På Romanovs och Habsburgs ruiner - kulturpolitiska nutidsstudier

PÅ ROMANOVS
OCH HABSBURGS
RUINER

KULTURPOLITISKA NUTIDSSTUDIER

ALFRED JENSEN

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

ALFRED JENSEN

PÅ ROMANOVS OCH HABSBURGS RUINER

PÅ ROMANOVS OCH
HABSBURGS RUINER

KULTURPOLITISKA NUTIDSSTUDIER

ALFRED JENSEN

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1921.

INLEDNING.

För fem år sedan skrev jag en bok om slaverna under

världskriget. Föreliggande arbete skulle kunna betitlas

Slaverna efter världskriget och är i själva verket en fortsättning

av det förra. Dess syfte är närmast att lämna en populär

överblick av världskrigets inverkan på den slaviska världen

och dess nya statsbildningar. Och dessa förändringar äro

i sanning betydliga, ty ingen europeisk folkras har haft

mindre att riskera, men större utsikt att vinna och faktiskt

vunnit genom världskrigets omvälvningar än den slaviska.

I det nva Europa äro de slaviska nationerna nu kallade att

spela en mer betydande roll både politiskt och ekonomiskt,

och därtill berättigar dem redan deras numerära

överlägsenhet, minst 160 millioner. Ordet slav kommer förmodligen av

det slaviska ord slovo, som just betyder ord, d. v. s. innebär,

att slaverna talade ett tungomål, varigenom de kunde göra

sig begripliga för sina rasfränder, varemot slaverna kallade

alla utlänningar, särskilt tyskarna, för njemtsy, de stumma,

därför att dessa "tyskar" icke kunde svara på en slavisk

fråga. I själva verket hava rollerna hittills varit ombytta.

Det var just slaverna, som voro de stumma i Europas

offentliga liv (om man undantar ryssarna i det nittonde

århundradet). Nu skall även slavernas stämma göra sig hörd

i "Nationernas förbund". Huru denna slaviska insats

kommer att inverka på den europeiska kulturen, skall delvis

belysas genom denna skrift. Om värdet av denna insats

kunna meningarna vara delade, men visst är, att den icke

skall gå spårlöst förbi.

Och världskrigets omvälvningar måste beröra även Sverige

och Östersjöproblemet, eftersom det är Tyskland, som —

jämte Ryssland — genom världskriget blivit den mest lidande

parten. Denna bok skulle därför ock kunna betitlas Slaverna

och vi, d. v. s. slaverna i motsats till germanerna. Man har

icke utan visst skäl betecknat Tyskland som Europas ryggrad,

och då denna ryggrad nu blivit knäckt, får Europa göra

sig berett på en ny slavisk framstöt icke blott från öster,

utan ock från söder. Världshistorien upprepar sig i mångt

och mycket. För ett tusen år sedan var hela södra

Östersjölandet ända till Elbe och Saale översvämmat av slaver.

Därom vittnar ännu massan av slaviska ortnamn i Preussen,

särskilt Pommern (landet po morje, längs havet). Den lilla

vendiska fiskarby vid Spree, som bär det av

språkforskningen ännu icke nöjaktigt utredda namnet Berlin, blev ju

med tiden huvudstaden i Mark Brandenburg, Preussen och

Tyskland. Och det för turisterna välbekanta Sassnitz på

Rügen är blott en språklig kvarleva av det slaviska sosnitsa,

fura.

Vi ha svårt att med ens inrätta oss i nya förhållanden och

att räkna med plötsliga omkastningar såsom något

beståndande, fast världshistorien lär, att intet är beständigt under

solen. Det romerska världsriket störtades av germanska

barbarer, och turen kan komma till dem att undanträngas av

slaverna, som också i mångas ögon äro "barbarer" och som

på sina ställen verkligen ännu uppträda barbariskt (t. ex.

i Makedonien). Men barbariet i historisk mening är kanske

intet annat än en ungdomligt rå, obearbetad, men bildbar

kraft. Nya gudar födas ur kaos. Slaverna äro unga folk i

historisk mening med oöverskådliga framtidsmöjligheter, och

de ha en rent animalisk vitalitet, som kräver ökat utrymme.

Wien har kanske spelat ut sin roll i världskulturen, och nya

metropoler framskymta bakom dess tomma adelspalats och

stenmassor. Man får därför icke misströsta om framtiden.

Den yttersta dagens profetior ha alltid kommit på skam. Och

det är slutligen icke alldeles säkert, att världshistorien är

en konstant spiralformig rörelse uppåt. Den kan lika väl

vara en ständig växling av ebb och flod. Den "kultur", som

Europa hade att uppvisa under världskriget, var

sannerligen icke överlägsen den helleniska guldålderns.

Civilisationen går oupphörligt framåt, till och med under "världskrig"

genom nobelprisbelönta uppfinningar, som även kunna

tillämpas i mordiskt syfte, men den verkliga kulturen följer

andra lagar och banor.

Dessa studier, grundade dels på nyligen företagna resor,

dels på ett rikt, för andra svenskar svåråtkomligt slaviskt

material, har jag betecknat som "kulturpolitiska". Den rena

politiken är mig verkligen främmande, ja, osympatisk, och

för mig är politiken mer en känslosak än ett nyktert,

objektivt sammanställande av vissa statliga och ekonomiska fakta.

Men icke minst i våra dagar gäller Aristoteles" sats, att

människan är ett zoon politikon, en för det offentliga livet

och det allmänna bästa danad varelse, ty man kan nu ej

undgå att befatta sig även med politik, om man eljest vill

studera nationernas andliga liv, sådant det avspeglar sig i

litteraturen. Jag skulle också kunna beteckna mina studier

som en gammal slavofils bekännelser, och denna bikt kommer

kanske att väcka blandade känslor just hos slaverna själva.

Men just därför att jag betraktar mig som "slavofil", borde

mina omdömen om slaverna mottagas med en viss respekt

just från slaviskt håll, ty en ärlig kritik är ett bättre

vänskapsbevis än en meningslös panegyrik. Jag har icke kunnat

ägna årtionden av mitt liv åt studiet av slaviska förhållanden

utan kärlek till den slaviska saken. Slavist är jag alls icke,

om man i detta ord inlägger en speciellt filologisk betydelse.

Och som "panslavist" vill jag ännu mindre gälla.

Panslavismen är ett nonsens, och från detta inbillade spöke hotar

ingen fara för Europa. Panslavismen var ett poetiskt

slagord, som i fönra hälften av det nittonde århundradet, under

påverkan av "alltyska" samsträvanden, blev en politisk lösen

för de små, undanskymda slaviska nationerna, särskilt i

Österrike-Ungern och som i Ryssland fick en speciell,

"allrysk" prägel. Men världskriget, slavernas största

uppryckning till en politisk renässans, har tydligt visat, att

panslavismen är en chimär, lika orealiserbar som t. ex. en

panromanism eller en pangermanism. Ty skulle den senare

termen beteckna ett Deutschland über alles i hela den

germanska världen, äro väl skandinaverna de första, som

betacka sig för denna politiska hopsmältning.

Jag törs väl själv påstå, att ingen svensk har blivit så

vänligt omhuldad och så oförtjänt hedrad i samtliga

slaviska länder som jag, och under mina långa vandringsår

har jag just från slaviska nejder, från Volga till Adria, från

Karpaterna till Athos, rönt en gästfrihet, ett "salt-och-bröd",

som jag bevarar bland mitt livs bästa minnen. Huru

min nästa slaviska rundresa skulle utfalla efter denna boks

publicerande, återstår att se.

Att jag numer icke kan betrakta de slaviska nationerna

med fullt samma ögon som för tio år sedan, beror icke blott

på de totalt omkastade yttre förhållandena, utan ock på

min egen lyriskt veka, alls icke stridslystna själsläggning.

I allmänhet har jag sympati för de besegrade, de av våldet

förtryckta, och jag ställer mig som Cato gärna på deras

sida, även om gudarna taga segrarenas parti. Därav

förklaras ock, att jag som svensk, d. v. s. german, har fått

en viss stegrad medkänsla och medlidande för tyskarna. När

världskriget bröt ut, hyste jag verkligen fruktan, att tyskarna

med deras i sitt slag utomordentliga vapenmakt skulle avgå

med segern på alla fronter, särskilt den västra, ty en

definitiv triumf för centralmakterna skulle helt visst ha varit

en stor olycka för hela Europa, icke minst därför att den

för en längre tid skulle ha skjutit i bakgrunden vissa

nationalitetsproblem, som krävde en grundlig lösning, t. ex. det

polska, det tjechiska och det sydslaviska. Men sedan

Amerika — helt visst delvis genom Tysklands oskickliga

diplomati — hade lagt sitt tunga svärd i vågskålen, så att den

tyska började stiga i luften, blev jag tveksam, och när den

tysk-österrikisk-ungerska militärmakten totalt krossades,

fingo mina farhågor en alldeles motsatt riktning.

Dessa farhågor grunda sig icke på någon misstro särskilt

mot slaverna och deras statsbildande förmåga, utan på den

aggressiva och söndrande tendens, som i allmänhet har

framträtt hos de mindre nationaliteterna och som i grund och

botten blott är en fortsättning på den gamla

stormaktsimperialismen, om ock i mindre skala. Denna söndring hade

bort motverkas genom "Nationernas förbund", men det ser

tyvärr icke så ut. Nationernas förbund är en av en

"praktisk" amerikansk rättslärd framkastad idé, som helt visst

aldrig skall dö, ty blotta tanken är ett frö, varur goda

skördar för framtiden kunna och måste spira upp. Men hittills

har denna vackra idé ingalunda motsvarat de sangviniska

förväntningarna, och detta är slutligen helt naturligt, ty den

föddes i en mycket olycklig stund, alldeles som då den s. k.

heliga alliansen efter de Napoleonska krigen skulle

omgestalta Europa. En sådan vacker tanke måste födas

spontant under normala, fredliga tider och yttra sig i ett fritt

avtal mellan likställda parter, icke omedelbart efter ett

mångårigt människoslaktande, då luften ännu är full av folkhat

och då parterna utgöras av segrare, som föreskriva sina lagar,

och av besegrade, som släppas in i detta folkförbund, allt

eftersom de visa sin foglighet. Ett europeiskt statsförbund utan

Tyskland och Ryssland förblir alltjämt ett ofullgånget foster.

Att ett statskomplex av flera stater dock är icke blott

möjligt, utan ock faktiskt — det har Schweiz visat i liten

skala och Nordamerika i ofantligt stor. Vår världsdel har

en gång europeiserat Amerika, men om Europas

självmördande skall fortgå, är det kanske slutligen bäst, om Förenta

staterna amerikanisera oss. Felet ligger i den sjukligt

överretade nationalismen, som under den falska patriotismens

täckmantel driver den krassaste politik av egennytta. Varje

nationalitet har rätt att existera, följa sin egenart och odla

sitt modersmål. Men den har därför icke rätt att pocka

på isolering genom tullgränser, eget mynt o. d., som endast

strider mot tidens sociala samsträvanden och den allmänna

samfärdselns nivellerande tendens. Det är alls icke

självklart, att t. ex. Bosnien går en lyckligare framtid till mötes

såsom en "fri" lem av ett sydslaviskt statsförbund än då

det som provins var inkorporerat i den österrikisk-ungerska

dubbelmonarkien med dess stora kulturella och ekonomiska

resurser. Och randstaterna vid Östersjön skola få stora

svårigheter att övervinna för att trygga sin ekonomiska existens,

om de eljest komma att bli långlivade i politisk mening.

För bekämpande av denna aggressiva nationalism eller

chauvinism synes mig även den internationella

socialdemokratien hava svikit de vackra löftena. Dess maningsord:

"Proletärer i alla länder, förenen eder!" hava sannerligen

icke förklingat ohörda, och i rent ekonomisk mening blevo

"proletärerna" bönhörda mer än kanske Marx och Bebel

skulle ha önskat, om de fått uppleva t. ex.

socialdemokratiens urartning i Ryssland. Den nya tidens lösen måste lyda:

Kulturmänniskor i alla länder, förenen eder!

Mången läsare skall kanske tycka, att jag i mina

betraktelser över världskrigets verkningar på den slaviska världen

intagit en konservativ, gammalmodig ståndpunkt. Med min

eklektiska, passiva och opolitiska natur tillhör jag i själva

verket intet parti, och vill man stämpla mig som

"konservativ", så gärna för mig! Det finns tider, då den i och

för sig berättigade liberala doktrinen kan vara på sin plats

i den praktiska politiken, men det finns också perioder, då

valet måste stå mellan ett antingen—eller, mellan

konservatism och kommunism, och en sådan period genomleva vi

nu, särskilt i de slaviska staterna. Med konservatism

sammanställer mången kanske despotism eller överklassvälde,

men klassvälde finns i alla partibildningar, icke minst den

yttersta vänstern, och därom vittnar bäst Lenins tsarism.

Men menas med despotism blott en stark, enhetligt

koncentrerad regeringsmakt såsom i den antika världen, kan jag

icke finna annat än att den icke innebär större samhällsvådor

än t. ex. den pöbeldiktatur, som nu brett ut sig i Ryssland,

eller det mångröstade majoritetsvälde, som härskar i de

slaviska parlamenten. Och varför skulle icke en "despotism"

kunna vara lika upplyst som ett gatuparlament, framsprunget

ur en oinskränkt rösträtt, där man blott räknar, men icke

väger rösterna? Fredrik II:s, Josef II:s och Napoleons

despotism gick verkligen i upplysningens tecken. Men den

ryska tsarismen var allt annat än upplyst, och Wilhelm II:s

Tyskland, liksom Frans Josefs Österrike, hade stelnat i

byråkratisk-militäriska former. Det finns tider, då folken

vilja och måste styra själva, men det kan ock tänkas tider,

då folken behöva bli styrda av kraftiga viljor och låta nöja

sig, om människorna bli mätta och få det så drägligt som

möjligt. Men vår tid har ej överflöd på stora, starka

statsmän, och kanske ha de slaviska staterna mest behov av

starka regeringar, om de eljest skola få njuta frukterna av

sin politiska frigörelse.

Omvälvningarna i östra och sydöstra Europa hava

närmast möjliggjorts därigenom att två stora kejsardömen,

Ryssland och Österrike-Ungern, störtade i spillror. På ruinerna

av Romanov och Habsburg skola de nya statsbildningarna

uppföras. De äro endast skenbart nya, ty samtliga nybildade

stater — Polen, Tjechoslovakien, Serbien-Kroatien och till

och med det på Europas politiska karta ännu obefintliga

Ukraina — ha en gång funnits till som självständiga stater,

fastän de för så länge sedan förlorade sin politiska

oavhängighet, att deras namn utplånats ur det europeiska

medvetandet.

Innan vi nu taga en översikt av dessa statsbildningar, vilja

vi först kasta en avskedsblick på den monarki

(Österrike-Ungern), en av världskrigets "centralmakter", vars hittills

dominerande tyskhet utgjorde det svåraste hindret för den

slaviska frigörelsen.

"DET ÖSTERRIKISKA UNDRET."

Under denna titel utkom under världskrigets förra skede

en "aktuell" reseskildring, författad av en framstående

svensk politiker och historiker, och hans optimistiska syn

på den habsburgska monarkien var så mycket mer

ursäktlig som Österrike-Ungern under den tyska krigsledningen

då ännu visade en överraskande stark motståndskraft och

sammanhållning trots de inre slitningarna. Men det

"österrikiska undret", d. v. s. den inre sammansmältningen och

pånyttfödelsen, som skulle åstadkommas genom

världskrigets eld och svärd, timade dock icke. Habsburg tog

fastmer en ända med förskräckelse.

Även undertecknad, som under många år sökt göra sig

förtrogen med den slaviska separatismen i Österrike-Ungern

och med det svårlösliga habsburgska problemet, hade till

det allra sista hoppet kvar, att världskriget för

Österrike-Ungern skulle bliva en renande skärseld, varigenom

dubbelmonarkien från språk- och nationalitetsfejdernas helvete

kunde lyfta sig mot ett paradis av fredligt samgående enligt

Frans Josefs valspråk: viribus unitis (med förenade krafter).

Men även min förhoppning kom grymt på skam. Visserligen

hade jag varken trott på eller önskat ett återställande av

det gamla Habsburg i samma skick som före 1914, men

jag hade föreställt mig, att Österrike-Ungern skulle kunna

ombildas till en statsfederation, som skulle kunnat bliva

förebildlig för "Europas förenade stater", där tyskarna ej

lf) "det österrikiska undret"

längre skulle vara dominerande i "Cisleithanien" (Österrike)

eller magyarerna i "Transleithanien" (Ungern), utan där

alla nationaliteter såsom fullt jämställda skulle fritt

besluta i inre angelägenheter och gemensamt leda rikspolitiken

i mån av sin numerär och sina kvalifikationer. Särskilt

ansåg jag magyarernas övertag som en olycka för sydöstra

Europa, ty det finns inga kulturella eller historiska skäl för

att magyarerna skulle få försteg framför sydslaverna, vilka

för resten ha äldre hemortsrätt i Europa än ungrarna.

Då man numer till fullo känner den olust, som

Österrikes slaver länge hyst mot att gå tyskhetens ärenden, och då

man vet, huru stark den militära strejkrörelsen var särskilt

hos tjecherna mot att kämpa vid tyskarnas sida mot serber,

ryssar eller fransmän, måste man betrakta Österrikes

krigsförklaring mot Serbien som ett oförlåtligt lättsinne, helst

som Serbien verkligen gjorde de allra största eftergifter,

som en siuverän stat kan ödmjuka sig till, för att ge

upprättelse för mordet i Sarajevo. Och hade furstar och

diplomater kunnat ana, till vilka konsekvenser denna

krigsförklaring skulle leda, hade de styrande i Wien och Berlin

säkerligen gjort allt för att icke släppa världskrigets onda

andar lösa.

Huvudpersonen i det habsburgska dramat var

Österrike-Ungerns näst siste krönte och faktiskt siste kejsare och

konung Frans Josef, och över honom vilar ändå något av

tragisk storhet, ehuru han som härskarpersonlighet eller

genom begåvning alls icke höjde sig över medelmåttan. Med

honom bortgick icke blott en av Europas märkligaste

dynastier, utan ock en ovanligt hårt prövad människa, vilkens

husliga sorger voro ägnade att i någon mån mildra domen

över hans politiska livsgärning. Han var minsann inget

snille och hade intet av Wilhelm 11: s äkta eller inbillade

härskarnatur. Personligen var han plikttrogen, arbetsam och

hederlig •— det var också Wilhelm II, men härtill kom en

nästan blygsam anspråkslöshet för egen del. Han litade pålf)

"det österrikiska undret"

sina officiella rådgivare, så länge de voro i hans tjänst, och

någon oansvarig "mellanregering" förekom icke i Wien i

samma mening som i Berlin. Han lade sällan bort

krigar-dräkten och sysslade gärna med militärtekniska detaljer, men

saknade viidsynthet och förmåga att leda den militära

apparaten. Han var ej oförstående för de olika nationaliteternas

emancipationssträvanden, men han kom aldrig i intim

kontakt med de olika folkslagen, och i själ och hjärta kände

han sig alltid som tysk furste. Liksom Wilhelm II fick

han aldrig veta sanningen, och han sökte ej heller få

veta den.

Frans Josef var onekligen populär på sin tid. Men att

han under en exempellöst lång regeringstid med sin

plikttrogna arbetsamhet ändå hann uträtta så litet, kom sig icke

blott av hans naturliga blygsamhet och brist på

initiativ-Lust (båda dessa karaktärsdrag voro sannerligen icke

Wilhelm 11: s!), utan ock därav att han med sin

konservativkatolska läggning stod kvar i de gamla habsburgska

traditionerna och var fången av deras konventionella fördomar.

Han var svag för adelsståndet, och det bjöd honom nästan

emot att taga en ofrälse i handen, huru bevågen han än

kunde vara mot honom för övrigt. Men framför allt var han

icke den vidsynte, kraftige statsman, som den skröpliga

habsburgska monarkien behövde för att lotsa fram

statsskeppet genom bränningarna i den värsta stormen. När han

besteg tronen, var han för ung och oerfaren att kunna

omgestalta riket, och när den sista, värsta hemsökelsen kom,

var han alldeles för gammal. De tre stora politiska problemen

(det italienska, det tyska och det slaviska), som han skulle

lösa, växte honom över huvudet. År 1859 förlorade han

Lombardiet, 1866 utstöttes Österrike ur det tyska förbundet, och

genom världskriget segrade slaverna på alla linjer.

Hans popularitet kom sig till någon del ock av det

mänskliga medlidandet med de svåra familjeprövningarna, som han

bar med både kristlig resignation och manlig undergivenhet.lf) "det österrikiska undret"

Hans broder Max arkebuserades som avsatt kejsare i

Mexiko, hans gemål mördades av en schweizisk anarkist,

hans brorson, tronföljaren, sköts av en bosnisk fanatiker.

Hans ende son Rudolf jämte älskarinna avlivades under

vidriga förhållanden, som ännu icke blivit fullt klargjorda

och därför måste ge anledning till en mängd motstridiga

rykten. Att Österrike-Ungerns tronföljare skulle ha blivit

skjuten av rusiga dryckesbröder måste anses totalt uteslutet.

Icke heller finnes någon rimlig anledning till antagandet, att

("en tvetydiga fröken Vetsera skulle ha dödat sin höge älskare

och därigenom berövat sig det bästa stödet i sitt liv. Ett

dubbelsjälvmord "i skönhet" låg säkerligen icke heller för

cie båda kontrahenternas levnadslustiga temperament.

Generalkonsuln Philip i Göteborg, vilken hade starka

försänkningar i Wien på 1890-talet, sade sig ha hört, att kronprins

Rudolf så att säga av misstag skulle ha blivit skjuten av

en skogvaktare, med vilkens dotter Rudolf samma stormiga

kväll eller natt hade ertappats in flagranti, och därpå skulle

Vetsera i förtvivlan ha begått självmord. Detta rykte skulle

måhända ock förklara den slöja, som bretts över det

verkliga förloppet.

Och i bakgrunden av dessa familjetragedier ett helt

galleri av degenererade ärkehertigar, som delvis förfallit genom

dryckenskap eller utsvävningar. Otto, far till kejsar Karl,

gick tidigt under efter ett ärelöst liv. Ludvig Viktor blev

internerad, Leopold Ferdinand-Wölfling — han som nu

uppträder på kabaret i Wien! — och Ferdinand Karl väckte

"skandal" genom mesallianser, och till den kära släkten

kan man väl ock räkna den älskogstokiga kronprinsessan av

Sachsen, som enleverades av en tarvlig musiklärare. I

motsats till alla dessa galna dårar stod den borgerligt gemytlige

Rainer, det glada Wiens populäraste ärkehärtig, vilkens kista

följdes till graven av månglerskorna från Naschmarkt. Men

i bakgrunden skymtar den gåtfulla skepnaden av Johann

Orth, ärkehertigen, som spårlöst försvann på sin skuta ilf)

"det österrikiska undret"

havets djup. Vilka dramatiska stoff för en ny Shakespeare,

som på Habsburg ville överflytta huset Plantagenets

sorgespel! Tu, felix, Austria, nube!

I fråga om Österrikes krigsförklaring mot Serbien kan

man icke fritaga Frans Josef personligen från skuld. Man

kittlade hans fåfänga genom att betona, att mordet i

Sarajevo förövats på en habsburgsk prins, varigenom brottet

framställdes i ännu värre dager. Den utländska politiken sköttes

då av den oduglige greve Berchtold, som höll icke blott det

österrikiska parlamentet, utan ock Berlin i okunnighet om

Habsburgs Balkanplaner. Han lät utsprida ett falskt rykte,

att serberna redan skulle ha överskridit gränsen, och den

serbiske generalen Putnik häktades på ungersk mark, innan

krigsförklaringen ännu var utfärdad. Att Frans Josef var

obeveklig gent emot Italiens oblyga fredsförslag, kan man

icke förtänka honom, men det goda förhållandet till Italien

var rubbat redan 1907 genom den militäriskt duktige Conrad

von Hötzendorfs självrådiga uppträdande som diplomat.

Men Österrike hade länge haft brist på stora statsmän —

det hade Aehrenthal visat redan 1908, då

Bosnien-Herze-govina inkorporerades med Österrike-Ungern.

Hela Balkanfrågan skulle måhända ha kunnat få en fredlig

avveckling, om Österrike hade frigjort sig från Ungerns

övertag och givit sina slaviska nationaliteter större

självbestäm-ningsrätt. En vacker idé var den redan av biskop Strossmayer

omhuldade s. k. trialistiska idén, d. v. s. sydslavemas

uppgående i den habsburgska monarkien, så att den gamla

dualismens ständiga slitningar kunde utjämnas genom en

tredje part. Ett sådant tillfälle skulle möjligen kunnat

erbjuda sig efter mordet på kung Alexander i Serbien 1903.

Men alla dessa kompromissande tendenser strandade på de

övermodiga magyarernas förblindade motstånd, och Ungern

leddes då av energiska, målmedvetna statsmän, Koloman

och Stefan Tisza, "mannen med järnhanden", vilken dock

enligt andras förmenande var blott "en politisk gåpåare medlf) "det österrikiska undret"

begränsad synkrets". Och när tronföljaren började få sina

tankar riktade på detta håll, hade serberna redan tagit

ledningen av den sydslaviska rörelsen.

Det tycktes vara skrivet i stjärnorna: Austria est delenda,

Österrike måste förstöras. När den gamla byggnaden

började svikta i sina grundvalar, vart dess fall lika

snabbt som grundligt. Man kan blott förundra sig över, att

den gamle monarken till det allra sista sökte sköta de yttre

regeringsplikterna och hålla modet uppe. Först när

Rumänien genom sin krigsförklaring ökade hopen av motståndare,

föll han med ens samman. "Nu är det slut med mina krafter.

Vad har jag ytterligare att genomgå? För sexton år sedan

var jag den mäktigaste härskare i Centraleuropa, och rau skall

jag kanske ej i hela mitt rike finna en vrå, där jag kan lägga

mitt trötta huvud till vila."

Vid Frans Josefs begravning utbrast en av hans

undersåtar: "Detta är det största nederlag Österrike lidit i detta

krig." Yttrandet är betecknande för dan tillit, som man på så

många håll hyst till Frans Josefs förmåga att sammanhålla

de olika nationaliteterna. Men han var dock endast det

mekaniska knäppet, som hade hopfästat ett brokigt

halsband. När knäppet gick sönder, trillade pärlorna isär. Namn

på gator, lärda samfund, minnesmärken m. m., som förut

varit förknippade med namnet Frans Josef alltifrån

Erz-gebirge till Adriatiska havet, blevo samvetsgrant utplånade

utom i själva Donaudalen mellan Linz och Pressburg.

Kejsar och konung Karls tronbestigning, som under

vapenbraket skedde lika obemärkt som Frans Josefs begravning,

tycktes lova en ny dag för Österrike, men glädjen vart ej

långvarig. Karl I var en käck, personligen sympatisk ung

man, som säkerligen icke saknade vissa goda föresatser och

ansatser, men han var oerfaren, kanske ock vankelmodig

och ingalunda mannen, som kunde knäppa ihop halsbandet

igen. Ve det rike, som kan hållas ihop endast genom ett

mekaniskt knäppe!

2. — Jensen, Pu Romanovs och Habsburgs ruiner.lf) "det österrikiska undret"

Det gamla Österrike-Ungern uppdelades på fvra stater:

Tjechoslovakien, Sydslavien, Italien och Rumänien pius

kvarlevorna av det forna Deutsch-Oesterreich och det

rent magyariska Ungern. Inom denna sfär har redan bildats

en "liten entente", en koalition bestående av Tjechoslovakien,

Sydslavien och Rumänien, vars närmaste uppgift är att

hålla tyskheten i schack och isolera den från .det tyska riket.

Det nästa steget torde bliva bildandet av ett Donauförbund,

såsom fortsättning av det gamla Österrike-Ungern. Men

denna statsfederation skall aldrig bliva fullständig, så länge

Österrikes tyskar samt magyarerna hållas utestängda från

detta förbund. Och då framställer sig osökt frågan: Var

det absolut nödvändigt, att Österrike-Ungern krossades i

bitar och revs ner, för att man på den avrödda tomten

skulle kunna uppföra ett nytt byggnadskomplex? Voro de

gamla våningarna verkligen sä bristfälliga, att en grundlig

reparation icke var tillräcklig? Ooh är det utsikt, att detta

nya statsförbund skall kunna reda sig i längden utan det

tyska cementet, som dock i så många århundraden har varit

det befästande och sammanhållande elementet ? Skulle denna

ombyggnad icke kunnat ske utan att våldsamma medel

till-grepos och utan att en professor i Amerika, alls icke

förtrogen med de östeuropeiska förhållandena, påtvingade den

europeiska kulturvärlden sin rätliniga amerikanska

demokratism ?

Habsburg har redan fyllt en stor mission i Europas

historia, och dess roll är utspelad. Men är det förmätet att

hoppas, att de stater, som nu taga arvet, också skola fylla

sin uppgift och taga lärdomar av Maria Teresia och Josef II?

Ingen statsfederation i Europa har ändå haft så stora

historiska och geografiska betingelser att i praktiken visa vår arma

världsdel, huru ett nationernas förbund kan och skall

upprättas. Hälsosamma och varnande lärdomar från flydda

tider saknas sannerligen icke.

I samband med de väst- och sydslaviska statsbildningarnalf) "det österrikiska undret"

få vi tillfälle att återkomma till det "österrikiska undret".

Dessförinnan måste blicken dock först riktas på det största

och viktigaste slaviska landet, Ryssland, och på de kaotiska

verkningarna av huset Romanovs störtande samt tsardömets

söndertrasande.B OLSJEVIKIEN.

Östersjön har en gång varit ett svenskt inhav och därjämte

en kulturbärare österut. Den förra rollen är länge sedan

utspelad, och det återstår att se, om och i vilken mån den

skall kunna fylla den senare uppgiften på nytt. Den gamla

svenska storhetssagan är nu all, och andra vapen än

värin-garnas krävas för nya vinningar i österled. Men ur den

väldiga kamp, som för tvåhundra år sedan utkämpades om

Östersjön, utgick Sverige dock ännu som den kulturelle

segraren, fast det besegrades.

Nu finnes (let icke mycket på andra sidan Östersjön, som

erinrar om det gamla Sverige, och icke ens det svenska

Åland tyckes få bibehålla sin äktsvenska karaktär. Söder om

Finska viken vidtager den estniska republiken; det forna

Kurland (med södra Livland) heter nu Latvia (Lettland),

och söder därom sträcker sig Litauen fram till havet. Alla

dessa randstater skola nu bilda en molo mot den ryska

stört-floden och för ögonblicket spåras intet ryskt från Torneå

ned til! Danzig. En och annan tom ortodox kupolkyrka pekar

med sina lökar meningslöst upp mot skyn, och de än gemytligt

fala och loja, än kitsligt övermodiga ryska tjinovnikerna

äro ersatta av unga tjänstemän, talande tungomål, som

varken äro germanska eller slaviska.

Denna försvarsmur mot ortodoxi och barbarisk mongolism

är en vacker tanke, som redan föresvävade Gustav II Adolf

och realiserades av honom, och man kan nu endast tillönska1solsjevikien

dessa små nationaliteter all rörelsefrihet och autonomi. Men

äro de också så starka och så sammanhållande, att de i

längden skola lyckas fylla denna uppgift, som det gamla

Storsverige icke tycktes vuxet i längden? Varken ester eller

letter ha hittills gjort någon nämnvärd insats i

världshistorien, ty deras späda kultur var först svensk, sedan tysk.

Och är det möjligt eller ens önskvärt, att några millioner

människor med dunkla anor för all tid skola kunna

utestänga hundra millioner slaver från det enda kulturhav, dit

Peter den stores framsynta blick utstakade vägen från sitt

fönster "i ögonvrån av somnad nord" ? Tsar Peter var

både apan och hyenan i människohamn, men han var i allt

fall något mycket mer. Han var den övermänsklige

timmermannen, som med knölpåk och vxa sökte knuffa fram sina

moskovitiska landkrabbor till en segelbar kust. Nu är hans

verk totalt nedrivet; till och med hans holländska namn på

huvudstaden har förvanskats, och Petersburg är vordet ett

Nekropolis, likens och vålnadernas dödsstad. Men hans verk

kan och skall väl i sinom tid återupprättas av en ännu större

timmerman, byggmästare även i andlig måtto. Och då kan

det bliva en politisk livsfråga för dessa estniska, lettiska och

litauiska republiker, eventuellt också för republiken Finland

med sitt åländska påhäng, för så vitt dessa stater icke

godvilligt uppgå i Europas "Förenade stater i östern" eller —

vilket icke är uteslutet -— av den expansiva ryska

nationalismen åter med tvång assimileras till det yttre med den.

Och vad skulle följden slutligen bliva, om ryssarna verkligen

kunde utestängas från västerhavet? De skulle då bliva ännu

mer "barbariserade" eller mongoliserade, och om de då

sam-manslöte sig med Asiens horder, skulle man med skäl kunna

tala om "den ryska faran". Och då skulle det ock visa sig,

huruvida de övriga slaverna, särskilt de ortodoxa

sydsla-verna, vilja bevara sitt samband med den västerländska

kulturen eller av sin slaviska instinkt åter lockas till Moskva

av panslavistiska locktoner.22 liolsj evikien

Den ryska "frihetsrörelsen", som efter århundradens

olidliga tryck utvecklade sig med lavinens fart och tills vidare

har fastnat i bolsjevismens sumpträsk, -har säkerligen ännu

många faser och kriser att genomgå, innan Ryssland åter kan

konsolidera sig till ett verkligt samhälle. Om den franska

revolutionen behövde ett par årtionden, innan detta

kultiverade land kunde repa sig efter villervallan, huru lång tid skall

då icke omdaningen kräva i det ryska riket! Vad som alls

icke lyckades vid 1825 års militärrevolt eller genom 1848 års

"borgerliga" frihetsansats, vad de ryska emigranterna genom

Herzens stormklocka och "nihilisterna" med sina

sprängämnen ej mäktade utföra — det gjordes i en handvändning

av ryska arbetare och soldater i "folkets" namn utan

nämnvärt motstånd. Detta visar först och främst, att det ryska

samhället var maskstunget allt ifrån toppen ned till de

bredaste "borgerliga" lager.

Vad skall slutligen framgå ur detta ryska kaos? En

reaktionär motrevolution är ännu ej alldeles otänkbar, och en

militärdiktatur eller kommunistisk terrorism kan ännu länge

få överhand. Men den halvasiatiska autokratien med

europeisk etikett och den allsmäktiga byråkratien torde ha fått

dödsstöten. Det ryska folket är i sitt flertal mer krigstrött

och fredslängtande än något annat, men den nationella

känslan har sannerligen icke blivit kvävd, utan snarare vunnit

genom revolutionen, som säkerligen icke fört oss närmare den

efterlängtade "världsfreden". Storryssarna känna sig även

under bolsjevismens ok som ett folk, kanske mer än någonsin,

och just genom sin nuvarande isolering kommer den ryska

patriotismen förr eller senare att blossa upp häftigare än

någonsin under den "stora oredans" tid före romanovska

dynastiens grundande eller då Napoleon från Kreml åsåg

det brinnande Moskva. Över hoparna av oräkneliga

människolik och genom bräscherna i sönderskjutna fästningar

vandrar Ryssland med snabba steg fram mot något okänt,

nytt. Om det är ett steg uppåt och framåt, veta vi icke. Men1solsjevikien

i det längsta behålla vi tron, att mänsklighetens historia är

utveckling, framåtskridande.

Mina allra tidigaste slaviska minnen äro förknippade med

stepperna vid Volga, ett entonigt, ändlöst slättland, som

inbjuder både till ett dåsigt "oblomoveri" och melankoliskt

svärmeri, den äktryska chandra, hängsjuka, för moskoviten

lika typisk som spleen för engelsmannen. Jag bevarar i kär

hågkomst ett folk, som trots grov okunnighet och lastbarhet

ägde så mycket sant mänskligt i sig, så mycken godhet,

hjärtlighet och gästfrihet, som jag icke har funnit hos någon

annan nation. Landet är kvar, men folket tyckes bortsopat.

Tag erinrar mig Moskvas bullersamma, men ändå

gemytliga gatuliv — en sällsam blandning av öst och väst — och

dess kälkborgerliga te- och snapskrogar med dofter av lök

och läder, där helgonbilden i hörnet blickade ned på mer

eller mindre rusiga kunder, som dock kanske just i detta

tillstånd uppenbarade en inneboende godmodighet och

skämtsamhet. Och ofta har jag tänkt på Petersburgs "vita nätter"

med deras sällsamma skuggspel, då Raskolnikov sökte sin

Sonja och då Dostojevskij svältande irrade kring i sina

romantiska fantasier. Nu skulle jag säkerligen icke känna igen

Rysslands båda huvudstäder. Där äro nu andra, nya

människor, men icke av det ideella slag, som den ädle

Tjerny-sjevskij drömde om. Över Kreml råder tills vidare en ny

tsar, lika fanatisk och gåtfull som Ivan Groznyj, lika

skräckinjagande och beklämmande som han. Vid anblicken av det

nuvarande Moskva från Sparvberget kräves det i sanning

en Kata Dalströms brinnande troshänförelse och renodlade

idealism för att kunna lyfta sig till den feststämning, som

hon gav uttryck åt i ett resebrev 1920 till det svenska

bol-sjevikbladet: "Det ligger något trolskt över hela denna,

det heliga Rysslands urgamla(!) huvudstad.1 Mången natt

1 Dess äldsta kända anor gå tillbaka till början av 1100-talet.24

liolsj evikien

stod jag vid mitt fönster njutande av den underbart härliga

anblicken av Moskva med sina otaliga guldglänsande

tempelkupoler övergjutna av ett silverglänsande månsken. Träden

i parken nedanför susade sin vaggsång, och jag, drömde,

jag drömde om flydda tider och om kommande, då hela

jorden är en enda brödraring, och nationernas och

individernas kamp för evigt är slut och mänsklighetens broderskap

fastställt som en verklig naturlag .. ."

Den snillrike Dostojevskij siade redan på sin tid om bjesy,

de onda andarna, och den mystiske svärmaren Merezjkovskij

fick rätt, då han i andanom såg sitt land översvämmas av

grjadustjij cham, den anryckande pöbeln. Ex oriente lux —

från östern kommer ljuset! Men det är ett underligt sken,

som nu färgar Europas östra synrand. Dess purpur är icke

den nyfödda frihetens skimmer, utan reflexen från

mordbrandens lågor. Det är icke soluppgången för en ny värld,

utan snarare en utlevad kulturs aftonrodnad. Det

petersburgska kejsardömet var ännu mer utlevat och dödsdömt

än det habsburgska, och den siste romanovske ättlingen på

tronen var mindre än någon föregående imperator i stånd

att hindra den underminerade byggnadens instörtande. Gent

emot "Nicky" kan man icke känna något av det medlidande,

som mången hyser för hans "kusin Willy" i Berlin, och hos

översten Nikolaj Romanov, såsom den avsatte gosudaren

benämndes, spårades intet av det i sitt enkla slag grandiosa,

som låg över Frans Josef, ett slags kung Lear. Nikolaj II: s

blodiga försvinnande i Sibirien lämnade både Ryssland och

Europa oberörda, men hela den ortodoxa världen drog en

suck av lättnad, då hans onda genius Rasputin, ett av

Rysslands olycksdigraste och tarvligaste vidunder i

människohamn, som en dödad katt sänktes till den blodtörstiga Nevas

botten.

Huru många var det icke, som med den

temperament-fulle pratmakaren Kerenskij naivt trodde, att med det

"bysantinska" kejsardömets fall en ny sol genast skulle gå1solsjevikien

upp för den arma moder Rus! Det inbillade sig också

Ukraina och de många smärre nationaliteterna, som sargats

av den storryska dubbelörnens klor. Den skräckfulla mara,

som så länge vilat över vår världsdel, skulle vara

oåterkalleligt borta! Men råder det frid på de ryska stepperna, är

det tvångets resignation, och stillheten — om man eljest

kan tala om en sådan — är dödens, den lamslagna

träldomens, det slöa oblomoveriets och den förtvivlade svältens.

Österns folk ha kanske aldrig stått det drömda frihetsidealet

mer fjärran än nu. Tyranniet har blott bytt om namn. Det

heter nu icke samoderzjavie ("självhärskardöme"), utan har

fått benämningen bolsjevism.

För Europa kunde det tyckas likgiltigt, huru de

östslaviska problemen lösas. Om ryssarna vilja gå sin egen väg

till undergång — vare sig det sker genom Tolstojs

ickemotstånd mot det onda eller genom Gorkij s naiva

nävrätts-moral eller Lenins suddiga doktrinarism, så vare det

slutligen deras ensak. Skådespelet är för oss mycket intressant

och lärorikt. Men för kulturvärlden kan det icke vara

likgiltigt, om bolsjevismens andefattiga tvångsvälde inympas

på territorier, som förut tillhört tsardömet, och därigenom

sprida smittan västerut. Mellan ett bolsjevikiskt Östslavia och

ett uthungrat, lamslaget Germania är klyftan icke stor, och

om bolsjevismen däröver slår en bro, skola fransmännen

själva en gång få erfara, varthän en omättlig

revanschlystnad driver Europa. Men det starka och sluga Amerika

aktar sig för den europeiska soppa, som Nationernas

förbund kokar i sin häxkittel, i gott medvetande av att Wilson

har predikat världsfrälsningen genom sina fjorton budord.

Och i den fjärran östern kasta både kineser och japaneser

sina sneda blickar på den underliga europeiska civilisationen.

"Moskva är det tredje Rom, men det fjärde skall icke

uppstå" lyder en apokryfisk profetia från 1500-talets Ryssland.

Lenin skapade den tredje Internationalen, och en fjärde

skall icke uppkomma så lätt. Utvecklingen i Ryssland be-26

liolsj evikien

sannar Alexander Herzens sarkastiska ord: "Ryssen är den

oavhängigaste människa i världen. Vi äro oavhängiga, därför

att vi icke äga någonting. Vi underkasta oss den råa

styrkan och äro trälar, därför att vi sakna möjlighet att befria

oss." Och den slavofile fantasten Konstantin Aksakov hade

också i viss mening rätt, då han skrev: "Kanske världen

aldrig tillförene har skådat något så allmänmänskligt som

den stora slaviska, särskilt ryska naturen. Västerlandet är

genompyrt av inre lögn." Men så tillägger han: "Frihet

finns ej i den övriga världen, den kan blott finnas i Ryssland."

Ett underligt f rihetsideal, som ryssarna nu ernått!

Vad bolsjevismen i själva verket är, kan nog ingen klart

definiera, icke ens Lenin själv. Och det är knappast möjligt,

därför att den är en chimär, en dimmig abstraktion. Den är

en doktrin, som utan praktiskt underlag och erfarenhetsrön

omedelbart vill realisera en ide, som överstiger mänskliga

krafter. Men väl har det befunnits, att den är en epidemi,

som likt influensan uppsöker varje locus minoris resistentiæ,

som det heter på läkarspråket, d. v. s. alla kroppsdelar, som

hava den minsta motståndskraften mot en sjukdom. Den

suger till sig allt osunt, allt missnöjt, som samlat siig i ett

samhälle, och får därför en internationell karaktär som

kommunismen, om den ock i Ryssland har en speciellt gynnsam

historisk och folkpsykologisk jordmån. Men själva termen

bolsjevism (majoritetsparti) är vilseledande, ty det är ett

relativt fåtal, som har dragit massorna med sig och

föreskrivit sina diktatoriska lagar. En vacker dag få vi höra,

att det konkurrerande mensjevikpartiet (minoritetsgruppen)

har fått överhand.

Emellertid är bolsjevismen ännu i Ryssland en

fruktansvärd konkret makt, som icke kan undgå att lämna djupa spår

efter sig. Den kan av rent ekonomiska skäl icke bliva

långlivad, men den är därför icke den flyktiga dagslända, som

mången i förstone inbillade sig. Den har utvecklat en

relativt stark organisation med en i sitt slag mönstergill disciplin.1solsjevikien

När det ryska riket föll sönder, hade man väl kunnat hoppas,

att de olika lemmarna skulle få rörelsefrihet och

självbe-stämningsrätt. Särskilt av proletariatets diktatur och

världsförbrödringens apostlar hade man haft rätt att vänta det

största tillmötesgående mot "förtryckta bröder". Men

motsatsen har inträffat. Bolsjevismen har avslöjat sig som en

vrångbild av den storryska nationalismen med den

kejserliga uniformen utbytt mot den röda tröjan. Bolsjevikerna

äro lika hätska mot polacker, balter och ukrainare som

Katkov var på sin tid.

Vern är då denne Lenin, härskaren i detta gåtfulla rike?

Hans verkliga namn är Vladimir Ilitj Uljanov och, liksom

sin själsfrände Bakunin, är han framgången ur ett burget

adelshem. Han föddes den 10 april 1870 i staden Simbirsk

vid Volga. Hans bror avrättades efter ett attentat mot

Alexander III, och själv relegerades han från universitetet i

Kazan. Efter studier i Petersburg och en resa till Tyskland

1895 förvisades han till Sibirien, men var 1900 åter i

Ryssland och tillbragte sedan sitt liv under ständiga studie- och

agitationsresor i in- och utlandet. Vid

Zimmermannkonfe-rensen i Schweiz 1913 gjorde han sig bemärkt, och hans

ryktbara resa i plomberad järnvägsvagn från Tyskland till

Ryssland under världskriget fick högst märkliga följder,

som tyskarna väl ej kunnat ana. Bildning kan icke

frånkännas honom; han är lika arbetsam som energisk, lever för

sin personliga del mycket tillbakadraget och lär vara

synnerligen måttlig i sina levnadsvanor. Han är mannen med den

stora hjärnan och det lilla hjärtat, en doktrinär teoretiker

och fanatisk ideolog av renaste vatten, fast framsprungen ur

den tyska metafysikens grumligaste brunnar. Det är om denne

man, som Gorkij nyligen skrivit, att han är "en legendarisk

personlighet, en ny Peter den store. För honom är

Ryssland ett experimentalfält i universella, planetariska

dimensioner. Det ryska folket måste enligt sin huvudlösa historias

logik genomgå alla dramer och tragedier, som äro nödvän-1solsjevikien 30

(liga för ett samhälle i klasskampens epok." Men en

fransman karaktäriserade Lenin kanske bäst genom den spirituella

bilden: en tänkande giljotin.

Vid hans sida nämnes gärna Rysslands "krigsminister"

Trotskij, vilken naturligtvis också bär ett falskt namn, som

ju för svenska öron klingar ganska hotfullt. Han heter

egentligen Lev Davidovitj Bronstein och föddes i Cherson 1877.

Redan vid 15 år blev han bortkörd ur skolan för vanhelgande

av en helgonbild och hamnade naturligtvis sedan i Sibirien

som politisk brottsling vid 22 års ålder. År 1905 finna vi

honom i Petersburg som ledare av ett arbetarråd. Efter

revolutionens undertryckande förvisades han åter till östra

Sibirien, men lyckades fly över Japan och tillbragte 10 år

i västerlandet. Han är son itill en judisk kemikaliehandlare

Leiba, och hans beundrare ha kallat honom "den störste

juden näst Kristus". I motsats till den nyktert beräknande

Lenin är han en temperamentsmänniska, men i grund och

botten ännu mer omedgörlig och hätsk än denne.

Trotskij saknar minsann icke rasfränder i det nuvarande

"nationalistiska" Ryssland, ty inemot 75 % av Rysslands

ledande bolsjeviker äro av judisk börd: Moses Salomonovitj

Uritskij, Joffe, Radek, Sverdlov 111. fl. Zinovjev,

"utrikesministern", blev omskuren under namnet Apfelbaum, och av

Rosenfeldt blev med tiden bolsjeviken Kamenskij. Och

Kerenskijs verkliga namn är Adler. Ve de arma judarna,

när det ortodoxa Ryssland vaknar upp ur sin hypnos!

Lenin är en osympatisk företeelse, men hans

levnadshistoria är storartad. Knappt har den löftesrika revolutionen

brutit ut, förrän han ur sin plomberade vagn stiger ut på

järnvägsperrongen i Petersburg och tillvällar sig en makt,

som ingen rysk självhärskare efter Peter den store —

Niko-laj I knappt undantagen — har besuttit. Han har ingenting

av en Groznyjs (Ivan den förfärliges) religiösa sjuklighet

eller av tsar Peters nästan perversa bestialitet. Hans

intelligens är i sin ensidiga begränsning mycket stor, men ännu1solsjevikien

större hans allt betvingande energi och kraft.

Världshistorien skall fälla det omdömet om honom, att han i sitt

allena-stående slag har varit en stor man. Den tillfälliga framgången

av hans exempellösa diktatur måste dock närmast förklaras

av den ryska "intelligensens" ömkliga brist på statsmän

och på sammanhållning samt av det ryska folkets behov

att foga sig under en kraftig vilja. Hans regering är en

despotism värre än Nikolaj I: s, och förr eller senare skall

även han drabbas av sitt Sevastopol. Men under tiden skall

han ha tillfogat Ryssland ännu mer skada än Nikolaj

Pavlo-vitj någonsin mäktat eller vållat. Det är ett synnerligen

tarvligt försvar för bolsjevismens relativa "berättigande"

att bara hänvisa till det gamla systemets ruttenhet och det

första revolutionsskedets kompletta oförmåga att leda den

starka folkrörelsen i den rätta strömfåran. Utan Lenin skulle

Ryssland visserligen kanske ha upplösts i den värsta anarki.

