Oxygen och Aromasia

Oxygen och Aromasia

OXYGEN OCH AROMASIA

AF

CLAËS LUNDIN

OXYGEN OCH AROMASIA

Bilder från år 2378

efter en främmande idé

af

Claës Lundin

Stockholm

Jos. Seligmann & C:is Förlag.

Titelark och omslag tryckt i Central-Tryckeriet.

Det är "Bilder aus der Zukunft von Kurd Lasswitz" (Breslau 1878),

som gifvit anledning till den skildring, hvilken härmed öfverlemnas

i den svenska allmänhetens händer. Grundtanken är hemtad ur nämda bok,

från hvilken äfven några namn samt en liten del af handlingen lånats,

men ämnets utveckling är för öfrigt helt och hållet oberoende af

framställningen i Kurd Lasswits" arbete.

C. L.

INNEHÅLL.

Sid.

I. Aromasias Trädgård ........................... 1

II. Luktklaveret ................................. 6

III. En oväderskarl ............................... 14

IV. På Centralhotelet ............................ 20

V. Konserten .................................... 30

VI. Ett aftonsällskap ............................ 39

VII. En tidningsverkstad .......................... 51

VIII. Riksdagsval och hjärtekval ................... 67

IX. Under Skagerrak .............................. 75

X. Hjärnorgeln .................................. 89

XI. Bollspelet på Rydbergs torg .................. 97

XII. Nya aktiebolag ............................... 109

XIII. Olyckshändelsen i Örgrytekvarteret ........... 121

XIV. Valdagen ..................................... 130

XV. Viljetvingaren ............................... 140

XVI. En jagt i luften ............................. 145

XVII. I Köbenhavn .................................. 156

XVIII. Osynliga kroppar ............................. 169

XIX. Naturpoesi och stärkelse ..................... 185

XX. Den nya skolan ............................... 194

XXI. Bort från jorden! ............................ 208

XXII. Safirgrottan ................................. 222

XXIII. Den underbara kistan ......................... 236

XXIV. Verklighet eller dröm? ....................... 253

I.

Aromasias trädgård.

Den vackra Aromasia satt en sommarmorgon 2378 i sin

trädgård och skådade omkring sig i rymden. Trädgården

var liten, men väl skött och utmärkte sig i synnerhet

för sina växters vällukt. Han låg på taket af det hus,

i hvars tolfte våning Aromasia hade sin bostad, ett

par rum med fönster åt den gård af några få mètres

i längd och bredd hvilken var gemensam för fyra hus

af femton våningars höjd.

När Aromasia ville skåda ut i rymden, något som ofta

hände henne, hon var konstnärinna, lät hon med den

hissinrättning som ersatte gamla tiders trappor

föra sig upp på taket, där hvar och en af husets

invånare, som äfven voro husets ägare, hade sin

särskilda trädgård på några få fot i fyrkant. Där

andades man frisk luft, njöt af blomsterdoften och

fann ersättning för forntidens, nu för länge sedan

afskaffade s. k. sommarnöjen. Man hade en vidsträckt

utsigt ända långt ut på landet.

Med blotta ögonen kunde Aromasia se de ännu icke

till stadsjord upptagna marker på östra delen af den

uråldriga Lidingön. Hon kunde till och med skåda den

plats, där den för länge sedan igenlagde kanalen

vid Baggens-Stäket i gamla tider bildade den då

såsom genväg ansedda infarten från Östersjön. Med kikare

syntes den ännu i näst föregående århundrade egentliga

Stockholmshamnen vid Nyhamn, nu ett föråldradt namn på ett

föråldradt ställe, men där ännu en och annan gammal

vattenskeppare lade till med sin farkost, förgäfves

täflande med de vida mer snabbgående luftbåtarne

hvilka flögo raka vägen från aflägsna trakter ända

in i hjärtat af staden.

Den gata, vid hvilken Aromasia bodde, gick i rak

sträckning från Stockholms innersta delar, ungefär där

Ladugårdslands torg fordom låg, till Lilla Wärtans

strand. Hela det fordna Ladugårdsgärdet, bekant i

synnerhet från det nittonde århundradets krigslekar,

hade nu i senare delen af det tjugufjärde varit en

redan i tre eller fyra hundra år tätt bebygd och ännu

tätare befolkad stadsdel.

De stora boulevarderna, hvilka började anläggas i

slutet af adertonhundratalet, hade för länge sedan

funnits alt för små och otjänliga för samfärdseln

och voro därför också för länge sedan öfvergifna. Det

var knapt med utrymmet, och man måste för den skull

inskränka sig så mycket som möjligt, hvarför staden,

om man undantager de gamla förstäderna Södertelje,

Vaxholm och Rotebro, icke sträckte sina husrader

längre än till Lilla Wärtan i öster, något på andra

sidan om den plats där gården Enskede fordom låg i

söder, ett par tusen mètres bort om Tranebergs bro

i vester samt till det gamla Stocksund i norr.

Man vågade ej bygga sig längre ut, ty jorden

togs starkt i anspråk af behofvet af åkerfält och

betesmarker. Hela Norrland hade redan ett par hundra

år förut förvandlats till äng, på hvilken ofantliga

boskapshjordar betade -- skogen var redan för länge sedan

nedhuggen -- men den stora Norrlandsängen förslog dock icke

att föda alla de slagtdjur som behöfdes i det öfriga landet, och

då ingen åkerjord fanns i norra Sverige, måste det

mellersta och södra vara så mycket mer betänkt på sin

hveteodling. Råg brukades ej mycket. Hafreodlingen

hade man långt förut öfvergifvit såsom skadlig för

jorden. Hästarne åto hvetebröd, konstgjordt nämligen,

och samma slags bröd utförde man också till England,

så vidt det icke åts upp på vägen dit, i Göteborg,

Skandinaviens store hufvudstad.

Sedan Aromasia länge blickat öster ut, och för

hennes »själs öga», såsom det hette i forna

dagar, den ena bilden efter den andra jagat förbi,

frammanad af hvad som kom i det »kroppsliga ögats»

synkrets, fäste hon blickarne ned åt gatan. Bredvid

och under hennes trädgård ilade luft-velocipeder i

långa rader, täflande med hvar andra i snabb fart,

men de olika riktningarne höllo sig alltid vid hvar

sin sida af husraderne, fastän i många hvarf ofvan

på hvar andra.

Det var det vanligaste fortskaffningsmedlet i det

tjugufjärde århundradet. Men man färdades naturligtvis

också på sjelfva gatan, så väl i vagn, dragen af

häst eller framdrifven af den kraft som utträngt

elektriciteten, som till fots. Det ansågs äfventyrligt

att åka efter häst, men just därför satte åtskillige

djärfve unge män en ära i att färdas på det sättet,

i synnerhet då det icke vore fråga om någon brådska.

Fotgängare höllo sig dels till de med ett slags hårdt

glas lagda gångbanorna i kanten af gatan, dels till

de oändliga gallerier som sträckte sig utanför hvarje

våning och till hvilka upphalningsmedel funnos på

vissa afstånd. Men riktigt fint och vittnande om god

ton var det icke att lustvandra på dessa gallerier,

hvarför de mest nytjades af affärsfolk eller när en

granne ville göra besök i ett närliggande hus. Det

var också ej blott opassande,

utan äfven af färdselpolisen förbjudet att med sin

luft-velociped höja sig öfver hustaken eller att flyga

tvärt öfver en luftträdgård. Ty värr öfverträddes

förbudet stundom, och det hände att blomsterkvastar

och namnlösa bref, ja till och med ännu obehagligare

föremål släptes ned genom skorstenarne, ty man hade

skorstenar då ännu.

Sedan Aromasia länge spanat bland mängden af de många

luft-velocipedisterne, utan att kunna upptäcka den

hon sökte, suckade hon och utropade för sig sjelf:

»Hvar kan Oxygen hålla hus?»

Dessa ord hviskades visserligen mer än uttalades högt,

men man kunde likväl höra, att den sköna Aromasia

nytjade den skandinaviska munarten, sådan denna under

närmast föregående århundraden utvecklat sig och

sammansmält ur de språk som förut under någon tid,

ja till och med i flera hundra år, hållit sig skilda

från hvar andra. De som kände henne närmare visste

dock, att hon stode på höjden af sin tids bildning

och därför ej häller vore ovan att uttrycka sig på

det verldsspråk som redan då alt mer vann insteg vid

den offentliga undervisningen och nytjades i synnerhet

mellan personer från olika land.

»Det är besynnerligt,» hviskade Aromasia vidare eller

åt minstone tänkte hon så, ty det kunde man läsa

i hennes vackra ögon, »att Oxygen icke som vanligt

för länge sedan kommit hit. Klockan är likväl redan

9 och 84 minuter, till och med 70 sekunder där öfver.»

Man delade dagen i två omgångar af tio timmar

och hvarje timme i 100 minuter samt minuten i 100

sekunder.

Hon tog den bredvid henne liggande kikaren och riktade

honom mot en af de vestra stadsdelarne, åt

Drottningholmssidan, samt spejade skarpt i den trakten. Ett

litet moln af topplik form tilldrog sig där hennes

uppmärksamhet.

»Det är Oxygens moln,» sade hon, och oron vek från

hennes vackra ansigte. »Jag känner igen det bland

tusen andra. Ingen annan än han kan göra moln af den

skapnaden. Han är således sysselsatt och kommer väl

icke förr än senare.»

Den unga flickan -- hennes ålder tycktes vara föga

öfver de tjugu åren -- vände sig till sina blommor,

skötte om dem, bröt ett par och hissade sedan ned

sig till sin våning.

II.

Luktklaveret.

Aromasia satte sig i det ena af sina smakfullt

inredda rum framför ett litet vackert bohagsting,

snarlikt ett af forntidens pianinos. Hon öppnade det

konstnärligt utsirade locket och lät fingrarne göra

en hastig löpning öfver klaviaturen. Genast spred sig

en fin doft i rummet, och doften stegrades till de

starkaste vällukter, då konstnärinnan började spela

en af Riechmanns känslofulla odorater.

Det instrument, på hvilket hon spelade, var ett

ododion eller luktklaver, af den art som italienaren

Odorato uppfann omkring år 2100 och hvilket sedan,

i mån af kemiens framsteg, betydligt förbättrats. Det

ododion på hvilket Aromasia spelade var förfärdigadt

af den kända luktklaver-föreningen i Mora, den

gamla socknen vid Siljan i Dalarne, hvilken börjat

med att göra väggklockor, sedermera sysselsatte sig

med symaskiners tillverkning, därefter arbetade i

fonografer och slutligen öfvergick till att i stor

mängd förfärdiga de i fråga varande klaveren, den

för orten kanske mest naturliga slöjden.

Aromasias luktklaver hade ett ganska stort omfång

som sträckte sig från den lägsta doftskalan, från de

tunga jord-, till och med dydofterne ända upp till

lökotinen, en först år 2369 upptäckt, ytterst fin

luktton. Hvarje tryckning på en tangent öppnade en

motsvarande

gasometer, och konstrika verktyg sörjde för höjandet,

utbredandet och dämpandet af de olika dofterna samt

deras samverkan till harmoniska vällukter.

Den redan på adertonhundratalet uppträdande

framtidsmusiken hade under de två närmast följande

århundradena, synnerligen genom fonografens hjelp,

utvecklats i så hög grad och slutligen nått en sådan

fullkomning, att örat omöjligen kunde fördraga

mer af det slaget. Den ryktbare Richard Wagner,

framtidsmusikens uppfinnare, hade så kraftigt

bearbetat de mänskliga örhinnorna, att dessa

slutligen icke förmådde mottaga några intryck,

och hans lärjungar hade genom fonografer skickat

basunstötar kring hela jorden. Mänskligheten var i

lång tid döf, stendöf, och örat ansågs slutligen som

en öfverflödig lem.

Det var då som konstvänner och kemister, hvilka

redan på tvåtusentalet började sammansmälta,

vände sin uppmärksamhet till den länge vårdslösade

näsan. Luktorganets finhet hade under de senare

århundradena icke utvecklats, snarare gått till baka

genom inverkan af nikotinen. Men hvarför skulle

detta icke kunna ändras? Intet annat af de mänskliga

sinnena verkar så lifligt på tankeförbindelserna,

som lukten. Det låg därför nära till hands, att genom

konstens medel taga vara på detta sinne. Man började

med stor grundlighet göra iakttagelser öfver luktens

ägendomligheter och verkningar, fann lagarne för

luktsinnets harmoni och disharmoni, först på empirisk,

men sedan också på teoretisk väg. Kemien åstadkom

för allt billigare pris de nödvändiga aromerne,

och sedan ododion först hade förts omkring och

visats som ett underligt föremål, började det snart

användas i konstens tjänst och vann äfven insteg i

familjerna. Det var slut

med musiken, och framtidsmusiken hade ingen framtid

längre.

De förste doftmästarne, först Naso Odorato, därpå

Stinkerling, fru Nosenius, Riechmann och Aromasias

föräldrar, herr Doftman och hans hustru fru Ozodes,

född i Grekland och där uppsökt af sin tillkommande

mans högt utvecklade luktsinne, alla dessa hade

åstadkommit ododion-stycken som trygt kunde ställas

vid sidan af de störste musikers tonverk. Snart hade

ododion vunnit en lika stor utbredning som pianot för

fem hundra år sedan, men snart drefs också därmed

samma ofog som med pianospelet i forntiden. Husens

döttrar och äfven söner skulle ovilkorligt lära sig

frambringa sköna dofter, men ofta hördes klagomål

från grannarne öfver misslyckade lukter, och man

jämrade sig lika mycket öfver näskval, som i gamla

dagar öfver öronplågeri.

Men Aromasia Doftman-Ozodes var en konstnärinna i

ordets sanna bemärkelse. Hennes doftackorder voro

oemotståndliga. Redan som litet barn åstadkom hon

riktigt förvånande saker i luktväg, naturligtvis

disharmoniska stundom, men också ej sällan af det

slag, att dissonanserne upplöste sig i de mest

väldoftande harmonier, hvilket vid en så späd ålder

ansågs underbart. När hon nyss fylt tio år lät hon

allmänheten lukta på en doft-symfoni eller odorat

af egen sammansättning hvilken väckte det mest

stormande bifall, och hon fick då genast anställning

som underbarn, med hvilken befattning följde ett

årligt underhåll af hundra tusen francs, för att

tala i nittonhundratalets universella myntspråk,

ett visserligen ringa anslag, men dock ett bevis på

statsförvaltningens önskan att främja underbarnens

utveckling.

Aromsaia gjorde också förvånande framsteg. Vid femton

års ålder företog hon sin stora konstresa och lät

lukta sig på de förnämsta platser i alla fem

verldsdelarne. För en enda sådan konsertafton kunde

hon skörda hundra eller tvåhundratusen francs, och då

hon nu uppnått sina två årtionden ägde hon en rätt

vacker förmögenhet, hvilken hon själf förvaltade

och för hvarje vecka betydligt ökade genom klokt

uttänkta börsspekulationer. Hon hade, utom sin konst,

grundligt studerat den högre finansoperationsläran

samt var till och med doktorinna vid den verldsberömda

finansfakulteten i Göteborg, en ära som för öfrigt

delades af ett stort antal unga damer på 2300-talet.

Kvinligheten led icke något af konsten eller

finansen. Aromasia var en lika älskvärd flicka som

någon af hennes grand’tanter i deras ungdom under

något föregående århundrade. Mest älskvärd föreföll

hon likväl, när hon satt vid sitt luktklaver och lät

sin rika inbillningskraft sammansätta de underbaraste

dofter. I dem målade hon ännu lifligare, kraftigare

och klarare än hvad någon forntidens tonmålning

kunnat åstadkomma.

Det var just med en sådan luktmålning hon

var sysselsatt, då hon hörde någon klappa på

fönstret. Hon såg hastigt upp och fann att en

luftvelociped sänkt sig ned i den trånga gårdöppningen

och nu höll stilla utanför hennes rum. Aromasia

nickade gladt, reste sig från sitt ododion och

öppnade fönstret.

»Aromasia!» utropade den inträdande, en ung man

på tjugufem eller närmare tretio år. »Jag medför en

glad nyhet.»

Han gjorde fast velocipeden vid fönsterhaken, skakade

hand med Aromasia och slog sig därefter utan någon

inbjudning ned i en af de bekväma hvilstolarne.

»Har ni någon ny vällukt med er?» sporde den

unga flickan med lifligt deltagande.

»Icke denna gång,» svarade den nykomne. »Jag var i

dag på morgonen i Göteborg och där hörde jag, att

man ämnar välja in er i den skandinaviska riksdagen.»

»Mig!» utropade Aromasia och såg nästan förskräckt

ut. Det uttrycket räckte dock blott ett ögonblick. I

det nästa hade hon redan återvunnit sin vanliga

frimodighet och tillade:

»Nå ja, hvarför icke? Det är nu två år sedan jag

vardt myndig. Men min konst skulle kanske lida af

riksdagsarbetet?»

»Det tror jag ej,» menade den unge mannen. »Med

nutidens lätta samfärdsel kan ni på ett par

timmar velocipedera er till vestkusten och hit

återvända hvarje dag. Kroppsrörelsen i luften

skall göra er godt. Under vägen tänker ni kanske

ut något nytt odorat. I Göteborg deltager ni i

riksdagsbestyren. Här sysselsätter ni er med eder

konst, en förtjänstfull verksamhet för fosterlandet

och mänskligheten. Och ni skall likväl hafva rätt

mycken ledighet. Det går ej till nu som i forntiden

vid våra riksmöten. Ni vet ju, att mekanikens

ständigt nya uppfinningar i hög grad förenklat och

underlättat det stora riksdagsmaskineriet. Tänk

blott på voteringsmaskinerne! Huru ofantligt mycket

snabbare och säkrare arbeta de ej i vår tid mot under

förra århundraden!»

»Ni har rätt,» inföll Aromasia. »Men det är ju icke

afgjordt att jag väljes. Jag har väl medtäflare.»

»Visserligen, och det af båda könen, men man behöfver

en ung och framstående konstnär, ty det är just de som

bäst förstå sig på de högre finansberäkningarne. Det

är själfva Majorna -- tänk er, de sköna och ansedda

Majorna, detta urgamla rikedomssäte, som önska välja

er. Det är en ära för en ung luktist, en heder som ...»

»Ack, kära Apollonides,» afbröt Aromasia det svällande

ordflödet. »Ni är skald och låter eder lifliga

inbillningskraft förleda er till öfverdrifter.»

»Fröken Aromasia,» svarade den unge mannen. »Det gör

mig stolt, att ni anser mig för skald, men i främsta

rummet är jag eder vän, eder uppriktige och varmt

tillgifne vän. Hvarför får jag icke utbyta vänskapen

mot något ännu ljufvare? Hvarför är ni ständigt samma

obevekliga, samma ...»

»Se så, lugna er, min vän,» utbrast Aromasia. »Nu

faller ni i gamla århundradenas känslosamma

slentrian. Kan icke vänskapen vara er nog? Vänskap

räcker till för många, men kärleken är en och odelbar.»

»Skänk mig då denna ena och odelbara!» utropade

skalden med ett uttryck af stark lidelse.

»Nej, ni vet, att jag redan gifvit bort min

kärlek. Han äges af Oxygen.»

Aromasia satte sig åter vid sitt ododion, under det

Apollonides med förtviflad blick skådade på husväggen

midt emot. Olycklig kärlek yttrade sig på 2300-talet

ungefär på samma sätt som fem hundra år förut.

Skalden Apollonides skulle på adertonhundratalet hafva

varit en odräglig realist, men fem hundra år senare

ansågs han icke blott för en omåttlig idealist, utan

också för en ifrig romantiker. Han stod i sjelfva

verket på 2200-talets ståndpunkt och drömde sig

gerna till baka till ångkraftens poetiska tidehvarf,

till de dagar, då människorna ännu voro tvungna att

blicka upp till bergen. Han förtviflade om poesiens

makt i ett tidehvarf, då man afgudade det beräknande

förståndet och han prisade den tid, som kallades den

nyare medeltiden, då på adertonhundratalet man ännu

hörde talas om underverk, då borddans och spiritism

ännu voro i full verksamhet.

»Det var en härlig tid,» brukade han säga. »Hvarför

har man nu förlorat förmågan att höra andar knacka?»

Men så vände han åter uppmärksamheten till sin nutid

och tog tjänst vid den skandinaviska riksdagen som

poet-maskinist vid den stora omröstningsmekaniken. Då

riksdagen naturligtvis hade sina sammankomster i

Göteborg, hufvudstaden, så delade skalden-maskinisten

sin tid mellan nämnde stad och Stockholm, hvilken han

af gammal poetisk ovana ansåg vara »intelligensens»,

såsom det fordom hette, egentliga hemvist i

Sverige och inom Skandinavien dela den äran med

Köbenhavn. Såsom man finner, hade den unge skalden

mycket föråldrade åsigter.

»Tänker ni nu åter på eder gamla ångkrafts-poesi?»

frågade Aromasia och vände sig till Apollonides.

»Ack nej, sköna Aromasia,» utropade skalden och talade

åter sitt tidehvarfs språk. »Jag tänker på er, vårt

århundrades största ododist. Det är ni som satt mina

hjärnceller i svängning, det är för er som hvarje

nervfiber i min ryggmärg kommer i rörelse. Liksom

ängen suckar efter solstrålarne, då den af vattenångor

mättade morgonluften lägrat sig öfver landskapet, så

darra mitt luktorgans fina slemhinnor efter dofterna

från edert ododion.»

Det var på det sättet en romantiker uttryckte sig

under det tjugufjärde århundradet, men Aromasia fann

talet allt för öfverdrifvit poetiskt.

»Min vän,» utropade hon, under det hennes fingrar

ständigt lekte på tangenterna. »Ni glömmer att vi ej

mer lefva i de tider, då smicker var ett medel att

inverka på kvinnorna. Om jag gjorde rätt, skulle jag

låta Oxygen skicka en regnskur öfver er.»

»Ni är grym, Aromasia! Men jag fruktar icke något

sådant. Den lefvande kraften i mitt varma blod skall

skingra vattenmolekylerna.»

»Det är det vi få se. För öfrigt kan ni själf icke

vara okunnig om, huru ni öfverdrifver. Edert smicker

låter som hån. Jag känner allt för väl mina svaga

krafter och vet, att de icke kunna uppnå det ideal,

till hvilket min näsa sträfvar. En Riechmanns

tankedjup kan jag aldrig hinna. Känn blott denna

enkla öfvergång från aromatisk tre-doft genom half

moll-lukt till slut-ozodien. Huru mycket ligger

icke i detta enkla drag! Kraft, dödsförakt, styrka,

hela historien om den elektromotoriska ilvagnens

uppfinning, människans storhet, åskans mullrande

samt till och med de särskilda delarne af kometbanan

år 1980. Men det är också endast en Richard Riechmann

som förmår sammansätta något dylikt.»

»Åh, ni är allt för blygsam. Jag känner ju bäst edert

eget storartade odorat Årstiderna? Har ni kanske icke

också på ododion framstält materialismens besegrande

af kriticismen och Nikaragua-kanalens fullbordan?»

»Det är blott svaga försök. Men när skall den

mästare uppstå som skapar framtidens stora luktdrama?

Riechmann har icke ordet i sin makt, fastän han är den

störste mästare i lukten. Ack, hvarför är ej ni, min

vän, en doftkonstnär?»

»Derför att jag endast är skald, en klen skald. Men

våra ideal skall ni icke söka i framtiden. Låt oss

gå till baka till forna tider.»

»Åh, jag ber ... Kanske ni vill tala om en Tegnér,

en Oehlenschläger, en ...»

»Nej, icke så långt till baka. Men låt oss tänka på

det härliga verket Den sista fonografen! Se, det var

poesi! Ett sådant stycke med ododion-ackompagnemang

står högre än alla nutidens skaldeverk och sannolikt

äfven än alla framtida.»

III.

En oväderskarl.

En luftdroska höll utanför fönstret. Det var Oxygen

som ändtligen anlände. Aromasia ilade emot honom och

hälsade honom på det hjärtligaste. Äfven skalden

räckte den nykomne sin hand.

Oxygen Warm-Blasius var också en ung man, kanske

något äldre än skalden. Han dref ett lönande och

högt aktadt yrke, ty han var väderfabrikant och

skulle kanske till och med kunna kallas så väl

oväderskarl som solskensmänniska. Han förestod en

stor verkstad som förfärdigade mycket efterfrågade

och flitigt nytjade redskap till att framkalla

förändringar i luftkretsen. Detta utfördes genom

kemiska och fysikaliska krafter som utvecklade

gaser, upphettade och afkylde stora luftmassor,

sögo öfre luftlager ned till lägre, pressade upp

de senare, bildade moln eller skingrade sådana,

alt efter behofvet för tillfället. Oxygen hade då

stort anseende och betydliga inkomster, ty endast

hans andel i bolaget lemnade några hundra tusen

francs i årlig vinst och likväl var detta bolag i

det närmaste hvad man på adertonhundratalet brukade

kalla en »produktions-association».

Sedan Oxygen hälsat på Aromasia och hennes gäst,

skyndade han till ett mikroskop som hade sin plats

på ett bord vid fönstret.

»Förträffligt!» utropade han. »Jag lyckönskar dig,

kära Aromasia. Sällan har jag sett ett så utmärkt

urslem som det här. Det har lyckats särdeles väl.»

»Ja, det är ju rätt vackert,» medgaf Aromasia, lutade

sig också öfver mikroskopet och såg rätt intagande ut,

då hon tillade: »huru många gånger sitter jag icke

här och iakttager cellbildningen.»

Det var ett på 2300-talet brukligt sällskapsnöje

samt ett tidsfördrif på lediga stunder att ur

oorganiska ämnen draga det så kallade urslemmet,

den lägsta organiska bildning. Professor Ärencell

hade haft den segerglädjen att kunna iakttaga den

första otvifvelaktiga uralstringen, och i stället för

att leka med papegojor eller knähundar sysselsatte

fruntimmerna sig nu med att under mikroskopet betrakta

de ganska nätta urslemstyperna.

»Du kommer senare än vanligt,» fortfor Aromasia,

»men du har väl mycket att göra?»

»Ja, fabriken är öfverhopad med beställningar,»

svarade Oxygen. »Vädret har varit ovanligt tort

en längre tid, och vi hafva all möda att skaffa

så mycket regn som våra kunder behöfva. Men vi

få ej häller komma med en enda droppe mer än som

anses behöfligt för tillfället. Jag tror knapt,

att något yrke har så kinkiga kunder som vårt. Det

ena luftbudskapet efter det andra hopar sig öfver

oss: Hvarför vill ni icke utföra våra order? heter

det. Vi ha ju bestält regn redan för ett par dagar

sedan, och ännu ha vi icke fått en enda liten

skvätt. Nå ja, så utföra vi den beställningen,

men i hastigheten pumpa vi på kanske något för

ymnigt. -- Äro ni alldeles galna, heter det då,

tänka ni dränka oss? Skaffa oss nu genast solsken,

och det i rykande rappet. -- -- Regn! skriker man

från ett håll. Solsken! låter

det från ett annat. Och alt samman skall genast

vara i ordning. Nu är det dock mest regn som är

efterfrågadt. Vi ha varit tvungna att öka vårt

pris på dropparne, ty tillredningsämnena äro starkt

anlitade, och då flere arbetskrafter varit af nöden,

måste vi också upptaga flere bolagsmän.»

»Men kan man ej nöja sig med tillfälligt

arbetsbiträde?» invände skalden.

»Ni lefver ständigt i länge sedan försvunna

tider,» svarade Oxygen. »Det var de forntida

arbetsförhållandenas olycka, att man ville hjälpa sig

med tillfälliga arbetare, med sådana som man betalade

för dag eller i bästa fall, gaf en bestämd årlig lön

eller ock lät arbeta på hvad man kallade styck. Men

alt detta gick icke. Daglönaren var naturligtvis

lat. Hvarför skulle han möda sig mer, då han i hvad

fall som hälst ej fick större betalning? Hvarför

skulle löntagaren släpa sig fördärfvad? Nej, så litet

som möjligt, hette det från deras sida. Och den som

arbetade på styck slarfvade naturligtvis för att förr

få sin betalning. Det är endast andel i vinsten som

kan skapa goda, samvetsgranna och skickliga arbetare.»

»Men om ingen vinst uppstår?» lät en ny invändning.

»Då ha vi ju de mångfaldiga vinst-försäkringsbolagen

som hålla oss skadeslösa till dess bättre förhållanden

inträffa. Hvarför skulle vi i annat fall betala våra

årliga afgifter till dem?»

»Oxygen har fullkomligt rätt,» inföll Aromasia, »och

om den saken är ju icke något tvifvel mer. Det skall

endast vara en så ifrig anhängare af alt föråldradt,

som vår vän skalden, hvilken kan komma och tala

om arbetslön och tillfälligt arbetsbiträde. Det är

redan fyra

hundra år sedan detta afgjordes, och om de

förskräckliga socialistkrigen på nittonhundratalet

icke uträttade annat, gjorde de dock slut på många

gamla fördomar inom nationalekonomien. Men nu har jag

något annat att tala om. Som ni vet, har jag konsert

i afton, en timme efter det dagens hufvudmåltid är

slutad, men skola vi ej alla tre intaga måltiden till

samman? Tillåta ni mig att vara värdinna? Jag bjuder

er på Centralhotelet. Ni komma ju bägge två?»

Oväderskarlen och idealisten tackade och lofvade

att infinna sig på utsatt klockslag, hvarpå Aromasia

förklarade sig vilja vara ensam för att bereda sig

till aftonens konsert. Innan de bägge herrarne togo

afsked, yttrade Oxygen:

»Jag har också ett förslag, men som gäller

morgondagen. Nu har jag stält i ordning så mycket

regn för våra kunder, att jag tror mig kunna nytja

min fridag i morgon....

»Ha ni alla sådana fridagar?» afbröt skalden.

»Visst ha vi det,» svarade Oxygen med någon

förvåning. »Vet ni icke det? Hvarje arbetare,

vare sig inom det ena eller det andra yrket, vare

sig föreståndare, uppfinnare eller utförare, har

ju hvarje tionde dag fri. Det är bestämdt i lag,

och ingen kan nekas att nytja sin fridag, men hvar

och en har naturligtvis rätt att arbeta äfven på den

dagen. I morgon är min ledighetsdag, och då ämnar jag

icke arbeta. Jag vet att Aromasia som fri konstnärinna

kan göra sig ledig, när henne behagar....»

»Men är detta rätt?» sporde skalden.

»Rätt eller icke, så är det ett sakförhållande,»

svarade väderlekstillverkaren, »och vi vilja ej nu

komma in på den sociala frågan. Äfven ni, min vän, kan

sannolikt taga er en fridag när som hälst, hvilket

visserligen ej häller är rätt, men som kan falla sig

lägligt i morgon, i fall ni då vill deltaga i en

utflygt med oss.»

»En utflygt!» utropade Aromasia. »Hvart då?»

»Jag hade tänkt, att vi skulle fara till

Nordamerika. Vi få tort väder ännu i flera dagar på

hela norra halfklotet, och det vore just lagom att

hälsa på vid Niagara!»

»Ack ja!» utropade Aromasia och klappade händerna

af glädje. »Till Niagara och se stället, där det

märkvärdiga vattenfallet fordom brusade. Men skola

vi icke taga tant Vera med oss?»

»Det skulle jag visst vilja,» förklarade Oxygen, »men

jag fruktar, att gumman icke förmår göra den tämligen

långa luftresan.»

»Du har kanske rätt,» medgaf Aromasia, »men det

är skada. Tant Vera är ett mycket snält gammalt

fruntimmer.»

»I forna dagar gjorde sådana gamla fruar ännu längre

resor i luften, påstås det, och det till och med

endast på kvast,» skämtade skalden.

»Det är ett dåligt skämt,» menade Aromasia, »och

förskrifver sig från den tiden, då man icke hade

aktning för kvinnorna och minst för de gamla af

vårt kön.»

»Nu ärar man den gamla kvinnan,» inföll Oxygen,

»lika mycket som den ålderstigne mannen, liksom

man ej häller håller ungdomen till baka. Det är vår

tids vana.»

»Och dess utom,» tillade Aromasia, »har tant Vera

uträttat ganska mycket i yngre dagar. Hon var verksam

delägare i sin mans grosshandelsrörelse, och efter

hans död förestod hon själf kontoret i många år. Det

var ingen dag som man ej fann henne vid pulpeten och

ingen afton som hon ej samlade omkring sig alla de

yngre delägarna af bägge könen, då man sysselsatte

sig med föreläsningar, samtal, lekar, någon gång

en liten dans och andra nöjen. Hvar och en var

medlem af familjen. Det var ingen som behöfde söka

tidsfördrif utom hus, om också sådana naturligtvis

stundom anlitades, i synnerhet skådespel, konserter

och offentliga föredrag.»

»Jag skänker den goda frun min fullkomliga aktning,»

förklarade skalden, »men icke skulle hon hafva passat

för en sonnett för några hundra år sedan.»

Man tog afsked och lofvade att träffas på Centralhotelet.

IV.

På Centralhotelet.

»Hvar vill frun intaga sin måltid? På nedra botten,

i någon af de stora salarne en, två, tre eller

flera trappor upp? Vi ha matsalar ända upp i elfte

våningen. Enskilda rum finnas också, till och med i

fjortonde våningen. Var så god och bestäm sig. Om

en minut går första hissen upp ... Se så, mina

herrar och damer ... Här ha vi andra hissen med

åttkantiga salonger som rymma femtio personer i hvarje

hisshus. Nu kommer tredje hissen ... Var så god!»

Det var en af Centralhotelets tjänstemän,

en hissmajor, som ordnade uppfärderne till

middagsätningen. Centralhotelet låg i den gamle

Humlegården eller rättare i det kvarter, där denne

forntida park varit belägen, och ungefär på den

plats, där man för fem hundra år sedan uppförde

en liten byggnad för det kungliga biblioteket, som

statens tämligen obetydliga boksamling kallades under

kungadömets tid.

Oupphörligt anlände nya gäster, de fläste på

luftvelocipeder, luftdroskor och andra luftfordon. Det

var endast ett ringa antal, några få hundra kanske,

som läto hissa sig upp från bottenvåningen. De öfriga

foro raka vägen in i någon af de högre våningarne,

där på flera sidor funnos rymliga velocipedstall,

i hvilka fordonen mottogos, inskrefvos och vaktades

af de s. k. arenandrarne,

ett namn af okändt ursprung, men som en fornforskare

trodde sig hafva upptäckt vara en öfverlefva från

adertonhundratalet.

Då man trädde in i någon af de stora matsalarne,

fann man där ett rörligt lif. Omkring de vidlyftiga

skänkar hvilka sträckte sig längs väggarne trängdes

de gäster som ej hade tid att sätta sig ned till en

ordentlig måltid, utan endast i största hast sväljde

några af de universal-kraft-extrakt-piller af den ena

eller den andra rätten hvilka altid funnos färdiga

och gåfvo tillfälle att på några sekunder förtära

hvad i närande egenskaper åt minstone i det närmaste

motsvarade flera vanliga rätter.

De gäster som icke behöfde på det sättet spara på sin

tid sutto vid stora och små bord rikt smyckade med

konstverk af de många, under de senaste århundradena

upptäckta metallerna. Vid hvarje bord fans ett visst

antal knappar, liknande de gamla som i forna dagar

nytjades till s. k. elektriska ringledningar, och på

hvarje sådan knapp lästes namnet på en rätt. Det

var den tidens matsedlar. Man tryckte på en knapp,

och genast kom den önskade rätten upp ur golfvet

och sköts fram på bordet. Några uppassare eller

uppasserskor syntes icke till, men för hvarje på det

sättet framkommen rätt telegraferades ögonblickligt

till en af kassa-pulpeterne vid ingångarne, där en

maskin genast antecknade rätten jämte numret på den

gäst som bestält honom, och vid utgången måste det

numrets innehafvare göra upp sin räkning, innan han

aflägsnade sig.

Centralhotelet var, liksom alla andra värdshus i

Stockholm, rikligt försedt med mat- och dryckesvaror

från alla delar af jorden. Man kunde få känguru-stek,

tapir-skinka, påfågelsbröst och andra kötträtter från

vidt aflägsna trakter, alt i färskt tillstånd. Djuret

var kanske

dagen förut dödadt genom något af de nyaste slagt- och

jagtmaskinerierne samt afsändt med första

luftlägenhet.

På frukter var också stort öfverflöd. Bredvid de

skönaste spanska och ungarska drufvor fann man svenska

smultron, det vill säga odlade, ty de vilda hade

försvunnit på samma gång som de svenska skogarne. Där

funnos också söta och saftiga apelsiner, för några

timmar sedan plockade på Sicilien, och köttiga

acaju-nötter från Brasilien samt från Nikobarerne

färsk kokosmjölk i små kristallskålar.

Vinet kom raka vägen från alstringsorten, men man

drack nästan endast franska sorter, något rheinvin

samt litet ungarskt. De portugisiska och spanska

vinerne hade alldeles kommit ur bruk, hvilket orsakat

flera hamburgska vinfabrikers undergång. Det svenska

bränvinet, som för fyra och fem hundra år sedan höll

på att öfversvämma landet, hade mellan 2200 och

2300 helt och hållet utsinat. I senare delen af 2300-talet

läste man likväl ännu i gamla häfdeböcker om

den tid, då spiritismen och spirituosismen delade

herraväldet öfver Sverige och bägge dyrkade det

absolut rena. Den absolut renaste anden lär hafva

varit en på adertonhundratalet mycket ryktbar profet

på Rejmersholm, men med hans uppträdande är så mycket

underbart förenadt, att det torde kunna dragas i

tvifvel, huru vida han någonsin funnits till. Många

ansågo honom för en myth, liksom mycket annat från

det nittonde århundradet. Åt minstone kunde man fem

hundra år efter den tid, då han skulle hafva lefvat,

icke gärna tro på alla de underverk som tillskrefvos

honom, när han, såsom det föregafs, räddade Sverige

från den svåra farsoten alcoholismus chronicus.

Nu var det, som sagdt, för länge sedan slut med

bränvinet, och naturligtvis också med det gamla

bränvinsbordet, en högst märklig samhällsinrättning

som varade i flere hundra år och utöfvade ett stort

inflytande. Enligt hvad man af gamla böcker finner,

stod alltid i hvarje offentlig matsal ett storartadt

bord, öfverlastadt med åtskilliga viktualier, nästan

endast salt mat, och däribland sill i en mängd olika

uppenbarelser. Midt uti denna samling af hökarevaror

tronade en ofantlig vas, försedd med många kranar,

och ur dessa, hvilka oupphörligt kringvredos af

gästerne, strömmade bränvin af olika slag. Det var den

aldrig sinande bränvinsfloden. Vasens storlek slog

alla främlingar med häpnad, men de glas, i hvilka

»lifsvattnet», så kallades också den starka drycken,

strömade ur vasen, voro i förhållande därefter,

enligt hvad de gamla krönikorna förtälja, och ur

dessa jätteglas togo middagsgästerne sig först en till

brädden fyld s. k. »sup» hvar på de tuggade något salt

mat på bröd med smör, samt snart åter en ny sup,

den s. k. "halfvan", vanligtvis lika stor som helan

och således hånande hvad matematiken trott sig kunna

yttra om det hela och dess delar. Därpå följde åter en

tugga salt-mat och kanske ett stort glas öl samt till

och med ej sällan en tredje upplaga af bränvin, den

s. k. "tersen". Först därefter ansåg man sig behörigt

förberedd att börja måltiden. Det fans dock folk på

2300-talet som trodde, att de gamla krönikorna talade

osanning, samt att hela berättelsen om bränvinsbordet

kunde, lika väl som sägnen om den absolut rene anden

på Rejmersholm, förvisas till mythens område.

I Centralhotelet fann man personer från alla trakter

på jorden. Där såg man medlemmar af den stora slaviska

republiken, ända ned från det forna Konstantinopel

och från det inre af Asien, liksom ett stort antal

medborgare från de tyska småstaterna hvilka fortfore att

bekriga hvar andra alt från den tid, då det stora,

»eniga» Tyskland själft sprängt sönder sig för att

genom sitt riksföredöme visa alla enskilda, huru man

borde lösgöra sig från tillvarons elände. I matsalarne

syntes också handelsresande från Centralafrika,

lustfarare från Söderhafsöarne, flera af Grönlands

förnämsta slägter, hvilka tillbragte en stor del af

sin tid på resor i Europa och Afrika. Äfven kineser

och småländingar, skåningar och japanare trängdes

med hvar andra kring de långa skänkarne och sväljde

i största hast några universal-kraft-extrakt-piller

för att sedan åter fortsätta resan.

Borden på golfvet voro upptagna mest af inhemska

familjer. I senare hälften af 2300-talet åt man i

allmänhet icke hemma. Det var endast den rikaste delen

af befolkningen hvilken kunde hafva hushåll. Alla

öfriga funno det ofantligt mycket billigare och

bekvämare att äta på värdshus. Alstringen af

näringsmedel hade icke kunnat hålla jämna steg

med folkökningen, och prisstegringen på råämnena

motvägdes endast däraf, att matens tillredning genom

värdshusens storartade köksföreningar, biträdda af

vetenskapens alla hjälpmedel, kunde göras ofantligt

mycket billigare än i forntiden.

Hvad som mycket sparade kostnaderne i dessa offentliga

matanstalter var att endast ett högst ringa antal

tjänstfolk eller som de nu mer kallades medarbetare

användes. Nästan alt utfördes med maskin, och det var

endast för maskinernas skötande som någon obetydlig

människokraft togs i anspråk. Köksingeniörernes och

kemisternes antal kunde dock icke inskränkas. Dessa

motsvarade hvad man i forntiden kallade köksmästare,

men voro alla akademiskt bildade män och kvinnor. De

hade öfverinseendet öfver all matlagning och svarade för

att endast hälsosamma och fullt närande rätter

framsattes för gästerna.

Kokkonsten hade, tack vare vetenskapens kraftiga

ingripande, gjort högst betydliga framsteg under

de senare århundradena, men lagstiftningen hade

äfven, kanske till stor del i följd af kvinnornas

deltagande däruti, gjort sitt för att undanrödja alla

de skadliga eller onödiga rätter som åstadkommo så

många sjukdomar i gamla dagar. Staten hade nödgats

öfvergifva sin likgiltighet för medborgarnes hälsa,

och sundhetspolisen anstälde ett fullkomligt

utrotningskrig mot alla rätter och drycker hvilka

af vetenskapen förklarats svårsmälta, hetsiga eller

på annat sätt otjänliga för näringsberedningen,

likasom mot sådana som icke innehålla tillräckligt

muskelbildande näringsmedel.

De stora köken -- några små funnos knapt kvar -- voro

mer laboratorier för näringsmedlens kraftiga och

smakliga tillredning än kokinrättningar i forntidens

art. Man tillät ej längre okunniga och vårdslösa

kvinnor på må få tillreda rätter, om hvilkas

ägenskaper hvarken de tillredande eller de ätande

hade någon riktig kunskap, utan matlagningen var

satt i system och utbildad till vetenskap hvilken

icke fick offentligt idkas af någon som ej aflagt

godkända lärdomsprof i kemi och hälsolära samt

genomgått praktisk kurs i sjelfva tillredningskonsten.

»Hvad ha vi icke vunnit genom vetenskapens inflytande

på köket!» utropade Aromasia, i det hon förde sina

gäster till ett bord i en af Centralhotelets stora

salar.

»Men poesien!» invände skalden. »Hvart har poesien

tagit vägen?»

»Ni kan då aldrig glömma eder gamla järnvägspoesi,»

anmärkte Aromasia leende och började läsa på

matknapparne.

