Passionerna

PASSIONERNA

AV

MARIE SOPHIE SCHWARTZ

GÖTEBORG

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG

PASSIONERNA

AV

MARIE SOPHIE SCHWARTZ

------------

GÖTEBORG

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG

COPYRIGHT 1914 BY

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG, GÖTEBORG

EHRNFRIED NYBERGS BOKTRYCKERI, STOCKHOLM 1914

Tryckt på träfritt papper

FÖRLAGSRÄTTEN TILLHÖR ALBERT BONNIER, STOCKHOLMFÖRSTA AVDELNINGEN

För några och femtio år tillbaka fanns i Miinchen, vid

Neuhauser Strasse, ett stort hus av dystert utseende. De

alltid nedfällcfa lönstergardinerna och den beständigt

stängda porten ingåvo den förmodan att det sedan åratal icke

varit bebott. Men frestades någon av nyfikenhet att

därom göra sig underrättad, erhöll han det oförväntade

svaret, att husets ägarinna, en rik änka, i flera år ensam

bott därstädes.

Ägarinnans sängkammare, ett stort rum, möblerat med

omsorg, hade dock ett tungt och stelt utseende. Uti

sängen, med tjocka, mörka omhängen, låg en kvinna om

några och fyrtio års ålder. Hennes ansikte och händer

voro avtärda så att de liknade ett skeletts. Hon skulle

hava haft utseeAde mera av ett lik, än en levande varelse,

därest icke de stora svarta ögonens eld givit tillkänna, att

uti denna bräckliga hydda bodde en själ, ännu mäktig av

starka passioner.

Vid hennes läger satt en ung bildskön man, som

uppmärksamt, men bävande, lyssnade till vad den sjuka

talade. Efter att hava slutat en lång, och såsom det

tycktes, smärtsam bekännelse, vilade hon några ögonblick;

men återtog därefter:

»Du finner av denna plågsamma bikt, att jag är en stor

synderska, att på mitt samvete tynga brott av en

förfärlig art; men det var för dig och ditt oberoende jag begick

dem. Du bör således även kunna förlåta det, vartill en

gränslös moderskärlek förledde mig.»

Sonen böjde sitt bleka ansikte över hennes hand och

förde den stillatigande till sina läppar.

»Svär mig, att du skaffar reda på den olyckliga och hen-nes barn samt till dem överlämnar den del av

förmögenheten jag åt dem bestämt. Svär mig det vid frälsarens

bild», yttrade modern, räckande honom ett krucifix, som

hängde inuti sängen.

»Jag svär det, men var och hur skadi jag söka dem?»

»I Sverige! Dit hon lyckades fly.»

»Varav vet ni det?»

»Casper, som under processen varit det mest

besvärande vittnet emot henne, meddelade mig, under ett anfall av

samvetskval, då han var nära att angiva mig, att det var

han som, efter domens avkunnande, förskaffade både

henne och barnet tillfälle att fly.»

»Vet ni även om hon lever?»

»Jag hoppas det; ty då jag, efter Caspers bekännelse

reste till Sverige för att uppsöka och göra hennes oskad-

H

»Ville ni även döda henne?» inföll sonen rysande.

»Hon stod på min levnadsbana såsom en hotande fara,

vilken jag borde undanrödja. Jag upptäckte också deras

vistelseort; men dagen därefter var hon försvunnen. Din

sjukdom återkallade mig till Miinchen. Vad du för övrigt

behöver veta, såsom ledning, finner du i den uppsats, jag

lämnade dig och i Caspers anteckningar. Så snart jag

upphört att förtäras av mina samvetskval och de hemska

bilder, vilka intill min död skola martera min själ, gör du

förberedelser till din avresa, och förskaffar dig så mycken

kännedom av svenska språket, att du utan tolk kan göra

dina efterspaningar. Om människan visste vilka

förfärliga lidanden brottet medför, säkert satte hon då icke sin

fot på den farliga stigen. Åratal har jag legat på mitt

plågoläger; oupphörligt förföljd av mina offers

anklagande och hotande gestalter, vilka ropat på hämnd, utan att

jag vågat bönfalla om ett slut på mina kval; ty vilken

fasansfull räkenskap återstår icke på andra sidan graven!

Jag måste åtminstone medföra den trösten, att till någon

del hava gottgjort vad som.stod att försona. Min skuld

är ändå så stor, att jag icke kan hoppas erhåMa

absolution.»

En tystnad inträdde. Sonen lutade sitt huvud i

handen ; på hans ansikte skiftade avsky och smärta. Modern

betraktade honom med sina dystra ögon; det uttryck avånger, som några ögonblick förut återspeglat sig i dem,

försvann, och de lyste nu av stolthet.

»Om en vecka uppgår för dig den viktiga dag, då du

blir ägare av en furÉlig förmögenhet, och genom dina

närmare släktförhållanden till en mäktig familj, sätter

foten på en bana, som skall föra dig till ära och

ryktbarhet.»

En tung suck höjde sonens bröst; men han reste 4sig

och skådade upp med djärv och stolt blick, sägande:

»Ja, Ja& blir herre över en stor rikedom och har sedan

en lysande framtid framför mig.»

»Måtte jag blott överleva den dagen. Skicka nu efter

min biktfar», yttrade hon med matt röst. Han steg upp.

I dörren mötte han en medelålders man av reslig växt och

ett ädelt, men strängt utseende. Denne gick förbi den

unge mannen utan att yttra ett ord.

»Gå, jag vill vara allena med Tristan», sade modern, då

sonen stannade.

Han gick.

»Den bekännelse, du gjort inför ditt barn, har jag hört.

rfoid av dörrgardinen lyssnade jag...»

»Nå väl?...» den sjuka darrade.

»Jag är icke din domare, ej heller din biktfar; jag har

ingenting att säga dig.»

»Du är min bror.»

»Tyvärr.»

»Du kan icke vilja återtaga ditt löfte till min so^ Han

rår ju icke för mina brott.»

»Nej, men min dotter kan aldrig bliva en

giftblander-skas sonhustru.»

»Men bröllopet är ju utsatt, du kan icke träda tillbaka»,

utropade den sjuka förtvivlad.

»Jag kan och skall göra vad jag bör», svarade brodern

med obeveklig köld och lämnade rummet.

När han var borta, reste sig den sjuka mumlande:

»Än lever jag, och än en gång måste ödet lyda mig.»

Varje hennes drag uttryckte något olycksbådande

beslutsamt. Hon utsträckte handen och ringde.

En domestik kom in.

»Bed min son genast besöka mig.»En vacker sommareftermiddag vandrade tvenne unga

flickor utför Logårdstrappan och stego uti en av de

vev-båtar, som den tiden gingo till Djurgården. I båten satt

en ung man vid styret. *

»Således, kära Thora, får jag nu se det där under

djuret», yttrade den äldsta, en flicka vid tjugu års ålder, lång

och smärt, med ett lewiadsfriskt och vackert ansikte.

»Ja, i afton flytta morbror och han ut till Djurgården»,

svarade den andra, vars ålder på sin höjd kunde vara

aderton år. Hennes utseende förtjänar en närmare

beskrivning. Även hon var lång och smärt. Ansiktet, av

den finaste oval, utmärkte sig genom ett par stora, mörka

ögon. Färgen på dem kunde dock icke nogare bestämmas,

ty de voro varken svarta, bruna eller blå, utan återgåvo

skiftesvis alla dessa färger; men uttrycket innebar en hel

värld av slumrande känslor Näsan var fin och rak;

munnen liten med tvenne rader bländande vita tänder. Hyn

ren och vit som alabaster; men med denna matta blekhet,

som icke antyder sjuklighet, utan ett koleriskt

temperament. Dessa regelbundna drag infattades utav en ram ,%v

korpsvarta lockar. I ansiktsuttrycket låg något ombytligt

och nyckfullt.

»Men, kära Thora», frågade den äldre, »huru har han

kommit i tants hus?»

»Det berättade jag i mitt brev till dig, Nina.»

»Åh nej, därmed befattad^ du dig alldeles icke; du bara

skrev’K"om, kom, så skall,du få veta en stor nyhet\

Nu är jag här, full av väntan på allt det utomordentliga

du har att förtälja.»

»Men likväl icke här i båten», menade Thora leende.

»Du blir väl hos oss över sommaren?»

»Blott på obestämd tid, till dess bouppteckningen efter

mormor skall ske, då jag måste fara ut till Ektorp.»

Flickorna pratade om ett och annat till dess de stördes

av en häftig stöt, som båten tog emot en av ducd’aiberna

vid Skeppsholmen. Den unge styrmannen hade haft sina

ögon så uteslutande fästade på Thora, att han glömt giva

akt på den kurs båten tog.

Vid" den uppståndelse, som härav blev en följd, vändes

all^ ögon på honom.»Jag ber om ursäkt», yttrade han; »men felet var icke

mitt allena», tilläde han leende.

Thora "log även vid denna förklaring och tänkte:

• »Mitt fel var det åtminstone icke»; men hon misstog

sig.

Sedan båten åter kommit i gång, gick färden utan

vidare avbrott till Allmänna gränd.

Flickorna fortsatte vägen därifrån arm i arm till

Blockhusudden.

På några alnars avstånd följde dem den unge mannen.

De gingo in genom grinden till ett litet förtjusande

sommarställe, vars namn icke hör hit, vi kunna därför kadla

det Rosenkullen. Sedan de försvunnit i byggning^en,

viskade deras kvarstående följeslagare:

»Det är hon! Ty här bor majorskan Alm. Allt vad som

blivit sagt om hennes yttre överträffas av henne själv. I

morgon gör jag en*visit hos dem.» Därpå vandrade han

ännu ett stycke längre bort och gick* in uti en av de många

små boningar, vilka här blivit uppförda.

Vi lämna honom där och följa i stället flickorna.

En liten elegant salong var det första rummet liti

bot-tenyåningen på Rosenkullen. Till höger en mindre

matsal,f och till vänster ett litet nätt förmak. Våningen en

trappa upp utgjordes av majorskan Alms och flickornas

sovrum, samt ett arbetskabinett, med en stor balkong

utanför.

I salongen, vid det öppna fönstret, satt, då Th®ra och

Nina inträdde, ett äldre fruntimmér, med ännu vackra

anletsdrag, ädel och stolt hållning. Hennes yttre antydde

en av dessa lyckliga, vilka, litet eller alldeles intet,

erfarit |lv de härjningar motgång och sorg åstadkomma.

Med en hjärtlig nick hälsade hon flickorna.

»Välkommen, Nina», sade majorskan, »det var snällt,

att du kom ut till Thora; hon har så mycket längtat efter

dig. Var är(Karin? Jag skickade henne med för att"

hämta dina kläder och följa er.»

»Bästa tant, jag stod icke ut att vänta på henne, utan

bad Nina att låta Karin komma efter», svarade Thora och

kastade sig ganska självsvåldigt ned i en emma. \

»Mitt kära barn, vad du är varm. Varför envisades du

att gå, då jag ville att du skulle åka?» yttrade majorskan,gick fram till Thora, sköt undan hennes loekar, och kysste

den snöhvita pannan. Flickan slog sina armar om tantens

liv. och försäkrade skrattande, »att ingen fara var med

henne.»

En timma därefter sutto Thora och Nina ute i gräset

på kullen och pratade.

»Nå, Thora lilla, ryck då för all del en gång fram med

den där tyska löjtnanten. Jag mår ordentligt illa bara

jag tänker på honom, så nyfiken är jag.»

»Må göra, för att slippa se dig lida*, svarade Thora

leende. »Som du vet, var morbror Anton utrest hela

förli-den vinter. På våren, nu i maj, erhöll tant ett brev

daterat IJamburg, däruti hon underrättades om hans snara

återkomst, samt att han gjort bekantskap med en löjtnant

Behrend, vilken i en familjeaffär ämnade sig till* Sverige,

och troligen någon längre tid skulle komma att vistas här.

Löjtnanten hade yttrat den önskan att slippa logera på

hotell, och då erbjöd morbror, med sin vanliga

tjänstaktighet, vårt hus. Morbror bad tant sätta i ordning lilla

våningen två trappor upp, den morbror själv eljest bebor,

men vilken han, med undantag av ett enda rum, nu

avstod åt löjtnanten. En vecka sénare än brevet voro de

att förvänta. Jag bidrog allt vad jag kunde till

förskönande av den väntade utlänningens rum, genom att där

upphänga ett par av mina bästa oljefärgstavlor. Dagen,

då Gauthiod väntades, kom; men storm hade utbrutit så

att fartyget anlände först på måndagen. Emellertid, hade

jag feber av bara nyfikenhet. Morbror förde sin

reskamrat och hans betjänt till de rum, som för dem voro

bestämda, och jag dömdes till flera limmars ytterligare

väntan. Aldrig har tiden förefallit mig så lång. Mot aftonen

kommo några fruar på besö| hos tant. Vid ganska dåligt

lynne, satt j ag med mitt tapisseriarbeite, och beskyllde i mitt

inre löjtnanten, som så länge lät vänta på sig, för

bristande levnadsvett med mera.»

Ȁntligen, klockan sju, kommer morbror in med honpm

och presenterade sin syster majorskan Alm och sin

systerdotter Thora Ahlrot med fler# för löjtnant Behrend.

»Jag lyfte mina ögon till den nya gästen. Nina! huru

finna ord att beskriva hans yttre! Du vet att jag är

artist av hela min själ, men aldrig, ens i mina drömmar,, hafjag sett något så manligt skönt. Föreställ dig ett par

ögon, svarta som natten, glödande som solen. En ädelt

krökt näsa, ett djupsvart lockigt hår, en stolt, manlig

hållning, och en Äpollos växt, så har du ändå endast ett svagt

begrepp om hans yttre; ty huru med ord återgiva det

liv-J*a och eldiga uttrycket i hans drag?»

»Nog hör jag av din oförlikneliga vältalighet, att du

finner människobarnet ufiderskönt, men därav följer

alldeles icke, att jag skall göra detsamma», inföll Nina

leende.

Thora återtog berättelsen :

»1É11 vår överraskning, talade han hjälpligt svenska,

ehuru med stark brytning. Efter att en stund hava

konverserat med tant, och, sorti jag tror, därvid haft sina ögon

fästade på mig, steg han upp, kom tifl fönstret, där jag

satt; och tog plats mitt, emot mig.»

»Jag är skyldig mamsell Ahlrots godhet och, ovanligs

talang min varmaste erkänsla, för det nöje tavlorna i -mini

rum skänkt mig. Kaptfn har upplyst, att de äro målade

av er.»

Medan han talade, voro mina* ögon fästade på Hfcns, och

min beundran över deras skönhet var så stor, att jag glömde

svara. Vad han därtid tänkte, det vet Gud allena; mer

blicken fick ett uttryck, omöjligt ätt uthärda; jafg- sänkte

mina ögon. w tego båda. Efter några minuters förlopp

hör jade han tala om likgiltiga ämnen. Natten därpå

dansade löjtnanten och hans svarta ögon omkring i min

hjärna och förjagade all sömn. Sedan dess hava vi dagligen

varit tillsammans, och han har beständigt visat sig mycket

förekommande och artig. För en vecka sedan reste han

och morbror till Uppsala; men vi vänta dem tillbaka i*

dag och hit på aftohen. Över* sommaren, medan tant bor

här.ute, hava morbror och löjtnanten hyrt byggningen

nedanför kullen. Nu känner du den gStora tilldragelsen.»

Nina teg ert stund, och hennes glÆa ansikte såg mycket

begrundande *ut när hon äntligen svarade :

»Jag tycker icke om, att tant fog den där främlingen i

sitt hus; ty nög höres det, att du är i full fart att fästa

dig vid honom, och vem vet om han kan bringa dig lycka.»

. »Käraste Nina, tala« icke så där allvarsamt, alldeles somsalig mormor i världen. Tant vet bättre än någon vad

hon gör; men se där ha vi Cordula.»

En ung flicka, omkring några och tjugu år kom gående

från udden upp till kullen, där Thora och Nina sutto. Hon

var liten till växten, men starkt byggd. De breda

axlarna och det höga, välvda bröstet gåvo henne något mai^

ligt. Ansiktet frapperade vid första anblicken genom sina

skarpa drag. Ögonen, stora och mörka, med ett par

bågi-ga svarta ögonbryn. Munnen, mera stor än liten, hade ett

hårt uttryck. Hyn var blek och håret svart. Det hela bar

prägeln av en beslutsam och dyster karaktär. Sällan

syntes ett leende på de allvarsamt tillslutna läpparna, och

aldrig öppnades de till ett oskyldigt, glatt skämt. Hennes

utseende kontrasterade emot de andra flickornas glada och

sorglösa väsende.

Sedan Cordula hälsat Nina, tog hon stillatigande plats

Jbredvid henne.

»Var har du varit, Cordula, jag saknade dig vid min

hemkomst?» frågade Thora vänligt.

»Åh, det tror jag knappast», svarade Cordula med en

viss bitterhet i rösten; »varför skulle du sakna mig? Jag

har eljest varit och satt inordning pappas rum, där borta

i byggningen.»

»Än löjtnant Behrends då?»

»Det tänkte jag, att du själv ville göra.»

Här avbröts samtalet av tvenne ridande %errar, vilka i

galopp kommo uppför alléen. Efter dem följde en

droska med e;tt par fruntimmer uti.

»Ser du, Nina», utropade Thora, »där kommer han, med

morbror.» iY,

Nina kastade ögonen på de ridande, som höllo sina

hästar stilla vid slutet av alléen.

Ingen gav i detta ögonblick akt på Cordula; men

hennes ansikte fick ett uttryck av bitter smärta, då hon fäste

sin blick på de ankommande. Med en våldsam

ansträngning förde hon handen över pannan, liksom för att

bortjaga en hemsk syn. Hon andades kort och fort; men

detta upprörda tillstånd varade endast några sekunder;

varefter hon reste sig och med en beslutsam ton yttrade

till Thora:

»Jag går att underrätta tant om att vi fått främmande,ty i droskan ser jag fru H— och hennes syster.» Hon

giekJfrån kulien till byggningen.

E^pimme senare var hela sällskapet samlat på gården

ander de stora lindarna, där några förfriskningar

serverades av Cordula.

Kapten Ahlrot, majorskan Alms bror, var en liten

röd-lätt, välvillig, jovialisk och rörlig karl om några och

femlio år; tjänstaktig, medlidsam och oförargfig.

Löjtnant Axel Behrend motsvarade fullkomligt det

porträtt, Thora gjort av honom.

Han konverserade en stund med majorskan och de

övriga fruarna; men närmade sig snart Thora, som satt på

en trädgårdsstol ett stycke ifrån de andra.

»Ord kunna icke skildra huru ändlöst långa dessa

dagar varit, som jag tillbragt utan att se er», sade

löjtnanten och satte sig.

Thora rodnade, såg ned och yttrade för att säga något:

»Är icke trakten häromkring skön?»

»Därpå har jag ännu icke tänkt», blev löjtnantens svar.

Nina, som följde växlingarna i Thoras ansikte och

uttrycket i löjtnantens ögon, anade att deras samtal borde

avbrytas och gick fram till dem, sägande med en

skämtsam ton: 1

»Jag har fattat ovilja för löjtnanten.»

»Det var föga kristligt emot en främling, som aldrig

haft den lyckan att se er förr. På vad sätt har jag väl

kunnat framkalla dylika känslor hos mamsell Adler ?»

»Herr löjtnanten har varken skuld eller förtjänst

där-uti; de uppkommo därav att ni medförde ett brev, som

tvingar mig att redan om ett par dagar lämna

Rosenkul-len. Jag anser er därför såsom en olycksprofet. "För

övrigt är ju också hatet en fantasi, och jag är road av att

följa mina.»

»Tillåt mig trotsa er, att kunna hata mig» ; och därvid

fäste löjtnanten en egen blick på Nina.

»Just då gör jag det som mest», utropade Nina

skrattande. ■*

»Jag tror att ni förklara varandra krig», inföll Thora.

»Varför icke? Kanske gäller striden mamsell Thora»,

svarade löjtnanten. »Det är icke jag, som kastat

handsken, utan mamsell Adler; men såsom militär, bjuder he-dern mig att upptaga den i synnerhet när fientligheterna

öppnas utav ett vackert fruntimmer.»

»Det är således avgjort, att vi skola göra vårt bälH för

att hata varandra?»

»Alldeles icke! Jag påstår, att mamsell Adler icke kan

hata mig, och ni åter motsatsen; därom gäller nu striden.

Men är det verkligen sant, att det brev, jag ifrån doktor

Adler överbringade, föranleder ett så hastigt uppbröJt?»

»Åh, det är fråga blott om några dagars resa åt

landet», svarade Nina.

*

Sent på aftonen sutto alla tre flickorna tillsammans i

deras gemensamma sovrum.

»Nå, — Nina, vad tyckte du om honom?» frågade Thora

ivrigt.

»Han är verkligen vacker; men mitt ideal skulle han

likväl aldrig kunna bli, ty under den sköna ytan bor en

egoistisk själ. Han medför något olycksbådande.»

»Så Nina pratar, det bor tro och heder i hans blick»,

utropade Thora med hetta; »eller huru tycker du,

Cor-dula?»

»Han är mer än vacker; ty han är ganska farlig,

Thora!» svarade Cordula med eftertryck.

»Ni äro tokiga båda två», utropade Thora.

»Ack, må du aldrig bliva bedragen på honom. Jag

skulle icke våga tro på elden i hans blick; men du är

redan förblindad och med dig är icke värt att tala», sade

Nina.

*

Följande morgon, helt tidigt, vandrade tvenne unge män

utmed stranden av Djurgårdskanalen. I den ena

igenkänna vi flickornas styrman på kullbåten. Hans drag

voro regelbundna och livliga; men uttrycket i de

mörkblå ögonen förrådde en ombytlig och excentrisk karaktär.

Håret nédföll i en massa blonda lockar omkring

tinningen. Hans kamrat var en ung man av vardagligt

utseende.

»Nå, Knut», yttrade den förstnämnde, »du lovade migju en liten redogörelse, angående dina släktingar på

Rosenkullen, för vilka jag i afton skall bliva presenterad.»

»Mter än gärna, den skäll "du få genast. Som du vet,

är jag en systerson till majorskan Alms man; min mor är

också en intim vän till henne. Majorskan har varit änka

flera år, lever utav räntan på en ansenlig förmögenhet

och bor tillsammans med sin bror, kapten Ahlrot, uti

deras gemensamma hus vid Regeringsgatan. Hon lär haft

tre systrar, vilka alla äro döda; men deras historia känner

jag icke fullkomligt. Den äldsta av dem var gift med

en byggmästare, och dog för tolv år tillbaka, efter att

hava varit änka ett år. Hon efterlämnade en son,

nu-varan"de doktor Henrik Adler, samt en dotter Nina. Dessa

båda barn uppfostrades av mormodern, tant Alms och

•kaptenens styvmor. Den andra systern, Thoras mor, lär

varit gift med, och sedan skild från greve Falkenhjelm,

flickans far, ehuru man ej inom släkten talar därom.

Tho-‘ra bär sin mors namn. Varför vet jag ickt. Majorskan

ingår aldrig uti någon förklaring däröver, utan besvarar

alla frågor med: "Thora är min systerdotter"; jgph det

med en ton, som förbjuder alla vidare spörsmjp

Grevens nära släktskap med Thora omtalas äldrigr ehuru

hela släkten känner till den. Vid ett års ålder upptogs

Thora av min tant såsom eget barn; ehuru modern då

ännu levde. Den tredje systerns öden känner jag icke

närmare, blott att hon varit gift, blev änka och dog fattig.

Dessutom har kapten Ahlrot en fosterdotter, som sedan

tre år vistats i majorskans hus. Hon heter Cordula. Se

där har du hela släktregistret.»

»Detta är dock icke nog, du måste även giva mig något

begrepp om dessa personers karaktär, eljest skulle mina

begrepp om dem bliva alltför ofullständiga.»

»Så gott jag kan, skall det ske. Maj"orskan är en stolt

och något härsklysten karaktär. Man känner sig aldrig

böjd att motsäga henne. För övrigt frikostig och vänfast,

med ett fördelaktigt yttre och ett älskvärt sätt att vara.

Hon har två svagheter: den *ena för sin bror och den

andra för sin systerdotter Thora, vars alla önskningar hon

blint uppfyller. Bro"dern, kapten Ahlrot, ar en from, glad,

beskftlig och kanske något enfaldig man men som icke

visar sin adopterade dotter någon överdriven ömhet; var-emot han avgudar Thora. Denna, av alla bortskämda

flicka är vacker som en ängel, fjäsad som ett skönt barn,

ombytlig som ett aprilväder, livlig som en lyckligt

begåvad fransyska, och har lovande anlag att bliva en utmärkt

artist, vartill hon även tänker uteslutande ägna sig.

Hennes tavlor utvisa en förvånande talang Lägg till all

denna härlighet nitton år, en betydlig förmögenhet i hemgift,

så har du henne å prendre, i fall du lyckas vinna hennes

hjärta.»

»Beskrivningen är lockande nog; men ännu mera

intagande är hon själv; jag har redan sett henne.»

»Åh nej ! Var då?»

»Vi voro tillsammans på en vevbåt från staden i går, och

därifrån hade vi samma väg hit. Då hon gick in på

Rosenkullen, anade jag vem hon var och...»

»... och du blev flux kär i henne?»

»Icke just kär, men...»

»Nära nog?»

»Fortsätt dina karaktärsskildringar; ty ännu återstå:

Doktor . Adler, med syster och mamsell Cordula.»

»HeiljÉtk Adler, uppfostrad jämte systern av sin

mormor, en allvarsam och sträng gumma, är sju år äldre än

Nina. Hans karaktär är fast, sluten och stolt, men med

ett varmt, trofast hjärta, samt ett klart och redigt

förstånd. Han gjorde sina studier med ovanlig hastighet

och är nu läkare vid ett av huvudsta"dens sjukhus. Nina

vistades hos mormodern ända till i våras, då gumman dog,

och har kvardröjt på Ektorp ända till i går, men skall

sedan flytta ihop med brodern och leva av det lilla arv

.gumman lämnade efter sig. Nina har ett öppet, glatt och

kvinnligt väsende; skarpt omdöme, en varm, fast och

genom uppfostran orubblig religiös känsla, vilken för

framtiden kommer att ingiva henne både mod och styrka att

bära olyckor och bekämpa frestelserna. Dessutom god

och trofast, tillgiven den hon fäster sig vid, samt

begåvad med en underskön röst.»

»Nå, än Cordula då?»

»Käre Emil, henne kan jag icke teckna. Mitt hjärta

drages till henne liksom av en magnet; men mitt förstånd

säger mig, att vi äro lika åtskilda som de båda polerna.

Hennes förflutna liv, liksom hennes karaktär, äro insvep-ta uti ett ogenomträngligt dunkel. Under de tre år hon

varit i tants hus, har icke ett ord om tiden före denna

period gått över de slutna läpparna. Hon är kall,

fåordig, otillgänglig; men likväl...»

»Finner du henne värd att älska?»

»Mitt hjärta drages ovillkorligen till henne ...»

»Men ännu en sak: vet Thora vem som är hennes far?»

»Förlidet år lär greven, som då uppehöll sig i

Stockholm, själv hava givit sig i sådan egenskap tillkänna. Men

kort därpå företog han en längre utrikes resa.»

*

Om aftonen samma dag sutto alla hos majorskan Alm

ute på den vackra gården, då hennes svägerska,

kamrer-skan Grill, med sin son Knut och en främmande ung man

kommo på besök.

»Herr Emil Liljekrona, artist och agréé av

akademien för de fria konsterna», presenterades av fru Grill.

Sedan åtskilliga komplimanger blivit växlade och

forfriskning serverad, -vände sig Liljekrona till Nina och

Thora, sägande:

»Jag måste be om ursäkt för mitt oskickliga sätt att

styra kullbåten i går.»

»Men herr Liljekrona rådde ju icke därför», svarade

Thora leende.

»Mamsell Ahlrot syftar på det kanske oegentliga sätt

varmed jag ursäktade mig; men det innebar likväl någon

sanning; ty felet var icke mitt allena.»

»Vems eljest?»

»Ert», svarade Liljekrona leende.

»Mitt? — men, jag hade ju icke med styret att göra.»

»Ni var där, och detta åstadkom hel a oredan, ty huru

var det möjligt att då kunna hålla ögonen på den kosa

båten borde taga?»

»Detta är en ursäkt som icke kan antagas», svarade

Thora rodnande och hoppade bort till Knut.

»Varför står du här lik en stolpe och betraktar

byggnin-gen?» frågade Thora och gav honom ett lätt slag på

axeln.

»Därför att jag tröttnat vid att se på dig», svarade han

förtretad och gick sin väg.

2 I

Passionerna»Så glad», ljöd löjtnant Behrends röst bakom Thora.

Hon vände sig om och mötte hans rblick^ ^en d$n var

så mörk, att Thora blev illa till mods.

»Én vacker karl, den där herr Lilje^ronlp^ e han,

»och med en sällsynt förmåga att- spri"dr

sig-. Jag har aldrig varit nog lycklig

munter.»

»Jag är ju alltid glad», inföll Thor

sårad av tonen.

kring

|äe er så

W kände sig

»Icke alltid så av själ och hjärta.» *

Thora blev purpurröd och svarade med en lätt

anstrykning av humör:

»Då är herr löjtnanten föga skarpsynt.»

»Verkligen? Finner ni herr Liljekrona * ledsam?»

»Nej, motsatsen...»

»Älskvärd?»

Thora såg upp till honom; men sänkte genast ögonen

för den blixt, som lyste >i hans. Båda tego.

»Bliv icke orid», viskana* löjtnanten och böjde sig ned.

Thora ilade från honoril, utan att svara.

Några dagar därefter lämnade Nina Rosenkullen för

att fara till Ektorp, där hennes närvaro var nödvändig för

arvsangelägenheter efter mormodern.

Emil Liljekrona inackorderade sig över sommaren hos

fru Grill, hans vän Knuts mor.

En månad förflöt, under vilken tid familjerna Grill och

Alm dagligen voro tillsammans. Nina hade endast på ett

kort besök varit ute på Djurgården.

Emil Liljekronas yttre röjde en beständig oro.

Cor-dula var mera sluten och dyster än vanligt, och Thora

levde endast de stunder Axel Behrend var i hennes

närhet ; däremellan drömde hon. Axel, hur var det med

honom? Hans blick blev för varje dag allt

betydelsefullare och dröjde längre och längre på Thora. Hela hans

själ tycktes ligga i ögonen, då de mötte Thoras elier

vilade på den vackra flickan. Så hade en månad framskridit,

utan att Axel syntes tänka på att något annat ställe fanns

i världen än Rosenkullen och dess invånare. Endast

sällan gjorde han inågot hastigt besök i staden.

Det 14 juli var Thoras nittonde födelsedag. Major#?skan firade densapima med en bal, man dansade i

paviljongen.

Axel bjöd upp Thora till första valsen. Omsluten av

hans armar, svävade hon genom salongen, efter Strauss’

hänförande melodier.

Under dansen bad Axel:

»Se på mig. — O, se på mig en enda gång?»

Thoras blick, strålande och varm, såg upp till honom.

»Valsa icke med någon annan. Lova mig det», bad

Axel vidare.

»Jag lovar», stammade Thora.

»Tack!» Nu var valsen slut.

Halvt medvetslöst kastade sig Thora ned bredvid fru

Alm.

»Mitt söta barn, så förskräckligt echaufferad du är»,

sade tanten och förde sin näsduk över Thoras glödande

ansikte.

»Ack, jag är så varm, så varm, jag måste inandas litet

frisk luft!» svarade Thora och ilade ut.

Nedkastande sig på en bänk i trädgården försökte Thora

samla sina tankar; men hennes upprörda känslor gjorde

det omöjligt. Med huvudet tillbakalutat och blicken

sluten satt hon försänkt i ett inre kaos, då. st$g nalkades.

Hjärtat ville spränga bröstet vid tanken att det kunde

vara han; hon vågade icke lyfta upp ögonen. Men ljudet

av en ren svensk organ träffade hennes öra och

förskingrade villan. Emil stod där helt blek och frågade mycket

allvarligt, om han fick den äran att med henne dansa

nästa frangaise. Thora svarade ja och reste sig.

»Ett ord, mamsell Thora, akta er för att bli bedårad

av den där främlingen», sade Emil och fattade hennes

hand.

»Varför en dylik varning just av herr Liljekrona, som

är en senare bekantskap?» svarade Thora något stolt.

»Må vara att så är; men jag är likväl er landsman,

och därför en tillförlitligare vän.»

Emil ledsagade Thora till paviljongen.

Nina återvände på aftonen, åtföljd av sin bror, doktor

Adler, till staden; men med själen full av oro över Thora.

Förgäves var fru Alms uppmärksamhet förd på den böjelse

alla sågo uppväxa emellan Thora och Axel. Majorskanhade svarat Nina, att löjtnant Behrend vore mycket rik

och sålunda ett ganska gott parti för Thora.

*

Sent på aftonen då Thora kom in i sitt och Cordulas

rum, fann hon denna ligga gråtande på sin säng. Ett

dylikt känsloutbrott var något högst ovanligt hos den slutna

flickan; varför Thora, följande sitt hjärtas röst, gick fram

till henne och med ömhet frågade:

»Huru är det, Cordula lilla, har något ledsamt hänt, efter

du gråter?»

Uppresande sig med häftighet, yttrade Cordula till

Thora, i det hon slog sina armar om hennes liv:

»Jag gråter över dig, Thora, och din kärlek, vilken

skall störta dig i olycka, emedan du hyser den — för

honom. O, om du visste vad han är! En sammansättning

av allt grymt och avskyvärt. Fly honom, Thora! Hans

blotta andedräkt är ett gift, som medför fasansfulla kval!»

»Yrar du?» utropade Thora förskräckt.

»Nej, jag yrar visst icke, jag fasar vid den tanken,

att du kanske en dag skulle bliva hans maka.»

»Men min Gud, vad giver dig anledning att tala så om

Axel?» svirade Thora och gjorde sig lös ifrån henne.

»Thora, jag är varken svag eller vek, du vet det nog;

men i detta ögonblick tigger jag dig att tro mig.

Löjtnant Behrends kärlek blir din, blir allas vår olycka; fly

medan du ännu kan det.»

»Varför skulle jag tro dessa ord, de äga ju ingenting

till grund för sig; du känner icke honom mera än jag?»

»Men jag ser längre än du, jag läser i hans själ. Det

är första gången, Thora, som j ag närmar mig någon;

förakta icke min varning.»

»Nej, visst icke; men jag finner den löjlig», svarade

Thora leende, »och ber dig, Cordula, att slå ifrån dig

dylika griller. Sov du lugnt, och tro mig, att alla dina

inbillningar om Axel äro spöken i din egen hjärna.»

»Du bryr dig således icke om vad jag sagt?»

»Jo, så mycket, att jag tackår dig för din välmening;

men ....»

»Men du tror på honom?»

»Ja, alltid! God natt, Cordula!»»God natt! Du vaknar väl en gång ur din gyllene

dröm», svarade Cordula med en dystert gäckande röst,

som kom Thora att rysa.

Några ögonblick därefter sov Thora ett barns lugna

sömn, och drömde, att hon valsade med Axel.

Men Cordula vakade, med själen full av mörka bilder.

*

Dagen därpå foro majorskan, Cordula och Axel in till

staden. Morbror Anton samt Thora kvarblevo allena på

Rosenkullen.

Sedan de ätit middag, frågade morbrodern:

»Vill du följa med ut och fiska?»

»Nej, jag tackar, låt mig för all del slippa», svarade

Thora skrattande.

»Som du vill, kära barn; roa dig då på egen hand,

ty jag ror ut.» Och härmed styrde kaptenen sin kosa

ned till sjöstranden, där hans båt låg och gungade.

Thora tog en ritportfölj och satte sig i paviljongen

för att teckna. En timma hade sålunda förflutit, då hon

fick höra en häst galoppera i allén. Kinderna brunno i

högrött, när hon skyndade till dörren för att se vem det

var; men krökningen av vägen hindrade henne. Hon

kvarstod dock en stund och lyssnade. Ögonblicket därpå

stod Axel framför henne, strålande av tillfredsställelse.

»Äntligen», utropade han och fattade hennes händer,

»får jag träffa Thora allena. O! Huru mycket har jag

icke längtat efter denna stund, då jag skulle få säga huru

högt, huru gränslöst jag älskar dig; icke sant, mina

blickar och varje andedrag hava sagt dig, att du är mitt liv,

min lycka, mitt allt! Thora, säg att jag icke bedragit mig,

att även du älskar mig, med en kärlek varm som min

egen; att våra känslor förenat sig till en enda!» Han

höljde Thor as händer med kyssar.

Hänförd av överraskningen, hans ord och sitt eget

hjärta, lutade hon sig mot hans bröst och viskade blygt:

»Ja, jag älskar dig!»

Axel, till karaktären självisk och oböjlig, med ett

hjärta, fullt av häftiga böjelser, fullföljde sina önskningar;

utan att beräkna eller ens fråga efter vad andra därvid

Jnjnde komma att lida eller uppoffra.Thora däremot svag, eftergiven och svärmisk, med ett

rent, oskyldigt hjärta, en överspänd fantasi, var just en

kvinna sådan Axel drömt sig. Med den första kärlekens

förtroende slöt hon sig till honom.

Madame Stael säger någonstädes: »Modern kan

glömma sitt barn, barnet sin mor; men aldrig skall kvinnan

glömma sin första kärlek.» Så var det med Thora. Hon

tillhörde dem, som i sin första kärlek uttömma hela sin

själ, med alla dess ädlaste känslor. Det berodde på

föremålet, om de skulle slockna med en bedragen, eller bära

frukt under skydd av en trogen kärlek.

*

En vacker söndag i augusti finna vi familjerna Alm

och Grill åter samlade under lindarna på Rosenkullen.

De äldre, tillika med Knut och Cordula, sutto omkring ett

bord, fullt av frukt- och bärkorgar.

Thora halvlåg på den mjuka gräsmattan, och vid

hennes sida befann sig Axel.

Mitt emot dem, på en bänk, satt Nina och samtalade

med Emil Liljekrona.

»Thora, jag förtäres av längtan och svartsjuka. Jag

lider, jag är olycklig, emedan jag icke äger dig; icke kan

säga till mig själv; nu är hon min, ensamt och allenast min.

När, o när skall den dagen komma?» viskade Axel.

»Är jag icke din av hela min själ? Finnes det väl

någon vrå i mitt hjärta, som icke uteslutande tillhör dig?»

frågade Thora och såg på honom med en ren och öppen

blick.

»Thora, din kärlek är icke lika varm som min, du fattar

icke min längtan. Man kan "älska mycket högre än du, ty

det gör jag.»

»Gud vet, ibland förefaller det mig likväl som vore din

kärlek blott mera självisk. Givs det väl något du av mig

kan begära, som jag icke genast skulle uppfylla, såvida

det står i min makt?»

En blixt ljungade i Axels ögon, men när han mötte

hennes tillitsfulla ögon, drog ett moln över pannan och han

sänkte blicken. Orden dogo på hans läppar. Det var

ett ögonblick,, då hans bättre känsla ropade: »håll»! Efter

en stunds stillatigande återtog Axel något lugnare:»Förlåt mig, Thora, jag är vansinnig.»

»Säg, vad är det, som plågar dig?»

»Vad annat, än att du icke är min maka?»

»Varför talar du icke därom med tant? Säkert

vägrar hon dig icke min hand», svarade Thora naivt.

En mörk rodnad bredde sig över Axels ansikte, han

böjde den Ibrännheta pannan ned emot Thora och for

däröver med handen.

»Thora, det gives några familjeförhållanden, som först

måste utredas, innan jag kan tala vid dina anhöriga. Give

Gud, att jag nu genast kunde handla såsom mitt hjärta

önskar.»

»Bliv icke sorgsen. Din är jag i alla öden, och väntar

tåligt.»

Medan Axel och Thora utbytte dessa ord, hade Nina

sina ögon fästa på dem, under det hon avhörde vad Emil

sade.

»Det är mig omöjligt att förklara majorskans

uppförande», yttrade Emil. »Hon kan lika litet som ni andra

vara blind för deras ömsesidiga böjelse, och likväl låter

hon allt hava sin gång, utan att av löjtnanten begära

någon förklaring, eller ens vaka över dem. Alla andra tänka

detsamma som jag, ehuru ingen vågar säga henne ett ord

därom. Ni torde vara den enda som har mod därtill. Om

denne främling menar ärligt, varför förklarar han sig då

icke öppet, såsom friare till mamsell Thora i stället att

hemligen tillviska henne sin kärlek?»

»Löjtnantens uppförande kan möjligtvis härröra av

okunnighet om våra seder men så dålig ni förutsätter, tror

jag honom icke vara. Thora är så rikt begåvad, att ingen

kan förtänka honom om han blivit intagen av henne, och

detsamma kan man säga i omvänt förhållande.»

»Det är icke deras kärlek jag tadlar, den är helt

naturlig ; utan endast att den fått tillväxa innan man förvissat

sig om huruvida den kan realiseras. Tro mig, ingen

erkänner bättre än jag den förtrollning mamsell Thora

utövar.»

»Jag går nu att avbryta deras téte-å-téte.» Nina steg

upp och gick fram till Axel och Thora.

»Vågar jag fråga,

avhandlar?» yttrade Nina och tog plats bredvid Thora.»Framtiden», svarade Axel. Thora teg och såg ned.

