Paris

Paris

HENRIK CAVLING

PARIS

ÖFVERSÄTTNING

AF

PETRUS HEDBERG.

SUPPLEMENT

SVENSKARNE I PARIS

AF

ERIK SJÖSTEDT.

STOCKHOLM,

WILH. SILÉNS FÖRLAG.STOCKHOLM,

TRYCKT I CENTRALTRYCKERIET 1900.Henrik Cavling. INNEHÅLL.

——

Sid.

Den inre boulevarden .......................................... 1

Förlustelser .................................................. 29

Nattetid ...................................................... 48

Den röda jungfrun ............................................. 71

Teatrarna ..................................................... 80

Pressen ....................................................... 127

Val ........................................................... 161

Emile Zola .................................................... 181

En utflykt på Seinen .......................................... 190

De döda ....................................................... 220

Grand prix .................................................... 245

Barmhärtigheten ............................................... 261

Bland förbrytare .............................................. 283

På restaurationen ............................................. 303

Folkskolan .................................................... 325

Quartier Latin ................................................ 349

De odödlige ................................................... 368

På landet ..................................................... 382

Supplement: Svenskarne i Paris ................................ 401

*

Den inre boulevarden.

Det är tyst på boulevarden, när sommarmorgonens första strålar

glittra på de förgyllda skyltarna och på kastanjeträden, som stå i

blomma. Staden sofver, och spöklikt öde hvilar gatan mellan de

stängda husen.

En dörr öppnas, och portvakten, le concierge, visar sig försiktigt

med slaskhinken, som han helt ogeneradt tömmer ut på trottoaren.

Han betraktar affallet, som har sjunkit ned till

honom genom fem våningar, och med all den

skepsis, som utvecklas i franska portvaktareloger,

sparkar han till de trasiga spillrorna från köken

och vänder på ett par trasor. Men då han icke

finner något, som förtjänar att räddas från

till-intetgörelse, rullar han sig en cigarrett och ställer

sig i porten, mottaglig för nya intryck.

Andra portvakter komma ut, och trottoaren

förvandlas efter hand till en sophög, som lockar

dit en mängd lumpsamlare, hvilka äro lika trasiga

här som i romanerna. På ryggen bära de

rymliga påsar och i handen en käpp, som de

skickligt låta fara genom skräphögarna. Fruktskal,

papper, trasor och korkar undersökas och sorteras; men finnes det

i högen någonting ätbart, stoppar lumpsamlaren det i en särskild

liten påse för läckerbitar.

Väldiga sopmaskiner rulla upp och ned på den med trä

belagda gatan, och när denna är fin som golfvet i en balsal, bestänkes

C av lin g, Paris. jhon af vattumännen, som komma körande, sittande grensle öfver

stora vattentunnor.

Ännu är dock boulevarden bilden af en djup frid, men

knappast har sopåkaren uppträdt på arenan, förr än det uppstår

spektakel utefter hela linien. Sopåkaren i Paris är högste befälhafvare

på en stor, tvåhjulig kärra och en man med fenomenala talegåfvor.

Som det tyckes bara för att det roar honom, kör han ihop med

en sopmaskin och ger en

lumpsamlare en knuff, och för att

göra spektaklet ännu värre,

tillkallar han portvakten som

skiljedomare. Så flödar och

strömmar vältaligheten öfver alla

\

bräddar, men när den har nått

sin höjdpunkt, uppträder

sopåkaren plötsligt som artig

fransman. Han har i soporna

funnit en bukett, som han blåser

fri från damm och

med en sirlig

komplimang fäster på den

rodnande portvaktar

-dotterns morgonrock.

Värdarne på de små

kaféerna visa sig och

sopa trottoaren. De

vattna den och strö

öfver den gul sand.

Sopmaskiner, vattentunnor, lumpsamlare och sopåkare försvinna,

och tjänstflickor samt unga uppasserskor på restaurationerna skynda,

bleka och förfrusna i sina nätta morgondräkter, ned till hallarna

för att göra inköp. Kypare med krithvita gipsansikten, kortklippt

mörkt hår och en servet bunden om halsen rulla upp

järnpersiennerna på restaurationerna och sätta ut halmstolar och runda marmor-

Lumpsamlare.\

bord på trottoaren. Tidningsfrun kommer, åtföljd af en pudel,

som med liängande tunga släpar på en vagn. Hunden spännes

från och släppes lös, kvinnan börjar ordna sakerna i sin kiosk och

serverar fermt dagens journalistiska anrättning. Ytterst på disken

lägger hon de mest lästa nyhetsbladen, som brådskande affärsmän

utan att säga något nappa till sig, i det de kasta till henne en

sou. I andra ledet komma de mondäna boulevardtidningarna, som

senare på dagen begäras af dagdrifvare och kokotter. Men längst

bak lägger hon La Croix, som köpes af kvarterets fromma familjer

Flickor från modemagasinen.

och som tidningsfrun själf läser, då hon naturligtvis är en

rätt-trogen katolik.

Klumpiga fordon, som föra sten och andra material till hus

under byggnad, skramla fram öfver boulevarden, där de icke få

visa sig längre fram på dagen. Fordonen äro tvåhjuliga, blåmålade

och förspända med fem väldiga hästar, den ena framför den andra

i en lång rad. Kuskarne äro barhufvade, men för öfrigt klädda i

blåa satnmetsbenkläder och långa, veckrika blusar. Hästarne, som

icke generas af några tömmar, lystra till åtskilliga mystiska rop,af hvilka det allmännast förekommande för främlingen ljuder som:

»Huop! Huop!» Utan att stanna sina dragare försvinna

körsven-nerna ned i en restauration, där de, stående med den ena foten på

gatan, tömma ett glas rödvin. Detta kallas på deras språk att

lägga förladdning i kanonen. »Huop! Huop!»

Unga arbeterskor från damskrädderierna och hattmagasinen

strömma utför boulevarden, bleka af den friska vinden. De stanna

och få i förbifarten en varm kopp kaffe hos en månglerska, som

har slagit upp sin ambulatoriska affär i en portgång. Uifsglädjen

tyckes vara lätt väckt hos dessa unga flickor. De dricka och prata

och betrakta nyfiket de frivola bilder, tidningsfrun har hängt upp

på baksidan af kiosken. Inne i dennas djpp, begrafven bland

tidningarna, inkasserar den heliga damen under tiden sina sou-slantar,

i det hon omväxlande förargas öfver ungdomens lättfärdighet och

upplifvar sin inre människa med en liten gudlig nyhet i La Croix.

Allt lifligare och lifligare blir nu samfärd-

Bärare från hallarna. seln På den inre boulevarden. Staden vaknar,

och medan bärarne från hallarna begifva sig

hem för att hvila sig, kalla tusentals olika slag af arbete

människorna till ett nytt dagsverke. Men det är icke ett dagsverke,

som ger sina utöfvare kroppsarbetets prägel. Flertalet af fot-

gängare på boulevarden utgöres fortfarande af unga flickor,

modister från de stora magasinen, iförda billiga men klädsamma

Affischmännen med klisterkrukan på ryggen

och själfva drypande af klister komma släpande

på stora packor af mångfärgade teateraffischer,

som de utan långt betänkande anbringa på

annonspelarna. I småbrödsbutiken, hvilken är en

liten elegant byggnad af trä, packar brödfrun

upp de stora honungsbröden och

sockerstängerna, och när hon är färdig, sätter hon sig

ned bland sina sötsaker och koketterar för

poliskonstapeln, som gör sin inorgonvakt i blanka

stöflar och klädd i Parispolisens nätta uniform.dräkter, skor med höga klackar, en lätt krage kastad öfver axlarna

och på hufvudet antingen ingenting eller en förflugen hatt, som

sitter på högra örat eller på det venstra, men aldrig rätt, aldrig! På

snabba små fötter skynda de till sina ateliers, där världsmoderna

skapas under deras flinka händer.

Så se vi i vimlet en liten enspännare, hvari en vacker dam

med kokett friseradt hår kikar fram mellan buketter, guldregn,

Modister.

syrener och lefvande växter. Det är boulevardens

blomsterhand-lerska. Hon har knappast kommit ned ur vagnen och stuckit sina

dockfötter i ett par lackerade skor, förr än hon genast arrangerar

sina blommor, bjuder ut dem till de förbigående, nickar skälmskt

åt konditorn vid gathörnet och vexlar bitande anmärkningar med

tidningsfrun, som icke längre kan begripa världen. Den heliga

damen har redan slutsålt L’ In tr ans?ge a n t, och nu tyckes det nästan,som om hon på nytt skall få upplefva en af de ogudaktiga dagar,

då hon ej får sälja ett enda exemplar af La Croix.

På trottoarerna, där nyss modisterna ilade fram med lätta fjät,

vandra nu allvarliga affärsmän, som nyss hafva kommit till staden

med morgontågen från Asniéres, Suresnes, Ville d Avray och Sceaux.

Butikerna öppnas och väldiga montrer, som egentligen äro

själf-ständiga butiker, ställas upp på boulevarden. I långa rader svänga

droskorna in från sidogatorna, skiljas åt och flyga hit och dit i

svärmar. Omnibusarna knoga sig fram från Madeleine till

Ba-stiljen, och körtrafiken tilltager, tills den med sitt dofva skrammel

öfverröstar alla andra ljud. Då höres gatukrämarens hesa rop, och

lifvet har börjat.

Paris ligger på ömse sidor af en dal. På dalens botten flyter

Seine, och om man icke vet, huruvida man befinner sig på högra

eller venstra sidan om Seine, kan man se det på terrängens

lutning. På alla gator, som gå vinkelrätt mot floden, börja

husnumren nedifrån och växa till uppåt; på de gator, som gå parallelt

med floden, följa numren dess lopp. Man kan alltså af terrängen

och husnumren någorlunda räkna ut väderstrecken.

Seine delar staden i två olika stora delar, en venstra och en

högra Seine-strand. Två rundt omkring gående boulevarder, den

inre och den yttre, skära stadens plan i två koncentriska ringar.

Boulevard betyder vall, och de inre boulevarderna beteckna också

vallarnas plats före stadens utvidgning under Ludvig XIV. De

yttre boulevarderna uppkommo, då man år 1860 på nytt utvidgade

Paris och anlade de allra yttersta boulevarderna, hvilka i en

kolossal cirkel följa murarna. Innanför dessa allra yttersta boulevarder

har man ringbanan, la ceinture. En underjordisk ringbana, som

är under anläggning, kommer att öppnas i början af det tjugonde

århundradet.

Den af boulevarderna, som i synnerhet intresserar främlingen,

är den så kallade stora eller inre boulevarden, och af denna till

och med blott den del, som ligger på den högra stranden af Seineoch går ut som en båge från Seine mellan broarna Pont

cTAuster-litz och Pont de la Concorde. I inskränktare mening begränsas

detta boulevardparti af Bastiljplatsen och Madeleinekyrkan.

Af-ståndet mellan de två punkterna är ej fullt 4,000 meter och

till-ryggalägges af omnibusen på 3/4 timme. Men den främling, som

vill orientera sig, bör gå denna väg till fots.

Vi befinna oss då på Place de la Bastille, det vill säga vid

den ändan af den inre boulevarden, som ligger längst bort från

stadens medelpunkt. Där

finnes Julikolonnen, rest

till minne af

barrikadstriderna 1830, och

bakom kolonnen

Vincennes-bangården. Från

närheten af kolonnen utgår

omnibusen

Madeleine-Bastille, som knappast

har lämnat stället förr

än den är full, ja,

öfver-full af passagerare.

Denna representant för ett

urgammalt befordringssätt

hälsas, då han skramlar

genom staden, af alla

väntandes förbannelser. Men

omnibusbolaget har mo-

Place de la Bastille med Julikolonnen.

nopol, och vet man icke,

hvad som menas med ett monopol, lär man sig det först i Paris.

Vi följa efter monopolet, som långsamt stretar uppför

Boulevard de Beaumarchais, som är den första och den längsta af de

11 boulevarder, som med ett gemensamt namn kallas Den znre

boulevarden. Till en början får man här ett intryck af, huru

boulevarden såg ut i midten af århundradet. Gatan är belagd med sten

och blott 50 steg bred. Husen äro nästan uteslutande af en gammaltyp, det vill säga att deras murar synas vara fästningsmurar med

mycket små fönster och med af växter fullsatta altaner.

Synnerligen pittoreska äro vindsvåningarna, som ligga något indragna

på taken, halft dolda af en bred terrass, på hvilken grönskande

växter slingra sig omkring spalierer, som bilda små lusthus.

Något som ytterligare bidrager till att göra gatan så egendomlig, är

målningen på fasaderna. Bottenvåningen kan till exempel vara röd

och de öfre våningarna gråa. I nedersta våningen finnas de små

affärer och butiker, som äro så vidt skiljaktiga från de strålande

butiker, vi senare passera, men så egendomliga för det gamla,

borgerliga Paris.

Någonting, som är värdt att tagas i betraktande, är till exempel

slaktarens butik. Fönstret är ett enda öppet gap, nedan till

om-bildadt till ett sluttande golf med en utställning af konstfärdigt

afskuret kött. Alla faten äro prydda med grönt, och i ändarna på

metvurstarna äro friska rosor bundna. I bakgrunden hänga i långa

rader slaktade lafffm, krithvita som elfenben, och midt i fönstret

dinglar en kolossal oxe, i hvilkens feta rygg slaktaren med säker

hand har skurit in sitt eget, väl träffade porträtt. Ett handtverk,

som på andra ställen alstrar råhet, synes här präglas af kulturen.

Vi gå vidare och kika in i allehanda småaffärer, som i lika

hög grad utmärka sig för sin nätta, för fransmännen så

egendomliga prydlighet. Här är den oansenliga pappershandeln med den

svarta disken och en utställning af förgyllda gratulationskort,

hvarmed de franska småborgarena glädja hvarandra på sina

högtidsdagar. Där är leksaksbutiken, som i sitt inre är alldeles tom, ty

affärens innehafvarinna, en liten svartklädd dam, har burit hela

lagret ut på gatan. I samma hus residerar specerihandlaren, som

öfver ingången till sin brokiga affär har sitt facks bekanta skylt:

Épicerie. Vins. Coniestibles. I hans fönster ses en prunkande

utställning af kolonialvaror, emballerade i pappaskar med kraftiga

färger, och på pappaskarna står priset utsatt med stora siffror.

Varan kostar aldrig en rund summa, t. ex. 5 francs, utan alltid

4 francs 95 centimes. I huset bredvid se vi två affärer, som ärohvarandras motsats, strykerskornas nätta sysselsättning, med de

hvita, nystrukna kjolarna i den friska luften, och antikvitetshand-

Stry kin rättning.

lerskans, ett fullständigt museum, fullproppadt af ’ gamla saker,

altars takar, rökelsekar och krucifix, objets and ens, hämtade från

C av lin g, Paris. 2IO

kloster och kyrkor. Ägarinnan är en äldre, fetlagd dam af den

vanliga franska typen med starkt utvecklad byst och mörka

mustascher. Hon liknar själf ett objet ancien.

På en gigantisk skylt, som sticker ut från en entresol-våning,

står det: Sage femme, hvilket icke betyder vis kvinna, utan

barnmorska. Skylten meddelar dessutom, att barnmorskan är af första

klass. I Paris kan man nämligen också mycket bra komma till

världen på andra eller tredje klass, hvilket förefaller orimligt i ett

demokratiskt samhälle. Men orimligheten får sin förklaring, när

man får sikte på madamen, som just nu visar sig i ett af fönstren.

Hon är allt igenom af första klass; kanske det beror på den min,

h var med hon här på morgonkvisten står och spejar efter en första

klassens stork.

I nedra våningen med de smala fönstren synes en mängd

ljusa bröd utställda, af hvilka några äro flera alnar långa med

kolossala sprickor i skorpan, andra mycket tunna, vridna som

^stolsben och af mycket ljus deg.

Het är bagarens affär, och en affär, som alltid står på

dag-oordningen i Paris. Intill 1863 var bagerihandtverket ett

privilegium, och ännu i dag är det myndigheterna, som enligt lagen af

1791 bestämma priset på brödet. Detta förhållande har gifvit och

ger fortfarande anledning till ändlösa förvecklingar, och till sist

hafva socialdemokraterna i municipalrådet föreslagit att slå

tillsammans alla bagerierna till ett enda gemensamt kommunalt

bageri. följden af detta förslag har varit otaliga möten med

föredrag och resolutioner, medan bagarne nu som förr blåsa upp sina

franska bröd med kemikalier och bibehålla den höga taxan. ; Att

brödet är så dyrt "beror dock icke ensamt på bagarnes vinst, utan

också på den orimligt höga stadstullen (accisen). Om stadstullen

upphäfdes, skulle brödpriset genast falla 40 procent. I

förhållanden sådana som dessa har man en förklaring på, hvarför

muni-cipalråden föra ett sådant oväsen i Hotel de Ville. Men

brödfrågan är intrasslad i en sådan väfnad af intressen, att den —liksom så många andra kommunala frågor — kan ändras endast

genom omhvälfning och revolution.

Från Boulevard de Beaumarchais gå vi genom Boulevard des

Filles du Calvaire — uppkallad efter ett nunnekloster — som

bara är 17 hus lång, och befinna oss sedan på den tredje och

betydligare boulevarden, Boulevard du Temple, som i gamla dagar

var medelpunkten för teatervärlden i Paris. Här låg en rad

mycket besökta förlustelseställen, bland dem Nicolets teater, som så

ofta nämnes i den franska memoar-literaturen. Af all denna

härlighet finnes nu endast Cirque d’Hiver kvar, hvarest Colonne ger

billiga konserter. Det var för öfrigt här, som Pasdeloup införde

Richard Wagner i Paris.

Vi stanna och betrakta en fransk tobakshandel, som

utvändigt kännes igen på den röda, åttkantiga lyktan och i sitt inre

på tobaksdisken och skänken med serveringen, där man på stående

fot kan få sig ett glas och där borgarena från kvarteret på

morgnarna och eftermiddagarna få sig en liten pratstund. Franska

staten tillverkar själf cigarrer och säljer själf all tobak.

I tobaksbodarna säljas frimärken, och på gatan utanför finner

man med något besvär en inmurad breflåda. Dörren till butiken

står alltid öppen, och man lägger märke till, att förbigående gå

in dit och tända sin cigarr eller cigarrett utan att köpa något

eller bedja om tillåtelse. Att detta bruk har utvecklat sig beror

naturligen på det höga priset på tändstickor. Efter kriget 1871

exproprierade staten de då befintliga tändsticksfabrikerna för en

summa af 31 millioner francs. Hela tändsticksfabrikationen

auktionerades därpå bort till ett bolag, som betalade till staten en

årlig afgift af 17 millioner francs. Men sedan 1890 idkar

republiken själf denna fabrikation och är alltså både tobaks- och

tändsticksfabrikan t.

* ?■

Vi vandra vidare utför Boulevard du Temple, tills någonting

nytt åter fängslar vår uppmärksamhet. En hop fattiga män och

kvinnor stå och läsa en mängd handskrifna annonser (anbud om

platser m. m.), som äro uppsatta på en vägg. Hvarje annons ärskrifven på en papperslapp, och hvarje lapp är försedd med en

6 centimers stämpel, hvilket alltså är en afgift, som den

annonserande betalar till staten. Liknande offentliga annonsväggar äro

vanliga i Paris, hvarest i allmänhet annonsering genom affischering

i det fria spelar minst en lika stor roll som i Norra Amerika.

Hvarje plank eller ställning omkring ett hus under uppförande

betäckes ögonblickligen af väldiga plakat, som äro kolorerade och

illustrerade med mycken smak.

Blommande träd på boulevarden.

Boulevard du Temple är liksom alla de inre boulevarderna

planterad med en dubbel rad af träd, som stadens arbetare just

hålla på att beskära. En främling lägger märke till, att arbetarne,

ehuru halfnakna, bära ett i ögc*nen fallande stort rödt skärp

omkring lifvet. Detta plagg använda de för att värma magen, som

är förstörd genom dåligt vin. Det fluidum, arbetarne vanligen

köpa på krogarna, är en blandning, som göres af spanska och

italienska viner, och deras smak blir så fördärfvad, att de till sistföredraga denna blandning framför Bordeaux-vin, som för öfrigt

sällan fås alldeles oförfalskadt i Paris.

Boulevard du Temple mynnar ut i Place de la République

{f. d. Château d’Eau-platsen), som är ett slags förgård till

arbetarekvarteret Belleville och en af de egendomligaste platserna i Paris.

I synnerhet fram på aftonen erbjuder Place de la République

en intressant anblick. Från de två väldiga pulsådrorna Rue de

Turbigo, som förenar Belleville med Hallarna, och Rue du Temple,

som från arbetarekvarteret leder ned till en oerhörd mängd in-

Place de la République.

dustriella verk, strömma tusentals arbetare, kvinnor och barn,

välklädda, halfnakna och barhufvade upp mot Rue Faubourg du

Temple och slukas af arbetarekvarterets labyrint af smågator.

Främlingen, som vill se en glimt af arbetarevärlden, bör en afton

vid sextiden taga vägen öfver Place de la République.

Platsen är för öfrigt i sig själf imponerande, stilfullt prydd

med en fyradubbel rad af träd, med flaggmaster, springvatten och

en 45 fot hög staty af republiken, framställd som en yngre,

kraftfull kvinna med den frygiska mössan på hufvudet och en

olive-:gren i högra handen. Statyens piedestal är prydd med allegorieraf friheten, jämlikheten och broderligheten samt med ett lejon af

metall, som bevakar valurnan. När Belleville är i jäsning, t. ex.

under större strejker, förefaller det nästan alltid våldsamma

upp-träden framför lejonet.

Statyen på Place de la République.

Vi i romenera öfver platsen och fortsätta vår väg utför

Boulevard S:t Martin. Gatan, som sluttar starkt, ligger här flera famnar

djupare än trottoaren, hvilket ger denna boulevard en egendomlig

prägel. För öfrigt är Boulevard S:t Martin en af

teatermedelpunkterna i Paris och följaktligen lifligt besökt på aftnarna. Ickemindre än fyra stora teatrar ligga här alldeles bredvid hvarandra,

nämligen Folies-Dramatiques (feerier), Ambigu (förbrytaredramer),

Porte"S:t Martin (utstyrselpjeser) och Théâtre de la Renaissance,

där, Sarah Bernhardt just nu spelar Kameliadamen. På restaura-

Porte S:t Denis.

tionerna, som ligga spridda emellan teatrarna, samlar sig på

eftermiddagarna ett lifligt sällskap af skådespelare, och träder man in

på Rue de Bondy, som går bakom boulevarden, finner man på de

misstänkta knejperna en besynnerlig publik af statister, maskinister,biljettförsäljare och sådana damer, som icke gå ut på gatan förr

än efter mörkrets inbrott.

Nästa boulevard, som blott är ett par hundra alnar lång, heter

Boulevard S:t Denis och har vid sina båda ändpunkter

imponerande äreportar, uppförda för Ludvig XIV. På midten af sin längd

skäres Boulevard S:t Denis af Boulevard Sebastopol, och där de

två strömmarna af vagnar och fotgängare mötas, råder en trafik

och en brådska, som röjer, att man nu närmar sig de inre

boulevardernas brännpunkt.

Boulevard Bonne-Nouvelle, som vi därefter beträda, ligger på

en liten backe och intager både genom sin pittoreska belägenhet

och genom sin befolknings beskaffenhet en särskild ställning.

Befinner man sig vid boulevardens norra ända, ser man på den ena

sidan in på Rue S:t Denis, på den andra in på Rue Faubourg

S:t Denis, d. v. s. två gator, som med sina urgamla och snedar

osymmetriska hus och med sin larmande vagnstrafik och sitt

bråda affärslif erbjuda en bild af liffull rörlighet, hvartill det icke

finnes några motstycken i Paris.

Vi fortsätta vägen fram utefter Boulevard Bonne-Nouvelle och

se till höger det bekanta Café de la Terrasse, som är öfverfullt af

tyskar, samt längre fram på samma sida Théâtre de Gymnase och

den stora restauranten Marguery, som mer besökes af resande än af

parisare.

Hvar och en som kommer till Paris med en mellantid af

några år, förvånas öfver stadens oföränderlighet, och i synnerhet

är detta intryck starkt, när man noga känner någon trakt. På så

sätt går det mig på denna ^boulevard, vid hvilken jag en gång

har bott i två år och där jag känner hvart enda hus och hvart enda

träd. Tio år hafva förflutit sedan dess, men allting är oförändradtr

från modemagasinet, där stadsbuden stå vid ingångarna med sina

bårar och rep, till kaffestugorna, hvari portvakterna och

drosk-kuskarne spela domino om ett glas vin. På trottoaren putsar

vapenhandlaren sina dolkar och pistoler, och mellan runda kakor

med syltade körsbär sitter bagaren och räknar pengarna vid simdisk. På den breda trottoaren ge akrobaterna sin sedvanliga

efter-middagsföreställning för en tacksam publik, och på kaféet går min

vän Pierre ännu och passar upp, ropar voilà och narrar af mig

en sou alldeles som förr i världen. Tiden tyckes spårlöst hafva

glidit förbi alla dessa människor, och med en sorgsen känsla af

att jag är den enda, som har blifvit äldre, lämnar jag min gamla

boulevard.

Man har tre backar att passera på vägen från Bastille till

Madeleine. Boulevard Bonne-Nouvelle är den första. Den andra,

som nu ligger framför oss, är Boulevard Poissonnière, en

boulevard, som likaledes har sin säregna fysionomi. Här samlas på de

talrika småkaféerna en märklig krets af börsjobbare och spekulanter,

som sticka hufvudena tillsammans, röka cigarretter och diskutera

sina egna dyrbara intressen. På denna liksom på de följande

boulevarderna är den högra sidan, d. v. s. solsidan med de jämna

numren, den mest trafikerade, hvilket naturligtvis har inflytande

» •

på butikhyrorna. Butikerna börja här blifva stora, om icke just i

omfång, så åtminstone på höjden, i det de öfverallt äfven upptaga

den låga franska entresol-våningen, som är betecknande för husen

i Paris. Till höger på Boulevard Poissonnière ligger bröllopsre-

stauranten Notta, som nu mest lefver på sitt rykte från forna

dagar. Vidare se vi den stora affärskomplexen »Huset med järn-

- -,

bron», Barbediennes berömda bronsutställning och, när vi hafva

passerat backen, Café Brébant, hvarest diskuterande och

tidningsläsande gäster sitta långt ut på trottoaren. Trafiken tilltager, och

där Rue Faubourg Montmartre skär boulevarden, är trängseln så

stor, att poliskonstaplarne oupphörligt måste afspärra den ena

gatan, medan vagnsraderna långsamt rulla vidare på den andra. Man

bör sätta sig utanför Café Brebant en eftermiddag vid sextiden;

detta hörn hörer till det sevärda i Paris.

Vi gå uppför den sista af de tre backarna och befinna oss på

Boulevard Montmartre, där de mondäna kaféerna och

utländingar-nes restaurationer ligga på boulevardens högra sida. Där är Café

des Princes, Restaurant de la Terrasse (öfverfull af utländingar),

C av lin g, Paris. 3Café Brasserie Jouffroy och Café Maxéville och till sist

Restaurant Vichy.

På skuggsidan af Boulevard Montmartre ligger Restaurant

Boulant och Théâtre des Variétés (Judies gamla scen, oansenlig

sedd från gatan, men en af de mest besökta boulevardteatrarna).

Till höger om teatern ses Café de la Suède, som förr mycket be-

Boulevard Montmartre möter Boulevard des Italiens.

söktes af författare, men nu är samlingsplats för

landsortsskåde-spelare.

Boulevard Montmartre är den brantaste af de tre backarna i

synnerhet i lutningen ned mot Boulevard des Italiens.

Träbeläggningen är mycket hal; i hvarje ögonblick störta hästar omkull,

och omnibusar komma på tvären under farten, hvilket förökar den

äfven därförutan obeskrifliga trängseln.

Framför oss ligga nu i rak linie de tre sista och största

boulevarderna, Europas medelpunkt: Boulevard des Italiens, Boule-vard des Capucines och Boulevard de la Madeleine. Här samlar

sig hela boulevardens elegantaste lif i ett enda obeskrifligt bländande

virrvarr, som det icke finnes maken till i någon annan stad vare

sig i den gamla eller den nya världen.

De tre boulevarderna hafva blott en längd af 1,000 meter, men

ändå är det blott något öfver den första hälften, nämligen

Boulevard des Italiens och ett stycke af Boulevard des Capucines, som

är den mondäna världen par excellence. Husens framsidor äro

betäckta med gyllene bokstäfver, och stannar man och läser

skyltarna, ser man öfverallt namn, spm äro världsbekanta; på båda

sidor 0111 boulevarden imponerande affärsetablissement, med

slösande prakt utstyrda modemagasin, öfverfulla restaurationer och

på gatan en malström af omnibusar, af ekipager och fiakrar, fulla

af elegant klädda herrar och damer. Öfverallt ett nervöst

jäktande, ett kaos af modets nyckfulla växlingar, af förfining och

fördärf, och i luften den lätta doft af puder, som är så

egendomlig för gatan i Paris.

Vi följa husraden till höger och gå förbi Robert Houdins

teater, den gamla operapassagen, Flarn marions bokhandel,

Théâtre-Pompadour och jätterestauranten Pousset, hvarest fem rader stolar

och bord tvinga fotgängaren att taga af ut på gatan. Vidare det

historiskt bekanta Café Riche, en rad stora affärer och magasin och, vid

hörnet af Rue Lafitte, Maison dorée, den berömda nattrestauranten,

hvarest man ännu träffar lefnadsglada adelsmän från

julimonarkien. Till slut passera vi Théâtre des Nouveautés, det stora

Hôtel de Bade och Restaurant Paillard, hvarest prinsen af Wales

superar, när han inkognito uppträder på den inre boulevarden.

Samtidigt ha vi på den andra sidan om Boulevard des Italiens

passerat Café Cardinal (hörnet af Rue Richelieu), den stora

aftontidningen Le Temps, som har sitt eget hus, Restaurant Universelle,

alltid öfverfull af utländingar, Café Anglais (Sarah Bernhardts

café), Crédit Lyonnais, Diner Français, parfymaffären Violet,

Chri-stofles guld- och silfverhandel. Fortsätta vi vägen rakt fram,

befinna vi oss snart på Boulevard des Capucines, som är mera en-gelsk och mera dyrbar än Boulevard des Italiens. På denna

boulevard ligger Café Napolitain, som är samlingsplats för unga skalder

och målare. Vidare Vaudeville, Réjanes teater, och det beryktade

Venustemplet Café Américain, som på dagen är tomt och

högtidligt som en kyrka, men på natten lifligt som ett dårhus. Till

sist skär Boulevard des Capucines operaplatsen, från hvilken vi

hafva utsikt till den sista af de stora boulevarderna, La Madeleine,

som dock är mindre trafikerad än de föregående. Vi afbryta

därför här vår vandring vid Café de la Paix, det bekanta kaféet i

Grand Hôtel, medelpunkten för utländingarnes lif i Paris.

Kaféet har en allenastående belägenhet. Till venster ser man

operans spirituella façad, till höger stråla de elegantaste gator ut,

som finnas i Paris: affärsgatan Rue du 4 Septembre och den stora

hufvudgatan Rue de la Paix, som i ett aflägset fjärran stänges af

Vendomekolonnen. Rakt fram till operans façad går Avenue de

POpera, som med sina förnäma husrader förenar operaplatsen med

Théâtre Français.

Sedan århundradets början ha de stora boulevardernas

medelpunkt långsamt flyttat sig en gammal svensk fjärdingsväg mot vester.

Den var för 100 år sedan Boulevard du Temple, nu är den

Operaplatsen, och den flyttar sig fortfarande åt vester. Orsaken härtill

tror man vara den, att vestliga vindar äro förhärskande i Paris och

att rök och dålig luft mest generar invånarne i stadens östra delar.

Följden är den, att rikedomen flyttar mot vinden och att stadens

medelpunkt följer rikedomen. Samma förhållande gör sig för öfrigt

gällande i andra stora städer, såsom t. ex. Berlin och London. Vid

kejsardömets fall var Boulevard des Italiens de inre boulevardernas

medelpunkt; nu är Operaplatsen det. Men det finnes parisare,

som skulle finna det skadligt för sitt mondäna anseende att dricka

en apéritif utanför Café de la Paix. För dem är stället, där man

bör visa sig, Maxim vid Rue Royale. Världsutställningen

kommer ytterligare att utöfva dragningskraft åt detta håll, och

innan det har gått många år, pulserar boulevardlifvet otvifvelaktigt

i Champs Elysées.Men här är icke stället till att fördjupa sig i framtiden. Vi

hafva tagit plats framför det mest förtrollande gathörn i världen,och hastigt fängslas ögat och sättes tanken i rörelse af människorna,

som strömma förbi oss.

Hvad är det nu för en hemlighetsfull tjusningskraft, som ligger

i detta vimmel, i husraderna, som tyckas se ut som alla andra

husrader, och i vagnarna, som spegelblankt lackerade rulla hän öfver

träbeläggningen på mjuka gummiringar? Hvad kan orsaken vara,

att alla främlingar blifva öfverraskade och förklara, att de icke

hade tänkt sig den inre boulevarden så underhållande?

Avenue de L’Opéra. I bakgrunden Operan.

Det är först gatornas infattning, formernas inbördes linier och

förhållanden. Ingenting häri beror på en tillfällighet, utan allt har

genom århundraden utvecklat sig enligt lagar, som varit beroende

på en hög kultur. Midt på gatan finnes t. ex. en refuge, det vill

säga en platt upphöjning, som de förbigående springa upp på för

att komma undan för de körande. Den har sedan kejsaredömet

ändrat plats och utseende fyra gånger. Nu ändtligen finner man,

att den passar in i gatans arkitektur.

Så är det människorna, hvilka, liksom alla folkslag af den

latinska rasen, röra sig obeskrifligt mycket mera fritt och otvungetpå gatan än de nordliga folkstammarna. Frankrike berör med sin

södra gräns Spanien, Medelhafvet och Italien. Marseille har en

stark prägel af Orienten, och det är förvånande, huru ofta man

möter Marseille och Marseille-bon i Paris.

Till sist gäller det om alla fransmän, vare sig de äro från

södern eller från norden, att deras tankar och känslor hastigt

af-spegla sig på ytan, man kunde nästan säga på öfverrocken. Och

samfärdseln präglas icke blott af folkets lifliga temperament, utan

Boulevard des Capucines. Grand Hôtel.

också af den allmänna elegansen, af herrarnes korrekta dräkter och

damernas stilfulla toaletter. På Boulevard des Capucines är det

föga, som påminner om trälandet för vårt dagliga bröd. Inga

arbetsåkdon och inga — eller åtminstone så godt som inga —

arbetsklädda fotgängare. Man promenerar genom ett vimmel af

vackra damer, af rika turister och af franska boulevardherrar

(boule-vardiers), som efter hvad det synes icke hafva annat att göra än

att prata, växla handtryckningar och röka cigarretter. Och att

denna angenäma sysselsättning för till ära och värdigheter i

Frankrike, ser man på de många hederstecknen: hvarje någorlunda väl-klädd parisare har ett ordensband i knapphålet och känner sig

såsom dekorerad höjd öfver massan.

Frankrike har för närvarande få män, men många dekorerade

män. Hederslegionens kors tilldelas både män och kvinnor och

städer (som taga in det i sitt vapen) och regementsfanor (som få

ordenstecknet fastbundet vid fanstången). Hela antalet inländska

franska riddare af Hederslegionen är för närvarande 42,430, och

det har varit större, men 1896 blefvo utnämningarna reglerade

genom en lag. Mera sällan dekoreras kvinnor, ja, från 1821 till

1851 blef blott en enda kvinna dekorerad, marketenterskan fru

Perrot. I våra dagar tyckas de franska kvinnorna dock i det

af-seendet hafva förvärfvat sig en viss likställighet med männen.

Bland de mest bekanta kvinnliga riddare af Hederslegionen från

de senare åren må nämnas arkeologen fru Dieulafoy, hvilken går

klädd som man, och målarinnan Rosa Bonheur, hvilken till och

med har blifvit utnämnd till officer.

Men förutom Hederslegionens röda band se vi många andra

hederstecken på boulevarden. Allmännast är det violetta bandet,

som bäres af officiers dAcadémie, och den motsvarande rosetten,

som bäres af officiers de rinstruction publique. Dessutom finnes

det en mängd lika mycket eftersträfvade dekorationer, t. ex. bland

landtbrukarne Mérite agricole, instiftad af Méline 1883, och

motsvarande utmärkelsetecken för tullväsendet, skogsväsendet och för

privata personer, som liafva innehaft samma tjänsteanställning i 30

år. Till sist bäres militärmedaljen (instiftad 1852, gult band med

gröna kanter) af icke mindre än 51,248 personer. Denna medalj

tilldelas fransmän, som hafva utmärkt sig under de senare krigen

och expeditionerna, och den bäres oberoende af

minnespenningarna, hvaraf den mest bekanta var S:t Helenamedaljen (instiftad

18 21 för Napoleons soldater).

Vi afbrytas i våra betraktelser genom ett af de många

uppträden, som oundvikligt höra med till lifvet på de inre

boulevarderna. Ett par blusmän komma släpande på en kvinna, som har

blifvit öfverkörd och af den anledningen är föremål för ett så öfver-väldigande deltagande, att I1011 är nära däran att blifva nedtrampad.

Blusmännen vilja lägga henne i en portgång, men tvenne herrar,

som båda bära hög hatt och ordensband samt antagligen äro

deputerade, hafva tagit högsta ledningen af saken om hand. Den

ene af de båda herrrarne kommenderar blusmännen åt höger, den

andre kommenderar dem åt venster, och medan de skrika öfver

hvarandra, ligger kvinnan och jämrar sig ömkligt på trottoaren.

Uppträdet är i all sin löjlighet symboliskt för de franska

samhällsförhållandena: deputeradena

som gräla, publiken, som

nyfiket strömmar dit, och den

fattiga kvinnan, som får ligga

där i soporna. Till slut lyfta

blusmännen upp henne igen

och bära in henne på ett

apotek. Folkmassan rusar

efter dem. En poliskonstapel

måste tillkallas och under

brusande talfärdighet från

alla håll slås dörren igen och

kvinnan afspärras från den

yttre världen, medan

apotekaren gör sin plikt. På

gatan utanför antar

uppträdet allt större dimensioner.

Ett rykte säger, att

kvinnans ena ben skall amputeras, att hon nästan är döende och att

man genast bör hämta en präst. Där är dock ingen som tar ett

steg för att göra det. Däremot trängas både herrar och damer

vid fönsterna för att få se en glimt af hjältinnan i den sorgliga

tilldragelsen. Men då hjältinnan själf ett ögonblick senare,

tydligen upprymd och med beckplåster på näsan, visar sig i dörren,

tages hon emot med ett missnöj dt mummel.

C av lin g, Paris. aÖfverallt hvarest någonting är på färde kan man vara viss

om att få se en droskkusk. Hans klädedräkt^och uppträdande,

hans bondaktiga dumhet,

som kämpar med

klipskheten i det väderbitna

ansiktet, allt smälter

tillsammans till en figur,

som hör till det

putslustigaste, som man

anträffar på den inre

boulevarden.

Många besynnerliga

affärer florera i det

brusande människohafvet,

som obekymradt rullar

sina vågor vidare. In

mellan borden kommer

en ödmjuk kvinna, som

bjuder ut violbuketter

på en flat korg.

Violerna äro dock endast en

förevändning. I

verkligheten lefver kvinnan

af att skaffa kunder åt

ett prostitueradt hus.

Hon arbetar framför

kaféerna jämte den

allestädes närvarande

vägvisaren för främlingar, som

ögonblickligen kan se på

folk, om de äro

utländin-gar. Ciceronen introducerar sig på engelska och erbjuder sig att

afslöja Paris nattetid. Bland det sevärda, som han med slösande

frikostighet utlofvar, är ett äkta turkiskt harem, där . . . och be-skrifningen öfvergår till en tyst hviskning. Man må för öfrigt

icke tro, att han är bara en vanlig vägvisare för främlingar. Nej,

såsom det yttermera bekräftas af hans visitkort, är han homme de

lettres (litteratör), och det är icke för att plundra utländingarne,

som han vill . . . och hviskande fortsätter han sin beskrifning af

Paris nattetid.

Ett studium, som aldrig tar slut, är studerandet af les

camelots (boulevardkrämare och taskspelare), som visa sig öfverallt och

%

som aldrig synas göra några affärer. Camelot’en rekommenderar

sina varor med egendomliga uppseendeväckande rop, och om man

skänker honom ett ögonblicks uppmärksamhet, förevisar han med

en förvånande färdighet åtskilliga trolleriapparater, genomskinliga

kort med obscena bilder, samt fåglar, som äro tama, det vill säga

bedöfvade med ether. Jämte dessa affärsmän uppträder den

döf-stumme tiggaren, som afvisas öfverallt, då hvar och en vet, att

han kan både höra och tala. Vidare konstnären, som tecknar ens

porträtt för en franc, och ofta tecknar det förträffligt.

Underhållande äro de ambulerande gycklarne, mimoplastikerna, som äro

förgyllda öfver hela kroppen och förevisa lefvande bilder. Ehuru

sällskapet består af endast två personer, framställer det bl. a. en

situation, som heter: »Bismarck skälfvande för den franska

republiken», och bland åskådarne finnes det vanligen en eller annan

äldre patriot, som låter sig hänföras till att gifva en sou.

Absinttimmen är inne. Ytterst på trottoaren står situationens

man, le gérant, restauratören, som är klädd i redingote. Elegant

viftande med rockskörten tar han emot de ankommande, mottar

deras order med ett förbindligt leende och låter ordern gå vidare

med affärsmässigt allvar. Le gérant är både affärsman och

psykolog. Han ser till, att den äldre lärde herrn genast får senaste

numret af Débats, att vinskänken är till hands i samma ögonblick

den serverande garçon’en har satt de tomma glasen på

marmorbordet och ropat: » Versez/» (»Häll i!»). Han vakar öfver, att

damerna få le petit banc (pallen, som på alla offentliga ställen skjutes

in under de franska damernas fötter) och att kokotten blir pla-cerad i en smickrande ställning framför spegeln. Samtidigt håller

han det ena ögat på kaféets bakgrund, det andra midt i gatuvimlet,

och när gästerna slå sönder ett glas, småler han och försäkrar, att

det är en ära för hans hus; råka uppassarne ut för samma olycka,

betalar han för malheuren med en knuff.

La Patnel Le Jour i La Francel Det är tidningsförsäljarne,

som vid aftonens inbrott springa genom gatorna och med

fladdrande tidningspackor och förvildade miner utstöta sina hesa rop.

Trängseln tilltager. De väldiga kapplöpningsvagnarna komma

jagande från löpningarna och lassa ifrån sig spelarne, som föra med

sig lidelserna från sadelplatsen in på boulevarden.

Sporttidningarna med de sista resultaten bjudas ut, och Le Soir, som

innehåller referat af kammarens session, går ur hand i hand. Ljusen

tändas och in på kaféerna fladdra excentriska kokotter, nyfriserade,

nysminkade, med prasslande sidenkjortlar och doftande af puder.

Ljus och lättsinne slå som en parfymerad bölja in öfv^er

boulevarden. Det är natt . . .

Och genom natten köra vi i öppen vagn från Operaplatsen

till Renaissance-teatern, där Sarah Bernhardt nu står för öppen ridå

med den hvita kamelian i sitt hår. Vi köra i ett sorl af skratt,

af rasslandet af mynt, ljud af musik och ett mummel af

människoröster, och efter hand fulländas bilden, som blir kvarstående i

minnet af denna dag.

Den stora skådespelerskan, som med sin genialiska konst

förhärligar kokotten. Hennes klara tårar glänsa bland diamanter.

Hon är skön i förnedringen. Halft en Venus, halft en dödsängel,

i en doft af friska rosor höjande sig mot himlen som den gripande,

symboliska bild, hvilken i ett enda sammanfattar de tusende vackra

och fula, ljusa och mörka, förtrollande och hjärtslitande intryck,

främlingen under dagens lopp har tagit emot på vandringen genom

den inre boulevarden.Förlustelser.

Under århundraden har Paris som konstens, modernas och

galanteriets medelpunkt utöfvat dragningskraft på Europas alla

folk, och de moderna samfärdsmedlen, som förminskat afstånden,

hafva i samma mån

förökat tillströmningen

af resande.

Att frekvensen af

utländingari Paris jämt

tilltager framgår af litet

statistik. År 1887

anmälde hotellen i Paris

680,000 resande, men

1897, som liksom det

föregående kan räknas

som ett medelår, var

antalet 890,000,

hvil-ket på 10 år ger en

tillökning på 210,000

resande. När man till

dessa 890,000 lägger

de främlingar, som bott

privat, i skolor, i högre

läroanstalter och i fa-

Cléo de Mérode.

miljer, antar man att

hela antalet resande lågt räknadt har varit 1,200,000. Det vill

säga, att en här af utländingar, som är mer än fyra gånger så

stor som Stockholms hela invånareantal, årligen kommer till Paris.I gamla dagar var det Sorbonne-universitetet och. den

sko-lastiska teologien, som utöfvade så stor dragningskraft på

Europas ungdom. Medeltidens Pariserfarare bestod till största delen

af studerande, som under sin vistelse i Sorbonne väckte de franska

studenternas täflingslust och ökade därigenom stadens andliga

tillväxt. Men inemot Medeltidens slut s}mes strömmen af resande

hafva fått en annan karaktär.

Ännu finnes dét naturligtvis

åtskilliga fattiga studenter och artister i

Quartier Eatin, och tusentals

utländin-gar söka fortfarande undervisning och

bildning på teatrarna och i de rika

konstsamlingarna. Men utan tvifvel är

dock i våra dagar det långt

öfvervä-gande antalet af de utländingar, som

besöka Paris, rika, lefnadslustiga

människor, som törsta efter förströelser,

trötta världsmän och utlefvade

adelsmän, för hvilka det är en raffinerad

njutning att spela taffel på vulkanisk

mark, att låta penningarna och de

adliga sköldarna blänka i ett samhälle,

som är ett besynnerligt sammelsurium

af medeltid, borgare-republik och anarki.

Det Paris, som fantastiskt lysande lockar

flertalet af de 1,200,000 främlingarne i

våra dagar, är modemagasinernas, restaurationernas, varietéernas

och nattkaféernas Paris — det Paris, som kan göra sig älskadt

som en kvinna.

Det finnes fransmän, som i denna invandring se en stor fara,

om icke just för nationaliteten, som har tillräcklig motståndskraft,

så åtminstone för de franska sederna, som korrumperas af

utlän-dingarnes penningar. Det så kallade främlingskvarteret, där

sedeslösheten dyrkas som en vetehskap, utbreder sig mer och mer i

Cavalieri.3i

Paris. Det är en af stadens kräftbölder, och dock kan staden icke

undvara främlingarne, utan att dess ekonomiska bestånd skulle

rubbas. Fransmännen, som själfva hafva en ytlig moral, klaga bittert

öfver utländingarnes sedeslöshet, och i samma mån som

invandringen tilltager, blir det svårare för utländingar att få tillträde till

den finare societeten i Paris. Främlingarne hänvisas allt mer och

mer till det Paris, som är falt. Men fjärran från boulevardernas

tumm el finnes det ett annat Paris, ett allvarets och arbetets Paris.

Afståndet mellan de infödde och utländingarne kan, såsom

förhållandena hafva utvecklat sig, liknas med förhållandet i ett hus,

där alla vägfarande fritt må husera

i bottenvåningen, men där familjen

i de öfver sta våningarna lefver i

förnäm tillbakadragenhet, noga

vaktande på gamla seder och bruk.

Parisarnes skygghet för stadens

gäster är i synnerhet i ögonen

fallande på de offentiga

förlustelseställena. Det finnes två slags

förlustelser i Paris, för de infödde och

för turisterna. Det är sällan man

träffar resande, som hafva besökt ett sådant ställe som La Roulotte.

Och det är lika sällan man träffar verkliga parisare, som — utan

att det då skulle hafva varit af ren nyfikenhet — hafva besökt

ett sådant ställe som Moulin rouge.

Parisaren är konservativ till sina vanor. Helst talar han om

samma obetydliga ämnen och spisar hvar dag samma plat du jour.

Han finner sig bäst i trängre kretsar, där icke något enda ord

går förloradt, där alla de närvarande knytas tillsammans genom

att de ömsesidigt förstå hvarandra och där samtalet lätt och ledigt

rör sig från en barnslig lek med ord till elak kritik.

Detta ger färgen åt det specifikt franska förlustelsestället, le

café-concert (varietén), som i Paris har sin stora, trofasta och

förstående publik.Det var en man vid namn Darcier, som år 1848 skapade det

första af dessa offentliga förlustelseställen, hvaraf det nu finnes

tillsammans 274 i Paris. De minst bekanta äro de intressantaste,

till exempel Le divan Japonais (Rue des Martyrs), Le concert

Duel er c (Rue Fontaine), Ba-ta-clan (Boulevard Voltaire), Le concert

europé en (Rue Biot), La Gaité Montparnasse (Avenue du Maine),

Le concert de Vépoque (Boulevard Beaumarchais), La Gaité

Roche-chouart och Trianon-concert (Boulevard Rochechouart) och La Four mi

(Boulevard Barbés). Hvarje kvarter har sin lokala cafékonsert,

och där är nästan alltid fullt hus.

Ofta ligger lokalen inne på en gård och rymmer 300 till

500 åskådare, som äro placerade på ett sluttande golf framför en

tribun. Man går in, sätter sig och erhåller ett glas kaffe, som

efter platsen kostar 1 till 2 francs. Därmed har man betalt

entréen. Värden på lokalen drager sig genom denna metod undan

från att betala fattigskatt. Hvad som sedan serveras erhålles för

vanligt pris.

Scenen är mycket tarflig, en tribun med en dekoration,

framställande ett rum, hvari sångarne och sångerskorna komma in den

ena efter den andra och föredraga sina kupletter. De manliga

artisterna likna allesamman hvarandra, små och kraftigt byggda,

med slätrakade, uttrycksfulla ansikten, pudrade, bleka och med

mörkt kortklippt hår, som ligger ofvanför pannan i en skarpt

markerad triangel. Komikerna, som sällan uppträda i kostym, betjäna

sig af mycket enkla medel för att åstadkomma den åsyftade

verkan, en chapeau claque eller en käpp, som de handtera med

förvånande färdighet. Damerna visa sig i korta kjolar, eller bära de

dräkter, som framhålla deras former, så att åhörarne ej fästa så

mycken uppmärksamhet vid deras sång.

Det ar denna sång — texten, föredraget och musiken — som

än kommer den kritiska publiken att gäspa, så tråkigt har den,

än hänför densamma till vilda bifallsyttringar. En främling

förstår aldrig, hvad det egentligen är, som skapar dessa sånger.

Vanligen är det blott ett enda ord, betoningen, en gest eller en lyckadrefräng, men det kan också vara hela sången, särskildt när den

understödes af en allmänt rådande stämning, såsom då sångaren

Paulus entusiasmerade parisarne med sina sånger om »le brave

général». Det skrifves årligen något öfver 15,000 sånger för

kaffekonserterna, men af dessa 15,000 är det i regel icke mer än en,

som gör lycka. Men denna enda sång förskaffar också både

sångare, författare och kompositör en förmögenhet.

Från klockan 8 till */2 ii följa numren hastigt på hvarandra,

utan att publiken tyckes lägga märke till programmets

enformighet. Endast med långa mellantider brytes enformigheten af att

komiska figurer uppträda, såsom den franske »beväringen» och de

maskerade barnen.

Hvar och en af de mer betydande konsertlokalerna har en

kvinlig stjärna, en ung intagande dam, som vanligen har

kommit i ropet med konstlade medel, stiger till en fenomenal höjd,

faller och försvinner. Det är för kaféartisterna lättare att få ett

namn än det är för dem att »försvara namnet». Bland tusentals

franska kafésångerskor är det tills dato icke mer än fem, som

under en följd af år hafva bibehållit sin ställning som

primadonnor och förmått bevara den ända till det sista. Dessa fem

berömda sångerskor äro Thérésa, Ea Bordas, madame Judic, Félicia

Mallet samt den nuvarande primadonnan Yvette Guilbert, som om

somrarna sjunger i Ees Ambassadeurs, om vintrarna i Ea Scala.

Hennes årsinkomst går till öfver 300,000 francs.

Hvad är det nu, som har förskaffat Yvette hennes kolossala

popularitet? Hon är icke vacker, tvärtom: tämligen mager,

röd-aktigt hår, ett smalt, sjukligt ansikte, uppstående näsa och en brist

på grace, som röjer, att hon är en proletär. Publiken får genast

någonting emot henne, när hon träder fram till rampen. Men

knappast har hon öppnat munnen och låtit sina skarpa toner

ljuda, förr än åhörarne genombäfvas af en förunderlig rysning.

Man har mottagit ett eller annat obestämdt nytt intryck,

någonting liknande som när en anarkists bomb plötsligt utbreder för-

C av lin g, Paris. efäran, tillintetgörelse, mörker, och ändå sjunger hon en helt

vanlig sång, den eviga visan om den öfvergifna kvinnan.

På en af de bakersta bänkarna på Renaissance-teatern satt

för några år sedan en ting, fattigt klädd flicka, i hvilkens intelli-

genta ansikte afspeglade sig en allt mer tilltagande spänning, då

ridån gick upp för första akten.

Man spelade L,a Tosca, och den okända

åskådarinnan ‘skälfde tydligt, då Sarah trädde

in i hufvudrollen. Men det dröjde icke

Ï länge, förr än hon vände sig om och

frågade en bredvid henne sittande, om det

också verkligen var Sarah. Nej, svarade

han, Sarah hade blifvit sjuk, och en annan

dam hade öfvertagit hennes roll. Aftonen

1 m var förspilld, och den unga flickan,

som hade kommit i samtal med sin obekante

granne, gaf efter för hans önskan och gick

med honom på en restaurant.

Denne man, hvilkens namn fortfarande

är okändt, fattade intresse för den bleka flic-

kan med det energiska ansiktsuttrycket. Han

betalade skådespelaren Eandrol för att han

skulle gifva henne lektioner, utan att hon

dock därför afbröt sin dagliga sysselsättning

som butikfröken i Printemps. Hon försörjde

sin moder, och det var först efter

fruktansvärda försakelser, som hon debuterade på

Gymnase, där hon försökte sig i ett drama, men icke gjorde någon

lycka. Hon fick afsked och kom in på Théâtre des Variétés, där

hon utan att ådraga sig någon uppmärksamhet utförde ett af sång-

partierna i Riddar Blåskägg. Förbittrad öfver alla dessa motgångar,

som hon tillskref sitt tafatta sätt och olyckliga yttre, tog hon

engagement på cafékonserten Eldorado. Här var lion i sitt element. Hon

grep publiken och har sedan hållit den fast — med mystisk hand.

