Pariserlif på 80-talet. Nya skizzer från det moderna Frankrike

Pariserlif på 80-talet. Nya skizzer från det moderna Frankrike

PARISERLIF

PÅ 80-TALET

AF

RICHARD KAUFMANN.

PARISERLIF

PÅ 80-TALET.

NYA SKIZZER FRÅN DET MODERNA FRANKRIKE

AF

RICHARD KAUFMANN.

Med talrika teckningar af franska konstnärer.

Bemyndigad öfversättning från danskan.

Utanför Magasin du Louvre.

Stockholm.

Albert Bonniers förlag.

Stockholm.

Alb. Bonniers boktryckeri 1885.

Tout Pags på bal.

Teckning af Ferdinand Bac.

I.

Inledning. — "La vie surchauffée"

och Paris från i dag.

När ett århundrade födes, föryngrar det menniskorna, fyller

dem med entusiasm och idealer. När ett århundrade dör, har

det gjort folk gamla och blaserade. De ha sett allt, pröfvat

på allt. Drömmarnas stora berg ha hållit barnsöl, och

framåtskridandets lilla råtta har kommit till verlden. Äfven

den är ändå ett resultat. Men deras blick är förslöad af

missräkningar, så att de se det icke. Hela menskligheten är en

sangviniker af samma natur som den enskilde. Den väntar sig

underverk, och när den kämpat sig till hvad verkligheten kan gifva, har

den gått den tunga vägen, som är stenlagd med krossade illusioner.

Den har blifvit trött och skeptisk, dess unga tro är uttorkad, kritik

och pessimism ha intagit dess plats.

Vi stå vid slutet af ett århundrade, man märker det öfverallt.

Jag menar icke det, som räknas precist från hundratal till hundratal.

Jag menar det, som har lefvat på idéerna från den stora revolutionen.

Dess frihetsevangelium har mynnat ut i parlamentarismen. Dess

gryning proklamerade de menskliga rättigheterna, dess ålderdom

har icke hunnit längre med lösningen af menniskans första lifskraft

än att den vill lägga dynamit under verlden, för att den hungrige

skall få bröd. Förnuftsgudinnan, som det gaf den gamle Vår herre

till efterträdare, har förvandlats till en nyttighetsgud af guld, med

egoismen som öfversteprest och som enda kult en ohejdadt

larmande, allt annat vältande, feberaktig jagt efter en existens i

lätt-vunnen njutning. Öfverallt har man börjat århundfadet med samma

idealer, öfverallt har man nött förgyllningen af dem. Förtreten

yttrar sig på olika sätt, en natur göra missräkningarna

svart-melankolisk, en annan söker dränka dem i champagne ; grunden till

missnöjet, som går igenom Europa, är dock den samma öfverallt. Men

man har nött guldet mest, der man har dragit mest nytta af det,

och nötningen faller starkast i ögonen, der förgyllningen har blänkt

med sin största glans. Liksom skilnaden mellan hvad

ungdomsdrömmarna lofvade och hvad verkligheten har hållit politiskt

förefaller störst i Frankrike, så spegla också, beträffande umgängeslif

och sociala förhållanden, illusionernas resultat sig starkast i

pariserlifvet. Det rynkar icke pannan i filosofiskt tungsinne, ty dess

natur är att le; det kläder sig icke i saknadens sorgflor, ty ett

behof af fest är dess innersta väsen. Men just skrattets klang och

festens feber röja tydligare än något annat, att det afgjordt är ett

lif sådant som det som kommer, när ett århundrade afslutas.

Inledning. — »La vie surchauffée"» och Paris från i dag. 3

Det kan ha sin omotståndlighet icke för thy. Det måtte väl

ha det, eftersom utländingarne allt mera och mera göra Paris till

det moderna Mecka och Medina, som lockar pilgrimer från alla

trakter af jorden. Paris är som parisiskan; hennes moder må vara

aldrig så absurda, hon förstår ändå att bära dem så att de kläda.

Det lägges någonting jag vet icke hvad öfver allt hvad det tar

sig till, som drifver resonnemanget på porten och gör det fängslande,

förföriskt, trots allt förnuft.

Och så finnes ju också alltid det eviga Paris vid sidan af Paris

i den tillfälliga moderna och mondaina kostymen. Det är icke

allenast för hela verldens njutningslystna och lättingar som denna

stad är den heliga staden, de största andar välja den med förkärlek

till sin vistelseort. Man säger, att det är derför att de känna sig

friare här än någonstädes, för att de här kunna välta all

samhällshierarkis ok från axlarna och lefva som den förste, när de känna

sig som den förste. Det ligger något sant i denna förklaring, men

den är icke uttömmande. När de föredraga att lefva stilla, okända,

under fattiga vilkor här, i stället för under hyllning och välstånd i

sitt hem, är det dock först och främst derför att de här känna sig

i centrum af sin tids lif. De se det Paris, som arbetar, bakom det,

som drifver på boulevarden, de se Pasteurs laboratorium bakom

Moliers cirkus, de se vetenskapens tempel bakom guldets

afguda-bild. Och ha de ändå en förnimmelse af, att de lefva i ett

århundrade, som afslutas, så ha de ändå också tron på, att det nyas

första solglimt skall blixtra fram just här. Det är en vidskepelse

måhända, men det är i alla fall en, som sitter fastare än de flesta.

Den är seglifvad som Paris" dragningskraft. Den, som en gång

har kommit inom teaterverldens trollkrets, påstås det, kan se det

ihåliga och småaktiga hos kulissverlden huru klart som helst, han

är ändå fången för beständigt. Just så är det med den scen, der

pariserlifvet spelas. Man ser fläckarna på nära håll, men på afstånd

ser man endast glansen. Så snart man är utanför stadens portar,4 Inledning. — »La vie surchauffée"» och Paris från i dag.

längtar man tillbaka, så snart man är innanför dem, gnatar man

missbelåtet öfver allt hvad som är annorlunda än det borde vara.

Men man gnatar som man gör det öfver hemmet, då vintern är

långvarig och kölden stänger dörrar och fönster, så att dammet

samlas och blåsten slår ner och drifver ut kakelugnsröken i rummet.

Man hänger ändå fast vid detta hem, man vet huru skönt det skall

bli, när våren ändtligen en gång lyser in deri.

Man hänger fast vid Paris af samma anledning. Hvad som är

dekadanssjukt deri och dumt och löjligt, hör till en period, som

slutar, men allt slutar ej med den, det är att hoppas. Det kan

finnas ögonblick, då man misströstar. Det vanvettigas Galopp går

allt vildare och vildare för förstärkt orkester. Under allt dess

sprattlande och oväsen finnes dock en rik anledning till förväntningar,

och det är, att hvad man mest träffar på är icke dåsighet och död,

utan tvärtom på sätt och vis ett öfvermätt af lif.

Det är just »la vie surchauffée», som är det moderna Paris"

egendomliga karaktärsmärke, detta lif öfver förmågan med hjernan

funktionerande under ohejdadt högtryck, med alla nerver hamrande

i ständig spänning. Parforcejagten tillhör den stora staden. Ingen

segrar i dess existenskamp, som icke förstår att löpa så att han kan

löpa förbi rivalen. Men en sådan fart är sund och naturlig, den

har ändå lugn öfver sig, ty den har ett mål. »La vie surchauffée"s»

väsen deremot är rastlöshet utan mål, myggans förtviflade dans

rundt omkring ljuset, tills hon har brändt vingarna, det febersjuka

barnets käx efter leksak på leksak, för att bryta sönder dem och kasta

bort dem igen i samma ögonblick som det har fått dem i handen.

Verne har berättat om experimentdoktorn Ox, som fyller

Brabanter-nas stad med eld, så att alla dess lifsfunktioner potenseras upp till en

svindlande höjd. Den tröga flamska naturen blossar upp i ljusan

låga, man lefver på en dag mer än man förr lefde i åratal. Med

det moderna Paris anställer en annan doktor Ox experiment af

liknande art Han är ännu mera mystisk än sin brabantske kollega,

han är sjelfva århundradets ande. Och hans experiment är ocksåInledning, — »La vie surchauffée» och Paris från i dag. 5

farligare, det kunde icke allenast spränga hela staden i luften, det

kunde kanske spränga mer än den.

Det är dock chancer för, att det liksom i Vernes historia

endast blir experimentören sjelf, som begrafves under sina ruiner.

La vie surchauffée är otvifvelaktigt ett sjukdomssymptom, som kan

skrämma. Men stundom har man hos starka naturer sett till och

med de svåraste sjukdomar sluta som helsosamma rensningar af

blodet. Och denna rastlösa, feberaktiga jagt efter mål, som man

ännu ej ser, denna oerhörda njutningslystnad trots blasertheten,

denna passion för att ständigt vara i entusiasm trots allt förnuft

och ofta öfver rena dumheter, ligger det ej just i allt detta en

fingervisning om, att den akuta kris, hvarunder Paris lider, icke är

annat än ett öfvergångsstadium i nationens lif? Krafterna äro icke

döda, de spritta endast sjukligt till som hos den nervöse på den

sena vinterdagen, när kroppen är full af qvalm. En vårlig solglimt

är nog för att dämpa febern och reglera den. Till och med de

mest oroande sjukdomstecken i våra dagars Paris ha sitt

janushufvud. Till och med i sådana företeelser som Molier- och

Meunier-cirkusarna, de mondaina brottningarna på Neuillymarknaden

och annat af samma slag kan ett öga, som ser ljust, finna vinkar

om ett kroppsligt pånyttfödelsebegär hos det unga slägtet. Till

och med sådana brottmål som M:me Clovis Hugues" och bröderna

Ballerichs kunna för ett öra, som vill lyssna med sympati, inskränka

sig till att inrymma krafvet, det evigt ouppfylda, men när en period

slutar, alltid högst ropande krafvet på ett rättvisare sammanhang

mellan slägtets lifsuppfattning och samhällsformerna, hvarunder

det lefver.

Man skall akta sig för att genast ropa ut det stora ordet

dekadans. Man bör komma ihåg, att vid slutet af det århundrade, som

blifvit kalladt det stora, stod det värre till än nu, och ändå följde

ett annat århundrade efter, som blef många gånger större. Man

skall icke bekymra sig för mycket om Paris" närmaste framtid. Det

är förspildt besvär att ställa denna stads horoskop*, man har gjort6 Inledning, —■ »La vie Surchauffée» och Paris från i dag.

det så ofta, och man har alltid blifvit narrad. Man skall icke döma,

utan inskränka sig till att se Det lönar mödan nu som alltid.

Paris från i dag har sina extravaganser nu som alltid. För geniet

är annat tillåtet än för vanliga menniskor. Paris är städernas geni.

Till och med dess extravaganser ha sin originalitet och sin stil.

II.

Parisiskans dag. — Första stationen: Aeaeia-alléen.

amen af verld, hon har

sina dagar

upptagna så hvarendaste

stund,

att ej en enda minut

blir öfrig,

då hennes dygd kan stöta

på grund.

Hvirfveln går rundt i

svindlande brådska,

ständigt från en till en

ny distraktion;

hur skall den stackarn få

tid till att lyssna

på en förälskads

deklaration ?

Faran är störst när som

nöjet tar ända.

Fallet kan fresta, men

halkandet tar

allra minst fem eller tio

minuter —

och det är dem som man

icke har.Parisiskans dag. — Första stationen: Acacia-allé en.

Så sjunger baronessan Pschutt i »La vie mondaine», en operett

af Lecocq, hvarmed Nouveautéteatern i Paris hade hoppats att få

en modern pendant till Offenbachs »Pariserlif». Stycket gjorde ej

den väntade lyckan. Men denna figur är i alla fall förträfflig:

verldsdamen, som den mondaina lagboken ålägger så otaliga kraf,

hvars tillvaro jagas framåt i ett så andlöst tummel af nöjen, att

hon faller i sömn det enda ögonblick, då det ändtligen blifvit så

mycket lugn, att älskaren kan göra sin förklaring utan att bli

afbruten. Kanske är saken stäld litet på sin spets. Möjligen får

hon med god vilja ändå en och annan gång de afgörande fem,

tio minuterna. Men får hon dem icke, så är det afgjordt mest

sannolikt, att det är för att hon har haft för brådtom.

Hon har för brådtom med att förströ sig och med att häfda

sin position. Andra ha för brådtom med annat, somliga med

allvarligare, många med vida obetydligare saker. Ty det får icke

glömmas, att med sin ställning i samhället håller hon vakt om sin

mans, sina bröders, hela sin slägts carrière, skapar sina barns

framtid, knuffar fram sina vänner och vältar omkull sina och deras

motståndare. Hennes oro är i samhället, skulle mången vilja säga,

hvad den lilla oron är i uret, den drifver, när allt kommer omkring,

hela verket.

Men i alla händelser afspeglar sig det moderna pariserlifvets

larmande kapplöpning utmärkt klart i hennes person.

Ungefär från det solen går upp tills hon åter går upp, är hon

i farten, tvungen dertill af nöjefebern eller af skyldigheten att visa

sig och lysa. Uteblir hon en enda gång på något af de ställen,

dit hon hör, är det i hela hennes umgängesverld ett frågande om,

en spänning öfver, hvad som väl kan ha händt? Endast döden

antages som giltigt skäl till uteblifvande. Är hon försvunnen för

evigt, då är allting som det skall vara; då sluta lederna sig, och

man talar ej längre om henne. Men så länge man talar om henne,

får hon ej glömmas ett ögonblick. Hon mister eljest sin publik

som skådespelaren, då han hålles utanför repertoaren.Parisiskans dag. — Första stationen: Acacia-allé en.

Hennes dag blir på det sättet ett underverk, en saga om nerver

af stål. Det kan hända, att det får en tragisk utgång, att stålet

anlöpes af morfin o. d. Det händer till och med ofta. Men det är

långt till slutet, och början är lysande.

Det fins under säsongens lopp tusen tillfällen, då hon måste r

då hon till hvarje pris måste vara med, om än hvarje fiber inom

henne skälfver och pulsen slår hundratjugu slag i minuten. Först

och främst de bestämda, regelmässigt återkommande stationerna på

parforcejagten, och bland dem

Aeaeia-alléen,

. . i

Den har aflöst den ännu för några år sedan så berömda

promenadvägen »omkring sjön», liksom denna på sin tid aflöste Lon

g-champs. Men ständigt är det Boulognerskogen, som är den stora

mötesplatsen. Den passar också dertill som få andra ställen. Denna

mönsterpark, ty något annat kan den i sjelfva verket icke kallas,

är skapad till en ram omkring ett féeri af lyx och prakt, och den

presenterar på de rätta säsongtiderna detta féeri så fullständigt i

färgerna, så genomkorsadt af Parisiana-elegansens bouquet, att

omöjligen någon annan bild kan ge tillnärmelsevis samma intryck af

Paris på höjden af sin glans och prakt.

Skogens gartnerskaror, som uppgå till hundratals personer, äro

uppe före daggryningen, så att hvarje vissnadt blad skall vara borta

och allting sopadt och krattadt och dammadt, tills staden vaknar

der inne. Till och med dess mondaina stab är tidig af sig, trots

alla genomvakade nätter. Det är högsta fashion att dricka sin

morgonmjölk i Pré-Catalans koketta mejeriträdgård. Och det är i

alla händelser nödvändigt att sitta i sadeln klockan nio om

morgonen, kry och rask, samt att före tio vara vid potinièren i Bou-io Parisiskans dag. — Första stationen: Acacia-alléen.

lognerskogen. Man är ej äkta mondain, om man ej är med der,

äfven om det endast är åkande. Acaciapromenaden om

eftermiddagen kan vara ganska chicy men dess publik är alltid blandad,

det kan ej undgås. Morgonturen deremot är den verkligt fina

societetens prerogativ och följaktligen höjden af elegans. Man visar

sig ej i toaletter — dem skulle det strida mot god ton att kasta

Man dricker morgonmjölk vid Pré-Catalans mejeri.

sig i med det samma man stiger ur sängen ; — herrarne äro klädda

i jaquet, damerna i engelsk kostym, så litet uppseendeväckande

som möjligt: kläde, när det är kyligt, alpacca vid medeltemperatur,

mörkt marinblått, brons-, utter- eller myrthefärgadt siden, när det

är mycket varmt, garneradt med en bandrosett eller en fågel. Men

elegant är sjelfva sällskapet, nästan oblandadt elegant.

Rastaqouai-ren kan snylta sig in i det, demimondainen deremot vågar det ickeParisiskans dag. — Första stationen: Acacia-allêen. il

och äfven den förre gör man sig stora ansträngningar för att

undgå. I hvarje ögonblick vexla routerna och mötesplatserna, och

den objudne, som ej har fått parollen, rider skamflat och utskrattad

sin ensamma väg, och har han ännu ett litet grand hederskänsla

qvar, infinner han sig ej vidare.

Man uppför sig också helt och hållet, som om man befunne

sig på egen mark. De af damerna, som ej kunna eller ej ha lust

De små ponyvagnarne äro på modet.

till att rida, köra sjelfva. Det är en sport, som goda tonen

svårligen tillåter någon annan tid på dagen, som då genast markerar

det mer eller mindre demi. De små ponyvagnarna äro på högsta

modet, införda af lady Lonsdale, en af de få förnäma engelskor,

som deltaga i det parisiska säsongfalttåget, och af M:me Standisch,

i kraft af sin skönhet första stjernan bland de många amerikanskorna,

hvilkas enda lifsuppgift är att spela en roll i pariserlifvet. Men12 Parisiskans dag. — Första stationen: Acacia-alléen.

fast detta mode således är af engelskt-amerikanskt ursprung, har

till och med den högsta parisernoblessen antagit det. Den gör

ibland sådana små eftergifter, den är tvungen dertill, den har ej

råd till annat. Ty det kan vara ganska bra att den är rik, men

den är det endast efter gammal måttstock, och med den

måttstocken mäter man ej längre i våra dagars Paris.

Amerikamillionären har infört en annan. Han vet, att den förstarangsposition,

som han till hvarje pris vill intaga, når han endast och allenast

genom sitt guld, och han förgyller derför sin tillvaro från den ena

ändan till den andra. Vinsten af hans grufvor är en flod, som

växer och växer, medan deremot inkomsterna från ett franskt

jordagods ha sina gamla utstakade gränser. Redan nu slipper man

svårligen, om man vill vara på höjden af tidens fordringar, billigare

ifrån en säsong i Paris än med 300,000 francs. Längre kunna de

gammaldags rikedomarna ej räcka, och då man ogerna vill spela

andra violinen, ackorderar man med grufmenniskorna. Man skyndar

sig att följa med en masse, så länge amerikamodet är billigt: är

det dyrt, fordrar man respekt för sitt eget. Det är en tyst

kompromiss; det moderna Paris är fullt af detta slags kompromisser.

Vagnlyx gömmes i allmänhet till eftermiddagen. När man

åker om morgonen och det icke är för sportens skull, kommer

endast den vanliga kupén fram för att flytta herrskapet så långt

ut, att det är fint att spatsera. Det är isynnerhet fint, så länge

mamma och bébé ännu äro klädda i pelsverk, så länge den lille

mopsen bär sitt prydliga röda sammetstäcke och en rask

morgonpromenad bringar värme i blodet. Vagnen följer med i skridt, ej

längre ifrån än att den genast kan vara till hands, om man får

sigte på en ryttare, med hvilken man önskar vexla en helsning och

ett ord en passant. Då och då, när de konverserande kavaljerernas

araber komma för nära, kryddas promenaden af små händelser, men

de fina betjenterna ha naturligtvis alltför uppmärksamt ögonen med

sig och äro alltför hemmastadda i sitt yrke, för att någon verklig

olyckshändelse skulle vara möjlig. Det går med en aplomb ochParisiskans dag. — Första stationen: Acacia-alléen. 13

en chic alltsamman, först och främst med en elegant, soignerad

korrekthet, som är en riktig ögonfröjd. Den eger ingen i sin makt

som fransmannen, och ingenstädes presenteras den så oblandad och

så alltigenom fulländad som vid morgonrendez-vous"et i

Boulogner-skogen.

En rask morgonpromenad bringar värme i blodet.

Pavillon d"Armenon villes terrassbord äro vid elfva-tolftiden

fullsatta med åskådare, som beundra hemfärden vid ett litet glas

madeira före frukosten. Paviljongen ligger strax utanför Maillotporten,

dit kunna till och med sjusofvarne hinna. Och så är den så

makalöst fin och så makalöst dyr. I begge afseendena har den nästan

tagit lofven från Cascade-kaféet, liksom Acacia-alléen har tagit

lofven från promenaden omkring sjön. En frukost, serverad af de14 Parisiskans dag. — Första stationen: Acacia-alléen.

gråhåriga gamla Uppassarne i pavillon d"Armenonvilles trädgård är

höjdpunkten af hvad en restauration och en räkning kunna drifvas

upp till.

Kavalkaderna passera förbi. Det fins ännu stänk i dem af det

gamla faubourggardet, det, som eljest säsong for säsong försvinner

mer och mer från det Paris, som visar sig. Der finnas kameleonter

som furstinnan de Sagan. Medan troner ramlade, fortfor hon att

Ett glas madeira i Pavillon d"Armenonville.

vara elegansens oafsättliga drottning. Under kejsaredömet

upptäckte hon Worths geni, under marskalkatet smyckade hon

parisiskornas hufvud med det gyllne solhåret-, och ännu för ett par

somrar sedan hade hennes féstaf tillräcklig makt att göra modets damer

röda från topp till tå som amnestiens republik. Hennes fester äro

fortfarande de mest bländande i Paris, och hon anför

Boulogner-skogens amazoner med en hållning, som om hon vore tjugu år.

Kärnan i sqvadronen är likväl det unga gardet: baronessan Erlanger,Parisiskans dag. — Första stationen: Acacia-allé en. 15

baronessan Rothschild, Mme. Bischofsheim, Mme. de Ephrussi född

Rothschild och hennes dotter baronessan Théodore de Hirsch, idel

namn, som tala. Guldet är imperator i det moderna Paris. Till

och med societeten frågar ej efter anornas mängd, endast om

millionernas.

Först klockan tolf är revyn slutad. Alléerna tömmas, solen

och fåglarna och de stolta svanorna på sjöarna bli åter ensamma i

skogens tystnad. Men de få endast vara det, tills frukosten är

förbi och ammornas och barnens tid kommer. Ett nytt skådespel

af annan art, men knappast mindre lysande. Mamma måste med

igen, hennes gloria förökas i ramen af de små. Det är sagoprinsar

och sagoprinsessor allesamman, utpyntade så att de kunde sättas

upp på en tron, icke allenast när de komma rullande i sina förnäma,

förhistoriska familjekalescher, utan äfven sedan de ha tumlat sig på

de sammetslena gräsmattorna och ha konverserat och kurtiserat i

den förgyllande solen. Och ammorna sedan! Riktiga underverk

af brokig nationaldrägt-lyx, påklädda från topp till tå af herrskapet,,

korrekt som de, med icke en fläck, icke en skrynkla en gång på

de långa sidennackbanden.

I fråga om prakt har dock skogen ännu sin apoteos qvar: den

ojämförliga eftermiddagspromenaden i vagn under timmarna mellan

fem och sju, omedelbart före parisermiddagen, som infaller allt

senare och senare. Lyxen, som gömdes om morgonen, får nu

tillstånd att utveckla sig i all sin glans. Och den har blifvit ännu

mera bländande, sedan promenaden delades och sedan den

aristokratiska delen af sällskapet, den äkta såväl som den af pläter, flyttade

till Acacia-alléen. Noviserna i den galanta verlden, utländingarner

som ej veta om flyttningen, pariserborgaren, som vet ännu mindre

besked, kort sagdt, hela den droskakande publiken rullar fortfarande

rundt omkring sjön i den tron, att det är den verkliga

Boulogner-skogshärligheten de få se. Derigenom får den ändlösa

vagnmosaiken »aux acacias» en air iitan like: det fins nästan icke ett enda

droskstänk i den. För den verkligt sysselsatta afifärsverlden är denna16 Parisiskans dag. — Första stationen: Acacia-allèen.

tid af dagen just den brådaste, den har då ej tid till några

promenader i vagn; och det ledjga Paris, det, som kan eller vill »vara

med», det aktar sig noga för att presentera sig med nummer på

vagnen. Det skulle ögonblickligen vara blameradt i vänners och

bekantas ögon, en enda promenad i droska är nog för att

tillintetgöra frukten af års ansträngningar för att klättra upp bland »tout

Paris». Att visa sig i Acacia-alléen i numrerad vagn är samma

synd som att infinna sig vid en soirée i promenaddrägt eller vid en

förmiddagsfest i frack. Har man ej eget ekipage, måste man

åtminstone hyra ett af de imiterade ekipage, som hålla på rue de

Scribe och ta 20 francs för en tur till Boulognerskogen. Men äfven

en sådan känner det öfvade ögat genast igen. Helst måste man

ha fast ackord med en hyrkusk. Det är en post i månadsbudgeten,

som är nödvändig för hvar och en, som sträfvar efter position, för

advokaten, som börjar få vind i seglen, för börsmannen, som vill

göra affärer, för målaren, som vill ha beställningar, för författaren,

för skådespelaren, som ha utsigter att vinna sig ett namn. För

talmi-damerna, det förstås af sig sjelft, är ekipaget » lanceringens»

alpha och omega. Till och med den verld, som hvarken är den

fina eller den andra, men i bottnen den mest äkta, bildningens och

dygdens stackars stillsamma Askunge-verld, till och med den

erkänner Acacia-alléens stränga toalettlag. Den har i det dyra Paris

hvarken råd till att hålla hyrkusk eller ge 20 francs vid rue de

Scribe. Men parisiskan hittar alltid på utvägar. Med litet band

förstår hon att pryda sig, så att hon ser ut som en drottning ; hon

förstår också att lösa Acaciaproblemet Man promenerar ett slag

på gångvägen för helsans skull. Det är alltid chic. Ekipaget

underförstås. I fantasien rullar det tomt bakom för att vänta, tills

herrskapet åter får lust att stiga upp.

Steg för steg, fyra, fem vagnsrader vid sidan af hvarandra,

rör féeritaget sig upp och ner genom alléen i ändlös procession. Man

korsar och korsar hvarandra och helsar och hviskar elakheter om

hvarandra och behöfver en timme för att komma hundra steg framåt.Parisiskans dag. — Första stationen: Acacia-allé en. ij

Sidenkuddar, fullblodshästar, seldon, kusklivréer och till och med

förridare föra en förtviflad täflingskamp, som drifver upp anspråken

till svindlande höjd. Och de, som ej kunna vara med om den

kampen, solodamerna först och främst, de söka sedan å sin sida

att blända genom fenomenal, skrikande toalettlyx. Acacia-alléens

En liten promenad för helsans skull.

rätta säsong är vårmånaderna före de stora kapplöpningarna. I den

unga solen kan härligheten exponeras utan öfverplagg. Inga

extravaganser afskräcka. Det är orgier af plymer och silkesbrokad och

böljande spetsar, ett strålhaf af diamanter och diamantgnistrande

blickar. Ju större uppseende man väcker, desto fullständigare är

det ändamål vunnet, för hvilket man kommit hit.

Kaufmann. 218 Parisiskans dag. — Första stationen: Acacia-alléen.

Längs promenadvägen stå stolar för åskådarne. Äfven de äro

besatta från det föreställningen börjar tills den slutar. Platsen kostar

endast tre sous. Och hvem vet: fröken, som nu måste nöja sig

med att sitta och kela med sin »petit trésor à maîtresse», kunde

möjligen befinnas så söt, att den, som bad om kyssarna, blef en annan>

Aux Acacias under eftermiddagsronden.

sä att herskarinnan kom att rulla med araber främst i défilén der

ute och den kära lilla skatten kom på en sidenkudde vid hennes sida

i vagnen. Acacia-alléen är lik pariserlifvet äfven deri: det gäller

endast att bli sedd. Har man väl fått blickarna fästade på sig, så

ligger vägen öppen, hur långt man vill. Hufvudsaken är att hålla

den fast. Aus den Augen, aus dem Sinn.Parisiskans dag. — Första stationen: Acacia-alléen. 19

Acacia-processionen är det sätt, hvarpå »la vie surchauffée»

hämtar frisk luft och är ute i naturen. Det har hvarken smak för

eller tid till något annat sätt. Det existerar visserligen ännu en

Boulognerskogstur, om aftonen från mörkrets inbrott till midnatten.

Den kunde vara gudomlig. De unga träden framkalla i skymningen

illusion af en gammal skog och äro ändå i sjelfva verket icke större

än att det kan falla ljussken in från alla håll, så att man ej

drunknar i mörker. Öfver buskar och gräsmattor och småsjöar kan

månen ligga och blänka som på

ett förtrolladt land, och ner

genom de långa, breda alléerna

kan man följa de hundratals

rullande vagnarnas lyktor som

en lek af sagolika eldflugor. Man

korsar dem hvarje ögonblick, de

ljusa glimtarna lysa in under

bladhvalfvet, man hör rösterna

ljuda, och från fjärran, från de

rundt omkring spridda kaféerna,

der det är massor af folk, ljuder

oväsen och kommer skenet från

gaskandelabrarna. Färden går

till kaskaderna. De äro ingen-

Petit trésor à maîtresse.

ting om dagen, men en

sommarnatt i månsken äro de sagolikt bedårande. En mörk gång leder

in under klipphöjden till foten affallet. I stengrottan derinne spelar

månskenet på den plaskande kaskaden. Mellan strålarna skymtar

den stora Longchamps-slätten och bakom den Seines sluttande

stränder med sina trädgrupper och upplysta hus, tills det mörka

Mont Valérien stänger horizonten. Här fins tillräckligt med poesi.

Men det är icke den poesien parisiskan förstår och icke den

hon söker. Två steg från vattenfallet ligger Kaskad-kaféet. Det

har under sommarmånaderna just sin säsong vid midnatt. Det ar

2O Parisis kmts dag. — Första stationen: Acacia-allé en.

dit hon styr kosan. Hennes vagn måste rulla uppför dess terrass,

hela uppassareskaran måste fram och göra honnör. Under fallet i

grottan ser endast månen henne, och månen är tyst. I kaféets

gas-illumination deremot ses hon af mylret omkring de fullsatta borden.

Och detta myllers hviskningar glida tillsammans till en reklam-kör.

Det är dess poesi, som klingar ljuft i hennes öra. Ty det är den,

som ger eko i boulevardbladens spalter, det är dess sånger, som

bära henne till den plats, der hon känner sig hemma, platsen som

drottning i det tumlande pariserlifvet.

III.

Arenalif på modet

|S| ariserlifvets högsäsong är

vårmånaderna. Det är för öfrigt

ganska naturligt. Paris lider

under stora klimatsvårigheter. Det är en

nordisk stad med sydländska vanor, med

Londons gråhet och Neapels behof af

evig sol. Endast dess vår är förtrollande.

Men pariservåren börjar enligt

gammal tradition med hippodromens öppnande

och slutar med »grand prix de Paris», de

stora kapplöpningarna på

Longchamps-slätten. Ville man vara litet elak, kunde

man anse det vara mer än en slump, att

det mondaina lifvet koncentrerar sig just

mellan dessa båda händelser. Af alla dess förströelser äro i sjelfva

verket inga så moderna och så intresseslukande som arenans.

Det är icke absolut hela Paris, som har nått en sådan

höjdpunkt af civilisation. Befolkningens massa befinner sig ännu till en22

Arenalif på modet.

del på den primitiva ståndpunkt, hvarpå menniskan vill skratta

eller gråta för att kommma ur jämvigten. Den går på sina teatrar,

Palais-Royalfarsen, operetten, helst de stora melodramerna. Den är

sjelf ett skådespel att beundra, när dess ögon ljunga mot skurken

och dess rörda hjerta sänder sitt bifallstack till den segrande dygden.

På circus om lördagsaftonen.

Circusfröjderna deremot lemna parisaren af medelklassen kall. Det

fins året om en enda fast circus i hela den stora staden, och de

resande sällskapen gästa den icke. Renz har aldrig varit i Paris.

När kastanjeträden spricka ut, flyttar Franconi från sin lokal i staden

till sin lokal i Champs-Elysées, och han ger på begge ställena sina

föreställningar för ungefär lika glest hus, utom om lördagen, somm

Herr

San-Marin förvånar med

raskande

styrka. \

Romerska lekar pä tre hästar

utförda af Mlle. Pâquerette

en ojämförlig grace, trots sitn

tionens svårigheter.

Z\ Strid om en roa, som kastas

:lf ner från läktaren.

Mlle. Blanche

kapplöper så

väl till fots

som till häst.

Mlle.

Constance i sina

öfverraskande [-trapezkonster.-]

{+trapez-

konster.+}

Skådespelerskan Lea

d"Asco som clown.

Målaren herr Wagner

som clown.

Från en representalion pä^Circus Molier.

Arenalif på modet. 27

är chicdagen. Han kan spela ändå, han har alltid utländingarne,

som ha utmärkt roligt hos honom, emedan de ändtligen en gång

i motsats mot på teatrarne äro nog lyckliga att förstå hvad de

se, och hans trupp kostar honom icke mycket. Den består af

veteraner, som grånat i hans tjenst och hvilkas konstnärsanspråk äro lika

anspråkslösa som deras prestationer.

Men Paris är motsatsernas stad. Lika kylig som mängden

förhåller sig till arenanöjena, Hka entusiastiskt för dem har det

mondaina och demimondaina Paris blifvit. Det begär hvarken att *få

skratta eller gråta, det förstår icke hvad det ideela är, det vill ha sina

nerver kittlade. Teatrarna kunna endast göra det undantagsvis.

Första föreställningen har ännu en viss sensation. Man sitter till

doms, man håller kanske en menniskas, kanske mångas öde i sin

hand. Men när omdömet är fäldt, när det är afgjordt, om stycket

fallit eller haft succès, ser man endast om igen på scenen samma

lif. hvars minsta skrymslen man känner till och för hvars största

sinnesrörelser man för längesedan är förslöad och tilltrubbad.

Arenan är något annat. Den gör ej anspråk pä det omöjliga:

att komma hjertat att klappa. Men vid kapplöpningarna kan man

hålla vad. Och när trapezkonstnären slår sina saltomortaler uppe

i taket eller japanesen står på hufvudet på toppen af sin vacklande

pyramid, så är det en menniskoryggrad som kan knäckas, om

jäm-vigten förloras. Det kittlar i nerverna att få en sådan insats för

en minuts ögonlust. Det sista blasertheten får bugt med hos

menniskorna är den djuriska grymheten. Det är alltid mer eller mindre

den arenan vädjar till, derför sättes dess sport alltid i högsätet, när

en civilisation lider mot sitt slut.

Det mondaina Paris gick omkring med en otillfredstäld längtan

^fter arenan. Men problemet, huru denna längtan skulle bli stillad,

var svårt att lösa. Tjurfäktningarna, som man ville ha, fick man

icke. De voro redan annonserade vid en stor

välgörenhetsföreställ-ning, och en gång införda skulle de hastigt kommit » dans les

moeurs». Men en demokratisk regering, som icke förstod sin tid,28 Arenalif på modet.

förbjödj dem Huru talrika än kapplöpningarna blefvo, kunde de

dock endast mätta en sida af lidelsen: spelraseriet. Concours

hippique var för ofarlig för att kunna bli annat än en exposition af

toaletter. Och sedan funnos endast Franconi och hippodromen qvar.

Det var icke nog, och det var ej heller det man sökte.

Men när behofvet är stort och äkta, är alltid förlossaren nära.

Han kom, han hette herr Molier,

Då hans uppfinnarehjerna undfick idéen till den berömliga

Handling, som så hastigt skulle upphöja honom till heros i det

parisiska nöjets verld, var hans innovation ännu ej afsedd att tränga

ut Öfver gränserna af en privat krets. Han var en sport- och

verldsman med vidsträckta bekantskaper, men hvilken dock hvarken rang

eller rikedom gåfvo den framstående sociala ställning, som hans

äregirighet eftersträfvade. Han hade till väninna en ung dam, Mlle.

Marguerite, mera familjärt kallad miss Pâquerette, hos hvilken han

hade upptäckt en alldeles ovanlig talang som konstberiderska. Sjelf

var han en käck ryttare, och för att lancera både henne och sig

sjelf, fick han en natt vid en animerad supé det infallet att

arrangera en circusföreställning. I hans fashionabla hotell vid rue

Benou-ville, två steg från Boulognerskogsavenyen, timrades och bygdes i

några månader, tills man hade en improviserad liten arena färdig,

korrekt som Franconis, charmant och artistisk på samma gång.

Man inrättade åskådareplatser med mohriska arkader och balkonger

som ett parti af en spansk stad, också det var originelt och roligt.

Publiken hopade sig måleriskt, som den gör på en gata i Valencia

eller Sevilla för att se en procession draga förbi. Framgången var

ofantlig. Förutom värden och hans donna hade första gången

endast några få intima vänner deltagit i prestationerna, men den

nya sporten väckte hänförelse. Amatörer anmälde sig i massor, i

en handvändning var herr Molier direktör för en hel trupp med

alla genrar dubbelt, tiodubbelt besatta. Och från detta ögonblick

blef hotellet vid rue Benouville afgjordt ofTradt till circus.Aliénait/ på modet. 29

Eliten af hans konstnärer kommo från de allra noblaste sferer.

En hertig de la Rochefoucauld visade sig i rosenröda trikåer i det

höga trapezet, den unge hertig de Morny slog kullerbyttor. Saken

togs hos herr Molier med en samvetsgrannhet, som alldeles

öfverglänste till och med fackmännens. Hans trupp är icke dilettanter

längre, den räknar i akrobatik, i dressyr- och beridarekonst och

förnämligast i clownism stjernor af första rangen, som Renz skulle

uppväga med guld. Hela året igenom öfvas och repeteras och

arbetas der, så att, när ändtligen inemot våren säsongens serie af

föreställningar börjas, sällskapets prestationer skola gå med en

fulländning, som är värdig de höga utöfvarne och den utvalda

åskådarekretsen.

Ty äfven denna har qvantitativt och qvalitativt växt med

svindlande fart. På herrsidan slogs strax efter den första

föreställningen »tout Paris» om en vrå i circus Molier. Det är en kedja,

som alltid hänger ihop. Der hufvudet passerat måste svansen också

in, hvad det än må kosta. Sferen, från hvilken åskådarinnorna

hämtades, var deremot i början begränsad. Man tycks ha ansett

det mindre passande, i sjelfva verket kanske mindre roligt att dra

in damerna af sin egen societet i den nya sporten. Loger och

balkonger strålade af skönheter och toaletter; diamanterna voro

tämligen äkta, men noblessen var det mindre. Det var ett

missförstånd, att det måste vara och att det kunde fortfara att vara så.

Skiljemurarna mellan damerna af den äkta societeten och dem af

den andra falla i det moderna Paris allt mer och mer i ruiner.

Man korsar hvarandra vid premièrer, i Boulognerskogen, vid de

stora välgörenhetsarrangemangerna, på tjogtals andra ställen. Begge

societeternas berömdheter ristas af boulevardbladens »ekon»

tillsammans till glittrande kaleidoskopstjernor, hvari ingen tar illa upp

att se sig anbragt. »De andras» sällskapliga lif behandlas med

samma utförlighet som den äkta societetens salongshändelser,

stundom till och med med större förkärlek. Nivelleringen är redan på

så många områden tillräckligt långt framskriden, för att arenan3°

Arenalif pà modet.

Balkongerna i Circus Mo>

lier en afton, då före-

ställning ges för

hertiginnorna, crème de la

crème af skönhet och börd.

Mlle. Marguerite

skolryttarinna,

beundrad af den unge

clownen grefve (

Camondo,

Hertig de la

Rochefoucauld och vicomte de St.

Génie hvila sig efter sina

non plus ultra

produktioner i luftgymnastik; ^

Arenalif på modet. 31

enligt naturens ordning skall bli en neutral mötesplats för alla tidens

nobla aspirationer. Då de förnäma parisiskorna sågo den ifver,

hvarmed deras äkta män och bröder täflade om att inrangera sig

under herr Moliers direktörspira, begärde också de att få vara med.

Värden vid rue Benouville blef den mest feterade gästen i deras

salonger, och hans äregirighet kunde icke motstå kurtisen.

Hertiginnan höll sitt intåg i hans circus, liksom hertigen hade gjort det

i hans trapez. Och alla parter befinna sig utmärkt väl deraf. Man

känner, att först nu har man kommit dit ens längtan dref en. Det

är riddaretidens stolta duster om igen i modern drägt. Atleten bär

sin dams bandrosett på sin trikå, och när han lyfter den stora

vigten, så att huset skälfver af spänning och skakas af en

bifallsstorm, blossar hennes kind under veloutinepudret, och handen ined"

den sextonknappiga gant de Suède kastar rosen, blickens elektriska

gnista kastar hjertat för hans fötter. Hennes drömmars hjelte är

arenans konstnär. Hon offrar allt för en timme der. Robert de

Bonnières visar i »Les Monachs» huru den kan bringa englar till*

fall, och han Öfverdrifver ej. Den är centrum i säsongens lif,

pariservintern är förspild, om man ej lyckas bli delaktig i dess njutningar,

det fins endast ett verkligt passionerande konversationstema, och

det är den; man har en outplånlig fläck på sitt mondaina rykte,

om man ej är med åtminstone på dess stora dagar.

De ha efter hand blifvit icke få. Circussoiréerna vimla. Man

är ej öfverallt som herr Molier i stånd till att kunna offra dem ett

helt hotell. Men hvarje fashionabel ogift herre, som lefver på

någorlunda stor fot, anser sig förpligtad att efter förmåga följa det

stora exemplet. Åtskilliga ha ryckt mästaren ganska nära, en och

annan gång har han till och med blifvit öfverglänst. En annan rik

man, herr Albert Menier, har i en praktfull park, som han eger

strax utanför Paris, låtit uppföra en lyxcircus, som har kostat honom

ett par millioner och som han invigde med en fest på 150,000

francs. Från svindressören ner till stallmästaren var det också här

Paris" noblaste kavaljerer, som uppfriskade sköldens bleknade kors-32 Arenalif på modet.

tågsförgyllning med nya meriter. Nu återstår blott ett enda steg

att taga för att det hela skall bli fullständigt. På svärdsidan är det

omöjligt att komma längre än man kommit. Det fins för den

manliga faubourg- och boudiné-eliten ingen syssla, som g^r ett sådant

anseende som att spela clown, det fins ingen uniform, som är mera

eftersökt än stalldrängens. Som qvinliga artister har den mondaina

circus deremot hittills måst nöja sig med stjernor från miss

Pâquerettes sociala sfer. Det är en ofullkomlighet, som måste afhjelpas.

Den är grundad på fördomar, som ej längre tillhöra tiden och som

utan tvifvel också hastigt skola försvinna. Trapezhertigarnes damer

började med att begära särskilda föreställningar för sig, så att herr

Molier måste ge två serier, en för den äkta societeten och en för

den andra. Liksom denna åtskilnad visade sig opraktisk och

ohållbar, skall man också inom kort slunga betänkligheterna vid att ta

aktiv del i den pikanta sporten. Baronessan Pschutt skall från

åskådareplatsen stiga ner på arenan, kläda sig i trikå och göra sina

konster vid sidan af sin herr gemål. Man förbereder sig redan i

sina salonger. Hertig de Mornys syster, den unga markisinnan de

Belboeuf, har trapezet hängande i taket i sin boudoir och låter

fotografera sig som svart clown för sina vänner. Hon är modets

drottning, liksom hennes bror är första lejonet bland boudinéerna,

hon skall nog förstå att visa sin societet den väg, som ligger

utstakad för den.

Och hvem vet då, huru långt man möjligen kan komma, innan

århundradet riktigt slutar, hvem vet, om ej herr Moliers genialiska

innovation endast är den första lilla begynnelsen till något mycket

stort. Arenans aera är invigd med den privata circus, men är det

säkert, att de stora konstnärernas äregirighet i längden skall kunna

tillfredställas inom dess trånga skrankor? Medvetandet af förmåga

kan ej existera utan behof af att göra den gällande och se den

erkänd. Den äkta talangen spränger ständigt fördomens bojor och

låter ej af någon falsk blygsel hindra sig från att bege sig ut på

offentlighetens vidsträckta område, der den är hemma. Den dagArenalif på modet.

33

är kanske ej aflägsen, då kallelsens röst ljuder så mäktigt i de

parisiska trapezhertigarnes och hertiginnornas bröst, att de behöfva

andra arenor än herr Moliers. Väl börjadt är halft fulländadt.

Början, som man gjort, är för lysande för att fulländningen skulle

utebli. Och arenaskådespelet i det mondaina Paris har först sin

apoteos, när baronessan Pschutt efterträder Mlle. Oceana på

ståltrådslinan i hippodromen.

Kaufmann.IV.

På Neuilly-marknaden.

I trädgården hos Ledoyen.

|et är sommar, »tout Paris» är borta, heter det. Det är

en vidskepelse, Paris är alltid i Paris, om det också är på

aldrig så många andra ställen. Det påminner om en

kinesisk dosa, det blir alltid några qvar, hur många man än skalar

af. Parisiskan har ej förändrat sig sedan Mme. de Staels tid; hon

På Neiiilly-tnarknaden. 35

tycker fortfarande, att det ej fins någon utsigt i verlden så vacker

som öfver rännstenen vid rue du Bac. Hon badar på kusten, hon

reser i Pyrenéerna, hon dricker brunn i kurorterna, men när hennes

lungor skola ha luft, som hon kan andas, smyger hon sig tillbaka

till Paris. Solen steker, dammet virflar i skyar, asfaltens giftos

förpestar. Men det är ändå Paris. Öfverallt annorstädes har hon

tråkigt med värdighet, men hos Paris om sommaren är det det

gudomligt roliga, att all värdighet är bannlyst. Hon är utanför

säsongen, ingen etikett gäller, hon är i sin egen kära stad som i en

främmande stad, der hon kan göra hvad henne lyster. Tout Paris

är borta, tout Paris flyttar in i smyg, och leker, att det är allena.

Man äter middag hos Ledoyen i cabinet particulier, förtjusande

små partier på fyra man hand. Baronessan Pschutt väljer rätterna

sjelf: kräftor naturligtvis, rapphöns och tryffel i massa. Uppassaren

knackar och knackar och bär in allting med en diskretion, så att

hon kan skratta ihjäl sig. När man vid desserten har flyttat sig

ut på balkongen och ser ner öfver borden i trädgården, hvilka äro

dukade ända ner till Champs-Elysées, omtalar baronen för henne

namnen på alla »ces dames» der nere och anekdoter om dem så

makalösa, att hon kunde bli kär i honom, fast han är hennes man.

Sedan åker man ett litet slag i skymningen, och när de första

gaslyktorna tändas, håller ekipaget vid Porte Maillot. Man går till det

stora, ojämförliga sommarnöjet: marknaden i Neuilly.

Baronessan har ett hemligt svärmeri för att föra utelif. Det

moderna snörlifvet klämmer henne dag ut och dag in så hårdt, att

hon ibland nästan får en äcklig smak i munnen deraf. Hon gaf i

sådana ögonblick gerna tio soiréer för en timme på Elysées

Montmartre i sin kammarjungfrus klädning, hon offrade med glädje en

première på Operan för en loge i Folies Bergères. Men det är

under vanliga förhållanden ofantligt svårt att få sådana begärelser

tillfredsstälda. För baronen äro just dessa ställen de allra trivialaste,

åtminstone om han skulle gå dit med sin hustru, att gå der ensam

är för henne omöjligt utan att kompromettera sig, man kommer36 På Neitilly-marknaden.

endast dit när man har en älskare, hvilket baronessan ju icke har,

af många skäl kanske, men i alla fall af ett, som är tillräckligt.

Med marknaderna deremot är det en annan sak. På dem är

det icke allenast tillåtet att gå, det är accepteradt som god ton att

ha varit der. Hvad som möjligen kunde vara icke riktigt fint

annorstädes, vexlar alldeles karaktär, då det förevisas i ett

marknadstält. Der blir det primitivt och oskyldigt. Man är der endast som

åskådare för att se folket roa sig. Nedlåter man sig till att sjelf

deltaga i nöjet, är det litet uppsluppenhet, som kläder, en ren kapris,

som när man dansar med vid skördegillet på sitt herresäte. Man

har lof att ha så många af detta slags kapriser man vill, och det

passar ju förträffligt, att de parisiska marknadsfesterna ge fru

baronessan tillfälle till att ha en hel mängd.

Förstadsmarknaderna höra till de gamla rotfästade

pariserinstitutioner, som ha trotsat alla moderniserande omvältningar. Hvart

och ett af stadens exotiska qvarter har sin. På bestämda tider af

året afklädas två, tre veckor i sträck dess boulevarder och öppna

platser sin hvardagliga kostym och öfverlemnas åt tältegarne.

Hufvudstadsfysionomien försvinner till sista spåret. Bycircusar och

landsvägsgycklare komma mylrande från alla håll, karusellerna gå,

det smäller i målskjutningstälten, våffelbagarens flott sjuder, och

qvacksalfvaren samlar folkskockar omkring sin reklam-utsirade vagn.

Der stora spelpassionen firar orgier. I hvarannan bod är det ett

lotteri om porslin eller ett lyckohjul, der man vinner honingskakor

och biscuits. Man kan få röra vid elektriska fruntimmer, se på

fiskmän, invigas i medeltidens tortyrfasor och anatomikabinettets

vederstyggligheter, alltsamman för en entrée af fyra sous. Endast

genom sin absoluta frånvaro af alla möjliga slags handel skiljer

pariserförstadens marknad sig från provinsstadens. Icke desto mindre

tycks den vara oundgängligen nödvändig för qvarterets blomstring

och välstånd. Under epidemier har regeringen då och då funnit

sig vara föranledd att förbjuda en och annan af dessa marknader.

Men den lokala befolkningen har hotat med uppror, om man be-På Neuilly-marknaden. 37

röfvade dem den, och man har endast undgått revolutionen genom

en kompromiss, som uppsköt den till en annan tidpunkt.

Beträffande en och annan af dessa marknader utvidgar det

lokala intresset sig till ett allmänt parisiskt. Isynnerhet

honings-kakmarknaden omkring Place du trône, Neuillymarknaden och

Saint-Clouds fête foraine intaga bland årets händelser en plats af första

rangen. Vid dem kommer det på sitt sätt verklig parisisk stil i

saken. Nöjenas qvalitet är alltid den samma, men qvantiteten är

omåttlig. Féen Cabotine håller revy öfver hela sin armés

arrière-garde, och lägrets tält äro otaliga som stjernorna på hennés himmel.

Lockande som från en tusensträngad Orfeuslyra ljuder positivens

musik ut öfver staden, Paris" hjerta slår i takt, och hela Paris

strömmar till festen.

Det är då baronessan Pschutt känner sig i sitt esse. Det menige

Paris kan ej alltid lyfta sig upp i höjd med det noblas passioner,

men det nobla förnekar aldrig sitt ursprung. Det har en underbar

förmåga att vid alla tillfällen stiga ner i nivå med folket, hvarur

det utgått. Hertiginnan slåss med droskkusken om en plats på

kriminaldomstolens åhörarebänk, när de stora förbrytarne skola

dömas. Ett sensationelt mord är det intressantaste hon vet i verlden,

en karuselltur på Neuillymarknaden gör henne hufvudyr af glädje

som ett barn.

Hon måste spela vid alla baracker och gå in i alla

gycklaretälten. Det fins icke en jätteqvinna, som hon går förbi. Det

abnorma utöfvar i alla former stor dragningskraft på madame, men

den blir alldeles oemotståndlig, då det är hennes eget kön, som

kan uppvisa abnormiteterna. Verkligheten håller visserligen sällan

hvad de makalösa bilderna utanför tältet ha lofvat, men när kolossen

låter bössan gå rundt och mot en liten extradusör uppmanar

herrskapet till att öfvertyga sig om hennes arm- och benmusklers

soliditet, fylles tältet med en doft af canaillerie, som kittlar madames

nerver starkare än någon parfym från Lubin, och det är just den

hon har kommit till marknaden för att söka.På Nenilly-marknaden.

Hon återfinner den på en mängd andra ställen. Hon är outtröttlig

och omättlig. Inga dammoln, ingen absintstank, inga knuffar genera

henne. Hon borrar sig igenom der trängseln är tätast för att

komma fram till utropare-estraden och frossa i de populära

gratier-nas smutsiga trikåer och gatpojksattityder. Hon jublar öfver de

dresserade loppornas konster, hon slukar muséet, der bagno-myste-

Hos jätteqvinnan.

rierna afslöjas, och medan hennes kavaljerer smälla ner kritpiporna

på skjutbanan, smyger hon sig bort och tittar in genom

sångersketältets springor och låter sitt öra kittlas af cancandrottningens visor.

Behöfver hon ett ögonblicks hvila från oväsendet, är

somnam-bulens vagn till hands. Den utgör ett af hufvuddragen i

parisermarknadens fysionomi, den är oskiljaktlig från hvarje ställe, derPå Neuilly-marknaden.

39

parisiskan är ute för att roa sig. Hon går omkring med ett evigt

otillfredsstäldt behof att tyda framtidens runor, hon kan icke ge en

sou till en fattig på gatan utan att få en lyckosedel i stället. Och

äfven i det afseendet är baronessan Pschutt parisiska i grund och

botten. Tankeläsningen och hypnotismen ha eröfrat hennes salonger,

Somnambulen tyder «framtidens runor».

hennes ekipager hålla i kö utanför Somnambulismens och kiromantiens

öfversteprestinnor i faubourg St. Antoine. Der är konsten satt i

stil, en séance kostar två, tre louisdorer och försiggår med all

vederbörlig eggande mystisk apparat. Hos marknadssomnambulen är

iscensättningen primitivare. Hennes vagn tjenstgör på samma gång

som kök, sängkammare och tabernakel. Men när korten kommaPå Neiälly-marknaden.

på bordet och kaffegrumset i koppen, slår madames hjerta likafullt, så

att man kan se dess ticktack under korsetten, och har den pytiska

rösten profeterat, att det är en blond herre med små polisonger

och monokel i ögat, som skall vinna hennes kärlek, så kan den

lille vicomten spara sig alla ytterligare ansträngningar \ fru baronessan

är hans. Hon vet sitt öde, och hon trotsar det icke

Från somnambulen går man vidare. Tiden flyger, hon märker

det icke. Hon kunde ströfva omkring på marknaden hela natten

utan att bli trött. Hon är son\ en skolgosse, som har fått ferier.

Hon är vid lynne att roa sig, och

allting roar henne. Till och med

framför guignol-teatern stannar hon

och applåderar i kapp med barnen.

Men glanspunkten i alltsamman,

kronan på aftonens fröjder är

besöket hos Mr. Marseille. Det ar

först och sist för hans skull som

hela det mondaina sommar-Paris

vandrar till marknaden i Neuilly.

