dagar. Det var Rams och många andra finnars sätt att
skrifva bref.
finnbefolkningen,
ty äfven skogsbor i Värmland begagnade dem ännu på min
tid. Stundom skref man dem ännu enklare: man nöjde sig med att
bryta toppen af en buske och vända den åt det håll dit man gick.
Sådana märken användes äfven som vägvisare på skogsstigar. Senare
skref man på träd- eller näfverbitar. Då Ram så gått en bit påträffade han det
bäfversamhälle Pekka och Pavo skattat hösten förut. Och
genast vaknade hans jaktlust, men då han närmare betänkte
saken beslöt han fortsätta sin marsch.
Han påträffade efter ett par dagar de svenskar eller
norrmän som Pavo förlidet år besökt. Van att vistas bland
andra människor, hade Ram icke svårt för att umgås med
dem. Då han nämnde, att han varit i krig och sett kungen,
blefvo de nyfikna, och han måste berätta en hel del
händelser för dem, och då han omtalade den store konungens
bedrifter, sade de sig icke tro, att han varit deras konung;
de vore norrmän, de. Längre trifdes Ram ej hos dem, utan
begaf sig snart bort igen.
Sorglös vandrade han en dag utmed en större mosse
då hunden spetsade öronen, reste håret öfver skuldror och
rygg och lät höra en dof morrning. Ram var redan på sin
vakt och hade bössan i ordning. Ett sakta utstött: »Hets!»
och hunden rusade till ett närbeläget snår, där hans häftiga
skall förkunnade, att han påträffat något villebråd. Ram
nalkades stället långsamt och försiktigt, men därpå gick han
raskare, ty han hade förnummit ljudet af en människoröst.
Det var någon som försvarade sig mot hunden, och då rösten
förrådde en kvinna, visade Ram sig genast.
Ett rop, och hunden var genast vid hans sida; ännu ett
par ord lugnade och tystade honom.
Hvad Ram nu såg kom honom, så gammal krigare han
än var, att vika ett steg tillbaka, ty där stod en kvinna,
med hängande, hoptofvadt hår, vilda, hotfulla blickar och
en dräkt af smuts och trasor. Anblicken af kvinnan gjorde
Ram några ögonblick försagd, men han hämtade sig snart
och hälsade henne med ett vänligt: »God dag!» Utan
att svara lyfte kvinnan hotfullt upp en trädgren och hötte
åt Ram, hvarpå hon genast tog till flykten. Ram hade ingen
svårighet att följa henne, och snart stannade hon. Hon
syntes utmattad, bröstet häfdes, och andedräkten hördes
rosslande.
»Var icke rädd!» sade Ram. »Jag vill dig intet ondt.»
»Kom ej hit! skrek hon; »jag känner nog igen dig.»
Kvinnan tilltalade Ram på finska.
»Ah, gör du det,» sade han på samma språk. »Då är
du icke rädd längre. Hur har du kommit hit?»
Vid Rams ord stod kvinnan en stund och stirrade på
honom, därpå började hon storgråta och kastade sig på
marken, där hon vred sig likt en mask.
Ram satte sig tills hon något lugnat sig. Då öppnade
han sin näfverkunt och upptog en läffsa jämte ett par stekta
fiskar.
»Ät litet!» sade han vänligt och räckte henne maten;
»du blir lugnare sedan.»
Med ett häftigt tag ryckte hon maten till sig, och om
några ögonblick hade hon slukat den.
»Sätt dig ned, skola vi hvila och samtala. Bor du långt
härifrån?»
Under det Ram talade hade kvinnan lagt sig igen, och
då han upprepade sin fråga och ej erhöll svar, märkte han,
att hon sof.
»Ah! Sof i ro,» hviskade han, tog sin bössa och gick
med hunden utåt den stora mossen. Där fann han snart
hvad han sökte, och efter en stund var han åter, medförande
några fåglar.
Han fann henne sofva fortfarande »Godt!» sade han
till sig själf, och så tillredde han fåglarna, gjorde eld, och
snart puttrade och kokade det i pannan.
Det var skymning när kvinnan vaknade och for häftigt
upp då hon märkte elden och Ram, där denne halflåg och
drog några djupa drag ur pipan.
»Hvar är jag? Hvem är du?» utropade hon oroligt.
»Du är hos vänner och vid elden,» svarade han. »Kvällsvarden
är färdig, nu äta vi.»
»Hvem är du då, och hvar är jag?» sade hon åter.
»Hos en finne och vän; kom och värm dig!»
»Vågar jag det? Är du icke en af dem?» och hon
började åter gråta.
»Jag tror mig veta, hvilka du fruktar,» sade han. »Men
var lugn! Jag är ingen af dem, och ingen skall oroa dig
här. Ingen skall göra dig något ondt. Sätt dig och ät
litet varm soppa!»
»Det var just i lagom tid jag påträffade den här arma
människan,» sade Ram till sig själf då han tändt nattelden
och redt till en mjuk granrisbädd; »hon hann knappast äta
innan hon somnade. Till elden och på bädden måste jag
dock hafva henne.»
Och därmed tog han den sofvande i sina armar och
lade henne varligt på bädden utan att hon vaknade.
»Jag kan knappast fatta, hur hon kunde springa så fort
hon gjorde,» fortfor han. »Fötterna äro ju fulla af sprickor
och sår. Hvad hon måste lidit! Hon må vakna eller icke,
det här duger ej.»
Därmed värmde Ram vatten, tvättade de sårade fötterna
och pålade björkskägg (laf), doppadt i vatten, hvarpå han
omlindade dem med sina egna strumpor. Under denna operation
hade kvinnan visserligen kvidit, men icke vaknat.
Följande morgon finna vi Ram sysselsatt med att
förfärdiga ett par näfverskor, under det hans skyddsling ännu
sof. Ram funderade på, hur länge denna sömn kunde räcka,
och om hon skulle förmå följa honom. Men då han på den
tanken ej erhöll något svar, gick han ut i mossen och
plockade hjortron, hvilka han kokade tillsammans med mjöl till
en lagom tjock gröt. Sådan gröt åts med förkärlek af
finnarna och ansågs hälsosam. Hon borde hafva den till
frukost.
Sent omsider vaknade hon och visade tecken till
förskräckelse, men sedan Ram vänligt och muntert tilltalat
henne, visade hon vänlighet igen och steg upp, men lade
sig strax igen, under det hon såg och kände på sina fötter.
»Ligg i ro en stund till!» sade Ram. »Dina fötter äro
illa åtgångna, men de bli snart bättre, så vi kunna gå till
mitt hem.»
Därmed öfveröste han fötterna med vatten.
»Tack!» sade hon, »det kändes godt. Men jag är underlig
i hufvudet. Gif mig vatten!»
Då hon åter syntes vilja inslumra sade Ram ingenting
mer, utan tog sin yxa och begaf sig åt skogen, sedan
han satt gröt och vatten intill sin skyddsling.
Ram begaf sig rakaste vägen till älfven, där han tog
sig för att fälla träd och timra en flotte. Därmed var han
sysselsatt till långt fram på eftermiddagen, då han
återvände till elden och den sjuka. Han fann henne vaken,
sysslande med sina sårade fötter. Hon kunde icke förstå,
sade hon, hur de blifvit så onda och såriga.
»Du har gått för mycket utan skor,» sade Ram. »Tag
på de där!» tillade han och visade på de nya skor han gjort.
»Jag hoppas du kan gå en bit i morgon. För i natt bli vi
kvar här, så du får hvila ut riktigt.»
»Ja, jag är trött,» sade hon och lade sig på bädden igen.
Då Ram följande morgon tillsporde henne, om hon
förmådde gå, gjorde hon ett försök, men jämrade sig och lät
illa. Ram ville ej söka öfvertala henne, men sade sig vilja
hem till sitt. Han bad henne därför hänga sig på hans
rygg, skulle de nog hinna hans pörte innan kvällen.
Nej, Ram kunde gå och låta henne ligga; hon hade
det bra som det var. Utan att orda särdeles om saken, tog
Ram henne på sina armar och bar henne ned till älfven,
bröt några löfbuskar och lade henne på dem.
»Ligg stilla nu!» sade han vänligt. »Jag är strax
tillbaka,» och så gick han att hämta sin kunt och andra
tillhörigheter.
Han återfann sin skyddsling, som vanligt, sofvande.
Han tog henne icke dess mindre och bar henne ut på flotten,
där han för säkerhets skull slog en vidja om hennes lif och
band henne fast. Då blef hon rädd, började gråta och
slita på bandet, men nu var det för sent: flotten var ute i
strömfåran, och styrd af Ram, dref den raskt utför älfven.
Nu hade Ram god tid, och han blef i så måtto språksam,
att han bad henne icke vara rädd: någon fara funnes ej.
»Du tycker nog, att jag varit obarmhärtig mot dig,
som ej lät dig hvila ännu någon dag; men ser du, jag måste
hem, och därtill ha vi, som du nog kan se, ett oväder att
förvänta. Det är nödigt, du kommer under tak. Gif dig
ro några timmar till, och du skall bli lämnad i ro! Så!»
sade han till sig själf och lät ögonen öfverfara horisonten;
»nu sofver hon igen, och tid har hon, och icke skall hon
behöfva vakna genomvåt.»
Några timmar därefter landade Ram vid Pekkas
nybygge. Snart hade han där ställt allt i ordning för sig och
kvinnan, hvilken han skötte om så godt han kunde. Som
gammal soldat och själf flera gånger sårad, stod nog Ram
i konsten att sköta sår en bit framom sina samtida
skogsfinnar.
Han hade, med skogsfinnarnas instinkt och iakttagelseförmåga,
icke misstagit sig om att ett oväder var i annalkande,
ty knappast var dagen slut då ett häftigt regn,
blandadt med hagel, slog på pörtets tak. »Gud vare lof!»
mumlade han, där han i det mörka pörtet låg och hörde, hur
regnet smattrade, vinden tjöt och träden suckade; »nu ligger
den arma människan varmt och torrt. En sådan natt i
skogen hade hon väl knappast uthärdat.»
Nu följde några i Rams tycke långa dagar. Han ville
ej aflägsna sig långt från pörtet och den sjuka, men ute
eller vid sjöstranden höll han sig hela dagarna. Mat och
vatten satte han till henne hvar morgon sedan han sett om
de såriga fötterna, hvilka nu, tack vare hans omsorg, blifvit
mycket bättre, och sedan aflägsnade han sig. Vi veta af
det föregående, att Ram var mycket tystlåten och föga fallen
för samspråk. Det var endast under de första dagarna sedan
han träffat Pavo som han låtit orden flöda. Nu, sedan han
kom i enslighet igen, återtog han sin gamla vana. Kanske
ville han ej heller plåga den sjuka med frågor. Hon skulle
väl då hon blef frisk själf låta höra af sig.
Detta inträffade en dag då Ram kom från älfven
medförande en knippa fisk. Då stod hon utanför pörtet. Han
trodde knappast sina ögon då han fick se henne. Ty nu
var hon rentvättad och kammad, och hennes kläder voro
hopsydda efter omständigheterna. Det var ej längre den
vedervärdiga figuren han funnit i busksnåret, utan en behaglig
kvinna med milda ögon och förlägen uppsyn. Hon syntes
villrådig hur hon skulle hälsa sin beskyddare. Också teg
hon tills Ram tilltalade henne och tillkännagaf sin fägnad
öfver att se henne uppe och jämförelsevis kry.
»Tack du!» sade hon och räckte honom handen, och så
tog gråten öfverhanden, och hon började skälfva.
»Du har gått upp för tidigt,» sade Ram, »du är ännu
för klen att vara uppe. Gif dig ro ännu någon dag!»
»Ah nej,» sade hon, »det är icke det. Jag blef bara
glad då jag fick se dig, men snart är jag stark igen. Så
mycket fisk du fått, far!»
»Ja, icke behöfva vi svälta,» sade han. »Jag skall snart
hafva några fåglar också,» och därmed tog han bössan och
gick upp åt bergen.
*
37. Kattri.
Pekka och Pavo kommo dagen efter samtalet med Hans
åter till älfven. Som vanligt, gingo de till sin utkiksplats
vid forsen för att speja innan de öfvervadade den.
»Å Pekka,» sade Pavo skrattande, »hvad går nu åt far!
Jag tror han klädt sig i kjol.»
»Stilla, Pavo! Det här var besynnerligt; gestalten där
är en kvinna som går omkring pörtet och ställer. Hon har
löf och blommor i händerna och näfverskor på fötterna.
Det är en af de våra, Pavo, men hvarifrån? Ah,» sade han
plötsligt, »spåret, Pavo, spåret som låg åt väster då vi
förlorade det! Ja, så måste det vara, Pavo. Din far har under
sina jakter påträffat kvinnan, och vilsekommen som hon helt
säkert var, har han tagit henne med hit. Jag anar, att
Vargen har sin hand med i den här historien. Likafullt
må vi vara försiktiga, ty jag kan misstaga mig och någon
annan än Ram kan innehafva holmen. Ah!» tillade han
skämtsamt, »jag tror det knappast, ty där har han ju byggt
sig en skans. Jag tror vi kunna låta Rakki undersöka. Gå!»
sade han.
Det var som hunden väntat den befallningen, ty han
gick genast ned till älfven, och snart sågo våra spejare, hur
han arbetade i forsen för att nå holmen.
Rakki gick med små steg, upprättstående öron och
högburen nos rätt till pörtet, där kvinnan stod. Vid anblicken
af hunden syntes hon förskräckt, ty hon sprang genast in
i pörtet och stängde dörren.
»Hvarken Ram eller hunden äro hemma,» sade Pekka,
»och ehuru jag är öfvertygad om att jag gissat rätt, så låt
oss afvakta Rams återkomst; fördömdt hungrig är jag dock!»
tillade han.
»Jag med,» svarade Pavo, »och jag hoppas far har
fiskar att undfägna oss med. Se, där lägger sig Rakki
vid dörren! Där inne finnes ingen vi behöfva frukta för.»
»Ingen att vänta på heller,» sade Pekka och visade med
handen nedåt älfstranden, där Ram kom i sakta mak gående
uppåt vadstället. Pekka lät höra den brukliga hvisslingen,
hvilken kom Ram att öka stegen och den unga hunden att
springa emot de väntande jägarna.
Pavo hade ej tålamod att invänta fadern, utan ilade
emot honom med snabba steg, hvarpå de följdes åt till
utsiktsplatsen, dit äfven Rakki återkommit.
»God dag, Ram!» sade Pekka och gick emot honom med
framräckta händer. »Vi äro öfverraskade af att finna dig
hafva kvinnosällskap.»
»Bra ni komma!» sade Ram buttert. »Jag är redan led
på den saken; jag har glömt bort att sällskapa med kvinnfolk.
Men välkomna åter!» sade han vänligt, »och helbregda
äro ni?»
»Ja far,» sade Pavo, »vi äro så, men hungriga.»
»Här är hjälp för hunger, Pavo!» sade Ram och slog
på sin näfverkunt. »Ni ha sett kvinnfolket?» sade han
frågande.
»Ja.»
»Såg hon eder?»
»Nej. Hon såg Rakki och blef rädd, ty hon sprang in
i stugan och slog igen dörren.»
»Bäst jag går före då,» sade Ram, och så lunkade han af.
Pekka och Pavo stodo kvar för att se, hur Ram togs
emot. Han dunkade icke på dörren då han kom dit, utan
kastade af sin börda, hvarpå han grep yxan och började
hugga ved. Snart gläntades litet på dörren, därpå mera,
och så kom kvinnan ut. Man kunde märka, att hon talade
ifrigt.
Ram afbröt blott ett par ögonblick sitt arbete och
gjorde en åtbörd, som Pekka och Pavo mycket bra förstodo.
Den betydde:
»Kom!»
Då de framkommit till stugan hade Ram slutat sin
vedhuggning och var sysselsatt med att taga skinnet af ett
gräfsvin, under det kvinnan sysslade vid elden.
De ankommande hälsade henne sitt »god dag», hvarpå
hon nästan hviskande svarade sitt »Gud signe!», utan att
se upp. Det märktes, att hon var skygg för de nykomne,
hvarför ingen af dem tilltalade henne.
»Nej, men se,» sade Pavo gladt, »har icke farsgubben
fått en gräfling! Det skall smaka oss, tror jag.»
»Sätt fram fisken!» sade Ram, och genast gick kvinnan
in i stugan efter flera kokta fiskar, lagda i en urhålkad
masurkota.
som skål af finnarna. Den satte hon på en därtill ämnad afhuggen
kubbända och lade där bredvid några läffsor.
»Ät fisk så länge,» sade Ram, »tills ni få gräflingfläsk.»
Hvarken Pekka eller Pavo lät bedja sig länge; men då
hvarken Ram eller kvinnan gjorde min af att göra dem
sällskap, sporde de dem därom och fingo till svar, att de
väntade. »Gif hundarna det ni ej orka med,» sade Ram;
»vi ha mer fisk.»
Då männen stillat sin hunger gingo de in i stugan för
att hvila och röka. De funno den städad och prydd med
löfkvistar och blommor, på finnarnas vis instuckna i
väggsprickorna. Under britsarna stodo flera par nya näfverskor,
och en hel del näfverremsor lågo tillskurna och hoprullade,
att vid behof användas.
»Far har allt gjort mer än fiskat och jagat,» anmärkte
Pavo. »Där är en ny brits och en ny bädd på den, och
trefligt är här inne. Jag önskar vi hade Gretti här nu.
Då kunde hon ha någon som såg till henne.»
Härtill svarade Pekka ingenting, men möjligen tänkte
han som Ram, att han glömt bort att sällskapa med kvinnfolk.
Den gamle strykfinnen sällskapade bäst med sig själf
och sina egna tankar. Den som, i likhet med honom, lefver
i de djupa skogarna och ser dess storhet behöfver intet
annat sällskap.
I det af Ram bebådade gräfsvinskalaset deltogo alla,
och då det var intaget och männen bolmade ur sina pipor,
satte sig kvinnan att fläta ett par skor.
Pekka tog då ordet och frågade henne, i hvad ärende hon
var ute då Ram anträffade henne. Hon svarade icke strax,
men sedan hon tänkt på saken sade hon, att det visste hon
icke: hon var rädd och ville gömma sig.
»För hvem ville du gömma dig?»
»Jag vet icke.»
»Är du rädd för oss?» sade han mildt.
»Jag vet icke.»
»Är du rädd för Ram?»
»Nej, nej!» sade hon ifrigt; »för honom är jag icke rädd
han är ingen af dem.»
»Icke Pekka, icke Pavo, min son, äro af dem,» sade
Ram. »Du är, som jag sagt dig, hos vänner och stamförvanter.
Du kan lita på, att intet ondt skall vederfaras dig
så länge du är hos oss. Pekka där är vår stams bästa
vän.»
Kvinnan flätade ifrigare, men teg.
»Vill du ej berätta oss, hvarför du blef rädd, och för
hvem du ville gömma dig?»
»Jo,» sade hon, och nu började tårarna rinna, »jag vill
säga eder alltsammans. Jag dref en kväll hem kreaturen
och var nära hemma då två karlar kommo fram på vägen
och togo fatt på kräken. Då blef jag rädd och började
skrika på far. Då kom en karl till och tog mig i håret
och slet. ’Om du skriker,’ sade han och hötte åt mig med
en yxa, ’skall jag klyfva skallen din.’ Och så ryckte han i
håret och gaf mig slag på slag, tills jag föll omkull. Så
lämnade han mig och jag sprang allt hvad jag förmådde
hem till sveden. Där brann kokhuset, och flera karlar höllo
på att slå både far och mor. Då jag såg, att far blef
kullslagen, blef jag så förfärad, att jag sprang och sprang, tills
jag icke visste hvar jag var, och sedan sprang jag jämt i
skogen tills jag blef sjuk och föll. Då jag sedan vaknade
stod hunden och skällde på mig.»
»Vet du, hur länge du sprungit i skogen?»
»Nej.»
»Hvad hette din far?»
»Nordesätt.»
»Hvar bor han?»
»Vid Hammarsjön.»
»Hvar bo edra grannar svenskarna?»
»I Helsingland.»
»Voro ni flera finnar i den trakten?»
»Ja, men ingen bodde nära vid oss.»
»Jaså, i Helsingland,» sade Pekka efter en stund. »Vi
skola snart föra dig dit och till de dina; det är icke så
långt bort. Tänk nu icke på dem som slogo dig och
röfvade dina kor! De skola icke kunna göra dig något ondt,
och snart torde det komma vänner hit till oss, som kunna
visa oss till ditt hem eller veta något om de dina. Hvad
heter du?»
»Kattri.»
Då männen följande dag samtalade sade Pekka, att
hon säkert irrat länge omkring i skogen, änskönt hon
förlorat minnet däraf. Han hoppades dock, att det skulle
återkomma.
»Nära på naken är hon och kan knappast komma någon
väg utan nya kläder, men hvarifrån få dem? Vi ha ingenting
nu att skyla henne med. Jag har därför tänkt, att
någon af oss måste gå bort till svenskarna för att skaffa
kläder. Det måste dock ske snart, ty vi behöfva ej länge
vänta på våra vänner från Svartsjön.»
Både Pavo och Ram erbjödo sig att skaffa kläder, och
Pavo sade sig kunna vara åter om tre dagar, om han gick
till den svenska by han sett i söder.
Pekka och Ram gåfvo därtill sitt bifall, och Pavo
begaf sig af utan att därom nämndes något för Kattri,
hvilken oombedd nu åtagit sig alla för mathållningen nödiga
sysslor.
Redan före den utsatta tiden var Pavo åter. Då han
för svenskarna omtalat Kattris nödställda belägenhet hade
de varit mycket tillmötesgående och lämnat allt hon kunde
behöfva till pris som föreföllo särdeles låga.
Kattris glädje öfver hvad Pavo bragte henne var stor.
Kanske var männens icke mindre. Det var glädje och
belåtenhet i det lilla nybygget, och man lefde några dagar i
fridfull ro.
Det var Piggen och Munters svåger, den svenske
bonden, som störde den. De kommo i ilmarsch från hemmet
för att rådgöra med sina vänner om en händelse som helt
kort förut timat.
Röfrarna hade under sommaren stulit en mängd
boskap från helsingarnas aflägsna fäbodar, men nu hade de
gått ännu längre i djärfhet. De hade jämte boskapen också
bortfört två unga säterflickor. Hela bygden var upprörd,
och man hade beslutit att så manstarkt som möjligt tåga
genom vildmarken för att uppsöka bofvarnas tillhåll och
befria flickorna. Munter hade lofvat föra bönderna an, och
nu vore man här för att höra Pekka.
Den liflige Piggen hade talat fort och ifrigt, knappast
gifvit sig tid att hälsa, och så frågade han Pekka, om han
visste hvar, eller ungefärligen hvar man borde söka
röfvarpacket.
Pekka sade honom, att han visste både det ena och
det andra. Ville nu Piggen och hans kamrat lugna sig
och hvila en stund, skulle de få besked, och därefter skulle
de rådslå.
Förslaget antogs med nöje af Piggen och hans
följeslagare. De förklarade sig vara i stort behof af hvila,
emedan de ansträngt sig på rena allvaret under färden.
»I morgon rådslå vi. Ät och sof i ro!» sade Pekka,
som ville hafva natten på sig för att begrunda det nya
skede, hvaruti hans länge hysta plan att straffa röfvarpacket
nu inträdt.
Då finnarna rådslå söka de gärna slätten eller skogfri
mark, där ingen lyssnare kan dölja sig och de själfva icke
heller alldeles oförberedt kunna öfverraskas. Vid Pekkas
nybygge fanns hvarken sved eller skogfri mark; man gick
därför upp till Bertils grafhög, under förlitande på att
hundarna skulle upptäcka, om någon obehörig person funnes
i närheten.
Man slöt en ring omkring Pekka, som först redogjorde
för sin och Pavos upptäckt under deras färd och sitt aftal
med Smale Hans.
»Bra, bra, Pekka!» sade den svenske bonden. »Visa
oss bönder vägen till röfvarhålan, skola vi nog komma till
rätta med dem.»
»Ja visst,» sade Piggen, »om de då äro hemma. Men
det är icke så alldeles gifvet. Äro några här och några
där, torde det bli kinkigt nog för eder att komma åt alla,
och bli några af packet kvar, så torde ni få veta af dem.
Nej, Pekka, säg din mening!»
»Den har jag sagt dig forut, Piggen; den är densamma.
Jag tänkte vaka ut dem då de alla voro tillstädes, belägra
dem och så småningom plocka bort den ene efter den andre;
och min tro är, att vi finnar vore starka nog därtill. I
skogen kan ingen strid ske i flock. Där bli vi två eller
tre åt gången. Jag hoppas på framgång.»
»Vi vilja vara med,» vidhöll bonden. »Det är från oss
de stulit, och det är våra kvinnor de röfvat.»
»Sant, Pekka,» sade Piggen. »Svenskarna ha förmånsrätt
att hämnas, men vi finnar ha ock rätt därtill. Från
oss ha de också stulit, och bränt ha de äfven gjort. Vi må
följas åt.»
»Som ni vill,» sade Pekka. »Men låt höra, hur ni tänkt
utföra er hämnd!»
»Vi ha beslutit oss för att samlas vid Hammarsjön, där
röfrarna brände i våras,» sade Muntert svåger. »Där hoppas
vi att du och dina män möta oss för att föra oss an.»
»Vid Hammarsjön?» sade Ram och såg på Pekka.
»Ja, vid Hammarsjön,» svarade bonden. »Där är sista
nybygget mot väster, där börjar storskogen, och däråt ligga
ofta nog röfrarnas spår. Därifrån tänka vi tåga ut och
genomsöka marken.»
»Om Piggen stannar här hos oss, hittar du hem
härifrån?»
»Ja.»
»Pavo,» sade Pekka, »gå ned efter min stock.»
Pekkas stock var den gamla tideräkningsstafven, som
finnarna brukade. Den motsvarade vår almanacka och var
fullkomligt tillförlitlig för den som förstod den, och de
voro icke få. Barnen inlärdes i bruket af den helt tidigt.
Då Pekka en stund betraktat stafven och räknat de
många strecken, sade han till bonden:
»Det passar oss bra. Det är nio dagar till nymånen.
Kan ni vara vid Hammarsjön då?»
»Ja.»
»Några af oss skola då möta er.»
»Vid dess norra eller södra ände?»
»Bestäm själf!»
»Jag är icke kunnig i den marken, har aldrig varit så
långt bort, men jag har hört, att Hammarsjöarna skola vara
två. Jag menar det vore bäst mötas vid floden mellan
sjöarna; men finna ni dit?»
»Ja,» sade Ram.
»Då är bäst jag gifver mig af på hemvägen,» sade
bonden, och det funno finnarna också vara klokt.
»Hur kan du finna Hammarsjön, Ram?» frågade Piggen
sedan bonden aftågat.
»Den ligger rätt öster härifrån; jag har jagat en elg
dit för ett par vårar sedan, och så slog jag mig till hos
finnen som bor där några dagar, och vi jagade tillhopa.»
»Ah, jag minns! Det var då du var borta så länge, att
Munter och jag voro oroliga för dig.»
Ram nickade.
»Vi rusta oss i dag,» sade Pekka, »och bryta upp i
morgon. Vi följas alla åt ett par dagar, och så rådslå vi.»
»Som du vill, Pekka,» blef det trestämmiga svaret.
Den dagen talade man icke mycket vid Pekkas
nybygge, ty hvar och en var sysselsatt med sitt. Gevären
fejades, knifvar och yxor slipades, kläder lagades, hvar och
en packade sin kunt med allt hvad han för sig själf
behöfde, och då kvällen kom var man redo.
För Kattri hade ingen ordat om resans egentliga
ändamål. Man hade sagt, att man ville följa henne och
uppsöka Hammarsjön, och i sin glädje däröfver hade hon icke
märkt, att det låg allvar och betänksamhet i männens blickar
och åtbörder.
Först då man var färdig att begifva sig åstad märkte
hon, hur sorgfälligt Pekka och Pavo dolde de saker som
de ej ville medföra och hur allvarliga de sågo ut.
Ingen af de fyra männen var omedveten om den fara
man utsatte sig för genom ett angrepp på Vargen och hans
följe. Ty att slåss med vilda och beslutsamma banditer
som kämpa för lifvet är betänkligt nog, och att man här
hade emot sig flera gamla soldater, som voro vana vid
kriget, förminskade icke faran.
Också gingo våra vänner tysta och begrundande. Pekka
gick i spetsen, så Pavo, Kattri, Piggen och sist Ram. Man
gick så, att den efterföljande alltid trampade i den
föregåendes fotspår. Detta gjorde de af vana, ty man kunde
aldrig veta, hvilken upptäckte spåret. I de flesta fall var
och är skogsmannen icke angelägen om att en som följer
efter skall veta, hur många man är i sällskap.
Blott en kort stund stannade Pekka på toppen af en
kulle, där en slät berghäll erbjöd en passande hviloplats,
och där intog man en kortvarig middag, utan att tända eld.
Det var mörkt då Pekka stannade för natten. Man
gjorde en liten rund kring trakten, furan fälldes till
nattelden, och så slog man sig ned. Före dagningen steg Pekka
upp och släckte elden.
»Vi äro nu så nära bofvarnas tillhåll, att röken kan
varsnas af dem, i fall de ströfva omkring i marken. Det
är bäst lämna dem i okunnighet om vår härvaro,»
menade han.
Männen blott nickade, men Kattri blef orolig och
påyrkade skyndsamt aftåg.
Då aftonen tillstundade hade man hunnit så långt, att
man redan var förbi den mark man trodde röfrarna under
sina jakter brukade besöka.
Pekka visade Ram och Piggen berget där röfrarnes håla
var belägen, bad dem inprägla dess form i minnet, och så
fortsattes marschen genom en sumpig mark, tills man
påträffade en liten sjö, där man slog sig ned öfver natten.
Ehuru året var långt lidet, plågades man här af de
stora grå myggor som finnas i denna trakt, och man
kallade denna lilla sjö Myggsjön, hvilket namn den bär ännu
i dag.
Då Ram följande morgon stod upp sade han Kattri,
att de nästa natt skulle sofva vid Hammarsjön. Han kände
igen bergen mot öster.
»Jag trodde så,» sade Pekka; »och nu skiljas vi åt.
Här bli vi kvar, och här skola vi sammanträffa med dig
sedan du råkat bönderna och Munter. Det är ännu sex
dagar dit, och på den sjunde vänta vi dig här.»
Med saknad skildes Kattri från dessa män, som visat
henne så mycken godhet. Men hoppet om att få komma
till hemtrakten och återse föräldrarna drog snart hennes
tankar åt annat håll.
*
38. Fiskrarne.
Då Ram och Kattri lämnade Myggsjön gingo Pekka
och hans följeslagare mot norr och väster i riktningen mot
Röfvarberget. Från en hög bergkulle hade de en god
utsikt öfver en stor del af skogen och upptäckte där en
tämligen stor sjö jämte flera mindre vatten.
»Hvad tänker du, Pekka, om den här platsen?» frågade
Piggen, sedan han låtit sina blickar öfverfara den vida
marken.
»Detsamma som du,» svarade denne. »Härifrån kunna
vi både höra och se, om jägare äro i marken. Här slå vi
oss ned under det vi vänta på våra vänner, det vill säga,
vi lämna våra kuntar här, medan vi göra utflykter
häromkring, och här samlas vi om kvällarna, ty min åsikt är,
att vi böra använda dessa dagar till att utspeja röfrarna.»