»Ack, hvar är nu hemmets poesi?» fortfor

forntidsmannen. »Förr samlade husfadren de sina

omkring sig vid familjens eget middagsbord. Nu far

hela familjen till ett värdshus och slår sig ned i

ett för främlingar från olika håll gemensamt rum, där

man offentligt intager sin måltid. Kan detta kallas

familjetrefnad? Vet ni hvad man i forna dagar menade

med huslig sällhet?»

»Jo,» inföll tant Vera som Aromasia också bjudit på

middag, »med huslig sällhet menades, att husmodern

skulle åtaga sig alla bestyr samt kanske själf stå vid

köksspiseln, så vidt hon ville vara säker på att icke

matlagningen fördärfvades. Hon skulle vara mannens

och ofta hela familjens tjänarinna. Alla husliga

omsorger, alla bekymmer hvilade på henne. Det var

forntidens husliga sällhet.»

»Det är en alt för prosaisk uppfattning», menade

skalden. »Kvinnan var hemmets gode ande och dess

alltid vakande skyddsängel. Så var det i den gamla,

goda tiden, men nu ...»

»Skulle vi vara sämre än våra förfäder?» utropade

Aromasia. »Det fans ju en tid, det var i slutet

af adertonhundratalet, då filosofien yrkade på en

allmän verldsförstörelse. Det var väl icke för att

främja den husliga sällheten? Då var man trött på

lifvet och frågade alldeles icke efter hvad ni kallar

hemmets poesi.»

»Ja,» tillade Oxygen, »det var en tid, då man ansåg

för människans högsta mål att upphäfva naturen,

att återföra atomerna till deras ursprungliga hvila

och till det intet som från början var, med ett

ord att återvända till varats nollpunkt; men detta

är nu mer en öfvervunnen ståndpunkt. Nu söka vi att

förlänga tillvaron så mycket tänkas kan eller mer än

för närvarande kan tänkas. Därmed ha vi likväl icke

hunnit långt. Jag har dock hört

berättas, att en medlem af den siberiska

vetenskapsakademien, såsom den nordmongoliska

vetenskapliga föreningen med ett gammalt namn ännu

kallas, skall hafva uppfunnit ett medel att först

mumifiera människolif och sedan, efter lång tids

förlopp, åter göra dem lefvande. Denna uppfinning

skulle utan tvifvel föra oss ett steg närmare

målet. Jag tror mig till och med hafva reda på åt

minstone en del af detta medel.»

»Hvilka galenskaper!» utropade skalden. »Det kan

ej finnas något annat som gör lefvande än det

höga ideal, hvilket var våra förfäders sträfvan

för fyra och fem hundra år sedan. Det idealet har

nutiden olyckligtvis förlorat, och därför äro alla

uppfinningar och alla kunskaper vanmäktiga mot

den själfviska uppehållsdriften under den genom

århundraden fortsatta kampen för tillvaron.»

»Århundraden?» invände tant Vera. »Säg årtusen. Den

kampen har alltid funnits och kommer att alltid finnas.

Det är han som utgör själfva kärnan i det mänskliga

framåtskridandet.»

»Förskräckligt!» skrek skalden och tog sig ett

nytt stycke påfågel. »Ja, ja, tiden är ond.»

»Vet ni hvad jag tror?» inföll Oxygen. »Jo, att vår

vän skalden undergått den behandling som den nyss

nämda uppfinningen söker införa. Han mumifierades

visst för fyra eller fem hundra år sedan och har nu

åter väckts till lif, så vidt han ens lefver. Jag

skulle nästan tro, att han ännu är en sådan där flera

hundra år gammal mumie.»

Fruntimmerna och Oxygen skrattade på skaldens

bekostnad. Apollonides vardt ännu allvarsammare. Det

smärtade honom att Aromasia, som han så högt älskade,

skulle kunna göra sig lustig öfver en skalds åsigter,

och det harmade honom djupt, att den hånfulle

framtidsmaterialisten Oxygen skulle hafva större

inflytande öfver

Aromasia än han själf, det höga forntidsidealets

svärmiske dyrkare. Han vardt bitter i sitt tal

och tillät sig sårande anmärkningar. Det fordrades

de båda fruntimmernas hela fina takt och kvinliga

älskvärdhet för att de bägge herrarne icke skulle göra

ett obehagligt slut på den i början så glade middagen.

Aromasia sökte vända samtalet åt annat håll, men det

var svårt att komma från forntiden, när Apollonides

var med i sällskapet.

»Jag undrar, om det är sant hvad gamla böcker

förtälja,» sade hon, »det man i forna tider skall

hafva tjänats af mänskliga uppassare.»

»Det är visst sant,» förklarade skalden, »och det

var en förträfflig inrättning. Man kunde tala med

sin uppassning, fråga och få svar.»

»Hvad till skulle sådant gagna?» utropade Oxygen.

»Hvarför har man mekaniken, om ej för att skaffa sig

hvad man behöfver utan att göra sig besvär med frågor

och svar?»

»Och hvilken ersättning fingo dessa mänskliga

uppassare för sin möda?» sporde Aromasia. »Var det

värdshusbolaget som ersatte dem?»

»Visst icke,» skyndade skalden sig att svara. »De

lönades helt och hållet af gästerne, en förträfflig

ekonomisk anordning. I början fingo de blott en ganska

obetydlig ersättning, hvilken kallades drickspengar,

men småningom ökades fordringarne, så att de upptogo

en af dem själfva stadgad skatt på hvarje rätt som

de framsatte. Ville gästen icke betala skatten, och

den var onekligen något dryg på slutet, så sattes

han i cell, der han fick stanna ända till dess han

bekvämade sig att erlägga utskylderna. Se, det var

ordning, det.»

»Ja, jag har också läst ett och annat om den

ordningen,» förklarade Oxygen, »och vet, det hon gick

så långt, att slutligen måste gästerne passa upp

herrar uppassare och likväl betala den under namn

af drickspengar en gång för alla stadgade, men

ständigt ökade skatten, hvilken de arme, uthungrade

gästerne i knäböjande ställning öfverlemnade

till de fete, vid borden ständigt kvarsittande

drickpennings-mottagarne.»

»Tyst! Hvad är det för buller vid den

norra skänkraden?» frågade tant Vera och

visade på en folkskockning framför en

universal-kraft-extrakt-piller-försäljning.

»Åh, det är bara några tyskar som slåss,» upplyste

Oxygen hvilken stått upp och tagit uppträdet närmare

i betraktande. »Det är en sachsare som råkat i gräl

med en bayrare, men så kom en hasenhaidnare eller

som han fordom skulle hafva kallats berlinare och

ville roffa till sig både sachsarens och bayrarens

kraftpiller .... Men der ha vi Centralhotel-polisen,

och nu springa slagskämparne efter sina velocipeder.»

»Vi måste också söka upp våra,» sade Aromasia.

»Konserttiden är snart inne.» Hon reste sig och gjorde

upp sin räkning hvilken gick till 975 francs. Man

hade den dagen ätit en ganska enkel måltid. Ofta steg

kostnaden för en middag i Centralhotelet till 1500

och 2000 fr. för tre eller fyra personer.

V.

Konserten.

Det var långt lidet på aftonen. Luften var fyld af

kringsvärmande eldflugor, kunde en forntidsmänniska

hafva trott, men de lysande punkterna utgjordes

endast af luftfordonens utstrålningar, motsvarande

den gamla tidens vagnslyktor. Dessa utstrålningar

åstadkommos genom en några år före tidpunkten för

denna berättelse upptäckt ny naturkraft, hvilken

genast togs i industriens tjänst och bland annat

användes till gatulysning, men i synnerhet till att

upplysa de fordon hvilka rörde sig öfver husen och

de offentliga stadsvägarne. Det elektriska ljuset,

hvarmed man upplyste städerna i slutet af det nittonde

och början af det tjugonde århundradet, förhöll

sig till det nyare lysmedlet ungefär som ett af

forntidens s. k. talgljus till just detta elektriska

ljus, och det senare efterföljdes af flera olika

lysämnen i ständigt stigande ljuskraft, till dess den

nyaste upptäckten kom med sitt alla andra konstljus

öfverväldigande sken, men äfven detta väntade att en

gång finna sin besegrare och efterträdare.

Eldflugorna svärmade i täta flockar och i många

lager öfver hvar andra, utbredande sig åt alla håll,

åter samlande sig och å nyo spridande sig hit och

dit i luften öfver den stora staden. Man hemtade

frisk luft efter dagens arbete, for på besök, till

skådespelshusen, till de

offentliga uppläsningarne och de många föredragen,

till nöjen af tusen slag. Ett stort antal styrde

till den af stadens konsertsalonger som låg vid en

af de inre boulevarderne, ungefär där den gamla

Tjärhofsgatan fordom strukit fram.

Det var en tämligen liten byggnad, föga större än det

forna kungliga slottet, men rund och täckt med glas

eller det slags porslin som efterträdt glaset och var

vida genomskinligare än detta. Öfver taket sväfvade

en ofantlig sol af det nya lysämnet hvilken med

sitt klara sken trängde in i den store konsertsalen

och upplyste denne liksom midt på dagen, men utan

att skada ögonen.

Under det musiken ännu utöfvade sitt herravälde

öfver människorna hade man i Stockholm bygt den

ena konsertsalen efter den andra, alt större och

större. Den wagnerska musiken stegrade ständigt sina

anspråk på stora rum, ända till dess hela det gamla

Ladugårdsgärdet slutligen funnits otillräckligt;

men då detta alt mer bebygdes och då människornas

örhinnor länge sedan voro spräckta, ref man ned de

stora konsertsalarne eller använde dem till andra

ändamål. När luktklaveret hunnit sin fulländning,

kunde man ej hafva så stora konsertrum. Man nöjde

sig då med byggnader af mindre omfång, endast något

större än det gamla slottet, och vida enklare än de

forna musikhusen.

I de sist nämda hade man nödgats inrymma ej

blott matsalar och kaféer, utan äfven hela

gästhus. Musikstyckena hade ofta upptagit flere

dagar, och under mellanakterna gick man till en väl

behöflig hvila i gästrummen, sedan man styrkt sig

med en kraftig måltid. I dessa gästhus funnos också

sjuksalar, där skicklige läkare behandlade de åhörare

som tagit skada af de oupphörliga gäspningarne. I

ett par af musikhusen hade

man till och med begrafningsplatser för dem som

musicerats i ihjäl af basunstötarne och den stora

ång-orgeln.

Sådant var icke nödvändigt i de konserthus eller de

odoratorier, där luktkonserterna utfördes. I desse

hade man blott förfriskningsrum och badkabinett,

under det större delen af huset upptogs af själfve

konsertsalen, såsom dessa rum ännu af gammal vana

kallades, och hvilken vanligtvis rymde blott

omkring tio tusen personer. Den sal, i hvilken

Aromasia brukade gifva sina konserter, var ej ens

så stor. Ehuru hon själf uppfunnit ett maskineri

som så dämpade och fördelade vällukterne, att de

kändes lika starka öfver hela rummet, önskade hon

likväl ej större antal kännare på en gång närvarande

än sju eller åtta tusen. Mången fann detta alt för

inskränkt, men konstnärinnan stödde sig på sina egna,

högst fullständiga uträkningar och hade sannolikt

däraf fördelar som ej af alla kunde uppfattas. Den

sköna Aromasia var stark i uträkningarne.

De konsertbesökande började samlas. Genom en ganska

enkel mekanism befriades de i försalarne från sina

ytterplagg hvilka voro af ett så tunt och mjukt tyg,

att de utan svårighet hoprullades och, sedan de

försetts med sina nummer, genom maskineriet inskötos

i de många små lådorna som af sig själfva utdrogos

och åter försvunno i väggarne. Samma maskineri räckte

fram motsvarande nummer som också tjänade att anvisa

platserna i konsertsalen. Efter konsertens slut

kunde man utan ringaste svårighet uppsöka den låda,

i hvilken hvar och en hade sina ytterplagg och som

endast genom det nyss nämda numrets tryckning på en

metallknapp åter sprang fram ur sitt gömsle. Fordonen

aflemnades och återhemtades på samma sätt.

»Fröken Doftman-Ozodes bjuder oss i afton på en

alldeles ny sammansättning,» sade fru Skarpman-Stormfågel

till sin granne fröken Rosendoft.

»Är det någon diplomatisk-politisk skapelse eller

få vi känna något som skildrar mekanikens nyaste

uppfinningar?» frågade den lilla näpna fröken,

under det hon behagligt utsträckte sig i sin bekväma

hvilsoffa.

Alla platser i salen hade sådana soffor. Alla voro

lika bekväma och af samma värde. Priset var blott

tre hundra francs stycket. Men de voro alla upptagna.

»Nej, vår kära Ozodes lär hafva låtit öfvertala sig

att gifva oss en föreställning om hvad man i forna

dagar kallade naturpoesi.»

»Så löjligt!»

»Visserligen, men också ganska intressant,

förmodar jag. Vi skola hoppas, att vi få känna något

nervretande. Jag har riktigt behof af sådant. Och dess

utom kan det ju vara ganska lärorikt att påminnas om

forntiden, om icke för annat, så för att känna vår

tids öfverlägsenhet.»

»Ah, se där är öfverintendenten

Saksander. Det är han som förestår det nya

fruntimmers-skrädderi-aktiebolaget, en ganska hygglig

karl och mycket bildad.»

En ung man, så där mellan tretio och sextio år,

klädd efter det nyaste bruket i broderad säckväf,

nalkades de bägge fruntimmerna.

»God afton öfverintendent!» ropade fröken Rosendoft

och räckte bägge händerna åt den unge mannen.

Denne nickade vänligt och lemnade damerna ett par små,

rosenfärgade och välluktande kort.

»Här är aftonens program. Det utdelas just nu genom

distributions-mekanismen,» sade hr Saksander.

»Årstiderna!» utropade fru Skarpman-Stormfågel. »Det

var just hvad jag också hört omtalas som den nya

sammansättningen.»

»Så löjligt!» sade fröken Rosendoft ännu en gång.

Den unga fröken var af en gammal slägt, af dem som

fordom kallades adliga, men hon var ock ett barn

af sin tid och ville hällre lukta något af mekanik

eller politik.

»Det doftar vårblommor,» sade fru Skarpman-Stormfågel

och förde det lilla kortet till sin näsa.

Programmen hade vid sådana tillfällen en doft som

lät ana hvad konserten skulle komma att innehålla.

»Det sägs, att Ozodes öfvertalats att låta oss känna

något mycket gammalt,» sade fröken Rosendoft. »Jag

hade icke trott, att en kvinna i våra dagar kunde

öfvertalas till något."

»Eder anmärkning är riktig,» yttrade

öfverintendenten. »Det är också något besynnerligt i

den här saken. Efter hvad jag hört, skall det vara en

underlig forntidsskald som inverkat på konstnärinnan.»

»Ah, hvad säger ni?» utropade fröken Rosendoft och

reste sig till hälften från sin bekväma plats. Det

låg ett uttryck i hennes ögon som skulle gifvit en

forntida författare anledning att skrifva något om

den försmådda kärlekens kval.

»Jag säger blott hvad jag hört,» tillade

öfverintendenten mycket försigtigt.

»Så-å! Lilla Ozodes står i förbindelse med en skald!»

utropade fru Skarpman. »Hon skulle likväl gifta sig

med en oväderskarl, efter hvad jag tror mig veta,

och profåret lär snart vara till ända.»

»Ja visst,» inföll den lilla fröken. »Han heter

Oxygen, det vet jag, och lär göra alldeles utmärkta

regnbyar. Det kan bestämdt icke vara långt kvar af

profåret. Åh, det är illa gjordt af Ozodes. Det är något

som den hederliga oväderskarlen borde få veta, eller

hvad, fru Skarpman?»

De bägge damerna började hviska mycket ifrigt med

hvar andra. Fru Skarpman-Stormfågel log, men det

var hvad som i forntidens romaner kallades ett

»olycksbådande leende». På 2300-talet använde

man icke sådana uttryck, men det kan nog hända,

att sjelfva saken fans.

»Känner ni fröken Rosendoft,» frågade en äldre man i

damernas granskap och vände sig till ett fruntimmer

på sin ena sida.

»Åh ja! något, skulle jag tro,» svarade den tillfrågade.

»Är det sant, att hon tycker om den där författaren,

som skrifvit Det sista lokomotivet?»

»Det tror jag visst är sant, men hennes kärlek lär

icke vara besvarad. Skalden älskar en annan, efter

hvad jag hört, och kan icke förlika sig med lilla

Rosendofts nutidsåsigter.»

»Jag har låtit mig berättas ...»

»Tyst! Där är Ozodes. Hvad hon är vacker!»

Ett bifallssorl gick genom salen. Ett stort antal

herrar skyndade fram till konsertgifverskan och

öfverlemnade till henne tjocka pappersbundtar. Det

var den tidens sätt att uttrycka sin

förtjusning. Handklappningar hade länge sedan kommit

ur bruk. Blommor ansåg man också otjänliga. Af lager

fans ej mer ett enda blad. Alla lagerträd hade så

utplundrats under de närmast föregående århundradena,

att de helt och hållet gått ut. Man hade slutligen

användt stammarne och grenarne för att bränna rökoffer

åt unga debutanter. Nu gaf man

pappersbundtar, idel aktier, obligationer och öfriga

värdepapper.

Men till de närvarandes stora öfverraskning och

förvåning trädde en man fram till Aromasia och

öfverlemnade henne några blommor. Hon log vänligt

mot honom, kanske till och med vänligare än till

alla pappersherrarne, samt räckte honom äfven

sin hand. Kännarne sågo på hvar andra, ryckte på

skuldrorna och skakade på sina hufvud.

»Nej, se!» utropade fru Skarpman-Stormfågel. »Det

var visst den tokige poeten. Hvilken skandal!»

Fröken Rosendoft var helt blek. Hon sade

ingenting, men hennes ögon »sprutade lågor», såsom

forntidsförfattarne uttryckte sig.

Det fans en annan person i salen hvilken, om icke med

eldsprutande, dock ganska mörka blickar betraktade

det där blomöfverlemnandet och Aromasias leende

tacksamhetsuttryck till öfverlemnaren. Den personen

var Oxygen.

»Hvad vill den token?» mumlade han. »Och hvarför

har Aromasia tagit ett sådant namn som Årstiderna

på sin nya sammansättning? Det luktar af gammaldags

romantik. Jag har ej häller på förhand fått veta

något därom. Hm!»

Aromasia hade emellertid satt sig vid sitt ododion. De

luktkonstnärer som biträdde henne intogo också sina

platser, hvar och en vid ett mindre ododion. Det

var fullständig konsert -- stor orkester, skulle man

fordom hafva sagt. Ododionsinsatserne voro redan

förut införda i instrumenterna. De tillverkades

alltid på det stora central-laboratoriet vid den forna

Nybrohamnen, på samma plats där en kunglig musikalisk

akademi haft sitt hus för

några hundra år sedan, men tillverkningen skedde

efter Aromasias egna föreskrifter.

Allas näsborrar vidgade sig, men samtalen fortfore

lika obehindradt. Det var en af fördelarne vid dessa

luktkonserter, att man ej behöfde iakttaga någon

tystnad. Luktsinnets verksamhet hämmades ej af det

sorl som gick genom salen under hela konserten. Många

hade förvånat sig öfver det ämne som konstnärinnan

valt och med ett visst misstroende börjat vädra de

första satserna, men misstroendet byttes snart i

förtroende för konstnärinnans smak och stora förmåga

och öfvergick sedan till förtjusning öfver hennes

snille.

Först kände man doften af spädt gräs och vårens

förstlingar bland blommorna, ljufva, aningsfulla

luktackorder som fylde sinnet med friska tankar

och nytt lif, som tycktes bryta med alt gammalt

och föråldradt och visa på en glad framtid. Det var

oskuldens, aningens och hoppets årstid. Därpå fördes

man genom några lyckade luktöfvergångar in i sommarens

rikaste öfverflöd. Konstnärinnan framlockade ur sitt

klaver doften af nyslaget gräs, af smultron och de

blommor som företrädesvis tillhöra den årstiden. Man

njöt af dessa dofter och kände, huru sommarkraft

och sommarglädje genomströmmade ens hela varelse.

»Ack, det är skönt, det är härligt, det är ljuflig

sommar!» utropade många i salen, och flera skyndade

fram till konstnärinnan för att lemna henne ännu

flera värdepapper.

Men så kommo dofter som kändes något kvalmiga.

»Vi äro i rötmånaden!» pustade man i salen, torkade

svettdropparne från pannan och längtade efter svalka.

»Hett, men snillrikt!» förklarade fru Skarpman-Stormfågel.

»Aldeles för kvaft!» ropade fröken Rosendoft. »Jag

tror, att jag går min väg.»

Men de kraftiga sommardofterna dogo småningom bort;

andra, mindre uttrycksfulla, kanske ej häller aldeles

så välluktande, trädde i de förras ställe. Det var

något visset och svårmodigt som åstadkom dystra

hösttankar, men snart kände man en stark vindoft

och lukten af åtskilliga frukter hvilket motvägde

den förra lukten, dock för att endast öfvergå till

en stark lukt af alkohol hvilken följdes af alt

underligare dofter och slöt med fullständig graflukt

som framkallade rysning och bäfvan.

Fruntimmerna satte sina näsdukar för munnen, och

herrarne ryckte på näsorna under vidrigt ansigtsspel.

»Det är afskyvärdt,» förklarade fröken Rosendoft.

»Åh, det är snillrikt,» sade öfverintendenten. »Jag

tänker på en storartad beställning af begrafningskläder

eller åt minstone på några tusen vinterrockar.»

Men det mästerliga odoratet slöt med några tröstande

doftackorder, i hvilka man återfann några af de

första vårsatserne, mycket svaga, det är sant,

och ganska obestämda, men som dock framlockade ett

nöjdare uttryck på de närvarandes ansigten.

Konserten var dermed afslutad. Inga andra nummer

förekommo den aftonen. Luktarne gåfvo sitt bifall

till känna genom att till konstnärinnan öfverlemna

ännu några hundra aktier i de bästa handels-, slöjd- och

bankföretag.

»Hvilket fjäsk!» sade fröken Rosendoft.

»Se, där ha vi den tokige poeten igen!» ropade fru

Skarpman-Stormfågel.

»Ytterligare skandal,» förklarade fröken.

»Ja, i sedlighetens intresse böra vi utföra vår

öfverenskommelse,» sade frun.

»Och det genast,» tillade fröken.

VI.

Ett aftonsällskap.

Dagen efter konserten var ett sällskap samladt

hos tant Vera. Det var på den timme som motsvarade

forntidens mellan klockan elfva och tolf på aftonen,

den vanliga samlingstiden. Man roade sig med lekar,

omväxlande med läsning och korta föredrag. De senare

hade en omtänksam värd eller värdinna färdiga

på förhand, samlade på olika håll och förvarade

i bleckdosor, ur hvilka orden vefvades med en

mycket enkel mekanism, en förbättring af forntidens

fonografer.

»Mina vänner, vilja ni höra dagens öfverläggning i

folkförsamlingen?» frågade värdinnan. »Jag har just

nu fått det med luftpump sammanpressade utdraget af

alla talen. Min särskilda skaffare i Göteborg skickar

mig ett dylikt hvarje afton.»

Hvar och en som ville följa med dagens tilldragelser

på andra orter höll sig särskilde skaffare eller

hvad fordom kallades »specielle korrespondenter»

på de förnämsta platserne öfver hela jorden.

Sällskapet gaf sitt bifall till känna, och värdinnan

började själf vefva fram de sammanpressade utdragen ur

riksdagstalen hvilka utkommo med talarnes egna röster,

men satta i den logiska form som de ej alltid hade i

folkförsamlingen, i synnerhet när de, hvilket någon

gång ännu brukades, framfördes muntligt utan hjälp af

talmekaniken, en ny och särdeles användbar uppfinning.

De närvarande lyssnade med stor uppmärksamhet på dessa

»koncentrerade extrakter» och gjorde öfver dem sina

anmärkningar, uttalade sitt bifall eller ogillande.

»Hvem är den där med den hesa rösten? Det låter som

en papegoja med snufva,» frågade en af gästerne.

»Det är en af återgångsflocken,» svarade en annan, »en

som yrkar, att folkförsamlingen åter måtte delas i två

kamrar, liksom i gamla tider, samt att talmekaniken

skall afskaffas.»

»Hvilka länge sedan föråldrade åsigter!» utropade

flera bland sällskapet. »Enkammarsystemet har ju redan

i lång tid visat sitt goda inflytande på ärendenas

skyndsamma behandling, och det är väl i alla fall

hufvudsaken.»

»Otvifvelaktigt! Talmekaniken bidrager äfven därtill,»

förklarade andra. »Kanske att återgångsflocken

också vill afskaffa de nya voteringsmaskinerna.»

»Jo, det fattades blott det för att kasta oss till

baka några hundra år, då riksdagsmekaniken ännu låg

i sin linda.»

»Tst! Det är Vasslén som talar, den store

ostberedningsdirektören från Norrland, en af

framstegsflockens förnämsta ledare, han som uppfunnit

konsten att tillreda osten redan i komagen, en af de

mest tidssparande uppfinningar.»

»Det talet är icke något utdrag,» förklarade värdinnan,

hvilken fortfor att vefva, »utan ett fullständigt

återgifvande af talarens ord, med andhemtningar,

hostningar, snytningar och alla andra oratoriska

prydnader.»

»Makalöst! Ingen talar som Vasslén.»

»Jo, fru Milde-Strängsell,» erinrade någon. »Få vi

icke höra henne?»

»Hon har icke uppträdt i kammaren på flera dagar,»

upplyste värdinnan. »Hon är strängt sysselsatt i

statsutskottet. För öfrigt håller hon aldrig långa

tal, men gör riksdagen så mycket större tjänster

genom sina insigter i statshushållningen.»

»Ja, det är ett förträffligt folkombud,» förklarade

Oxygen hvilken hittills icke deltagit i samtalet,

men haft sina blickar ständigt fästa på ingången

till salongen.

»Det är en plats ledig för Majornas tredje rote,»

sade en af sällskapet, »och om ...»

»Jag tänker ställa mig som kandidat,» afbröt Oxygen.

»Ni? Vet ni då icke, att man tillbjudit kandidaturen

åt fröken Doftman-Ozodes? Ni vill väl icke uppträda

som hennes medtäflare?»

»Hvarför icke? De atmosferiska förhållandena äro,

som jag tror, reglerade för längre tid, och jag känner

lust att deltaga i riksdagsarbetet.»

»Men hvad skall eder tillkommande hustru säga om

detta? ... Ah, se där är fröken Ozodes.»

Aromasia inträdde och hälsade med sitt

vanliga okonstlade behag. Värdinnan och

hennes gäster omringade henne och tackade för

gårdagskonserten. Några framdrogo genast åtskilliga

packor med värdepapper och ville öfverlemna dem

till konstnärinnan, men denna undanbad sig sådana

bifallstecken utom konsertsalen.

Oxygen var den ende som ej lemnade sin plats. Han

såg dyster ut och rullade ett papper oroligt mellan

fingrarne. Månne det också var en obligation eller

ett aktiebref?

Aromasia gick till honom och ville fatta hans hand,

men Oxygen satt orörlig, drog undan handen och

undvek hennes blickar. På Aromasias fråga, huru det stode

till med honom, svarade han icke. Då hon satte sig

vid hans sida och det öfriga sällskapet åter samlade

sig omkring värdinnan hvilken uttryckte sin förvåning

öfver, att Senaste Timmens Nyheter ännu icke utdelats,

utbrast Oxygen plötsligt:

»Det var ju ett ypperligt odorat, det där i går!»

Ett hånfullt uttryck låg i hans ord. Aromasia såg

förvånad på honom, men tycktes icke vilja märka hans

dåliga lynne. Med vänlighet vände hon sig till honom

och frågade, hvarför han icke afhemtat henne till

den öfverenskomna lustresan till Nordamerika.

»Jag tänker ställa mig som kandidat i Göteborg,»

sade Oxygen, utan att svara på hennes fråga.

»Du? Har du glömt, att man tillbjudit mig den

kandidaturen?» frågade Aromasia och såg förvånad

på honom.

»Visst icke!» förklarade Oxygen. »Men just därför

vill jag själf uppträda som motkandidat.»

»Just därför?» sade Aromasia långsamt och med ännu

större förvåning.

»Ja, jag vill kämpa mot hvar och en som tillhör

återgångsflocken.»

»Tillhör jag denna flock?» frågade konstnärinnan.

»Därom är jag nu mer öfvertygad,» försäkrade

vädertillverkaren. »Hvarför skulle du i annat fall

låta allmänheten känna en sådan förlegad romantisk

sammansättning som de der Årstiderna?»

»Ah, ingenting annat,» var Aromasias svar, och hon

log med sitt vackraste leende. »Delar du icke då den

allmänna hänförelsen i går?»

»Det gör jag visst icke. Svara mig uppriktigt. Hvem

har öfvertalat dig till den där barnsliga

sammansättningen? Ja, jag frågar: hvem?»

Hans ord voro häftiga och hårda i uttrycket. Hans

ögon lågade. Han tycktes med svårighet undertrycka

ett ännu häftigare utbrott.

Aromasia tycktes känna sig sårad. Hennes ögon

tårades. Hon gaf Oxygen en förebrående blick och

ville lemna honom.

»Du svarar mig icke,» fortfor Oxygen. »Men jag

behöfver ej häller ditt svar. Jag känner namnet på

den som förledt dig till denna dårskap, till detta

förräderi mot vårt parti.»

»Som konstnärinna har jag rätt att välja hvilket ämne

som hälst,» förklarade Aromasia, »och aflägger icke

räkenskap för någon.»

Hon reste sig stolt och gick till det öfriga

sällskapet som just ville börja en af de aritmetiska

lekar som voro i bruk på den tiden.

Oxygen ref i vredesmod sönder det papper hvilket han

så länge rullat mellan fingrarne.

»Där ha vi ändtligen Senaste Timmens Nyheter!»

utropade värdinnan och skyndade till det öppna

fönster, genom hvilket tidningsutdelaren utan

att stanna sin velociped kastat in ett ofantlig

blad. Det var en tidning på femtio tätt tryckta

ark. Hvar och en af gästerna tog ett eller flera af

dessa ark, sträckte ut sig på en af de många sofforna

och började läsa. Äfven Aromasia deltog i läsningen,

men kunde ej samla sin uppmärksamhet tillräckligt för

att förstå hvad hon läste. Då och då flögo hennes

blickar öfver tidningsranden och tycktes söka någon

i sällskapet. Oxygen hade redan aflägsnat sig.

»Jag kan berätta något nytt,» ropade någon.

Det var ingen af tidningsläsarne som höjt det ropet.

Det kom från ett fruntimmer som med andan i halsen

störtat in i salongen och följdes af ett annat

fruntimmer hvilket lika ifrigt skrek:

»En ganska märklig nyhet!»

Det läsande sällskapet såg upp från sina tidningsark

och togo de nykomna i skärskådande. De voro fru

Skarpman-Stormfågel och fröken Rosendoft, två

oåtskiljaktiga väninnor, hvilka sällan syntes i detta

sällskap, men nu på denne nattlige timme med stor

brådska infunno sig.

»Warm-Blasius Oxygen ställer sig som riksdagskandidat

i Göteborg,» utropade frun.

»I Majornas tredje rote,» tillade fröken, lika brådskande.

»Det står redan här i bladet,» anmärkte en af

sällskapet och räckte fram sitt ark.

»Står det?» frågade fru Skarpman-Stormfågel och såg

något missnöjd ut.

»Ja, men hvad som visst icke står i bladet,» sade

fröken Rosendoft med leende tillförsigt, »det är,

att kandidaten sannolikt får de flesta rösterna.»

»Ingen kan täfla med honom,» försäkrade frun. »En så

namnkunnig vädertillverkare tager göteborgarne med

storm. Den som så mycket beror af väder och vind,

som Skandinaviens störste handelsstad, den önskar

nog att ställa sig väl med en Warm-Blasius.»

»Det där förvånar mig icke så litet,» menade

värdinnan. »Jag vet att just Majorna i Göteborg,

detta icke blott handelsidkande, utan också

bankdrifvande, rika samhälle önskar en riksdagsman

med verkligt finansiela insigter. Därtill kommer också, att

Majornas rike affärsmän äro ganska konstälskande och gärna

vilja se sig hedrade af att företrädas af en konstnär, synnerligen

som konstnärerne nu för tiden äro de som bäst förstå sig på

penningar. En person hvilken förenar en hög grad af

konstnärskap och finansiela insigter har just erbjudits

kandidaturen, och den personen är min unga väninna

och fränka Aromasia Doftman-Ozodes.»

»Ack, fröken Ozodes kan visst icke göra räkning på de

flesta rösterna,» försäkrade fröken Rosendoft, »och

dess utom lär hon väl ej vilja strida med hr Oxygen,

hennes egen ... O, jag ber så mycket om ursäkt, där

är ju vår stora konstnärinna själf. Jag visste ej, att

ni var här, och jag kunde ej tro ... icke ...»

»Ni behöfver visst ej göra några ursäkter,» sade

Aromasia med så mycket lugn hon för ögonblicket kunde

tillkämpa sig; »men jag kan försäkra er, att jag icke

ämnar afstå från den kandidatur, med hvilken Majorna

i Göteborg hedrat mig, jag må få hvilka medtäflare

som hälst.»

»Åh ... ah ...» mera kunde fru Skarpman och fröken

Rosendoft icke säga för tillfället. Aromasias lugn

och bestämda förklaring tycktes ganska obehagligt

öfverraska dem. De smålogo förläget. Sällskapet

betraktade dem med blickar som tycktes fråga, hvad

de egentligen ville.

»Nå, skola vi nu jämföra våra intryck efter

tidningsläsningen?» frågade värdinnan hvilken ville

vända uppmärksamheten åt annat håll.

Hvar och en omtalade hvad han funnit i sitt ark af

Senaste Timmens Nyheter, och som det var dygnets sista

upplaga och ingen ny tidning skulle komma ut på fem

eller sex timmar, var deltagandet för nyheterna ganska

lifligt. Utom det i fråga varande riksdagsmannavalet

i Göteborg, var det kriget mellan Kina och Nordamerika

som mest tog uppmärksamheten i anspråk.

Kina, som ännu icke kunnat helt och hållet frigöra

sig från gamla fördomar, hade nekat de nordamerikanska

republikerna fri genomflygningsrätt, och däraf hade

uppstått en ganska allvarsam förveckling. Många hade

trott, att det stora järnvägskriget mellan Ryssland

och Kina, hvilket rasade i flera årtionden och

slöts omkring hundra år före tidpunkten för denna

berättelse, skulle vara det sista på jorden. Nämda

krig hade uppkommit genom Kinas hårdnackade vägran att

öppna sitt land för den universala järnvägsfärdseln,

och det troddes, att Storbritannien, ehuru själft

en vän af denna färdsel, haft sitt finger med

och styrkt kineserna i deras motstånd. När kriget

likväl bröt ut, drog Storbritannien sig till baka,

hvarför det britiska parlamentet voterade ministèren

en tacksägelseadress under försäkran, att hvarje

britt vore ständigt beredd att försvara rättvisan och

friheten öfver alt på jorden -- blott man icke behöfde

använda andra medel än stora ord. Kriget slöts genom

kinesernas fullständiga nederlag, och efter den därpå

följande freden vardt Kina indraget i det universela

järnvägsnätet som hade sin vigtigaste linie i den

asiatiska Pacific-banan. Men samfärdseln undergick

genom de snart därefter uppfunna luftmotorerne en så

fullständig förändring, att Ryssland icke drog några

fördelar af sina ofantliga uppoffringar under kriget.

Sedan dess hade flera större och mindre krig uppstått,

af hvilka det mellan Monaco och Italien varit det

blodigaste, naturligtvis näst efter de förskräckliga

socialistfäjderna hvilka man icke räknade bland

riktigt »ordinarie» krig. Den först nämde staten hade

genom sin spelbank samlat så stora skatter, att den kunde

skaffa sig en här af äfventyrare från alla land, med

hvilken Monacos furste angrep den stora italienska

republiken för att däraf åt sig skapa ett kungadöme. Företaget

misslyckades likväl. Monaco besegrades. Fursten gjorde de

främmande äfventyrarne sällskap och flydde till en af

Söderhafsöarne, där en ny spelbank uppsattes, vid

hvilken de växelvis utplundrade hvar andra.

För hvarje nytt krig hette det bland de

förhoppningsrika människovännerne, att det måste

ovilkorligt vara det sista, och de afrådde för hvarje

kostnad till försvarsverket, men som människornas

lidelser sällan kunna af den stigande odlingen

mildras, mycket mindre afskaffas, så uppstod det ena

kriget efter det andra. Det som nu hotade uppkomma

mellan Kina och de nordamerikanska republikerna väckte

hela jordens uppmärksamhet. Den senaste upplagan af

Senaste Timmens Nyheter lemnade ögonblicksmeddelanden

så väl från Amerika som Kina, och som de från hvar

sitt håll innehöllo alldeles motsatta uppgifter,

sökte sällskapet nu att ur dem draga så mycken sanning

som möjligt eller så liten osanning som under dylika

förhållanden vore tänkbar. Det var likväl icke något

lätt arbete och höll sällskapet ännu ett par timmar

till samman.

Aromasia sökte att ägna sin uppmärksamhet åt

samma föremål som det öfriga sällskapet, men det

lyckades icke. Hennes tankar voro vända åt helt

annat håll. Hvad hade kunnat föranleda Oxygen till

ett så besynnerligt uppförande? Hvarför ville han

helt plötsligt uppträda som hennes medtäflare

till folkombudsplatsen? Hade han angripits af

svartsjuka? Hvarifrån kunde han hafva fått anledning

därtill?

Dessa och dylika frågor uppstälde hon för sig själf,

under det sällskapets öfriga medlemmar bråkade sina

hjärnor med försöken att sammanställa och draga

slutsatser af de motsatta underrättelserna från Kina

och Amerika. På intet dera hållet tycktes man komma

till något antagligt mål.

Värdinnans medarbetarinnor i hushållet, två unga

flickor hvilka för öfrigt deltogo i sällskapet, bjödo

gästerna några lätta förfriskningar, sockervatten,

frukter och sylt, men någon af forntidens ståtliga

»supéer» syntes ej till. Sällskapet tycktes ej

häller tänka därpå. Man var van att sent intaga

dagens hufvudmål, men att sedan ej förtära något än

möjligtvis en och annan liten förfriskning af nyss

nämnda slag. Sent gick man till hvila på den tiden,

men stod därför ej sent upp. Man hade vant sig att

icke behöfva många timmars sömn, och därför bar

arbetet större frukt än i gamle dagar.

Aromasia ville, om icke helt och hållet slippa,

likväl taga någon hvila från sina sorgsna tankar för

att sedan kunna lättare finna ljus i det mörker som

nu omgaf hennes sinne och hon gick därför in i de rum,

där värdinnan hade sin boksamling, en ganska rikhaltig

samling af böcker på olika språk, i många ämnen från

olika tider. Där funnos böcker ända från aderton- och

nittonhundratalen. Aromasia räckte på må få ut

handen efter en bok och träffade just på en från det

först nämnda af dessa århundraden.

Det var således en mycket gammal bok. Konstnärinnan

började läsa. Språket var adertonhundratalets

outbildade svenska, men hon förstod det språket. Orden

voro henne bekanta, men innehållet af hvad hon läste

föreföll henne likväl främmande.

»Försakelse är kvinnans uppgift,» läste hon.

»Hm! Det har jag aldrig lärt mig,» hviskade

Aromasia. Hon läste vidare:

»Och det är i en alt uppoffrande försakelse som

kvinnan äger sin sanna styrka. Det var redan från

begynnelsen sagdt, att kvinnan skulle vara mannen

undergifven. Hvad mannen vill, det måste också

kvinnan vilja. Däruti ligger hennes verkliga

storhet ...»

»Skulle detta vara sant?» frågade Aromasia och stod

länge eftertänkande.

Hon läste mer i boken. Alt hvad hon läste gick ut

på att visa, det mannen är den styrande och kvinnan

den lydande.

»Detta är något nytt, helt och hållet nytt, och likväl

tyckes det vara ganska gammalt,» sade Aromasia för

sig själf. »Jag förstår det icke.»

»Hvad är det som min lilla Aromasia, den lärda

doktorinnan, icke förstår?» frågade tant Vera hvilken

inkommit i rummet.

Aromasia satte boken på hyllan och vände sig till

den gamla frun, men utan att svara denna. Hon var

van att sedan sin barndom förtro sina tankar åt den

vänliga slägtingen, men denna gång kände hon sig icke

böjd för något sådant.

»Har sällskapet redan brutit upp?» sporde hon, »Då

vill äfven jag begifva mig hem.»

Hon tog afsked och ville icke inlåta sig på något

vidare samtal, ehuru den gamla frun tycktes gärna

vilja meddela sig med henne om det i fråga varande

ombudsmannaskapet för Majorna.

Den natten gick Aromasia till fots. Hon

hade fått liksom en känning af forntiden,

tyckte hon, och nytjade ett mycket gammalt

fortskaffningsmedel. Gatorna voro upplysta som midt

på dagen. Få vandrare syntes till, medan de flesta

begagnade sina luftfordon, men vägen var lugn och

trygg. Aromasia visste för öfrigt icke af någon

fruktan, och utan äfventyr nådde hon sin bostad,

satte upphissningsmekaniken i gång och inträdde snart

i sitt sofrum.

»Försakelse är kvinnans uppgift,» upprepade hon flera

gånger, innan hon somnade. »Månne de gamla hade

rätt? Skall jag till förmån för Oxygen afstå från

den kandidatur man erbjudit mig? Det är dock icke jag

som sökt denna. I dag fick jag bref därom. Man känner

mig ju i det samhälle, där jag studerat och tagit min

doktorsgrad ... Jag tror mig kunna uträtta något ... Är

det rätt att afslå? ... Jag älskar Oxygen ... mycket

... ofantligt ... Hvarför bemöter han mig på detta sätt?

... Hvarför? ... Försakelse är ... Ack, jag är icke

lycklig längre.»

VII.

En tidningsverkstad.

»Kan jag få tala med hufvudredaktören?»

»Hvilken af hufvudredaktörerne? Vi ha tjugufem.»

»Det är mig likgiltigt. För mig in till en af de

tjugufem, men nu genast.»

»Nå, nå, sakta i backarne, herre! Det går ej så

lätt, må ni tro, att få företräde, och jag måste

ovilkorligt veta hvilken af redaktörerne ni önskar

uppvakta. Ansökningsskriften måste ställas till

bestämd person.»

Det var Apollonides, forntidsskalden, författaren till

Det sista lokomotivet, Aromasias olycklige

älskare, såsom han själf trodde, lycklige, såsom

Oxygen förestälde sig, hvilken hade infunnit sig å

Senaste Timmens Nyheters verkstad. Han kom likväl

ej längre än till början af en bland försalarne,

där de vakthafvande medarbetarne hindrade honom från

vidare framträngande.

Denna tidningsverkstad fylde hela det stora hus

som upptog platsen för det gamla Stortorget med

omkringliggande gator ända bort till det forna

Järntorget å ena sidan och å andra hållet till den

gata som gick där den flere hundra år förut igenfylda

Norrström haft sitt lopp. Senaste Timmens Nyheter

ansågs för det mellersta Skandinaviens största

blad, men i det gamla Södertelje, en af Stockholms

förstäder, utgafs en nästan lika stor tidning,

fastän i blott tio upplagor om dagen, under

det vårt »City-blad» hade femton, hvar och en på

femtio ark.

Stockholm ägde för öfrigt en mängd andra tidningar. De

utgjorde flera hundra. De svåraste medtäflarne till

Senaste Timmens Nyheter voro Den Glupande Ulfven

samt Ormens Tunga, två sins emellan mycket olika blad,

men som voro bundsförvandter, när det gälde att

angripa City-bladet eller att försvara sig mot detta.