Mr. Marseille är en af Paris"

stora celebriteter. Han intar rang

vid sidan af Sarah Bernhardt och

Judic, Coquelin och Lassalle. Han

har sitt konstnärligt inredda hotell,

sitt privatekipage i Boulognerskogen, sina galonerade betjenter och

sitt upp- och afskrifnings-konto i Crédit Lyonnais. Äfven han är

nämligen artist med talang, och parisarne ha ingen trangbröstad

uppfattning af konsten. Om blott förmågan är eminent, erkänna de alla

genrer utan åtskilnad. På de stora välgörenhetskonserterna sjunger

Theresa sitt nummer vid sidan af Mme. Krauss, Got deklamerar och

Mr. Auguste slår saltomortaler med samma framgång. En première i

hippodromen, der hästen Blondin för första gången producerar sig

på spänd lina, blir samma sensationshändelse som en ny pjes af

Dumas eller en opera af Gounod.

«Artisten« Mr. Marseille.På Neuilly-marknaden. 41

Det är som brottare Mr. Marseille har vunnit sitt guld och sin

ryktbarhet. Han har börjat nedifrån, men han har från simpel

marknadsatlet svingat sig upp till att bli något helt annat. När

han nu i hvit halsduk och korrekt svart redingote, med sin

kommandostaf i handen, leder öfningarna i sitt luxuösa tält, är det mer

än ett vanligt kraftprof han bjuder publiken på. Det är reglerad t

i de minsta detaljer, underkastadt en otalig mängd lagar och tillåter

en oändlighet af finesser. Det har kastat af den brutala formen

och förvandlats till en nobel, korrekt strid, ett modernt sidostycke

och en modern konkurrent till duellen.

Det har möjligen till och med blifvit en mycket farlig

konkurrent. Från att beundra Mr. Marseille och hans brottare ha de

unga parisiska kavaljererna öfvergått till att sätta sig i skola hos

honom. Med sitt i de mondaina circusarna utvecklade sinne för

kroppsöfningarnas skönhet ha de hastigt insett, att det här öppnade

sig ett nytt, stort fält, der deras idrottsbehof kunde finna värdig

tillfredsställelse. En innovator som herr Molier har tagit det första

steget, omgjordat sina länder med panterhuden och offentligt aflagt

prof på, att faubourgverldens muskler ännu kunna mäta sig med

folkets. Exemplet har smittat i en handvändning, och Mr. Marseille

rekryterar nu sina atleter från samma sociala sferer, från hvilka

herr Molier hämtar sin beridaretrupp. Man kan hoppas, att det

skall gå ännu längre. Saken skall först nå sin fulländning, när Mr.

Marseilles tält har ersatt Boulognerskogen, knytnäfvarna värjan och

pistolen. Duellen har i det parisiska samhället antagit oroande

proportioner. Man slåss för allt och ingenting. Det är visserligen

sant, att värjans rispor sällan äro djupa och att pistolkulan oftast

går förbi. Men så mycket mera synes brottningstältet vara den

plats, der alla dessa hederstvister kunna finna en lösning, som just

står i öfverensstämmelse med stridens natur.

Man skall komma derhän, det har ingen fara. Rörelsen är för

intensiv för att kunna hejdas på halfva vägen. Hvarje afton, så

länge Neuillymarknaden varar, gästas Mr. Marseilles tält icke allenast42 På Neiiilly-marknaden.

af baronessan Pschutts sällskap, utan af alla hennes och af alla

baronens vänner, så många som finnas i Paris. Man vet utan

särskildt aftal, hvar mötesplatsen är, och äfven Mr. Marseille vet

besked. Klockan tio hänger han ut plakatet, som tillkännager, att

tältet är stängdt på grund af privat föreställning. Hans nobla

publik betalar sin louisdor i entrée, och under återstoden af aftonen

är det sedan baronen och hans vänner, som lyda Mr. Marseilles

kommandostaf, baronessan och hennes väninnor, som jubla af

hänryckning öfver kampen. »Tout Paris» ha funnit hvarandra, tout

Paris tar sig i månsken en karuselltur på de mekaniska velocipederna

och skiljes sent med den hemliga bekännelsen, att Paris är

gudomligt alltid, men gudomligast, när man får låta naturen gå framför

upptuktelsen och roa sig en sommarnatt på Neuillymarknaden.

v.

Four o"eloek-téet.

Utanför Magasin du Louvre.

|adame har kommit i säng klockan fyra och stigit upp

klockan åtta. Det är litet svårt den första gången

man gör det, men vanan hjelper till. Hon har hela

veckan varit på bal hvarje qväll och till slut dansat af sig

tröttheten. Hon har tagit sin dusch i anstalten vid boulevard Males-

44 Four d c lo c k-té et.

herbes och efteråt sin gymnastik i komprimerad luft, som doktorn

har ordinerat för hennes anemi. Hon har kört sina ponies i

Bou-lognerskogen och slukat frukosten på en minut för att komma i tid

till repetitionen på en stor välgörenhetskonsert, som hon är med

om att arrangera och der hon sjelf skall sjunga fyra solonummer.

Sådana historier dra alltid förskräckligt långt ut. Ändtligen har

man emellertid gått igenom allting, hennes Vagn väntar, hon har

en hop ärenden att uträtta. Hon måste nödvändigt till Boissier för

att välja dessert till middagen, som hon ger klockan sju. Desserten

är det, som gör hela middagen, endast hon sjelf har smak nog att

sammansätta den. Om aftonen är det en soirée hos spanske

ambassadören, till hvilken hon ännu ej har fått sin toalett i ordning.

Hon galopperar till sömmerskan, i magasiner, till handskmakare,

blomsterhandlare och parfymör. Butikfröknarna fylla hennes vagn

med askar och paket, slutligen är det knappast rum för henne sjelf

der inne.

Men äfven det är öfverståndet. Madame är hemkommen klockan

fem. Hon har gifvit sina ordres för middagen, och en helt liten

smula trött har hon sjunkit ner på soffan i hopp om att få ett

ögonblicks andrum, innan hon skall kläda om sig.

Madame invaggar sig i illusioner, som ej kunna bestå med

hennes lif och med den verld, hvari hon lefver. Hon har ej suttit

en sekund, förr än hon far upp igen. Hon hade glömt det: det

är två four o"clock-té-visiter, som hon absolut måste till, som det

skulle vara den dödligaste förolämpning att utebli ifrån.

Four o"clock-téet är maran som ständigt rider henne. Det är

den nyaste formen för umgänge i Paris, och det är en form, som

passar. Det fins deri just samma feberspända, nervösa, jagande oro,

som det är öfver hela lifvet.

Verkligt umgänge existerar öfverhufvud icke i det moderna Paris;

det är splittradt och utpjaskadt i visitmakeri. Man känner ingen

och alla ; man har icke en enda intim vän, men man har tusen

bekanta. Och alla dessa måste man ta hänsyn till och kurtisera.Four o clock-téet. 45

Den ene kunde vara till nytta i det och den andre i det, och sådana

små stödjepunkter gäller det ständigt att ha till hands.

Lefnadsvägarna ligga i millionstaden ej alltid jämna och banade; man kan

nå höjder, men då måste man också krypa, och har man ej under

vägen buskar och ris att ta fatt i, kommer man aldrig upp. Det

är relationer man söker i umgänget, ingenting annat, och man

inrättar sig allt mera obeslöjadt i öfverensstämmelse dermed.

Salongen blir kontor. Soiréerna ha redan länge varit litet på

dekadans. Men litet behålla de dock alltid af aftonens om icke

festliga, så åtminstone onormala stämning. Musiken och trängseln

störa, ljusen blända, hufvudet är icke klart. De nyktra parisarne

från i dag längta efter annat, och hvad de längta efter, ha de

funnit i det moderna four o"clock-téet. Detta sätt att umgås på

motsvarar just deras behof, derför har det hastigt blifvit högsta

fashion.

Först och främst är det så ofantligt beqvämt. Man väljer sin

dag och anskaffar litet tårtor och dryckesvaror, det är alltsamman.

»Son jour» har hvar och en i Paris. Så länge man är ogift, står

den på visitkortet, omedelbart efter det man inträdt i det äkta

ståndet, skickas litograferade skrifvelser till kreti och pleti med

underrättelse om, att »monsieur et madame X. seront chez eux»

den och den dagen i veckan. Det tjenar sedan till ingenting att

besöka dem en annan dag, hvad man än har på hjertat.

Portvakten har sina ordres, ingen är hemma, »man tar emot om onsdag».

Inrättningen är icke mycket gästfri, men den är ganska praktisk,

och four o"clock-téet är en ännu mera praktisk förbättring af den.

Så länge vännerna gingo otrakterade från visiten, var det nödvändigt

att som supplement till »dagen» leverera dem ett par musikaftnar

och en bal under loppet af säsongen; dessa kunna nu utan

synnerligen stor svårighet strykas, och det sällskapliga maskineriet är

derigenom inskränkt till sin största möjliga enkelhet.

Four o"clock-téet serveras under de ljusa månaderna

omedelbart före, under de mörka månaderna omedelbart efter Boulogner-46

Four dclock-tèet.

skogstiden, d. v. s. ungefär klockan fem. Det kan serveras i

matsalen. Bordet är då rikt dukadt med blommor och små

Sèvres-uppsatser, hvari prydliga bonbonsaker och kanderade frukter ligga

och ta sig bra ut. Gnistrande kristallglas stå i cirklar omkring

flaconerna med de gamla vinsorterna, och midtemot fins

silfver-samowaren med dess konstellation af koketta smakoppar och dess

drabanter af assietter med Sandwiches och briocher. Men en sådan

tf

Vid buffeten.

lyx är dock mera sällsynt; den brukas egentligen endast hos

amerikamillionärerna och andra parveny-matadorer ; på noblare ställen brukas

den icke. Der består four o"clock-téet liksom hos embetsmännen,

som vill vara med och ej har råd till annat, helt enkelt af ett litet

etagèrebord anbragt i en vrå af salongen. På den öfversta afsatsen

tekannan, kopparna och grädden, ibland också chokolad; inunder

vinet, likörglasen och de diminutiva, till genomskinlighet tunna

efterbildningar af smörgåsar, som fransmännen kalla tartiner, samt derasFour dclock-têet.

47

små utsökta tårtor. Det är hela den apparat, som behöfves, hela

det materiella offret på det parisiska umgängeslifvets altare.

Framför kaminen den dubbla raden länstolar som vanligt,

förlängd med hvad huset eljest disponerar öfver af sittmöbler, som

gerna kunna få ses. På den innersta platsen slår värdinnan sig ner

vid receptionens början, och hon lemnar den icke under någon före-

I salongen.

vändning, förr än alla ha gått. Herrn i huset uppehåller sig i

rummet utanför för att ta emot gästerna, när betjenten anmäler dem.

Han växlar derute hviskande de ord med dem, hvari besökets

afsigt ligger, om det har någon sådan särskild afsigt, och för dem

sedan till deras plats i länstolsraden. Man rycker upp efter tur,

liksom man får nummer på öfverkläderna i entréen. Innan man har48 Four o clock-tèet.

kommit upp till värdinnan, är det icke artigt att gå; men så snart

man har växlat ett par privata ord med henne, äro förpligtelserna

uppfylda, det skulle till och med strida emot god ton att stanna

längre. Har man den oturen att komma i ett ögonblick, då många

platser äro besatta, kan man bli nödsakad att vänta en halftimmes

tid, men det är också det högsta. Hvarje gäst kan ej för sig få

mer än två, tre minuter af den upptagna frun, hon skall ju

samtidigt passa på och hålla konversationen vid makt ner öfver begge

länsstolsraderna — grannarna äro ofta alldeles främmande för

hvarandra, så att utan henne skulle den gå ömkligt i kras. Men

det hjelper henne också; hon kan konversera högt om hvar och

ens rent privata angelägenheter. Man tycker om att vara sluten

för halft bekanta, men de mer eller mindre intima inblickarna i ens

lif genera ej synnerligt, när vittnena endast äro vildt främmande,

som man kanske aldrig mer får se. Parisarne ha alltför mycket i

hufvudet för att kunna sysselsätta sig med personer, som ej angå

dem; det går in genom det ena, örat och ut genom det andra.

Endast utländingen rodnar, när han inför ett helt sällskap hör sig

interpellerad om ämnen, som han aldrig är van att behandla annat

än på tu man hand. Är det absoluta hemligheter, tar man sin

tillflykt till etagèrebordet i vrån. »Mais prenez done une petite tasse»,

heter det, och det betyder alltid detsamma: »Låt mig få vara i

fred med den här herrn, vi ha affärer tillsammans, som ni inte

får höra.»

För öfrigt lär huset svårligen bli fattigt af hvad som fortares,

vid four o"clock-téet. När man har passerat både stolsraden och

värdinnan, blir man, förutsatt att betjenten ej förut har bjudit

omkring, hänvisad till bordet och får förutom teet en kanderad

jordgubbe och en eller annan tårta på modet. Dessutom alltid »un

petit verre» ; likörerna äro parisiskans favoritdryck, hon har

dussintals sorter af de mest raffinerade. Allt detta är både för värd och

gäster vida beqvämare än soiréerna och vida billigare. Och den

nya institutionen skulle också vara högst förträfflig, om ej dessUnder mellanakten.

Efter en aqvarell af Jean Béraud.Four oclock-téet.

49

lättvindighet hade gjort dessa four o"clock-téer så förfärligt talrika.

De föröka sig som bakterier i den parisiska organismen. En, som

vill vara litet artig, kan en eftermiddag under säsongen ha ett

halftjog, hvilka alla äro nästan oundvikliga. Man får icke vara skapad

som vanliga dödliga, man måste ha nerver som baronessan Pschutt

för att stå ut med det.

Kaufmahn.VI.

Klubbarna oeh spelraseriet.

edan madame är på four

o"clock-tévisiten, är monsieur på

klubben. Den förra är

oundgänglig för henne, den senare är oumbärlig för

honom. Hvarje parisare måste ha en

timmes fritid före middagen. Bourgeois"en

njuter under vägen från affärens mödor

hem till familjelifvets bekymmer hvilans

sötma vid absinten på sitt kafé, herrn

comme il faut går på sin »cercle». Man

kan svårligen vara medlem af den fina

societeten utan att tillika vara medlem af

en sådan. Man är det icke precist som

engelsmannen för att kunna sätta den på

sitt visitkort och pryda sig sjelf med

återskenet af klubbens glans. En viss roll har

visserligen den sidan af saken efterhand också kommit att spela i

Paris. De aristokratiska klubbarna tjena parvenyer och rastaqouairer

som antichambre till stora verldens salonger. När man presenterasKlubbarna och spelraseriet. 51

med tillägget: »monsieur är medlem af min cercle», stå genast alla

dörrar öppna. Till och med den unga aristokratiska arftagerskan

begär, när hon sätter upp listan på de qvalifikationer hennes

tillkommande måste ha för att vinna hennes hjerta, som ett

hufvudvilkor, att han skall tillhöra en chic cercle.

Men det är dock ej häri som klubbens väsentliga betydelse ligger

för fransmannen. Och det är heller icke just i den komfort den

erbjuder honom, fastän denna visserligen är så stor, att han måste

vara millionär för att finna den inom sina egna väggar. Klubbens

hotell är utstyrdt med furstlig prakt, han har en lakej för hvart

finger, när han ropar, bibliotek med alla pariserliteraturens nyheter,

massor af tidningar, fäkt- och gymnastiksalar, toalettrum med

parfymer gratis samt ett kök och en vinkällare af obetingadt första

rang att begagna till löjligt låga priser. Han kan på en sådan

klubb äta en lång, mönstergill middag, vin inbegripet, för fyra francs.

Vidare ger klubben oupphörligt lysande fester, aftonunderhållningar,

der Judic sjunger och bröderna Coquelin framsäga monologer,

»reduter» och baler. En och annan cercle arrangerar

teaterföreställningar, hvarvid de presentera sina egna, för denna enda afton

skrifna och instuderade revyer, andra hålla stora tafvelexpositioner,

till hvilka hela Paris strömmar och hvilkas värdefullaste taflor

klubben inköper till sitt galleri.

För att bli delaktig i denna elegans har man endast att betala

sitt månadtliga medlemsbidrag af tio francs. I de få förnäma klubbar,

som äro samlingsplatser för blomman af Frankrikes börds- och

penningaristokrati, uppgår den årliga kontingenten väl till sexhundra

francs eller mera, och det är svårt att komma in der. Ett par

svarta kulor vid ballotteringen äro tillräckliga för att den föreslagne

skall afvisas, endast de främmande makternas gesandter och

minister-residenter ha rättighet till inträde utan omröstning. Men dessa

exklusiva klubbar äro inalles fem eller sex, i alla de öfriga i

hundratal mylrande pariserklubbarna erfordras blott en anmälning af två52 Klubbarna och spelraseriet.

medlemmar, en tom formalitet, med hvilken det till och med ej

räknas särdeles strängt.

Denna lätta tillgång till så många härligheter kunde synas

förklara klubbens dragningskraft och den stora plats den intar i

parisersamhället på ett helt enkelt och naturligt sätt. Det är dock

endast en helt ytlig förklaring ; det fins en annan, som är den enda

verkliga, åtminstone väsentliga.

Det är spelet, som är klubbens lif, det är på det som dess

tillvaro är baserad. Utan spelet skulle pluralitetén af pariserklubbarna

göra konkurs i en handvändning, med tillhjelp af det florera de

alla. Baccaratbordet betäcker hela lyxen, liksom rouletten i Monaco

betäcker alla furstendömets statsutgifter. Baccaratbordet är naboben,

som betalar, och det är guden, som dyrkas. Paris från i dag känner

ingen annan kult än den, som försiggår vid musiken af rullande

louisdorer. Men den förstår det, den fyller det med andakt och

kommer dess hjerta att klappa. En evig dans omkring guldkalfven,

ett lif i evinnerlig spelfeber har blifvit normalexistensen för allt

större och större samhällslager. Det kom in med

aftärsuppblomst-ringen efter milliardlånen och börssvindeln, som följde derpå, och

det dök ej ner igen vid krachen. Tvärtom, begäret efter de

lättvunna millionerna bredde ut sig allt vidare, jagten efter dem blef

vildare och vildare. I klubben kan man ge det så fria tyglar det

lyster en ; det är detta, som är förklaringen på den roll den spelar.

Det är godt om förevändningar till grundläggandet af en

parisercercle. Konsten, literaturen, åkerbruket, industrien, allt

användes som skärm. Men huru många vackra ändamål klubben än

upptar i sina statuter, har den ändå i grund och botten endast ett.

Den antar namnet »des arts libéraux», »des artistes dramatiques»,

»de la presse» eller »des agronoms», det betyder hvarken mer eller

mindre än skylten på värdshuset. Man är så innerligt välkommen

i »Au rendez-vous des mariniers», om man bara förstår att pejla

glasets djup, man mottas, alldeles likgiltigt hvilket yrke man tillhör,

med öppna armar till och med i klubbar med de mest exklusivaKlubbarna och spelraseriet. 53

namn, när man kommer som spelare. Det kan väl någon gång

vara ett sällskap med allmännyttigt ändamål, en literär eller

konstnärlig förening, som instiftar klubben, men det sker i så fall endast

derför att man är i penningknipa och behöfver skaffa sig medel

för sin existens. De intressen, föreningen lefver för, flytta icke in

i klubbhotellet. Det arrenderas bort till en privat entreprenör, som

kan betala mycket betydliga summor för ett sådant arrende. Har

klubben kommit i ropet och har skaffat sig en stab af spelare, gör

den honom lätt till millionär, huru mycket han än betalar.

I regeln är det en sådan spekulant sjelf, som sätter det hela i

gång för att skaffa sig en god affär. Den nödvändiga

auktorisa-tionen från polisprefekturen kan det ibland vara svårt nog att vinna.

Ett municipalråd, som antyder, att han skall visa sig erkänsam, då

prefekturens budget skall under behandling, en inflytelserik

deputerad eller senator är det emellertid icke lätt att afvisa, och

klubbentreprenören lagar alltid att han har en sådan matador till

bundsförvandt. Han låter sig likaledes angeläget vara att skaffa en fin

komité, i hvilken helst en inflytelserik journalist ur boulevardpressen

måste vara ordförande. Erbjuder klubbens ändamål till och med i

den stiliserade form, som han naturligtvis måste förstå att ge det,

icke tillräckligt stoff till att entusiasmera dessa gynnare af hans idé,

har han i reserv ett annat öfvertalningsmedel, som sällan

underlåter att göra önskad verkan. Man gör i Paris ogerna något för

ingenting, men man gör mycket, när man får något för det. Han

erbjuder delaktighet i den vinst »cagnotten» möjligen skall gifva,

och en sådan delaktighet har farliga frestelser för flera

pariserhjertan än man tror.

»Cagnotten» är sparbössan, dit spelpengarna gå. De skola alltid

betalas, antingen det förloras eller vinnes, och det är ingen bagatell.

Har klubbentreprenören någon talang att sköta sin handtering, skall

han dessutom veta att sörja för, att hans croupierer manövrera

öfver i sparbössan mera än som enligt reglementet tillkommer den.

De ha också andel i vinsten, och de lefva på stor fot, de ha både54 Klubbarna och spelraseriet.

hotell, hästar och älskarinnor, som inte låta sig nöja med bagateller.

När året är förbi, ha i regeln alla spelare utan undantag förlorat,

och endast sparbössan är stinn, det är endast hon, som vunnit.

Polisen fann sig för någon tid sedan föranledd iill ett fälttåg mot

klubbarna, under hvilket inemot ett femtiotal stängdes. Man

anstälde en undersökning, och det visade sig då, att cagnotten i dessa

klubbar dagligen hade inbragt 69,800 francs, att det med andra ord

var en summa på öfver tjugufem millioner om året, som endast för

deras räkning gick ur spelarnes fickor och försvann som skatt till

en handfull individer, hvilkas förtjenster om samhället i de flesta

fall var mindre än ingen.

Förhållandet är det samma äfven i de pariserklubbar, som

polisens hand icke har träffat. Cagnotten är öfverallt det

bottenlösa svalg, hvari hvarje summa, som spelarne sätta i omlopp, till

slut drunknar. Ingen gör sig illusioner i detta afseende, men ändå

spelar hela verlden. Möjligheten att vinna existerar, och den är

nog för att göra alla yra i hufvudet.

Det fins tre hufvudgrupper af spelare: de stora sangvinikerna,

arbetshästarna och de förförda. Hvar och en af dem utgör en

armé, och tillsammans utgöra de hela Paris.

Sangvinikerna ha ännu Bontoux-febern i blodet. Deras tillvaro

koncentrerar sig i begäret att bli millionär under loppet af

tjugufyra timmar, och deras tro på, att ödet skall arrangera den saken

åt dem genom en enda briljant kupp har rent af blifvit en fix idé!

Lifvet existerar ej för dem annat än i form af la vie facile, det

tränger ej in i deras medvetande, att de kunna ha satts hit i verlden

för att föra något annat lif. Hur ofta baccaratguden än visar sig

onådig mot dem, förlora de ändå aldrig tilliten till honom. När

de om morgonen ha återkommit hem från det gröna bordet med

tömda fickor, låna de en louisdor och återvända om qvällen till

det. Så göra de, så länge det ännu existerar någon, hos hvilken

de kunna låna. Fins det ingen längre, ha de valet mellan den

fysiska tillintetgörelsen i att skjuta sig en kula för pannan, ellerKlubbarna och spelraseriet.

55

den moraliska i att göra sig god vän med cagnotten. Men ettdera

är oundgängligt. Arméens veteraner sluta så i nio fall af tio,

hvilket emellertid icke hindrar strömmen af nya rekryter att skocka

sig under fanorna med alltjämt nytt och friskt mod.

Den andra gruppen af spelare har en mindre lätt lifsåskådning.

De vänta sig ej mirakel af baccaratguden, de äro nöjda, om han

blott vill ge dem det dagliga brödet. Lifvet i Paris har,

isynnerhet för de

samhällsklasser, som vilja lefva

med litet, efterhand

blifvit så omåttligt

dyrt, att man antingen

måste vara inemot

millionär eller också

ha en ställning, som

inbringar räntan af en

million, för att kunna

slå sig anständigt

igenom. Så lyckligt

lottade äro endast få

af dem, som känna

behof af stora utgifter,

och de öfriga söka

derför vid spelbordet

förtjena hvad som

fattas. Tusentals

parisare tillbringa regelmässigt sina nätter på klubben för att kunna

lefva. De spela försigtigt, utan lidelse, vågande litet för att förtjena

litet, några få louisdorer, som kunna ge dem det nödvändiga

supplementet till deras ordinarie inkomster. Spelet är för dem ett arbete

som hvilket som helst annat. Men det är det mest ansträngande

af alla. Det erfordras till det en kallblodighet, en sjelfbeherskning,

en nervspännande påpasslighet utan like. Och om spelaren blott

Markis de Thermopylä; till klubbvaktmästaren: »Hör

på, Joseph, låna mig fem louisdorer till*.

«— Nej !«56 KlÉhma och spdrasmet.

en enda gång ger efter för sina passioner, löper han fara att begå

ett fel, som kan göra slut på hans reserv, det lilla kapitalet,

hvarmed han opererar, och som på det sättet kan medföra hans

fullständiga ruin. I en klubb, der det spelades mycket högt, fans en

välkänd parisare, som hvarje afton kom och intog sin plats vid det

gröna bordet. Men han spelade alltid mycket försigtigt och nöjde

sig med en ganska liten vinst. Man förvånade sig deröfver, då

han ansågs vara rik. Han lefde på stor fot, och man talade till

och med om, att han stod i begrepp att gifta bort sin dotter och

ville gifva henne en half million i hemgift. Hans klubbvänner hade

emellertid småningom vant sig vid hans spel, och de sågo honom

gerna vinna de småsummor, han i regeln hvarje qväll förde med

sig soth vinsten af sitt besök. Han hörde till de spelare, som alla

tyckte om. En afton öfverraskades man plötsligt af att se honom

ta en »banque ouverte», d. v. s. en, der bankören ej begränsar

spelet, utan mottar hvarje insats af de spelande, hur hög den än

är. De första omgångarna voro gynsamma för honom, under loppet

af tio minuter hade han samlat hundra tusen francs framför sig.

»Faites vos jeux,» fortfor han, och insatserna regnade ner. »Räkna

hvad som fins på bordet,» sade han till croupieren. Det var 180,000

francs. »Och hur mycket har jag i banken?» frågade han. Äfven

i den fans en motsvarande summa. Han tycktes betänka sig ett

ögonblick, tog upp en louisdor ur fickan och lät den rulla på bordet*

Den föll på jämt. »Jag håller,» sade han och gaf kort. Han såg

på sitt. »Jag bjuder,» fortfor han. Man gick med på begge sidor,

och på begge sidor lade han upp en femma. Han såg ännu en

gång på sitt spel och vände sedan upp kortet. »Jag har sex,»

sade han; men hos motspelarne fans å begge sidor sju, stackaren

hade förlorat. Och det var hans eget fel. Hela spelsällskapet

förebrådde honom det, och man såg efter hvad som låg öfverst.

Det var en tvåa; hade han appelerat, skulle han ha vunnit; Men

spänningen hade gjort honom hufvudyr, och man förstod senare,

hvarför den hade kommit honom att förlora fattningen. Han hadeI klubbens spelsal.Klubbarna och spelraseriet. 59

i sjelfva verket icke ett spår till förmögenhet, han hade måst sälja

allt hvad han egde för att skrapa ihop de 20,000 francs, hvarmed

han började banken. Så länge han hade hållit sig till de små

spelen, hade han kunnat släpa sig fram, men nu skulle det göras

allvar af dotterns giftermål och för att kunna skaffa hemgiften

måste han göra ett dristigt försök. Det misslyckades, han var

ruinerad, och han tog sig så nära, att han dagen derefter måste

skickas på dårhuset.

Det är den typiska lefnadshistorien och det typiska slutet för

den andra kategorien af baccaratkultens trofasta. Men ej ens

klubbdramerna af denna art skrämma, de göra endast reklam. Ju flera

boulevardbladen har att berätta, desto tätare blir kretsen omkring

det gröna bordet.

Den tredje gruppen spelare är proselyterna, som måste värfvas,

innan de komma. Det är dock sörjdt för, att äfven tillgången på

dem står i förhållande till den plats baccaratkulten intar i samhället.

Klubben har både en yttre och en inre mission. Den underhåller

sina ruinerade, den låter dem äta gratis vid sin furstliga table-d"hôte,

den går till och med ej sällan så långt, att den då och då

försträcker dem en louisdor, så att de en stund åter kunna få sina

nerver irriterade af spelets feber. Men den gör det endast på det

vilkoret, att de värfva nya klienter. Missionärerna af den yttre

missionen drifva Paris rundt och invitera middagsgäster. Klubben

betalar. Efter bordet gör man en rond i spelsalen. Medlemmarne

af den inre missionen få offret utpekadt för sig, de låta presentera

sig och bedja honom vara så älskvärd och spela litet för deras

räkning, man har alltid tur, säga de, när man spelar första gången.

Den olycklige spelar för dem och derefter för sig sjelf; han blir

upphetsad, och när han tappar, fins der tillmötesgående personer,

som låna honom penningar på hedersord. Hans lidelse stiger och

stiger, på en natt har baccaratguden äfven honom hel ocK hållen.

Det fins en liten historia, som ypperligt karakteriserar dessa

klubbseder. En ung man från landsorten, son till en rik industri-6o Klubbarna och spelraseriet.

idkare, gör en pariserresa på några dagar. På boulevarden möter

han en bekant, som bjuder honom på middag. Man äter och

dricker godt, gör ett besök bakom kulisserna på en operett-teater

och kommer i mycket upprymdt lynne. Han är icke van vid

sådant, stämningen rycker honom med, han känner sig upplagd

för extravaganser. »Låt oss gå till min klubb,» föreslår vännen,

»det skall roa dig att hålla bank.» Naturligtvis är alltsammans

ordnadt på förhand. Den första person man möter på klubben är

föreståndaren, som är förberedd och väntar bytet. Han mottar den

unge landsortsbon, som om han vore son till en suverän, för honom

med de mest smickrande komplimanger in i spelsalen och sätter

honom på bankirens plats. Man ger sig till att spela, och man

fortfar att spela. Der vinnes och förloras, och under tiden drickes

det ena lilla glaset »fin champagne» efter det andra. Landsortsbon

blir till sist alldeles omtöcknad. »Lemna ett halftjog louisdorer

till honom der,» hviskar parisaren då och då, »han hör till Figaro,

och man måste stå väl hos tidningarna.» De tio louisdorerna gifvas

ut för att man skall stå väl hos Figaro. Man spelar hela natten,

och icke en enda bank bortauktioneras. Spelkommissarien småler,

föreståndaren gnuggar händerna, ingen af de närvarande protesterar.

Landsortsbon lägger ständigt upp, han får ständigt nya speljettoner

från kassan, och ständigt betalar croupieren ut. Klockan fem om

morgonen meddelar man honom, att han är skyldig 500,000 francs.

Han blir plötsligt nykter och förklarar sig vara infamt bestulen.

Men man går igenom additionstalet för honom, det var fullkomligt

»korrekt». Och följande dag skickar han sina 500,000 francs, af

hvilka vännen utan allt tvifvel har inkasserat åtskilliga tusen som

sin andel.

Det var upprepade historier af detta slag, som för någon tid

sedan började göra pariserpolisen på sin vakt gentemot klubbarna.

Och just samtidigt föreföllo i ett par af de största och mest

renom-merade klubbarna skandaler, som ej kunde tystas ner. Man hade

ansett direkta bedrägerier omöjliga på dessa ställen, och plötsligtKlubbarna och spelraseriet. 61

blefvo flera gånger å rad bekanta personligheter, tillhörande de

förnämsta kretsar, afslöjade som falska spelare. Det väckte ett

oerhördt uppseende. Hela klubbinstitutionen kom under debatt,

skärmarna vältades omkull, och det föll ljus öfver smutsen och

ohyran bakom dem. Myndigheterna ansågo sig nödsakade att

ingripa, och ett femtiotal af de värsta spelhelvetena stängdes.

Det gjorde dock föga nytta, och äfven om det påbörjade

fälttåget fortsattes, skall det tjena till ingenting. Spelarne afstå ej

från spelet för att man beröfvar dem lokalen, der de samlas. De

göra som pariser-mohikanen, hvilken polisen en tid höll jagt på

utan att kunna fånga honom. Han hade sin roulette i en vagn,

han hyrde lediga våningar för en dag, och följd af sitt fasta

spelsällskap, som fick fältropet af honom liksom vid en sammansvärjning,

serverade han dem det gröna bordet den ena qvällen i ett qvarter

och den nästa i andra ändan af staden. Påpassliga vaktposter voro

utsatta. Så. snart polisen närmade sig, begrafdes rouletten i en fart

i trädgården, och när kommissarien, omgjordad med sitt trefärgade

skärp, inträdde genom dörren och väntade sig att göra en god

fångst, var allt misstänkt aflägsnadt, och herrar och damer voro

endast der för att se på våningen. Då ändtligen en qväll polisens

handtlangare hade varit slugare än spelorrame och sällskapet

verkligen blef öfverraskadt, medan det satt omkring det gröna bordet,

hette det, att man endast var der for att ta lektioner. Man ämnade

sig till Monaco och hade innan dess önskat göra sig litet förtrolig

med roulettens hemligheter.

Detta svar är verkligen ganska fyndigt. Hela det spelande

Paris är i sjelfva verket på väg till rouletten. Spelraseriet är en

alltför ingrodd lidelse för att det skall kunna ryckas upp med

rötterna genom administrativa förordningar. Man sticker sjelf ej

under stol med det längre. Men något bör ändå göras, tycker man,

och det fins blott ett att göra, heter det, nämligen att böja sig för

nödvändigheten och ge spelbegäret tillfälle att tillfredställas under

former, hvarvid såväl hela samhällets som individens intressen äro62

Klubbarna och spelraseriet.

så mycket som möjligt tillgodosedda. Men en sådan form finner

man just i den officiela, under statens kontroll stående rouletten.

Upprättandet af en spelbank i Paris har på fullt allvar blifvit

föreslaget, och förslaget har vunnit en sådan anklang, att dess

genomförande ej kan utebli. Man har vägt invändningarna mot denna

lösning, men man har icke kunnat få balansen öfver på deras sida.

Man öfverraskas af poliskommissarien.

Opportunismen har i det moderna Frankrike från politiken fort*

plantât sig till moralen. Hvarje menniskoålder har sin karaktär,

säger man, hvarje ny generation sin särskilda andliga fysionomi.

Moralen måste finna sig i att låta tillskära sig efter denna. Man

kan leda ett samhälles tendenser, liksom man kan leda flodens lopp.

Men man kan icke dämma för och bygga damluckor. Då komma

öfversvämningarna och skölja bort mer än det man ville rädda.

Rouletten har reella fördelar, tycker man. Der försvinner åtminstoneKlubbarna och spelraseriet. 63

icke som nu i klubbarna hela vinsten i cagnotten, till croupiererna

och spelets öfriga leoparder. Proselytmakeriet för speldämonen

upphör, ty ingen har intresse af att locka någon till det gröna

bordet. Intet bedrägeri är möjligt, och banken ger hvarken lån

eller tar emot hedersord som insats. Spelarne kunna förlora hvad

de ha, men icke mera. Derigenom är medlet till spelets forcerande

undanröjdt, mången ung galnings framtid sparad och många af de

förfärligaste, nu så rikt florerande speltragedierna gjorda omöjliga.

Slutligen skola millionerna, som nu försvinna i klubbentreprenörers

och bankhållares ficka, när rouletten har blifvit statsinstitution, gå

i statens kassa — och statens kassa behöfver dem.

Så lyder resonnemanget. Préparez votre jeu, messieurs,

problemet är löst. Paris får sin spelbank för att bekämpa spelsjukan.

Den kommer att gå förträffligt, det är inte fråga om det. Klubbarna

ha uppfostrat till den, och denna uppfostran har varit god.

Samhället är moget, rouletten-frälsaren kan bestiga sin tron.

VIL

Soiréerna.

arisersoiréerna i våra dagar

kunna delas i två slag: de

öppna och de slutna. Det

är den skilnaden mellan dem, att till

de slutna är det nästan nödvändigt

att ha en invitation, och man får der

champagne, till de öppna deremot är

det alldeles öfverflödigt att ha annat

än ett visitkort, men man får på dem

ingen champagne

Mussets replik: att när man tar

emot, är det hela Paris man tar emot,

både staden och förstäderna, har sedan

hans tid utvidgats. Man tar nu för

tiden både emot Paris och förstäderna

och landsorten och utlandet. En ut-

länding, som besöker Paris för första gången och gör det med den

gamla traditionen om fransk artighet och franskt tillmötesgående"

mötes af åtskilliga missräkningar. Han finner en stad, der det vid

hvarje steg gäller att dela ut dugtiga knuffar med armbågen förSoir éerna. 6$

att komma fram. Men på en punkt skall han bli angenämt

öfverraskad. Historierna om, att det franska sällskapslifvet skulle vara

exklusivt, bekräfta sig ej. Han kan efter fjorton dagars förlopp

resa hem och, om han känner någon ärelystnad tillfredsstäld

derigenom, förvåna sin vrå af verlden med att han har varit på soirée

hos ett halft dussin af de mest framstående män, som finnas i

Frankrike.

Hemligheten är helt enkel. När tout Paris efter sommarens

landtsejour och efter jagttiden inemot det nya årets början

pligt-skyldigast återvänder till hufvudstaden, inviges säsongen med en

serie »öppna» soiréer hos ministrarne, polis- och Seineprefekten,

kammarens och senatens presidenter samt administrationens öfriga

högtstående funktionärer. Dessa öppna soiréer, hvilka fortsättas

tills kapplöpningarna om grand prix de Paris ha egt rum, stå i

sjelfva verket öppna för alla, parisare, landsortsbor och utländingar

utan åtskilnad. Ett tillkännagifvande i Journal officiel underrättar

om, att den och den aftonen tar den och den emot, och dermed

är inbjudningen utsänd till hela samtiden. De, som ha lust, behöfva

endast göra toilett, aflemna sina visitkort hos de i försalen uppstälda

domestikerna och blanda sig i de tätt packade salongernas

menniskovimmel. De äro då på bjudning hos Grévy, Jules Ferry, Freycinet,

Brisson eller hvilka andra af I landets stora män, som för tillfället

bebo de offentliga palaiserna, och i sällskap med hundratals herrar

och damer, hvilkas namn hela verlden känner.

Innan den nuvarande demokratiska aeran upprann öfver

Frankrike, fick denna princip: att göra de officiella salongerna till en

fortsättning af gatan, icke en så obegränsad utsträckning. Endast

journalisterna åtnjöto rättigheten att bli insläpta på blotta

förevisandet af sitt visitkort, det öfriga sällskapet måste deremot vara

i besittning af en formlig inbjudning. Den var helt visst hvarken

under kejsardömet eller marskalkatet öfverdrifvet svår att anskaffa,

men skaffas måste den ändå. Man kunde icke utan vidare, när man

hade ätit middag, icke brydde sig om att gå på teatern eller icke

Kaufrnann. 566 Soir éerna.

visste, huru man eljest skulle döda tiden, låta skjutsa sig bort till

en minister. Det är en beqväm anordning, som är resultatet af

allvarliga sträfvanden att genomdemokratisera samhället, säger man ;

men den är kanske också till en del grundad på något, som heter

dura nécessitas. När en eller annan politisk aprilvind plötsligt har

blåst prefekten från en landsortsvrå eller den lille advokaten

utan praktik upp på maktens tinnar, får han sitt palais levereradt

af staten, men man fordrar, att han skall göra figur i det.

Prefekten har hittills endast umgåtts med honoratiores i Landernau

eller Carpentras, och advokatens umgängeskrets har väsentligen varit

inskränkt till den, som de politiska meetings kunde erbjuda honom.

Nu skola de fylla sina salonger. Filen af dem är ängsligt lång, och

de måste vara fulla från den ena ändan till den andra, ty endast

detta kan bevisa de nya storheternas popularitet. Under sådana

förhållanden går det icke an att vara kinkig vid valet af dem man

ser hos sig. När man inviterar hela Paris, kommer det i regeln

nätt och jämt så många, som man nödvändigt behöfver för att icke

göra fiasco.

Dit kommer en krets af diplomater, militärer och embetsmän

i öfverordnade ställningar, som anse det för sin pligt att visa sig

på dessa ställen-, åtskilliga engelsmän, som känna sig förpligtade

att bekika denna märkvärdighet, som de bekika alla andra

märkvärdigheter i verlden; några amerikanskor, som göra sin debut

inom det parisiska sällskapslifvet, de första försigtiga

rekognosceringarna in på ett territorium, som dock hastigt blir ett eröfradt

land; samt slutligen de parisare, hvilka komma dit för att träffa en

eller annan deputerad, som skall drifva igenom något åt dem i

dessa tider, då allt vinnes genom protektion af deputerade. För

nöjets skull går deremot ingen på ministerreception. Nöjet består

nämligen uteslutande i att spatsera omkring och buga sig och säga

banala komplimanger. Och för de materiella njutningarnas skull

kommer heller ingen. Betjenten bakom buffeten utlemnâr på

begäran ett glas öl eller limonad, en smörgås och ett par tårtor. DetPå ministerreeeption.

Teckning af Rochegrosse.Soir éerna. 6g

är alltsamman, champagne har blifvit afskaffad samtidigt med

inbjudningskorten. Och har ministern kommit så långt, att han har

artister af rang till att sjunga eller spela societetsspektakel, sitter

han i regeln också redan så fast i palaiset, att han kan återvända

till det gamla bruket att invitera sina gäster.

Man får på det sättet öppna soiréer, som tränga ihop sig till

att bli slutna, liksom man å andra sidan har slutna med

utvidgningstendenser mot det öppna. Öfvergången mellan begge kategorierna

är i sjelfva verket smidig. När utländingen till sin fjorton dagars

pariservisit lägger ytterligare fjorton dagar och det derunder lyckas

honom att stifta bekantskap med en eller annan parisare, som har

någon ställning, stå icke allenast de öppna officiella soiréerna, utan

hela det stora sällskapslifvet honom öppet. En parisare, som vill

visa en utländing litet vänlighet, har icke känt honom i fem minuter,

förr än han föreslår att införa honom hos den eller den

celebriteten. Det är det beqvämaste sättet att visa sin uppmärksamhet.

Man måste ändå visa sig någon gång i dessa salonger, i en droska

finnes alltid plats för två, och bland de hundratals gästerna gör en

till hvarken från eller till. Han tar alltså vännen med sig och

presenterar honom för celebriteten; denne trycker hans hand och

förklarar sig »hänryckt öfver att få göra hans bekantskap», låter

honom spatsera omkring i vimlet en halftimmes tid, drifver kanske

till och med sin vänlighet så långt, att han dricker ett glas med

honom — och dermed är den historien slut. Det vill säga, för så

vidt mannen i fråga ej Önskar fortsättning. Han behöfver eljest

blott följande dag aflemna sitt visitkort hos celebritetens portvakt,

och han är säker på att få invitationer sända till sitt hotell ännu

ett par års tid efter det han rest hem. Plan har kommit på listan,

och på invitationslistor blir man i Paris qvarstående ungefär lika

länge som på teatrarnas premierelistor. Men fick man det infallet

att göra sin värd en privat visit, skulle han bli högst öfverraskad

och i nio fall af tio börja samtalet med att fråga om ens namn.jo Soir é erna.

En parisercelebritet kan ju omöjligen känna alla de menniskor, som

han ser i sin salong.

Icke heller den har nämligen ett ursprung, som är väsentligen

olika ministerreceptionens. Societeten under den tredje republiken

består, liksom dess ledare, nästan uteslutande af nya män. Det

demokratiska samhället har ännu ej format sig på allvar och födt

slägter med tonangifvande prestige. Hvar och en är sin egen lyckas

smed, ofta kommen från ännu obskurare vrår af tillvaron än

prefekten eller advokaten och plötsligt, genom en skarpsinnig kupp på

börsen eller ett annat sådant stordåd af det slag, som i våra

dagar afgör menniskovärdet, befordrad upp på samhällets höjder.

Han bär sig då åt som tidningsdirektören Walter i Maupassants

»Bel-Ami», sedan Marocco-fälttåget har inbragt honom femtio

millioner och gjort honom till en af finansverldens heroer. Han

köper för två, tre af dessa millioner af en eller annan furste på

dekadans hans hotell i Champs-Elysées, som det står der med de

gamla generationernas bibehållna inredningssmak och med

grand-seigneurstämpeln färdig att dra på som en handske. Han betalar

600,000 francs för Markovitschs sensationsmålning, Kristus går på

vattnet, uppställer den med tillbörlig effekt i sitt hotell och skickar

sedan hela verlden inbjudning att komma och bese den, eller snarare

härligheten, som infattar den. Nedtill på invitationskortet tillägges,

att man får dansa efter midnatt. Nyfikenheten qvarhåller en,

utsigten till deri lukulliska supén en annan, en tredje stannar derför

att den och den stannar. Salongens grundval är lagd; om man

lika skickligt bygger vidare derpå, skall man redan efter en enda

säsongs förlopp kunna disponera öfver en krets af gäster, som är

lika ofantligt talrik som den är ofantligt brokig.

Men värden kan icke begära, att dessa menniskor skola komma

till honom endast för att roa sig med att vara tillsammans, se och

tala med hvarandra. De ha nämligen ingenting att tala om. Den

enes intressen ligga i öster, den andres i vester, och salongen sjelf

bildar ingen sammanbindande brygga mellan dem. Man är så full-\ Det kinesiska

■: skuggspelet

under direktion

af komikern

Daubray.

Uppgången till

vinterträdgården,

ett tropiskt

underverk, som går

genom två våningar. W,c

Trap

gen i röd och

hvit marmor,

bygd af den

nuvarande hertigen i Louis

XlY;s stil.

reatersalon-

gen iträdgår

den, der

Vanzandt

applåderas.

Två af Paris»

S, mest mondaina

modedrott- ;

"% ningar i den

till festen

hörande __ _

kostymen- ■» <

Hertiginnan

ger festen.

Päklädning t

hotellet paja*.

; panesiskt vis. "

Be vackraste

kavaljerer i

japanesisk

krigsmask.

En japanesisk fest hos hertiginnan de la Rochefoucauld-Bisaeeia..

r;sm\\Soir èerna. 75

ständigt på det klara med deras brist på förmåga att kunna göra

det, att den moderna pariserkutymen till och med har afskaffat

presentatioifen. Folk packas sida vid sida utan aning om, hvem

deras grannar äro; man kan ha sett hvarandras ansigten tjogtals

gånger, innan man genom en slump får veta hvarandras namn. Det

är öfverflödigt; man är gäst vid soiréen liksom man är åskådare

på teatern, det är föreställningen, som presenteras, icke publikens

sammansättning det kommer an på. Nödvändigt är det blott, att

det är vimmel och en »belle salle» med alla slags storheter, som

kunna ta sig bra ut i boulevardbladens referat och göra den reklam

för värdens mondaina position, som är soiréens enda afsigt och

ändamål. Men huset fullt får han så väl som teaterdirektören endast

när han har ett program som drar. Markovitsch-utställningen,

hvarmed han började, måste ständigt göras om igen under andra former.

Parisarnes uppfinningsrikhet i detta afseende är lyckligtvis

också fullkomligt i jämnhöjd med fordringarna, som ställas på den.

Den tid är längesedan förbi, då värden ansåg sina förpligtelser

uppfylda, om han bjöd sina gäster på musik till en svängom och en

vanlig liten supé med en treflig kottiljong efter. Det måste nu vara

en helt annan stil på saken. En bal i svarta kläder är banal och

trist som den trista hvardagstillvaron, från hvilken den just skulle

föra en bort. Man har afskaffat den redan för flera år sedan. Man

började med att kasta sig öfver den röda fracken och öfver

kostymerna, man har slutligen hamnat der man måste hamna. Hvad

publiken på andra orter begär af romanen, som skall göra lycka:

att den försätter den i aflägsna, mera harmoniska tider än dess

egen, det samma begära parisarne af en soirée, som är hvad den bör

vara. Dekorationsförändringen måste vara genomgående från topp

till tå. När inbjudningen går ut på »fête villageoise», omskapas

liela hotellet till en ändlös blomsterträdgård, der hela verldens

brokiga slingerväxter klättra uppför väggarnas spalier, der supén

serveras af värdshusflickor i löfsalar med vinranklöf, der betjenterna

klädas i gendarmuniform och der man leker bondbröllop och rosen-76

Soirée ma.

brudkröningar. När man bjudes på japanesisk fest, äro alla

salongerna draperade med Japanesiska sidentyg, hvarje möbel, hvarje

porslinspjes, hvarpå det serveras, är japanesisk. Förflyttningen till

tidigare perioder af Frankrikes egen historia är det, som mest hör

till ordningen för dagen. Särskildt omtyckta äro trubadurbalerna,

Kottiljong-kungen.

Men skall det presteras något utomordentligt, är man ej heller rädd

för de största extravaganser. Man har sett furstinnan de Sagan

förvandla sitt: hotell till en riktig Noachs ark, der alla gästerna

voro förpligtade att infinna sig i djurkostym och till hvilken man,

för att göra illusionen större, hade inbjudit de mest graciösa af

jardin d"acclimatations invånare.Soirée ma. 77

Afton efter afton under hela säsongens lopp jaga dessa

soirée-fester hvarandra i hejdlös täflingskamp om att åstadkomma något

nytt, som kan väcka uppseende och tilldraga sig hela Paris"

uppmärksamhet. Tiderna ha förändrats, och parisersalongerna ha bytt

väsen och karaktär med dem. Esprit"en är försvunnen, men prakten

har ryckt in i stället. Man måste följa med den tid man tillhör.

Vår tid är icke andens, utan millionens tid. Millionen har gifvit

parisersoiréerna sin stämpel och det så det förslår. De äro något

annat än hvad de voro, men de äro fortfarande lika bländande som

någonsin. Äfven när de ej direkt öfvertaga rollen af Lyckans

galoscher och flytta sina gäster öfver i andra tider och andra verldar,

iinna de ändå alltid utvägar att närma sig det sagolika. Det är

ingen trollkonst, bara det fins pengar. Och en parisare i våra

dagar, som öfverhufvud vill inlåta sig på att ge fest, vet på

förhand, att han ej kan ta någon småaktig hänsyn till, om den kostar

honom tjugu tusen mer eller mindre. Har han ej annat att bjuda

på, måste han ha en Nilsson eller Patti till att sjunga. Han måste

hos en författare på modet köpa sig förstarepresentationsrätten till

ett proverb och skaffa sig Français" stjernor till att spela det. Han

måste vid midvintertiden ge en supé, som, om den än inte

förflyttar en till andra ställen, dock ger en den illusionen att det är

sommar; han måste i nödfall, när hans uppfinningsförmåga i fråga

om det extraordinära ej räcker till längre, som en bekant

amerikamillionär arrangera kottiljonger, der buketterna ersättas af

silfver-och guldsmycken. Och om hans soirée ändå icke, som ju kan

hända, lyckas väcka det uppseende och göra den reklam för honom,

som afsedt var, så har han endast en utväg qvar, nämligen att med

en cirkelrörelse återvända till den ursprungliga öppna metoden och

bära sig åt som herr Gaillard.

Herr Gaillards biografi är ofantligt litet invecklad. Det är

han, som har bygt slottet vid place Malesherbes. Detta slott är

en trogen kopia af det historiska i Blois, och det har kostat sexton

millioner att uppföra. Hvarje menniska i Paris vet det, och ingen78

Soiréerna.

enda vet det allraminsta mera. Herr Gaillard kunde ha fallit ner

från månen, eller åtminstone kunde hans millioner ha fallit ner till

honom derifrån; det är en sak, som man icke bekymrar sig om.

Vid supén.

Hans slott står fast på dyr parisisk grund, derför står han sjelf fast

i den parisiska societeten. Han är typen för en mycket utbredd

och högst modern pariserfigur: naboben på åttiotalet, den inhemske

Soir èerna. 79

och fullt acclimatiserade naboben. Liksom hans exotiska

föregångares, ligger också hans härkomst insvept i en dimslöja, som

ingen gör ett försök att genomtränga. Han dyker upp på

pariser-himlen, och han är der. Alla kikare riktas mot honom, allas blickar

stirra bländade på glansen, som strålar ut från hans lif. Det är

äkta gyllne louisdorgloria ; när man har förvissat sig om det, går

nyfikenheten ej vidare. Han accepteras utan pass i hvilken

umgängeskrets han vill in i, han införes i tout Paris" adelsbok utan

att uppvisa diplom. Och han står qvar der; den gamle naboben

kom och försvann som en komet, den nye är en fixstjerna, det är

den stora skilnaden. Den gamles millioner förflyktigades i

pariseratmosferen, den nyes mångdubblas i den. Befruktningsprocessen är

fortfarande lika mystisk som urmillionens ursprung. Men rörande

afvelns resultat lemna bankerna attest, och Paris frän i dag är

praktiskt, det bekymrar sig endast om resultaten.

Herr Gaillard ville fira sin dotters inträde i verlden, men han

ville göra det på ett sätt, som var värdigt slottet vid place

Males-herbes. Och han uppgjorde nu planen till sin Frans I:s-bal. Hela

le monde fick inbjudning att öfvervara ceremonien, antalet utskickade

invitationer uppgick till öfver fem tusen. Så långt hade man ännu

ej kommit vid en sluten soirée, undantagandes i Elyséepalatset.

När herr Grévy de två reglementerade gångerna om året lät parisarne

dansa på sin bekostnad, var han tvungen att göra gränserna för

hvem han såg hos sig litet vida. Hans hjerta blödde, när kocken

kom med budgeten öfver supén, men det var intet att göra vid

den saken: alla administrationer, alla ambassader presenterade sina

listor, det var icke allenast sina jagt- och biljardvänner, det var i

sjelfva verket hela republiken och utlandet med till en viss grad>

som han gaf bal för. Då kunde det knappast gå för sig med

mindre än fem tusen personer. En privatman deremot hade före

herr Gaillard icke presterat något liknande och icke tänkt sig att

det kunde presteras. Man skrapade tillsammans hvem man kunde

för att få vimmel, men man betraktade det ändå som nödvändigt8o Soirè erna.

att vara presenterad för den gäst man inbjöd till sig, att ha sett

hans ansigte, tryckt hans hand en gång. Herr Gaillard införde ett

nytt mode. Han räsonnerade som så, att en dörr måste vara

alldeles öppen eller alldeles stängd, och han slog upp sin på vid

gafvel för hvem som ville komma. Han slog sig helt enkelt ner

framför en årgång af boulevardtidningarna och lät sätta upp en

lista öfver alla de namn, som funnos nämda i deras Soirée-echon.

Om han hade någon aning om, hvilka de ifrågavarande personerna

voro, det hörde ej dit; om de blott en enda gång hade stått på

den mondaina listan, skickades ögonblickligen hans bjudning till

dem. Derjämte fick han för ett godt honorar journalisterna till att

puffa för sin fest. Hela Paris tänkte ej på annat än förberedelser

till den, hette det dagligen i en månads tid, de och de stora

sömmerskorna hade de och de kostymerna under arbete till den, den

skulle bli säsongens allenastående evenemang. Och eggad af alla

dessa reklamer gaf då verkligen hela Paris sig efterhand till att bli

lifligt intresseradt för Gaillard-balen. Åtskilliga sände sjelfva begäran

om invitation, om de blifvit glömda, och fick man den icke, köpte

man helt enkelt en annans. Teaterbiljettmånglarne fingo vid detta

tillfälle ett nytt fält för sin verksamhet, och deras debut på detta

nya område var så inbringande för dem, att affären säkert kommer

att fortsättas.

