På landet är bäst. Dramatisk framställning i två akter
PA LANDET
ÄR BÄST
DRAMATISK
FRAM-STÄLLNING 12 AKTER
AF
EDIT WAHLBECKPÅ LANDET ÄR BÄST
DRAMATISK FRAMSTÄLLNING I TVÅ AKTER
AF
EDIT WAHLBECK
HELSINGFORS 1914
AKTIEBOLAGET LILIUS & HERTZBERG
PERSONER.
d
a o
a .ti
3 S
05 .rH
G M
ccö
Ih ”h
H-<
JS.o"
Borg — f. d. sjökapten, innehar platsförmedlingsbyrå.
Fru Borg — biträder sin man å byrån.
Sjöholm — f. d. skeppare, nu egendomsegare
Fru Sjöholm — hans hustru.
Elsa — tjänarinna.
August — fiskareson.
Rosing — äldre ungkarl, småbrukare.
Karin — butiksflicka i staden.
Söderman — gammal ungkarl.
En sjökapten, en sjöman, i:sta tjänsteflickan, 2:dra
tjänsteflickan, i:sta frun, 2:dra frun, landtfolk.
Första akten försiggår i Åbo. Andra akten i Kimito
skärgård.
FÖRSTA AKTEN.
Scenen föreställer kommissionskontoret: ett större
rum med en dörr i fonden och två på hvardera sidan. Till
höger ett fönster och vid det, en skrifpulpet belamrad
med motböcker, papper, kladdar och skrifmaterial. I
fonden: en enkel soffa. Stolar vid väggarna. På
väggarna hänga turlistor samt planscher af ångbåtar och
fartyg.
Scen i.
Borg sitter vid bordet och skrifver. Fru Borg sitter
i soffan sysslande med en stickning.
Karin enkelt, men snyggt klädd står vid vänstra
sidodörren vänd mot Borg.
Borg. Jaså. Karin Ek, heter du. Hvilken adress?
Karin. Puolalagatan 4 inne på gården.
Borg. Hvad för en tjänst har du haft?
Karin. Jag har varit försälj erska på bagarbutik,
men nu skulle jag önska få någon annan sysselsättning.
Sy, stryka samt ett och hvarje af hemsysslor har jag
fått lära af mor.
Fru Borg. Du ser snygg och snäll ut. Kanske skulle
du önska ta’ tjänst i en fin familj som husa?
Karin. Hvad som helst — blott ej det där ledsamma,
lättjefulla arbetet att stå på bagarbutik.
Fru B. (vänligt). Det var ju i:sta flicka på hundrade,
som ej vill ha’ bekvämast möjliga arbetet. Har du gått
i skola?
Karin. Ja, i folkskola och nu senast i aftonskola.
Borg (som suttit och skrifvit, för några betyg från
sitt bord till fru B.). Här har du ju hennes betyg.
Fru B. (vecklar upp dem och läser). Du har ju vackra
betyg. Sitt nu ner och vänta! Konsulinnan skulle vara
här kl. 2 tiden.
(Karin tackar och sätter sig på en undanskymd stol).
Scen 2.
Sjöholm och fru inkomma. Välkomnas med
handslag af herr och fru Borg, bjudas att intaga plats. Fru
Sjöholm sätter sig på soffan med fru B.
Sjöholm (skämtsamt, i det han sätter sig midt emot
herr B. vid skrifpulpeten). Nå, huru går det här i
staden för »Pargas korfvama»?
Borg (flinkt, i det han bjuder en cigarett åt Sjöholm).
Nog ä’ dom fetare än »Kimito svintjufvarna».
Sjöholm. Du är nog den, som alltid får sista ordet,
så inte är det värdt att munhuggas med dig. Men fastän
du redan i unga år öfvergaf Pargas, din födelsebygd,
måste man i alla fall räkna dig för Pargas bo, eftersom
de ha’ öknamn liksom vi, ärliga Kimitobor, ty öknamn
måste du ha’ så stor i munnen som du är.
Fru Sjöholm (skrattande). Sjöfolket skall nu alltid
käbblas och öknämna hvarandra, hur välment det än är.Fru Borg. Ja det hör till saken bland sjömän och
karl den som är munvigast.
Sjöholm. Du borde komma ut till landet en tur i
sommar och muntra upp oss litet, Borg!
Borg. Nog borde jag komma. Det är länge sedan
man varit ute på landet och där är väl skönt nu: »när
böljorna slå emot skären». Minns du Sjöholm ännu
den visan, som vi lärde oss, då vi seglade tillsamman på
briggen »Augusta?»
Sjöholm. Åh! ja! Men allvarsamt — kom nu ut
till oss någon dag, så göra vi en liten seglats tillsamman
som förr i världen!
Borg (lifligt). Jag vill komma ut på en nattlig
fiskefärd! (stiger upp, sticker händerna i byxfickorna samt
promenerar af och an, försjunken i hågkomster). Huru
trefligt var det ej, när man som barn fick vara med ute
på holmen, där stornoten drogs i land, skimrande af
silfverglänsande fisk. Jag minns, huru vi pojkar ifrigt
togo upp potatis, som var satt å »Cirkholmen» just för
fiskefärdernas skull. Flickorna sköljde och klöf
potatisen, som sattes i grytan. Fisken rensades och kom i
med vatten och salt däröfver. Sen hängdes den svarta
grytan på en järnstång öfver några strandstenar
mellan hvilka vi tändt en lagom brasa. Åh! hvad den
»strandfisken» smakade! (smackar med tungan).
Sjöholm. Tänk, att du minns det där så lifligt. Du
for ju ändå så ung till sjös, — redan som 15 års pojke,
tror jag.
Borg. Ja, andra länder och andra folks seder har
man sedan sett, men intet står för ens minne så skönt
och kärt, som de fröjder hembygden skänkt en i barn-domsdagar. (skrytsamt) Jag har nog engång legat och
fiskat vid spanska kusten, där fick man efter fångsten
dansa med eldiga spanjorskor.--
Fru Borg (afbryter, knuffande fru Sjöholm i sidan)
Se, nu börjas det! Spanjorskorna först och sen hela
raden, tills det slutar med de svarta negresserna.
Borg. Hvad sa’ morsgumman? — Nej — nog
slutade det hos dig, lilla blåöga (ta’r henne skälmskt under
hakan, — sjunger en stump ur »Cornevilles klockor»)
»Stormar och skeppsbrott länge jag pröfvat, sist efter
färden hunnen i hamn» (gör en stor gest mot fruarna i
soffan.)
Fru Sjöholm (skrattande). Hvad den herr Borg har
för ett godt humör! Vår tjänsteflicka, som vi togo från
Pargas, berättade också, att den sommar hon var
mjölkflicka, var hon glad, hvar gång hon fick hämta mjölk
till er. — Han talade alltid så skojigt med mig den
kaptenen på själfvaste Pargas språket och så är han en så
(uttalas med sk-ljuden som de skrifvas) skäggiger och
sköner karl sa’ hon (Alla skratta).
Scen 3.
En tjänsteflicka inkommer, slarfvigt klädd och med
tafatt utseende.
Borg. Nå — hvad söker du för tjänst?
i:sta flickan (bryter på finska). Jag sku’ söka
»yn-kars platsi».