Det var i tidningsverkstadens norra flygel som

Apollonides inträdt, genom den stora porten, öfver

hvilken ett par basunblåsande genier sväfvat i sex

hundra år eller något ännu längre, alt från den tid,

då denna del af tidningsbyggnaden uppfördes till

kungaboning. Genier och basuner passa också till

en tidningsbostad, och därför hade det bolag som

ägde Senaste Timmens Nyheter ej blott låtit dem

sitta kvar, utan också förgylt dem, så att man nu

kunde se deras glans ända långt upp på den stora

boulevarden hvilken från den forna Norrström gick

i rak utsträckning, förbi Brunsvikens strand. Det

var en lämplig tidningsskylt. Den norra flygeln,

från gammalt kallad den tessinska, innehöll den del

af verkstaden, där den inre politiken tillverkades,

jämte den afdelning som förfärdigade hvad man på

forntidens tidningsspråk kallade »sensationsnyheter»,

nu mera ett oegentligt uttryck för någon viss del

af nyheter, ty alla dessa voro anlagda på »sensation»,

men i fråga varande afdelning hade till uppgift att

alstra underrättelser som aldrig någon människa kunnat

förut tänka sig, riktiga vidunder i det otroliga,

men framstälda på det smakfullaste sätt, ej blott

öfverraskande, utan också öfvertalande.

»Vår tid är dyrbar,» förklarade en af de vakthafvande,

ett medelålders fruntimmer. »Säg med hvem

ni önskar tala? Är det redaktören för den inre

politikens första, andra eller tredje halfark? Kanske

det är någon af sensationsredaktörerne?»

»Jag skulle vilja säga ett ord åt den som har

öfverinseendet öfver riksdagsangelägenheterne,

hälst den som sysselsätter sig med valen.»

»Hvarför säger ni ej det genast? Den redaktören

träffas på Svartmangården. Ni har väl hört talas om

den gamla Svartmangatan som fans i forna dagar? Nå

väl, femte hufvudingången på Svartmangården, första

trappan till höger, tredje gången i förstugan,

dörren n:o 751 .... Å, det är ej svårt att hitta. Men

kanske ni vill befordras med luftströmmen i en af

våra korridortuber? Det går också för sig. Var så

god och stig in.»

»Ni är alt för god, kära fru.»

»Jag gör min tjänst. Men skynda er in nu på samma

gång som de andra.» Den vakthafvande öppnade en

dörr, som förde till ett tämligen långt, men smalt,

cylinderformigt rum.

Apollonides steg in. Rummet var väl upplyst. Han slog

sig ned i en mjuk länstol. Alla de andra länstolarne

voro redan upptagna.

»Håll er väl fast!» uppmanade det välvilliga

fruntimret och drog sig hastigt tillbaka. Skalden

kände en besynnerlig skakning i kroppen och hörde

ett ovanligt susande.

Ett ögonblick därefter upphörde både skakning och

susande. Dörren öppnades. Man var framme. De som på

detta sätt låtit blåsa sig från tessinska flygeln

till Svartmangården lemnade tuben och funno sig

åter i en försal, i hvilken också flera vakthafvande

uppehöllo sig.

»Redaktören för riksdagsvalen?» frågade Apollonides.

»Dörren n:o 751, men hvar är eder ansökan?»

»Ansökan!»

»Ja, ni kan väl icke föreställa er, att någon af

redaktörerne tager emot er, utan att ni först inlemnar

en ansökan med framställning af hvad ni åstundar

samt ordentligt anhåller om företräde.»

»Hvilken tidsspillan!» utropade skalden.

»Visst icke,» försäkrade den vakthafvande, till

hvilken han vändt sig. »Se här färdigtryckta

ansökningar, i hvilka ni blott fyller i namnet.»

»Äro ansökningarne tryckta på förhand? Det måste vara

ett ofantligt antal af olika uppsättningar?»

»Ni misstar er. Vi ha högst få slag af dessa

ansökningar inom hvarje afdelning. Vi veta på förhand

tämligen nära hvad hvar och en vill .... Riksdagsvalen,

sade ni. Då önskar ni antingen förorda någon, vare

sig er själf eller annan person, eller motarbeta

någon eller bägge delarne. Det är ej så konstigt

att veta. Se här en tryckt ansökan som sannolikt

innehåller hvad ni önskar. Är det icke så?»

»Jo, verkligen,» svarade Apollonides, hvilken

visserligen var van vid riksdagsmekanismen inom

folkförsamlingen, men icke förut kände till denna

mekanism inom tidningsverkstäderna.

Han tog papperet, fylde i hvad som behöfdes, och

knapt hade han lemnat ansökan från sig, förr än den

stoppades in i en luftströmslåda och skickades in till

den efterfrågade redaktören. Nästan ögonblickligt

utslungades ett nummer som af den vakthafvande

öfverlemnades till skalden.

»Det är edert ordningsnummer för företrädet hos

redaktören,» upplyste den vakthafvande.

»Sjutiofem!» klagade Apollonides. »Då får jag vänta

bra länge.»

»Å nej! Icke mer än half annan timme. Hvarje besökande

får två minuters samtal. Hör nu ringer det. Nummer ett har

redan aflägsnat sig. Nummer två rycker fram.»

»Half annan timme! Två och en half, skulle

våra förfäder hafva sagt, innan man införde

hundraminuters-timmarne.»

»Det är ingen lång väntan, men om ni önskar använda

tiden på något sätt, så har bolaget sörjt äfven för

sådana fall. Vill ni sofva, så ha vi flera bekvämt

inredda sofkamrar med goda soffor. Önskar ni arbeta,

kan ni draga er till baka i de särskildt därtill

ordnade arbetssalarne, i hvilka ni finner de flästa

handtverksredskap och arbetsmaterial, papper,

bläck, pennor, prässar, m. m. Tiden är dyrbar för

hvar och en. Ni kan också se ett litet stycke på

vår bolagsteater, där de medarbetare som höra till

tidningens teaterafdelning uppträda i något af de

nyare styckena som uppföras på Stockholms offentliga

skådebanor. De spelas altid här inom tidningen af

teateranmälarne själfva, innan dessa skrifva sin

kritik öfver de offentliga skådebanorna, en ganska

nyttig anordning för kritiken och ofta ganska nöjsam

för dem af allmänheten som här vänta på företräde hos

någon af redaktörerne. Kanske ni vill se ett stycke

som gifves just nu?»

»Hvarför icke.»

»Det är en sammanprässning -- vi prässa altid i hop

styckena för att se huru mycken kärna finnes i dem -- af

ett stort historiskt skådespel i sjutton akter,

kalladt Det akademiska kraftprofvet. Författaren

är vår berömde Hedberg IX, och handlingen är förlagd

till det nittonde århundradet. I stycket uppträda flera

medlemmar af svenska akademien på den tiden, alla i tidens

romantiska drägter med guldgalonerade, trekantiga

hattar, guld på benkläderne och alla de gamla

riddarordnarne. Det är ett grant spektakel som redan

i flere aftnar gifvits för fullt hus -- tjugutusen

personer -- i De våldsamma känslornas teater, det nya

skådespelshuset vid Tranebergs bro, hvilket söker

att återföra smaken för den gamla fosterländska

romantiken.»

»Bra!» utropade Apollonides. »Det skådespelet måste

jag se. Hvarför ha vi icke någon svensk akademi

mera? Hvar finna vi nu de väldiga kämpar som utgjorde

den svenska skaldekonstens värn?»

Han suckade och frågade, hvar tidningen hade sin teater.

»Vill ni taga luftströmsskjuts äfven dit?» sporde

den vakthafvande.

Skalden ville hällre gå och fick den anvisningen,

att teatern vore belägen inom den dramatiskt-kritiska

afdelningen på den gamla börsgården, så kallad efter

den tid, då Stockholms börs där haft sin plats innan

denna flyttades till Kastellholmen. Han gaf sig i

väg, men krånglade så in sig på de många gårdarne

och hade så många underbara föremål att betrakta,

att han aldrig hann fram till den dramatiskt-kritiska

afdelningen. Öfver alt fann han den mest rastlösa

verksamhet både bland människor och maskiner. De

senare voro af mångfaldigt slag och användes till

förut aldrig anade ändamål.

Men som Apollonides fruktade att försumma minuten för

sitt företräde hos redaktören för riksdagsvalen, måste

han åter söka komma till baka till Svartmangården

(gamle fornforskare hafva påstått, att den gården

vore belägen på samma plats som fordom kallades »Tyske

brunnen») och lyckades efter något letande -- dem som

han tillfrågade hade aldrig tid att svara honom --

återfinna femte hufvudingången, första trappan till

höger, tredje gången i förstugan samt försalen till

riksdagsvalredaktörens våning.

»Nu är nummer sjutiotre inne. Passa på, när ordningen

kommer till er,» uppmanade den vakthafvande, med

hvilken Apollonides förut samtalat.

»Sjutiofyra ... sjutiofem! Se så där. Var kort och

tydlig i eder framställning.»

Apollonides stod inför en af de tjugufem

hufvudredaktörerne hvilken med genomträngande blickar

betraktade honom och rörde vid en fjäder som stod i

förbindelse med en mekanism hvilken ögonblickligt

tryckte ned skalden i en mjuk hvilstol. Samtidigt

yttrade redaktören:

»Ni önskar, ser jag af eder ansökan, att vår tidning

skall förorda en viss Aromasia Doftman-Ozodes såsom

riksdagskandidat i Göteborg, Majornas tredje rote,

och motarbeta en viss Oxygen Warm-Blasius. Utveckla

edra skäl, men fort, mycket fort.»

Skalden skulle just börja sin framställning, då

redaktören afbröt:

»Jag ser genast hvad ni ämnar säga. Saken torde dock

förtjäna en närmare undersökning. Ni får vända er

till en af våra medarbetare. Tiden för vårt samtal

är redan förliden. Jag skall hafva er i minnet.»

Redaktören tryckte åter på en fjäder, och Apollonides

rycktes upp ur hvilstolen.

»Vakthafvande 505,» ropade redaktören till en af de

uppassande medarbetare som funnos i rummet, »för

nummer 75 till afdelningens sjunde kontor, men fort!»

»Kom,» sade vakthafvande 505, »spring!»

Och i fyrsprång satte den vakthafvande af, släpande

Apollonides med sig. Det bar af genom åtskilliga

gångar och rum, ända till dess den af det häftiga

löpandet anfådde skalden skuffades in i afdelningens

sjunde kontor, der han åter trycktes ned på en stol.

»Aromasia Doftman-Ozodes, har förut aldrig varit

medlem af någon riksförsamling,» sade det fruntimmer,

inför hvilket Apollonides fann sig sitta, »och det

har hennes medtäflare Warm-Blasius ej häller varit. Vi

måste undersöka deras särskilda ägenskaper.»

»Men huru vet ni ...» började skalden förvånad.

»En tidningsarbetare vet alt,» afbröts han af

fruntimret, »känner alt och finner råd för

alt. Ni har kommit hit för att tala för fröken

Ozodes. Godt! Vänta ett ögonblick, till dess jag fått

den här artikeln färdig.»

Hon tryckte och sköt och klappade på ett stort antal

klaffar eller tangenter på sitt arbetsbord, och

inom få minuter var tidningsartikeln färdig. Någon

handskrift kom ej i fråga. Alt efter som tankarne

föddes i den arbetandes hjärna, framstäldes de också

genom sättningsmaskinen i typer på det »skepp»,

såsom det förut hette på typografspråket, hvilket var

färdigt att sättas in i formen, och »skeppet» skickades

i luftströmstub till tryckeriet, där det genast

af en maskin sköts in i formen och ögonblickligt

passades in i tryckmaskinen. Något korrektur behöfde

ej läsas, ty sättningsmaskinen kunde omöjligt göra

något misstag, blott den arbetande hade någon vana

att sköta klaffarne.

»Se så, nu har jag mitt arbete för den här timmens

upplaga färdigt,» sade fruntimret, »och ni kan vara

säker på, att alla mina medarbetare äfven hafva sina

artiklar i ordning. Om några minuter är hela upplagan,

en million två hundra tusen exemplar, afskickad till

utdelning. Nästa timmes upplaga behöfver icke något

af mina arbeten. Tiden för min måltid är inne. Min

hufvudredaktör har skyndsamt skickat er hit för att

jag skulle få tid att samtala med er, innan mitt

arbete åter började. Det torde lättast låta sig

göra, om ni vill deltaga i måltiden. Var god

och gör mig sällskap. Det är icke lång väg till

tidningens matsal. Ni träffar där ett godt sällskap

af tidningsarbetare och deras vänner samt åtskilliga

herrar och damer som kommit till verkstaden för att i

offentliga angelägenheter samtala med oss. Var så god!»

Apollonides sattes i hast åter på benen och följde

sin ledsagarinna till matsalen, ett stort och vackert

rum, där åtskilliga personer af båda könen samlat

sig omkring de festligt dukade borden.

»Afdelningarnes hufvudredaktörer hafva sällan

tid att intaga någon sådan här måltid,» sade

fröken-medarbetaren. »De lefva för det mesta på

kraftpiller, som visserligen innehålla stärkande

födoämnen, men intagna i ensamheten och under

fortsatt arbete likväl ej göra aldeles samma

nytta som några rätter god mat, förtärda i gladt

sällskap. Hufvudredaktörerne måste därför hafva starka

kroppar.»

»Ni har tjugufem hufvudredaktörer, har jag hört,»

sade Apollonides.

»Tjugufem starka karlar och kvinnor,» upplyste hans

granne vid bordet. »Inga andra antagas af bolaget.»

»Af hvilka personer utgöras bolaget?»

»Af alla medarbetarne naturligtvis, från och

med hufvudredaktörerne till och med utdelarne,

alla som bidraga till tidningens förfärdigande och

spridande. Hvar och en har sin andel af vinsten och

hvar och en lifvas också af samma nit och omsorg

för tidningen.»

»Men alla hafva icke lika stor andel, förmodar jag.»

»Nej! Hufvudredaktörerne hafva något större och

därnäst de äldste medarbetarne, men hvar och en har

utsigt till att andelen småningom ökas. Vi

tillhöra alla samma familj och föda oss på gemensam

bekostnad. De ogifta karlarne bo inom verkstadens

områden. De karlar som äro gifta samt alla de ogifta

fruntimmerna hafva sina bostäder på andra håll.»

»Men hvem är den egentligen styrande?»

»Hvar och en hufvudredaktör rådgör hvarje morgon med

sina medarbetare, och de tjugufem hufvudredaktörerne

komma till samman en gång om dagen för att samråda om

tidningens angelägenheter. Fem af desse redaktörer äro

tillika styresmän för ekonomien. Det hela går som ett

urverk, och så mycket som möjligt skötes med maskiner

... Men hvad är det man talar om där vid andra ändan

af bordet? Är det fråga om någon ny tidning nu igen?»

»Ja, en stor, riktigt stor tidning, som skall komma

ut i Mjölby,» upplyste någon vid andra bordsändan.

»Så-å, i Mjölby?»

»Det kan väl icke förvåna er. Mjölby är ännu en af

våra förnämsta städer, hvars fabriker ju redan i förra

århundradet öfverträffade Norrköpings. Det har icke

gått särdeles fort för Mjölby, men så mycket säkrare,

och den staden är i ständigt växande blomstring,

under det många af våra andra stora städer, det vill

säga de som voro stora för ett par hundra år sedan

eller ännu längre till baka, såsom Hessleholm, Nässjö

och flera, länge stått stilla i sin utveckling. Mjölby

kan visserligen icke ännu jämföras med Göteborg eller

Kristiania, men nog kan det bjuda både Stockholm,

Köbenhavn och Drammen på en täflan.»

»Nå, hvad skall den nya tidningen i Mjölby heta?»

»Morgondagens nyheter, efter hvad jag hört, således

en farlig medtäflare till det blad som innehåller

blott senaste timmens nyheter.»

»Idén är god. Men jag ville ännu i dag föreslå, att

äfven vår tidning börjar meddela hvad som tilldrager

sig i morgon. Hvarför vänta ända till dess något

skett? En flink tidning kan gärna tala om det på

förhand.»

»Hvarför inskränka sig till morgondagen? Jag föreslår,

att vi ändra vår tidnings namn till Nästa Veckas

Nyheter och meddela alt som sker i den veckan. På

det sättet skola vi väl kunna hålla stånd mot alla

medtäflare.»

»Det är rätt. Allmänheten vill veta nytt, och ju mera

sådant man kan meddela, dess bättre är det. Om det

ännu tilldragit sig eller om det någonsin kan komma

att tilldraga sig, är icke så vigtigt.»

»Lefve Nästa Veckas Nyheter!»

»Men nu är måltiden ju slutad, och ni har icke talat

med mig om kandidaturen i Göteborg,» sade Apollonides

till fröken-medarbetaren.

»Med er? Nej, det behöfde jag icke. Edra åsigter

känner jag redan, men jag har, under det vi

lyssnade till bordssamtalet, inhemtat alla nödiga

upplysningar och tänker i min nästa artikel afhandla

kandidatfrågan.»

»Ack, fröken är alt för god!» utbrast Apollonides. »Ni

förordar således den vacka Aromasia?»

»Det har jag icke sagt. Utom den vackra Aromasia,

som ni uttrycker er, och Oxygen, finnes kanske

ännu en kandidat här på platsen, nämligen fru

Skarpman-Stormfågel. Hon lär nu först för en timme

sedan anmält sin kandidatur, efter hvad jag nyss

genom mina notisjägare inhemtat.»

»Fru Skarpman-Stormfågel! Då äro vi förlorade!»

utbrast skalden.

»Se så, lugna er! Jag tänker genast infordra de tre

kandidaternas politiska, financiela, mekaniska,

filosofiska och konstnärliga trosbekännelse.»

»Ack, en sådan aflägger Aromasia aldrig.»

»Innan aftonen skall vår tidning uttala sig. Och nu

farväl, herr Apollonides.»

Hon ville lemna rummet.

»Ack, blott ett ord i en annan sak,» bad skalden.

»Har ni något mera på hjärtat, så skynda er,»

förklarade tidningsfröken.

»Jag har skrifvit ett skaldestycke. Det är orden

till Aromasias stora odorat som uppfördes för ett

par aftnar sedan, Årstiderna, som ...»

»Som ni nu vill att vårt blad skall föra in i

sina spalter,» afbröt fröken honom. »Jag förstår,

men sådant där hör icke till min afdelning. Vänd

er till hufvudredaktören för den mekaniskt-poetiska

afdelningen.»

»Mekaniskt-poetiska?»

»Just den! Icke den poetiskt-mekaniska. Vi ha en

sådan afdelning också. Tredje gården till höger,

första uppgången, genom stora förstugan, första

korridoren, dörren nummer 337. Men ni uppehåller

mig. Vi ses igen!»

Hon försvann, och Apollonides upprepade:

»Tredje gården till höger, första uppgången

.... Kanske att orden till Aromasias mästerstycke

kunna uträtta något för hennes väljande.»

Han beslöt att försöka sin lycka och infördes

efter någon väntan till hufvudredaktören i den

mekaniskt-poetiska afdelningen.

»Af eder ansökan finner jag, att ni förfärdigat

ett s. k. skaldestycke. Önskar ni det anmäldt i

vår tidning? Ni har att vända er till tredje

granskningskontorets andra underafdelning. De

vakthafvande visa er vägen.»

Apollonides förklarade, att han icke önskade någon

anmälning, utan att skaldestycket måtte intagas i bladet.

»Intagas!» utropade redaktören och såg förvånad på

skalden. »Hvad heter stycket?»

»Årstiderna», tillkännagaf skalden.

»Det är just icke något lockande namn,» förklarade

redaktören; »smakar gammalt och förlegadt. Hvad är

det gjordt af?»

»Af kärlek till naturen, af tidiga morgontankar och

varma eftermiddagskänslor,» svarade Apollonides som

tycktes tro, att detta virke skulle vinna bifall.

»Kärlek till naturen! Tankar och känslor! Ni hör till

en föråldrad skola,» utropade redaktören. »Har ni

användt liggande maskin eller en af de nya, stående?»

»Jag har öst ur min poetiska källa, sådan hon friskt

porlar inom mig.»

»Det låter som ni icke vore född i vårt

århundrade. Edert skaldestycke kan jag icke nytja

för Senaste Timmens Nyheter.»

»Då måste jag vända mig till Morgondagens Nyheter,»

förklarade skalden, stucken af redaktörns sätt att bemöta honom.

»Gärna för mig,» yttrade redaktören helt

vårdslöst. »Men hvarken det bladet eller den Glupande

Ulfven eller Ormens Tunga lära väl taga emot ett

arbete som är gjordt af bara tankar och känslor.»

»Då återstå mig hundratals andra blad. Den Kuttrande

Dufvan skall nog icke försmå mig.»

»Ha, ha, ha! Den Kuttrande Dufvan dog af svält redan

i förre månaden. Hon är glömd för länge sedan .... Men

det gör mig ondt om er, unge man. Ni går på orätt väg,

på en väg som aldrig leder till målet. Hvarför har

ni icke för länge sedan skrifvit in er

såsom arbetare på vår mekaniskt-poetiska afdelning? Det

är, utan skryt sagdt, den bästa verkstaden i hela

landet för förfärdigande af skaldestycken och där

man säkrast och lättast lär sig att göra sådana.»

»Det behöfver jag icke lära mig,» förklarade skalden

med stolthet. »Ingifvelsens eld finnes inom mig.»

»Karlen är galen,» sade redaktören till en af de

vakthafvande, »men tag honom likväl med er och låt

honom se, huru det går till att göra ett riktigt

skaldestycke.»

Den vakthafvande förde Apollonides genom en lång

rad af verkstadsrum. Först kom man in i stor sal,

där högar af tryckt papper lågo uppstaplade. Några

dussin arbetare voro ifrigt sysselsatta med att vända

och syna dessa högar. En unken luft fylde rummet.

»Här ser ni själfva virket,» upplyste ledsagaren,

»det som vi använda vid tillverkningen. Det är gamla

böcker i alla möjliga ämnen, i synnerhet i mekanik,

landthushållning, köksvetenskap, fysik och ren

matematik, också något litet af hvad i forntiden

kallades poesi, jämte ett och annat filosofiskt

arbete. De medarbetare som äro här sysselsatta hafva

en ganska maktpåliggande uppgift. De få endast välja

godt och användbart virke, ju torrare och segare,

dess bättre.»

Arbetarne läto icke störa sig af de besökande. De

rotade utan rast i de gamla luntorna, omgifna af

tjocka dammoln.

Från detta rum fördes Apollonides i en annan sal,

där flera maskiner voro i verksamhet.

»Här göras de första utdragen,» sade ledsagaren. »Vi

söka att så mycket möjligt är taga vara på det

afskräde som uppstår, men hvad vi icke kunna använda

sälja vi till andra tidningar samt äfven till flera

originalförfattare som arbeta på egen hand.»

»Men förfärdigar man då ingenting nytt här?» frågade skalden.

»Nytt?» utropade ledsagaren. »Jo vist! Det

varder ju nytt, när man låter alt det gamla

gå genom våra rensnings-, omstöpnings- och

finpoleringsmaskiner. Har ni någonsin sett något

annat nytt i verldsliteraturen? Inbillar ni er, att

ni gör något nytt med edert gamla tillverkningssätt i

poesien? Se, nu komma vi till omstöpningsrummet. Och

här ha vi finpoleringen.»

Ledsagaren förde Apollonides från rum till rum. Öfver

alt voro maskinerna i verksamhet, och maskinerna

matades af flitige medarbetare. Det var en idoghet

som gjorde ett djupt intryck på skalden.

»I det rummet försiggår den slutliga sorteringen,»

upplyste ledsagaren och pekade på en stängd dörr,

»men dit få vi icke gå. Maskinerna där äro af

så utomordentligt fin beskaffenhet, att de icke

tåla någon främlings närvaro. När sorteringen är

färdig, kastas styckena omedelbart in i formarne

och öfverlemnas till tryckprässarna, och så får

allmänheten snart läsa hvad ni skulle kalla nya

poemer. Alla äro de tillverkade af gamla luntor. Förr

i verlden gjorde man poemer af poemer, men det kunde

ej fortfara i längden. Den källan utsinade, och som

smaken hos den läsande allmänheten äfven undergått

betydlig förändring, så göra vi nu mer poemer af

mekaniska afhandlingar, af böcker i kemi och fysik

samt af alt som kan tjäna till den högre odlingens

främjande.»

Apollonides kände sig förvirrad af alt hvad han sett

inom tidningens olika afdelningar. Han glömde att tacka

sin ledsagare och tog af till venster, i stället för

till höger, när han kom ut på gården.

»Nej, icke åt det hållet,» ropade ledsagaren. »Där

kommer ni till en annan förbjuden ingång. Det är

afdelningen för nyttiga osanningars utspridande.»

»Hvad, har man en sådan afdelning också?» utbrast skalden.

»Ja,» upplyste tidningsarbetaren, »vi nödgas ännu

fortfara med den, ehuru det är en helt och hållet

föråldrad tillställning. Men det är för att icke låta

oss öfverflyglas af våra medtäflare. Den Glupande

Ulfven står onekligen främst på det området. Det är

hans väl skötta nyttiga osanningar som gjort hans

lycka, mycket mer än hans så högt prisade förmåga

att kunna sluka alt i nyhetsväg.»

Tidningsarbetaren försvann med en knaphändig

hälsning. Apollonides gick under djupa tankar åter ut

genom tessinska flygeln och fortsatte sin väg upp åt

den stora Roslagsboulevarden. På Bellevuetorget hyrde

han sig en af de många luftvelocipeder som där bjödos

ut åt den som af en eller annan orsak lemnat sitt

fordon hemma eller, hvilket dock var mycket ovanligt,

icke ägde något sådant.

»Hvart hän?» ropade en af skaldens bekanta hvilken

i det samma sänkte sig ned på torget.

»Till Göteborg på en stund,» svarade Apollonides.

»Aha, jag förstår,» sade den andre skrattande. »Ni

skall väl göra något i riksdagskandidaturen. Den

sköna Aromasia förtjänar att väljas.»

Att detta också var Apollonides’ tanke, kunde nog

märkas.

»Väljes hon till folkombud,» sade han för sig själf,

»så är hon alltid i min närhet.»

VIII.

Riksdagsval och hjärtekval.

»Hvarför vill ni väljas till folkombud?» tillspordes

Oxygen af en bland sina vänner.

På 2,300:talet var tilltalsordet ni visserligen

icke ännu kommet riktigt i bruk, men likväl långt

vanligare än under de föregående århundradena. De

gamla brorskålarne hade ej helt och hållet upphört,

men under den tätare beröringen med öfriga

folk, i synnerhet Europas och Asiens, betydligt

inskränkts. Tilltalsordet du nytjades mest inom

familjerna eller bland dem som börjat profåret som

alltid föregick äktenskapet. Detta ord användes

aldrig till någon som ej kunde eller ville svara på

samma sätt. En medarbetare eller hvad fordom kallades

tjänare tilltalades aldrig med du eller han och hon,

utan städse ni. Det ändrade tilltalet var ett uttryck

för en hel samhällsförbättring.

Oxygens vän var icke nog förtrogen med honom för att

kalla honom du, men kände honom nog nära och hyste

tillräckligt deltagande för hans handlingar för att

kunna fråga efter orsaken till vädertillverkarens

beslut att uppträda som sökande till riksdagen.

Den tillfrågade såg förlägen ut. Han talade om sin

önskan att uträtta något inom lagstiftningen, om sin

åstundan att vara nyttig för samhället och så vidare.

Vännen skakade på hufvudet och tycktes ej känna sig

öfvertygad af Oxygens förklaring.

»Det där är endast gamla uttryckssätt,» sade han, »som

nu för tiden ingenting gälla. Skulle ni händelsevis

vara ärelysten? Har ni ej nog af edert yrke? Känner

ni er ej tillfredsstäld af att kunna göra regn och

vackert väder?»

Oxygen teg.

»Har ni glömt,» fortfor vännen, »att den som, utan

att vara kallad af åtminstone femtio valberättigade,

uppträder som sökande måste afgifva offentlig

förklaring öfver orsaken till sin åstundan?»

Nej, det hade Oxygen icke glömt. Han vore

ej häller okunnig om, förklarade han, att den

offentliga förklaringen kunde underkastats sträng

granskning. Men han ville ej vidare fortsätta

samtalet, utan tog hastigt afsked af vännen och

skyndade från denne.

»Den hederlige Oxygen tyckes hafva någon anledning

till missnöje med den vackra Aromasia och vill därför

undantränga henne från riksdagen,» sade vännen till

en af sina bekanta.

»Valet i Majorna är ett af de vigtigaste i hela

Skandinavien,» anmärkte en annan.

»Och kan hafva inflytande på hela norra Europa,»

tillade en tredje. »Vi böra följa det med

uppmärksamhet.»

Det var också hvad som gjordes litet hvarstädes. I

Göteborg och särdeles i Majorna rådde stor

verksamhet. Män och kvinnor samtalade knapt om något

annat. Offentliga valmöten höllos flera gånger om dagen.

Talmekaniken var i oupphörlig rörelse. De flästa hade

först uttalat sig för Aromasia, den stora konstnärinnan,

men sedan ett par dagar märktes någon tvekan äfven

hos dem som förut förklarat sig mest bestämdt till

hennes fördel. En motståndskraft hade uppstått, man

visste ej rätt huru, men denna kraft sökte att öfver

alt göra sig gällande.

Ryktet om fru Skarpman-Stormfågels kandidatur hade

visserligen funnits ogrundadt, men den raska frun

arbetade med stor ifver för Oxygens val, och ännu

verksammare kanske var fröken Rosendoft, ehuru denna

ej uppträdde offentligt, utan sköt fru Skarpman

framför sig och lät henne verka i det allmänna.

Af Majornas tidningar hade Stolta Luftblåsan

hastigt bytt om åsigt och motarbetade nu Aromasia lika

häftigt som bladet förut förordat hennes val. Ytterste

Förposten, en ansedd tidning i förstaden Marstrand,

åberopade sin opartiskhet såsom ej tillhörande samma

stadsdel, som först nämnde blad, men var lika häftig

i sina angrepp på konstnärinnans kandidatur. Af

Göteborgs öfriga sju hundra femtio fem tidningar

förordade visserligen de fleste ännu den kandidaturen,

men ingalunda med samma ifver som då inträdet i

riksdagen först bjudits Aromasia. Mekaniken arbetade

ej med lika kraft som få dagar förut. De som gjort

inbjudningen började känna sig modfälda.

Den som likväl aldrig svigtade i sin ifver var

Apollonides hvilken såsom poet-maskinist vid

riksdagsmekaniken ej var utan inflytande. Han

for från det ena valmötet till det andra, delade

sin tid mellan Göteborg och Stockholm, talade med

så många valberättigade som möjligt, inträngde i

tidningsredaktionerna, sökte truga på dem både sin

öfvertygelse och sina ord till Årstiderna och var

ständigt lika outtröttlig.

Hvad som bedröfvade honom var att Aromasia under hela

denna tid icke ville taga emot honom. Detta minskade

likväl icke hans ifver.

»Hon måste en gång besegras af en så oägennyttig

tillgifvenhet,» sade han till en af sina vänner.

»Men Aromasia älskar er icke,» anmärkte vännen.

»Hon skall en gång göra det,» försäkrade

skalden. »Hon kan väl ej längre älska den man som

med rå ägennytta vill tränga sig in i riksdagen på

hennes bekostnad?»

»Ack, ni är ännu fången i gamla tiders

föreställningssätt.»

»Tvärt om! I denna sak må jag väl vara en nutidsman.

Huru skall man väl bättre i vår tid kunna vinna

en kvinnas kärlek än genom att göra henne till

folkombud, att för henne öppna tillfälle att

deltaga i lagstiftningen? Fordom bjöd man henne

ett juvelsmycke, lofvade henne hästar och vagn eller

visade, att hon genom äktenskapet skulle vinna hög

samhällsställning, varda förestäld på hofvet och

så vidare. Nu söker man hennes ynnest genom att

skaffa henne en vidsträckt verkningskrets.»

»Nå, ni har kanske rätt i något. Men kvinnohjärtat

har icke ändrat sig sedan årtusen och skall aldrig

varda annorlunda. Behöfver jag säga detta åt den som

fått namn af forntidsskald?»

Hvad gjorde Oxygen under dessa valförberedelser?

Huru förhöll sig Aromasia?

Det ofvan nämnda samtalet mellan Oxygen och hans

vän hade gifvit den förre anledning till åtskilliga

betraktelser hvilka han förut undflytt.

»Aromasia har visat förkärlek för forntiden, då

hon kunnat göra en sådan konstsammansättning

som Årstiderna,» hade han sagt till sig

själf, »och är således lätt hemfallen till

återgångsflocken. Mitt samvete såsom framtidsman

bjuder mig att motarbeta henne vid riksdagsvalet.

Men ett sådant motarbetande kan icke ske

med tillbörlig kraft, om jag ej själf vinner

folkombudskapet i hennes ställe.»

Och på den grunden hade han, såsom han sökte

öfvertyga sig, anmält sin kandidatur. Men var det

blott Årstiderna som orsakat detta?

Oxygen hade strax efter konserten mottagit ett bref

utan underskrift och hvars författare var för honom

obekant. Brefvet hade innehållit något som fallit i

god jordmån, men det var först sedan han läst det

som han tyckte sig vara riktigt fast öfvertygad

om att Aromasia ej borde väljas till folkombud

och som han fattat sitt beslut att uppträda mot

henne. Det beslutet hade han stor brådska att sätta

i verkställighet. Han tyckte, att det icke tålde

ringaste uppskof.

Var det således blott för att tjäna fäderneslandet

som han ville undantränga den kvinna för hvilken han

känt den varmaste tillgifvenhet?

Det var den frågan han nu gjorde sig. Skulle han,

den starke framtidsmannen, hvilken djupt föraktade

forntidens små känslor, såsom han plägade kalla

ärelystnad, afund, misstankar och svartsjuka, nu själf

handla under inflytande af en eller flere bland dem?

Omöjligt! Och likväl fruktade han för, att det icke

vore endast fosterlandskänsla eller nyttighetsbegär

som förmått honom att uppträda mot Aromasia.

Älskade han henne ännu?

Ganska visst. Och likväl ville han motarbeta hennes

afsigter!

»Emedan hon ej älskar mig!» utropade han. »Hon

har låtit den galne Apollonides förmå sig att göra

odoratet Årstiderna. Han har skrifvit orden till

denna föråldrade sammansättning. Han har således

arbetat till samman med henne. Då kan hon ej längre

hafva mig kär.»

Och så var det åter slut på de nyktra

betraktelserna. Oxygen berusade sig med svåra

misstankar och dyster svartsjuka. I sitt rus svor han

att icke gifva vika. Han måste hämnas öfver att vara

undanskjuten, att vara bedragen af den kvinna han så

högt älskat.

Svartsjukan och hämndkänslan funnos i det tjugufjärde

århundradet i lika hög grad som i äldre tider,

men dessa känslor nytjade ej längre dolk eller

gift. Deras vapen voro riksdagskandidaturer och mera

dylikt. Själfva Apollonides skulle kanske nödgas

erkänna, att detta vore ett framsteg, om också föga

romantiskt.

Men lagstiftningsarbetet? Skulle det bero af kärlek

eller svartsjuka? Hade det i forntiden aldrig berott

af några mänskliga svagheter?

Aromasia hade en svår strid med sig själf. Hon

var uppfostrad i åsigten om kvinnans lika rätt med

mannen samt att kärleken aldrig kunde försvaga den

rätten. Men den gamla boken, i hvilken hon kommit att

läsa den ofvan nämnde aftonen hos sin gamla fränka,

hade ledt hennes tankar i en annan riktning.

Med den uppfostran hon fått och som ej haft

till uppgift att blott utveckla hennes konstnärliga

anlag, utan äfven att göra henne, liksom alla

andra kvinnor, skicklig till äfven offentliga

värf, kände hon sig icke underlägsen att deltaga i

lagstiftningen. En sådan underlägsenhet hos kvinnan

hade man icke vetat af under de senaste århundradena

och minst på den tid, om hvilken nu är fråga. Visst

var Aromasia ännu ganska ung, men ungdomen lade

på 2300-talet inga hinder i vägen för att utföra

offentliga uppdrag, utan ansågs till och med som ett

företräde. Det var den företagsamma kraftens och

ihärdighetens ålder hvilken icke borde förflyta utan

tillfälle att däraf draga nytta.

Så tänkte man åt minstone i senare hälften af det

tjugufjärde århundradet, och det föll naturligtvis

icke Aromasia in att tvifla på den åsigtens

riktighet. Men just därför voro en uppoffring så

mycket mer betydande, en försakelse af så mycket

större värde.

Kvinnans uppgift är att försaka, stod det i den gamla

boken, och till det påståendet återvände Aromasias

tankar nästan hvarje ögonblick. Borde hon kanske

underkasta sig en sådan uppoffring för att gifva

Oxygen ett bevis på sin kärlek?

Det var hvad hon tänkte det ena ögonblicket. Det nästa

sade hon till sig själf, att hon älskade Oxygen lika

varmt och uppriktigt, äfven om hon icke afsade sig det

förtroende, hvarmed man hedrat henne, då man ville

välja henne till folkombud. Oxygens uppförande vore

oförnuftigt och borde ej främjas af den som älskade

honom så högt. Och likväl!

Aromasia fann sig i ett ytterst pinsamt

tillstånd. Hvilket beslut skulle hon fatta? Hon

kände sig oförmögen till någon sysselsättning. Hennes

ododion stod orördt sedan flera dagar. Hon tog icke

mot något besök. Hon for ej ut. Dagarne i ända

och långt in på nätterna satt hon orörlig i sin

trädgård. Det var klara och varma dagar. Endast

då och då uppsteg ett moln hvilket synbarligt

var konstgjordt. Månne det vore ett af Oxygens

tillverkning? Aromasias tankar uppgingo i molnet. De

flydde bort med detta, men återkommo ständigt. De

upplöstes med det milda regn som från molnet nedgöt

sig öfver någon åker i Telgetrakten eller på något af

de stora smultronlanden på andra sidan Rotebro. Och

likväl hade de tankarne i nästa

ögonblick åter samma innehåll. De kunde ej till

intet göras, så länge Aromasia fann sig i detta

tillstånd. De voro naturliga alster af den strid som

rasade inom henne, striden mellan kärleken och hennes

värdighet som kvinna, som människa.

IX.

Under Skagerrak.

Det var ett rörligt lif på Stora Hafsgatan i

Göteborg. Gatan sträckte sig i oöfverskådlig längd

från de yttersta klipporna vester om den ursprungliga

staden till långt bort om Gullbärgsvassen och var

anlagd dels på klippgrund, dels på pålar, öfver alt

bygd med ståtliga hus af tolf och femton våningars

höjd. De nedre tio eller tolf våningarne voro

upptagna af handels- och bankkontor, de återstående

inredda till praktfulla boningsrum, i hvilka handelns

furstar och furstinnor samt alla deras ämbets- och

tjänstemän af båda könen på lediga stunder njöto

det tillvarelsens behag som deras idoga arbete

skänkte dem.

På de långa gallerierna utanför husen lossades

och lastades stora och små luftfordon. Det var ett

hissande och halande, ett stufvande och urplockande,

ett skrik och ett buller som till och med i denna

rörliga och bullrande tid, så olik mot forna dagars

stillhet och tystnad, kunde hafva gjort hvilken

annan som hälst än en göteborgare yr i hufvudet. Men

göteborgarne hade starka och genom en synnerligt

ändamålsenlig uppfostran väl inredda hufvud. Hvar

och en skötte sin uppgift utan att låta störa sig af

bullret från grannarnes verksamhet.

Inne på kontoren surrade det ej mycket mindre. Där

voro de många skrifmaskinerna i oupphörlig

sysselsättning, riktade och matade af kontorsherrarne och

damerna, ständigt svarande på nyss ingångna uppdrag,

frågor och framställningar af tusen slag, utskrifvande

nya beställningar, uppkastande nya förslag, i ständig

förbindelse med jordens alla trakter.

I hvarje ögonblick gåfvo de många telefonledningarne

som funnos i hvarje våning och hvilka voro af ett helt

annat slag än forntidens små försök i den vägen till

känna, att husets affärsvänner på aflägsna trakter

önskade ett muntligt samtal. De talande kontoristerne,

hvilka icke hade någon befattning med skrifmaskinerne,

inläto sig genast i dessa samtal och redogjorde för

dem nästan samtidigt för hufvudmännen på stället. På

det sättet afslöts månget köp ögonblickligt, fastän

hundratals mil skilde köparen från säljaren. I nästa

ögonblick »effektuerades ordern». Något uppskof kom

aldrig i fråga.

»Tsi-ho-ka-ka-lo i Peking frågar, om han med särskild

luftlägenhet kan få sig tillsända några prof af våra

halländska stenkol,» tillkännagaf en af kontoristerne

på det stora Vest-Ost-Nordbolagets kontor och vände

sig till en af dem som för det året ledde bolagets

förrättningar.

»Prof kan han få», förklarade den tillfrågade, »men säg

vår kinesiske vän, att som våra halländska kol äro de

förnämste på verldsmarknaden, så kunna vi ej släppa

dem till samma pris som de gamla skånska kolen.»

Det var också hvad kontoristen genast gaf till

känna för vännen i Peking, hvilken då begärde femton

minuters betänketid och först därefter bekräftade

sin anhållan om profs öfversändande.

»Det torde vara bäst att göra i ordning en större

sändning,» menade hufvudmannen, »ty i morgon eller öfvermorgon

kommer nog ett stort uppdrag från Peking.»

»Huset Van Idenskourkeen i Batavia, frågar om vi

vilja skicka dit en laddning af vårt Hisingskaffe,»

tillkännagaf en annan af de talande kontoristerne. »I

Batavia tyckes man tro, att Hisingen ännu icke har

annat än kaffeodlingar, och man vill visst försöka

att på Java plantera svensk vara för att se om öns

gamla kaffealster icke kunde å nyo upplifvas.»

»Hvem dricker kaffe i vår tid!» utropade en af

hufvudmännen. »De där gamla holländarne äro ett par

hundra år efter oss.»

»Don Ranudo i Lima begär upplysning om huset Schirting

& C:o i Mark.»

»Nihilistskoj i Kasan ber om vår bemedling hos det

stora bolaget Moneysons and Moneysons i Topeca.»

Så kom det ena budskapet efter det andra, de

flästa muntliga, men också ett stort antal med

telegraftecken samt ej få skriftliga. Kontorister

och maskiner voro i oafbruten verksamhet. I de inre

kontorsrummen surrade beräkningsmaskinerna i jämn

takt, och bokföringsmaskinerna öfverflyttade den

ena posten efter den andra ur journalen och reskontran

in i den stora hufvudboken. Hvarje person och hvarje

maskin gjorde sitt särskilda arbete, de förra lika

noggrant som de senare, de senare lika själfständigt

som de förra.

Och samma verksamhet fann man på hvarje kontor i

hvarje hus längs hela Stora Hafsgatan och på alla

andra gator i den stora staden, långt bort till det

forna Mölndal och långt ut på det gamla Hisingen.

Tre gånger om dagen hölls börs i kristallbörspalatset

på Stora Otterhällan, en praktbyggnad som i ädla

former kunde mäta sig med forntidens stoltaste

byggnadsverk och där alt var så ljust och genomskinligt,

att det tycktes som kunde icke någon svekfull

förrättning där finna inträde utan att genast

genomskådas. Palatset var så stort och så klart

skinande, att det syntes på många mils omkrets och

ständigt var de göteborgska luftskepparnes osvikliga

landmärke.

Hvarje börsstunds början gafs till känna genom

ringning i de stora klockor som börsen fått ärfva

från den forna domkyrkan, en mindre smakfull byggnad

som nedrifvits redan för ett par hundra år sedan.

