På skidor genom Grönland

På skidor genom Grönland

Fridtjof Nansen.

(Teckning af E. Werenskiold.)FRIDTJOF NANSEN.

PÅ SKIDOR

GENOM GRÖNLAND.

EN SKILDRING AF

DEN NORSKA GRÖNLANDS-EXPEDITIONEN 1888-89.

med 164 illustrationer af

A. BLOCH, TH. HOLMBOE, Ë. NIELSEN och E. WERENSKIOLD

SAMT 4 FÄRGLAGDA KARTOR.

Bemyndigad svensk öfversättning af 0. W. Ålund.

STOCKHOLM.

Albert Bonniers förlag.STOCKHOLM.

Alb. Bonniers boktryckeri i89o.(HU

mina

:e \n - ka ni väte v

pa

^ t c i v lando|ät9

ag kan icke låta denna bok gå ut i världen utan att

medskicka ett par ord till de många, som stodo mig bi

vid utförandet af den expedition hon skildrar.

Bland dessa många vänder jag mig först I ill hr etatsraad

Augustin Gamél med ett hjärtligt tack för den tillitsfulla

frikostighet, hvarmed han understödde företaget, då de flesta

andra skakade på hufvudet åt det, och för det förtroende han

därigenom visade mig och mina kamrater.

Därnäst måste jag för den stora summa, jag vid

hemkomsten fick mottaga till betäckande af utgifter vid

expeditionen, tacka det norska studentersamfiind, hvilket satte

insamlingen i gång, och de många af mina landsmän som

lämnade bidrag.

Det är mig vidare en kär plikt att här, på egna och

kamraters vägnar, tacka direktoratet för den kongelige

grøn-landske handel i Köpenhamn för den sällsporda välvilja, som

på aili. sätt, visats oss, och danskarne i Grönland för den

gästfrihet, hvarmed vi från alla håll blifvit bemötta.

Det är ännu många andra som jag här endast på en

gång kan sända vårt varmaste tack.Men först och sist naturligtvis ett tack till mina fem

kamrater för allt hvad hvar och en särskild af dem uträttade.

Man vill i allmänhet så gärna välta klandret för en

misslyckad, men också äran af en lyckad expedition helt och

hållet öfver på ledarens skuldror. Detta blir i synnerhet

orättvist vid en sådan expedition som denna, där framgången

beror på, att ingen enda sviker, att hvar man i hvart

ögonblick är sin uppgift vuxen. I hvilken grad detta här var

fallet, därom hoppas jag boken skall vitna, äfvensom om det

goda kamratskap som rådde emellan oss. Har jag i denna

skildring uppehållit mig vid många små tilldragelser, som

kunna synas andra obetydliga, har det sin grund däruti, att

händelser som vi gemensamt upplefvat för oss hafva sitt

alldeles särskilda värde, och ofta nog tänka vi med minnets

vemod tillbaka därpå.

Lysaker, Kristiania, oktober 1890.

Fridtjof Nansen.Första kapitlet.

Inledning.

Sommaren 1882 befann jag

mig ombord på ett norskt

•själfångstfartyg, »Viking», då detta fastnade i isen utanför

den ännu obekanta delen af Grönlands ostkust (vid 67° n.

br.). I tjugufyra dygn sutto vi fast, och för hvarje dag

drefvo vi, till besättningens förfäran, allt närmare den bergiga

kusten. Tinnarna och jöklarna lågo skimrande i

dagsljuset innanför drifisen; om kvällen och natten, när solen

under sin rund öfver himmelen berörde dem och satte

horisonten där bakom i brand, framträdde än mer deras vilda

skönhet.

Att kikaren mer än en gång om dagen riktades från

stortoppen väster ut, och att hela den okända värld, som

nu upprullades för mitt unga sinne, lockade och drog mig

med underlig makt, är lätt att förstå. Oupphörligt rufvade

jag på tanken att landa vid denna kust, till hvilken så

Nansen. 1

2 INLEDNING.

många förgäfves sträfvat, och jag kom till den fasta

öfvertygelsen, att den kunde uppnås, om icke genom isen med

hjälp af fartyg, såsom förut försökts, så öfver densamma, om

man släpade båtar med sig.

Jag ville också strax göra ett försök och ensam vandra

i land öfver isen, men detta strandade på kaptenens

betänkligheter, som icke ansåg det rådligt, att någon under

dåvarande förhållanden lemnade fartyget för längre tid.

Sedan jag kommit hetn, skref jag på anmodan en

uppsats i det danska geografiska sällskapets tidskrift (bd 7,

sid. 76), och här uttalade jag såsom min åsikt, att det utan

synnerlig svårighet läte sig göra att nå Grönlands ostkust,

om man med en norsk själfångare trängde in i isen så långt

som möjligt, där lemnade skeppet och ginge öfver isen i land.

Att redan då en tanke på att. hinna ännu längre, att

tränga in i landets inre, föresväfvade mig, kan icke förnekas,,

men det var först senare som denna tanke fick fast form.

Det var en kväll på hösten året, efteråt, alltså 1883

— jag minnes det, som vore det i går — jag satt och

åhörde likgiltigt läsningen af dagens tidning, då med ens

min uppmärksamhet fängslades af ett telegram, som berättade,

att Nordenskiöld lyckligt kommit tillbaka från sin expedition

till Grönlands inre, att han icke funnit något isfritt land,

utan blott oändliga snömarker, öfver hvilka hans båda lappar

på kort tid tillryggalagt en otroligt lång sträcka — och att

dessa berättat, att de där funnit godt slädföre. Det slog mig^

som en blixt: en expedition på skidor skall genomtränga

Grönland från kust till kust! Min plan var färdig, sådan

som den senare blef framställd och utförd.

Min mening var i korthet den, att om man på

lämpligaste sätt utrustade en expedition af kraftiga skidlöpare, så

skulle denna kunna färdas öfver Grönland, om man blott.RESPLANENS UPPKOMST. 3

började från den rätta sidan —- men just den punkten var

af största vikt.

Började man, som alla föregående expeditioner, från

västkusten, så kunde man vara viss om att icke komma fram;

man skulle då hafva de egyptiska köttgrytorna bakom sig,

medan man framför sig blott hade den okända isöknen och

ostkusten, som icke är mycket bättre. Och äfven om man

hunne fram, hade man att. tillryggalägga lika lång sträcka

på hemvägen.

Den enda säkra vägen var enligt min mening att

genomtränga drifisen och lancia på Grönlands öde, af is belägrade

ostkust, samt att härifrån gå mot den bebodda västkusten.

Om man på det sättet ref alla bryggor bakom sig, skulle man

icke nödgas drifva manskapet framåt; ostkusten skulle

näppeligen locka någon att återvända, medan framför vinkade

västkusten med alla civilisationens behag. Alltså funnes intet

val; blott framåt — ordern skulle lyda: döden eller Grönlands

västkust!

Följande år framlade jag min plan i ett bref till en

bekant i Danmark. Jag föreslog en gemensam dansk-norsk

expedition till Grönlands ostkust: danskarna skulle

undersöka denna kust, medan norrmännen skulle på skidor gå

öfver inlandsisen till västkusten. Detta förslag ledde till intet,

och då jag samtidigt blef starkt sysselsatt på andra håll,

hvilade saken några år.

Först på hösten 1887 bestämde jag mig på allvar för

färden. Min ursprungliga mening var att utföra expeditionen

för enskilda; medel, men då jag från flera håll kraftigt

uppmanades att söka understöd af det norska universitetet, på

clet att expeditionen därigenom skulle få en mera offentlig

nationell prägel, så insände jag till universitetet följande

ansökan:4 INLEDNING.

» Till

det akademisko,"kollegiet vid kongl. Fredriks-universitetet

i, Kristiania.

Det är min afsikt att i sommar företaga en färd på

skidor öfver Grönlands inlandsis från ostkusten till västkusten.

Grönlands inre är i högre grad än de flesta andra

trakter på vår jords yta en terra incognita, men också på

grund af de många vetenskapliga problem, som där vänta

sin lösning, ett af dess intressantaste områden. Därför har

det också icke saknats försök att intränga dit.»---

Härefter följde en uppräkning af de viktigaste bland

dessa försök, hvilka nu förbigås, enär de skola omtalas på

annat ställe i denna bok. Efter att vidare hafva påpekat

den stora betydelsen i vetenskapligt hänseende af att detta,

såsom jag uttryckte mig, »sannolikt af snö och is uppfyllda

inre» blefve undersökt, fortsatte jag:

»Min plan är att med hjälp af norska skidlöpare tränga

tvärs igenom detta inre. Norrmännen hafva hittills blott i

ringa mån bidragit till forskningen i de arktiska trakterna,

ännu är icke en enda arktisk expedition utsänd från Norge

— jag räknar härvid icke den atlantiska expeditionen, hvars

uppgift ju väsentligen låg åt annat håll — medan

grannlanden, Sverige och Danmark, offrat betydligt på lösningen

af de arktiska problemen. Detta synes så mycket mera

anmärkningsvärdt, som det nämnda forskningsfältet ligger Norge

närmast, och som väl utan tvifvel norrmännen äro det

folk, som af alla är bäst ägnadt för polarforskning. Vi

hafva förutsättningar för att kunna uthärda klimatet bättre

än de flesta andra, och vi äga genom våra skidlöpare en

öfverlägsenhet, som är högst afsevärd.

Huru i alla hänseenden öfverlägsen en skidlöpare är

alla andra på Grönlands snömarker, tror jag vara till fulloANSÖKAN OM RESEUNDERSTÖD. 5

ådagalagdt, genom de båda lappar, som Nordenskiöld förde

med sig.

Jag anser därför, att en expedition på skidor — med

skidkälkar, möjligen dragna af hundar — skall hafva all

möjlig utsikt att lyckligt nå genom Grönland.» — —

Efter att hafva redogjort för min plan, slutade jag

ansökningen med följande ord:

»På grund af denna plan får jag hos det ärade

kollegiet hemställa om uppförande på budgeten för detta år af

de för expeditionens utförande nödiga medlen.

Om färden utföres på här angifna sätt, kunna

kostnaderna beräknas uppgå till ett belopp af 5,000 kronor.

Kristiania den 11 november 1887.

Vördsammast

Fridtjof Nansen.»

Denna ansökan blef på det kraftigaste förordad af det

akademiska kollegiet, hvilket insände den till regeringen, på

det att denna måtte taga saken i öfvervägande och befordra

den vidare till stortinget såsom regeringsproposition.

Regeringen fann emellertid icke skäl att upptaga förslaget, och i

ett af de regeringsvänliga pressorganen yttrades t. o. m., att

man icke kunde finna den allra minsta anledning, hvarför

norska folket skulle betala en så stor summa som fem tusen

kronor för att. sätta en enskild man i tillfälle att göra en

lustresa till Grönland. De flesta, som hörde talas om planen,

menade att den vore ren galenskap; antingen vore jag icke

rätt klok eller också trött viel lifvet; hvad hade man väl att

göra i Grönlands inre?

Lyckligtvis var jag icke beroende af hjälp, vare sig

från regering, storting eller någon annan.6

INLEDNING.

Då fick jag från en dansk man mottaga anbud om

den summa, hvilken jag hade begärt i min ansökning.

Denne man var etatsrådet Augustin Gamél i

Köpenhamn, hvilken redan genom att bekosta

Dijmphna-expeditio-nens utrustning gjort sig förtjent om den arktiska

forskningen. Att sålunda en utländing och därtill en man, som

jag icke personligen kände, erbjöd sig att lämna bidrag till

en expedition, som af de flesta ansågs vanvettig, syntes mig

i sanning så ädelmodigt, att jag icke kunde tveka att antaga

anbudet.

Först i januari 1888 framlade jag min plan för

offentligheten uti en uppsats med titel »Grönlands inlandsis», som

intogs i den norska tidskriften »Naturen». Efter att här

bland annat hafva redogjort för de många tidigare försöken

att intränga i Grönlands inre, yttrade jag:

»Min plan är i korthet följande. Med tre eller fyra af

de bästa skidlöpare, som kunna erhållas, ämnar jag i början

af juni gå med ett af de norska själfångstfartygen från Island

mot Grönlands ostkust och vid omkring 66° n. br. försöka

att tränga in mot land så långt som möjligt.::: Om fartyget

icke skulle kunna nå in till kusten, hvilket dock efter

själ-fångarnes erfarenhet icke är osannolikt — dessa hafva

nämligen flere gånger varit ända inne under den okända kusten **

— så lämnar expeditionen fartyget, när detta hunnit så långt

in som möjligt, och går därpå öfver isen i land. För att

* Allra helst skulle jag vilja landa vid den föga kända

Scoresby-fjorden längre norr ut. För sådant ändamål blefve det emellertid

nödvändigt att hyra ett fartyg uteslutande för expeditionens räkning, och

då det torde möta svårigheter att erhålla därtill nödiga penningmedel,

har jag tills vidare uppgifvit denna tanke.

** Exempelvis kan nämnas, att sommaren 1884 förekom ytterst

litet is, och själfångarne fångade då klapmytsen nästan alldeles

invid land.Etatsrådet Augustin Gamél.RESPLANEN FRAMLÄGGES. 7

kunna passera det öppna vatten, som antagligen finnes nära

kusten, medföres en lätt båt, som drages på medar öfver

isen. Att en sådan färd öfver drifis är möjlig, tror jag mig

med säkerhet kunna påstå på grund af den kännedom

därom, som jag förut förvärfvat. År 1882 företog jag nämligen

med själfångstfartyget »Viking» från Arendal en resa i dessa

trakter. Vi blefvo då i juni månad fastsittande i isen

utanför Grönlands ostkust; under tjugufyra dygn drefvo vi långs

denna kust, vid hvilken jag nu ämnar landa, och jag hade

därunder på talrika vandringar och jaktfärder rik anledning

att göra bekantskap med isens beskaffenhet och

snöförhållandena. Under denna resa blefvo vi också ofta nödsakade att

på grund af plötsligt inträffade inspärrningar draga våra

båtar långa sträckor öfver isflaken.

På detta sätt anser jag alltså, att vi skola kunna nå

land. Helst såge jag, att detta kunde ske ett stycke norr

om Kap Dan, emedan kusten där ännu icke blifvit befaren af

europeer och alltså redan denna erbjuder tillfälle till många

intressanta undersökningar. Längre söder ut däremot är kusten

jämförelsevis väl känd, då den danska »konebåtexpeditionen»,

under kapten Holm trängde upp till en punkt något

norrom Kap Dan och öfvervintrade vid Angmagsalik, en koloni

af hedniska eskimåer, belägen strax söder om nämnda udde.

Efter att på kusten hafva anställt de undersökningar, som

kunna utföras utan alltför stor tidspillan, anträdes snarast

möjligt vandringen öfver inlandsisen. Så framt expeditionen

når land norr om Kap Dan, börja vi vandringen vid botten

af en af de därvarande fjordarna; om vi landa längre mot

söder, söka vi komma till den inre ändan af den djupa

Sermilikfjorden för att där stiga upp på isen.

Expeditionen skall genast söka att nå så högt upp som

möjligt på isfri mark, äfven om stigningarna skulle vara8

INLEDNING.

betydligt starkare än på isbräerna. Härigenom vinnes

nämligen, att man, när det slutligen blir nödvändigt att gå in

på isen, antagligen skall finna slätare och jämnare is, samt

att man undviker den värsta glacierisen, som med sina

ojämnheter och sprickor kan erbjuda icke få hinder och

faror. Inkommen på isen sätter expeditionen kurs på

Chri-stianshaab vid Diskobukten och söker att nå detta mål så

snabbt som möjligt. Fördelen af att gå mot Diskobukten,

i stället för mot en punkt längre söder ut, är å ena sidan

den, att man längre norr ut antagligen skall finna bättre

skidföre, och å andra sidan, att man vid nämnda bukt, där

landet är inskuret af djupa fjordar, jämförelsevis lätt torde

kunna nå fram till bebodda orter; Diskoön, som ligger

utanför kusten, skall nämligen med sina terrassformiga

basalt-klippor sedd från inlandsisen bilda ett godt märke, hvarefter

man lätt bör kunna finna vägen ned till en af de båda

kolonierna Jakobshavn och Christianshaab, hvilka ligga vid

Diskobukten på ett afstånd från hvarandra af omkring en half grad.

Afståndet från den punkt på ostkusten, där jag ämnar

landa, till Diskobukten är omkring 670 km.; beräknar man,

att vi hvarje dag kunna tillryggalägga 20 à 30 km., hvilket

för skidlöpare är mycket lågt räknadt, så kommer färden

icke att räcka mer än en månad; medtages proviant för

omkring dubbla tiden, så synes all sannolikhet tala för, att.

vi skola komma lyckligt fram.

Provianten måste dragas på slädar eller skidkälkar.

Utom skidor, medtagas äfven »trugor»*, hvilka, där

snön-är våt och lös, äro mera användbara än skidor.

* Ett slags snöskor af ovala träramar, mellan hvilka är spändt

ett flätverk af vidjor. Sådana brukas mycket i östlandet i Norge,,

äfven under hofvarna på hästar, och kallas där »truer». Under namn

af trugor eller skarbågar förekomma liknande snöskor äfven i

flere-af Sveriges skogsbygder.INVÄNDNINGAR MOT RESPLANEN. II

Utom proviant, för inemot två månader samt skidor och

trugor, medtagas instrumenter för ortbestämning,» o. s. v.

Att emot en expedition sådan som denna äfven i pressen

skulle framkomma flere mer eller mindre kraftiga

invändningar, är icke underligt. Dessa utmärkte sig dock

genomgående för en påfallande okunnighet om is- "och

snöförhållanden samt om sättet att färdas öfver is- och snömarker.

Jag kan icke neka mig nöjet att här återgifva något ur

ett föredrag, som hölls i Köpenhamn af en ung dansk

Grön-landsfarare och som är tryckt i den danska tidskriften »Ny

Jord» (februari 1888). Det heter där bland annat:

»Andra planer hafva ej kommit längre än på papperet,

såsom förslaget att fara i ballong tvärs öfver inlandsisen,

hvilket framställdes redan i slutet af förra århundradet. Till

denna sista klass af förslag, som hittills blott äro framställda

på papperet, hör också det som är uppgjordt af den norske

zoologen, konservatorn vid Bergens museum Fridtjof

Nansen. --—

Det är mycket som förefaller tilltalande i grundtankarna

för Nansens expedition — både valet af utgångspunkt, i det,

han vill från ostkusten styra hän mot den koloniserade

delen af Grönland (i stället för tvärt om), och

fortskaffningsmedlet, i det han, som är en duktig skidlöpare, därtill

ämnar begagna skidor. Men med detta erkännande af planens

grundtankar måste också hos hvar och en, som något känner

till förhållandena, det gillande omdömet vara uttömdt. Redan

det sätt, hvarpå Nansen ämnar eventuellt nå fram till

ostkusten, nämligen genom att öfvergifva det fasta skeppsdäcket10

INLEDNING.

och liksom en isbjörn vandra från det ena gungande isflaket

eller glacierisblocket [ill clet andra, är så dumdristigt, att

man icke vet livad man skall säga därom.

Antag emellertid att lyckan står den djärfve bi; antag

att Nansen uppnått Grönlands ostkust — huru skall han

bära sig åt för att komma upp på själfva den jämna

inlandsisen, med andra ord, huru skall han kunna passera

den yttersta randen af inlandsisen, där fjäll på fjäll sticker

upp genom istäcket och detta efter all sannolikhet är ofar-

bart på de allra flesta ställen? —--Nansens plan att

stiga upp just på de höga kustbergen och därifrån spatsera

in på den höga uppdämda ismarken, röjer alltså en

fullständig obekantskap med förhållandena.----

Med hvad som kan ses från det yttre landet, upphör

min erfarenhet, och jag vill därför icke inlåta mig på någon

kritik af planen att på skidor passera den inre delen af

inlandsisen, af möjligheten att föra tillräcklig proviant med

sig o. s. v. Jag tror för öfrigt, att denna del af planen har

någon sannolikhet att lyckas, om Nansen blott kan komma

öfver själfva randen af isen.

Däremot är det en annan sak, som jag tror att

särskildt jag är berättigad och förpliktad att i förevarande fråga

framhålla. Och det är, att efter min mening ingen eger

moralisk rätt att genom vågstycken, som blott hafva ringa

sannolikhet att lyckas, sätta det danska Grönlands eskimåiska

inbyggare i nödvändighet att hjälpa honom ur en klämma,

i hvilken han själf utan gagn störtat sig. För oss få, som

känna något till förhållandena i det danska Ostgrönland, lider

det intet tvifvel, att såsom Nansens plan nu är utkastad,

man kan hålla tio mot ett, att om icke fartyget når in till

kusten och väntar på honom, tills han nödgats uppgifva

företaget, han antingen skall sätta till sitt, och måhända andrasINVÄNDNINGAR MOT RESPLANEN. II

lif utan nytta, eller också att han skall blifva upptagen af

eskimåerna och af dessa förd ned längs ostkusten till de

danska stationerna i västra Grönland. Men att utan gagn

förleda ostgrönländarne till en lång och för dem i många

hänseenden skadlig resa, därtill är ingen berättigad.»

Dessa artiklar voro helt säkert skrifna i god mening,

men de utgöra dock slående exempel på den nästan

vidskepliga fruktan för inlandsisen och för färder på is- och

snömark, som intill den senaste tiden rådt hos många

människor, till och med bland dem som ansågo sig som

auktoriteter och sakkunniga. Författaren af ofvan anförda uppsats

hade själf under flera år färdats längs inlandsisens rand,

men det ser ut, som om det aldrig fallit honom in att taga

sig en liten spatsertur in öfver densamma; säkerligen skulle

han i sådant fall redan vid de första stegen hafva kommit

ur många af sina villomeningar och fått reda på hvad »en

fullständig obekantskap med förhållandena» ville säga.

I en annan, om möjligt ännu mindre sakkunnig artikel

hette det, att om än Nansen själf kan vara så galen, att

han vill försöka något dylikt, så skall han dock icke få

en enda människa med sig, och ensam kan han icke gå.

Äfven i England framkommo i pressen åtskilliga

uttalanden mot expeditionen.

Trots dessa varnande röster och oaktadt den allmänna

meningen stämplade det hela som en galenskap, så var det

dock fullt upp med folk som ville vara med. Jag mottog

öfver fyrtio ansökningar från män i de mest olikartade

lef-nadsställningar: officerare, farmaceuter, köpmän, bönder,

sjömän, studenter o. s. v. Det var många flere som icke

ansökte, men som sade, att de mer än gärna ville vara med

och att de ville anmäla sig, om de trodde att det kunde

tjäna till något. De sökande voro icke blott norrmän, utan12

INLEDNING.

äfven från Danmark, Holland, Frankrike och England

anmälde sig deltagare.

Jag kunde emellertid endast antaga sådana, som voro

väl förtrogna med bruket af skidor och som voro kända för

energi och uthållighet. Bland de norska sökandena valde

.jag följande: Otto Sverdrup, f. d. sjökapten, Olaf

Dietrichson, premierlöjtnant vid norska infanteriet, och Kristian

Kristiansen Trana, ung norsk bonde.

Då jag från början tänkt medföra renar och trodde

mig kunna draga nytta af det hos naturfolken i allmänhet

medfödda ortsinnet och förmågan att reda sig under olika

förhållanden, så skref jag till ett par ansedda män i

Finmarken med förfrågan, om de kunde skaffa mig tvenne

fjälllappar, som vore villiga att medfölja. Jag tillade, att de

borde vara modiga män samt kända såsom synnerligt

uthålliga och skickliga att taga sig fram i obekanta trakter;

de borde på förhand fullständigt underrättas om företagets

farliga beskaffenhet, man skulle inskärpa hos dem, att det

vore lika stor sannolikhet för att de icke komme tillbaka,

som att så skulle ske; vidare borde de vara ogifta och

mellan 30 och 40 år gamla; jag anser nämligen, att i den

åldern så väl kropp som själ är mest härdad och bäst

passande för dylika bedrifter.

Det dröjde länge, innan svar ingick på denna förfrågan

— posten går ju icke snabbt till Finmarkens inre bygder,

dit den blott hvar fjortonde dag köres med renskjuts öfver

fjällen. Slutligen, då det redan led starkt på tiden, erhöll

jag besked, att jag kunde erhålla två duktiga karlar från

Karasjok, om jag blott ville betala riktigt bra. Jag ingick

i det närmaste på deras fordringar och telegraferade, att de

med det snaraste måtte gifva sig å stad. Så fick jag svar,LAPPARNE. 13

att de voro på väg och att de skulle komma en bestämd

dag. Naturligtvis var jag mycket nyfiken att få se dem.

Det var en lördags afton de väntades; personer voro

vid stationen för att taga emot dem och föra dem till deras

logis, men inga lappar syntes till. Icke heller på söndagen

kommo de; ingen visste hvad det blifvit af dem, men på

måndagen berättades det ändtligen, att de voro anlända. Så

var äfven fallet; de hade rest med godståget i stället för med

snälltåget.

Jag skyndade till deras bostad och steg in i deras

kammare; midt på golfvet stod en ung, rask karl med ett

snarare finskt än lappskt utseende; borta i ett hörn satt en

gammal man med långt, svart hår nedhängande öfver

skuldrorna. Han var liten till växten och såg ännu mindre ut,

där han satt hopkrupen på en kista; hans utseende var långt

mera lappskt än deri unges, och på honom passade mycket

bättre hvad den gamle Peder Dass säger (1685) om lapparne:

»Det folk är særdeles af sælsom natur,

Kortbenet i væksten og stöt af statur,

Ej meget ulige de dværge.

Skarpöiét i sigt og forbister i sjun,

O g hel under ansigtet gusten og brun,

Spidshaget og kjægerne länge.»

Då jag trädde in, böjde han på hufvudet och förde ut

handen på österländskt sätt; den unge hälsade som folk i

allmänhet. Den gamle förstod blott obetydligt norska; det

var därför till den unge jag måste vända mig.

Jag frågade om de hade det bra och hvarför de

kommit på oriktigt tåg. Att det fanns olika tåg hade de icke

haft något begrepp om. och så var det ett par kronor

billigare med godståget. > Huru gamla är ni båda?» —14 INLEDNING.

»Jag är tjugusex år, och han där Ravna är fyrtiofem år.» —

Det var en underlig historia; jag hade begärt folk mellan

trettio och fyrtio år.

»Ni äro ju fjällappar båda två?» — »Nej då, bara Ravna

är fjällapp, men jag är bofast från Karasjok, jag.» — Än

värre, jag hade begärt två fjällappar!

>Men är ni inte rädda att följa med på den här resan?»

— »Jo, det ä" vi nog; de ha sagt oss på vägen, att denna

expedition ar sa farlig, och att vi aldrig ska komma

tillbaka med lifvet, och det har gjort oss så rädda.» — Nej,

detta var allt för tokigt! Man hade alltså icke en gång

underrättat de stackars människorna om hvad de inläto sig på.

Jag kände stor lust att skicka dem tillbaka, men nu

var det för sent att få folk i deras ställe; jag måste alltså

behålla dem. Därför sökte jag att trösta dem så godt jag

kunde och sade dem, att hvad folk inbillat dem var bara

prat; att betaga dem modet på förhand tjenade ju till intet,

de kunde tids nog komma att förlora det i alla fall.

Om de också icke sågo ut att vara så starka och

uthålliga som jag önskat, så föreföllo de att vara beskedliga

och pålitliga menniskor. I det afseendet hafva de också fullt

motsvarat mina förväntningar, och i uthållighet hafva de

icke heller svikit. För öfrigt hade jag ingen särskild nytta

af dem på grund af några naturfolken utmärkande

egenskaper: till rekognosceringar blefvo de således aldrig använda.

På begäran af professor Friis i Kristiania anmodade

jag efter hemkomsten Balto att skrifva en berättelse om

resan på lappska, hvilket han mycket beredvilligt gick in på.

Enskilda delar af denna långa berättelse har professor Friis

godhetsfullt öfversatt åt mig och därvid hållit sig så

ordagrant som möjligt till originalet. Sedan Balto omtalat sin

resa från Finmarken och huru folk på vägen betagit honomLAPPARNE. 15

och hans kamrat modet genom att bland annat säga dem,

att jag vore en alldeles orimlig människa, fortsätter han på

följande sätt:

»Den 14 april reste vi. från Trondhjem och kommo

till Kristiania den 16 april. Nansen hade sändt en man till

eldvagnstationen för att mottaga oss; det var Sverdrup, som

kom till oss och frågade: »är ni de män som ska med

Nansen?» Vi svarade, att det var vi båda. Sverdrup

berättade, att också han var en af dem, som skulle med Nansen,

och han sade, att han kommit för att mottaga oss. »Kom

med mig,» och vi följde med, och han förde oss till ett

hotell, som ligger vid Toldbodgatan n:o 30.

Efter en timme kommo Nansen och Dietrichson för att

hälsa på oss. Det var framför allt härligt och underbart att

vi nu fingo se denne främmande husbonde, nämligen Nansen.

Han var främmande för oss, men hans ansikte sken emot.

oss, som otn det varit våra hemmavarande föräldrars

ansikte, så ljufligt förekom det mig, och likadan var hans

välkomsthälsning till oss. Allt det främmande stadsfolket var

mycket vänligt mot oss lappar under den tid vi voro i

Kristiania stad; från den tiden blefvo vi ännu mera glada,

och det blef mycket behagligt för oss.»

Då vi nu hela denna bok igenom skola färdas

tillsammans med de fem män, som jag här i korthet omtalat, kan

det måhända vara skäl att närmare föreställa dem för läsaren.

Jag börjar med norrmännen och tager dem efter ålder.

Otto Neumann Sverdrup föddes den 31 oktober 1855

på gården Hårstad i Bindalen i Helgeland. Fläns fader var

hemmans- och skogsegaren Ulrik Sverdrup, modern Pedra

Knopli.16

INLEDNING.

Född i en hård natur och från barndomen van att

färdas ute i skogen och på fjället i alla slags sysslor och i alla

väder, lärde han sig snart att" reda sig själf och lita på

egen kraft. Redan som liten pojke började han att gå på

Samuel Balto. Ole Ravna.

skidor, och att en oländig trakt som Bindalen är ett lämpligt

ställe för utbildande af raska och rådiga skidlöpare, faller af

sig själf.

Vid tio års ålder fick han bössa, och från den tiden

ströfvade han och hans ett år äldre bror ständigt omkringSjökapten Otto Sverdrup.DELTAGARNE I FÄRDEN. IJ

på jakt, om vintern på skidor, om våren på tjäderleken och

om hösten efter björn och annat villebråd.

Han blef icke sänd till någon stad för att gå i skola,

utan läste hemma för informator. Boken tyckes dock aldrig

Kristian Kristiansen.

•

hafva tilltalat honom. Vid 17 års ålder gick han till sjös

och färdades sedan i många år, dels på norska, dels på

amerikanska fartyg.

o

Ar 1878 tog han sin styrmansexamen i Kristiania och

for sedan i flera år som styrman. Såsom sådan förliste han

Nansen. 218

INLEDNING.

en gång med en skonert på Skotlands västkust, och vid det

tillfället visade han till fullo hvad slags tåga det var i honom.

Det var i främsta rummet hans sinnesnärvaro och

uthållighet som manskapet hade att tacka för sin räddning.

Senare förde han som kapten en skonare och därpå

ett ångfartyg, ett år låg han också på bankfiske utanför

Nordlandskusten med en fiskekutter.

För några år sedan sökte man i Göteborg någon som

vore villig att föra Norden felts undervattensbåt öfver

Nordsjön till England; man utlofvade en belöning åt den, som

ville åtaga sig detta farliga uppdrag, men det fanns ingen

som vågade det. Då kom Sverdrup af en händelse dit, fick

höra talas om saken och erbjöd sig genast. Han fick en

släkting med som maskinist, och dessa båda ville nu ensamma

gifva sig ut med det osäkra fartyget, som ingen ännu hade

pröfvat på längre afstånd; ja, Sverdrup betraktade det. rent

af som en sport, men så, i sista stund, betänkte sig de, som

hade med saken att göra, och läto bogsera båten till England.

Under de sista åren har Otto Sverdrup för det mesta

vistats hemma hos sin far, som emellertid för omkring elfva

år sedan sålt sin gård i Bindalen och flyttat längre söder

ut, till gården Trana vid Stenkjær. Han ägnade sig här åt

hvarjehanda sysselsättningar, än var det skogshygge, än

timmerflottning, hvarvid han var en duktig förman, än var han

smed, än var han ute på fiske, vid hvilket han icke gaf

någon efter som befälhafvare på båten.

Hans käraste sysselsättning var att i rykande storm

segla i nordlandsbåt, när denna för fvra ref skar igenom de

fradgande brottsjöarna.

Att en dylik man var liksom skapad för en expedition

sådan som den jag nu stod i begrepp att företaga, är

uppenbart. Under sitt kringflackande och omväxlande lif hade hanDELTAGARNE I FÄRDEN. IJ

lärt att reda sig i alla slags svårigheter; alltid var han lugn,

aldrig rådlös.

Olaf Christian Dietrichson föddes i Skogn vid Levanger

den 31 maj 1856. Hans fader var distriktsläkaren Peter

Wilhelm Krejdahl Dietrichson och modern Canuta Pauline

Ditlevine Due. Han fick en härdande uppfostran och hölls

tidigt till manlig idrott och lif i det fria. Han hade nära en

half mils skolväg till Levanger, där han gick till 1873;

sedermera besökte han Trondhjems latinläroverk, och därpå till

1876 Maribogadens skola i Kristiania. Efter ett års enskild

undervisning blef han 1877 kadett; han intogs nämligen då

i den mellersta (den s. k. andra) af krigsskolans dåvarande

fem klasser. Officer blef han 1880 och utnämndes i februari

1882 till sekundlöjtnant vid trondhjemska brigaden; 1886 blef

han premierlöjtnant och i maj 1890 kapten i samma brigad.

Under vintrarna 1882 till 1884 genomgick han den

gymnastiska centralskolan i Kristiania för att utbildas till

lärare i kroppsöfningar och vapenbruk, och 1887 anställdes

han som biträdande lärare vid denna skola.

Löjtnant Dietrichson har under hela sitt lif varit en ifrig

idkare af manlig idrott. Af naturen har han blifvit utrustad

med en stark och väl proportionerad kropp, och genom en

god uppfostran har denna ständigt blifvit härdad och utbildad.

Som fullvuxen har han hvarje vinter företagit långa

skidfärder genom de mest skilda trakter af Norge; från Skien

till Trondhjem har han på skidor genomvandrat de flesta

dalar, och icke torde det vara mången som sett mera af

Norge vintertiden än han.

Under expeditionen kommo de kunskaper han inhämtat

genom sin militära uppfostran till mycket gagn. Det var

han som så godt som ensam förde den meteorologiska dag-20

INLEDNING.

boken; de topografiska mätningar och de kartor, som utfördes

ander expeditionen, härleda sig likaledes från honom. Med

en själfuppoffring och en samvetsgrannhet, som stå öfver allt

beröm, åtog han sig dessa bestyr, och hvad det vill säga

att under sådana förhållanden utföra det arbete, som han

gjort, kan blott den till fullo förstå, som pröfvat på att göra

sina meteorologiska observationer, noggrannt och punktligt

som vanligt, i en temperatur under — 30°, när man själf

är dödstrött, eller när död och undergång hotar rundt

omkring, eller att skrifva, när fingrarna äro så fördärfvade oc-h

uppsvullna af frost, att man knappast kan hålla i pennan

— därtill fordras karakter och energi i mer än vanligt mått.

Kristian Kristiansen Trana var icke mer än tjugufyra

år gammal, då han följde med på expeditionen. Visserligen

var han alltså betydligt under den ålder, som jag anser vara

den lämpligaste för att kunna uthärda ansträngningar af det

slag, som här var i fråga, men han var modig och stark och

hade en lust som få. Därför tvekade jag icke att på

Sver-drups rekommendation antaga honom, och jag fick icke heller

skäl att ångra det, ehuru han visserligen ännu icke uppnått

sin kraftigaste ålder.

Han var född den 16 februari 1865 på Grinna, ett

ställe som hör under Trana, den gård som Sverdrups far nu

äger. I sin hemort har han deltagit företrädesvis i

skogsarbete, och ett par gånger har han därjämte varit till sjös;

således var äfven han van vid litet af hvarje.

Han var en duglig och pålitlig karl, och när Kristian

hade sagt, att han åtog sig något, så visste jag att det blef gjordt.

Samuel Johannesen B alto är en bofast lapp från

Karasjok och var.tjugusju år gammal, clå han gick med påKapten Olaf Dietrichson.DELTAGARNE I FÄRDEN.

IJ

expeditionen. Han är af medellängd och har för öfrigt intet

utprägladt lappskt i sitt utseende; han hör också till de

s. k. elflapparne, hvilka ofta äro storvuxet folk och äro

starkt uppblandade med finnar.

Sin mesta tid hade han tillbragt på skogsarbete, men i

flera år hade han också varit på fiske, och en tid hade han

i tjänst hos fjällappar hjälpt till att sköta renar; sålunda

hade han bland annat en kort tid varit dräng hos Ravna.

Han var en liflig och vaken karl, var mycket ifrig i

allt hvad han tog sig för och skilde sig häri väsentligen

från sin kamrat Ravna; därjämte var han ganska uthållig

och alltid villig att hjälpa till med hvad som helst och gjorde

således mycken nytta. Med sin flytande tunga och sin brutna

norska var han också i många fall expeditionens

muntrationsråd.

Ole Nielsen Ravna är fjällapp från Karasjoktrakten;

han var fyrtiofem eller fyrtiosex år gammal, hvilketdera visste

han icke riktigt själf. I hela sitt lif har han som nomad

bott i tält och ströfvat omkring med sina renar på

Finmarkens fjäll. Hans renhjord var, innan han reste till Grönland,

icke stor, antagligen mellan 200 och 300 djur.

Han var den ende af expeditionens medlemmar som

var gift; han lämnade i hemorten hustru och fem barn.

Såsom jag redan nämnt, visste jag icke detta på förhand; jag

hade nämligen uppställt som regel, att ingen af deltagarne

skulle vara gift. Såsom fjällapparne i allmänhet var han

betydligt trög; när vi icke voro på vandring, tyckte han bäst

om att sitta stilla med benen i kors i ett hörn af tältet och

göra alldeles ingenting, sedan han skakat snön af sig. Sällan

såg man honom företaga sig något, utan att han särskildt

uppfordrades därtill. Han var mycket liten till växten, men22

INLEDNING.

var förvånande stark och uthållig, ehuru han alltid visste

att spara sig själf och sina krafter.

Särdeles under början af färden talade han mycket litet

norska, men på grund däraf kunde också hans anmärkningar

förefalla ytterst komiska och framkallade ofta mycken

munterhet. Han kunde icke skrifva och förstod sig icke på sådana

moderna inrättningar som t. ex. en klocka, men läsa kunde

han, och hans käraste lektyr var nya testamentet på lappska,

som han aldrig ville skilja sig ifrån.

Båda lapparne hade, såsom de själfva erkände, gått

med blott för att förtjäna penningar, icke af någon håg för

färden eller af lust till äfventyr; de voro tvärt om ytterst

rädda för alltsammans och blefvo lätt skrämda, hvilket ju

icke är att undra på, då man betänker huru litet de hade

reda på hvad saken gällde. Att de icke kommo hem lika

okunniga, kan man se bland annat af en del af Baltos

anteckningar, af hvilka några längre fram skola meddelas.

Lapparne voro för öfrigt snälla och älskvärda

människor, deras tillgifvenhet var ofta rent af rörande, och jag

lärde mig snart att hålla mycket af dem.Andra kapitlet.

Utrustningen.

id expeditioner af sådan art som den, hvarom här är

fråga, är det klart, att en lycklig utgång i väsentlig

mån är beroende på utrustningen, ja, i detta fall gällde

det deltagarnes lif, om utrustningen icke var sådan den

borde vara. En spik eller en fog, som icke är som den

borde, är tillräcklig att fördröja hela färden, ja, kan

medföra de allvarsammaste olägenheter; hvarenda sak bör

omsorgsfullt pröfvas, och man får icke sky förändringar och

besvär, ända tills allt är så fullkomligt som möjligt. Det

hela beror på iakttagande af och omtanke om en hel mängd

småsaker; det är summan af dessa, som ger ett godt

resultat, och man kan därför svårligen lägga för stor vikt vid

dem — mången föregående expedition har efter min mening

alltför lättvindigt affärdat detta kapitel.

Såsom förut är nämndt, var det ursprungligen min mening

att om möjligt använda hundar eller renar som dragare.

Fördelarna häraf äro uppenbarligen betydande, när man blott

först har djuren på ett ställe, där själfva slädfärden skall

taga sin början. Det har af många erfarna män blifvit sagdt,

att dragare icke lämpa sig för längre slädexpeditioner, då.3<3 UTRUSTNINGEN.

djuren, hundar såväl som renar, ej kunna draga föda åt sig

själfva för mer än en viss tid. Jag förstår emellertid icke detta

resonnemang. Kan man icke använda djuren hela vägen,

så har man ju gagn af dem så länge provianten räcker, och

sedan kan man slakta dem.

Har man alltså ett tillräckligt antal hundar eller renar,

och medtager man så mycket föda för dessa, som de förmå

draga jämte expeditionens öfriga utrustning, så kan man

med deras hjälp hinna ett godt stycke fram, utan att

behöfva anstränga folket i högre grad. På samma gång har

man den fördelen, att man, genom att efter hand slakta

djuren, ständigt har tillgång till färsk föda; således behöfver

man icke heller förse sig med så stort proviantförråd för

folket, som annars vore nödvändigt. När man så till sist

måste slakta det sista djuret, så bör man hafva kommit ett

godt stycke framåt, utan att hafva tärt på sina egna krafter

— man har också under hela tiden kunnat äta sig mätt på

färskt kött, hvilket är af stor betydelse, och bör alltså kunna

fortsätta färden med lika friska krafter som då man började.

Mången torde härvid invända, att det sagda icke kan

gälla, då dragarna äro hundar, men därtill vill jäg blott svara,

att jag af erfarenhet vet, att hungern är en synnerligen god

kock, att hundkött alldeles icke är osmakligt — eskimåerna

anse det till och med som en läckerhet — och att den, som

under sådana förhållanden icke kan äta hundkött, icke passar

som deltagare i en dylik expedition.

Hade jag kunnat anskaffa goda draghundar, så hade

jag alltså tagit dem med; hundarna hafva nämligen den

stora fördelen framför renarna, att de äro betydligt lättare

att transportera samt att de icke äro svåra att föda; de

förtära nämligen samma proviant som vi själfva, medan renen

måste hafva sin egen föda, förnämligast renmossa, och denRENAR OCH HUNDAR. 25

är skrymmande och tung. Det var mig emellertid icke

möjligt att på den tid, som stod till mitt förfogande, anskaffa

brukbara hundar; jag måste därför uppgifva tanken på att

använda sådana. Jag tänkte då anskaffa renar; jag skref

till Finnmarken därom, ja, jag inköpte till och med

renmossa för dem i Rörås. Men så visade det sig, att det

var så många svårigheter förenade med att frakta dem, och

ännu större skulle svårigheten bli att få dem i land på

Grönland, så att jag afstod äfven från dem. Jag höll mig alltså

blott till människorna.

Men då man själf skall släpa med sig hvarje

brödsmula man skall äta, så är det gifvet, att man söker göra

allt så lätt som möjligt; proviant, redskap, kläder, allt måste

reduceras till det minsta möjliga. När man är sysselsatt

med en dylik utrustning, så börjar man till slut nästan

omedvetet att räkna hvarje saks värde efter dess vikt, ja, till

och med om det gäller en pennknif, så tänker man efter

hvad den väger. Men man måste också akta sig att icke

gå för långt i sin jakt efter lätthet; redskapen måste vara

starka, ty de skola komma att utstå månget hårdt prof;

kläderna måste vara varma, ty ingen vet huru kallt vi kunna

få; och provianten måste vara närande och sammansätt af

olika beståndsdelar i passande proportioner, ty arbetet kommer

att blifva hårdt, sannolikt hårdare än någon af deltagarne

förr pröfvat på.

Bland det viktigaste vid en slädexpedition är

naturligtvis släden eller kälken. Då under tidernas lopp, särskildt

från England, utgått så många slädexpeditioner till de arktiska

trakterna, skulle man kunna tro, att på grund af den därvid

vunna erfarenheten, släden nått en hög grad af fulländning.

Detta är emellertid icke förhållandet, och man kan icke nog

förundra sig öfver, att så sena expeditioner som t. ex. den3<3

UTRUSTNINGEN.

andra tyska nordpolsexpeditionen 1869—70 (till Grönlands

ostkust.), den österrikisk-ungerska polarexpeditionen 1872—74

(till Frans Josefs land), ja, till och med den stora engelska

nordpolsexpeditionen under Näres 1875—76 (till Smith sund)

reste ut med så stora, klumpiga och oändamålsenliga slädar

som de gjorde. Bättre utrustade i sådant hänseende voro

visserligen de båda senaste amerikanska expeditionerna:

Greely-expeditionen 1881—84 och den som under Schley och Soley

utsändes till den förras undsättning 1884.

Det vanliga felet hos de vid polarexpeditioner använda

slädarna har varit, att de varit tungt och klumpigt byggda

samt att de varit för stora. När härtill lägges, att de ofta

haft smala medar, så är det icke svårt att förstå, att de

sjunkit djupt ner i snön och vid många tillfällen varit nästan

omöjliga att få fram. En del expeditioner hafva visserligen

användt de i Amerika brukliga »toboggans», hvilka bestå af

en enda, framtill uppböjd spjäla. De äro vanligen gjorda af

björkträ eller dylikt och hafva en längd af omkring m.

och en bredd af 50 cm. eller mera. Vi finna dessa kälkar

använda på expeditioner redan i början af detta århundrade,

exempelvis använde Franklin sådana på sin första resa. Den

engelske resanden doktor Råe och efter honom Greely

begagnade liknande slädar med helt låga och smala medar, en

på hvarje sida. Det är själfklart, att dessa slädar bära godt

på lös snö och passa väl för sådant före, men när snön är

något hårdare, så blir friktionen för stark, och de äro tunga,

att draga fram.

Märkligt nog är det blott få expeditioner, som funnit

på att sätta slädarna på breda medar.* Detta synes dock

* Payer säger dock i sin bok om den österrikisk-ungerska

expeditionen, att »breda slädmedar lätta betydligt marschen genom djup

snö»; han omtalar medar af ända till 7 cm:s bredd.SLÄDAR. 27

vara det naturligaste för oss norrmän, som af gammalt äro

vana vid skidkälken. En sådan är en liten släde, som

hvilar på breda, skidliknande medar, och som i många

trakter af Norge ofta användes af skidlöpare, så väl i skogen

som på fjället, för att föra fram lass af hö, ved och dylikt.

Den drages i allmänhet vid ett tåg, men styres med en

stång, som är fästad vid sidan och som särskildt är

nödvändig för att hindra kälken att löpa i hälarna på

skid-löparen, när det i susande fart bär utför berg och backar.

Skidkälken är utanför Norge utbredd öfver Sverige och

Finland ända till Sibirien*.

Släde.

Det var denna lilla kälke som stod lör mig såsom

mönster vid konstruktionen af den, som jag ämnade

använda under expeditionen. Den förenar nämligen de

egenskaper, som man måste sätta högst hos en dragkälke: den

är stark och lätt, skär ej igenom och glider snabbt på snön

i allt slags före.

Utom den norska skidkälken har äfven den släde, som

står beskrifven i berättelsen om Greelyexpeditionen ** och

* Angående skidkälken i Sibirien se bland annat Nicolaus Witsen,

Noord en Ost Tartarye, Amsterdam 1705, sid. 820.

** Greely, Three Years of Artic Service, London 1886. Vol. I,

sid. 199.3<3

UTRUSTNINGEN.

som användes af dem, hvilka återfunno Greely, till någon

liten del tjänat mig som mönster.

Slädarna förfärdigades med stor skicklighet och omsorg

af snickaren Kristiansen, nu bosatt vid Næs i Telemarken.

Han sparade intet besvär för att efterkomma mina

önskningar och för att skaffa det mest utsökta material.

Först efter talrika förändringar och försök, bland annat

på en resa öfver fjällen från Bergen till Kristiania, var det

som jag bestämde mig för den form på slädarna, som vi

slutligen begagnade.

Allt trävirke, med undantag af medarna, bestod af ask,

hvaraf utvaldes så sega och starka stycken som möjligt. Då

utsökt ask som bekant är ett i hög grad starkt material,

kunde kälkarnas öfverrede göras mycket smäckert och lätt,

utan att förlora i styrka.

Medarna voro på ett par slädar gjorda af alm, på de

andra af lönn; bägge dessa träslag utmärka sig nämligen

genom att glida lätt på snön. I sådant hänseende kunde det

dock hafva varit likgiltigt af hvad slags träd de varit gjorda,

ty de voro skodda med tunna stålband, hvilka jag hade

tänkt skulle tagas af, när vi kommo på löst före, men som,

med ett enda undantag, blefvo använda under hela färden.

Vidstående bild torde gifva en så god föreställning om

slädens konstruktion, att hvarje vidare beskrifning är

öfverflödig. Det fanns inga spikar; dessa ersattes medelst

surr-ningar, hvilka gjorde kälken mera elastisk, så att den gaf

svikt vid stötar, då spikar gärna springa af; följden var

också den, att intet blef bräckt under hela färden.

Kälkarnas längd var omkring 2,9 o m. och bredden omkring 0,5 o m.

Medarna mätte på undre sidan från spets till spets 2,8 9 m.,

medan bredden var 0,0 9 5 m. Därigenom att de voro

upp-åtböjda både fram och bak, fick släden större styrka, på sammaSLÄDAR. 29

rrång man vann den fördelen, att om främre ändan af en släde

bräcktes eller förstördes, man kunde vända den om och

befarna aktern som för. Det uppstående bakstvcket, som synes

O * v

på teckningen, var gjordt af en böjd, smäcker askstång.

Den visade sig mycket praktisk för att styra och skjuta mecl

i svår terräng, där man måste vara två om hvarje kälke.