Fru Sjöh. Kanske skulle hon vilja komma till
landet till oss att tjäna (vänder sig till fru B.). Vi ha’ ej
kommit oss före att säga vårt ärende ännu. Vi skullenämligen behöfva en flicka till hjälp förnämligast i
ladugården, i litet utarbete om sommaren samt i inomhus
sysslor om vintern, då hon har tid öfrig. Men det är
väl svårt att få någon till landet. Lön är: 250 mark och
2 par kängor. Det behöfver nu ej vara någon så värst
kunnig, ty jag är själf alla dagar i ladugården och kan
lära in henne.
Sjöholm. Men därföre skulle vi också önska få en
litet trefligare flicka. Helst en svenskatalande
förstås.
Fru Sjöh. (med ett skratt). Det får mail bara
drömma om nu för tiden. Nog äro flickorna i andra svenska
trakter redan lika fina som hos oss, att de ej bry sig om
att sköta kor. Kn, som nu ser så där landtlig ut som
den här, skulle man kanske få. Månne hon kan mjölka?
Borg (ställer sig bredbent, med händerna i
rockfickorna, framför flickan). Hvad kan nu den här ungkarls
hushållerske-kandidaten?
i:sta flickan. Jag har »jost tsena på lande’ — inte
jag villa mölka kona. Jag villa ny tsena i stan hos ynkar».
Borg (förargad). Gå åt skogen, tills du har tvättat
dig om tarnet och kom sedan igen, så ska’ vi försöka få
dig till hönspiga någonstädes!
Fru B. Du skall nu ej skrämma flickan med ditt
sjömansspråk! (vänd till flickan). Ser du — först skall
du ha’ ett begrepp om, huru ett hushåll i sta’11 skall
skötas. Inte går det så att taga plats, hvar det skulle falla
en i smaken.
i:sta flickan (sturskt). »Jag gå söka andra
kontoren». (går och slår häftigt igen dörrn).
Fru B. och fru S. Gå, gå och lycka till! (Alla skratta).Scen 4.
Borg (skämtsamt). Sc — dc där ungkarlarna — dem
fika både kunniga och okunniga efter — både
tjänsteflickor och fröknar.
Sjöholm. Försök nu att skaffa oss en rask tös — en
som ej är rädd för arbete, helst en svenskatalande som
sagdt, men vi behöfva så nödvändigt nu genast på
sommaren en hjälp, så vi måste bara ta’ hvem helst vi få.
Fru B. Åt er borde man få en präktig flicka, ty ni
hålla ju edra tjänare som egna barn, såg jag i vintras,
då jag var hos er på besök. Alla åto ni både
husbondfolk och tjänare vid gemensamt bord och så trefligt
sutto alla tillsammans om kvällarna och handarbetade i
den varma stugan.
Fru Sjöholm (suckar). Ja, nog ha’ vi försökt hålla
våra tjänare väl, men de veta ej nu förtiden, hvad de
önska. Elsa t. ex. den duktiga tösen riktigt min högra
hand har nu fått något slags storhetsgriller i hufvudet.
Hon kom med in till staden nu för att söka plats åt sig.
Fru Borg. Skall Elsa söka plats? Jag trodde, att
hon skulle gifta sig med fiskarns August.
Fru Sjöholm. Åh! Det är så synd om pojken, som
är så fästad vid henne. Han har gått och sett alldeles
förtviflad ut, se’n Elsa började tala om, att hon skulle
resa bort.
Sjöholm. Nog tröstar han sig. Han är en så
fram-åtsträfvande gosse, att han nog snart blir en så’n karl,
som får 5 flickor på hvart finger. Jag sade honom ock’
— Se ej så modstulen ut August, utan sjung: »Sviker mig
en, står mig tusende åter».Fru Sjöh. August är nog ej den, som delar sina
känslor så. Nog måste det bli Elsa eller ingen. Han följde
ju med nu på båten och jag såg, att han stod och försökte
öfvertala Elsa att följa med hem tillbaka, men hon
tycktes bara skratta och skaka på hufvudet.
Borg (ser ut genom fönstret). Se, där kommer gamla
Söderman igen haltande!
Sjöholm (ser också ut genom fönstret). Det är ju
han som fått öknamnet: »hela världens maskinist».
Fru Sjöh. Hvarför kallas han så?
Borg. Han har rest världen omkring och aldrig
haft en tjänst mer än ett par tre månader.
Fru Borg. Han är så giktbruten nu, så inte kan man
anskaffa honom någon tjänst mera, men likväl går han
här hvarenda dag — sitter en stund och följer noga med
kommersen bjuder öfver glatta laget från sin snusdosa
och är nöjd, när man tar en pris snus — alra nöjdast
dock, när han hör och ser, att man nyser.
Borg. Morsgumman brukar bjuda gubben på kaffe
ibland och han vet nog passa på vår kaffetid.
Scen 5.
Söderman (halt och skröplig inkommer). Goddag,
hvad hörs det i dag? (sätter sig med en duns på en af
stolarna).
Scen 6.
i:sta frun (tarfligt klädd, inkommer). Goddag fru
Borg! Nu skall Elin flytta. Jag sade upp henne i dag.
Fru B. Jaså —men var hon icke riktigt bra i början?
i:sta frun. Bra!—Lat är hon och smutsig som en sugga.Scen 7.
2:dra frun (elegant, värdig och styf, inkommer).
Goddag! Jag måste komma och höra, om fru Borg nu
har några dugliga tjänarinnor.
Fru B. Skall Aina flytta nu? Hon, som kom till
herrskapet i maj.
2:dra frun (häftigt). Ja, hon är då den värsta odåga,
jag vet. Jag måste riktigt berätta för fru Borg,
(ihåg-kommande sin värdighet) men kunde man inte gå i ett
annat rum! (ser sig förnämt omkring). Här är ju så
många, som lyssna.
Fru B. (öppnande dörren i fonden). Varsågod! (båda
försvinna).
Scen 8.
i:sta frun (ser förargad efter dem). Det var nog,
hvad högfärden stiger med rikedomen. — Hon hälsade
inte på mig, fastän vi varit skolkamrater och utan
vidare började hon med sitt ärende, fast jag just höll på
med mitt.
Borg (ställer fram cn stol). Var god och sitt! Det
dröjer väl ej så länge, ska’ vi hoppas.
i:sta frun. Tack (sätter sig), men jag har så
skyndsamt — sitter som på nålar.
Scen 9.
(En flicka med sjukligt utseende inkommer).
Goddag! Finns det någon plats ledig på ångbåt?
Borg. Har du förut varit på ångbåt?2:dra flickan. Nej! — Ja’ — det vill säga — nog
liar jag ju rest på ångbåt.
Borg. Kanske på lustresa mellan Åbo och Nådendal.
2:dra flickan. Nej — jag har engång rest från Åbo
till Helsingfors.
Borg (småler ironiskt). Och då såg du
ångbåtsstä-derskor, som vippade på sig och voro klädda i
genombrutna blusar och fina skor och du tyckte, att det skulle
vara bra schangtilt att få gå där med brickan och
servera herrarna — eller kanske vill du ha kokerska plats?
2dra flickan. Ja — nog tar’ jag kokerska plats också,
bara jag slipper på ångbåt.
Borg. Kan du koka mat och hvar har du tjänat?
2:dra flickan. Enklare mat kan jag koka, men inte
har jag tjänat. Jag kom hemifrån landet hit direkte i
sylära.
Borg. Jaså — du ville bli sömmerska. Hvarföre
håller du ej ut ined det då.