Yvette Guilbert.Yvette hade icke sjungit länge på Eldorado, förr än

direktören, som först hade betalt henne 80 francs i månaden, förgäfves

erbjöd henne 1,000 francs för aftonen. Hon fick hästar och vagn

och kusk med livré, hotell och landställe i närheten af Honfleur

Yvette Guilbert i sin klädloge.ocli till sist blef hon gift med en tysk-amerikan vid namn Schiller,

med hvilken hon lefver förenad i ett lyckligt äktenskap, utan att

hon därför har uppgifvit sin sång.

Man har icke varit länge i Paris, förr än man märker, att

staden egentligen består af många mindre städer, af hvilka hvar

och en har sin egendomliga befolkning, sina egna promenader,

kyrkor, teatrar och förlustelseställen. Mellan kvarter sådana som

Passy och Vaugirard, mellan Belleville och Champs-Elysées och

mellan L$ Villette och Quartier Latin är det en skillnad som

mellan natt och dag. Osynliga murar skilja dessa världar från

hvär-andra, som tillsammans utgöra Paris.

Det faller sällan en främling in

att besöka förlustelseställena i

Belleville, och ändå försmår man icke

att tillbringa en timme i Palace

du Travail (Arbetarnes

cafékon-sert vid Rue de Belleville), på

pantomimteatern Folies Belleville

(vid samma gata) och på Theatre

de Belleville, där kvarterets unga

flickor och matronor, doftande af

tvättbaljan, breda ut sig i logerna

och där blusmännen ogeneradt

lägga upp benen på stolsryggarna eller

låta dem dingla öfver balustraderna. Har man icke suttit här en stund

en afton och sett den store, vrålande folkskådespelaren Duval fälla

skurken i förbrytaredramat till marken, under det att violerna drilla

i orkestern och de transpirerande åskådarne kröka rygg och

knappast kunna draga andan, så har man icke heller sétt den

egendomligaste folklifsbild, som upprullas på någon folklig

förlustelseanstalt i Paris.

Sedan gammalt är det brukligt, att man gör ett besök i Quartier

Latin, hvarest Sorbonne och den franska vetenskapen till

främlingens öfverraskning representeras af soutenörerna i Café d’Harcourt.

Derieux.Man måste i våra dagar noga känna till denna del af staden för

att där finna något egendomligt studentlif. Det är icke längre på den

venstra stranden af Seine, som man studerar bohêmernas Paris.

Nej, vill man se bohémelifvet, går man upp på

Montmartre-backen, la butte sacrée, den heliga kullen, hvilken höjer sig,

pittoresk som ett gammalt altare, öfver den högra Seine-stranden.

Där uppe i stillheten och i

den friska luften uppstod

inemot midten af århundradet

en konstnärskoloni. Då

tomterna ännu voro billiga,

byggde konstnärérna stora atelierer,

hvaraf man ännu i våra

dagar ser ej så få, när man

promenerar utför

boulevarderna Clichy och

Rochechou-art. Här finnas gator, där

det nästan till hvart enda hus

anknyter sig minnet af ett

berömdt namn, till exempel

Vallon, Gerome, Henner och

Pu vis de Chavannes.

Åtskilliga skandinaver, till exempel

målaren Forsberg, hafva lefvat

här i stort bekymmer, innan

de kämpade sig till en plats på

solsidan om det heliga berget.

Kolonien bestod ursprungligen af målare och bildhuggare,

men till dessa hafva musici och skalder slutit sig under tidens

lopp, och inemot åttiotalet fanns det vid gatorna omkring

Boulevard Clichy ett konstnärsproletariat, hvars medlemmar kunde

räknas i tusental. Af detta samfund uppstod en typ, som är

åttiotalets bohème i ny upplaga. Montmartre-sångaren är än hänryckt,

än förtviflad, alltid med en underström af vemod, emedan hans

M ontmartre-sångare.brännande och alkoholförgiftade hjärna oupphörligt uppgör planer,

till hvilkas utförande han saknar kraft. Han är den viljelöse

sam-hällsomstörtaren, som med sin farliga talang på samma gång

skrämmer och intresserar öfverklassen. Det var anarkismen, som

under många beslöjade former fann sitt artistiska uttryck i

Mont-martres konstnärsknejper, samtidigt med att Ravachol och med

honom likasinnade kastade de första bomberna i Paris.

I denna besynnerliga koloni fanns det i början af åttiotalet

åtskilliga små knejper, där artisterna på aftnarna samlades med

sina modeller, och där de tecknade bilder på väggarna,

deklamerade och sjöngo, och där värden, som regelbundet blef narrad på

betalningen, måste lefva på den mera välbergade publik, som; drogs

till huset genom stamgästernas talanger. Med tiden" utvecklade

sig åtskilliga af dessa knejper till hela konstmuseer, och då det

bland skalderna fanns åtskilliga, som med fulländad konst

föredrogo sina egna sånger, fick det efter hand häfd, att värden tog

en obetydlig entrée-afgift. Ögonblicket var kommet, dål de spridda

krafterna kunde med fördel samlas till en konstnärlig ensemble,

och till att lösa denna svåra uppgift fanns just den rätte mannen.

Hans namn var Rodolphe Salis, en f. d. målare, som hade

utställt sina taflor utan framgång. Med en affärsduglighet, som

för öfrigt snart gjorde honom känd bland kamraterna, skapade

han den beryktade konstnärsknejpen Chat noir (Svarta katten,

vid Rue Victor Massé), som snart blef uppsökt af både parisare

och utländingar och följaktligen snart förlorade sin

ursprunglighet. Rodolphe Salis’ förnämste medhjälpare var målaren Willette,

som alltid åtföljdes af en svart katt, efter hvilken

konstnärsknejpen fick sitt namn. Prestationerna bestodo i sång, musik,

revyer och deklamering af skaldeverk, som illustrerades af

förträffliga skuggbilder. Skalderna och musikerna föredrogo

personligen sina verk och blandade sig bland åhörarne, hvilket utan

tvifvel starkt stod i strid med dessa konstnärers känslor, ty tonen

på de gamla knejperna hade varit ganska förnäm och

tillbakadragen gent emot den stora allmänheten. Salis’ affärsmässiga led-ning och de rika inkomsterna tillförsäkrade dock under flera år

framstående författare och musiker åt stället. En del pjesfers

iscensättning på skuggbildteatern kräfde en kostnad af omkring 20,000

francs. Eikväl var Chat noir en utmärkt god affär. Hertigar,

prinsar, ja, konungar sutto på åskådareplatserna, och med den

stigande framgången växte inträdes af gift en; ursprungligen var den

50 centimes, men den steg till 5, ja 10 francs.

Men samtidigt gick naturligtvis den gamla konstnärsandan

under. Stället bytte om karaktär och antog till sist prägeln af envanlig cafékonsert, på hvilken Montmartre-artisterna uppträdde

mot betalning. Chat noir lefde uteslutande på sin forntid, då

Rodolphe Salis dog 1897 och hans beryktade cabaret blef endast

ett historiskt minne.

Det är naturligtvis en stor massa främlingar, som strömmar

hit till Montmartre och som kommer dit utan de förutsättningar,

som äro nödvändiga för att man skall förstå detta konstnärslif. För

sådana främlingar hafva spekulanterna upprättat några särskilda

etablissement, bland hvilka de tre mest besökta äro: Helvetet,

Himmelen och Tillintetgörelsens cabaret.

De två första husen (vid Boulevard Clichy) äro lätt

igenkännliga på sina respektive eldröda och himmelsblå fasader. Vid

ingången till Helvetet stod förut en präst, men han har ersatts af

en djäfvul. Inne i huset finnes där en rad varma rum med

lågande väggar och tak med ettersprutande ormar; det sista

rummet är en teater, där själfva djäfvulen spelar komedi och biter sig

i sin egen svans. En promenad genom Helvetet kostar 2 francs.

För samma pris upptages man i Himmelen, där gratiösa

änglar — utan tvifvel fallna änglar — passa upp vid ett bibliskt

nattvardsbord. Lammkotletterna tyckas dock vara lika sega i

Himmelen som på Montmartre, och de heliga män och kvinnor,

som uppträda på den himmelska teatern, hafva knappast företett

Sankte Per någon dygdeattest. Vår Herre framställes af en äldre

roué, som midt under jordens skapelse kilar ut mellan kulisserna

och tömmer en grogg.

Tillintetgörelsens cabaret (Cabaret du néant) bereder dock

den besökande de största öfverraskningarna. Från boulevarden

ser man ett hemskt, tillstängdt hus, där dörren utmärkes genom

ett grönt ljus. Man träder in darrande och bäfvande och tages

emot af ett halft tjog likbärare, som pekande på en öppen

likkista mumla med sträf, graflik stämma: Bonjour, mon monbond

(God dag, min dödssjuke vän)! I detta angenäma sällskap väntar

man, till dess likrummet är fullt af nyfikna, och samtliga

närvarande föras nu genom en underjordisk gång in i en likaledesunderjordisk källare, hvarest man, famlande i mörkret och

stupande öfver stolar, söker sig en plats. Så sitter man i spänd

förväntan och blir efter en kort stund vittne till följande

motbjudande skådespel.

Ett par frodiga munkar, som göra korstecknet och

frammumla böner, anmoda en af de närvarande — helst en dam —

att komma upp på scenen, hvarest de placera henne stående

framför en mörk skärm. Damen märker icke annat än att hon är

utsatt för skenet från någon lysande apparat, som är speciellt

konstruerad för detta ändamål. Men åskådarne se till sin skräck, att

hon bleknar, att hennes kläder föråldras, tills de glida isär och

falla af henne, att hennes ansikte förtäres, att hennes ögon sjunka

in i hufvudet, medan kroppen krymper ihop och förvandlas till

ett kadaver och skelett. Skådespelet är så motbjudande, att det

icke kan beskrifvas, och medan det uppföres, bedja munkarne

oaf-låtligt för hennes själ.

Programmet omfattar flera nummer och bland dem åtskilliga,

som i all sin råhet äro obeskrifligt komiska. Munkarne anmoda

till exempel en närvarande engelsk dam att komma upp på scenen

och sätta sig på en stol. Till en början är den engelska damen

obenägen för att efterkomma uppmaningen, men då publiken

enträget förenar sina böner med "inunkarnes, och då hennes man ger

henne tillåtelse, går hon slutligen upp och sätter sig på estraden.

Men knappast har hon blifvit föremål för åskådarnes blickar,

förr än hennes kjolar — naturligtvis genom en optisk villa —

lyftas upp, och publiken ser hennes ben till knäna och därpå ...

men lyckligtvis är hon inhöljd i spetsar! Engelsmannen blir, som

helt naturligt är, alldeles ursinnig och vältar omkull både stolar

och bord, under dtt publiken vrider sig af skratt och munkarne

mumla sina böner och förbereda nästa grofva narri.

Men från de förlustelseställen, som förnämligast besökas af

parisarne, vända vi oss nu till de stora etablissement, som

turistströmmen har skapat utefter den inre boulevarden. Deras namn

äro bekanta för alla: Parisiana, Olympia, Folies Ber ger e, Les

C av lin g, Paris. 6Mathurins och Casino de Paris. I Champs-Elysées: F o

lies-Ma-ngny. På Montmartre: La Cigale, Trianon, Divan Japonais, Le

grand Guignol och Le Carillon . . . alla strålande Venustempel, hvari

främlingarnes penningar skapa en atmosfär, som utbreder sig öfver

staden som en pest.

När man har sett ett enda af dessa établissement, har man

sett dem alla, och man kan därför inskränka sig till att besöka

Folies Bergère. Detta är ett ställe, som närmast motsvarar hvad

vi i Norden kalla varietéer, men själfva föreställningen är här

liksom i samtliga dessa établissement af underordnad betydelse. Det

är icke scenen, utan det är le promenoir (den breda foyern bakom

åskådareplatserna), som intresserar publiken, och på Folies Bergère

är denna foyer förlängd till en väldig hall, som är större än den

egentliga salen.

Det är i dessa foyers, som de utländska damerna, med en

blandning af nyfikenhet, motvilja och beundran våga sig in bland

den myllrande skaran af kokotter, hos hvilka en ursinnig åtrå att

väcka uppseende har utvecklat icke blott en raffinerad

uppfinningsförmåga i fråga om toaletten, utan också en raffinerad smak.

Hvar och en af dessa damer skulle blott med sin hatt åstadkomma

folkskockning på Norrbro och Gustaf Adolfs torg, men betraktar

man toaletterna närmare, stö tes ögat alldeles icke af några

skrikande eller disharmoniskt sammansatta färger. Snarare väcker

hela toaletten beundran genom harmonien mellan dess särskilda

delar. Det är till exempel modernt, att kokotterna kläda sig som

djur, tigrar och pantrar, ja i Folies Bergère får man se unga

kvinnor, som med verklig smak efterhärma icke blott de fyrbenta

varelserna, utan också djurarter, som kräla på sin buk. Här är

en kokott, klädd i en dräkt af siden, som med sitt rutiga mönster

med gula och bruna färger tyckes omskapa henne till en hväsande

orm. För att ytterligare öka likheten slutar kjolen nedtill i ett

smalt släp, som löper ut från nacken och är mörkare till färgen

än den öfriga toaletten. På hufvudet bär hon en platt brun barett

på hvilken en gnistrande diamant strålar. Vackrare orm har näp-peligen någonsin satt sin fot inom paradiset — sin fot! Ja, ty

ormen spatserar omkring på fötter a la Cendrillon!

I umgänget med herrar af de bildade klasserna har Paris er

-kokotten förvärfvat sig en finhet i sitt sätt, som understödes af

hennes medfödda intelligens. I all sin förnedring lägger hon i

dagen mycken grace, och sällan eller aldrig är hon rå. Utländska

damer betraktar hon som varelser af en lägre ordning, klumpiga

tossor, som hon retar genom att söka snärja deras män.

Men ett sakna nästan alla dessa kvinnor, och det är

ungdom. Trots konstens alla oräkneliga hjälpmedel äro deras drag

stelnade, och läpparna, som de oupphörligt sminka framför

speglarna, sakna friskhet. Vackrast äro kokotterna vid tiotiden, då de

som susande fåglar svärma in på de olika lokalerna i spänd

väntan på de öfverraskningar och äfventyr kvällen kan medföra för

dem. Men när midnattstimmen närmar sig och lokalen tömmes,

gripas de af en fruktansvärd oro, ja ångest. Här och hvar vid

bordet sitter det ännu en spritfördärfvad vällusting, och mot

sådana utbrunna vulkaner är det nu, som kokotten vågar den sista

bittra stormningen, medan lyckligare väninnor bortföras. Det är

en bild af kvinnlig förnedring, som inger rädsla.

Från varietéerna begifva vi oss nu på besök till de offentliga

danslokalerna, hvaraf Paris icke äger synnerligen många. Den

mycket omtalade balsalen Boule-Noire (»Den svarta kulan», där man

för öfrigt 1857 för första gången dansade lancier) är nedrifven,

och cafékonserten La Cigale samlar en annan publik i det nya

huset. Om man i våra dagar vill se en offentlig folkbal, skall man

gå upp till Moulin de la Galette (på toppen af Montmartre), som

i utlandet är känd genom Renoirs talangfulla tafla. Parisarne

af-råda en utländing från att besöka detta ställe, som i många år

har varit beryktadt för vilda uppträden och mord. Men lokalen

har nyligen restaurerats, och ordningen där är lika förträfflig som

tonen är präglad af de arbetande klassernas godlynta sinnelag

Om lifvet i Moulin de la Galette får man för öfrigt en

föreställning genom illustrationen på sid. 52 och 53.Egendomligt är, att det på den stora operan årligen hålles

fyra offentliga maskeradbaler, men de hafva förekommit sedan

1716 och kunna följaktligen icke afskaffas. Själfva lokalen i och

för sig, hvari de hållas, gör dem till någonting sevärdt, och de

besökas af många utländingar. Inträdesafgiften är en louis, eller

20 francs.

Föreställ]

Till de mera bekanta danslokalerna höra Salle Wagram, som

nästan uteslutande besökes af parisare, samt de två öfver hela

världen bekanta ballokalerna Bal Bullier och Moulin rouge. På

de två senare ställena dansas cancan af legda personer.

Bullter, som på Henri Murgers tid hette Closérie des Lilas

och under detta namn är känd från litteraturen, ligger i Quartier

Eatin (Carrefour de E’Observatoire). Salen är af betydande om-fång, på den ena sidan öppen ut mot en liten trädgård, och

erbjuder ett feeriskt skådespel, när jätteorkestern spelar upp och

tusentals par valsa rundt i det elektriska ljuset. Det dansas där

tre gånger i veckan, torsdagar, lördagar och söndagar, och det

råder nästan alltid trängsel där. Lokalen besökes i synnerhet af

studenter och grisetter samt af resande, som studera »Paris nattetid»

ère.

Den mest besökta balsalen i Paris är för närvarande Moulin

rouge (Den röda kvarnen), som i synnerhet besökes af utländingar

och af kokotter, som aflönas af den företagsamme värden, herr

Jean Oller. Moulin rouge, som endast är några få år gammal,

omfattar en trädgård, en revyteater och en danssal med

restauration. Där dansas hvar enda kväll, om lördagarna är det nattlig fest

och om söndagarna mâtiné. Cancan dansas h varje timme Frånorkestern höres en bestämd signal, och genom de vimlande

mässor, som fylla salen, går ropet: La quadrillel Så ser främlingen

Ingången till Moiilin rouge.

till sin öfverraskning, att fruntimmerna uppskörta? sig ända till

midjan och — för att få benen i rörelse — med tåspetsen slå

hattarna af de närmast stående herrarna! Musiken spelar, ochmidt under allt virrvarr och sorl bilda sig kadriljer, uteslutande

bestående af damer, som äro betalda för att underhålla publiken

med sin dans.

Samtliga skönheterna lyfta genast upp klädningar och

underkjolar i jämnhöjd med hufvudet och förevisa sina underkroppar,

som blott äro täckta af ett till hälften genomlysande tyg.

Orkesterns musik blir allt vildare och vildare, och de

cancan-dan-sande damerna ryckas med, tills de likna furier. Med fradgan

skummande omkring mungiporna ila de som besatta hän öfver

golfvet, snurra rundt på det ena benet, klia sig bakom örat med

det andra, falla ned och utstöta vilda skrik, under det de

spets-besatta kjolarna kastas upp omkring den ångande kroppen som

hvita skummande böljor.

Bland de kokotter, som uppträda på dessa ställen, ser man

åtskilliga, som äro klädda som bicyclister, ehuru de naturligtvis icke

äga någon bicykel. Dräkten består af svart-hvit-rutiga vida

knäbyxor, en hvit kort tröja, ett par högskaftade gula snörskor och

på hufvudet en liten engelsk hatt. Bicyclist-kokotten behandlas

af de andra kokotterna som en man. De dansa med henne och

kurtisera henne, och i närheten af Moulin rouge hafva de sina

hemliga restauranter.

Ja, hälsa och natur malas och förbrännas i den röda kvarnen,

och skändliga laster, som glöda under askan, komma fram på

natten sinnena att flamma upp till den sista fruktansvärda

branden. När glädjeflickor och vällustingar, absintdrinkare och

ether-slukare strömma bort från balerna i halfmörkret, och när det

upphetsade vimlet har fyllt de nattliga knejperna, kväfvas människans

ursprungligaste lifsyttringar i de osunda dunster, som stiga upp

ur den vederstyggligaste af alla ormgropar: Paris nattetid.Nattetid.

Det hvilade öfver gatan en doft som af

gamla hus. Här och hvar sköt en skarp

ljusstråle ut från en restauration, och

genom ljuset sågo vi obeslutsamt

dröjande gestalter, som drefvo

omkring, stannade och blefvo par.

Vi vandrade genom ett af de mest

beryktade kvarteren i Paris.

Min ledsagare, Gaston Conval,

var en fyrtioårig man, lång och

smärt, af ett sjukligt utseende,

med ett fängslande uttryck af

vemod i sitt väsende. Några

somrar förut hade jag träffat honom

och hans hustru vid Nordkap. Vi blefvo vänner, och Nordens

sommarljus hade i mitt minne hvilat öfver detta par, som döden

alltför snart skilde. Den unge fransmannen bodde nu i Asniéres,

och lifvet i hans hem, hvari han med sin lilla dotter dvaldes i de

renaste minnen, utgjorde en besynnerlig motsats till hans ämbete.

Conval var chef för sedlighetspolisen i Paris. Han hade erbjudit

sig att visa mig Paris nattetid.

Från Boulevard Sebastopol togo vi af in på Rue Grenéta, och

jag frågade min följeslagare, huru länge prostitutionen hade haft

sitt tillhåll vid dessa gator, som ligga strax invid Paris’

medelpunkt. Han svarade:Grenéta-kvarteret är det gamla Le Hueleu, hvarom det så ofta

talas i romanerna. Upprörd öfver tillståndet på dessa gator,

befallde Frans I 1518, att man skulle rifva ned alla prostituerade

hus, och då hans befallning icke genast åtlyddes, stormade

invå-narne vid de närliggande gatorna Ee Hueleu och kylde sin harm

i glädjeflickornas blod. Det var en af medeltidens många

villfarelser, att man trodde sig med våld kunna utrota sedeslösheten.

Carl VIII föreskref, att de offentliga flickorna skulle brännas

lef-vande. Marskalk Strozzi kastade 900 af dem i Seine, men nya

skaror trädde strax i deras ställe. Under revolutionen kulminerade

utsväfningarna, i synnerhet sedan revolutionsmännen hade utnämnt

»stadens äldste» till sedlighetens väktare och dessa äldste höljde

sina hvita hufvuden med skam. Man hade ännu icke lärt sig, att

prostitutionen är ett nödvändigt ondt och att den på sin höjd låter

reglera sig; till denna insikt kom man långsamt under

utvecklingen af den nuvarande sedlighetspolisen.

Denna består af tre departement: ett administrativt, ett som

utöfvar tillsynen, och ett medicinskt. Glädjeflickorna införas i ett

särskildt register. De äro underkastade en del olika författningar

och lagar, alla af gammalt datum, obestämda och sväfvande och

ifyllda med, en rad senare förordningar, som hafva framkallats af

erfarenheten. Eäkarebesiktningen är bristfällig. Den äger rum

hvar åttonde eller hvar fjortonde dag. Åtskilliga bestämmelser äro

alldeles omöjliga att genomföra, såsom t. ex. att de fallna

kvinnorna icke må visa sig ute på gatan efter klockan 11 på kvällen.

Än far man fram med stränghet, än med eftergifvenhet, och om

den ena eller den andra metoden användes, beror helt och hållet

af, hvem som för tillfället är polisprefekt. Sedlighetspolisen har

under loppet af de senaste åren blifvit mer och mer desorganiserad.

För närvarande består den af 1 inspektör, 4 öfverkonstaplar och

30 konstaplar. Ett tiotal af dessa äro sysselsatta i administrationen,

och det återstår alltså ett par tiotal människor, som skulle

kontrollera prostitutionen i Paris. Detta är naturligtvis komplett

omöjligt, och i verkligheten är också därför sedlighetspolisens uppgift

C av lin g, Paris. 7lagd i händerna på ordningspolisen. Det är de vanliga

poliskon-staplarne, som uppträda som sedlighetens väktare, och då

lagbestämmelserna äro lika stränga som de äro föråldrade — några af

dem datera sig ända från 1684 — kunna konstaplarne anhålla

nästan hvem de vilja efter sin egen nyck. Man kan dock icke

säga, att arresteringarna äro talrika i förhållande till de

prostituerades antal. Det arresteras årligen omkring 20,000 lösaktiga

kvinnor, hvaraf dock endast 12,000 ådömas straff och omkring 1,000

intagas på sjukhus; de öfriga slippa ifrån med en varning.

Kommer det in för många klagomål från ett kvarter, och finna dessa

Soutenör.

klagomål vägen till tidningarna, företager man en räfle, ett slags

klappjakt, då sedlighetspolisen rensar samtliga illa beryktade hus

och arresterar rubb och stubb. Men så vidt möjligt är, låter man

det hela gå som det går.

Vi hade tagit plats på en af de beryktade knejperna vid Rue

S:t Denis, där soutenörerna fram på natten vältra sig i alla möjliga

slags skändligheter. Dokalen, som genast vi kommo dit var ganska

folktom, fylldes efter hand af personer med ett mycket obehagligt

utseende, hvilka voro klädda i låga skor, mörka benkläder, kort

blå tröja, artisthalsduk och mjuk mössa af siden. De flesta af

dem buro håret slätt nedkammadt öfver pannan, andra hade detprydligt benadt i nacken, och hos dem alla märktes en viss

kvinnlighet i de råa dragen.

Om dessa föraktliga män yttrade Gaston Conval:

Soutenören, som visar sig här, är den verkliga soutenören,

d. v. s. den, för hvilken hans förhållande till prostitutionen är ett

lefvebröd. Dessa människor äro svåra att studera, och våra

författare, som så gärna skildra dem och meddela prof på deras språk,

ha sällan sett dem i verkligheten. Det är icke svårt att förklara,

hvad det är som gör soutenörsväsendet till en institution. Ehuru

Typer från de beryktade kvarteren.

glädjeflickans lif synes vara rikt på omväxlingar, lider hon af

ensamhet. Själf trolös mot allt och alla, har hon kvinnans längtan

efter en annan mänsklig varelse, af hvilken hon kan begära trohet.

I sitt förhållande till soutenören handlar hon på samma sätt som

hunden, när han ödmjukt slickar den hand, som på samma gång

slår och smeker. Till sist är det praktiska skäl, som bjuda henne

att hålla sig till en man. Soutenören föregifver, att han försvarar

henne mot sedlighetspolisen och mot den s. k. poseur de lapin.

Det är märkligt, att den prostituerade kvinnan alltid, nästan som

af blygsamhet, vägrar att stå i intimt förhållande till sin soutenör.

Han är hennes allraheligaste, den varelse, åt hvilken hon offrarCancan in rouge.sin lediga tid och som hon är trogen på sitt sätt. När hon talar

med honom, är det helst om himlen, som är beströdd med

stjärnor, om föräldrarne i den aflägsna byn och om fåglarne, som sjunga

i den ljusa skogen. Hon har mött så mycken råhet och egoism

i sitt lif, att hennes naturliga mänskliga känslor kräfva fritt lopp

i förtroliga samtal, ehuru sådana samtal naturligtvis uttråka

soute-nören, som är en inbiten materialist. Hvad hon söker hos

honom är mannens kärlek och ömhet, hvad han söker hos henne är

medel till att få lefva ett sysslolöst lif i sus och dus. Glädjeflickan

bourg Montmartre, och inemot morgonen i knejperna rundt

omkring hallarna. Öfverallt där han uppträder, skryter han med

sina bedrifter, mokar gräl och ställer till bråk, men blir det allvar

af, griper han till harvärjan. Ett säkert kännetecken på

soutenö-ren är hans feghet.

Vi gingo uppför Boulevard Sebastopol, där barhufvade unga

flickor svärmade omkring i trängseln, stannade, vredo sig i sina

schalar och blinkade med ögonen i det bleka ansiktet. Min

följeslagare tände sin cigarrett och yttrade:

Kvinnan af denna typ kallas la trimardeuse. Det är ofta

gifta kvinnor, som lefva lyckligt, ja, man skulle kunna säga ärbart,

La marmite.

är därför lika så öm och trogen som

hennes vän är rå och trolös. Om hon

arresteras eller intages på sjukhuset, ser man

soutenören bege sig af till S:t

Eazare-fän-gelset, där han knyter en ny förbindelse

med den första bästa flicka, som sättes

på fri fot. Flickan kallar honom le petit

homme (den lilla mannen), soutenören

kallar henne la marmite (grytan). Om

dagarna sofver han, på kvällarna uppehåller

han sig här, hvarest flickorna i en hast

kunna tillkalla honom. Eängre fram på

natten kan ni träffa honom i de inre

rummen på de beryktade kaféerna i Fau-i förstäderna med sina män. På eftermiddagarna ser man dem i

svärmar komma in i staden, där de begifva sig till Rue Grenéta

och de omkringliggande, illa beryktade gatorna närmast hallarna.

När de under en följd af år hafva fört detta lif och samlat [-tillräckliga-] {+till-

räckliga+} medel, flytta de på landet och egna sig uteslutande åt

sitt hem och sina barn.

Bland trimardeuserna finnes det märkliga specialiteter. Några

åka hela dagen med omnibusen, och om de äga ett tillvinnande

sätt, är det icke svårt för dem att göra bekantskap med en

pratsam granne. Andra, som äro elegantare till toaletten, bevaka

ingångarna till de större magasinen och lägga

an på män, som stå och vänta på sina hustrur.

Det finnes trimardeuser, som uteslutande lefva

"a",

på det katolska prästerskapet och hafva sina

smyghål i svårtillgängliga hotell, de s. k.

sakristiorna, som drifna ciceroner icke desto

mindre förevisa för turisterna. Den romerska

kyrkan befinner sig i en ofördelaktig ställning

i en stad med slapp moral, och det är beteck- \

nande, att påfven har upphäft tonsuren för

prästerna i Paris. Till sist finnes det

trimardeuser, som med förkärlek operera på

kaféterrasserna. En nätt dam promenerar ärbart utför boulevarden,

men man kan se, att hon har ögonen med sig och att ett rofdjur

lurar under hennes borgerliga mask. Så upptäcker hon en

utlän-ding eller landsortsbo, som utan att ana någon fara sitter utanför

ett kafé och njuter af lifvet på boulevarden. Mähända råder det

just då trängsel på stället, och af trängseln tvingas trimardeusen

in bland gästerna; ett ögonblick senare har hon, som det tyckes

af en tillfällighet, men i verkligheten med kyparens hjälp, fått sin

plats alldeles bredvid det utsedda offret.

Denna klass af kvinnor är lika svår att kontrollera som en

annan talrik klass, de s. k. brasserieflickorna, som icke allesamman

äro prostituerade och just därför åstadkomma en sådan förfärandeolycka. Brasserierna med kvinnlig uppassning, som i synnerhet

florera på den vänstra Seine-stranden, räknar sina anor från 1860.

Af dessa s. k. cabulots (likörknejper) finnes det nu i Paris ett

antal uppgående till 224 med tillsammans 1,800 flickor. Brasserierna

äro farliga, emedan de uppassande kvinnorna hufvudsakligen snärja

i sina nät unga män, studenter och gymnasister, hos hvilka det

alltför ofta uppstår en allvarlig böjelse. Revolver dramer och

själfmord, som dagligen refereras af tidningarna, försiggå oftast på

Från gatan.

ett brasserie, och det skadar icke en sådan flicka, utan ökar

snarare hennes anseende, att hon kommer ifrån en uppseendeväckande

rättsförhandling med intyg om, ätt hon har varit orsak till en

människas död.

Vi promenerade vidare genom kvarteret på Rue Blondel och

stannade utanför ett hus, på hvilket husnumret med höga siffror

lyste fram från en lykta. (Häraf uttrycket: Husen med de stora

numren.) Vid ingången stod en gammal kvinna, som med ett

inbjudande grin slog upp dörren på vid gafvel.Det var ett offentligt hus, le Clapier (kaningården), som vi

här trädde in i och hvarest vi genast erhöllo intrycket af

närvaron af många kvinnor i de innersta lokalerna. Men knappast hade

värdinnan sett min följeslagare, förr än hon fick brådt att företaga

åtskilliga mystiska manipulationer, hvarpå hon med en

vördnads-full nigning lät oss träda in i den första salongen.

Utanför ett boulevardkafé.

Det var ett stort rum, hvars väggar och tak bestodo af speglar.

Utefter väggarna stodo röda sammetssoffor och i ena ändan af

salongen fanns ett piano; rummet begagnades till balsal och mot-

r

tagningsrum.

Om kaningårdarna, som finnas i nästan alla delar af staden,

berättade chefen:

Det reglemente, hvarefter dessa hus öfvervakas, daterar sig

från 1823 och härrör från en utmärkt polisprefekt vid namn

C av lin g, Paris. gDelavan. Värdinnan, som vanligen är en f. d. prostituerad kvinna,

skall, innan hon erhåller tillstånd att drifva denna rörelse, förete

en förklaring af sin man, hvari han godkänner hennes företag.

En noggrann undersökning företages angående alla hennes

förhållanden. Det hus, hon ämnar använda, får icke ligga i närheten

af en kyrka, en uppfostringsanstalt eller ett staten tillhörande

palats. När alla dessa villkor äro uppfyllda, får hon sitt

tillstånds-bevis och kallas officielt madame, privat la maquasse. På samma

gång förlorar hon åtskilliga af människans allmänna rättigheter;

så t. ex. får hon icke behålla sina barn i huset längre än till

deras sjette år. Detta påbud är för öfrigt onödigt, då man ännu

aldrig har hört, att ett offentligt hus har gått i arf från moder

till dotter. Tvärtom hålla värdinnorna i sådana hus barnen på

afstånd från sin affär och gifva dem den bästa uppfostran, hvilket

faller sig så mycket lättare för dem, som de hafva rikliga

inkomster. En maquasse, som förstått att sköta sin affär, kan ganska

snart öfverlämna huset till en vice värdinna för att själf tillbringa

vintern i Nizza och sommaren vid ett nordligt badställe.

Åtskilliga af maquasserna infinna sig vid de stora kapplöpningarna och

på teatrarnas premiérer. I boulevardtidningarna, med hvilka de

naturligtvis hafva förbindelser, räknas de till Tout Paris.

Vi gingo uppför hufvudtrappan och kommo in i en rad

elegant dekorerade rum, som voro möblerade till skeppskajutor, tillbadrum, till sorgrum med svarta sammetslakan och till väldiga

grottor, doftande af tropiska blommor. I den dämpade

belysningen kastade vi en blick in i dem och varseblefvo scener, som

tycktes väcka till och med min följeslagares förvåning, men som

icke kunna beskrifvas i en bok.

Blott ett enda litet drag, som kastar ett förfärande ljus öfver

det lif, som rör sig i le clapier. Midt i denna lastens håla fanns

Boulevarden nattetid.

äfven en oskyldig kvinna, en ung, blygsam bondflicka, nyss

anskaffad från Normandie.............

På vår vandring genom huset kommo vi till sist upp i femte

eller sjette våningen och befunno oss i le b ahut, där flickorna

tillbringa sina lediga stunder. Hvilken motsats till elegansen i de

nedre salongerna! Utefter väggarna, på hvilka tapeterna hängde

i trasor, stodo de usla järnsängarna med sina söndriga madrasseroch fasaväckande smutsiga lakan. Allt var fattigdom, elände och

usel skam. Förutom sängarna fanns där ingen annan möbel än

en kommod med sitt handfat, hvari en vissnad violbukett låg

och sam i det smutsiga vattnet.

Edmond de Goncourt har skildrat glädjeflickans lif, yttrade

min följeslagare, i det vi åter gingo utför trappan och i

förbigående sågo en skymt af kvinnor, som dolde sina nakna kroppar

under långa, skarlakansröda kappor. Men Goncourt har icke nämnt

någonting om, huru glädjeflickorna förorättas och utplundras till

sin sista sou. Flickorna hafva fast lön, men då de skola betala

för sin tvätt, för sin kost och toalett, och då dessa utgifter gå till

svindlande summor, måste de sätta sig i skuld och komma snart

i den nedriga värdinnans våld. I teorien äro de fria och kunna

gå när de behaga, men i verkligheten kunna de icke lämna huset,

endast af den orsaken, att värdinnan har hela deras garderob i

pant. Och hon lämnar icke ifrån sig panten, förr än hon vill

blifva flickan kvitt. Det är en trafik, som är så skändlig, att den

trotsar all beskrifning. Municipalrådet har försökt rensa detta

Augias-stall, men här som på många andra områden hafva

muni-cipalråden kört hufvudet mot väggen.

Vi stannade utanför en liten låg butik, ett Herboristerie

(försäljning af medicinalväxter), från hvilken en lampa sömnigt lyste

ut genom fönstret, som var fylldt med torkade växter. Couvai »

pekade på butiken och sade:

Vi hafva icke en gång haft förmåga att stänga dessa nedriga

butiker, ehuru en hvar vet, att fosterfördrifning och andra ännu

värre förbrytelser äro i svang i deras inre rum. Herboristerna,

hvilkas antal är så stort, att det finnes en särskild tryckt

vägvisare öfver dem, hafva med få undantag förbindelser med de

offentliga husen. Att sådana affärer florera beror icke minst på en

paragraf i Code civil (Napoléons lagbok af 1804). I denna lags

kapitel 1133 heter det, att skuld annulleras, när skulden tillkommit

för att tjäna ett osedligt ändamål. Denna bestämmelse hafva

ägarinnorna till de offentliga husen begagnat till de gröfsta bedrägerier.En vinhandlare stämde t. ex. en värdinna med yrkan att få betaldt

för 100 flaskor champagne, men värdinnan vägrade att betala, ehuru

hon för öfrigt erkände skulden. Domstolarna, som skulle afgöra

frågan, gåfvo värdinnan rätt, då hon hade användt champagnen

i. sin affär. Följden är den, att de offentliga husen måste söka

sina egna handlande, och i herboristerna hafva de funnit

mellanhänder, som, utom i vanliga affärer, äro beredda att göra dem

åtskilliga tjänster i smyg.

Det hade blifvit midnatt innan vi kommo tillbaka till

boulevarden. Trafiken hade aftagit, men på trottoarerna och ute pä

Efter en bättre middag.

4en träbelagda körbanan fladdrade kvinnliga gestalter än i små

flockar, än i hela svärmar. De stannade, åtskildes, svängde

omkring gathörnen och försvunno i den mörka natten.

Många af dessa kvinnor buro eleganta toaletter, andra voro

helt unga flickor, barhufvade och klädda i en tätt åtsittande svart

klädning utan kappa eller krage. De sårade ingen genom sitt

uppträdande; snarare tycktes de vara ängsliga, och de flögo

förskräckta åt sidan, när herrar med blossande ansikten kommo ut

från restaurationerna efter en bättre middag och tillkastade dem

ohöfviska ord.

I sorglig ton yttrade Conval:

»Flertalet af dessa unga flickor äro sömmerskor. Det finneshär i staden 90,000 sådana olyckliga varelser, och af dem hafva

blott 60,000 arbete hela året om. Dessutom antar man, att

omkring 15,000 modister ständigt äro utan fast anställning. Då

kejsardömet föll, anslog man de prostituerade och lösaktiga

kvinnornas antal i Paris till 100,000, men arbetarnes ställning i den!

mo-därna industrien, som har haft hemmens totala upplösning till

Natt på Boulevard des Capucines.

följd, har ytterligare förökat detta antal. Ju närmare man får

kännedom 0111 prostitutionsväsendet, desto tydligare ser man, huru

nära förenadt det är med de sociala förhållandena. På

polisprefekturen hänger ett diagram, hvarpå en kroklinie anger de

prostituerades åldersgräns, och känslig som en termometer stiger och

faller denna linie med de växlande årstiderna och de arbetslösa

perioderna. För tjugu år sedan voro de prostituerade nästan utan

undantag kvinnor af mogen ålder, lätt igenkännliga på sina dyr-bara, uppseendeväckande toaletter. I våra dagar är förhållandet

annorlunda. Hälften af de olyckliga, som ströfva omkring på

boulevarden, äger ingen garderob, och ehuru de materiella

fördelarna från gatan äro stadda i ett ständigt aftagande, blir massan

af fallna kvinnor större. Kampen för tillvaron lägger uteslutande

beslag på föräldrarnes tid, familjeandan går förlorad, och den unga

Café Américain.

flicka, som vid fjorton års ålder skickas till syateliern, saknar’ den

moraliska motståndskraft, som kan förvärfvas endast i ett hem. På

vägen! till stället för sitt arbete stannar hon framför de tvetydiga

bilder, som hänga öfverallt vid boulevarden. Sin frukost intager

hon på cremerierna, och på aftonen spatserar hon hem i dåligt

sällskap. Frestelserna lura på henne öfverallt. Hon tittar

nyfiket in genom fönstren på kaféerna, och hon anar rikedom och

glädje bakom nattrestaurationernas nedrullade persienner. Honmåste äga en stark karaktär, denna svaga varelse, om hon icke

som så många tusen före henne skall förlora fotfästet och ryckas

med ut i nattlifvets malström*

Vi gingo öfver Boulevard Montmartre, där sorlande

människoröster och glasens klang hördes ut på gatan. Inom de upplysta

fönstren sågo vi ett oredigt virrvarr af hattfjädrar och

kvinnoansikten, som döko fram och åter försvunno i den hvita

cigarrettröken. Utanför höllo droskorna i långa rader, och ett par kuskar

diskuterade med hög röst en politisk fråga.

Vi stannade icke, utan gingo vidare utför Boulevard des

Italiens, där nedre våningen i Café Pousset stod tom, men en ferm

servering försiggick i trappan, som ledde till första våningen. Vi

gingo vidare, trädde in på Boulevard des Capucines och togo plats

i Café Americain.

I lokalen sutto omkring 100 fruntimmer rätt upp och ned,

ungefär som man sitter i en väntsal, men utan förväntan eller

minsta intresse i de förslöade ansiktena, som voro itudelade af den

starkt rödfärgade munnen. Uät man blicken glida hän öfver

sällskapet, trodde man sig vara i en modehandlerskas lager bland

fantastiska hattar, utställda på hvitmålade perukstockar. De

toaletter, som hörde till dessa hufvuden, voro en förvillande

blandning af konstiga idéer. Många af de sköna hade icke skylt sin

öfverkropp med annat än en genomskinlig slöja, på h vilken

paljetterna lågo som dallrande skönhetsfläckar på den hvita ryggen

och barmen. Andra sökte afsiktligt att i sin dräkt likna en ingenue,

och där fanns också en och annan helt ung kvinna, som strålande

af medfödt behag sväfvade genom rummet som ett poem.

Vi hade fått ett par glas på bordet, och Gaston Conval

lämnade de nödiga kommentarierna:

Dessa kvinnor, sade han, tillhöra den egentliga

kokottvärl-den. Benämningen cocotte är för öfrigt ett ord, som

utländin-garne hafva infört i Paris. På polisprefekturen kalla vi dem Filles

galantes. De flesta af dem äro f. d. sömmerskor och modister, som

genom sin äregirighet och en något ovanlig skönhet hafva till-kämpat sig en plats på ett kafé. Alla kokotterna äro nämligen

engagerade af värden. De draga kunder till huset och aflönas

med gratis förtäring samt med procent på det vin, som

konsumeras på den stängda restauranten. När en äregirig sömmerska

eller modist vill komma in i denna utvalda krets af damer,

vänder hon sig till en ogresse, en kvinnlig industriidkerska, som först

mödosamt instruerar ingenuen, lär henne att föra sig och kon-

La soupeuse.

versera och till sist, när hon är allumeuse, hyr ut en toalett

åt henne och genom sin rekommendation introducerar henne på

ett kafé.

Kokotterna, af hvilka endast helt få äga den klädning de

bära, tillhöra två skarpt skilda kategorier, nämligen la femme de

café (kafédamen) och la soupeuse (damen som superar). Den

förstnämnda, som för öfrigt åtnjuter mindre aktning, har sitt

hemvist på Montmartre. Där uppehåller hon sig om dagarna, och det

C av lin g, Paris. 9är först vid absinttiden, som hon i sällskap med sin käresta

promenerar ned till de stora boulevarderna, där hon lämnar sin

följeslagare och går vidare på egen hand. Hon tittar in på ett kafé,

äter middag och går på Folies Bergère för att söka un coucher.

Till detta ändamål har hon sitt särskilda rum vid Rue Château

-dun, där många hus äro inredda uteslutande med enkelrum.

Sådana hus innehafvas af en värdinna, hvilkens värdiga utseende är

en talande protest mot hennes föraktliga handtering. Värdinnan

hyr ut rum pr dag och håller buffet, och då hon tillika hyr ut

åt damerna deras garderober och ger dem kredit vid buffeten,

komma de i hennes våld och utsugas så, att det är en skam.

Den andra kategorien, la soupeuse, gör en omsorgsfull toalett,

hvilket vanligen sysselsätter henne hela dagen. När ljusen tändts,

far hon till Jardin de Paris, hvarest hon ingår bekantskaper eller

träffar aftal med en restauratör, som är ute för att anskaffa damer

för sitt kafé. I båda fallen slutar hon dagen i ett cabinet

particulier.

Soupeusen lefver vanligen en meublé, d. v. s. hon hyr en

möblerad lägenhet. Hon är af alla prostituerade kvinnor den, som

utplundras obarmhärtigast icke blott af värdinnan utan äfven af

möbellånaren, som genom många knep får henne i sitt våld. När

möbellånaren tror, att han har att göra med en ung flicka, som

kommer att lyckas i den galanta världen, hyr han ut åt henne ett

möblemang på två år. Hon betalar ordentligt den oerhörda hyran,

men när det har gått ett år, besticker möbelhandlaren portvakter

-skan i huset, och det är nu denna dams uppgift att genom förtal

och grofva osanningar injaga skräck i den unga kvinnans klientel.

Följden blir den, att hon icke längre kan göra sina af betalningar.

Möbellånaren jagar henne på dörren, och en annan dam intager

— på samma viHkor — hennes plats.

Vi lämnade Café Américain och gingo tillbaka uppför

boulevarden, som slingrade sig mellan träden som en väldig

olycksdiger skugga. På en bänk låg en fattig man och sof, och i husen

var ännu icke allt lif utsläckt. Vi stannade i ljusskenet från ennattrestaurant, däi\ uppassar nes silhouetter hastigt gledo hän öfver

de^ mattslipade fönsterrutorna. Samtalet föll på demimonden, och

om denna värld, som är en värld för sig själf, stående högt öfver

gatuprostitutionen, yttrade Conval:

Demimondedamen är ursprungligen en verklig dam, och la

dame aux camélias, hjältinnan i Dumas’ drama, är alltså icke ty-

Den fattiges hotell.

pisk, då hon är född i fattiga förhållanden. Demimondedamen är

den unga änkan, den frånskilda hustrun eller den gifta, som

kommit på spänd fot med sin familj, och hon är guvernanten, som

ådragit sig den hvithårige markisens uppmärksamhet, variété-damen,

som blef gift med en engelsman och öfvergaf honom, och hon är

skådespelerskan, som har blifvit besviken i sina förhoppningar på

den artistiska banan och dränker sin besvikenhet i det galanta

lifvet.Demimonde-världen rekryteras också genom de s. k. maisons

de rendez-vous, som under de senaste åren hafva fått en sådan

utbredning i Paris. Många gifta damer, officerares ock

ämbetsmäns som det tyckes aktningsvärda hustrur, gripas under sina

besök i modemagasinen och juvelerarebutikerna af en så glupsk

begärlighet efter granna toaletter och smycken, att de kallblodigt

besluta att sälja sin ära hellre än att pinas ihjäl af törsten efter

prakt. Utan sin mans vetskap uppsöker den nöjeslystna hustrun

Skall — skall icke.

ett af de många maisons de rendez-vous, som alltid ligga i

närheten af en af stadens hufvudgator och dirigeras af en äldre

de-mimondedam. Huset är inredt med en konsekvent genomförd

diskret smak, och vanligen disponerar det öfver en eller flera orörda

unga flickor, som en nedrig moder har sålt för penningar. Med

affären är vidare ett slags laboratorium förenadt, hvari samvetslösa

barnmorskor med användande af massage, som ger kroppen fasthet,

och af tinkturer, som sammandraga musklerna, för en kvinna

tillbaka till naturtillståndet. Ett maison de rendez-vous utgör i

allmänhet skådeplatsen för den mest förfinade last och för den längstgående spekulation i männens otroliga dumhet. Till huset hör

ett album, med hvilket rika främlingar kunna få göra bekantskap

och till hvilket den inträdessökande damen måste lämna sitt porträtt.

Man lefver under stora förhållanden i Paris, och detta förminskar

faran att blifva upptäckt, hvarförutom klientelen till största delen

består af resande. Men det oaktadt hafva rendez-vous-husen ofta

varit skådeplatsen för igenkännanden och

katastrofer, som försett boulevardbladen

med spännande ämnen.

Det är dessa hus, som för närvarande

demoralisera stora lager af kvinnovärlden

i Paris, och det är genom dem, som

de-mimonden rekryteras från befolkningens

bättre, ja öfre lager. Här tages det första

steget, som ofta slutar med att den unga

hustrun finner en älskare, för hvilkens

skull hon öfvergifver man och barn. Då

dröjer det icke länge, förr än hon går

ur hand i hand och innan hennes

hederliga familj träffar henne i

Boulognesko-gen, dit hon åker ut på eftermiddagen

för att faire le persil. Allt som står i

förbindelse med demimondedamens

uppträdande är utveckladt till den högsta

konst. Det finnes t. ex. kuskar, hvilkas

specialitet det är att köra hennes ekipager

och som mycket väl veta, hvarest de Från ett album,

skola köra långsamt eller törna ihop med

en gammal hertigs fyrspann, för att den unga damen må blifva

rädd. När demimondedamen blir äldre, visar hon sig åtföljd af

en liten flicka. Hon spelar modern med sitt barn! Hvar enda

en af hennes rörelser döljer en beräkning; hennes lif är en af de

outgrundligaste mysterierna i mysteriernas stad Paris.

Vi gingo vidare hemåt utefter boulevarden, som låg tyst ochspöklik i den tysta natten. Framför oss lyste morgonrodnadens

jungfruliga strålar öfver husens tak. En behaglig svalka sänkte

sig ned från himmelen — som en hälsning från en annan värld

med en renare atmosfär.

Vi gingo tysta bredvid hvarandra, tills Gaston Convals blick

förlorade sig i fjärran. Det tycktes, som om morgonrodnaden

bragte honom en kär hälsning, som om han dvaldes i dyrbara

minnen, och jag förstod, att denne man vandrade omkring

melankolisk och tankfull i det prostituerade Paris.

En fiacre strök emot oss på den tomma boulevarden, och i

det vi sprungo åt sidan, sågo vi i skarp profil vicomten, som,

•med monoclen djupt inklämd i ögonhålan, likblek och med blicken

stelt fäst på de framsträckta lackerade skorna, var på väg hemåt,

otadlig i hållning och dräkt.

Nattens hjälte, som hade intagit en dyr diner, halfsofvit på

stora operan, superat med sin älskarinna och fram emot morgonen

spelat bort en liten förmögenhet på den adliga klubben. Nu var

han på hemvägen. Han hade brådtom. Tänk om han icke komme

i rätt tid!

Vi stirrade efter honom, som om vi hade sett en elak syn. —

Ty han var det ju, den bleke vällustingen, för hvilken det

fruktansvärda människooffret ostraffadt äger rum i Paris.

Han var det. —

Vi stirrade efter honom, och ett underligt leende krusade

Gaston Convals läppar.Den röda jungfrun.

Det hade varit anarkistmöte bakom Place des Vosges, och

jag gick i sällskap med ett fruntimmer genom Rue des Rosiers.

Det är ett kvarter, som framkallar minnen af Eugène Sues Paris.

Husen med de gamla osunda murarna och urhålkade trappstegen

likna fängelser. Allt är utslitet genom århundradegam mal nötning.

Släktled efter släktled har företagit samma dagliga rörelser, öppnat

samma dörrar, släpat sig uppför samma trappor och slitit stegen

djupare i samma sten plattor. Butikerna äro låga, illa upplysta och

på aftnarna fulla af fattiga människor, som komma sent hem och

skynda sig att göra sina inköp. I dörren sitta arbetare, trötta

och krokiga, rufvande öfver sina tankar och grubblande öfver

motsägelserna i lifvet. På gatan visa sig barn med i förtid gamla

ansiktsdrag. De ropa icke och de stoja icke. Franska arbetare

betala skatt för sina fönster, d. v. s. skatt för luft och sol — och

luft och sol hafva de saknat, dessa armodets barn. Barnets friskhet

hafva de förlorat i det mörka rum, hvari en hel familj äter vid

samma bord och sofver i samma säng.

En hop småpysar, som rotade i en vattenpöl, spärrade för ett

ögonblick passagen. Min följeslagarinna stannade och såg sig

omkring. Hon hade synbarligen gripits af ett plötsligt uppdykande

minne, som anknöt sig till dessa omgifningar.

Jag betraktade henne, där hon stod på gatan, belyst af skenet

från gaslyktorna. Hon hade nog ursprungligen varit en reslig

kvinna, men nu var hon en smula framåtlutad. Det tycktes, som

om det stora, knotiga hufvudet tyngde henne och föll framöfver.Pannan var oval och hvit, på sidorna skarpt begränsad af hennes

svarta hår, som hängde lodrätt ned och oordentligt fladdrade

omkring hennes skuldror. Hon bar en tarflig dräkt, utan några

ljusa färger, utan rosetter eller band. Kring öfverkroppen hade hon

svept en isgarnsschal, som hon med armarna höll hårdt

sammandragen öfver bröstet. Hon liknade egentligen en präst, men det

befallande i hennes yttre mildrades af de blåa ögonen, ur hvilka

en svärmares innerliga kärlek till människorna lyste fram. Ja,

Louise Michel.

kärlek, frid och ömhet strålade fram ur denna kvinnas hela

väsende, och man skulle hafva haft svårt att gissa sig till, att

hon var den beryktade upprorsmakerskan och mordbrännerskan

Louise Michel.

Hon ämnade sig till Grenelle för att »inviga ett barn till

revolutionen», och jag hade följt med henne för att få

öfver-vara denna ovanliga högtid. I det vi åter satte oss i rörelse,

berättade hon för mig hvad som hände, när hon senast befann

sig på denna gata.Det var under marsdagarna 1871. Hon hade som

anföra-rinna för les pupilles de la commune (amazon-hären) kommit ned

från Montmartre-höjden och hade fattat posto på Rue des Rosiers.

Mellan dessa murar möttes de upproriska och de fångna officerarne,

och här var det, som de kvinnliga furierna deltogo i mordet på

generalerna Thomas och Tecomte och efteråt misshandlade de

mördades lik.

Den röda jungfrun berättade i korthet hufvuddragen i denna

historiska tilldragelse, för hvilken hon blef dömd till lifstids fängelse

på galererna. Gripen af sina minnen pekade hon åt olika håll:

Här stod jag — där föll Thomas, och här låg hans häst.