Hvar kälke vägde utan stålmedar omkring 11,5 kg.;

med stålband under medarna uppgick vikten till 13,7 5 kg.

Utom dessa tunna stålband var långs midten af hvarje med

på undre sidan anbragt en smal, fyrkantig stålten, som skulle

tjäna såsom ett slags köl och var afsedd att i hårdt isföre

styra kälkarna och hindra dem från att slingra, hvilket är

af stor vikt, när man färdas öfver jöklar genomdragna af

sprickor, där slingringen lätt nog kan komma en släde att

försvinna i djupet, i hvilket fall man får vara glad, om man

själf icke följer med i fallet. Dessa ståltenar gjorde, så

länge de sutto på, god nytta, men då de vid slädarnas

våldsamma rörelser i den ojämna isterrängen nära kusten

utsattes för många stötar, blefvo de snart afslitna; detta

inträffade i synnerhet under den starka kylan, då stålet blef

skört som glas. Framtida expeditioner borde därför, om de

vilja använda kölar under medarna, anbringa dessa på ett

annat sätt än vi; starkast blifva de naturligtvis, om de göras

i ett stycke med stålskoningen, men därigenom förlora de

den fördelen, som våra hade, att de kunna tagas af, när så

önskas.

Såsom synes af teckningen, voro medarna på

öfver-sidan försedda med en långs midten löpande, uppstående

rygg, som gaf dem — hvilka i öfrigt för viktens skull voro

tunna — den nödiga styrkan och spänstigheten.

Hvar och en af kälkarna var afsedd att dragas af en

man, men då det i svår terräng ofta är nödigt att utsända3<3 UTRUSTNINGEN.

någon för att uppsöka den lättaste vägen, utan att därför

expeditionen måste stanna, och då det tillika är tyngst att i

löst snöföre gå främst, så anser jag det lämpligast, att den

första kälken drages af två man. Af denna anledning hade

vi blott fem kälkar.

Fördelen af att hafva flere mindre kälkar i stället för en

eller ett par större, såsom förhållandet varit vid många

föregående expeditioner, synes mig uppenbar. I svår terräng,

där det är tungt att. komma fram, äro de stora kälkarna med

deras tunga packning besvärliga att manövrera; ja, under

vår färd skulle sådant ofta varit rent af omöjligt, utan att

aflasta dem och bära bagaget. Vi däremot kunde alltid, då

vi hjälptes åt två och två eller tre och tre om en kälke,

taga oss fram utan aflastning eller ompackning;

understundom voro vi till och med tvungna att bära dem hela och

hållna sådana de voro.

Att rigga om våra kälkar till segling, hvilket skedde

flere gånger, gick utan svårighet för sig på det sätt, att två

eller tre ställdes vid sidan af hvarandra och bundos

tillsammans med hjälp af några skidor eller stafvar, som lades

tvärs öfver dem och surrades fast; därpå restes särskildt

för ändamålet medtagana bambustänger som master. Till

segel användes tältgolfvet eller två presenningar. När vi så

styrde kälkarna med en framtill anbragt styrstång af

bamburör, närmast liknade en vagnstång, så kunde vi på detta sätt

segla ganska bra. I fall man utrustade sig särskildt för detta

ändamål, så kunde man naturligtvis inrätta sig betydligt

bekvämare och bättre, än vi hade det. Jag anser nämligen,

att detta sätt att färdas fram, som på Grönlands inlandsis

först blifvit användt af amerikanen Peary, bör vid

framtida expeditioner vinna större beaktande, än som hittillsSKIDOR OCH SNÖSKOR. 31

varit fallet; särskildt torde det få stor betydelse vid

undersökningar af den antarktiska inlandsisen.

För en skidexpedition sådan som vår är naturligtvis

skidornas konstruktion af lika stor vikt som kälkarnas, men

då jag redan i föregående kapitel omtalat våra skidor, vill

jag hänvisa därtill. Utom skidor medtogo vi äfven indianska

snöskor och norska trugor.

De amerikanska snöskorna bestå, såsom bekant, af ett

flätverk af djursenor, helst af den amerikanska elgen,

ut-spändt öfver en ram af segt trä, ask eller dylikt. Våra

snöskor hade en längd af 1,0 6 m. och en bredd af 39 cm.

De norska snöskorna, hvilka vi kalla »trugor», voro gjorda

af ett flätverk af vidjor och hade den form, som vidstående

teckning utvisar. De voro små och hade en längd af endast

omkring 39 cm. och en bredd af omkring 26 cm.

Trugor användas i vissa delar af landet ganska allmänt

såväl om vintern som om våren; i synnerhet äro de till gagn

på vårföre, då skidor äro mindre användbara. Största

användning hafva de dock i många bygder för hästarna;

häst-trugorna likna alldeles dem, som användas af människor,

endast påbindningen är naturligtvis något olika och afpassad

efter hästhofven. Våra fjordhästar lära sig mycket snart att

gå på trugor och kunna således med fördel användas i

snö-före, där inga andra hästar komma fram.*

Trugor, så väl indianska som norska, stå i vanliga fall

långt tillbaka för skidor, när dessa skötas af män som

förstå att använda dem. Anledningen hvarför jag det oaktadt

medtog trugor var, att jag trodde att de skulle vara mera

användbara, när det gällde att draga de tunga kälkarna upp-

* Af Xenophons Anabasis (IV, V) synes, att redan 400 år f. Kr.

invånarna i det armeniska höglandet sannolikt kände bruket att binda

trugor under hästfötterna.3<3 UTRUSTNINGEN.

för backar. Härtill brakades de också; själf föredrog jag

de indianska snöskorna, och så gjorde äfven några af cle

andra norrmännen. En af dem kunde dock icke fördraga

dessa; det kräfdes nämligen någon öfning för att kunna gå

på dem ordentligt, utan att snubbla. Han begagnade i stället

de norska trugorna, men med dem sjönk han betydligt

djupare i den lösa snön.

En norsk »truga» (snösko).

Det var dock icke länge, som vi använde snöskor;

snart fingo vi skidorna på och funno att äfven i

uppförsbackar dessa voro att föredraga. En fördel hafva dock

trugorna framför skidor, när dessa icke äro försedda med skinn

på undersidan, och den är, att de äro lika användbara

äfven i töväder, då snön häftar fast under skidorna. En

annan fördel är, att trugor äro betydligt lättare att bära än

skidor.

Det utrustningsföremål, som därnäst kom i betraktande,

var båten. Den borde vara så lätt, att den kunde dragasBÅTEN.

33

öfver hafsisen, och på samma gång tillräckligt stark för att

utstå alla de prof, hvarpå den utan tvifvel skulle blifva satt

under färden mellan de nyckfulla drifisstyckena. Jag lät där-

Båten. .

för bygga den särskildt för ändamålet i Kristiania hos herr

Hansen, direktör för det nuvarande Kristiania båtbyggeri.

Båtens hela längd var 5,9 6 m., dess största bredd

1,8 8 m. och djupet invändigt 0,6 3 m. Den var försedd med

Halfva expeditionen i sin sofsäck.

dubbel bordläggning, hvardera 10 mm. tjock, med ett

mellan-lag af tunn segelduk. Den inre bordläggningen var af furu,

den yttre af norsk järnek; sinsemellan voro de på det

omsorgsfullaste hopnitade. Spanten, af böjdt askträ, voro

Nansen. B3<3 UTRUSTNINGEN.

26 mm. breda och 13 mm. tjocka, med ett afstånd

sinsemellan af 157 mm. På undre sidan anbragtes på båda

sidor om kölen en med af furu. Dessa medar voro afsedda

att stötta båten, då den drogs öfver isen, men min erfarenhet

är den, att det är bättre att vara dem förutan, ty

båten-glider då lättare såväl öfver isen som genom vattnet;

dessutom kunna medarna vid ispressning lätt komma i klämma

och därigenom förstöra båten.

Vår båt var för öfrigt särdeles ändamålsenlig; den var

stark och elastisk och motstod därigenom väl isens

påtryckning. Jag är dock böjd att förorda enkel bordläggning

framför dubbel, enär båten därigenom blir lättare att reparera.

Till följd af den dubbla bordläggningen intränger också vatten

lätt mellan borden, hvarigenom båten blir tyngre.

En viktig del af utrustningen vid alla arktiska

expeditioner är sof säcken. På en expedition sådan som vår är

det naturligtvis af största vikt, att det tyg, hvaraf säcken

förfärdigas, är på en gång så lätt som möjligt och ger den

största möjliga värme. Under föregående expeditioner har

man användt dels ylletyg eller filt, dels skinn. Yllet har den

fördelen framför skinnet, att det bättre släpper utdunstningen

igenom, och i stark kyla kondenseras alltså icke fuktigheten

i så hög grad inuti en yllesäck som i en sådan af skinn,

men å andra sidan lider yllet af det stora felet, att det är

för tunnt i förhållande till det värme det gifver. Jag tänkte

till en början taga sofsäckar af ylle, men jag fann dem

för litet varma, och jag är rädd, att om jag valt sådana, så

hade vi knappast kommit lefvande fram till Grönlands

västkust.

Efter åtskilliga försök bestämde jag mig för sofsäckar

af renskinn, såsom det lämpligaste materialet af det jag för

tillfället kunde anskaffa. Renskinn är i förhållande till sinSOFSÄCKARNA. 35

vikt det varmaste af alla skinnslag jag känner; särskildt äro

vinterskinn af renkalfvar i ovanlig grad lätta och varma.

Sådana kunde jag emellertid då icke erhålla, utan måste

nöjas med skinn af renkor, hvilkas skinn äro betydligt, tyngre.

En olägenhet med renskinnet är naturligvis den, att håret

lätt afnötes, liksom ock att det icke tål mycken väta, innan

det faller af. I sådant hänseende är hundskinn betydligt

bättre och starkare; det kan dock icke mäta sig med

renskinnet i värme. Ännu bättre än hundskinn är vargskinn,

som blott har det felet, att det är väl dyrbart. Skinnet i

våra sofsäckar höll mycket bra under hela resan samt vintern

öfver på västkusten; det var särskildt beredt för ändamålet

af buntmakaren Brandt i Bergen, och jag hade all

anledning att vara nöjd därmed.

Yi hade två sofsäckar, af hvilka hvar och en var afsedd

att rymma tre man. Detta är särdeles ändamålsenligt, enär

en säck för tre man naturligtvis är lättare än tre

enmans-säckar, och på samma gång är den större säcken betydligt

varmare, då de tre liggande värma hvarandra ömsesidigt.

Ännu större fördel skulle man i sådant hänseende hafva

vunnit genom en enda säck för hela expeditionen; men för

den därmed förenade risken tordes jag icke utsätta mig, ty

om den släde, som burit denna enda säck, nedstörtat i en

isremna, så hade vi stått där utan allt skydd mot nattkölden,

då däremot, om vi förlorat den ena af tremanssäckarna, vi

icke varit alldeles rådlösa, ty i nödfall kunde hvarje säck

rymma fyra man, och vi hade för sådan händelse fått tura

om att begagna den.

På öfre sidan voro säckarna försedda med en lös flik,

hvilken som ett lock kunde tillspännas öfver öppningen

medels tvenne remmar. Då kylan icke var för stark, blef det

väl varmt att hafva dessa lock tillslutna, men när det blef3<3 UTRUSTNINGEN.

kallare, voro vi glada att kunna spänna till dem så långt

remmarna räckte; vi fingo alltid tillräcklig luftvexling genom

den springa, som i alla fall lämnades öppen; man behöfver

icke få mycket af den kyliga nattluften på Grönlands inlandsis

in i sofsäcken, förrän man tycker att det är nog. För att

skydda sofsäckarna mot fukt utifrån hade jag låtit göra

öfverdrag af tunn oljeduk, men då vi kommo in på inlandsisen,

kasserades dessa.

Kautsjukmadrasser, som kunna uppblåsas för att läggas

under säckarna, ansåg jag icke behöfliga, då säckarna voro

gjorda af renskinn. Sådana madrasser äro tunga, och det

är därför bra att kunna undvara dem.

Af kläder hade vi för öfrigt, under hela tiden, alltifrån

det vi lämnade Norge, med undantag af några få reservplagg,

icke stort mer än hvad vi gingo och stodo uti. Med

undantag af två renpäskar med tillhörande byxor af renskinn, som

lapparne hade, och en liten med ekorrskinn fodrad tröja,

som jag medförde, men nästan aldrig begagnade, hade vi

inga skinnkläder; vi begagnade såväl till ytterkläder som inpå

kroppen uteslutande ylle. . Närmast kroppen bars en tunn

ylleskjorta och yllekalsonger, därpå kom en tjockare

islandströja af ylle, och så ytterkläderna, hvilka bestodo af en kavaj,

knäbyxor och snösockor, hvilket allt var gjordt af norsk

vadmal, som visade sig särdeles ändamålsenlig. Ylle är såväl

under kroppsansträngning som i öfrigt den hälsosammaste

beklädnaden, enär det icke hindrar utdunstningen, hvilket

däremot är fallet med såväl linne och bomull som skinn.

Framför allt måste vi söka akta oss att blifva svettiga,

då i stark köld detta lätt kan hafva till följd afkylning och

förfrysning. Vi måste därför efter hand som vi blefvo varma

lägga af klädesplaggen, och sålunda hände det, att man kundeKLÄDEDRÄKTEN.

37

få se expeditionens medlemmar i 20 till 30 graders kyla gå

i bara ylletröjorna och svettas som på en sommardag.

Under blåsväder samt i snö och regn buro vi utanpå

ylledräkten en lätt dräkt af ett slags tunn brunfärgad

segelduk eller dylikt, hvilken skulle vara impregnerad, så att den var

vattentät, men som alldeles icke var det. I blåst och

snöväder var dock denna dräkt utmärkt, och vi begagnade den

mycket på inlandsisen, ty den skyddade bra mot den fina

yrsnön, hvilken som dam tränger in i alla ylletygets porer

och gör detta, då den smältes af kroppsvärmen, alldeles

genomvått.

På den till segelduksdräkten hörande rocken var fäst

en hufva, som var så vid, att den kunde dragas fram öfver

ansiktet och skydda det mot vinden, hvilken i stark köld kunde

kännas ganska bitande och icke var utan fara för kinder

och näsa.

Om de båda lapparnes dräkt kan knappast sägas något

bättre, än hvad Peder Dass yttrar om lappdräkten i

Nordlands trompet (omkring 1685):

»Det Folk bruger og en besynderlig Drägt.

Hvad Skik deres Fædre har höidet i Agt,

Hos dennem det aldrig forfalder.

De aldrig bevilge forandret Habit,

Men Kjolene aabne i Bringen vit

Med Bræmmer og Lister omsnorit.

De Buxer og Hæser har skaaren i eet,

Ombunden om Knæer og Lænderne tæt

Med Ren-kalvers Skind underfæret.

De slide Kæmager isteden for Skæ

Saa Födderne være kan smidig at snæ,

Det er kun en eneste Saale,3<3

UTRUSTNINGEN.

Derover er syed med det tyndeste Skind,

Og Fæden er snæret behendig derin,

Det tætteste Leggen kan taale.

Ved saadan en Klæde-dragt kommer og det,

At Lapperne löbe gesvindig og let

Hele Miiler foruden at sveede.»

Hvad det sista angår, bör dock anmärkas, att Ravna

ofta svettades alldeles förfärligt.

Till fotbeklädnad använde vi, utom vanliga

becksöms-skor, äfven s. k. lappskor, hvilka förfärdigas af råa hudar

eller ock af garfvadt läder, hvilket senare var fallet med

våra. Sulan består af ett stycke mjukt läder, som är

upphöjdt på sidorna och på fotens öfversida sammansydt med

ofvanlädret. Dylika skor begagnas under namn af »komager»

af lapparne och finnarne, och eskimåernas kamiker äro

tillverkade på liknande sätt. Äfven på Island har jag sett

något så när liknande skodon, ehuru de voro mera klumpiga

och fula än våra. Inuti lappskorna begagnade vi tjocka,

stickade ullstrumpor och därutanpå tjocka sockor af gethår,

hvilka, jämte det de voro varma, hade samma egenskap som

lapparnes sennegräs (carex vesicaria) att taga fukten åt sig

och hålla fötterna torra.

Lappskor äro en utmärkt fotbeklädnad för dem som

gå på skidor eller trugor. De äro starkare än hudskor*

och de egentliga ludna lappskorna, men hafva den

olägenheten, att de icke äro så varma som dessa senare. Sålunda

hände det någon gång, att vi hade svårt nog att draga af

oss skorna, i det strumpor, sockor och skor voro

samman-frusna. De båda lapparne hade med sig två par komager

* Skor gjorda af rågarfvad eller också alldeles rå oxhud med

håret på. Sådana, äfvensom ludna lappskor, användas i Norge mycket

vid skidlöpning.FOTBEKLÄDNADEN.

39

hvar och därjämte ett par, som den yngste lappen hade

afsett till gåfva åt mig. Komager äro, när de skola vara

goda, gjorda af skinnet på renoxens ben. Skinnet från

bakbenen begagnas till sulorna och sidorna och skinnet från

frambenen till ofvanläder. Skinnbitarna läggas med håren

på helst ett helt dygn i en stark lag af bark (björkbark och

■dylikt), eller också garfvas de i en lag af tjära. Sedan

hopsys skinnet sa, att håren vändas utåt. Liknande skor

förfärdigas också af skinnet på renens panna och hufvud;

de kallas vanligen »skaller», äro varmare än de ofvan

omtalade, men icke så starka.

Dessa komager, hvilka alltså hafva håren utåt och

som lapparne fylla med sennegräs, hvari de sticka sina

bara fötter utan strumpor, äro mycket varma och

förträffliga vid skidlöpning. Anledningen hvarför jag icke

medförde sådana för expeditionens medlemmar var den, att jag

antog, att vi skulle få mycken väta, och sådan tåla de icke.

Komager måste nämligen i sådant fall ansas mycket väl, om

de icke snart skola blifva fördärfvade. Väta fingo vi

emellertid icke mycket af. De komager jag fick af Balto påtog jag,

när vi kommit några mil från östkusten, och begagnade dem

under nästan hela färden till västkusten samt därjämte en

del af vintern, och ändock voro de icke utslitna, då jag förde

dem med till Norge. De visade sig således oväntadt goda,

helst som de icke voro nya då jag fick dem; Balto hade

nämligen begagnat dem en vinter förut. Jag blef således

fullt öfvertygad om komagernas lämplighet, för resor sådana

som denna, och har all anledning att på det varmaste

förorda dem. De väga också obetydligt; man kan utan besvär

medföra ett eller två par i reserv. Emellertid måste de,

såsom förut är nämdt, skötas väl, om de skola kunna hålla

länge. När de blifvit våta, skall man, helst innan man går3<3 UTRUSTNINGEN.

till kojs, vränga dem sa att hårsidan kommer inåt, taga dem

på och ligga med dem öfver natten. Härigenom får inan

nämligen skinnsidan torr, och det är det viktigaste, då det

gäller att hindra håret att falla af.

På händerna begagnade vi stora ullvantar, s. k. »lovanter»

eller »bladvanter». Utanpå dessa åter drogo vi i stark köld

eller blåst stora vantar af hundskinn med håret utåt. När

man fyller dessa vantar, liksom lappskorna, med sennegräs

äro de mycket varma.

En lapp sko.

Till begagnande vid handtering af instrument och

rit-saker medförde jag fingervantar af ull.

På hufvudet hade vi yllemössor att fälla ned öfver öron

och nacke. Dessutom hade vi kapuschonger af ylle (vadmal)

samt, såsom redan är nämdt, sådana äfven på våra

segeldukströjor. Hade vi allt detta på, var hufvudet väl skyddadt

mot den strängaste köld, äfven under blåst.

Af stor vikt för slädexpeditioner äro snöbrillor till

förekommande af snöblindhet. Hvad det vill säga att glömma

en sådan småsak, därpå är Majsejevs expedition till Novaja

Semlja 1839 ett talande exempel, i det just bristen på sådana

lade hinder i vägen för hela expeditionens framgång. ViSNÖBRILLOR OCH TÄLTET. 41

använde snöbrillor af mörkt, rökfärgadt glas, dels utan,

dels med korgar af flätad ståltråd på sidorna, för att skydda

mot det nedifrån och från sidorna infallande ljuset. Själf

använde jag mest ett par snöbrillor af det senare slaget,

som jag fått af Nordenskiöld och fann utmärkta. Utom

dessa brillor med mörkt glas, användes äfven sådana af

svart trä (se nedanstående teckning) med en smal horisontal

springa för hvardera ögat, liknande dem, som användas af

0

Snöbrillor af trä.

flere polarfolk. Detta slags brillor äro särdeles ändamålsenliga

och ha den fördelen framför de andra, att där ej finnes

något glas, hvarpå fuktigheten kan slå ned och sålunda

hindra synen. Å andra sidan ha de dock den olägenheten

att betydligt inskränka synkretsen; i synnerhet är det en stor

olägenhet, att när man går på skidor, icke se marken under

sig. Detta kunde dock möjligen till en del afhjälpas genom

att anbringa en vertikal springa tvärs öfver den horisontala.

Vårt tält, som löjtnant Ryder i Köpenhamn haft den

godheten skaffa mig och som till formen något liknade det3<3

UTRUSTNINGEN.

han begagnat under sina utflykter på Grönlands västkust,

hade jag låtit inrätta sålunda, att det kunde tagas sönder i

fem stycken: två sidostycken, två ändstvcken samt golfvet,

som var af vattentät segelduk.

Genom denna inrättning tänkte jag kunna begagna

alla delar af tältet till segel på slädarna under segling; men

sido- och ändstvckena voro af så tunnt och lätt bomullstyg,

att jag fruktade det blåsten skulle slita sönder dem, och det

skulle, minst sagdt, vara obehagligt att i en sådan köld

med snöyra, som vi hade, få sitt tält förstördt.

Bomullstyget, hvaraf tältet var förfärdigadt, gjorde för

öfrigt utmärkta tjänster så väl mot regn som mot blåst och

snöyra. Och då det för tyngdens skull är nödvändigt att

ha så tunnt tyg i tältet, vill jag tillråda framtida

expeditioner att låta hopsy hela tältet och golfvet, hvilket, liksom

vårt, bör vara af vattentät segelduk, till ett enda

sammanhängande stycke. Det hela får alltså formen af en säck

med en enda öppning, tältdörren, och två hål i golfvet för

tältstängerna, hvilka genom dem nedstötas i snön. Med en

sådan inrättning af tältet kan man lika bra använda det

»

starka segelduksgolfvet till segel, då man låter den öfriga

tunna tältduken hänga hopbunden på framsidan, och man

undgår det obehag, hvaraf vi mycket ledo, att snö vr in i tältet

genom fogarna mellan de särskilda styckena. Hos oss kunde

det under snöyra hända, att vi om morgonen, när vi stucko

upp hufvudet ur sofsäckarna, funno dessa fullständigt täckta

af snö.

Golfytan i vårt tält var så stor, att våra två

tremans-sofsäckar jämt och nätt fingo rum på golfvet, när de lades

så, att öppningen på den ena var vänd åt samma håll soin

bottnen på den andra.KOKAPPARATEN.

43

De tre tältstängerna, två upprättstående och en liggande,

voro af bamburör och visade sig mycket användbara. De

två mindre begagnades äfven till skidstafvar.

Tältrepen (bardunerna) fastgjordes med järnkrokar.

Vikten af vårt tält, som jag genom åtskilliga förändringar

betydligt reducerade, har tyvärr fallit mig ur minnet. Jag

erinrar mig dock, att den med barduner, krokar och stänger

ej Öfversteg 8 kg.

Det stod särdeles bra i snön;

men under flere stormar fruktade vi

dock starkt, att det skulle springa,

och jag vill därför rekommendera ett

antal goda stormbarduner. Vi hade

visserligen också några sådana, men

ett par sprungo uppe vid fästpunkten

och voro sedermera icke lätta att

reparera.

Kokapparaten utgör på

släd-expeditioner en ytterst viktig faktor,

ty när allt är fruset, är det med dess

tillhjälp man erhåller hvarenda droppe

dricksvatten, som man ej med sin egen kroppsvärme kan

smälta. Framför allt är det af vikt, att han så väl som

möjligt tillgodogör brännmaterialet, det vill med andra ord

säga, att detta undergår en så fullständig förbränning som

möjligt, och att den värme, som därvid utvecklas, gör största

möjliga gagn. Härigenom nedsättes bränsleförbrukningen

till ett minimum, och vikten af bagagets väsentligaste delar

kan därigenom reduceras.

Som brännmaterial är otvifvelaktigt sprit, hvilken dock

bör vara så ren som möjligt, oöfverträffad. Utom andra

fördelar, såsom renlighet m. m., erbjuder han äfven den att

Kokapparat.3<3 UTRUSTNINGEN.

gifva den högsta värme i förhållande till sin vikt. Två

olägenheter har den dock. Å ena sidan är han flytande och

kan sålunda lätt spillas. Det undvikes dock genom goda

kärl, säkra och starka kranar* och en försiktig behandling.

0

A andra sidan kan han drickas och under kritiska

omständigheter vara en svår frestelse äfven för den måttligaste.

Detta undvikes genom att, som vi gjorde, tillsätta metyl-alkohol.

Idéen till vår kokapparat hade jag ursprungligen fått

från den, som begagnades under Greely"s expedition (se

dennes berättelse sid. 207), och det var efter flere försök i

min vän kemisten Schmelcks laboratorium, som vi bestämde

oss för den här framställda apparaten.

Inrättningen skall säkerligen lätt förstås af teckningen.

1 nedersta afdelningen är en spritlampa med sex vekar.

Genom öppningar i bottnen inströmmar luft i så stor mängd,

att den möjliggör en fullständig förbränning, på samma gång

den måste passera genom eller i närheten af lågorna och

därvid förbrännas eller uppvärmas, så att ingen kall luft

slipper in i apparaten. Blir detta dock nödvändigt, t. ex.

därigenom att eldrummet och spritbehållaren bli för starkt

upphettade, hvilket tyvärr hos oss allt för ofta var händelsen,

då kan genom tre i eldrummets sidor anbragta hål kall luft

insläppas på sidan om lågorna.

Kokkärlet, som sättes ofvanpå eldrummet, är af förtennt

koppar. Det är högt, cylinderformigt, och midt igenom det

går ett rör, likaledes af koppar. Genom detta rör passerar

den upphettade och förbrända luften från eldrummet upp

under bottnen af ett bredare, platt kopparkärl, som står

ofvanpå kokkärlet och endast är ämnadt att smälta is uti.

* Kranarna på våra kärl voro så inrättade, att de kunde skrufvas

på hvar gång sprit skulle tappas. Hålen för kranarna voro eljest

tillslutna med små, icke utstående tappar, som skrufvades in.KOKAPPARATEN. 45

Sedan den sålunda meddelat det mesta eller åtminstone en

god del af sin värme åt röret i kokkärlet samt bottnen af

kärlet ofvanpå, går luften bort genom hålen på sidan under

detta kärl. Kokkärlet så väl som det öfre kärlet är på sidan

skyddadt af tjock filt. Det öfre kärlet är dessutom täckt

med ett lock.

Med snö af omkring — 40° C. och i en luft af samma

temperatur tog det omkring en god timme, innan jag hade

kokkärlet fyldt med kokande chokolad och det öfre kärlet

fyldt med vatten af något högre temperatur än smältpunkten.

Jag hade då omkring 5 liter chokolad och ej fullt 4 liter

vatten. Härtill hade, när jag var försiktig, åtgått 0,3 5

liter sprit.

Vid några af professor Sophus Torup efter vår

hemkomst gjorda försök har det visat sig, att vår kokapparat,

till och med under gynsamma omständigheter, endast

tillgodogör cirka 52 proc. af den förbrukade alkoholens

bränslevärde. Detta kan anses för ett dåligt resultat.

Äldre expeditioner ha dock knappast varit synnerligt

lyckligare;* det är dock intet tvifvel om, att

spritförbrukningen genom fortsatta förbättringar måste kunna i hög grad

minskas.

För att. till smältning äfven kunna begagna

kroppsvärmen, medförde hvar man en ßaska af tunnt järnbleck

* Greelys uppgifter om den kokapparat, som användes på den

af honom ledda expeditionen, förefalla litet besynnerliga. De där

anförda talen måste vara inkorrekta, ty enligt dem skulle man med

denna apparat kunnat tillgodogöra 95 proc. af den förbrukade

alkoholens bränslevärde, hvilket är en ren omöjlighet. Ännu märkvärdigare

i detta hänseende måste dock den på Tegethoff-expeditionen använda

kokapparaten varit, ty med denna skola, enligt Payers uppgift, mer än

100 proc. af alkoholens bränslevärde kunnat tillgodogöras.3<3 UTRUSTNINGEN.

och med en flat, afrundad form, så att den utan att besvära

kunde bäras inpå bröstet. Denna flaska fylldes med snö.

Provianten på en slädexpedition måste till väsentlig del

bestå af torkade födoämnen, då dessa äro de i förhållande

till vikten mest närande. Konserver äro väl helsosammare

och lättsmältare, men ha för stor vikt, så att de endast i

mindre partier kunna användas.

Jag hade på förhand beräknat, att vi skulle behöfva

ett fjärdedels kg. torkadt kött eller något mer, lika mycket

fettämne samt en något större vikt bröd, utom åtskilliga

andra saker, såsom chokolad, socker, köttpepton, ärtsoppa

o. s. v., så att rationen per man om dagen skulle bli 1 kg.

eller något mer.

Våra rationer per dag och man skulle, enligt anställd

uträkning, ha innehållit omkring 200 gr. ägghvita, 240 gr.

fett, 230 gr. stärkelse och socker. Nu har man efter en

mängd anställda försök (med preussiska soldater under sträng

tjänstgöring) utrönt, att en strängt arbetande karl behöfver:

191 gr. ägghvita,

63 » fett,

607 » stärkelse och socker.

Tages nu i beräkning, att 100 gr. fett i näringsvärde

motsvara 230 gr. stärkelse eller socker, så skulle våra

dags-rationer, jämförda härmed, varit omkring:

200 gr. ägghvita,

63 » fett,

637 » stärkelse och socker.

Då nu behofvet af kolhydrat betydligt stiger i så stark

köld som den, för hvilken vi voro utsatta, inser man lätt,

att våra rationer alls icke voro för öfverflödiga; dock tror

jag, att de skulle varit tillräckliga, om vi blott haft de särskilda

ämnena i det ofvan angifna förhållandet. Men genom ett miss-provianten. 47

förstånd insmög sig i vår proviantering ett. fel i form af brist

på fettämne, och denna brist skulle vi på ett mindre

behagligt sätt få känna.

Herr Beauvais i Köpenhamn, som skulle leverera vår

pemmikan (torkadt, med fett blandadt kött), hade underrättat

mig, att han beredde sin pemmikan på amerikanskt vis. Jag

var ej i tillfälle att muntligen tala med honom om saken,

utan antagande, att hans pemmikan, liksom den vanliga, till

hälften eller en tredjedel bestod af fett och för öfrigt af

torkadt kött, beställde jag hos honom den behöfliga mängden.

I sista ögonblicket, på resa genom Köpenhamn, får jag

emellertid veta, att allt fett var omsorgsfullt bortrensadt från

hans pemmikan. Detta var en obehaglig öfverraskning; men

då jag medtagit ett förråd smör och lefverpastej, tänkte jag,

att vi ändå skulle kunna reda oss. Det var emellertid knappt

nog, och sålunda hände, att vi under resan ledo af en hunger

efter fett, hvarom den som ej pröfvat på det svårligen kan

göra sig en föreställning. Beauvais" torkade kött var för

öfrigt utmärkt.

På tillrådan af kapten A. Hofgaarcl försökte jag

Beauvais" lefverpastej, men fann den alldeles olämplig att

användas på slädresor; ty för det första är den alltför tung

i förhållande till sitt näringsvärde, och för det andra

innehåller den vatten, som, då det fryser, gör den så hård, att

vi höggo sönder flere knifvar på den och slutligen måste

tillgripa yxan, hvilket åter hade till följd, att. vi sedermera

måste springa omkring och samla upp bitar, som flugit långt

bort öfver snöytan.

Synnerligt ändamålsenlig är Rousseaus köttpulverchokolad.

Den förenar de två goda egenskaperna att vara både närande

och välsmakande. Jag medförde 20 kg. däraf, beställda från

fabriken i Paris. Enligt den uppgifna analysen skall denna3<3 UTRUSTNINGEN.

chokolad innehålla icke mindre än 20 proc. köttpulver. Yi

åto den i små portioner under marschen och funno den

särdeles upplifvande. Förtärd tillsammans med tillräckligt

fett, måste den vara alldeles utmärkt.

Den är efter min erfarenhet mycket lättsmält, hvad

pemmikanen däremot icke är. Detta har både sina

olägenheter och fördelar. Är ett ämne för lättsmält, upptages det

strax i kroppen, och magen är snart åter tom igen; man

känner sig åter hungrig. Ett sådant födoämne ägnar sig i

min tanke förträffligt till att tagas i mindre portioner och

att pigga upp sig med under strängt arbete. Å andra sidan

är säkerligen ett sådant födoämne som pemmikan för många

magar alltför hårdsmält. En stor del af näringsämnena

passerar då tarmkanalen utan att komma kroppen till godo.

I det hela måste det på arktiska expeditioner anses som

en afgjord fördel, att födoämnena äro lättsmälta. Man bör

därför söka att få sådana i så stor mängd som möjligt.

Lättsmälta födoämnens näringsvärde är i förhållande till deras

vikt större än mindre lättsmältas.

Som bröd användes dels svenskt knäckebröd, som är

mycket lätt och har den fördelen att icke smaka torrt och

därigenom förorsaka känsla af törst, dels kött-käx

(meat-biscuits). De senare måste särskildt beställas i England och

innehålla utom mjöl en viss proc. köttpulver. De äro på

en gång välsmakande och närande.

Till varm dryck, hvilken dock ej är någon nödvändighet,

men onekligen en stor njutning, användes mest chokolad om

morgnarna och ärtsoppa om aftnarna. Chokolaclen lagades

naturligtvis icke af köttpulverchokolad, hvilken endast

förtärdes rå, utan af vanlig vaniljchokolad.

Till ärtsoppa användes det tyska fabrikat, som under

namnet Erbsenwurst fås från A. Schöke & Comp. i Görlitz.STIMULERANDE MEDEL.

49

Bohnenwurst. och Linsenwurst användes äfven. Dessa

preparat innehålla, utom söndermalda ärter, bönor eller linser,

■äfven fläsk och skinka.

Jag försökte ett liknande fabrikat från London, men det

var ej, som det tyska, blandadt med fett, hvilket gjorde det

•senare i så hög grad välsmakande.

Vi hade vidare medfört kaffe och te. Af det förra

hade vi i form af kaffe-extrakt omkring halfannan liter. Efter

att ha begagnat det ett par gånger på eftermiddagen och

aftonen samt erfarit, att man visserligen kände sig särdeles

väl och upplifvad af det, men sof dess sämre eller alls icke

natten därpå,* inskränkte jag bruket däraf till en eller annan

morgon; men när det icke heller då bekom oss väl,

bannlystes det, till lapparnes sorg och förfäran, helt och hållet,

tills vi kommit västkusten mycket nära.

Te är efter min erfarenhet betydligt mindre skadligt

än kaffe, liksom det är mycket läskande. Svagt te med

kondenserad mjölk eller socker användes därför oftare, i

-synnerhet om morgnarna, sedan vår chokolad tagit slut.

3 det hela talar min erfarenhet helt och hållet emot

bruket af narkotiska njutningsmedel, vare sig kaffe, te, tobak

eller spritdrycker. En god helsoregel är, att man alltid bör

lefva så enkelt och naturligt som möjligt, men framför allt

under ett lif med starka ansträngningar, särskildt i ett kallt

klimat. Att tro, att man vinner något genom att på

konstgjord väg stimulera kropp och själ, röjer efter min mening,

*

* Extraktets verkan på oss alla, till och med på lapparne, var

-alldeles ögonskenlig. Den bör säkerligen tillskrifvas de

empyreuma-tiska oljorna, cafeonet, hvars starkt giftiga verkningar äro bekanta.

Det är sannolikt, att kaffe-extraktet, på grund af sitt tillredningssätt,

innehåller dessa ämnen i långt större mängd än det på vanligt sätt

tillredda kaffet, medan på samma gång mängden af det som lugnande

vmedel verkande cafeinet likaledes i följd af tillredningssättet

minskas-Nansen. 43<3 UTRUSTNINGEN.

utom obekantskap med de enklaste fysiologiska lagar,

antingen-brist på erfarenhet eller också på god vilja att tillgodogöra sina

erfarenheter. Det förefaller dock så enkelt och själfklart, att

man här i lifvet ej får någonting utan att på ett eller annat

sätt betala för det, och att följaktligen en konstlad

stimulering, äfven om den ej, såsom utan tvifvel är fallet, hade någon

direkt skadlig verkan, endast kan medföra en

öfvergående-retning med därpå följande förslappning.

Med undantag af chokolad, som är närande på samma

gång som lindrigt stimulerande, tillföra ju sådana konstgjorda

retmedel kroppen ingen egentlig näring, och de krafter, man

förskottsvis får i det ena ögonblicket, måste betalas med en

motsvarande afmattning i det följande.

En och annan skall här måhända invända, att tillfällen

kunna förekomma, då det gäller att endast ha krafter för ett

kort ögonblick. Men därtill vill jag svara, att jag icke

inser, huru dylika tillfällen skola kunna inträffa på en längre

slädexpedition, där det tvärtom gäller som regel att arbeta så

regelbundet och säkert som möjligt.

Allt detta kan förefalla många så själfklart, att det är

öfverflödigt att tala om det; men icke dess mindre ser man

arktiska expeditioner ännu på senaste tiden afgå med stora

laddningar icke blott af tobak, utan äfven af så förstörande

stimulantia som spritdrycker. Betecknande för uppfattningen

i det hänseendet är t. ex. listan på de dryckesvaror, som

den andra tyska nordpolsexpeditionen (se dennas berättelse,

inledningen sid. 44 och 46) förde med sig på de båda

fartygen Germania och Hansa. Det är sorgligt, när denna

missuppfattning leder till sådana följder som den hade under

Greely expeditionen, den senaste stora tragedien i den arktiska

upptäcktshistorien. När man t. ex. ser, huru den

käckesergeant Rice, uppgifven af trötthet, uthungrad och förfrusen.STIMULERANDE MEDEL.

51

tror sig kunna rädda lifvet genom ett glas rom tillsatt med

ammoniak (det värsta han gärna kunde hitta på), och strax

därefter dör i sin vän Fredericks armar, medan Frederick

tar af sig kläderna ända till skjortan för att värma vännens

stelnande lemmar o. s. v., då kan man ej undgå att känna

sig underlig till mods vid tanken på, att så mycket mod,

så mycken energi och själfuppoffring skulle sålunda rent af

ödas bort. Jag skall icke omtala de ohyggliga bacchanalier,

hvaråt folket på denna expedition, i dessa ogästvänliga

omgifningar och omringadt af döden på alla sidor,

öfverlemnade sig.

Utom det att alkoholen slappar uthålligheten och direkt

skadar därigenom, att den nedsätter kroppstemperaturen och

minskar magens verksamhet, förslöar han äfven energien och

företagsamheten, och detta icke minst när folket, såsom på

Greelyexpeditionen var fallet, är utsvultet och eländigt.

Men hvad skall man säga, när en så erfaren

polar-resande som Julius Payer, i sin bok om den

österrikiskungerska nordpolsexpeditionen (1872—74), yttrar, att »en

daglig liten ration rom, i synnerhet vid mycket låg temperatur,

är nästan oumbärlig» (se sid. 224), liksom icke bränvin just

vid låga temperaturer vore skadligast, liksom det ej vore

konstateradt, att det verkar en nedsättning i stället för en

höjning af kroppstemperaturen! Många tro dock motsatsen

vara förhållandet, emedan de, sedan de druckit det, känna,

att »det värmer invärtes», och emedan de bli varma efter

en god middag med många hetsiga viner.

Många äro af den åsikt, att äfven om man icke vill

begagna bränvin till dagliga rationer, man dock bör ha

sådant med för att användas till medicin. Jag skulle gärna

vilja gifva dem rätt, om man blott kunde säga mig ett enda

fall, då det skulle vara nödvändigt. Så länge man det icke52

U T r< U S T N INGEN.

gör, står jag fast vid, att äfven denna förevändning för att

taga det med är förkastlig.

Det rättaste är att helt och hållet bannlysa alkoholen

som dryckesvara från arktiska expeditioner*.

Mindre fördärflig på expeditioner än spritdrycker är

tobak, men äfven denna — röktobak såväl som tuggtobak

— verkar i hög grad skadligt under starka ansträngningar,

och följaktligen icke minst på expeditioner, där tillgången på

födoämnen ej är den rikligaste. Den har icke blott ett

menligt inflytande på matsmältningssystemet, utan slappar

äfven kroppskrafterna och minskar öfver hufvud uthålligheten

och härdigheten.

Mot ett fullständigt afskaffande af tobak på arktiska

expeditioner talar emellertid en omständighet, som icke kan

åberopas i fråga om bränvin (då man näppeligen medtager

drinkare), att de flesta människor äro så vana vid den, att

de känna en stark saknad, då de måste undvara den. Det

är af denna orsak säkerligen icke rådligt att låta

öfvergången bli för stark, utan endast efter hand minska

tobaksförbrukningen. Men å andra sidan böra ej heller allt för

starka tobaksrökare eller tuggare medtagas.

Af expeditionens medlemmar rökte fyra — den gamle

lappen Ravna och jag rökte icke — men tobaksrationen

var helt liten; under vandringen öfver Grönland tilläts en

pipa blott hvar söndag samt vid särdeles högtidliga tillfällen.

* Professorn i fysiologi vid Kristiania universitet Sophus Torup

har fäst min uppmärksamhet på en serie försök, som gjorts med

engelska soldater och äro i högsta grad upplysande. Ett antal soldater

fingo order att marschera en viss sträcka på minsta möjliga tid.

Några af dem fingo med sig konjak i olika kvantiteter, andra endast

vatten. Resultatet blef, att ju mer alkohol intagits under marschen,

dess längre tid hade den tagit.skjutgevär. 53

Utom den här ofvan nämnda provianten hade vi med

oss smör, torkad hälleflundra, hvilken var mycket fet och som

vi därför satte högt värde på, litet schweizerost, litet mesost,

två lådor hafrekäx, litet hjortronsylt, torkad kumminkål,

litet köttpep ton, ett antal dosor kondenserad mjölk m. m.

Dessutom fingo vi som present af Stavangers

konservfabrik en mängd af dess varor, som kom oss väl till pass

och smakade oss förträffligt under vårt lif i drifisen och i

båtarna utanför Grönlands östkust. Dessa extra läckerheter

hade vi till en del att tacka för, att provianten, hvilken var

beräknad för 2 månader, räckte 2 i månad, eller ifrån den

stund, då vi lämnade Jason, till den, då Sverdrup och jag

uppnådde Godthaab. Ja, vi hade till och med mycken

proviant, i synnerhet torkadt kött, kvar, och därmed höllo

flere bland oss till godo en lång tid äfven sedan vi kommit

till Godthaab. Ännu under julen åts torkadt kött som gått

öfver inlandsisen.

Såsom på sätt och vis tillhörande provianteringen, böra

också nämnas våra två dubbelbössor med ammunition. Båda

hade en kulpipa af 9 mm. dimension och en hagelpipa,

kaliber 20. Dessa små kalibrar hafva den fördelen, att den

nödiga ammunitionens vikt betydligt minskas, och jag fann

dem fullt tillräckliga för jakten såväl på själ som sjöfågel.

De göra ock fullgod tjänst på isbjörn, förutsatt att de äro i

en säker skytts händer. Det viktigaste är här som alltid

hvad som finns bakom kolfven.

Ändamålet med dessa gevär var tvåfaldigt. Först och

främst skulle vi med dem skaffa oss proviant på östkusten,

i synnerhet för den händelse en öfvervintring blefve

nödvändig; och för detta ändamål ämnade jag äfven på

östkusten nedlägga en depot ammunition jämte det ena geväret.

För det andra ville jag med dem skaffa oss färsk proviant,3<3 UTRUSTNINGEN.

när vi kommo till västkusten, om vi ej strax träffade på

människor. Ty har man blott hunnit sjökanten och är i

besittning af en bössa med något att lägga i henne, finner

man väl alltid något att lefva af.

Af vetenskapliga instrument medförde expeditionen

följande:

En teodolit, ett utmärkt instrument, förfärdigadt af

instrumentmakar Olsen i Kristiania. Det var dock väl tungt

och hade ett icke mycket lättare stativ; tnen i stället gaf

det utmärkta observationer, så väl terrestra som astronomiska.

Bäst för dylika expeditioner äro utan tvifvel instrument gjorda

af aluminium; vikten skall därigenom betydligt minskas.

En sextant med artificiel horisont. Sextanten var ett

litet fickinstrument från Perken, Son & Rayment, i London,

ett litet fint instrument, som gjorde god tjänst. Till horisont

begagnade vi kvicksilfver; middagstiden var det aldrig så

kallt, att det höll sig fruset. Då kvicksilfver är mycket tungt,

tror jag, att t. ex. olja skulle lämpa sig bättre till horisont.

En pejlskifva med tre kompasser till mätning af

missvisning samt till trigonometriska mätningar.

Fem ßckkompasser.

Tre aneroidbarometrar från Perken, Son & Rayment

i London.

En hypsometer eller kokbarometer med två därtill

hörande fina termometrar. Denna barometer tjänar till att

noga bestämma rent vattens kokpunkt, hvilken ju som bekant

förändras med lufttrycket och följaktligen äfven med höjden.

Jag fann denna barometer särdeles bekväm och genom sin

obetydliga tyngd synnerligen passande för en sådan expedition

som vår, där kvicksilfverbarometem naturligtvis blir alltför

tung och svår att transportera.vetenskapliga instrument. 55

Sex süängterniometrar. Dessa äro inrättade till att

i)indas i ett snöre och svängas rundt omkring i luften med

stor hastighet. Härvid kommer termometerkulan i beröring

•med så mycken luft, att solstrålarnas inverkan på henne blir

Jämförelsevis försvinnande, och man kan sålunda med lätthet

mäta luftens temperatur till och med midt i solskenet.

Binder man ett mycket tunnt tyg, t. ex. gaz eller dylikt,

öfver kulan på en svängtermometer och fuktar tyget, så får

man ett mycket godt medel att, genom jämförelse med en

itorr termometer, mäta luftens fuktighetsgrad.

En minimumstermometer och

En sprittermometer, båda skänker från

instrument-makar Krogh i Kristiania.

Fyra ankargångsur af de s. k. halfkronometrarna.

Vanliga fickkronometrar lämpa sig knappast för dylika

expeditioner, då de i vissa ställningar lätt stanna. Vi hade

föröfrigt synnerlig otur med våra ur. Ett föll i marken och

stannade alldeles; ett annat fick, antagligen af samma orsak,

«n något opålitlig gång; ett tredje, ett äldre, mig tillhörande

cir, stannade, förmodligen af smuts, medan det fjärde höll sig

godt hela tiden och var ett ypperligt ur.

Jag tror, att expeditionen, hvad instrument angår, var

särdeles väl utrustad, och härför hade hon till väsentlig del

att tacka professor H. Mohn, direktorn för det

meteorologiska institutet i Kristiania. Med outtröttlig ifver tog han

•sig an vår vetenskapliga utrustning, och ha vi fört med oss

hem observationer af värde, är det honom vi till stor del

ha att tacka därför.

På begäran af professor Petterson i Stockholm, medtog

jag för hans räkning nödiga instrument till tagande af luftprof

under resan. Dessa togos på en mängd medelstora

glas-•cylindrar, som voro fullkomligt lufttomma och iillsmälta. När3<3 UTRUSTNINGEN.

de öppnades, fylldes de naturligtvis strax med luft, och

närde nu pà nytt omsorgsfullt tillsmältes, hvilket lätt kunde ske

med tillhjälp af en spritlampa och blåsrör, då de voro

särskildt inrättade härför, inneslöto de sålunda luft, som kunde

transporteras hur långt som hälst.

En nödvändig artikel på alla nyare forskningsresor är

en fotografiapparat. Jag förde med mig en liten apparat

med två rullkasetter till pappersrullar med mycket känslig

gelatinfilus *. Att föra med sig glasplåtar blir naturligtvis

både för tungt och för olämpligt.

För ombytet af pappersrullar hade jag äfven med mig

två röda lyktor, en af glas och en som reserv af papperr

hvilken dock var den bästa. Till dessa lyktor

medfördesfem stearinljus,

Af öfriga instrument, redskap o. s. v. medfördes:

Två aluminium-kikare, två podometrar, en yxa, diverse

mindre verktyg, såsom knifvar, fil, syl (med becktråd),

synålar, kniptång, skrufjärn, småskrufvar till stålbeslagen under

kälkmedarna m. m.; vidare vikter till proviantutdelning; is~

broddar från Tyrolen, s". k. Steigeisen; pliggar att skrufva

in i stöfvelsulorna; alptåg af manillahampa; reservlinor til!

slädarna; alpyxor med skaft af bamburör-—äfven begagnade

till skidstafvar — en stålspade, som kunde skrufvas fast vid

en af stafvarna för att användas till att skotta undan snön

från tältplatsen; flere bambustänger, som användes till

mast-och styrstänger under segling så väl med kälkarna som med

båten; en talja till upphalning af båt och kälkar på svåra,

ställen; ritsaker, antecknings- och skissböcker, logaritmtabell,.

nautisk kalender för 1888 och 1889 m. m.; ett stort solglas,.

flinta, stål och fnöske, torrvedsstickor, till en del förvarade *

* Den jag använde var den s. k. »Eastmans American Stripping

Filiis».profsofning. 5/

lufttätt tillslutna bleckaskar, som fördelades på flere af slädarna,

på det att, äfven om någon gick förlorad, vi ändock skulle

ha tillräckligt; tre 10-liters spritkaggar; pressänningar dels af

vattentät segelduk, dels af oljeduk, till att breda öfver hvar

kälke; sex stora säckar, i hvilka vi först ämnade bära

bagaget på svåra ställen, där man ej kunde draga kälkarna

fram; i verkligheten användes de dock till nattsäckar för

vår enskilda garderob; diverse båtredskap, såsom tåg,

båtshakar (af bamburör), korta båtshakar, försedda med breda

blad, så att de äfven kunde tjänstgöra som

paddel-åror, särskildt mycket ändamålsenliga i trångt farvatten

mellan drifis, där andra åror äro för långa; vidare

vanliga åror, handpumpar med slangar till att pumpa båten

läns, medan han är lastad, m. m. Dessutom hade vi med

oss ett litet apotek med skinn och bandage till förbindning

af brutna armar och ben, kloroform, cocainlösning till lindring

af smärtor vid snöblindhet, tanddroppar, magpiller, vaselin

m. m., allt naturligtvis reduceradt till det minsta möjliga.