2:dra flickan. Man blir så sjuk under bröstet af
att sitta hela dagen och aflöningen är så liten, att då
man betalat kvarteret, blir det knappast något öfrigt
till litet torrskaffning. Kokad mat har jag ej fått på
länge och doktorn säger, att jag har början till magkatarr.
Borg. Men då orkar du inte med sjölif. Jag råder
dig att resa till landet igen! Där får du tjänlig mat,
frisk luft och rörligt arbete. Här är just ett herrskap,
hos hvilka du får det bra.
2: dr a flickan. Måste man mjölka där?
Borg. Ja — naturligtvis!
2:dra flickan (ser förnärmad ut). Nej då! Jag kan
inte ens mjölka.Alla. Inte mjölka — och är hemma från landet!
Söderman, som sett mycket intresserad ut, snusar
och skakar på hufvudet.
2:dra flickan. Så vill jag nu också försöka att slippa
på ångbåt, fast som diskerska, adjö! (går).
Scen io.
Borg. Jaha ja — stå och handtera ömtåligt porslin i
hög sjö och med dålig mage — den gubben går inte —
flicka lilla, men jag vet nog, hvad som lockar (sjunger).
»De muntra sjömansgossar, som uppå böljan stå».
(Söderman nickar, stampar takten och snusar).
Scen ii.
(En sjöman inkommer).
Borg. Se där kommer just en munter sjöman! Nå,
huru gick det?
Sjömannen (räcker fram sin motbok). Kapten sa’,
att herr Borg nog skulle få mönstra på mig med den
öfriga, nya besättningen och han väntar oss nu på
sjömanshuset.
Borg (tar sin käpp och en bundt motböcker). Adjö
då med er på en stund! (går skyndsamt med sjömannen).
Scen 12.
2:dra frun och Fru Borg (komma in från
fonddörren) .
i:sta frun (stiger upp). Jag kom nu också till fru
Borg för att beklaga mig öfver min jungfru (med en sido-blick på 2:dra frun, som rak och värdig går mot
utgångsdörren) men det är nu inga hemligheter, så att jag kan
nu utan vidare ceremonier säga, att min tjänsteflicka är
alldeles omöjlig. Hon slår sönder porslin hvarenda dag.
2:dra frun (glömmande sin värdighet kommer hastigt
tillbaka). Ja — det gör min också. Aj — se god dag
Bertha, (räcker handen åt i:sta frun). Ja — det är rent
af olyckligt med de tjänsteflickorna. Aina slog
häromdagen en dyrbar vas sönder för mig.
i:sta frun. Och så slappa äro de, för att de springa
ute om nätterna. De äro se’n---
2:dra frun (afbryter). Ja — uff då! (gör en åtbörd)
Min flicka--
i:sta frun (afbryter). De äro se’n så sömniga också
så de ej höra, hvad man säger åt dem.
2:dra frun. De bry sig helt enkelt ej om att göra,
som man önskar. När jag råkade gå i köket här om
dagen, tog min flicka med fingrarna så här: (gör en gest).
(Söderman, som gått omkring och bjudit från sin
snusdosa, kommer nu fram till 2: dra frun. Fru Borg vill
hindra honom genom att dra’ i hans rockskört, men han
observerar ej, utan sträcker fram snusdosaii mot 2:dra
fruns gestikulerande hand. Hon ta’r ett duktigt nyp
snus likasom i tankarna, under det hon talar.) Och
lade salt i gröten, fast jag just sagt: använd sked till
sådant!
(Söderman skakar på hufvudet och ser i sin snusdosa,
hvars innehåll minskades betydligt.)
i:sta frun (med eftertryck). Det är nu så vanligt,
att de göra tvärtemot, hvad man befaller dem. Hvad
skulle de hvarken höra eller se! (Söderman sträcker nuresolu’t fram dosan mot i:sta frun, som skriker till och
ta’r sig åt hjärtat). Så jag blef skrämd! (otåligt). Hvad
i all världen har han där?
2:dra frun. (Ser sig nu först i sin näfve). Ja — hvad
är det? Jag observerade ej als i jåns (förskräckt) usch
då! Det är snus! (Slår ut med handen). Nej tack för
det! Jag har ännu aldrig satt snus i min näsa. (Ser
förkrossande på Söderman, som snusande haltar till sin
stol). Man måste ha’ dem att lära sig folks fasoner.
En dag såg jag, att Aina stod och gräfde sig i näsan så
här: (ta’r sig i näsan med samma finger hon tog snuset)
och det medan hon stod och stekte biff.
i:sta frun. Ja — inte vet man, hvad man får äta. —
Man äcklas när man —
2:dra frun (afbryter). Men jag sa’, (nyser) att om
Aina inte (nyser flera gånger).
(De andra nysa i tur och ordning och försöka hålla
sig för skratt utom Söderman som ta’r sig pris på pris
och ser belåten ut.)
i:sta frun (passar på att tala under den andras
nysningsskof) Och min är så stursk.
2:dra frun (afbryter). Värre stor i munnen kan
hon inte vara än min (nyser) men vi äro nu så gamla
bekanta (nyser) och ha’ så mycket att tala om. Följ hem
med mig! Vi kunna dricka en kopp kaffe tillsamman,
så får jag berätta, hvad Aina behagade svara, (nyser)
men jag sa’ att 0111 Aina inte (nyser).
i:sta frun. Jag har nog skyndsamt, men det är nu
så trefligt att prata litet (öppnar dörren för 2:dra
frun, som går ut nysande, själf går hon gestikulerande
efter).Scen 13.
Söderman (nickar belåten). De börja dricka kaffe
tillsamman nu, tack vare Aina och Elin, de odågorna.
Fru Borg (stiger hastigt upp). Söderman sa’ ett ord
(vänder sig till fru Sjöholm). Jag har ej kommit ihåg
att bjuda f. m. kaffe ens (går beskäftigt till dörren åt
höger).
Herr Sjöholm (hindrar henne). Nej — det behöfs
inte. Vi måste förresten gå nu.
Fru Borg. Det var nu alldeles förskräckligt, att
jag ej bjudit kaffe, fastän ni varit här just vår kaffetid.
(Söderman nickar och ser ifrig ut.)
Fru S. När skulle det varit tid med kaffe en sådan
trafik som här varit? Inte har man kommit ihåg
kaffetåren ens och nog skulle man sitta här fast hela dagen,
om man hade tid, ty tråkigt har man inte här.
Herr Sjöh. Nej — det är säkert. Nog hade jag så
roligt åt de där fruarna, när de glömde sig själfva och
allt omkring sig, då de riktigt kommo in på sitt
älsklingsämne.
Fru B. Nå — nå — var ej stygg nu mot fruarna!
Herr Sjöholm skulle se tjänsteflickorna, när de stå här
och gråta och beklaga sig samt öfverdrifva å sin sida
sina besvärligheter med fruarna.
Söderman (långsamt för sig). Häh! Månne hon
»trodd’, den där frun, att jag sku’ skjut’ henna» med min
snusdosa. (Alla brista ut i skratt).
Fru B. (allvarsamt). Inte får Söderman ändå en
annan gång gå och bjuda omkring åt mina fruar. Det
var nu väl, att frun talade så ifrigt, så hon ej märkte,att hon nös, annars hade hon blifvit ledsen på oss
allesamman.
Söderman (snopen). Jag mente nu bara väl jag,
(stiger upp) men det finns väl ingen ledig tjänst i dag
för mig, så det är väl bäst att gå hem till sin »kabys» och
koka åt sig kaffe.