»Får jag icke vara med om bearbetningen utav ett så

viktigt ämne? Vems framtid gällde frågan?»

»Min, och huru den kommer att gestalta sig, tror jag

icke mamsell Nina kan förutsäga», svarade Axel.

»Vem vet?»

»Thora, Thora!» ropade fru Alm, och Thora skyndade

att hörsamma kallelsen.

Nina och Axel voro för första gången allena. Av en

inre instinkt hade Axel undvikit ett emellan fyra ögon

med Nina; men nu var det omöjligt.

»Nå, huru kommer min framtid att se ut, mamsell

Nina?» frågade Axel och försökte antaga en skämtande

ton,

»Jag vet icke», svarade Nina, som i hast blivit

allvarsam. »Jag har något helt annat att säga löjtnanten, efter

slumpen förskaffat mig tillfälle därtill. Kommer ni ihåg

mitt skämt vid vårt första sammanträffande?»

»Mycket väl.»

»Jag står på gränsen att i verkligheten hysa en sådan

känsla för er, som då var i fråga.»

»Och jag gissar orsaken», svarade Axel allvarsamt.

»Men bespara oss alla omvägar ; vad önskar mamsell Adler

av mig?»

»En förklaring!» Nina lade tonvikt på orden.

* »Över vad?»

»Över edra känslor för Thora. Älskar ni henne?»

»Av hela mitt hjärta.»

»Vad följer härav? Vilka äro edra afsikter, då ni

endast och i hemlighet talar med Thora därom?»

»Mina avsikter känner Thora; för övrigt äger ingen

utom hennes tant rättighet att av mig fordra en förklaring.

Så länge hon tiger, är jag icke pliktig att svara någon

annan», yttrade Axel stolt.

»I sådant fall ursäktar ni, att jag uppfordrar henne

därtill. Min plikt såsom Thoras vän bjuder det.» Nina

reste sig för att gå.

»Ett ögonblick», bad Axel. »Vad ni ämnar göra kan

hava ganska bedrövliga följder, emedan jag icke får

uppträda såsom Thoras friare, förr än jag varit hemma i mittfädernesland. Tro mig, kunde jag handla annorlunda, så

gjorde jag det även.»

»Då hade er heder bort avhålla er ifrån att säga något

till Thora, förrän ni kunde göra det åt hennes anhöriga.

Vilka förhållanden ni än äger i ert hemland, bör ni kunna

förtro dem åt Thoras tant, så framt de icke äro

vanhederliga; och då måste Thora räddas.» Nina avlägsnade sig.

»Du vill beröva mig henne», tänkte Axel, »men ifall du

tilltror dig kunna det, känner du icke mig.»

Karin kom nu med en bricka full med glas och buteljer,

åtföljd av kapten Ahlrot. Glasen fylldes med vin, och

morbror proponerade att Axel skulle upptagas såsom en

medlem av familjen; vilket morbror även hoppades han

snart skulle bliva, och i följd härav alla titlar bortläggas.

Då Cordula skulle föra sitt glas till läpparna fällde

hon det.

Med några förbindliga ord tackade Axel, varefter han

närmade sig majorskan, förde hennes hand vördnadsfullt

till sina läppar, sägande med låg röst:

»I anledning av de ord, som undföllo kaptenen, ber jag

att få säga några ord enskilt, under en liten promenad

nedåt stranden.»

»Gärna», svarade majorskan, tog hans arm och

vandrade utför kullen.

»Jag erhöll nyss av mamsell Nina skarpa förebråelser

för det jag icke hos tant förklarat mina avsikter med

Thora, och jag fruktar verkligen själv det min tystnad,

kan förefalla tant besynnerlig samt önskar därför att bryta

den, innan någon mindre välvillig person på ett skevt

sätt framställer saken och därigenom skadar mig.»

»Kära Axel, sådant behöver du alldeles icke frukta.

Jag smickrar mig med att hava tillräcklig

människokännedom, för att, utan andras biträde, kunna bedöma min

omgivning och således även dig», svarade majorskan.

»Jag känner mig lycklig av detta ädla förtroende och

vill endast tillägga, att så fort jag i höst på ett kort besök

varit hemma i Munchen, skall jag vid min återkomst hit

anhålla om Thoras hand, vilket jag för en familjetvists

biläggande till dess måste uppskjuta. Skall jag våga

hoppas, att tant medgiver detta uppskov av mina käraste

önskningar?»»Övertygad att Thora endast med dig kan bliva

fullkomligt lycklig, anser jag min plikt fordra, att jag går

din önskan till mötes», svarade majorskan helt blid.

När Axel och majorskan återkommo till de övriga, gick

den förre fram till Nina och yttrade:

»Nu står det er fritt att tala vid majorskan.»

»Gud give jag hade orätt, jag önskar ingenting högre

än att kunna tro er; men en hemlig aning säger mig,

att ni är Thoras olycksöde.»

Här avbröts samtalet utav Axels betjänt, som anmälde

att någon sökte honom. Axel gjorde en ursäkt och

skyndade bort.

*

Kommen i sina rum, fann Axel där en högväxt

medelålders man med ett allvarligt och strängt ansikte. Dock

rådde emellan dem en stor likhet. Axel såg orolig ut, då

han hälsade främlingen.

»Du har uppehållit dig tre månader i Sverige; hava

dina efterforskningar ännu lyckats?» frågade den

främmande på tyska.

Axel rodnade vid tanken, att han ingenting uträttat

under denna tid, som han endast hängivit sig åt sin passion

för Thora.

»Du tiger, kanske du, liksom din mor, av snikenhet vill

bestjäla den arma kvinnan på sin rätt? Du äger likväl

nu långt mera än du behöver.»

»Mina efterspaningar hava hittills varit utan framgång.

Den emot mig riktade misstanken tror jag mig icke

behöva besvara», inföll Axel blek av vrede.

Läggande armarna i kors över bröstet, betraktade den

främmande honom. Ett bittert löje lekte kring hans

läppar.

»Vill du av mig veta varmed din tid varit upptagen

dessa tre månader?»

»Det vore roligt nog», svarade Axel trotsigt.

»Att kurtisera och, om möjligt, förföra en ung flicka.»

»General!» utropade Axel.

»Lugna dig», återtog generalen, läggande sin hand på

hans skuldra. »Du står så lågt i min aktning, att dina

handlingar äro mig likgiltiga. Jag kommer icke å annanpersons vägnar, för att utkräva räkenskap, utan endast att

föreslå dig överlämna mig det uppdrag du själv åsidosatt.

Jag hoppas då snart få reda på dem. Nå, går du in

härpå?»

»Men mitt givna löfte att göra det själv?»

»Bah, du tycks icke hålla mycket på dina löften eljest,

varför just mera i detta fall? För övrigt blir det ju sak

samma, blott man kommer till målet. Jag önskar det må

ske snart.»

»Vi kunna ju gemensamt anställa efterforskningar, ehuru

på olika håll.»

»Åhja, varför icke, ditt fält blir denna fläck, mitt långt

härifrån, överallt. Jag går in därpå.» Generalen fattade

sin hatt.

»Går onkel redan?» yttrade Axel med en suck av

lättnad.

»Varför skulle jag dröja? Giv mig blott de där

anteckningarna.»

»De tillhöra mig ensamt.»

»Pojke, jag vill bliva åtlydd», utropade generalen

häftigt. »Du vet mer än väl, att deras innehåll är mig

bekant; men jag måste hava dem för att möjligen kunna

lyckas.»

Axel öppnade ett schatull och räckte honom en bunt

papper, vilken han tagit därur.

»Farväl, du får snart höra av mig.» Generalen gick

emot dörren, och Axel följde honom stillatigande ned till

vagnen.

Sedan generalen satt sig upp i densamma, yttrade han:

»Man börjar bliva otålig där hemma.» Och härmed

rullade vagnen bort.

*

Samma afton, sedan alla gått till vila, sutto fru Alm

och Nina ännu kvar i salongen, inbegripna i ett livligt

samtal. Maj orskan talade med hetta:

»Du tilltror dig således vid tjugu år hava mera

skarp-synthet, än jag vid femtio. Du tycks även anse dig äga

mera människokännedom än jag och även bättre än jag

själv veta vad som är min plikt; ty detta utgör summan

av allt vad du sagt.»»Goda tant! Huru kan jag bliva så missförstådd och

mina ord få en dylik uttydning, då det icke ett ögonblick

fallit mig in, att misskänna tants förstånd, takt eller

ömhet för Thora? Det var icke heller därom jag talade, utan

endast om Axels redlighet, vilken jag betvivlar; ävensom

jag finner hans sätt besynnerligt, och häruppå ville jag

fästa tants uppmärksamhet.»

Lugnt och saktmodigt talade Nina.

»Kära Nina! Låt mig ensam sköta den saken och var

utan oro. Thoras väl ligger mig för ömt om hjärtat, att

jag obetänksamt skulle blottställa det», svarade fru Alm

och reste sig upp. »God natt, mitt barn», tillade hon och

avlägsnade sig.

»Må Gud styra allt till det bästa!» suckade Nina

andäktigt.

»Gud», svarade henne en gäckande röst bakom

fönster-gardinen, »Gud blandar sig visst icke i våra små

ömkligheter», och Cordula kom fram. »Ser du icke ödets finger i

allt detta? Både tant och pappa arbeta med händer och

fötter för att få sin ögonsten i den där tyskens händer.

Nå lycka till! Men jag undrar vad vår Herre har med

den saken att göra. Styrde han händelsernas Igång, då såg

det helt annorlunda ut. Nu framkalla människornas

dårskap och blindhet endast löje.»

»Ditt tal, Cordula, andas bitterhet, varför hängiva dig

åt dylika kärfslor, som skola förpesta ditt hjärta?» sade

Nina och gick fram till henne.

»Därför, att jag ser livet i dess sanna dager; därför

att jag känner huru usla dessa människor äro, som

befolka världen, och slutligen därför, att min egen tillvaro

är en nattsvart hemlighet. Tror du gärna på Gud och det

som är gott; jag kan det icke. Kanske kommer den dag,

då även du får se verkligheten i all sin nakenhet, kom då

också och tala om din förtröstan till världens styresman»,

yttrade Cordula och gick sin väg.

*

Vi förflytta oss in i september och införa läsaren uti

majorskans våning vid Regeringsgatan.

I det lilla förmaket sitta majorskan och de tre

flickorna.»Nå, Nina, huru finner du dig hos Henrik?» frågade

fru Alm.

»Mycket bra, goda tant, i synnerhet nu sedai^ jag fått

min debut på kungliga teatern bestämd.»

»Vad säger du», utropade majorskan, »skall du bliva

sångerska? Du skämtar väl?»

»Nej, om fyra veckor debuterar jag.»

»Men betänk då, att bliva aktris! Att tillhöra dessa

människor, som för betalning roa publiken. Nog tycker

jag, att du därom först bort gå till råds med dina anhöriga.

Jag ansåg mig verkligen hava någon rätt till ditt

förtroende och att du besparat mig en dylik surpris.»

»Nina har gjort rätt», inföll Thora; »vad skulle hon

eljest göra med sin vackra röst, ifall hon av bara fördom

grävde ned den och sig själv? Det vore ungefär

detsamma, som om jag läste in mina tavlor i ett skåp, på det icke

publiken skulle få se dem och därav möjligen finna sig

road. Huru kan tant tala så fördomsfullt?»

»Thora, jag talar nu med Nina», svarade majorskan

något skarpt.

»Förlåt, om jag handlat självrådigt», inföll Nina, »men

ensam ville jag besluta, på det att följderna endast skulle

tillräknas mig.»

»Vår släkt blir full med artister», utlät sig Cordula

ironiskt. »Thora målare, Nina sångerska; det fattas blott att

jag bleve författarinna.»

»Ja, varför icke? Du ser minsann ut, som ginge du och

ruvade över någon tragedi», svarade Thora skrattande.

»Det är kanske sannare än du tror.»

»Cordula, servera te», avbröt majorskan med synbart

misshumör.

*

Några dagar därefter sjuknade Thora i en häftig

fluss-feber, som höll henne vid sängen.

Thora låg på en soffa i sitt rum; doktor Adler höll

hennes band i sin, under det han kände på pulsen. Majorskan

betraktade honom med oro.

»Hur finner du Thora i afton?» frågade hon.

»Febern har ökat sig.»»Får jag icke följa med på kapten Kroks bröllop om

onsdag?» inföll Thora med häftighet.

»Jo, om du blir bättre, min ängel», menade tanten.

»Och för att bliva det, måste du vara lugn; ty att

febern är starkare härrör av din oroliga sinnesstämning»,

tillade doktorn.

»Huru vill du att jag skall vara lugn, då jag icke får,

... får... är frisk?» slöt Thora, något brydd

»Nina och Cordula avreste i dag till Vaxholm, och vi

skola hoppas att du blir bättre till onsdagen», sade fru

Alm tröstande och smekte Thora.

Den oro, Thora visade vid tanken att icke bliva snart

frisk, kom dels därav, att hon icke under sin sjukdom

fått se Axel, och dels emedan de alla, Axel inberäknad,

voro bjudna till en släkting, kapten Krok i Vaxholm, att

övervara hans bröllop. Med förtjusning hade Thora

emotsett resan och sammanvaron där med Axel; men nu kom

sjukdomen och ställde sig som ett gäckande hinder

emellan henne och den väntade glädjen.

När Henrik, åtföljd av majorskan, lämnat Thora, utbrast

hon i en häftig gråt, viskande:

»Det är snart en hel vecka, som jag icke sett Axel! O

Gud, låt mig dö hellre än leva skild från honom.»

»Gråt icke, mamsell Thora», viskade Lotta, majorskans

kammarpiga, vilken obemärkt kommit in. »Jag har något

som skall lugna henne.» Hon framtog en liten biljett ur

fickan.

Thora skrek till av glädje och ryckte den åt sig.

»Visa det icke för majorskan», varnade Lotta och gick

sin väg.

Brevet var från Axel och uppfyllt av saknad och

kärlek ...

*

Medan Thora drömde om Axel, med hans brev vid

sitt hjärta, satt han själv i sitt kabinett med huvudet

stött emot händen och såg dystert framför sig på ett brev.

Ansiktet var blekt av vrede, läpparna sammanpressade

med ett hårt uttryck. Hans bröst höjde sig oroligt.

Slutligen skrynklade han ihop brevet samt började gå framoch tillbaka i upprörd sinnesstämning, under det han i

tankarna höll följande monolog:

»Således, återkallad inom en månad!... Dessutom en

enskild hotelse av... Ah, jag kan bliva ursinnig vid

tanken härpå... Skall jag lämna Thora?... Aldrig.

Hon måste tillhöra mig... Det finnes ingen annan utväg

än att föra henne med mig... Dumma skrupler hava

hittills hållit mig tillbaka... Vad mera; vem kan våga

påstå, att min kärlek icke bringar henne lycka?... Den

skall göra hennes liv lycksaligt. — Egoism? — Nå väl,

finnes någon av våra önskningar eller begär, som icke är

egoistisk? Naturen skapade oss sådana. Allt nog, jag

gör ingenting sämre, än varje annan i min ställning skulle

göra. Uppoffra henne? Bah, man uppoffrar icke då man

älskar! Thora skall således följ a mig. Om en månad

resa vi...»

Här stördes Axel av betjänten, som anmälde generalen.

Axel rynkade ögonbrynen; men innan han fick tid att svara,

stod hans onkel framför honom.

»När reser du?» frågade han.

»Inom en månad.»

»Gott, du har blivit hemkallad av regeringen?»

»Ja.»

»Nå, vad upplysningar har du inhämtat?»

»Inga. Jag trodde att...»

»Att det gått lyckligare för mig, vill du säga; men

ännu har förhållandet icke varit sådant. Jag önskade först

se dig återvända hem ..»

»Det är således...»

»Mig du har att tacka för hemkallelsen? Ja», svarade

generalen och satte sig.

»Jag misstänkte det», utropade Axel och reste sig

häftigt upp; »varför?» frågade han.

»Därför att jag villie så», sva,rade generalen, »eller

tror du att jag icke vet, huru långt min makt sträcker sig?

Du skall således återvända hem.»

»Om jag icke gör det?» svarade Axel trotsigt.

»Du bleve då dömd inför krigsrätt, och jag skulle fråga

den här flickan du kurtiserar, huru hon kan vilja hava

kärleksintriger med en ...»»Icke ett ord! Jag reser!» inföll Axel och kastade en

skygg blick omkring rummet.

»Du är mycket rädd, ser jag, att man här i huset får

veta att...?» Generalen höll upp och fixerade Axel.

Denne teg.

»Du förnekar icke ditt förflutna liv, när du förför...

Din moders blod uppenbarar sig fortfarande hos dig».

En tystnad uppstod.

»Barnets dopattest fattades ibland de papper du gav

mig», började generalen.

»Detta papper önskar jag behålla för egna

efterspaningar.»

»Kan du numera anställa sådana, sedan du lättsinnigt

bortslösat tiden?»

»Men uppdraget anförtroddes ensamt åt mig.»

»Och du åsidosatte det för en föga hederlig kärleksaffär.

Eller vill du överlämna allt åt glömskan?»

Axel läste tigande upp en låda och framtog därur ett

papper, som han överlämnade åt generalen. Utan att

något ord vidare växlades, lämnade generalen sin systerson.

*

Onsdagen kom och med den Vaxholmsresan, men Thora

var ännu icke frisk och dömdes av Henrik att bliva

hemma. Alla Thoras tårar och böner hjälpte icke.

Majorskan ville även stanna hemma, men på Thoras

böner avreste hon, åtföljd av kapten och Axel.

»Om fredag äro vi tillbaka, min ängel», sade majorskan

och kysste Thora. »Vaka nu väl över henne», bifogade

hon till Lotta.

En stund därefter rullade vagnen bort.

»Hava de allesammans rest?» frågade Thora den vid

fönstret stående Lotta.

»Ja, och om en halv timme avgår ångbåten.»

»Åkte löjtnanten med?» Thoras tårar runno nu

ymnigt.

»Nej, han gick bort för en stund sedan och skulle möta

dem vid Logårdstrappan, hörde jag kapten säga.»

»Du har icke något brev åt mig?» snyftade Thora.

»Nej.»Henrik besökte henne både på för- och eftermiddagen;

men utan att kunna bringa någon tröst.

Klockan omkring åtta på aftonen insomnade Thora,

sedan hon bokstavligen gråtit sig till sömns. Hon

uppväcktes likväl snart av sängkammardörrens öppnande och

snabba steg, vilka närmade sig hennes rum, beläget

innanför sängkammaren. En hemlig aning genomilade

Thora; det var icke Lottas långsamma, tunga gång, icke

heller Henriks avmätta steg, det var någon annan, kunde

det väl vara han? Thora vågade knappast andas, dörren

flög upp, och hon utropade:

»Axel!»

»Ja, din Axel, som hellre givit sitt liv, än leva längre

utan att se dig! O, Thora, huru kunde du väl tro, att jag

skulle resa ifrån dig?» Så talade Axel knäböjande vid

Tho-ras sida, under det hon, lycksaligt leende, smekte hans

svarta lockar.

Då de första utbrotten av förtjusning lagt sig, yttrade

Axel:

»Jag har helt oförmodat blivit hemkallad av min

regering och måste inom en månad vara på väg till Munchen.

Men huru kunna avlägsna mig ifrån dig? Omöjligt! Du

har så ofta försäkrat, att din kärlek vore mäktig varje

offer; skall du även stå fast därvid, om jag begär ett stort

bevis på sanningen av dina ord?»

»Helt säkert skall jag det.»

»Nå väl, varför skiljas, då vi icke behöva det?»

»Vad menar du?»

»Du känner att jag av familjeförhållanden är hindrad

att såsom min önskan vore, nu förena mig med dig. Jag

måste först hem; men vad tvingar oss väl att uppoffra vår

sällhet för något så imaginärt som en tom formalitet; ty

vad annat är väl vigseln? Ditt hjärta tillhör mig, och

båda skola vi lida grymt av att leva åtskilda flera

månader. Var stark, min Thora, i din kärlek, och visa att den

är dig nog...» Axel höll upp ; det var liksom orden icke

velat fram.

»Nå, Axel?» inföll Thora, då han teg.

»Följ mig!» utropade Axel hastigt och förde hennes

händer till sina läppar.

3l

Passionerna»Vad föreslår du mig?» Thora clrog förskräckt undan

si na händer.

»Thora! Är detta ditt mod, din kärlek, då du bävar för

mina blotta ord? Hör och förstå mig rätt. Strax efter

vår ankomst till Miinchen är jag med all säkerhet i stånd

att handla såsom mitt hjärta föreskriver och låter då inför

Gud och människor^besegla vårt förbund. Inser du icke, att

detta steg ofördröj ligen för oss till våra önskningars mål?

Vad ont gör du därmed? Inför Gud, intet. En och

annan tadelsjuk tunga skall under loppet av några veckor

fördöma dig, men är väl deras omdöme värt att vi

uppoffra månader av sällhet? De tystna i alla fall, då du blir

min maka.»

Med armbågen stödd emot kudden och huvudet lutat

i handen åhörde honom Thora dödsblek. Hennes bröst

höjde sig oroligt, och i det våldsamt klappande hjärtat

uppstod en häftig, men kort strid emellan hennes kärlek,

samvete och stolthet. Thora ville dö i detta ögonblick, så

smärtsam föreföll henne försakelsen av den lycka Axel

visade på så nära håll. Utan minsta tvekan uppfattade

Thora fullkomligt klart, att hon borde och måste avstå

ifrån den. Tårarna runno ymnigt, och hon bjöd fåfängt

till att få fram ett enda ord över de darrande läpparna.

»Du tiger och gråter; huru skall jag uttyda din

tystnad? Skulle jag väl hava överskattat styrkan av din

kärlek?» inföll Axel med mörk blick och upprörd röst.

»Axel, jag lider av dina ord; ty under dylika villkor

kan jag aldrig bli din maka. Jag skall icke följa dig,

ty jag måste försaka den utväg du nu erbjuder mig och

avvakta din återkomst.» Thora grät häftigt.

»Och varför, varför?» utropade Axel med lidelse,

fattande åter hennes båda händer, dem han hårt kramade.

»Din kärlek är således endast ett blomsterdoft i lyckans

solsken, men den försvinner vid första prövning?»

»O! Tala icke detta grymma språk i en så bitter stund!

Du vet ej, huru mycket det kostar mig att uppoffra min

kärlek för plikten; men jag kan icke inför Gud och

människor handla annorlunda. Skall jag väl kunna försänka i

sorg alla dem, som älskat mig ifrån barndomen?»

»Nej, du kan det icke, emedan din kärlek är för svag;du sätter något högre än den. I valet mellan dem och

mig, vÉjer du...»

»Dig/» utropade Thora, »ty jag avsäger mig ju icke

dig, jag blott väntar.»

»Farväl, Thora; du är icke den jag föreställde mig»,

svarade Axel bittert. »Jag reser ensam,» Härvid gjorde

han sina händer lösa och gick mot döfren.

»Axel, Axel! Övergiv mig icke så!» bad Thora och

sträckte armarna efter honom. Han vände sig om. Varje

drag i Thoras ansikte återgav den mest sönderslitande

smärta, i förening med den sannaste hängivenhet. Axel

störtade fram till henne och knäböjde där, under det han

ropade:

»Nu är du min, och ingen makt kan skilja oss åt!»

Men liksom för att håna honom inrusade Lotta med

dessa ord:

»Bort härifrån, doktorn kommer!»

Axel skyndade ut. Henrik steg in.

Då doktorn, efter en stunds uppehåll avlägsnade sig,

träffade han Axel i trappan, som berättade, att han

blivit så länge uppehållen av sin advokat, att, när han kom

till Skeppsbron, ångbåten redan avgått.

På Henrik gjorde detta meddelande ett obehagligt

intryck ; men han teg och vände om upp till Thora, därifrån

han skickade Lotta hem till sig efter sin gamla amma,

Dora, som fick i uppdrag att vara hos Thora. Genom

denna tillställning blev det Axel omöjligt att vidare få

träffa henne; ty Dora var trogen, sträng och omutlig.

*

Nu förflöto några dagar ganska oroligt för Thora sedan

hon tillfrisknat. Underkastad en daglig strid med sin

egen svaghet och Axels allt häftigare fordringar, att hon

skulle åtfölja honom, övergick Thoras sinnesstämning till

ett överretningstillstånd, som flyttade segern allt mer och

mer på Axels sida. Det svaga hjärtat viskade: Följ

honom; men samvetet: Fly honom.

Ensam, överlämnad åt sig själv, utropade Thora

förtvivlad:

»Jag uthärdar ej längre hans tvivel på min kärlek ! O,var skall jag fly undan mitt eget hjärta?» Thora glömde

att fly till Gud.

En dag, efter ett dylikt utbrott av förtvivlan, viskade

en röst i hennes inre: »Du skall hängiva dig åt konsten,

medan du väntar på hans återkomst.»

Thora omfattade denna tanke med hela häftigheten i

sin själ och ägnade ^åt studier alla de stunder hon icke

såg Axel. Hon gjorde utkast och arbetade sedan

oavbrutet på ett fantasistycke: En krigares avsked ifrån sin

älskarinna.

Dagen för Ninas debut på kungl. teatern inföll. Alla

hennes anhöriga hade överenskommit att bevista

spektaklet.

Ifrån operahuset strömmade en massa människor,

representationen var slut.

Nina hade gjort en lysande debut. Hon hade blivit

applåderad, framropad och hälsad med stormande bifall.

Nina kände sig lycklig, men bedövad av sin triumf.

Henrik hade inbjudit släktingarna på en liten supé, till

firande av systerns framgång. Det lilla sällskapet

vandrade nu till nya Kungsholmsbrogatan, där de båda

syskonen bodde.

Stödd på Axels arm, gick Thora sist.

»Sakta din gång, så att de andra hinna något före oss,

jag måste tala med dig», viskade Axel. Thora efterkom

hans önskan.

»Om tre dagar reser jag», yttrade Axel, kort och

kallt.

»Min Gud! Vad säger du?» utropade Thora och

stannade. Hela hennes kropp darrade.

»Sanning, Thora!»

»Vad skall det bliva av mig?» Thora förmådde

knappt gå.

»Det är ju sådant du velat hava vårt öde?»

»Hur kan du tala till mig så kallt, då du ser att jag

lider?»

»Åh, du tröstar dig väl.»

»Axel», inföll Thora med smärta, »vartill dessa

grymma ord?»

»Tala icke med mig om grymhet, Thora, då det är din,

som bragt mig till förtvivlan. Dina känslor äro daggdrop-par emot mina, som likna sjudande lava. Det är du, som

över vår sällhet bryter staven och uppskjuter den till en

obestämd framtid; ty, veta vi väl om våren ser oss båda

vid liv? Det är du, som, vid valet emellan mig och

fördomen, giver den senare företrädet. Det är slutligen du,

som dömer mig till saknadens och svartsjukans marter

och besvarar mina varma önskningar med att hänskjuta

allt till min återkomst.»

Axel-gjorde ett ögonblicks uppehåll och fortfor

därefter :

»Men, varför tala därom? Du är kvinna, och dina

känslor är o insnärjda uti småaktighetens alla ömkligdieter. Jag

har haft orätt, som trott dig vara bättre och hängivnare

än de andra ...»

»Håll, Axel, vet du väl vartill jag är mäktig?»

»Åh ja, i ord är du stark; men i handling svag;

eljest glömde du allt och — följde mig! Tror du

däremot, att det gives något på jorden, som kunde förmå

mig försaka dig?» frågade Axel och såg på Thora med

sina farliga ögon.

»Men vet du då så bestämt, att jag icke tänker och

känner på samma sätt?» viskade Thora knappt medveten

om vad hon sade:

»Du följer mig, icke sant?»

»Nej, nej, jag kan icke!» svarade Thora, rysande vid

tanken på det orätta uti ett dylikt steg och därigenom

återväckt ur sin berusning.

Axels ansikte förändrades. Hans blick blev kall, och

med en röst, obeveklig som döden, återtog han, släppande

Thoras arm:

»Farväl, Thora, vi hava ingenting mera att säga

varandra ! Jag återkommer icke mera till detta ämne. Din

pliktmässiga kärlek är ej nog för mitt hjärta. Jag reser,

men återvänder aldrig.»

Han tog i detsamma några steg framåt, för att

upphinna de andra; men med ett språng stod Thora åter vid

hans sida. Hon var onaturligt blek, och bröstet höjde sig

flämtande. Med krampaktig häftighet fattade hon hans

arm och stammade nästan ljudlöst:

»Jag följer dig!»»Du leker med mig; i morgon skall du återtaga dina

ord.»

»Nej, aldrig!»

»Svär mig det!»

»Vid vår kärlek!»

De stodo nu vid Ninas port.

*

Man var hemkommen från Nina och fru Alm sov redan

lugnt på sitt öra, men i Thor a-s rum brann ännu ljus.

Framför sin fars porträtt knäböjde Thora under tårar

och böner till allas vår fader, men utan att finna varken

lugn eller tröst.

Sakta uppsköts dörren ifrån Cordulas rum, som låg på

andra sidan om Thor as, och den förra kom in. Hon

stannade vid tröskeln och såg på den bedjande flickan med

mörk blick.

»Thora!» ropade hon slutligen.

Thora flög förskräckt upp och vände emot Cordula sitt

lidande, förgråtna ansikte.

»Jag ämnade bedja dig om en tjänst; men efter du är

ledsen, gör jag kanske bäst att tiga därmed», sade

Cordula och gick närmare.

Thora borttorkade tårarna och frågade vänligt:

»Och vad tänkte du bedja mig om?»

»Kom först och sätt dig», svarade Cordula, och de togo

plats på en liten soffa.

»Skulle du, om det stod i din förmåga, vilja göra mig

glad och lycklig för hela livet?» började Cordula.

»Hur kan du sätta det i fråga? Av hela mitt hjärta

vill jag det; tala, säg!»

»Men du får icke göra mig några frågor, utan endast

besvara min begäran.»

»Det lovar jag.»

»Jag vet mer än väl, att du är den enda, som skulle

vilja uppfylla min önskan; ty vem frågor eljest efter mig?

Jag behöver två hundra riksdaler banko, och det är dem

du måste skaffa mig.»

»Men på vad sätt?» utropade Thora bestört.

»Du vägrar således.» Cordula böjde ned sitt huvud.»Nej, Cordula, jag vägrar visst icke; men jag vet blott

icke huru det skall gå till. Att begära en sådan summa

av morbror eller tant, vore fåfängt, emedan de då förft

ville veta vartill jag skulle använda dem.»

Båda tego en stund.

»Och dock beror hela mitt framtida lugn och frid av

att få dem», återtog Cordula.

»Tyst, Cordula, nu vet jag huru du skall få summan»,

utropade Thora.

»På vad sätt då?»

»Mitt garnityr, som jag fick av morbror till julen, är

värt dubbelt så mycket; tag och sälj det. Inga

invändningar! Beror din lycka därav, så berövar jag mig det

gärna. Men kanske du gjorde klokast i att förtro dig åt

morbror; ty han är så god.»

»Emot dig, ja ...»

»Nej, emot alla.»

»Icke emot mig. Men du ångrar dig redan, ser jag. Vid

pappa kan jag icke tala och vill icke heller beröva dig din

grannlåt. Sannerligen är jag icke bra olycklig!» Cordula

gömde ansiktet i händerna.

Thora skyndade till sin byrå och framtog därutur ett

etui av marokin, som hon räckte Cordula.

»Tro mig icke vara så barnslig, att jag saknar detta

lappri, då fråga är om en god handling. Tag det,

Cordula, eljest gör du mig olycklig.»

Ännu en stund stredo flickorna, och vem som segrade

få vi se framdeles.

*

Dagen därpå strömmade regnet utför gatorna, och

stormen tjöt i knutarna. Det var en av dessa genomruskiga

oktoberaftnar, då Stockholm erbjuder endast slask och

smuts.

Majorskan Alms våning föreföll också dubbelt

trevlig, ty man kände sig särdeles väl där. I

salongskami-nen brann en munter brasa, och uti den mjuka soffan sutto

majorskan, fru Grill och några äldre fruntimmer. Kapten

Ahlrot politiserade med en gammal herre framför brasan.

Omkring ett mindre bord, längre bort, hade Thora, Nina

och Axel tagit plats. Henrik satt nedsjunken i en em mabredvid systern och betraktade Thora med en tankfull

blick.

»Nå, Nina, finner du icke den hyllning berusande, som

.skan"ktes dig?» frågade Thora.

»Icke berusande, men glädjande. Den intog mig i första

ögonblicket mera än mitt förnuft gillade. Du vet, kära

Thora, mitt naturfel, att hänföras av allt vad jag icke

förut erfarit», svarade Nina leende.

»Kanske du redan ångrar dig, att du blivit sångerska?»

utropade Thora.

»Tvärtom, jag är nöjdare därmed nu än före min

debut.»

»Jag känner livligt, att ifall mitt hjärta drabbades av

någon sorg, skulle jag söka en tröst uti det bifall min

talang möjligen kunde uppväcka. Tillfredsställandet av

äregirighetens dröfnmar skulle då utgöra målet för mitt

liv. Det ligger något verkligt hänförande i föreställningen

att kunna tjusa med sin talang.»

Thora talade med värme.

»Du, Thora, tillhör icke dem, som kunna finna sin lycka

i världens lov; för dig bleve det blott ett ögonblicks rus,

som lämnade en förfärlig tomhet efter sig, vilket dess-,

utom är fallet med varje känsla stegrad till passion»,

inföll Henrik.

»Och varför?»

»Du är ännu allt för ung, att jag skulle kunna göra

detta klart för dig; men mogna till kvinna, och du skall

förstå mig.»

»Jag åter tror, att alla känslor,- som hava en poetisk

sida, skola hänföra en så livlig själ som Thoras», yttrade

Axel.

»Äran av ett stort namn är endast en tom skugga, den

blott dårar eftersträva, ty under jakten efter den har ännu

ingen funnit sällheten», svarade Henrik.

»Den är icke en tom skugga; utan en av själens

mäktigaste passioner. Vad vore världen utan denna

drivfjäder!» inföll Axel. »Människorna skulle förfalla i en

likgiltig dvala, utan någon sporre som drev dem till

handling. Jag känner livligt vad ärelystnaden vill säga; dess

röst manar till verksamhet öch att icke förr vila, än man

tillfredsställt dess fordringar.»»Den enda ärelystnad, som höves mannen, är den att

hava gagnat sin samtid genom det nyttiga och goda,

obekymrad om han därvid skördar tadel eller lov, endast

lydande det rättas fordringar», sade Henrik.

Här avbröts samtalet av Lotta, som anmälde att någon

sökte kaptenen. Denne gick ut i salen. Man hörde

honom yttra:

»Ödmjuka tjänare, oändligt välkommen åter till Sverige.

Behagar icke greven stiga in; det blir en angenäm

överraskning.»

»Greven!» utropade Thora med glädjestrålande ögon

och flög upp.

»Thora, Thora!» varnade majorskan.

I detsamma inträdde en herre med aristokratisk

hållning, högburet huvud, ett par stora, blå, genomträngande

ögon, brunt hår och en välvd, om intelligens vittnande

panna. Hans ålder var några och femtio år.

»Greve Falkenhjelm», presenterade kapten Ahlrot.

Greven hälsade förbindligt på alla, pratade med

majorskan, under det han oavlåtligt hade ögonen fästa på Thora.

Efter en stund närmade han sig till henne.

»Vad Thora vuxit och blivit stor», yttrade greven och

såg på henne med faderlig ömhet.

»Ack! Så lyckligt att greven är återkommen!» sade

Thora med en av rörelse darrande röst.

»Har Thora tänkt på mig under denna tid?» frågade

greven.

»Varje dag», försäkrade Thora i sin förtjusning, ehuru

något osannfärdigt.

Greven vände sig till Nina med några vänliga ord och

slutligen även till Axel, frågande:

»Om jag hörde rätt, var herr löjtnantens namn

Beh-rend?»

»Ja, mitt namn är Behrend.»

»Och till nationen?»

»Bayrare.»

»Kanske en son till general Behrend?» Greven fixerade

Axel skarpt.

En mörk rodnad spred sig över Axels ansikte, då han

svarade:

»Endast en släkting.»»Jag kan hälsa ifrån löjtnantens anhöriga uti Miinchen,

jag var i sällskap med dem allesammans hos greve Schek;

ävensom från generalen, vilken jag träffat här i

Stockholm.» Greven uttalade dessa ord med stark tonvikt och

betraktade Axels av sinnesrörelse upprörda utseende.

Därpå steg han upp och gick att samtala med kaptenen.

När Axel trodde sig obemärkt, böjde han sig till Thora,

viskande:

»Du är bra intim med den karlen, efter han vågar

tilltala dig så familjärt. Vilka rättigheter äger han

därtill?»

Axel reste sig; men Thora fattade hans hand och såg

upp till honom.

Nina, ett stumt, men uppmärksamt vittne, sade sakta och

allvarligt åt Axel:

»Glöm er icke, Axel; besinna var ni är och ställ icke

till något uppträde inför Thora« fars, greve

Falken-hjelms/ ögon.»

»Vad säger ni, han — Thoras far?» svarade Axel

häpen och satte sig.

»Ja, Thoras far! I fall hon icke sagt er något därom,

så gör jag det nu och hoppas att han, som älskar henne,

även skall vaka över Thoras framtida lycka.»

»Tyst, jag ber; ni ser ju, att jag lider», avbröt henne

Axel och böjde sig därefter ned till Thora, viskande

bönfallande: »Förlåt mig. O säg, att du förlåter!»

Thora log emot honom igenom sina tårar och svarade:

»Det är redan glömt, Axel!»

Nina satt bestört; hon hade med ens blivit invigd uti

förhållandet emellan Thora och Axel.

Thoras kärlek hade obehindrat fått ernå den höjd, att

Axel med en blick, ett vänligt ord, kunde komma henne

. tt glömma en förolämpning. Nina tänkte med beklämt

hjärta uppå, huru oförsvarligt lättsinnigt majorskan

handlat.

Greven hade även bemärkt och uppfattat vad som

tilldrog sig mellan Thora och Axel. En stund därefter tog

han avsked.

Till kapten Ahlrot yttrade han, när denne följde

honom ut:»Jag önskar att träffa Thora hemma i morgon klockan

tolv.»

*

Innan vi gå vidare för att skildra aftonens händelser,

skola vi se vad Cordula och Knut under tiden hade

företagit sig. De sutto*i salen vid ett av fönsterna.

»Cordula, du förskjuter således både mitt hjärta och

min hand?» yttrade Knut.

»Jag måste det, emedan min känsla för dig aldrig kan

bliva något annat än en systers. Över min tillvaro vilar

en dyster skugga, vilken gör det omöjligt för mig att i

äktenskapet kunna söka eller finna varken frid eller lycka.

Mitt levnadsmål är icke glädjens.»

»Men, Cordula, dessa äro dock inga giltiga skäl för dig

att förskjuta en trofast vän och ett oberoende liv. Då jag

för mitt fäderne inköpte Bjursdal och av böjelse ägnade

mig åt lantbruket, stod alltid din bild, såsom min maka, i

framtidens perspektiv. Har du hjärta att av nyck

tillintetgöra denna min dröm?»

»Skulle du hellre vilja, att jag, med en kall och bitter"

känsla i hjärtat, bleve din hustru och sedan lät dig hela

livet igenom frysa vid min sida? Nej, kära Knut, mitt

sinne är föga kvinnligt och skall aldrig kunna böja sig

under äktenskapets ok, utan att jag slutade med att flata

både dig och mina plikter. Min självkänsla reser sig

redan nu emot det tvång jag utstår. Jag känner agg i

stället för tacksamhet, emedan det jag emottager är

nådegåvor, kastade åt mig av medlidande, men icke en mig med

rätta tillkommande egendom. Jag hatar varje band,

avskyr alla som pålägga mig sådana och skall en dag trampa

dem under mina fötter.» Cordula talade med förakt, och

Knut avhörde henne med bestörtning.

I samma ögonblick trädde greven ut ur salongen.

Cordula viskade till Knut:

»Vore jag den rike greve Falkenhjelms firade och

sköna dotter, då, då...» Här tystnade hon och avlägsnade

sig.

Cordula tillbjöds av Knut en lugn, oberoende och aktad

ställning i livet, men avsade sig den för att hängiva sigåt väldet av en .hemsk passion. Vem kan väl förneka, att

människan i dylikt fall spinner tråden till sitt eget öde?

*

Efter supén gick Axel till Nina sägande med sänkt röst:

»Jag har en bön till Nina.»

»Vilken då?» frågade hon med köld.

»Svara mig uppriktigt: ämnar Nina förråda på vad fot

Thora och jag stå till varandra?»

»Förråda — endast den behöver frukta därför, som vet

sig hava gjort något ont.» Nina vände sig ifrån honom.

»Stanna, jag ber; detta var icke ett ärligt svar.»

»Jag vill då giva ett som blir tydligt; i morgon vet

Thoras far allt vad jag själv vet rörande er och henne.»

»Jag anhåller då att få säga några ord. Ni måste för

Thoras skull höra mig. Kom till detta fönster, jag skall

icke bliva vidlyftig.»

»Må göra, för Thoras skull.» Nina närmade sig det

anvista fönstret. De övriga, åtföljda av Thora, gingo in

i hennes arbetsrum, för att bese några teckningar.