Här och der i faubourgernas verld kan man möjligen ha haft

antiqverade skrupler och betraktat denna invitation, som kom

nedramlande från en vildt främmande, som en oförskämdhet; men

faubourgerna spela i det mondaina Paris från i dag en försvinnande

roll. Pluralitetén af de fem tusen följde inbjudningen, och bland

dessa fans tillräckligt med notabiliteter för att fernissa hela vimlet

med en glans af tout Paris. I lysande Frans I:s-drägt stod

slottsherren ofvanför trappuppgången och mottog sina gäster. Då deras

inträdesrättighet för syns skull beriktigats vid kontrollen, ljödo

trumpeterna och mellan två rader af hillebardierer vandrade tåget

upp förbi honom. Maken till historisk procession har Paris aldrigSoirée rua.

81

sett. Vid supén undfägnades de fem tusen med primeurer från

alla verldens håll och kanter, fontäner med de ädlaste viner spelade

hela natten. Gaillardbalen hade en succès utan like. Målet, som

det parisiska soiréelifvet steg för steg sträfvat upp emot, hade här

blifvit nådt med ett dristigt språng. Aftonen i Blois-slottet var en

innovation. Som denna måste en pariserfest hädanefter se ut, om

den skall motsvara de moderna anspråken; så passar den till det

högtryck, hvarunder man lefver, till feberspänningen, till den stora

nevrosen.

Gaillard-balen.

Kaufmann.VIII.

Parisermiddagar.

|illionen har kört ut den gamla franska esprit"n ur sina

salonger. Det är en sträng förvisning, men liktydig

med död är den icke. Guldtyranniets ok öfver Paris

är ett interregnum utan verklig rot, en främmande despoti, som

skall skakas af igen, när det nya demokratiska samhället har vunnit

slutlig form. Och den nu proskriberade skall då åter hålla intågPar is er middagar. 83

på sina domäner; de höra alltför tätt tillsammans för att kunna

vara skilda länge.

Förvisningen är icke en gång ett försvinnande. Landsflyktig

från salongen spökar den förvisade ännu i matsalen.

Konsten att arrangera ett middagsbord har parisaren alltid

förstått som ingen annan, och huru mycket än sällskapslifvet kan

vara på dekadans hos honom på andra punkter, i denna konst är

han ännu mästare. Att spisa middag är för honom mer än en

vanlig fysisk lifsfunktion, det är icke långt ifrån att vara en kult.

Sin diner utsätter han först sent, när han har slutat med sin

aftärs-dag, och han tillåter då under ingen förevändning att den stores.

»Monsieur dine» betyder, att monsieur har dragit sig tillbaka till

sitt privatlifs allra heligaste, och på hans andakt der får ingenting

afprutas. Allt hvad som öfverhufvud händer på hela jordklotet,

kommer honom icke vid, så länge han sitter vid bordet, intet

intresse är så stort, ingen möjlig fördel så frestande, att den kan

distrahera honom under denna lugna och lyckliga stund. Först då

han här slutat sin dessert, tillhör han åter verlden.

Till middag bjuder han derför heller aldrig andra än sina

verkligt intima vänner. Känner han sig hågad för att visa någon,

som *fem vara honom till nytta, en uppmärksamhet utöfver

soirée-invitationen, eller anser han sig ha en oundgänglig artighetspligt

mot främmande, heter det alltid: »Kom och ät frukost hos mig».

Frukosten klockan tolf ser ut som middagen klockan half åtta,

endast soppan fattas. Men soppan är symbolisk. Till frukost kunde

man bjuda sin skräddare, om så vore,, då man ville ha uppskof med

sin räkning; den har inga följder i släptåg. Vard och gäst äro

bägge på det klara med, att förhållandet alltid fortfar att vara

affärsmässigt. En affärsmiddag deremot ligger helt och hållet utom

parisarens begrepp; han skulle betrakta den som ett vanhelgande

af sina husgudar. När soppan kommer på bordet, är han bland

idel vänner.84 Parisermiddagar.

Vidare sörjer han för, att hela den krets han samlar hos sig

är intim inbördes, liksom han sjelf är det med hvar och en särskild

bland dem. Saken kan ha sina svårigheter i dessa tider, då

partierna stå emot hvarandra som personliga fiender. Men man är

på denna punkt trogen mot de bästa gamla traditionerna, man

förstår att inskränka sig. Matsedeln är liten, och hinner sällskapet

omkring middagsbordet sånggudinnornas antal, tycker man att man

har en hel verld hos sig. Hela återstoden af halfva och

trefjerde-dels-bekanta kommer, när man stigit upp från bordet. Det är en

vana, som har slagit rot, så att det faller ingen in att känna sig

sårad för att han endast inviteras till salongen.

För en sådan helt liten krets kan man göra verkliga

ansträngningar. Till och med under helt vanliga, hvardagliga förhållanden

är det alltid stil i parisarens middag. Till och med blusmannen

vid trottoarbordet utanför den lilla förstadskrogen spisar efter system.

Qvaliteten kan vara ganska dålig, men matsedeln är dock alltid

korrekt. Har han öfverhufvud råd till att äta, måste han ha sin

soppa, sin kötträtt, sin légume och framför allt sin dessert och sitt

vin; han betraktar ett borttagande af något af detta tillbehör som

ett brott mot hans mennisko värdighet. Det är dermed icke sagdt,

att parisaren i allmänhet äter bättre än andra folkslag, tvärtom, han

kan ofta äta sämre än den, som nöjer sig med en rätt ärter och

fläsk, en osund, utvattnad, halft förskämd föda. Men air är det

öfver hans måltid, det är detta som för honom är det vigtigaste.

Och kommer man högre upp i samhället, der man har förmåga att

låta rätternas godhet följa med stilen i sammansättningen,

åstadkommes stundom med tillhjelp af detta medfödda sinne kulinariska

fester, som uteslutande parisaren är i stånd till att sätta i scen.

Han är hemmastadd i ett mysterium af bagateller, som ger bordet

poesi. Huru lång dinern än är, substantiel öfverlastning fins der

aldrig, ingen brutal blandning af viner, ingen anspråksfull apparat,

som med sin tyngd verkar stelt och ceremonielt på sällskapet. Det

ligger öfver det hela en lätt elegans, som förflyktigar sig i ett fintParisermiddagar. 85

doft och eggar esprit"n. Man håller icke tal, men man kåserar,

liksom man gjorde i de gamla salongerna. Man börjar i det samma

soppan serveras, och man begagnar tiden ; man vet, att när

desserternas rad är slutad, är också intimiteten förbi. På andra sidan om

matsalens tröskel möter man åter det oundgängliga vimlet och

salongens banala omnibuspladder. Men parisaren, elit parisaren

väl-förståendes, älskar kåseriet. I det har från forna tider hans

sällskapslifs bästa dragningskraft legat, och det är ännu icke glömdt,

det har endast som all annan aristokrati måst finna sig i att se sin

domän inskränkt. Vid middagsbordet odlas ännu denna konst, ty

en konst är det, just den mest äkta parisiska af alla. Och äfven

af den anledningen är middagsbordet parisarens älskling.

Hans behof af dess förtroliga lugn och anspråkslösa elegans

som motvigt mot allt det förgyllningsprål, hvarmed millionen har

utpyntat umgängesformerna, har efterhand utvecklat en institution,

som kommit att spela en betydande roll i det moderna pariserlifvet.

Det är de s. k. »diners mensuels», sammankomster af små exklusiva

kotterier, om man så vill, hvilka personliga sympatier och

gemensamma intressen förena med hvarandra och som på basis häraf

mötas en gång i månaden i en stilla restaurationssal för att, medan

man äter tillsammans, under iakttagande af vissa frimurareceremonier

odla den gamla kåserikonsten.

Ursprungligen voro dessa middagar en uppfinning af enskilda

literära och artistiska kretsar, men saken har slagit an till den

grad, att deras antal under de senare åren blifvit legio och att de

kommit att omfatta om icke alla samhällsklasser, så åtminstone inom

en viss societet hela det Paris, som räknas. För en parisare, som

lefver litet med och intar den minsta framskjutna position, är det

lika oundgängligt att vara medlem af en »middag», som det för

boulevardieren är att tillhöra en cercle. Till och med de mest

kända personligheter förakta ej dessa oaser i sällskapslifvets

banalitetsöken. »Diner Bixio» samlar vid samma bord Alexandre Dumas,

Sardou, Legouvé, Labiche och Meisonnier. De ha der till kamrater86 Parisermiddàgar.

diplomater sådana som Nigra, den förre italienske envoyén i Paris,

och embetsmän som Théâtre français" direktör Perrin. Äfven

Turgenjew hörde till samma middag. Pasteur är medlem af »Les

gaudes», Renan af »le diner celtique».

Idéen till dessa sammankomster gafs, så vidt man vet, första

gången af den forna »Diner Taylor», nu »Dîner Dentu», och den

står fortfarande som mönster för huru en sådan middag bildas. Den

store msecenaten baron Taylor hade flere gånger hos Bonvallet vid

Boulevard du Temple, en af Paris" mest kända restauranter, samlat

en krets af författare, som under loppet af ett år efterhand alla

besvarade dessa invitationer genom att sjelfva på samma ställe hålla

middag för baronen och de gäster han brukade inbjuda. Hvarje

gång man möttes, började baron Taylor dinern med att berätta

ett minne från sitt långa, skiftesrika lif, och hans förträffliga

berättaretalang formade dessa minnen till små konstnärliga noveller,

hvilka ständigt hade en point, som sedan vid bordet diskuterades

jämte alla de à propos, hvartill den gaf anledning. Man fann en

sådan smak härför, att man kom öfverens om att uppge de

tillfälliga invitationerna och i stället samlas på en bestämd dag i hvarje

månad. Hvar och en skulle då sjelf betala sitt kuvert, och

samtidigt antogs en serie af statuter, hvilkas öfverträdande var belagdt

med böter, som på olika sätt skulle komma kotteriet i sin helhet

till godo. Ingen ny medlem fick intagas, utan att man enstämmigt

var ense om hans upptagande, och hvar och en skulle efter tur

nedskrifva en af baronens berättelser, för att de, när de alla voro

samlade, under titeln »Les dîners du baron Taylor» skulle kunna

utges hos förläggaren Dentu, hvilken från första början var

medlem af kotteriet och sedan blef dess president. Realisationen af

denna plan har blifvit fördröjd först genom Taylors och sedan

genom Dentus död, men då och då har man likväl i Revue des

deux-mondes och annorstädes sett en och annan af dessa berättelser.

Paul de Musset har skrifvit »Les dents d"un Turco», Paul Féval

»Gavotte», Elie Berthet »Lais et Samson», senare Hector Malot,Parisermiddagar. S1/

Gonzalès, Enault och Claretie andra, och bandets komplettering

fortsattes alltjämt.

Den bekanta naturalistiska novellsamlingen »Les soirées de

Medan» har kommit till verlden vid en liknande middag, »Le boeuf

nature», som under Zolas praesidium samlar hela staben af hans

mer eller mindre talangfulla disciplar. Dinerkretsen »Les têtes de

bois», som under Paul Arènes och Coquelins presidentskap

omfattar både skriftställare och målare, har hos Charpentier, som

äfven är medlem af den, utgifvit två lyxsamlingar »Nouvelles à

l"eau forte», utstyrd med charmanta teckningar och gravyrer. Det

ar öfverhufvud icke sällsynt, att middagen jämte det behag, den

erbjuder sina deltagare, äfven bär frukt i yttre resultat. Dinern

»Les Rigoberts», hvars mest bekanta medlemmar äro målarne

Vibert, Détaille, Worms, Berne Bellecourt, Duez och Leloir, har

sålunda födt de franska aqvarellisternas årliga utställning, hvilken

som konkurrent om parisarnes intresse täflar med salongen. Den

vurm för societetsspektakel, som under de senare åren har gripit

det mondaina Paris och som ej sällan presterar betydligt mer än

dilettantism, har påvisligen sin utgångspunkt i dinern »L"arche de

Noé"»s sensationella sceniska prestationer. De höra till de största

af de moderna parisermiddagarna. Med Paul Deroulède,

kompositören Saint-Saëns, den dramatiske författaren Paul Ferrier,

bildhuggaren Leroux och bröderna Coquelin i spetsen har den samlat

konstnärliga krafter från alla läger och räknar tillika åtskilliga

medlemmar ur den förnäma societeten. Man möttes i början hos

Janodet i Palais Royal och kallade sig »Trop serrés», men efter

några års förlopp fick man det alltför trångt der och bytte om

lokal. Samtidigt bytte man namn, på grund af sällskapets blandade

sammansättning döpte man sig till »L"arche deNoé». Det beslöts,

att dopet skulle firas med en teaterföreställning, och det nedsattes

en komité, som på några dagar författade den stora fantastiska

tragedien »Abraham eller Patriarken, som bedrar sin hustru». Den

uppfördes hos en af middagens rika medlemmar och gjorde furoreParisermiddagar.

hos den utsökta åskådarekretsen. Man gaf den efterföljare,

dinerdeltagarnes damer instuderade sina roller under Coquelin"ernas

ledning, och man upptäckte stjernor, som fortsatte på egen hand.

Liksom baron Pschutt är trapezkonstnär, har baronessan blifvit

Vid sällskapsspektaklet. Scener mellan kulisserna.

aktris till lif och själ, och hennes talang kan fullkomligt mäta sig

med hennes gemåls.

Vid många af dinererna är det sammanhållande bandet

landsmanskapet i trängre betydelse. Provençalerna ha »la cigalç», bur-Paris emiiddagar. 89

gunderna »les bourguignons» med förre finansministern Magnin, nu

chef för den franska banken, som ordförande, parisarne från

Normandiet »la pomme», den mest celebra af alla middagarna. Hvarje

sommar göra »les cigaliers» och »les pommiers» utflykter till sina

resp. provinser, der de mottagas af myndigheterna i högtidlig

procession och der det till deras ära arrangeras stora fester, till

hvilka hela departementet strömmar tillsammans. I Provence frossar

man på tjurfäktningar, fackeltåg och farandoler, i Normandie på

cidergillen. Men festens centrum är alltid en poetisk tornering i

gammal trubadurstil och med af dinern utfästa priser, som

öfverlemnas till segerherrarne af de skönaste damer. Provinsen har

genom dessa utflykter kommit att betrakta sina landsmäns diner i

Paris som ett slags protegerande representant, till hvilken den

alltid vänder sig, då för den vigtiga intressen stå på spel. Man har

derför ej sällan sett både »les cigaliers» och »les pommiers» göra

opinionsyttringar en corps för en kanal, en hamn eller en

jernvägsanläggning, och när de tagit saken om hand, ha de alltid vetat

göra sitt inflytande gällande, så att deras »pays» fått hvad det

begärt.

Antalet medlemmar i dessa provinsialmiddagar är naturligtvis

icke ringa, och de gå derigenom något utom dinerns egentliga

ram. Oftast omfattar den blott en helt liten krets med långt

mera inskränkta intressen. Det egentliga mönstret för den är

»L"hippopotame», som församlar de forna »prix de Rome» och

har namn efter en liten Osteria i närheten af Colosseum, som man

måste ha besökt för att kunna bli medlem, eller »le diner de la

critique», dit Sarcey, Vitu, Fouquier, Weiss och Daudet höra och

hvars medlemsantal ej får öfverstiga tjugu. Men antingen man

är få eller många, passa dock Elie Berthets ord om

Dentu-middagen in på alla dessa dinerer. Der råder, säger han, den

mest öppna och uppriktiga hjertlighet. En utsökt artighet hindrar

hvarken qvickheten eller munterheten att gifva sig fria tyglar.90 Parisermiddagar.

Till och med mellan de medlemmar, som ha mycket klara och

mycket bestämda åsigter om allting, har der aldrig utbrutit en

bitter diskussion, aldrig uttalats ett sårande ord. Hvarje bi drar

in sin gadd för att endast bjuda sin honing. Men man iakttar

också stor stränghet med hänsyn till inväljandet, och det eger

rum endast då det vunnit absolut enhällighet. Man fäster särskild

vigt vid den ifrågavarande kandidatens lynne och umgängeston.

En enda bullersam eller stridslysten individ kunde störa harmonien

vid dessa sammankomster och göra dem omöjliga.

En brist har det hittills funnits hos institutionen, nämligen

det qvinliga elementets utestängande. Det fins dock en möjlighet,

att äfven den kan afhjelpas. Man har redan »le dîner des rieuses»,

ett kotteri af teaterdamer, som för att då och då undslippa

direktörers och regissörers och sceninstruktörers tyranni och kunna

skratta och roa sig i frihet, ha stiftat en middag alldeles i stil

ined de andra. Man samlas en gång i månaden hos Durand, man

har sina mycket stränga statuter och sin under iakttagande af alla

parlamentariska former valda styrelse. Hvarje presidentska, och

det är en ny för hvarje middag, måste, då hon intar

ordförandestolen, föredraga en sjelfdiktad och sjelfkomponerad visa, och

hvarje ny rieuse är skyldig sällskapet ett akademiskt inträdestal,

som omsorgsfullt stenograferas och förvaras i arkivet. Det är,

så länge middagen varar, förbjudet att tala om en man eller endast

nämna hans namn; den, som öfverträder detta förbud, betalar böter,

som inkasseras ögonblickligen af presidentskan och som stiga i

hastigt växande proportion hvarje gång förseelsen upprep.as.

Rieuser-nas sparbössa befinner sig på detta sätt alltid i förträffligt skick,

och för att fira dess sönderslående på tillräckligt högtidligt sätt

har man slutligen bestämt sig för att en enda afton om året

upphäfva anathemat öfver det andra könet och finna sig i dess

närvaro vid en bal, som obetingadt är den"under hela parisersäsongen,

till hvilken tillträdet är mest eftersökt.Pai"iserm iddagar.

Det är alldeles säkert, att icke just alla rieuserna tillhöra den

äkta umgängesverlden. Men denna har ju redan på så många

håll vant sig att ta upp moder efter den andra, att det skulle

vara besynnerligt, om ej också glorian, som utstrålar från

rieuser-nas middag, snart skulle fresta don till att följa exemplet. Och

Les Rieuses.

har den qvinliga delen af societeten väl dinerinstitutionen dans

les moeurs, som deras äkta män och bröder ha det nu, skall

sammansmältningen ej heller utebli. Men hvem vet, om ej just

den tidpunkten är morgonrodnaden till en total revolution i det

parisiska sällskapslifvet, till en form att umgås på, som är i

öfverensstämmelse med verkligt demokratiska seder? Amphitryonens

roll är förbi, men reklamens, den braskande förgyllningens och de92

Parisertniddagar\

stora depensernas aera är försvunnen med det samma. När millionen

rymmer fältet, skall den gamla esprit"n rycka in igen. Den är

icke försvunnen, den är endast förvisad. Parisermiddagens

revolution skall föra den i triumf tillbaka från landsflykten.

IX.

Tout-Paris.

; et lif, som i de

föregående kapitlen är

Skildradt, är

tout-Paris" lif, men

tout-Paris taget i parisisk

betydelse, och den är

trång och speciel.

Der menar man

med tout-Paris högst

olika saker. Begreppet

kan en och annan

gång vidga ut sig till

att omfatta hela Paris,

det på ytan och det

i djupet, det som gör

väsen och det som arbetar, skalet och kärnan. När de tusen dragen

i dess fysionomi sålunda glida tillsammans till en enda, handgriplig

kontur, är intrycket nästan alltid både sympatiskt och stort. Man

måste då ha mycken förutfattad ovilja för att icke beundra hvad94 Tout-Paris,

denna märkvärdiga stad ständigt är i stånd att prestera. Men

detta utbrott af dess innersta väsen i en genialisk glimt, de

verkligen stora pariserdagarna, de komma endast en gång i hvarje

årtionde och knappast det en gång.

I regeln betyder tout-Paris endast en bråkdel af det hela.

Denna inskränkning har sitt berättigande. Ett samhälle är som

hvarje massa ej godt eller dåligt för att det födes till att vara

det; det är hvad det formas till. Men formen ger massan aldrig

sig sjelf; den kan erbjuda bättre eller sämre material till behandling,

men först behandlingen gör den till organism. Tout-Paris är den

bråkdel, som sätter stämpeln på Paris.

Äfven hvad som förstås med denna bråkdel beror dock på

ögonen, som se. Der fins utlandets tout-Paris, der fins Frankrikes,

och der fins Paris" eget.

Feuillet har en gång skildrat Paris" dragningskraft som den

intensiva njutning det är för en verksam och lyckligt kultiverad

ande att se den andliga rörelsen i arbete, känna den andliga

elektriciteten potenseradt genomtränga allt omkring sig, inandas med

en förnimmelse af innerlig fröjd den intellektuella atmosfer, som

omhöljer Paris och utgör dess säregna och oförlikneliga charme.

När de gamla sjöfarandena, säger han, satte sin fot på Cyperns

kust, märkte de ögonblickligen en doft af rökelse och vällust, som

for dem genom blodet och uppenbarade för dem den mäktiga

gudinnans närvaro. Paris har, förefaller det honom, på samma

sätt. berusande utströmningar, som förkunna dess kult, dess enda

kult, men äfven en, som är glödande och lidelsefull ända till

afguderi, nämligen intelligensens, hvars heliga stad man med sanning

kan säga att Paris är.

Utlandets tout-Paris är alla de parisare, hvilka känna som

Feuillet. Och kretsen af dem är stor och lysande. Intet annat

folk har i samma grad som det franska i sin hufvudstad en andlig

brännpunkt, som samlar hela nationens ljus. När man i fråga om

konst, vetenskap eller litteratur säger Paris, säger man Frankrike.Tout-Paris. 95

Hufvudstaden koncentrerar allt, drar alla krafter till sig, utanför

den finnes ingenting. Hvarje talang, som dyker upp, måste

nödvändigt invigas der, måste planteras om i dess jord för att frodas

och mogna. Det har vid ett eller annat tillfälle händt, att någon

framstående ande, som t. ex. Alphonse Kärr, fått leda vid

pariserluften och frivilligt expatrierat sig till en vrå på landet. Men det

förblir ständigt en outgrundlig gåta, med hvars lösning man bryr

sin hjerna lika länge som fenomenet varar, och just undantaget

kommer på det sättet att ytterligare framhålla regeln.

Liksom den resande, som närmar sig verldsstaden, ser dess

torn och tinnar och får det imponerande intrycket genom dem

och låter den gråa massan af tak glida ut i dimma utan att

bekymra sig om dem, så ser utländingen på afstånd nationens spetsar,

som resa sig upp öfver Paris ; han ser icke hvad som är under

dem, men ljuset, som strålar ut från dem, sammansmälter för hans

Ögon till en gloria öfver staden. När han tänker på Paris, tänker

han på Pasteurs laboratorium, på Taine och Renan, han tänker på

staden, der Zolas och Daudets och Guy de Maupassants romaner

skrifvas, der Dumas och Augier och Sardou låta uppföra sina

dramer på scenen, tolkade af Got och Coquelin och Sarah

Bernhardt, han tänker på Gounods, Ambroise Thomas" och Massenets

stad, på den, der Bonnat och Carolus Duran och den långa raden

konstnärer, som tagit arf efter dem, exponera sina taflor. Det är

hans tout-Paris, och det förklarar den magiska klang, som för

honom ligger i detta ord, den beundran och vördnad, hvarmed det

fyller honom.

För fransmannen sjelf har tout-Paris en bredare basis. Han är

närmare, han ser äfven annat än just de högsta spetsarna. Mången

celebritet för dagen, hvars gerning skall dö med reklambullret,

som har lyft den på piedestal, skjuter äfven hufvudstadens prestige

för honom fram i förgrunden vid sidan af de verkligt stora. När

han derför någon gång kommer på det infallet att skrapa på

förgyllningen och upptäcker, att det endast är messing bakom, kangô Tout-Paris.

hans kult af detta tout-Paris komma att lida af skeptiska anfàktelser.

De bli dock aldrig långvariga. Det är sant hvad en fransk

författare har sagt: »La postérité commence à la frontière», men

äfven den verld, som för fransmannen utgör tout-Paris, är dock

alltid genomsyrad med så mycken talang, och det är så litet

utanför den, att han omöjligen kan émancipera sig från dess herravälde.

Dess himmel har meteorer, men den har de stora, klara stjernorna

derjämte.

Tout-Paris sedt på nära parisiskt håll blir deremot en helt olika

sak mot det som presenterar sig för utländingens och

landsortsfransmannens betraktande. Det är, om jag ej mins orätt, Edmond

About, som har berättat om den stackars damen, som satt i en

by och blef sjuk af längtan, då hon läste i sina tidningar om alla

de lysande premièrerna, vid hvilka »hela Paris hade stämt möte».

About lyckades locka ur henne hvad det var, som tärde på hennes

goda hull och humör, och han botade henne. Hvem är det ni är

så begärlig efter att få se? frågade han. Det är den och den och

den och den, och han gick igenom raden af de namn, som då

kastade ljus öfver Paris, och visade henne, att hon vid alla de

tillfällen, då hon velat ge år af sitt lif för att få vara med,

sannolikt aldrig hade träffat en enda af sina hjeltar. Den ene gick till

sängs på samma gång som hönsen, den andre gick aldrig dit, der

det var folkträngsel, den tredje kunde ej tåla teatern, den fjerde

var försvunnen för menskligheten, när han arbetade, och han arbetade

ständigt, kort sagdt, Abouts lista öfver de felande reducerade

samtliga det lysande tout-Paris" möten till att ej kunna uppvisa en enda

personlighet, som landsortsdamen kände.

Hade han rätt, då han skref detta, skulle han ha det tio

gånger mera nu. Låt oss stanna vid premièrerna, de äro ju

verkligen den förnämsta revyplatsen för tout-Paris" parader.

En parisisk première vill icke allenast säga teatrarnas

första-föreställningar, det vill öfverhufvud säga hvarje literär eller artistisk

primeur, som endast en mindre krets kan få bouquet"en af, hvarjeI operans balettfoyer.r-

Barnen i Boulognerskogen.

Teckning af Adrien Marie.Tout-Paris.

97

sensationel händelse, som det bland millionstadens hundra tusen

tillträdeslystna endast kan förunnas jämförelsevis få utvalda att

öfvervara. Salongens vernissagedag är en första klassens première,

liksom öppnandet af Concours hippique är det; upptagandet af en

ny ledamot i akademien, kammaresammanträdet, der en stor

interpellation skall diskuteras, rättsförhandlingarna i en

uppseendeväckande process, allt sådant rycker för parisermedvetandet upp i

rang med den sensationella premieren, och vid alla dessa tillfällen

är samma

stamtrupp tillstädes,

personer, som

skulle anse det

som en fläck

på sin sociala

position, nästan

som en vanära,

om de ej vore

med, och

hvilkas lif derför

går upp i

jätteansträngningar

för att ständigt

vara det. Pre-

Massenet.

mièren är

dessutom häfstån-gen, som lyfter

en hvart man

vill. För att i

pariservimlet

lugnt och stilla

skaffa sig fast

mark under

foten, måste

man utveckla

en sådan

ofantlig qvantitet

arbete och

talang, att icke

en af tusen når målet. Har man icke både förmåga och energi

af absolut prima styrka, kan man klättra och klättra i evighet,

man kommer dock aldrig upp till den punkt, der man faller i

ögonen. Med premièrernas tillhjelp deremot tränger man igenom

utan några qvalifikationer alls. Att blott en enda gång ha blifvit

sedd på det reserverade ställe, mot hvilket alla verldsstadens kikare

afundsamt riktas, är redan att ha fått upp hufvudet öfver massan,

och kan man ett par år i sträck, likgiltigt på hvad sätt det sker,

fortfarande skaffa sig tillträde till dessa ställen, är ens lycka gjord,

JCaufma nn. 798

Tout-Paris.

ens lif betryggadt med det samma. Man hör till dem, som räknas,

man är en makt, som måste tas med i räkningen. Och att vara

något i Paris är att ha inom räckhåll ungefär allt hvad handen

vill gripa efter,.

Sålunda slåss en verld af positionsbehöfvande äregirigheter

omkring denna première-piédestal. Det är i det konkurrerande

vimlet en brokig blandning af de mest bizarra samhällselement,

från naboben,

som ej vet

siffran på sina

millioner, till

lyckojägaren

med det falska

namnet, den

falska

knapphålsrosetten

och de falska

briljanterna i

skjortan, från

den mondaina

faubourg-

damen med

anor från andra

sidan korstågen

till den sjelf-

gjorda

baronessan, som

superar på café

Américain och

hvars vagga

stod i

portkammaren *, der

fins allt utom

just de

verkliga kapaciteterna. De ha

ej behof af att

ses, de äro en

vue, när de äro

hemma i sitt

rum, och der

stanna de.

Premierens reklam

är dem emot, den flyttar dem Öfver i en milieu, der de ej känna sig

på sin plats, der de riskera att få knuffas med tvetydiga grannar,

med hvilka de ej ha något att göra. En pariserkronikör, hvars

vittnesbörd är betydelsefullt, emedan han sjelf under de sista tjugu

åren knappast har saknats vid någon enda af teatrarnas

första-föreställningar, tillstår, att han aldrig har sett Pasteur vid dessa

premièrer. Träffar man kanske Gounod der? frågar han. Möter

man Berthelot? Får man se Gérome eller Paul Dubois eller Henner

Tout-Paris.

99

eller sä mänga andra? Jules Dupré har varit der en gäng för att

öfvervara uppförandet af ett stycke af Dumas. Dumas sjelf kommer

ytterst sällan och håller sig helst i bakgrunden af sin loge. Den

andre Dumas, den store kemisten, har aldrig visat sig der. Victorien

Sardou hör icke till tout-Paris, eftersom han tillbringar teatersäsongen

i Nizza. Hvarken Augier eller Labiche löpa efter premièrer.

Claude Bernard och Littré voro aldrig med om dem, Renan

kommer någon

gång då och

då. Feuillet

vågar sig icke

in i sådan

trängsel, och

Pailleron gör

det endast med

långa

mellanrum.

Listan kunde

fortsättas i

oändlighet.

Naturligtvis är

publiken vid de

verkligt stora [-säsonghändelserna,-]

{+säsonghändel-

serna,+} vid en

representation

på Théâtre

français eller

operan,

uppblandad äfven

med de

element, som höra

till hvad

utlandet förstår

med tout-Paris.

Men de äro

icke

dominerande, till och

med vid dessa

tillfällen

försvinna de bland

den stojande

fasta staben af

dem, som göra väsen af sig. Man behöfver endast läsa

namnförteckningarna, som boulevardbladen ständigt lemna från dessa

premièrer. Det fins på dessa listor personer, som man känner, till

och med då och då en celebritet af första rangen, åtskilliga dii

minorum gentium, hvilkas namn, som Coppées och Clareties, ändå

alltid ha klang både utanför Paris" och Frankrikes gränser, en hel

mängd politiker, som det dunkelt föresväfvar en att man har hört

nämnas, men der fins ett oproportionerligt långt större antal herrarioo Tout-Paris.

grefvar och baroner med »de», »da» och »y» framför, parisiska

eller exotiska klubbaristokrater, finansmatadorer och. boulevardierer,

om hvilkas tillvaro en icke-parisare sväfvar i den fullständigaste

okunnighet. Och går man från Français" och operans till

genreteatrarnas premièrer, skall man i nio fall af tio befinna sig i

alldeles den situation som About lofvade landsortsfrun. Utländingen

i Paris skall, frånräknadt några tidningsrecensenter, bland det

tout-Paris, han möter der, ej finna någon figur, hvars ansigte han

känner igen eller om hvilken han blott har hört talas. Nyfikna

Claretie.

turister ha gjort försöket tillräckligt ofta, och det har alltid haft

samma resultat.

Undersöker man det sätt, hvarpå en sådan premières publik

sammansättes, är saken också lätt begriplig. Traditionen om att

direktören sätter en ära i att inbjuda eliten af Paris" notabiliteter,

har alldeles ingen hemul längre, om den någonsin haft det. Han

sätter en ära i att få tre, fyra, fem hundra francs för sina biljetter,

gratis ger han blott hvad han strängt taget är tvungen att ge

tidningar och andra fasta stöd för hans teater. För att hålla sig

skadeslös för denna förminskning i inkomsten, öfverlemnar han tillTout-Paris. 101

biljettmånglaren hela återstoden af huset på det vilkoret, att han

får hälften af inkomsten. Till och med om föreställningen endast

är en liten operett af en utvattnad Offenbachs-imitatör, är den

dock alltid première, och det fins alltid tillräckligt med folk, som

mer än gerna betalar tillträdet till den med louisdorer i stället för

med francs och som från sin ståndpunkt också handla mycket

förståndigt. Ha de ihärdighet och driftkapital nog för att hålla

ut, skola de alltid sluta med att få valuta för sina utlagda pengar.

Premieren är en pariserinstitution af renaste vatten, den är,

reducerad till sin största enkelhet, ett papper, hvari det spekuleras och

hvari det vanligen spekuleras klokare än i något annat.

Men af samma beskaffenhet som premièrernas publik är öfver

hufvud vid hvarje tillfälle det tout-Paris, som fyller Paris med sin

larmande tillvaro. Det är hvarken de solida, gamla

bourgeois-familjerna eller faubourgernas äkta elit, som arrangerar

cirkusföreställningar eller ger djurbaler, hela denna verld för just i Paris

en existens, som är mera stilla och reserverad, mera bunden af

tusen former och hänsyn, i alla afseenden respektablare än

någonstädes. I dessa brusande virflar störta sig endast de, som likt

Morny"s och Rochefoucauld"s trots sitt namn, eller furstinnan de

Sagan trots sin kolossala förmögenhet, behöfva den yttre glansen,

derför att allt inom deras privatlifs fyra väggar ej är alldeles

normalt, och vidare den långa raden af parvenyer och exotiska

meteorer på pariserhimlen, för hvilka endast reklam väsen det kan

bli de vingar, som höja dem. Ingalunda alla dessa parvenyer äro

personer utan förmåga, icke ens utan verkliga förtjenster,

långtifrån alla de importerade medagerande i det mondaina pariserlifvets

komedi äro hvarken hela eller halfva äfventyrare. Men det fins i

denna brokiga samhällssalat så många element, som ej tåla att

undersökas under mikroskop, och der saknas så många af dem,

som utgöra den stora stadens verkliga storhet och styrka, att

detta tout-Paris i parisisk betydelse ej utan den mest skrikande102

Tout-Paris.

orättvisa kan göras identisk med hela Paris. Det är praktblomman,

som sticker i ögonen, men vissnar och dör; det är icke stammen

och roten.

Guy de Maupassant.X.

Två typer.

Suy de Maupassant har skrifvit en berättelse

»Yvette», som kanske ej hör till hans

bästa, men som tillsammans med

journalistromanen »Bel-Ami» målar sidor af

det moderna parisiska njutningslifvet med

en verklighetstrohet, som aldrig är

öfverträffad. Det är historien om en ung

flicka af aventurière-ursprung. Baronessan

Obardi, hennes mor, har varit koksa i

sin ungdom, men har efterhand klättrat

ända upp till spetsen af prostitutionens

trappa. Hon för nu ett lif à grand

train, lefver i oerhörd lyx, har förnäm

salong, der den magnifike schweizaren

anmäler alla, som komma — furstar och

hertigar eller åtminstone markiser och baroner. I denna omgifning

är Yvette uppväxt, har blifvit en bortskämd och förvildad flicka

med fasoner af den milieu, hvari hon lefver, men oemotståndlig i

sin öfverdådiga ysterhet, döljande alla sina oarter under en

ingenue-aktig charme, som lägger skaror af tillbedjare för hennes fötter.

i104 Två typer.

En obegriplig varelse, till och med den ihärdigaste kan ej komma

på det klara med henne. Är det höjdpunkten af ovetenhet eller

höjden af dépravation? Herr de Sevigny tviflar ibland, men

skepticismen sitter honom för fast i blodet, och det är för mycket, som

talar för dess berättigande för att den ej skulle få öfvertaget till sist.

En dag har hon släpat honom med till La Grenouille, den bekanta

kokottbadorten vid Bougival, och efter dans och skämt tillsammans

med den larmande publiken der gör han henne ute i vattnet en ny

förklaring. »Vänd er till mamma, om ni vill ha mig till hustru,»

säger hon. »Låt oss tala allvarsamt, Yvette,» svarar han,

»naturligtvis kan det inte bli fråga om äktenskap mellan oss två, och ni vet

ju mycket väl hvad det är jag menar.» Hon rodnar och bleknar

och flyr från honom hem allena. »Herr de Sévigny har anhållit

om min hand,» berättar hon för modern på försök. »Det är omöjligt!»

utbrister fru Obardi ovilkorligt, »herr de Sévigny vill inte gifta sig

med dig.» Först från detta ögonblick vaknar misstanken hos henne,

hittills har hon ingenting anat. Sedan öfverraskar hon modern

och hennes älskare, och i sin hetsiga irritation-lägger fru Obardt

hela sanningen öppen för henne, berättar för henne hvad hon sjelf

är och hvad äfven dottern nödvändigt måste bli, det fins intet val.

Presentationen af denna »monde interlope», dessa lysande,

brokiga förruttnelseplantor på ytan af den parisiska njutningsverldens

dypöl, är ett mästerstycke af Maupassant. Den har varit gjord

ganska ofta förr, men aldrig så slående sann och så alltigenom

modern. Af allt vexlande under solen är dçt intet, som byter hamn

så ofta och så fullständigt som arméen af irreguliera existenser i

Paris. Typen från i dag är en helt annan figur än den från i går.

Och just detta glatta, glidande i öfvergångarna, detta oändligt

kantafslipade i en verld, som är så falskt comme il faut, att den som

Yvette kan ta miste på sig sjelf, just detta ger typerna från i dag

de mest karakteristiska dragen.

I första ledet bland dem finnas två typer: rastaqouèren och

le bohème noir.Två typer. 105

Rastaqouèrebegreppet är af alldeles nytt ursprung, men det

har dock redan undergått en väsentlig modifikation. Rastaqouèren

var förr närmast nabobens efterföljare som exotisk stjerna på

pariserhimlen. Han kom från aflägsna, sydamerikanska länder, Brasilien,

Peru eller andra sådana trakter, hvilkas existens för parisaren låg i

den komplettaste obekantskaps sagodimma. Bronzerad af solen,

utstyrd som en operettfigur i sin extravaganta modelyx, bräkande

franska i en obeskriflig och ofattlig rotvälska, höll han, rasslande

med millionerna från sina guld-, silfver-, guano- eller andra grufvor,

sitt intåg på boulevarden och deltog sedan ostentativt, larmande,

excentriskt i dess tumlande lif, tills millionerna voro borta och han

ånyo försvann i dimman, hvarifrån han kommit. Han var en meteor,

hvars uppträdande man ej hade något emot, emedan denna meteor

sprängdes i ett louisdorregn, som mer eller mindre kom hela verlden

till godo. Men äfven han har bytt hamn. Det enda han har qvar

af den gamle är möjligen en mer eller mindre utpräglad bronzhy;

han klär sig nu, så att han ej kan skiljas från boudinéen af äkta

boulevardursprung, han har lärt sig tala franska tio gånger så rent

som marseillaren eller gaskognaren, hans grufvor ligga i månen,

och millionerna får han först, när han får den »dot», som han

ständigt går på jagt efter. Med rastaqouèren förstår parisaren

utländingen i en långt vidare utsträckning än förr, icke

engelsmannen eller tysken eller skandinaven naturligtvis, ej heller

amerikanaren — han utgör i det moderna Paris en särskild typ — utan

den sydländske utländingen, antingen han nu är rumänier, grek,

spanior eller till och med italienare, hvars tillvaro ej ligger öppen

för honom, boulevardfiguren med den stora, mångfärgade rosetten

i knapphålet, de prunkande exotiska namnen och titlarna, det

pompösa, påflugna sättet och den i öfrigt ogenomträngliga, mystiska

slöjan öfver hela sin person. Han kan vara äkta, men det är ett

sällsynt undantag ; i regeln är han af fullblods-aventurier-ras, kommen

till Paris uteslutande derför att det ingenstädes i verlden fins ett så

präktigt grumligt vatten att fiska i för en person af hans kaliber,io6 Två typer.

kommen för att ånyo samla in millionerna, som hans föregångare

ha öst ut der, antingen han nu gör det plumpt genom att lura de

lättrogna pariska leverantörerna, som sällan kunna motstå hans

visitkort med krona, hans briljantringar och hela

grandseigneur-uppträdande, litet finare genom att spela falskt på klubben, eller

som en äkta, helgjuten rastaqouèrepotentat genom att gripa fast i

millionärvingen och genom en mästerkupp flytta sig öfver på de

regelrättas territorium.

Det moderna Paris är öfversvämmadt med typens alla nyanser.

De mylra som gråsuggor i den fuktiga, multnade jorden under

stenen, och de fylla hela staden med sina dunderreklamer, sina

extravaganser och allt öfrigt hallo, som är nödvändigt för geschäftets

bedrifvande. Trots all sin fyndighet fylla de också ibland

kriminalrättens brottslingsbänkar. De kunna lemna rikt stoff till historier.

Der är den beryktade grefve Tchernadieff, hvars sagolika äfventyr

öfvergå Eugène Sues och Ponson du Terrails romaner. Han dök

upp i Paris som moskovitisk nabob, fabelaktigt rik, egare af

hundratals millioner, hette det, och han förde ett lif i proportion dertill.

Hans sista bedrift var en tusenochennatt-fest på hans villa vid

Geneversjön till ära för Gambetta, som hade lofvat komma, men i

sista ögonblicket anade oråd och ursäktade sig. Räkningen för den

uppgick till två hundra tusen francs, men då den skulle betalas,

var grefve Tchernadieff försvunneit Han hade flytt till ett

grannland och hemsökte det en tid under ett annat namn. Men en dag

blef han i Wien ertappad med falskt spel på klubben. Man gaf

sig till att undersöka hans antecedentia, och fann grefven identisk

med en polack vid namn Krakowski, som för åtskilliga bedrägerier

hade varit dömd till straffarbete på lifstid och som rymt från

Sibirien efter tusen äfventyr, det ena osannolikare än det andra.

Der är den icke mindre famöse marskalk-grefve Bastelli-Foscolo,

hertig af Busignano, som likaledes en tid gjorde Seine-staden yr

i hufvudet med sin lyx. Han hade den manien att fylla

expositionsfönstren med fotografier af sig sjelf i uniform som general, marskalkTvå typ er„ 107

och amiral, alltsamman schweizisk notabene, amiralen också. Och

då han slutligen kom inför rätta, visade det sig, att en af hans

specialiteter varit att för fem- och tiofrancsstycken hyra ut sitt

dekorationslager till kälkborgare med honett ambition, som skulle

på bal och gerna ville ta sig bra ut. Sedan man kommit till bottnen

med undersökningarna, upptäckte man, att marskalk-grefven förut

hade beklädt en liktornsoperatörs mindre framstående ställning.

Han lät sig emellertid nöja med marskalktiteln ; Paris har haft

långt förnämare herrar af samma kaliber. Scanderbeg tillvällade

sig titeln »konung af Epirus och Albanien» och sålde Epirusstjernans

storkors till alla möjliga priser, allt efter som den köpande hade

råd till att betala. Hans kollega, Marcariants, permanent kandidat

till Armeniens tron, väckte under sin glansperiod ännu större

uppseende. Han höll hvarje dag öppen taffel, vid hvilken bekanta

parisare med ansedda namn sutto pêle-mêle bland äfventyrare af

alla slag, han skref artiklar i Journal des Débats och var naturligtvis

i första ledet öfverallt der tout-Paris var. Vid en välgörenhetsbazar

betalade han en gång fru Thiers för en ljusstake af ett par francs"

värde två hundra louisdorer. Han var grandseigneur ut i

fingerspetsarna. Men icke desto mindre blef det en vacker dag

Mazas-fängelset han fick till palais.

Man arresterar alltså ibland dessa herrar. Men vanligen är

det ändå de, som äro slugast. Hotar ballongen att brista, innan

den ännu är så uppblåst, att den kan flyga, äro de i allmänhet nog

försigtiga att försvinna i tid. Är operationen genomförd, har det

till exempel lyckats dem att komma in i en eller annan gammal

och rik familj, gör en upptäckt mindre. De, som blifvit lurade,

nödgas tysta ner skandalen.

Rastaqouèren är alltså en parasit på det moderna

parisersamhället, som man ej kan förtänka parisaren att han gerna såg

utrotad. Det har stundom gått rykten om, att de utländska

ambassadörerna på uppmaning skulle räcka handen till ett sådant

utrotande, att de skulle låta utfärda listor öfver de mera bekantaio8 Två typer.

utländingar, som uppehålla sig i Paris, och i hvarje vecka utge en

bulletin, hvari alla upptogos, som hade något framstående namn,

någon ansedd, autentisk ställning. En kontroll öfver rastaqouèrerna

skulle på det sättet bli möjlig. Det blir dock knappast något af

planen, och äfven om det blef det, skulle det svårligen kunna bli

någon verkligt praktisk vinstr Rastaqouèren är en naturlig

ogräsprodukt af verldskaravanseri-jorden, hvari denna vackra planta florerar.

Så länge jordmånen är så gynsam för den, som den är i det moderna,

internationella Paris, tjenar en rensning ej till mycket.

Mycket nära beslägtad med "denna typ är egentligen den andra :

le bohème noir. Alla de karakteriserande dragen hos figuren

återfinnas, det är endast fernissan, som är en annan. Le bohème

noir är rastaqouèren i fransysk upplaga. Namnet är alldeles nytt,

användt första gången vid en begrafning, som väckte en viss

uppmärksamhet i Paris, ehuru följet knappast bestod af ett halftjog

personer. Den döda hade sjunkit djupt på sin sista tid, slutat i

ett brasserie à femmes i det djupaste elände. Men Nina de Villars*

salong hade dock en tid varit samlingsplats för ett brokigt sällskap,

en kuriositet, som den, som ville känna sitt Paris, åtminstone en

gång af nyfikenhet tittade in i. Den var ej fri från slägtskap med

den obardiska hos Maupassant; kanske har han hämtat drag från

den till sin skildring. Med mindre talang, men nästan fotografiskt

har en af den naturalistiska skolans andra unga författare Harry Alis

tecknat den i en för resten tarflig roman, som heter » Hara-Kiri»

och handlar om en ung japanes" vilda tumlande genom det moderna

pariserlifvet. Mme. de Villars" »de» var äkta, och hennes

förmögenhet hade från början varit ansenlig. Men det regelrätta lifvet roade

henne icke. Hon hade artistiska och erotiska passioner, och hon

flyttade från sin landsort till Paris för att tillfredsställa dem. Hennes

dörrar öppnade sig på vid gafvel för allt hvad som hade eller sade

sig ha minsta förbindelse med literatur och konst. I början skall

hon också ha sett gäster hos sig, som sedan ha fått ett stort namn.

Gambetta och Rochefort, sedan Zola och Daudet, ännu senareTv à typer. 109

personer som Rollinat och Catulle Mendès, Coppée och Richepin,

ha haft sina perioder, då de hörde till husets vänner. Charles Gros

har uppfunnit monologen hos henne och Coquelin cadet har i den

firat sina första triumfer der. Men med tiden blef visserligen

sällskapet ett helt annat. Man presenterades visserligen fortfarande för

celebriteter, inflytelserika journalister, som kunde vara en till ofantlig

nytta, skalder, som aspirerade på akademien, målare, som skulle

göra revolution inom konsten, ministerämnen eller intima vänner

till den aktuella regeringen, så intima, att man genom deras

protektion skulle kunna uppnå allt. Men det var allesamman personer,

som satte sitt ljus under en skäppa. Liksom man aldrig förr hade

hört deras namn, fick man heller aldrig sedan höra det, om man ej

sjelf fick mottaga visit af dem under förevändning af ett eller annat

förslag till medarbetareskap, hvars begynnelse och ända alltid blef

en liten louisdor till hjelp vid ett tillfälle, då de voro i

penningförlägenhet.

Det var ett besynnerligt hus, denna Villarska salong, äfven i

hela sin yttre prägel. Den gjorde närmast intrycket af en förvildad

forstads-table-d"hôte på en marknadsdag. Der var alltid ett vimmei

af anländande gäster, alltid öfverfyldt. Man åt på gräsmattorna i

trädgården, i trappor, i sofrum, hvar man kunde komma åt, när

det regnade ute. Der var alltid för litet mat och alltid bataljer om

den. De mest hemmastadda bland gästerna gingo sjelfva in i köket,

eröfrade råmaterial och lagade till åt sig hvad de ville ha. Efter

middagen höllos uppläsningar eller konserter, spelades ibland teater

i ett tält i trädgården med madame de Villars sjelf som

primadonna. Men ingen i hela svärmen gjorde sig besvär med att vara

åhörare. Man drack och vattnade blommorna med vinet, då man

ej orkade dricka mera, man spelade baccarat, man arrangerade »des

affaires», isynnerhet gjorde man det sista.

Ty »les affaires» äro just qvintessensen i en svart bohémiens

existens. Han är endast så till vida arftagare efter sin namne från

Murgers dagar, som samma irreguliera sans-le-sou-tillvaro är gemensamno Två typer,

för dem begge. I sjelfva verket äro de helt och hållet antipoder.

Bohémien"en från quartier latin var en optimistisk fantast, en

afsigkommen af öfvertygelse, af idealistisk nomadförskräckelse för allt

hvad som lade bojor om foten och stäckte möjligheternas vingar,

penninglös på grund af sorglöst lättsinne och förakt för det

bourgeois-stinkande guldet. Hans moderna efterföljare äro olika honom,

liksom den moderna boulevarden är olik det gamla quartier latin.

Han är ett barn af sjelfva denna boulevard, född på dess mark,

uppfostrad i desss odör, oskiljaktlig från den. Han tror på intet

annat, respekterar intet annat, tänker på intet annat och lefver för

intet annat än louisdoren. Men i den vilda kampen för lifvet

sprattlar han utan hvarken förmåga eller energi till att kunna

komma ofvanpå annat än för ett och annat ögonblick. Han har,

från det han lärde sig tala och gå, alla behof, hvarje begärelse,

som tillhör la grande vie, men han "har inga hvarken yttre eller

inre förutsättningar för att kunna sätta sig fast i positionen, der de

kunna tillfredställas. Deremot har han ständigt en hållning, som är

otadlig som hans kostym, en karaktärslöshet, som tillåter honom

allt, en hardiesse, som ej känner några gränser, en kattaktig talang

att alltid resa sig igen, oberörd af hvarje fall. I kraft af dessa

egenskaper, i kraft också af ett visst bon-enfantmanér, den

aftrubb-ning af alla stötande kanter, som folk af hans kaliber så naturligt

tillegnar sig, blir det honom möjligt att borra sig in öfverallt och

föra sin parasittillvaro från dag till dag med stundom ej mindre

yttre glans än sjelfva den furstbetitlade rastaqouèren. »Il n"y a

que les affaires» är hans devis, och han tar emot dem på hvilket

fält de erbjuda sig. Den ena dagen är han i en eller annan

börsaffär af mer eller mindre maskstungen natur, nästa dag är han

journalist och lefver af reklam eller till och med af

penningutpressning, den tredje har han teateraffårer och lefver af fruntimmer.

Ballongen spricker också ibland för honom liksom för rastaqouèren.

En gång sitta bröderna Morel på de anklagades bänk och dömas

till två års fängelse för penningutpressning, fastän den ene af demTvå typer. hi

till och med en kort tid har tillsnyltat sig en sådan plats i

solskenet, att han har varit vid en utländsk ambassad. En annan gång

är det en medarbetare vid en stor boulevardtidning, som

öfverbevisas om att ha tagit förskotter vid redaktionskassorna i en mängd

af sina kollegers namn. Men sådana fall äro dock undantag. Le

bohème noir inlåter sig mera sällan på det kriminala än

rasta-qouèren, han går ogerna utom det mer eller mindre tvetydiga. Om

han håller sig till det, kan han hålla sig länge uppe bland

tout-Paris. Umgänget är så löst och lätt, parisarens svaghet för ett

älskvärdt sätt är så stor. »Que voulez-vous», lyder svaret, när

ryktet om den svarte bohêmien"ens meriter kommer till hans vänner.

»Jag vet nog att det berättas si och så om honom, men — c"est

un excellent garçon.»

Just derför lider det moderna parisersamhället säkerligen mera

af denna nya, inhemska typs parasitbett än af rastaqouèrens. Ville

man börja en rensning, borde man alltid börja med honom. Men

äfven den skulle bli bli en rensning af Augias stall. Städerna ha

den befolkning, som passar för dem. I guldkalfkultens metropol

vid Seinen, på den moderna parisiska boulevarden äro rastaqouèren

och le bohème noir en naturnödvändighet, ett ogräs, som man

måste låta växa, emedan det endast kan afmejas med sjelfva hvetet.

Vi vilja se litet närmare på ett par exemplar af dessa båda raser.

XL

Rastaqouèren.

an var brasilianare och bar det

klingande namnet José da Santa

Maria y Rosas. Hans yttre

deremot var icke så

aristokratiskt. Han kunde med sina

klumpiga, stolpaktiga lemmar

och sin pussiga ansats till

fetma till och med då och då

erinra om vissa mindre eleganta

tjockhudade djur, som sola sig

vid brädden af hans hemlands

floder. Hans hufvud var litet

och, på ett par korta och

tunna mustacher när,

skägglöst, men i gengäld betäckt af

ett mycket tjockt, kolsvart ullhår, som han med tillhjelp af en

ofantlig massa olja sökte ge civiliserad frisyr och glans. Ansigtet

var alldeles öfversålladt af helt små ärr efter koppor, men dragen

fina och ganska vackra. Ögonen framför allt gåfvo det ett uttryck

af intelligens och älskvärd bonhommie, så att det första intryck

han gjorde var genomgående sympatiskt. Han liknade litet Dumas

Notre cher et eminent confrère.Rastaqouèren. HJ

den äldre; om man ej fann denna likhet sjelf, glömde han aldrig

att göra en uppmärksam på den. Hyn var naturligtvis gul, men

icke blek och fin som hos hidalgos" nobla efterkommande; det låg

solglans i den, och den kunde, när han riktigt kom i sitt esse, bli

nästan saffransfärgad. Han var af starkt croiserad ras, det var så

i ögonen fallande, att han ansåg det klokast att sjelf ej sticka under

stol dermed. Han räknade sig det för öfrigt till fördel.

Brasilianarne af rent europeisk börd saknade enligt hans uppfattning

initiativ och energi och skulle aldrig kunna föra hans land till att

spela den roll, som var anvisad det. Endast genom blandning med

det nationella elementet kunde det presteras något betydande. Huru

denna blandning specielt beträffande honom hade gått för sig,

lemnade han derhän. Han lät oss endast ana, att han hörde till

en slägt, som var gammal vid Amazonfloden, men att han för öfrigt

var hänvisad till att sjelf bryta sig sin väg i verlden.