Fru B. Gå nu och gör sin vanliga promenad till
fiskarhamn och se på skärgårdsbåtarna och hvad de
hämtat för godt till stan och kom se’11 tillbaka och
berätta, så ha’ vi väl kaffet färdigt!
Söderman (belåten). Ja — det skall jag göra! Jaså
det vankas kaffe. Adjö så länge! Jag kommer nog!
(haltar bort raskare än förut).
Scen 14.
Fru B. Man kan ibland vara riktigt förargad på
den där Söderman, när han sitter här och hänger, men
å andra sidan hör han redan likasom till kommersen, så
att när han någon dag blir borta, saknar man honom.
Sjöholm. Nu måste vi väl säga adjö.
Fru Sjöh. Ja — och glöm nu inte vår sak!
Fru Borg. Kom nu i morgon på frukost till oss!
Till dess skall jag försöka få en jänta åt er, men säkert
kan jag inte lofva, ty jag har ett tjugotal platser åt
tjänsteflickor till landsbygden och det ser rent omöjligt ut
att få någon enda flicka, som ens vill ta’ tjänst till
landet — dess mindre göra något så simpelt i deras tycke
som att mjölka och sköta kor.
Fru Sjöholm. Ja — nog är det sorgligt, att ej det
ärliga landtarbetet mera aktas.Fru Borg. Och dock — hvad är härligare än det
att vistas på landsbygden. Jag är stadsbarn, men när
jag får komma ut till landet, hvilken frid, hvilken glädje
känner jag ej där! Hvad är trefligare än det att få se
gröna ängar, bördiga åkrar och att få höra skogen susa
och kuddorna se’n — dem ville jag sällskapa hela dagen
med. Hvad är det för en fröjd att passa upp ständigt
missbelåtna människor mot att sköta kräk, som sedan
hålla af en!
(Karin som hela tiden suttit tyst och allvarlig,
stiger upp.)
Fru B. Ah! ja — nu har konsulinnan inte kommit
än (ser på vägguret). Har du ej tid att vänta längre?
Karin. Jag har suttit här och hört på och tänkt
därvid: Det vore bra trefligt att få komma till landet.
Och om jag bara skulle duga på Mellangård, skulle jag
gärna taga tjänsten fast jag är ju alldeles ovan såväl
vid att mjölka som annat landsarbete.
Fru Sjöholm (vänligt). Men vi landsbor äro nog
nöjda att få lära en, som har vilja och lust till det
arbete, som för oss är så kärt. Och vi behöfva så
nödvändigt en hjälpreda, att vi vore tvungna att ta’ snart sagdt
hvem som helst som du hört — så mycket hellre då en,
som ser snygg och treflig ut som du.
Karin. I,önevilkoren har jag redan hört och
eftersom jag skulle behöfvas genast, skyndar jag mig nu hem
att laga mig i ordning.
Fru Borg (förvånad). Men huru har du nu beslutat
dig för detta?
Karin. Här har jag suttit och hört så mycket piggt
och trefligt om landtlifvet och när jag jämfört det medlifvet jag är van vid i staden, har jag tänkt: Förstå ej
de unga, som varit lyckliga nog att födas och uppväxa
på landet, att där göra sig nyttiga, kunna de gärna
komma hit till staden, så får en annan byta ut det tröttande
föråldrande släpet i staden mot lifvet i Guds fria natur
och själslifvande arbeten bland landsbygdens friska
folk. Liksom fru Borg nyss sade, tycker också jag, att
det vore mycket tacksammare att pyssla om stumma,
vård och ömhet behöfvande kräk, än bli kommenderad
af nervösa fruar, sådana som voro här för en stund
se’n.
Fru B. Det var rätt tänkt. Gå nu och laga sig i
ordning, så kunnen I alla följas åt till landet! (Vänd till
Sjöholm). När bär det af hem?
Sjöholm. Vi bli väl klara att resa härifrån med ångb.
»Skärgården» kl. 2 i morgon.
Fru Borg. Nå, då träffar hon er här kl. Va 12 i
morgon, skall vi säga — eller huru?
Herr och fru Sjöholm. Ja det blir bäst.
(Karin niger och går).
Scen 15.
Sjöholm. Se, nu kommo vi inte ens att begära några
betyg af henne eller ge’ någon städsel.
Fru Sjöholm. Ja — det var sant! Man blef så glad
och häpen på samma gång öfver att få en sådan treflig,
svenskatalande flicka utan vidare parlamenterande och
en som talade så vackert om att vilja sköta mina kor,
så jag rakt inte tänkte på några fordringar för egen del.
Tänkte bara niga och tacka.Fru Borg. Hon har ju lämnat sina betyg här
(söker dem på pulpeten) och hon kommer ju så tidigt hit i
morgon, så ni nog hinner få alla öfriga
öfverenskommel-ser klara före affärden.
Sjöholm (brådskande). Vi kunna ju i morgon se
betygen, ty nu måste vi gå — adjö.
Fru Sjöholm. Adjö tills i morgon.
Fru Borg. Adjö och välkomna sedan. (Herr och
fru Sjöh. gå).
Scen 16.
Fru B. (sätter sig vid skrifpulpeten och ordnar om
pappren).
Elsa. (Landtligt, men trevligt klädd inkommer).
(I det hon hälsar). Ändtligen gingo de! Jag skulle
just komma in, då jag såg min förra husbonde och
värdinna konuna hit och då beslöt jag att vänta ute
i vattenkiosken, tills de gingo. Länge dröjde de!
Jag fick dricka mitt glas hallonsaft med många och
långa mellanrum. Ha’ de nu fått någon i stället
för mig?
Fru B. (förebrående). Nä men Elsa! Hvarför
trif-des du ej mera på Mellangård? Ett godt husbondfolk
hade du och frisk och blomstrande ser du ut, så illa har
du minsann ej mått (skälmskt). En hjärtanskär
till-ochmed lämnade du där kanske.
Elsa. Åh! ja! — en hjärtanskär (skämtsamt). Man
kan få flere än en, ty nu vill jag ut att pröfva lyckan.
Jag vill bli’ en fin fröken som Stenblads Amanda och
många andra. Hvad blir man där på landet? Högst
statkarls hustru.Fru Borg. Och tror du ej, att man kan bli’ lycklig
också som en sådan. Vet du så säkert, om Stenblads
Amanda blifvit lyckligare eller känner sig nöjdare af
att gå utspökad alla dagar och servera — mången gång
druckna herrar. Värdshuslifvet är ej det bästa. Hvem
vet, om ej lyckan varit närmare, ifall hon gjort rejelare
sysslor. Ser du — jag är gammal och känner bättre
lifvet än ni unga. Men hvad skulle du nu önska få för
en sysselsättning?
Elsa. Antingen i sylära — försäljerska på
bagar-butik eller helst — städerska på ångbåt.
Fru B. Också du! — Men du är ju inte sjövan.
Elsa. Jag! — inte sjövan! — Reste jag ej redan som
så (gör en gest med handen mot golfvet) med
Mellan-gårds jalan till höstmarknaden i Åbo och hvarje sommar
ett par, tre gånger till Hangö? (spotskt). Jagkanrefva
segel och sköta rodret, om det gäller.
Fru B. Ja — du är en duktig tös — det är sant, men
därföre är det också synd, att du vill lämna din hembygd,
där du så väl behöfs.
Elsa (otåligt). Jag har rakt ingen ro, se’n jag fått
det i mitt hufvud att vilja pröfva lifvet.