»Alldeles så!» sade Piggen. »Och nu reda vi till vår
lägerplats och hvila till nästa dag.»
»Hvad nu, Rakki min?» sade Pekka till hunden, som
gått upp på bergkullens topp och tagit plats på den högsta
stenen, där han en lång stund vände sig och vädrade åt
alla håll. Slutligen gick hunden ned och kom fram till
männen. Pekka betraktade honom noga och sade: »Han
misstänker något, tror sig hafva hört eller känt någon lukt
i vinden, men vet ej hvad. Mig anar ock, att vi icke äro
alldeles ensamma här i marken. Låt oss vaka hvar sin stund.
Sof ni först,» sade han till kamraterna.
Pavo fick sista vakten mot morgonen. Han intog
samma plats som hunden haft på kvällen, och bredvid honom
låg Tispa. Ingen skulle kunnat närma sig lägerplatsen utan
att bli upptäckt.
Så stod hans till dagen började gry. Hastigt reste han
sig upp, gick till lägerplatsen och lade sin hand på Pekkas
arm. Denne reste sig hastigt och ljudlöst, hvarpå Pavo
slog upp med handen, gick åter till stenen och pekade
mot den stora sjön. En lätt rökpelare steg rätt upp mot
det blå.
Männen stodo stilla och tysta en stund, tills Pekka
hviskade: »Hämta Piggen!»
Piggen stod strax på stället och såg på röken.
»Fiskare eller jägare,» sade han.
»Vi måste se hvilka de äro,» sade Pekka.
»Gifvet; men vi måste vänta en stund, ty äro de fiskare,
skola vi snart se dem ute på sjön. Äro de åter jägare,
skola vi höra dem skjuta.»
Pekka nickade, tog så Pavo med till lägerplatsen, där
de i all hast togo sig en frukostbit och sågo om sina bössor,
hvarpå de återvände till Piggen.
»Fiskare!» sade denne och pekade på två män, som på
en flotte stakade sig fram i sjön.
»Håll god utkik, Piggen! Pavo och jag gå att se hvad
det är för folk; vi skola snart vara här igen.»
»Troligt,» svarade Piggen, »men jag går med dig. Pavo
blir här. Han kan väl knappast skilja, om männen äro de
jag tror.»
»Pavo har sett sju af dem,» sade Pekka.
»Ah, gå då!» sade Piggen och slog sig ned.
Som Pekka förutsagt, voro de snart åter hos Piggen.
»De äro de rätta,» sade Pekka, »två af röfvarbandet.
Vi hörde af deras samtal, att de ämna stanna vid sjön till
i morgon.»
»Troligtvis längre,» sade Piggen och hvässte sin bössflinta,
i det han såg bister ut, »eller hur menar du, Pekka?»
»Fort till fiskhuset, Pavo! Se till, om du kan träffa
Smale Hans. I annat fall räkna stenarna, och var åter så
snart du kan. Jag menar,» fortsatte Pekka, »att vi måste
fånga alla röfrarna på en gång. Bli dessa två borta längre
än de ämnat, ana de andra oråd och söka dem. De kunde
bli för många för oss, så att någon komme undan. Jag
vill, som sagdt, förgöra hela byket på en gång.»
»Så är ock min mening, Pekka; med dessa två brådskar
ej: de skola icke undkomma oss.»
Solen hade icke nått middagshöjden då Rakki varnade,
att någon nalkades lägerelden, och ögonblicket därpå hade
Pekka och Piggen lämnat den. De hade tagit skydd af
träden och stodo nu färdiga att handla efter omständigheterna.
De hade knappt intagit sina platser förr än Tispa
kom sättandes och Pavo blef synlig. Han var ej ensam,
utan hade Smale Hans med sig.
Pekka och Piggen gingo emot honom.
»Jag mötte Hans på vägen,» sade Pavo; »vi må rådslå
med honom.»
»God dag, Hans!» sade Pekka och räckte honom
handen. »Du är välkommen till oss. Hvart ämnar du dig?»
»Till sjön, för att hämta fisken som de fångat i natt.»
»Godt! Vill du säga oss, om dina plågoandar äro
hemma?»
»Alla, och två till.»
»Hvad är det för folk?»
»Två kvinnfolk.»
»Vi veta det, Hans. Har du hört, om röfrarne tänka
stanna någon tid i hålan?»
»Nej.»
»Vill du möta oss vid fiskhuset i morgon så tidigt du
kan?»
»Vet ej, men skall försöka.»
»Har ni mer än en båt, Hans?»
»Nej.»
»Godt, Hans! Vill du äta litet innan du går?»
Pavo tog genast fram mat, hvilken Hans förtärde med
glupande aptit, och därtill gaf Piggen honom tobak.
»Du skall snart bli fri och komma till oss,» sade han,
»men du är väl klok nog att icke nämna att du träffat oss?»
»Ja,» sade Hans, »då vore det nog ute med mig.»
»Vågar du säga till Vargen, att dessa två karlar som
fiska icke komma hem i morgon, utan stanna vid sjön ett
par dagar till?»
»Å ja, nog vågar jag det, ty det har händt förut.»
»Vill du göra så, Hans?»
»Ja, men komma de hem i morgon, så får jag stryk.»
»De skola icke komma, Hans.»
Hans såg ut som han ej begrepe, hvarför karlarne icke
skulle komma hem, men svarade icke, utan aflägsnade sig
då hans pipa var utrökt.
Knappt var han dold af buskarna förr än våra tre män
följde honom. Hans fann strax röfrarnes lägereld, där han
varit flera gånger. Då de fingo se honom började de bannas
för att han kom så sent. Han skulle genast återvända
med fisken de fångat, och rappa sig skulle han, eljes skulle
de lära honom att ... o. s. v.
Fisken kastades vårdslöst i Hans" näfverkunt, och så
tillsades han att laga sig hem till »borgen».
Hela detta samtal hade bevittnats af Pekka och hans
kamrater.
»Jag är led vid det här lifvet,» sade den ene af
karlarne. Det är bra under sommaren, men snart ha vi vinter,
och då får Vargen vara utan mig. Jag tänker ej tjäna
honom längre, det skall han få veta då jag kommer hem.»
»Ja,» svarade den andre, »det är nog tid för oss att
komma härifrån. Vargen begick en dumhet då han och
Småländingen togo med sig säterjäntorna, ty nu kan han
lita på att bönderna äro ursinniga, och hvar vi nu visa oss
skola de vara på sin vakt, och det blir ej godt att bärga
sig här längre.»
»Jag är ock betänkt på att gifva mig hädan, om det så
vore strax, blott man hade sina don här. Men tager jag
dem med och går, så får jag nog en kula i ryggen innan
jag kommer långt.»
Härpå svarade den andre ingenting. Först efter en
lång stund sade han, att Vargen nog icke skulle låta dem
gå. Det vore bäst de stannade, men led vore han vid sällskapet
och vistelsen här i skogen och önskade sig långt bort.
»Jag med,» sade den andre, »ty skulle bönderna lyckas
utspana vårt tillhåll, vore det snart slut med oss.»
»Därför är ingen fara, och göra de det, så icke lära de
komma åt oss så lätt. Proviant och ammunition ha vi, och
vår nya utgång att lita oss till. Nej, ingen fara för
bönderna! För dem fruktar jag ej, men så länge Vargen,
Jämten och Småländingen hålla i hop kan ingen af oss, utan
deras medgifvande bli fri. Det är nog bäst jag tiger, ty
rymma från mina don vill jag icke.»
Därmed afstannade samtalet, och snart hörde Pekka och
hans kamrater, att röfrarne sofvo.
Då drog Pekka sig tillbaka, reste sig upp från den
krypande ställning de alla intagit och såg på Piggen.
Denne skakade sin bössa, och detsamma gjorde Pavo.
»Nej,» sade Pekka, i det han skar kvistarna af en smal
björkbuske. »Vi måste veta, hvar den nya utgången ur
hålan finns.»
»Ja visst,» sade Piggen, och så gjorde han på samma
sätt som Pekka, afskar en björkkvist och vred den till en
vidja. Pavo gjorde likaledes.
Några ögonblick därefter hade männen tillräckligt många
vidjor att binda de fångade röfrarne, i fall de skulle lyckas
öfvermanna dem. Alla hade förstått Pekkas mening och
handlat därefter.
»Nu!» sade Piggen, i det han räckte Pekka sin bössa
och sina vidjor. »Jag vet, att du är bästa skytten af oss.
Låt Pavo och mig fånga bestarna. Lyckas det icke för
någon af oss, så låt gå!» sade han och nickade.
Motvilligt tog Pekka emot hvad Piggen lämnade honom
och sade:
»Kanske har du rätt.»
Till Pavo sade han: »Förifra dig icke, Pavo! Mod och
styrka har du, men lossa icke knifven i onödan! Jag är
dig nära.»
»Jag vet det, Pekka. Du vet, jag gör som du vill.»
Då finnarna kommo så nära de sofvande, att de hörde
deras snarkningar, skulle en snigel kunnat täfla med dem
i hastighet, så sakta, tyst och försiktigt rörde de sig.
Pekka hade stannat några steg från röfvarne, och nu reste
han sig så ljudlöst, att icke ens den som stått och betraktat
honom skulle förnummit det minsta ljud.
Ett drag af belåtenhet och bifall syntes på Pekkas
manliga anlete då hans blick mötte Pavos, där denne tålmodigt
låg orörlig, under det Piggen likt en mask drog sig förbi
honom till den mannen som låg en liten bit ifrån den Pavo
skulle fånga, ty gifvetvis måste angreppet ske på en gång.
Då Piggen hunnit så nära sin man han ville reste han
sig till hälften och höjde handen. Det var tecknet till Pavo,
och ögonblicket därefter kastade de sig på hvar sin man.
Kraftiga ansträngningar från båda hållen, flåsanden och
utrop, nya ansträngningar, tydde på, att de öfverrumplade
voro kraftiga och stridbara män, som, ehuru öfverraskade,
icke ämnade gifva sig genast. De tumlade om med sina
motståndare, därvid uppsparkande jord och sten.
Det blef först slut hos Pavo. Han låg öfver sin alldeles
utmattade motståndare, under det Piggens förmått till
hälften resa sig och nu höll denne hårdt omsluten.
»Gif dig!» sade Pekka, som hade sin bössa höjd och
riktad mot röfvarens öga. Vid denna syn släppte han helt
villigt sitt tag om Piggen.
»Ja, gif dig, Pil!» sade denne. »Hade jag velat dig
illa, skulle jag brukat knifven genast. Jag ger dig pardon.»
»Är det du, Piggen?» sade den öfvervunne.
»Ja, visst är det jag, ditt blindstyre. Ser du ej det?»
»Hvad fan vill du mig?»
»Jo, det här,» sade han och vinkade till Pekka, som
kastade några vidjor till Piggen, hvilken gjorde sig i ordning
att binda fångens händer.
»Dumheter!» sade denne och slog bort vidjorna. »Jag
är soldat så väl som du. Jag gifver mig.»
Piggen funderade litet, hvarpå han frågade Pekka:
»Skola vi tro honom?»
»Han är röfvare nu,» sade denne.
»Jag är fånge hos en gammal kamrat,» sade röfvaren.
»Skulle du, Piggen, rymma, om jag tagit dig sedan du gifvit
dig och fått pardon?»
»Nej,» sade Piggen och släppte fången, men som en
vässla så kvickt hade han hoppat bort och bemäktigat sig
fångens bössa.
»Spring, om du vill!» sade han nu.
»Har ingen lust,» sade fången och reste sig upp.
Under tiden hade Pekka bundit den fånge Pavo hållit.
Denne hade rest sig och flåsade ut efter ansträngningen.
Fången låg stilla, till utseendet sanslös.
Då den mannen Piggen fångat och kallat Pil stigit upp,
ruskat och rätat på sig, sade han till Piggen:
»Lägg bort gevären! Jag är ej så falsk eller dum, att
jag rymmer. Tror du ej, att jag begriper, det jag icke kan
springa som en hund eller öfvervinna tre beväpnade karlar
med knytnäfvarna. Kom hit och sätt dig, Piggen! Jag
vill veta, hvilkens ärenden ni gå, ty icke jagar ni Vargen
för det lilla nappatag Munter hade med honom då vi gingo
uppåt till dessa fördömda skogar, som jag länge sedan är
led vid. Gå ni böndernas ärenden?»
»Det angår dig väl icke, hvilkens ärenden vi gå,» sade
Piggen.
»Angår det mig icke? Hvarför har du då smugit dig
på mig?»
Piggen svarade icke.
»Jag skall säga dig, hvems ärenden ni, finnar, gå: det
är böndernas. Det är väl för de där säterjäntornas skull
de legt er att spana ut vårt tillhåll. Men det är icke gjordt
än,» tillade han, icke utan en viss belåtenhet. »Anamma
att Vargen tog sig den dumheten före!»
»Vargens och alla dina likars undergång blef svuren då
ni röfvade och brände vid Hammarsjön,» sade Piggen. »Ni
kunde låtit finnarna vara i fred, så hade ni fått vara i fred
för dem. Nu är det som det är, och ni få skylla er själfva.
Minns du ej ordspråket ’den som ger finnen ett slag får
sju igen’. Men efter du nu vill tala vid mig, så kan jag
säga dig, att skogen har öron, och att vi veta af hvad du
och kamraten din sade här på förmiddagen. Ni önskade ni
vore fria män och kvitt Vargen och hans följe. Nu äro ni
kvitt dem och ha råkat i annat sällskap. Jag tror det
vore bra, om ni vore vänner med oss.»
»Såå?» svarade Pil. »Jag förstår, ni vill väl ha vår
hjälp att förgöra Vargen?»
»Hur fan,» sade Piggen, som såg sig genomskådad,
»kunde du vara så sorglös och lägga till här, elda och fara
ut på vattnet på ljusa dagen!»
»Å, vi äro väl icke bland papisterna och deras svarta
följe nu heller.»
»Sant, men ni är bland skogsbor och jägare, och i den
här marken äro de lika sluga som svartrockarna därute i
Tyskland.»
»Ja, det är det vi få se,» sade Pil. »Kan ni snoka upp
Vargens håla, så skall jag gifva dig rätt.»
»Ha, ha! Den ha vi funnit redan för ett år sedan, så
icke behöfva vi din hjälp för att få reda på den, och icke
heller hvarken på gamla utgången uppe på berget, eller
öppningen åt sjön, eller nya vägen.»
»Djäflar!» mumlade Pil. »Någon af de våra har förrådt oss.»
»Å nej! Ni ha förrådt er själfva. Men vi finnar gjorde
er intet förr än ni plundrade och brände för oss, och så
gaf ni er ut för att vara finnar för att reta svenskarna mot
oss, och nu kan du lita på, att vi finnar icke gifva oss förrän
vi tuktat er alla.»
»Ja, du har godt af munnen nu, liksom förr i världen,»
sade Pil, »men det är icke slut än. Vargen har många
tänder i behåll, och ni lära nog få känna dem.»
»Nu härifrån!» sade Pekka då den andre fången återfått
sansen. »Gå förut till vår lägerplats, Pavo!»
Man lossade på den fängslade röfvarens fotbojor. Han
tillsades följa Pavo, och själf ställde sig Pil bredvid honom.
Pekka och Piggen, beväpnade med hvar sina två bössor,
slutade tåget. Vid lägerplatsen stannade de, och fångarnes
bevakning anförtroddes åt Pavo, under det Piggen och
Pekka begåfvo sig till utsiktsplatsen, där de hade ett långt
samtal.
Då skymningen var nära gick Pekka med Rakki, och
snart därpå lämnade äfven de andra karlarne lägerplatsen
på bergstoppen. Pekka begaf sig till fiskhuset för att möta
Smale Hans.
Där måste han vänta till långt fram på dagen, innan
Hans blef synlig. Pekka visade sig strax och tog vänligt
emot honom. Hans syntes orolig, och då Pekka frågade
honom, om han sagt att fiskrarne skulle stanna vid sjön,
berättade han, att Jämten blifvit arg och befallt honom
genast begifva sig till sjön och tillsäga karlarne att komma
hem. Han vore nu på väg, men kände sig mycket orolig
för att möta fiskrarne, ty då skulle bli kunnigt, att han
farit med osanning. Jämten skulle straffa honom grymt.
»Har ingen fara, Hans! Vi skola icke möta dem, och
jag skall följa dig. Då Pekka och Hans ankommo till den
vanliga lägerplatsen vid sjön fanns ingen där, hvarför Pekka
föreslog Hans, att de skulle äta och hvila tills fiskrarne
komme dit.
»De ha tagit flotten, som du ser; de äro ute och fiska.»
Detta lugnade Hans, och då han, som vanligt, ätit
betydligt och så hade fått pipan i mun, såg han belåten ut.
Pekka frågade då, hur Hans kom ut ur hålan, eller hvilken
väg han begagnade för att komma in och ut. »Det finns
ej mer än en väg,» sade han.
»Hvilken är det?»
»Utför klippan och ned i båten, och sedan ror någon
mig öfver sjön.»
»Hur kommer du åter då?»
»Jag står på stenen och väntar tills någon kommer och
hämtar mig.»
»Brukar du ropa då?»
»Nej, de se mig nog.»
»Men då det är mörkt, Hans, hur se de dig då?»
»Då slår jag eld.»
»Brukar du stå vakt, eller passa på och hämta när någon
är borta?»
»Nej! De komma in ändå, eller far någon annan och
hämtar dem med båten.»
Pekka frågade icke vidare. Det var klart, att röfrarne
icke förtrott sig till Hans, samt att han icke kände till någon
annan in- eller utgång än den som låg vid sjön och det
tvärbranta berget. Det var också klart, att sträng utkik
hölls i hålan.
*
39. Förberedelser.
Närmare kvällen hörde Pekka och hans kamrat, att det
plaskade i vattnet; men redan en stund förut hade Rakki
rest sig och därmed varnat Pekka. Hans blef bestört då
han såg Piggen komma ensam med flotten. Han frågade
genast, hvar Pil var. Pekka gjorde en rörelse som Piggen
förstod. Han vore här, sade han, för att hämta Hans, ty
karlarne förstode, att han vore ute för att söka dem.
»Gå ut på flotten!» sade han till Hans; »jag vill tala
med Pekka.»
»Hans vet ingenting om den nya utgången; du måste
söka utforska den af Pil eller den andre. Jag går nu till
Myggsjön för att möta Ram. Bevaka fångarne väl och möt
här i morgon vid denna tid! Behåll Hans; han får ej
återvända till röfvarnästet. Adjö!»
Därmed gick Pekka.
Från sjön, där Pekka lämnade Piggen, Pavo och de två
fångarne, och till mötesplatsen vid Myggsjön var ej långt.
Företrädd af Rakki, gick Pekka raskt genom skogen, ehuru
det nu var kolmörkt. Han kom sålunda fram före midnatt.
Vid framkomsten gjorde han sig en eld och sof i god ro
till ljusa dagen. Då han visste, att Ram skulle anlända
tidigt nog, hade han icke medtagit sin kunt, hvilken innehöll
hans matförråd. Blott ett par läffsor hade han stoppat
på sig, ty han tänkte, som skogsmännen ofta tänka: »alltid
finna vi något», och det ligger ett visst behag i denna tanke
eller kanske rättare detta själfförtroende. Men egendomlig
är den känsla skogsmannen erfar då han vaknar på morgonen
utan att veta, när han kan tillfredsställa sin aldrig svikande
aptit.
Pekka var van att reda sig i skogen och visste nog,
hur han skulle raskt erhålla sin frukost. Han begaf sig ock
genast till den från sjön utfallande lilla älfven, där han utan
lång tidsutdräkt erhöll en hop små foreller, tillräckliga för
honom och Rakki, hvarefter frukosten ganska raskt
undanstökades och Pekka vid blossen ur pipan uppgjorde dagens
krigsplan.
»Hvad tror du, Rakki?» sade han och steg upp och
lyssnade. »Skall Ram snart vara här?»
Rakki hade ej annat svar än att vifta med svansen åt
sin gamle vän.
»Vi få vänta,» sade Pekka och lade sig på marken, och
så blef pipan, emot vana och hushållning, stoppad en gång
till. Men då blef lif i Rakki. Han började kretsa omkring
Pekka, resa håren på ryggen, rifva i marken och strax
därpå stanna och morra.
»Tyst, Rakki! Ingen fara. Tyst! Ja, så godt kunde
det vara,» sade Pekka för sig själf; »han för hit hela
bondhopen.»
Och nu förnams ljudet af den antågande skaran, och
med detsamma visade sig den unga hunden. Det blef en
tyst, men likafullt liflig konferens mellan honom och Rakki,
hvarefter den senare syntes fullkomligt lugn.
Det var som Pekka tänkt: Ram kom i spetsen för fyrtio
bönder, alla beväpnade med yxor och pikar. Några hade
bössor. Så snart de hunnit fram till Pekka slöto de en ring
omkring honom, Munter och Ram. Några hälsningsord, och
Pekka sade dem, att han upptäckt röfrarnes håla och kunde
visa bönderna den, att han och hans kamrater fångat två
af bandet samt befriat en som hållits i ett slags fångenskap
hos röfrarne.
Nu blef glädje i bondhopen. Man öfverhopade Pekka
med tacksägelser och beröm. Då sorlet tystnat tog Munter
ordet och sade, att först nu började det allvarliga i
företaget, och det vore klokt, om de ville höra Pekkas råd.
»Ja, ja,» ropade man, »säg oss, råd oss, Pekka! Vi vilja
alla lyda dig.»
»Bra!» sade Munter. »Af med packorna och ät medan
vi hvila!»
Under måltiden visade bönderna Pekka och hans
kamrater, Munter och Ram, sin oförställda välvilja därigenom,
att de buro till dem en hel del af det bästa deras matsäckar
innehöllo.
Rasten blef kort, ty sedan finnarna och böndernas
förmän ytterligare kommit öfverens om att Pekka skulle vara
deras öfverhufvud och leda det hela, satte sig Pekka i spetsen
och aftågade, följd af hela hopen.
Tidigare än man tänkt sig hann man mötesplatsen vid
den stora sjön. Där infann sig snart Piggen, glad och
belåten med att träffa sina gamla kamrater, men icke så
alldeles belåten med bondhopen, emedan han trodde, det
finnarna ensamma kunnat utkräfva hämnden på röfvarpacket.
Vid den saken var dock intet att göra. Han tog
kamraterna afsides och sade: »Det går bra för oss. Den ene
fången, som, enligt hvad Pil säger, skall vara en tjuf, har
gått in på att visa oss nya ingången till hålan, om vi, sedan
vi intagit den, vill låta honom taga sitt och sedan löpa i
frid.»
»Nej, intet ackord med bofvarna!» sade Munter.
»Så säger Pavo ock,» sade Piggen.
»Vi vänta väl med den saken,» sade Pekka, »tills vi
behöfva anlita den utvägen.»
»Bra, Pekka!» lät det från Ram.
»Gif dina order nu, Pekka!» sade Munter.
»Skaffa mig tre duktiga bönder!»
Munter kom med sin svåger och två till.
»Jag behöfver ännu två, två som kunna handtera bössan
väl.»
Munter var snart åter med dem.
»De två skjutkunniga af eder stanna här. De andra
tre gå med Piggen ut på flotten till den lilla holmen
därute. Där finna ni tre män, två fångna af röfvarbandet, den
tredje en fri man af vår stam. Ni må hålla äfven honom
kvar på holmen tills vidare. De andra få ej undkomma.
Vidare skall Piggen säga eder.»
Piggen återkom snart i sällskap med Pavo. Pekka sökte
reda på sin kunt samt de båda röfrarnes bössor och don.
Dessa lämnades åt de båda svenska skyttarne, och så
kommenderade Munter »ställning!»
Pekka sade nu: »Ram och Pavo gå till sjön midt för
röfvarhålan och stanna där tills de bli afhämtade; de andra
följa mig under djupaste tystnad.»
Några timmar därefter, eller just som mörkret inbrutit,
stod Pekka med sin skara på berget ofvan röfvarhålan, i
närheten af det ställe där Pavo föregående höst upptäckt
ingången till henne. Där delade han skaran så, att den
ena delen spred sig ned till sjön på norra sidan, den andra
hälften på den södra. Munter med tio man stannade där
ingången borde vara, eller högst upp, med order att noga
passa på, i fall någon visade sig eller något buller förrådde
hvar ingången var. Piggen utsatte vakterna på norra,
Pekka på södra sidan. Efter detta möttes de på berget,
och nu var röfvarkulan omringad.
Pavo och Ram bevakade sjön.
»Hållen er vakna nu!» sade Pekka. »Släppen ingen
röfvare ut, och rören er icke förr än jag kommer åter.»
Pekkas tankar vände sig nu om hur han skulle kunna
bemäktiga sig båten, ty så länge Vargen och hans män
ägde denna hade de utsikt att kunna komma undan, det
insåg han mer än väl. Att några skulle kunna fällas under
flykten, var visserligen gifvet, men ingen skulle komma
undan, det var hans fasta föresats.
Med hastiga steg skyndade han ned till sjön och följde
denna så nära stranden, att han skulle kunna upptäcka, om
någon båt eller flotte funnes. Snart anträffade han Ram och
Pavo. De hade ingenting hört eller sett: allt hade varit
stilla.
Han meddelade dem nu sin plan att söka bemäktiga
sig båten och bad dem följa honom. De gingo längs stranden
tills de nådde berget och träffade de bönder som där stodo
på post.
»Stanna här, Ram, tills jag och Pavo komma åter,»
sade Pekka och smög sig så nära sjöstranden han kunde,
troget följd af Pavo, Rakki och Tispa.
Som vi veta, hade de båda vandrat den vägen förut.
Krypande hade de nu hunnit till den stupande bergväggen
som stängde all utsikt att komma längre. Pekka trefvade
med händerna för att söka något fotfäste, men måste
hviskande meddela Pavo, att de icke kunde komma längre.
Man måste draga sig tillbaka, tills man funne plats stor nog
att få fotfäste på. En sådan fanns alldeles vid vattnet, där
en lossnad klippa lämnat tillräckligt rum att röra sig på.
»Jag måste försöka, Pavo,» sade Pekka, i det han aftog
sina kläder. »Kommer jag icke åter, så säg finnarna, att de
måste göra sitt bästa.»
»Låt mig försöka, Pekka!» sade Pavo.
I och med detsamma klef Pekka ned i vattnet och
försvann i den djupa skugga den branta klippan kastade
däruti.
Pavos hjärta klappade våldsamt, och till det yttersta
ansträngde han sin hörsel: intet ljud kunde förnimmas.
Stunden blef lång som evigheten. Slutligen vred Rakki på
hufvudet: han hade stått och stirrat i djupet där hans
husbonde försvunnit. Pavo började hoppas och sträckte sig så
långt utom klippväggen han förmådde, och se, där kom ett
svart föremål, som växte och närmade sig, och Pavo hade
nära nog uppgifvit ett fröjderop då han tydligen såg båten
och snart kunde fatta den med handen. Ögonblicket därpå
stod Pekka på klippan bredvid honom.
*
40. Vargen.
Efter sitt möte och napptag med Munter hade Vargen
först varit ursinnig och velat förfölja honom. Men som vi
veta, hade hans följe satt sig däremot. Det blef snart klart
för dem, att de själfva skulle bli förföljda och
efterspanade, och Vargen kom snart till insikt om, att hans
mord på krämaren på öppen landsväg ej långt från en
befolkad ort varit en dumhet. Han följde därför utan knot
Jämten, som syntes känna till trakten, genom skogarna, tills
de kommo allt längre och längre mot norr. Då man så
under flera dagar påskyndat sin marsch, började han känna
sig trygg och föreslog, att man borde se till att kunna göra
något kap.
De andra voro villiga därtill, helst Jämten sade, att
det ännu vore långt till hans hembygd, och fortsatte de
marschen, vore ingen fara för att de skulle bli upphunnna,
Småländingen var den ende som gjorde inkast mot planen
att plundra någon gård. Det vore bättre, sade han, om de
skilde sig åt och gästade bönderna, tills de blefve så
bekanta, att de visste, hvar det lönade att företaga någonting,
ty att anfalla en gård där man sedan icke fann något reelt,
utan blott skräp, det lönade ej mödan och väckte blott
uppseende.
Hans kamrater skrattade och tyckte Småländingen gaf
goda råd, och då Jämten angaf en trakt där det bodde »rika
gubbar», enades man om att gå dit.
Anlända till orten för deras blifvande illdåd,
öfverenskommo de om en mötesplats, och så skildes man åt.
Besök af vandrande soldater, som kommo från kriget
och hade att därom förtälja, ansågs af den tidens landtfolk
som någonting rart. De hälsades välkomna och
förplägades. Deras berättelser afhördes med nöje, och så bjöd man
dem kvar. De behöfde ro och hvila efter utståndna mödor,
man umgicks förtroligt med dem och visade dem all
möjlig välvilja. Att dessa trefliga och frispråkiga män
kunde vara bofvar och illgärningsmän, därpå tänkte ingen,
och hade de slagit ihjäl en och annan fiende, så vore detta
som det borde vara, och man höll dem i ära för visad
mandom. Och så gingo dessa män från hus till hus och
blefvo väl mottagna, under det de forskade efter tillfälle
att med otack löna sina välvilliga landsmän. Det är icke
få gånger sådana kringstrykande vilda och okynniga
soldater gästat och bedrifvit ofog i våra aflägsna
skogssocknar.
Vargen och hans kamrater måste ha varit bland de gröfsta
och mest fruktade af illgärnings männen, efter de lefvat så
länge i sagan, och ännu den dag som är bär det berg där
de hade sitt tillhåll namnet Röfvarberget, och återfinnes på
gränsen mellan Dalarne, Härjedalen och Helsingland.
Gästfriheten de åtnjöto och välviljan som af
landtfolket bevisades dem inverkade icke på Vargen och hans
sällskap till det bättre, ty snart flög som en löpeld kring
bygden ryktet om att en förmögen bonde blifvit öfverfallen,
misshandlad och beröfvad det värdefullaste af sina ägodelar.
Någon misstanke om att dådet föröfvats af de
hemåtvandrande soldaterna uppstod icke, ehuru de samtidigt
försvunno från orten. Däremot föll den på de i öster boende
finnarna.
Med åren blefvo öfverfallen och stölderna vid gårdar
och sätrar allt talrikare, och slutligen anade man, att det fanns
ett helt röfvarband. Men då illdåden och stölderna skedde
på långt från hvarandra belägna trakter och tidtals
upphörde, fann man ingen hållpunkt för gissningen hvar
bandet egentligen hade sitt tillhåll. Då kreatur ofta bortfördes
från fäbodarna, stannade åter misstanken på finnarna, men
när röfrarne stundom förföljdes, gingo deras spår icke åt
finnarnas område. Man var och förblef i ovisshet, hvar
man skulle söka illgärningsmännen, då illdåden föröfvades
både i Helsingland, Herjedalen och Jämtland. Vargen var
klok nog att jaga på vidsträckta marker.
Hur han upptäckte sin klyfta eller bergshåla, därom vet
sagan ingenting. Möjligt är, att han tillfälligtvis
sammanträffat med någon som före honom innehaft den.
Då Vargen ibland gjorde större byten af boskap och
lifsförnödenheter, lefde man längre tider gladt i hålan och
sysselsatte sig med jakt och fiske. Illdåden, om de än icke
glömdes, stodo ej längre så lifligt i böndernas minnen, och
så gick tiden.