Nu skapade bolsjevismen dock en viss ordning och tillfällig

stabilitet i de kaotiska förhållandena.

Hurudan är nu den författningssoppa, som Lenin kokat åt

det bolsjevikiska Ryssland? Därom upplysa de 90

paragrafer, som bilda den konstitution, som den 10 juli 1918 antogs

av den femte allryska kongressen av arbetar-, bonde-,

rödgardist-, matros- och kosackdeputerades råd. Ryssland

förklarades då för ett "fritt förbund av fria nationer",

proletariatets diktatur proklamerades, all klassindelning

avskaffades, och samhället skulle "socialiseras". Regeringen består

av folkkommissariatets råd med 18 sektioner, motsvarande

de forna ministerierna pius folkkommissariat för social

trygghet, folkförsörjning, folkhushållning, nationella frågor och

folkhygien. Allt för folket! Den verkställande makten ligger

hos den centrala exekutionskommittén (200 medlemmar),

och den lagstiftande makten hos kongressen, som skall

sammanträda två gånger om året. Rösträtt och valbarhet

tillkomma varje man och kvinna från 18 :e året, och en

deputerad väljes för valdistrikt med 25,000 till högst 125,0003°

bolsjevikien

röstberättigade. Valbara äro icke "kapitalister", affärsmän

och präster samt alla tjänstemän från den gamla regimen.

Låt oss nu se, huru denna magna charta för den ryska

nationen har tillämpats och vad den haft för följder i

verkligheten !

II.

Bolsjevismen är den hittills sista yttringen av den ryska

revolutionsidén, driven till det absurda, en konsekvens av

""nihilismen", och liksom nihilismen en rent negerande

princip, improduktiv i både andligt och materiellt hänseende

samt i saknad av utvecklingsmöjligheter, så länge den icke

förnekar sitt eget väsen. Den har själv ställt sig utanför

den allmänna samhälleliga ordningen och därigenom dömt

sig själv till isolering. Därav förklaras ock både

sovjetregeringens agitatoriska verksamhet att få anslutning till den

stora världen och dess krigiska tendenser att genom våld

skaffa sig existensmedel. Bolsjevismen har aldrig varit en

nationell eller folklig rörelse, om ock "nationalistisk", ty den

har ej uppvuxit på rysk jordmån, utan är som sin andliga

moder nihilismen en från "Europa" importerad vara, en

vrångbild av utländska teorier, uttolkade av lättrörliga,

fantasirika judar, som genom bolsjevismens övertag kanske

också velat taga hämnd för de "kristnas" pogromer i

Ryssland. Det är icke det ryska folket, som talar genom Lenins

mun, och även om hans anhängare nominellt uppgå till

millionen, är det dock blott en liten bråkdel av det ryska

människomaterialet. Lenin har hållit svassande tal till

fabriksarbetare och "bosiaker" (luffare och sjåare, Gorkijs

"bar-fotingar"), och Trotskij har förvandlat bönder till soldater

och matroser till rödgardister. Men det är ej det ryska folket.

Lenins stat kan icke vara starkt konsoliderad, och den

är varken folklig eller nationell. Den ryska tsarismen var

ursprungligen patriarkaliskt populär, och på 1800-talet blev1solsjevikien

den i viss mening också nationell. Dess byråkratiska

maskineri, som ovanligt länge fungerade med förundransvärt god

precision, var visserligen högst otidsenligt och opraktiskt,

men sannerligen icke mindre komplicerat än den

bolsjeviki-ska apparaten har blivit. Den gamla absolutismen var en

chimär, en fiktion, vars intighet avslöjades i Nikolaj II: s

ynkliga skepnad. Bolsjevismen är också en chimär, den

kanske största bluff världen har skådat, och gent emot dess

luftslott förefalla Potemkins trädgårdar och byar, dem han

trollade fram, då kejsarinnan Katarina II reste genom södra

Ryssland, som det tarvligaste lekverk. Potemkin grundade

ändå blomstrande städer i södra Ryssland, men vilka städer

har bolsjevismen lagt grundstenen till? Den har fördärvat

de ryska städerna och utarmat landsorten. Petersburg är en

utdöende stad. Industrien och samfärdseln äro totalt

lamslagna, och det arbetarstånd, som Lenin trodde sig kunna

dana, existerar icke längre. Antalet fabriksarbetare har på

några år minskats med 6 millioner. Det pappersförråd, som

behövdes för folkupplysning, har mestadels gått åt för

agitationslitteratur och tryckning av värdelösa papperspengar.

För att kunna existera måste bolsjevismen trampa i de gamla

"imperialistiska" spåren genom tvångsutskrivningar och

krigföring. Men på samma gång är den ett reglerat

Puga-tjevsuppror i ofantligt större skala. Det gamla Ryssland var

vidskepligt och vantroende. Det Ryssland, som Lenin ville

skapa, är något värre: det är totalt likgiltigt för det religiösa

och översinnliga. Den brutale reformvännen Peter den store

blev för raskolnikerna antikrist. Den dag torde komma, då

Lenin för kommande sekterister i det ortodoxa Ryssland

skall varda Leviatan, apokalypsens ohyggliga vilddjur!

Rysslands historia tyckes vara ett evigt kretslopp, en

arabesk av de nyckfullaste sicksackrörelser. Vid anblicken av

det nuvarande Ryssland kommer man att tänka på Ivan den

förfärliges vanvettiga brytningsperiod, och även med Peter

den stores genombrott inbjuder Lenins tvångsvälde till jäm-32

b0lsjevik1en

förelser. I båda fallen har det varit samma brutala

maktspråk och samma lust att nedbryta, förstöra, ehuru Lenins

samhällsupplösning är av farligare art, därför att större

kulturvärden nu stå på spel. Både tsar Peter och Lenin ha

gått i utländsk skola, den förre i Holland, den senare i

Schweiz. För båda två ha de påtvungna reformerna stannat

på ytan och slutligen endast tjänat att stärka enväldet och

klassväldet, och nu, liksom på Karl XII: s tid, är ryssen ett

trälafolk, skapat att blint lyda och tvunget att arbeta utan

att känna arbetsglädje. Men ju strängare systemet har varit,

dess större tygellöshet och förvildning måste följa efteråt.

I själ och hjärta var Peter I en lika oförfalskad hedning

som Lenin är, fast den senare med sin torra materialism

totalt saknade den förres barnsligt nyckfulla fantasi och

hädiska skämtlynne. Det officiella Ryssland är för närvarande

"torrlagt", och Lenin själv lär vara så gott som absolutist —

men därtill inskränker sig väl ock skillnaden i det sedliga livet.

På Peters tid var Ryssland ett fältläger med enstaka

fabriker i en ödemark, och vad annat är "det nu ? Aldrig har väl

Ryssland varit mer genomsyrat av militaristisk och

byråkratisk drill än nu, och de få fabriker, som ännu äro i drift,

tjäna företrädesvis krigiska syften. År 1910 fanns det i

Petersburg 180,000 tjänstemän, d. v. s. 9 % av hela

stadsbefolkningen. År 1920 uppgick siffran till 210,000, vilket

med hänsyn till den avtagande befolkningen gör 25 %.

Sammalunda är förhållandet i Moskva. För tillfället är

Bolsjevi-kien en segerrik stat, som tilltvingat sig Polens respekt och

ingivit det arma Ukraina skräck. Det härskar både i det

röda Kiev, det sovjetska Charkov och det kommunistiska

Odessa, och det sträcker ut sina känselspröt både till Persien

och den mohammedanska världen. Att varken Judenitj eller

Wrangel kunde bryta hornen av denna tjur, bevisar kanske

på sin höjd, att deras "vita" trupper voro sämre

disciplinerade än bolsjevikernas. Ty äkttsarisk disciplin har

sannerligen icke saknats hos de senare.1solsjevikien

Den 2 december 1917 hade Lenin yttrat: "Vi skola ge det

ryska folket möjlighet att lära känna lyckan hos ett fredligt

folk, som förnekar kriget och saknar" en stående här." Och

i samma anda uttalade sig Trotskij i januari 1918: "I stället

för en stående armé, som alltid står på reaktionär grund

och är genomträngd av militaristisk anda, skola vi bilda en

frivillig här — en röd, provisorisk armé, organiserad av

medvetna tovaristji ("kamrater"), en här, som till typen närmar

sig nationalmilis, men är mer homogen, fulländad och

självmedveten."

En början till denna "nationalmilis" gjordes i november

1917, då sovjetfänriken Krylenko, kallad "kamrat Abram",

utfärdade en order, att soldaterna på fronten skulle söka

sluta fred på egen hand med de tyska regementena. På samma

gemytliga sätt hade ock den narraktige kejsar Paul I, "för

att förebygga onödig blodsutgjutelse", gjort ett tvärt slut

på Katarina II: s "indiska expedition", d. v. s. Zubovs

fälttåg till Persien, varvid ryssarna ledo sina värsta förluster

just under återmarschen. De krigströtta ryska soldaterna

tovade minsann icke att följa Krvlenkos order. Somliga

bokstavligen nedlade sina vapen, som med tacksamhet lyftes

upp av tyskarna, andra togo dem med sig hem för att

använda dem mot proletariatets fiender och "fördjupa"

revolutionen. Det blev en brådstörtad massflykt från fronten på

godtyckligt hemrusande järnvägståg med en massa

olycksfall. Härom läsas åtskilliga tragikomiska episoder i den på

norska översatta självbiografien av Maria Botjkareva, en

rysk amason, som deltog i kriget och bildade en kvinnlig

"dödsbataljon".

Krylenko var belåten med sitt verk och kunde redan i

januari 1918 inrapportera, att clet av hela den reguljära

ryska armén återstod endast — kommittéer. Men de första

försöken att organisera den "homogena, fulländade och

självmedvetna" hären avlöpte snöpligt. Dess grundstomme

bestod av frivilliga ur det revolutionära proletariatet med

3. — Jensen, Pti Romanovs ocli Habsbnrgs ruiner.34

i» olsje vikten

tvetydiga element och konstiga beteckningar: Ulvaskocken,

Röda örnar, Järnregementet m. m.

Trotskij såg sig nu nödsakad att tillkalla sakkunniga

militärer. Redan i mars 1918 indelades landet i 6 militärdistrikt,

som kommenderades av f. d. generaler, naturligtvis under

kontroll av politiska kommissarier. Alla militärskolor togos i

beslag. Men ännu var värvningen frivillig, och i maj 1918

uppgick hela bolsjevikhären till blott 80,000 man. I juli

samma år omorganiserades härväsendet efter rent militära

principer med obligatorisk värnplikt, disciplin och

sakkunskap, och den forne försvarsnihilisten Trotskij förklarade i

maj 1919, att sov jet-Ryssland måste förvandlas till ett

"väpnat läger". I spetsen för försvarsväsendet, komitet oborony,

stod Lenin själv och hade under sig krigssovjet, som leddes

av Trotskij och generalstabschefen Kamenev.

Och nu gick det alldeles i de imperialistiska hjulspåren.

Hären uppdrevs till 460,000 man på 657 regementen.

Officerare och läkare ur den gamla staben tvungos till

tjänstgöring. Officerarna blevo åter en privilegierad klass med höga

löner och stor maktbefogenhet. Dödsstraff för disciplinära

förseelser kommo åter till heders. Tvångsutskrivningar

infördes, och på landsbygden måste bondrekryter exercera med

käppar av brist på gevär. Men många flydde till skogs,

alldeles som på tsar Peters tid, och bildade till och med "gröna"

friskaror, som opererade på egen hand både mot "röda" och

"vita". Den bolsjevikiska milisen blev en mekanisk apparat,

en massa utan själ. På bajonetter kan man visserligen stödja

sig en liten tid, men de duga som bekant icke att sitta på.

An är den Minin eller Pozjarskij — hjältarna från den

"stora oredans" tid — icke kommen, som åter kan samla

Ryssland med den patriotiska flamman, och ännu väntar

Ryssland på sin Suvorov.

Lenins andlige lärofader har varit Bakunin, för vilken

"lusten att förstöra också var en skapande drift", och även

Lenin skulle kunnat säga som denne: "Öppnen edra andliga1solsjevikien

ögon! Låten de döda begrava sina döda och övertygen er

om att den evigt unga reformanden icke är att söka inom

förfallna väggar!" För båda är samhällsomdaningen icke

ett komplicerat problem, som successivt skall lösas genom

erfarenheten, utan ett axiom, en dogm, som omedelbart skall

omsättas i handling. Båda ha varit likgiltiga för verkligheten

och drivit sin logiska konstruktion till det absurda. Båda

ha i den mening varit äkta ryssar, och de ha "löpt linan ut".

Ett lysande exempel på denna oresonliga excentricitet var

också Lev Tolstoj, "den sublime moralpredikanten, som blev

fiende till all s. k. officiell kristendom, den fridsamme

evangelisten, vilken slutade som rent absurd försvarsnihilist och

individuell passivist, den renhjärtade människovännen, som

drömde om ett "absolut kyskhetsideal", en äktrysk Oblomov,

som med sin nedärvda handlingströghet såg det enda

botemedlet i ett ständigt negerande och ett "icke-motstånd mot

det onda".

Det finns väl intet folk, som i viss mening varit mer

idealistiskt och likgiltigt för verkligheten än östslaverna med sin

mystisk-fatalistiska ortodoxi och sina traditioner från

livegenskapen. Dekabristerna, de sammansvurna officerarna vid

tronskiftet år 1825, i sin mycket överspända idealism äkta

romantiska patrioter, voro också övertygade om att deras

åtrådda federativa republik i östern skulle visa världen

vägen till den sanna friheten och mänsklighetens stora

brödraskap, och samma suddiga framtidshägring föresvävade

det Kyrill-Metodievska revolutionssällskapet i Ukraina 1847.

Även den ryska kejsartronen har givit ett exempel på denna

fantastiska världsförbättringsmani i Alexander I, den "heliga

alliansens" grundpelare. Och samma naiva

självöverskatt-ning fanns mer eller mindre medvetet hos alla ryska kejsare

fram till den stackars Nikolaj II, vilken ju ock byggde ett

universellt fredstempel i Haag, samtidigt med att hans

storfurstliga fränder och generaler hänsynslöst fortsatte

Rysslands aggressiva politik.bolsje vikten

Lenins rike är i sitt slag en fortsättning av Alexander I: s

arv till sin son, men det är farligare därför att det icke

blott stödjer sig på censur och bajonett, utan ock på ett

massvälde, som i proletärernas namn betecknar sig som det

ryska samhället. Det är farligare även därför att det är

slugare och sinnrikare i sina kampmedel och genom sina

upprop till den utländska arbetarvärlden vädjar till den

obildade massans primitivaste instinkter av åtrå och hat. De

bolsjevikiska agenterna i utlandet gå finurligare till väga

än den mest slipade diplomat av den gamla stammen.

År 1843 skrev Bakunin sin ryktbara "katekes", och dess

budord skulle väl än i dag kunna gälla som rättesnöre för

bolsjevikisk samhällsmoral och kampmetod. Några

paragrafer ur denna lärobok må här anföras.

§ i. Den nva människan har inga personliga intressen,

ingen egendom, intet band med den borgerliga världen och

dess moral.

§ 14. En revolutionär måste tränga in överallt, i de

förnäma kretsarna och medelklassen, i köpmannens bod, i

kyrkan, i aristokratens palats, byråkratens, militärens,

litteraturens, polisens och tsarens värld.

§ 22. Revolutionären måste sätta in alla medel och krafter

på att stegra folkets lidanden och olyckor för att därigenom

uttömma dess tålamod och uppvigla det till allmän resning.

§ 25. Vi måste i nödfall också ansluta oss till äventyrarnas

och banditernas värld, ty de äro Rysslands sanna och enda

revolutionärer.

Den filantropiske svärmaren och världsförbättraren

Alexander I slutade sitt förfelade liv som reaktionär pessimist

och misantrop. Han kom slutligen till det resultat, att

"människorna måste behandlas som hundar". Lenin skall kanske

aldrig svika sin kiliastiska optimism, men den

människo-skvgge Alexanders förakt för människovärdet har han redan

visat t. ex. genom att tvinga äldre framstående

vetenskapsmän att förrätta drängsysslor vid gaturenhållningen. Alex-1solsjevikien

ander I, som lät reformera universiteten och folkskolorna

i modern anda, slutade med att förvandla läroverk till

kaserner och kloster. Lenin I begynte ock sin regering med att

öppna alla läroanstalter för "folket". Även de ha förvandlats

till kaserner, men stå till god del tomma och kunna ej på

långt när stilla folkets andliga törst. Byråkratien i uniform

har avlösts av en byråkrati i arbetsblus, men tvånget är

detsamma. Lenin vill ju tvinga det loja folket att arbeta,

men tvångets resultat har blivit tvivelaktigt. Alexander I

kom på en liknande ljus idé tack vare sin Trotskij, den

allsmäktige Araktjejev. Ryssland lyckliggjordes då med s. k.

militärkolonisationer, som förvandlade bönderna till

soldater, men soldaterna till bönder genom anläggande av

kaserner i byar och tvångsexpropriation av adelsgods. Den nya

reaktionen i Ryssland har redan uppenbarat sig fullt tydligt.

Censuren är strängare än någonsin. B,revposten granskas i

tjrezvytjajnie ("utomordentliga" domstolar, ett motstycke

till den sorgligt beryktade "Tredje avdelningen av hans

majestät kejsarens särskilda kansli", den hemliga politiska

polisen) ; enskilda få ej begagna telefon eller telegraf, och inga

andra tidningar än "rättrogna" få utkomma. Huru det är

med den sekelgamla falheten, skall historien snart nog

klargöra.

Redan i slutet av Alexander I: s regering började dock det

borgerliga samhället vakna i Ryssland, och det första

demokratiska genombrottet bar litterära frukter, som äro

oförgängliga prydnader för Ryssland (Pusjkin, Lermontov,

Gogol, Herzen m. fl.). Bolsjevismen har alls icke burit frukt

i litteraturen, och dess borgerliga samhälle är bortsopat eller

ersatt av en bolsjevikisk bourgeoisie, ett nytt klassvälde i

proletariatets namn. De ryska emigranternas roll under

krigs- och revolutionsåren har varit högst obetydlig och

tvetydig, och ännu är ej den Herzen kommen, som med en

"Kolokol" ringer in den nya tiden. Ryssland är kastat flera

århundraden tillbaka i tiden. Att nu komma till Moskva3° bolsjevikien

utan bolsjevikiska passtämplar och strängaste kontroll är

lika svårt som för (le europeiska diplomaterna på 1600-talet,

och ingången till Lenins mottagningsrum på Kreml är mer

asiatiskt bevakad än tronsalen på Ivan Groznyjs tid. Men

fåfängt vänta vi i Stockholm på den nye biltoge Kotosjichin,

som kan ge oss en fullt tillförlitlig skildring av "Muschofsche

rijkets stat" under den röde tsarens regering.

Om det verkliga tillståndet i Eolsjevikien hava vi ännu icke

en fullt ingående och objektivt tillförlitlig skildring, huru

mycket än hittills har skrivits om detta underbara land. Att

"hemmabolsjevikerna" av olika nationaliteter icke kunna

vara objektiva i sina resestudier, ligger i sakens natur. Och

om en sådan turist som vår skådespelerska Augusta

Lindberg såg allt i rosenrött, därför att hon fick ett fördelaktigt

intryck om den av bolsjevikerna omhuldade scenkonsten

och för resten mottogs välvilligt, är detta dock alldeles

värdelöst. Å andra sidan måste man ock med kritisk

reservation upptaga uttalanden av vissa resenärer, som förut alls

icke känt Ryssland eller som haft en förutfattad mening om

bolsjevismens förkastlighet. Det vederhäftigaste, som på

svenska skrivits om "det röda tsarriket" är väl den lilla

volym, som med denna titel har till författare löjtnant P. E.

Brusewitz.

Enligt denne sagesman kan bolsjevismen numera icke

betraktas som ett skräckvälde rätt och slätt, och Denikins "vita"

regemente var nog i sitt slag en lika stor terror — därom

ha vi vittnesbörd genom ett i Paris av en ryss nyligen

publicerat arbete. Det ryska folket — utan hänsyn till stånd —

har tvungits till kroppsligt arbete, men resultatet därav är

nästan lika med noll, och den yttre "ordning", som

upprätthållits genom militäriskt tvång och en byråkratisk formalism,

är i sitt slag blott en upprepning av den hemska "ordningen"

på Nikolaj I: s tid. Ryssland är fortfarande de stora

motsatsernas land: smutsiga gator och usla kyffen (om

vintern oeldade) bredvid kabareter och till det yttre glän-1solsjevikien

sande teatrar. Och vår rätt optimistiske landsmans farhåga

kan redan anses till full evidens bevisad: det bolsjevikiska

systemet måste efter Lenins fall drunkna i en

desorganisation, som ytterst beror på ohållbarheten av de hittills i

Ryssland praktiserade principerna.

Bland utländska skildrare av Bolsjevikien har jag särskilt

fästat mig vid engelsmannen H. G. ll"ells" även på svenska

nyligen utkomna "Ryssland i skymning", därför att den är

skriven av en framstående författare, som har starka sociala

intressen med livliga sympatier för moderna

samhällsexperi-ment och a priori har sökt se bolsjevismen i optimistiskt ljus.

Men även hans ärliga omdömen i blidaste form äro en

förkrossande kritik av bolsjevismen i både teori och praxis.

Hans iakttagelser från Petrograd 1920 giva en förfärande

bild av detta Nekropolis, under vars grushögar två

århundradens späda kultur ligger begraven. Mellan de hemskt

vanvårdade gatornas gropar treva sig i skymningen blodlösa,

utmärglade skepnader fram med sina torftiga matknyten och

lumpsäckar. De flesta trähus ha rivits ner för anskaffande

av bränsle, och ändå var rumstemperaturen vintern 1919—20

under nollpunkten. I hela huvudstaden fanns det då sex

offentliga bodar, och ett äpple eller ett ägg kunde man komma över

för 300 rubel. Men all medicin var oåtkomlig, och

dödligheten hade stigit med 10 %. Som hemsk kontrast till denna

mörka tomhet glänste 40 teatrar, som spelade för fulla hus,

eftersom platserna utdelas gratis mot ransonerade kort.

I Moskva däremot är förödelsens styggelse mindre

märkbar, och mot den bleka himlen glittra fortfarande kupolerna,

som tjusat Kata Dalström, även på den bisarra

Vasilij-katedralen vid Kreml, en vanvettig byggnad, uppförd av en

galen tsar (Ivan Groznyj) till åminnelse av en tokig son

(Vasilij den välsignade). Den blev lyckligtvis obetydligt

skadad under revolutionsdagarna. Dess förlust skulle ha

varit oersättlig som exponent på 1500-talets kultur i Moskva.

Av personer, som besökt Moskva under det förra året, har3° bolsjevikien

det sagts mig, att i millionstaden Moskva, Rysslands

faktiska metropol, äro sjutusen hus icke mer beboeliga.

Elektrisk belysning förekommer blott i teatrar, kanslier och

kaserner, vattenledning blott i sovjethus, och den ordinarie

järnvägstrafiken har länge sedan upphört att fungera av brist

på rullande materiel och bränsle. Ännu jämmerligare lär

det vara i södra Ryssland (Ukraina). I Cherson tycks livet

ha dött, och Kievs eleganta huvudgata Krestjastjik lär förete

en bedrövlig anblick. Relativt bäst har det hittills varit på

rama bondlandet, där bönderna leva sitt primitiva liv, gömma

undan sina små livsmedelsförråd för de bolsjevikiska

tjänstemännen och hugga ner träd till bränsle i de forna

godsägarnas skog. Peter den store lät inrätta ett särskilt "prikaz"

(departement) för straffande av skogsskövlare,

mordbrännare och stråtrövare, och den "reformen" borde kanske

återupplivas. Och oppositionen, som med varje dag ökas

även från bolsjevikiskt håll, har redan länge påpekat det

ekonomiska eländet. I tidningen "Pravda" förklarade B.

Boguslavskij rent ut, att situationen är olidlig. "Arbetarna

ha varken skor eller kläder eller husgeråd. De leva

bevisligen mycket sämre än förr. Det måste erkännas, att

sovjetregeringen icke har gjort det nödvändigaste för det arbetande

folket, fast den icke har saknat möjlighet därtill. Hur har

det gått t. ex. med de präktigt inredda restaurangerna i

Moskva? Vart ha de vackra möblerna, tavlorna och

grammofonerna tagit vägen ? Allt är borta, och arbetarbostäderna

stå nakna och ruskiga. Det var bättre, då det icke fanns

kommunister vid styret."

Professor A. R. Tsaik, son till en rysk

universitetsprofessor, f. d. professor vid Petersburgs handelshögskola och

för närvarande finansråd i den estniska regeringen, har

nyligen givit ut en nationalekonomisk skrift, som bäst visar

sovjetrepublikens industriella och finansiella nödläge.

Produktionen av alla varor i Ryssland har sjunkit ofantligt

på de tre sista åren. Att det har kunnat gå så pass länge,bolsjevik1en

beror helt enkelt därpå, att bolsjevikerna lade beslag på

gamla, relativt stora förråd, som naturligtvis snart äro

uttömda. Rysslands totalproduktion utgör för närvarande blott

2,1 % av produktionen före kriget, och under det att den

kejserliga guldkällan börjar sina, har sovjetrepubliken

emitterat mer än tusen milliarder rubel i papperslappar. Om

nu Ryssland är urståndsatt att producera, måste det med

ekonomisk nödvändighet erövra nya territorier, där det kan

finna nya förråd. Den sovjetiska imperialismen är inget

påhitt av vitgardister eller Europa av fruktan för

kommunistisk propaganda, utan ett ekonomiskt faktum, som betingas

av den improduktiva sovjetrepublikens beskaffenhet, ty den

måste existera av andras arbetsproduktion och efter dess

förtärande söka sig nya konsumtionsfält liksom Attilas

horder. Därav förklaras bolsjevismens behov att leva på

krigsfot och dess ständiga traktan att göra propaganda för en

"världsrevolution", som lägger hela den ekonomiska makten

i deras händer. Efteråt må den stora déluge, syndafloden,

komma, men till dess har bolsjevismen som Noaks ark hållit

sig över vattnet. Men vilken fågel skall bringa denna ark

det ljuvliga budskapet, att störtfloden har gått över?

Kanske kommer denna syndaflod redan på senhösten i år,

då sommarens stora missväxt hunnit visa sina förfärliga

verkningar. Redan i juli detta år skildrades tillståndet i hela

det ofantliga Volgalandet som hemskt. Rysslands folkmängd

har sjunkit från 150 millioner vid folkräkningen 1914 till

133 millioner (enligt den approximativa beräkningen 1920).

I Moskva har dödligheten under dessa år stigit från 20 till

50 pro mille, och stadsbefolkningen har minskats från 2^2

millioner till en million. Den utsvultna befolkningen flyr både

öster- och västerut, spridande farsoter, som kunna hemsöka

hela vår världsdel, i den mån handelsförbindelserna komma

att ökas. Bolsjevismens sista förtvivlade ansträngning att

avleda det inre missnöjet och hålla sig själv uppe skall kanske

bliva ett nytt rovtåg västerut. Men när även detta halmstrå3°

bolsjevikien

brustit, måste bolsjevismen dränkas i den översvämning, som

den själv har framkallat genom att nedriva alla slags

konservativa och konserverande fördämningar. Men detta är

dock den enda förutsättningen för Rysslands pånyttfödelse.

På några nationalekonomiska detaljer kan jag naturligtvis

icke ingå. Däremot anser jag mig icke oförmögen att ge en

totalbild av Rysslands andliga nödläge.

III.

Det skall oförbehållsamt erkännas, att det ryska

folkbildningsintresset har stegrats betydligt på det senaste årtiondet,

och därtill ha såväl nykterhetssträvandena och det enskilda

upplysningsnitet som de politiska omvälvningarna bidragit.

Men detta är icke precis bolsjevismens förtjänst. Samma

ändring till något bättre skulle ha spårats under vilken "vit"

regim som helst, som avlöst den forna "absolutismen". I

och med att censurens fördämningar brusto, måste en

störtflod av ord, ord, ord utgjuta sig över de ryska stepperna.

Att detta ordflöde icke har blivit ännu ymnigare, beror dels

av den "röda" censur, som avlöste den gamla gråa och svarta,

dels av brist på papper, som så innerligt väl behövdes för

agitatoriska flygskrifter och framställandet av s. k. pengar.

Redan nu är pappersbristen i Ryssland så ytterst kännbar,

att sovjet har nödgats inskränka till och med de bolsjevikiska

tidningarnas antal och format högst betydligt. Men den

viktigaste frågan är naturligtvis, huruvida Lenin har kunnat

leda folkbildningsrörelsen i den rätta fåran och äntligen

giva det okunniga, men kunskapstörstande folket bröd i

stället för stenar.

I den populärvetenskapliga litteratur, som utkommit i

Bolsjevikien, tyckas de naturvetenskapliga småskrifterna

intaga ett brett rum, och därom är ju intet annat än gott

att säga. Mycket intresse har ock visats samhällsläran,1solsjevikien

och det kunde minsann behövas i Ryssland. Men värdet av

denna folkupplysning är tvetydigt, eftersom den går i

ensidigt kommunistisk riktning. Ett verkligen bildat samhälle

har gagn av även en sådan folkupplysning, men resultatet

måste bliva högst tvivelaktigt i ett land, där folket ännu

knappt har hunnit avslöja abc-bokens hemligheter. Det är

icke längre spridande av kunskap, utan helt enkelt

partiagitation. Men Wells var belåten med de "moderna"

pedagogiska experiment, han råkade få se i Petersburg, och han

måste ha känt sig smickrad, då en liten skolgosse i hans

närvaro tvärt kunde upplysa om att Englands förnämste

författare är just "gospodin Uells" och ingen annan. Men

allra betänkligast är, att just den religiösa litteraturen, som

är oumbärlig för ett så bigott och mystiskt anlagt folk som

det ryska, totalt saknas, och denna brist i Lenins psyke, för

vilken den grova materialismen är den enda saliggörande

dogmen, måste hämna sig svårt både på Ryssland och på

Lenin själv.

Att bolsjevismen, trots vissa goda ansatser att utrota den

gamla pedagogiska och dogmatiska slentrianen, som helt

visst led av förfärliga brister, särskilt på bondlandet och i

småstäderna, ändå har uträttat så ömkligt litet, kommer

sig naturligtvis främst av den ekonomiska nöden och den

finansiella krisen. Även här har tidningen "Pravda", som

tycks göra skäl för sitt namn (sanning och rättvisa) tagit

bladet från munnen. Redan för ett halvt år sedan skrev den:

"Folkskolorna ha icke ökats, utan minskats. Många av de

skolor, som stå upptagna i den officiella förteckningen, äro

icke i verksamhet av brist på bränsle, lärare, böcker och

papper (fyra viktiga villkor för en folkskola om vintern!).

Militären lägger beslag på många gamla skollokaler, och nva

bliva ej uppförda. En folkskollärare får på sina ställen nöja

sig med en månadslön av 18 skålpund mjöl och får i pension

300 rubel i månaden — för den summan kan han köpa sig

ett ägg!"3°

bolsjevikien

Om folkskoleväsendet har samma tidning i Petersburg

nyligen offentliggjort en officiell statistik, varur några

utdrag här må göras. År 1916 fanns det i Ryssland 90,000

elementarskolor med 5,390,000 skolbarn, men ungefär 7

millioner barn i den obligatoriska skolåldern (7:e till 12 :e

levnadsåret) undandrogo sig skolgången. År 1920 fanns det

— på papperet — 97,000 skolor, men knappt 5 millioner

skolbarn, och detta i ett land, som enligt den sista approximativa

folkräkningen har 133 millioner, av vilka 84 % på

landsbygden, på en totalareal av 18,235,000 kv.-kilometer (inberäknat

Bukhara och Armenien, men naturligtvis icke Polen, Litauen

och östersjöländerna). Detta är den officiella

sovjetstatistiken. I verkligheten är detta delvis endast nakna siffror på

papperet. Särskilt i Ukraina lär tillståndet vara bedrövligt.

För "proletariatets diktatur" är den högre, vetenskapliga

bildningen kantänka blott ett överklassmonopol, som måste

avskaffas, och i enlighet därmed har man gjort de ryska

universiteten tillgängliga för vem som helst — naturligtvis

kostnadsfritt. Man kan tänka sig, vilka kvalificerade

lärarkrafter man skall få under sådana förhållanden, och huru

vetenskapen skall kunna främjas i ett land, där de främsta

blivit de yttersta och de yttersta de främsta! Häri ligger

kanske den värsta kulturfaran för Ryssland. Med politiska

satirer, operor, baletter och vansinniga "futuristiska" dikter

lägger man sannerligen ingen grund till en solid

folkbildning. Nu senast har man i den stora staden Saratov vid

Volga grundat ett nytt universitet med 2 à 3 års kurs enligt

s. k. självanalytisk metod. Är man blott 16 år gammal och

läskunnig, kan man skriva in sig där. Den "självanalytiska"

metoden är väl densamma, som praktiserades av studenten

Bazarov i Turgenevs roman "Fäder och söner", den litterära

urtypen till de ryktbara "nihilisterna", förnekarna av all

auktoritet.

I Vladivostok har nyligen upprättats ett "universitet", dit

många lärare från det europeiska Ryssland sökt sin tillflykt.1solsjevikien

Bland dem är den framstående religionsfilosofen Rozcmov,

som nyligen har publicerat en översiktlig studie av

universitetsförhållandena i sovjet-Ryssland. Universitetens autonomi

av år 1884 har upphävts, magister- och doktoratexamina ha

avskaffats, och ingen skillnad finns längre mellan professorer

och docenter. Alla handelsskolor i Petrograd uppgingo i

ett "folkekonomiskt institut". År 1919 avskaffades alla

juridiska fakulteter och ersattes av "arbetarfakulteter" under

uppsikt av kommunistiska delegater.

Vid fyllda 16 års ålder hade varje man och kvinna rätt

att inskriva sig vid ett universitet och fick en s. k. pajok,

ett ransoneringskort, som skulle uppvisas vid varje

föreläsning under det 10 månader långa läroåret. Nominellt voro

170,000 studenter immatrikulerade år 1920, men faktiskt

studerade blott 10,000 studenter i Ryssland, och de flesta

professorer hade blott 2—3 åhörare vid de "obligatoriska"

föreläsningarna. Åren 1919—20 dogo 40 % av de akademiska

lärarna.

Det vetenskapliga livet i Ryssland har hårt drabbats av

den nya eran, ehuru vetenskapsakademiens sekreterare,

Oldenburg, genom årliga rapporter och bulletiner har gjort

sitt allra bästa att upprätthålla de vetenskapliga

förbindelserna. Bolsjevikerna ha visserligen inrättat ett

"vetenskapernas hus" i Maria Pavlovnas storfurstliga palats, samt

ett "hem för litteratur och konst". I själva verket är det en

kasern för den ryska vetenskapens brödlösa invalider. Där

ha den medicinske nobelpristagaren Pavlov, kompositören

Glazunov och språkforskaren Oldenburg m. fl. fått tak över

huvudet. I detta institut finns varken papper eller

instrument, men ännu värre är, att vetenskapsmännen lida

verklig nöd. Därom har Gorkij själv genom sina hjärtskärande

upprop till Anatole France, Masaryk m. fl. lämnat

vittnesbörd, och den landsflyktige Merezjkovskij, som en liten tid

skulle medverka i en stort anlagd encyklopedi, ett motstycke

till den franska före den stora revolutionen, har avslöjat3°

bolsjevikien

denna humbug. En bokhandel existerar icke längre i

Ryssland, och många värdefulla boksamlingar äro skingrade eller

försvunna.

Och döden har gjort rika skördar de sista åren i det starkt

reducerade samhällslager, som hittills varit Rysslands

förnämsta prydnad, nämligen den språk- och

litteraturvetenskapliga världen. Här behöver blott nämnas sådana namn

som Lappo Danilevskij, Florinskij, Brandt, Sjachmatov,

Vengérov och Kudrjavskij samt historikern Karjejev. I

Odessa dog den ii nov. 1920 Ovsianniko-Kulikovskij, som i

trettio år verkat som professor vid Charkovs universitet, tills

ban avsattes av bolsjevikerna, långt innan han hunnit

avsluta sin ypperliga ryska litteraturhistoria, och honom följde

i graven den framstående paleografen V. N. Stjepkin. Och

dödsorsaken var för de flesta densamma: undernäring och

lunginflammation efter en vinter i oeldat rum. Den

framstående matematikern Ljapunov begick självmord. Nu

senast nådde mig budskapet om den fint bildade

litteraturhistorikern F. D. Batiusjkovs bortgång, och på dödsbädden

ligger den ädle författaren Korolenko, som ståndaktigt vägrat

att mottaga sjukranson till förfång för ännu mer nödställda.

Under särskilt upprörande förhållanden avled vid blott

56 års ålder den berömde slavisten Alexander

Alexandro-vitj Sjachmatov, vilken redan som gymnasist väckte

uppseende i den vetenskapliga världen genom sitt textkritiska

skarpsinne. Professor Olaf Broch i Kristiania skulle kunna

tälja, vilka kroppsliga och andliga förödmjukelser denne

måste lida under det bolsjevikiska pöbelväldets värsta dagar.

En rysk författarinna Damanskaja, som över Reval

lyckades fly från Ryssland, har i sina i Berlin nyligen utkomna

memoarer, "Bolsjevikiska korthus", skildrat den bedrövliga

orsaken till Sjachmatovs död. Vintern 1919—20 var

dödligheten i Petersburg så förfärande stor, att det kunde gå flera

veckor, innan liken i tur och ordning hunno begravas.

Sjachmatov, som då hade förlorat sin åldriga moder, körde1solsjevikien

själv hennes döda kropp på en kälke till kyrkogården, där

han egenhändigt skottade en grav och sänkte ned den döda

kroppen däri. Ovan vid sådant grovarbete, förtog han sig

och ådrog sig en förkylning, som snart bäddade hans egen

grav den 16 sept. 1920.

Samma bedrövliga förhållande har varit rådande i

läkar-världen. Det medicinska bladet "Klinitskaja Gazeta" i

Moskva nämner, att under 1920 dogo 120 läkare i Ryssland

(däribland framstående bakteriologer, kirurger och

psykiater), därav 88 av fläcktyfus, 2 av svältavmattning och 4

av självmord. Och dessa stodo dock i tjänst hos

sovjetregeringen, som för sitt eget kroppsliga bästa naturligtvis

hade intresse av att söka förlänga deras liv. Bland

självmördarna var en doktor Sandberg i Kuntjevo nära Moskva.

Enligt undersökningar av Mentjikovs assistent Sokolov

förekommo under de tre sista åren 32 millioner epidemiska

sjukdomsfall i Ryssland, därav 2 millioner med dödlig utgång.

I slutet av februari 1921 dog icke blott en betydande

geografisk vetenskapsman, utan ock en världsberömd

sociolog, furst Petr Alexejevitj Krapotkin, en vålnad från det

gamla Rysslands "nihilistiska" period. Hans memoarer "En

anarkists minnen", vid sidan av den gamle Aksakovs

"Familjekrönika", Alexander Herzens "Verklighet och dikt"

(Byloje i dumy) och Tolstojs självbiografier, äro det yppersta,

som vi äga i den ryska litteraturen av detta slag, fängslande

som en roman, fast de endast återgiva den nakna

verkligheten.

Det låg något storslaget över denne man. Utgången ur

en mycket gammal adelssläkt blev han en demokratiens

ledare och den teoretiska anarkismens grundare i Europa.

Hans öde räddade honom visserligen från Sibirien, där hans

yngre bror Alexander, en framstående astronom, dog 1886

som politisk förbrytare, men fängelserna i det europeiska

Ryssland lärde han personligen känna. Trots sin

"anarkistiska" läggning var han ingen fanatisk agitator för våld-3°

bolsjevikien

samma kampmedel, och han var för mycket vetenskapsman

för att låta hänföra sig av abstrakta hugskott och fraser.

Han stod på höjdpunkten av europeisk bildning, men

förblev i själ och hjärta en äkta ryss med vekt temperament.

Man behöver bara läsa hans i bokform utgivna

föreläsningar om ryska litteraturens historia för att finna, vilken

glödande patriot han var, stundom rent av överskattande

vissa ryska företeelser. Han trivdes förträffligt bland sina

engelska vänner i London, till vilka han då räknade Gustaf

F. Steffen, men sin hemlängtan kunde icke heller denne ryss

kväva.

I dessa motsättningar ligger ock hans livs tragik, och rikt

blev hans hemlösa liv på besvikelser. Han började sin bana

som lojal tjänare under tsardömet och svärmade för

"bondebefriaren" Alexander II, men den bubblan brast snart. Han

stod kall gent emot det polska resnings försöket 1863, ty

han förutsåg dess i alla händelser reaktionärt verkande

resultat. Han beklagade Karakozovs attentat mot kejsaren 1866,

men drevs av händelsernas logik ändå över till den yttersta

vänstern, sympatiserade med Bakunin och knöt med

revolutionsledaren Tjajkovskij en bekantskap, som förde honom

till den ryska bastiljen i Petrograd.

Efter den ryska revolutionen 1905 fick han tillstånd att

återvända till Ryssland efter 30-årig landsflykt, på villkor

att han ej befattade sig med aktiv politik. Och det löftet

höll han, men det blev honom för tungt. Efter den andra

dumans upplösning återvände han till England. Världskriget

förvandlade den förre universelle fredsvännen, liksom ock

den ryska socialdemokratiens ledare Plechanov, till antitysk

lovprisare av Englands politik. Men den värsta besvikelsen

återstod.

År 1917 kallades han av furst Lvov till Petrograd. Hans

hemfärd över Skandinaviska halvön blev ett triumftåg i det

tysta, och på Viborgska bangården i Petrograd hälsade han

sin födelsestad med orden : "Leve demokratien !" Men Keren-1solsjevikien

skij var misstrogen mot honom, sedan han förklarat, att

kriget mot Tyskland måste föras till slut. Lenin såg i honom

en farlig rival i fråga om populariteten, och den bolsjevikiska

regimen betraktade både honom och Plechanov som

"revolutionens fiender". Han fick sin vistelseort anvisad i den gamla

kretsstaden Dmitrov (guv. Moskva), i själva verket en

förvisning för den 77-årige gubben, som till närmaste sällskap

hade sin nu 34-åriga dotter Alexandra.

År 1920 lyckades en engelsk arbetardeputation efter stora

svårigheter få uppsöka den ensamme gubben, som till

England sände följande muntliga hälsning: "Västerns demokrati

bör i det ryska försöket till en kommunistisk republik se

ett varnande exempel." Och nyligen har "Revue suisse" i

Bern publicerat ett brev, som Krapotkin kort före sin död

skrev till den bekante tysk-amerikanske socialistveteranen

Schwartz från anno 1848: "Hälsa Förenta staterna, då jag

ej längre finns till, att Lenin kom till Moskva i april 1917

och jag i juni samma år. Redan efter mitt första

sammanträffande med honom stod det klart för mig, att den ryska

jorden skulle bliva blodbesudlad. Lenin har ej bragt

Ryssland annat än ödeläggelse och fördärv. Jag är för gammal

och sjuk för att kunna uträtta något mer, men säg dem i

Amerika, att om jag åter kunde börja livet igen, skulle jag

taga som min förnämsta plikt att bekämpa bolsjevismen,

tills den blivit utrotad."

Krapotkins sista färd till Ryssland blev hans livs största

besvikelse. Den svurne motståndaren till marxismen och den

fridsamme individualisten måste vid sin levnads ände åse,

huru hans samhällsideal uppenbarade sig i

proletariatdiktaturens hemska vrångbild. Det gamla Ryssland med dess

glödande frihetssträvan, dess tändande patriotism och heliga

dårskaper, ungdomliga livskraft, kristliga mystik och sant

mänskliga offervillighet är snart vordet en jättekyrkogård,

där bolsjevikiska schakaler och vampyrer smyga kring som

spöklika skuggor.

4. — Jensen, Pä Romanovs och Habsbiirgs ruiner.3° bolsjevikien

Men ännu lever Alexej Maximovitj Pjesjkov, i

världshistorien känd under namnet Maxim Gorkij, vilken för

närvarande spelar en ganska betydande roll som ett slags adjoint

åt "undervisningsministern", eftersom han kontrollerar

folkupplysningsskrifterna och därjämte fungerar som smakråd

i "kultur"- och konstfrågor. Det är verkligen underligt, att

Gorkij både har velat och kunnat hålla sig kvar i

sovjet-Ryssland, där det alls icke lär gå någon nöd på honom för

resten. I den även på svenska översatta boken "Ett års

revolution" har väl ingen sagt bolsjevikerna amprare

sanningar om deras kultur- och arbetarfientliga tyranni, och

han har icke ens ryggat tillbaka för majestätsbrottet att

offentligt beskylla Lenin för att han "besmittats av maktens

giftröta". Men ändå har han gått fri? Var det månne av

respekt för hans popularitet, som bolsjevikerna ej vågat

kröka ett hår på hans nu grånade lejonman? Säkerligen

icke. Nikolaj II, som på det avlägsna bondlandet trots sin

ynkedom i det allra längsta åtnjöt nedärvd dyrkan, rönte

flock mycket fort Ludvig XVI: s öde, fast det skedde i

mindre korrekta former. Måhända anade Lenins anhang,

att Gorkij s naivt lustiga, nävrättsliga "barfotingsmoral" om

den fysiskt starkares rätt skulle bliva ett gott vapen i den

bolsjevikiska krigföringen. En bättre litterär skylt än detta

just i de bredaste lager populära namn kunde

sovjetrepubliken näppeligen få att presentera för Europa, och den anade

icke utan skäl, att den nuvarande Gorkij är en ofarlig

politisk personlighet. Då han i ett svassande upprop "till

mänskligheten" förklarade, att den tyska imperialismen "måste

straffas hårt för sin rovgirighet och omänskliga cynism",

bör det ha klingat ljuvt i bolsjevikiska öron.

Som författare har Gorkij från att ha varit en ungdomligt

galghumoristisk skildrare av barfotingar och fördettingar

förvandlats till en ganska kälkborgerlig resonör. Som

"filosof" har han alltid varit en välment, men dilettantisk

fras-makare och som politiker ovederhäftig och hållningslös. Ny-1solsjevikien

ligen har han utfärdat en varmhjärtad vädjan för nödlidande

vetenskapsmän i Petersburg. Ja, för visso äro de i behov av

hjälp för att ej svälta ihjäl, men Gorkijs maning torde i

det stora hela bliva en ropandes röst i öknen, så länge han

själv får sin dagsranson utmätt så pass bra som möjligt av

dessa bolsjeviker, som nogsamt visat, huru de överskatta

gaturenhållningsarbete och militärtjänst på det verkliga

in-telligensarbetets bekostnad. Och en vacker dag kan det gå

med Gorkij som med hans stallbroder från ungdomens

luffarår, den fenomenale, välfödde basbarytonen Sjaljapin,

som i sångarvode varje kväll får så och så många tusen

rubel eller ett kilo smör. (Konjak tar han också emot som

likvid, men ratar det inhemska "eau-de-vie"!) Nyligen skulle

han hålla en gratiskonsert i ett fängelse i Butyrki, en förort

till Moskva. För de "civila" straffångarna sjöng han

"Dubina" (knölpåken) och andra proletariatets

fosterländska sånger, i vilkas refräng publiken stämde in med jubel.

Men de fångar, som sutto inne för brott mot det

bolsjeviki-ska majestätet, ville inte höra därpå och voro på vippen att

ge honom smörj, varför de näpstes med ett dygns svältkur.

Wells fann i Gorkij en man med "fullkomligt passionerad

känsla för värdet av västerlandets vetenskap och kultur och

för nödvändigheten att genom dessa mörka år av

hungersnöd, krig och social spänning bevara den intellektuella

kontinuiteten i ryskt liv i samband med dien övriga världens

intellektuella liv". Ett helt annat omdöme fäller författaren

Merezjkovskij, som bör känna Gorkij grundligare än vad

Wells hann under sin ryska blixtturné. I den ryska

tidskriften "Svoboda", som utgavs i Warschau i fjol, utmålade han

Gorkij som ett av de största hindren att rädda den ryska

kulturen från det bolsjevikiska barbariet. "Han har omgivit

sig med en stab av lismare och tallrikslickare och råder

över ryska själar som Lenin över kroppar. Jag är övertygad

om att de, som nu betrakta Gorkij som Rysslands välgörare,

skulle förbanna honom, om de vågade tala fritt, tv han är? 2

bolsjeyikien

snarare värre än bolsjevikerna själva, enär han mördar i

andlig måtto."

Samma hårda dom om Lenin uttalades ock av en rysk

författare, som stått Gorkij mycket nära, den talangfulle,

men också överskattade Leonid Andrejev, som för ej länge

sedan dog av hjärtslag på sin villa i Finland genom skrämseln

vid en kreverande luftgranat. Kort fore sin död publicerade

han i Finland 1919 i februari en stridsskrift "S. O. S."