SCEN 17.
(En uniformklädd sjökapten inkommer med en bundt
motböcker i handen — slänger sin mössa på bordet).
Nå nu äro alla påmönstrade redan, men en flicka
behöf-va vi ännu till rnidtskeppsstäderska.
Elsa (niger djupt). Vill inte kapten antaga mig?Kaptenen (mönstrar henne). En så grann jänta lär
väl duga.
Elsa (räcker kaptenen ett kuvert). Här äro mina
betyg.
(Fiskar August inkommer, blir tyst att stå vid
dörren).
Fnt Borg. Kapten är god och stiger in! (öppnar
dörrn i fonden). Här går så mycket folk af och an, så
det är trefligare att göra upp där inne i salen.
Kaptenen (likgiltigt). Ja — tack! Jag har nu ej
många minuter på mig, så det måste allt gå »geschwind»
(går ut genom dörrn i fonden, följd af Elsa).
Scen 18.
Fru B. (igenkänner fiskar August, som stiger fram
och hälsar). Se, i dag äro Kimitoborna i rörelse!
August (ifrigt, i det han gör en rörelse med
hufvu-det åt fonddörrn). Blir hon antagen?
Fru B. Det ser så ut.
August (sätter sig, gör en förtviflad åtbörd).
Så bestyrde nu fru Borg henne också den värsta
plats. — Nu kan jag ej als följa hennes väg.
Fru B. Jag hann ej öppna min mun, förrän hon
själf bjöd ut sig, när kapten kom in.
August (med varmt tonfall). Ja hon är kvick i
vändningarna och modig och kavat.
Fru B. Och så söt är hon se’n. Hon såg ut som ett
solsken, när hon neg för kapten. Hvilken karl kan säga
nej åt en sådan tös!
August (med öfvertygelse). Ja — det är just det.Fru B. Inte skulle jag ändå ha’ velat se Elsa taga
plats på ångbåt. Det där sjölifvet är ej riktigt bra för
unga flickor. Många ha’ tagit skada. Men Elsa är ju
ändå mera bestämd af sig, fastän hon är uppsluppen och
glad.
(August sitter tyst och fundersam).
Scen 19.
(Kapten kommer in från fonddörren, följd af Elsa).
August (stiger beslutsamt upp och bugar sig för
kapten). Tag mig till borstarpojke herr kapten! Jag bryr
mig ej om lönen.
Kapten. Det var då en ifrig ung man att vilja ut
till sjös — utan lön — hvasa’? (funderar en stund).
Nå ja — Ni kan påmönstras med henne (ser på Elsa).
Då hon ju ej är van vid ångbåtslif, kan det behöfvas
en hjälp vid mässingsskurning o. dyl. Kommen båda
efter en stund till sjömanshuset så få vi tala om
lön o. dyl.! Herr Borg är där ännu. Adjö fru Borg!
(går).
Scen 20.
Elsa (som hela tiden med förvåning sett på August).
Hvad i all världen går åt dig karl att dänga efter 111ig så
här? Du vet ju, att jag nu vill till något alldeles nytt
och ej vill påminnas om hembygden.
August. För mig är hembygden mycket kär, men
för din skull lämnar jag den nu. Mina starka näfvar
skola skydda dig på land och sjö.
Elsa. Jag vet ej, hvad jag skall tänka och tycka om
detta (otåligt). Vet du August — ditt tilltag förtretar
mig!
(August står med nedböjt hufvud och ser dyster men
beslutsam ut).
Fru B. (förebrående). Elsa, Elsa, förstår du ej, hvad
den gossen är värd?
ANDRA AKTEN.
3 år senare.
Scenen föreställer en skog med en källa. I
bakgrunden skymtar en bit af landsvägen fram, längs hvilken
högtidsklädda människor vandra med psalmböcker i
händerna. En gångstig leder från landsvägen fram till
källan i skogen.
Scen i.
Fru Sjöholm och Karin komma längs stigen Karin
är klädd i bygdedräkt och bär en psalmbok i handen.
Fru Sjöh. (sätter sig på en tufva). Nu vänta vi här
en stund på Sjöholm. Det är ännu långt till kyrktid
(ser åt landsvägen till). De som ämna gå till fots hela
den långa omvägen tyckas nu först gå här förbi och de
ha’ ändå räknat ut att långt före oss, som komma med
kyrkbåten, få träffa bekanta vid kapellkyrkan.
Karin (ser sig omkring). Hvad en sådan här tidig
sabbatsmorgon är fridfull och skön (med värme) och
hvad jag älskar det här stället vid »kyrkvägskällan». Jag
kan ej låta bli att stanna här en stund, hvar gång jag
begifver mig till kyrkan (ser i källan). De höga furorna
spegla sig så skönt i källans lugna, klara vatten.
Fru Sjöh. Det är också så vanligt, att man rastar
här och läskar sig med det friska källvattnet.
Karin. Jag tycker att man kunde hålla sin
gudstjänst här likaväl, kanske bättre än i kyrkan.
Fru Sjöh. Nu talar du ogudaktigt Karin. Kyrkan
är ju Guds hus och där samlas tankarna ostörda kring
heliga ting.
Karin (sätter sig bredvid fru Sjöh.) Är ej naturen
likaväl Guds tempel och samlas ej tankarna i stillheten
här mera ostörda kring sådant som är ädelt och skönt.
Ibland, när jag suttit i en kyrka och gudstjänsten
blif-vit skralt skött af någon orkeslös, gammal präst, har
jag haft obehag af att tänka, att de, som skola tala Guds
ord ha’ lön därför.
Fru Sjöh. Du har då underliga funderingar. Huru
tycker du då, att prästerna skulle lefva?
Karin. Det borde inga präster finnas als. Den som
känner sig manad, borde tala om Gud.
Fru Sjöh. Och hvem skulle viga, döpa och
jordfästa.
Karin. Jag har ju ej tänkt så noga på det och galet
kan det vara, men jag kan ej rå för den där känslan. Jag
får den ej heller om jag hör en god predikan.
Fru Sjöh. Var du glad Karin att få gå i kyrka och
höra Guds ord på fädernas vis. Man vet ej, hvad för
tider som stunda.
Karin (raskt). Ja — jag är så glad att få komma i
vår vackra kj^rka i dag, men ändå ville jag sjunga också
här en psalm (plötsligt i det hon sluter igen
psalmboken). Men hvarför skola alla psalmer ha’ en så långsam,
släpande melodi?Fru Sjöh. Man hinner under den långsamma
takten så väl tänka på de dyra orden.
Karin (ifrigt). Men jag skulle tycka, att då man
sjunger om det, som man tror vara bäst och ädlast, borde
tonen stiga glädtig och fri upp mot ljusa rymder.
Fru S. (Spejar inåt scenen till höger). Jag ser
röken bolma från skorstenspipan af fröken Grans lilla
villabyggnad här invid. Då äro de nog uppstigna där redan
och koka morgonkaffet. Vi kommo oss så ovanligt
tidigt i väg i dag, då ju Sjöholm skulle vika in till
Ivöfbacka, så jag hinner nog dricka en kopp kaffe hos
gamla fröken Gran och höra åt, om hon följer med till
kyrkan.
Karin. Jag sitter här en stund ännu. Det hörs nog
hit, när värdinnan ropar på mig. Kanske herr Sjöholm
också kommer snart.
(Fru Sjöh. går ut till höger mellan träden).
Scen 2.