Att Vargen fruktade, eller hade en aning om, att han
förr eller senare skulle förföljas och hans kula upptäckas,
kan man sluta däraf, att han sökte befästa henne så, att
bon kunde uthärda en belägring och han i alla händelser hade
reträtten öppen. Att hans kamrater förlitade sig på hålans
ointaglighet, ha vi hört.
Den oafbrutna framgång Vargen och hans anhang
hittills i åratal haft hade gjort dem stormodiga och fräcka,
så att de utförde bofstreck hvilka de med större klokhet
skulle undvikit. Ett af dessa dåd var brännandet och
plundrandet af finnarnas egendom, ett annat säterjäntornas
bortförande. De hade visserligen ännu ej ledt till några
allvarsamma följder, men sådana stodo dock att befara.
Särskildt var flickornas bortförande, som Pil sade, »en dumhet».
Vargen ansåg sig allt för trygg, emedan han visste, att
många dagar skulle förflyta innan folk från bygden
besökte sätern och upptäckte flickornas försvinnande. Hans
beräkning visade sig riktig, men hvad han icke tänkt sig
var, att misstankarna för bofstrecket genast föllo på
röfvarbandet.
Att händelsen fogat så, att bönderna fått veta Pekkas
och hans kamraters föresats att förgöra röfvarbandet,
påskyndade deras beslut att hämnas och befria flickorna, och
så hade de slutit sig tillsammans med finnarna.
Då Hans och de båda fiskrarne icke återkommo från
sin fiskefärd på förmiddagen den dag de väntades, väckte
detta oro hos Jämten, som, själf född och uppfödd i skogen,
kände förhållandena där och anade, att här förelåge något
ovanligt. Han meddelade sig också med Vargen. Denne,
som hela natten spelat raffel med Småländingen och nu var
sömnig och dåsig, bad Jämten vara lugn: fiskrarne gjorde
säkert god fångst och skulle nog komma hem. Sedan de
nu fått Hans till passopp, låge de nog och latade sig. De
skulle komma innan det blef mörkt. Jämten, som ännu
icke var återställd i sitt ben, var oförmögen att gå och
förvissa sig om orsaken till kamraternas fördröjda hemkomst.
En inre oro plågade honom, och han bad ett par af
kamraterna gå ut och spana. Därtill var ingen villig. De
spelade hellre och sade Jämten, att han såge spöken på ljusa
dagen. Fiskrarne skulle nog komma då det föll dem in.
Jämten gaf sig dock icke, och då det led mot skymningen
måste Vargen besluta sig för att utsända ett par man för
att speja i trakten. De återkommo i skymningen utan att
ha sett något som kunde väcka någon oro. Man lugnade
sig, sedan man utställt den vanliga posten och tillsett, att
båten låg på sin vanliga plats. Man återtog spelet,
glammet och den vanliga sorglösheten.
41. Hur råtthålen tillstoppades.
Då Pekka klädt sig och styfheten i lederna efter det
kalla badet något gifvit sig vinkade han åt Pavo, hvarpå
de varsamt stego i båten och förde den framåt tills de
påträffade Ram och bonden, som stodo närmast stranden. Här
stannade de. Då Ram varsnade båten, förstod han, hvilka
de voro och hvilket vågstycke de utfört. Han grep stadigt
i båten och drog den varligt upp på stranden, hvarefter han
fattade Pekkas hand och skakade den kraftigt.
»Tag Pavo med dig, Ram, och ro ut till skäret midt
för ingången till hålan; döljen er där så godt ni kunna.
Posten är viktig och farlig nog, ehuru skotthållet är långt.
Men du vet, att röfrarne stå högre än ni: kulorna kunna
hinna fram. Men ni få se till, att ingen undkommer den
vägen. Föröfrigt veta ni, hur ni skola handla.»
Pavos och Rams kun tar flyttades ned i båten, och tyst
som en ande gled denna ut på vattnet.
Pekka följde den med ögonen tills den försvann i
mörkret. Därpå gick han uppåt berget från man till man af de
postande bönderna, af hvilka, enligt Munters order, hvarannan
sof och hvarannan vakade. Han talade sakta vid dem och
frågade, om de märkt något ljud, men alla svarade, att allt
hittills varit tyst.
Då Pekka kom upp på berget träffade han Munter,
som kom häftigt emot honom och sade, att de nu stode
nära hålans ingång, ty stundom hade han känt röklukt.
Han föreslog Pekka, att de skulle rycka fram en bit och
noga undersöka marken.
»Vi ha snart ljusningen, Munter; låtom oss afvakta
den. Vi kunna eljes gå förbi ingången och få bofvarna i
ryggen på oss, ty vid första gryning göra de allarm.»
Därpå omtalade han, att båten vore i finnarnas ägo, och
dess förlust skulle, om ej förr, vid dagens inbrott
upptäckas.
Munter gnuggade händerna af förnöjelse och sade, att
nu vore bäst vara vaken. Han ville gå och väcka alla man
genast. Pekka nickade bifall och sade sig vilja göra
detsamma vid den norra post kedjan.
Då Pekka hunnit en bit ned i berget träffade han
Piggen. Denne låg utsträckt på marken med örat tätt
därintill.
»Lägg dig här, Pekka, och lyssna!»
Pekka gjorde så och hörde ett sakta sorlande af
rinnande vatten. Det hördes tydligt, att vattnet rann i
riktning åt hålan. Pekka reste sig till hälften och hviskade:
»Drag dina män framåt, Piggen, i den mån du ser mig
krypa, ty vi skola finna nya ingången. Vet du, hvar vattnet
kommer ifrån?»
»Nej.»
»Kalla hit en man!» Då denne infann sig bad Pekka
honom lyssna, och då mannen förstod hvarom frågan var
sade Pekka:
»Kryp åt motsatt håll och utforska, hvarifrån vattnet
kommer!»
Pekka började lyssna och följa efter ljudet från den
underjordiska rännilen, och Piggen framflyttade
bevakningskedjan i den mån Pekka gick framåt. Han hade endast
gått en kort bit då han stannade.
»Lyssna, Piggen! Mig synes som vattnet här faller
rätt ned.»
»Så gör det,» sade denne; »jag hör ett doft plaskande.
Vattnet faller rätt ned i hålan.»
»Då äro vi också på rätt väg,» sade Pekka. »Denna
lilla rännil ha Vargen och hans kamrater ledt hit för att
ha vatten i kulan, om de skulle bli afskurna från sjön; och
att en gång finns här inunder är gifvet, kunde vi blott
upptäcka den. Sök, Rakki!»
Hunden gick fram en bit, men kom strax åter och
stannade med nosen mot marken.
»Sök!» sade Pekka ännu en gång, men hunden stod
stilla.
»Han hör eller känner något, Pekka,» hviskade Piggen.
Pekka lade sig ned på marken och trefvade en stund,
och så lyfte han upp ett mossflak, sådant som bildar sig
på stenar, och då såg han ett ljust föremål på den svarta
jorden. Han tog det och lämnade det strax till Piggen:
det var en nyhuggen träspån.
Piggen lät höra ett hväsande eller undertryckt skratt,
och så lade han sig bredvid Pekka och började gräfva med
händerna. Snart upplyfte han med hjälp af Pekka ett stort
mossflak, och därvid blottades en nyhuggen timmerstock.
Man blef ifrig, och snart fann man, att stocken jämte tre
andra bildade en fyrkant, och att denna omslöt en läm eller
lucka.
Man kunde ej längre tvifla: ingången var funnen.
Röfrarne hade täckt den med mossa för att dölja luckan för
spanande blickar, och den var lätt att upplyfta. Med
mossan på liknade luckan fullkomligt den omgifvande marken.
Pekka hviskade ett ord till Piggen, och det ordet löpte
utefter hela bevakningskedjan, och så lämnades Piggen en
sten, den han i sin ordning lämnade Pekka, hvilken helt
tyst lade den på luckan. Och så kom sten efter sten, tills
de, lagda på hvarandra, bildade ett helt rös så stort, att
luckan betäcktes däraf; hon var därmed omöjlig att
upplyfta.
Därpå tillkallades några män att hålla vakt och passa
på. Han skulle genast återkomma, sade Piggen, i det Pekka
och han aflägsnade sig. De skyndade upp på berget till
Munter. På vägen mötte de mannen som skulle
undersöka, hvarifrån vattnet kom. Han rapporterade nu, att det
kom från en större bäck, som rann ned till sjön vid bergets
norra sida.
»Nu, Munter, gäller det!» sade Pekka då han kom fram .
till denne. »Vi ha upptäckt och tillbommat den nya
ingången. Drag ditt folk från södra sidan, där ingen
bevakning nu behöfs, och ställ upp det här, ty snart gryr dagen,
och då få vi höra Vargen tjuta.»
Några minuter därefter var folket sammandraget vid
den plats där Pavo förra hösten påträffat en ingång, hvilken
han nu icke kunnat igenfinna. Där uppställdes folket i en
halfcirkel på en sträcka af ett kort bösshåll. Nu
meddelade Pekka Munter närmare, hur de funnit ingången till
hålan.
»Anamma,» sade han, »om här vore ljust, skulle också
jag finna den här ingången. Nu blir det hett nog en
stund. Stanna, Pekka! Jag må tillse, att folket tar skydd
af träd och stenar, ty den första salvan blir den farligaste.»
Med bifall åsåg Pekka, hur väl Munter förstod att
anvisa bönderna skyddande platser, och själf lade han sig på
marken, betäckt af en sten.
»Jag går nu att språka med Vargen,» sade Piggen.
»Här blir intet samspråk, bara skott och strid. Hos mig
kunna vi utan all fara talas vid,» och därmed försvann han.
Snart var Munter åter hos Pekka. »Den som blott
visste,» sade han, »om utgången är stor, så vi få hela
svärmen på oss på en gång, eller om blott en och en kan
komma upp.»
»Vi få nog veta detta inom kort,» sade Pekka och såg
om låset på sin bössa. »Håll dig beredd! Ljuset tilltager,
och mig anar, att .Ram och Pavo snart skola låta höra af
sig. Sedan gäller det oss.»
42. Minor och kontraminor.
Som Pekka sade, tilltog ljuset allt mer, och snart såg
man äfven på längre afstånd föremålen tydligare. Den
misstänksamme och orolige Jämten hade under natten
åtskilliga gånger varit uppe, lyssnat och spanat vid den
vanliga utgången åt sjösidan, och en gång hade han tyckt sig
märka något ljud utifrån sjön. Då ljuset inträngde från
hålans öppning steg han åter upp och gick bort till
postkarlen. Denne stod lutad mot den till brösthöjd uppförda
skyddsmuren vid grottans ingång, och vred litet på sig då
Jämten kom.
»Hvad går du och tassar efter?» sade han; »kan du ej
sofva?»
»Jag är orolig för att någon olycka träffat våra
fiskare.»
»Bah, du går bara och inbillar dig dumheter.»
Jämten hade hunnit fram till posten och muren där
hans blickar flögo ut öfver sjön. Plötsligt träffade ögat
skäret, och med detsamma gaf han posten ett kraftigt slag
på axeln och sade: »se!» och utsträckte handen ditåt. Karlen
hoppade till då han såg åt skäret och upptäckte, att där
under natten växt upp en några alnar lång och tämligen
hög stenmur.
»Djäflar!» hviskade han; »hvad månde detta betyda?»
»Att män ligga bakom den,» svarade Jämten, hvarpå
han fattade mannens gevär och hviskade:
»Hämta min bössa! Båten!»
Mannen baxnade, ty låge män bakom muren, vore stor
fara att klättra nedför bergsremnan och till båten. Väl i
den, var han skyddad af klippan, men vägen dit var ytterst
farlig. Han tvekade dock icke, utan klef utanför
skyddsmuren.
Med detsamma dundrade Jämtens bössa. Han hade
sett, huru en bösspipa stack fram mellan stenarna i muren,
och sköt genast. Skottet besvarades; en kula plattades mot
stenarna bredvid Jämten, och en annan skickade mannen
som var på väg till båten i all hast åter: hans axel var
genomskjuten.
Skotten hade ögonblickligen väckt alla hålans invånare.
Alla skyndade utan buller till sina gevär och hålans
mynning. Där funno de Jämten och hans kamrat nedhukade
bakom muren, hvar vid sin skottglugg, och genast intogo
så många som fingo rum plats bredvid dem. Vargen själf
var en af de första, och hans vana öga upptäckte genast
muren, hvaröfver den blå krutröken sakta höjde sig mot
skyn.
»Två,» sade han till Jämten.
»Två,» svarade denne; »men de äro icke ensamma här
i skogen, det kan du lita på.»
»Bah!» sade Vargen. »Det skall just bli roligt att få
sig ett litet nappatag; det är länge sedan vi fingo slåss.
Båten!» tillade han. »Låt oss locka af dem hvar sitt skott
till, och sedan slinka ned i den och ut och jaga bort dem.
Vi få då nog höra af de andra, och tid ha vi under det
de ladda om. Gif akt!» ropade han. »Full salva mot muren,
och visa er sedan ett ögonblick?»
Genast dundrade skotten ur alla gevären. I ett nu voro
alla röfrarnes hufvud synliga of van skyddsmuren, och Vargen
färdig att slinka ned till båten.
Beräkningen slog fel, ty från muren på skäret kom ej
något skott. Allt förblef tyst, endast en röd lufva viftade
hånande några tag ofvan dess kant. Nu sade äfven Jämten:
»Djäflar!»
»Eller soldater,» sade Småländingen.
»Ladda!» kommenderade Vargen och stampade i marken.
»Det tycks som här blir allvar,» tillade han. »Jag skall
ändock få se, hvilka ni äro där bakom muren. Upp på
berget!» sade han och aflägsnade sig.
»Passa upp alla man!» sade Jämten. »Så snart en
bössmynning synes sticka fram där borta på skäret, så skjut!»
På Munter och hans män däruppe på berget verkade
skotten nere vid sjön lifvande, och några af bönderna visade
håg för att rusa dit.
»Stilla!» sade han; »det blir nog vår tur. Hållen eder
färdiga!»
Äfven hos Piggen blef lif i bönderna, men då Piggen
satt kvar på stubbroten där han slagit sig ned, lugnade
de sig.
»Äro ni roade af att slåss, kan ett par af er få gå
upp till Munter. Jag tänker det börjas snart där,» och så
ifriga voro bönderna, att ett par af dem verkligen begåfvo
sig af.
»Djäken anamma!» sade Piggen då salvan dundrade
och ekot upprepade den. »Det här blir trefligt; jag önskade
vara med! Men vi få nog roligt, vi ock.»
Som nämndt är, stod Munters folk uppstäldt i en
halfcirkel, i beräkning att kulans invånare skulle visa sig i deras
närhet. Vid halfcirkelns midt stodo Munter och Pekka
uppmärksamma och skjutfärdiga bakom sina skydd. Hastigt
rusade både Rakki och den unga hunden, som nu åter slutit
sig till Pekka, fram mot en liten torr fura. Där stannade
de helt förvånade och obeslutsamma, och både Pekka och
Munter samt deras män upptäckte nu det förvånansvärda,
att furan så småningom höjde sig från marken, svängde sig
sedan helt varligt omkring och blottade ett rätt i jorden
nedstigande hål. Plötsligt uppstack därutur Vargens
hufvud. Båda hundarna rusade till och uppgåfvo ett ljudeligt
skall, då hufvudet hastigt försvann och furan återtog sin
plats. Ingen af männen hade kommit sig för att skjuta,
så hastigt hade Vargens hufvud åter dykt ned.
Men nu rusade alla man fram och slöto en ring omkring
den rörliga furan, och så uppstod först ett sorl och sedan
en lugnare rådplägning, ty nu voro alla ense om, att här
vore nedgången till Vargens håla.
De ifrigaste yrkade på, att man skulle nedhugga furan,
uppbryta ingången och storma hålan. Men detta satte sig
Pekka och Munter allvarligt emot. Många lif skulle en
stormning kosta, och man vågade icke förutsäga, att den
skulle sluta med de stormandes seger.
Pekka och Munter hade ett längre samtal. Efter dess
slut tillsades bönderna att skyndsamt uppföra en skottvall
omkring platsen, där man från skottgluggarna kunde
nedskjuta röfrarne, i fall de företoge ett utfall, men själfva
vara skyddade mot dem. Detta hade ock den fördelen, att
man utan att blottställa sig kunde meddela sig med Vargen,
i fall han ville gifva sig fången.
Bönderna funno, förslaget klokt, och under det en del
bevakade den märkliga furan fällde andra träd och timrade
väggar omkring hela platsen.
Under arbetet härmed stördes man ej. Ingenting
hvarken sågs eller hördes som gaf anledning tro, att kulans
invånare arbetade på någon plan till räddning; allt förblef
tyst och stilla.
Då skyddsvallen vid solnedgången var färdig och
skyttarna stodo på sina poster, kände sig alla väl till mods, ty
nu vore då illgärningsmännen riktigt innestängda. Man
kände sig trygg för stunden, och nu kommo matsäckarna
fram, ty vakan och spänningen under natten samt det ifriga
arbetet under dagen gjorde mat och hvila nödvändiga.
Så snart Pekka sett folket uppfriskadt igen gick han
bort till Piggen och hans män. De hade hela dagen fått
lata sig, sade de. De lågo nu på marken och blossade ur
sina pipor, men röfvarpackets vattenledning hade utspanats.
Den var gräfd från bäcken och sedan skickligt öfvertäckt
med virke och mossa, så att få, om ens någon, skulle kunnat
upptäcka den, så framt icke Piggen händelsevis fått höra
ljudet af det sorlande vattnet.
»Ha ni icke hört något ljud inifrån hålan, eller ha ni
märkt, om någon sökt upplyfta luckan,» sporde dem Pekka.
»Nej.»
Därpå förtäljde han hvad som passerat uppe på berget,
samt huru där var anordnadt, och Piggen gissade, att han
under natten nog skulle få höra något.
Pekka förmanade dem att vara vaksamma, hvarpå han
sade sig vilja gå bort för att träffa Pavo och Ram, för
hvilka han ej var utan oro, sedan han hört bösskotten på
morgonen. Han kom dock snart tillbaka till Piggen och
»omtalade med tillfredsställelse, huru han sett Eams
förskansning. Den hade nog skyddat deras vänner.
Då Vargen sett sin utgång på berget bevakad af en
ansenlig skara skjutfärdiga män, hade han stängt
ingången till hålan, skyndat ned till sitt folk och omtalat
hvad han sett. De kunde då ej undgå att erkänna, att en
verklig fara hotade dem, och att de hade ett anfall att vänta
af bönderna, som stodo på berget och nu kände till
ingången. Anfallet fruktade de icke, ty då ingången och vägen
ned till hålan voro ytterst smala, kunde de blott anfallas af
några få, och mot dessa kunde de lätt försvara sig. Men
det kunde hända, att någon af dem blefve dödad eller satt
ur stånd att försvara sig, och de hade ju redan förlorat två
stridbara män utom den odågan Smale Hans, ty att dessa
vore fångna eller fallna därpå tviflade de icke längre.
De måste spara sig alla för att komma ur detta
trångmål. Att börja med skulle de tillsluta uppgången till berget,
så att de blefve skyddade från anfall därifrån. Att
tillstänga den gången vore lätt och toge blott en kort stund.
Därpå rådgjordes och undrades om, huru bönderna skulle
kunna göra dem någon skada; röka ut dem kunde de icke,
ej heller anfalla dem från sjösidan. Visserligen kunde de
timra flottar och försöka, men uppgången till hålan vore
svår och trång. Där skulle bönderna komma till korta, och
ville de fly, hade de ju två vägar öppna: öfver sjön och
genom den nya gången.
Man blef till sist öfverens om att ingen fara vore för
handen, och lika ense var man ock, att om man nu sedan
hålan en gång var upptäckt måste begifva sig af till någon
annan trakt. Hvart, hade man god tid att fundera ut, och
så utsattes vaktposter, och de lediga af stigmannen slogo
sig i ro vid det af säterjäntorna bryggda ölet.
Både Vargens och Jämtens ro var dock skenbar. Väl hade
den förre i det korta ögonblicket icke sett annat än bönder,
men han anade, att de hade någon mer kunnig man till
anförare, och Jämten hade redan yttrat, att på skäret låge
soldater. Så snart mörkret inträdde uppstod Vargen och
gick fram till bröstvärnet, och dit kom äfven Jämten.
»Hur tänker du nu?» tillropade han Vargen.
»Jag tänker se mig omkring,» sade han och slank in
på nedgången till sjön. Några ögonblick därefter var han
åter vid Jämtens sida och sade:
»Båten är borta!»
På rösten hördes, att Vargen var upprörd.
»Vi äro illa däran,» svarade Jämten; »bönderna ha män
med sig som bestått strider förut.»
»Jag börjar tro det,» sade Vargen; »men vi måste känna
deras ställning och styrka. Bort till nya gången, och ut
att spana!»
Han tog ett steg, men då lade Jämten sin hand på
hans axel.
»Vänta!» sade han, »den vägen är vansklig att gå. Du
må stanna hos oss. Låt Småländingen företaga den färden.
Du känner hans fyndighet och list.»
Därpå gingo de in i hålan och meddelade kamraterna
förlusten af båten, och den karlen som under natten haft
vakten fick uppbära hårda ord.
Småländingen var genast lifvad för en rekognoscering
och rustade sig med yxa och pistoler, hvarpå han gladt
begaf sig utaf. List och spioneri passade bra för hans
skaplynne. Med kattlika steg smög han genom gången till
luckan, mot hvilken han satte sin axel för att upplyfta den.
För att detta skulle ske så tyst som möjligt tryckte han
först på helt sakta, men då luckan icke gaf med sig hårdare.
Endast några knäppningar gåfvo tillkänna, att någon
vidrörde den. Förargad öfver motståndet, bände han till med
all kraft, utan att luckan dock gaf vika, och i häftigheten
lät Småländingen höra en kraftig ed.
»Hå, hå! Vill du ut?» sade en gäckande röst.
»Djäflar!» röt Småländingen.
»Ah, är det du?» sade rösten. »Vill du jag hjälper dig
ut, gamle kamrat?»
Det isade till och gick en rysning öfver Småländingens
rygg då han kände igen Piggens röst.
»Är det du, Piggen?» sade han med honungssöt stämma.
»Det var roligt träffa dig. Ja visst, vill jag ut,» svarade
han. Ty i Småländingens förslagna hufvud upprann den
tanken, att Piggen möjligen för gammal bekantskaps skull
kunde låta honom gå, eller något tillfälle till flykt skulle
yppa sig. Ty att hålans ingång var upptäckt och tillsluten,
det insåg han mycket väl, och sluppe han ut, skulle han
medels aflossande af ett skott varna kamraterna.
Till svar fick han:
»Jag kan ej hjälpa dig den här vägen. Den är
tillbommad. Men gå upp till Munter. Han står däruppe på
berget vid nedgången till din håla. Eljes kan du ropa till
Ram, som ligger på skäret, att han hämtar dig med båten,»
tillade han gäckande.
En lång ramsa af svordomar blef Småländingens svar.
Han insåg nu, att hans och hans kamraters läge vore
förtvifladt, då de hade dessa tre till motståndare jämte en stor
hop bönder. Motstånd var icke tänkbart i längden mot
dessa sega och uthålliga finnar, men underhandlingen
återstod, och han var genast färdig att höra sig för.
»Hvad vill ni oss,» sade han, »efter ni stänger våra
vägar och hindrar oss gå hvart vi vilja?»
»Spörj Munter!» svarade Piggen. »Hvad han vill Vargen,
tänker jag du förstår.»
»Har ingen lust att spörja Munter till; han kunde
misstaga sig och tro det var Vargen.
»Ah nej,» sade Piggen skrattande. »Vargen har allt
sett nog i dag för att visa sig. Gå fritt du! Munter låter
nog tala vid sig, han låter dig nog gå,» fortfor han gäckande.
»Du är dig lik, Piggen, men icke lurar du mig. Det
är kanske bättre Munter kommer ned i hålan och hälsar på
oss. Jag tänker Vargen skall bli glad att få fägna honom
och tacka för sist.»
»Gå upp och bjud honom!»
»Gäckas icke längre med en gammal kamrat!» sade
Småländingen med en ton den han trodde skulle verka till
hans fördel. »Hvad viljen I?»
»Fråga Munter, har jag sagt dig. Han och en man till
skola svara eder. Bjuder ni något hederligt, tänker jag ni
komma öfverens.»
»Djäflar!» sade en röst, hvilken Piggen kände igen för
att vara Vargens. Så var det ock, ty drifven af sin oro,
hade han gått framåt gången och såmedels lyssnat till
Småländingens samtal.
»God dag, Varg!» ropade Piggen.
Piggen fick intet svar på sin hälsning, hvadan han
förstod att Vargen icke ville samtala, utan tänkte på något
annat. Häruti stärktes han snart genom orediga ljud och
buller från hålan. Vargen stängde ingången äfven från sin
sida. Piggen sände nu efter Pekka för att delgifva honom
hvad som inträffat.
Då Vargen och Småländingen träffade kamraterna och
meddelade dem, att äfven nya vägen vore upptäckt och
tillbommad af bönderna, utbröt ett sorl af förvåning.
»Vi äro förrådda af Pil eller stortjufven,» sade en.
»Icke af Pil,» sade Jämten, »och knappast af någon;
men vi ha djäflar emot oss. Vi känna Munter och hans
kamrater; det här är mer än allvarsamt. Hvad råder du till,
Vargen?»
»Skall tänka på saken,» svarade denne lugnt. »Jag vet
knappast, hur bönderna skola kunna skada oss. Söka de
storma hålan, skola de icke lyckas. Icke svälta de ut oss
heller,» tillade han; »jag är lugn.»
»Föröfrigt kunna vi fly öfver sjön; alla kunna vi simma,»
tillade Småländingen. »Ingen fara ännu, friskt mod, gossar!»
Just som Småländingen slutat tala om hur man kunde
rädda sig simmande, flammade ett ljussken till vid grottans
ingång åt sjön till, och posten rapporterade:
»En flotte på hvardera sidan om ingången till grottan,
och på dem äro tända flammande bål.»
Flykten åt sjösidan stängdes af ljusskenet och böndernas
bössor.
Och nu lät det i korus: »Djäflarl» Alla kände sig
modlösa.
Pekka infann sig icke genast hos Piggen. Han var
sysselsatt med att utställa poster vid sjöstranden och ordna
med flottarna. Dessa förlades så, att skyttarne vid skenet
från bålen skulle noga kunna se, om röfrarne begåfve sig
i vattnet för att simmande söka undkomma. Då allt detta
var ordnadt gick han att träffa Piggen.
Då denne redogjort för sitt samtal med Småländingen
gick han att förbereda Munter, om underhandlingar skulle
öppnas. Bönderna tillkallades, och deras mening hördes.
Ingen röfvare finge undkomma med lifvet, yrkade de flesta.
Säterflickornas anhöriga voro dock villiga till eftergifter,
blott flickorna utlämnades oskadade.
Under två dagar och tre nätter hade man väntat, att
Vargen skulle höras af, men i hålan var allt tyst; ingen
underhandlare hördes af. Bönderna, som denna tid varit
sysslolösa, började bli otåliga, och deras matförråd minskades
hastigt. Man rådgjorde på flera håll, men ingen kunde
uppgifva en plan som kunde leda till slutet. Ett allmänt anfall
från alla sidor på en gång för att bringa saken till
afgörande påyrkades. Alla finnarna voro dock ense om, att ett
sådant företag skulle kosta många lif och troligen icke leda
till målet, hvarför de afstyrkte det. Man skulle hafva
tålamod ännu någon dag. Bud kunde sändas till bygden att
anskaffa munförråd och nytt folk, som kunde byta ut de
missmodiga. Man beslöt, att så skulle ske.
Ram och Pavo, som efter de anordningar som gjorts
för bevakningen af sjön och utgången från hålan åt det
hållet, blifvit lediga från sin vakthållning på skäret, hade
slagit sig ned hos Piggen, där de lågo på mossan och
afhandlade sättet att få Vargen att snart kapitulera. Pekka
satt bredvid dem och deltog icke i samtalet, han blott
lyssnade. Slutligen sprang han upp och sade:
»Jag har det! Låt dem törsta! Vi af dämma vattnet!»
Den idén slog an. Den satte genast lif i finnarna, och
en timme därefter var den underjordiska vattenledningen
af dämd och den lilla vattenådran tyst. Man stod i grupp
och talade härom och prisade Pekkas fyndighet. Nu hade
man stora förhoppningar att vattenbristen skulle tvinga
bofvarna att gifva sig. Många dagar kunde det icke dröja förr
än röfrarne gåfve sig.
Ram hade, trogen sin vana, icke deltagit i
rådplägningen och jublet, men nu reste han sig och sade:
»Hvarför icke dränka dem på en gång! Vi leda hela
bäcken hit; snart blir hålan full af vatten, och vilja de då
icke godvilligt krypa fram, så låt dem bli där. Jag vill åt
skogen.»
Rams ord framkallade först tystnad och sedan ett
högljudt sorl af godkännande och beundran. Man sprang
omkring och förkunnade Rams lyckliga idé. Pekka och Pavo
gingo genast att undersöka, om Rams förslag läte verkställa
sig, och funno, att ingenting vore lättare. Den af röfrarne
gräfda lilla rännilen behöfde blott utvidgas och förstoras
och vattnet ledas dit. Med fart och ymnigt skulle det rusa
ned i hålan och fylla den, ty man trodde sig med säkerhet
kunna räkna på atfc röfrarne icke ägde material att göra
en fördämning. Man grep verket an med skyndsamhet
och ifver.
Alla finnarna jublade i sitt sinne, ty det hade legat
emot dem att döda gamla kamrater, och hvad Pekka och
Pavo angick, kunde ingen tillskrifva dem någon blodtörst.
De ville göra Vargen och hans sällskap oskadliga. Kunde
de nu lefvande fångas och öfverlämnas till bönderna, vore
de allt ansvar kvitt.
Då vattnet upphörde att rinna in i hålan märktes detta
genast af de inneslutna och framkallade sorl och
förbannelser öfver finnarna, ty nu visste alla, hvilka som ledde
bönderna och företaget emot dem.
Vargen rasade och hade nära nog företagit ett utfall.
Det afstyrktes dock af hans lugnare kamrater.
»De äro oss för sluga, de satans karlarne!» utlät sig
Småländingen. »Det är bäst vi söka underhandla med
dem.»
»Ingen underhandling!» utbröt Vargen häftigt. »Det
vore väl underligt, om vi skulle behöfva underhandla med
sådant pack som finnar och bönder. Nej, ännu ha de icke
Vargen,» sade han stormodigt och skakade sin bössa.
»Kan du icke snart utfinna någon utväg för oss att
undkomma, så lära de nog få honom. Emellertid är bäst
vi äro beredda på att slå oss igenom. Må hvar och en
rusta sig och medtaga det han håller kärast.»
Därmed började Jämten packa ihop hvad han för sin
del ville rädda, och snart sågos de andra göra så med,
— alla utom Vargen. Han satt stilla på en sten, som
tjänade honom till stol, med hufvudet i händerna. Det såg
ut som han uppgjorde en plan för deras räddning.
Ingen störde honom.
»Hvila eder,» sade Jämten, »jag tager vakten för natten.»