»Låt bli att säga greve Falkenhjelm något, som kan

förmå honom att av mig begära en förklaring rörande mina

avsikter med Thora; ty jag kan nu icke giva en sådan,

utan det skulle blott leda till ett obehagligt uppträde. Vill

ni därigenom skilja mig från Thora, så säg: vartill

gagnar det, då jag fyratioåtta timmar härefter är på väg till

Miinchen? Att rycka hennes hjärta ifrån mig står

varken i er eller i grevens förmåga. Att tvinga mig upphöra

att älska henne vore lika fruktlöst, ty jag har svurit, att

förr eller senare äga henne. Ännu har ingen mänsklig

makt förmått träda emellan mig och min viljas mål. Det

första försök därtill bleve olycksbringande. Betrakta mig

noga och säg, om ni tror det mina ord är o tomma hotelser.»

Nina såg upp till honom, hans ansikte uttryckte

någonting hårt och okuvligt. Hon ryste.

»Varför kan ni då icke gifta er med Thora?»

Axel böjde sig ned och viskade några ord i Ninas öra.

Hon tog därvid ett steg tillbaka och utropade med av

avsky flammande ögon:

»Ni är en usling!» Därmed vände hon sig för att gå.

»Nina, ni måste iakttaga tystnad till dess jag själv fåtttala med Thoras far, ni måste, om hennes liv är er kärt»,

yttrade Axel och fattade hennes hand, den han

krampaktigt kramade. »Ni är icke vuxen en strid med mig»,

tillade han. »Akta er att uppväcka mina vilda passioner; ty

i samma ögonblick ni berövar mig Thoras kärlek, dödar

jag henne. Jag fordrar ju endast ett dygns tystnad. Nå,

ert svar?» Axel var blek.

Nina for med handen över pannan, hon andades hastigt

och oroligt. Det var ett förfärligt plågsamt ögonblick för

den rättänkande Nina; slutligen yttrade hon:

»Jag lovar då att tiga; men blott på ett villkor.»

»Och det är?»

»Att ni däremot svär mig att icke företaga något emot

Thora eller övertala henne till någon handling, som kan

bliva olycksbringande för henne och hennes anhöriga.

Svär mig vid er heder, att resa utan att vidare öka er

skuld till detta hus.»

»Jag svär det, vid heder och tro!»

Nina avlägsnade sig utan att bifoga något mera.

Axel kvarstod lutande sin kalla panna emot rutan. För

hans minne svävade måhända dessa ord: Barn leka med

tärningar; män med eder.

*

Natten hade redan framskridit, och äiinu satt Axel uppe

på sitt rum, försjunken i tankar av föga angenäm

beskaffenhet. Blott en enda dag skilde honom ifrån den stund,

då han trodde sig kunna föra Thora med sig, och likväl,

huru många hinder uppreste sig icke nu för

verkställandet av hans plan. Thoras far! Vid tanken på honom

skar Axel tänderna av vrede.

Greven framstod i hans inbillning såsom en ond ande,

vilken ställde sig hotande emellan honom och Thora. Men

Axel hörde icke till dem, som låta hejda sig av motstånd

eller därför misströsta om framgången av sina företag.

Han litade blint på sin egen förmåga att behärska

händelserna och vägde alldeles icke medlen, blott de förde

honom till det mål han önskade. Han hade redan

uppgjort sitt handlingssätt för att kringgå den överhängande

faran. Själv ville han uppsöka greven och visa honom,

att Thoras lugn krävde, det han teg med vad han visste,till dess Axel var borta. Med denna föresats reste han

sig för att gå till vila och mumlade därvid:

»Jag besöker alltså greven helt tidigt i morgon, innan

han hunnit träffa Thora, och avböjer därigenom en

förklaring dem emellan; ty att han visste vad han icke borde

veta, det läste jag i hans blick.»

Därefter fattade han ljuset; men erhöll i detsamma ett

lätt slag på axeln. Överraskad vände han sig om och

befann sig ansikte mot ansikte med Cordula.

»Ni ämnar föra Thora med er; men utan mig skall det

icke lyckas», började Cordula kallt.

Över Axels läppar gled ett eget leende, då han svarade:

»Ni irrar er, Cordula.»

»Tro icke det; jag är skarpsynt och ser längre än de

andra. Jag har vakat och spionerat och genomskådat er.»

Cordulas röst var bestämd.

»Såå; men tänk om även jag gjort er samma återtjänst.

om jag kunde förklara orsaken till er skarpsynthet?»

Axels ton var gäckande.

»Nå, låt höra, jag trotsar er!»

»Svartsjuka!»

Detta enda ord, uttalat med en röst full av ironi,

jagade förtrytelsens rodnad upp på Cordulas kinder; hon mätte

Axel med en blick full av harm.

»Ni är en narr; men lämnom detta, ty er tanke i det

fallet är mig likgiltig. Svara blott: vill ni lyckas att föra

Thora med er, eller vill ni misslyckas?»

»Låt oss för ro skull antaga, att jag hyste en dylik

dåraktig avsikt, så faller det av sig själv, att jag även vill

lyckas; men vad skulle ni kunna göra däråt?»

»Allt!»

»På vad sätt?»

»Bortlägg denna ton av gyckel, jag finner mig icke road

därav, och avhör i stället huru jag kan omintetgöra er

plan. I morgon helt tidigt går jag till greve

Falken-hjelm och säger: Akta er dotter; man ämnar locka henne

att fly ifrån sitt hem med löjtnant Behrend. Nå, vad tror

ni väl att greven då gör?»

»Det vet jag icke, men angivelsen vore falsk.» Axel

hade blivit allvarsam.

»Betyder ingenting. Greven skall likväl tro därpå, eme-dan han misstror er, och resa ur staden med sin dotter,

till dess ni är väl borta. Nå säg, vill ni hava mig till

bundsförvant?»

»Om jag vill det; under vad villkor?»

»Att jag får följa Thora till Miinchen. Sedan lämnar

jag er.»

»Varför vill ni till Miinchen?»

»Det hör alldeles icke hit; nog av, jag vill och skall

dit. Går ni in på mitt förslag, så förbinder jag mig att

utan uppseende föra Thora ombord klockan tolv om

torsdag och vaka över henne, att hon icke vacklar i sitt

beslut. Nåväl — ert svar?»

Axel stödde sig emot bordet och betraktade Cordula

skarpt. Han hade velat giva ett år av sitt liv för att

kunna läsa i hennes själ och tolka motiven till detta föga

hedrande handlingssätt. Men fåfängt; hennes inre var

och förblev en sluten bok.

»Om jag skulle gå in härpå, vad garanterar mig, att ni

icke utlägger ett försåt?»

»Min egen önskan att komma ut.»

»Vars motiv jag icke känner.»

»Nå, gör som ni vill. Går ni in därpå, så hjälper jag

er; men vägrar ni, så räkna också uppå, att jag förråder

er.»

»Jag antager er plan, varpå jag likväl förut aldrig

tänkt», svarade Axel efter en stunds betänkande; »men

med villkor att jag får ringa på min betjänt, så att han

möter er, när ni går härifrån.»

»Vad är meningen därmed?»

»Om ni sviker mig, så hämnas jag med att säga, det

svartsjukan dikterat er anklagelse. Min betjänt kan

intyga att han sett er nattetid hos mig», svarade Axel. »Jag

älskar icke att handlöst överlämna mig i någons våld;

man bör alltid äga utväg att straffa förräderiet eller

åtminstone förhindra det.»

En sekund flammade vredens rodnad på Cordulas

kinder, och hon teg. Men därpå fattade hon själv

klock-strängen och ringde. Sedan detta var gjort, närmade hon

sig dörren, sägande:

»Farväl, vi förstå varandra fullkomligt. Skaffa nu

platser och pass både för mig och Thora.»Hon öppnade dörren och mötte i densamma Axels

betjänt, som drog sig åt sidan och lät henne passera.

Då dörren tillslöts efter Cordula, sade Axel med en

sträng och befallande röst:

»Icke ett ord till någon om den du mötte, så framt din

tjänst är dig kär!»

*

Klockan tolv följande dag inträdde greve Falkenhjelm

i Thoras arbetsrum. En tillfällighet hade föranlett

greven att redan tidigt lämna sitt hem, så att, då Axel

klockan tio på morgonen sökte honom, var han redan

utgången^

Vid grevens ankomst stod Thora framför den nästan

färdiga tavlan: Avskedet, ett mindre oljefärgsstycke. Man

kunde svårligen se något mera fulländat än det.

Ansiktsuttrycken voro så talande och livliga, att de återgåvo allt

vad hjärtat har varmast.

Ett utrop undföll greven, då han stannade vid Thoras

sida framför staffliet.

»Mitt barn, du kan vara stolt över detta arbete. Få

av ditt kön hava frambragt något liknande, och troligen

ingen före dig vid så unga år», yttrade greven. »Detta

är likväl endast ett porträtt», tillade han pekande på

krigaren, som var en trogen kopia av Axel. Thora rodnade

och teg.

Greven talade en stund om hennes artistiska anlag och

den framtid som hon därigenom ägde. Han underrättade

sig om den undervisning hon åtnjutit samt om den

utveckling hennes intellektuella bildning för örvrigt erhållit.

»Du har blivit talangfull; men är du även förståndig?

Säg mig en sak, du tycks hava förälskat dig uti den där

fagre främlingen?»

»Ja, jag älskar honom», svarade Thora rodnande.

»Och han?» Härvid rynkade greven pannan.

»Se icke så på mig», bad Thora och fattade faderns

hand. »Även han älskar mig av hela sin själ. I vår, vid

sin återkomst hit, ämnar han anhålla om min hand.»

»Och under tiden har han avlockat dig löftet att tillhöra

honom, icke sant?» utropade greven med hetta.

»Bliv icke ond, jag har verkligen lovat honom kärlekoch tro. Ack, min far, kasta en blick på denna tavla och

säg, om ni icke finner att man måste älska gränslöst, för

att ur blotta minnet kunna så troget återgiva varje drag,

att dens bild, man med så mycken säkerhet överflyttar på

duken, måste behärska alla ens känslor, tankar och

önskningar ...»

»Men vet du då icke, olyckliga barn, att han är gift?»

»Gift!» skrek Thora och störtade fram, fattande med

förtvivlan grevens arm. »O nej, nej det är icke så, det

kan omöjligt vara så!»

Thoras utseende blev förfärligt, ögonen hade ett nästan

vansinnigt uttryck, och hennes kropp skälvde.

Med förskräckelse såg greven verkan av sina ord och

fruktade, att slaget, om det drabbade så oförberett, skulle

beröva henne förståndet. Han skyndade sig därför att

tillägga:

»Sansa dig, Thora, jag vet ingenting bestämt, kanske

förblandar jag honom och någon hans släkting. Var

emellertid lugn, jag skall ^skaffa mig närmare

upplysningar härom och i morgon fala vid honom.»

»Ja, det är ett misstag!» stammade Thora och förde

handen över pannan för att samla sina tankar. Det

kändes i huvudet såsom ett glödande järn gått igenom

hjärnan. »Han har sagt åt mig och tant, att han har en gift

bror», bifogade Thora efter en stund.

»Den skurken, han har ingen bror», tänkte greven, men

sade ingenting, utan sökte blott lugna Thora samt förmå

henne göra reda för allt vad som rörde Axel. Vid

avskedet frågade han:

»Vad ämnar du göra i dag?»

»Jag är bjuden till min kusin, Nina Adler.»

»Då önskar jag att du stannar kvar hos henne över

natten. Jag skall i morgon själv hämta dig, sedan jag talat

vid honom. Nu har jag blott några ord att säga din tant.»

Greven kysste dottern på pannan.

Vad som emellan greven och majorskan föreföll, veta vi

icke; men under middagen, då alla voro samlade, låg det

något kallt och främmande i hennes sätt emot Axel.

Därjämte sysselsatte hon så skickligt Thora, atf denna

omöjligt fick tillfälle till växling av ett enda ord med honom.

( Middagen var trög och ledsam. Efter dess slut skyndade

41 PassionernaAxel upp på sina rum. Thoras förgråtna ögon och

majorskans avmätta sätt hade sagt honom att någonting

förefallit.

Cordula viskade till Thora en stund därefter:

»Axel ber mig säga, att han nödvändigt måste tala vid

dig.»

»Svara honom att han kan möta mig klockan fem vid

Röda bodarna», sade Thora och gick för att kläda sig.

En timme senare stodo hon och Cordula färdiga att

begiva sig till Nina.

»Jag har lovat din far, att du skulle få kvarstanna hos

Nina, till dess han hämtar dig», yttrade majorskan. »Adjö

mitt älskade barn, roa dig nu och var glad. Jag skickar

Lotta efter Cordula klockan tio. Nu få ni åka», och

härmed kysste fru Alm Thora.

Åkdonet höll stilla vid Ninas port, och de båda

flickorna hoppade ur.

»Gå upp, Cordula, jag kommer strax efter», bad

Thora, sedan vagnen var borta.

»Var lugn, jag hittar allt på någon förevändning för

ditt dröjsmål», svarade denna och sprang uppför trappan.

Med lätta steg och klappande hjärta ilade Thora ned

till Röda bodarna, där Axel, insvept i en kappa, väntade

henne.

»Vad har hänt? Jag har sett dina ögon förgråtna. Du,

min älskade Thora, gråta — och för vad?» utropade han

emot henne.

Thora tog hans arm, och båda styrde kosan till

Kungs-holmsbron. Thora berättade nu sin bekännelse för fadern

och dennes beslut att följande dag tala vid Axel. Till

slut bifogade hon, vemodigt leende:

»Vad tycker du, han påstod att du var gift.»

Axel teg; men Thora kände hans arm darra.

En dödskyla bemäktigade sig hennes hjärta. Hon hade

varit så säker på att han skrattande skulle besvara denna

beskyllning, att hans tystnad träffade henne likt ett

åskslag. En häftig smärta genomilade hennes huvud, och

med en ångest, omöjlig att återgiva, frågade hon:

»Axel, kan det vara sanning? Är du verkligen gift?»

Thoras ögon voro nästan vilda och kinderna snövita.

Med bortvänt ansikte och darrande röst svarade Axel:»Min arma, älskade Thora, jag har bedragit dig: jag är

gift.»

Icke ett ljud gick över Thoras läppar, hon blev ett

ögonblick stående upprätt, men vacklade därefter och skulle

hava störtat till marken, i fall icke Axel emottagit henne

i sina armar och fört henne till en hög av stockar, på

vilken han nedsatte henne.

Förgäves slösade Axel ömma böner och smekningar;

hans ord halkade förbi hennes öron, utan att hon hörde

dem, och likväl var Thora icke avsvimmad, ty bröstet

höjdes av en kort och häftig andedräkt. De stora, mörka

ögonen syntes större och mörkare än vanligt; men livet,

elden i dem hade slocknat. Blicken var kall och klar såsom

månen, vilken med sitt matta sken belyste den arma,

genom en tygellös passion på hela sin levnadslycka bestulna

flickan.

Ännu funnos dock i Thoras huvud några dunkla

tankar, ty hon reste sig och yttrade med nästan ljudlös röst:

»Bort härifrån, jag vill till min far!»

En enda gång under vandringen till Ninas boning, som

föreföll Axel lik en försmak av skärselden, viskade Thora

med sin tonlösa och hemska stämma:

»Han är gift!»

Axel bar henne uppför trappan till Nina och frågade

vid sitt inträde med häftighet:

. »Är doktorn hemma? Thora är sjuk, hjälp henne, Nina.»

»Henrik träffas hos doktor M.», svarade Nina och

förde Thora till soffan. Axel störtade ut.

»Jag vill sova», viskade Thora och förde handen över

pannan. Biträdd av Cordula, lade Nina henne i en säng.

Axel återkom med doktor M. utan att hava råkat

Henrik. Då denne fann Thora ligga vänd åt väggen helt

lugn, yttrade han:

»Hon sover, det är bäst att låta henne förbliva ostörd

till dess att hon av sig själv vaknar.»

Sedan doktorn avlägsnat sig, meddelade Axel Nina i

korthet vad som förefallit.

Ett par timmar senare kom Henrik hem. Efter att

hava blivit underrättad om vad som hänt, gick han in till

Thora, böjde sig över henne och betraktade henne länge.

Vit som snö med .ögonen öppna och riktade mot väggen,låg Thora där, utan annat tecken till liv än bröstets

höjande och sänkande. När Henrik åter reste sig upp, var

han nästan lika blek som hon. Nina vågade icke göra

någon fråga.

Med långsamma steg gick han ut i rummet där Axel var.

»Hur är det med Thora ?» frågade denne ångest fullt.

»I afton kan jag ingenting säga; men i morgon skall

jag svara herr löjtnanten.» Henriks röst var skarp och kall.

Knappt medveten av vad han gjorde, hade Axel

återvänt hem.

Helt tidigt följande morgon erhöll greve Falkenhjelm

bud efter sig och fick vid sin ankomst till Henrik veta,

att Thora blivit — vansinnig.

Efter en timmes vistande hos sin olyckliga dotter,

kastade sig greven, mycket upprörd, uti sitt åkdon och

befallde kusken köra till majorskan Alms hus. Han inträdde

till Axel, just som denne ämnade gå till Henrik för att

underrätta sig om Thoras tillstånd.

Vad emellan dessa herrar sades är överflödigt att anföra.

»I fall ni icke, såsom ni ämnade, reser i dag», sade

greven, »så finner jag mig föranlåten att till er regering

avgiva en berättelse om huru en bayersk militär hos oss

missbrukat gästfrihetens hälgd.»

»Jag reser», svarade löjtnanten. »Jag svär det vid min

heder!» Han talade om heder; ty vad gör icke vanan?

»Jag är nöjd», sade greven och gick; han trodde, också

av vana, på denne mans hedersord.

Något efter grevens avlägsnande erhöll Axel följande

biljett:

Res utan oro och lita på mig. Man bedrager er,

för att få er bort. Thora är redan återställd. Vi

skola möta er på ångbåten.

Cordula.

Följande dag underrättades även majorskan om Thoras

olycksöde; man hade dröjt därmed till dess. Sorgen

däröver var nära att kosta henne livet. Hon måste nu,

ehuru för sent, erkänna, att hennes handlingssätt varit

oförsvarligt lättsinnigt.

Axel hade rest och Cordula var försvunnen.ANDRA AVDELNTNGEN

FYRA ÅR SENARE

Det är vid början av teatersäsongen; vi införa läsaren

på operan. Man gav »Lucie», varuti den allmänt

omtyckta Nina Adler, efter en längre utländsk resa, nu skulle

åter uppträda. Allt vad Stockholm hade elegant och rikt

var samlat i den överfulla salongen för att hälsa den

firade sångerskan.

På första raden satt ett ungt fruntimmer av ovanlig

fägring. Hon hade vid sin sida ett äldre fruntimmer med

regelbundna drag och stolt hållning. På bänken bakom

dem finna vi doktor Henrik Adler och Emil Liljekrona.

På amfiteatern satt fru Grill och sonen Knut. De

utbytte en vänlig hälsning med sällskapet på första raden;

men knappt var detta gjort, förrän Knut kände någon

vidröra sin axel. När han vände sig om, yttrade en ung,

elegant klädd man:

»Ber om ursäkt, herr Grill, var god upplys mig, vem

det unga fruntimret på första raden är, med vilket ni

utbytte hälsning?»

»Det är artisten, mamsell Thora Ahlrot», svarade Knut.

»Man har sagt mig, att hon var bosatt i Frankrike?»

»Hon återkom därifrån för tre veckor sedan.»

»Hon är en skönhet av första ordningen», yttrade den

unge mannen och betraktade Thora genom kikaren.

Därefter tillade han: »Jag tackar för upplysningen» och

återtog sin plats högre upp på amfiteatern, där han

meddelade sina grannar vem den vackra flickan var. Man

betraktade henne nu med dubbelt intresse.

T logen närmast teatern, på motsatt sida, satt en ungman, vårdslöst tillbakalutad, och fäste sina ögon med en

viss tankspridd likgiltighet på Thora. Varje !drag i hans

öppna ansikte var nordiskt; de klara, allvarliga blå

ögonen, det blonda håret, den höga, fria pannan, allt

påminde om skaldens ord: »Blott tro och heder bo på en

panna, välvd som hans». Det högburna huvudet, den

lediga hållningen tycktes antyda, att han var ädling, icke

endast till börden, utan även till själ och hjärta.

Thora samtalade med Henrik, vars ansikte återgav

ganska livliga känslor.

»Kommer du ihåg ditt löfte till mig i Hamburg? Det

tyckes som du, efter din återkomst, altdeles skulle hava

förgätit detsamma», viskade Henrik till henne.

»Åh nej, jag lovade Emil något dylikt i Florens

förli-det år», svarade Thora med ett eget leende.

»Du är grym, Thora; huru är det dig möjligt att

oupphörligt gäckas med mitt trofasta hjärta? Åtminstone

borde jag kunna räkna på ditt undseende.»

»Tyst, väck icke det som sover», yttrade Thora. »Vi

äro ju på operan för att hava roligt och icke för att tala

allvar. Ser du, man beskådar oss och avundas dig

lyckan av min närhet, ehuru jag själv tycker att den är

ganska ringa, eller vad tänker du därom?» Kring Thor as

läppar lekte ett bittert leende.

»Du är illa stämd i afton.»

»Tror du det? — Åh nej, nu mera är jag aldrig

annorlunda. Jag föraktar världen och mig själv, under det

andra hylla oss båda; se där allt. Slumpen har lärt mig

det, vad rår jag därför?»

»Ditt tal, Thora, andas bitterhet, icke undergivenhet.»

»Är det då så underligt? Betänk, att jag nu återvänt

till mitt fosterland och — min lyckas grav. Men lämnom

detta, käre Henrik. Låt oss berusas av musiken samt

glömma både det förflutna och det tillkommande. Ah, se

där sitter Hugo Örnhjelm, egentligen min kusin. En

vacker nordisk typ, men med granithj ärta», tillade Thora.

»Du har sålunda försökt att få hans hjärta vekare?»

frågade Henrik med en viss ovilja.

»Men misslyckats.» Thora skrattade.

»Du är fruktansvärd.»»Alldeles ieke. Jag behöver förströelse och söker den

— det är allt.»

Ridån gick upp, alla samtal upphörde. Ninas sång

såsom Lucie var hänförande, hennes spel fulländat.

Efter spektaklets slut framropades mamsell Adier och

hälsades med handklappningar och bravorop. Greve

Örn-hjelm gjorde en vördnadsfull bugning för henne, då

deras ögon möttes, innan ridån föll.

*

Var och en hade återvänt hem. Nina och Henrik

sammanträffade i sin gemensamma bostad. Men, »hon var

tankfull och han dyster.

»Ditt återuppträdande på scenen var ju en verklig

triumf», yttrade Henrik och räckte systern handen.

»Thora föreföll i afton skönare än någonsin; jag såg

henne från scenen», svarade Nina leende.

»Men också obegriplig som en gåta. Varför älskar jag

denna flicka, då hon likväl aldrig varken skall förstå eller

älska mig?»

»Därför att hon är go‘d och skön — kanske även därför,

att du anser henne återuppleva genom dig. Det är i alla

fall dig hon har att tacka för sitt förstånd.»

»Må vara att jag inom mig tänker :så, men erkänner

hon det? Jag tvivlar därpå. Det ligger i "hennes sätt

något så nyckfullt, att jag däruti tydligt ser, att hon ingen

känsla äger för mig. Huru har hon icke gycklat med min

kärlek, gäckat mina förhoppningar, lekt med min smärta,

och under allt detta — ändå bedårat mitt förnuft! Men

detta måste hava ett slut. Redan i morgon skall hon

giva mig ett bestämt svar, på det jag må komma ur denna

förtrollning.» Henrik gick med hastiga steg fram och

tillbaka.

»Men, Henrik, är hon verkligen en hustru för dig, eller

förvillas du icke av din passion? Jag tror det senare.

Du vet huru mycket jag håller av Thora, men med ångest

tänker jag likväl ditt och hennes öden förenade. Thora

är icke mera den hon varit och skall aldrig bliva det.

Djupt kränkt, såsom kvinna, vill hon glömma detta

genom att förneka sitt köns beroende och undangömda

ställning. Hon vill med våld tillkämpa sig mannens rättig-iketer. Den trånga kretsen av en makas obemärkta liv

skall nu mera för Thoras oroliga lynne bliva för liten,

och hon kommer förr eller senare att träda över gränsen

av densamma. Du, Henrik, sträng och allvarlig, djupt

känslig, men orubbligt fast, skulle finna livet tungt vid

sidan av en hustru, som icke ville -tillerkänna dig en mans

rättigheter. Tro mig, du kan icke skapa hennes, ej

heller hon din lycka.»

»Och varför?»

»Emedan Thora icke mera kan eller skall älska någon

och du en dag efter er förening skall finna dig vara offer

för ditt eget hjärtas lidelse. Hade du, i stället för Axel,

varit hennes första kärlek och utgjort hela hennes värld,

då hade ni kunnat bliva lyckliga, och Thora skulle under

din vård utvecklat sina goda egenskaper. Men nu äro

hennes ömmare känslor döda De likna vissnade blommor,

dem ingen sol förmår återväcka till liv.»

»Till en del har du rätt, men likväl orätt i mycket. Jag

tillhör ej dem, som besinningslöst överlämna sig åt

passionens makt. Nej, jag har med mitt förnuft prövat mitt

hjärta och Thoras ställning. Se här resultaten därav:

bedragen på den lycka hon i sin första ungdom drömde, har

Thora vid tjugutre. år lidit och erfarit mera av livet än

andra kvinnor under hela sin levnad. Hon känner den

makt känslornas stegring till lidelse utövar, hon inser det

tomma, intetsägande av de rökverk, varmed man sökt

tillfredsställa hennes fåfänga. Icke en gång det namn av

utmärkt konstnär, hon förvärvat, kan tillfredsställa hennes

sj äl; hon skådar redan med trött blick efter ett bättre mål

för sin framtid. Hon behöver en vän, ett stöd, till vilken

hon kan förtro sin smärta och hämta tröst för sina

lidanden. Nå väl, Nina, var skall hon finna ett mera trofast

hjärta än mitt? Var en varmare kärlek? Var en man,

som bättre förstår henne än jag? Säg, kan väl Emil, kan

stallmästare Gyllenfeldt erbjuda Thora sådant?»

»Allt detta har visserligen sannolikheten för sig, i fall

det vore frid och inre harmoni Thora sökte; men låt oss

uppskjuta fortsättningen av detta samtal, till dess jag

återkommer ifrån henne i morgon afton. Hon har bjudit

mig till sig; se här, läs denna biljett, som jag erhöll ef-ter spektaklets slut.» Nina räckte brodern nedanstående

bref.

Min egen Nina! Efter tre års vistancfe i

främmande länder, och efter allt vad före dert tiden

inträffade, känner jag ett starkt behov av att än en

gång, innan jag tager något nytt steg på livets

bana, öppna mitt hjärta för dig. ,,

Kom i morgon och ät middag med oss, så får jag

ostört rå om dig.

Bed Henrik vänta än en dag. Sedan jag talaf med

dig och gått igenom mitt liv, skall det även stå klart

för mig, huru jag bör handla.

Din tillgivna

Thora

Ännu några ord växlades mellan syskonen, innan de

åtskildes. Då Nina lade handen på låset till citt rum, vände

hon sig om och frågade:

»Vet du vem det var som satt i första radens hörnloge?»

»Hovmarskalken F—.»

»Åh nej, den andra.»

4 »Greve Falkenhjelms systerson, greve Hugo Örnhjelm;

mycket rik och fideikommissarie till Bredahov. Men

varför frågar du det?»

»Hans ansikte intresserade mig. God natt!» — och

därmed var Nina borta.

*

Vi införa läsaren följande dag hos Thora. Majorskan

Alm "hade sålt sitt hus vid Regeringsgatan och bebodde

nu ett som hon inköpt i Kungsbacken. Den första

våningen upptogs av fru Alm och Thora. Uppkommen i

förstugan fann man tvenne dörrar mitt emot varandra. På

den ena satt en visitlåda med majorskans namn och på

den andra lästes: Thora Ahlrot. Det är igenom denna

senare vi begiva oss.

Vi införa läsaren i en liten med konstsaker uppfylld

elegant salong, där vi finna Thora och Nina i var sin emma.

Thora talade med mild och klangfull röst:

»Jag kan icke säga mycket om dessa månader, som minsjälssjukdom fortfor; du känner dem, då jag däremot icke

har något minne av denna tid. Icke heller hehöver jag

för dig orda om Henriks outtröttliga omsorger, dem jag

alltid skall bevara i tacksamt hjärta och aldrig glömma,

att det är Henrik och ensamt honom, jag har att tacka för

den lyckan, att i denna stund icke vara en stackars fåne.

Hela mitt liv skulle icke räcka till att betala den skul"d,

vari jag står till honom; och likväl... men lämmom detta.

Vi komma dit längre fram. Tants långa sjukdom,

grevens förtvivlan och Cordulas obegripliga försvinnande har

du bättre reda på än jag. Du måste dock lova att med

tålamod avhöra mig, ehuru jag kommer att upprepa

saker, som du känner, men det är nödvändigt, i fall jag skall

kunna uppfatta en fullständig bild av mitt öde. Som du

erinrar dig, lyckades det Henrik att småningom väcka min

själ ur den dvala, varuti jag försjunkit. Dessa ögonblick

av ljus och förnuft framstå ännu dunkelt för mitt minne,

utan att jag förmår reda va"d som därunder sysselsatte

mina tankar. Den dag, då jag riktigt vaknade till fullt

medvetande av mig själv, kommer jag ganska väl ihåg.

Tant, du och jag åkte till badinrättningen, solen sken klar,

och luften kändes mild; det var vår. Jag påminner mig,

att det kärliga vädret gjorde ett ganska behagligt

intryck på mig och att jag kände mig lycklig. Någon

hågkomst av vad som tilldragit sig före min sinnessjukdom

eller arten av densamma hade jag icke. Allt som

föregått den var försvunnet ur mitt minne Det föreföll mig

endast som jag länge varit sjuk. Efter badet gick jag,

stödd vid din arm, fram till vagnen; tant kom efter. Då

vi kommo till densamma stod en herre med handen på

dörrvredet och väntade på oss. En besynnerlig känsla

genomilade mig, när jag såg den »smärta, vackra figuren;

ansiktet var bortvänt. Det inslumrade minnet vaknade

inom mig, mitt hjärta slog våldsamt. I detsamma vände

han sig till oss. Anblicken utav dessa oförgätliga drag

upplyste som en blixt min själ. Jag släppte din arm och

störtade emot honom, utropande: »Axel!»

Tant berättade mig efteråt, att då jag vacklade, han

emottog och bar mig i vagnen, varefter han hjälpte upp

tant och dig samt tog, oaktat alla invändningar, även själv

plats i densamma. Hemkomna bar han mig upp och stan-nade kvar, oaktat tant under »bittra förebråelser, bad

honom avlägsna sig. Henrik efterskickades och förklarade,

att Axels åsyn vid mitt uppvaknande var nödvändig,

emedan den själsskakning, jag därvid skulle erfara, vore det

enda verksamma medlet att skingra töcknet, som omgav

mitt förstånd. Då jag återfick sansen och upplyfte mitt

tunga huvud, mötte mina blickar Axels.» Thora gjorde

ett uppehåll, några tårar runno utför hennes kinder, och

hon tryckte handen emot sitt hjärta, yttrande med djup

smärta:

»O, huru högt har jag icke älskat honom, huru älskar

jag honom icke än. i denna stund! Varför dömde mig

ett oblitt öde till dessa gränslösa lidanden?»

»Thora, gå förbi denna period i ditt liv och uppriv icke

dessa sår. Jag vet ju allt, vad som tilldrog sig.»

»Nej, Nina, nej, jag måste en gång genomgå mitt

hjärtas sorgliga historia; en gång rätt tydligt

genomskåda dess svagheter och lidanden, för att sedan aldrig

mera vidröra dessa ämnen», svarade Thora och återtog

efter en stund berättelsen: »Mina ögon mötte hans. Jag

lutade mig högt gråtande till detta hjärta, som så grymt

svikit mitt. Det var då åtta månader sedan hans avresa.

Åtta månader sedan den förfärliga aftonen; och dessa

tårar voro de första, som lindrade mitt brustna hjärta. Jag

grät, grät länge vid hans bröst och kände därvid, att

några heta tårar även från hans ögon föllo på min panna.

Varför fick jag icke dö i denna bittra, men ändå saliga

stund, då ännu icke verkligheten, i hela sin rysliga

sanning, stod klar för min själ? Varför skulle jag dömas att

framsläpa ett liv, vars glädje är bortrövad och vars hela

tillvaro är förbittrad genom minnet av ett svek, det

grymmaste man kan tänka sig. * Och ändå, ändå förmår jag icke

förjaga bilden ftv denne man, som bedrog mig på allt vad

människan har heligt: sin kärlek och sin tro.» Åter

tystnade Thora; ty hon var för upprörd att tala.

»Mån fars ankomst tvang Axel att lämna mig. Jag har

aldrig sedan återsett honom.» Thora drog djupt efter

andan.

»Henrik hade rätt: den häftiga sinnesrörelsen

återskänkte mig mitt medvetande och erinrat* av vad jag

varit, — vad Axel ville göra mig till, då han i sin kärlebegoism avlockade mig löftet att fly med honom, ehuru han

— var gift»; hela Thoras varelse darrade vid uttalandet

av dessa sista ord. »Veckor förflöto, varunder jag led,

led mycket. En dag lämnades mig av Lotta detta brev:

Min älskade Thora!

Min! — Förstår du hela{ betydelsen av detta ord? Du

är min, min för tid och evighet, ty vad än må hända, mig

tillhör ditt hjärta, och aldrig skall du förmå lösa de band,

som fjättra det vid mig. Hav och land kunna skilja oss

åt och åren försvinna i tidens omätliga rymd; men du skall

intill din död älskas mig, endast och ^allenast mig. Detta,

Thora, är ödets vilja, och vem kan motstå det?

Gäckad på ett förfärligt sätt, lämnade jag Sverige,

sedan vårt olycksöde i hela sin hopplöshet drabbat dig, utan

att jag då kände de hemska följderna därap. Jag

återvände hit för att vid dina fötter tigga om förlåtelse.

Jag har bedragit dig, arma ängel! och det oaktat jag,

såsom kafolik, visste, att endast döden löser de fjättrar,

som binda mig och åtskilja oss. Men, Thora, min ursäkt

ligger uti kärlekens oavvisliga fordringar! Du, som själv

älskar med söderns värma, bör även kunna förlåta mig.

Thora! Vore dina känslor lika minav starka som en

vulkans och färdiga att bryta alla skr ankor, dem fördomen

emellan dig och mig upprest, skulle livet än en gång

kunna le emot oss.-----------Jag reser nu härifrån; men icke

till mitt hem. Nej, till Algier, för att söka ära{n eller

döden. Vad är väl livet för mig utan Thora? Och vad .är

jag n u för Thora? Jag har lidit och lider grymt, emedan

jag älskar med passion och ändå måste avstå ifrån dig.

Måste? — men vapför måste vi det? Säg, Thora,

varför? —

Innan jag, kapske för alltid, lämnar dig, unna mig ett

ostört ögonblick, ett enskilt samtal; du mina tankars brud!

På knä, Thora, tigger jag dig om en kvart, blott en enda

kvayt, för alt säga dig ett långt, måhända evigt farväl, och

själv från dina läppar höra: att du förlåtit din olycklige

Axel.

»Jag skulle icke för dig kunna skildra mina känslor vid

1äsningen av detta brev, vars djärva och dolda önskningarjag tyvärr allt för väl igenkände. Det upprev också alla

de sår, varav min själ blödde, och visade, med en

förkrossande klarhet, hela min ställning till Axel. Inbillningen

framställde hans hustru: olycklig, förtvivlad och övergiven

för min skull; och mig själv, med ena foten lyft över den

avgrund, som benämnes vanära, äktenskapsbrott. Vid

dessa tankar uppfylldes min själ av en smärta, alltför

biteer att kunna tolkas. Jag erfor nästan fasa för Axel, som

fört mig till branten av ett ohjälpligt fall; ett enda steg

:ill, och jag hade varit förlorad. O, "huru mången gång

lar jag icke, i all min olycka, på mina knän tackat Gud,

för det jag utan blygsel kunnat se tillbaka på mitt

sorg-dga liv! Och mu, efter allt vad jag redan lidit, vågade han

till mig uttala önskningar, som, ehuru dunkla, likväl

inne-Duro en dubbel och öppen skymf. Behärskad av dessa

intryck, skrev jag fö.ljande ord:

Förlåtit Axel har jag längesedan, emedan hjärtat icke

kan hata den det en gång innerligt älskat; men emellan

oss är det slut — slut för evigt!

Återvänd till din maka och gott gör vad jag

ofrivilligt, men du uppsåtligen emot henne brutit. Thora finnes

icke mera till för dig, och kom ihåg, att hon aldrig skulle

kunna förlåta, om du, till de kval hon redan utstått, även

fogade den vandrande förolämpningen, att fortfarande,

såsom gift, hysa önskningar om en genkärlek, den hon

anser som ett brott.

Mitt fel, Axel, har varit att jag oinskränkt trodde på

dina känslors renhet, och därför har jag lidit ett hårt

straff.

Lev väl, och bliv så lycklig, som mitt hjärta önskar.

Thora.

»Lotta medförde från honom detta svar:

Farväl, Thora! Fri, eller aldrig, återser du mig.

Jag skall icke förolämpa dig med min trognat kärlek; men

kom även du ihåg, att min förblir du likväl; ditt

hjärta. tillhör mig för evigt. Tro icke, att du utan mig skall

eller kan finna en sekunds sällhet. Nej, min kärlek, med

all dess vilda passion, skall lik en flamma, träda emellandig och varje annan man samt visa dig att hans känslor

är o ljumma, intetsägande.

"Du s k ajl då o frivilligt sända en suck åt södern, där jag,

mitt i krigets bidler, söker glömma vad jag i dig förlorat.

’Återvända till min maka}, säger du, det kan jag aldrig!

Står icke hon emellan dig och migf Min sista suck blir en

längtan efter Thora!

Din Axel.

»O, du ohjälpligt svaga hjärta; huru högt slog du icke

likväl vid läsningen av detta brev!

»Efter Axels avresa försjönk jag i en tungsinthet och

nedslagenhet, som var oövervinnelig. Innesluten på mitt

rum ropade jag hans namn i vansinnig yrsel och sträckte

armarna efter honom i den tomma rymden, under det både

förnuft och stolthet hånade min svaghet! O, vilka

förfärliga marter har jag icke utstått!» Thora for därvid med

handen över sin bleka panna. »Det var då, Nina; som

Henrik föreslog min far, att han skulle med mig företaga

en utrikes resa.

Greven, tant och jag avreste till Kissingen, där vi, för

min hälsa, uppehöllo oss sex veckor. Resan, ombytet av

vistelseort samt avlägsnandet av allt, som påminde mig

om honom, bidrogo något att lindra min smärta och

förströ mitt sinne. Kärleken till konsten återvaknade och

med den även mina drömmar om utmärkelse. Jag trodde

mig kunna dränka min sorg i ryktets bägare; men aek!

Henrik hade rätt: det skulle icke lyckas mig. På hösten

reste vi till Paris. Tant och jag hyrde en liten våning vid

Place Vendöme. Vintern därpå målade jag Dalfamiljen

och Ångern, vilka båda gjorde lycka på expositionen. Jag

smakade nu den nektar, som man benämner utmärkelse;

men såren i mitt hjärta kunde den likväl icke läka. Snört

glömde jag också den framgång jag rönt, för att

uteslutande hängiva mig åt betraktandet och studerandet av alla

de konstalster, som finnas att bese i Paris och på de

kungliga slotten i dess närhet. Jag var artist med själ och

hjärta samt levde endast för den konst jag nu idkadde.

Sommaren därpå reste vi till Italien. O, du sköna,

härliga land, inbillningens och konstens hembygd! Först här

kunde j ag glömma min smärta! I Rom sammanträffadevi med Emil. Vi tillbragte båda, såsom artister, mången

njutningsfull stund, under det vi i sällskap gjorde resan

genom Florens och Neapel. På hösten återvände vi till

Paris; Emil kvarstannade i Italien. Vid vår skilsmässa

friade han till mig; men jag, som då alldeles icke tänkte

på att gifta mig, sade honom det uppriktigt och bad honom

icke tänka därpå, förrän vi råkades i Sverige, ifall hans

känslor då voro desamma och mina undergått någon

förändring. Du förvånar dig troligen över att jag icke gav

honom ett bestämt avslag; men du skall snart få veta

orsaken. Under påföljande vinter fullbordade jag en tavla,

som blivit påbörjad före min resa till Italien. Med fulla

drag inandades jag de rökverk, man tände för min talang

och min skönhet. Jag var numera icke blott och bart en

vacker kvinna, jag var något vida bättre: en förtjänstfull

konstnärinna, men såsom alla rus, var även detta av kort

varaktighet.

»På våren företogo vi en resa genom Tyskland. Driven

av en olycksalig, men oemotståndlig längtan, ville jag

besöka Mundhen. Tro dock icke, kära Nina, att någon

åstundan att återse Axel förmådde mig därtill. Nej, jag

visste ganska väl av franska tidningar, att han uppehöll

sig i Algier och i kriget därstädes utmärkt sig genom

tapperhet samt blivit befordrad. Jag ville endast se den

kvinna, som bar hans namn och ägde rättighet att älskas

av honom.