Den tredje börsstunden var förfluten, och arbetet

på kontoren i det närmaste för den dagen afslutadt,

då en af hufvudmännen på Vest-Ost-Nord-bolagets

kontor frågade någon af medarbetarne, huru de ämnade

använda aftonen.

De flästa förklarade, att de skulle deltaga i de

valmöten som åter voro utlysta. Det vore nu ej lång

tid kvar till det partiela val, vid hvilket ombud

för Majornas tredje rote skulle utses, och man finge

icke försumma sig.

Några af de kvinliga medarbetarne sade, att de som

vanligt ville tillbringa aftonen i sina familjer. Det

husliga lifvet vore för dem alltid kärt. De ansågo

sig likväl böra, hvar och en med sin man, först åt

minstone någon ögonblick infinna sig vid ett valmöte.

»Men jag ämnar göra ett besök i Okeanos’ trädgårdar,»

sade hufvudmannen. »Vill ingen följa mig dit? Har

ni icke sett hvad annonskompaniets telegraftaflor i

dag förkunnat? Det är stor fest hos Okeanos.»

»Jo, det är sant,» inföll en af kontoristerne. »I

stora Psykäonpalatset, vill jag minnas.»

»Ja, det är en afrikansk konstnär, en längs

Medelhafvets hela södra kust ryktbar psykiker,

som uppträder där. Det är något nytt som man måste

erfara. Dagen

har också varit ganska het, och det kan väl behöfvas

att friska upp sig med en liten utflygt ned i

Skagerrak.»

De så kallade Okeanos’ trädgårdar voro en

förlustelseort under hafsbotten, strax vester

om Pater-Noster-skären. På dessa skär var ett

skjutsställe för undervattenståget hvilket genom

lufttrycksmaskin sattes i gång och sköts med

ögonblicklig hastighet ned till Skagerraks botten,

under hvilken man, tack vare de nyaste uppfinningarne

inom dykeriet och undervattensvetenskapen, lyckats

anlägga en storartad trädgård.

Trädgård var visserligen ett oegentligt namn, ty några

sådana träd som på jordytan fann man icke där, men

man träffade en med hafsväxter och snäckor praktfullt

utstyrd plats hvilken upplystes af vattensolar,

förfärdigade af samma lysämne som nu mer användes

till upplysning af platser och enskilda boningar

ofvan jord.

Ett underverk, skulle man hafva sagt kanske ännu i

medlet af i fråga varande århundrade. En ganska nätt

inrättning, sade man år 2378, och fann det ingalunda

besynnerligt att en vacker sommarafton låta skjutsa

sig ned på eller rättare under hafsbotten för att

där roa sig en stund efter dagens mödor.

När kontorsarbetet var slutadt, steg man upp på sin

luftvelociped och styrde kurs ut åt skärgården. Det

var ej, som i forna dagar, brukligt att »familjen

låg på landet,» under det familjefadren trälade

i staden eller att äfven den senare »vistades på

sommarnöje» och lät sina tjänare arbeta mot en futtig

ersättning. På 2300-talet arbetade alla som hade

kraft att arbeta, alla som hunnit öfver femton år,

och under den åldern sysselsattes barnen med ej blott

lekar och skolundervisning, utan äfven med efter

deras år lämpadt arbete på annat sätt. Men hvarje

morgon tog man, i fall väderleken ej vore alt för

ogynsam, stark kroppsrörelse i fria luften, och det så

högt upp i luften som möjligt. Man for åt minstone på

velociped. De sinrikt sammansatta luftvelocipederna

tjänte ej blott att fortskaffa sig skyndsammare och

säkrare än förr, utan äfven att gifva en utmärkt

kroppsrörelse. Skickliga velocipedryttare kastade

också boll i luften, fäktade och uppförde lekar som

kunde jämföras med de gamla tornerspelen. Kappridt

på luftvelociped hade redan länge varit i bruk, och i

Göteborg kunde man få se sådana kappridter hvar enda

morgon, högt öfver Stora Hafsgatan.

Efter en eller ett par timmars rörelse i fria luften,

gjorde man dagens första måltid och därpå börjades

arbetet. Midt på dagen under sommaren tog man sig

ett hafsbad, hvarpå följde en lätt måltid. Efter

slutadt dagsvärf och sedan hufvudmåltiden för dygnet

var intagen, for flertalet af Göteborgs invånare under

den vackra årstiden upp åt Trollhättan -- det gick på

en liten stund -- eller bort till Wenern eller hälst ut

åt skärgården. I förstaden Marstrand fans ett stort

»sanatorium» för hafs- och luftbad, men det nytjades

endast af sjuklingar. Den gamla »badsocieteten» och

forntidens granna »badsocietetstoiletter» lefde blott

i ett svagt minne från länge sedan försvunna dagar.

Okeanos’ trädgårdar voro gräfda under hafsbottnen.

De voro, som sagdt, upplysta af de klart strålande

hafssolarne, men också ganska luftiga. Det stora

bolaget för temperaturreglering, hvilket på många

ställen, i synhet i Stockholm, Mjölby, Göteborg

och andra stora städer, sörjde för uppvärmande

af offentliga och enskilda byggnader samt för afkylande

under den varma årstiden, hade i dessa

underhafsträdgårdar genom sinrikt uttänkta och

omsorgsfullt arbetade rörledningar inledt en lagom

varm luft, hvilken oupphörligt ombyttes och kändes

lika angenäm som luften öfver hafsytan.

Hvad kunde således vara behagligare än ett par

timmar under hafsbotten? Liksom man i gamla tider

gick ut till Lorensberg, for man nu till Okeanos’

trädgårdar. Där trängdes hvarje sommarafton en

lefnadsglad skara. Där hade man förlustelseställen

af många slag. På dansbanorna svängde muntra par,

utan fornmusik, det är sant, men deras steg och hopp

lifvades af en särskild dansmekanik, hvilken ersatte

tonerna och på samma gång förekom trötthet hos de

dansande. I förfriskningssalarne, som glänste af

en lika stark som för ögonen välgörande upplysning,

samlades man omkring de af musslor och snäckor

praktfullt sammansatta borden, förtärde möjligtvis ett

och annat ostron, hvilket ögonblicket förut skördats

på stället, men njöt vanligtvis ej annat än kolsyradt

hafsvatten eller en bit hafsalgspastej. Det slägte

som drack punsch och toddy samt åt smörgåsar hade

länge sedan försvunnit från jorden, bortryckt af den

kroniska magkatarren, hvilken visade sig i synnerhet

på adertonhundratalet och utbredde sig som allmän

farsot under det århundradets sista fjärdedel.

Ett skådespelshus fans äfven hos Okeanos. Man uppförde

där likväl blott mindre maskinstycken, men hoppades

kunna utveckla den sceniska konsten så långt, att

stycken äfven af större betydelse kunde där gifvas

och med ett maskineri som ej vore mycket underlägset

de teatrar hvilka funnos i själfva staden. Svårt

var det likväl att täfla med den store Handels- och

Luftfartsteatern hvilken hade sitt palats på det ställe,

där rådhuset och den gamla börsen stått, omfattande

hela det forna torget med det område som i forntiden

upptagits af Torggatan och en del af Östra Hamngatan. Den

teatern var kanske den förnämsta i hela Skandinavien,

att ej säga i hela norra Europa och Asien. Han hade

ett maskineri af tio tusen hästars kraft. Något

sådant kunde skådespelshuset i Okeanos trädgårdar

ej åstadkomma, men så var det också blott en lätt

sommarteater.

Det som på senare tiden mest lockat folk till

underhafsträdgårdarne var ett i en af dem uppfördt

nytt palats, kalladt Psykäon. Dit strömmade den

talrikaste mängden af lustfarare, och där var

den största trängseln. Så var det också i fråga

varande afton. Under det allmänheten väntade på

föreställningens början, sysselsatte man sig med

dagens krönika, förtäljde hvad man hört här och där i

staden, pratade politik, konst och hvardagsfilosofi,

granskade sin nästas handlingar, uttryckte sina

farhågor eller förhoppningar i allmänna och enskilda

frågor, alldeles som för tre hundra år sedan och

för fem hundra och för tusen och så länge mänskliga

samhällen funnits. Människoslägtet går fram åt i alt,

men människosinnet och människohjärtat äro likväl

altid de samma.

»Hvem är den där herrn med det långa håret?» frågade

ett fruntimmer utanför Psykäonpalatset och visade på

en ung man hvilken stannat i hennes granskap.

»Jag känner honom ej,» svarade den tillfrågade. »Han

ser dyster ut.»

»Hans hår är för långt,» förklarade det första fruntimret.

»Kära ni, det är det nyaste bruket. Så har man det i Stockholm.»

»I Stockholm! Vi må väl aldrig nu mer behöfva taga

våra seder och bruk från det hållet. Det är icke

vackert, säger jag, att ha så långt hår. För öfrigt

ser han rätt bra ut.»

»Nå, verkligen! Är det icke fru

Skarpman-Stormfågel? Hon der med gröna slöjan! Hon är

mycket med i Stockholmsverlden. Jag gjorde hennes

bekantskap, då jag i fjol stannade så länge där

uppe. Utmärkt fruntimmer!»

»Det är möjligt, men Göteborg må väl ha lika utmärkta,

mycket utmärktare, vågar jag tro. Göteborg är

hufvudstaden. Det torde få tagas i betraktande.»

»Visserligen, men ... Hvad är det?»

Det vardt en uppståndelse bland mängden. Allas

blickar riktades mot de telegraftaflor som funnos

äfven under hafsbotten och hvilka flera gånger i

timmen med brinnande bokstäfver förkunnade de nyaste

tilldragelserna på jordytan. Nu tillkännagaf denna

eldskrift, att den kinesiska luftflottan nalkats

Kaliforniens kuster, men där på ett så verksamt sätt

mottagits af de med luftsprutor bestyckade amerikanska

strandbatterierna, att hela flottan skingrats och

till större delen förstörts.

»Det var just hvad jag nyss sade,» utropade en af

tjänstemännen på Stamp-aktiebanken. »Ingenting kan

stå emot de amerikanska luftsprutorna, sade jag. Jag

såg dem i verksamhet, när jag i förra veckan gjorde

en utflygt öfver Atlanten. En enda spruta blåste på

försök om kull luftobservatorium vid Michigansjön.»

»Sådana sprutor börjar man göra äfven hos oss,»

sade en herre som hört banktjänstemannens ord,

»åt minstone af det mindre slaget, sådana som kunna

ersätta blåst, när landtbruksingeniörerne finna lugnt

väder ogynsamt för åkerbruket.»

»Så--å, det har jag icke förr hört,» förklarade en

medlem af det stora Hvete-utskeppningsbolaget som

själf hade vidsträckta åkerfält på de forna Svältorna.

»Jo, det kan jag försäkra er. Det är jag som

infört uppfinningen i Skandinavien. Får jag lof att

lemna er mitt adresskort?»

»Ah, ni är Oxygen Warm-Blasius!» utropade bankmannen,

sedan han kastat en blick på kortet. »Således en af

riksdagskandidaterne i Majorna.»

»Nu kan jag upplysa er hvem den där dystre mannen

med det långa håret är,» hviskade ett af de ofvan

nämda fruntimren till sin granne. »Det är den bekante

vädertillverkaren Warm-Blasius.»

»Om jag tillhörde den valkretsen, skulle jag

fordra, att han läte klippa sitt hår,» förklarade det

andra fruntimret. »Vi behöfva inga riksdagsmän med

Stockholmsutstyrsel.»

»God dag, fru Skarpman lilla! Huru står det till? Ett

sådant här förlustelseställe har man inte i Östersjön,

skulle jag tro. Ni arbetar för vårt riksdagsval,

har jag hört. För min del tror jag, att fröken Ozodes

har största utsigten.»

»Visst icke!» förklarade fru Skarpman-Stormfågel

med mycken säkerhet. »Är ni bland de väljande?»

»Nej, jag hör till Pusterviks valkrets.»

»Men ni har kanske bekanta och inflytande i

Majorna. Jag ber er förorda Warm-Blasius, ty jag

skall säga, er, att ...»

Fortsättningen hviskades i örat på göteborgsdamen,

hvarefter fru Skarpman-Stormfågel hastigt tog

afsked och blandade sig i en annan grupp, där

riksdagsvalet högljudt afhandlades. I denna grupp

syntes Apollonides och ej långt från honom fröken

Rosendoft som med ljufva blickar sökte fängsla

skaldens uppmärksamhet. Flera andra stockholmsbor

tycktes utgöra fröken Rosendofts sällskap.

Under det fru Skarpman-Stormfågel värfvade röster

för Oxygen, var Apollonides fortfarande verksam för

Aromasias val. Många andra af gästerna i Okeanos

trädgårdar voro sysselsatta på samma sätt. På den

tiden lät man icke nöjet hindra de allvarsamma

angelägenheterna. Den enskilda eller offentliga

fördelen glömdes aldrig.

Oxygen glömde ej häller, att han kommit till Göteborg

för att själf verka för sin kandidatur, uppträda på

valmötena, aflägga sin trosbekännelse, samtala med

de väljande, försäkra dem om sin duglighet, sina goda

afsigter, sin fosterlandskänsla, sin oöfvervinnerliga

förkärlek för Majornas tredje rote och för Göteborgs

hela samhälle, för handel och luftfart och bankväsende

samt framsteg i alla möjliga riktningar.

Hans beslut var nu oåterkalleligen fattadt och

fullständigt stadfäst. Aromasia älskade han lika

brinnande, men han led af denna kärlek. Han

led synerligen af tanken på att Apollonides,

den oefterrättlige forntidssvärmaren, skulle

ytterligare ställa sig in hos den unga konstnärinnan

och genom sina ansträngningar för hennes inväljande

i folkförsamlingen göra sig ännu mer omtyckt af

henne. På sin sida ville han visa henne, att kärleken

icke hindrade honom från att uppträda som hennes

offentlige medtäflare. Framför alt måste han hindra

hennes val för att därmed också hindra henne att

vistas i Apollonides närhet. Om han också fortfarande

sökte inbilla sig själf, att det vore återgångspartiet

han ville motarbeta samt att han endast af den orsaken

uppträdt som Aromasias medtäflare, kunde man likväl,

då han trodde sig vara obemärkt, ofta höra honom utropa:

»Apollonides är poet-maskinist vid riksdagen och

kan såsom sådan ej ofta lefva i Aromasias granskap,

men just därför arbetar han på att draga Aromasia till

Göteborg. Det är hans afsigt, men jag har genomskådat

honom och skall göra afsigten om intet.»

Det var det samma som fröken Rosendoft tänkt. Hon

ville förödmjuka Aromasia och draga Apollonides ur

dennas trollkrets. Kunde skalden blott ryckas från det

farliga granskapet, skulle han nog få ögonen öppna för

den sällhet som väntade honom. Och hennes väninna, fru

Skarpman-Stormfågel, ville gärna hjälpa henne, om icke

blott för vänskapens skull, dock för att få leda en

intrig, något som var den verksamma, men för öfrigt

ej tillräckligt sysselsatta kvinnans starka sida.

Fru Skarpman-Stormfågel hade ett godt hufvud och

förstod sig på invecklade anläggningar. Hon var

ihärdig och oförtruten, men hade fått en något

föråldrad uppfostran, hvilken ej heller afhjälpts

af hennes giftermål. Under mannens lifstid hade hon

hindrats från alt som kunde väcka hennes håg att tänka

på det stora och allvarliga i verlden. Det var något

som hennes man sade vara förbehållet för honom själf,

under det hon hänvisades uteslutande till hvad som i

forntiden brukade kallas »hemmets stilla verld». Efter

mannens död sökte hon taga sin skada igen genom att

arbeta för det offentliga, såsom hon själf sade och

kanske äfven trodde, men hon kunde ej öfvervinna

följderna af de många förflutna årens onyttiga

lif och hon stannade i det lilla, odlade intrigen,

främjade skvallret samt åstadkom oreda och olycka i

alt, hvaruti hon blandade sig. Och hon blandade sig

i ganska mycket. Fru Skarpman-Stormfågel tillhörde

egentligen ett förflutet tidehvarf.

Fröken Rosendoft var visserligen ett barn af sin tid,

men hennes handlingar vägleddes endast af en stark

lidelse, och de mänskliga lidelserna äro sig altid lika,

om också alt annat skulle ändras på jorden. Hon måste

förödmjuka Aromasia, hade hon sagt, och för det

målets uppnående gjorde hon hvilka ansträngningar

som hälst. Hon såg kanske ej häller säkraste vägen

till målet, emedan lidelsen förvillade henne.

»Månne vi handla till edert bästa, då vi skilja

Aromasia och Oxygen,» hade fru Skarpman-Stormfågel

invändt vid valränkornas början. »Ju mer de aflägsnas

från hvar andra, dess lättare är ju ett närmande

mellan skalden och konstnärinnan.»

Fröken Rosendoft tyckte icke om denna närgångna

framställning och ville ingalunda, att hennes

bundsförvandt skulle se alt för mycket i hennes

kort. Hon låtsade därför icke förstå fru Skarpmans

invändning och höll fast vid den redan uppgjorda

anläggningen samt förklarade, att man i sedlighetens

intresse måste straffa fröken Ozodes för dennas

lättsinne att under profåret med Warm-Blasius öppet

visa sin tillgifvenhet för en annan.

»Huru kan den lättsinniga rättvisare straffas än

genom att den man, med hvilken hon är öppet förlofvad,

uppträder som hennes offentlige medtäflare och hindrar

henne från att intränga i folkförsamlingen?» tillade

fröken Rosendoft.

Fru Skarpman-Stormfågel lät sin invändning falla och

sade ingenting, men hon log och trodde sig klart

inse orsaken till den förälskade bundsförvandtens

handlingssätt. För denna orsak kände hon icke något

egentligt deltagande, men därför bekymrade hon

sig ej häller särdeles mycket om utgången skulle

vara lycklig eller icke för fröken Rosendoft. För

fru Skarpman-Stormfågel var det tillräckligt att

få verksamt ingripa i en intrig, hvilken kunde

hafva utseende af lifligt deltagande för det allmänna.

Därför arbetade hon ihärdigt för Oxygens val.

Men hon arbetade icke i samråd med sin

skyddsling. Hennes försök att närma sig honom

hade dittils misslyckats. Oxygen ville visst

icke hindra någon att hjälpa honom till hans

önskningars uppfyllande. Så oegennyttig var han

icke. Men hans stolthet höll honom på afstånd

från bundsförvandter, hvilkas biträde öfverraskat

honom och hvilkas bevekelsegrunder föreföllo honom

misstänkta. Först denna afton hade han gifvit vika

för fru Skarpman-Stormfågels enträget upprepade

inbjudningar och lofvat att sammanträffa med henne

i Okeanos trädgårdar. Efter föreställningens slut i

Psykäon skulle han deltaga i ett litet aftonsamkväm,

till hvilket fru Skarpman inbjudit några af deras

s. k. politiska vänner af båda könen.

En häftig susning for genom trädgårdarne. Det var

tecken att föreställningen skulle börja. Allmänheten

hade redan intagit sina platser i den stora

Psykäon-salen. De sutto där icke som åhörare eller

åskådare, ej häller som åluktare -- ordet vann burskap

redan på 2200-talet -- utan som kännare eller, för att

icke nytja ett tvetydigt ord, som förnimmare. Hvar och

en hade på hufvudet en underligt formad hjälm. Från

hjälmarne utgick ett stort antal trådar, som hade sin

föreningspunkt i ett skåp med många besynnerliga hörn

och tillvridningar, hvilket stod midt i salen.

Det var en s. k. hjärnorgel.

På denna orgel skulle nu den berömde afrikanske

psykikern gifva en föreställning.

X.

Hjärnorgeln.

»Detta är sannerligen något helt och hållet nytt

för mig,» sade Oxygen.

»Jo, jo, något dylikt har man ännu icke i Stockholm,»

yttrade en af hans göteborgsvänner, en framstående kemist.

»Jag får erkänna, att jag icke förstår meningen med

dessa hjälmar och ledningstrådar samt det där skåpet,»

förklarade Oxygen helt uppriktigt.

»Nej, det kan jag nog tro,» sade göteborgskemisten,

»men här i Göteborg äro vi fullkomligt förtrogna med

hela tillställningen. Emellertid ämnar psykikern i

afton före föreställningens början hålla ett föredrag

för att sätta dem som icke äro göteborgare in i

förhållandena. Hör nu uppmärksamt på, så kan också

ni få lära något.»

»Om hjälmarne besvära er, mina damer och herrar,»

sade psykikern på verldsspråket, »så kunna ni gärna

taga dem af och ej sätta dem på er igen förr än

föreställningen tager sin början. Jag anhåller, att ni

först med mig tänka er något till baka i historien om

de sköna konsternas utveckling. Det är nu flera hundra

år sedan man tyckte att denna utveckling hade nått sin

höjdpunkt, och likväl har den grekiska fornverldens

bildhuggarkonst lika litet som Homeros’ diktkonst,

aldrig kunnat

öfverträffas. För omkring åtta hundra år sedan hade

målarkonsten gjort utomordentliga framsteg, men längre

än på den tiden har den konstgrenen aldrig sedan

kunnat komma. Man vände sig alt mer till musiken

såsom känslans mest omedelbara och sannaste tolk,

men det dröjde ej särdeles länge förr än man nådde de

yttersta gränserna för äfven denna konst. Det nittonde

århundradets musikaliska utsväfningar dödade musiken.»

»Den där afrikanen känner sin konsthistoria,» hviskade

göteborgskemisten.

»Först sedan musiken sannolikt för alltid tystnat,

upptäckte man,» fortfor psykikern, »den egentliga

utvecklingslagen för alt hvad konst heter. Efter

det Theoros Spürenberg offentliggjort sina

odödliga undersökningar öfver det estetiska

idealets embryologi, viste man, att konstens

framsteg bero af de framsteg som stämningssinnet

gör. Ehuru man i forntiden föga eller intet kände

till det sinnet, började man likväl sedermera att

alt mer öfverlemna sig åt känslostämningar, och

detta tilltog i samma mån som hvar och en efter

en följd af verklighetsnjutningar och praktiskt

arbete drefs att söka en motvigt i idealet. Själen

tillfredsställes genom att människan öfverlemnar sig

åt dessa stämningar, och därmed har man ock uttalat

konstens mål. Konsten måste på hvarje sätt beherska de

mänskliga känslostämningarne, väcka dem och ställa dem

till freds, alt efter som omständigheterna fordra. De

medel som konsten därtill använder äro i och för

sig likgiltiga, men konstens ändamål uppnås renast

och lättast, om känslostämningarne väckas så mycket

som möjligt omedelbart. Därför står musiken konstens

mål ganska nära, emedan hon genom ljudvågorna verkar

omedelbart på hörselnerverna och därigenom på hjärnan,

utan att på något sätt behöfva

förmedling af de hjärndelar hvilkas arbete kommer såsom

tänkat till vårt medvetande.»

»Det är bra och riktigt sagdt,» utropade några unga

kontorister.

»Musikens utbildning var ett stort steg framåt,»

återtog föreläsaren efter en liten andhemtning och

några klunkar hafsvatten, »men vi veta huru illa

musiken användes och huru hon slutligen till och med

höll på att förstöra själfva hörselverktyget. Det

var då som man gick ännu ett steg längre och

åter uppväckte konsten genom att vända sig till

luktsinnet. Det har varit den närmast föregående

tidens och är ännu våra dagars omtyckta konstform,

men så kommer det sannolikt icke att blifva. Vi stå

vid ett nytt tidskifte inom konstens historia. Det

kan ej vara möjligt att åt det redan långt förut

genom nikotin och skadliga näsduksdofter fördärfvade

luktsinnet gifva den utveckling som konsten fordrar

för att mest tillfredsställande inverka på hjärnan.»

»Skulle Aromasia här hafva funnit sin verklige

besegrare?» sporde Oxygen sig själf.

»Nu torde det vara slut med den odrägliga Ozodes

storhet,» hviskade fröken Rosendoft.

»Frågan om medvetandets väsen kan naturligtvis icke,»

fortfor psykikern, »lösas annorlunda än frågan

om materiens väsen, det vill säga inom de gränser

som utstakats af den mänskliga begreppsförmågans

natur. Men medvetandet uppstår antingen omedelbart

såsom känsla i vårt inre eller förmedladt genom

våra sinnen såsom rörelse i tid och rum, och denna

senare uppfattning tillstäder ett bestämmande efter

tal och mått och en därpå grundad teori, hvilken

till atomernas rörelser återför företeelsernas

förändringar. Då man kan beräkna den materiela

hjärnmolekylens rörelse och vet, att denna följer

lagarne för den allmänna mekaniken samt att med hvarje

sådan beräknelig rörelse ett bestämdt intryck

är förenadt, eller kanske rättare sagdt därmed

sammanfaller, återstår endast att efter dess inre sida

som känsla uttyda det fysikaliska atomets rörelse.

»Detta möter nu mer inga svårigheter sedan man så

grundligt utrotat materialismens vidskepelse, hvilken

i medvetandet såg ett alster eller en yttring af

hjärnmolekylerna. Frågan finner sin lösning genom

sammanstämmandet af rörelse och känsla, i det den

senares förändringar på erfarenhetsväg härledas ur

den förras. Liksom våra sinnen gifva oss blott tecken

och bilder af tingen, men icke dessa själfva, så gifva

också hjärn- och ganglieatomerna icke känslan själf

i hennes inre form, utan en i öfverensstämmelse med

våra rum- och tidsåskådningar trogen afbildning af

henne i hennes ägen rörelse.

»Har man blott först en gång kommit till insigt om att

den eller den form af rörelsen betyder den eller den

form af känsla, den eller den molekulärkonstruktionen

betyder den eller den bestämda förnimmelsen hos

subjektet, så kan man på erfarenhetens väg uppställa

liksom en ordbok för själens hemlighetsfulla språk och

finna hvarje beräknad rörelse öfversatt med en erfaren

känsla. På det sättet är det möjligt att underkasta

rent subjektiva företeelser en objektiv undersökning

och att i mekaniska framträdanden finna och göra

iakttagelser öfver själens arbete, liksom man långt

förut i färgspectrum kunnat på optisk väg iakttaga

kemiska företeelser på aflägsna verldskroppar ... Är

detta nu fullkomligt klart för de här närvarande?»

Åhörarne försäkrade sig hafva med största nöje lyssnat

till föredraget och skyndade att uttrycka sitt starka

bifall, det vill säga, att till psykikern öfverlemna

ett stort antal fina värdepapper.

Efter denna förberedelse uppmanade psykikern de

närvarande att åter sätta hjälmarne på samt började

föreställningen. Den hjärnorgel eller psykokinet

af hvilken han begagnade sig var tillverkad af honom

själf och af en ganska fullständig sammansättning,

så att tusentals personer kunde på en gång genom

detta redskap erfara hvilka känslostämningar som

det behagade konstnären att gifva dem. Medelst

ledtrådarne, som utgingo från skåpets inre, framför

hvilket konstnären själf tog plats, och som satte

i rörelse åtskilliga klaffar och små hammare inne

i hjälmarne, kunde den som spelade på hjärnorgeln

träffa de närvarandes hufvudskålar och bearbeta dem

på det sätt, att omedelbar retning utöfvades på just

de delar af hjärnan, på hvilka psykikern önskade

inverka. En skicklig hjärnorganist kunde på detta

sätt framkalla en hel rad af väl ordnade tankar i

andras hufvud och omedelbart skapa hvilka känslor

som hälst i medelpunkten af andras medvetande.

Men liksom en stor tondiktare i forna dagar måste

själf äga höga och ädla eller glada och kvicka

tankar eller varma känslor för att genom toner kunna

inverka på sina åhörare, måste det ädla och sköna

eller det kvicka finnas i kanske ännu högre mått hos

psykikern. Detta var det första vilkoret för att en

psykokinet skulle göra god verkan. Därjemte måste

psykikern också, liksom tondiktaren i forntiden och

liksom luktkonstnären sedermera, förstå att rätt

meddela sig med allmänheten. Han måste äga noggrann

kännedom af de olika hjärndelarnes läge och betydelse

och således vara skicklig anatom på samma gång som

fullt säker frenolog. Hans konst var onekligen den

svåraste som dittills funnits på jorden,

men så var hon också den mest omedelbara och

därför den fullkomligaste. Psykikern behöfde kanske

icke ovilkorligt vara både skapande och utförande

konstnär, utan kunde möjligtvis liksom musikern och

luktisten vara endast det förra eller det senare;

men den utförande hade onekligen lättare att verka

på förnimmarne, om han själf sammansatt det stycke

som utfördes. Den konstnär som invigde Psykäon under

Skagerrak var både diktare och utförare, och det var

sina egna sammansättningar han lät förnimma.

Han började vidröra tangenterna, och genast kommo

ledtrådarne i rörelse. Han hade icke meddelat någon

förteckning öfver de stämningsstycken som skulle

utföras eller tillkännagifvit hvilka känslor han

ämnade framkalla.

»Min önskan är,» hade han sagt, »att förnimmarne

själfva göra sig reda för hvad jag föredrager.»

Fullkomlig tystnad rådde i salen. I början af

föreställningen tycktes förnimmelserna vara tämligen

svaga. Man såg på hvar andra med likgiltiga och intet

sägande blickar eller man stirrade på konstnären. Men

småningom lifvades ansigtena. Glädjen lyste ur

allas blickar, och glädjen stegrades till munterhet

som framkallade först leende, sedan småskratt och

slutligen skallande skrattsalfvor. Man skrattade

så att hela Psykäonpalatset tycktes svigta, och de

öfriga gästerna i Okeanos trädgårdar började också

skratta, fastän deras hjärnor icke mottogo någon

omedelbar inverkan från konstnärens psykokinet. Allmän

munterhet rådde på ett tämligen vidsträckt område

under Skagerraks botten.

Småningom aftog den glada känslostämningen, men

en förnimmelse af behagligt lugn utbreddes i salongen.

Lugnet öfvergick till dysterhet, och känslan af behag

byttes i svårmod. Man såg på hvar andra med sorgsna

blickar. Tårar syntes i många ögon. Från de sorgsna

känslorna öfvergick stämningen till lugn tillförsigt,

och en förnimmelse af mod och uthållig kraft fylde

sinnena.

Så växlade känslorna flera gånger, till dess de

slutligen öfvergingo i jublande fröjd, och under

allmän hänryckning stod psykikern upp från sitt

instrument och tillkännagaf, att föreställningen vore

slutad. Hjälmarne aftogos. Bifallet yttrade sig på

vanligt sätt. Hvar och en förklarade, att han aldrig

förr haft en så ren konstnjutning.

Konstnären samlade i hop de värdepapper han mottagit

och försvann ur salen.

»Men vi fingo icke veta hvad detta stycke för

hjärnorgel har för namn,» anmärkte någon.

»Namnet kan vara likgiltigt,» menade en annan. »Hvar

och en bör väl kunna tolka innehållet.»

»Det torde icke vara svårt,» inföll en tredje. »Det

var naturligtvis människolifvet som skildrades

genom omedelbar förnimmelse från konstnärens

snillrika uppfattning. Först fördes vi genom

barndomens och ungdomens fröjderika och åt alt

leende tid. Ungdomsmodet brusade fram i de skallande

skrattsalvorna. Därpå kom den mognare åldern med sitt

lugn, men också med sina sorger, med sitt mod och

sin uthålliga kraft samt ofta växlande öden till dess

hela lifvet upplöstes i jubel öfver att den jordiska

tillvaron vore lyckligt slutad.»

»Så är icke min uppfattning,» hördes en

invändning. »Något dylikt har jag icke förnummit. Det

var tydligen en skildring af kärlekens fröjder och

sorger samt slutliga hänryckning, när det älskade

föremålet ändtligen var vunnet.»

»Prat!» utropade en af de närvarande. »Den konstnär,

som i afton framkallat alla dessa omedelbara

förnimmelser i våra hjärnor, är en praktisk karl

hvilken känner sin allmänhet. Jag är viss på, att

de fläste med mig här på en kort stund genomlefvat

alla de känslor som en köpman erfar under början,

utvecklingen och afslutandet af en handelsaffär.»

»Jag tror,» hördes från annat håll, »att konstverket

har afseende på det stundande riksdagsvalet. Det

var en mästerlig skildring af valförberedelser,

valstrider, glada och ledsamma tilldragelser på

valmötena, ihärdighet i bemödanden och slutligen

jubel öfver den lyckliga utgången.»

Ännu andra utläggningar hördes, hvar och en efter

utläggarens önskningar och sinnesart. Man skrattade

åt hvar andras misslyckade förklaringar och ansåg sin

för den enda riktiga. Därför var man också mycket nöjd

med sin afton och prisade hjärnorgeln såsom konstens

högsta medel. Hufvudsaken var, att man erfarit starka

känslostämningar och därför ansåg sig hafva haft en

»högst intressant konstnjutning.»

Därmed var också hjärnorgelns lycka gjord.

»Det är omöjligt, att luktklaveret hädanefter kan

hafva någon dragningskraft,» sade fröken Rosendoft.

XI. Bollspelet på Rydbergs torg.

Det var på en lekplats midt i Göteborg, ungefär där

»exercisheden» i forntiden haft sitt läge. Göteborg

hade många sådana platser, på hvilka ungdomen samlade

sig till bollkastning, kapplöpning, brottning och

andra »manliga idrotter», såsom det fordom hette, då

blott den manliga delen af ungdomen företog sådana

öfningar. Nu mera deltogo i dem så väl flickor som

gossar, unga kvinnor och ynglingar, till och med

äldre personer af bägge könen. Sådana lekplatser

funnos i alla samhällen, så väl i städerna som

på landsbygden, och de underhöllos på statens

bekostnad. Folkförsamlingen beviljade till det

ändamålet ganska stora summor, och om meningarne

ofta voro delade i afseende på andra anslag, uppstod

aldrig någon meningsolikhet i frågan om lekplatsernas

nödvändighet. Man visste, att man icke kunde undvara

dem, ty erfarenheten hade redan i några hundra år

tillräckligt visat de fördelar de skänkte samhället.

Långt innan staten tog saken om hand, hade Göteborg

börjat anlägga sådana lekplatser, och dess föredöme

följdes, om icke så snart, dock slutligen af Stockholm

och några andra städer. Stockholms stadsfullmäktige

hade visserligen behöft ett par hundra år, innan

åsigterna hunnit riktigt mogna, men därefter arbetade

man med stor ifver på företagets utförande, och i

slutet af 2300-talet hade den gamle Mälarstaden

många och väl vårdade platser för ungdomens

lekar. Stockholmarne ansågo sina platser för fullt

ut lika goda som Göteborgs, men den senare stadens

invånare skrattade åt den åsigten.

»Med Göteborg kan ingen täfla,» hette det i detta,

liksom i alla andra fall.

Ofvan nämde plats i den skandinaviska hufvudstaden

hade namnet Rydbergs torg och var onekligen ganska

ändamålsenlig, visserligen omgifven af mycket höga

hus, men likväl, tack vare bolaget för temperatur-reglering,

tämligen luftig, sval om sommaren och

ljum vintertiden, utom på de dagar då de stora

snöbollkastningarne företogos, då luften icke fick

vara alt för mild.

Men nu var det sommar och nu njöt man af svalkan

på torget. Det var en af årets tretio fridagar,

helgdagar skulle man i forntiden hafva sagt. En

stor del af Göteborgs invånare hade gått till

stadens uppbyggelsesalar, af hvilka det fans

ett stort antal och i hvilka höllos föredrag,

motsvarande forntidens predikningar, samt där man

roade sig med samtal i allvarliga ämnen, öfverlade om

åtskilliga frågor och i allmänhet sökte förströelser

af betydelsefullare slag än de som bjödos i de

hvardagliga förlustelseställena.

Dessa tretio fridagar nytjades allmänt som

hvilodagar. Alla andra helgdagar voro för länge

sedan afskaffade. De gamle katolske annandagarne hade

indragits redan i slutet af det nittonde århundradet,

likväl icke förr än efter en ganska het strid på

då varande riksdagar. Ett par hundra år därefter

försvunno de gamle söndagarne, men som arbetaren

onekligen är i behof af en hvilodag då och då,

infördes de i fråga

varande tretio fridagarne, på hvilka vanligtvis intet

arbete företogs, ehuru det, såsom i denna berättelse

redan nämdt är, ingalunda var i lag förbjudet.

Oaktadt ett stort antal af stadens invånare infunnit

sig i uppbyggelsesalarne, stodo lekplatserna ingalunda

tomma, och Rydbergs torg var i synnerhet fyldt af

en glad och liflig ungdomsskara. Bollspelet var i

full gång.

»Hvilka äro de bägge fruntimren där på bänken?»

frågade en af spelarne sin närmaste man. »Den yngre

deltog nyss i spelet. Hon ser bra ut.»

»Det är fröken Ozodes, den kända konstnärinnan,»

svarade den tillfrågade. »Det äldre fruntimret lär

vara en slägting till henne.»

»Så! Hon har väl kommit hit för valet till

folkförsamlingen?»

»Sannolikt, men hon lär också ämna gifva konsert här.»

»På luktklaver! Det lär redan vara föråldradt. Den

nya hjärnorgeln tränger nog ut doftackorderna.»

»Det är väl ännu ej så säkert. Fröken Ozodes är en

stor konstnärinna.»

»Se så, passa på spelet!»

Bollkastarne gjorde stora ansträngningar. Det ena

vackra kastet aflöste det andra. Kroppsrörelsen

spände musklerna, färgade kinderna, tände eld

i blickarne. Skrattsalvorna, uppmuntringsropen,

lifligheten ökades ständigt. Lekplatsen bjöd på en

vacker tafla.

»Jag tror, att göteborgarne äro nästan lika raska

bollspelare som stockholmarne,» sade tant Vera.

»Det tror jag knapt,» menade Aromasia, »men roligt är

det likväl att se deras säkra kast. Jag ångrar icke,

att jag lät öfvertala mig att följa med hit.»

Tant Vera hade slutligen lyckats rycka Aromasia

ur hennes sorgsna ensamhet och förmått henne att

följa sig till Göteborg för att där gifva konsert,

men ännu icke kunnat öfvertala henne att uppträda på

den stora, allmänna valförsamling som skulle föregå

riksdagsvalet.

»På ett stort valmöte har jag icke lust att visa mig,»

sade Aromasia.

»Jag börjar tro, att Oxygen har rätt,» yttrade

den gamla, »då han skyller dig för att hysa forntida

åsigter. I våra dagar bör en kvinna ej känna motvilja

för att arbeta på sin framgång.»

»Väljer man mig, så tager jag emot valet,» förklarade

Aromasia, »men själf gör jag ingenting för att få de

flästa rösterna.»

»Så hette det också i forntiden,» invände tant

Vera. »Men det var någon gång falsk blygsamhet,

oftare kanske bara skrymteri. Vår tid borde visa

sig sannare och ärligare. Har du dess utom glömt

hvad som sannolikt är den verkliga orsaken till

Oxygens plötsliga beslut att försöka låta välja sig

i ditt ställe?»

»Glömt! Nej visst icke!» utropade Aromasia och rodnade

starkt. »Jag har själf läst det bref som ni hittade i

eder salong den natt då Oxygen öfverraskade mig med

sitt besynnerliga uppförande.»

»Och det brefvet kan ej vara till någon annan än

honom samt ej från någon annan än en person som söker

skada dig. Jag har mer än en orsak att tro, det fröken

Rosendoft är den som skrifvit brefvet, ehuru hennes

planer i det fallet synas mig obegripliga.»

»Men om Oxygen låtit förleda sig af det falska brefvet

och således handlar af svartsjuka, visar det ju, att

han verkligen älskar mig,» invände Aromasia hvilken

tycktes ännu vilja söka ursäkter för sin motkandidats

uppförande.

»Och därför vill du kanske draga dig till baka

till hans förmån?» sporde tant Vera, icke utan ett

spefullt uttryck.

»Jag drager mig ju icke till baka,» invände Aromasia;

»men på ett offentligt valmöte uppträder jag icke

mot Oxygen.»

»Hvilken dårskap! Du är sannerligen bra långt efter

din tid, min kära Aromasia.»

»Försakelse är kvinnans uppgift,» hviskade den unga

flickan.

»Hvar har du läst den satsen?» frågade tant Vera med

mycken förvåning.

»Jag läste den i en af min kära tants böcker, i ett

gammalt vördnadsvärdt arbete från adertonhundratalet.»

»Vackert vördnadsvärdt! Du kan vara säker på, att

den boken är skrifven af en karl och på en tid, då

karlarne trodde sig skapade till företräde framför

kvinnorna. Det var länge sedan man trodde på sådana

framställningar.»

»Jag har sedan läst en annan gammal bok, af en

annan författare som också lefde mer än fem hundra

år före vår tid och som hette Balzac. Han hade ett

stort namn. Han säger, att den kvinna som fogar sig i

sitt öde, som gråter och förlåter samt blott lefver i

sina minnen har den rätta kärleken, den stolta kärlek

som lefver af sin smärta och dör däraf. Många andra

författare, nästan alla på den tiden, skulle jag tro,

uttrycka sig på samma sätt.»

»Och du tror på dem?»

»Ja, jag har behof, tycker jag, att tro på deras

framställningar.»

»Då är du förlorad, min stackars Aromasia. De gamla

lefde under intryck af en falsk verldsåskådning,

med tankar och känslor som skulle hafva fördärfvat

hela mänskligheten, om icke motsatta åsigter i tid

gjort sig gällande, och en friskare vind rensat

luften. Kvinnans uppgift är icke mer än mannens

att försaka. Det borde du veta lika väl som jag.»

Bollspelarne upphäfde väldiga glädjerop. En af de

unga flickorna hade gjort ett kast som öfverträffade

alla de andra spelarnes. Samtliga erkände hennes

öfverlägsenhet, och torget återljöd af segervinnerskans lof.

»Hör du?» sade tant Vera och betraktade Aromasia

med jublande blickar. »Det var en flicka som vann

seger. Det hade väl forntidens manlige författare och

styrande viljor också funnit otillbörligt, att icke

säga oanständigt. Skulle den skickliga bollspelerskan

kanske försaka segern emedan hon är kvinna? Hennes

öga är säkert, hennes språng är lätt och fleråriga

kroppsöfningar hafva gjort hennes arm stark. Ögat är

likväl fullt ut så mildt som hos forntidens ungmör,

och armen är lika vacker. Hon har alla egenskaper

som fordras af en skicklig bollkastare. Vill du,

att hon ej skulle draga nytta af dessa fördelar,

blott för det hon icke hör till det manliga slägtet?»

»Det vill jag visst icke,» svarade Aromasia

med ifver. »Jag har ju själf nyss deltagit i

bollspelet. Man säger, att ej häller jag är så

oskicklig.»

»Nå vill du, att den skickliga bollspelerskan skall

draga sig till baka, i fall den yngling hon älskar

träder fram för att täfla?»

»Nej, men ej häller skall hon lägga sig vinn om

att försvåra ynglingens framgång.»

»Jag förstår dig icke. Du bör väl icke vika för

någon man, äfven om han vore din tillkommande

brudgum. Minst skall du göra det, om han handlar af

oädel bevekelsegrund.»

»Ja, det är Oxygens bevekelsegrund som jag icke

fattar.»

»Hm!» sade tant Vera, sedan hon några ögonblick

forskande betraktat det sorgsna uttrycket i Aromasias

anlete. »Mitt barn, du är icke den starka kvinna jag

trodde dig vara. Du vet, att Oxygen fattat en ovärdig

misstanke mot dig.»

»Det vore dock för mycket sorgligt att tro,» invände

Aromasia, »det enskilda förhållanden kunde inverka

på handlingar som borde hafva sin grund blott i

fosterlandskänsla och allvarlig håg att gagna det

allmänna.»

»Sådana inflytanden hafva funnits i alla tider och

från dem lär mänskligheten väl aldrig kunna frigöra

sig,» yttrade tant Vera eftertänksamt.

»Då äro vi ju icke bättre än våra föregångare,»

anmärkte Aromasia.