Han var ännu endast vid de första försöken, då vi gjorde

bekantskap med honom. Det skedde vid öppnandet af

presspaviljongen vid verldsutställningen. Han hade den dagen en mycket

stor succès som talare, fastän han ännu talade ined starkt utpräglad

spansk accent, en brist, som för öfrigt försvann så snart, ätt han

redan ett halft års tid derefter ofta blef tagen för fransman från

kolonierna. Han hade det goda infallet att föreslå Victor Hugos

väljande till hederspresident för paviljongens syndikat. Det var då

ännu något nytt, och hans tal väckte hänförelse. Samtidigt var

det en af hans landsmän, som gjorde stark propaganda för honom.

Det var en liten brasilianare, som hade uppfunnit ett mycket

besynnerligt sätt att lefva på. Han var utgifvare och redaktör af

ett populärt medicinskt blad, bestämdt för de exotiska länderna.

Sjelf hade han intet begrepp om läkarekonsten, men mot en

ersättning af en louisdor spalten öppnade han en möjlighet för alla

de unga parisiska läkarne att göra sitt namn kändt genom att

skrifva artiklar deri och på detta sätt möjligen skaffa sig en

kundkrets bland de rika utländingar ,som kommo till Paris. För sin väa

Kaufmann. 8114 Rastaqouèren.

Santa Marias celebritet sörjde han con amore. Man skulle snart få

höra stora nyheter om honom, anförtrodde han alla. Han var ännu

litet ung och skulle handla oklokt, om han öfverilade sig, men

Brasiliens ögon vore fästade på honom, och det var en afundsvärd

carrière, som väntade honom.

Tills vidare var Santa Maria y Rosas pariserkorrespondent till

en Rio-Janeiro-tidning af samma dimensioner som Times. Han

gick alltid med ett exemplar på sig, och dess omfång gjorde ett

starkt intryck på hans franska kolleger. På oss andra imponerade

han isynnerhet genom en neger, som han hade tagit med sig

hemifrån för att ha en lämplig domestik i Paris och som skickades till

oss i ärenden, så ofta det kunde finnas den allra ringaste

förevändning för hans visit. Det var icke sällan. Santa Maria hörde

till de naturer, som tycka om att lefva tillsammans med vänner.

Han tyckte så illa om att vara ensam, att han till och med sä vidt

det var möjligt alltid sökte ha en rumkamrat. Kort efter sin

ankomst till Paris hade han haft den turen att träffa en ung

landsman, som skulle fullborda sina studier i Europa, som var rik och

som bebodde en lägenhet, der det fans tillräcklig plats för två.

Han hade flyttat till honom och bott hos honom i halftannat år.

Vännen gaf som sitt bidrag till den gemensamma hushållningen

rum och kost, Santa Maria lemnade betjeningen, nämligen sin neger,

och gästerna, nämligen det icke ringa antal personligheter med

kända namn, som genom hans inflytande förmåddes till att mottaga

frukostinvitationer. Då detta samlif upphörde i följd af vännens

afresa från Europa, inrättade han sig på liknande sätt med en

portugis, som ursprungligen hade varit symaskinfabrikant, men som

efter att ha samlat rikedom hade blifvit ärelysten och köpt sig ett

kommendörskors af Kristusorden samt rättighet att sätta på sitt

visitkort: »chambellan de sa Majesté le roi de Portugal». Santa

Maria hade skrifvit några artiklar med hans namn under i

Rio-Janeiro-bladet och på grund af dem fått honom upptagen som

medlem i vår internationella literära förening. Han befann sig iRastaqouèren. 115

detta nya hem som en fisk i vattnet; ju flere berömda gäster han

kunde invitera till frukost, desto lyckligare var den portugisiske

kammarherren. Och det fans ingen reporter så obetydlig, att han

ej genast växte till en europeisk celebritet, när han presenterades

af Santa Maria. För hans intima vänner hade detta hans

lefnadssätt endast en skuggsida : det bragte honom ur vanan att sysselsätta

sig med utbetalningar. När han arrangerade sammanskottspartier

eller små pick-nickar på en parisercabaret — och han hade en

utpräglad talang för sådana små arrangemanger — uppdrogs det

alltid åt en novis bland deltagarne att lägga ut, och Santa Maria

hörde regelmässigt till dem, som glömde att göra upp. Kassören

generade sig för att påminna om en sådan bagatell, isynnerhet

gentemot en sådan älskvärd kollega som Santa Maria, som var så

utomordentligt tjenstaktig. Man kunde ej nämna något stort namn

1 Paris, Victor Hugos, Dumas", Gambettas eller hvem det vara

månde utan att han genast inföll: »Mais, mon cher ami,

voulez-vous que je vous présente ? Ni behöfver bara säga ett ord, ingenting

i verlden är lättare». Det fogade sig visserligen alltid så olyckligt,

att ifrågavarande storhet just var opasslig eller bortrest eller

händelsevis för tillfället strängt sysselsatt, men afsigten blef derför

ej mindre god, och besöket så väl som betalningen blef uppskjutet

in infinitum, tills begge delarna slutligen voro bortglömda.

På detta sätt hade vår tjocke brasilianske vän småningom blifvit

en af de mest bemärkta bland de utländska korrespondenterna och

literatörerna i Paris, vice ordförande i vår förening, delegerad och

talare öfverallt, der det skulle representeras. Han hade i knapphålet

fått sig en röd rosett, som var portugisisk, men såg ut som om

den varit fransk, han visade sig alltid i korrekt svart redingote,

började nämnas i boulevardtidningarnas referat Öfver de mondaina

soiréerna, var med ett ord på väg att bli accepterad bland

»tout-Paris» eller att se ut som om han vore det, hvilket ungefär gör

samma verkan.116 Rastaqouèren.

Då inträffade emellertid en för honom ganska olycklig

omständighet. Trots den utvalda krets af frukostgäster han samlade

vid sitt bord, var den portugisiske kammarherren ej alldeles belåten

med den roll han spelade i den parisiska umgänges verlden och

hade sökt ett annat fält för sin äregirighet. Han hade blifvit

generalkonsul i Bukarest, en post som hans regering hade tänkt

dra in, men som den dock ej hade något särskildt emot att

bibehålla, då dess innehafvare ej uppbar någon lön och sjelf bestred

de med sysslan förenade utgifterna. Kammarherren skyndade sig

att antaga dessa vilkor- han gjorde en stor afskedsbankett för alla

sina berömda vänner och reste sedan dit pligterna mot hans

fädernesland kallade honom. Santa Maria tog sig så mycket mera nära af

denna skilsmässa, som det ej på längre tid erbjöds honom något nytt

tillfälle att tillfredställa sin smak för ett kontubernalt samlif. Man

kunde riktigt se, huru vännens afresa tog på honom. Hans

fyllighet började försvinna, glansen af hans svarta hår fördunklades, han

blef så vårdslös i sin klädsel, att till och med hans svarta redingote

småningom fick hvita sömmar och felbhatten rödbruna fläckar på

brättet. Han hade flyttat ut i banlieuen och tycktes alldeles ha förlorat

smaken för de trefliga små frukostarna. När man mötte* honom

på gatan, framkastade han visserligen en anmärkning om, att man

måste vara tillsammans en förmiddag, men det var en riktig

långresa ut till honom, tillade han, så att han kunde naturligtvis icke

begära, att man skulle förspilla sin dag med att fara dit ut. Den

helt naturligt följande invitationen: »Men så ät med mig här inne

i staden», tog han endast vilkorligt emot. Han skötte alltid sin

korrespondens om förmiddagen och kom först till staden inemot

qvällen. Ville man ändtligen se honom, måste det bli till middag.

För den del af vännerna, som ej hade honom till middagsgäst,

var han i ett halft års tid så godt som alldeles försvunnen. Plötsligt

visade han sig emellertid åter för alla. Det hade kommit nytt lif

i honom, han hade gjort upp planen till ett omfångsrikt, literärt

och artistiskt arbete. Han ville föreviga den stora krets af intressanta ,Rastaqouèren. HJ

personligheter, med hvilka han kommit i beröring, specielt

medlemmarne af vår internationella literära förening, och han hade till

detta företag försäkrat sig om ett konstnärligt bistånd, som var

oskattbart. André Gill hade lofvat- honom att förse biografierna

med vederbörandes karrikaturporträtt. Det skulle tryckas i färger på

första sidan af det eleganta lilla separathäfte, hvarje särskild biografi

skulle omfatta, och förses med allegoriska attribut, som

karakteriserade personen. Dessa småhäften skulle säljas i alla parisiska

tidningskiosker och då verket hade internationelt intresse, naturligtvis

också i utlandets större städer. Priset på häftena skulle bestämmas

till endast tjugu centimer, för att de skulle kunna tränga ner till

alla samhällsklasser och verkligen göra den propaganda för den

biograferade celebriteten, som han förtjenade. Man hade, så framt

man Önskade tagas med, endast att lemna honom sin fotografi, så

att Gill skulle kunna teckna porträttet efter den, samt meddela

honom de vigtigaste statistiska data af sitt lif och sina önskningar

beträffande de allegoriska attributen. För de biograferades räkning

skulle tagas aftryck på fint velin. Priset för dessa aftryck var satt

till en louisdor; om hvar och en tog fem à tio sådana aftryck,

hade bokhandlaren, som skulle utgifva arbetet, beräknat, att förlusten,

som det så billiga ordinarie försäljningspriset måste medföra, ungefär

skulle bli betäckt. Han hade förteckningen öfver de redan vunna

velinsubskribenterna på sig, och för att man ej skulle ha vidare

besvär af saken, inkasserade han gerna de respektive småsummorna

med det samma. Öfverst på listan stod den portugisiske

kammarherren, som hade önskat femtio fina exemplar, men eljest gick

teckningen i allmänhet endast ut på tio. Man kunde också ta fem,

sade han, det var ju ändå ej hufvudsaken. Och han förstod så

vältaligt att framhålla sitt arbetes förträffliga sidor, han hade att

nämna så många celebriteter — ända upp till ministrar och

minister-residenter — som skulle med in i verket. Det var ej många han

gick ifrån med oförrättadt ärende. För att vara en älskvärd

kollega till behag, subskriberade man åtminstone på ett exemplar118 Rastaqouèren.

eller två med förbehåll att lemna fotografi och biografiska notiser

längre fram.

Genomförandet af denna plan upptog en tid helt och hållet

Santa Maria. Men han hade just ej någon tur vid dess realiserande.

Gills sjukdom fick en mer och mer obotlig karaktär, och han ville

högst ogerna vända sig till andra. Fabriken, som skulle leverera

den fina velinen till separataftrycken, gjorde konkurs, och det

upptornade sig deri ena svårigheten på den andra. Verkets utgifvande

uppsköts oupphörligt ; till slut hade Santa Maria blifvit så förargad

derpå, att han helst alldeles undvek att träffa sina velinsubskribenter.

Förde slumpen honom då och då tillsammans med de mera intima

vännerna bland dem, var han emellertid fortfarande den gamle

älskvärde, tjenstvillige och om alla andra än just karrikatyrfrågor ytterst

meddelsamme fyren. Till och med frukostbjudningarnas vana hade

han upptagit. Han hade ej fått någon ny kontubernal, men han

hade fått hvad bättre var. »Ni skall inte fara ut till mig,» sade

han, »det är så långt. Kom till rue Granier n:o 16, der träffar ni

mig hvarje förmiddag klockan 12, och så frukostera vi helt och

hållet en petit: comité». Vidare upplysningar fick man icke, och

man blef derför något öfverraskad, när man infann sig på det

angifna stället och af conciergen blef visad upp till en våning, der

det stod mrs. Craick på dörren. Man hade icke desto mindre gått

alldeles rätt. Mrs. Craick presenterades strax som hans intima väninna,

en amerikansk författarinna, som brann af begär att få göra ens

bekantskap. Frukostbordet var syperbt, värdinnan ung, vacker,

icke fri från att vara spirituel och komplett verldsdam. Hon hade

varit gift och hade en liten fyraårig engel till dotter, som hämtades

in till desserten. Hennes man var död för ett år sedan. Det

franska bolag, hvari han hade assurerat sitt lif för en mycket stor

summa, insinuerade, att han hade tagit sig sjelf af daga. Det

nekade betala ut assuranssumman, och mrs. Craick förde af den

anledningen process med det. Dels som rådgifvare under denna

var det som Santa Maria kommit att stå henne nära, dels var hanRastaqoueren.

119

henne också till nytta på annat vis. Hon skref i ett mondaint

amerikanskt veckoblad pariserkrönikor, som hon signerade och som

väckte ganska mycket uppseende i hennes hemtrakt. Då hon

En petit comité, Rue Granier Nr. 16

emellertid först nyligen hade börjat föra pennan och då hon ej

heller var alldeles à jour med hvad som tilldrog sig i Paris, var

hennes brasilianske vän nog älskvärd att skrifva ett slags koncept på

franska till hennes artiklar. Hon förstod språket fullkomligt, och120 Rastaqouèren.

hennes arbete blef sålunda betydligt lättadt, medan äran, som hon

skördade, ej i samma grad förminskades.

Tillsammans med intima vänner gjorde Santa Maria alldeles

ingen hemlighet af detta sakernas sammanhang och visade

derigenom allra bäst, att alltsamman var någonting helt naturligt.

Verlden är nu emellertid en gång så böjd för att ta anstöt, och

isynnerhet i ett samhälle som det parisiska hittar man så lätt på

att räkna ut orena bevekelsegrunder till allt. Vid en internationel

literär bankett, som på Santa Marias initiativ gafs för att fira

Camoens jubelfest, kom han i dispyt med en tysk kollega, som

kände sig retad af att det hela tiden var fransmän och latinare,

som hade ordet, medan deremot den germanska rasen trädde

alldeles i bakgrunden. Santa Maria gjorde honom spefullt uppmärksam

på, att ordet var fritt och att herrar tyskar kunde tala så mycket

deras lust och talegåfvor uppfordrade dem till. Efter supén urartade

diskussionen till gräl, tysken ref upp historien om

karrikatyrbiografierna och kallade Santa Maria en rastaqouère de la plus pire

espèce, som lät underhålla sig af fruntimmer. Det blef stor skandal.

Santa Maria skickade dagen derefter den medicinske redaktören

och ännu en annan vän till förnärmaren för att begära upprättelse,

men tysken förklarade sig icke vilja duellera, förr än en

hedersdomstol hade dömt honom skyldig dertill. I den internationella

literära föreningen, hvaraf de begge voro medlemmar, beslöt man,

på en under en sökt förevändning sammankallad generalförsamling,

att nedsätta ett familjeråd, men förhandlingarna om hedersdomstolen

mellan detta och Santa Maria tycktes ha stött honom för hufvudet.

Han fann sig till och med föranlåten att inlemna sitt afsked som

vice ordförande i föreningen. Den mottogs, och från detta

ögonblick försvann Santa Maria helt och hållet från sina hittillsvarande

vänners horizont.

Först ett år derefter började man då och då indirekt höra talas

om honom igen. Han tycktes ha grundlagt eller åtminstone ha

blifvit hufvudredaktör för en i Paris utkommande brasiliansk tidning.Rastaqoueren.

121

Hans namn dök åter upp i boulevardbladen, under striderna mellan

Peru och Chili citerades han ganska ofta. »Vi ha notre cher et

eminent confrère Santa Maria y Rosas,» hette det, »och hans

tillmötesgående att tacka för att vi kunna meddela följande intressanta

«Vous êtes un Rastaqouère de la plus pire espèce. «

nyheter från dessa aflägsna länder.» Ryktet om denna hans nya

triumf mottogs med deltagande af de gamla kamraterna. Till och

med de, som en tid hade uttalat sig mest reserveradt om honom,

erinrade sig, att han egentligen hade varit en älskvärd och god-122 Rastaqouèren.

modig menniska, i hvars sällskap man ofta hade haft mycket roligt.

De femtio eller hundra francs, hvarmed man hade bidragit till hans

verk och som han ständigt hade glömt att lemna tillbaka, väckte

€j längre någon bitterhet. Den stackaren hade varit un peu gêné,

sade man med ett leende, och hade ej varit mycket nogräknad

med, huru han hade hjelpt sig ut ur knipan. Det växer i Paris

mer än annorstädes så fort gräs öfver gamla refvor, och har man

haft succès, är det få som fråga efter, huru den vunnits. Santa

Maria skulle hos mer än en af sina forna vänner blifvit mottagen

med öppna armar, om han kommit tillbaka.

Det gjorde han emellertid icke. Man såg ej ens till honom,

han hade tydligen kommit in i alldeles nya kretsar. En hade en

dag, då han på imperialen af en omnibus åkte genom

Champs-Elysées, sett honom, vårdslöst halfliggande i en liten fin privat

vagn, rulla ut till Boulognerskogspromenaden, en annan hade vid

de stora kapplöpningarna sett en skymt af honom uppe på

diplomatläktaren och fått en älskvärd helsning med handen ner till sig.

Men det var allt. Ingen af vår krets hade talat med honom, sedan

han drog sig tillbaka.

Vid ett tillfälle träffade emellertid några af oss tillsammans med

honom vid premieren af »Maître de forges» och på samma gång

äfven med medicine kandidaten, som också hade varit försvunnen

för oss lika länge som Santa Maria. De kommo under en mellanakt

ut från foyern, just som vi skulle gå in, så att det å ömse sidor

var omöjligt annat än att stanna och helsa. Santa Maria såg

välmående ut. Han hade åter blifvit fylligare, men han höll sig bättre,

mera värdig än i forna dagar. Hans hår var nästan slätt, hans

svarta sällskapsdrägt ytterligt distinguerad. Han helsade på oss,

hjertligt och obesväradt, som om vi hade sett hvarandra i går. Vi

talade om stycket och den stora succès det artade sig till att bli.

Först då ämnet var uttömdt, tillät en af oss sig att fråga, huru

han hade det, vi hade hört, att han blifvit redaktör för en stor

brasiliansk tidning. Den hade han redan trädt tillbaka ifrån, inföllRastaqouéren. 123

medicinaren, och Santa Maria gaf oss nu några upplysningar om

det betydande omslag, som han position undergått. Han offrade

sig nu uteslutande för sitt lands intressen. Det var for att förfäkta

dem som tidningen grundlades, men då den under nuvarande

tidsförhållanden måste intaga en starkt oppositionel hållning till

regeringen i hans hemland, hade han ansett det för oklokt att,

åtmistone offentligt, fortfara att låna den sitt namn. Då han trädde

tillbaka, hade man erbjudit honom posten som brasiliansk

generalkonsul i Paris, men icke heller den hade han velat öfvertaga. Han

band derigenom sina händer i motsatt riktning, och han blef

underordnad under ambassadören, medan han nu var lika i rang

med honom.

Hvad var det då han var? frågade vi.

»Sin provins" representant i Paris 1» lydde svaret.

Det litet dunkla, som i första ögonblicket för oss låg öfver

denna ställning, aflägsnade medicinaren, då vi under följande

mellanakt talade ensamma med honom. Brasilien var för stort för att

kunna hålla tillsammans. Hvarje provins hade sina särskilda intressen,

som stodo i strid mot de andras. Isynnerhet i den provins, hvars

representant Santa Maria var, var gäsningen stark och kunde slå

ut i lågor när som helst. Han, medicinaren, hade varit hemma

under sommaren och riktigt tagit reda på huru det stod till. Om

€tt år eller kanske mindre skulle Santa Maria resa dit öfver. Han

skulle bli mottagen som en furste, man skulle i hvarje by han drog

igenom resa äreportar och ställa till fester för honom. Det berodde

uteslutande på honom sjelf, hvilken vinst han ville skörda häraf.

Men naturligtvis fick han ej skada situationen genom att blotta sina

kort. Han riskerade då att bli arresterad i det samma han satte

foten på brasiliansk mark.

Medicinarens meddelande var på denna punkt lika klart som

öfverraskande. Det återstod blott en liten gåta för oss: huru vår

käre Santa Maria kunde bära de med en så betydelsefull nuvarande

och framtida ställning nödvändigt förenade utgifterna. Äfven i124

Rastaqouèren.

detta afseende blefvo vi dock lugnade. Han hade gift sig. Hans

hustru var mrs. Craick, som kort före deras giftermål hade vunnit

sin process med lifförsäkringsbolaget och fått 500,000 francs

utbetalade. Då vi efter pjesens slut sade farväl till Santa Maria,

meddelade han oss sjelf en passant sitt giftermål.

»Kom till oss någon gång — på té,» tillade han, »vi ä" hemma

hvarje onsdagsafton.» Ingen af oss har dock ännu begagnat oss af

hans inbjudning. Vi vänta, tills han blir kejsare i sin provins.

iiilil"il.ll

l"u.

JU *t*&u*>s

XII.

Le bohème noir.

om fullblodsrepresentant för den moderna

parisertyp, som blifvit kallad le bohème noir,

har ingen öfvergått en nyligen afliden

journalist, som hette Gaston Vassy.

Han var en af de intressantaste

personligheterna inom den parisiska

pressen, sade en nekrolog om

honom. »Han var en af de

käckaste bland oss,»

förklarade en annan vän, »och

ingen, som ej kände honom,

\ |K "*! v . kunde ha någon föreställning

, . ; om hvilka underbara resurser

af slughet och

uppfinningsrikhet som detta lysande geni

i förfogade öfver.» Han hade

^ " _i.. • . -J rätt. Det kunde man näppe-

ligen. Det är icke en half

rad af honom, som tillhör den franska literaturen eller någonsin

har haft det minsta att göra dermed. Men hela verlden kände

126 Le bohème noir.

honom. Det var omöjligt att under de sista tio åren ha haft någon

förbindelse med parisertidningar och pariserjournalister utan att ha

stött på Gaston Vassy.

Han var en literär bohème noir. Alla samhällsklasser ha sina,

men literaturen, isynnerhet journalistiken, är rikligast försedd med

dem, liksom den var det med deras föregångare. De ha eröfrat

den ena hälften af pariserpressen. Ett äkta pariserblacf har sina

spalter delade mellan krönikan, den franska esprit"ns tummelplats,

och le côté financier, den moderna amerikaniserade delen. På den

ena sidan finner man en otrolig summa af talang, för mycket i en

viss mening, ty literaturen lider kännbart under att dess bästa

pennor sålunda nöta ut sig med dagsverksarbete; man finner

journalistiken lyft till en höjd, som är ouppnådd och oupphinnelig

annorstädes, emedan intet språk i samma grad som det franska har

det lättlästa behag, den koncentration, den slående klarhet, som ar

det vigtigaste för en tidningsartikel. Å andra sidan finner man

en samvetslöshet utan gränser, louisdorjagten gjord till den enda

kulten, den betalade reklamen bredande ut sig i cynisk fräckhet.

Det är en afgrund mellan dessa båda sidor af en parisertidnings

existens. Och det är denna och ej någon annan klyfta, som gjort

det omöjligt för journalisterna i Paris att samla sig till en

korporation, liksom i andra länder. Politisk meningsskiljaktighet förleder

dem ibland till att bombardera hvarandra med de förfärligaste

otidigheter. Men det är nu en gång tonen, en façon de parler,

som då och då har värjstötar till följd och som man för öfrigt

rycker på axlarna åt; ty Gud och hela verlden vet, att det ej är så

illa menadt som det är sagdt. Dagen derpå kan man personligen

mötas med den största aktning och till och med under mycket

vänskaptiga former. Den splittring, som beror på politiken, skulle

journalisterna inom umgängeslifvet komma ofantligt lätt ifrån. Hvad

som deremot aldrig kan sammanföras under ett tak, det är de båda

fullständigt divergerande racerna inom deras stånd. De literära

koryféerna finna sig i, att deras alster i tidningen knuffas medLe bohème noir. 127

reklamartikeln. Det är nu en gång, så som pariserpressen är

inrättad, en half nödvändighet. Ljuset skulle vara omöjligt utan

skuggan, det är den som betalar det. De kunna deremot aldrig

finna sig i att vara kolleger med le bohème noir; det är två

lifsåskådningar, två menniskoexistenser, som ej ha något med hvarandra

att göra. Krönikörerna förakta le bohème noir, och reklamkarlarne

se med öfverlägset modernism-beklagande på den stackars dumma

"»littérature pure», som nöter ut hjerna och nerver för att ha

händerna rena. För dem fins i verlden »rien que les affaires»,

ingenting utom den lätt förtjenta, på nattrestauranter och bland

fruntimmer åter rullande louisdoren.

Vassy var deras heros. Han förtjenade ett par hundra tusen

francs om året, han hade ett hushåll vid hvarannan gata och en

kreditor lurande vid hvarje hörn. Och han hade ändå börjat som

alla de andra; han hade förstört sitt fädernearf på fjorton dagar

och hade sedan haft perioder, då han var nära att dö af svält och

sof i en packlår med gamla tidningar. Ingenting annat än les

affaires hade varit anledningen till hans uppkomst. Han var det

lysande, lockande exemplet på hvad de kunde föra till, drömmarna

om hans millioner voro marskalkstafven i renseln för hela den

moderna bohème verlden.

När han hade talat med en menniska i tio minuter, hade han

genast sitt reklam-arrangemang fixt och färdigt. »Affärerna» störtade

ur munnen på honom vid hvarje ord, som paddor kanske, men

som paddor, hvilka förvandlade sig till guld. Och då det gälde

att ge dem stil, hade han verkligen, som hans nekrolog sade,

»underbara resurser af slughet och uppfinningsrikhet». Allt hvad

som hände, stora och små tilldragelser öfver en bank, förvandlade

sig för honom till ett reklam-apropos. En dam blir öfverfallen af

banditer och ger dem egenhändigt en så väldig traktering, att hon

till slut drifver dem på flykten. Ögonblickligen har Vassy sin*

point till historien och uppsöker fabrikanten, som kan använda den.

Fq)jande morgon berättar hans tidning händelsen med ett litet128 Le bohème noir.

tillägg. »Saken var den,» hette det i de sista raderna, »att denna

dam, som förut lidit af nervsvaghet, under de sista tre månaderna

regelbundet före hvarje måltid hade tagit två tre droppar fer

liquide». Och så följde fabrikantens adress. I Lothringen dör en

hundraåring, som ända till det sista har bebehållit sina

själsförmögenheter oförsvagade. »Var det så underligt?» utbrister Vassy

med en entusiasm à 20 francs raden, »så som han hade lefvat!

Hvarje morgon tog han två sundhetspiller från apoteket X., han

hade gjort det i tjugu år, och de hade föryngrat honom till den

grad, att han stod i begrepp att gifta sig igen. En ung flicka på

sjutton år skulle ha blifvit hans hustru, om han ej olyckligtvis

hade funnit döden genom att störta från hästen.» Det var likaledes

Vassy, som anmälde Beusts »Kejsar Maximilians historia», och då

han fann, att Löpes" förräderi blifvit betaladt med en million, utbrast

han — denna gång i ett anfall af indignation, men fortfarande à

20 francs raden —: »En million! Hvilket samvete denne förrädare

måtte ha haft! En million lät han betala sig, när man för 85

francs kan få en hel elegant och modern drägt i Grand magasin

du Pont-neuf!»

Saknades apropos"et, uppfann han det sjelf. Hans fantasi kände

inga gränser, och det var just när den fick tumla sig fullkomligt

fritt, som han var allra störst. En dag berättade han om en

förfärlig förbrytelse. Man hade i en åker funnit en ofantlig hög

menniskoben, af hvilka köttet synbarligen blifvet äfgnagdt helt

nyligen. Det såg ut, som om en hel familj blifvit byte för en

oändlig här af råttor. Här och der såg man ännu spår af de

gnagande tänderna, ingenting saknades i beskrifningen, det var

höjden af gräslighet. I tre dagar lemnade Figaro nya detaljer om

detta sensationella fynd och höll publiken i andlös spänning. Polisen

tog saken om hand, undersökningar anstäldes, man ämnade just

înkalla Vassy sjelf och begära upplysningar af honom om den källa,

hvarur han hämtade sina uppgifter, då han ändtligen den fjerde

dagen gaf lösningen. En olycklig man, berättade han, hade slukatLe bohème noir. 129

en hel flaska af ett aptitbränvin, hvars namn naturligtvis trycktes

med fetstil, och hade derigenom öfverfallits af en sådan glupskhet,

att han hade ätit upp sin hustru och sina begge barn och till slut

äfven förtärt sig sjelf. Historien gjorde stormande lycka, och

Villemessant belönade sin spirituelle medarbetare genom att

öfverlemna till honom hela honorariet för reklamen. I allmänhet får

journalisten, som utför affären, endast 25 procent af bytet. Resten

går till tidningens kassa och representerar afgjordt hufvudinkomsten

på dess årsbudget. När Vassy på sin tid förtjenade inemot IOD,OOO

francs om året vid Figaro, betydde detta honorarium en rfcn

inkomst för tidningen af tre gånger så mycket. Det är med

tillhjelp af personer sådana som han som den har sett sig i stånd till

att bygga sitt stolta hotell vid rue Drouot. Huru stort dess

prenumerantantal än må vara, förslår detta dock knappast till att

bära dess kolossala utgifter, hela öfverskottet förtjenas in på

» affärerna». Det sitter en penna som vapen Öfver hotellets port.

Den har rätt till att sitta der, intet annat blad har en sådan stab

af literära krafter i sin tjenst som Figaro. Men det fattas något

i vapnet, reklamtrumman saknas, det fins intet ställe i verlden, der

reklamen spelar en sådan roll som inom dess dörrar.

Villemessant, Figaros grundläggare, har mer än någon annan

bidragit till att införa den i de franska sederna. Han förstod att

sätta värde på en sådan förmåga som Vassy, det var ej fritt för

att han sjelf hade litet af bohème noirs blod i sina ådror. Derför

kunde de också alltid komma öfverens, huru många puts hans

reporter än spelade honom. Vassys obetvingliga mani att gyckla

med hela verlden, hvem han än kom i beröring med, gaf eljest

oupphörliga anledningar till osämja mellan honom och hans tidningar.

Isynnerhet var det honom omöjligt att aflemna penningar, som

han en gång hade inkasserat; de voro borta, innan han kom förbi

nästa gathörn. Äfven i det afseendet var han bohémien så det

förslog. Samma dag han uppbar sin lön var den förslösad. Än

köpte han sig hästar och vagnar för att behålla dem en veckas

Kaufmann. 9130 Le bohème noir.

tid, än hyrde han sig ett hotell och inredde det på stående fot

med »konstföremål», som någon »konsthandlare» prackade på honom

för tusentals livres och som sedan inbragte några francs, då de

såldes på hôtel Drouot. Hans vänner brukade göra narr af honom

för en bordstudsare, som han hade gifvit 5,000 francs för, emedan

den skulle ha tillhört Marie Antoinette, och som han sedan en

gång, då han var i knipa, sålde för tolf francs. Trots hans stora

inkomster kommo dessa genanta ögonblick alltid tillbaka. Han

kunde icke ens under sina rikaste välmaktsdagar vid Figaro betala

sin tvätterska, hon måste alltid passa på Villemessant vid porten

och förmå honom till att göra upp räkningen. Följande dag

lemnades den sedan Vassy i qvitteradt skick som gratial för ett

eller annat reporter-konststycke. På sådana var han också outtömlig.

När t. ex. någon förbrytare blifvit afrättad i daggryningen, hade

han en spaltlång beskrifning öfver tilldragelsen i det några timmar

derefter utkommande morgonnumret af Figaro. Hela sceneriet var

återgifvet med så drastiskt målande färger, att man slogs om

tidningen vid kioskerna. Ingen tänkte på, att beskrifningen

nödvändigt måste vara en fantasidikt, den slukades, Figaro hade

återigen gjort ett storverk, hette det, och det var hufvudsaken. Önskade

hans direktör närmare upplysning om, huru Vassy hade kunnat

utföra en sådan tour de force, lemnade han honom den afrättades

sko som bevis för, att uppgiften var autentisk, och Villemessant

skrattade och betalade skon med hundra louisdorer. Så länge

denne lefde, satt Vassy orubbligt fäst i Figaro. Han kunde göra

de vildaste hokuspokus, Villemessant förlorade aldrig tålamodet.

Då han blef förargad, erinrade Vassy honom om den gång, då han

förtjenade in en half million åt tidningen. En gång behöfde Figaros

administration, för att lancera en affär, hvari den var intresserad, i

en hast en samling artiklar af olika form, bestämda för tolf

parisertidningar af olika färg. Man vände sig till alla reklamreporterna

vid tidningen, men ingen af dem vågade åtaga sig arbetet, endast

Vassy, sade de, var i stånd till att utföra ett sådant konststycke.Le bohème noir.

Han tillkallades. »Vill ni förtjena 2,000 francs på tjugufyra timmar?»

frågade Villemessant honom. Han sade aldrig nej till sådant, man

Utanföi* «Figaros» hotell.

förklarade för honom hvad det var fråga om, och följande dag

aflemnade han sina tolf artiklar, allesamman hvarandra diametralt132 Le bohème noir.

motsatta, men allesamman framställande affärens briljanta sidor med

så öfverbevisande effekt, att tidningen ensam för sin del förtjenade

en half million på den.

Allt detta kan naturligtvis ej göras utan en viss talang, och

Vassy hade också på sitt sätt mycken talang. Det är i allmänhet

ej det le bohème noir saknar; det är tvärtom det, som gör rasen

farlig, gör det möjligt för den att borra sig in och öfversvämma

pariserlifvet. Om de vore dummerjönsar, skulle verldsstadens kamp

för tillvaron snart köra ner dem till bottnen, så att de aldrig

komme upp mera. Men det är just olyckan, att de på grund af

sin talang alltid komma ofvanpå igen och sätta sig fast deruppe

och sprida ut föruttnelse öfver hela samhället. De äro ofta ej

utan en viss energi. Vassy var, sedan han lemnat Figaro, ständig

medarbetare i fem, sex tidningar i sender, och det gick sällan

någon dag utan att han lemnade en artikel till dem alla. Han

producerade utan ansträngning, emedan det ej var något af honom

sjelf i hvad han skref. Ej heller saknade han en viss humor; äfven det

ha les bohémiens ofta, men väl att märka, den humor, som härrör

— icke af ett älskvärdt, friskt lynne, utan af en förmåga att grina

åt allting, emedan det ej fins något, som man har respekt för. Han

såg ut som en Mefistofeles, och det var en mefistofelisk gadd i alla

hans qvickheter. Han var mycket svag för att posera som farsfigur

från Palais-Royal. På alla kaféer betalade han med ett bonmot och

ett par ord i tidningen naturligtvis, då det passade sig. Då han

under kriget gjorde affärer med en uppfinnare af pappharnesk, var

det alltid hans vana att, när han på en eller annan af de stora

restauranterna hade ätit en gentil middag, ropa till sig uppassaren

och säga: »Jag har inte en sou i fickan. Men jag har ännu ett

harnesk qvar — vill ni ha det?»

Det var dessa harnesk, som blefvo begynnelsen till hans

glanstid. Han skref den tiden i ett blad, »Peuple souverain», som sedan

har försvunnit, men som spelade en viss roll på krigets tid. Jules

Favre sökte en dag hufvudredaktören på kontoret, men träffadeLe bohème noir. 133

endast Vassy, som höll på att pröfva ett af sina harnesk. Han

hade fått ett parti som betalning för sina reklamer, han hade ännu

ej kommit längre än att han måste finna sig i att ta emot varor

för sitt besvär. Fastän han ej kände igen Jules Favre, gaf han sig

naturligtvis strax, då han fick se en främmande, till att prisa sin

uppfinning, och han gjorde det så bra, att ministern slutligen

bestälde ett på prof, och i det samma presenterade han sig. Fem

minuter efter det han kommit utom dörren, hade Vassy skrifvit en

sensationsartikel, i hvilken hall berättade sitt äfventyr med honom

och meddelade, att ministern på fläcken hade bestält 50,000 harnesk

för arméens räkning.

Den reklamen betalade fabrikanten icke i varor. Vassy fick

den dagen sin första tusenfrancssedel och sitt första parisiska rykte

för reklamtalang. Han skulle med denna enda artikel ha gjort

carrière ögonblickligen, om ej talangen, hvarpå han gifvit ett så

lysande prof, just då hade haft en så dålig tummelplats. Staden

var belägrad, hans uppfinningsrikhet måste skaffa honom andra

subsistensmedel, och det kostade honom ej heller någon möda.

Han lät försörja sig af en hund, som han hade träffat herrelös på

gatan, adopterat och döpt till Faust, ett namn, som passade bra.

Faust var en elegant jagthund, som ingen hynda kunde se stoltsera

förbi utan att känna erotiken vakna. Han hade ständigt efter sig

en lång svans af tillbedjarinnor, och då Vassy märkte det, spatserade

han med honom hela dagen. De stackars hjertskjutna följde blindt

efter, tills de ej längre kunde hitta hem. Vassy förde dem till en

slagtare, med hvilken han hade gjort upp kontrakt, och aflevererade

dem för sju francs stycket. Priset var lågt efter de dåvarande

förhållandena, men leveransens storlek hjelpte till. Mer än hundra

af Fausts älskarinnor miste på detta sätt lifvet. Tack vare dem

uthärdade Vassy belägringen, och då Kommunen kom, tog han

naturligtvis tjenst i dess leder. Den något äldre staben af den

svarta bohême"ns stab har utan undantag tillhört dem och skola

alltid tillhöra dem, så snart de bildas på nytt. En och annan gick134 Le bohème noir.

det illa för, så att han blef skickad till Noumea, men Vassy hörde

till dem, som hade tur. Alla visste, att han hade kommenderat ett

af de federerades batterier på place Clichy, men icke desto mindre

dök han omedelbart efter Versaillesarméens seger upp som

namngifven medarbetare i »Liberté» med en lysande lön. Af Girardin,

eller åtminstone genom Girardin, betalades till honom 3,000 francs

i månaden^ endast för att han skulle redigera nyhetsafdelningen.

De »faits divers», Vassy då lemnade, äro emellertid också höjden af

den »uppfinningsrikhet» hans »lysande energi» någonsin har lagt i

dagen. De bragte hundratals kommunarder i polisens händer. Han

hade anekdoter att berätta om alla sina f. d. vänner, och det fogade

sig så olyckligt, att den incognitoslöja, hvarmed han försökte

drapera dem, alltid blef genomskådad.

Äfven i detta afseende bildar Paris" svarta bohémien kontrast

till föregångaren från Mussets tid: hjertat är ej hans svaga sida,

det manar honom ej att begå några dumheter. Vassy uppsöktes

en dag under sin välmaktsperiod af en af sina gamla intima vänner,

hvilken ej hade kunnat bryta sig väg liksom han. Karlen satt

med hustru och tre barn och hade ej haft mat i huset på två dagar.

Han skildrar sin nöd för Vassy, ber om ett lån på några francs,

får ingenting, men envisas. »Jag skall ändå göra något för dig,»

säger Vassy slutligen. »Jag har tråkigt i qväll, du kan få följa

med mig på restauranten.» Han tog den stackaren med sig till

Bignon och bjöd honom på en middag, som kostade hundra francs.

Sin bon plaisir kan bohêmienen bringa offer, men eljest intet i

verlden. Vassy hade en gång en älskarinna, hvilken, som det ofta

händer i verlden, hade fäst sig vid honom under de onda dagarna

och blifvit honom trogen som en hustru. Hon och hans hund

Canard äro troligen de båda enda varelser, som någonsin ha varit

honom verkligt tillgifna. Canard satt alltid till bords med honom

hos Bignon och fick sin poulet. Men i ett anfall af dåligt lynne

pryglade han en dag ihjäl djuret. Han tog sig ej nära deraf.

Canards hufvud stoppades upp, och uppstopparen måste betala 500Le bohème noir.

135

francs för de reklamer han af den anledningen gaf honom. Hundens

herskarinna var han ej så hård emot, hon fick dö en naturlig död.

Men den dag, då denna qvinna, med hvilken han hade lefvat

tillsammans i öfver tio år, begrafdes, skickad han en vän som sin

ställföreträdare i processionen. Han hade ej tid till att komma sjelf,

han hade en brådskande reklamartikel att skrifva.

Sådan är rasen, hvars typiske representant Gaston Vassy var.

XIII.

Névrose, bloddriekning, blodbadning oeh

morfinomani.

|et parisiska vie surchauffée har sina fysiska sjukdomsfenomen

jemte de moraliska. De ge upphof åt hvarandra och äro

oskiljaktiga.

Detta lif öfver förmågan, hvari sjelfva den nödvändiga

aktiviteten oundvikligen blir feberansträngning, nöter öfver förmågan

Névrose, bloddrickning, blodbadning och morfinomani. 137

både på nerver och hjerna. Århundradet är de nervösas tidsålder;

i millionstaden växer århundradets sjukdom till farsot. Man kan

hålla så strängt vegeterande hygien man vill, det tjenar till

ingenting. Pariserluften är mättad med febersmittans vibrioner, man får

in dem med hvarje andedrag. Är konstitutionen god, göra de

ingen skada. Det går då som med det ädla vinet; det behöfver

gäsningsbakteriernas arbete för att bli fullkomligt. Men en

konstitution af ordinär qvalitet tål det ej. För geniet blir pariserlifvets

högtryck en stimulation, som potenserar alstringskraften, för hopen

deremot blir det endast ett rus, som drar alla rusets försvagande

följder efter sig.

Detta la vie surchauffées rus har sitt eget namn. Det heter

den stora nevrosen. Formerna, hvarunder den uppenbarar sig, äro

mångfaldiga, men den är ständigt den sot, till hvilken i sista

instansen pluralitetén af sjukdomsfenomenen, hvarunder det moderna

parisersamhället lider, kan återföras. Alla de yttringar af

extravaganta behof och bizarrt begär, af förvriden moral, af hjertats

mysterier och känslans karneval, hvarmed Paris fabricerar sina

sensationsdramer, alla ha de samma rot. Charcot och hans kolleger

ha lagt dem under analysens mikroskop, och primus motor var

alltid nevrosen.

Baronessan Pschutt har särskilda anlag för smittan. Så länge

den ännu endast är i sitt första stadium, så länge den nöjer sig

med att förorsaka anemi och migrän, hjelper hon sig med sin dusch

och sin gymnastik i anstalten vid boulevard Malesherbes. Men det

är icke slutet på historien. Det går som det måste gå. Stundom

går det till slutet på tjugutalet, men då hon kommer in på

tretiotalet, räcker duschen ej längre till för ett hufvud, der hvarje fiber

bultar, en rygg, som värker i hvarje tum från halsen ner till landen,

mot sexton baler i veckan och tjugu visiter om dagen.

För att kunna fortsätta med sitt lif à la vapeur tar hon sin

tillflykt till annat. I forna dagar var det jernet, som måste ge de

förslappade nerverna ny spänstighet; det är stött från tronen, det138 Névrose, bloddrickning, blodbadning och morfinomani.

är en alltför beskedlig och douce regenerator, det har fått en

efterföljare af hell: annan kaliber. Småflaconerna med piller och droppar

äro bortkastade, i fulla skålar dricker hon oxens blod, och med

fulla lungor inandas hon de varma ångorna från det röda bad, hvari

hon dyker ner.

I långa rader hålla om morgnarna de vapenprydda ekipagerna

utanför abattoirerna vid rue de Flandres. Man väntar hellre än man

kommer för sent, blodet skall drickas rykande, eljest är halfva

kraften borta. Inne i rummet bredvid slagtarhallen står man och

hör det döfva ljudet af klubban som faller, kanske en klagande

suck, när den ej har träffat bra och det behöfves ett nytt slag,

innan djuret faller. Dörren ryckes hastigt upp, nyfiket kastar

madame en blick ut på blodpelaren, som ännu sprutar från djurets

afskurna strupe, och en nedstänkt arm med skjortärmarna uppkallade

och de knöliga musklerna ännu spända efter slaget räcker in skålen

med den röda, ångande drycken. En svag rysning går möjligen

genom de ömtåligaste af damerna, men de tömma den alla till

botten i ett raskt drag, battistnäsduken kommer upp och befriar

läpparne från den röda saften, man lyfter litet på kjortlarna och

klämmer ihop dem, för att en inringlande blodpöl ej skall stänka

upp och fläcka dem. Så smyger madame åter in i sin lilla vagn,

och kommer sedan gymnastiken vid boulevard Malesherbes till

under uppsigt af en doktor, som känner till hennes nerver i grund

och botten, är det intet tvifvel om, att hela acacia-allén skall

förvåna sig öfver, hur frisk och strålande hon ser ut.

Kuren är modern, men den modernaste är den icke. Baronessan

Pschutt har funnit något ännu bättre. Hon styrker sig icke allenast

med en skål af det röda blodet, hon doppar hela sin kropp i det

och låter hvarje por insupa det. Badet är litet dyrt, en enda oxes

blod är ej alltid tillräckligt att fylla karet ; men det är oöfverträffligt,

påstås det, till att utplåna tröttheten till och rhed efter en hel

veckas genorndansade nätter, och i alla händelser är det nyaste

fashion. Det är ganska förklarligt. Hvilka sinnesretningar, hvilkenNévrose, bloddrickning, blodbadning, och morfinomani. 139

hemsk vällust, hvilka visioner af brott, när man dyker ner i detta

varma, sammetsmjuka, af ångornas slöja hemlighetsfullt betäckta

röda bad, eller när man åter reser sig derur och dropparna hänga

som rubinhalsband öfver den hvita kroppen. Då det ej längre kan

stålsätta nerverna, måste madame redan befinna sig på ett tämligen

långt framskridet stadium af nevrosen.

Madame smyger in i sin vagn.

Hon sjunker emellertid allt djupare och djupare i den, och den

dag kommer oundvikligen, då sjelfva blodbadet blir en vana, som

till slut ej verkar mera. Hon har då blott en enda utväg qvar,

hon måste som hertigen af Mora ta sin tillflykt till Jenkinska piller.

De äro ej nabobdoktorns hemlighet längre, hela verlden känner till

dem i det moderna Paris, de heta morfin. Morfinen är den sista140 Névrose, bloddrickning, blodbadning och morfinomani.

vrakstump, hvarvid den stora nevrosens skeppsbrutna klänga sig

fast och som alltid går obevekligt till bottnen med dem alla.

Engelsmannen Wood trodde sig göra menskligheten en

kapitaltjenst, då han uppfann insprutningen af detta ögonblickligt lugnande

och smärtdöfvande medel; det har gått med honom som med

munken, som uppfann krutet, han har ej anat vidden af den

ödeläggelse hans uppfinning skulle anstifta. Han har infört i det gamla

Europa en ny, modern last, finare, men också förfärligare än

dryckenskapen och på god väg att breda ut sig som den. Ännu för få år

sedan var morfinomanien något mysteriöst, hemlighetsfullt, som man

endast talade hviskande om bland de invigda. Men den har slagit

rot med ursinnig fart; från att endast vara ett medel mot den

fysiska smärtan har morfinstynget öfvergått till att bli det äfven

mot den psykiska, och det framgår af en serie offentliga

föreläsningar, som den berömde dårhusläkaren doktor Ball har hållit i

Ecole de medicine, att morfinomanien i de högsta lagfen af

pariser-samhället årligen kräfver tusentals offer.

Baronessan Pschutt har gjort propaganda för den med en talang

och en ihärdighet, som ingen engelsk missionär kunde utveckla.

Den eleganta lilla »Pravassprutan», hvarmed de lugnande dropparna

föras in under huden, har sin gifna plats på hvarje mondaine dams

toalettbord. Etuiet, hvari den gömmes, har blifvit hennes

oskiljaktige ledsagare ; hon bär det jämte battistnäsduken och pudervippan

med sig öfverallt. Hon sticker sig på balen mellan två valser, vid

middagsbordet, när hon skall vara spirituel, före rendez-vous"et, för

att elda upp lidelsen. -När sticket är gjordt, är i samma ögonblick

hvarje spår af nervositet, migrän och melankoli bortblåst. Madame

försjunker i ett dåsigt, saligt välbehag som efter ett ^utsofvet rus af

ädelt vin. Det har varit så mycket tal om buddhaismen, som

skulle hålla sitt intåg i-Paris; detta är det verkliga buddhistiska

nirvana, som har gått förut. En känsla af absolut välbefinnande

och lycka är den första effekten af insprutningen; sömn följer ej

efter den, den framkallar tvärtom en påfallande stimulation af själs-Névrose, bloddrickning, blodbadning och morfinomani. 141

krafterna. Äfven den literära och artistiska verlden börjar den

derför bemäktiga sig. Alfred de Musset måste, som bekant, vara

berusad af absinth för att kunna skrifva; han dog deraf. Bland

hans arftagare inom den franska literaturen är det mer än en, och

det tyvärr bland de största, som ej kan arbeta annat än under

inflytande af morfinen. Den ger syner som absinthen, blott ännu

starkare. Men när denna korta upphetsningsperiod är slutad, kommer

en alltid växande slapphet och slöhet efter. Patientens förtviflan

under de vakna ögonblicken blir större och större, insprutningarna

måste göras allt oftare. Följderna visa sig hastigt, både kroppsligt

och psykiskt. Morfinomanen mister aptiten, han kan icke sofva,

hans ögon bli matta, ansigtet en orörlig mask utan uttryck, hyn

gulnar, hela personen åldras på förvånande kort tid. Han är utan

vilja och energi, han förlorar all känsla af pligt. Hans enda verkliga

glädje i verlden är den tillfredsställelse han känner vid Pravassprutans

styng. Doktor Ball berättar om kineserna, som till sin opiumlidelse

lägga en ej mindre alltuppslukande lidelse för spel, att när de ha

förlorat alla sina pengar, spela de bort sina kläder ända till skjortan,

sina hustrur och barn, och när detta strukit med, spela de om sina

fingrar och hugga af dem mot kanten af spelbordet, om lyckan ej

gynnar dem. Morfinomanen i det moderna Paris har en fysisk och

moralisk känslolöshet af alldeles samma art, och för att

tillfredsställa sitt begär efter giftet, skulle han vara i stånd till ännu mera

än kinesen.

En af naturalismens yngsta epigoner, Mallat, har skildrat figuren

i sin roman: »La comtesse Morphine». Han har berättat hertiginnan

de Chaulnes" historia, som redan för ett par år sedan gaf anledning

till att en sådan ofantlig qvantitet bläck flöt, och han har gjort

hennes fall och débaucher till ett resultat af morfinomani. En

svartsjuk väninna inviger Iva Ignowicz i giftets mysterier. Hon

ger henne det första receptet: två centigram klorhydrat af morfin

upplöst i hundra gram distilleradt vatten, och den första

insprutningsapparaten, en liten elegant Pravasspruta af guld besatt med rubiner.142 Névrose, bloddrickning, blodbadning och morfinomani.

Från det ögonblick denna fresterska kommit inom hennes

sängkammardörr, blir den steg för steg hela hennes lifs innehåll. Efter

åtta månaders förlopp är det icke ett, utan 50—60 centigram om

dagen hon begagnar. Omkring de ställen, der hon brukar göra

insprutningania, bilda sig små förtätningar af en ärtas storlek. De

urarta småningom till bölder, som rinna. Och hvarje ny böld och

hvarje varström med tillhörande vilda hallucinationer beskrifvas

detaljeradt. Läkarnes konsultationer, deras försök att rädda henne,

hennes återfall och hennes slut som en vämjelig klump ruttet kött,

alla de ohyggliga utdunstningarna och uttömningarna, allt serveras

läsarne som i en medicinsk tidskrift. Det är som diktverk

naturligtvis en dålig bok, men den har ändå väckt ganska mycket

uppseende. Den mondaina parisiska damverlden slukar den, derför att

det är deras egen eller åtminstone deras bekantas och väninnors

sjukdom den föreläser öfver. Det fins inom deras verld ingen krets,

från hvilken ej morfinomanien hämtar offer.

Dö dess patienter ej af morfinens gift, är det endast derför

att de innan dess sjelfva ha tagit lifvet af sig. Om verkligt

tillfrisknande kan det nästan ej bli fråga. Morfinen har det

gemensamt med alkoholen, att när man en gång har vant sig vid den,

medför det lika stora rubbningar i organismen att undvara den

som att missbruka den. Tillfredsställa en lidelse betyder ofelbart

att gå döden till mötes, icke tillfredsställa den betyder att göra det

kanske ännu hastigare. Doktor Ball har i sammanhang med sina

föreläsningar gjort intressanta experiment på dårhuset Sainte-Anne

för att visa, hvad vetenskapen var i stånd till att uträtta mot den

nye fienden. Det har lyckats honom genom att gradvis förminska

morfinransonerna och ersätta dem med andra, mindre farliga

narkotiska medel : kloral, alkohol och kaffe, att för en tid återuppväcka

medvetande och intelligens hos morfinomaner, som redan voro så

godt som halfdöda. Dessa försök ha sitt värde, men i sista

instansen bekräfta de endast obotligheten. Morfinomanien har kommit

som ett nödvändigt resultat af pariserexistensens vie surchauffée.Névrose, bloddrickning, blodbadning och morfinomani, 143

Ju större högtryck det fordrar, desto mera skall den breda ut sig.

Den kan ej utrotas igen, förr än sjelfva detta lif är sprängdt i en

väldig explosion. Det kommer väl en gång. Men när? Så mycket

värre, om det sker för snart. Den sprängningen är det samma

som hela det moderna samhällets slut.

XIV.

Les boudinés.

ronessan Pschutt är trots

allt icke någon absolut

osympatisk figur. Hon är

vulkanen, som håller på att

brinna ut. Dess eruptioner

kunna på åtskilliga punkter

vara mindre befordrande för

den civilisation hon tillhör,

men elden, hvarifrån de

komma, är dock samma

element som det, hvarifrån en

af de stora krafterna i det

franska samhället hämtar

nä-*sring. Det är den oerhörda

lifskraften och

verksamhetsförmågan, som, utvecklad

normalt i mindre öfverkulti-

verade samhällslager, gör parisiskan till den öfverlägsna, energiska

qvinna hon i allmänhet är i hela medelklassen, till den

oförlikneliga arbetskamrat hon kan vara för mannen, till den rent af

Les boudinés. 145

heroiska figur, som hon i stora, kritiska ögonblick så ofta har

blifvit.

Hos hennes manlige pendant deremot är det af vulkanen

absolut ingenting annat qvar än lavan, som längesedan har blifvit kall

och svart. Till och med i det yttre äro de de fullständigaste

kontraster. Huru extravaganta och löjliga baronessans moder än ofta

kunna vara, är det dock alltid öfver dem något af en lätt, spirituel,

fladdrande, froufrou-aktig elegans, någonting af det, som ligger i

ordet, hvarefter hon har fatt sitt namn. Det påstås, att det är %

Bismarck, som är uppfinnaren af detta ord. Det var vid slutet af

^n diner, och Cliquotbuteljernas korkar smälde oupphörligt. Det

oafbrutna dånet af detta festliga artilleri försatte kansleren i godt

humör. »Just sådana äro fransmännen,» sade han, »de moussera

som champagne. Pschutt! Pschutt! Den fräser upp, sjuder, brusar

och försvinner.» En spirituel krönikör i »Gaulois» tog fasta på

ordet, den förryckta dam, som skrifver mondaina artiklar i »Figaro»

under märket »Étincelle», gjorde det till boulevardjargon och

författade pschuttismens lagbok. Dess kurs är på höjdpunkten;

liksom allting förut var »chic», skall det nu vara »pschutt».