»Ankomna till Munchen, besökte greven och jag en dag

Pinakoteket. Vi stodo framför Marie Himmelsfärd av

Guido Reni. Jag var försjunken i åskådandet av Marias

förklarade utseende, när ljudet av en röst, som föreföll

mig bekant, k#om mig att spritta till och lyssna. Jag

urskilde då följ ande ord, lågt uttalade på dålig tyska:

»*Hon står där framför Marie Himmelsfärd.’

»Jag vände huvudet åt det håll, varifrån rösten kom;

men såg endast obekanta ansikten. Det egna tonfallet i

uttalet hade jag för ofta hört, att det icke nu skulle

förmå mig söka reda på varifrån det kom. Just i detsamma

blir jag varse ett litet blont fruntimmer med fina, livliga

och vackra ansiktsdrag, åtföljt av ett annat, vars ansikte

var bortvänt. Blondinen betraktade mig med en blick, som

^uttryckte ovilja, nästan hat; men den andra skilde sigifrån henne och skyndade med snabba steg mot dörren.

Jag glömde härvid blondinen, emedan den bortgångnas

växt ådrog sig hela min uppmärksamhet. De tvära, breda

axlarna och den ojämna gången påminde mig också om

någon, som jag förr känt. Härvid släppte jag grevens

arm och skyndade efter henne. I trappan upphann och

vidrörde jag hennes skuldra. Hon vände ovillkorligen

sitt huvud till hälften; men då hennes ögon genom det

nedfällda floret träffade mig, ilade hon med en otrolig

hastighet utför trapporna. Jag hade dock sett nog; det var —

Cordula.»

»Cordula!» utropade Nina, avbrytande. »Men hur i all

världen hade hon kommit till Miinchen?»

»Samma fråga gjorde även jag utan att lyckas besvara

den. Detta obegripliga sammanträffande var ägnat att i

min själ uppröra en hel här av gissningar, vilka jag

likväl icke kunde reda; men de därpå följande händelserna

skulle förvandla dem till ännu bittrare lidanden.

»Förvånad över mitt plötsliga avlägsnande, hade greven

följt mig; vi återvände därpå in i galleriet. I dörren

mötte oss det fruntimmer, Cordula haft med sig.

Hennes ögon, fulla av hat, hängde fast vid mitt ansikte, och

då jag passerade förbi, kände jag att hon stack en

papperslapp i min hand. Av nyfikenhet emottog jag den, men

såg med detsamma upp till greven, som betydligt hade

påskyndat sin gång; hans ansikte var blekt och oroligt.

»"Känner min far det där fruntimret?’ frågade !jag,

överraskad av hans utseende.

»’Nej. Tag min arm och låt oss gå vidare’, svarade

han; men det låg något i hans väsende, som kom mig

att betvivla sanningen av detta nej. Och i stället att visa

honom den lapp, hon stack i min hand, teg jag därmed.

»Väl inkommen på mitt rum läste jag följande ord,

• skrivna på tyska, med blyertspenna:

I morgon förmiddag, klockan n, önskar ett

fruntimmer att träffa er allena hemma.

»Ovillkorligt fördes jag på den tanken, att Cordula

anmodat henne överbringa mig denna begäran, emedan hon

kanske ville tala vid mig, utan att tant visste därav. Vadjag likväl icke kunde förklara, var uttrycket i den

okändas blick. Upptagen av dessa tankar, beslöt jag tiga och

förmå tant att utan mig företaga ett par besök, som vi

ämnat göra.

Allt gick efter önskan. Med spänd otålighet avvaktade

jag den utsatta timmen. Vid det sista elvaslaget

öppnades dörren, och — icke Cordula, såsom jag väntade, utan

den okända damen, steg in. Något överraskad, reste jag

mig för att hälsa; men hej dades av henne, som sprang

fram, fattade mina armar och därvid yttrade följande ord,

med en förbittring, som icke kan beskrivas:

»’Stå stilla, att jag riktigt får betrakta er! Det är

således ni, som bestulit mig på hans kärlek, som berövat mig

min make och barnet sin far! Det är ni, som förstört min

sällhet och invigt mig till kval, bittrare än dödens!

Sannerligen är icke ert ansikte alltför vackert att gömma

så mycken låghet. Vet ni då icke, huru högt han älskade

mig, huru lyckliga vi voro? Men nu, nu... är allt förbi,

han har övergivit mig! Säg, finnes väl något straff, nog

grymt för edra brott?’ Hon skakade mina armar

tilläggande: ’Må Gud straffa och göra er lika olycklig som ni gjort

mig, jag är Heyses genom er namnlöst olyckliga

hustru ...’»

Thora höll upp; hennes bröst hävde sig våldsamt. Efter

en stund återtog Thora: »Hon släppte mig och skyndade

ut ur rummet.»

»Heyse?» inföll Nina, »vad betyder det namnet?»

»Axel heter Heyse; men under resan i Sverige antog

han, jag vet icke varför, sin mors namn.

»Vad jag erfor, då hon var borta, kan aldrig glömmas.»

Thora teg åter några ögonblick.

»Men, huru visste du att Axel hette Heyse?» frågade

Nina.

»Greven hade upplyst mig därom. Han kände säkert

igen Axels hustru på Pinakoteket; ty han hade förut

träffat henne i Miinchen under Axels vistelse i Sverige.

»På mina "enträgna böner reste vi några dagar därefter

ifrån Munchen ...»

»Och Cordula? inföll Nina.

»Återsåg jag icke.»

5l

Passionerna»Men "huru och på vad sätt har hon kommit i beröring

med Axels hustru?»

»Dessa frågor hava fåfängt plågat mig. Jag kan icke

på dem finna ett tillfredsställande svar. Allt vad jag vet

är, att Cordula kort före sitt försvinnande av mig

begärde 200 rdr bko. Till vad sade hon icke. Jag ägde dem

icke, men gav henne mitt ametist-garnityr. Troligen har

hon använt pengarna för resan till Munchen.»

»Men i vad avsikt?»

»Det vet Gud allena.»

»Och varför visade hon Axels hustru på dig?»

»Ack! Nina, jag har fördjupat mig i ändlösa

gissningar, utan att kunna lösa gåtan.» En tystnad uppstod.

Slutligen återtog Tora den avbrutna tråden till berättelsen:

»Vi reste genom Tyrolen till Italien och uppehöllo oss

hela sommaren i Rom. Min sinnesstämning var ohjälpligt

nedstämd. Greven såg med oro detta återfall av

svårmod. Han återkom nu till ett förslag, som han gjorde

mig vid vårt fö.rra vistande i Italien, nämligen att jag

skulle gifta mig. Jag hade då helt bestämt uttalat en

vägran. Nu inskränkte greven sig icke till att blott

framkomma med detta såsom ett förslag, utan sökte visa mig

nödvändigheten därav, fullt övertygad, att jag, genom en

äktenskaplig förening skulle lyckas avlägsna mina tankar

ifrån de föremål, som plågade mig. Han kände icke arten

av de sår mitt hjärta fått! Men trött och likgiltig för

allt, började jag verkligen att tänka på uppfyllandet av

min fars vilja. Det var ju alldeles detsamma om jag blev

gift eller förblev ogift; min olyckslott var en gång för alla

dragen ur ödets urna och kunde därav icke förändras; men

jag uppfyllde därmed en kär önskan hos greven, och -det

blev alltid en vinst.

»I Rom träffade vi flera landsmän, varibland en

systerson till min far, greve Hugo Örnhjelm. Mitt lynne hade

vid den tiden övergått till en annan ytterlighet. Jag

överlämnade mig åt en nästan vild glättighet och sökte, genom

ett oupphörligt jagande efter nöjen och ombyte av

föremål, förskingra "den smärta, som gnagde på mitt inre.

Under denna, såsom tant och greven tyckte, lyckliga

förändring, bestormades jag utav båda med böner, att

allvarligt tänka på en äktenskaplig förening. Av min farsord kunde jag förstå, det han gärna skulle se, om

Örn-hjelm och jag kunde bliva ett par. Nå ja; han så gärna

som någon annan, tänkte jag och försökte kvinnans

vanliga medel: koketteriet; men mitt hjärta vämjdes åt det

dåraktiga gycklet, och jag tröttnade vid de fruktlösa

bemödanden jag gjorde, för att få Hugo Örnhjelm betagen.

Lik en annan Carl den tolvte förblev han likgiltig för

såväl min fägring som mina övriga företräden. Ehuru vi

voro dagligen tillsammans visade han mig endast en brors

tillgivenhet, och med handen på hjärtat kan jag försäkra,

att detta mera gladde, än sårade mig. Han hade en alltför

ädel och upphöjd karaktär, att jag skulle velat bereda

honom den bedrövliga lotten att få mig till hustru; ty älska

någon annan än Axel, kan jag aldrig.

»På hösten lämnade vi Italien och* togo vägen genom

Österrike. I Wien träffade vi Henrik och en annan

landsman, stallmästaren Gyllenfeldt. Denne senare blev genast

min ödmjuke slav och offrade på fåfängans altare allt det

smicker, han ansåg nödigt för vinnadet^ av mitt hjärta.

Före vår avresa från Wien hade stallmästarn, i fullt

förtroende till sin framgång, friat; men som han icke var rätt

ense med mig om detta steg, lovade jag^giva honom svar

sedan jag återkommit till Sverige; och så åtskildes vi.

»Henrik gjorde hemresan tillsammans med oss. Det var

först då, som han talade till mig om sin kärlek. Han sade,

att jag, allt ifrån min tidigaste ungdom, utgjort föremålet

för hans kärlek. Jag kan icke upprepa hans ord; de

tolkade en tillgivenhet, så sann och varm, att jag insåg, det

kanske aldrig något mänskligt hjärta för mig klappat

trognare och hängivnare än hans. — Och ändå ...»

»Ändå förskjuter du honom och leker med hans frid och

lycka?» inföll Nina, i en förebrående ton.

»Nina, försök att förstå mig. Vid detta Henriks

meddelande var min första känsla att välja honom framför

alla andra; men min andra förkastade den, såsom en

lumpen egoism. Jag älskar. Axel; älskar honom i detta

ögonblick lika hängivet som förr. Han är och skall

alltid-förbliva min enda kärlek. Min känsla för honom skall,

såsom han själv skrev, ställa sig emellan mig och varje

annan, och vid minnet av hans kärlek skola alla andra intryck

förblekna. Mitt straff är den uteslutande tillgivenheten förhonom, vilken, lik en förbannelse, förföljer och förbittrar

mitt liv. Kan jag väl, efter allt vad Henrik gjort för

mig, döma honom att framsläpa sin levnad vid sidan av en

maka, den han verkligen älskar, men som icke äger makt

att tillerkänna honom en vrå i sitt motsträviga hjärta?

Nej, Nina, det kan och skall aldrig ske. Icke nog

härmed ; mina och hans begrepp om »kvinna äro så vitt

åtskilda, att vi omöjligt kunna förlika dem.

»Mfn egenskap av artist och det oberoende jag

därigenom åtnjutit, har hos mig framkallat helt andra åsikter

om mitt köns rättigheter. Jag tycker att de kvinnor,

naturen utrustat med överlägsna själsgåvor, må likställas

med mannen, men de som sakna begåvning kvarstå på sin

låga ståndpunkt och leva i och för sina små ömkliga

bestyr ; men den, som äger begåvning i ett eller annat

avseende icke begravas inom huslighetens förgyllda

fängelse !»

»Men, kära Thora, dessa tankar, som bedårat mången

kvinna, innebära likväl en stor förvillelse. De äro

drömmar, grundade på obekantskap med naturen. Säg mig, har

du allvarligt tänkt uppå vartill enligt naturordningen,

kvinnan av Försynen blivit bestämd? Hon är icke

skapad att med mannen strida om utmärkelser, eller trängas

med honom på den offentliga banan, utan till att vara hans

följeslagerska, hjälp i livet, samt till moder och

fostrarin-na av deras barn. För att kunna uppfylla denna sin

bestämmelse måste hon vara främmande för all ärelystnad

och alldeles icke träda i hans väg på det offentliga

området. Märk, att det i synnerhet är av kvinnan, som det

uppväxande släktets gudsfruktan och därpå grundade

sedlighet beror. Må hon åt detta viktiga kall ägna hela sin

själ, ty det är hon som i barnets hjärta utvecklar de

första begreppen om gott och ont. Och denna bestämmelse

kallar du ömklig! Vad äro dina dåraktiga drömmar om

ära och utmärkelse mot den att vara maka och mor?»

»Du har likväl själv valt artistens oberoende liv»,

inföll Thora.

»Blott för så lång tid jag är ensam; men i samma stund

jag gifter mig, avbrytes min artistiska bana. Man tjänar

illa två herrar», svarade Nina leende.

»Låt oss icke tvista. Jag skulle ändå aldrig lära migförstå något så orimligt, som dessa anspråk på

försakelser, vilka mannen gjort till en lag emot oss. Jag skall

aldrig gifta mig, om jag med detsamma måste inskränka

mig till att vara min mans första "tjänarinna för livstiden;

ty något annat är hustrun icke, såsom det nu är ställt.

Just emedan Henrik i allt delar dina åsikter eller, rättare,

dina utgå ifrån hans, inser jag omöjligheten av en

förening oss emellan. Han ger mig sitt hjärta, men fordrar

av mig hela mitt liv, dömt till slaveri under hans

önskningar och vilja. För ett dylikt offer fordras en kärlek,

stark och blind såsom min till Axel. Henriks allvarliga

och orubbliga övertygelse om naturlagarnas oavvikliga

stränghet emot kvinnan skulle komma i en uppenbar strid

med min efter frihet törstande själ. Jag avskyr tvånget;

han anser det såsom vår räddning; vårt liv bleve en lång

och smärtsam strid, som skulle framkalla bittra lidanden.

Jag hade önskat att Henrik själv insett detta och besparat

mig att säga honom det.

»Emellertid har jag lovat min far och tant att, enligt

deras önskan, valja mig en man, och valet måste nu falla

på antingen stallmästaren eller Emil.

»Den förre är en av dessa vanliga människor, om vilka

man kan säga att de gå tretton på dussinet. En

vardags-själ, oförmögen både till att älska och lida, har han blott

en önskan, att genom ett rikt gifte kunna tillfredsställa sin

fåfänga och sina önskningar. Jag är ett gott parti — se

där varför han friar till mig.»

»Men du vill väl icke välja den människan?» utropade

Nina.

»Nej, ty om jag gjorde det, skulle han om några år

döma mig till fattigdomens slaveri. Återstår således Emil.

Han är konstnär. Han älskar det sköna, och han tycker

att jag är vacker. Till karaktären svag, ombytlig och

berövad all fasthet, är hans kärlek häftig, blott så länge

den möter motstånd, men svalnar när den blir

tillfredsställd. Exalterad och fantastisk, är o hans lidanden och

fröjder ögonblickets barn. Han är ända till narraktighet

svag för bifall och glömmer allt för lyckan av yttre

utmärkelse, se där har du Emils inre troget och sant

skildrat.»»Och i hans händer tänker du anförtro din framtid?»

frågade Nina.

»Hör mina grunder: Emil älskar mig; men icke med

en kärlek, stark och fast som Henriks, utan snarare med

sin inbillning. Hans passion skall, då han blivit gift,

antaga en lugn karaktär. Men då vi båda äro artister

komma vi, som man och hustru, icke att stå till varandra i

något tryckande beroende, utan bliva tvenne vänner, vilka

arbeta tillsammans och finna oss väl av varandras

framgångar. Den ena skall icke, i sin egenskap av karl,

förtrycka den andra. Med få ord: vi utgöra ett par

självständiga kompanjoner med ett gemensamt intresse.

Endast på detta sätt är det mig numera möjligt att ingå en

förening. Emil skall finna sig lycklig i sin frihet och

betrakta mig såsom ett kärt sällskap; då däremot Henrik

ovillkorligen bleve olycklig av att icke i mig finna en

hustru, ett svagt väsende, som, enligt hans inbillning, icke

skulle kunna handla utan hans råd.»

»Gud give, Thora, att du icke nu gör ett grymt

misstag, som kommer att kosta dig hela din framtid; ty mig

förefaller din äktenskapliga byggnad så onaturlig och

ställd på en så vidunderlig grund, att den vid minsta

beröring måste ramla och i sitt fall begrava dig själv.»

»Med alla sina brister är den likväl den enda jag kan

uppresa på spillrorna av mitt brustna hjärta.»

Ett bud ifrån majorskan underrättade dem att teet

väntade.

*

Dagen därpå satt Thora och arbetade i sin atelier. Hon

såg otåligt på vägguret, och hennes ansikte utvisåde oro.

De långsamma tolvslagen, dörrens hastiga öppnande och

Henriks inträde tycktes med ens göra slut därpå.

»Välkommen, Henrik», yttrade Thora och räckte

kusinen sin hand.

»Instämmer även ditt hjärta i detta välkommen? Jag

tror mig knappt kunna hoppas det», svarade Henrik och

kvarhöll hennes hand i sin.

»Nu och alltid är du välkommen till mig. Du blir, jti

i alla skiften en bror och räddaren av mitt liv.» Thoras

blick uttryckte tacksamhet.»Således endast en bror! Betänk dig ett ögonblick,

innan du förskjuter mig! Du är den enda kvinna jag

älskat, den enda jag någonsin skall älska. Min lycka, Thora,

är — du. Mina studier och mitt kall bliva icke mera en

kär sysselsättning, utan en mödosam och tung plikt utan

dig. Men med dig vid min sida, huru annorlunda! Jag

vet, att du icke älskar mig, att dina känslor äro fästa vid

Axel; men jag skall betrakta dig såsom en sjuk, och min

omsorg bliva att läka det sår, varav du lider. Vad är det

väl jag vill vara för dig? — Ditt stöd, din vän och

trös-tare. Att skapa dig frid och lugn; — att leva för dig,

skall bliva min hela lycka. Säg, kan du även nu förskjuta

mig?» Henrik talade med värma; men Thora avhörde

honom stillatigande och med ett uttryck av sorg,

»Om du visste huru mycket jag lider av att förorsaka

dig all den smärta, jag nu måste göra, skulle du finna,

huru mycken tillgivenhet jag hyser för dig. Jag skulle

icke kunna sprida någon glädje över ditt liv; ty all din

ömhet förmådde icke att ur mitt hjärta utplåna min första

kärlek och dess föremål. Jag bleve endast ännu

olyckligare, ifall jag dömdes att vid min sida se en make, värd

ömmare känslor, utan att jag kunde ägna honom dem.

Vår* sammanlevnad bleve en ömsesidig och förtvivlad

kamp med onämnbara kval. Slutligen, vem vet till vilka

förvillelser mitt frihetsälskande och ombytliga lynne

kunde förléda, då kärleken icke gjorde äktenskapets boja till

ett rosenband? Nedtryckt av dina och av mina egna

sorger, skulle jag kanske handlöst störta oss båda i olycka.

Nej, den bedrövliga lotten skall jag aldrig bereda dig,

att du måste framsläpa ditt liv med en kvinna, som i

intet fall vore dig värdig.»

»Vartill denna målning, som aldrig skulle förverkligas,

om du bleve min? Sannerligen måste icke du finna mig

bra förhatlig, då du uppbjuder dylika medel för att

avskräcka mig; om även allt vad du sagt vore sanning,

underkastar jag mig detta öde och skall som en man bära

det blott du blir min! Beröva dig icke själv en trofast och

hängiven vän samt mig min enda jordiska lycka, även

om den i andras ögon skulle se ut som en olycka. Thora,

jag ber dig, för bådas vår framtid, skjut icke ifrån digdet skydd du så väl behöver och som du hos mig skall

finna emot livets stormar !»

»Förläng icke denna bittra stund, då vår ställning ändå

aldrig kan bliva sådan, som ditt försakande hjärta önskar.

Henrik, jag bönfaller, hör upp att bedja mig; ty med

heder och samvete kan jag icke handla annorlunda.»

»Du är grym, — grym emot oss båda; må Gud

förlåta dig, vad du nu gör!» viskade Henrik och

avlägsnade sig.

»Ja, må Gud döma över mitt handlingssätt!» viskade

Thora, när Henrik var borta.

*

Samma dag på eftermiddagen emottog Emil följande

brev:

Bästa Emil! Efter det förnyade anbud du

genom tant gjort mig, får jag härmed giva dig mitt

svar. I fall du önskar, att mitt hjärta skall följa.

med min hand, måste jag svaya nej. Men är du

nöjd att i mig hava ett sällskap, en vän och

medarbetare såsom konstnär, då — vill jag bliva din

maka. Överväg noga och besinna, att jag en gång

så älskat, att jag aldrig mera kasn ombyta föremål

för min kärlek.

Jag avbidar ditt svar hos tant, som tager emot

besök i afton.

Alltid din vänp

Thora Ahlrot.

%

Om aftonen infann sig Emil, jublande av fröjd; ty

vilken karl liar väl betvivlat sin egen älskvärdhet eller

förmåga att uppväcka kärlek? Männen anse sig alltid för

oemotståndliga, och Emil utgjorde icke något undantag.

»Blir Thora blott min, nog skall jag jag lära henne

älska mig», tänkte vår artist, oc"h detta hopp gjorde hans

sällhet fullständig. Den sköna och utmärkta Thora skulle

nu bliva hans maka! Det fanns intet pris, för vilket icke

Emil skulle köpt sig den lyckan.Ett par dagar därefter satt greve Falkenhjelm i sin

våning vid Trädgårdsgatan, samtalande med sin systerson,

greve Hugo Örnhjelm.

»Du förundrar dig över, att jag icke öppet erkänner

Thora såsom min dotter i mitt andra äktenskap. Detta

kommer därav, att hennes mor på det bestämdaste yrkade

att flickan skulle bära hennes namn och jag icke uppträda

såsom flickans far», yttrade Falkenhjelm.

»I morbrors ställe fäste jag ej längre avseende vid

denna önskan.»

»Jag skall icke heller göra det, sedan du upplyst mig om

den prägel, man velat sätta på mitt förhållande till Thora.

På hennes förlovningsdag skall jag erkänna henne som

min dotter. Du synes glömma, att din mors högmod

hitintills även avhållit mig.»

»Visst icke; men för denna svaghet hos min mor böra

vi, män, icke uppoffra vår plikt.»

»På det hon ej må taga det allt för svårt, vill jag

förbereda henne på att Thora är min, genom hennes intriger

frånskilda hustrus dotter, i vårt korta äktenskap. Följer

du med?»

»Jag anser det bäst att morbror går ensam.»

»Du har rätt; ty säkert komma hon och jag att förivra

oss.» Greve Falkenhjelm reste sig.

»Vad är klockan?»

»Ett», svarade greve Hugo och såg på sitt ur.

»Det blir just lagom.» Och härmed gingo de.

*

I ett praktfullt kabinett i sin våning satt excellensen

Örnhjelms änka, greve Hugos mor och greve

Falken-hjelms syster.

Grevinnan var omkring sextio år och ännu vacker.

Tiden hade med lätt hand vidrört de stolta, kalla,

regelbundna "dragen. Varje känsla i hennes själ var aristokratisk,

och med en hög tanke om adelns företräden, förtjänster och

rättigheter var förenat ett gränslöst förakt för allt vad

ofrälse kan benämnas. För denna sin passion hade

grevinnan uppoffrat mången, och det med en obeveklig

stränghet.Hon satt nu fördjupad i läsning, då betjänten anmälde

greve Falkenhjelm.

»Välkommen, Henning!» hälsade grevinnan och räckte

brodern sin hand. Man talade en liten stund om likgiltiga

saker.

»Mitt egentliga ärende är att meddela dig något jag

länge ämnat anförtro dig», började greven.

»Men därförinnan tillåt mig en anmärkning», inföll

grevinnan. »Jag har visserligen ingen rättighet att blanda

mig uti dina enskilda förhållanden och gör det ej heller;

men då du därmed på något sätt kan kompromettera vårt

namn, anser jag mig vara tvungen att tala. Du lär stå i

någon förbindelse med en viss mamsell Ahlrot. Troligen

en släkting till henne, som drog så mycken skam över dig.

Nu påstås att du... nej, det är så förödmjukande att jag

saknar mod omtala ryktet, i synnerhet, då jag tänker på

ditt förflutna liv.»

»Åh, försök ändå», sade greven gäckande.

»Nå väl, man säger att du ämnar gifta dig med flickan.»

»Det var eljest härom jag ville tala med dig. Har du

förgätit majorskan Alms namn?»

»Visserligen tycker jag mig hava hö»rt det i

sammanhang med den där kvinnan, som vållade så mycket ont,

men något vidare minnes jag icke.»

»Flickan är min och Amalias dotter. Majorskan Alms

systerdotter. Nu påminner du dig säkert namnet Alm.»

Vid dessa ord spratt grevinnan till; en mörk rodnad

betäckte hennes kinder. Med en stolt, högdragen min

kastade hon huvudet tillbaka och såg på brodern.

»Då du med hotelser tvang modern att skilja sig från

mig, glömde du att hon och jag ägde ett barn. Icke

sant, Bertha, vi hava båda mycket att försona emot den

döda?»

»Vi!?»

»Ja, just vi! Jag som av människofruktan lät övertala

mig till skilsmässan, och du som förföljde henne.»

»Jag anser mig hava handlat rätt, då jag tillintetgjorde

en dylik förening», sade grevinnan.

»Så-å?» Grevens röst darrade; »men jag tänker

annorlunda, och därför ämnar jag nu erkänna Amalias

dotter.»»Vad säger du?» utropade grevinnan.

»Att i morgon är den där kvinnans dotter en fröken

Falkenhjelm. Denna gång, min kära Bertha, skall

varken ditt högmod eller dina intriger korsa mina planer

eller förhindra mig att fullgöra min skyldighet.» Greven

tog sin hatt för att gå.

»Henning, stanna och hör mig!» ropade grevinnan

bestört och fattade broderns arm.

»Vad vill du?»

»Förnedra icke så djupt ett av Sveriges skönaste namn,

att du åter uppkallar minnet av ditt giftermål och din

äktenskapsskilsmässa!»

»När, Bertha, såg du mig återtaga ett ord eller

förändra ett på förnuftiga grunder fattat beslut? Aldrig!

Vårt namn hedra vi bäst genom att uppfylla våra

plikter. Farväl; alla dina föreställningar äro förspillda, ty.

jag står icke att övertala.» Greven gick.

»O, det är förfärligt, att, efter allt vad jag stritt för

vårt namn, nödgas överleva något dylikt!» utropade

grevinnan och nedsjönk i soffan.

*

Några dagar därefter var majorskan Alms våning rikt

eklärerad, och hon själv, elegant klädd gick igenom

rummen för att se om allt var såsom det borde. Hon bar

i dag sitt huvud något högre, och hennes bröst vidgade sig

av tillfredsställelse; ty det dunkel, som hittills vilat över

Thoras börd, skulle nu skingras, och hon själv erhålla en

upprättelse, som kunde tillfredsställa en kvinnas stolthet.

Dessutom skulle också Thoras förlovning i dag firas.

Sedan majorskan överskådat allt, återvände hon till

salongen, dit Thora just i detsamma kom in.

»Barn, vad tänker du på, som klätt dig svart?»

utropade majorskan missnöjd.

»Den färgen passar bäst för mitt hjärta», svarade

Thora och kastade sig ner i en kåsös. Hon bar en tung svart

atlasklänning, som föll i rika veck omkring hennes smärta

figur. Håret böljade i ymniga och långa lockar över hals

och axlar. Intet smycke eller blomma gav åt den

allvarliga dräkten ett gladare utseende.

»Men, min lilla Thora, man skall finna din toalett be-synnerlig och du själv bliva ett föremål för

anmärkningar. Kom ihåg, att vi dessutom hava bal; huru går

det då an, att du är klädd såsom till en begravning?»

»Tant», utropade Thora häftigt, »det är ju även en

sådan, om man "tänker rätt på saken. Jag vill och skall

vara sådan jag är; vad frågar jag efter folkets prat.»

Tiden medgav icke någon vidare diskussion över ämnet,

ty gästerna började anlända.

Ett par timmar därefter var balen i full gång. Thora

dansade icke, hon skyllde på ett tillfälligt illamående.

Nedsjunken i en emma, samtalade hon med greve

örn-h j elm.

»Jag ser icke din kusin, mamsell Adler», yttrade

greven.

»Nina kommer något senare; hon sjunger i afton på

W—s konsert.»

Ȁr den i dag? Och jag som inbillade mig, att den

skulle äga rum först i morgon.»

»Du intresserar dig för Nina?» frågade Thora matt

leende.

»Hennes sång är hänförande; men för övrigt känner

jag henne icke.»

»Kanske skulle du likväl önska göra hennes

bekantskap?»

»Ja.»

»Jag skall då presentera er för varandra.» Thora

suckade.

»Du är icke glad, Thora?» Greven såg frågande på

henne.

»Nej.»

»Och likväl ämnas dig en angenäm överraskning.»

»Du menar eklaterandet av min förlovning. Ack! Det

är en syrpris som jag vet utav.»

Nina inträdde, åtföljd av Henrik. Thora hälsade dem

hjärtligt och presenterade greve Örnhjelm, varefter hon

vände sig till Henrik och samtalade med honom.

»Du dansar icke», yttrade Henrik med en lugn, nästan

likgiltig ton och satte sig. På doktorns ansikte syntes

icke något spår av sinnesrörelse.

»Nej, jag finner det tråkigt», svarade Thora och

plockade sönder den bukett hon fått av Emil.Greve Hugo och Nina sutto i en annan soffa.

»Således påstår herr greven, att jag icke rätt uppfattat

Alices parti», yttrade Nina, till svar på något föregående.

»Jag har tyckt mig märka det. Men ni skall kanske

med skäl invända, att publikens stormande applåder

utvisa, att jag har orätt», sade greven.

»Efter greven lagt det inkastet på mina läppar, så låter

j ag det passera; men anhåller likväl att få höra edra skäl

emot både mig och publiken.»

»Det är åt sångerskan, mamsell Adler, man ropar

bravo, emedan hennes starka och sköna röst hänför alla; men

det är icke Alice som åstadkommer förtjusningen.»

»Detta tål en närmare förklaring.»

»Den är mycket enkel: ni är icke Alice, ni är er själv.»

Nina teg en stund, men inföll slutligen:

»Huru avhjälpa det felet?»

»Bliv Alice!»

Nu kommo några kavaljerer, som bjödo upp Nina och

förde henne ifrån greven.

Efter dansen finna vi åter greve Hugo och Nina

samtalande:

»Om mamsell Adler tillät mig göra en visit, skulle vi

återtaga ämnet; men här är det omöjligt att genomgå

den karaktär Alices sång bör äga.»

»Det vore orätt af mig att lämna en dylik välvillig

anmärkning å sido, och greven satte mig i stor

förbindelse, om jag hedrades med ett besök.»

»Men var god och giv då er dörrvakterska befallning

att släppa mig in; ty eljest blir det overkställbart. Hon

liknar en drake, som bevakar en skatt», sade greven

leende.

»Döm henne icke så strängt, hon lyder endast order»,

svarade Nina skrattande.

»Tvärtom, jag respekterar hennes noggrannhet och

högaktar motiven, som framkallat befallningen. Redan i

morgon skall jag taga mig den friheten att avlägga ett

besök.» Greven bugade sig.

Dansmusiken var tyst, men sällskapet hade samlats i

stora salongen. Betjänterna buro in champagne, och greve

Fal"kenhj elm, hållande Thora vid handen, yttrade med hög

röst:»Jag har den äran att tillkännagiva min dotters, fröken

Thora Falkenhjelms förlovning med herr Emil

Liljekrona.»

Längst ned från dörren ljöd i detsamma dessa ord på

dålig svenska:

»Giftblanderskan Amalia Heyses barn.»

Alla sågo med bestörtning dit. En liten ung, blond

kvinna stod på tröskeln, men gick nu långsamt emot

Thora, som med bleka kinder stirrade på henne.

Greve Falkenhj elm ställde sig emellan henne och

dottern, sägande strängt och skarpt:

»Min fru, ni glömmer er, då ni här vågar uppträda med

en skandalös dikt på edra läppar, för att därmed befläcka

en död.»

»Herr greven har rätt, denna kvinna glömmer sig själv

och sanningen; ty Amalia Heyse var fullkomligt

oskyldig», svarade en allvarlig röst, även med stark brytning.

Greven vände sig om. En högväxt äldre man stod

framför honom.

»General Behrend!» utropade greven. Denne bugade

sig och fattade sedan den unga kvinnans hand sägande:

»Kom, olyckliga!»

Men hon slet sig lös och sprang fram till Thora,

uttalande dessa ord på tyska:

»Må ert äktenskap bliva sådant mitt genom ert

förvållande är!»

Under den allmänna bestörtning, detta uppträde

förorsakade, avlägsnade sig generalen med den okända.

*

Dagen därpå gjorde greve Örnhjelm ett besök hos Nina.

Han förnyade det sedan ofta, och småningom, utan att

någon tänkte därpå, kom greven dagligen. Men ehuru de

merendels voro allena, blandade sig icke ett ord av

galanteri i hans tal. Så hade tiden förflutit och mars månad

inträtt.

En förmiddag emo"ttog Nina bjudning ifrån grevinnan

Örnhjelm, att med sin sång illustrera den supé, som

grevinnan några dagar därefter ämnade giva. Ninas blod

rusade till hjärtat vid tanken, att hon, likt ett annat

instrument;, skulle" bfi begagnad just av Hugos mor.Ifrån det ögonblick Nina beträdde scenen, hade hon

även utstakat planen för sitt liv och gjort till regel, att

aldrig emottaga besök eller biljetter, ämnade aktrisen;

aldrig låta bjuda bort sig i större sällskaper såsom

sångerska för att göra deras tillställningar mera lysande.

När hon tog emot grevinnans brev, var hennes svar

redan bestämt, och utan ett ög®nblicks besinning lät Nina

säga, att hon icke kunde hava den äran.

Mången smärtsam känsla genomilade Nina då hon

föreställde sig, att kanske Hugo ingivit modern den tanken

att inbjuda henne. ,

»Han betraktar mig således blott såsom en offennig

sångerska, skapad att med min stämma roa de högborne,

när dessa nedlåta sig att för mig öppna sina salonger. O,

on^ det vore så!...» tänkte Nina med bröstet svällande av

ffa fn^

Dora anmälde i detsamma greve Örnhjelm. Nina

tvekade ett ögonblick om hon skulle taga emot honom, men

innan hon hade fattat sitt beslut, stod greven redan i

dörren.

»Jag besvärar väl icke?» frågade han, sedan de utbytt

.hälsningar.

Nina räckte honom tigande moderns brev.

Efter att hava genomläst det, fäste han sina ögon på

Nina, yttrande:

»Ni misstänkte kanske mig att hava någon del häruti;

men jag försäkrar, att såväl supén som den här

invitationen äro mig fullkomligt främmande. Tilltro mig icke

en sådan brist på grannlagenhet.»

»Jag känner mig lycklig att slippa göra det.»

»Medgiv, att ert "tv^ivel var nära att beröva mig den

lyckan få se er i dag, och att det kanske kunnat förleda er,

att stänga er dörr för mig.»

»Det kan i alla fall hända att jag nödgas be er

upphöra med så täta besök.»

»Har jag då på något ofrivilligt sätt sårat er? Eller

skulle väl ni, av blotta fruktan för tadel, kunna

tillskynda mig en dylik smärta?» Därvid fattade greven Ninas

hand.

»Vad äger väl en flicka, sedan hennes rykte fått en

fläck, om ock oförtjänt? Icke heller jag {tan begära, attman dömer mig oskyldig, när skenet är emot mig. Huru

vi 11 ni man skall förklara edra trägna besök, om icke på

ett för min heder sårande sätt? Kan jag, såsom

teater-sångerska begära, att man tänker bättre om mig, än om

vilken annan ung kvinna, som dagligen tager emot en

ung man? Vore ni min jämlike i bö»rd, skulle det kanske

betyda mindre; men nu, herr greve! — döm själv.»

»Det ligger, tyvärr, uti edra ord en bitter sanning;

men just därför framkalla de en förklaring, som dock

måhända med ens skall göra slut på den lycka jag åtnjutit.

Dragen till er, Nina, av mitt hjärtas bästa och ädlaste

känslor, sökte jag göra er bekantskap och fann snart, att

ni var den enda kvinna jag kunde älska. Ni blev den

oinskränkta härskarinnan över alla mina känslor och

tankar. Jag glömde sångerskan och beundrade kvinnan. Men

min kärlek har varit för djup och allvarlig, att jag skulle

i yrseln av dess glöd hava vågat tala till er passionens

språk. Den var för helig, att jag i er kan se någon

annan än den mitt hjärta valt till maka. Nina, mitt hjärta

och mitt liv tillhör er! Vill ni förena ert öde med mitt?

Av ert svar beror min levnads lycka!»

»Jag är icke van att skrymta och kan det minst nu.

Vore jag en flicka med ett namn lika lysande som ert,

skulle jag anse mig lycklig att med alla mitt hjärtas

varma känslor få besvara er kärlek; men kan och bör jag

det nu?»

»Nina, svara mig blott uppriktigt: älskar du mig?»

frågade greven med värme och fattade hennes händer.

Djupt rodnande, men milt leende, viskade Nina:

»Ja, av hela min själ!»

»Tack, älskade, tillbedda Nina! Ditt svar innefattar

hela min jordiska lycka.» Hugo tryckte henne trofast

till sitt redliga hjärta.

»Men din mor?» Nina darrade på rösten.

»Min mor är stolt, det är sant; men bör jag därför

uppoffra min sällhet för hela livet? Du älskar mig, vad

mera behöver jag väl veta, för att själv kunna bestämma

mina handlingar? Ingen makt kan nu mera skilja oss åt!»

Redan följande dag ville han hos Ninas bror begära

hennes hand; men hon önskade, att han därmed dröjde

till dess spelterminen och hennes kontrakt vid teatern voreslut. Ehuru ogärna, fogade sig likväl Hugo efter hennes

vilja.

Åter förflöt en tid lugnt och lyckligt för dem båda, som

i skydd av en ren och upphöjd kärlek framlevde sitt liv.

Ryktet talade snart om, att Nina Adler tänkte övergiva

scenen.

En dag, då Henrik hade mött greve Hugo, när han kom

från Nina, sade doktorn till henne:

»Grevens besök synas mig alltför trägna; de skola

säkert uppväcka prat; du bör säga honom det.»

»Ditt råd, kära Henrik, kommer försent; jag har

givit honom mitt hjärta, och han ärnar av dig begära min

hand.»

»Niina, vet du väl vilken högmodig och oböjlig kvinna

hans mor är? Hon skall över ditt huvud nedkalla bittra

lidanden. Har du betänkt alla de förödmjukelser, ett

sådant parti kunde ådraga dig?»

»Mer än väl! Och jag tror mig tåligt kunna

fördraga dem, då det gäller min kärlek till Hugo.»

»Har du också glömt Thoras förlovningsdag och den

hämnd grevinnan Örnhjelm då tog på sin bror?»

»Du tror således, att den där främmande kvinnan var

skickad av grevinnan för att vanära Thora med

beskyllningen emot hennes mor? Det vore förfärligt!»

»Jag är fullt och fast övertygad därom, emedan jag vet,

att grevinnan förföljt Thoras mor.»

»Men general Behrend, vad hade han med saken att

göra?»

»Gud allena vet; har aldrig Thora yttrat sig därom?»

»Aldrig; hon synes hava förgätit hela tilldragelsen, och

jag aktar mig noga att vidröra ämnet. Vet icke greven

vem kvinnan var?»

»Jag tror visst att han vet, men icke vill låta märka det.

Måhända av grannlagenhet emot general Behrend.»

*

Ofta under den tid som förgick, önskade Nina att

kunna hejda dess lopp, ty så lycklig kände hon sig. Finnes

väl också någon period i vårt liv, som kan jämföras med

den, då vi älska och äro älskade, då denna kärlek, fri och

ren, sprider en skön dager över allt, som omger oss? En-

61 Passionernadast få människor veta vad en dylik kärlek innebär; men

de, som erfarit den, instämma i, att det gives blott en

kärlek, ehuru kopiorna äro otaliga.

Ninas avskedsrecett ägde rum vid slutet av maj. Thora,

åtföljd av sin tant och fästman, satt på första raden.

Efter spektaklets slut gingo Thora och Emil ned på

teatern, där de sammanträffade med greve Hugo och

Henrik.

»Jag tror att även Hugo väntar på vår utmärkta

sångerska», yttrade Thora med ett fint leende.

»Nej, jag väntar på min fästmö», svarade han.

»Vad säger du, är det möjligt att en blivande grevinna

Örnhjelm uppehåller sig på teatern, ibland aktriser,

lamp-tändare och kulisser? Det blir ju en fläck på ditt adliga

sköldemärke!» utropade Thora ironiskt.

»Din ironi halkar förbi. Jag skall strax hava det

nöjet att presentera min fästmö.»

»På teatern.»

»Alldeles.»

»Efter jag nu är medlem av din stolta släkt, "har jag

lust — att dåna», skämtade Thora.

I detsamma kom Nina ur sin klädlog*e. Greven

skyndade fram, fattade hennes hand samt gick emot Thora

och Emil sägande: »Jag har den äran att presentera min

fästmö!»

