Orleanska Jungfrun. Romantisk Tragedie

Orleanska Jungfrun. Romantisk Tragedie

Uomantisk elraijcöic

af

SCHILLEB:

eftlir eerlinska bearbetningen

cffcccöatt

AV

KARL AUGUST NICANDER.

■Vppförd första gungen jxi Kongl. Theatern

den 2S Kov. 1836.

5to ckljolm.

Tryckt hos A". II. Thomson,

1837.till

f&mzVtz ^ø^øjitj^ij

SÅSOM

ORLEAHSILA. JITUöPHUn.

träder ur sin furiers hydda,

Kär krigstrompctcn ljuder, sharp och vihl.

Ilun drager ut, att land ocli Konung skydda,

Med hjelm och pansar och Madonnans bild.

Hoil ordnar striden. Hjeltar, lagerprydda,

För Jungfrun digna. Hon, så skön, sd mild,

Försonar furstar, eldar landets söner;

Hon för sin Kung till Rheims, och honom kröner.

Den bittra kalken snart Johanna smakar,

Ocli qval och bojor bli dess segrars lön;

Men än hon lefver . . . Hon sin kedja skakar,

Och kedjan brister för Johannas bön.

Sist räddar hon sin Kung. Än segren vakar

Kring hennes bår; der hvilar hon så skön.

Het frälsta folket gråter sin Johanna;

Men himlens englar sjunga: Hosianna.Allt delta har fflil gjort. Du ftr Johanna ;

Vin fana Du uf Frälsarns moder fick.

En barnslig oskuld strålar frun (lin panna,

Och himlens seger blommar i din blick.

Ack! ofta under ekens skugga stanna,

Och kraft och mod ur Diktens källa drick!

Hull trogen vakt vid Ljusets tempclflamma."

Blif mer, blif större — men unda den samma!

Xür re"n kring fosterlandets berg och dalur

Ditt friska rykte, som en ljungeld, går,

Och då i kojor och i festens salur

Ditt namn af tusen läppar hyllning får, —

llör oclc det enkla ord, som Skalden talar,

Fast litet eller intet det förmår.

]Haml dem, som hylla Dig och Dig belöna,

Hult vill med Sångens liljekrans Dig kröna.

Hell, Jungfru! Hell! Gä framåt, skörda ära

Med Konstens vigda fana i din hand!

"JBIIf enkel,som B»«i är!" ... Detärcnlüra,

Som ljuder till Dig från ett bättre lund.

Illott den kan Himlens oriflamma bära,

Som löser sig ur stoftets tunga band.

Hill, Jungfru, Hell! Flyg ut pd segrens vingar!

Hör! Folket jublar och trompctcn klingar.personer:

CARL VII, Konung a

("Frankrike ........spelas af Hr Wcnnhom.

Drottning; ISABEAU, lians

moder...........„ Fru Wennbom.

AGN KS SOREL....... Mlle Ch. Ficker.

PHILIP dux GODE,

Hertig af Burgund......»Hr Dahlquist.

Grefve DUNOIS, Bastard af

Orleans........... Hr Almlöf.

La HIRE 1 Kongliga (Hr L. Kinmaiuon.

Du CHATEL \ Officeraro " 1 Hr Leiuos.

ERKEBISKOPEXafRheiins „ llr Håkanson.

CHATILLON, Burgundisk

Riddare........... llr Pfeiffer.

RAOUL. Lothrinffisk Riddare,, llr Hjortsberg.

TALBOT, Engelsmännens \

Fältherre.........\ ,, Hr Svensson.

En Svart Riddares VÅLNAD \

LIONEL I Engelska \ Hr Hy.ckert.

FASTOLF ) Anförare IHr Robach.

THIBAUT D"A11C, eu rik

Landtman.......... HrF. Kinmanson.

MARGOT ) (Mlle Lindman.

LOUISON } lians döttrar „

JOHANNA ) (Mlle Högquist.

ETIKNNE ) , , (Hr Stjernström.

CLAUDE MARIE \ !- , - „< Hr lleiligering.

RAIMOND | lustman (Ur Fl0ae|illä.BERTRAND, en Lnncltiiiaii „ Hr Deland.

En RÄUSHERRE frun Or-

Icniis ...........„ Hr Habicht.

En Engelsk HÄROLD . . . „ Hr Sundberg.

En KOLARK......... llr Sevelin.

Hans HUSTRU.......„ Fru Jernberg.

Deras SON.......... Hr Söderberg.