På modekavaljeren passar ordet emellertid ganska illa in. Det

fins icke det minsta stänk af champagneskum öfver boulevardsmaken

på åttiotalet. En boudiné — det är så de senaste dandies kallas

— har som högsta mål för all äregirighet att vara invändigt så

andligen utlefvad som en pressad citron och på utsidan i hela sin

person sjelfva den personifierade klumpigheten. Boudinén kan

snart ej gå längre för lutter tyngd. Hans långa, plattklackade skor

med den sylspetsiga, uppstående nosen äro formade efter modell

af sandbåtarna på Seinen. De äro klumpiga som dem man i forna

dagar använde till att göra bergsvandringar med, och de se ännu

mera strutsaktiga ut, der de sticka fram under de snäfva, korta

benkläderna, hvilkas uppgift tycks vara att ge hela personen

utseende af en förväxt skolpojke i slyngelåren. Om sommaren är

hans elegantaste klädesplagg en liten grå paletå, som liknar en

Kaufmann. 10146 Les boudinés.

tröja och slutar just der frackskörten börja; om vintern är han

klädd i kuskrock. Den räcker honom till fotknölarna och knäppen

med minst ett dussin hornknappar så stora som tefat. Den svarta

felbhatten är knappast mer än qvartershög, men har i gengäld ett

enormt brätte, i handen håller han en Jeronimus-staf, som är desto

elegantare, ju tjockare den är och ju kolossalare det förgylda

handtaget, som är dess oundgängliga bihang. Eller rättare sagdt, han

håller den icke i handen, han håller den i munnen. En intelligent

boudiné visar just sin öfverlägsenhet öfver den*öfriga menskligheten,,

som icke är klädd i skolpojkbyxor och kuskrock, genom att suga

denna förgylda käppknapp. Ju mera släpande hans gång är, ju"

mera idiotiskt han kan suga på käppknappen och ju sömnigare

han dervid kan stirra med de slöa ögonen i sitt bleka ansigte, som

är infattadt af ett par fyrkantiga, till midt på kinden nående

polis-songer, desto mera aristokratisk känner han sig. Det är

nästan-öfverflödigt att tillägga, att han i afseende på kragar, Halsdukar

och dylika klädespersedlar söker göra sig till en så trogen kopia

som möjligt af stalldrängarne, som komma med kapplöpningshästar

från England. En herre, som ej bär hästsko minst på ett ställe

af sin korpus, finner han ungefär lika löjlig, som om den stackaren

uppträdde i svart frack, hvilket för le boudiné absolut är »le comble

de la ridiculité».

Klumpig i hvardagslag och prålig vid högtidliga tillfällen,

sådan är våra dagars dandy comme il faut. Äfven i

sällskaps-toaletten anstränga sig nämligen boudinéerna att införa originella

förändringar. Paris hade hittills Patrioternas liga och Ligari för

qvinnoskydd, boudinéerna ha tillagt Ligan af gens du monde som

tredje man i förbundet. Den första vill afskaffa Tyskland, den

andra fruntimrens kjolar, den tredje mansdrägten. Man har

konstituerat sig som seriös förening med statuter, premier och officielt

organ, och på att genomföra striden offra nu de moderna dandies

all den esprit och aktivitet de ha qvar. Den är icke stor, men till

nående af detta mål förslår den möjligen. Först och främst harLes boudinés.

147

man betryggat knäbyxornas suveränitet. De kunna hädanefter

betraktas som varande dans les moeurs. Och med dem ha

naturligtvis silkesstrumpan och de

utskurna skorna hållit sitt triumfintåg.

Vill man vara riktigt elegant,

fäster man knäbyxorna nedtill

med ett diamantspänne. Hvad som

oundgängligen hör till kostymen

är en fin battistskjorta med kras

och spetsmanchetter. Midt

påkråset, som ofta är mycket bredt

och har två eller flera rader,

tilllåtas ytterligare två, tre

diamantnålar. Den röda halsdukens

herravälde är ännu tvifvelaktigt. Den

florerar vid alla festliga tillfällen,

der demimondainerna äro

sällskapets qvinliga beståndsdel, och har

alltså så till vida ett mycket

vidsträckt territorium, men i de

riktigt fina salongerna är den icke

gerna sedd. En och annan har

låtit den åtföljas af en röd

silkesduk, som sticker upp ur västen,

men äfven denna har dock endast

gjort furore i den verld, som vill

vara med utan att vara den äkta.

Färger måste man emellertid ha till

hvad pris som helst. Hertig de

Morny har försökt den

krusbärsgröna fracken och den loppbruna utan afgörande framgång. Den röda

deremot är accepterad öfverallt. Men det är dålig smak att som

hittills bära svart väst och svarta benkläder till den. Man måste

En ny frack.148 Les boudinés:

ha hvit väst; guldknappar och ljusgråa benkläder samt

silkesstrumpor af litet mörkare nyans, alltsamman klämmande stramt om

kroppen som ett korfskinn. Det är ju efter kolfven, »le boudin»,

herrarne ha sitt namn.

Fullt så qväljande osmaklig som den markatt-rhinoceros-aktiga

promenaddrägten är ej denna sällskapslifvets papegojkostym. Men

ett förnekande af boudinéernas hittillsvarande smakideal är den dock

icke. Förkärleken för de skrikande färgerna sammanfaller helt

enkelt med nevropathien. Nevrosens offer tycka om det, som kittlar

ögat, liksom vilden tycker om grannlåt. Den röda fracken är ett

stimuleringsmedel liksom morfinen, det är endast det bjärta i den

man hyllar. Boudinén har med massor af småsaker i toaletten

sörjt för, att man ej kan misstaga sig om hans smak. Endast

handskarna markera den tillräckligt. Det är icke någon slump, att

Bertin har försvunnit från boulevard des Italiens. Den berömde,

allenastående Bertin var en liten smal, aflång butik med ett enda

fönster utåt boulevarden, utan någon i ögonenfallande lyx, till och

med utan någon dyrbar elegans. Och ändå hade den öfver sig en

alldeles egendomlig koncentrerad bouquet af nobless. Bakom dess

allvarliga gröna pappkartonger gömdes de beundrade » gants Bertin»,

de finaste och förnämsta i verlden. I toaletten hos en parisare

från den förrepublikanska tiden voro dessa handskar det första och

sista nödvändiga. Han kunde bära hvilken drägt som helst, präktig

eller tarflig, som han hade råd till det, men när han kokett drog

af den tätt åtsittande handsken, måste det stå »Bertin» på insidan;

då var han klädd comme il faut, då var det öfver hela hans person

det obestämbara, som adlade honom till en man af verld, en äkta

parisare. Bertin, Vefour, Worth, det var namn af samma rang,

hvart och ett rymmande ett stycke af Paris i sig. Vefour

vegeterar ännu i Palais-Royal, men de hvithåriga vaktmästarne gå

omkring och ha endast sällan någon gengångare från svunna

tider att servera; utan välgörenhetsbalerna och föreningsaftnarnaLes boudinés. 149

ofvanpå kunde den gamla berömda lyxrestaurationen stänga. Worth

har ännu endast sin exclusiva öfverlägsenhet hos den generation,

som håller på att dö ut, och Bertin är med åttiotalets ingående

alldeles försvunnen. Paris i våra dagar behöfver honom icke. Om

kavaljeren på modet skall iakttaga «den riktiga fashions lagar, går

han med bara händer, och är han som dansande kavaljer absolut

tvungen till att betäcka dem, drar han på sig Derby-vidundren med

sitt skinn så tjockt som stöfvelläder; med sina messingsbyxknappar

och den tumstjocka, kulörta segelgarnssömmen på ryggen.

Hvad de äro karakteristiska för Paris från i dag, dessa

Derby-handskar, hur speglar sig ej stundens smak i dem! Den tredje

republiken ville vara ateniensisk; i fråga om njutningsraseri och

lifströtthet har den också blifvit det till en del, men hur påminner

ej smaken i många fall om spartanerna, ja, till och med om

barbarerna! Jag talar alltjämt om det Paris, som simmar ofvanpå,

som solar sig i millionens guldstrålar och skrifver modets lagar.

Det fins ett annat, som har andra sympatier och andra sträfvanden

och ett annat lefnadssätt. Men det gömmer sig anspråkslöst; det

är kanske det eviga, men det är icke dagens Paris. Hvarför skulle

ej till och med de, som hålla af denna stolta stad, kunna saga det

rent ut? Det är dock säkert endast en vind, som blåser förbi.

Men detta dagens Paris andas en förkärlek för det klumpigt

massiva, ett koketteri med det grofva, som är en skrikande kontrast

till det, som i forna tider hette franska seder och fransk esprit.

Boudinén är detta mods blänkare och banérförare. I stil med

klädsel äro hans språk, hans manér, hans hela sätt att vara. Han

talar som Sarah Bernhardts son skref i brefvet till » Gil-Blas», då

han hotade med att slå de journalister »på käften», som kommo

hans mors privatlif för nära. Esprit"n i dessa kretsar består just i

att kunna forma uttrycken så drastiskt som möjligt. Det existerar

en formlig boudinérotvälska. Sitt ursprung har den på de stora

nattrestaurationerna, den har sedan blifvit utvidgad och riktad på

kapplöpningsbanorna och på börsen, och det har uppstått ett15° Les boudinés.

modernt parisiskt språk, som säkerligen skulle förvåna salig Molière

åtskilligt. Men det passar der herrarne äro i sitt element: på Café

Américain och i boudoirerna hos »la vieille garde». Samma gamla

garde är det enda mellan himmel och jord som boudinén har

respekt för och — högst karakteristiskt — så mycket större respekt,

ju äldre gardet är. Hans småpartier med det på fyra man hand

»dans le hall après diner» äro hans lifs innehåll, det har intet annat.

Hans högsta äregirighet är att Tata Bourguignon eller Rose Mirliton

skola göra af med hans sista sou, liksom de ha gjort af med den

sista droppen blod i hans ådror. Det är icke derför att detta lif

utgör någon njutning för honom, på intet sätt ; det är endast derför

att det är chic eller pschutt eller »v"ian». Det fins öfverhufvud

intet på denna jord, som boudinéerna äro i stånd att njuta af. De

släpa sig omkring likt kautschukautomater, som sättas i rörelse af

en osynlig fjäder, alla liknande hvarandra, klädda af samma

modeskräddare, med gester och qvickheter gemensamma, stöpta precist

i samma form. Bakom den fins absolut ingenting, icke den minsta

gnista i hjernan, inga nerver, intet blod, icke en skymt af lifskraft.

Höjden af deri ansträngning, de kunna prestera, är att suga på ett

sherry-cobble-rör eller ögna i en finanstidning. Deras litera tur

upphör vid sista refrängen af visan, som de applåderat i

Champs-Elysées hundfröjdpaviljonger, och om arten af deras nöjen kan

man döma efter deras sist uppfunna sport. Den drifves på teatrarna.

Då det i en teaterstad som Paris naturligtvis hör till god ton att

visa sig der och då herrarne, som man lätt kan inse, ej kunna

intressera sig för hvad som föregår på scenen, utom när der fins

tricotben att titta på, hvilket ju icke kan åstadkommas i alla

komedier, ha de hittat på ett spel, som är högst intelligent. Det

kräfver minst en domare och två deltagare. Domaren väljer pä

mellanaktsridån, hvilken som bekant är öfversållad med annonser,

ett ord, hvilket som helst. Han säger det derpå till deltagarne i

spelet, och den förste, som upptäcker annonsfältet, hvarpå dettaLes boudinés.

ord firmes, har vunnit. Då det ej sällan rör sig om mycket

ansenliga vad, har detta spel efterhand utvecklat sig till att bli en riktig

passion. Tilläggas måste, att det är den enda, som åttiotalets

tnodeherrar äro bekajade med.

XV.

Barnen oeh deras uppfostran.

rhållanden och

omgifningar ha gjort

baronessan Pschutt och

monsieur le boudiné till hvad

de blifvit. Men grodden,

till den sista figuren

isynnerhet, ligger djupare.

Den ligger i den

uppfostran de ha fått från

det de voro små.

Hundar och barn äro i

hvardagslag utestängda

från den skådeplats, der

pariserlifvet försiggår.

Hundarne håller

concier-gen, barnen håller vanan

borta, och den är värre

än den mest glupske

portvaktarecerberus. Som

helt små skickas de till

amman på landet ellerBarnen och deras uppfostran. 155

skickas åtminstone med amman till Parc Monceau; när de bli så

stora, att de kunna börja läsa sitt ABC, kommer gossen i

internatet, och litet senare öfverlemnas flickorna till klostret, hvilket

endast är en annan form för internatet. De, som lefva i Parc

Monceau, måste man släppa in i hemmet för natten ; de, som lefva

i internatet, dem ser parisarne endast till en gång om året : vid

hösttiden, när den röda Baedekerinvasionen börjar försvinna, när

den förste kastanjerostaren återvänder till gathörnet och det första

herrskapsekipaget återvänder till Acacia-allén. En veckas tid tillhör

då staden dem. Deras strömmar .öfver boulevarden hjelpa

regnströmmen ofvanifrån att begråta den döende sommaren. Så

öppnas teatrarna, Paris öfverlemnas åter till la vie mondaine, och i en

fart sopas de ur vägen för att ej genera. La rentrée des classes

går för sig, internatets fängelseport stänges och förblir åter stängd

ett år. Endast en gång till under hela den tiden icke ser men hör

man litet af de begrafna, och det är icke på det trefligaste sätt.

Det är när den första vår-ozonen sipprar in genom skolmurens

springor och vållar oro. Då begynner också det unga blodet att

sjuda och bubbla, naturen revolterar sig mot upptuktelsen,

internatfångarnes instängda, lif håller vulkanisk våreruption. Regelbundet

hvarje mars eller april skrämmas parisarne upp af dess larm.

De skulle gerna vilja göra sig döfva, hela internathistorien är ert

mycket ömtålig punkt att röra vid. Men olyckan vill, att det

under den sista tiden alltid har varit deras stora mönsterinstitutioner,,

till och med det berömda Louis-le-grand-lycéet, hvarifrån utbrottet

kommit. Man har sett sig nödsakad att undersöka kratern. Man

har gjort rätt deri. En blick dit ner är lärorik, den hjelper en att

förklara mer än ett fenomen i det moderna pariserlifvet. Och en

sådan förklaring är som den upptäckta bakterien. När dess vägar

ligga öppna, är faran förbi. Det kommer ej två generationer af

boudinés. Samhällsreformatorernas arbete är börjadt; dess resultat

skola ej utebli. Men det fins sannerligen mycket att reformera.154 Barnen och deras uppfostran.

I.

»Barnen hålla på att bli en lyx», säger Augier i en af sina

komedier; hans landsmän ha alltför länge varit på väg att göra

■dessa ord till allvar. Onekligen är en af källorna till Frankrikes

välstånd den, att dess invånare genom generationer ej ha tillåtit sig

större barnlyx än de kunnat komma ut med. Men äfven

sparsamheten har i detta afseende sina gränser, och fransmännen ha utan

tvifvel drifvit den för långt. Folkmängdens ökning i Frankrike är

i genomsnitt fyra, fem gånger mindre än i de öfriga europeiska

länderna. I Paris råder visserligen ständig tillväxt, men der äro

likväl flera dödsfall än barnsängar, staden ökar sig genom

invandring, icke genom fortplantning. Är det den stora stadens spända

•existenskamp, som slukar ett sådant qvantum af hjerna och mage

och nerver, att den gör slägterna sterila redan i andra, tredje ledet ?

Detta har ofta påståtts, och det ger verkligen också till en del en

förklaring på fenomenet. Men derjämte fins en annan faktor, som

i minst lika hög grad medverkar till resultatet: parisaren har sjelf

«en fasa för att se en barnskara omkring sig. Den betyder för

honom ingen lycka, den betyder en hämsko, innan han kommit på

grön qvist, och när han är der, betyder den ett utströende för alla

vindar af hans arbetes frukt. En enda arfvinge, som kan bibehålla

det samlade, det är hans ideal, och han gör sig inga skrupler att

begagna alla medel till att realisera det. Han är visserligen icke

mera egoist af temperament än hela verlden är det, men han är

•det i följd af uppfostran och daglig nödvändighet att vara det,

och i detta afseende är han det komplett. Han är ingalunda blind

för, hvilken fara för samhället ett genomförande af hans principer

utgör; den ofantliga lycka en så tarflig komedi som

Erckmann-Chatrians »L"ami Fritz» gjorde, berodde uteslutande derpå, att denBarnen och deras uppfostran. 155

predikade den bibliska förmaningen: »Föröker eder och uppfyller

jorden», och att man insåg denna förmanings skriande aktualitet.

Men hvad man vill att nästan skall göra för det helas skull, det

finner man, då det gäller ens personliga intressen, alltid

undanflykter för att ej göra sjelf. Och resultatet tilltar derför i

utsträckning ; år för år minskas, proportionelt åtminstone, antalet af de barn,

som komma till verlden i Paris.

Men det är icke nog med det. Samtidigt gör döden bland

dessa pariserbarn härjningar, som skulle väcka förfäran, om man

riktigt kunde tränga till bottnen af saken. Icke fjerdedelen af dem,

påstås det till och med, komma öfver den spädaste åldern. Om

nu också denna uppgift är öfverdrifven, fins likväl här en

kräftskada på det franska samhället, som det är mer än förvånande att

man först nu har fått upp ögonen för. Dödlighetsprocenten är i

alla händelser onaturligt stor, och hvarför den är det, behöfs ej stor

djupsinnighet att inse; en tillräcklig anledning ligger i de

omständigheter, hvarunder den nyfödde gör sitt inträde i lifvet.

Han är från samma ögonblick han kommer till verlden och i

de flesta fall under hela sin uppväxande tid beröfvad sin naturliga

beskyddarinna, han tages ifrån modern samma dag han födes. Det

är så åtminstone hos den långt öfvervägande pluralitetén, hos

arbetaren, hos den lägre bourgeoisbefolkningen, hos alla de icke

absolut välmående klasserna; ja, till och med bland de välbergade

klasserna är det ofta icke annorlunda. Qvinnans ställning i det

parisiska samhället är ju en alldeles exceptionel. Hemmets värf

tillfalla henne endast på köpet och inskränkas till det minsta möjliga:

hon är först och främst sin mans kompanjon i affären, stundom den

af de två, som har det mesta att göra med den. I butiken och

kaféet sitter hon ständigt vid kassan, från det den första kunden

kommer, tills den sista går, för böckerna och kontrollerar med sin

inqvisitoriska blick, att ingenting glider ur sina fogar. Inom

arbetareklasserna har hon sitt yrke vid sidan af mannens, vanligen det

arbete, som ger den solidaste grunden till den gemensamma kassan,156

Barnen och deras uppfostran.

men också det, som mest lägger beslag på tid och krafter och

tyvärr alltför ofta tvingar henne att tillbringa hela dagen utomhus.

Släpet för dagligt bröd drabbar i alla dessa samhällsklasser henne

fullt ut så mycket som mannen. Hon utvecklar i detta hänseende

en duglighet, en energi, en outtröttlighet, på hvilka man ej kan

offra tillräckligt med loftal. Men det fins gränser för hvad en

menniska kan åstadkomma. Hon har redan nog med att samtidigt

sköta huset, hon kan ej tillika vara mor. Är barnskaran stor,

hjelper man sig ibland inom familjen, De äldre syskonen få till

uppgift att sköta den lille och föda honom med flaska. Men i

allmänhet sätter man sig genast, så snart barnet väntas, i förbindelseBarnen och deras uppfostran. 157

med en amma på landet, eller man vänder sig helt enkelt till ett

af de kontor, som ständigt ha dem till reds i hundratal. Hon

infinner sig om möjligt samtidigt med nedkomsten, stannar i huset

två, högst tre dagar — om man har tur, kan det också inskränkas

till en — tills den auktoriserade läkaren har gifvit sin attest och

händelsen är anmäld på mairiet, hon tar sedan barnet med sig och

reser ut till sin vrå på landet. Af dopceremonier låter man icke

uppehålla sig. Vid anmälningen på mairiet skall tillika barnets

namn uppgifvas ; det är — på samma sätt som den borgerliga vigseln

är det vid giftermålet — den enda i lagen befalda, den enda

nödvändiga ceremonien, och kyrkans inblandning anser man ju i det

moderna Paris aldrig vara särdeles maktpåliggande.

Visiten, som den lille aflägger under fädernetaket, kan alltså

räknas i timmar. Har man ett ovanligt ömt hjerta och amman ej

bor alltför långt bort, skickas det kanske bud efter henne och

barnet vid någon af de stora årliga högtiderna, då det är mindre

brådtom med aftären eller arbetet, men det är också maximum af

de återseenden, som kunna komma i fråga. Amman har man i de

allra flesta fall ingen personlig bekantskap med och ej den ringaste

kontroll öfver. Äfven om hon vore den samvetsgrannaste varelse

under solen, skulle naturligtvis denna fosterbarnsinstitution ha sina

svåra skuggsidor. Men hon är vanligen just motsatsen: lättsinnig,

vårdslös, snuskig, så att håret måste resa sig på ens hufvud vid

läsningen af de uppsatser, landsortsläkare då och då skicka ut i

verlden som allarmrop. På vissa håll herskar den inbitna

vidskepelsen, att barnet endast kan hållas varmt om vintern, då det

samlat sig en riktig skorpa af smuts omkring den stackars lilla

kroppen, och det fins derför exempel på landtammor, som ej på

flera månader tvättat de olyckliga små, hvilka blifvit anförtrodda

åt deras omsorger. Det är läkare med auktoritet, som ha ansvarat

för sanningsenligheten af denna monstruositet. Och äfven om man

förstod att vara omsorgsfull, är man det ofta icke med flit. När

det är oäkta barn, som lemnats ut till vård, har man tyvärr så ofta158

Barnen och deras uppfostran.

hviskat ammorna i örat, att ingen skulle ta sig det öfverdrifvet

nära, om den lille dog på anständigt vis. Och det har derför

efterhand blifvit en allmän föreställning bland dem, att det i sjelfva

verket ej är långt ifrån att vara ett glädjebudskap de ha att bringa

den dag, då de kunna anmäla för föräldrarne, att barnet är dödt.

De vänta att ändå få betaldt för den tid, man ackorderat om, och de

göra sig inga samvetsskrupler, äfven om de mycket väl veta med sig

sjelfva, att de ingalunda ha öfveransträngt sig för att rädda den lille.Barnen och deras uppfostran. 159

Sådan är den gängse moralen. Resultatet kan ej utebli. Dr.

Brochard konstaterar det med siffror i en liten brochyr, som

hannar gifvit ut: »Z"#r/ d"élever les enfants-». Af en million barnr

som födas, dö endast under det första året 360,000. Alla dessa

små hade kunnat lefva, om deras mödrar hade velat och förstått

att amma dem.

I de bättre lottade klasserna af samhället äro förhållandena

naturligtvis andra. Tillfredsställande enligt en nordisk mors

uppfattning af hvad hon är skyldig sitt barn, äro de dock icke. Der

mer än någonstädes är anskaffandet af en amma genast vid födelsen

den absoluta regeln. Det är nästan exempellöst, att en parisiska

sjelf åtar sig hennes funktioner, när hon har råd att betala henne.

Hon har ännu mindre än arbeterskan och bourgeoisen tid att

sysselsätta sig med barnuppfostran. Den skulle ju omöjliggöra

hennes visiter, hennes four o"clock-témoten och soiréer,

kompromettera hela hennes mondaina ställning, för att nu icke tala om,

hur hon skulle komma att se ut. Den lille skickas visserligen icke

på landet, men han försvinner i barnkammaren, och der är han

gömd nästan lika väl, som om han befunne sig på flera mils

afstånd. Man sparar ingenting för att barnet skall vara omgifvet af

en lyx, som motsvarar dess blifvande arf eller »dot», man ger det

en vagga, som stundom kan kosta flera tusen francs, och man styr

ut dess amma som en prinsessa. Det är hufvudsaken; om hennes

fysiska och moraliska helsa bekymrar man sig endast föga, och det

skulle ju ej heller tjena till något, om man gjorde det mera, då

man i allmänhet endast har kommissionskontorets attest att hålla sig

till. Men munderingen måste hon ha. Barnsängsvisiterna måste

kunna falla i extas öfver, huru uppoffrande föräldrar man är och

huru makalöst man har inrättat allt för den lille. När bondpigan

hämtas hos fästmannen eller vid bangården, ser hon ut som alla

andra bondpigor, vanligen värre än de flesta, emedan hon, innan

hennes barn kom till verlden, har genomgått större misère än de

flesta. Men hon uppstår ur badet, hvari hon ögonblickligen stoppasri6o

Barnen ock deras uppfostran.

som en helt och hållet ny och annan menniska, som den

imponerande, sidenbands- och guldnåls- och spets-prunkande varelse,

Tivilken i Parc Monceau, Champs Elysées och Boulognerskogen

bidrar så väsentligt till att ge Paris dess prägel af putsad elegans.

Hennes herrskap klär

henne från chemisen

till nackbanden, från

stöfletterna till de

förgylda hufvudprydnaderna, och de hålla

henne under hela den

tid hon är i tjensten,

som om hon hvarje

morgon kom spritt ny

från en butik. Om

möjligt ännu mera

bjäfs klutas på den

bébé hon promenerar

med. Det är ständigt

samma historia : när

gruppen passerar förbi,

måste alla vänner och

bekanta stanna och

förarga sig gula och

gröna af afund öfver

de lyckliga föräldrar,

som ha en så söt

unge. Men när stas-

sen är i ordning, har modern också ingenting vidare att göra med

barnet. Det lefver icke med i hennes lif, ej heller tvärtom. Det

presenteras henne på sängen till en morgonkyss och, då hon ej är

borta på diner, kanske en gång till, innan det lägges till hvila.

Men det är allt. Det är främmande för henne under hela den dit

Barnen och deras uppfostran. 161

det är under ammans vård, och det fortfar att vara det, när det

från hennes öfvergår till guvernantens. Det säger »ni» till sin

mamma, och det känner henne endast som en förnäm dam, som

ger fester och baler, hvilkas musik tränger in till det, der det

ligger och drömmer. Det drömmer om, hvilken underbar fröjd

det skulle vara att få vara med om all denna grannlåt. Det får

alltid tillräckligt med grannlåt för egen räkning, men om den der

borta får det icke vara med. Det stannar i barnkammaren, tills

klostrets timme slår för den unga flickan, collegens för gossen.

Och de stackarne! de komma i begge fallen endast ur askan i elden.

II.

En af de yngre, mest begåfvade författarne af den

naturalistiska skolan, Robert Caze, har i sin roman »L"élève Gendrevin»

skildrat collège-lifvet. Boken är icke något mästerverk, men den

är en literärt ärlig och trots all sin pessimism likväl nykter

berättelse, en af de bästa franska romaner från den sista tiden, skrifven

med tillräcklig konst för att kunna läsas med behag, naturalistisk i

bästa mening: en sjelf bekännelse — derom kan det knappast vara

något tvifvel — som säger allt med uppriktighet, men utan cynism

och u|an vrede, här och der icke alldeles utan Dickenska försök

att röra. Bokens fabel är ingenting, i sjelfva verket alltför enkel

och alltför skizzeradt utförd för att kunna utgöra basis för en

roman. Landsortsadvokaten Gendrevins husliga lif är så

bourgeois-vanligt som möjligt, han en kall, torr, egoistisk hustyrann, som

jagar efter pengar och gör sig till bankir för att bli rik, men

Kaufmami. ii162 Barnen och deras uppfostran.

endast ruinerar sig, hans hustru en sentimental obetydlighet, som

tycker om att styra ut sig och svärma. Partiet är ett

konvenans-och förståndsparti. Förste bäste sprätt, som har tillräckligt hufvud

för att ge sig en smula falsk idealitetsfernissa, löper i väg med

fruns hjerta. Han har kommit in i huset som mannens kompanjon.

Medan Gendrevin går på klubben, intar han om qvällen hans plats

i hemmet under förevändning att läsa lexorna med barnet. Men

den lille Renés kärlek till modern, den enda som är god mot

honom, gör honom svartsjuk på älskaren och fördrifver slutligen

denne.

Rivaliteten mellan dessa två och den strid, som de utkämpa i

moderns hjerta, kunde ha blifvit stoff till en observationsroman.

Men den är här endast utförd i helt lätta antydningar. Bokens

innehåll är väsentligen endast en lång, detaljerad skildring af Renés

lif i skolinternatet. Det är på denna punkt den har sitt intresse,

och det är icke litet. Den franska kritiken konstaterar, att hela

denna följd af bilder, dessa fängelselika kollegiegårdar, dessa mörka

skolrum, som plåga lukten, innan de skrämma ögat, dessa

arrest-kamrar, som ha bevittnat anfall af en förtviflan lika djup som alla

nedrifna Bastiljers fängelsehålor, dessa i oändlighet varierande

»pions», dessa lärare, som bilda en skala från aposteln till bödeln,

dessa menniskohjertats missräkningar och lidanden, dessa krossade

illusioner och svikna idealer i åldern mellan tio och femton år, att

allt detta endast är ett troget återgifvande af barndomsminnen,

som hvarje fransman har, bilder, der konsten endast användts för

att arrangera detaljerna, men som i det stora hela afbildar

verkligheten med så slående korrekthet, att författaren nödvändigt måste

ha upplefvat hvad han skildrar. Till och med utländingen,*"hvars

ungdom varit en helt annan, känner, att de måste vara naturtrogna.

Det fins icke ett drag i dem, som han ej känner igen från de

skol-historier hans pariserbekanta ha berättat. René Gendrevin är en

absolut typisk figur, hela skolungdomens lif i Frankrike förflyter

som hans. Och Robert Cazes bok blir på detta sätt ett arbete afBarnen och deras uppfostran, 163

det allra största intresse; den är sjelfva det franska barnets

roman.

Renés första ungdom har likväl varit lyckligare än de flesta

franska barns. Sina tidigaste skolår har han tillbragt i landsorten

som externe. Hans mor kunde ej tåla att se honom ryckt bort

från hemmet; hennes böner skulle väl ej ha betydt mycket, ty

herr Gendrevin brukade ej ta henne till råds. Men mormodern,

som hade pengar och derför kommando, lade sitt ord med i

vågskålen. Advokaten måste mot sin vilja finna sig i, att hans son

tills vidare endast skickades till skolan under lektionstimmarna och

för öfrigt fick sin uppfostran hemma. Äfven utom Paris är detta

alltid undantag, men det förekommer dock då och då. I Paris

existerar det nästan icke, der blir skolan på samma gång

uppfostringsanstalt allt ifrån det Ögonblick gossen vid nio à tio år,

stundom också förr, har förvärfvat sig tillräckliga förkunskaper för

att kunna intagas i den nedersta klassen. Ibland träffas

öfverenskommelser om det s. k. halfva externatet, d. v. s. att barnet

tillbringar hela dagen i skolan, intar sina måltider och lär sig sina

lexor der, men kommer hem om aftonen och sofver hemma.

Inrättar man sig så, är det i alla fall endast för de första åren af

skollifvet, och till och med då ser skolan det med oblida ögon.

De mera renommerade collègerna och lycaeerna ha den principen

att öfverhufvud taget icke inlåta sig på något externat. Från den

stund barnet är öfverlemnadt till dem, tillhör det dem med hull

och hår, det vakande modersögat släpper det ur sigte, och dess

framtid anförtros åt reglementets uppsigt. Samma reglemente

tilllåter visserligen, att eleven om söndagen afhemtas af föräldrar eller

målsmän for att tillbringa några timmar utanför skolmuren, men

det uppställer som vilkor, att han under veckans lopp skall ha

varit ett mönster af flit och goda seder. Hvarje »mauvais point»

för en illa lärd lexa, oro under någon lektion eller annat

uppförande, som den stränge läraren ej funnit absolut mönstergilt,

försonas om söndagen, och i stället för att få sola sig ute i det164 Barnen och deras uppfostran.

frestande Paris sättes den stackaren till att skrifva af så och så

många verser ur Virgilius och Homerus. Men anmärkningarna för

uppförandet utebli aldrig, så snart elev och »pion» ha stiftat litet

närmare bekantskap och börjat den döfva, stundom rasande, alltid

latent existerande kamp, som utgör dess väsentliga innehåll.

Söndagsfriheten blir sålunda illusorisk, omsorgen för gossens så väl

lekamliga som andliga tillväxt och helsa är faktiskt lagd uteslutande

i uppfostringsanstaltens hand.

Hvad den lekamliga angår, är den anförtrodd till en »ekonom»,

som låter sig angeläget vara att motsvara sitt namn, och då han

svårligen kan göra det på qvantitativ väg, sparar han så mycket

mera på qvaliteten. När före höstentréen skolgossesvärmarna fylla

Paris med sitt sista frihetssorl, äro de pöskindade, rödblommiga,

välfödda små dugtiga krabater, men när man då och då om vintern

ser pioner drifva sina flockar genom gatorna, släpa de sig framåt

trötta, hålkindade och bleknosiga, med svarta ränder under ögonen,

som om de nyss ryckts upp ur sjukhussängen. Och hvad skolans

andliga spis angår, är det visserligen otvifvelaktigt, att ingen annan

nation har en så omfattande och solid grundval för sin bildning

som fransmannen, det är väl knappast heller orimligt, att denna

förtrolighet med Cicero och Homerus och först och främst med

Frankrikes egen klassiska literatur till en del senare i lifvet hjelper

till att ge hans stil och ord den oförlikneliga, genomskinliga

klarhet, som är hans styrka, gör honom till född skribent och talare.

Men det är i alla händelser endast skolundervisningen, icke

inter-natsinspärrningen, som för dessa fördelar med sig. Den glömmer

alldeles, att ett barns själ ej lefver af grammatik och rhetorik och

logik allenast. Öfver en hel sida af hans utveckling stryker den

ett tjockt svart streck. Allt hvad som är känslolif inom honom,

hänförelse, värme, verklig sund och frisk ungdom kan ej trifvas i

dessa omgifningar, der han i stället för hemmets kärlek ständigt

endast har kalla, likgiltiga främlingar omkring sig, lärare och

uppsyningsmän, hvilkas hjertan möglat bakom den unkna lycaeimuren,Barnen och deras uppfostran. 165

som slött traska igenom en glädjelös tillvaro i slentrianens utnötta

skor och endast i enskilda undantagsfall komma i annat förhållande

till gossen än reglement-iakttagandets och straffets, kamrater, som äro

medtäflare och afundsmän, bemöta honom med gäckeri och hån

och ofta öppen fiendskap. En verklig vänskap mellan skolkamrater

är alltid sällsynt, mellan internatskamrater är den så att säga

r exempellös. I denna evinnerliga sammankoppling växer, liksom

i den stora staden, nödvändigt egoismen. Gemensamma intressen

kunna ge sammanhållning, men striden för att tvinga in en smula

sol i tillvaron är för hård och permanent för att tillåta uppoffringar,

den gör armbagsknuffarna till höger och venster obligatoriska i kraft

af sjelfupphållelsens lagar.

Till ersättning för detta utplånande af allt det veka i karaktären

erbjuder internatet omgifningens exempel. Af hvilken art det är,

kan man sluta sig till. Hvarje sammanhopande af menniskor

underlättar möjligheten för sedeförderfsbakterien att trifvas. Och ju

mindre utvecklad organismen är, desto större mottaglighet erbjuder

den för att bli angripen. En enda liten demoraliserad slyngel kan

smitta hundratals kamrater, instängd med dem dag och natt som

han är i internatet. »Det obligatoriska förderfvet» har Albert

Delpit kallat det. Och han är ingen pessimist som Robert Caze.

Han är tvärtom motsatsen och han förklarar till och med, att han

fäller sin förkastelsedom på grund af hvad han sjelf har sett i

lycaeet Louis-le-Grand, det förnämsta i Paris, under en period, då

det styrdes af den hederligaste och förträffligaste pedagog, som

någonsin har utgått från det franska universitetet. Hvarje fransman,

som vill vara ärlig, säger han, behöfver endast erinra sig sina

galer-slafår i internatet för att veta, att det är lasten, skoningslöst och

oundgängligt intvungen i den unges lif. Der finnas alltid osunda

och tidigt förderfvade naturer. De hviskade förtroendena i sofsalen,

de dåliga exemplen och dåliga råden göra hastigt sin

propagandagerning under detta ständiga gemensamhetslif, och den ungdomliga

oskuldens första blomma vissnar för en enda osund fläkt. Det kan166 Barnen och deras uppfostran.

ej anföras något enda hållbart argument för internatet, förklarar

Delpit. Alla, som man ständigt kommer med, hålla ej profvet.

Barnen vänjas till hvad lifvet kommer att bli, säger man. Men

mannen är formad och utvecklad, barnet är det icke. Det är

blomman, der han är frukten. Vindstöten, som endast smeker den

ene, rycker upp den andre med roten. För att skapa mannen är

det en dålig utväg att förderfva barnet.

Delpit är endast en stämma i den kör, som har uppstämt

alarm-rop. Långt kraftfullare stämmor ha sagt det samma som han:

Renan, Jules Simon ha skrifvit böcker för att framtvinga en reform

af det franska uppfostringssystemet. Och trots all den makt

slentrianen har i Frankrike, är det omöjligt, att detta kan bibehålla sig

länge. Napoleon, som har skapat det, hade sina afsigter med det.

Han ville uppfostra soldater, icke borgare. Men till republikens

seder, till allt hvad den vill, eller säger att den vill, står det i den

mest skrikande kontrast. Det är lifdömdt, det måste falla. Och

det skall vara en ny Bastilj, som störtas, den dag, då parisarne

upphöra med att skicka sina söner till internatets fängelse.

René Gendrevin inspärras der, då han är tolf, tretton år.

Liksom med hvarje annan fånge är det första, som göres med honom,

att han iklädes fängelsedrägten. Den är med obetydlig skilnad den

samma i alla franska skolor: mörkblå uniformsrock med

metallknappar, benkläder med röda snören, ett läderbälte omkring lifvet

och en guldtrensprydd kepi. På den uppstående rockkragen finnes

skolans särskilda märke i guldbroderi: en bikupa, en lagerqvist

eller dylikt. Kostymerna har skräddaren på lager; när de stora

gossarne växa ur dem, gå de i arf till de små. Endast en ständigt

reklamerande mor kan drifva igenom, att barnen se någorlunda

menskliga ut. Och René hade vid sin inskrifning helt och hållet

blifvit öfverlemnad till en »correspondent». En sådan skall hvarje

elev ha, hvars föräldrar ej bo i staden; det är en slägting eller

bekant till familjen, som åtar sig det föga ansträngande varfvet att

af hämta gossen de söndagar, då han ej sitter öfver, och det betydligtBa7"nen och deras uppfostran.

167

mera ansträngande att höra på klagomålen öfver honom och

even-tuelt förstärka skoltukten med privata straff. Gendrevin hade varit

Afskedet från hemmet.

nog omtänksam att ge sin son till correspondent hans gamle fiende

från hemmet: moderns älskare, som hade sett sig nödsakad att168 Barnen och deras uppfostran.

flytta till Paris, emedan han till slut kände sig för starkt generad

af barnets svartsjuka.

René har alltså tagit afsked af hemmet, och af sin

correspondent introduceras han i skolan. Från skräddaresalen expedieras

han direkt till lokalen, der lexorna läras och stilöfningarna skrifvas

under uppsigt af pionen. Medan hela klassen fnissar åt den

grundkomiska figur han gör i uniformen, håller pionen som en annan

inqvisitor förhör öfver hvad han heter, hur gammal han är, m. m.r

och omedelbart derefter placeras han framför sin pulpet. I den

finnes hvad han behöfver för arbetet, lyder beskedet. Hans

sidokamrat kan meddela honom hvad man har i lexa till följande dagr

och sedan ingen lätja, eller Gud nåde honom. Det är skolans

väl-komsthelsning. René fryser och är beklämd om hjertat och tänker

på dem der hemma. Den ena tåren efter den andra trillar ner i

hans skrifbok. Stilen är oklanderlig, heter det, då han aflemnar

den, men vi undanbe oss att för framtiden se sådant der lip. Man

förhör honom lexorna. Äfven dem har han lärt sig, men den

stackars gossen har ännu sin landsortsbrytning. »Sätt dig!» ropar

man till honom, »och laga att du lär dig tala som annat folk.»

Redan under denna första timme är tonen anslagen för alla de

många år, som skola följa. Det är en oafbruten rad af

piontrakasserier, känsla hos gossen att vara förorättad, som han först

sväljer, sedan låter bryta ut i öppen uppstudsighet, en oändlig lista

af små synder och allt tyngre straff. René är en begåfvad gosse >

då han blir äldre, tar han praemie efter prsemie. Endast

matematiken ville icke in i hans hufvud, och olyckligtvis var just den

materna-tiske läraren en af dessa ständigt missnöjda, nyckfulla gossbödlar,

som vi allesamman känna från vår skoltid, utan någon annan

uppfattning af sin uppgift än att vara tortyr maskin. Så snart han

inträdde i klassen, bemäktigade sig en tyst, isande förfäran eleverna.

Han tålde ej den minsta rörelse, den lättaste distraktion, det

obetydligaste dröjsmål med svaren. Han straffade ögonblickligen och med

känslan och öfvertygelsen hos en man, som tror på straffets absoluta,Barnen och deras uppfostran. 16g

allena saliggörande nödvändighet. Hans förklaringar voro torra,

korta, obegripliga, som om hela verlden ögonblickligen måste fatta

det, som han en gång sjelf hade lärt sig. Men begrep en af

gossarne det någon gång, gjorde han sitt bästa för att distrahera dem.

Han kunde ej tåla att nödgas ge ett godt betyg. Somliga af

gossarne hade han i synnerhet förklarat ett obevekligt krig, och bland

dem René. Han förhördes hvarje gh\g och fick hvarje gång sitta

qvar. Till slut hittade han på att med öfvermensklig ansträngning

lära sig bevisen utantill utan att förstå, och några gånger klottrade

han taflan full felfritt. Men äfven det kom matematikern under

fund med och lät honom sätta in andra bokstäfver i beviset. Då

var René fångad. Han fick befallning att stå qvar bredvid taflan

under hela timmen; den minsta rörelse, blott en blinkning med

ögonen, var nog för att kosta honom hans söndag. Matematiken

kom han ej längre med för det, men hvad han efterhand lärde sig

var trots och hat till dessa menniskor, som endast ville honom

ondt. Oaktadt sin flit och sin skicklighet i alla andra ämnen än

just matematiken fick han genom de evinnerliga baklexor, den

ådrog honom, rykte om sig att vara en dålig lärjunge, och till

matematiklärarens förföljelser kommo äfven pionens och de

öfverordnade uppsyningsmännens.

Det är pionen först och främst, som gör internatet till det

förfärliga slafveri, som det är. Öfverallt måste de olyckliga barnen

släpa honom med sig som en black om benet. Han ligger i

sofsalen med dem om natten, han väcker dem om morgonen och

vakar öfver deras toalett, han ser efter dem, medan de äta, medan

de läsa, medan de hämta frisk luft på den dystra, rundtorn

inhägnade fängelsegården, han skickas med dem, då de flockvis företaga

veckans reglementerade spatserfärd, han släpper dem ej en enda

minut utom under de timmar, då de äro under de egentliga lärarnes

behandling. Och hvad är då denne pion för en varelse? I sju

fall af tio är det en gallsjuk misantrop, som gör det onda för det

ondas skull och som straffar i fläng utan reson, en motbjudande170 Barnen och deras uppfostran.

uppfinning, som består i att ta de förolyckade från alla yrken,

qvarlefvorna från alla skeppsbrott för att åt dem anförtro omsorgen

om framtidens män. Det går legender om beklagansvärda, af

eleverna martyriserade pioner. Daudet har i sin »Petit chose» tecknat

en sådan figur. Också den gör intryck af att vara

verklighetstrogen, men den är i alla händelser ett undantag. Denne ende

hygglige försvinner i vimlet af de subjekt, som först ta sin tillflykt

till pionsysslan, när alla andra banor ha stängts för dem. Och

när de då ändtligen hamna i internatet, komma de dit med ett

förspildt, utpinadt lifs hopsparda hårdhet och bitterhet. Att den

ger sig luft, att deras hand är mot alla nu, liksom allas förut har

varit emot dem, äfven det är menskligt. Pionens arbete hör ej till

dem, som försätta en i godt lynne. Men det är likväl ej på sin

plats att beklaga hans lott. Han trälar i internatet endast slut på

ett redan ödelagdt lif, medan det deremot hos hvart och ett af

hans offer är ett spirande lif, som krossas.

Renés pion delade sina elever i tre kategorier: de dåliga, de

passabla och de goda. De dåliga beröfvades regelmässigt både

söndagslof, spatserfärd och alla dagliga fristunder; mellan de

passabla fördelades i hvarje vecka ett tjog inspärrningar, hvad de goda

beträffade, fann han alltid en utväg att få två, tre stycken ådömda

lättare straff". René öfverflyttades inom kort från den andra till

den första kategorien*, med matematiklärarens bistånd bragte man

det derhän, att han under ett helt år ej fick annan motion än

promenaderna från klassen till de mer eller mindre svarta

inspärrningslokalerna. Han tog sig dock ej hårdt deraf. Söndagsbesöket hos

correspondenten var honom motbjudande, utflykten under pionens

anförande ett lidande, till och med samlifvet med kamraterna satte

han intet värde på. Den behandling, han rönt i skolan, hade

hastigt stängt hans hjerta för alla. Han kände sig i sjelfva verket

bäst belåten, då domen lydde på mörk arrest. Der var det inga

gamla romare och greker att kopiera, der kunde han drömma och

fantisera efter behag. Skildringen af detta internatmartyrium ärBarnen och deras uppfostran. 171

förträfflig. Hvarje detalj målar, litet bredt kanhända här och der,

men alltid med den egna erfarenhetens pensel. När man läst boken,

är det som om man hade lefvat om sin skoltid igen, har en

pariser-kritiker sagt. Den icke franske kritikern känner internatet, som om

han hade gått der sjelf, när han slutat Robert Cazes roman.

En dag, då René mot sin vana är ute under lekstunden, träffar

en snöboll pionen. Han utpekar utan anledning René som

delin-qventen. Gossen nekar, släpas till »le surveillant général», från

honom till »le censeur» och nekar fortfarande. Man undersöker

icke, det gör man aldrig i ett franskt internat, man endast straffar.

»Herr Brisson har ljugit, emedan han har ett horn i sidan till

mig», säger René. »Du lägger oförskämdhet och hårdnackenhet

till din brist på disciplin», lyder svaret; »hvem har då gjort det?»

— »Jag vet det icke, och om jag visste det, sade jag det icke,

jag sqvallrar inte på mina kamrater.» — »Godt, du har tjugufyra

timmar att betänka dig på; om du inte inom den tidens förlopp

har bekänt sanningen, blir du körd ur skolan.» Han dömes att

tillbringa dessa tjugufyra timmar med att sätta scanderingstecken

öfver hela andra boken af Aeneiden i »seqvesturen», en rad af

fångceller, der det nätt och jämt är plats för pulpet och stol. Det

är isande kallt i denna cell. René sitter der med våta fötter, med

hufvudet bultande af harm öfver att veta sig oskyldig och ändå

beständigt nödgas vara syndabock. Småningom kommer febern.

Den gamle f. d. underofficer, som är skolans fångvaktare, tittar in

till honom och ser honom lida. Han har en smula hjerta, han

har endast kasern-, icke internatblod i sina ådror, och han låter

fången slippa in ett ögonblick och värma sig vid hans kakelugn.

Han förstår, att René är orättvist straffad. Men »rättvisan är som

den gode guden; han existerar, men han visar sig icke. När du

kommer till min ålder, skall du kunna tala om den saken. Det

bästa, ser du, är att underordna sig reglementet. Det är det enda

jag känner till.» Och reglementet lyder på, att René skall sitta

tjugufyra timmar i arresten, derför måste han dit in igen. Och172 Barnen och deras uppfostran.

febern skakar honom värre och värre, medan skolklockan slår

timme efter timme. Hans middagsmat skjutes in till honom genom

luckan. Det flottiga diskvattnet och det svarta fårköttet, som ligger

stelnadt i grå talg, vämjes han endast vid. Då drängen från köket

frampå qvällen kommer för att hämta tallrikarna och finner maten

orörd, är det: han, som kommer på den idén, att fången måste

vara sjuk. Fångvaktaren tittar dit in igen. Han inser, att det kan

gå på tok med gossen, om han sitter qvar der om natten, och

reglementet tillåter icke, att hans fångar dö. Han skickar med ett

par ord René tillbaka till »le surveillant général». — »Godt», säger

denne, »du skall få komma på sjukafdelningen, men om doktorn i

morgon förklarar, att du är frisk, köres du ögonblickligen ifrån

lycaeet.»

Stackars René, hans öde vill honom icke så väl. Han ligger

i månader mellan lif och död, och han måste stanna flera år i

internatet. Då dessa lidanden ändtligen äro öfverståndna, då han

lemnar det med en lysande studentexamen och skyndar hem till

solskenet, som han tror väntar honom der, finner han

barndomsväninnan, som en gång skulle bli hans brud, gift med moderns

forne älskare, hans nuvarande correspondent. Han träder in i lifvet

med sin gamla ammas griftetal: »Stackars gosse, du måste göra

som hela verlden, lefva med ett hjerta, som ständigt blöder.»

Det är möjligt, att han på sitt sätt kommer att stå rustad

gentemot detta lif. Robert Cazes roman meddelar ingenting derom,

den slutar der skolan är till ända. Men rustad med det, som är

den bästa styrkan: ungdomens frimodiga lefnadslust, kommer han i

alla fall icke. Det är just denna skatt af lycka, som internatet

röfvar. Gossen är gammal, när han lemnar det; han har kanske

reda på åtskilligt, som kan vara honom till nytta, men han har

också reda på mycket, hvarom han aldrig borde ha haft någon

aning. Af allt hvad som gör uppväxtprocessen normal och

uppehåller honom under de unga år, då lifskrafterna jäsa, af barnslig

tro och blossande hänförelse och heliga ideal har han i de flestaBarnen och deras uppfostran. 173

fall ingenting. I stället har han deremot under den långa,

glädjelösa inspärrningen samlat ihop ett begär att lefva och njuta, hvilket,

när fängelsets portar ändtligen Öppna sig, växer till stormflod och

ofantligt lätt dränker hela hans existens. Det fins goda naturer,

som gå igenom hela utrasningsperioden utan att ta skada. Men

boulevardens boudinéer vittna om, hvad frukten kan bli af

internatsystemet. De äro dess direkta / produkt, och skall den kommande

generationen befrias från dem, måste först och främst rösterna höras,

som kallat till storm mot det nuvarande franska uppfostringssystemet.

III.

Icke heller den unga flickan slipper undan internatet. Det

röfvar ej ifrån henne hela hennes ungdom i samma grad, som det

beröfvar hennes bror det. Hon öfverlemnas först deråt i en senare

ålder, och det har hvad henne beträffar i de flesta fall mera ett

hämmande än just ödeläggande inflytande på utvecklingen. Men

principen är och blir ständigt den samma ; hon ryckes från hemmet

i de år, då hon allra mest hade behof af hemmet. På den vigtigaste

punkten i hennes lif, då barnet börjar förvandla sig till qvinna, gör

man plötsligt våld på naturen och åstadkommer på konstladt sätt

en abrupt, nästan fullständig hämning i utvecklingen. Afsigten kan

vara ganska god. Man vill bevara henne ren, jungfrulig, utestänga

den stora stadens förderf och dess olyckliga inflytande från henne.

Men medlen, man använder för att nå detta mål, äro alldeles

bakvända. Man sätter andligen i gång samma process, som kineserna

använda för att få små fötter. I stället för att öfvervaka och leda

omgifningarnas påverkningar på henne genom kanaler, från hvilka174

Barnen och deras uppfostran.

de kunde nå henne som befruktande källor, dämmer man plötsligt

upp och bygger slussar för alla intryck.

Mademoiselle hos konditorn på modet.

Som helt liten har hon varit en grannlåtsdocka. Hon har

blifvit uppfödd i bomull, lindad och snörd, så att hon knappastBarnen och deras uppfostran.

175

kunde röra sig. Förr än det andliga kineseriet börjar användas,

har det kroppsliga florerat. Hennes växt har blifvit hämmad, hennes

lilla kropp klämd i alla ändar och kanter efter modets fordringar.

Innan hon var årsgammal, hade man borrat hål i hennes öron.

Man måste tänka på så vigtiga saker i tid ; diamanterna i örat skola

en gång beteckna hennes värdighet som fru, de äro mera nödvändiga

för att hon skall vara ordentligt gift än sjelfva mairens välsignelse.

Mademoiselle och hennes musiklärare.

Hon har blifvit utstofferad med band och spetsar; mademoiselles

klädning kan stundom, innan hon ännu lärt sig att tala rent, vara

lika dyr som hennes fru mammas. »Akta dig noga, så att du inte

fläckar ner dig,» har man sagt henne. Och i stället för att tumla

sig fritt i luft och solsken, har hon aktat sig. Pösande af fåfänga

har hon promenerat med sin bonne i Parc Monceau och tidigt fått

den trosartikeln inpräntad i sitt hufvud, att det största nöjet i verlden

för en liten flicka är att vara finare än sina kamrater. Och när176

Barnen och deras uppfostran,

hon har suttit riktigt rak och korrekt på eftermiddagspromenaden

i Boulognerskogen, har hennes mor sedan tagit henne med sig till

Mademoiselle och hennes danslärare.

konditorn på modet och proppat i henne biscuit och bonbons. I

början har hon tvingat sig till korrektheten, för att dessa visiter

skulle kunna bli dagliga, men den har efterhand gått öfver i blodetBarnen och deras uppfostran.

177

på henne. Tio år gammal är hon redan en dam i miniatyr,

behagsjuk, kokett, nervös, sin mamma upp i dagen. Innan naturen ännu

har gjort henne till qvinna, har hon sina vapörer, sina »mauvais

Mademoiselle sändes till klostret.

Kaufntann*178 Barnen och deras uppfostran.

jours», då hon är irriterad, stampar med sin lilla söta fot, rullar sig^

på golfvet och gråter utan anledning.

Hennes undervisning är skenbart ganska omfattande. Hon

proppas med lektioner nästan lika mycket som med bonbons. Men

det är hvarken allvar eller plan i det hela. Det är tre saker, som

hon vanligen lär sig grundligt: att teckna, att spela fortepiano och

att dansa. Att vara fulländad häri är nödvändigt för hennes

blifvande mondaina position. Hon får de skickligaste och dyraste

lärare man kan hitta på, seriösa, gråhåriga herrar, som låta betala

sig tjugu francs i timmen. Men hvad angår alla öfriga kunskaper,,

som meddelas henne, syfta de endast mot ett mål: att hon måtte

komma till äktenskapets stora dag så onaturligt naiv och så

fullständigt pueril som det öfverhufvud är möjligt.

Sedan kommer hvad som i Frankrike motsvarar konfirmationen

hos oss: »la première communion», första nattvardsgången. Från

detta ögonblick blir mademoiselles tillvaro en ny, den lilla utstyrda

dockan göres till klosterfröken. Hon tar afsked af modern och

hemmet, af grannlåten, dansläraren och den verldsliga försmaken af

lifvet, nunnan hemtar henne till » Sacré Coeur» eller något annat af

de förnäma klostren, dess mur sluter sig om henne, liksom

skol-internatets om gossen, och den förblir stängd, ända tills friaren

klappar på dess port.