Sedan röfrarne kommit till visshet om att de voro
omringade, instängda och ordentligt belägrade af bönderna,
hade ingen brytt sig om de fångna säterjäntorna, hvadan
dessa dragit sig undan till en vrå, där de sutto tysta och
orörliga.
Stundom hviskade de med hvarandra, och den yngre af
dem kunde icke nog glädja sig åt hoppet om snar
befrielse. Den äldre yttrade sig, till sin olyckskamrats stora
förvåning, icke så mycket därom, men slutade med att
beklaga röfrarne.
»Pil är nog redan dödad af de våra,» sade hon, och då
droppade ett par stora tårar från hennes ögon. »Men
detsamma kan det göra. Vi komma nog icke heller med lifvet
härifrån,» sade hon, och vid denna antydan började äfven
den andra gråta.
Och så gled natten fram utan att kulans invånare
störde dess ro. Icke ens då dagen lyste upp hålans ingång
och solen förgyllde trädens toppar, där de lyste likt guld
på andra sidan den lilla spegelklara sjön, väcktes röfrarne ur
den likgiltighet som behärskade dem. De sutto tysta och
grubblande, hvar för sig.
Bönder och finnar hade med ifver och lust arbetat på
att först upprifva betäckningen öfver den lilla vattenrännilen
och sedan utvidga den. Det gick fort nog med arbetet, ty
man upptäckte snart, att detta var bäckens gamla väg, som
af hålans invånare lagts igen. Sedan hade de, för att få
hålan fri från vatten, ledt bäcken åt annat håll. Man
turade om och arbetade hela natten, och då följande morgon
grydde var arbetet fullgjordt.
Man hvilade en stund, rustade och gladde sig åt hvad
komma skulle. Då alla männen återvändt till sina poster
vid hålans utgångar signalerades till Ram. Han afdämde
nu bäcken, hvarvid vattnet hastigt rusade in i sin utvidgade
gamla väg och ned i hålan.
Bullret af vattnets brus väckte röfrarnes bestörtning.
De sprungo ögonblickligen upp och hörde Vargen ropa:
»Fort hit och gör en fördämning!»
Och så en hel rad af förbannelser öfver dem som stodo
utanför hålan. Alla man grepo verket an. Man vältade
lösa stenar in i gången, tillstoppade mellanrummen med
kläder och allt hvad man i hast kunde påfinna.
Att börja med såg det ut som om vattnet skulle kunna
stoppas; men snart sprängdes delar af fördämningen, vattnet
rusade ut, snart stod det fotshögt upp i hålan, och så brötos
ytterligare stycken af fördämningen, och allt jämt växte
vattnet.
»Fort ned med vårt bröstvärn!» ropade Vargen, »eljes
bli vi ömkligen dränkta.»
Alla insågo, att så skulle ske och drefvo arbetet med
kraft. Den ena stenen efter den andra vältades ned i sjön,
stora stycken af muren rasade för männens kraftiga
påtryckning. Men nu stod ock vattnet dem redan under
armarna då muren var nedbruten och vattnet rusade ut och
ned i sjön.
Uttröttade af det häftiga arbetet, vadade röfrarne till
gången uppför berget, där de träffade Jämten och flickorna.
Med glädje funno de, att Jämten, med hjälp af de båda
kvinnorna, haft den rådigheten att rädda deras hoppackae
saker och, bäst af allt, deras bössor och öfriga vapen.
Vargen gaf högljudt luft åt sin glädje.
»Ännu ha bönderna ingen makt med oss; ännu äro vi
ej förlorade!» ropade han.
Hans ord ingåfvo en smula hopp, och då man skakat
vattnet af sig och återtagit sina vapen prisades allmänt
Jämtens omtänksamhet och raskhet. Modet hade
återkommit.
Så väl bönderna som finnarna hade väntat och
beräknat, att röfrarne i samma stund vattnet rusade in i hålan
skulle antingen göra ett utfall eller öppna underhandlingar.
Ingendera delen inträffade. Man stod undrande. Någon
framkastade en förmodan, att de redan vore döda.
Flera bösskott från sjösidan underrättade dock strax
därpå de ovissa, att röfrarne ännu vore i lifvet, och att här
icke vore fråga om underhandlingar.
Det var Ram och Pavo som framlockat dessa skott.
De hade i båten begifvit sig ut på sjön för att förvissa sig
om, hvar vattnet utrann från hålan, och detta hade
föranledt röfrarne att sända dem några oskadliga kulor, för att
låta sina fiender veta, att de ännu icke vore modfällda.
Det var likväl klart både för Vargen och hans anhang,
att de icke kunde uthärda i kulan många dagar, ty den
utgjordes af den uppåt ledande gången, och denna var redan
till en del fylld med sten. Matförrådet hade af vattnet till
största delen blifvit förstördt. Man rådslog nu, om man
skulle underhandla eller slå sig igenom. På Småländingens
tillstyrkan beslöts det förra.
Finnarna och bönderna rådslogo också. Flere voro för
en stormning, andra åter ansågo att man nu, sedan flera
bönder jämte matsäck ankommit, skulle svälta ut röfrarne
De tre gamla soldaterna talade för stormning och erbjödo
sig att företaga den ofördröjligen, och till dem slöt sig Pavo.
På Pekkas ifriga afträdande förkastades dock förslaget
på den grund, att i den trängsel som nu måste råda i hålan
äfven de stackars kvinnorna skulle bli dödade.
43. Underhandlingen.
Just som detta beslut fattats och man antagit förslaget
att svälta ut de innestängda, hördes buller från hålan och
man hörde en röst ropa: »Munter!»
»Här! Werda?»
»Parlamentär.»
»Kom fram, Småländing!»
Småländingen stack fram hufvudet, men såg endast fyra
nytimrade väggar omkring öppningen.
»Hvad fan betyder det här! Hvar är du, Munter? Jag
tror jag är i en brunn.»
»Här,» sade Munter och tittade hastigt fram vid en
skottglugg, men sträckte sig strax därpå upp öfver
timmerväggen, sedan han sett, att Småländingen var obeväpnad.
»Hvad vill du oss. Munter?»
Frågan kom så hastigt på den redlige, men sentänkte
Munter, att han icke kom sig för att svara genast, emedan
han icke tänkt sig underhandling, utan ett nappatag med
Vargen, den han icke tänkt spara.
Då ropade en röst: »Vi vilja ha igen flickorna ni
röfvat.»
Då kom Munter sig för och frågade:
Ȁro flickorna oskadade? Eljes skola ni alla mista
nacken.»
»Tror jag det,» sade Småländingen med sin sötaste ton.
»Låt oss genast se dem! För hit dem!» ropades i
korus.
»Ja, det förstås det,» sade Småländingen; »men icke
bruka vi utlämna fångarna först och underhandla sedan.»
»Hör hit, Pekka! Du får tala med den här fördömda
Småländingen. Jag duger icke till underhandlare. Hitåt,
Pekka!»
Men Pekka var ingenstädes att finna.
»Kom hit du, Per Helsinge, och du, Thore Ulf, och
gör upp saken med Småländingen!» sade Munter. »Jag vill
helst slåss.»
De båda bönderna klefvo upp på en stock för att kunna
se Småländingen medan de underhandlade.
»Gifven er, edert röfvarpack, eljes skola vi svälta er
tills ni bli tunna som ett räfskinn!» sade den myndige Per
Helsing.
»Ja, så kan du säga, men hvad få vi, om vi lämna eder
jäntorna?»
»Springa gatlopp, mista nacken eller svälta ihjäl, det
få ni, hvilket ni vilja, om ni ej godvilligt låta jäntorna
komma ut.»
»Det var klen betalning för två vackra jäntor!» sade
Småländingen spefullt. »Men icke tänker jag stå här och
taga ovett af eder. Ni yfvens öfver eder öfvermakt, men
jag har varit med då öfvermakten fått vika. Sådant kan
ske en gång till. Tala därför ej om gatlopp, mista nacken
och bli utsvälta. Hur mycket vi ha att äta, det veten I
icke, men ungefär hvad ni ha, det veta vi. Vi veta ock,
att det går bra att slåss med tom mage, och så manstarka
ni äro, komma ni nog att stanna i skogen många utaf eder.
Lägg därför bort de stora orden! Ni ha kommit som
tjufvar om natten öfver oss för att återfordra ett par
kvinnfolk. Vi ha ej nekat att låta dem gå, men också vi vilja
gå i frid och med full packning såsom fria män.»
»Hå hå, Småländing!» sade Munter, »nu hugger du till
väl mycket! Men hvar är då Pekka?»
»Här!» svarade denne. »Jag har hört mannen där inne
tala, jag har äfven hört hvad ni andra sagt, och nu vill
jag säga eder min mening. Om vi öfvervinna de i hålan
inneslutna männen, eller om de lyckas slå sig igenom, vet
ingen med visshet, ehuru jag och de flesta af oss tro, att
våra motståndare omöjligen kunna undkomma oss. Men
innan dess skall flyta mycket blod och många lik stanna i
skogen. Hvarför skola vi så ställa till, då vi ha lag och
öfverhet att lita oss till? Jag menar, att om männen i
hålan nedlägga sina vapen och godvilligt följa oss till
öfverheten, må den döma hvad de förbrutit. Det tillkommer
icke oss förr än vi angripas. Hvad de unga kvinnorna
angår, säger sig själft, att de på samma gång männen sträcka
gevär bli fria.»
»Gud fördöme mig,» sade Munter, »om icke Pekka har
rätt! Ehuru jag gärna ville knäcka Vargens skalle, tror
jag vi kunna vara nöjda å ömse sidor.»
»Jag vill rådfråga mina kamrater,» sade Småländingen;
»vi skola gifva svar om en timme,» och därmed gick han
in i hålan.
Det var tyst en stund i bondhopen, men snart höjdes
den ena rösten för och den andra emot Pekkas förslag.
De modigaste ville själfva straffa röfrarne, de betänksamme
och klokare gillade förslaget, och de fege understödde dem.
Så diskuterades saken tills Småländingen åter visade sig.
»Nå?» frågade Munter.
»Vi vilja veta, hvar ni gjort af våra kamrater där borta
vid sjön.»
»De äro fångna,» sade Pekka, »oskadade och i godt
skick.»
»Vi vilja gärna se och tala med dem. Om ni vilja
visa oss dem, skola flickorna få komma ut och visa sig
samtidigt.»
»Icke obilligt begärdt,» sade Munter. »Vid solnedgången
skola de vara här.»
»Antages,» svarade Småländingen och försvann.
Ett allmänt sorl utbröt bland bönderna. Man förlorade
tiden och gåfve allt för mycket efter för röfrarne. Bäst
storma kulan. Men då Munter sade sig ämna hålla hvad
han lofvat, gaf man sig tillfreds.
44. Kapitulationen.
Då Småländingen delgaf sina kamrater Pekkas förslag
att de skulle öfverlämna sig åt öfverheten, tillade han, att
detta borde man utan vidare betänkande antaga, såsom det
bästa för dem, ty därigenom undginge de böndernas hämnd
och finge tid på sig. En rättegång blefve långvarig, och
man hoppades, att under tiden något tillfälle till räddning
skulle yppa sig.
Man enades ganska fort om att förslaget borde antagas.
Endast Vargen sade, att han först ville veta hvart Pil och
hans kamrat tagit vägen. Hade bönderna dödat dem, ville
han hämnas och slåss till sista blodsdroppen, och med
Vargen förenade sig strax Jämten, och snart äfven de andra.
Kamraterna ville man hämna, det månde gå för öfrigt hur
det ville.
Vid solnedgången visade sig återigen Småländingen.
Pil och hans kamrat stodo redan vid bröstvärnet. De
hälsade hvarandra, och så frågade Småländingen:
»Ären I oskadade?»
»Ja.»
»Hur ha ni blifvit behandlade?»
»Bra,» sade Pil. »Jag har på mitt ord varit fri hela
tiden.»
»Hvem gaf dig friheten?»
»De samma som öfverraskade oss: finnarna, Piggen.»
»Nog med prat nu!» sade Helsing. »Låt flickorna
komma fram!»
»Här se ni dem,» sade Småländingen, då flickorna till
hälften visade sig från öppningen.
»Far, far!» ropade den yngre,» »får jag icke komma
till dig?»
»Visst får du det. Kom!»
»De hålla fast mig, far.»
»Släppen ut flickorna!» ropades från många munnar.
»Strax,» sade Småländingen. »Hvem går i borgen för
att ni hålla ert löfte till oss att lämna oss oskadade till
öfverheten?»
»Vi behöfva ingen borgen för oss,» sade Per Helsing.
»Hvem borgar för eder?»
»Vi lämna våra vapen, det är borgen nog. Hvem
borgar för eder? Hör, Munter, går du i god för att vi bli
utlämnade som överenskommet är?»
»Ja,» svarade Munter.
»Piggen ock?»
»Ja,» svarade äfven Piggen, som nu tillkommit.
»Ram och den långe finnen med?» envisades
Småländingen.
»Pekka!» ropade Munter.
Pekka steg upp och sade:
»Jag är långväga ifrån. Min väg går ej till
Helsingland; den går mot väster; Ram följer mig. Vi kunna
således ej borga, och borgen ha ni nog af Munter och
Piggen.»
»Är du nöjd?» sade Munter.
»Ja,» svarade Småländingen.
»Släppen nu ut flickorna!» ropade bönderna.
»Tyst!» dundrade Munter. »Gevären först, så flickorna
och sist männen.»
»Som du vill,» sade Småländingen, »men kom ihåg
hvad du lofvat.»
»Gå ned och tag emot gevären!» sade Munter till Per
Helsing.
»Gå själf!» sade denne.
»Det är till er röfrarne gifvit sig,» svarade Munter,
men hoppade dock raskt öfver bröstvärnet och tog emot det
gevär som räcktes honom.
»Tag emot!» sade han och sträckte i sin ordning
geväret till bonden.
Småländingen gjorde sig ingen brådska med att
upphämta gevären, men det gick ändå.
»Åtta,» sade Munter; »finns ej flera?»
»Nej.»
»Yxorna då, och knifvarna på samma gång!»
Under tiden hade mörkningen inträdt, men då gevären
voro mottagna, fruktade man icke längre röfrarne, utan
nedref i all hast de uppförda timmerväggarna och slöt en
ring omkring ingången till hålan. Klart lysande bloss
antändes, och så ropade man på flickorna. De blefvo snart
synliga, och då de utkommo jublade alla.
Småländingen var den förste som öfverlämnade sig och
ställdes emellan två män, och så kom den ene röfvaren
efter den andre, tills endast Vargen återstod. På honom
ropades förgäfves. Bönderna väsnades och ropade, och så
öfverfölls Småländingen med okvädinsord för bruten
öfverenskommelse.
»In i kulan med dig igen och hämta ut Vargen genast,
eljes blir här en annan dans!»
Denne prutade emot och åberopade öfverenskommelsen,
men måste gå ned i hålan, och efter honom gick Munter
med spändt gevär.
»Håll blosset högt, fördömde Småländing, och krångla
icke, säger jag dig!»
Då de kommit så långt, att vattnet stängde vägen,
ropade de på Vargen, men bekommo intet svar.
»Kom fram och visa dig, fördömda Varg, eljes är din
tid ute! Ingen pardon åt den som ej håller tro och lofven!»
röt Munter.
Endast ekot i hålan upprepade hans ord.
»Hvar djäfvulen håller du hus, du fege bof!»
På alla sina tillrop erhöll Munter intet svar. Då blef
han vred, grep Småländingen i nacken och klämde till så
att denne uppgaf höga rop.
»Tala genast om, hvar Vargen stuckit sig undan!» sade
han, »eljes är din sista stund kommen.»
Småländingen bedyrade, att då han lämnat hålan hade
Vargen stått bland de andra kamraterna. Detta kunde de
intyga. Hvart Vargen kunnat fly, visste han icke.
Så gick Munter upp igen och kallade på flera män och
flera bloss. Man undersökte grottan i alla dess gömslen,
men Vargen kunde icke upptäckas. Bud sändes till de
karlar som postade vid nya ingången med förfrågan om de
märkt Vargen, men Piggen, som hade sin post där, lät
svara, att ingen Varg varit synlig. På samma gång kom
underrättelse att de män som postat vid sjön icke funnes
där: de vore försvunna.
Posten vid sjön hade bevakats af Ram och Pavo.
Allmän bestörtning. »Pekka, Pekka!» men Pekka var äfven
borta; han kunde icke återfinnas.
Nu utbröt en häftig oro bland bönderna, De skreko
och väsnades och sade, att finnarna bedragit dem. De hade
räddat Vargen och flytt med honom, därför skulle de stå
till ansvar, och så började de skymfa Munter.
Munter blef äfven bestört vid underrättelsen att Ram
och Pavo öfvergifvit sina poster, och hans bestörtning ökades
i hög grad då han fann, att äfven Pekka öfvergifvit honom.
Han återvann dock snart sin kallblodighet, och då bönderna
började skymfa honom ropade han med sin åsklika stämma
ett: »Tyst!» som ekade i åsarna, och stampade i marken så
det skrällde.
»Kalla hit Piggen! Afstäng vattnet, ned i hålan och
besätt utgången åt sjösidan!» befallde han. Och så stor
var respekten för den jättelike Munter, att han genast
åtlyddes.
45. Hur Vargen fångades.
Sedan Pekka öfvertygat sig om att röfvarne utlämnat
sina vapen, hade han ingen lust att åskåda deras fängslande.
Han hade sett, att deras kraft var bruten och att de voro
oskadliggjorda. Hans ändamål var vunnet. Med lugnt
samvete kunde han nu draga bort till ensligheten igen, glad
öfver att ingen af hans stamförvanter funnits i Vargens band.
Han gick att uppsöka sina vänner Ram och Pavo och
fann dem på sina poster, en på hvardera sidan om det branta
berget som gjorde ingången till hålans öppning åt sjösidan
otillgänglig utan farkost. Han omtalade hvad som tilldragit
sig, samt att röfrarne voro i färd med att öfverlämna sig.
Hos Ram stannade han, och hos honom låg båten. De
stodo och samtalade om den lyckliga utgången af
expeditionen, och Pekka sade sig vara glad öfver att saken tagit
en sådan utgång, att de kunnat undvika att taga
människolif. Ram fäste sig mindre därvid, men var förnöjd öfver
att saken var slut. Han ville gärna komma ifrån de många
bönderna, sade han, och var förargad på dem för att de icke
burit till honom ved för att tända de nödiga bålen, ehuru
mörkningen redan inträdt.
»Troligen äro alla röfrarne i böndernas händer,» sade
Pekka, »efter ingen ved synes till.» Båda männen hoppade
i detsamma till vid en gäll hvissling, finnarnas vanliga
samlingssignal; den kom från andra sidan berget, från Pavo.
Ögonblickligen hoppade båda i båten och rodde däråt,
föraktande den ögonskenliga lifsfara de utsatte sig för om
hofvarne ännu hade något eldvapen, som de ej lämnat ifrån
sig. Båten drefs skyndsamt fram utmed berget, passerade
den farliga öppningen och befann sig om några ögonblick
hos Pavo, hvilken strax, vig som en ekorre, hoppade uti den.
»Skynda utmed stranden! Jag såg små vågor där och
hörde plaskande och därpå skyndsamma steg: någon söker
undkomma.»
Båten framdrefs med kraft och under tystnad. Snart
var man vid stället och kunde, trots mörkret, skönja en
mörkare strimma på strandstenarna, som om någon där gått
ur vattnet. Finnarna hoppade hastigt i land, kastade sig
ögonblickligen till marken och lyssnade. Lika hastigt sprungo
de upp och togo vägen rätt in i skogen, ty alla hade hört
ljudet af en springande.
»Sök, hundarna mina!» sade Pekka.
Alla tre hundarna gingo genast på spåret så fort
männen förmådde följa dem, och så fortgick det en god
stund tills de hunno en glesare mark. Då ropade Pekka:
»Hussa! Hussa!» och så störtade hundarna fram som
utskjutna pilar. Inom en liten stund hördes deras lifliga skall,
åtföljdt af svordomar och förbannelser.
Likt löpande elgar sprungo finnarna fram och sågo en
man ursinnigt försvara sig mot hundarna. Utan att hejda
sig rusade finnarna rätt på mannen, en framsträckt pistol
klickade, och ögonblicket därpå tumlade alla om på marken.
Där låg den flyende mannen, fasthållen af tre par kraftiga
näfvar.
»En stark vidja, Pavo!» sade Ram.
»Behöfs icke,» svarade den fasthållne; »jag gifver mig.»
»Vargen, så sant jag lefver!» utbrast Ram. »Den jakten
var värd sina modiga fem marker krut och dubbelt så
mycket bly. Behöfver du ingen vidja? Jo du, det är just
hvad du behöfver. Din falska bof! Att lämna kamraterna,
och fly sedan, fy tusan, sådan feg stackare! Hit med
vidjan, Pavo, bind ihop hans händer på ryggen och drag till
så det kännes! Fy tusan en sådan bof!»
»Gjordt far,» sade Pavo, sedan han flera gånger slagit
vidjan omkring Vargens handleder. »Nu rifves han ej längre.»
»Ligg stilla!» sade Pekka, sedan han tagit ifrån Vargen
de båda pistolerna. »Söker du fly, låta vi hundarna slita
sönder dig.»
Alla hade talat kort och häftigt, ty det hastiga språnget
hade delvis förtagit dem andedräkten. Men sedan de flåsat
ut en stund lockade Pekka hundarna till sig, smekte dem
och sade:
»Tack, vännerna mina! Den vargjakten skall länge lefva
i vårt minne. Hugg litet till eld, Pavo, och tänd! Den
där stackars uslingen behöfver torka sig.»
Vargens skelande ögon sökte Pekka, och en djup suck
sade, att han uppskattade Pekkas mänsklighet.
Då våra finnar hämtat sig en stund och Vargen fått
nödtorftligen torka sig, sade Pekka:
»Nu bryta vi upp och gå tillbaka till Munter. Han är
säkert förundrad öfver vår bortovaro.»
På Munters befallning af dämdes vattnet. Man gick ned
i hålan, besatte utgången åt sjön, nedref hvad som fanns
kvar af bröstvärnet och gräfde så, att vattnet till största
delen bortrann. Nu strömmade bönderna ned med tända
bloss och genomsökte hålan i alla vinklar och vrår utan
att finna minsta spår af Vargen eller förstå, hur han kunnat
försvinna.
Vid återkomsten till de nu tända stora eldarna uppe
på berget började bönderna åter tala hårda ord till fångarne
och ville tvinga dem bekänna, hvart Vargen tagit vägen.
Ju längre de bråkade, dess ifrigare och hetsigare blefvo de,
tills några, häftigare än de andra, rusade på Småländingen,
som inom en handvändning var bunden vid ett närstående
träd. Detta var signalen för de mindre hetsiga, ty äfven de
rusade nu på fångarne, och inom ett ögonblick var hela
röfvarbandet bundet vid de närmaste träden.
»Nu skola vi se, om vi icke skola taga sanningen ur
eder,» sade en som skaffat sig en käpp.
Nu framträdde Munter, som stått litet afsides, och innan
bonden hann utdela det tillämnade slaget, hade han kastat
honom ett långt stycke bort från elden.
»Är detta att hålla hvad ni lofvat!» utropade han
förtretad. Hvarför ha ni bundit fångarne?»
»Därför att finnarna eljes skola hjälpa dem att rymma,»
sade en röst i hopen.
»Guds död!» ropade Munter. »Den som vågar smäda
finnarna en gång till stannar i skogen! Piggen, Ram, Pekka!»
ropade han.
»Här,» svarade en djup röst, och inom ljuskretsen
framträdde Pekka med sitt följe.
»Vargen, Vargen!» utropade Piggen, som vid Munters
rop kom springande.
»Vargen, Vargen!» ljöd det från bondhopen, fångarne
och äfven Munter.
»Ja, Vargen,» sade Pekka; »här ha ni honom. Vargen
är fången.»
Nu uppstod ett jubel som aldrig ville taga slut, och så
hördes rop: »Bind honom, klå honom, skjut honom!»
Dessa rop tystades dock af bönderna själfva, som nu i
stället ropade: »Pekka, Pekka, hur har du kunnat fånga
honom? Berätta, berätta!»
Då sorlet och ropen något saktat sig gingo alla finnarna
tillhopa och bildade en afskild flock. Pekka slog upp med
handen och ropade:
»Smale Hans!»
Köpet upprepades, och där kom Hans. Ingen hade brytt
sig om honom: man ansåg honom fjollig, och först vid
Pekkas rop kom man att erinra sig den glömde Hans.
»Kom hit, Hans, till dina stamförvanterl Var ej rädd,
Hans! Du är fri och bland dina vänner. Ställ dig här,
hos oss finnar! Du är nu en fri man.»
Hans förstod nog icke hvad Pekka menade, men rätade
upp sig och ställde sig bredvid Pavo.
»Gode män,» sade Pekka, »ni vill veta, hur jag fångat
Vargen. Jag har icke gjort det ensam: Pavo upptäckte
hans flykt och tillkallade Ram och mig. Med hjälp af våra
hundar blef han fångad och af oss bunden. Det var mot
vårt löfte, men då Vargen rymde, bröt han sitt ord, och
den som bryter tro och lofven får ej begära att bli trodd
för andra gången. Här är han! Gif honom lös, om ni
vill, och nu menar jag, att finnarna hållit sitt ord till eder.
Vargen och hans anhang äro i edert våld och edra kvinnor
befriade.»
»Hurra, hurra! Lefve finnarna, lefve Pekka! Tack för
god hjälp! Tack, Munter! Förlåt våra hårda ord! Tack
Piggen, och tack Ram, och du, Pavo, som upptäckte Vargens
flykt, tack alla finnar!»
Så stormade och jublade man, och så rådslogs och beslöts,
att fångarne för säkerhets skull skulle hållas bundna under
natten. Endast två röster höjde sig häremot: det var
kvinnornas. Pil hade icke rymt. Pil hade ej brutit sitt ord;
han skulle lösas.
»Lös honom tryggt,» sade Piggen, »för Pil går jag
i god.»
Sedan bönder och finnar gjort eldar i en stor cirkel
med fångarne i midten, slog man sig ned och pratade länge
om dagens händelser, och det blef sent innan man kom
till ro.
Icke förty var man färdig till aftåg följande morgon
innan solen belyste vildmarken. Bönderna anhöllo nu, att
alla finnarna skulle följa dem och gästa deras hem en tid;
men Pekka, Pavo och Ram afslogo deras välmenta
inbjudning. Endast Piggen, som lofvat de andra finnarna att taga
Smale Hans hem till sig, och Munter följde bönderna. Då
fångarne aftågade gick Pil, som var fri på sitt ord, och tog
särskildt afsked af de kvarvarande finnarna. Med Ram talade
han några ord mellan fyra ögon, hvarpå han följde efter de
andra.
Platsen blef öde; endast Pekka och hans kamrater stodo
kvar en stund. Innan de gingo ville Pekka, att de skulle
stänga alla ingångarna till hålan och leda bäcken tillbaka.
Väl kände nu många till hålan, men de skulle nog kunna
dölja den så, att få kunde återfinna den. Det vore nog,
menade han, om ett röfvarpack funnit skydd där.
Därtill voro alla villiga, och så började man arbeta.
Ram och Pavo önskade först bese röfvarkulan, och då Pekka
heller icke sett den, gingo de ned. Ram sade sig ha fått
uppdrag af Pil att söka upp och behålla hvad han fann i
en liten näfverkunt, som var gömd i hålans sydvästra
hörn. Finnarnas vana ögon upptäckte snart den lilla säcken
hvilken man icke brydde sig om att undersöka, och så
arbetade man hela dagen med att tilltäppa de båda ingångarna,
leda bort bäcken, samt lägga mossa öfver dess senaste bädd.
Då kvällen kom ville det skarpa ögon till att upptäcka vare
sig bäckens lopp eller de båda ingångarna.
Den tredje ingången, den mot sjön, funno de för
arbetsamt att dölja. Den kunde icke beträdas utan farkost. De
medtogo därför båten och rodde öfver sjön till andra
stranden, där den uppdrogs och antändes. Vid den elden sofvo
våra skogsströfvare i lugn och ro natten lång.
»Fri!» sade Pekka då han axlat sin säck och höll bössan,
sin gamla kära bössa, i sina händer. »Fri efter fullgjordt
arbete! Bort mot väster!»
invånare. De sluta dock alla med att de fångna röfrarne bli halshuggna
och steglade, »sig till straff och andra till varnagel».
46. När vintern gick.
Då våra tre skogsströfvare ankommo till det lilla
nybygget på holmen i Dalälfven, funno de allt som de lämnat
det. Ingenting utvisade, att platsen varit besökt under deras
frånvaro. Man kände sig välbelåten och glad öfver att få
hvila ut.
Jakttiden var inne, och då Pekka förklarade sig ämna
stanna här öfver vintern och därtill inbjöd Ram, fann denne
sig förnöjd däraf. Han hade förut ämnat föreslå Pekka och
Pavo att slå sig till ro hos honom, men då hans koja var trång,
vore bäst för dem att stanna där de voro. Och så satte man
ut sina bäfverfällor, och jakten vidtog med allvar, då det
var nödigt anskaffa förråd för vintern.
Det var gifvet, att dessa vana och skickliga jägare skulle
lyckas, och redan då första snön kom hade man
vinterbehofvet fyldt. Äfven bäfverfångsten hade varit gifvande.
Man hade mer än ett kälklass af hudar och skinn, och då
passande före inträffade gjorde Pavo och Ram med kälken
en färd till Svartsjön, för att anskaffa mjöl och salt. Pekka
företog ensam en tur till närbelägna fjäll.
Redan före vinterstormarnas utbrott hade hvar och en
utfört sitt arbete, och då snön föll, stormen hven och hopade
drifvor i all mark sutto våra tre dreffinnar i lugn i det
varma pörtet.
Finnarnas hvilo- och samtalstid var inne, och nu
berättade Pavo, att Munter och Piggen lyckligt och väl kommit
hem från sin tur till Helsingland, medförande böndernas
aktning och välvilja för dem och de andra finnarna.
Smale Hans tjänade nu som dräng hos Piggen och var,
som Pavo sade, en annan människa, välklädd och språksam.
Munter hade hälsat Pekka, att ville de slå sig till i närheten
af Svartsjön, funnes där land till nybyggen för både honom
och Pavo, och hjälp kunde de räkna på af både honom och
Piggen.
Äfven de båda Svartsjöfinnarnas hustrur hade hälsat
Pekka, att han borde slå sig ned hos dem. Han skulle bli
välkommen, och bra hustrur skulle de skaffa både Pekka
och Pavo; det vore ej ondt om sådana i deras hembygd.
Både Pekka och Ram logo då de mottogo dessa
hälsningar, men yttrade icke sina tankar.
Så förgick den hårda årstiden. Julen var öfver, och
dagarna förlängdes. Solen dröjde dag för dag allt längre
kvar i den trånga dalen, och finnfågeln lafskrikan pysslade
redan vid sitt bo. Då sade Ram en dag:
»Jag går att träffa min son Nila.»
»Pavo skall följa dig, Ram. Han är väl känd i
markerna. »
»Ja far, jag vill följa dig,» sade Pavo.
»Som Pekka vill,» svarade denne, och redan följande
dag befann sig Pekka ensam i sin lilla koja i den ändlösa
vildmarken, omgifven af skog och snö. Ensam? Å nej,
icke ensam, ty Rakki var hos honom, och med hunden till
sällskap är jägaren icke ensam. I honom har han den
hängifne, trofaste och modige vännen, och i honom har han
ock ett sällskap som är honom kärt.