Med smärta tänkte Thora på skillnaden emellan den

sanna kärleken och passionens förvillande och opålitliga

gyckelspel. Den förre höjde människan till allt stort och

ädelt; det senare fläckar själen och förnedrar hjärtat.

Emil yttrade bugande några ord; men Henrik räckte

greven sin hand. Därefter följdes man åt hem till Nina,

där Thor as far, kapten Ahlrot och majorskan redan

väntade dem. Man superade under glädje och skämt,

varvid de nyförlovades skål dracks.

Många bittra och kvalfulla minnen plågade Thora.

Huru olika var icke allting nu emot den aftonen Nina

debuterade? De voro även då samlade hos henne; men

livet, fullt av ljuva förhoppningar, log då emot Thora; nu

däremot var det plundrat, och hennes hjärta obotligt

sårat. Under det dessa "hågkomster marterade Thora, logolikväl läpparna. Thora sökte genom en hysterisk

munterhet nedtysta smärtan i sitt inre.

»Thora, du synes mycket glad och lycklig. Jag skulle

finna mig försonad med mitt öde, i fall din glädje vore

sann», yttrade Henrik sakta.

»Tala icke till mig om sanning. Vad är hela mitt liv,

om icke osanning?» svarade Thora.

*

Dagen därpå lät greve Hugo anmäla sig hos sin mor;

men innan vi redogöra för detta besök, torde det vara av

nöden, att yttra några ord om hans karaktär.

Hugo var sina föräldrars enda barn, fideikommissarie

och enda arvinge till hela den Örnhjelmska

förmögenheten. Ifrån hans späda barndom försökte modern att hos

honom inprägla sina aristokratiska idéer; men ett

hämnande öde ville att den unge greven det oaktat skulle

hava motsatta åsikter med henne. Han kunde aldrig lära

sig förstå en stolthet, som hade till grund ärvda

utmärkelser. I hans själ voro vår humoristiska skalds ord

inpräglade:

Dig det rykte båtar föga,

som har tillhört farfars far;

i hans värv, om än så höga,

ej den minsta del du har.

Sedan Hugo uppväxt till man, gick han således sin egen

väg. Han valde till vänner och umgängeskamrater

endast män med vilka han överensstämde, oberoende av

deras börd. Hans tid upptogs av studier, godsets skötsel

och resor. De lediga stunderna av de njutningar de

sköna konsterna erbjuda.

Med verklig grämelse följ de hans mor sonens

utveckling i denna frisinnade riktning.

Vi återvända nu till Hugos besök hos sin mor.

Grevinnan satt och bläddrade i en nyss utkommen

modejournal, då hennes son inträdde.

»Välkommen, Hugo! Var du på spektaklet ii går? Jag

såg dig icke», yttrade grevinnan.

»Jag var på teatern», svarade Hugo och kysste moderns

hand.»Jaså, huru fann du sångerskan? Hon sjunger

charmant, den där flickan. Vet du om det är sant, att hon

ämnar avgå ifrån scenen? Man påstår till och med att

du skall hava någon del däruti.»

»Mamma bestormar mig med frågor. Jag skall dock

bjuda till att besvara dem», sade Hugo leende. »Hennes

sång var, såsom alltid, en skön själs utgjutelse.»

»Du är alldeles för mycket högtravande. Sådana

personer sjunga ju för pengar, emedan de av naturen fått röst;

se där allt!»

»Mamma misstager sig. Nina Adler är konstnär och

sångerska endast därför, att hon älskar musiken. Hon är

en ängel!»

»Ja en teaterängel, s’il vous plait», rättade grevinnan

med ironi.

»Låt oss icke strida om ord, utan övergå till den andra

frågan, angående hennes avträdande från scenen, varpå

jag kan bestämt svara, att det var i går för sista gången,

som hon tjusade publiken med sin sång.»

»Såå! Då är det kanske icke heller ogrun"dat, vad

man viskar om dina trägna besök hos henne.»

»Vad viskar man då?»

»Att du tänker göra henne till din älskarinna.»

»Det är ett skändligt förtal. Väl är det sant, att jag

av själ och hjärta älskar Niina; men just därför är en

dylik handling omöjlig. Jag ämnar tvärtom giva henne

mitt namn, jag...»

»Hugo! Huru vågar du gyckla med din mor?»

utropade grevinnan uppspringande med ett av vrede

flammande ansikte.

»Förlåt, om mitt tal så föga bär stämpel av sanning,

att det, som är mitt fasta, oföränderliga beslut, kan tagas

som ett opassande skämt.»

»Har du varit nog dåraktig att tro, det jag tillåter dig

äkta en publik sångerska, en flicka ur hopen, en kvinna,

den varje matros ägt rättighet att utvissla eller framropa

för en tolvskilling, och vars största äregirighet kunnat

sträcka sig till att bliva din älskarinna; en varelse, utan

namn och anseende. Du har grymt bedragit dig, i fall

du närt en dylik inbillning. Nej, såsom din mor befaller

jag dig att förjaga sådana griller. Hava vi icke lidit entillräcklig skymf genom din morbrors sista äktenskap,

utan att du behöver öka den med en ännu större?»

»För första gången i mitt liv nödgas jag vara

ohörsam. Jag älskar denna ädla flicka med en känsla, stark

och varm som mitt liv, och jag måste handla såsom

hjärta och heder bjuda. Det gives ingen jordisk makt, som

kan förmå mig att ändra mitt beslut.» Grevinnan

bleknade.

»Du vill då, genom detta äktenskap, vanära dina

förfäder och mörda din mor?»

»Min mor är kvinna, och skall såsom sådan uppfatta

saken. Mina förfäders namn ärar jag bäst därigenom att

alla mina handlingar äro värdiga en man av heder. Men

aldrig skall detta namn förhindra mig att till maka välja

vilken som helst mitt hjärta därtill finner värdig; hon

må till börden vara aldrig så ringa, blott hennes karaktär

och seder äro rena.»

»Är detta ditt sista ord?» frågade grevinnan med

skälvande röst.

»Ja, mitt fasta beslut», svarade greven med stadig

stämma.

»Hör då även mitt! Om du vågar att till maka taga

denna varelse, så upphör du att av mig betraktas såsom

son.» Med upphöjt huvud och kall ton uttalade modern

dessa ord, förestavade av ett gränslöst högmod.

Hugos ansikte återgav en bitter smärta, och ur hans

bröst arbetade sig en suck. Han betraktade modern

allvarligt och yttrade bestämt:

»Nej, det kan mamma icke, ty jag, jag är och förblir

din son. Tänk på morbror, på Thoras arma mor, och var

barmhärtigare emot ditt barn än emot dem.»

Grevinnan stirrade på sonen.

»Gå, lämna mig!» befallde hon med isande köld.

»Säg först, att du förlåtit din son.»

»Gå, säger jag! I morgon få vi talas vid.»

Hugo avlägsnade sig.

När han var borta, utropade grevinnan:

»Huru känner han min inblandning i Amalias öde?»

Grevinnan ringde och befallde fram sin vagn.Alldeles okunnig om uppträdet emellan Hugo och hans

mor, satt Nina i den lilla enkla salongen, som var

gemensam för henne och brodern, då Dora anmälde att ett

äldre fruntimmer önskade tala möd henne; men innan

Nina hann svara, stod den besökande redan i dörren.

Nina igenkände genast grevinnan Örnhjelm, vilken hon

ofta sett på spektaklet. Vid hennes anblick erfor Nina

en ovillkorlig rysning, ty hon förutsåg, att den stolta

damen kom för att tillfoga henne någon svår smärta. Nina

mötte med lugn blick grevinnans föraktliga ögonkast samt

hälsade på henne värdigt och vöirdnadsfullt.

»Det är således ni, mamsell, som icke finner er

ärelystnad tillfredsställd av att vara greve Örnhjelms älskarinna,

utan även hyser den dåraktiga förhoppningen att kunna

tillnarra er hans namn och intaga en hustrus plats vid

hans sida», började grevinnan med ett obeskrivligt

förakt i rösten.

»Fru grevinna, ni misstar er; jag har aldrig varit och

kan aldrig bliva grevens älskarinna.»

»Vad namn vill ni då giva ert närvarande förhållande

till honom? Dock jag är icke hitkommen för att ingå uti

en ordstrid med er, utan för att, i egenskap av hans mor,

förklara, det ni är vansinnig, i fall ni på allvar, kunnat

nära den tanken att bliva gift med greve Örnhjelm. Om

ni även lyckats så bedåra min son, att han givit er en

dylik försäkran, har detta likväl icke varit förhållandet

med mig, hans mor. Eller tror ni verkligen att jag skall

tillåta en teaterflicka att innästla sig i min släkt?»

»Fru grevinna, ehuru teatersångerska, finnes ingen fläck

på min heder; intet varken i mitt förflutna eller

närvarande liv gör mig ovärdig er son», yttrade Nina med en så

ädel självförtröstan, att den bragte grevinnan till det

yttersta.

»Ni min son värdig!» utropade hon med flammande

ögon »Er djärvhet är sannerligen exempellös.»

»Ni glömmer er, grevinna, och jag ber, hör upp med

dessa utfall, vilka endast förödmjuka den, som uttalar

dem. Ni har besökt mig, vad önskar ni?» Ninas tal var

lugnt, men hennes kinder bleka.

»Och det frågar ni? Har då icke min olycklige son

blivit så förbländad, att han vill taga er till maka, och nikan fråga vad jag vill! Jag vill säga er, att detta

äktenskap icke kan, icke får äga rum.»

»Ni,.vill det icke, grevinna; men av vad skäl?»

»Emedan min son därmed skulle sätta en fläck på vårt

namn.»

»Mitt liv är rent, min heder obefläckad; jag kan

således icke förnedra något namn.»

»Mamsell», återtog grevinnan med konstlat lugn, »bjud

till att förstå mrg: Hugo är nu bländad av er ungdom,

er -sång och er fägring, och hans medfödda stolthet är för

tillfället undanträngd av hans böjelse; men sedan ni en

gång blivit hans hustru, skall han röna så mycken ovilja

av sin släkt, att den sårade självkänslan slutligen kommer

att förjaga hans kärlek. Ni har då invigt hela hans liv

åt ånger och olycka. Och den dag skall komma, då -han

djupt beklagar sin villfarelse.»

Nina darrade, men svarade med värme:

»Ni känner icke er sons ädla och upphöjda karaktär, i

fall ni tror, att han av bördsstolthet kan upphöra att älska

mig, så länge jag förblir honom värdig. Högmod trives

icke i en själ sådan som hans. Och aldrig skall jag

upphöra att tro på storsintheten av hans tänkesätt.»

»Ni står alltså fast vid att vilja bliva -hans hustru?»

Grevinnans röst darrade.

»Ja, han har min kärlek och min tro; endast döden

eller han själv kan lösa mig ifrån mitt löfte.»

»Ni vill, under kärlekens och trohetens mask, tränga er

in uti en av vårt lands förnämsta familjer.»

»Vartill gagnar det väl, att jag svarar härpå, ni skulle

ändå icke förstå mig. Jag är beredd att även underkasta

mig beskyllningen av en dylik ärelystnad; ty jag älskar

av hela min själ.»

»Är detta ert sista ord?»

»Jag har ingenting att tillägga.»

»Nå väl, om ni ej avstår ifrån denna förening, skall ni

tvinga mig att förskjuta min son.»

Med ett utrop av smärta gömde Nina ansiktet i

händerna.

»Det skall mamma icke», ljöd Hugos stämma ifrån den

öppna "dörren. Han gick fram till Nina sägande ömt:

»Min trofasta Nina, som med så ädel ståndaktighet strittför vår kärlek, gråt icke; mm mor kan ej förskjuta sin

son, därför att han älskar den mest hög-s in ta kvinna han

känt.»

»Kan jag icke?» ropade grevinnan.

»Nej !» svarade Hugo bestämt. »Jag lämnade då mitt

fädernesland och överlät fideikommisset åt min kusin.»

Grevinnan blickade tigande på sonen och gick därefter

med stolt hållning ur rummet.

Nina hade nedsjunkit uti en fåtölj. Några

långsamma, men bittra tårar runno utför hennes kinder. Hugo

fattade den ena av hennes "händer, vilken han förde till

sina läppar, sägande:

»Älskade Nina, förlåt mig, som icke kunnat bespara dig

detta smärtsamma uppträde!»

»Jag vet mycket väl, att, om du kupnat förekomma vad

som hänt, du även gjort det; men denna prövning var mig

bestämd.» Nina fortfor att gråta.

»Var och en av dina tårar bränner på mitt hjärta såsom

en förebråelse, ty det är för min skull du lider.»

»Hugo, denna stund är bitter; men den skulle förr eller

senare inträffa. Hör mig därför lugnt. Vi måste på en

tid skiljas! Avbryt mig icke, utan låt mig tala till slut.

Om en dag skulle komma, då du icke mera älskade mig;

om din kärlek vore endast ett foster av din inbillning och

icke en i ditt hjärta rotfäst känsla, då skulle du även med

smärta finna dig gift med en sångerska. Detta

uppvaknande vore förfärligt för oss båda. Därför måste du noga

pröva ditt inre, under det vi någon tid leva skilda. Jag

gör en resa till Italien, du stannar här utan att vi under

denna tid brevväxla.»

»Nina, Nina! Vilken hämnd tager du icke på mig

för min mors skull?» utropade Hugo med smärta.

»Hämnd? — Nej, Hugo, du kan icke tänka något

sådant ; ty den känslan är mig alldeles främmande. Men

jag vill icke obetänksamt inviga oss båda till ett långt och

ångerfullt liv. Detta är min enda bevekelsegrund.»

»Och vartill ett dylikt prov, som är alldeles överflödigt?

Har du icke så mycket förtroende till mig, att du känner

det jag, innan mina läppar tolkade mitt hjärtas känslor,

även noga prövat det. Tror du väl, att jag skulle kunna

yvas över en ära, som blott gått i arv och varuti jag självhar ingen del. Eller tror du icke, att mitt förstånd säger

mig, det du är långt mera värd min kärlek, min beundran

och mitt namn än varje annan flicka. Jag kan icke

komma att ångra mig; ty i dig har jag funnit en så ädel

kvinna, att varje man med skäl kan anse sig lycklig att

få bjuda dig sitt liv. Varför då ålägga oss en

ändamålslös försakelse, som endast skall beröva oss en tid av

säll-het?»

»Jag tror fullt och fast på dina ord, och därför är jag

också stark. Men av aktning för din mor, måste vi på

ett år uppskjuta vår förening och leva långt ifrån

varandra. Hon behöver denna tid att lugna och vänja sig

vid en förening, som är henne motbjudande. Du vore

icke den Hugo jag så högt älskar, om du icke kunde

uppoffra ett år av sällhet för din mors skull.»

Ännu länge stredo Hugo och Nina; men hon behöll

segern.

Tre veckor därefter avreste Nina och kapten Ahlrot till

Italien.

*

Ett år hade förflutit sedan Thoras och Emils bröllop.

Det är på våren vi återföra läsaren i majorskan Alms

hus. Uppkommen i förstugan, spanar man förgäves efter

den värda damens namn på visitlådan. Där prunkar i

dess ställe med förgyllda bokstäver: Emil Liljekrona. Men

skulle läsaren fråga efter majorskan, så bor hon en trappa

upp, uti en rymlig och elegant våning. Vi för vår del

sträva ännu ett par trappor upp till ateljén.

Thöra satt framför sitt staffli och arbetade. Den skära

rodnaden på hennes kinder spridde en livlig glans över

ansiktet; ögonen lyste av inspiration.

På andra sidan uti ateljén satt Emil, även framför en

tavla; men han målade icke. Med armarna i kors över

bröstet betraktade han sin unga, sköna hustru med en

blick, som förrådde många stridiga känslor. Den

uttryckte ömsom bitterhet och avund, ömsom beundran och

smärta.

Thora var så uteslutande upptagen av sin

sysselsättning, att hon tycktes helt och hållet hava förgätit hans

närvaro.Slutligen reste sig Emil, gick sakta fram och stannade

bakom Thora och betraktade hennes arbete. En djup

suck arbetade sig upp ur hans bröst.

Thora spratt till, vände sig och frågade:

»Mår du illa?»

»Nej», svarade Emil kärvt.

»Vad fattas dig då, min vän?» Thora steg upp.

»Mig fattas allt», svarade Emil med bitterhet, »mig

fattas lycka, frid och framför allt framgång. Du har

rövat åt dig allt och lämnat mig intet kvar.»

»Åter detta~språk, som jag icke förstår. Har jag väl

lovat dig mera än vad jag förmått uppfylla? — Jag tror

det icke.»

»Åh nej, du har tvärtom uppfyllt vad du aldrig lovat. Vi

hava varit gifta över ett år, och vilket år ... Driven av en

blind, dåraktig kärlek, förenade jag mitt öde med ditt. Jag

hoppades finna den högsta jordiska sällhet vid din sida;

med vad har jag funnit — min olycka, mitt fördärv. Jag

älskade dig såsom en galning; och du — skänkte mig en

ömhet, nyckfull lik hela din varelse. Jag ville hos dig

tillbedja kvinnan, makan; men fann — en från sina

plikter lösryckt, självständig, om emancipation drömmande

varelse. Vi arbetade tillsammans; dina tavlor gjorde

uppseende, men mina såg man icke. Du blev mästaren;

jag blott fuskare. Ah, Thora, fattar du icke min avsky för

ett sådant liv: att överträffs av en kvinna, av sin egen

hustru; det är höjden av all förnedring. Min gäckade

kärlek kunde jag bära; men mitt av dig tillbakasatta

rykte såsom konstnär, det förlåter jag dig aldrig.»

»Emil, du är hård och orättvis. Kanske har jag missta-"

git mig i mina åsikter om kvinnans ställning och velatVse

den ifrån en allt för hög synpunkt. Däruti har jag

möjligen haft "orätt; ehuru jag ännu icke inser det. Men

vad vårt konstnärskap beträffar, som du gjort till ämne

för en strid, har felet visst icke varit mitt. Det var ju

din egen önskan, att vi båda skulle måla till

prisutdelningen. Varför då förebrå mig verkningarna av vad du själv

frambragt? Och för övrigt, vad bevisar det väl att man

utmärkt mig? Att fordringarna av en kvinna ärö

ringare; då jag, såsom karl kanske aldrig blivit bemärkt.

Icke bör eller kan du vredgas på mig för det.»»Ditt bemödande att förringa din egen talang

förundrar mig. Tror du då icke, att jag själv inser, det du är

mig överlägsen? Betrakta dessa vinterstycken, det du

målar och det jag har under arbete, och du skall genast

finna, huru kränkande ditt överskylande tal är», utbrast

Emil med hetta.

Thora ställde sig stillatigande framför Emils målning.

Hon insåg dess stora brister och suckade.

»Du misslyckas, Emil, endast därför att du väljer en

genre, som icke är din. Övergiv den och bliv vad

naturen bestämt dig till: porträttmålare. Se här ditt

mästerstycke», tillade hon och undandrog en gardin, som dolde

en tavla. Det var ett porträtt av Thora; men så likt, så

lyckat, att man tyckte sig se henne själv. Emil

betraktade det under tystnad. Hans drag blevo veka, och ett

uttryck"av ömhet bortträngde för några ögonblick det bittra

och oroliga däruti.

»Thora, det är ju din bild, huru vore det då möjligt

att misslyckas?» Därefter återtog han mied bitterhet:

»Ser du icke, att det alltid är du och ständigt du, som

lånar mig det lilla av glans som omgiver mig.»

»Emil, jag skall upphöra att måla, om det utgör en

källa till lidande för dig», sade Thora och fattade vänligt

sin mans motsträviga hand.

»Vartill gagnar ett dylikt offer? Kan det ur min själ

borttaga medvetandet om din överlägsenhet? Kan det

stilla den törst efter ära, som förtär mig, men vars

tillfredsställande du gjort omöjligt? Kan det tillintetgöra

dina tavlor? Med få ord, skulle det väl gagna mig nu

mera? Nej, Thora, jag är dömd att i mitt hjärta nära den

outsläckligaste avund till dig, ehuru jag måste beundra

dig såsom min skönaste modell.»

Thora kastade med en föraktlig rörelse huvudet tillbaka.

Över pannan gled ett mörkt moln, blicken blev kall och

kring läpparna lekte ett bittert leende.

»Allt detta borde du hava betänkt innan du avslöt vår

förening. Värdet av mina arbeten var redan då så

tillräckligt känt, att du hade bort kunna döma om du var

min talaäg vuxen, men icke göra vårt liv till en evig strid

om utmärkelse. Din modell har jag icke varit och ickeheller gift mig i den egenskapen.» Thor as röst var

is-kali.

»Du utgjorde mina drömmars ideal, du var ämnad att

bliva min maka; men du blev min medtävlare och är nu

•;— fienden till min ryktbarhet. Se där den roll du spelat,

det öde du berett mig», svarade Emil långsamt, med

tonvikt på varjje ord. »Jag Ib e sök er om en timirne

expositionen och vill att *du är mig följaktig», tillade han och gick

in uti ett angränsande rum.‘

När Thora blev allena, tryckte hon båda händerna hårt

till sitt bröst och tänkte: »Hans ärelystnad har förjagat

hans kärlek, den skall slita det svaga band av ömhet, som

fäste mig vid honom, och sedan ...»

I detsamma öppnades ateljédörren och en ung man,

elegant draperad uti en kappa, stod där innanför.

»Kommer jag olägligt, stör jag?» frågade den

inträdande.

»Alldeles icke, herr baron! Men stå för all del stilla

ett ögonblick, jag måste teckna av er kappa; den är

förträffligt draperad», sade Thora. Med några vårdslösa

streck hade hon förflyttat hela karlen på papperet. Då

detta var gjort, frågade hon:

»Vad för herr baron hit i dag?»

»Er vägran till mig i går, hos majorskan, att icke

besöka överste ***stj ärnas bal i morgon. Varför får icke

min tant den äran att "se er? Ni hade likväl lovat komma.

Jag kunde icke leva, utan att förvissa mig, det er vägran

endast innebar ett skämt.»

»Jag var väl i går besluten att icke besöka balen; men

har ändrat tanke och ämnar infinna mig. Ursäkta, herr

baron, att jag nu måste kläda mig för att med min man

besöka expositionen.»

»Även jag ämnar mig dit. Fru Liljekrona förunnar

mig väl första valsen i morgon?»

»Gärna! Farväl, herr baron.» Thora drog undan sin

hand den baronen fattat.

Då Thora begav sig ned till sin toalett, tänkte hon:

»Ödet har således beslutit, att jag skall framsläpa min

levnad i detta andefattiga gyckelliv, för att undfly mina

minnen och mitt hem. Jag, arme dåre, som sköt ifrån

mig Henriks tillgivenhet för en drömbild av självständig-het, därvid alldeles förglömmande, att kvinnan aldrig kan

finna frid under tävlan med sin egen man. Bedragen på

min kärlek, bedragen på mitt äktenskap, vad är mig vä]

nu övrigt?»

*

De rum i prinsarnes palats, som voro upplåtna för

ta-velexpositionen, vimlade av folk. I synnerhet ådrogo sig

tvenne historiska arbeten allmän uppmärksamhet. En

grupp personer hade samlat sig framför dem, då Emil och

Thora inträdde. På den förres ansikte brann en

feberaktig rodnad; han närmade sig den samtalande gruppen,

oaktat Thora bad honom icke gå dit och utsätta dem båda

för att få höra sina arbeten bedömda.

»Liljekronas tavlor saknar icke förtjänst; men satt

bredvid hustruns, blir den av intet värde», yttrade en

åskådare.

»Det utvisar mycken egenkärlek att han sätter sitt

arbete jämte hennes. Nog borde han inse sin egen

underlägsenhet», sade en annan.

»Det kan även vittna om mycken kärlek», skämtade en

tred j e.

Omöjligt vore att återgiva de växlande uttrycken på

Emils ansikte. Med häftighet kramade han Thoras arm

och viskade:

»Hör du? Kom, jag vill härifrån.»

Vid utgåendet mötte de baron Linden, densamme som

en stund förut besökt Thora i ateljén. Han hälsade.

»Ville herr baron hava - den godheten att ledsaga min

hustru. Ett hastigt illamående tvingar mig att på en

stund lämna henne», sade Emil med upprörd stämma.

»Min vän, jag följer dig och befriar herr baron ifrån

besväret», svarade Thora.

»Min önskan är, att du stannar här», inföll Emil, nästan

befallande.

Långsamt vände sig Thora till baronen. Hon fäste

därvid på sin man en blick så full av smärta, att den

kvar-höll Emil en sekund; men därefter störtade han ut.

När han försvunnit, yttrade Thora till baronen:

»Jag ämnar icke återvända in för att bese tavlorna,

utan ber herr baron lämna mig.»»Fru Liljekrona förunnar mig icke lyckan att för en

timme få vara er ka vad jer.»

»Icke i dag, i morgon på "balen», och Thora avlägsnade

sig med snabba steg.

Kort därpå stod Thora utanför sin port. Lätt som en ande

smög hon sig uppför trapporna och in i ateljén, där hon

fann sin man stående framför hennes porträtt. Sakta lade

Thora handen på hans axel. Emil vände emot henne sitt

bleka, vanställda ansikte.

»Vad vill du? Är din mening att förfölja och håna mig

för att ända in i min ensamhet fira de triumfer, du

skördat på min bekostnad?» frågade Emil med bittert löje.

»Jag kom för att såsom vän dela...»

»Min glädje», inföll Emil hånskrattande. »Ah! Jag

fattar fullkomligt ditt ädla deltagande. Du sade ju att

denna tavla var mitt mästerstycke?» Emil pekade på

Thoras porträtt.

»Detsamma upprepar jag ännu. Säkert hade

allmänheten gjort din talang rättvisa, i fall du satt den på

expositionen.»

»Vill du veta vad man då skulle sagt? Man hade

funnit det naturligt, att jag lyckades, då dessa sköna drag

äro dina. Jag vill icke erhålla några smulor av ditt

överflöd. Jag vill icke hava en kvinna, och allra minst en

sådan kvinna som du, att tacka för något, och därför gör

jag så här med mitt mästerstycke», skrek Emil och slog

i detsamma sin knutna hand med sådan våldsamhet i

tavlan, att väven söndersprängdes.

%Emil, vad gör du?» utropade Thora, i det hon kastade

sig emellan honom och tavlan.

»Jag gbr slut på denna förhatliga bild och på den

förtrollning, som ännu i dag höll mig fängslad vid dig. O,

det är mera än en man kan bära, att bliva så kränkt och

skymfad för en äregirig hustrus skull. Denna eländiga

hop, som blint beundrar dig och hänryckes utav dina

lump-11a tavlor, vet icke, att jag är gift med en kvinna, som,

sedan hon skilt tvenne makar åt, varit vansinnig av

kärlek till en gift man.»

Ett utrop av gränslös smärta undföll* Thora, och hon

störtade ur rummet. Emil hade träffat def alltid blödande

såret i hennes hjärta.»Jag är en usling, som hämnas på detta sätt», tänkte

Emil, där han kvarstod ensam.

Thora höll sig innesluten på sina rum hela den dagen.

Följande morgon, då Emil kom in i deras ateljé, satt

Thora redan där och målade. Hon var blek som marmor, men

även lugn och kall som den.

»Förlåt mig, Thora, att jag, hänförd av min smärta, så

djupt sårade dig», yttrade Emil och fattade hennes hand.

»Du har ingenting att avbedja. Du uttalade blott en

sanning, det var allt.»

»Ditt kalla språk gör mig förtvivlad. O, om du visste

vad jag lider, skulle du finna mig beklagansvärd.»

»Kära Emil, låt oss icke tala därom. Jag vet, att du

lidit mycket och skall lida utav din otillfredsställda

äregirighet; detta "kan icke mera hjälpas. Gör du mig

sällskap på ***stjärnas bal i afton?»

»Nej, där skulle jag endast möta medlidsamma felickar,

framkallade av din överlägsenhet. I det ställe tänker jag

göra "ett slut på vårt gemensamma lidande. Jag vet nu,

vad som felas mig; det är skola. Därför företager jag

om torsdag en resa till Italien samt ämnar där med iver

arbeta och studera, för att utbilda mig till en utmärkt

artist. Såsom sådan återvänder jag sedan hem, att skörda

glädje och ära. Jag blir därigenom åtminstone din

jämlike och behöver icke, såsom nu, skåda upp till dig,

vilket alltid är olyckligt inom äktenskapet, där kvinnan i

mannen bör äga ett sig överlägset väsende.»

»Du vill således icke en gång hava mig med dig?»

»Din närvaro "skulle endast störa och påminna mig om

din framgång och mitt nederlag. Dessutom, kära Thora,

vad är väl jag för en så självständig och från alla

kvinnliga plikter lösgjord hustru som du?»

»Emil, du är den man, vars namn jag bär, vars

uppriktiga vän jag alltid velat vara. Du kunde vara något

mera; men du vill det icke. Nå väl, res och bliv lycklig;

jag tänker varken hindra eller följa dig.» I Thoras röst

låg en anstrykning av bitterhet. Hon led av att vara så

alldeles intet för sin man ooh erkände med smärta, ehuru

för sent, att det varit långt lyckligare, i fall hon inskränkt

sig till kvinnans vackraste och ädlaste bestämmelse, denav en öm maka, utan anspråk på en självständighet, som

naturen själv tycktes hava förnekat henne.

*

Överste ^"^stjärnas vånjng var festligt ordnad, och

utanför porten trängdes en mängd ekipage, som ditförde

balgäster. Tamburen var uppfylld med betjänter, rummen

vimlade av eleganta damer och parfymerade kavaljerer.

I den första salongen befann sig baron von Linden,

inbegripen i samtal med några andra av dagents lejon.

»Vet du, bror Linden, om fru Liljekrona kommer?»

frågade en spenslig kammar junkare.

»Med all säkerhet! Jag har hennes löfte», svarade

baronen.

»Man skall få se, att Linden kniper bort den sköna

damens hjärta för oss andra», inföll en ung löjtnant.

»Bali, där skjuter han bort sitt krut förgäves», utlät sig

en ung man med djärv och stolt blick.

»Var icke alltför säker», återtog baronen. »Mit% ringa

utseende har fallit henne så i smaken, att hon därav tagit

ett porträtt. Jag har övertalat henne att komma hit,

sedan hon redan beslutit att icke göra det.»

»Prat, en så skön och snillrik kvinna, som fru

Liljekrona, förälskar sig icke i Linden», försäkrade han med den

djärva blicken.

»Tyst, där ha vi henne! Jag har aldrig sett en

skönare varelse», bedyrade kammar junkaren.

Thora var verkligen bländande skön. Klädd uti en vit

altasklänning med breda blonder, ett garnityr av juveler

-och det yppiga svarta håret i rika lockar, prytt endast

med en granatrod blomma, liknade hon en idealisk

uppenbarelse ur skaldens rike. Hon åtföljdes av doktor Henrik

Adler.

Första valsen var slutad och Thora satt omringad av

kavaljerer, som bestormade henne med uppbjudningar, då

baronen plötsligt frågade:

»Har fru Liljekrona givit akt på, att min onkel i afton

hedras av en utmärkt främlings närvaro?»

»Dylika rariteters namn borde medfölja

bjudningskor-ten. Det är förmodligen en spränglärd professor från nå-got tyskt universitet, vars rykte vinner på, att man

slipper se honom», svarade Thora skrattande.

»Med den, varom nu är fråga, tror jag förhållandet blir

alldeles motsatt.»

»Ni vill således påstå, att den lärde professorn har ett

hyggligt yttre. Tillåt dock att jag betvivlar. För

min fantasi svävar redan något å la Kant.»

Alla de kringstående skrattade, och baronen frågade om

han fick den äran att presentera den förmodade kopian

av Kant.

»Gärna, min nyfikenhet är på det högsta stegrad»,

försäkrade Thora.

»Om fru Liljekrona lyfter upp sina ögon, så står han i

dörren mitt för och betraktar er med blickar, vilka utvisa,

att skönheten, även hos honom, gör ett livligt intryck»,

inföll kammar junkaren.

Thora såg upp och mötte främlingens ögon. Varje

bloddroppe flydde från kinderna, och en nervös darrning

skakade hennes lemmar- och förstelnad lik en bildstod satt

Thora dJU*, med sin blick fastväxt vid hans. Långsamt

gick han fram emot henne och stod snart vid baron

Lindens sida. Alldeles instinktmässigt och utan att veta vad

hon gjorde, reste sig Thora och förde med ett förvirrat

utseende handen upp till sitt huvud.

Baronen presenterade:

»Fru Liljekrona och — överste Heyse.» Huruvida

Thora ihörde hans ord veta vi icke, ty hon sjönk i detsamma

avsvimmad ned på chäslongen.

Utan tanke på de kringstående, skyndade översten tram,

upplyfte och bar henne in i ett angränsande kabinett,

endast yttrande dessa ord:

»Skaffa en läkare, mina herrar.»

»Fru Liljekrona har sjuknat!» ljöd det från allas

läppar, och ögonblicket därefter stod Henrik, tillika med

överstinnan ***stjärna vid hennes "sida.

Med en stum bugning lämnade översten kabinettet.

I salongen plågade man sig med att utgissa orsaken till

Thoras hastiga illamående vid överstens anblick.

Emellertid skickade Henrik efter en vagn och lät „ föra

Thora hem.

*

7l

PassionernaHela natten jagade en stark feber blodet med ökad

snabbhet igenom Thoras ådror och sömnen ifrån hennes

ögon. Axels bild och minnet av deras oförmodade

sammanträffande uppväckte alla hennes stormande känslor.

»Han älskar mig ännu», sade hon till sig själv under

feberyrseln; »jag läste det i hans ögon! O Gud, vart

skall jag fly undan en svaghet, som innebär min

förnedring !»

Morgonen därpå var febern ännu starkare. Thora

önskade ett samtal med sin man, men han var redan

utgången.

Tyst och bekymrad satt majorskan vid Thoras sjuksäng.

Mången obemärkt, men bitter tår rullade utför hennes

kinder, då hon betraktade de kära, av inre lidande och

stark feber stämplade dragen.

Henrik besökte den sjuka ooh föreskrev något

rogivande.

»Har du träffat Emil?» frågade Thora.

»Nej», svarade Henrik lakoniskt; men det låg något

undvikande i rösten, som icke bar sanningens prägel.

Först vid middagstiden inträdde Emil resklädd till sin

sjuka hustru.

»Det var rätt ledsamt, Thora att du i går förkylde dig, i

synnerhet som j ag är tvungen att resa; men du är i så

goda händer — tants och Henriks — att jag säkert icke

kommer att saknas», yttrade Emil och kysste Thora på

pannan.

»Emil! Du reser väl icke ifrån mig nu, när jag är

sjuk?» utropade Thora ångestfullt.

»Ehuru med ledsnad, måste jag det likväl, ty biljetten

är köpt och mina isaker ombord. Fartyget avgår om en

timme.»

»Är det väl möjligt, att du tänker fara ifrån din sjuka

hustru?» inföll majorskan.

»Thoras sjukdom, ibästa tant, är en snart övergående

förkylningsfeber. Därför farväl, min älskade Thora, bliv

snart frisk och roa dig bra. Ifrån Ystad skriver jag»,

sade den obetänksamme äkta mannen, som nu endast

upptogs av sin otillfredsställda ärelystnad.

Ett smärtsamt leende gled över Thoras läppar, när hankysste henne. Hon lade sin arm om hans hals och

viskade under synbar ansträngning:

»Du vet troligen icke, att Axel är i Stockholm och att

jag i går sammanträffade med honom hos överste

***stjärnas.»

»Henrik har på morgonen sagt mig något dylikt»,

svarade Emil, lindrigt rodnande.

»Och du reser ändå ifrån mig ! Du väntar inte och

låter mig följa dig?» Thora såg bestört in i mannens kalla

blick.

»Jag har fullt förtroende till ditt överlägsna förstånd

och din hederskänsla, vilka böra, även i min frånvaro,

säga dig vad plikten bjuder»; och härmed reste han sig

upp. Thora lät sin arm sjunka, hon kvarhöll honom icke

mera.

»Du uppför dig både hjärtlöst och lättsinnigt», sade

ma-jorskan och drog undan handen, som Emil ville fatta.

»Jag anförtror ju Thora åt tants omtänksamma vård»,

svarade Emil med en anstrykning av gäckeri och

avlägsnade sig.

Thora föll i en häftig, nästan konvulsivisk gråt.

*

Något över en vecka hade förflutit, och Thora var nu

återställd. Henrik och hon sutto tillsammans i budoaren

och samtalade livligt.

»Du vill således icke följa mitt råd att resa på landet,

ej heller giva mig det löftet, att under intet villkor taga

emot honom i ditt hus», yttrade Henrik. **

»Vartill skulle det gagna? Varthän jag än reste,

uppsökte han mig, i fall avsigten är att träffa mig. Ett löfte,

avlagt i dag, skulle jag bryta i morgon. Käre Henrik,

mitt liv är en gång för alla förlorat, och vad betyder det

väl då, om jag en dag förr eller senare drabbas av det

öde som är mig bestämt? Hade Emil icke handlöst

övergivit mig i ett ögonblick, då han såg en fara hota, den

mitt svaga hjärta icke är vuxen att bekämpa, då skulle

jag flytt till honom, såsom mitt stöd, mitt värn; men

nu ...!»

»Nu tänker du återse denne man, som med infernalisk

egoism lekt med ditt hjärta och bedragit dig.»»Jag tänker varken söka eller undfly honom; må

slumpen avgöra mitt öde! Märk, Henrik: han älskar mig

ännu; men Emil avskyr både mig och de band som förena

oss.»

»Men, av fritt val, föredrog du likväl honom och

sam-manknöt själv dessa band, vilka nu mera icke kunna

lösas; bör du väl då trampa dina eder under fotterna samt

förråda både plikt och heder?»

»Jag förråder icke min man, därför att jag kvarstannar

där han lämnat mig. Frågade han efter mig och sina

egna plikter, då han reste ifrån en sjuk och lidande hustru?

Vill du kanske påstå, att det endast är jag, som har

skyldigheter emot honom att uppfylla, men han inga emot

mig? Han har först glömt isina, och jag är honom

ingenting skyldig.»

»Varför äger jag nu icke rättighet att beskydda dig

emot ditt eget hjärta? Nu äro mina råd och varningar

otillräckliga och min tillgivenhet så litet värd i dina ögon,

att du på den gör intet avseende.» I Henriks röst låg ett

uttryck av smärta. Han reste sig för att gå.

»Säg icke så, Henrik, ty huru jag än må komma att

handla, skall jag dock aldrig göra mig ovärdig din

vänskap», yttrade Thora och räckte honom handen.

»Tack för detta löfte!» svarade Henrik.

»Jag måste nu lämna dig», tillade han.

»Har du haft brev från Nina? När kommer hon hem?»

ropade Thora efter honom, då han stod i dörren.

»Vid slutet av maj reser hon ifrån Rom», svarade

Henrik.

*

Ett par timmar härefter kom kammarjungfrun in med

ett visitkort och gav Thora, sägande:

»Herrn väntar.»

På kortet stod: överste Heyse och i kanten mel

blyerts : Accordez lui un moment!

Igenom Thoras kropp gick en skälvning, och kinderna

fick en hög färg. Hon höll kortet stillatigande i handen.

»Samma herre har varje dag underrättat sig om fruns

hälsa», dristade sig kammarjungfrun att säga, då hennes

matmor tycktes förlägen om svar.Vid dessa ord spratt Thora till, kastade en skarp blick

på flickan och svarade:

»Säg översten, att jag icke kan ha den äran att taga

emot honom.»

Lisette vände sig bort ooh gick, ehuru synbart

missnöjd.

Då Thora blev allena, reste hon sig upp, strök undan

lockarna från pannan med en min av outsägligt lidande

och förde sedan häftigt handen till hjärtat. Ett ögonblick

blev hon så stående, men sjönk åter ned på soffan,

till-slöt ögonen och lutade huvudet tillbaka emot karmen.

Utför de bleka kinderna runno tårar, och en djup suck

höjde bröstet. En lång stund förflöt sålunda.

Dörrgardinen till förmaket upplyftes och en man, helt

ooh hållet svartklädd, stod på tröskeln. Han fällde ned

gardinen bakom sig och blev stående, betraktande Thora

med upprört utseende.

Det var efter fem år som han nu återsåg henne; men

skönare än förr. Ju längre han fortfor att se på Thora,

desto häftigare slog hans hjärta. Slutligen arbetade sig

en suck fram ur hans bröst. Vid ljudet därav såg Thora

upp. Liksom stungen av en orm, reste hon sig hastigt vid

hans åsyn och blev stående upprätt. Handen förblev ännu

hårt tryckt emot hjärtat Båda tego. Thoras ögon logo

icke mera av kärlek och oskuld, utan i dem brann en dunkel

låga av sorg och-lidande. v

Thora såg framför sig * den Axel, hon så uteslutande

älskat, omgiven äv den glans, ett genom tapperhet

utmärkt namn giver.

Axel bröt först tystnaden:

»Thora! Varför så grymt vägra mig ett kort samtal,

sedan du svikit dina eder och gjort mig så olycklig?

Kommer du ihåg dina ord: Dig eller ingen skall jag

tillhöra. Huru har du hållit dem?»

»Ja, mer än väl minnes jag dessa ord, sagda åt den, på

vars löften jag så blint trodde. Men, herr överste! Jag

köpte mig fri från detta löfte med förlusten av mitt

förstånd», svarade Thora med en blick full av stolthet.