René Gendrevins historia upprepas endast undantagsvis i klostret.

Der finnas inga pioner, de fromma systrarna ha sjelfva valt sitt lif,

och de gå med kärlek till sitt kall som uppfostrarinnor. Det bästa

vittnesbördet för dem är, att den unga flickan ofta fortfar att hålla

af dem hela lifvet igenom. De hviskade sofsalsförtroendena och

de upphetsande fantasierna om allt hvad som kan vara frestande

och lockande i den förbjudna verlden der ute spela väl knappast

heller samma roll i klostret som i gossens skolinternat. Så som

mademoiselles uppfostran grundlagts, kan det dock svårligen

undgås, att det på denna punkt alltid blir en fara, som icke ens genom

den sorgfälligaste vaksamhet alldeles kan afvärjas. Hon har i sinaBarnen och deras uppfostran.

179

helt unga år fått verldsbarnets åtrå och längtan alltför starkt

inrotad hos sig. Hon kan lära sig att dölja dem, men innerst i

hjertat är det dock alltid en liten vrå, der de stannat qvar, och

der kan en bagatell få dem att ställa till mycket vanartiga

skälmstycken. Men äfven om den intagande ingénuefigur, som franska

roman- och teaterförfattare tycka om att presentera oss som klostrets

produkt, kan finnas i verkligheten och finnas der som annat än ett

inlärdt sätt att vara, återstår dock alltid den frågan, om denna figur

trots allt är idealet af en ung flicka. Hon kan vara förtjusande,

men har hon fått uppfostran för det lif, som kommer? Hon kan

fladdra behagfullt som en fjäril den korta dag man tillåter henne

att fladdra. Men dagen är kort, och äktenskapet, som följer

omedelbart efter, är intet lämpligt element för fjärilar.

XVI.

Parisiska äktenskap.

i>r att ett pariseräktenskap

skall komma till stånd,

är det först och främst

en sak, som är

nödvändig. Det är icke att två

menniskor hålla af

hvarandra och ha lust att

lefva lifvet tillsammans.

Det är, att det fins en

»dot» och en position,

som passa för

hvarandra. Finnes detta,

kommer allt det öfriga

af sig sjelf. Men saknar

flickan hemgiften och

mannen en ställning i

samhället, hvars inkom-

_ ster motsvara dotterns

räntor, saknas hela

möjligheten för att man kan lagligt och ordentligt sätta bo till slägtets

förökelse.

Parisiska äktenskap. 181

Sådan är parisarnes grunduppfattning, af äktenskapsinstitutionen

Det är förståndsgiftermål de ingå, icke inklinationsparti, eller

rättare sagdt, det är en affär de afsluta, ett slags ömsesidig lifassurans.

De äro ej romantiskt anlagda på det hela taget, men de äro det i

detta afseende mindre än i något annat. De ha deremot ett myckel

starkt utprägladt praktiskt sinne. Det leder dem ibland, som här,

ut i betänkliga extremer. En förklaring deraf, en ursäkt derför

ligger dock i de lokala förhållandena.

Det är svårt att i Paris bryta sig en bana. Det är som att

färdas på Seine, när der hålles kapprodd. Har man väl kommit

upp förbi domaretribunen och farten går nedåt igen, medan folket

på strandsluttningen hurrar och viftar, så är det en förtjusande

färd. Men skall man kämpa sig upp emot strömmen, måste kanoten

vara ofantligt lätt och bagaget högst litet, endast mannen sjelf i

trikå och med nakna armar, som kunna ta i ordentligt. Har han

ett fruntimmer i aktern, kila alla rivalerna förbi honom. Två i

båten är ljufligt i månsken på en liten nordisk sjö, men med den

har kampen för tillvaron i Paris endast en högst obetydlig likhet.

Etablerandet af ett ordentligt hushåll — och skall det bli lagligt

giftermål, måste det också vara reglementeradt hushåll enligt alla

formerna — är dessutom i Paris en mycket dyrbar sak. Så länge

den unge mannen ännu är ogift, är det honom tillåtet att lefva

som han vill, och han kan lefva för ofantligt litet, ingen

kontrollerar hans privatförhållanden. Om han blott har ren skjorta, en

svart frack och hög hatt, anser samhället honom för fullständigt

presentabel att vara med i konkurrensen om allt hvad som kan

uppnås i Paris. Men har han deremot laglig familj, är det en helt

annan sak. Att representationsutgifterna strykas, tillåtes icke. För

han ej en passande »train de ménage», kommer det något mystiskt

öfver hans tillvaro, som så lätt skjuter honom in bland de

afsig-komna, och för dem äro alla dörrar stängda.

Men att ha hushåll i Paris är icke allenast dyrt för den stora,

mondaina societeten, det är en jämförelsevis lika dyrbar sak äfven182 Parisiska äktenskap.

för hela medelklassen, och det är för det unga par, som först

någon gång om flera år kan hoppas komma på grön qvist, rent

af omöjligt, om ej dof en kommer till undsättning. Den minsta

våning, som det kan komma i fråga att bebo : två sofrum, salong,

matsal och arbetsrum, kostar inemot 3,000 francs, pigan får 50 à

60 francs i månadslön och tar fullt ut detsamma sjelf i sina som

lagliga ansedda procent på hvad hon köper in. Finnas små,

som behöfva en amma, måste tjenstfolkslönerna räknas i hundratal

i månaden. En parisersömmerska, som kan sy så att det tar

sig något ut, tar 100 francs för att »confectionera» en kostym,

och skall mannen kunna göra carrière, måste frun åtminstone

vara klädd som »tout le monde». Ett skålpund någorlunda

ätbart oxkött kostar 2 fAancs, ett skålpund smör 3, en

teaterbiljett på en plats, der ett bättre fruntimmer, kan sitta, minst

10. Man kan nu sjelf räkna ut och summera ihop. Med stor

sparsamhet och om husmodern är ovanligt praktisk, kan en ung

parisisk familj, som nekar sig nöjen och inhiberar allt det

sällskapslif, som hänsyn till mannens framtid ej gör absolut

oundgängligt, i nödfall dra sig fram med 12—15,000 francs om året.

Men så snart man tar det allra minsta steg utöfver det strängt

nödvändiga, så snart man vill tillåta sig att vara med aldrig så

litet, är dubbla summan uppnådd och öfverskriden i en

handvändning.

Det är endast fa unga män mellan 25 och 30 år, som kunna

inrätta en sådan hushållning. När man är »arrivé», uppväga

inkomsterna utgifterna och göra det ofta rikligt, men denna

tidpunkt kommer sent för de flesta, om den öfverhufvud någonsin

kommer. Och till dess är det tarfligt stäldt. En bankbokhållare

får 1,200 francs om året, en kontorschef 4,000 eller högst 5.000.

Det är måttstocken för hvad som betalas till de underordnade.

Det fins andra ställen i verlden, der man gifter sig ändå, trots

ställningens tarflighet och pengarnas knapphet, der man drar sig

fram med en koja och källvatten och der det ändå ofta bli deMonsieur börjar

reflektera öfver, att det

är på tiden att gifta sig

rudtarnan, som

hoppas, att det nästa gång

är hennes tur.

Bröllopsvittne

korrekt

et deko

Inviter i en intim vr&

till att göra det stora, allvarliga steget.

En äldre

syster, som

hade väntat

att det

skulle bli

hon.

VMarskalk, missn

j med att ha blifv

störd i sina gar

ni sonsaffärer.

Det hö

ögonblicke

välsignelsen

altaret är Wat

öfver de två och

man vänder lera

till hvad ö et

vill bestäm »a.

Bröllopsvittne.

Akademiker. Högst

obe-hHglig, men hvars

underskrift tar sig

bra ut på kontraktet.

Monsieurs gamla vän

inna, som kunde tala

om mycket, om hon

ville.

Ett parisc rgiftermål.

Monsieur gör sig

grön för den

tillkommande i «em

loge pa Opéra

comique.

Då man kommit hem

från kyrkan, har klädt

om sig och är allena.Parisiska äktenskap. 187

lyckligaste äktenskap, som börjat sålunda med att bekämpa

svårigheter och derför uppfostrats till det för hela lifvet. Men

på dessa andra ställen tillåter man det unga paret att lefva som

det kan, i Paris drages ett streck öfver hela framtiden, när man

börjar sålunda. Och då nu parisarne ej* heller känna till

förlofningssurrogatet, är det endast två utvägar, som stå dem öppna:

å ena sidan le faux ménage eller å andra sidan

förståndsgiftermålet. Förhållandenas makt har så tvingat in det i sederna, att

till och med de, för hvilka det icke är någon nödvändighet,

endast i sällsynta undantagsfall komma på den idén att ingå

något annat. Dot"en hör till. En ung flicka må ha aldrig så

många förtrollande egenskaper; har hon icke dof en, saknar hon

enligt parisisk uppfattning hufvudvilkoret för att kunna vara en

acceptabel hustru.

I hemgiftens anskaffande är det således som föräldrarne lägga

i dagen sin kärlek till barnet. Det är borta ur deras åsyn, men

ej ur deras tankar. Användes endast ringa tid och omsorg på

dess personliga uppfostran, så undandrages den det dock derför

icke. Den offras det på annat sätt, den omsattes i klingande

mynt. Från det ögonblick en fransk mor första gången känner

den lilla under sitt hjerta, börjar hon tänka på dess dot, och

denna tanke släpper henne icke, förr än summan finnes der så

rund, som det nu en gång är bestämdt att den skall vara. För

dess skull kan hon göra allt, tåla allt, försaka allt.

Samman-skrapandet af den är nog till att ge hennes lif innehåll.

Men har hon trälat så hårdt för att samla pengarna, så

fordrar hon i gengäld att få bestämma, i hvems händer de och

dottern skola anförtros. Det är alltid hon, som arrangerar

partiet. En uppgörelse på egen hand mellan de unga, innan mamma

har ordnat det hela, ligger alldeles utom pariservanorna. Om

den ginge mot hennes önskningar och bestämmelser, skulle för

öfrigt lagarna genast komma henne till hjelp. Föräldrarnes

obetingade samtycke är det första vilkoret för, att ett regel-188 Parisiska äktenskap.

mässigt äktenskap skall kunna ingås i Frankrike. Till och med

om myndighetsåldern för begge de giftaslystna längesedan är

öfverskriden, fordras detta samtycke strängt, ocH hvarken maire

eller prest vågar viga dem utan detta. Man har mer än en gång

sett exempel på, att #till och med ganska bedagade herrar och

damer måst uppge sina giftermålsplaner, emedan pappa eller

mamma ej funnit dem i sin smak.

För öfrigt inväntas myndighetsåldern, hvad den unga flickan

beträffar, endast mycket sällan. När klosterfröken har uppnått

sina sexton, sjutton år, börjar hennes mor redan sätta sig i

rörelse. Hon skaffar sig en öfverblick öfver de unga män i

hennes och hennes väninnors umgängeskretsar, hvilka kunna

komma i fråga, och hon väger och pröfvar sedan samvetsgrant

den enes och den andres företräden, innan hon gör sitt val.

Affären skall vara god för begge parterna. Är hemgiften

nödvändig för den unga flickan, så är positionen det icke mindre

för äktenskapskandidaten. Svärmor nöjer sig ogerna med vexlar

på framtiden, om de än äro aldrig så väl signerade af flit och

begåfning och endosserade af allmänna opinionens tro på den

unge mannens löftesrika carrière. Hon är ett praktiskt

fruntimmer. Vill hennes herr måg ha pengarna upplagda, begär

hon å sin sida också, att han presenterar valuta, som motsvarar

beloppet. Ett pariseräktenskap är som ett annat bolag.

Brudgummen lemnar affären i full gång, bruden försträcker honom

driftkapitalet. Och äfven om den unge mannen af en

märkvärdig slump skulle tillhöra den i våra dagar öfverallt sällsynta

och i pariseratmosferen så godt som utdöda race, som man

kallar idealister, äfven om han skulle säga: »Behåll er hemgift,

jag har förmåga att arbeta och kraft att bryta väg sjelf både

för mig och henne», finner han dock aldrig en svärmor, som vill

slå till och våga försöket.

Är valet gjordt, sätter man sig i förbindelse med en i sådana

slags saker erfaren väninna, som står vederbörande nära och somParisiska äktenskap. 189

med tillbörlig takt och diskretion kan inleda affären. Det fins

alltid tillräckligt många, som ha både förmåga och lust att åtaga

sig ett sådant värf. Först och främst gäller det att få den

utsedde brudgummen till att sjelf komma på den tanken, att

ungkarlslifvet ej längre tillfredsställer honom. Det är alltid deri

den stora svårigheten ligger. Ty i sjelfva verket känner han sig

oftast ytterst belåten dermed och har intet behof att uppge det.

Så som Paris tillåter honom att inrätta sig, kan han i

ungkarlslifvet inrymma de flesta af äktenskapets behag, utan att vara

nödgad till att ta med de sidor af det äkta ståndet, som

möjligen förefalla honom mindre tilltalande. Derför måste man på

detta sakens första stadium utveckla stor strategisk skicklighet.

Öfver en parisiskas talang ligger den dock icke. Hon sonderar

oförskräckt hans hjertas lönvrår, och när så behöfves, generar

det henne på intet sätt att spinna ihop en liten slipad intrig,

som kan lösa de band, hvaraf han möjligen är bunden, och i

själsstormens bränning göra hans öra moget för att förstå de

blida toner från hamnen, hvarmed hon vill fresta honom. Och

har den väl börjat locka, är svårigheten öfvervunnen. Man

skulle vara mycket klumpig, om man ej kunde låta mademoiselle

uppenbara sig för honom just i det psykologiska ögonblicket.

De mötas vid en stor soirée, der hon kan ta sig bra ut i full

belysning, de helsa på hvarandra i vackert solsken i

Boulogner-skogen, ett sammanträffande arrangeras i madames loge på

teatern, helst operan eller Opéra comique, så att man kan dra sig

tillbaka till den lilla salongen och prata under musiken, och

inom fjorton dagars förlopp skall man i de allra flesta fall ha

kommit så långt, att man — alltid för formens skull med

väninnan som mellanhand — kan göra utkast till ett kontrakt.

Först när man är på det klara med hufvudpunkterna i detta,

vänder monsieur sig till mademoiselle sjelf och meddelar henne

mellan två valser sitt hjertas hemlighet. Hon är naturligtvis

vederbörligen förberedd af sin fru mamma, och hon vet hvad hon190

Parisiska äktenskap.

skall svara. Saken är i ordning, och är en god affär beslutad,

har man inga anledningar att gå och vänta på dess realiserande.

Någon förlofningsperiod existerar icke. Med de stora magasi-

Monsieur friar.

nens tillhjelp kan man, om så behöfs, under loppet af en månad

ha utstyrseln färdig och skicka ut hvad som här ersätter

förlofningskorten: de båda litograferade skrifvelserna, en från

brudgummen och en från brudens föräldrar, hvari tid och ställe förParisiska äktenskap. 191

bröllopets firande meddelas slägt och vänner med en tillagd

anmodan att öfvervara den äktenskapliga välsignelsen i kyrkan.

Att en sådan tages med är nämligen ännu det allmänna. Lagerc

fordrar den icke; den fordrar endast den borgerliga vigseln, som

alltid måste gå förut före den kyrkliga. När mairen har smidt ihop

paret, äro de formaliteter uppfylda, på hvilkas basis samhället

erkänner äktenskapets giltighet, och i de lägre klasserna stannar man

till och med ofta vid dem och beger sig omedelbart från mairiet

ut i Boulognerskogen, det ställe, dit den simple parisaren

nödvändigt måste för att fira sin bröllopsdag och hvars aflägsna kaféer

och restaurationer man vid alla tider finner fylda med dessa

måleriska grupper: bruden i den hvita klädningen och med

orangeblommorna i håret samt en lång, uppsluppen skara vänner och

väninnor i de gudomligaste kostymer. Hos alla de parisare, som

ha någon pretention på att höra till societeten, strykes deremot

kyrkbröllopet endast ytterst sällan. Det är ett exceptionelt tillfälle

att göra sig bemärkt, och man lagar att det blir användt efter

bästa förmåga. De litograferade skrifvelserna skickas rundt till alla

menniskor, med hvilka man kommit i den aflägsnaste beröring, och

man sätter sig, om sä erfordras mot kontant vedergällning, i

förbindelse med en reporter vid en boulevardtidning, som kan skaffa

in i bladet diverse »échos» om den intressanta tilldragelsen. Hvad

det hufvudsakligast gäller är att ha ett passande antal bröllopsvittnen,,

hvilkas namn ta sig bra ut i tryck, samt om möjligt bekantskaper

inom konstnärsverlden, så att ceremonien kan bli ledsagad af litet

operamusik. Kan detta åstadkommas, är man säker om att få fullt

hus, och det är ständigt målet för alla ansträngningarna, men icke

heller vid detta tillfälle att taga på hyllan. När den fina,

aristokratiska societeten håller bröllop med ornatstrålande biskopar eller

till och med erkebiskopar bakom altaret, med bröllopsföljet gnistrande

af ordensstjernor och diamanter och kyrkan från den ena ändan till

den andra klädd med vapensmyckade sammetsdekorationer, så

strömmar naturligtvis tout Paris till festen liksom till alla andraÏ92

Parisiska äktenskap.

lysande premièrer, men till en helt vanlig vigsel af herr Per eller

Pål är parisaren för blaserad för att gå utan att tidningsreklamen

har gått förut och förberedt honom på något extra. Litografi-

invitatio nen delar öde med dess pendant vid begrafningarna och

går opåaktad i papperskorgen. Den ger ju ej tillträde till lunchen

vid hemkomsten från kyrkan. Denna är endast för den trängreI domstolfcsalen efter frikännandet.Parisiska äktenskap. 193

kretsen och har för resten sällan någon öfverdrifvet splendid

prägel. Parisaren comme il faut håller ej bröllopskalas. De

utgifter, han vill kosta på, offrar han på kyrkceremonien. Han

får der mest offentlighet för sina pengar.

Monsieur och madame äro således äkta makar. De äro i

de flesta fall vildt främmande för hvarandra, de ha kanske aldrig

talat ett förtroligt ord tillsammans, förr än de om aftonen befînna

sig i tête-à-tête i brudkammaren och de äro bundna vid hvarandra

för lifvet. Hittills ha de varit det olösligt. På denna

monstruo-sitet har det dock nu gjorts slut. Efter långa, fruktlösa strider

ha de moderna idéernas förfäktare till slut segrat, och skilsmässa

har blifvit införd i Frankrike. Dermed är det första steget, och

ett stort steg, taget mot förnuftigare förhållanden. Möjligheten

för att de värsta äktenskapliga tragedier och skandaler kunna

förebyggas, existerar. Men det är dock endast ett breschskott;

många måste följa efter. Till och med sedan skilsmässa införts,

står affärsäktenskapet fortfarande som en barrière för den

regeneration af familjen, som nödvändigt måste vara hufvudhörnstenen

för det nya franska samhälle, som skall komma.

Man kan naturligtvis ha den turen att, när man endast har

sökt en dot, få af ödet en hustru med på köpet. En ärlig vilja

att förstå hvarandra gör dessutom inom äktenskapet så ofantligt

mycket, och som någon motvigt mot det iskalla sätt, hvarpå

parisaren ingår sitt äktenskap, har han en speciel förmåga att ej

låta det grumlas af småsaker. När parisarne anses för att öfver

liufvud ej ha det ringaste begrepp om hvad huslig lycka vill

Kaufmann. 13194 Parisiska äktenskap.

säga, är detta en stor öfverdrift. Man finner kanske på få

ställen ett familjelif så vackert och fast som just i det Paris,,

hvilket är så utskriket för att sakna det totalt. Men det vill

säga, man måste då söka der, hvarest de nödvändiga vilkoren

förefinnas, der, hvarest äktenskapet är ingånget icke som en

affärs- och konvenanssak, utan derför att de två höllo af hvarandra.

Det fins en pröfvosten, som ligger inom allas räckvidd och som

är ganska god. Man kan försöka att bjuda en fransk arbetare,,

som man har i sitt hus vid middagstiden, att spisa hos sig. Är

han gift, blir svaret ständigt det samma: om invitationen

upprepas aldrig så många gånger, tar han aldrig emot den. Han

bryr sig hin om den goda maten och svarar utan tvekan, att han

har en hustru hemma, som väntar på honom. Det är sådana

smådrag man skall lägga märke till, och man träffar på

mångfaldiga sådana. Der hemmet finnes, hänga parisarne fast vid det

med en trohet, som utgör tillräckligt bevis för, att de ha naturliga,

anlag för att förstå dess välsignelser.

Men Paris" renommée är också på denna punkt hämtadt från

det Paris, som springer i ögonen, från de samhällslager, der

dot-partierna herska suveränt, och der skall ett hem och ett

familjelif helt visst aldrig kunna bli annat än ett sällsynt undantag; der

saknas alla förutsättningar för att det kan existera.

Är madame vacker och intagande, kan man visserligen

tillbringa en ganska angenäm smekmånad. Men hennes herr gemål

skall göra henne sin kur på samma sätt som han har gjort det

med så många före henne, och han skall till slut tröttna derpå,,

liksom han så ofta har tröttnat förut. Han har fått en ny legitim

älskarinna; det förtroliga samlifvet, den innerliga gemenskapen Î

allt, som skulle sammansmälta de båda existenserna till en och

göra henne till en hustru för honom, deraf fins icke ett spår.

Banden, som binda, äro rent yttre, och när nyhetens första

förtrollning har gått bort, återstår af hela äktenskapet endast det,

att man bor under samma tak, intar sina måltider tillsammansParisiska äktenskap. 195

och uppträder i sällskapslifvet arm i arm med hvarandra.

Monsieur återvänder småningom till sitt gamla ungkarlslif, och ingen

tar anstöt deraf. Ej ens den äktenskapliga troheten är han enligt

pariseråskådning förpligtad att iakttaga. Under den utförliga

debatten om skilsmässesaken fick man tillfälle att grundligt lära

känna den allmänna uppfattningen i detta afseende. Bland de

grunder, som skulle berättiga till skilsmässa, uppsatte senaten

»l"adultère du mari». »Huru?» utropade till och med de ansedda,

allvarliga tidningarna och med dem hela verlden, »det säges, att

lagen endast bör införas för de alldeles exceptionella fallen, och

bland dem räknas något, som i vårt samhälle nästan utan

undantag är den allmänna regeln!» Man framstälde mannens otrohet

som en naturnödvändighet, en vulgär böjelse, i hvilken hjertat ej

hade någon del, ett fall utan kamp, »un rien en somme». På

den äktenskapliga himlen, hette det, liksom på alla andra himlar,

befiöfdes förbidragande ovädersvindar; molnet, som far förbi,

upplöser sig i välgörande väta och bryter azurens enformiga,

orörliga klarhet. En bekant romanförfattare, som skrifver

tidningskrönikor under ett fruntimmersnamn, förklarade å det köns vägnar,

i hvars namn han talar, att den ultrakyske Joseph ända ifrån

pensionens dagar endast hade förefallit dem löjlig. Om man

aldrig så länge, sade han, stimulerar oss till att beundra hans

kyskhet, skratta vi ändå i smyg åt hans dumhet. En qvinna,

som vore på det klara med, att hennes man vore ur stånd till

att behaga, att han ej någon enda gång hade gjort det minsta

lilla snedsprång i strid med kontraktet, hon måste nödvändigt

till sist förlora sin kärlek till denna ofelbara, abstrakta, teoretiska

och högst tråkiga varelse, som aldrig hade någonting att be om

tillgift för.

Hvad hustrun beträffar, äro sederna ej fullt så facila. Om

hon, när hennes hjerta en gång vaknar, utanför hemmet vill söka

den tillfredsställelse för dess åtrå och längtan, som hon icke

finner i äktenskapet, och gå sina vägar, liksom hennes gemål går196 Parisiska äktenskap.

sina, måste hon i alla fall göra det med litet större diskretion

och försigtighet. Att hon gör det, derom kan hela den franska

literaturen vittna. Den handlar ju snart icke om annat, och så7

mycket rök går det väl knappast af en brand, utan att det

verkligen fins eld. Men till och med om dess skildring af

tillståndet är chargerad, äfven om den mondaina parisiskan

otvifvelaktigt är bättre än det rykte, hennes historiografer ha gifvit

henne, huru skall hon med den uppfostran, hon har fått, och

under de lifsvilkor, hon föres in i, någonsin kunna bli en verklig

hustru? Hon kommer från klostret okunnig om allt hvad som

tillhör denna verld, utestängd från den, utan att ha haft lof till

att hvarken se eller förstå hvad som föregår i den. Ingenting

har varit henne tillåtet förut, men från den morgon, då hon

vaknar som fru, är allt henne tillåtet. Begärligt kastar hon sig

öfver den nya friheten och söker mål för de intressen, som

trängas inom henne. Men hon har ingen, som kan leda dem.

För sin man är hon ingen förtrogen, ingen kamrat i lifvet, ingen

medarbetare i dess värf, hon är en »machine à plaisir» helt enkelt.

Ordet är hårdt, men det nämner saken vid dess rätta namn.

Som sådan betraktar han henne, och till att förrätta dess

funktioner vägleder han henne den tid han öfverhufvud har något

inflytande på henne. Hon var en grannlåtsdocka som liten, han

lär henne att fortfara med att vara det. Det nya lifvet börjar

med öfverräckandet af »la corbeille», den komplicerade samling

diamanter och smycken, som bruket bjuder honom att lemna

henne som morgongåfva, och ouverturen passar. Hon skall ta

sig bra ut vid hans sida, det är allt hvad han begär. Hon skall

använda sin förmiddag till att stänga sig inne med sin frisör och

sin sömmerska, sin eftermiddag till att sitta på parad i

boulogner-skogsekipage och vid four o"clock-té, sin afton till att blända på

teatrar och soiréer. Det är historien från hennes barndom om

igen. Skådeplatsen har förändrats, det är allt. Hela verlden

skall nu afundas och förvåna sig öfver, hvilken förtrollande fruParisiska äktenskap.

197

monsieur har. Och liksom barnet hastigt lärde sig älska grannlåt,

dröjer det ej heller nu länge, förr än smaken för det mondaina

lifvet har så öfvergått i hennes blod, att hon öfverhufvud qj kan

Madame och hennes frisör.

tänka sig existensen till för annat än för att utfyllas med dess

tummel. Inom år och dag är hon en äkta baronessa Pschutt, och

det är ej hennes fel att hon blir det. Hon hade säkert i de flestaParisiska äktenskap.

fall stoff i sig till att bli något helt annat. I de samhällslager,

der parisiskans naturliga anlag tillåtas utveckla sig \ frihet och der

kärleken binder henne vid den man, som hon skall lefva lifvet

tillsammans med, är det helt andra figurer man möter som typer:

dugtiga, energiska qvinnor, hvilka icke allenast omfatta det

gemensamma kallet med samma intresse som mannen, utan troget ta en

del deraf på sina skuldror, och det ofta en brorslott. Felet är hos

den grund, hvarpå äktenskapet hvilar. Så länge det ej är två

menniskosjälar, som sluta förbund, utan endast en hemgift och en

position, som ingå kompaniskap, skall resultatet ej kunna bli annat

än det är nu: förklädda ungkarlar å ena sidan och å den andra,

varelser sådana som baronessan Pschutt.

Saken har emellertid ännu en skuggsida, och den är minst

lika betänklig. Det är »le faux ménage», som i det moderna

Paris småningom har blifvit en riktig institution. Omedelbart

vid sidan af det borgerliga och det kyrkliga giftermålet intar det

illegitima sin plats, det som man ingått utan maire och prest

och som upplöses igen utan hänsyn till, huruvida den franska

lagen tillåter skilsmässa eller ej.

Daudet har skrifvit dess roman i sin »Sapho», en hemsk, men

sorgligt sann roman.

Hans hjeltinna står ej i något slägtskapsförhållande till den

grekiska skaldinnan. Hon är en modern fransk hetär, pendant till

Nana, tagen från andra omgifningar och tecknad med andra färger,_

men kanske lika typisk, lika specifikt parisisk som Zolas figur.

Med en omnibuskusk och en uppasserska till föräldrar, moderlösParisiska äktenskap. 199

från sin födelse, uppväxt midt upp i dryckenskap och utsväfningar,

har hennes lefnadsbana blifvit hvad den nödvändigt måste bli. En

berömd bildhuggare drog henne en natt upp ur rännstenen utanför

Bal Ragache. Han fann henne lika präktig som modell och som

älskarinna. Högväxt, fin, »la bouche en are, le front solide», med

armar och skuldror, som ännu voro litet magra, men just derför

ypperliga för hans Saphostaty. Och qvinnan sedan! Hvad man

kunde draga ut af denna pierre à feu, denna klaviatur, der det ej

saknades en not. »Hela lyran», som poeten La Gonnerie sade.

Han tog henne från bildhuggaren, och från honom vandrade hon

vidare till andra, målare, författare, personer med talang; hennes

specialitet var en passion för denna verld. En ledsam historia

hade hon med gravören Flamant; han gjorde falska sedlar för att

skaffa pengar till hennes lyx. Han kom på tukthuset, hennes

oskuld blef ådagalagd, och hon slapp undan med de sex

månadernas arrest i Saint-Lazare. De hade endast gjort reklam för henne.

Hon hade tagit sig förträffligt ut i sin lilla fängelsemössa, och

boulevardtidningarna berättade vidt och bredt om hennes svar till

rättens president och hennes sista helsning till Flamant, då

gendarmerna förde bort honom efter domen : » Leds inte, min vän —

leds inte!» Hon blef härigenom lancerad i den eleganta verlden,

hon tog älskare per månad och vecka, och hon lät betala sig bra.

Med tjugu år bakom sig af en sådan förtid är det hon blir

hjeltinna i Daudets roman. Den unge provençalen, hon denna

gång fångar, var nyss född, då hon stod modell till Sapho. De

träffa hvarandra på en maskerad hos en målare på modet, hon

förälskar sig i hans ungdom och omedelbarhet, han blir yr i hufvudet

af de avancer hon gör honom, och de följas efter balen åt hem

till hans studenthotell på den venstra Seine-stranden. Han bor

högt, han bär henne upp. Första våningen går som en lek, han

är lycklig öfver den börda, som två vackra, nakna armar binda om

hans hals. Men den andra föreföll redan längre och icke så

behaglig. Hon blef tyngre efterhand, hennes örhängen, som först200 Parisiska äktenskap.

hade kittlat honom smekande, började göra honom illa. Tre trappor

upp stönade han som en pianoflyttare, han miste andedrägten, och

de sista stegen, dem han släpade sig uppför ett i sender, föreföllo

honom som en jättestor trappa, hvars väggar, räckverk och smala

fönster vredo sig rundt i en oändlig spiral. Det var ej längre en

qvinna han bar, utan någonting tungt, förfärligt, som qväfde honom,,

som han hvarje ögonblick var frestad att kasta långt ifrån sig.

»Redan», sade hon, då de voro uppe; »ändtligen», tänkte han, men

kunde ej säga det, så andfådd som han var. I denna vandring

uppför trappan i den skumma morgongryningen speglar sig hela

deras historia.

Med sina tjugu års erfarenhet i konsten att fånga männen

binder hon honom fastare och fastare vid sig, och han med sina tjugu

års oerfarenhet låter veckla sig allt tätare in i nätet. Han

undersöker hvarken hennes ålder eller hennes förflutna lif, han ser endast,,

att hon är vacker och förförisk och i stånd att göra allt för honom.

Han blir sjuk och hon vårdar honom. De ströfva omkring i

ban-lieuen och på restaurationer, hon finner det alltid dyrt, hon kunde

göra det tre gånger så billigt, om de bodde tillsammans. Det är

fällan, säger Daudet. Alla ha låtit fånga sig i den, till och med

de bästa och hederligaste, genom det sinne för properhet, den

smak för hemmet, som deras uppfostran ingifvit dem.

De hyra sig således en lägenhet och flytta tillsammans. Han

är från detta ögonblick räddningslöst förlorad. Han fann sig väl

och lät vagga in sig i detta välbefinnande. Förälskad var han

icke, men erkänsam för den kärlek, hvarmed hans lif omgafs, denna

ständigt sig lika ömhet. Och till och med då genom en slump

hela hennes förflutna lif lägges öppet för honom som en uppslagen

bok, då han med vämjelse och leda vid sig sjelf skyndar hem för

att bryta, till och med då låter han sig tas igen. Förhållandet

blir råare, men bandet tilldrages hårdare.

Familjesorg kallar honom till Provence, till föräldrarna. Lifvet

der i barndomshemmet, renheten och kärleken omkring honom,Parisiska äktenskap. 201

hela den verld, i hvilken han åter har kommit in; förmår honom

till ett nytt försök att bryta. Phylloxeran har gjort honom fattig,

han förklarar situationen för henne och begagnar den som

förevändning. Hon finner sig utan invändningar i hans förslag att

skiljas, hon vill ta sig en tjenst, om han blott lofvar att offra henne

söndagarna, dem hon får fria.

Och hon gör som hon har lofvat, och han ser henne arbeta,

och det är han sjelf, som svartsjuk på hennes omgifning för henne

tillbaka till sig igen. De flytta på landet för att lefva billigare.

Ensamhetsvanorna tilldraga åter bandet, och en tredje kommer till,

en liten föräldralös gosse, som de upptaga i sitt hem.

Så träffar han en ung flicka, som han lär sig att hålla af,

denna gång med den andra, den äkta kärleken. Partiet är också

af förnuftsskäl fördelaktigt, och giftermålet blir bestämdt.

Framtidsplanerna äro uppgjorda, det nödvändiga steget har kostat honom

hårdt, men det är ändtligen taget, brytningen, den sista,

oåterkalleliga, tror han vara gjord. Och säker på sig sjelf går han till

Sapho för att hämta sina bref. Flamant, tukthusfången, har varit

der. Han har tagit barnet med sig, det var hans. Det snöade,

och han stannade der om natten. Det har alltid varit denne

Flamant som hans svartsjuka mest gält. Den vaknar också nu, trots

brytningen, han ställer till en scen, oqvädinsorden åtföljas af ett

slag midt i ansigtet och med ett skrik af smärta, glädje och seger

kastar hon sig om hans hals: »M"ami, m"ami, du älskar mig ännu».

Genast, då han kom in i detta rum, hade han känt sig

återtagen, förlorad. Han såg svalget framför sig, och han sade sig

sjelf, att om han föll i det, skulle det vara utan förskoning och

för alltid. Det är ej heller hans fel, att detta ej blir slutet på

historien. Han uppger giftermålet, han låter förbanna sig af sin

far, öfverger barndomshemmet utan att ta afsked af sin dödssjuka

mor, allt för att resa bort med Sapho till en konsulspost i Peru,

som han fått. Han väntar henne i Marseille. Fartyget skall just202 Parisiska äktenskap.

gå, då det i stället för henne sjelf kommer ett bref. Hon sviker

honom och gifter sig med Flamant, för sitt barns skull.

Daudet har dedicerat berättelsen till sina söner, när de bli tjugu

år. Han har dermed velat angifva hvad som har förmått honom

att skrifva den och stiga ner i samhällsdjup, dit han eljest icke

har för vana att föra sina läsare. Hans roman är ett allarmrop till

hela det yngre slägtet i Paris, och att hans bilder äro så obeslöjade,

.så bjärta i färgen, beror ingalunda på att han, som andra författare

af den skola han tillhör, finner behag i att gräfva i smutsen, utan

helt säkert uteslutande på att han, som sjelf är familjefar, har ryst

öfver den fara, som hotar ungdomen i det parisiska faux ménage,

och kraftfullt har velat varna för den.

Historien, han berättar, är nämligen en af dem, som passera

hvarje dag. Bland konstnärer, studenter, handelsbiträden,

öfverhufvud taget unga män af alla samhällsklasser i Paris, är det kanske

knappast femtio procent, som ej ha sin madame Gauche. Vanligen

bo de tillsammans, lefva som äkta makar, ganska hyggligt för

xesten, så länge det varar. Monsieur tar madame med sig på sitt

kafé, på teatrarna, på de flesta ställen, der han visar sig offentligt.

Vännerna se det och finna det vara den naturligaste sak i verlden,

visa henne till en viss grad samma hänsyn, som om hon vore hans

hustru; familjerna, med hvilka han umgås, öfverse dermed och ta

icke anstöt. C"est plus propre, säger man urskuldande, och halft

nödvändigt, inbillar man sig. Cœlibat anses för en absolut

omöjlighet, när man en gång fylt tjugu år, och till det legitima

giftermålet har deri unge mannen ju icke råd. Le faux ménage deremot

kostar ej mycket, man lefver en garçon begge två, som det faller

5ig, och hon hjelper till med sitt arbete, när han är i knipa.

Naturligtvis händer det att man byter om; det behöfs ju bara ett

ord, så är bandet löst. Men det händer också ofta, att man blir

hvarandra trogen. Det fins till och med, särskildt i konstens och

literaturens verld, åtskilliga faux ménages, i hvilka begge parterna

ha fått grått hår. Äfven Mimi Pinsons kasus kan ännu förekomma :Parisiska äktenskap. 203

att »studentskan» trofast och oegennyttig följer sin student till den

dag, hon alltid har förutsett, då doktorn,, advokaten eller den

fullfärdige konstnären gifter sig och liqviderar det förflutna genom att

etablera henne i en liten butik. Den allmänna opinionen finner

detta ganska respektabelt, och den accepterar på grund af denna

respektabilitet det illegitima äktenskapet lika väl som begge formerna

af det legitima. Men just éterför har Daudet haft så mycket större

skäl att ropa allarm. Ty hans Sapho är otvifvelaktigt i våra dagar

en långt vanligare figur än Mimi Pinson. Och äfven om ej alla

snärjas så räddningslöst i hennes garn som hans provençal, äfven

om hennes offer stundom glida ut ur nätet och till sist sluta i den

verkliga äktenskapliga hamnen, så är det dock äfven i denna sak

en tredje, som har någon rättighet att tas med i räkningen: den

unga flicka, som får qvarlefvorna efter detta falska ménage. Hon

bär sig ej åt som Björnsons Sväva, hon kastar ej någon handske i

ansigtet på sin utsväfvande herr gemål. Hon finner sig lika så väl

som de, hvilka skulle vaka öfver hennes framtid, i allting, blott

man gjort helt och hållet rent hus med det gamla förhållandet.

Samhället tillåter henne icke att fordra mera. Men det kan då ej

heller begäras af henne, att hon till gengäld för invalidstumparna

af det hjerta hon får skall ge hela sitt unga lif, som knappast

utvecklat sig ur knoppen ännu. Halfhet och kompromisser, det är

den sfer, hvari pariseräktenskapet nödvändigt måste komma att röra

sig, tills det får en helt annan grundval än det har nu.

XVII.

Äktenskaps-agenturerna.

I er äktenskapet är en ren affär,

måste äktenskaps-agen turerna

nödvändigt florera. Man

finner dem i Paris inrättade i stor stil,

och de göra stundom både stora och

reella affärer.

Det är en del af dessa, som

föregå fullständigt i öppen dag och som

det ligger inom hvar och ens

förmåga att kunna studera. Man

behöfver blott ta en boulevardtidning

hvilken som helst och under

föregifvande af att man är

äktenskapskandidat sätta sig i förbindelse med de i dessa tidningar

annonserande husen. Man skall naturligtvis här och der finna några,

som endast ha till ändamål att dra godtrogna narrar vid näsan

men man skall också träffa på många, som äro fullt pålitliga

kommissionärer för en krets af klienter, hvilka finna denna väg vara

den beqvämaste och mest praktiska till att få giftermålsfrågan

ordnad. Till och med annonserna om en hemgift på hundratusentalÄktenskap s-agentureryia. 205

ljuga i många fall icke, och antalet af de pariseräktenskap, som

stiftats genom agenturens bemedling, äro legio.

Vid sidan af de affärer, som försiggå utan någon

hemlighetsfullhet, drifva dessa kontor nämligen en mycket komplicerad rörelse

med andra, som ej framläggas i så öppen dag. Saken är dock ett

lätt begripligt resultat af det sätt, hvarpå äktenskapsförhållandena

här äro inrättade. När agenturen blifvit litet bedagad och seriös,

är den alltid i besittning af betydligt mera omfattande förbindelser

än någon enskild individ kan ha. I dess tjenst komma på olika

vis personer af alla samhällsställningar efter hand att stå:

kommunala embetsmän, deputerade, afskedade generaler med vidsträckta

landsortsbekantskaper från sitt garnisonslif, abbéer och prester,

isynnerhet de sista. Och kundkretsen utvidgar sig som en helt

naturlig följd deraf samtidigt i stor skala. När den unga flickan

har kommit till den åldern, att modern måste tänka på att skaffa

henne en man, har man kanske ej alltid inom sin egen krets något

passande parti till hands, och äfven om man har det, skadar det ju

aldrig att höra sig om, huruvida det ej möjligen kan finnas något

annat ännu fördelaktigare. Man rådför sig med husets

umgängesvänner och ser efter i deras krets. Först och främst anförtror man

sig till skriftefadren, då man särskildt hos honom har utsigter att

träffa på beslägtade förtroenden. Och om då dessa goda vänner

det ringaste grand förstå sin egen fördel, gå de genast till

äktenskaps-agenturen. Den är alltid i en handvändning i stånd till att

göra dem bekanta med ett passande urval af sådana unga män,

som man behöfver.

Praktiska giftermålskandidater ha nämligen likaledes varit nog

omtänksamma att der höra efter, om det ej på andra håll skulle

kunna finnas större dot"er att inhösta än dem de ha i kikarn.

Denna efterfrågan från begge hållen gör afslutandet af förträffliga

partier med agenturens tillhjelp troligt och ofta förekommande.

Naturligtvis iakttages ständigt den strängaste diskretion. Man

presenteras för hvarandra inom en aktningsvärd umgängeskrets, och2O6 Äktenskaps-agentnrerna.

åtminstone den unga flickan får ingen aning om, genom hvems

mellankomst hon står i begrepp att bli gift. Hennes mor anar det

väl i de flesta fall heller icke, eller om hon gör det, låtsar hon

ändå i alla fall, som om hon ej gör det. Men de goda vännerna

och mellanhänderna få sina procent af brudens hemgift, och det

är det vigtigaste. Man har så svårt för att slå sig fram i det dyra

Paris, en smula biförtjenst af detta slag är ett så godt stöd. Slaget

ar icke det allra noblaste, men hvem får väl veta historien? Och

för resten är det ju icke mer än billigt, att man får betaldt för sin

tidsspillan och sitt besvär.

Särskildt fins det rundt omkring i Paris en hop gamla

enke-vicomtessef och enkegrefvinnor och andra ärevördiga douairièrer,

som i all hemlighet underhålla förtroliga förbindelser med

äktenskaps-agenturen. Deras namn och stamträd äro ytterst aristokratiska,

men räntorna, de ha att lefva af, äro i det största behof af att

förstärkas genom de affärer, som denna erbjuder dem. De ha

obehindradt tillträde öfverallt, de gifva sjelfva soiréer, vid hvilka allt

kan arrangeras på det delikataste och naturligaste sätt i verlden,

och när då den stackars flickan, som är utsedd till offer, med

blossande kinder lyssnar till sin tillbedjares förklaring, huru skall

hon då kunna ha någon misstanke om, att hon i hans venstra

frackficka, på hjertats plats, skulle kunna finna, mellan medlemskort till

spelklubbar och vresiga bref från otåliga kreditorer, ett litet

signalement af henne sjelf så lydande: »Mlle. L., aderton år, vacker,

500,000 francs i hemgift. Arfvinge till stora jordagods. 5 proc.

af doten på bröllopsdagen», medan i den andra ändan af Paris,

bakom en smutsig, osande lampa, ett fruntimmer på ett halft sekel

inskrifver i sin flottiga anteckningsbok : »Skyldig till enkebaronessan

X. för Mlle. L—s giftermål med monsieur T. 2 proc. af hemgiften:

IO,ooo francs».

Så ser det icke desto mindre ut i långt flera fall än någgn

anar, om man vill gå riktigt till bottnen i partiets hemliga historia.

Skrapa bort soiréekurtisens förgyllning, och agenturen ligger bakom.Äktenskap s-agenturerna. 207

Den har så vidt utgrenade rötter i det moderna parisiska samhället,

behofvet deraf har till den grad trängt in i sederna, att ännu några

steg till i samma spår — och agenturen blir lika nödvändig för

ett äkta förbunds ingående som maire och prest. Till och med de

rent folkliga lagren af samhället ha redan insett, huru beqvämt och

praktiskt man genom den får sina hjerteaffärer arrangerade. Från

att endast sysselsätta sig med rika partier ha de parisiska

giftermålsbyråerna nämligen efterhand gjort sina välgerningar tillgängliga

för alla pungar. En af Privat d"Anglements efterföljare har berättat

om »firman Picart». Mme. Picart är ett driftigt fruntimmer, som

håller en vinutskänkning i närheten af Buttes-Chaumont. Då hon

tyckte, att affären ej gick alldeles efter Önskan, kom hon en dag

genom att läsa sin »Petit journal» på den tanken, att äfven hon

möjligen skulle kunna vara i stånd till att göra de själar, som sökte

en systersjäl, vigtiga tjenster. Hon hade visserligen ej bland sina

gäster arfvingar till 1,800,000 francs som dem, hvilka utbjödos t

tidningen, men hon resonerade som så, att det icke alltid är

pengarna, som utgöra lyckan, och hon fattade modigt det

oegennyttiga beslutet att hädanefter uppoffra sig för sina medmenniskor

och förena vinutskänkningen med en byrå till sammankopplande af

qvarterets tärnor och ungersvenner.

Hon gjorde inga stora omkostnader hvarken på annonser eller

annat dylikt. Hon insamlade på krogen sjelf de upplysningar hor*

behöfde, hon uppgjorde på grundval af dem sin lista, och då den

var färdig, började hon sina operationer. En qväll blefvo

stamgästerna officielt underrättade om, att agenturen var upprättad.

Hon bjöd på en brödkringbärerska, en skonåtlerska, två

fabriksflickor, en klistrerska hos en bokbindare, tre tidningshopläggerskor

och en gatsoperska. De arbetare, som ej tyckte om ungkarlslifvet^

hade endast att anmäla sig.

Och det gjorde de. Vilkoren bestämdes så, att man skulle

betala Mme. Picart 10 francs, när hon första gången förde det for

hvarandra bestämda paret tillsammans. Mötet skulle ega rum i208

Äktenskaps-agenturerna,

skänkrummet, utan att man låtsade om någonting. Brudgummen

in spe »bjöd», och under det man drack, pratade man och

undersökte, om man passade för hvarandra. Om affären kom till stånd,

var det ytterligare 10 francs att betala till agenturen på

bröllopsdagen. En särskild punkt i öfverenskommelsen gick ut på, att

bröllopet skulle stå på värdshuset.

Mme. Picart har på detta sätt skapat sig en ytterst

inkomstbringande ställning. De flesta äktenskapen inom qvarteret afslutas

med hennes tillhjelp. Men alltsamman går också ofantligt ordentligt

och allvarsamt till. Hon tillåter inga narrstreck. Om någon

galg-fågel skulle hitta på att komma med mindre reella afsigter, köres

han obarmhertigt på porten af herr Picart, en f. d. gendarm, som

har starka näfvar och ej är att leka med i moralitetsfrågor. Herr

Picart åtar sig dessutom för moderat pris att ordna alla med

anledning af bröllopet nödvändiga formaliteter, och Mme. Picart tar

ej heller, när giftermålet egt rum, sin hand ifrån sina klienter.

Hon bistår under kinkiga omständigheter hustrurna med goda råd,

och i händelse af allvarligare huslig oenighet är det vanligen hon,Äktenskap s-agenturema.

209

som fungerar som fredsdomare. Liksom hennes agentur har varit

billig vid partiets stiftande, så är hon det också fortfarande.

Kontra-parterna slippa vanligen undan med ett glas öfver lag.

Buttes-Chaumont-qvarteret finner följaktligen Mme. Picarts nya

institution i alla afseenden ändamålsenlig. När grannqvarteren väl

ha fått tid att till fullo inse, huru väl det befinner sig deraf, kan

det icke fela, att äfven de skola skynda sig att få den införd hos

sig. Idéen, som ursprungligen har arbetat sig fram uppifrån och

ner, skall åter gå i cirkelrörelse uppåt till de styrande klasserna,

hvarje arrondissemang skall få sin officiella giftermålsbyrå vid sidan

af mairiet, och äktenskaps-agenturen skall då ha intagit den plats i

det parisiska samhället, som de existerade förhållandena

naturnödvändigt anvisa den.

Kaufmann.

14XVIII.

Andra agenturer,

lörutom de

parisiska

agenturer.

som satt sig till

uppgift att göra

propaganda för det

äkta ståndet, fins

en hop andra af högst olika slag.

Först och främst den grupp, som kan

sammanfattas under kategorien

titelagen-turerna. En process, som nyligen väckte

" ; ,. " _ ~ — mycket uppseende i Paris, visar, att äfven

de ha ett vidsträckt område för sina

operationer och stundom göra ganska allvarsamma affärer.

Markis d"Urre d"Aubais kände sig ej belåten med sitt adliga

namn. Liksom de flesta af sina landsmän hade han den

ärelystnaden att vilja se sig dekorerad. Då det nu emellertid ej fans

minsta grund till eller förhoppning om, att en sådan utmärkelseAndra agentur er. 2iï

kunde komma af sig sjelf, gåfvo goda vänner honom det rådet att

vända sig till en pariseragentur, som ansågs ha förbindelser, med

hvilkas tillhjelp den kunde uträtta något i sådana fall.

Hans val föll på firman Buret, Soudry & Chesnel, som också

genast förklarade sig redo att efterkomma hans önskningar och

meddelade honom priskuranten. För 3000 francs såg det sig i

stånd till att leverera ett riddarekors af den portugisiska

Kristusorden, för resp. 4 och 6,000 stodo värdigheter som officer och

kommendör af samma orden till disposition. Den tunesiska

Nichani-Iftichar var till och med något billigare. Man kunde också skaffa

hononrTandra, men man rekommenderade särskildt dessa två

dekorationer, som allmänt föredrogos, emedan deras röda band var

förvillande likt hederslegionens. Markisens äregirighet gick emellertid

längre, det var denna sjelf han önskade. Det gjorde affärens

afslutande betydligt svårare, lät agenturen honom förstå. Regeringen

måste ha en förevändning, och det fans i hela markisens lif icke

skymten af något, som kunde göra honom berättigad till offentlig

utmärkelse. Man lofvade derför att tills vidare skaffa honom en

mission i utlandet. När denna var uppfyld, kunde han, eller också

någon annan i hans ställe, uppsätta en rapport, och då gick saken

af sig sjelf, då skulle man nog anskaffa hederslegionen som

belöning för envoyéns arbete. Men det kunde icke göras billigt.

Man måste »gratter la patte» eftertryckligt på vissa inflytelserika

funktionärer. Den bekante bankiren Ephrussi hade betalat 100,000

francs för det kommendörkors, firman förskaffat honom. För att

vinna riddarevärdigheten måste man åtminstone disponera 50,000.

Markisen samtyckte till att betala denna summa och deponerade

att börja med några tusen. Snart fick han verkligen officiel

underrättelse om, att en mission i Mindre Asien anförtrotts honom. Han

utförde sitt värf och insände sin rapport till ministeriet. Då det

ej var hans starka sida att föra pennan, affattade Chesnel, den tredje

kompanjonen i firman, den åt honom. Men hederslegionen uteblef,

man försäkrade honom, att den skulle komma, men markisen blef212 Andra agentur er.

otålig, då han ej heller vid nyåret fann sitt namn i Journal officiel,

och han stämde agenturen.

Så mycket ådagalade emellertid processen klart, att den asiatiska

missionen verkligen anskaffats genom denna, och det framkom

likaledes under den icke få andra upplysningar, som med skäl väckte

förvåning. Affärens innehafvare voro alla tre personer med en viss

prestige. Soudry hade under verldsutställningen i Melbourne varit

Frankrikes generalkommissarie der nere med en aflöning af 30,000

francs. Buret hade tagit sina juridiska examina och kunde ha varit

advokat, om ej den mera inbringande agenturaffären hade frestat

honom. Chesnel hade i flera år beklädt posten som det franska

agronomiska institutets sekreterare. Och nu, när markisens

riddarekors uteblef, måtte deras affär tydligen ha åtnjutit förtroende, ty

de hade haft både talrika och goda kunder. Att bankiren Ephrussi

verkligen hade fått sitt kommendörkors af hederslegionen genom

dem syntes otvifvelaktigt, enligt de upplysningar, som framkommo

under processen. Direktören för ett af Paris" största

Nouveauté-magasin låg vid dess början i underhandling med dem om

riddarekorset, och en bekant bankdirektör hade deponerat 22,000 francs i

afvaktan på det samma. Man hade vidare förhandlingar inledda

om en regeringssubvention till tidningen » Le Soir», om en betydande

militärleverans till en spekulant en gros, samt om befrielse från

krigstjenst, mot en godtgörelse af 50,000 francs, för en son till en

bekant pariserfabrikant. Alla dessa kunder voro personer, som

näppeligen hade inlåtit sig med en agentur, om de ej haft en viss

garanti för, att den var i stånd till att uträtta något. Rättens

president uppmanade visserligen Buret förgäfves till att namnge de

personer, med hvilka han hade haft affärer, som lyckats till

ömsesidig belåtenhet. Hans tystnad är dock icke absolut bevisande.

Hans advokat påpekade icke utan grund, att affärerna hade varit

strängt confidentiella och att det skulle vara helt och hållet

gagnlöst att svika kundernas förtroende. De hade ej gifvit något qvitto,

och stämda inför rätten skulle de endast neka för att någonsinAndra agentur er. 213

ha haft afiärer med herr Buret. Deremot erbjöd han sig att, om

man för några dagar ville sätta honom på fri fot, bevisa, att han

verkligen hade haft förbindelser, som gjorde det möjligt för honom

att tillfredsställa sina klienter.

Detta intressanta försök blef icke gjordt, han blef dömd utan

det. Hvad hederslegionen beträffar, hvarom det under processen

närmast var tal, är det helt visst intet tvifvel om, att hvad som

möjligen kan ha lyckats hans agentur i ett specielt fall, ej skulle ha

lyckats i många. Den tillhör ännu alltjämt de minst fala

dekorationerna. Men det fins andra ordnar och titlar i verlden än den,

och åtskilliga af dem ha herrar Buret et comp. helt säkert kunnat

erbjuda dem, som hade pengar till att köpa dem. De äregiriga

parisarne skola hädanefter med mindre misstro mottaga de cirkulär,

som regelmässigt två gånger om året skickas omkring till dem och

som lyda ungefär sålunda:

»Min herre!

Då jag känner den framstående ställning, ni intar, och då jag

förmodar, att ni möjligen af hänsyn antingen till er affär eller er

familj kunde önska att draga fördel af de nobiliterande resurser,

som stå till mitt förfogande, tillåter jag mig meddela er, att jag

genom mina förbindelser med utländska hof ser mig i stånd till att

erbjuda er dels åtskilliga goda dekorationer, dels en titel, som

uppenbarligen vid månget tillfälle skall kunna vara er till väsentlig

nytta. Summan, som detta skall kosta er, är officielt faststäld,

nämligen :

För en titel af furste......7S,ooo francs.