(Säve our souls, Fräls våra själar!), som närmast är en

hjärtslitande vädjan "till världen" med anledning av

fredskongressens inbjudan till bolsjevikerna att deltaga i en

tilltänkt konferens på Prinsöarna, vilken dock aldrig kom till

stånd.

"De allierade" — heter det däri — "borde ha vetat, vad

slags folk bolsjevikerna äro, och i så fall är det ett förräderi,

lika oväntat och smärtsamt som Judas Iskariots och med

samma resultat: Golgata åt den förrådde, silverpengar —

kanske också repet — åt förrädaren. Eller också veta de

allierade ej, vad bolsjevikerna äro, men i så fall är det

vanvett. Ty endast en dåre kan undgå att se, huru dessa

bol-sjeviker ha upprest sig mot Europas kultur, lagar och moral.

Man skall vara blind för att icke se, huru Ryssland måste

bliva förvandlat till idel aska; vara döv för att ej höra

kvinnors och barns verop eller smattret från

arkebuse-ringarna; vara mindre vetande för att icke genomskåda

bolsjevikernas lögnaktighet, sådan den framstår i den blodige

gycklaren Trotskijs tal — hötappen, varmed fänaden lockas

in i båset. Man måste sakna varje känsla av värdighet för

att hålla till godo med alla skymford, speglosor och sparkar,

varmed de utländska beskickningarna behandlats i

Petrograd .. ."

De andra vittra författarna äro till största delen som

bortblåsta. Den sympatiske läkaren Veresajev (Smidovitj), en

själsfrände till sin yrkeskollega Anton Tjechov, särskilt

bekant genom "En läkares anteckningar" och skildringarna1solsjevikien

från det rysk-japanska kriget, lär ha dött för ett eller ett

par år sedan. Den religiöse sagotäljaren Remizov är

förstummad, den mystiske grubblaren Sologub (Tetemikov) har jag

fåfängt spanat efter, och totalt försvunnen är den

hänsynslöse realisten Artsybasjev, en student från Charkov,

vilken nästan uteslutande hämtade sina stoff från den stora

revolutionens blodiga kaos och som i den genom sin

ohöljdhet uppseendeväckande romanen "Sanin" predikade ett slags

estetisk nietzscheanism "jenseits von Gut und Bose" och

drömde om en gyllene tid, då "intet skall hindra människans

lycka, då hon skall vara fri från alla förpliktelser, även

kärlekens, och får hängiva sig åt alla åtkomliga njutningar".

Och borta från Ryssland äro alla de andra "unga"

författarna, som efter revolutionsåret 1905 bröto med de gamla

traditionerna, men i sitt slag voro lika tendentiösa som

1800-talets "samhällsanklagande" skriftställare och

experimenterade med alla möjliga konstriktningar från den mest subtila

symbolism till den krassaste naturalism. Icke ens den

pornografiska litteratur, som började gripa kring sig samtidigt

med Rasputins orgier, tycks ha fått insteg i den

snusförnuftigt torra doktrinarism, som nu stämplar även den "sköna"

litteraturen. Ej heller den religiösa mystik, som förut

frodades i vitterheten och vid sidan av mycket vanvett även bjöd

mycket av äkta trosinnerlighet och gudomlig ekstas, kan

bestå inför Lenins krasst materialistiska negerande och torra

samhällsmoraliserande.

Den ryska litteraturen och "fria" pressen leva för

närvarande i landsflykt, och det finns numera knappt någon

europeisk storstad, som, saknar ryskt tryckeri eller

förlagsverksamhet. Den viktigaste utgivningsorten är för

närvarande Berlin, där firman Ladvsjnikov sedan många år har

utgivit nya arbeten av Gorkij m. fl., och där till och med en

rysk bibliografisk tidskrift publiceras. I Paris har bildats ett

bokförlag "Russkaja zemlja", som 1921 har utgivit nya verk

av Rysslands förnämsta nu levande prosaister: A. I. Kuprin,3°

bolsjevikien

novellisterna greve A. N. Tolstoj och Boris Zajtsev m. fl.

samt diktsamlingar av Balmont och den nyligen avlidne

diktaren A. Blok, vars mycket uppmärksammade poemcykel "De

tolv" ger en allegorisk framställning av den ryska

revolutionens förirring i bolsjevismens återvändsgränd. Likaså har

den periodiska litteraturen sökt asyler i Europa. Den bekante

ryske politikern Petr Struve har till Bulgariens huvudstad

förlagt sin nyligen återupptagna gedigna tidskrift "Russkaja

mysl", och i Belgrad har redaktören Suvorin givit nytt liv

åt sin faders nationalistiska dagblad "Novoje Vremja", som

före revolutionen var Rysslands mest spridda tidning. Och

förglömmas må slutligen icke det rysk-svenska veckoblad,

varmed den sorgligt beryktade lönnmördaren, storskrävlande

skurken och dåren Hajetlaché på sin tid ville lyckliggöra

Stockholm.

Men dess bättre hava vi ett varaktigt kulturminne av den

ryska förskingringsperioden i det bokförlag, som under

titeln "Sievernyja ogni" (Norrskensflammor) bildades i

Sverige under redaktionell ledning av vår förste professor

i slaviska språk, J. A. Lundell, och prof. E. A. Ljatskij, som

efter den avlidne Vengerov torde få anses som Rysslands

främste litteraturkännare och numera är professor i Prag.

Dess syfte är att knyta litterära förbindelser mellan Sverige

och Ryssland genom översättningar från resp. språk och

utgivande av äldre ryska litteraturalster, som nu äro

oåtkomliga i Ryssland självt. Härmed upplivas en vacker

tradition från Gustaf II Adolfs tid, då det fanns ett tryckeri med

cyrilliska typer i Stockholm, då sådana rysskännare som

reseskildraren Petrus Petrejus upplyste svenskarna om

Ryssland, då sedermera den märklige språkforskaren

Spar-wenfeldt skrev sina många rysk-svenska ordförteckningar,

och då de moskovitiska köpmännen hade sin egen "ryssgård"

i Stadsgården. En god början har nu redan gjorts, och de

ryska böcker, som utgivits från Hasse W. Tullbergs officin,

ha fått erkännande i hela den slaviska världen för sin solida1solsjevikien

utstyrsel. Förlaget lär nu skola förlägga sin verksamhet till

Prag.

Merezjkovskij, Rysslands mest kultiverade författare och

förkämpen för den klassiska bildningen i östern, har en

hustru, född Hippius av svensk-finsk härkomst, som ock

är skönlitterärt verksam, och han har haft en äldre bror

Konstantin, vilkens öde är nästan typiskt för den nutida

ryske skriftställaren. Framstående kemist och botanist, skrev

han en utopisk samhällsroman från "27: e århundradet",

"Det jordiska paradiset eller en dröm i vinternatten". Som

andra skönlitterära utopier är den tråkig — Tjernysjevskijs

bekanta roman "Vad är att göra?" är ett rent av avskräckande

bevis härpå. Och materiell vinst skördade Merezjkovskij

d. ä. säkerligen lika litet därav som litterär berömmelse. Vid

68 års ålder begick han i våras självmord i Genève. I ett

efterlämnat brev yppade han, att motivet till den förtvivlade

handlingen var det gamla vanliga: livsleda, utmattning och

svält...

Vad som särskilt har uträttats på vetenskapens, konstens

och litteraturens område under det bolsjevikiska styret

undandrager sig ännu den historiska kontrollen. Det påstås

med anspråk på tillförlitlighet, att konsten har omhuldats

och att de gamla konstsamlingarna i Eremitaget och

Alexander III: s museum äro i gott förvar. Välbekant är också,

att den sceniska konsten, som ryssarna så högt älska, har

frodats, särskilt i samband med utstyrselstycken och balett.

Sångaren Sjaljapin har ju av en hänförd proletariatpublik

kväll på kväll inhöstat — om icke millioner pappersrubler,

så åtminstone nyttiga och välsmakande födoämnen, och en

del av Konstnärsteatern i Moskva — ett av Europas allra

ypperligaste teatersällskap, bildat av Stanislavskij — lär

fortfarande spela i Lenins residensstad. Men en god del av

den utmärkta truppen har funnit förhållandena så olidliga,

att de beslöto sig för att gastera på egen hand och efter

många irrfärder och vedermödor i södra Ryssland över3°

bolsjevikien

Konstantinopel räddat sig till Balkanhalvön, där de firat ett

triumftåg i de sydslaviska huvudstäderna och i juni detta år

hunnit till Prag.

Men skönlitteraturen har dessa år fört en torftig tillvaro

inom "sovjets" gränser, och orsaken härtill är mindre bristen

på tryckmaterial än på författare. Maxim Gorkij är som

författare redan utkramad, och hans senast nedskrivna

minnen från vagabondtiden ha icke längre den omedelbara

friskhet, som vilade över hans galghumoristiska debutarbeten på

1890-talet, även om de ej sakna kulturhistoriskt intresse. Den

enda förnuftiga reform, som bolsjevikerna företagit på det

språkliga området, är att de något förenklat den otympliga

ryska ortografien genom att ur alfabetet utgallra några

bokstäver, som verkligen äro överflödiga och på sin höjd

försvara sin plats i gamla litanior ooh klosterkrönikor.

På statens eget förlag har utgivits en stor serie

småberättelser i ända till 100,000 exemplar under den gemensamma

titeln Krasnaja knizjka (det röda bokhäftet) till ett pris av

8 rubel per styck — kanske inte en tvåöring i svensk valuta!

Detta bibliotek är sålunda avsett att bliva populärt, och dess

innehåll är det också i viss mening, ty det är småberättelser

i folklig stil ur Rysslands nyaste historia och naturligtvis

med en viss tendens.

Här är t. ex. skissen "De hungriga" av Maria Boretskaja.

Den handlar om en metallarbetare, som om natten har haft

hos sig en ung arbeterska. När en äldre arbetare nästa

morgon kommer för att hämta bidraget till en strejkkassa,

upptäcker han i flickan sin egen dotter. Och härmed slutar

denna lilla berättelse, av vilken en Dostojevskij skulle

kunnat skapa ett mästerverk. Men det må uttryckligt framhållas,

att den bolsjevikiska belletristiken tyckes frigjord från den

perversitet och det osunda kvalm, som låg över den förra

novellistiken. Fär bolsjevikerna är könsförhållandet något

rent fysiologiskt, naturligt och — naturalia non sunt turpia,

för den sinnliga driften behöver man inte skämmas. — Rent1solsjevikien

komisk är A. M. Semenovskijs sedelärande saga "Den nya

skjortan". Bonden Vanka är med på ett arbetarmöte, som

skall omvända världen, och skriver in sig i den röda

kommunen, i hopp om att kunna få en ny skjorta i stället för

den trasa, som nu skyler hans kropp. Han ser redan i

andanom den nva skjortan — den är röd förstås och har blåa

tuppar insydda! Han drömmer lycksaligt om att alla ryska

bönder en gång skola gå klädda i sådana röda skjortor med

blåa tuppar och stämmer med sin skrovliga bas in i den

tredje Internationalens jubelhymn:

"Det skall bli vår sista,

vår avgörande kamp."

Av den bolsjevikiska vitterheten är mig ytterst föga

bekant, tyvärr eller — lyckligtvis. Där är en poet

Maja-kovskij, som inte känner sig lugn, förrän Lermontov blivit

bunden vid muren och skjuten och som har föresatt sig att

med sina verser jämna Moskvas Kreml med marken. En

annan poet Mariengof har åtminstone den förtjänsten, att

han inte skäms för sitt judiska namn såsom Trotskij och de

andra pamparna. Hans diktsamling, som består av 72

versrader på grovt papper (med 6 rader på sidan) till det löjligt

obetydliga priset av 150 rubel (300 kronor!!), har den

originella titeln Ruki galstuchoni, det är uttytt: "Händerna

som halsduk", och detta förklarar skalden i inledningen så,

att man bör lägga sina händer som en halsduk kring sin

nästas hals. Därav framgår dock ej tydligt, om det är för

att smeka eller för att strypa sin kära nästa. Och i slutdikten

uppställer han ett matematiskt problem, som kanske inte ens

Lenin kan lösa. De fyra versraderna lyda ordagrant så

här: "Skymningen har lagt sitt smutsiga och förbluffade(!)

skägg på kanten av fönsterbrädet, och mot den himmelska

badstugans helgonbild rör sig månen med sitt gyllene öra.

Skåden en annan ljus domning av koefficienterna för ett

okänt antal rum i värdshuset för trötta färdemän. .."3° bolsjevikien

Den nuvarande sovjetkommissarien för folkundervisning,

d. v. s. kultusministern A. V. Lunatjarskij, är också litterärt

begåvad, ty sommaren 1920 publicerade han sina memoarer

från revolutionstiden under titeln "Den stora omvälvningen",

som blivit avtryckta i en fransk tidskrift i Paris. Några

utdrag ur dessa självbekännelser må räddas från glömskan.

"Redan vid sju års ålder var jag ursinnig på all

gudsfruktan och monarki. Jag pryglade en helgonbild för att visa

gudomens vanmakt. Och min moder log välvilligt mot mig

med tyst beröm för min modiga fördomsfrihet.. . En

grundlig kännedom om Marx fick jag redan vid 13 års ålder, och

i gymnasiets fjärde klass hade jag redan studerat Marx"

"Kapital" från första sidan till den sista . . . Mina artiklar

voro alls icke ett simpelt tidningsarbete, utan grundliga

studier, som analyserade den europeiska kulturen... De

dagar, då jag föreläste i polyteknikum, voro spårvagnarna

överfulla... Trotskij är en präktig man, den starkaste bland

de starka, en stor politiker. Jag är stolt över att vara hans

intime vän . . . Det förtrollande intryck, som Lenin gör, är

kolossalt. De personer, som kommit honom nära, måste icke

blott giva sig hän åt honom, utan ock bli förtjusta i honom.

Han är genialisk. Han är icke blott mottaglig för ett gott

skratt, utan ock ljuvlig i sin vrede . . ." Och om sig själv

säger han profetiskt: "Redan då jag var ung, föresvävade

det mig, att jag skulle bliva Rysslands

upplysningsminister ..."

Sitt treårs jubileum har sov jet-Ryssland firat med en 40

sidor stark festskrift, fylld med dåliga porträtt av Lenin

111. fl. frihetshjältar och anskrämliga bilder av barrikader

och folkmöten. Härtill komma diverse [»em om huru solen

strålar fram, huru åskan slår ned på bödlar o. s. v. Men

inte ett jota om bolsjevismens faktiska program, dess

resultat, ekonomiska statistik m. m. Då är det ändå roligare att

bläddra i bolsjevikernas ofta oförargligt lustiga barnböcker,

fabler och småsagor, illustrerade med "roliga gubbar" och1solsjevikien

stundom försedda med en politisk snärt, som inte saknar

spets, t. ex. den sedelärande sagan om slaktaren, som vred

nacken av den morska "tsartuppen", som inte ville värpa ägg.

Sitt estetiska intresse har sovjet senast ådagalagt genom

att föranstalta en litterär pristävlan för de bästa romaner,

som åskådliggöra den revolutionära nutidens anda och

strävanden. Första priset är 1,000,000 rubel, andra priset 750,000

och det tredje lumpna 500,000. Det skall bli intressant att se

dragningslistan till detta litterära lotteri. Mien det går nog

på samma sätt med det som med den tilltänkta ambulerande

utställningen av 3,000 ryska konstverk i Europa. Och kanske

bäst det. Det vore ju inte otänkbart, att omslagspapperen

för dessa futuristiska konstverk utgjordes av ny bolsjevikisk

agitationslitteratur.

IV.

I november 1703 timade något märkligt i Rysslands

historia. Då kom till den vid Nevamynningen nyss anlagda

huvudstaden det första segelfartyget från "Europa", och

Peter den store försummade icke att på kajen utanför krogen

"De fyra fregatterna" med brännvinsglaset i handen

välkomna den europeiska civilisationen i skepnad av en

holländsk skutskeppare. Och i år stå vi kanske vid en liknande

vändpunkt i Rysslands historia. Den 30 maj 1921 passerades

Kronstadts fästningsholmar av ett holländskt fartyg — det

första utländska på flera år — och den ryska örlogsflottan

saluterade, därför att holländaren hade med sig 6,000 tunnor

sill. Efter tsar Peters snaps är sillen icke ovälkommen!

Det ligger något symboliskt i denna episod. Bandet börjar

dock småningom återknytas mellan Ryssland och Europa.

Sovjetriket består visserligen ännu, men det är alldeles icke

detsamma som för ett par år sedan, och Bolsjevikien knakar

redan i sina grundvalar. Inga tillfälliga vapensegrar i öster,3°

bolsjevikien

söder eller väster kunna hindra den slutliga upplösningen.

Bolsjevikerna äro icke längre i majoritet, såsom namnet

antyder. Deras närmaste motståndare, mensjevikerna, börja

åter sträcka upp huvudet, och under beteckningen Dc

partilösa samlar sig en stark opposition, som rekryteras både ur

medelklassens och kroppsarbetarnas läger och som i april

detta år höll en av ett tusental delegerade besökt kongress. I

sin yttre politik har Bolsjevikien redàn länge börjat

kompromissa, ty det har fått klart för sig, att den där drömda

världs-revolutionen icke med ens kan framtrollas bara genom

proletariatets missnöje, nödtorftigt tvångsarbete och massor

av flygskrifter till utlandet. Lenin har äntligen fått ögonen

öppna för att Ryssland icke kan undvara västerlandets

industri, tekniska arbetsledning och det där kapitalet, som

ändå inte luktar så illa, om det bara kommer från utlandet.

Liksom Lenins kommunism utmynnade i militarism, måste

hans ekonomiska doktriner, om de löpa linan ut, bara lägga

grunden till en ny, arbetarfientlig bourgeoisie. Redan i mars

1918 måste sovjetpressen göra det tråkiga medgivandet, att

"förintandet av utländskt kapital är en farlig utopi". Peter

den store hade i det fallet varit blygsammare, då han ansåg,

att Ryssland kunde hehöva utländska hjälpkrafter i "högst

trettio år".

Redan i början av detta år yttrade Vorovskij, det

bolsje-vikiska sändebudet i Rom, till tidningen "Journal":

"Kommunismen motsvarar alls icke det nuvarande världsläget och

Europas ekonomiska utveckling. Det ryska försöket har visat,

att tiden ännu icke är inne för den absoluta kommunismen

eller för den ursprungliga marxismen." Och både Lenin och

Krassin ha gjort en betydlig svängning åt statssocialismen.

På sovjetmötet i april 1921 yttrade den ryske statschefen:

"Det har funnits många fantaster bland oss. Kommunisterna

i Ryssland ha hindrat den ekonomiska utvecklingen, ty de

ha själva icke förstått sig på nationalekonomi. Om någon

av kommunisterna har drömt om att inom dessa tre år kunna1solsjevikien

omskapa det ekonomiska samhället, så är det rena fantasier.

Ensamt omgestaltningen av det mindre jordbruket kräver

flera generationer."

För Europa kunde det slutligen vara likgiltigt, vilken

styrelseform Ryssland vill ha, och ifall det godvilligt låter

locka sig i fördärvet genom Lenins huvudlösa experiment,

vore det ock dess ensak. Men Europa har övertagit ett

kulturarv, som det icke lättsinnigt får förspilla bara för att i

praktiken uppvisa bolsjievismens teoretiska ohållbarhet. Lenin

visste på förhand, att han i längden icke skulle kunna reda

sig med bara soldater, tvångsarbetare och papperslappar, som

föreställde pengar, och därav förklaras den hänsynslösa

agitationen i utlandet. Kunde Lenins stat icke byggas upp,

skulle åtminstone hela den gamla kulturvärlden ramla!

Handeln med Ryssland kan naturligtvis icke helt avskaffas, helst

så länge som guldrubler funnos kvar i den plundrade

kejserliga skattkammaren, och utlandet behövde de ryska råvarorna

för sina dollars, pund, francs och kronor. Och naturligtvis

önskar ingen, att hela Ryssland skall svälta ihjäl för Trotskijs

skull. Men enda sättet att bryta udden av det bolsjevikiska

spjutet är att på nytt resa en mur mot "Muschofska riket",

tills man får faktiska bevis på att Bolsjevikien respekterar

internationell rätt, diplomatien och främmande staters

egendom samt att den icke begagnar sina politiska sändebud

som maskerade agitatorer och kolportörer. Den bolsjevikiska

farsoten måste självdö genom sträng karantän, liksom en

eventuell pest. Sovjet har själv ställt sig utanför den

europeiska statsordningen och får bära följderna därav. Men ett

allmänt europeiskt angrepp mot Ryssland, om också

tänkbart, skulle endast ha skadat genom att göra bolsjevikerna

till martyrer och väcka den ryska nationella samlingstanken,

som för tillfället har somnat in, men kan vakna, förrän

Europa tror. En försmak till vad som komma skall gav den

i och för sig obetydliga revolten i Kronstadt denna vår, ty

den röjde, att sovjet icke längre är fullt säker ens på matro-3°

bolsjevikien

serna, som nästan varit kärnan i det starka garde, som oftast

hemförde segern, sedan kinesers, letters och bondrekryternas

kanonföda som förtrupper offrats i den första

sammandrabbningen.

På den sista sovjetkongressen yttrade Lenin: "Det stora

havet av ryska bönder, i vars mitt våra nelativt fåtaliga

storstäder ligga som enstaka öar, vilkas stränder översköljas

av nya vågor — denna bondeklass börjar nu röra på sig

och bilda ett tongivande parti." Och kanske är det denna

tröga, väldiga massa förbehållet att en gång fälla utslaget.

Turgenev liknade den ryske bonden vid en sfinx, vars gåta

ännu icke kunnat tydas, och vad denna sfinx ruvar på, veta

vi icke. Wells kallade de ryska bönderna vidskepliga, och

det kan nog ännu hålla streck, men när han betecknade dem

som dumma, bevisar detta blott, att den engelske turisten

aldrig gjort bekantskap med en rysk bonde. Allt ifrån

nihilismens uppväxtår har bonden ioke låtit lura sig av den

västerländska socialismens locktoner. I början tuktade han till och

med handgripligt de upplysningsapostlar, som "gingo till

folket" för att agitera, och han har nog med misstro ögnat

på de massor av stridsskrifter, som rysk-judiska

revolutionärer i de plomberade järnvägsvagnarna medförde från

Zürich för att distribueras i Ryssland, om han eljest kunde

— läsa dem.

Ryssen kan vara "full av hetsighet", men han är i grund

och botten en atom i en iloj, trög massa. Han behöver en

ledare och tål även piskan, om han blott vet, att pryglet

sker av kärlek, såsom den äktenskapliga agan i

"Domostrojs" hustavla på 1500-talet. Det ryska

självhärskardömet var strängt, ofta grymt, men det låg dock däri även

något av faderlig välvilja och patriarkalisk godmodighet, som

försonade muzjiken med mycket här i världen. Kanske var

han under livegenskapen, för så vitt han hade .en något så

när dräglig husbonde, den där gent emot bonden och hans

dotter nöjde sig med vad som i medeltiden kallades jus primæbolsjevikten

noctis, den första nattens rättighet, lyckligare på sitt enkla

vis än han blev, då han vant "fri", men måste betala de

tråkiga skatterna till stat och kommun och fylla vissa andra

förpliktelser med personligt ansvar. Den kejserliga

statskonsten var krasst egoistisk och hänsynslöst aggressiv, men

näppeligen kan den betecknas som rent kulturfientlig.

Den ryske bonden har i det tysta haft mycket god tid

altt grubbla över den underliga utvecklingen i Ryssland, och

om hans sinnrika slutlednings förmåga skulle den gamle

Tolstoj, Rysslands mest genialiske bonde, nu kunnat lämna

märkliga vittnesbörd. Han såg, hur det gamla

självhärskardömet störtade som ett korthus vid den första hårda

vindpusten, och huru batiusjka, lille far i "Piter" (Petersburg),

på mystiskt sätt försvann i Sibirien. Men tsaren dyker en

vacker dag upp igen i ryska bondehjärnor, liksom Peter I,

Peter III och Alexander I, om vilkens förmenta död i

Sibirien legender länge skapades av folkfantasien. Bonden sjöng

alls icke jublande frihatshymner efter revolutionen 1918,

och medan matroser, huliganer (ligapojkar) och bosiaker

("barfotingar") plundrade storstädernas butiker och palats,

nöjde han sig med att bränna ner en förfallen adelsgård

eller ta ved ur skogen. Han applåderade ej åt den

pratsamme Iverenskijs ljungande tal, ty dem begrep han icke.

Men väl märkte han, att den gamla tsarismen, som med sina

ursprungligen patriarkaliska former ändå hade inneburit en

viss stabilitet, efterträddes av ett nyckfullt fåmannavälde i

"folkets namn", lika militäriskt och tyranniskt som det förra.

Han fann, att den åtrådda republiken endast ledde till oreda,

oordning och ännu värre tvång, men framför allt till sitörre

ekonomisk nöd. Hellre än att sälja sin ko för värdelösa

papperslappar slaktade han den själv. Hade han någon

spannmål över, gömde han den väl och aktade sig för att

flytta in till staden som åkare. Nu har han nog varken ko

eller säd kvar.

Framför allt måste den ryske bonden hvsa en instinktiv64

bolsjevikien

motvilja mot bolsjevismen, därför att den är religiöst

indifferent eller, enligt hans definition, gudsförnekande. En torr

doktrinarism tillfredsställer icke hans frodiga fantasi, och

lika väl som han vill ha sin gröt och sin kålsoppa, behöver

ban sin helgondyrkan, sin ortodoxa mystik eller tolstojanska

"urkristendom". Bonde heter inte för ro skull på ryska

krestianin, kristen. Wells begick ett grundligt misstag, då

han talar om ryssens irreligiositet. Ryssen är i grund och

botten en djupt religiös natur, även om hans suddiga

konfession ej överensstämmer med protestantism eller

katolicism, och även i sekterismens, i raskolnikernas värsta

urart-ningar kan man skönja iett sökande efter det gudomliga. När

bolsjevikerna mitt emot den iberiska madonnans beläte vid

Återlösarens port i Moskva — den mest undergörande träbit

i den ortodoxa världen! — hängde upp ett anslag:

"Religionen är folkets opium", var detta mer än en hädelse — det

var en politisk dumhet. Och det är inte så alldeles tvärsäkert,

att den officiella "torrläggningen" (brännvinsförbudet) har

varit enbart till gagn för Ryssland, även om dess goda

verkningar äro höjda över allt tvivel. Populär kan den

näppeligen bliva på det riktiga bondlandet. Det ryska surdrickat,

kvass, gör sannerligen ingen människa glad, men den

beskedlige bonden vill så länge som möjligt vara vid gott lynne,

och det hjälpes bäst genom ett litet spetsglas. Han behöver

därför inte supa sig full. En sockerbit kan för honom räcka

till ett tjog glas te!

Det ryska problemets lösning skall till stor del bero på,

huruvida den ofantligt starka emigrationen från Ryssland

verkligen kan samla sigitill samfälld aktion mot bolsjevismen.

Tecken tyda därpå, men utsikterna äro ännu icke stora, ty

det saknas den store ledare, som kan förena de splittrade

grupperna.

Den ryska emigrationen till Europa har gamla anor allt

ifrån Ivan den förfärliges dagar fram till Herzens, Bakunins

och "nihilist"periodens stormiga tidsskede, då den stude-bolsjevikten

rande ungdomen åt av den europeiska civilisationens

kunskapsträd på gott och ont och i sin ordning överflyttade på

rysk jordmån västerländska kulturplantor av mycket olika

värde. Vi erinra oss, att det var en sådan rysk landsflykting,

Kotosjichin, som under Karl XI: s regering fick asyl i

Stockholm och gav oss den första ingående samhällsskildringen av

det gamla moskovitiska riket — lyckligtvis fullbordad, innan

författaren för dråp blev avrättad vid Skanstull.

Bolsjevismen är ju också blott en karikerad imitation av den

europeiska socialdemokratien eller kommunismen i tsarisk

tvångströja, och dess terror har drivit myriader borgare, officerare,

vetenskapsmän och politici till utlandet. Man anslår

totalsiffran av dessa ryska exulaniter till två millioner — ett

motstycke i förstorad skala till den franska emigrationen vid

slutet av det adertonde seklet.

Ur politisk synpunkt representera dessa landsflyktingar

alla nyanser av det socialpolitiska Ryssland från kejsartrogna

högaristokrater till de mest vänstervridna kommunister, från

den forne storgodsägaren eller millionären-fabrikanten till

den judiske proletären. Där finnas både "kadetter",

socialrevolutionärer ("ezeri"), socialdemokrater, bolsjeviker och

anarkister — att inte tala om vettvillingarna à la Hajetlaché,

dåren och brottslingen i samma person.

"Kadetterna" i utlandet omfatta både monarkisterna, ett

centrumparti och de egentliga kadetterna, som hålla på

konstitutionell författning. Monarkisterna äro företrädesvis till

finnandes i Berlin under ledning av V. D. Nabokov och I. V.

Hessen, men även i Konstantinopel (furst Dolgorukij) och

Belgrad—Sofia (Sokolov). I Paris ha de till språkrör

"Posljednyja Novosti", som redigeras av den framstående

professorn-politikern Miljukov, vilken ursprungligen

understödde storfurst Michaiels kandidatur till kejsartronen, men

sedan följt alla antibolsjevikiska strömningar fram till

Deni-kin och Wrangel, vilkens truppspillror från katastrofen på

Krim räddat sig till Balkanhalvön.

5. — Jensen, På Romanovs ocli Habsburgs ruiner.66

bolsjevikien

Den starkaste emigrantgruppen är de sooialrevolutionära,

vilkas politiska arbete begynte med marsrevolutionen 1918

och som efter oktoberrevolutionen samma år måste fly från

Ryssland med furst Lvov och Kerenskij. De räkna flera

bekanta namn: Aksentjev, Breskovskaja ("den ryska

revolutionens moder"), Minor (tidningen "Volja Rossii" i Prag)

och Viktor Tjemov (Reval), och det var delvis genom deras

initiativ som upproret i Kronstadt kom till stånd. Kerenskij

hör också till dem och har väl ännu ej spelat ut sin noll.

Dem närstående äro socialdemokraterna, Plechanovs

anhängare och mensjevikerna ("Golos Rossii" i Berlin).

En mycket intressant emigranttyp är V. L. Burtsev, vilken

betecknar sig som "socialist-evolutionist", väl bekant genom

sina avslöjanden av Azef som "agent provocateur". År 1905

godkände Burtsev ännu konstitutionen som en

övergångsform. Vid världskrigets utbrott ivrade han starkt för

Rysslands anslutning till västmakterna för att grundligt krossa

Tysklands "junkertum" och motsatte sig separatfred med

centralmaktenia, men måste efter oktoberrevolutionen fly

till utlandet. Här bildade han en nationalsocialistisk grupp

mot bolsjevismen och grundade "Obstjeje djelo" i Paris

samt "Novaja russkaja zjizn" i Hälsingfors. Däremot äro

de ryska kolonierna relativt svagt representerade i Wien och

Warszawa. I den sistnämnda staden figurerade en liten tid

general Balachovitj" vitryska trupper och Petljuras ukrainska.

En nationell samling på ekonomisk basis har nyligen

begynt i Paris, närmast i syfte att åstadkomma

handelsförbindelser mellan utlandet och "Sovdepien"

(sovjetryssland), och ryssens hemlängtan skall nog förr eller senare

återbörda dessa landsflyktingar till "matusjka Rus". En

annan viktig samlingspunkt är för närvarande

Konstantinopel, där i april detta år bildades en rysk sovjet, som med

alla medel vill bekämpa bolsjevismen och samla till sig olika

element både civila och militära. Den har till president

general Wrangel och räknar bland sina förtroendemän Plecha-bolsjevikten

novs vän G. A. Aleksinskij. Den står på patriotisk grund,

är demokratisk i hela sin läggning, bekymrar sig mindre

om författningsformen än om en sund ekonomisk

utveckling med anslutning till det konservativa bondeelementet i

Ryssland och sitår ej främmande för socialdemokratien, men

med respekterande av den personliga äganderätten och den

privata företagsamheten.

Om det nya Ryssland är det fåvitskt att sia. Ryssland är

i allt fall en värld för sig, ett i grund och botten

konservativt bondland, som vill gå sin egen väg med sin mystik. Det

skall delvis bero på de övriga slaviska nationerna själva, om

ryssarna skola helt införlivas med den europeiska

utvecklingen eller icke. Ryssland skall säkerligen bjuda oss på ännu

många överraskningar av "nationalistisk", revolutionär och

halvasiatisk art, och den ryska litteraturen är mycket

löftesrik. På 1800-talet var den en av de vackraste och mest

mänskliga i hela världslitteraturen. Men något väsentligt

nytt ha vi dock icke att lära oss av Ryssland, fastmer

Ryssland av oss, och därpå är just bolsjevismen ett varnande

lexempel. Den ädle Romain Rolland pratade nog i vädret, då

han "ovan stridsvimlet" från sin alpina höjd uttalade

profetian : "Nya fläktar skola på alla tänkandets områden komma

från Ryssland, ty detta land är världstankens förtrupp."

Peter den store utpekade ändå vägen, som Ryssland måste

gå på, om det vill även andligt sammanhänga med vår

världsdel. Än står på ett litet torg vid Amiralitetet i hans

huvudstad den ståtliga bronsryttaren, som inspirerade Pusjkin till

en ståtlig dikt, den av den franske konstnären Falconet

modellerade ryttarstatyn av Petersburgs store grundläggare,

Peter den store. Hästen, som rest sig på bakbenen, tycks

taga språnget ut i det obekanta. Och tsardömet har redan

störtat i avgrunden, men ännu står hronsryttaren kvar, fast

själva staden ligger nästan i ruiner.

I hela mänsklighetens namn kan man blott önska, att

Peters verk måtte överleva bronsryttaren vid Neva, ty den68

bolsjevikien

måste också förr eller senare taga språnget i djupet. Den

polske nationalskalden Mickiewicz gav uttryck åt dessa

farhågor, då han vid den första anblicken av den ryska

vinter-steppen skrev:

"En vidsträckt, tom och ändlös ökenmark,

så kritvit som ett orört pappersark!

Skall Herren med sitt finger därpå skriva,

och skola goda mänskor typer bliva?

Skall där med rätt och helig tro förkunnas,

att kärlek råder uti denna värld,

att segern vinnes genom offrets gärd?

Men kanske skall det lede frestarn unnas

att i den boken rista med sitt svärd,

att mänskan är i evigt häkte sluten

och att triumfen ligger — uti knuten."UKRAINA.

Blotta namnet på detta på den politiska kartan ännu

obefintliga land väcker vissa dunkla föreställningar. Man

föreställer sig ändlösa stepper i den europeiska "utmarken", där

väster- och österland stöta samman och där tatarer, turkar

och kosacker tumlat om. En svensk drager sig till minnes,

att hans förfäder, väringarna eller varjagerna, för ett tusen

år sedan under sina strövtåg i österled drogo sina båtar förbi

de "trösklar" eller forsar i Dnjepr, vilkas ursprungligen

svenska benämningar bära ett vittnesbörd om att det var

svenskarna, som grundade den första staten i den slaviska

östern, och Rus, det ursprungliga namnet på denna stat, varav

sedan uppkom avledningen Rossija, Ryssland, är

förmodligen ett svenskt ord, eftersom det var rodds-männen från

7?ø.?lagen, som gingo i spetsen för dessa vikingatåg längs

de stora floderna i södra Ryssland på väg till Miklagård,

Bysans eller Konstantinopel.

Och vid namnet Ukraina frammanas bilden av Karl XII: s

äventyrliga tåg till södra Ryssland och av hans gåtfulle

bundsförvant, kosackhetmanen Mazepa. Ukrainas historia

är starkt förknippad med Sveriges genom tre märkliga

tilldragelser. Första gången var dat, då det första rusiska eller

gammalryska oket grundades, andra gången när Karl X

Gustaf under sitt segertåg genom Weichsellandet slöt

förbund med Ukrainas nationalhjälte hetmanen Chmielnitskyj,7°

ukraina

och tredje gången när Karl XII ingick det ödesdigra

förbundet med Mazepa. An i dag vittnar den s. k. Svenskgraven

på Poltavas slagfält om att Ukraina varit icke blott

jättegraven för de frysande och svältande karolinerna, utan ock

är ett stenkummel över Sveriges politiska stormaktsperiod

i historien. Det är långt från Schwedenstein vid Lutzen till

Svenskgraven vid Poltava, men avståndet i tiden för de

händelser, som timade på dessa båda ställen, är blott 77 år,

och genom historiens logik vart det senare nederlaget kanske

blott en naturlig följd av den förra segern.

Ja, det vilar något poetiskt öv,er Ukraina, helst då man har

haft (tillfälle att se dess små vitrappade, med mossiga tak

beklädda bondstugor badande i solskenet, då man har

inandats doften från de blommande körsbärsträden och

lyssnat till näktergalens sång i vårnatten eller till den ukrainska

nationalskalden Sjev.tjenkos blida visor och till folkmelodier,

som höra till de vackraste i hela den slaviska världen. Och

detta sagoland vattnas av Europas största flod näst Volga

och Donau, den av både stor- och lillrvska samt polska

skalder besjungna Dnjepr (Dniprö). Var det underligt, att

Rysslands förnämsta skalder gärna sökte sig till dessa varma

nejder från det dimmiga Petersburg och det vinterkalla

Moskva för att svärma i naturen eller för att i sin fantasi

upprulla brokiga bilder av det obändiga kosackliv, som Gogol

— Ukrainas största insats i den ryska litteraturen —

tecknade i sin romantiska kosackberättelse "Taras Bulba" ?

Men Ukraina existerar faktiskt som ett nationellt och

etnografiskt begrepp, och det fanns i verkligheten långt

innan storfurstarna av Moskva hade lagt grunden till ett

ryskt tsardöme. Ukrainas språk, den s. k. lillryskan, skiljer

sig från ryskan minst lika mycket som svenskan från danskan

och talas av trettiofem millioner människor. Och dessa

utbreda sig på en så ofantlig areal (850,000 kv.-kilometer), att

Ukraina nu skulle — näst det forna Ryssland — vara det

största riket i Europa, om det verkligen vore självständigt.ukraina

Att uppdraga gränser för en stat, som icke existerar, är

minsann icke lätt, men skulle språket bestämma ett lands

gränser, skulle de för Ukraina te sig ungefär sålunda.

Man utgår från Svarta havets nordvästra hörn, följer

floden Dinjestr fram till Karpaterna och sedan denna

bergs-rygg till Weichsels biflod San, som delar Galizien i två

hälfter. Söder och öster om Polen går gränslinjen genom

det omstridda distriktet Cholm (Ghelm) och följer sedan

Dnjeprs största biflod till höger, Pripet, i östlig riktning,

skär Dnjepr och tränger långt österut under det ryska

guvernementet Voronezj, tills den når Dons floddal. Därpå

går den längs Don söderut till Svarta havet och Azovska

sjön. Dessutom är det ukrainska elementet starkt företrätt

på halvön Krim, i territoriet kring floden Kuban öster om

Svarta havet samt till någon del i Bessarabien. Och Ukraina

är det bördigaste landet i det forna kejsardömet. Det var

Rysslands stora kornbod, ty här löper fram det stora s. k.

svartjordsbältet, som trots all misshushållning fortfarande

anses som den bördigaste jordmånen i hela Europa. Besinnar

man slutligen, att Ukraina har många andra naturliga

rikedomar .i form av vitbetor (socker), stenkol och oljor, kan

man förstå, att varken Ryssland, det må vara "vitt" eller

"rött", eller Polen vill släppa sitt tag.

Men trots denna kvantitativa storlek och dessa naturliga

förmåner är Ukraina för närvarande det olyckligaste land

i Europa, möjligen Makedonien undantaget, och dess historia

är en av Europas bedrövligaste, ty dessa 35 millioner ha i

nära sjuhundra år saknat politisk självständighet. Under

sådana förhållanden är det så mycket beundransvärdare, att

det ukrainska folkmedvetandet har kunnat bevara sig så

livskraftigt, åtminstone i litteraturen.

Det ursprungliga Rus, som till huvudstad hade Kiev, var

på 1000-talet en verklig kulturstat i det östra Europa och

hade alldeles icke släppt förbindelserna med Skandinavien

och västerlandet, ehuru den relativt fåtaliga svenska invand-7°

ukraina

ringen av krigare och köpmän redan i tredje led absorberades

av den inhemska slaviska befolkningen. Men den politiska

sammanhållningen var mycket slapp. Storfursten i Kiev

försvagade den centrala regeringsmakten genom att giva sina

yngre söner mindre furstendömen som apanage. Det fanns

inga av naturen klart utstakade gränser för detta steppland

utom Svarta havet, och läget mellan Polen, Moskovitien och

tatarerna (sedan turkarna) var alltid hotat. När tatarerna

trängde norrut, föll Ukraina nästan motståndslöst i deras

händer, och Kievs fall 1240 lämnade Europa totalt oberört,

ehuru dess undergång betydde ofantligt mycket mer för vår

världsdel än turkarnas belägring av Wien 1683, som

uppfattades som en fara för hela kristenheten.

Nu uppstod den något spefulla benämningen Ukraina på

detta till god del herrelösa territorium vid Dnjepr, som

togs i besittning av Litauen och Polen. Hit samlade sig

emellertid en mängd lösa element — dels krigare, dels

bönder och fiskare — som bildade en stat i staten under namnet

kosacker och fick sitt högsta uttryck i den s. k. Zaporogiska

republiken, ett slags krigisk munkorden, som nedanför

vattenfallen i Dnjepr (za porogy) hade sitt befästade läger

på någon av flodens holmar. Detta kosackväsen, som en

lång tid var den egentliga bäraren av den nationella

ukrainska idén, nästan utplånad hos det av den polska adeln och

det katolska prästerskapet eljest förtryckta samhället, har

blivit frejdat i poesien och gjort sig ett namn i östra

Europas krigshistoria. Men det blev dock en olycka för Ukraina,

tv detta samhälle var byggt på en lös grund, dess folkvilja

urartade till självrådighet och dess något töckniga

fosterlandskärlek till en odisciplinerad anarki. Kosackrepubliken

har haft att uppvisa endast en verklig statsman,

Chmielnit-skyj, men även han leddes mer av personliga motiv i sin

politik, och hans tilltänkta allians med Sverige och

Siebenburgen krossades genom hans plötsliga död (1657), vållad

genom slaganfall efter ett dryckeslag. Hans plan att ingåukraina

en personalunion med Moskva var en förnuftig idé, men

han misskände storryssarna, som begagnade sig av detta

tillfälle för att förvandla Ukraina till ett Lillryssland, d. v. s.

en vasall under Moskva. Den senare hälften av det sjuttonde

århundradets bedrövliga historia i Ukraina fick med rätta

namnet ruinen, och efter den vankelmodige Mazepas

dumdristiga resningsförsök blev ruinen fullständig. Allt mer

sargades Ukraina av den ryska dubhelörnen. Samma år som

Ryssland upptändes av helig åtrå att "befria förtryckta

sydslaviska bröder" genom krigsförklaringen mot Turkiet 1877,

kulminerade det ryska förtrycket i Lillryssland.

Världskriget kom för Ukraina, liksom för västslaverna,

som en förlossare, och efter de galiziska ukrainarnas,

rute-nernas, vackra insats i kriget mot Ryssland, lovade en ny

dag att gry för det arma landet genom

självständighetsförklaringen i Kiev den 26 januari 1918. Intet folk tycktes med

större hänförelse bida förlossningens timme än ukrainarna,

och intet folk har väl under världskriget utvecklat en

livligare propaganda för sin goda sak genom en massa

flygskrifter och missioner till alla europeiska storstäder,

däribland till Stockholm, som fick en mycket stark känning

därav. Det är nästan rörande att se, huru mycket det arma,

faktiskt hemlösa folket offrade för att på tyska och franska,

även på svenska, sprida kännedom om sitt avlägsna land.

Under världskriget sökte sig "Ukrainische Nachrichten" väg

till nästan alla svenska städer. I de tyska fånglägren utgåvos

ukrainska tidningar, och än i denna dag utkommer i Berlin

"Ukrainske slovo" under redaktion av professor Kolesa.

Och ändå tycks den ukrainska självständighetsrörelsen

icke ha kommit ett tuppfjät framåt. Kiev och nästan hela

det ryska Ukraina äro i bolsjevikernas våld, polackerna äro

för närvarande mäktigare i Lemberg och östra Galizien

än någonsin, och ingen vet ens, vad den nuvarande

presidenten eller hetmanen av denna obefintliga republik heter.7°

ukraina

II.

Ukrainaren har otvivelaktigt ett annat skaplynne än

storryssen. Han är temperamentfullare och mer lyriskt anlagd

än moskoviten, kanske ock vekare. Den ukrainska

folkdräkten är mer originell och smakfull, och den konstnärliga

husslöjden — särskilt hos det huzuliska herdefolket på

Karpaterna — är högt utvecklad. De ukrainska folkvisorna

överträffa de ryska i melodisk skönhet, och kyrkoarkitekturen är

säregen, delvis erinrande om norska stavkyrkor. Särskilt i

fråga om den profana byggnadsstilen märker man kanske

bäst skillnaden mellan de båda brödrafolken. Den

moskovitiska bvn är byggd efter stadsplan med snörräta, breda gator

och vinkelräta tvärgator, varigenom den får ett monotont,

enformigt utseende. Den ukrainska byn åter är mindre

regelbunden, men därför också mer pittoresk med de små vita

stugorna under de gröna mosstaken godtyckligt spridda med

sina små, av flätverk omgärdade täppor och med fönstren

vettande åt solsidan. På mer burgna bondehus i Ryssland

kan man här och var se vackra träsniderier samt ett och

annat målat plank, men i regeln göra de ryska bondstugorna

ett grått, ruskigt intryck. I Ukraina åter röjer sig mer

hemtrevnad i förening med en färgvarimare skönhetskänsla.

Och snyggheten inomhus lär där lämna mindre övrigt att

önska.

Detta står utan tvivel i samband med "lillryssens" mer

utvecklade nationella självmedvetande. Det var först genom

Peter den store och Katarina II som han fick pröva på den

tsariska livegenskapen, och den fjättrade honom ännu

starkare än det forna polska adelsförtrycket hade gjort. Det

ryska wirsystemet, d. v. s. brukanderätten enligt

kommunistisk princip, men utan personlig äganderätt, var okänt för

Ukraina. Den ukrainske bonden kände sig ändå som herre

på sin lilla jordtorva och hade därför instinktivt behov att

sköta jordbruket så pass bra, att hans efterkommande ickeukraina

blevo alltför lidande genom en hänsynslös utsugning av

jorden. Och den ukrainska kvinnan har alltid haft en friare

ställning både i samhället och inom familjen än i

Moskovi-tien, där "Domostrojs" patriarkaliska despotism ända fram

till våra dagar har gjort den ryska bondkvinnan itill

mannens träl. Ja, man vet exempel på att den ukrainska

bondflickan vågade trotsa sina föräldrar, då det gällde

tvångsäktenskap mot hennes tycke.

Ukrainas kultur har ock vida äldre anor än Moskvas.

Just från Dnjeprlandet förskriva sig Rysslands äldsta

litterära minnesmärken, t. ex. den för Rysslands historia

grundläggande klosterkrönikan om det ryska (rusiska) rikets

kristnande och historiska uppkomst, som fått sitt namn efter en

munk vid namn Nestor, eller det präktiga hjältekväde, som

bär titeln furst Igors fälttåg mot de hedniska polovtserna.

Här spåras en sund livsglädje och naiv friskhet, som sedan

totalt saknades i Moskvas didaktiska och dogmatiska

litteratur. Det ukrainska folkbildningsnitet fortlevde ännu länge

under det polska förtrycket i form av en mängd s. k.

brödraskap, som nitiskt verkade för folkupplysning genom

anläggande av tryckerier och skolor i västra Ukraina, där

jesuiternas katolska propaganda var den kanske farligaste

fienden till den ukrainska nationaltanken på ortodox grund.

Utan lärda och språkbildade medhjälpare just från Kiev

skulle Peter den store icke mäktat göra några reformansatser

på det andliga området. Det finns väl ingen modern

skönlitteratur, som har en så avgjort social karaktär som den

ukrainska bynovellistiken, och det var kanske ingen

tillfällighet, att Ukrainas vitterhet pånyttföddes i slutet av det

adertonde århundradet genom en travesti av Virgilius"

"Aeneid", som blev en verklig nationaldikt genom att under

de gamla romarnas och grekernas förklädnad framställa

ukrainska bondtyper och gissla det både andliga och

materiella förtrycket under Katarina II: s tid.

Och detta andliga och materiella förtryck blev ej utan7°

ukraina

skadliga verkningar, som göra sig kännbara än i dag. I

minst lika hög grad som moskoviten har ukrainaren varit

begiven på dryckenskap, och det storryska skoltvånget, som

naturligtvis i högsta grad hämmade den nationella

folkbildningen, har tryckt ned Ukrainas bildningsnivå jämmerligt

lågt. Det finns väl ingen del av det forna kejsardömet, där

analfabeternas antal har varit så beklagligt stort som just

hos de av naturen intelligenta och begåvade ukrainarna.

Detta har ock säkerligen varit en av orsakerna till att det

ukrainska befrielseverket gått så jämmerligt långsamt. Det

har icke egentligen varit en själv- och målmedveten

folkrörelse, utan en mer litterär och språklig separatism, som

utgått från de av den ryska censuren oberörda rutenerna i

östra Galizien.