»Nej, i det fallet visst icke, men vi äro ej häller

sämre. Om förhållandet mellan man och kvinna nu mer

tyckes hafva större inflytande i det offentliga,

är det likväl icke något nytt. Vi kvinnor nödgas nu

öppet framträda, och däraf lider icke samhället. Det

inflytande som kvinnan i alla tider sökt skaffa sig

kunde fordom endast erhållas genom ränker i det tysta,

genom list och allehanda svek. Sådant sker visserligen

ännu och kommer sannolikt ständigt att ske, men det

motverkas i hög grad af den offentlighet hvilken

kastar sitt ljus äfven öfver kvinnans handlingar

... Var icke svag, mitt barn, och tro fram för alt

ej att försakelse skulle vara vårt köns uppgift.»

Aromasia tycktes icke med samma uppmärksamhet som

vanligt lyssna till den gamlas ord. Hennes blickar

voro fästa på bollkastarne som börjat ett nytt spel.

Detta tycktes i högre mått än det föregående draga

till sig den unga flickans deltagande. Riktningen

af hennes blickar följdes af tant Vera hvilken efter

någon tystnad utropade:

»Ah, det är Oxygen som blandat sig i leken! Han är

en utmärkt bollkastare. Se, med hvilken uppmärksamhet

man följer hans slag.»

Väderlekstillverkaren var skicklig i alla

kroppsöfningar och hade ofta vunnit pris på de

stockholmska lekplatserne, där man högt värderade

i synnerhet hans stora förmåga i bollspelet. Denna

dag tyckes han vilja visa sig ännu skickligare än

vanligt och gjorde verkligt förvånande kast under

medspelarnes och åskådarnes växande bifall.

»Den där Warm-Blasius är en flink karl,» sade en

åskådare.

»Lika hemmastadd i bollkastning som i att tala

på valmöten,» yttrade en annan. »Jag hörde honom i

går. Hans mekanik är verkligen förvånande.»

»Hans val är väl tämligen afgjordt.»

»Icke så helt och hållet, skulle jag tro.»

»Hvem är den där underliga skepnaden?»

»Det tyckes vara Apollonides, poet-maskinisten. Men

så han styrt ut sig!»

Apollonides hade trädt fram bland bollkastarne

och förklarat sig vilja våga en dust med själfva

Oxygen hvilken tycktes vara den skickligaste af alla

spelarne. För att skilja sig från alla andra, hade

han klädt sig i en drägt som måste väcka uppseende

och hvilken han låtit

förfärdiga efter några gamla teckningar som sannolikt

voro af flera århundradens ålder.

Han bar en tätt åtsittande rock af svart färg hvilken

var tvärt afskuren framtill, under det långa skört

nedföllo från ryggen och kyste knävecken. Benkläderna

voro lika tätt åtsittande och gingo ända ned till

fotknölarne.

»Kan man tänka sig en obekvämare drägt!» hördes från

flera håll i folkmängden.

»Och i den utrustningen ämnar han spela boll! Det är

ju galenskap.»

Skaldens hals var omlindad af ett stycke hvitt tyg

och på hufvudet bar han en hög, svart, glänsande

cylinder hvilken väckte mycken munterhet.

»Jag har sett den där drägten på teatern,» anmärkte

någon, »men icke kunde jag tro, att en förnuftig

människa ville uppträda så där offentligt.»

»Det är hvad man för fem hundra år sedan kallade en

sällskapsdrägt,» förklarade en fornforskare. »Sådana

där plagg nytjades länge nog af våra förfäder, innan

de lärde sig inse både det löjliga och obekväma i

den utrustningen.»

Apollonides tycktes emellertid vara helt stolt öfver

sin klädsel och finna nöje i den uppmärksamhet

han väckte. Det var svårt på den tiden att väcka

uppseende. Likheten i kläder hade följt med likheten

i samhällsställning, och ingen tänkte gärna på att i

det yttre skilja sig från alla andra. Det var endast

den som gjorde de mesta uppfinningarne och i synnerhet

den som uttänkt nya medel till allmän förkofran och

framåtskridande som kunde få folk att tala om sig

och att särskildt betrakta sig. Visade uppfinningen

sig vara mindre användbar,

var det snart åter slut med den uppmärksamhet som

uppfinnaren väckt.

Men att styra ut sig så där som Apollonides nu gjort

kunde endast väcka löje. Det tycktes dock föga bekymra

honom. Han syntes tvärt om smickrad af det skratt han

hörde, då han gick omkring bland folket och lyfte på

sin höga hufvudbonad för att hälsa på sina bekanta.

»De veta icke hvad en sådan drägt uträttat i forna

dagar,» sade han, då han stannade framför tant Vera

och Aromasia, gjorde en djup bugning, blottade sitt

hufvud och under de omkringståendes skrattsalvor

sänkte hufvudbonaden ned åt marken.

Han förmodade, att den sköna Aromasia icke ville neka

honom att vara hennes riddare och att till hennes

ära våga en täflan med bollspelets förnämste kämpe.

»Aromasia skulle nog våga själf inlåta sig i en sådan

täflan,» förklarade det gamla fruntimret, men den unga

konstnärinnan smålog endast utan att yttra något.

»Det där har ingen betydelse i vår tid,» fortfor tant

Vera. »Nu för kvinnan själf sin talan och utkämpar

själf sin strid.»

»Vår svärmiske poet-maskinist har ingen kunskap i

historien,» sade fornforskaren som hört Apollonides

framställning. »Han kläder sig som en sällskapsman för

fem hundra år sedan, men vill handla som en riddare

för mer än tusen år till baka.»

Apollonides lät icke några anmärkningar inverka på

sig. Han tog Aromasias tystnad för bifall, gjorde en

ännu djupare bugning, sänkte sin hufvudbonad ännu

närmare marken och trädde därefter fram midt på

torget, utropande:

»För den sköna Aromasia slår jag min boll och

manar ut den bollkastare som senast visat sig vara

den skickligaste.»

Oxygen betraktade honom med harmsna blickar, men

tycktes slutligen finna uppträdet löjligt och antog

skrattande utmaningen.

»Poeten är lika djärf som löjlig,» hette det

bland mängden, men så ordnades platserna för de bägge

motståndarne, och täflingen började.

Apollonides var icke oskicklig i bollkastning, och

ehuru den obekväma drägten synbarligen besvärade

honom, höll han sig likväl länge i jämnhöjd med

sin starke motståndare. Man tillropade honom många

uppmuntringar och bifallsord och hade nästan glömt

hans första löjliga framträdande.

Aromasia följde spelet med stor uppmärksamhet och

hörde ej på sin gamla fränkas många anmärkningar

öfver Apollonides opassande uppförande. När hennes

riddare gjorde ett vackert kast, tycktes hennes

blickar tillvinka honom ett tacksamt bifall, men när

motståndaren slog ett ännu vackrare, lyste hennes

blickar ej mindre uppmuntrande.

»För hvem känner hon egentligen deltagande?» sade

den gamla för sig själf. »Åt hvem önskar hon

segern? ... Sannerligen jag förstår henne.»

Apollonides hand började mattas. Den trånga drägten

nekade honom ytterligare ansträngningar. Hans kast

voro alt kraftlösare och förfelade målet. Han hörde ej

mer några bifallsrop från de kringstående, ej häller

någon uppmuntran. Bifallet och uppmuntran tillföllo

hans motståndare ensam.

Slutligen höjdes ett väldigt fröjderop, Oxygen hade

fullständigt besegrat sin medtäflare.

»Lefve Warm-Blasius!» skallade det öfver torget.

Åt Apollonides skrattade man nu åter. Man skrattade

alldeles häjdlöst, då man såg huru illa tilltygad

hans drägt var. Den åtsittande rocken hade spruckit

i nästan alla sömmar och hängde i trasor. Det ena

skörtet var afrifvet. Benkläderna voro nästan ännu

värre tilltygade. Den höga hufvudbonaden hade fått

flera bucklor och tog sig utomordentligt löjlig

ut. Det var omöjligt att undertrycka sin skrattlust,

när man såg denna sorgliga skepnad.

»Han ser ut som en drucken slagskämpe för fem hundra

år sedan,» sade fornforskaren.

»Lefve Warm-Blasius!» skallade det åter.

»Han väljes bestämdt till riksdagsman,» sades det i

hopen. »Majornas valmän äro nästan mangrant här.»

När täflingen slutats genom ett oöfverträffligt

kast af Oxygen, tyckte tant Vera sig märka en

glädjeblixt i Aromasias ögon, men strax därefter

skyndade konstnärinnan sig fram till Apollonides,

fattade hans hand och sade några vänliga ord.

Skalden kände sig lycklig, smålog i sina trasor,

böjde sig ned och kyste Aromasias hand. Denna

artighetsbetygelse väckte ytterligare munterhet

i folkhopen.

»Har ni sett? den token kysser ett fruntimmer på

hand! Så löjligt!»

»Han måste ej vara riktigt slug.»

Aromasia drog rodnande undan sin hand, fattade tant

Veras arm och lemnade torget.

Oxygen kastade efter henne en blick som på gammalt

romanspråk skulle hafva kallats glödande. Men glöden

slocknade, och Oxygen utropade med vemod:

»Hvarför skall hon vara en sådan forntidskvinna?»

XII.

Nya aktiebolag.

»Detta kommer att göra fullständig omstörtning

i allmän och enskild hushållning,» sade en af gästerne

vid den festliga måltid som bankdirektören Giro,

tvärt emot bruket då för tiden, gaf i sin bostad,

ett af Majornas många palats.

»Det är vår bank som lemnat förskott åt alla dessa

lifsmedelsfabriker,» yttrade direktören, »och jag

är öfvertygad, att vi därmed gjort mänskligheten en

stor tjänst.»

»Å, en mycket stor,» hördes det allmänna utropet från

gästerna, af hvilka de flästa voro delägare i banken.

»Hädanefter kan man utan att ruinera sig

hålla sig åt minstone frukost hemma hos sig själf

och behöfver icke taga sin tillflygt till några

kraft-extrakt-piller.»

»Hvilken omhvälfning i familjelifvet!»

Gästerne sutto i bankdirektörens nya, för

uppfinningens pröfvande särskildt uppbygda matsal i

palatsets källarvåning, utrustad med all den prakt

som en bankman alt sedan flere århundraden kunnat

bestå sig, men som en af styresmännen för kanske

den förnämsta af de göteborgska Majornas många

bankinrättningar mer än alla andra ägde förmågan

att utveckla.

På bordet syntes några ovanligt formade kärl af ädla

metaller, och bredvid dem såg man i prydliga

skålar de enkla råämnena till middagsmåltiden. Det var

inga blodiga benknotor, intet rått kött eller några

andra ursprungsämnen hvilka äfven sedan vetenskapen

och konsten togo matlagningen om hand dock varit

oundvikliga i kökslaboratorierna. Alla de första

delarne af matlagningen voro undangjorda redan i

fabrikerna, men ej häller där behöfde man vämjas

öfver beståndsdelarne, ty alla de näringsmedel

som tillverkades i dessa fabriker voro helt och

hållet konstgjorda. I dem fans icke det ringaste af

djurverlden och lika litet af växtriket.

»Det är hit man länge sträfvat att komma,» sade Giro,

»men som ej förr än nu lyckats och visserligen ännu

behöfver i åtskilliga delar fullkomnas.»

»Men af hvilka ämnen bestå dock dessa rätter?» sporde

en af gästerna.

»Det är naturligtvis tills vidare uppfinnarnes

hemlighet,» svarade bankdirektören, »men ni kan vara

öfvertygad, att i dem finnes icke ett spår af hvad

i forntiden kallades födoämnen. Alt är konstgjordt!»

»Det är präktigt, det är storartadt, snillrikt,»

hördes det från gästerna, under det värdinnan med en

platinasked inför de närvarandes ögon blandade de

olika skålarnes innehåll, delade det på de många

metallkärlen och genom tryckning endast af sitt

lillfinger ledde till dem en galvanisk ström som inom

ett par ögonblick förrättade kokningen och stekningen,

såsom man förut skulle hafva sagt, det vill säga

fulländade tillagningen.

De sålunda tillredda rätterna framstälde en större

mångfald än hvad äfven de skickligaste köksingeniörer

ända dittils kunnat genom vanliga medel åstadkomma.

»Men hvad smakar egentligen denna rätt?» sade en gäst

och satt eftersinnande, under det han lät tungan göra

sina svängningar mot gommen.

»Det är just det som är omöjligt att säga,»

förklarade värden, »och däruti ligger det ofantligt

behagliga. För hvarje af alla dessa rätter känner man

en särskild smak, en oändlig blandning af angenäma

beståndsdelar, något förut aldrig anadt.»

»Snillrikt!» hördes åter från gästerna.

»Men huru kommer det nu att gå med de stora värdshusen?»

»De gå naturligtvis under. Så är ju verldens

gång. Det nya måste undantränga det gamla. Hvad som

ansågs förträffligt i går, förlorar i värde i dag

och är i morgon fullkomligt odugligt. Har ni några

värdshusaktier, så sälj dem genast. Jag tror att

det ännu finnes några aktier i de nya lifsmedelsfabrikerna.»

De som ej redan hade sådana aktier, skyndade sig

att anhålla om fördelen att få köpa dem, och genom

värdens vänliga tillmötesgående kunde deras anhållan

beviljas. Innan middagens slut voro alla närvarande

aktieägare i det nya företaget. Belåtenhet lyste ur

allas ögon.

Man stod upp från bordet, nästan lättare, tyckte man,

än då man börjat måltiden.

»Det är också en fördel,» anmärkte värden. »De

nya fabrikerna lemna en äfven storartad måltid

till billigare pris än den minsta gaffelfrukost

hittils, och man erfar likväl ingen obehaglig tyngd

i underlifvet, såsom förut ofta varit fallet. När

måltiden är slutad, vet man ej ens af att man

ätit. Blott det angenäma minnet stannar kvar och

förljufvar återstoden af dygnet. De gamla kalaserna

i enskilda hus kunna åter komma i bruk, men med huru

olika, huru mycket behagligare påföljd än i gamla

tider!»

»Snillrikt!» utropade gästerna ännu en gång.

»Vi lefva i framåtskridandets tidehvarf.»

»Men det säges nu åter,» yttrade en af gästerne, »att

försöken för att komma i beröring med inbyggarne på

planeten Mars nu igen förklaras omöjliga.»

»Det är bara prat, tror jag,» förklarade en

annan. »Vill man blott på fullt allvar använda

cirkulär-eterströmmar, så skall försöket nog lyckas.»

»Otvifvelaktigt!» instämde flera.

»Marsboernes kroppsbeskaffenhet känner man ju

redan, men nu gäller det att få reda på deras inre

förmögenheter, något som måste vara af ofantlig nytta

för Jordens invånare.»

»Jag har satt upp förslag till ett aktiebolag

som skall taga den saken om hand,» förklarade

bankdirektören. »Kanske herrarne och damerna skulle

vilja teckna sig som aktieägare. Bolaget kommer att

heta Cirkulär-eterströms-aktiebolaget för upptäckandet

af marsboernes sinnesförmögenheter. Jag kan tala om,

att jag redan har nästan hela summan, tusen millioner

francs, i det närmaste fulltecknad. Men jag vill altid

göra mitt bästa för att tjäna mina vänner och skaffa

er säkra papper.»

Inom få ögonblick voro alla aktierna i

cirkulär-eterströmsbolaget fulltecknade. Man kunde

ej mer komma öfver en aldrig så liten del af en

aktie. Dagen därpå noterades kursen betydligt öfver

pari, men det var blott nominielt, ty ingen ville sälja.

Direktör Giro var outtröttlig i att söka roa

sina gäster. Från källarvåningen hade han låtit

hissa upp dem på palatsets tak, där de i den milda

augustiaftonen njöto af svalkan från hafvet och af

det vackra månskenet. Värden bjöd gästerne att kasta

en blick i de stora fjärrglas som funnos uppstälda

på taket och gåfvo tillfälle att intränga i månens

inre förhållanden.

»Jag ber er, mina damer och herrar,» sade

bankdirektören, »att fästa eder uppmärksamhet

på månen.»

»Det är en värd som förstår att vara underhållande,»

sade en af gästerne, och de öfriga instämde.

»Huru stå Mån-guldgrufve-aktiebolagets aktier för

närvarande?» frågade någon.

»Mycket bra,» förklarade direktör Giro. »Man har haft

några svårigheter med guldets forsling till jorden,

och de äro ej ännu helt och hållet öfvervunna, men

sedan luftsimningskonsten nu mer för hvarje dag gör

stora framsteg och undantränger luftvelocipederne

och de gamla luftskeppen, har man ock hopp om att

några mycket stora simmaskiner kunna byggas för denna

guldforsling. Saken kan vara i ordning hvilken dag

som hälst, och den som vill draga fördel af detta

storartade företag bör icke dröja att teckna aktier.»

Det dröjde ej en fjärdedels timme förr än alla aktier

i Mån-guldgrufvebolaget voro utsålda. Aktierna i

det gamla silfververket i månen togo äfven en fart,

till hvilken man ej sett något motsvarande under de

senaste århundradena. En af Göteborgs skämttidningar,

Himmelska Bålgetingen, hade kort tid förut uttryckt

sin förvåning öfver den märkvärdiga händelsen,

att silfververksaktierna, oaktadt månytans

ringa dragningskraft, visat en förvånande stor

fallhastighet; men det skämtet fans nu, liksom så

många andra, vara utan all udd och kunde ej längre

användas, åt minstone ej förr än det hunnit omstöpas

och förses med ny brodd.

»Ni har naturligtvis besökt Okeanos? trädgårdar?»

sade bankdirektören till en af öfvermaskinisterne

inom det skandinaviska centralregeringsverket.

Dessa öfvermaskinister motsvarade forntidens expeditionschefer.

»Visst har jag varit i Okeanos? trädgårdar,»

svarade den tillfrågade. »Jag har också besökt

Psykäon och låtit sätta mig i känslostämning genom

hjärnorgeln, en förträfflig uppfinning.»

»Å ja, visserligen ännu i sin utveckling, men

öfverträffas väl snart af någon ny uppfinning,» sade

Giro. »Hvad som är mycket förträffligare, mycket mer

praktiskt, det är den nya tunneln som man ämnar bygga

från dessa trädgårdar.»

»En tunnel?»

»Ja, till att börja med en tunnel under hafvet

till Skotland. Som ni vet, har tunnelbyggandet

gjort ganska vackra framsteg på senare tid. Man

går icke nu mer till väga på det enfaldiga sätt,

som när man i forntiden bygde tunneln genom det

gamla S:t-Gotthardsbärget eller då man försökte

under engelska kanalen förena Storbritannien och

Frankrike. Sedan man nu mer lyckats med syrets

likvidifierande, kan man tränga ned i förut

otillgängliga djup af jordens inre, till och med

under den fasta jordskorpan i den flytande delen af

planetens innandöme.»

»Men huru står man ut med hettan där nere?» invände

en af gästerne.

»Hettan motverkas därigenom,» upplyste värden,

»att man leder flytande syre ned i tunneln. Genom

sin hastiga afdunstning binder syret så mycket

värme, att man utan olägenhet kan uppehålla sig

där och dess utom äger den fördelen att syret, då

det öfvergår i gasform, af sig själft erbjuder den

bästa väderväxling. Och hvad som måste vara ännu

fördelaktigare för tunnelarbetet är, att då det

flytande syret ledes ned i jordkärnans smälta massa,

stelnar denna vid beröringen, hvarigenom man

kan liksom spruta fram ett rör genom jordens

inre. Tunneln bygger sig själf på det sättet.»

»Snillrikt!» utropade gästerne.

»Mer än snillrikt,» förklarade ett par ingeniörer

som hoppades få anställning vid det nya företaget.

»Omkring syrströmmen bildar sig,» fortfor värden,

»en stel skorpa af utomordentlig hårdhet hvilken vid

förnyad insprutning får tillräcklig tjocklek för att

kunna uthärda det ofantliga trycket af jordskorpan.»

»Det där är ju ganska klart,» instämde gästerne.

»Mer än klart,» försäkrade ingeniörerne.

»Som sagdt,» tillade värden, »göra vi att börja med en

tunnel till Skotland. Men sedermera ämna vi företaga

ett mycket större arbete och under hafvet anlägga

en väg från Europa till Amerika, till och med under

Nordamerika till den gamla kaliforniska kusten. Det

varder en rätlinig tunnel som på jordytan skulle

motsvara omkring 1300 geografiska mil i en geodetisk

linie, men inne i jorden är endast kordan af segmentet

och nästan blott omkring 11 eller 1200 mil, således

en vägbesparing af bort åt ett par hundra mil. Om

man tänker sig de bägge radierna från tunnelns två

ändpunkter dragna mot jordens medelpunkt, skulle de

omfatta en vinkel af ungefär 88 grader, och således

skulle den lutning som tunnelns linie gör så väl mot

Europa som mot Amerikas vestkust vara i 44 grader,

d. v. s. att tunneln kommer att från Europa tränga

ned i jorden med 44 graders lutning och sedan gå upp

mot Amerika med 44 graders stigning.»

»Men ni sade nyss, att tunneln skulle göras

fullkomligt rätlinig,» invände en af gästerne.

»Han varder också rätlinig,» svarade värden, »och

när man talar om lutning och stigning, menas därmed

blott ett närmande och ett aflägsnande i afseende

på jordens medelpunkt, dit man naturligtvis icke

kommer. Men denna så att säga imaginära lutning

och stigning är likväl fullt tillräcklig för att

framdrifva vagnarne. Därtill behöfs ej annan kraft än

tyngdkraften. Hvilken omätlig fördel! Vagnarne rusa

först fram åt eller ned åt, om ni så vill, genom sin

egen tyngd och ju längre de komma, dess hastigare går

det, ända till dess de hinna tunnelns medelpunkt,

hvilken af alla punkter på banan ligger närmast

jordens medelpunkt och är ungefär 240 mil under

jordytan, då de genom den starka hastigheten rusa

upp åt den återstående delen af vägen, fastän mindre

hastigt, ju närmare de komma urstigningsplatsen.»

»Men luftens motståndskraft!» hördes en invändning,

»Huru skall den öfvervinnas?»

»Helt enkelt,» ljöd svaret, »genom att man gör tunneln

lufttom och stänger till med ett par ändamålsenliga

ventiler.»

»Och de resande! Huru kunna de då andas?»

»De förse sig naturligtvis alla med tillräckligt

syre. Sådant säljes på samma gång som resekortet.»

Alla vidare invändningar funnos onödiga. Saken var

klar, dagsklar. Det nya bolaget för tunneln mellan

Marstrand och skotska kusten bildades genast, och

man uppmanade bankdirektören att göra förberedelser

för bolagsverksamhetens utsträckande så snart som

möjligt, så att tunneln till Kalifornien också kunde

snart börjas.

Därpå drack man ett par glas hafsvatten och kände

sig i behaglig stämning.

»Jag fruktar för att jag måste fara hem och

se till att maskinerna i mitt departement

äro riktigt smorda», sade den ofvan nämde

öfvermaskinisten-expeditionschefen. »Vi ha konselj

i morgon. Förste trafikdirektören är

mycket noga och tål icke att ett enda kugghjul

gnisslar, när regeringsmaskineriet sättes i fart.»

»Å, drick nu ett glas vatten till,» uppmanade den

artige värden. »Maskinisterne kunna väl se till,

att allt är riktigt smordt.»

Trafikdirektören eller, som han i forntiden kallades,

konseljpresidenten eller statsministern var en

ganska sträng förman och höll tummen på ögat på

öfvermaskinisterne hvilka i sin ordning höllo efter

maskinisterne eller, som de fordom hette, kansliråden

och byråcheferne.

»Det där tycker jag är ett odrägligt byråkratiskt

maskineri,» sade bankdirektören. »Det kunde utan

tvifvel mycket förenklas.»

»Det är ganska sant,» instämde flera. »Ämbetsverkens

omorganisation har varit ett länge kändt behof.»

Öfvermaskinisten var ingalunda af den åsigten. Han

önskade ingen annan förändring än ett dyrtidstillägg

för hvarje år, hälst för hvarje halfår.

»Med de framsteg som mekaniken gjort under senare år

behöfde man väl icke,» sade bankdirektören, »hålla ett

så stort antal maskinister. För att icke tala om att

trafikdirektören har alldeles för många direktörer,

ministrar eller hvad de må heta, hvilket med vår

närvarande utvecklade riksdagsmekanik, som dock är

den egentligt verkande, är fullkomligt onödigt, så är

det ju rent afvita att för hvarje departement eller

maskinafdelning skall det finnas både öfvermaskinister

och maskinister.»

»Och smörjare dess utom!» påminde någon.

»Ja visst, smörjare dess utom!» tillade värden. »Det

är som lefde vi för fem hundra år sedan. Sådant

där måste ändras. Hvad säges väl om, att sätta hela

regeringsmekaniken på aktier?»

»Ett godt förslag!»

»Och att fullkomna maskinerna, men indraga en god del

af maskinisterne. Har man kunnat ersätta forntidens

kanslister och kanslisekreterare med bara maskiner, så

går det nog för sig att taga ännu ett steg och indraga

maskinisterne-kansliråden samt låta de nu varande

öfvermaskinisterne sköta hvar sin maskinafdelning,

möjligtvis med hjälp af smörjarne.»

»Men ett sådant där aktiebolag kan ej komma till

stånd utan riksdagens beslut.»

»Nå ja, nog finnes det något folkombud som vill

åtaga sig att kasta in det förslaget i den stora

motionsmaskinen och sedan se till att berednings-

och omröstningsmekaniken göra sin tjänst. Vi kunna

redan nu skrida till bolagets bildande. Det skadar

aldrig att bilda bolag.»

Inom tio minuter hade man bildat ett nytt aktiebolag

som hade till ändamål att söka sätta på aktier hela

regeringsmekaniken samt hvad fordom kallades de

förvaltande verken.

Man skulle nu bryta upp, men då kom Giros unge son,

en gosse på fem eller sex år, upprusande på taket

och utropade:

»Pappa, pappa, nu kan jag simma på rygg!»

»Bra, min gosse,» sade fadren med mycken

belåtenhet. »Jag har lofvat dig en uppmuntran,

så snart du gjort några ytterligare framsteg i

luftsimningskonsten, och den uppmuntran skall du

själf få bestämma. Hvad vill du ha, min pojke?»

»Om pappa ville ge mig ett par af de där fyrtio

procents obligationerna som pappa talade om i går,

skulle jag vara glad.»

»Dem skall du få. Men gå nu ned och lägg dig. Det är

långt lidet på natten.»

»Strax pappa, men först ville jag att vi skulle

sluta vår lek där nere. Vi äro sju små gossar och

flickor som ha alldeles ofantligt roligt.»

»Det gläder mig. Men hvad leka ni då?»

»Jo, vi leka en så grufligt rolig lek. Stifta

bolag, heter leken.»

»Så-å! Nå hur går det till?»

»Det är inte svårt, pappa. Det är jag som stiftar

alla bolagen, och de andra gossarne och flickorna

lemna mig sina pengar som jag lägger i min sparbössa.»

Bankdirektören kände sig rörd. Han lyfte upp sin son

och kyste honom.

»Snart skall du få komma i hjärnskolan, min pojke,» sade han.

»Är det här i Majorna?» frågade barnet.

»Nej, det är i Telge, Skandinaviens förnämsta

lärdomssäte, såsom man säger på ostkusten, ehuru

detta nog finnes i Göteborg. Men hjärnskolan är en

ny undervisningsanstalt som man upprättat i Telges

gamla rådhus. Jag har aktier i företaget och skulle

möjligtvis kunna afyttra några.»

»Att min son redan kan simma på rygg i luften är

ganska visst,» fortfor Giro och vände sig till

sällskapet, »ett prof på luftsimningskonstens stora

framtid. Jag anser, att man icke bör låta den konsten

drifva vind för våg, utan stifta ett bolag som tar

saken om hand.»

Det tyckte sällskapet också.

»Men hvad fordras till luftsimningen?» frågade någon.

»Därtill fordras först och främst,» upplyste

bankdirektören, »en simapparat som utgöres af en

platina-kiselsyre-kolväteförening, en sammansatt kropp

hvilken med ofantligt liten specifik vigt förenar

platinans egenskaper med glasets genomskinlighet och

kautschukens smidighet, men

också kan göras lika hård som denne. Det är en

kropp som kallas Kresim och som har den nyttigaste

användning i en mängd yrken. En fullständigt

genomskinlig, inuti lufttom klocka af kresim,

en s. k. luftsimgördel, håller människokroppen i

jämvigt. Framtill är denna apparat kilformig och

tjänar på samma gång till skärm mot den med stor

hastighet genomskurna luften. På sidorna hänga två

stigbyglar som tjäna till stöd för fötterna, under det

en stor på baksidan fastsatt skruf af härdad kresim

gifver kroppen en hastig rörelse fram åt, men hvars

riktning den simmande själf måste bestämma. Skrufven

skulle dock icke ensam förmå gifva denna rörelse,

om det icke funnes på apparaten en liten låda med

flytande syre som man vid mycket låg temperatur och

ofantligt tryck sammanpressat till stark förtätning

och därigenom kan användas som ett kraftförråd

af lång varaktighet ... Som sällskapet finner,

är luftsimningen något som har framtiden för sig,

något som snart kommer att göra person-luftfordonen

öfverflödiga och otvifvelaktigt skall hafva mycket

inflytande på äfven varuforslingen.»

Bolaget stiftades i största hast, och största delen

af aktierna tecknades genast.

Giro hade ännu flera aktieföretag att framställa, men

då föreslog en af gästerne, att man till undvikande

af tidsspillan skulle sätta hela framtiden på aktier.

Förslaget antogs enhälligt.

XIII.

Olyckshändelsen i Örgrytekvarteret.

Då Giro dagen efter sin stora middagsbjudning

skyndade till börskristallpalatset på Stora

Otterhällan för att bjuda ut de aktier hvilka han

själf tecknat i alla de nya företagen, mötte han

ofvan för Stigbärgsliden en god vän, en af årets

ledare af Vest-Ost-Nordbolaget. Bägge herrarne hade

stor brådska, och deras velocipeder voro nära att

stöta mot hvar andra.

»Ptro! Hvart bär det af?» ropade Giro.

»Ned till Psykäon!» svarade Vest-Ost-Nordbolagets man.

»Så här dags på dygnet?»

»Ja, jag måste beställa mig några dussin små

hjärnorglar eller hjärnspeldosor eller hvad jag

skall kalla de näpna tingestarne.»

»Gifves det små sådana också?»

»Jag har en sådan på mig just nu,» upplyste

grosshandlaren, lyfte på sin lätta hufvudbonad af

fin och mjuk ståltråd, af det slag som då allmänt

nytjades, och visade på en liten psykokinet som

satt på hjässan. Det är den nyaste uppfinningen, den

hittills funna förnämsta användningen af hjärnorgeln

till dagligt bruk. I den här lilla orgelns inre sitter

ett urverk som jag drager

upp, när jag önskar sätta mig i angenäm

stämning. Det finnes tre olika stämningsstycken i

detta instrument. Och så stjälper jag det på mitt

hufvud, och det börjar strax verka på hjärnan, utan

att jag därigenom hindras i mitt vanliga arbete. De

af psykokineten icke bearbetade delarne af hjärnan

kunna sysselsätta sig med hvad som hälst.»

»Jag förstår,» sade bankdirektören. »Det var väl

ungefär på det sättet som man i forntiden satte sig i

stämning genom att röka tobak. Det lär man också hafva

kunnat göra, utan att hindras i sina vanliga arbeten.»

»Ja, men det här är naturligtvis mycket angenämare

och inverkar icke skadligt på hälsan. Psykokineten

har dess utom den förträffliga egenskapen, att

han icke besvärar någon annan, något som tobaken

skall hafva gjort. Det är blott den som har honom

på hufvudet hvilken vet af hans närvaro. Musiken

och luktklaveret draga också med sig ofrivilliga

deltagare i njutningen. Den förra höres och det

senare luktas af alla som äro i granskapet, antingen

man vill eller icke; men psykokineten besvärar icke

någon ... Se så, nu tog den första känslostämningen

slut. Hon var ganska behaglig och jag njöt af henne

ända från kontoret och till detta ögonblick. Nu börjar

ett annat stycke låta känna sin inverkan, men det

hindrar mig icke att tala med er eller att tänka på

mina affärer. Det är blott skada, att den här lilla

psykokineten ej har flera än tre stycken. Man behöfver

omväxling, och jag måste därför köpa mig flera sådana

dosor. De säljas endast i Psykäon tills vidare; men

jag skall erbjuda psykikern att hålla hans dosor på

lager i kommission.»

»Om vi skulle sätta dem på aktier?» yttrade Giro med

vänligt tillmötesgående.

»Ett aktiebolag håller redan på att bilda sig,»

upplyste grosshandlaren.

»Och det har jag icke vetat af. Så förargligt!»

»Psykikern har själf den saken om hand. Emellertid

lär väl Aromasia Doftman-Ozodes hädan efter icke kunna

väcka särdeles stort deltagande med sitt ododion.»

»Hon väljes i morgon till medlem af folkförsamlingen.»

»Därpå tviflar jag. De flästa tidningar hafva

uttalat sig mot hennes val, bland andra det stora

stockholmsbladet Senaste Timmens Nyheter som nu

också börjat utgifva en veckoupplaga, kallad Nästa

Veckas Nyheter. Jag fick just nyss hit den upplagan,

där det står att fröken Ozodes’ val icke kunnat

genomdrifvas. Tidningen har icke kunnat taga det

ur luften.»

»Hvad bekymra vi oss om stockholmsbladen? Vi sköta oss

själfva, och Aromasia Doftman tillhör vårt samhälle,

emedan hon studerat vid vår högskola och här tagit

sin doktorsgrad. Det är Majorna som uppmanat henne

att låta välja sig, och vi skola också genomdrifva

valet. Jag har satt det på aktier. I afton har hon sin

stora konsert i en af Örgrytekvarterets festsalar. Och

nu far väl, min vän. Den förste börstimmen är redan

inne.»

»Den försakar jag för första gången på många år. Jag

måste göra upp affären med psykikern.»

De båda affärsmännen foro åt hvar sitt

håll. Bankdirektören förargade sig åt sin

försumlighet att icke hafva bildat något aktiebolag

för hjärnorglarne. Nu måste han motarbeta dem och

deras spridning.

»Jag skall visa, att luktklaveret icke är någon

föråldrad affär,» sade han, då han inträdde i

börskristallpalatset.

Han gick omkring bland sina vänner, talade om

tunlar och matsmältningsbolag och luftsimning och

ämbetsverkens ordnande med ett sparsammare maskineri,

men glömde ej häller att verka för Aromasias val samt

att uppmana alla att besöka den stora luktkonserten

i Örgrytekvarteret.

Giro hade ett mycket stort inflytande på börsen,

men där funnos äfven andra mäktiga personer af bägge

könen, och många bland dem arbetade för väljandet

af Warm-Blasius, den ryktbare vädertillverkaren,

hvilken skulle vara en heder att hafva till

ombud i folkförsamlingen. Alla andra täflande

hade för länge sedan dragit sig till baka.

På aftonen skulle ännu ett valmöte hållas, men

samtidigt gaf Aromasia den stora konserten i

Örgrytekvarteret, långt bort från stridsplatsen i

Majorna. Hon saknade icke åluktare. Många af dem som

på den vackre, värme aftonen gjorde sina lustfärder

med de vanliga fortskaffningsmedlen, sänkte sig ned

till odoratoriet, sedan de förut sträckt sin färd ända

till jordskuggans gräns för att ännu en gång skåda

solen, efter det hon för länge sedan försvunnit för

dem som höllo sig kvar på jordytan, eller ännu en gång

samma afton njuta af aftonrodnadens glödande färgspel.

Innan konserten började, var den stora salen fyld

af en väntande folkmängd. Ingen enda plats var

ledig. På utsatt klockslag trädde Aromasia fram för

allmänheten. Hon mottogs som vanligt med ett ymnigt

aktieregn. Giro visade sig i synnerhet hänryckt och

frikostig endast vid åsynen af konstnärinnan.

Hon satte sig vid sitt ododion. Om någon oro

synts i hennes anlete, när hon först trädde in i

salen, visade hon sig åter fullkomligt lugn, när hon

satt vid sitt instrument. Hon hade kanske fruktat,

att de många motståndarne till hennes val skulle i

förening med dem som svärmade för hjärnorgeln låta

henne erfara något ovanligt eller rent af fiendligt

mottagande, men dylikt märktes icke. Hon trodde sig

omgifven af endast vänner.

Efter några ögonblicks eftersinnande, tycktes

ingifvelsen komma öfver henne. Hon satte handen

till tangenterne och slog an en luktton, följd af

en annan, men redan vid den första sammandrogo sig

hennes vackra anletsdrag, och vid den andra kunde

hon ej undertrycka en stark nysning.

Hvad var orsaken till detta för henne ovanliga

utbrott? Kunde det ligga i det ämne, öfver hvilket

hon föresatt sig att fantisera denna afton? Hon

hade, efter hvad hon förklarat för tant Vera,

själf börjat tro, att Årstiderna voro ett alt för

gammalmodigt luktämne samt ångrat sig hafva spilt

tid och möda på en sådan sammansättning. Detta hade

hon ock gifvit till känna för Apollonides, då han

vid sammanträffandet i Göteborg ville till henne

öfverlemna orden till en annan »luktsonat», såsom

han på sitt gammalmodiga språk brukade uttrycka sig.

»Ingenting föråldradt mer!» utropade hon och ville

icke höra talas om skaldens nya arbete.

»Ack, hon älskar Oxygen ännu,» suckade den olycklige Apollonides.

Aromasia ville denna gång låta lukta åt minstone några

fantasidofter af ett nytt, storartadt jätte-odorat,

på hvilket hon under den senaste tiden tänkt, något

som skulle i djärfva doftsammansättningar måla den

»sociala frågan» och gifva en antydan om dennas lyckliga

lösning genom maskinernas fullkomnande. Hon hade

förtrott detta åt tant Vera just då de återvände från

bollspelet på Rydbergs torg, och den gamla väninnan

hade gillat hennes beslut. Den »sociala frågan»

hade under de senare århundradena onekligen gjort

betydande framsteg närmare sin lösning, men denna var

likväl ännu icke funnen. Hvar och en som på något

sätt därtill bidrog, vare sig på vetenskaplig väg

eller genom konstens medverkan, skulle göra sig högt

förtjent om mänskligheten.

Men Aromasia nös. Det kunde dock icke ligga i ämnet,

ty det hade hon i sin ensamhet redan pröfvat. Orsaken

måste finnas i de två första lukttonerna. Hon slog

an ännu en sådan. Då nös hon ännu våldsammare,

och alla närvarande nöso med henne. En verklig

näskramp bröt ut, så skarp var den lukt som spred

sig i salen.

Konstnärinnan fortfor att spela, men en alt

odrägligare lukt utbredde sig i rummet. Hon bleknade

och kände sig häftigt illamående. Ännu en gång

sänkte sig likväl hennes händer öfver klaffarne,

men då var det som alla onda andar sluppit lösa ur

gasens rike. Ingen mänsklig näsa förmådde uthärda

något sådant.

Allmänheten skrek, rasade och trängde till

utgångarne. Aromasia sjönk vanmäktig ned vid sidan

af sitt ododion. Ingen tycktes bekymra sig om henne

eller ens märka hennes vanmakt. Hvar och en tänkte

blott på sin egen näsa och sträfvade att så fort som

möjligt komma ut i fria luften. Det var ej nog med den

odrägliga lukten. I salen märktes ett olycksbådande

hvinande och doft buller. Man fruktade, att lysämnets

syrgas skulle, ehuru denna befann sig öfver glastaket,

komma i beröring med de ur ododiet strömmande gaserna

och frambringa

ett våldsamt utbrott som kunde förstöra hela

byggningen och döda alla de närvarande.

Det gälde således att frälsa lifvet och att

ögonblickligt komma från det farliga stället.

»Fort, fort härifrån!» skrek man, vrålade, tjöt.

Men genom den förskräckliga trängseln sökte två

personer att bana sig väg in i salen. Det var en ung

man och ett äldre fruntimmer.

»Ären I galna,» skrek man till dem och stötte dem till

baka. »Huset springer i luften.»

»Vi måste in!» ropade Apollonides och den gamla Vera.

Men folkmassan ryckte dem med sig. De måste följa

den våldsamma strömmen. Det vardt en vild flykt in

åt den inre staden. Blott få kunde komma öfver något

luftfordon och svinga sig upp öfver det farliga

stället. De flästa flydde till fots i täta massor.

De flyende hade ej hunnit längre än till Rydbergs

torg, då en förskräcklig knall hördes, och man

såg stadens starka gatulysning blekna för det alt

öfverväldigande sken som utbredde sig i luften.

»Hvilken olycka!»

»Så förskräckligt!»

Men man fortfor att fly ända bort åt den stora

ägghvitsfabriken vid f. d. Gammelport. Där stadnade

man, vände sig om och betraktade eldskenet som vitnade

om en förskräcklig brand. Det var med en känsla af

välbehag man stod och stirrade på skenet, välbehag

öfver att känna sig själf i säkerhet, och hjärnorgeln

skulle knapt kunna framkalla en så angenäm stämning.

På Dicksonsgatan hade Vera och Apollonides ändtligen

lyckats komma ur trängseln. Skalden var nog lycklig

att finna ett fordon, med hvilket han, högt öfver

de flyende massorna, förde Aromasias gamla fränka

till baka till olycksstället.

Där rasade en fruktansvärd brand. Släckningsmanskapet

var redan i full verksamhet med sina

eldkväfningssprutor och alla räddningsverktyg.

»Fram med Salamandern,» hette det.

Den Östbergska räddningsdrägten, såsom det påstods

förfärdigad efter ett fem hundra års gammalt

mönster, sattes på flere modige män hvilka utan

tvekan gåfvo sig in i den värsta elden för att se

om något vore att rädda. Men de kommo till baka

utan att hafva funnit något. Alt i byggnadens inre

var redan förstördt. Endast de yttre murarne återstodo.

Släckningsmanskapet kväfde snart de lågor

som slickade dessa ruiner.

»Aromasia är död!» klagade Apollonides i häftigt

utbrott af sin smärta.

Den gamla väninnans sorg var stum men otröstlig, tycktes det.

»Huru har alt detta tillgått?» sporde

poliskommissarien vid Öfveråsgatan och anstälde

ett skarpt förhör med de från förödelsen undsluppna

festsalstjänstemännen.

På den frågan kunde ingen svara. Alla funno det obegripligt.

»Det lär väl vara luktklaverets skuld,» förmodade en af dem.

Men luktklaveret hade aldrig förr gifvit anledning

till något dylikt. Man efterforskade hvar Aromasia

låtit förfärdiga sina doftsatser och kom till

den visshet, att en mycket känd kemist därvid

biträdt henne, men denne kemist kunde nu mer ej

påträffas. Han hade kanske omkommit på samma gång som

konstnärinnan. Man hade sett honom senast på middagen

samma dag olyckan inträffade, och han hade då varit

i fröken Rosendofts sällskap.

Nämda fröken togs i förhör, men hon kunde ej gifva

några upplysningar. Hon var i ett ganska upprördt

tillstånd.

»Det var förskräckligt,» utropade hon

oupphörligt. »Hvem hade kunnat tro det?»

Hennes fasa öfver olyckan var synbarligen uppriktig,

men den kunde synas allt för stark, då man visste

huru hon hatat Aromasia.

»Nu behöfva vi ej längre frukta för att Aromasia

skall väljas,» sade fru Skarpman-Stormfågel i förtrolig

hviskning till fröken Rosendoft.