» » » » hertig......50,000 »

> > » -» grefve......25,000 »

■;> » » » baron......20,000 »214 Andra agentur er.

Allt garanteradt och i laglig form.

P. S. I händelse förslaget ej tilltalar er personligen, anhålla

vi, att ni meddelar det till edra vänner och bekanta.»

Då de nyskapade furstar och hertigar, som genom dessa

agenturers bistånd dyka upp på den parisiska himlen, naturligtvis ej ge

ut sina pengar för att stoppa diplomet i fickan, utan för att spela

en roll i verlden, och då den äkta parisiska societeten af berättigade

anledningar visar sig litet otillgänglig gentemot personer, om hvilkas

rang och stånd den ej har närmare kunskap, har en driftig

spekulant gifvit titelagenturen ett mycket praktiskt bihang. Han levererar

notabla gäster till de stora soiréer, hvarmed parvenyen måste befästa

sitt inträde i den förnäma verlden. När hotellets dekorering är

ordnad med tapetserarens tillhjelp, när kock och vin- och

blomsterleverantör ha fått sina instruktioner, vänder man sig till

invitations-byrån och beställer festdeltagare. Den har ett rikt sorteradt lager.

Om så behöfves vid de första kalasen, åtar den sig till och med att

leverera hela sällskapet fixt och färdigt. Det betalas då en rund

summa, eljest kostar en hertig så och så mycket, en simpel vicomte

så och så mycket. Honorariet beräknas dels efter gästens titel,

dels efter hans anor. Ty byråns varor äro, väl att märka,

fullkomligt äkta. Den förser sig endast inom familjer, hvilkas

stamträd är kändt och ansedt, och vederbörande få genast afsked, då

de ha komprometterat sig för starkt. Att det är litet dekadans

med i spelet, måste man naturligtvis se genom fingrarna med, det

är ju endast på grund deraf som man kan komma i tillfälle att

göra affärer med dem.Andra agentur er. 215

Det följer af sig sjelf, att vid hela affären den största delikatess

iakttages. Värden behandlar sina hyrda gäster med all den

artighet, som man är skyldig deras namn och stånd, han dränker dem

i lyx, och journalisterna förmås för så och så många

hundrafrancs-sedlar att berätta sina läsare om den praktfulla, mondaina festen.

Alla de klingande namnen citeras. Med dem på kroken fångar

hertigen efterhand en och annan, som han icke behöfver betala för;

förstår han spela sina kort väl, kan det till och med slutligen lyckas

honom att ej längre behöfva någon leverans från agenturen. Men

för alla af hans kategori och icke mindre för den långa raden af

rastaqouèrer och Amerika-millionärer, som kommit relationslösa till

Paris, är invitationsbyrån af oskattbart värde under den första svåra

vandringen upp till en position; den hör i Paris, sådant Paris nu

är, till de oumbärliga, nästan till de allmännyttiga institutionerna.

Det är derför hvarken mot titelförsäljare eller mot

gästleverantörerna som det nyligen öppnade fälttåget mot agenturerna är

riktadt. Hvad parisarne vilja komma åt är de två stora

hufvudgrenarna af Tricoche-agenturen: »les agences commerciales» och

»les agences de renseignement».

De första äro en gammal institution, och de ha slagit rötter,

som ej utan vidare låta rycka upp sig. Det fins ej något

handelshus af betydenhet, som ej står i förbindelse med en agentur. Det

är denna, som hvarje dag meddelar sin klient förteckning öfver

protesterade vexlar, utpekar för honom de insolventa husen och

dem, som arbeta med deficit, upplyser honom om den och den

köparens handelsmoralitet. Det faller en aldrig in att förneka dem.2i6 Andra agentur er.

Föreslår en obekant en affär, lyder svaret helt öppet: »Mycket

bra, jag skall inhämta mina upplysningar, jag skall tala med min

agent». Genom att vända sig till agenturen inbesparar man mycken

tid, och är den verkligen pålitlig, respektabel på sitt sätt, gör den

således affärsmännen verklig nytta.

Men denna artärs frestelser äro stora, och alltför många motstå

dem icke. Agenturen har fått nys om, att den och den handlanden

eller industriidkaren undergår en kris, som är farlig för hans kredit.

Den låter tillskrifva sig ett halftjog fingerade bref, hvari

upplysningar begäras om hans soliditet, och den kallar sedan den

olycklige till sig. »Vår agentur,» säger man till honom, »hvars

förbindelser äro vidsträckta, har mottagit talrika förfrågningar om

er. Det är vår pligt att ge våra korrespondenter noggranna och

tillförlitliga svar. Er kredit har olyckligtvis under den sista tiden

lidit ett svårt: afbräck —» — Mannen gör invändningar. »Neka

inte,» fortfar Tricoche, »den och den vexeln betalades först efter

protest och med stor svårighet. Ni har vid mångfaldiga tillfällen

måst ta er tillflykt till att omsätta. Allt detta ser illa ut: Vi kunna

ej bedra våra klienter, vår firmas anseende sättes derigenom på

spel. Jag ser bara ett medel, hvarigenom ni kan konsolidera er

kredit, utan att vi bryta mot våra principer.» Och detta medel

kommer nu fram; det är, att vederbörande sjelf blir agenturens

klient. Sina egna kunders transaktioner är man naturligtvis tvungen

att gynna. Det årliga honorarium, som begäres, är för öfrigt så

litet, endast några få hundra francs. Och i nio fall af tio kryper

karlen fram med pengarna, han törs ej annat. Tystnad garanteras.

Den ligger mest i hans eget intresse.

Eller också går det med de upplysningssökande liksom det

gick med skräddaren, som vände sig till en af herrar Tricoches

för att få veta, om en utländing, som lät sy hos honom, var solid

eller ej. Veckan derefter mottog skräddaren ett telegram, hvari

man bad honom så fort som möjligt komma upp på agenturens

byrå. »Ni har satt oss i en mycket stor förlägenhet,» förklaradeAndra agentur er. 217

direktören. »Då er utländing upptäckte, att man spionerade på

honom, slog han den af vårt folk, som skulle undersöka saken,,

alldeles förderfvad. Det är en stackars familjefar, som nu måste

ligga på lazarettet minst ett halft år.» Samtidigt presenterade hart

den olycklige skräddaren en läkareattest, som han hade vetat

förskaffa sig, och begärde en skadeersättning af 2000 francs. Skräddaren

slingrade sig undan så godt han kunde, men betalade

slutligen-1000. Han hyste visserligen litet tvifvel om historiens

sanningsenlighet, men hvad skulle han göra? Han kunde ju icke gå till

sin kund och tala om för honom — som dessutom var en riktig

Herkules — att han låtit spionera på honom.

Den kris, som under de sista åren har hemsökt den parisiska

affärsverlden, har gifvit detta slags agenturer god vind i seglen,,

och de bedrifva sina utprässningar med stor fräckhet. Det är en

af dem, som utger en »Journal des protêts», i hvilken enligt

tidningens prospekt »alla protesterade vexlar inregistreras». Der

uppges äfven den opålitlige gäldenärens namn och adress, hvilken

huissier som har utfört* saken samt vexelns belopp. Men i ens

redaktionsnotis anmärkes också, att de personer, som önska abonnera

på bladet eller träffa öfverenskommelser med utgifvarne, ombedjas

att vända sig till byrån. Gör man det, får man veta, att

abonnemanget kostar 100 francs om året, men då kan man bli protesterad

hur ofta som helst, tidningen nämner aldrig sina abonnenter.

Ännu ohyggligare äro kanske ändå renseignements-agenturerna.

Deras sfer är obestämd och vidsträckt, de låna sin hjelp till allt.

De utspionera de misstänkta hustrurnas och de otrogna

älskarinnornas vägar, de ha sin fasta taxa, hvarefter de leverera vittnesbörd2i8 Andra agentur er.

att användas vid skilsmässor. Äfven från dem öfverösas parisarne

med cirkulär. »Jag har den äran,» heter det, »att i förtroende

underrätta er om, att jag i familjernas intresse har upprättat en

agentur, hvars organisation gör det möjligt för mig att på mycket

kort tid kunna lemna er alla intima upplysningar, som ni möjligen

kan behöfva, om de personer till hvilka ni står i förhållande. I

hopp att ni vill begagna er af mina tjenster, tillägger jag, att mina

vilkor äro ytterst moderata.»

Med den sista anmärkningen får man emellertid ej ta det så

noga. Det fins i operaqvarteret en agentur, som ej åtar sig något

uppdrag under ioo francs om dagen, deri icke inberäknadt de

använda agenternas »omkostnader», hvilka stundom kunna stiga

ganska högt. Men dess direktör är också en celebritet, det påstås,

att han har stått modell till »Tricoche et Cacolet»,

Palais-Royal-farsen, hvarefter agenturerna fått sitt namn. Hans specialitet är

att agera damernas riddare för att så mycket bättre kunna komma

under fund med, huru de använda sin tid. Han är alltid komplett

gentleman, ytterst galant, och förstår att konstmässigt förklara

saken på det delikataste sätt, när han har kinkiga upplysningar att

ge en svartsjuk äkta man.

Mme. Ciovis Hugues" historia med Morin visar, hvad dessa

agenturer äro i stånd att åstadkomma. Det är affärer af sådan art,

som äro deras hufvudsakliga sysselsättning. Ibland kunna de

förtjena mycket stora summor pä dem. En äkta man inom stora

verlden hade väckt process om skilsmässa från sin hustru, grundad

på anklagelse för otrohet. Hon å sin sida hade vändt processen

mot honom och stödde sig på samma anklagelser. Som det fans

minderåriga barn, skulle förmyndarskapet och förvaltandet af en

mycket stor förmögenhet tillerkännas den, som vann. Frun var den

slugaste, hon vände sig till en agentur, som lät den mest betrodde

af sitt folk följa monsieur till Schweiz och arrangera galanta

äfventyr på hans väg. Man grep honom på bar gerning, och han

erbjöd förgäfves ända till 200,000 francs för att agenturen skulleAndra agentur er. 219

göra frontförändring och öfvergå på hans sida. Hans gemål gaf

mera och vann processen.

När man betalar tillräckligt, är det mycket litet, som

upplysningsagenturen ej åtar sig, och på det snabbaste utförande kan

man alltid lita, om man ej är naiv nog till att lemna alltför mycket

pengar på hand. Skall en hämd utföras, skall en fiende krossas,

hans borgerliga ställning sköflas i grund och botten, kan man

tillitsfullt anförtro sin sak åt agenturen ; förtal hör också till dess

specialiteter. Den förstår konsten i grund och botten, och den lofverar

med stor fintlighet förbi alla de skär, der lagen kunde slå ner på

den. Rättvisan fick undantagsvis Morin i sina händer, men det är

ej alla mål, som ta samma vändning som Mme. Clovis Hugues".

Processen mot agenturen är i allmänhet en farlig tillflykt för den

baktalade. Vinnes den icke med glans, förvärrar det larm, man

gjort, endast förtalet tiodubbelt. Och den vinnes svårligen. En

stad som Paris är van vid mysteriet och tror lätt derpå; dess

labyrint är lätt att trassla in, och tråden, som för ut ur den, ofta

mycket svår att finna.

Det är en liten historia, som ypperligt målar denna

pariser-förtalets makt. En viss Durand, en man af obefläckad heder, men

sträng i hela sitt handlingssätt, har en gäldenär, Benoît, som ej

kan och ej vill betala. Han låter göra utmätning hos honom, och

Benoît beslutar att hämnas. Han vänder sig till en agentur och

man uppgör sin plan i samråd. Durand har en dotter på aderton

år, Benoît underhåller en älskarinna, som just står i begrepp att

skaffa honom ett barn på halsen. Ett barns födelse skall i

Frankrike anmälas pä mairiet inom tjugufyra timmar. Detta skickar

derpå sin auktoriserade läkare för att konstatera, om barnet är en

verldsborgare eller verldsborgarinna, han skrifver en attest, och

försedd med denna har man att inom nya tjugufyra timmar återvända

till mairiet för att göra den slutliga anmälningen samt uppge barnets

och dess föräldrars namn. Man skall vara åtföljd af två vittnen,220 Andra agentur er.

men har man ingen till hands, fins det i de omkring mairiet

liggande vinkrogarna alltid folk, som låter hyra sig till detta göromål.

Doktorn kom alltså till herr Benoît och utfylde sin blankett.

»Moderns namn?» frågade han. »Fröken Ernestine Durand,» svarade

Benoît. Han fick attesten, han legde sina två vittnen, infann sig

på mairiet och lät inregistrera, att fröken Ernestine Durand den

och den dagen hade födt en son, till hvilken han var far och som

han erkände. Ytterligare papper förutom läkareattesten, nämligen

en vigselattest samt moderns födelseattest, höra väl egentligen också

till, men har man dem icke, är det ingen som bråkar för det.

Någon tid derefter gifte fröken Durand sig. Fjorton dagar

efter bröllopet infann sig en utskickad från agenturen under en

förevändning hos hennes man och underrättade honom om, att hans

hustru hade ett barn före äktenskapet.

»Ni ljugeri» utbrast han. »Hvar är beviset?» — »Beviset

är på mairiet, här är en afskrift af födelseprotokollet,» blef svaret.

Det har möjligen lyckats den olyckliga unga frun att

öfverbevisa mannen om sin oskuld, men offentligen har hon ej kunnat

aftvå fläcken på sitt rykte; då man sökte herr Benoît, hade han

rest till Amerika.

I Paris sammansättas långt flera sådana romaner än någon kan

drömma om. Och ständigt är agenturen handlingens driffjäder.

Den är ett tveeggadt svärd, som ständigt hänger öfver alla

hederliga menniskors hufvud; ingen kan veta, när den väljer honom till

offer. De allra flesta ha från sin egen krets exempel på dess

operationer. Och det olyckliga i saken är, att huru enstämmigt

och högröstadt man än fordrar samma drakoniska mått och steg

vidtagna mot dessa agenturer som de, hvilka redan drabbat

book-makerbodarna och spelhelvetena, skall rensningsarbetet på detta

område dcck svårligen kunna ge tillfredsställande resultat.

Regeringen kan ej gripa in med kraft, ty den är sjelf

renseignements-agenturernas förnämsta kund. De spela ungefär samma roll somAndra agentur er. 221

Vidocq och hans brigad på sin tid. Vidocq var en f. d. galerslaf,

som polisen tog i sin sold, emedan ingen bättre än han kände till

förbrytareverlden och var i stånd till att utspionera den. På samma

sätt är en stor del af agenturernas ledare f. d. polismän, som på

grund af en eller annan förseelse blifvit utstötta ur kåren och som.

nu på egen hand fortsätta med upptäcktsrörelsen. En notarie, som

har begått underslef, en finansman, som gjort konkurs, eller andra

dylika skeppsbrutna från pariserstormen sluta sig tillsammans med

dem och skaffa de nödvändiga medlen till affärens etablerande.

Dagen innan den öppnas, begär man audiens hos polisprefekten

och utvecklar för honom, hvilka betydande tjenster man skall kunna

göra hans administration. Han känner sitt folk; det är sällan de

minst sluga, som blifvit de förskjutna. Han vet också, i huru hög

grad han behöfver det bistånd, som erbjudes honom. Det fälttåg,

som det parisiska municipalrådet, allt sedan det blef ultraradikalt,

har fört mot polisen, har mer och mer gjort denna urståndsatt till

att arbeta med kraft. Den har ej halfva den styrka till sin

disposition, som den behöfver. För hela Paris och Seinedepartementet

har upptäcktspolisen icke ens 200 öfver- och underordnade att arbeta

med. Den är till och med bunden till händer och fötter,

förlamad i sin verksamhet af andra afundsjuka administrationsgrenar,

generad af ett byråkratiskt omsvepsdepartement, genom hvars

långsamhet de flesta förbrytare hinna löpa sin väg. Ingen inom

sjelfva polisen är blind härför, och på denna grund mottar man

nödtvunget den handräckning, som agenturerna erbjuda. De veta

besked, de ha medel att arbeta energiskt och raskt, det är sällan

som det officiella partiet vänder sig till dessa privata kolleger med

begäran om upplysningar utan att få dem. Man uppbjuder hela

sin förmåga för att anskaffa dem. Honorariet är så stort. Det

är myndigheternas öfverseende med hela deras uppförande för öfrigt.

Derför kan fälttåget mot agenturerna endast lyckas på det

vilkoret, att polisen sättes i stånd att undvara dem. Men polisen222

Andra agenturer.

är nu en gång parisarnes syndabock; den skall vara »bien fort»,

som kan förmå dem att ingå en allians med den.

XIX.

Polisen, publiken oeh banditerna.

ijos en ung poet

har jag läst en

liten skizz.

Ramen är dålig, men pointen

i historien förträfflig. Han

sitter vid sitt fönster ut

till en stilla, solbelyst

förstadsgata, der qvarterets

gossar samlas för att leka.

De ha den eftermiddagen

kommit dit med käppar

och sablar, allesamman

dugtiga krabater med

hattarna på sned och

fjädrar i dem. Man skall

leka röfvare.

En liten gynnare

infinner sig i trasor, utan

skor, med tofvigt,

okammadt hår. Äfven han224 Polisen, publiken och banditerna.

vill vara med, leka röfvare som de andra. Men de köra bort

honom, han är alldeles för fattig och smutsig, de vilja ej ha

Gontran med sig. Och öfverbevisad om sin ovärdighet traskar Gontran

bort, till vattenposten på gatan, och sysslar der med att dricka

utan bägare, ur sin hand.

Gossarne fördela rollerna sins emellan. Den skall bli höfding

och den löjtnant. Och jag röfvare 1 . . . Och jag röfvare! . . . Och

jag röfvare . . . Allesamman vilja vara röfvare. En helt liten på

fyra år, som hans bror har fört med sig och som skrattar hela

tiden, stolt öfver att för första gången befinna sig i den käcka

skaran, får naturligtvis offerkallet att agera resande. Det är han,

som skall plundras och marteras. Och den lille krabaten skrattar

ännu mera; ett så förföriskt förslag öfverväldigar honom alldeles.

Men plötsligt ropas i korus: »Vi måste också ha en till att

vara polis! Hvem skall bli polis?» Det fans ingen, som ville bli

polis. Röfvare och mördare huru mycket som helst, men polis?

Aldrig i evighet. Till och med pysen på fyra år protesterade och

höll energiskt på att få bli resande.

Hvad skulle man göra? Man måste ju ha en polis. Det är

så rysligt roligt med en sådan der polis; man räcker ut tungan åt

honom och springer ifrån honom och anfaller honom bakifrån och

fångar honom och spärrar in honom i källaren. Polisen är absolut

nödvändig för riktiga röfvare.

En af gossarne kom då4 fram med det förslaget: »Om vi

skulle ropa på Gontran?» Gontran hade hela tiden stått qvar vid

vattenposten. Han var för tillfället ifrigt sysselsatt med att stå på

hufvudet med hälarna upp emot pumpen och snappa efter bägaren

i jernlänken.

»Hallo, Gontran!» ropade de. Och Gontran kom genast

springande, eldröd af glädje, lik en hund, som har fått prygel och

som kallas tillbaka af sin herre. »Gontran», hette det, »du kan

få leka med, om du vill bli polis.»

Gontran var nog lumpen att ta emot det.Polisen, publiken och banditerna. 225

Hvad det kunde bli för en ypperlig historia! Så målande den

är! Just sådana äro barnen.

Men just sådana äro parisarne också. De ha i det afseendet

som i så många andra aldrig växt ifrån att vara barn, som leka

röfvare. För dem är polisen ständigt Gontran"er att räcka ut tungan

åt och göra alla möjliga skälmstycken med, förutsatt att man icke

är i humör att ställa till revolt på allvar. Det allmänna medvetandet

har vant sig att se en »mouchard» i hvar och en, som står i

polisprefekturens tjenst, och detta ord inrymmer för parisaren allt hvad

han kan koncentrera af hat och förakt. Till och med för de

uniformerade polisbetj en terna gör han intet undantag. Då republiken

kom, förändrades deras titel, sergeant de ville döptes om till gardien

de la paix. Men denna benämning har karaktäristiskt nog aldrig

kunnat tränga igenom. Det kommer att blåsa många väder, innan

åtminstone parisaren af folket vänjer sig att i »le sergot» se sin

naturlige bundsförvandt och beskyddare; ännu så länge betraktar

han honom endast som sin naturlige fiende.

Man får dock ej gå så strängt till rätta med honom för denna

uppfattning. Från de oupphörliga regeringsomstörtningarnas och

statskupparnas tid, särskildt från det tredje kejsardömets dagar, sitter

den för fast i blodet på honom, för att kunna utrotas i en

handvändning. Det kan man så mycket mindre begära, som

förhållandena, hvarur den framgått, ingalunda blifvit absolut förändrade

genom republikens införande. För de styrande spelar polisen ännu

alltjämt väsentligen samma roll, som den under alla de senare åren

har spelat i Frankrike: de se i den först och främst ett redskap

till att bespeja sina motståndare eller dem, som äro misstänkta för

att vara det.

Politiserandets intresse beherskar alla andra, det är alljämt

samma olycksaliga historia. Af de hemliga fonds på statens

budget utbetalas årligen tre millioner till inrikesministeriet, och af dem

öfverlåtes åter hälften till polisprefekturen. Men den verkliga

detektivpolisen, den, som skulle hålla hären af parisiska missdådare

Kaufmann. 15226 Polisen, publiken och banditerna.

i schack och som högljudt beklagar sig öfver, att den saknar medel

dertill, får af denna summa icke en sou, så godt som allt går till

den politiserande municipalpolisens spioner. Den utspionerar allt

och alla. Den börjar med de sidoordnade grenarna af sjelfva polisen,

i hvilka den ej ser medarbetare för ett gemensamt mål, utan endast

rivaler. Macé, den senast afgångne chefen för detektiva polisen,

har under titeln »La police de la sûreté» utgifvit ett slags

stridsskrift för den institution, han hade helgat sitt lif och hvars

oförliknelige ledare han var, men som han måste lemna, emedan han

insåg, att han ingenting kunde uträtta, bunden som han var till

händer och fötter af slentrian och politiserande. Han berättar i

denna bok, huru icke ens han undgick det allmänna ödet. En

särskild agent var satt till att bevaka honom, och denne lyckades

en gång upptäcka, att han höll en älskarinna i ett närmare

uppgifvet hus. Det var mycket riktigt. Han gick verkligen till detta

hus, så ofta hans göromål tilläto honom det, men lägenheten

beboddes endast af ett fruntimmer på 68 år, och det var hans mor.

Han berättar äfven andra drag af samma slag. En natt gjorde ett

par detektiver en rond och lade märke till två blusklädda individer,

som smögo omkring och gömde sig under butikdörrarna. De togo

dem för rodeurer, som förehade en kupp, och lurade på dem hela

natten. Inemot morgonen trodde de sig vara säkra på sin sak och

anhöllo dem. Det var två civilklädda gatpoliser, hörande till

municipalpolisens spionkår. Begge parterna hade lurat på hvarandra, och

natten hade förspilts för alla fyra. På samma sätt kom chefen för

den londonska polisen en dag till Macé och reklamerade två af

sina detektiver, som, enligt hvad man sagt honom, blifvit arresterade

af den parisiska upptäcktspolisen. Misstaget upplystes nu; det var

åter municipalpolisens politiska handtlangare, som trodde sig ha

fått tag i två nihilister och derigenom hade råkat anhålla kolleger,

som just voro ute på samma fångst. Medan chefen för den

detektiva polisen aldrig kan få de 250 man fulltaliga, som man

tillerkänner honom på papperet, har Paris sju af hvarandra oberoendePolisen, publiken och banditerna. 227

politiska poliskårer, som aflönas från statens budget och har många

hundra agenter i sin sold.

Saken är den, att medan det i andra fria stater endast är

för-brytarnes biografi polisen vinnlägger sig om att studera, sträcker

dess nyfikenhet sig i Paris ofantligt mycket längre. Allt hvad som

räknas med, tack vare sitt geni, sin börd, sin ställning, sin skönhet,

sin elegans, sina toaletter, hela Paris kort sagdt, står under

polisuppsigt. Man har ej lof att tvifla ; det är åter en af kårens koryféer,

f. d. polisprefekten Andrieux, som kommit fram med dessa

af-slöjanden, då han afgick som Macé. Hvar och en har sitt

biografihäfte liggande i polisens arkiv. Det är olika färger på omslaget af

dessa dokument; der finnas de gula, som äro förbehållna

missdådarne, de hvita eller *dossiers de moeurs», men der finnas

slutligen också de blå, och just dessa äro de talrikaste och mest

omfångsrika; det är de, som gömma upplysningarna om de politiska,

literära och mondaina personerna. Så snart någon har tilldragit sig

den allra minsta uppmärksamhet, göres hans »dossier» i ordning,

och polisens hemliga agenter sättas i rörelse för att fylla den.

Ingenting ratas af den skörd, som de insamla. Till och med det

mest lögnaktiga förtal kan sprida ljus, belysa ett spår, följaktligen

ha polisintresse, förklarar Andrieux, och i öfverensstämmelse med

denna princip samlar man på hög. Man intresserar sig icke allenast

för att veta, hvem vederbörande är, man lägger ännu mera vigt

vid hvad som sagts om honom. Allt sammanblandas i häftet utan

någon undersökning af hvad som är sant eller falskt,

salongselakheter och portvaktssqvaller göres till basis för agenternas

rapporter. De mest vanvettiga beskyllningar saknas sällan i Paris mot

en person, som är litet bemärkt ; de inregistreras omsorgsfullt jämte

hvarje tidningsartikel, hvari vederbörandes namn blifvit nämdt. Och

insamlarne äro ofta helt och hållet samvetslösa individer, hvilka

endast ha till mål att anskaffa så mycket förtalmaterial som möjligt

för att derigenom förvärfva sig gratial för tjensteifver. Som bevis

på dossierernas pålitlighet anför Andrieux den biografi, han vid sitt228 Polisen, publiken och banditerna.

tillträde som polisprefekt förefann af sig själf. De första raderna

lydde: »Andrieux, född 1829, advokat. Utgick ur kammaren efter

att ha röstat mot freden och mot nationalförsamlingens återvändande

till Paris.» Han är i själfva verket född 1840. Som han aldrig

har varit medlem af nationalförsamlingen, har han följaktligen heller

aldrig kunnat utgå ur den efter att ha röstat mot freden. När de

fakta, som kunna slås upp i ett konversationslexikon, undergå

sådana förändringar genom att flyttas öfver i polishäftena, kan man

sluta sig till det öfriga af deras innehåll.

Ännu mindre än om denna polisuppsigt tycker parisaren om

den falske kamraten, som köpes för att lista sig in i hans förtroende,

för att rapportera hans politiska Umtriebe och väl också stundom

leda dem in i det spår, som just för ögonblicket passar regeringen.

Att dessa moucharder i fårakläder äro mer än ett foster af folkets

inbillning visar t. ex. Druellehistorien. Druelle var på

anarkistmötena i Sälle Levis den, som skrek allra högst. Han ville ej unna

bourgeoisien en enda dags frist, utan begärde, att man genast skulle

bege sig ner på gatan och mörda och bränna. Kamraterna, som

han sökte att meddela sin eld, erkände sedan, att det endast hade

behöfts tre, fyra stycken som han för att på stående fot få en ny

Bartholomaeinatt i gång. Men just denna öfverdrifna ifver gjorde

honom misstänkt. »Det är en mouchard I» sade först eri*röst och

sedan flera. De ultraröda tidningarna upprepade beskyllningen, och

de tillade, att han icke var den ende. En un-uersökningsjury bildade

sig, höll sammankomster dag och natt och offentliggjofde slutligen

en lista, på hvilken Druelle och med honom fem, sex andra af de

mest högröstade anarkisterna angåfvos som stående i polisens sold.

Pålitligheten af de dokument, i kraft af hvilka domen fäldes,

bestreds ej. Det var tydligt, att man hade autentiska papper, afskrifter

i hundratal från polisens hemligaste arkiv. Man visste, huru

prefekturens spioner döptes efter helgonnamnet, som kalendern bar på

den dag, då de antogos. Man citerade deras för- och tillnamn vid

sidan af pseudonymen, man rekonstituerade hela brigaden, som dePolisen, publiken och banditerna. 229

hörde till. Från hvem man hade fått denna inblick bakom kulisserna,

om från en välunderrättad Tricoche-agentur eller från driftiga spioner

i partiets egen sold, blef icke upplyst. Tydligt är det dock, att de

i sista instansen endast kunna ha kommit från en förrädisk polisman.

Det minskade ej harmen mot polisen hos de röda, men det bidrog

till att försvaga förtroendet till den hos den öfriga

pariserbefolkningen.

Ungefär samtidigt kom affären med polisbetjenten Brelin.

Brelin hade vunnit inrikesministerns särskilda förtroende och

skickades till fabriksstaden Monçeau-les-Mines för att hålla ett vaksamt öga

på anarkisterna der. Han hade löfte om en mycket stor dusör, om

det lyckades honom att upplysa, att »den svarta ligan» åter, som

regeringen misstänkte, höll på att rekonstituera sig. Han fann

emellertid allting fredligt der nere, der var icke den minsta

förberedelse till oväsen. Det gjorde hQnom ondt för den stora dusörens

skull, och det gjorde honom äfven ondt om hans minister, som han

förmodade ej skulle ha betalat ett eventuelt uppror så bra, om det

ej hade konvenerat honom särskildt för ögonblicket. Han beslöt

sig derför att arrangera det på egen hand. Han hetsar en skara

arbetare till revolutionär extas, han köper dynamit åt dem, så att

de ånyo skola kunna spränga kyrkor och vägkrucifix i luften, han

förser dem med revolvrar, så att de kunna skjuta på gendarmerna,

om dessa vilja hejda dem i deras operationer, han underrättar

gendarmerna om det attentat, som är i görningen, och han gör allt

detta så behändigt, att det går som en olja. Dynamiten springer,

gendarmerna äro på sin post, arbetarne ge eld, döda en af sina

motståndare och såra två, dussintals arresteringar följa på detta, och

telegrafen sänder sina allarmrop om de nya oroligheterna öfver hela

Frankrike. En boulevardtidning skickar en reporter till

revolutionsskådeplatsen, och alldeles af en tillfällighet får han spaning på,

huru det hänger ihop. Hans korrespondenser ge andra tidningar

tillfälle att upptäcka mera — det är i Paris alltid tidningarna, som

göra polisupptäckter — och Brelin och hans komplott äro derna-230 Polisen, publiken och banditerna.

skerade. Själfva regeringen kan ej neka för, att det är dess egen

polis, som har stält till revolutionen.

Historier af detta slag ha under de senare åren följt på

hvarandra slag i slag. Man har sett en polisbetjent som chef för

tjufband, man har till och med sett högtstående polisembetsmän,

bröderna Ballerich, trampa den lag, som de äro satta till att vakta,

under fötterna och bryta sig in med revolvrar och dolkar på en

tidningsbyrå för att sjelfva kräfva ut rättvisa. Om det än ibland,

som i Ballerichska affären, kan finnas ursäkter och förklaringar, kan

dock raden af dessa skandaler omöjligen vara ett rent tillfälligt

sammanträffande. De tala högt om, att den parisiska polisen

ingalunda motsvarar de kraf, som ett civiliseradt samhälle och särskildt

en stor stad ställer på en sådan kår.

Olyckan är dessutom, att det endast är få, som försöka att

finna ursäkterna. Så snart polisen gör sig skyldig till den minsta

förseelse, är det ögonblickligen en svärm af journalister, som kastar

sig öfver den och sätter den under förstoringsglas. De röda

tidningarna servera naturligtvis först och främst på grundval af den

allarmartiklar, som aldrig ta slut och som så helt och hållet äro

skrifna från skolpojk-Rinaldini-ståndpunkt, som det är möjligt.

Campagnen i Cri du peuple med anledning af Druelle-affären väckte

särskild sensation, först emedan den ovanligt nog bragte faktiska

afslöjanden, vidare på grund af den tragiska utgång den fick genom

bröderna Ballerichs ingripande. Den var dock endast en variation

öfver samma visor, som Rochefort & Comp. sjunga ständigt och

jemt, ibland litet qvickare, men alltid lika mustigt och gallsprängdt.

Det behöfs ej ens en verklig förseelse från polisens sida, till och

med en alldeles ogrundad beskyllning är nog för att få kopplet att

skä a i högan sky. Och icke heller den eljest besinningsfulla och

aktningsvärda pressen är fri från begär att stämma in i kören.

Den har pariserbarnet i blodet, och naturen är alltid starkare än

uppfostran. Hela Paris var för någon tid sedan utom sig öfver

några uppseendeväckande historier om anständiga fruntimmer, somPolisen, publiken och banditerna. 231

skulle ha blifvit anhållna som hetärer och släpade till

polisvaktkontoret. Det förelåg ej ens något vilsetag från polisens sida, ett

sådant slags öfverdrift af tjenstenit, hvilket i en stad som Paris och

på ett område som detta är ursäktligt och förklarligt. Macé

omtalar i sin bok om detektiva polisen dessa händelser. Med den ena

af arresteringarna hängde det så ihop, att köpmännen i Palais Royal

hade begärt polisens ingripande mot den alltjämt växande mängden

af lättfärdiga fruntimmer i gallerierna utanför deras butiker. Man

anbefalde då en razzia. En af dessa damer greps af polisbetj en terna

just som hon höll på att inleda en bekantskap. Hon skrek, att de

fängslade en ärbar mère de famille, som spatserade med sitt barn,

och i det samma störtade en liten flicka på fem år fram, föll på

knä för poliserna och bönföll, att de ej skulle göra hennes petite

mère något ondt. De visste mycket väl, hur det hängde ihop, att

den lilla helt enkelt var inlärd att spela rollen, men det blef

folksamling och barnets tårar rörde mängden. Historien kom i

tidningarna, och utan att man undersökte saken i botten, tillstäldes

det förfärligaste oväsen. Icke heller i de andra fallen stod det

synnerligen bättre till med de arresterades anständighet, men icke

desto mindre rörde hela pressen så upp himmel och jord öfver

dessa historier, att själfva polisprefektens afsked kom på

dagordningen.

Denna mani att ständigt upptäcka förorättade och ta parti mot

polisen är en kronisk sjukdom hos parisertidningarna. Den har

ytterligare styrkt publikens medfödda tendenser i denna riktning,

och resultatet har blifvit en obenägenhet till och med hos de

uniformerade gatpoliserna till att gripa in, der det ej är absolut

nödvändigt. »Det skaffar oss endast obehagliga historier på halsen,»

säga de. De må vida bättre af att försvinna och låta allting gå

på sin hals.

Det blir allt svårare och svårare att rekrytera poliskåren med

verkligt samvetsgranna och pligttrogna personer. Man har kommit

så långt, att man har polisbetjenter, som ej sky att offentligt för-232 Polisen, publiken och banditerna.

klara sig vara anhängare af kommunen och ofelbart ta parti mot

hvarje korrekt klädd individ, som råkat i gräl på allmän gata.

Macé anser i sin bok, att det möjligen också till en del beror på

det nepotismsystem, som kommit allt mer och mer på modet.

Platserna besättas uteslutande med de af deputerade och

municipal-råd rekommenderade kandidaterna. Huru odugliga dessa än äro,

föredragas de alltid framför de verkligt förtjenstfulla sökandena,

hvilka måste vänta år efter år, tills de slutligen ledsna pä att vänta

och ta tillbaka sin ansökan. Man får derigenom en hoprafsad

trupp, som den Macé fick göra bekantskap med, då han trädde i

spetsen för detektiva polisen. Der funnos individer, som icke en

gång hade fast bostad, utan logerade på sämre hotell under falska

namn. Der funnos andra, för hvilka polissysslan endast var ett

tillfälle att förtjena glupskt med pengar hos Tricoche-agenturerna,

andra, som undersökte hans papperskorg i hopp att finna

komprometterande notiser, som kunde lemnas till tidningarna, slutligen

andra, som skrefvo af de tjenstepapper, som föllo i deras händer

för att sedan sälja dem.

Han gjorde hvad som stod i hans makt, säger han, för att

rensa åtminstone den afdelning af polisen, som lydde under honom.

Man har all anledning att tro honom. Claude, Jacob och han äro

i det moderna pariserlifvets historia de tre enda namnen, som ha

någon gloria omkring sig. Han var en sällsynt intelligent, en

sällsynt energisk och på samma gång human man, i besittning af en

verksamhetsförmåga och outtröttlighet utan gräns. Men hvad han

än gjorde för att rensa, tjenade det till ingenting, man fortfor att

skicka honom menniskor på halsen, med hvilka man ej kunde

arbeta. Han anför vackra exempel på dessa polisbetjenter, som

mäktiga rekommendationer hade satt in i hans kår. En hade varit

dömd för deltagande i uppror, en annan för upphetsning till

politiska oroligheter, en tredje för förförande af gift qvinna och

öfvervåld mot mannen. En fjerde var så närsynt, att han var nästan

blind och kände ej till Paris, der han aldrig hade bott. En femtePolisen^ publiken och banditerna.

233

frågade genast vid sin ankomst, när han kunde vänta

utnämningtill inspektör, och försvann, då han hörde, att det ej kunde ske

förr än om en tio år. En sjette, en f. d. vinhandlare, debuterade

i administrationen med 8,000 francs" skuld. En hel mängd var

folk, som för längesedan hade öfverskridit den reglementerade

åldern, afskrap från andra embetsverk, som endast sökte anställning*

Macé, chef för detektiva polisen.

vid polisen, emedan de kände sig ur stånd att åtaga sig något

slags arbete.

Ännu häftigare drar Macé dock i härnad mot den hierarkiska

och administrativa långsamheten, som fullständigt förlamar all

verksamhet. Pariserbefolkningen tror, att den har en väl organiserad

detektivkår, försedd med alla nödvändiga medel till normal tjenst-234 Polisen, publiken och banditerna.

göring. Det är endast en dröm. Det, som existerar, är, säger

Macé, endast en gammal, förderfvad och bortfuskad maskin, blottad

på alla aktionsmedel, och det behöfs en rent mirakulös summa af

energi och nit för att ändå få den att åstadkomma hvad den gör.

Han antar till exempel, att en affärsmans kassör rymmer med kassan.

Den bestulne tror, att han endast behöfver vända sig direkt till

•detektiva polisen för att få tjufven gripen, innan han kommit öfver

gränsen. Men det är ett stort misstag. Chefen för detektiva

polisen kan endast skicka honom till municipalpolisen. Der hänvisar

man honom till den första divisionens första byrå, der man råder

honom att gå till poliskommissarien i hans qvarter, det är den

reglementerade vägen. Kommissarien låter då företaga en

undersökning på stället, han anställer förhör och öfversänder protokollet

till den första divisionens första byrå. Efter ett respektabelt

dröjsmål i åtskilliga andra byråer afgifves ett utlåtande, hvari vanligen

de för tjufvarnes efterspaning mest nödvändiga upplysningarna

saknas- detta utlåtande sändes till chefen för municipalrådet, och

först när saken är vederbörligen afskrifven och inregistrerad hos

honom, skickas utlåtandet ändtligen till detektiva polisen. En sak,

som det är mycket brådtom med, kan komma dit på två dagar,

€ii vanlig behöfver i allmänhet åtta. Under tiden har förbrytaren

kommit till andra ändan af verlden.

Sålunda gå stora och allvarsamma brister inom polisens egna

led hand i hand med den ständiga, systematiska opposition parisarne

visa mot den kår, som är förordnad till att vaka öfver deras lugn

och säkerhet. I det resultat, som blir en följd deraf, ha begge

parterna skuld, men det blir derför ej mindre olyckligt. Till en

icke ringa del måste det tillskrifvas just detta förhållande, om det

verkligen fins någon grund för de klagomål, som så högljudt höjas

öfver den tilltagande rättsliga osäkerheten i Paris.Polisen, publiken och banditerna. 235

Åtskillig öfverdrift är det naturligtvis i dem. Paris skall i detta

afseende alltid vara bättre än sitt rykte, och det af ett helt enkelt

skäl. Medan det i andra stora städer måste tilldraga sig något

alldeles extraordinärt, för att det skall väcka allmän uppmärksamhet,

kan det i Paris knappast försiggå ett slagsmål på gatan, utan att

hela jordklotet genast intresserar sig för det. Dess lif fores i ett

glashus, till hvilket det är utsigt från alla fem verldsdelarne. Så

att säga hvarje förbrytelse i denna stad växer oundgängligen till

sensationstilldragelse. Boulevardjournalisten kastar sig strax öfver

den, han vet, att han svårligen kan finna tacksammare ämne att

behandla. Vanligen är han också litet romanförfattare, och han

har en alldeles speciell talang att stilisera den dramatiskt. Från

hans tidningar öfvergår den till hela verldens. Tusen och åter

tusen redaktionssaxar klippa ut hans berättelse och servera den på

samtliga existerande tungomål. Ända uppe vid Nordkap och djupt

inne i Amerikas skogar följer man med lika stor spänning alla

faserna af det rysliga mordet i Paris. Och då det nu alltid med

naturnödvändighet begås brott i en stad på nära tre millioner

menniskor, och då de alltid utbasunas lika sorgfälligt, är det ej möjligt

annat än att folket i de små tysta köpingarna, der det blott fins

några få hundra själar och der det följaktligen ingenting händer,

om icke möjligen en gång hvart tionde år, med förskräckelse slår

ihop sina händer öfver det nya Sodom vid Seinen.

Det missvisande i bilden, som kommer fram under denna

ofantliga publicitets förstoringsglas, måste ständigt tagas med i

beräkningen, när man talar om den rättsliga osäkerheten i Paris. Att

den icke är som den kunde och borde vara, och att den under de

senare åren har försämrats på ett oroande sätt, kan man dock

svårligen underlåta att upptäcka, om man har ögonen öppna. Till och

med på stadens mest trafikerade gator förefalla ej sällan uppträden

af den skandalösaste natur. På sjelfva boulevard des Italiens,

utanför Café Riche, riskerar man att, medan man dricker sitt

middags-kaffe, få bevittna bataljer mellan herrar soutenörer inbördes och236 Polisen, publiken och banditerna.

mellan dem och deras damer. De slåss alldeles obehindradt en

halftimmes tid, trottoaren fylles med åskådare af dessa moderna

arenaproduktioner, och först när blodet börjar samla sig i polar på

den fina trottoaren, lägger någon äldre, känslofull herre sig emellan.

Om polisbetjenter funnits i närheten, ha de skyndat sig in i en

sidogata, så snart de anade den första möjligheten af ett uppträde.

Vissa qvarter ha dessa soutenörer till en tid rent af hållit under

belägringstillstånd. Intet ordentligt fruntimmer har kunnat våga

sig in i dem utan att utsätta sig för de värsta förolämpningar. Än

ha banditerna hittat på det skämtet att öfverspruta de förbigående

med bläck, än ha de lyft af jernluckorna till kloakerna, så att folk

i aftondimman störtade ner och endast genom ett underverk slapp

ifrån med brutna armar och ben. I den rika villaterrängen omkring

Paris, Passy, Auteuil, Boulogne och Neuilly med sina

mennisko-tomma avenyer, sin exotiska befolkning af utländingar och sina

tunnsådda gendarmer, bildade sig en tid riktiga röfvareband. Man

hade sin fast slutna trupp, mot hvilken det hvarken tilläts eller

tänktes på något förräderi, sin organisation, sin spejareafdelning,

sina obegränsadt betrodda chefer. Man kunde uppgöra kombinerade

planer, utföra bravurnummer och leverera polisen bataljer, betryggade

af en reträtt till hålan, som i en så stor stad som Paris alltid finnes,

lika otillgänglig som trots någon korsikansk maquis. Till och med

de traditionella romantiska röfvaremaneren saknades icke. Marquelet,

Neuillys skräck, skickade sjelf referat till tidningarna om sina

bedrifter, till och med sin fotografi till de illustrerade, och hans

äregirighet, förklarade han under rättsförhandlingarna, gick ut på att

bli en parisisk Fra Diavolo. Då han slutligen fångades, huserade

en tid ett annat band, hvars bedrifter ge en föreställning om, hvad

en sådan modern parisisk röfvaretrupp kan prestera. I öfver en

vecka hvilade den ej någon enda natt.

Den första började man med inbrott hos en villaegare i Neuilly.

Han var frånvarande på resa och huset tomt. Man blef litet

besviken, man fann icke pengar eller värdepapper, som man hadePolisen, publiken och banditerna. 237

väntat, man måste nöja sig med att bortföra hvad som fans af lätt

transportabla föremål. Men den andra natten tog man revanche

hos en kaptensenka. Villans jernportar sprängdes, dess fönster

skuros ut, silfver och juveler stulos till ett värde af 4,000 francs.

På valplatsen qvarglömdes en revolver och en ask med patroner,

naturligtvis framsatta för den händelse man skulle bli ertappad och

nödgad att bruka vapen.

Den tredje natten hade man utsett en läckerbischen åt sig,

vicomte de Carapébus" hotell. Han var kammarherre hos

kejsarinnan af Brasilien, en af de exotiska främlingar, som alltid af

pariserbanditerna antagas sitta i guldhögar upp öfver öronen. Port

och dörrar voro redan uppbrutna, då en patrull parisiska

polisbetjenter närmade sig. De utstälda vaktposterna varskodde i tid,

och affären blef uppskjuten.

Fjerde natten aflade man besök hos en utländing af samma

kategori, f. d. wiirtembergsk generalkonsul. Man visste, att han

var på resa, man trodde huset tomt och gaf sig till att bryta upp

möblerna utan fruktan för att göra buller. Detta tillkallade emellertid

en svåger till konsuln. Han mottogs med revolverskott. Man

band honom, lät honom vara vittne till plundringen och tvingade

honom att visa, hvar pengar och juveler gömdes.

Femte natten återvände man till vicomte de Carapébus, men

jagades åter på flykten af polisen. Men icke desto mindre var man

nog djerf att den sjette natten göra ännu ett tredje försök och

uppge det först då man sköt med gevär från hotellets fönster.

Sjunde natten gjorde bandet ett nytt inbrott hos en dam vid

boulevard Flandrin utan något egentligt resultat, och åttonde natten stal

det slutligen 3,000 francs hos en kolhandlare.

Det var ej möjligt annat än att sådana historier, slag i slag

som de kommo, till slut måste skrämma upp Paris. De

sammanföllo dessutom med en period, då man i andra hänseenden

genomgick kriser och var böjd för att se allting i kolsvart. Det blef

modernt att betrakta revolvern i bakfickan som ett nödvändigt till-238 Polisen, publiken och banditerna.

behör till aftontoaletten. Naturligtvis var det ej många, som

behöfde begagna den, men paniken hjelpte. Under tricket af den

tvingades sent omsider recidivistlagen igenom.

Med dess antagande är ett mycket stort steg taget, genom den

blir det möjligt att tränga till sjelfva roten af det onda. Ty det

ligger till en hufvudsaklig del just i den hittills varande obehindrade

förökningen af de samhällselement, mot hvilka denna lag ändtligen

upptar kampen: de unga banditlegionerna, som, uppammade med

begär efter det lätta, mödofria lifvet, från sina tidigaste år kasta

Öfverbord all gammal vidskepelse om arbetets nödvändighet och

slunga sig ut i pariservimlet med vilda fordringar på att utan

personlig ansträngning lefva högt och beqvämt på samhällets bekostnad.

I nio fall af tio hade de förbrytare, som banlieue-röfverierna förde

inför domstolen, alltjämt samma historia. Vägen till förbrytelsen

hade varit lika för dem alla, den hade först gått öfver

absinth-krogen och sedan förts vidare af en qvinna. Det är här i

samhällets djup åter yttringar af den sjukdom, som på dess höjder

skapar le bohème noir, bryter ut i börsens och klubbarnas

spelsvindel och så mycket annat af det, som lägger slagskuggorna

öfver det moderna Paris, det är den olycksaliga smaken för » la vie

facile», en sjukdom född af sjelfva Paris" luft, en endemisk

klimatfeber, som alltid gaser latent i den stora staden, men som speciella

tillstötande omständigheter kunna få att blossa upp till epidemi.

Våra dagar ha tillräckligt af sådant antändningsämnen; endast den

halfsmälta pessimismen upptill och den alls icke smälta

kommunismen nedtill äro mer än tillräckligt. Epidemien grasserar, och på

samhällets botten, der smutsen är störst, finner den helt naturligt

de flesta och hemskaste offren. Vid sjutton års ålder kastas de ut

i vagabondlifvet och dömas för ett första felsteg. De finna i

fängelset kamrater, som föra dem med sig längre. De träffa en,

som säger till dem, som Marquelets första älskarinna sade till honom:

»Du har alltför vackra ögon till att arbeta; stanna"hos mig!» Och

de stanna hos henne, de inrangera sig i det regemente af pariser-Debutanten.

För vacker till att arbeta.

Mr. Alphonse.

Mördarefrö.

Typer från Reeidi vist armé en.Polisen, publiken och banditerna. 241

dräggen, som är både det vidrigaste och det farligaste af dem alla,

de anlägga »monsieur Alphonses» mössa à trois ponts och lefva

som soutenörer. När de väl äro inne på denna väg, är det alldeles

oberäkneligt, hvar de kunna hamna. Soutenören hyser inga

betänkligheter för någonting, den affär han bedrifver har lärt honom

att sätta sig öfver allting. Slumpen gör honom till mördare,

liksom det är en slump, om han icke blir det.

Det är först och sist dessa herrar soutenörer, som Paris under

de senare åren har lidit af. Man var så godt som värnlös emot

dem, till och med en polis med långt fullkomligare organisation

än den parisiska skulle ej ha kunnat få bugt med dem. De sattes

€n tid inom lås och bom, men när fängelsetiden var förbi, drogo

de åter ut på Paris" gator, och fängelset, der de hade lefvat

tillsammans, hade endast ytterligare uppfostrat och utvecklat dem till

deras yrke. Der passerade de graderna. När detta var gjordt,

ryckte de upp och bildade de fasta kadrerna för banditarméen.

Men genom recidivistlagens antagande falla dessa kadrer

tillsammans. Hvarje recidivist, hvarje förbrytare, som upprepar sin

kontrovers med lagarna, hvarje vagabond af vana, hvarje soutenör

först och främst, som ej kan förete ärlig och laglig födkrok, har

regeringen genom denna lag fått rättighet till att rycka upp från

Paris" mark och transportera till förbrytarekolonierna. Der, på ny

jord, under nya lifsvilkor hoppas man kunna bota en del af dessa

la vie faciles patienter och föra dem tillbaka till arbetet och ett

regelbundet lif. Det är möjligt, att man har för sangvinisk tro på

koloniernas läkdomskraft, det är ej heller omöjligt, att man kommer

att få sitt hopp bekräftadt. Denna fråga kan först framtiden

besvara. Men hvad Paris beträffar, hade ogräsets bortrensande blifvit

en nödvändighet, och lagen, som gör detta möjligt, är en af de

största välgerningar, som kunde komma staden till del.

Man har tagit det första, vigtigaste steget till att klagomålen

öfver den rättsliga osäkerheten i Paris skola kunna upphöra eller

åtminstone upphöra att ha berättigad anledning. Frukterna häraf

Kaufmann. 16242

Polisen, publiken ock banditerna.

skola snart visa sig. Men som ett oundgängligt supplement måste

följa något annat: en förbättring af allt hvad som är bristfälligt

och maskstunget i polisens nuvarande organisation och en fast,,

innerlig allians mellan den och parisarne själfva till att skaffa lagen

respekt och hålla ordning på gatorna. Först dermed skall

rensningsarbetet vara fullbordadt och Paris" moraliska fysionomi kunna bli

sådan som det anstår den stora, stolta staden.

XX.

De stora rätts-sessionerna.

Ingången till Palais de justice.

|ubliciteten, som kastar sitt bjärta ljus öfver Paris" moraliska

baksida, förstärkes ännu ytterligare genom det sätt, hvarpå

lagens värf försiggår i denna stad. Förbrytelsen blir icke

här som annorstädes blott ett efemert fenomen för den af förfäran

slagna hopen, förbrytaren en dags skräck och en dags hjelte; hans

244 De stora rätts-sessionerna.

drama växer under rättens behandling till ett skådespel à grand

spectacle, som på uppförandets sensationella dag, under den stora

rätts-sessionen, gör hela Paris utom sig af spänning och ej sällan

slutar med en apotheos, hvars effekt är så larmande, att den väcker

sensation långt utom landets gränser.

Ali rättskipning är i Frankrike offentlig och muntlig. När

undersökningen är slutad, när allt material är anskaffadt, som kan

tjena till att belysa förbrytelsen, och när den anklagade har erkänt

eller man åtminstone har gjort alla upptänkliga försök att få honom

till att erkänna, kommer målet till behandling. Erbjuder det det

minsta intresse, har det naturligtvis redan förut varit debatteradt på det

sorgfälligaste, tidningarna ha berättat och berättat om igen hvarje

detalj deraf minst ett tjog gånger, publiken kan dramat utantill

scen för scen. Men rättsförhandlingen mister dock derigenom för

ingen del sin sensation. Ett är att känna till tragedien, ett annat

att sitta ansigte mot ansigte med dess hjeltar och se dem träda

fram och bli lefvande för sig, dubbelt här, der fiktionen ej är med

i spelet, der de agerande på allvar fäkta om lif eller död. Ingen

teaterpremière förmår mäta sig med ett sådant skådespel; af alla

dem, som det kan förunnas en parisare att bli vittne till, är det

inför Cour d"assises det effektfullaste, det mest gripande, det största.

Och dertill kommer ju dessutom, att huru noga man än har reda

på den minsta detalj af saken, kan man dock aldrig vara säker om,

huru den skall utfalla. Det är i Frankrike icke lagens oböjliga

paragraf, som fäller domen, det är juryns individuella tycke. Men

de tolf allvarliga herrarne fortfara att vara impressionabla dödlige

äfven innanför de edsvurnas skrank, en pariseradvokat talar bra,

och hvarje fransman är svag gentemot det talade ordet. En~ fiffig

vändning i försvaret, ett personlighetsintryck af den^ anklagade kan

omkullkasta alla förutsägelser och åstadkomma frikännande, der

man hade trott dödsdomen säker. Cour d"assises är

öfverrask-ningarnas verld, det har erfarenheten tillräckligt visat. SakensDe stora rätts-sessionerna. 245

sammanhang är endast det sekundära, förhandlingen inför rätten

det, som afgör det hela.