I april gjorde vi en liten proftur till en skog i närheten

af Kristiania. Med undantag af en voro då expeditionens alla

medlemmar samlade. Denna utflykt skildrar Balto på

följande sätt.

»En afton begåfvo vi oss till en skog ett stycke från

staden för att stanna där öfver natten och försöka sofva i

sofsäckar af renskinn. Då vi om kvällen kommo till skogen,

där vi skulle tillbringa natten, slogo vi upp vårt tält.

Därefter skulle vi koka kaffe med en maskin, som skulle koka

med sprit. Så blef kitteln i kaffekokarn fyld med snö, och

vi tände eld under den. Han brann flere timmar, men kom

icke i kokning. Så måste vi då försöka att dricka af det.

ljumma vattnet, hvartill sattes kaffe-extrakt. Det smakade

ingenting, ty det var nära på kallt. Om kvällen, då vi skulle3<3 UTRUSTNINGEN.

lägga oss att sofva, kröpo de fyra norrmännen in i

sof-säckarna. Nansen bad oss också lägga oss i säckarna, men

vi sade, att det skulle bli för hett. Vi behöfva icke gå in i

säckarna, menade vi, och sofvo så i fria luften. På morgonen

vaknade jag, då klockan väl kunde vara 6, och såg då, att

våra män sofvo som björnar i säckarna. Jag lade mig igen

och sof till kl. 9. Då väckte jag dem, ty jag visste, att

skjuts var beställd åt oss till kl. 10.»

Denna skildring antyder visserligen, att vissa delar af

vår utrustning, t. ex. kokapparaten, ännu ej voro så goda

som de kunde vara. Men det var ännu tid till förbättringar;

dessa blefvo också skyndsamt företagna, och då vi omsider

de första dagarna i maj begåfvo oss på väg, sedan vi fått

flere viktiga saker i elfte timmen, var åtminstone det mesta

i önskvärd ordning, och hvad som icke var det, kunde bli

det under resan.Utför backe på det gamla manéret.

(Teckning af Eyvind Nielsen.)

Tredje kapitlet.

Skidor och skidlöpning samt skidans historia

och utveckling.

en expedition, vi här skola beskrifva, är helt och hållet

ett barn af den norska skidlöpningen. Författaren

har själf från fyra års ålder varit van vid skidorna, liksom

■alla deltagarne voro öfvade skidlöpare, och expeditionens hela

plan var grundad på skidornas öfverlägsenhet öfver hvarje

annat medel att röra sig hastigt fram öfver en snöyta.

Det ligger då nära att börja med en kort beskrifning

af skidorna, och så mycket hellre, som högst få utanför de

länder, där skidor brukas, veta hvad skidlöpning vill säga,

och mycket af denna reseskildring svårligen skall kunna

förstås utan kännedom däraf.

Att det för dem som icke sett skidor kan synas underligt,

att man på två tillyxade trästycken skall kunna så hastigt

man verkligen gör komma fram öfver snöbetäckt mark, är

naturligt och redan för omkring 640 år sedan anmärkt af

»Kongespeilets» författare. Han undersöker hela frågan om100

SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

tämda, flygande drakars tillvaro i Indien oeh yttrar, att det,

nog kan förefalla oss underligt att höra talas om sådana djur;,

men det ges dock hos oss själfva förhållanden, som för folk

i andra land kunna synas ännu underligare, och han yttrar*:

»Men som ett större under skall förefalla hvad som

berättas om de män, som kunna tämja ett trästvcke eller

" ti v

en spjäla så, att den man, som icke är snabbare i foten än

andra, när han endast har skor på fötterna eller är barfotad,.

— att han, så snart han binder? eller 8 alnar** långa spjälor

under sina fötter, öfvervinner fågeln i flykt, eller de snabbaste

hundar i lopp, eller renen, hvilken dock springer dubbelt så

fort som en hjort; ty det finns ett stort antal män, som

kunna begagna sina skidor så väl, att de i ett rännande

kunna med sitt spjut träffa 9 renar och sedermera änne

flere. Detta skall nu förefalla underligt, orimligt och otroligt

i de länder, där man icke vet, med hvilken list eller konst

spjälor kunna tämjas till så stor snabbhet, att uppe på fjällen

intet som följer jorden kan undgå den mans lopp och

snabbhet, som har spjälor på sina fötter. Men så snart han tar af

sig spjälorna, då är han ej snabbare än andra män. Men

på andra ställen, där folk ej är vant vid dylikt, där skall

svårligen finnas någon så rask man, att han icke mister all

sin raskhet, när dylika trästycken bindas vid hans fötter.

Nu känna vi förvisso dessa saker och ha strax på vintern r

när det är snö, tillfälle att se tillräckligt af de män, som

kunna den listen eller konsten.»

* Professor Gustav Storm i Kristiania har välvilligt öfversatt det

här återgifna stället (Kongespeilet, Kristianiaupplagan, s. 19—20).

Kongespeilet skrefs omkring 1250 af en norrman i den nordliga

Nam-dalen antingen på Vigten eller Nærö. (Se Arkiv for nordisk filologi,

I. 205-209.)

** Enligt professor Storm begagnas öfverallt i Kongespeilet aln i

stället för fot.skidans form.

61

Skidorna göras af trä och äro i Norge i regeln 8—10

mindre. På undersidan äro de räta, flata och glatta,

framtill mer eller mindre uppåtböjda, stundom något litet äfven i

Utför backe och uppför backe på nytt manér.

(Teckning af Eyvind Nielsen efter fotografi.)

bakändan. De fästas vid foten med en tåstropp, som är

anbragt ungefär midt på skidan och hvari fotspetsen instickes.

För alla goda skidlöpare kommer därtill ett hälband, som

irån tåstroppen går bakom hälen.100

SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

På dessa skidor kommer man fram öfver jämn markT

icke genom att lyfta skidorna och klampa åstad genom snönr

såsom man ofta ser fuskare göra, hvilka gå som de ginge

barfotade i en myr. Regeln är just att icke lyfta dem, utan

föra dem fram, glidande på snön. De hållas alltjämt i

framåtlutande ställning, och kroppen följer spänstigt och lätt med

i rörelsen. Skidorna föras parallelt så nära förbi hvarandra

som möjligt. De föras alltså icke som skridskor åt sidorna,

såsom mången, hvilken ej sett en skidlöpning torde föreställa

sig. Spåren i snön, där en god skidlöpare gått fram, bli

sålunda två parallela linier.

I handen håller man vanligen en staf, med hvilken man

hjälper till vid gången och som i vissa bygder har en

orimligt stor längd. På detta sätt kan man vid godt slädföre

på slätten uppnå stor hastighet. Uppför höjder går det

naturligtvis långsammare, men äfven här skall den öfvade

skidlöparen vara hvarje annan öfverlägsen. Är sluttningen

brant, går han icke rakt fram, utan kryssar sig fram slag

för slag upp mot toppen, eller också går han åt sidan ett

stycke och så uppåt igen, bildande liksom trappsteg i snön

o. s. v. Han kommer alltid väl och hastigt fram. »Intet

fjäll är så högt,» säger redan Olaus Magnus 1555, »att han

ej på listiga omvägar kommer upp på det».

Utför sluttningarna går det af sig själft, ty lätt glida

skidorna på snön. Man behöfver blott hålla sig på dem och

ha dem i sin makt, så att man ej ränner på träd eller

stenar, eller utför bråddjup. Ju brantare sluttning, dess mer

hvinande blir farten, och det är icke utan skäl som det i

»Kongespeilet» säges, att man på skidor öfvervinner fåglar i

flykten och att intet »som följer jorden» (d. v. s. djur), kan

undgå skidlöparen.medel mot >: kladdning ». 63

Icke allt slags snö är lika lämplig för skidlöpning. Så

t. ex. är våt snö mycket olämplig, i synnerhet för skidor

som ej äro öfverdragna med skinn. Han fastnar vid skidorna,

så att de ej kunna glida, och kan ofta på deras undersida

klampa ihop sig till ett fast lager, som stundom blir många tum,

ja, nära 1 fot tjockt och måste släpas med. Det blir då

naturligtvis i hög grad tungt att röra sig fram, såsom mången

skidlöpare nogsamt fått erfara, när han på fjället eller den

lösa snön i skogen öfverraskats af mildväder, kanske milsvidt

från menniskoboningar. När snön hänger sig sålunda vid,

säger man, att det »kladdar» eller »klabbar».

Många medel användas häremot. Ett ganska vanligt

är att ingnida skidorna med linolja eller tjära blandad med

talg. Detta hjälper äfven något. Man brukar äfven gnida

dem på undersidan med talg, vax, stearin eller dylikt. Stearin

är efter min erfarenhet bäst; men liksom de andra ämnena,

afnötes den snart och måste förnyas. Bäst sitter den kvar,

när man kan ingnida den vid elden, öfver hvilken då

skidornas undersidor värmas vid ingnidningen. Ett annat ofta

användt medel är att gnida skidorna med en påse salt, som

är något fuktad, eller med en salt spicksill. Härigenom kan

man för en liten stund få skidorna att släppa snön,

hvarefter behandlingen förnyas.

Icke alla träslag ha lika lätt för att »kladda». De

fetare äro i det hänseendet gärna att föredraga. Så t. ex.

anses furuskidor förträffliga på våt snö. Bäst till sådan snö

äro dock de med skinn öfverdragna skidorna. Snön fastnar

icke vid skinnet, och de glida bra, till och med på ganska

våt snö. En olägenhet ha de emellertid, och det är den,

att skinnet suger i sig vätan och snart gör skidorna mycket

tunga.100 SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

På nyfallen snö glida skidorna heller icke lätt. Han

har gärna — till och med medan han faller — en

benägenhet att fastna. Det samma är äfven förhållandet med yrsnö.

Denna blir gärna, sedan han en stund varit utsatt för blåsten,

fin som puder, packas då tätt ihop och blir fullkomligt fast

att gå på. Skidorna vilja icke glida, och det käns som de

Norsk kvinna på skiclor.

(Teckning af A. Bloch.)

sugde sig fast vid snön. Särskildt blir detta lätt förhållandet,

när snön fallit under stark köld och sedermera varit utsatt

för mildväder. Den är då redan från början mycket fin.

Sådan yrsnö af fastaste slag var det skidföre vi nästan hela

tiden hade under färden öfver Grönlands inlandsis.

Klart är, att snön, för att skidorna skola kunna löpa

riktigt lätt, bör vara icke blott glatt att glida på, utan äfvenSkidlöpare på slätten.skidlöpningen som idrott. 65

någorlunda fast, så att skidorna ej sjunka ned för djupt. En

mycket god snö för skidlöpning är därför den som fallit i

mildväder, fått sjunka väl ihop och därefter utsatts för köld.

Ännu bättre är det, när snön varit utsatt för mildväder och

därefter för köld, så att det bildat sig en fast skare på den.

Kommer så ofvanpå denna ett helt tunnt lager — 1 cm.

eller så — lös snö eller helst rimfrost, så blir föret af yppersta

slag och skidorna glida med en rent förvånande lätthet; vid

den allra minsta lutning går det af sig själft. Glatt och hård

•skare utan snö är äfven bra, om skidorna glida lätt på den.

Han har emellertid den olägenheten att vara för hård.

Skidorna ha svårt att få fäste och äro, så framt de icke äro

särskildt gjorda för skare, benägna att slira. I bruten terräng

är det därför svårt att styra på sådant före, så mycket mer

■som skidorna vanligen få en våldsam fart.

Skidlöpningen är den mest nationella af alla norska

idrotter, och en härlig idrott är hon. Förtjänar någon namn

af idrotternas idrott, så är det i sanning hon. Ingenting förmår

i samma grad som hon härda musklerna och göra kroppen

stark och spänstig. Ingenting är så ägnadt att gifva

rådighet och själsnärvaro, liksom ingenting så stärker viljan och

gör sinnet friskt som skidlöpningen. Kan det väl tänkas

något sundare och renare nöje, än att en frisk vinterdag

sticka fötterna i skidorna och sträcka af till skogs? Kan

det väl tänkas något finare och ädlare än vår nordiska natur,

när snön ligger hvit och mjuk alnsdjupt sållad öfver skog

■och åsar? Kan det väl tänkas något friare och härligare,

•än när man, snabb som fågeln, sträcker fram öfver de

skogklädda sluttningarna, medan vinterluft och grankvistar fläkta

en om kinderna och ögon, hjärna och muskler äro spända,

beredda att undgå hvarje okändt hinder, som nästa ögonblick

kan kasta i ens väg? Är det icke som om hela kultur-

Nansen. 5100

SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

lifvet med ens sköljdes bort ur sinnet och jämte stadsluften

låge långt bakom oss? Man växer ihop med sina skidor och

med naturen. Det är någonting som utvecklar både själ och

kropp och för ett folk har större betydelse än de flesta ana.

Knappast någonstädes ägnar sig naturen bättre till

skidlöpning än i Norge. Backar och sluttningar finnas där i

tillräcklig mängd, och likaså snö. Allt ifrån barnaåren vänja

vi oss här i landet vid skidorna, och naturen, själf tvingar

i mången fjällbygd gossarne, och flickorna med, att lära sig

gå på skidor nästan lika tidigt som de lära sig gå. Djup

och lös ligger snön ända invid farstutröskeln hela vintern

igenom. Tidigt på hösten kommer han, och sent på våren

går han. Vägar känner man i många bygder mycket litet

till, och hvar och en, man eller kvinna, som har ett ärende

till närmaste gård, måste stiga på skidan, ty utan henne

sjunker man ned i snön till midjan. Man växer så att säga

upp med skidan, och icke är det sällsynt att se gossar och

flickor på 3 eller 4 år försöka sig på henne.

Från den åldern eller litet senare öfvar sig bondgossen

i många trakter ständigt och jämt, så länge skidföre fmnes.

Backar har han i regeln strax utanför stugväggen och

öfverallt på båda dalväggarna. På skidor måste han

tillryggalägga vägen från och till skolan, och på skidor rör han sig

äfven under fristunderna. Läraren är också ute med och

går i spetsen för skaran. Och så hvar söndagseftermiddag,

hvilken fest är det ej hela vintern igenom, då bygdens

ungdom, både äldre och yngre, samlas på ett aftaladt ställe för

att i ädel täflingsstrid mäta sig med hvarandra och roa sig,

så länge bara dagsljuset hinner till! Och flickorna komma

med; men de vilja dock helst se på gossarne, oaktadt äfven

de kunna begagna skidorna, och mången god idrott på skidor

är utförd af norska jäntor utan att bli omtalad.jakt. på skidor. 67

Sådant är de ungas vinterlif i mången norsk bygd.

Gossen är ännu ej torr bakom öronen, innan han lärt sig,

hvilket »skap» en god skida skall ha, hur det bästa virket

till skidorna ser ut, och hur han skall vrida vidjorna för

att få goda bindslen. En hvar lär att reda sig själf utan

andras hjälp. Han växer upp till en karl för sin hatt, som

hans far var. Måtte det så alltjämt fortfara"och skidlöpning

öfvas och utvecklas, så länge det finns män och kvinnor i

de norska dalarna!

Det är emellertid i synnerhet för vinterjakten som

skidorna äro en absolut nödvändighet här i Norge, liksom i hela

norra Europa och Sibirien, och det är genom den som de

bästa skidlöparne utbildats..

Förr i tiden var det här. i Skandinavien vanligt, att de

större djuren, såsom elg och ren, om vintern jagades på

skidor. När snön ligger djup, är det merendels för en god

skidlöpare ingen svår sak att upphinna och fälla dem, då de

sjunka ned och endast med möda kunna komma fram.

Det var en spännande jakt, som ofta nog fordrade så väl

styrka och uthållighet som skicklighet att föra skidan. Detta

sätt att fälla renen omtalas redan i det förut anförda stycket

af Kongespeilet.

Nu mera, då dessa djur äro fredade under vintern,

är därmed denna jakt förbjuden; men ännu drifves den

säkerligen af krypskyttar i många delar af Skandinavien i

synnerhet i Sveriges jämnare skogstrakter, där den faller sig lättast.

Den jakt, hvartill den norske bonden nu mest begagnar

skidan, är helt visst ripskyttet och snarfångsten i fjällen.

Den är fredligare och mindre ansträngande denna jakt, men

äfven den har sin dragningskraft. Att färdas i fjällen om

vintern, när videsnåret ligger nedtyngdt under snön, och

riporna, så hvita att de endast med möda kunna skiljas från

omgifningarna, flaxa och kackla i björksluttningarna, kan nog100

SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

komma en att andas lättare och friare, medan ögat rundt

omkring sig endast ser den hvita vidden. Och att så med

bössan och jaktbytet på ryggen med hvinande fart ila utför

de långa, öppna sluttningarna, det kan nog gifva blodet en

raskare fart.

Ej ovanligt är, att den norske bonden äfven begagnar

skidan till att ringa hare om vintern, och understundom

händer väl också, att han på skidor uppsöker björnen i

idet, eller, när snön är djup och lös, förföljer lon, järfven,

eller en och annan björn, som tillfälligtvis blifvit skrämd ur

sitt ide. Och bland lapparne är det någonting ganska vanligt,

att unga och gamla på skidor sätta efter och förfölja sin

värsta fiende, vargen, tills de kunna skjuta honom eller med

skidstafven slå ihjäl honom.

De sibiriska folken drifva hela sin vinterjakt på skidor,

och då vintern hos dem utgör den längsta delen af året och

jakten under denna årstid är den viktigaste, inses lätt, hvilken

nödvändighetsartikel, ja, vi kunna tryggt säga, hvilket

lifsvilkor skidan är för många af dessa folk.

Skidlöpningen är gammal i Norge, hur gammal är icke

lätt att säga, ty den går längre tillbaka i den norska

forntiden, än vi äga historiska uppteckningar. I sagorna om vår

stamfader Nor heter det, karakteristiskt nog, att han och

hans följe drogo fram på skidor. De stannade i Iivänland

(Finland), tills det blef godt skidföre, och så drogo de den

norra vägen, rundt, omkring Bottniska viken, in i landet.

Dessa sagor äro dock af ett jämförelsevis sent datum.

I synnerhet genom medverkan af professor Gustav

Storm, hvilken ägnat frågan en särskild uppmärksamhet,

har jag samlat en mängd värdefulla upplysningar om skidans

historia i Norge, och jag skall här meddela något däraf.

»Det synes mig ganska sannolikt,» säger professor

Storm i ett meddelande till mig, > att norrmän och svenskarskidans historia i norden. 69

lånat skidlöpningen af finnarne (lapparne).» I alla

händelser-peka de äldsta historiska underrättelserna i denna riktning.

I midten af sjette århundradet gåfvo två sydeuropeiska

författare, greken Prokopios och goten Jör nändes, lapparne ett

namn, som röjer våra äldsta förfäders uppfattning. Bägge

omtala den gren af norrmännen, som lefva på 67°—68(>

n. br., alltså nordländingarne, och som kalla sina nomadiska

grannar skridfinnar. Nordländingarne ha alltså gifvit finnarne

eller lapparne tillnamnet skrid, emedan de funno, at.t

skridande var utmärkande för dem; men skrida (glida) är just

i det gamla språket det betecknande uttrycket för gående på

skidor (skrida à skidum; Finnr skridr m. fl.).

Benämningen skridfinnar glömdes snart i Norge (och

Sverige), ty här lärde man sig snart konsten; men namnet

hade trängt söderut och användes äfven senare af andra

germaniska folks författare om finnarne (lapparne), så t. ex.

af Paulus Diaconus i lians longobardiska historia (cirka

790), af konung Alfred i England (cirka 890), af Adam

från Bremen (cirka 1070) och af Saxo grammaticus

(cirka 1200).

Långt fram i tiden ansågo dock äfven norrmännen och

nordborna öfverhufvud finnarne (lapparne) som de skickligaste

af alla skidlöpare och skidlöpningen såsom någonting för

dem karaktäristiskt. Så låter Snorre Sturlasson drottning

Gunhild, hvilken uppfostrades hos två lappar i Finmarken

(cirka 920), yttra otn dessa, att »de äro så ypperliga

skidlöpare, att ingenting kan undgå dem, hvarken människor

eller djur, och allt hvad de sikta på det träffa de». I Magnus

Barfots saga förekommer ett gammalt ordspråk: »snæliga

snuggir sveinar, kvädu Finnar åttu andra fala»*. Alltså

brukade väl norrmännen den tiden — cirka 1096 — köpa skidor

* Jag tror det likar sig till snö, gossar, sa"lappen, bjöd ut skidor.100 SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

af lapparne, hvilka, enligt Stephanius" kommentar till Saxo,

ännu i sjuttonde århundradet äro mästare i deras förfärdigande.

Historia Norvegiæ (från cirka 1200) skildrar lapparne

som utmärkta jägare, hvilka bo i skinntält. När de flytta,

taga de dessa på ryggen, fästa glatta träspjälor, som de kalla

»åndrer», under fötterna och ila snabbare än fågeln öfver

snön och fjällen. Den nästan samtidige Saxo yttrar äfven

om lapparne, att de, när de jaga, >på krökta spjälor ila

omkring på de snötäckta fjällen-, och när han skall berätta

sagan om konung Harald och Toke, låter han konungen

skryta med sin skicklighet »i lapparnes konst att ila fram

öfver snötäckta branter».

I den isländska lagsamlingen »Grågåsen» (cirka 1250)

heter det bland annat, »att den fredlöse skall drifvas så långt

som finnen (lappen) löper på sina skidor, furan växer och

örnen flyger en vårdag med medvind under bägge vingarna».

Detta är tydligen ett äldre norskt lagrum, som upptagits på

Island.

Vi skulle ur våra sagor kunna återgifva ännu mer

om lapparne som skidlöpare; men af det här anförda skall

det säkerligen redan bli klart, att lapparne äro de som i

Norge först infört skidorna. Enligt Storm kunna vi med

säkerhet påstå, att skidlöpning redan i tionde århundradet

öfvades i Norge, "åtminstone i Nordland och antagligen

öfverallt i fjällbygderna nordanfjälls, måhända äfven på

Oplanden. I en mängd kväden från tionde århundradet

begagnas skidor och »öndrur» (med skinn öfverdragna skidor)

i poetiska bilder, där fartygets segling öfver hafvet liknas

vid skidornas framfart. Så kallar t. ex. Guthorm Sindre på

Hakon den godes tid skeppet »svanevangens (d. ä. hafvets)

skidor». Detta visar ju tydligt, att bruket af skidor måste

varit allmänt kändt, ty eljes skulle ingen förstått sådana bilder.skidorna i myten. 71

Ännu viktigare är, att skid-idrotten fått sina

representanter bland gudarne. Nordländingen Eyvind Skaldespiller

(från Helgeland) kallar i ett kväde från omkring 990 Tjasses

dotter Skade »öndur-dls», d. v. s. skidgudinnan, och

islän-daren Einar Skåleglam, hvilken omkring 980 diktade ett

kväde till Hakon jarls ära, ger Uller tillnamnet ander-guden

(àndur jölkr, egentligen andrernas Odén). Märkas bör äfven,

att Skade är af jotunätt. Erinrar man sig, att norrmännen

ofta gjorde lappar och troll till ett, så ligger det ganska nära

att antaga, att Eyvind tänkt sig henne af lappsk härkomst.

Om Uller förtjänar anmärkas, att han i Danmark icke är

gud för skidlöpning, utan för skridskoåkning. Ty om »Ollerus»

säger Saxo, att han, för att färdas öfver hafvet, i stället för

fartyg begagnade ett ben, öfver hvilket han sjungit

trollsånger. Härmed menas, att han gick på »islegger», isben,

den form af skridskor, som våra förfäder begagnade och som

äfven, af en mängd fornfynd att sluta, på en mycket aflägsen

tid varit allmänna i Tyskland. På vissa trakter både i Norge

och Tyskland brukas de ännu i dag. Det är sålunda

säkerligen först i det nordliga Norge Uller blifvit en skidgud,

medan skidlöpningen helt visst aldrig trängt ned till Danmark,

där naturförhållandena ju ej häller inbjuda därtill. Sagan

om den danske konungen Harald Blåtand och Toke, som

måste ränna på skidor utför Kullen i Skåne, har i detta

hänseende ingen betydelse, då hon tydligen härstammar från

Norge, där detsamma också berättas om en konung Harald

och »Hemingen den unge». (Se här nedan.)

I de historiska sagorna omtalas, huru Egil

Skallagrims-son, då han en vinter, cirka 950, i den norske konungens

uppdrag skulle begifva sig till Värmland, men konungens

sändemän öfvergåfvo honom, ställde sig på sina skidor och

fenom natt och dag rände till Oplanden samt vidare norrut

öfver Dovrefjäll till konungen (Egils saga, kap. 71). Att100 SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

skidor redan så tidigt voro i bruk äfven på Romerike, förefaller

ganska sannolikt, då vi läsa om huru Harald Hårdråde, sot»

uppehöll sig i södern från sitt 15:e till sitt 31:a år (1030—1046),.

redan i sin ungdom på Ringerike lärt sig gå på skidor. Från

hans tid är också ämnet lånadt till de öfver hela landet

utbredda kämpavisorna om Heming, hvars underbara

skidlöpning i Nordlanden äfven omtalas i Flatöboken (cirka 1390)..

Omkvädet i de flesta verserna lyder: »Hemingen den

unge så väl uppå skidor ränna kunde» och det är väl på grund

af sin skicklighet i en af folkets älsklingsidrotter som han?

ända till våra dagar lefvat i folkdiktningen.

Senare omtalas skidor och skidlöpning på många ställe»

i våra sagor, och däraf inses tydligt, att skidlöpning långa

tider igenom varit en allmänt känd idrott i Norge.

»Det faller tämligen af sig själft,» säger Storm, »att

den allmänna posten vintertiden befordrades på skidor, när

den ej kunde komma fram på släde eller hästrygg. Detta

synes äfven af några bref från 1525 och 1535. I det

senare-heter det., att »småsvenner» i början af december »måste

löpa på skidor öfver Dovrefjäll och genom alla skogarna norr

därom ända till Trondhjem».

Att norrmännen i äldre tider varit skickligare skidlöpare

än nu, ha vi ingen anledning antaga, och när vi sålunda

läsa om, huru Arnljot Gellina (cirka år 1000) rände med två

män bakpå sina skidor, och det oaktadt löpte lika fort som

han varit ensam på skidorna, då vet hvarenda

skidlöpare-mycket väl, att sådant måste tillhöra fantasiens värld.

Berättelsen återgifves af en isländare, Snorre, efter en isländsk

sägen, men som vi längre fram skola se, kände

isländarne-knappast konsten.

I våra dagar äro skidor kända och begagnade öfver

hela Norge, från Nordkap till Lindesnäs, dock minst på väst-Utför backe genom skog.

(Teckning af A. Bloch.)SKIDLÖPNINGEN I VÅRA DAGAR. 73

landet, där de ogynsamma snöförhållandena på många ställen

förbjuda bruket däraf. Och af hela norska folket ges det

väl nu för tiden jämförelsevis få män och ynglingar, som

icke åtminstone hjälpligt kunna taga sig fram på skidor.

Äfven bland kvinnorna är det ett ej ringa antal, som kan

handtera sina skidor nu lika väl som på Olaus Magnus" tid

(cirka 1550), >då man såg kvinnor gå på jakt med lika stor,

eller måhända ännu större raskhet än männen».

Till lycka för vårt folk är skidlöpningen stadd i jämn

och oafbruten utveckling. Från Telemarken och Kristiania

med kringliggande trakt komma de flesta af våra yppersta

skidlöpare, men många sådana finnas äfven i Österdalen,

Oplanden, Numedalen, Hallingdal, Valders, Gudbrandsdalen,

det Trondhjemske samt Nordland och Finmarken.

I Sverige, där skidan säkerligen af lapparne infördes

på samma gång som i Norge, är skidlöpningen mindre

utbredd och utvecklad än hos oss. Det är ju också helt.

naturligt, att Norge med sina många fjällbygder skulle fostra

flere goda skidlöpare än Sverige med sin långt mindre brutna

yta. Det är också hufvudsakligen endast i fjäll- och

skogstrakterna i det nordliga Sverige ned till Helsingland, Dalarna

och norra Värmland som skidan är känd och använd. Den

idrottens uppblomstring, som på senare tiden ägt rum i

Sverige, har dock gjort, att man äfven i städerna längre

söderut, med Stockholm i spetsen, börjat öfva äfven

skidlöpningens idrott.

Af norrmännen fördes skidlöpningen redan i äldre tider

till Island. Den synes dock där snart åter blifvit glömd,

ty ingenstädes i de isländska sagorna omtalas den vid

fjäll-öfvergångar, medan isländingar, när de komma .till Norge,

ofta skildra skidlöpningen. I förra århundradet hade den

gått så tillbaka, att en kunglig resolution af 1780 fastställde100 SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

ett arvode åt den enda person på Island som »kunde

konsten», en norsk handelsbetjänt Buch i Huså vik, för det

han skulle undervisa tre andra däruti. Skidlöpningen kan

dock knappast stå på någon hög ståndpunkt däruppe. Så

t. ex. känner man där ännu icke till att binda skidorna fast

vid fötterna, hvarförutan man naturligtvis aldrig kan få fullt

välde öfver dem. Dock sades mig, att på nordlandet skall

finnas en och annan isländare, som är »ganska flink» på

skidor. Men att de skulle vara det äfven efter norsk

måttstock, vågar jag ej gå i god för. Efter ett meddelande

af kandidat A. Hansen, hvilken 1882 reste på Island, skola

midt på ön finnas gårdar, som hela vintern äro afspärrade

från den yttre världen därför, att folket där ej känner bruket

af skidor.

På Grönland har skidlöpningen sannolikt först på en

mycket sen tid införts at norrmän. Den synes icke varit

känd där någonstädes, då Egede 1721 anlände dit; men hans

raska söner, hvilka ju kommo från Nordland, införde bruket

af skidan redan 1722. I Paul Egedes dagbok läser man:

»Den grönländska ungdomen var mycket benägen att drifva

gäck med oss — —; däremot kunde vi skryta med vår konst

att åka skridskor och gå på skidor.»

Skidlöpningen idkas nu dels af danskarne däruppe, dels

af eskimåerna själfva; men ingendera har kommit utöfver

nybörjarens stadium. Skidorna ha här aldrig vunnit

fotfäste; de anses mestadels som leksaker till tidsfördrif på

lediga stunder. Endast sällan begagnas de till jakt om

vintern. Eskimåen, som mest sysselsätter sig med fiske

utanför kusterna, har icke insett den stora nytta de därvid skulle

kunna göra honom, och det är säkerligen endast

undantagsvis han t. ex. jagar vildrenen på skidor, hvilket dock hände

ett par gånger, medan jag var däruppe.skidorna i kriget. 75

I Amerika funnos länge inga skidor. Det är först på

den allra senaste tiden de blifvit dit införda af skandinaverna,

i synnerhet i de norra staterna. Den bekante norske

resanden kapten A. Jacobsen har meddelat mig, att »i den del af

Rocky-Mountains, där det om vintern faller mycken snö, har

befolkningen, i synnerhet grufarbetarne, länge användt skidor,

särskildt till postbefordring mellan afsides liggande gruforter.

De flesta af dessa postförare skola vara skandinaver».

I Wisconsin, Minnesota och angränsande trakter har

skidlöpning införts af norrmän, och på flere ställen i dessa

trakter hållas årliga prisränningar. Äfven i California äro

skidor numera kända och begagnade.

Likaledes har man i dessa dagar vid

järnvägsanläggningen öfver Cordillererna mellan Argentina och Chile sökt

anställa norska skidlöpare.

På sin berömda karta öfver norden från 1539 afbiidar

Olaus Magni finmarkingarne med skidor på fötterna, när de

på konung Frodes tid föra krig med helsingarne.

Till krigsbruk ha skidorna ofta användts i Skandinavien.

Det är ju också ej mer än man kunde vänta, ty klart är,

att skidor under vinterfälttåg måste erbjuda en stor fördel.

Den förste som infört dem i krigshistorien är, efter all

sannolikhet, konung Sverre, och det länder hans

härförar-talent till stor heder, att han förstod begagna sig af dem och

till och med organiserade en skidlöparkår bland opländingarne.

Före slaget i Oslo (mars 1200) befaller Sverre vid

mönstringen på isen Pål Belte och hans opländingar att

taga sina skidor och skidstafvar och ränna upp på

Ryen-bergen för att söka utforska motståndarnes styrka*. Det är

af ordalagen här alldeles tydligt, att denna skara är utrustad

med skidor till krigsbruk.

* Sverres saga, kap. 163.100 SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

Sedan dess ha skidorna säkerligen ofta användts i krig

af skandinaverna. Men äfven här komma understundom

lapparne fram. Jag skall blott erinra om den lapp från

Finmarken, som för 400 år sedan, efter hvad det berättas,

af en skara ryssar tvangs att visa dem vägen öfver fjället.

Det är på natten han vid fackelsken ränner på skidor i

spetsen för fienden, som följer efter, åkande i pulkor, dragna

af renar. Med ljungande fart ränner han i nattmörkret rakt

mot ett bråddjup, renarna följa i fyrsprång efter i hack och

häl, och störtande sig själf frivilligt i afgrunden, drar han

hela skaran, som ej kan stanna, med sig i djupet. Efter

en annan sägen skulle han stannat vid randen af bråddjupet

och endast kastat facklan utöfver den, medan skaran, som

följde fackelskenet, försvann i afgrunden. Ännu en annan

sägen vet berätta, att det icke var ryssar i pulkor, utan

svenskar på skidor som af honom sålunda lockades i

för-därfvet.

I Tysfjord i Nordland förlägges händelsen till Fredrik

III:s tid (cirka 1650), i Snåsen i det Trondhjemske till kriget

mot Karl XII. Äfven i Solör är sägnen känd.

Men hur mycket än den i olika trakter skiftar, alltid

är det dock en v lapp på skidor som går igen i de olika

versionerna af clenna berättelse. Det visar, att lapparne äfven

den tiden voro kända som skickliga skidlöpare.

I midten af förra århundradet uppsattes i Norge

särskilda skidlöparkompanier, som öfvades under vintern, och

välbekant för hvar norrman är säkerligen berättelsen om det

österdalska skidlöparkompaniet.

Utanför skandinavernas område har skidan från de

äldsta tider varit känd i Finland. Detta framgår tydligt af

trettonde sången i den gamla finska diktcykeln Kalevala,

där Lemminkäinens jakt på skidor efter hiisi-elgen skildrasSKIDAN I FINLAND OCH RYSSLAND. 77

på ett mycket poetiskt sätt. I svensk öfversättning lyder

första versen sålunda:

Nu mitt spjut är skodt och spetsadt,

Redo äro alla pilar,

Spänd är strängen på min båge,

Endast skidor, skinnbeklädda,

Saknas här ännu för färden.

Betecknande är, att äfven här talas om skinnbeklädda

skidor, " och att Lemminkäinen, såsom det i andra versen

säges, beger sig till en lapp — »sköne Kauppi ifrån

Lappland» — för att af honom få förfärdigade ett par goda

skidor. Det vill alltså synas, som äfven finnarne haft lapparne

till läromästare. Denna dikt är dock i sin nuvarande form

af jämförelsevis sent. datum: den förskrifver sig sannolikt

från tolfte eller trettonde århundradet.

I Ryssland finnas skidor, utom hos storryssar, letter

och en del polacker, hos alla finska folk ända ned till

stepperna vid Volga. Hos permierna omtalas de från 1549

af Herberstein (Rerum moscovitarum commentaria).

1 Asien är skidan utbredd öfver hela norra delen, hos

alla folk norr om den stora steppen och öknen. Enligt

A. Jacobsen, begagnas de hos golder, giljaker och ainoer,

märkligt 110g, mest, vid åkande på hundsläde. Koj uren (kusken)

sitter grensle öfver sin smala släde och stöder den med sina

skidbeklädda ben.

Jacobsens körsven hade berättat honom, att tunguserna

stundom begagna sig af skidor på det sätt, att de, stående

på skidorna, låta draga sig af en ren, medan de i venstra

handen hålla en läderrem, som är fäst vid renen, och styra

med den högra.

Något snarlikt skall äfven förekomma hos ainoerna,

att sluta af en japansk teckning i Nordenskiölds Vegaresa100 SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

(B. II, s. 107). Enligt hvad professor Friis i Kristiania

berättat mig, skola äfven lapparne stundom använda renen på

detta sätt — han har gifvit en skildring däraf i sin bok

Lajla — men som man sade honom, skulle det endast vara

cle skickligaste och uthålligaste skidlöparne som kunde utföra

det konststycket.

Som man ser, föra de upplysningar literaturen kan

gifva oss om skidan icke synnerligt långt tillbaka i tiden.*

Längre kommer man då med tillhjälp af den jämförande

språkvetenskapen. När samma namn på skidor finnas hos

numera vidt åtskilda folk, måste det finnas sannolikhet för,

att detta namn härstammar från en tid, då dessa folk bodde

nära hvarandra eller ännu utgjorde ett folk.

Min vän biblioteksamanuensen Andreas M. Hansen har

gifvit mig en värdefull hjälp i detta hänseende, och bland

annat i en ofta svårtillgänglig literatur sökt utfinna skidornas

namn i de särskilda nordasiatiska och nordeuropeiska

folkstammarnas språk. Dessa undersökningar ha genom en

sammanställning af namn ledt till mycket intressanta, om

också ej afgörande resultat, hvilka jag" här gärna skulle

fullständigt framlagt. Ämnet är emellertid af allt för speciel

natur, att det låter sig göra. Jag måste därför inskränka

mig till att anföra det hufvudsakligaste.

Som vi här ofvanför sågo, synes vår gamla mytologi

och våra sagor tala för, att vi, liksom andra europeiska

folk, antagligen af lapparne och finnarne lärt konsten att gå

på skidor. Undersöka vi emellertid våra namn på skidor, kunna

vi ej finna något lappskt uti dem. Skida och andur* (norska:

* Enligt Rietz (Ordbok öfver svenska allmogespråket) egentligen

endast namnet på den högra kortare skida, som begagnas i Elfdalen

i Dalarna. I Vesterbotten heter, efter samma källa, den skinnskodda

skidan ander (pl. andrer), i Jämtland och Medelpad annar och i

Bjuråker i Helsingland anner.skidans härkomst. 79

ski och ander) måste bägge vara af äkta ariskt ursprung

och härledda från gamla, med skidornas införande samtidiga

ordstammar.

Gå vi till andra ariska språk, finna vi i ryskan lysja,

i polskan lyswa, i lettiskan lushes. Äfven dessa måste vara

af ariskt ursprung, om de också ej ha någonting att skaffa

med de skandinaviska uttrycken för samma sak. Längre än

till detta negativa resultat i fråga om frändskapen mellan

skidnamnen komma vi knappast i de ariska språken.

Vi stå då inför den vanskliga uppgiften att följa skidorna

på de finsk-ugriska och de sibiriska språkens okända och

osäkra vägar.

Börja vi med våra grannar lapparne, finna vi hos dem

orden savek (skinnklädda skidor) och golos (längre, oklädda

skidor). Hos finnarne har skidan likaledes flere namn: hiiden

och suksi, skidor i allmänhet, lyly och kalhu, vensterskidan,

sivakka och potasma högerskidan.

Af dessa är lyly samma ord som namnet på

furutelningar, och potasma betyder det man sparkar med. De

äro alltså härledda ord och af mindre betydelse för vårt

ämne. Kalhu är en regelbunden ombildning af det lappska

golos, hvilket åter sannolikt är lånadt af det ryska golysja,

en sammansättning af golo, naken, och lysja, skida. Af dessa

lån kunde man förledas att ti«o, att lapparne af ryssarne

lärt sig bruket af den oklädda skidan, något som dock

torde vara ytterst tvifvelaktigt. Savek och sivakka äro

tydligen samma ord och säkerligen utvidgade former af suk[si),

hvilket synes vara det ursprungliga finska namnet på skidan.

Detta antagande får en märklig bekräftelse, när vi vända oss

söderut till de öfriga grenarna af de baltiska finnarne mellan

Ladoga och Lithauen: voter, vepser, ester och liver, hos

hvilka vi finna skidnamnen suksi, suhsi, suks och soks.So

100 SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

Att ordet utvecklat sig i olika riktningar, häntyder

bestämdt på, att det ursprungligen varit ett gemensamt arf från

den tid, då dessa finnar utgjorde ett enda folk, hvarmed vi

dock ej velat förneka möjligheten af senare ömsesidiga lån.

Gå vi emellertid vidare österut, komma vi genom ett

1000 km. bredt område med rysk befolkning till

östersjö-finnarnes närmaste fränder volgabulgarerna. När vi här

hos mordvinerna vid sidan af formen tokh återfinna samma

soks, synes det, som vi vore fullt berättigade att säga, att

namnet soks på skida var kändt medan volgabulgarer och

baltiska finnar ännu ej voro åtskilda. Vi kunna säkerligen

också antaga, att tokh är samma ord som soks, då s och

som bekant, ha stor benägenhet att gå öfver i hvarandra.

Sannolikt är väl också, att stammen kok i koklaske, skidans

namn hos tsjeremisserna, volgabulgarernas andra gren, har

samma härledning som tokh, och denna sannolikhet blir, som

vi skola se, af andra förhållanden nästan förvandlad till visshet.

Därmed ha vi redan för skidorna erhållit en ålder af

minst 1700 år, då nämligen de gemensamma låneorden från

den tid, då dessa stammar lefde tillsammans, måste vara

äldre än både gammalnorska och gotiska*.

Fullt säkra att ej ett lån i senare tider kan ha ägt rum

äro vi dock ännu ej. Genom Storryssland, hvars befolkning

till en väsentlig del består af finnar, som under de senaste

600 åren blifvit slaviserade, samt uppför Volga gick mycket

tidigt en starkt befaren väg. Följa vi emellertid finnarnes

stamträd längre upp i tiden, återfinna vi hos den närmaste

sidogrenen, den permiska eller bjarmiska, bland flere, som

det synes, isolerade skidnamn, redan bekanta stammar i namn

sådana som artakh hos permerna, där stammen tokh tydligen

är densamma som den mordvinska sidoformen tokh och det

* O. Donner: Acta Soc. fenn. T. II.östsibiriska skidnamn.

8 I

syrjänska kok i ordet körtkok. Detta kok är detsamma

som vi funno i tsjeremissernas koklaske.

Härigenom ha vi åter kommit ett långt steg längre upp

i den finska stammens urtid; men ännu betydligt längre nå

vi, när vi långt inne i Sibirien hos ostjakerna, som tillhöra

den ugriska hufvudgrenen, åter möta samma tokh.

Skidor skulle alltså varit kända i Asien, innan den

altaiska folkstammen ännu delat sig i finnar och ugrier,

en skilsmässa som sannolikt ägt rum långt före vår

tideräknings början.

Längre tillbaka kan undersökningen af de finsk-ugriska

språken knappast föra oss. Fortsätta vi emellertid vår

vandring österut öfver Sibiriens snömarker, träffa vi på många

skidnamn, som låta främmande för oss, tills vi plötsligt hos

de samojediska stammarna karagasser och sojoter i södra

Sibirien finna formerna hok och kok. Och gå vi ännu längre

mot öster, möta vi hos tunguserna i östra Sibirien

välbekanta ordstammar i suksylta eller soksolta hos golderna,

suksildä hos manikowtunguserna och huksille hos

kondogiri-tunguserna. I första delen af dessa ord: suk eller sok (som

hos de senaste folkstammarna öfvergått till huk), föras vi,

såsom Castrén redan anmärkt, direkt tillbaka till suks, samma

ord hvarmed vi hos östersjöfmnarne började vår vandring.

Här, om ej förr, få vi äfven en direkt bekräftelse på, att

suk kan vara samma ord som kok, då vi se, att suk i

suksildä öfvergått till huk i huksille. Hos karagasserna

funno vi vidare formen hok och hos sojoterna kok, och

därmed är ju öfvergången gifven, ty att dessa former äro

desamma, därom kan väl knappast vara något tvifvel*.

* I ordet suatakha, skidans namn hos mandsjuerna, tungusernas

sydöstra gren, återfinna vi möjligen samma stam takh som i formen

tokh hos mordvinerna och ostjakerna och formen artakh hos permierna.

Nansen. 6100

SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

Men hur låter det förklara sig, att så vidt åtskilda folk

som de finska stammarna vid Östersjön och de tungusiska

vid Stilla hafvet, skilda genom en fjärdedel af jordens

omkrets, fått samma namn på skidan?

Så svårt det, än vid första ögonkastet kan synas att

besvara denna fråga, ligger dock förklaringen nära nog, om

man biträder den allmänna åsikten om dessa båda

hufvud-stammars vandringar. Bägge ha nämligen, så vidt vi veta,

kommit från trakterna omkring Bajkal och Altai-bergen. Man

har af det förhållandet, att vid Jenisejs och Obs källor

finnes en mängd ortnamn, som endast kunna förklaras ur

det finska ordförrådet, slutit sig till, att finnarne måste

ha bott här. Å andra sidan ha tunguserna af jakuter och

mongoler drifvits mot norr och öster från sina ursprungliga

boningsorter.

Härigenom föras vi alltså tillbaka till en aflägsen tid, då

den finsk-ugriska stammen och den tungusiska voro nära

grannar i trakten omkring Altai och Bajkal. Här ha vi

därför sannolikt att söka ursprunget till suks, skidan, eller här

ha åtminstone dessa folk lärt sig begagna henne. Här bo

ännu i dag karagasser och sojoter, hos hvilka skidan har

ett liknande namn.

Härmed ha vi undersökt skidnamnen hos den största

af de hufvudgrupper, till hvilka de kunna föras tillbaka. Gå

vi emellertid vidare och sammanställa de öfriga sibiriska

beteckningarna för skidan, så skola vi finna ytterligare två

hufvudstammar, som båda föra oss tillbaka till samma

ursprungstrakter.

Den ena af dessa stammar representeras hos samojederna

vid Ob i orden tolds, told, tolde och toldö* som vi återfinna

* Huruvida det samojediska tudo och tuta är samma ord, synes

tvifvelaktigt.östsibiriska skidnämn. 83

i det goldiska sok-solta eller suk-sylta, och genom detta vidare

i de tungusiska orden suk-sildä och huk-s?7/e, ja, sannolikt

äfven i jenisej-ostj åkern as a-sil. Solta kan ha blifvit

förvandladt till tolda och detta i sin tur till tolclö, medan sylta

gått öfver till sildä och vidare till stile och sil.

För att förklara, huru de så vidt åtskilda

ostjak-samo-jederna och tunguserna fått samma namn på skidor,

hänvisas vi åter till trakterna kring Altai och Bajkal, hvarifrån

alla samojeder antagas ha kommit till sina nuvarande

bostäder.

Den tredje hufvudgruppen af skidnamn äro orden sana

och hana hos burjäterna omkring Bajkal, sana hos de

halfsamojediska kojbalerna vid de saniska bergen och tana

hos tassov-samojederna nära Obs mynning. *

För att finna en förklaring öfver, huru dessa, likaledes

vidt skilda folk, hvilka äfven tillhöra två olika folkstammar

(grenar af den s. k. mongoliska rasen), fått samma namn

på skidan, föras vi för tredje gången tillbaka till samma

trakt, där burjäterna fortfarande bo.

Utom de redan omtalade namnen på skidan, finnas

ytterligare bland de sibiriska folken några få, som det synes,

mer enstaka namn. Det har varit omöjligt att med någon

grad af säkerhet föra dessa tillbaka till ett gemensamt

ursprung, och vi skola därför ej heller här närmare undersöka

dem. Till största delen tillhöra dessa namn folk, som i

språkligt hänseende stå isolerade och om hvilkas

släktförhållanden och vandringar vi känna så godt som intet.

När vi nu emellertid finna, att de allra flesta namnen

på skidan kunna hänföras till tre hufvudgrupper och ledas

* I orden sana, hana, tana ha vi alldeles samma ljudöfvergång

som i orden sok, hok, tok(h), och som är ägnad att ännu ytterligare

stärka vår öfvertygelse, att dessa senare måste vara skiftningar af

samma ord.100

SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

tillbaka till ett af de ursprungliga stamord, som utgjort roten

till hvar och en af dessa hufvudgrupper; när vi vidare under

sökandet efter förklaringar på dessa hufvudgruppers

utbredning, föras tillbaka till samma trakt, hvarifrån de alla leda

sitt ursprung, då synas vi med en hög grad af sannolikhet

kunna antaga, att de folk, som nu begagna dessa ord,

ursprungligen lärt sig dem på samma gång som bruket af

skidan ungefär i en och samma trakt, och att de härifrån

fört henne med sig i olika former och modifikationer till sina

nuvarande bostäder.

När vi vidare af den historiska forskningen kunna sluta

oss till, att de ariska folken, den största af de folkstammar,

som icke ha namn på skidan tillhörande någon af dessa

hufvudgrupper, måste i en jämförelsevis sen tid lärt sig

skidlöpning af lappar och finnar, en hufvudgren af de folk, som

äga de ursprungliga orden, och att deras skidnamn äro

nybildade ord af ariskt ursprung, då måste den slutsatsen ligga

nära till hands, att skidan fått sin nuvarande utbredning

öfver jorden genom olika folk, hvilka lärt hennes begagnande

i en gemensam hemtrakt och därefter under sina vandringar

i olika riktningar fört henne med sig och spridt henne vida

omkring. Denna gemensamma trakt skulle då vara trakten

omkring Altai och Bajkal. hvilken ju också af gammalt anses

vara den, hvarifrån de olika hufvudgrenarna af den s. k.

mongoliska rasen kommit.