En annan orsak till ukrainarnas politiska fiasko ligger

utan tvivel i deras brist på politisk träning. Hela deras

historia från noo-talet vittnar ju om anarki och

självrådighet, och kosackerna, själva okunniga och ganska förråade,

trots den poetiska nimbus, som omgav dem, voro sannerligen

inga kulturpioniärer, fast de satte en stolthet i att tjäna som

det kristna Europas krigiska värn mot österns otro och

barbari. Kosacken dyrkade friheten högre än allt annat,

men han gjorde tyvärr friheten till självändamål, till ett

privilegium för sig själv och sina gelikar utan skyldigheter,

icke till ett medel för något högre syfte. På en sådan lös

sand grundas sannerligen icke en stat eller ett samhälle.

Mazepa, den siste hetmanen av ett fritt Ukraina, fick till

efterträdare en tsarisk hantlangare Skoropadskyj, och det

var dennes ättling med samma namn, som under

världskriget såsom den förste hetmanen i det nya Ukraina beredde

sitt späda lands undergång genom sitt vankelmod gent emot

både centralmakterna och ententen. En ättling av släkten

Mazepa presenterade sig också efter världskriget som

president i den nya republiken, men hans regering blev ännu

mer dagsländans. Omen in nomen!ukraina

Man kan för ögonblicket icke tala om ett politiskt Ukraina,

ty dess andliga liv tyckes totalt bortdomnat i Kiev, där

sovjet råder, och Lemberg (Liv), iden ruteniska

kulturhärden i östra Galizien, är i polackernas våld fortfarande, än

mer förtryckt av dem än någonsin förut. Ukrainas

förnämsta vetenskapsmän jämte några spillror av den forna

"ukrainska legionen", som vid tyskarnas sida kämpade på

den östra fronten, ha funnit sin tillflykt i Wien, delvis i

Prag och Berlin. Där dväljes Ukrainas förnämste

historieskrivare med europeiskt rykte, professor Hrusjevskyj från

Lemberg-Kiev, vilken efter fångenskapen i Sibirien återkom

till sitt land och spelade en mycket framstående roll, då det

ukrainska parlamentet i Kiev tog sina första mycket

stapplande steg. Där vistas den framstående geografen professor

Rudnytskyj, som om Ukraina skrivit på tyska ett gediget

arbete, varav utdrag finnas i den sista delen av "Nationernas

bibliotek" (Ukrainarna). Dit har ock sökt sin tillflykt som

professor i romersk rätt den personligen mycket älskvärde

Konstantin Loskyj, vilken under världskrigsåren förestod

den i det stora hela menings- och ändamålslösa ukrainska

missionen i Stockholm. Andra ha skingrats åt olika håll. I

London vistas t. ex. d:r Tomasjevskyj, en specialist på

Karl XII: s-historia 1708—09.

Som samlings- och undervisningslokaler i Wien har denna

emigrantkoloni haft till förfogande ett par skolsalar och

kaserner. Men vad kan resultatet av detta bildningsarbete

bliva, då man vet, att 95 % av Ukrainas studerande ungdom

vid universiteten i Kiev, Gharkov, Odessa, Lemberg och

Czernowitz kallades under fanorna vid världskrigets

utbrott ?! Av dessa 9,500 unga män fann mer än hälften sin

död på slagfältet. De överlevande måste rädda sig till

Tjechoslovakien, Jugoslavien och Tysk-Österrike, där de

naturligtvis måste föra en högst bekymmersam tillvaro. I

Wien bildades för ett par år sedan en Verein der

Kultur-freunde, som hittills har varit i stånd att giva 70 ukrainska7° ukraina

studenter ett månatligt underhall av 700 Krönen, men även

denna obetydliga fond lär nu ^ara länsad, och vad förslå

dessa droppar i det ohyggliga, svältande människohavet ?

Arma Ukraina!

Ukraina har verkligen icke saknat sympatier i Europa.

Under världskriget stodo den tyska pressens spalter, av rent

politiska bevekelsegrunder, frikostigt öppna för ukrainska

pennor och ukrainofila skribenter. Särskilt här i Sverige har

Ukraina mötts med stor förståelse på grund av de gamla

historiska förbindelserna, och mången har nog med denna

medkänsla förknippat hoppet, att den ukrainska separatismen

skulle betydligt försvaga den "allrvska" faran. Men de

sangviniska förhoppningarna ha efter hand svalnat mer och

mer. I utlandet har man icke kunnat helt frigöra sig från

misstanken, att en del av den obildade ukrainska

bondebefolkningen i Ryssland har bekajats av en kommunistisk yra,

som i sak föga skiljer sig från bolsjevismen, och de

sparsamma underrättelser, som vi nu hava från Dnjeprlandet,

tyda mer på sporadiska bonderevolter och rena

plundringståg i de gamla "hajdamakernas" fotspår än på en

systematiskt ledd folkrörelse.

Och numera är den politisk-kulturella klyftan mellan

Moskva och Kiev icke oöverstiglig, sedan den gamla

tsarismen störtats. Ty det var just den tsariska despotismen med

dess censur, knutpiska och Sibirien, som Ukraina ursinnigt

hatade. Men aldrig har den ukrainske bonden haft skäl att

hata den storryske. De båda äro dock slutligen kött av samma

kött, ha religion och historiska traditioner gemensamma,

och båda ha lidit lika mycket under den gamla livegenskapens

gemensamma ok. De båda folken höra dock samman: Moskva

kan icke reda sig utan Kievs kornbod, men även Kiev utan

Moskva vore isolerat från Europa. Och de språkliga

skiljaktigheterna äro ej större än att de båda nationerna kunna

förstå varandra, om de eljest vilja det.

Man kan tänka sig eller åtminstone hoppas, att Rysslandukraina

skall förvandlas till ett slags federativstat på bred,

demokratisk grund, som avlöser den massa sovjetoligarkier och

"republiker", som nu översålla det ryska riket från

Petersburg till Vladivostok, och i så fall måste Kiev, "de ryska

städernas moder", åter komma att spela den framstående roll,

som det haft i Ryssland allt ifrån kristendomens införande

för tusen år sedan. Ty från Kiev ha friska fläktar alltid

blåst över de storryska stepperna ända fram till den ryska

revolutionstiden på 1800-talet. Världen har dock nu genom

världskriget fått veta, att det finns ett "Lillryssland", som

alls icke är identiskt med det "stora Ryssland" och att

Ukraina därför kräver en viss respekt. Det "enda odelbara"

Ryssland existerar icke längre, såsom inskriften lyder på

det av ryssarna resta ryttarmonumentet av Chmielnitskyj på

Kremltorget i Kiev. Bronsryttaren står kvar, liksom Peter

den stores avbild i järn på Senatstorget i Petersburg, och

den vackra tanke, som föresvävade Chmielnitskyj om en

personalunion mellan Moskva och Kiev på

jämställighets-grund, kan och bör bliva förverkligad en gång på rättvisare

demokratisk basis med respekterande av båda parternas

iämställighet.

Men den ukrainska frågan är svårlöst, därför att även den,

liksom den polska, har varit ett "trekropparsproblem", d. v. s.

berör tre utländska makter: Ryssland, Österrike och Ungern.

Ungern är redan ur räkningen, och de 500,000 ukrainska

rusiner, som tillhörde den ungerska monarkien och såsom

"Karpatska Rus" bilda en beståndsdel i den

tjeckoslovakiska republiken, kunna i alla händelser inte bliva av större

betydelse. Vad det ryska Ukraina beträffar (grundstommen

av Ukraina med 30 millioner i 8 f. d. ryska guvernement

och med Kiev som kärna), är det för närvarande i

bolsjevi-kernas våld, och vilken regering Ryssland än får, skall det

ej godvilligt släppa sitt "Lillryssland", så framt icke det

gamla tsardömet helt och hållet omlägges på federativ basis.

Värst blir det rutenska problemet i östra Galizien, vars7°

ukraina

befolkning till övervägande del är ukrainsk (nära 4

millioner). Här ha dock polackerna gjort sig mycket hemmastadda

genom sin lantdag, universitetet, bibliotek m. m. Den

galizi-ska lantdagen har dock förlorat sin egentliga betydelse, sedan

Polen blev självständigt. Ingen förmenar polackerna att ha

kvar sina kulturella institutioner i Lamberg, även om ett

polskt universitet i Lemberg kan tyckas överflödigt, då

Galizien redan äger en vida äldre och förnämligare

vetenskaplig härd i Krakau, och Ossolinska biblioteket är en

prydnad för östra Europa. Men är det meningen att genom

dessa bildningsanstalter uttränga det ukrainska elementet,

som har urgammal hemortsrätt i östra Galizien, måste man

ställa sig tvivlande om deras kulturella värde. Polackernas

uppträdande både i det halvt ukrainska Chelmlandet, i

Litauen och, framför allt, i Schlesien ger icke god varsel för

framtiden. Ett väsentligt villkor för freid i östra Europa är

en vidsträckt autonomi åt rutenerna.

Ententen har lovat polackerna, att de skola få behålla

Lemberg i åtminstone 25 år. De skola säkerligen aldrig

godvilligt lämna staden, och innan fristen är förlupen, skall

troligen knappt en ukrainare finnas kvar i den rutenska

"lejonborgen" (Löwenburg—Lemberg). Både Ukraina och

Polen — två starkt motsatta och oförsonliga nationaliteter

— skola utan tvivel ännu länge låta tala om sig i Europas

yttre historia. Vad vi redan ha upplevat i detta avseende, låter

oss redan känna, att "Balkan" har ryckt oss betydligt

närmare, sedan den tyska skyddsmuren krossats.DET NYA POLEN.

Namnet Polen väcker förbleknade erinringar från den

svenska storhetstiden. Man drager sig till minnes, att

Johan III genom sitt giftermål med en polsk prinsessa för

en kortare tid sammanlänkade den svenska kungakronan

med den polska, och att Sigismunds avsättning gav uppslag

till ett långvarigt arvföljdskrig, som kulminerade under Karl

X Gustafs segertåg genom Weichsellandet och fick sitt

slutliga avgörande under det stora nordiska kriget i början av

1700-talet.

Efter den betan var det en lång tid ovanligt tyst i Sverige

rörande Polen, och Frihetstiden hade ingen anledning att

lägga sig i Polens affärer, även om dess partiregeringar

genom förvecklingarna med Ryssland och de polska

tron-tvistighetema icke kunde stå alldeles främmande för

intrigspelen i Warszawa. Men för den stora allmänheten var Polen

redan ett förlorat land. När den polske frihetshjälten

Kosciuszko i december 1796 utbytte den ryska fångenskapen

mot en emigrantvistelse i Amerika och tog vägen över

Stockholm—Göteborg, var detta visserligen ett intressant

samtalsämne för dagen, men hade alls ingen politisk verkan och

lämnade knappt några spår efter sig i vår litteratur. Det är

ju ganska betecknande för denna svenska likgiltighet, att

Bellman i sin 45: e epistel, då fader Mollberg på krogen

"Rostock" spelade "drottningens pålska i Pålen G-dur",

låter en av krogkunderna utbrista:

6. — Jensen, Pä Romanovs ocli Habsburgs ruiner.1 io

det nya polen

"Hvad fan angå dej

Pålens affärer? Pling plingeli plång!

Spela ej Pålska, men lär dig en gång

ha tand för tunga .. .

... Pålen är straffadt, dess öde utmätt."

Först den polska resningen 1831 väckte nytt intresse i

Sverige för Polen, och genom några svenska resenärer, i

främsta rummet en läkare S. J. Stille från Lund, fick man en

smula närmare reda på Polen och dess huvudstad. Och nu

började våra poeter stränga sina lyror för det olyckliga

landet, och även den unge Gunnar Wennerberg hade några

vänliga versrader om Polens Sensenträger, liebärare, d. v. s.

de beväpnade bondeskarorna. Men efter resningen 1863, då

Sverige fick besök icke blott av den ryktbare anarkisten

Bakunin, utan ock av sådana polska högaristokrater som

furst K. Czartoryski och greve Zamojski, vilka vinddrivits

till den svenska kusten, blev det, liksom i Tyskland, en

litterär modesak att hylla det arma landet. Den poetiska

stämningens vågor gingo högt i punschbålen, då sådana

skaldenaturer som Herman Bjursten, J. G. Carlén, August

Blanche, Johan Nybom m. fi. höllo sina poetiska tal, och detta

inslag i vår vitterhet kulminerade med Carl Snoilskys

präktiga ungdomsdikter om Polen. Men ruset gick snart över

och följdes av ett nyktert bakslag, som räckte långt fram

på 1880-talet, då vi först på allvar började studera Polen,

särskilt dess storslagna vitterhet.

Ja, Bellman hade rätt: Polen blev straffat och dess öde

utmätt. Det hade helt visst också många

underlåtenhetssynder på sitt samvete, men dess fel ursäktade sannerligen

icke de tre örnarna (Preussen, Ryssland och Österrike),

som vid tre tillfällen slogo sina klor i det nästan värnlösa

bytet och roffade åt sig var sin bit, det glupska Ryssland

naturligtvis mest. Efter de tre delningarna har den polska

frågan aldrig varit död, om ock stormakterna gång på gångdet nya polen

■83

sköto undan det tråkiga problemet med "tre obekanta". Det

behövdes en allmän krasch för att lösa denna gordiska knut,

och Alexanderhugget kom med världskriget. Nu löstes den

polska frågan som genom ett trollslag. Först befriade det

segrande Tyskland Polen från Ryssland, och sedan löste

de,n segrande ententen det preussiska och det österrikiska

Polen ur bojorna. Ingenting kunde vara enklare! För

polackerna var det blott avbetalning på en gammal skuld,

en naturlig sak, som icke ens krävde tacksamhet.

För mig har Polens återupprättande alltid stått som en

hederssak för Europa, ty därigenom utplånades

skamfläckarna från åren 1772, 1793 och 1795. Det politiska mord,

som Europa då lät tre stater utföra, var så mycket mer

moraliskt förkastligt, som Polen styckades sönder icke

egentligen därför att det var utlevat och odugligt, utan just därför

att det efter den första delningen började visa ganska

aktningsvärda tecken till andlig och materiell pånyttfödelse,

varigenom stormaktemas expansionslystnad hotade att

stäc-kas. Jag har också hittills haft den uppfattningen, att ett starkt,

självständigt Polen vore Europas bästa värn mot "österns

faror", vare sig de uppträda i ortodox prästkåpa eller i

bolsjevikisk blus, och på de ärkekatolska polackernas

antipati mot den ryska ortodoxien tvivlar jag fortfarande icke.

Men väl har jag börjat bliva tveksam om, huruvida

polackerna politiskt och ekonomiskt ännu äro fullt rustade för

sitt civilisatoriska kulturvärv i östra Europa.

Polens historia är så lärorik, ty den visar, huru det går med

nationer, som på grund av ståndsfördomar och inre

söndring komma på efterkälken, isolera sig från den allmänna

utvecklingen och duka under i inre eller yttre avseende. Men

den är också trösterik, ty den bevisar dock även, att fysiskt

våld icke kan förinta ett folk, om det vill leva, och detta

visade polackerna kanske bäst under den värsta politiska

förnedringen och i den stora förskingringen. Polens sanna

vänner kunna blott önska, att det nu såsom en fullt självständig1 io

det nya polen

nation också måtte djupt känna det moraliska ansvaret av sin

myndighetsförklaring. Men inledningen har icke varit den

lyckligaste. Skulle en grevinna Ledöchowska åter komma till

Sverige för att locka tårar ur våra ögon och slantar ur våra

fickor genom sina mästerliga, men något för patetiska elegier

om Polens lidande, fruktar jag, att hon finge ett ganska

kyligt mottagande och fåtalig publik.

Den polska nationen har en smula misskrediterats genom

vissa lyten, som vidlådde den gamla adelsrepubliken med dess

självrådighet, klassfördomar och slöseri, och det polska

namnet har kommit i vanrykte genom en mängd lättsinniga,

slarviga eller tvetydiga existenser, som under den stora

förskingringens tid spredo sig över Europa. Bland dessa

hemlösa emigranter funnos verkliga ädlingar och stora

författare, som även i fattigdomen och landsflykten icke bloitt

medtogo det bästa av sitt fosterland, utan ock just genom

den politiska förnedringen höjde sig itill en sublim, nästan

universell patriotism och idealism. Lysande exempel härpå

erbjuda de stora skalderna Mickiewicz, Slowacki och

Kra-sinski. Men naturligtvis fanns det många agnar bland vetet.

Där var t. ex. en massa ruinerade och degenererade

adelsättlingar, som av förfäderna tagit i arv blott de .mindre goda

sidorna och genom lättsinne eller karaktärslöshet gåvo

lastarenom rum. Härigenom uppkommo vissa förklenande

slagord som t. ex. "polsk riksdag", "polsk bank", "Polens

affärer", "polskt blod" m. m., och just ur denna miljö

hämtade den västerländska operetten ofta modellerna till sin

"Tiggarstudent" eller "Korniski" (i "Niniche"). Men detta

klander har ingen allmängiltig grund för sig och håller ej

längre streck. Särskilt i Sverige ha vi ioke haft anledning

att beklaga oss över de droppar av den polska emigrantfloden,

som nådde även till Sverige. Konsthandlaren Henryk

Bukow-ski, vilkens svenskfödda dotter blev gift med en polsk läkare,

nu bosatt i Krakau, var en oförvitlig man, som offrade en

god del av sin i Sverige förvärvade förmögenhet för natio-det nya polen

■85

nella kultursyften, t. ex. åt det polska nationalmuseet

i Rapperswyl, och en ung polsk vetenskapsman, doktor

Wedkiewicz, som under sin nödtvungna vistelse i Sverige

under krigsåren gjorde flitiga studier i våra bibliotek, har i

sitt på franska utgivna arbete om Sveriges och Polens

litterära förbindelser påvisat den kulturella inverkan, som de

båda länderna gjort på varandra.

Polackerna kunna icke utan skäl vara stolta över sin

historia, då de verkligen bildade ett bålverk mot "otro och

vantro" och deras beundransvärda sammanhållning, trots

de stora inre och yttre söndringarna, sammanhänger med

två för det "ridderliga" polska nationallynnet karaktäristiska

drag: kärleken till modersmålet och religiositeten. Hela den

polska litteraturen är, i stort sett, en lovsång till hemlandet,

och den blev så stark, just därför att fosterjorden våldsamt

berövades dem. Denna polska tanke tog sig ett uttryck i

Jagiellonernas fridsamma idé och gav upphov till den helt

visst överdrivna satsen dulcis polonorum sanguis,

"polackernas milda blod". Den uppenbarade sig under den litterära

"guldåldern" på 1500-talet i en humanistisk, nästan

protestantisk renässansdiktning och fortlevde under de båda

följande århundradenas politiska förfall dels i ståtliga epopéer,

dels i en visionär mystik, som jämförde Polens öde med

Israels, tills den tog sig storslagna uttryck i Mickiewicz",

Slowackis och Krasinskis sublima messianism, tron på Polens

återupprättelse och världshistoriska mission. Denna tro vore

nästan hädisk, om den icke på samma gång hade uppburits

av så helig inspiration och ödmjuk religiositet.

Ty här framträder det andra nationaldraget, den religiösa

sammanhållningen genom katolicismen, som kraftigt

motstått både den ryska ortodoxiens propaganda och den

preussiska protestantismens starka påtryckningar, om också

den luterska läran, såsom vi nyligen erfarit genom en

konferens i Uppsala, icke har så liten jordmån och så få

historiska förutsättningar, som mången skulle tro. Polens pas-1 io

det nya polen

sionshistoria blev för polackerna som en symbol av

Frälsarens, och just genom lidandet stegrades den

nationellt-religiösa hänförelsen. Den berömda gudsmodersbilden i

Czenstochowas kloster, bekant i historien genom

svenskarnas fruktlösa belägring 1655, kan i viss mening ännu

förrätta under genom den trosvisshet, som dess tillbedjan allt

fortfarande förlänar hundratusentals fromma vallfärdare.

Polen hade visserligen icke deltagit i de europeiska

korstågen, men tyckte sig hava en särskild mission mot österns

ortodoxi och islam, och den nationella kvinnokult, som

sammanhängde med den katolska madonnadyrkan, skapade

vackra legender och historiska kvinnogestalter (drottning

Jadwiga m. fl.). Under de båda resningskrigen på 1800-talet

fanns det mer än en polsk hjältinna, som i manlig krigardräkt

höljde sitt land med ära. I denna polska chevalereskhet

ligger det onekligen något förnämt och aristokratiskt, som

starkt skiljer polackerna icke blott från de i grund och

botten ännu barbariska ryssarna och de radikalt rustika

ukrainarna, utan ock från de demokratiskt lagda,

"praktiska" tjecherna. Denna nästan till överskattning gränsande

självkänsla på religiös och nationell grund har varit

polackernas styrka, men ock svaghet, och deras isolering har

sannerligen icke varit enbart av godo.

Redan för många årtionden sedan anmärkte Georg

Brandes i sina "Intryck från Polen", att polackerna äro mycket

känsliga och ömtåliga i fråga om den europeiska opinionen

om dem. Och detta var ursäktligt, då Polen icke längre

fanns på den politiska kartan och då det måste söka skaffa

sig sympatier från andra länder. Men denna ursäkt gäller

nu icke längre, då Polen är vordet ett fritt, odelbart och

synbarligen starkt rike med 25 millioner människor. Ett

sådant land kan och bör tåla vid en saklig kritik, helst då

den kommer från ett välmenande håll. Tyvärr är detta dock

icke fallet, och av mina egna erfarenheter måste jag draga

den slutsatsen, att polackerna genom sitt martyrskap blivitdet nya polen

■87

något lättretliga och inbilska. Särskilt gent emot den

utländska kritiken tyckas de vara lika snarstuckna som t. ex.

serberna och judarna. Det skulle kanske inte skada, om

polackerna finge en ny Skarga, en inhemsk straffpredikant,

som förehöll dem deras egna oarter och icke blott kittlade

deras æresfölelse gent emot tyskar, ukrainare och litauer.

Under min i år företagna resa till Warszawa, där jag rönte

det hjärtligaste mottagande i både politiska och litterära

kretsar, fick jag tillfälle att erfara denna sensibilitet med

anledning av den ömtåliga schlesiska frågan, vartill jag

återkommer. Gång på gång fick jag också höra beslöjade

insinuationer, att Sveriges sympatier för Polen skulle ha

svalnat. Ja, detta är helt naturligt, ty den hänförelse, som

flammade upp vid punschbålen efter 1831 och 1864, var en

poetisk känslostämning för stunden, som polackerna själva

icke försummade att gjuta olja på. Helt visst äro svenskarna

i allmänhet ganska likgiltiga för "Polens affärer", liksom

de alls icke bry sig närmare om den makedoniska frågan eller

om det polsk-ukrainska käbblet i Cholm (Chelm). Vi ha

nog av vår egen Ålandsfråga. Även om vi icke ha skött den

riktigt bra, använda vi dock andra stridsmetoder än dem,

som polackerna nu brukat i Oberschlesien, och vårt sätt att

lösa unionskonflikten 1905 kunde tjäna till förebild för alla

slaviska nationer — ingen nämnd och ingen glömd! Vår

skenbara "likgiltighet" för Polen beror närmast av den

språkliga okunnigheten, och om vi i många fall äro illa

underrättade om polska förhållanden, kommer detta sig

därav, att vi mestadels äro hänvisade till diverse något ensidiga

tyska mellanhänder. Men det ligger stor vikt — särskilt efter

Korfantyepisoden — däruppå, att tyskarna ej få vapen i

händerna genom att med skadeglädje påpeka för Europa

polska övergrepp. I sådana frågor känna vi svenskar oss

helt visst som germaner, och om en polack därför hånfullt

skulle kalla vår press "germanofil", kunna vi lugnt bära den

beskyllningen. Rasfrändskapens band slitas dock icke så lätt.1 io

det nya polen

Men även i den slaviska världen stå polackerna ganska

isolerade, och för ögonblicket ha de knappt några vänner,

oavsett Frankrikes lätt genomskinliga sympatier.

Bolsjevi-kerna kunna vilken stund som helst göra en ny framstöt mot

Weichsel. Med Ukraina står Polen ständigt på spänd fot,

så länge den östgaliziska frågan icke är avgjord eller

gränserna i sydost fullt reglerade, och till den tjechoslovakiska

republiken har förhållandet varit spänt, allt sedan den

schle-siska frågan (i Österrike) även där blev det stora

tvisteämnet. I Kroatien har man haft ett visst litterärt intresse

för Polen, men Serbien och Bulgarien äro för Polen nästan

lika främmande som Sverige.

Även folkpsykologiskt och historiskt har Polen intagit en

säregen ställning i den slaviska världen. Under medeltiden

var bandet mellan tjecher och polacker ganska löst, och med

sin gamla kultur, som hade sina rötter i den romerska, delvis

även germanska jorden, stodo polackerna -fjärran från den

moskovitiska bysantinismen med dess grova sektväsen och

tsarism. När Ryssland annekterade större delen av Polen,

ville polackerna ej längre lyssna till vissa locktoner från

östern, även om de frestade med några "panslavistiska"

perspektiv, och därigenom fjärmade de sig ännu mer från

tjecherna och sydslaverna. Oavsett den rent språkliga

fränd-skapen, finnes det knappt några speciellt samslaviska drag hos

polackerna — det skulle då vara deras något sangviniska

temperament fullhet och en viss anarkistisk självrådighet,

som särskilt tog sig uttryck i liberum veto, den enskildes

obstruktion mot majoritetens beslut. Den polska folkpoesien

saknar visserligen icke ursprunglighet, men den pekar dock

mer på den litauiska naturreligionen, och den polska

folkvisan har, liksom den tjechiska, mer inre frändskap med den

germanska än med den ryska eller sydslaviska. Ej heller

kunna folkmelodierna tävla med de östslaviska i

ursprunglighet och skönhet, och som utövande konstnärer stå

polackerna långt efter tjecherna. En polsk folkepik kan mandet nya polen

■89

knappt tala om, och det nationella instrumentet, lira (ett slags

positiv), har på långt när ej haft samma episka betydelse som

sydslavernas gusle, den ensträngade fiolen, eller som

ukrai-narnas kobza (gitarr). För resten ha nästan alla slaviska

strängaspelare gått i zigenarnas skola. Men som dansmästare

ha polackerna gjort sig ett namn genom mazurkan och

polonäsen, vilket visar deras samhörighet med västerlandet och

dess förfinade kultur.

Tyvärr har det polska folkets vandring hittills icke varit

en dans på rosor, utan på törnen, och taggarna stinga ännu.

II.

Redan då man sjöledes kommer till Danzig, får man en

liten försmak av den slaviska världen, ty i den gamla

hansestaden omedelbara närhet bor vid kusten ett litet, med

polackerna mycket nära besläktat slaviskt folk, kasuberna,

och själva Danzig hade under namnet Gdansk ursprungligen

slaviska anor, eftersom det var en slavisk furste från

Pome-rellen, som lär ha grundat staden, den blivande pärlan av

tysk konstflit och en betydande sjöstad såsom medlem av

Hansan, den stora handels- och sjöfartsrepubliken i den

nordgermanska världen. Den ärevördiga Mariakatedralen,

ursprungligen katolsk, men numera protestantisk, erinrar

fortfarande om de gamla polsk-svenska förbindelserna, ty bland

de talrika gravhällarna, som bilda kyrkans golv, läsas namn

på flera svenska ädlingar, som följde den avsatte kung

Sigismund i landsflykten till hans katolska möderneland, en

Brahe, Gyllenstierna, Posse, Stenbock m. fl. På stadens

skyltar läses månget polskt namn, men dessa inflyttade

polacker ha till största delen förtyskats, och antalet polacker i

Danzig var före världskriget blott tre procent. Ej långt från

staden ligger Marienburg, en av det gamla Tysklands allra

mäktigaste riddarborgar och residenset för den Tyska orden,1 io

det nya polen

som spred mer skräck med svärdet än evangelium med

korset, men i alla fall också var den germanska kulturens

pioniär i östern. Det var kung Jagiellos seger över dessa

tyskar vid Grunewald 1410, som befästade den polska tronen

och föreningen mellan Polska och Litwa (Polen och

Litauen), och först femhundra år senare tog Hindenburg

vid samma Grunewald, även kallat Tannenberg, sin lysande

revansch.

Men Hindenburgs segrar under världskriget hjälpte icke

Tyskland. Han befriade polackerna från Ryssland, men

skaffade slutligen sitt land blott en ny fiende i de frigjorda

polackerna. Danzig är icke längre en preussisk stad, fast

talspråket där ännu är tyska. Det "högsta rådet" har

förklarat det för en fristat under ententens kontroll. Men

polackerna ha redan skaffat sig en "korridor" genom

Ostpreussen, och de lära väl ej ge sig till tåls, förrän de kommit

fram till Weichselmynningen. Mickiewicz låter i sin

hjältedikt "Herr Tadeusz" en polack utbringa en skål för "Gdansk,

som åter skall bliva vårt". Och polackernas önskan att få

en stapelstad vid Östersjön är naturligtvis icke obefogad.

Men fort kommer det minsann ändå icke att gå med Danzigs

förpolskande, ty tysk näringsflit och "konkurrensfähigkeit"

utrotas sannerligen icke så lätt •— allra minst av polackerna,

som av tyskar (och judar) måste låna både begreppet och

ordet handel. Tyskarna i Böhmen—Mähren skola aldrig

kunna utrotas ur den tjechoslovakiska republiken, lika litet

som det gamla italienska inflytandet kan utplånas i det

sydslaviska Dalmatiens kuststäder. Och detta italienska

inflytande förskriver sig icke från Garibaldis och Vittorio

Ema-neles dagar, utan från Venedigs storhetstid, och med den har

en nutida liten frasmakare som d"Annunzio platt intet att

skaffa.

Vi ha dock ännu ej bevis på att Danzig skall gå en

lyckligare framtid till mötes, om det åter blir ett Gdansk. Och

skola polackerna kunna skapa sådana praktbyggnader somdet nya polen

■91

Arturhof m. fl., vilka gjort Danzig till ett nordiskt Venedig

i arkitektoniskt och plastiskt avseende?

Krakau (Kraköw) har en gång varit Polens huvudstad,

och det hade kanske ock förtjänt att bliva det nya Polens

regeringssäte, ehuru Warschau (Warszawa) betydligt

överträffar Krakau i folkmängd, merkantil betydelse och genom

sitt mer centrala läge vid många järnvägslinjer. Krakau

var den gamla krönings- och kungastaden under den

politiska stormaktstiden, och med det äro Polens vackraste

minnen förknippade, varemot Warszawa betecknar början till

Polens politiska förfall och sedliga urartning. På grund av den

relativa friheten under det österrikiska styret har ock Krakau

bättre kunnat odla den andliga kulturen genom sitt gamla

jagiellonska universitet, sin vetenskapsakademi och sina

konstsamlingar. Sådana bildningshärdar äger ock Lemberg

(Lwöw), som dessutom har fördelen av ett vackrare läge

på Karpatemas nordöstra sluttningar, men den östgaliziska

huvudstaden har på samma gång en halvt "orientalisk"

prägel genom det starka ukrainska inslaget och genom det

judiska elementet, som tycks växa ju närmare man kommer

det forna Ryssland. Judarna göra sig emellertid minsann

också mycket märkbara även i Krakow och Warszawa, och

den judiska frågan skall bliva ett av de värsta problem, som

det nya Polen har att lösa. De polska judarna äro på grund

av sin massa och sitt proletariat i mitt tycke de minst

sympatiska av alla Israels barn i Europa, och om de med sin

nedärvda konservatism, trots sin yttre assimileringsförmåga,

verkligen skulle ha tendenser att genom eget språk och

skolväsen m. m. bilda en egen nationalstat inom den polska

staten, får man icke förtänka polackerna, om de söka lägga

band på den judiska rörelsen och invandringen från östern,

även med risk att bli hädda som "antisemiter".

Krakau har på sista tiden blivit en modern storstad, där1 io

det nya polen

det polska livet pulserar starkast och friskast, och i detta

århundrade har det varit härden för en konst- och

litteraturriktning, som blev tongivande för hela Polen. Och ingen polsk

stad erbjuder den svenske turisten så mycket av intresse

som den mytiske furst "Kräks" stad vid Weichsel med det

nyligen restaurerade kungaslottet på Wawels kulle, sin

ärevördiga katedral, polska kungars och härförares vilostad, sina

rester av den gamla stadsmuren, i vilken Karl X Gustaf

gjorde den första stora bräschen, sitt ålderdomliga historiska

torg med bildgalleriet i den florentinska "klädeshallen" samt

den forna glacisen med löpgravar, nu förvandlad till en

kastanjeprydd allé, som slingrar sig kring stadens kärna.

Och detta centrum i staden är som ett historiskt museum

med stenpalats och strävpelare, något erinrande om Lillsidan

av Prag.

En helt annan karaktär har huvudorten i det f. d.

preussiska Polen, staden Posen eller Poznan, såsom den nu

rätteligen bör heta. Det tyska hölje, vari preussisk byråkrati och

militarism hade insvept denna gamla polska stad, har

verkligen befunnits vara "kejsarens nya kläder". Här äro

fortfarande spår av den preussiska förvaltningen i form av en

ordning och snygghet, som ännu saknas vid Weichsel och i

Galizien, och man kunde, för Polens egen skull, bara ha

önskat, att Preussen hade annekterat hela adelsrepubliken.

Men det tyska språket är nu som bortblåst, och man har

på det omsorgsfullaste sökt utplåna alla märken i det yttre

av det gamla "preusseriet". Wilhelm-Platz har naturligtvis

omdöpts tidsenligt, och "Bismarckstrasse" har ombytts till

"ulica Kantaka", ehuru den polske prästen Kantak, som lär

ha inlagt stor förtjänst om stadens förkovran, torde vara

mindre bekant i världshistorien än den tyske järnkanslären.

Och hans monumentala, men totalt gagnlösa tyska

kolonisationspalats har tagits i beslag av polackerna för precis samma

syfte gent emot de östelbiska "hakatisterna",

tvångsexpro-priatörerna av polska egendomar i provinsen Posen.det nya polen ■93

Det enda, som ännu påminner om att Wilhelm av

Hohen-zollern en gång har regerat i Poznan, är det praktfulla slott,

som fången i Amerongen i sin härlighets dagar lät bygga.

Om hans medeltidsromantiska sinne, icke utan en viss

orientalisk bismak, vittnar det utsökt vackra slottskapellet, och

Wilhelm II: s fornnordiska kynne avspeglar sig i den norska

vikingasalen med dess runslingor och drakskepp,

betecknande för författaren av "Sången till Agir". Den ståtliga

tronsalen prydes ännu med väggmålningar av hohenstaufer

och hohenzollrar från Karl den store och Fredrik Barbarossa

fram till Wilhelm II. Men hans farfar, den förste Wilhelm,

har ej fått äran att vara med i denna "segerallé". Måtte

den stackars vedhuggaren i Holland sväva i lycklig

okunnighet om att hans slott delvis inrymmer en del av det nya

polska universitetet, där redan under det första läsåret 3,000

studenter systematiskt arbetade på att uttränga det tyska

elementet!

På det lilla slottstorget i Warszawa (Warschau) svävar

högt upp i luften en stengubbe, som tycks balansera på

toppen av en pelare med ett kors i den ena handen och ett

svärd i den andra. Denne svärddansare föreställer Gustaf

Vasas sonson Sigismund. Han hade själv beställt pelaren

för något förmodligen fromt ändamål, men då planen gick

om intet, lät hans son kung Wladyslaw år 1644 placera sin

pappa på toppen därav, och inte ens ryssarna ha nänts ta

ner honom därifrån.

Sigismund förtjänade nog som polack denna upphöjelse, ty

han blev den egentlige grundaren av Warszawa, som för

polackerna vart en moder, liksom Krakow var deras fader.

En slottsbrand på Krakaus Wawel var den närmaste

anledningen till residensets förflyttning längre norrut vid

Weich-sel. Förut hade Warszawa varit en rätt obetydlig masurisk1 io

det nya polen

stad, vars kända privilegier gå tillbaka till år 1376. Det nya

slottet, som på 1800-talet blev residenset för den ryske

generalguvernören, ser ganska ruskigt och skröpligt ut, helst

i jämförelse med Krakaus, och skall måhända aldrig mer

inhysa någon polsk konung. Med det sinne för

byggnadskonst, som Sigismund ärvt av sin svenske far, lär han tagit

Johan III :s Drottningholm till arkitektonisk förebild.

Men det blev icke det jagiellonska Krakows glans över

Warszawa, ty Sigismund intresserade sig mer för jesuiter

och latinska odediktare än för tornérspel och trubadurvisor.

Men med hans munkordnar följde ändå en viss bildning.

Sigismund intresserade sig även för måleri och kyrkomusik.

Hans kapellmästare Asprillo Pacelli hedrades med en

gravvård i S: t Janskatedralen. Några boklådor anlades, och

andan vid det polska Vasahovet blev tysk-italiensk, tills

gallomanien tog överhand. Och den har räckt ända till våra

dagar.

Men under den tunna kulturfernissan rådde ännu länge

mycket barbari och elände. Farsoter och eldsvådor härjade

Warszawa, och Karl X Gustafs påhälsning 1655 hade

naturligtvis tråkiga följder för staden, liksom Karl XII: s år

1702. Det inre förfallet påskyndades under den sachsiska

perioden i förra hälften av 1700-talet. Utländska målare,

t. ex. Norblin, av vilken vi ha det mest karaktäristiska

porträttet av Mazepa, och Canaletto prydde palatsens väggar

med tavlor, poeterna strängade sina lyror till odén i den

franska pseudoklassicitetens och den sentimentala idyllens

stil, och Polens siste konung inredde sitt lustslott Lazienki

till hemvist för förklädda herdar och herdinnor. Maskerader,

teatrar och tamboden upprätthöllo i det längsta glansen åt

den polska huvudstaden. Men det polska samhällets kärna

var rutten. Visserligen sökte några reformatorer, t. ex.

Konarski och Bielinski, hejda upplösningsprocessen, men

Warszawas öde var beseglat. År 1794 stormades förstaden

Praga av Suvorov, som lät 15,000 oskyldiga människor mör-det nya polen

■95

das av den ryska soldatesken. En kort ljusglimt inbröt på

1820-talet, sedan Alexander I givit landet ett slags

konstitution, men den goda ansatsen tillintetgjordes totalt genom

de olyckliga resningsförsöken 1830 och 1863. Warszawa blev

en stor småstad, styrd av rysk polis och militär, och

världskriget belyste även denna stad med sitt hemska brandsken.

Än i dag vittnar den sprängda monumentala stenbron över

Weichsel om fiendens sätt att säga adjö.

Då jag detta år återsåg Warszawa som den återuppståndna

huvudstaden i ett fritt land, hade jag icke gjort mig

överdrivet stora förväntningar med hänsyn till stadens lidanden

under världskriget. Men där var bättre än jag någonsin

hade vågat hoppas, tack vare i främsta rummet frånvaron av

allt ryskt, som förut skämt den polska stadskaraktären med

sina cyrilliska gatuskyltar och kosackpiskor. Borta är

lyckligtvis det fula monumentet över den karske ståthållaren

Paskiewicz, som på ryskt manér "återställde ordningen" i

Warszawa, och borta är den fräcka obelisk, som ryssarna

reste 1831 efter resningens undertryckande. Intet gatunamn

erinrar längre om att det funnits i Warszawa en rysk satrap

med namnet greve Berg. Men kvar står i profetisk höghet

bronsbilden av nationalskalden Mickiewicz, och på ett litet

torg vid den förnämsta gatan sitter den store polske

astronomen Kopernikus från Thorn. För resten lider Warschau

av stor brist på statyer — Krakau har jämförelsevis många

fler — och det är ett synnerligen klent surrogat att på en

framstående plats skåda ett vidunderligt monument

"Miljo-nöwka" — ett slags reklam i brons för någon nationell

insamling, förknippad med ett penninglotteri.

Warszawa verkar med sina pompösa stenhus i barock och

ett slags habsburgsk empirstil som ett Wien från mitten av

1800-talet. Flera polska adelspalats äro ännu icke fullt

återställda i sitt gamla skick eller restaurerade, men de

tjänstgöra åtminstone icke längre som ryska regeringskanslin. Och

kvar står ännu i ruskigt skick den förut så lysande Alexan-1 io

det nya polen

der Nevskij -katedralen. Förgyllningen på kupolerna skrapade

de omtänksamma tyskarna bort under ockupationen. De

dyrbara målningarna på pelarna äro delvis förstörda, och

det fristående tornet håller på att rivas ner. Men vad hade

den ryske furst Alexander också i Warszawa att göra?

Det hade varit bättre, om han stannat kvar vid Neva och

försvarat Petersburg mot bolsjevikerna lika tappert som då

han enligt klostersagan skulle ha fördrivit svenskarna. Men

polacker genera sig dock ej för att även här förrätta sin

stilla andakt. Och varför icke? För Vår herre betyder ett

finger mer eller mindre ingenting vid korstecknet.

Det är livligt på Warszawas gator och i vardagslag fredligt,

som om varken ryssar eller tyskar funnits till. Spårvagnarna

äro nästan livsfarligt överfulla. Det skulle vara intressant

att få statistiska uppgifter om antalet fripassagerare på

polska spårvagnar. Den enda gång, då jag i våras anlitade

detta fortskaffningsmedel, var det en sådan trängsel, att

konduktören icke slapp fram till min plats. Då jag stigit

av vid en hållplats, viftade jag lugnt åt honom med en sedel,

och han vinkade gladeligt tillbaka. Automobiler, nästan

uteslutande använda av militärer, äro mycket sällsynta djur,

men vråla och tjuta som tusen. Droskor äro mycket sällan

efterfrågade, och enär de ej ha ljus om nätterna, kunna

även de vara livsfarliga. Gatusnyggheten lämnar väl

åtskilligt övrigt att önska, när det regnar. Men man kan inte

begära, att alla stadens gårdsdrängar kommenderas ut på

gatan med kvastar, såsom fallet var i den gamla goda tiden

under generalguvernör Gurkos eller polismästar Klejgels

regemente, när dessa potentater täcktes åka på huvudgatan

"Nowy swiat".

Men det vilar över Warszawa en tung, tråkig stämning,

som man icke skulle vänta sig i en återuppstånden

huvudstad. Det är allvar i luften, och varken Polens politiska

situation för närvarande eller de bedrövliga

valutaförhållandena inbjuda till bullrande festligheter. Där råder visser-det nya polen

■97

ligen på gatorna en viss ordning, och polisen gör alls icke

väsen av sig, men av den sorglösa epikurismen och det gamla

lättsinnet, som i Warszawa ytterligare frodades under

rysstiden, skönjes nu inte mycket. En massa främlingar under

och efter världskriget har ökat känslan av otrygghet, och

ringer man på i en våning, öppnas dörren mycket försiktigt.

Våningsförhållandena i Warszawa äro detta år rent av

olidliga. På grund av bostadsbristen äro även hyreslägenheterna

ransonerade enligt regeln: ett rum för vuxet huvud. Många

familjer äro sålunda tvungna att avskilja ett eller ett par

rum åt oombedda främmande hyresgäster, och detta ökar

varken den familjära trevnaden eller den husliga säkerheten.

Även på hotellen har det varit nästan stört omöjligt för

resande att få tillfälligt tak över huvudet, om man inte

möjligen kan muta portiären med en sedelbunt. Hyrorna

lära visserligen icke vara så höga tack vare en

hyresregleringslag, men även denna billighet är blott skenbar, därför

att hugade hyresspekulanter, för blotta rättigheten att få

övertaga en ledig våning, åt företrädaren kan få punga ut

med en ansenlig summa.

Den bedrövliga polska valutafrågan är en mörk fläck, som

ingen polsk finansminister så lätt skall kunna tvätta bort,

fast det österrikiska Polen lämnade det gamla Habsburg

ganska skickliga budgetarrangörer. Detta beror dels på de

oordnade trafikförhållandena och bristen på exportmöjligheter,

dels på det osäkra politiska läget i östern och frånvaron av

stadga och kredit i Europa. I den gamla goda tiden, då Polen

var "ofritt", fick jag i Warszawa en förträfflig middag för

40 kopek, nu kostar motsvarande måltid c: a 600 mark. Har

en resande gott om svenska sedlar i Warschau, kan han

nästan uppträda som polsk millionär, liksom i Wien för

närvarande, ty för den lumpna krischan fick han i somras

minst 180 polska mark, d. v. s. mer eller mindre solkiga

papperslappar — de större med Kosciuszkos konterfej. Guld-,

silver- och kopparslantar äro för närvarande totalt okända

7. — Jensen, Pä Romanovs och Habsbnrgs ruiner.1 io det nya polen

i Polen, och en avdelning av statsbanken lär ha fullt upp

att göra med inlösande och makulering av dessa trasiga,

smutsiga och smittosamma lappar, innan de bli totalt

sönder-fingrade. "Dricks" är naturligtvis officiellt avskaffat — detta

kräver tidens demokratiska lösen! — och intet ont i det.

Men under rysstiden redde jag mig ganska bra även med

sportelsystemet gent emot kypare och portöppnare (efter

klockan nio), ty då kunde jag honorera honom med en liten

grabbnäve av de falska nickelmynt à 10 kopek, som då

cirkulerade så friskt. Redan från första början var det

polska valutaväsendet ohållbart, därför att den polska

statsbanken emitterade massor av papperspengar, som hade

endast provisoriskt värde, ty längre fram skulle det bestämmas

av riksdagen, till vilken kurs dessa skuldsedlar skulle inlösas

av staten. Sålunda måste köpvärdet sjunka automatiskt.

Emissionen av sedlar har stigit till 118 milliarder mark, men

enligt finansministern Steczkowski finns i statskassan blott 14

milliarder mark i guld och 40 milliarder mark i silver, oavsett

de 20 milliarder rubel i guld, som Ryssland enligt Rigafreden

skall betala för järnvägsmaterial.

Det polska postväsendet trampar ännu i de gamla ryska

och österrikiska hjulspåren. Det klagades över postgångens

långsamhet och osäkerhet. Vill man ha ett brev säkert

befordrat, skadar det inte att rekommendera, och om det skulle

komma fort fram, måste en extra expressavgift erläggas. Men

nog har jag själv ett bevis på att det senare icke hjälpte,

förutsatt naturligtvis att brevets mottagare ej förnekade

dess ankomst. Och det stora gamla posthuset med jordgloben

över taket inger ej det största förtroende. Det räknar 44

postluckor för diverse postaliska funktioner: frimärksköp,

rekommendering, reklam, efterkrav m. m., och ändå var det

köbildning vid många luckor, förmodligen av brist på

postfilialer i staden. Ur varje lucka tittar ett mer eller mindre

vackert kvinnoansikte fram, som madonnan ur en

helgonram, och det är ju en ljuvlig syn, som dock inte heller ingiverdet nya polen

■99

fullaste förtroende till påpassligheten hos denna feminina

tjänstekår, som knappt har kunnat få den praktiska

träningen.

Ja, det ligger något stillastående och bidande över Polens

huvudstad. Livet kan icke pulsera friskt, förrän de politiska

problemen i öster och väster blivit definitivt lösta och den

finansiella nöden avhjälpt. På de klent upplysta gatorna

skymta folk som skuggor, och den forna huvudstadselegansen

har betydligt förbleknat. Till och med den kyrkliga

religiositeten tyckes mig nu mindre iögonfallande än förut,

åtminstone i jämförelse med den bigotta livaktigheten i Krakau.

Det är en torrhet över Warschau, som man icke känner i

Krakau. Den s. k. Sachsiska trädgården är en oas i en

stenöken, och Weichsel är så gott som osynlig för

stadsboarna. Och så gott kan det vara, ty med sina sanka

sandstränder och glesa skogsdungar erbjuder den blott en

bedrövlig rustik anblick.

Utanför Heliga korsets katedral vid Warszawas

huvudgata står en bild av den under korset dignande Frälsaren,

som sträcker ut handen åt öster, som om han ville utpeka

den passionsväg, som det polska folket i mer än ett sekel

har nödgats vandra från Warszawas hemska citadell över

förstaden Praga till Sibiriens "Döda hus". Är det underligt,

om denna Golgatavandring har kvarlämnat" djupa spår i den

polska folkkaraktären på både gott och ont? Det olidliga

förtrycket måste visserligen å ena sidan alstra en obändig

nationell frihetslust, men kunde å andra sidan icke

underlåta att hava menliga följder, särskilt i administrativt och

sedligt-moraliskt avseende. Man betänke blott, att i landet

inströmmade ryska militärer och ämbetsmän, som faktiskt

bojkottades av det polska samhället, men just därför så mycket

mer behöllo sina ovanor och hade i släptåg en massa tvetydiga

element, både av manligt och kvinnligt kön, som gåvo näring

åt polskt lättsinne. Under sådana förhållanden måste man

blott förändra sig över att den ryska fernissan så snart har1 io

det nya polen

kunnat avskrapas i Warszawa till det yttre. Men

naturligtvis äro ej alla ryska agnar utgallrade ur det polska vetet.