»Den, som en gång svor, att Thora skufle bliva hans

maka, står nu här för att hålla sitt löfte. En gång skrevjag: Fri, eller aldrig ser du mig åter. Nå väl, min

dräkt bör säga Thora, att jag hållit ord.»

»Fri?» upprepade Thora, sprang fram och fattade hans

arm. »Fri?» återtog hon med sönderslitande smärta. »Nej,

du bedrager mig åter», tillade hon och släppte armen.

»Jag är fri; fri som fågeln i luften; och nu är du min,

min, om även alla himmelens eller avgrundens makter

skulle ställa sig emellan oss, du är ...»

»Gift!» svarade Thora. »Jag är gift’, sade du mig en

gång, och mitt hjärta brast därvid. Nu är det jag, som

ställer dessa ord, lik en skiljemur, emellan oss.»

»Du skulle då älska denne man, som så likgiltigt

övergivit dig?» Axel bleknade.

»Jag älskar ingen. Jag är (bedragen på aflt och av alla.»

Thoras ton var iskall.

»Thora, det är icke så! I samma stund du skulle

upphöra att älska, upphörde även ditt hjärta att slå. Dina

ögon tala ett sannare språk än dina läppar. Jag har läst

i dem, att du ännu älskar mig lika varmt som fordom.»

Under det Axel så talade, fäste han på henne sina ögon;

men Thora vände sig häftigt bort och ilade till

kabinetts-dörren.

Axel störtade efter och fattade hennes hand.

»Tag tillbaka dina ord och tro icke, att jag av dem

låter missleda mig. En kärlek, sådan som min, är

okuvlig ; den dör aldrig, utan kan endast övergå till hat. Thora,

lägg handen på mitt trogna hjärta och räkna dess slag.

Det har, ifrån den dag jag första gången såg dig,

uteslutande klappat för dig. Vaken eller drömmande, i Europa

eller Afrika, överallt medförde jag din bild och min allt

annat uppslukande kärlek. Säg, kan du ännu förneka

din? Jag bönfaller: Var sann! Låt mig, efter så många

års trohet och lidande, få höra de ord, som skola utplåna

alla de kval jag uthärdat. En blick, ett enda tecken av

medlidande till tröst emot den marterande föreställningen,

som varit nära att beröva mig förståndet; att du, mitt

hjärtas dyrbaraste skatt, tillhör — en annan.» Axel hade

fattat Thoras händer.

Arma Thora, du var icke vuxen en sådan strid!»

Med ögonen försänkta i hans, kvarstod Thora. Alla

föresatser gåvo vika, och endast kärleken kvarstod för attuppfylla hennes själ. Till svar på hans böner tryckte

Thora sina läppar mot Axels panna. Men innan han kunde

förhindra det, hade hon försvunnit genom kabinettsdörren

och reglat den efter sig. Detta gick så ögonblickligt, att

Axel med bestörtning fann sig allena.

Han yttrade, så högt, att Thora kunde höra det:

»Tack, evigt tack, tillbedda ängel!» Och därefter

lämnade han rummet.

*

Nedkastad i en soffa, lyssnade Thora med

tillbakahål-len andedräkt efter Axels ord och ljuden av hans steg.

När de senare bortdött, brast Thora i en våldsam gråt.

Hon kallade honom tillbaka med de ömmaste namn. Hon

tryckte sin glödande panna emot soffkarmen och upprepade

hans ord, under glädje och smärta. Så förgick tiden. Mot

aftonen lät hon kläda sig. Det var en av dessa dagar, då

några vänner, enligt överenskommelse, brukade samlas hos

Thora.

När Lisette lade sista handen vid hennes toalett, vände

sig Thora till henne, frågande:

»Huru vågade du att släppa in översten, sedan jag

förklarat mig icke vilja taga emot honom?»

»Jag var alldeles oskyldig; jag gjorde länge motstånd,

m£n slutligen sköt han mig undan och inträngde med

våld.»

»Så-å.?» Thora såg därvid tankfullt i spegeln och ägde

icke mod att banna flickan, utan tillade: »men låt icke

något sådant ske en annan gång», och härmed gick hon ut i

salongen.

Lisette log iför sig själv och tänkte:

»Mina tio riksdaler voro lätt förtjänta; jag skall icke

försumma att skaffa mig tio till, det såg jag på henne,

fast hon, Gud bevars, skulle föreställa missnöjd. Har

ingen fara, hon var icke alls ond. Nå, det säger jag heller

ingenting om, ty vacker var han. Få se, om han icke

kommer hit i afton ...»

Axel hade redan satt Thora i en tvetydig dager inför

hennes tjänare.

»Månne han kommer hit i afton?» tänkte även Thora

och betraktade sin bild i den stora trymån.Några bekanta infunno sig snart, me,n ännu syntes

ingen Axel. Man talade om Thoras hastiga illamående

på balen, om Emils bortresa med mera.

Något senare infann sig Henrik.

Thoras i början livliga och något exalterade

sinnesstämning lämnade dock snart rum "för en sjuklig

mattig-het, som förökades ju längre fram på kvällen det led och

ju svagare hoppet att återse Axel blev. Tillbakalutad i en

fåtölj, avhörde hon konversationen, då man anmälde:

»Överstinnan ***stjerna och överste Heyse!»

Thora reste sig häftigt, men mötte därvid en

förebrående blick ifrån Henrik och lyckades genom en kraftig

ansträngning, att någorlunda behärska sig.

Ögonblicket därefter inträdde överstinnan med ett

ordsvall av deltagande.

»Min söta Thora», yttrade hon vidaré^Pdu får förlåta,

att jag utan lov medför överste Heyse; -men han har

så ivrigt bönfallit om att bli presenterad för dig, efter den

bedrövliga händelsen på balen, som gjorde det, omöjligt,

att jag på vinst och förlust åtagit mig ansvaret därför.

Han är nu här.»

Översten bugade sig djupt för Thora, sägande:

»Jag vågade icke, utan en så vältalig förespråker ska

som fru överstinnan, göra mig påmint, ehuru minnet av

mitt förra vistande i Sverige och den gästvänlighet jag

då åtnjöt hos majorskan Alm, evigt skall kvarstå i mitt

minne.»

Rodnande svarade Thora med några förbindliga ord.

Konversationen var snart allmän och ganska livlig; endast

Henrik bibehöll sitt slutna och tysta väsende.

»Mitt egentliga ärende, söta Thora», började

överstinnan ***stjerna, »var att övertala dig att deltaga i ett

lustparti, som vi ämna företaga i morgon till Skokloster. Det

blir endast några resande släktingar, överste Heyse och vi

själva.»

»Därtill svarar jag genast ja.»

»Men i egenskap av din läkare, tillåter du väl, att jag

blandar mig i saken och protesterar däremot», inföll

Henrik allvarligt.

»Varför det? Jag är ju fullkomligt frfisk», svarade

Thora, men utan att våga lyfta ögonen till doktorn.»Nej, Thora, du kan icke deltaga i ett dylikt lustparti,

utan att blottställa liv och hälsa.»

»Jag tycker herr doktorn är väl sträng, när patienten

själv känner sig frisk. Äro läkarna i Sverige sådana

tyranner?» inföll Axel.

»Mitt kall, herr överste, bjuder mig att vara, om ni så

tycker, en obeveklig despot, då patienten förglömmer sitt

eget bästa, säkert skall mitt råd nu åtlydas.» Henrik

talade med bestämdhet; när han slutade, mötte Thora hans

blick. I den låg ett något, som förjagade leendet från

hennes läppar och framkallade en flammande rodnad på

kinderna.

»Nå, Thora lilla, huru gör du?» frågade överstinnan.

»Jag måste väl lyda, efter min läkare envisas att anse

mig sjuk», parade Thora.

»Vi få då icke ditt sällskap?»

»Goda Julia, felet är icke mitt, utan doktorns.» Thora

vände sig bort.

Axel blev mörk i hågen och Thora förstämd. En stund

därefter steg hon upp och gick ut i salen, under det de

andra damerna avhandlade modena för sommaren. Thora

ställde sig vid ett av ifönstren, där en hög nerium hade

sin plats och lik ett träd utbredde sina grenar över hennes

huvud.

»Thora!» viskade en röst på andra sidan om blomman.

Hon såg upp och mötte Axels ögon.

»Thora, du följer således icke med i morgon?» Ur

Axels ögon framsköt en blixt.

»Nej», Thora såg ned.

»Du vågar icke?»

Thora teg.

»Nej, du vågar icke för Henrik}.» Axels röst

förrådde dämpad vrede. »Tror du icke, att jag -fullkomligt

uppfattade de blickar ni växlade? De inneburo en hel

bekännelse. Thora, jag har således älskat och väntat för

att, till min smärta, först se dig gift, och sedan ...»

»Och sedan?» upprepade Thora, lätt rysande.

»Att Henrik är vad jag varit och vad din man borde

vara för ditt hjärta.»

Vid dessa ord såg Thora på honom.

Axel var blek, och hans ögon vilade dystert på henne.»Tro dock icke, att jag kan varken glömma eller

förlåta: jag kan endast hata och hämnas», tillade han.

»Du — hata mig? ...»

»Ja, om du älskade någon annan.»

»Du bedrar dig, jag har aldrig älskat Henrik.»

»Och beviset därpå?»

»Vilket fordrar du?» Thoras ansikte uttryckte nu så

mycken hängivenhet, att Axel böjde sig fram för att

betrakta henne.

»Följ med i morgon?»

Thoras bröst höjde sig häftigt; hon teg och lekte med

bladen på neiiium.

»Thora, älskar du mig?»

Hon såg på honom med en blick så varm som söderns

sol.

»Då följer du med?»

»Men mitt redan gjorda avslag?» stammade Thora.

»Nå väl, jag blir också hemma och...» Axel fattade

hennes hand bakom trädet... »och får träffa dig i

morgon?»

Thora teg; men lät sin hand vila i hans.

»I morgon klockan tolv, icke sant, då får jag komma?»

Henrik kom med detsamma ut i salen. Axel släppte

Thoras liand, men tillade med låg röst:

»Giv ett tecken att du samtycker. Fäll blomman ur

ditt skärp, och jag är nöjd.»

»Thora, du glömmer dina gäster», ljöd Henriks röst

plötsligt bakom henne.

Thora ryste därvid och satte blomman, den hon redan

tagit ur skärpet, tillbaka på sin plats samt skyndade in till

de främmande.

Axel och Henrik kvarstodo mitt emot varandra,

utväxlande iblickar, som vittnade om allt annat än vänskap.

»Herr överste, har ni glömt hösten för fem år sedan?»

började Henrik bittert.

»Just emedan jag aldrig kan glömma den, finner ni

mig fiär. Jag är änkling.»

»Men nu är Thora gift.»

»Hennes äktenskap kan upplösas.»

»Ni går bra långt, herr överste; finnes då ingenting

heligt iör er egoism? Var nöjd med det onda ni redangjort, och tro mig: på spillrorna av ett äktenskapsbrott

bygges ingen människas lycka.»

»Herr doktor, skall väl jag behöva lära er, att naturen

och kärleken icke veta av några konventionella fördomar»,

svarade Axel med ett föraktligt leende.

»Huru tror ni, att Thoras tant, ifall hon varit här i

afton, skulle hava tagit emot er?»

»Såsom en gäst i Thoras hus.»

»Besinna, herr överste, vad ni ämnar göra; ty med mitt

liv skall jag försvara - Thoras heder.»

Blodet rusade Axel åt huvudet, ådrorna svällde i hans

panna, och varje muskel i ansiktet förrådde en inre storm.

Han tog ett steg emot Henrik, sägande med dämpad röst:

»Ställ er icke emellan Thora och mig, ty då är edert

liv förspillt. För fem år sedan svor jag, att hon skulle

bliva min, och icke ett enda ögonblick under loppet av

denna tid har jag avstått från min föresats. Nu skulle

ingen makt i världen kunna rycka henne ifrån mig, om

jag ock, till hennes ägande, måste gå över en rad av lik.

Jag vill, och hon skall tillhöra mig.»

»Icke så länge jag lever», svarade Henrik med

flammande ögon.

»Ni älskar Thora, doktor; men hon älskar mig. Mitt

spel är redan vunnet, innan jag börjar det; ni kan aldrig

vinna ert.» Axel sade detta med köld och lämnade Henrik.

En stund därefter bröt sällskapet upp.

»Du står icke att övertala till olydnad emot doktorn?»

frågade överstinnan.

»Visa att doktorn har orätt, då han påstår att fru

Liljekrona är sjuk», inföll Axel och fäste på blomman i skärpet

en talande blick.

»Jag är säker på, att Thora ger mig rätt», sade Henrik.

»Jag måste väl bliva hemma, för att icke utsätta mig,

att, när jag blir sjuk, få ligga utan Henriks hjälp»,

svarade Thora med något osäker röst. Ännu satt blomman

kvar.

»Ni är grym», sade Axel, sedan överstinnan tagit

avsked och han stod Tärdig att bocka sig.

»Mig eller Henrik», viskade han med upprörd stämma

och en blick på rosen i skärpet.

Thora såg på honom och fällde blomman.Då Axel tog- upp den, strålade hans panna. Han

avlägsnade sig segerdrucken. Likväl var hans jubel allt

för tidigt; ty han hade en fiende, farligare än Henrik och

långt svårare att besegra.

Den lilla ovannämnda scenen hade gått så hastigt för

sig, att ingen märkt den.

*

En vacker julidag, sex veckor efter Emils avresa från

Sverige, promenerade Nina och kapten Ahlrot i Rom på

Corso, då röster av landsmän, som gingo efter dem, nådde

deras öron. Morbror Anton Nina vände sig om och

utropade båda med överraskning:

»Emil!»

»Morbror! Nina!» svarade Emil glad ;oc*h iskyndade

emot dem.

»När ankommo ni? Var har ni ert logis? Det blir en

riktig glädje att få omfamna Thora», utlät sig morbror

Anton.

»Jag ankom till Rom i går och medför hjärtliga

hälsningar ifrån Thora och Sverige.»

»Vad, är du allena här?» inföllo både Nina och kaptenen.

»Ja, jag har rest till Italien, endast för att utbilda och

studera min konst, och ämnade dröja här minst ett år.»

»Vad betyder det, att du, efter femton månaders

äktenskap reser ifrån din hustru? Hade icke hon kunnat

följa med? Det här ser besynnerligt ut», brummade

kaptenen, utan att giva akt på Emils följeslagare.

»Ja, det förefaller underligt, i synnerhet som Thora

ofta önskat att än en gång få besöka detta sköna land»,

instämde Nina.

»Det må nu antaga vilket utseende som helst, så är

summan av saken, att hon stannat hemma», avbröt: Emil

något otålig. »Men jag glömmer att presentera vår

utmärkte landsman professor B—», tillade han och vände

sig till denne, som stod på något avstånd. De båda

herrar-ne följde Nina och kaptenen till deras logis, där man

åtskildes.

»Vad säger du om detta, Nina?» frågade kaptenen,

sedan de blivit allena.

»Jag kan icke iförklara Emils uppförande annorlunda änatt någon misshällighet uppstått makarna emellan»,

svarade hon tankfullt.

»Det besynnerligaste är, att han icke uppsökt oss eller

medför brev hemifrån, då likväl Thora vet, att vi

kvardröja här till augusti. Jag skall, ta mig tusan,

klämma efter gunstig herrn i afton.» Den eljest fromme

morbrodern var nu helt uppbragt.

Alla förklaringar blevo dock överflödiga, ty just i

detsamma ankom brev från Sverige till Nina. Hon

igenkände genast Henriks hand och bröt det med mycken iver.

Härav inhämtades orsaken till Emils hastiga resa samt

hans obenägenhet emot Thora, Axels ankomst, och allt

vad läsaren redan känner. Henrik slutade denna

avdelning av sin skrivelse med följande ord:

.... Du måste söka att träffa Emil, ty hans färd

gick till Rom. Använd alla medel, som kunna

bringa honom till förnuft och känsla av vad hans

heder fordrar, sä af t han utan uppskov återvänder hit,

innan det är för sent. Endast en dåre uppoffrar

vad människan anser heligt för en ömklig

ärelystnads fordringar. Han skall ändå aldrig, såsom

artist, bliva Thor as överlägsenhet vuxen, om ha$t ock

åt detta ändamålslös a strävande ägnade hela sitt liv.

Däremot överlämnar han nu Thoras frid och sitt

eget namn åt Axels allt förtärande egoism och den

blinda hängivenhet, som gör Thoras till ett svagt rör,

vilket lätt böjes och kanske alldeles förkrossas av

passionernas stormar.

Nina, betrakta människornas liv, och du skall, vid

en opartisk prövning finna, af t vår karaktär är den

rätta grunden till våra olycksöden. Tänk dig in i

Thoras, Axels och Emils levnad och säg vad har

väl för var och en av dem framkallat de

händelser som träffat dem, om icke deras passioner och

glömskan av Gud och religionen. Du skall också

av det förflutna kunna sluta till vad deras framtid

innebär...»

Nina använde alla möjliga medel för att visa Emil

vilket högt spel han vågade med sin heder och framtid. Honföreställde honom det oförsvarliga i hans handlingssätt

samt nödvändigheten av hans ofördröj liga återresa; men

allt förgäves. Nina kunde icke ens förmå honom att

skriva till Thora.

Veckor förflöto under fruktlösa bemödanden å

kaptenens och Ninas sida.

En dag, när Nina och Emil sutto allena och med iver

talade därom, utbrast han förbittrad:

»Hör upp, Nina! Jag skall aldrig återse denna kvinna,

förrän jag, långt avlägsen ifrån henne, kan visa världen,

att jag är en större konstnär än hon! Det gives ögonblick,

då min ovilja emot Thora förleder mig att önska, det hon

glömde sina plikter och förnedrade sig så djupt, att hon

alltid vore förlorad i det allmänna omdömet; ty varken

talanger eller överlägsenhet kan upphjälpa en i sedligt

avseende fallen hustru.»

»Du är mer än försåtligt dålig, som av sårad fåfänga

kan hysa dylika avskyvärda känslor, då du har ingenting

att förebrå henne såsom maka. Ett bättre öde hade hon

med sitt rika hjärta förtjänt, än det att bliva förenad med

dig!»

»Du tycker verkligen det? Men låt oss lugnt pröva

saken. Jag har ingenting att anmärka emot henne såsom

hustru, säger du. Jo, allt! Har hon väl varit min maka?

Aldrig. Nej, fri och oberoende, skydde hon kvinnans

husliga plikter och levde uteslutandie i sin atelier,

glömmande det hennes bestämmelse var, att med sin ömhet

försköna hemlivet, i stället att med sin talang förvåna

världen eller strida med mig om utmärkelse. Äga vi män

icke nog rivaler på ryktets bana, utan att behöva

igenfinna dem i vårt familjeliv, — i våra hustrur? Du

glömmer även, att den varmhjärtade Thora varit svagsint av

kärlek till en gift karl.» Emil kastade härvid en hånfull

blick på Nina.

»Det är föraktligt att komma fram med sådana saker.

Gjorde väl Thora för dig någon hemlighet av sin kärlek

och sin olycka? Lämnade hon dig icke full frihet att

bestämma över ditt öde, då hon ärligt förtrodde dig det

förflutna samt det levnadssätt hon såsom gift önskade föra?

Bedårade icke du henne med bilderna av ert åt konsten

ägnade liv? Och nu kastar du hela skulden på henne.»»Möjligt, att jag gjorde "det, emedan hon var skön och

jag — förälskad; men sedan jag, lik en hetsad krigare,

stritt med Thora om rykte, har jag under kampen

förlorat min kärlek. Förvillelsen har flytt, och jag inser nu

med vaket sinne, att dylika kvinnor höra förbliva ogifta.

O, om Thora ägt din kvinnliga karaktär, huru högt skulle

jag icke ännu i denna stund älska henne.»

»Det beröm du, på din hustrus bekostnad skänker mig,

innebär en förolämpning, "vilken jag undanber mig. Hos

Thora bor långt mera verklig storsinthet och kvinnlig

försakelse än hos mig, ifall hon hade en make, som med

kärlek omhuldade henne, och icke såsom nu, en fåfäng

egöist.»

Tiden förflöt och förde Nina närmare den dag, då

hennes frivilliga landsflykt skulle upphöra.

Emil tillbragte nästan uteslutande sin tid hos Nina,

oaktat all den köld han rönte av henne, såväl som av

kaptenen, vilken var ytterst förbittrad på honom. Alla

kaptenens påminnelser, att Emil icke var kommen till Rom

för att sällskapa med dem, utan för att arbeta,

besvarade han därmed, att han fick god tid när de hade rest.

Emellan Nina och Hugo hade blivit överenskommet, att

de vid slutet av augusti skulle sammanträffa i Hamburg på

hotell ***, ifall Hugos känslor efter den långa skilsmässan

förblivit desamma.

Dagen före avresan från Rom, då Nina var sysselsatt

med finpackning, steg Emil in.

»Avresan sker således i morgon?» frågade han och

kastade sig ned på en stol. Morbror Anton var utgången.

»En besynnerlig fråga, då du hört det hela tiden»,

svarade Nina.

»Huru ödsligt blir här icke då du rest.»

»Nåväl, återvänd till din hsutru», sade Nina.

»Aldrig! Nämn henne icke, ty du förbittrar därmed

min själ. Det är hon som drivit mig i landsflykt.»

Kaptenens ankomst avbröt allt vidare samtal.

*

Något över ett år efter Ninas avresa från Sverige satt

grevinnan örnhjelm en vacker juniafton i salongen på sin

täcka villa vid Djurgården.En ung fattig flicka av adlig börd utgjorde hennes

sällskap. Fröken läste högt för grevinnan.

»Jag har aldrig hört någon läsa med mindre expression

än Constance gör. Jag känner mig alldeles fatigerad av

hennes prononciation», utlät sig grevinnan med en tydlig

anstrykning av dåligt lynne.

»Min nådiga grevinna ...» stammade fröken.

»Hon behöver icke urskulda sig, lägg bara bort

boken; jag vill icke höra mera.»

Fröken -lade boken ifrån sig och tog ett handarbete.

»Vad är klockan?» frågade grevinnan.

»Hon är Sju, fru grevinna.»

Med detsamma hördes en vagn köra upp till

byggnin-gen och stannade vid trappan.

»Något besök», utlät sig grevinnan med en ljusning i

de stolta dragen, ty allt hennes högmod hindrade icke

ledsnaden att vara en vardagsgäst i hennes hus.

En betjänt anmälde greve Örnhjelm, och strax -därefter

stod Hugo, vördnadsfullt bugande, inför modern. Över

hennes ansikte gled en skiftning i rött.

Greve Hugo hade, sedan uppträdet hos Nina, varit

förbjuden att visa sig för modern, så framt han icke avsade

sig sin kärlek till den förra.

»Huru befinner mamma sig?» frågade Hugo och kysste

grevinnans hand.

»Som du ser, väl; men vad för er dig hit, då du känner

min vilja?»

»Om mamma täckes bevilja mig ett enskilt samtal, skall

allt bliva förklarat», svarade Hugo.

»Lämna oss, Constance», befallde grevinnan, och med

synbart nöje efterkoms tillsägelsen.

»Nu äro vi allena», återtog grevinnan kallt.

»Varför detta kalla språk mot er son, då han kommer

för att bedja er förlåta och glömma det som passerat. Jag

behöver icke säga, huru djupt detta missförhållande

smärtat mig.»

»Det gläder mig, att du ångrar dig, emedan det

innebär ett tyst erkännande, att du också inser omöjligheten

av en förening med den där aktrisen.»

»Mamma missförstår mig. Jag står här ödmjukt

bedjande om tillgift för vad emellan oss båda förefallit; menicke för det jag till maka tager den kvinna jag anser

värd därtill.»

»Du ämnar således?...» Grevinnan reste sig för att

lämna rummet.

»Stanna, jag ber, vi måste nu rätt förstå varandra.

Under mitt "vistande i Munchen emottog jag dessa brev

från en okänd och med ett anonymt brev, varuti jag

uppmanas att förskaffa Amalia Heyses dotter de lagliga

rättigheter hon genom mamma blivit berövad. Breven äro

skrivna av mamma till en ifru Heyse. Jag vill nu

återlämna dem till mamma och även söka glömma det min

mor gjort sig skyldig till ett grymt svek för att störta

en värnlös kvinna. Min mor, giv mig er välsignelse till

det äktenskap jag ämnar knyta och låt icke stoltheten

skilja oss åt. Nina fordrade, för er skull, ett års uppskov

av vår förening. Hon önskade, att jag, skild från henne,

skulle pröva mitt hjärtas känslor. Jag haf uppfyllt

hennes önskan, men nu, nu finnes icke något i världen, som

skulle kunna förmå mig att ändra beslut. Mina känslor

hava under detta år endast vunnit i styrka. Min mor,

förfölj icke min maka med ett oförtjänt hat. Se där mitt

hjärtas varmaste bön.»

Tillbakalutad i soffan, med huvudet stött emot handen,

avhörde grevinnan Hugo. Omöjligt vore, att på de kalla

dragen läsa vilka känslor som välvde sig inom hennes

bröst; endast en lindrig ryckning i ögonbrynen utvisade

att hon icke var så känslolös, som de orörliga

ansiktsdragen antydde.

Sedan Hugo slutat, betraktade hon honom en stund och

yttrade därefter med en obeveklig köld:

»Min välsignelse till "detta förhatliga äktenskap skall

jag aldrig giva, icke heller skall jag upphöra att förakta

denna kvinna, som trängt sig in i min familj. Detta är

mitt sista ord.» Grevinnan steg upp för att lämna

salongen*

»Varför denna hårdhet, denna motvilja emot en dygdig

flicka?» utropade Hugo.

»Hennes dygder äro mig likgiltiga, men hennes börd

och samhällsställning väcka min avsky. Jag skulle kalla

en f. d. aktris för dotter? Aldrig! Behåll du dina brev;

de bevisa ingenting annat än huru rädd jag varit om vårt

8 I Passionernanamn.» Grevinnan avlägsnade sig, och Hugo störtade ut

ur rummet.

Innesluten i sitt kabinett, hörde den högmodiga och

oböjliga modern sin sons vagn rulla bort. Med handen

tryckt emot sitt stolta hjärta viskade hon: »O, min son,

du är nu -död för mig, och det genom Amalias släkt!»

Heta tårar runno utför de bleka kinderna.

Några månader därefter företog grevinnan en resa till

Köpenhamn.

*

En dag i september befann sig Thora allena i en liten

paviljong, belägen i trädgården av det sommarställe å

Djurgården, som hon under den vackra årstiden bebodde.

Thora halvlåg på en soffa. Med ett melankoliskt uttryck

betraktade hon ten kopia av Leonardo da Vincis nattvard,

som var upphängd på väggen mitt emot. Det var ett av

dessa ögonblick, då människan hejdas a-v ett lugnt

begrundande ; då passioner och illusioner tystna för en

allvarlig eftertanke; då det förflutna framstår för vår inre

blick i hela sin sanning och vi med bävan, smärta och

ånger fråga oss själva: Huru har jag använt de skatter

försynen givit mig till egen och andras lycka? Huru

många misstag, förvillelser och fel har jag icke att begråta.

Thora var så fördjupad i sina tankar, att hon icke gav

akt på att dörren öppnades och att Axel inträdde. Han

stod stilla och betraktade henne. Så underbara äro

verkningarna av vår inre natur, att det knappast finnes någon,

han må vara huru lättsinnig som helst, -vilken icke hejdas

av ett ansikte försänkt i djupa tankar, stannar och vill,

om möjligt, intränga i de mysterier, som röra sig inom

denna värld, vi benämna själen; av naturen den mest

obegränsade, ehuru ofta genom vana och fördomar den mest

inskränkta. Även Axel greps av en sådan känsla, då han

fann Thora försjunken i sitt inre; han hade velat kasta

en blick in i hennes hjärta och läsa vad som där föregick.

En djup suck från Thora förmådde honom dock att gå

fram.

»Vad tänker du på, Thora ?» frågade Axel och kysste

hennes hand.»På tavlan där, på försonaren, på den sanna kärleken»,

svarade Thora. Rösten darrade.

»Vad tänkte du därom?» Axel satte sig vid hennes

sida.

»Du skall säkert icke förstå mig; men det föreföll mig,

när jag betraktade det himmelska uttrycket i Frälsarens

ansikte, såsom jag då först klart uppfattade vad kärlek

var. Bliv icke ond, men jag tvivlade på din. Den tanken

trängde sig på mig: att kärleken bör förädla, icke

försämra oss, att när man älskar sant och uppriktigt, är det

omöjligt att vilja förnedra föremålet för vår ömhet eller

förleda det att trampa plikt och heder under fotterna.

Sedan tänkte jag på mig själv, mina lidanden och fel, på

min man och den tro jag är honom skyldig. Mitt

samvete frågar om mina handlingar voro förenliga med den

ed jag inför Gud avlagt.» Thoras röst var upprörd.

»Vartill dessa fantasier och "detta otillbörliga tvivel på

mina känslor? Lägg handen på mitt hjärta, räkna dess

stormande slag och de skola övertyga dig om styrkan av

min kärlek. Men jag, Thora, huru mycket mera skäl äger

icke jag till tvivel? Under dessa månadfer som förgått och

jag, fjättrad vid dig genom en aldrig slocknande passion,

tiggt om genkärlek, vad har du givit mig? Ovisshet. Icke

en sekund har du för min skull glömt den värld, som

omgiver dig. Om du något ögonblick syntes färdig att

belöna min trohet och jag då utsträckte armarna för att sluta

dig i min famn, flydde du, och jag stod gäckad äV en

hägrande villa. Ursinnig av smärta störtade jag bort för att

aldrig mera återse dig; men andra dagen fann du mig

likväl vid dina fötter. Så hava dagar, veckor och månader

förgått under en oupphörlig strid, som gjort mig

ursinnig. När, o, när skall du bliva min? Vad är det för

makt, som kommer dig att fly, då jag vill trycka dig intill

mitt hjärta och tacksamt ropa till himlen: nu är hon min!

Vad är det som berövar mig den sällhet, varom jag i

åratal drömt? O, nämn mig denna fiende, som skiljer oss åt.»

»Han heter misstro!» svarade Thora allvarligt. »När

jag, hänförd av dina ord, är nära att glömma allt, utom

dig, då, Axel, framstår plötsligt, såsom en vålnad, minnet

av det grymma svek, du en gång emot mig begick, och

ropar: Förräderi! Och jag flyr dig såsom mitt onda öde.Du talar om lidanden! Vad erfar väl jag i dessa

ögonblick, då jag, efter att hava flytt dig, innesluten på mina

rum betänker, att du nu åter vi 11 förleda mig till

glömska av mina piikter såsom maka; liksom du fordom ville,

att jag skulle förgäta dem såsom dotter och kvinna.»

»Huru kan du tala om att glömma plikter, skapade av

människors fördomar, då kärleken, som är skapad av Gud,

gör sin röst gällande? Vet du icke, att dess natur är

egoistisk och att den fordrar allt, liksom den uppoffrar

allt. Den liknar en stark ström, vilken, trotsande alla

hinder, banar sig väg genom att uppsluka allt, som sätter sig

emot densamma. Jag vet väl att det gives naturer, vilka

kunna försaka, men de älska ljumt, utan liv och styrka;

de känna icke såsom jag. Kärleken är hos dem en -stilla,

blek låga, icke en förtärande brand. Icke var det möjligt,

att den ed, som band mig vid en annan, kunde under en

hel levnad bliva lag för mitt hjärtas fordringar. »Jag såg

och älskade dig och bedrog dig, därför att jag icke kunde

leva utan dig. Ödet gäckade mig i det ögonblick jag trodde

mig säker om din besittning och min sällhet. Att jag nu,

efter långa års väntan, begär att du för min skull

övergiver en eländig narr, är ju naturligt. Då man älskar troget

och varmt, har man försonat allt. Thora, tvivla på allt,

om du vill, men icke på mitt hjärtas känslor för dig. När

skall mitt hjärta få den lön, varom det så många år

drömt?» Axel lutade sig ned till Thora; hans ögon, fulla

av kärlek, vilade på henne.

Thora teg, men den växlande färgen på kinderna

förrådde en inre strid. Axel lade sakta sin arm om

hennes liv. Milt sköt Thora honom ifrån sig och viskade:

»Om du upphörde att älska mig såsom du nu gör, skulle

jag dö; men ändå, Axel, kan jag aldrig bliva din, varken

såsom frånskild hustru eller äktenskapsbryterska.»

Axel sprang upp, fattade och kramade med krampaktig

häftighet Thoras hand, sägande:

»Varför tror jag, arma dåre, ännu uppå, att det finnes

ett hjärta i ditt bröst? Varför vill jag icke en gång fatta,

att det endast är en grym lek du driver med mig. Den

har aldrig älskat, som beständigt sätter fördomar och

förmenta plikter emellan sig och sin kärlek. Farväl, Thora,jag återvänder icke i morgon; detta gyckel med mina

känslor måste hava ett slut.» Axel skyndade emot dörren.

»Axel, stanna!» ljöd det bakom honom. Han vände sig

om. Även Thora hade sprungit upp och stod nu mitt på

golvet.

Axel såg på henne och yttrade lidelsefullt:

»Thora, du gör mig vansinnig!»

En knackning på paviljongsdörren kom Axel att spritta

till; ett moln av missnöje samlade sig på hans panna.

Thora ropade åt den knackande att komma in. Det var

Lisette.

»Här är ett brev från Rom; majorskan har skickat ut ‘

det med Fredrik», sade flickan och överlämnade det åt

Thora, varefter hon avlägsnade sig.

Axel var åter vid Thoras sida och fattade brevet.

»Du ämnar väl icke gå så långt i fördragsamhet, att

du fäser detta brev. Besinna att han övergivit dig då du

var sjuk och sedan icke med ett ord gjort sig underrättad

om dig.»

»Axel, giv mig brevet; han är i alla fall min man:»

»Din man? Han, den eländige!...»

»Tyst; icke äger varken du eller jag rättighet att

skymfa honom. Giv hit, jag vill och skall se vad han skriver.»

Med en hastig rörelse återtog Thora brevet.

»Men jag vill det icke», utropade Axel häftigt och

fattade handen, varuti hon höll det.

»Vartill denna ändamålslösa strid, du bör väl inse, att

jag måste veta vad han har att säga. Kanske återfordrar

han sin frihet och skänker även mig min.»

Axel släppte Thoras hand.

Thora läste:

Min älsföade, djupt förorättade Thora!

Fåfängt söker jag ord att tolka min ånger och

urskulda mitt handlingssätt. Jag skulle ändå icke

finnas några, som kunde rättfärdiga mig och jag vill

det icke en gång, emedan jag då bleve tvungen att

avvika från sapmingen.

Jag har i mitt hjärta burit ett outsläckligt hat till

din överlägsenhet. Huru långt min avund drivitmig, kan du icke ana, och jag saknar mod att säga

det. Öppet måste jag erkänna, att, om du vore

sträng, jag alldeles förverkat all rätt till förlåtelse;

men, i full förtröstan till ditt ädelmod, ber jag dig

glömma vad jag varit, ty jag vill söka{ gott göra det.

Huru skall jag också kunna frambära min

tacksamhet för det storsinta sätt, varmed du sökt

hämnas alla lidna oförrätter. Ack, Thora, säkert bor en

ängel i ditt hjärta!

Jag erhöll från greve Örnhjelm ett brev, varuti

han meddelade mig, att du, genom hans biträde,

lyckats få ett av mina vinterstycken inköpt för

Dresd-ner-galleriet och att detsamma där blivit allmänt

omtyckt. Han sände mig även en tysk tidning,

varuti mitt namn omnämndes, [såsom tillhörandé en

nyss uppstigen, men ovanligt lovande talang.

Min förvåning vid brevets och tidningens

emotia-gande låter lätt föreställa sig, men några ögonblicks

eftertanke var tillräcklig för att uppfatta hela

sammanhanget. Det var dig, dig allena, jag hade af t

tacka för den lycksalighet, som vidgade mitt bröst

vid genomläsningen av de lovord man slösade på

mig. Huru och när skall jag kunna återgälda dig

detta.

Jag * inser nu klart, att, utan dig vid min sida

skall jag alltid förbliva en obemärkt och

medelmåttig artist; men med ditt biträde kan även jag dö

såsom en utmärkt konstnär.

Full av hopp återvänder jag därför, och livet ler

nu mot mig med ärans och kärlekens fröjder.

Jag vet även, att du älskar mig, ty eljest kåde du

icke arbetbt för min lyckas "■ befrämjande." Endast

kärleken kan göra människan så öml omtänksam.

Nästap samtidigt med detta hoppas jag att vid dina

fötter personligen få tolka min kärlek och

tacksamhet. Evigt din

Emil.

Efter slutad läsning satt Thora stum.Axel, som läst brevet över hennes axel, mätte golvet

med hastiga steg, och det ena mörka molnet efter det

andra lägrade sig på hans panna. Slutligen stannade han

framför Thora sägande:

»Du har grymt bedragit mig, ty, såsom han själv

skriver, man måste älska "den, vars svaghet man med så utsökt

grannlagenhet tillfredsställer. Det var icke sorgliga

minnen, som jagade dig ifrån mig, det var kärleken till

denne narr, som känner sig lycklig av en lånad ära, vilken

kom dig att fly. Genom att hylla hans fåfänga, tigger du

dig några smulor av tillgivenhet.»

»Hör upp med detta hån», utropade Thora häftigt. »Jag

bär nu Liljekronas namn och vet även, huru illa jag

uppfyllt en hustrus plikter. Var det icke jag, som med min

äregirighet förbittrade hans liv? Nå väl, det borde även

vara jag, som läkte de sår, han erhållit. Vem jag älskar,

det vet du mer än väl; varje tvivel därpå, uttalat av dina

läppar, är ett gäckeri, ovärdigt din ställning till mig.»

»Du har rätt», svarade Axel med dyster ton; »men,

Thora, då jag betänker, att denne man ägt rättigheter över

dig, som jag aldrig haft, att du tillhört honom, under det

jag förspillt min tid med tro och hopp, då gripes jag av ett

gränslöst hat till honom och en djup förbittring emot dig.»

En tystnad uppstod. Thoras drag återgåvo smärta och

oro. Axel gjorde några varv kring golvet, varefter han

åter stannade framför Thora.

»Tänker du invänta hans återkomst?» frågade han.

»Vad skulle jag eljest göra?»

»Du ämnade ju skilja dig vid honom; åtminstone har

jag hoppats det. Vad är då enklare än att du genast

reser med mig? Han lyser efter dig, och då du icke inom

ett år infinner dig, är äktenskapet upplöst och du är min

för tid øc% evighet.»

»Du vill då, att jag, liksom en brottslig kvinna, skall

rymma med min älskare», utropade Thora och flög upp,

kastande stolt huvudet tillbaka. »Det är andra gången,

Axel, du föreslår mig att genom en dylik handling

brännmärka min heder. Kan du väl älska den, du så djupt vill

förnedra? Gå, Axel, gå, jag skall aldrig med ett

van-ärande steg köpa mig rättigheten att bliva din maka.»

Tårarna störtade ur Thoras ögon och kvävde rösten.»Ack, du lättskrämda barn!» sade Axel med mild röst

och drog henne ömt ned på soffan bredvid sig. »Vore jag

lika misstrogen emot ditt hjärta, som du är det emot mitt,

så skulle jag med fulla skäl kunna betvivla din

trofasthet. Man tänker icke på andra människors omdöme och

uppoffrar sig licke iför tomma, intetsägande fördomar, då

man älskar. Hela den övriga världen är då försvunnen;

det finnes blott en enda varelse till, och denna allena

utgör helax vår värld. Så, Thora, älskar jag. Vad frågar jag

väl efter äran utan dig; och vad betyder också själva

vanäran med dig? Huru kan du väl vilja sätta vår framtid

på ett så osäkert tärningskast som nycken hos en

exalterad och fåfäng tok, vars intresse det nu blivit, att du vill

blottställa vår kärlek och återförening för en osäker

ut-gång?»

Thora lyssnade tigande till dessa farliga ord, vilka

smekte hennes öron såsom en tjusande musik. Då Axel

tystnade, drog hon en djup suck. Thora kände sig åter

indragen i passionens virvel samt behärskad av hans

sofismer ; men ännu manade pliktens röst till motstånd, ehuru

den bö.rjade ljuda mattare. Thora yttrade därför med

bedjande ton: "

»Var ädelmodig, Axel; begagna icke denna farliga makt

du äger över mitt svaga hjärta till att förmå mig att, emot

alla bättre känslor handla falskt och uselt. Låt mig ärligt

säga Emil, att jag icke kan leva utan dig, att han och

jag måste skiljas. Det blir då en vänlig

överenskommelse, och vår skilsmässa kan äga rum utan all skandal.

Endast på det villkoret vågar jag med hopp emotse

framtiden.»

»Bed mig icke om ett offer, som vore vanvettigt! Vad

vill jag egentligen, som är så farligt? Blott påskynda det

ögonblick, dä du skall bliva min maka? Blott det, att du

älskar mig framför allt annat! När du sedan en gång bär

mitt namn, måste varje tadel tystna. Nu är det jag,

Thora, som tigger om förbarmande», tillade Axel.

»Jag kan icke bliva en bedragerska», svarade Thora

och grät.