Att en sådan gränstrakt som denna skulle vara

skidornas födelsebygd, blir redan af den omständigheten sannolikt,

att då folken söderifrån trängde upp mot norr, det måste

varit på gränsen till det område, där vintrarna äro långa

och snön ligger djup, som de uppfunnit medel att färdas

fram öfver snömarkerna, för att icke hindras på sin vandring,

eller inspärras om vintern.tiden för skidans uppfinning. 85

När skidan uppfanns, därom kunna vi ej heller af

språkförhållandena göra oss ens en ungefärlig föreställning.

Endast så mycket kunna vi säga, att det måste ha skett för

mycket länge sedan. Redan i början af vår tidräkning

bodde, enligt Tacitus, finnar nära Östersjön. Det är tydligt,

att stammen på sin väg västerut behöft mycken lång tid för

att afsöndra gren efter gren, och den tid, då de finsk-ugriska

folken ännu bodde tillsammans långt in i det mellersta

Sibirien, måste säkerligen sökas långt före den historiska tiden.

Men ännu mycket längre tillbaka komma vi, när vi söka

den tid, då de olika hufvudstammarna, den finsk-ugriska

stammen, samojederna, de äkta mongolerna, tunguserna

(vanligen sammanfattade under den gemensamma

benämningen den mongoliska rasen) voro grannfolk eller till och

med utgjorde en enda stam. Här måste vi tränga tillbaka

genom tiderymder, som vi äro ur stånd att ens på ett ungefär

mäta. Men redan då skulle alltså skidorna varit kända.

Vi norrmän äro något benägna att anse vårt eget land

som hem och vagga för vår käraste idrott, skidlöpningen.

En mera vetenskaplig undersökning af ämnet — och en

sådan har här för första gången i större utsträckning blifvit

försökt — tvingar oss dock till erkännandet af det möjligen

mindre behagliga sakförhållandet, att vi måste höra till de

yngsta bland de många stammar, som upptagit och idka

denna idrott, och att vi befinna oss i yttersta utkanten af

den ofantliga landsträcka, där bruket af skidor synes varit

och vara ännu allmännare än hos oss. Men ha vi än sent

lärt oss konsten, kunna vi dock trösta oss med, att vi varit

läraktiga och kunnat utveckla den till en höjd, som

sannolikt på intet annat ställe blifvit uppnådd.

Hur såg nu den första skidan ut? Denna fråga har

mången säkerligen gjort sig, men misströstande afstått från100

SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

försöket att besvara den. Och när vi erinra oss skidans

ärevördiga ålder, kan det äfven synas hopplöst att söka ett

svar. Vi måste nöja oss med att följa de få och svaga spår,

som ännu låta urskilja sig.

Kulturhistorien visar oss en mängd exempel på, att

redskap och verktyg utveckla sig efter lagar, helt och hållet

motsvarande dem, som bestämma utvecklingen inom

djur-och växtvärlden.

Det är nu i biologien en allmänt erkänd lag, att de

fullkomligaste lifsformerna utvecklat sig där, hvarest stora

sammanhängande landsträckor gynna kampen för tillvaron,

medan enklare, mer primitiva former lefva upp igen eller

själfständigt utveckla sig i isolerade eller afsides liggande

trakter. En dylik lag återfinnes antagligen äfven i redskapens

utveckling, och vi skola se efter, om den ej äfven genomgår

skidornas.

Det är behofvet att komma fram öfver djup och lös

snö, som framkallat de olika anstalter man vidtagit för att

ej sjunka ned uti den. Där snön ligger djupast och

långvarigast, blir behofvet störst och skola hjälpmedel ifrigast sökas.

Den största sammanhängande landsträcka, där en lång

snövinter härskar, finnes i Gamla världens norra del. Här

är det äfven vi finna den fullkomligaste formen af redskap

att komma fram med öfver snömarker, och detta redskap är

skidan. Se vi noggrannare efter, ligger den trakt, dit vi af

andra skäl förlagt skidans ursprung, fullkomligt centralt i

denna landsträcka, hvilken tämligen noga begränsas af

års-isotermen + 6° G. Som vi förut sågo, är det ej heller

osannolikt, att det var här folken under sin utbredning öfver jorden

först påträffade naturförhållanden, som gjorde det nödvändigt

för dem att utfinna medel att hastigt komma fram öfver

snöfälten.Karta öfver Norra Europa och Asien,

utvisande skidornas utbredning och namn hos de olika folk, som begagna dem.

(De vägar, på hvilka dessa antagas hafva kommit till sina nuvarande bostäder, äro angifna med svarta linier.)

De hufvudklasser, till hvilka de flesta skidnamn kunna etymologiskt hänföras, och tecknen, hvarmed de på kartan utmärkas, äro följande:

1 soTc. (saveJc) ■, tokfv O, ~hofc a (koh B). 3 solta, (sylUt^siUe etc...) A, tolde etc., a

Z. sancv m, tonas Q, Tiana- O . 4 tyska,, golysTia,, golas, kalTaix..skidans utveckling ur snöskon. 91

Den motsvarande landsträckan i Nordamerika har ej

frambragt skidorna. Detta sekundära utvecklingscentrum har

däremot skapat eller, kanske rättare, från ofullkomligare

urformer i den Gamla världen utvecklat en själfständig typ, den

indianska eller kanadiska snöskon, hvilken med sina eleganta

former af många, om än utan skäl, ställes vid sidan af eller

till och med framför skidan.

Att i de trakter, där de fått sin utveckling, söka efter

former, som mest likna skidans eller snöskons urtyper, har

säkerligen endast mycket liten utsikt att lyckas. I likhet med

naturforskaren bör man helt visst, för att finna dylika former,

vända sig till de mest isolerade trakter. Vi måste gå till

bergkedjor, som ligga utanför skidans område, men dock nå

hennes temperaturgräns. Vi finna här trugor af olika slag.

I Gamla världen känner man sådana från Tibet, från

Armenien, Kaukasus och flere ställen i Europa, och inom skidans

område finnes denna primitiva form vid sidan af henne i

Skandinavien samt hos ainoerna och tsjuktsjerna (enligt

meddelande af kapten A. Jacobsen).

Redan i den gamla klassiska litteraturen omtalas

primitiva former af trugor. 400 f. Kr. lärde Xenofon af

infödingarne i de armeninska fjällen att »binda påsar (aaz/a)

på hästens ben, ty eljest sjönko de ned till buken». Snön

låg famnsdjup (Anabasis IV, 5). Strabo berättar omkring

20" f. Kr. (XI, 5), »att bergsborna på Kaukasus" södra

sluttning binda på sig platta skifvor (rcÅaråia) af ogarfvad oxhud,

liknande tamburiner och försedda med piggar», och så skola de

göra ännu i dag. I Armenien begagnades också, enligt samma

författare, »runda skifvor af trä» (rgoxioaot) med piggar på.

Enligt Suidas berättar Arrianos (omkring 140 e. Kr.) i ett nu

förloradt verk, att Brutios under en marsch i fjällen »befallt

traktens innevånare, som voro vana vid samfärdsel om vintern.100 SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

att gå i spetsen. De bundo , då runda inrättningar af vidjor

{xvyiXoi sx kvyæv) under fötterna.»

I dessa skildringar af antika trugor ha vi redan

antydningar, som kunna leda oss på väg till utredning af

skidans utvecklingshistoria.

Hufvuduppgiften är att göra sulan man trampar på

större, för att sålunda kunna hålla sig uppe på snön. Att

binda påsar på benen — om detta ställe hos Xenofon eljest

är riktigt — begagnades väl i alla händelser endast för

djur. Tunguserna och andra polarfolk binda sådana på sina

slädhundar för att skydda dem mot skare och hård snö.

Närmast till hands ligger väl att under fötterna binda

trä-skifvor, .som för gångens underlättande göras aflånga.

Från denna aflånga form kan utvecklingen gå i två

riktningar. Antingen går man från enbart trä öfver till det

lättare flätverket af vidjor, såsom Arrianos skildrat det, och

därmed ha vi strax de norska trugorna och sannolikt den

utgångspunkt, hvarifrån trugorna till sina hufvuddrag

utvecklat sig, antagligen äfven de indianska, ehuru liknande

inrättningar mycket väl kunnat uppfinnas på olika trakter

af jorden.

Eller — och det låg nära till hands på en tid, då

djurshudar begagnades till långt flere ändamål än nu —

öfverdrag man skifvorna med skinn, för att göra dem starkare.

Detta skinn var sannolikt understundom ogarfvad oxhud med

de af Strabo från Kaukasus omtalade piggarna; ty på branta

fjällsluttningar var det af vikt att ej glida. Utför mindre branta

fjällsluttningar och på slätten har det emellertid snart visat

sig fördelaktigt att få trugorna att glida; och att på

undersidan kläda dem med skinn, på hvilket håret satt kvar och,

bakåtvändt, bildade glidytan, måste ha legat mycket nära till

hands. Man ser ofta berättas, huru naturfolk begagna skinntrugans öfvergång till skida. 93

till att åka på fram öfver snön, och särskildt omtalar Strabo

det från Kaukasus. En del indianer bruka lägga skinn

under sina trugor, när de skola utför backar. Eskimåernas

namn på trugor betyder (enligt Kleinschmidt) egentligen »skinn

att glida på». Deras skida är nästan alltid skinnklädd.

Men från det ögonblick rörelsen öfvergår till

glidande har trugan utvecklat sig till skida.

För att vinna stöd för denna åsikt om skidans

utveck-lingssätt, måste vi undersöka, om det möjligen ännu skulle

finnas skidformer, som genom sin stora bredd och

jämförelsevis ringa längd erinra om trugformen.

Ju längre vi komma österut i Sibirien, blir skidformen,

enligt meddelande af kapten A. Jacobsen, allt kortare och

bredare. Längst österut hos golderna och giljakerna äro de

endast 1,4o—1,6o m. långa och 16 cm. breda.*

Förhållandet mellan längd och bredd är sålunda omkring 9:1. Språnget

till långa skinnklädda trugor är i sanning icke stort, i alla

händelser icke större än t. ex. till trondhjemska eller

öster-dalska skidor med ett förhållande mellan längd och bredd

uppgående till öfver 30: 1. Ett slående intryck af, huru litet

språnget kan vara mellan trugan och skidan, får man vid

betraktandet af de teckningar, Nordenskiöld i sin skildring af

Vegaresan ger af en truga och en skida från tsjuktsjerna.

Öfvergången i form från den ena till den andra är icke stor:

gör trugan af enbart trä, kläd henne med skinn, och skidan

är färdig.

Går man öfver till amerikanska sidan af

Behrings-sundet, finner man äfven hos Alasjka-indianerna långa, smala

* Ett par skidor från golderna finnes i »Museum für Völkerkunde»

i Berlin. Dessa äro, enligt Jacobsen, 1,45 m. långa och 16 cm. breda.

De äro gjorda af furu och öfverdragna med skinn af renens ben.

Tåstroppen är af bredt själskinn med en bred hälrem. De äro

framtill något uppåtböjda, men baktill endast helt obetydligt.100

SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

trugor, något liknande tsjuktsjernas och i påfallande grad

erinrande om de korta och breda skidor man finner hos

många östsibiriska folk. Skidor påträffar man däremot icke

hos de amerikanska folken, så vida de icke blifvit på senare

tider införda.

Hur denna indiantrugans afsmalning och förlängning

skall förklaras, därom vågar jag ej för närvarande uttala

någon mening.

Beger man sig västerut i Sibirien, finner man — enligt

Jacobsen — skidorna ofta längre och till formen mer liknande

vanliga europeiska skidor. På »Museum für Völkerkunde» i

Berlin ser man ett par samojediska, med själskinn öfver-

Norsk skida från 1644.

dragna skidor, som enligt en af kapten A. Jacobsen företagen

mätning hålla 2,2 0 m. i längd och 15 cm. i bredd.*

Den äldsta tillförlitliga afbildning** af norska skidor är

den som Stephanius 1644 ger i sin upplaga af Saxo.

Denna afbildning, hvaraf jag här meddelar en kopia, är

ytterst intressant därigenom, att den i hög grad påminner

om de afbildningar man äger af tungusiska och andra

östsibiriska skidor. Hon återger möjligen en nu utdöd skidform,

* Kapten Jacobsen ger i ett bref till mig följande beskrifning af

dessa skidor: »De äro öfverdragna med själskinn. Framom och bakom

det ställe där foten hvilar går längs skidan en låg rygg. Böjningen

framtill är tämligen stor.

** Olaus Magnus" afbildningar från 1539 och 1555 äro tydligen

oriktiga.klädda och oklädda skidor. 95

som stått den ursprungliga betydligt närmare än de nuvarande.

Understundom kan man dock ännu, i synnerhet i afsides

bygder af Norge, träffa på egendomliga och urmodiga former.

Den skinnklädda skidan synes sålunda varit gkidans

äldsta form. Hon är också spridd öfver hela Sibirien och

synes vara den där mest använda. I de norska sagorna

och i Eddan omtalas också, som vi sett, först endast »ånder»,

samma ord som nu begagnas om lapparnes och

nordländingar-nes korta, skinnklädda skidor.

Att döma af det från ryskan lånade ordet golas, kunde

det se ut, som lapparne först af ryssarne lärt sig bruket af

oklädda skidor. Detta blir dock mindre sannolikt, när vi

se, att oklädda skidor, efter hvad kapten Jacobsen meddelat

mig, ofta begagnas ända bort i östra Sibirien, såsom hos

tunguserna är fallet. De oklädda skidorna äro dock här af

ungefär samma form som de skinnklädda och ha väl ofta

endast bristen på skinn att tacka för sin nakenhet.

Det vill i det hela synas, som den nakna skidan fått

sin viktigaste utveckling i Europa, där man väl också hade

mindre godt om skinn, men dess rikare tillgång på ypperliga

träslag att göra goda oklädda skidor af.

Därigenom att man upphörde att begagna det tunga

skinnet, kunde skidan göras längre utan att bli för tung och

på samma gång erhålla en större bäryta, så att hon sjönk

mindre ned i snön och gled så mycket lättare öfver den.*

I Skandinavien, och i synnerhet i Norge, har denna

skidform nått sin högsta utveckling, och anser man den

* Som en öfvergångsform kan säkerligen det slags skidor anses,

som ännu begagnas i Österdalen ocb angränsande trakter i Sverige

samt tvifvelsutan äfven i Finland. Den högra skidan (kallad andur)

är nämligen kort och ofta skinnklädd, den vänstra däremot mycket

lång och naken.100

SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

lätthet, hvarmed skidan glider fram öfver snön, för hennes

viktigaste egenskap, då måste säkerligen denna form anses

för den fullkomligaste, liksom den är den mest utvecklade.

Som en öfversikt af skidans utvecklingshistoria, såsom

vi af anförda sakförhållanden slutit oss till henne, låter

följande stamträd uppställa sig:

Icke skinnklädda skidor (27 : 1)

I

Åndrer (18: 1).

I

Tungusiska (9:1).

I

Aflånga skinnklädda plattor.

Runda träplattor.

Jag har här med någon utförlighet behandlat skidan

och hennes historia, och jag har ansett mig böra göra det,

icke blott emedan det är första gången hon i större

utsträckning användts i vetenskapens tjänst, eller därför att hela

planen till Grönlandsexpeditionen var grundad på och

genomfördes med tillhjälp af henne — utan äfven därför, att detta

redskap lagt stora, eljest knappt beboeliga sträckor af jorden

under människans välde och därigenom gjort vintern, då

snön i dessa trakter lägger bro och väg mellan bygderna,

just till samfärdselns tid, i stället för att som förut stänga

alla vägar och stigar. Detta kraftiga hjälpmedel i

människans tjänst har hittills alls icke fått sin vederbörliga plats

i den kulturhistoriska forskningen.

För närvarande ha vi i Norge en stor mångfald af

skidformer. En del äro långa och smala, andra korta och

breda; somliga ha en stor hålrand inunder, andra en mindre,

andra åter två eller flere mindre, medan en del former icke

Indianska snöskor.

Vidjeplattor, trugor.I språnget.

(Teckning af A. Bloch.)skidans form. . 97

ha någon, utan äro alldeles släta på undersidan. Randens

ändamål är att göra skidan stadigare, så att hon, i

synnerhet på hård snö, går rakt fram utan att vingla åt sidorna.

Mig veterligen, är det endast på några få ställen i Nordland

man ännu begagnar åndrer. Med sina många olägenheter

ha dessa dock den fördelen, att på ett visst slags före de

glida lättare än vanliga skidor, i det håren på skinnet hindra

snön, när han är ny eller kram, att häfta vid (kladda),

såsom han gör på trä. Vidare ha de den fördelen att ej

glida så lätt tillbaka, då håren ta emot. För en öfvad

skidlöpare har detta dock ej synnerligt att betyda.

Det skulle föra oss allt för långt att här inlåta oss på

någon beskrifning af de många olika skidformerna i vårt land.

Det måste emellertid beklagas, att detta ännu icke skett,

liksom att det ännu ej finns någon samling af våra skidtyper,

så mycket mer, som många af våra märkligaste typer

efterhand utträngas af nya och försvinna.

Skidornas längd skiftar vanligen från 2,2 ända till 3,] m.

Ett vanligt mått vid valet af en passande skida är, att den

som skall begagna henne med uppsträckt hand jämt och nätt

når skidans spets, när hon står lodrätt mot marken.

Att säga, hvilken skidform är den bästa, har sig icke

så lätt, ty skidornas form bör vara afpassad efter det före

och den terräng, hvari de skola begagnas. För att komma

hastigt fram öfver jämna marker och öppna fjälltrakter, där

det icke är många krökar att göra, står man sig bäst med

långa och smala skidor, medan det säger sig själft, att man

t. ex. i oländig skogsmark bör använda korta och breda

skidor, som äro lätta att svänga. I tung, lös snö kan

man begagna långa och breda skidor af något löst och lätt

träslag o. s. v.

Nansen. 7100 SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

Till skidorna användas på olika trakter ytterst olika

träslag. Utom furu, som är det mest använda, begagnas

i synnerhet gran (och grantelningar, som dock äro en

sällsynthet), björk (allmänt nordanfjälls), ask, alm, ek, rönn,

asp, sälg och någon gång lönn. Hvilket träslag är det

lämpligaste, är ej lätt att säga, då de olika sorterna vanligen ha.

hvar sina utmärkande företräden.

De allra senaste åren har skidlöpningen fått en märkbar

uppblomstring i Norge. Det har i detta hänseende kommit

ett alldeles nytt lif i norska folket. Till ej oväsentlig del ha

vi härför att tacka de offentliga skidlöpningarna, och icke

minst dem vid Kristiania, där telemarkingarne genom sin

öfverlägsna färdighet ordentligt förbluffade stadsungdomen,

hvilken dock snart af dem lärde sig konsten och slutligen

till och med öfverglänste sina läromästare.

Den som steg för steg följt denna mäktiga rörelse,

den som erinrar sig, hur öde och tomt det för en tolf år

sedan var i skidbackarna omkring Kristiania, och som ser,

hur det där nu om vintrarna öfverallt vimlar af skidlöpare,

unga och gamla, män och kvinnor, kan icke annat än

glädjas åt detta friska lif.

För ej så länge sedan var stafven lika oumbärlig för

skidlöparen som skidorna. På stafven red han utför

sluttningarna, när farten blef väl stark, och till honom tog han

sin tillflykt vid hvarje svårighet och hinder. Men därigenom

fick han också en tvungen, bakåtlutande ställning, utan välde

öfver sina skidor och utan tillit till sina egna ben.

Men så utvecklade sig, i synnerhet uppe i Telemarken,

en alldeles ny riktning inom konsten. Telemarksbon visade

oss, att om man riktigt lär sig att ha skidorna i sitt våld

utan att vid alla tillfällen anlita stafven, man kan besegrahoppning på skidor. 99

långt större svårigheter utan än med den, utom det att

hållningen blir ojämförligt säkrare och ledigare därigenom, att

man kan samla hela sin styrka och mer litar på kraften i

sina ben än på stafven.

Det är ej många år sedan denna nya metod började

användas, men den har gjort en hel revolution i vår

skid-värld. Med detta nya manér följde också en ofantlig

utveckling af konsten att ränna med hopp, »staa i hop». Denna

konst, som alltid ansetts för en hufvudsak vid den

sportsmässiga skidlöpningen, har ingen synnerlig praktisk betydelse,

ty ingen tar sig gärna för att ge sig utför bråddjup och

göra långa luftfärder, när han är ute på långresa och

använder sina skidor på fullt allvar. Då söker man helst

undvika dylika svårigheter. Hoppningen måste därför helt

och hållet anses som en lek, men en nyttig lek, ty ingenting

förmår i samma grad ge spänstighet åt kroppen och välde

öfver skidorna i förening med mod och säkerhet.

För att »staa i hop» uppsöker man sluttningar, där man

med hvinande fart kan ränna utför afsatser (antingen

naturliga eller uppkastade snö vallar), öfver hvilka man nu med

den fart man har gör en längre eller kortare luftresa. Genom

att taga sats på kanten af terrassen kan språnget betydligt

ökas. På detta sätt kan man 20 till 27 m. sväfva genom

luften, ja, personer skola finnas som hoppat nära 30 m.

Sålunda berättas om en bekant skidlöpare från Telemarken,

Söndre Auersen Nordheim, att han kunde hoppa 29 m. utför

en klippbrant och stå på skidorna, när han kom ned.

Det lodräta fallet blir under sådana luftsprång icke

obetydligt. 8—12 m., alltså ett fall från tredje eller fjärde

våningen i ett ordinärt hus, är ingenting ovanligt. När man

kommer ned, skjuter man gärna det högra benet framför det

vänstra, böjer ett ögonblick litet på vänstra knäet och100

SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

ränner så med hvinande fart vidare. Det är just den

omständigheten, att man behåller så mycket af farten, som, i

förening med snöns mjukhet, gör dylika hopp möjliga.

Att många falla efter luftresan är ej att undra på, och

när man ser dem snurra rundt om utför backarna, med

armar, ben och skidor hvirflande om hvarandra i moln af

yrande snö, då skall säkerligen mången, som ej själf pröfvat

på det, taga för gifvet, att åtminstone armar eller ben blifvit

bräckta. Sådana olyckor hända dock, lyckligtvis, ytterst sällan.

Att se en skicklig skidlöpare göra sina luftsprång är

säkerligen ett af de vackraste skådespel man gärna kan få

bevitna. Att se honom käck och spänstig komma hvinande

utför sluttningen, se honom några steg från hoppet börja

huka ihop sig, på kanten taga sats och så i ett huj som en

måse sväfva djupt ned genom luften, tills han 21 eller 24 m.

nedanför hinner marken och genom ett moln af snö ränner

vidare; vid en dylik anblick går det en formligen en kåre genom

ryggen af fröjd och hänförelse. Och sådant kan man

häruppe se hvarendaste dag om vintern, när det är godt

skid-före, men framför allt vid de stora årliga skidtäflingarna.

Redan i sextonde århundradet omtalar Olaus Magni,

att »man går på skidor för idrotts skull, täflande om att

vara den förste, alldeles som kämparne om priset på

kapplöpningsbanan». Dessa pristäflingar ha på den senare

tiden blifvit upptagna på nytt, sunnanfjälls regelbundet

sedan 1862.

Landets duktigaste skidlöpare infinna sig för att täfla

om de första prisen. Den ene gör luftsprånget bättre än

den andre, och bland åskådarne råder en andlös spänning

tills de kommit ned. Stå de då på benen, helsas de med

ändlöst jubel, medan den olycklige som faller obarmhertigtLÄNGDLÖPNINGEN.

IOI

begrafves under ett störtregn af skrattsalvor. Den som sett

en skidlöpning i Husebybacken utanför Kristiania glömmer

aldrig den anblicken.

Men för att vara fullt herre öfver sina skidor fordras

det något mer än att kunna hoppa på dem. Man måste

kunna ögonblickligen svänga dem åt hvilkendera sidan som

helst eller kasta dem tvärs och tvärstanna framför hvarje

oförutsedt hinder. Kan man ej det, då äfventyrar man ju

att ränna mot träd och stubbar och utför okända bråddjup.

Äfven detta öfvas därför vid de årliga skidtäflingarna, och

äfven däruti äro telemarkingarne, liksom den nyare tidens

skidlöpare, mästare. Att se dem komma i full stormande

fart och så plötsligt med en snabb vändning kasta skidorna

tvärs och stanna, det är måhända en lika vacker anblick

som att se dem sväfva genom luften.

Skidorna äro framför allt ett fortkomstmedel, och

därför är och förblir också den hastighet, hvarmed skidlöparen

kan taga sig fram genom obanad mark, skidlöpningens

viktigaste sida.

Oaktadt åskådaren sätter största värdet på hoppningen,

är det därför med fullt skäl längdlöpningen vid våra årliga

skidt.äflingar fått sig tillagd en större betydelse. Mången tror,

att man blott behöfver vara uthållig och stark för att kunna

på skidor tillryggalägga långa sträckor; men detta är

ingalunda fallet. Det är lika nödvändigt att vara van att begagna

sina skidor. Helst bör man från barndomen ha öfvat sig i

konsten, så att man glider fram på skidorna med minsta

möjliga ansträngning. Genom långvarig öfning, i synnerhet

i barnaåren, blifva också de muskler och den del af

nervsystemet, som vid skidornas förande särskildt komma i

verksamhet, starkare utvecklade.100

SKIDOR OCH SKIDLÖPNING.

Hvad det vill säga att vara van vid skidorna, får man

klart för sig, när man är i tillfälle att se en öfvad och en

oöfvad skidlöpare ränna vid sidan af hvarandra. Den öfvade

glider fram som om intet hinder vore i vägen, medan den

oöfvade arbetar och stretar med hela kroppen och öder bort

en hel massa muskelkraft för att åstadkomma den nödiga

rörelsen. Det händer därför ytterst sällan, att personer, som

först i senare ålder börja gå på skidor, bli säkra och

uthålliga skidlöpare. Om få saker gäller i samma grad som

om skidlöpningen, att det träd som skall växa krokigt måste

tidigt böjas. Hela kroppssystemet måste utbildas därtill.

Man får dock ej häraf sluta, att denna idrott ger kroppen

en ensidig utveckling. Tvärt om finns väl knappast någon,

som ger kroppen en mera sund och harmonisk utveckling.

Det är icke blott benen, utan äfven öfverkroppen och armarna

som användas. De senare få en hälsosam motion genom

stafvens förande under marschen, i synnerhet om man

begagnar en staf i hvardera handen, såsom lapparne i somliga

trakter bruka, och som äfven börjat bli sed under

snabblöpning i Norge. På vandringen öfver Grönland begagnade

äfven vi två stafvar.

Att uppställa en allmän norm för den hastighet, en

skicklig och uthållig skidlöpare bör kunna uppnå, är icke

möjligt, då den i väsentlig grad beror af terräng och

skid-före. Man kan dock beräkna, att en öfvad skidlöpare

på godt före och i någorlunda god mark bör kunna

tillryggalägga cirka 100 kilometer på dagen.

Den längsta skidlöpning som hittills egt rum i Norge

var den, som i februari 1888 hölls i trakten af Kristiania.

Banan var 50 km. lång och gick genom tämligen kuperad

skogsmark. Under vägen voro en mängd hinder af olika

art uppställda för att pröfva de täflandes skicklighet. Bananblef af den snabbaste skidlöparen tillryggalagd på 4 timmar

och 26 minuter.

Den längsta kapplöpning på skidor som öfver hufvud

hållits är säkerligen den, som på föranstaltande af friherrarne

Dickson och Nordenskiöld hölls i Jokkmokk i svenska

lappmarken den 3 och 4 april 1884. Här tog den 37-årige

lappen Lars Tuorda, som följt Nordenskiöld på hans färd

öfver Grönlands inlandsis, första priset, sedan han, efter

prisdomarnes uppgift, tillryggalagt 220 km. på 21 timmar

och 22 minuter. Den andre i ordningen, äfven en lapp

(40 år gammal), kom 5 sekunder senare, och af de öfrige

6 täflande, 5 lappar och 1 nybyggare, kom den siste fram

46 minuter efter den förste. Banan var nästan jämn och

gick till största delen öfver isen på insjöar. Terrängen bör

således ha varit mycket gynsam och föret särdeles godt.

Under föregående arktiska expeditioner har skidan,

märkvärdigt nog, haft mycket litet eller alls ingen användning.

På Grönlands inlandsis ha endast några få expeditioner

medfört skidor.

Märkvärdigt nog uttalades redan 1728 i Danmark den

tanken, att om Grönlands inre skulle undersökas, det i första

rummet borde ske genom utsändande af »några unga, raska

norska karlar, som äro vana att om vintern på skidor idka

skytte i fjällen, och på detta sätt kunde rekognoscera en god

del af landet på alla håll». Denna tanke blef emellertid

aldrig förverkligad af danskarne.

I »Nachrichten von Island, Grönland und Strasse Davis»

af Johann Anderson (Hamburg 1740) berättas bland annat,

att en skeppare på alla möjliga sätt sökt intränga på

Grönlands inlandsis, »till och med på de långa fotspjälor, hvilka,

som bekant, lapparne och andra begagna på sina vinterfärder,

men ej kunnat komma synnerligt långt in i landet,

utan, sedan han förlorat en af sitt folk, som vågat sig ett

stycke förut och för deras ögon sjönk ned, så att de kunde

I språnget.

(Teckning af Eyvind Nielsen efter en ögonblicksfotografi,

tagen af grosshandlaren T. Fearnley.)

höra hans skrik och klagan, men ej komma honom till hjälp,

måst vända om utan honom och utan hopp att någonsin

kunna komma längre.»

Tvärstannande framför ett bråddjup.

(Teckning af A. Bloch.)

Den danska expeditionen under kapten Jensen 1878

medförde skidor, men begagnade dem knappast.

Vidare användes skidor af de två lappar, som åtföljde

Nordenskiöld 1883, samt af Peary och Maigaard 1886.

Till slut några ord om de skidor, som medfördes på

vår expedition. De tillhörde icke egentligen någon viss

norsk skidtyp, utan hade den form, som jag antog bäst skulle

lämpa sig för den terräng och det före jag väntade mig

finna i Grönlands inre. Vi medförde i allt nio par skidor.

Våra skidor,

sedda uppifrån, från sidan och i tvärsnitt.

Två par af dessa voro af ek, de öfriga sju af björk. Ekskidorna

hade en längd af 2,30 m. Framtill vid kröken voro de

bredare och hade här en bredd af 9,2 cm., medan de från

midten och bakåt voro 8 cm. breda.

Längs ofvansidan gick en rygg så väl framför som bakom

fotplattan, hvarigenom de erhöllo nödig styfhet utan att bli

för tjocka och tunga. Längs sidornas öfre kanter voro de

ett stycke framför och bakom tåstroppen något inskurna (se

tvärsnittet), så att denna icke skulle stå för mycket ut och

därigenom hindra farten. Längs undersidan hade skidorna

tre smala ränder.

Ungefär samma form och dimensioner hade äfven

björkskidorna. Men genom försumlighet af deras tillverkare blefvo

de något smalare i kröken: de hade här nämligen samma

bredd som längre bak. Härigenom hålla sig skidornas

framändar icke så väl ofvanpå snön, utan verka mer som en

snöplog och göra gången tyngre. Ty värr, fingo vi skidorna

så sent före vår afresa, att det icke var tid att anskaffa

nya. Dessa björkskidor voro på undersidan beslagna med

helt tunna stålplåtar. Under foten hade dessa en 88 cm.

lång och 5,3 cm. bred öppning, med ett däri infäldt stycke

elgskinn från djurets ben.

Vårt bindset för skidans fästande vid lappskon.

Ändamålet med stålplåtarna var att få skidorna att

glida lättare öfver våt, kornig snö, på hvilken vanliga

träskidor alls icke vilja glida och som jag väntade ofta finna i

min väg. Meningen med skinnet åter var att hindra skidorna

från att, trots de glatta stålplåtarna, glida tillbaka. Vi

fingo emellertid ingen sådan snö, och alltsammans kunde

sålunda undvarits. De båda ekskidparen visade sig vara

mycket ändamålsenliga, och för framtida expeditioner tror

jag att endast sådana äro att rekommendera.

Vårt skidbindsel var ytterst enkelt och utgjordes blott

af en tåstropp af styft läder och bakom hälen en

jämförelsevis bred rem, som alldeles nere vid skidan var på ömse

sidor fäst vid tåstroppen. Att hafva ett styft bindsel, t. ex.

af vidje eller spanskt rör, såsom allmänt brukas i Norge vid

rännande utför backar och hoppning, lämpar sig, efter min

åsikt, alls icke till vandring öfver stora snövidder. De äro

alls icke nödvändiga för att få tillräckligt välde öfver skidorna;

men de hetta och besvära foten vida mer än ett mjukare och

smidigare bindsel af läder. Min erfarenhet är, att ju mindre

man känner bindslet, dess längre håller man ut på vidderna.

*

Fjärde kapitlet.

Från Norge öfver Skotland och Färöarna

till Island.

För att komma till Grönlands östkust ämnade jag, som

förut nämts, vidtala en norsk själfångare att hämta

oss på Island, dit vi lätt kunde komma med en af de danska

ångare, som underhålla regelbunden fart på denna ö. Efter

underhandling med flere rederier träffade jag slutligen aftal

med rederiet för själfångaren Jason i Sandefjord, att Jason

skulle hämta oss på Island och försöka sätta oss i land på

Grönlands östkust, mot vilkor att jag gick i god för, att

Jason ej därigenom lede någon pekuniär förlust, t. ex. genom

försummad fångst eller dylikt. Jasons kapten var Maurits

Jacobsen, en lugn och erfaren ishafsfarare. Jag kom då

öfverens med honom, att han på sin resa ut till

fångstplatserna i Danmarkssundet, sedan han på våren idkat fångst

i farvattnen omkring Jan Mayen, skulle omkring början af

juni komma in och hämta oss antingen i Isafjord eller, om

ishinder mötte, i Dyrafjord på Islands västkust.

Den 2 maj lämnade jag Kristiania för att öfver Köpenhamn

och London begifva mig till Leith, där jag skulle

AFSKEDET.

IO9

sammanträffa med expeditionens öfriga deltagare. Dessa

gingo dagen efter min afresa ombord på en ångare, som

förde dem och expeditionens hela utrustning från Kristiania

öfver Kristiansand till Skotland. En mängd förståndigt folk

skakade betänksamt på hufvudet och tryckte vemodigt våra

händer vid afresan. Man tänkte, om man också icke sade

det: »det är nog sista gången vi se hvarandra!»

Afresan skildrar Balto på följande sätt: »Då vi från

staden begåfvo oss ned till ångbåtsbryggan, ledsagade oss

många herrar och damer för att önska oss lycklig resa och

vid affärden uppstämma några hurrarop. Samma lyckönskan

fingo vi af invånarne i alla de små städerna mellan Kristiania

och Kristiansand, ty de tänkte, att vi säkerligen aldrig

skulle komma tillbaka. Kanske det skulle gå oss som det

gick herr Sinclar, hvilken rest till Norge för att röfva och

plundra.»

I Köpenhamn uppsökte jag kapten Holm, ledaren af den

danska konebåtsexpeditionen till Grönlands östkust, och af

honom fick jag åtskilliga värdefulla upplysningar om

isförhållandena på den af honom besökta delen af östkusten. Likaledes

träffade jag här Maigaard, hvilken tillsammans med

amerikanen Peary 1886 gjorde en vandring öfver inlandsisen.

Han var en af de få, ytterst få, som såg expeditionens

framtid i ljusa färger och icke tviflade på möjligheten att färdas

tvärs öfver Grönland.

I Leith sammanträffade jag, som sagdt, med

expeditionens öfriga deltagare, hvilka där tycktes finna sig särdeles

väl och hade rönt mycken godhet af där boende landsmän.

Balto omtalar i sin berättelse bland andra den norske konsuln

som »en annan fader de funnit i Leith och som gifvit dem så

mycken traktering». Han synes ha funnit fäder på många

ställen. Sedan vi rönt många bevis på skotsk gästfrihet, gingoIIO

FRÅN NORGE TILL ISLAND.

vi den 9 maj på aftonen ombord på den danska ångbåten

Thyra, som låg i Granton (strax norr om Leith) och skulle

föra oss till Island. Thyra tillhör det Förenade

ångbåtsbolaget i Köpenhamn och är det ena af de båda ångfartyg,

som göra regelbundna turer mellan Danmark och Island.

Det var nära midnatt, då vi sade farväl åt de sista

vänner, som följt oss ut på den ensamma bryggan, och styrde

ut i mörkret för att sätta kurs nordpå.

*

Långt ute i Vesterhafvet, ombrusade af sjö och bränning,

ligga några små öar: det är Färöarna. För mer än tusen

år sedan upptäckte och bebyggde vi dem, och långa tider

igenom hörde de sedan till Norge, och norska fartyg kommo

årligen dit. De tiderna äro länge sedan förbi, och numera

händer sällan, att norrmän komma dit. Afstängda som öarna

äro från den öfriga världen, föra de ett ensligt lif för sig

själfva långt därute i hafvet. Deras befolkning utgör en liten

isolerad och glömd kvarlefva från en länge sedan försvunnen

tid. Men komma vi till dem, känna vi med ens, att de äro

ett skott af vår egen stam. De ha ännu mycket kvar af den

gamla norska folkkarakteren, och ännu tala de det gamla

norska språk som vi själfva glömt. Slutna inom sig själfva

och rufvande öfver sina minnen från nordens stormaktstid,

få de, liksom öarna de bebo, en sällsam, alldeles egendomlig

prägel.

Dessa äro danade genom vulkanisk verksamhet och

bestå till väsentlig del af basalt, som i smält tillstånd på

olika tider framvällt ur jorden i väldiga strömmar, liksom

ännu i dag lavan ur vulkanerna. Dessa strömmar ha ut-FÄRÖARNAS KUSTBILDNING.

I 11

bredt sig jämt åt alla sidor, därefter stelnat den ena ofvanpå,

den andra och bilda nu de otaliga, nästan vågräta lager,

vi kunna se nästan öfverallt på fjällsidorna. De gifva dessa

ett egendomligt randigt utseende och bilda ofta afsatser,

liksom ofantliga trappsteg upp efter fjällsidan mot toppen,

hvilken vanligtvis är vågrätt afskuren och platt ofvanpå.

Ursprungligen ha väl Färöarna bildat ett stort

sammanhängande land, liksom våra dagars Island; men basalten är

en lös stenart, som lätt förvittrar. Under tidernas lopp ha

regn, köld, under istiden is och mest af allt hafvet bidragit

att stycka sönder landet i den mängd små öar, hvaraf

arkipeln nu utgöres.

Men dessa kvarlefvor af det forna landet erbjuda en

oändlig rikedom på vilda, i hög grad pittoreska former. I

synnerhet är detta fallet på västra och norra sidorna, där

hafvet ligger våldsammast på och gräfver sig djupast in i

klippväggen. De mörka basaltväggarna stupa ofta flere hundra,

ja, tusen fot lodrätt ned i hafvet. Mångenstädes resa sig

dock ännu enstaka klippstycken med de bisarraste former

långt utanför stranden. De från hafvet inrullande sjöarna

bryta sig emot dem och göra dem allt mindre och mindre,

men ha dock icke förmått helt och hållet bortspola dem.

När hafvet ligger på här med hela sin våldsamhet, när

de komma inrullande långt utifrån dessa väldiga, mörka

västerhafssjöar, lyftande sina våta bringor och jagande

hvarandra i oafbruten följd, och så med brakande dån efter

regelbundna mellantider rusa in i de klyftor och hålor de

själfva utgräft, när bränningen larmar och det bryter

hvitt på alla kanter, när hafsskummet kastas högt öfver

bergväggarna och upp öfver landet, då kan väl hända, att

dessa öar erbjuda ett skådespel af så storartad friskhet, att

det behöfs mer än ord för att ge ett intryck däraf.IIO

FRÅN NORGE TILL ISLAND.

Men år efter år bryter hafvet på detta sätt mot

klipporna; förödelseverket fortgår utan afbrott, i synnerhet

på västsidan; öarna blifva omärkligt allt mindre och mindre.

Sten och hafsskum äro hufvuddragen i det färöiska

landskapet; men äfven fågellifvet bidrager i ej ringa grad

till dess egendomlighet. Basaltväggarna med sina många af-

Fjället »Kodlen» med klipporna »Risen» og »Kjellingen» på

Färöarnas nordsida.

(Af Th. Holmboe, efter fotografi )

satser erbjuda ypperliga tillhåll för sjöfågel af alla slag.

Sådan finnes där ock i otaliga massor. Vattnet och

fjällsidorna vimla ordentligt af dem. I luften står det som en tät

snöyra mot de mörka basaltväggarna högt öfver bränningen.

Mot dessa öar var det vi nu ställde vår kurs. Först

efter mer än två dagars resa i vackert väder ankrade vi vidFÄRÖINGARNES DRÄKT OCH SPRÅK. 113

Trangisü&g, en liten plats på den

sydligaste ön Suderö. Den ligger

vid en liten fjord eller »våg», som

är omgifven af jämförelsevis låga

basaltfjäll, och har för öfrigt, så

vidt jag vet, ingen märkvärdighet.

Strax fartyget kastat ankar,

satte en båt ut från land, rodd af

sex unga, raska färöingar i deras

egendomliga dräkt. Den utgöres

af en tröja af mörkbrun eller

kaffebrun färg, knäbyxor, en

egendomlig, brun-, blå- eller rödrandig

mössa, till formen något liknande

vår norska »toplue», men upptill

hoprynkad, strumpor och ett slags

kuriösa skinnskor, som dock syntes

vara bekväma. De förfärdigas af

ett enda sammanviket skinnstycke,

som hopsys på ofvansidan, och fästas

på foten ungefär på samma sätt som

sandaler.

Båten, som förde platsens

»syssel-mand» och läkare, lade till vid sidan

af vårt fartyg. De gingo ombord hos

oss. Medan båten låg kvar, sökte

jag lyssna till färöingarnes språk och,

om möjligt, uppfatta något däraf. Jag

visste ju, att det är ett dotterspråk

till gammalnorskan, och hade hört,

att det skulle mycket likna vårt

folk-Nansen.

Färöisk lots i

nationaldräkt.

(Efter fotografi.)

Fågelberg på Färöarna.

(Af A. Bloch, efter fotografi.)IIO FRÅN NORGE TILL ISLAND.

språk; men i början sökte jag förgäfves uppsnappa ett enda

ord. Pratet och tonfallet läto dock alldeles som när man

hör strilerna i Bergenstrakten pladdra sinsemellan.

Efter några timmars uppehåll fortsatte vi färden norrut.

Under vägen råkade vi ut för tjocka. Den var dock ej

tätare, än att vi under förbifärden kunde se Lilla och Stora

Dimon, två små basaltöar, som stiga nästan lodrätt upp ur

hafvet och utgöra tillhåll för otaliga massor af sjöfågel.

Stora Dimon har en enda åbo, hvars gård ligger

högst upp på öns södra sida. Varor och allt som skall ned

härifrån hissas utför den brådstupande bergväggen ned till

stranden. Invånarne själfva komma upp och ned på en

stig, som till en del är uthuggen i fjällsidan. Då kusterna

öfverallt äro branta, kan ingen båt förvaras där om vintern;

alla farkoster måste därför om hösten föras bort från ön.

Behöfva åborna något, måste de ge det tillkänna medels

signaler, och folk kommer då ut från de andra öarna, om

det låter sig göra. Men från början af november till slutet

af mars är det förenadt med stor fara att landa på ön, då

hafvet merendels ligger för våldsamt på. Under denna tid

äro därför dessa öbor som oftast afspärrade från den yttre

världen. Det har berättats mig, att en gång för många år

sedan skulle händt, att elden på ön slocknade. Det var i

midten af november, torrvedsstickor eller något annat att

göra upp eld med hade de icke, och de måste därför

omkring ett halft år lefva på kall mat, utan eld i spisen och

utan lyse de långa vinterkvällarna.

Det var på Stora Dimon som, enligt sagan, norrmannen

Sigmund Bresteson, Färöarnas nationalhjälte, öfverfölls af

sin fiende Trand, och här var det äfven som han, förföljd

af sin fiende, skulle jämte sin bror Thor er och Einar

hoppat i sjön och summit öfver till den en mil söderutTHORSHAVN. 115

belägna Suderö. Talar sagan här sanning — hvilket dock

förefaller något tvifvelaktigt — måste denna simbragd varit

den största idrott i sitt slag man någonsin hört omtalas, ty

Sigmund skulle då icke summit fri och obehindrad, utan, då

Einar tröttnade, först tagit honom och, sedan han uppgifvit

andan och de ej hade mer än en fjärdingsväg kvar, sin bror

Thorer på ryggen och med honom uppnått Suderö. Här

hade dock Thorer blifvit bortsköljd af bränningen, medan

Sigmund själf lyckats arbeta sig upp på stranden. Händelsen

skulle tilldragit sig på senhösten och i ett farvatten, där en

Lilla Dimon.

(Efter fotografi af kapten Sörensen.)

stark ström går fram. Det måste ha varit karlar för en

polarexpedition.

Fram på eftermiddagen uppnådde vi Thorshavn,

Färöarnas hufvudstad. Det är säte för öarnas högste

ämbetsman, amtmannen, samt andra ämbetsmän. Det har sin egen

tidning, »Dimmalætting» (daggryningen), som, skrifven på

färöiska, utkommer hvar lördag.

Platsen har ett litet fäste med tre och en half

malmkanoner och, som det sades mig, en besättning på tolf man;

dock sade andra, att där ej fanns någon besättning alls.

Vallarna voro så höga, att vi hoppade öfver dem, då vi vid

vårt besök däruppe funno portarna stängda.IIO FRÅN NORGE TILL ISLAND.

Staden ligger vid två stora vikar i en något kuperad

trakt och omgifves af mindre höjder och kullar. Längre i

bakgrunden resa sig höga, nu snötäckta fjäll. Sedd ute från

hafvet, liknar den ganska mycket en vanlig kuststad i det

västländska Norge.

Thorshavnsborna, liksom den öfriga färöiska

befolkningen, lefva till stor del af fiske. En annan af

färöingar-nas hufvudnäringar är fårskötsel, och på Färöarna skall finnas

så mycket får, att säkerligen ej många platser kunna i detta

hänseende täfla med dem. Det skall nämligen finnas mer än

aderton får på hvar person.

Då vi för storm måste från lördagen till måndagsmorgonen

ligga öfver i Thorshavn, fingo vi tillfälle att se den färöiska

nationaldansen. Man dansar här hvar söndagsafton klockan 10.

Det var den besynnerligaste dans jag någonsin sett. Den bestod

däruti, att alla meddansande — de voro vid detta tillfälle

omkring etthundra — män och kvinnor, utan ordning och

utan någon indelning i par, fatta hvarandra i händerna och

bilda en stor ring eller lång kedja. Denna rör sig nu i ett

slags släpande polkatakt efter musiken af någon visa,

stundom på danska, dock oftast på färöiska, och helst någon

gammal kämpavisa, som på en entonig och släpande melodi

sjunges af alla deltagarne, men med full hals, så att det ser

ut som man kappades om, hvem som skall kunna höras

öfver alla de andra. Ringen rör sig på detta sätt oafbrutet

rundt om hvarf på hvarf i nästan alldeles samma takt till

klockan 1 eller 2 på natten, vid festliga tillfällen naturligtvis

ännu mycket längre, och med ingen annan omväxling, än

att man då och då slår en bukt på kedjan.

Har man lust att vara med, bryter man ringen på

första bästa ställe och tar plats i luckan. Så gjorde ock

strax flere af expeditionens medlemmar. De passade detDEN FÄRÖISKA NATIONALDANSEN. 117

naturligtvis alltid så, att de kommo in mellan två vackra

jäntor, och deltogo nu i dansen med ett lif och en

uthållighet, som varit värda en bättre sak.

Denna dans synes vara det enda slag af dans som

brukas på Färöarna och är helt säkert ett arf från de gamla

norrmännen. En liknande dans hade ända till förra århundra-

Port af två hvalfiskkäkar i Thorshavn.

(Efter fotografi.)

det bibehållit sig på Island. Den kallades där »Vikivaka».

I Norge är den väl redan för längesedan försvunnen, och

det är knappast heller att undra öfver, ty hvari nöjet af

den består, har jag ännu ej kunnat få klart för mig. Men det

är dock något sällsamt med dessa forntidslämningar, något

nästan rörande att tänka, huru dessa människor samlas här

hvar enda söndagsafton för att dansa en dans, som på allaIIO FRÅN NORGE TILL ISLAND.

andra ställen är för länge sedan utdöd, och sjunga

kämpa-visor, hvaraf de själfva knappast förstå meningen.

Måndagsförmiddagen kommo vi till den lilla

handelsplatsen Klaksvig, den nordligaste hamnen som anlöpes på

Färöarna. Den är på tre sidor omgifven af höga basaltfjäll,

som ha en till och med för Färöarna ovanligt utpräglad

lager- eller terrassbildning.

Efter ett par timmars stillaliggande ånga vi åter mot

norden, beundra under förbifarten den rikedom på vilda,

sönderslitna former öarnas nordkuster erbjuda och sticka så

åter ut till hafs med kurs på Island.

Vi började nu på temperaturen få känna, att vi kommit

på nordligare breddgrader. Lapparne, som voro klädda i

sina renskinnspäskar, frösö naturligtvis icke; men det var

icke utan, att en och annan af oss fann luften något

kylig. Detta gaf Ravna anledning till tämligen allvarliga

betraktelser, och han förtrodde sig till Balto, som strax

kom till oss och berättade: »Han Ravna, han sa" till

mig: hvad ha vi gjort, att vi ska fara med de här

människorna, som har så litet kläder? Jag ser hur di fryser.

Di kommer att dö i Grönland, där det är så kallt, Sverdrup

och Dietrichson och Kristiansen och Nansen, och då måste

vi två lappar också dö, ty vi hitta ju inte vägen till

människor.»