Pekka hade i ensamheten lifsens bok, sina minnen och
fader Mikko, och med honom språkade han ofta och fann
i sin ostörda enslighet tiden icke lång i den svenska skogen.
Han var tacksam för friden i det varma pörtet, ty denna
vinter hade kölden varit mer än vanligt sträng hela tiden.
Men nu sedan Ram och hans son lämnat honom blef den
riktigt bister, och ehuru Pekka redan till åren var gammal,
kunde han icke minnas en så skarp och ihållande köld.
Den larmande forsen var förstummad, och isen låg allt
intill stupet, hvarifrån en tjock rök bolmade upp, och då
solens strålar bröto sig mot det skummande vattnet kunde
han se små isnålar dansa i luften, under det iskristallerna
glittrade som diamanter på drifvorna och trädens grenar.
Och ändå fanns lif bland all denna köld, lif bland dessa
massor af is och snö, ty där nere i forsen kvittrade muntert
den lilla svarta prästfågeln
ned, och då solen sjönk och månen med sitt bleka sken
upplyste den glittrande snön, kunde han se lekande
ljusskimrande uttrar, som ljudligt kallade hvarandra, tumla om
i de ännu icke bundna vågorna. Pekka var ej ensam, men
ingen störde hans lugna ro.
Så gick tiden. Solen blef allt varmare, snön lossnade
från grenarna, skogen blef mörk, och forsen mullrade allt
högre. Talgmesen pickade på pörtets väggar, och snösparfven
hoppade på älfvens is. Strömfåran blef bredare och längre
för hvar dag, orrarna bullrade i trädens toppar, och tranorna
skreko redan ute på mossarna.
Pekka stod en dag och fröjdade sig åt vinterns slut
och vårens annalkande då han väcktes af Rakkis dofva
morrande. Då han såg utåt det ännu isbelagda lugnvattnet
varsnade han en rörlig svart punkt, som styrde kosan rätt
åt holmen och pörtet.
»Ah,» sade han gladt, »Tispa!» och strax därpå kom
Pavo i ilande fart ned på isen och styrde sina skidor rätt
efter Tispa.
Pekka skådade med förnöjelse, hur den kraftige Pavo
med styrka och skicklighet dref sina spänstiga skidor framåt.
Då han varsnade Pekka höjde och skakade han i sin glädje
och till hälsning sin långa skidstaf. Glädjen lyste från hans
mörka, lifliga ögon då han skakade Pekkas hand, i det
han sade:
»Jag har ängslats öfver att jag lämnade dig, Pekka.
Men nu gläder jag mig då jag ser dig frisk och kry.
Kölden har varit hård sedan vi skildes.»
»Ja, Pavo, han har så, men våra väggar ha varit täta
och muren varm: jag har haft det bra. Men du ser matt
och medtagen ut, Pavo.»
»Jag är så,» sade han, under det han afspände skidorna,
men jag medför budskap till dig från våra stamförvanter.
Budskapet fordrade skyndsamhet, och skyndat har jag,»
sade han.
»In med dig, Pavo!» sade Pekka då han märkte, att
svetten flöt i droppar utför Pavos kinder. »Först litet till
lifs, så hvila och sedan budskapet!»
»Budskapet först, Pekka! Danskar och norrmän äro i
antågande i oräkneliga skaror. De gå mot gränsen, och så
väl öfverheten; hvilken ej glömt dig, som alla de våra hälsa
och bedja dig skyndsamt komma till dem.»
»Ah,» sade Pekka, »då måste vi skynda. Gör som jag
sagt: ät först och hvila dig under det jag rustar. Du
behöfver det väl,» tillade han, då han såg, att Pavo lindrigt
darrade efter sin snabba skidfärd. »Vi bryta upp nästa
dags gryning.»
Pavo gjorde som Pekka sagt honom, och snart sof han,
som man gör i unga år efter en ifrig skidlöpning. Pekka
gjorde allt sitt i ordning för en längre tids bortovaro. Då
mörkret inbröt väckte han Pavo, och de intogo en af Pekka
tillredd kraftig måltid, hvarpå de lade sig till ro.
»Jag tror icke vi ha att vänta något infall af danskarna
förr än marken blir bar och vägarna upptorkade. Då gäller
det den stora bygden och svenskarna. Icke heller komma
de till oss i skogarna så länge vårvattnet fyller alla älfvar
och bäckar. Men i alla fall skola vi skynda på; det är godt
att vara i ordning.»
Dessa ord yttrades af Pekka då de följande morgon
voro färdiga till uppbrott.
»Det samma som du säger ock folket där hemma, men
det är skillnad på här och där. Där är marken redan bar
i dalarna och snön i full smältning.»
»Du har rätt, Pavo.»
47. Hos gamla bekanta.
Två dagar därefter voro våra jägare hos gamle
Pekkelan. Han själf var hemma, men alla hans söner hade gått
ut att möta finnarna på åsen mellan Dalby och Midskogen,
där man skulle hålla rådslag. Han förplägade männen väl,
men yrkade på skyndsamhet, på samma gång han beklagade,
att han själf na vore för gammal och svag att kunna följa
dem.
Då Pekka och Pavo följande afton nalkades den
uppgifna mötesplatsen vid Borangssjön upptäckte de redan på
afstånd finnarnas rökar, och snart anropades de af en
utpost, som visade dem till den eld där de kunde träffa
finnarnas förman.
Ett högljudt sorl uppstod bland de församlade finnarna
då de varseblefvo Pekka. Flera gingo emot honom, och
främst af dem Matts eller, som han numera kallades; Unga
Pekka Huskoinen, Ram och Nila. Sedan man ledsagat
honom och Pavo fram till eldarna blef han välkomnad och
tackad för senast. Bland dem som trängde sig först fram
till Pekka, sedan han hälsat sina närmaste, var en ung
man, nästan gosse, som tog honom i famn och ruskade
honom i glädjen. Det var Anttis yngste son, hvilken nu
var här för att hämta Pekka. Öfverheten och far hade
sändt honom; han skulle strax följa, ty finnarna ville ej gå
förr än Pekka kom. Danskarna kunde komma nu när som
helst, och Pekka måste skynda.
Pekka log åt gossens ifver och bad honom lugna sig
tills han fått rådgöra med sina vänner nordfinnarna.
När Pekka hvilat en stund kommo de äldre finnarna
och togo honom med bort till några resliga Dalbykarlar,
som voro här för att rådgöra med finnarna. Pekka märkte
med glädje, att den förut rådande illviljan mellan
Dalbykarlar och finnar nu ej visade sig. Den gemensamma faran
hade kommit dem att glömma sina inbördes strider, och de
hade nu beslutit sig för ömsesidigt bistånd.
Dalbykarlarna, som väl kände till det förtroende och
den aktning Pekka förvärfvat sig bland finnarna, vände sig
genast till honom och meddelade, att de beslutit draga ut
mot fienden. För att kunna skydda sina grannar i söder
hade de af öfverheten fått befallning att bygga en skans
vid en tvärt stupande hed, där den stora älfven försvarade
ena sidan och Branäsberget den andra. Nu vore de här
för att tala vid finnarna, om de ville förena sig med
Dalbyfolket.
Härtill svarade alla finnarna ja, men bådo Pekka säga
sin mening.
Han sade sig icke känna till markens beskaffenhet där
skansen skulle anläggas, men de hade ju den erfarne gamle
soldaten Ram, som nog varit med om många sådana
arbeten. Jämte några finnar borde han biträda med så väl
anläggningen som försvaret af skansen. En annan del af
finnarna borde stanna i skogen och underrätta Dalby karlarna,
då danskarna vore i antågande, utan att oroa dem. Ty
komme de i större antal, mäktade finnarna icke motstå dem;
men utsände de små afdelningar att bränna och plundra i
finntorpen, då borde de vara nära för att försvara torpen
och nedgöra fienden.
»Finnen slåss bäst i skogen,» sade han, »och ni ha ju
tappra och erfarna män ibland er. Här är ju Rynoinen i
Afundsåsen, som endast med sin drängs bistånd slagit en
stor hop vid Flisån, och här ha vi Vedalainen i Midskogen
och Kikkelan vid älfven. Alla hafva ju visat sig dugliga.
De skola nog reda sig mot mindre afdelningar, om fienden
utsänder sådana.
»Men jag tror icke, att sådant kommer att ske under
hitmarschen, utan först sedan de vunnit framgångar i
bygder där de kunna uppehålla sig och där de fått fast fot. Då
börjar plundringen i torpen. Låten därför fienden tåga i fred
genom skogen och ned i dalen; men då skola alla finnar
obemärkt tåga efter och hålla sig dolda tills danskarna
angripa Dalbykarlarnas skans. Fallen då fienden hurtigt i
ryggen, så skolen I se, att han icke mäktar stå emot eder. Skulle
han ock göra det, kunnen I tillfoga honom stor skada
och möjligen tvinga honom till återtåg. Under detta kunna
ni göra honom ännu större skada, då ni få strida i skogen
och i en mark där ni känna till hvar ås, hvar sjö, hvar
bäck. En inre känsla säger mig, att ni skola afgå med
seger.»
»Bra, Pekka! Bra! Vi göra som du vill, och du skall,
liksom förr, föra oss an.»
Pekka hade endast uttalat sin öfvertygelse då han sagt,
att de käcka Dalbykarlarna och de sega och betänksamma
nordfinnarna skulle reda sig bra, ty någon särdeles stor
styrka skulle danskarna icke föra genom skogarna och till
denna i allmänhet fattiga ort. Deras kraftigare anfall skulle
riktas längre mot söder, och där skulle mer folk behöfvas
för att möta ett anfall. Därför hade han redan beslutit
efterkomma Anttis kallelse och begifva sig till honom.
Han sade därför nordfinnarna ett tack för det
förtroende de hyste för honom; men han ansåg, att de skulle
reda sig själfva, och därför ville han gå längre mot söder,
där han trodde faran vara större.
Nordfinnarna voro kloka nog att förstå och rätta sig
efter hvad Pekka sagt dem, och då de af honom föreslagna
männen ägde deras förtroende, läto de sig nöja.
kvar än namnet Skansbacken. Vid mina besök där kunde icke spår af
arbeten märkas; naturen hade själf gjort allt. Hade denna höga och
branta sandås någorlunda kraftigt försvarats, torde den säkerligen varit
ointaglig utan artilleri. Sagan förmäler också, att då danskar och
norrmän fingo se den, vände de om. Huruvida finnarna sedan oroade
dem under hemmarschen genom skogarna, vet man icke med visshet.
Historien säger endast helt knapphändigt: »Man slogs utefter hela.
gränsen».
Pekka hade sedan ett samtal med sina närmare vänner
och släktingar, och då återkomna spejare berättade, att
ingen fiende ännu öfvergått gränsen, följdes han af Matts
Kajland, Ram och dennes söner Nila och Pavo till sitt
gamla hem i Bjurberget, där man hvilade ut en dag innan
Pekka drog åt söder.
Pavo hade ej velat skiljas vid Pekka, utan följde honom,
jämte Anttis son. Hvar de gingo fram till finntorpen voro
männen borta, som deras kvinnor sade, på bevakning, ty så
hade öfverheten befallt, och ingen ville hålla sig undan som
orkade vara med.
Utan att ha hört något närmare om den förestående
ofreden anlände Pekka till Antti. Denna var hemma ännu
för att afvakta Pekkas ankomst; men nu önskade han, att
man strax begåfve sig af till Eda skans, där allt manskap,
både svenskar och finnar, hade samlat sig. Med denna
befallning från öfverheten hade budkaflen gått från hus till
hus, och alla hade hörsammat kallelsen och dragit åstad.
Pekka och hans följe hade under sin färd slitit mycket
ondt, ty nu var våren kommen, snön på bergen lös och
djup. På slätten var den borta, och i dalar, bäckar och
älfvar stod vattnet högt. Där snö funnits hade de begagnat
sina skidor, men dessemellan fått bära dem. Öfver bäckar
och älfvar hade de fått vada gång på gång, hvadan deras
kläder under hela tiden ej hunnit torka. De voro nu
uttröttade, och på Anttis förslag att de strax skulle begifva
sig af till skansen svarade alla ett enstämmigt nej. Först
nu märkte Antti deras medtagna utseende och söndertrasade
kläder, och nu yrkade han ifrigast på hvila och ro.
»Och samspråk,» sade Pekka leende. »Hvar är Gretti?»
»Vappu har hämtat henne.»
»Huru är det med Vappu?»
»Dåligt. Hon har varit sjuk efter sin långa färd, och
Grills dog förliden höst strax innan Vappu kom hem. Nu
bor hon på Grillstorpet; Bogen ha både hon och jag sålt.
Det är nytt folk där.»
»Och Heyki?»
»Bra, så vidt jag vet. Han är gången med sina
släktingar från Mangskogen till skansen, där ni nog träffa
honom.»
»Godt, Antti! Hur togo finnarna vår färd till konungen?
Syntes dem, att vi uträttade litet?»
»Nej. Ängsjöfinnen gick omkring och berättade, hur
allt förhöll sig. Ni kunde icke göra mer, och man är eder
tacksam, var säker därom! Nu veta vi, hur vi skola bära
oss åt för att få rätt, i fall det skulle behöfvas, och grefve
Pers hälsningar tyckte de om. Han är säkert en finnarnas
vän.»
»Utan tvifvel är han så, Antti! Men hur skola vi få
veta något om kriget? Jag ville gärna dröja här hos dig
några dagar, om vi ej försumma något.»
»Du vill träffa Vappu ?»
»Nej, långt därifrån! Jag ville hellre hjälpa dig att
få ditt frö i jorden innan vi draga bort; hvem vet sedan!»
»Du har, som alltid, rätt, Pekka; men jag har tänkt,
att Matti och Lissu skulle göra ploganden; de duga nog
därtill.»
»Far,» sade unge Matti, »får jag icke gå med i kriget?»
»Nej, du stannar hos mor; du är för ung.»
»Du har sagt mig, att Pekka var yngre då han var
med sin far i striden, och du var väl icke mycket äldre än
jag då ni slogo danskarna på Bysjön och sedan togo
tillbaka prosten och hans döttrar där borta i Köla. Pekka,
säg till far, att jag orkar nog, då jag följt er från
nordfinnskogen och hit i detta elaka föret!»
Pekka log åt pojkens ifver och sade, att någon skulle
väl vara hemma och se om gården och hjälpa mor.
»Men bror din kan ju gå hem och byta dig utaf, ty
nog varar kriget hela sommaren. Tror du dig om att gå
bort till Eda skans och höra efter, om danskarna äro så
nära, att vi komma att behöfvas snart, skola vi under tiden
göra ploganden åt dig.»
Ja, nog kunde Matti göra det, om han fick tre dagar
på sig och sedan fick följa i kriget.
»Kom hem först, få vi se,» sade Antti, och då pojken
tog detta som ett halft löfte drog han genast åstad.
»Skynda på!» sade Matti, då han redan före den utsatta
tiden var åter. »Danskar och norrmän äro i antågande.
Jag har träffat några af de våra, som varit ute på spaning;
de säga, att danskarna hålla på att färja öfver Glommen
vid Vinger
För sin raskhet fick Matti nu följa männen till kriget,
ty, egendomligt nog, satte sig hans mor icke däremot.
Finnarna voro fast öfvertygade, att en människas öde vore
bestämdt redan vid födseln, och att den fara henne var
förelagd icke kunde undvikas. Det som skulle ske, det skedde.
Då fosterbröderna med sina söner, ty som en son ansåg
Pekka Pavo, anlände till skansen eller den anbefallda
samlingsplatsen, var där mycket folk församladt. Flera svenska
officerare voro där sysselsatta med att ordna och beväpna
den tillströmmande allmogen. Men redan innan finnarna
ankommo var vapenförrådet uttömdt. Då de voro väl
beväpnade, mottogos de därför vänligt af befälet och
tillfrågades strax, om de förstode och kunde tala svenska. Då
finnarna bejakade frågan och tillade, att de kämpat förr
mot danskarna, gjorde den befälhafvande officeren sig
närmare underrättad om dem. Och så kom till hans kännedom,
hur Pekka med sin skara icke blott hållit stånd mot
fienden, utan äfven behållit fältet.
Han blef alltså särdeles belåten med Pekkas och Anttis
ankomst. Hade de varit där förut, sade han, skulle han
bildat en särskild kår af finnarna; men nu blefvo de inställda
bland svenskarna. Emellertid skulle han sedermera uttaga
dem och ställa dem under den erfarne Pekkas befäl. Intill
dess önskade han att de fyra finnarna skulle tjänstgöra som
spejare, öfverskrida gränsen, genom skogarna tränga fram
tills de stötte på danskarna och sedan skynda åter för att
meddela hvad de sett. De skulle gå mot nordväst ett par
tre mil och möta den del af fienden han väntade skulle
framtränga utefter de vattendrag som från Norge flyta in i
Sverige i trakten af den folkrika byn Helgeboda.
Ammunition och proviant finge de taga så mycket de ansåge sig
behöfva.
»Alldeles som förut, Pekka,» sade Antti skrattande.
»På samma sätt skickade kapten Lorentz ut oss och åt samma
trakt.»
48. Ole Fjældstuens tjäderjakt
Ett par dagar därefter återfinna vi våra finnar på en
bergkulle inom norska gränsen. De hade valt en plats där
de hade god utsikt, och där stodo de dolda af några stora
stenar och samtalade helt lågmäldt. Det var Pekka och
Antti som intagit observationsplatsen, under det att Pavo
och Matti lågo utsträckta på mossan.
»Mig synes,» sade Antti, »att fienden rör sig långsamt
framåt, då han ännu icke visat sig och dock redan var vid
Glommen för en vecka sedan. Tror du de komma häråt,
Pekka?»
»Det beror nog på hur stor styrka de äro. Äro de
många, få vi nog se dem äfven efter denna väg; äro de
svaga, så hålla de nog ihop och laga, att de komma i
besittning af skansen. Och sedan de få fast fot svärma de
nog omkring i bygden, innan de rycka längre fram.»
»Ja, måtte de snart komma, Pekka! Det här blir
långsamt att stå här.»
Nu reste sig alla hundarna på en gång och vände
nosarna mot väster och nedåt dalen, och samtidigt sprungo
de unga männen upp, fattade sina bössor och slöto sig till
de gamle. Alla intogo en lyssnande ställning. Snart
hördes steg, och genom skogen kunde våra spejare se fem
beväpnade män tysta och försiktigt gå fram på den
nedanom dem löpande stigen. De gingo fram en bit, men
stannade då de sågo vattnet i den närbelägna sjön glimma
emot dem.
»Är detta den sjö du nämnde, hvars östra ände går
intill svenska gränsen?» sade en som finnarna hade svårt
att förstå.
»Ja,» svarade en man som de tydligen förstodo var
deras landsman.
»Nå, då slå vi oss ned här,» sade samme man. »Du
får vända åter och rapportera, att vägen hit är fri. Vi
vänta dem här så tidigt som möjligt i morgon bittida. Ät,
hvila litet och gå sedan! Har du förstått mig?»
»Ja.»
Därpå gingo de fyra männen framåt. Den tilltalade
mannen slog sig ned vid sidan af vägen, öppnade sin kunt
och lade sig att äta i all sköns ro.
Våra spejare kröpo ned bakom stenarna, och där förde
de ett hviskande samtal, hvaraf följden blef, att Pavo
lämnade dem och ljudlöst försvann in i skogen. En kort
stund därefter hördes åter steg på vägen som de fem
männen kommit, och snart syntes Pavo, åtföljd af Tispa, helt
sorglös vandra vägen fram. Den ätande finnen hade genast
då han hörde stegen dragit sig tillbaka, men då han varsnade
Pavo återtog han helt lugnt sin plats och sysselsättning.
Tispa, som sprang en bit före Pavo, gjorde ett plötsligt
halt då hon kom midt för finnen; därpå gick hon till honom
och började vänslas omkring honom. Den vänligheten
belönade finnen med att gifva henne en bit mat, och i
detsamma var Pavo framme. Han stannade, växlade några
ord med finnen, hvarpå han slog sig ned bredvid honom,
och snart såg man de båda finnarna i all sköns ro blossa
på sina pipor under det de samtalade.
Efter en stund stego båda upp, hvarpå de skildes. Den
främmande finnen gick åt väster och Pavo åt motsatt håll.
En liten stund därefter var Pavo hos de sina mellan
stenarna, där de väntade honom.
»Nå?» sade Pekka.
»Krigarflocken som kommer här förbi är ansenlig, sade
mannen, som i mig icke misstänkte en svensk. Den tänker
framtränga efter sjöarna och vidare in i Sverige, under det
hela den öfriga hären går till skansen. De medföra kanoner
och ryttare i mängd, och äro öfvertygade om att de med
lätthet kunna taga den, och för öfrigt hela Sverige, nu då
den svenske konungen är med sina krigare på andra sidan
hafvet. En mängd bönder följa den danska hären med
fordon, för att sedan återvända med det byte de ämna
taga.»
Vid åhörandet af Pavos rapport hade båda de gamla
finnarna blifvit tankfulla. De tänkte på hvad de sett vid
skansen, att de öfvade krigarna voro få, samt att den
svenska styrkan hufvudsakligast bestod af åldriga bönder
och deras mestadels unga söner. Det var ovisst, om dessa
skulle kunna hålla stånd mot de danska och norska
soldaterna.
Pekka afbröt den efter Pavos meddelande inträdda
tystnaden med en fråga till Matti, om han vågade ensam
begifva sig genom skogen till skansen och där meddela hvad
Pavo utforskat, samt sedan möta dem på en angifven bergås
vid sjön Velen. Ja, det kunde Matti med säkerhet uträtta,
om far ville låta honom gå. Antti nickade bifall, och så
måste Matti ord för ord upprepa Pavos meddelande.
»Du får ej glömma eller tillägga något,» sade Pekka,
»och icke heller om du får några hälsningar till oss.»
»Matti skall ingenting glömma,» sade pojken
trovärdigt.
»Marsch då genom natt och dag!» sade Antti; »ingen
hvila förr än du framfört budskapen!»
»Tispa skall följa dig,» sade Pavo.
Då flög en glädjestråle öfver pojkens anlete, och
ögonblicket därpå var han försvunnen.
»De där fyra som äro framför oss få icke träffa sina
kamrater i morgon,» sade Pekka. »Svenskarna behöfva tid
för att komma från skansen och till det ställe på gränsen
där denna flock ämnar bryta in.»
»Klart!» sade både Antti och Pavo och sågo bistra ut,
i det de skakade sina bössor.
»Nej, icke så! Vi måste fånga dem lefvande och tvinga
dem att säga oss danskarnas vidare planer. Den långe,
rödlette karlen som talade till finnen är själfklart anföraren,
och dansk tunga har han. Den måste vi i första rummet
hafva, jämte den långe smärte mannen med korta bössan.
Han syntes mig vara en man för skogen, icke god att
nappas med.»
»Nej,» sade Antti, »jag slåss hellre med de andra tre
på en gång än med den; helt säkert är han norrman. Hur
menar du, Pekka, att vi skola kunna komma åt dem?»
»Vet icke, men nu skola vi följa dem och se till, hur
vi kunna ställa.»
Med hundarna några steg framom sig gingo våra
spejare strax nedåt vägen, tagande samma kosa som de
förutgående danskarna. Rakki gaf nu tecken, att något var på
färde; de gingo därför tysta och försiktigt fram, färdiga att
bruka sina bössor hvarje ögonblick. Liksom på kommando
stannade finnarna.
»Kunde tro att så var, Rakki! Här ligger danskarnas
packning; de återvända hit redan i kväll,» sade Pekka
leende.
Efter denna upptäckt drogo finnarna sig en smula
tillbaka och dolde sig i ett tätt vindfälle, dock så nära, att
de kunde både se och höra hvad som tilldrog sig vid den
plats danskarna utsett till nattläger.
Redan innan skymningen inföll hördes de komma återr
och snart blefvo de synliga. Pavo lade sin hand på Pekkas
axel då han märkte, att männen blott voro tre.
»Stilla!» hviskade denne utan att röra sig.
Danskarna voro helt sorglösa, talade högt och tillsade
en som till utseendet skilde sig från de andra två att rusta
till nattlägret, hvilket han, utan att deltaga i samtalet,
gjorde både raskt och väl.
Solen var ännu icke fullt bakom bergen då de två
männen kastade sig raklånga på granrisbädden och sträckte
ut sig, under det de njöto af värmen från den nu
uppblossande elden. Den tredje, som hittills gjort allt arbete
ensam, var nu i färd med att tillreda aftonmåltiden.
»Det är ett hundlif ändå här i Norge,» sade den
rödlette mannen. »Vore vi nu i Tyskland, låge vi under tak
och hade det godt vid ölkrusen och köttfaten.»
»Ja,» svarade den andre, »det är så; men vi komma
snart in i Sverige, där vi nog skola taga igen skadan.»
»Det är i alla fall ett fördömdt land det här med all
sin skog. Här kan man bli nedskjuten utan att man ens
kan se sin fiende.»
»Ja,» svarade den andre, »vore icke svenskarna så dumma
som de äro, kunde det vara fara nog att ströfva så här i
skogen så nära gränsen.»
»Visst,» svarade den rödlette; »jag är ock orolig för
Ole Fjældstuen, som envisades att gå ensam fram mot den
svenska byn.»
»Han Ole reder sig nog,» sade den mannen som sysslade
vid elden och icke förut deltagit i samtalet.
»Hvarför skulle han Ole reda sig bättre än vi?» sporde
den rödlette.
»Han är norrman, han,» blef svaret, och så rätade den
tystlåtne mannen upp sig.
Nu började Pekka krypa ut ur det täta snåret och
vindfället, och honom följde de andra. Kommen en bit från
stället, sade Pekka:
»Låt oss nu se till Ole Fjældstuen!»
Därpå tog han kosan nedåt sjön, där den lilla vägen
strök fram. Mellan några stora furor, där vägen låg upp
på en liten ås, stannade Pekka och visade på ett par ställen
där hög ljung och låga buskar växte.
»Lägg dig här, Antti, och du där, Pavo! Passen
tillfället! Jag vill försöka ett litet puts med ’han Ole’. Passen
på, men varen lugna!»
Van att lyda honom, gjorde Antti som Pekka sade,
ehuru han icke strax kunde fatta, hvad Pekka nu hade i
sinnet. Pavo däremot anade, att Pekka, som han sagt, hade
något puts för sig; däråt gladde han sig och dolde sig
väl på den fläck i ljungen Pekka anvisat honom.
Solen hade redan försvunnit och vårskymningen inträdt
då Ole Fjældstuen blef synlig på vägen som gick öfver
backkrönet. Det syntes på hans gång och uppmärksamhet,
att Pekka icke misstagit sig då han sagt, att det var »en
man för skogen». Hans blickar flögo omkring åt alla sidor,
och hans tysta steg tilläto honom ock höra allt, ty helt
plötsligt stannade han. Hans kropp syntes kunna krympa
ihop. Just då hördes en tjäder spela i den fura vid hvilken
Antti och Pavo förlorat Pekka ur sikte. Ole tog ett par
hastiga och långa språng, och så stod han tyst och stilla
som vore han förstenad.
Antti tryckte sig närmare marken, och Pavo bet i sin
tröjärm för att dölja sin skrattlust. Ty nu hade de klart
för sig, hvad puts Pekka ämnade spela honom. Som en
van och öfvad tjäderskytt tog Ole sina två långa skutt,
under det den ifrigt spelande tjädertuppen sisade. Men nu
var han så inne i tjäderspelet, att hans ögon icke längre
spanade utefter marken, utan sökte tjädern, målet för hans
lystnad, bland den gamla furans grenar. Och så stod han
inom räckhåll för Anttis arm. Nu slog tjädern sitt spel,
och Ole tog sitt språng.
Men då räcktes Anttis arm ut, fattade Oles fot, och
ögonblicket därpå låg Ole utsträckt på marken och hans
bössa en lång bit ifrån honom. Men icke nog därmed: en
tung kropp låg på hans rygg, och ett par väldiga näfvar
hade omfattat hans handleder och klämde till så det
knakade.
»Håll dig stilla, Ole!» sade en grof röst, och med
detsamma såg Ole två beväpnade män och den ene af dem i
all hast bemäktiga sig hans bössa.
»Håll dig stilla!» sade nu helt lågmäldt en annan röst.
»Vi vilja dig intet ondt, om du gör som vi säga. Eljes må
du veta, att vi äro svenska spejare, som icke tänka spara
ditt lif, om du bråkar.»
Det var ord som Ole fattade, och utan att bråka lät
han binda sig, ty han kände ock spetsen af en knif beröra
sin nacke.
Då Ole var bunden sade en man som i halfdagern såg
ut att vara hufvudet högre än Ole själf:
»Var icke ond, Ole Fjældstuen, för det puts vi spelat
dig, men vi ha bevakat dig och ditt följe hela dagen och
hört hvad ni sagt. Du må däraf veta, hvarför vi fångat
dig. Svär icke, Ole!» sade han, då denne icke kunde
afhålla sig från att låta höra en ed; »du hade gjort på
samma sätt med oss, om du vetat, att vi också voro i
skogen.»
Nu svor Ole ej längre, utan lät höra ett gladt skratt:
»Satans karlar äro ni!» sade han. »Fånga Ole
Fjældstuen på tjäderleken! Har man hört ett sådant
rackarstreck! Nej, aldrig! Jag önskar ni icke vore svenskar; det
var bra gjordt, och hade ni ej bundit mina händer, hade
jag väl lust slå er i näfven.»
»Slå till, Ole!» sade Pekka, med detsamma hans knif
afskar Oles band. »Pekka Huskoinen och hans kamrater
ha ingen ovän i Norge.»
Men Ole kom sig icke för att bruka sina frigjorda
händer strax. Han bara såg och såg på den reslige Pekka, och
så sade han:
»Är detta Pekka björnskytten, så är detta ock Antti
stornäfve, och eder vill jag räcka båda mina händer. Ha
ha!» fortsatte han, »fångad af en tjäder! Aldrig skall jag
glömma detta, och ingen i vår bygd skall tala illa om Ole
Fjældstuen, då de få höra, att det var Pekka och Antti
som så lurade honom. Dem känna vi nog. Var ej grätt
på Ole, och tro icke, att det är första gången han är i
skogen, men detta var då för lustigt, ha ha!»
»Upp med säckarna nu!» sade Pekka. »Vi ha mer att
göra denna natt, och Ole är hungrig, han som ingen säck
haft med sig,» tillade han leende.
»Jaså, vet ni det ock,» sade Ole. »Ni är då, som jag
sagt, ena satar, och maken till skogskarlar finns icke.»
»Håll Ole sällskap, du Antti!» sade Pekka. »Pavo och
jag skola gå bort och hämta Oles kamrater och hans kunt.
Vi komma åter så snart vi kunna.»
»Bind mig!» sade Ole; »eljes tro de fördömda danskarna,
att jag gifvit mig godvilligt. Jag var dum som någonsin
åtog mig att visa dem vägen.»
»Tids nog med bindningen,» sade Antti, »då vi få höra,
att de komma. Men bössan din gömmer jag, och utan eld
får du sofva i natt.»
Under detta tal hade Pekka, Pavo och de båda hundarna
försvunnit.