»Gör mig icke vansinnig, Thora, med din

hafsstarrig-het. Jag vore färdig att döda oss båda, förrän jag

avvaktar hans återkomst», utropade Axel och steg upp.Thora sträckte handen emot honom, viskande med vek

röst:

»Var icke hård, Axel! Vet jag väl själv, vartill min

svaghet och kärlek slutligen kunna förleda mig?»

Trött av den långa striden, började Thora redan

vackla och Axels okuvliga vilja hade bestämt segrat över

hennes svaga hjärta, om icke röster ifrån trädgården

avbrutit dem.

»Har du icke sagt dig borta?» frågade Axel och

rynkade ögonbrynen, då de talande kommo närmare.

»Jo, Ja& väntade ju dig», svarade Thora och kastade en

blick genom spjälorna på jalusierna.

»Ack, Nina!» ropade hon och flög ut.

»Fördömt! Att vara segern så nära, och likväl

förlora den; hon måste följ a mig. Ah, Nina, denna gång

skall ni icke korsa mina planer!» mumlade Axel.

Strax därefter inträdde Nina, greve Hugo, kapten

Ahl-rot och Henrik i paviljongen, där Axel kall och stolt

hälsade på dem.

Thora visade dem så mycken vänlighet, att hon

därmed något förskingrade den spänning, mötet med Axel

åstadkom hos hennes släktingar. En tämligen utvungen

konversation kom också snart i gång. Greve Hugo,

alldeles obekant med Axels och Thoras tidigare förhållanden,

betraktade denne endast såsom en utmärkt främling och

samtalade därför livligt med honom. Aftonen förflöt, till

utseendet glatt, och man åtskildes först efter supén.

När Henrik tog avsked, yttrade han till Thora:

»Nina tager nattkvarter hos dig, och jag tror du gjorde

klokast i att göra henne sällskap in till staden i morgon.»

»Varför det?» frågade Thora med en avvisande köld.

»Emedan greve Falkenhjelm i dag ankom från Ystad

och troligen besöker dig i morgon. Han skulle säkert icke

gärna göra samma möte vi i afton gjort.»

Thora svarade rodnande, att hon skulle fara in till

staden.

*

Axel for ifrån Thora och befann sig snart i sina rum

på hotellet. Vid hans inträde i salongen, utanför

sovrummet, befann sig en yngling där, klädd såsom jockej. Hansansiktsdrag hade kunnat kallas vackra, om icke ett hårt

och dystert uttryck vilat över dem. I de mörka ögonen

bodde en hel värld av undertryckta, men olycksbådande

passioner. Kring de tunna läpparna låg ett drag av

bittert hån.

Då Axel kom in, upplyfte gossen huvudet, men steg ej

upp från soffan där han satt, utan såg endast på honom.

Över dennes ansikte drog ett moln av missnöje.

»Varför är du här, varför väntar du på mig?» frågade

Axel strävt.

»Därför att jag vill se dig; därför att jag gör

detsamma varje kväll», blev svaret.

»Men du vet ju att det misshagar, plågar och förargar

mig att oupphörligt finna dig i min väg.»

»Jag är ju din tjänare», svarade gossen gäckande.

»Ja, emot min vilja.»

»Så-å!»

»Låt då en gång denna komedi få ett slut. Varför

iklädde du dig denna roll och tvang dig till att få följa

mig?»

»Därför att jag älskade dig! Du vänder dig bort, du

är icke nöjd med denna förklaring, som jag redan tusen

gånger givit. Rår jag väl för, att min kärlek är starkare

än din motvilja, att den tvingar mig till detta steg, ehuru

jag nog vet, att du aldrig har delat eller någonsin skall

dela den. Jag begär ju också ingenting av dig; blott att

få vara i din närhet.»

Axel betraktade gossen prövande.

»Nej, det bor icke kärlek, det bor hat i din blick. Du

förefaller mig såsom en olycksande. En inre aning säger

mig, att du för något ont i skölden. Vi måste skiljas.»

»Måste, säger du. Nej, icke förr än med döden»,

svarade gossen långsamt och reste sig upp. »Och varför

måste vi? Har jag icke tjänat dig troget? Låt oss i min* r

net återkalla vad som passerat sedan våra banor stötte

tillsammans. Huru mycket har jag icke oavbrutet arbetat på

din lycka. Då du, efter uppträdet i Liibeck reste ifrån

mig, följde jag och upphann dig i Miinchen. Varför

gjorde jag det? Jo, emedan jag ifrån vårt allra första möte

hade svurit att leva endast för dig. Jag har följt dig

troget såsom en skugga och bevakat dina steg, emedan jagför dig hyste de mest glödande känslor. Du upptog hela

min själ, sysselsatte alla mina tankar. Med trots och hot

tvang jag mig till en plats hos din hustru. Nå, varför

gjorde jag det? Endast för din framtida lycka! Jag

insåg på förhand, att hon måste älska dig* och jag visste

även huru jag då skulle kunna döda henne. Åh, blekna

icke, — hör mig till slut! Jag upprepade så ofta för

henne, huru högt du älskade Thora, huru skön hon var, huru

uteslutande hon behärskade dig, och att din kärlek till

henne förmått dig söka glömska eller döden i krigets

faror. Jag visade henne klart, att du aldrig, så länge hon

levde, skulle återvända från Algier. Med få ord, jag

talade därom med så livliga färger, att jag kunde säga mig

för var och en sådan skildring hava tagit år av hennes

liv. Tre och ett halvt år därefter var hon också död!»

»Det är likväl förfärligt!» utropade Axel rysande.

»Förfärligt, säger du? Åh, nog vet jag det som är ännu

förfärligare», inföll gossen dystert. »Hon tillhörde len

släkt som...» Här hejdade han sig och for med

handen över pannan.

»Som...?» upprepade Axel, uppmärksamt fixerande

gossen.

»Som det utgjorde din olycka att vara förenad med»,

återtog denne lugnt. »Jag ville endast din sällhet; detta

var drivfjädern till mina handlingar. Utan förgift eller

något dylikt har jag löst dina bojor och var även den

första som underrättade dig att du var fri, att vägen till

Thora nu var dig öppen, och slutligen måste jag dock

med hotelser tilltvinga mig rättigheten att åter få följa

dig. Se där lönen för min möda, att bereda din sällhet,

den jag likväl svurit att bevittna, att njuta av.»

»Tyst, avgrundsande, du återför mig på tankar, som

uppväcka mitt raseri. Du ville bevittna min sällhet, och

likväl visste du, att hon redan var gift! Eländiga, du blott

bedrog mig», ropade Axel och fattade gossen med

häftighet i armen. »Förstår du, att jag vid minnet härav

måste avsky dig, och att du måste bort ur min åsyn.»

»Aldrig! Jag skulle då hämnas med att beröva dig

Tho-ras kärlek; ty j ag behöver blott gå till henne och säga, att

sedan hon blev vansinnig, lockade du mig att rymma,

emedan du, under hela den tid hon trodde sig uteslutandeälskad, stått i ett intimt förhållande till mig. Såsom

vittne på sannigen av mina ord skulle nu jag åberopa din

egen betjänt, vilken sett mig nattetid lämna dina rum.

Jag begagnar då det vapen, du en gång ville äga emot

mig. Begrip således, att vi äro oskiljaktiga, ända till den

dag, då Thora är din och du icke mera behöver frukta

mig.»

Axel gick några varv omkring rummet i upprörd

sinnesstämning.

Gossen följde honom med ögonen.

»Men vartill detta misstroende till mig?» återtog han;

»då alla mina handlingar borde bevisa dig, att jag lever

endast fö>r din lycka och framgång.»

»Säg mig, varför förteg du i Miinchen, att Thora var

gift? Varför underhöll du och uppeldade mitt hopp att

äntligen kunna bjuda henne mitt liv och mitt namn, då du

likväl visste, att hon tillhörde en annan? Säg, vartill

denna förtegenhet?»

»Jag visste icke att hon var gift.»

»Du glömmer då Lauras uppträdande vid förlovningen.

Generalen har meddelat mig händelsen.»

»Men förlovning är icke giftermål?»

»När jag tänker på hela ditt uppförande, så blir jag

nästan ursinnig. Då jag kom hem från överste ***stjernas

bal, föreföll det mig, såsom om du njöt av mina kval.»

»Du bedrog dig, jag led av dem. Axel, befall och jag

skall gärna, för framgången av din kärlek, giva mitt liv.»

När den besynnerlige gossen yttrat detta, lutade han

sitt huvud i handen.

; »Kanske jag gör dig orätt», återtog Axel, »framtiden

skall utvisa det.»

»Ja, den dag skall snart komma, då jag efter åratals

väntan får visa huru jag älskar dig!»

Hade Axel nu sett på den lille jockejen, skulle han

häpnat över den av hat flammande blicken

»God natt, Axel; när resa vi?»

»Jag vet det icke», svarade Axel tankfullt.

*

En vecka förgick utan att Thora kunde ifå träffa Axel.

Greve Falkenhjelm tillbragte hela dagarna med sin dot-ter, och om aftnarna företogos lustpartier. Härtill ‘kom,

att majorskan och Nina oavbrutet vistades ute på

Djurgården hos Thora, så att hon icke ägde en enda obevakad

stund.

Thora led därav. För varje afton skrev hon till Axel,

och varje sådant brev utvisade, att själva skilsmässan

förde Axel närmare segern över hennes hjärta än något

annat. Hon tyckte sig nu kunna överleva allt, utom att

vara skild ifrån honom.

Så stodo sakerna dagen före grevens återresa till

Skåne.

Då Thora vid middagstiden kom hem ifrån en utfärd,

hon gjort med sin far, tant och Nina underrättade henne

Lisette, att överstens betjänt väntade med ett brev. Thora

skyndade in i sitt kabinett och befallde att han skulle

föras dit.

Några ögonblick därefter läste hon följande:

Thora! Vaytill denna lek med mitt hjärta?

Vartill dessa tomma ord och fraser, då du icke äger en

enda timme för mig? Säg ärligt, att du icke vill se

mig, och jag återvänder till stridsfältet för att dö.

Men älskar du mig ännu, då måste jag i afton tala

med dig, om också blott för ett ögonblick. Beviljar

du mig icke detta möte, så reser jag för att aldrig

mera, återvända. Din olycklige

Axel.

Härpå svarade Thora i en biljett:

Även jag förmår icke längre leva skild ifrån dig.

Död och vanära hellre än livet utan Axel! Möt mig

i afton klockan elva i paviljongen.

För evigt din

Thora.

Ett stycke ifrån villan, där Thora bodde, väntade Axels

jockej på betjänten.

»Giv mig brevet», yttrade han åt den senare.

»Men översten befallde mig lämna honom det själv»,

svarade denne.»Gotthard, han har skickat mig att möta dig samt gav

mig befallning att du skulle gå till baron X— med detta

brev.»

Ehuru något tvekande, räckte Gotthard gossen Thoras

svar, och denne svängde sig därefter upp på en häst, som

stod bunden vid ett träd, och red bort i sporrsträck.

Tidigt på aftonen sade greven sin dotter farväl,

emedan han "följande morgon skulle resa. Majorskan och

Nina kvarstannade likväl hos Thora. Men denna

föregav en häftig huvudvärk, så att man förr än vanligt

åtskildes och begav sig till vila.

Klockan elva smög sig Thora helt tyst ur byggningen

och ut i trädgården. Det var en mörk och stormig

afton. Vinden prasslade i de avfallna löven och jagade dem

i Virvlar omkring Thoras huvud. Ingen stjärna skymtade

fram på den molnhölj da himmelen, och hon vägleddes

endast utav de ljus hon låtit tända i paviljongen. Under

tillryggaläggandet av den korta vägen bemäktigade sig

en hemsk fruktan och sorgliga aningar Thoras hjärta.

Förnuftet viskade varnande: »vänd om!» men kärlek och

svaghet drevo henne framåt. Det föreföll henne liksom

någon smugit sig i hennes f j ät; men då hon stannade för

att lyssna, hörde hon endast vindens susning i de torra

löven. Orolig och uppskrämd av sin inbillning uppnådde

Thora äntligen målet-och till sin obeskrivliga glädje fann

hon Axel redan där.

Thora kastade sig till hans bröst med ett:

»Gud ske lov att jag återser dig!» Hon lirMade sina

armar omkring hans hals och smög sig darrande intill

honom.

»O, vad jag lidit, vad jag känt mig olycklig dessa evigt

långa dagar vi varit åtskillda», yttrade Axel och tryckte

henne till sitt hjärta.

»Även jag här nu insett, att endast döden kan skilja

oss åt; utan att se dig, kan jag icke längre leva.»

»Du följer mig, är det icke så?» och Axel höljde

därvid Thoras händer med kyssar.

»Trolösa och menediga kvinna, du skall följa honom i

döden!» ljöd en vredgad stämma.

Förskräckt slet sig Thora från Axel, och båda riktade

sina blickar med bestörtning dit, varifrån rösten kom.Vad sågo de? — Emil med av raseri vanställda drag och

bredvid honom Cordula med ett av hämndlystnad

strå-lande ansikte. Vid hennes åsyn ryste Axel.

Emil rusade fram till Thora med en pistol lyft emot

henne. Förfärad kastade Axel sig mellan dem.

»Tillbaka, usling», skrek Emil och avlossade i detsamma

ett skott, som träffade Thora. Med ett rop av smärta

signade hon ned, just som Axel skulle kasta sig över

Emil, men tumlade baklänges, träffad i huvudet av Emils

andra skott.

Vid skottets avlossande sprängdes den stängda dörren,

och i det ögonblick Axel föll inträngde general Behrend.

Han stannade förstenad vid den anblick, som här mötte

honom, och utropade full av fasa till Cordula, vars arm

han fattade:

»Olyckliga! Vad har du gjort? Han var din bror!»TREDJE AVDELNINGEN

Omkring fem år hava förflutit sedan de blodiga

tilldragelserna i det föregående.

Vi införa läsaren hos greve Hugo Örnhjelm, på det

ståtliga Bredahov i södra Sverige. En mulen

oktoberafton sutto, uti ett mindre, men smakfullt förmak ett ännu

ungt fruntimmer samt en herre om fyratio år. På golvet

lekte en vacker gosse vid två års ålder.

»Nå, min goda Nina, finner du dig fortfarande lika

lycklig, som när vi sist träffades?»

»Ack, Henrik, om möjligt ännu lyckligare; i synnerhet

som jag, sedan du blivit provincialläkare härstädes, icke

äger någon mera önskan för mig själv ouppfylld. Ofta

förefaller det mig som skulle lyckan hava gjrt mig

egoistisk, efter jag för egen del kan känna en så fullkomlig

sällhet, ehuru personer, som jag håller av, äro olyckliga.»

»Men i framkallandet av dessa olyckor har du icke

haft någon del.»

»Thoras lidanden hava dock varit så upprörande, att

man aldrig bör kunna glömma dem. Betänk, att hon till

alla sina övriga förluster även måste lägga tant Alms

död, som vid den olyckliga tilldragelsen på Djurgården

fick slag. Också andas hennes brev, huru korta de äro,

en sinnesstämning, vilken utvisar, att hon icke kan

glömma. Huru fann du hennes hälsa?»

»Tyvärr kan jag därom alls icke yttra mig, emedan

Thora lämnar alla frågor obesvarade och synes rädd, att

någon skall misstänka det hon icke är frisk. För min

enskilda del fruktar jag de förrädiska rosorna på Thoras

kinder.»»Den blessyr hon erhöll av Emils skott har således icke

kvarlämnat några svåra följder?»

»Icke det minsta, ty ingen av de ädlare delarna blevo

skadade.»

»Det på en gång gläder och smärtar mig att återse

Thora», yttrade Nina med rörelse.

Nu inträdde greve Hugo, hållande ett öppet brev i

handen.

»Vi kunna varje ögonblick vänta morbror och Thora.

Morbror skriver, att de resa samtidigt med detta brev»,

sade greven och kysste Nina.

Några ögonblick därefter anmälde betjänten, att

tven-ne resande anhöllo om ett enskilt samtal med doktor

Adler.

Henrik bad betjänten föra de "främmande upp på hans

rum.

När doktorn kom upp till sig, fann han där en äldre

herre och ett fruntimmer vars ansikte doldes av en djupt

neddragen reshuva.

»Ursäkta, herr doktor, att vi komma och störa er, men

sorg och samvetskval veta lika litet som sjukdomen att

avbida passande tillfälle», sade den främmande. »Jag

hoppas», tillade han, »att, ehuru vi endast sett varandra

några gånger, ni likväl känner igen mig; ty vårt första

sammanträffande var förknippat med händelser av en så

upprörande art, att de aldrig kunna glömmas.»

»Herr general, de äro för mig outplånligt inristade i

mitt minne. Men på vad sätt kan jag vara till tjänst?»

frågade doktorn och inbjöd sina gäster att taga plats.

»Det är blott några upplysningar, varom jag tänker

anhålla, mindre för mig själv än för att kunna uppfylla

ett uppdrag som jag åtagit mig.»

»Jag är till herr generalens tjänst.»

»Var vistas fru Liljekrona, och huru skall jag kunna

träffa henne?» -

Henrik spratt till vid denna fråga.

»Herr doktor, jag måste träffa henne, och ni kan icke

vara okunnig om hennes vistelseort», inföll generalen.

»Hon har senast uppehållit sig i Köpenhamn, men har

nu rest därifrån», svarade Henrik.

»Vart?»

9I

Passionerna»Herr general, jag anser mig icke berättigad att säga

eder det, emedan ett möte med er skulle alltför mycket

uppriva de sår, varav hennes hjärta blöder.»

»Begråta vi icke en och samma person? Vad

fasaväc-kande kan då min åsyn för henne äga? I alla fall, herr

doktor, måste jag tala vid henne. Jag har lovat en

döende att själv framföra hans sista ord till den

kvarlevan-de makan.»

»Emil?» utropade Henrik.

»Ja.» Generalen for därvid med handen över den fårade

pannen och tillade: »Han dog i Miinchen för några vec-

kor sedan hos mig. Än mera: jag har lovat upphovet till

all den sorg, som splittrade så många hjärtan, att innan

hon träder in för en högre domare få tigga om

förlåtelse vid den olyckliga fru Liljekronas fötter.»

Generalen gjorde härvid en rörelse med handen, hänvisande på

sin följeslagerska som med nedböjt huvud satt ett stycke

därifrån; hennes anletsdrag beskuggades så fullkomligt,

att Henrik icke kunde urskilja dragen. »Och slutligen»,

återtog generalen, »har jag några meddelanden att göra.»

I detsamma kom en betjänt in, sägande:

»Fru grevinnan befallde mig säga herr doktorn, att

fru Liljekrona just nu anlände.»

Henrik kastade en orolig blick på generalen.

Det främmande fruntimret störtade upp utropande:

»O, min Gud, Thora!» Och härvid upplyfte hon sitt

huvud så att ljusskenet föll på hennes drag.

Doktorn tog överraskad ett par steg emot henne, och

knappt troende sina ögon stammade han:

»Cordula! Är det möjligt?»

»Herr doktor», inföll generalen, »lämna er förvåning

å sido, allt skall snart bliva klart för er. Visa mig

nu den utmärkta godheten att hos greve Örnhjelm

anhålla om gästfrihet för oss på ett par dagar, emedan jag

inser det olämpliga uti att strax vid fru Liljekronas

ankomst möta henne med vad vi hava att säga; men det

måste likväl ske, och därför ånner jag mig tvungen att

utbedja mig gästfrihet.»

»Jag går genast att framföra herr generalens önskan

till min syster och svåger samt uppfattar fullkomligt, attett vid dödssängen givet löfte måste uppfyllas*», svarade

Henrik bugande och gick.

*

Andra dagen efter Thoras ankomst till Bredahov gick

Nina in till henne helt tidigt på morgonen.

Thoras yttre hade undergått en betydlig förändring. Hon

hade icke mera denna bländande skönhet, som uppväckte

stormande passioner, men hennes fina, lidande ansikte

med de stora, sorgligt drömmande ögonen, var så vackert,

att man ovillkorligen intogs därav. Den skära rodnaden

på de avmagrade kinderna tycktes vilja med sina rosor

dölja att döden insmugit sig i hjärtat.

Thora räckte Nina handen med ett vänligt, ehuru

sorgset leende.

»Huru mår du, Thora? Din hosta i går afton oroade

oss», yttrade Nina hjärtligt och satte s‘ig.

»Åh, kära Nina, den betyder ingenting, jag märkte den

inte själv», svarade Thora och bytte om samtalsämne.

»Vi ha fått en person på besök, som önskar tala vid

dig, men jag är i stor förlägenhet att kunna bereda dig

på vem det är», började Nina.

En lätt darrning gick genom Thoras lemmar då hon

yttrade :

»Nina, det gives blott en person, vars åsyn jag fruktar

mig icke äga styrka att bära; det är — Emil!»

»Det är icke han, utan. ..» Nina tystnade.

»Ack, då äro alla andra mig likgiltiga.»

»Alla? Tänk noga efter!»

»Ja, alla, alla.» Thoras röst bevittnade sanningen av

orden.

»Även general Behrend?»

»Han? O, Gud, du har således bönhört mig. Vet du,

Nina, under dessa år min far släpat mig omkring i

främmande länder har jag blott haft en önskan, den att

slumpen skulle föra mig tillsammans med generalen, men jag

saknade mod att till min far uttala den. Nu skall jag

då äntligen, innan min död, få se klart uti allt det

dunkel, som omgivit mig.»

Behagligt överraskad av den glädje Thora visade vid

tanken på detta möte, skyndade Nina att låta tillsäga ge-neralén, att Thora var förberedd på hans besök och med

nöjé skulle emottaga honom.

Något senare infann han sig hos Thora, åtföljd av

Henrik. Generalen blev några ögonblick stående och

betraktade henne, under det en tår av rörelse skimrade i

hans eljest så stränga ögon.

»Förlåt mitt besynnerliga sätt, men ert yttre påminner

mig alltför livligt om er mor», yttrade generalen.

Thora fattade hans hand, sägande:

»O, vad har icke jag att hos er avbedja? Jag, som,

ehuru utan att veta det, berövade er dotter sin man och

er — henne. Kan ni förlåta upphovet till alla dessa

lidanden? Jag var icke uppsåtligen brottslig Och huru

rysligt har jag ej blivit straffad!» Thora förmådde ej

säga mera.

»Den ende verkligt brottslige var Axel, men han är nu

död.»

»Ja — mördad — genom mig!» utropade Thora med en

förtvivlan som utvisade, att tiden icke iförmått ens

mildra den smärta, som förtärde henne. Thoras ansikte

återgav ett lidande alltför stort att kunna med ord skildras.

»Arma barn!» viskade generalen.

Sedan Thora efter några minuters förlopp hunnit lugna

sig, återtog hon:

»Herr general! Under dessa år, som så sorgligt

framskridit, har jag endast sysselsatt mig med det iförflutna,

utan att kunna reda det; men jag är däremot fullt

övertygad, att ni kan giva mig ljus över mycket, som rör så

väl mig själv som min olyckliga, för mig obekanta mor.

Min far har aldrig velat tala om henne. Skulle ni vilja

uppfylla min önskan att få någon kännedom om hennes

öden?»"

»Denna begäran motsvarar fullkomligt min egen

avsikt, emedan jag då kommer i tillfälle att förklara huru

jag, en främling, kunnat blanda mig uti edra

familjeförhållanden.»

Generalen satte sig och Henrik gjorde min av att gå,

men på Thoras begäran kvarstannade han.

Slutligen började generalen:

»Troligen vet ni, att er morfar, kronofogden Ahlrot,

med andra giftet hade flera barn?»»Ja», svarade Thora, »tant Alm och morbror Anton

voro barn av hans första gifte.»

»Er mormor, en sträng och oböjlig kvinna efter vad jag

hört, hade tre döttrar; är det icke så?»

»Ja, man har sagt mig det, ävensom att hon efter

morfars död en längre tid levat på en egendom, lydande

under greve Falkenhjelms gods Ljungstad, och där

uppfostrat sina döttrar.»

»Även jag har inhämtat dessa upplysningar av greven

er far, ehuru först på senare åren. Något namn på sin

familj eller varest hon blivit uppfödd nämnde aldrig er

mor. En fråga torde ni vara god och besvara innan jag

fortsätter: Huru har majorskan Alm och hennes bror

kunnat besitta en så ansenlig förmögenhet, då er morfar

lämnade så obetydligt efter sig?»

»De ägde den efter sina morföräldrar, vilka efter

moderns död uppfostrade dem.»

»Och ni känner ingenting om er mors öden?»

»Intet, herr general. Man har aldrig besvarat mina

frågor i detta avseende.»

»Nåväl, då fortsätter jag: Amalia, er mor, var den

yngsta av de tre systrarna. Begåvad med en skönhet, som

gått i atv till er, hade naturen även utrustat henne med

ett varmt hjärta och en livlig fantasi, vilket gjorde att

den nästan klosterlika levnad, modern gjort till regel

för flickornas uppfostran, föreföll Amalia som ett

tryckande slaveri. Den ihärdiga arbetsamhet, vilken blivit en

lag i huset och aldrig avbröts av något annat än

andakts-övningar, föreföll Amalias livliga själ likna en tortyr.

Detta glädjetomma levnadssätt uppväckte hennes leda och

kom henne att betrakta hemmet som det odrägligaste

ställe på jorden. Hon längtade därifrån liksom den fångna

fågeln efter frihet. Så uppnådde hon nitton år, då

majorskan Alms bröllop gav anledning till en resa åt

huvudstaden, där det skulle firas. Obeskrivligt lycklig avreste

Amalia med mor och systrar från Ystad med ångfartyg till

Stockholm. Som de andra under resan folevo sjösjuka,

uppehöll sig Amalia allena på däck, emedan salongens

kvalm var henne plågsamt. Kaptenen ombord, en

gammal bekant med hennes mor, presenterade för Amalia unge

greve Falkenhjelm, son till ägaren av Ljungstad, undervilken egendom hennes mors arrendegård lydde. Greven,

älskvärd och vacker, gjorde genast ett livligt intryck på

henne, och han bländades alldeles av hennes fägring.

Under resor göras bekantskaper lätt, och snart samtalade de

båda unga liksom de länge känt varandra.

Vid ankomsten till Stockholm visste hon i följd därav,

att greven endast några veckor skulle uppehålla sig

därstädes och sedan resa ned till Ljungstad, samt att han

nu kom ifrån en resa på kontinenten med mera. Medan

familjen uppehöll sig i huvudstaden, sammanträffade

Amalia också några gånger med sin reskamrat. Efter

bröllopet föreslog den gifta halvsystern att få behålla

Amalia hos sig, vilket modern även medgav, men till allas

överraskning förklarade flickan sig vilja återvända hem.

Man sökte övertala henne eller utleta skälet; ingen

kunde gissa därtill. Alltnog, hon reste, och hennes äldre

syster stannade kvar. Sommaren förgick. Emellan Amalia

och den unge greven, som nu vistades på Ljungstad och

berett sig flera tillfällen att träffa henne, utvecklade sig

en innerlig kärlek. Grevens syster, gift med greve

Örn-hjelm, uppehöll sig även på landet hos föräldrarna,

upptäckte de ungas förbindelse och omtalade den för gamle

greven. En förklaring ägde rum emellan far och son,

varvid den senare oförsiktigt nog yttrade, att han ämnade

gifta sig med Amalia. Ett häftigt uppträde ägde rum,

då grevinnan Örnhjelm trädde emellan, med löfte till

fadern att åtaga sig saken. Några veckor förflöto. De

älskande sågo varandra mera sällan. Slutligen lyckades

det grevinnan örnhjelm att förmå brodern till en resa åt

huvudstaden för att under tiden utverka faderns samtycke

till föreningen med Amalia. Brodern lockades fullkomligt

i den snara bon utlade och — reste. Nu vände sig

grevinnan direkt till Amalia och förespeglade henne, att om

hon följde grevinnan på en utrikes resa, som var

beramad och skulle räcka ett år, bleve det sedan lättare att

förmå den stolte fadern att samtycka. Alltför ung och

förälskad att kunna misstro systern till honom, som ägde

hennes hjärta, omfattade Amalia förslaget med

förtjusning. Grevinnan besökte också hennes mor; utan att tala

ett ord om Amalias och broderns kärlek, föreslog hon blott

att få taga dottern med sig på en utrikes resetur; menden stränga och om sitt barn rädda modern vägrade detta

bestämt. Amalias sorg var gränslös; alla de vackra

luftslott hon upprest ramlade för moderns obeveklighet. Den

förnäma släkten, för mycket intresserad att få henne ur

vägen, gjorde sig då skyldig till en oförlåtlig handling.

Man uppväckte hos dottern tanken uppå, att utan moderns

medgivande lämna sitt hem. Tre veckor därefter avreste

grevinnan Örnhjelm med sin man, och samma dag

försvann även Amalia. Hon efterlämnade likväl ett brev

till modern, däruti hon utbad sig förlåtelse för det steg

hon tagit samt omtalade vart och med vem hon avreste,

varjämte hon bönföll om några ord såsom bevis, att

modern icke alltför mycket vredgades på henne.

Greve Örnhjelm, som i någon särskild beskickning reste

till Bayern, tog vägen direkt till Miinchen. Anländ dit

erhöll Amalia ett brev ifrån sin mor, inneslutet uti ett

annat till grevinnan. Detta brev fanns kvar ibland

Amalias papper. Se här dess innehåll:

Ett barn, vilket — såsom du — rymmer ur sitt

föräldrahem, har därigenom förverkat sin rätt till

detsamma. Du har av egen vilja, utan mitt lov

övergivit det, sedan du genom en hemlig

kärleksförklaring be fläckat dig. Nå väl, bär nu även

följderna därav. Återvänd aldrig till mig, ty jag

erkänner dig icke mera och skall icke ens tillåta, att

ditt namn i min närvaro nämnes av dina syskon.

Hoppas icke på min förlåtelse, du kan aldrig erhålla

den. Hav därför själv nog heder att icke förnedra

vårt hederliga namn med att du bär det, och låt icke

heller över dina läppar gå ett ord, som antyder det

du har mig att tacka för livet; jag skafl aldrig

medgiva det. Du är och förbliver död för så väl mig

som dina syskon, och jag fordrar, att även du

betraktar oss såsom döda för dig.

Din förförare, den unge greven, har varit här för

att av mig få veta vart hans offer tagit vägen; men

jag har lovat hans föräldrar, som genom aft skaffa

dig undan och därigenom dölja ditt fel, besparat

mig en öppen vanära, att förtiga var du finnes.Något understod av mig eller arv efter min död

behöver du icke, ty din vanära har ju förskaffat dig

ett sådant från hans släkt.

Agatha A—

P. S. Skriv mig icke till; du vinner därmed

ingenting, emedan så väl jag som dina syskon

återsända, dina brev ouppbrutna.

»Ni ser härav vilken färg grevens föräldrar givit åt

sonens och Amalias oskyldiga kärlek. Genom denna dikt

lyckades det dem att urskulda sig själva och giva åt sina

.handlingar ett sken av ädelmod.

»Att skildra den arma dotterns förtvivlan vid

läsningen av moderns brev vore fruktlöst. Hon hade låtit

Mända sig av en villa, vars hela vansklighet hon nu först

insåg, emedan grevinnan Örnhjelm alldeles förändrat

uppförande emot henne. Sedan man kommit nog långt bort

för att kunna våga det, förklarade grevinnan, att en

förening mellan brodern och Amalia var alldeles omöjlig samt

att man tagit henne med sig endast för att avböja en

dylik skandal med mera. Därjämte lät grevinnan strängt

bevaka henne, så att Amalia utan hennes vetskap icke

kunde företaga det minsta. Dock uppehöll henne ännu

hoppet och tron på honom, som hon så innerligt älskade.

I full förtröstan på att den unge greven slutligen skulle

komma till hennes hjälp, blott han fick veta var hön fanns,

skrev Amalia i hemlighet ett brev till honom; men detta

uppsnappades troligen av grevinnan, emedan det aldrig

kom honom till handa. Av aktning för moderns vilja lät

Amalia hädanefter kalla sig Ahl och återtog aldrig

familjens namn. Såsom en mamsell Ahl lärde jag känna

henne.»

Generalen höll upp ett ögonblick.

»Jag kom genom några svenska militärer, som jag var

bekant mied, i beröring med greve Örnhjelm och inbjöds

dit rätt ofta. Jag såg då den sköna flickan, vilken

tjänstgjorde hos grevinnan såsom sällskapsdam och lectrice.

Något över ett år hade sålunda förflutit. En dag

anlände från Sverige underrättelsen om den unge greve

Fal-kenhjelms giftermål med en rik högvälboren fröken.

Grevinnan lät då kalla Amalia till sig och meddelade henne,utan all förberedelse, att brodern var gift, tilläggande det

hon, grevinnan anslagit ett årligt underhåll åt Amalia, så

att det berodde på Amalia själv att stanna i Bayern eller

återvända till Sverige; men att grevinnan önskade det hon

ju förr ju hellre lämnade hennes hus. Slaget drabbade

den arma flickan så skoningslöst, att hon insjuknade. När

hon tillfrisknade var hon förkrossad av smärta vid

tanken på den trolöshet, vars offer hon varit. Övergiven och

förskjuten av alla, återstod för henne endast döden. Hon

ville bort ur detta hus, ur denna värld, där hon redan

lidit så mycket, och beslöt att göra ett slut på sin tillvaro.

Besinningslöst ilade hon en afton ut på gatan och tog

vägen ned till floden.

Vid samma tid promenerade jag, tillika med

regeringsrådet Heyse, utmed stranden av floden, då vi oförmodat

fingo se en kvinna komma springande ned till densamma.

Heyse stod närmast kanten, när hon, utan att giva akt

på honom, skyndade förbi. Han hann icke mer än slå

sina armar kring hennes liv, i det ögonblick hon skulle

störta i vattnet. Efter en nästan ursinnig kamp å

hennes sida för att slita sig lös, föll hon i konvulsioner, vilka

slutade med vanmakt, varefter vi förde henne upp till

Heyses boning vid Isar-Tor ...»

»O, min arma mor, huru väl fattar icke jag vad du

måste hava lidit!» utropade Thora med smärta.

»Detta är endast en liten droppe utav den bittra kalk,

Amalia var dömd att tömma. Men innan jag går vidare,

måste jag redogöra för några av mina släktförhållanden,

emedan de hädanefter komma att ingå även i edra. Jag

är

Vi voro tvenne barn, en syster, Leona, och jag. — Leona

blev gift med en yngre bror till regeringsrådet Heyse,

vilken var kapten vid ett husarregemente ach ägare av en

medelmåttig förmögenhet. Regeringsrådet, såsom äldste

son, var däremot mycket rik. Leona hade blott ett barn,

en son om fyra till fem år, den hennes rika svåger, som

var ogift, utsett till sin universalarvinge. Jag var även

gift, men med en flicka tillhörande ett av Bayerns rikaste

och mäktigaste hus. Jag återvänder nu till Amalia.

»Då vi fått henne in i Heyses boning, upptäckte jag att

hon var den svenska grevinnans sällskapsdam och upply-ste Heyse därom. Vid sitt återuppvaknande yrade "hon

samt visade därunder en verklig fasa för grevinnan. Alla

medel att bringa henne till lugn och förnuft voro

fruktlösa. Hon insjuknade ånyo; men denna gång uti en

häftig nervfeber. Jag föreslog dock, att man skulle

återföra henne till Örnhjelm; men Heyse ville icke höra

talas därom, emedan hon visade en sådan avsky för dem,

utan svarade: att då Amalia blev frisk, skulle hon besöka

grevinnan, men intill dess förblev hon under hans

beskydd. Dagar och veckor förgingo, under det liv och död

stridde om den unga flickan; men livet segrade, och hon

blev småningom frisk. Man hade nu kunnat tala med

henne om att återvända till grevinnan, men det var för

sent; ty Örnhjelm hade lämnat Munchen. Sex månader

därefter var Amalia gift med regeringsrådet.»

Vid dessa ord for generalen med handen över pannan.

»Heyse, en man av ömtåligt och misstänksamt lynne,

men med trofast och ädel karaktär, älskade sin unga,

sköna hustru med en ynglings glödande passion, och Amalia

tycktes under de två första åren av sitt äktenskap hava

funnit både tröst och ersättning för sina lidanden. Likväl

undföll henne aldrig något ord om sina släktingars namn

eller samhällsställning, undantagande till mannen, vilken

hon troligen givit en fullständig kännedom om sitt

förflutna liv. Hon var och förblev för alla, utom honom

Amalia Ahl. Jag nämner detta såsom en förklaring på de

svårigheter jag haft vid de efterforskningar, som jag

sedan nödgades anställa. Efter två års äktenskap födde

Amalia en son; men han avled hastigt kort efter

födelsen. Sorgen över den oförmodade förlusten angrep

hennes hälsa. Läkare rådde Heyse att låta henne undergå en

gräfenbergerkur, och de reste bägge dit, åtföljda av min

syster Leona. En olycklig tillfällighet ville att Amalia

där skulle sammanträffa med greve Falkenhjelru, som

tillika med sin hustru också begagnade baden. Det kom till

en förklaring dem emellan. Heyse, som kände till

Amalias ungdomskärlek genom hennes redogörelse för det

förflutna, blev efter grevens och Amalias samtal häftigt

svartsjuk och reste plötsligt därifrån med Amalia till

Miin-chen. Harmonien emellan makarna var nu störd. Han

led av svartsjuka och hon av dess utbrott. Leona, sombehärskades av en passionerad egennytta, hade med

hemlig avsky sett sin rika svåger ingå ett äktenskap, vilket

berövade hennes son det arv hon för honom påräknat,

underblåste Heyses svartsjuka med en infernalisk

skicklighet, utan att någon av parterna anade det. Följden blev

att Heyse behandlade Amalia med hårdhet. Allt vad jag

gjorde för att lugna honom, strandade emot Leonas

hemliga stämplingar. Jag talade vid Amalia själv, och hon

försäkrade mig under tårar, att hon endast en enda gång

hade samtalat med greven och då blott om, huru hon kom

att lämna Sverige. Efter detta samtal lyckades det mig

förmå Heyse att till Amalia själv uttala alla sina tvivel,

och förhållandet blev därigenom något bättre. Det såg ut,

såsom skulle åter gladare dagar börja le emot dem; men

det var ett lugn, som bådade storm.

»En dag då Heyse och jag voro på besök hos Leona,

yttrade hon helt plötsligt:

»"Vet ni av att greve Falkenhjelm sedan en vecka

uppehåller sig här?’

»Heyse blev onaturligt blek och steg upp från sin plats.

Jag kunde med möda få fram ett: "Nej."

»"Det var besynnerligt", återtog Leona; "han gick nyss

förbi och vek av till Th... strasse." Till upplysning må

nämnas, att Heyse, sedan han blev gift, bodde vid

nämnda gata.

Alla misstankens furier vaknade inom Heyse. Utan

att säga ett ord tog han sin hatt och avlägsnade sig. Då

Heyse kom ut på gatan, mötte han greven, som kom från

Th ... strasse. Genast antog Heyse att han varit hos

Amalia Alla hennes försäkringar att så icke var, tjänade till

ingenting; han trodde, att hon visste av grevens

vistande i Miinchen och att hon stämt möte med honom.

»Någon tid därefter upptäckte den olyckliga att hon

skulle bliva mor. Ehuru fullkomligt skuldfri, misskändes

hon nu av sin man på ett "förfärligt sätt. Han ville ;cke

erkänna detta barn som skulle födas som sitt...

»Leona hycklade det varmaste deltagande för Amalia

och den största "hängivenhet för sin svåger samt emottog

därför förtroenden av dem båda Försåtligt och utan att

Heyse märkte det försvarade hon Amalia på ett sådant

sätt att hans misstankar övergingo till en bestämd över-tygelse om hustruns brottslighet. Däremellan

uppmuntrade och tröstade hon Amalia. En dag, efter ett bittert

uppträde emellan de bägge makarna, anlände min syster

till dem. Heyse lämnade Leona ensam med Amalia.

Något senare underrättade en betjänt dem, att

regeringsrådet fått ett svårt anfall av sin kramphosta. De skyndade

båda in till honom. Med möda kunde han av sin hustru

begära de droppar, han vid dylika tillfällen brukade taga

in. Hon tog fram dem och befallde betjänten gå efter en

sked. Medan Amalia väntade, satte hon flaskan ifrån sig,

gick fram till Heyse, "fattade hans händer och förde dem

till sina läppar, sägande:

’O, tro mig, då jag vid Gud försäkrar att jag är

oskyldig!*

»Just som hon uttalade dessa ord, återkom1 betjänten

och hörde dem. Amalia skyndade att drypa av dropparna,

men gav icke akt uppå, att flaskan blivit bortbytt. Under

det hon var sysselsatt därmed, inträdde Heyses

handsekreterare Casper Stoltz; han så väl som betjänten och Leona

sågo henne giva mannen in dropparna. Två timmar

därefter var Heyse död. Han dog av gift... Dagen därpå

var Amalia anklagad såsom hans mörderska. Man

obducerade liket och fann misstanken bekräftad. Man

anställde visitation uti huset och påträffade därvid i Amalias

chiffonnier en flaska, innehållande ett hastigt dödande

gift. Den olyckliga kvinnan blev arresterad.» Generalen

tystnade. Thora grät.

»Jag har aldrig», återtog han, »kunnat glömma det

ögonblick, då hon såsom fånge fördes ur sitt hus. Med

förtvivlan ropade hon till mig: ’Tristan, övergiv mig icke; jag

är alldeles oskyldig!’ Jag var utom mig av smärta, och

likväl trodde jag henne vara orsaken till Heyses död.