Ravna befann sig i det hela mindre väl ombord. I

början var han sjösjuk. Detta gaf sig dock efter några

dagar, såsom Balto uttryckte sig, sedan han af denne blifvit

döpt med saltvatten. Men han blef dock aldrig förtrogen

med sjön och lifvet ombord. Så kunde han omöjligt förmås

att sofva under däck; där blef honom för kvalmigt. Han

drog därför hufvudet och armarna in i päsken, lade sig,

hopkrupen som en hund, i en vrå på däck och sof säkerligenDEN FÖRSTA ISEN. I 19

lika godt som vi i våra kojer. Balto, hvilken redan förut

frestat på sjölifvet, fann sig däremot från första stunden

hemmastadd ombord, där han kom på god fot med

besättningen och spelade matador på fördäck.

På vägen mellan Skotland och Island, äfvensom på

hafvet mellan Island och Grönland, tog jag dagligen prof af

luften, förnämligast för bestämmande af dess kolsyrehalt.

Luftprofven togos på det i inledningen omnämda sättet. På

detta sätt förde jag luft med mig hem till och med från det

inre af Grönland.

Redan på Färöarna hade vi fått ledsamma underrättelser

om isförhållandena längre nordpå. Isen skulle sträcka sig

längre mot söder än den gjort i mannaminne, och Islands

östkust vara otillgänglig. Ty värr fingo vi äfven allt för

snart besanna riktigheten häraf. Redan efter ett dygns resa,

30 mil från Islands östkust, anträffades isen. Vi höllo samma

kurs för att se, om vi ej längre norrut skulle kunna komma

i land, men förgäfves: isen stängde öfverallt vägen. Vi mötte

också flere seglare, och dessa berättade, att isen sträckte sig

långt nordpå.

Dagen därpå, den 16 maj, gjorde vi på morgonen ännu

ett försök att uppnå östkusten långt söderut, midt för

Beru-Jjord, men äfven här möttes vi af is redan 20 mil från land.

Det var nu ingen annan utväg än att sätta kurs mot

sydväst, och med god vind seglade vi nu längs Islands bergiga

och pittoreska sydkust. På eftermiddagen och aftonen

passerade vi Islands högsta fjäll, det väldiga Öræfa-jökull, som

reser sig brant ur hafvet till en höjd af 2,000 m. Då solen

sjönk i hafvet och kastade sina sista strålar på fjällets

snöbetäckta sidor och töckenslöjan som höljer dess topp, gaf

det en i hög grad imponerande anblick. Stund efter annanIIO

FRÅN NORGE TILL ISLAND.

slets ett hål i dimtäcket, och hela käglan visade då för ett

ögonblick sina afrundade konturer.

Öræfa-jökull tillhör och ligger på södra sidan af

Vatna-jökull, som är Islands största jökelmassa och näst

Grönlands inlandsis den största kända i de arktiska trakterna.

Öræfa-jökull är en gammal vulkan, som visserligen ej haft

många utbrott sedan landnåmstiden (tiden för Islands första

bebyggande af norrmännen), men dock anställt stor förödelse.

Basaltfjäll vid Haraldsund väster om Klaksvig.

(Efter en skiss af författaren.)

Vid sitt utbrott i midten af fjortonde århundradet ödelade

han två socknar, och Thorvald Thoroddsen berättar i sin

Lysing Islands, att hela Litlahérad ödelades af

»jökul-hlaupet» *, Och då utsopades i hafvet på en enda morgon 40"

* När en glacier eller jökel ligger ofvanpå vulkanen, flyter det

vanligen icke lava ifrån den, utan lavan förvandlas till aska. Däremot

smälter något af jökelisen, medan en annan del spränges sönder och

med väldig fart störtar ned utför sluttningarna. Detta är ett

jökul-hlaup. Det för med sig ned till låglandet och hafvet is, stenblock, grus

och siam; ingenting förmår motstå dess våldsamma fart. Det är lätt

begripligt, att sådana jökelsprång äro långt värre än lavaströmmarna, då

de komma med en våldsam fart, medan lavan framskrider mycket långsamt-VULKANISKA UTBROTT.

121

gårdar med allt som

däruti fanns, och

endast få af invånarne

skola lyckats rädda

sig. Jökelsprånget

förde med sig så

mycket sten, grus och

sand, att där det förut

varit 30 meters vatten

vid kusten blef det nu

en jämn sandhed. Sitt

senaste utbrott hade

Öræfa 1727, då en

mängd gårdar

ödelades och en myckenhet

kreatur gingo

förlorade.

Väster om Öræfa

och längre in i landet,

i Varm ådal en, ligger

Lakis kraterkedja, där

det 1783 var ett

utbrott, våldsammare

och förfärligare än

något som ägt rum

sedan Island bebyggdes.

Thoroddsen säger, att.

på en gång, så vidt

man känner,

ingenstädes på jorden

framvällt så mycken lava som vid detta utbrott. »Det har sagts,

Västmannaöarna och Eyafjalla-jökull vid solnedgången.

(Af Th. Holmboe, efter en skiss, tagen af förf. i maj 1882.)IIO

FRÅN NORGE TILL ISLAND.

att i detta lavafält finnes lika mycket sten som i hela Mont

Blanc.» *

Öfverhufvud äro de mellersta och sydvestra delarna af

Island starkt vulkaniska. Man kan här se samma kraft, som

danat både Island och Färöarna, i full verksamhet.

Lavaströmmar från den historiska tiden ha i ofantlig utsträckning

utbredt sig öfver äldre tuff, basalt eller præglaciallava. Medan

Färöarna ligga som en död ruin af en äldre, väldig byggnad,

är däremot på Island samme byggmästare alltjämt i

verksamhet.

Konstruktionens hufvuddrag äro de samma på båda

ställena. Island liknar en stapel flata basaltskålar, där alla

lager luta inåt mot midten, Färöarna åter bitar af en sådan

skål, som med lutning mot öster dyka ned i hafvet.

Det kan synas svårt att förklara, huru dessa lager fått

en så regelbunden lutning som de hafva. Är emellertid det

antagandet riktigt, att landet stiger därigenom, att jordskorpans

undre lager vidga sig allt efter som de öfre försvinna, då

nämligen dessas tryck på de undre måste i någon mån ha

pressat ihop dem,** då synes det mig som en förklaring,

hvilken cand. real. Andreas Hansen ämnar gifva i en uppsats

om strandlinier i »Nyt archiv for mathematik og

naturviden-skab» (Kristiania), måste vara riktig. När, såsom fallet är på

Island och Färöarna, hafvet äter på landet, måste nämligen,

enligt hans åsikt, trycket på de undre lagren längs kusterna

minskas och dessa höja sig. På Färöarna verkar hafvet

mest på väst- och nordsidan, följaktligen skulle äfven landet

på dessa sidor höjt sig mest, och så är äfven verkliga för-

* A. Helland: Lakis" kratrar. Universitetsprogram. Kristiania 1886.

** Sålunda tro några, att landets stigning efter istiden beror därpå,

att jordskorpans öfre lager varil hoppressade af isens tyngd under

istiden och efter dess försvinnande vidgat sig.VÄSTMANNAÖARNA. 123

Mllandet. På Island verkar hafvet mer likformigt längs

hela kusten, följaktligen skulle landet höjt sig utmed denna

och lagren sjunkit mot midten, alldeles som förhållandet är.

Följande morgon (den 17 maj) närmade vi oss

Väst-mannaöarna, som ligga ungefär midt på Islands sydkust,

några mil från land. I det härligaste solsken med stilla sjö

gledo vi in mellan dessa höga och branta basaltöar och

kastade ankar utanför inloppet till Heimaey, den största af

öarna och tillika den enda som är bebodd. Här lågo vi stilla

-en stund för att invänta båt från land och fingo således

god tid att betrakta landet och, så vidt fartygets rullning

tillät, fotografera det.

Äfven på Västmannaöarna äter hafvet sig in och

undergräfver lavalagren, så att de bilda lodräta väggar med stora

portar och grottor. Det låg något sydländskt i det hela, och

tankarna vände sig mot Capris kuster.* Det var onekligen

en likhet, och hvad formen angår, taga säkerligen

Västmannaöarna priset. Vi gingo alldeles under dessa höga

basaltväggar, uppför hvilka bränningen kastade sitt skum.

De skrikande sjöfåglarna kretsade omkring oss i stora svärmar.

Det var något underligt fängslande i denna natur, i synnerhet

när därtill kom en härlig, frisk morgon med det mest strålande

vackra väder, ett kristallklart haf, och strax innanför oss på

fastlandet Islands näst högsta bergtopp, vulkanen Ey afj

alla-jökull, hvars kägla stiger rakt upp ur hafvet till en höjd af

1,700 m. Med sin väldiga hvita snöhätta ligger han där,

glittrande i solskenet. Längre in i landet se vi andra jöklar;

tydligast framträder Hekla ined sin ännu snöhvita kupol.

Färden går emellertid vidare längs kusten, och snart

sjunker all denna prakt i hafvet; endast Hekla,

Tinnfjalla-och Eyafjallajökull synas ännu länge öfver horisonten. Fram

på eftermiddagen passera vi Reykjanäs med Islands endaIIO FRÅN NORGE TILL ISLAND.

fyr på en hög, i hafvet utskjutande klippa. Fyren har under

de senaste åren varit hemsökt af flere jordskalf. Vid det

senaste remnade tornet, och ett stort stycke af klippan störtade

i hafvet. Man väntar nu till hälften, att det hela en vacker

dag skall försvinna. Fyren ligger för öfrigt på en ytterst

vulkanisk mark och i de dystraste omgifningar man gärna

kan tänka sig. Nästan hela Reykjanäs är en enda stor, i

hafvet utskjutande lavaslätt.

Nordsidan af Västmannaöarna.

(Efter en ögonblicksfotografi.)

För sex år sedan var jag i land här och hade då

tillfälle att göra närmare bekantskap med trakten; men det må

jag bekänna, att ett ödsligare landskap vet jag mig aldrig ha

genomvandrat. Där fanns knappt ett grässtrå att se; allt

var naken, svart lava, som sträckte sig bort mot horisonten

utan annan omväxling än att den här och där antog en

röd-eller gulaktig färg. Ingen människoboning syntes till, med

undantag af fyrvaktarens bostad, och intet, annat lif än ett parREYKJAVIK.

125

utsvultna brockfåglar, som på resan norrut slagit sig ned på

ett slags gräsmark utanför fyrvaktarstugan, där för öfrigt äfven

ett par får sökte afslita några förtvinade grässtrån. Det

enda som bragte någon egentlig omväxling i taflan var

ett par ångpelare, som på några ställen uppstego i luften.

Denna ånga kom från kokande, svafvelhaltiga källor, hvaraf

det finns flere på halfön. Sedda på afstånd, likna de

rykande kalkugnar.

Reykjanäs med Islands enda fyr. .

(Af Th. Holmboe, efter en skiss af författaren )

Utanför Reykjanäs sticka flere klippor och skär upp

öfver hafsytan. Den af dem som mest fäller i ögonen är

den så kallade Mjölsäcken, hvilken antagligen fått sitt namn

af likheten med en ofantlig, upp- och nedvänd säck, som

lodrätt höjer sig öfver vattenytan. Dessa skär äro bland

annat bekanta som häckningsplatser för en stor mängd af

den nu utdöda geirfågeln (alca impennis).

Efter att ha arbetat oss fram mot vind och svår sjö,

som flere gånger reducerade Thyras fart till inemot noll,

kommo vi ändtligen om natten in till Islands hufvudstad

Reykjavik. Uppehållet här skulle endast bli helt kort, menIIO

FRÅN NORGE TILL ISLAND.

följande morgon fingo vi dock tillfälle att gå i land på några

timmar och bese staden.

Reykjavik är ingen stor stad: den har cirka 3,000 eller

4,000 invånare och består af en mängd små trähus, som

ligga kringströdda på en slätt. Af stenbyggnader finnas

där blott ett par. Den ena är Althingshuset, där Islands

»Reykjavik» med Islands enda väg.

(Efter fotografi.)

althing eller riksdag håller sina sammanträden, den andra

domkyrkan. De äro båda byggda af lava, som

naturligtvis finnes i riklig mängd på ön, då denna till största

delen just består däraf. Man måste därför mycket

förundra sig öfver, att ej flere hus äro uppförda af detta

material, då ön helt och hållet saknar skog och hvarenda

träpinne i följd däraf måste införas utifrån, mestadels från

Norge. Utanför Althingshuset ligger en stor gräsbevuxen

plats, Austarvöllur, prydd med en bronsstaty af Thorvaldsen,

som skall ha haft isländska föräldrar.SNEFELLSJÖKULL. I2JT

Reykjavik bör vara en ytterst byråkratisk stad, ty, enligt

hvad man sade mig, skall där finnas ej mindre än 40

ämbetsmän, alltså minst en på hvar hundrade invånare. Man

vore nästan frestad att tro, att Island vore ett rikt land, då

det kan föda så många ståndspersoner.

Fram på dagen lämnade vi Reykjavik, sedan vi helsat

på officerarne ombord på danska örlogsångaren Fylla, hvilken

kom in i hamnen just som vi skulle gå. Vi satte kurs på

Snefellsnäs, för att fortsätta norrut till vår destinationsort,

Isafjord. På aftonen, just i solnedgången, passerade vi

Sne-fells-jökull, en gammal vulkan, som ligger ytterst på näset.

Som en kägla reser han sig till en höjd af 1,350 m. Han

är väl bekant som ett ypperligt sjömärke, och månget fartyg

har hans hvita hufva lyst i vänlig hamn. I afton tar han sig

säkerligen ej mindre väl ut än vanligt: solen sjunker just ner

i hafvet och kastar ett rodnande skimmer öfver hans

snömantel.

Då vi på morgonen den 19 kommo upp på däck, mottogos

vi af en styf nordlig kultje med snö och isbark; de höga

basalt-fjällen på land voro snötäckta ända till foten, och här och

där sågs ett och annat isstycke drifva på vågorna: det var

förelöpare, som berättade, att isen inte var långt borta. Vi

befunno oss nu i närheten af Onundarfjord, och då kultjen

började öfvergå till storm med allt tätare snöbyar, gingo vi

in hit, där det finns en utmärkt hamn, för att af bida

förbättring i vädret. Stormen tilltog nu hastigt, och vi fingo

en liten förkänning af hvad blåst vill säga i dessa nordliga

farvatten. Man vågade sig ej gärna onödigtvis upp på däck.

Det blåste visserligen ej starkare, än att man ännu kunde

hålla sig på benen, men vädret var dock sådant, att när

man stack näsan öfver däck. man fick brådtom att draga inIIO

FRÅN NORGE TILL ISLAND.

henne igen. Vi lågo emellertid lugnt och tryggt där vi lågo.

Det var ju också pingstafton, och hvarför skulle vi ej göra

oss så trefligt vi kunde inomhus?

Af landskapet omkring oss sågo vi helt obetydligt, nästan

endast foten af de sannolikt höga fjällen, och stundtals ej

heller den. Af hvad vi sågo framgick tydligt, att vi befunno

Thyra vid Snefellsnäs.

(Af Th. Holmboe, efter en skiss af författaren.)

oss i ett utprägladt basaltlandskap. Efter hand höljdes

emellertid allt af ett mycket tjockt snötäcke, och totalintrycket

af landskapet var, att här rådde full vinter. Skidföret skulle

varit tämligen godt, om snön varit litet torrare.

När vi följande morgon vaknade, voro vi i Isa/jord,

där vi ämnade stiga i land. Hade det varit vinter i

Önundar-fjord, var det det icke mindre här; allt var täckt af snö.

Isa-fjord är den näst största af Islands tre handelsplatser, och enI DYRAFJÖRD. 129

ganska vacker liten ort med en förträfflig hamn, som ligger

inklämd mellan höga fjäll.

I Isafjord sades mig, att drifisen icke var långt borta;

den skulle ligga söder om Kap Nord. Vid stark nordlig storm

kunde han drifva ännu längre söderut och stänga inloppet till

fjorden. Detta händer visserligen ytterst sällan, men vore dock

alltid en möjlighet, och Jason kunde därför få svårt att komma

in och hämta oss. För att icke utsätta oss för en sådan risk

beslöt jag nu, att expeditionen skulle begifva sig till den

sydligare belägna Dyrafjord, som aldrig stänges af is, och

Innersta hörnet af Dyrafjord med Glåmujökull 1 bakgrunden,

sedd från Thingeyre.

(Efter en skiss af författaren.)

där invänta Jason. Ett bref med underrättelse därom till

Jasons kapten sändes följaktligen i land, och vi gingo åter

söderut, sedan vi varit uppe och tagit isen i skärskådande.

Följande morgon gingo vi i härligt väder och med

strykande fart in i den vackra Dyrafjord. Vintern hade nu

åter flytt till fjälls, och på stränderna log litet af våren emot

oss. Snart lågo vi för ankar utanför Thingeyre, fjordens

handelsplats. Här togo vi afsked af Thyras befälhafvare,

kapten Sörensen, och dess besättning. Från första stunden

hade de gjort allt för att göra vår vistelse ombord så be-

Nansen. 9IIO FRÅN NORGE TILL ISLAND.

haglig som möjligt, och vid afskedet sände de oss nu en

dånande salut.

På Thingeyre mottogos vi hjärtligt af köpmannen konsul

Gram, under hvars tak vi skulle tillbringa väntetiden.

Handelsplatsen, som fått sitt namn däraf, att i äldre tider ting hållits

där, ligger på ett näs eller »ör» (isl. eyri) midt i fjorden.

Detta näs är en morän, som för lång tid sedan, då Island

var helt och hållet täckt af is och snö, blifvit uppstaplad

framför den glacier, som fyllde fjorden och, åtminstone till

en del, utgräft och förmat den. Inåt fjorden ligga flere sådana

moräner, den ena innanför den andra. De sträcka sig som

tillplattade ryggar dels öfver, dels under vattnet tvärs öfver

fjorden och göra det ofta svårt nog att komma fram där

med båt. De äro ojäfviga vitnen från istiden, och

ofantliga äro de massor af sten och grus, som i dem blifvit

framförda.

Dyrafjord är på båda sidorna omgifven af branta

basalt-fjäll, alldeles lika dem vi sågo på Färöarna. Vid fjordens

innersta hörn reser sig den väldiga Gldmu-jökull, visserligen

icke synnerligt hög — jag fann den hafva omkring 910

meters höjd — men dock det högsta fjället i Vestfirdir,

öns nordvästligaste del, hvilken är som en ö för sig och

endast genom ett 10 kin. bredt, lågt näs sammanhänger

med dess hufvudmassa. Glåmujökull har ett betydligt

omfång och består, liksom hela det kringliggande landskapet r

af basalt.

En dag bestego vi jökeln. Vi togo skidor och trugor

med oss, då det såg ut att vara djup och lös snö-på höjden.

I detta hänseende misstogo vi oss dock, ty vi funno däruppe

mycket hård snö, som var lätt att gå på och äfven erbjöd

ett godt skidföre, ja, allt för godt, såsom vi på ett sorgligt

sätt skulle få erfara. I det vackra, klara vädret var detGLAMU-JÖKELN. 131

en ypperlig utsikt här uppe. Det är ett mycket egendomligt

landskap man har framför sig: en snöbetäckt, ovanligt jämn

och vidsträckt högslätt, som på alla sidor stupar brant ned.

I bakgrunden söderut ses Snefells-jökulls lätt igenkänliga kägla

resa sig högt öfver horisonten.

Man ser här uppe med ens tydligt, huru hela landet

måste ha tillkommit, huru basaltströmmarna jämt och stilla

utbredt sig åt alla håll och bildat en sammanhängande stor

slätt. Så har hafvet kommit och luften med köld och regn,

och under istiden kommo glaciererna och tärde på ytan,

i synnerhet längs kanterna, där de danade fjordar och

Den sydliga delen af Yestfirdir sedd från Glåmu-jökull.

(Efter en skiss af författaren.)

dalar. Sedan har förvittringen ytterligare vidgat dem; men

de ha dock endast förmått tränga sig in ytterst vid kanten,

medan högslätten i det inre ännu ligger där nästan lika

järnn och orörd som han var när han danades.

På hemvägen rände vi på våra stålskodda skidor utför

de branta fjällsidorna; det gled som glas på den hårda

skaren. Då gick Balto oförsiktigt till väga och kastades

hufvudstupa utför en liten fjällklint. Under fallet försträckte

han sitt högra knä så illa, att vi hade mycket svårt att få

honom hem med oss. På bortvägen hade Balto varit mycket

stor af sig och talat om, huru det > för oss lappar är en

småsak. Vi sätta stafven mellan benen, och då klarera viIIO

FRÅN NORGE TILL ISLAND.

alla hinder». Det var just då han i första branta sluttning

skulle visa detta sitt konststycke som det gick så på tok för

honom, och vi kunde ju, trots allt, ej låta bli att draga på

munnen.

Han var nu i flere dagar invalid, och vi trodde, att vi

skulle förlora den ene af våra kamrater, och jag tänkte redan

på att taga en isländare i hans ställe, ehuru ingen just var

synnerligt benägen därtill. Genom daglig massage blef han

dock snart så pass förbättrad, att jag åter hoppades kunna

använda honom, ehuru han själf såg allt i de mörkaste

färger och i allmänhet var ytterst nedslagen. Det samma

var äfven förhållandet med Ravna, som trodde sig antingen

skola bli nödsakad att ensam följa oss, eller också afstå från

hela resan, men därmed också från förtjänsten.

För öfrigt blef tiden oss alls icke lång på Thingeyre.

Vi gjorde fjällbestigningar, jagade sjöfågel på fjorden,

företogo ridturer, besökte bondgårdarna i trakten o. s. v. I

synnerhet voro ridturerna på de små, ypperliga islandshästarna

ett utsökt nöje. Kommer man upp på en sådan liten råtta

och, som författaren, ej just är liten till växten, tar man

sig knappast ut till sin fördel, där man sitter med fötterna

nästan skrapande i marken. I början fruktar man nästan,

att hästryggen ej skall hålla. Men när det så bär af i

vildaste karriér och allt hvad tygen hålla, öfver grusbackar,

där stenarna rulla under hästhofven, öfver myrar, där hästen

sjunker ned till långt upp på benen, öfver bäckar och klyftor,

uppför branta bergstigar, utför stupande fjällsidor, med ett

ord genom en terräng, där en vanlig häst vid första steg

skulle ha ett par hela ben mindre, och öfverallt med samma

vilda fart och utan att hästen en enda gång fubblar med

foten — ja, då tror jag, att man måste fatta aktning för

islandshästen, säkerligen världens yppersta berghäst. Mest för-ISLANDSHÄSTEN. 133

vånad blir man dock måhända, när man kommer till en älf

och får se den lilla hästen utan betänkande vada eller simma

öfver. Själf får man då så godt man kan akta sig för att

bli våt. Är det ej mycket djupt, kan man länge bärga sig

genom att lägga upp benen på hästryggen, så framt man ej

trillar af vid någon oväntad rörelse af sin gångare. Som

Isländsk bondgård.

(Teckning af E. Nielsen, efter fotografi.)

bekant, finns det hvarken vägar eller broar på Island, men

på hästryggen tar man sig fram öfverallt.

I en bondgård i närheten af Dyrafjord köpte vi en liten

häst. »Denna häst, » säger jag i ett bref hem till Norge, skrifvet

den 4 juni, »tar jag med för att hjälpa oss vid forslandet

af båten och packningen öfver isfälten utanför

Grönlandskusten samt, om vi få honom med så långt, till att klöfja

våra saker upp på höjden ofvanför stranden. Det är

visserligen mycket ovisst, om vi få något synnerligt gagn af honom,IIO

FRÅN NORGE TILL ISLAND.

men i alla händelser få vi, om vi nödgas skjuta honom, en

god måltid färskt kött.»

Ty värr, skulle han ej nå sin bestämmelseort. Det är

på våren ingen lätt sak att få köpa foder på Island, och jag

kunde endast skrapa ihop sådant för en knapp månad. Det

var för öfrigt ett litet präktigt djur jag fick. Han hade

dessutom den hos islandshästar ovanliga egenskapen att kunna

användas till dragare. Han hade något begagnats för plogen,

någonting mycket sällsynt på Island, där hästarna eljes

endast användas till ridt och klöfjning.

En morgon under vår vistelse i Dyrafjord inkom på

fjorden ett tremastadt ångfartyg. Det var den danska

örlogs-korvetten Fylla. Dess ankomst var naturligtvis för oss en

källa till mycken glädje. I flere dagar fingo vi nu njuta af

umgänget med de älskvärda officerarne, och mången angenäm

stund tillbragte vi ombord.

Emellertid började nu tiden närma sig, då vi hvar dag

kunde vänta att få se Jason. Vi började nästan bli otåliga.

Då få vi en söndagsförmiddag — det var den 3 juni

— långt ut i fjordmynningen se en liten ångbåt komma

pustande uppför fjorden. Ingen kunde säga, hvad det var

för en passagerare. Snart fick man dock klart för sig, att

det måste vara en af de små norska hvalfångarne från

Isa-Qord. Det går rundt om Fylla, hälsar med norska flaggan

och ankrar i hamnen. En båt nedfiras och ror mot land.

Stor var vår glädje, då vi i den förste, som steg i land,

igenkände kapten Jacobsen, Jasons befälhafvare. Där blef

nu naturligtvis ett lifligt återseende, och sammanhanget var

strax klart. Jason hade kommit till Isafjord, hade ej funnit

oss dlr och ämnade så fortsätta till Dvrafjord. Men det var

stark motvind, och Jason skulle med sin svåra rigg behöft

ett helt dygn för att mot vinden ånga ned till Dyrafjord.AFRESA FRAN ISLAND.

135

Då hade det norska hvalfångstbolagets direktör,

grosshandlaren Amli från Kristiania, den utmärkta artigheten att sända

Isafold, den ena af sina ångbåtar, för att hemta oss, ett nytt

bevis från en landsman på den välvilja, hvarmed

expeditionen omfattades.

Nu blef det naturligtvis brådtom att göra allt i

ordning till afresan. Det var ej heller någon brist på hjälpande

händer, när vi skulle föra våra saker ombord. I synnerhet

väckte det lifligt intresse, när den lilla islandshästen skulle öfver

landgången. Det stackars djuret visade alls ingen lust därför

och måste nästan bäras ombord. Men hade det anat, hvad det

gick till mötes, skulle det säkerligen spjärnat emot ännu mer.

Då allt var i ordning och vi hade tagit afsked af konsul

Gram, faktor Wendel och de öfriga vänner, vi förvärfvat oss

Isländsk bondflicka i nationaldräkt.

(Af A. Bloch, efter fotografi.)IIO FRÅN NORGE TILL ISLAND.

i Dyrafjord, gingo vi ut till hafs och satte kurs nordpå. Från

Fylla sändes oss en sista helsning, i det musiken stämde

upp den norska nationalsången: »Mens nordhafvet bruser».

Länge hörde vi tonerna öfver vattnet.

Redan samma afton ankrade vi i Isafjords hamn under

en dånande salut från Isafold och Jason, den senare sirad

från topp till däck, som Balto målande uttrycker sig, »med

lika många flaggor som röda hjortron på en myr». Då vi

satte foten på Jasons däck, hälsades vi med ett kraftigt hurra !.

af hela besättningen, som utgjorde ej mindre än 63 man.

Jason hade hittills fått en någorlunda god fångst och var

det året en af de lyckligaste i hela själfångarflottan. Han

hade fått 500 st. ungsjäl och omkring 1,100 st, gammal sjäLFemte kapitlet.

Från Island mot Grönland.

Svikna förhoppningar.

en 4 juni på aftonen lättade vi ankar i det härligaste

väder. Just som vi gingo ut ur fjorden, spred den

nedgående solen ett rosenrödt skimmer öfver Isafjords

basalt-fjäll. Deras västsidor logo i aftonsolen, medan kalla skuggor

kastades in i afsatsernas alla springor uppe vid topparna

och i de remnor vattnet utgräft längs sidorna, hvarigenom

de egendomliga formerna ännu skarpare framträdde. Vi sände

detta sista stycke Europa vår afskedshelsning, hade snart

lämnat det bakom oss och stucko ut till sjös.

Som vi sträckte ut från land, omsvärmades fartyget af

en otalig massa krykjor (Larus tridactylus), böljande i

hvit-blå skaror och skrikande om hvarandra, än sänkande sig

och seglande på spända vingar lågt öfver skeppets kölvatten,

än stigande och sväfvande lätt i sin gratiösa luftdans mot

den blå himmeln. — Här var ett tillfälle att öfva sin

färdighet i flyktskjutning. Att träffa dem i luften med kula är

icke så lätt; vi sköto till måls på dem med salongsgevär och

revolver. De flesta skotten träffa icke; fågeln skakar blott138 FRÅN ISLAND MOT GRÖNLAND.

litet på vingarna och flyger vidare. En blir dock träffad;

han är icke riktigt död; han flaxar med vingarna och sjunker,

den stackars hjälplösa varelsen. Fartyget går sin gång vidare

och låter ej stanna sig af en fågels klagan. Men länge kan

man se honom, långt, långt akterut, omkretsad af sina

kamrater, med deras klagande, förebrående skrik, och flaxande

på vattenytan med sina kraftlösa vingar. Hur eländigt att

utan tanke och ändamål offra en lycklig fågel för ett

tvifvelaktigt nöje.

Den dagen rördes icke mer någon bössa. Dylikt minnes

man en stund, men så glömmes det åter.

Innan vi lämna de isländska fiskgrnnden, måste vi söka

få ett kok färsk fisk med oss. Vi stanna alltså omkring en

mil från land, och snörena utkastas. Nu inträder ett par

minuters tyst spänning — och så några starka ryck på

det ena snöret. Det halas upp, man lutar sig ut öfver

relingen, det skimrar hvitt långt ned i vattnet, och en

stor sprattlande torsk uppdrages på däck. Snart kommer

-den ena torsken efter den andra; man kappas om hvem

som kan få de flesta. Det dröjer ej länge, förrän vi ha

•ett rikligt kok fisk åt alla man ombord. Det får nu vara

nog med torsken, men det kunde vara godt att äfven få litet

hälleflundra. Vi gå därför längre ut, där flundrebankarna

•skulle vara. Vi försöka vår lycka, men denna gång ha vi ej

tur. Vi byta om plats och försöka på nytt, men utan bättre

framgång. Vi kunna ej offra mer tid på fisket, utan sätta

åter kurs västerut mot isen.

Det är en härlig nordisk natt. Solen har gått ned i

hafvet. I väster och norr glöder ännu dagen. Öfver oss

■det i alla färger skimrande himlahvalfvet, under oss det

ispegelblanka hafvet, vaggande sig i vemodsfulla tankar och

återspeglande på sin yta, men i ännu mjukare och finareDRIFISEN. 139

toner, himlens dämpade färgprakt; — och emellan dem den

svarta Jason, som med maskinen stönande arbetar sig fram

västerut. I öster sjunker Islands klippkust i en blåaktig,

violett färgton långsamt ned i hafvet. Bakom oss ligga

hemmet och lifvet, men hvad ligger väl framför oss? Det

vet ingen, men det måste vara något skönt; det är lofvande

att få börja min färd under en sådan himmel.

Af allt skönt i lifvet äro dylika nätter dock det skönaste.

Lifvet — är det väl stort annat än hopp och minne? Hoppet

hör kanske morgonen till; men minnena, alla de fagra

minnena, de äro kvällens och nattens.

Redan dagen därpå (tisdagen den 5 juni) kommo vi i

närheten af isen; han sträckte sig detta år långt söderut. Det

intryck polarhafvets drifismassor göra första gången man

kommer i beröring med dem är mycket egendomligt. Hvad man får

se är säkerligen för de flesta något helt annat än hvad man

väntat. En hägrande fantasivärld, som med vilda, bisarra

former i alla riktningar höjer sig öfver horisonten, alltid

växlande, alltid ny, en rikedom på strålande regnbågsfärger,

brytande sig i den rena iskristallen — sådan är ofta den

fantasibild, man vanligen gör sig af dessa trakter.

Men sådan är icke denna isvärld. Hon är enformig

och enkel, och likväl gör hon på oss ett sällsamt

intryck. I sina enskildheter har hon former, som växla i det

oändliga, och färger, som spela i alla skiftningar af blått

och grönt; men i sin helhet är det just genom enkla

motsatser hon verkar, denna natur: drifisen, en ofantlig hvit yta,

som blänkande och glittrande hvälfver sig mot horisonten

så långt blicken kan tränga och kastar ett hvitt återsken på

luft och skyar; — det mörka hafvet, som mot den hvita

vtan ofta synes nästan kolsvart; — och ofvan om denna40 FRÅN ISLAND MOT GRÖNLAND.

enformighet en himmel, än strålande hvitblå i det klara

dagsljuset, än mulen och hotande af drifvande skyar eller höljd

i täta dimmor, än glödande i soluppgångens och

solnedgångens rika färgprakt, än drömmande i den ljusa

sommarnatten; — och under den mörka årstiden de sällsamma

nätterna med sitt stjärneljus och sitt öfver den hvita slätten

flammande norrsken, eller månen, som mer vemodsfull än

någonsin tyst vandrar sin bana genom en öde och liflös

natur. Himlen får i dessa trakter ett större värde än på

något annat ställe. Landskapet själf är detsamma; men

himlen ger det färg och stämning.

Jag kan aldrig förgäta första gången jag kom in i denna

natur. En mörk natt i mars 1882, då jag ombord på

en själfångare kom seglande från Norge mot Jan Mayen,

rapporterades is för ut. Jag skyndade upp på däck och

stirrade ut i mörkret; men allt var kolsvart natt, och jag

kunde ej upptäcka något. Då sköt plötsligt något hvitt fram

ur mörkret. Det växte och blef hvitare, underligt hvitt på

den korpsvarta hafsytan, där det vaggade upp och ned på

de mörka vågorna. Det var det första isflaket. Så kom

det flere och flere. De dykte fram långt för ut; med ett

skvalpande ljud gledo de förbi och försvunno långt bakom

oss. I detsamma får jag se ett sällsamt sken öfver den

nordliga himmelen. Det var starkast nere vid horisonten, men

sträckte sig ända upp mot zenit. På samma gång hördes

norrifrån ett svagt brusande ljud, liknande bränningens dån

mot land. Det var drifisen vi hade förut. Ljuset var det

återsken, de hvita ismassorna alltid kasta mot töcknig luft,

och ljudet kom från sjöarna, som bröto öfver isflaken,,

medan dessa rasslande tornade mot hvarandra. I stilla

nätter kan dånet höras långt till hafs.Första mötet med drif-isen.

(Teckning af Th. Holmboe.)STORM. 141

Men allt närmare kommo vi, dånet blef allt starkare,

de drifvande isflaken omkring oss allt talrikare.

Understundom stötte fartyget mot ett flak; med ett väldigt brak

restes ismassan på ända och kastades af den starka bogen

åt sidan. Stundom voro stötarna så våldsamma, att hela

fartyget skakade och man kastades framstupa på däcket. Man

kunde icke gärna längre hysa något tvifvel om, att man här

kom in i något nytt och obekant. Kursen sattes ett par

dagar längs isen.

En afton visade alla tecken, att ett oväder var i

annalkande. Vi voro trötta vid sjön och beslöto tränga in i

isen för att där rida ut stormen. Men innan vi hunno

iskanten, bröt stormen redan lös. Seglen minskades, tills

vi slutligen blott hade några lappar kvar. Men med

brusande fart bar det icke dess mindre af in genom isen.

Fartyget tornade oupphörligt emot den; det kastades från

flak till flak; men framåt gick det; det goda fartyget letade

sig själft väg i mörkret. Sjögången blef nu våldsam,

isflaken drefvo emot hvarandra och restes på ända; det brusade

och larmade på alla kanter; men kaptenens kraftiga

kommandorop hördes. Punktligt och tyst åtlyddes de af de bleka

matroserna. Alla voro på däck; ingen vågade stanna där

nere nu, då fartyget skakade i alla fogar.

Det gick alltjämt in genom isen; det forsade och brusade

framför bogen, isflaken vältades om, splittrades, krossades,

kastades åt sidan — intet förmådde stå emot. Då reser sig

förut i mörkret ett väldigt hvitt flak och hotar sopa bort

den ena sidans dävertar; röret lägges om, och oskadde glida

vi förbi. Nu kommer från lovart en svår sjö; fartyget får

en våldsam stöt, ett brakande höres, träsplintor flyga en

om öronen. Fartyget kränger starkt, ett nytt brak, och

skansklädningen är bräckt på bägge sidorna.142 FRÅN ISLAND MOT GRÖNLAND.

Men ju längre vi kommo in i isen, kändes sjögången

mindre, larmet aftog, endast stormen tjöt starkare än

förr öfver oss. Vi hade gjort ett vågstycke, men hade

kommit oskadde ur leken och voro nu i god hamn Då

jag följande morgon kom upp på däck, strålade solen

från en klar himmel, isen låg hvit och stilla omkring

oss. Endast de bräckta skansborden påminde om en

stormig natt.

Sådant var mitt första möte med isen. Huru

annorlunda var det icke nu! Det var en solklar dag vi fingo isen

i sikte. Bländande hvit, låg han glittrande och dallrande i

solljuset långt bort mot horisonten, och hafvet vaggade stilla

och fredligt emot honom.

Man får icke tänka sig Ishafvets drifis som ett enda

sammanhängande isfält, utan som hopdrifna massor af större

eller mindre flak, som kunna hafva en tjocklek af 6, ja

ända till 12 och 15 m. och ännu mer. Huru de danas och

hvarifrån de komma, vet man ännu ej med säkerhet. De

uppstå sannolikt någonstädes på öppna hafvet långt norrut,

där ännu ingen varit. Buren af polarströmmen, föres isen

söderut längs Grönlands östkust. Här mötes han af

sjögången, som, ju längre han kommer söderut, sönderbryter

de stora sammanhängande massorna i allt mindre flak. Genom

sammanpressning och skrufning kunna flaken äfven staplas

upp på hvarandra och bilda då s. k. »is/røs», hvilka ofta

kunna höja sig 6 till 8. m. öfver vattenytan.

Det är i detta sönderbrutna tillstånd polarisen af

själ-fångaren anträffas i Danmarkssundet, och mellan dessa

drifvande flak, som dock ofta kunna vara farliga nog, banar

han sig med sitt starka fartyg väg på jakten efter

klap-mytsen.FALL. 143

I flere dagar gingo vi sydpå längs isen. Onsdagen

sågo vi Staalbjergliuk och beräknade vårt afstånd därifrån

till omkring 8 mil.

Torsdagen (7 juni) kommo vi in i en isudde med gles

is. En och annan klapmyts sågs på flaken. Nu blef det lif

ombord. Att få se själ så tidigt, vid första udde man kom

in i, var ett godt varsel, och drömmar om fångstår, sådana

som i äldre tider här på Grönland, stego upp i de många

själfångarnes lifliga fantasi. De voro ju också alla starkt

intresserade af att fartyget fick en riklig fångst, då deras

förtjänst beror däraf, och många människor ha lyckligtvis en

benägenhet att hoppas på det de önska. Lätt stiger hoppet,

men lätt svikes det också.

Man såg flere själar på isen, och kaptenen beslöt

försöka ett litet »fall», d. v. s. skicka ut båtar på fångst. Den

ena vaktens båtar, alltså fartygets halfva antal, utsändes.

Kapten Sverdrup och löjtnant Dietrichson, som aldrig förut

varit med på någon fångst, brunno därför äf ifver att få se

och skjuta på dessa massor af vildt och blefvo ej litet glada,

då det ändtligen bar af och de fingo taga plats i hvar sin

båt, men som oerfarne måste de första gången ställa sig

under goda skyttars ledning. Snart hörde vi skott i olika

riktningar omkring oss; men det var ingen liflig eld, endast

ett skott då och då, icke som vid god fångst, då från alla

håll och kanter skott på skott smattra utefter isen. Sedan

båtarna kommit tillbaka, utsändes på eftermiddagen äfven den

andra vaktens båtar.

För min egen del stannade jag ombord hela dagen

och sköt en hop själ från fartygets akter. Märkligt nog,

kan man i de flesta fall komma själen närmare med

fartyget än med båtarna. Dem är han vanligen rädd för144 FRÅN ISLAND MOT GRÖNLAND.

och dyker ofta, innan de ännu äro inom skotthåll, medan

man mången gång kan med fartyget stöta till flaket, hvarpå

själen ligger, innan han dyker. I allt fingo vi den dagen 187

själar, hvilket är mycket litet. Det var mest ungsjäl, s. k.

»klapmytsgris».

Flere fångstfartyg sågos den dagen i isen väster om

oss, och dagen därpå kommo vi i förbindelse med flere af

dem. Det var naturligt, att de alla gärna ville tala med

Jason, som hade denna underliga grönlandsexpedition ombord,

och kaptenen på Magdalena, från Tönsberg, gjorde oss till

och med ett besök ombord. Vid afresan utlämnades till

honom den post till själfångarflottan i Danmarkssundet, Jason

fått. på Island, då vi ju ämnade oss till Grönlands östkust

och det därför var ovisst, om Jason på en tid skulle träffa

de andra fartygen. Magdalenas kapten lofvade också

fortskaffa brefven till deras adresser. Det är ett ganska märkligt

sätt, hvarpå postförbindelsen med Ishafvet underhålles.

An-löper ett af fartygen Island, får det posten äfven för alla

de andra fartygen. Men Ishafvet är stort, och det kan ju

vara osäkert, om man träffar hvarandra här uppe. Så är

dock ej fallet. Fångstfälten äro ej större, än att man mycket

väl kan hålla reda på hvarandra och veta, hvar man är

och hvad man har för sig, alldeles som förhållandet vanligen

är i en småstad. Man ligger gärna i närheten af hvarandra

och aflägsnar sig endast i nödfall något längre från de andra

fartygen, då man fruktar att dessa under tiden kunde få god

fångst.

Senare på eftermiddagen kommo vi i närheten af Geysir

från Tönsberg. Kaptenen kom ombord och drack en toddy med

oss. Han var så munter och glad, att ingen nändes tala om

för honom, att han förlorat tre af sina barn i difteri, sedan hanNÄBBHVALEN. 145

reste hemifrån. Kapten Jacobsen hade fått veta det genom

€tt bref hemifrån, som han erhöll på Island; men själf hade

han ingenting hört och fick heller ingenting veta. Så kan

man lefva här uppe på Ishafvet utan att ana hvad som

föregår ute i världen. Alla ens fröjder och sorger röra sig

omkring själen och själfångsten. Hela Europa kunde störta

samman, utan att man hade någon aning därom.

Medan vi under natten höllo västlig kurs långs iskanten,

passerade vi Morgenen, ett af Sven Foyns fartyg. Det kom

just nu ut ur isen med hudarna af tre nyskjutna isbjörnar

på släp. Man släpar nämligen gärna hudarna några dagar

efter fartyget för att rengöra dem. Denna anblick väckte

Sverdrups och Dietrichsons stora afund, och deras högsta

önskan var nu att få se och skjuta björn.

Vi hålla nu västlig kurs ett par dagar, men vinden är

ogunstig, och det går därför icke så fort som vi beräknat,

helst som vi, när vi komma till en djupare bukt i isen, alltid

gå in för att spana efter själ, hvaraf vi hittills endast sett

mycket litet. Däremot passera vi icke så få hvalar. I

synnerhet är den mindre arten, näbbhvalen (Hyperoodon

dio-don), alls icke sällsynt. I flockar på 5 och 6, stundom flere,

komma de ofta strykande långs fartygets sidor och vältra

sig eller ligga alldeles stilla framför bogen. Den höga,

runda fettpuckel de ha på pannan och som de gärna sticka

upp öfver vattenytan ger dem ett sällsamt utseende. I

synnerhet är den starkt framträdande hos hanarne. Puckeln

öfvergår med en brant sluttning i den långa och smala näbb,

hvartill käkarna äro förlängda.

Näbbhvalen räknas till tandhvalarne, oaktadt han blott

har två små tänder, som sitta löst ytterst i underkäken och

mycket ofta på äldre individer falla bort. Han har tydligen

Nansen. 10146 FRÅN ISLAND MOT GRÖNLAND.

ej den ringaste nytta af dessa tänder, som endast äro den

sista kvarlefvan af arfvet från roflystna förfäder, hvilka, i

likhet med andra tandhvalar, voro utrustade med en lång rad

af spetsiga, kägelformiga tänder. Ett förändradt lefnadssätt

har emellertid gjort tänderna onyttiga. De ha småningom

försvunnit, och nu finnas endast två kvar. För öfrigt ha

näbbhvalarne, medan de ännu ligga i moderlifvet, rudiment

till full tandbesättning, ett arf från förfäderna.

Nu mera lefva näbbhvalarne af små djur, som svärma,

omkring i hafvet och slukas hela, en operation hvartill tänder

ej behöfvas. Hur litet gagn de i verkligheten ha af de två

tänder de ännu ha i behåll, därpå fick jag för några år

sedan ett mycket talande bevis. Till mig, som då var

an-stäld vid Bergens museum, insändes nämligen en

näbb-hvalstand, hvars krona var tätt besatt med långa rankfötter

(cirrerpedi), unga och gamla, en hel koloni, och några af

dem så stora, att de måste ha hängt alldeles utom munnen

på djuret. Hade denna tand begagnats, skulle dessa

parasiter icke kunnat sitta där ett ögonblick utan att bli afslitna.

Tanden förvaras ännu i Bergens museum.

Dylika små iakttagelser, huru obetydliga de än kunna

synas, äro dock ofta för naturforskaren af stort intresse.

De visa honom nämligen, på hvilken vacklande grund den

så allmänt utbredda åsikten om alltings ändamålsenlighet i

naturen i själfva verket hvilar.

Understundom mötte vi äfven den väldiga blåhvalen

(Balænoptera sibbaldii), resen i vår tids och alla tiders

djurvärld. Långt i fjärran kan män se hans ångpelare och höra

honom pusta. Han kommer närmare, och så, ofta innan

man vet ordet af, skjuter först hufvudet med den skarpa

kölen längs nosen, och därefter den väldiga ryggen medLAND I SIKTE. 147

den lilla fenan långt bak upp ur vattnet på sidan om

fartyget. Han andas ut, och en väldig ångpelare stiger upp i

luften. Det är som ventilen på en ångpanna öppnades; man

känner ordentligt, hur luften kommer i rörelse. Snart kröker

han åter rygg och försvinner i djupet.

Söndagen den 10 juni hade vi töcknigt väder; vi hade

på flere dagar ej kunnat göra någon observation och voro

fullkomligt okunniga om hvar vi befunno oss. Strömmen,

som här är mycket stark, måste ha fört oss ett godt stycke

i sydvästlig riktning. Vi måste ha kommit pä de bredder,

där iskanten, om någon utsikt nu funnes att nå land, borde

kröka af mer i västlig eller nordvästlig riktning. Någon

antydning därtill stod emellertid ej att upptäcka, och det såg

föga lofvande ut.

Tiden för klapmytsj akten var snart inne. Jason kunde

behöfva lång tid för att mot strömmen framtränga mot nord

ost, så mycket mer som vinden återigen sprungit öfver på

ost. De andra fartygen kunde under tiden få fångst, och

jag hade förbundit mig att icke genom min expedition hindra

Jason i dess egentliga bestämmelse. Det beslöts därför på

förmiddagen att nu uppgifva landstigningsförsöket och

återvända till det vanliga fångstfältet, och vi började kryssa oss

österut mot vind och ström.

Följande dagen klarnade det, och vi fingo land i sikte:

den första lockande anblicken af Grönlands östkust. Det var

höga, vildt sönderslitna berg, tydligen landet norr om Kap

Dan. Vi voro ej så långt därifrån som vi trodde, på sin

höjd 15 mil. Då en djup, trång bukt, hvars slut ej kunde

skönjas ens från tunnan på masttoppen, skar sig in i isen

mot land, beslöto vi försöka, hur långt vi kunde komma.

Vinden var gynsam, och det gick med god fart in

genom rännan. Snart stängde emellertid is för ut; men en148 FRÅN ISLAND MOT GRÖNLAND.

själfångare tappar ej modet för så litet; för Jasons starka

bog måste isflaken ge vika, och vi kommo in i en stor

»klare» (öppet, isfritt vatten), där ingen is stod att upptäcka

i riktningen mot land. Detta såg lofvande ut. Vid

middagstiden voro vi på 65° 18" n. br. och 34° 10" v. 1. Det var

alltså mer än 13 mil till land; men hoppet började dock så

småningom stiga.

Sedan vi seglat ännu ett par timmar med god fart,

började man dock från toppen upptäcka is för ut. Efter en

stunds segling genom denna is visade den sig för fartyget

svår att forcera. Vi voro nu 9 till 10 mil från land, och

då isen var tämligen ojämn, fann jag ej rådligt att öfver den

försöka en landstigning. Det var bättre att vänta till längre

fram, då isbältet blir smalare. Visserligen såg det ut, som

vi längre norrut kunde komma betydligt närmare land; men

Jason skall, som sagdt, på själfångst, och sökte vi där komma

in, äfventyrade vi att fastna i den och förlora den bästa

fångsttiden. Vi vände därför om och sade Grönlands

östkust för denna gång farväl. Tjocka dolde snart landet för

våra ögon.

Om denna vår första anblick af Grönland skrifver

Balto: »Vi seglade flere dagar i riktning mot Grönland, tills

vi fingo land i sikte. Men landet var långt ifrån oss, vid

pass 15 (?) mil bakom isen. Den del af Grönlands östkust

vi då fingo se var icke vacker eller behaglig att se; tvärt

om var kusten ful och stygg att skåda. Tv förfärligt höga

klipptinnar reste sig som kyrktorn upp mot himlens skyar,

vilka höljde deras toppar.»

Följande dag fingo vi ett godt bevis på strömmens

styrka i detta farvatten. Hela natten hade vi kryssat mot

nordost under en stark ostlig vind. Nästa förmiddag fingoSPÄCKHUGGAREN. 149

vi åter land i sikte, men nu i ungefär samma riktning som

dagen förut.

Vi kryssade nu några dagar långs iskanten, men kommo

endast obetydligt framåt, då vind och ström voro starkt emot.

Liksom förut, sågos mycket näbbhval och flere stora

bardhvalar, sannolikt mest blåhval. De sistnämda gå vanligen i

västlig riktning, möjligen på vandring mot Grönland. Hvalarne

Vår första syn af Grönlands östkust (vid Ingoffsfjället).