Så svepte hon schalen tätare omkring sig, vände sig om och

stirrade in i en af de låga krogarna vid gatan, där druckna män

och kvinnor tumlade om med hvarandra i en atmosfär af

spritångor och smuts. Från fönsterna öfver krogen svajade våta

arbetareskjortor i gatans heta luft, och århundradens sociala olyckor och

orättvisor tycktes hafva afsatt sig i lager omkring detta armod —

ett hopkokadt, egendomligt parisiskt armod, genomsyradt af de

lägsta laster, dryckenskap och prostitution.

Hon pekade på krogen och sade med en stämma, som ljöd i

stillheten som en sprucken silfverklocka.

»Allt detta lidande och all denna förnedring skall hämnas —

och det skall blifva en förfärande hämnd.»

Vi kryssade genom ett par gränder och togo af ned på Rue

de Rivoli, hvilken som en guldådra skär in i det fattiga Paris.

Napoleon III anlade denna gata för att underkufva folkuppror.

Från Tuilerierna kunde den bestrykas med kanoner. Själf vågade

kejsaren sig aldrig in i de fattigare stadsdelarna. I. tio år lurade

Touise Michel på honom på de omkringliggande gatorna och vid

utgångarna från slottet; i tio år gick hon med mördarens dolk i

sitt snörlif, och det har varit denna kvinnas största missräkning,

att hennes namn icke blifvit fäst vid mordet på en tyrann. Då

Napoleon var störtad, beslöt hon att mörda Thiers. Det har

kommit i dagen inför domstol, att den berömde statsmannen utan

C av lin g, Paris. 10kommunarden Ferrés mellankomst otvifvelaktigt hade fallit ett

offer för den röda jungfruns dolk.

Vi gingo in på Place du Théâtre Français och stannade

framför ett af borden vid Café de la Régence. Vid bordet

bredvid sutto ett par svenska damer och läste Dagens Nyheter.

Ingen af dem anade namnet på den svartklädda kvinnan, för

hvilken de höfligt beredde plats.

Bilder ur lifvet: Kokottens toilette.

På andra sidan om den öppna platsen låg Moliéres scen, detta

snillets gamla tempel, som under alla omskiftningar och omhvälfningar

har förblifvit orubbligt stående, vittnande om, att konsten står i

förbund med evigt oförgängliga makter. Från fönstren i de gråa murarna

strålade ett starkt ljussken. Mellan akts-herrar i frack, hög hatt och

käpp med silfverknapp flanerade utanför teatern, där månglerskorna

stodo på hufvudet i sina apelsinkorgar, omsvärmade^af

tidnings-försäljare, som flåsande sprungo omkring och bjödo ut Le Soir.Till höger om teatern residerade kardinal Richelieu, och öfver

den öppna platsen rullade Bourbonernas gyllene karosser och

Na-poleonernas sexspann. Vid Rue de Richelieu, som mynnar ut

vid teatern, bodde Molière, i kaféet vid det andra hörnet

sammanträffade Robespierre med sina vänner, och vid bordet här i Café

de la Régence spelade general Bonaparte schack. Frankrikes

historia tyckes få lif, när man ett ögonblick sitter på detta ställe

och tänker på de hädanfarna dagar, och det finnes icke många

Bilder ur lifvet: Den döende modren.

ställen i världen, där man erhåller ett starkare intryck af

historiens återverkande inflytelse på ett samhälle. Det tyckes, som om

de stora skuggorna ännu färdades genom dessa gator och som

om de vakade öfver, att människorna förblefve stillastående,

bakbundna af gamla fördomar, förslöade i sin stolthet, förblindade

af dårskap och likgiltiga för orättfärdigheten. Två och ett halft

århundrade hafva förgått sedan Molière förhånade sin samtid, och

så ringa har den framåtskridande rörelsen varit, att den storeförfattarens hån ännu i dag äger all sin friskhet — ännu denna

afton träffar hans bitande sarkasmer människorna där borta i det

gamla huset.

Ja, säger Lonise Michel, något framåtskridande har icke ägt

rum i Frankrike under de senaste 100 åren. Hvarje inre rörelse

har uteslutande haft till ändamål att skapa oss en ny högsta

auktoritet, och för folket är det fullkomligt likgiltigt, vare sig

man kallar honom kejsare, konung eller president. För oss, som

vilja framåt i dec nya samhället, finnes det intet annat att göra

än att afrätta en hel generation af människor. Schavotten bör

resas på hvarje offentlig plats: en schavott för statens

ämbetsmän, en schavott för prästerna och adeln, en schavott för

härens officerare, och en schavott — en jättestor maskin-schavott —

för århundradets bourgeoisie. Halshugga, omstörta och krossa

måste vi, om det skall lyckas oss att utplåna spåren af det

gamla samhället.

På andra sidan platsen blickade vi in i Avenue de 1’Opéra,

där trafiken pulserade långsamt, präglad af en festlig förnämhet.

Vid ändan af de väldiga husraderna, som till hela sin längd voro

klart upplysta af en allé af elektriska båglampor, skönjdes operan,

prydd med guirlander af eld. Tusentals hjärnor hafva arbetat på

att skapa denna allenastående bild af skönhet, och tusentals mogna

viljor hafva böjt gatulinierna efter lagar, som icke voteras af en

deputeradekammare eller sättas på papperet af en despot. Ingen

omhvälfning, ej heller någon tillfällighet hade frambragt dessa

platser och avenyer; de hade utvecklat sig inifrån, liksom ringarna

långsamt utveckla sig från märgen i en trädstam; den fulländade

form de ägde hade de antagit genom århundradens kultur.

Alltsammans måste jämnas med jorden, sade Louise Michel

och tömde en kopp the.

Tiden var inne, då den förnäma världen beger sig till sina

afton-nöjen. Svärmar af ekipage flögo förbi på gummihjul. I de

stoppade vagnarna låg pälsverket mjukt omkring barmar, som

voro prydda af diamanter; lätta flor voro kastade öfver konst-närliga frisyrer, doftande af eggande parfymen Som en flod af

vällust flöt sidentyget ned efter kvinnokroppar, som voro utrustade

med alla konstens medel till att väcka männens åtrå. Högt öfver

ekipaget bredvid den som en docka eleganta lakejen satt kusken

med sin kalla, värdiga uppsyn. Utan att spilla en sekund styrde

han vagnen genom trängseln. Man märkte, att det var brådska,

och allt efter som tiden led, flögo vagnarna hastigare och hastigare

framåt, och vimlet fick en besynnerlig, nervös prägel. Det tycktes

som om kuskarnes ögon sutto på skaft; de rikes önskningar och

lustar ilade förbi våra ögon, bort till njutning och vällust, till en

ljuflig natt.

Men på andra sidan det strålande uppträdet varsnade jag i

förlängningen af den i ljus badande alléen de mörka gränder, där

lifvet är en pinsam börda, där dagarna äro klädda i förödmjukelse

och där nätterna äro som långa, tomma år. Också dit in i den

kalla hopplösheten kastades ljusskenet från den upplysta avenyen,

och inne i armodets vrår hördes enstaka toner af de nattliga

festernas glada ljud. Och mellan njutningen och försakelsen,

mellan öfvermättnaden och hungern stirrade jag med skräck på den

tunna muren — den tunna mur, som trotsande all rättfärdighet

har förblifvit stående i århundraden! Jag kände, att den måste

falla och att den i sitt fruktansvärda fall skulle rycka med sig

mycken skönhet.

Vi stego upp och gingo ned till Seine, där byggnaderna med

väldiga konturer aftecknade sig i den stilla aftonen. På gatan

körde en ensam droska, och bredvid droskan sprang en fattig

man, en man som sprang — och Gud allena vet huru långt —

för att förtjäna det par sous, som de resande betala för att få

sina reseffekter burna från droskan till hotellets port. Så

fruktansvärd är kampen för tillvaron i Paris.

Vi kommo öfver Seine och gingo genom de tysta gator, som

gå mot Place des Invalides. Här var det, som Uouise Michel

1883 utvecklade hungerfanan och i spetsen för en skara utsvultna

kvinnor plundrade bagarebodarna vid Boulevard S:t Germain. Honblef dömd till åtta års straffarbete, men å nyo frigifven, då hon i

fängelset hade visat prof på all den djupa människokärlek, som

är anarkismens själfva upphof och har varit driffjädern i hennes

underliga lif.

Vi stodo på en af smågatorna i Grenelle, och vägledda af en

fladdrande gaslykta, som dinglade på en järnstång, famlade vi oss

genom en smyg ned till anarkisternas samlingssal. Några hundra

fattiga män och kvinnor fyllde salen, och en talare hade just ordet

på tribunen. Men då han upptäckte Louise Michel, afbröt han

själf sitt föredrag och — helsad af ett dämpadt bifall — intog

den röda jungfrun genast hans plats.

Kampen för tillvaron.

Hon talade i öfver en timme utan att stanna, nästan utan

att draga andan. Hennes föredrag är icke våldsamt, utan snarare

mildt och bevekande, som när en helig syster förkunnar

evangelium. Under talet håller hon de blåa ögonen fästa på en osynlig,

långt bortom åhörarne belägen punkt. Vissa yttranden stryker hon

under med helt små rörelser med handen, och under föredraget,

hvari hon rullar upp bilden af ett samhälle med frihet och frid

och lycka, hänvisar hon ofta till sina litterära arbeten, La Misere

och Les Meprisées, som kommo ut kort efter det hon hade

återkommit från Noumea. Utom dessa arbeten har Louise Michel

skrifvit ett betydande antal böcker, broschyrer och teaterpjeser,

som alla gifva uttryck åt en anarkistisk lifsuppfattning. Underen mångårig vistelse i London har hon gjort grundliga studier i

British Museum, men när hon i sina skriftliga arbeten blir

vetenskaplig, grumlas klarheten af de poetiska liknelser, som lika lätt

flöda från hennes penna som från hennes mun.

Föredraget är slut, och en högtidlighet vidtager, som på samma

gång är löjeväckande och rörande. En arbetares åttaåriga dotter

löses från sitt kristna barndop, och den röda jungfrun inviger

henne högtidligt till revolutionen i jämlikhetens, frihetens,

broderskapets och rättfärdighetens namn.

Det är en liten intagande flicka, klädd i hvit dräkt med

blodröda rosor på axlarna och i det blonda håret. Starka armar lyfta

upp henne på tribunen, där Louise Michel lägger sin högra hand

välsignande på hennes hufvud, medan de närvarande sjunga i

entusiastisk ton:

Dansons la carmagnole,

Vive le son, vive le son!

Dansons la carmagnole,

Vive le son du canon!

En fanatisk glöd lyser fram ur arbetarnes utmärglade

ansikten, och ögonen stråla af alla dessa aningar, som vid sekelslutet

hägra för det europeiska proletariatet. Män och kvinnor resa sig

och ackompagnera sångens ord med vilda armrörelser, under det

den lilla flickan stum står kvar på tribunen. Hvart vandrar hon

hän, detta barn af revolutionen med den hvita klädningen och de

blodröda rosorna i sitt hår? Skola hennes ögon skåda det

samhälle, som för oss endast är en ljus dröm ... ja, den som kunde

lyfta en flik af det stora förhänget!

Carmagnolen dånar genom salen, och anarkisternas ögon riktas

gnistrande upp mot novisen som en hälsning från den kommande

morgonrodnaden. Den röda jungfrun har försvunnit. Hon skall

ännu hålla ett sista tal i Belleville.

T"T eatrarna.

Sarah Bernhardt och Réjane

Det är afton. Vi sitta framför ett kafé och följa med intresse

de många krafter en representation på teatern kallar till lif i Paris.

Ännu ligger teatern inhöljd i mörker, då något lefvande rör

sig i restauran ten vid det andra hörnet. En jättegestalt, som bär

stramt åtsittande kläder med utslitna penningfickor, visar sig i

dörren, åtföljd af en liten lättfotad figur klädd i frack med långaskörten och hög hatt. Jättegestalten är biljettgrossören le cou■

lissier, hvilkens hela varelse visar ett tydligt förakt för [-mänskligheten;-] {+mänsklig-

heten;+} hans följeslagare är förmannen för klacken, le chef de la

clacque, som har applåderat alla mästare från Racine till Scribe

och ännu i våra dagar är lika flink att applådera. Klackören

kilar i väg till teatern, hvarest han har en kort men viktig öfver-

M:lle Piron.

läggning med biljettförsäljerskan. Så kommer han kilande

tillbaka, mönstrar ett par förbigående, som ha lika stora näfvar som

han själf, och försvinner på restauranten, där biljettgrossören just

hugger tänderna i en gigot (fårstek).

Teaterns fasad, som är prydd med de dammiga bilderna af ett

par lustspelsförfattare, illumineras. Först tändas båglamporna vid

ingången, därefter guirlanderna, som inom kort flamma upp öfver

C a vling, Paris. 11gatan, utan att de förbigående det ringaste däraf låta sig lockas

bort från sin brådskande färd. Kraftigare medel måste man

använda, om det skall lyckas att afleda en än så liten rännil af

denna böljande folkström in i en teater, där termometern visar 30

grader och där en biljett ändå kostar 10 francs. Men bilj

ettgros-sören tuggar trankilt på sin gigot.

M:lle Nebbia.

Tiden går, och vi hafva tillfälle att mönstra det galleri af

personager, som hafva anställning vid teatern och nu strömma in

i den vid föreställningens början. Där komma municipalgardister,

som skola hålla vakt i gångarna; där ses chefen för kontrollen,

som åtföljd af sina assistenter sätter sig vid kontrollpulpeten,

hvarest ett ögonblick senare hans sysselsättning består i att

trakassera publiken. Där hafva vi de nyfikna, rörliga madamer, de

beryktade ouvreuses, som passa upp i klädlogerna, anvisa åskådarnederas platser och preja dem på oförskämdt stora drickspenningar

och där hafva vi programförsäljarne, som genast börja ropa,

antagligen endast för att uppöfva rösten, och där hafva vi

apelsin-madamerna, som komma farande med hela berg af gula frukter,

och där hafva vi försäljare af lakrits vatten, som bära tunnorna på

ryggen och slamra med en bricka, och där pojkar, som kommit

M.ile Labade.

hit för att plocka upp de cigarrstumpar, som åskådarne kasta bort,

innan de gå in i förhallen, och till sist kommer — när alla dessa

människor äro uppställda på sina platser — plötsligt som ett

vågsvall publiken till fots eller åkande i droskor och

privateki-pager, teaterklädda damer, som försiktigt sätta tåspetsarna på

sten-plattorna, kringsvärmade af herrar i gala, säljare, tiggare ochtjänstvilliga andar, som hjälpa dem ned ur vagnen, bana väg för

dem genom vimlet och — när det regnar — erbjuda dem ett

väldigt paraply. Trängseln tilltager, och där den är som svårast,

där arbetar nu biljettgrossören, som fermt gör affärer och ändå

har tid att peta tänderna efter sin gigot. Han har med

kännareblick öfverskådat situationen, och ett par minuter innan föreställ-

Wanda de Bonza.

ningen börjar, skickar han sin flinke medhjälpare till

biljettför-säljerskan, som genast meddelar: Utsåldt hus! Naturligtvis vill

då hvar enda en, som går förbi, på teatern, och herrar och damer

storma till restauranten, där grossören sittande grensle öfver disken

och mysande af belåtenhet, så att det visar sig gropar i

kinderna, säljer sina biljetter till extra förhöjda priser. Vid

ingången till teatern har emellertid förvirringen stegrats till tumult.

Droskkuskarne vända om och byta ord med apelsingummorna,hvilka kämpa för tillvaron med en vältalighet, som i och för sig

är en hel dramatisk föreställning. Sammanstötningar uppstå

mellan dem, som sälja konkurrerande program, och ett förfärligt

spektakel blir det, när en engelsman lämnar fram en biljett till en

teater, som ligger i andra ändan af Paris. Försenade privata

eki-pager lasta af goddagspiltar och kokotter, hvilkas diner har räckt

Emma Calvé.

ända till elfte timmen. Klockorna pingla i korridorerna, och de

senkommande ila i yild oordning uppför trapporna. Det är

ut-såldt hus, och medan biljettgrossören föraktfullt stoppar sin vinst

i fickan, visar sig hjältinnan för öppen ridå, mottagen af ett

entusiastiskt bifall, som kostar direktören åtminstone 30 francs.

En scen alldeles lik den skildrade kan man bevittna hvarje

afton vid åttatiden framför teatrarna och cafékonserterna i Paris.

Inemot 200,000 åskådare strömma på ett par minuter genom in-gångarna till de 150 förlustelseställena — siffror, som visa, att

det ingenstädes i världen finnes en teaterstad sådan som Paris.

Den första egentliga teatern i Paris upprättades 1588. Den

gaf föreställningar i Hôtel Bourgogne, och konstnärerna fingo sig

af konung Ludvig XIII tillerkänd benämningen »Konungens

ko-medianter». Ett århundrade senare fanns det i Paris åtskilliga

dramatiska sällskap, i synnerhet bestående af dilettanter (och bland

dem Molière), hvilka genom att spela komedier sträfvade att öka

medlemmarnes bildning och känsla för språket. Häraf utvecklade

sig L"illustre Théâtre, som Molière år 1660 flyttade till Palais

Royal. Ett tiotal år senare grundades Operan, och då Molière

dog 1673, fick sångscenen plats vid sidan af teatern. Samtidigt

sammanslogs Molières trupp med två andra, och det var dessa

i förening, som grundade Théâtre Français, eller som den också

kallades La Comédie Française.

Genom lagen af 1791 blef teaterverksamheten fri, och flera

teatrar upprättades, t. ex. Vaudeville. Då Napoleon återinförde

monopolet genom ett dekret af 1807, fanns det 25 teatrar i Paris.

Af dessa stängde kejsaren 13. De 8, som fingo tillstånd att

fortfarande existera, voro följande: Théâtre Français, Stora Operan,

Opéra Comique (alla tre understödda af staten), Odéon, Gaîté,

Ambigu, Variétés och Vaudeville. Under restaurationen (1814

—1830) fick Odéon statsunderstöd och antog namnet »Den andra

Théâtre Français». Till slut blef under det andra kejsardömet

(1864) teaterväsendet å nyo ett fritt yrke, och då det fransk-tyska

kriget utbröt, fanns det omkring 40 större scener i Paris. Huru

Paris-teatrarnas årsinkomster hafva fluktuerat, ser man af följande.

År 1850 steg inkomsten till litet öfver 8 millioner; nu uppgår

den till omkring 30 millioner. Som man ser har fluktuationen

varit ganska stor. Under belägringen t. çx. sjönko inkomsterna till

6 millioner, hvaremot de under världsutställningen 1889 nådde en

höjd af öfver 32 millioner. När inkomsterna i allmänhet för

teatrarna ökas, §tiga de naturligtvis också för hvarje särskild scen.

Théâtre Français tar nu in på en månad lika mycket, som den1847 spelade in på ett år. Under säsongen 1898—1899 gingo

denna teaters inkomster till 2,200,000 francs.

Med undantag af stora operan, som i regeln är stängd tre

dagar i veckan, spelar man på teatrarna i Paris hvarje afton, och

på de flesta af dem därjämte på söndags eftermiddag. Dessutom

gifva Théâtre Français och Odéon på torsdags eftermiddag

klassiska abonnementsföreställningar. Théâtre Français och Operan

spela hela året om; de andra teatrarna äro vanligen stängda under

juli och augusti.

Man kan icke använda sin tid bättre i Paris än att tillbringa

den på teatern. En afton i Molières hus, på Operan och på

An-toines teater är ensamt värd en hel resa till Paris. Huru många

intryck från världsstaden, som än under tidernas lopp utplånas,

kommer man dock alltid att lifligt bevara sina minnen från

teatrarna. På dem hänryckes man till gråt och till skratt, och på

dem tvingas man att beundra hvad man ser och hör, ty dessa

scener äro oåtskiljaktigt förenade med de högsta andliga krafterna

hos det franska folkef.

De teatrar, som ingen främling bör underlåta att besöka

under en vistelse i Paris, må nu i korthet omnämnas.

Théâtre Français har sedan den 30 maj 1799 vSin bostad i

sin nuvarande byggnad vid Place du Théâtre Français. Här låg

för öfrigt redan en teater, på hvilken den berömde tragiske

skådespelaren Talma hade uppträdt sedan 1791. I början af detta

århundrade utgjorde artisterna ett bolag, som inom sig fördelade

den uppkomna vinsten, men genom ett dekret, som Napoleon

utfärdade i Moskva (1812), blef teatern upphöjd till nationalteater.

Den nuvarande ordningen, enligt hvilken de äldre artisterna

(so-cietärerna) hafva del i ledningen af teatern, är af senare datum.

Direktören, som kallas Administrateur General, utnämnes af

mi-ministern för de sköna konsterna. Statens årliga anslag till

teatern är 240,000 francs.

Théâtre Français’ föga uppseendeväckande, men förnäma

byggnad fick sitt nuvarande yttre under Napoleon III. Murarna äroicke gamla, men arkitekten har gifvit dem ett ärevördigt utseende.

Teatern rymmer 1,400 åskådare. De bättre platserna på parkett

säljas i location (till förhöjdt pris) för 10 francs; de öfriga

platserna äro billigare; så t. ex. kostar parterren 3 francs. Den är

dock nästan alltid uppköpt af biljettmånglare, småborgare och

studenter, som i timtal hafva stått i kö framför de förgallrade

biljettkontoren. På Théâtre Français liksom på de flesta andra franska

Från scenen på Théâtre Français.

talscener finnes det icke någon orkester. Första parkett sträcker

sig ända fram till scenen. Damer få taga plats på parkett, men

de få icke bära hatt. Förut har! tillträde till parkett varit dem

förmenadt på de flesta boulevardteatrarna. Utmed väggarna rundt

omkring hela salen ligga de s. k. baignoires (egentligen »Badkar»),

hvilka äro ett slags specielt franska teaterloger, så konstruerade,

att åskådarne medels en skjutlucka kunna inrätta åt sig ett litet

från salen afstängdt kabinett. Of vanför baignoarerna slingrar sig

Cavling, Paris. 12en bred balkong; ofvan den komma de tre raderna och öfverst ett

galleri. I taket hänger en väldig krona, som fyller salen med sitt

hvita ljus.

Salongen i Théâtre Français är hemtreflig, men enkel.

Ingenting distraherar publiken, som också uteslutande kommer hit

för att se den goda konsten. Främmande teaterdirektörer,

konst-älskande turister, franska skådespelare och skådespelerskor fylla

Mounet Sully.

de främsta bänkraderna på parkett och gifva massan af åskådare

ett kosmopolitiskt utseende. Man får intrycket af att se omkring

sig en publik, som älskar och förstår konsten och som med

vördnad, ja nästan med andakt sitter i Moliéres hus.

Ty det finnes icke i hela världen någon scen, som har

sådana traditioner som denna. Här lagerkröntes Voltaire, då »Irene»

gick öfver scenen 1778. På dessa bräder uppfördes första gången

»Figaros bröllop», här debuterade Talma, och här hafva sådana

namn glänst som Adrienne Lecouvreur, Mars, Rachel, Samson,Regmer, Got, Coquelin, Mounet Sully, Worms, de båda Brohan,

Arnould-Plessis, Sarah Bernhardt — och listan skulle blifva längre,

om man skulle nämna alla de artister, som måste räknas bland de

största, utan att de därför uppnådde odödligheten.

Men sitta de främmande åskådarne i andaktsfull beundran för

hvad här har presterats och ännu presteras, komma fransmännen

hit med en kritik, som någorlunda står i jämnhöjd med teaterns

Worms.

anseende. Man ser alltid på parkett konstförståndiga parisare,

teaterdirektörer och äldre ämbetsmän från landsorten, som under

mellanakterna försäkra en hvar, som gör min af att höra på dem,

att den gamla scenen icke är, hvad den var i århundradets början,

då den tillhörde Victor Hugo och Musset, eller i midten af

århundradet, då den tillhörde Augier och Dumas fils. Ännu för 20

år sedan ägde teatern sådana artister som Got, Delaunay, Coquelin

ainé, Bressant, Febvre, Croizette och Sarah Bernhardt. De äro

allesamman försvunna, och af de stora finnes nu bara MounetPlace du Théâtre Français.Sully^(egentligen Jean Mounet) kvar, hvilken i 20 år har spelat

tragisk hjälte med samma oföränderligt öppna mun. Teatern är

stadd på förfall, och direktören, Jules Claretie, vårdar sig mera

om kassan än om den gamla klassiska konsten.

Dessa och liknande domar får man höra, när man under

mellanakterna lyssnar till de gamla åskådarnes samtal, och samma

anmärkningar har man antagligen hört, äfven när de stora arti-

Coquelin d. y.

sterna fyllde scenen. En teaterpublik är i alla tider sammansatt

af de gamla, som blicka tillbaka, och af de unga, som blicka

framåt, och de yngre tycka, att den siste af de store, Mounet

Sully, tillhör en försvunnen tid. Våldsamheten i hans spelsätt

skiljer sig vida från den moderna småfnaskiga konst, hvari den

antika masken ersättes af monokeln i ett ansikte med lugna drag,

och hvari smärtan, passionen och helvetet framträda som likgiltiga

ord, växlade vid ett glas absint.Odéon, som ligger i Quartier Latin och är den enda litterära

scenen på den venstra stranden af Seine, uppfördes 1782 och

innehades först af den dåvarande Théâtre Français. Den 3 september

1793 stängde välfärdsutskottet teatern och kastade artisterna i

Lucy Gérard.

fängelse. I början af nittonde århundradet förenades Odéon med

den nationella scenen och antog namnet: »Den andra Théâtre

Français». Odéons byggnad, som har ett fritt läge och vänder

en vacker fasad mot Odéon-platsen, är omgifven af det beryktade

bokhandlaregalleriet, som är en af de många egendomliga

promenaderna i Quartier Latin. Teaterns publik tillhör vanligen denstuderande klassen, och både åskådarnes platser och scenen hafva

ett framträdande drag af bildning. Ekonomiskt sedt är teatern

en dålig affär, men trofasta gynnare bruka betäcka bristen.

Direktören utnämnes af regeringen; för närvarande innehafves hans

befattning af författaren Paul Ginisty. Teatern har 1,460 platser.

Dess årliga statsunderstöd är 100,000 francs.

Opera Comique (vid Boulevard des Italiens), återuppförd efter

branden, är den högre bourgeoisiens speciella teater. Bland namn

Stora Operan.

på kompositörer, som vunnit berömmelse på denna scen, må

nämnas Méhul, Boieldieu, Auber, Bizet, Léo Delibes och Massenet.

Opéra Comique har ett årligt statsunderstöd af 140,000 francs.

Stora Operan ligger i hjärtat af Paris. Byggnadens yttre

utmärker sig genom de väldiga pegaser, som likt lyssnande öron

stå på murens tinnar, och genom sitt tak, hvarifrån en jättelik

Apollo med gyllene lyra tyckes lyfta konsttemplet upp mot

himmelen. Detta monumentala mästerverk, som tyvärr ligger allt för

inklämdt mellan hus, är uppfördt af den nyligen aflidne arkitekten

Ch. Garnier. Operan invigdes den 17 Januari 1875; den hadeProfsiungning på Operan.kostat 50 millioner francs. Af den vackra fasaden bifogas en bild,

som dock icke kan gifva någon föreställning om byggmästarens

rika användning af kulört marmor, byster och andra dekorationer.

I synnerhet bör man observera fasadgrupperna, hvilka härröra från

de största franska bildhuggare, nämligen Falguière (Dramat),

Dubois (Sången), Chapu (Kantaten), Eugène Guillaume (Musiken)

och Carpeaux (Dansen, som är ett af de yppersta konstverken i

Paris). Mot Operans yttre svarar en allenastående rik utstyrsel i

det inre. Scenen är den största i världen, och salongen har

2,156 bekväma sittplatser. Byggnadens yttre ger icke något

begrepp om dess verkliga storlek, och scenen, till hvilken man utan

svårighet erhåller tillträde, gör ett ännu kraftigare intryck än den

imponerande salongen. Tågen från vinden, hvarmed kulisserna

ordnas, räkna sammanlagdt en längd af 223,000 meter. I hela

byggnaden finnas 2,531 dörrar, och för repetitionerna försångare,

musici och balett icke mindre än 80 salar. Artister, musici, kör,

statister och maskinister uppgå tillsammans till inemot ett tusen

personer. Operan har två direktörer (för närvarande Capoul och

Gailhard), som utnämnas af regeringen. Det årliga

statsunderstödet är 800,000 francs.

Att uppräkna alla de berömda namn, som blott under det

nittonde århundradet anknutit sig till Stora Operan, skulle föra

oss för långt. Tyska kompositörer hafva spelats från Gluck till

Wagner, och af andra stora kompositörer, som direkte hafva

arbetat för operan, må nämnas: Rossini (Wilhelm Tell), Auber

(Den stumma), Meyerbeer (Hugenotterna) och Halévy (Judinnan).

Operan erinrar om namn på sådana sångare som Levasseur och

Duprez, sådana sångerskor som Christina Nilson, Falcon och

Car-valho och sådana berömda dansöser som Fanny Elsler och Marie

Taglioni. Från de senaste åren till sist kunna anföras operor af

Gounod, Wagner, Massenet, Reyer och S:t-Saëns.

I sammanhang härmed bör nämnas, att konservatoriets

konserter, som äro så högt skattade af kännare, äga rum på Operan

från andra söndagen i januari och fortsättas hvar annan söndag

Cavling, Paris. 13till april. Förutom konservatorie-konserterna finnes det för öfrigt

i Paris ett par berömda dirigenter: Colonne och Harcourt, som

hela vintern två gånger i veckan gifva allmänheten ett lätt

tillgängligt tillfälle att höra god musik.

Men vi lämna de af staten understödda scenerna för att som

hastigast kasta en blick på de privata teatrarna. Af dem är det

två, Vaudeville och Gymnase, som på grund af sin förträffliga

ledning intaga en ställning af första rang. Båda teatrarna ägas

Balettprof på Operan.

för närvarande af ett bolag och ledas af den utmärkte teatermannen

Porel, eller som han egentligen heter Désiré Parfouru.

Vaudeville (i hörnet af Chaussée-d’Antin och Boulevard des

Capucines) har existerat sedan 1792, då den öppnades som ett

slags politisk revy-teater. Kejsardömet förbjöd revyerna, och

Vaudeville bief en vanlig teater, på hvilken det nu under omkring

ett århundrade har uppförts otaliga komedier och dramer. På

denna scen debuterade Scribe, och här spelades pjeser af Mélesville,

Bayard och Duvert, senare af Théodore Barrière och i våra dagar af

Victorien Sardou. Vaudeville-teaterns mest kända artister efter 1860

äro skådespelarne Felix, Parade, S:t Germain och Guitry samt

damerna Fargueil och Réjane. Den sistnämnda torde man efter en radstora sceniska triumfer inom den moderna repertoiren få anse som

den mest framstående af alla yngre skådespelerskor i Paris.

Madame Réjane i »Ett dockhem».

Gymnase (vid Boulevard Bonne Nouvelle) uppfördes 1820 på en

igenlagd protestantisk kyrkogård och fick till följd af hertiginnans

af Berry intresse för den nya skådeplatsen tillnamnet Theatre de

Madame. Teatern gjorde sig först känd som Scribes speciella scen. Han

skref nästan alla sina pjeser för Gymnase, som senare speladeSardou och Dumas fils. Af skådespelare, som fått ett berömdt

namn på dessa bräder, må nämnas Perlet, Bouffé, Tafont, Tesueur,

m:lle Desclée och i våra dagar madame Jane Hading och den

eleganta boulevardiern Noblet, som är en af nutidens mest

typiska skådespelare i Paris.

Jane Hading.

Variétés (vid Boulevard Montmartre) upprättades 1790 och

skapades ursprungligen af den berömda skådespelerskan m:lle Mars.

Teatern har legat där den nu ligger sedan 1808 och har blifvit

en af de mest besökta operett-teatrarna i Paris. För Variétés

skrefvo Ludovic Halévy och Meilhac sina glada operetter medmusik af kölnaren Jacques Offenbach. Kända artister från denna

scen äro skådespelarne Dupuis och Baron; den mest berömda af

alla scenens sångerskor är madamé Judic.

Porte-S:t-Martin (vid Boulevard S:t Martin) uppfördes 1781

och bar då namnet »Folkets Opera». Sin första glansperiod hade

teatern under den romantiska tid, då den uppförde så berömda

pjeser som Marino Falieri af Casimir Delavigne, Tour de Nes le

af den äldre Dumas och Lucrèce Borgia af Victor Hugo. Bland

skådespelare, som hafva förvärfvat sig ett

berömdt namn på denna scen, må nämnas

Frederick Eemaître, Bocage och

skådespelerskorna Dorval och Georges. Sin senaste

glansperiod har Porte-S:t-Martin haft, sedan

den äldre Coquelin öfvertog teatern och på

den spelade Edmond de Rostands versifierade

komedi Cyrano de Bérgerac. Komedien, som

har namn efter sin hjälte, den berömde

duel-lanten från Gascogne, har i hög grad slagit

an på de förmögnare klasserna i Paris, som

för ögonblicket tyckas hafva tröttnat på

naturalismen på scenen. Cyrano de

Bergerac, som är en fint genomarbetad

teater-pjes, har gifvit Coquelin en roll, hvari han Baron i »Lilla helgonet»,

lyst med sin allenastående förmåga att

deklamera vers. Pjesens 100 första aftnar inbragte teatern en

million francs.

När man erinrar sig, att Racine endast fick 600 francs för

Andromaque och att Corneilles högsta honorar var de 2,000 francs,

som han fick för Attila (det var för öfrigt Molière, som frikostigt

gaf honom dessa penningar), bör man kunna göra sig en

föreställning om de stora klassiska författarnes förtrytelse, när de nu

från sitt elyseum se, hvad den 30-årige Edmond de Rostand

förtjänar på en komedi i Paris.

Molière hade som författare 2 procent af inkomsten, somskådespelare i procent Nu hafva författarne vid de franska

privatteatrarna ii procent och vid Théâtre Français 15 procent.

Cyrano de Bergérac har till dato spelats 300 gånger och har i

genomsnitt hvarje afton inbragt författaren 1,000 francs, alltså

Coquelin d. ä. som Cyrano de Bergérac.

tillsammans ungefär 300,000 francs. Men då stycket utan tvifvel

ännu går ett par hundra gånger, komma hans inkomster från

denna^enda teater att gå upp till inemot en half million.

Dessutom har hans komedi utkommit i bokform i 60 upplagor och

har sålts till direktörer i landsorten och genom teateragenturerna

till uppförande i hela världen. Detta enda arbete kommer sålundaotvifvelaktigt att gifva Rostand en inkomst af 7 till 800,000 francs.

Så kolossalt betalas den dramatiske författare, som träffar smaken

för ögonblicket.

Det skulle också vara af intresse att få veta hvad Coquelin

har förtjänt på denna pjes, som knappast hade gjort så stor

verkan utan hans mästerliga utförande af hufvudrollen. Men det är

svårare att uppgöra några beräkningar i fråga om skådespelaren.

Officiellt är Coquelin direktör för Porte-S:t-Martin, men i

verkligheten är han engagerad af direktörerna Constant och Floury,

som utom 500 francs pr afton betala till honom allt, som tages

in för de 3 främsta stolsraderna nere i salongen, samt 5 procent

af den återstående delen af dagens intäkter. När dessa poster

läggas tillsammans, blir skådespelarens inkomst för en afton

knappast mindre än författarens. Vid de af staten understödda scenerna

äro gagerna alltid lägre än vid privatteatrarna. Mounet Sullys

årliga gage är 80,000 francs, medan t. ex. Baron, den bästa

operettkomikern, årligen förtjänte 100,000 francs. Den högst aflönade

skådespelerskan är för närvarande Réjane, som har en årlig

mi-nimiinkomst af 300,000 francs.

Théåtre-Sarah-Bernhardt (vid Place de Chåtelet) tillhör staden

Paris, men den 16 januari 1899 hyrdes teatern ut till Sarah

Bern-hardt. Det är alltså på sin egen scen, som Phædras stora

fram-ställarinna nu visar sig i de paradroller, som Victorien Sardou

har skrifvit för henne sedan 1880, då hon lämnade Racine,

Corneille och Victor Hugo för att blifva ett resande vidunder. De

främmande åskådare, hvaraf publiken här till stor del består,

lockas dit mindre af repertoaren än af Sarahs världsberömda namn.

Och man måste ännu beundra den oerhörda kraft, hvarmed hon,

snart 60 år gammal, afton efter afton uppbär en stor roll på

scenen. Kameliadamen, som är hennes älsklingspjes, har hon diktat

om efter sitt eget hufvud. Duval, pjesens älskare, är maskerad

som Dumas fils. Misslyckas ett eller annat stycke för henne,

spelar hon på nytt Kameliadamen, som trots de oräkneliga gånger

den uppförts beständigt drager fullt hus.Gaité (vid Square des Arts-et-Métiers) har existerat under sitt

nuvarande namn sedan 1792. Här uppföras dramer, feerier och

Sarah Bernhardt vid 60 år.

operetter. På denna scen spelades den stora kassapjesen Kurir en

från Lyon och senare Den puckelryggige med Mélingue i titelrollen.

Ambigu (vid Boulevard S:t-Martin) är en af stadens äldsta

folkteatrar. Den har trofast en borgerlig publik, som ända sedan1769 har suttit och gladt sig åt striden mellan det goda och det

onda och det godas seger. De tre musketörerna och De små

landstrykarna spelades på denna scen.

Chätelet (vid Place de Chåtelet), som uppfördes 1862 och nu

tillhör staden, är en af de största teatrarna i Paris. På Chatelet

M:lle Boyer.

uppföras kolossala feerier och utstyrselpjeser, t. ex. Jorden rundt

som här har gått 1,800 gånger.

Palais Roy al (i Palais Royal-parken), byggdt 1783, är en af

de mest roande och mest parisiska af teatrarna i Paris. På Palais

Royal spelade m:lle Déjazet, och för denna scen skref L,abiche

sina uppsluppna farser.

C av ling, Paris. 14Men listan blir alltför lång, och dock måste vi ännu nämna

några teatrar, som förtjäna att besökas:

Bouffes Parisiens (vid Passage Choiseul), ursprungligen

grundad af Offenbach. Nouveautés (vid Boulevard des Italiens), en

äkta parisisk boulevardteater, upprättad af skådespelaren Brasseur.

Folies-dramatiques (vid Rue de Bondy), som uppför revyer och

feerier. Cluny (vid Boulevard S:t Germain) af samma genre.

Komikern Brasseur.

Athenée Comique (vid Rue Boudreon) med en elegant salong, byggd

1894. Théâtre de la République (vid Rue de Malta), den största

teatern i Paris. Théâtre Déjazet (vid Boulevard du Templ^),

upprättad 1859 den berömda skådespelerska, efter hvilken den fått

sitt namn. På Déjazet, som nu i synnerhet spelar komiska

små-pjeser, kreerade m:lle Déjazet Sardous första arbete, Monsieur Garat.

Dessutom finnes det i Paris ett betydligt antal teatrar, på

hvilka artisterna, och ofta de mest talangfulla, sluta sig till eneller annan särskild skola. Till sådana teatrar höra: Théâtre des

Poètes, Théâtre des Lettres, Théâtre Mondai?i, Théâtre Blanc,

Rampe, Théâtre d"Auditions, Les Esc ho lier s, Théâtre Salon,

Select-Théâtre, Petit-Théâtre, Théâtre Féministe (en fruntiriimers-teater,.

M:lle Marcy.

som bland annat har uppfört pjeser af fru Emma Gad) och L"Oeuvrer

som under de senaste åren har slagit sig på Henrik Ibsen. E’Oeuvre

ger årligen åtta föreställningar på Nouveau Théâtre (Rue Blanche

15). Man tecknar sig för abonnement på alla åtta

föreställningarna (enkel plats 100 francs, en loge 500 francs), men resande

från Norden få fritt tillträde på sitt visitkort. Direktören, EugnéJules Claretie på sitt Jandtställc,Poé, utför hufvudrollerna med symbolistiska armrörelser, och

Suzanne Déspréz spelar Ibsens hjältinnor i turistdräkt.

En alldeles särskild ställning bland de här omnämnda fria

teatrarna intager La Bodimére (vid Rue S:t Eazare), en liten scen,

som upprättades 1887 af Bodinier för att utgöra en skola till

ut-utbildande af skådespelare. Teatern, som är öppen endast om

vintrarna, ger dagligen föreställningar, på hvilka bekanta artister,

författare och journalister uppträda. Det

var här, som Hugues Le Roux uppträdde

tillsammans med Yvette Guilbert, hvilket

skapade denna sångerskas rykte. La

Bo-diniére har alltid fullt hus. Entré 6 francs.

Den värld, som lefver af teatrarna i

Paris, är långt större, än de flesta ana.

Bläddrar man igenom artisternas, d. v. s.

skådespelarnes, sångarnes och

musikernas årskatalog, finner man på 1,200 tätt

tryckta sidor en så oerhörd mängd namn,

att man snarare tror, att boken är en

allmän adresskalender än en

namnförteckning öfver teatermänniskor i en och

samma stad. Skådespelarne tillhöra

likasom alla andra franska konstnärer, skarpt

afsöndrade kretsar, som komma

tillsammans till privata rådplägningar på

bestämda kaféer och brasserier. Får man

tillträde till sådana kretsar, gör man snart den iakttagelsen, att

det högsta mål, som flertalet af dessa människor föresatt sig, är

att få 1,000 francs i månaden och goda roller. Det finnes i

skådespelarnes värld mycken bitter kamp för existensen och mycket

litet af det ideella sträfvande, som åt konstnären och hans

lifs-gärning förlänar ett poetiskt skimmer. De dagar äro förbi, då

scenens barn lefde bohéme-lif och gjorde sig bemärkta genom sin

dräkt och sitt uppträdande. Utvecklingen går i den riktningen,

M:lle Starck.att ju högre en skådespelare stiger i konstnärligt hänseende, desto

mera sträfvar han efter att till sitt utseende likna en vanlig

borgare. Paristeatrarnas mest korrekta framställare af modärna

världsmän, Georges Noblet, är också i privatlifvet en världsman,

och Baillet, som har ärft Coquelins roller på Théâtre Français, är

i privatlifvet ansedd som typen för en fransk gentleman. Det

finnes konstnärer, som dekoreras och inbjudas i de bästa

sällskapskretsar. När de hafva nått en mognare ålder, draga de sig

tillbaka med en årlig inkomst, som tillförsäkrar dem den traditionella

villan med de gröna fönsterluckorna i Ville d’Avray.

Något annorlunda ställer sig förhållandet med

skådespelerskorna, som hvad de yngre angår äro så klent aflönade, att de

under kampen för sin dagliga utkomst tvingas in i förhållanden,

hvari beauté passe vertu. Förut var det i synnerhet operans och

balettens damer, som voro bekanta för sina lätta seder; nu är det

skådespelerskorna. Mellan kullisserna på en teater i Paris träffar

man förvånande många unga damer, som väcka uppseende genom

sin toalett och sina juveler. Men frågar man efter namnet på den

firade primadonnan, erfar man, att hon tills vidare blott har

för-värfvat sig ett smeknamn och att hennes officiella månatliga

inkomst är 125 francs.

Hvar och en som läser franska tidningar, finner i slutet af

juli en artikel, som har till rubrik: Au Conservatoire, och hvari

en genialisk journalist framställer en rad nedsättande

anmärkningar alldeles liknande dem, som året förut vid samma tid

framställdes i samma tidning mot musikkonservatoriet.

Men alldeles oberörda af dessa angrepp sitta vid Rue du

Faubourg-Poissonnière ett halft tjog gamla teaterprofessorer och

hålla examen med en oerhörd mängd unga människor af båda

könen. Antingen hafva dessa artistfrön bestämt sig för musik

och sång, och i så fall är det deras önskningars mål att en gång

få ett prix de Rome, eller ämna de gå teatervägen och drömma

då om att tillkämpa sig ett lauréat. Detta gör dem nämligenvärdiga att antagas på Odéon, hvarifrån de hoppas att senare få

komma in på Théâtre Français.

Conservatoire national de musique et de déclamation

upprättades under revolutionen, men har icke bevarat någon revolutionär

prägel. Tvärtom. Det är en af de mest typiska

mandarinanstalter, som man finner i Paris. I små heta salar sitta professorerna

vid gröna bord, och de göra ett streck på papperet för hvar gång

den darrande unga damen gör ett fel i deklameringen af Victor

Hugos verser, som tyckas vara väldiga klippblock mellan hennes

små röda läppar. Salen är öfverfull af ifrigt lyssnande föräldrar,

som tro, att de hafva födt en Sarah Bernhardt till världen, af

teaterdirektörer från landsorten, som kommit till Paris för att finna

en stjärna, och af rika engelsmän, som hufvudsakligen uppfatta

hela examen som en skönhetstäflan. För en tänkande åskådare

förefaller hela anstalten som en gammal anekdot. Men den ligger

där, och den kommer naturligtvis att förblifva liggande där till

evig tid.

Utan att hafva påverkats af denna kinesiska institution har

under de senaste io åren ett helt nytt släkte af skådespelare vuxit

upp, som utan något lauréat hafva gått från själfva lifvet ute i

världen upp på scenen, där de hafva väckt uppmärksamhet genom

sin brist på hänsyn för allt hvad skola heter, genom sin

talangfulla friskhet och genom att de i hela sitt uppträdande utgöra en

skarp kontrast mot de dresserade laureaterna. Kort sagdt: teatrarna

i Paris hafva för första gången på ett halft århundrade fått en

ny impuls.

Denna rörelse har sitt upphof från en enda man, André

Antoine, hvilken för 40 år sedan föddes af fattiga föräldrar i Uimoges.

Han var 16 år, då han kom till Paris för att bryta sig en väg,

och efter många svikna förhoppningar blef han kontorist hos en

handlande vid Rue des Bons Enfants. Hans svärmeri för scenen

banade honom väg till anställningen som statist vid Théâtre

Français, men då han därifrån försökte komma in på konservatoriet,

blef han underkänd och uppgaf då teatervägen. Tiden var dessutominne, att han skulle in i soldatrocken. En fransman, som icke

har tagit sina examina, tjänar fem år under fanorna, och Antoine

återvände fem år äldre och litet klokare till Paris, hvarest han

åter fick anställning som kontorist.

Hans arbete var ansträngande och hans månadslön icke mer

än 150 francs. Men när hans dagsverke var slut, samlades han

och några hans vänner i ett brädskjul på Montmartre, och här

André Antoine.

öppnade han den 31 maj 1887 Théâtre Libre med originalarbeten

af unga författare, hos hvilka hans glödande entusiasm hade väckt

intresse för det nya företaget. På programmet stod La Cocarde

af Jules Vidal, Un Préfet af Arthur Byl och Mademoiselle Pomme

af Paul Alexis. Direktören hade utsatt föreställningen till den

31, emedan han just den dagen lyfte sin lön. Det fattades

nämligen åtskilliga rekvisita, t. ex. en stol, som Antoine köpte hos en

klädmäklare och i egen person transporterade till teatern, medanen kamrat redan darrande stod på scenen och framsade prologen.

Hela den vanliga première-publiken var inbjuden, men blott en

enda teateranmälare, den mycket konservative Henry Fouquier,

hade infunnit sig. Det var då icke heller han, utan krönikören

Emile Bergerat, som två dagar senare meddelade läsarne af Le

Figaro, att Paris hade fått en ny teater, som Bergerat profetiskt

kallade Le petit Odéon.

Antoines scen flyttades snart till Gaîté Montparnasse, och

under loppet af de följande sex säsongerna samlade den energiske

direktören en stab af artister, som med sitt naturligare, kraftfullare

spelsätt väckte både motsägelse och anslutning. Många åskådare

stötte sig på den nya konstriktningens brutalitet, men andra och

mera konstförståndiga kände just däri lifvets friska pulsslag.

Antoines scen fick entusiastiska vänner och oförsonliga motståndare,

men också dessa senare måste snart medgifva, att Théâtre Libre

var en angenäm omväxling i den stereotypt goda smaken och att

många af de nya pjeser, som gingo öfver scenen, verkade både på

anhängare och motståndare med en våldsam, inifrån utströmmande,

oakademisk kraft.

Hvad som var af en afgörande betydelse för Antoines teater

var, att den hade i förvånande grad väckt författarnes intresse.

På tre år spelades 125 otryckta pjeser. Det skapades en hel ny

dramatisk litteratur. Att det just då i Frankrike fanns rum för

unga, banbrytande teaterförfattare, förklarar måhända bäst Antoines

öfverraskande framgång. De stora mästarne Emile Augier, Dumas

fils, Eug. Labiche och Pailleron hade upphört att skrifva, och

pa-riserteatrarna lågo i händerna på en rad äldre teaterskribenter och

journalister, Busnach, Albert Millaud, Jules Prével och Albert

Wolff, som genom sitt inflytande i pressen gjorde det svårt för

verkliga litterära alster att vinna anseende. Då detta oväsen hade

drifvits till sin spets, kommo de unga bildstormarne från

Montmartre och ropade: Gif rum! Och rum fingo de, både skåde-

spelare och författare, äfven om det kostade dem en hård och

bitter strid.

C av lins:, Paris. I citfu spelar Antoine på Menus Plaisirs, som har fått namnet

Théâtre Antoine. Den fattige unge mannen, som för närvarande

står i sin fulla konstnärliga kraft, har hlifvit bäraren af en ny

konst. Och han har icke svikit sina ideal. En afton på Théâtre

Antoine hör till de bästa teateraftnarna i Paris.

En première på en pariserteater har under tidens gång fått

karaktären af en stor offentlig tilldragelse. Tidningarnas små

notiser, indiskretioner från kulisserna och angrepp på förhand mot

författaren och direktören, allt detta har väckt intresset och spänt

förväntningarna långt före den stora dagen. Redan

generalrepetitionen är en verklig föreställning, som bevistas icke blott af de

för saken närmast intresserade, utan äfven af skådespelare från

andra teatrar och af tidningarnas teateranmälare, som dock icke

offentliggöra sin anmälan af stycket, förr än den egentliga

prend éren har ägt rum.

Allt hvad Paris äger af storheter först och främst inom

konsten, men också inom vetenskapen och politiken, infinner sig till

premieren, i synnerhet när slaget står på Stora Operan, på Théâtre

Français eller på en af de större boulevardteatrarna. Det finnes

någonting i teaterspråket, som heter: Composer une belle salle (att

sammansätta en vacker salong), och häri äro de flesta direktörer

rutinerade mästare. En biljett till främre parkett, som en resande

millionär svårligen kan skaffa sig för penningar, skickas till en

fattig man för ingenting, blott han har ett berömdt namn. Teaterns

sekreterare, den allestädes närvarande Monsieur Mille regrets,* en

man, som vid åtskilliga teatrar är mäktigare än själfva direktören,

har en bok, som heter: Feuille du service des premières (Register

för premierer), och efter detta register sammansättes

première-publi-ken med samma smak, hvarmed pariserrestauratören sammansätter

sin matsedel.

Vi föra nu läsaren till en première på Théâtre Français, hvarest

; <•/, : *. . ■ O L.::ri 2.0 :.bi »

* Monsieur Mille regrets, »Herr Ber tusen gånger om förlåtelse*.

Sekreteraren kallas så, därför att han nästan alltid ger samma svar: Impossible,

mille regrets! på begäran om fribiljetter.Profrepetition pâ Madame Sans Gêne.ett modernt lustspel just uppföres. Föreställningen har ytterligare

det särskilda intresset, att författaren, den fyrtioårige Henri Lavedan,

med denna pjes kämpar icke blott för lyckan i allmänhet, utan

därtill alldeles specielt för den aflidne lustspelsförfattaren Meilhacs

lediga plats bland de odödliga. När en författare befinner sig på

tröskeln till akademien, kan en succès på Théâtre Français hjälpa

honom in genom dörren, och under de ögonblick, då afgörandet

förestår, stiger spänningen i tout Paris.

Den publik, som en sådaii afton befinner sig på teatern, kan

hvad bildning och insikter om teaterförhållanden beträffar sägas

vara fullt vuxen ett allvarligt afgörande. På första parkett se vi

de mest kända krönikörerna och tidningarnas teaterrecensenter, som

redan samma dags eftermiddag hafva fäst uppmärksamheten på

pjesens många svagheter, samt författarens litterära fiender, som

hoppas, att han skall göra fiasko. I ännu högre grad hyses

samma önskan naturligtvis af de fein till sex närvarande

storheter, som likasom Henri Lavedan brinna af åstundan att blifva

upptagna bland de odödlige. I logerna och på balkongen vimlar

det af bekanta advokater, medlemmar af Jockey-klubben, läkare på

modet, främmande diplomater, exotiska vivörer, direktriser för de

stora modemagasinen och eleganta mondäna damer, som pladdra

åt höger och venster och hos de närmast sittande äro föremål för

beundran och förbannelser. På de öfversta raderna och på galleriet

sitta resande, som för dyra penningar skaffat sig en plats. Men

engelska familjer och amerikanska millionärers döttrar kunna på

premièrer mycket väl visa sig på dessa platser, som eljest kosta

2 francs.

Förutom pjesen är det lika mycket de bekanta ansiktena på

parkett, som en sådan afton locka nyfikna till teatern. Bland

åskådarne på de främsta bänkraderna ser man i synnerhet många

dramatiska författare, som främlingen endast vid begrafningar och

på premièrer har tillfälle att beundra. Vi vilja i hast nämna

några namn, i det vi låta ögat glida öfver parketten.Midt på främsta bänken se vi Alexandre Bisson, en

femtioårig man med ett bredt ansikte, författaren till Duvals skilsmässa,

Deputeraden från Bombignac och Salig Toupinel. Hans granne är

den bekmte teaterleverantören en gros Busnach, ursprungligen

En première på Théâtre Français.tullkontrollör och senare författare till en oerhörd mängd

teater-pjeser, i synnerhet dramatiseringar, t. ex. af nästan alla Zolas

romaner. I en vacker ungdomlig herre, som har sin plats på nästa

bänk, känna vi igen Pierre de Courcelles, som bland annat har

skrifvit De små landstrykarne och Abbé Constantin. På samma

bänk sitter en veteran bland de dramatiska författarne, Ernest

Blum, som 18 år gammal fick sin första komedi uppförd på

Variétés och sedan har skrifvit öfver 200 komedier, dramer och

féerier. Blums granne till venster är Ludovic Halévy, som genom

sin strama hållning röjer, att han ursprungligen har varit diplomat.