»Innesluten i fängelse avvaktade hon rättegångens

utgång och sin nedkomst. Man gjorde allt till

anklagelsepunkter emot Amalia, ända till hennes sista försäkran om

sin oskuld åt mannen. Min syster och svåger fullföljde

processen med en • fanatisk iver. Det ännu ofödda barnet

förklarades av dem såsom en frukt av hennes trolöshet,

något som den döde själv varit förvissad om. Man

hopade den ena skandalen efter den andra för att giva

sannolikhet och bevis åt, att Amalia, av fruktan för sitt ochbarnets framtida öde, gjort sig kvitt mannen. Även

intygade Casper, att Heyse överraskat Amalia och hennes

älskare. Det vore för mig omöjligt att redogöra för all

den nedrighet, som användes vid detta tillfälle.

# Dessa ivriga förföljelser uppväckte hos mig tvivel på att

Amalia verkligen var brottslig, och jag besökte henne

därför i fängelset, kort före hennes nedkomst. Det samtal jag

hade med henne övertygade mig fullkomligt, att hon var

oskyldig; men, tyvärr fanns ingenting som juridiskt kunde

bevisa det. Hon medgav, att ingen annan än hon själv

hanterat den flaska, av vars innehåll mannen ljutit döden,

samt att densamma sedan befunnits gömd i chiffonnieren,

ehuru hon icke kunde förklara på vad sätt den kommit dit.

Att få henne av lagen frikänd var och förblev en

omöjlighet, det insåg jag. Jag föreslog därför endast att få taga

hennes barn, när det blev fött, samt uppfostra det; men

med ädel fasthet avslog hon mitt tillbud, sägande:

»Nej, Tristan, detta barn, vars födelse man velat

brännmärka med en dubbel och oförtjänt vanära, skall jag

aldrig, så länge mitt hjärta klappar, lämna ifrån mig.

Förlusten av detsamma skulle beröva mig styrka att bära

mitt olyckliga öde; men om jag blir dömd att dö, bliv då

en far för mitt arma, övergivna barn.»

Jag gick från Amalia, med hjärtat uppfyllt av de mest

marterande kval, och tog vägen till min syster. Leona

hade dagen förut fått en dotter. Som hon ännu var

mycket klen, besökte jag endast hennes barn, vilket rum var

beläget i nedra våningen. Försjunken i sorgliga tankar,

satte jag mig vid den lilla nyföddas vagga, då Axel,

Leonas son, kom till mig, sägande med ett sjuårigt

förstånds naivitet:

»’Vet du, morbror, nu får jag alla farbror Heyses

penningar/

»Jag ryste ovillkorligt vid dessa ord; men lyfte gossen

upp på mitt knä och irågade:

»’Vem har sagt dig det?’

»"Mamma’, svarade gossen. "Hon sade häromdagen, då

hon kysste mig: "Nu blir du mycket rik, min gosse." Jag

frågade vad det var. Då sade mamma, att jag skulle få

farbrors alla penningar. Tänk så roligt jag skall få attlägga golvet fullt därav och dansa på bara, bara granna

guldstycken/ Och härmed klappade gossen i händerna.

»Jag satte honom iifrån mig med verklig fasa; ty jag

hade fattat en förfärlig misstanke och ett beslut att

hämmas denna avskyvärda egennytta. Dagen därpå föd^fce

Amalia en dotter — och Leonas lilla flicka hade

försvunnit.’ Generalen lutade sig tillbaka i stolen och andades

tungt.

»Samma* dag Amalias dotter såg ljuset, nedkom även

min hustru med ett barn, som dog några timmar därefter.

Jag lät nu den förras lilla flicka intaga den dödas plats,

utan att någon mer än min mamma visste det. Men för att

kunna lyckas, utan att med detsamma alldeles förkrossa

den redan tillräckligt olyckliga Amalia, fick min systers

dotter intaga den bortrövades ställe...»

»General», utropade Thora, »er dotter var således min

•syster!»

»Ja». svarade generalen.

»O min Gud!» snyftade Thora, gömmande ansiktet i

sina händer.

»Jag ansåg mig hava handlat rättvist, men glömde

därvid, att människan alltid misslyckas, då hon vill tillvälla

.-sig Försynens roll. Jag framkallade genom denna min

handling händelser, vilka intet mänskligt förutseende

kunde på förhand beräkna.

»Leona och min svåger, vilka båda av snikenhet med så

mycken hätskhet förföljde Amalia för att åt sina barn roffa

^en förmögenhet, som tillkom hennes, drabbades nu av

straffet att förlora ett av sina; en förlust så mycket

förfärligare, som de icke visste dess öde. Jag hoppades genom

denna sorg kunna väcka tankarna på huru illa de handlat

emot Amalia och hennes barn; men ett dylikt hopp"Var en

dåraktig förvillelse och utvisade att jag icke tog i

beräkning den passion, som behärskade dem. Själv hade jag

insatt det djupt förorättade barnet i en förmögenhet och

ställning, långt över den man frånrövat det.

Några veckor därefter dog min hustru, och efter hennes

död blev Amalias dotter ensam arvinge till den furstliga

rikedom, som i egenskap av fideikortimiss övergick på min

hustrus äldsta barn. Min syster och svåger voro försänkta

i djup sorg, emedan alla deras efterspaningar avlupitfruktlöst; flickan var och förblev borta. Äntligen, efter ett

års förlopp, föll domen över Amalia. Hon dömdes att

mista livet och hennes barn, såsom oäkta, förlustigt all

arvsrätt efter Heyse...» Generalen höll upp, och en tystnad

inträdde.

"»Dagen därpå», återtog generalen, »hade både Amalia

och hennes barn försvunnit ur fängelset, utan att jag eller

någon annan visste vart. Vem som hade förhjälpt henne

på flykten skulle jag först tjugu år därefter bliva

underrättad om.

»Åren gingo därefter för mig, utan andria avbrott än dem

utnämningar och utmärkelser skänkte mig, utan att jag

förmådde glömma den olyckliga Amalia, som kastats ut i

världen för att gå en oviss och kanske olycklig framtid

till mötes.

»Alla mina ömmare känslor koncentrerade sig ii en

gränslös ömhet för min upptagna dotter. Fyra år efter

Amalias flykt dog min svåger. Leona gjorde kort därpå

en oförmodad och för mig oförklarlig resa till Sverige.

Hennes son, Axel, en livlig, vacker och lovande gosse, tog

jag under moderns frånvaro i mitt hus. Den förkärlek, jag

alltid hade hyst för: honom, fick nu en bestämd riktning,

och jag önskade i framtiden en förening emellan honom

och Laura, Amalias dotter. För andra gången ville jag

leda händelsernas gång och bestämma över andras öden;

men även därför skulle jag straffas. Jag tyckte mig då, på

ett ganska fullkomligt sätt, hava gottgjort orättvisan emot

Amalias och Heyses dotter, ty hon kom därigenom i

besittning av faderns namn och förmögenhet. Axels barnalynne

och karaktär hade jag, tyvärr, alltför litet tid att studera,

emedan min tjänst som militärisk befälhavare lämnade

mig få ögonblick övriga för familjelivet.

Några månader efter Leonas bortresa insjuknade Axel i

en häftig feber; underrättelsen härom förmådde modern

att genast återvända, emedan hon i hela världen aldrig

älskat någon utom sig själv och sitt barn. Tiden förflöt,

barnen växte upp till manbarhet, och jag såg med

tillfredsställelse emellan dem utveckla sig ett ömsesidigt tycke,

isom lovade att gynna mina planer. Hos Laura, med sitt

Ivarma hjärta, blev denna böjelse en genom hela livet

gående passion ; men var det väl redan då hos Axel en roll,spelad av ärelystnad och egennytta? Laura blev vid

aderton års ålder förlovad med Axel.,. Casper Sjtoltz dog,

och min syster föll någon tid därefter i en långsam tärande

sjukdom, vilken förorsakade att giftermålet, under

avvaktan på hennes återställande, uppsköts ett par år; men då

utsikterna härtill blevo allt svagare, övertalade hon mig att

låta bröllopet försiggå. Dagen för detsamma var utsatt,

och j ag skulle besöka Leona för att avtala några

angelägenheter, som rörde den stundande högtidligheten. Men då

jag ville inträda i sängkammaren, sade mig

kammarjungfrun, att frun befallt, det ingen finge komma in. Jag sköt

flickan åt sidan, menande, att förbudet icke kunde gälla

mig, och tog därvid vägen igenom ett större förmak,

beläget utanför hennes rum. Ljudet av mina steg bortdogo

mot den mjuka mattan. Framkommen till de nedfällda

dörrgardinerna, sträckte jag redan fram handen för att

upplyfta dem, då min syster uttalade Amalias namn, nå-j

got som förmådde mig att draga den tillbaka och

fastnag-lade mig på platsen... Vilka gräsliga upptäckter skulle

jag nu göra!» Generalen tystnade, hans bröst höjde sig

oroligt. Efter en stund återtog han:

»Min syster gjorde en förfärlig bikt inför sin son; se

här dess innehåll: Vid Heyses giftermål med Amalia hade

Leona, som gäckades i sina egennyttiga beräkningar,

fattat ett outsläckligt hat till henne, som berövat sonen arvet

efter svågern. Hon svor att icke vila, förrän hon

återvunnit det för sin son. När Amalia födde sitt första barn, var

det Leona, 90m röjde det ur vägen. Då Heyses, åtföljda

av Leona, reste till Gräfenberg och där sammanträffade

med greve Falkenhjelm, var det hon som uppväckte

Heyses svartsjuka, ehuru hon visste, att Amalia bevarat sin tro

obefläckad. Hon underhöll och närde Heyses orättvisa

misstankar för att slutligen kunna åvägabringa att Amalia

blev förskjuten. Heyse älskade emellertid Amalia allt för

högt att kunna förskjuta henne. Méd förbittring insåg

Leona, att alla hennes planer, i och för detta ändamål,

skulle stranda emot Heyses tillgivenhet, vilken icke

medgav att han lämnade sin hustru till pris åt det allmänna

föraktet. Leona fattade därför det beslutet att med

avgöra striden om arvet och på annat sätt rycka det ifr

Amalia och hennes ofödda, barn. Hon beslöt att iörg‘JHeyse och kasta skuilden på Amalia... Heyses

handsekreterare, en karl av lumpen och sniken karaktär,

invigdes, under förespeglingar om frikostig belöning, i dessa

nedriga stämplingar emot en värnlös kvinna. Länge sökte

såväl Leona som hennes medbrottsling efter ett gynnande

tillfälle för utförandet av sitt^dåd,. i^är -äntligen händelsen

med dropparna förskaffade Leona ett* sådant. Medan

Amalia talade vid sin man, ombytte Leona flaska och gjorde

därigenom den oskyldiga hustrun till sin mans

mörder-ska...

»Och denna furie var min syster. Följderna härav

känna vi. Casper, som genom sina vittnesmål störtat både

Amalia och hennes barn, hmde likväl icke mod att "låta det

stackars offret undergå avrättning, utan förhjälpte henne

på flykten, sedan han lyckats muta fångvaktaren. Men

innan Casper skildes vid henne, måste hon svära att aldrig

återvända till Munchen eller namngiva den släkt, som

förföljt henne. Fyra år därefter yppade Casper allt detta

för Leona, under ett anfall av samvetskval. Leona reste

till Sverige för att gqga Amalia oskadlig, ehuru hon med

anledning av Caspers mekännelse och därmed förknippade

hotelser ioke vågade föra henne något offentligt ont eller

-skada till livet. Men mera därom längre fram. Detta

var innehållet av den bekännelse hon gjorde till Axel,

av bävan vid åtanken på den snart förestående

redogörelsens dag. Hon ville göttgöra vad ännu stöd att hjälpa.

Axel skulle i Sverige uppsöka Amalia elMfr hennes barn

samt till der$ giva något av den rövade förmögenheten.

Att jag efter att hava åhört denna bekännelse omöjligt

kunde medgiva att Laura förenade sitt öde med sonen till

sin ifaders mörderska, kan var och en lätt fatta. Jag gick

in -till Leona med själen upp fylld av fasa och sade henne,

att min dotter aldrig skulle bliva Axels hustru.

Uppskakad återvände jag till mitt hem och underrättades där, att

mina svärföräldrar, greve Scheks, anlänt ifrån sina gods

för att övervara sin ‘dotterdotters bröllop. Min

belägenhet var plågsanl®#nen med ett oåterkalleligt beslut i

själen hälsade jag%em, och efter några knappa

förberedelser tillkännagav jag, att iföreningen emellan Axel och

Lau-rqi icke kunde äga rum. Orden voro icke uttalade, förrän

I^äura störtade in ur närliggande rurrf o£h, under den

häf-. " 10 1 " Passionernatigaste förtvivlan, tiggde om nåd för sin kärlek; de gamla

förenade sig med henne, men jag måste vara obeveklig och

lämnade dem alla i en upprörd sinnesstämning för att

innesluta mig i mina rum, med den hemska bekännelsen ännu

ljudande för mina öron. "Dagen förflöt, utan att jag ägde

mod att varken återse Laur% eller taga något mera

avgörande steg. Natten inbröt, utan att jag ens sökte någon

vila. Omkring klockan ett knackade någon på min dörr,

jag öppnade, och min kammartjänare stod framför mig.

»’Vad vill du?’ frågade jag något kärvt.

»’Herr general, mamsell Agatha (Lauras

kammarjungfru) förde löjtnant Heyse upp på frökens rum kl. 10, och

han har ännu ej återvänt därifrån; jag äjjsåg för min

plikt att omtala detta.’

»Jag rusade på karlen och ropade: ’Du ljuger!’

»’Herr generalen kan själv övertyga sig om sanningen

härav. Jag är dessutom icke den enda som sett det;

nå-dig grevens betjäning och portvakten kunna intyga

detsamma.’

»Utan att tillägga ett ord, tog Jtag vägen till Lauras

rum. Jag kom för att bevittna Jmmtls första skurkstreck

och den av* passion förvillade flickan# fall. Gud allena vet,

: vartill min ursinniga vrede kunnat förleda mig, om icke

%mina svärföräldrar, på angivelse av någon av deras

dome-Stiker, även infunnit sig och kommit de brottsliga till

hjälp. Efter en ström av förebråelser från de gamla,

som betraktadH mitt halsstarriga beslut att upphäva

föreningen" såsom orsaken till allt, ifordrade greve Schek,

att vigseln skulle äga rum följande dag. Laura låg vid

mina fötter badande i tårar; men Axel stod framför mig

med trots på sin panna och djärvhet i blicken. Jag ägde

icke mera något val, ty jag ifsåg alltför väl, att en

fortsatt vägran endast innebar Lauras ohjälpliga vanära.

Slutligen yttrade jag med våldsam ansträngning:

»’Nåvål, olyckliga barn, må du få honom; men betänk,

att den lycka som du, genom att kränka och ohjälpligt såra

din far, tilltvungit dig, aldrig kan bliva vajaktig. Och ni,

Axel, som med en vanärande handlijag velat besegra mig,

uppväcker ett så djupt förakt i min själ, att jag aldrig kan

eller vill betrakta er som en anförvant. Jag är icke mera

för er Lauras far, i elfe mer en broret i 11 er mor, jag är en-dast general Behrend förbjuder er att på mig hava en

släktings anspråk, emedan jag icke vill veta av, att inom

min familj finnes en man, så utan all heder som ni.’

»Bröllopet gick således för sig emot min vilja; men

ingen makt i världen kunde förmå mig att övervara det. Jag

reste ur Miinchen, och greve Strhek ersatte min plats.

Irf^en vidare förklaring ägde rum emellan mig och Axel.

Dock insåg- jag klart, att intrigen var upprunnen i min

döende systers huvud för att avtvinga mig samtycket till

deras giftermål, och därvid gav hon än en gång vika för

sin okuvliga egennytta. Min kammartjänares angivelse

;öm natten, —^ allt var en väl utlagd snara, vari jag måste

?fastna. Tre månader därefter dog Leona, och ett år

senare reste Axel till Sverige för att fullgöra det löfte han

givit modern. Han hade redan då betydligt kallnat för sin

hustru. I och för denna resa antog han sin mors namn,

emedan han med skäl fruktade att under sitt rätta få svårt

att närma sig tlem han sökte. #

Sedan jäg lärt känna Axels karaktär, tvivlade jag på

hans redlighet vid utföågyndet av sitt uppdrag och lät,

$sg-nom hans betjänt, Gottpfrd, spionera på honom. På dellt

sätt erhöll jag kännedoili om att han varit uteslutande sy^

selsatt med sin böjelse för er. Medan han sålunda

överlämnade sig åt passionens rus, utan att tänka på de

plikter han trampade under fotterna, led Laura alla den

bedragna kärlekens kval, utan att ifrån sin man erhålla en

enda rad till tröst. Ofta kom hon till mig, gråtande och

bönfällande, att jag skulle återföra den förlorade eller

följa henne för att själv uppsöka honom. Jag var hård emot

det arma barnet; men hon hade ju också djupt sårat mina

känslor, då hon, genom sin v^iära, tvang mig till ett

medgivande, som jag avskydde. *Hade icke Laura haft sftt

lilla, endast några månader gamla barn, skulle hoij^säkert

rest ensam för att återfinna den, som nu alldeles glömde

henne. Slutligen reste jag själv till Sverige, emedan jag

genom Gotthard visste, att Axel gjorde ingenting annat än

överlämnade # sig åt sin^tygellösa .kärlek. Jag ankom till

Stockholm och förmådde Axel att överlämna saken, åt mig.

Men då han fortfor att vistas här, samt Laura i sina brev

på det mest bevekande sätt uppmanade mig att återföra

honom till henne, utverkade jag på hösten en ordtr ifrånregeringen, som inom en bestämd tid återkallade honom

till Munchen. Denna order syntes mig så mycket

nödvändigare, som Axel gjort sig all möda att dölja det han

var gift; vilket bevisade att han icke handlade ärligt emot

den familj, i var,s sköte han vistades.

När Axel överlämnade uppdraget angående Amalia åt

mig, medföljde några handlingar och de anteckningar, som

hon gjort under sin fångenskap, vilka genom Caspers

försorg kommit i min systers händer. Av dem inhämtades,

vad jag i början av min berättelse meddelat; men som hon

på intet ställe nedskrivit sitt familjenamn, voro de mig,

tyvärr, till föga nytta. Jag besökte visserligen grevinnan

Örnhjelm; men hon låtsade sig ingenting veta. Först på

hösten, vid greve Falkenhjelms återkomst, erhöll jag

kännedom om hennes senare öden och — död.

Efter sin återkomst till Sverige hade Amalia med

mycken möda lyckats skaffa sig reda på greve Falkenhjelm,

som då uppehöll sig i huvudstaden och nyligen blivit

änkling. Honom, den egentliga orsaken till alla hennes"

lidanden, valde hon även till sin beskyddare, emedan hon icke

rågade anlita sina släktingar, då modern ännu levde, och

hon icke ville visa sig "för henne, sedan hon blivit anklagad

och dömd såsom mörderska. Ett år därefter vigde sig

greven med henne i Köpenhamn, och äktenskapet skulle till

att börja med hållas hemligt. Två år därefter såg ni

dagsljuset.

»Året därefter ankom min syster till Sverige Hon

uppsökte grevinnan Örnhjelm, som vistades på Bredahov,

några mil från Ljungstad, där greve Falkenhjelm och

Amalia bodde. Leona anlände till grevinnan dagen efter den,

då hon fått veta, att brodern var gift med Amalia, och fann

hénne i högsta grad uppbragt och i följd därav högst

förtjust vid inhämtande av den brottmålshistoria, varuti man

lyckats få Amalia fälld. Som grevinnan visste, att brodern

för tillfället uppehöll sig i Malmö, reste hon till

Ljungstad och träffade där Amalia. När hon befann sig allena

med grevinnan, hotade denna att utlämna henne såsom en

dömd och förrymd brottsling, tvang henne att innan

greven återkom lämna Ljungstad samt edligen förbinda sig

att "förmå greve Falkenhjelm till äktenskapsskillnad.

Sedan Amalia lovat allt detta, förband sig grevinnan att förahenne till vilket ställe hon önskade och att för hennes

underhåll betala en viss årlig summa. Om er talades icke;

grevinnan hade, i sin iver att få undan Amalia, glömt" att

ni fanns till. Blott några timmar lämnades Amalia att

ordna om sin avresa. Den olyckliga begagnade dem att

skriva ett brev till greven och i hans vård anförtro deras

barn, med begäran, att ni skulle bliva uppfostrad hos

hennes halvsyster, majorskan Alm. Därefter avretste hon,

beledsagad av en grevinnan tillgiven tjänare, till

Stockholm, och Leona stod där bedragen, emedan grevinnan

lovat utlämna Amalia åt henne. I huvudstaden hyrdes ett

bekvämt, men undangömt logis för Amalia och hennes

dotter, Cordula. Kort därpå uppsökte hon sin bror, kapten

Ahlrot, och anförtrodde honom, likväl utan att förråda

namnet på den släkt*, som så grymt förföljt henne, hela sin

sorgliga historia. Kaptenen övertog kostnaden för hennes

underhåll och återskickade till grevinnan de penningar hon

därtill anslagit. För andra gången hade således grevinnan

gjort Amalia till offer för sin huvudpassion: högmodet,

Amalia framlevde sitt liv i en avlägsen landsort i en

klosterlik indragenhet utan beröring med världen och utan

te-nat sällskap än sin äldsta dotter och några korta besök av

brodern. Hon återsåg aldrig Falkenhjelim, och efter ett år

hade det lyckats kapten Ahlrot att förmå greven upplösa

deras äktenskap genom att lysa efter Amalia. Hon hade

under tiden flyttat över till Köpenhamn. Genom kaptenen

hörde hon ofta talas om er. Vid sin död efterlämnade -hon

den adertonåriga Cordula, som kaptenen upptog såsom eget

barn. Detta är er mors historia vilken jag till en del fått

veta av greve Falkenhjelm. Den gottgörelse, min syster

ämnade henne, kom för sent. Nu återstod likväl den jag

var skyldig det bortbytta«barnet; men även den kom för

sent; ty Cordula hade flytt ifrän det hem hon efter

Amalias död erhållit, utan att man visste Vart. Jag återvände

till Munohen, nedslagen över det ändamålslösa av min

resa.» Generalen tystnade, och även Thora teg, ty hon

var häftigt upprörd.

Henrik yttrade slutligen:

»Men även angående Cordula torde hejpgeneralen

kunna lämna några upplysningar.»

»Visserligen; men, tyvärr, endast för att besanna denerfarenhet, att av en brottslig mor födas merendels

vanartiga barn. Av en mor, så grymt egoistisk, egennyttig

och hjärtlös som min syster, kunde endast födas barn med

Axels och Cordulas karaktär.

Då jag om våren, efter Axels återkallande till Munchen,

kom dit, träffade jag honom icke mera där, utan endast

Laura försänkt i sorg, och hos henne en ung svenska,

kallad mamsell Ström, såsom sällskapsdam. Axel hade tagit

avsked ur krigstjänsten och begivit sig till Algier för att

deltaga i det afrikanska kriget. Mamsell Ström hade av en

svensk chargé d’affaires blivit rekommenderad hos Laura,

som tycktes hava fäst sig vid henne...»

»Och detta fruntimmer var?» inföll Thora.

»Cordula», svarade generalen. »Hon hade, genom

förespeglingen att bidraga till er flykt med Axel, lyckats

övertala honom att få åtfölja er. Det var med full

övertygelse, att Cordula förde er med sig, som Axel avreste; men

redan på Kalmar redd, där ångfartyget ett par timmar

uppehöll sig, erfor han att endast den förra var ombord.

Efter ett häftigt uppträde emellan Axel och Cordula

åtskildes de i Liibeck; men den senare, som genom

försäljning av ett garnityr själv försett sig med penningar,

fortsatte resan till Munchen. Tvenne dagar efter sin ankomst

dit skrev hon till Axel och yrkade att bliva antagen

såsom sällskapsdam åt hans hustru. Han besökte henne och

vägrade bestämt uppfyllandet av denna begäran. Cordula

hotade då att för hustrun omtala^ hans kärlek till Thora,

och efter en het debatt gav Axel vika. För att icke synas

hava någon del i hennes anställande hos Laura bad han

den svenska diplomaten rekommendera henne. På detta

sätt kom hon in i min familj. Med gåvan av garnityret

hade ni väpnat en förfärlig fiende emot er och oss.

Innan jag går vidare, skall jag med några ord belysa*

Cordulas motiv. Med minnet av sin glädjetomma

barndom vaknade i hennts hjärta en förtärande avund till alla,

som voro lyckligare än hon.

»Föir den ömma och i sorg försänkta modern tycktes

hon hava hyst en hög grad av kärlek. Cordulas sorg var

också gränslös, ^lå modern dog och hon berövades den enda

varelse hon älskat. Efter Amalias begravning genomgick

hon deif dödas gömmor och påträffade då dennas vigsel-attest med greve Falkenhjelm ävensom’skilj obrevet och en

av modern skriven berättelse över "forgiftningshistorien

samt Amalias övertygelse att Leona var den som utbytt

flaskorna och undanlagt giftet i Amalias chiffonnier. Dessa

anteckningar slutade med att bedja Cordula undfly alla

med namnet Heyse och Behrend. Efter dessa upptäckter

blev hon ännu kallare och hårdare. Tanken uppå, att den

dom, man fällt över hennes mor, berövade henne både

namn och förmögenhet, grundläde ett outsläckligt hat i

hennes själ till den släkt, som var orsaken härtill.

Hon upptogs av ‘kapten Ahlrot såsom eget barn, men

•detta tillfredsställde henne icke.

Namnet Behrend framkallade strax# vid Axels inträd# i

er familj- alla Cordulas mörka karaktärsdrag. Cordulas

hat blev nu en våldsam passion. När hon misstänkte, att

Axel hade för avsikt att föra er med sig, begagnade hon

denna plan*såsom ett medel för tillfredlställandet av sin

heiftliga önskan att komma till Miinchen och där få reda

på den mörka historia, som omgav henmes mors liv, och

sedan ville hon hämnäs. Detta var motiven;

verkningarna blevo sådana, vartill ett brinnande hänfndbegär ktittde

utveckla dem.

Hon ville hämnas på greven, som skilt sig från modern,

och^på mig, genom våra barn, och lyckades, tyvärr, allt för

väl. Hon underhöll en nästan vansinnig svartsjuka i

Lauras bröst, vilken marterade den arma så, att hon tre och

ett halvt år därefter #0g. Ett, halvt år före hennes död

företog jag en resa till Sverige, driven därtill av

min‘längtan att återfinna Leonas försvunna dotter; men denna gång

förde jag Laura med mig, emedan hennes själslidande och

svaga hälsa icke tillätp att jag skilda mig från henne. Hon

hade genom sina sorger åter blivit mig kär. Vi avreste,

men kvarlämnade Cordula. På hösten inträffade vi i

Stockholm. Jag gjorde ett bespk hos kapten Ahlrot; men.

träffade honom icke hemma, utan Ämnade mitt kort och

min adress. Förjande dagen besökte han mig. Ehuru

jag unde? samtalet med kaptenen stängde dörren emellan

mitt och Lauras |*um, uppsnappade hon tillräckligt

där-*av, emedan det fördes på tyska, för att kunna sluta till, att

*ni var samma Amalias dotter, som i Miinchen blivit dömd

såsom giftblanderska. Även hörde hon, att er förlovningskulle firas ett par dagar därefter. Vi logerade vid

Drottninggatan, och hotellets värdinna talade obehindrat

franska, Samma dag er förlovning ägde rum gick jag ut för

några ögonblick, och Laura blev allena hemma. Då jag

återkom, var hon utgången med värdinnan. Jag

frågade uppasiserskan vart hon gått; men det visste hon icke, ty

de talade franska; det enda hon förstod var ordet

Kungs-backen, som hon hört dem ofta nämna. En orolig aning

grep min själ, jag skyndade till er boning och inträdde i

samma ögonblick hon emot er mors stoft slungade den

avskyvärda beskyllningen. Sex månader därelfter hade

Laura upphört att älska och lida; hon dog vid vår återkomst

till Munchen.

»Mig ovetande hade Cordula underrättat Axel om hans

återvunna frihet. Han återkom till Munchen; men

uppehöll sig där endast en kort tid, för ordnandet av sina egna

och sin sons affårer. Sedan han anförtrott mig Lauras

barn, reste han till Sverige, säker att där finna sällheten.

Cordula, som visade ett ivrigt intresse för hans resa och

återföreningen med er, lyckades att övertala honom att få

medfölja hit. Hon visste likväl att ni var gift; men var

nu övertygad, att Axel skulle störta både sig och er i

fördärvet. Någon tid förflöt, då jag en dag på hösten erhöll

ett brev undertecknat Cordula Heyse. Detta upplyste

mig, att hon värit i piin närhet, utan att jag anade det.

Varje ord däri andades hat samt en dold, hemsk hotelse

emot Axel. Hon anklagade mig och hela min släkt

såsom upphov till hennes mors lidande. Jag reste genant till

Sverige för"att uppsöka och säga henne, att hon var min

systers^ dotter, samt därigenom om möjligt avvända det

onda ‘hon kunde hava i sinnet. Med samma fartyg j ag

ankom till Stockholm, följde även Liljekrona. Jag uppsökte

genast Axel; men en olycklig tillfällighet ville, att jag

icke träffade honom. Jag skrev några ord med begäran,

att han genast skulle besöka mig; men Cordula undanhöll

biljetten. Dagen därpå, klockan elva om aftonen,

överlämnades mig följande brev:

Vill general Behrend veta hn>ru Cordula Heyse

hämnas, så besök i afton klockan elva fru

Liljekronas villa på Djurgården.»Utan att förlora ett ögonblick tog jag genast en vagn

och for åtföljd av min betjänt, till Axel. Gotthard sade,

att han redan för en timme sedan ridit till Djurgården.

Jag befallde honom att han skulle följa med och visa mig

vägen till fru Liljekronas sommarställe. Ankomna till

allén, sågo vi ljus i paviljongen, och dit styrde jag mina

steg; i detsamma ljöd ett skott och så ett!

»Jag lät spränga dörren och inträdde i paviljongen i

samma ögonblick Axel, genomborrad av Liljekronas kula,

sjönk till marken.» Generalen tystnade; Thora gömde

ansiktet i sina händer.

»Den första rediga tanke», återtog generalen, »som

uppstod i min själ, sedan jag till Cordula utropat: "Olyckliga,

han är din bror!’ var, att om möjligt rädda ert liv och att

skaffa Emil undan det straff, som väntade honom.

Medan den ena betjänten sprang efter en läkare och den

andra gick att uppväcka edra anhöriga, lyckades jag få

Emil i min vagn och bad honom fara hem till mig,

emedan ingen där skulle söka min systersons mördare. Dagen

därpå var han ombord på Svithiod och på väg till Liibeck.

Sedan Axel var begraven och ni utan fara, tog jag

Cordula med mig och återvände till mitt fädernesland, där

Liljekrona Väntade mig. Han kvarstannade i Miinchen

och försörjde sig under sina rediga perioder med

porträttmålning; men han var långa tider oredig-ocij^svårmodig,

Fem år hava sålunda iförflutit...» f

»Och Emil, var är han nu?» frågade Thora med en lätt

rysning.

»Det är hans önskan på dödssängen, som än en gång

kunnat förmå mig återvända till Sverige. Jag bringar er

hans sista hälsning...»

»Död?» utropade Thora med en nästan hemsk ton.

»Ja, död av samvetskval och sinnessjuka, ett offer för

sin dåraktiga ärelystnad», svarade generalen dystert.

»Hans sista begäran till? mig var, att jag skulle framföra

hans bön om förlåtelse till er samt överbringa er detta brev

ogh denna ring. "Säg henne", sade han, ’att jag dör med

hjärtat fullt av kärlek och ånger samt med mina läppar

tryckta emot denna ring, som förenade våra öden/ Ack,

han hade mycket felat, men också mycket lidit!»

Smältande i tårar, tog Thora ringen och förde den tillsina läppar, viskande: »Vi hava båda felat; må den

Allgode tillgiva oss vad vi brutit; frid över ditt stoft, arme

Emil!»

»Även detta har jag, enligt hans önskan, fört till hans

fädernejord, och där vilar det nu inom samma kyrkogård,

som gömmer Axels.»

Med en rörelse av obeskrivlig tacksamhet räckte Thora

generalen handen. Han kvarhöll den sägande: »Men den

andra brottslingen, skall ni även förlåta henne?»

»Herr general», svarade Thora milt, »jag har själv så

mycket att avbedja och försona, att mitt hjärta icke kan

annat än även förlåta henne. Huru skulle jag kunna

bedöma andras synd strängt; jag, som själv syndat!»

Thoras och Cordulas sammanträffande förbigå vi. Den

énas milda och försonliga sinne var ett talande motstycke

till den andras dystra, hemska och hopplösa samvetskval.

Då lidandet bröttThoras liv, liksdm stofmen ett rör,

träffade det hos Cordula en stark natur, som under en

hårdnackad kamp med egoismen skulle uppnå en hög, ehuru

bitter ålderdom.

Några dagar därefter återreste generalen till Miinchen

och medtog Cordula. Ett par år senare övergick Cordula

till katolska kyrkan och ingick i ett kloster för att under

botgörelsen nedtysta de gnagande kvalen i sitt inre.

*

t

Sedan generalens avresa, förflöt tiden lugnt i Ninas

fridfulla hem. Några veckor före jul flyttade greve Hugo med

sin "familj in till Malmö, där greven brukade tillbringa

alla vintrar. *

Thoras sorg hade antagit en mildare karaktär, och det

hände stundom, att något matt leende kunde uppklarna de

vemodsfulla dragen; men hennes lidande framsmög

oför-märkt, ty rosorna på kinderna blevo mer och mer skära och

ringarna omkring ögonen mörkare. Injga synbara plågor

besvärade henne; endast en-tilltagande mattighet och

obenägenhet för alla ansträngningar. Så förgingo fyra

månader. Visserligen lyssnade Henrik med oro till Thoras

korta och hastiga andedräkt, men då han ville tala med

henne därom, avböjde hon det alltid.

En afton voro de alla samlade kring en trevlig brasa iNinas arbetsrum. Man talade om Thiers’ kejsardömets

his^pria, vilken Thora och Nina läste tillsammans.

»Napoleons härsklystnad störtade honom», yttrade

Henrik.

g,Ack nej, det var ödet!» inföll Thora.

»Qdet — vad menar du därmed? Det gives icke något

öde; vi bära i vårt inre, i vår karaktär, hela vår levnads

väl och ve.» "$"■

»Huru kan du resonnera så?» utropade Thora; »du

driver således den satsen, att människan själv skapar sitt öde?

Vilken grym förvillelse! Jag skulle tvärtom

kunn|j|fram-draga tusende bevis på, att vi alla äro underkastade ett

oundvikligt öde, vilket på förhand bestänyner gången av

vår levnad, samt redan vid vaggan utstakat de lidanden och

fröjder vi skola genomgå.»

»Att det gives en hög Försyn, som styr världen, är jag

den förste att erkänna», svarade Henrik^ »men att det för

människan gives något annat öde än hennes egen

karaktär och fria vilja, måste jag bestrida. Vi äro genom

eftergiften för våra passioner skapare av våra lidanden.»

»Jag skulle lätt kunna bevisa dig, att så icke är.»

»Nå, låt höra.»

»Tänk blott på mitt första sammanträffande med Axel

och de händelser, som därav följde.»

»Varför, Thora, taga detta exempel? Jag kan "blott

svara därpå, att ödet vore en bra nyckfull makt, om det på

förhand hade bestämt dig, en oskyldig flicka, att bliva så

grymt bedragen och olycklig.»

»Du glömmer, att det gives människor, som redan i

vaggan äro hemfallna till olyckan», sade Thora med ett

smärtsamt leende.

»Thora, detta är, i mening du utsäger det, en

gudsförnekande livsåskådning», avbröt Hugo. »Intet moraliskt

ont sker i världen, som icke människan ådragit sig själv.»

»Så kan den t^a, vars hela liv varit en enda lycksalig

stund; men icke^en, som sett ett enda ögonblick förstöra

sitt hopp, sin tro och sin framtid. Vad hon -bör tänka om

livet, det må den säga, som genomgått detsamma.» Thora

talade med bitter smärta.

»Den bör -tro, att olyckan var en följd av egna^

förvillelser eller av en lättsinnig sorglöshet samt med" under-givenhet bära den såsom ett rättmätigt straff», yttrade

Hugo allvarligt.

»Är detta även din tanke, Henrik?» (frågade Thora.

»Ja», svarade Henrik långsamt. »Det goda innebär sin

egen belöning, och felen, i sina följder, sitt straff.

«Sådan är naturordningen i den moraliska liksom i den

fysiska världen. Det gives inga undantag ifrån denna

allmänna och evigt gällande lag.»

En tystnad uppstod.

Hueo föreslog Nina att sjunga något för att muntra

upp rhora, vilket hon även gjorde. Under det Hugö med

förtjusning lyssnade till denna röst, lom han hade att

tacka iför sin närvarande sällhet, å|prtog Thora med

Henrik det avbrutna samtalet.

»Säg, tror du då», yttrade Thora, »att alla mina olyckor

äro framkallade av mig själv?»

»Varför återtaga detta ämne?»

»Därför, Henrik, att jag en gång vill se klart, en gång

vill veta, vad jag bör tro; och emedan jag är förvissad, att

över dina läppar går endast sanning.»

»Nåväl, efter du så vill. Återkalla då i minnet blott

din mors öden och följ den av hennes, flykt från hemmet och

jämför dem med ditt förflutna liv. Du skall då bliva fast

övertygad, att om du icke i likhet med henne blint, givit

vika för dina känslointryck, utan i stället kuvat dem, hade

ditt liv gestaltat sig helt annorlunda. Betänk sedan

överensstämmelsen i Leonas, Cordulas och Axels karaktärer och

var försäkrad, att våra passioner, då vi låta dem behärska

oss, äro ursprunget till de flesta olyckor vi måste utstå.»

»Icke var det mitt fel, att jag blev bedragen?»

»Nej, visst icke; men det var ditt fel att du

besinnings-löst och med välbehag överlämnade dig åt dina känslor

och icke ville inse, att i Axels handlingssätt låg något

oredligt. Hade du ett enda ögonblick lyssnat till andras

varningar eller begagnat ditt eget förnuft, så hade du icke

blivit så fullkomligt bedragen av honom.»

»Men jag hade ju i alla händelser älskat honom och

således ändå blivit ett offer för det öde, som förde Axel i

vårt hus.»

»Men just däri, att du förälskade dig 1^ den yttre män-niskan, utan ävseende på hans alltför tydligt uppenbarade

karaktär, låg ett oförlåtligt fel både hos dig och din tant.

Du år icke ett offer för ett oundvikligt öde; Axels egoism

och din dåraktiga svaghet voro i förening upphoven till

edr^ olyckor. Och sedan, Thora, skapade du genom ditt

äktenskap med Emil och din svaghet att i strid med dina

plikter taga emot och lyssna till Axels kärlek, vad som

blev slutet.»

Henrik fattade nu Thor as hand, sägande med värme:

»Thora, det är bättre att se sanningen i hela dess

nakenhet än att bakom en förvillelse söka dölja våra fel! I

förra fallet kunna vi rätta oss; men i det segare stå vi

alltid färdiga att förnya dem för att sedan skjuta

skulden på ett oblitt öde. Endast svaga själar sky att gå till

boks med sig själva, men du, Thora, står alltför mycket

över mängden för att behöva det.»

»Det är likväl iför sent att ändra vad som hänt.»

»Men aldrig för sent att ångra, begråta och avbedja

det.»

Ninas och Hugos inträdande avlbröt nu samtalet.

*

En tid av några veckor förflöt, under vilken Thoras

sjukdom gjorde så betydliga framsteg, att Henrik en dag

yttrade till henne:

»Du är mycket.sjuk och vill ändå icke göra något för

din hälsas återställande.»

»Ack! Vartill skulle väl sådant gagna? Den mask, som

gnager på mitt liv, kan icke tagas bort, ty den heter —

samvetskval !»

»Tala icke så, Thora; ännu kan det onda måhända

hejdas, och alla fel kunna försonas.»

»Mitt onda kan icke hjälpas; ty jag skall aldrig lyckas

glömma.»

»Men det är varje människas plikt att vårda och

bevara sitt liv.»

»Henrik, min levnadslampa är utbrunnen och skall snart

slockna; mig återstår endast att med ånger och bön fly

till Gud. O, att jag vetat göra det i frestelsens och

passionens ögonblick!»En morgon någon tid därefter väntade Nina förgäves

på Thora vid frukosten och lät fråga efter henne.

Timmar jungfrun gav det svaret, att hon ännu, icke ringt.

En timme förflöt ytterligare; men då ingen Thora

hördes av, gick Nina in till henne. På sängen låg Thora,

blek som snö och kall som nordens natt. Hon slumrade

den eviga sömnen ...

Thora dog i blomman av sin ålder, ett offer för sina

förvillelser och en okuvlig passion efter att hava skapat

sig en levnad full av dé bittraste kval.

Nin# åter framlevde sitt liv lyckligt vid sidan av den

make hennes hj ärta valt och i medvetandet av en ren,

passionsfri1 vandel, älskad och välsignad av sin man och

sina barn.

slut