Då Pekka och Pavo anlände till danskarnas lägerplats
voro dessa ännu vakna och undrade, hvad som kunde
uppehålla Ole Fjældstuen. Att två af de tre vid elden voro
danskar, hade finnarna redan förstått af deras uttal.
Det var de som talade om Ole, och så tillsporde de den
tredje, norrmannen, hvad han trodde kunde förorsaka Oles
långa uteblifvande. Denne svarade, att Ole vore en man
som visste hvad han gjorde, därom kunde de vara förvissade,
och Ole skulle nog passa på tiden nästa morgon, innan
truppen vore ankommen eller redo till afmarsch.
Därmed kröp han ned på granrisbädden och förhöll
sig tyst.
De två danskarna fortforo att prata ännu sedan äfven
de lagt sig ned på bädden. Snart blef dock allt tyst vid
elden. Finnarna, som vakade och med spänd
uppmärksamhet följde allt som försiggick vid elden, gledo nu ljudlöst
fram och bemäktigade sig danskarnas bössor, som de
oförsiktigt lagt en bit ifrån sig, under det norrmannen hade
sin bredvid sig på bädden.
Pekka gaf Pavo en nick, och några ögonblick därefter
hade denne smugit sig alldeles intill den sofvande
norrmannen och helt plötsligt kastat sig öfver honom, på samma
gång han gripit bössan och kastat den ett stycke ifrån sig.
Den öfverraskade mannen sökte af kasta sig den objudne
gästen, men detta öfversteg den åldrige mannens krafter, och
snart låg han, utmattad af den häftiga striden, med Pavos
knä på sitt bröst.
Väckta af bullret, hade de båda danskarna rusat upp,
men genast blifvit stilla då de sågo den reslige Pekka stå
med helspänd bössa riktad emot dem. På hans anmaning
att genast sätta sig ned hade de utan protest fogat sig i
nödtvånget. Åter nickade Pekka åt Pavo, som genast stod
upp, med bössan färdig att ögonblickligen sända en kula
genom norrmannens hufvud. Äfven denne insåg
nödvändigheten att hålla sig stilla, och då han hämtat sig något efter
striden tillsade honom Pekka att genast binda de båda
danskarna.
Mannen tvekade några ögonblick, men snart inseende,
att här ingenting vore att göra mot två kraftfulla män,
beväpnade med fem bössor, beslöt han sig för att efterkomma
befallningen. Ja, under den han verkställde den såg det
nästan ut som han icke så ovilligt gjorde det. Sedan
danskarnas händer blifvit bundna, såg han frågande på Pekka.
Pekka stod med helspänd bössa riktad mot de båda danskarna.
»Riktigt gjordt!» sade denne; »sträck nu fram dina!»
Pavo band dem, hvarpå Pekka lassade packningen på
deras ägare och sade:
»Marsch framåt, till Sverige!»
Pavo tog ledningen, därpå följde fångarna och sist Pekka
med de eröfrade gevären.
En halftimme därefter voro de alla hos Antti och Ole,
hvilken Antti nu bundit både till händer och fötter.
Det blef en stunds rast, under hvilken den rödlette
dansken sökte mot lösen bli fri. Då anbudet icke
framlockade ens ett svar af finnarna, ökade han lösesumman
oupphörligt, tills Pekkas barska framåt! nödgade honom
att tiga.
Pavo hade fortfarande ledningen, och nu gick det i
hastig marsch genom skogen öfver berg och backar, tills de
nådde den höga bergkulle, där man stämt möte med Matti.
Här rastade man och stärkte sig med hvad som fanns i
fiendens och egna matsäckar, hvarpå Pavo hopsatte ett
vanligt finnbref åt Matti. Så aftågade man och vek af in på
den mellan Eda skans och Helgeboda gående vägen.
Under rasten på den höga åsen hade Pekkas skarpa
ögon upptäckt, att hopar af folk voro i rörelse utmed sjön
Velens stränder. Det gladde honom, ty nu visste han, att
svenskarna voro på sin vakt och hade besatt dalgången som
ledde till det inre af landet. Den flock danskar, hvars
marsch han och hans kamrater fördröjt då de tillfångatogo
deras spejare och vägvisare, skulle icke hinna fram den
dagen, och Mattis budskap skulle, hoppades han, skaffa
svenskarna förstärkning.
Så tågade man oförtrutet vägen fram och hade snart
glädjen möta en trupp beväpnade män, som från skansen
skulle undsätta och förstärka en redan vid Helgeboda
befintlig trupp soldater.
Nu visste man, att Matti lyckats framföra sitt budskap,
och snart kom han själf och bekräftade det. Man fröjdade
sig åt den raske pojken, och Tispa skällde öfverljudt då hon
slöt sig till de andra hundarna.
Sedan våra finnar skilts från undsättningstruppen gjorde
Pekka halt, och på hans befallning bundos nu de båda danskarna
vid hvar sitt träd, med lille Matti och två bössor som
bevakning.
»Du låter dem väl ej komma undan med lifvet» sade
Pekka då han lämnade pojken.
Denne tog på sig en tvärsäker min och svarade:
»Nej, Pekka, de undkomma mig ej.»
Pekka och hans kamrater jämte de två norrmännen
drogo sig därpå ett stycke från danskarna och Matti. Pekka
tog nu till ordet och frågade Antti och Pavo, om de ej
tyckte, att norrmännen följt dem långt nog.
»Jo,» sade Antti, som väl förstod hvad Pekka hade i
sinnet. »De äro hvarken danskar eller soldater.»
»Hvad säger du, Pavo?» tillade han.
»Detsamma som Antti.»
»Hör, go" vänner,» sade Pekka och vände sig till de
två norrmännen, »kamraterna mina säga, att ni äro hvarken
danskar eller soldater, och jag säger, att ni följt oss långt
nog. Hvad säger ni därom?»
»Vi säga,» sade Ole Fjældstuen, som väl fattade hvad
Pekka menade, »att du och dina kamrater äro de karlar
ryktet förmält och att jag önskade jag vore du, Pekka, så
norrman jag är.»
»Faren i frid hem till edert land och lofven oss att icke
flera gånger visa danskarna vägen genom skogarna!»
»Vi lofva det.»
»Edra säckar, yxor och knifvar lämna vi er åter,
men edra bössor behålla vi, dels för att bruka dem och
dels för att freda oss, i fall något skulle efterkomma. Men
vid krigets slut får ni hämta dem vid Kymsjön hos Antti.»
Härmed af skuros de vidjor hvarmed norrmännens händer
varit bundna, och så skildes norrmän och finnar med
kraftiga handslag.
Då Pekka och hans följe nalkades skansen och dess
omgifningar märkte de, att svenskarna voro på sin vakt,
och att de uppkastat skottgrafvar och vidtagit andra
försvarsanstalter, samt att på det hela en bättre och lugnare
ordning var rådande än då finnarna sist lämnade platsen.
Jämte sina fångar blefvo dessa genast framförda till
befälhafvaren, som noga förhörde finnarna om hvad de
utforskat, hvarpå han tog hand om fångarna och befallde, att
Pekka och hans kamrater skulle undfägnas. Han berömde
dem mycket och befallde dem sedan begifva sig fram
till förpostkedjan, som redan låg i en uppkastad skottgraf
en half mil längre mot norr och väster vid älfven, med
order att stanna där.
49. Vid Eda skans.
Då de fyra finnarna anlände till skottgrafven var den
redan färdig, och där stod man vid man med gevären i
ordning, fastän ingen fiende kunde skönjas. Pekka och
hans följe blefvo de sista mot öster. Då de intagit sina
platser, kom befälhafvaren till dem för att anteckna deras
namn. De finge hvila sig, om de ville, men vika från
platsen finge de icke utan order. Blefve fienden synlig och
ville tränga fram, skulle de sikta väl och fälla en man för
hvart skott. För öfrigt skulle han se till dem.
Sedan officeren lämnat skottgrafven kom samtalet med
grannarna i gång, och så upptäcktes, att där funnos många
finnar af Pekkas och Anttis bekanta. Man ropade till
hvarandra och hade det rätt muntert.
Då mörkret inträdde blef allt samtal och allt buller
förbjudet. Hvarannan man skulle vaka, hvarannan sofva,
och så gick natten. Vårmorgonen grydde, och snart blef
så ljust, att man kunde se föremålen äfven på längre
afstånd.
»Far,» sade Matti, »hvad är det för svarta fläckar där
borta vid kullens krön? De voro icke där i går.»
Antti hade redan märkt de mörka punkterna, men
kunde ej svara Matti på hans fråga. Men nu svarade
punkterna själfva. En gråblå rök slungades fram, därpå hördes
ett hvinande ljud i luften, och så kom skräll på skräll, så
att marken skalf, och dån på dån, ty nu brakade det lika
starkt äfven från svenska sidan.
Snart började gevären smattra, det glimmade till bland
småskogen midt för finnarna, och de hörde en befallande
röst kommendera: fyr! Nu smattrade det utefter hela
skottgrafven. Med undantag af de gamle, blefvo våra finnar
helt villrådiga. Men så sågo de en hop män komma
springande emot sig, och då förstodo de, att det var danskarna
som stormade fram. Innan våra sentänkta finnpojkar hunno
skjuta voro de försvunna.
Men nu dundrade både Pekkas och Anttis bössor, och
så svarades från danskarnas sida med skott på skott, och
man hörde jämmer- och ångestrop i skottgrafven. »Titta på
marken, pojkar!» sade Pekka, och då kunde Pavo se, hur
ett hufvud stack upp ur gräset. Nu sköto både han och
Matti och så utefter hela liinien. Rök böljade fram och
åter, kulorna hveno, och kanonerna dundrade så, att
finnpojkarne aldrig tänkt sig något sådant.
»Det här var roligt, Pavo,» sade Matti; »ladda på och
skjut! Snart finns väl ingen dansk mera i lifvet.» Nu
hördes ett starkt dån, och tätt bredvid skottgrafvens ände
bröt en ryttarhop fram, men försvann snart ur finnarnas
åsyn. Det blef för ett ögonblick tyst utefter hela
skottgrafven, och så ljöd: »Alla man upp ur grafven!» Nu
kommenderades ställning och laddning och så fyrsprång, ty
danskarna höllo på att kringgå dem.
Fienden visade sig nu äfven på ett annat håll. Man
skyndade fortast möjligt däråt, och då man hann fram sågos
danskarna ligga utsträckta bakom skydd af stenar och buskar,
därifrån de nu besköto de anstormande svenskarna.
Rollerna voro således ombytta. Man sköt, kastade ned sig på
marken, laddade och sköt, och så sprang man en bit, för
att göra om det samma igen, allt under det kulorna hveno
kring öronen. Ingen ville vika. Slutligen reste sig
danskarna i ordnade led, och nu kämpades man mot man.
Pekka och Antti slogos sida vid sida. Dessa kraftiga
män kunde ingen motstå. Men fällde de en, stod där en i
stället, och Pekka kunde icke undgå tänka, att med detta
kunde han icke hålla ut länge. Just som han kände sig
ur stånd att försvara sig längre hörde han samma dån
som en gång förut denna dag, och från sidan kom
ryttartruppen anstormande. Några minuter därefter var ingen
enda dansk mer att se.
Pekka kände sig lycklig öfver att få andas ut och hämta
sig något. Då såg han Antti på knä bredvid sig, med
händerna omslutande sitt stora hufvud.
»Antti, Antti, är du sårad?»
Antti gaf ej något svar, men då Pekka lade sin hand
på hans, kände han henne bränna.
»Pärkelä! Den satan slog mig med kolfven i hufvudet,»
sade den sårade strax därpå, »men hvart tog han vägen?»
Härvid sökte han resa sig, men föll tillbaka.
Pekka skyndade till den lilla älfven, i hvars närhet
striden utkämpats, blötte sin tröja och skyndade åter till
Antti. Denne stod nu upprätt och tyckte sig lättare då
Pekkas våta tröja blifvit rullad om hans hufvud.
»Hvar äro pojkarne?» sade han och såg på Pekka.
»Jag har icke sett dem sedan vi lågo där borta och sköto
sista gången.»
Pekka utstötte finnarnas vanliga samlingssignal, en skarp
hvissling, och erhöll strax svar, hvarpå Matti blef synlig.
Då han märkte, att Pekka och Antti sågo honom,
vindade han.
»Vi få gå till honom,» sade Antti och såg åt Pekka.
»Men hvad du ser ut!» sade han; »du är som vore du dränkt
i blod. Du är sårad, Pekka!» utbrast han orolig.
»Ja.»
»Hvar, hvar?»
»Tror det är litet hvarstädes, Antti. Men någon smärta
känner jag icke annat än i ena benet.»
»Kläd af dig Pekka, får jag se!»
»Först till Matti! Jag anar, att där är illa,» sade han
och linkade däråt, följd af Antti, som ännu raglade hit och
dit, allt under det han klämde om sitt hufvud.
Då männen hunno dit där Matti satt funno de honom
sysselsatt med att hålla sin skjorta på Pavos ena höft.
»Pavo har fått en kula, som rispat upp hela benet
från höften till knäet,» sade gossen; »han förblöder, Pekka.»
»Skynda till älfven,» sade denne, »blöt din skjorta
och kom raskt åter!»
Därpå tog han sin tröja från Anttis hufvud, ref några
bitar af den och lade dem på Pavos ben och hufvud.
»Hör du mig, Pavo?» frågade han.
»Ja Pekka, både hör och ser. Jag har ej ondt, men
är matt.»
»Tyst och var lugn! Snart är denna skråma läkt.»
»Tack, Matti! Det där var bra, och rask har du varit.
Är du frisk och färdig?»
»Uh ja! Men detta var förskräckligt, Pekka. Här
ligga döda och sårade i mängd här emellan och älfven, och
däråt krypa alla som ännu kunna.»
»Bry dig ej därom, Matti! Spring till skottgrafven
och hämta, om du orkar, våra kuntar. Eljes tag blott min,
men skynda dig och var glad, ty Pavo kommer sig snart.»
»Sätt dig här, Antti, och håll till trasorna åt Pavo!
Jag måste till älfven.»
Antti trodde sig kunna hjälpa Pavo, och så gick Pekka
med osäkra steg ned till vattnet. Då han återkom var han
blek, men hade tvättat bort blodet till en del. Han syntes
glad då han icke längre fann Antti ensam, ty där stod en
man som höll på att förbinda Pavos sår.
»Jag kom i lagom tid,» sade han till Antti. »Nu skall
din son ej förblöda. Akta blott, att han icke får rifva af
förbandet.»
Nu kom Pekka.
»Här har jag en till. Af med kläderna, far! Du håller
dig icke länge på benen.»
Utan tvifvel kände Pekka, att så var, ty i all hast
afkastade han sina kläder, då den obekante mannen sade:
»Du är fullkomligt sönderhackad, min gubbe lilla. Men
håll dig blott stilla!»
I all hast skötte han om och förband Pekkas sår.
»Se så,» sade han, »nog bärgar du lifvet, men icke
duger du på mången god dag här vid skansen. Gå du hem
och laga, om du kan, att du får de här båda kamraterna
med dig! Här ha vi nog af söndertrasadt folk ändå. Se
så, framåt!» sade han till ett par karlar som syntes vara
hans medhjälpare och buro en hop underliga saker. »Här
blir ingen hvila i natt.»
Pekka kände sig efter den välvillige mannens
förbindningar så matt, att han måste sätta sig ned.
Då Matti återkom hade han sin bror med sig. Båda
Anttis söner voro oskadade efter striden, och lyckligt var
detta, emedan de nu kunde bistå de sina efter de
anvisningar Pekka, som hela tiden bibehöll sans, gaf dem.
Med dagens strid upphörde danskarnas anfall. Spejare
anmälde, att de dragit sig tillbaka och nu förskansade sig
vid pass en mil från gränsen inne i Norge. Likaså erhöll
man den glädjande underrättelsen, att fienden äfven vid
Helgeboda mött sådant motstånd, att äfven denna flock, efter
att ha nedbränt ett par gårdar, måst draga tillbaka öfver
gränsen. Denna lyckliga utgång ökade svenskarnas mod
och tillförsikt, och man motsåg framtiden med lugn och
förtröstan. Sinnesstämningen var till följd däraf god. Man
stärkte försvarsverken och lämnade sina sårade landsmän
allt bistånd man kunde.
De sårade finnarna fördes in i skogen. Där reddes
bäddar och byggdes bodar åt dem. De unga Anttisönerna
blefvo deras vårdare, och fältskären som redan på
bataljdagen bistått finnarna kom dagligen och såg om deras sår.
Pekka, som erhållit de flesta, men lyckligtvis minst farliga
såren, piggade till sig redan efter några dagar. Äfven
Pavos sår, ehuru både djupt och långt, läktes småningom.
Antti däremot låg flera dagar sanslös i feber och värk. Men
efter ett par veckor blef han bättre och yrkade då på att
få gå hem till sitt. Hans anhållan bifölls, och ville de andra
sårade finnarna följa honom, vore detta dem icke förnekadt.
Anttis söner skulle få följa och vara hemma tills bud kom,
ty man hade icke på någon tid att vänta danskarna.
Alla finnarna kände sig lyckliga då de åter voro hemma
hos Antti vid den vackra sjön, och som förbättringen stadigt
fortgick, voro alla vid hälsa igen då skördetiden inträdde,
och man arbetade nu i lugn och ro. Från skansen hade
intet bud kommit att finnarna skulle återvända dit, men väl
hade man hört, att smärre strider mellan mindre flockar
af danskar, norrmän och svenskar förefallit. Något
allvarligare anfall på skansen hade icke ägt rum, men små flockar
af fiender trängde allt emellanåt genom skogarna och in
öfver gränsen, och så slogs man med större eller mindre
framgång. På samma sätt gick det till längre mot norr.
Danskarna hade inträngt genom Östmark, men blifvit slagna
af Fryksdalingarna. Som nämdt är, hade de äfven inträngt
i Dalby, men strax återvändt.
50. Korpen.
Så hade tiden gått, sommaren var förbi, och af
krigsrykten hördes föga. Skörden var bärgad, och finnarna hade
nu återupptagit jakten på småvildt. Man lefde gladt och
fridfullt i pörtet vid Kymensjön. Dagarna blefvo allt kortare
och mörkare, storm och regn aflöste de vackra
septemberdagarna, och männen höllo sig hemma vid.
Då kom en dag en ensam roddare öfver sjön och styrde
bort till Anttis. Det var Grills" för detta dräng. Han hade
hälsningar från Vappu, att Pekka skulle följa honom till
Grillstorpet. Vappu vore sjuk, sjukare än hon själf trodde,
hade Heyki sagt till drängen; det vore nog väl, om Pekka
ville göra henne till viljes och komma.
Pekka var genast redo, och till Pavo sade han: »Följ!»
Några timmar därefter voro de vid Grillstorpet. Heyki
Nerkelan träffade de ute. Han syntes kry efter sin sjukdom
förra sommaren, men var sorgsen.
»Bra du kom, Pekka! Vappu tog nog knäcken i
böndernas badstuga. Hon kommer icke mer upp på sina ben.
Stanna hos mig, Pavo!» tillade han; »bäst Pekka går
ensam in.»
Sedan Pekkas ögon blifvit vanda vid mörkret inne i
det skumma pörtet såg han Vappu ligga till sängs i dess
mörkaste vrå. Hon syntes icke ha varseblifvit Pekkas
inträde, ty hon låg fortfarande tyst och stilla. Heykis hustru,
som äfven var tillstädes, sade heller ingenting, utan blott
nickade åt Pekka, hvarför denne satte sig på bänken, i
afvaktan på att Vappu skulle vakna.
Knappt hade han satt sig ned förr än Vappu sade:
»Kom och sätt dig här hos mig, Pekka! Du var snäll
som kom. Jag trodde knappast du skulle komma så snart.»
Pekka gick fram och satte sig bredvid hennes säng, och
nu såg han, hur tärd och affallen Vappu var.
»Du ser på mig, Pekka, och knappast känner du väl
igen mig. Jag har aldrig varit riktigt frisk sedan min
hemkomst från min resa till hembygden, och man kan ej undra
därpå efter den pina de svenska bönderna läto mig undergå.
Karna, hvar är Gretti och pigan min?»
»Gretti är återkommen från skogen, dit hon och pigan
varit; nu sitter hon och talar med Pavo därute vid källan.»
»Ropa in dem, och laga att ni alla få eder något att
äta; jag vill sedan tala med Pekka.»
Därute hven stormen och förde massor af de gula lofven
ut öfver all mark, under det regnet piskade pörtets väggar
och tak. Men därinne var ljust och gladt under det
männen åto och Gretti pratade med sin vän Pavo.
»Nu kunna ni gå ut i kokhuset,» sade Vappu sedan
måltiden var intagen, »alla utom Pekka. Sätt dig nära vid
mig, Pekka, och fyll skålen med vatten; jag törstar.»
Då Pekka satt sig och lämnat Vappu den fyllda skålen,
började hon:
»Långt bort mot öster, vid vårt hemlands gräns, mellan
sjöarna låg min faders gård. Den var större och vackrare
än våra grannars, och min fader var den förmögnaste
bonden i vår bygd, liksom den mest ansedde. En sägen gick,
att den gården aldrig kunde brinna, och att, oaktadt fienden
många gånger härjat och bränt i trakten, han aldrig ens
försökt bränna den, ty den skyddades af hemliga makter.
Elaka människor sade, att våra förfäder förstått ställa sig
så med våra fiender, att de allt jämt skonade både dem och
gården. Andra däremot sade, att den äldste i släkten alltid
kom i besittning af kunskaper så stora, att de förmådde
skydda hela släkten och så många därtill de ville, men också
skada och förgöra hvilken de ville.
Min fader var redan då jag var barn den äldste i
släkten och dess öfverhufvud. Hans råd och föreskrifter
följde alla. Ingen vågade klandra eller motsätta sig dem,
hur stränga och hårda de än mången gång voro. Då jag
föddes dog min mor och jag togs om hand af min faster, som
sedermera skötte min fars hus. Hon var en äldre och
allvarlig kvinna, sträf och sträng som min fader. Hon ägde
en gård, hvaraf hon njöt årliga inkomsten, och hade, som
man sade, mycket penningar. Var hon sträf och sträng mot
andra, var hon dock mot mig så vänlig, kärleksfull och
efterlåten, att det väckte uppseende i huset. Jag ägde två
bröder äldre än jag. De däremot visade icke några tecken
till kärlek för mig, utan retades tvärtom med mig och
agades därför ofta nog af min barska faster, och jag
försummade icke heller att skvallra på dem tidt och ofta, hvadan
släktkärleken oss emellan icke ökades.
Först då min äldste bror utskrefs till kriget och skulle
bort — jag var då omkring åtta år — förstodo vi, att ett
band fanns oss emellan, och jag grät rätt mycket då han
gick. Efter den dagen blef ett bättre förhållande mellan
mig och min yngre bror, ehuru vi allt emellanåt retades
med hvarandra och jag skaffade honom förargelse. Grills,
som redan då tjänade hos min far, och min bror voro
jämnåriga, och äfven med honom retades jag ofta och
skaffade honom många ledsamheter. Grills hämnades då han
träffade mig och ingen såg oss, och i flera år voro vi osams.
Blott en liten bit från oss låg herrgården. Baronen var
nästan jämt ute i kriget, men hennes nåd var hemma med
barnen, två flickor, jämnåriga med mig, samt en gosse, några
år äldre än flickorna. Under baronens bortovaro var ofta
knappt nog för hennes nåd och barnen. Egendomen kunde
icke skötas med fördel af de gamla gubbar baronen
lämnat hemma, och ibland gingo hela år om innan han skickade
hem något. Vid sådana tillfällen då hennes nåd var strandsatt
sände hon efter min far och sökte hjälp, och då han en
gång låg sjuk gick faster i hans ställe, och mig tog hon
med. Under det hennes nåd och faster talades vid började
de små flickorna leka med mig, och efter den dagen träffades
vi hvarje dag, först i björkbacken som skilde våra hem,
och sedan gingo vi till hvarandra så ofta tillfälle gafs.
Hennes nåd var mycket vänlig mot mig, och min faster
trakterade de små flickorna med det bästa hon hade de
dagar vi lekte i vårt hem.
Unga baron Fabian, som flickornas bror hette, lekte
sällan med oss. Han var jämt med fänriken, eller den som
närmast hennes nåd var husbonden på gården. Han var son
till gamle prästen. Vid dennes död tog baronen honom med
i kriget, där han miste sitt ena ben och därifrån han
hemkom på träben. Nu var han husbonde. Fänriken var också
mycket lärd, och så lärde han unga baron att läsa och
skrifva, men mest höllo de på med att fäkta, skjuta och
bråka på annat sätt. Vi flickor gingo ibland att se på dem.
Ibland kom fänriken linkande till oss, och då drucko far
och han öl och rökte tobak. Sådana dagar lekte Fabian
med oss. Då vi blefvo äldre måste fröknarna lära sig läsa
för fänriken, och han sade, att det kunde jag äfven gärna
få. Men faster tyckte det var till ingen nytta för en
bondtös. Däråt var jag glad och sökte i stället upp bror min
och Grills, som alltid följdes åt i arbetet.
Vid sidan af sitt jordbruk handlade far med hästar,
födde upp sådana samt köpte och sålde. Så kom en dag en
liten fölunge till världen som var så svag och usel, att far
sade det vore bäst pojkarne, det vill säga bror min och
Grills, bure den till björkhagen och dödade den. Men då
bad jag far så innerligt att få honom. Jag skulle nog sköta
honom så väl, att han skulle bli vid lif. Far svarade blott
med att säga till pojkarne att gå bort med stackarn, och
så bar det af, och jag följde. Då vi kommo till hagen bad
jag pojkarne allt hvad jag förmådde att ej döda fölungen,
utan låta mig få honom.
"Ja, lipa och bråka icke längre, så får du den," sade
bror min. "Kom," sade han till Grills, "fölungen dör i alla
fall. Vi kunna gräfva ned den sedan."
De hade lagt den lilla sjuklingen på en gräsplan. Som
en pil skyndade jag hem och tog min fäll för att lägga på
honom, emedan jag såg, att han frös. Faster fick se mig,
och så måste jag tala om för henne, hur jag tänkte ställa,
och så sade hon, att den fällen fick jag icke taga, den var
för god. "Jag skall gå med dig," sade hon och hämtade en
sämre fäll och något annat skynke. Då vi pysslat om
fölungen och rullat om honom fällarna upphörde han att
skälfva, och jag satte mig att vakta honom. Under tiden
kommo grannflickorna till mig och med dem Fabian. Han
blef genast intresserad och lofvade hjälpa mig att göra en
inhägnad och bygga ett hus, där fölungen skulle få det fint.
Sedan skulle han rida in den åt mig, och då hans pappa
kom hem och han fick häst, skulle vi följas åt och rida ut
på världen och se oss omkring. A hvad det skulle bli
roligt!
Emot min fars förmodan växte fölungen till, och den
dagen han stod på sina ben och drack mjölk ur de fat vi
buro till honom var en af de gladaste i mitt lif. Ingen
häst har väl vårdats bättre än Korpen, som vi kallade
honom, ty svart var han, glänsande svart. Endast en liten
hvit stjärna prydde hans panna, och detta sade faster var
ett öfvermåttan godt tecken. Då vi sedan vid sommarens
slut togo Korpen med hem och visade honom för far,
tyckte han jag gjort rätt som bedt för Korpens lif, och
äfven han förutspådde, att jag skulle få glädje af min
skyddsling.
Så förflöto ett par år, och under den tiden var Fabian
dagligen hos oss och såg till Korpen. Hans far, baronen,
hade en gång varit hemma på några dagar, och efter den
tiden blef annorlunda i granngården. Fänriken byggde,
reparerade och rustade upp gården. Fabian hade fått en
egen häst, och på den red han hvar dag. Flickorna hade
fått en guvernant och kommo mera sällan till mig, ehuru
jag jämt var hos dem då de hade fritider. Hur det gått
till att jag lärt mig förstå och tala svenska, vet jag icke,
men sedan baronen sist var hemma och guvernanten kom i
granngården talades där intet annat språk. Hemma hos oss
däremot talade så väl flickorna som Fabian icke annat än vårt
finska språk. Fabian hade ridit in Korpen, och nu gick han
mycket bra och ståtligt under sadeln. Så bad han mig en
dag försöka rida. Jag hade växt upp och blifvit stora flickan,,
så nog borde jag kunna hålla mig kvar på hästryggen,
trodde han.
I mitt sinne log jag åt Fabians fruktan att jag skulle
falla af eller icke kunna hålla mig kvar i sadeln, ty
hundratals gånger hade jag pröfvat på att rida våra hästar då de
skulle släppas i vall på aflägsnare ängar eller åkerlappar,
och Korpen hade jag i smyg ridit otaliga gånger. Likafullt
prutade jag emot och sade mig icke våga, men då gjorde
faster slag i saken och tillsade Grills att taga fram och
putsa upp min kyrksadel. Någon gång i tiden skulle väl
äfven jag blifva brud och kunna rida till kyrkan.
Ack, Pekka, den sommaren var en lycklig tid för
Vappu, ty Fabian och jag voro jämt tillhopa, och på våra
raska hästar ströfvade vi långt bort i markerna och sågo
nya trakter. Far skakade sitt allvarliga hufvud, men faster
sade: "Låt dem hållas!" Så kom vintern. Det blef slut
med våra färder. I stället gick jag till prästen i sällskap
med fröknarna och andra jämnåriga flickor. Och så led
det mot vinterns slut, då vi en natt väcktes af stoj och
hästtramp. Man bultade på, och då far såg ut var hela
gården full af krigsfolk. Vid dörren stod min bror Onni,
som icke varit hemma på många år. Nu blef glädje och
lif så väl hos oss som i granngården, ty baronen med sin
fana, där min bror nu stigit till fänrik, var hemkommen för
att hvila ut till våren.
Hade sommaren varit för mig en glädjetid, blef denna
vårvinter det i ännu högre grad, ty nästan hela baronens
krigarflock utgjordes af släktingar och hemfödda män, som
nu togo sin hvilotid i akt, så väl befäl som manskap. Man
kunde icke påfinna ett nöje som ej försöktes. Det var en
festtid för hela orten. Visserligen sågo far och faster ibland
allvarsamma ut, ty i huset fanns ej fläck, ej vrå, där icke
någon soldat hvilade under natten, och den ena kon efter
den andra lades på slaktbänken. Men det fick då gå, ty
dels betalade kungen, och dels hade min bror hemfört
åtskilligt som borde räcka långt utöfver hvad far gaf ut.»
51. Flyktingarna.
Här höll berätterskan upp några ögonblick och satt
liksom försjunken i sina minnen, men fortsatte snart med
något vekt i rösten:
»Tiden flög fram som om den haft vingar, och jag blef
väckt som från en skön dröm då order kom, att fanan skulle
bryta upp följande morgon. Den dagen glömmer jag aldrig,
ty just som jag var klädd kom Fabian rusande in i min
kammare, strålande af glädje och slöt mig i sina armar,
under det han gaf mig kyss på kyss.
"Vappu, Vappu, jag får följa ryttarna! Far har lofvat
mig det, hör du, Vappu, och när jag kommer hem, Vappu
min, då rider du, som fru, på Korpen till kyrkan." Därpå
tog han mig på sina armar och vyssjade mig, som jag varit
ett litet barn.