Till lycka för teatern uppgaf han 1865 den diplomatiska banan

och har sedan gladt mänskligheten med en mängd arbeten, som

hafva lyft honom till ärans tinnar. Men äran för de stora

segrarna måste han dela med sin medarbetare Henri Meilhac .och

de tre berömda kompositörerna Offenbach (Pariserlif), Bizet (Carmen)

och Lecocq (Lille hertigen). Endast den sistnämnde af dessa

fyra konstnärer är ännu vid lif. Halévy är sedan 1884 medlem

af Franska akademien.

Vidare märka vi på parkett Emile Bergerat, den gamle

stridstuppen (Caliban), nu som alltid förbittrad på Théâtre Français,

som för öfrigt uppförde hans första pjes, när han var endast 17

år gammal. Bergerat signerade vid den tiden sina arbeten med

namnet Jean Roiige (Johan den röde), och i motsats till sin granne

och kollega Henri Fouquier, som nu är Figaros teaterrecensent,

har han bevarat ungdomens upproriska sinne. Af andra bekanta

journalister på parkett se vi Emile Blavet (Parisis) med den höga

pannan och de genomborrande ögonen i det öfveransträngda

ansiktet, elsassaren Albert Carré, som förut var skådespelare, men nu

är författare, Michel Carré, som har skrifvit L"enfant prodigue,

Henri Chivot, den bekante sångaren Paul Delmet, patrioten Paul

Deroulède, hvilken debuterade med La Moabite, som blef antagen

af Théâtre Français, men förbjuden af censuren, Maurice Donnay,

författare till La doulouwuse, ungdomlig till sitt yttre, nfed ett

starkt markeradt likblekt ansikte och rikt, korpsvart hår, Abraham?Dreyfus (»En herre i svarta kläder»), mindre ansedd som

teaterförfattare än som journalist, Paul Meurice, Victor Hugos vän, som

på sin höga ålderdom har skrifvit Struensée\ hvilken Théâtre

Français uppförde den 4 november 1898, Georges Ohnet, en man

med ett ängsligt utseende, klädd i en veckrik skaldedräkt, mjuk

Författarinnan Gyp.

halskrage och för hand knuten konstnärshalsduk. Jean Richepin,

författare till La Glu, egendomlig genom sitt stora ulliga hufvud

och hela sydländska utseende. Hans vagga stod i Algier. Edmond

de Rostand (Cyrano de Berge7"ac), som är typen för den moderna

franske diktaren, elegant som en diplomat och vida olik sin granne,

den gamle Jules Verne, som bär en skeppares dräkt. Bland andra

af tidningarnas s. k. premiére-ansikten se vi Aurélien Scholl, denkvicke journalisten och oförbätterlige boulevardiern från

kejsardömets dagar, för öfrigt grundläggare af L"Echo de Paris; Armand

Silvestre, en kraftigt byggd gestalt med ärevördigt, ned på bröstet

fallande skägg, till sin ställning ministeriell ämbetsman, författare

till burleska historier och sentimental skald af rang. Albin

Va-labregue, korrekt till sitt yttre, med mörkt helskägg och kortklippt

hår, bekant författare, som delvis i kompani med Hennequin har

skrifvit omkring 100 teaterpjeser; Clovis Hugues från Marseille,

deputerad och skald, igenkännlig på sin väldiga chevelyr, som

nu är krithvit; Paul Hervieu, nyvald akademiker, en ung,

be-bedårande man, som är kvinnornas afgud och de äkta männens

fasa; vidare Jules L,emaître, den fruktade kritikern, som sitter

stilla och smakar på sig själf och förefaller, som om han skulle

smaka ättika, och till sist den allestädes närvarande damen, fru

Sybille-Gabrielle-Aimée-Marie-Antoinette de Riquette de Mirebau,

Comtesse de Martel de Janville, bekant under signaturen Gyp.

Om det här vore fråga om ett sakligt bedömande af ett

dramatiskt arbete, kunde man väl svårligen få tillsammans en mer

sakkunnig publik, men olyckligt nog för Henri Lavedan, som

sitter darrande mellan kulisserna, finnes det bland de många

berömda åskådarne knappast en enda, som icke är mera upptagen

af sin egen storhet än af hvad som försiggår på scenen. Mellan

de franska författarne och i synnerhet mellan de dramatiska råder

ett split och en afund, som trotsar all beskrifning, och vid en

af-görande première få dessa känslor fritt lopp. Berömdheterna på

parkett, som förete hvarje tänkbar nyans af konstnärshögmod och

fåfänga, äro aldrig någonsin mera upprymda, än när en scen går

sönder, och det ligger jubel i tystnaden, när en akt slutar med

fiasko.

Men vi lämna salongen för att med Jules Clareties speciella

tillåtelse aflägga en visit i teaterns allra heligaste, som en

première-afton är strängt afspärradt för publiken. Det är t. o. m. svårt

att komma fram till kulisserna, fastän man håller direktörens kort

i handen, ty det finnes i den labyrintiska byggnaden en oräkneligmängd portvaktsloger och gångar, och öfverallt stöter man på

vaktmästare, som gå med silfverkedja omkring halsen och bevaka

ett eller annat och därför anse, att de äro förpliktade att göra

invändningar och prata strunt.

Men under detta långsamma framåtryekande hafva vi god tid

att se oss omkring i trapporna, i korridorerna och i salarna, och

dessa interiörer äro nog värda ratt betraktas. Den gamla teaterns

inre är ett enda museum, huller om buller öfverlastadt med taflor,

statyer och byster af berömda författare, skådespelare och

skådespelerskor, som hafva talat till världen från samma oförgängliga

tempel. Ti få tillfälle att se den ryktbara Sa lie du coniité de

leeture, i hvilken författarne läsa upp sina arbeten för societärerna,

och vi passera skådespelarnes långa foyer, hvari väggarna äro

betäckta med dyrbara taflor och dit skådespelare och skådespelerskor

i full kostym komma springande in från kulisserna för att dricka

ett glas vatten och försvinna lika hastigt för att spela i nästa akt.

C av ling, Paris, l6

Korridoren, som leder till scenen.I den länga korridor, soin frân foyern leder in till scenen, märkte

man förr den nu aflidne teaterkritikern Françisque Sarcey i lifligt

samtal med några vänner, bland hvilka Richepin och Pailleron

befunno sig. Äfven denna korridor är prydd med dyrbara

konstverk. Man har för afsikt, säges det, att upprätta ett helt museum

af alla dessa skatter, som förmögna gynnare under tidernas gång

ha skänkt till Molieres scen.

Här och hvar kan man genom de på glänt stående dörrarna

kasta en blick in i skådespelarnes klädloger, som äro inredda med

mycken smak. Öfver dörren stå vederbörande artisters namn,

bland dem vilja vi nämna societärerna; de äro: Mounet Sully,

Worms, Coquelin d. y., Prudhon, Silvain, Baillet, Le Bargy, de

Feraudy, Boucher, Truffier (den lärde skådespelare, som just är i

färd med att utarbeta ett verk om teaterns konstsamling), Leloir,

J. P. Mounet, Lambert, G. Berr, Laugier, Leitner och Duflos. På

andra sidan de elfva kvinnliga societärerna: M:mes Baretta-Worms,

A. Bartet, Dudlay, Pierson, Müller, Marsy, Ludwig, Kalb, Du Minil,

Lara och Brandés. Ett par af dessa herrar och damer, som spela

med i pjesen, promenera af och an i korridorerna, själsfrånvarande

och utan att säga ett ord till hvarandra, tydligen ännu arbetande

på den människa, åt hvilken de nu skola gifva lif.

Från korridoren ligger vägen öppen ned till scenen, där man

stannar och förundrad frågar, om detta verkligen är baksidan af

en teater. Scenrummet, som nederst begränsas af ridån, är en

fyrkantig, starkt upplyst och för sin prydlighet i ögonen fallande

sal. Vördnadsfullt bugande tjänare stå vid dörrarna, och hvarken

kulisser, rekvisita, garderobartiklar eller öfver hufvud någon

oordning påminner om, att man befinner sig på en scen. Salen är

möblerad med soffor och länstolar, och i den nedersta* ändan

af-stängd genom ett tiotal kulisser, föreställande en rumsdekoration.

Mellan kulisserna märker man ett par herrar och damer, som gå

in och ut, under det de tala högt, utan att man dock genast kan

urskilja orden. Det är dessa, som spela. Vi befinna oss på Théâtre

Français’ scen.Det är så besynnerligt tyst och stilla här, nästan som i en

kyrka. Stillheten åfbrytes endast af de spelande, men på afstånd

höras ljud från salongen. Gasen brinner så att det höres, och till

sist känner man sig rent af hemsk till mods i den stora tomma

konsthallen.

Men snart gör man lustiga iakttagelser. I ett litet skåp, som

står till höger framför kulissen, i den s. k. guignol (tittskåpet),

som under repetitionerna sättes öfver sufflörluckan, sitter aftonens

Mellan kulisserna.

hjälte, Henri Lavedan. Han kan från sin plats öfverskåda scenen

och overksam följa slagets gång. Tecknen äro icke goda. Orden

tända icke, och de spelande tala utan att känna sig gripna af den

stora osynliga ande, hvilken kan komina öfver dem som en mystisk

makt och plötsligt förvandla ett hotande fiasko till en lysande

framgång.

En kvalfullare stund än denna är knappast tänkbar för

teaterförfattaren. Den olyckliga varelse, som nu reser sig upp och

tummande på en knapp i fracken går af och an på det sluttande

golfvet, erbjuder bilden af en af ångest gripen man. Allt blodtyckes hafva försvunnit från hans ansikte, han undviker

skåde-spelarne, och som marterad af en demon smyger han sig bort till

sidorampen, hvarifrån man genom en öppning har utsikt öfver

parkett i den af åskådare fullsatta salongen.

Och som fastnaglad vid stället står den arme. friaren till

odödligheten, gripen af skräck vid anblicken af all den

skadeglädje, som lyser mot honom från de berömda männens leder.

Där nere ser han sina konkurrenter, af hvilka några hafva nyligen

lämnat in pjeser till teatern och följaktligen äro direkt intresserade

af, att premieren blir ett nederlag. Af dessa omkring 200

åskådare kan han knappast vänta sig någon misskund. Deras ovilja

synes tvärtom meddela sig till de .100 kritiker, som följande dag

obarmhärtigt komma att nedsabla honom i sina 100 tidningar.

Han har visserligen vänner bland dem, och vännerna skola visa

sig öfverseende, de skola uttala sitt deltagande, hvilket dock är

det bittraste kvalet för en slagen författare, som . . .

Men plötsligt går det en förunderlig elektrisk stöt genom

publik, skådespelare och författare. Det finnes i sista akten en scen,

som är ganska obetydlig och som ingen har lagt märke till under

repetitionerna. Scenen spelas af ett par unga artister, och om de

nu genom ett enda samförstående ord hafva fått slagen af

författarens hjärta att nå ut öfver rampljusen, eller det är deras

ungdom, som plötsligt utvecklar sig oemotståndligt segrande, säkert

är, att de hafva tändt den heliga lågan och att den sprakar och

flammar från parketten ända upp till det öfversta galleriet. Under

stigande uppmärksamhet och af bruten af ofrivilliga bifallsyttringar

spelas akten till slut, och publiken, som har kommit i rörelse,

bryter tvärt mot alla förutfattade meningar och låter sig hänföras

till en bedöfvande applåd. Det ljuder som en oväntad marseljäs,

som förvandlar nederlaget till seger.

Och nu utspelas mellan kulisserna en scen, som man icke kan

tänka sig annat än hos ett folk, hos hvilket den kritiskt bildade

människan plötsligt kan kasta ifrån sig alla sina logiska meningar

och sin egoism och på ett hänryckande sätt känna sig som ett barn.Efter sista akten.Ridån har gått ned efter den sista akten. Bifallet dånar genom

teatern, och från scenen komma skådespelare och skådespelerskor

utstörtande och öfverhopa Henri Eavedan med komplimanger. Han

vill tacka hvar och en särskildt, då dörrvaktarne plötsligt kastas

åt sidan och ett halft hundratal medtäflare och afundsmän från

parkett komma instörtande och i ett ögonblicks verklig och äkta

entusiasm öfver konkurrentens lycka omfamna honom, lyfta honom

i vädret och under stigande hänryckning bära honom in i den

stora foyern.

Stående alldeles öfverväldigad midt i kretsen af åskådare och

konstnärer ser författaren sig här omkring med ögon, som äro

fulla af klara glädjetårar — tills han plötsligt kastar sig snyftande

omkring halsen på den ene efter den andre. Han omfamnar och

kysser sina vänner, och han omfamnas och kysses af sina fiender,

ja de unga, täcka skådespelerskorna räcka honom i sin

öfversval-lande glädje sin lilla rosenmun till en kyss.

Ett uppträde sådant som detta kan blifva afgörande för en

teaterförfattares senare karrier. Det var en enda pjes, »Sällskap

där man har tråkigt», som genom sin lycka på scenen gjorde

Pailleron till en bemärkt man. Och icke långt efter den première,

som här har skildrats, ärfde Henri Lavedan Meilhacs plats i

P"ranska akademien.Pressen.

En tidning är en bild af den föregående dagen och ett

omdöme om den bilden. Och den är något ännu mer: Som

tidningen är, sådana äro dess läsare. Engelsmannen fordrar af sin

tidning ett utförligt referat, skrifvet af en anonym men sakkunnig

person; tysken föredrager en grundlig af handling, utkläckt af ett

odjur till filosof; fransmannen däremot har bibehållit kejsardömets

press: snillrikheter i en salong. För engelsmannen är tidningen

underrättelse; för tysken är den undervisning; för fransmannen

förströelse. Den engelska pressen tynges af reporterns slafarbete,

den tyska af professorernas invecklade djupsinnighet, men den

franska pressen nedtynges icke af något, den är idel skönlitteratur.

Engelsmannens praktiska uppfattning af händelserna och tyskens

omständliga grundlighet äro oförenliga med den franska andan, dess

klarhet och ironi. Formen har i den franska pressen utvecklats

till en sådan höjd, att föreningen har brustit mellan journalisten

och lifvet, ja mellan journalisten och tidningens materiella underlag.

I hvarje tidningsföretag finnes det ett andligt och ett

ma-terielt sträfvande, och där dessa icke, såsom i England,

underordnas samma vilja, utan, såsom i Frankrike, ytterligare aflägsna

sig från hvarandra, där kommer tidningen lätt under

penninge-maktens ödeläggande inflytande. De sunda förhållandena hos den

engelska pressen härröra i synnerhet från den omständigheten, att

tidningen är en anonym institution, hvari de andliga och de

materiella intressena hvila i samma hand. Så är det icke i

Frankrike, och detta är en af orsakerna, hvarför de franska tidningarnatill sitt yttre likna kanderade frukter och till sitt inre rymma så

mycken egennyttig låghet och hårdhändt brutalitet.

Men för att förklara detta måste vi litet närmare betrakta de

inre förhållandena inom den franska pressen.

LE RAFFEL

LE XIX SIÈCLE

—TIT::

6 ‘ 51 ________

L"ESTAFETTE

feUSïS

LA PAIX

La Lanterne

LE RADICAL

f w cba, : Henry MARET ( ^aggE"

rïV Fä émtte öf fcmt

Fondée en

tå3/

Hvarje fransk tidning, den må vara stor eller liten, består af

två från hvarandra skarpt begränsade departement: administration

och redaktion. I det första departementet regera aktieägarne,

börsmännen eller den enskilde penningspekulant, som äger

tidningen. Det andra departementet ledes af en författare, vetenskaps-man eller politiker, som får betaldt för sitt namn. Spekulanten,

som har skapat företaget, tillsätter, aflönar och afskedar redaktören

(le rédacteur en chef) och medarbetarne (les rédacteurs), och själfva

tidningen är för honom icke annat än ett allmänt

spekulations-papper, hvaraf han enligt gällande börsmoral försöker att bereda

sig den största möjliga vinst.

Och det öppnar sig för den samvetslöse tidningsspekulanten

en mängd inkomstkällor, som till största delen bestå i försäljning

af tidningens inflytande. Det finnes två slags annonser i en

pa-risertidning, nämligen först de vanliga annonserna, som stå på

sista sidan, och som tidningen själf icke kontrollerar, då hela sista

sidan vanligen arrenderas bort till en annonsagentur. Men det är

icke i sådana annonser, som tidningens penninggirige ägare

spekulerar, utan det är de annonser, hvilka stå inne i texten, som

för honom hafva betydelse.

Dessa betalda reklamer, som helt ogeneradt intagas i den

redaktionella delen af tidningen, äro en af de svartaste fläckarna på

den franska pressen och ytterst fördärf brin gande för deras

värdighet. En charlatan t. ex., som uppfinner ett eller annat

hälsoför-därfvande läkemedel, kan efter en viss afgift per rad få detsamma

rekommenderadt i tidningarna på ett sådant sätt, att den okritiska

allmänheten måste tro, att det är tidningen, som går i god för

rekommendationen. Ägarne af varieté- och danslokaler söka att

bereda sig fördel genom att annonsera namnen på beryktade damer,

som genom sin närvaro kasta en demimondän glans öfver deras

établissement, och dessa annonser framträda som meddelanden från

tidningens redaktion. En teaterdirektör, hvilken uppför en pjes

som har gjort fiasko, kan för penningar förmå de största tidnim

garna att meddela, att pjesen går för fulla hus. Ja, när en yngre

författare får en bok antagen af en förläggare, bestämmes det ofta

i kontraktet dem emellan, att så och så mycket skall användås på

de små berömmande notiser, som förläggaren själf skrifver och

allmänheten på god tro läser. Omkostnaderna härför kunna uppgå

till mer än tre fjärdedelar af författarens honorar.

Ç av lin g, Paris, 17Det är en klen ursäkt för tidningarna, att de icke göra någon

hemlighet af detta ofog, utan öppet medgifva, att de maskerade

annonserna intagas efter en bestämd taxa. Förhållandet är ju

ändå det, att annonsen tages emot af redaktionen och af en

behändig journalist omskrifves på ett sådant sätt, att den för en

okritisk läsare flyter tillsammans med redaktionens egna yttranden.

Det finnes två slag af maskerade annonser, nämligen la réclame

och le fait divers. Den förstnämnda är en vanlig uppsats, som

inflyter i tidningen bland redaktionens egna uttalanden, den senare

framträder som en nyhet på tidningens första sida, men i båda

fallen är annonsen skrifven med beräknad konst. Går man

uppmärksamt igenom ett nummer t. ex. af Le Figaro eller Le Journal

och gör ett märke för alla de betalda meddelandena, får man en

föreställning om dessa tidningars inkomster. Taxan är 50 till

100 francs pr rad, en inkomst, som förklarar, att Le Figaro på

detta enda konto inkasserar 600,000 francs om året. Denna

tidnings ekonomiska ställning är då naturligtvis mycket lysande. En

aktie, som vid Figaros grundande år 1854 kostade 100 francs, är

nu värd 19,000 francs.

Men tidningarnas inkomster för annonser äro ändå ringa i

jämförelse med de belopp, som betalas för diverse handräckningar,

hvilka de utanför stående svårligen kunna kontrollera. Betydande

understöd tillfalla de ledande tidningarna från åtskilliga

regeringsdepartement, särskildt från utrikes-, krigs- och

inrikesdepartementen. Ännu större belopp inkasseras från främmande makters

ambassader. Under kriget mellan Turkiet och Grekland understödde

pariserpressen turkarna, hvilket utan alla tvifvel berodde på de

rundligt tilltagna mutor, som den ottomanska regeringen sedan

gammalt betalar till de vesteuropeiska tidningarna.

Uppseendeväckande var likaledes pariserpressens tystnad under de turkiska

blodsdåden i Armenien. Och icke blott Turkiet, utan också

åtskilliga andra makter se sin fördel i att köpa sig inflytande i en

press, som läses öfver hela världen. Bismarck har t. ex. själf

upplyst, att han före slaget vid Sadowa lät tillställa ett par af déstörre parisertidningarna 300,000 francs. Från andra håll —

såsom t. ex. från Monaco — taga tidningarna årligen emot stora

summor för att tiga. De uppseendeväckande skandalerna i

spelhelvetet omtalas icke i Le Figaro.

Vidare förtjäna tidningarna betydliga belopp på gas-,

järnvägs- och omnibusbolag, som af goda skäl äro rädda för kritik.

Högt ansedda penningeinstitut, t. ex. Crédit Lyonnais och Banque

de France, erlägga skatt till tidningarna. Likaledes har pressen

stora inkomster af det stående meddelandet från börsen, den s. k.

Bulletin de la Bourse. I många fall arrenderas bulletinen ut till

ett bolag, och hvad detta arrende har att betyda, fick det franska

småfolket veta på ett kännbart sätt under Panama-skandalen.

Tidningarnas ställning till finansvärlden belyses dock bäst af det

faktum, att de större penningeinstitutionerna betala till pressen

vissa procent, när ett större lån utsläppes i marknaden!

Men finnes det då alls icke några hederliga tidningar i Paris?

Jo, tidningar, som hafva ringa spridning och som det icke lönar

sig att betala. De större tidningarna ligga nästan utan undantag

i händerna på penningemännen, hvilket, enligt hvad vi ofvanför

hafva omtalat, icke kastar någon skugga på det hederliga [-journalistståndet-] {+jour-

nalistståndet+} i Frankrike. Det är de inre förhållandena hos tid-

ningen, som tillåta spekulanten att manövrera under skydd af

redaktionen. Under Panam a-skandalen erhöll man full klarhet

om förhållandets hela skandalösa karaktär. Då slöjan lyftes från

tidningarnas dolda maskineri, visade det sig, att de nästan alla

samtliga hade tagit emot Panama-penningar. Det mest ansedda

regeringsorganet t. ex. hade fått 1,700,000 francs.

Äfven Dreyfus-affären har afslöjat en otrolig ruttenhet inom

pariserpressen. Som exempel må anföras följande skandal inom

Figaros redaktion.

I början af 1898 såg det ut, som om det för tillfället höll på

att vakna någon sympati hos allmänheten för Dreyfus; den fängslade

kaptenens närmaste, som gärna önskade omstämma Figaro, be-gagnade ögonblicket till att vinna tidningens redaktör, Fernand

de Rodays.

Det dröjde nu icke heller länge, förr än Figaro till allmän

förvåning började att innehålla meddelanden och betraktelser, som

gingo ut på, att krigsrättsdomen utan tvifvel led af formella fel,

och att rättvisan kräfde, att saken gjordes till föremål för en ny

undersökning. Tidningens förändrade hållning väckte uppseende

och i militära kretsar mycken förbittring. Samtliga officerskretsar

i Frankrike öfverenskommo att på en bestämd dag uppsäga Figaro,

| Fernand de Rodays.

och dä de civila prenumeranterna tycktes vilja följa militärernas

exempel, uppstod stor bestörtning hos tidningens administration.

Man måste handla, och i den afsikten sammankallade

tidningens egentlige ägare, den stormrike spekulanten Préstat, en

extraordinär bolagsstämma, som enhälligt gaf Rodays befallning

att dementera sig inför tidningens läsare. Rodays fogade sig efter

befallningen och framkom med en förklaring, huru förödmjukande

det än måtte hafva känts för honom; men då officerarne ännu icke

hade fått sin hämndlystnad tillfredsställd, fick han utan vidare

af-sked. Périvier blef redaktör, och Figaro häfdade nu, stick i stäf mot

sin förra uppfattning, att Dreyfus var en förrädare och en skurk.

Men efteråt fick man veta, att det hade varit förenadt med vissa

svårigheter att köra Fernand de Rodays på porten, och att det endastvarit för att föra officerarne bakom ljuset, som Périvier hade blifvit

hans efterträdare. I verkligheten redigerade Rodays fortfarande

Figaro och understödde nu militärpartiet, tills han hade fått känning

af, att sanningen dock bröt sig fram genom lögnen. Då slog han

om på nytt. Tidningens skiftande ställning till samma fråga hade

icke väckt den ringaste indignation i Frankrike, ehuru allt detta

hade tilldragit sig inom förloppet af ett och ett halft år.

Efter denna titt in mellan kulisserna hos Le Figaro vilja vi

nu besöka en annan större parisertidning och välja Le JournaL

Tidningen har eget hus, n:o 100 Rue Richelieu. Till venster

om porten, som vaktas af en gammal krigare, finnes en väldig

dörr, hvarigenom man har fritt tillträde till den s. k. Salle des

dépecheSy en sal, hvari bilder för dagen och de senaste

telegrammen från kapplöpningar till häst och på bicycle utställas. Medelst

denna sal, som sällan innehåller något af intresse, visar tidningen

allmänheten en viss gästfrihet, samtidigt med att massan hålles på

ett passande afstånd. En förhärskande egendomlighet hos alla

franska tidningar är deras förnäma tillbakadragenhet och den

fullständiga frånvaron af hvarje slags samverkan med den stora

allmänheten. Det är mindre svårt att få företräde hos en fransk

minister än hos hufvudredaktören för en af de större tidningarna

i Paris.

Däremot har man i Salle des dépeches tillfälle att beundra

ett porträtt af tidningens nyligen aflidne grundläggare. Det visar

oss en jätte, klädd som en sprätt, en man af nordfransk, korthalsad

typ. Hans namn var Fernand Xau.

Om Guy de Maupassant icke redan hade skrifvit Bel ami, då

denne man gjorde sin debut i tidningsmannavärlden, hade man

utan tvifvel utpekat honom som bokens lefvande modell. Nu är

det måhända boken, som indirekt har skapat mannen, eller

måhända har typen legat i luften, hvilket icke förringar värdet af

Maupassants arbete.

Säkert är, att Fernand Xau för ett tiotal år sedan var

annonsagent och sedan reporter vid tidningen LEcho de Paris. Hansanställning som reporter tjänade honom dock hufvudsakligen som

medel till att armbåga sig in i finansiella kretsar, och på kort tid

sparade han ihop så mycket, att han kunde göra själfständiga

affärer. Det var t. ex." han, som startade den nordamerikanske

cowboy’en Buffalo Bill, när denne 1889 anlände till Paris, obekant

för alla. Fernand Xau gjorde en reklam för honom, som utan

tvifvel skulle hafva imponerat på själfva Barnum, och vid

utställningens slut var han ägare till en liten vacker förmögenhet.

Buffalo däremot hade nog icke förvärfvat sig något annat än de

oförgängliga lagrarna.

En tvist mellan Fernand Xau och LEcho de Paris hade till

följd, att den framåtsträfvande reportern gick sin väg och själf

grundade en tidning. Det var under Panam a-skandalens dagar,

och flera politiker funnos, som hade behof af nya krafter, hvilka

kunde krafsa kastanjerna ur elden åt dem. Det påstås, att Xau

på detta sätt mottog betydande summor och att han begagnade

dem utan att på minsta vis bekymra sig om Panama-hjältarna.

De gamla parisertidningarna behärskades af krönikörer, d. v. s.

journalister, som på ett ledigt och spirituellt sätt kallpratade om

hvad som för ögonblicket intresserade staden, vare sig det var

en teaterpjes, en skilsmässa, ett mord eller en stormig session i

deputeradekammaren. Det var de stora krönikörerna, sådana som

t. ex. Jules Janin, Emile de Girardin och Albert Wolff, som gåfvo

pressen dess prägel under kejsardömets dagar. Tiden var estetisk^

konstälskande, artistisk, och journalistens uppgift bestod i att

omgestalta den journalistiska matsedeln till litteratur.

Men 1884 grundades Le Matin, som redigerades efter engelskt

mönster, med många faktiska meddelanden och kortfattade

re-sonnemang. Tidningen, som i alla afseenden afvek från de

underhållande bladen, var någonting nytt, som för tillfället slog an och

fick åtskilliga efterföljare, t. ex. UEclair. Dessutom kan det

sägas, att Le Matin påverkade åtskilliga äldre tidningar, t. ex. Le

Figaro och Le Temps. Pariserpressen införde interviewen, och

reportern, som förut hade spelat en underordnad roll i Frankrike,började tränga undan krönikören. Samtidigt var det flera

tidningar, som satte ned sitt pris till en sou.

Men denna engelska form för journalistiken var i längden

alldeles oförenlig med de franska sederna. Matin tvinade bort, och

i den öfriga pressen undanträngdes reporterna igen af

krönikörerna. Skall ett merkantilt, andligt företag lyckas i Frankrike,

måste det byggas på ett tillbakaskridande; det visste Fernand Xau.

Han — reportern — startade det största litterära dagblad, som

för närvarande- finnes i den franska pressen. Han afskaffade

reportagen och gaf krönikören en lysande upprättelse. Le Journal,

som kostar endast en sou, innehåller dagligen icke mindre än tre

större litterära bidrag, noveller och krönikor, som skrifvas af de

mest ansedda författare och undertecknas med deras namn. Då

tidningens format är litet, har den nästan ingen plats för utlandet

och endast ett mycket begränsadt utrymme för meddelanden från

hemlandet. Engelska och tyska tidningar lämna utförligare

underrättelser från Paris än Le Journal.

I denna tidning har man alltså ett stort parisiskt

tidningsföretag af typisk art. Det grundas af en spekulant, som endast

törstar efter inflytande och penningar. Han har för sin egen del

icke det ringaste intresse för litteratur och konst, men med en fin

uppfattning af hvad situationen kräfver, tillförsäkrar han sig

medverkan af Frankrikes yppersta författare — t. ex. Anatole France

toch Emile Zola — och för att kunna betala dem de höga

honoraren, flätar han in mellan deras artiklar sina egna

rekommendationer för blanksmörja, lefvertran och magbitter, och efter ett par

års förlopp har denfie man i skydd af de berömda namnen förtjänat

en förmögenhet", och han är en personlighet, som man räknar med

i Paris.

Men så kommer en dag en oväntad händelse, Dreyfus-affären

t. ex., .hvarvid en af tidningens medarbetare — Emile Zola — tager

parti för rätten och sanningen. En följd häraf är, att direktören

utan vidare kör honom på dörren, och då frågar man förvånad

rundt om i hela världen, h vilken denne direktör är, som ostraffadt,ja med fördel kan uppträda så, som han har gjort mot Frankrikes

främste man i andens rike. Och nar man erfar, att direktören är

samme man, som startade Buffalo Bill, har man fått en sorglig

inblick i de franska pressförhållandena, och man börjar förstå, att

maktfördelningen i tidningens inre ledning har skapat en

ruttenhet, som utbreder sig, ja har utbredt sig och i detta ögonblick

rasar som en förödande invärtes sjukdom hos det franska folket.

Men låtom oss icke för dessa allmänna betraktelser glömma,

att vi befinna oss hos Le Journal. Vi passera genom vestibulen,

hvarest annonserna inlämnas, och gå uppför trappan, som förbinder

de nedre regionerna med redaktionen. I trappan prassla doftande

damtoaletter, och här, likasom öfverallt, stöter man på uniformerade *

tjänare, som begära utförlig redogörelse för, hvem man vill tala

med och hvad man har på hjärtat. Detta är en skärseld, som

stegrar intresset, men detta försvagas tyvärr åter, när man har satt

foten öfver tröskeln till det förlofvade landet.

Vi passera andra våningen, där Fernand Xau till för ej

lång tid sedan hade sina eleganta mottagningsrum, men då han

är död, utan att man har funnit någon efterträdare åt honom,

kunna vi genast stiga upp till tidningens redaktion i den tredje

våningen. Här finna vi ett tiotal rum, hvari svartmuskiga herrar

sitta och röka cigarretter vid stora, mörka skrifpulpeter. Rummen

stå allesamman i förbindelse ined ett litet kabinett, hvari väggarna

äro betäckta med telefoner, elektriska ringapparater och talrör,

och i detta kabinett upptäcka vi redaktionssekreteraren Alexis

Dauze, halft begrafven mellan högar af tidningar, omsvärmad af

medarbetare och störd af besökande och ideligen uppringd af en

af de många klockor, som sätta honom i förbindelse med de olika

afdelningarna af tidningens redaktion. Herr Dauze är en typisk

Secrétaire de la rédaction, korpulent, apatisk och komplett ur stånd

att blifva öfverraskad af hvad det än vara må i denna värld. Hans

hufvud med den hvita plätten uppe på hjässan faller med ett

likgiltigt uttryck ned mot det flottiga skjortbröstet, och utan att

blinka och utan att ändra en tnin tar han emot de intressantastemeddelanden och tuggar vidare på sin cigarr. Ett långt lif under

ständiga sensationer har förhärdat Eauze mot alla öfverraskningar.

Cavling, Paris, j8

Parisertidningarnas referenter i deputeradekammaren.Han skulle icke förlora sin sinnesjämnvikt, om madame Eoubet

komme ridande på en bock genom redaktionslokalen.

Redaktionens medlemmar, som bolma på cigarretter rundt

omkring i rummen, lystra hvar för sig till sitt särskilda

yrkes-namn. Där är Uarticlier, som skrifver tidningens ledande artiklar,

Véchotier, som redigerar nyheterna från societeten, Le rez-de-chaussée,

som ordnar följetongen, Le contentieux> söm leder tidningens polemik,

Le publier, som skrifver de maskerade annonserna och så vidare

redaktörerna för kamrarna, för börsen, för sporten o. s. v. — hvar

och en med sin särskilda benämning på journalistikens rotvälska.

Bland alla dessa herrar är det redaktionssekreteraren, som

förestår den dagliga anrättningen eller, som det heter, »sköter om

köket». Det är han, som tar emot la copie (manuskriptet), ser

allt, läser allt och med samma orubbliga likgiltighet låter de äldre

medarbetarnes artiklar komma under pressen, de yngres i

papperskorgen. För en parisertidning skrifves det dagligen tio gånger

så mycket, som det kan »komma in». De flesta bildade fransmän

äga något af det temperament, som skapar journalister, och i all

synnerhet öfversvämmas tidningarna af det talrika

studentproletariat, som alltid finnes i Paris. Men om det är förenadt med

åtskilliga svårigheter att blifva journalist, äro till gengäld

fördelarna betydande för den, som verkligen blir det. Emile de

Girar-dins bekanta yttrande: »Le journalisme mene a tout, pourvu qu"on

sache le quitter a temps» (journalismen förer till allt, om man bara

lämnar den i tid) finner sin speciella tillämpning på

pressförhållandena i Paris. En journalist har knappast fått ett någorlunda

bekant namn, förr än hans egna planer sysselsätta honom mera

än tidningens. Den första utmärkelse han sträfvar efter är det

röda bandet. Har han fått det i knapphålet och har han mod,

borrar han sig utan svårighet in i prefekturen eller i ett af

regeringsdepartementen, ja genom de större tidningarna, för hvilka

regeringen hyser fruktan, navigerar han sig in i Corps diplomatique

eller slutar han som prefekt. Hans anställning vid tidningen är

honom ett medel, icke ett mål.Men ledsagade af den orubbligt lugne herr Eauze begifva vi

oss från redaktionen in i tidningens Salle des fetes, festsalen, i

hvilken Le Journal håller sina månatliga fester och tar emot tout

Paris.

Festsalen kan rymma 4- till 500 gäster, och ehuru tidningen

är republikansk och demokratisk, utfärdas inbjudningarna nästan

uteslutande till medlemmar af den högsta aristokratien. Simplare

dödliga få slåss om biljetterna, hvilket ger större glans åt festen,

och konstnärer och konstnärinnor anse det som sin största lycka,

när de anmodas att gratis uppträda på festen. De härvid

medverkande äro virtuoser, som önska tillförsäkra sig tidningens i

fråga bevågenhet, och tidningen, som vid detta tillfälle höjer dem

till skyarna, har svårt att sedan frånkänna dem talang.

Mottagningen äger rum på eftermiddagen klockan 2. Soiréen

börjar genast, och när den en timme senare är slut, föres

sällskapet in i en bredvid liggande salong till en under läckerheter

dignande buffet. Hvem som gratis har levererat Strassburger

gås-lefverpastejen och champagnen kan en kännare morgonen därpå se

i tidningen, hvari blott de leverantörer omnämnas, som för

reklamens skull underlåtit att skicka in sin räkning.

Alla större tidningar, äfven Le Journal, hafva sin egen

restauration, till hvilken endast tidningens medarbetare och deras

vänner hafva tillträde. På restaurationen finnas biljarder och andra

medel till förströelse, och här tillbringar journalisten en del af sitt

angenäma lif. Af någon större brådska får man icke intryck hos

den franska tidningen. De medarbetare, man träffar, äro vanligen

sysselsatta med att spela domino eller piquet, eller röka de

cigarretter, taga emot damer, samla intryck och få idéer, som man

dock följande morgon förgäfves söker i tidningen.

Hän emot aftonen blir brådskan större, tills den kulminerar

kl. 2 på natten. Vid den tiden försiggår i tidningens sätteri den

s. k. mise en pages, d. v. s. ombrytningen, hvarvid det skall

bestämmas, hvad som skall tagas ut ur numret. Detta är en scen,som man aldrig glömmer, om man en enda gång har sett den.

Den försiggår på följande sätt hos Le Journal.

Redaktionssekreteraren Eauze kommer in på sätteriét; han har

nu sjunkit ned till fullständig apati och besvarar icke de

närvarandes vördnadsfulla hälsning med så mycket som en nick. Han

omringas genast af ett halft tjog medarbetare, som allesamman

göra honom uppmärksam på, att de hafva artiklar stående, som

omöjligt kunna »stå öfver». En af dem har interviewat en

politiker, som nu otåligt väntar, att hans yttranden skola se ljuset, en

annan har lämnat in en indiskretion om inrikesdepartementet, som

följande dags afton kommer att omtalas i Journal officiel, och där

är en tredje, en behaglig yngling med artisthår och havelock, som

blygt upplyser om, att han har lofvät m:lle Amar »några rader».

Men redaktionssekreteraren, som tyckes vara både blind och döf,

är inbunden som en sfinx. Han vänder sig till faktorn med ett

brummande läte och skrider till sitt arbete.

De tre litterära uppsatser, som skrifvas af krönikörerna, skola

in i numret. De fylla nästan hela första sidan. Samma lag

gäller för den s. k. éditorial (den lilla resonnerande uppsatsen) och

för de fashionabla nyheterna samt de betalda faits divers. Det är

nu bara fem till sex spalter kvar af numret, och till dem har

redaktionssekreteraren, som blir allt slöare och slöare, ungefär tjugu

spalter, som äro uppsatta. Under stigande spänning bland

redaktörerna uppbjuder han den sista återstoden af sin energi och låter

blicken glida öfver de närvarandes alster, men huru slö och

hopfallen han än är, har 30 års rutin lärt honom att rent

instinktmässigt slå ned på de artiklar, som nästa dag böra stå i

tidningen. Han gör med handen ett par mystiska rörelser, som äro

högsta domstolens utslag, och medan några af de närvarande

plötsligt få ett glädjestrålande utseende och andra sjunka ned i

ödmjukhet eller rodna af liarmfullt trots, sätter

redaktionssekreteraren sin flottiga höga hatt på hufvudet och försvinner utan att

säga godnatt.

Efter denna katastrof förestår ett nytt svårt afgörande, leplacement (artiklarnas placering), som under lifliga protester från

de i saken intresserade parternas sida företages af

redaktionssekreterarens assistent (services auxiliaires de la rédaction). Nu likasom

under ombrytningen försvåras afgörandet genom de närvarandes

lustiga fåfänga, hvilken, hvad en och annan bland redaktörerna

angår, stegras genom deras svåra kamp för sin existens. Mången

talangfull ung skribent, som en hel dag ärligt har arbetat på sin

artikel, går hem från ombrytningen med bitterhet i sinnet.

Däremot är det svårt att teckna den bild af stolt tillfredsställelse, den

lycklige reportern företer, när han med portföljen under armen,

den brinnande cigarretten mellan diamantbeprydda fingrar, sin

glänsande höga hatt på hufvudet och benkläderna uppvikna

upp-öfver damaskerna flanerar utför boulevarden, sedan han »har

kommit in».

De franska tidningarna hafva icke många prenumeranter. Man

köper sin tidning af en camelot, som, ehuru det är förbjudet,

springer genom gatorna, utropande rubriken på de sensationella

artiklarna. Det är dock blott de egentliga boulevard-tidningarna,

som på detta sätt komma allmänheten till handa; de, hvilkas pris

är tre sous, tillhandahållas på försäljningsställen, som på

morgnarna äro proppfulla af papper. Under en promenad i Paris ser

man lätt på kioskerna, om man befinner sig i ett rojalistiskt eller

demokratiskt arrondissement. I kvarteren utanför de yttre

boulevarderna frågar man förgäfves efter Journal des Débats och Le

Soleil, hvaremot arbetarnes tidningar, såsom t. ex. La petite

République, alls icke hållas till salu i kvarteren omkring Champs

Elysées. Det är egentligen endast på de inre boulevarderna, som

man finner samtliga tidningar i Paris.

Att läsa dem alla skulle blifva ett mödosamt arbete, ja blott

att bära dem skulle vara förenadt med besvär. Det kommer

dagligen ut 141 tidningar, hvaraf 80 äro egentliga politiska dagblad;

de öfriga syssla med teater, rättssaker, sport och börs. Men räknarman till pressen de periodiska tidskrifter, som komma ut en gång

i veckan, livar fjortonde dag eller en gång i månaden, blir

tidningarnas antal 2,587. År 1897, då val till kammaren ägde rum,

grundades i Paris 774 nya tidningsföretag, och lika så många

tidningar hafva antagligen samma år för alltid af somnat. Regeln är

för öfrigt den, att tidningarnas antal sjunker med ett par

hundratal mellan hvarje val. År 1898, som var ett normalt år, kom det

i Paris ut 2,327 tidningar och tidskrifter.

Då förste konsuln Napoleon Bonaparte 1803 lät företaga en

noggrann undersökning af den dåvarande pressens ställning, fick

man den upplysningen, att Journal des Débats utgick i 8,160

exemplar, Gazette de France i 3,250 och Le Publiciste i 2,850

exemplar. Tillsammantaget fanns det på denna tid 15 dagliga

tidningar, som trycktes i 25,514 exemplar. Dessa siffror gifva en

föreställning om den franska pressens kolossala utveckling. Det

finnes för närvarande inemot ett tiotal tidningar, som kunna räkna

sina dagliga köpare i hundratusental, och en tidning, Le petit

Journal, har en upplaga på en million exemplar. Det gångna

århundradet kan då i Frankrike, likasom öfverallt i världen, sägas

vara det journalistiska århundradet par préférence. Synnerligen

stark har utvecklingen varit, sedan Emile Girardin på sextiotalet

skapade sou-tidningarna; och efter utfärdandet af presslagen 1881

fick tidningsväsendet en ny impuls, och den dagliga pressen har

trängt allt djupare och djupare ned hos folket. Men den franska

pressen har det oaktadt icke haft ens närmelsevis samma

uppfostrande inflytande på befolkningen som den engelska. Paris er

-tidningarna skrifvas ännu till största delen af världsmän och

förfinade litteratörer, som genom sin brist på en allvarlig

lifsuppfatt-ning äro dåliga vägvisare för befolkningens bredare lager.

Tager man en öfversikt öfver den oerhörda mängd

tidningspapper, som oupphörligt morgon och afton sprides ut öfver staden,

finner man så många hvarandra rakt motsatta åsikter om

människor och händelser, att man liksom Pilatus frågar: Hvad är

sanning? Hvarje fråga, som för tillfället är under diskussion, drunknari ett haf af motsägelser, som öka den redan förut oerhörda

förvirringen. Men pressen är en spegelbild af folket, och Frankrikes

historia visar, att alla framsteg under normala förhållanden

hämmas af det lifliga och stridslystna folkets tvedräkt. Pressens

kolossala utveckling kommer antagligen ännu ytterligare att hämma

framåtskridandet och därigenom oftare framkalla de stora

katastrofer, hvarunder krafterna inifrån med oemotståndlig kraft

bryta sönder samhällsformerna och revolutionärt omdana det

bestående.

Fransmännen söka en motvikt mot sin liflighet i många

På, väg till duellen.

oskrifna umgängesregler, och inom pressen hållas de explosiva

elementen i en viss tukt af språkets elegans, af kärleken till

formen och af journalisternas förfining. Pressens dagliga gift serveras

i bonbons, och man måste stiga djupt ned på tidningarnas

rangskala, innan man finner smaklösheter, förolämpningar eller

lättfärdighet i oförtäckta ordalag.

Men det finnes ännu en annan orsak, hvarför den franska

pressen utmärker sig genom sin goda ton, nämligen den, att

journalisterna bilägga sina tvister genom att duellera. Dessa krigiska

försoningsfester äro visserligen på det stora hela taget bara löjliga,

men i praktiken hafva de den betydelsen, att de förebygga

personliga öfverfall och ömsesidiga afslöjningar, som på andra ställenJournalistduell.

gifva en tänkande allmänhet den uppfattningen, att båda dé

stri-dande parterna tillhöra samma mobb.En fransk journalist, som känner sig förolämpad, tillkallar två

af sina vänner, som helst böra hafva ett namn med de. Dagen

därefter meddela tidningarna ett rykte, att en blodig duell tyckes

vara oundviklig, och den förolämpade bestormas af vänner och

bekanta, så ofta han — med korta mellantider —- visar sig på

sitt kafé.

De två sekundanterna (les témoins) sätta sig i förbindelse

med motparten, som ögonblickligen förklarar sig beredd och

hänvisar de korrekt klädda budbärarne till två af sina vänner. De

fyra herrarne sammanträda genast, och då båda parterna med

glädje motse en duell med frukost, blir man fort ense om, att une

rencontre est inévitable (att en duell är oundviklig).

Då det ju naturligtvis lätt kan ske en olycka med pistoler,

och då alla fyra sekundanterna hysa en liflig önskan att undvika

blodsutgjutelse, bestämma de, att de båda antagonisterna skola

af-göra sitt allvarsamma mellanhafvande med värjor och att de

förutom stärkta skjortbröst hafva rätt att bära fäkthandskar på högra

handen.

Spänningen är under alla dessa förberedelser stadd i starkt

stigande, och flere och flere redaktioner indragas i hemligheten.

Sekundanterna, hvilka så godt som aldrig visa sig utan att vara

iförda hög hatt och redingoter med långa skört, iakttaga den största

hemlighetsfullhet såväl om mötesplatsen som om det valda vapnet;

icke desto mindre är det fyra till fem vagnar proppfulla af vänner

och bekanta, som tidigt morgonen därpå följa duellanterna ut till

Ile de la gr ande Jatte (Jatte-ön i Seine), hvarest jorden under åratal

förgäfves har törstat efter blod.

Till denna ö anländer sällskapet och mottages af en äldre

herre med ett värdigt utseende, hvilken bär hög hatt och pels och

under pelsen en redingot, prydd med en jättestor rosett. Denne herre

är vanligen en skeppsbruten adelsman, som är högsta auktoritet i

hederssaker och har sitt uppehälle som ledare för en fäktskola.

Han lånar ut vapen och sörjer för, att värjorna icke äro för skarpa.

Afgöres striden med pistoler, är det han, som laddar dem med

C av lin g, Paris. I glöst krut. Han uppmäter afståndet, anvisar de kämpande deras

platser, instruerar sekundanterna och ingifver de försagda

lä-karne mod.

Omsider stå då de oförsonliga motståndarne midt emot

hvarandra, och den äldste af den förolämpades sekundanter uttalar de

ödesdigra orden:

Allez, messieurs!

Utan att vackla ett ögonblick böja de stridande sina knän,

sänka värjorna och lyfta venstra armen. Länge hafva de dock

Duellanterna undersöka klingorna.

icke legat i denna ställning, förr än den gamle adelsmannen,

åtföljd af läkarne, som äro likbleka, rusar fram och ropar halt.

Med öfvad hand rifver adelsmannen benkläderna af den ene

kämpen, och till allmän förfäran visar det sig, att han har fått en

rispa i venstra låret. Han ser sitt eget blod, en droppe åtminstone,

och hämndgirig fordrar han att få slåss igen. Men läkarne taga

fram sina instrument och mäta sårets längd. Samtidigt reta de

upp det en smula och få det till att blöda mera. De anlägga ett

förband och förklara, att den sårade strax måste föras till ett

sjukhus.Men den sårade är en ovanligt modig människa. Han reser

sig upp, och med uppbjudande af sina sista krafter fattar han ånyo

det skarpa svärdet.

Ett mummel af bifall röjer åskådarnes beundran, men nu

ställer sig den gamle adelsmannen mellan duellanterna. Han

manar dem till eftertanke och försoning, och då de båda verkligen

synas andas lättare, gratulerar han dem till un resultat heureux par

son peu de gravité (ett resultat, som må kallas lyckligt, då det icke

har förorsakat större olycka). De stridande räcka hvarandra han-

Den blodiga kampen.

den, och sekundan terna träda tillsammans för att uppsätta le proces

verbal, den skriftliga berättelse, som följande dag skall stå i

tidningarna.

Då berättelsen inskränker sig till att angifva hufvuddragen i

stridens gång, supplera de närvarande reporterna den med ett

till-lägg, i hvilket duellanterna prisas för sin beundransvärda

kall-blodighet. Utan att darra hafva de sett döden i ögonen. Blod

flöt, men till all lycka är den besegrades tillstånd icke

oroväckande. Han har lyckligt öfvervunnit sårfebern, och han kan

åter-gifvas till lifvet och sina vänner, när läkarne ett par dagar hafva

hållit honom en observation.Såsom privatpersoner stå journalisterna i Paris utan hänsyn

till sina åsikter i beröring med hvarandra genom sina föreningar,

hvilkas antal i Paris är icke mindre än 51. Personlig fiendskap

mellan tidningarnas medarbetare känner man nästan icke till, och

det endast af den orsaken, att så många af dem samtidigt arbeta

vid flera tidningar, alltså omgifvas af andra åsikter och förlora

sina egna, om de någonsin haft några. De flesta journalister skrifva

i den ena tidningen under sitt eget namn, i den andra under en

signatur, och ofta åtnjuter signaturen mera anseende än namnet.

PAör läsare af parisertidningar kan det vara af intresse att känna

dessa pseudonymer, hvarför vi skola angifva några af de mest kända

af dem, i det vi först nämna det verkliga namnet och därpå inom

parentes pseudonymen.

Emile Blavet (Paul André), Emile Bergerat (Caliban), J.

Cor-nély (Aristo), Hugues Le Roux (Un Badaud), Aurélien Scholl

(Bal-thasar), Fru Alphonse Daudet (Karl-Steen), Henry Fouquier

(Co-lomba), Gaston Calmette (Davenay), Gaston Jollivet (Fonteneille),

Armand Silvestre (Paul Forestier), Georges Gr ison (Jean de Paris),

Charles Chincholle (Henri Hamoise), M:me Sevenne (Renée), Octave

Mirbean (Lys), Henri Lavedan (Manchecourt), René Martin (Un

Monsieur de 1’orcliestre), Emanuel Aréne (Un Parisien), A. Claveau

(Pas perdus), A. de Saint Albin (Robert Milton), Jules Claretie

(Candide), Ernest Judet (Tristan), Laurent Taillade (Tybalt), Valfrey

(Whist). Mera sällan skrifva flera journalister under samma

pseudonym, såsom t. ex. J. Cardane och Huret, som båda skrifva

under märket Masque de Fer i Figaro, och ett tiotal journalister

gömma sig i Le petit Journal under det bekanta gemensamma

märket Thomas Grimm. Af bekanta tecknare, som arbeta för

pressen, må nämnas Emanuel Poiré, som signerar sina arbeten

med: Caran d’Ache.

Åtskilliga af dessa märken, t. ex. Candide, Jean de Paris,

Renée, Pas perdus, Robert Milton, Un Parisien, Whist och Caran

dk\che, äro kända och aktade långt utanför Frankrikes gränser,

och flere af de ofvan nämnda journalisterna hafva på tidnings-mannavägen ernått världsnamnkunnighet. Att tala om blott de

mest bekanta af dem skulle föra oss för långt i detta arbete. Till

de märkligaste och mest framstående hör madame Severine, som i

en poetisk, ofta litet sentimental form framlägger sina halft

anarkistiska tankar i konservativa tidningar. Mycket lästa af de franska

damerna äro Marcel Prevost och Hugues Te Roux, och afgudad

i en viss krets af journalister är den frisinnade, rikt begåfvade

Octave Mirbeau.

Det är endast få, som hafva någon aning om, hvilket

kolossalt arbete vissa journalister i Paris utföra på ett år. Francisque

Fru Severine.

Sarcey (hvilken afled förlidet år) hade t. ex. under 42 år utan

afbrott skrifvit 17 till 20 artiklar i veckan, en produktivitet, som,

om den tagit bokform, skulle svälla ut till ett bibliotek. Sarcey,

som under en följd af år varit pariserjournalisternas Nestor, yar

som bekant en mycket ansedd teaterrecensent. Pariserbourgeoisien

kallade honom »Onkel Sarcey»; de yngre författarne kallade

honom kälkborgare och angrepo i honom representanten för ett

borneradt åskådningssätt. Men under angreppen, om de voro än

så bittra, kände man respekt för mannen, för hans kunskaper,

hans rättskänsla, hans allenastående arbetsförmåga och hans

obestridliga talang.

Under ett besök hos Francisque Sarcey anhöll författaren tilldetta arbete om ett uttalande af honom, som finge intagas däri.

Han frågade, hvad som kunde intressera arbetets nordiska publik,

och jag bad honom förklara, huru han i rent fysiskt afseende hade

kunnat stå ut med att i 45 år skrifva 2 till 3 uppsatser hvarje

dag. Han svarade:

»Att jag kunnat arbeta oafbrutet under så många år, därtill

är orsaken helt enkelt den, att jag har fört ett mycket regelbundet

Hugues Le Roux.

lif. Jag stiger upp om morgnarna på slaget 8 och läser

tidningarna utan att förarga mig öfver de otidigheter, som vanligen

förekomma i dem mot onkel. Därpå dricker jag en kopp kaffe

och tar emot besök, i synnerhet från teatrarna. Under tiden har

klockan blifvit 11, och jag intager med god aptit min frukost på

en tarflig restauration, där måltiden, sådan jag önskar mig den,

kostar 2 francs. Nu känner jag mig riktigt kry och arbetsför, och

arbetar till kl. 5. Med två till tre artiklar i fickan går jag ned i

staden och inandas litet redaktionsluft, hör nyheter och berättardem igen pâ mitt kafé. Till sist spisar jag min middag, tre rätter,

och går på teatern. Om det icke är première, ser jag ett par akter

på Théâtre Français. Klockan 12 ligger jag i min säng.»

Vidare yttrade Sarcey:

»Jag är den enda af de mera produktiva journalisterna, som

aldrig har begagnat sekreterare. Jag skrifver själf hvart enda ord.

Octave Mirbeau.