Derför emotse publik och aktörer med lika nervöst orolig

spänning skådespelets stora dag. Gäller det för den ena parten

att mer än någonsin uppbjuda allt hvad man har af ihärdighet

och protektion för att få bli en af de få, som kunna få tillträde till

domsalen, så gäller det för de andra i icke mindre grad att sätta

potenseradt tryck på hela sin personlighet och infinna sig så briljant

disponerad som man kan komma. Den unge, okände advokaten

kan en sådan debatt med ett enda språng flytta öfver bland parisarne

en évidence och öppna en carrière, för hvilken det ej fins några

gränser i detta land, der advokatkappan öfver skuldran betecknar

den priviligierade kast, som har företrädesrätt till alla statens högsta

poster. Gambettas ryktbarhet föddes innanför rättsskranket, och

det fins knappast någon af alla männen vid Frankrikes roder, hvars

lyckas stjerna ej gått upp på samma ställe. »Le barreau», det

parisiska advokatståndet, räknar för ögonblicket öfver tusen

medlemmar. Endast ett tjog af dem har ännu uppnått ryktbarhet,

knappast mer än ett femtiotal rikedom. Men det är ingen af dem

alla, som icke, när han tar på sig kalotten och den svarta talaren,

under dess veck känner marskalkstafven bulta sig i ryggen och

hviska: »I dag gäller det! Ett vunnet slag i dag, så är hela

framtiden vunnen.» Och det är ingen annan marskalkstaf, som håller

så bra hvad den lofvar, som den under den svarta talaren.

Af icke väsentligen mindre betydelse än för försvarare och

anklagare är det emellertid öfverhufvud för alla de uppträdande i

dramat att vara riktigt till sin fördel. Det står för mycket på spel

för att en indisposition skall kunna förlåtas. Som den obetydligaste

glömska eller ett formfel under processen är nog för att göra den fälda

domen kassabel och vålla att saken måste behandlas om igen från

början till slut, så har man sett mer än ett exempel på, att den

minsta hållningslöshet eller brist på takt hos rättens president

ögonblickligen har nödvändiggjort hans aflägsnande och för alltid afbrutit246 De stora rätts-sessionerna.

hans carrière. Till och med jurymedlemmarne måste vara på sin

vakt. Innan deras utlåtande är fäldt, är det dem icke tillåtet att

med ett ord eller en min falla ur den roll de spela som rättvisans

tysta sfinxer. I ett beryktadt mordmål skulle likheten konstateras

mellan två servietter, af hvilka den ena funnits hos offret, den andra

hos mördaren. Då de framvisades för de edsvurne, förklarade en

af de tolf högt: »De äro makar». Ögonblickligen måste han

underkasta sig den skymfen att bli utvisad från sin plats. En af

de begge suppleanterna ersatte honom, men den anklagades advokat

hade haft rättighet att begära, att målet skulle afbrytas och

hänvisas till en annan session. Till och med den anklagade, med huru

föga hopp han möjligen än tar plats på sin bänk, lagar alltid så,

att han presenterar sig från den fördelaktigaste sidan. Det är hvarje

förbrytare tillåtet att vid detta tillfälle aflägga fängelsedrägten och

ta på sig hvad han vill af sin garderob. Man har knappast något

exempel på, att ej denna tillåtelse har begagnats. Marchandon

infann sig i korrekt svart redingote, till och med Tropmann lät raka

sig. Den gången var det ej fåfängan, som var med i spelet, men

han såg utan skägg ut som en gosse, och hans försvarare ville

begagna denna omständighet till att inför juryn stödja sitt påstående,

att ett sådant barn omöjligen ensam kunnat begå alla de

förbrytelser han beskyldes för.

Hur rymlig än Cour d"assises-salen är i det nya justitiepalatset,

kan den naturligtvis endast inrymma en försvinnande liten del af de

otaliga sensationslystna. Till och med när det är ett helt vanligt

mål, som är före, är den bakersta delen af denna sal, der publiken,

stående bakom en hög barrière, har rättighet att följa

förhandlingarna, nästan alltid fyld. Vid de stora rätts-sessionerna börjar

man redan om natten att ställa upp sig utanför boulevarden, och

när dörrarna öppnas, stormas salen under ett tumult och ett

slagsmål, gentemot hvilket municipalgardisterna, som skola hålla ordning,

ofta stå alldeles maktlösa. I den packade trängsel, hvarmed samhällets

dragg klämmer sig tillsammans i detta rum för att studera straff-De stora rätts-sessionerna.

247

lagens mysterier, kan den qvinliga delen af publiken svårligen våga

sig in. Den är emellertid derför icke mindre talrikt representerad.

De, som ha någon bekantskap med rättspersoner eller advokater,

haka sig i vecktal fast vid dem som kardborrar och släppa dem

icke, förr än de fått löfte om att bli lotsade in till en plats hos

»le barreau» eller på vittnenas bänkar; de, som ej ha sådan

protektion, komma vid sessionens början och bespeja dagen igenom alla

ingångar till salen för att möjligen kunna smyga in ett ögonblick,

Åhörare i Cour d"assises-salen.

när dörrarna äro obevakade. Mutande af Cerberusserna är ej heller

hvarken oförsökt eller i många fall utan resultat. Och när de en

gång ha kommit in, fins det ingenting mellan himmel och jord,

som kan förmå dessa damer, antingen de tillhöra den äkta

societeten eller den andra, till att lemna sina platser. Vid en mycket

slipprig process började rättens president förhandlingarna med att

upplysa om, att målet skulle medföra högst skabrösa detaljer, och

att han derför uppfordrade de anständiga damerna att dra sig till248 De stora rätts-sessionerna.

baka. Ingen rörde sig. Han var en man med esprit, han ringde

och tillsade betjeningen att »nu, då de anständiga damerna gått,

visa ut de andra». Han har öfverallt, der han anser, att

förhandlingarna kunna såra den offentliga sedlighetskänslan, rätt till ett

sådant beteende. Men använder han ej denna rättighet, kan han

alltid vara säker på att få behålla sina åhörarinnor till det sista.

När det är att vänta, att målet skall dra ut på tiden, ha de sin

matkorg med sig, och de inrätta sig på lägermanér bäst de kunna.

Man har under några af de senare, mest uppseendeväckande

rättssessionerna sett nästan otänkbart skandalösa uppträden försiggå i

denna trängsel. Offentliga qvinnor ha trängt sig ända upp på

domaretribunen och tillåtit sig scener der, som ej ens kunna

beskrifvas.

Omedelbart framför den icke protegerade publikens bås finnes

vittnenas bänk, sedan kommer advokaternas och framför dem åter

den inhägnade rätts-scenen. Dess midt upptages af ett stort bord,

på hvilket ligga, inpackade och förseglade, »les pièces à conviction»,

vapnet, hvarmed mordet blifvit begånget, mördarens blodiga

kläder, vitriolflaskan, hvars innehåll den trolöse älskaren har fått

slungadt i ansigtet, alla de föremål, som på ett eller annat sätt äro

tysta — och ändå ofta de mest talande — vittnen mot förbrytaren.

I rätta ögonblicket under presidentens förhör med den anklagade

visas de fram för juryn. Det är dramats effektställen, som aldrig

underlåta att göra verkan. Till höger om detta bord sitter den

anklagade på sin estradmässigt upphöjda bank, till venster bilda

juryplatserna dess pendant under de höga fönstren, hvilkas ljus

faller skarpt på syndaren, så att de tolf kunna följa hvarje

minskiftning i hans ansigte. Ändtligen som scenens bakgrund lyfter

den höga tribunen sig, der rättens president tar plats med sina

begge bisittare, »les conseillers», och generalprokuratorn, allmänne

åklagaren, alla fyra i den gamla stereotypa kostymen med

skaf-lakanskappan och hermelinerna. På väggen bakom dem hänger ert

stor målning föreställande den korsfäste frälsaren, salens endaM:e G. Lachaud. M:e Carraby. M:e Betolaud. M:e Fabrice Carré.

M:e Démange. M:e Danet. M:e Allou. M:e Le Berquier. M:e Rousse. M:e Laguerre,

Framstående medlemmar af det parisiska advokatståndet.De stora rätts-sessionerna.

251

prydnad utom det rikt utskurna, kassetterade taket och så

naturligtvis den obligata bysten af Republiken.

Den förste af dramats personer, som visar sig för publiken, är

den anklagade sjelf, ledsagad af fyra municipalgardister. En tar

plats på hvardera sidan om honom och sitter qvar der, så länge

förhandlingarna vara, de båda andra hålla sig bakom i vaktställning.

Redan nu börja de högröstade tillkännagifvanden af anti- eller

r

De anklagades bänk.

sympati, som alltid beledsaga en; sensationel parisisk rätts-session

och som presidentens hotelser att utrymma salen sällan förmå dämpa

för mer än några ögonblick. Man kommenterar utseende, drägt

och hållning, man understryker sedan anklagarens skildringar af

skräckscenerna med utbrott af indignation, man supplerar

presidentens esprit med grofkorniga qvickheter, man skrattar åt de

tafatta vittnena, man låter af den försvarande advokatens glanstirader

rycka sig med till samma stormande applåder som vid de klingande252 De stora rätts-sessionerna.

sortiereplikerna på teatern, och när ändtligens juryns utslag och

domen faller, slutar man ej sällan föreställningen med ett oväsen,

som verkligen gör salens utrymmande af municipalgardet till en

nödvändighet.

Rätten känner sin publik. Först när man gifvit alla tillräcklig

tid till att ta dagens hjelte eller hjeltinna i betraktande och rörelsen

efter denna begynnelseeffekt har lagt sig, komma jurymännen en i

sender och ta långsamt plats bakom sina bläckhorn. Ytterligare

tio minuter förgå, sedan slår öfver-huissiern de tre reglementerade

hammarslagen och förkunnar med hög röst ut öfver salen : »Rätten,

mina herrar!» Alla resa sig, och under djup tystnad träda

majestätiskt imponerande de skarlakansklädda in från bakgrunden.

Presidenten uppmanar juryn att sätta sig, och sessionen är öppnad.

Skådespelets introduktion har som alltid endast föga intresse.

Den anklagades identitet och borgerliga ställning konstateras, hans

försvarare erinras om att ingenting säga mot sitt samvete eller

stridande mot den respekt, man är skyldig lagarna, edsformuläret

uppläses för juryns medlemmar och hvar och en af de tolf lyfter

upp fingret och svär att uppmärksamt pröfva de beskyllningar, som

framställas mot den anklagade, hvarken svika hans eller samhällets

intressen, hvarken lyssna till hat eller fiendskap eller fruktan eller

förutfattade åsigter, utan fälla utslaget efter sin innersta öfvertygelse,,

med den opartiskhet och fasthet, som anstå fria rättskaffens män.

Icke heller uppläsningen af anklagelsen gör i allmänhet något

starkare intryck. Tidningarna ha kringgått förbudet mot att

offentliggöra den på förhand genom att ge den en litet förändrad

redaktion, och som den rabblas upp under sessionen, är det knappast

möjligt för åhörarne att följa med. Först när den anklagade på

presidentens befallning har rest sig och förhöret med honom börjar,,

begynner spänningen.

Men från detta ögonblick rör den sig också uppåt i ständigt

stigande skala utan att på någon punkt sjunka igen. En Sardou

kunde ej ha ordnat det hela med större fyndighet, med säkrareDe stora rätts-sessionerna.

253

beräkning af effekten. Ingenting saknas. Vid vittnenas förhör

inträffa till och med små roande intermezzon, som afbryta

enformigheten och ge publiken tid att smälta sensationsintrycken. En

grannfru, som uppkallas framför skranket bredvid juryn och har

svurit, »att säga sanningen, hela sanningen», ser sig ibland med

tillhjelp af portvaktaresladder och kafferepssqvaller i stånd till att

fläta in episoder i dramat, för hvilka till och med

midsommarnattsdrömmens Spole ej behöfde skämmas. När ridån faller för

skådespelets första hälft och jurymännen under de reglementerade femton

minuternas paus bege sig in bredvid för att intaga de förfrisk-

Rättens president och de båda bisittarne.

ningar, som gratis stå uppdukade för dem, befinner hela salen sig

i en mycket animerad stämning. Äfven presidenten försvinner

under denna mellanakt, och då municipalgardet i allmänhet är ett

lika fredligt slags folk som den vanliga polisen, hindrar ingen

åskådarne från att leka som pojkar under fritimmen. Man hoppar

öfver barrièrerna, man känner på revolvern och den blodiga skjortan,

man generar sig ej ens för att känna efter, om presidentstolen har

ressorter. Dristiga gatkrämare smyga sig in och bjuda ut öl och

brioches. Alla stärka sig till de nya sinnesskakningarna.

De följa nu slag i slag. Generalprokuratorn reser sig för att

blotta förbrytelsen i hela dess förfärlighet och i det kränkta sam-254 De stora rätts-sessionerna.

hållets namn utkräfva straff på syndaren. I dödlig ångest, med

händerna betäckande sin panna och adamsäplet bultande som en puls,

följer den anklagade hvart och ett af hans ord, alltjämt i förhoppning

att någonting skall bli glömdt, en eller annan graverande

omständighet öfverhoppad, så att den icke fäller. Men ingenting glömmes

och ingenting mildras. Bevis knytes till bevis, motsägelse lägges till

motsägelse, och i andlös tystnad som sfinxerna på tolfmannabänken

ser publiken skräckscenerna burna af anklagarens vältalighetsström

träda fram och forma sig till lefvande bilder. Sedan kommer turen

till advokaten. Är hans klient af Marquelet- eller Marchandon-ras,

måste han förfoga öfver stor talang för att klarera svårigheterna

vid den uppgift, som är lagd på hans skuldror, men har han t. ex.

en M:me Clovis Hugues att försvara, hvilka triumfer skall då ej

en sådan dag kunna inbringa honom! Man applåderar, man tjuter

af jubel som en parterr i extas.

Hans ord äro de sista, som talas under förhandlingen. Juryn drar

sig tillbaka för att dryfta saken sins emellan och bli ense om domen

den har att fälla. Sammankomsten suspenderas, det kan dröja i

flera timmar, innan de tolf komma tillbaka. Men publiken stannar

och väntar; den väntar till öfver midnatt, om så behöfves. Luften

i salen är förfärlig, genomsyrad af dam och svettångor, hettan

tryckande qväf. Ingen märker det i den feberspänning, under hvars

inflytande man är. Den största sensationen återstår, för intet i

verlden vill man gå miste om den.

Och ändtligen höras nu de begge döfva slagen, som förkunna

juryns återkomst. Långsamt, en i sender, intaga de åter sina

platser. Man lutar sig fram för att läsa domen i deras ansigten,

men lamporna brinna matt och skumt, ingen kan se. »Assis!

Assis!» ropas i kör från alla håll, men alla bli stående.

Presidenten ringer, »Jag ålägger publikum den djupaste tystnad, och

jag erinrar om, att hvarje tecken till bifall eller ogillande är

förbjudet», säger han. Han vänder sig derpå till chefen för juryn

och uppmanar honom att läsa utslaget högt.De stora rätts-sessionerna.

Nu behöfvas inga uppmaningar till tystnad. Huru mycket än

mannens stämma skälfver der borta bakom den grönskärmade

lampan, höra dock alla orden: »På min ära och mitt samvete, inför

Gud och menniskor, juryns svar lyder ...»

Det är endast ja eller nej den har att säga. Är svaret nekande

på alla de frågor, som förelagts de tolf, är den anklagade förklarad

oskyldig. Ingenting annat återstår för rättvisans handhafvare än

Vittnet och juryn.

att ge municipalgardisterna tecken till att ledsaga dagens hjelte ut

ur salen och ögonblickligen försätta honom i frihet. Dramat slutar

i triumf och apotheos. Bifallet känner inga gränser, publiken viftar

med näsdukarna och svänger med hattarna, det är ett delirium af

glädjetårar och ett jubel utan ända.

Men slutar jurychefens formulär med ett ja, blir scenen en

annan. Fastän domen i sjelfva verket är fäld med det samma,256 De stora rätts-sessionerna.

fortfar dock tystnaden. Både förbrytaren sjelf och publiken måste

ha lagens egna ord, förr än det förfärliga står riktigt klart för dem.

Först när generalprokuratorn åter rest sig och fordrat, att

strafflagens resp. paragrafer skola tillämpas, och när rätten i några

minuter har »öfverlagt», kommer dramats gripande afslutning.

Klockan ringer för sista gången. Presidenten uppläser domen. I

betraktande af juryns förklaring och lagens paragraf den och den

dömer rätten förbrytaren till döden och befaller, att han skall

halshuggas på en af stadens offentliga platser. Skrik och snyftningar

afbryta den högtidliga tystnaden. »Döden! Döden!» ljuder det

som ett eko ned genom åhörarnes skaror, och under detta ekos

fortfarande döfva sus föres den dömde ut, och publiken utrymmer

salen. Sensationen är förbi, den stora rätts-sessionen är till ända.

Huru fattig parisersäsongen än är, finner den dock alltid utväg

att leverera några första-rangs-sensationer af denna art. Den har på

sin repertoar icke allenast de vanliga mordtragedierna och de stora

mystiska dramerna som Campis och Pels, den har tillika en specielt

parisisk genre af rättsliga effektskådespel, hvilka utöfva en så

mycket starkare dragningskraft, som det hela till slut efter alla

sinnesskakningar får en ljus och lycklig utgång. M:lle Marie Bières

process i början af åttiotalet var det första drama, som definitivt

grundlade denna genre, historien om cafésångerskan, hvilken

Seinejuryn tillerkände rättighet att skjuta ned sin otrogne älskare som

en hund på öppen gata i Paris. Det uppseende, denna process

väckte, gaf den hastigt en lång serie af efterföljare, tills slutligen

genren nådde sin kulmination i det drama, hvari M:me Clovis Hugues

var hjeltinna.

Grefvinnan Osmond var gift för andra gången med en herr

Lenormand och hade Öppnat skilsmässeprocess med honom. DåDe stora rätts-sessionerna. 257

lion hade klena utsigter att vinna den, hade hon sökt bistånd hos

-en herr Morin, som var med innehafvare af en renommerad

Tricoche-agentur. Man hade uppdragit åt honom att skaffa bevis på

mannens otrohet. Men icke heller han hade lätt för att finna dem, och

han följde då sina kollegers sätt att bete sig vid sådana slags

tillfällen och uppfann dem sjelf. Herr Lenormand hade förr varit

granne till den vackra fröken Royannez, dotter till en journalist

från södern och sedan gift med Clovis Hugues, den radikale, både

som politiker, skald och hetsigt brushufvud kände deputeranden

från Marseille. Stödjande sig på en portvaktarehistoria, som var

osann, uppgaf herr Morin inför rätten, att fröken Royannez på sin

tid hade varit Lenormands älskarinna.

Clovis Hugues och hans unga hustru blefvo så mycket mera

indignerade, då de fingo höra talas om beskyllningen, som de

redan förut varit med om en liknande historia, som ledt till, att

Hugues i en duell dödat sin hustrus förtalare. Det var hetsigt

sydländskt blod i paret, och det kokade upp. Mme. Hugues begaf

5ig två gånger beväpnad till Mme. Lenormand för att döda henne

och lät endast hindra sig derifrån med våld första gången och

andra gången emedan hon fann den, som ville åt hennes ära,

p4 dödsbädden. Först efter ganska lång tid lugnade man sig

på vänners inrådan och öfverlemnade saken i rättvisans händer.

Som Mme. Lenormand under mellantiden dött, väckte man mot

herr Morin process för ärekränkning. Processen vanns. Det blef

tillräckligt upplyst, att allt hvad som berättats var ren dikt och

att Mme. Clovis Hugues både som gift och som ung flicka ständigt

hade fört ett fläckfritt lif. Morin blef dömd till två års fängelse.

Han appellerade, men äfven vid appellationsdomstolen blef resultatet

det samma.

Han fann emellertid tillfälle att med den invecklade franska

procedurens tillhjelp tills vidare undandraga sig straffet och på

grund af ett formfel draga saken inför rätten ännu en tredje gång.

Mme. Clovis Hugues infann sig personligen, Morin likaså. Men

Kaufmann. 1725S De stora rätts-sessionerna.

den senares advokat uteblef med anledning af illamående. Nytt

uppskof begärdes och beviljades.

Kokande af harm häröfver lemnade den unga frun domssalen

vid sin mans arm. Man stannade utanför i Sälle des pas perdus

och talade med advokaterna. Kort derefter passerade Morin förbi.

I det samma fru Clovis Hugues fick se honom, lemnade hon

gruppen, som hon talade med, och skyndade efter honom.

»Miserable! Miserable!» hörde man henne ropa, men innan de

närvarande ännu kommit till medvetande om, hvad som försiggick,

hade hon tagit fram en revolver under sin kappa och affyrat fem

kulor mot Morin. Två gingo in i väggen utan att träffa, men de

tre andra träffade honom i hufvudet och i bröstet, så att han

ögonblickligen dignade ner, badande i blod. Några dagar derefter dog

han också under förfärliga lidanden,

Dråpet hade varit öfverlagdt. Vid husvisitationen hos henne

fans en nattsäck, som hon hade packat för den händelse hennes

väg skulle komma att gå från domssalen till fängelset, och hon

gjorde ingen hemlighet af, att hon hade begifvit sig hemifrån med

det fasta beslutet att skjuta sin fiende, om affären ej heller den

gången kom till slutligt afgörande. Hon hade redan ett par gånger

förut i samma afsigt sökt honom i hans bostad, men utan att träffa

honom. Hon hade nu utfört sin hämd, och hon ångrade det icke.

Till de ursäkter för hennes gerning, som ligga i sjelfva historien,,

kommo äfven andra. Ej heller efter Morins dömande hade de

angrepp, för hvilka hennes heder varit utsatt, upphört. Hon och

hennes man hade efter den tiden dagligen mottagit pseudonyma

brefkort, som i högst gemena uttryck utslungade de skamligaste

beskyllningar mot henne. De åsattes oriktiga adresser, så att de

vandrade kring hela Paris, och inom qvarteret gick dessa brefkorts

innehåll från mun till mun. Hon och hennes man hyste inga

tvifvel om, att Morin var författaren, och fastän beskyllningen ej

kunde tillräckligt bevisas under processen, har den väl knappast

varit ogrundad.De stora rätts-sessionerna. 259

Hur stor skurk Morin än må ha varit och hur mycket Mme.

Clovis Hugues än må ha lidit, är det likväl ett faktum, att hon har

skaffat sig sin rätt sjelf, sedan lagen redan hade gifvit henne full

upprättelse, och att hon med lugn öfverläggning har dödat en menniska,

till och med i rättens eget hus. Öfverallt annorstädes skulle hon

ej ha kunnat undgå straff for en handling, som samhället, huru

många förmildrande omständigheter än förefinnas, omöjligen kan

finna sig i, emedan den, skakar sjelfva de grundpelare, hvarpå den

allmänna säkerheten hvilar. Men i Paris har man småningom vant

sig att betrakta sådana slags saker med specielt parisiska ögon. Då

Mme. Clovis hade affyrat sin revolver, föll hennes man henne om

halsen med utropet: »Tu as bien fait, mon ange!» och allmänna

opinionen svarade honom ögonblickligen i kör, att hon hade

handlat rätt och att hon hade hela dess sympati. »Denna qvinna

är en hjeltinna,» sade Anatole de la Forge i kammaren, och Paul

de Cassagnac tillade, att hela Paris utan hänsyn till parti måste

understödja henne, försvara henne och få henne frikänd.

Det blef parollen, som man lystrade till. Förkämparne för

qvinnosaken sände henne tacksamhetsadresser, hennes hem fyldes

med blommor, hon strålade under hela den tid hennes process var

före på den parisiska celebritetshimlen som en martyr med

helgongloria. Och då målet slutligen skulle afdömas, gick det ej heller

annorlunda än man hade väntat. Seinejuryn blef trogen mot sina

traditioner från Biereaffären och förklarade på ära och samvete, att

Mme. Clovis Hugues ej hade gjort sig skyldig till någon som helst

förseelse. Efter en rättssession, som hör till de största och mest

stormande, som Paris har upplefvat, blef hon under mängdens

ändlösa jubel förd i triumf ut ur domssalen och försatt i frihet.

Men samma dag denna dorn fäldes bröto bröderna Ballerich, begge

Öfverordnade embetsmän i polisens tjenst, med revolver och dolk in

på »Cri du peuples» byrå för att, som Mme. Clovis Hugues, sjelfva

hämnas den förolämpning tidningen tillfogat dem. Den ene af2Öo De stora rätts-sessionerna.

dem föll i bataljen, den andre förskaffade parisarne en ny stor

rättssession och Seinejuryn tillfälle att fälla en ny frikännande dorn.

Äfven denna sida af det moderna Paris" lif har försatt staden

i misskredit. Det är ej svårt att förstå. I rättsskådespel sådana

som Mme. Clovis Hugues" är sensationen onekligen alltför mycket

köpt på den moraliska uppbyggeisens bekostnad, och om exemplets

farlighet och smittsamhet föreligga blott alltför många vittnesbörd.

Men det myckna talet om den kaliforniska revolver-aerans intåg i

Seinestaden har emellertid intet berättigande annat än i en viss

mening. Sederna, hvaraf dessa rättsdramer måla bilder, äro ej det

döende samhällets, det är det ungas, som ännu befinner sig på ett

öfvergångsstadium och der de nya formerna för lifvet, det nya

rättsmedvetandet ej längre täckes af de gamla lagarna. I

utvecklingsperiodens oroliga ifver, i la vie surchauffée"s feber söker man vildt

och förhastadt att göra det rakt, som är förvridet, att supplera det,

som fattas. Som parisarne vid Mme. Clovis Hugues" skott på

Morin höja ett indignationsskri mot Tricoche-agenturerna, mot hvilka

ingen känner sig beskyddad, och som den respektabla delen af dem

sympatiserar med bröderna Ballerichs tillämpande af lynchlagen,

emedan de känna nödvändigheten af, att det sättes en gräns för

den samvetslösa skandalpressens excesser, så ligger på bottnen af

en mängd af dessa rättsdramers föregångare ett harmset rop om,

att det skydd, som de gamla lagarna gifva qvinnan, ej längre

motsvarar de moderna krafven. När »la recherche de la paternité»

följt på införandet af skilsmässa, när man företagit en rensning

med förtalagenturer och skandalpress, liksom redan skett med

reci-divisterna, när hela reformverket står fullbordadt, hvartill nu lägges

sten på sten, och det nya samhället har fått en lag och rätt,

hvari det kan lefvas, skola alla dessa dramer försvinna af sig

sjelfva. De stora rättssessionerna skola icke göra det. Sinnet för

den teatraliska iscensättningen och begäret efter den är för starkt

inprägladt hos parisarne för att de ej skulle begagna ett så

excep-tionelt tillfälle att få det tillfredsstäldt. Men sensationen, de väcka,De stora rätts-sessionerna.

261

skall bli oskyldig liksom teatrarnas populära effektdramers. Lasten

skall lida straff och dygden belönas. Att det sker med pompös

apparat gör ingen skada. Men det är nödvändigt, så som parisarnes

natur nu en gång är beskaffad. De måste ha allting effektfullt

arrangeradt, och följaktligen moralen också. De stora

rättssessionerna äro bofasta i Paris och skola alltid fortfara att vara en

karakteristisk yttring af dess lif.

XXL

Paris i sommardrägt.

|arisersäsongen är till ända,

midsommaren är

kommen, la vie surchauffée

håller ferier.

Seinest aden ligger

dåsig och badar sig i

värmen. Det är tretio

grader i skuggan och

nästan icke ett spår till

skugga. Solen leker,

att den är i Afrika

femton timmar om dygnet,

från det den går upp

tills den går ner. Det

är endast rent

diminutiva antydningar till

skyar, och icke en

vindfläkt. Öfver lifvet hvilar stiltje liksom i luften: inga sensationer,

inga fester, inga premièrer, inga teatrar ens. Det är totalt omöjligt

att stanna i Paris, lyder refrängen på all mondain konversation.

Paris i sommar dr ägt. 263

Per har rest i går och Pål i dag, den ene far bort i morgon och

•den andre i öfvermorgon. Man kommer till slut att gå omkring

som en eremit.

Riktig fashion är det icke att stanna i staden längre än öfver

le grand prix. Denna stora dag är säsongens afslutningsfest, och

om man vill rätta sig strängt efter goda tonens fordringar, måste

man packa sin koffert genast den första måndagen i juni. Men det

faller sig vanligen alltför svårt. Ty just på den tiden af året är

den sköna Seinestaden i regeln allra omotståndligast.

Försommardrägten kläder den så förtrollande. Solskenet ligger öfver den som

€11 gloria af glädje; det är en friskhet i luften, en egen fin,

ung-domsfager prakt öfver träd och parker, som det gör en ondt att

rycka sig lös ifrån. Och derför skjuter man fortfarande upp resan.

Ändtligen kommer emellertid den sista terminen. Med

nationalfesten den 14 juli är till och med för den minst nogräknade fristen

ute för pariservistelsens tillåtlighet.. Man måste ta sig ferier. Och

man forcerar derför utvandringen. Man nöter kasinobetonen i

Trouville, Dieppe, Etretat och andra kustställen, tröstar sig öfver

det idiotiserande vegeterandet med medvetandet om, att man

behöfver lugn efter pariservinterns ansträngningar, och söker

Öfver-bjuda hvarandra med deklamationer öfver den herrliga, friska

hafsluften, som man dock icke är van vid och som derför skaffar

€11 nya åkommor på halsen hvarannan dag. Eller också far man

till Vichy, Aix och sådana slags badorter. Man går hela tiden

omkring der med en känsla, som om man vore insatt under en

glasklocka och hade lust att köra ut armen genom den för att få en

smula luft. Men man är belefvad och gör inga snedsprång. På

de reglementerade tiderna vandrar man Lill brunnen, dricker sitt

ljumma vatten och smälter det under den obligata promenaden

efteråt i parkens alléer. För resten tillbringar man sin dag med

att sofva öfver tidningarna i kasinots lässal och göra fruktlösa försök

att få en smula flirtation i gång, medan musiken spelar. Ändtligen

efter lång väntan ringer hotellklockan andra gången, och med de264

Paris i sommardrägt.

andra hotellgästerna störtar man ner till middagen för att göra ifrån

sig den i en fart och komma öfver till baccaratbordet, det enda

ställe, der man ej dör af ledsnad. Under dystra stunder fly tankarna

hem till Paris, det stackars kära Paris, der man så innerligt gerna

vill vara, men som är så outhärdligt i sin sommarvärme. De nya

gäster, som komma, bestormas med frågor och berätta. Och man

korsar sig tillsammans öfver dammet på kaféernas boulevardbord

Vattendrickningen i Vichy.

och vimlet af landsortsbor i Boulognerskogen och

fabriksutdunst-ningarna och epidemierna och Seineflodens sjunkande, så att de

olyckliga, som måst stanna i staden, snart äro nära att törsta ihjäl.

I jämförelse med allt detta elände växer ju ens badort riktigt upp

till ett ställe, der man har det bra. Det har man egentligen

ingenting emot, och under konversationen vid parkmusiken fortsätta

ryktena från Seinestranden att vandra vidare. Man är så lycklig:Paris i sommar dr ägt.

26$

öfver att ändå ha ett ämne att tala om, som är intressant. Ryktena

vandra sålunda från Vichy tfll Royat, från Royat till Mont d"orr

och innan de hunnit dit upp, har Paris blifvit en peststad, der koleran

och alla andra farsoter meja ner menniskor i tusental.

De ha emellertid icke rätt, dessa rykten, och det är ej onödigt

att varna turisterna för att tro på dem. Paris i juli och augusti är

visserligen icke Paris i april och maj. Det har sina obehag för

dem, som äro vana att fordra dess yttre habitus oförliknelig i allt,

Vid parkmusiken i Vichy.

det saknar för dem, som äro förtroliga med och halft blaserade på

dess lif, åtskilliga retningsmedel, men det är och blir derför icke

desto mindre alltjämt Paris. Och det vill alltid säga, att det är

den stad, som erbjuder ett behag som ingen annan. Man kan

lamentera öfver dam och sommarhetta, liksom man kan moralisera

öfver la vie surchauffées feberfenomen, glorian omkring Paris" hufvud

släckes dock icke Om der än tidtals är aldrig så många

förhållanden och tillstånd, som kunde önskas annorlunda, är det dock:2Ö6 Paris i sommardrägt.

ett oändligt stort företräde, som det aldrig förlorar: det är beqvämt

att lefva der. Hemligheten deraf ^består i idel småsaker. Den är

€n produkt af allt hvad man ser omkring sig, af sättet, hvarpå

man indelar sin tid, af den metod, hvarefter man arbetar, äter och

flanerar, af den lätthet, hvarmed man har just det till hands, som

man vill ha, af en urgammal kulturs tusen detaljfinesser i konsten

att servera tillvarons behag på presenterbricka. Hvarje särskild sak

kan man finna äfven utom Paris. Men äfven om alla hjulen finnas,

går beqvämlighetsurverket ej sin gilla, regelmässiga gång .annat än

just i denna stad. Det är som med parisiskans chic att klä sig,

eller som med det äkta gamla parisiska konsthandtverket, de tåla

€J att exporteras. Pariserluften hör till, utan den blir det hela ändå

till sist något helt annat. Men när man inandas den, kan man gå

med förbundna ögon, man vet ändå hvar man är. I det samma

man kommer inom dess atmosfer är det som om man finge känslan

af att komma inom en större civilisation.

Denna känsla fortfar, äfven när augusti-stiltjen och de 32

gradernas värme ligga öfver staden. Paris, dess fysionomi och dess

lif är öfverlemnadt åt sommarnegligéen, det är alltsamman. De

svarta hattarna och svarta frackarna äro försvunna med tout-Paris,

resdrägten och halmhatten äro icke allenast tillåtna, de äro nästan

föreskrifna. Man kan till och med uppträda med den gula

solparaply 11 utan att bli löjlig. Parollen är att vara sans gêne, och

alla anstränga sig att lystra till den. Men just denna negligé klär

på sitt sätt staden förträffligt. Allt är ej längre i verklig och

figurlig mening endast trängsel och strid för att arbeta sig igenom

den utan att bli ihjälklämd. Man börjar se medmenniskor i sin

nästa, icke uteslutande rivaler. Med den svarta fracken bortlägger

man säsongens »pose», man kommer i trefligt humör och blir bon

garçon under halmhatten. Till och med droskkuskarne kunna ibland

få svaga ansatser till att bli artiga. Hela verlden har feriekänslor,

och dessa göra en glad och vacker Turisten skall ej låta skrämma

sig af Paris i sommardrägt. Han finner mindre parisianism, mindreParis i sommar dr ägt. 267

extravagansprakt, än om han kom under högsäsongen, men äfven

under sitt vanliga sommarvegeterande har Seinestaden tillräckligt

qvar, som kan fängsla, och detta, som är qvar, njuter han i

angenäm frid och ro.

Ett af sina starkaste dragningmedel saknar det visserligen: med

teatrarna är det endast klent bevändt. När man verkligen hinner

upp till 32 grader, stängas de allesamman utom Français och stora

operan. De skola hålla öppet året om, men begagna tillfället,

medan deras fina publik är borta, till att hvila ut sjelfva och vegetera

med sin mest utslitna repertoar och sina tarfligaste rekryter. Och

hvad Paris för öfrigt eger af förströelser på detta slags område är

ej i stånd att bjuda ersättning. Hippodromen är förträfflig.

Särskildt när der ges förmiddagsföreställningar och solen skiner ner

på de tusentals åskådare, som fylla det ofantliga rummet med sina

brokiga sommardrägters färger, och denna massa jublar sina

bifallsrop till de togaklädda kappkörarne i sina romerska kärror, är det

här en illusion af antik arena, en tafla, som på allt sätt är den

moderna verldsstaden värdig. Men utom hippodromen fins ej

mycket annat. Man har jardin d"acclimatation, en zoologisk

lyx-trädgård med ett tarfligt urval af djur, men med ett utomordentligt

rikt assortiment af barnsliga nöjen för de barnsliga parisarne. Bland

sommarfröjderna inom stadens eget territorium lockar den som

ingen annan. Från fästningsenceinten fara lustiga små

leksakspårvagnar med ponnyfyrspann ut till den på några få minuter, och

hela sommar-Paris far i familjeskaror ut med dem för att rida på

elefanter och kameler, för att fodra de tama sjölejonen i bassinen

och utvidga sina etnografiska kunskaper genom att studera lägret

af vilda menniskor, af hvilka hvarje sommar för en ny stam till

Jardin d"acclimatation. Parisarne, som bli sin stad trogna trots de 32

graderna, äro primitiva i sina anspråk på nöjen; de äro icke

mondaina och icke blaserade. Turisten kan göra en tur till Jardin

d"acclimatation ; han skall ha roligt med dem och åt dem. Han kan

också döda en qväll eller par i Champs-Elysées sångpaviljonger.268

Paris i soniniar dr ägt.

Om han förstod visornas argot-språk, skulle det visserligen stundom

ljuda ett och annat i hans öra, som kunde stöta. Men han förstår

det icke, man glider öfver det med parisisk lätthet, och den yttre

I acclimatationsträdgården : Ridtur på elefant.

apparansen är helt anständig. Under de illuminerade träden sitter

man svalt och godt, några af dessa ställens artister ha verkligen

blifvit virtuoser i sin genre, och hur grotesk och idiotisk genren än

är i sig sjelf, ligger det dock, der den drifves till fullkomlighet, enParis i sommardrägt.

269.

viss pariserqvickhet öfver den. Ej heller »Jardin de Paris», Mabilles

arftagare, utesluter möjligheten af ett besök, till och med

Folies-Bergère kan vara underhållande för en qväll. Men allt detta räcker

dock endast till för några dagar. Det har ej förflutit en vecka,

förr än det inträffar, som parisergästen skulle ha ansett otroligt,

I acclimatationsträdgården : Ridtur på kamel.

innan han kom : han vet icke hvar han skall göra af sig, han frågar

vänner och bekanta till råds, och de hjelpa honom att söka, men

finna ingenting,

Saken är helt enkelt den, att han söker på orätt ställe. Ända

till in i juni är Paris" lif ännu i teatrarna, på boulevarderna, midt,270 Paris i somrnardrägt.

i centrum af den mylrande, brokiga staden. Men när

sommarferietiden kommer, flygtar det utanför murarna för att hämta frisk luft,

och det är dit han skall följa det. Han skall uppge

vintervidskepelsen om, att den stad, han kommit för att besöka, begränsas

af Café Riche, Palais Royal, Louvre och Madeleine. Beträffande

denna bit af Paris ha parisarne vid badorterna rätt. Den är

omöjliggjord af dam och dåsighet, fyld af förtätad värme och inklämda

dunster, som ligga och sveda öfver asfalten och ej kunna komma ut.

Den är banaliserad af röda Baedekrar, har blifvit en landsortsvrå i

stället för den stora verldsstadens medelpunkt. Parisarne och allt

hvad som är karaktäristiskt hos Paris äro nu på helt andra ställen,

i det stora banlieuebältet, som sträcker sig rundtomkring staden. Det

är detta sommarferiegästen, som besöker Paris, så sällan kommer på

det klara med. Han tror, att det är en hel resa, att fara ut till

banlieuen, han kan ej göra sig förtrolig med den tanken, att han

kommer hvart som helst på några få minuter, och af gammal

slentrian springer han derför andan och humöret ur sig för att komma

till en qväf restauration och sedan sitta och sofva på en

boulevardtrottoar i stället för att ta plats på en spårvagnsimperial eller det

Seineångaredäck, han har närmast till hands, och för ett par sous

bli flyttad ut i det riktiga sommar-Paris, der det är friskt och skönt

på balkongen i skogsdoft och flodsvalka, der det är lif och glädje

och der det först och främst är parisare.

De äro derute allesamman, så många som på något vis kunna

komma dit. Intet annat folk har ett så permanent och omättligt

behof af den friska luften, en. liten smula gräs och ett grönt blad

som parisarne. Den stora naturen är icke deras sak; så snart de

ej längre kunna se Paris" torn, få de genast hemlängtan. Men den

lilla älska de fantastiskt: deras banlieue-kaféers trädgårdar, deras

»bord de la Seine», deras parker och vallsluttningar, när ingenting

annat bestås. De äro af äkta romansk ras i fråga om att sola sig.

Hvilken tid det än må vara på året, blott väderleken tillåter det,

äro de genast ute och slåss om hvarje vrå i fria luften, der detParis i sommardrägt. 271

fins en solstråle att fånga. Det fins ett bolag, som ställer ut

stolar rundt omkring i Boulognerskogen, i parkerna och

Champs-Elysées avenyer och hyr ut dem för två sous till de sittlystna.

Det fins tusentals sådana stolar, och affären inbringar flera hundra

tusen francs om året. Ingen stor stad har så många icke allenast

offentliga, utan också privata trädgårdar inom sina murar som

Paris. De gamla äkta pariserhotellen sakna dem aldrig. Och till

och med i arbetareqvarteren bereder man plats för ett hörn med

ett par popplar, en liten gräsmatta med en blomsterrabatt »entre

cour et jardin» eller åtminstone ett minimum af natur: trälådorna

med slingerväxter på balkongen.

Men man nöjer sig icke härmed. När den lille bourgeois"en

börjar närma sig välstånd, hyr han sig för en femtio francs om

året sin egen trädgård ute i de minst befolkade qvarteren, på

gränsen mellan stad och land. Det är det förberedande stadiet

till realiserandet af den stora pariserdrömmen som belöning för

ett helt lifs arbete: förvärfvandet af en helt liten egendom i sjelfva

villa-banlieuen. Om söndagen efter dagens värf, under de qväfva

sommaraftnarna drager han med hela familjen ut från

butikfängelset, ut till »trädgården», och hur liten och fattig han än

är, ett par buskar i hörnen, ett par salad- och rädisland kanske

allt som allt, har parisaren alltid fantasi, han tror sig ändå vara

på landet, och han har kommit dit utan att betala jernvägsbiljett.

Det är en vigtig sak, när man förtjenar litet och ändå skall

samla besparingar. Man har då ej lof att vara anspråksfull, man

hjelper sig som man kan. Då det ej kan låta arrangera sig på

annat sätt, gör man som kaptenen i Levallois. Midtemot husetT

der han bodde, var en liten trädgård, som han hade ett

passioneradt begär till. Men den kostade hundra francs om året, och

det var för stor utgift för hans pension. Egaren var emellertid

en hygglig karl, som på samma gång förstod att vara om sig.

Han gaf, tills han fick den uthyrd, kaptenen nyttjanderätt till

trädgården emot att han höll den i ordning. Det hade de båda två272 Paris i sommar"drägt.

nytta af. Från morgongryningen till fram på förmiddagen

lunkade kaptenen omkring i träskor och halmhatt och gräfde och

planterade och rensade och band upp, så att svetten lackade om

honom. Derpå gick han på sin byrå, kom hem om aftonen och

gick till sängs med hönsen för att stiga upp igen följande morgon

vid det första hanegället och fortsätta med sin trädgårdsodling.

Han hade på det sättet allt hvad han önskade, och egaren hade

en trädgårdsmästare, som han omöjligen kunde få maken till.

Men slutligen kom en, som betalade de hundra francs. »Det

kommer att göra den stackars kaptenen ondt,» sade egaren, då

han skref under kontraktet och främlingen fick veta historien.

Äfven han var praktisk. »Ni behöfver inte alls tala om något

för kaptenen,» sade han. »Jag är inte rik och kan mycket väl

behöfva spara in en gartner. Det är ingen fara för, att han och

jag ska" stöta samman; jag kommer bara hit om aftnarna, då

han sofver.» Och sålunda fortfor det att vara som hittills.

Hvarje morgon, när solen steg upp, gick kaptenen öfver i »sin»

trädgård och ref och arbetade ett par timmar, stolt öfver att

traska omkring i det våta gräset och fylla sina lungor med dofter

från de uppgräfda rabatterna; och hvarje afton kom den gamle

herrn fredligt och stilla och satte sig under buskarna, som kaptenen

hade klipt, och luktade på blommorna, som han hade vattnat.

Bakom la vie surchauffées stojande stim inrymmer Paris

också detta slags existenser. Man ser honom endast sällan under

säsongen, denna stilla, arbetsamma figur med de små anspråken

på lifvet och ett barns förmåga att njuta af det.

Boulevardbullret och rastaqouèrelarmet öfverröstar det ringa oväsen han

gör af sig. Men han är värd en närmare bekanskap. Han är

kanske kälkborgerlig i mångt och mycket, medelmåttig i allt och

framstående i intet, men han är ändå på sitt sätt den solidaste

och äktaste parisaren, hörnstenen i verldsmetropolens

praktunderverk, som skulle ha ramlat många gånger för de stormar, hvilka

öfvergått det, om det ej hade haft så fast och ärlig grund att ståParisarne återvända hem efter sommarferierna.• j

j j

1 4

1 }

uParis i sommardrägt.

på som honom. Med de 32 gradernas värme kommer han fram,

älskvärd, barnslig, belåten med allt, lycklig och i godt humör

ständigt, när solskenet och den feriehvilande affärsbrådskan tillåter

honom att ett ögonblick krypa ut ur det qväfva butikhålet, tillåter

hans kära Paris att blifva den friluftsstad, som det så sällan har

förutsättningarna för, men alltid ett så qväfdt begär efter att vara.

Man finner honom också inom murarna. Har han endast en

I Tuilerieträdgården. Vid våffelbagarens tält.

timmes tid till att hämta frisk luft, sätter han sig på

Tuilerie-trädgårdens bänkar, trakterar ammor och barn vid våffelbagarens

tält och är hänryckt öfver att kunna roa sig med dem i de täta

kastanjeträdens skugga. Men kan det bli tid till en eftermiddags

hvila, så måste och skall man utom fästningsverken. Då trummas

hela familjen samman, och kosan styres till banlieuen.

Först och främst till utflyktspunkterna vid Seinen, de ställen,

dit man kan komma med »les mouches», de små ångsluparna,

Kaufmann. • 18274

Paris i sommardrägt.

på sin så*" sköna och så högt älskade flod. Parisarne känna sig

der mest på egen mark. De vilja nog bort från staden, men de

vilja kunna se clen hvart de fara, och det kunna de öfverallt

från höjderna vid Seine. Meudon med restauranten »la pêche

miraculeuse» är typen för en sådan vallfartsort. Uppe på

höjdplatån ligger skogen, fallande af ned mot floden i dessa gröna

På verandan vid »la pêche miraculeuse».

villabesådda sluttningar, som ge Seinelandskapet dess säregna,

förtrollande karaktär. Från terrasserna deruppe kan man se den

gyllne invalidkupolen blänka i solen och hela millionstadens

tornvirrvarr som ett panorama för sina fötter. Ät alla håll synas

trädgårdar och sommarslott. Långt bort snor sig flodens blåa

band under en oöfverskådlig rad af broarkader som genom ett

praktfullt sagoland, och nere vid vattnet har det mirakulösa■f

^ ;\ :i^;^

Vid SeinestraiidenParis i s ömmar dr ägt. 277

fiskeriets egare rest sina koketta verandor och tonnelier på den

mest hänförande punkten i denna festleende natur. Han gör

dagligen en lysande fångst, ty dessa tonnelier ha kommit till

just som det centrum trakten behöfde. Parisarne sätta värde på

naturskönhet, men de beundra den helst med ett vinglas i handen

och beqvämt bänkade omkring ett välbesatt bord. Vid Meudon

ha de just hvad de önska: utsigt öfver paradiset och

menniskovimmel omkring sig. Och de trängas derför hos denne skicklige

fiskare, som på denna fläck har vetat förena hvad de vilja ha.

De sitta på altanen, som springer ut öfver floden, och blöta

poularden från Mans med Bourgognes viner. Nedanför fara

canotierbåtarna ystert förbi och skicka upp helsningar och skratt.

De små ångbåtarna med musik ombord sno sig in mellan de

grönskande uddarna, från ön midt emot uppstiger kryddmättad

hö- och ängsdoft, och medan middagen skrider, skrider också

solen ner bakom backsluttningarna. Fantastiska skuggor börja

falla öfver vattnet, som blir svart och blankt. Villor, träd, strand

och restaurationsterrass stå återspeglade der nere. Harpspelerskan

och gatsångaren komma till, munterheten och vimlet växa.

Öfver detta Paris ligger intet dam och ingen dåsighet; de 32

graderna ha följt med in under tonnellerna, men värmen der

hjelper endast till att lossa på humöret.

Ännu mera folkliga bli scenerna omkring Asnières, la

Jätteön och åt de håll, der rnan ej ens behöfver ge ut sina sous

till båt eller spårvagn, utan dit man utan ansträngning kan

vandra till fots. Seinen vimlar af kanoter, som hyras på timme

för en bagatell, dess stränder vimla af badande grupper. Med

Afrikasolen hålla Afrikasederna sitt intåg. Öfverallt utmed den

solöfverstrålade floden adopteras Eldslandsfolkets kostym af

utflyktssällskapens manliga medlemmar: ett stycke brokigt tyg

omkring länderna och för resten det hvita skinn, som man fått

af Vår herre. Qvinnorna ligga under paraplytaken på sluttningen

mellan flaskor och matvaror, skrika åt de kantrande båtarna278

Paris i sommardrägt

och de simmandes konster, det ena lägret så tätt bredvid det

andra, som om hela Paris dragit ut till floden. Man har der

inga verandor med Bourgogneviner och poularder, man hjelper

Hos pannkaksmannen.

sig fram med »le petit bleu» från Suresnes och med ett besök

hos mannen, som bakar pannkakor och säljer stekt potatis för

två sous i ett karduspapper, men bakom hans disk surra karu-Robinsoi

trädgården.

Det stora

trädet, i

hvars topp

man

frukosterar.

Kollision

med

svanfamiljen

EnghiensjÖn

Från den parfsilka banlieuen.ti

Pains i sommar dr ägt. 283

sellerna rundt, och de nationella positiven spela, och det är

intet slut på jublet och glädjen.

Vill man se det äkta parisiska folklifvet utan inblandning af

något främmande element, skall det vara denna del af banlieuen

man besöker. Men för resten har den hundra ställen så visst

som ett, som alla äro värda en utflykt. Naturen i Paris"

närmaste omnejd är oförlikneligt vacker öfverallt, och man blir aldrig

trött på den. Hvarje ny punkt har en ny karaktär, banlieuens

fysionomi är skiftande som Paris" egen. Sjelfva högsäsongens

elegantaste chic-het kan finnas der ute midt i augusti, om det är

af den man är i humör till att njuta. Det kostar endast en tur

till millionärvillorna omkring den förtrollande Enghiensjön eller

en middag på Saint-Germain-terrassen i pavillon Henri IV, Bignons

och Café Anglais" rival i elegans och dyrhet. Studentqvarterets

unga ysterhet, den hvarpå man under säsongen bjuder utländingen

en förvriden och vämjelig parodi i Bullier och den venstra

Seinestrandens förlustelseställen, tumlar sig sommarglad och sommarlätt

längs Marnes sluttningar vid Joinville-le-Pont och de andra

flodbyarna i närheten af Vincennerskogen, der canotiersporten har

$itt hufvudqvarter, eller den jublar omkring frukostbordet uppe i

toppen af de urgamla träden i den Robinsonska

restaurationsträdgården, en af de mest populära och en af de lustigaste i hela

banlieuen. Och mellan mode-elegansens och studentupptågens

banlieue finnas alla öfvergångar. För de svärmande paren fins

Porte-jaune-restaurantens balkong i Vincennes, en skogsinteriör

med den allra finaste stämning, när månen lyser öfver den lilla

sjön och de höga popplarna spegla sig i den. Vidare har man

det underbara Chantilly, under hvars ändlösa labyrintalléers

bladhvalf man vandrar omkring som i en romantisk dröm, eller litet

längre bort Compiègnes stora skogar omkring det gamla

Pierre-fonds-slottet. Och så Montmorencys långa, lundinfattade

gräsmattor, der de stackars åsnorna måste roa söndagsryttarne,

Maisons-Lafittes bourgeois-fiskställen vid den stilla floden och284

Paris i sommardrägt.

familjestädade,lapin-sauté-serverande smarestauranter på

kaprifolium-och konvolvulus-omslingrade terrasser. Dessutom har man Sannois"

qvarn med den milsvida utsigten, La Grenouillere-Öns

Trouville-kopierande badlekar, eller den oförlikneliga Cabasus-restaurantens

trädgård i Ville d"Avray, der det brokiga pariservimlet åter

infattas i en ny ram af sagonatur. Hvart man styr kosan utanför

Paris" portar, fins alltid något att se, alltid intryck att hämta i

så växlande mängd, att man kunde färdas omkring hvar enda

dag der ute från sommarens början till dess slut, utan att behöfva

komma till två ställen, som liknade hvarandra. Här ar det äkta

sommar-Paris, och det är detta turisten skall uppsöka.

Boulevarden i 32 graders värme är qväf och dammig, endast för

gentlemen och misses, som fara igenom staden för att kunna

sätta kors i den röda reshandboken ; banlieuen i sommardrägt är

för parisarne och feriegästen, som vill lära känna deras lif och

roa sig med dem.

XXII.

Paris utanför Paris.

Vid Normandiets kust.

parisiskorna af fullblodsras, parisiskorna sådana som

baronessan Pschutt, äro inga turister. En af dem har definierat

resan som en konst att ge ut mycket pengar och att trötta

ut sig ofantligt för att öfverallt, hvart man kommer, ha det mindre

bra än man har det hemma hos sig. De underskrifva alla denna

définition. När de någon enda gång våga sig ut på en resa, blir

den endast en oafbruten kedja af lidanden och försakelser för dem.

Det fins inga menniskor på jorden, för hvilka det är så absolut286 Paris utanför Paris.

omöjligt att acklimatisera sig utanför deras egen jordbit som

parisarne. De äro som hjelplösa barn i hvarje främmande omgifning,

de lefva endast i sin egen gata eller der de kunna flytta den med

sig. Men allra mest hjelplöst, allra mest bortkommet af dem alla

är just det boulevardens och premièrernas tout-Paris, som på egen

grund känner sig så oändligt säkert, verldens öfverlägsna,

tonangifvande aristokrati, surdegen, som genomsyrar hela det civiliserade

samhällets organism. Det dör af tvinsot, när det kommer utanför

högtrycket i pariseratmosferen. Det nya, man får se på resan, har

man intet sinne för att njuta. Man föredrar sina egna klippor vid

Boulognerskogskaskaderna framför alla verldens berg, den största

komplimang man kan göra en utsigt, är att jämföra den med

Saint-Germain terrassen, och huru vackert ett landskap än må vara,

Seinestranden blir det ändå icke. Det Paris, som man rest ut för

att lemna, söker man öfverallt, hvart man kommer, och der man

ej finner det, är man olycklig. Allt hvad som kan föras med af

dess beqvämligheter, stoppas in i en mängd koffertar och släpas

med till verldens ända. Men det är hundra och åter hundra små

förnödenheter, som ej kunna ligga i koffertar och som man saknar

hvarje stund på dagen. Man kan ej lefva annat lif än det man är

van vid, man kan ej sofva i en säng, som ej är bäddad precist

som hemma, man känner sig utanför civilisationen, när man skall

äta ett bröd, som ser annorlunda ut än det, som bakas i Paris.

Den första dagen skrattar man åt barbariet, nästa dag är man

surmulen, men den tredje dagen känner man den innerligaste lust att

gråta af förtviflan öfver det.

Och derför reser man så litet som möjligt. När goda tonen

fordrar, att Paris skall lemnas, far man till de ställen man känner

till och der man vet, att man återfinner Paris. Det är »les villes

d"eau», men först och främst badorterna vid Normandiets kust.

Trou ville har drottningens rang bland dem. Det är den

berömdaste, den elegantaste, den mest besökta, mönstret och typen

för den ändlösa rad af sådana sommarannex till Paris, som underParis utanför Paris. 287