O, hvad jag grät, då ryttarskaran under stoj och
hornlåt lämnade oss. Till Fabian fick jag icke säga något
den dagen, men då han vid baronens sida red bort hälsade
han och nickade så vänligt. Och snart kommo fröknarna
till mig, då den yngsta af dem, fröken Ebba, hälsade från
Fabian, att han skulle snart komma hem, och då fick jag
icke glömma hvad jag lofvat honom. Du kan tänka dig,
hvad det var, Pekka.
Det blef nu stilla och tyst där hemma, och i enslighet
grät jag ofta, jag vet ej hvarför. Men det blef bättre då
våren kom och vi gingo fram. Omedelbart därpå reste
nådig frun och fröknarna bort, till Sverige, sade de, och
då blef jag en tid alldeles modlös. Korpen var hela min
tröst, och då oväder bröt ut, regnet piskade mig och stormen
skakade de åldriga furorna på bergen brukade jag sadla
honom och rida i kapp med vinden.
Då jag efter sådana färder återkom till hemmet
brukade faster klappa mig, stryka undan mitt upplösta hår
och säga:
»Se så, Vappu min, tag dig för något arbete nu! Än
komma soliga dagar.»
I granngården härskade nu den enbente fänriken ensam,
och äfven han fann tiden lång, ty han kom ofta in till oss,
då far och han pratade, drucko öl och rökte. Kom så vintern
med snö och mörker. Då blef jag först orolig och ängslig, men
sedan mer hoppfull, och ibland då jag låg vaken om
nätterna tyckte jag mig höra hästtramp och buller. Då sprang
jag upp och trodde, att Fabian kommit. Efter sådana
drömmar trifdes jag icke hemma, utan tog Korpen och red bort,
stundom så långt, att jag icke återkom förr än dagen var
slut. Far brummade jämt på faster för att hon icke höll
mig till arbete, men han skulle nog laga, att jag fick en
annan husbonde.
På våren kommo hennes nåd och flickorna hem, till
stor glädje för mig, ty nu fick jag hälsningar från Fabian.
I kriget gick allt lyckligt för honom och de andra männen
från vår hemtrakt; men när kriget skulle bli slut, det visste
ingen.
Äfven till far kommo hälsningar, från Onni. Han hade
återigen stigit i graderna, så far var nöjd. Med mig talade
han ej vidare om någon husbonde så länge herrskapet var
hemma, men då de på eftersommaren reste åter till Sverige
och det blef tomt och ödsligt igen under de mörka
höst- och vinterkvällarna, kom fänriken dagligen till oss, eller
ock gick far till honom.
»Vappu, barnet mitt,» sade faster en dag då vi voro
ensamma, »jag tror far din och fänriken koka ihop en bask
soppa åt dig.»
Jag frågade icke hvad hon menade, ty det visste jag
förut, men sade, att den soppan skulle de nog bli tvungna
att äta själfva.
»Ja, ja!» sade faster, »men innan dess få vi inga roliga
dagar.»
Kort därefter sjuknade faster och låg länge. Jag satt
jämt hos henne och undgick därigenom att träffa far. En
kväll, då faster var sämre än förut, sade hon:
»Sätt dig närmare hit till mig! Jag skall säga dig
något.»
Då jag gjorde så, fortsatte hon:
»Det blir ingen hälsa mer för mig. Det är så godt
först som sist jag säger dig, att jag känner lika mycket
om de hemligheter som röra oss som far din. Hur jag fått
veta dem och hur jag lärt hvad jag kan, kan göra dig
detsamma. Nu vill jag säga och lära dig allt hvad jag kan,.
ty jag vet, att du kommer att behöfva det. Är jag väl
borta, finns ingen du har att lita dig till.»
Under några därpå följande nätter lärde jag allt hvad
faster kunde, och du och ni andra veta nog, att det icke
är så litet. Men jag kan mycket mer än ni vet, ehuru
jag aldrig brukat det. Det var icke allt till godt som faster
lärde mig, men det brydde jag mig icke om, ty jag hade
börjat hata både far och fänriken, och vågade de göra
allvar af hvad jag trodde de hade i sinnet, så skulle jag nog
veta hämnas. Och Fabian skulle jag nu, om det skulle
gälla på, kunna fästa vid mig med olösliga band, med eller
mot hans vilja. Jag kände mig både glad och stolt öfver
den vetskap
Fasters sjukdom snarare till- än aftog och jag måste
vaka mycket och låg ofta i halfslummer och drömde om
hästtramp och Fabians hemkomst. En natt hoppade jag
till under samma drömmar, men då jag vaknat var det en
verklighet, ty en hel hop slädar körde in på gården och
stannade. Jag hörde stoj och röster som påminte om den
natt då Onni kom hem. I all hast kastade jag på mig
kläderna och tänkte smyga mig ut utan att oroa faster, men
då sade hon:
»Tänk dig för! Det är ju bara Onni. Han är icke
med.»
Och då tyckte jag att jag visste det. Likafullt gick
jag ut, och där stod Onni, men icke den Onni som, ståtlig
och glad, lämnade fädernehemmet, utan en gulblek, afmagrad
och lutande gestalt, som såg dödssjuk ut. Jag blef så
bestört, att jag kastade mig i hans famn och stormgrät. Efter
en stund sade han:
»Varen ej oroliga för mig, hvarken du, far, eller Vappu!
Nu är det värsta öfverståndet. Får jag nu blott lefva i ro
någon tid hos er, blir jag nog tjänstbar igen, och då skola
ni få heder af mig.»
Jag var så upprörd, att jag knappast hörde hvad han
sade, och icke blef jag lugnare då jag såg, att nästan alla
männen i hans följe voro krymplingar. Den hemkomsten
från kriget var annorlunda än den förra, och nu blef sorg
och oro i bygden i stället för glädje och lek.
Onni kom nu ofta in och pratade med mig och faster,
och väl var det, ty jag hade nu fått mycket att syssla med
i hemmet. Jag var därför glad att Onni bytte mig af vid
sjuksängen, och glad öfver att Onni dag för dag blef friskare
och sig mer lik, men allra gladast åt att Fabian var oskadad
och frisk, samt att han nu befann sig hos de sina i
Stockholm.
En dag, det var nu på vårsidan, sade faster:
»Se till att ingen öfverraskar oss, ty jag har nu igen
något att säga dig. Onni har sagt mig, att far beslutit
gifva dig åt fänriken. Han duger nog, ty det är en bra
karl och bra för sig själf, men hvarken du eller jag tycker
om honom. Bättre det som bättre är! Och jag vill, att
min flicka skall få den hon vill ha. Det ligger mycket
omot där, ty Fabian är en fattiglapp, men får i alla fall
gården efter far sin. Gamle baronen skall nog pruta emot
att taga dig till sonhustru, men jag har något här, här
bredvid mig, Vappu, som torde förändra hans tankar. Det
här skrinet gifver jag dig med hvad det innehåller.
Förvara det väl! Bäst du flyttar det ur huset och gömmer det
så, att ingen vet hvar det finns. Gör det genast, nu då
far och de andra fått fram ölkrusen. Neka ej att mottaga
fänriken som friare, men betinga dig tid! Och när tiden
är inne för dig, så sök upp Fabian eller låt honom veta
hvad du har att visa honom; då skall nog glada dagar
komma för dig.»
Du kan tänka dig, hvilka förhoppningar fasters ord
väckte hos mig, ty äfven jag hade många gånger förut varit
orolig hur det skulle bli för Fabian och mig. Nu var jag
så glad, att jag icke visste till mig, ty med fasters pengar
trodde jag fullt och fast, att alla motigheter vore
öfvervunna. Jag var därför vid godt mod och höll mig tapper
den dag då far kallade in mig och underrättade mig om
att han lofvat bort mig till fänriken med träbenet, och
meddelade mig, att mitt bröllop skulle stå vid
midsommartid.
Då Träbenet sedan talade vid mig bad jag honom
innerligen söka få bröllopet uppskjutet till hösten. Jag
behöfde tid för att rusta mig, och ännu vore jag ju så ung.
Så talade jag om samma sak med Onni, och faster med far,
och så lofvade denne tänka på saken, men såge helst, att
jag icke komme med invändningar och dumheter.
Det led nu så att löfvet började spricka ut och
såningstiden började. Då blef faster sämre, och så fortgick
dagligen tills hon en arla morgonstund ropade mig. Men
innan jag hann fram till henne hade hennes ande sväfvat
bort i rymden. Första dagarna sörjde jag förtvifladt och
kände mig ensam och öfvergifven. Jag ville bort, bort,
hvart som helst, men detta hvart som helst blef alltid dit
där Fabian var. Min plan blef snart färdig. Jag ville icke
rådas med någon. Men skulle jag våga resa ensam? Ty
öfver hafvet till honom skulle jag, det vår planen. Då föll
min tanke på Grills. Skulle han våga följa mig? Nej,
säkert icke. Jag hade ju för öfrigt jämt varit elak mot
honom, och icke vågade han heller lämna gården utan min
fars samtycke. Men han måste! Jag ville försöka, hvad
min fasters lärdomar dugde till, och så bakade jag ett par
mjukor och gjorde en liten ost, den jag gaf Grills då han
en afton hjälpte mig att rida i vall med Korpen.
Efter den dagen träffade jag alltid Grills än här, än
där, och en dag sade han mig med tårade ögon, att han
icke kunde lida, att jag skulle gifta mig med en man som
ej hade mer än ett ben. Då grät äfven jag och sade
honom, att jag ville långt, långt bort öfver hafvet, men
hade ingen att lita mig till och ingen som ville följa mig.
Då rätade Grills ut sig och sade, att ville jag fara, om
det än vore till världens ände, så ville han följa mig. I
de svenska skogarna funnes plats för fattiga finnar, och där
ville han arbeta för oss båda, och så sade äfven han: Bort,
bort!
Några dagar därefter sadlade jag Korpen en tidig
morgonstund och sade till Onni, att jag icke ämnade mig
hem förrän kvällen, och bad honom hälsa min far.
Då kvällen kom var jag långt borta på väg till hafvet.
På förut aftaladt ställe träffade jag Grills. Han hade
arbetat på en utega en bit från gården, och dit hade vi förut
fört våra saker jämte fasters skrin. De hästar han skulle
plöja med hade han tagit och afrest kvällen förut. Med de
pengar jag ägde föll det sig icke svårt att komma fort fram,
och då många skutor den årstiden gingo till Sverige, var
heller ingen svårighet att få lägenhet dit. De från far
tagna hästarna sände vi åter, men från Korpen kunde jag
ej skilja mig: han måste med öfver hafvet.»
52. Löst gåta.
»Den dagen vår skuta hamnade i Stockholm glömmer
jag aldrig, ty så rädd, så öfvergifven och hopplös hade jag
aldrig känt mig. Och hvar finna Fabian i denna myrstack
af människor? Vår skeppare skaffade oss logis hos ett
mycket hyggligt folk, och så ströfvade Grills och jag hvar
på sitt håll omkring, jag för att söka Fabian och han, som
han förtrodde mig, för att finna en annan skuta att föra
oss långt mot väster, till de djupa skogarna i Värmland.
På framtiden tänkte icke jag, blott på Fabian, och från
morgon till kväll gick jag och försökte, om jag icke skulle
kunna finna honom. Hvad jag sökte, hvarken anade eller
visste Grills. Då jag en afton återkom till vår bostad, kom
han emot mig med glad uppsyn och sade, att han lyckats
träffa en skutskeppare som lofvat föra oss till den stora
sjöns västra ände; därifrån vore icke många dagsresor till
Värmland. Om två dagar eller förr kunde han vara färdig.
Hvad Grills sade berörde mig föga. Jag blef febersjuk
af oro hela den natten, men likafullt var jag ute tidigt på
morgonen och gick och gick. Frampå förmiddagen ropade
jag till så högt, att människorna sågo på mig: jag fick se
Ebba. Hon såg ock mig och kom vänligt emot mig, i det
hon ropade:
»Så roligt, så roligt att du är här, Vappu! Men så
ledsamt på samma gång! I dag är Fabians bröllopsdag,
och just nu resa vi. Du hinner ej komma med.»
»Fabians bröllopsdag ?»
»Ja, så lyckligt för honom! Han får en sådan rik och
förnäm fru, som konungen själf gifvit honom. Pappa,
mamma och hela släkten äro så glada, så glada. Nu komma
vi alla ur fattigdomen och få bo kvar här i Sverige. Men
hvad går åt dig, Yappu! Du är ju blek som ett lik. Hvad
skall jag göra åt dig? För Guds skull, Vappu, hur är det
med dig?»
Då Ebba sade mig, att det var Fabians bröllopsdag,
stannade mitt arma hjärta och jag var nära döden. Jag
trodde jag skulle segna ned. Kunde Fabian svika mig?
Ah, han blir rik, hviskade den onde anden i mitt öra, blir
förnäm och blir en hög herre. Vappu, du är blott en
bondtös från vårt fattiga land. Gå hem till dina kor och getter,
till din gamla grå stuga! Hvad har du här att göra i
denna granna stad, du toka! — Fröken Ebba hade fattat
mig om lifvet och höll mig uppe, och ännu en gång ropade
hon med gråtande röst:
»Hvad skall jag göra? Svara, Vappu!»
»Är Vappu sjuk?» frågade Grills, som fått se och
närmat sig oss, och då kvicknade jag till.
»Nej, nej, icke nu!» sade jag och rätade upp mig, under
det jag kände, hur svetten flöt utför mina kinder och en
dödskyla skakade mina lemmar. »Det är öfver nu. Var ej
orolig, Ebba! Mig fattas intet. Jag blef bara glad åt hvad
du sade mig; nu går jag hem till mig en stund, så är jag
strax kry igen.»
»Gud vare lof, Vappu! Jag blef så rädd, att du var
sjuk, så jag glömde skynda mig, ty de mina vänta. Vagnen
är framme. Adjö med dig! Så snart vi komma hem söker
jag upp dig.»
Det var lyckligt, att Grills händelsevis kom att gå den
väg där vi stodo, ty sedan Ebba lämnat mig kände jag mig
så matt, att jag icke orkade gå utan hjälp. Grills tog
mycket illa vid sig då han såg mig så eländig. Skepparen
skulle segla ifrån oss, sade han, och sedan kunde ingen
veta, när vi skulle få en så passande lägenhet.
Jag hade aldrig tänkt mig resa längre än tills jag
träffade Fabian. Nu gjorde det detsamma hvart jag for.
Jag ville dö, ty lifvet lockade mig ej längre. Därför sade
jag till Grills, att vi skulle resa så fort som möjligt. Jag
blefve nog bättre, blott vi komme från den stora staden
med dess många människor, och redan samma dag på
aftonen flyttade vi ut på skutan. Under natten låg jag vaken
och tänkte och tänkte på Fabian, som glömt mig, och så föll
jag på den tanken att låta honom veta, hvar jag fanns, och
att jag icke glömt honom, utan ville gifva honom det käraste
jag ägde. Så sände jag honom Korpen: Grills hade af vår
värd fått veta hvar han bodde. Jag har många gånger
sedan dess undrat på att jag så lätt kunde skiljas vid Korpen,
men troligen var jag så krossad af olyckan, att jag var
likgiltig för allt.
Af resan öfver sjön minnes jag intet annat än att Grills
hela tiden satt vid min bädd och passade mig som jag varit
ett litet barn, äfven flera veckor sedan vi kommit i land.
Några plågor hade jag icke, men resa mig upp eller tänka
redigt kunde jag icke. Vi bodde under min sjukdom hos
skepparens hustru, hvilken var en gladlynt och språksam
kvinna, några år äldre än jag. För henne fattade jag
tillgifvenhet, och då jag började tillfriskna språkade vi ofta
och länge, och af henne fick jag reda på åtskilligt om det
främmande landet som sedan kom mig till nytta. Grills
hade en gång under mina redigare stunder föreslagit mig
att gå förut och köpa oss ett hem bland våra landsmän i
Värmland, men detta afböjde jag och bad honom vänta tills
jag blefve frisk.
Som du minnes, inträffade vi först sent på sommaren
hos er i Bogen. En stor förändring hade under tiden
försiggått inom mig. Under de långa dagar jag låg fängslad
vid sangen hade mitt hat till dem som drifvit mig från
hemmet tilltagit, och då vi sedan under vår resa till Värmland
på många ställen blifvit hånade och bedragna af svenskarna,
började jag hata äfven dem, och understundom hämnades
jag på det sätt min faster lärt mig. Jag blef bitter och
hämndfull i själ och hjärta, men enstaka som jag bodde
hade jag få tillfällen att visa min bitterhet; dock torde du
minnas några af mina elakheter.
Då Antti och du kommo hem till Örjans blef jag genast
förargad på er därför att ni sällan gingo hem till oss.
Egentligen var det på dig jag var förargad; ty du var lik och
påminte mig så mycket om den vännen jag förlorat, att jag
gärna ville se och tala med dig. Men jag var rädd att
någon skulle märka det, och så gick jag och ondgjordes för
mig själf både på dig och på alla de andra. Om jag själf eller
Grills vid något tillfälle kommit att nämna, från hvilken
släkt jag härstammade, eller om Mattu anade det, kan jag
ej säga, men hon bemötte mig med kallsinnighet och lät
förstå, att jag var af trollsläkt.
Detta stack mig, ty jag hade hört detsamma äfven
hemma i Finland, och så hämnades jag. Emellertid kom du
ofta i mina tankar, och så beslöt jag få dig hem till oss det
svåra året. För att komma till tals med dig, narrade jag
dig hem, som du minns. I porsölet hade jag lagt detsamma
som jag gifvit Grills, men innan drycken hann verka
lämnade du mig, och i min bitterhet däröfver stämde jag
björnen på dig. Då detta icke blef din bane, utan du i stället
dödade björnen, blef jag bestört. Jag förstod, att du är ett
söndagsbarn, på hvilket vår vetskap icke har någon makt.
Nu hatade jag dig vissa tider, men andra återigen önskade
jag du måtte närma dig mig.
Så kom då striden och ovänskapen med svenskarna och
Ljuskotomten, och den dagen du räddade mitt lif var jag
beredd att säga dig allt. Men då du kom till min
sjuksäng och visade dig så kall och tvär, kom mitt onda lynne
på mig, och jag beslöt skada dig. Då nöden tvang mig att
för Matts" skull uppsöka dig, fann jag dig lika kallsinnig
och tvär. Äfven då hade jag tänkt säga dig allt, och jag
hade då hoppats vi skulle komma tillhopa. Återigen rann
sinnet på mig, och det var blott af elakhet jag tog bössan
med mig, ty jag tänkte, att om svenskarna komme öfver
eder, kunde ni gärna falla båda två.
Men hur det var, drefs jag af oron att ännu en gång
besöka dig, men då hade du gifvit Matts gården din och
ställt så klokt, att jag beundrade dig. Men ändock
förargade det mig, att du gått bort för att lefva i enslighet.
Jag följde dig utan att du visste om det till ditt
uppehållsställe vid fjällsjön, och då jag såg, hur trefligt och bra du
där hade det, förstod jag, att du icke skulle återvända till
Bogen och slå dig ner där, hvilket jag förmodat vara din
afsikt då du gaf bort din gård. Då kommo de onda
tankarna öfver mig igen, och jag gick bort och förrådde din
vistelseort för Limakarlarne.
Därefter kom jag i sådan vånda, att jag blott vandrade
och vandrade. Till Bogen ville jag icke, ty Grills hade
tröttnat vid mig och jag vid honom, och så gick jag till
Stockholm, för att höra, hur tiden gick fram för Fabian.
Det var lätt att få veta, ty han hade nu blifvit en hög herre,
men bodde utrikes. Äfven för Onni hade det gått framåt,
men nu trodde de, att han antingen vore fången eller död,
ty på några år hade intet försports om honom. Nu kom
den tanken på mig att återse mitt hem. Jag återvände
därför till Bogen, i full afsikt att sälja det, ty af fasters pengar
hade minst hälften under årens lopp gått åt, och jag ville
icke komma hem fattig.
Då träffade jag dig, och du lämnade mig skickningarna
som Bertil haft med sig. Du har däraf sett, att Fabian
gifvit mig sin gård, sedan han hört, att far till straff för
min olydnad gjort mig arflös. Att Fabian icke glömt mig,
grep mig så mäktigt, att jag glömde allt annat. Jag måste
hem, och ännu hade jag mer pengar än jag behöfde för en
sådan resa; men jag kände mig svag, och därför bad jag
Heyki Nerkelan, med hvilken jag alltid stått i ett godt
förhållande, följa mig.
Vid ankomsten till mitt hem fanns ingen kvar af de
mina. Alla, alla voro döda och gården ärfd af släktingar.
Jag brydde mig ej om att säga, hvem jag var, utan gick
till min gård, Fabians barndomshem. Hvad jag då kände,
vill jag icke försöka beskrifva för dig. Fänriken med
träbenet tog emot mig, och han kände genast igen mig. Till
honom förtrodde jag mig helt och hållet, sade honom,
hvarför jag lämnat mitt hem, och hur jag tillbragt mitt lif. Han
blef rörd och sade, att om han anat att jag höll Fabian
kär, skulle han aldrig yrkat på någon förbindelse oss emellan.
Då kunde jag icke annat än förlåta honom och beklaga
oss båda.
Så berättade han mig, hur min far och min yngre bror
i all stillhet gått hädan, hur Onni dödt i fångenskap, hur
Fabian förlorat sin hustru, och hur han, sjuk af sina sår,
tynade af. Då han en gång besökt sitt barndomshem hade
han forskat efter mig, och då han sedan lämnade gården
gaf han den till mig, ifall jag, som han fullt och fast trodde,
skulle återvända till hemorten. Gården skulle af fänriken
fortfarande bebos och skötas för min räkning och inkomsten
däraf förvaras. Slutligen omtalade han, att Fabian förliden
sommar aflidit.
Fänriken hade gjort en resa till Sverige enkom för att
söka mig, men ej kunnat utspana något mer än att Grills
sagt det vi skulle begifva oss till urskogarna i Värmland.
På grund af denna underrättelse hade han sändt en afskrift
af gåfvobrefvet med Bertil Haakasett. Nu gladde han sig
åt min återkomst och ville lämna gården till mig.
Till mig! Jag bo och lefva i Fabians barndomshem
utan honom! Nej! Jag ryste vid denna tanke, ty numera
var jag behärskad af mina minnen, så väl de sorgliga som de
glada. Jag ville dock icke säga fänriken det, utan bad
honom låta allt vara som det var tills jag återkomme från
Sverige, dit jag måste återvända.
Så snart Heyki och jag kände oss uthvilade företogo
vi återfärden, och då fänriken lämnat mig en hel del pengar,
åkte vi tillbaka till hafvet och voro där redan innan detta
var isfritt. Vi fingo därför vänta och hvila någon tid innan
vi fingo lägenhet till Sverige, där vi återtogo fotvandringen.
Hvad som därunder inträffade, vet du. Att du och Pavo
räddade mig från en kvalfull död, har jag tusen gånger i
mitt hjärta tackat eder för; men mitt lif räddade ni icke.
Jag har sedan dess aldrig haft en plågfri dag, och nu, Pekka,
har jag icke långt kvar.»
53. Det felande namnet.
Då Vappu slutat sin berättelse tog Pekka hennes hand
och tryckte den varmt.
»Stackars Vappu! Hade du förr låtit mig veta, hvad
du nu sagt mig, hade jag kanske kunnat vara dig till någon
hjälp. Men jag har vistats alla mina dagar i skogen, aldrig
haft någon annan så kär som den, och då jag aldrig lefvat
bland kvinnor, har jag heller aldrig förstått mig på dem.
Har jag någon gång tänkt på en kvinna, har det varit på
dig, men aldrig ha mina tankar varit onda. Jag har heller
aldrig kunnat fatta, hvad du under våra samtal menat, men
alltid har det synts mig, som du varit missnöjd med mig,
hvarför jag också dragit mig tillbaka dit där jag förstått
allting och där jag i ostörd ro känt mig lycklig. Det blir
kanske annorlunda nu, Vappu, då jag vet, att det finnes
människor som inom sig bära tunga sorger.»
»Ja, du har framlefvat ditt lif, Pekka, utan sorger, utan
olyckor, utan onda tankar och begär, men också i drömmar.
Jag önskade du ville säga mig något om dem, Pekka.»
»Dem får du läsa där ofvan molnen då du kommer dit,
där ingenting förborgadt finnes, intet mörker finnes, endast
ljus, ljus. Om Pekka än ville, skulle han ändock icke kunna
säga dig sina drömmar. Det är sent, Vappu; du behöfver
hvila.»
Därmed steg han upp och strök med sin stora hand
sakta öfver Vappus fuktiga panna.
»Tack, Pekka!» sade hon mildt. »I morgon skall du
stanna hos mig. Ännu har jag något att säga dig.»
»Gärna,» svarade han. »Nu ber jag de andra komma
in. God natt!»
Följande dag kände Vappu sig bättre. Hon talade med
alla och bad männen stanna inne. Det var något hon ville
säga dem. »Sätten eder ned! Det är så, att jag icke har
lång tid kvar, som ni nog själfva märkt. Jag vill därför,
att ni skall höra och se en sak som jag vill bedja Pekka
hjälpa mig med. Här är ett papper, som jag lät en präst
skrifva åt mig på vår hemväg förliden sommar. Men där
fattas ett namn, som Pekka skall skrifva dit. Gör det,
Pekka, och se till, att papperet är rätt skrifvet!»
Pekka tog papperet och läste igenom det. Han fann,
att det var köpebref på den egendom i Finland som Vappu
fått i gåfva af sin aflidne vän. Köpebrefvet var fullständigt
och köpesumman kvitterad af Vappu jämte vittnen. Där
fattades blott namnet på den som köpt egendomen. Detta
sade han Vappu.
»Jag vet det,» sade hon, »och det är detta namn du
skall skrifva dit. Vill du göra det?»
»Ja, Vappu. Hvilket namn skall stå där?»
»Pekka Huskoinen.»
Pekka rörde sig icke på en lång stund. Då tog han
pennan och skref: Gretti Haakasett.
»Nu är det gjordt, Vappu. Namnet står där, dig till
heder och tacksamhet.»
»Läs det då högt, så alla kunna höra det!»
Pekka gjorde så, men då han läste Grettis namn i stället
för sitt, for Vappu hastigt upp, men föll strax maktlös åter
ned på bädden utan att säga något. Pekka fortsatte
läsningen och tillade vid dess slut:
»Nu kunna vi alla vittna, att Gretti Haakasett är ägare
till gården.»
»Ja, ja, det kunna vi,» svarade alla.
Därpå lämnade Pekka papperet åter till Vappu, som lät
det ligga och hviskade:
»Gå; gå! Jag vill vara i ro.»
Den dagen sade Vappu icke ett ord till någon, men
följande dag bad hon männen stanna inne. Hon bad dem
nu äfven bevittna, att hon gåfve Grillstorpet till sin
mångårige dräng samt hvar sitt paket till Nerkelan. Antti och
Pavo. Dem hade hon länge haft i ordning, men ej kommit
sig för att gifva dem förr än nu.
Nu kunde de gå, ty hon ville tala med Pekka ensam,
och så stor respekt hade de för Vappu, att de genast gingo
ut, utan att undersöka hvad paketen innehöllo.
Sedan männen gått uppstod en lång tystnad. Pekka
bröt den först.
»Hvad tänker du på, Vappu?»
»På dig! Du försmår hvad Vappu af godt hjärta ville
gifva dig.»
»Nej Vappu! Icke det du ville gifva mig, utan det jag
icke behöfver eller åstundar. Pekka vill ej binda sig vid
en jordtorfva: Pekka vill hafva sin frihet.»
»Du blir gammal, Pekka, du behöfde ett hem.»
»Pekka har sitt hem i skogen.»
Åter uppstod en lång tystnad. Den bröts af Vappu.
»Lämna mig nu, Pekka! Jag önskar, att Gretti
kommer hit.»
Pekka gick, men återkom strax därpå med Gretti vid
handen.
»Jag vill vara ensam med Gretti; hon är den sista af
min släkt. Gå, Pekka!»
»Nej, Vappu! Gretti är icke af din släkt, och din
vetskap må dö med dig. Jag tror icke på den. Den må
försvinna som en drömbild från forna dagar. Den skadar vårt
folk, gör det vidskepligt och eggar till onda tankar. Har
vetskapen någonsin väckt goda tankar och gärningar hos
dig? Nej! Den gamla tron på denna trolldom har ständigt
förledt dig och andra af vår stam till onda tankar. Hvarför
inplanta sådana hos vår lilla skyddsling! Tillgif mig, Vappu,
men Gretti må ej i onda ting läras!»
»Skall min och vår stams vetskap dö med mig? Ah
nej, Pekka! Du kan hindra mig att fortplanta den; men
dö med mig skall den icke. Ännu skall den hjälpa och
skydda vårt folk, trots dig. Men lämna mig!»
Efter den stunden blef Vappu sämre, började yra och
tala oredigt. Pekka lämnade henne icke förr än han
tilltryckt hennes ögon.
I sagan lefver Vappu ännu. Den vet ock berätta om
hennes allt intill döden oförändrade skönhet. En
guldskimrande fågel hade kommit ur skyn och hämtat henne,
tillägger hon, och om hennes utomordentliga vetskap har
hon mycket att förtälja.
54. När kasarna brunno.
Sedan Pekka och de andra finnarna af Vappus vänner
fört hennes stoft till jorden och återkommit till Kymensjön
inträdde vintern med barfrost, lade is öfver alla vatten och
gjorde det lätt att färdas öfver allt. Nu läto ock danskarna
åter höra af sig. Mindre flockar kommo öfver gränsen och
plundrade enstaka byar och gårdar. Äfven i finntorpen
gästade de. Budkafveln kom åter till Kymen: finnarna
skulle vara på sin vakt och hålla vårdkasarna i godt skick.
Eldar och rök från bergens toppar skulle kalla dem dit de
behöfdes.
Man gick dagligen beväpnad och vågade icke lämna
gårdarna, och hvarje stund höll man ögonen åt bergstopparna.
Något allvarligare arbete vågade man icke företaga. Tiden
blef därför lång för de gamla arbetsamma karlarne.
Ungdomen däremot tog dagen gladt.
Gretti hade efter Vappus död flyttat till Antti och där
helt och hållet slutit sig till Pavo. Man såg dem dagen
lång utföra småarbeten eller leka, och under kvällarna sutto
de och hörde på då Pekka läste. Men dess emellan lärde
Pavo Gretti och de andra unga finnarna läsa. Detta tillgick
på det sätt, att man af näfverlappar förfärdigade sig
bokstäfver och af dessa bildade ord. Nöden är en god
uppfinnare, och då den tidens finnar saknade böcker, hjälpte
man sig dem förutan så godt man kunde.
Hvad som tilldrog sig utanför finnarnas område, därom
saknade de all kunskap, och det var äfven därför man med
stor undran en dag upptäckte, att någon kom körande öfver
isen och höll kosan på Anttis gård. Glädjen minskades icke
då man igenkände Matts i Träskog och hans son. Den blef
dock mindre högljudd då man såg, att sonen saknade sin
ena arm och för öfrigt vanställdes af flera ärr i ansiktet.
Han hoppade dock raskt ur släden, gick hastigt fram och
hälsade finnarna.
Då de första hälsningarna i säflig tystnad, som bruket
var hos finnarna, hunnit undanstökas och svenskarna blifvit
undfägnade med hvar sin bunke mjölk, kom den
efterlängtade stunden då man skulle få höra nyheterna.