»Nu är valet mig fullkomligt likgiltigt,» yttrade

fröken Rosendoft. »Icke kunde jag tro, att vår

tillställning skulle sluta på detta sätt. Kemisten

försäkrade mig, att han vore säker på sin sak och

att han blott skulle göra luktklaveret misstänkt

hos allmänheten samt genom en väl beräknad gasström

gifva Aromasias ansigte en blå anstrykning som det

kunde komma att behålla ett par månader. Det var ni

som rådde honom att göra satsen riktigt starkt.»

»Ni är ett sjåp, min kära Rosendoft.»

Det var alt hvad fru Skarpman-Stormfågel vidare yttrade.

XIV.

Valdagen.

Röstmaskinerne voro i full verksamhet inom alla

valkretsar, tillhörande Majornas tredje rote. De

röstande behöfde icke personligen infinna sig i

vallägenheterna. Därtill hade man naturligtvis icke

tid. Man skickade sin röst genom telefon-fonograf,

ett valsätt som då nytjats redan i flera hundra år,

men oupphörligt undergått ändringar och bättringar,

till dess man nu kunde från äfven de aflägsnaste orter

inom valkretsen ögonblickligt få sin röst meddelad

röstmaskinen, hvilka lika ögonblickligt räknade

henne till de redan afgifna och skickade summan till

centralmaskinen, från hvilken tidningarne hvar femte

minut mottogo underrättelse om valets gång och huru

många röster hvar och en af kandidaterne till den

minuten erhållit.

Dessa maskiner voro valförrättare och sköttes

inom hvarje valrum af en enda maskinist, men vid

centralmaskinen voro två maskinister anstälda. Något

misstag kunde omöjligt komma i fråga, ty maskinerne

voro af statsmaskinisterne noggrant undersökta och

därefter med statsstämpel försedda, väl skötta och

riktigt smorda.

»Huru går det med valet?» frågade fru Milde-Strängsell,

själf folkombud med stort anseende.

»Se här ha vi vår gamla Handels- och Luftfartstidning,»

svarade hr Strängsell, hennes man, en af de

kemister som biträdt den ryktbare Molekulander

att anlägga den stora ägghvitsfabriken vid

f. d. Gammelport och sedermera varit en af

grundläggarne af den ännu större fettfabriken i

Hagakvarteret. Herr Strängsell var en ryktbar kemist,

kanske den förste uppfinnaren att omedelbart ur de

mest urenkla beståndsdelar framkalla ägghvithaltiga

grundämnen, af hvilka kunde beredas ej blott bröd,

utan äfven kött samt en i allmänhet välsmakande

näring. Denna uppfinning var visserligen ännu icke

utbredd öfver hela Skandinavien, men företaget syntes

redan tryggadt, i synnerhet sedan bankdirektören Giro

tagit saken om hand och lyckats skapa ett storartadt

aktiebolag.

»Vår gamla Handels- och Luftfartstidning» sade

Strängsell, »påstår, att Aromasia Doftman-Ozodes ännu

har de flesta rösterna.»

»Men det är väl icke möjligt?» invände frun. »Hon

omkom ju i går afton.»

»Handels- och Luftfartstidningen har bestämda

underrättelser från central-röstmaskineriet, och

den tidningen låter sällan beslå sig med en oriktig

uppgift. Det är något som gått i arf hos det bladet

i mer än fem hundra år.»

»Jag läste nyss Stolta Luftblåsan,» sade fru

Milde-Strängsell, »och där uppmanas de väljande,

att icke kasta bort sina röster på en död kandidat.»

»Handels- och Luftfartstidningen har tvärt om för

några timmar sedan erinrat de väljande, att enär man

ännu ej kan vara fullt öfvertygad om fröken Ozodes?

död, så bör man ej häller underlåta att välja på

henne. Den erinran tyckes hafva gjort verkan. Det

gäller också, att visa grundlösheten i den uppgift

som redan i förra veckan stod i stockholmsbladet

Nästa Veckas Nyheter,

hvilken påstår, att fröken Ozodes ingalunda är vald

i denna vecka. Finnes det bladet hafva kommit med en

förhastad nyhet, torde dess anseende få en svår stöt.»

»Ack, min vän!» utropade frun. »Aldrig förr har jag

funnit dig hafva så dålig människokännedom. Om en

tidning i våra dagar kommer med en förhastad nyhet,

skadar det visst icke hennes anseende. Nyheten,

det är hufvudsaken. Förhastad eller icke,

det är något fullkomligt likgiltigt för

allmänheten. Tillförlitlighet och sanning behöfvas ej

mer. De ha för öfrigt aldrig behöfts. Vår Handels- och

Luftfartstidning kommer alt för mycket efter sin tid,

om hon fortfarande vill sätta det tillförlitliga och

sanna i främsta rummet ... Hör du hvad man ropar

utanför våra fönster, och ser du huru folket uppför

sig? Det är väl bästa profvet på hvad jag säger.»

Utanför fönsterna hade uppstått en stor

folkskockning, dels i luften af velocipedryttare,

dels på balkongerna och på själfva gatans

glasbanor. Man trängdes omkring några

tidningsutdelare hvilka flögo fram och till baka,

upp och ned utanför husen, sänkte sig till marken,

snuddade vid gångbanorna och åter lyfte sig till de

öfversta våningarne.

»Handels- och Luftfartstidningen!» trumpetade

somliga i sina basuner, hvilkas ljud framkallades

af velocipedmaskineriet, utan någon särskild

ansträngning af utroparen.

»Stolta Luftblåsan!» skränade andra på samma sätt.

»Nästa Veckas Nyheter!» dånade det med ännu skarpare

basunstötar.

Alla voro de lika ifriga, flaxade lika oförtrutet,

skötte utropningsmekaniken med samma skicklighet, ty

alla voro de bolagsmän i något af dessa blad. Men alla

hade icke samma framgång. Afsättningen visade sig mycket

olika. Handels- och Luftfartstidningen tycktes vinna

föga efterfrågan.

»Hon är för gammal,» hette det. »Öfver fem hundra

år! Inte kan en sådan tidning meddela något nytt.»

»Intet affärshufvud,» sade en annan; »väntar först

att få saken sanningsenligt bekräftad, innan den

omtalas i bladet. Hvilken odräglig tidsspillan!»

»Det bladet gör sig bara löjligt!»

Stolta Luftblåsan fick någon bättre afsättning, men

det var omkring säljarne af Nästa Veckas Nyheter som

de flästa tidningsköparne trängdes.

»Se, det är ett blad som är snabt i vändningarna,» sade man.

»Af det får man veta något.»

»Det springer, nej, flyger före sin tid.»

»Sådan är en tidnings uppgift.»

»Hit med Nästa Veckas Nyheter!»

»Nästa Veckas Nyheter vill jag ha!»

»Se så, kan jag inte få Nästa Veckas Nyheter!»

Och öfver alt lät det på samma sätt. Man slets

om den tidningen, och när man slitit sig till ett

exemplar, slukade man innehållet med hull och hår,

med fetstilsrubriker, corpusrader och petitnotiser.

»Aromasia Doftman-Ozodes har icke valts i Göteborg,»

stod det i bladet med stora, feta bokstäfver.

»Men det står icke, att hon vådligen omkom dagen före

valet?» anmärkte någon.

»Hvad behöfde det sättas ut? Bladet vill naturligtvis

icke vara ogranlaga.»

»Nå ja, då kan man naturligtvis icke rösta på henne.»

Det var slutet på dessa samtal.

Kemisten och hans hustru hade också köpt Nästa

Veckas Nyheter, och det i två exemplar, till

förekommande af tidsspillan. Frun läste sitt exemplar,

under det hon skötte om sina yngsta barn, mannen

sitt, medan han tänkte ut en ny förening af vatten,

luft och kolsyrad kalk, hvaraf han ämnade göra ett

nytt försök att förfärdiga välsmakande kött och bröd.

»Det är kärleken som gjort mig till födoämneskemist,»

brukade Strängsell säga, och då hans vänner frågade

honom, huru detta tillgått, upplyste han dem, att han

som älskade familjelifvet inom hus och icke tyckte om

att hvarje dag fara med sin hustru till ett värdshus,

men ej häller ville, att hon skulle genom omsorgen

om köket dragas från sina arbeten vid riksdagen, för

hvilka hon visat så stor håg och så mycken duglighet,

ansträngt sig för att upptäcka de ämnen, af hvilka

konstgjord föda kunde utdragas och som ej behöfde

någon vidare tillredning för att förtäras. Hans

ansträngningar hade lyckats och skulle sannolikt

en gång varda till nytta och välsignelse för hela

mänskligheten, om man också icke ännu förstått att

draga mycken fördel af dem utanför Göteborg som

ständigt gick i spetsen för framåtskridandet.

I trakten af den staden började man redan år 2378

tänka på att använda åkerfälten till annat ändamål

än spanmålsalstring samt fram för alt att göra sig

oafhängig af det öfriga landets hveteodling. Man

hade redan börjat till England utskeppa de konstgjorda

födoämnena af alla slag och ej blott det konstgjorda

hvetebrödet hvilket någon tid förut uppfunnits i östra

Sverige och öfver Göteborg skickats till utlandet,

dock mest endast såsom ersättning för den hafre

hvilken förr utförts till England, men hvars odling

man långt förut i hela Sverige öfvergifvit.

»Det är således kärleken som åstadkommit hela denna

omhvälfning i den allmänna hushållningen,» anmärkte någon.

»Ganska visst, och kapitalisternes företagsamhet

som sedan gjort det enskilda kärleksverket till en

allmän välsignelse.»

Men man trodde icke ännu i det öfriga Skandinavien

mycket på de stora uppfinningarne i Göteborg. Ännu

fortforo landtbruksingeniörerne att odla jorden för

att, med väderleksfabrikernas hjälp, framkalla rika

skördar, och ännu betade ofantliga boskapshjordar på

de vidsträckta norrländska ängarne.

»Det kommer en tid, då alt detta skall hafva undergått

fullkomlig förändring,» sade man i Göteborg, men i

Stockholm ville man ännu ej höra talas därom.

»Göteborgarne tro sig om att kunna omskapa hela

jorden,» sade man i Stockholm och skakade på hufvudet.

»Vi äro praktiska,» sade göteborgarne.

»Och vi sätta praktiken på aktier,» sade bankdirektören Giro.

Men på valdagen läste hr och fru Strängsell Nästa

Veckas Nyheter, under det de äfven öfverlemnade sig åt

ofvan nämnda sysselsättningar. Mannen hade förklarat

sig vilja uppfinna något medel, hvarigenom hustrun

kunde befrias från äfven barnens skötsel, men om

något sådant hade frun ingalunda velat höra talas.

»Mina barn sköter jag själf,» hade hon med bestämdhet

tillkännagifvit. »Vår tids kvinnor må väl kunna visa,

att hemmet icke, såsom man i forntiden påstod, skall

lida af att husmodern har ett yrke eller ägnar

sig åt offentliga värf. Indelas blott tiden rätt,

så hinner kvinnan med bägge delarne, och har hon

blott erforderliga kunskaper samt en allvarlig vilja,

så kan hon

verka både i det offentliga och det enskilda.

Samhället borde vara i behof af bägge delarne.»

Praktiskt visade hon, att åsigten vore fullkomligt

riktig. Så påstå åt minstone många författare från

2300-talet.

»Hm, Nästa Veckas Nyheter tror jag icke på,» sade

husfadern, sedan han läst bladet.

»Icke jag häller,» yttrade husmodern.

Det var sällan dessa makar voro af olika åsigt, och

likväl voro de bägge ganska själfständiga, med hvar

sin fullt utpräglade personlighet.

»Men det är andra som rätta sig efter det

bladet,» tillade frun. »Nu skall jag fara till

statsutskottet. Jag måste passa på, ty det är icke

omöjligt, att den stora statsregleringsmaskinen

redan i dag skall sättas i verksamhet.»

Det dröjde ej lång stund, förr än

central-omröstningsmaskinen hade uppsamlat alla

rösterna. Endast få af de röstägande, det vill säga

af alla inom Majornas tredje rote boende män och

kvinnor af fylda tjugo år, hade icke fullgjort

sin skyldighet. Hvar och en som underlåtit att

uppfylla denna skyldighet botfäldes genast till

ett ganska stort belopp. Man var sträng i det

afseendet och tillät icke någon att undandraga sig

fullgörandet af sina medborgerliga pligter. Men så

hade man också, såsom vi sett, gjort alt för att

underlätta detta fullgörande.

Oxygen Warm-Blasius, väderlekstillverkare, är vald.

Det var hvad som lästes öfver alt i staden på de

många telegraftaflorna, och underrättelsen spreds

ögonblickligt öfver hela Skandinavien, ty öfver alt

var man på den tiden angelägen att få veta utgången

af ett val till folkförsamlingen.

I Göteborg var deltagandet naturligtvis lifligast.

Utgången borde visserligen icke hafva varit

öfverraskande. Äfven om Aromasia ännu varit i

lifvet, hade hon likväl själf gjort så föga för sitt

väljande, att man ej kunde hafva förvånats öfver

det ringa antal röster hon erhållit. Man var icke

van vid en sådan liknöjdhet eller, för att nämna

saken med i riksdagsvalens häfder föråldradt namn,

blygsamhet. Men efter den förskräckliga händelsen

aftonen förut i Örgrytekvarteret kunde man knapt tro,

att någon enda röst skulle kastas bort på namnet

Ozodes. Man brukar ej rösta på aflidna personer,

äfven om det händt någon gång, att man skänkt sin

röst åt dem som sofva bort sitt lif.

Handels- och Luftfartstidningens uppträdande tycktes

likväl hafva bevarat åtskilliga röster åt den som

från själfva valkretsen uppmanats att anmäla sig,

vare sig att den kandidaten vore lefvande eller icke.

»Det där är mer än underligt,» hette det i

staden. »Man väljer på en afliden och man lyssnar

till ett blad som tyckes vara alt för ålderstiget.»

»Tro mig», invände en gammal politiker, »att den

där ålderstigna tidningen kommer att behålla sitt

inflytande långt efter sedan alla de unga bladen för

alla tider lagt sig till hvila.»

»Ingenting har öfvertygat oss om, att fröken Ozodes är

död,» sade Giro, »och ingen bör derför hafva underlåtit

att rösta på henne.»

»Han hade troligtvis satt omröstningen på aktier,»

hviskade någon.

Emellertid var Oxygen vald, och glädjen bland

hans anhängare visade sig ganska liflig. Fru

Skarpman-Stormfågel flög från hus till hus och sjöng

segersånger, fastän somliga påstodo, att det lät som

korpens kraxande oljud. Fröken Rosendoft visade sig

icke så glad, som man kunde

hafva väntat. Hon sökte Apollonides utan att träffa

honom. Hon tycktes till och med vara otröstlig öfver

Aromasias död.

»Hvem hade kunnat ana något sådant?» upprepade hon oupphörligt.

Men allmänheten visste ingenting om fröken Rosendofts

oro. Man talade endast om Oxygens utväljande.

»Det är en heder för Göteborg,» hette det, »att

i folkförsamlingen företrädas af en så berömd

väderlekstillverkare.»

»Han kan mången gång skaffa oss vind i seglen.»

"När man har honom bland sig, vet man hvarifrån

vinden blåser.»

»Men nog var det skada, att den vackra Aromasia skulle

på ett så sorgligt sätt sluta sina dagar. Hon var

verkligen vacker.»

»Utmärkt vacker!»

»Och en skicklig finansdoktor var hon. Man kunde nog

haft nytta af henne.»

»Men med luktkonsten är det väl nu slut. Hvem skulle

hädan efter våga gå på en luktkonsert?»

»Någon sådan olycka kan hjärnorgeln aldrig

åstadkomma.»

»Har ni hört, att man nu mer skeppar ut stenkol

från Kina?»

»Prat! Hvarifrån skulle Kina taga stenkol?»

»De äro konstgjorda naturligtvis. Det lär vara en

hos handelshuset Tsi-ho-ka-ka-lo i Peking anstäld

kemist som till punkt och pricka gjort efter våra

halländska kol.»

»En sådan filur! Jag har lust att sätta mig i

förbindelse med honom.»

»Om vi skulle bilda ett bolag?»

Så där talade man i kristallpalatset på stora

Otterhällan. De flästa tycktes vara nöjda med valets

utgång, på samma gång som åt minstone många bland dem

beklagade den vackra Aromasias förskräckliga slut. Men

så for man åter till sina kontorsgöromål, och på

aftonen gjorde man utflykter till Trollhättan och till

Pater-Noster-skären samt med undervattensvagnarne ned

till Okeanos trädgårdar, där det å nyo var stor fest.

Man invigde den nya skandinavisk-skotska tunnelns

första halfmil hvilken fullbordats på orimligt

kort tid.

»Inom några månader ha vi hela arbetet färdigt,»

sade Giro, »men vilja innan dess börja den

europeiskt-amerikanska tunneln.»

»Och så fara på upptäcktsresor till jordens

medelpunkt,» tillade någon.

»Naturligtvis,» bekräftade Giro. »Jag

har redan bildat ett bolag för den stora

jord-medelpunkts-banan. Några aktier finnas ännu

att tillgå.»

Aktierna köptes med begärlighet.

Olyckan i Örgrytekvarteret tycktes vara glömd. Om

Aromasia talade man ej mera.

Men hvart hade Oxygen tagit vägen? Ingen hade sett

honom på valdagen.

XV.

Viljetvingaren.

»Jag har lärt mycket under denna vistelse i Göteborg,»

sade Oxygen till den vän, åt hvilken han brukade förtro sig.

Det var dagen före valet.

»Ni får väl lära ännu mer, om ni väljes in i

folkförsamlingen,» tillade vännen.

»Jag känner ingen längtan efter det målet nu mer,»

förklarade Oxygen.

Vännen såg förvånad på honom och väntade en

förklaring.

»Lyckligtvis har jag nu lärt bättre känna mig

själf. Jag vet orsaken till mitt uppträdande som

valkandidat, den rätta, den enda orsaken. Jag känner

också, att jag icke kan lefva utan Aromasia. Men låt

oss icke tala därom för närvarande.»

»Ämnet tyckes likväl väcka edert deltagande.»

»Det är också något annat jag fått lära mig här:

att aldrig stå stilla i utveckling, att aldrig tro,

det man funnit det bästa och högsta. Hjärnorgeln

har låtit mig erfara en högre yttring af konsten,

vida högre än luktklaveret.»

»Och likväl älskar ni, tror jag mig finna, den

utmärkta ododion-konstnärinnan kanske ännu varmare

än förr?»

»Jag älskar Aromasia högre än någonsin!» utropade

Oxygen. »Men hennes konst är besegrad, därom är

jag öfvertygad, och skall aldrig mer kunna åter

vinna den höga ställning som hon hade ännu för kort

tid sedan. Och äfven mitt yrke hotas med betydlig

inskränkning. Såsom vindmakare återstår visserligen

ännu åtskilligt att göra, men det dröjer sannolikt

icke länge förr än vår förnämsta förrättning, den att

skaffa regn eller torka åt jordbruket, är helt och

hållet öfverflödig, på samma gång som hela jordbruket

kommer att upphöra.»

»Innan dess kommer ni väl dock,» invände vännen

tröstande, »att göra åtskilliga tusen regnmoln.»

»Hvarför vänta till dess beställningarna af sig

själfva upphöra?» frågade Oxygen. »Jag tänker sälja

min del i väderlekstillverkningen. Mina kunskaper

kunna användas på nyare uppfinningar, och jag

ämnar utveckla och fullkomna hvad andra före

mig redan börjat samt slå mig på de under- eller

genomjordiska förbindelserna mellan olika

trakter. Det är den närmaste framtidens stora uppgift.

Men innan jag öfverlemnar mig helt och hållet åt

detta arbete, måste mina personliga känslor

och önskningar tillfredsställas. Det mänskliga

står dock främst, och människans jag intager ständigt

första rummet. Det är med ett arbete i den

riktningen som jag för närvarande är sysselsatt.

Det är ett jättearbete, jag vet det mycket väl,

svårare än alla andra företag.»

Han tystnade och sjönk i eftersinnande.

»Och hvilket är då detta arbete?» sporde vännen. »Vill

ni förtro mig dess art och mål?»

»Det gäller ej att genomborra jorden eller utsläcka

vulkanerna,» svarade Oxygen; »ej häller att sätta sig

i förbindelse med de öfriga verldskropparne eller att

spränga månklotet. För alt det där ryggar jag icke till

baka, ty jag vet, att det en gång skall kunna utföras. Men

fråga är att kunna tvinga en kvinnas vilja. Det

är på den uppgiften jag nu vill rikta hela min

uppfinningsförmåga.»

»Att tvinga en kvinnas vilja!» utropade vännen,

»Kvinnans vilja är väl icke af annan art än mannens?»

»Så har också jag förut trott, men jag börjar

komma på den tanken, att kvinnoviljan är något

vida starkare.»

»Så sade man också någon gång i forntiden, i synnerhet

i de skaldekväden som vi nu finna så gammalmodiga och

föga öfverensstämmande med mänsklighetens egentliga

beskaffenhet och verkliga mål. Men i det dagliga

lifvet fortfor man likväl att fästa minsta möjliga

afseende vid det som kvinnan ville.»

»Hvarför tala om forntiden!» utropade Oxygen. »Vi

lefva ju nu under helt andra förhållanden.»

»Just därför skulle ni,» invände vännen, »icke

tänka på att söka tvinga en annan människas vilja,

vare sig en mans eller en kvinnas.»

»Se så, inga sedepredikningar af det gamla

slaget! Mina önskningar måste tillfredsställas,

det är hvarje individs sträfvan, och så talar man,

i fall man är uppriktig. Aromasia har visat sig äga

en vilja som är motsatsen till min, och därför ...»

»Därför vill ni böja den viljan i öfverensstämmelse

med eder,» afbröt vännen. »Ett vackert forntidsdåd! Och

det är nutidsmannen, nej, framtidsmannen som så tänker

och vill på det sättet handla?»

»Forntid, nutid och framtid äro mig likgiltiga, då

det gäller att äga Aromasia,» förklarade Oxygen med

uttryck af fast öfvertygelse.

»Äga!» utropade vännen. »Se där åter ett äkta

forntidsbegrepp! Skulle mannen äga kvinnan? Skola

de bägge ej vara med lika rättigheter förenade i

äktenskapet?»

»Ack, min vän, ni har aldrig älskat. Det kan man

mycket väl höra. Ni håller er vid teorier. Jag lefver

i verkligheten. Jag måste äga Aromasia för att vara

lycklig. Det är hvad jag känner och vet, och för det

målets uppnående ...»

»Ni måste äga henne,» afbröt åter vännen, »äfven mot

hennes vilja?»

»Nej, icke mot hennes vilja, men om denna vilja

visar sig motsträfvig, måste jag söka att tvinga

henne till öfverensstämmelse med min vilja. Det är

därpå jag nu arbetar.»

»Nå ja, visa er då älskvärd, god, tapper, ädelmodig

och vidare alt som kan inverka på den motsträfviga

viljan. Lägg i edra ord öfvertalandets kraft, i

edra handlingar tjusningens lockelser, i edert yttre

ögonfägnadens tilldragelse.»

»Snack! Det där är bara gamla nödfallsutvägar

som egentligen aldrig uträttat något, om ej

för en kort tid. Nej, vår tid fordrar kraftigare

medel, starkare, ju starkare den viljan är som

skall öfvervinnas. Det är på erhållandet af

ett sådant, fullt ändamålsenligt medel som jag

nu arbetar. Det måste vara möjligt, att

genom en äfven jämförelsevis kort behandling af

nervsystemets centralorgan framkalla en önskad

verkan på viljan och på de sympatiska känslorna

hos den på detta sätt behandlade individen.»

»I gamla tider tog man i så fall helt enkelt sin

tillflykt till en kärleksdryck.»

»Skämta icke,» sade Oxygen med mycket allvar.

»Vi tala nu ej om forntidens vidskepelse,

utan om nutidens vetenskapliga tillgångar. Jag har

icke tänkt på annat under dessa dagar, och ni vet,

att jag, tack vare den särskilda fysiska utbildning

som min hjärna undergått

tänker ganska snabt och klart. Under det jag i det

yttre verkat för mitt riksdagsval, talat på valmöten

och fullgjort hvad man fordrar af en kandidat,

har jag inom mig arbetat på lösningen af min lyckas

uppgift. Nu är alt förberedt. Jag vet hvilka ställen

i hjärnan och ryggmärgen som skola behandlas. Ännu

fattas mig dock en särskild apparat, och, hvad ännu

vigtigare är, jag vet ej häller huru jag skall kunna

komma i närheten af det föremål som skall undergå

denna behandling. Aromasia undflyr mig. Hon räcker

hälre handen åt den narraktige Apollonides. Men i

morgon gifver hon konsert i Örgrytekvarteret. Då

kan jag nalkas henne. Frivilligt följer hon mig

ej, men det gifves dock kanske ett medel. En lätt

gasström ur den flaska ni här ser kan må hända

uträtta något. Och får jag blott tillräcklig tid

för att, äfven utan särskild apparat, försöka hvad

jag uttänkt, hoppas jag att åtminstone en början

skall vara gjord att tvinga den motspänstigas vilja,

tvinga denna så mycket att hon ej längre undviker

mig. Kan jag ej genast återvinna hennes kärlek, skall

jag dock på vetenskaplig väg småningom framkalla en

öm tillgifvenhet. Alt sedan jag första gången förnam

inverkan af hjärnorgeln, har jag ytterligare utvecklat

min gamla kännedom om hjärnfunktionerna.»

XVI.

En jagt i luften.

Samma afton Aromasia gaf den olyckliga

luktföreställningen i Örgrytekvarteret, skyndade

Oxygen från ett valmöte i Majorna och styrde sin

luftvelociped till den byggnad, där konserten ägde

rum. Hans brådska var stor, och hans nerver voro i

ytterlig spänning. Han ville denna afton försöka

hvad vetenskapen kunde uträtta för att tvinga en

kvinnas vilja, ett åt minstone förberedande försök,

af hvars utgång skulle visa sig, om de nya teorierna

för Viljetvingaren voro värda att praktiskt utbildas,

något hvarpå Oxygen likväl ingalunda tviflade.

Ehuru han kom tämligen sent fram, lyckades han likväl

finna plats i Aromasias närhet, men utan att hon,

när hon satt vid luktklaveret, kunde se honom. Redan

vid den första luktackorden lät han den medförda

gasströmmen verka på konstnärinnan. Han öfverraskades

af de besynnerliga dofter som utvecklades, men var

alt för mycket upptagen af tanken på Viljetvingaren

för att bekymra sig om något annat.

När hela församlingen började nysa, nös äfven Oxygen,

men han väcktes icke till medvetande om faran, förr

än han såg Aromasia falla ned afsvimmad. Då först

öfvergaf han gasströmmen och skyndade fram till den

afsvimmade. Ingen annan tycktes hafva märkt hennes

vanmakt. Hvar och en hade blott tanke för att rädda

sig själf. Oxygen upplyfte Aromasia hvilken

icke gaf tecken till lif.

Lyckligtvis hade han lemnat sin velociped utanför

ett fönster som icke tillhörde någon af de vanliga

in- eller utgångarne. Han bar Aromasia dit, lyfte henne

upp på velocipeden och tog sjelf plats bak om henne,

en mycket knapp plats, men som likväl tillät en van

luftvelocipedryttare att framdrifva fordonet.

Oxygen fattades af en hemsk tanke. Skulle Aromasia

vara död? Nej, hennes hjärta klappade mot hans. Den

friska luften gjorde också snart sin verkan. Hon slog

upp ögonen, fattade Oxygens arm och såg förskräckt

omkring sig. De voro redan högt uppe i luften. Djupt

under dem syntes ett starkt sken. Det kom af lågorna

som förtärde festsalen. Ljuset af Göteborgs gatlysning

skimrade blott svagt. Nattvinden blåste skarp. Det

gick med stark fart genom luften.

Aromasia erinrade sig i hast tilldragelsen på

konserten. Hon kände häftig smärta öfver den olyckliga

händelsen. Huru hade alt detta tillgått. Hvad

vore orsaken? Men så såg hon på Oxygen hvilken med

kraftig arm höll henne fast på velocipeden, under

det de brusade fram på den luftiga färden. Natten

var stjärnklar och tämligen ljus, men af lefvande

varelser syntes inga andra än de två. Endast långt

bak om dem märktes en mörk punkt vid ungefär samma

höjd i luften, sannolikt också en velociped.

Det var som en forntidens riddare som på sin

springare bortförde en ädel borgfröken eller kanske

en röfvad hyddans dotter. Aromasia erinrade sig hafva

om dylika äfventyr läst i gamla böcker, och hon fann

belägenheten förödmjukande för en nutidens kvinna.

»Oxygen, hvarför fara vi bort från Göteborg?» sporde

hon och fattade ännu starkare hans arm.

»Jag för dig till ett säkert ställe,» svarade han. »Du

måste aflägsna dig från platsen för en så förskräcklig

olycka.»

Och han skildrade de närmare omständigheterna vid

olyckshändelsen, men om gasströmmen, som han riktat

mot henne, yttrade han icke något.

»Jag vill fara ned till marken,» förklarade Aromasia.

»Bort! Längre bort!» utropade Oxygen. »Nu skola vi se,»

tyckte Aromasia sig höra honom fortsätta, »om icke

Viljetvingaren kan visa sin förmåga.» Hon förstod

icke hvad det skulle betyda.

De foro i nordöstlig riktning, styrde kurs åt trakten

af Vettern, och hade redan hunnit öfver det urgamla

Alingsås, då de hörde en röst som i en af de vanliga

velocipedlurarne ropade till dem en uppmaning att

sakta farten.

Oxygen gjorde en svängning för att kunna se

hvarifrån ropet kom och upptäckte på något afstånd

en velocipedryttare som skyndade fram i samma

riktning. Det var ej tillräckligt ljust för att kunna

känna igen honom, men Oxygen tyckte sig på rösten

finna, att det vore Apollonides.

Denna upptäckt påskyndade Oxygens bemödanden

för en snabb fart. Aromasia hade också känt igen

skaldens röst, men hon sade ingenting. Hon kände sig

förödmjukad öfver att på detta sätt, utan förmåga att

göra sin vilja gällande, bortföras till ett okändt

mål. Men hvad skulle hon företaga sig? Hon var för

tillfället fullkomligt i Oxygens våld.

Ville hon ens undfly Oxygen? Hade Viljetvingaren

redan gjort verkan? Nej! Men hon kände sig tacksam

mot sin räddare, och ännu varmare känslor gjorde

sig gällande. Hon hade aldrig upphört att älska

Oxygen, fastän hennes kvinliga stolthet upprest sig

mot dennes besynnerliga och i hennes ögon ovärdiga

uppförande. Med dessa känslor blandade sig intrycken

af den förskräckliga och oförklarliga olyckshändelsen

nyss förut, hvilken Aromasia insåg skulle göra hennes

konst stor skada och varda af ett sorgligt inflytande

i flera afseenden.

»Hvarifrån hade olyckan kommit?» frågade hon sig

själf. En misstanke uppstod hos henne, att Oxygen

haft sin hand med för att få henne i sitt våld, men

den tanken jagade hon åter bort. Till en sådan låg

handling kunde hon, vid närmare eftertanke, icke tro

honom skyldig.

Under det Aromasias hjärna var på detta sätt

sysselsatt, gaf hon icke mycket akt på färden,

fastän hon på det lifligaste önskade, att denna snart

måtte afstanna. Men hennes önskan tycktes icke ännu

på länge komma att uppfyllas. Oxygen ökade farten

med feberaktig, snart med ursinnig häftighet. Han

tycktes till hvad pris som hälst vilja undvika att

upphinnas af den efterföljande velocipedryttaren

hvilken verkligen icke var någon annan än Apollonides.

Då skalden i den gamla Veras sällskap funnit

efterspaningarne inne i konsertsalen fruktlösa och

med möda räddat sig från att innebrännas samt utanför

den brinnande byggnaden höjde sin högljudda klagan,

tyckte han sig se en velociped med två mänskliga

skepnader höja sig rakt upp ur lågorna. Det föll

honom genast in, att det kunde vara Oxygen som nytjat

tillfället för att bortföra Aromasia, död eller

lefvande. Forntidsskalden hade hufvudet ständigt

fyldt med gamla romaneska inbillningar,

men denna gång hade hans inbillningskraft fört honom

på rätta vägen.

»En luftvelociped, ett kungarike för en velociped!»

utropade Apollonides och sprang sökande omkring

det brinnande huset. Han kände sin Shakspeare och

anförde honom ej sällan, men på 2,300-talet hade

det varit svårare än på Richard den tredjes tid att

gälda tjänster med kungariken, en vara som på länge

ej funnits i marknaden.

»Herre, ni skall få nytja min velociped som är af ny

tillverkning efter ett nytt system, en snabbhet utan

like,» förklarade en man som just stod i begrepp att

höja sig öfver marken.

»Välgörare, människovän, räddare!» utropade skalden

på sitt gammalmodiga språk och tog emot den erbjudna

hjälpen, yttrade några tröstande ord till den gamla

Vera och ville svänga sig upp i sadeln.

»Femtio tusen francs är priset,» förklarade velocipedens ägare.

»Fem ... tio tusen!» stammade Apollonides och häjdade

sig med ett förskräckt utseende.

»Det är visserligen mer än ett kungarike i våra

dagar, men ni tyckes vara mycket angelägen att komma

härifrån, och då torde summan ej vara för hög,»

anmärkte den som erbjudit velocipeden.

Apollonides böjde hufvudet och såg mycket olycklig

ut. Han var i begrepp att afstå från färden, men då

trädde Vera emellan, tog upp ett papper, skref därpå

några ord i största hast vid skenet af det brinnande

huset och lemnade det skrifna till velocipedägaren

samt yttrade brådskande:

»Se här en anvisning på Gullbärgsbanken.

Mitt namn är kändt.»

»Fort, skynda er,» ropade hon till Apollonides.

»Försök att återföra Aromasia, i fall

hon verkligen icke är innebränd.»

Skalden kastade sig upp på velocipeden, satte

stigningsmekaniken i gång, vinkade ett hastigt

afsked, och försvann snart bland molnen.

Han hade fått ett fordon af utomordentlig

snabbhet. Snart såg han Oxygens velociped framför

sig och nalkades på så nära håll, att han kunde

ropa till ryttaren. Då denne gjorde svängningen,

märkte Apollonides, att velocipeden fortfarande

bar två människor. Det kunde ej vara något tvifvel,

tänkte han, det dessa voro väderlekstillverkaren och

den sköna Aromasia, och med den vissheten ökade han

sina ansträngningar för att hinna upp dem.

Men Oxygen hade ännu godt försprång. Hans velociped

kunde likväl icke, då den bar två personer, drifvas

fram med samma fart som förföljarens, och den senare

vann för hvarje minut åtskilliga mètres på den förut

ilande. Oxygen kunde icke undgå att märka detta. Men

det måste förekommas. Han ville föra Aromasia till

ett ställe, där han tills vidare kunde dölja henne för

alla andra. Viljetvingaren måste göra sin tjänst.

Skulle han hastigt vända om och inlåta sig i strid

med den efterhängsne skalden? Han tänkte verkligen på

något sådant under några ögonblick. Skulle han söka

att för altid göra sig af med den odräglige narren?

Nej! Han fasade för en våldsgärning, och dess utom var

han med Aromasia på velocipeden icke fullt säker på

stridens utgång. Han fann det klokare att anstränga

sig ännu hårdare för att undkomma sin förföljare.

Och så gick den vilda jagten öfver

Falköpingstrakten. Billingen låg under deras fötter. Redan

purprades den östra synkretsen, och i morgonrodnadens

sken glänste Vetterns spegelyta. Ruinerna af det gamla

Karlsborg tecknade sig skarpt mot det lugna vattnet.

»En vacker syn!» utbrast Apollonides ofrivilligt,

och lika litet frivilligt, endast drifven af sin

gammalmodiga känsla för naturens skönhet, dröjde han

ett ögonblick för att glädja sig åt »den rosenfingrade

Eos» hvilken tycktes vinka honom på andra sidan

Vettern.

Äfven Aromasia fördes från sina tankar genom

morgonrodnadens skönhet. Det skulle hafva varit

härligt, tyckte hon, att i sällskap med den hon

älskade sväfva högt upp i luften och fröjda sig åt den

vackra morgonen samt skynda den uppgående solen till

mötes; men hon hade icke af fri vilja börjat färden,

och hennes vilja tillfrågades ej häller för färdens

fortsättande. Det var tanken därpå som störde hennes

glädje öfver den vackra tafla som rullade upp sig

småningom djupt under henne, än döljande sig i moln,

än framblickande i rosenrödt skimmer.

Apollonides ryckte sig ur sin skaldeförtjusning och

riktade åter hela sin uppmärksamhet på försöket att

hinna upp dem han förföljde. Men nu hade Oxygen å

nyo vunnit försprång, och plötsligt höjde han sig

öfver ett moln som så helt och hållet dolde honom,

att förföljaren villrådig saktade sin fart. Så blänkte

det till. De första solstrålarne träffade molnet,

förgylde det först, trängde sedan genom det, och

Apollonides såg den härligaste syn, tyckte han, ty

han såg Aromasia omgifven af morgonsolens strålar,

högt i skyn, en af forntidens gudinnor, en Maria

med bländande gloria. Och plötsligt var han henne

närmare än någonsin förr under denna natt och morgon.

»Jag störtar honom i Vettern!» ropade Oxygen i

fullt raseri, glömsk af sin föresats att icke våga

sig i strid med den förföljande.

De voro nu i den stora sjöns granskap. Tydligare än

förr sågo de vattenytan som började krusa sig alt

häftigare. Vinden blåste från östgötasidan och kändes

starkare ju mer Oxygen höjde sig, ty han fortfor att

söka högre luftlager, i förhoppning att Apollonides

icke skulle våga följa honom, men då detta hopp ej

förverkligades, kände han sig fast i sitt beslut att

söka på något sätt göra sig af med honom för altid.

Han saktade farten och sänkte sig närmare vattnet,

just åt det håll där Apollonides för tillfället fann

sig, fast ännu djupt under honom. En vild beslutsamhet

lyste ur hans ögon.

»Oxygen!» utropade Aromasia med förskräckelse.

Hon tycktes ana hans afsigt.

Men Oxygen lyssnade icke till varningen. Han styrde

rakt ned på skalden hvilken med förvåning märkte

Oxygens velociped öfver sitt hufvud. Blott ett

ögonblick till, och en sammanstötning hade varit

oundviklig. Det var som när örnen slår ned på sitt

rof, och detta omöjligt kan undgå sin fiende. Men

i det ögonblick som skulle vara afgörande, lyckades

Aromasia gifva en hastig vridning åt styrskrufven,

och Oxygens velociped susade förbi Apollonides i vild

fart ned åt.

Rörelsen af Aromasias hand hade varit så hastig och

äfven så kraftig, att Oxygen icke kunnat förekomma

henne, och hans öfverraskning var så stor, att han

glömde att åter sätta sig i besittning af styret,

hvilket Aromasia efter den lyckade vridningen

åter släpt. Velocipeden var lemnad åt sig själf och

fortfor att rusa ned åt med förfärande hastighet. Det

svindlade för Aromasias ögon.

Vindens styrka hade ökats. Vettern hade plötsligt

ändrat utseende. Ytan såg mörk och hotande ut

och vräkte med väldiga vågor. Man hörde böljornas

fräsande, och skummet stänkte högt upp. Inom några

ögonblick skulle velocipeden borra sig ned bland

detta skum och ohjälpligt sjunka i djupet.

Men Oxygens starka hand hade åter fattat styret,

och med bägge fötterna arbetade han så kraftigt på

stigningsmekaniken, att fordonet åter höjde sig.

Vinden hade kastat om till nordlig, och i det lägre

luftlager, hvaruti de nu funno sig, kunde Oxygen,

oaktadt alla ansträngningar, icke åter styra samma

kurs som nyss förut. De drefvo med vild fart söder ut,

och sväfvade snart öfver sjöns sydligaste ända, öfver

den vik, där det gamla Jönköping förut så länge kämpat

mot Vetterns påträngande, men slutligen dukat under

och sjunkit i djupet, endast lemnande Dunkehallars

öfversta kam öfver vattenytan.

Nu seglade de åter öfver fast land. Småningom höjde

de sig och sågo Tabärg som ett på sidan afhugget

stenblock under sig. De nalkades det stolta Vernamo,

en af Skandinaviens förnämsta städer, hvars urgamla

marknader för länge sedan stält Leipzigs messor

och Nischnej-Novgorods köpmansmöten i den djupaste

skugga.

Hvart Apollonides tagit vägen, viste de icke. Oxygen

kände sig nöjd öfver att hafva sluppit från honom,

utan att själf hafva begått en handling hvilken han

sedan skulle hafva bittert ångrat. Den vrede som han

känt, när Aromasia öfverraskade honom med den hastiga

omvridningen af styrskrufven, hade åter försvunnit,

och han kände sig snarare tacksam mot henne för

att hon hindrat honom från att förgöra Apollonides,

ehuru han, om denne

åter infunnit sig, kanske ej skulle hafva tvekat att

uppoffra honom.

Hvarken Oxygen eller Aromasia hade yttrat ett ord

sedan de undgått faran att störta i Vettern. Den

förre var för tillfället alt för mycket upptagen

med att sköta sitt fordon, hvilket tycktes

hafva kommit i olag under de många svärgningarne,

stigningarne och sänkningarne. Aromasia hade, sedan

hon lyckats förekomma den hotande sammanstötningen

med Apollonides, åter öfverlemnat sig åt sina tankar

och tycktes tämligen likgiltig för det närvarande

ögonblicket.

Men hvart sträcktes färden? De sågo åter under sig

en stor stad, större till och med än Vernamo.

»Hvar äro vi»? sporde Aromasia.

»Det tyckes vara Elmhult,» svarade Oxygen, »Sydsveriges förnämste stad.»

»Men jag vill stiga ned antingen i Göteborg eller

Stockholm,» förklarade Aromasia med mycken säkerhet

i uttrycket.

Oxygen försäkrade, att han icke längre vore herre

öfver sitt fordon, utan nödgades drifva bort med

den starka luftströmmen. Han kunde endast hindra

velocipeden att störta ned eller att stiga för

högt upp.

Belägenheten var just icke den angenämaste, ehuru

så väl Oxygen som Aromasia voro vana luftresande

och mer än en gång råkat ut för ganska äfventyrliga

färder. I slutet af 2,300-talet hade man icke ännu

lyckats bygga så fullständiga luftfordon, som

de hvilka började användas i det därpå följande

århundradet, men man reste dock i de flesta fall

betydligt tryggare än förut på järnväg, för att icke

tala om de mycket farliga åkningarne efter häst.

Luftströmmen ändrade ännu en gång riktning, och

det såg ut som skulle de snart drifva ut åt

Kattegatt. Det var dock endast Öresund som låg under

dem, men det var med stor möda som de hunno öfver

det vattnet. Luften var där fyld med en mängd olika

fordon och fraktfartyg som kryssade mellan Skånes

och Sjælands kuster eller styrde bort åt Östersjön

och den tyska stranden, och det fordrades alltid

stor skicklighet och äfven ej ringa styrka för

att hålla sig fri från sammanstötning med någon af

de i olika riktningar med ofta vild fart förbi hvar

andra snuddande luftseglarne. Det var nu så mycket

svårare, som Oxygens velociped tagit skada af den

nattliga jagtens ansträngningar och måste, som han

nyss förklarat, följa med luftströmmen.

Men nu förde denne ström fordonet lyckligt öfver

vattnet, och efter tolf timmars äfventyrlig färd slogo

de resande ned i Köbenhavn, i stället för i Stockholm.

XVII.

I Köbenhavn.

Vid Blegedamstorv, i det inre af Köbenhavn, där

Nörre Fælled fordom utbredde sin vidsträckta gräsmatta

till tjenst för betande kor, vapenöfvande borgarmilitärer

och samhällsomskapande socialister, låg ett af den gamle

danske hufvudstadens förnämsta gästhus, kalladt »Danmarks

Wilde», som täflade med det stora Centralhotelet

i Stockholm samt till och med öfverträffade de förnämsta

gästhusen i Elmhult hvilka en tid ansetts som Skandinaviens

yppersta.