(Skiss af författaren.)

ha tydligen också sina vandringar, men vi känna ännu litet

eller intet därom. Då och då sågs en mindre hvalart, som

en del själfångare kalla klapmvtshvalen, då de påstå, att han

skall uppehålla sig i närheten af klapmytsfångsten. Det är

möjligen samma art som förekommer vid Finnmarkens kuster

och där kallas sej hval (Balænoptera borealis).

Ett par gånger såg jag späckhuggaren (Orca gladiator),

denna lilla hvalart, som är så lätt igenkänlig på sin höga

ryggfena och som de norska fiskarne af denna orsak kalla150 FRÅN ISLAND MOT GRÖNLAND.

»staurhynning» eller »staurkval». Han är en stark simmare

med snabba rörelser och en farlig tandgård. Han är alla de

stora hvalarnes skräck, och hvar han visar sig, fly de därför

hals öfver hufvud, och en enda sådan liten gladiator kan

ensam jaga dessa jättar framför sig, stundom till och med

ända på land. Denna skräck är ej heller helt och hållet

ogrundad, ty han anfaller dem helst i flockar, och hugger

stora stycken späck ur deras sidor, däraf namnet. Af smärta

och förtviflan piska de stora hvalarne vattnet till skurn och

ila bort som blixten, följda i hack och häl af dessa små

odjur, som icke gifva sig förr än deras offer, utmattade af

blodförlust och ansträngning, duka under. Men det är icke

blott hvalarne späckhuggaren angriper, äfven själarne äro

föremål för hans roflystnad. Eskimåerna ha berättat mig,

huru de sett »ardluken», som de kalla honom, taga själen i

en enda munsbit.

På de norska kusterna synes späckhuggaren i

allmänhet föra ett mera fredligt lif. Han infinner sig ständigt vid

våra sillfisken och synes här endast lefva af sill och sej.

Han visar ingen benägenhet att angripa de stora hvalarne,

med hvilka han här dagligen sammanträffar, liksom de ej

heller synas vara rädda för honom. Orsaken härtill är

möjligen den, att han här har fullt upp med fiskföda, så att

han ej bryr sig om hvalspäck; sannolikare är dock, att de

bardhvalar, som komma på sillfiskena, nämligen sillhvalen

(Balænoptera musculus) och »vaagehvalen» (Balænoptera

ro-strata), icke äro de hvalar han brukar angripa. Dessa äro

sannolikt den icke så snabba och starka blåhvalen och

möjligen äfven trollhvalen (Megaptera boops).

Allt emellanåt sågos själar sofvande på vattenytan.

Gungande upp och ned på vågorna, hade de en förvillandeKLAPMYTSENS AFTAGANDE. I 5 I

likhet med stora, på vattnet flytande korkdynor. En och

annan själ sågs äfven ligga på de här och där drifvande

isflaken. Detta ansågs för tecken, att det möjligen fanns själ

på isen innanför. Men luften var tjock, och vi gåfvo oss ej

ro till någon närmare undersökning. Vi längtade att få träffa

de andra fartygen.. Omsider fingo vi en liten västlig bris, och

ett par dagars segling förde oss åter tillsammans med dem.

Ombord på Jason drogs en suck af lättnad, då man erfor,

att de ej fått någonting sedan vi lämnade dem.

I många dagar ända till midsommar lågo vi nu i tjocka

och dåligt väder utanför isen och stampade i sjögången, utan

att få så mycket som en enda själ. I midsommardagarna

skulle det bli bättre, sade man; men midsommarafton och

midsommardagen och ännu många andra dagar gingo utan

någon annan förändring, än att det blef riktigt vackert

väder med ett strålande, människovänligt solsken, som gjorde

tillvaron betydligt lättare. Så länge man har solen, skall

man ju icke klaga.

Alla fartyg som funnos i Danmarkssundet voro nu

samlade, tillhopa väl en 14 à 15 stycken. Alla seglade efter

hvarandra in och ut i bukterna, alldeles som en fårskock.

Ger sig en af dem in i en bukt, strax äro alla de andra

efter. Vänder en, så vända alla de andra, och så bär det

af ut igen. På detta sätt förgick tiden.

Men hur kom det till, att denna själart, som förr

fångades i sådana massor här uppe, nu var så sällsynt?

Denna frågas besvarande har gifvit många själfångare grå

hår. Att här gifva svar därpå faller sig ej lätt.

Då det möjligen kan intressera en och annan att få en

fullständigare skildring af klapmytsens lif och vandringar och

själfångsten här uppe, och då jag mer än de fleste haft tillfälle152 FRÅN ISLAND MOT GRÖNLAND.

>

att anställa iakttagelser däröfver, skall jag i ett särskildt

kapitel söka gifva en kortfattad framställning däraf, så långt

min erfarenhet sträcker sig. Ty i klapmytsens vandringar

ges ännu mycket som är dunkelt och tarfvar grundligare

undersökning.Sjette kapitlet.

Klapmytsen och klapmytsfångsten.

lapmytsen (Cystophora cristata, Erxl.) är en mycket stor

själart, närmast besläktad med sjöelefanten på

Amerikas östkust och i de antarktiska hafven. I likhet med denne,

har hanen en hätta öfver nosen och skiljer sig därigenom

till det yttre skarpt från alla andra arktiska själar. Honan

däremot har ingen sådan hätta; huden öfver nosen är endast

litet lös och uppsväld.* Han kan uppnå en betydlig storlek

och är näst blåsjälen den största af de själarter, som

förekomma i våra nordiska farvatten. När han kommer till

världen, är han genast färdig att gå i vattnet och har en

dräkt af glatta själhår. Han är då ljus eller nästan hvit på

undersidan och grå öfver ryggen. Vid nästa hårombyte blir

han något fläckig, och, ju större han blir, utvecklas denna

hudteckning allt mer, tills han som fullvuxen får en gråhvit

bottenfärg med en mängd större och mindre, oregelbundna

svarta fläckar, strödda öfver hela kroppen. Minst äro fläckarna

* När Robert Brown (Arctic Manual and Instructions, London

1875, — »Natural History», s. 64) säger, att äfven klapmytshonan har

hätta, är detta ett fullkomligt misstag.154 KLAPMYTSEN OCH KLAPMYTSFÅNGSTEN.

på hufvudet, men de sitta här så tätt, att hufvudet ofta

förefaller alldeles svart.

Hanens hätta kan blåsas upp till rent af förvånande

storlek och ger då hufvudet ett högst egendomligt utseende.

Det händer dock sällan, och jag har ej sett honom göra det

annat än när han blir ond och retad, t. ex. då man skjuter

på honom. Vanligen ligger hättan slakt ned och hänger då

som en kort snabel fram öfver nosen. Ändamålet med denna

hätta är ej lätt att förstå. Det låter visserligen tänka sig,

att hon möjligen kan vara ett försvarsvapen till skydd af

klap-mytsen ömtåligaste del, nosen, hvilket i tidernas lopp

utvecklats hos hanarne i följd af deras strider om honorna, då de

bäst skyddade gått med seger ur dessa strider och sålunda

kunnat föröka sig i starkare grad än de hättlösa.

Denna förklaringsgrund förefaller mig dock långt ifrån

öfverbevisande; ty väl utkämpa hanarne i brunsttiden väldiga

bataljer med hvarandra, men det är mig svårt att fatta,

hvarför just nosen skulle härvid sväfva i så stor fara.

Sannolikare synes mig då, att denna hätta kan vara en prydnad,

som hanarne fått därigenom, att hanar med anlag därtill vid

parningen föredragits af honorna.

Klapmytsen är stor och stark, tillika modig och, när

han sätter sig till motvärn, icke att leka med. På isen rör

han sig visserligen mindre lätt, men i vattnet kan han vara

rent af farlig, och eskimåerna, som måste fånga honom från

sina små kajaker (skinnbåtar), ha därför goda skäl för den

respekt de hysa för honom; han har vållat mången eskimås

död. 1882 blef min båt en gång angripen af en sårad

klap-mytshane, som kastade sig upp på båtkanten och högg efter

mig med tänderna, men träffade i stället relingen, där han

lämnade djupa märken.KLAPMYTSENS VANDRINGAR.

155

Klapmytsen är en alldeles utmärkt simmare och dykare.

För att hämta sin föda, som hufvudsakligen består af fisk,

kan han gå till stora djup, hur stora kan ej med visshet

uppgifvas, men en ungefärlig slutsats kan dock dragas däraf, att

jag midt emellan Spetsbergen och Jan Mayen funnit exemplar

af rödßsken (Sebastes norvegicus) i hans måge, och röd fisken

är en djup vattensfisk, som lefver på ett djup af mellan 50

och 90 famnar. * Besinnar man, hvilket starkt tryck (sålunda

minst fyra atmosferer) så många famnar vatten frambringa,

inser man lätt, att klapmytsen ej kan ha klena lungor. Som

bevis på hans styrka kan äfven nämnas, att han är i stånd

att från vattnet hoppa upp på kanten af isflak, som ligga

sina 2 till 3 m. öfver vattenytan.

Klapmytsen är en nästan helt och hållet pelagisk själart.

Han håller sig ej synnerligt till kusterna, utan följer på sina

vandringar mest drifisen och förekommer jämte denna

öfverallt i Ishafvet och norra Atlanten mellan Spetsbergen,

Labrador och Baffinsviken. Hans östra gräns synes vara ungefär

vid Spetsbergen; vid Novaja-Semlja förekommer han icke.

Han är sällskaplig, och, samlad i större eller mindre

flockar, företager han flere gånger om året bestämda

vandringar, som dock ännu äro föga kända. På Grönlands

västkust, där eskimåerna jaga honom, ser man visserligen, att

han på bestämda tider försvinner, men ingen vet med

visshet, hvart han begifver sig. Mig förefaller det sannolikt, att

klapmytsen, när han första gången om vintern eller tidigt

på våren försvinner, uppsöker långt från kusterna liggande

drifis** för att där i slutet af mars i fred och ro framföda

sina ungar, hvarpå han åter i slutet af april eller början af

* Stundom kan han också förekomma på något mindre djup.

** Den västgrönländska klapmytsen beger sig sannolikt till drifis

under kusten af Labrador, där han om våren fångas i stor mängd.156 KLAPMYTSEN OCH KLAPMYTSFÅNGSTEN.

maj visar sig vid Grönlands västkust. När han så i juni

och början af juli försvinner, är det för att åter uppsöka

drifis. Då kommer nämligen den tid, då han ömsar hår, och

medan detta pågår, beger han sig ej gärna ut i vattnet.

Helst ligger han då på isflaken och solar och skubbar sig.

Man kan då anträffa hela högar af hår efter honom. Under

den tiden förtär han mycket litet och blir i juli mycket

mager.

Gammal klapmytshane.

(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.)

Huruvida den klapmyts, som förekommer på Grönlands

östkust, till en del är densamma som eskimåerna fånga på

västkusten, har jag ej kunnat få fulH utredt, men det ges

vissa förhållanden, som göra det i någon mån sannolikt.

Genom kolonibestyrer R. Möller har jag från en

half-grön-ländare, assistent Lund, fått upplysningar om klapmytsfångsten

i Västgrönland. Af dessa och andra upplysningar framgår,

att klapmytsen visar sig om våren på södra delen af väst- .

kusten i maj eller i mindre antal till och med i slutet af

april. Den synes då komma tågande norrifrån (möjligenKLAPMYTSENS VANDRINGAR.

157

långs isen från Labradorsidan?); man kallar därför detta stim

klapmytsens sydstim. Att han verkligen kommer norrifrån,

synes äfven däraf, att han vanligen visar sig förr vid de

nordligare kolonierna Sukkertoppen, Godthaab, Fredrikshaab

än vid Julianehaab och den sydligaste kusten. De största

massorna af klapmyts förekomma från slutet af maj till

midten af juni. Emellan den 20 och 25 juni är stimmet

förbi. I midten af juli visar sig klapmytsen åter på väst-

Hona och ungar af klapmyts.

(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.)

kustens södra del, och höstfångsten börjar. Han synes då,

så vidt jag kan se, komma med »storisen» (drifisen)

söder-eller rättare österifrån. Fångsten varar vanligen till slutet

af augusti.

Min erfarenhet rörande klapmytsens förekomst i

Danmarkssundet är följande. Man finner honom där redan i

maj och början af juni, och jag har själf 1882 den tiden

sett och varit med om att fånga ganska mycket (till den 24

juni hade vi mellan 3,000 och 4,000). Först mot slutet af

juni (efter den 24) börja hufvud massörn a infinna sig eller158 KLAPMYTSEN OCH KLAPMYTSFÅNGSTEN.

åtminstone samla sig i de otaliga skaror, man då och i

början af juli kan se där. Inemot midten af juli synas de åter

sprida sig eller försvinna. Efter den tiden, omkring den 22

juli, har jag sett mycken klapmyts ligga på drifisen längre

söderut, 63—64° n. br. under östkusten. (Jfr kap. IX: Vår

drift i isen.)

Sammanställas dessa iakttagelser, synes den slutsatsen

naturlig, att klapmytsen, sedan ban möjligen (i slutet af

mars) framfödt sina ungar på drifisen under Labrador, drar

norrut långs iskanten, går öfver Davissundet och når

Grönlands västkust, möjligen vid Sukkertoppen eller litet norr

därom, i slutet af april, beger sig därpå söderut långs

kusten,* går omkring midten af juni, till en del förr, rundt

om Kap Farväl och drager långs drifisen östkusten uppför

till Danmarkssundet, dit hufvudmassan ankommer mot slutet

af månaden. Sedan han där afslutat hårömsningen, drager

han åter söderut och börjar redan i midten af juli passera

Kap Farväl på väg till västkusten. Riktigheten af denna

slutsats är dock långt ifrån bevisad. Det låter t. ex. väl

tänka sig, att det längre söderut på östkusten ges ställen, dit

han begifver sig.**

Så vidt man vet, förekommer klapmytsen ingenstädes

i sådana massor som i Danmarkssundet under hårömsningen,

och här är det också förnämligast som de norska

själ-fångarne idka fångst.

* Den håller sig då gärna ute i sjön ett stycke från land.

Fångstmännen vid Kcingek (i närheten af Godthaab) berättade mig sålunda,

att de måste söka honom flere mil till hafs.

** Att det blott kan vara en del af klapmytsen i Danmarkssundet

som drager söderut, synes däraf, att han redan i midten af maj

anträffats där; dessutom förekommer han ju öfver hela Ishafvet norrut.

Han synes också ha bestämda platser norrut, där han samlas under

hårömsningen. Sålunda ha norska själfångare de senare åren vid den

tiden sökt honom i närheten af Jan Mayen.KRIGSLIST. 159

Denna fångst börjar vanligen i juni, då fångstfartygen

anlända till Danmarkssundet, sedan de i hafvet omkring Jan

Mayen drifvit fångst på en annan själart, den s. k.

grönlandssjälen (Phoca grönlandica, O. F. M.). Några af dem ha

äfven förut nordost om Island jagat näbbhvalen eller

bottle-nosen (Hyperoodon diodon).

Hvad man först har att göra är att söka få rätt på

själen, och det är ofta svårt nog. Ty man må ej föreställa

sig, att han ligger strödd öfver all isen här uppe. För att

få rätt på honom måste fartygen ofta söka i hela veckor.

De gå då långs den yttre kanten af drifisen och tränga

vanligen öfverallt, där det finns öppningar eller bukter, in

i isen, på samma gång ismassorna åt alla håll noga

undersökas med kikare från den på stortoppen anbragta

utkikstunnan. Upptäckas så ändtligen efter långt spejande flockar

af själ långt inne i isen, och är denna icke allt för tätt

sammanpackad, fyrar man på i maskinen det bästa man kan

och ger sig så fort som möjligt in i isen för att komma

fram till själen; eljest riskerar man att andra fartyg komma

en i förväg. Inga vänner i spel, heter det, och detta gäller

i fullaste utsträckning om själfångsten på Ishafvet; här söker

man efter bästa förmåga öfverlista hvarandra. Ligga flere

fartyg i närheten, när man får själ i sikte, och man har

anledning tro, att dessa ännu icke sett honom, gäller det

vanligen i första rummet att narra bort dessa från stället.

För detta ändamål göras då otroliga konststycken. Ett af

dem är att för ånga och fulla segel sätta af i en helt annan

riktning och låtsa, som man där såg eller väntade få se

själ, för att sålunda locka de andra med sig och därpå, när

de kommit ett stycke på väg, obemärkt smyga sig tillbaka

och in till själen. Sådant är icke ovanligt där uppe.187 KLAPMYTSEN OCH KLAPMYTSFÅNGSTEN.

När man så allt hvad fartyget kan tåla bryter sig in

genom isen och det i skansen blir bekant, att man från tunnan

ser själ, då händer väl, att det blir lif ombord. Alla äro på

benen, alla skola fram i backen eller upp på relingen, om de

ej redan sett honom från däck. Man får nu brådtom att

göra båtarna klara, se efter om det finns bröd och fläsk i

båtkistorna, öl på dunken och patroner i patronlådan, om

studsaren är i godt skick och försvarligt putsad, och har

man intet annat att syssla med, ger man sig tid att slipa

sin knif, så att den biter riktigt bra på alla de själar man

får att flå. Så gör man åter ett slag framåt backen för att

speja efter själ, eller riktas ögat upp åt tunnan, för att se, åt

hvilket håll den långa kikaren pekar, och därefter inåt isen

i denna riktning. Får man då öga på en själ, blir det ett

pekande och ett pratande. Snart ser man flere; som svarta

prickar dyka de fram på isen långt för ut. Hvarenda ny själ

hälsas med jubel.

Emellertid arbetar sig fartyget jämt och säkert in genom

isen. Kommandoropen ljuda uppifrån tunnan. Än är det

»dikt babord!» än »dikt styrbord!», så »fall!» eller »lova!»

eller »rätt så!» De båda arma satarne vid röret arbeta så

att svetten lackar af dem, och ratten snurrar omkring som

hjulet på en spinnrock, medan fartyget med dån och brak

törnar" emot de väldiga flaken, sa att det skakar i alla sina

fogar och man på däck ofta har svårt att hålla sig upprätt.

Nere i maskinrummet eldas alltjämt på, medan propellern

akterut snurrar rundt och bildar ett hvirflande och

skummande kölvatten, som dock snart åter täckes af isen. Men

uppe i tunnan sitter kaptenen och fröjdar sitt öga med

anblicken af själmassan för ut, medan han gör upp sin

anfallsplan och söker väg åt sitt fartyg. Det är en spännande färd;

oro och förväntan stå att läsa i alla ansikten.KLART TILL FALL!

161

Ändtligen kommer det länge väntade ordet: * purra ut

till fall!» Det går ett ordentligt tjut af glädje öfver hela

fartyget. Värst är det nere i skansen, där man nu ej -får

sofva längre. Alle man draga på sig fångstkläderna, och i

kabyssen göres upp eld och kokas, för att alla skola få sig

ett godt mål varm mat, innan de gå i båtarna. Och så

börjar man, kanske efter en half dags resa, komma in bland

Klapmytsfångst.

(Af E Nielsen, efter en skiss af författaren.)

själen och få se allt större flockar på isflaken. Men man

fortsätter, tills man kommit midt i hjärtat af fångstfältet, där

själen ligger tätast. Och nu ändtligen ljuder det från tunnan:

»klart till fall!» och alla störta i båtarna, som hänga färdiga

i dävertarna på fartygets båda sidor. Sedan skytten på

båten — ty det finns blott en sådan på hvar båt, och han

är tillika dess befälhafvare — fått sina instruktioner, ljuder

det ändtligen: »sätt af!» Fartyget har emellertid saktat farten,

Nansen. 11162 KLAPMYTSEN OCH KLAPMYTSFÅNGSTEN.

och båtarna äro inom ett ögonblick i vattnet. Och så sätter

man af åt hvar sitt håll. Det är en vacker anblick att se

ett fångstfartygs tio båtar sålunda på en gång sätta af från

fartyget och ro i hvar sin riktning in genom isen. Skytten

står upprätt och spejande i stäfven på hvar båt, medan

styrmannen står i aktern vid styråran och de öfriga tre eller

fyra af båtens besättning drifva fram honom med kraftiga

årtag.

Så kommer man in bland själen, och det börjar knalla

och smattra på alla håll. Det kan ibland låta som en

ordentlig batalj påginge. Är det tillika en vacker

solskensdag och massor af själ ligga på isflaken rundt omkring och

sträcka sig i solen, då ligger det ett egendomligt skimmer

öfver detta lif, som alltid skall utöfva en mäktig

dragningskraft på den som en gång varit med därom. Hvar och en

af skyttarne vill naturligtvis vara den förste som kommer

tillbaka till fartyget med lastad båt, och han söker elda upp

sitt folk till samma ärelystnad och att drifva båten framåt i

starkast möjliga fart. När man hunnit i själens närhet, måste

man noga akta sig att komma bakom något isstycke, så att

han förlorar båten ur sikte, sedan han en gång fått ögat

på den. Man söker helst ro fram i öppet vatten och så

rakt på själen som möjligt, så att han länge kan se båten.

Blir han nämligen plötsligt öfverraskad, försvinner han strax.

Då han blir varse båten, lyfter han upp hufvudet, men är

denna ännu långt borta, lägger han det kanhända åter ned

på isen och ligger så stilla.

Emellertid kommer båten närmare, framdrifven af fyra

kraftiga åror. Då lyfter han åter på hufvudet och blickar,

nu allt mer betänksam, än på båten, än på vattnet under

sig. Han blir orolig, hasar sig fram ännu längre ut på

kanten, sträcker ut halsen och ämnar synbarligen försvinnaKRIGSLIST. 163

i djupet. Plötsligt och på ett tecken af skytten uppger nu

båtmanskapet ett förfärligt tjut. Själen studsar, sträcker åter

ut halsen och lyssnar förvånad till dessa underliga ljud. Men

så drar han ihop sig igen, skjuter sig ännu en gång ut mot

iskanten och ämnar just försvinna, då ett nytt tjut, ännu

värre, ännu mera ihållande och ohyggligt än det första,

kommer från båten. Åter sträcker han ut halsen, åter

lyssnar han förvånad och stirrar på båten, hvilken alltjämt med

full fart. flyger fram öfver vattnet.

Men nu lägger han de främre simfötterna ut öfver

iskanten, kröker ryggen och sträcker ut halsen mot vattnet.

Trots de mest infernaliska vrålningar utifrån båten, tänker

han nu verkligen störta sig i vattnet, och man är ännu icke

inom skotthåll. Det är nu ingen annan råd: skytten kastar

i ett nu studsaren till ögat och sänder en kula in i iskanten

alldeles inuder honom, så att snö och isstycken kastas upp

och träffa honom i bringan och på nosen. Det var något

alldeles nytt. Förskräckt drar han sig baklänges och med

indraget hufvud tillbaka in på flaket, stirrande på iskanten.

Medan han grubblar på denna nya gåta, har båten med god

fart kommit inom skotthåll. »Väl rödt!» kommenderas det,

årorna släppas och, hängande i stropparna, glida de åt sidan.

Alla måste sitta stilla och tysta, medan skytten höjer

studsaren. Skottet brinner af och, träffadt i pannan, sjunker själens

hufvud ned på isen igen, men denna gång för att ej mer

resas.

Ligga många själar i hvarandras närhet, kan man på

en gång få göra god fångst; men det är då af största vikt

att träffa, i synnerhet de första man skjuter på, så att de

genast ligga stendöda. Jag erinrar mig sålunda 1882 ha

skjutit en hel båtlast på samma ställe, och ingenting

hindrade, att jag skulle kunnat skjuta flere båtlaster, om jag164 KLAPMYTSEN OCH KLAPMYTSFÅNGSTEN.

blott kunnat fortsätta. Ty har man en gång fått död själ

omkring sig på alla håll, då ligger äfven den lefvande lugn

och stilla. Han ligger och ser på sina döda kamrater, som

han tror vara lefvande, och tänker tydligen, att om de kunna

ligga stilla, som äro orostiftaren så nära, kan han det också.

Har man däremot den oturen att skadeskjuta en af de första

själarna, så att han börjar sårad hoppa omkring på flaket

eller med ett. plaskande störtar sig i vattnet, då följa de

andra gärna efter. Det är därför mycket bättre att skjuta

bom, och däraf inses äfven lätt, huru ytterst viktigt det är

för en själfångare att ha säkra skyttar ombord.

Strax själen är skjuten, flår man honom. Det gäller

att få detta gjordt i största hast, för att så fort som möjligt

komma därifrån och icke bli förbirodd af de andra båtarna.

Det är därför af mycken vikt för en skytt att ha goda flåare

med sig. Det är en otroligt kort tid en god flåare behöfver

för att flå en själ, och jag har ofta sett det ske på ett par

minuter. Först ett långt snitt längs buken från hufvud till

svans, så ett par snitt ned på hvar sida mellan späcklagret

och köttet, därpå några snitt uppe vid hufvudet och några

nere vid svansen och bakfötterna, och huden är afflådd.

Därefter drages skinnet af fram fötterna och från skäres med ett

par snitt. Allt är nu färdigt och föres i båten. Det är

blott skinnet och det därunder liggande tjocka späcklagret

som tagas med; resten lämnas kvar på isen till föda åt

måsarna.

Det är icke så synnerligt länge denna fångst drifvits i

Danmarkssundet. Den tog sin början 1876 och drefs af

många norska fartyg* med utomordentlig framgång de första"

* Ett par engelska och amerikanska fartyg försökte sig också på

denna fångst, sedan norrmännen gjort början.ORSAKEN TILL KLAPMYTSENS AFTAGANDE. 165

åtta åren. Själ fanns då öfverallt, och man sköt ned den i

tusental. Under denna tid skötos omkring 500,000, och

nästan lika många träffades måhända af kulor, utan att man

lyckades få rätt på dem. Då inträffade emellertid ett om-

Strid mellan en isbjörn och en klapmyts.

(Af E. Nielsen.)

slag, och sedan dess har så godt som ingen klapmyts stått

att få, oaktadt man hvart år ansträngt sig till det yttersta.

Hvad kan nu vara orsaken härtill? Själfångaren har

tagit vinden, sjön och de ogynsamma isförhållandena till

hjälp, men alla tillsammans ha ej förmått gifva en

tillfredsställande lösning på gåtan och låta honom behålla hoppet166 KLAPMYTSEN OCH KLAPMYTSFÅNGSTEN.

om en bättre fångst framdeles. Ty låt vara, att förhållandena

kunna vara ogynsamma ett eller två år; men när det inträffar

sommar efter sommar, fyra och fem år å rad, då duger ej längre

denna förklaringsgrund; till den grad ha icke förhållandena

på Ishafvet förändrat sig. Dessutom voro vi med Jason

obestridligen flere gånger inne i sådan is, som man förr skulle

ha kallat god fångstis, utan ätt finna själ i den. Träffade

vi på själ, låg han alltid innanför på den täta isen, och när

isen glesnade, gick han i vattnet för att gå längre in, där

isen var tät.

För den som opartiskt undersöker frågan är det klart,

att klapmytsens antal betydligt aftagit i följd af den roffångst,

hvarför den varit föremål. För mig, som på två olika tider

besökt fångstfälten här uppe, var skilnaden i ögonen fallande.

Där jag 1882 såg själ öfverallt, när man blott kom ett stycke

in i isen, kunde man 1888 nästan ej få sikte på en enda.

I början trodde jag då, att denna klapmytsens minskning

var betydligt större än den i verkligheten var.

Den 3 juli skulle dock denna min åsikt förändras. Ty,

såsom jag längre fram skall berätta, fick jag då långt in i

isen se så mycket klapmyts, som jag knappast någonsin förr

sett samladt på ett ställe. Men han låg på tätt packad is,

där man förr ej sökte honom. 9

Min åsikt om orsaken till klapmytsfångstens tillbaka

gång är, att den allt för starka fångsten å ena sidan minskat

klapmytsens antal, men å den andra äfven förändrat hans

natur och vanor, antingen genom uppfostran eller ock genom

omedelbart naturligt urval i kampen för tillvaron.

Många tro, att djuren icke kunna draga slutsatser af

sina erfarenheter och utvecklas. Jag hör icke till deras

antal. Jag tror, att djuren, de vilda lika väl som de tama,

ha ögon att se med, öron att höra med, att de kunna erfaraFÖRÄNDRADE VANOR. 167

och lära lika väl som vi menniskor, om än icke i lika hög

grad. Och ett godt exempel härpå är måhända just

klapmytsen i Danmarkssundet. Förr i tiden förde han ett härligt

lif på isen här uppe. Han åt, sof, hade sina kärleksäfventyr,

förökade sig. Blott en enda yttre fiende kände klapmytsen

under denna guldålder, och det var isbjörnen. Men det

hände icke så ofta, att han fick besök af denne, ty björnen

håller sig gärna längre in, där isen är tätare, då han just

icke är någon god simmare, och klapmytsen höll sig af

denna orsak gärna längre ut i den öppnare isen närmare

iskanten.

Men 1876 på sommaren kom utifrån hafvet ett annat

slags isbjörn till Danmarkssundet, och den björnen var både

roflystnare och större. Det var det norska själfångstfartyget

Isbjörnen, utsändt till dessa trakter af veteranen bland de

norska själfångarnè, Sven Foyn. Denna isbjörn fänn här

massor af själ och tog på en gång flere tusen. Men från

den dagen var det slut på klapmytsens ostörda lif här uppe.

Hvarenda sommar i slutet af maj och början af juni kommo

hela skaror af norska själfångare hit upp, och då själen var

spak och lätt att fånga, tog man hela massor af den. Ja,

de första åren behöfde man ofta ej skjuta honom, man kunde

slå ihjäl honom; på flere fartyg lät man ej folket ens taga

skjutgevär med sig i båtarna, utan all själ slogs ihjäl.

Men denna själfångstens guldålder tog snart slut.

Klapmytsen hade hittills icke vetat, hvilken fara hotade honom

från dessa fartyg med utkikstunnor på stortoppen och som

utsände en hel svärm af båtar. Men han gjorde snart sina

erfarenheter, och det dröjde ej länge förr än han blef skyggare.

Nu måste man skjuta honom, ofta på långa håll. Det

märkligaste var dock, att det icke blott var de gamla, erfarna

själarna som blefvo skyggare, utan detsamma var äfven i168 KLAPMYTSEN OCH KLAPMYTSFÅNGSTEN.

hög grad fallet med de unga. Antingen måste alltså de

gamla på ett eller annat sätt meddelat ungarne sin

erfarenhet, eller också måste dessa ha fått den genom arf (?). Men

vare härmed huru som helst, visst är, att klapmytsen, så

väl unga som gamla, med hvart år blifvit i märkbar grad

skyggare. Med andra ord, han har lärt att taga sig till vara

för en fiende, som han förut icke känt, och detta har skett

under den korta tiden af vid pass tio år.

Men hvad klapmytsen lärt har sannolikt ej stannat

härvid. Han har äfven erfarit, att det i synnerhet var ute i den

öppna isen nära iskanten och öppna hafvet, där han förut

kände sig trygg, som han nu var utsatt för anfall, och har

insett, att han, för att få ligga ostörd under den tid, då

hår-ömsningen försiggår, måste lägga sig långt in på den täta isen.

Här är han visserligen utsatt för isbjörnen, men undgår de

vida farligare norska själfångarne.

Men så antaglig denna förklaring än synes, kan det

dock äfven finnas en annan. Medger man, att icke alla

själar äro från början lika skygga, hvilket är så godt som

visst, då blir det först och främst de minst skygga både af

nyfödda ungar och gamla själar som genom fångst utrotas,

medan de öfriga gå fria och kunna föröka sig. På detta

sätt måste ju skygghet i allt starkare grad bli ett stående

släktarf.

Härigenom förklaras dock icke, hvarför klapmytsen

uppehåller sig längre in i isen än förr. Antager man emellertid,

att liksom det var skilnad i skygghet, det äfven ges själar

som företrädesvis uppehålla sig ute i öppna isen, medan andra

ha för vana att hålla sig längre in, är det ju klart, att de

som uppehålla sig längst ute, där fartygen lättast kunna

komma åt dem, bli först bortskjutna, medan de andra sparas

Flående af unga klapmytsar på ett isflak.

(Teckning af E. Werenskiold, efter fotografi.)SAMVERKAN AF TVÅ ORSAKER. 169

och kunna föröka arten, hvilken då allt mer ärfver

förkärleken för den täta isen.

Hvilken af de här anförda förklaringsgrunderna har den

största sannolikheten för sig, är icke lätt att afgöra.

Sannolikt äro väl båda riktiga; det är uppfostran och det

naturliga urvalet som samverkat. I båda fallen är klapmytsen ett

märkvärdigt exempel på, hvilken jämförelsevis kort tid ett

djur behöfver för att undergå förändringar.Jason bryter sig väg genom isen.

(Af Th. Holmboe, efter fotografi.)

Sjunde kapitlet.

Ombord på Jason.

årt lif ombord på Jason förflöt

angenämt utan några stora händelser.

Själfångstens pekuniära resultat och framtidsutsikterna

på Ishafvet bekymrade oss ej synnerligt. Det var ej många

skyar på vårt lifs horisont, med undantag af ett och annat

mörkt ögonblick, då det hände, att studsaren ej träffade

alldeles så väl som han möjligen bort. För de flesta af

deltagarne är detta lif nvtt. Det är mycket att se och iakttaga

både i isen och på hafvet, och är man jägare, saknar

det ej sitt nöje. Har man ej själ att skjuta på, kan

man ge sig ut och skjuta alkor, ty af dem finns det fulltSJALJAKTEN. 171

upp. Det tar ej lång stund att skjuta halfva hundradet, och

skjuter man dem endast i flykten, när de i stora skaror

draga fram långs iskanten, är det god sport nog; jag har

åtminstone under sådana jakter sett rätt många bommar

skjutas. Att skjuta dem med studsare på vattnet är heller ej

att förakta.

Den första af all sport här uppe är dock i min tanke

själfva själjakten. Den är i hög grad ägnad att göra en till

en lugn och kallblodig skytt. I allmänhet äro hållen ej stora

— 60 eller 85 m. — men fläcken man skall sikta på är

heller icke stor: själen måste träffas i hufvudet eller i nödfall

i halsen strax under hufvudet, träffas han i kroppen, hoppar

han strax i vattnet. Stundom, när själen är skygg, kunna

hållen bli ganska betydliga. Lägges så härtill, att man måste

skjuta från en rörlig båt och att belysningen här uppe, öfver

den glittrande, snöbetäckta isen, ofta är dålig, skall man

säkerligen inse, att. det fordras ej så litet för att bli en god

själskytt. I verkligheten äro sådana skyttar också ganska

tunnsådda. Jag har sett personer, som handterade sin bössa

utmärkt, när de sköto på ett fast mål, skjuta bom på själen.

Själjakten är ej heller utan sin omväxling, och är man

så lycklig att ha fått sig anförtrodd ledningen af en båt och

kommit in bland en myckenhet själ, tror jag många med

mig skola räkna de ögonblick man då tillbringar här uppe

bland isen i sin lilla farkost, där man som skytt är höfding

och envåldsherskare, bland de angenämaste i sitt lif. Man

är omgifven af en frisk natur: is, himmel och haf; själen

ligger på isflaken rundt omkring en, och denna anblick

kommer det jägarblod, som ifrån födseln rullar i ådrorna på

de flesta icke allt för civiliserade människor, att strömma

med raskare fart, ögat skärpes, alla krafter läggas i syn och i

armarna, som skola föra studsaren och årån. Man beherskas172 OMBORD PÅ JASON.

uteslutande af en enda tanke, den att komma fram med

båten, så att fångsten blir så stor som möjligt.

Det är möjligen vilden uti oss som i sådana ögonblick

kommer fram; det är arfvet från våra nomadiska, af jakt

och fiske lefvande förfäder, eller från tider som ligga ännu

Själ i sikte. »Dikt styrbord!»

(Af författaren, efter fotografi.)

längre tillbaka. Men ett härligt, fritt lif är det, som stärker

både själ och kropp.

Men när vi icke kunna jaga och äro trötta vid att

stirra på haf, himmel och is, måste vi söka någon annan

förskingring. Ty hur skönt än allt detta är, och hur mycket

man än ända från barnaåren fått inplantadt hos sig begreppet

om hafvets storslagna skönhet, hört talas om detta väldiga,TIDSFÖRDRIF OMBORD. 173

rullande, alltid växlande haf, så kan det dock ej nekas, att

när man i veckor och månader stirrat på det, man till slut

upptäcker, att det dock icke förty är något enformigt, och

man längtar efter litet omväxling.

Ett af våra största nöjen var att kasta med lasso. Af

båtsmannen fingo vi, när vi bådo riktigt vackert, låna en

smäcker lina, 10 till 12 famnar lång. I dess ena ända slogs

en ögla, och därmed var vår lasso eller kastsnara färdig.

Lapparne voro naturligtvis mästare i dess begagnande, och

det var af dem vi lärde konsten. De begagna den ju

dagligen till att fånga sina renar. I synnerhet besatt vår gamle

Ravna en öfverlägsen färdighet. Med sin trygga min rullade

han upp linan i högra handen, lutade hufvudet något framåt,

fäste blicken skarpt på den olycklige han utsett till sitt

byte, så ett par steg framåt däcket, lätta och smidiga som

en katts, en snabb rörelse af den spända, högra armen,

och linan rullade blixtsnabbt ut, och snaran föll, aldrig

felande, ned öfver hufvudet på bytet, hvilket, fäktande med

armar och ben, förgäfves sökte befria sig från det snärjande

famntaget.

Balto var som bofast lapp naturligtvis mindre öfvad i

konsten, men hans stolthet ville ogärna medgifva det, och

det gaf anledning till mycken munterhet, när en af oss tog

snaran från honom och sade, att vi kastade bättre än han,

och besegrade vi honom då, var hans förargade min värd

penningar.

Till tidsfördrif ombord användes äfven allehanda lekar

eller kraftprof, såsom att spänna räfkrok, draga fingerkrok

och hvad de nu allt heta. Ett spel, som med verklig passion

öfvades, var att »kasta på narrhufvudet». Med krita

uppritades på däcket några figurer och rutor, dessa fingo olika

värden, och det gälde nu att från ett bestämdt håll kasta ett174 OMBORD PÅ JASON.

tillplattadt blystycke in i dessa rutor utan att komma in i

någon af dem som kallades »narrhufvudet». Föll bly stycket

in i någon af dem, förlorades allt hvad man möjligen vunnit

i de föregående kasten. När det var godt väder och icke

för stark sjögång, spelades ofta flere partier på en gång på

olika delar af däcket. Den vanliga vinsten utgjordes af ett

stycke tuggtobak.

När detta ej längre roade oss, hände ofta, att vi drogo

oss akter ut i kajutan och togo till korten, och oaktadt flere

ibland oss ej voro intresserade af kortspel, kunde vi sitta och

spela hela eftermiddagen och aftonen till långt in på natten,

ja, det hände till och med, att vi började på förmiddagen.

Vi hade blott en enda kortlek, och denna var vid resans

slut så nedsolkad, att man hade svårt att säga, hvilken

beståndsdel var synligast, smutsen eller papperet. Sutto vi

uppe till midnatt — hvilket var det vanliga — måste vi ofta

vid hundvaktsskiftet ha oss något till lifs. Det var då

antingen kaffe eller »dænge» som serverades. I synnerhet var

den senare anrättningen mycket omtyckt. Den består af

bröd, som blötes och stekes i smör och socker.

Vid denna tid fick äfven folket i skansen kaffe, och

man kunde då hvarenda natt ha den nöjsamma anblicken

att se Balto komma halfvaken och i en ytterst lätt kostym

uppför trappan från sin koj och gå för ut för att få sitt

midnattskaffe. Som lapp var han så kär i kaffe, att han

naturligtvis icke kunde låta ett sådant tillfälle gå sig ur händerna,

till och med om han för länge sedan gått till kojs.

Af lektyr hade vi endast mycket litet med oss; en så

lång vistelse ombord var icke beräknad. Tack vare en vän

till expeditionen, herr bokhandlaren Cammermeyer i Kristiania,

voro vi dock försedda med några böcker. Dessa voro

emellertid snart slukade, och nu uppstod en verklig andlig hungerISLANDSHÄSTEN. 175

ombord, som kändes ganska tryckande. Man gick på jakt

efter hvad som helst, äfven de tarfligaste röfvarromaner och

indianberättelser, som kunde uppspåras hos folket i skansen,

slukades med begärlighet. Titlarne voro i stil med »Den

blodiga handsken i dalen», »Den röde höfdingen,» »Den

svarta ormen» o. s. v. Stundom gingo vi på kaparmanér

ombord på de andra fartygen för att spana efter något läsbart.

En stor omväxling var det för oss, när vi kunde bli

bjudna ombord till de andra kaptenerna, eller när dessa

kommo på besök till oss. Det var då understundom en

egendomlig, helt sommarlik anblick att se dessa ishafsfarare

i solskenet sitta i grupper på däck, drickande sitt kaffe eller

sitt vin, rökande sina cigarrer eller pipor och stirrande ut

öfver hafvet eller de hvita isflaken, som lågo och glittrade

i solljuset, medan tiden förflöt under skratt och skämt.

Stundom profvade vi äfven vår skjutfärdighet på de i

vattnet flytande isstyckena, och månget godt skott gjordes då.

Den ende som ej syntes trifvas ombord var vår gamle

vän Ole Nielsen Ravna. Van som han var att med sina

renhjordar flacka omkring på de fmmarkska högfjällen, fann

han sig synbarligen ej i lifvet ombord på det trånga, gungande

fartyget och längtade efter att få fast mark under fötterna.

Balto däremot trifdes utmärkt på sjön. Med sitt muntra,

lifliga sinne, alltid färdig att hitta på ett eller annat upptåg,

hade han blifvit hela besättningens gunstling. Lyckligtvis

hade han nu också blifvit alldeles bra i sitt högra knä.

Jag hyste därför ej längre någon betänklighet vid att taga

honom med.

Hästen som vi fört med oss från Island var allas

käl-gris. Detta hade emellertid den ytterst obehagliga följden,

att, trots stränga förbud, mer foder åtgick än vi hade råd

till, och en vacker dag upptäckte jag, att största delen af176 OMBORD PÅ JASON.

höet redan var åtgången. Från denna stund blef han en

anledning till ständiga bekymmer. Det måste gnidas och

sparas på fodret, och vår uppfinningsförmåga ansträngdes

till det yttersta för att utfinna någon ersättning för det. Vi

gåfvo honom sålunda rått själkött; det åt han också en tid,

men förlorade till slut smaken därför; vi torkade då köttet

åt honom, men det gick på samma sätt. Så fick han alkor

och åt dem äfven några dagar. Därefter samlade vi tång,

som i stora massor flöt i sjön, och ett visst slag af denna

åt han gärna.

På detta sätt höllo vi honom länge vid lif. Han såg

ut att trifvas ganska godt och blef en utmärkt sjöman. Den

9 juli blef emellertid en sorgens dag för expeditionen. Då

hade vi ingenting mer att ge honom, som han ville äta, och

han måste skjutas. Det var alldeles som vi mist en vän,

vi höllo alla af honom. Den enda tjänsten han gjorde oss

var att ge oss en god och välsmakande biff, och ett af hans

lår följde oss sedan i drifisen, sedan vi lämnat Jason.

Ett godt bevis på luftens renhet här uppe är, att sådant

kött kan en lång tid hänga i riggen utan att bli skämdt.

Här finnas inga baciller, och följaktligen kan heller ingen

förruttnelse äga rum, så framt den ej kommer af smuts ombord,

som medförts hemifrån.

Fördomen mot förtärandet af vissa saker är ofta rent

af löjlig. Härpå fick jag vid detta tillfälle några talande

exempel. Då hästen var skjuten och styckad efter alla

slaktarkonstens regler, kom en norsk amerikan, »Yank», som

han kallades ombord, och frågade, om han kunde få litet

kött. Han fick då så mycket han ville ha och skar sig

strax några små bitar, dem han förtärde råa. Men denna

oskyldiga och naturliga handling väckte en förfäran och en

ovilja, som voro ytterst komiska att åse.FÖRDOMAR.

177

Då vi af det slaktade djuret fingo mycket mer kött, än

expeditionen kunde göra bruk af, tillbjöd jag besättningen

att få med däraf, men icke en enda ville ha det minsta,

på den grund att det var hästkött. Litet därefter kom

emellertid en af dem och frågade mig, om han kunde få

hvad som blef öfver af köttet, för att salta in det. Det fägnade

mig att finna åtminstone en förnuftig människa, och jag frågade

honom, om han icke äfven ville ha något att äta färskt, tv

då vore det ju bättre. Det vore nog möjligt, svarade

hanmen jag borde ej tro, att han vore ett sådant svin; nej, det

var åt grisen där hemma han ville ha det.

Det är rent af häpnadsväckande, hur förslöade till

förståndet människor kunna bli genom fördomar. Här gå dessa

karlar och taga hyra på själfångarna, äta salt mat och klaga

så öfver, att de ha ondt i bröstet, som de uttrycka sig; det

vill med andra ord säga, de få kardialgi och magplågor af

en dålig kost, på samma gång de nästan dagligen kvarlämna

på isen massor af ypperligt färskt själkött, massor, som på

Grönlands kuster skulle kunna lyckliggöra ett helt samfund. *

Men att få dessa människor att äta däraf, nej, hellre skulle

de säkerligen dö af svält än låta förmå sig att äta af dylik

»oren» mat.

Jag glömmer ej deras häpnad, när jag en gång tog

blodet af en nyskjuten själ och lät stewarten laga blodpudding

däraf. Det var mycket svårt att få någon att smaka därpå.

De som gjorde det måste dock medgifva, att den smakade

förträffligt. Och likväl var det dem omöjligt att förtära något

däraf, ty de visste, att det var själblod. Men i stället åto

flere af expeditionens medlemmar så mycket mer däraf. Ja,

* Det händer ofta, att kropparna af den flådda själen, som drifva

söderut med isen, anträffas af eskimåerna vid Kap Dan. De taga dem

glada med sig hem och frossa därpå.

Nansen. 12178 OMBORD PÅ JASON.

det hände en gång, att en af oss, sedan han intagit sin

vanliga kvällsvard, hvaraf han skulle vara mätt, åt aderton —

18 — blodpannkakor. På det hållet fanns åtminstone ingen

fördom.

I ett hänseende hade jag mer att beställa ombord, än

jag egentligen tyckte om. Det var som läkare. Orsaken

härtill var den olyckliga omständigheten, att jag kallades

doktor. Doktor och läkare, det är ju för de flesta en och

samma sak. Och så voro de nu naturligtvis sjuka

allesammans, då de för så godt pris kunde få doktor. Och det

var ej heller endast bland Jasons 64 man jag hade min

praktik: äfven från de andra fartygen kommo de i stora

skaror för att rådfråga doktorn, som var så i ropet.

Att försöka göra dessa människor begripligt, att doktor

och läkare icke alltid är detsamma, tjänade till ingenting.

Doktor var jag, och doktor måste jag vara, och ville jag icke

»doktorera» dem, så var det endast brist på god vilja. Här

var ingenting annat att göra än att hålla god min i elakt

spel. Det har i alla tider varit så mycken humbug i

läkarkonsten, att om jag nu fuskade litet i den, skulle det helt

visst icke i någon väsentlig grad skada dess renommé.

Dessutom kommer ju en läkares inflytande till största delen från

den tillit hans personlighet ingifver, och tilliten syntes här

visst icke saknas. Det gällde följaktligen endast att taga på

sig en allvarsam min och så gå oförskräckt på.

Det vanligaste var, att de, hållande sig för magen,

kommo och klagade öfver ondt i bröstet. Kände de inte

också tyngd i hufvudet? Åh jo, det var nog inte så fritt,

det. Hade de ej trögt lif, och ledo de ej esomoftast af

förstoppning? Jo, det kunde nog också hända. Jag sade dem

nu, att deras illamående härrörde af deras lefnadssätt

ombord; de förde ett allt för makligt lif och åto för mycket.LÄKAREPRAKTIK. 179

De skulle hålla upp därmed, äta färsk mat, såsom själkött,

och röra sig mer i friska luften uppe på däck. Gaf sig ej det

onda på det viset, kunde de komma igen och få sig en dosis

engelskt salt eller ricinolja. Hörde aldrig mer af dem.

Andra kommo och klagade öfver, att de hade så rysligt

ondt i hufvudet, och att en sådan tungsinthet ibland föll öfver

dem. Jag frågade dem, hur det stod till med magen. Jo, de

hade trög matsmältning. Ja, det var klart nog: för makligt

lif och för mycket mat. Mer arbete och mindre mat, och

för öfrigt samma ordination som ofvanför. Stundom

föreskref jag äfven magmassage, och jag tyckte mig se dem ligga

i sina kojer och massera sina magar.

En dag kom från ett af de andra fartygen med mycket

besvär en karl ombord. Han hade en rödaktig färg med

feberrosor på kinderna. Han klagade öfver ondt i bröstet

och svår magvärk. Det var endast allt för tydligt lungsot.

Jag kunde ingenting göra för honom: det var en obotlig

casus. Det enda han hade att göra var att hålla sig vid

godt hull. Han kunde ju äta späck eller dricka tran, det

var all den tröst jag kunde gifva honom. Ja, han hade

dagligen druckit tran, klar bottlenos. Stackars käril Intet

under att han hade värk i magen. Bottlenostranen verkar

mer afförande än ricinoljan.

Någon nytta kunde jag dock göra vid behandlingen af

sår. Dessa blefvo i regeln ytterst oförsvarligt behandlade

och gåfvo ofta anledning till stygg värk. Först när de voro

riktigt svåra, kommo de för att få råd. Först och främst

fingo de sig en god moralpredikan för sin orenlighet,

därefter rengjordes såret grundligt från gammal smuts och

behandlades sedan med antiseptiska medel. De blefvo

vanligen snart bra. Ett fall var dock af tämligen allvarsam

beskaffenhet.209 OMBORD PÅ JASON.