Jag trifves med mitt lefnadssätt, älskar Paris och längtar alls icke

efter något annat ställe i världen. Jag har alltid sagt min mening,

därför har jag så många fiender. Men jag har också vänner,

emedan jag är uppriktig i mitt omdöme och villigt erkänner mina fel.

När en skådespelare kommer upp till mig och säger, att han varit

dåligt disponerad vid en premiére, ser jag honom en gång till och

ger honom en ny anmälan. Nu ropar man om mig, att jag har

blifvit gammal, men det är då sannerligen icke mitt fel. Den nästbästa artist jag har sett, är Eleonora Duse, den bästa är Sarah

Bernhardt. Réjane når henne icke en gång till knäna. Nu har

Sarah blifvit gammal, men det skall hon aldrig få höra af mig.

Hvad den danska teatern angår, känner jag blott tre namn:

Hol-berg, Oehlenschlaeger och teaterkritikern E. Brändes, den sistnämnde

tyvärr endast ryktesvis. Henrik Ibsen förstår jag icke, och däraf

Sarcey i sitt arbetsrum.

drager jag den slutsatsen, att han aldrig kommer att slå an på

det franska temperamentet.»

Vi gå nu att lämna några kortfattade uppgifter om de mest

kända tidningarna i Paris.

Gazette de France, pariserpressens Metusalem. Den gamla

reaktionära tidningen grundades 1631. Af boulevardtidningarna

kallas den »det ledande organet för Pére-Eachaise».

Redaktören heter Gustave Janicot och säges vara en samtida med

Eud-vig XIII.Le Temps, den största franska aftontidningen, upprättades af

protestanter 1829. Den försvann 1842, men Nefftzer grundade

1861 en tidning med samma namn, och senare öfverlämnade han

redaktionen till en af sina medarbetare Adrien Hébrard, som nu

är senator och tidningens politiske redaktör. Temps är ett

allvarligt blad och innehåller hvarje afton en förmaning, som aldrig bär

%

frukt. Dess mest kände medarbetare äro Adolphe Brisson, Gaston

Deschamps, Henri Michel, Eugène Eautier, de Pressensé, Gustave

Earroumet samt de fyra medlemmarne af Akademien: Alfred

Mé-zières (president för D’Association des Journalistes Parisiens), Ernest

Eavisse, Anatole France och Eegouvé. Temps är den enda

tidningen i Paris, som lämnar utförliga meddelanden från utlandet.

Den har fasta korrespondenter i Eondon, Konstantinopel, Wien

och Berlin.

Journal des Débats, grundlagd 1789 och redigerad af Etienne

de Naléche. Nu föga läst, men det oaktadt af betydelse som

språkrör för den lärda världen. Tidningens medarbetare äro nästan

alla medlemmar af Franska akademien.

Le Figaro, den största mondäna tidningen i Frankrike,

grundad 1854 af H. de Villemessant, nu redigerad af Fernand de Rodays.

Gaston Calmette, svärson till den förnämste aktieägaren, Préstat,

är själen i redaktionen. Figaro har en allenastående stab af

bekanta medarbetare, hvaribland må nämnas: vicomte E-M. de

Voguë, J. Cornély, Jules Êemaître, Whist, Henri Fouquier, Claveau,

Hugues De Roux, Charles Chincholle (Frankrikes bästa reporter),

Ernest Daudet, Alfred Bruneau, Paul Bourget, Georges Ohnet och

de två genialiska tecknarne Forain och Caran d’Ache.

Le Gaulois, stor mondän orleanistisk tidning, grundad 1868,

redigerad af Arthur Meyer, som är antisemitisk jude. Bekanta

medarbetare: Emile Faguet, Richepin, Mirbeau, Georges Thiebaud,

Alex. Hepp, Gaston Jollivet, Gustave Geffroy, Ed. Rod och Rosny.

L"Echo de Paris, ursprungligen en frivol boulevardtidning,

grundades 1884 och ruinerade genom sitt framträdande den gamla

kokott-tidningen GU Bias. Senare har den blifvit öfverflyglad af

C av lin g, Paris. 20Le Journal och är nu generalstabens organ. Bekanta medarbetare:

Quesnay de Beaurepaire, Jules Eemaitre och den gamle lustige

boulevardkrönikören Aurélien Scholl.

La Libre Parole, grundad 1892 och redigerad af antisemiten

Edouard Drumont, som debuterade med att försvara judarne i La

ctnquMm* >nn<* - N"îeaa CINQ Centimes - p«n» •» D«P«rt.m.nu - CINQ Centimes

LA LIBRE PAROLE La Franco aux Français /

RÉDACTION : AA. Boukwd MoutnArlr. | It ADMINISTRATION T iA, Boolenri MÄtiaWr» j Directeur : EDOUARD DRUMONT ||

.j.j.• .T»?-- I Directeur • edouajku ukumurijl jj „4^wif.

L"ASSASSINAT DE MORES

LE DUEL ÊD0UARD DRUMONT-BERNARD LAZARE

Ett nummer af La Libre Parole.

Liberté. Af tidningens medarbetare må nämnas baronessan Martel

(Gyp).

Le Matin, nyhetstidning, grundad 1884 och redigerad af

Hardouin. Bland medarbetarne befinna sig de två utmärkta

politiska journalisterna Emanuel Arène och Ranc. Då jornalisternas

representant i Akademien, Edouard Hervé, afled i januari 1899,utpekade parisertidningarna nästan enhälligt Ranc som hans

naturliga arfvinge.

U Eclair, grundad 1888 af medarbetare i Le Matin, som

utvandrat från detta blad. Redigeras af den rike G. Sabatier, som

äger en förmögenhet på 15 millioner francs.

LIntransigeant, grundad 1880, redigerad af Henri Rochefort,

som hvarje dag skrifver l’article au fond (ledaren). Tidningen är

• 3 Praeiidor. — *•««» CINQ Centimes — p.h. rt — CINQ Centimes v.nir.anfr*0#t

Rocheforts tidning L’Intransigeant.

socialistisk, men läses mest af aristokrater. Den äges af ett

anonymt bolag, som årligen betalar till Rochefort 200,000 francs.

Redaktionen är inskränkt till det minsta möjliga, då tidningen

uteslutande uppbäres af Rocheforts gente de Linjure (spirituella ovett).

Den beryktade smädeskrifvaren har i denna tidning smutskastat

Gambetta, Ferry och Constans, och han har tillfogat Frankrike

mer skada än Bismarck och Moltke tillsammans.

Le Radical, grundad 1881, radikal och hederlig, redigerad af

Victor Simond, skrifves af en rad bekanta radikala politiker,

såsom Henri Maret, Ranc, Tony Révillon, Sigismond Tacroix och

Mesureur.

Le Rapp el, grundad 1869 af den högt ansedde journalisten

Auguste Vaquerie, skrifves af bekanta radikala politiker, som ideputeradekammaren ansluta sig till Edtiiond Eockroy. I,e Rappel

har föga spridning, men stort politiskt inflytande.

Henri Rochefort.

La Lanterne, radikalt socialistisk, grundades 1877 oc^1 ledes

af Ernest Judet, besegrad kandidat vid alla val till

deputeradekammaren och bekant för sina skamlösa angrepp mot Zola.

Tidningen vann ursprungligen spridning genom spännande romaner.

Den har en särskild upplaga för landsorten och uppgifver sig utgå

i sammanlagdt en million exemplar.

VAutorité, Bonapartisternas organ, grundadt af Paul de

Cas-sagnac, då denne 1886 lämnade Le Pays.L"Aurore, skapad af Dreyfus-affären 1897. Tidningen

redigeras af Ernest Vaughan och innehåller dagligen en artikel af

Georges Clemenceau.

La petite République, socialisternas organ; grundades 1875 och

redigeras af Gérault-Richard. Räknar bland sina medarbetare de

bekanta arbetareledarne Jules Guesde, René Viviani, Ed. Vaillant,

Paul Brousse ocli innehåller dagligen en uppsats af den spirituelle

talaren, skriftställaren och arbetareledaren Jean Jaurès.

Vid midten af den starkt trafikerade Rue Montmartre ligger

en grå, oregelbunden byggnad, som genom hela sitt yttre väcker

de förbigåendes uppmärksamhet. Husets ojämna fasad tyckes

hafva fått sin form af hvad som försiggår inom dess murar.

Fönsterna äro af mattslipadt glas, dörrarna stå aldrig stilla, och

på den smala gata, Rue de Croissant, som på den ena sidan

begränsar byggnaden, rullas af snuskiga varelser väldiga

pappersrullar ned i källaren, där glänsande pressar stå färdiga att sätta hjul

och valsar i rörelse.

I denna byggnad redigeras dörr vid dörr ett halft tjog af de

mest lästa boulevardtidningarna. Här hafva LAurore,

L"Intransigeant, La Presse, La Patrie, Le Jour och Le Radical sina

redaktionslokaler, och i husets källare tryckas dessa och ännu ett

par andra tidningar, t. ex. Le Journal. Män, som offentligt

bekämpa hvarandra med de skarpaste vapen, lefva och hafva sin

varelse i detta samma hus. De märka motståndarnes närhet genom

väggarna, möta hvarandra, när de springa uppför och nedför

trapporna, och känslan af att dagligen arbeta i fiendens närhet sporrar

och upphetsar dem till ett ännu fruktansvärdare hat.

Har man sluppit in i den labyrintiska byggnaden och vandrar

omkring i gångarna, kan det hända, att man, när dörrar slås upp

och smällas igen, på samma gång ser en skymt af Clemenceaus

mongolansikte och Henri Rocheforts hvita tuppkam, hvilken spotskt

reser sig mot taket. I ett af rummen ser man André Vervoort,

som med gnällig röst dikterar sina högtrafvande artiklar, i ett

annat Millevoyes tunna gestalt, som aftecknar sig på väggen somen aflång bläckplump. Nervös brådska stirrar oss till mötes från

husets alla rum, hvari dygnets raseri kondenseras i en luft,

mättad af trycksvärta och öfverhettad af gaslågorna. Men denna

om-gifning tyckes endast verka som en eggelse på hjärnorna. Ju

längre natten skrider framåt, desto krampaktigare blir arbetet, och

det är icke förr än fram på, morgonen, när den sista pennan har

Georges Clemenceau.

sprutat ut sina sista giftdroppar, som manuskripthögarna sjunka

ned genom samma rör och tryckas på samma tryckeri.

För ett tiotal år sedan var jag ständig gäst vid Rue de

Crois-sant, och då jag nu på natten ser samma korridorer och rum,

däri halfnakna sättare, svettdrypande stereotypister och smutsiga

ombrytare fara ut och in genom dörrarna, och hvarest gråbleka

ansikten, föråldrade genom tiden och den dagliga sinnesrörelsen,

nu som förr, ja ännu fruktansvärdare, utandas hat och fanatism,

så erbjuder tidningsfabrikens inre, synes det mig, en bild af de

förfärande motsatser, som vid århundradets slut mer än någonsin

sönderslita det franska folket.

Och medan man betraktar detta skådespel, hvari människornas

åsikter mekaniskt malas på tidningskvarnen, känner man, somEBHEST VAUCHAi

^"OWM’rTr

L’AURORE

_Littéraire. Artfetfque. Sociale

CTNEST VAUCHAM

J’Accuse«..!

LETTRE AU PRÉSIDENT DÉ LA RÉPUBLIQUE

Par ÉMILE ZOLA

Emile Zolas ryktbara bref »J’accuse» (Jag anklagar), ställdt till franska

republikens president och infördt i tidningen L’Aurore, hvilket

bref föranledde revisionen af Dreyfusprocessen.när illusioner brista. För en troende vore det bäst att aldrig se

det offentliga lifvet på baksidan.

Och dock ha sanningen och ljuset i en af århundradets

dunklaste frågor nyligen utgått från Rue de Croissant.

Öfver dessa tryckvalsar rullade en natt Zolas öppna bref,

jPaccuse — den fruktansvärda anklagelse, som ref bindeln från

ögonen på en nation.

Det var några droppar bläck, fördelade på rätt sätt, kastade

ned genom detta rör, rullande omkring med denna blyvals — och

verkningarna kändes i Frankrike som en revolution.

Ljus öfver landet, ja öfver världen, strålade ut från detta enda

tidningsnummer, som såldes för en sou.

Ty det var genomträngdt af sanning, af rättfärdighet och af

tro på pressens höga kall, — den tro, som allena adlar

trycksvärta och papper och skapar pressens mystiska stormaktsställning.Val.

Sex hundra deputerade skola väljas, och det är valmännens

uppgift att utpeka dessa 600 af de 3,000 kandidater, som erbjuda

sig. Uppgiften är svår, och den blir icke mindre svår, därför att

det mest är två beteckningar, som höras öfver alla andra under

hela valspektaklet. Öfverallt heter det: Les idiots och La canaille.

Det är dessa ord, som uppdraga gränsen mellan de kämpande, tills

det slutligen tyckes framgå, att en kandidat antingen måste vara

det ena eller det andra eller båda delarna. Och på valdagen

försiggår följande logiska resultat: det finnes tillsammans tre tusen

kandidater. Af dessa äro — om man tror alla talare och alla

tidningar — ett tusen idioter, det andra tusendet kanaljer och det

tredje tusendet både idioter och kanaljer. Därpå skynda sig

valmännen att utkora sina deputerade ur det tredje tusendet. Och

nu händer det vidunderliga: de sex hundra nyvalde, som efter den

allmänna uppfattningen tillhörde samhällets sämsta afskum, höjas

under loppet af en timme till de högsta värdigheter- de omgifvas

med en gloria af majestät; de få titeln honorable; de få 25 francs

om dagen och de få rättighet att bära det koketta, trikolorfärgade

skärpet. Deras intelligens växer för hvar dag. Invecklade

ekonomiska frågor föreläggas deras skarpsinne, och i alla offentliga

ärenden äro de innehafvare af den högsta politiska visdom.

Samtidigt förlora de minnet. Hvad de högt och heligt lofvade i går,

hafva de plötsligt glömt i dag, och t. o. m. om de ännu bevara

en viss yttre respekt för valmännen, dröjer det dock icke länge,

förr än den enskilde valmannen är i deras ögon en föraktlig

varelse.

C av lin g, Paris, 21Sådan är i korta, litet öfverdrifna drag gången af ett val till

deputeradekammaren. Men — såsom det anstår en

historieskrif-vare — vilja vi nu objektivt och steg för steg genomgå

valtumultet.

Personlig vädjan till valmännen äger rum från valbyråerna,

som fram emot dagen för valet skjuta upp som svampar i de

folk-rikare kvarteren. Tidningarna understödja sina vänner och öfver

-falla sina motståndare, men politiska möten refereras endast, när

synnerligen framstående politici hafva haft ordet. Vanligen

inskränker man sig till att trycka resolutionerna, som äro lika långa,

som de äro invecklade, men icke desto mindre antagas genom

acklamation.

En viktig roll spelar uppsättandet af plakat, som, allt efter

som valdagen närmar sig, utgöra ett af hufvudvapnen i agitationen.

Plakatmännen äro oåtskiljaktigt förenade med ett franskt val;

dagarna strax före afgörandet betäckas alla offentliga byggnader och

monument med storartade manifest, och plakatmannen skall icke

blott klistra upp sina egna papper, utan också smeta öfver

mot-ståndarnes. Det är en täflingsstrid, som allmänheten följer med

det största intresse, i synnerhet då den ofta slutar med, att

plakatmännen råka i slagsmål och stjälpa klisterburkarna öfver hvar*

andras hufvuden.Promenerar man genom staden under en valkampanj, är det

lätt att se af plakatens färg och anda, åt hvad håll den allmänna

opinionens ström går i arrondissemetttet I hvarje kvarter riktigt

myllrar det af lokalpolitiker. Namn, som lysa en till mötes från

alla gathörn och äro på allas läppar på deh ena gatan, äro

alldeles okända vid en annam Barocka medel användas för att ådraga

sig valmännens uppmärksamhet Anarkistiska komitéer släpa t. ex.

en åsna genom gatorna, och bakom åsnan bära de en skylt med

Valmöte i Paris’ arbetareförstad, Belleville.

inskriften: »Panamisternas kandidat!» Plakaten bereda ofta

öfver-raskningar genom sina besynnerliga påfund; vid senaste valet (och

det är detta, som vi här skildra) fannS det en kandidat vid namn

Baudville, som kallade sig Candidat humain et perpétuel a Paris

(human och ständig kandidat i Paris), och det var ett par

spefåglar, som på väldiga anslag meddelade valmännen, att de

uppställde sig som kandidater i kompani på programmet att

sinsemellan dela de 25 francs, ________. _

Men dylika påhitt äro icke franska. En fransk valstrid drager

sig så mycket som möjligt undan från gatan; dess tillbakadragnaväsen är just någonting egendomligt för den. Offentliga möten

hållas endast af socialdemokraterna och anarkisterna, och

följaktligen är det hufvudsakligen möten med våldsamma uppträden, en

främling får tillfälle att öfvervara. Det finnes mera lidelse än

värdighet i en fransk valrörelse. Offentliga förhandlingar mellan de

olika partierna äro otänkbara, Kandidaten talar för stängda dörrar

och endast för meningsfränder, som erhållit inträdeskort. Den

offentliga diskussionen är hänvisad till plakaten och inskränker sig

oftast till floskler och fraser utan någon skymt af sundt förnuft.

Genom en slump hafva vi kommit upp i det fattiga

Ménil-montant-kvarteret, hvarest arbetarne på lediga stunder dricka sitt

glas i halfmörka, kalla knejper och hvarest lifvet, när man kommer

från de ljusare trakterna, har en egendomligt rufvande karaktär.

I halfmörkret följa ett par blusmän i hälarna på en flicka, skarpt

observerade af de äldre kvinnorna, som stå i dörrarna och för ett

ögonblick tystna tned sitt pladder. Man får ett intryck af en

landsortsstad — ett intryck, som man ofta erhåller, när man färdas

i utkanterna af Paris,

Vi gå genom en port, passera en liten mörk gård och träda

in i en folkskolas gymnastiksal, hvarest gasljuset knappast förmår

tränga sig fram genom tobaksmolnen, som fladdra hän öfver många

mäns och kvinnors hufvuden. På tribunen sitter presidenten med

sin allvarsamme sekreterare. Dessutom se vi tre oundgängliga

bi-sittare, af hvilka en öppnar mötet med en passande appell:

»Medborgare!» ropar han, i det han sträcker ut venstra armen

och med den högra slår omkull vattenkarafinen, »medborgare,

friheten är i fara! Mycket beror på, hvem kvarteret Ménilmontant

nu kommer att välja. Pr am för oss stå tre män: Toussaint, doktor

Susini och hattmakaren Faberot. Låtom oss höra, hvad dessa tre

medborgare hafva att säga valmännen i Ménilmontant.»

. Under de närvarandes jubelrop erhålla de tre kandidaterna

ordet och framlägga sitt program. De väcka icke någon

motsägelse och angripa icke h varan dra inbördes, ty de äro eniga allaMedborgare, friheten är i fara

tre om att göra rent hus. Under loppet af en timme hafva de

under stigande _bifall afskaffat både president och kabinett, polis-

kåren, hären och flottan och fördelat nationalförmögenheten med

passande hänsyn till valmännen i Ménilmontant. Nu se de sig

triumferande omkring, och i salen uppstår ett ögonblicks tystnad.Man kunde då verkligen också tro, att valmännen skulle vara

belåtna. Men helt oväntadt blir det opposition.

Den kommer till en början från en äldre talare, som, enligt

hvad han upplyser, har förlorat sitt venstra öga på en barrikad.

Nu börjar han rulla fruktansvärdt med det högra, och när han har

talat sig varm, ropar han:

»Medborgare! Medborgarinnor! Finnes det i den s. k.

republiken uslare tukthuskandidater än de deputerade? Jag ropar

till eder, medborgare! Låten frihetens fiender välja! För oss,

barrikadernas blodbestänkte män, har stunden för handling först

då kommit, när stormklockorna kalla de förorättade till revolution!»

Men de tre kandidaterna, som den ene efter den andre få

ordet, tycka, att valmännen skola begagna sin valrätt. Visserligen

är parlamentarismen en af århundradets stora dårskaper, och den

bör afskaffas, men arbetet därpå bör ske inifrån; och hattmakaren

Faberot rekommenderar som ett radikalt medél, att de närvarande

sätta in honom i Palais Bourbon.

Däri är han dock alls icke ense med de två andra

kandidaterna, doktor Susini och Toussaint, hvilka, utom att de hysa miss-

tro till hvarandra inbördes, alls icke hafva något förtroende till

hattmakaren Faberot. Alla tre kandidaterna äro framme på

tri-bunen och tala en stund samtidigt alla tre, medan mötesdeltagarne,

som från att hafva varit oroliga hafva blifvit bråkiga, nu resa sig

och med höga rop afbryta deras träta.

Men nu tränger sig emellan de tre talarne en man med

rof-djursfysionomi, klädd i blå tröja, sidenmössa och röd halsduk,

Han synes vara på samma gång ängslig och ursinnig. Det är

någonting hos honom som påminner om en förrymd fånge, om en

människa i förtviflan, om en desperado, som vill köpa friheten

med sitt lif. Han träder fram i ljuset, och det blir dödstyst i

den stora salen.

Det är nu det märkliga hos denne man, att man känner både

medlidande och rädsla, när han talar. Först tyckas orden vara

bloddroppar, som melankoliskt falla från hans fuktiga läppar, mensedan förvandlas de till blänkande knifvar, som skära genom märg

och ben. Han ropar: »Iyåtom oss gå ut på järnvägarna, låtom oss

bryta loss skenorna, låtom oss glödga dem i eld och låtom oss

begagna dem som lansar mot aktieägarne, penningmännen och

blod-sugarne ...» och i det den bleke anarkisten med sataniska färger

utmålar hämnden, tyckes han växa som en eldslåga, som når till

taket, slår ned utefter väggarna och gnistrande vecklar sig

omkring alla de närvarande, kvinnor, gubbar, män och barn.

Salen erbjuder i detta ögonblick ett skådespel, som onekligen

bär prägeln af revolution. Rödaktiga skyar lägga sig öfver

rullande ögon i förvridna ansikten, och tusende magra händer sträckas

från golf och läktare mot talaren.

Så ropar plötsligt hattmakaren Faberot med väldig stämma:

»Medborgare! Eåtom oss genast skynda ut mot folkets

fiender. Som I veten, hålla våra motståndare ett möte i det blåa

huset. Medborgare! Framåt till Place de la Nation!»

Och hattmakaren sätter sin historiska gråa hatt på hufvudet,

och åtföljd af massan, som upphetsad störtar ned på gården,

svänger han med fladdrande rockskört om gathörnet och visar

anarkisterna vägen till de moderata republikanernas valmöte i det blåa

huset. Men demonstranterna hafva icke kommit långt, förr än

dörrarna i ett närliggande hus plötsligt öppnas, poliskonstaplar i

uniform rusa ut, och hundratals battonger dansa på hundratals

brådstört flyende ryggtaflor. En följd af långdragna ljud höras,

ungefär som kattors jamande — — de flyendes snabba steg och

dörrar som öppnas och slås igen och af revolutionen finnes

ingenting kvar på platsen än ett stycke af kullen af Faberots

hi-storiska höga hatt.

Det är förvånande, hvad en politisk talare ostraffadt vågar

säga på de offentliga mötena, och i synnerhet är det förvånande

när man sammanställer det med hvad han törs göra, när han kom*

mer ut på gatan. Polisen i Paris synes hafva blifvit oberörd af

alla omhvälfningar, som hafva ägt rum i Frankrike sedan

kejsardömets dagar, och de republikanska ministrarne — till och medde radikalaste — bruka vända till döförat, när interpellanterna i

deputeradekammaren klandra poliskonstaplarnes öfvergrepp. Alla

politiska processioner och möten under bar himmel äro — i skarp

motsats till sedvanorna i Eondon — förbjudna i Paris. Om ett

tjog människor promenera tillsammans på väg från en politisk

sammankomst, anses det som en manifestation, det vill säga giltig

anledning till öfverfall med dithörande dans af battonger och

sönderslagna lemmar. För en främmande åskådare är det under

dessa förhållanden bokstafligen taladt ingenting annat att göra än

att lägga benen på ryggen. Hvar och en, som arresteras, dömes

till flera månaders fängelse, och om man beklagar sig, heter det:

Hvad hade ni att göra med det packet!

Allt efter som valdagen närmar sig, blir agitationen

våldsammare och våldsammare, och i elfte timmen dyker det upp en

förvånande mängd kandidater, hvaraf en del äro excentriska och

fåfänga människor, som endast åsyfta att få sitt namn upp på

gathörnen, andra uppställas af valkomitéerna, men draga sig vid

omvalet tillbaka för partiets hufvudkandidat. Deras uppgift har varit

att väcka det politiska intresset hos en klass af valmän, som

måhända eljest icke hade tagit del i valet.

En fransk valkampanj är alltså vida skiljaktig från ett engelskt

parlamentsval. I Frankrike förekomma inga meetmgs under bar

himmel och inga stojande processioner genom gatorna. p)et tyckes,

som om den franska valapparaten icke vore nog solid för att

kunna uppställas i det fria. Den franska vallagen har genom alla

möjliga medel sökt att förhindra sammanskockning af människor;

den har försvårat sammanjämkningen af motsatta åsikter och

tvingat in partierna hvart och ett i sitt bås. Själfva valhandlingen är

inskränkt till blotta omröstningen. Kandidaterna uppträda icke

personligen på mötena för att redogöra för sitt program, och

följden är den, att en valman endast blir bekant med sina ledares

åsikter, hvilket är föga uppfostrande i politiken.

Ett par månader före valdagen väcka tidningarna

uppmärksamheten på vallängderna, som äro framlagda i mairierna, och på

C av l ing, Paris. 22samma ställe afhämta valmännen sina valkort. På kortet står

valmannens namn, hans yrke och hans nummer i vallängden. Om

kortet icke afhämtas, utlämnas det på vallokalen.

Valet försiggår i en skola eller någon annan offentlig byggnad,

som är lätt igenkänlig på tillströmningen af folk och på de

beskäftiga män, som utdela röstsedlar och som till vägledning för

valmännen bära kandidatens namn på sina höga hattar. I

vallokalen föres valmannen fram för protokollet, och när hans namn

befinnes vara det, som han uppgifver, klippes hörnet af på hans

valkort. I det han förevisar kortet, aflämnar han därpå sin röstsedel

till mairen, som utan att öppna sedeln, men dock öfvertygande sig

om, att den är enkel, lägger ned den i urnan. Därmed är

omröstningen gjord. Valet försiggår på en söndag, och det afslutas

precis klockan 6 på aftonen, äfven om lokalen ännu är full af

valmän.

Vid åttatiden får man höra de första resultaten, som

tidningarna strax meddela genom extranummer. Senare på aftonen

tilltager trängseln utanför tidningarnas lokaler, där de segrandes namn

förkunnas medelst transparanger och mottagas med hyssjningar

eller jubel. Samtidigt kolporteras nya upplagor ut af tidningarna,

som fortfarande komma ut till efter midnatt, utan att de dock

kunna meddela någon öfverblick af hela valresultatet. Dels

inkomma uppgifterna från rikets aflägsnare provinser först hän emot

morgonen, dels visar det sig, att en fjärdedel af valkretsarna (alla

sådana, i hvilka ingen af kandidaterna har erhållit absolut

majoritet) skola förrätta omval (ballottage). Omvalet, som äger rum

fjorton dagar efter hufvudvalet, förlänger alltså valstriden, och det

har den särskilda betydelsen, att politiska ledare, som hafva fallit

igenom, kunna väljas på ett annat ställe. För valmännens

ostadighet är det betecknande, att röstantalet vid omvalet är mindre än

vid hufvudvalet, och det oaktadt valkomitéerna naturligtvis göra

de våldsammaste ansträngningar vid det sista och slutgiltiga

af-görandet. Intresset för valet är öfverallt större i befolkningens

lägre lager än hos de högre klasserna» Detta ses bland annatdäraf, att de konservativa tidningarna alltid bittert klaga, när

valdagen infaller på en vacker söndag på sommaren, emedan då

många välbergade valmän föredraga landtlifvet framför valet.

Frankrike har 11 millioner valmän, af hvilka 8 millioner

bruka afgifva sina röster. En tydlig föreställning om förhållandet

mellan republikanska och reaktionära röster under de senaste 22

åren får man, då man hör, att de reaktionära 1876 förfogade öfver

Place de la Concorde. I bakgrunden deputeradekammaren.

nära hälften af de afgifna rösterna, medan de vid senaste valet

till deputeradekammaren, i maj 1898, icke förfogade öfver mer än

12112 röster af 100. Vid detta val afgåfvos tillsammans 7,838,113

röster. Däraf fingo republikaner af alla nyanser 6,826,615 röster.

De reaktionära, som ännu hafva fotfäste i synnerhet i Normandie,

Bretagne, Gascogne och Vendée, fingo resten, eller ungefär 1

million röster. Här är fråga om den deputeradekammare, hvars

mandat räcker till år 1902, och önskar man veta, hurudan partiernasinbördes maktställning för närvarande är i Frankrike, behöfver

man alltså endast nämna, huru många valmän hvart och ett af

deputeradekammarens partier förfogade öfver vid senaste valet.

Af kammarens 572 deputerade (valda i det egentliga

Frankrike, icke i kolonierna) urskilja vi sju mer eller mindre skarpt

begränsade partier, nämligen: de moderata republikanerna (235), de

radikale (98), socialisterna (57), de socialistiskt radikale (82), de

rallierade (35), monarkisterna (58) och nationalisterna (7). Ett och

annat af dessa partier, till exempel de reaktionära, äro åter delade

i partier. Men vid alla viktigare afgöranden kan man räkna med

de sju grupperna, som kunna sägas vara uttrycket för den

politiska uppfattningen i den tredje republiken.

De moderata republikanerna äro kärnan i det gamla

opportunistiska partiet, hvars ledare ursprungligen var Léon Gambetta,

senare Jules Ferry och i våra dagar Jules Méline. De moderata

republikanerna äro ett parti tillhörande landets mera välbergade

klasser, som naturligtvis hålla på det bestående, på ämbetena och

privilegierna och på lagar, som åt öfverklassen betrygga de

materiella fördelarna. Boulangismen, Panamaskandalen och

Dreyfus-affären äro de mest talande vittnesbörden om de moderates inre

politik. Utåt äro de fredsvänner, mindre af kärlek till freden än

af fruktan för en monarkisk militärrevolt, som kunde placera makten.

på ett annat ställe. De moderata republikanerna utgöra kärnan i

deputeradekammaren. Partiet räknar 235 deputerade, och vid

senaste valet erhöllo dessa 3,090,853 röster.

De radikale äro det demokratiska reformpartiet och ledas

af en af Frankrikes få verkliga statsmän, Henri Brisson, som

var president för undersökningskommissionen i Panamaskandalen

och 1898 genomdref Dreyfusprocessens revision. En annan

framstående medlem af partiet är Léon Bourgeois, förut prefekt i Tarn.

Efter valet 1893 räknade de radikale 143 röster; vid senaste valet

sjönk deras antal ned till 98. Förlusten är dock endast skenbar,

i det en del af de radikale under mellantiden hafva förklarat sig

för inkomstskatten (l’impôt sur le revenu) och därefter räknas tillde socialistiskt radikales raskt växande girupp. Det har endast

försiggått en förskjutning till venster, ty år/1893, räknade de

radikale och de socialistiskt radikale tillsammans 153 deputerade,

men de räkna nu 180 deputerade. De radikale i trängre mening

förfogade vid senaste valet öfver 1,400,000 valmäns röster.

Par^-tiet är bekant för sin fasta diciplin och åtnjuter mycket anseende,

hvilket icke minst beror på Brissöns genomhederligä karaktär.

Vi komma därefter till de Socialistiska partierna, mellan hvilka

det blir svårare att uppdraga några gränser. Det finnes nämligen

Jean Jaurès.

rena socialister, socialistiskt radikale och socialistiskt revolutionäre

(och bland dem åter olika grupper, såsom Guésdister, Broussister,

possibilister och Allemanister); Men följande indelning skall ändå

gifva läsaren en öfversikt öfver dem.

De rena socialisterna, som hvarken äro revolutionära eller

»radikala» och bland hvilkas ledare de mest bekanta äro René

Vi-viani och Clovis Hugues. Partiet uppställde vid senaste valet icke

mindre än 266 kandidater, af hvilka dock endast 57 lyckades

komma in i deputeradekammaren. På de rena socialisternas samt-liga kandidater afgåfvos 670,760 röster, hvaraf 168,000 i

Seine-departementet (Paris).

De socialistiskt radikale äro det socialistiska intelligenspartiet,

som i deputeradekammaren och i pressen representeras af sådana

män som Alexandre Millerand och Jean Jaurès. Partiet, som är

utmärkt väl disciplineradt och än understödjer det radikala

regeringspartiet, än de rena socialisterna, spelar en framstående roll

vid afgörandet af alla viktigare frågor. Det förfogade vid senaste

valet öfver 750,000 röster, men det förlorade sin förnämste

medlem, Jaurès. Han föll igenom, emedan han i Dreyfusaffären

modigt hade slutit sig till Emile Zola. Händelserna efter valet hafva

redan gifvit honom en lysande upprättelse.

De revolutionära socialisterna spela en oansenligare roll i

deputeradekammaren än på de bullersamma folkmötena. Partiet,

som vill »nationalisera» förmögenheten, uppställde

vid senaste valet tillsammans 37 kandidater,

hvaraf 23 i Paris. På alla dessa kandidater af-

gåfvos 131,000 röster, hvaraf 48,000 i Paris och

27,000 i Paris’ förstäder. De revolutionäre bestå

för öfrigt af flera grupper, bland dem

Allemani-sternas, som äro kända bland annat därför, att

dess medlemmar betala hälften af sitt arvode

som folkrepresentanter till partiets agitationskassa.

Det är dock icke några betydande belopp, som

nu inflyta på denna väg. Vid senaste valet föllo

alla partiets medlemmar igenom med undantag

af medborgaren Rénou i S:t Denis.

Yttersta venstern. De rallierade, ett öfvergångsparti, bestående

af monarkister, som långsamt och motvilligt hafva

försonat sig med republiken. Att partiet är i tillväxt är ytter-

ligare ett bevis för de republikanska ideernas framsteg. Vid valet

1893 uppställde de rallierade 94 kandidater, men 1898 var deras

kandidaters antal 101, som samlade för sig 533,000 valmansröster.

Af de 101 kandidaterna var det dock blott 35, som blefvo valda.De reaktionäre, som bestå af två partier, orleanisterna och

bonapartisterna, som icke blott äro oense med hvarandra, utan

äf-ven oense inbördes, och bådadera villrådiga om, hvilken som

egentligen är partiets pretendent. Orleanisterna hafva sitt

förnämsta tillhåll i Bretagne, medan bonapartisterna hafva sitt

fotfäste på två fläckar i södern, Charente och Gers. Vid senaste

valet erhöllo båda partierna tillsammans 918,580 röster, men i de

flesta fall hafva valmännen nog snarare röstat på de monarkiska

veteranerna än på de monarkiska ideerna. Betecknande är, att det

vid senaste valet var republikansk majoritet i själfva rojalismens

Eldorado, departementet Vendée, i det af 100 röster endast 49

tillföllo kandidater tillhörande rojalisternas parti.

Nationalisterna äro den sista sorgliga återstoden af den stora

boulangistiska rörelsen. Bland partiets sju deputerade finnas

reaktionäre, antisemiter (Drumont) och revolutionäre, som protestera

mot allt möjligt mellan himmel och jord, i synnerhet mot sundt

förnuft.

Af de här nämnda partierna är Paris i den nuvarande

deputeradekammaren representeradt af 6 moderata republikaner, 14

radikale och socialistradikale, 23 socialister, 3 monarkister och

1 nationalist. Om proportionen mellan de olika partierna får man

lättast en föreställning, om man tager en öfverblick öfver följande

trenne sifferkolumner:

Partier Valda 1889 Valda 1893 Valda 1898

Moderata republikaner 262 279 235

Radikale 95 143 98

Socialister 17 31 57

Socialistiska radikale 3 IO 82 "

Rallierade 5 27 35

Monarkister .... 139 63 58

Nationalister .... 38 13 7

Af dessa siffror ser man Frankrikes inre politiska utveckling

under de senaste 10 åren. Man lär däraf följande: att

boulangis-tnen, det vill säga den imperialistiska rörelsen, nästan har försvunnit.Att de monarkiska partierna upplösas och att de moderata

republikanerna trängas undan. Och vidare lär man af siffrorna, att den

politiska strömningen för närvarande går från höger till venster.

De monarkiska partierna upplösa sig i rallierade, d. v. s. moderata

republikaner. Dessas venstra flygel drages öfver till de radikale,

som själfva till venster upplösas i ett alldeles nytt parti, de

socialistiska radikale, som tillsammans med de rena socialisterna tyckas

komma att föra utvecklingen hän emot den socialistiska republiken.

Det ligger dock däri knappast någon fara för ett våldsamt

omstörtande af den bestående samhällsordningen. Afståndet är

oerhördt stort mellan den socialistiske deputerade, som dundrar på

folkmötena i Belleville, och den deputerade, som efter valet stiftar

lagar i Palais Bourbon. Huru smidigt de franska socialisterna

förstå att rätta sig efter omständigheterna, t. o. m. när det gäller

att kröka rygg för Caesar, därom fick man en liflig föreställning,

då municipalrådet i Paris tog emot den hvite tsaren.

Men vi hafva i det föregående kastat blicken ut öfver hela

Frankrike. Valet är hållet, och vi återvända nu till Paris

tillsammans med de nyvalde deputerade och de 200 gamla deputerade,

som icke blefvo omvalde.

Den dag, då kammaren skall hålla sin första session,

innehålla de ledande republikanska tidningarna alnslånga allvarliga

förmaningar till de nyvalde, som allesamman, echaufferade af

valrörelsen, nyss hafva anländt till Paris. På förmiddagen hafva de

olika partierna sina sammankomster, på hvilka äldre ärevördiga

politiker hålla patriotiska tal och förmana till fördragsamhet. Men

samtidigt vidtagas förberedelser till valet af kammarens president,

och hvarje parti uppställer naturligtvis sin egen kandidat.

Det är elektricitet i luften redan nu, när de 600 deputerade

vid ett-tiden strömma in genom deputeradekammarens försalar,

hvarest referenter, reporters, projektmakare och nyfikna blanda sig

i den sorlande trängseln, som ytterligare ökas af de 200

deputerade, som hafva fallit igenom och som infunnit sig för att pro*

testera mot sina medtäflares val.Starkast pulserar lifvet i den stora försalen, salle des pas per dus,

hvarest ansedda deputerade hastigt samla omkring sig grupper

hvarest reporters springa af och an och uppsnappa lösrifna

meningar af de ledande politikernas samtal, hvarest aftal träffas,

rådplägningar försiggå, planer uppgöras och rykten hopsmidas, allt

under det att de deputerade gripas af den underliga feber, som

också hastigt smittar den främling, som går omkring i förhallen

till Palais Bourbon.

Men ålderspresidenten Boysset, som är så gammal, att han

allaredan protesterade mot upprättandet af andra kejsardömet, har

intagit sin plats på presidentens stol. De elektriska klockorna

ringa, och salen fylles hastigt till sista plats.

På det sluttande golfvet ser man då alla de 600 nyvalda

deputerade, till höger af ett elegant och aristokratiskt utseende, till

venster mindre korrekta till det yttre, utan att de därför hafva

utseende af att vara proletärer. De moderata republikanerna i centern

äro märkta af åren. Snön har fallit öfver de gamla gambettisterna,

som hafva förlorat sina bästa män och nu äro lika långt borta

från sin egen ungdom som från den store ledarens anda.

Församlingen gör icke något demokratiskt intryck. Där

finnas inga verkliga bönder och ingen verklig arbetare, men tydligen

många medlemmar, för hvilka politiken är ett yrke. Af de

deputerade äro 75 advokater, 47 läkare, 28 f. d. officerare, 20

professorer, 17 f. d. ämbetsmän, 7 f. d. diplomater, 11 afgångna

ministrar, 2 katolska präster (båda klädda i sin ämbetsdräkt), 90

godsägare, 38 fabrikanter, 20 mindre landtbrukare, 5 farmaceuter,

30 journalister, 18 handlande, 15 f. d. prefekter, 10 f. d.

ämbetsmän i ministerierna och 14 socialistiska arbetare, som äro klädda

i redingote och antagligen hafva sitt uppehälle af sina offentliga

uppdrag. Det är egentligen en förvånande ringa skillnad mellan

alla dessa män. Det politiska handtverket har afslipat deras yttre

och gifvit dem en tråkig gemensam prägel. Hvad man dessutom

saknar i församlingen är det stora namnet, statsmannen, som till-

C av lin g, Paris, 23hör historien. Några statsmän, som höja sig öfver dagens slit

och släp, finnas icke mer i den tredje republiken.

Nu reser sig ålderspresidenten från sin plats och blickar ut

öfver de 600 ansiktena, hvilka liksom af en ram omslutas af

läktaren, på hvilken diplomaternas loger äro öfverfulla af främmande

makters representanter och af excentriskt klädda, pudrade damer,

Det inre af deputeradekammaren.

som hålla solfjädrarna i en nervös rörelse. Han ringer, och han

lyfter blicken upp mot galleriet, hvarest 400 referenter spetsa

öronen och låta pennan löpa öfver papperet vid det minsta ljud.

Så yttrar den hederlige ålderspresidenten, att det franska

folket med fri själfbestämmelserätt och till åtlydnad af lagen har

valt sina bästa män. Han hoppas, att de med lugn och värdighet

skola utföra folkets vilja, och han uppmanar dem att de i endräkt

nu till att börja med måtte välja kammarens president.Talet väcker misshag. Det var ett ord, som sårade högeril,

och det var ett ord, som sårade venstern, och det var en liten

mild förebråelse, som slog ned i centern. Till sist ar det fyra till

fem mindre fraktioner, som den gamle mannen icke sårade, hvilket

de anse vara ett groft förbiseende. Det börjar att koka i

församlingen, och de svartmuskiga politikerna till venster skocka

tillsammans sina långhåriga hufvuden. De snegla bort till

ministerbänken och vädra en komplott.

Paul Deschanel, deputeradekammarens president.

Under stigande oro skrider man till omröstningen, som sker

genom scrutin, omröstning med kulor, som kastas i en urna. Kulorna

räknas, och medan alla resa sig under andlös spänning,

tillkännager ålderspresidenten slutligen resultatet.

Deschanel, tillhörande de moderata, har segrat öfver de

radikala med en rösts majoritet.

Det uppstår ett vildt jubel till höger, vilda protester till venster,

och protesterna blifva ännu våldsammare, när ett ^kte sprider sig, att

en kula har fallit ut ur urnan. De långhåriga slamra med stolsitsarnaoch skjuta blixtar ur ögonen, och de sekunderas af damerna på

läktarna och af referenterna, som luta sig fram från gallerierna och ropa:

»Bedrägeri! Bedrägeri!» Samtidigt är det en sinnesrubbad man, som

från en af logerna kastar en famn full af papperslappar ut i

kammaren. På lapparna står det: »Ned med monarkisterna! L,efve

den sociala revolutionen!» Grefvarne, som retas af lapparna,

springa ursinniga upp på stolarna, glömmande sin podager, knyta

händerna och sparka, medan en äldre medlem af centern får en

sittopp af en radikal. Ytterst till venster äro fientligheterna i

full gång. Referenterna glömma sina uppgifter. De hafva kastat

ifrån sig pennorna och ropa till sina vänner i församlingen: »Bravo!

Slå den gamle narren!» Damerna vifta entusiastiskt med

näsdukarna, ålderspresidenten ringer förtvifladt med sin klocka, och tre

medlemmar, som ligga i lufven på hvarandra, tumla ned från

talarestolen och äro i allra egentligaste mening nära däran att kasta

ministeriet öfver ända. Spektaklet är redan bedöfvande och

förvirringen kaotisk. Hesa rop och skrik taga emot Deschanel, när

han reser sig och förklarar, att han anser sig vara vald, men att

han på stället nedlägger sitt mandat.

Denna session — kammarens första, som ägde rum den i juni

1898 — varade till kl. 5. Då den var slut, hade de nyvalde

deputerade grälat, tjutit och skrikit, svurit och begagnat näfvarna i

4 timmar, men någon president hade de icke valt.

Och som de började, skola de utan tvifvel fortsätta — i fyra år.

Däs tidningen för i dag!Emile Zola.

Det rådde en egendomlig oro på gatan, och det stod polis

i alla portar, då jag en afton efter inbjudning gick upp till Rue

de Bruxelles för att besöka Emile Zola. Personer med ett

misstänkt utseende smögo sig utefter väggarna, och genom en

half-mörk smal sidogata drefvo skrålande hopar. Här och hvar

stannade folk och veko upp en tidt

ning i gasskenet.

Det var under Dreyfusaffären,

dagarna efter den stormiga

processen, då »anklagade Zola» hade

stått ensam — men ensam med

sanningen — mot ett helt folk.

Genom Zolas uppträdande hade

Dreyfusaffären fått en stor

historisk betydelse, ty den fråga, han föreläde juryn, var den, om

Frankrike ännu kunde kallas det land, som hade skänkt världen

män-niskorättigheterna. Han hade ropat till domarena: »Tron icke, att

jag i mitt försvar tänker på min egen frihet. Om I dömen mig,

gören I mig endast större. Den, som lider för rätt och sanning,

blir oförgänglig och helig. Sen på mig och sägen: ser jag ut

som en lögnare eller förrädare? Hvarför handlar jag då, som jag

gör? Emedan det är fråga om nationens väl. Hafven I förstått

det, så förstån I också, att det nu finnes blott ett läkemedel: att

säga sanningen och öfva rättfärdigheten.»

Juryn dömde Zola till ett års fängelse och gaf honom således

den sista invigningen som en odödlig fransk författare. Descartes

Slå ihjäl Zola!och Bayle hade icke heller kunnat fullända sin lifsgärning utan

fängelsestraff och landsflykt. Voltaire, som behärskade ett

århundrade, måste efter att hafva suttit i Bastiljen i två år tillbringa

öfver 30 år i utlandet, och Victor Hugo lefde som landsflyktig

utanför Frankrikes gränser i 18 år. Tung att vandra är den väg,

som leder till odödligheten hos det franska folket.

Zola bief dömd, och efter domen fick man ett sorgligt

vittnesbörd om, huru stor makt tillbakaskridandet, kyrkan och hären

utöfva på fransmännen. Pressen, som antingen säljer sig till

den högst bjudande eller på ett föraktligt sätt följer med

strömmen, såg sin fördel i att väcka hat mot Zola. Han blef icke blott

kallad för landsförrädare och italiensk jude, utan tidningar, som

hade känt sig högst smickrade af att få meddela hans romaner,

frånkände honom plötsligt all talang, och Le petit Journal, som

representerar dumheten och följaktligen läses af millioner, gick

allt längre och längre i förföljelsen och öfverskred till sist på ett

oerhördt sätt hatets gränser. I det nummer af denna tidning, som

jag nyss förut hade köpt och som man rent af slet ifrån

kolpor-törerna, stod det med stora, feta bokstäfver: Zola, fils cTun voleur1

Zola, son af en tjuf!

Och kolportörerna icke blott utbjödo tidningen, utan de

utropade med hesa skrik den epokgörande upptäckten, som var

vidlyftigt bevisad af en gammal officer. Jag hade hört deras hesa

rop, när jag steg upp på morgonen, och ropet följde mig på min

väg från boulevarden till Montmartre, och nu, då jag närmade mig

Rue de Bruxelles och befann mig framför N:o 21, tjöt det mig in

i öronen som ett vidrigt skrik af onda andar: Fils d"un voleur!

Fils d"un voleur! Zola måste inne i sin lönkammare kunna höra,

huru hans namn smutskastades.

Jag ringde, och efter en hastig granskning af portvakten gick

dörren upp, och jag befann mig i Zolas hus. Han äger det och

bebor det ensam, det är alltså hvad man i Frankrike kallar ett

hotell. Från porten leder en bred öppen trappa upp till våningen,och såväl på väggarna i portrummet som i trappan hänga

antikviteter, sarkofaglock, stycken af joniska pelare, torsos och basreliefer.

Trappan liknar ingången till ett museum, och när man från hallen

kommer in i mottagningsrummet, som är hållet i gammal fransk

slottsstil, får man ett ännu starkare intryck af att befinna sig i en

konstsamling. Väggarna döljas af buffeter och altarliknande skåp,

som äro öfverlastade med utskärningar i trä. För fönstren hänga

tunga, mörka sidendukar, och lampan, som är tänd, bidrager genom

Emile Zola.

sitt svaga ljus ännu ytterligare till att stärka det intryck man

erhåller af att befinna sig i en klosterkyrka, liggande i ett eller

annat aflägset romantiskt land.

Ett ljussken föll in i mottagningsrummet, och i detta sken

såg jag en man sitta framåtlutad vid ett skrifbord. Jag trädde

närmare, och mannen reste sig. Det var Zola.

Jag hade varit närvarande vid den stora processen, och i Zolas

ansikte, som jag dagligen haft för mina ögon under 16 långa

sessioner af domstolen, trodde jag mig känna hvart enda drag. Mendock tog jag ofrivilligt ett baksteg, då han nu i det fladdrande

ljusskenet kom fram emot mig. Han liknade en dödssjuk man, som

endast med uppbjudande af sina yttersta krafter kunde röra sig.

Alla känna alstren af denne mans gigantiska arbete, då de

för länge sedan hafva blifvit en hela världens gemensamma

egendom. Detta hans arbete har blifvit våldsammare med åren, och

äfven om icke Dreyfusaffären hade tillkommit, skulle nog ändå

hans ursprungligen starka kropp hafva visat spår af det. Nu hade

" hans rygg blifvit böjd, och mörka fåror hade uppstått i det bleka

ansiktet, som syntes ännu blekare genom det mörka skägget. Den

fruktansvärda striden tycktes hafva beröfvat honom den sista

återstoden af hans krafter. Hans gestalt vittnade om nattvak, trötthet

och slapphet. Men i ögonen brann det en feberaktig eld, och

öfver dem hvälfde sig den höga öppna pannan som snillets

törne-kransade krona.

Zola hälsade vänligt, och med en viss litet barnslig blyghet,

som kännetecknar nästan alla stora människor, bjöd han mig taga

plats. Samtalet kom i gång och handlade först om likgiltiga

saker, tills Zola, som hade blifvit allt mera tankspridd, plötsligt

tycktes gissa mina tankar och gaf samtalet en helt annan riktning,

i det han sade:

»Ja, denna dag har varit tung. Nu är det besvärligt för mig

att stanna i Paris längre.»

Och han berättade:

»I morgse tog jag mig som vanligt en promenad i Parc de

Monceau. Jag stannade, som jag brukar, framför Guy de

Mau-passants staty och sände min gamle vän en tanke. Så hör jag

plötsligt under den rådande tystnaden det skrik, som ni har hört

i dag på alla gator och som tusen banditer tyckas hafva

samman-svurit sig om att skrika in genom väggarna i mitt hus.

Först trodde jag icke mina egna öron, men då ropet kom

närmare och då jag till sist upptäckte strax framför mig en af

dem, som ropade, en eländig trashank, som hade famnen full af

lögn och bakdanteri, blef jag alldeles ursinnig och ville huggahonom i strupen och sparka honom med min fot. Men den

uslingen anade oråd och sprang ut på gatan, och då jag följde efter

honom, hörde jag samma rop från alla gathörn. Jag köpte en

tidning och vek upp den. Jo, där stod det: att min fader var en

, T , 1

tjuf! Det var en omständlig redogörelse, och den attesterades af

en gammal man, hvilkens enda ursäkt är den, att han tror sig

värja Frankrikes flagga. Bokstäfverna dansade för mina ögon.

Jag vacklade och höll mig fast vid ett träd, observerad af tvänne

välklädda dagdrifvare, som kände igen mig och stodo där och

flinade. De skrattade! I min upphetsning kom jag mig till sist

icke för att göra något annat än springa upp i en vagn. ’Kör!’*

ropade jag, likgiltigt hvarthän, bara bort från denna förbannade

stad. Och kusken körde fortare och fortare, men äfven på

avenyerna, ja ända ute i skogen hörde jag samma rop, och på gatorna

såg jag tidningsförsäljarne göra affärer med det skändligaste af

alla förtal, en påtaglig lögn, som ärekränker en man, hvilken

fläckfri sänktes ned i sin graf.»

Zola tycktes för ett ögonblick vara ett rof för den

fruktansvärdaste upphetsning. Han hade, som det ville synas, förlorat sin

tro på människorna, på rättfärdigheten och rätten, och hans smärta

fick étt utbrott, som icke må anses en man ovärdigt, när smärtan

icke härrör af fruktan, utan af besviken tro och förhoppning. Han

satt ett ögonblick med slappt nedhängande armar. Så reste han

sig. Hela hans kropp skälfde af den nervösa krisen. Hans ögon

fuktades, men började plötsligt åter glänsa, som när en inre eld

slår ut i klara lågor. Han sökte i en hog urklipp, tog en packe

gamla tidningar, vände sig mot mig och sade::

»Då jag kom hem, tog jag fram ur mina gömmor papper och

familjedokument, för att med dem försvara min aflidne faders ära.

Jag söker, som om jag vore vanvettig, efter den franska tidning,

hvari jag vet, att det står ett referat af hans begrafning. Men

allt störtar tillsammans öfver mig, och denna sista beskyllning har

alldeles beröfyat mig förmågan att tänka. När ni kom, höll jag

på att knyta tillsammans trådarna i min faders lefnadslopp, såsom

Cavli7ig, Paris. 24jag en gång tänker skrifva en bok om det. Låt mig berätta! Det

skall lugna mitt sinne.»

Och Zola berättade:

»Min fader var italienare och hette François Zola. Hans ader

och farfader hade varit officerare i Venedig, och själf blef han 23

år gammal venetiansk premierlöjtnant. Politiska omhvälfningar

påskyndade hans önskan att utvandra, och då han var en skicklig

ingeniör, fick han utan svårighet arbete vid en järnväg, som vid

den tiden anlades i Österrike och som för öfrigt var den första

järnvägen i Europa. Allt detta är mycket lätt att bevisa; likaså

att han från Österrike kom i fransk sold, först som officer i Algier,

sedan, det var 1833, som civilingeniör i Marseille.

»Han framlade nu en plan till utvidgning af Marseilles hamn,

en plan, som jag har här i mitt bibliotek. Det är en hel atlas,

full af öfverslag, teckningar och beräkningar, allt tillsammanlagdt

*

ett vidlyftigt arbete, för hvars genomförande min fader, enligt hvad

man kan se af tidningarna från den tiden, kämpade i tio år.