(Karin går långsamt till källan — böjer sig ned, tar
med handen vatten ur den och dricker). Rosing,
välklädd och ståtlig kommer långs stigen. Då han ser
Karin, småler han, går på tå fram till källan, böjer sig ned
bredvid henne och ta’r vatten på samma sätt som hon.
Karin ser i källan hans bild (studsar till och ser upp).
Rosing (ser småleende på Karin). Hvad var det för
en fager skogsnymf, jag såg i källans spegel?
Karin (stiger upp från sin nedhukade ställning). Jag
trodde rakt, att mina tankar togo bild i vattnet, ty jag
tänkte just på er — Rosing.Rosing (gladt, i det han äfven stiger upp). På mig!
Har Karin någonsin tid att tänka på någon människa?
Karin brukar ju säga, att böckerna hvarje ledig stund
äro i hennes håg och i hvardagslag ge’r hon hela sitt
intresse åt de kära kräken.
Karin. Det var också i samband med böckerna, som
jag tänkte på Rosing. Jag har just läst de vackra
dikterna, jag fick låna af Rosing och tänkte: Jag måste
tacka honom riktigt vackert för alla böcker han lånat
mig. Jag har haft så stor glädje af dem på lediga
stunder.
— När jag stod här vid källan, mindes jag en
vacker dikt, som jag läste i går kväll »Skogskällan» hette
den och den dikten blef som en ram omkring den vackra
tafla, jag här såg.
Rosing. Karin borde ändå ha’ fått en annan lott i
lifvet, så intresserad för att läsa och lära, som Karin är.
Karin. Hvad hindrar det att läsa och lära, fast man
också gör hvilket groft arbete som helst. Rosing själf
har ju gått så mycket i skola, i jordbruksskola o. dyl.
både hemma och i utlandet och ändå utför Rosing så
väl dräng- som husbonde-sysslorna på sitt småbruk.
Rosing. Ja det är just lyckan det att förena det ena
med det andra. Tryggt känns det att äga kunskaper,
men härligt, då musklerna spännas i arbete på egen
torfva. — Hvad vore det att hafva tagit hvilka
kunskaps-grader som helst, om man kände sig tafatt vid praktiskt
arbete och ej med karlatag kunde ta’ i riktiga
karlsyss-lor och ömkligt vore att blott kunna arbeta, men
ingenting veta och förstå af det, som andra andligt kunna
njuta af.Karin. Se, så! Förstår då ej Rosing, huru lycklig
jag är vid mitt arbete i ladugård, samt på åker och äng,
då jag vet, att jag kan få min lärdoms- och läslust
tillfredsställd på lediga stunder.
Rosing. Men Karin arbetar inte som jag på sitt
eget. Inte kunde vi först tro här, att ett sådant
stadsbarn, som Karin, skulle trifvas länge med
lands-arbete.
Karin. Inte trifvas! Ej en gång har jag ångrat mig,
fastän jag var ovan i början och fick betala
lärpennin-gar. Det rörliga arbetet här har varit helt annorlunda
än att vara i staden innestängd i en butik och betjäna
kunder. Där blef jag blek och sjuklig.
Rosing (ser beundrande på Karin). Nu ser ju Karin
ut som själfvaste hälsan.
Karin. Ja — frisk känner jag mig och penningar
har jag mycket bättre kunnat spara här än i staden.
Mor har redan fått en nätt summa — bäst vore, om jag
kunde få henne hit också, kunde vi sätta in på
sparbanken litet. Då jag stod på butik, gick allt till kläder,
kängor och medicin. Det är så förunderligt, att på
landet ser man välklädd ut i sina gamla kläder till och med.
Och den här starka bygdedräkten har sparat in för mig
bra många helgdagsklädningar.
Rosing. Och nätt är Karin i den. Jag gamla
ungkarl skulle bra gärna vilja ha’ en sådan förståndig
bygde-dräktskvinna i mitt tysta hem (plötsligt). Karin —
flytta till mig!
(Karin skrattar).
Rosing. Hvarför skrattar Karin?
(Karin skrattar fortsättningsvis).Rosing (sårad). Jag blir nästan illtyckt. Skrattar
Karin åt mig?
Man hör en röst från höger ropa: Karin!
Karin. Nu ropar värdinnan på mig. Jag måste gå
(går hastigt åt höger, glömmer sin psalmbok på en tufva,
där hon suttit).
Scen 3.
Rosing gör en otålig åtbörd efter henne. Ämnar gå
längs stigen ut mot landsvägen, men observerar
psalmboken, — ta’r upp den och läser högt namnet i pärmen:
»Karin Ek» (mumlar). Namnet är enkelt, klart och
redigt som flickan själf men — hvarför skrattade hon?
Scen 4.
(Fiskar August iklädd sjömansdräkt kommer långs
gångstigen med ett klädesbylte under armen).
Rosing (i det han sätter psalmboken i sin ficka). Ser
jag rätt? Är det du August?
August (slänger byltet till marken och går fram till
Rosing med utsträckt hand). Goddag! Det var en tröst
att träffa här sin vän och välgörare.
Rosing. Talar du om tröst? — Du som stigit i
graderna där ute på sjön. Du lär ju blifvit en duktig
matros och vara så omtyckt af befälet.
August (sätter sig på en tufva och ser bedröfvad ut).
Af befälet ja.
Rosing. Men inte af flickan? (skrattar och slår
honom på axeln). Är det så? Ja, de flickorna äro tråkiga.
Dem förstår man sig inte på. Hur är det nu egentligen
med Elsa?August (med en suek). Hon har allt de där
storhetsgrillerna i hufvudet. Hittills har hon ändå tålt mig.
Hon har tillochmed varit tacksam för det jag några
gånger kommit i rätta stunden, då herrarna ansatt henne
medan hon serverat dem. Hon har nämligen blifvit
upphöjd nu till i:sta klass städerska (beundrande). Hon
är ju så duktig i allt sitt arbete, så ingen nöd är det
därmed (häftigt). Men nu har den där äckliga i:sta
maskinisten, som springer efter allt kjolfolk (föraktligt) och
som vill kalla sig ingeniör, när han är i hamn inbillat
henne, att han skall gifta sig med henne. Hon
förklarade häftigt för mig en dag, att hon ej tål, att jag jämt
går och vallar henne och hon blef riktigt ond, när jag
varnade henne för honom. »Hon vill gå sin egen väg» —
sa’ hon.
Rosing. Sa’ hon ej, att hon helst vill bli’ fru oeh vore
helt stolt att ibland få heta ingeniörska?
August (förtviflad). Ja — om hon åtminstone blefve
hans fru! Men jag vet, att han lofvat giftermål åt
många flickor och se’n bara narrat dem och gjort dem
olyckliga. (Ser dystert framför sig) och jag skulle
hellre låta hugga af min hand än se henne förstörd och
olycklig.
Rosing. Det behöfver du ej vara rädd för. Jag
känner Elsa, se’n hon fader- och moderlös, nästan ett barn
kom till Mellangård. Hon har ju alltid haft det felet,
att hon varit fåfäng och haft storhetsplaner och
dröm-merier för sitt vackra utseendes skull och det har varit
många flickors olycka, men Elsa har tillika det friska
skärgårdslynnet, som vet i tid taga rätt kosa, där det
anar blindskär.August. Ja — Gud gifve! (reser sig upp). Nu måste
jag gå att skaffa häst och forsla hem min sjötnanskista.
Rosing. Har du mönstrat af från ångfartyget?