Från hotelets trädgård, anlagd på taket af ett ofantligt

högt torn af samma skapnad som det forntida

»Rundetaarn», men tre gånger så högt, och bredt i förhållande

därefter, hade man en vidsträckt utsigt öfver

hela Köbenhavn, och med fjärrglas ända ut till den gamle

förstaden Roeskilde i vester, till förstaden Hilleröd i

norr samt i öster och söder öfver Öresund och Östersjön.

Det var på det tornet som luftfararne slogo ned,

när de ville gästa »Danmarks Wilde», och där lyckades

äfven Oxygen och Aromasia få fast botten under sig.

De voro uttröttade af den mödosamma och äfventyrliga

färden, men Aromasia frågade likväl genast de tillskyndande

tjänstemännen, om hon kunde få luftskjuts raka

vägen till Stockholm. Hon ville ögonblickligt åter gifva

sig ut på resa, men utan sällskap.

Detta öfverensstämde ingalunda med Oxygens önskan

hvilken gick ut på att med första möjliga sätta

viljetvingaren i verksamhet. Han prisade sin lycka som

låtit honom komma i Aromasias granskap och gifvit honom

tillfälle att, förr än han vågat hoppas, söka genom

ändamålsenlig behandling af hennes nervsystems centralorgan

framkalla den af honom önskade verkan på hennes

vilja. Att han skulle nå målet på den gamla vägen,

genom att ingifva henne aktning och visa sig riktigt älskvärd,

hade han ytterligare funnit omöjligt. Hon hade

visserligen vänligt räckt honom handen och uttryckt sin

varma tacksamhet för att han räddat henne från att innebrännas,

men nu ville hon ju åter öfvergifva honom och

ensam återvända till Stockholm. Detta måste förekommas.

Han måste inverka på hennes vilja, så att hon,

utan att erfara något tvång, förenade sig med honom i

fullständigt äktenskapsförbund.

»De gamla medlen hafva visat sin fullkomliga oduglighet,»

sade Oxygen.

Men han måste skynda sig, så vida Aromasia icke

skulle vara bortflugen långt innan han kunde börja sitt vetenskapliga

försök. Han ansträngde sin hjärna för att

utfinna medel att låta vetenskapen triumfera utan att försöksföremålet

hade någon aning om saken.

På folkförsamlingen i Göteborg tänkte han ej mera

och det tycktes föga röra honom, om han valts till riksdagsman

eller icke. En sådan likgiltighet var ganska sällsynt

på den tiden.

Aromasia tänkte däremot så mycket mera på riksdagsvalen,

men i främsta rummet på möjligheten att åter

upprätta den konst som genom gårdagens tilldragelse

otvifvelaktigt lidit ett ganska svårt nederlag. För den

saken ansåg hon sig kunna bäst verka i Stockholm, där

hon ännu aldrig mötts af annat än framgångar, och från

Stockholm ville hon sedan inverka på Göteborg och det

öfriga Skandinavien.

Hon älskade Oxygen och trodde sig aldrig kunna

komma att känna samma tillgifvenhet för någon annan.

Till den gamla böjelsen hade nu tacksamheten för hennes

räddning undan en säker död kommit. Men med

dessa känslor trodde hon sig dock icke öfvertygad om

att ett äktenskap mellan henne och Oxygen skulle föra

till någon varaktig lycka. Giftermålen på 2300-talet ingingos

visserligen icke ständigt för lifstiden, utan ganska

ofta på obestämd tid, men Aromasia hade för hög tanke

om äktenskapets stora betydelse för att våga ett försök

under någon tid.

Hon önskade ett äktenskap för lifstiden och hade

i den åsigten funnit fullkomligt understöd af Oxygen.

För att vara fullt säkra på sina känslor och kunna fullständigt

lära känna hvar andras sinnelag, hade de underkastat

sig det profår som då nästan allmänt brukades

och som skulle motsvara forntidens förlofningar, men åt

minstone i de flästa fall var af vida allvarligare och för

ändamålet verksammare betydelse.

Detta profår var nu för dem i det närmaste till

ända. Oxygen hade icke stått profvet så som Aromasia

önskat. Hon kände sig olycklig där öfver, men ville

ej göra olyckan större genom att gifta sig med den man

som oaktadt hennes aldrig vacklande kärlek misskänt och

misstänkt henne samt sökt motarbeta hennes bästa afsigter.

Om kvinnan verkligen måste försaka, såsom Aromasia läst

i den gamla boken, så kunde den försakelsen icke sträcka

sig så långt, att kvinnan gifte sig med en man hvilken

hon visste icke skulle bereda henne någon lycka och ej

häller därmed göra sig själf lycklig.

Om hans åstundan att på vetenskaplig väg söka

tvinga hennes vilja, hade hon ännu icke någon kännedom.

Försöket skulle af rent deltagande för vetenskapen kanske

hafva vunnit hennes bifall, ehuru hon sannolikt ej önskat

sig själf vara föremålet samt må hända äfven vredgats

på den hvilken på detta sätt sökte böja en människas

vilja. Men om hon för Oxygen visat en sådan vrede,

hade han otvifvelaktigt däruti funnit ett nytt prof på

hvad han kallade hennes gammalmodiga åsigter. Själf

tvekade han icke att söka kufva en kvinna, fullkomligt

i forntidsåsigt, men det skedde på »vetenskaplig väg»,

och detta syntes honom tillräckligt nutidsmässigt. Skulle

han lyckas?

Därpå tviflade han icke, blott han kunde finna tillfälle

att börja försöket.

»Till Stockholm!» ropade Aromasia och räckte Oxygen

handen till afsked.

»Förskräcklig olycka i Göteborg!» skrek en nyhetsutbjudare.

»En konsertsal sprungen i luften! Den stora

konstnärinnan Doftman-Ozodes ömkligt omkommen; femtio

personer innebrända!»

»Ohygglig eldsvåda i Göteborg!» ropade en annan

nyhetssäljare. »Större delen af staden uppbränd; flera tusen

personer dödade.»

»För alla tider slut med luktkonserterne!» hördes det

från ett tredje håll.

»Det där visste vi för flere timmar sedan,» anmärkte

en af gästerna i hotellet »Danmarks Wilde», en af dem

som från trädgården på det stora tornet njöt af den vidsträckta

utsigten.

»Redan i natt,» tillade en annan.

»Till och med i går afton,» förklarade en tredje.

»Något innan olyckan skedde,» sade en fjärde.

»Det är grufligt hvad våra förmiddagstidningar komma

sent med sina nyheter.»

»Så ha de nu gjort i flera hundra år. I norra Skandinavien

förkunnas nyheterna nu mer innan de inträffat.

Hvarför skola vi sydskandinaver komma så långt efter?

Och likväl ha vi de af tidningarne oberoende nyhetssäljarne

som borde kunna följa med sin tid.»

»Den där Doftman-Ozodes var en stor konstnärinna.

Man måste beklaga hennes sorgliga slut. Jag minnes

mycket väl hennes ododionföreställningar här i Köbenhavn

och i Köge. Hon var då ännu ett barn, men

öfverträffade redan då alla andra luktkonstnärer.»

»Jag har också känt dessa föreställningar.»

»Äfven jag!»

Alla närvarande kände till dem och beklagade, att

Doftman-Ozodes ej på senare år uppträdt i sydskandinavien.

Alla skulle så ofantligt gärna vilja ännu en gång

lukta på de sköna doftackorderne.

Aromasia hörde alla dessa för henne smickrande utrop

och önskningar. Hennes denna dag förut så sorgsna

ansigte uppklarnade åter. Hon vinkade till sig en af

nyhetskrämarne, samtalade några ögonblick med honom,

tog upp några bankanvisningar och stack dem i hans

hand, hvarefter krämaren vände sig till några yrkesbröder

och gjorde dem något kort meddelande.

»Stor luktföreställning!» ropade den förste nyhetskrämaren

helt plötsligt, och ropet upprepades på flera

ställen i trädgården.

Gästerna lyssnade till ropet och sågo på hvar andra

med förvånade blickar.

»Stor luktföreställning!» skallade det ännu en gång.

»Fröken Doftman-Ozodes kommer att uppträda i

morgon afton!» tillade roparne.

»Hvad är det för dåligt skämt?» frågade gästerne.

»Det är icke skämt, mina herrar och damer,» förklarade

Oxygen hvilken trädde fram och förtäljde, att

fröken Doftman-Ozodes ingalunda omkommit, utan att han

haft den äran att rädda henne föregående afton.

Man ville i början icke tro på den uppgiften. Man

hade ju från flera håll mottagit de mest bestämda underrättelser

om olyckan i Göteborg och om konstnärinnans

beklagansvärda död.

»Hvem är den där herrn?» frågade man och betraktade

Oxygen med misstroende.

En af de öfriga känd person upplyste, att det vore

Warm-Blasius, den öfver hela Skandinavien väl bekante

väderlekstillverkaren som försett äfven Sjæland med många

uppfriskande regnskurar. Man kunde fullkomligt lita på

hans ord, ty han vore en högst aktningvärd man.

Ett sorl af glad öfverraskning hördes på taket af

»Danmarks Wilde». Alla fröjdade sig öfver den lyckliga

händelsen. Alla ville visa konstnärinnan sitt glädjefulla

deltagande. Alla ville infinna sig på hennes föreställning.

Ingen enda fruktade för att därigenom utsätta sig för någon

olycka.

Och från taket steg den glada öfverraskningen ned

i alla våningarne af gästhuset, och från huset ned på

Blegedamstorv, och från torget rundt omkring i hela det

stora Köbenhavn, långt ut på Amager och ända bort åt

Roskilde och till Hillerödkvarteret och alla andra utkanter

och in i de minsta gränder och de lägsta, tiovåningars

hus. Alla ville känna de ljufliga doftackorderna

som skulle framlockas af Skandinaviens största konstnärinna.

Alla önskade se henne som så underbart räddats

från en säker död och som genast skyndat till Sydskandinavien

för att visa sin uppmärksamhet mot dess

konstälskande folk. Det var Köbenhavns gamla, oförgängliga

estetiska känsla som gjorde sig gällande. Hela staden

kom i rörelse.

Men hvar fans då den stora konstnärinnan? Hade

hon kanske åter försvunnit? Var det verkligen sant, att

hon infunnit sig i Köbenhavn och tagit in på »Danmarks

Wilde»?

Jo, det var verkligen sant, förklarade trovärdiga personer.

De hade, om icke själfva sett henne, dock hört

andra trovärdiga personer försäkra, att hon fullt lifslefvande

visat sig i trädgården, på gästhusets tak, och

hvad ännu säkrare och ännu mer öfvertygande vore, de

bankanvisningar som hon utdelat hade vid förevisandet

genast inlösts.

Då vågade ingen längre tvifla. Då fröjdade sig alla

åt den glada vissheten att få öfverlemna sig åt en stor

konstnjutning. Många luktkonstnärer hade visserligen äfven

under den senare tiden uppträdt i Köbenhavn, men

ingen af dem hade dock ett så stort namn som Aromasia

Doftman-Ozodes.

Hvem kunde vara gladare än konstnärinnan själf?

Jo, möjligtvis Oxygen hvilken fröjdade sig åt Aromasias

plötsliga beslut att gifva en föreställning i Köbenhavn,

hvarigenom han, utan att hon anade något sådant, kunde

finna tillfälle till det stora, vetenskapliga rönet. På hennes

konst trodde han ej mera. Sedan hjärnorgeln börjat

visa sin utomordentliga förmåga, vore den konsten en

redan öfvervunnen ståndpunkt i den mänskliga utvecklingen,

menade Oxygen, men hon skulle likväl nu hjälpa

honom att få hans afsigt med viljetvingaren utförd. Att

Aromasia åter försvunnit, oroade honom icke. Han var

säker om, att hon nog funnes i granskapet samt vore

sysselsatt med förberedelserna till morgondagens

stora ododion-föreställning.

Denna förmodan öfverensstämde med verkligheten.

Aromasia hade genast efter att hafva beslutit gifva en

konsert och således stanna ett par dagar i Köbenhavn

underrättat tant Vera om sin räddning, men därpå utan

dröjsmål satt sig i rörelse för att skaffa sig ett godt

luktklaver samt för att finna en skicklig kemist som kunde

hjälpa henne med tillverkningen af de nödiga doftmedlen.

Denna gång ville hon själf öfvervaka tillredningen. Hon

var så säker på sin konst, att hon visste, det hennes

doftackorder omöjligt kunde orsaka någon olycka eller

ens den ringaste olägenhet, blott de voro noggrant

tillredda samt att, framför alt, icke något svek haft sin

hand med vid beredningen.

Med raska steg gick Aromasia ned åt den stora

Blegedamsboulevarden, hvars palats, ehuru två och tre

hundra år gamla, ännu bibehöllo sitt stolta utseende,

vackra intyg om den smak som rådde i byggnadskonsten

i början af det tredje årtusendet, i synnerhet på

2,100-talet. Konstnärinnan omsvärmades af stora

skaror luftvagnsuthyrare hvilka i Köbenhavn funnos

i ännu större antal än i Stockholm och Göteborg

och som oupphörligt anföllo de personer som till

fots färdades på boulevarden. Dessa luftformän lära

hafva varit afkomlingar i rätt nedstigande led af de

körsvenner som i forntiden höllo med sina Kapervogne

vid Österport och där öfverföllo fredliga vandrare,

sleto dem i stycken och kastade styckena på sina

Kaffemöller för att under färden fram åt Strandveien,

en då ännu tämligen obebodd gata, mala sönder dem till

det finaste pulver som blandades med vägdammet och

blåste bort, ut åt sundet. Formännen på 2,300-talet

voro visserligen icke så grymma som

Österports gamle kapare, men tillräckligt

besvärlige för ett lugnt framåtskridande på

boulevarden. Aromasia lyckades likväl undkomma

dem. Hon föredrog stundom att färdas till fots och

hade denna dag valt detta forskaftningsmedel. Det

var visserligen gammalmodigt, i synnerhet i denna

del af Skandinavien, men konstnärinnan frågade icke

efter sådant, och det bekymrade henne föga, att hon

gjorde uppseende och med förvåning betraktades af de

luftfarare som upptäckte henne.

Sedan hon kommit till östra ändan af

Blegedamsboulevarden, vek hon in i de många

smågatorna som sedan äldre tider korsade hvar andra

i den stadsdel hvilken var bygd på den i forntiden

uttorkade Sortedams sjö, föga vackra kvarter, men

där de förnämste ododion-tillverkarne hade sina

stora magasin. Där bodde också den vidt bekanta

ododion-firman Sörensen, Sörensen & Sörensen,

från början ett bolag af tre personer, nu mera en

vidsträckt förening af flera hundra arbetare.

Denna förening ej blott tillverkade och sålde

förträffliga luktklaver som hade ett stort anseende i

Europa och Afrika, utan anordnade äfven luktkonserter

för de konstnärer som önskade uppträda i Köbenhavn

och besörjde anskaffande af alt som kunde höra till

en sådan konsert, till och med af en uppmärksam och

lifvad publik.

Aromasia fann detta förträffligt och öfverlät åt

föreningen att sörja för alla förberedelser, med

undantag af luktsatsernas tillredning, vid hvilken hon

själf ovilkorligt ville vara närvarande. Föreningens

daghafvande föreståndare ansåg den försigtigheten

helt och hållet öfverflödig och gick i borgen för

att icke någon olägenhet skulle uppstå, äfven om

konstnärinnan icke öfvervakade kemisten, samt att

fram för alt icke någon sådan olycka

kunde inträffa som vid senaste konserten i

Göteborg. Aromasia stod likväl fast vid sin föresats

och lät gifva sig anvisning på den bäste kemisten

hvilken hade sitt laboratorium vid Erikböghsgatan,

en urgammal gata som fordom kallades Fredericiagatan

eller Blancogatan, men på 2,300:talet var en af

stadens förnämsta. Det var för den i fråga varande

kemisten icke likgiltigt hvar han hade sin verkstad,

ty tilloppet af dem som sökte hans råd och hjälp samt

hos honom gjorde beställningar var utomordentligt

stort.

Hos Hydrogenius, så var kemistens namn, träffade

Aromasia icke blott slöjdidkare som infunnit sig

för att rådgöra med vetenskapsmannen, utan äfven

andra vetenskapsmän och för öfrigt folk af alla

yrken. På 2,300-talet samlades man ofta på lediga

stunder i kemisternas laboratorier, liksom man i

forntiden gick till konstnärernes arbetsrum. Förr

beundrade man eller gjorde sina anmärkningar öfver

konstverken, nu öfver de kemiska rönen. Man visade

i allmänhet ett stort deltagande för dessa rön och

tycktes aldrig tröttna på att vistas i kemisters

sällskap. Hydrogenius såg omkring sig en stor skara

beundrare hvilka ständigt sjöngo hans lof och som

till mellanspel sysselsatte sig med att förtälja

och förklara dagens tilldragelser inom och utom

Skandinavien.

Denna dag talade man om riksdagsvalet i Göteborg,

om Warm-Blasius, om fröken Doftman-Ozodes’ räddning,

om de senaste maskinstyckena på en af de många

skådebanorna på Kristianshavn, om de nyaste

bokutdragen och om mycket annat som kan finna

deltagande hos en politiskt och ästetiskt bildad

samling af herrar och damer.

»Vi ha fått ett nytt utdrag ur professor Digermans

bok, De fem senaste århundradenas historia,» yttrade

en af sällskapet, »och det utdraget öfverträffar alla

föregående, ty det innehåller i sammanprässad form på

sexton sidor alt hvad professorn meddelat i tio stora

band på femtusen sidor. Det är det nyare bokmakeriets

triumf.»

På 2,300-talet skref man visserligen ännu stora böcker

eller sammansatte dem med tillhjälp af den literära

mekaniken, men ingen hade tid att läsa dem. Kampen för

tillvaron medgaf visserligen då och då ett litet nöje,

såsom en luktkonsert, en hjärnorgelföreställning,

ett skådespel, ett besök i kemisternas laboratorier,

ett enskildt samkväm eller något dylikt; men att läsa

stora böcker hade man funnit alt för tidsödande och

således icke öfverensstämmande med den nyare tidens

stats- och folkhushållning.

Det var därför som företagsamme literaturmaskinister

hade funnit på att af de stora böckerna göra

små utdrag eller rättare små sammanprässningar

i minsta möjliga form, men med bibehållande af

ursprungsverkets egentliga kärna. Sådana små böcker

hade man tid att läsa och de funno god afsättning. De

voro tidsenliga, och det gälde endast att kunna få

dem så sammanprässade, att de kunde läsas på några

minuter, hälst på några sekunder.

De fem senaste århundradenas historia på sexton sidor

upptog med lika mycken noggranhet som nätthet hela

gången af verldshändelserna, så väl i politiskt som

kulturhistoriskt afseende, och redogjorde fullständigt

för i synnerhet de skandinaviska landens utveckling,

alt stödt på de noggrannaste kallforskningar och de

mest samvetsgranna undersökningar.

»De nyaste forskningarne hafva nu uppdagat,»

sade en af gästerne hos Hydrogenius, »att striden

mellan vänstermän och högermän, de två oförsonliga

folkraserne här i Danmark för fem hundra år sedan,

utkämpades, icke såsom man hittills trott, på Nörre

Fälled, utan på

den gamla Slotsholmen. Man vet nu också, att våra

förfäder ännu på den tiden voro människoätare, samt

att de ben som påträffas i »kjökkenmöddingarne» från

1800-talet hafva tillhört högermän eller vänstermän

hvilka uppätits af sina motståndare, alt eftersom

den ena eller den andra flocken hade öfvertaget,

till dess slutligen, efter ohyggliga blodbad, den

siste öfverlefvande -- han lär hafva varit vänsterman

-- dog af en genom slukande af feta och ohälsosamma

högermän ohjälpligt fördärfvad matsmältning.»

»Ja, det var de striderna och deras utgång,» anmärkte

en annan, »som lockade tyskarne att i slutet af

1800-talet ännu en gång anfalla Danmark.»

»Men det anfallet gaf anledning till den praktiska

skandinavismens fulländning,» sade en tredje, »och

därmed till de skandinaviska landens räddning.»

»Således hafva vi de danska människoätarne på

1800-talet att tacka för de skandinaviska landens

förening, för Sönderjyllands återvinnande åt det

gemensamma fäderneslandet och för hela nordens styrka

och trygghet.»

»Så kan det verkligen tyckas, men de vilda

kanibalerne lära väl icke hafva tänkt på något

sådant under det de söndersleto och uppåto hvar

andra. Det var en faslig tid.»

»Huru kunde det vara annorlunda?» sporde ett

fruntimmer som nyss förut hjälpt Hydrogenius med ett

mycket svårt kemiskt rön. »Kvinnan hade ju icke då

ännu något att säga i folkförsamlingen.»

»Det är sant. Hon hade ej häller tillträde till

statens ämbeten. Det tålde länge innan man i Danmark

ville medgifva, att kvinnan dugde till offentliga

värfs utförande.»

»Men kan det vara sant, att det funnits en tid, då

en kvinna nekades att taga en akademisk grad, då hon

t. ex. icke fick ägna sig åt läkarekonsten?»

»Så uppgifves det, ehuru man i vår tid har svårt

att tro på ett sådant barbari.»

Aromasia deltog i samtalet och kunde glädja sig

öfver den aktningsfulla uppmärksamhet som hon

väckte. Hydrogenius åtog sig att till samman med henne

bereda de doftsatser som fordrades för morgondagens

konsert och bad henne, att i det afseendet vara

fullkomligt lugn.

XVIII.

Osynliga kroppar.

Aftonen fore konserten var Aromasia inbjuden till

ett aftonsällskap hos en af Köbenhavns förnämsta

slöjdidkare. I det sällskapet införde Hydrogenius

ett ungt fruntimmer som upptäckt ett nytt ämne,

diafot, genom hvilket organiska, fasta kroppar

gjordes fullkomligt genomskinliga och färglösa samt

slutligen vordo helt och hållet osynliga.

Man hade redan förut hört talas om den nya upptäckten,

men icke sett några försök som kunnat visa dennas

verkliga användbarhet. Några sådana försök skulle nu

göras för att roa sällskapet och på samma gång tjäna

vetenskapen. På den tiden utgjordes sällskapsnöjena i

Köbenhavn, liksom i större delen af hela den öfriga

verlden, af vetenskapliga rön, såsom kemiska och

mekaniska försök, matematiska beräkningar o. s. v. Att

man under njutandet af sådana sällskapsnöjen icke

häller glömde sysselsätta sig med dagens krönika,

hafva vi redan funnit.

Diafot-upptäckarinnan hade låtit framföra ett par

kaniner som skulle tjena till försöksföremål. Ännu

i det tjugufjärde århundradet hade sällskapet för

kaninernas skydd icke kunnat hindra, att de små djuren

fingo offra sitt lif för vetenskapen. Många hundra

tusen francs användes hvarje år af nyss nämda sällskap

till kaniners friköpning från vetenskapsmännens

grymhet, men

djuren saknades likväl aldrig, när det var fråga om att

anställa något försök till vetenskapens främjande. Så

var det äfven denna afton.

Det första af dessa försöksföremål matades med

diafot som tycktes smaka det lilla djuret särdeles

godt. Därpå ingneds det med samma ämne och tilläts

sedan att springa omkring i rummet. Det smektes

af herrar och damer och syntes visserligen något

blygt i stort sällskap, men visade inga tecken till

illamående.

»Såsom ni finner,» sade diafot-upptäckarinnan,

»så utöfvar kuren icke något menligt inflytande på

hälsotillståndet.»

Det medgafs, men man väntade att få se ämnets uppgifna

ägenskaper utveckla sig, och man började finna denna

väntan något lång.

Plötsligt hade kaninens hufvud försvunnit, tycktes

det. När man riktigt ansträngde ögonen, kunde man

se en svag ytterlinie af hufvudets form, men den

var mycket sväfvande och vardt för hvarje minut

mindre märkbar.

Sällskapet uttryckte sin förvåning, och förvåningen

stegrades, då djurets öfriga delar äfven småningom

öfvergingo till en otydlig skugga eller snarare

till en genomskinlig, dimlik massa, i hvilken endast

bensystemet framstod tydligt.

Slutligen syntes ej mer än skelettet som skuttade

omkring i rummet.

»Det är bra,» förklarade Hydrogenius, »men för att

göra en kropp fullkomligt osynlig, behöfves dock något

mer. Den som vill uppträda helt och hållet incognito

bör kanske ej visa sig som benrangel.»

»Nå ja,» inföll föreviserskan, »jag har ännu icke uttömt

mina tillgångar. Låt oss försöka på en annan kanin.»

Försöksföremålet nummer två framfördes och undfägnades

med en ny sats diafot, ökad med tre hundradelar

homorhachion. Detta hade en ännu underbarare

verkan. På betydligt kortare tid än vid det första

försöket började den andre kaninens kropp öfvergå till

det osynligas område. Benbyggnaden syntes äfven på

detta djur en god stund längre än huden och musklerna,

men försvann sedan småningom, och efter ett par

timmar var det omöjligt att kunna med ögonen upptäcka

kaninen, ehuru man mycket väl kunde känna honom med

händerna och finna att kroppen verkligen funnes.

»Det är utmärkt!» ropade sällskapet med hänryckning.

»Ett ganska vackert rön,» förklarade

Hydrogenius. »Upptäckten kan medföra betydliga

fördelar och torde ej böra betraktas såsom blott

ett sällskapsnöje.»

Däruti instämde alla närvarande. Oxygen, som också

var inbjuden, hade med den strängaste uppmärksamhet

och det lifligaste deltagande följt försöket från

början till slut.

Hydrogenius frågade, om någon af sällskapet ville

våga att erbjuda sig som nytt försöksföremål. Man

såg på hvar andra med någon tvekan. Efter en stunds

eftersinnande föreslog Oxygen, att man tils vidare

skulle nöja sig med att dränka en rock i diafot och

erbjöd sin fina sällskapsrock.

Förslaget antogs, men som man för tillfället ej

kunde åstadkomma tillräcklig mängd af det nya ämnet,

kunde ej mer än halfva rocken undergå den nödiga

behandlingen. Följden vardt, att Oxygen visade sig

på ett besynnerligt sätt halfklädd, i det han tycktes

på ena sidan sakna annan betäckning än skjortärmarne och

underkläderna, medan den andra sidan var klädd som vanligt.

Försökets utgång uppväckte mycken munterhet i

sällskapet, men Oxygen tycktes finna sig särdeles

nöjd.

»När kan min rock åter framstå i sin helhet?»

sporde han.

»Först om åtta eller tio dagar,» lydde svaret.

Sällskapet skrattade med full hals.

»Så lång tid räcker således kraften hos detta ämne?»

sade Oxygen.

»Ungefär så, men då kan också behandlingen förnyas,

och om man vågar underkasta sig samma behandling som

användts på kaninerna här, så kan hela människokroppen

göras osynlig under lika lång tid.»

»Förträffligt!» sade Oxygen för sig själf. »Nu

kan jag, utan att vara sedd, börja mina försök med

viljetvingaren. Nu måste det lyckas.»

Han var hela aftonen i ett ypperligt lynne,

och alla närvarande kommo öfver ens, att den där

svenske väderlekstillverkaren vore en högst älskvärd

sällskapsman. Till Aromasia närmade han sig likväl

icke. Hon följde honom ofta med sina blickar, men

det låg ett sorgset uttryck i dem. Konstnärinnan

lemnade sällskapet tidigt för att, som hon sade,

tänka på sin konsert till följande dag.

När Oxygen kom till sitt härbärge på »Danmarks

Wilde», lät han genast föra sig till hotelets

telefonbyrå och skickade därifrån sin afsägelse af

riksdagsmanskapet. Han ansåg sig icke kunna vänta

till påföljande morgon. Ämbets- och tjänstemännen

i hotelet betraktade med undrande blickar hans

besynnerliga klädsel, men tilläto sig naturligtvis

icke några anmärkningar.

»Han är från det öfra landet,» hviskade de.

»En gammalsvensk kanske,» och med den förklaringen

funno de sig nöjda.

Oxygen betraktade sig i spegelväggarne och log med

synnerlig tillfredsställelse åt sin halfva rock.

»Ett ypperligt ämne, det här diafot,» sade han; »och

förträffligt var det, att luftströmmen förde oss hit

till Köbenhavn.»

Dagen därpå stod han tidigt upp, klädde sig i en

annan rock, men fann till sin stora belåtenhet,

att gårdagsrocken ännu såg lika half ut.

Han lät hissa upp sig på gästhusets tak, där de

finaste fordon ständigt funnos att tillgå, tog sig

en luftdroska och ville genast göra ett besök i det

laboratorium, där fröken Fotorup tillverkade det af

henne uppfunna nya förvandlingsämnet. Det vore kanske

likväl alt för tidigt på morgonen, tänkte han. Han

hade ännu icke hört morgonväkten ljuda.

Morgonväkten i Köbenhavn 2378 var något helt annat än

forntidens nattväktarerop. Då solen hunnit till en

viss höjd på morgonen, och hennes strålar träffade

observatoriepalatsets högsta torn på den backe, där

Frederiksbergs slott låg i forntiden, sattes genom

en fotokemisk tillbakaverkan en mekanik i rörelse,

och denna mekanik löste på en gång alla tonerna i

ett jätteorkestrion. Genom alla hus i den store

staden skallade då ljudet af väldiga pukslag och

basunstötar. Det var blott till detta ändamål som den

för öfrigt aflagda och bortglömda musiken nytjades

i Köbenhavn.

Äfven då himmelen var molntäckt, verkade solen likväl

bak om skyarne så starkt på observatoriets mekanik,

att morgonväkten med nästan samma kraft lät höra

sitt skrällande och dundrande maningsrop att börja

dagens arbete. Många började sitt dagsverke före

morgonväkten, men den vanliga arbetstiden räknades från

denna, och den som i åtnjutande af fullkomlig hälsa icke

brukade lemna hvilobädden vid ljudet af orkestrion

kunde ej gärna räkna på sina medborgares fulla

aktning. Det hände aldrig, att en sådan person valdes

till någon förtroendesyssla i kommunens eller statens

tjänst. Visserligen kunde allmänheten ej alltid veta,

när en enskild medborgare lemnade sängen, men ofta

vardt detta dock kändt, synnerligen därigenom att

förrättningsbesöken vanligtvis gjordes om morgnarne,

strax efter väckaretonernas slut.

Oxygen sväfvade långsamt fram öfver hustaken. Rörelsen

var redan ganska liflig. Köbenhavn gnuggade sömnen

ur ögonen, och så snart morgonväkten ljudit, tilltogo

bullret och brådskan med nästan besvärande hastighet.

»Här är nästan lika så mycken rörelse som i

själfva Göteborg,» sade Oxygen till en af sina

köbenhavnsvänner som han träffat ofvan för den

urgamla byggnad hvilken uppgafs vara den som i

forntiden kallades Rosenborgs slott.

»Ni har rätt,» svarade vännen, »och vår rörelse är

dess utom mer estetisk, visar större konstbildning

och mer sinne för det sköna.»

»Hm!» yttrade Oxygen. »Ni talar i något åldrade

uttryck ... Hvad nytt för öfrigt här i staden?»

»Å, ganska mycket. Först och främst hafva vi det här

nya ämnet, diafot, tror jag det kallas, som kan göra

hela verlden osynlig.»

»Så, ni känner också till den upptäckten?»

»Hela staden talar därom, och hela staden börjar redan

försöka dess verkningar. Det är en fröken Fotorup

som hittat på det. Hon är redan ryktbar, mottager

ofantligt många beställningar och förtjänar oerhördt

mycket pengar. Lefde vi i forntiden, skulle hon

redan hafva fått dussintals friare. Hon har en vacker

framtid.»

Oxygen tycktes ej vara riktigt nöjd med att höra,

det kännedomen af diafot redan hunnit en sådan

utsträckning. Han ville hälst begagna sig däraf,

innan det vore allmänt kändt. Tanken därpå ökade

hans åstundan att snart hinna till fröken Fotorups

laboratorium. Han vinkade ett farväl åt vännen som

styrde kurs öster ut, under det han själf fortsatte

sin färd ned åt Dragörkvarteret på det forna Amager.

När han for öfver det lilla torg som i gamla dagar

kallades Kongens Nytorv, hindrades han i sin fria

flygt af en skockning af luftfordon hvilka samlat

sig på denna punkt. De åkande skådade alla ned åt

platsen, där man var sysselsatt med gräfningar för

grunden till en ny byggnad. Gräfningsmaskinerna hade

stött på några underjordiska hvalf, och kommunens

fornforskare voro nu sysselsatta med undersökningar

i de gamla lemningarne.

»Det är utan tvifvel en återstod af den gamla

nationalteatern,» hade några forskare yttrat.

»Omöjligt,» hade andra invändt. »Den teatern kan

ej hafva lemnat några spår efter sig. Han sattes

på svältkur af »venstern» och dog slutligen af

tvinsot. Det var redan för fyra eller fem hundra

år sedan. Man hade nyss förut bygt ett palats åt

den nationela skådespelskonsten, men skådespelarne

hade så klena inkomster under det alla andra pris

stego i då ännu oerhörd grad, att de slutligen åto

upp hela teatern med rubb och stubb, hvilket likväl

icke räddade dem från att dö hungersdöden, och så

försvann den store nationalteatern.»

»Nå ja, hvad gammalt är skall falla. Det måste röjas

plats för de nya maskinteatrarne. Den forna

skådespelskonsten var alt för enfaldig. Något vida

mäktigare kunna de storartade maskinscenerna uträtta.»

»Men till hvilken byggnad hafva dessa hvalf hört?»

»Sannolikt till den odlingsanstalt som kallades

à Porta och som hade många afdelningar i det forntida

Köbenhavn, men hvars hufvudsäte skall hafva varit

tätt bredvid den gamle nationalteatern.»

»Ja, det lär hafva varit en utmärkt inrättning för

utbildandet af den högre intelligensen. Det var en

akademi i den högre stilen som hade sammankomster

hvarje natt och äfven höll dagliga möten, där alt

nytt i literatur och den tidens konst undergick

den samvetsgrannaste granskning, godkändes eller

förkastades, lönades med pris eller dömdes till

döden. Där fick man också, utan att själf göra sig

något besvär, reda på alt som tilldragit sig under

dygnet och äfven hvad som skulle tilldraga sig

dagen därpå.»

»Någon sådan inrättning har man nu mer icke i

Köbenhavn.»

»Alt är förändradt. Med à-Porta-institutionen försvann

också bruket att i ett glas absint söka lösningen af

dagens frågor och nattens tvifvel.»

»Absint! Hvad var det?»

»Det var den köbenhavnska intelligensens lifsvatten,

liksom aptitsupen och punschglaset voro de inom

stockholmsverlden mest verkande krafterna.»

»Hvilka besynnerliga tider! Har man ...»

Oxygen kände icke något deltagande för herrar

fornforskares samtal. Han banade sig väg

genom trängseln, for öfver den stora, lysande

handelspassagen med kristalltak hvilken intagit den

gamla Östergatans plats och i hvars taköppningar den

fina verlden for upp och ned under lifliga samtal

och glada hälsningar. Han tog

vägen öfver Carlplougsgatan, förbi Kristiansborgsskolan,

så kallad efter det forna kungliga slottet med

samma namn, hvars grundmurar ännu gjorde tjänst

i skolpalatset. Öfver Kristianshavnskvarterets

mångfaldiga kemiska fabriker och laboratorier samt

stora maskinteatrar, hvilka hemtade sina förnämsta

sceniska krafter från de bredvid liggande fabrikerna,

kom han till Amager- och Dragör-kvarterens ända långt

öfver Östersjön utbygda slöjdanstalter och stannade

vid fröken Fotorups laboratorium.

»Detta är första steget på min lyckas väg,»

sade Oxygen, då han satte foten på husets tak.

»Först tillfälle att kunna osynligt verka, sedan

viljetvingaren i fullständigt skick, och så skall jag

på vetenskaplig väg vinna Aromasias odelade kärlek.»

Men det tålde länge innan Oxygen fick företräde hos

fröken Fotorup. Han fann före sig ett par hundra

herrar och damer hvilka alla ville köpa diafot eller

göra beställningar på stor mängd af varan.

»Det ser ut som ville hela verlden göra sig osynlig,»

sade Oxygen, liksom förtretad öfver att icke vara

den ende som finge draga nytta af den underbara

upptäckten.

Slutligen kom dock äfven hans ordning.

På aftonen samma dag »strömmade hela Köbenhavn»,

såsom det fordom hette, ut till Tivoli, där Aromasia

skulle gifva sin konsert. Det tjugufjärde århundradets

Köbenhavn var betydligt förändradt, att icke säga en

helt och hållet ny stad, i jämförelse med det samhälle

som där funnits några hundra år förut. Området var

mångdubbladt; gatorna oigenkänliga; öfver alt nya,

ändlösa boulevarder; husen palatslika och flera

våningar högre än i forntiden; lefnadssättet

fullkomligt omskapadt;

samfärdsmedlen på ett förut otroligt sätt fullkomnade;

nationalteatern, den gamle kunglige teatern,

det forna danska rikets stolthet, försvunnen;

à-Porta-institutionen en saga blott; nya upptäckter

och underbara uppfinningar gjordes för hvarje dag.

Men det fans en »institution» som fortlefvat i

nära fem och ett halft århundrade och icke blott

lefde, utan lefde mycket kraftigare och i ständigt

framåtskridande. Det var Tivoli. Det hade stått emot

alla ödets växlingar, alla de olyckor som träffat det

gamla Danmark och dragit fördel af det nya Danmarks i

det starka Skandinavien framskridande utveckling. Det

hade för demokratien och den sanna folkandan gjort mer

än alla politiska framsteg. Det hade först närmat de

olika klasserna till hvar andra och sedan fullkomligt

sammansmält dem. Det hade ledt socialismens hotande

flod in i en fredlig, om ock kraftigt brusande

strömfara. Det hade visserligen icke kunnat hos

kannibalerne på adertonhundratalet inplanta några

mänskliga känslor, men då människooffren genom de

offrandes uppätande af sig själfva upphört, hade

Tivoli kraftigt höjt nationalkänslan och därigenom

bidragit till segern öfver »das ewige Preussenthum».

Under de därpå följande århundradena hade Tivoli i

lugnt framåtskridande verkat för sin stora uppgift,

och i senare delen af tvåtusentrehundratalet utgjorde

det den gemensamma föreningspunkten, till hvilken

alla samhällsmedlemmar blickade med samma glädjefulla

aktning och förtröstan. Tivolis område hade småningom

utvidgats, och år 2,378 upptog detta område hela

det forna Vesterbro och Fredriksberg. Det senares

gamle park var nu en stor zoologisk trädgård inom den

väldige stadens område, där man kunde få se mången

gammal Gorilla sitta i sin förnöjsama familjkrets

och tömma sin »halve

Bayer», en fornåldrig dryck hvilken förtärdes åt

minstone af det fyrhändta slägtet, om också de

tvåhändta varelserna ej mer funno något behag i den

germaniska vätskan.

Spårvägar och järnbanor voro länge sedan öfvergifna

fortskaffningsmedel, men det glada Köbenhavn kom

på luftvägen i stora skaror från alla kanter,

från Tåstrupskvarteret och Lyngbykvarteret, från

förstäderna Roskilde och det gamla Hilleröd, från

stadens innersta delar, från Saltholmen o. s. v. för

att roa sig i Tivoli. Den i fråga varande aftonen var

tilloppet synnerligen stort. Hela området upplystes af

i fantastiska, ständigt omväxlande former vaggande

ljusmoln. Dessa åstadkommos genom en i böjliga,

genomskinliga kresimrör framströmmande gas som

glänste i präktigt färgspel och här och där glödde

i stora solar af elektriska gnistor.

Alla ville njuta af Aromasias luktklaver. Alla hade

hört talas om den förskräckliga olyckshändelsen vid

senaste föreställningen i Göteborg, men ingen kände

någon fruktan för att en dylik olycka skulle inträffa

denna afton. Tilldragelsen i Göteborg tycktes endast

öka ifvern att infinna sig på konserten i Tivoli. Alla

ville se den så underbart räddade konstnärinnan och

erfara prof af hennes utomordentliga förmåga såsom

ododist.

Konserten gafs i den store jättepaviljongen som

låg ungefär midt i Tivoli och hvilken bestod af

genomskinliga väggar af klart, böjligt kresim som

utvidgade sig i stark värme och växte i höjden, så

att man äfven utan någon särskild temperaturreglering

aldrig behöfde frukta för alt för stark hetta i

salongen. Men kresimsväggarne voro därjämte så täta,

att icke några dofter kunde tränga sig ut genom

någon springa, en missräkning för det stora antal

Tivolibesökande som ej kunnat finna plats i

paviljongen och som i fria luften med girigt vidgade

näsborrar sökte uppsnappa några af de konstnärliga

doftackorderna.

Så väl i konsertsalen som i parken och för öfrigt

på flera ställen i Tivoli syntes denne afton

åtskillige underlige skepnader. Än såg man en

herre utan rock, kanske till och med utan de ännu

oundvikligare plaggen, än ett fruntimmer utan armar

eller med blott halft hufvud, något som väckte både

öfverraskning och förskräckelse. Äfven fullkomligt

hufvudlösa personer visade sig. Här och där fick man

se en half kropp eller blott ett par ben eller ett

ensamt hufvud sväfva fram bland mängden.

»Det där kommer af diafot,» sade de som redan kände

till det nya ämnet, »men man har haft för brådt

med att söka använda uppfinningen. Det är ju blott

halfgjordt arbete.»

»Fröken Fotorup lär ännu icke kunnat tillverka så stor

mängd diafot som man bestält hos henne. Men hon håller

på att anlägga en ofantlig fabrik hvilken grundats

på aktier här och i Göteborg. Det är bankdirektören

Giro som leder aktieteckningen. När diafot en gång

finnes i tillräcklig mängd, skall det sannolikt kunna

uträtta ganska mycket.»

»Ingen kan nu förutse alla följderna. Hvem hade kunnat

tänka något dit åt ännu för kort tid sedan?»

»Så var det också i forntiden med ångkraften,

elektriciteten och så mycket annat, men vår tid har

likväl öfverglänst alla föregående tidehvarf.»

Efter konsertens slut var Aromasia inbjuden till en

fest som gafs till hennes ära och dit man äfven

bjudit fröken Fotorup för att ägna denna sin

hyllning. Aromasia hade med stor beredvillighet

mottagit bjudningen och

infunnit sig i festsalen, en af Tivolis fem hundra

festsalar. Men fröken Fotorup syntes icke till, något

hvaröfver man uttryckte sin förvåning och ledsnad.

Man firade de bägge damerna med en stor festmåltid,

men det var icke någon af forntidens måltider

som efteråt tyngde kropp och sinne. Det var ej

ens en måltid af samma slag som den, med hvilken

bankdirektören Giro undfägnat sina gäster, utan ett

gästabud fritt från hvarje forntida födoämne, vare

sig naturligt eller konstgjordt, men öfverflödande

af hvad man fordom kallade andlig spis. Så långt hade

man kommit i Köbenhavn.

I äldre tider var det vid danska festmåltider

brukligt, att en skål föreslogs och ett tal hölls

mellan hvarje rätt. Sedermera fann man, att på det

sättet icke lemnades tillräckligt tillfälle för hvar

och en att uttala sig. Yttrandefriheten hade alt för

många skrankor. Då började man hålla tal och föreslå

skålar äfven under förtärandet af rätterna. Men då

talmekaniken ytterligare utvecklades, insåg man, att

ätandet och drickandet vore alt för hinderliga för det

fria ordet, och man afskaffade både mat och dryck vid

festmåltiderna samt lemnade festtalen helt och hållet

fria tyglar. Då uppstod den seden, att hvar och en af

deltagarne i den ännu s. k. måltiden höll flera tal

samt att många, stundom hela sällskapet, samtidigt

föreslogo skålar med konstnärligt utförda festtal. Men

skålarne tömdes endast i inbillningen, ty man hade

icke något att dricka och kände ej behof däraf.