Emellertid antog man en annan plan, och min fader, för hvilken detta

helt säkert var en bitter missräkning, flyttade till Aix. Här erhöll

han full upprättelse. Man uppdrog åt honom att utföra den stora

kanal, som blef hans lifs förnämsta verk och som ännu i dag bär

hans namn.

»Förarbetena på Zola-kanalen varade i åtta år. Härunder

nödgades han ofta göra kortare besök i Paris, och på en af dessa

resor, det var 1839, träffade han vid ingången till en kyrka en

ung, vacker kvinna; hon blef hans hustru och min moder. Hon

gaf mig lifvet året efter i Paris.

»Under förberedelserna till sitt arbete fann min fader

understöd af framstående män, i synnerhet af Thiers, som rådde Eudvig

Philip att göra kanalarbetet till ett statsföretag. Thiers kom

personligen till Aix och hälsade där på min moder och klappade

hennes lille gosse. Lyckan log nu mot min fader, och allt

tycktes foga sig efter hans önskningar, då han plötsligt dog i Marseillei847- Hans vackra gestalt står ännu tydlig för mitt minne, ehuru

jag då var bara sju år.

»Det är icke för mycket att säga, att en hel stad följde François

Zola till grafven. Fabat, en af den tidens mest bekanta advokater,

kom dit från Paris och höll ett tal, hvari han framhöll min faders

fläckfria vandel. Barlatier, söderns mest ansedde man, bragte

honom en rörd afskedshälsning från Marseille. Till tack för hvad

min fader hade uträttat för staden Aix, gaf dess municipalråd år

1868 en boulevard hans namn. Den heter Boulevard François

Zola, och den skulle man hafva uppkallat efter en tjuf ! »

Fils (T un voleur !

Måhända var det inbillning, men det föreföll mig, som om

detta rop från gatan trängde in genom väggarna, och jag tänkte

på, att medan Zola satt och talade, vrålade tusentals röster: »Son

af en tjuf!» ute på gatorna och att lögnen med hvarje järnvägståg,

med hvarje postvagn spred sig i allt större och större ringar och

innan nästa afton skulle hafva omfattat hela landet från Hävre

till Marseille.

Men om nu också François Zola i sin ungdom hade begått

ett felsteg (hvilket dock aldrig har blifvit bevisadt), hvad vidkom

det hans snillrike son? Aldrig har den mutade, föraktliga pressen

sänkt folkets massa så lågt, som när den förmådde pöbeln att

skända en mans minne af hämndkänsla mot hans son.

Men detta plötsliga utbrott af hat hade naturligtvis icke sin

orsak ensamt i Zolas uppträdande till förmån för Dreyfus. Att

han slog ned som en blixt i detta mörker berodde icke blott på

hans mänskliga medkänsla för den förorättade, utan det var helt

enkelt en logisk handling i hans lif. Zola är en ny tids

grund-läggare, en Johannes Döpare för det tjugonde århundradet. Han

har i det byråkratiska Frankrike, som byter om sitt yttre omhölje,

men hvarest den inre märgen oförändradt är densamma, känt som

sin uppgift att inifrån skapa en frisk stomme. Det var Zola som

i romanserien Rougon-Mac quart höjde den stora anklagelsen mot

kejsardömet, en anklagelse, som mer än någon annan enskild mansverk har befäst republiken. I La curée visade han sina landsmän

svindeln och bedrägerierna hos den Haussmannska

byggnadspe-fioden, i Son Excellence Eugene Rougon blottade han det förfinade

sedefördärfvet mellan kejsarhofvets kulisser. I Le ventre de Paris

visade han, huru polisspioneriet åt sig in i det lägre borgerliga

samhället, och i La faute de Vabbé Mouret tecknade han

konturerna af den stora klerikala här, som under skydd af kejsarkronan

Advokat Labori, Zolas försvarare.

kastade sig öfver folket. Och dessa och hans senare af hela världen

kända böcker voro icke en politisk agitators skematiska

anklagelseskrifter, utan ett snilles oförgängliga verk, som med tusende

gripande bilder hänryckt människorna till sorg och glädje och —

piskade fransmännen till republiken.

Kejsardömet störtades vid Sedan. Det höjde sitt hufvud

under Mac Mahon och det låg och grodde hos hvarje fransman, tills

det krossades och tillintetgjordes af Emile Zola. I Dreyfusaffärenkämpade han den sista oförfärade kampen mot svunna tiders

gengångare, som ännu huserade i republiken: den katolska kyrkan

och den diktatoriska generalstaben, bådadera lika fruktansvärda

motståndare mot ett fritt folk.

»Ofverallt, hvart jag vänder mig, ser jag fiender», ropade han

till sina domare i juryn. »Fruktansvärda makter hafva beväpnat

sig emot mig, ämbetsmannaståndet, militärerna och den allmänna

opinionen, som har blifvit förgiftad af den skändliga pressen. Min

enda hållpunkt är en ideell föreställning om sanningen och

rättfärdigheten. Och jag är lugn. Jag skall segra. Straffen mig, om

I viljen. Den dag kommer dock, då I skolen tacka mig, därför

att jag frälste Frankrikes ära.»En utflykt på Seinen.

På söndagarna är det så godt som ingen vagnstrafik i Paris.

Butikfönstren äro tillslutna med järnpersienner, och det är tomt på

restaurationerna och på trottoarerna framför kaféerna. Likväl är

det icke prästerna eller kyrkan, som gifva söndagen dess prägel.

Seinen,

Man J har intrycket afj en stad, hvarest människorna,1 sedan de

hafva arbetat en vecka, nu af egen fri vilja taga sig en fridag,

strömma genom gatorna, fylla spårvagnarna och belägra

järnvägarna för att komma ut i fria luften.

Det är i synnerhet om söndagarna, som en främling i Paris

anställer sina betraktelser öfver kommunikationsförhållandena. På

hvar enda offentlig plats kan man hän mot middagstiden se ett

tiotal omnibusar, som äro öfverfulla af passagerare, men dock stå

stilla aldrig så länge, väntande på det i tidtabellen bestämda klock-slaget för sin afgång. Järnvägsstationerna svärma af

söndags-resande, och det är förenadt med icke ringa svårighet att skaffa

sig en droska. Men parisarne äro från barndomen vana vid den

gamla slentrianen, ja, de skulle måhända hafva mindre roligt, om

de kunde komma bort från staden utan att passera denna skärseld

— så stor är vanans makt!

Det finnes emellertid en väg ut till skogen, som är

jämförelsevis litet begagnad och alltså redan blott af den orsaken kan

rekommenderas åt främlingar: Seinen. En färd på Seinen bör hvarje

resande dock företaga under sin vistelse i Paris.

Den ryktbara floden, som i form af ett väldigt 5 slingrar sig

genom staden och delar denna i två olika stora delar, är i sig

En man faller i Seinen.

själf någonting verkligen sevärdt. Med sina dyrbara broar, hvilka

som konstmessiga bälten ligga öfver flodens smärta midja, med

sina badanstalter, de långa, snygga pråmarna och de snabbt ilande

små ångarna erbjuder den ett skådespel, som i sin art är utan

motstycke på kontinenten. Till sist har man i flodens

arkitektoniska infattning, i lifvet, som rör sig utefter dess stränder och i

de nätta vrårna under broarna en följd af flodlifsbilder, som höra

oskiljaktigt med till bilden af Paris.

Angsluparna, som ila uppför och utför Seinen, de s. k.

flug-båtarna (bateaux mouches), äro i för och akter försedda med en

kajuta. Midtskepps har båten ett soltält, och pilsnabbt kilar den

från bro till bro, styrd af den solbrände kaptenen, som från aktern

utfärdar sina order till de två underordnade personer, som rörasig bland passagerarne, sälja biljetter, kasta i land fånglinan och

ropa: Quari voudrez!

Efter hand fylles ångslupen med den vanliga glada

söndags-publiken, med föräldrar och snygga barn, hvitklädda småflickor,

som hålla fast i klädningen på sina mammor, och uniformerade

elever från lyceum, hvilka äro betungade af sin lärdom. Allt är

så rent och nätt, morgonstunden så frisk och vacker, och i hvart

Ön La Cité.

enda ansikte läses glädje och förväntan på, hvad dagen kan

medföra ute bland de gröna träden.

Det är en förvånande mängd måleriska punkter, man har

tillfälle att iakttaga, när man far från Pont d’Austerlitz till Meudon,

en färd, som i det närmaste upptager två timmar. Man öfverraskas

af Notre Dame-kyrkans obeskrifliga hehag, när man betraktar

den från floden, och man glömmer aldrig det allenastående

skådespel Ea cité-ön erbjuder, när man från Pont Neuf ser den ligga

midt i Seinen som ett skepp. Tuilleriernas långa murmassor göra

en kraftig verkan; de tyckas som uppvuxna ur floden. Så växlabilderna oupphörligt, den ena efter den andra, medan ångaren glider

under många broar, förbi Place de la Concorde och

deputeradekammaren, utställningsplatsen, Trocadero-palatset och Eiffeltornet,

hvilket som en jättenål reser sig mot himmelen.

Samtidigt ser man utefter stränderna en rad af små yrken,

som gifva lif åt floden. Här är det en koloni af i blus klädda

kvinnor, som karda ull och stoppa madrasser, där ligga de stora,

smutsiga blomsterhögar, hvari de s. k. flewistes finna de friskaste

Fiskare vid Seinen.

rosor och violer, som på aftonen utbjudas till salu på

boulevarderna. Under broarna, där tjufvar och mördare hafva sitt tillhåll

på nätterna, är det på dagen korgmakareverkstäder och

barberare-stugor. Barn sitta där i skuggan och göra flätsaker, medan

flod-barberaren skrapar Seine-arbetaren i ansiktet för en sou. Under

broarna och på stentrapporna vimlar det af originella varelser. En

lustig figur är t. ex. mannen, som säljer djurmat, och ännu

lustigare den tålmodige metaren, som sällan får någonting annat än

gamla stöfvelskaft. Ett annat original, som liksom metaren

figurerar i den franska farsen, är hundtvättaren, en man med ett all-

Cavling;, Paris. 25varligt utseende, som tvålar in hundarna, kastar dem i vattnet,

pryglar dem och skrapar dem och alltid är omgifven af en hop

jublande pojkar, som upplifva flodstränderna med sina glada rop.

Uppför och utför floden glida tungt lastade flodpråmar, de

S. k. chalands, som passagerareångaren oupphörligt behändigt

undviker. Dessa pråmar lasta ända till 1,000 tons, d. v. s. tre till

fyra pråmar lasta lika mycket som en oceanångare. När man

vid Pont Royal dagligen räknar 600 fartyg, af hvilka 200 äro

Seinen från Louvre.

lastbåtar, som röra sig åt båda hållen, får man en föreställning

om Seinens betydelse som trafikled mellan Frankrikes hufvudstad

och hafvet. Paris är en af Frankrikes största sjöstäder. In- och

utförseln på Seine går upp till 7r/4 millioner tons om året, hvilket

är en fjärdedel af tontalet för hela Frankrikes inrikes

varuomsättning. Den årliga in- och utförseln i Marseille uppgår till 6

millioner tons. Men oaktadt denna betydliga sjöfart kan man vistas

länge i Paris utan att märka, att det är en hamnstad. Seinen föres

nämligen genom ett nät af dyrbara kanaler under husen in i

staden, där lastning och lossning försiggå på ställen, som äro svåra

att finna för främlingen. Den största af kanalerna är S:t Denis-kanalen, som medelst en kolossal slussapparat gör det möjligt att

föra pråmarna från Seinen till La Villette, ehuru stigningen dit är

mycket betydlig. Centralpunkten för kanalsystemet är Bassin de

la Villette, en fullständig insjö, som bl. a. står i förbindelse med

den 10 mil långa Canal de l’Ourcq. På kajerna rundt omkring

bassängen öfverraskas man af anblicken af det rörliga hamnstads

-lif, som här existerar midt inne i Paris.

När Seinen flyter in i staden, har den en bredd af 495 fot,

Seinen vid Pont Neuf.

och den bibehåller denna bredd, tills den i stadens medelpunkt

delas af öarna S:t Louis och La Cité. Den del af floden, som

flyter på venstra sidan om sistnämnda ö och alltså närmast till

Quartier Latin, är smalast. Vid Pont Michel mäter den icke mer

än 85 fot, medan den på den andra sidan af ön, vid Pont au

Change, har en bredd af fullt 300 fot. Härifrån blir floden

ständigt allt smalare, tills den vid utloppet ur Paris, där den flyter

under den väldiga viadukten Point du jour

(daggrynings-viaduk-ten) är endast 400 fot bred.COURi

§ON OEL"AV*

decuchy

~Tre XftQ* OES \

__ZI3SaATI eNOUE!

NEUfLLY

V S"ef-S /> /rt Wo v""//*»», V 3 V . -rvO""

W y^yé/ ß

a

r* ^/\ v>"V^r r p r> > n.o

fiT%r

/0putooKE

ÉP$«s£?

wmwtär

leine

4<<^x& trocaOER9/ ^ ¿"¿ot^

Henr» „Martin .

Uq Ir r cham8«i (

H “ — °tS .\

7j| ’s- l .a. oti’u«*

»HOTEL DE* IMVAtlé

iJLr i?

SON OE PASS

""Tourvill"

R»?

//? c/ Aute.ui/

F /

S7-N P’AUTEUI L

"MONTUR N,

s°> de VAU Gl RA RI

M A LA KOFi

MO/VTRBoulevard

SEM NORD

kCElNTÎ

Wfí"

A" -VI [.Buttes Ç!

eBJlest b

.BELLE VU. L e\vi L L ET T E

/¿¿S’

,s«N \ai7

IdECHARONNE

•0ulCoW<

£i!i£SNK£ s

JNCENNEI

NauonW>uns

ir,cenn(

YON

[bU^irc^

TofttINTURL

D"ORLÉANS

Ô.WAA/OE

--

BOIS át%NC£lÍNÉS

■ou rtsÖnskar man se litet af lifvet på kajerna på den egentliga

Seine-stranden, bör man en morgon tidigt företaga en färd ut till

Pont de Bercy och därifrån gå utefter Quai de la Rapée i riktning

mot Pont d’Austerlitz. Halfnakna arbetare äro i liflig rörelse

utefter hela kajen. Allehanda slags varor och byggnadsmaterialier,

i synnerhet svenskt trävirke, lyftas upp ur pråmarna och kastas

in på land med hjälp af rörliga kranar, medan man på den andra

sidan af floden är sysselsatt med lossning af petroleum, som föres

ned i pråmar, hvilka äro igenkännliga på sin röda flagga. Arbe-

Arbetare vid Seinen.

tarne, som utföra lossningen, äro nästan utan undantag söner eller

släktingar till pråmarnas förare. De tala sitt eget språk, som är

obegripligt för en fransman, och deras arbetsplats är det enda, som

de känna af Paris. Kejsardömen kunna ersättas af kommunen

och konungadömen af republiken, men en malfrat stannar kvar

lugnt på sin kaj. När han lossar mjölsäckar, är han krithvit, när

han lossar kol, är han kolsvart, det är de enda yttre

förändringarna i hans lif.

En bes}mnerlig trafik äger rum vid Pont S. Bernard, hvarest

pråmar med ett misstänkt utseende på aftonen bogseras in till

kajen och medelst stora slangar sättas i förbindelse med de

kolossala illaluktande tunnor, som nattetid rulla genom gatorna i Paris.Innehållet i tunnorna suges ned i pråmarna, som egentligen äro

blott ett enda stort, hermetiskt tillslutet rum. När pråmen

ändt-ligen är fylld, varpa arbetarne ut den på floden, där den — innan

den föres genom staden — tvättas och öfversprutas med parfym.

Den som morgonen därpå under en flodfärd möter en af dessa

vackert målade, med krukväxter prydda pråmar, anar icke, att den

är lastad med latrin.

Ju mera man fördjupar sig i det lif, som rör sig på Seinen,

Seinen, sedd från Pont des Invalides.

desto flera besynnerliga sysselsättningar upptäcker man. Märkligt

är det t. ex. att iakttaga fast anställda funktionärer, som äro

sysselsatta med att fiska upp döda hundar och kattor, och som

naturligtvis fiska upp äfven många andra saker. Ju längre Seinen

kommer genom staden, desto mer smutsblandad blir han. Det säges

icke utan rätt, att den träder in på östra sidan som en svan

och går ut på den västra sidan som ett svin.

Vi fortsätta emellertid vår färd och passera den nyaste af de

stora broarna öfver Seinen, Pont d’Alexandre III, till hvilken kejsarNikolai lade grundstenen den 7 oktober 1896. Här äro på båda

stränderna hundrade-, ja tusendetals arbetare i liflig rörelse med

förberedelserna till världsutställningen. Mellan stegar och

ställningar ser man konturerna afj de härliga byggnader, som snart

Platsen för världsutställningen med Eiffeltornet.

skola förvandla stället till en saga — en saga, som icke en gång

varar tusen och en natt.

Vidare fara vi förbi Eiffeltornet, Trocadero och den långa ö,

Svanön, om livilken flodskepparne känna så många sägner. På

öns västra ända är statyn »Frihetens gudinna, som upplyser

världen», uppställd, en mindre upplaga af Bartholdis stora staty, som

står vid inloppet till New Yorks hamn. Husen, som ligga utmedfloden, blifva nu enklare och omgifningarna fattigare och

ödsligare, men icke desto mindre hafva fransmännen här under åren

1894—1896 byggt den vackraste af samtliga 31 broar öfver Seinen*

Pont Mirabeau, en imponerande järnbro, som är prydd med

fyra dekorativa figurer af bildhuggaren Injalbert. Några minuter

senare passera vi Point du jour, bekant genom ett tiotäl

restaurationer, som i synnerhet äro talrikt, besökta på söndagsaftnarna.

Och i det vi glida in under den väldiga Viaduc d’Auteuil, där

bantåget högt uppe i luften ilar öfver Seinen, äro vi till sist

utanför Paris; ,

Om man lämnar ångaren här (vid Billancourt, som ses på

kartan), kan man utan ansträngning promenera till

Boulognesko-gen; men då denna är af stort omfång (öfver 880 hektar) och då

vi föredraga att anlända till den förnämare delen af den, stanna

vi där vi äro, tills flodångaren kommer till Meudon.

Som man ser på kartan, går floden i eri båge nedom

Billancourt, och framför oss på de pittoreska höjderna ligga villastäderna

Meudon, Sèvres, Ville d’Avray, S:t Cloud; Suresnes och i

bakgrunden fortet Mont Valerien, hvilket krithvitt som Akropolis höjer sig

i den blåaktiga luften.

Meudon har 8,000 invånare och ett minnesmärke öfver sin

gamle präst, som otvifvelaktigt var en af de muntraste och

saftigaste präster i världen. Hans högvördighet var Gargantuas och

Pantagruels författare, François Rabeläis. Han dog 1533, och

med undantag af hans bronsbyst är det nu ingénting, som

på*-minner om honom i Meudon.

Men öfver skogen, som omsluter staden, hvilar Rabelais’ anda.

På lönliga stigar och vägar drifver gud Amor sin ljufva lek, och

Bacchus finner glada dyrkare på de små värdshus, som inan

instinktmässigt finner, när man har förvillat sig i skogens djup.

Helst bör man komma hit ut på morgonen och från Meudon

planlöst vandra ut i skogarna. Måhända slutar man i Cl am art,

måhända i Viroflay, men om man bara går och går och fortfar

att gå, skall man på aftonen se tillbaka på en angenäm dag.

Cavlitig, Paris. * 26Ty än vandrar man alldeles ensam genom mörka skogar, där

fåglarna förskrämda hoppa mellan grenarna, än promenerar man

öfver öppna platser, hvarest muntra sällskap hafva dukat upp sin

frukost i det gröna. Man stannar ofta på restaurationerna i

skogen, slår sig i samspråk med värden, dricker ett glas vin och

fröjdar sig vid anblicken af glada unga människor, som leka ta fatt

omkring det gamla huset. Så klingande klockrent skratt som hos

dessa unga flickor har man aldrig förr hört i världen, och aldrig

har man, sett ögon, i hvilka det lekt så mycket oskyldigt skämt.

Det är medelklassens döttrar, som i de stora folktäta kvarteren,

långt från boulevarderna, lefva sitt lif i förnöjsamhet och arbete.

Därför är deras klädning nätt och fin, deras skratt bekymmerfritt

och öppet och deras ögon strålande af glädje. Det är som om de

under hela veckan sparat ihop ungdom för att på

söndagseftermiddagen slösa bort den på fälten vid Meudon.

Är man en duktig fotgängare och följer utefter Seinen, kommer

man till Sèvres, en liten stad om 7,000 invånare och en af de

äldsta städerna i Paris’ omgifningar. Sèvres är berömd för sin

porslinsfabrik, som sedan 1760 är statsegendom. Med fabriken är

ett keramiskt museum förenadt, öppet dagligen mellan 12 och 4,

och det är icke heller svårt att få tillträde till den egentliga

fabriken. Hvad man här först lägger märke till är, att arbetarne

äro så värdiga i sitt uppträdande, att de mycket väl kunde vara

medlemmar af Institut de France. Ju längre man kommer in i

verkstäderna, desto mer glaserade och stela blifva de, tills de

slutligen själfva likna gamla brända vaser. Är man icke fackman,

bör man helst undvika styrelsens medlemmar, ty annars släpas

man i väg genom labyrintiska gångar till dammiga förvaringsrum

för dyrbara vaser och krukor, och medan skogen 1er utanför och

fåglarna leka, erhåller man en oerhörd mängd upplysningar, som

man får lust att göra en bok af.

Men vi äro på väg till Ville d’Avray.

Denna stad är ett enda oerhördt villakvarter med

slottslik-nande byggnader, som nästan allesamman ligga bakom höga sten-murar. Hela trakten skämmes af dessa eviga murar, som uttrycka

en egendomlighet hos folket. Iyika ängsligt en nordbo söker dölja

sitt armod, söker en fransman att dölja sin rikedom, och vare sig

han är fattig eller rik, gömmer han omsorgsfullt undan sitt privata

lif för utomståendes kontroll. Klostret och klostermurarna hafva

sitt hem hos den latinska rasen, och om bådadera påminnes man,

när man promenerar i Paris’ omgifningar.

I Ville d’Avray ligger icke långt från järnvägen ett litet

oansenligt hus, hvari Balzac bodde och hvari Gambetta dog (1882).

På den store talarens dödsdag vallfärda hans vänner ännu ut

till villan, och ett minnestal hålles i rummet, hvari han utandades

sin sista suck. Rummet, som står orördt, gör i all sin enkelhet

ett gripande intryck. Bakom huset är en minnesvård rest, prydd

med figurer af Elsass och Eothringen. I denna minnesvård har

man murat in Gambettas hjärta.

Från Ville d’Avray gå vi in i S:t Clouds stora park.

Napoleon III bodde som bekant i denna skog, som med sina stora

träd, skuggrika alléer och öppna platser nästan har ett nordiskt

utseende. Det ryktbara slottet förtärdes af lågorna den 12 oktober

1871, och på det ställe, där det låg, är nu en lekplats för barn.

Från slottsplatsen har man utsikt ned öfver den stora

vattenkaskaden. Det är ett vattenfall till utseendet liknande en kolossal

trappa, där vattnet springer ut från balustraderna och bildar fall

öfver trappafsatserna. Alla tidningar i Paris meddela på

lördagsaftonen, om vattenkonsterna skola spela dagen därpå i S:t Cloud.

Parisarne blifva aldrig trötta på att beundra detta skådespel, som

onekligen också är af en stor verkan, i synnerhet när det ses i

solskenet med de gröna träden som bakgrund. I bassängen

nedanför kaskaden springa ett par jättestrålar i höjden, af hvilka den

större, Jet Géant, når en höjd af 126 fot.

Innan vi lämna skogen vid S:t Cloud, kasta vi från

parkterrassen en blick ut öfver det vidtomfattande panorama, som här

utbreder sig för åskådaren. Ögat följer Seine, som likt en blå

ådra slingrar sig genom dalen och långt borta försvinner i ett hafaf tegeltak med gröna öar har och hvar

samt glänsande gyllene tornspiror. Det är

Paris» Till venster ser man

Montmartre-höjden* som med otydliga linier träder fram

ur dimman* till höger Invalid-dömens gyllene

kupol, Pantheon och

maskinhallens jättetak, som

ligger likt en klippa tvärs

öfver husen. Tängst bort

höjer sig Belleville, tyst

och hotande, och midt i

hushafvet, som en

mörkgrön oas, kyrkogården

Pére-Dachaise, hvarifrån

de döda se ned på

människornas äflan. När man

betraktar staden från S:t

Cloud, liknar den i sin

helhet en kolossal

kyrkogård, på hvilken spiror

och torn ligga som

förvittrade grafmonument i

den disiga luften.

Vi lämna

utsiktster-rassen och gå bakom

skogen till Suresnes. På

vägen stanna vi vid

Montretout, hvarest ett

enkelt monument, prydt

Coquelin d. y. på bicycle. med gula kransar, med-

delar namnen på de

officerare och soldater, som här offrade sitt lif för fäderneslandet.

Vid Montretout ägde som bekant den 19 januari 1871 en fruk-

tansvärd sammanstötning rum mellan fransmännen och preussarnesnionde division, som kämpande lämnade ställningen. Men

fransmännen, som icke förmådde drifva bort fienden från hans

hufvud-ställning vid Garches och Iva Bergerie, måste på aftonen draga

sig tillbaka. De hade förlorat 189 officerare och 3,881 man.

Preus-sarne lämnade efter sig på valplatsen 40 officerare och 570 man.

Parisiska i cycledräkt.

Från Montretout till Suresnes är det omkring en half mil.

Vägen går utefter Seine på den höga stranden, och man stannar

i hvart ögonblick betagen i en ny hänryckande utsikt öfver dalen,

Boulogneskogen och Paris.

Är det en söndagseftermiddag, som man befinner sig på denna

väg, har man ett det bästa tillfälle att iakttaga bicycle- och

auto-mobilsportens hastiga utveckling i det moderna Frankrike. Förhjulsporten äger fransmannen medfödda förutsättningar. Han är

liten och fast byggd, och icke blott hans proportioner, utan också

hans temperament harmonierar med den lättrörliga mekaniska

apparaten. Dessutom har bicyclen skapat ett manligt koketteri

med kroppsliga företräden, som icke har någonting att göra med

Parisiska i cycledräkt.

sporten, men som i Frankrike har starkt utvecklat just denna

sport.

Det är så långt tillbaka som år 1863, då första gången en

velociped väckte uppseende på de inre boulevarderna, men först

1868 höllos de första velocipedkapplöpningarna i Paris. Kriget

gjorde ett brådt slut på denna pj^a sport, som först återupptogsvid kapplöpningarna år 1873. Det dröjde dock åtta år innan

velocipedryttarne bildade den första klubben och innan årliga

kapplöpningar infördes i Paris.

Och det var först då bicyclen infördes, år 1886, som

hjulsporten fick en afgörande utveckling, som sedan faktiskt har

revolutionerat hela det franska samhällslifvet. År 1891 anordnade

Le petit Journal den stora kapplöpningen från Paris till Brest och

tillbaka till Paris, en löpning, som väckte uppseende öfver hela

Frankrike och som gjorde segraren Terront till dagens hjälte.

Intresset var nu väckt på allvar. Permanenta bicyclebanor anlades

i Courbevoie (1890), Porte Maillot (1891) och i Levallois-Perret

(Vélodrome de la Seine), hvarest den stora täflingen på 1,000

kilometer ägde rum mellan Terront och Corre. Därefter upprättades

vinterbanan i Palais des Arts-liberaux (1893), och samma år hölls

den stora internationella löpningen, hvari fransmännen utan

framgång täflade med italienarne. De följande åren blefvo alla franska

banor öfversvämmade af engelsmän och amerikaner, och de bästa

franska mästerskapsryttarne måste bita i gräset för den väldige

amerikanske champion Zimmermann, som kunde säga, att han

kom, såg och segrade. År 1895 stiftades den stora mondäna

klubben Omnium, och samma år anlades de senare så bekanta

kapplöpningsbanorna i Vincennes och Clignancourt.

Fransmännen började besegra främlingarne. Le grand prix de Paris

förlorades det första året, men 1895 och 1896 eröfrades det af

Morin. Samma år, 1896, var det fransmannen Bourillon som

tillkämpade sig världsmästerskapet i Köpenhamn, och den berömde

franske kapplöpningsryttaren Jaquelin har sedan besegrat sina

motståndare på en mängd franska och utländska banor.

Att uppräkna endast de mest framstående bicycleklubbar, som

under de senaste åren hafva upprättats i Paris, skulle upptaga ett

alltför stort utrymme. I Frankrike, likasom öfverallt i

bicycle-världen, har klyftan starkt utvidgats mellan professionals och

amatörer, och genom klubbarna, som representera de två

motsatserna, föres en bitter strid. Mest bekant bland de professionellaklubbarna är UUmon vélocipedique de France (kallad L’U. V. F.),,

som har ungefär 25,000 medlemmar, och Touring Club de France

(T. C. F.), som stiftades 1887 och räknar 75,000 medlemmar.

Ledande för amatörklubbarna är U Union des sociétés françaises de

sports athlétiques (U. S. F. S. A.), som egentligen är en stor

association, hvilken räknar icke mindre än 200 amatörföreningar. Mellan

förbundet och den nyss nämnda klubben (L’U. V. F.) har det ny-

Bourillon. Jaquelin.

ligen kommit till stånd en öfverenskommelse, hvarefter hvarje

klubb har bestämt gränserna för sin verksamhet.

Förhandlingarna härom hafva förts med en högtidlighet, som vittnar om,

hvilken betydelse bicyclesporten har i Frankrike. De stora årliga

täflingarna äga rum på följande tider: i maj landsvägslöpningen

Bordeaux—Paris (591 kilometer); i juni Bal d"or (24 timmar på

banan); i juli Grand prix (med municipalrådets pris på 10,000

francs); i augusti mästerskapslöpning för Frankrike och i oktober

täflingen om L’U. V. F:s stora pris.Men huru storartade dessa organisationer än synas vara,

uttrycka de dock ingalunda bicyclesportens betydelse i samhällslifvet.

Bicyclen betecknar en omhvälfning i inånga af parisarnes

hufvud-vanor, i synnerhet emedan han har väckt deras intresse för hvad

som ligger utanför Paris. Parisaren har genom den fått lust att

På väg till Boulogneskogen.

se sitt eget land. Förlustelsestället tätt intill stadens murar ligger

nu öde, och restauratörerna flytta ut på landet, hvarest de hafva

återkallat till lif de gamla bykrogarna. Bicyclen har åstadkommit

en revolution i de dagliga sedvanorna, han har skapat ett verkligt

friluftslif och gjort spartansk enkelhet till en modesak i en

öfver-mättad civilisation. Betecknande är i detta hänseende

modeskräd-darnes och modehandlerskornas bittra klagan öfver sporttoaletterna

C av l i ii g, Paris. 27som äro engelska till snittet, billiga och bäras oförändrade under

en hel säsong.

Men hvad finnes väl, som icke kläder en parisiska?

Behagfullare ryttarinnor än de, som köra förbi oss på vägen till

Bou-logneskogen, ser man knappast på något annat ställe i världen.

Det är som om deras nätta figurer under farten förenade sig med

bicyclens spänstiga konstruktion och som flöge de hän som en

syn öfver de väl ansade vägarna. I ett land, hvarest man

betraktat kvinnan endast som en rodocka, har bicyclesporten väckt

hennes själfkänsla. Hon har i sporten höjt sig upp till männens nivå,

och den länk, som kjolen utgjorde omkring hennes fötter, har hon

sprängt; hon kan offentligt bära en mans dräkt. Det är då icke

så otroligt, att alla dessa graciösa ryttarinnor, som småleende ila

fram på vägen, rida fram till allt, som fransmännen trots

förvärf-vet af de mänskliga rättigheterna hittills ha förvägrat dem, till

rösträtt, till säte i senaten och deputeradekammaren, ja, till statens

högsta värdigheter i Palais de TElysée!

Körande med ett par förträffliga hästar, apostlarnes nämligen,

hafva vi anländt till Suresnes, som ligger så pittoreskt vid foten

af Mont Valérien, den 400 fot höga fästningen, som förutom sitt

militäriska ändamål tjänar som en smakfull fonddekoration för

Seinedalen och Boulogneskogen. Suresnes, som har 8,000

invånare, är för närvarande en af medelpunkterna för bicyclesporten i

Paris. Stadens gamla Salons pour NoCes (bröllopsrestaurationer)

hafva ombildats till värdshus, där allt rör sig omkring sporten.

Bild från Boulogneskogen.En uniformerad stallmästare står vid porten, tager emot maskinen

och lämnar den till en medhjälpare. På terrasserna ser man

öfver-allt damer med ljusa bicycle-benkläder, och i gatuvimlet, där

tan-dems med sex personer ila fram genom svärmen af hjulryttare,

servera kyparne de nya drycker, som liksom så mycket annat

framkallats af den nya sporten.

Suresnes ligger alldeles invid Seine, och på en bro kommer

Kvarnen i Boulogneskogen.

man från staden öfver till Boulogneskogen, hvarest man genast

å ömse sidor har stora öppna platser, som äro bestämda för

sporten. Det ena af dessa fält är Longchamp, det andra är Jeu de

/W

och förbehållen åt den högsta aristokratien.

Detta sällskap, om hvars nattliga fester ryktet då och då

sipprar ut i pressen, stiftades 1892 af vicomte de la Rochefoucauld.

Sällskapet äger en förträfflig bana, som är otillgänglig för vanliga

dödliga. Vid banans ena ände ligger ett litet slott med luxuöst

inredda mottagningsrum, och bakom slottet finnes ett stall för 100hästar. På våren täfla sällskapets medlemmar med de engelska

teams. Prisen utgöras af konstföremål, ofta af kolossalt värde.

Ingångarna till den aristokratiska banan bevakas noga af gamla

underofficerare, och småborgarne, som nyfiket stå och kika in i

paradiset, synas känna sig smickrade, när en adlig dagdrifvare i

förbigående betraktar dem med djupt förakt.

Vi vandra nu in mellan Boulogneskogens träd, och dessa äro

dock icke så små, som man vanligen antager, när man endast

Utsikt från Kaskaden.

känner skogen från en; flyktig åktur till sjöarna. För en

trädgårdsmästare eller annan man af facket bör Boulogneskogen vara

en guldgrufva, ty inom ett mycket begränsadt område har naturen

här varierats med en allenastående konstfärdighet och smak. Utom

härliga promenadvägar, öfvertäckta rid vägar och strålande utsikter

finnes det i skogen ett par vattenfall, en dekorativ kvarn, ett

förtjusande slott (Ua Bagatelle, som grefven af Artois efter ett vad

med Marie Antoinette byggde på en månad), och till sist finnes

det där restaurationer, musikpaviljonger, körvägar, öppna platser

och promenader och som medelpunkt för det hela de två poetiskasjöar, på hvilka om sommaren idkas roddsport och om vintern är

en elegant skridskobana. Roddsporten är, som man lätt kan

förstå, icke synnerligen utvecklad i Paris, men det finnes dock ett

rätt betydande antal roddföreningar, tillsammans 75, som äro

förenade med hvarandra genom La federation française des Sociétés

d"aviron. Skridskosporten har också ifriga anhängare, i synnerhet

sedan skridskoföreningarna hafva fått konstgjorda banor i Pôle Nord

Skridskobanan.

och Palais de Glace. Skridskolöpareföreningen i Boulogneskogen

räknar dock icke mer än 300 medlemmar, ty skridskosporten i

det fria försvåras af den milda franska vintern.

Man har icke promenerat länge i Boulogneskogen, förr än

man blir uppmärksam på en sport, som ännu är i sin barndom,

men som utan alla tvifvel kommer att få en oerhörd utveckling

under det kommande århundradet. Rundt omkring sjöarna köra

vagnar utan hästar, automobilerna, hvilkas förare af den franska

folkhumorn hafva fått namnet les chaujfeurs.Den första franska automobilen visade sig i Boulogneskogen

1895, och samma år upprättades /’Automobile Club de France, som

redan räknar öfver 1,000 medlemmar. För närvarande cirkulera

dagligen i Paris öfver 3,000 vagnar utan hästar. De talrika

olyckor, antomobilerna förorsaka och som i synnerhet förorsakas af

brist på öfning hos förarne, ha väckt en stark motvilja mot dem,

ja, ha t. o. m. föranledt bildandet af en liga till deras bekäm-

Den stora sjön i Boulogneskogen.

pande och utrotande. Men samma enfaldiga motstånd gjorde

kälk-borgarne på sin tid mot järnvägarna. Stort uppseende har det

väckt i Frankrike, att 12 automobiler helt nyligen i en

uppseendeväckande kapplöpning körde om snälltåget från Dieppe till Paris.

Automobilen tilltalar den starkt utvecklade plutokratiska känslan

hos det franska folket. Och den kommer utan tvifvel att vinna

insteg i en stad, hvarest hvarje nytt befordringsmedel är ett

framsteg. Automobilen är ännu för dyr, men med de förbättringar,

som väntas, kommer den helt säkert att vinna användning äfven

af de bredare folklagren. Hvar och en, som äger ett sådant åkdon,har järnväg i sitt eget hus. Att köpa en automobil är att köpa

både vagn och dragare och på samma gång afskeda en kusk.

Maskinen är en häst, som icke äter någonting, när han icke

begagnas, och som aldrig blir trött. Man kan komma från denena resan och omedelbart anträda en ny. Med hjälp af vatten,

olja och fotogen går automobilen natt och dag.

Ja, Ludvig XIV skulle blifva förvånad, om han kunde se de

hväsande maskiner, som parisarne nu styra genom Boulogneskogen.

Automobilen är på modet, och liksom så många franska moder

har också denna tills vidare karaktären af galenskap. Adliga

damer, klädda till bal eller operan, fara genom folkvimlet på en

inrättning, som liknar en surrande kaffepanna och injagar skräck

hos alla lefvande varelser. Visserligen måste alla, som styra

automobilen, aflägga ett prof, innan de få tillstånd att föra den, men

herrar examinatorer äro visst

litet för raska att gifva vackra

damer laudatur.

Om man blifvit trött på

vagnsvimlet och de dammiga

akaciorna, och om man vill

se Boulogneskogen och

fördjupa sig i naturen, bör man

gå dit ut tidigt en morgon,

när icke några andra ses

där än ryttare, som spränga

ut till ridbanan, och

filosofiska fotgängare, som promenera på gångarna, obekymrade om

allting annat i världen utom sina egna tankar. Man bör då

promenera hän öfver de stora, friska fälten och stanna och dricka ett

glas mjölk på skogsrestaurationen Pré Catalan. De stiligaste

parismammor komma åkande med sina små flickor, som äro klädda

efter senaste modet. De leka med sina bollar i gräset, de tumla

om med de små åsnorna, eller göra de på det näpnaste sätt

bekantskap med smågossarne från en skola, som under paterns

uppsikt äro ute på en botanisk exkursion. Omkring sjöarna stå

kastanjeträden i sin strålande blomstertoalett, och på Café Carrefour,

där förälskade mötas, ser man bland löfverket ljusklädda gestalter,

som omslingras af manliga armar, medan kyparen diskret aflägsnarsig. Det är en bild af galanteri så fin och elegant, så erotisk i

färgen som en tafla af Watteau. Och öfver denna bild, som är

själfva lifvet, gjuter solen sina varma gyllene strålar.

Från skogen promenerar man på skuggrika stigar bort till

Jardin d’Acclimatation, en zoologisk trädgård, där man dock icke

är generad af de tråkiga djuren. I trädgården spisar man på en

förträfflig restauration, och vid desserten roar man sig med att

betrakta parisare, som stolta rida omkring på elefanter. Från

planen stiger hvarje halftimme en ballon captif till väders.

Gondolen är full af människor, som under uppstigningen lifligt

konversera med sina nedanför stående vänner, och midt ibland

publiken, som stirrar efter ballongen, ser man en giraff, som gör en

putslustig verkan med det nyfikna hufvudet på den långa halsen.

Dagen lider, och vi begifva oss till Allée de Longchamp, åt

hvilken alla resande böra offra några timmar. Ehuru alléen är

mer än 12,000 fot lång, är den vid sextiden, när kokotterna

infinna sig till det klassiska mötet, fylld till hela sin längd med

fyra rader ekipager, som oafbrutet rulla fram och tillbaka, som 0111

vagnshjulen lydde en gemensam mekanism. Men den långsamma

farten tillåter de salomoniska blomstren att utveckla sig i hela sin

skönhet.

I synnerhet har den beryktade alléen att visa ett praktfullt

skådespel i slutet af maj. Då är det dagar, då vagnarna, hästarna

och kuskarna äro prydda med blommor och då damer och herrar

under förbifarten öfverhölja hvarandra med rosor, guldregn och

syrén. Det är de s. k. blomsterfesterna, och i dag är det just en

sådan fest.

Vi träda in i alléen och finna framför oss ett skådespel, som

ingen målare skulle kunna återgifva med sin pensel. Så långt

ögat når, ses ekipager, dolda af lefvande blommor, som äro hopade

öfver kalescherna, fastbundna vid vagnarnas axlar, knutna i

guir-lander öfver fjädrarna, snodda rundt omkring hjulekrarna, ja

omkring hjulringarna, utströdda öfver hästarna, öfver kuskens livré

och bundna omkring hans piska. Det finnes vagnar, som äro

C av lin g, Paris. 28en enda doftande grotta af rosor, och utmanande mörka ögon

bjuda hvem som önskar det att taga plats under löftaket, hvarifrån

ett regn af blomblad fallar ned öfver kärleksgudinnans gestalt.

Där Allée de Iyongchamp närmar sig till Porte Dauphine,

sätta sig vagnarna i traf, och en obeskriflig kaskad af färger böljar

uppför Avenue du Bois de Boulogne och flyter vid Triumfbågen

tillsammans som en regnbågsfärgad flod. Vänder man sig om och

Avenue du Bois de Boulogne.

ser tillbaka i aftonsolens sken, taga sig kuskarne öfver det

imponerande tåget af vagnar ut som tusentals ryttare, hvilka med

fladdrande fjädrar och färger spränga fram mot Paris.

Men när den stora svärmen är borta, ligga vägarna i

Bou-logneskogen betäckta af söndertrampade rosor, halft sönderkrossad

doftande syrén och brutna liljor. De sköna lefvande blomstren

kastades ned i vägens smuts och trampades under hästhofvarna.

Och detta är i Boulogneskogen de sköna, lefvande varelsernas lott.

Så ser man gamla kvinnor, som dyka fram ur skogens*

gömmor, komma och plocka upp rosorna i sina förkläden. De blåsapå dem, räta ut stjälkarna, sätta bladen i ordning och bära

blommorna ut till förstäderna, där de sälja dem vid ingången till de

små kyrkorna. Och samma ros, som i går bars af kokotten, bäres

i dag af bruden, som jungfrulig och blyg skrider fram till altaret

i sin hvita dräkt.

Så sällsamt är det i Paris, att dygden, där den finnes, skall

prydas med lämningarna från lastens bord.De döda.

Kn af de parisiska gatulifsbilder, som

djupast inpräglar sig i minnet, är liktåget

med hästar bärande svarta schabrak, kusken

på den mörka kuskbocken, den draperade

likvagnen och likbjudaren, som följer efter

båren med trekantig hatt på hufvudet,

broderade insignier på frackuppslagen och

tri-kolorfärgadt skärp omkring lifvet. I

handen håller han sin elfenbensstaf, som är

tecknet för hans värdighet.

Liktåget, som åtföljes af en rad af

sorgvagnar, är så till alla delar stereotypiskt

ut-prägladt, att man ensamt däraf kan sluta sig

till, att det har fått sin yttre form under en lång tidsperiod. Det

är ett drag i stadens utseende. Öfverallt, hvarest det visar sig,

hälsas det icke blott med vördnad, utan som en gammal bekant

De körande hålla åt sidan för det, medan fotgängarne blotta

hufvudet och göra korstecknet.

Det drager årligen 50,000 liktåg genom gatorna i Paris; det

är icke att undra på, att begrafningsväsendet har blifvit en industri

på ett ställe, där döden gör ett så rikt byte. Fransmännens

fasthållande vid det gamla i fråga om alla borgerliga och familjära

förhållanden framträder måhända ingenstädes så starkt som i

förhållandet till deras hädangångna. Det parisiska

begrafningsväsendet är nästan oförändradt detsamma som i århundradets böljan,

blott med den skillnad, att det under tidens gång har uppstått ett

Likbjudare.tilltagande antal tjänstvilliga officianter, hvilka genom att

mångfaldiga formaliteterna hafva beredt sig en inkomst.

I Frankrike är det de civila myndigheterna, som utfärda

dödsattesten och ordna om själfva begrafningen, men det är kyrkan,

som enligt en förordning, utfärdad af Napoleon den store, har

monopol på likets transport från hemmet till den sista hvilostaden.

Af detta monopol har det uppstått en industri, om hvars verkliga

omfång man får den bästa föreställningen genom några siffror.

År 1895 ägde 54,411 begrafningar rum i Paris, hvilka kostade de

aflidnas efterlefvande 6,174,000 francs, och ändå var öfver halfva

antalet begrafningar

kostnadsfria. Kyrkorna, som

ombesörja begrafningsväsen-det genom 13 särskilda

delegerade, hade samma år

ett öfverskott på 1,833,000

francs. Denna summa

fördelades så, att de katolska

kyrkorna fingo 1,447,000

francs, de protestantiska

kyrkorna 48,000 francs och

de judiska synagogorna 35,000 francs. Det återstående tillföll

åtskilliga fattiga menigheter.

Begrafningsväsendets centralstyrelse har sitt säte i n:ris 124

och 126 vid Rue d’Aubervilliers. För de kolossala byggningarna.

som tillhöra staden, betalar begrafningsväsendet i årlig hyra 200,000

francs. Föreståndaren för det hela, herr Chevalier, har lustigt nog

förut varit stationsinspektor i Paris.

När man kommer in i begrafningsväsendets lokaler, får man

i första ögonblicket intrycket af att befinna sig i ett sågverk. Här

försiggår i flygande fläng fabrikationen af det usla träomhölje,

hvari människan företager sin sista stora resa. De flesta kistorna

— årligen omkring 50,000 stycken — förfärdigas af svensk gran.

Men på en särskild liten verkstad förfärdigas kistor af mahogny,fodrade med bly och zink. Det är skillnad på människorna ända

till dess hvart enda band brister, men då upphör väl också all

skillnad.

I magasinet ser man ungefär 6,000 färdiga likkistor, som stå

och gapa efter dem, som dö i morgon. Här finnas kistor för

hvarje ålder, från tre alnar långa jättekistor till små bräckliga

askar. Docken ligga lösa, färdiga till att läggas på öfver en af

dem, som ännu ila genom gatorna svällande af lefnadslust.

Likbärarerummet.

I likvagnsboden se vi de täckta wienervagnar, som

fransmännen kalla berlines. Det finnes två slag: berlines de clergé och

berlines drapées, de förra för prästerskapet, de senare för sorgföljet.

I stallen stå 291 svarta hästar för lik af medelklassen, 14 krithvita

rasdjur för aristokratien och 59 blacka ök, som göra tjänst åt

fattighusen. Obeskrifligt är det förakt, begrafningsväsendet här —

liksom öfverallt — hyser för ett fattigt lik.

Från stallet träda vi in i likbärarerummet, hvaraf en bild

bifogas. Dikbäraren i Paris är född komiker, ett föremål för litterär

satir och den stora allmänhetens gyckel. Folkhumorn kallar

honom för croquemort (likkrossare), ett namn, som härrör från attlikbäraren i forna dagar för att förhindra begrafning af skendöda

bet i likets lillfinger. Alla likkrossarne tillhöra ett syndikat, hvari

oupphörligt bullersamma uppträden äga rum, och många af dem

uppträda efter dagens sorgliga arbete på offentliga danslokaler,

där deras uppgift består i att kasta bråksamma personer på dörren.

Sinsemellan uttrycka de sig på slangspråk. En välbergad persons

lik kalla de saumon (lax), fattigmans lik för har eng (sill). Det

finnes någonting i likkrossare-språket, som heter att slicka sig om

munnen efter en lax. Och när de dricka dåligt vin, säga de, att

de skölja halsen efter en sill.

Det finnes i Paris 9 olika klasser af begrafningar, eller rättare

16 klasser, då hvar och en af de 7 första är delad i 2 klasser.

Af dessa 16 klasser kostar den dyraste 7,000 francs, den billigaste

3 francs. Till första klass n:o 1 hör galavagnen, förspänd med

fyra hästar, som äro iförda schabrak och bära Silfverkvastar i

svansarna. Nionde klassen inskränker sig till en svart

enspän-nare, men på denna enkla vagn hafva åtskilliga berömda fransmän

enligt sin egen önskan demonstrerat mot begrafningsväsendet. På

nionde klassens likvagn var det t. ex. som Victor Hugo den 1

juni 1885 åtföljd af 800,000 människor fördes från Triumfbågen

till Panthéon.

Vi hafva här ofvan sagt, att en första klassens begrafning

kostar 7,000 francs och att dessa 7,000 francs tillfalla

begrafnings-kontoret. Men till denna summa måste ytterligare läggas de

belopp, som erläggas till den person, som är mellanhand mellan

familjen och kyrkan. När ett dödsfall inträffar i ett hus, gör

portvakten strax anmälan därom hos en af de privata

begrafnings-entreprenörerna, som för meddelandet betalar 5 francs. Familjen

erhåller därpå besök af en oklanderligt klädd herre, som har med

sig ett kolossalt i maroquin bundet album med fotografier af

föregående begrafningar, som han har haft förtroendet att ombesörja.

En längre rådplägning mellan entreprenören och familjen äger rum,

huruvida de kvarlefvande skola kosta på fyra hästar eller bara

två, om hästarna skola bära silkesstickade täcken, och om vagnenskall prydas med fjäderbuskar. Om den aflidne är af adlig börd,

är hans vapensköld en af kistans hufvudprydnader. Stor vikt

lägges på dekoreringen af hemmet och kyrkan. Viktig är frågan,

om det skall begagnas vaxljus eller facklor och om facklorna skola

hafva hvitt eller grönt sken. I senare fallet bestänkas de med

kopparvitriol, som ger dem en grön låga. Till sist bestämmer

man sorgvagnarnas antal, äfvensom huru mågge präster och

korgossar, som skola vara med i likföljet. Entreprenören, som

naturligtvis begagnar sig af familjens betryckta sinnesstämning, blir

under dessa förhandlingar herre öfver

situationen. Han förvandlar likrummet till ett

kapell, han skickar ut massor af svartkantade

meddelanden om dödsfallet, de s. k .faire part,

och han sätter vakt vid liket. Den dag,

be-grafningen skall äga rum, draperar han porten

med ett kolossalt svart förhänge, på hvilket

man ser den hädangångnes namn i

silfverbok-stäfver.

Till sist kommer afskedets högtidliga timme,

då vänner och bekanta samlas i hemmet, där

båren står uppställd mellan tända ljus och

krukväxter. Med en liten kvast, som räckes till hvar och en,

stänker man vatten på båren och mumlar en passande bön.

Familjens medlemmar, ända ned till de minsta syskonbarnen, äro

sammankallade, och då alla hafva blommor med sig, representera

dessa Floras alster en ansenlig summa. Sorgen yttrar sig på ett

mycket mer stoj ande och våldsamt sätt än i Norden. Äldre damer

omfamna och kyssa hvarandra. Männen snyfta, barnen skrika, och

hos alla äro ögonen röda och uppsvullna bakom de stora slöjor

af kolsvart crêpe, som damerna fortfara att bära i åratal, ja änkor

ofta ända till sin död.

Entreprenören, som är den ende, som förmår behärska sin

sinnesrörelse, låter bära ned kistan till likvagnen och ropar med

sin behagliga tenorröst: Quand cela plaira à la famille. De gråtandedamerna fördelas i vagnarna efter släktskapsförhållandena, och när

entreprenören på tillfredsställande sätt har löst denna och en del

andra lika grannlaga uppgifter, uppställer han de närmaste

manliga anförvanterna i procession med blottade hufvuden, och lik-

HÅft fr

vagnen sätter sig slutligen i rörelse, beledsagad af allmänhetens

sympati och af konkurrerande entreprenörers bitande kritik.

Framför Madeleine-kyrkan.

Vid en första klassens begrafning är kyrkans inre svartkläd t;

på väggarna är hon prydd med den aflidnas namn, och från

orgelläktaren ljuder förträfflig vokal- och instrumentalmusik. När

tnes-san är slut, stänker hvar och en af de närvarande vigvatten på

kistan, som därpå åter bäres ut och ställes på likvagnen. Följet

sätter sig i rörelse mot kyrkogården, där en af den aflidnas

närmare vänner träder fram och håller ett afskedstal. Denna sista

scen är af stor verkan, i synnerhet då en af litteraturens män förtstill den sista hvilan, såsom t. ex. när Emile Zola talade vid

Alphonse Daudets graf.

Det är egendomligt för parisarne, att de fortfarande önska

behålla sina kyrkogårdar midt inne mellan husen i den tätt

bebyggda staden. Det finnes tillsammantaget 19 kyrkogårdar i

Paris, och af dem ligga 13 innanför stadens murar — 13

kyrkogårdar, som hafva en sammanlagd areal af öfver 88 hektar och hvari

lik jordas hvar enda dag!

De tre största af de 19 kyrkogårdarna äro Père-Lachaise,

Montmartre och Montparnasse. Strax utanför murarna ligga 6

kyrkogårdar med en areal af tillsammans 248 hektar. De mest

bekanta af dessa äro Montrouge, Pantin och Ivry. I den

sistnämnda jordas sedan 1861 alla afrättade förbrytare.

Seine-prefekturen framställde för några år sedan ett förslag, att det skulle

anläggas en jättekyrkogård vid Pontoise och att liken skulle

transporteras dit ut med bantåget, men förslaget strandade mot det

allmänna motståndet; det är också betecknande, att folkhumorn

kallar S:t Ouen-kyrkogården för Cayenne, emedan den ligger på ett

så långt afstånd från Paris.