Pairer,

Riddare,

Andelige,

Mugistrutspcrsoncr,

Marskalkar,

Hoflruntimmer,

Tager,

Soldater,

Folk.

Tiden für handlingen är året 1-130.

Skådeplatsen ür i olika delar af Frankrike.FÖRSTA AKTEN.

En landtlig nejd. Främst till hügcr synes en

Helgonbild i ett kapell. Till venster en hög Ek.

te it.

THIBAUT D"ARC, MARGOT, LOUISON

och JOHANNA, ETIENNE, CLAUDE

MARIE och RAIMOND.

Thibaut.

oüfa! käre grannar! Fransmän äre vi

1 dag ännu: an frie medborgsmän,

Och herrar till den jord, som fadren plöjde.

Hvem vet, hvem som beherrskar oss i morgon ?— 12 —

Derföre, grannar! har jag nu beslutat, —

Emedan jag i dag det än förmår —

Att med Guds hjelp försörja mina döttrar;

I krigets stund behöfver qvinnan stöd,

Oeh trogen kärlek lättar alla bördor.

(till den första Herden.-)

Etienne! kom fram! Du älskar ju min Margot:

Liksom din åker gränsar intill min,

Så stämma edra hjertan ock tillsamman:

Det stiftar lyckligt äktenskap.

(till den andra.-)

Hör! Claude!

Du tiger? Louison slår ned silt öga?

Jag skulle skilja ditt från hennes hjerta,

För det du inga skatter har att bjuda?

Hvem liar nu skatter? Hus och lador äro

Den närmsta oväns eller eldens rof;

Den tappra mannens trogna bröst allena

. 1 dessa tider är ett stormfritt tak.

Louison.

Min Far!

Claude Marie.

Min Louison!

Louison (omfamnar

Johanna ).

Johanna! syster!

Tkibaut.

At hvar jag skänker tjugu tunnland åker,

Och stall och gård och egen härd. Som Gud

Välsignat mig, ban Eder ock välsigne!— 13 —

Margot (omfamnar

Johanna ).

Gläd nu vår Fader! Följ vårt efterdöme!

Låt dngen knyta trenne ljufva band!

Thibaut.

Gån, reden till! I morgon firas bröllop,

Och bela byn i festen tage del!

(De bada paren gà bort, arm i arm.)

Slittet

THIBAUT, JOHANNA, BAIMOND.

Thibaut.

Johanna, dina systrar fira bröllop:

Jag ser dem båda iyckliga. De glada

Min ålderdom; du ensam gör mig sorg.

Raimond.

Nej, säg ej så! er dotter skona, fader!

Thibaut.

Se, denna raska yngling, som i bvn

Ej hur sin like, dig siu kärlek egnat,

Och sedan tvenne år, med stilla böner

Och ren tillgifvenhet din hand begär.— 14 —

Du stöter lionom, sluten, kall tillbaka,

Och ingen annan utaf dalens herdar

Ett leende af dina läppar vinner.

Jag ser dig i din friska ungdom stråla:

Din vår ar kommen, Hoppets sköna tid;

Dock väntar jag förgäfves än att se

Din kärleks blomma ur sin knopp slå lit,

Och lyckligt mogna till en gyllne frukt.

Det gör mig ondt, mitt barn! ty det betyder

En djup förvillelse i din natur.

Det hjerta ej behagar mig, som kallt

Och hårdt sig sluter uti känslans ålder.

Raimond.

Er lugna, Fader Arc! lut lienne vara!

Min älskade Johannas kärlek är

En ljuf och ädel, paradisisk frukt.

Den kostligaste frukten mognar långsamt.

Ännu hon älskar, att på bergen bo,

Och fruktar att från höjden stiga ned

I menskors trånga, sorguppfyllda hyddor.

Thibaut.

Men detta just behagar icke mig.

Hon flyr ur sina systrars glada krets

Och söker bergens ödslighet. Hon lemnar

Sitt läger, innan hanen höjt sitt rop.

Iivi väljer hon beständigt detta ställe,

Och drifver alltid sina hjordar dit?

Jag henne sett i hela timmar sitta

Der, tankfull, i Druider-ekens skugga.

De äldste i vår by om detta träd— 15 —

Rysvärda sagor för hvarann förtälja.

Sällsamma rösters underbara klang

Man ofta hör utur dess dystra grenar.

Jag sjelf, da sent i skymningen en gång

Min väg mig förde detta träd förbi,

Siig der ett rysligt qvinnospö"ke sitta.

Det sträckte fram utur sin vida mantel

Mot mig en torr och vissnad hand, liksom

Det vinkat mig; men jag befallte Gud

Min själ, och flydde frun det hemska rummet.