Det ryska Polen är troligen fortfarande ett Augiasstall, som

kräver sin ännu icke födde Herkules, ty det behövs ett

energiskt, delvis nyskapande omdaningsarbete för att höja

Polen med dess huvudstad ur den försumpning, vari det

förskyllt och oförskyllt har råkat genom den moskovitiska

syndafloden.

Administrationen kan naturligtvis icke med ens skötas

så lätt och bra som önskligt vore, ty Warszawa har ej på

mycket länge haft kommunal självstyrelse, och de ryska

tjinovnikerna måste med ens ersättas av en polsk

tjänstemannakår, som naturligtvis saknade all tradition och träning.

Nog arbetas det i Polen, och särskilt bonden på landsbygden

för nog en ganska mödosam, torftig tillvaro, men det

återstår ju att se, huru planmässigt och effektivt allt kansliarbete

utföres både i ministerierna och i det ärevördiga rådhuset

vid Teatertorget. Entusiasmen är nog stor, och man kan

blott önska, att energien håller jämna steg därmed. En

jämförelse mellan Warszawa och Praha (Prag) utfaller

ojämförligt till Prags fördel, och detta är också naturligt, ty den

tjechoslovakiska republiken har uppstått under vida

gynnsammare historiska och inre förhållanden, och där är folkets

skaplynne mer demokratiskt och praktiskt samt •

folkupplysningen större.

Ett steg i god riktning är det nyinrättade departementet

för socialt arbete, vars funktioner omfatta även

försäkringsväsen, hälsovård, emigration o. d. Dess nuvarande ledare är

en ingenjör Peplowski i spetsen för en ämbetsmannakår av

764 personer. Expeditionschefen är d: r Gustaw Simon, en

varm vän av svensk-polska förbindelser och en ung, praktisk

karl med moderna vyer. I en liten skrift på franska har han

nyligen givit en kort översikt av det sociala programmet.

Redan i dec. 1919 infördes 8-timmars arbetsdagen med högst

46 timmar i veckan, och samma år beslöts arbetsinspektion,det nya polen

■103

skiljedom, arbetarsyndikat och andra moderna reformer.

En duktig kroppsarbetare i Polen kan förtjäna ända till

1,000 mark om dagen (,det låter något, fast det i själva

verket inte är mer än en svensk tia), och även i Polen gå

de goda typograferna i spetsen med sina icke anspråkslösa

lönekrav. Men just därför är situationen på den polska

arbetsmarknaden allt annat än god, och strejker höra även

här till ordningen för dagen. Nu senast utbröt i den väldiga

industristaden Lodz en jättestrejk av 100,000 arbetare, som

fordrade 100 % löneförhöjning.

Goda ansatser saknas dock icke. Värst är det kanske med

den kinkiga jordfrågan, men även den skall väl

tillfredsställande lösas, sedan den redan beslutade agrarlagen har

trätt i kraft. Enligt dess bestämmelser får den privata

jordegendomen ej överstiga 180 hektar. Det preussiska Polen är

i detta avseende, som i alla andra, bäst rustat. Kinkigare

blir det i Galizien, där missförhållandena i äganderätten

skola utjämnas, och allra värst i det ryska Polen på grund

av den gamla vanskötseln, ett arv från livegenskapen. Men

man får icke begära för mycket på en gång av ett nyss

hopsvetsat land, nyligen ödelagt av krig, lamslaget i sin

industri och med ett hotat läge mellan det oberäkneliga

Bolsjevikien och det ännu lyckligtvis icke förlorade

Tyskland.

En vida ljusare bild erbjuder det andliga Polen. Den polska

folkbildningen är helt visst ännu otillfredsställande, utom i

provinsen Posen, där folkskoleväsendet står ganska högt,

tack vare just det hatade "preusseriet". I Galizien är det

mindre väl beställt med den saken, och i f. d. ryska Polen

är det nog ännu bedrövligt, och skulden härför kan man

knappt kasta på polackerna själva, så länge modersmålet var

nästan förbjudet i folkskolorna.

Däremot har den högre bildningen alltid varit omhuldad1 io

det nya polen

i Polen, särskilt de humanistiska vetenskaperna, och just

på grund av den politiska undergången blev studiet av Polens

språk och historia en hederssak för polackerna. Krakaus

universitet har mycket gamla anor. Dess vetenskapsakademi har

att uppvisa betydande namn på historie- och

litteraturforskningens område, och universitetet i Lemberg har utan tvivel

fyllt en viktig mission i östern. Polen äger för närvarande

fem universitet: utom de här omnämnda det ombildade

universitetet i Warszawa samt ett i öster (WiLno) och ett i

väster (Poznan). Under den ryska regimen kunde Warszawas

högskola ej spela någon nationell roll — icke ens en

vetenskaplig — men nu tycks en ny dag randas för densamma.

Studenternas antal, som förut var högst 2,000, är nu redan

uppe på 6,000. Detta plötsliga uppsving kräver naturligtvis

ökat utrymme och bättre hjälpmedel, och denna brist kan

ju icke med ens avhjälpas, helst som även i Polen det

vetenskapliga livet blev mycket lidande genom dyrtiden. Vid detta

universitet är fästad den framstående historikern Askenazy,

som deltog som Polens ombud vid förhandlingarna i Genève,

och dess rektor, den unge kraftfulle Jan Kochanowski, bär

samma namn som Polens främste renässansskald.

Till-Warszawa har från Petrograd återbördats den utmärkte

språkforskaren Baudouin de Courtenay, ättling av en från

Frankrike invandrad släkt, som i flera led haft polsk

medborgarrätt och inlagt stor förtjänst om huvudstadens

förkovran. Huru bittert måste det icke ha varit för den 75-årige

lärdomsveteranen att från det skövlade Petersburg söka tak

över huvudet i det på bostäder och bränsle nästan lika arma

Warszawa!

Om man vill studera Polens nya kultur, är Warszawa icke

den enda eller lämpligaste orten, ty huvudstaden är för ung

och saknar för mycket av historisk tradition, för att den

skulle kunna gälla som exponent på polsk vetenskap och

litteratur. Och medan det litterära livet började florera i

Lwåw (Lemberg) och Krakow, var Warszawa ännu blottdet nya polen ■105

residensstaden i det ryska generalguvernementet vid

Weich-sel, där det offentliga fria ordet länge var förstummat.

Svårt har Warszawa ock lidit genom ryska plundringar, och

mycket av Polens bokskatter ligger fortfarande i det f. d.

kejserliga biblioteket vid Petersburgs Nevskij prospekt, där

de ännu bida sin förlossning ur det bolsjevikiska fängelset.

Men Warszawa kan dock vara stolt över två polska bibliotek,

med vilkas namn två av Polens förnämsta adelsätter äro

förknippade: Zamojski och Krasinski.

Släkten Krasinski, som skaffat Polen dess störste

tankelyriker, har på ett vackert sätt ristat sitt namn i Polens

andliga historia. Redan ärkediakonen Stanislaw Krasinski

i Krakau (d. 1598), skaffade en boksamling, och något

senare grundade Jan Kràsinski ett bibliotek i Warszawa. En

stor bokvän var den berömde skalden Zygmunt Krasinskis

far, general Wincenty, som ägde 1,800 verk och genom sitt

giftermål med en furstinna Radziwill fick Czapskipalatset,

där ett bibliotek inrättades. Det ordnades tidsenligt av den

framstående bibliotekarien Ketrzynski och litteraturforskaren

Kallenbach, och släktens nuvarande huvudman, greve

Edward K., har anslagit köpeskillingen för ett försålt gods till

byggande av ett bibliotek i Warszawa. Det innehåller redan

200,000 volymer och 7,000 manuskript, däribland

handskrivna handlingar från den Napoleonska tiden, och när det

hinner bliva fullt inrett, skall det bliva en prydnad för östra

Europa.

Pressen i Polen har näppeligen kunnat få den sociala och

politiska betydelse som i lyckligare lottade länder på grund

av censuren och den outvecklade folkbildningen, och härtill

kommer, att tidningskaféer i Warszawa äro okända. Krakow

har med sina tidningar "Czas" och "Nowa Refoma" haft

ett betydligt försteg framför Warszawa, likaså Lwöw

(Lemberg) med "Slowo Polskie" och "Kurjer Lwowski" samt

även Posen, där den polska landsortspressen är mycket

livaktig. Men i Warszawa utges redan ett dussintal dagliga1 io

det nya polen

tidningar, fast de äro föga innehållsrika och ganska små till

omfånget. Den äldsta är "Kurjer Warszawski", ett

nyhetsblad utan strängt utpräglad färg. Åt vänster lutar "Kurjer

poranni", en morgonavisa, åt höger "Gazeta Warszawska".

"Robotnik" (Arbetaren) är naturligtvis socialdemokraternas

bibel, och "Rzeczpospolita" (Republiken) är språkrör för det

moderna folkpartiet, som fylkade sig kring Polens förste

"riksföreståndare", pianovirtuosen Paderewski, som redan

har återvänt till Amerika igen. Och till statschef lämpade

sig Paderewski näppeligen, trots sin ententevänliga

patriotism. Den europeiska "konserten" i våra dagar kräver andra

taktpinnar.

Som teaterstad har Warszawa gamla anor, och polackernas

dramatik står mycket högt. Näst den utmärkta

Konstnärsteatern i Moskva torde den polska scenkonsten stå främst

bland slaverna. Men på grund av censurella förhållanden har

den nationella dramatiken hittills odlats bättre i Krakau

och Lemberg än i Warschau. Fyra teatrar i Warszawa stå

under stadens kontroll och ha till chef en framstående

litteraturforskare Lorentowicz. Särskilt nämnvärd är den i

den stora teaterbyggnaden inrymda Redutteatern, därför att

scenen ligger i samma plan som den första bänkens golv,

blott några steg därifrån — utan orkester, sufflörlucka eller

ramp, så att man har de spelande omedelbart inpå sig. Det

verkade i hög grad "intim" teater.

Om Warszawas betydelse för Polen under de tre sista

seklerna fick man i år en föreställning genom en retrospektiv

konstutställning, som var anordnad av föreningen för

bevarande av Warszawas fornminnen i föreningens hus nära

den berömda Fuggerska vinkällaren vid det stora torget i

den gamla stadsdelen med dess "ghetto". Porträtt av

Rembrandt och gobelänger från Branickis slott i Willanow nära

Warszawa vittna om den gamla rika adelns konstintresse.

Ett ypperligt snidat elfenbensskåp skänktes av påven

Innocen-tius XI åt kung Jan Sobieski till tack för att han år 16831 io det nya polen

""räddade kristenheten" genom att undsätta det av turkarna

belägrade Wien. Där såg jag ock ett oljeporträtt av Gustaf

II Adolf, målat år 1632 av en holländsk konstnär Danckerts

de Rys. I sin realistiska fetma erinrade ansiktsprofilen hemskt

om våra sorgliga jubileumsfrimärken.

Även i Polen har det litterära livet lidit någon avmattning

genom världskriget och dyrtiden. För en 10—20 år sedan

gick Krakau i spetsen för "det unga Polen" under ledning

av en snillrik konstnär och scenisk författare vid namn

Wyspianski. På landsbygden, i provinsen Posen, bo för

närvarande två författare, vilkas namn trängt långt utom Polens

gränser. Den ene är Reymont, författaren av romanen

"Bönderna", en av de ståtligaste och bredaste byskildringar,

som väl skrivits i Europa under detta århundrade. Blotta

valet av ämne är betecknande för den "demokratiska" fläkt,

som nu blåser över det polska slättlandet, där förut adeln

var allt, men bönderna intet. Det var först efter Kosciuszkos

resning som de polska bönderna började röra på sig i

historien, och det var först efter genombrottet på 1860-talet, efter

den andra resningens undertryckande, som denna hittills

föraktade samhällsklass blev uppmärksammad i litteraturen.

Sienkiewicz gjorde början med sina satiriskt realistiska

"Kolteckningar", men han slutade som nationell epiker i

Heidenstams storvulna stil. Eliza Orzeszkowas byskildringar

voro halvt sentimentala, halvt idealiserade bynoveller, och

hennes samtida Marya Konopnicka försökte sig som nationell

epiker med "Herr Baker i Brasilien", en passionshistoria

på vers om polska emigranters lidanden i Brasilien, full av

lyriska skönheter, men på grund av det exotiska ämnet

saknande den intima samhörigheten med hemjorden. Steget

togs fullt ut av den nu 53-årige Wladyslaw Reymont med

"Bönderna", ett stort konstverk och en bred

samhällsskildring av kulturhistoriskt värde med djup inblick i det polska

folklynnet med dess starka svängningar mellan hejdlös

sensuell livsnjutning och ödmjuk, slö resignation och med en1 io

det nya polen

religiös underton, också karaktäristisk för dessa trätgiriga,

okunniga och supiga bönder.

Den andre författaren i Posen är Prsybyszewski, en subtil

själsanalytiker, andligt besläktad med Ola Hansson och

utgången ur den moderna tyska skolan i Berlin, där han hörde

till August Strindbergs och Bengt Lidforss" intimare

vänner. Den tiden skrev han ock sina dramer på tyska, och den

långa vistelsen på främmande mark gjorde honom själv

något främmande i sitt eget land. Men även på honom hade

världskriget en uppryckning, som närmast yttrade sig i ett

plötsligt uppvaknande av det nationella medvetandet.

Men i en villaförort till Warszawa bor en författare,

vilkens namn, Stefan Zeromski, nog kommer att leva längre

än både Reymonts och Przybyszewskis. Hans kringflackande

liv återspeglar sig i hans ofta brutala, men om ursprunglig

kraft vittnande romaner med äventyrliga stoff från olika

länder, men därjämte har han i symboliska diktverk på

prosa höjt sig till en nationell patos, som ger en mystisk

återklang från Slowacki och den forna messianismen. Hans

ende son i det första giftet dog under världskriget vid

fronten av tyfus, men en åttaårig dotter i det senare äktenskapet

erinrar i sitt sydländska väsen om födelseorten, Florens. Och

i Warszawa dväljes allt fortfarande Sieroszewski, vilkens

ungdomliga väsen och gemytliga personlighet icke låta ana,

att denne 62-åring har försmäktat 25 år i Sibirien, där han

fick stoffen till sina bästa berättelser.

Ja, det arbetas duktigt i Polen, och i andlig måtto skall

Polen säkerligen aldrig gå under. "Låt oss bara få vara i

fred en tid, ska vi visa Europa, vad vi duga till", har jag

hört en framstående polack säga. Ja, om det vore så väl,

att det efter det ohyggliga kriget bleve frid på jorden och

människorna en god vilje! Men det ser tyvärr icke så ut,

allra minst i östra Europa, där det är mer oro i luften än

någonsin under krigsåren. Och polacken skulle ha kunnat1 io det nya polen

tillägga: "Om blott andra stater finge vara i fred för

Poleni..."

Härmed äro vi inne på slutkapitlet om Polens politiska

renässans, och det är kanske det minst uppbyggliga i Polens

nutida historia.

III.

Polen har aldrig haft klart utstakade geografiska gränser,

och redan därigenom har dess läge ofta varit hotat. Det

heter visserligen, att Polen en gång har sträckt sig "från

hav till hav", d. v. s. från Östersjön till Svarta havet, men

denna ofta upprepade sats håller icke streck, ty vid

öster-sjön ha polackerna aldrig haft fast fot, även om Danzig

ursprungligen var polskt, och fram till Dnjestrs och Bugs

mynningar vid Svarta havet nådde de icke, ty här hämmades

deras expansion av turkarna och kosackrepubliken. Rakt

österut förtonar Polen i de vitryska sumpmarkerna och de

ukrainska stepperna bortom det omstridda distriktet Chelm

(Cholm). Det har nu kommit i polsk ägo igen, och om man

får tro den polska tidningen "Tribuna" i Warszawa, försiggår

där ett polskt katolskt "korståg" mot både ortodoxa och

uniater, vilket i sina barbariska kampmetoder leder tanken

til! medeltidens värsta religiösa urartningar.

Däremot äro de språkligt-etnografiska gränserna till

Tyskland och Ryssland lättare att utpeka på kartan i sina

grunddrag. Om man utgår i västlig riktning från Suwalki i Polens

nordöstra hörn, omsluter den polska språkgränsen

Allen-stein, Thorn (Torun) och Bromberg, viker sedan i

sydvästlig riktning förbi staden Poznan (Posen) till Schwerin,

varifrån den drager sig åt sydost till Oppeln och Ratibor

ned till Karpaterna. Följande denna mur, löper gränsen

sedan norrut längs Weichsels biflod San förbi fästningen

Peremysjel (Przemysl) öster om de f. d. guvernementen

I.ublin och Siedlce.1 io

det nya polen

Polens stora olycka var icke att det gick under som

självständig stat, utan att det styckades på tre olika områden:

Preussen, Österrike och Ryssland, ty polackerna fingo erfara

de svåra följderna att splittras på så olika statskroppar och

kulturer. Visserligen hölls den polska enhetstanken kanske

ännu kraftigare vid liv genom denna yttre splittring, ty det

inre sambandet stärktes genom den gemensamma förlusten,

genom det sporrade intresset för modersmålet och de

samfällda minnena av det förflutna. Den katolska konfessionen

slog en stark brygga, och i alla tre områdena fanns en viss

sorglös sangvinism, som icke förtvivlade, eftersom det

andliga Polen ännu icke var alldeles förlorat. Men genom de

nya förhållandena måste polackerna i Preussen, Österrike

och Ryssland under mer än halvtannat århundrade vandra

på helt olika historiska, sociala och ekonomiska vägar, och

de ganska stora därigenom uppkomna skiljaktigheterna

måste träda starkt i dagen, då polackerna genom ett

riksparlament nu skola omsmälta den gamla utlevade

adelsrepubliken med kunglig etikett till en enhetlig modern

republik.

Mest moget för en modern statsbildning är just den del

av Polen, som "le roi de Prusse", Fredrik II, hade tagit,

ty där stå både folkupplysningen och det ekonomiska

välståndet högst tack vare just de hatade tyskamas disciplinära

organisationsförmåga och den sporrande konkurrensen med

deras näringsflit. För polackerna i Galizien är omvälvningen

också mindre stark, ty i Österrike ha de allt sedan 1866, då

de fingo egen lantdag i Lemberg, gjort sig synnerligen

hemmastadda, skolat sig ypperligt i Wienparlamentet, där

den "polska klubben" spelade första fiolen i den

mångstämmiga österrikiska orkestern, och till och med spelat herrar

över de stackars rutenerna (ukrainarna) i den östra halvan

av det galiziska "konungariket". De agrariska problemen i

Galizien måste dock bliva ganska svårlösta, ty där äro

jordegendomsförhållandena ännu mycket ojämna. Och detta för-det nya polen

■111

klarar den starka polska emigrationen från Galizien. Men

den polska frågans kärnpunkt har man dock att söka i den

ojämförligt största tredjedelen, det forna Kongress-Polen,

"Konungariket".

Redan för mer än ett århundrade sedan fick det

tillkvick-nande Polen sin första konstitution (1791), men denna

författning, som för sin tid ansågs "modern" och i dopet fick

franska faddrar (Rousseau m. fl.), hann knappast tillämpas

i praktiken, förrän de båda sista delningarna krossade

illusionernas bubbla, och ett litet uppsving i Kongress-Polen på

1820-talet avbröts våldsamt genom novemberresningens

fiasko 1831. Men redan under världskriget lades en grund

till ett självständigt Polen genom den dubbla

kejsarproklamationen av den 5 november 1916 om polsk autonomi

— dock blott för de polska områden, som centralmakterna

tagit från Ryssland. Det behövdes dessa makters

fullständiga besegrande för att radikalt lösa den tredubbla knuten.

I november 1918 proklamerades den polska

oavhängigheten och odelbarheten, det skedde ungefär samtidigt med

den tjechoslovakiska självständighetsförklaringen. Det

konstituerande parlamentet öppnades i Warszawa i februari

i C; 19. Denna polska riksdag hölls nu icke på det ryktbara

Wolafältet väster om staden, såsom fallet hade varit under

den anarkistiska valperioden på 1600-talet, utan i en

provisorisk byggnad vid Wiejska gatan. Den inleddes under mycket

svåra förhållanden. Den utländska politiken var svävande

vid alla gränser, landet förhärjat och de heterogena

riksdagsmännen ännu föga kvalificerade för fruktbringande

samarbete. Denna riksdag varade visserligen icke fyra år (ty

så länge räckte den polska riksdag, som föregick 1791 års

konstitution), men det dröjde i alla fall till den 18 mars

1921, innan den nya författningen för republiken Polen i

125 paragrafer antogs med 315 röster mot 80. Som

riksdagens "marskalk" (talman) fungerade Adalbert

Tromp-czynski.1 io

det nya polen

De segaste slitningarna i konstituantens ändlösa debatter

gälide närmast tre viktiga punkter i den nya grundlagen.

Skulle parlamentet bestå av en eller två kammare? Man

beslöt, att det skulle ha också en första kammare, senaten,

men till den kräves endast högre ålder, ingen särskild

census, alldeles som i den tjechoslovakiska författningen.

Skall presidentvalet förrättas genom riksdagens beslut eller

genom ett folkreferendum? Det förra alternativet segrade.

Måste den för en period av 7 år valde presidenten vara

katolik? Den saken kunde tyckas självklar, och jag skulle

bra gärna vilja se den jude, protestant eller uniatiske

trosbekännare, som blev president i denna katolska republik!

Men för syns skull beslöt man att formellt proklamera

konfessionsfriheten. Juridiskt finns det sålunda intet hinder

för en jude att väljas till president i ett land, där

antisemitismen av förklarliga skäl har tagit sig mycket starka

uttryck.

Att exakt redogöra för den polska partibildningen är för

en utomstående ännu omöjligt, så länge allt flyter, och i

början var det nog inte heller lätt för polackerna själva

att reda ut den mycket trassliga härvan. I Warszawas

riks-parlament möttes f. d. tyska och österrikiska riksdagsmän

av obildade bönder från f. d. Ryssland, och här skall den

gamla szlachtan, d. v. s. de forna jordägarna, samarbeta med

industriarbetare från Lödz och söner av livegna bönder.

Några grundlinjer i det partipolitiska livet skymta dock

redan fram.

Högern representeras för närvarande av de s. k.

national-demokraterna (70 man), som stå under ledning av den

smidige Dmowski, förut medlem av den ryska duman, salig

i åminnelse, och för resten känd som utpräglad tysk- och

judehatare. Partiet bildades på radikal grund redan 1896

och har allt mer visat tendenser till ett kompromissande med

Ryssland till förfång för Tyskland. Ett starkt tongivande

parti är de s. k. piasterna, ett polskt folkparti (85 man),det nya polen

■113

som till ledare har den i juni 1921 avgångne

ministerpresidenten Wincent Witos, en bonde från Galizien, som gjort

sina politiska lärospån i den galiziska lantdagen och Wiens

riksråd. Det måtte vara en mindre vanlig begåvning hos

denne bonde, som i sina storstövlar kunde kliva upp till den

förnämsta taburetten i Warszawa. Liksom vår Liss Olof

Larsson stoltserade han länge i sin allmogedräkt, och först

på sista tiden har han lagt sig till med stärkkrage. Men

halsduk lär han begagna endast vid utomordentliga tillfällen.

Det socialdemokratiska partiet ("P. P. S."), som

grundades i Galizien 1892 av den outtröttlige agitatorn Daszynski,

bemärkt talare i Wiens parlament och f. d. polsk minister,

gör under hans ledning sitt inträde i den polska riksdagen

med 35 man. Men dessutom finns det många arbetar- och

hantverkargrupper, som icke äro rena socialdemokrater, t. ex.

de moderata "nationalpopulisterna", som representeras av

70 man med Skulski i spetsen. Tyskarna från Lodz och

Posen äro företrädda av 8 målsmän, vilkas röster nog skola

förklinga i öknen, och judarna, som tillhöra dels folkpartiet,

dels socialdemokraterna, dels kommunisterna, äro ett halvt

tjog-

Någon bolsjevikfraktion existerar ännu icke inom

riksdagens väggar, men utanför äro bolsjevikerna nog icke så

få. Och vänta bara!...

För det nya Polen äro många politiska problem ännu

olösta. Oberäkneligt är i främsta rummet Polens förhållande

till Ryssland, och för de polska statsmännen själva är det

nog ännu ett stort frågetecken. Men även om Bolsjevikien

kan äga bestånd, tror jag dock icke på möjligheten av ett

samförstånd mellan så olika länder, och vilken styrelseform

Ryssland än må få, skall dess aggressiva politik, stödd av

en slug diplomati, närmast rikta sig mot Polen. I sista

stunden lyckades Polen, med fransk tillhjälp, sätta en damm mot

den moskovitiska störtfloden, som hotade själva Weichsel,1 io

det nya polen

men fruktan för bolsjevikerna är ännu icke fullt avvärjd.

Måtte Polen fortfarande kunna fylla denna uppgift!

Och dock har jag genom de senaste tilldragelserna och

reseintrycken ytterligare stärkts i min gamla misstanke, att

Polen i valet och kvalet hellre skulle söka orientering eller

kompromiss med ett nytt Ryssland än med ett nytt

Tyskland. Och orsaken härtill ligger nog däri, att Polen känner

sin underlägsenhet, vari det ser en förödmjukelse, gent emot

ett starkt, även stramt disciplinerat Tyskland, varemot det

tror sig lättare kunna reda sig mot Ryssland tack vare sin

både faktiska och förmenta kulturella överlägsenhet. Den

ryska kosackpiskan smakar minsann inte bra, men den

tyska linjalen behagar polackerna ännu mindre.

Bakom den hätskhet och det förakt, som de slaviska

nationerna mer eller mindre nu visa mot den besegrade

tyskheten, ligger icke blott en svårutrotlig fruktan för det gamla

"preusseriet", utan ock en gammal avundsjuka. Och denna

antipati är särskilt stark hos polackerna. De ha visserligen

icke heller saknat skäl härtill allt ifrån Fredrik II: s tid.

Bismarcks "ostmarkska" politik och "hakatisternas"

våldsamma expropriationslystnad äro ännu i färskt minne. Under

världskriget gjorde sig tyskarna minsann inte populära genom

sitt befallande ordningssinne, och vid somliga tillfällen

uppträdde de med omotiverad grymhet, t. ex. vid kravallerna i

Kalisz, då de tyska trupperna gåvo eld på den värnlösa

befolkningen.

Och dock borde polackerna icke glömma, att tyskarna

ha gjort mer för Polen än någonsin förut fransmännen med

sin gloriösa svada eller engelsmännen med sitt nyktra,

lidelsefria betraktningssätt, som nu senast kom till uttryck i Lloyd

Georges kallblodiga uppträdande under den schlesiska

krisen. Tyskarna voro faktiskt Polens befriare under

världskriget, och under ockupationen av Warszawa lade de den

första grunden till en social organisation. Fråga en polsk

bonde, var hans likar ha haft det bäst: i Preussen, Österrikedet nya polen

■115

eller Ryssland ? Svaret måste bliva: I Preussen! Men

tacksamheten spelar varken in i politiken eller i det nationella

känslolivet. Å andra sidan försvåras samförståndet mellan

tyskar och polacker därav, att en djupt inrotad ringaktning

mot polackerna ännu råder inom breda tyska samhällslager,

en förutfattad misstro till deras förmåga att reda sig själva

och att hålla ordning inom eget hus. Samma fördomsfullhet

råder nog ock ännu från tyskarnas sida mot slaverna i

Böhmen—Mähren, men där är den ännu mer oberättigad.

Tyvärr tyckas de senaste tilldragelserna i Polen ge nytt

vatten på -den tyska kvarnen, och det skall ej kunna förnekas,

att Polen har gjort sin entré i "Nationernas förbund" på

ett sätt, som kostat dem icke så litet av de gamla

"romantiska" sympatierna i Europa. Ty det låg något av

"romantisk" tragik över det gamla Polen, och detta spåras ännu

i den polska folkkaraktären. Det är en ridderlig nation, vars

historia har att uppvisa vackra bragder, men ännu mer

lidande, och i båda fallen har alstrats en viss fåfäng

själv-överskattning såväl i upphöjelsen som förnedringen. Och

det befinnes, att just detta folk, som lidit så ofantligt under

främmande förtryck, själv vill spela översittare mot andra,

då dess befrielsetimme har slagit. I detta hänseende

erbjuder Polen en viss likhet med det olyckliga Finland, som

också antagit vissa stormaktslater och visar intolerans mot

andra nationaliteter, t. ex. i den sorgliga frågan om Åland,

vars svenska samhörighet icke ens den klyftigaste historiska

advokatyr kan förneka. Ty det svenska Åland fanns långt

innan man hört talas om det finska Finland och det har

förblivit rent svenskt.

Polen var en god jordmån för revolutionära idéer på

1800-talet på grund av det tredubbla oket, och dessförinnan

hade det varit en kamp av adeln mot konungamakten, någon

gång även av bönderna mot adeln. I det polska folket ligger

det något av äventyrarblod, som ofta yttrade sig i

oegennyttig kamp för en idé, särskilt den kristna gent emot turkar

8. — Jensen, På Romanovs och Habsburgs ruiner.1 io

det nya polen

och tatarer, men också stundom tog sig uttryck i

nävrätts-ligt okynne. En för det gamla Polen karaktäristisk

samhälls-osed var den s. k. zajazd, det vill säga tvångsutmätning med

vapenmakt eller självpantning. Den bestod däri, att en

person, som ansåg sig förorättad, föregick den rättsliga

proceduren och på egen hand utkrävde sin förmenta rätt på

exekutiv väg. I regeln tog sig denna zajazd ganska lustiga

former, och vi ha den att tacka för en av världslitteraturens

yppersta hjältedikter, Mickiewicz" "Herr Tadeusz", som

just behandlar den sista historiska "utmätningen" i Litauen

i början av 1800-talet. Det var för övrigt en inre polsk

angelägenhet, betecknande för det självrådiga adelsväldet i den

gamla goda tiden. Men det är betänkligt för den europeiska

världsfreden, om denna zajazdprincip skulle tillämpas även

i polackernas yttre politik. Vissa tecken tyda dock

beklagligtvis därpå.

Först och främst ha vi frågan om Wilno. Denna stad, där

den svenske Johan III firade sitt till sina verkningar

ödesdigra bröllop med Katarina Jagiellonica, har ursprungligen

varit huvudstaden i det hedniska furstendömet Litauen, och

ännu finnas ruiner kvar av den gamla fursteborgen. Men

dess furste Jagiello ingick genom sitt giftermål med den

polska drottningen Jadwiga (Hedvig) i slutet av 1300-talet

en personalunion med Polen, vilken fick sin statsrättsliga

bekräftelse i Lublin 1569, och denna förening av två så

skilda folk blev en av de vackraste och fridsammaste, som

världshistorien känner från nyare tid. De båda nationerna

respekterade varandra, många litauiska adelsätter

polonise-rades tvångslöst, och språken voro praktiskt likvärdiga, ehuru

den ojämförligt rikare och starkare polskan måste få

politiskt och litterärt företräde.

Och Wilno har av gammalt varit en polsk kulturhärd.

Där grundades 1579 en akademi, och dess polska universitet,

som blomstrade i början av 1800-talet, har efter världskriget

stått upp på nytt. Från Wilno utgingo den andlige vältala-det nya polen

■117

ren Skarga, den polske bibelöversättaren Wujek och den i

Rom lagerkrönte latinske poeten Sarbiewski. Där verkade

en framstående astronom Poczobut, de lärda bröderna

Sniadecki och den mångkunnige historikern Lelewel. Där

föddes historikern Juliusz Klaczko, där spelades först (1854)

den från Minsk bördige polske kompositören Moniuszkos

nationella opera "Halka", där studerade sådana skalder som

Slowacki och Mickiewicz, vilkens hjältedikt "Herr Tadeusz"

just är en lovsång om "Litwa, mitt fosterland", och i dessa

nejder skrev Eliza Orzeszko sitt bästa verk om "Niemens

stränder". Från Litauen voro slutligen Polens främste

nationalhjältar, Kosciuszko och Pilsudski.

Är det då underligt, om Wilno är kärt för polska hjärtan?

Detta så mycket hellre, som själva staden med närmaste

omgivning, förutom de talrika judarna, har nästan uteslutande

polsk, icke litauisk befolkning. Litauens faktiska huvudstad

och etnografiska centrum är Kovno, och denna nybildade

republik har sitt självständiga andliga existensberättigande

genom en mycket intressant arkeologi och folkpoesi förutom

det ålderdomliga, märkliga språket. Sedan må det bli dessa

två millioners ensak, om de vilja slita bandet med Polen

och tro sig kunna hålla stången mot ryssar, letter, tyskar

och rutener.

Polen synes mig sålunda hava goda anspråk på Wilno,

men dess egenmäktiga ingripande på egen hand, innan

"Högsta rådet" eller Nationernas förbund avgjort

tvistefrågan, var ett onödigt och oklokt steg. Denna zajazd

leddes av general Zeligowski, som, naturligtvis med den polska

regeringens samtycke, helt enkelt ockuperade staden för att

därav skapa ett "fait accompli", såsom det så vackert heter,

det vill säga ett fullbordat faktum, som "makterna" hade

att rätta sig efter. Och där residerar Zeligowski än i dag

trots litauernas protester till Nationernas förbund.

Och polackerna ha redan gjort sig hemmastadda i Wilno

på ett sätt, som tyder på att de aldrig med godo skola lämna1 io

det nya polen

Wilno, även om Nationernas förbund skulle ålägga dem

detta. Enligt tjechiska tidningar i Prag, som sannerligen

icke kunna beskyllas för polskhat, har det i Wilno bildats

ett polskt nationalgarde för stadens försvar. Även

studenterna ha upprättat en legion, som de måste tillhöra, om

de vilja bliva inskrivna vid universitetet. General Zeligowski

har under sig två generaler, Kucharzewski och Jaszkiewicz,

som, enligt ett telegram till Prags förnämsta tidning,

"Narodni listy", ha hemliga order att med vapenmakt

motsätta sig Wilnos införlivande med Litauen.

Men Wilnofrågan är en obetydlig episod i jämförelse med

frågan om Schlesien, som redan hotar att bliva ett

Makedonien i Centraleuropa. Redan sommaren 1920 hade jag i

Prag tillfälle att lära känna den tvedräkt, som detta

stridsäpple vållat mellan Polen och Tjechoslovakiska republiken.

Det gällde arvet efter Habsburg i det österrikiska Schlesien,

särskilt distrikten Teschen, Opava och Spiz. När

stormaktstigrarna inte längre klöstes om detta köttstycke, började

vargarna slåss därom. Och Teschen är i själva verket ett

mycket fett köttstycke, ty det anses som kontinentens rikaste

koldistrikt med en årlig produktion av 7 milliarder ton.

Tjecherna i dessa distrikt utgöra visserligen blott 27 %

mot polackernas 40 %, men de förra påstodo sig ha 600 års

historisk hävd och representera det konservativa, mer

bofasta och kulturella elementet. Och tjecherna avgingo med

segern. Detta väckte hos polackerna en förstämning, som

ännu är långt ifrån övervunnen och även nu under den

aktuella krisen med Tyskland har lett till sammanstötningar

vid gränsen.

Men om polackerna drogo det kortare strået gent emot

den tjechoslovakiska republikens överlägsna statskonst och

argument, sökte de taga skadan igen gent emot det

lamslagna Tyskland, och här komma vi till den polsk-preussiska

tvisten om Oberschlesien, vilken är den kanske allra

farligaste stötestenen för Nationernas förbund och nedan hardet nya polen

■119

hotat att spränga ententen. Innan jag gör några reflexioner

över denna polska zajazd, måste jag citera ett litet utdrag

ur mina polska resebrev till "Svenska dagbladet" våren

1921:

"Starka efterdyningar av den häftiga omröstningskampen

i Schlesien nådde naturligtvis Warszawa under min

därvaro. "Polen kan ej existera utan Schlesien!", "Schlesien måste

bliva vårt!" och dylika slagord lästes på många husväggar

och plank. De polska tidningarna voro fulla av ensidiga, helt

visst starkt överdrivna jeremiader över tyska valknep,

våldsdåd o. d., under det att jag i Tyskland fick alldeles motsatta

uppgifter. När jag t. ex. på ett plakat såg citatet: "Återgiv

frihet, Gud, åt Polens söner!" är denna slutvers ur den

polska nationalhymnen en grov hädelse, ty denna bönesuck

höjdes under Polens träldom. Här åter gäller det ett mycket

omtvistat land, vars rika industri tyskarna i allt fall ha

upptäckt, exploaterat och organiserat."

Och så tillade jag i samma brev med odiplomatisk

uppriktighet : "Att polackerna här gripits av en viss chauvinistisk

yrsel måste jag bekänna som min uppfattning, även med

risk att förverka polska sympatier." Ja, jag har redan bevis

på att jag har förverkat dem. Nästa gång jag kommer tall

Warszawa, slaktas ingen gödd kalv för mig i hotell Europa,

och jag får vara beredd på att i polska tidningar behandlas

på samma sätt som av de serbiska, sedan jag uttalat mina

personliga omdömen om mellersta och södra Makedoniens

nästan rent bulgariska karaktär.

Ehuru jag överhopats med broschyrer om Schlesien på

många språk, upphäver jag mig sannerligen icke till någon

oombedd och okvalificerad skiljedomare. I enlighet med det

faktiska omröstningsresultatet tror jag, att polackerna kunna

göra anspråk på vissa delar av Oberschlesien, men det är

mycket i det polska tillvägagåendet, som förefaller mig

osympatiskt, framför allt i kampmetoden och i döljandet av krasst

egoistiska syften under patriotismens täckmantel. Polen har1 io

det nya polen

faktiskt kunnat existera många århundraden före den första

delningen utan Schlesien, och om polackerna numera tala

om "tysk ofrihet", är det rent nonsens. I värsta fall kunde

ju de polska arbetarna återvända till sitt land. Den hädiska

versen ur nationalhymnen bör riktigast lyda: "Giv tyska

gruvor, Briand, åt Polens söner!"

Jag begär intet ädelmod från polackernas sida mot

Tyskland, som dock gav uppslaget, om ock ofrivilligt, till Polens

slutliga befrielse, men jag finner det oädelt av polackerna,

som alltid ha berömt sig av sin ridderlighet, att just nu i

denna skarpa form framkomma med sina krav på de

schle-siska kolgruvorna, då Tyskland inte längre har rätt att

försvara sitt eget land, men måste utnyttja alla sina hjälpkällor

för att betala krigsskulden, och då Frankrike indirekt

gynnar dessa insurgenter för att hålla Tyskland i schack från

östra sidan. Att det i flera distrikt är övervägande polsk

arbetarbefolkning, är utom tvivel, så att en omröstning, där

sedlarna endast räknas, icke vägas, måste utfalla till

polackernas förmån. På samma sätt kunna nykterhetsfanatikerna

bevisa nödvändigheten av ett totalförbud genom att trumma

ihop kvinnor och en massa andra, som stå alldeles

främmande för de s. k. rusdryckerna. I Schlesien är det dock

tyskt kapital och frukterna av tysk näringsflit, som dessa

efter hand inflyttade polska arbetare vilja lägga beslag på.

Och den polska regeringens hållning har icke varit klar.

Antingen handlar den i hemligt samförstånd med de

upproriska, eller ock är den icke i stånd att upprätthålla

ordningen vid sina egna gränser. Men i det senare fallet måste

andra makter göra det, och det kan sluta med att Polen

gör sig till Frankrikes vasall.

Den polske dAnnunzio, som lett denna sorgligt ryktbara

zajazd, är Wojciech Korfanty, en man, som på sitt håll

kanske prisas som en folkhjälte, men i andras ögon är en

folkfiende. I mitt brev till Svenska dagbladet betecknade jag

honom som en ursprungligen socialdemokratisk arbetare,det nya polen

■119

den där bekajats av nationalism och chauvinism, men detta

håller nog icke riktigt streck. Korfanty är en mycket

tem-peramentfull och uppslagsrik schlesier av polsk börd, som i

tjugu års tid arbetat för sin fixa idé: att befria Schlesien

från det tyska oket! Han grundade tidningar, ledde

folkmöten och agiterade kraftigt mot sin landsman Napieralski,

en kompromissande konservativ. I början av 1900-talet

invaldes han först i den preussiska lantdagen, sedan i den

tyska riksdagen med polsk nationaldemokratisk

partibeteckning. Under världskriget hade han en pressbyrå i Berlin,

och under omröstningskampanjen i övre Schlesien hade

han befattning som polsk regeringskommissarie. Han

lämnades visserligen skenbart i sticket av regeringen i Warszawa,

men utnämnde sig själv till civil- och militärguvernör av

övre Schlesien, alldeles som d"Annunzio i Fdume, och

organiserade sina insurgentband, bland vilka det bevisligen fanns

polska soldater. Och nu senast har han uppträtt i Paris för

att föra det arma Schlesiens talan gent emot de blodsugande

tyskarna. Men då han också ville framföra sina klagomål

i London, vägrade Lloyd George honom pass till England.

Korfantys personlighet kan lämnas åsido, men Polens

schlesiska politik, som efter världskriget kastat en ny gnista

i krutdurken, lovar ej gott för världsfreden, ifall regeringen

fortfarande gör sig solidarisk med detta äventyr. Ehuru

omröstningen gav vid handen, att 60 % tyskar stå emot 40 %

polacker, ville polska riksdagen icke avbida det internationella

domslutet i Genève, utan förklarade genom ett nästan

enhälligt parlamentsbeslut, att "återföreningen med Polen

utgör en naturlig rättighet för oberschlesiska befolkningen, som

bebor detta land sedan sekler tillbaka och som på

omröstningsterritoriet, oaktat sitt långa slaveri, bevarat såväl polskt

tungomål som medvetandet att höra samman med polska

nationen. Det oberschlesiska folket uppfattar också

underrättelsen om att dess land hotas av att åter kastas under

det preussiska oket såsom en ny orättvisa och en stor olycka.1 io

det nya polen

Det grep till vapen för att inför hela den civiliserade världen

visa, att det föredrager döden framför slaveriet, såsom polska

folket alltid gjort vid alla sina resningar under 150 år."

Och tidskriften "Tygodnik illustrow.any", som nyligen

hade hans porträtt — en lidelsefull, något mager folktalare,

icke längre den välfödde schlesiern, såsom en äldre bild

visar — betecknade Korfanty som "folkets själ" och hans

företag som "en seger för hela den civiliserade världen".

Och detta har avseende på en man, som — enligt den

schle-siska "Grenzzeitung" — hotade att, såsom protest mot

Lloyd Georges försiktigt uttalade betänkligheter om

polackernas tilltag, förstöra alla hyttor och bergverk i Schlesien,

ty "ingen makt i världen kan avhålla det polska folket från

detta steg". Och de officiella tyska rapporternas fotografier

av många slott, järnvägsbroar och skolor i Oberschlesien tala

sitt hemska språk. Det vore beklagligt, om det polska folkets

själ skulle tala genom Korfantys mun. Det är i så fall icke

längre de sublima ord om det universella brödraskap och

den folkförsoning, som predikades av Mickiewicz och

Krasinski. Polen får icke nedsätta sina vackra historiska

minnen genom att jämföra Korfantys framfart med

resningen 1831 och 1864, och det är icke med sådan taktik eller

sådana fraser, som ett verkligt nationernas förhund skall

bildas. Polen har först och främst så ofantligt mycket att

göra för att bygga upp sin unga stat på solid ekonomisk

grund, även utan den schlesiska guldgruvan. Ensamt

judefrågan ger det tillräckligt att skaffa. I öster äro många

problem med oberäkneliga och farliga grannar ännu olösta, och

vill Polen onödigtvis reta upp Tyskland mot sig, kan det

endast skada Polen självt. Tyskland ligger dock emellan

Frankrike och Polen, och de franska sympatierna för Polen

kunna betänkligt svalna, om ett återupprättat Ryssland är

i stånd och villigt att återbetala sina lån till de en gång

så såta vännerna väster om Rhen. Polens civilisatoriska väg

pekar västerut, icke mot den gåtfulla östern.det nya polen

■121

IV.

Den ukrainska frågan betraktas för närvarande av

polackerna som avförd från dagordningen, därför att den tills

vidare har blivit löst till deras förmån. Men den är

sannerligen icke bragt ur världen för det. Med det forna Ryssland

ha polacker och ukrainare många beröringspunkter, och

eftersom de båda folkens skaplynne är så olika, kan det lätt

leda till nya konflikter. Detta beror naturligtvis också på,

huru det nya Ryssland blir omgestaltat, men i vilket fall som

helst skall Moskovitien icke gärna se ett starkt Polen eller

ett starkt Ukraina. Polen skall kanske finna sig i ett drägligt

grannskap med det forna tsardömet, och uteslutet är icke, att

Ukraina, det "lilla" Ryssland, skall räcka handen åt det

"stora", om det blott får garantier för bevarandet av sitt

modersmål och sina historiska traditioner. Men ett samgående

mellan polacker och ukrainare anser jag för lång tid

otänkbart. Polacken, med sina nedärvda szlachtatraditioner,

föraktar i själ och hjärta den rustike ukrainaren och glömmer,

att han "också är människa", om också icke adelsman, och

att även hans kultur i själva verket har gamla anor, fast

den våldsamt kvävdes redan i sin linda.

Detta gör den östgaliziska frågan alltjämt så brännande.

Lemberg må förbliva en polsk kulturhärd i sydost, men lugn

blir där säkerligen icke, förrän rutenerna i denna landsända

få fullständig autonomi, och därför vore det önskvärt, om

denna f. d. kronlandshalva bleve en autonom stat, som, då

tiden är mogen, kan få anslutning till ukrainarna vid

Dnjepr.

Var har Polen nu den store, starke och vidsynte statsman,

som kan lotsa statsskeppet ut ur bränningarna, då det skall

börja sin världsomsegling? Tyvärr saknar Polen en sådan,

och det har ännu icke ens en president för sin nyskapade

republik. Polen, liksom de andra slaviska statsbildningarna1 io

det nya polen

över huvud, kräver en stark regering, som kan hålla stången

mot det demagogiska mångväldet i demokratiens och den

exklusiva nationalismens tecken. Den polska diplomatien

har i alla tider gjort sig känd för stor smidighet, men av

verklig statskonst kan ej mycket spåras. Ett färskt exempel

är den nyligen avgångne utrikesministern Sapieha, vilkens

kanske enda förtjänst var, att han är en gentleman och

bärare av ett historiskt namn. Men huru ömklig ter sig ej

hans diplomatiska verksamhet gent emot hans kollegas i Prag,

Benes, som under outröttliga resor till den "stora" och den

"lilla" ententen skurit den ena lagern efter den andra! Såsom

mannen, den där skall göra"t, utpekas Josef Pilsudski, vilken

ock torde få många röster vid det stundande presidentvalet.

En verklig statsman är dock Pilsudski näppeligen. Han har

gjort ett storverk genom att samla folket som en ny

Kosciuszko och lägga en grund till det nya riket, men han

torde ej ha de kvalifikationer, som krävas för det inre

uppbyggandet. Han är dock folkhjälten, som i sin personlighet

och i sitt äventyrliga liv representerar de bästa sidorna av

den polska karaktären, och han gav mig, trots det flyktiga

sammanträffandet, intrycket av en stark personlighet, om

jag också icke föll i den exalterade förtjusning, som grep

den alltid överspände och apokalyptiskt fjärrskådande

Merezjkovskij, då denne ryske författare under sin vistelse

i Warszawa hade fått äran av en audiens hos honom.

Hans levnadshistoria kan läsas som en roman. Vår bistra

tid saknar ej heller sina "romantiska" heroer, och om

världskriget har förstört oerhört mycket, har det ock alstrat stora

personligheter, vilka, det förutan, alldeles skulle ha trängts

i skuggan. För 30 år sedan var Pilsudski deporterad i östra

Sibirien, för 20 år sedan satt han fängslad i Warszawas

citadell och för 5 år sedan i ett tyskt fängelse. Nu residerar han

som polsk riksföreståndare i det f. d. rysk-kejserliga

Belve-derepalatset bortom Lazienki-lustslottet, där för snart ettdet nya polen

■123

hundra år sedan storfurst Konstantin Pavlovitj hade utövat

sitt skräokregemente.

Pilsudskis yttre har icke något särskilt imponerande. I

sin enkla krigaruniform skulle man kunnat taga honom för

vilken vanlig officer som helst. Jag hade nästan väntat att

hos honom finna en svag likhet med vår Branting på grund

av porträttets buskiga mustascher, skarpa profil och

upprättstående, korta hårkam. Men intet av allt detta! Den polske

statschefens små skarpa ögon ha intet av den f. d. svenske

statschefens djupt själfulla, nästan lyriskt vemodiga blick,

och det något torra humoristiska skratt, varmed han stimdom

kryddade sina enkla ord under vårt samtal, är fjärran från

Brantings hjärtevinnande leende. Trots en nyss övervunnen

sjukdom är den smärte, starkt byggde Pilsudski full av

spänstighet och energi. Men om vår socialisthövding hade

försmäktat många år i Sibirien, irrat som ett hetsat

villebråd ii Litauens skogar och slitit fästning i Tyskland, skulle

han kanske ock fått något av Pilsudskis strama krigarväsen.