Kyrkogårdsj orden är mycket dyr. För en graf plats, som för

all framtid tillhör köparen, betalas för de första två kvadratmetern a

700 francs, för den tredje metern 1,000 francs, för den fjärde 1,500

francs och för alla följande kvadratmeter 2,000 francs. Jord på

30 år kostar 317 francs 65 centimer pr kvadratmeter, på fem år

50 francs. På de inre kyrkogårdarna har det sedan 1879 endast

sålts jord till evärdelig ego. På fattigkyrkogårdarna fås grafplats

gratis, och t. o. m. på Père-Lachaise beviljar municipalrådet ofta

fri graf åt en fattig skald eller konstnär, som man vill hedra med

en plats på denna kyrkogård, som under tidernas gång har blifvit

ett slags Panthéon.

Vår afsikt är att göra ett besök på de större kyrkogårdarna,

men dessförinnan stiga vi på ett ögonblick ned i katakomberna,

som man icke bör glömma, när man talar om kyrkogårdarna

i Paris.Katakomberna, som alla främlingar besöka, äro tillgängliga

två gånger i månaden, nämligen den första och den tredje

lördagen, men endast på inträdeskort, som man erhåller genom att en

vecka förut anmäla sin anhållan därom hos sitt konsulat. Man

går ned i dem på Place Denfert-Rochereau (på Seinens venstra

strand), och där finner man, när tiden för besöket närmar sig, ett

par hundra personer, som hålla på att vända ut och in på sina

ytterplagg. Det järnhäl

-tiga vatten, som här och

hvar droppar ned från

hvalfven, sätter nämligen

fläckar på kläderna. Af

krämare, som gå omkring

på gatan, köper man sig

ett ljus, och när detta är

tändt, stiger man på en

vindeltrappa ner i

underjorden.

Katakomberna äro

gamla stenbrott, som i en

förvirrande labyrint sträcka

sig under Quartier L,atin.

Marken ofvanpå dem har

tidtals visat sig osäker,

och af fruktan för, att Sorbonne och den moderna franska

vetenskapen kunde ramla ner bland benknotorna, har man förstärkt de

underjordiska gångarnas bärkraft med väldiga pelare. Största delen

af människobenen härröra från igenlagda kyrkogårdar i Paris.

Dessutom kastade man under revolutionen ned en stor mängd lik

i katakomberna, som i århundradets början erbjödo en anblick af

ett fasaväckande kaos. Det är först sedan 1810 som den

underjordiska kyrkogården har fått sitt nuvarande utseende, om hvars

prydlighet bifogade bild gifver en föreställning. Dödskallarna äro

med stor smak använda i den underjordiska arkitekturen, och af

Parti af katakomberna.skenben och ref ben har man åstadkommit sinnrika basreliefer, ja

på ett ställe ett helt kapell. De muntert glammande turisterna,

som med tända ljus skrida fram på de dödas vägar, öka ställets

allvar. Vandringen varar en timme och försiggår utan det

ringaste obehag, men ändå känner man sig rätt väl till mods, när

man åter hälsar dagsljuset.

Från katakomberna begifva vi oss upp till kyrkogården

Pere-Lachaise, som med sina tusentals förnäma grafvar ligger midt i

fattigkvarteret Ménilmontant. Kyrkogården är omgifven af höga

Till Père-Lachaise.

murar, och vid ingången går man förbi en vakt, som säger till, att

tobaksrökning är förbjuden. Och då vi, lydande lagens bud, kasta

bort en cigarrstump, uppsnappas den ögonblickligen af en gamin,

som en stund har följt efter oss, afvaktande händelsernas gång.

Man går in och ser sig omkring på den berömda

kyrkogården, som har fått sitt namn efter Ludvig XIV:s biktfader, Père

Lachaise. Men sådant hade man icke tänkt sig detta ställe!

Gångarna, som i imponerande längd gå åt alla håll, likna gator.

Minnesvårdar, mausoleer och kapell resa sig mot höjden som hus, och

mellan marmorblocken, sandstenstrapporna och järnstaketen, på

hvilka det hänger kransar af gula eterneller, saknas all vegetation:

agräs och blommor. Tittar man genom gallerdörrarna in i de

små kapellen, ser man, att dessa invändigt äro inredda som ett

kabinett med stolar, altare och armstakar; i många af kapellen

stå också bönpallar, på hvilka de efterlefvande förrätta sin andakt.

Men de efterlefvande synasli allmänhet efterfölja bibelns ord: Låt

Bild från Pére-Lachaise.

de döda begrafva sina döda! Förmögnare parisare besöka väl

knappast sina kyrkogårdar mer än en dag på året, Allhelgonadag

den 2 november, som kallas de dödas dag. Då tändas ljusen i

kapellen, och änkorna visa sig på Pére-Lachaise i eleganta

sorgdräkter. Det är en modesak, och boulevardens vimmel böljar

mellan grafvarna. Senaste Allhelgonadag besöktes Pére-Lachaise af

86,000 människor.Men om man i början får ett intryck, som om man befunne

sig på ett stenhuggeris upplagsplats, behöfver man blott vandra in

på stigarna, så tyckas stenarna få lif. Från livar annan graf lyser

oss till mötes ett berömdt namn, och man har icke befunnit sig

länge i detta allenastående Pantheon, förr än man har gjort en

vandring genom fransk historia, fransk vetenskap och konst. Värl-

Bild från Père-Lachaise.

den skulle hafva haft ett annat utseende, om icke de män hade

lefvat, som nu slumra här i hjärtat af Paris.

Här ligger Rossini, den berömde kompositören, Ledru-Rollin,

som skänkte Frankrike den allmänna rösträtten, kompositören Auber,

astronomen François Arago, den evigt unga skådespelerskan Rachel,

de stora Rotlischildarne, filantropen fru Fould, Casimir-Périer

(Ludvig Filips inrikesminister, öfver hvilken är rest en kolossal

ärestod), den bekante naturforskaren och radikale politikern Raspail,skådespelaren Talma, kompositören Cherubini, pianisten Chopin,

tenoren Tamberlinck, Bellini och Boïeldieu, marskalk Kellermann,

hertig af Valmy, marskalk Lefebvre, hertig af Danzig. Vidare

abbé Sieyés, Edm. About, Eugène Scribe, marskalk Masséna,

Windsor, som införde gasbelysningen, skalderna Beaumarchais,

Félix Faures graf.

Béranger och Ludv. Börne, den sistnämnde med en bronsstaty af

David; kemikern Gay-Lussac, Eafontaine och Molière (sida vid

sida, flyttade till detta ställe, då kyrkogården anlades 1804). Vidare

matematikern Eaplace, karrikatyrtecknaren Gill, journalisten Victor

Noir (med en besynnerlig minnesvård: den aflidne, afbildad i

promenaddräkt, liggande i kroppsstorlek på sin egen graf). De två

revolutionsmännen Blanqui, som tillbragte 40 år i fängelse, ochE. Eudes (båda förevigade genom bronsstatyer, som äro smyckade

med röda kransar), Jules Joffrin (»den röda smeden», med en

basrelief), Kardec (upphofsmannen till den spiritualistiska filosofien),

general Gourgaud (Napoléons följeslagare på S:t Helena).

För-fattarne Eniile Souvestre, Honoré de Balzac, Charles Nodier och

Casimir Delavigne. Skådespelaren Taillade, målaren Eug. Delacroix,

Abélard och Héloïses grafvård.

den ryska dansösen Andrianoff, historikern Michelet, Ad. Thiers

(med ett imponerande kapell), kompositören Bizet, luftseglaren Jules

Sivel (omkommen 1875), skådespelerskan Desclée, målaren David,

arkitekten Alphand (förste arkitekt vid världsutställningen 1889),

Walewski (son till Napoleon Bonaparte), krönikören Albert Wolff

och många flera berömde hädangångne, som i går strålade som

stjärnor, i dag äro stoft.Det mest i ögonen fallande minnesmärket på Pére-Lachaise

är egendomligt: ett mausoleum, ett hundra fot högt, som en man

vid namn Felix de Beaujour reste öfver — sig själf! Då

minnesmärket var färdigt, hade han icke någonting mer att lefva för.

Lyckligtvis dog han och tog genast grafven i besittning.

Stenarna ensamt i den hafva kostat öfver 100,000 francs.

Berömdt är det stora gotiska minnesmärket öfver Abélard och

Militärbegrafning.

Héloise, men det är dock bevisadt, att minnesmärket ursprungligen

har tillhört familjen Dormans grafplats i Beauvais. Naiva åskådare

betrakta det icke desto mindre med vördnad. Det står för dem

på detta ställe, hvarest alla band slitas, som en symbol på den

oförgängligaste af alla känslor. Otaliga äro de olyckligt förälskade,

som vallfärda till Abélard och Héloises graf.

År 1871 var Pére-Lachaise skådeplatsen för kommunardernas

sista förtviflade motstånd. Den 21 maj blefvo 140 insurgenter

tagna till fånga bland grafvårdarna, delade i hopar om 11 stycken

C avi i ng, Paris. 3 Ooch nedskjutna under kyrkogårdens södra mur, som sedan dess

kallas Mur des fédérés. Denna mur, till hvilken de revolutionära

vallfärda hvarje år den 21 maj, är utefter hela sin längd betäckt

med trekantiga kransar och eldröda frygiska mössor, i hvilka man

ser den blå-hvit-röda kokarden. Ett hundra femtio kommunarder

hvila under muren, som i all sin enkelhet gör ett gripande intryck.

Ingen annan kyrkogård i Paris härbergerar så många

berömdheter som Père-Eachaise. På Auteuil-kyrkogården hvila Ch.

Gounod och Figaros grundläggare, H. de Villemessant, och på

Montparnasse Guy de Maupassant. Den sistnämnda kyrkogården,

som ligger strax bredvid järnvägsstationen Montparnasse, har en

särskild begrafningsplats för brandsoldater, som hafva omkommit

vid eldsvådor. De betraktas som soldater, hvilka hafva offrat sitt

lif på ärans fält.

Bostadslägenheterna i de fattiga delarna af Paris inskränka

sig vanligen till ett litet rum med kök. Arbetarne hafva då svårt

att hemma hos sig hysa ett lik de två dagar, som lagen tillåter

dem att behålla det. För att hjälpa dem i denna svårighet hafva

myndigheterna sedan 1890 här och hvar i staden låtit uppföra

likdepoter (dépôts mortuaires), där de i trakten aflidne få hysas.

Det är härifrån, som fattigliktågen sätta sig i gång ut mot de

oer-hördt stora fattigkyrkogårdarna.

Vi följa ett af dessa liktåg upp till Pantin-kyrkogården, som

ligger norr om staden och är en af de största kyrkogårdarna i

Paris. Det är icke svårt att finna vägen, ty många likbårar,

beledsagade af transpirerande blusmän och barhufvade kvinnor röra

sig åt samma håll. Dessutom röjer gatan, att vi befinna oss i

närheten af en kyrkogård. Öfverallt är det försäljningsställen för

svepningar, billiga kransar af pärlor samt ljus och sand. Till sist

ligga närmast grindarna en oerhörd mängd restaurationer, på hvilka

våra vänner likkrossarna sitta och skölja halsen efter en »sill».

Man uppgifver genast afsikten att vandra öfver hela

Pantin-kyrkogården, då gångarna, när ögat följer dem i fjärran, löpa ihop

som ett smalt streck. Det är i sanning en allenastående de dödaslivilostad, präglad af en förunderlig fattigdom och tomhet.

Graf-hög vid grafhög breder ut sig åt alla håll. Blickar man ut öfver

dem, se^de ut som stelnade småvågor på ett mörkt haf.

Fatti gbegrafnin g.

Begrafningarna på detta ställe försiggå naturligtvis utan många

ceremonier. I en grift, som är ett par hundra meter lång, sänkas

liken ned sida vid sida. Mellan kistorna är det dock 20 centimeter

jord, så att grafven icke i strängaste mening kan kallas gemensam

(fosses communes), en benämning, som för den lägre befolkningeni Paris har ett motbjudande ljud. Allt efter som liken sänkas ned,

fylles grafven från den ena ändan, så att det på markens yta

uppstår en rad grafhögar, som likna mullvadshögar, uppradade

efter ett snöre. När den ena griften är full, gräfves en annan,

och hela trakten omgräfves efter förloppet af fem — fem! — år.

Här och hvar ser man på grafhögarna en röd krans; det betyder

en arbetare, som jordats utan medverkan af prästerskapet. På de

fattiges kyrkogård inskränker sig prästen för öfrigt till ett stänk

med vigvattenskvasten och en hastig bön.

Från Pantin föra vi läsarne till Montmartre-kyrkogården, som

liksom Pére-Eachaise ligger innanför stadens murar, midt i

förlustelse-kvarteret vid Boulevard Clichy. Montmartre-kyrkogården,

som är synnerligen vacker, konkurrerar i fråga om förnämhet med

Pére-Eachaise. Den är lätt att öfverskåda, och utan stor

svårighet finner man en mängd bekanta grafplatser, bland hvilka

Heinrich Heines hör till de mest besökta. Den ryktbare t}rske skalden,

som dog i Paris 1856, hvilar under en simpel grafvård, på hvil-

ken man läser:

Henri Heine.

Madanie Hemc.

På järngallret är upphängd en liten skinnväska, hvari

besökande lägga ned sina visitkort (det brukas allmänt i Brankrike,

att man lämnar sitt visitkort på grafvarna, och komiskt nog viker

man, likasom vid en visit, kortets ena hörn för att meddela den

frånvarande, att man har infunnit sig personligen). Vid Heines

graf träffar man ofta tyska resande. En förteckning på de

besökande, som lämnat visitkort, meddelas med stor noggrannhet i

Frankfurter Zeitung. Vaktaren berättar, att kronprins Fredrik af

Danmark och hans yngsta dotter just i dag hafva varit på

kyrkogården och anmodat honom om att föra dem till Heines graf.

Bland andra ryktbara döde, hvilkas namn tilldrager sig

uppmärksamhet på Montmartre-kyrkogården, må nämnas politikern

Baudin, som stupade på barrikaden den 3 december 1851, brödernaGoncourt, familjen Cavaignac, Alfred de Vigny, målaren Paul

Dela-roche, Horace Vernet, marskalk Lannes, bohémeförfattaren Henri

Mur ger, Théophile Gautier, Ernest Renan, teaterförfattaren Thibaust,

kompositören Victor Massé, sångerskan Charlotte Patti, Jacques

Offenbach och Léo Delibes.

Från de sistnämndes bredvid hvarandra liggande grafvar gå

vi till en graf, som besökes af endast få främlingar. Det är icke

mången, som anar, att det är på Montmartre-kyrkogården, som

Alphonsine Plessis, »kameliadamen», hvilar, hon, som blef så

ryktbar genom Alexandre Dumas’ roman samt genom Sarah Bernhardts,

Eleonora Duses och Réjanes konst. Vi stanna framför den lilla

sarkofagen, på hvars hvita marmor läses:

Ici repose

Alphonsine Plessis,

née le 15 janvier 1824,

décédée le 3 février 1847.

De profundis.

Hon bief alltså 23 år.

Hvad vet man om denna kvinna,

hvilkens tragiska öde har rört tusen -

den och åter tusenden till tårar? Hvem ,

Kameliadamens graf.

var Alphonsine Plessis, den sköna syn-

derskan, som hvilar under denna marmorvård? Hennes historia

är föga känd. Vi skola i korthet förtälja den.

Alphonsine Plessis var ett fattigt bygdens barn, född i L’Orne.

Hennes moder, hvilken skildras som en fin och ädel karaktär,

tillhörde en gammal godsägarefamilj, och efter henne synes dottern

hafva ärft alla sina bästa egenskaper, sin själs renhet och sin

be-gåfning. Hennes fader var ett oäkta barn, son af en offentlig

kvinna och en präst. Efter honom ärfde Alphonsine den böjelse

för lasten, som på samma gång skulle göra henne till en ovärdig

varelse och föreviga hennes namn.

Föräldrarnas bröllop ägde rum i byn Cormenil, L’Orne, år

1821. Fadern slog sig ned som landthandlande, men skötte ickesina affärer. Äktenskapet, som på grund af hans dryckenskap

och elakhet synes hafva varit olyckligt, välsignades med två barn,

båda flickor, af hvilka den yngre föddes den 15 januari 1824 och

fick namnet Alphonsine. Det var hon, som 23 år senare jordfästes

som hertiginna Marie du Plessis i Madeleine-kyrkan och därifrån

ledsagades till detta sista hvilorum af ett oerhördt stort följe,

däribland medlemmar af de förnämsta då lefvande familjerna i

Frankrike.

Faderns dryckenskap tilltog, och kort efter Alphonsines

födelse misshandlade han modern så förfärligt, att hon måste rädda

sig genom flykten. Alphonsine anförtroddes då åt en fattig

släkting, hos hvilken hon växte upp i armod. Då hon var åtta år

gammal, dog hennes moder, och hon blef jagad ut i världen för

att tigga; barnets skönhet, som halft utvecklad lyste fram genom

trasorna, blef snart bemärkt af traktens Don Juan er. Innan hon

ännu hade fyllt sitt åttonde år, hade hon förlorat sin oskuld.

Ett bedårande jungfruligt behag utstrålade från denna varelse,

från hennes bleka ansikte, från hennes talande ögon, från hela

hennes kropp och själ. Fadern, som insåg att han kunde bereda

sig en inkomstkälla af den vackra lilla flickan, var nog lågsinnad

att inhysa henne hos en gammal vällusting, en godsägare, som

bodde i staden Exmes. Här stannade Alphonsine till sitt

fjortonde år, men då vaknade hennes blygsel, och hon kände sig

upprörd öfver sin förnedrande ställning. Hon rymde, blef förföljd,

och efter många äfventyrliga öden kom hon åter i sin skändlige

faders våld.

Sniken efter ytterligare vinning förde uslingen sin dotter till

Paris, hvarest han skaffade anställning åt henne hos en

frukt-handlerska vid Rue des Deux Ecus. Men den unga flickans

växande intelligens korsade hastigt faderns planer. Hon var nu 16

år, och hennes ungdomliga fägring berusade både män och

kvinnor. När hon visade sig på gatan, stannade de förbigående,

troende att hon var en prinsessa, som af ett ögonblicks nyck hade

tagit på sig en tarflig klädning. Personer af medelklassen, somhon kom i beröring med, kände sig som förtrollade allenast af

hennes tillbakadragna, blygsamma väsende, och dock låg det i

hennes gång och yttre hållning ett behag, som finnes endast hos

unga damer af gammal adel.

Hon lämnade Rue des Deux Ecus och tog plats hos en

modehandlerska vid Rue S:t Honoré. Hon hade icke vistats länge

på detta ställe, innan hela omnejden talade om hennes skönhet.

Modehandlerskans butik stormades af vivörer, som aktade på hvar

enda rörelse af den vackra modisten och genom alla möjliga medel

sträfvade att vinna hennes ynnest.

En söndag i slutet af 1839 vågade hon sig för första gången

ut på egen hand. Med sina sammansparade penningar, hela 5

francs, i fickan ämnade hon sig till S:t Cloud för att se den stora

vattenkonsten. Hennes hjärta klappade vid tanken på hvad denna

dag skulle medföra åt henne, under det hon i sin nätta dräkt

skyndade ned till Seinen, där de små båtarna, öfverfulla af glada

passagerare, seglade ut i solskenet till den ljusa skogen.

Men då Alphonsine kom till Galerie Montpensier,

öfverraska-des hon af en regnskur och gick in på en restaurant. Värden,

som i egen person tog emot henne och som oaktadt sina 50 år

blef betagen i den barnsliga varelsens skönhet, bjöd henne, till sitt

middagsbord. Regnet piskade ute på gatorna, och den unga

flickan, som fann behag i den belefvade restauratörens uppträdande,

gaf dröjande efter för hans föreställningar och följde honom in i

hans privata våning. Bordet, som var dukadt, tedde sig för

hennes ögon som en saga, och nyfiken smuttade hon på vinerna, som

pärlade i glasen. För första gången smakade hon

champagnerusets sötma.

Där ute hade regnet öfvergått till ett riktigt skyfall, och i

den erfarne kurtisörens sällskap glömde Alphonsine sin utflykt

till S:t Cloud. Hon kände sig rik och lycklig, och före kvällen

hade hennes artige tillbedjare hyrt ett vackert rum åt henne vid

Rue de 1’Arcade och förärat henne en kontant summa af 3,000

francs.Härmed började det lif, hvarmed den unga kvinnan skulle

ådraga sig så mycken ryktbarhet och skam.

Förhållandet till restauratören varade icke länge. Hon

förändrade sitt namn och lät kalla sig Marie Duplessis. Hennes

eleganta toaletter, hennes excentriska lefnadssätt och hennes fabulösa

slösaktighet, men på samma gång hennes rörande ömhet och

deltagande för de fattiga och olyckliga blefvo snart ett föremål för dis-

ansikte var likt madonnans, med djupa, mörka ögon, med fint

tecknade ögonbryn och förtrollande genom en ädelt formad näsa

och en liten mun med oskuldsfullt formade linier. Hennes hals

och bländande hvita barm röjde konturerna af en kropp, som

tycktes vara skapad af ande och dock satte männens lidelse i brand.

Borgarekonungadömets galanta herrar samlades i hennes luxuöst

inredda salong och lade hela förmögenheter för hennes fötter. En

fransk general, som nyss hade kommit hem från Afrika, utbad

sig tillåtelse att betala hennes skulder, som på den tiden uppgingo

till 80,000 francs. Unga adelsmän och furstliga personer skockade

Diktaren och kurtisanen.

kussion bland allmänheten och

i pressen. Utan att själf veta

huru, hade hon blifvit en af sin

tids största kurtisaner. Skalder

och konstnärer kände sig

inspirerade af hennes skönhet, och

genom att umgås med

intelligenta personer förvärfvade hon

sig hastigt en bildning, som

icke var allmän och som

harmoniskt infogade sig i hennes

väsen. På samma gång

utvecklade hon sig till en

allenastå-ende härlig bild af skönhet.

Hennes mörka hår var rikt och

nådde, när det var upplöst, nästan

ned till hennes fötter. Hennessig omkring henne, och utan att förlora sitt jungfruliga behag

gled hon från famn i famn, än uppsluppen som ett barn än

försjunken i en tänkande kvinnas melankoli. Hon älskade

männen och föraktade deras penningar. En tillbedjare, som förgäfves

tiggde om hennes ynnest, skickade till henne 300,000 francs. Hon

var välgörande i stor skala, men uraktlät därför icke att använda

förmögenheter på sin toalett. Kurtisanens underkläder ensamt

Voro besatta med knypplade spetsar

till ett värde af 30,000 francs.

Hennes inkomster voro furstliga, och ändå

var hon oerhördt skuldsatt.

Drottningen från Pére-Lackaise

kallades hon i sin tids boulevardpress,

men ingen vet, hvaraf hon hade fått

detta tillnamn. När hon visade sig

på teatern, brukade hon bära en hvit

kamelia i håret eller på bröstet, och

en garderobière på Stora operan, som

var henne behjälplig vid hennes

toa-lett, kallade henne för första gången Kameliadampeonrj^e)r ett samtida

La dame aux camélias (Kameliadamen).

Under detta namn förevigade Dumas henne i sin roman, som

dramatiserades och nu spelas på hela världens teatrar.

Det var i september 1844, som Alexandre Dumas fils, då 20

år gammal, för första gången såg henne på Théâtre des Variétés,

hvarest hon visade sig i en gammal rysk diplomats sällskap.

Hennes skönhet och olycka gjorde ett starkt intryck på den unge

skalden, och med hjälp af en vän blef han samma afton presen-

terad för henne på en restaurant. Samtalet var lifligt, och

sällskapet hade just satt sig till bords, då glädjen plötsligt

fördystra-des, därigenom att Marie Duplessis fick ett förfärligt hostanfall

— detsamma som Sarah Bernhardt, Eleonora Duse och Réjane

spela med en sådan gripande konst.

Alexandre Dumas, som också hvilar på Montmartre kyrkogår-

Cavling, Paris. 31den, kallade i sin bok Kameliadamens älskare för Armand Duval,

hvilket är en genomskinlig omskrifning af hans eget namn. Att

han hade tänkt sig själf som älskaren, gjorde han för öfrigt ingen

hemlighet af. Då Sarah Bernhardt 1896 återupptog Kameliadamen

på Renaissance-teatern, önskade hon göra framställningen

tidstro-gen och alltså spela pjesen i julikonungadömets dräkter. Hon

talade om saken med Dumas, och denne sade:

»Hvad Armand Duval angår, är det en lätt sak. Jag skickar

er mitt porträtt från den tiden.»

Marie Duplessis har älskat Alexandre Dumas, och den sälla

lycka, den oro och förtviflan, som gå genom skaldens drama, har

han känt i hennes famn. Och dock var Alexandre Dumas icke

Armand Duval.

En ung, melankolisk grefve vid namn Edouard de Périgord

träffade år 1845 Kameliadamen på operan. Han blef förälskad i

henne, afbröt förbindelsen med sin familj och slösade bort en

förmögenhet för att vinna hennes ynnest. Den unge grefvens kärlek

synes hafva varit så öfverväldigande lidelsefull, att den gjorde ett

mer än öfvergående intryck på Kameliadamen. Hon lämnade i

grefvens sällskap Paris och slog sig ned med honom i ett litet

hus på landet.

Men helt oväntadt infann sig här grefvens fader och hade

det gripande samtal med Kameliadamen, som vi känna från

Dumas’ drama. Men samtalet hade en något annan verkan än på

teatern. Den unge grefven, som hade gjort slut på sin

förmögenhet, hade ännu kvar 15,000 francs i årliga inkomster, och då

fadern hade rest, erbjöd han sin älskarinna att ingå äktenskap

med henne. Hon lofvade honom, att hon som hans maka skulle

lefva stilla och nöjd på det lilla landstället, som låg mellan

rosenlundarna vid Bougival.

Det skulle i detta arbete blifva för omständligt att redogöra

för de medel, hvarigenom den unge mannens familj tillintetgjorde

denna plan. Förödmjukad och förtviflad reste Marie Duplessis

tillbaka till Paris, hvarest hon sökte glömska i ett vildt och förhennes hälsa fördärfbringande lif. Men den unge grefven, som

var sinnessjuk af kärlek, följde efter henne. Han besvor sin

älskade att på nytt bryta med de gamla vännerna, och hon gaf åter

efter för hans starka passion. Hon följde honom till Eondon,

där de ingingo äktenskap med hvarandra; men ännu innan

smekmånaden var slut, led grefven brist på penningar till de

nödvändigaste behofven. Hans familj begagnade sig af denna hans

kritiska belägenhet till att bringa honom på andra tankar. Han

lämnade sin hustru, och vanärad i sin kärlek, försmådd, lidande

af hostanfall och nervösa smärtor, sjuk och lutande mot grafven,

men vackrare än någonsin, återvände Marie Duplessis till Paris.

Och nu började en kortvarig, men i hennes yttre vandel

försonande period. En hvar såg, att hon bar dödens prägel på sin

panna, men dödsmärket prydde henne som ett diadem.

Inflytelserika vänner skaffade henne hertiginnetiteln, som gaf

henne tillträde till en viss del af adelns salonger, ja till hofvets

fester. Man kände, att hon skulle dö, och alla, som hade älskat

henne, täflade om att försköna hennes sista dagar och försona

hennes tankar med det nära förestående afskedet. Marie Duplessis,

namn och ryktet om hennes äfventyrliga lif och hennes skönhet

hade trängt ned till massan af folket, och en hel stad sörjde, då

hon i februari 1847, klädd i en bländande hvit dräkt och med

den hvita kamelian fast tryckt mot sina läppar, utandades sin

sista suck. Då hennes lik den 5 februari fördes från

Madeleine-kyrkan till Montmartre, följde grefve de Périgord båren till fots,

snyftande som ett barn. Dumas deltog icke i den imponerande

begrafningen; han var då i Spanien med sin fader. Men en

massa adelsmän, konstnärer och skriftställare, en oerhörd rad af

vagnar, hvari satt ett brokigt sällskap af damer, grefvinnor,

ba-ronessor och damer tillhörande den galanta världen, samt till slut

tusentals fattiga, hvilkas välgörarinnä den aflidna hade varit, allt

tillsammans ett oerhördt stort sorgetåg, ledsagade Kameliadamens

stoft upp till hennes graf.

Nu skiner solen stilla på den hvita marmorn, medan sagaoch dikt spinna sina trådar tätt omkring hennes namn. För ett

folk, som dagligen tyranniseras af oskrifna regler, har hon blifvit

en typ för den fria lidelsen, och genom den konstnärliga

framställningen har hon gått till eftervärlden som en nutidens Aspasia.

En plats stod tom längst ned i det franska Pantheon, och

fransmännen hafva, följande en maning af sin innersta natur, upphöjt

kurtisanen till denna plats.

Men detta hade knappast skett, om det icke från Marie

Du-plessis hade utgått en ton, som finner genklang hos hvarje, äfven

den renaste kvinnas trängtan. Det hvilar öfver hennes

personlighet något allmänt mänskligt, äfven om det är stridande mot de

vanliga moraliska föreställningarna. Kameliadamens lycka, lidande

och undergång hafva ju framställts på alla språk och lockat fram

tårar hos alla folk.

Stela engelskor snyfta af rörelse, när de se Kameliadamen på

teatrarna i Eondon, och under aftonens stilla timme smyger sig

här en fallen kvinna in från gatan och lägger en violbukett på

kurtisanens graf.Grand Prix.

Kolossala vagnar med plats för 50 personer, förspända med

åtta hästar och täckta af ett fladdrande soltak rulla fram på den

inre boulevarden. Kusken klatschar med piskan och utstöter gälla

skrik, och en kvinna, som hänger på bakersta vagnssteget,

understöder honom af all sin förmåga: »Denna väg till kapplöpnin-

garna på Kongchamp! Dongchamp! Kongchamp! Den här

vägen!» Och hästarne, som äro prydda med räfsvansar och bjällror,

stegra sig, som ville de genast sätta i väg öfver osynliga hinder.

»Denna vägen till kapplöpningsbanan . . . denna vägen!» . . .

och inom kort är vagnen fylld till sista plats.

I det man rullar framåt på boulevarderna, får man en

förnimmelse, som om hela Paris rullade med i samma riktning.

Framför och bakom sig ser man, så långt ögat räcker, jättestora

kapplöpningsvagnar i rörelse, allesamman öfverfulla af parisare,

som läsa sporttidningar, meddela hvarandra hippologiska rykten

och diskutera utsikterna till vinst. Hvar enda människa har

plötsligt blifvit hästkännare, och spelpassionen, som håller sig vid kon-Grand prix pâ Longchamp.stant höjd under hela året, tyckes i dag, fransmännens Derby-dag,

svämma öfver alla bräddar. Och det är icke ensamt de välbergade

klasserna, som våga sina penningar. Hvar enda blusman, som åker

fram genom skogen med en fem francsslant i fickan, hoppas

komma igen som kapitalist. Tidningarna äro späckade med goda

råd. Men vill man vinna i alla löpningarna, köper man ett

tillslutet kuvert med hemliga vinkar i. Det kostar två francs.

Vid ankomsten till Boulogneskogen blir trängseln af vagnarna

så stor, att kusken till sin förtrytelse måste låta hästarne gå i skridt.

Det är hela härskaror af privata ekipager, hyrvagnar och droskor,

som rulla fram genom avenyerna, medan omnibusar, järnbantåg

och ångare lossa sina laster i skogens alla utkanter. Öfver en

half million människor skola under loppet af en timme

transporteras till Eongchamp, och man känner föga parisarne, om man

tror, att en sådan massutvandring kan försiggå utan rop och skrik,

bedöfvande larm, stoj och sammanstötningar, som dock vanligen

äro af en godmodig karaktär.

Så kommer ett ögonblick som onekligen är imponerande, och

det är, när kapplöpningsvagnen plötsligt dyker fram ur den täta

skogen och man från sin upphöjda plats skådar ut öfver den

vidsträckta Iyongchampslätten : i bakgrunden de pittoreska kullarna, x

böljande som skyar för vinden, till höger fästningen Mont-Valerien,

hvilken ter sig som ett luftigt Akropolis, och djupt under denna

bakgrund kapplöpningsfältets tribuner, öfverfulla af människor, och

framför tribunerna fältet, som nu är förvandladt till ett lefvande,

svallande haf.

För 20 francs får man tillträde till tribunen. Kommen upp

på den, öfverraskas man genast af att man ser framför sig

någonting helt annat än en kapplöpning. Här finnes hvarken jockeyer

eller hästar, ja för en stund icke så mycket söm en antydan till

en kapplöpningsbana. Platsen framför tribunen är öfverfull af

parfymerade, glammande damer, som på sitt sätt täfla om ett grand

prix. Derbydagen är det stora årliga mötet för hästägare, franska

landtjunkare och förnäma sportmän från andra sidan om kanalen,och] Pariskokotterna begagna tillfället till att knyta förbindelser

för den kommande säsongen.

Alla typer af fallna kvinnor äro^representerade i detta vimmel:

eleganta damer med ett visst excentriskt behag, som främlingen

håller för att tillhöra den högre societeten, och halfgamla, gemena

kurtisaner, som utan blygsel förevisa sina pussiga kroppar under

Kokotternas Grand prix.

den genomskinliga toaletten. Bland helt unga, outvecklade

kvinnor, som kokettera med återstoden af sin jungfruliga blygsamhet,

promenera lastens veteraner, blekfeta köttberg, som servera sina

behag i skarpsås. De äro målade i ansiktet, blåa, violetta och

citrongula, och de bära dräkter, som någorlunda svara emot deras

besynnerliga hy. Det gäller för dem att till hvarje pris ådraga sig

så mycken uppmärksamhet, att de må få sitt namn och sin toalett

omnämnda i boulevardtidningarna, ty nästa morgon anmäla vissatidningar dem med det största allvar, och de mest vällyckade få

»Berömlig».

Mot societeten af damer svarar en samling af förnäma herrar.

Hvarje någorlunda välbergad parisare uppträder denna dag i en

stel engelsk sportdräkt af rutigt eller blått tyg och styr ut sig med

åtskilliga hippologiska attributer, såsom hästliufvuden af silfver i

en röd halsduk, handskar af hundskinn och kikare i en läderrem.

Till denna ekipering hör en viss britannisk torrhet i uppträdandet

och i språket de nödvändiga sporttermerna, såsom canter, dead-head

och flick-jlack. Det hela är af stor komisk verkan.

Dessutom ser man naturligtvis ett stort antal verkliga

sportmän, såsom seniorn bland de franska hästägarne, baron Finot, och

bland kända sportnamn: Albert Menier, Schickler och Edmond

Blanc. Omkring detta sällskap som medelpunkt samla sig de

förnäma engelska kappiöpningslorderna, som med sina slätrakade

ansikten och skrangliga gestalter likna vindthundar. Men i

förhållande till hela den stora allmänheten äro de egentliga sportmännen

ett försvinnande fåtal.

Le grand prix äger rum på våren, en af de första dagarna i

juni, alltså vid en tid, då de rika familjerna nyss hafva kommit

tillbaka från Rivieran. Den vecka, under hvilken kapplöpningarna

försiggå, kallas la grande semaine, det vill säga modeveckan, då

täflingen mellan modemagasinen rasar vildare än mellan hästägarne.

När boulevardtidningarna före löpningarna meddela utförliga

be-skrifningar på toaletter, som de mer bekanta kokotterna komma

att bära, är det däri mindre att se en reklam för kokotten än för

magasinet. Och nästan lika intressant som kapplöpningen mellan

hästarne är denna kapplöpning mellan skräddare och

modevaru-affärer, som utkämpas före den första starten. På den öppna platsen

framför tribunen ser man denna särskilda kategori af damer och

herrar i liflig rörelse, betraktande och beundrande sina verk,

kringsvärmade af utländska damskräddare, hvilka — oftast åtföljda af

tecknare — hafva kommit hit från alla land för att få le dernier

cri -=— senaste nyheten.

Cavli ng, Paris. 3 ^Det råder på platsen framför tribunen ett tisslande och

tass-lande, ett prat och ett glam, ett prassel af sammet, siden och

spetsar, ett uppskattande och kritiserande, som trotsar all beskrifning.

Jockeyer, kringsvärmade af sina älskarinnor (alltid professionella

spelare), tränga sig genom mängden, sportjournalister springa fram

och tillbaka bland hästägarne, ärevördiga hästskötare,

hemlighetsfulla och hopknäppta, äro föremål för beundran och afund, eleganta

damer genomläsa nervöst de senaste numren af sporttidningarna,

vilda rykten äro i omlopp, man talar om bestickningar och

bedrägerier, och utan att man ser det, glida kolossala summor ned i

totalisatorn. Nu ringa klockorna. Banan rödjes. Jockeymössorna

blifva synliga utöfver den böljande massan. Första löpningen

tager sin början, och luften är redan laddad med elektricitet.

Men det går tre inledande löpningar före hufvudlöpningen, som

är Le grand prix, då spänningen når sin höjdpunkt, och vi be-

Hästarne framföras.gagna mellantiden till att kasta en blick på samtliga

kapplöpnings-banor i Paris.

Det finnes i denna enda stad fem stora kapplöpningsföreningar,

af hvilka den största är föreningen till den ädla hästafvelns

befrämjande (La société et?encouragement pour tamélioration des races

chevalines en France). Föreningen stiftades 1833 af tolf

framstående hästägare, bland dem James Rothschild och Eugène Sue. Den

Kapplöpningsbanan i Chantilly.

höll ursprungligen sina löpningar på Marsfältet, men då denna

plats togs i beslag för världsutställningarna, flyttades

kapplöpningsbanan till Eongchamp.

Året efter det, då denna ansedda förening bildades, upprättades

Jockeyklubben, som hastigt fick stor betydelse, i det föreningen för

den ädla hästafveln uteslutande rekryterades af klubbens medlemmar.

Den egentliga föreningen har för närvarande omkring 900

medlemmar, som alla tillhöra den högsta aristokratien. Ursprungligenleddes den af en komité, bestående af 30 hästägare, men i januari

1896 förändrades stadgarna, ock prins Arenberg erhöll högsta

myndigheten med titel af president. Föreningen utöfvar ett

betydande inflytande öfver alla franska längdlöpningar; den ger ut

sin Stud-book (härstamning och födsel), granskar stadgar, utfärdar

och annullerar jockey-bref samt kvalificerar och diskvalificerar som

högsta instans. Den summa, föreningen årligen utdelar som

pris, går upp till 4 millioner francs (år 1895, för att taga ett

bestämdt år, till 3,887,950 francs), och dessa penningar användas

uteslutande på föreningens två banor, Fongchamp och Chantilly.

På våren börjar säsongen med tolf dagars löpningar i Paris och

tre dagars löpningar i Chantilly (sista dagen är Fe Derby de

Chantilly). Därpå följa åtta dagars sommarlöpningar i Paris (den sjette

dagen är Fe grand prix) och till sist två löpningar på hösten, af

hvilka den ena, som räcker i åtta dagar, hålles i Paris (sjunde

dagen täflas om municipalrådets pris), och den andra, som slutar

året, är en fem dagars löpning i Chantilly.

De största pris Föreningen för den ädla hästafveln utdelar

(eller distribuerar) äro Le grand prix (200,000 francs), Le Derby de

Chantilly (100,000 francs), Le p7"ix de Diane (60,000 francs), Le

prix du conseil municipal (100,000 francs) och till sist ett extrapris

om 100,000 francs för treåriga hästar.

Vi sade, att det tillsammans fanns fem kapplöpningsföreningar

i Paris. Vi hafva i det föregående talat om den största bland

dem. De fyra andra, af hvilka i synnerhet en är af betydenhet,

skola vi nu också omnämna med några ord.

Hinderlöpningssällskapet (La société des steeple-chases de

France), som stiftades 1863, intager samma dominerande ställning

i fråga om hinderlöpningarna som Föreningen för den ädla

hästafveln intager i fråga om sträcklöpningarna. Sällskapet äger en

af de två stora banorna i Boulogneskogen, Auteuilbanan, som är

lika populär bland parisarne, som den är fruktad af jockeyerna.

Den är en af de farligaste hinderlöpningsbanor i hela världen och

beryktad för otaliga olyckshändelser. Sällskapet ger årligen ut ipris omkring 2*/2 millioner francs (år 1896 på siffran 2,665,495

francs). Det största priset är Le grand steeple-chase dé Auieuil på

120,000 francs.

De tre andra sällskapen äro mindre betydande, men då deras

löpningar ständigt omtalas i tidningarna, skola vi nämna dem

efter deras storlek.

Hinderbanan i Auteuil.

La société sportive dé encouragement, som är stiftadt 1887.

Sällskapet håller sina löpningar på hippodromerna i Maison Eafitte,

Enghien och S:t Ouen. Dess årliga pris uppgå till 1,165,500

francs.

La société d"encouragement pour V amélioration du cheval

français de demi sang är stiftadt 1864 och håller sina löpningar i

skogen vid Vincennes, sträcklöpningar, hinder- och traflöpningar

med årliga pris om tillsammanlagdt 725,000 francs. Dessutomlåter sällskapet hålla traflöpningar i L,evallois och ger härvid ut

270,000 francs om året i pris.

Till sist hafva vi att nämna La société du sport de Fr ange,

som stiftades 1887. Sällskapet anordnar gentlemanlöpningar i

Colombes och ger årligen ut 426,000 francs till pris.

Men vi befinna oss fortfarande på Tongchamp, hvarest

löpningarna hafva fortgått, tills vi nu under stigande spänning närma

oss det afgörande ögonblicket, då totalisatorn slukar och åtei

Bookmakers.

utspyr två millioner francs. Spelraseriet blossar upp mot himlen

som en flamma och kastar ett afgrundslikt sken öfver den

väldiga, böljande folkmassan. I några ansikten kan man läsa skräck,

i andra rädsla. Förmögenheter stå på spel, och medan insatserna

fördubblas och spänningen stiger, skola vi lämna några

upplysningar om Pari nmtuel, d. v. s. den form af spelet (åskådarnes vad

sinsemellan), som för närvarande är tillåten på Tongchamp.

Man har i alla tider spelat på de franska kapplöpningsbanorna,

men det var först under åren efter 1866 som spelraseriet breddeut sig till den större allmänheten. En hittills okänd klass af

affärsmän, de s. k. bookmakers (engelskt ord, som betyder

bok-skrifvare), slogo upp sina kontor rundt omkring

kapplöpnings-banorna och inbjödo från sina öppna vagnar eller stående under

jätteparaplyer allmänheten till en Poule au chapeau, en Pari au

livre eller Pari mutuel. Förutom ambulerande kontor på

kapp-löpningsbanorna hade kejsardömets största bookmakers, Oiler och

Chéron, bet3^dande kontor i Paris.

Bild från banan.

Intresset för spel på kapplöpningsbanorna var i tilltagande,

och med hvilken kraft denna uppeggande förströelse trängde

ned till folket, framgick bland annat däraf, att kapplöpningsbanorna

nästan icke alls påverkades af olycksåret 1870—71. Efter kriget

steg spelpassionen till raseri, och den republikanska regeringen

ansåg sig slutligen böra bekämpa den som ett slags farsot. År

1878 antogo kamrarne en lag, som kort och godt förbjöd de

ömsesidiga vadhållningarna (Pari mutuel), men tillät bookmakers att

fortsätta sin verksamhet med andra spel. PAöljden blef den, att

allmänheten på det gröfsta bedrogs af de fräcka bookmakers, ochnär till slut bedrägerierna vid kapplöpningarna antogo karaktären

af skandal, blef åtta år senare Pari mutuel åter tillåtet, men på så

sätt, att bookmakers blef vo fördrifna och hela kapplöpningsspelet

samlades i en af staten kontrollerad totalisator. Detta tingens

tillstånd äger bestånd ännu i denna dag. Bookmakers hafva dock

ingalunda försvunnit. De uppträda nu som mellanhänder mellan

allmänheten och totalisatorn, och de hafva sina kontor både vid

kapplöpningsbanorna och i Paris.

Men den egentlige bookmakern är alltså staten. Spelet

försiggår i en oerhörd mängd träskjul med trenne funktionärer

Bild från banan.

i hvarje skjul. Den minsta insatsen ute på banan^är 5 francs,

på sadelplatsen 50 francs. Medels en automat kunna spelarne

se, huru mycket det i ett gifvet ögonblick har hållits på hvarje

häst, och följaktligen kunna de på förhand någorlunda

beräkna odds* Det är dock sällan en löpning slutar utan att det

beredes de spelande en eller annan öfverraskning, i synnerhet till

följd af hästägarnes eller jockeyernas bedrägerier. Synnerligen stora

voro odds 1888, då Parasang för en insats om 5 francs gaf en

vinst på 386 francs. Vid Grand prix 1889 gaf Vasistas 723

* Odds, engelskt ord, som betyder: ojämna vad, då den ena parten af

de vadhållande sätter upp eller riskerar mer än den andra. Öfvers. anm.francs för 5 francs, och 1895 gaf Reptile i S:t Ouen en vinst på

2,613 francs för en insats på 10 francs. Det är således odds, som

— likasom de stora lotterivinsterna — fresta tusenden att spela.

Huru omfattande det maskineri är, som sättes i rörelse för

att tillmötesgå spelbegäret, får

man en föreställning om, när

man ser, hur många människor

det är, som hafva anställning

på kapplöpningsbanorna.

Ensamt vid totalisatorerna på

Longchamp äro 1,300

personer anställda, i Auteuil 1,000,

i Chantilly 600 och på hvar

och en af de tre andra kapp- Vid totalisatorn.

löpningsbanorna omkring 400.

Detta blir tillsammans öfver 4,000 människor, som hafva

emdags-penning om 20 francs. Kapplöpningar hållas under elfva månader

af året hvarje dag.

Af allmänhetens insats i totalisatorn fråndragas 7 procent,

hvaraf 4 procent tillfalla kapplöpningskomitén, 1 procent

stuterierna och 2 procent fattigvården.

Samtliga insatser under ett år

på de parisiska

kapplöpningsbanorna uppgå till 150 millioner

francs, hvilket naturligtvis är ett

många gånger större belopp än

prisen. Vid Le grand prix är

priset för första häst 247,375 vid totalisatorn.

francs, för andra 20,000 och för

tredje 10,000 francs. Men under de minuter löpningen varar,

omsättes det i totalisatorn öfver 2 millioner francs.

Ingen penna förmår heller skildra den spänning, som före

löpningen genombäfvar den folkmassa, hvilken så långt ögat når

står sammanpackad på Kongchamp. Kastar man från tribunen en

C av lin g, Paris. 33blick ut öfver det böljande fältet, hvarest kulörta parasoller här och

hvar fängsla ögat och där trängseln i fjärran tyckes torna upp de

höga hattarna till mörka vågsvall, erhåller man ett oförgätligt

intryck af kapplöpningslifvet i Paris.

Under en spänning, som från människorna tyckes meddela

sig till naturen, äro alla ansikten och ögon vända i en bestämd

riktning, då plötsligt tusentals händer lyftas mot höjden och

hä-starnes namn ljuda från tusentals munnar: Gardefeu! Valseur !

Soleil! Libaros! Cazabat! och Dax! Hvar enda spelare tror, att det

hjälper att han ropar det namn, han håller på, och när en ung

dam bryter af sin solfjäder och hysteriskt skriker: Dax! Dax!,

kan man vara säker på, att hon håller 500 francs på Dax.

Iyångt borta i fjärran ser man nu en mörk massa, som flyger

hän öfver marken, och följande denna framilande massa, i hvilken

färgerna på jockeyernas mössor snart blifva synliga, vända sig de

hundratusende ansiktena, liksom molekylerna dragas af en magnet.

Från människohafvet höres dofva rop, som samla sig omkring tre,

och till sist endast omkring två hästar: Gar defeu! Soleil! Gardefeu!

Soleil! Så blifver det åter igen dödstyst, men blott för en sekund,

ty nu ljuder det som ett ångestfullt skri: Dax! Dax! På smala,

glimmande hästben susar jockey klumpen förbi i den första

vändningen. De spelande blifva likbleka, ty Dax sträcker sitt spetsiga

hufvud ett par tum framom de andra hästarne, som med väldiga

kängurusprång lägga banan bakom sig. Dax! Dax! . . .

Hundra-tusenden i vinst för de spelare, som utan något hopp hafva hållit

på Dax! Och allesamman vråla de, som om de hade fått en knif

i halsen: Dax! Dax!

Voilà! Voilà! Voilà! Med vindens hast susar fältet rakt

fram mot målet, och hela den oerhörda åskådaremassans kroppar,

ben och armar, allt lefvande kommer i den vildaste rörelse: Voilà!

Voilà! Voi . . .

Ett anskri! En häst störtar i det ursinniga upploppet och

rifver en million med sig i sitt fall. Dax synes förlora sitt enhalf alns långa försprång, han glider tillbaka, och alla ryttarne

fara i väg upp mot målet som en mörk klump.

Men de stora spelarne, som hafva sina platser närmast målet,

hafva sett en hästnos, som de känna, och vildt ljuder ropet:

Gardefeul Gardefeul ... tills plötsligt detta rop drunknar i ett

öron-bedöfvande tjut: Soleill Ty se! I det sista, i det yttersta

ögonblicket, då spänningen har öfvergått till kramp, skjuter en häst

fram ur klumpen som en eldstråle, förbi målet och mottages med

fanatiska handklappningar, eder och förbannelser, hysteriska

skrattanfall och kvinnors skrik.

En fransk häst har vunnit (likasom alla år sedan 1887), och

för den stora massan är detta faktum mer än tillräckligt för att

väcka en vild entusiasm. Men på sadelplatsen, där öfver två

millioner under loppet af ett par minuter byta ägare, ser man scener,

som påminna om ett hospital. Hästkännare, som hafva spått

vilse, öfverhopas af de närmast stående med hån, engelsmän

förklara löpningen för ogiltig, och kokotterna, som hafva förlorat

allt, utom äran, kasta sig oförskräckt in i trängseln, där den

segrande hästens ägare är föremål för en ovation.

Förvirringen är obeskriflig, men bilden från

kapplöpnings-fältet återfår sitt lätta behag, så snart massan börjar skingra sig

i den ljusgröna Boulogneskogen. Ehuru ännu ett par löpningar

återstå, reser sig presidenten med sina ministrar, och i nästa

ögonblick äro en million människor på väg till Paris.

Det är detta massornas tåg in mot staden, som gör ett så

oförgätligt intryck på främlingen, som första gången är

närvarande vid en grand prix. Det ställe, hvarest man bäst kan

öfver-skåda det oerhörda vimlet af vagnar och människor, är

Triumfbågen. Utefter Boulogne-avenyen i hela dess betydliga längd ser

man en rörlig massa af ekipager, af fonr-in-hands, af ryttare och

fotgängare, som från detta ställe taga sig ut som en armé, hvilken

drager framåt med blänkande vapen. Lidelsen från banan synes

ännu icke hafva svalnat i dessa ansikten, förr än nya lidelser

tändas vid anblicken af Babylon. Framåt susa vagnarna i den sistastora kapplöpningen, fullsatta af sidenklädda kokotter, korrekta

sportmän, engelska peers, turister och småborgare, modelejon och

dagtjufvar, och i spetsen för skaran republikens president, som

under vägen är föremål för en bitande kritik.

Frankrikes stora kapplöpningsdag är till ända, och den

kolossala människomassan fyller hastigt restaurationerna och

förlustelseställena. Den kvällen — och under natten med — dansa

guldmynten i Paris.Barmhertigheten.

Frihet, jämlikhet och broderskap står det skrifvet öfver

ingången till alla offentliga byggnader i Paris. Och för främlingen,

som upptagen af sina egna tankar vandrar genom gator och

gränder, är det revolutionen, som genom dessa ord talar till

eftervärlden.

Till denna stad, hvarifrån de skönaste och ädlaste tankar

hafva utgått som gåfvor till mänskligheten, kommer man med

förväntan att få se ett ideelt samhälle, men i det afseendet krossas

ens illusioner. Öfver allt läser man den skrifna lagen, som

likställer människorna med hvarandra, och öfverallt har man en

känning af den oskrifna lag, som hårfint drager gränserna för

olikheten. Och man kan icke vistas länge i Paris, förr än man

frågar, hvad fransmännen egentligen hafva ernått efter att hafva

af-dankat så många regeringar och utgjutit så mycket blod. Hvar

ser man verkningarna af Voltaires, Victor Hugos och Gambettas

ande?

Ja, hvad man först lär sig inse i Frankrike, det är det

fabelaktiga motstånd, som allt framåtskridande har att kämpa emot"

äfven när det endast har emot sig slentrian, gammal häfd och

tradition. Hos ett folk, som är så lättrörligt som det franska, ett

folk, som har fri själfbestämmelserätt i sina egna angelägenheter

och som icke borde hämmas i sin utveckling af inflytande från

några privilegierade klasser, hos ett sådant folk väntade man sig

något mera än de rent yttre konturerna af en republik.

Men ännu hvila forntidens väldiga skuggor öfver nutidens

Frankrike. Utåt visar det sitt Napoléons-skägg, inåt fordrarfolket republik. Detta är så oförenliga motsatser, att de hota att

slita sönder staten. Det råder en dubbelhet i den franska

samhällsorganisationen: en ansträngning utåt för att bevara

krigarestatens medeltidsattributer och en ansträngning inåt för att

realisera de drömmar om frihet, jämlikhet och broderskap, som

härröra från den stora revolutionen.

Huru ofta har det icke sagts, att den tredje republiken, som

årligen använder kolossala summor för hären och flottan, icke har

förmått organisera ett verkligt fattigvårdsväsende för de behöfvande

och lidande. Sådana reformer som ålderdomsunderstöd och andra

liknande lagar till de arbetande klassernas fromma skulle i

Frankrike betraktas som revolutionära steg, farliga för det helas väl.

Revolutionen fastslog den humana uppfattningen, att det var statens

plikt att understödja de fattiga, men den moderna republikanska

lagstiftningen har i detta afseende afvikit från de principer, som

häfdades i konstitutionerna af 1791, 1793 och 1848. I våra dagars

Frankrike hafva hvarken departementen eller staten någon plikt

att försörja de fattiga, och inga behöfvande — med undantag af

barn, som sakna omvårdnad, och obemedlade sinnessjuka — kunna

som en rättighet begära fattighjälp.

På detta område likasom på så många andra har den franska

lagstifningen stått stilla, medan utvecklingen inifrån har gått sin

gång. Naturligtvis finnes det ett fattigvårdsväsende i Frankrike,

men hopflickadt som det är af mångfaldiga reglementen och

hop-gyttradt samt opraktiskt i sin verksamhet, är det förenadt med

åtskilliga svårigheter att i korthet gifva en föreställning därom;

dock bör det icke förbigås i en skildring af Paris.