En dag kom en af besättningen och klagade öfver, att

han var så eländig i hela kroppen. Det värkte i alla leder

och lemmar på honom. Jag frågade honom, hvar det kändes

värst. Jo, det var allt i ryggen. Uppledsen vid alla dessa

människor, som hade värk än här än där, sade jag honom,

att det var gikt, och att det ej var mycket att göra vid.

Han skulle kläda väl på sig och icke gå mer i blåsten, än

som var alldeles nödvändigt.

Men ett par dagar därefter kom han igen och sade, att

nu måste jag göra någonting vid honom, ty nu kunde han

omöjligt härda ut längre, så ondt gjorde det. Nu hade det

slagit sig i högra armen, sade han, och den hade börjat

svullna. Min misstanke väcktes, och jag frågade honom strax,

om han icke haft något sår på högra handen; men han

svarade nej. Jag fann det underligt, men fick i detsamma

på ena fingret se en skålla och frågade hvad det var. Åh,

det var ingenting, sade han. Han hade bara för några dagar

sedan kommit att stöta ena knogen litet, så att skinnet gått.

af. På min fråga, om det ej värkt något, svarade han, att

det nog kunde hända; det hade allt värkt litet. Jag sade

honom då, att han här hade orsaken till värken i armen.

Han hade för öfrigt själf varit skuld till alltsammans. Nu

måste han tvätta fingret väl och blotta armen, så skulle jag

komma och se på den. Det visade sig ganska riktigt vara

en starkt utvecklad blodförgiftning; armen var betydligt svullen

ofvanom armbågen. Tills vidare ansåg jag mig dock

ingenting kunna göra. Armen lades i band, och han fick sträng

tillsägelse att icke begagna den och att hålla sig stilla.

Men det blef värre för hvar dag; armen svullnade allt

mer, och smärtorna tilltogo. Han måste lägga sig till sängs.

För att något lindra plågorna, lade jag kalla omslag om

armen. Han hade stark feber och kunde föga eller intetEN OPERATION.

181

förtära. Slutligen var armen så tjock som ett ordinärt

manslår. Det var tid att skära bölden, men jag kan icke neka, att

jag drog mig därför. Alla sade, att han i alla fall måste

dö, och jag kunde lika gärna spara mig omaket.

Jag besökte honom flere gånger om dagen. I sanning,

ett skansrum ombord, där omkring 60 personer stoja, skratta,

prata och skrika öfver hvarandra, är intet godt sjukrum.

Här låg den sjuke i en trång, instängd koj, stönande och

vridande . sig under smärtorna, så att hela rummet genljöd

af hans jämmerskrin. Mörkt, lågt var här under taket, rundt

omkring väggarna stodo skeppskistor, sjökläder hängde eller

lågo kringkastade på alla håll, smutsiga och stygga att åse,

smutsigt och slipprigt var golfvet, och luften kvalmig och

instängd. När fartyget allt emellanåt tornade mot isen och

allting skakade, kastades den sjuke från den ena sidan af

kojen till den andra, och han utstötte ett skri mer hj

ärtslitande än någonsin.

I sådana omgifningar var det jag måste operera honom;

det kunde ej uppskjutas längre. En pennknif, som blifvit

hvässt på en grof slipsten, var det enda brukbara instrument

som kunde anskaffas, och operationen skulle försiggå vid det

fladdrande skenet af en liten eländig lykta. Men det var

svårt nog att få någon att hålla lyktan; ingen ville se på.

Ändtligen var allt färdigt, stålet trängde in och fördes fram

för att gifva ett långt snitt. Karlen vrålade af smärta,

frågande om jag ville göra af med honom. Ett par droppar

blod sipprade nu fram, och så välte materien i hvita strömmar

ut ur såret. Det kändes som en lättnad att blott se, hur den

rann. Men karlen låg först stönande, liksom halft bedöfvad,

därefter började han yra; han hade förlorat medvetandet.

I flere dagar låg han så. Kamraterna voro helt rädda

för att vara inne i rummet; de trodde, att han höll på att182 ombord på jason.

dö. Samtidigt hade en annan af besättningen blifvit

vansinnig, och för honom voro de ännu räddare. Och därpå

är väl heller icke så mycket att undra. Att i en trång kajuta

ha på en gång en vansinnig och en som rasar i vilda

feberfantasier är just icke så behagligt.

Ännu en gång måste jag operera min patient. Materien

som kom ifrån honom hade kunnat mätas litervis. Det gick

långsamt med tillfrisknandet; men innan jag i juli utanför

Grönlands östkust lämnade fartyget, hade jag dock den

glädjen att se honom på benen igen. Hans tacksamma blick,

då vi skildes, glömmer jag ej lätt.

Att meddela några utdrag ur min dagbok från denna

tid skulle på sin höjd endast ha intresse för ishafsfarare. De

bestå väsentligen endast i torra anteckningar om, hur vi

drefvo omkring längs iskanten; hur vi gingo in i isen och ut

ur den igen; hur den än var gles och än tät; hur vi än

sågo mer, än mindre själ på isen, stundom till och med stora

massor af den längst in på den täta isen; hur vi i kapp

med de andra fartygen trängde in i svår is mot täta massor

af själ, som försvunno i djupet, så snart vi väl kommit inpå

dem, o. s. v., o. s. v.

Den 28 juni voro vi långt inne i isen på vid pass 66°

24" n. br. och 29° 45" v. 1. Här sågs land i nordlig

riktning (missvisande NO. t. O.). I synnerhet trädde två fjälltoppar

tydligt fram. Deras verkliga form kunde emellertid icke ses,

då de af den isblink, »hilder», som är vanlig öfver dessa

ismassor och förorsakas af ljusbrytningar i de olika kalla och

varma luftlagren öfver isen, voro starkt förändrade och sågo

ut som tvärt afskurna tinnar på en murkant med

skottöpp-ningår. Det måste vara fjällspetsar på Blossevilles kust, men

de lågo längre västerut än de toppar, som stå angifna på

kartan.MASSOR AF SJÄL I SIKTE. 183

Jag talade sedermera med kapten Iversen på

Stærk-odder, som varit längre in i isen norrut än vi. Han hade

där kunnat se land mycket tydligt. Det var ett högt, bergigt

land, sade han, icke lågt som längre ned på kusten, där

han varit inne 1884 (det var antagligen något norr om 67°

n. br.). Dessa uppgifter stämma äfven med de underrättelser

kapten Holm fick af eskimåerna i Angmagsalik och efter

hvilka han gjorde sin skiss af östkusten norrut. Denna kust

hör, som bekant, till de mest okända trakterna af vår planet.

Fram på aftonen den 28 juni fingo vi se själ. Vi sågo

honom nu dagligen en längre tid utan att kunna komma in

till honom. Den 3 juli kommo vi ändtligen långt in där det

var mycket själ; men isen låg här så tät, att det var omöjligt

att få ut båtarna, och sålunda kunde ingen fångst göras.

Fram på natten, då solen kommer i horisonten, kan man se

långt och tydligt öfver snöfälten här uppe. Jag gick då upp

i tunnan. Sättande kikaren för ögat och riktande den inåt

isen, fick jag då se sådana massor af själ, att jag icke kan

erinra mig någonsin ha sett så många samlade på en gång.

De lågo, för att begagna ett uttryck af styrmannen, som kaffe-

o

bönor tätt strödda öfver isen. At hvilket håll på isen, i en

båge från nordväst till nordost, kikaren än riktades, var där

själ vid själ ända bort till horisonten och sannolikt ännu

mycket längre. Ju längre ögat trängde, dess tätare syntes

den ligga.

Följande dag var det tjocka och ännu tätare is, och

•en stark sjögång kom utifrån hafvet. På eftermiddagen gingo

vi åter ut.

Den 11 juli var isen i stark rörelse; vi hade kommit

in i våldsamma strömsättningar. Just som ett par af oss

sutto inne i matkabyssen, fick Jason af ett isflak en så

stark stöt för bogen, att det for bakut, Vi sprungo ut och184 OMBORD PÅ JASON.

fingo nu se ett annat stort flak, som med våldsam fart styrde

rakt på akterstäfven. Något måste gå, men det stod ej att

hjälpa. Det tornade emot med ett väldigt brak, hela

fartyget skakade och lade sig på sidan — rodret var bräckt.

Lyckligtvis skedde ingenting värre. Hade vi fått flaket från

sidan, är det ej godt att säga, hvad som kunnat inträffa;

Kaptenen på utkik efter själ.

(Af författaren, efter fotografi.)

sidorna äro själfångarnas svaga punkt. Dagen därpå

användes till att påsätta det reservroder, som alltid medföres.

Därmed voro vi åter i fullgodt skick.

Det hade nu emellertid lidit så långt på sommaren, att

det endast var föga utsikt att få mera själ. Den" 13 juli

beslöts därför, till allas belåtenhet, att gå ut ur isen och

sätta kurs västerut mot Grönland.land! 185

9

Den dagen, liksom den följande, fångades ännu något

själ, som vi passerade ute vid iskanten. Allt i allt fingo vi

väl en 100 stycken,

Natten mellan den 14 och 15 juli hade styrmannen

sett land, likaså på morgonen, och det kunde således icke

ha varit så långt borta. På förmiddagen var det tjocka, och

vi visste icke, hur nära vi varit.

»Köttning» ombord. (Späcklagret på skinnets insida rensas från kött.)

(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.)

Våra saker buros upp på däck, och allt gjordes färdigt

till afresa. Medan jag vid middagstiden satt nere i hytten

och skref bref till Europa, fick jag plötsligt uppifrån däck

höra det magiska ordet, »land!» Jag rusade upp.

Framför mig under töckenhvalfvet låg Grönland i full solbelysning.

Det var åter landet vid Ingolfs fjäll.

På vägen söderut passerade vi flere väldiga isberg.

Ofvanpå ett par af dem sågos stenar och grus. På långt

afstånd se dessa kolosser ut som hela landsträckor, och flere186 OMBORD PÅ JASON.

gånger hände, att de togos för öar, som vi hade för ut.

Längre söder ut vid Kap Dan stodo många af dessa isjättar

på grund.

Någon landgång blef det emellertid icke af den dagen

och ej heller den följande. Isbältet var 4 till 5 mil bredt. Det

var bättre att undersöka förhållandena längre söderut.

Den 16:e passerades Kap Dan, som med sin runda

kupolform var lätt igenkänlig. Isen låg ännu väl långt ut

från land; isbältet var ännu omkring 4 mil bredt. Längre i

väster syntes dock den blå luften öfver isen antyda, att en

djup bukt här skar sig in mot land. I hopp om att finna

denna förmodan bekräftad, styra vi ditåt och komma

verkligen under loppet af natten in uti den.

När jag den 17:e på morgonen kom upp på däck, såg

jag tydligt, att en landning borde samma dag försökas. Och

en tur upp i tunnan stärkte mig endast i denna åsikt. Fjällen

omkring Sermilikfjorden reste sig lockande där inne, och längre

västerut sågs för första gången inlandsisen, vår längtans mål.

Som en ofantlig hvit slätt hvälfde den sig inåt.

Det kunde icke vara stort mer än 2^ mil till närmaste

land. Det första stycket var isen någorlunda lätt att komma

igenom; längre in tycktes den dock vara tämligen tät, men

jag kunde här och där se ett och annat öppet ställe, och

dessutom tycktes isen icke vara af värsta slag; på sina ställen

syntes många små flak. Det är visserligen tyngre att draga

båtarna^öfver dem än öfver de större flaken, men de äro lättare

att rubba, när man vill bryta sig fram i vattnet. Från tunnan

kunde jag vidare se luftspegling af öppet vatten innanför

isen, mellan denna och land. Det fanns således sannolikhet

för, att när vi brutit oss genom hjärtat af isbältet, skulle

vi mot det öppna vattnet på insidan åter träffa på glesare is.VÅRA BÅTAR.

187

För ett fartyg sådant som Jason skulle det helt visst

varit en lätt sak att bryta sig igenom denna isremsa. Hur

ofta hade vi ej förut gått genom is som var mycket värre!

Men då gällde det själ: det var fartygets egen affär. Nu

däremot ställde sig förhållandena något annorlunda. Hade

fartyget varit mitt, skulle jag ej ett enda ögonblick tvekat

att låta det gå in. Men nu voro vi gäster ombord, och för

en landstigning på Grönland var fartyget ej assureradt.

Ström-och djupförhållanden i detta farvatten voro ännu obekanta.

Miste fartyget sin propeller i isen, var det kanske utan

räddning förloradt, då det svårligen kunde få den ersatt med en

ny. Och det värsta af allt var, att om fartyget måste

öfvergifvas, kunde det bli svårt nog för de 64 man, som utgjorde

dess besättning, att med det lilla proviantförråd som fanns

ombord taga sig fram till bebodda ställen. Då vi dessutom

trodde oss lätt kunna reda oss själfva, anmodade jag icke

kaptenen om att föra oss längre än till iskanten, utan gaf

order om våra sakers nedläggande i båtarna och dessas

klargörande.

Som jag redan nämt, hade expeditionen medfört en

särskildt för ändamålet i Kristiania bygd båt. Men då denna

skulle bli starkt belamrad af expeditionens tämligen

skrymmande utrustning, mottog jag med glädje kaptenens vänliga

anbud att få öfvertaga en af Jasons minsta fångstbåtar. De

två båtarna nedfirades och lades vid sidan af fartyget. Och

nu blef det brådtom ombord att öppna våra lådor och packa

ned allt i båtarna. Det var svårt att säga, hvilka voro

ifrigast att hjälpa till, expeditionens medlemmar eller

fartygets besättning. Bref till hemmet afslutades, och hade

någon en särskildt god vän, vare sig af det manliga eller

kvinliga könet, som han ville säga ett sista farväl, så blef

det antagligen nu gjordt. Man visste ju ej så säkert, när188 OMBORD PÅ JASON.

nästa tillfälle skulle erbjuda sig. Stämningen bland

expeditionens medlemmar var särdeles upprymd. Man såg

säkerligen ej på den lilla skaran, att hon beredde sig till en

allvarsam dust. Efter halfannan månads väntan och längtan

skulle förlossningens timme nu ändtligen slå. Vi kände oss

så lätta och spänstiga till sinnet, som när man går till en

dans, där man väntar att få träffa den utkorade. Nå väl,

en dans blef det ju äfven, om också ej på fullt så många

rosor vi trodde, och den utkorade lät litet väl länge vänta

på sig.

Till det norska Morgenbladet skref jag före afresan i

all hast följande bref:

Jason den 17 juli 1888.

Det blef ingen landstigning af den 15:e, ej heller i går

den 16:e. Ett 4 à 5 mil bredt isbälte låg emellan oss och

land. Detta isbälte bestod visserligen till en del af öppen is,

som vi kunde ro uti; men vi önskade komma längre västerut

förbi Kap Dan och till trakten omkring Inigsalik, väster om

Sermilikfjorden, där landet är jämnare än längre österut.

Landet norr om Kap Dan är nämligen ett af de vildaste och

mest sönderslitna fjällandskap jag någonsin sett. De vildaste

norska fjällpartier, ja, själfva Alperna, synas mig ej kunna

mäta sig med det i fråga om vilda fantastiska former.

Höjden är visserligen icke så stor. En af de högsta topparna,

Ingolfs fjäll, reser sig endast till en höjd af 1,800 m. Det

är en skarp, mycket framträdande topp, som vi hela tiden

under vår segling längs land ända till i går afton haft i

sikte. Det föreföll mig dock, som jag längre norrut och

möjligen längre in i landet såg toppar, som voro ännu mycket

högre.BREF TILL HEMMET. 189

Landet norr om Kap Dan är dock ännu ej undersökt

och ännu ej heller beträdt af någon europeisk fot. I går

passerade vi Kap Dan, och i detta ögonblick befinna vi oss

endast ett par mil från land och med Sermilikfjorden rakt

framför oss, färdiga att, så snart allt är i ordning, gå i

båtarna och sätta af från fartyget, för att, sa vidt vi kunna

urskilja, genom gles och öppen is ro direkt i land. Till

vänster om oss ligger Inigsaliklandet, och vi kunna här bakom

fjällen för första gången se brämet af inlandsisen, denna

mystiska isöken, som i den närmaste tiden, sannolikt för mer

än en månad, skall bli vår tummelplats.

Inigsaliklandet ser ut att vara ett tämligen jämnt land

och sålunda passande för uppstigning på isen. Kapten Holm

(ledaren af den danska konebåtexpeditionen) hade också

tillstyrkt mig att härifrån verkställa uppstigningen, och det

ser härifrån ut, som vi icke skola bli svikna i vår

förväntan.

Men våra två båtar ligga redan vid sidan, färdiga till

afresa. Utom den båt vi medförde hemifrån, har jag

nämligen fått öfvertaga en af Jasons fångstbåtar, då det ej blott

är mycket bekvämare att ha två båtar, utan äfven tryggare,

i händelse den ena skulle krossas i isen.

Och så stundar då det ögonblick, då vi skola säga

kapten Jacobsen och fartygets besättning farväl. Det är

många kära minnen om goda vänner och angenäma stunder

vi alla taga med oss från Jason. Vi gå i våra båtar med

det oryggligaste hopp om en lycklig utgång på vår

förestående resa. En grekisk filosof sade visserligen en gång,

att hoppet är den vaknes dröm; men drömmar gå

understundom också i fullbordan, och det tror jag denna skall

göra.190 OMBORD PÅ JASON.

Jag hoppas kunna hinna Kristianshaab, innan det sista

danska fartyget lämnar det i september, och då komma vi

hem ännu i höst; hvarom icke, komma vi nästa sommar.

Farväl!

Eder

Fridtjof Nansen.

Omkring klockan 7 på aftonen var allt färdigt till

afresa. Sermilikfjorden låg rakt in framför oss; efter

bestämmelser medels pejling af punkter i land skulle vi vara något

öfver (geogr.) mil från dess mynning. Jag gick för sista

gången upp i tunnan för att se efter, hvilken kurs vi borde

hålla. Luftspegling af öppet vatten under land syntes ännu

tydligare än förut. I riktningen något väster om Konung

Oskars hamn synes isen vara glesast, och jag bestämde mig

för den kursen.

Mer segerviss än någonsin, kom jag åter ned på däck,

och nu var åfskedsstunden inne. Hela Jasons besättning var

på däck. Trots glädjen öfver utsikten till en lycklig början

på vår färd, var det dock säkerligen med något vemodiga

känslor vi allesammans togo afsked af dessa godmodiga

sjömän, bland hvilka vi alla vunnit mången vän, hvilken nu

kanske visade en betänksam min eller vände sig bort med

en betecknande skakning på hufvudet. Mången tänkte visst,

att det sannolikt var sista gången vi sågo hvarandra. Sist

af alla tryckte vi kapten Jacobsens hand till afsked, och på

sitt lugna sätt. sade denna typ för en norsk sjöman ett

välment farväl och önskade att »vi måtte få lefva». Så ned

för fallrepstrappan och i båtarna. Medan jag tog befälet på

den nya fångstbåten, där Dietrichson och Balto förde hvar

sin åra, satte sig kapten Sverdrup som höfvidsman vid rodret

på den andra, med Ravna och Kristiansen som roddare.AFRESA FRÅN JASON. 191

»Alle man på sin plats!» »Sätt af!» Och som båtarna

för de första kraftiga årtagen skjuta fram genom det mörka

vattnet, återskallar luften af tre kraftiga hurrarop från Jasons

64 man, så två hvita rökpelare, och Jasons två kanoner

sända oss sin sista hälsning. Skrällarna rulla doft ut i den

tunga, regndigra luften och dö småningom bort. Den sista

bron bakom oss är upprifven. Så farväl, och våra båtar

glida för taktfasta årtag in genom isen för att få det första

kalla famntaget af den natur, som nu för en tid skall bli

vårt hem. Vi hade alla den bästa tro på framgång. Att

ansträngningar och faror väntade oss, visste vi; men vi kände

oss förvissade om, att vi skulle och måste lyckligt bestå dem.Åttonde kapitlet.

Mot land. Drift i isen.

fjptt stycke in i isen upphunnos vi af en båt med 12

—-man och Jasons andre styrman vid rodret. Den var

utskickad af kapten Jacobsen, för att, om så behöfdes, det

första stycket hjälpa oss med att draga båtarna eller bryta

oss väg. De följde oss en stund, men då jag såg, att de ej

kunde vara oss till synnerlig nytta, tackade jag dem för god

vilja och sände dem åter ombord. Vi funno en lång sträcka

gles is, till viftade båten vårt farväl och styrde in i isen.

I början gick det ganska raskt undan. Isen var på

sina ställen så gles, att vi långa sträckor kunde ro fram

mellan flaken. När det ej var händelsen, måste isbillar och

yxor bryta oss väg. Endast på få ställen måste vi släpa

båtarna öfver mindre flak.

Redan innan vi lämnade Jason, hade det börjat

småregna. Nu tilltog det, medan himlen starkt mörknade och

allt mer antog ett utseende, som bådade oväder. Det var

en högst egendomlig anblick att se dessa män i deras

mörkbruna regnkläder, med de spetsiga kapuschongerna öfver

hufvudet, tyst och säkert arbeta sig fram med sina två båtar,STRÖMHVIRFLAR. 193

den ena tätt i den andras kölvatten, in genom de hvita,

lugna isflaken, som bildade en sällsam kontrast mot den

mörka, stormdigra natthimmeln. Öfver de sönderslitna fjällen

vid Sermilikfjorden lägrade sig mörka molnmassor. Stund

efter annan refs ett hål i denna molnridå, och man såg

därigenom ett stycke af den västra himmeln, nu glödande i en

arktisk solnedgångs långvariga strålglans och kastande ett

dämpadt, dunkelrödt återsken på den mörka ridåns kanter.

Det varade dock ej länge. Snart drogs förhänget åter för,

mörkare än någonsin, medan vi, med regnet piskande oss i

ansiktet, oförtrutet arbetade oss in genom isen.

Var det en bild af vårt eget öde? Nej, visst icke. Men

människosjälen är fallen för öfvertro och inbillar sig så gärna,

att elementen och hela universum röra sig omkring hennes

eget stora jag som medelpunkt.

Isen blef något svårare. Allt emellanåt måste man upp

på >:iskos» för att utse den bästa vägen, och från toppen

af ett sådant tillviftade jag med norska flaggan Jason vårt

sista farväl, hvarpå fartyget svarade med att sänka sin. Så

gick det åter framåt. Friska tag! Här är ingen tid att

förlora.

Vi hade allt ifrån början haft ett stort isberg långt i

väster om oss. Det hade emellertid länge varit oss tydligt,

att vi kommo det allt närmare, oaktadt vi höllo en betydligt

östligare kurs. Det måste vara strömmen som satte oss

västerut. Och så var det äfven. Med oemotståndlig kraft

fördes vi bort. De blef snart tydligt, att det omöjligt lät

sig göra att gå öster om detta isberg, utan att vi måste söka

komma i lä af det. Här kommo vi emellertid plötsligt in i

en våldsam strömhvirfvel, som kastade isflaken mot hvarandra,

så att de restes på ända och hotade att krossa bägge båtarna.

Sverdrup drog upp sin på ett flak och var i säkerhet. Vi

Nansen. 13194

MOT LAND. DRIFT I ISEN.

arbetade oss fram mot en »klare», med fara att hvart

ögon-blik få båten krossad mellan flaken. Nu gällde det att vara

uppmärksam och hålla båten klar för alla farliga uddar, så

att man, när isen pressade, hade honom på en »fot» eller i

en »vik»*; men detta är ingen lätt sak i de våldsamma,

oemotståndliga hvirflarna. Med förenade krafter lyckades

det oss dock att komma igenom och ut i den stora

öppningen i lä af isberget, där vi för ögonblicket voro säkra.

Nu gällde det Sverdrup. Jag signalerade till honom, att han

skulle följa efter. Han gjorde så och kom lyckligt fram

därigenom att han höll sin båt ut i smulare vatten än vi.

Vi funno nu många rännor in genom isen. Han

tätnade endast ett par gånger, i synnerhet hvar gång strömmen

förde oss mot ett af de många isberg, som lågo på grund

rundt omkring oss, men glesnade åter så snart vi passerat

det. Utsikterna voro ljusa, sinnet lätt. Regnet hade upphört,

och just nu steg solen öfver bergspetsarna i Sermilikfjordens

bakgrund, sättande den ännu molntyngda himmeln i brand

och tändande bål på toppar och tinnar.

Framför oss lågo långa öppna sträckor, och jag trodde

mig redan från båten kunna se öppet vatten innanför isen.

Vi hade kommit mycket nära landet på Sermilikfj ordens

västra sida. Jag kunde tydligt urskilja stenarna och

ojämnheterna i fjällsidan. Intet syntes numera kunna hindra vår

landstigning. Vi talade redan om hvar och när vi skulle

koka vårt kaffe i land.

* Hafsvattnet tär på isen, i synnerhet nära hafsytan. Den del

af isflaket, som därigenom kommer att sticka fram under vattnet,

kallas dess fot och utgör en god tillflyktsort, när isen pressas ihop, i

det den under vattnet stöter emot närmaste flak och håller det på

afstånd, sålunda bildande ett stycke öppet vatten, där båtar kunna ligga

trygga. På samma sätt bilda äfven vikar i isflaken tillflyktsorter, i

det kanterna taga emot de andra flaken och hålla bottnen fri.ÖDESDIGERT DRÖJSMÅL. 195

Då tätnade isen, och vi måste så fort som möjligt taga

vår tillflykt på ett isflak. Min båt hade kommit upp på ett

olyckligt ställe i en trång ränna, och då isen åter glesnade

och båten sattes ut, skar sig en skarp iskant genom ett af

borden på ena sidan. Båten kunde ej flyta och måste lossas

och dragas upp på flaket igen för att repareras. Sverdrup

med Kristiansen som biträde grep sig an härmed, och med

verkligt mästerskap satte hän på jämförelsevis kort tid allt

åter i stånd med de dåliga material och redskap han hade

att tillgå. De bestodo af en furuplanka, som utgjort

bottentilja i båten, några spikar, en yxa och en träklubba.

Denna otur afgjorde emellertid vårt öde. Under arbetet

med båtens iståndsättande hade isen åter tätnat, på samma

gång himmeln starkt mulnat, och regnet störtade ned öfver

oss i strömmar, insvepande allt omkring oss i töcken. Det

var intet annat att göra än att slå upp tältet och bida tiden.

Klockan var nu redan 10 på förmiddagen den 18 juli. Det

bästa vi kunde göra var att krypa in i våra sofsäckar och

taga oss den hvila, som efter 15 timmars ihållande, strängt

arbete i isen ej var ovälkommen.

Innan vi gingo till kojs, lättade det upp litet, och vi

fingo se Jason långt ute. Han eldade just nu upp och

försvann en liten stund därefter i fjärran, förmodligen antagande,

att vi för längesedan kommit välbehållna i land.

»Då Ravna såg fartyget för sista gången,» skrifver Balto

i sin reseskildring, »sade han till mig: "Ack, så dumma vi

voro, som lämnade fartyget för att dö här. Det är intet

hopp om att kunna berga lifvet. Det stora hafvet blir vår

graf. Jag svarade honom, att det inte skulle varit rätt, om

vi båda lappar vändt om. Vi skulle icke fått någon

betalning, och den norske konsuln hade kanske måst skicka oss196 MOT LAND. DRIFT I ISEN.

tillbaka till Karasjok på fattigkassans bekostnad. Det skulle

ha varit en evinnerlig skam.»

Medan vi sofvo, måste alltid en af oss hålla vakt för

att purra ut oss, om isen skulle öppna sig igen, så att vi

kunde komma vidare. Dietrichson erbjöd sig strax att, taga

första vakten.

Men isen glesnade föga eller intet. Blott en gång tänkte

jag ett ögonblick börja arbetet på nytt, men han tätnade

strax igen. Att draga båtarna öfver denna is var knappt

att tänka på; därtill var han för ojämn och splittrad i allt

för små flak. Så länge regnet höll i, kunde vi vänta och

sofva längre än vi hade lust till. Vi voro redan inne i den

motsatta strömmen.

Med våldsam fart fördes vi västerut in i det bredare

isbältet på västsidan af Sermilikfjorden. Här tog strömmen

en mer sydlig riktning och förde oss rätt ut från land

hastigare än vi kunde arbeta oss mot den i isen. Hade vi icke

blifvit uppehållna af båtens lagning, skulle vi sannolikt kunnat

komma innanför det bälte, där strömmen var våldsammast,

in i det lugnare vattnet under land.

Hastigheten af den ström vi här råkat ut för var

betydligt större, än man förr antagit. Alt där var ström, visste

man väl, och jag hade äfven tagit den i beräkning; men hade

vi haft någon aning om dess verkliga styrka, hade vi

säkerligen gått något annorlunda till väga. Det rätta skulle varit

att tränga in i isen betydligt östligare, rätt ut från Kap Dan,

och genom att arbeta oss in tvärs öfver strömmen skulle

vi efter all sannolikhet kommit igenom isbältet, innan vi

drifvits västerut förbi Sermilikfj ordens mynning och in i det

bredare isbältet, där strömmen böjer in i sydlig riktning.

Som det nu var, skulle vi endast få se. hur bra vi kunnat

haft det. En timme i godt farvatten, och vi skulle varitETT KALLT BAD. 197

igenom. Men paradiset stängdes, och vi drefvo mot

sydligare latituder.

Emellertid hade vi ständigt arbete med att hålla

tält-golfvet fritt från regnvattnet, som sipprade in genom

skruf-hålen i tältväggens underkant. Efter ungefär ett dygns vistelse

i tältet, hufvudsakligen tillbragt på detta sätt, glesnade isen

så mycket, att vi med nytt mod och nya krafter kunde börja

arbeta oss mot land. Det var klockan 6 på morgonen den 19:e.

Regnet hade gifvit sig något, och genom en remna i

töckenslöjan kunde vi se landet vid Sermilikfjorden. Vi voro

mycket mer än dubbelt så långt från det, minst 4 mil;

men vi blickade förtröstansfullt framåt. Hunne vi också ej

land vid Inigsalik, väster om Sermilikfjorden, kunde vi nå

det längre söderut vid Pikiutdlek. Arbetade vi oss oförtrutet

tvärs öfver strömmen, måste vi ju en gång hinna land. Och

oförtrutenhet brast oss ej. Vi arbetade med lust, vi kommo

i lä af ett väldigt isberg, påträffade långa, öppna rännor och

trängde ett godt stycke in i isen. Då tätnade den åter, och

vi måste på nvtt ta vår tillflykt upp på ett isflak. Solen

tittade stundtals fram. Vi drogo upp båtarna på isen, slogo

upp tältet och inrättade oss så hemtrefligt som möjligt.

Vi ömsade nu torra kläder och torkade de våta,

någonting mycket välkommet, i synnerhet för mig, som under

arbetet denna dag fallit i sjön. Då jag nämligen från en

utskjutande iskant skulle hoppa i båten, brast isen under mig.

Ett sådant ofrivilligt bad var för öfrigt en mycket alldaglig

händelse under färden. Fram på dagen kom solen fram,

och vi badade oss ordentligt i dess milda strålar.

Konserverna, som tillsändts oss från Stavangers hermetiska fabrik,

läto vi all rättvisa vederfaras, på flaken fanns det yppersta

dricksvatten, och på dunken, som medföljt båten från Jason,

fanns ännu öl. I hvarje själfångstbåt finnas nämligen en198 MOT LAND. DRIFT I ISEN.

öldunk och en brödkista, fyld med bröd och ett parti fläsk.

Kaptenen hade för vår räkning låtit väl fylla bägge två och

lämnat dem kvar i båten, och deras innehåll kom oss nu

väl till pass.

Vi började nu kunna höra en tämligen stark bränning

utifrån iskanten, men lade ej synnerligt märke därtill. Vi

drefvo ögonskenligen rakt ut från land: topparna vid

Sermilik-fj orden blefvo allt mindre.

På kvällen, sedan de andra krupit i säckarna, satt jag

länge uppe och tog några skisser. Det var en härlig nordisk

afton med just dessa mjuka färgtoner, hvilka liksom smyga

sig öfver en, detta drömmande vemod, som så välgörande

sänker sig öfver sinnet och är de nordiska nätterna så eget.

Det vilda alplandskapet i norr vid Sermilikfjorden aftecknade

skarpt sina djärfva linier mot den glödande aftonhimmeln,

medan långt i väster inlandsisens väldiga yta begränsade

horisonten och med sina mjuka linier småningom förlorade sig

i den gula bakgrunden.

Det var alltsammans så nära. Huru harmligt, att ett

sådant stycke drifvande is skall vara tillräckligt att skilja en

från sin längtans mål!

Som jag satt och tecknade, väcktes min uppmärksamhet

af en tilltagande sjögång, som trängde sig in genom isen.

Jag såg ut mot hafvet; himlen var där litet mörk. Tänkande,

att det drog ihop till oväder därute, men att det ju var

något som ej kom oss synnerligt vid, kröp jag omsider till

mina kamrater i säcken.

Följande morgon (den 20 juli) vaknade jag vid att flaket,

hvarpå vi lågo, fick några våldsamma stötar. Sjögången

måste ha vuxit betydligt. Vi gingo ut och upptäckte nu, att

flaket remnat tvärs öfver icke långt från tältet. Lapparne,

hvilka strax begifvit sig upp på några af de högsta punkternaUT MOT BRÄNNINGEN.

199

på flaket för att se sig om, ropade, att de kunde se hafvet.

Och de hade rätt. Blänkande i morgonsolen låg hafvet långt

därute. Vi hade ej sett det sedan vi lämnade Jason.

I mina dagboksanteckningar från denna och följande

dag yttrar jag vidare:

»Sjögången tilltar. Den bryter allt våldsammare in öfver

vårt flak. Isstycken och »snesjap» (is som blifvit söndermald

mellan flaken) kastas alltjämt upp och bilda en vall, som

någorlunda skyddar mot sjöarna. Värst af allt är dock, att

vi närma oss hafvet med en olycksbådande hastighet. Vi

lasta kälkarna och försöka draga dem in mot land, men

upptäcka strax, att den hastighet, hvarmed vi drifvas utåt, är

för stark. Det blir därför nödvändigt att se oss om efter ett

flak, som erbjuder oss en tryggare tillflyktsort, då det vi ha

förefaller oss något skröpligt. Från början hade det varit

ett cirkelformigt stycke af vid pass 30 m. i diameter; men

under natten hade det remnat på ett ställe, och nu remnar

det återigen på ett annat, så att det blifvit tämligen litet.

Tätt invid oss ligger ett stort och tjockt flak, som ännu är

helt; vi flytta dit.

» Emellertid komma vi bränningen allt närmare, larmet

tilltager, sjöarna välta sig in emot oss och bryta öfver flaket

på alla kanter. Situationen synes bli kritisk.

»De stackars lapparne äro ej vid bästa humör. På

förmiddagen voro de försvunna. Jag kunde ej förstå, hvart de

tagit vägen, då det på det lilla flaket just ej fanns så många

ställen, där man kunde gömma sig för hvarandra. Då fästes

min uppmärksamhet på att några pressenningar voro

omsorgsfullt bredda öfver den ena båten. Jag lyfte sakta på

en af dem och fick då se bägge lapparne ligga på bottnen

af båten, den yngre, Balto, läsande högt för den äldre ur

Nya testamentet på lappska. Utan att de sett mig, täckte200

MOT LAND. DRIFT I ISEN.

jag åter Öfver den egendomliga lilla kyrka de sålunda

inrättat åt sig. De hade uppgifvit hoppet att få lefva och

beredde sig till döden, såsom Balto en gång långt efteråt

förtrodde mig. De hade där nere i båten utgjutit sina känslor

för hvarandra och fällt sina modiga tårar, bittert förebrående

sig själfva och andra, att de någonsin lämnat hem och härd.

Det var ej heller att undra på, att de voro rädda. För dem

var alltsammans någonting fullkomligt okändt.

»Det är ett härligt väder med stekande solsken, så att

snöbrillorna måste tagas fram. Solen begagnas till

ortbestämning, och genom pejling af land finnes vårt läge vara 65°

8" n. br. och 38° 20" v. 1., alltså 30 minuter (7$ mil) från

Sermilikfjordens mynning, och 23 till 25 minuter (omkring 6

mil) från närmaste land.

»Middagen lagas som vanligt, endast med den skilnaden,

att i betraktande af omständigheterna denna dag skall kokas

ärtsoppa, ett öfverflöd som vi hittills ej tillåtit oss. Under

soppans kokning blir emellertid sjögången så våldsam, att

kokapparaten flere gånger håller på att kastas öfverända.

»Middagen intages af lapparne under djup tystnad. De

andra prata och skämta dock som vanligt, och en och annan

riktigt våldsam stöt kan till och med ge anledning till vitzar,

som dock ej tycktes falla i god jord hos lapparne. De tänkte,

att nu hvarken var tid eller ställe att skämta.

»Från högsta toppen af vårt flak kunna vi tydligt se,

huru isflaken därute öfverspolas af bränningen, medan

skumstänket som hvita skyar kastas högt mot den blå luften.

Svårligen kan någon lefvande varelse där hålla sig fast på

isen. Det synes oundvikligt: vi måste ditut. Vårt flak är

dock tjockt; vi hoppas därför, att det skall hålla ut en stund

och tänka ej lämna det förr än nödvändigt blir. Men när

det måste ske och vi icke längre kunna hålla oss fast, måsteVÅR SISTA RESURS.

201

vi som en sista resurs försöka få båtarna ut genom

bränningen. Det blir ett vått nöje, men vi äro fast beslutna att

våga en dust för lifvet, så hård som möjligt.

»Att genom de våldsamma brottsjöarna och mellan de

rullande »iskosen» skjuta en af de lastade båtarna ut i öppet

vatten utan att få den alldeles fyld med vatten eller krossad

af isen, kan möjligen gå för sig, då ju bägge

båtbesättningarna (alla sex) kunna vara med därom. Men svårare

blefve det för de kvarvarande att få den andra båten i sjön.

Vi rådslå om, hur det bäst skulle ställas med den saken,

och komma då till det resultat, att vi endast böra taga det

allra nödvändigaste i den ena båten, så att den blir så lätt

som möjligt, och i nödfall endast tänka på den. För öfrigt

få vi se, huru förhållandena ställa sig, när vi komma ut i

själfva bränningen.

»Vi ha nu icke stort mer än 300 m. kvar. Ingen af

oss tviflar på, att vi inom ett par timmar antingen befinna

oss vaggande ute på hafvet, styrande söderut längs iskanten,

eller också på hafsbottnen.

»Det är mest synd om den stackars Ravna. Han är

ännu ej van vid hafvet och dess nycker. Han går tyst

omkring, är allt emellanåt uppe på de högsta punkterna på flaket

och stirrar bekymrad ut mot bränningen, medan tankarna

helt säkert vandra till renflocken och tältet med hustru och

barn på de finmarkska fjällen, där allt nu är sol och sommar.

Men hvarför lämnade han dem också? Var det ej endast

för det man bjöd honom pengar? Ack, lyckan i tältet var

bättre än pengar; där är nu allt sol och sommar. Åh ja,

Ravna,

Väl är farväl det svåraste bland orden,

Och mycket skönt det tinnes än på jorden.202

MOT LAND. DRIFT I ISEN.

Det är mänskligt att i sådana stunder låta minnet dröja vid

allt som var skönt i lifvet, och skönare minnen än dessa

solskensminnen från fjället med renflocken ha säkerligen icke

många att se tillbaka på.

»Men äfven här skiner solen, och det lika mildt och

fredligt som någonstädes, ned på det rullande hafvet och den

dånande bränningen, som brusar rundt omkring oss. Kvällen

är härlig. Lika röd som i går sjunker solen, sättande

västhim-meln i brand och sändande land, is och sjö en lång, glödande

afskedskyss, innan hon försvinner bakom inlandsisens rand.

Ingen fläkt rör sig. Hafsytan rullar blank som en guldsköld

under aftonhimmeln in emot oss. Ovilkorligt runnö de första

raderna af den gamla välbekanta sången mig i minnet:

Havet er skjønt, naar det roligen hvælver

Staalblanke skjold over vikingers grav.

»Ja, det är i sanning skönt att se dessa väldiga,

långsträckta vågor komma i ändlös rad rullande emot en, som

om intet kunde hejda dem, se dem törnå emot den hvita

isen, lyfta sina våta blågröna bringor, bryta och kasta

isstycken och skum framför sig in öfver den hvita snön.

»Men det förefaller nästan underligt, att ett sådant väder

skulle kunna vara bestämdt till ens undergång. — Men lika

godt, det skall ändå en gång ske, och man kunde i alla

händelser icke gärna önska sig en vackrare afskedsstund.

»Men här är ingen tid att förlora; vi närma oss med

stark fart hafvet. Sjögången är så svår, att vi på bottnen

af vågdalarna ingenting se af isflaken omkring oss, endast

himmeln öfver oss. Flaken stöta emot hvarandra, bräckas

och malas sönder rundt omkring oss. Vårt eget är nu

äfven bräckt. Skola vi inom kort ut till hafs, då kunnaSVERDRUP PÅ VAKT. 2C>3

vi behöfva så mycket krafter som möjligt till en måhända

flere dygns rodd för att hålla oss klara för isen. Alla man

beordras därför till kojs i tältet, det enda vi ännu ej packat

ned i båtarna. Sverdrup skall, såsom den erfarnaste och

lugnaste, taga första vakten för att i det afgörande

ögonblicket purra ut oss andra. Efter två timmar skall Kristiansen

aflösa honom.

>Jag spejar förgäfves efter ett enda drag i mina

kamraters ansikten, som kunde förråda fruktan. Men de ha

samma uttryck som vanligt, och samtalet fortgår som eljes.

Endast lapparne visa något bekymrade ansikten, men där

synes tillika en lugn resignation. De äro fullt och

fastövertygade, att de ha sett solen gå ned öfver deras sista dag.

Trots bränningens larm befinner man sig snart i djup sömn,

och äfven de syntes sofva lugnt och godt. De äro för sunda

naturbarn att låta oron beröfva sig sömnen. Balto, som

förmodligen icke ansåg tältet tryggt nog, utan gått ned och

lagfe sig i den ena båten, vaknade icke en gång när denna

höll på att spolas bort af sjöarna, så att Sverdrup måste

hålla i den.

»Efter en god stunds sömn—jag vet icke hur lång —

vaknade jag vid att höra vattnet brusa tätt vid mitt öra,

alldeles utanför tältväggen. Isflaket kändes vagga upp och

ned som ett fartyg i stark sjögång. Bränningen dånade in

emot oss, mer döfvande än någonsin. Jag väntade hvart

ögonblick få höra Sverdrup ropa på mig eller se tältet fyllas

med vatten, men intetdera hände. Jag kunde tydligt höra

hans välbekanta lugna steg fram och tillbaka på flaket mellan

tältet och båtarna. Jag tyckte mig se hans undersätsiga,

kraftiga, något framåtlutade gestalt gå där obekymrad af och

an med bägge händerna i fickan och det eftertänksamma,

orubbligt lugna ansiktet vändt mot sjön, medan bussen vreds204

MOT LAND. DRIFT I ISEN.

af och an i munnen. Mer minnes jag ej; i nästa ögonblick

hade jag åter insomnat.

»Först fram på morgonen vaknade jag åter och for

förvånad upp. Bränningen hördes endast som en aflägsen åska.

Kommen ut ur tältet, såg jag, att vi befunno oss långt från

öppna hafvet. Men hur såg ej vårt isflak ut! Isstycken,

stora och små, hade vältats upp och staplats upp till en vall

på alla kanter. Endast den rygg, hvarpå tältet och den ena

båten stodo, hade sjön icke nått.

»Sverdrup berättade nu, att han flere gånger under

natten varit vid tältdörren för att purra ut oss. En gång

hade han redan knäppt af en häkta, men besinnat sig, åter

gjort ett slag till båtarna, stått där litet och sett på

bränningen, men emellertid för säkerhets skull låtit häktan vara

oknäppt. Vi voro då ända ute i den yttersta iskanten; på

sidan om oss rullade några stora »iskos», som i hvart

ögonblick hotade att kasta sig in öfver vårt flak, en ingalunda

behaglig visit. Bränningen bröt på alla kanter in öfver

flaket. Den ofvannämda vallen af uppkastade isstycken tog

dock emot, så att tältet och den ena båten ännu gingo fria.

Den andra båten, hvari Balto låg, blef dock så öfverspolad,

att Sverdrup, som vi sett, flere gånger måste hålla den fast.

»Då det blef värre, gick han åter till tältdörren,

af-knäppte ännu en häkta, men besinnade sig åter; han ville

afvakta nästa sjö.

»Flere häktor behöfde han ej knäppa af. Just som det

såg farligast ut och vårt flak stod i begrepp att ge sig ut i

den värsta bränningen, ändrade det med ens riktning, och

med en väldig fart satte vi åter af in mot land. Sverdrup

sade, att det sett ut som en osynlig hand fört det.

»Då jag kom ut, lågo vi långt inne i isen i en säker

hamn. Endast bränningens dån hördes ännu tillräckligtSverdrups nattvak den 20 juli.

(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.)LUGN EFTER STORMEN. 205

tydligt att påminna om natten. Sålunda sluppo vi den

gången pröfva vår egen och våra båtars sjöduglighet.

»Den 21 juli är en lugn dag efter en stormig natt. Allt

är lugn och ro. Vi aflägsna oss alltjämt från hafvet. Solen

skiner mildt och varmt, isen utbreder sig stilla och enformig

rundt omkring oss, och själfva lapparne synas lättare till

sinnet.

»Blott en tanke verkar allt mer nedslående: det är

sannolikheten att färden denna gång skall misslyckas och ett år

gå förloradt. Nå väl, vi få då göra så godt vi kunna, och

för öfrigt får man öfva sig i den goda dygden tålamod.

»Vi begagna oss af solens framskinande till att taga

längd och bredd och finna, att vi äro på 64° 39" n. br.,

39° 15" v. 1. Vi kunna ännu se topparna vid

Sermilik-fjorden. Inlandsisen från Pikiudtlek norrut mot Inigsalik

utbreder sig hvit och imponerande framför oss med sin jämna,

vågräta yta, som et.t enda hvitt, ofantligt haf. Inga »nuna

takker» (fjälltoppar som sticka upp genom inlandsisen) stå

att upptäcka inåt glacieren. Endast nära utkanten sticka

några mörka toppar och klippspetsar upp ur den hvita, eljes

obrutna isslätten. Vid Pikiudtlek är Nunatak den mest

framstående.

»Landskapet har här nere en helt annan karaktär än

norrut vid Sermilik, Angmagsalik och Ingolfs fjäll. Där nord.

på steg landet högt, sönderslitet och vildt upp ur hafvet.

Inlandsisens lugna yta låg gömd bakom en härlig rad af

himmelstormande alpspetsar, af hvilkas sublima skönhet ögat

ovilkorligt fängslades och som isen aldrig förmått växa öfver

hufvudet och föra ut till hafs. Isen har ej förmått knäcka

deras stolthet eller kapa af alla hufvuden som höjde sig öfver

den jämna medelmåttan. Här däremot är landskapet lågt.

Inlandsisen har kunnat breda sin ändlösa hvita slätt ända206

MOT LAND. DRIFT I ISEN.

ut till hafvet, och de få former som visa sig äro afslipade

af isen. Det ser ut som allt blifvit af den öfvermäktiga isen

kufvadt och utdrifvet i hafvet. Äfven detta landskap är

vildt, men det är enformighetens ödsliga vildhet. Där finns

intet som kan fängsla ögat. Det irrar därför ovilkorligt

inåt deri lockande isöknen och förlorar sig långt bort i

fjärran, där intet stänger utsikten. Ty värr, är det

alltsammans alltför aflägset. Sällsamt att ha varit målet så

nära endast för att sedan drifvas långt ut till hafs!

»Isen öppnar sig litet, och vi upptäcka en ränna af

glesare is, som sträcker sig inåt. Vi sätta den ena båten i

vattnet för att söka arbeta oss fram, men till föga nytta.

Snö- och issörjan mellan flaken (bildad genom dessas

oupphörliga gnidning mot hvarandra under sjögången) ar sa tjock,

att det ej är någon utsikt att kunna komma fram med de

lastade båtarna. Försöket måste tills vidare uppgifvas. Att

draga slädar och båtar öfver flaken går ej heller för sig, då

det är för breda mellanrum emellan dem. Bränningen höres

därute, sjön ligger alltjämt på och håller isen

sammanpackad. »

Denna dag, den första vi fingo tid att tänka på något

annat än att arbeta oss fram genom isen eller sofva,

påbörjades vår meteorologiska dagbok. Den fördes till

väsentlig del af löjtnant Dietrichson, som städse, äfven under de

svåraste omständigheter, med ett beundransvärdt nit ägnade

sig däråt. Det var i synnerhet temperatur, lufttryck, luftens

fuktighet, vindens riktning och styrka samt molnens

beskaffenhet och form som antecknades. Observationer togos så ofta

och omständligt sig göra lät.

Det är klart, att på en färd sådan som vår, där

man oftast är fullt upptagen af ett ansträngande arbete, i

den meteorologiska journalen skall uppstå många luckor,VÅR METEOROLOGISKA JOURNAL. 207

särskildt om nätterna, då man, uttröttad af dagens

ansträngningar, skall stärka sig med sömn. Men jag tror dock

att, trots allt, den journal vi förde med oss hem, tack vare

löjtnant Dietrichsons ihärdighet, är i märkvärdig grad

fullständig och innehåller många värdefulla iakttagelser.Nionde kapitlet.

Ännu drifvande.

e dagar som nu kommo, tillbragta under drift i isen

söderut längs kusten, voro tämligen enformiga. Den

ena dagen var den andra lik. Hvar dag gafs noga akt på,

i hvilken riktning vi drefvo, på hvarenda rörelse i isen, luftens

färg öfver den,* hvarenda vindpust, om icke snart någon

lycklig omkastning kunde föra oss i land. Det var ett lif

mellan hopp och sviken förväntan, men likväl icke helt och

hållet utan sitt behag för flere af oss. Då det möjligen kan

intressera en och annan, särskildt kommande expeditioner,

skall jag här gifva ett utdrag ur mina dagboksanteckningar

från dessa dagar. De flesta läsarne vill jag dock råda att

hoppa öfver detta kapitel.