Det var till en sådan festmåltid som

diafot-upptäckarinnan och lukt-konstnärinnan

inbjudits. Den första skålen gälde Aromasia, den

firade, upp-skandinaviska gästen, och den skålen

föreslogs af samtliga deltagarne på

en gång, men med olika tal, de flästa utförda med en

mekanik som gjorde förträffligt intryck. Aromasia

tackade med ett tal som icke, liksom talen i

forntiden, afbröts af bifallsrop, utan af alla de

andra närvarandes nya festtal och som framkallade

enhälligt gillande.

Den andra skålen i ordningen föreslogs på samma sätt

för fröken Fotorup, hvars frånvaro man beklagade;

men långt innan det talet var till ända, hördes från

den tomme platsen vid Aromasias sida, vid bordets

öfre, för hedersgästerna upplåtne del, en röst som

igenkändes tillhöra den såsom frånvarande ansedda

diafot-tillverkerskan.

Ett sorl af beundran afbröt för några ögonblick talens

mäktigt forssande ström.

»Hon är icke frånvarande!» utbrast man. »Hon

är midt bland oss, fastän vi icke kunna se

henne. Förträffligt! Ypperligt! Fullständig seger

för diafot!»

Och så fortsattes åter talen, och fröken Fotorups

röst hördes tydligt bland alla de öfriga festtalarnes.

Hon hade icke, liksom den vid det danska

festmåltidsbruket ännu ovana Aromasia, väntat till

dess skålen hunnit slutas, utan börjat uttrycka sin

tacksamhet redan vid talens första början, och när

det öfriga sällskapet ändtligen slutat sina tal, hade

festskålens föremål äfven hunnit till slutet af sitt.

På det sättet kunde man verkligen hinna med något

under en festmåltid.

Hvar och en af gästerna uttryckte sin önskan att få

trycka fröken Fotorups hand, och alla trängdes omkring

den plats som man nyss förut trott vara tom. Om någon

af de närvarande ännu hyst tvifvel på diafotets

förmåga, var ett sådant tvifvel nu mer helt och hållet

omöjligt. Hvar och en fick trycka en liten fin och

varm hand som man omöjligt kunde se, men hvars fullt

mänskliga tillvaro ganska väl kändes, och om någon

under famlandet efter denna hand af misstag kom att

röra vid någon annan del af den osynliga damen,

hvilket gaf anledning till mycket skratt och

åtskilliga utrop från så väl de synliga som den

osynliga, ökade detta endast vissheten om att fröken

Fotorup verkligen kunde göra sig fullkomligt omärkbar.

Åtskilliga af de närvarande uttryckte den önskan,

att den osynliga måtte göra sig åter synlig, men

denna önskan kunde hon icke uppfylla.

»Ännu på en vecka kan jag icke synas,» svarade hon.

»Om sju eller åtta dagar börjar jag, så vidt jag icke

använder en ny sats diafot, åter att skönjas. Då

framträder först mitt hår och därefter hela min

benbyggnad och sedan musklerna och huden.»

Detta vore visserligen en ofullkomlighet, och

upptäckten vore icke fulländad, medgaf hon, förr än

man lyckats att fördrifva verkningarne af diafot

lika hastigt som man kunde framkalla dem, men ingen

upptäckt eller uppfinning är fullkomlig i sitt första

användande.

Sedan måltiden fortsatts ännu ett par timmar under

oupphörligt festtalande, bröt sällskapet slutligen upp

under enhällig försäkran, att festen varit bland de

mest lyckade som någonsin tillstälts i det på fester

rika Tivoli.

Aromasia var nöjd med sin dag och tyckte sig

hafva fått ersättning för den olyckliga konserten

i Göteborg. Hon hade dock flera gånger tänkt på

Oxygen och undrat öfver att icke hafva sett honom

på hela dagen. Flera af de i festen deltagande hade

också saknat honom. Några sade sig veta, att han

på morgonen besökt fröken Fotorups laboratorium,

men huru han sedan användt sin dag, visste man icke.

Underrättelsen om Oxygens besök på diafot-tillverkningsstället

gaf Aromasia åtskilligt att tänka på.

Hon kom till den åsigt, att hon borde påskynda

sin afresa från Köbenhavn. Oxygens uppförande ingaf

henne icke förtroende. Hon fann själf denna brist

på tillit till den man hon verkligen älskade högst

beklagansvärd, men lika stark som hennes kärlek

fortfarande var, lika klart insåg hon, att förtroendet

aldrig skulle återvända samt att en förening mellan

dem skulle vålla bägges olycka.

Redan innan morgonväkten följande dag låtit höra

sig, lemnade hon »Danmarks Wilde» och afreste

från Köbenhavn. Oxygen hade hela den föregående

dagen och hela natten arbetat på fullkomnandet af

viljetvingaren, men ännu icke då morgonväkten väckte

den slumrande staden lyckats komma så långt, att han

vore fullt säker på en lycklig utgång. Den sats diafot

han förskaffat sig var också alt för otillräcklig

för att låta honom »i osynlig måtto» nalkas Aromasia

och försöka inverka på hennes nervsystem. Då man på

morgonen i hans rum bar in en liten fonograflåda som

medförde en vänlig afskedshälsning från den älskade,

erfor han en häftig smärta i den muskel som kallas

hjärta och som forntiden trodde röra sig i sammanhang

med alla kärlekskänslor.

XIX.

Naturpoesi och stärkelse.

Några aftnar efter festen i Tivoli finna vi

Aromasia åter i tant Veras salong i Stockholm. Den

gamla väninnan hade bjudit till sammans ett litet

sällskap för att fira konstnärinnans räddning och den

utomordentliga framgång hon haft i Köbenhavn. Äfven

fru Skarpman-Stormfågel och fröken Rosendoft voro

inbjudna och hade ej försummat att infinna sig.

Aromasia förvånade sig öfver att träffa de nämnda

damerna hos tant Vera hvilken just icke hyste någon

särdeles aktning för dem, men hon förmodade, att

inbjudningen skett af någon särskild anledning, fastän

tant Vera icke förtrott henne dennas beskaffenhet.

Bland sällskapet var äfven Apollonides, hvilken då

han ej längre kunde följa Oxygen och Aromasia på

deras luftiga färd och lyckligt undsluppit ett bad i

Vetterns stormupprörda böljor, stannat ett par dagar

i trakten af Karlsborg för att bland dess romantiska

ruiner hemta ämnen till någon ny hjältedikt som kunde

trösta honom öfver Aromasias bortförande. Hjälten i

dikten vardt han själf hvilken i eldiga vers sjöng

den sköna konstnärinnans lof och på det svartaste

utmålade en väderlekstillverkare, en förmäten titan

som velat rycka blixten från himlen och som i åratal

skockat moln på moln,

men likväl icke förmådde öfvervinna en verklig storm,

af naturen själf slungad mot den öfverdådige.

Efter ett par dagars träget arbete var skaldestycket

färdigt, och författaren, som fått veta att såväl

Aromasia som Vera åter funnos i Stockholm, gaf

sig skyndsamt på väg och hade nyss anländt, då

han af Vera, som tycktes känna medlidande med hans

kärlekskval, inbjöds till det samkväm, där han skulle

finna Aromasia som gärna ville för honom uttrycka sin

tacksamhet för hans deltagande efter olyckshändelsen

i Göteborg.

Fru Skarpman-Stormfågel tycktes tänka på nya

ränker. Oxygens afsägelse af riksdagsmannaskapet kunde

måhända gifva henne tillfälle att å nyo utveckla samma

verksamhet som förut, men fröken Rosendoft syntes

icke vilja mer använda henne. Detta var oförklarligt

för den ränklystna frun hvilken började finna den

lilla Rosendoft allt för gammalmodig och som icke

kunde begripa, att hon ej nu längre ville fullfölja

sina planer mot Aromasia, ehuru denna lika ifrigt

uppvaktades af Apollonides och fastän fröken Rosendoft

fortfarande hyste samma glödande kärlek till skalden.

Sist nämda unga fruntimmer tycktes tvärt om önska

närma sig Aromasia. Hon betraktade konstnärinnan med

deltagande, stundom ödmjuka och liksom ångerfulla

blickar, och då Aromasia, som gärna glömde de prof

på motvilja hvilka fröken Rosendoft förut visat

henne samt icke kände orsaken till olyckshändelsen

i Göteborg, med vänlighet besvarade dessa ödmjuka

blickar och med godhet återgaf de blyga ord som

åtföljde dem, tycktes fröken Rosendoft känna sig

mycket lycklig.

»Hon har utan tvifvel stor anledning att känna sig

förkrossad i Aromasias närhet», sade tant Vera, »men

också att erfara stor glädje öfver att intet

människolif spildes på konsertaftonen i Göteborg.»

Fru Skarpman-Stormfågel smålog spotskt och elakt,

men fröken Rosendoft fördubblade sin aktningsfulla

uppmärksamhet mot Aromasia. Detta hindrade henne

likväl icke att erfara en obehaglig känsla hvarje

gång Apollonides tycktes söka efter en uppmuntrande

blick af konstnärinnan. Hon visste nu mycket väl,

att Aromasia icke älskade Apollonides, men den senares

fortsatta bemödanden att vinna Aromasias kärlek voro

henne förhatliga och plågsamma.

Skalden föreslog, att honom måtte lemnas tillåtelse

att uppläsa sitt senaste arbete, men tant Vera

förstod att afböja detta erbjudande, utan att därför

såra författaren hvilken var lika retlig som någon

af forntidens skalder. Flera af de närvarande

fruntimmerna voro sysselsatta med matematiska

handarbeten, något som mycket brukades på den tiden,

och genom att föra samtalet på dessa arbeten undvek

värdinnan att få höra Apollonides föredraga ett

skaldestycke hvilket sannolikt endast kunnat göra

författaren ännu löjligare i sällskapets ögon.

Tant Vera var alt för människovänlig för att önska,

det man skulle göra sig lustig på bekostnad af

någon bland hennes gäster. Hon visste dess utom, att

Apollonides nyaste snilleverk innehölle ett angrepp

på Oxygen, något som hon ej kunde tillåta föredragas

i hennes hus.

De matematiska handarbetena hade efterträdt

broderierna, virkningarne och strumpstickningen som

utgjorde forntidens fruntimmerssysselsättningar, när

ett sällskap var samladt för att roa sig med något

annat än dans eller musik eller kortspel, och som

äfven inom det dagliga lifvet i familjerna användes

som ett lika nyttigt som angenämt tidsfördrif.

Genom framstående vetenskapsmäns arbeten hade man

kommit så långt, att ofantliga uträkningar, hvilka

fordom skulle hafva upptagit en persons hela lif,

nu kunde, tack vare integrationsmaskinen, utföras på

få timmar och utan någon tankeansträngning. Man

fortsatte samtalet under det man höll

integrationsmaskinen i verksamhet, och denna

maskin gjorde icke på långt när så mycket buller som

forntidens symaskiner. Då och då kastades en blick på

maskinen, man betraktade siffrorna och de geometriska

figurerna, gjorde själf en kort uträkning i hufvudet,

och så återvände man med sin uppmärksamhet till

föremålet för samtalet, ungefär som fordom sedan man

räknat ut styngen på tapisseriarbetet eller maskorna

i strumpstickningen.

Midt under samspråket och det matematiska handarbetet

inträdde Oxygen. Han hade, utan att gifva sig tid till

fullkomnandet af viljetvingaren och innan han ännu

kunnat skaffa sig tillräcklig mängd diafot, lemnat

Köbenhavn för att i Stockholm uppsöka Aromasia. Tant

Vera mottog honom med sin vanliga vänlighet, men

Oxygen hade icke ögon för andra än Aromasia hvilken

också räckte honom handen, men icke tycktes vilja

lemna honom tillfälle till något förtroligare samtal.

Vid Oxygens inträde i sällskapet bleknade Apollonides

och visade en häftig sinnesrörelse, men blandade

sig likväl snart i det samtal som Oxygen börjat med

Aromasia och några af tant Veras öfriga gäster,

och alt hvad Oxygen yttrade motsades af skalden

eller nytjades af denne till föremål för spefulla

anmärkningar. Det dröjde likväl icke länge förr än

dessa vapen vändes mot angriparen själf, och snart

var det Oxygen som hade alla skrattarne på sin sida,

åt minstone alla andra än Vera,

Aromasia och fröken Rosendoft. Men samtalet tog snart

en allvarlig vändning.

Man talade ännu en gång om forntid och framtid,

ett ämne som vanligtvis utgjorde föremål för de

samtal i hvilka Apollonides deltog och då han med

ständigt samma värme tog forntiden i försvar. Så

äfven denna gång.

Han prisade den tid, då människan ännu förstod att

uppfatta naturens skönhet och i hennes betraktande

kände sin största glädje. Han beklagade, att man nu

mer icke kände till denna uppfattning och ej mer

bekymrade sig om blommorna på marken. Trädgårdar

visste man snart ej häller af på andra ställen än

de höga husens tak. Skogarne voro i det närmaste

försvunna, och man kunde aldrig mer erfara den

högtidliga känsla som fordom rörde människans hjärta,

när hon i skogens ensamhet hörde trädtopparnes heliga

susning. Snart skulle landtmannen ej häller kunna

under himlens fria hvalf vandra mellan de vaggande

sädesaxen och fröjda sig åt hoppet om rika skördar.

»Hvad har man nu som lifvar sinnet och fyller hjärtat

med friska känslor?» utropade han med vemod.

»Man har stärkelsefabriker,» svarade Oxygen,

»ägghvitsfabriker, laboratorier som sörja för

människoslägtets sunda och billiga näring.»

»Men det gröna, med praktfulla blommor öfverströdda

täcket, jordens skönaste prydnad, är på väg att

försvinna. Med detta försvinner äfven vår lifsluft

som vi redan nu till stor del måste taga från

syrefabrikerna. Hunger skall människoslägtet kanske

aldrig mer erfara, åt minstone icke i magen. Men hvem

stillar den ideala hungern, samt först och främst

åtrån efter ett stycke fri natur? Hvar finner man

dess utom nu några stora känslor?

Hvar äro de tragiska konflikterna? Hvart har det sköna

tagit vägen? Den ersättning som sökes i hjärnorglar

är sannerligen alt för fattig.»

»Nu är ni åter igen orättvis och bitter,» inföll

Aromasia. »Vår tids stora förtjänster vill ni icke

erkänna. Stora och sköna känslor saknas ej häller

nu, och edra tragiska konflikter lär ni väl icke

slippa ifrån.»

»Hvad kan vara dåraktigare och löjligare än dessa

klagoljud öfver den gröna växtlighetens försvinnande!»

utropade Oxygen. »Växtverlden hade onekligen rätt

att vara till i forntiden, och det låg en mening

deruti så länge man behöfde växterna till människans

näring och till reglering af de atmosferiska

förhållandena. Men nu är det bättre sörjdt för

de behofvens tillfredsställande. Hvarför skola vi

därför låta det där romantiska, gröna täcket med

de många brokiga plättarne taga bort en plats som så

väl behöfves till nyttigare ändamål? Växterna skola

ständigt behålla sin historiska betydelse, men som

sådana en gång för alla förvisas till paläontologiens

område och till de vetenskapliga samlingarne.»

Apollonides kunde ej hålla till baka ett skri af fasa

och djup förtrytelse, men det utbrottet framkallade

endast ett leende hos de öfriga och ett gapskratt

af Oxygen.

»Hvar och en som försvarar den onyttiga växtverlden,»

förklarade Oxygen, »tillhör den afdelning människor

som står på förslag att afskaffas, och jag måste

tillstå, att jag håller det helt enkelt för flertalets

pligt att oförskräckt gå fram åt, äfven om det

vore öfver de där människornas döda kroppar. De äro

skadedjur i samhället.»

»Å, Oxygen!» utbrast Aromasia med starkt ogillande.

Fröken Rosendoft vände sig med afsky från Oxygen och

sökte uppmuntra Apollonides genom några

kärleksfulla ögonkast.

»Hvad jag sagt skall jag kunna bevisa genom full

rationel uträkning,» försäkrade Oxygen.

Apollonides satt likblek och stirrade på den

förskräcklige ovädersmannen. Ingen af de två hade

glömt sin gamla afsky för den andre. Tvekamp på det

forntida sättet var ej längre bruklig, och icke ens

Apollonides kom på den tanken, men han kände likväl,

att han och Oxygen omöjligt kunde lefva samtidigt på

samma verldskropp. Den känslan tycktes hafva slagit

rot äfven hos Oxygen.

Sällskapet satt kanske och väntade på den utlofvade

rationela uträkningen, då ett nytt besök anmäldes,

och bankdirektören Giro inträdde med sin unge son,

den förhoppningsfulle arftagaren till verldens alla

möjliga aktieföretag.

Den nykomne gaf till känna, att han ämnade sig

till en helt annan stadsdel, emedan han kommit från

Göteborg för att sätta sin son i den nya hjärnskolan

i förstaden Södertelge, men han hade ej kunnat

underlåta att först hälsa på hos fru Vera och göra sig

underrättad, om Nästa Veckas Nyheter hade rätt i sin

uppgift, att fröken Ozodes nu stälde sig som kandidat

i samma valkrets, der hon förut varit föreslagen,

fastän hon vid valet icke erhöll de flesta rösterne,

och hvilken krets nu å nyo skulle utse folkombud,

sedan den senast valde undanbedt sig förtroendet.

Aromasia förklarade genast, att hon denna gång ämnade

med större ihärdighet än förut söka drifva sitt val

igenom. De skäl som förra gången inverkade på hennes

handlingssätt funnos icke nu mera.

Giro sade sig vara särdeles belåten med denna

förklaring och försäkrade, att han hade i görningen

ett aktieföretag i röstsedlar som borde försäkra

fröken Ozodes fullständig framgång. Sedan han

afslutat frågan om hvad han kallade de offentliga

angelägenheterna, ansåg han sig äfven böra spörja

något om olyckshändelsen i Örgrytekvarteret samt om

konstnärinnans oförmodade räddning, ehuru han som

god förrättningsman icke gärna tog upp tiden med

att prata om det som redan inträffat. Hans blick

var ständigt riktad mot det kommande, synnerligen då

detta kunde gifva anledning till nya aktieföretag.

Samtalet kom snart åter in på samma område, där

det före Giros ankomst rört sig, och bankmannen

förklarade sig helt och hållet dela de af Oxygen

uttryckta åsigterna.

»Men,» tillade han, »på några verkliga framsteg är ej

värdt att tänka, förr än den nya undervisningslagen

hunnit visa sina otvifvelaktigt högst välgörande

följder.»

»Den nya undervisningslagen?» utropade de öfriga med

frågande blickar.

»Har man ej hört talas om den lagen?» sporde Giro

med en förvåning, i hvilken en god del öfverlägsenhet

blandade sig. »Stockholm följer icke riktigt med

sin tid, fruktar jag. Lagen antogs i går afton af

folkförsamlingen och träder i verkställighet från

och med i morgon. Det är en förträfflig lag, men

jag skulle just vilja höra hvad de gamla, romantiska

känslomänniskorna tänka om en och annan af lagens

bestämmelser.»

Allas blickar sökte Apollonides, liksom väntade man,

att skalden skulle uppträda och uttrycka de gamla,

romantiska känslomänniskornas åsigter. Men han fans

icke mer i rummet. Han hade aflägsnat sig utan att någon

gifvit akt därpå. Icke ens fröken Rosendoft hade märkt

hans försvinnande, och likväl förflöto icke många

minuter mellan hvarje gång hon med sina blickar

sökte tilldraga sig hans uppmärksamhet eller sökte

ingifva honom tröst och uppmuntran under Oxygens

obarmhertiga utfall.

Då man icke mer såg till Apollonides, tänkte ingen

vidare på honom, ingen mer än fröken Rosendoft,

hvilken fattades af en dyster aning och snart också

lemnade sällskapet.

XX.

Den nya skolan.

»Eder son tyckes vara bra gammal för att intagas i

skolan», sade rektor Cerebrarius till bankdirektören

Giro, hvilken infunnit sig i Södertelge för att sätta

sin son i den nya hjärnskolan.

»Nyss fylda fem år, herr rektor», invände Giro.

»Egentligen två år för mycket», förklarade

rektorn, »men denne termin kunna vi ännu taga emot

öfveråriga. Från och med näste termin är sådant

förbjudet. Då träder den nye undervisningslagen i

fullständig kraft, och han fordrar, att den hjärna

som skall bearbetas ej får vara äldre än tre år. Denna

föreskrift kommer att mycket noga iakttagas».

»Skola flickhjärnor behandlas lika tidigt»?

»Naturligtvis! Vi lefva väl ej mer i de tider, då

man ansåg, att en flicka icke behöfde lika sträng

undervisning som gossen. För att kunna rätt utbildas,

måste en hjärna tagas så ung som möjligt, vare sig

att hon är manlig eller kvinlig».

»Är det någon afgift»? sporde Giro.

»Afgift! Nå, det var en lustig fråga», utropade rektorn.

»Tror ni, att man i våra dagar skulle låta den enskilde

betala för att få barnens hjärnor utbildade? Nej, tack!

Så föråldrade åsigter ha vi icke. Staten betalar för all

undervisning och tager igen sina utgifter genom den

progressiva beskattningen, hvarigenom hvar och en betalar i

mån af sina tillgångar. Men så tvingar staten också

hvarje medborgare och medborgarinna att lemna deras

barn till skolan. Inga undanflykter hjälpa. Det är

häller icke som i forna dagar, då man skilde mellan

elementarläroverket och folkskolan».

»Det var en upprörande åtskilnad»! utbrast Giro.

»En skamlig tillställning», tillade rektorn, »som

redan från barndomen vidgade svalget mellan

folkklasserna. Den lille herrn som gick i

elementarläroverket ansåg sig naturligtvis vara

af något slags bättre deg än pojken i folkskolan,

föraktade och hånade denne samt kunde aldrig gifva

honom tillträde till sina lekar, och folkskolans

lärjungar lärde redan i barndomen att afundas

och hata de andra klasserna. Då skolgossarne hade

vapenöfningar, skulle elementarläroverket bilda en

trupp, och folkskolan en annan, och på raststunderna

kom det aldrig i fråga, att de bägge trupperna närmade

sig hvar andra och ännu mindre att de roade sig

med några gemensamma lekar. De talade icke till hvar

andra. Det var som hade de tillhört skilda folk som ej

förstodo hvar andras språk. De nöjde sig med att på

afstånd betrakta hvar andra eller också att aldeles

icke låtsa om hvar andra. På det sättet beredde man

en för ståndsskilnad och ståndshat frodig jordmån».

»Nå, då de växt upp till värnpligtige»?

»Då hade alla lika skyldigheter, hette det, men i

slutet af adertonhundratalet införde man något som

kallades ett-årige-frivillige, hvilka ingalunda hade

samma skyldigheter som de öfrige värnpligtige, utan sluppo

från tjänstgöringen på vida kortare tid samt behandlades

af befälet med vida större skonsamhet. En yngling som

gått genom folkskolan kunde aldrig anmäla sig som

ett-årige-frivillig, ty han hade icke de därtill erforliga

kunskaperna. Det var den tidens rättvisa».

»Jag vill minnas, att jag läst, det flickorna icke

hade tillträde till elementarläroverket, men det

låter så underligt, att jag förvisat den uppgiften

till sagoperioden».

»Å, för fem hundra år sedan fans ännu icke en enda

flicka i någon af statens elementarskolor. Staten

ansåg sig icke hafva råd att gifva flickorna

någon undervisning, och dess utom fruktade man, att

flickorna genom kostnadsfri eller billig undervisning

skulle få lära alt för mycket och därmed dragas

från hemmets stilla verld, det vill säga från sitt

tjänstehjonsförhållande till mannen, skapelsens herre,

såsom han kallades».

»Det där låter likväl otroligt», sade Giro. »Skulle

man icke kunnat sätta några skolor på aktier och

därigenom hafva gjort statens hjälp öfverflödig?»

»Man använde sina pengar på helt andra

aktieföretag. Man bygde kaféer och förlustelseställen

eller köpte braunschweigerobligationer och

hamburgerlottsedlar, bjöd på middagar och baler och

fann på tusentals andra sätt för att hastigt och

lustigt göra af med sina inkomster».

»Nå ja, finansvetenskapen låg då i sin linda eller

fans icke ännu. Det kan man också se på den tidens

små oskyldiga försök till bankinrättningar.»

»Tiden var icke långt kommen i något afseende ... Men

nu skola vi sysselsätta oss med eder son,

herr Giro. Såsom ni vet, kan ni efter den nya

undervisningslagen bestämma öfver en tredjedel af

edert barns hjärna; den andra tredjedelen förbehålles

för ägaren själf till framtida förfogande för att

då efter äget behag kunna utbilda denne del; men den

siste tredjedelen måste, enligt hundraelfte paragrafen

af undervisningslagen, erhålla sin

utbildning i en offentlig, af staten upprättad och

underhållen skola.»

»Har jag då icke rätt att uttrycka någon önskan

i afseende på ändamålet med utbildningen af denne

tredjedel»? sporde Giro.

»Jo visst»! försäkrade rektorn. »Ni får bestämma

för hvilket särskildt lefnadsyrke ni önskar utbilda

barnets hjärna och därför i hvilka läroämnen

utbildningen i synnerhet bör ske, men icke längre

än att barnet själft sedermera vid mogen ålder kan

ändra edert beslut och välja ett annat yrke. Först

och främst måste allmänbildningen, den som skall vara

gemensam för alla medborgare och medborgarinnor,

företagas, och hon är helt och hållet oberoende

af föräldrarnes vilja. Denna allmänbildning kan

dock ej meddelas förr än barnets hjärna är så

bearbetad, att hon förmår mottaga den lärdom

som sedermera lemnas. Det var denna bearbetning

som i forntiden ständigt försummades, och den

försummelsen åstadkom dels ytlighet i kunskaper,

dels öfveransträngning. Ända in i våra dagar har

man ej gjort tillbörligt afseende på hjärnors rent

mekaniska, det vill säga fysiologiska beredning till

upptagande af kommande lärdomsämnen; men den nya

undervisningslagen har nu ...»

»Ja, den lagen känner jag», förklarade Giro

som började finna rektorns förklaringar något

tidsödande. Han skulle den dagen grunda ett par dussin

nya aktiebolag och hade ej ännu hunnit med ett enda.

»Nå ja, ni känner lagen», återtog rektorn, »och

vet således, att den nya skolan nu mera delas i

hjärnskolan och högskolan. Den förra utför den mekaniska

förberedelsen till kunskapsämnenas mottagande, den

senare meddelar dessa kunskapsämnen ...»

»Kanske också på mekanisk väg»? inföll Giro.

»Hm! Det är ännu icke riktigt bestämdt. Sedan sex

hundra år hafva vi här i landet varit sysselsatta

med årliga försök i det afseendet. Visserligen

hafva äfven de akademiska kunskaperna meddelats på

mekanisk väg, men vi stå nu på en öfvergångspunkt,

tyckes det. Skolmannen och lagstiftarne rikta nu sin

uppmärksamhet först och främst på den förberedande

skolan och vänta sig för undervisningen högst

betydelsefulla och välsignelserika följder af den

fysiologiska beredningen ... Men vill ni icke, sedan

jag först skrifvit in eder son, taga vår hjärnskola i

betraktande? Ni skall då med ägna ögon kunna öfvertyga

er om sakens förträfflighet.»

Bankdirektören kände sig mycket orolig öfver de

nya aktiebolagen hvilka väntade på honom, men

kunde likväl icke afslå rektorns framställning,

utan följde Cerebrarius, då denne gick för

att visa honom skolinrättningen. Laboratorium

vore kanske ett egentligare namn på denna

inrättning. Undervisningssättet bestod däruti, att

barnen i början af sin behandling under två, och

sedermera under tre timmar hvarje dag utsattes för

inverkan af galvaniska strömmar, som leddes till de

delar af hjärnan hvilka skulle utbildas. Dess utom

öfvervakades, leddes och främjades hjärncellernas

särskilda utbildning genom de ytterst fina och

verksamma medel som kemien för det ändamålet hade

uttänkt och på det omsorgsfullaste beredt.

Redan flera hundra år förut hade man kommit

till insigt om nödvändigheten af den öfrige

människokroppens utbildning och stärkande genom

gymnastik samt att en stark och frisk själ icke

kunde finnas i en svag och sjuklig kropp, hvarför man

äfven för själsbildningen anbefalde musklernas och

senornas öfning och vård. Denna gymnastik hade alt

mer utvecklat sig, och i det tjugufjärde århundradet

insåg man, att det nödvändigaste af hela

barnuppfostran vore att sorgfälligt vårda och sköta

själfva förnuftets säte och gifva detta en sådan

utbildning, att derigenom sedermera en kraftfull

tankeutveckling kunde uppnås.

»Här ser ni,» sade rektorn till bankdirektören,

»huru vi drifva hjärnans gymnastik. Utan ett spår

af den öfveransträngning som man i forntiden så

mycket beklagade i skolorna och vid den enskilda

undervisningen åstadkomma vi här grundvalarna för den

formela bildningen och skapa anlag som skola bära de

rikaste frukter för mänskligheten.»

»Sättet synes mig förträffligt,» förklarade Giro.

»Det är utmärkt, vågar jag försäkra,» sade den för

sin sak nitälskande rektorn. »Hvilken möda och

hvilket öfvermänskligt tålamod kostade det ej förut

läraren, innan han kunde få lärjungen så långt,

att denne vore i stånd att själfständigt intränga i

en vetenskap. Ofta från den tidigaste barndomen ända

till tjugo år eller ännu längre måste man med latin

och grekiska, historia och matematik bearbeta hjärnan

och föra henne så långt i öfning, att hon vore i

stånd att slutligen fullfölja en logisk tankegång och

någorlunda inse tilldragelsernas sammanhang.»

»Detta lyckades ej häller med alla hjärnor, skulle jag tro.»

»Visst icke! De dumma kunde aldrig hjälpas.

De lata trotsade de bästa lärarekrafters ihärdiga

ansträngningar.»

»Men nu?»

»Nu!» utropade rektorn i glad hänryckning. »Huru lätt

går det ej nu! En galvanisk ström på stora hjärnans lober,

en ännu starkare på nedre delen af hjärnskänkeln, en

stärkande behandling af linskärnan -- och efter ett par

år är den då femåriga människan färdig att utan skadlig

inverkan på sin kroppsutveckling börja lösningen af

vetenskapens och tillvarons stora problem.»

»Ypperligt!» utropade Giro å nyo. »Hvilken

god hushållning med tiden!»

»Och med människokrafterna sedan!» tillade rektorn.

»I hvilken afdelning af inrättningen finna vi oss nu?»

sporde Giro.

»I den första för de exakta vetenskaperna. Här i

första klassen beredes barnet för mottagandet af

de kunskaper som kunna göra det till matematiker,

fysiker, kemist och mekaniker. I den andra klassen

uppdragas biologer, således förnämligast etnologer,

zoologer, botaniker, o. s. v.»

»Nå de öfriga afdelningarne?»

»Jo, vi komma nu dit. Här i andra afdelningen hafva

vi de klasser, som framkalla logiker, metafysiker,

historiker och fornforskare. Den tredje afdelningens

klasser äro afsedda för språkforskare, talare och

skriftställare.»

»Men den högre affärsverksamheten? Har hon icke någon

afdelning? Behöfver hjärnan icke förberedas för att

sedan lära sig handelsvetenskapen och finansläran,

för att icke tala om det högsta af alt, insigt

i bankväsendet?»

»Visserligen!» svarade rektorn med ett öfvertygande

och lugnande leende. »Den fjärde afdelningen

innehåller de klasser som i ständigt stigande

utbildning förbereda de hjärnor som skola ägna

sig åt handeln, och i de klasserna utbildas också

organerna för lefnadsskick.»

»Det är bra, det är just som jag skulle hafva önskat

det,» utropade bankdirektören med synnerlig förnöjelse.

»Lefnadsskick och handelsförstånd höra i hop.»

»Vår femte afdelning omfattar de klasser,» fortfor

rektorn, »hvilka skola skapa omtanka och

handlingskraft och bereda hjärnorna för den högre

finansen och bankvetenskapen. De nedra klasserna i

samtliga afdelningarne måste hvarje lärjunge genomgå,

så väl gossar som flickor. De lägga grunden till

allmän mänsklig och medborgerlig bildning. Efter

denna första, för alla gemensamma hjärnutveckling,

öfverlemnas barnet till den särskilda utbildningen för

olika lefnadsyrken, och detta sker i de öfre klasserne

inom de olika afdelningarne. Vi behöfva lyckligtvis

icke mer tänka på någon särskild handtverksutbildning,

såsom i forntiden, enär maskinerna nu mer göra alt

arbete som fordom utfördes af handtverkare och äfven

förfärdiga sig själfva. Vi behöfva blott att utbilda

mekaniker som skola uttänka maskinerna.»

»Nå, sedan barnhjärnan genomgått de öfra afdelningarne?»

sporde Giro.

»Då är hon färdig för undervisningen i högskolan,

ty då kan hon lätt och villigt uppfatta och i minnet

behålla lärarnes föreläsningar.»

»Med hvilket år anses lärjungen kunna lemna högskolan?»

»Med det nionde året bör hela undervisningen

vara fulländad. Hvilken präktig följd af

det nya undervisningssättet! En nioårings

förståndsförmögenheter motsvara nu en fullväxt persons

under forntiden, och den nioårige är nu i allmänhet

lika mogen och erfaren som den fyrtioårige i gamla

tider. Det gafs en tid, då man med förfäran frågade:

huru skall, då vetandets material är i ständig

tillväxt och då lifvets andliga innehåll hopar sig

så hastigt, det slutligen varda möjligt för ungdomen

eller för människan i allmänhet att få ens en helt ytlig

öfverblick af alt detta? Och man hittade på den ena

lärometoden efter den andra, gaf ut tusentals läroböcker,

men hvar och en god medborgare såg med bekymmer

på alla dessa, hvar andra korsande, bekämpande och

upphäfvande metoder samt på alla dessa läroböcker

som sökte uttränga hvar andra, men icke lyckades med

annat än att ur lärjungens sinne uttränga hågen för

undervisningen. Men då nöden är störst, är hjälpen

ofta närmast. Läran om hjärnans förrättningar började

antaga större klarhet än förr, och slutligen insåg

man, att just deruti skulle räddningen sökas.»

»Och den räddningen är äfven funnen,» anmärkte Giro.

»Ja, en af våra utmärktaste och mest erfarne

ungdomsledare höjde ett maningsrop som skallat kring

hela jorden. Låt oss begagna oss, sade han, af läran

om hjärnans förrättningar. Bort med läroböckerna,

med de gamla undervisningssätten, med de onödiga

mnemotekniska knepen! Om läroämnet icke vill lämpa

sig efter hjärnan, så måste hjärnan lämpa sig efter

läroämnet. Låt oss bygga laboratorier. Fysiologerna

skola göras till skollärare. De skola på mekanisk och

kemisk väg bereda barnahjärnans gråa substans.»

»Det är gyllene ord, värda hundratals millioner om

året,» utropade bankdirektören.

»Men ni vet dock,» återtog Cerebrarius, »att de

orden icke genast öfvertygade skolmännen och

undervisningsråden. De mottogos tvärt om med

hån och utgjorde under lång tid föremål för våra

skämttidningars gyckel, våra högvises föraktfulla

speord och allmänhetens misstroende. Men saken kunde

emellertid icke falla. Midt under hånet, gycklet,

föraktet och misstroendet bröt den nya åsigten

sig väg, vann anhängare, vidgade sig och vardt

slutligen den segrande i folkförsamlingen

redan innan den nya undervisningslagen antogs. Nu

kan ej vara fråga om något annat sätt för att

bereda kunskapsämnenas lämpligaste upptagande i de

ungas hjärnor. Man känner in i de minsta delar de

fysiologiska verksamhetsprocesserna i nerverna och

i den grå hjärnsubstansens celler, de som åtfölja

medvetandet, och genom raden af föreställningar

förbereda den logiska slutledningen. Man vet hvilka

celler äro verksamma vid ledningen af bestämda

iakttagelser och vid bildandet af bestämda

tankeföljder samt känner äfven på hvad sätt de

äro verksamma. Därför kan man också genom konstlad

retning, i synnerhet med en galvanisk ström, förmå

hjärnans särskilda delar till rörelser som svara

mot bildandet af bestämda föreställningar samt

slutligen -- och det är just hufvudknuten som man nu

lyckats lösa -- vänja dem så, att ett visst slags

tänkande kan med synnerlig lätthet verkställas. Ty

om det också utan begreppsinnehåll icke gifves några

allmänna former för det rena tänka"t, så finnes

likväl en schematism och med denne en bestående

apparat och mekanism för tänkandet, hvilken under

begreppsinnehållets omväxling alltid bevarar sitt

väsen. Denna tankeapparat medgifver en förändring

och utbildning i det ena eller andra afseendet

och utgör således på visst sätt tänkandets formela

grunddrag. Skolans uppgift är just att utbilda denna

tänkandets mekanism. Det är dit man länge sträfvat,

fastän man först under senare tider lyckats finna

den bäste och genaste vägen.»

»Jag är särdeles glad att hafva gjort eder bekantskap,

hr rektor,» sade Giro, »och öfverlemnar med fullt

förtroende min son i edra händer. Som ni vet, önskar

jag, att hans hjärna skall, så snart den förberedande

formningen är undangjord, utbildas till en

finanshjärna af första klassen.»

»Jag känner edra afsigter, hr direktör, och skall

icke glömma att vid dem fästa alt möjligt afseende,

men en föreståndare för ett undervisnings-laboratorium

får ej häller förgäta, att så väl statens, som det

till beredning lemnade barnets bestämningsrätt också

måste bevaras. Jag ställer i det afseendet lagens

föreskrift mig helt och hållet till efterrättelse.»

»Naturligtvis, naturligtvis, hr rektor!... Innan

jag tager afsked af er och min son, torde ni

tillåta mig fråga, hvaruti den fordom så kallade

lekamliga födan består i eder uppfostringsanstalt.

Matar ni barnen med alsterna från någon af de nya

lifsmedelsfabrikerna?»

»De lefva i synnerhet af syrgas,» förklarade rektorn.

»Förträffligt!» sade bankdirektören. »Dock skulle

jag vilja föreslå någon liten omväxling och är

till och med i tillfälle att till er sälja

ett parti konstgjorda lifsmedel af bästa slag.

Jag är visserligen icke handlande, men är direktör

för ett mycket stort aktiebolag som drifver

lifsmedeltillverkning efter ett nytt förfaringssätt.»

Rektorn tackade och förklarade, att de barn som skulle

undergå undervisningsbehandling i hans laboratorium

funno sig bäst af att lefva på frisk luft. Det

var icke alltid, sade han, som helpensionärer fått

frisk luft. I gamla tider fingo de visserligen icke

mycket annat än luft att lefva på, men den luften var

vanligtvis skämd.

»Nu är äfven den saken reglerad

af det höga undervisningsrådet,» tillade rektorn,

»och ni kan vara öfvertygad, att lefnadsordningen

inom vårt laboratorium är för hjärnberedningen den

nyttigaste och mest tillfredsställande.»

Giro förklarade sig nöjd och gjorde sig i ordning

att taga ett ömt farväl af sin son samt ville sticka

några ganska fina och högt räntebärande obligationer i

hans ficka, på det den unge mannen skulle hafva något

att roa sig med på lediga stunder, då rektorn frågade,

om bankdirektören icke ville åhöra en föreläsning som

en kort stund därefter skulle hållas i högskolans

första klass och som skulle sysselsätta sig med de

senaste århundradenas odlingshistoria.

Men Giro trodde, att hvad odlingshistorien vidkom,

kunde inga bättre föreläsningar hållas än de som

dagligen föredrogos vid Göteborgs högskola, hvilken

väl ändock vore den förnämsta i norra Europa.

Rektorn bugade sig och smålog samt tycktes af artighet

icke vilja motsäga en så betydande finansman från

själfve hufvudstaden. Giro tog således afsked

och aflägsnade sig med stor skyndsamhet. Han hade

kanske under sitt uppehåll i Södertelge gått miste

om en betydlig mängd nya aktieföretag. Hans son

öfverlemnades genast åt den första förberedande

hjärnbehandlingen.

Nya besökande infunno sig. Man skyndade från alla håll

för att öfverlemna sina barn till normal-laboratoriet

i Södertelge. Medan man väntade på att få barnen

inskrifna, samtalade man naturligtvis om det nya

lärosättet.

»Om denna behandling af de särskilda hjärndelarne

fortsättes genom flera slägtled,» anmärkte någon af de

närvarande, »så inträder utan tvifvel en förändring

i de samhälleliga förhållandena, och jag är ganska

nyfiken att erfara följderna. Det är tydligt,

att hjärnan skall få en så ägendomlig utveckling,

att man ännu icke förmår fatta hvilken sällsam

verldsuppfattning däraf kan uppstå.»

»Om ni talar om sällsamma uppfattningar,» anmärkte en

annan, »så måste dock tilläggas, att den benämningen

icke kan rättfärdigas af något annat än vår närvarande

ståndpunkt. Har människohjärnans utbildning öfver

alt hunnit till en annan än den man förut känt,

inträder väl också en helt annorlunda uppfattning af

verldsförhållandena, och då varder den uppfattningen

den normala.»

»Ja, men man kan frukta, att genom den nyare

undervisningskonsten skall en sådan förändring

inträda i den formela sidan af tänkandet, att

oöfverskådliga förvecklingar därigenom kunna uppstå.»

»Edra farhågor äro ganska visst öfverdrifna. Under

en förståndig tillämpning af hjärnskolan skall man

nog akta sig för att utbilda föreställningar som

öfverskrida det normala grundmåttet för alt tänkande.»

»Men otvifvelaktigt kan en viss ensidig utbildning

taga öfverhand hos många. Om också det logiska arbetet

är människans hufvuduppgift, så gifves det också

andra sidor af människonaturen som hafva en uppgift i

lifvet. För att icke tala om stämningssinnet eller om

den sedliga sidan i lifvet, hvilka områden icke gärna

kunna skiljas och som med ett gemensamt ord kunde

kallas den inre verksamheten, hvilken onekligen kan

komma att utbildas i en alt för ensidig riktning,

så gifves det också något som hör till slägtets

bevarande för nutid och framtid och som ...»

»Mina damer och herrar,» hördes rektorns röst, »alla

de små hjärnor som ni anmält till behandling i vårt

laboratorium äro godkända till inträde med åtföljande

kroppar. Arbetet med dem tager genast sin början.»

Därmed tog Cerebrarius afsked af de unga hjärnornas

föräldrar och begaf sig själf till föreläsningssalen

nummer ett, där de lärjungar som ägde rätt att afhöra

föreläsningen redan lågo väntande i sina

hängmattor. Det var ett bruk som man lånat från

Göteborgs högskola och som funnits särdeles lämpligt

för de studerande.

XXI.

Bort från jorden!

När Apollonides, utan att någon märkte det, aflägsnade

sig från aftonsällskapet hos tant Vera, tog han icke

den vanlige vägen genom luften. Han hissade sig i

tysthet ned på gatan och gick med vacklande steg in

åt den stadsdel som bar namnet Hasselbackskvarteret,

så kalladt efter en uppfriskningsanstalt med samma

namn, hvilken lär hafva legat på den platsen och

skall hafva varit mycket berömd i de nittonde och

tjugonde århundradena samt lemnat vigtiga bidrag till

den skandinaviska odlingshistorien.

Apollonides kom in på Davidsonsgatan, en bland