Ehuru den franska staten icke har någon plikt att försörja

de fattige, är det det oaktadt staten, som genom inrikesministern

har högsta ledningen af det franska fattigvårdsväsendet och de så

kallade nationella välgörenhetsinrättningarna. Af dessa skola vi,

hvad Paris angår, blott nämna sådana jätteanstalter som

döfstum-institutet i Charenton, det offentliga döfstuminstitutet vid Rue S:t

Jacques, blindinstitutet för unga blinda vid Boulevard des Inva-lides, det kolossala hospitalet i Charenton och de talrika asyler,

som finnas spridda rundt omkring i Seine-departementet och i

hvilka det tillsammans finnes platser för 48,000 öfvergifna barn.

Vi lämna i detta arbete å sido fattigvårdsväsendet i

departementen, som i många afseenden skiljer sig från förhållandena i

Paris. Ehuru staten enligt lag icke har någon förpligtelse mot

de fattiga, finnes det i Frankrikes hufvudstad ett fullständigt

orga-niseradt fattigvårdsväsende, som ursprungligen ordnades genom

en lag af den 10 januari 1849. En direktör står i spetsen för

den oerhörda administrationen. Han utnämnes på Seine-prefektens

förslag af inrikesministern. I sitt dagliga arbete har han till

hjälp ett råd på 35 medlemmar, af hvilka 10 tillika äro

medlemmar af det radikala municipalrådet; det är från dessa 10, som

lifvet och initiativet utgår i den senfärdiga komitén. En lag af

den 28 mars 1898 har dock sökt begränsa de folkvalda medlem

-marnes stora inflytande, men i verkligheten är det mindre rådligt

att rubba deras maktställning, då det är genom dem, som

fattigvårdens kassa får sitt tillskott från Paris.

Man blir nästan förfärad, när man en enda gång får tillfälle

att på nära håll iakttaga den värld, hvaröfver denna direktör och

detta råd regera. Bilden af ett det obeskrifligaste elände står i

den skarpaste kontrast mot Paris i festdräkt. Vi skola belysa

detta med några siffror.

År 1896 fanns det i Paris icke mindre än 511,880 personer

(mer än en och en half gång Stockholms hela invånareantal), som

fingo understöd af fattigvården. Barmhertighetsinrättningarna

förfogade öfver 26,294 sängar, och 110,000 sjuka fingo kostnadsfri

läkarevård i hemmen. Samtidigt underhöllos 48,000 barn på

asylerna.

Det är då naturligtvis oerhörda summor staden Paris

dagligen ger ut för sina fattiga. Den årliga budgeten till

fattigvårdsväsendet har under de senaste 18 åren stigit från 26 till 36

millioner francs, utan att befolkningen ens närmelsevis har ökats i

samma proportion. De direkta utgifterna till fattigvården upp-gingcr 1896 till~sammanlagdt 36,843,616 francs 50 centimer. Däraf

lämnade municipalrådet 22 millioner. De återstående 15

millionerna inflöto af åtskilliga inkomster, som äro anslagna till

fattigvården, till exempel inkomster af egendomar och afgifter af

teatrar, baler och konserter (den sistnämnda inkomstkällan gaf nämnda

år 3,300,000 francs). Dessutom kunna bland fattigvårdsväsendets

Framför Mont-de-piété.

inkomster nämnas inkomsten af pantlånekontoret Mont-de-piété,

99.000 francs, och från kyrkogårdarna (för jord, såld på lifstid),

377.000 francs.

Men utgifterna nå upp till de stora inkomsterna. Till

försörjningsanstalter och sjukhus betalades nämnda år 23 millioner

och till fattigunderstöd i hemmen ungefär 11,500,000 francs. Om

administrationens omfång får man en föreställning, när man hör,

att det likaledes samma år åtgick 1,530,110 francs till löner, tynaturligtvis är det liksom på alla områden inom den franska

administrationen en orimlig massa byråer med byråchefer,

sekreterare och assistenter, som stupa på hvarandra. En medlem af

mu-nicipalrådet, af hvilken jag erhöll några upplysningar i dessa

frågor, yttrade, att fattigvården i Paris kunde betecknas som

tillfredsställande för alla andra utom för de — fattiga.

Följden af de många byråerna och ämbetsmännen är bland

annat den, att det är förenadt med så mycket spring för de

be-höfvande att få understöd, att de i åtskilliga fall föredraga att

förskaffa sig hvad de sakna genom stöld och rån. Dock har i

detta afseende betydande förbättringar införts under de senare åren.

Förr har man allmänt följt den principen, att de behöfvande

in-togos på inrättningarna, hvarigenom man upplöste familjerna och

tillintetgjorde hemmen. Men denna mycket olämpliga form för

att hjälpa de fattiga har grundligt omdanats genom ett dekret af

den 15 november 1895. Nu för tiden går man den rakt motsatta

vägen och sträfvar att genom kontant hjälp, lämnad på stället,

hålla hemmen vid makt och således uppmuntra de fattiga till

själf-hjälp. Det har visat sig i praktiken, att kommunen genom denna

form af understöd förminskar sina utgifter, i det de fattiga, som

hållas öfver vattnet, nästan alltid kunna påräkna något understöd

af vänner och släktingar som intressera sig för deras öde.

I hvart och ett af Paris’ 20 arrondissement finnes en

fattigbyrå, som förestås af mären och hans sekreterare samt af fyra

administratörer, som Seineprefekten utnämner, och af fyra ärliga

medborgare från arrondissementet. Det är dessa män, som hafva

det svåra uppdraget att utdela fattighjälpen. Det är ett oerhördt

arbete, och de utföra det utan någon lön.

Samtliga dessa herrar infinna sig dagligen på märiet, där de

mottaga och granska ansökningarna om understöd. Som det första

villkoret fordras, att den behöfvande har låtit skrifva in sig på

understödslistan, som framlägges en gång om året; men för att få

sitt namn intaget på denna lista, är det åter en hel mängd villkor,

såsom att personen i fråga har haft fast bostad i Paris under de

C avi i ng, Paris, 34senaste åren samt att han eller hon är oduglig till arbete på grund

af ålderdom eller svaghet. Därefter anställes en noggrann

undersökning i den understödsbehöfvandes hemvist, och först sedan alla

dessa formaliteter äro i ordning,

lämnas hjälpen, som kan vara

antingen tillfällig eller årlig; den [-utgår]-] {+ut-

går]+} månadsvis med 4, 8, 10 och

20 francs pr individ. Går

understödet till öfver 30 francs, lämnas

det direkt af fattigvårdsväsendets

direktör. I budgeten för 1896

finnas uppförda 11,365,951 francs till det direkta understödet. Häraf

användes 4,362,001 francs 92 centimer till utdelning af naturalier,

intagande på inrättningar o. s. v., 740,325 francs åtgingo till

personalen och underhåll af materiel, och 6,263,624 francs utdelades

direkt till de fattiga enligt gällande reglemente.

Fri läkarevård lämnas

alla behöfvande efter samma

regler, som de hafva att

iakttaga, hvilka söka

pen-ningeunderstöd. För

närvarande är man sysselsatt

med att upprätta

läkare-vaktstationer och

fattigapotek i alla

arrondissemen-ten. Från stationerna skola

Operationsrum. läkare och barnmorskor

kunna gratis anmodas om

besök i hemmen, likasom också de fattiga skola få kostnadsfri

medicin.

Från läkarevaktstationerna gå vi i vår skildring till att omnämna

de stora sjukvårdsinrättningar, som lyda under fattigvårdsväsendets

högsta tillsyn; men i det vi som hastigast föra läsaren genom

dessa kolossala anstalter, som tillsammantagna äro en hel värld,erinra vi ånyo om, att af sikten icke är och icke kan vara att lämna

en utförlig framställning af det oerhörda fattigvårdsväsendets

alla grenar. Ensamt om det lif, som rör sig inom sjukhusens

väggar i Paris, skulle det kunna skrifvas en stor bok.

Erinrande om, att det största sjukhuset i Sverige, Sabbatsbergs

i Stockholm,* har 338 sängar, gå vi nu att nämna de mest bekanta

kommunala sjukhusen i Paris.

Mest bekant af alla sjukhusen är Hôtel Dieu, hvilket hvarje

resande, som stiger upp i Notre Dame-kyrkans torn, ser i

fågelperspektiv vid tornets fot. Hôtel Dieu har 715 sängar. Det

återuppbyggdes 1878 och kostade 36 millioner francs.

La Pitié (vid Rue Lacépède, med 715 sängar, grundadt af

Ludvig XIII), La Chanté (vid Rue Jacob, med 616 sängar,

grundadt af Marie de Médicis), B Hôpital S:t Antoine (vid Rue S:t

Antoine, upprättadt under revolutionen), LHôpital Necker (vid Rue

de Sèvres, med 475 sängar, upprättadt af fru Necker, hustru till

Ludvig XVI:s finansminister), L Hôpital Cochin (vid Rue de

Faubourg S:t Jacques, med 472 sängar, grundadt 1780 af abbé

Jean-Denis Cochin; i detta sjukhus finnas stora laboratorier, i hvilka

det hålles föreläsningar), B Hôpital Lariboisiére (stort barnbördshus

med 905 sängar; särskild afdelning för svårare operationer),

BHopi-tal Beaujon (med 554 sängar), H Hôpital Fenon (888 sängar), U

Hôpital Laénnec (628 sängar), H Hôpital Bichat (188 sängar, stor

badanstalt, som årligen ger 30,000 kostnadsfria bad), H Hôpital Herold

(100 sängar), H Hôpital Andral (100 sängar), HHôpital Brous sais

(264 sängar), och till sist af sjukhus för speciella sjukdomar: S:t

Louis (ursprungligen sjukhus för pestsjuke, nu för sy fili spatienter,

1,000 sängar; S:t Louis är dessutom Europas största sjukhus för

hudsjukdomar; det lämnar årligen 100,000 kostnadsfria läkareråd

och minst lika många kostnadsfria bad), H Hôpital Ricord (327

sängar för manliga syfilispatienter), BHopital Broca (300 sängar

för kvinnliga syfilispatienter), La Maternité (525 sängar, barnbörds-

* Allmänna Försörjningsinrättningen i Stockholm har 407 sängar, men

den är ej något sjukhus i egentlig bemärkelse. Öfvers,hus och barnmorskeskola) och ännu ytterligare en mängd sjukhus,

som äro särskildt afsedda för barn.

Det finnes i Frankrike en högre och en lägre klass af läkare;

till den högre räknas de läkare, som hafva gjort tjänst på sjuk-

husen, de så kallade mternes, det vill säga läkare, som hafva

sjukhusutbildning. Men vilkoret för denna utbildning är en examen,

På bättringsvägen.

som de medicine studerandena aflägga under sin studietid,

oberoende af deras egentliga examina. Hvarje student sträfvar efter att

ernå denna grad. Konkurrensen är mycket stark, och det lyckas

blott för ett fåtal att blifva upptagna i de franska läkarnes elitkår.

Nästa steg, som är mycket svårare, är att erhålla fast

anställning som sjukhusläkare, och till och med den skickligaste läkare

vinner sällan det målet, förr än han är 40 till 45 år. Men har hankommit så långt, intager han också en betydande ställning, hvari hans

sociala anseende och därmed följande privata praktik lämna

ersättning för hans ringa lön. Sjukhusläkarnes löner variera mellan

1,500 och 3,000 francs, men hafva de ett bekant namn, kunna

deras inkomster utanför sjukhusens väggar vara kolossala. Hos

de båda läkarne i invärtes sjukdomar Potain och Bouchard får man

för närvarande knappast företräde utan föregående skriftlig anmälan,

och en patient kan mycket väl få vänta i fjorton dagar. Det är i

Paris som annorstädes operationerna, som läkarne taga in

synnerligen stora honorar på. En underlifsoperation hos den nyligen

af-lidne Pean kostade ända till 20,000 francs, och han förtjänade

ofta på en förmiddag 35,000 francs. De mest bekanta kirurgerna

äro för närvarande Segond och Doyen, af hvilka särskildt den

senare, en ännu helt ung man, förvånar främmande läkare genom

sin djärfhet som operatör. Bekanta inom utlandets läkarevärld äro

de två öfverläkarne vid S:t Eouis-sjukhuset Besnier och Fournier.

Deras specialitet är resp. hudsjukdomar och syfilis, och deras

sjukhus för dessa sjukdomar är det största som finnes i Europa.

När läkarne gå sjukhusvägen för att öka sitt vetenskapliga

anseende och därigenom sin privata praktik, är det ingenting att

undra på, att både öfver- och underläkare försumma sina ämbeten.

Det råder på dessa sjukhus många förhållanden, som väcka

främlingens förvåning, till exempel den lätthet, med hvilken en

öfver-läkare flyttas från den ena afdelningen till den andra, så att han

än är specialist i invärtes sjukdomar, än uppträder som kirurg,

medan han naturligtvis utanför sjukhuset håller fast vid sin

specialitet. Saken är den, att sjukhusen för 100 år sedan icke

mycket kände till några specialister. En öfverläkare kunde på den

tiden förflyttas, utan att det utöfvade något större inflytande på

patienterna, och det är denna gamla slentrian, som ännu i våra

dagar upprätthålles. Eäkarevetenskapens utveckling i riktning hän

mot utbildningen af specialister erkännes icke af den konservativa

sj ukhusdirektionen.

Vissa förhållanden på sjukhusen hafva under de senaste årengifvit anledning till våldsamma fejder, som hafva utkämpats i

pressen och på offentliga möten och som naturligtvis hafva åstad-

Tiden för besök på sjukhuset.

kommit en förvirring, för hvilken de oskyldiga patienterna fått lida.

Municipalrådet har på goda grunder satt sig emot, att icke blott

administrationen af sjukhusen var likadan som på kejsaretiden, utanatt dessa till på köpet utvecklade sig till katolska och reaktionära

institutioner, som uppträdde fientligt mot det republikanska

samhället. Sjukvården var förut anförtrodd åt barmhertighetssystrar,

hvilka — utom att de voro skickliga sjuksköterskor — uppfattade

sin verksamhet som en mission för den katolska kyrkan. Sedan

1878 har municipalrådet, trots ett fanatiskt motstånd från kyrkans

sida, ersatt systrarna med vanliga sjuksköterskor, och nu finnes

det systrar endast i S:t Eouis och Hôtel Dieu.

Det gäller som en allmän regel om alla sjukusen i Paris, att

de äro dåligt administrerade och alltid öfverfulla. Till gengäld

är vården på dem kostnadsfri, hvilket utgör förklaringen till, att

tilloppet på patienter är så stort och att så många välbergade

patienter föredraga att blifva vårdade där framför att låta sig

intagas på ett Maison de santé, där afgiften är 10 francs om dagen.

De flesta sjukhusen betraktas som lokala, det vill säga att de äro

förpliktade att taga emot patienter med allehanda sjukdomar från

samma arrondissement. Följden är den, att det råder en oerhörd

sammanblandning af patienter i de öfverfulla salarna; detta

förhållande är så mycket olyckligare, som främmande läkare alltid blifva

förbluffade öfver den lättvindighet, hvarmed deras franska

ämbetsbröder sätta sig öfver de allmänna hygieniska fordringarna.

Frankrikes hufvudstad synes vara på väg att rubbas i sin urgamla

ställning som en de goda sjukhusens stad. För endast en

människoålder sedan kommo ännu läkare hit från hela världen och fingo

sin utbildning och nya idéer af sådana ryktbara läkare som Ricard

(syfilis) och Charcot (nerv- och sinnessjukdomar). Men den

allmänna läkareutbildningen i Tyskland säges under de sistförflutna

åren hafva blifvit bättre än i Frankrike, och ansedda engelska

läkare draga en ström af studerande till Tondon. Efter Péans och

Charcots dagar finnes det icke inom den parisiska läkarevärlden

något namn med europeisk ryktbarhet.

Vi började denna korta öfverblick öfver fattigvårdsväsendet

med en framställning af fattigunderstöden i hemmen. Vi hafva

därefter flyktigt omtalat förhållandena på kommunens sjukhus, ochdet återstår oss nu att lämna^några upplysningar om, hvad Paris

gör för de öfvergifna barnen och för fattiga orkeslösa män och

kvinnor, som hafva nått gränsen för stofthyddans tillvaro.

Plikten att försörja föräldralösa och öfvergifna barn åligger,

såsom redan här of van har nämnts, det allmänna, i det redan kejsar-.

dömet ordnade dessa förhållanden genom en lag af den 5 maj 1869, en

lag, som af republikanerna betydligt utvidgades 1874. Från

asylerna i Paris, där barnen samlas, sändas de genom statens försorg

till departementen och inackorderas hos handtverkare och bönder

Barnasyl.

Här stanna de, tills de i sitt trettonde år sättas i tjänst eller lära

Då lagstiftningen senast, år 1889, sysselsatte sig med dessa

förhållanden lämnades den officiela uppgiften, att det i Paris ständigt

fanns 20,000 öfvergifna och föräldralösa barn och att af dem 1,400

från sitt första lefnadsår erhöllo omvårdnad af det allmänna.

Till att uppföda och uppfostra dessa 20,000 små parisare

användas årligen 9 millioner francs. Det är en betydande utgift, men

statistiken visar, att ju mera de öfvergifna barnens uppfostran kostar,

desto mindre kosta fängelserna. Det ser tillräckligt mörkt ut ändå!

År 1890 blefvo enligt justitieministeriets officiela uppgifter 35,000

minderåriga anhållna dels för tiggeri, dels för stöld och dels förprostitution. Det långt öfvervägande flertalet af dessa 35,000 barn

är föräldralösa och öfvergifna.

Förutom statens kolossala barnavård finnes det i Paris ett

antal privata barnasyler eller uppfostringsanstalter, som är så stort,

att ensamt namnen på dem skulle upptaga flera trycksidor.

Talrika barnasyler underhållas af de stora årliga basarer, på hvilka

damer tillhörande den förnäma världen och berömda konstnärinnor

kokettera med sina goda hjärtan, men samtidigt skaffa

barm-hertighetsinrättningarna stora penningsummor. Den mondäna

välgörenheten blomstrar frodigt i Paris, och många

välgörenhetsanstalter, i synnerhet asylerna, utgöra missionsfält för präster och

religiöst anlagda« damer. Andra hafva blott sin fåfänga och sin

egennytta till ögonmärke. Framstående politikers fruar äro alltid

.1 Xfc ■

beskyddarinnor för asyler, och äregirige rike män, som med

kontanter understödja fruns filantropiska sträfvanden, kunna göra sig

räkning på hennes mäktiga inflytande, när det blir fråga om

hederslegionens kors vid det årliga ordensregnet.

Från barnen vända vi oss nu till de orkeslöse gamle, hvilka

vid inträdandet i sitt sjuttionde år få bostad och uppehälle i tre

olika slags anstalter, de så kallade Fondations (försörjningsanstalter

för ålderstigna, upprättade genom donationer), Maisons de Retraite

(hvari pensionärerna måste lämna någon betalning) och de

kolossala byggnadskomplexen Les Hospices (med kostnadsfritt underhåll).

När man vandrar genom Paris, stannar man ofta förvånad framför

dessa anstalter, hvilka ligga inne i den lifliga staden som tillslutna

fästningar.

Les Fondations styras nästan alla efter stiftarens eller stiftar

-innans önskningar. Deras antal är mycket stort, men angående

samtliga beloppet af deras kapitaltillgångar hafva vi förgäfves sökt

några statistiska uppgifter. Det är i allmänhet förenadt med

åtskilliga svårigheter att få en nödig öfverblick öfver

fattigvårds-väsendets vidlyftiga institutioner. Man måste inhämta sina

upplysningar på flera olika byråer, och i stället för preciserade svar

på sina frågor erhåller man öfverallt en tjock årsberättelse eller,

Cavling, Paris. 35hvad som är ännu värre, ett historiskt arbete, som börjar med

Frans I och slutar just med tiden strax före den, om hvilken man

önskar besked.

Närmast Fondations komma de så kallade Maisons de Retraite,

hvarmed förstås ålderdomshem, som taga emot gamla män och

kvinnor mot en obetydlig betalning. De största och mest bekanta

äro: Maison de Retraite des Ménages (Issy, Seine), Maison de Retraite

de La Rochefoucauld (vid Avenue Orleans) och Institution Site-Perine

(vid Rue de Point du jour).

Vi komma nu till sist till de största af dessa anstalter,

ålderdomshemmen, de så kallade Hospices, som i synnerhet äro

inrättade för fattiga ålderstigna personer, men på «samma gång äro

barnasyler, hospital och sjukhus, ja egentligen äro hela samfund,

som man kan promenera rundt omkring i, fördjupa sig i, förirra

sig i en vecka, en månad, ja ett år.

Af dessa imponerande anstalter nämna vi de mest bekanta:

Bicétre, liggande en kilometer söder om Paris, upprättadt på

befallning af Richelieu 1632. Tillsammans 2,534 sängar, af hvilka

740 för sinnessjuka, uteslutande män.

Ivry, afsedt för ålderstigna och obotligt sjuka, upprättadt 1869;

räknar 2,040 sängar och har en särskild sjukhusafdelning för

sjuka barn.

Brevannes, anstalt och sjukhus för ålderstigna och obotligt

sjuka af båda könen.

La Salpétnére, ursprungligen en arsenal, som uppfördes

under Tudvig XIII. Har 4,500 sängar, hvaraf 1,400 för sinnessjuka.

Anstalten var egentligen bestämd för kvinnor, men tager också

emot barn af båda könen samt män.

La Salpétriére är en samling af stora, urgamla byggnader och

ligger mellan Orléans-bangården och Jardin des Plantes, långt

bort från stadens medelpunkt. Vid gallerporten hejdas man af en

vakt, som underkastar kommande och gående kroppsvisitation.

När man har genomgått denna lilla skärseld, kan man fritt

promenera in mellan de gråaktiga, af tiden angripna husen, hvarigamla män och kvinnor flacka omkring i alla möjliga riktningar

på ett besynnerligt, säfligt sätt och där man snart känner sig

försatt till en värld, som är en egendomlig motsats till lifvet i Paris.

Det första som väcker förvåning är etablissementets omfång.

La Salpétriére är en hel stad med gator och gränder, avenyer och

torg, specerihandlande och kaféer. När tjänstepersonalen medräknas,

bor det inom dessa murar 5,600 människor, alltså lika många som

i en medelstor stad här i Sverige. Den tomt anstalten upptager

uppgår till en areal af 33 hektar. Orléans-järnvägsbolaget har

förgäfves erbjudit sig att köpa marken för en summa af 25

millioner francs.

Vi vandra genom en labyrint af byggnader, i hvilken gamla

kvinnor till ett antal af öfver 3,000 ränna omkring som om de

hade brådtom med förberedelserna till sin sista resa. Åtskilliga

af dem äro öfver 100 år gamla, några ligga lutade mot

fönsterbrädena och mumsa, andra sitta utefter väggarna, upptagna af

sina minnen, eller hafva de flyttat tillsammans sina stolar i skuggan

af en jasmin och förkorta tiden med sladder. Det är ett

allena-stående galleri af ansikten, korpulenta, gemytliga matronor, som

med fladdrande mössband och uppspruckna klädningslif tulta

omkring som mjuka guttaperkabollar, gamla afskrapade spöken, som

fräsa och skjuta rygg likt arga kattor, och hemlighetsfulla varelser,

försjunkna i sina egna tankar, insvepta i schalar, med hornbrillorna

hängande på finkänsliga mjuka näsor, på samma gång listiga och

djupsinniga, sådana som man i sagan tänker sig häxorn^.

Tre tusen kvinnor, som stå på grafvens brädd — man stannar

och betraktar förfärad denna fruktansvärda scen af upplösning.

Blott för ett par människoåldrar sedan, då Henri Murger lefde sitt

glada lif bland gråtmilda grisetter, då Alfred de Musset älskade

och diktade, voro dessa 3,000 gamla häxor ännu behaget, gratien

och våren i Paris! Det är dessa skrynkliga gummansikten vi

läsa om, när vi läsa de författare, som hafva beskrifvit de nattliga

festerna i Closerie des Lilas, det är dessa sorgliga rester af

lef-vande varelser, som fladdra genom Paul de Kocks uppsluppnaböcker. Det är dessa utbrunna ögon, som inspirerade skalderna,

och det är dessa hopböjda, sneda lemmar, som kejsartidens

skulptörer förevigade i marmor. Ja, gripande är lifvets korthet!

Fruktansvärd är den eviga, aldrig stillastående undergången, och

fasa-väckande är upplösningen och döden, så som man ser den här i

bråd verksamhet på ljusa dagen.

Från La Salpétriére.

Nu skulle man väl kunna antaga, att de gamla nuckorna icke

längre pinades och plågades af någon mänsklig äregirighet, när

de till sist hade hamnat bakom dessa murar. Men nej!

Knappast har en gammal kvinna kommit in på La Salpéteriére, förr än

hon börjar att kämpa för en plats i stiftelsens privilegierade

af-delning, Saint Félix, ett isoleradt hus, hvari kosthållet är något

litet bättre än i de andra husen. Saint Félix tyckes spela sammaroll bland damerna, som akademien spelar för de gamle franske

lärde. Men åtskilliga af dem gå hädan medan de äro på väg till

detta mål. I hvarje vecka rulla 28 likvagnar ut genom anstaltens

portar.

Vi gå genom en af matsalarna, hvari ett tusen muggande

gummor sitta till bords, och i direktrisen för denna sällsamma

table d’hôte igenkänna vi fröken Nicole, en medelålders dam,

strålande af hälsa och energi. Det berättas* att fröken Nicole är dotter

till en millionär, men att hon af kärlek till de gamla har arbetat här

i 30 år och att hon under hela denna långa tidrymd aldrig har

varit utanför Ta Salpêtrière. Då Carnot en gång besökte

anstalten, tog han hederslegionens band från en af de närvarande

läkarenas knapphål och fäste det på fröken Nicoles bröst. Ryktet om

hennes uppoffrande lif har sedan dess gjort hennes namn kändt

och älskadt öfver hela Frankrike.

Vi närma oss afdelningen för de sinnessjuka, som är skild från

den öfriga delen af anstalten genom höga galler, och utanför en

enkel grå byggning se vi studerande och underläkare, som med

det hvita operationsförklädet bundet omkring sig skynda in till en

föreläsning. Andra män med ett allvarligt utseende och svarta

portföljer under armen röra sig åt samma håll. Det är främmande

läkare, som studera på Ta Salpêtrière. Vi kasta en blick in i

hörsalen, där Charcot höll sina berömda föreläsningar i patologisk

anatomi, och vi hafva icke svårt att känna igen salen efter

Brouil-lets berömda tafla, som väckte så mycket uppseende på Salongen.

Här stod Charcot med det skägglösa forskareansiktet och det

till-bakastrukna hvita håret. Framför honom låg den halft af klädda

hypnotiserade kvinnan, och bakom satt det lyssnande anditoriet af

läkare. Flere af Charcots lärjungar, till exempel doktor Ferré vid

Bicétre, hafva sedan fått ett berömdt namn. Mästarens namn

strålar nu från de franska läkarnes stora panthéon.

I rummen närmast till föreläsningssalen ser man

tvångsappa-raterna, hvari dårarne läggas, när de befinnas vara farliga för sin

omgifning. Här var det som läkarne i forna dagar pinade ochmarterade de sinnesrubbade. Nu begagnar man löst sittande

tvångströjor och madrasserade celler; på den tiden betjänade man sig af

källare och hålor. Det är ett historiskt faktum, att råttorna kommo

hit från Seine och beto de olyckliga, ja i några fall beto ihjäl

dem. Läkaren Philippe Pinel lärde världen alt betrakta de

sinnesrubbade som sjuka. Hans staty står vid ingången till La

Sal-pétriére; han håller i sin hand dårarnes sönderbrutna bojor.

Galningar.

Vi träda in genom en gallerport, passera en vakt, och

plötsligt synas omgifningarna och allt lefvande, som rör sig, antaga

ett besynnerligt, förvändt utseende. Mellan träd och buskar

vimlar det af dårar, som gnälla och gnägga, i det de glida förbi oss med

underliga åtbörder, förvridna ansikten och ett fånigt grin. Från

trädgården se vi genom fönstren in i dårhuset, hvarest bleka,

af-tärda sinnessjuke sitta i de hvita sängarna, stirrande framför sigmed framsträckta armar och med blicken sökande ett eller annat

i det tomma rummet. "¡ Och man tycker, att vanvettet från dessa

salar tränger genom murarna och fyller luften i den gamla

trädgården.

Sedan århundradets början har invånarnes antal i Paris

tredubblats, men de vansinniges antal har blifvit sexdubbladt, hvilket

är ett sorgligt vittnesbörd om nutidens bedragna förhoppningar

och sinnesrörelser, hastiga upphöjelser och djupa fall. Här står en

barhufvad man, stel, stirrande ut i luften med en hemskt

frånvarande min. Hans rockfickor äro proppfulla af papper, utkast

och teckningar, planer och projekt, och i allt detta låg det

förnuft, måhända snille, då ett eller annat i hans hjärna kom i olag

och vansinnet förmörkade hans själ.

Ifrigt talande med sig själf, då och då utstötande ett förvirradt

rop, ilar en elegant herre omkring mellan de smala trädstammarna.

Under ena armen bär han en portfölj, och till sitt yttre liknar han

yrkespolitikern, sådan man känner honom från Palais Bourbon.

Det är en olycklig, som har lorat sin förmögenhet under

Pa-nama-affären. Han har åtalat ministéren Rouvier, säger han, och

det har lyckats honom att få den fälld, men det skadar icke,

om den ännu får sig en dom på halsen. Den vansinnige har nyss

börjat sin process. Han talar för en enda åhörare, men plötsligt

lägger sig denne ned framstupa, petar med en pinne i sanden och

tecknar en flygmaskin med stora svängande hjul.

Raglande vackla drinkarne omkring, kroppsligt och andligt

ruinerade, mänskliga vrakspillror, som väcka fasa. Mot 45 män, som

intagas på anstalterna för sinnessjuka i Paris, intagas 55 kvinnor

Orsakerna till kvinnornas sinnesrubbning är, förutom olyckliga

kärleksförhållanden och sexuella utsväfningar, särskildt omåttligt

bruk af absinth.

Det är verkligen en skräckinjagande bild af mänsklig

förnedring, som möter främlingen, när han träder in i de oroliga

kvinnornas afdelning, där de olyckliga sitta i långa rader

fastbundna vid massiva ; trästolar, som äro fastspikade i det starkagolfvet af plankor. Många af dessa kvinnors hufvuden äro

glänsande, skalliga, klotformiga eller toppiga som ett ägg. Och till

denna besynnerliga form af hufvudet sluter sig det likbleka eller

eldröda ansiktet, hvars drag än äro slöa och slappa, än förvridna

af vanmäktig vrede. En af dem ropar efter mig:

»Det är du, din skurk, som mördade Ludvig XVI!»

Och då jag för att lugna henne tillstår, att jag har gjort det,

får hon ett nytt infall:

»Då är det också du, som stal Marie Antoinettes hund!»

De närmast sittande, som likaledes äro fastbundna, brista vid

dessa hennes ord ut i ett genomträngande skratt, som väcker de

andra förryckta ur deras dåsighet. De knyta händerna, arbeta

med benen och rifva och slita i sina band, medan vakterskan,

ostörd af det afgrundslika oväsendet, slentrianmässigt fortsätter:

»Det där är Jeanne, 37 år — har suttit här i 12 år.

Marguerite, 41 år — har varit här, sedan hon var barn. Här

sitter» . . . och vakterskan pekar på en varelse, som har sjunkit

ihop som ett klädbylte. Men ur klädplaggen stirra fram en

människas förunderligt bedjande ögon. Och hon pekar på en annan,

som arbetar i tvångströjan så våldsamt, att blodet springer fram

ur hennes handleder, sipprar ned efter stolsbenen och bildar en

röd linie i den hvita sanden. Men så har hon också suttit här

på samma fläck i 14 år.

Men allt hvad vi ännu hafva sett i La Salpêtrière bleknar

mot den sönderslitande smärtans bild, som ter sig i afdelningen

för sinnesrubbade barn. Det är icke skräck man känner i dessa

salar, utan det är en stickande smärta, som skär genom hjärtat, när

ens ögon på detta gräsliga sätt öppnas för lastens resultat i den

stora staden.

I bås, som äro slitna af de små händerna, se vi barn, som

äro blinda, döfstumma, lytta och idioter. Här finnas rum, som

äro öfverfulla af eländiga missfoster, hvilka så godt de kunna

komma oss till mötes och fara med händerna öfver våra kläder, i

det de utstöta besynnerliga läten och se på oss med barnaögon,som kunna komma ens hjärta att brista. Det är åtskilliga af dessa

olyckliga varelser, som trots sin framskridna ålder hafva behållit

kvar utseendet af ett nyfödt barn, och det finnes andra, hvilkas

drag synas åldrade af århundraden gammalt förderf. Här finnas

barn, som från födelsen äro dömda till undergång, små flickor med

lallande tungor och simmiga ögon i de hvita ansiktena, sjukliga

skuggor, förgiftade i moderlifvet, fruktansvärda vittnesbörd om

den ström af etter, som flyter på boulevarden.

Vid en säng sitter en moder hos sitt barn, och modern och

barnet smälta tillsamman till den mest gripande bild, jag någosin

har sett af den fallna kvinnans tragedi i Paris.

Modern är prostituerad. Hennes hår är färgadt rödt och

hänger ned öfver kokottansiktet med de pudrade, blåaktigt skimrande,

skarpt markerade dragen. Hon är klädd i siden och doftar af en

stark parfym, som omgifver henne med en genomträngande

at-mosfer. Hennes väsen tyckes vara inneslutet i ett hårdt skal, men

genom hårdheten bryter sig en ström af ömhet fram, i det hon

stirrar på sin lille gosse, som famlar efter henne med sina smala,

genomskinliga fingrar. Han är idiot.

Och medan jag står och betraktar dessa båda, gör modern

en ofrivillig rörelse, som träffar mig som ett knifstyng. Ty när

hon ser, att en främling observerar henne, vänder hon blygt

huf-vudet in mot väggen. Så djupt har denna usla kvinna sjunkit,

att hon, som eljest knappast känner blyghet till namnet ens,

blyges för den ädlaste af alla mänskliga känslor, en moders känsla

för sitt barn.

Det föreföll mig, som om jag vandrade i en värld af skuggor,

när jag åter stod ute i trädgården och stirrade på dessa hus, som

rymde så outsägligt mycken olycka. Här och hvar visade sig en

vansinnigs ansikte i de öppna fönstren. Dörrar kastades upp och

smälldes igen, och mellan träden, där jag stod, rörde sig underliga

varelser. De förde sina fötter på ett löjeväckande sätt, de svängde

med armarna i spiraler och vredo kroppen efter plötsliga infal^

Cavling, Paris. 36och de talade ut i vädret med ett spotskt leende på läpparna. Jag

fruktade för att själf blifva vriden och kippade efter luft.

Men ytterst i den oerhörda byggnadskomplexen såg jag ännu

ett hus, från hvilket det hördes ett vildt skratt. Vackra ansikten

visade sig bakom de förgallrade fönstren, och från öfversta

våningen hördes ett oredigt sorl af kvinnliga röster. Ungdom och glädje

tycktes vara instängda bakom de dystra murarna.

I detta hus förvarade läkarne de unga flickor, som lida af

nymfomani, sjukligt häftig könsdrift, och som föräldrar och

an-förvandter förfärade hafva bragt i säkerhet. Många af dem hafva

fasttagits af polisen, när de störtade sig genom gatuvimlet och

flögo mot männen, vilda af begärelse. Det fanns för tillfället 120

kvinnor i detta fängelse, och 60 af dem voro under 20 år.

Förvirrad af de många intrycken stod jag åter utanför La

Salpétriére. Eftermiddagens sol kastade mildt sina strålar på

drosk-kuskarne, som sutto och halfsofvo i de öppna vagnarna, på

blusmännen, som lustigt glammande gingo till sin arbetsplats vid

Seine, på de små flickorna och gossarne, som lekte bland träden,

och på omnibusarna, som öfverfulla af människor foro ut till Ivry.

Det kändes så obeskrifligt angenämt i solskenet och den klara

ljusa dagen, men det dröjde ändå länge, innan jag kunde göra

mig fri från den tyngande känslan af att hafva haft en elak dröm

under en mörk natt.

Bland förbrytare.

I en af de fattigaste stadsdelarna, strax bredvid kyrkogården

Père-Lachaise, ligger fängelset La Roquette. Illustrationerna återge

fängelsemuren och ingången till fängelset, som bevakas af en

ensam skiltvakt. Genom denna port är det, som de till döden

dömde förbrytarne föras ut till afrättningen, hvilken som bekant

försiggår på öppen gata. Schavotten reses på de fyrkantiga

stenplattor, som äro synliga i förgrunden. Plattorna kallas af

folkhumorn för S:t Peters stol.

Fångvaktare med blindlyktor, skramlande nyckelknippor,

falluckor, gallerportar och löpgrafvar med vaksamma blodhundar —

allt som man har läst om i förbrytareromanerna uppenbarar sig

här i sin nakna verklighet. Hela fängelset är omgifvet af

ringmurar, som äro famnstjocka och så höga, att en fånge, som

hoppade ned från dem, utan tvifvel skulle med lifvet få böta för sin

djärfhet. För öfrigt bevakas murarna dag och natt af soldater. Det

har aldrig lyckats en fånge att fly från detta fängelse.

Massiva järnbeslagna portar öppnas och stängas, och omsider

står jag i vaktmästarens, herr Rigauts, väntrum, där fångvaktaren

ber mig taga plats, medan han tillkallar sin förman. Jag sätter

mig och ser mig omkring i detta rum, som jag känner igen från

otaliga bilder: stolen framför det röda, lutande bordet, lampan

med den lilla skärmen och hörnskåpet med munkaflarna,

handklofvarna och fotbojorna. I detta rum tar bödeln emot de till

döden dömde och hjälper dem att göra sin toalett, innan de

förpassas in i evigheten. Till huru många människors namnlösa

ångest hafva icke dessa väggar varit vittnen!

La Roquettes vaktmästare, en liten, korpulent man med

gropar i kinderna, på hakan, på fingerknogarna och antagligen på

ännu flera ställen, tager mig till sist ur miña sorgliga betraktelser.

Han har nyss stigit upp från ett godt middagsbord, talar

han om, i det han visar ett par rader hvita tänder, som nog se

ut att kunna expediera en diner.

Fängelseporten.

Vaktmästaren är för öfrigt vid utmärkt godt humör, belåten

med sig själf och i full sinnesjämvikt. Hans friska ansikte, som

präglas af en permanent själfvisk glädje, synes vara ett återsken

af det lagbundna samhället där ute på andra sidan om de tjocka

murarna.

Nåväl. Med hjälp af nyckelknippan banar vaktmästaren väg

för oss in till det inre af fängelset. La Roquette är ett

cellfängelse efter det system, som var allmänt i Frankrike före 1875,

det vill säga, att fångarna om dagarna vistas tillsammans, att de

arbeta på gemensamma verkstäder, men om nätterna sofva i

enkelcell eller i celler, som hafva fyra till fem sängar. Fängelset

ser föråldradt och osundt ut. Tusentals fångar hafva under

generationer gått genom de mörka gångarna, med händer och fötter

nött märken i det massiva trävirket och i de långa stenplattorna.

En underlig, unken lukt tränger fram från de mörka vrårna, där

man än oförhappandes stöter på en skiltvakt, än rycker till vid

anblicken af en fånges gnistrande ögon. Men vaktmästaren

vaggar i väg vidare, själfbelåten, rasslande med sina nyckelknippor

och hälsande på förbrytarna, som stelna, när de se hans leende.

Fängelsemuren.

Fängelset är så dåligt inrättadt, att fångarne måste intaga

sina måltider ute på gården, och direktionen tyckes alldeles icke

bekymra sig om hvad som ligger utanför det torra reglementet,

till exempel om fångarnes andliga förhållanden. I La Roquette

finnes det icke någon skola, och så vidt jag förstår den

själfbelåtne vaktmästaren rätt, infinner sig abbén blott vid afrättningar.

Inom dessa murar är allt hopp lämnadt utanför, likasom i Dantes

helvete.

Ändtligen befinna vi oss på den inre gården, där fönstren

sitta högt uppe som skottgluggar i de tjocka murarna. Vi

passera ett par mörka gångar, stanna vid en dörr, som öppnas, och

plötsligt stå vi i en klart upplyst sal.

Det är en gemensam verkstad, i hvilken 200 fångar arbeta,

och skräckinjagande är i sanning den bild de erbjuda, i det de

plötsligt vända ansiktena mot oss. Så mycken ondska, list och

råhet lyser fram ur dessa varelsers ansikten, att jag ofrivilligt blir

stående vid dörren, tills fångvaktaren midt i salen ropar: His!

Vid detta rop springa fångarne upp från de högar af trasor,

hvarmed de äro sysselsatta, vända sig mot vaktmästaren och

sträcka på sig till en militärisk hälsning. Hvilket fruktansvärdt

galleri af ansikten! Hvilka typer för en skådespelare, som ville

injaga skräck hos åskådarne! Framför oss se vi den till sitt yttre

väl vårdade soutenören med de fint formade, veka ansiktsdragen

Förbrytare ansikten från fängelserna i Paris.

Nattliga upptåg. Fylleri, oljud. Tiggeri. Lösdrifveri. Öfverfall på polis. Försök till uppror.

Stöld af näringsmedel. Bedräglig ämbetsförvaltning. Slagsmål. Falskspelare.

Stöld af utställda_varor. Bedrägeri hos de större juvelerarne. Bedrägeri. Anförare för ett band. Tjufgömmare.

Mogen för galererna. Blodigt öfverfall. Förfalskning. Falskmyntare.

Nattligt rån. Medbrottslig i ett mord. Svafvelsyredrama. Mordbrand.

Lönmördare. Lönmördare. Lönmördare. Lönmördare.

och prostitution i sitt obesvärade väsende; slagskämpen med den

starkt utvecklade näsan, de buskiga ögonbrynen och den råa munnen;

falskspelaren med de små, listiga ögonen, den om rik begåfning

vittnande pannan och den ängsliga hållningen; drinkaren med de

pussiga, blåaktiga kinderna och en näsa, som hänger ned öfver

de köttfulla, fuktiga läpparna; falskmyntaren med de förslagna

ögonen, konstnärsansiktet och det tunna, fladdrande håret, och

mördaren under alla sina mest afskräckande former, den ondsinte

mördaren med den lågt hoptryckta öfverdelen af ansiktet, hvilken

mördar endast för att tillfredsställa sin mordlust, mördaren med

den bakåt lutande pannan och det idiotiska utseendet, hvilken

icke alltid är fullt medveten om sina handlingar, och rånmördaren,

lömsk och listig som en tiger, hvilken från ett bakhåll öfverraskar

sitt offer. Och framför detta allenastående galleri: vaktmästaren,

mätt af god mat, småleende, själfbelåten, dekorerad med

militärmedaljer och, rasslande med nycklar, en bild af den bestående

ordningen, det borgerliga samhället, den oantastliga auktoriteten.

Vi gingo från sal till sal, och öfver allt funno vi samma

gripande bild, två till tre hundra fångar, som vände sig från arbetet

och sågo på oss med sina slöa, sorgsna eller trotsiga ögon. Midt

i arbetssalarna stod en fångvaktare, en före detta underofficer,

hvilken hade ögon som tycktes stirra hvar enda fånge in i hjärtat.

När denne man med rå stämma ropade: His! flögo alla förbrytarne

upp och gjorde militärisk honnör för oss.

I den sista salen, vi gingo igenom, voro fångarna sysselsatta

att rengöra gjutna föremål af messing. De voro uppställda vid

skrufstycken, buro förskinn och voro beväpnade med filar.

Vaktgöringen var därför här, såsom man kan tänka sig, ytterst farlig,

och fångvaktarne, som stodo på små tribuner, voro beväpnade till

tänderna. Det har ofta flutit blod i dessa salar.

Under tiden har vaktmästaren kommit i stark sinnesrörelse.

Det är en af fångarne, som har låtit filen hvila och fört handen

upp till hufvudet, ehuru hvarje rörelse, som icke är nödvändig för

arbetet, är strängt förbjuden i reglementet. Fången ursäktar sig

med, att det kliade i hans öra, men denna ursäkt retar

vaktmästaren till ännu vildare raseri. Smilgroparne i kinderna

förvandlas till blodsprängda fläckar, och med fradga skummande om

mungiporna blåser han i en hvisselpipa och befaller två

fångknektar, som komma in, att gripa syndaren och föra honom, Gud

vet hvart, men det är knappast till någon angenäm vistelseort.

Då vaktmästaren någorlunda har lugnat sig igen, vandra vi

vidare genom fångarnes sofceller, som äro mycket små och icke

innehålla andra möbler än en brits med en halmmadrass och ett

täcke. I en af cellerna finnas ett bord och en stol. Det var i

den som erkebiskopen af Paris, monseigneur Darboy, satt fängslad,

tills kommunarderna läto skjuta honom nedanför muren; man

visar där ännu fläckar af hans blod.

Erkebiskopens cell.

Erkebiskopens arkebusering var väl en af de mest gripande

händelser, som tilldrogo sig under kommunen 1871. Aftonen den

2 maj kom kommunardernas polisprefekt, Ferré, till fängelset och

förklarade, att kommunen såg sig nödsakad att taga hämnd för

sex af sina anhängare, som hade blifvit arkebuserade af regeringens

trupper. Han utvalde genast sex män, som sutto som gisslan i

La Roquette, och dessa sex, nämligen erkebiskopen Darboy,

presidenten Bonjean, abbéerna Allard, Deguerry samt patrarne Ducoudray

och Clerc, blefvo utan vidare af fångknektarne släpade ut på gården,

uppställda invid muren och nedskjutna. Ett par dagar senare lät

Ferré skjuta ytterligare öfver 50 fångar och till sist höll han den

27 maj ett förmaningstal till de verkliga brottslingar, som här sutto

fängslade, släppte lös dem och gaf dem vapen. Hvad man nu

jublade i La Roquette! Den stora skaran förbrytare stormade från

fängelset ut i staden och dödade allt, som kom i deras väg.

Vaktmästaren, som ännu i denna dag tyckes vara upprörd öfver dessa

allenastående händelser, hade i tid gömt sig i en källare, men man

kan lätt ana hans vrede, när han efter kommunens fall åter hade

fått en del af sina fångar samlade och bland dem stod ansikte mot

ansikte med en tukthuskandidat, som hade tagit på sig hans uniform.

Utom La Roquette, som är det mest omtalade af fängelserna

i Paris, känner läsaren af franska tidningar ytterligare La Conciergerie,

La petite Roquette, S:te Pélagie, La Santé och S:t Lazare.

Några af dessa fängelser hafva en historia, som går tillbaka till

den stora revolutionens dagar. Men här måste vi inskränka oss

till några få ord om dem.

La Conciergerie (i Palais de Justice), hvilket nu begagnas som

ransakningsfängelse, har hyst åtskilliga politiska fångar och nästan

alla de mest bekanta offren för den stora revolutionen. Alla torde

väl till exempel hafva sett en bild, på hvilken Marie Antoinette

står med hopknäppta händer vid ett bord, bevakad af en fångknekt,

som bär den frygiska mössan. I bakgrunden sitta ett par

gendarmer och spela kort. Från La Conciergerie fördes drottningen

den 16 oktober 1793 till schavotten på Place de la Concorde,

som på den tiden hette Place de la Revolution.

S:te Pélagie (strax bredvid Jardin des Plantes) har i synnerhet

blifvit beryktadt, emedan det under tidens lopp har hyst så många

journalister, bland dem senast Henri Rochefort. Fängelset, som

i synnerhet är en straffanstalt för mindre tjufnadsbrott, är i sin

helhet en skam för Paris. Murarna äro genomdränkta af fukt, och

cellerna äro fyllda af en luft, som utan tvifvel har förstört

åtskilliga förbrytares hälsa. Journalisternas afdelning, den så kallade

Prins-flygeln, hvilken är bekant genom talrika spirituella beskrifningar,

har icke mycket gemensamt med det egentliga fängelset.

Fångarne mottaga besök.

Pressens män residera i elegant

möblerade rum, i hvilka de taga

mot vänner och väninnor, gifva

små utsökta middagar och sköta

om sina redaktionsgöromål. Men

icke många författande fransmän

hafva besökt det egentliga

fängelset.

La petite Roquette, som ligger

midt emot det stora La Roquette,

är afsedt för yngre personer. Den

dystra, sexkantiga byggnaden är en skräck för alla parisgaminer.

S:t Lazare-fängelset, som ligger strax bredvid Nord-bangården,

var ursprungligen ett sjukhus för spetälska, men har under

tidernas lopp blifvit ett besynnerligt sammelsurium af

sjukhus och fängelse för kvinnor, hvari det är svårt att orientera sig icke

blott för främlingar, utan äfven för själfva fängelsets direktion. I S:t

Lazare intagas kvinnliga arrestanter, som äro ådömda mindre än

två månaders fängelsestraff, men mest bekant har fängelset blifvit

i sin egenskap af rannsakningshäkte och straffanstalt för boulevardens

lätta damer. En byråchef i prefekturen kan godtyckligt ådöma

glädjeflickorna från två till tio dagars fängelse i S:t Lazare, och

de dömda hafva icke rätt att vädja till någon högre instans.

Flickorna kalla fängelset på spe för »landtstället», men det är

med fruktan och bäfvan de beträda detta ställe, som är bekant

för sin järnhårda disciplin. På dagen måste arrestanterna, hvilkas

antal ständigt uppgår till omkring 700, arbeta flitigt under

uppsikt af en nunna, som förut själf har tillhört de prostituerades

klass. Efter måltiderna få de promenera mellan murarna, där de,

strängt bevakade och utan att kunna tala med hvarandra, gå en

och en i långa rader. Natten tillbringa de i en jättesal, där det

om sommaren är oerhördt varmt, om vintern iskallt, och där

hvarje brott mot ordningen medför ögonblickligt straff. Om man

gör sig närmare bekant med S:t Lazare-fängelset, studsar man

gång efter annan vid de talrika egendomliga förhållanden, man

här anträffar. Prostituerade kvinnor föda till exempel årligen 50

till 60 barn inom dessa murar, och barnen uppammas, ja uppfostras

i åratal på stället. I S:t Lazare-fängelset tyckas förhållandena i

många afseenden hafva varit bättre under kejsardömet, bland annat

därför att välståndet var större hos glädjeflickorna på den tiden

än i våra dagar. Inspektören berättar, att klädkammaren, hvari

de fängslade damernas toaletter förvaras, på den tiden var full af

siden och pelsverk och att han ofta hade diamanter liggande inne

till ett värde af 500,000 francs. I våra dagar äro de flesta

glädjeflickorna fattiga, och fängelset S:t Lazare är lika afskräckande genom

sitt ömkliga armod som genom sin vedervärdiga stank af alla

laster — ett verkligt prostitutionens helvete.

La Santé fängelset (vid Rue de la Santé) är uppfördt 1867

och är det mest modernt inrättade fängelset i Paris. Det

innehåller 1,000 celler och användes i synnerhet för förbrytare, som

äro ådömda ett kortare fängelsestraff och skola öfverflyttas till ett

fängelse i provinserna. Det begagnas också som sjukhus för de

andra fängelserna. Det är till La Santé främlingar hänvisas, när

de anmoda prefekturen om tillstånd att få besöka ett fängelse i Paris.

Af de ofvan omnämnda fängelserna komma nu La Roquette

och S:te Pélagie att försvinna. Generalrådet i Seine-departementet

beslöt 1894 att uppföra ett jättefängelse i Fresnes-les-Rungis, som

skall bestå af tre af delningar, nämligen:

Enkelceller för 1,500 fångar, som äro ådömda ett ringare straff;

provisoriskt förvaringsställe för 150 fångar, som skola

öfverflyttas till ett straffarbetsfängelse, samt

fängelsesjukhus i stället för det, som nu är inrymdt i La Santé.

Samtidigt tänker man ersätta La petite Roquette med en landtlig

uppfostringsanstalt i Montesson, som invigdes 1896. Inom kort

kommer det alltså icke att finnas flere fängelser än kvinnofängelset

S:t Lazare samt rannsakningshäktena La Conciergerie och La Santé.

Till sist har Seine-departementet två depoter för anhållna

lösdrifvare och tiggare, ett i Nanterres och ett i Villes-Cotterets.

Inrättningen i Nanterres rymmer icke mindre än 3,000 fattiga.

Byggnadskomplexen har kostat 12 millioner francs.

För närvarande hysa fängelserna i Paris tillsammans omkring

6,000 arrestanter med en vaktare för hvart tjugutal. Fångdräkt

bäres endast af arrestanter, som hafva fått sin dom, och dräkten

är i alla franska fängelser densamma: för männen en ylleblus

med väst och benkläder af samma tjocka tyg; för kvinnorna kjol

utan lif, förkläde och en spetsig hufva. Hvarje fånge kostar staten

dagligen 60 centimer. Förplägningen är mycket tarflig; på

morgonen en kopp soppa, på eftermiddagen en portion grönsaker och

bröd, och två gånger i veckan ett stycke kött, som väger 150 gram.

I fängelserna, likasom öfverallt i Frankrike, göres det särskild

hänsyn till ståndspersoner, och äfven om icke reglementet tillåter det,

hafva burgna fångar lätt att erhålla den extra förplägning de önska.

Rannsakningsfångar till sist hafva rättighet till att fordra »La

pistole», det vill säga enskildt rum, som kostar 1 franc om dagen.

Men de förlora det, när de hafva fått sin dom.

En alldeles särskild hänsyn visas de till döden dömde

förbrytarne, som alla sitta i La Roquette. Samma dag domen

afkunnats, flyttas fången in i en komfortabel cell, hvari det enda,

som påminner honom om fängelset, är de två fångvaktarne, med

hvilka han för öfrigt spelar domino och whist. Så vidt möjligt

får han den mat han önskar, och sin lektyr kan han välja efter

sin egen smak. Öfver de till döden dömdes älsklingsförfattare

finnes en liten statistik, hvaraf man ser, att de i synnerhet sätta

värde på den äldre Dumas, Alphonse Karr, Maine-Reid och Eugène

Sue. Många dödsdömda begära att få reseskildringar, som de läsa

med intresse, innan de själfva företaga den sista, stora resan.

Fångvaktarne spela kort med den dödsdömde.

Jag hade väntat mig att vid mitt besök i La Roquette få

tillfälle att tala med en mördare vid namn Carrara, som satt inne

där, dömd för ett fasaväckande mord förenadt med rån. Men i

detta hänseende vågade icke vaktmästaren öfverträda fängelsets

stränga reglemente, och jag fick åtnöja mig med att betrakta