Tre gånger jag i drömmen sett Johanna

I Rheims på gyllne kungastolen sitta.

Sju stjernor glänste som ett diadem

Kring hennes panna; trenne hvita liljor

Uppväxte utur spiran i dess hand:

Och jag, dess fader, hennes båda systrar

Och Erkebiskopar och Grefvar, Furstar,

Ja, Kungen sjelf sig bugade för henne.

Hur kommer sådan glans uti min hydda?

O ! det betyder ett förskräckligt fall!

Det högmod är, som störtat ljusets Englar,

Som gifver satan öfver menskan makt.

Raimoiid.

LIvem hyser mera mildt och dygdigt sinne,

Än eder fromma dotter? Det är hon,

Som villigt tjenar sina äldre systrar.

Hon är den högst begåfvade af alla,

Dock syns hon öfva, som en tjensteqvinna,

Med stilla hörsamhet de tyngsta pligter,

Och underbart i hennes trogna vård

Er hjord förökas, edra skördar växa._ 16 —

Kring allt, livad hon förrättar, sprider sig

En egen, obegriplig lycka.

Thibaut.

Ja!

Ja väl! en obegriplig lycka är det.

Jag må väl rysa för en sådan lycka.

Men nog derom. — Jag tiger: jag skall tiga.

Anklaga vill jag ej mitt eget barn.

Jag kan blott varna, blott för henne bedja;

Dock varna måste jag. Fly detta träd!

Var ej allena, gräf ej mer i jorden

Vid midnattstid, bered ej trolldomsdrycker,

Och rista inga tecken mer i sanden!

Lätt är att väcka upp de onda andar;

Tunnt är det täckelse, som höijer dem,

Och stilla lyssnande de rusa upp.

Var ej allena; ty i öknen trädde

Den onde fram och frestade vår Herre.

{Bertrand uppträder, ritcd en hjelm i hunden.)

Raimond.

Tyst! Bertrand kommer åter ifrån staden.

Se, hvad han bar!CrcSrje Jicmn.

DE FÖRRE, BERTRAND.

Bertrand■

J häpnen och förvånens

Vid åsyn af det underbara vapnet

Uti min hand.

Thibaut.

Det göra vi. Säg, Bertrand,

Hur kom du öfver hjelmen? Och hvi för du

Det onda tecknet hit i fridens bygd?

[Johanna, som i de båda förra. Scenerna

stått stilla på sidan, utan att

deltaga■ i samtalet , blir uppmärksam och

kommer niirmare.)

Bertrand.

Knnppl vet jag sjelf att säga, huru hjelmen

Kom i mi» hand. I Vaucouleurs jag hade

Köpt några verktyg utaf jern. På torget

Jag fann en grullig trängsel: llvktigt folk

Var anländt, just i samma ögonblick,

Från Orleans ined tidningar om kriget.

Nu skockade sig stadens folk tillsamman,

Och då jag banade mig väg i massan.

En brun /.igenerska med denna hjelm

Mig nalkas, blickar mig så skarpt i ögat

Och säger: "Hör, ni söker ju en hjelm:

Orl. Jungfr. 2— 18 —

Jag vet, ni söker en. Se här, tag denna,

För ringa pris jag säljer den åt er." —

— "Gå till lausknektarne," jag sade henne,

"Jag, som är landtman, ingen hjelm

behöfver." —

Hon vände ej igen: hon följde mig

Igenom alla gator, trugande:

Och då jag slutligt hjelmen tog i handen,

Och stod, betänkande milt äfventyr,

Var qvinnan i en blink försvunnen. Hvimlet

Drog henne ined sig som en häftig ström;

Men jag stod qvar med hjelmen i min hand.

Johanna [som hastigt griper

efter hjelmen).

Gif mig den hjelmen!

Bertrand.

Passar den för Er?

Han icke pryda kan en jungfrus panna.

Johanna [rycker af honom

hjelmen).

Min hjelmen är; mig ensam han tillhör.

Thibaut.

Hvad faller flickan in?

RainioniL

Låt henne rada!

Väl passar henne denna krigarprydnad;

Ty hennes bröst ett manligt hjerta gömmer.

Tänk efter, hur hon vargen öfvervann,

Det grymma, vilda djuret, som förstörde— 19 —

Så mången hjord —en skräck för alla herdar.

Hon, Jungfrun, ensam stred med lejonmod

Mol vargens raseri, och frälste lammet,

Som re"n han förde bort i blodigt gap.