Ättling av en gammal litauisk adelssläkt, i vars ådror även

polskt och vitryskt blod flöt, föddes han i Zulow nära Wilno

1866, då Muravjevs skräckvälde kulminerade efter

januariresningens undertryckande. Den nästan ruinerade familjen

måste flytta in till Wilno, där Jözef redan på skolbänken

fick kroppslig känning av den ryska reaktionen, men just

därigenom närdes den patriotiska frihetslust, som han fått

i arv av sin intelligenta, djupt religiösa mor. Sina medicinska

studier i Chankov måste han avbryta, då detta ryska

universitet stängdes på grund av studentoroligheter. Återkommen

till hembygden, blev han själen i ett polskt revolutionärt

ungdomsförbund. År 1887 kommo ryska revolutionärer till

Wilno för att förbereda ett attentat mot Alexander III, men

Pilsudski var döv för dessa locktoner. "Polackernas

revolutionära plikt är att kämpa mot det ryska förtrycket, men

icke att verka för en ändring i den ryska regimen, vars1 io

det nya polen

följder för Polen kunde bli tvivelaktiga. Som socialist är

jag motståndare till terroristisk agitation."

Hans bror Bronislaw, etnograf av facket, invecklades

emellertid i attentatsprocessen och dömdes till 15 års

deportation. Även Jozef blev misstänkt och dömdes till 5 års sibirisk

förvisning. När han återkom 1892, bildade han i Warschau

för Polens oberoende en politisk grupp, varur framgick

P. P. S., det polska socialdemokratiska partiet, och

grundade en tidning "Robotnik", vars redaktör, förnämste

medarbetare och sättare han själv blev. Han utvecklade en livlig

propaganda och spred sitt blad från fabriksstaden Lådz

i väster till Litauens småstäder i öster, men tryckeriet

upptäcktes, och Pilsudski inspärrades i Warszawacitadellets X.

paviljong. När en rysk gendarmeriofticer uttryckte sin

förundran över att en polsk adelsman kunde stå i spetsen för

ett "samhällsupplösande" arbetarparti, svarade Pilsudski:

"Saken skulle kanske synas er mindre orimlig, om ni

betänkte, att mina förfäder redan voro fria medborgare, när

edra ryska furstar redo på edra bojarers ryggar." Från

fängelset flyttades han till sjukhuset genom en list, i det att

en vän, som nu är professor i Warszawa, i en läkares

förklädnad utfärdade sjukbetyg åt honom. Och så slog åter

frihetens timme.

År 1905 for han till Japan för att organisera myteri i den

ryska hären, men den japanska regeringen ville ej lämrna

honom vapen, och nu fick han klart för sig, att det polska

folket måste lita på sina egna krafter. Efter den ryska

revolutionens misslyckande organiserade han i stillhet ett

nationalvärn, som på egen hand skärmvtslade med ryssarna,

men när många av hans kamrater ertappades och avrättades,

flyttade han sin verksamhet till Krakau, där grunden lades

till en polsk nationalarmé, 10,000 man stark. Han bidade

sin tid, och den kom med det förlösande världskriget.

Pilsudskis plan var klar. Polackerna skulle med nöje hälsa

tyskarna som räddande änglar, men sedan Ryssland blivitdet nya polen

125

oskadliggjort, skulle sambandet med tyskarna lösas.

Pilsud-ski tog överbefälet över de polska legionerna och överskred

den 6 aug. 1914 den ryska gränsen, vilket hade till närmaste

följd, att storfurst Nikolaj Nikolajevitj utfärdade sin

svassande proklamation för att locka polackerna på sin sida.

Men samtidigt organiserade Pilsudski en polsk militärkår

("P. O. W."), som oberoende av centralmakterna skulle

arbeta för Polens självständighet. När han 1916 nedlade

kommandot över legionerna, som måste kämpa i de tyska lederna,

sökte centralmakterna få honom på sin sida genom

kejsarproklamationen den 3 november 1916. Men detta löfte om

Polens partiella oavhängighet kom för sent. Pilsudski sökte

förmå Österrike att ge sitt bifall till att en självständig polsk

armé bildades, men Österrike vägrade och internerade honom

i Krakau. När Pilsudski hellre ville upplösa legionerna

än göra dem till redskap åt tyskarna, blevo de med flit

skingrade till olika förläggningsorter. Då han formligt

vägrade att avlägga trohetsed åt centralmakterna, häktades han

för högförräderi och inspärrades i Magdeburgs fästning.

Den tyska omvälvningen öppnade fängelsets portar för

honom, och han återkom 1918 till sitt land enhälligt hälsad

som dess befriare och förste styresman — samma år som

Masaryk hemvände till Prag efter sin fyraåriga odyssé och

enstämmigt korades till den tjechoslovakiska republikens

förste president.

Men härtill inskränker sig ock likheten mellan dessa båda

statsgrundare, som världskrigets stormböljor lyftat till

samhällets högsta toppar. Masaryk är framför allt den

djupsinnige tänkaren, av vilken världskriget skapat en stor

statsman, vilkens andliga vigör förskönar och föryngrar

sjuttio-åringens av grubblerier och studier något tärda anletsdrag.

Pilsudski är rätt och slätt soldaten och agitatorn, väderbiten

och fårad av fysiska strapatser. Och det återstår att se, om

han med samma fasta hand kan styra den polska farkosten,

som då han hjälpte till att bygga och sjösätta skrovet.

*i2ö

det nya polen

Från Belvedere och Lazienki leder in till själva staden en

lång allé, Warszawas vackraste promenadväg. Där satt på

bänkraderna under min vandring en massa människor, som

bidade våren, förebådad av ljumma fläktar och späd grönska.

En sådan vår hade det ock varit år 1811, när Napoleon

ryckte österut på sitt tåg till Moskva. Då fylldes ock

polackernas hjärtan med ljusa förhoppningar, som återspeglade

sig i Mickiewicz" nationella hjältedikt. Men på den korta

våren följde en lång höst och en förfärlig vinter. Måtte det

icke upprepas nu!

Det är med svidande hjärta, som jag målat det nya

politiska Polen i delvis mörka färger. Jag har hittills gällt som

ärlig vän av Polen, och jag ämnar förbliva det, ty jag har

hög tanke om dess litteratur och vetenskapliga arbete och

är fullt medveten om de urskuldande svårigheter, som den

polska statens konsoliderande innebär. Men vilja polackerna

behålla sina gamla sympatier i Europa, åtminstone hos de

"neutrala", är det av stor vikt för dem, att de följa en både

klok och högsinnad politik — icke blott mot Litauen och

Ukraina, utan ock mot Tyskland, om de verkligen vilja vara

civilisationens utpost i öster. Och om Polens oberschlesiska

politik skulle spränga ententen, vore det kanske sorgligast

för polackerna själva, ty huru bristfällig denna entente än

må vara, är den dock för närvarande den enda säkra

grundvalen för ett stabiliserat Europa och polackernas bästa skydd.

Talet om "polsk imperialism" må vara obefogat, men för

misstanken om chauvinism kan nationen icke fritagas, och

de historiska slagorden om Jagiellonernas "fridsamma idé"

och polackernas "milda blod" äro för närvarande tomma

fraser.

Men varför skulle polackerna särskilt gå fria från den

landhunger, som i all synnerhet gripit de slaviska folken efter

den stora världskraschen? Det är ock i viss mån ursäktligt,

om den relativt så lätt och fort återvunna friheten i början

stiger åt huvudet på de tre bröderna, som nu funnit varandradet nya polen

127

under samma tak, och väcker aptit efter alla territorier, över

vilka den gamla adelsrepubliken en gång har härskat, men

vilkas rent polska karaktär är omtvistad. Men icke minst

gäller det att välja den rätta taktiken och de ärliga

kampmetoderna. Med blotta pockandet eller med zajazdkupper

kommer man icke långt.

. Polackerna ha kanske sitt svåraste befrielseverk framför

sig, och deras läge är alltid hotat, så länge ett uppretat och

i sin ordning revanschlystet Tyskland över Polen kan räcka

handen åt ett restaurerat Ryssland. Ett starkt, odelat Polen

bör ligga i Europas intresse, men om det i sin

självtillräcklighet stöter från sig alla sina grannstater, dömer det sig

till en isolering, som kan ha ödesdigra följder.

Men även här måste något gott uppstå ur Romanovs

och Habsburgs ruiner, om också den nuvarande östra

horisonten är mycket molnhöljd. Världshistorien mäter icke med

små tidsmått i månader eller år, och den stora

brytningsperioden kräver sin tid för .den stora omdaningsprocessen.

Det polska folket har med heder överstått den värsta

prövning, som pålagts ett folk, och genom bittra erfarenheter

bör det taga nyttig lärdom för framtiden. Det teatraliska

utropet, som lagts i Kosciuszkos mun, då han togs till fånga

av ryssarna, Finis Poloniæ, är en bevislig osanning. Det skall

helt visst ej heller kunna upprepas, och någon svensk skald

må aldrig få anledning att, såsom Snoilsky på iSöo^talet,

kväda om Polen:

"Där gror ej strå. Där är allt liv förött."DEN TJ ECHO SLOVAKISKA

REPUBLIKEN.

Denna statsbildning var den första inom den slaviska

världen som en naturlig följd av världskrigets omvälvningar.

Den uppsteg ur Habsburgs ruiner med samma

naturnödvändighet, som när en mogen frukt faller från trädet. Problemet

tycktes vid första påseendet mycket svårlösligt, och själv

hade jag i förstone mina starka tvivelsmål, därför att de

båda nationer, som i historisk tid bebott Böhmen och

Mähren, tyskar och slaver, icke kunna skiljas genom en

geografisk formel, utan äro på sina ställen så insprängda i

varandra, att de icke kunna utan våld tudelas. Böhmen,

delvis även Mähren, bildar av naturen ett bestämt avgränsat

land, och båda nationerna kunna betraktas som autochtoner,

d. v. s. besitta samma ursprungliga hemortsrätt. Ja, tyskarna

ha härvidlag till och med försteget, eftersom de germanska

markomanerna funnos på högplatån vid Elbes floddalar

söder om Erz- och Riesengebirge, innan slaverna gjorde sig

bofasta i det land, som fick sitt historiska namn av de

keltiska bo j erna.

Kanske går ingen av de slaviska statsbildningarna en

lyckligare framtid till mötes än tjechernas, om man får

döma efter prologen. Men intet slaviskt folk har heller varit

så bra rustat för sitt självständiga värv som dessa tjecher,

därför att de genom det geografiska läget stått den allmännai52 den tjech o slovakiska republiken

europeiska odlingen närmast och just genom den hårda

tyska skolan lärt sig arbeta praktiskt och målmedvetet.

Tjechen handlar som en german i god mening, hans

tänkande har något gemensamt även med den tyska logiska

grundligheten, och härtill kommer hans äktslaviska

temperament, livligt och lättrörligt, initiativlystet och

nationellt-demokratiskt, men utan den ryska loj heten eller trögheten,

utan den religiöst svärmiska, nästan mystiska

självöver-skattningen hos polackerna eller den alltför bullersamma

patriotism, som hos serberna någon gång kan slå över i

chauvinism eller aggressivt utvidgningsbegär.

Och tjechema ha i själva verket haft den suraste

erfarenhet av det gamla Habsburg. Deras land blev visserligen

ioke sönderhackat av tre örnar, såsom fallet var med Polen,

men det utsögs grundligt av en enda makt, Habsburg, och

efter de protestantiska tjechernas nederlag i början av det

trettioåriga kriget (slaget på Vita berget vid Prag 1620),

förtyskades och fördummades tjecherna totalt genom den

jesuitiska propagandan. Det österrikiska Polen hade ändå

tillfredsställelsen att redan 1817 kallas konungariket Galizien

och fick efter det tysk-österrikiska kriget 1866 en mycket

vidsträckt självstyrelse med egen minister i Wien. Men

Böhmen—Mähren blev helt enkelt ett österrikiskt "arvland",

som till Wien måste lämina en god del av sina inkomster och

naturliga tillgångar för Habsfourgs egoistiska

stormakts-syften i tysk anda, och trots de separatistiska

upplösningstendenserna i Österrike föll det aldrig Frans Josef in att

genom en så enkel handling som t. ex. en kungakröning i

Prag söka bryta udden av tjechernas opposition. Ett

konungarike Böhmen hade kantänka varit sårande för den

övermodiga magyariska "æresfölelsen"!

Huru än det forna Österrike kommer att omgestaltas,

tror jag, att den tjechiska staten skall bliva den tongivande

däri. Det är tjechernas förtjänst, att redan före

världskriget åtskilligt sopades bort av den byråkratiska slentrian

9. — Jen sen, På Romanovs och Habsburgs ruiner.i52 den tjech o slovakiska republiken

och det militäriska damm, som hade lagrat sig över det

skröpliga Habsburg. Ämbetsmännen i den nya staten äro

unga"krafter, praktiska, energiska och målmedvetna. I fråga

om redbarhet, handlingskraft och samhällsordning hava alla

andra slaviska folk utan undantag mer eller mindre att lära

av detta tjechiska folk, som har överlevt både

husit-fejdernas och det trettioåriga krigets stormar och som alltid

gått i spetsen för folkliga rörelser, stundom mycket

radikala och revolutionära, men alltid på bred, folklig grund.

Det är fyllt av denna protestantiska anda, som besjälade

"Guds stridsmän" under medeltidens religionskrig, och som

förde Hus på bålet och drev Komensky (Comenius) i

landsflykt till Sverige.

Under världskrigets vapenslammer försiggick den

tjechiska nybildningen på ett stillsamt, nästan omärkligt

sätt, och från intet håll, ej ens tyskt, förspordes någon

öppen protest däremot. Något överraskande var det i själva

verket icke, ty den politiska pånyttfödelsen var förberedd

genom halvtannat århundrades samhällsarbete, som från

början hade ställt sig på demokratisk, kulturell grund i

upplysningens tecken. Den tjechiska renässansen går tillbaka

till Josef II :s dagar, då den "upplysta despotismens" tyska

bildningssträvanden i förening med det väckta intresset för

jämförande språkforskning och folkpoesi indirekt främjade

även den slaviska emancipationen. Det var den gamla goda

tiden, då det tyska Wien också var en slavisk kulturhärd

och då tysken Herder uppammade en sådan äktslavisk, men

på samma gång universell vän av ett ideeilt "nationernas

förbund" som den slovakiske skalden och predikanten

Kollår, vilkens äkta humanitet icke får bedömas efter hans

barnsligt polemiska utfall mot tyskarna i den misslyckade

Danteimitationen "Slåvas dotter". Men Böhmen och

Mähren voro vid slutet av det adertonde århundradet totalt

förtyskade, åtminstone i städerna, och på politisk frigörelse

var ännu icke att tänka. Visserligen hölls 1848 en s. k. sia-i52 den tjech o slovakiska republiken

visk kongress i Prag, men om den eljest skulle kunnat bära

någon politiskt frukt, vilket då var mycket osannolikt, sörjde

den österrikiska regeringen nitiskt för att den slaviska

sammanslutningen blev ett fiasko. Palacky, en av det slaviska

Böhmens banbrytande patrioter, måste offra politiken och

odelat ägna sig åt sin historiska forskning, vilket blott var

till lycka för Böhmen och för honom själv, men andra

hamnade i österrikiska fängelse^ eller måste gå i landsflykt.

Belägringstillstånd proklamerades i Prag 1849—53> och den

enda betydande tjechiska tidningen "Nårodni noviny"

indrogs. Först efter 1861 började den tjechiska nationen göra

sig hörd i parlamentet och tum för tum arbeta sig fram mot

sitt självständighetsmål genom de ständiga kompromisser

och partipolitiska geschäftsmanipulationer, som i så många

årtionden voro betecknande för den österrikiska

statskonsten.

Liksom för polackerna kom världskriget som förlossaren

för tjecherna, men här betingades segern närmast genom

tyskarnas nederlag, varemot tyskarnas framgångar mot

Ryssland möjliggjorde Polens återupprättande. Under det

att de tjechiska legionerna såväl i Frankrike som i

Ryssland kämpade mot det gamla Österrike, smiddes ännu

skarpare vapen av de tjechiska exulanterna i Paris, London

och Förenta staterna, framför allt av de båda, som nu i

främsta rummet leda den tjechoslovakiska republiken, båda

lärda män: filosofen och sociologen Masaryk och Benes,

docent i sociologi vid universitetet och språklärare vid Prags

handelshögskola. Den snabbhet, varmed den nya staten

uppbyggdes, visar bäst, att jordmånen var väl förberedd och

planen omsorgsfullt uppgjord.

Den 28 oktober 1918 bildades en nationalkommitté av

samtliga partier, som i förening med sokolister (idrottsmän)

övervakade ordningen och övertog förvaltningen efter de

avsatta österrikiska myndigheterna. En av dess första

uppgifter blev att rensa det slovakiska territoriet från magya-i52 den tjech o slovakiska republiken

rerna, upphäva censuren samt omlägga post- och

telegrafväsendet. Redan den 14 november 1918 konstituerades en

nationalförsamling under presidium av d:r Kramar, det

ungtjechiska partiets ledare och under världskriget liksom

Masaryk dödsdömd som högförrädare. Enhälligt valdes till

president Masaryk, och den första regeringen bestod av tre

socialdemokrater, tre nationaldemokrater, fyra agrarer, tre

socialister, två slovaker, en klerikal och en "vilde".

Nationalförsamlingens första stora beslut fattades den 16 april 1919.

Då antogs den nya jordegendomslagen, varigenom 17,000

kvadratmil jord, som tagits av tyskarna 1620, återbördades

till den nya staten.

Den nya författningen antogs den 29 februari 1920 i den

nya riksdagslokalen, det forna konstmuseet Rudolfinum vid

Moldau nedanför Karlsbron. Det gamla lantdagshuset på

andra isidan floden har sålunda spelat ut sin otacksamma

roll. Denna grundlag, fördelad på 134 paragrafer, är, såsom

man på .förhand kunde vänita, hållen i demokratisk anda.

Den lagstiftande makten ligger enbart hos folket,

representerat av en senat och en deputerad kammare. Den förra

består av 150 ledamöter, valda för en period av 8 år, och

för rösträtt till senaten kräves en ålder av minst 26 år, för

valbarhet minst 45 år. Deputeradekammaren består av 300

medlemmar, valda för 6 år; för rösträtt kräves ett

åldersminimum av 21 år, för valbarhet 30 år. Alla riksdagsval

måste företagas på en söndag. Även kvinnor äro både

röstberättigade och valbara till båda kamrarna1, som själva utse

sina resp. presidenter. För beslutande av krig och

grundlagsändringar erfordras tre femtedelar av samtliga röster, för

åtal mot republikens president och regering två tredjedelar.

I händelse riksdagen är försatt ur verksamhet, tillsättes ett

permanent riksdagsutskott av 16 deputerade och 8 senatorer.

Båda kamrarna ha samma motionsrätt utom i fråga om

ärenden rörande budget och härväsen, vilka först skola

be-1 För närvarande sitta 8 kvinnor i deputeradekammaren.i52 den tjech o slovakiska republiken

handlas i deputeradekammaren. Grundlagen föreskriver full

likställighet mellan könen, utan avseende på nationalitet, ras

eller konfession, och minoriteternas rätt skall lagligt

skyddas. Den verkställande makten representeras i främsta

rummet av presidenten, som väljes för en period av sju år. Han

har rätt att sammankalla och upplösa riksdagen, som skall

sammanträda två ordinarie gånger om året.

Den 15 juni 1919 förrättades de första kommunala valen,

som utföllo sålunda: socialdemokrater 24 %, agrarer 21 %,

tjechoslovakiska socialister 20 %, klerikala folkpartiet 16 %,

nationaldemokrater 10 %, "vildar" och diverse grupper

9 %■

Det tjechiska partiväsendet är ej så komplicerat och

mindre suddigt än i andra slaviska nybildningar, ty de olika

partierna — inalles 8 tjechiska — ha uppstått ur den

samfällda oppositionen mot Habsburg ooh dess förut

dominerande tyskhet. Men utom dessa 8 partier finnes det 6 tyska

partier och 2 magyariska. Ej långt efter 1848 — "det galna

året" —- lades grunden till ett allmänt tjechiskt folkparti,

som till ledare fick historikern Palacky och hans måg baron

Rieger. Det hade ännu näppeligen ett bestämt program, utan

sökte gencxm patriotiska upplysningsskrifter väcka den

nationella känslan över huvud och egga folket till sammanhållning

gent emot den övermäktiga tyskheten. Detta folkparti kunde

dock ännu föga göra sig hört i det politiska livet, så länge

den österrikiska parlamentarismen gick i den tyska

Wienregeringens och byråkratiens ledband.

Den polska resningen 1863 vållade en

meningsskiljaktighet, som förr eller senare måste leda till splittring, i den

mån som det tjechiska medvetandet blev livligare. De äldre,

mer moderata elementen, med Rieger i spetsen, ställde sig

på ryssarnas sida, varemot de yngre, radikalare

sympatiserade med polackerna. Brytningen blev definitiv 1868, då

grundstommen av det gamla folkpartiet konstituerade sig

som det gammaltjechiska partiet, vilket ännu stod kvar på134 den tjechoslovakiska republiken

österrikisk författningsgrund ooh sökte sina inflytelserikaste

anhängare bland den böhmiska feodaladeln,

"Grossgrund-besitz". Det gammaltjechiska partiet bidrog kraftigt till

upprättandet av Prags tjechiska universitet 1883 och till

Stre-mayerbeslutet av år 1880 om det tjechiska språkets

användning i domstolar och ämbetsverk vid ,sidan av tyskan.

Dess förnämsta språkrör var en lång tid den på tyska skrivna

tidningen "Politik". Partiet förlorade dock allt mer i

betydelse, och när de s. k. punktuationerna av år 1890 om

Böhmens språkliga tudelning (med slutet tyskt område) och

minoritetsskydd föllo igenom, försvann den store patrioten

Rieger från den politiska arenan.

Den obestridliga ledningen övertogs nu av det

ung-tjechiska partiet, som i sig uppsög landets bästa politiska

och intelligenta krafter ooh ställde sig på rent nationell själv

ständighetsgrund. Dess båda förnämsta organ blevo det av

d:r Julius Grégr 1861 grundade "Nårodm listy", som allt

fortfarande är det slaviska Böhmens största och mest

spridda tidning, och "Lidové noviny", som i Brünn (Brno)

redigerades av politikern, advokaten Adolf Strandsky. Det

ungtjechiska partiet, som definitivt konstituerade sig 1874,

uppställde följande huvudkrav: erkännande av Böhmens

statsrättsliga ställning, fri obligatorisk skolundervisning

samt religions- och samvetsfrihet.

Det starkaste partiet i riksdagen är för närvarande det

socialdemokratiska, som består av 74 tjechiska deputerade

och 41 senatorer samt 31 tyska resp. 16. Det är också

naturligt, att socialdemokratien skulle slå djupa rötter i Böhmen,

ty det sociala draget i dess historia kan spåras allt ifrån den

tjechiske tolstojanen Chelcicky i medeltiden. På grund

av de stränga censurförhållandena i det gamla Österrike

kunde de tjechiska socialdemokraterna dock först relativt

sent utbilda sig till ett politiskt parti och måste i förstone

ansluta sig till de tyska meningsfränderna och

Internatio-nalen. Tjechiska socialdemokrater deltogo i de allmännai52 den tjech o slovakiska republiken

kongresserna i Götha och Paris. Först 1897, då det

österrikiska riksrådet (parlamentet) fick sin ur den allmänna

rösträtten framgångna femte valkuria, kunde den tjechiska

socialdemokratien bilda en egen fraktion under ledning av

Némec m. fi. och med "Pravo lidu" som organ.

Men även här förnekade tjecherna icke sin nationella

egenart, ty omedelbart efter den allmänna rösträttens

införande i Österrike organiserades 1897 det tjechoslovakiska

nationalsocialistiska partiet, som till ledare fick Klofac och

till organ den spridda tidningen "Ceské slovo". Det ställde

sig på nationell grund, upptog ungtjechernas statsrättsliga

krav och höll strängt på det tjechiska språkets företräde.

Partiet rekryterades huvudsakligen ur småhantverkarnas

led, överensstämde i sina sociala krav med den

internationella socialdemokratien, var antimilitaristiskt och hade väl i

början fått en smula antisemitisk anstrykning, ehuru den

böhmiska judefrågan på långt när icke har samma

"brännande" karaktär som i Polen. Särskilt på det uppväxande

släktet har partiet verkat upplysande genom sina socialistiska

ungdomsföreningar. Men dessutom finns ett s. k.

arbetarnas framstegsparti, representerat av några relativt fåtaliga

högersocialister, och på tyskamas sida ett kristligt

socialistparti, som närmast motsvarar det katolska

tjechoslovakiska folkpartiet. Det omhuldas visserligen av vissa

aristokrater (Schönborn, Lobkowic, Kinsky), men spelar

näppeligen någon roll i det politiska livet.

Däremot torde Böhmen sakna jordmån för anarkistiska

experiment. Visserligen är den tjechoslovakiska republiken

också lyckliggjord med "hemmabolsjeviker", särskilt efter

fraterniseringen med ryssarna 1 de sibiriska fånglägren, men

den upplyste och i allmänhet burgne tjechiske bonden och

industriarbetaren slår dövörat till för kommunistiska

locktoner. Presidenten Masarvk, själv framstående sociolog och

utmärkt kännare av den ryska litteraturen, framhöll i sitti52 den tjech o slovakiska republiken

förträffliga programtal bolsjevismens teoretiska ohållbarhet

och dess praktiska meningslöshet för västsiaverna.

De gamla adliga jorddrottarna, "Grossgrundbesitzer",

ha avlösts av det tjechiska (och tyska) agrarpartiet, som

dock icke heller är högkonservativt längre, utan har

demokratiserats ooh särskilt lägger an på praktiska reformer. Det

konstituerades redan 1903, men en förberedelse var gjord

redan 1896 genom grundandet av en böhmisk

jordbrukar-förening. Man kan sålunda "knappt tala om någon

"reaktionär" österrikisk strömning i detta burgna bonde- och

industriland, den skulle i så fall ha funnit sitt förkroppsligande

i de tjechoslovakiska nationaldemokraterna, som närmast

representera "högern". Ooh ännu märkas inga starkare

slitningar mellan "liberaler" och socialdemokrater, ty båda stå

på nationell grund och hysa liika varmt intresse för

folkupplysningen. Redan innan den böhmiska staten själv kunde ta

hand om folkbildningen och ännu måste på den

parlamentariska -kompromissens väg tigga understöd av regering och

riksråd för sina kulturella önskemål, sökte inan på både

germanskt och slaviskt håll främja folkupplysningsarbetet.

Såväl Deutscher Schulverein som Matice Skolskå ha inlagt

stora förtjänster om nyttiga kunskapers spridande i

samhällets bredare lager. Antalet analfabeter i hela republiken

är högst 3 %, men i Böhmens och Mährens tysk-slaviska

distrikt knappt 1 %.

Vill man särskilt utpeka en person, som i främsta rummet

har verkat för denna demokratiska republik, vars framtid

synes mig löftesrikare än de andra slaviska

statsbildningarnas, kan det icke råda någon tvekan. Mannen heter Masaryk.

Tomas Masaryk föddes den 7 mars 1850 i den lilla staden

Hodonin (Göding) i sydöstra Mähren vid floden Morava

(March) på gränsen till Ungern. Hans far, som var avi52 den tjech o slovakiska republiken

slovakisk börd (modern härstammade från Tyskland), tjänade

som kock på en herrgård. Sin första knapphändiga

undervisning fick sonen i kyrkoskolan, sedan i en tysk folkskola.

Enär han var för ung för att kunna komma in på

lärarsemi-nariet, stannade han en tid kvar i Hodonin, där han gav

pianolektioner, och fick sedan plats i Wien hos en låssmed,

hos vilken hans mor hade tjänat. Han härdade dock ej ut

länge där, utan återvände till sin födelsebygd och lyckades

komma in på gymnasiet i Brunn efter studier på egen hand,

samtidigt med att han gav lektioner åt andra. Men då han

vägrade att bikta sig för den katolske religionsläraren, måste

han avbryta skolgången i sjätte klassen och begav sig till

Wien, där han lyckades taga studentexamen 1872 och

in-skrevs vid universitetet.

Efter en avhandling om Schopenhauers pessimism

promoverades han till filosofie doktor 1876 och studerade sedan

filosofi i Leipzig, där han knöt bekantskap med en ung

amerikanska, dotter till en försäkringstjänsteman i Brooklyn,

Garrigue, vilket namn han upptog som sitt egei. Efter ett

besök i Amerika 1878 blev hon hans maka. I detta äktenskap

föddes fyra barn, två söner, av vilka den äldre, Herbert, dog

under världskriget som målare vid 35 års ålder, och Jan,

legationsråd, samt döttrarna Alice och Olga, av vilka den

äldre blev filosofie doktor och nu är president i

tjechoslo-vakiska Röda korset.

Efter privatdocentur i Prag kallades Masaryk 1882 till

e. o. professor i filosofi vid det tjechiska universitetet och

begynte sina mycket uppmärksammade föreläsningar med en

kritisk utredning av Humes skepsis. Pä grund av motstånd

från klerikalt och konservativt håll dröjde det dock ännu 16

år, innan han blev ordinarie professor i ämnet. Frukterna

av hans vetenskapliga verksamhet föreligga i studier om

Hume, Pascal, den konkreta logikens lagar och marxismen.

Den bekämpade han skarpt för dess ringaktning av de

andliga värdena, förnekade frasen om absolut iämlikhet ochi52 den tjech o slovakiska republiken

fördömde den kommunistiska utopien. Som filosof var han

icke banbrytande eller originellt skapande, hans styrka låg

i den formella klarheten och den logiska skärpan. I

äktböh-misk anda sökte han en försoning mellan tro och vetande,

bekämpade icke mindre den ekonomiska materialismen än

den känslosamma mystiken och trodde fast på en personlig

Gud och på själens odödlighet.

Masaryk är dock snarare sociolog än filosof. Hans

grundliga studie om den ryska slavofilismen (Zur russischen

Religions- und Geschichtsphilosophie, 1914) röjer hans klara

blick för det historiska sammanhanget och för folkpsykologi.

Mest populär som författare blev han kanske genom den

på tyska skrivna boken om självmordet (1881) som den

moderna civilisationens sociala massföreteelse. I denna

skrift sökte han visa, att självmordens ökning i vår tid

kommer sig av den moderna civilisationens irreligiositet, dess

halvhet och karaktärslöshet, den förståndsmässiga

ensidigheten i folkuppfostran samt den överhandtagande

nervositeten. För sina idéer skaffade han sig språkrör i de av honom

redigerade tidskrifterna "Athenæum" (1883—90) och "Nase

doba" (efter 1893) med tungt vägande inlägg i tidens sociala

och litterära frågor. Banbrytare för en mer nykter

historisk uppfattning blev han 1887, då han i "Archiv für

sla-vische Philologie" med glänsande bevisföring ådagalade, att

de på sin tid så prisade Krålodvorsky (Königinhof) och

Zelenohorsky (Grimberg) handskrifterna om det slaviska

Böhmens lysande forntid och ursprungliga kultur voro

förfalskade och fabricerade i början av 1800-talet. Denna

litteraturhistoriska bragd blev ock en nationellt historisk

genom att skingra en del romantiska dimmor och leda den

historiska forskningen in på mer objektiva banor enligt

moderna arbetsmetoder. En svuren fiende till all svulst och

frasen, har Masaryk som stilist stundom gått till en motsatt

ytterlighet av något "torr" rationalistisk ordknapphet och

som litteraturkritiker kanske icke alltid varit fullt lycklig ii52 den tjech o slovakiska republiken

den estetiska värdesättningen, t. ex. i bedömandet av en så

komplicerad poetisk salamandernatur som det universella

skaldesnillet Vrchlicky.

Men med sin universella läggning förblev Masaryk en

god patriot, och hans studier inriktades tidigt på Böhmens

samhällshistoria genom folkpsykologiska studier om

kyrkoreformatorn Hus, den panslavistiske poeten Kollår, den

spirituelle publicisten Havlicek m. fi. För Masaryk lyste

samma humanitetsideal, som hade föresvävat den store

pedagogen Komensky (Comenius) och Böhmiska brödernas

frikyrkliga församling. Själv utgången ur Kants skola, är

Masaryk så långt ifrån någon "tyskhatare", att han fastmer

alltid -betonat, att tjechernas historia icke får betraktas som

en utrotningskamp mot tyskheten, utan endast som en

frigörelse från dess politiska övertag. I en skrift till de

tjechiska studenterna framhöll han vikten av att de unga icke

blott måste lära sig tyska, utan ock ett annat "kulturspråk"

för att icke stelna i nationell isolering.

Det var sålunda icke underligt, att Masaryk tämligen

snart kom att spela även en politisk roll. Han invaldes 1891

i det österrikiska riksrådet med ungtjechisk partibeteckning,

men nedlade mandatet redan 1893 och utträdde samtidigt

ur detta parti. Kring sig samlade han en liten grupp

radikala meningsfränder och grundade en tidning "Cas",

samlingshärden för de s. k. realisterna, vilka, såsom namnet

antyder, togo hänsyn till den nutida verkligheten i

demokratisk anda, men stodo mer främmande för ungtjechernas

ensidiga krav på en speciell "böhmisk statsrätt" i

historiskakademisk mening. De yrkade på oinskränkt pressfrihet och

allmän rösträtt utan skillnad på kön, konfession eller ras.

Dessa "realister" bildade 1897 det tjechiska folkpartiet, som

1907 ombildades under namnet tjechiska framstegspartiet.

Såsom dess representanter invaldes Masaryk och professor

Drtina i riksparlamentet 1907 och 1911. Här väckte hans

inlägg stort uppseende genom oförskräckta avslöjanden avi52 den tjech o slovakiska republiken

missförhållanden. Redan 1899 skar Masaryk sin första lager

som samihällsanklagare i den beryktade antisemitiska

Polna-rättegången, då en jude vid namn Hilsner falskeligen

beskylldes för ritualmord. Men ännu större vart hans seger

1909, då han i den ryktbara processen Friedjung-—Vasitj

avslöjade den österrikiska diplomatiens ränker i Belgrad.

Masaryks inflj-tande beror närmast på hans omutliga

rättrådighet och nobla personlighet, kulturellt förfinad genom

en universell bildning och på samma gång hjärtevinnande

genom sitt enkla, folkliga sätt. Sitt humanitära intresse har

han särskilt visat genom att främja en sund folkbildning

och nykterhet (själv är han absolutist) samt genom att taga

hänsyn till minoriteterna. Som bevis på hans oegennytta må

blott anföras ett fall. Under sin universitetstid hade han en

god vän i en judisk fabrikant Flesch, som av svårmod

begick självmord och testamenterade hela sin förmögenhet till

Masaryk. Men dessa 60,000 gulden ville Masaryk icke

begagna för egen del, utan anslog dem åt medellösa studenter.

Icke minst verkade han på det religiösa området som en

äkta son av Hus och de Böhmiska bröderna. När påven år

1870 proklamerade sin beryktade ofelbarhetsdogm, bröt

professor Masaryk officiellt med påvedömet och utträdde ur

den katolska statskyrkan 1880. Han gick i spetsen för den

protestantiska rörelsen "Los von Rom!" och anklagades

1910 av ärkebiskop Schönborn för kätteri. Men den tiden

är lyckligtvis förbi, då kättare brännas på bål som Hus "till

Guds förökade ära". Med hans kyrkliga opposition lades

ett protestantiskt frö, som redan har börjat bära frukt, i

det att flera hundra katolska präster i Böhmen trotsat

påvekyrkans onaturliga celibat och ingått äktenskap i stället för

att hålla sig med frillor, såsom seden eljest varit i den

katolska världen. I den tjechoslovakiska republiken stå, enligt

den officiella statistiken 12 millioner katoliker mot knappt 1

million protestanter (därav många slovaker), men i själ

och-hjärta är tjechen allt fortfarande protestant, utan katolskti52 den tjech o slovakiska republiken

bigotteri, och upprättandet av en självständig tjechisk

statskyrka, oberoende av Rom, är troligen blott en snar

tidsfråga.

Det är denne ovanlige man, som har skapat den nya

republiken och från kojan stigit upp till det ståtliga slott i Prag,

där förut tyska kejsare och tjechiska konungar residerat.

Världskriget slungade den Erde samhällstänkaren ur det

anspråkslösa arbetsrummet, och en flerårig landsflykt

begynte, som slutade med den lysande framgången.

Redan före krigsförklaringen mot Serbien hade Masaryk

vid ett samtal med ståthållaren i Prag, greve Thun, påpekat

vådorna av ett sådant steg med oberäkneliga följder. Han

stack ej heller under stolen med tjechernas olust att slåss

för tyskarnas skull mot sydslaver, eventuellt ock mot

fransmän ooh ryssar. Dessa förklaringar lära ha gjort starkt

intryck både på Thun och på ministerpresidenten greve

Stürgk, men det var för sent. Krigspartiet i Wien tog

överhand, och Masaryk fick rätt i fråga om både tjechernas

krigsolust och krigsförklaringens "oberäkneliga följder".

Masaryk lämnade sitt land i december 1914, ledsagad av

sin yngre dotter Olga, och dämdes till döden som

högförrädare, medan hans äldre dotter Alice blev häktad och ställd

under polisbevakning, och sonen Jan stacks in i ledet. Men

den fyraåriga landsflykten blev en oavbruten agitationsresa

från tjechiska fångläger i Ryssland och genom Sibirien till

Förenta staterna. Austria est delenda, Österrike måste

förstöras ! ,

Om detta politiska nomadliv förekomma några notiser i

en i bokhandeln otillgänglig tryckskrift, varav ett exemplar

finns i Stockholms kungliga bibliotek. Det är ett slags

politiskt föribrytaralbum, som polispresidiet i Prag 1917

konfidentiellt utgav rörande "hochverräterische Umtriebe von

österreichischen Tschechen im Auslande". I detta

syndaregister figurerar ock Masaryk bland mindre notabla

missgärningsmän. Man får därav veta, att han, son till en "Herr-i52 den tjech o slovakiska republiken

schaftsdiener", först begav sig till Italien och sedan till

Schweiz, där han höll "högförrädiska" tal vid två fester

med anledning av 400-årsjubileet för jan Hus. I Paris

organiserade han den tjechiska agitationen i utlandet i

förening med den nuvarande utrikesministern, d:r Eduard

Benes, som hade sökt sin tillflykt i Frankrike. I oktober

1915 installerades Masaryk som professor vid det nybildade

slaviska institutet i Kings College i London, i närvaro av

lörd Robert Cecil, och redan den 14 november 1915

utfärdades manifestet om den tjechiska oavhängigheten. När han i

slutet av 1918 återkom till Prag, hälsades han enhälligt som

fosterlandets fader och dess självskrivne förste ,president.

När jag sista gången såg Masaryk — det var

midsommaren 1920 — verkade den sjuttioårige statsmannen icke

äldre än den allvarsamme, något tystlåtne professorn, som

jag tio år förut hade lärt känna i Prag. På sista tiden har

han blivit hemsökt av en sjukdom, närmast vållad genom

överansträngning, som såg ganska hotande ut, men genom

några veckoris vistelse på Capri har han fullständigt

återvunnit sin hälsa och ungdomliga spänstighet. Och då han i

sin redingote och slokhatt rör sig bland folket, ledsagad

endast av en civilklädd sekreterare, har man svårt att i

honom tänka sig chefen för den stat, som under husitkrigen

lät tala om sig för sitt obändiga stridshumör, och där

fön-sterutkastning var ett relativt harmlöst sätt att bli kvitt

obehagliga motståndare.

Det kaa utan överdrift påstås, att ingen regeringschef i

hela världen för närvarande åtnjuter en sådan nästan till

dyrkan gränsande kärlek och. respekt av sitt folk som

Masaryk. Och denna kärlek tar sig stundom naiva, nästan

komiska uttryck. Att man efter honom uppkallat ett

lungsotssanatorium och ett studenthem, är förklarligt, och det

vare den tjechiska akademiens ensak, att den har utbytt

sin forne höge beskyddares namn Frans Josef mot

Masa-ryks. En flodkaj vid Prags Moldau må också gärna om-i52 den tjech o slovakiska republiken

döpas efter honom. Men nästan som löjligt fjäsk synes det

■mig, att man har ersatt det gamla hederliga namnet

statsbangården med "Masaryks bangård". Redan den tjechiska

benämningen Masarykovo nådrazi klingar opraktiskt tungt,

och lyckligtvis har Masaryk för sitt land varit mer än en

vanlig trafikchef eller "stins".

Ett storartat uttryck tog sig denna popularitet i den

nationalsubskription, som nyligen till Masaryks 70-åriga

födelsedag inbragte 50 millioner Krönen, och det vackra sätt,

varpå Masaryk använde denna nationalgåva, visar bäst hans

humanitära sinnelag. Allt anslog han till folkundervisning,

hälsovård o. d. Och Böhmens tyskar blevo ingalunda

lottlösa. Studenterna vid Prags tyska universitet fingo två

millioner Krönen, de tyska teknologerna i Brünn en million, de

tyska teatrarna i Mähren en halv million o. s. v. Slutligen

skänkte han extra en million Krönen åt de nödställda ryska

vetenskapsmännen.

Masaryks uppgift har helt visst varit oerhört svår. Som

politisk ledare av en ung stat skulle han helt visst lätteligen

kunna komma i konflikt med sina humanitära och

universella teorier, ty en praktisk politikers handlingar

sammanfalla sannerligen icke alltid med den abstrakte filosofens

tankar. Men Masaryk tyckes med heder bestå det svåra

provet, ooh han var icke sina ungdomsideal otrogen, då han,

fredsvännen och kandidaten till det norska nobelpriset,

yttrade åt en deputation tjechiska legionärer:

"Världssituationen tvingar oss att hålla en god, en förträfflig armé. Vi

måste på alla områden hålla jämna -steg med våra grannar

och bestå alla möjliga prövningar, som ödet kan pålägga

oss. Vi måste också existera militäriskt — icke militaristiskt

— så att vår här kan motsvara alla krigskonstens

fordringar." — Samma världshistoriska logik har vållat, att

Böhmens spirituellaste poet, J. S. Machar, en slavisk

Voltaire och Heine i förening, som förut drivit oförsynt gäck

med den österrikiska militarismen, så länge han själv måste144 den tjeckoslovakiska republiken

gå i dess tvångströja, nu ståtar i en tjechisk uniform som

generalinspektör för den tjechiska armén.

"Den sociala frågan" — skrev Masaryk en gång —

"tillhör ingen klass, utan alla. Det är en fråga om moralitet eller

omoral, om brutalt våld eller humanitet. Vad tjänar det till

att säga vackra saker om fosterlandets ära, när den fattige

tjechen i sin koja ser sina barn moraliskt och fysiskt

förtvina? Förbättra hans ställning, och han skall få en annan

nationell syn på tingen."

Masaryk är icke mannen, som på samhällets topp har

bländats av den yttre glansen eller dagtingar med sitt

samvete, och hans blick är nog vidsynt att se bort över

nationalitetsfejder och partikäbbel. Ty för honom gäller det etiska

mer än det politiska. "Vem har förlossat mänskligheten?"

frågar han i en av sina skrifter. "Varken politikern,

nationalekonomen, socialisten eller demagogen. Kristus höll sig

främmande för allt politiserande i sin politiskt och socialt

upprörda tid. Huru ilätt hade det icke varit för honom att

vinna anhängare genom politisk eller social agitation! Men

han krävde karaktärens fulländning och känslans

fördjupande, ty han ville, att människorna skulle vara goda.

Endast genom godhet vinnes frid åt deras själar...

Mänsklighetens öden avgöras genom idéer och känslor, och

bildningen måste tjäna sedliga ideal, åt vilka politiken sedan må

giva praktiska uttryck."

Skulle en stat verkligen kunna styras enligt sådana

maximer, borde den gå en lycklig framtid till mötes.

II.

Den tjechoslovakiska republikens självskrivna huvudstad

Praha (Prag) har många förutsättningar för att bliva ett

andligt centrum för den slaviska världen, åtminstone så

länge "rnatusjka" Moskva är ur leken, och att slå bryggani52 den tjech o slovakiska republiken

mellan syd- och östslaver, och det är alls icke omöjligt, att

Praha en gång skall övertaga arvet efter det till förtvinande

dömda Wien. Läge, historia, arkitektur — allt tyder på att

Praha befinner sig i ett mycket löftesrikt utvecklingsskede,

då det åter blivit huvudstaden i ett fritt land.

Går man på de livliga affärsgatorna eller förirrar sig i

de tysta gränderna, som numera dock ha föga kvar av den

gamla stadsdelens medeltida karaktär, kunde man tro sig

vara i den österrikiska huvudstadens kärna, och kommer

man in i ett gammalt förnämt palats på Prags Lillsida,

mötes man av en fläkt från den gamla aristokratiska och

historiska kultur, som kännetecknade det saliga Habsburg,

men alls icke var identisk med den berlinska parvenyns

tyskhet. Om man från Hradcanys slott betraktar det

storslagna panoramat av den "hundratornade" staden,

genomskuren av Vitavas (Moldaus) breda vattenslinga, över

vilken Karlsbron lyfter sina trots all klumpighet imponerande

stensitoder av böhmiska helgon, eller om man från stenöknen

flyr till den gamla judekyrkogårdens oändligt vemodiga

oas, njuter svalka i Premonstratenserklostrets stilla

kyrkogård eller lyssnar till vesperklockornas "ave" i

Loretto-kapellets gård — då förstår man, att detta Praha har kallats

zlatå, den "gyllene" staden.

Men det dröjer ej många sekunder, förrän främlingen

från norden blir övertygad om att Prag icke längre är en

tysk stad, utan den tjechiska metropolen Praha. Det tyska

språket är naturligtvis icke bannlyst, men det höres ej ofta

i det offentliga livet, och alla gatunamn, skyltar m. m. In

numera nästan uteslutande slaviska beteckningar. Man kan

näppeligen tala om ett "tyskhat" i Prag — det skulle snarare

kunna sägas om Warschau. Det är fastmer en antiösterrikisk

stämning, som icke daterar sig från gårdagen. Isoleringen

från Tyskland är naturligtvis omöjlig i längden, men under

den jäsande övergångstiden gör man sitt allra bästa att

utrensa allt, som smakar av den gamla tysk-österrikiska sur-

10. — Jensen, Pä Romanövs ocli Habsburgs ruiner.146 den tjechoslo v ariska republiken

degen. Jag har i Prag träffat en eller annan bildad tjech,

som för mig sökt klargöra en tjechisk mening genom ett

franskt, ryskt eller kroatiskt låneord, men hellre skulle ha

bestigit bålet som Hus än låtit ett tyskt ord undslippa sina

läppar, fast detta naturligtvis låg närmast till hands för

båda parterna. Å andra sidan har jag dock även funnit

exempel på att arbetare, som jag tillsport 0111 t. ex. en gata,

frågat, om jag inte förstod tyska, då han märkte luckorna

i mitt tjechiska språkvetande. Men denna nationella

språk-rensningsmani innebär endast, att tjecherna numera vilja

betrakta sig som herrar i eget hus, och de ha verkligen haft

bittra erfarenheter av tyskhetens övertag. När förhållandena

blivit lugnare och tyskarna fattat sin verkliga ställning i

f. d. Österrike, skall det tyska kulturspråket för visso åter

komma till heders. Presidenten Masaryk föregår med gott

exempel genom att regelbundet besöka den tyska

nationalteatern ooh den tyska operan, där Sigrid Arnoldsson en

gång skurit sina lagrar. Och den tyska operan har allt ifrån

Mozarts och Webers dagar haft en god härd i Prag.

Men för närvarande påminnes man vid varje steg i Praha

om att tyskheten i Österrike är en något tynande planta

söder om Riesengebirge, liksom i de sydtyrolska och stej

er-ska alpländerna. Denna slaviska tendens framträder redan

i valet av den nya statens namn: Tjeckoslovakiska

republiken. Oavsett att namnet är något långt och därför

opraktiskt, synes det mig något oegentligt, därför att republiken

räknar inemot en tredjedel tyska medborgare, i allt fall mer

än det slaviska annexet i norra Ungern. Enligt vårt

språkbruk är i sammansatta ord det senare ordet det väsentliga,

och formen slovakotjechisk synes mig vara att föredraga.

Det dröjer nog, innan våra skolbarn kunna lära sig namnet

Tjechoslovakien och utpeka det på kartan. Naturligtvis

skulle den latinska formen Bohemia, som har gamla goda

anor, ha varit lämpligare, och det landet känna våra

skol-ungar från Gustaf II Adolfs historia. Men Böhmen (inbe-i52 den tjech o slovakiska republiken

räknat Mähren och österrikiska Schlesien) smakar ännu av

det gamla tyska riket och habsburgsk familjedomän. Med

den långrandiga dubbelbeteckningen ville man naturligtvis

också vinna de till någon liten del ännu motspänstiga

slovakerna, fast denna kulturellt och ekonomiskt efterblivna

minoritet av herdar och bönder söder om Karpaterna i alla

händelser icke torde spela någon väsentlig roll i den nya

statsbildningen. Ty det är Böhmens och Mährens tjecher

— så hette ursprungligen den slaviska stam, som på

500-talet tog landet i besittning — som först och sist sätta sin.

prägel på clen nya staten.

Antipatien mot Habsburg tar sig många uttryck, som delvis

förefalla ganska barnsliga, stundom historiskt pietetslösa.