»Fram på eftermiddagen den 21 juli se vi från ett högt

iskos en djup, men mycket smal bukt, som skär in i isen

söder om oss. Efter all sannolikhet drifva vi längs denna

* Är luften mörk i horisonten öfver isen, häntyder det på, att

där finnas rännor eller gles is. Den mörka vattenytan ger nämligen

en mörk reflex i luften. En sådan himmel kallas vanligen

vattenhimmel.I TJOCKA. 209

mot dess innersta hörn. Vårt hopp om en förändring och

att snart nå land stiger följaktligen genast.

»Den 22 juli. Under natten kommer tjockan och

gömmer allt för oss. Vi veta ej det ringaste hvart vi drifva;

endast bränningen höres lika klart som förut. Fram på

natten tyckes den dock höras mindre, och sjögången i isen

aftager något.

»Tjockan fortfar hela dagen, likaså sjögången. Vid

middagstiden klarnar det dock så mycket upp i »kullen» (såsom

En båts dragning öfver isen.

(Af E. Nielsen, efter fotografi.)

vi uttrycka oss; vi likna nämligen himlahvalfvet vid en

hattkulle; det vill alltså säga nära zenit), att jag med en

vattenpuss på isflaket som artificiel horisont kan taga en

latitudobservation. Vi befinna oss på 64° 18" n. br., en ganska

vacker fart: sedan i .går middag ha vi drifvit öfver en

breddgrad (15 geogr. mil).

»Då isen under loppet af förmiddagen något glesnat,

göra vi ett försök med en tom båt i issörjan mellan flaken.

Vi komma väl framåt, men endast ytterst långsamt. Bättre

därför att spara på krafterna nu, då vi i tjockan ej kunna

Nansen. 14?210

ÄNNU DRIFVANDE.

se, hvar vi böra arbeta oss fram. Möjligen skall snart en

god utsikt att nå land vppa sig oeh taga i anspråk alla

våra krafter.

»På eftermiddagen klarnar det; vi ha möjligen kommit

land något närmare,,. En svag vindpust från missvisande

nord till ost (rättvisande omkring väst till nord) låter känna

sig. Vi hoppas, att den skall tilltaga och drifva isen

åtskils, men sjögången fortfar ännu. Hvad vi behöfde, vore

en stark storm från land, som gjorde slut på sjögången,

hvilken packar ihop isen, och sprängde denna, så att vi

kunde komma fram mellan flaken.

»En myckenhet stor själ (klapm-yts) ses nu ligga

omkring oss på flaken. En mängd andra dvka upp med sina

stora, runda hufvuden i de öppna rännorna vid sidan af vårt

flak, stirrande förundrade på detta nya slags isbor som

anländt till deras hemtrakter, för att därefter, ofta med ett

starkt plumsande, åter försvinna i djupet. Detta upprepas

dagligen. Vi kunde med lätthet skjuta dem, men då vi ännu

icke behöfva dem, lämna vi dem i fred. Vi ha ännu

tillräckligt med färskt kött, då vi från Jason togo med oss ett

lår af den skjutna hästen. Isen är på eftermiddagen tät.

»Den 23 juli. I natt utsattes åter vakt. Hvarje postande

skall gå två timmar. Vid aflösningen hade vi månget godt

skratt åt Ravna. Han förstod sig nämligen ej på klockan

och visste således icke, när han postat sina två timmar. För

säkerhets skull gick han därför gärna fyra eller fem timmar,

innan han purrade ut nästa man, och frågade då vanligen,

om han icke nu trodde, att de två timmarna vore gångna.

»Klockan half 8 i morse purrade Dietrichson ut oss. Isen

hade glesnat; det var visserligen ännu sörja mellan flaken,

men dock möjligt att komma fram. Sedan vi lastat båtarna

och väntat ännu en halftimme, emedan isen börjat tätnaLÅNGA ANSIKTEN.

211

igen, kommo vi ändtligen i väg inåt isen till några öppna

ställen. Det går nu en stund med god fart in igenom.

Innan vi ännu lämnade flaket, där vi haft vårt nattkvarter,

flög en flock svartänder (?) förbi oss norrut. Det var

liksom en hälsning från land och stärkte oss naturligtvis i våra

förhoppningar. För öfrigt är det här märkvärdigt fattigt på

fågellif. Ej ens en måse står att upptäcka.

»Vi drifva hela dagen inåt mot land, tåligt väntande, när

isen är tät, men arbetande desto friskare, när han åter glesnar.

»Vi närma oss land; hoppet stiger. En korp kommer

flygande från sydväst och drager öfver oss norr ut, åter en

hälsning från land.

»Flere stora klapmytsar ses på flaken rundt omkring.

Frestelsen blef en jägare för stor. Sverdrup och jag måste

ut för att skjuta en gammal »hættefant» (d. v. s. en gammal

klapmytshane med hätta på nosen), som låg helt nära oss.

Efter att ha krupit alldeles in på honom, sköt jag honom

också. Då vi kommo fram till honom, var han ännu icke

alldeles död. I min zoologiska ifver ville jag begagna

tillfället att göra iakttagelser öfver ögonens färg och hättans

form o. s. v. i lefvande lifvet, saker som ännu ej äro

fullständigt kända. Medan jag var upptagen häraf, hasade sig

själen ut mot kanten af flaket, och innan vi visste ordet af,

glider han i vattnet. I detsamma han föll stötte jag en

själhacka och Sverdrup en båtshake uti honom. Det blef nu

ett ordentligt nappatag mellan honom och oss. Vi sökte

hålla hans stjärt och baklemmar uppe, så att han icke kunde

slå med dem i vattnet, ty däri ligger, som bekant, hans

styrka. Det lyckades en stund, men han var stark i

dödskampen. Då jag ser, att våra tag äro dåliga, ber jag

Sverdrup taga bössan och utan dröjsmål skjuta honom. Men

han tror sig ha bättre tag än jag, och det vore därför bäst,212

ÄNNU DRIFVANDE.

att jag gjorde det. Bäst som vi så diskutera, släppa vi båda

tag, några kraftiga slag med bakdelen och — adjö! Något

slokörade stodo vi där och sågo dels i hvarandras långa

ansikten, dels ned i det mörka djupet, därifrån några

luftblåsor kommo uppbubblande på ytan för att där brista sönder:

det var hans afskedshälsning.

»Oaktadt vi ej hade något synnerligt behof af honom,

var det dock tämligen harmligt att på ett sådant sätt gå

miste om ett så stort och ståtligt byte. Sverdrup förklarade,

att det var den största själ han någonsin sett. Hans

dödskamp var helt säkert mycket kort. Kulan var visserligen af

fin kaliber (9 mm.), men hade träffat på rätta stället i hufvudet.

»Fram på aftonen blir det stopp: vi ha kommit in i en

ovanligt jämn och tjock »kosis», som ligger alldeles

hoppackad och öfver hvilken det skulle varit mycket svårt att

få fram båtarna. Tältet bredes ut på isen utan att uppslås,

och sofsäckarna läggas ofvanpå det, att vi må vara så mycket

fortare i ordning, när isen glesnar. Man kryper i säckarna,

sedan vakt, som vanligt, blifvit utsatt. Men isen glesnar icke.

Det småregnar hela natten så, att sofsäckarna på morgonen

kännas helt våta.

»Den 24 juli. På morgonen är isen lika tät. Vi bestämma

oss för att draga båtar och slädar in åt isen. Större delen

af sakerna lägges på slädarna, hvilka sålunda, när glesare

ställen anträffas, kunna sättas på båtarna. Just som vi äro

färdiga att sätta oss i marsch, glesnar isen, så att vi kunna

taga oss fram ett godt stycke med båtarna, men därefter

måste vi draga både båtar och slädar. Det går mycket

långsamt, då isen ej är af bästa slag; men något är bättre än

intet, och vi närma oss alltmer land. Modet stiger åter.

Det är landet norr om Igdloluarsuk vi ha midt framför

oss. Vi börja redan göra upp våra beräkningar, hur långENKEL MATLAGNING. 213

tid vi kunna behöfva härifrån upp till Pikiudtlek, där

vandringen öfver inlandsisen kunde börja. Äfven i dag se vi

i

flere fåglar: en korp och en flock af åtta stubbstjärtade tjufjon.

Det är oss alltid en tröst att se fågellif; det gör strax lifvet

gladare.

»Då isen är svår och solen skiner varmt midt på

dagen, rasta vi och tälta, medan middagen tillagas. Den

serveras under följande omständigheter. Af hästlåret, som vi

hade liggande i båten, skar jag så mycket kött, som jag

ansåg tillräckligt för sex man, hackade det på ett årblad, lade

in det i den ena afsatsen af kokapparaten, saltade på, öppnade

så ett par lådor marrowfat-ärter, slog dem ofvanpå, rörde väl

om, och middagen var färdig.

»Balto hade hela tiden stått vid min sida och

uppmärksamt följt alla mina rörelser, ja, emellanåt äfven varit mig

behjälplig. Han var hungrig och gladde sig åt utsikten till

en god middag. Oaktadt han, liksom lapparne i allmänhet,

hade mycket starka fördomar mot hästkött, förklarade han

dock, när jag slog ärterna på, att det här såg ut att bli

någonting riktigt rart.

»Då anrättningen var färdig, satte jag fram fatet för de

andra, som sutto utanför tältdörren, och bad dem låta sig

väl smaka. Men den min Balto då gjorde glömmes ej lätt

af dem som voro vitnen därtill. Först visade hans ansikte

en ytterlig grad af spörjande förvåning, och då han såg, att

det verkligen skulle ätas rått, ett uttryck af förakt och

vämjelse. Balto gaf nu på lappska Ravna del af hvad som för

siggick, och denne, som hittills varit en likgiltig åskådare,

vände sig bort med ett uttryck af, om möjligt, ännu större

afsky.

»Vi andra fyra togo emellertid duktigt för oss af den

kraftiga anrättningen, som smakade oss förträffligt. Lapparnes214 ÄNNU DRIFVANDE.

hela hållning uttryckte stum förtviflan. Hade jag ej haft

mina goda skäl, kunde jag ju mycket väl ha kokt litet af

köttet åt dem; men vi måste spara på spriten till längre

fram, då vi hättre behöfde den, och det var blott ett par

gånger under vår drift i isen vi tilläto oss lyxen att koka.

Till dryck användes antingen rent vatten, hvaraf fanns

tillräckligt i större eller mindre samlingar på flaken, eller

också blandades vattnet med konserverad mjölk, hvilken gaf

en god och läskande dryck. Emellertid fingo lapparne denna

gång konserveradt oxkött i stället, och det tycktes fullkomligt

trösta dem för deras missräkningar. Detta, sade Balto, vore

då renlig och kraftig mat.

»Som betecknande skall jag här omtala ett svar Balto

gaf, då han en gång efter hemkomsten till Norge

tillfrågades, när han haft det svårast under resan. »Värst var

det,» sade Balto, »när vi lågo i drifisen och höllo på att

drifva ut i Atlantiska hafvet. Jag frågade Nansen, om han

trodde, att vi skulle komma i land, och han svarade ja.

Och så frågade jag honom, hvad vi skulle göra, om vi drefve

ut i hafvet, och han svarade, att vi skulle ro nordpå; men

jag frågade då, hvad vi skulle lefva af, om vi ej komme

öfver till västkusten, och han sade, att vi finge skjuta fågel

och annat vildt. Då frågade jag, hvad vi skulle koka det

med, och Nansen svarade, att vi finge äta det rått. Då blef

Balto mycket bedröfvad.»

»Fram mot aftonen draga vi vidare. Men då sjögången

är för stark och vågsvallet mot foten* af flaken farlig för

båtarna, besluta vi snart alt ligga stilla öfver natten och

afvakta bättre tider. Hela trakten var dessutom insvept i en

* Vid sjögång uppstår ett starkt vågsvall öfver isflakens fötter,

och de gifva då ej, som eljes, en trygg hamn åt båtarna, när isen

packar ihop sig.MÖTE MED EN ISBJÖRN. 215

tät, våt dimma, som trängde igenom kläderna, och det blåste

tillika en bitande nordväst, som jag dock hoppades skulle

spränga isen.

»Den 25 juli. Klockan half 5 på morgonen väcktes jag

af postens (Kristiansens) rop in genom tältdörren: »Nansen,

nu kommer här en björn!» Jag bad honom hämta en bössa

i båten, stack emellertid fötterna i skorna och sprang ut i

bara skjortan. Björnen kom i fullt fyrsprång sättande mot

tältet; men just som Kristiansen kom tillbaka med bössan,

•stannade han plötsligt, betraktade oss litet och tog till flykten.

Det var förargligt nog; men de andra fingo dock se en

isbjörn, och det hade de länge suckat efter.

»Efter frukosten fortsattes marschen, men redan på nästa

flak måste vi göra halt i följd af den tilltagande sjögången

in genom isen. Det är samma sjögång vi icke varit helt

•och hållet fria från alltsedan den dagen vi voro ute i

bränningen, och som håller isen tätt packad för oss, så att vi ej

kunna komma i land.

»Fram på dagen glesnar isen flere gånger, men tätnar

snart åter. Jag vågar ej försöka arbeta oss fram igen; det

är för mycken issörja mellan flaken, och i denna sjögång

står ingen säker hamn att finna, när isen plötsligt sluter ihop

sig med den rasande fart han nu gör.

»Då vi ej ha någonting annat att taga oss till, beslutes

att rosten på slädmedarna skall afskrapas, för att få dem att

glida lättare öfver isen. När detta är gjordt, lagas middag.

Bönsoppa kokas tillsammans med lämningarna af det råa

köttet från gårdagsmiddagen, jämte mera nyskuret kött. Under

tiden tages en latitudsbestämning: den är 63° 18 n. br.

Longituden, som togs senare på eftermiddagen, är omkring

40° 15 v. 1. Vi befinna oss alltså omkring 18 minuter (4£

mil) från land, betydligt längre ut än vi voro i går. Våra216

ÄNNU DRIFVANDE.

förhoppningar, som voro så ljusa, ha åter börjat mörkna

något. En korp bringar oss emellertid äfven i dag någon tröst.

»Omsider är middagen färdig och öses upp i de få

koppar vi ha samt i de hermetiska bläckaskarna, hvilka få

göra tjänst som tallrikar. Vi börja äta och finna alla, tilü

Björnen stannade och betraktade oss litet.

(Af E. Nielsen.)

och med lapparne, att det smakar förträffligt. Då upptäcker

plötsligt Ravna till sin skräck och förtviflan, att köttet i

soppan icke är riktigt genomkokt, och kan från detta

ögonblick ej förmås att äta något mer. Han sitter blott och

hänger läpp med en ytterst bedröflig min, som väcker

munterhet hos alla. Hans lilla grinande ansikte gör under sådana

omständigheter ett oemotståndligt komiskt intryck.BALTO OCH PROFETEN ELIAS.

217

»Balto går det ej stort bättre. Han kan dock dricka

soppan, den han finner »utmärkt god». Men köttejt släpper

han varligt ned i en vattenpuss strax bredvid och hoppas,

att jag icke skall märka det. Han påstår sig kunna säga

med profeten Elias: »Herre, hvad jag icke har ätit, det kan

jag icke heller äta». Jag sökte göra honom begripligt, att

Vårt lif i drifisen.

(Efter fotografi.)

Elias säkerligen icke sagt något sådant; han åt tvärt om hvad

Vår herre sände honom, men att däremot en man, som

kallades aposteln Petrus, skulle ha sagt något dylikt, men det hade

varit i en drömsyn och var ej bokstafligt menadt. Men han

skakade endast tviflande på hufvudet och stod fast vid sin

åsikt: det var nu en gång blott hedningar och djur som åte

rått kött. Till tröst få lapparne hvar sin köttskorpa. Det

tjänar nu en gång till ingenting att lära gamla hundar skälla.218

ÄNNU DRIFVANDE.

»Dietrichson och Kristiansen känna i dag ögonen hetta,

■och det utfärdas därför nu ett allvarligt påbud om ett

ordentligt begagnande af snöbrillor.

»Tillståndet i isen är hela eftermiddagen oförändradt.

Vi drifva med stark fart söder ut. Förliden natt hade vi

kommit längre från land; nu tyckas vi åter närma oss det

något.

»På eftermiddagen äro vi midt för Skjoldungen, bekant

från Graahs resa. Från Igdloluarsuk och söder ut ha vi åter

fått ett härligt alpland med höga, skarpa tinnar och vilda,

sönderslitna former, hvilka, i synnerhet om aftonen mot den

glödande solnedgången, kunna ha en vild skönhet.

»Sjögången tilltager ögonskenligen, oaktadt vi äro långt

ifrån öppen iskant. Det måste gå svår sjö därute.

»Det börjar bli kallt om nätterna. Under sofsäckarna

lägges så mycket som möjligt af pressenningar, regnkläder

m. m. Man kan ju i alla händelser göra sig lifvet så

behagligt som möjligt.

»Medan de andra gå till kojs, tar jag första vakten för

att fullända mina skisser af landet, ett arbete som är

förenadt med stor svårighet, då nätterna här så långt söder ut

redan börjat bli mörka.

»Allt är stilla, ingen fläkt rör sig, ej ens den tilltagande

dyningen förmår störa lugnet. Månen har, stor och rund,

med en sällsam, rödaktig glans, gått upp öfver isfältet i öster.

En smal strimma af aftonens glödande guld dröjer ännu

kvar vid norra horisonten. Under månen längst ute vid

yttersta iskanten ses ett glittrande band: det är det svallande

hafvet. Där innanför och rundt omkring oss, så långt blicken

tränger, ingenting annat än is och snö, och framför oss det

grönländska alplandet med sina underbart sköna toppar,

af-tecknande sig mot en halfmörk, drömmande himmel. Sommar-MÖRKA UTSIKTER. 2 ig

natt — men hur himmelsvidt olik allt hvad man vanligen

förbinder med månsken och sommardrömmar!

»Där borta på isen stå båtarna, slädarna och tältet, i

hvilket nu de trötta kämparne hvila ut. I

sötvattensdam-men där bredvid speglar sig månen. Omgifningar och det

närvarande försvinna. Lifvet ses i ett aflägset perspektiv.

Naturens storhet tränger det helt och hållet i bakgrunden.

Och i det hela, har väl någon så synnerlig olycka skett?

Sex människor drifvande på ett isflak söder ut--

»Deri 26 juli. Ingen annan förändring än att vi kommit

iskanten och öppna hafvet närmare. Sjögången synes ha

betydligt aftagit. Trots hafvets närhet, käns den mindre än

i går.

»Vi drifva sannolikt med stor hastighet. Tills vidare

är intet att göra. Isen är för gles, att vi med denna

sjögång kunna draga båtar och slädar öfver den, och å andra

sidan för tät, att vi kunna ro eller staka oss fram.

»Regnväder håller oss i tältet. Vi måste söka muntra

upp lapparne, hvilka synas allt mer tappa modet. De tro,

att vi till slut komma ut i Atlanthafvet. En dag sitta vi

och tala om, när vi kunna komma i land, och äro ense om,

att det i alla händelser måste lyckas oss vid Kap Farväl.

Vi räkna ut, när detta senast måste ske, och komma till det

resultat, att det då ännu är tid att arbeta oss fram norrut

längs kusten för att gå öfver inlandsisen. Några anse att,

till och med om det blir för sent i år, det dock är bäst att

strax arbeta sig så långt norrut som möjligt längs östkusten,

därefter öfvervintra, söka uppehålla lifvet så godt vi kunna

och på våren gå öfver till västkusten.

»För min del kan jag dock ej finna denna plan

förnuftig, då det blir svårt att under vintern låta bli att tära

på den medförda provianten, så nödvändig för vandringen220 ÄNNU DRIFVANDE.

öfver isen. Dietrichson finner dock detta vara vår enda

utväg, och »därmed,» säger han, »riskera vi ju ingenting mer

än lifvet».

»Medan denna rådplägning pågår, säger Balto till mig:

»Tala inte om allt det här! Vi komma aldrig i land, vi

komma ut i Atlanthafvet. Jag ber blott min Gud, att han

må låta mig få dö som en botfärdig syndare, så att jag kan

Månskensnatt i drifisen.

(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.)

få komma i himmelriket. Jag har gjort så mycket ondt i

lifvet, men nu ångrar jag det så bittert, ty jag är så rädd,

att jag icke skall bli salig.»

»Jag frågade Balto, om han ej trodde, att det vore

nödvändigt att ångra sina synder, äfven om han nu ej skulle

dö så snart. Jo, det trodde han nog; men då vore det

icke så brådtom. Dock skulle han, om han denna gångbaltos kristendom.

221

komme ifrån det med lifvet, försöka föra ett bättre lif. I

sanning, en naiv bekännelse af en egendomlig kristendom,

en kristendom, som dock icke torde vara så alldeles sällsynt!

Komme han ifrån det med lifvet, skulle han då låta bli att

supa bränvin? Ja, helt visst skulle han det; i alla händelser

skulle han bara supa mycket litet. Det var ju det fördömda

bränvinet som gjort, att han kommit med på denna

olycksaliga resa. Hur så? Jo, han var full då han mötte N. N.,

som frågade honom, om han ville vara med på en tur till

Grönland. Han var då morsk och mente tro på, att det var

Tungt arbete i drifisen.

(Af A. Bloch, efter en skiss af författaren.)

han nog karl till. Men morgonen därpå, då han vaknade

nykter och erinrade sig hvad han sagt, då ångrade han sig

bittert, men trodde, att det då var för sent att göras om.

Nu skulle han dock gärna vilja ge ut 2,000 kronor, om han

aldrig kommit med.

»För öfrigt är stämningen i tältet den bästa. Vi ha det

ju också riktigt trefligt där vi äro. Somliga läsa, andra

skrifva i sina dagböcker, Balto lappar skor, och Ravna gör,

som vanligt, helst ingenting. Men utsikten att åter komma

ut till hafs är dock icke obetingadt angenäm.

»Fram på eftermiddagen lättar det något på, regnet upphör,

och vi kunna se land, som nu tyckes vara lika nära som förut.222

ÄNNU DRIFVANDE.

»En stund därefter beslutes, att vi skola söka arbeta

oss fram genom den glesa isen. Det är ej utan fara, men

det måste försökas, ty vi närma oss alltjämt öppna hafvet

med stor hastighet. Med ständig fara att få båtarna krossade

komma vi ett icke obetydligt stycke in genom isen. Det.

gäller att vara uppmärksam och passa på att få båtarna i

hamn, när isen tätnar. En gång rädda vi oss just i sista

ögonblicket in på ett litet lågt flak, som under hoppressningen

sedermera rämnar i flere stycken, men där vi dock ligga

trygga.

»Då isen fortfarande är tät, börja vi draga slädar och

båtar öfver den, hvilket just icke är något lätt arbete i

dyningen, där flaken än skilja sig åt, än stöta ihop, än

brista sönder. Svårt är att berga slädarna öfver från flak

till flak utan att förlora dem i sjön. Ofta måste vi vänta

länge för att kunna vända om och hämta en kvarlämnad

släde eller båt på det flak där vi senast varit. Genom

påpasslighet komma vi dock framåt med någorlunda hastighet.

»Men hvad tjänar det alltsammans slutligen till? Det

skaffar oss visserligen motion, och det är nog en viktig sak,

men någon annan nytta gör det icke. Sjön arbetar hastigare

än vi, och allt tyder på, att vi skola tillbaka dit ut i

bränningen igen.

»Nå väl, får gå då! Men låt oss åtminstone i tid söka

skaffa oss en god sjöskuta. Det anställes nu en formlig

besiktning på alla isflaken i närheten. Vi ha hunnit lära

oss, huru ett godt isflak skall se ut. Slutligen träffa vi på ett,

som består af blåaktig fast is, är tjockt, men icke stort och

har nästan samma form som ett fartyg, så att det kan lätt

vaka sjöarna, utan att bräckas. Det har höga kanter, så

att sjöarna skola få svårt att bryta öfver det; men på ett

ställe är kanten dock tillräckligt låg, att båtarna därifrånvår nya 1sskuta.

223

med lätthet kunna sättas i sjön. Det är utan jämförelse det

bästa flak vi någonsin varit på, och om vi måste dit ut,

ämna vi stanna kvar på denna farkost, så länge vi kunna

hålla oss fast, bränningen må dåna aldrig så mycket.

»Naturligtvis hade vi äfven, som vanligt, förvissat oss

om, att det fanns vatten på flaket, innan vi beslöto oss för

att stanna där. Detta är emellertid fallet på de allra flesta

flaken, då den där liggande snön eller snöisen smälter och

ger det ypperligaste dricksvatten, som samlar sig i större eller

mindre dammar. Långa ansikten fingo vi emellertid denna

gång, då vi skulle fylla vatten på kokmaskinen och, när vi

kommo att smaka på det, funno, att det var salthaltiga Vi

hade ej tänkt på, att den mesta snön här smält bort. Men

genom sökande på de högsta punkterna af flaket, där det

ännu låg snö kvar, funno vi dock till slut godt dricksvatten.

»På aftonen serveras ett utmärkt kaffe. Stämningen

är mycket lifvad. Hade någon kunnat sticka hufvudet in i

vårt sköna tält och se oss lägrade omkring vår kokande

kaffemaskin, muntert språkande om alla möjliga lapprisaker,

skulle han säkerligen ej anat, att han hade framför sig

personer, hvilka inom kort måhända skola ut till en dust med

drifis, haf och bränning, som knappast blir helt och hållet

utan allvar.

»Vi äro nu midt för Tingmiarmiuts alpland. Fjällparti

på fjällparti, det ena vildare och skönare än det andra, följa

tätt på hvarandra längs denna storslagna kust. I själfva

verket är det ju ej så oäfvet ändå att drifva Omkring här i

isen: vi få se mer naturskönhet än vi eljes skulle gjort.

»Det är i natt ett vackert väder, kallt, men lugnt, med

månsken liksom i går.

»Det måste vara kaffets verkningar som göra, att jag

sitter här ute och fantiserar i stället för att, som jag borde224 ÄNNU DRIFVANDE.

och skulle, krypa i säcken för att hämta krafter till

morgondagens ansträngningar. God natt!

»Den 27 juli. Gick dock ej till kojs i natt förr än fram

på morgonsidan. Det var kaffets fel, ren kaffeförgiftning.

»Gick af och an och pratade med Sverdrup på hans

vakt och efteråt. Vi berättade hvarandra minnen från

gosseåren. Hela samhället och lifvet taga sig så underligt aflägset

ut här uppe från drifisen. Det var först långt fram på

morgonen vi kröpo i säcken och föllo i en orolig slummer.

»Den 28 juli. I går lågo vi stilla, och likaså i dag.

Vår fruktan att åter komma ut i bränningen vid den yttre

iskanten var icke så helt och hållet ogrundad. Vi kommo

den i går åter på knappa 300 m. nära. Dock önskade vi nu

nästan att komma dit ut, då vi genom att sticka ut till hafs

kunde få slut på detta lif i drifisen. Sjögången var icke

stark och vinden god. Vi borde på ett dygn kunna vara

vid Kap Farväl, och där skulle vi säkert kunna komma genom

isen och i land.

»Vi skulle dock ej komma dit ut. Då vi drifvit längs

iskanten en stund, började vi drifva inåt i en udde af drifis,

som syntes skjuta ut söder om oss. Isen är här mycket

smal. Genom pejling af olika punkter i land funno vi, att

vi voro vid pass 3| mil från land vid Mogens Heinesens

fjord och iskanten icke långt ifrån oss.

»Vädret, som i går var rått och kallt vinterväder med

mulen himmel, är i dag åter vackert. Solen skiner varmt

ned på oss. Inlandsisen norr och söder om Karra

akung-nah ligger ren och hvit, som en jämn och, efter hvad det

tyckes, lätt farbar slätt, med hela rader af nunataker (flere

än som finnas angifna på Holms karta). Den lockar och

vinkar långt, långt in i det okända inre. — Nå ja, vår tid

kommer väl också en gång.»isen glesnar. 225

Med dessa tillitsfulla ord, som möjligen kunna synas

väl dristiga efter så många svikna förhoppningar, sluta mina

dagboksanteckningar från drifisen. De näst följande äro af

den 31 juli och börja sålunda: »Hvilken skilnad mellan den

scen, som nu omger mig, och den jag hade omkring mig, då

jag senast skref! Då is, ensamhet och hafvets brus, nu

tjutande hundar, hedningar i massa, båtar, nedtagna tält,

lif, verksamhet och sommar, men framför allt Grönlands

klippgrund under fötterna.»

Det var vid uppbrottet från det första eskimålägret vi

kommo till som detta nedskrefs; men innan vi fortsätta

marschen därifrån, måste jag först berätta hur vi kommo dit.

Den 28 juli mot aftonen, sedan ofvanstående

dagboksanteckningar voro afslutade, fingo vi tjocka, som dolde landet

för oss. Flere gånger under loppet af eftermiddagen hade

isen glesnat något, och det oaktadt vi voro mycket nära den

yttre iskanten och man skulle väntat, att sjögången, som här

låg starkt på, skulle packat ihop isen. Glesningen hade dock

ej varit af någon betydenhet, ej heller tillräckligt stor, att vi

i denna sjögång skulle kunna arbeta oss fram med båtarna.

Men just som några at oss togo vår vanliga

aftonpromenad, innan vi kröpo i säckarna, märkte vi till vår

förvåning, att isen med stor hastighet glesnade och, som det

tycktes, ända ut mot bränningen. Detta såg ytterst

besynnerligt ut. Här erbjöd sig ett tillfälle, som ej borde

försummas. Men vi voro sömniga och trötta; ingen hade riktigt

lust därför. Uppriktigt sagdt, voro vi nu utledsna vid att

ständigt bli narrade och funderade starkt på att sticka ut till

hafs. Vi kröpo därför i säckarna. Som vanligt, utsattes

dock vakt, och den postande fick order att purra ut, om

isen skulle ytterligare glesna. Under natten tilltog tjockan,

så att man ej kunde se det minsta omkring sig.

Nansen. 15226

ÄNNU DRIFVANDE.

Fram på morgonsidan hade Sverdrup vakten. Han gick,

berättade han sedermera, i tjockan och funderade på, om

han möjligen blifvit galen, ty antingen måste han eller

kompassen vara det. Han hörde nämligen bränning från väster,

sålunda från land, medan vi hittills alltid hört den från öster,

där hafvet bröt mot isen. Detta kunde omöjligt hänga riktigt

ihop. Saken fick sedermera, som vi skola se, en annan

förklaring: det var bränningen mot land han hört.

På morgonen låg jag en stund vaken i sofsäeken. Ravna

hade då vakten och hade efter vanligheten postat fyra timmar

i stället för två. Jag låg länge och roade mig åt att se

hans lilla runda, skäggiga ansikte kika in i tältet genom

dörrspringan. Jag tänkte, han gick och funderade öfver, om

han icke nu postat sina fulla två timmar och kunde väcka

Kristiansen, som skulle aflösa honom.

Men då väckte det med ens min förvåning, att i dag

öfver detta kuriösa ansikte låg ett visst oroligt uttryck, som

icke var vanligt. Jag frågade då slutligen: »Nå, Ravna,

kan du se land?» Och aldrig glömmer jag den ton,

hvarmed han på sitt naiva sätt svarade: »Ja, ja, land allt för

nära.» (Bägge lapparne begagnade »alltför» som

förstärkningsord i stället för mycket.) Jag frågade, om det var gles

is. — »Ja, is gles.»

Det klack till uti mig; jag kröp ut ur säcken och sprang

fram till dörren. Där låg land midt för oss, närmare än vi

någonsin haft det. Isen var gles in igenom, och jag kunde

se öppet vatten under land.

Ravna hade i sanning rätt: land var allt för nära, att

vi finge ligga overksamma i våra säckar. Det purrades ut,

och det behöfver ej sägas, att det gick med fart att komma

i kläderna och få litet frukost i oss. Båtarna skötos ut ochi land! 227

lastades, och det dröjde ej länge förr än vi voro färdiga till

afresa.

Innan vi lämnade detta flak, som fört oss så väl och

efter all sannolikhet skalle bli vårt sista isfartyg, gick jag

upp på dess högsta punkt för att se, hvilken väg vi borde

taga. Det var en märklig förändring som försiggått: hela

drifismassan sågs i drift ut från land i rättvisande sydostlig

o Q

riktning. At det hållet kunde jag endast se is, och luften

var där helt hvit, såsom öfver stora ismassor är vanligt.

Söder ut längs land syntes däremot vara alldeles öppet vatten,

och vi befunno oss icke synnerligen långt därifrån. Det

sträckte sig upp i en kil längs kusten och slutade något norr

om oss, där isen tycktes ligga ända in till land. Vi befunno

oss på insidan af ismassan; hafvet på yttersidan kunde jag

ej tydligt urskilja.

Hur plötsligt kan ej ödet kasta om! I detta

ögonblick var det tydligt, att vi inom kort måste vara i land;

men hade någon sagt oss det i går, skulle ingen af oss

kunnat fatta möjligheten däraf.

Så satte vi af, och så fort åtta kraftiga armar kunde

drifva oss fram, bar det af inåt land. Vi kunde ro i öppet

vatten mellan flaken nästan hela vägen. Endast på ett par

ställen måste vi bryta oss igenom.

Efter några timmar voro vi igenom isen. Den känsla

som grep oss, när vi styrde båtarna förbi det sista

isflaket och sågo det öppna, blänkande vattnet hvälfva sig

framför oss ända in till land, låter knappast med ord beskrifva

sig. Icke ofta har en man gladare fört styråran än den

gången. Det var som om man befriats ur en långvarig

och dyster fångenskap och så med ens såg framtiden ligga

ljus och lockande framför sig. Och lifvet var äfven i detta228

ÄNNU DRIFVANDE.

ögonblick ljust och lockande. Kan det väl någonsin vara

ljusare, än när man ser möjligheten att nå sina önskningars

mål från ovisshet börja bli visshet? Det är den gryende

dagens jublande glädje; och är icke alltid daggryningen

skönare, gladare .än den fulla dagen?Tionde kapitlet.

Historisk öfversikt af äldre försök att

genomtränga isbältet på Grönlands östkust.

å hade vi då ändtligen öfvervunnit vår resas första

svårighet. Vi hade, om än sent och på en sydligare

breddgrad än vi beräknat, genomträngt drifisbältet på Grönlands

östsida och uppnått denna kust, som af så många sökts

förgäfves.

Det kan knappast synas vara mer än vår skyldighet

att, innan vi gå vidare, kasta en blick tillbaka på dessa

många, som, antingen lyckliga eller olyckliga, dock alla i

mer eller mindre grad banat oss vägen, om än vårt sätt] att

gå till väga icke liknade deras.

Den grönländska östkusten är, som bekant, mycket litet

besökt. Orsaken härtill är närmast den, att, med ett par

undantag, alla som försökt landa hindrats af hafsisen, som

drifver ned med polarströmmen och under största delen af

året ligger i ett bredare eller smalare bälte tätt packad längs

kusten.

Dessa svåra isförhållanden kände de gamla nordborna

mycket väl, såsom man tydligt ser af sagornas många be-230 " HISTORISK ÖFVERSIKT.

rättelser om Grönlandsresor och sjöolyckor i drifisen utanför

denna kust. * En och annan af dem torde emellertid ha nått

kusten.

Floamannasaga, hvars handskrift är från omkring år

1400, berättar sålunda, huru den norske isländingen Thorgils

Orrabeinsfostri redan för 900 år sedan (998), på resa till

Grönlands västkust (till Erik raude i Österbygden), råkade ut

för motvind och oväder och efter många vedervärdigheter

förliste på östkusten under Grönlands jöklar** i en vik

vid en sandig strandbrädd (»undir Grænlandsjöklum*** i

vik nokkurri viÖ sandmöl»). På vikens båda sidor sköto

stora jöklar ut i hafvet (»Jöklar miklir géngu tveimmegin

vlkrinnar»). †

Betecknande är, att detta uppgifves ha händt på hösten,

i midten af oktober (»‡)å var vika til vetrar»), just den

årstid då kusten, efter hvad vi nu veta, är lättast tillgänglig.

Det skall ha varit Thorgils med sin hustru och hela sitt

hushåll samt en annan man, Jostein, likaledes med hustru

och hushåll, som här kastades i land. Sagan beskrifver

mycket lefvande, huru Thorgils i fyra vintrar och fyra somrar

uppehöll lifvet på denna ogästvänliga kust endast med de få

hjälpmedel han där kunde skaffa sig, utom hvad som kunnat

* De gamla norska kolonierna på Grönland lågo, efter hvad

man nu känner, på västkusten. Den ena, Österbygden, låg långt

söder ut i det nuvarande Julianehaabs distrikt, den andra,

Västerbygden, nordligare kring det inre af fjordarna vid det nuvarande

Godthaab.

** Att öfversätta »jöklum» med isberg, såsom förut skett,

förefaller mig fullkomligt oberättigadt.

*** I en annan upplaga står: »undir Grænlands jökla, i

ubyg-öir o. s. v.»

† På hvilken punkt af Grönlands östkust denna beskrifning

närmast skulle passa in, har jag ej kunnat utreda, men beskrifningen

kan sägas vara karakteristisk för landet.thorgils orrabeinsfostrl 231

räddas från fartyget, men detta var litet nog: en båt, ett

par småkreatur och litet mjöl (»Mjöl nokkut höföu ]Deir til

atvinnu sér». »Dautt var fé ‡)eirra flest»).

I två vintrar och den mellanliggande sommaren

uppehöll sig Thorgils på platsen, där han förlist, då de ej kunde

komma därifrån för isen (?) (»Nu liÖr ä vetrinn ok måttu

])eir eigi brott leita fyrir isurn ok féngu sér vistir um

suma-rit»).*

I början af första vintern födde Thorgils" hustru, Thorey,

en son. Under loppet af samma vinter dogo Jostein, hans

hustru och följeslagare af sjukdom, sannolikt skörbjugg. Af

sagan framgår, att Jostein ej förstått hålla nödig ordning

bland sitt folk. Våren efter den andra vintern, då Thorgils

en dag med några ledsagare var uppe på jöklarna för att se,

hur det stod till med drifisen, blef Thorey mördad af hans

trälar, hvarefter dessa rymde söder ut med den bergade båten

och de insamlade lifsmedlen.

Då Thorgils kom hem, fann han huset plundradt och

sin hustru liggande mördad på sängen, men barnet diade den

döende (»sjå ]jeir at hon var önduÖ, en sveinninn saug

hana dauda»). Det var det svåraste ögonblick Thorgils

upplefvat, och det berättas, att han skall ha räddat barnets lif

genom att skära sig i den ena bröstvårtan och låta det dia

blod, som dock sedermera förvandlats till mjölk (» . . . at

skera af mér geirvörtuna, ok svä var gert; för fyrst ör blod,

siÖan blanda, ok lét eigi fyrr af en ör för mjölk»).

För att skaffa sig mat, måste Thorgils och hans få

följeslagare åter ut på jakt, och i stället för den stulna båten

gjorde de sig en skinnbåt, som hölls utspänd med inombords

anbragta ribbor af vidje (»ok gerÖu sér einn hüÖkeip ok

bjuggu innan meÖ viÖum»).

* Att isen skulle hela sommaren stängt dem inne, är otänkbart.232 " HISTORISK ÖFVERSIKT.

Då isen lossnar, arbeta de sig nu två somrar igenom

ned mot söder längs kusten, tills de uppnå ett ställe,

sannolikt i närheten af Kap Farväl, där en landsflyktig man, Rolf

på Österbygden, slagit sig ned och byggt sig en gård.*

Hos honom stannade Thorgils öfver vintern och reste

så följande sommar vidare mot söder förbi Grönlands södra

udde (»fara suÖr fyrir land») och kom till Österbygden.

I denna saga förekomma mycket äfventyrliga saker, t. ex.

att Thorgils haft besök af Thor, eller att. han, såsom här

ofvan är nämdt, fick mjölk genom att skära sig i bröstet

o. s. v., allt saker som äro ägnade att väcka tvifvel om hela

berättelsens trovärdighet.

Beskrifningen af landet, längs hvilket Thorgils färdades,

och af naturförhållandena därstädes stämmer emellertid så

väl med de verkliga förhållandena på Grönlands östkust, att

den omöjligt kan vara helt och hållet diktad, utan måste

förskrifva sig från personer, som sett denna kust, ja, som

äro väl förtrogna med förhållandena därstädes. När man

t. ex. läser om, huru Thorgils på våren eller försommaren

steg upp på jöklarna för att se ut öfver hafvet och

undersöka, om isen börjat lossna (»einn göÖan veÖrdag segir

f>orgils at |>eir muni ganga å jökla ok vita, ef ‡>eir sæi

nokkut leysast Isinn»), då måste alla som känna till den

östgrönländska kusten ovilkorligt tänka på den. När det vidare

berättas, huru de drogo förbi jöklar och brådstupande berg

(»‡)eir dragast nu fram meÖ jöklinum ok kvömu at

björ-gum bröttum»), huru de på senare delen af sin färd rodde

förbi många fjordar (»röa fyrir framan margar vikr»), och

huru isen ligger tätt packad ända in till land största delen

* Från Grönlands östkust känner man blott en enda nordboruin.

Den ligger vid Narsak i Lindenows fjord. Se därom längre fram

i detta kapitel.kongespeilet om drifisen.

233

af året, då kan detta knappast passa in på någon annan

trakt än östkusten.

Vi se sålunda, att om än själfva berättelsen om

Thor-gils" märkvärdiga öden kan till en större eller mindre del vara

diktad, måste dock författaren eller författarne väl känt detta

land, och osannolikt är icke, att de gamla nordmännen ofta

förolyckats antingen i drifisen eller på kusten och räddat sig

i land.*

Att. våra förfäder väl kände till isförhållandena på

östgrönländska kusten, framgår för öfrigt tydligt nog af

»Konge-speilet» (cirka 1250), där det på ett ställe heter:

»I samma haf finnas ännu många flere under, om de

också ej kunna räknas bland vidunder; ty så snart man

kommit öfver det mesta af det vilda hafvet, träffar man där

i sjön en så stor myckenhet is, att ingen vet sig ha sett

maken till sådana stycken på något annat ställe i hela

världen. Somliga af dessa isstycken äro till utseendet lika platta

som de tillfrusit på hafvet själf, än 4, än 5 alnar tjocka, och

ligga så långt från land, att det kan gå åt fvra eller flere

dagar för att öfver isen komma i land. Men dessa isstycken

ligga mer mot nordost eller mot norr utanför kusten, än mot

söder och sydväst eller mot väster, och därför måste en hvar,

som vill uppnå kusten, segla omkring dem i sydväst och

väster, tills han kommit förbi alla dessa ställen, där is är

att vänta, och då segla därifrån i land.

»Men det har ofta händt sjöfarande, att de sökt land

för snart och därför kommit in bland dessa isar, där några

omkommit, men andra räddat sig därifrån, och ha vi sett

några af dessa och hört deras berättelser. Men alla som

kommit in i detta isdref ha tillgripit den utvägen, att de

* Om fartyg som förolyckats i drifisen innehålla sagorna flere

berättelser.234

" HISTORISK ÖFVERSIKT.

gått upp på isen och dragit upp sina båtar efter sig, men

fartyget och allt annat gods ha stannat kvar där och gått

förlorade. Några ha till och med, innan de uppnått land,

bott på isen 4 eller 5 dagar, men några längre.

»Dessa isar äro af underlig art. Stundom ligga de så

stilla som man kunde vänta, med stora bukter och fjordar

emellan sig; men stundom är deras fart så stark och häftig,

att de ej röra sig långsammare än ett fartyg som har god

vind, och drifva de lika ofta mot som med vinden. I detta

haf finnas ännu andra isar, som äro af en annan skapnad

och som grönländarne kalla fall-jöklar (fall-jökla)* De likna

höga berg, som resa sig upp ur hafvet, och blanda sig icke

med andra isar, utan stå för sig själfva.»

Denna beskrifning är så trogen, att den ännu i dag

kunde göra tillfyllest. Man ser däraf tydligt, att

isförhållandena i Grönlandshafvet och Danmarkssundet voro desamma

då som nu, och påståendet, att det af våra sagor skulle

framgå, att de då varit helt andra, är ogrundadt. »**

En kort tid sedan Kongespeilet skrefs började

förbindelsen med Grönland småningom upphöra, de norska kolonierna

förföllo, och den förvärfvade kännedomen om de grönländska

förhållandena glömdes.

Minnet af Grönland har dock alltid bibehållit sig, och

under de dansk-norska konungarne efter medeltidens slut talas

det ofta om att utsända fartyg för att söka återfinna det

förlorade »norska skattlandet». Under Kristian II var det

sålunda åter mycket tal härom, sedan den norske ärkebiskopen

* Isberg.

** Att isförhållandena i Danmarkssundet under medel liden voro

desamma som nu, framgår för öfrigt tydligt af en isländsk saga, där

det berättas, att en isländing steg upp på fjället för att se, om isen

ville lossna från land. (Mig meddeladt af professor G. Storm.) Isen

gick sålunda äfven den tiden ända in till land på Island.james allday.

235

Walkendorf beslutit åter lägga Grönland under Trondhjems

biskopsstol. Men hans plan kom ej till utförande. Det var

först efter midten af århundradet som man med större allvar

grep sig saken an och verkligen utsände expeditioner.

De första expeditionerna synas endast haft till syfte att

återfinna landet, lika godt hvar, och det var då naturligt,

att de oftast kommo under östkusten, hvilken låg närmast,

och här . försökte landstiga. Jag skall i korthet omtala de

viktigaste af dessa första försök att nå östkusten.

1579 blef engelsmannen James Allday (eller Jacob

Aldax eller Aldag, såsom han kallas i den norska fullmakten)

stäld i spetsen för en expedition* af två fartyg och fick

uppdrag > att besöka Grönland — — på det samma land måtte

återkomma under sin rätta öfverhet (Norges krona)--

desslikes på det menige allmogen där i landet, Gud allsmäktig

till pris och ära, måtte kunna bringas till den kristna tron

och undfå rätt religion och gudstjänst.**»

En dagbok, förd ombord på "det fartyg, där Allday själf

befann sig, är den enda kända berättelsen om denna resa.***

Däraf inhämtas, att man fick Grönlands östkust i sikte den

26 augusti klockan 6 på morgonen, sedan man 7 dagar förut

lämnat Island. Hvilken del af Grönlands östkust det var, är

* Om detta var den första expedition som utsändts till

Grönlands återupptäckande, är ej säkert. Af en proklamation af konung

Fredrik II till grönländarne af den 12 april 1568 ser man, att en viss

Kristiern Aalborg skulle det året afgå dit med ett fartyg. Någonting

vidare om expeditionen känner man emellertid ej. Samme konung

underhandlade sedermera i samma syfte med en ryss, Paul Nichetz,

hvilken påstod sig känna vägen till Grönland (möjligen en förväxling

med Spetsbergen eller Novaja Semlja); men till hvad resultat

underhandlingarna förde, är ej bekant.

** Sml. Norske Rigs-Registranter, Kristiania 1863. Bd. II. s. 337.

*** Tryckt i Grønlands historiske Mindesmærker (Kjöbenhavn

1845) B. III, s. 641—647.236 " HISTORISK ÖFVERSIKT.

ej lätt att säga. Det står blott, att de då »ginge vestnoruest

paa lang landen samme tid, oc var vinden norden oc var

wij X wiegsiöes (sjömil) then tid fra landen.»

Däraf, att de gingo i väst-nord västlig (missvisande?)

riktning, samt att det strax därefter heter: »oc sagde voris

Gapitin adt thed var halff anden hundre wiegsiöes emellom

Island oc Grønland,» vill det synas mig sannolikt, att det

har varit ett godt stycke norr om Kap Dan, hvilket äfven

stämmer med den följande berättelsen, där det om dagen

därpå (27 augusti) bland annat heter: »Men ther wij komme

4 wiegsiös ner til landen, var ther møgit Isz ret indt til

landen, siden ginge wij then ganske Dag suduest an, oc kunde

dog ingen steds klar land sije for Isz. Men vndtagen then

Isz, som laa ij landingen, kom osz emod månge store støcker

Isz, som store kircker.»

Om landet heter det (i öfversättning): »Det var idel

stora och höga klippor, som klipporna i Norge och på Island,

och voro de spetsiga upptill som andra höga torn, och emellan

samma klippor och ofvanpå dem var ganska mycket snö

liggande. > Detta är en god beskrifning af" bergen omkring

Ingolfs fjeld.

Så kom man längre mot söder, och den 29 augusti fick

man se en stor och öfvermåttan hög klippa, som sköt ut

från land i hafvet med en udde (sannolikt i närheten af Kap

Dan?), där man tänkte lägga i land, »thi wij saa en wiig

hosz samme klippes. En half mil från land måste man dock

vända, emedan »så mycket is låg under land, att vi måste

bege oss ut åt sjön igen. Vår kapten hade den dagen velat

landa längre västerut, ty isen minskades allt mer, och landet

blef också längre in lägre.»

Det här beskrifna landet har sannolikt varit trakten

väster om Kap Dan. Kusten böjer sig här mot väster, ochMOGENS HEINE SEN. 237

isbältet blir smalare, åtminstone till väster om Sermilikfj orden.

Landet omkring denna fjord och längre söder at är betydligt

lägre än landet norr därom.

Sedan de hållit ut från kusten, öfverföllos de af en svår

storm och måste efter stora faror vända om hem utan att

mer få land i sikte.

Det är alls icke orimligt, att denna berättelse kan vara

fullt tillförlitlig, och att alltså denna första expedition, med

dess halfva mil från land, så vidt man har sig bekant, är

den som intill 1883 kommit Grönlands östkust närmast. I

slutet af augusti börjar nämligen landet vid Kap Dan i regeln

bli tillgängligare; vi funno det isfritt redan före midten af

denna månad.*

Allday trodde emellertid, att orsaken till den misslyckade

utgången på hans resa var den, att han varit för sent ute.

Till året därpå förbereddes därför en ny expedition under

hans ledning. Huru vida denna ledt till bättre resultat, är

okändt, men synes föga sannolikt, då ingenting vidare afhöres

därom.

Däremot företog 1581 »en Bagge og norsker månd»,

Mogens Heinesen** en resa på egen bekostnad för att

återfinna den bortglömda provinsen. Han hade för öfrigt

kungligt skyddsbref och var tillförsäkrad en kunglig belöning,