Hvad hjeltehufvud hjelmen än betäckte,

Han intet värdigare pryda kan!

Thibaut (till Bertrand).

Hvad blodigt nytt från krigets skådeplats?

Hvad sude dessa flyktingar/

Bertrand,

Gud hjelpe

Vår konung och vårt land. Vi äre

1 tvenne stora strider redan slagne.

1 rikets medelpunkt står fienden:

Intill Loire lian allt eröfrat har.

Nu liar lian all sin styrka sammandragit,

Hvarmed han Orleans belägrar.

Thibaut och Raimond.

Ach!

Gud! var oss nådig!

Bertrand.

En omallig makt

Från alla kanter sig församlat redan;

Xy Burgund ock, den väldige, har fört

Sin hela krigarskara ut i striden.

Thibaut.

Osaliga och jämmerfulla tvisl,

Som Fransmäns vapen emot Fransmän vänder!— 20 —

Bertrand.

Man ser den gamla Dronningen också,

Den stolta lsabeau från Bayern, klädd

1 hjelm och harnesk genom lägret rida,

Med gift på tungan reta alla folk

Till raseri mot hennes egen son,

Som hon en gång vid modersbröstet burit.

Den fruktansvärde Salsbury, de Mohrers

Förkrossare, för an belägringen:

Med honom är den stolte Lionet,

Och Talbot , som med mordiskt hjeltesvärd

Slår menskor ned som gräs i stridens tummel.

(Johanna, lyssnar ined spänd

uppmärksamhet och salter pà sig hjelmen.)

Th i b au t.

Men säg, hvar voro våra tappre kämpar,

Saintrailles, La Hireoch Franska rikets

bröstvärn ,

Den ädle Grefve Diinois, alt strömmen

Af fiender så plötsligt trängde fram?

Och hvar är Kungen sjelf? Ser ban så liknöjd

Sitt likes nöd och sina städers fall?

Bertrajid.

1 Chinon håller Konungen sill hof.

Det felas folk; han kan ej hålla fallet.

Förgäfves kalla Furstarne till strid.

En riddare allena, som jag hört,

Ett svagt ocli ringa manskap sammanbragt:

Till Kungen tågar han med sexton fanor.Johanna (med häftighet).

Hur heter Riddar"n?

Bertrand.

Baudricour; men svårt

Det honom blir att undgå fienden,

Som i hans spår med tvenne härar följer.

Johanna.

Hvar är nu lliddar"n? Säg det, om ni vet!

B er t rand-

Han har en knapp dagsresa, och ej mer,

Till Vaucouleurs.

Thibaut (till Johanna).

Hvad rör det dig? Du frågar

I saker, flicka! som du ej förstår.

B er t rand.

Då fienden så mäktig är, man har

1 Vaucouleurs enhälligt redan fattat

Beslut att åt Burgund sig öfverlemna.

Så bära vi ej utländskt ok, och lyda

Den gamla kungastammen — ja kanske

Vi falla åter till den gamla kronan,

Om Frankrike och Burgund sig försona.

Johanna (med hänryckning).

Nej! om fördrag och uppgift intet ord!

Ty räddarn nalkas: han till strid sig rustar.

För Orleans skall Englands lycka stranda;

Dess mått är fullt: det är till skörden moget.

Och Jungfrun med sin lia komma skall,Och nedersta lians stolthets lika sad.

Från himlens läste rycker hon lians ära,

Den högt han der vid stjernorna hängt upp.

Förfäreiis ej! flyn ej! ty innan rågen

Blir gul, och förr än månens skifva fylles,

Skall ingen Engelsk stridshäst mera dricka

Utur Loirens stolta silfvervågor.

jBertrand.

Ach! inga under ske på jorden mer.

Johanna.

Jo! under ske ännu. En snöhvit dufva

Skall flyga ut, med örnens mod bekämpa

13c gamar, som iorhärja fosterlandet.

Och öfvervinna skall hon denna stolta

Burgund, den riksfön$dar"n, denna Talhot,

Den himlastormaren med hundra armar,

Och Salsbury, den vilda tempelskändar"n,

Och jaga för sig, som en hjord af lam,

De fräcka krigarne från Albions ö.

Med henne Herren är: Han, stridens Gud,

Skall kora ut den späda till sitt redskap.

Uti den blyga Jungfrun skall han sig

Förhärliga; tv Herren är allsmäktig.

Thibant.

Hvad för en ande fattar flickan?

Raimond.

Det

Ar hjelmen, som så krigiskt eldar henne.