Visserligen blev man förut i Österrike ända till leda genom

en massa statyer, monument, minnestavlor o. d. oupphörligt

erinrad om att det regerats av en kejsare, som hette

Franciscus Josephus, men att, såsom nu är fallet i Böhmen och

Mähren, utplåna vartenda spår av hans historiska tillvaro

synes mig något meningslöst. En gata i Prag, som förut

uppkallats efter honom, har omdöpts till det moderna

namnet "Revolutionsgatan", och den präktiga Ferdinandgatan

heter nu "Nationalgatan". Att man från järnmonumentet

vid Moldau tog bort bronshuvudet av "Franz der Kaiser",

var verkligen ingen förlust, ty av denne siste tyske kejsare

och förste österrikiske, minns man i Böhmen knappt mer än

att han måste ge sin blåblodiga dotter Marie Louise till

äkta åt den korsikanske parvenyn Bonaparte. Men var det

alldeles nödvändigt att ta bort Ferdinandmonumentet vid

den vackra riddariborgen Pürglitz (Krivoklat) eller den

stackars kronprins Rudolfs byst från Prags vackraste

promenadplats? Och som historiskt helgerån betraktar jag tilltaget

att från den originella skölden taga ned bronsbilden av

fältmarskalk Radetzky, som bars i höjden av olika

nationaliteters soldater "viribus unitis". Det smakar något av de gamla

taboritiska bildstormarnas rensningsmani och röjer fögai52 den tjech o slovakiska republiken

historisk pietet. Även om Nero var en skurk, behöva väl

nutidens italienare därför icke förstöra de avbildningar av

hans huvud, sam vittna om dåtidens konstnärliga smak och

kultur, och fast vi inte längre tro på en Zevs, hylla vi gärna

Fidias" mästerverk.

På samma sätt med bangårdarnas namn. Naturligtvis

kunde man inte längre tolerera det otäcka namnet Frans

Josefstationen, lika litet som hans namn längre duger som

skylt för den vetenskapsakademi, åt vilken Masaryk lånat

sitt namn, ehuru Masaryk såsom vetenskaplig forskare har

många övermän i den tjechiska litteraturen. Men nog kunde

man i det sunda förnuftets oah den goda smakens namn ha

hittat på en lämpligare efterträdare åt Frans Josef som

järnvägshelgon än det vulgära namnet — Wilson. AH aktning

för den nordamerikanske presidenten, vilkens saga nu är

ömkligt all, men med den böhmiska järnvägstrafiken hade

han platt intet att skaffa. En hyllning i denna form var

verkligen onödig. Tjecherna skulle slutligen ha vunnit sitt

fälttåg även utan Wilson, och det är ännu icke bevisat, att

hans berömda "14 punkter" ha blivit till välsignelse för

Europa, om de också hade tillämpats till punkt och pricka,

vilket sannerligen icke blivit fallet (jfr tyskarna i

Oester-reich, bulgarerna i södra Makedonien och ålänningarna i

Finland!). Att "statsbangården" omdöpts efter Masaryk,

synes mig vara ett skämtsamt påhitt, som den filosofiske

presidenten nog ler åt i sitt stilla sinne, och att benämna en

tredje bangård den "Denisiska" är också ett lustigt infall

för att hedra den för den stora allmänheten tämligen okände

franske historikern Ernest Denis, som verkligen har

förtjänat den tjechiska vetenskapens hyllning för sina duktiga

arbeten om Böhmens medeltid. Däremot har den tjechiska

bildstormen skonat de klumpiga, men monumentala katolska

stengubbarna på Karlsbron, fast de också äro sorgliga

vittnesbörd om den habsburgska jesuitismens ogräs på deni52 den tjech o slovakiska republiken

tjechiska åkern! Men så ha de också oförargliga latinska

inskrifter, icke den rysliga tyska texten!

Men man får av alla dessa bagateller icka draga någon

falsk slutsats om den tjechiska nationens hätskhet eller

tyskhat. Tvärt om ser jag ett nationaldrag i det tjechiska

folkets vänlighet och hyfsning, stundom nästan

kälkborger-lig i god mening, och detta får man till god del tillskriva

folkets höga bildningsståndpunkt och religiösa tolerans. I

det gamla Prags trångaste gränder har jag under mina

•många besök strövat nattetid ensam mycket tryggare än i

Stockholm på morgonkulan, och vore vårt svenska folk så

nyktert som det böhmiska, behövde vi varken

förbudsfana-tism eller Brattska restriktioner . . .

Mitt sista, kanske vackraste minne av Böhmen medtog

jag sommaren 1920 från en utflykt till de natursköna

flod-katarakter i Moldau (Vltava), som bära sitt namn efter

den helige Jan (Hus). Hjulångaren förde ett halvt tusental

passagerare förbi den sagoomspunna borgruinen Vysehrad

längs de stela bergväggar, där en minnestavla förevigar

namnet på en fransk geolog Barrande, samt förbi Otakar

Pramysls och Våclav II :s minnesrika stad Zbraslav, i vars

närhet skalden Hålek diktade sina sentimentala

"Kvällssånger". I de lantliga värdshusen och på de väldiga

pråmarna, som sedan drevo oss genom strömvirvlarna, rådde

bland öl- och vinflaskor, kokta korvar och smörgåspåsar

den gemytligaste stämning, och hade jag ej hört de

tjechiska väsljuden med de långdragna betoningarna, kunde

jag lika väl ha trott, att det var en utflykt på Donau vid

Wien, på Säve i Krain hos slovenerna eller hos Andreas

Hofers hederliga landsmän "kn heil"gen Land Tirol".

Och detta visar, att trots den starka nationella

splittringen i det forna Österrike finnes ännu kvar den gamla

folkliga österrikiska andan, som ända till världskriget

förenade de olika pärlorna i Frans Josefs glittrande halsband.

Och denna goda, sant mänskliga anda skall säkerligen över-i52 den tjech o slovakiska republiken

leva det delvis konstlade nationalitetshat, som för närvarande

söndrar de olika folken. När jag såg Moldaus skummande

vågor, som skynda att förena sig med Elbes för att

gemensamt med dem försvinna i Nordsjön, måste jag fråga mig:

När floder förena olika länder, varför måste de då söndra

de människor, som bygga och bo vid deras stränder?

III.

Tyskarnas förhållande till slaverna i den tjechoslovakiska

republiken är visserligen en ömtålig punkt, men denna

schism är dock ingalunda ohelbar, och jag tror för min del,

att det framtida tillståndet i Böhmen—Mähren skall bliva

vida drägligare än förhållandet var under de senaste

årtiondenas hätska språkstrider. Mycket beror naturligtvis därpå,

om Masaryks försonliga anda fortfarande kommer att

sväva över Elbes källflöden och om tjecherna respektera

det tyska mindretalets grundlagsenliga rätt. Men ännu större

vikt ligger det däruppå, att tyskarna fullt fatta den

omändrade situationen i det forna Österrike och icke pocka

på några slags företrädesrättigheter, som de i själva verket

länge sedan förverkat. På den böhmiska landsbygden torde

den tjechiske och den tyske bonden draga ganska jämnt,

t)" omtanken om den för alla människor gemensamma

jorden är dock starkare än den rent språkliga fåfängan. Men

olyckan är, att det på ömse håll fortfarande finns

folkfridstörare, som i agitatoriskt syfte störa sämjan, vare sig att

de äro bekajade av en fix idé, som t. ex. schlesiern

Kor-fanty, och därav få sitt levebröd eller att de äro berusade

av en teatralisk fåfänga som t. ex. d"Annunzio. Just

Böhmens tyskar ha förut i sådana riksdagsmän som den nyss

avlidne Schönerer och Wolf haft avskräckande exempel på

denna arroganta chauvinism, som tidtals omöjliggjort allt

fruktbärande .samarbete.

Tyskarna äro f. n. i den tjechoslovakiska republiken re-i52 den tjech o slovakiska republiken

presenterade med 72 platser i deputeradekammaren och

med 37 i senaten, vilket motsvarar proportionen mellan de

båda nationaliteterna. Och denna tredjedel representerar

ett mycket kraftigt kapital- och industrielement, som

Böhmen—Mähren i sin helhet icke har råd att undvara. Och

detta tyska element kan naturligtvis icke utrotas. När

"wen-derna" i Mark Brandenburg och Sachsen icke helt kunnat

kvävas av tyskheten (i Lausitz finns det ännu 150,000

"sorber" kvar), huru skulle då flera millioner tyskar kunna

bortspolas av den slaviska störtfloden? Och man får icke

förtänka tjecherna, att de betrakta Böhmen som ett odelbart

rike och att de icke kunna medgiva, att tyskarna förena sig

med sina rasfränder norr om bergen, även om detta läte

sig göra i fysisk-geografisk mening, därför att de äro

ängsliga för att en port därigenom kunde öppnas för en ny

germansk invandring, som åter kunde göra tjechernas

självständighet hotad.

Det var under den gamla tjechiska glansperioden i

medeltiden, under Ottokar II och Karl IV, som den tyska

invandringen sköt fart, och då blevo både tjecher och tyskar

delaktiga av det kulturella välståndet. När den tjechiska

nationen, i början av det trettioåriga kriget, förlorade sin

självständighet och bragtes till elände, var det just den

frisinnade och protestantiska tyska adeln, som fasthöll vid

de gamla kulturella banden och därigenom indirekt gav

näring åt det svaga nationalmedvetande, som ännu grodde

i den avlägsna landsbygden. Den tysk-tjechiska konflikten

är en företeelse av jämförelsevis ungt datum. Den uppstod

under den österrikiska reaktionsperioden före 1848, då

tjecherna, totalt hämmade i sin rörelsefrihet och delvis

förvillade genom en revolutionär, men politiskt ofruäctsam

fantasi, började se sin arvfiende i tysken. Och ju mer

despotismen frodades, dess större blev stagnationen, tills

världskriget omsider krossade fördämningen och gav den tjechiska

tanken fritt utlopp.i52 den tjech o slovakiska republiken

Några starkare missljud hava ännu icke försports från den

tjechoslovakiska republiken, och dess riksdagssal har,

hittills åtminstone, varit förskonad från de .skandalscener, som

på sin tid bragte det österrikiska parlamentet i vanrykte.

Men naturligtvis ha redan nu onödiga uppträden icke

saknats, och så vitt jag kunnat se, har skulden oftare varit på

den tyska sidan. Det måste t. ex. väcka stor förstämning i

den tjechoslovakiska republiken, att tyskarna negativt

demonstrerade sitt misshag genom att icke deltaga i den

nationella minnesfesten med anledning av mordscenen den 21

juni 1621, då de yppersta av Böhmens söner, både tyskar

och tjecher, avrättades på Altstädter Ring efter barbarisk

tortyr, därför att de blivit sitt land och sin konfession

trogna gent emot både Habsburg och Rom. Båda

folkstammarna i Böhmen ledo då lika mycket av förtrycket, och

även Böhmens tyskar kände då, att det gällde något mer än

politiska prerogativ, oavsett vilket tungomål man talade.

Den tjechoslovakiske riksdagspresidenten Tomasek

uttalade vid detta tillfälle tänkvärda ord om tyskarnas kulturella

och moraliska förpliktelser mot det gemensamma

fosterlandet. Och den nygrundade, av regeringen understödda

tidningen "Prager-Presse", som på tyska språket för

försoningens talan (ett för övrigt utmärkt redigerat dagblad,

som förtjänar att uppmärksammas i utlandet såsom

hälsosam motvikt mot t. ex. "Bohemia"), skrev i sin ledare

följande :

"Våra tyskar måste ta sitt förnuft till fånga och göra

klart för sig, att den småaktiga kamp, som de allt

fortfarande betrakta som sitt livskall och i själva verket blott

är en löjlig liten kvarleva av de forna h abs b urgsk - rom e r s k a

förhållandena, där de spelade en dominerande roll, numer

är ett brott mot deras egen utveckling. Då skola de

gemensamt med de män av tjechiskt blod, som vilja räcka dem

handen till försoning, arbeta på tryggandet av framtidenden tjeckoslovakiska republiken 153

och välgången för den stat, som ock innebär dessa tyskars

lyckliga framtid."

Ännu ett fall av färskt datum! I Aussig och Postelberg

förekommo nyligen gatuoroligheter, varvid en tysk dödades

och ett par sårades av en f. d. tjechisk legionär.

Ministerpresidenten Cerny uttalade i riksdagen sitt djupa .beklagande

av detta brott, som på det strängaste skulle beivras, men

framhöll å andra sidan tyskarnas ständiga agitation till

opposition mot statsauktoriteten och mot de

"mindrevär-diga" tjecherna. Den tyske socialdemokraten Haller intygade

därpå, att det tjechiska folket i sitt övervägande flertal är

fredsälskande och gott, och att "en tunn pappersvägg" i

själva verket skiljer de båda folken. Vid detta sammanträde

lyste de tysk-radikala med sin fullständiga frånvaro. Icke

heller främjas folkförsoningen, om, såsom faktiskt skett,

en högre officer från ett skandinaviskt land, utan kännedom

om det tjechiska språket, offentligt i tal och skrift ensidigt

och oombett tar tyskarnas parti i Böhmen.

Med den tjechoslovakiska republiken är, såsom redan

namnet antyder, det slovakiska folket i norra Ungern

förenat. Detta landområde är nästan dubbelt så stort som

Böhmen, men dess folkmängd uppgår knappt till hälften av den

böhmiska. Slovakerna äro det förhärskande elementet

naturligtvis (inemot 2 millioner, men härtill komma magyarer,

tyskar, judar och rutener, ett och ett halvt hundratusental

vardera). Huvudstaden i denna landshalva är Pressburg vid

Donau ej långt från Wien, nu omdöpt till det ursprungliga

Bratislava. Denna forna ungerska kröningsstad, Poszony,har

numera en övervägande slavisk karaktär, ty mot 41 %

slovaker stå blott 29 % tyskar och 23 % magyarer. Måhända

skall Bratislava en gång överflygla Wien i fråga om den154 den tjeckoslovakiska republiken

europeiska orienthandeln, och det är faktiskt redan station

för en liten tjechoslovakisk flottilj. Shakespeare hade

sålunda inte alldeles orätt, då han i "Vintersagan"

fantiserade om böhmiska kuster!

Ett av "den ungerska statskonstens sista knep att söka

inbilla världen, att magyarerna hade övertaget i Ungern och

nästan voro nödvändiga för de "mindrevärdiga" nationerna,

som lydde under den helige Stefans spira, var påståendet, att

slovakemas anslutning till tjecherna, med vilka de språkligt

äro mycket nära befryndade, skulle ha skett utan det

slovakiska folkets uttryckliga medgivande. Därmed förhåller

det sig dock så, att idén väcktes av slovakiska emigranter i

Amerika, där deras antal anslås till nära millionen, och

understöddes icke blott av Masaryk, soan själv är av slovakisk

börd, och av Benes, utan ock av slovakiska politici själva,

Markovitj, Jessensky m. fi., och i de tjechiska legionerna

deltogo ofantligt många slovaker.

Efter ministerpresidenten Andrassvs tal i den ungerska

riksdagen den 30 oktober 1918, då han varmt åtog sig

slovakernas sak gent emot den tjechiska "hegemonien",

sammanträdde det slovakiska nationalrådet i den lilla staden

Turciansky Sväty Martin, slovakernas andliga centrum, och

detta nationalråd, vilket redan hade erkänts av den ungerska

regeringen som det slovakiska folkets representation, uttalade

den 30 oktober 1918 enhälligt sin anslutning till den

tjechiska republiken. Omedelbart därpå höllos lokala

rådsförsamlingar på hela slovakiska territoriet, vilka uttalade sig i

samma riktning. Efter denna opinionsyttring, som fick

karaktär av ett plebiscit, tovade den tjechiska regeringen

icke att företaga en militärisk ockupation för att rensa

landet från magyariska element. Och eftersom det efter landets

avfolkning genom världskriget var ont om ämbetsmän, och

den slovakiska "intelligensen" alltid har varit undanträngd

av magyarerna, var det en naturlig sak, att Slovakien i

början översvämmades av tjechiska ämbetsmän och lärare.den tjechoslovakiska republiken 155

De slovakiska partiförhållandena äro ännu ganska

svävande, och även hos detta lilla folk räknar man ej mindre

än ett dussin partier. Det största partiet är det

socialdemokratiska, vars vänstra flygel kan betraktas som rent

kommunistisk. Det är fördelat på de tre nationaliteterna

(slovakisk, magyarisk och tysk). National-, agrar- och

folkpartiet äro lika starkt företrädda i Prags parlament.

Dessutom finns det ett småbondeparti, kristligt-sociala och en

judisk-slovakisk fraktion. På ett riksdagssammanträde i

Prag i maj 1921 förklarade samtliga slovakiska partier,

även kommunisterna, att de frånkände regeringen i

Budapest rätten att tala i det slovakiska folkets namn.

För regeringen i Prag måste det slovakiska problemet

erbjuda stora svårigheter på grund av det magyariska

vanstyret. Trots den språkliga frändskapen är det nog en

väsentlig skillnad mellan tjechen och slovaken. Den förre är mer

kultiverad och modernt praktisk, den senare mer svärmisk

med en dragning åt mystik och kulturellt mindre utvecklad.

Och naturligtvis har den magyariska regimen kvarlämnat

ganska djupa spår i det slovakiska samhällslivet.

Folkundervisningen har varit mycket dålig i nationell mening.

Administrationen i det slovakiska Ungern var mycket egenartad,

och, framför allt, de agrariska förhållandena voro

bedrövliga. Den jordägande klassen var den förhärskande och

innehade 34 % av odlingsbar jord samt halvannan million

hektar skog och betesmark, så att den fattiga befolkningen

måste emigrera eller livnära sig genom gårdfarihandel med

sin husslöjd. Även i Sverige ha vi sett en och annan

slovakisk luffare med sina piprensare, korgar, pipor, flöjter och

andra slöjdalster till salu. Enligt den nya tjechiska

jordlagen skall besittandet av jord begränsas till högst 250 acres.

Om någon egentlig separatism hos slovakerna kan det

icke vara tal. Den nationella emancipationen ledes av den

60-årige hedersmannen pater Hlinka. Hans krav på viss

självstyrelse har hittills hållit sig inom fullt lojala gränseri52 den tjech o slovakiska republiken

och företrädesvis avsett det rent ekonomiskt-språkliga. Om

vissa tendenser till en utpräglad autonomi förekommit,

härröra de närmast från magyaroner, d. v. s. slovaker, som trätt

i magyarisk tjänst eller låtit besticka sig.

Tåt nem ember, "slaven är ej människa", lyder en

magyarisk sentens, som särskilt tillämpats gent emot slovakerna.

De i sitt slag ypperliga statsmän, som det gamla konungariket

Ungern frambragt efter 1867 års "Ausgleich" med

Österrike, ha konsekvent handlat enligt denna sats. Koloman

Tisza yttrade i parlamentet om de separatistiska rörelserna

i Ungern: "Den magyariska staten är nog stark att krossa

dem, som försåtligt närma sig dess kropp", och hans son

Stefan, "mannen med järnhanden", försäkrade 1910: "Jag

skall aldrig kompromissa med nationaliteterna."

Världskriget visade intigheten av dessa stolta ord. Genom

världskriget har det slovakiska herdefolket framdragits ur

sina karpatiska gömslen, och om det ej släpper den starka

hand, som den äldre, tjechiske brodern nu har sträckt ut,

bör även det kunna resa sig till nytt liv ur Habsburgs ruiner.

Till den tjechoslovakiska republiken hör slutligen ett litet

land öster om Slovakien, Podkarpatska Rus, d. v. s. den

söder om nordöstra Karpaterna belägna delen av det forna

Rus eller Ukraina. Här uppgår befolkningen till ungefär

700,000 själar, av vilka hälften är rutenisk (ukrainsk).

Dessutom bo här magyarer, tyskar, judar och rumäner. Denna

landsändas anslutning till tjechoslovakiska republiken

bragtes på tal redan under världskriget genom slaviska

emigranter i Förenta staterna på initiativ av d :r Zatkowitz,

som blev landets förste guvernör. I november 1918 höllo

dessa ugro-rutener möten för att utröna folkstämningen,

och det befanns då, att 67 % av befolkningen yrkade på

anslutning till Tjechoslovakien, 28 % röstade för Ukraina,

men endast 1 % för Ungern. På en folkförsamling i den

förnämsta staden Uzhorod beslöts enhälligt, att

Podkarpatska Rus skulle uppgå i den tjechoslovakiska

statsbildningen.den tjeckoslovakiska republiken 157

Här förestår tjechenia ett svårt omdaningsarbete, ty ingen

del av det forna Ungern torde ha varit mer vanvårdad än

detta karpatiska Rus. Analfabeternas antal uppgår till 85 %,

och de ruteniska folkskolor, som ännu funnos på

1870-talet, voro vid världskrigets utbrott totalt utträngda av

magyariska. Det sedliga tillståndet lär vara bedrövligt, och

alkoholismen har härjat i det arma landet.

Jordegendomsförhållandena äro ock sorgliga. En ungersk magnat

Schön-born-Buchheim ägde lika mycket jord som 200,000 ruteniska

bönder. Emigrationen till Amerika sköt därför stark fart,

och ensamt från karpatiska Rus flyttade 100,000 rutener

västerut under de två sista årtiondena.

Den tjechoslovakiska republiken har börjat rensa detta

Augiasstall genom att grunda 700 folkskolor för ruteniska,

magyariska, slovakiska, tyska och rumäniska barn. Barnhem

och sjukhus ha inrättats, och en grund till ordentlig

förvaltning är redan lagd. Kan den tjechoslovakiska republiken

höja Podkarpatska Rus till sin egen nivå, skall den ha utfört

en kulturbragd, som skall minnas i Europas historia. Vad

varken ukrainarna själva kunde utföra eller de egennyttiga

magyarerna ville göra — det har nu energiskt påbörjats av

den tjechiska nationen.

Tjecherna förbliva äkta slaver med slavernas livliga

temperament, men deras historia är dock på det intimaste

hopflätad med tyskanias, och deras uppfostran har gått i den

västerländska skolan. Masaryk har i en av sina skrifter

påvisat, att det fanns en tid, då det tjechiska folkets liv hade

ett positivt innehåll och bar frukt. Och den tiden skall

komma igen, när tjecherna efter återvunnen politisk

oavhängighet klart inse sin kulturella samhörighet även med

den germanska världen. Då skall grunden kanske läggas till

ett nytt statsförbtind, varaktigare än den habsburgska

monarkien.DEN SYDSLAVISKA

STATSBILDNING E N.

När jag 1916 besökte det av centralmakterna ockuperade

Belgrad, sade mig en högt uppsatt ämbetsman av kroatisk

— icke magyarisk — börd i den naturligaste ton: "Ungern

måste vid fredsslutet behålla Belgrad jämte hela södra

strandremsan vid Säve." Världskriget fällde ett helt annat

utslag. Nu är Belgrad åter huvudstaden icke blott i ett fritt

Serbien, utan ock i den nya sydslaviska stat, som har tagit

sina första stapplande steg på den

konstitutionellt-parlamen-tariska banan. Härmed tyckes den gamla jugoslaviska idén

vara. förverkligad. Tyvärr äro de inre förutsättningarna

för denna politiska sammansmältning ännu ganska svaga, och

den sydslaviska enhetstanken, i och för sig en vacker idé,

som förr eller senare bör bliva realiserad, kom något för

tidigt till denna syndiga värld, alldeles som "Nationernas

förbund". Den framsprang icke spontant ur de olika folkens

inre behov, utan var en något konstlad skapelse såsom en

följd av världskrigets våldsamma logik. Den 33-årige

kung Alexander, vilken som regent i flera år redan företrätt

sin avlidne far Petar, står inför en oerhört svår uppgift.

Detta nya rike på Balkanhalvön, vilket har en folkmängd

av ungefär 12—13 millioner, d. v. s. lika mycket som den

tjechoslovakiska republiken, omfattar Serbien, Syrmien

(Srem), Banatet, Batjka, Slavonien, Kroatien, Istrien,

Dalmatien, Montenegro, Bosnien, Herzegovina, Makedonien,den sydslaviska statsbildningen 159

Krain, en del av Kärnthen och södra Stejermark. Det enda,

som förenar dessa länder, är det serbisk-kroatiska språket,

som talas överallt utom i det slovenska Krain, Kärnthen och

Stejermark, men även denna språkliga enhetlighet är icke

synbar för ögat. Kroaterna jämte befolkningen i Slavonien,

Istrien och Dalmatien, som till största delen äro

romerskkatoliker, begagna det latinska alfabetet, varemot

serberna samt flertalet i Makedonien och

Bosnien-Herzego-vina, som äro ortodoxa, använda det cyrilliska

betecknings-sättet. Där äro i själva verket två olika kulturer, som skola

hopsmälta, och det är två olika trosbekännelser, vartill

kommer det mohammedanska elementet i

Bosnien-Herze-govina och Makedonien.

Och dessa folkgrupper ha vandrat olika historiska vägar.

Slovenerna uppsögos mycket tidigt i det tyska riket genom

Bayern. Kroaterna ingingo 1102 en personalunion med

Ungern och blevo efter slaget vid Mohåcs (1526) en

tämligen fristående lem i den habsburgska federalismen.

Serberna, som förlorade sin självständighet 1389, blevo

naturligtvis påverkade av det turkiska inflytandet och av det

grekiska patriarkatet /i Tsargrad (Konstantinopel).

Serberna norr om Donau (i Syrmien och Banatet) ha, liksom

kroaterna, influerats av den magyariska övermakten på

gott och ont, och Dalmatiens städer och öar voro i långliga

tider behärskade av den venetianska kulturen. Endast det

obetydliga, rent serbiska Montenegro har i flera

århundraden gått sin egen lilla väg och kanske bäst bevarat de

sydslaviska traditionerna, tills dess roll var totalt utspelad.

Alltså är Sydslavien ganska olikartat sammansatt. En stats

enhetlighet bestämmes ioke uteslutande av språket, ty

historiska och geografiska skiljaktigheter kunna lägga stora

hinder i vägen därför. I själva verket är det en märkbar

skillnad mellan de ortodoxa sydslaverna och de katolska —

det finner man bäst i Bosnien. Serber och slovener ha i

själva verket föga gemensamt, och en verklig avgrundden sydslaviska statsbildningen 162

skiljer den primitive serbiske montenegrinen i ßocche di

Cattaro från den högt kultiverade ragusanaren i det

närliggande Dubrovnik.

Så länge kroaterna voro "förtryckta" av Ungern,

slove-nerna av Österrike och så länge det lilla serbiska

kungariket genom Montenegro och Albanien var utstängt från

Adriatiska havet, var en sammanslutning icke svår, och den

sydslaviska enhetstanken blossade med ens häftigt upp, då

de serbiska och kroatiska landsflyktingarna under

världskriget möttes i Paris och London och kände sympativågen

från de sydslaviska emigranterna i Förenta staterna, hos

vilka samlingsidén redan hade gått i blodet. Men sedan det

yttre tvånget lättats, blev sammanhållningen även här

svårare. Den kroatiska "intelligensen", liksom ock bonden,

står enligt mitt förmenande fullt lika nära magyarerna som

serberna i åskådningssätt och vanor, och hade icke det

magyariska övertaget över Kroatien varit så olidligt och

kitsligt, tror jag, att de båda folken skulle kunnat trivas

ganska bra sida vid sida. Icke bliva sydslaverna gladare,

därför att det österrikisk-ungerska oket, som dock i själva

verket icke kändes som en tung börda vid Adrias östra

kust, avlöses av den italienska "imperialismens" landhunger,

och särskilt slovenerna bliva nog ångerfulla, om deri

österrikiska inkräktningen efterföljes av en italiensk. Och är

det alldeles självklart, att Belgrad i framtiden skall bliva en

lika framstående slavisk vetenskapshärd, som Wien med

sina kulturella och ekonomiska resurser faktiskt hittills har

varit? Ett sådant samslaviskt bindemedel som den i Kroatien

födde slavisten Jagic" "Archiv für slavische Philologie" på

tyska har varit i flera årtionden, skola serberna icke lätt

kunna åstadkomma.

Det är särskilt ett sydslaviskt territorium, vars

införlivande med den nya statskroppen kanske minst av alla

skall vålla harmoni och trevnad. Det är

Bosnien-Herzego-vina, bebott av ett duktigt, men styvsint och självrådigtDEN SYDSLAVISKA STATSBILDNINGEN 163

folk, som är .splittrat på tre konfessioner och delat i ett

"serbiskt" flertal och en "kroatisk" minoritet pius islams

slaviska bekännare. Där har nog rått mycket tvång, som

måste väcka ond blod, men vilket land har utvecklat sig

bättre i socialt och ekonomiskt avseende — det "fria"

kungariket Serbien eller de av Österrike-Ungern förvaltade

ockupationsländerna? Ett sådant sydslaviskt museum som

Sarajevos har Belgrad icke haft och skulle ej heller kunnat

hava. Om dubbelmonarkiens arbete i Bosnien skall historien

avgiva det vittnesbördet, att med "tvånget" följde dock

ordning och att det hatade Habsburg, saligt i åminnelse, där

har utfört en verklig kulturbragd genom sina

väganläggningar m. m., som serberna ensamma icke skulle kunnat

vara i stånd till på grund av sina begränsade andliga och

ekonomiska hjälpkällor. När stämningen en gång blir

lugnare, skola sydslaverna kanske erkänna, att både turkar,

magyarer och tyskar kunna vara lika bra att ha till grannar

som italienare och rumäner. Ja, kanske skola serberna en

gång i tysthet medgiva, att "schwaben" även under deri

tyska ockupationen hade uträttat något gott genom att

införa en strängt ordnad administration och rationell

jord-skötsel samt till och med grunda folkskolor -— alldeles som

tyskarna i Polen!

Ledningen av den sydslaviska rörelsen har tagits av

Serbien, "la Piemont de la Yougoslavie", och denna

företrädesrätt tillkommer också serberna på grund av de

historiska traditionerna. Man har kallat serberna "de slaviska

Balkanfolken gentlemän", och ända till världskriget hava

mina personliga förbindelser med dem varit av enbart

angenämt slag. De ha ock förtjänat upprättelse, ty de ledo

fruktansvärt under krigsåren, och deras tappra uthållighet

har varit lika beundransvärd som deras orubbliga tro på

den slutliga segern. Men med all medkänsla för det prövade

folket, vilket har många goda förutsättningar, kan jag ej

fritaga det från samma lyte, som även bekajat nutidens

II. — Jensen, På Romanovs och Habsburgs ruiner.iö2

den sydslaviska statsbildningen 164

polacker: en självöver skattning och lättretlighet, som en

utlänning visserligen med jämnmod kan fördraga, men som

ej är ägnad att stärka den politiska grannsämjan. Serbernas

chauvinism har onekligen på de sista åren stegrats något,

och det martyrskap, som de serbiska exulanterna under

världskriget genomlevde i Frankrike och England, har icke

enbart länt till godo. Man har hyllat dem som hjältar —

och det ha de nog varit — och slösat med fraser om det

serbiska namnet, som om det vore liktydigt med hela den

slaviska Balkanhalvön, och som om kroater, slovener och

bulgarer icke lidit samma martyrskap, fast dessa nationer

icke hade samma förespråkare i Paris och London. Denna

rökelse har gjort en del serber något virriga och skumögda.

Den politiska suprematien har trängt både sociala och

ekonomiska frågor åt sidan, och dynastien Karagjorgjevitj,

ättlingarna av den "svarte" Georg, som 1.804 lyfte

hajduk-standaret mot turkarna och därigenom gav signalen till det

sydslaviska befrielseverket, hyllas nu som en av serbernas

yppersta, fast dess meritlista i själva verket är lika obetydlig

som dess stamträd. Serbien har genom världskriget utvidgat

sig betydligt i Makedonien på Bulgariens bekostnad, och

ämnar det nu spela första fiolen i Balkanhalvöns

janitsjar-rnusik, kräves det icke blott diplomatisk smidighet och takt

gent emot bulgarer och greker, utan framför allt en stor

hänsynsfullhet gent emot kroaterna och slovenerna, för att

den nya sydslaviska staten skall bliva något annat än ett

nytt "Storserbien" med frön till nya förvecklingar.

Ty det ingrodda misstroende, som i många århundraden

har varit rådande mellan de katolska kroaterna och de

ortodoxa serberna, är ännu långt ifrån undanröjt, utan har

fastmer i våra dagar fått ny näring genom en mängd

episoder, som visa, att hos åtskilliga serber dock tanken lurar

bakom den sydslaviska idén att göra både kroater och

slovener till "mindrevärdiga" nationaliteter, därest de icke

godvilligt uppgå i det förstorade Serbien. Den förnämstaden sydslaviska statsbildningen 163

kroatiska tidningen "Obzor" har på sista tiden haft flera

ledare, som öppet antyda serbernas egoistiska chauvinism

och rent ut förklara, att Kroatien icke vill veta av den

serbiska "centralismen", utan håller på sin autonomi, vilket

ock tydligt har framgått av riksdagsvalen. Och vissa

serbiska tidningar, vilkas språk i allmänhet icke just utmärker

sig för någon diplomatisk elegans, ha icke ens generat sig

för att beteckna kroaterna som en katoliserad urartning av

det rena "slaventum" och insinuerat, att de under

världskriget gjorde "förrädiska" drängtjänster åt Habsburg. Av

enskilda underrättelser, som jag under de sista åren fått

från Kroatien, framgår också, att förhållandet mellan de

båda brödrafolken är något spänt. Så t. ex. antydes det,

att omröstningen i Kärnthen utföll till tyskarnas förmån,

emedan serberna motverkade den slovenska agitationen,

för att det katolska elementet icke skulle bliva för starkt

på det ortodoxa Serbiens bekostnad.

Och man kan icke förtänka kroaterna, att de med en viss

misstro betrakta serbernas sydslaviska politik, ty de

ha ingalunda lust att offra sitt kroatiska namn för

"svarte Georgs" skull. Även kroaterna ha haft ett

självständigt konungarike, till och med äldre än det serbiska,

och i den allmänna kulturutvecklingen äro de redan genom

det geografiska läget hunna ett stycke längre än serberna.

Den kroatiska huvudstaden Zagreb (Agram) har i det

yttre onekligen försteget framför Beograd (Belgrad) genom

många praktbyggnader och bättre vårdade gator, om det

också icke har ett kungaslott. Och den serbiska

vetenskapsakademien har näppeligen ännu hunnit uträtta så mycket som

den sydslaviska akademien i Zagreb, och tyvärr ha serberna

icke haft en sådan mecenat som biskop Strossmayer i

Djakovo, en äkta vän av den sydslaviska idén på

jämlikhetens grund. Serber och kroater, ursprungligen ett folk, ha

varit åtskilda i tusen år, och den konfessionella skillnaden

har naturligtvis ökat avståndet. Serbernas väg har pekatDEN SYDSLAVISKA STATSBILDNINGEN 164

till det ortodoxa Moskva, kroaternas till Rom. De förra

äro mer sangviniska och dådlystna, de senare mera

mediterande och en smula loja eller handlingströga. Bådas

nationalkänsla är lika ömtålig, men nog synes mig den serbiska

chauvinismen större allt sedan det mångbesjungna

nederlaget på Kosovoslätten. Och då den snillrike "fader Vuk"

överraskade världen med sina samlingar serbiska folkvisor,

tycktes man i Europa glömma, att kroaterna ha precis lika

stor förtjänst däri. Det är två element, som icke äro lätta

att hopsmälta trots det gemensamma språket.

Denna latenta dualism kom starkt till synes vid skapandet

av den nya sydslaviska författningen. Den kom till världen

under svåra födslovåndor, och tyvärr är det inte alldeles

tvärsäkert, att fostret skall leva länge i denna gestalt. Ocih

det är inte heller säkert, att barnet skall komma att hedra

både fader och moder, även om det blir långlivat.

Redan i slutet av 1920 skrev den serbiska tidningen

"Epocha": "Staten är i fara. Fiender hota både inifrån

och utifrån. Där råder korruption, krass vinningslystnad

och brist på auktoritet." Måtte tidningen icke få anledning

att upprepa denna Kassandraspådom!

Den 28 juni kallas i den serbiska kalendern Vidov dan,

och denna dag har vid tre stora tillfällen varit högst ödesdiger

för serberna. Den 28 juni 1389 utkämpades på

Kosovoslätten det slag, som störtade serberna i halvtusenårig

träldom. Den 28 juni 1914 avlossades i Sarajevo det pistolskott,

som besvarades av alla stormakternas kanoner. Den 28 juni

1921 antogs den nya författningen för det sydslaviska riket

under avskjutande av 101 skott från den gamla turkiska

fästningsvallen på Kalmegdan, parkanläggningen på den

udde, som bildas genom Saves inflöde i Donau. Det var till

och med tal om att förlägga författningsfesten till det av-den sydslaviska statsbildningen 165

lägsna Kosovofältet i norra Makedonien — ett högst

opraktiskt förslag, som är betecknande för den serbiska

nationalismen, men lyckligtvis avstyrdes.

Under sin hundraåriga tillvaro som stat har det nya

Serbien rikligt välsignats med författningar — ett helt

dussin! Redan Karagjorgjevitj stiftade ett slags konstitution

1807, 1808 och 1811, det vill säga vissa reglementen för den

späda serbiska självstyrelsen, och dessa blevo i modererad

förrn bekräftade genom de turkiska förordningarna

(hat-i-sjerif) av åren 1830 och 1833. En verklig grundlag

utarbetades 1835 av Davidovitj på befallning av den

patriarka-liske despoten furst Milosj Obrenovitj, som själv varken

kunde skriva eller läsa riktigt, men förstod sig bra på att

regera sina bångstyriga bönder och svinaherdar. Furst

Milosj grundade ett konservativt "lantmannaparti" som

hälsosam motvikt mot det oligarkiska jordägarståndet, och

detta statsreglemente bekräftades av turkarna 1838. Men

först genom furst Michael Karagjorgjevitj bildades en

verklig nationalförsamling, skupsjtina, som yttermera

bekräftades av furst Milan Obrenovitj 1869. Efter sin

kungakröning införde Milan 1888 det moderna

tvåkammarsystemet, och detta system bekräftades av kung Alexander —

den siste Obrenovitj — 1901.

Förtjänsten av den nya sydslaviska konstitutionen

tillkommer en serbisk statsman, som man icke kan frånkänna

en ovanlig politisk smidighet och en beundransvärd vigör —

Nikola Pasjitj. Som ledare av det tongivande radikala

partiet har han i trettio år stått i spetsen för landets

styrelse, naturligtvis med många avbrott, och ett par gånger

har han varit dömd till döden, något som i Balkanländerna

nog räknas som ett negativt pius på den politiska

meritlistan. Under den tyska ockupationen av Belgrad hörde jag

just från kroatiska läppar många fula ord om honom, men

nu råder han som chef i det ofantligt utvidgade rike, där

kungen visserligen "regerar" enligt den moderna uppfatt-DEN SYDSLAVISKA STATSBILDNINGEN 168

ningen, men alls icke får styra. Den lille gubben med det

långa vita skägget har nyligen kryat till sig efter en

sjukdom, och det är i sanning beundransvärt, att denne

sjuttio-femåring efter allt kompromissande och jämkande har

kunnat lotsa in det sydslaviska statsskeppet till den

konstitutionella ankargrund, som åtminstone tills vidare får

tjänstgöra som nödhamn. Vid hans sida stod riksdagspresidenten

d :r Ribar, vilken också tycks vara förfaren i serbisk

navigationskonst.

I december 1920 förrättades valen till den sydslaviska

konstituanten, och de gåvo följande resultat: 94 demokrater,

83 radikala, 58 kommunister, 50 kroatiska bönder, 39

serbiska bönder, 24 musulmaner, 23 slovenska klerikaler, 10

socialdemokrater, 7 agrarer från Kroatien och ett dussin

"vildar" utan partistämpel. Det behöves i sanning en skicklig

kock för att av dessa olika ingredienser tillaga en ätbar

soppa i den allmänna rösträttens vo.teringskittel!

Den första paragrafen i den nya grundlagen gällde

naturligtvis frågan: monarki eller republik? Det beslöts, att det

skall vara en ärftlig monarki med ätten Karagjorgjevitj

som landets lagliga dynasti. Men i utskottet godkändes detta

med endast 23 röster mot 19 och av hela den röstande

konstituanten med blott tre fjärdedels majoritet, och den

skulle ha varit otillräcklig, om icke en god del av

opponenterna redan hade lämnat församlingen. Mot monarkien

röstade kommunister, musulmaner, katolska klerikaler och

det kroatiska bondepartiet. Vid sidan av centralregeringen

i Belgrad skola fungera fyra ståthållare: en i Zagreb för

Kroatien—Slavonien, en i Ljubljana (Laibach) för

slove-nerna, en i Zadar (Zara) för Dalmatien och en i Sarajevo

för Bosnien-Herzegovina. Vidare beslöts, att det skall vara

endast en kammare. På varje 40,ooo-tal själar väljes en

riksdagsman för en period av fyra år. Den inre

förvaltningen uppdelas på kretsar med 800,000 invånare vardera

och styrda av en zupan, motsvarande vår landshövding.den sydslaviska statsbildningen 169

En mycket kinkig fråga var, vad den nya staten skulle

heta. Det kunde tyckas ligga nära till hands, att den skulle

döpas till Jugoslavia eller Jugoslavensko (Sydslavia), om

ock beteckningen är något oegentlig, eftersom bulgarerna,

som trots sitt ursprungliga finska namn också äro slaver,

hållas utanför detta statsförbund. Men detta sydslaviska

namn hade råkat en smula i misskredit hos serberna, därför

att kroaterna i mitten av det förra århundradet hade

annekterat denna titel för sig och kallat sin vetenskapsakademi

i Zagreb för "sydslavisk" såsom ersättning för den förra

synnerligen misslyckade termen "illyrisk". För titeln

"Sydslavia" röstade det katolska prästpartiet, det kroatiska

statspartiet samt socialdemokrater och klerikaler, men det

hjälpte inte. Pasjitj var envis i denna punkt och genomdrev,

att det officiella namnet skall lyda: Kraljevina Srba,

Hr-vata i Slovenaca, det är uttytt, serbernas, kroaternas och

slovenernas konungarike. Det är ju en synnerligen

omständlig och opraktisk beteckning. I själva verket skrives

konungarikets namn numera allmänt SHS, och den oinvigde

anar icke, att bakom dessa tre initialer döljer sig ett nytt

rike i Europa. Snarare kunde man frestas tro, att det vore

ett mystiskt ordenssamfund, kanske rent av ett skrivfel för

SHT. Sine ho nor e tituli vore kanske ock den bästa

tydningen av detta kabbala.

Det allra viktigaste tvisteämnet var dock, huruvida SHS

skulle vara centralistiskt eller federalistiska och här

nödgades Pasjitj göra icke obetydliga eftergifter åt

federa-listerna för att undanröja misstanken om serbisk supremati.

Mohammedanerna i Bosnien-Herzegovina voro visserligen

med om monarkien, men yrkade på, att den skulle fördelas

på 8 autonoma provinser: Serbien, Gamla Serbien (norra

Makedonien), Kroatien—Slavonien—Istrien, Montenegro—

Bocche di Cattaro, Dalmatien, Syrmien—Banatet och

Slo-venien. Mohammedanerna blidkades med löfte" om anslag

för sina religiösa fonder och med skattelindring, och i den168

den sydslaviska statsbildningen 168

slutliga voteringen antogs hela konstitutionen av dem med

13 röster mot 11. Den musulmanske handelsministern

Spaho, som ledde oppositionen, nedlade sitt ämbete och

efterträddes av den regeringsvänlige Karamahmedovitj.

Den klerikala sydslaviska klubben i Krain—Kärnthen—

Stejermark, som ledes av den envise d:r Korosec i Ljubljana

(Laibach), erkände visserligen monarkiens nödvändighet,

men svärmade för en koalition med vidsträckt autonomi

(i påvligt hägn), såg till och med snett på det serbiska

sokol-väsendet (den nationella idrotten) och ville ha det nya riket

uppdelat på sex territorier: Serbien, Kroatien—Slavonien,

Bosnien-Herzegovina, Dalmatien, Montenegro, Banatet—

Slovenien.

Värst var det naturligtvis att bryta udden av oppositionen

från kroaternas sida, dem man i Belgrad sökte göra

försonligt stämda genom löfte om provinsiell autonomi. Kroaterna

höllo i det längsta på sin gamla "statsrätt" och svärmade

före världskriget för "det tredubbla konungariket" Kroatien

—Slavonien—Dalmatien. Denna statsbildning skulle kunnat

bliva grundstommen till ett Jugoslavia i Habsburg såsom

motvikt mot Ungern, men denna trialistiska plan blev, som

så mycket annat, begraven under världskrigets ruiner. Ännu

för ett par årtionden sedan sågo serber och kroater lika

snett på varandra som svenskar och norrmän före 1905.

Serberna voro stolta över sin politiska självständighet, under

det att kroaterna ansågo sig kulturellt överlägsna. Genom

den studerande ungdomen i kustländerna åvägabragtes

visserligen ett närmande i början av detta århundrade, och

världskriget påskyndade denna försoning. Men den var

delvis endast skenbar och konstlad. Jag har ännu i friskt

minne de mycket hätska ord, som kroaten d :r Hörman, en

framstående arkeolog och Bosniens faktiske kultusminister

under den forna regimen, yttrade till mig i Belgrad 1916

om serbemas finansiella och kulturella vanstyre. Ocih när

för halvtannat år sedan en dramatisering av kroaternas för-den sydslaviska statsbildningen 169

nämsta hjältedikt "Smail-agas död" uppfördes på

nationalteatern i Zagreb, blev författaren Milan Ogrizovic,

kroaternas bäste scenförfattare, nästan utvisslad av den

"serbiska" publiken, därför att han hade tjänat i det gamla

Österrike-Ungern och under världskriget förestått den

officiella, tyskvänliga pressbyrån i Belgrad. Visserligen blev

regenten Alexander sommaren 1920 på sin rundresa genom

Kroatien, Slavonien och Slovenien både hövligt och

hjärtligt mottagen överallt, och bland serberna lär han vara

ganska populär, men på Balkanhalvön är folkets kärlek

sällan furstarnas belöning och hänger ofta på en ganska

skör tråd.

Det kroatiska parti, som ärligt och oförbehållsamt

omfattat den jugoslaviska idén, är det. demokratiska

(Davi-dovic), som yrkar på enhetlig centralisation för

utjämnande av nationella skiljaktigheter och vill samarbeta med

serben Abramovitj" radikala bondeparti. De kroatiska

radikalerna erkänna också enhetlighetens nödvändighet enligt

överenskommelsen på Korfu, men betona den provinsiella

autonomiens princip. Däremot fasthåller den nationella

klubben strängt vid den gamla Ante Starcevic" krav på

"ren" kroatism och är ängslig för allt slags serbisk

hegemoni. En tvetydig ställning intager den sydslaviska klubben,

som företrädesvis rekryteras av slovenska klerikaler och

ledes av Korosec. Den anser visserligen en federation

omöjlig på grund av de religiösa skiljaktigheterna och

erkänner den sydslaviska centralisationen, men fordrar full

autonomi för Kroatien, Slavonien och Slovenien, d. v. s. de

katolska områdena. Kanske går han i själ och hjärta det

katolska påvedömets ärenden.

Efter ett mycket forcerat arbete för att få konstitutionen

under tak precis till den ödesdigra Vidov dan antogs den

nya författningen med 223 röster mot 35. Den består av

139 paragrafer och är naturligtvis modernt demokratisk,

fast den i många slavers ögon förefaller alltför konservativ.den sydslaviska statsbildningen 170

Rösträtten är allmän från 21 :a levnadsåret, och

valbarheten begynner med det ßorde. Däremot har man icke

vågat utsträcka rösträtten till kvinnor, därför att de ännu i

socialt avseende varit för mycket bundna av de orientaliska

fördomarna. För musulmanerna i Bosnien vore det

naturligtvis en styggelse, om deras hustrur (där råder dock

faktiskt blott engifte) skulle konkurrera med sina äkta män

om ett riksdagsmandat, och ända till sista tiden ha

kvinnorna i Montenegro och Makedonien varit så gott som

utestängda från det offentliga livet. Adelsståndet är formellt

avskaffat, och det existerade i själva verket blott till namnet

såsom en kvarleva från den habsburgska tiden. Det politiska

dödsstraffet avskaffas, samvets- och religionsfrihet

proklameras i de tre konfessionernas rike, de språkliga

minoriteterna skola kantänka lagligt skyddas (t. ex. det bulgariska

skolväsendet i Makedonien!!), och förslaget om oinskränkt

pressfrihet antogs med glans. Men det hindrar icke, att den

serbiska censuren fungerar kraftigt, åtminstone över

utländska tryckalster. I Belgrad äro flera kroatiska tidningar

faktiskt förbjudna, och åtskilliga utländska blad släppas ei

över gränsen till tryckfrihetens förlovade land, bland dem

tidtals Neues Wiener Tageblatt, Vossische Zeitung och

Prager Tageblatt. Själv har jag på senäte tid erfarenhet

därav genom att jag återfått från det serbiska postverket en

rekommenderad harmlös tryckskrift, och då chefen för "Le

Temps" nyligen utgav en intressant bok om sina färska

serbiska reseintryck, blev den tvärt förbjuden i Serbien!