Matts kände till den saken väl, hvarför han ock, strax
han tackat för undfägnaden och under det han karfvade
sin tobak, tog till ordet: Öfverheten, sade han, hade kommit
till kunskap om, att något ytterligare anfall af danskarna
icke vore att förvänta nu sedan det blifvit så kallt. De
hade gått hem, och därför hade också bönderna fått hemlof.
Det vore blott knektar kvar för att bevaka skansen och
gränsen. Nu hade han rest hit för att hälsa på sina gamla
jaktkamrater och vänner, och föreslog, att de gemensamt
skulle göra en jakt på några dagar och sedan följa honom
till hans hem.
»Per, sonen min, ville ändtligen ut för att träffa er.
Visst har polacken gått illa åt honom, men ännu är han
karl till att göra hvad som helst, och jag är glad öfver att
ha fått hem honom så pass som han är. Ondt har han
slitit på alla sätt, men det är öfver nu, och en sådan kung
som den vi hafva finns ej i hela världen, säger Per, och så
säga de andra knektarne med; polacken har han klätt så
han rättar sig aldrig mera, och kommer han nu, som Per
tror, åt dansken, så plockar han honom så små som gryn.
Tocken kung har vi, och för resten är Per god att säga
eder detta själf. Men hvad säger ni, vill ni åt skogen?»
Därtill förklarade sig finnarna mycket villiga, ty jakten
hade legat nere på sista tiden, och nu behöfde de se till
att få något till huset innan snön blefve för djup. Det var
gifvet, att dessa ifriga och skickliga jägare skulle lyckas i
sin jakt, ehuru den icke blef långvarig, ty en skarp köld
hade de sista dagarna gjort jakten svår och slutligen drifvit
finnarna och deras gäster hem. Matts fick sin släde full af
elgkött och reste hem, sedan finnarna lofvat att snart komma
efter.
Under den tid man väntade danskarnas infall hade en
del af finnarnas sysslor blifvit åsidosatta, som först måste
verkställas innan de ginge att gästa sin vän där nere i
svenskbygden. Och då detta inträffade hade väderleken
kastat om, och snön föll lätt och lös på den hårdt tillfrusna
marken. Finnarna beslöto därför att afvakta bättre skidföre.
Så nalkades man julen. Snön hade af storm och köld
blifvit någorlunda tjänlig för skidlöpning. Då öfverraskades
man en morgon af en man som medförde den
öfverraskande nyheten, att danskar och norrmän i stort antal
vore i antågande emot gränsen, och nu skulle hvarje finne
ut. Alla skulle, väl beväpnade och försedda med proviant,
samlas i Träskog, där ammunition skulle möta. Budkaflen
skulle genast fortskaffas mot söder.
Nu blef det lif vid Kymensjön. Man rustade och packade,
och så stötte grannarna till. Till Antti och Pekka ville alla
sluta sig, ty nu visste alla finnar, att de skulle bli deras anförare,
då hvarken officerare eller knektar kunde färdas på skidor.
Kvällen före uppbrottet hade Pekka, Pavo, Antti och
hans söner ett långt samtal med hvarandra, hvari Lissu
mot vana icke blifvit kallad att deltaga. Åt henne lämnades
blott ett knyte, det hon borde väl förvara mot »eld, brand
och tjufvehand». Till unga Matti sade man, att han skulle
bli vid hemmet; han vore för ung och vek för den färden
och vid den årstiden.
Så bröt man upp. Under färden till Träskog tillstötte
en hel hop finnar, så att man vid framkomsten redan var
tjugu å trettio man. Vid Matts" gård var folket samladt.
En officer var där och utdelade vapen och ammunition till
bönderna och hade redan börjat ordna dem då ett ilbud
anlände med underrättelse, att danskarna redan brände och
härjade i angränsande byar, och att allt motstånd hittills
varit fruktlöst. En hel del flyktingar vore på väg för att
söka skydd i Träskog. Andra däremot, som så kunde, hade
begifvit sig in i skogarna. De modigaste af bönderna i
Bortan hade samlats för att försvara sina hem.
Underrättelsen väckte både harm och bestörtning.
Bestörtningen var dock af kort varaktighet, och snart hördes
röster yrka, att man skulle skynda till grannarnas hjälp.
»Ack,» sade den svenske officeren, »hade vi blott bar
mark! Men denna fördömdt djupa snö hindrar oss ju att
komma fram på edra stigar. Vi hinna icke. Kunde jag
blott bruka skidorna!» sade han då han såg de talrika
finnarna. »Men välan! Väljen eder en förman, finnar! Jag
vill lita på er.»
»Vi ha förman,» ropade väl femton röster.
»Hvem?»
»Vår gamle anförare, Pekka Huskoinen, björnskytten.»
»Ah, är han här! Pekka, Pekka! Min far har talat
om dig. Var välkommen till kapten Lorents" son!»
»God dag, kapten!» sade Pekka och rätade upp sig.
»Vi hafva ingen tid att förlora.»
»Nej, nej! Skynda, Pekka och gör hvad du kan! Jag
kommer efter med dessa duktiga män.»
Pekka utstötte den vanliga samlingssignalen och satte
sig i gång. Ögonblicket därpå sågo de kvarstående, hur
finnarna i en lång rad i hvarandras spår ilade mot den
hotade granngården. En efter dem kommande skulle icke
kunnat säga, om där framgått fem eller hundrade män, så
noga satte finnarna sina skidor uti Pekkas spår.
* * *
Dagen var ännu ej inbruten då finnarna anlände till
Bortan, men de funno bönderna på sin vakt. De hade tagit
skydd af husen, och här stodo de tåligt i den bistra
vintermorgonen.
Med glädje hälsades finnarna, och man täflade om att
tillföra dem lifsmedel, hvilka dessa, stående på sina skidor,
hastigt förtärde. Pekka och Antti, jämte den från Pekka
oskiljaktige Pavo, hade gjort en rund kring gårdarna. Pekka
fann, att bönderna stode bra där de stodo. Fienden kunde
endast nalkas byn efter den uppkörda vägen. Så snart han
komme inom skotthåll, skulle bönderna lossa sina skott och
därpå störta fram. Själf ville han med finnarna begifva sig
till skogsdungen och därifrån falla danskarna i flanken.
Knappt var denna plan delgifven bönderna förr än en
åkande bonde anlände med underrättelsen att danskarna
vore synliga vid den en knapp half timmes väg därifrån
belägna sjön, samt att de färdades i en oräknelig rad af
slädar. På motstånd vore ej att tänka.
»Gören som jag sagt eder,» sade Pekka, »och stån fasta!
Icke lärer hela den danska styrkan komma hit till er enstaka
by, måhända kommer ingen. Stån fasta tills ni hören af mig!»
Därmed lämnade finnarna bönderna, som lyssnat till
hans tal och nu gjorde som han ville.
Då Pekka anlände till skogsdungen utställde han sina
män och tillsade dem, att blott hvarannan finge skjuta. De
skulle sikta på hästarna. Skulle därefter danskarna rusa in
i skogen för att nedgöra finnarna, skulle de låta dem
oantastade lämna vägen. Först när de väl vore inne i skogen
och snön, där de saknade fotfäste, skulle de andra skjuta
och sedan bruka yxorna, om icke pardon begärdes.
Finnarna behöfde ej länge vänta på fienden, ty snart
förnams buller och hästtramp, och där kom en hel rad slädar,
fyllda med män som höllo sina vapen i händerna. Där voro
fyra, fem i hvar släde. Flera slädar hade kört förbi finnarna,
och Pekka blef orolig. Men nu small det för bönderna, de
första hästarna störtade, och fienderna hoppade ur sina slädar»
Då small det för finnarna utefter hela linien, och häst efter
häst störtade. Danskar och norrmän besvarade salvan med
ett hurrarop. Men med detsamma störtade bönderna fram
och svarade med ett gräsligt hämndeskri. De döda och
sårade hästarna som belamrade vägen, jämte den djupa snön,
gjorde det omöjligt för fienden att i hast ordna sig. Pekka
lät nu de andra finnarna skjuta, och därvid föllo flera män.
De andra togo till flykten, kastade sig i de slädar hvilkas
hästar ännu voro oskadade, och några minuter därefter voro
de försvunna. Endast bönder samt några döda och sårade
fiender voro jämte finnarna kvar.
55. På Värmelns strand.
Segern var lätt vunnen, och man stod just tvehågsen,
om man skulle våga tro, att faran redan vore öfver. Då
kom den svenske officeren i spetsen för en stor skara bönder
och ett antal finnar. De hälsades med hurrarop. Man
fruktade icke längre, att fienden skulle återkomma, och skulle
så hända, kände man sig trygg. Så snart officeren fått del
af hvad som tilldragit sig befallde han fram ett par väl
bemannade slädar, att på afstånd följa fienden. Därpå lät
han jorda de döde och taga vård om de sårade.
En sårad dansk förhördes, och nu fick man veta, att
fiendens infall egentligen gällde provinsens hufvudstad, den
han tänkte medels en kupp eröfra. Hundratals slädar hade
från alla håll samlats och sändts öfver gränsen, med order
att sammanstöta där, och andra hundratal skulle komma
efter. Hela Värmland skulle inom några dagar vara eröfradt.
Knektarne kunde gärna ligga i skansen och frysa: deras tid
skulle komma längre fram.
»Kunde man lita på den där historien, Pekka,» sade
kaptenen sedan de voro ensamma, »så vore vi illa däran.
Kuppen är visst icke omöjlig, men allt för djärf att man
skulle obetingadt tro den. Skaffa mig några raska och
pålitliga skidlöpare! De måste skyndsamt följa fienden så fort
de förmå. Se de honom fortsätta utan att göra något längre
uppehåll, är uppgiften sann. I alla händelser måste vi följa
efter den här afdelningen och se till, om vi kunna göra
något för att skydda våra landsmän.»
Sedan man pustat ut en stund ordnade kaptenen sina
bönder och aftågade samma väg fienden tagit, sedan han
öfverenskommit med Pekka, att denne med finnarna skulle
gå rakt genom skogen och sammanträffa med honom i trakten
af kyrkan.
När Pekka påträffade den körväg danskarna färdats
stannade han, för att invänta böndernas ankomst. Men
dessförinnan återkom en af de utskickade spejarne med
underrättelse, att fienden i stort antal befunne sig vid gårdarna
omkring kyrkan. Något närmare om fiendens åtgöranden
hade han icke kunnat utforska, utan återvändt för att
meddela kaptenen hvad han sett.
En liten stund sedan den åkande spejaren aflägsnat sig
återkom äfven en af de utsända skidlöparne. Det var Pavo.
Han hade bättre besked. Danskarna hade icke angripit
folket i byarna eller gjort annan skada än tagit en del foder
för sina hästar, och sedan de en stund uppehållit sig
omkring kyrkan hade de alla afrest.
Då kaptenen med bönderna ankom meddelades honom
detta. Han började tro, sade han till Pekka, att fångens
uppgift att anfallet gällde residensstaden ändock icke
saknade grund, hvarpå han marscherade vidare. De andra
utskickade som han mötte under marschen bekräftade Pavos
rapport. Fienden hade aflägsnat sig, men medtagit så många
af böndernas hästar han kunnat åtkomma. Då kaptenen själf
jämte sina bönder och finnarna ankom till kyrkbyn voro
där inga andra upplysningar att få än hvad de utskickade
meddelat. Nya kunskapare utsändes därför, och kaptenen
vidhöll sin plan att fortfarande följa efter fienden. Men nu
vägrade bönderna att gå längre. De måste först återvända
till sina hem för att rusta sig bättre med proviant.
Kaptenen kunde icke annat än gilla deras skäl, men bad dem
skynda sig åter. Under tiden ville han själf företaga en
rekognoscering. Finnarna skulle stanna där de vore; blott ett
par af dem tog han med i anskaffade slädar.
Länge fingo Pekka och hans finnar icke njuta af hvilan,
ty de båda skidlöparne återkommo efter blott några timmars
bortovaro, med order till Pekka att skyndsamt begifva sig
öfver skogarna till Brun skogsfjället, där han skulle erhålla
vidare order. Skidlöparne berättade, att danskarna ryckte
skyndsamt framåt. Kaptenens gissning hade således nu
visat sig riktig: fiendens afsikt var att bemäktiga sig
Karlstad. Nu hade han rest för att träffa sina förmän.
Det är sannolikt, att danske befälhafvarens mening från
början verkligen varit att genom en hastig marsch tränga
så långt som möjligt in i landet och där fatta fast fot, för
att på våren tränga ännu längre fram. Vintern lämnade
bästa tillfället därtill, då man hade vägar genom skogarna
och öfver de isbelagda vattnen. I följd af infallets
hastighet och dess betydliga utsträckning längs gränsen från
Fredrikshald till Eda skans, samt däraf att hans folk färdats
i en mängd små afdelningar, skulle svenskarna antagligen
icke kunna hindra hans fortkomst, och sedan hans trupper
hunnit samlas på en punkt, ansåg han sig stark nog att kunna
hålla sig kvar tills förstärkningar och förråd hunnit efter.
Emellertid hade något hinder mött, antingen nu
svenskarna hunnit samla sig omkring den hotade punkten
eller något okändt hinder inträffat, allt nog: danskarna vände
om; men nu plundrade de och röfvade allt hvad de
förmådde under återtåget. Svårast hemsökte de trakten
omkring sjön Värmeln, och allra svårast Grums socken. Att
allmänna tron varit, att anfallet gällde Karlstad, kan man
sluta däraf, att en mängd familjer flydde bort och öfvergaf
sina hem.
Allmogen förklarade saken på sitt sätt. Danskar och
norrmän, sade man, hade plundrat gränsborna så många
gånger, att de ej hade mycket att taga. Därför ville de nu
passa på och skatta de förmögnare socknarna då de hade
passande väglag, och måhända var det så. Blott några
dagar pågick plundringen omkring Värmeln, och så företogs
återtåget i all hast, ty man hoppades hinna gränsen innan
svenskarna hunnit samla sig till sådan myckenhet, att de
kunde bli farliga, och på det hela hade man räknat rätt.
Återtåget företogs på samma sätt som anfallet. Man
färdades samma väg man kommit, och svenskarnas hästar drogo
det röfvade godset.
Pekka hade sedan flera dagar väntat kaptenen eller
hans bud å den angifna platsen på Brunskogsfjället, den
skogbevuxna ås som skiljer Brunskogs socken från nuvarande
Arvikas. Åsen slutar vid sjön Värmelns norra strand, där
den stupar tämligen brant ned i sjön. Pekkas spejare hade
meddelat honom, att fienderna huserade grymt i Boda,
Frykeruds och Grums socknar, där de mötte föga motstånd,
emedan landtfolket flytt undan dem. Man var dock i färd
med att samla folk från angränsande socknar, och
Mangskogsfinnarna vore i antågande. Vidare meddelades, att den
djupa Värmelns is icke vore körstark tvärs öfver. Blott
nära stränderna och öfver vikarna kunde den befaras med
hästar och åkdon. Fienden hade därför nödgats köra
omkring den. Finnarna på sina skidor kunde däremot färdas
hvar de ville.
Pekka ansåg denna senare underrättelse mycket
fördelaktig, om kaptenen ville fortsätta med att förfölja danskarna.
Emellertid hade den långa väntan gjort finnarna otåliga,
och Antti föreslog Pekka att göra ett ströftåg på egen hand
öfver sjön. Andra sidan, där fienden huserade, vore uppfylld
af berg, backar, snö och skog. Finnarna borde icke tåla
detta. Någon fara kunde icke vara för dem. Danskarna
kunde ej lämna vägarna, och finnarna kunde ju fara hvar
de ville. Pekka var nära att gå in på Anttis förslag då
en budbärare från kaptenen ankom med underrättelse, att
denne jämte en mindre hop bönder vore i antågande.
Några timmar därefter var han hos finnarna och hälsade
dem mycket vänligt.
»Jag medför proviant åt er,» sade han. »Men ingen
rast här! Vi måste framåt och söka samla mer manskap i
Brunskog, ty jag har fått bud, att fienderna icke framtränga
vidare, utan plundra där de äro. Följen mig, finnar!»
Därmed kastade han sig i släden och körde raskt framåt.
Till sin stora öfverraskning fann han, att finnarna löpte
lika fort som hans häst sprang. Snart voro de nere i
Brunskogsdalen, och där möttes åter en skidlöpande spejare. Det
var Pavo som Pekka utsändt dagen förut. Han kom med
hvinande fart.
»Fienden är på återtåg häråt,» sade han; »hvad månde
det betyda?»
»Att han antingen redan fått stryk eller fruktar att
få,» sade kaptenen och gnuggade händerna. »Nu skola vi
gifva honom en afskedshälsning, som jag hoppas han skall
minnas. När tror du, Pavo, vi kunna ha honom här?»
»Kan icke säga det, kapten, men det syntes som
danskarna icke hastade. Köra de icke i natt, ha vi dem ej här
förrän fram på förmiddagen i morgon.»
»Godt vore det,» sade kaptenen. »Nu framåt!»
Så körde han vidare, men stannade efter en stund, gick
af släden och vinkade Pekka till sig.
»Hvad tycker du om detta pass?» sade han.
De befunno sig på ett ställe vid Värmelns strand där
en brant skogsås sköt ut, mellan hvilken och sjön vägen
gick fram.
»Om jag med bönderna spärrar vägen här och du med
dina finnar besätter stranden utmed viken, tror jag danskarna
skola få det hett nog. Kan jag hålla stånd, måste de ut
på isen, där ni, skyddade af träden, kunna få goda sikten.
Öfver berget kunna de icke komma. De måste vräka undan
mig och bönderna eller slå upp ny väg öfver isen, bryta er
kedja och så tåga vägen upp efter backen och kringgå oss.
En skans uppföra vi i natt, och där skola nog våra raska
bönder hålla stånd. Går det galet, skall jag ha en stig
upptrampad uppåt berget, dit vi kunna draga oss upp, ty
det kunna vi försvara, och dit vågar nog dansken ej följa
efter.»
»Sant, kapten! Men äga danskarna kanoner, skjuta de
er skans i kras och er med. Ha de flera, skola de ock
snart jaga oss finnar in i skogen, och så ha de vägen fri.
Jag gör som kapten befaller, men hvar och en slåss på sitt
vis, kapten. Finge vi finnar först gifva danskarna en salva
här uppe ifrån berget, skola många hästar stupa, och de få
lämna sitt tjufgods ifrån sig. Sedan skola vi nog hinna
före dem igen och gifva dem en salva till, och så skola icke
många af deras lass hinna gränsen. Kunna vi så göra och
fälla hästarna de åka efter, få vi kanske tillfälle att komma
åt männen ock.»
»Guds död, Pekka, du har rätt! Men skola jag och
mina käcka bönder få stå och se på då ni finnar slåss?»
»Det behöfver ni icke, kapten. Följ oss upp på berget
med så många bössor ni har. Ju flera hästar vi döda, desto
bättre, och sedan får ni arbete nog, om fienden, som jag
tänker, fortsätter sin resa så skyndsamt som möjligt, ty det
hjälper honom ej, om han ock har ryttare. De skola icke
kunna drifva hästarna genom snö och skog så fort som vi
skidlöpare fly, och då ryttarna vända om, vända vi med.
Finnen slåss helst bakifrån.»
»Låt det så bli, Pekka! Ni skidlöpare äro oss andra
mycket öfverlägsna då snön är djup. Gör dina
förberedelser! Jag kan ej annat än gilla hvad du sagt.»
Då bönderna ankommit till platsen fingo både de och
finnarna gå ett stycke afsides för att hvila. De bland de
senare vanliga anordningarna för natten vidtogos. Man
nedhögg torra furor och gjorde af dem eldar, bredde ut
granris till bäddar, eftersåg gevären, och så slog man sig
ned. Matsäckarna anlitades, man bjöd sina bekanta de
bästa bitarna, åt sig själf mätt, och då man sedan tände
piporna kom samtalet i gång mellan finnar och bönder.
Hade något groll förut varit mellan de nu sammanförda
männen, var det glömdt.
56. Fallen på sin post.
Redan före böndernas ankomst hade man utsändt
spejare. Antti hade afrest i kaptenens släde, medförande en
kamrat och sina skidor. Han skulle åka så långt han
vågade och sedan på skidorna närma sig fienden, för att så
nära som möjligt bespeja honom. Pekka hade gått ännu
längre i försiktighet och utställt några poster framåt vägen.
Hvar och en af dem skulle hastigt tända ett bloss och
hastigt släcka det så snart han märkt, att hans närmaste
man gjort på samma sätt. Genom denna signal skulle man
hastigt bli varnad, om fienden skulle visa sig. Lugnad
genom dessa anordningar, kunde man med trygghet
öfverlämna sig åt hvilan.
Under natten föreföll ingenting som störde den lilla
truppens ro. Man sof i god ro tills stjärnorna visade, att
man var nära morgonen. Då dagsljuset inträdde stod man
redan färdig till uppbrott. Man väntade blott, att de
utsända spejarna skulle återvända. För dem af bönderna som
icke hade gevär hade stig blifvit upptrampad inne i skogen,
och de stodo redan uppe på berget.
Solen gick upp, rimfrosten glittrade som diamanter på
trädens grenar, och snart låg hela landskapet i en klar
belysning. Men ännu syntes ingen Antti, och man såg
närmaste utpost lugnt vandra af och an på vägen. Allt högre
steg solen. Då såg man ändtligen, hur närmaste utposten
försvann från vägen, och snart blef den väntade Antti
synlig. Han körde raskt, hans rimmade fåle flåsade häftigt.
Emot sin vanliga säflighet hoppade han raskt ur släden,
och utan att gifva sig ro att hälsa sade han barskt:
»Perkelaa, Pekka! De äro många! Jag väntade tills
hela tåget var ordnadt och satte sig i gång. Fort komma
de icke fram, ty de ha slädarna fulla af saker; men om en
timme eller något däröfver torde vi ha dem här. Väl fem
tio ryttare tåga i spetsen för tåget, och lika många sluta
det. Soldater dels åka, dels gå bredvid slädarna.
Perkelaa, Pekka! Vi förmå intet emot dem.»
En lång och allvarlig tystnad uppstod sedan Antti
afgifvit sin rapport.
»Det var fördömdt dåliga nyheter det här, kapten!»
sade Pekka. »Men jag tror ändå vi blifva vid hvad jag
sagt, hvad finnarna angår. Vi gifva dem, dolda af skogen,
en salva och fly sedan, om det blir nödigt. Hvad åter
bönderna beträffar, är det rådligt och klokt, om de draga
sig längre åt sidan och aldrig visa sig. De kunna ej undfly
ryttarna och äro för få att besegra dem.»
»Ack, Pekka, om jag blott hade soldater och bar mark,
skulle jag icke vika. Nu måste jag, ty mina raska bönders
lif få ej sättas på spel mot öfvermakten.»
»Fort till verket då, kapten! Vi träffas i kväll, om
Gud vill.»
Pekka utställde sina skyttar på samma sätt nu som vid
Bortan, och samma plan skulle följas. Hvarje skytt skulle
nedskjuta den häst som befann sig midt emot honom och
därpå fly upp på berget, där alla skulle sammanträffa. Första
skottet skulle lossas af Pekka då han ansåg, att den
fientliga skaran hunnit så långt förbi, att det endast fanns kvar
lika många hästar som skyttar. Han hoppades, att hvarje
finne skulle fälla en häst. Planen var så enkel, att hvarje
man förstod Pekkas mening, och han var alldeles säker om,
att alla skulle göra sitt bästa.
Så stod man och väntade, att fienden skulle visa sig.
Som finnarna voro omkring sextio, upptog deras linie hela
bergfoten, eller en sträcka af ungefär ett halft tusen meter.
De hade väl dolt sig mellan träden, dock så, att de hade
fri utsikt till vägen och sjön.
Fienden visade sig ungefär vid den tid Antti beräknat.
Ett par ryttare kommo trafvande fram. Under tystnad läto
de sina blickar sväfva utåt vägen. Men då intet misstänkt
förekom, fortsatte de. Så kommo ett par till, och så flera,
tills förtruppen, eller, som Antti sagt, ungefär femtio ryttare,
blef synlig. De redo icke tysta, utan pratade och skämtade.
Efter dem kommo slädar fulla af folk, och slutligen
packslädarna med sina körare och sin betäckning. Då eftertruppen
blef synlig bort åt vägen, höjde Pekka sin bössa, så gjorde
äfven hans närmaste man, och så alla undan för undan.
Och så small det utefter hela linien. Häst efter häst
störtade. Nu hördes skrik och kommandorop. Skott efter skott
smattrade, riktade mot skogen, där den blå röken från
finnarnas bössor förrådde, hvarifrån de dödande loden kommit.
Omedelbart sedan finnarna lossat sina skott hade de
kastat om skidorna och löpt upp på berget till
samlingsplatsen, och här sammanträffade de alla oskadade. De mot
dem riktade skotten hade uppfångats af de tätt stående
träden. Så snart Pekka såg, att alla slutat laddningen
ordnade han sina finnar på linie igen, och så stod man
afvaktande ett möjligt anfall.
Bland fienden uppstod en stark förvirring. Det ena
kommandoropet aflöste det andra, hästar och slädar vräktes
undan, så att vägen blef fri, ryttare och soldater rusade ut
på isen och slöto sig tillhopa i ordnade led samt marscherade
därefter så långt ut på sjön, att kulor från skogen och
bergfoten icke kunde nå dem. De voro beredda att
mottaga det anfall de väntade. Anfallet uteblef; man stod där
undrande och väntande. Finnarna å sin sida likaledes. De
väntade, att fienden skulle fortsätta sitt tåg, då de ville
förfölja honom.
Helt plötsligt förnams ett litet rassel bakom finnarna,
och ögonblicket därpå framskymtade en skidlöpare, och så
en till. Då ljöd Pekkas röst:
»Vi äro omringade! Tillbaka uppåt skogen! Vi måste
slå oss igenom!»
Nu smällde skott på skott från båda sidor. Det var
norrmän mot finnar, skidlöpare som de. Och nu började
en af dessa långvariga och egendomliga strider som af våra
förfäder utkämpades i gränsskogarna. Man slogs man mot
man, tog skydd, sköt och gick framåt, sköt och drog sig
tillbaka, allt efter som det lämpade sig; hvar och en var
sin egen befälhafvare och handlade själfständigt, men stred
ändå af instinkt i ett slags ordning, som angafs af skotten.
Finnarnas lätta lodbössor hade annan klang än norrmännens
gröfre och mer långskjutande gevär.
Finnen kan vid vissa tillfällen vara snabbtänkt, och
Pekkas män voro det den gången, ty så snart norrmännen
afskjutit sina gevär störtade alla finnarna rätt på dem, icke
för att angripa, utan för att medels sina snabba skidor
genombryta kedjan, som deras fiender sökte draga omkring
dem. Möjligen förbluffade och med urskjutna gevär, kunde
norrmännen icke hindra den plötsliga manövern. Nu
skyndade finnarna undan, tills Pekkas samlingssignal ljöd. Man
höll så godt man kunde linien under det man löpte framåt
och laddade. Terrängen hade varit för finnarna gynnsam;
snart befunno de sig på andra sidan en liten långsträckt
myr och fattade där posto.
Då norrmännen varsnade myren stannade de och
ordnade sig. Vana vid sådana strider, anade de, att finnarna
väntade dem. De vågade sig icke ut på slätten, utan togo
skydd och skickade på god tro ett par kulor öfver myren
och in i buskarna. Svar fingo de genast, ty finnarna, som
väntade dem, hade redan sett en och annan.
Striden öfvergick nu till täflan i skjutkonst, ty hvarken
norrman eller finne tänkte blotta sig genom att visa sig på
slätten. Man tog skydd och afvaktade, att någon finne
skulle visa sig eller på något sätt förråda hvar han låg.
Då sådant hände small det ofta från båda hållen. Hörde
man icke vidare till sin motståndare, var man viss att man
lyckats träffa honom och var då ej längre så varsam. Men
det hände, och hände ofta, att det då small, och så kom
man underfund med en annan faktor i sådana strider:
tålamodet, och däruti ligger finnen öfver både svenskar och
norrmän.
Dagen skred fram, men ingen af de stridande kunde
tillmäta sig framgången. Pekka, som trodde sig ha märkt,
att finnarnas linie var något längre än norrmännens, hade,
sedan han på länge icke hört något skott från den
motståndare han haft, kommit på den tanken att draga sig
tillbaka, för att med några män kringgå myren, angripa
norrmännen i flanken och såmedels få slut på striden.
Pekkas förmodan var riktig. Den bekräftades af Antti,
som var den siste i finnarnas skyttelinie. Midt emot honom
funnes ingen fiende, och då han hörde Pekkas plan, var han
genast med om den. Nu inträffade dock något som gjorde
planen om intet, ty på afstånd hördes en hornsignal, och
genast märktes på buskarnas rörelser, att norrmännen
kallades tillbaka.
Efter en stunds väntan visade sig Pekka ute på myren,
men då intet skott föll, ropade han:
»Norrmännen ha lämnat oss: de draga sig tillbaka.
Framåt!»
Och så ilade alla finnarna i en linie fram. Norrmännen
hunno de dock först vid den omnämnda bäcken. På vägen
sågs ingenting utom en rad tomma slädar. Finnarna
skyndade i all hast framåt, tills ett högljudt »Halt!» ljöd från
Pekka. Med detsamma dundrade skott på skott, smäll på
smäll, från så väl norrmän som finnar, tills mörkret föll
på. Norrmännen kastade sig nu i de i beredskap hållna
slädarna och aflägsnade sig skyndsamt. De hade fyllt sitt
värf och betäckt sina landsmäns och danskarnas återtåg.
Då ljöd Pekkas samlingssignal, och finnarna samlades
omkring honom. Han satt med ryggen stödd emot en åldrig
fura; på knä bredvid honom låg Pavo och höll snö på hans
blottade bröst.
»Räck mig din hand, Antti! Låt vara, Pavo! Den
strömmen du vill dämma bryter ändock fram. Hvar är
kaptenen?» sade Pekka, och nu ljöd hans stämma matt.
»Här!» sade denne och bröt igenom den ring finnarna
bildat omkring sin förste man.
»Vi gjorde hvad vi kunde, kapten.»
»Tack, Pekka! Ni räddade flera fångar och mycket
gods, som fienden, af brist på hästar, måste kvarlämna. Ni
ha gjort mer än någon af oss, gjort mer för oss svenskar
än vi förtjänat.»
»Nej, nej, kapten! Ni ha gifvit oss mer: ni ha
gifvit oss bröd. Stöd mig, Antti!» sade Pekka matt. »Jag
hoppades, att så skulle ske. Driffinnen är trött, Antti.
Min far hvilade sitt hufvud i mitt knä då han sände sin
ande till det eviga ljuset; jag vill hvila mitt i ditt knä,
Antti. Du var dock den starkaste af Örjans pojkar.»
Knappt hade Antti hunnit sätta sig och lägga Pekkas
hufvud i sitt sköte förr än denne ropade:
»Pavo! Gretti!»
En blodström bröt ut från hans mun under det han
hviskade:
»Fader Mikko, jag kommer!»
Hans hufvud sjönk ned, och blodet strömmade ur hans
genomskjutna bröst. Kaptenen tilltryckte hans ögon,
blottade sitt hufvud och sade:
»Frid åt dig! Du föll för ditt fosterland. Ditt namn
skall lefva!»