August. Ja — jag kom hit med sista båten i förgår
kväll, men vandrade hem till fots och kom därföre i
dag efter mina grejor.
Rosing. Och blir du hemma nu?
August. Ja — jag har längtat hvar dag, jag varit
borta, hem till vår strand. Nu har jag tänkt att börja
bygga en ny villa, i stället för att laga upp fars gamla,
förfallna hydda och sjön skall gifva mig bärgning,
liksom den gifvit far.
Rosing (gladt). Och så skaffar du dig en liten
hustru och glömmer hjärtesorgen (ser deltagande på
August). Jag tycker ej om det där svårmodet i din
blick.
August. Ensam förblir jag. Mitt tycke för Elsa
sviker jag ej, (med en suck) fast hon ej tål mig i sin
närhet (ta’r upp byltet och gömmer det under en trädgren).
Jag lämnar detta här, tills jag skaffat en häst. Skall
Rosing till kyrkan?
Rosing. Ja, — (ser på sitt ur) men hvar dröjer
Sjöholm? Det är han, som skall hissa flaggan på kyrkbåten
och ge afgångssignalen, (Karin kommer från höger
andfådd och sökande). (August lyftar mössan för
Rosing och går).
ScEN 5.
Rosing (tar fram psalmboken). Söker Karin den
här?
Karin. Ja — tack! Är Rosing här ännu?Rosing. Jag träffade en bekant här, en präktig
pojke, som jag tog mig an den tid, han gick i folkskolan
— Men nu måste Karin säga mig, hvarföre Karin
skrattade?
Jag menade ju allvar med det jag sade.
Karin (skrattande). Det var ej något vidare, än att
jag mindes, huru där var flickor på kommissionskontoret
i staden, som nödvändigt skulle ha’ tjänst hos någon
ungkarl, men inte för all del taga en sådan plats, som jag
tog. Nu blir jag erbjuden riktigt »ynkars platsi» som
flickan som bröt på finska skulle ha’, (plötsligt
allvarsam) men inte lämnar jag den tjänst, jag har.
Rosing (sorgset). Ja — jag tänkte just, att jag skulle
få ett afslag. — Unge Gustaf från »Bergmossa» har nog
länge haft sina ögon på Karin.
Karin. Hvad har det att göra med Rosings förslag?
Rosing. Om Karin tänker på honom, kan jag ju
förstå, att Karin ej bryr sig om mitt anbud.
Karin. Jag vill naturligtvis ej svika mitt
husbondfolk, hvilka hålla mig som eget barn.
Rosing. Men när Karin gifter sig, måste ju Karin
lämna sitt husbondfolk.
Karin. Man vet ej, när det blir, men jag förstår ej,
huru Rosing, som är så god vän med Sjöholms, bjuder
mig tjänst hos sig.
Rosing. Nu vill Karin ej förstå mig eller låtsar
Karin ej göra det? Så frågar jag då utan omsvep. Vill du
bli’ min hustru, Karin? —
Karin (häpen). Jag — tjänarinna på Mellangård
skulle bli Rosings hustru, så lärd som Rosing är,
jämförd med mig, — så uppburen af hela kommun!Rosing. Är du ej, Karin, uppburen på den plats,
du är? Sak samma om ens ställning är mindre i
världen, blott man bär den med"heder. — Det var så modigt
af dig Karin att ta’ i med rama landsarbetet, efter det
du varit så god stadsfröken, som någonsin en annan
bodjänta, som går och kråmar sig. — När jag såg dig i din
rena, ljusa ladugårdsdräkt gå i Mellangårds välputsade
ladugård, så glad uträttande dina sysslor och
behandlande djuren kärleksfullt, då tänkte jag: »Den där
prydliga, arbetsamma flickan skall bli min».
Karin. Det har jag ej kunnat drömma om. Hvad
skulle mor säga?
Rosing. Mor kommer till oss (ifrigt). Säg ja — Karin!
Karin. Det har kommit så oförberedt.
Rosing. Hyser du då ingen varmare känsla för mig?
(fattar hennes händer). Jag tyckte ändå, att du var
så glad vid mig, hvar gång jag kom till Mellangård och
vi sutto och resonnerade 0111 de böcker du läst och valde
ut nya.
Karin. Ja — jag har värderat och beundrat Rosing
och varit så glad öfver, att Rosing velat hjälpa mig i min
kunskapstörst, men jag har ej kunnat ha’ en tanke på
någon så stor lycka (drar långsamt undan sina händer
och säger skälmskt). Jag måste ha’ betänketid.
Scen 6.
Sjöholm (som kommit oförmärkt). Hvad skall du
ha’ betänketid på?
Karin (småleende). Jag har blifvit erbjuden
»yn-karsplatsi» och ändå måste jag betänka mig.Sjöholm (vänligt och menande). Ja — jag vet. Inte
betänkte du dig länge, då du tog tjänsten hos oss och
jag tror, du ej ångrat dig. Vi ha’ ej heller ångrat oss, att
vi så utan vidare togo dig och vi tro, att ditt arbete här
på vår landsbygd har ländt dig till lycka alltigenom. Vid
denna dugliga mans sida skall du blott mera känna
arbetets välsignelse och glädje.
Karin. Men att ta’ emot arbete och pröfva sina
krafter, där man har god vilja till, — det skall
man ej behöfva så lång tid till att betänka sig på,
men då det gäller att ta’ emot en stor lycka, må
man väl betänka sig, om man också kan slå sig ut
med den.
Sjöholm. Ditt förnöjsamma väsende, fritt från all
högfärd och ditt uppoffrande arbete har visat, att du
är värdig taga emot den lycka, som dig erbjudes.
Karin. Uppoffrande arbete! — säger husbond. Jag
har ju njutit af mitt arbete här. När jag varit färdig
med utsysslorna, har det varit som en hvila att uträtta
små insysslor och så har ju husbond noga sett till, att
jag haft ledig tid och så bra, så bra på allt sätt. Nu har
jag tyckt, att lifvet är härligt att lefva, då arbetet är en
så stor och hel glädje. När jag var i staden, tyckte jag
ofta, att det var tröstlöst att arbeta för att kunna lefva,
då ändå lifvet ingen glädje var.
Sjöholm. Nog märker man, att du läst mycket
böcker, då du talar och tänker så där vackert. Men
kyrkfolket väntar. Jag måste skynda mig att hissa
flaggan på kyrkbåten, som snart skall gunga fram
på fjärden med ett lyckligt par — inte sant? —
(går).Scen 7.
Rosing. När får jag ditt svar Karin?
Karin. Kom skall vi gå till kyrkbåten! Jag vill se
dig vid åran — se den lyftas och sänkas af dina starka
armar för att föra båten fram mot kyrkstrandens
grönskande alar. Jag vill höra kyrkbåtspsalmen stiga mot
blå himmel, men då kyrkklockorna höras och psalmen
förklingat, då hviskar jag i ditt öra, om jag fått plats
nära dig, mitt svar, annars skall du läsa det ur mina
ögon.
Rosing (ta’r henne i handen). Du kallar mig
ändt-ligt: du, Karin. Det ge’r mig hopp.
(Man hör en ringning. De lyssna).
Rosing. Hör båtens afgångssignal! Skynda dig
Karin! De ringa visst vår lycka in (drar henne med sig).
Kom, kom och gör gemensam lyckofärd med mig!
Scen 8.