En majoritet av 223 mot 35 kan ju tyckas överväldigande,

men är i själva verket blott skenbar, enär flera grupper

strejkade från konstituanten eller avhöllo sig från den

slutliga omröstningen. Hela konstituanten räknade 419

medlemmar. Det fanns sålunda majoritet, men eftersom 161

nedlade sina röster, måste resultatet betraktas som en

Pyrrhusseger. Till oppositionen hörde det kroatiska

nationalpartiet, Korosec" grupp, kommunisterna, socialdemokra-den sydslaviska statsbildningen 173

terna (för att protestera mot regeringen) och Radie"

kroatiska ibondeparti. Likaså röstade mot författningen en av den

sydslaviska idéns förkämpar under världskriget, d:r Ante

Trumlbic från Dalmatien, f. d. utrikesminister och under

krigsåren föreståndare för den sydslaviska kommittén i

Paris och utgivare av "Bulletins Yougoslaves". Han hade

till och med undertecknat fördraget på Korfu om den

serbokroatiska sammanslagningen. Man kan näppeligen förklara

hans plötsliga ovilja mot sitt eget foster med annat än

personlig äregirighet. Den osmakliga namnbeteckningen

SHS, som han icke kunde godkänna, kan dock knappt

tillräckligt motivera hans avfall. När han i konstituanten

bekände sin opposition, lär han ha blivit spottad i ansiktet.

Men det värsta hindret för det sydslaviska enhetsverket

är dock icke det något halsstarriga kroatiska

statsrättspartiet, som har sitt stöd i de gammalakademiska,

konservativa kretsarna, utan Radie" kroatiska bondeparti, som

till ett antal av 50 man gick in i konstituanten för att sedan

lämna den åt sitt öde och som säkerligen har djupa

försänkningar på den kroatiska landsbygden.

För en 30 år sedan lärde jag känna denne kroatiske

folktribun, som då studerade i Prag. Stefan Radié gjorde då

ett beskedligt, men något virrigt intryck. Sedan återsåg jag

honom i Zagreb som bokhandlare och kroatisk

lantmannapartist. Nu är han chef för Kroatiens största bondeparti,

som därjämte är det starkaste ytterlighetspartiet med stor

dragning åt kommunism. I december 1920 anordnade han

i Zagreb ett väldigt massmöte, som beslöt att proklamera

den kroatiska republiken och bryta med konstituanten. Han

vägrade att gå eden som riksdagsman, förverkade

därigenom sin parlamentariska okränkbarhet och har nu åter

blivit häktad och anklagad för högförräderi. Samma öde

har drabbat hans 49 anhängare, sedan de formligt uteslutits

ur parlamentet.

Och det kan icke nekas, att den personligen oförvitligeden sydslaviska statsbildningen 172

Stjepan Radie är en tämligen samhällsvådlig och

tvetydig person. Han har intet av d"Annunzios patriotiska

skrän eller av Korfantys aggressiva chauvinism. Snarare

är han besläktad med en Trotskij eller Hinke Bergegren.

Han "har bevisligen stått i förbindelse både med ryska

bol-sjeviker och italienska fascister. Hans mycket starka partis

kärna äro kroatiska bönder, som närmast hålla på de

ekonomiska synpunkterna och se snett både på stadsbyråkraterna

och skatte fogdarna. Socialdemokrat är han dock icke, och

han håller icke på centralismen i regeringen, utan svärmar

för någon suddig kommunstyrelse efter nyryskt mönster.

Framför allt är han fiende till Serbien och dess storpolitiska

aspirationer. Men populär har han blivit i breda kroatiska

lager, och hans 50-årsjubileum firades nyligen på det

kroatiska bondlandet som en nationalfest. En kroatisk

kommunisttidning försäkrade till och med, att "på hans födelsedag

föddes till världen den störste man, som den kroatiska jorden

alstrat..."

Den sydslaviska jordmånen tyckes över huvud icke vara

omottaglig för anarkistiska experiment, och gång på gång

skvallra de serbiska tidningarna ur skolan om attentat eller

sammansvärjningar. Än häktas en bolsjevik, än är det

sammanstötningar mellan studenter och kommunister, än är

det konflikter mellan katolska klerikaler och frisinnade

folk-skolefrämjare. Ja, i Zagreb har man till och med nyligen

kommit på spåren en komplott, som gick ut på närmande till

den stackars hemlöse Karl av Habsburg, kejsaren utan krona,

som alltjämt spökar i österrikiska och ungerska blad och

vållar "den lilla ententen" ett stort huvudbry, tydande på

att inan ännu misstänker habsburgska

restaureringsförsök. I Zagreb upptäcktes nyligen en s. k. omladina, en

hemlig förening av ungdomliga kommunister, som haft

för avsikt att mörda samtliga ministrar i SHS. Och

att detta icke var osannolikt, bevisar det attentat, som

omedelbart efter konstitutionens antagande förövadesden sydslaviska statsbildningen 173

på regenten Alexander. Förhöret har hittills bragt i

dagen, att denna sammansvärjning var ganska utbredd i

Jugoslavien med förgreningar även i konstituanten. Mordet

på den jugoslaviske inrikesminstern Drasjkovitj pekar ock i

samma sorgliga riktning.

Det var sålunda icke under de bästa auspicier, som regenten

Alexander företog sin förmenta giljarfärd till Frankrike,

och hans företrädare på den serbiska tronen ha icke haft

en lycklig ändalykt. Furst Michael Karagjorgjevitj blev

mördad på ljusa dagen, kung Milan måste abdikera efter ett

sedeslöst liv, hans son Alexander sönderslaktades på ett

barbariskt vis av serbiska officerare. Gamle Petar är redan

ur den vilda leken, och på honom lönade det sig icke

att spilla något krut. Men skulle kulan nästa gång träffa

kung Alexander, kan detta mord få samma

"oberäkneliga" följder som pistolskottet på Vidov dan i Sarajevo

1914. Och det är en dålig tröst, att Alexander har en äldre

bror, prins Georg, vilken på grund av sina vanvettiga tilltag

måste sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling i

bolsjevi-kisk tjänst. Men nu har han återkommit till Belgrad.

Och det nya SHS begynner sin tillvaro med budgetkrav av

8 milliarder francs, som måste nedprutas till 4Yz milliarder.

Undervisnings- och byggnadsministerierna få naturligtvis

nöja sig med samma anslag som förut. Men krigsministern i

SHS äskar 2^ milliard francs, fast parlamentet inte kan

eller vill anslå mer än den lumpna summan av halvannan

milliard.

II.

Det sydslaviska problemet försvårades en smula genom den

montenegrinska separatismen. På ett möte i Podgorica 1918

proklamerade visserligen en montenegrinsk skupsjtina

(riksdag) det rent serbiska Montenegros förening med det

jugoslaviska riket, och de montenegriner, som deltogo i174 den sydslaviska statsbildningen

konstituanten, torde ha tillfört SHS ett litet tillskott av

republikanska svärmare och harmlösa kommunister. Men

ännu levde gamle kung Nikola och protesterade kraftigt

till det allra sista, även sedan han genom fördraget i Rapallo

blivit förklarad tronen förlustig på livstid och avspisats med

ett årligt underhåll av 300,000 francs. Men så dog gubben

äntligen, och därmed försvann en tuva, som skulle kunnat

stjälpa det sydslaviska lasset.

Gubben var verkligen gammal, och hans urverk var slitet.

Han hade 80 år på nacken, därav många dubbla tjänste- och

sorgeår. Han dog i landsflykt — sådant har hänt konungar

förut — och Almanach de Götha har en regerande dynasti

mindre — inte heller så ovanligt nu för tiden. Det låg något

komiskt i den patriarkaliska godmodighet och självsäkerhet,

varmed han under linden utanför sitt anspråkslösa

tvåvåningspalats i den av "bergkransar" inklämda huvudstaden

Cetinje tronade för att mottaga sina i regeln lojala

undersåtars böneskrifter eller för att slita tvist mellan två till

tänderna beväpnade hövdingar, som svurit varandra

blodshämnd för t. ex. en stulen fårbog eller en skäppa snattade

tomater. Han gjorde sig ock en smula löjlig, då han i sin

fosterländska diktning sökte imitera sin näst siste

företrädare, den verklige skalden på den montenegrinska

furstestolen, och det låg något tragikomiskt i hans eviga

protesterande mot det lilla "Svarta bergets" införlivande

med SHS. Men han var verkligen numera totalt

överflödig som suverän av Guds nåde. Och det var inte

underligt, att politiska humorister gjorde "tsarens ende

vän" till skottavla för sina sarkastiska pilar. Det pittoreska

hovlivet i Cetinje var redan det en god ram för en fars.

Men det låg också något verkligt tragiskt över Nikolas

levnadsöde. Han var den förste och siste konungen av

Svarta berget (Cma Gora, Monte negro), och med honom

bäddades i graven en utlevad sydslavisk kulturvärld med

sina antiturkiska traditioner, primitiva samhällsbruk ochden sydslaviska statsbildningen 177

kristligt naiva ideal. Det var helt visst ett stort ögonblick

i den prövade krigarens liv, då han med ett pistolskott fick

ge signalen till det Balkankrig, av vilket både han själv och

hela "det oroliga hörnet" hoppades så mycket, men som

blev en grym besvikelse, icke minst för honom själv.

Besvikelsen vart icke mindre under världskriget, då hans

"ointagliga" lilla land översvämmades av "schwaber" genom

Mackensens militära promenad, och då han i sin landsflykt

icke ens fick en asyl hos sin kunglige måg i Italien, utan

nödgades inmundiga sitt sura bröd och vin av ententens nåd

i Lyon.

Gamle Nikola hade nog en räv bakom örat, och han gick

inte fri från misstanken för småsnålhet och affärsmässig

egoism. Härutinnan var han nog olik sina undersåtar, för

vilka sparsamhetens dygd har varit okänd, därför att de i

regel icke ha haft något att spara. Det är inte roligt att

regera över ett snabbfotat folk, som kan springa över de

gråaste fjäll, så fort som de få se skymten av en debetsedel,

och som inte vill veta av några restriktioner av vad slag

som helst. Visserligen smittades även Nikola I av tidens

demokratiska ondska och ville efter den ryske Nikolaj II :s

höga föredöme lyckliggöra sitt land med ett s. k. parlament,

vars debatter om cle olika huvudtitlarna i budgeten icke gärna

kunde bliva livliga. Men knappheten i den första huvudtiteln

(majestätet och dess hovstat) avhjälptes genom en skicklig

äktenskapspolitik. Hans fyra söner, av vilka den nominelle

tronföljaren, arvfursten Danilo, blev gift med prinsessan

Jutta av Mecklenburg (hennes levnadsroman lär i visst

avseende likna Strindbergs "Fröken Julie"), åsamkade

visserligen sin fader mer utgifter än ålderdomströst. Men

dess större pekuniär fadersglädje hade han av sina många

döttrar. Den äldsta blev förmäld med Petar Karagjorgjevitj,

men dog långt innan hennes make fick sätta Serbiens

törnekrona på sitt huvud. Den andra och den tredje dottern

placerades i ryska storfurstars tsariska vård, den skönaden sydslaviska statsbildningen 176

Helena (n:r 4) blev drottning av Italien, ooh den femte

knöt Hymens band med Frans Josef av Battenberg, en

frände till kejsaren av samma namn. Sålunda blev

Montenegro den felande länken mellan Romanov och Habsburg,

och den patriarkaliske despoten i Cetinje lät icke den

vänstra handen veta, vad den högra gjorde: morgongåvorna

från det ryska hovet gjorde minsann ej sportlerna från

Wien överflödiga.

Oavsett Frans Josef av Österrike-Ungern hade Nikola

den längsta regeringstiden bakom sig bland Europas

potentater, oan man undantar en viss furst Johann, som lär ha

regerat i Lichtenstein, och hans regering blev den allra

mödosammaste. Född 1841 i den stenrika, men fattiga byn

Njegusj, Montenegros Habsburg eller Hohenzollern, måste

han i hela sitt liv företaga en vandring över mer blod- än

daggstänkta berg. När han 1860 besteg, den s. k. tronen

efter sin knivskurne farbror, furst Danilo, hämtades han

från ett lyceum i Paris till sitt Getapulien, där hungersnöd,

kolera och krig rasade. Men han redde sig bra — åtminstone

med det sistnämnda. Genom freden i Rijeka 1862

"reglerade" han gränsen till Turkiet fördelaktigt; efter resningen

i Herzegovina 1875 lyckades han utvidga sin stenareal, fast

"makterna" vid Berlinkongressen stäckte hans

imperialistiska planer, och ur Balkankrigen utgick han icke lott! ös.

Men viktigare än dessa små militäriska framgångar, som

slutligen endast voro ägnade att stegra den krigiska

själv-överskattningen, var det kulturella framåtskridandet.

Landet fick eget mynt enligt serbisk valuta och en mer tidsenlig

lagbok i stället för den gamla nävrätten. Vid Nikolas

tronbestigning var Montenegro ungefär vad Albanien ännu är:

ett geografiskt begrepp för diverse stammar av

självrådiga analfabeter, som sammanhöllos genom blodsband och

splittrades genom blodshämnd. Vid slutet av hans regering

fanns det i Montenegro både post och telegraf,

automobil-förbindelse till kuststaden Cattaro, d. v. s. den stora världen,den sydslaviska statsbildningen 177

och en liten järnväg till en egen hamnstad. Hälsovården

förbättrades, fast apotekarna aldrig haft stor praktik hos

dessa moderna spartaner, och folkskolorna ökades, ty läslust

saknas icke hos serberna.

Och Nikola var själv en mycket bildad man. Sina

lyckligaste stunder hade denne både karske och godmodige

bergakung med det ansade kindskägget (hans kungliga prerogativ,

ty hans undersåtar ståtade blott med sina väldiga

knävel-ibårar), då han fick smida rim som andligt vapen för sitt

folks frigörelse. I hans diktning skönjer man icke blott den

ansvarsfulle landsfadern och den storserbiske patrioten,

utan oc(k den ömme familjeförsörjaren och den erotiske

romantikern, om ock en erotik i korrektaste form, alls icke

(besläktad med kung Milans. Hans storvulna, versifierade

äktserbiska drama "Balkanska tsaritsa", byggt på de icke

okända motiven fosterlandskärlek, förräderi och lidelse, har

i översättning till och med gått över tyska tiljor.

År 1889 skickade en liten gosse i Newyork en skriftlig

hälsning till "the bravest prince of the bravest land from

a little boy, who loves him". Härpå svarade Nikola med en

versifierad hälsning, som tycktes giva varsel om den

innerliga sympati, "som 30 år senare skulle förena Wilson med

sydslaverna:

"Eder stora makt och kunskap

Svarta bergets ungdam känner.

Må i kärleken till frihet

vi alltjämt förbliva vänner!"

Icke anade Nikola då, att denna Wilsons omtanke om den

sydslaviska friheten skulle ha så tråkiga följder för honom

själv. Hans steniga land är numera en oskiljaktig del av det

där SHS eller åtminstone av ett förstorat Serbien. Det

tillkommer nu serberna att fullfölja Nikolas kulturella

uppslag, och måhända ha de ock något att lära sig av den

poetiske gubbens statsklokhet och enkla väsen.

12. — Jensen, På Romanovs och Habsburgs ruiner.den sydslaviska statsbildningen 178

Det hade sannerligen varit ett konungarike för mycket,

om det serbiska Montenegro i all framtid skulle ha bestått

vid sidan av det egentliga Serbien. Det lilla berglandet blev

befolkat av serbiska flyktingar österifrån, ty här kunde

serberna bättre bevara sina nationella traditioner, folkkväden

o. d., därför att de turkiska inkräktarna föga brydde sig

om det fattiga bergfolkets magra betesmarker. Den

sydsla-viska poesiens främsta klassiska hjältedikt "Bergkransen"

skapades just i Montenegro av en äldre frände till Nikola.

Ur politisk och ekonomisk synpunkt var det en naturlig

sak, att serberna genom Montenegro skulle få tillträde till

havet, och sedan skiljemuren i Novi Pasar bortfallit genom

Balkankrigen var tvillingländernas hopsmältande en

självklar sak.

Men det något bryska sätt, varpå serberna sökte tvinga

montenegrinerna att uppgå i Serbien som en lem av det nya

SHS, var intet gott tecken. Saken blev föremål för debatt

i det engelska underhuset och för protester från slaviska

kommittéer i Paris. Denna opposition mot det serbiska

övertaget kan i morgon upprepas av mohammedanerna i Bosnien

och i övermorgon av kroaterna eller slovenerna. Serberna

ha i sin översvallande patriotism icke precis gjort sig kända

för måttfullhet eller blygsamhet.

Men montenegrinernas i kung Nikola förkroppsligade

olust att offra sitt namn till förmån för serberna i ett

Jugoslavia eller ett SHS är ganska betecknande för den

nationella fåfänga, som efter världskriget spritt sig som

en epidemi både i norr och i söder. Utan fullständig

anslutning till Serbien skulle Montenegro vara dömt till andlig

isolering och materiellt förtvinande, oavsett att det som

självständig stat alltid skulle bliva ett tvisteämne för Italien

och Serbien, eventuellt också ett pånyttfött Albanien. Kung

Nikolas protest mot dynastien Karagjorgjevitj var mycket

begriplig ur personlig synpunkt, ty hans släkt har

mycket äldre anor än den svarte Georgs. Men sedan bådeden sydslaviska statsbildningen 179

den "vite" tsaren och kejsaren i Wien äro oåterkalleligt

borta, skulle en montenegrinsk kung ha löpt fara att svälta

ihjäl på sin lilla teatertron. Och inga mågar — allra minst

ryska storfurstar eller kung Petar — skulle kunnat eller

velat understödja gamle svärfar, vilkens aktningsvärda

diktsamlingar ej lämnat mycket tillskott till första huvudtiteln ...

I god hågkomst bevarar jag montenegrinernas enkelhet,

hjärtlighet och redbarhet, och deras dödsföraktande

härdighet är höjd över tvivel. Men enbart med sådana dygder

bygges ej ett modernt samhälle upp. Och det får icke

förnekas, att montenegrinerna måste vara kulturellt efterblivna

på sina otillgängliga fjäll. Genom de ekonomiska

missförhållandena ha de blivit opraktiska och overksamt loja, men

genom poetiskt smicker och fantastisk överskattning av

stridsdugligheten har deras faktiska betydelse överdrivits.

Den enda insats, som de på senare tiden gjort på

Balkanhalvön, har knappt bestått i något mer än att förse

Balkan-hoven och konsulaten med resliga, pittoreskt klädda kavazer

(vaktmästare och "schweizare").

Det är synd om Montenegro, ty för ett par århundraden

sedan var Svarta berget verkligen ett näste för de kristna

sydslavernas vilsna fåglar, och i dess lilla huvudstad anlades

ett slaviskt tryckeri långt innan sådant fanns i Belgrad,

Krakau eller Moskva. Men den tiden är länge sedan förbi.

Tragiken är dock icke alldeles oförskylld, om montenegrinen

endast och allenast för sitt namns bevarande skulle avvisa

den äldre och starkare serbiske broderns hand, liksom

förhållandet skulle vara i den tjechoslovakiska republiken, om

en del slovaker i sin småsinta nationella förblindelse hellre

ville bära risken att åter utsätta sig för Ungerns hårda

förmynderskap än uppgå i den tjechiska nationen. Det var

denna kortsynta nationella fåfänga, som Wilson icke tog

med i beräkningen, då han inbillade sig med några raka

streck av sin amerikanska linjal kunna draga upp

konturerna av Europas förenade stater.DEN SYDSLAVISKA STATSBILDNINGEN 182

III.

Bulgarien berördes visserligen icke direkt av Hahsburgs

sammanstörtande, men dess mer måste den sydslaviska

statsbildningen inverka på detta land. Förhållandet mellan

Serbien och Bulgarien var redan under Balkankrigens första akt

mycket spänt, och den gamla missämjan mellan dessa båda

sydslaviska nationer blossade upp till en hemsk låga under

världskriget. Till det yttre är freden nu återställd — tills

vidare, men det ingrodda agget röjer sig alltjämt i en

massa konflikter, t. ex. rörande järnvägstrafiken och

utväxling av krigsfångar, trakasserier vid gränsen o. d. Och det

kan näppeligen förnekas, att Serbien jämte dess grekiska

påhäng gent emot det besegrade Bulgarien intog samma

något pockande och övermodiga ställning som Frankrike

till Tyskland efter världskrigets utbytande mot en

"världsfred". Den innersta grunden till denna starka schism mellan

Bulgarien och Serbien är en ömsesidig misstro till den andra

partens hemliga avsikter att få en dominerande ställning på

Balkanhalvön. När t. ex. den bulgariske ministerpresidenten

sommaren 1920 besökte Prag för att knyta

handelsförbindelser med den tjechoslovakiska republiken, blev den alltid

mycket känsliga serbiska pressen irriterad av detta

"närmande".

Det egentliga stridsämnet är den olycksaliga makedoniska

frågan. Detta Makedonien, som redan långt före Alexander

den stores tid varit en genomgångsport för folkvandringar

från öster till väster och en tummelplats för grekiska,

romerska, illyriska, turkiska och slaviska nomader, äventyrare och

stråtrövare, erbjuder för närvarande en etnografisk mosaik,

som kan bringa både diplomater och filologer till förtvivlan.

Den norra delen, det s. k. gamla Serbien, har rent serbisk

befolkning, dock mycket starkt uppblandad med albaneser

(arnauter), som skjutit fram allt längre i nordöst. Menden sydslaviska statsbildningen 183

söder om bergskedjorna Sjar Planina och Tsjerna Gora är

den slaviska befolkningen uppblandad med ett dussin

nationaliteter, om man medräknar sådana folkfragment som

negrer, tjerkesser och armenier. I söder och vid kusten är

det grekiska elementet mycket starkt. Turkarna, vilkas

folkmängd visar en stadigt sjunkande tendens på grund av

mindre nativitet och avfolkning genom krig, utvandring

och pest, torde ännu uppgå till högst en halv million. Men

utom de kristna sydslaverna finns det rumäner

(kutsovalac-ker) och 150,000 mohammedanska bulgarer (pomaker vid

Rodopebergen och torbesjer på Sjar Planina), varemot

turkarna även ha en liten kristnad församling, de s. k.

var-darioterna, i sydost.

Vid Vardars övre lopp ligga de forna serbiska

residensstäderna Prizren, Prisjtina m. fi. på den stora högslätt, som

bildar det beryktade Kosovo pole (trastfältet), och ingen

makt — utom möjligen den albanesiska — gör serben

hemortsrätten här stridig. I Skopje (Yskyb) stöta de slaviska

nationaliteterna samman. Här äro språkgränserna svåra att

draga, och nationaliteten bestämmes stundom av den ti II—

fällige maktinnehavaren. Mången makedonier i den gamla

turkiska tiden bekände sig som slav rätt och slätt, utan att

närmare grubbla över om han var serb eller bulgar, men

genom de olika skolorna och kyrkorna (serberna tillhöra det

grekiska patriarkatet, varemot bulgarerna ha sitt eget

ex-arkat) tvingas barnen omedvetet att bekänna nationell

färg, och denna omvandlingsprocess kan försiggå tämligen

fort. Men vid Prilep synes man mig vara inne i den rent

bulgariska intressesfären, och att serberna genom det

andra Balkankriget med sig införlivade till och med Ochrid,

en av den bulgariska kulturens äldsta härdar, förefaller mig

som en oförrätt — en ärlig uppfattning, som serberna

aldrig tyckas förlåta mig.

Hela den snedvridna europeiska orientfrågan har vållat,

att det makedoniska spörsmålet har blivit ett konstlat agita-den sydslaviska statsbildningen 182

tionsvapen. Om Serbiens fullt befogade förhoppningar på

Bosnien-Herzegovina icke hade så grymt gäckats genom

Österrike-Ungerns ockupation 1878, eller om serberna efter

det första Balkankrigets framgångar hade fått fast fot vid

havet, med Skutari (Skadar) som basis, skulle den serbiska

agitationen i Makedonien näppeligen ha blivit så intensiv

och hätsk. Därför att de hämmades i norr och väster, dit

deras naturliga expansion pekade, måste de hålla sig

skadeslösa i södern.

Makedoniens "frihet" var det närmaste syftet med

Balkan-ligans bildande och fördes väl ock på tungan under

världskriget av ententen, som ogenerat gjorde det neutrala

grekiska Makedonien till bas för operationerna mot Bulgarien

och Turkiet. Men huru ter sig nu den makedoniska friheten?

Jorden är ödelagd, byar ha nedbränts eller plundrats, än

av den ena nationaliteten, än av den andra, och hundratusen

mohammedaner ha utvandrat till Asien med spillrorna av

sin flyttbara förmögenhet. Där förut de turkiska

ämbetsmännen och storgodsägarna utsögo den bulgariska

befolkningen, där fyllas nu deras platser av den penningsnikne

grekiske krämaren och av den av segern berusade serben.

Har man med egna ögon sett, med vilken energi och

hänförelse, även med vilka ekonomiska uppoffringar de

bulgariska folkskollärarna i årtionden ha verkat för den

.makedoniska befolkningens andliga höjande, kan man förstå den

förbittring, som måste gripa dem, då de nödgades lämna

sitt ofullbordade värv i händerna på greker och serber, som

planmässigt söka utplåna allt bulgariskt. Makedoniens

delning på Serbien och Grekland innebär, att en million bofasta

bulgarer antingen måste avstå från sin nationalitet och sina

gamla rättigheter eller förvandlas till fågelfria äventyrare,

som slutligen måste söka sin tillflykt inom Bulgariens

gränser. Det var just denna mindre välkomna invandring av

makedoniska insurgenter, som skapade den starka krigs-DEN SYDSLAVISKA STATSBILDNINGEN 183

stämningen i Bulgarien och ledde till det olyckliga

Balkan-kriget.

Och ännu i denna stund synes icke den minsta ljusning

för Makedonien. Genom världskriget tryggade serberna den

ställning, som de tillskansat sig där genom det andra

Balkan-kriget, och de tyckas icke underlåta att utnyttja tillfället.

I Sofia utges för närvarande på tredje året en liten

tidskrift "La Macédoine", som skildrar tillståndet i de

mörkaste färger. Men även en serbisk tidning i Skopje, som bär

den vackra titeln "Socialismens morgonrodnad", sticker ej

under stolen med den serbiska framfarten. Folket tynges av

svåra pålagor, bulgariska präster försättas ur tjänstgöring

och flera tusen bulgariska lärare ha avskedats. Däremot har

man kantänka lagt grunden till ett slags serbiskt universitet i

Skopje tack vare några landsflyktiga professorer från

Ryssland.

I Bulgarien finnas för närvarande mer än 200,000

makedoniska landsflyktingar. De ha nyligen haft en stor kongress

i Sofia, där de krävde nationalitetsskydd enligt traktaten i

Neilly-sur-Seine 1919. Den 22 december 1920 inlämnade de

sin böneskrift till Nationernas förbund i Genève med

begäran om Makedoniens autonomi. Kanske går det med den som

med Ålandsfrågan. Har man bara vassa tänder, kan man

knäöka vilken hård nöt som helst! Till och med "wenderna"

(sorberna) i Lausitz, nära befryndade med tjecherna,

började röra på sig efter världskriget och krävde även för sig

tillämpning av Wilsons vackra princip. Deras blygsamma

petition fick välvilligt understöd även av några svenska

slavister (prof. Lundell, Anton Karlgren m. fi.). Jag

misstänker dock, att klockarfar i Genève, som skall allting

bestyra, har stoppat våra namn i papperskorgen.

Bulgarerna stå för närvarande ganska isolerade i den

slaviska världen och ha att lita endast till sig själva. Deras

närmaste grannar — serber, greker och rumäner — förut

avundsamma och misstrogna — äro numera övermodigaden sydslaviska statsbildningen 184

och ringaktande, och på den misslyckade alliansen med

turkarna under världskriget var icke att bygga. Bulgarien

tyckes skenbart vara den mest lamslagna staten på

Balkanhalvön, och dook var det den faktor, utan vilken Balkaniigan

icke skulle kunnat så fort avgå med seger över den turkiska

övermakten. Men Bulgarien överskattade sin militära

ställning och var ej självt utan skuld till att den såta vänskapen

med serber och greker förvandlades till bitter fiendskap.

Den obestridligt duktige tsar Ferdinands personliga

äregirighet och härsklystnad bidrog helt visst också till

Bulgariens isolering och nederlag, som fick sin tragiska avslutning

i världskriget.

Ooh dook är bulgaren icke krigisk av naturen, trots sin

"råhet", d. v. s. sitt ännu av den europeiska kulturen föga

smittade väsen — därtill är han för sparsam och fästad vid

sin jordtorva. För några chauvinistiska ideal kastar han sig

ogärna i politiska äventyr, och även med den forne turkiske

arvfienden kan han numera draga ganska jämnt, sedan

frihetsyrseln på 1870-talet gick över. Bulgaren har nästan

intet av de andra slavernas mer eller mindre mystiskt

färgade religiositet, men denna kyrkliga likgiltighet gör honom

blott så mycket tolerantare gent emot andra trosbekännare.

Fredstanken har i själva verket djupa rötter hos bulgarerna.

De bulgariska frihetskämparna Rakovskij, Ljuben

Karave-lov och nationalskalden Christo Botev svärmade livligt för en

konfederation av alla Balkanfolk. Redan 1908 grundades av

Grigori Natjevitj en comité d"alliance för närmande till

Turkiet och grannländerna, 1910 hölls i Sofia den stora

slavist-kongressen, som gjorde ett misslyckat försök att grunda den

s. k. neoslavismen, och 1918 stiftades den bulgariska

fredsföreningen Pax per foederationem, som till ordförande har

universitetsprofessorn Stefan Kirov i Sofia och står i

förbindelse med "Union des associations pour la société des

nations". Den nuvarande utrikesministern Dimitrov har ock

nyligen gjort försök till närmande till Jugoslavien, och dessaden sydslaviska statsbildningen 185

försök tyda redan på möjligheten av ett verkligt

samförstånd mellan bulgarer och serber.

Det är utan tvivel en stor skillnad mellan det serbiska

och det bulgariska folklynnet. Serben är temperamentfull,

fantasirik, "estetiskt" begåvad och har många rent

personligt sympatiska egenskaper, som jag saknar hos den mer

kärve, inbundne bulgaren. I det partipolitiska livet kan

bulgaren visserligen bliva lika lidelsefull som den hetblodige

serben, men han är i allmänhet mer behärskad och ordknapp

och han besitter kanske mer praktisk energi än serben.

Men språk, gamla sedvänjor och folkpoesi peka dook

tydligt på den slaviska samhörigheten, och om serberna i sina

överilade vredesutbrott ha betecknat bulgarerna som

"hun-ner", är detta lika obefogat som att t. ex. kalla preussarna

för slaver eller storryssarna för tatarer. Vilken folkstam i

Europa är över huvud absolut ren och oblandad?

Visserligen inympades för mer än tusen år sedan de finska

bulgarernas blod på Balkans slaviska befolkning, men det har

under tidernas lopp allt mer och mer förtunnats, om ock

bulgarens mer breda ansiktsdrag tyda på den ugriska

härkomsten. Kanske är ock bulgarernas sega envishet ett

finskt arv?

Balkanligans bildande var en idé, som visserligen grovt

förfuskades och redan vid det första provet visade sin

ohållbarhet, men den är dock, liksom Nationernas förbund, en

god princip, som förtjänar att upptagas på rättvisare grund,

helst utan grekisk eller åtminstone rumänisk inblandning.

Det var den oväntade framgången under det första

Balkan-kriget, som steg de "kristna" segrarena så åt huvudet, att

de började kivas om det stora bytet. Från skulden härtill

kunna icke heller bulgarerna frikännas, allra minst deras

ganska självrådige, kraftfulle monark. Historien skall om

tsar Ferdinand vittna, att hans ovanligt långa regering varit

till stort gagn för Bulgarien i både politiskt och ekonomiskt

avseende, men han var en egoistisk, hänsynslös härskarnatur,den sydslaviska statsbildningen 188

som slutligen förväxlade folkets intressen med sina

dynastiska. Hans diplomatiska skarpsynthet svek honom vid

världskrigets utbrott. Själv fick han rättvist sota därför

genom förlusten av sin krona, men straffet drabbade mest

hans arma folk, som nu utpekades som "förrädare av den

slaviska saken" och bojkottades av det sydosteuropeiska

statsförbundet.

Bulgarien delade Tysklands tragiska öde vid fredsslutet,

men dess ställning är ojämförligt mycket bättre och relativt

starkare än Germanias, och i egenskap av ett rikt agrarland

med en ovanligt sund, arbetsam befolkning har det vida

lättare att repa sig än det industriella Tyskland. Och

Bulgarien har haft lyckan att genom och efter världskriget få

en stor statsman i sin nuvarande ministerpresident

Stambo-lijskij, vid sidan av polacken Pilsudski och tjechen Masaryk

den tredje i det slaviska triumvirat av statschefer, som

världskriget framtrollat. Men skillnaden mellan dessa tre

män är ofantligt stor. Masaryk är i främsta rummet den

fint kultiverade samhällstänkaren och universelle humanisten

på äktböhmisk grund. Pilsudski är den rättframme krigaren

och organisatören av en väpnad folkresning som Kosciuszko.

Stambolijskij är den praktiske statsmannen, framsprungen

ur den bulgariska bondejorden och i sitt väsen förenande

bulgarens bästa egenskaper, men på samma gång en man

med europeisk bildning. Skulle jag vilja jämföra vår

Branting med en utländsk stats- och folkledare, skulle mitt val

ovillkorligen stanna vid Alexander Stambolijskij.

Han föddes i södra Bulgarien 1879. Fadern var en vanlig

bonde, och sonen måste tidigt valla kreaturen. En styvmor,

som han fick efter sin mors tidiga död, bättrade icke hans

ställning. Emellertid fästade han sig tidigt vid en rik

bondflicka, och denna äktenskapliga förbindelse satte honom i

stånd att studera vid universitetet i Halle. År 1902 grundade

han en kooperativ jordbrukarförening, som blivit

epokgörande för Bulgarien, och gjorde sin debut i parlamentetden sydslaviska statsbildningen 187

1908. När Ferdinand 1915 kastade sin värja i den tyska

vågskålen, vågade Stambolijskij som chef för ett stort

bondeparti i sobranjen utslunga orden: "Om majestätet ställer

sig på centralmakternas sida, är det konungens huvtid, som

skall bliva priset för detta felsteg. Funnes det rättvisa i detta

land, borde han redan ha blivit hängd."

Stambolijskij fick böta med livstidsfängelse, men

försattes på fri fot efter regeringsskiftet 1918, då ministären

Radoslavov avlöstes av Malinov. Då denne icke ändrade

den tyskvänliga kursen, började hären svikta, och den 13

september 1918 blev det myteri vid fronten. Den 23

september erbjöd Ferdinand Stambolijskij att utbyta

fångcellen mot ministertaburetten, men denne vägrade, då kungen

icke ville godkänna hans villkor: separatfred och

fullständig politisk amnesti. De upproriska ryckte mot huvudstaden

och befriade Stambolijskij den 26 september ur fängelset.

Ferdinand fick i sista stunden hjälp genom Mackensens

trupper och räddade sitt liv, men icke sin krona. De sista

ord, som växlades mellan den f. d. monarken och hans

undersåte, lära ha lytt: "Jag förlåter er, herr Stambolijskij."

— "Men det kan icke jag gent emot er, Sire." Och denne

man, som i trettio år verkat för sina republikanska ideal,

vart i själva verket den bulgariska konstitutionens starkaste

värn. När den unge kung Boris antydde sina tvivelsmål

om kronans fortfarande bestånd, svarade

ministerpresidenten: "Om ers majestät skulle tänka på att nedlägga kronan

och lämna landet, skall jag med våld kvarhålla er."

Stambolijskij åtnjuter en popularitet, som icke har

kommit många bulgariska statsmän till del efter den gamle

Slavejkovs dagar, och då han nyligen tillfrisknade från en

svår sjukdom, firades detta som en nationell glädjefest.

Rörande vacker var ock den offentliga skrivelse, vari han

tackade alla sina medborgare för deltagandet och

hyllningarna. Mycket beaktningsvärd har ock hans skicklighet varit

att avvärja från Bulgarien den bolsjevikiska farsoten, som188

den sydslaviska statsbildningen 188

redan har smittat lantbefolkningen. Han yttrade om den

bolsjevikiska faran följande tänkvärda ord:

"Vi ha i Bulgarien ett kommunistiskt parti. Genom det

geografiska läget, genom likhet i språk, ras och seder stå

vi ryssarna mycket nära. Sovjets propaganda kan lätt få

insteg hos oss. Vår här har blivit reducerad nästan till noll,

och vi kunna ej tillräckligt övervaka Svarta havets kuster,

där ryska agenter och rubler smugglas in. En av

bolsjevi-kernas ledare, Rakovskij, är bulgar. Nederlaget har drivit

den uppretade medelklassen och oppositionspartierna att

kasta sig i reaktionens och bolsjevismens annar.

Slutligen har vårt land blivit en tillflyktsort för tusentals

hemlösa från Makedonien, Trakien, Dobrudsja, Ukraina och

Krim och givit den bolsjevikiska agitationen näring. Men

vi äro huvudsakligen en nation av åkerbrukare. Väl

organiserade sedan tjugu år tillbaka, utgöra våra bönder en stark

motvikt och en skyddsvall, mot vilken all revolution krossas.

För att bekämpa bolsjevismen har jag så mycket som

möjligt gynnat den sociala lagstiftningen och på alla områden

infört så många reformer, att jag tror mig kunna påstå, att

jag har besegrat bolsjevikerna på deras egen mark och

oskadliggjort deras idéer med de rätta vapnen."

Balkanfrågan skall icke finna en förnuftig lösning, förrän

Serbien och Bulgarien inse nödvändigheten av att hålla ihop

inbördes. På Balkanhalvön ha rumänerna intet att skaffa,

ty kutsovalac.kerna i Makedonien hava ingen nationell

betydelse, och det var genom en ren rövarkupp som rumänerna

under Balkankriget satte sig i besittning av det bulgariska

Dobrudsja vid Donaumynningen. Ingen förmenar Grekland

dess utvidgning på öarna och i Mindre Asien, men arvingar

till Konstantin den stores stad äro de sannerligen icke. Avden sydslaviska statsbildningen 189

Odyssevs ha de ärvt förslagenheten och reslusten till sjöss,

men av Akilles finns hos dem knappt mer än den

offenbach-ska morskheten och — hälen. Grekernas fälttåg mot Turkiet

1896, varav jag luktade krutröken på nära håll, var intet

annat än ett operettkrig med en massa "garibaldister" och

tvetydiga främlingslegionärer som "löst folk" på scenen.

Serberna tyckte själva, att hellenerna under Balkankriget

voro dåliga soldater, men duktiga hurraropare efteråt, och

efter världskriget ha de sannerligen ännu icke skördat

krigiska lagrar, då de i Mindre Asien sökt imitera Korfantys

olyckliga fait-accomplipolitik. I .städerna vid Egeiska

havet, särskilt i Saloniki (Solun), höra de hemma av

gammalt som krämare och ångbåtskommissionärer, men om de

vilja äga hela kustremsan utan ett "Hinterland", är detta en

politisk abnormitet, som endast hindrar sydslavernas

livsbehov att få tillträde till havet.

Vad rumänerna beträffar, ha de hittills spelat en tvetydig

roll både i Balkan- och världskriget, och de ha ännu icke

givit bevis på sin kulturella mogenhet genom någon insats

i världslitteraturen. Hällre föredrar jag ändå Tiszas gamla

Ungern med alla dess överträdelse- och

underlåtenhetssynder framför ett "Storrumänien". Magyarerna ha dock,

liksom sydslaverna, gjort sin historiska och kulturella insats

i Europa, men vad ha rumänerna hittills presterat för oss

utom den tyskfödda Carmen Sylvas näpna dikter och sagor ?

Efter allt vad jag från många håll hört om det landet, som

jag blott flyktigt genomrest, är det en tunn fransk fernissa

på ett samhälle av "övre tiotusen", men en kärna av ett

agrariskt proletariat, som smakar av den gamla

livegenskapen. Det ligger något bedrövligt, men också komiskt

däri, att dessa rumäner, en av latiner, zigenare, slaver och

valacker hoprafsad folkstam vid Donau, vid sidan av

japaner, argentinare och "hellener" skola sitta sam domare

över den "barbariska militärstaten" Tyskland. Och

Rumäniens kung borde väl också ställas i skamvrån av ententen,den sydslaviska statsbildningen 192

eftersom han egentligen bär det otäcka namnet

Hohen-zollern.

Jag dömer ingalunda det sydöstra Europas små,

ungdomliga nationer hårt, ty de kunna rimligtvis inte på ett

par årtionden ta igen, vad de förskyllt och oförskyllt

försummat i århundraden. Vi i Skandinavien behövde också

flera sekler, innan vi fingo ögonen öppna för

nödvändigheten av ett kulturellt samgående. Balkanfolken i nutiden

ha gått i en dålig skola, de s. k. "kulturstaternas" expansiva

och offensiva militarism. Och felet härför återfaller i

någon mån ock på Österrike-Ungerns tyskar, vilkas

sydslaviska politik ofta har varit lika diplomatiskt förkastlig som

moraliskt dålig. Men jugoslaver, rumäner och greker borde

icke glömma, att det icke var de, som vunno världskriget —

segrarena hette Wilson, Foch och Rothschild-Moses, och

att de själva icke heller hade alldeles rent samvete i fråga

om världskraschens upprinnelse.

Serbokroaternas och bulgarernas litteratur känner jag

så pass väl, att jag ingalunda betvivlar deras

utvecklingsmöjligheter, och även deras politiska renässans är en

hederssak för Europa, som icke är alldeles utan skuld till

långsamheten i deras utveckling, som tidtals rent av varit

våldsamt hämmad. Men när dessa nationer nu blivit frigjorda,

få de, liksom polackerna, icke förgäta, att det finns ett högre

ideal att sträva efter än att blott genom "gränsregleringar"

tillfredsställa den nationella fåfängan — det är det

civilisa-toriska samarbetet. Denna idealism besjälade en gång

syd-slaverna, då de i århundraden kämpade för sin kristna tro

och frihet mot islam och dess turkiska förtryck. Men den

tiden är förbi. Det kan slutligen vara Europa likgiltigt, om

Makedonien blir serbiskt eller bulgariskt, liksom jordklotet

ej rubbas ur sin planetariska bana, därför att

Elsass-Lothringen åter blir franskt. Huvudsaken är ordning och

lugn.

Men det är en av världskrigets förbannelser, att det harden sydslaviska statsbildningen 193

uppammat en frihetsfientlig, osocial och grovt

"imperialistisk" nationalism, (som hotar att sänka kulturnivån i

hela Europa. När väst- och sydslaver nu inträda i det

europeiska statssystemet och de civiliserade nationernas tillärnade

förbund ur Romanovs och Habsburgs ruiner, hava de

därmed ock påtagit sig moraliska förpliktelser och ett ansvar,

varför det nya Europa skall kräva räkenskap.

SLUTORD.

Att skriva världskrigets historia är ännu knappt möjligt,

ty därför kräves dels en mängd viktiga dokument, som ännu

äro oåtkomliga, dels en genom tidsavståndet lidelsefri,

objektiv syn på tingen. Men en sådan opartisk blick kan

man ännu icke begära vare sig från franskt, tyskt eller

slaviskt håll. Vissa fakta, såsom bataljer, strategiska

manövrer, diplomatiska aktstycken o. d., kunna visserligen redan

fastställas, men världskrigets högst komplicerade inre

förlopp och kausalsammanhang, de samverkande orsakerna till

dess utbrott och de folkpsykologiska faktorerna behöva

ännu en grundlig tid för att få historisk hallstämpel. Och

ännu svårare är det att klart överskåda världskrigets

politiska, ekonomiska, sociala och moraliska verkningar, som

ännu äro långt ifrån avslutade.

Så mycket tycks dock redan vara tydligt, att världskrigets

oerhörda offer icke ha skaffat den åtrådda världsfreden.

Både i öster och i väster skymmes ännu synranden av moln.

Ett verkligen lugnt och stabilt jämviktsförhållande i Europa

skall, tror jag, icke inträda, förrän Tyskland har repat sig

och återtagit den centrala ställning i vår världsdel, som

tillkommer det ur båda politisk och socialekonomisk synpunkt.

Skall Tyskland i längden tryckas ned av ententen, måste

det vålla en allmän försvagning, som ger näring åt den

anarkistiska bolsjevismen, varav vi redan ha fått tillräckligt

både från den slaviska östern och det sydöstra Europa. Det

nya Tyskland, som vi vänta på, skall säkerligen icke bliva

Wilhelm II:s. Den militäriska andan må finnas kvar, men

med den skall ock följa den systematiserande ordning, som

ännu saknas i Moskva, Warszawa och Belgrad.

Ty särskilt oordnat är tillståndet i den slaviska östern

och i Europas "oroliga hörn". Menar man med statlig

ordning en viss stabilitet i regeringsmaskineriet, då det fungerar

normalt, om ock enligt den gamla slentrianen och trots

påtagliga bristfälligheter, lär det näppeligen kunna förnekas,

att med den efterlängtade "friheten" lugnet och ordningen

därför icke ha kommit, ty med ordningen i de flesta slaviska

länder är det för närvarande sämre beställt än det var före

världskriget. Det bedrövliga tillståndet i Ryssland talar med

förfärande tydlighet för sig själv. Jag undrar, om den

ekonomiska och sociala ställningen i Polen nu är bättre än

den var under den politiska ofriheten. Kroater och slovener

rosa sannerligen icke marknaden, fast de sluppit undan

Habsburg, och Ukraina svävar ännu i tomma luften. De

små "randstaternas" framtid är så mycket mer oviss, som

man icke törs profetera om denna framtids långvarighet.

Alla värdera vi friheten, men alla inse ännu icke, att friheten

icke får vara sitt eget mål, utan blott ett medel att ernå

ett nationellt gott, som på samma gång avser hela

mänsklighetens välfärd.

Dessa "kulturpolitiska" utkast om de nya slaviska

statsbildningarna kunna och vilja naturligtvis icke gälla som

historiska studier i egentlig mening, knappast ens som en

fragmentarisk nutidskrönika. Därtill äro de alltför

subjektivt, personligt hållna, om de också äro grundade på ett

faktiskt material, som jag efter bästa förmåga har sökt sovra.

Mina omdömen kunna förefalla pessimistiska. Ja, den

nuvarande situationen inbjuder sannerligen icke till

skönmålningar. Men i själva verket är jag ingen pessimist. Jag

tror, att de födslovåndor, varunder en ny samhällsvärld

möjligen kan arbeta sig fram ur världskrigets kaos, måste

vara oerhört smärtsamma.

Och för de slaviska nationerna måste de bliva särskilt

häftiga och ihållande. Därför att dessa folk till större delen

äro unga och oerfarna i politisk och historisk mening och

därför att de bakom sig ha bittra erfarenheter, måste

omvälvningen hos dem bliva våldsammare än i västerlandet. Att

riva ner gamla ruckel är inte svårt. Värre blir det att

på de avröjda tomterna bygga upp människovärdigare

samhällsbyggnader. Och härför ha några av de slaviska folken

ännu icke de nödiga förutsättningar, som endast

erfarenheten kan skänka.

Just den oförbehållsamma stränghet, varmed jag har sökt

följa slavernas statsbildningsarbete, borde vara bevis på den

sympati, jag innerst känner för dessa folk, åt vilkas litteratur

jag ägnat det bästa och mesta av mitt publicistiska liv. På

min ärlighet tvivlar ingen slavisk läsare, just därför att den

är sträng. Har jag haft verkliga vänner i "Slavia", skola

dessa icke svika efter dessa bekännelser av en gammal

"slavofil". Minskas deras krets, skall den åtminstone bliva så

mycket solidare. Och om vissa slaver i väster eller öster

eller söder skrika mot mig, skall detta skänka mig

tillfredsställelsen, att de ha blivit träffade i den sårbara punkten.

Några skola tycka, att jag på äldre dar blivit för mycket

"germanofil", och de hava rätt i sin misstanke. Andra skola

förebrå mig, att jag har "svikit min ungdoms slaviska ideal".

Dem kan jag lugna med försäkringen, att jag ämnar

förbliva slavofil ändå.

INNEHÅLL.

Inledning

»Det österrikiska undret»

Bolsjevikien

Ukraina

Det nya Polen

Den tjechoslovakiska republiken

128

Den sydslaviska statsbildningen

158

Slutord

192

ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

ALFRED JENSEN:

Habsburg. Några minnen och studier från

Österrike-Ungern. Rikt illustr. 1899. 5 kr.;

inb. 7 kr.

Tsardömet vid skiljovägen.

Nutidsskildringar från Ryssland. Illustr. 1905. 3:50.

Kors och halvmåne. Reseskisser från den

europeiska orienten. Illustr. 1911. 3:75.

Slaverna och världskriget. Reseminnen och

intryck från Karpaterna till Balkan åren

1915—1916. Illustr. 5 kr.

Från Balkan. Sydslaviska kulturskisser. 1917.

2:25.

ALEXANDER PUSJKIN:

EUGEN ONEGIN. Roman på vers. Ny

omarbetad och tillökt upplaga. Övers. av Alfred

Jensen. 5 kr.; inb. 7:50.

På Romanovs och Habsburgs ruiner - kulturpolitiska nutidsstudier

Alfred Jensen

Full Text