Rosing och Karin gå. Elsa, stadsaktigt klädd
kommer emot dem på gångstigen. De vika åt sidan — se
främmande på henne och skynda bort. Elsa ser länge
efter dem, sätter sig så ned på en sten och gråter häftigt.
Scen 9.
August (kommer från höger, ta’r sitt klä’sbylte och
skall gå, men observerar Elsa — blir att stå förvånad —
fäller sitt bylte till marken och utröpar, i det han går
fram mot henne): Elsa, hur är du här och hvarför
gråter du?Elsa (snyftande). Rosing brydde sig ej om att hälsa
på mig. Jag är visst föraktad af alla människor.
August. Hvarföre skulle du vara det? (oroligt). Du
har väl ej gjort något så dåligt (tröstande). Rosing
kände bara ej igen dig i den kostymen (sätter sig ned
bredvid henne).
Elsa (vill smyga sin hand i hans). Tag min hand i
din, August! Det känns så tryggt att veta, det du min
ende vän åter finns i min närhet.
August (drar undan den hand hon vill fatta). Du
sade ju i förgår sist, att du ej als tål ha’ mig i din närhet.
Elsa (ångerfullt). Det var galenskaper, som du ej
får minnas. Den där i:sta maskinisten hade fått mig
till det. (häftigt) Men nu vet jag, hvad för en karl han är.
August (häftigt). Har han gjort dig något för när?
Elsa. Jo — vet du. I fredags om kvällen se’n du
rest, bad han mig hämta varmt vatten till sig i hytten.
Där betedde han sig på ett oförskämt sätt emot mig —
pratade om fri kärlek o. dyl. Jag slängde honom
ser-vietten i ansiktet och sade, att sådant kan han komma
öfverens om med andra slags flickor än med mig. Då
hånade han mig och gjorde narr af mig.
August (uppbrusande). Knäfveln tage den
lättsinnige karlen! Hade jag varit till hands hade han fått
fri fart i stället för fri kärlek.
Elsa. I dag är hela befälet i hamn, så jag lätt fick
ledigt och så beslöt jag i går att med första båt resa hit,
dit jag visste, att du rest, ty jag kände mig så olycklig
och ensam i hela världen och längtade gränslöst efter
dig, min enda vän. Jag tänkte, att du möjligen skulle
begifva dig till kyrkan och ville speja efter dig här påden välkända rastplatsen vid källan, (bevekande)
August kan du förlåta mig för att jag så dumt snäste af
dig i förgår!
August (morskt, i det han stiger upp). Jag förlåter
dig endast på ett villkor.
Elsa (ifrigt). Hvilket då?
August (hårdt). Att du genast reser tillbaka.
Elsa (förvirrad). Reser tillbaka! (stöder hufvudet
mot handen). Nu har jag också förlorat dig. Hånar
du mig också? Men jag förtjänar väl det af dig (reser
sig upp och ser bruten ut). Jag måste väl gå då!
August. Res säger jag — res (gör en paus) och
mönstra af från ångfartyget, då först förlåter jag dig!
Elsa. Hvart skall jag se’n ta’ vägen? Jag har ej
hem att resa till, som du.
August. Vi få tala med Mellangårds, att du får vara
där tillsvidare. Far har ju penningar undansatta och
du vet, att jag sparat. Jag skall bygga villan, som jag
längtat att äga vid egen strand — (utbredande armarna
mot Elsa och förändrande rösten till glad och
innerlig) — och så gifta vi oss.
Elsa (som stått med nedböjdt hufvud, ser upp —
springer i hans armar och utropar:) August Dig har jag
dock alltid älskat!
August (skämtsamt). Det får du ej mig att tro. Det
är bara nu, se’n du »krejsat» världen omkring och ej
lyckats få någon finare herre, som du nöjer dig med
»fiskar August».
Elsa (skuffar honom skälmskt ifrån sig). Fyj, hvad
du är stygg! (allvarsamt) Men du har rätt. Nu först,
då jag pröfvat världen, vet jag, huru tomt det mångengång känns där ute, mot känslan af att vara på
heinbygds-mark och se’n jag pröfvat männen, vet jag, huru god,
huru präktig min hembygds gosse är. Hvad ens öde
ändå är förunderligt! Tror du August, att det är Gud
som afgör, hvem man skall gifta sig med?
August (skämtsamt). Hvad mig beträffar, så afgör
jag själf, ty jag har alltid tänkt, att jag skulle ha’ dig.
Men när det gäller dig, så har du minsann ej kunnat
af-göra själf. När du var här hemma, fikade du efter Rosing.
Elsa. Nej men August, tror du, att jag var så dum!
Nog visste jag ju, att Rosing ej nöjer sig med en enkel
tjänsteflicka.
August (småler). Hvem vet! — Nå ja — när det ej
lyckades, ville du ut i världen för att i alla fall få någon
»bättre upp». — Ser du — jag vågar säga sanningen åt
dig, ty jag älskar dig, trots allt.
Elsa. Men om Gud ej gifvit mig motgång i mina
storhetsplaner, skulle jag ej fått dig, som dock mitt hjärta
tillhört och du heller inte mig. Således är det ändå Gud,
som styrt både mitt och ditt öde.
August (drar Elsa på nytt intill sig). Och sist och
slutligen vilja vi dock helst tro, att det är Gud, som
gifvit kärleken i våra hjärtan, (kysser henne. Det höres
en aflägsen klang af kyrkklockor. De lyssna båda).
August. Nu kalla klockorna folket in till kyrkan och
kyrkbåten är framme vid strand. Ljuda deej vackert Elsa?
Elsa (drömmande). Så välbekant och så vackert!
Och jag som ej hört dem på snart 3 år. Ljuda de
måntro för andra med en sådan högtidlig lyckoklämtning
som för oss? (rycker upp sig). Men nu bege’r jag mig
till staden, — mönstrar af och när jag kommer tillbaka,går jag till Mellangårdsmor och frågar, om hon har
något arbete åt mig. Jag bryr mig ej om att visa mig
för kyrkfolket, förr än jag ser ut som förra Elsa igen
(niger skälmskt för August). Nu säger ångbåts Elsa
adjö och så ser du nästa gång Mellangårds Elsa.
August. Nej — fiskar Augusts egen Elsa! (Tar henne
om halsen och ser på henne innerligt). Just då jag mest
misströstade, blef jag så lycklig. Trogen kärlek vinner
dock till slut!
Elsa. Minns du en kväll på ångfartyget, då jag stod
på fördäck och sköljde handdukar? Du var ledig och
hjälpte mig att vrida upp dem, då sjöng du en sång för
mig. Hade du diktat den själf?
August (skrattande). Märkte du, att det ej var
någon bättre skald än fiskar August, som diktat den? Ser
du, när man är ung, har hemlängtan och är kär, då vill
man litet ajera, skald tillochmed. Och jag hade alla
tre felen, därföre fick jag en vers ihop.
Elsa. Men den passade så bra för oss den där
kvällen. Det var så mörkt då och stormigt, så det riktigt
gräfde en i bröstet af längtan efter hemvikarnas lugnare
vatten. Sjung den nu, då vi äro hemma igen! (August
har slagit sin arm om Elsas lif. Elsa lutar sig mot
honom, August sjunger. Elsa stämmer sakta in).
Mel. »Lugn hvilar sjön».
Böljorna slå, så vildt de brusa
Ack, längtan hem mitt sinne tär
Mig tyckes ständigt hemgran susa:
Hemma på landet bäst det är.
RIDÅ.