Se på er dotter! Hennes öga blixtrar,

Och hennes kinder stråla såsom eld.Johanna.

Vi skulle inga egna konungar

Mer hafva — och ej mer en infödd herre?

Och konungen, som aldrig dör, han skall

Försvinna — som den helga plogen skyddar,

Som skyddar åkrarna och betesmarken,

Som de lifegna för till frihet åter,

Som ställer städerna omkring sin thron,

Som bistår svagheten och ondskan krossar,

Som är den störste, och ej afund känner,

Som menska är och dock barmhertighetens

Engel

Uppå en halfull jord; — ty kungars thron,

Som utaf guld och ädla stenar skimrar,

Är alla öfvergifnas värn — här står

Förbarmandet och Makten — och här darrar

Den brottslige, då trygg den ädle nalkas

Och smeker lejonet vid thronens trappa.

Th i

baillaud skydde konungen och allt hans rike!

Vi äre fredligt landtfolk, veta ej

Att föra svärd och tumla stridens häst.

Så låtom oss, i lydnad, tyst förbida,

Hvem segren oss till konung gifva skall;

Ty slagtningarnas lycka är Guds dom,

Oeh herre öfver oss är den, som smörjes

1 Rheims uti den helga Vårfrukyrkan,

Och sätter kronan på i Saint Denis.

Nu till vårt arbet! Kommen! På det närmsta

Allena tänkom! Låt de stora blott,Låt Furstarna oin väldet draga lott!

Förstörelsen vi kunna skåda trygga;

Ty stormfast är den jord, som vi bebygga.

Fritt eldens brand fortare våra byar ,

Och hästars hofvar trauipe säden ner!

Den nya våren nya skördar ger

Och lätt den enkla hyddan sig förnyar.

[Alin, utom Johanna, gä bort.)

JOHANNA.

Farväl, farväl, J berg, J sköna ängar!

Min barndoms stilla dalar, lefven vät!

Johanna skall på er ej längre vandra:

Johanna evigt säger er farväl !

J rosor, som jag vattnade, J träd,

Som jag planterat, blommen, grönsken fort!

Farväl, J grottor och J klara källor!

Du echo, dalens underbara röst,

Som svarade min sång: Johanna gråter;

Hon lemnar er — och kommer aldrig äter.— 25 —

Farväl, du hembygd för den stilla freden,

Som mina första fröjders vittne var!

Förskingren eder, hvita lamm, på heden;

Af eder nu herdinnan afsked lar.

På blodigt fäll och ibland krigarleden

Jag om en annan hjord nu vården har.

Mig fängsla ieki* mer de fordna banden ;

Jag kallad blifvit af den store Anden.

Han, som till Moses, talande sig sänkte

1 buskens eld, när han på Horeb stod;

Som Pharaos härar i hans händer skänkte:

Som gaf den fromma David himmelskt mod,

När Goliath i sin jätterustning blänkte:

Han, som mol herdarna är huld och god,

Ur ekens grenar sade mig de orden:

"Gack lit.! För mig du villna skall på jorden.

1 koppar skall du dina len,»mar snöra,

Med stål du läcka skall ditt späda bröst.

Ej männers kärlek får dill hjerta röra:

Dig lar ej då ra låga lustars röst.

Ditt hår ej brudens kransar pryda böra,

Och intet barn skall hvila vid ditt bröst;

Men med triumfens kransar, krigisk lycka

Jag framför jordens qvinnor dig skall smycka.

Ty, när sig re"u de tappraste förfära,

Och Franklands sista öde nalkas —- då

Skall du min helga oriflamma bära

I striden fram, och stolta segrar"n slå,1— 26 —

Som skördar"ns lim" mogna tegnr skara.

Hans lyckas granna sol skall nedergå.

Du räddar fosterlandets hjeltesojaer,

Befriar Rheims, ochderdin konung kröner." —

Ett lofvadt tecken Ii i mien bär mig gifvit;

Ja! denna hjelm — från himlen sänd lian är.

Af gudakrafl jag genomströmmad blifvit,

Jag andas högre, se"n jag honom bär.

Min bana mig Cheruber föreskrifvit,

Den helga stridens längtan mig förtär.

Hör! hjeltars rop mig segrens visshet bringar,

Och svärdet flammar och trompeten klingar.

(Hon störtar ut.)

tfmtt tèmmi.

Konung Carls Iloflägcr i Chillon.

DUNOIS och Du CHATEL uppträda.

Dunois.

Nej, jag fördrager det ej längre. Jag

Slår upp med denna konung, som så nesligt

Sig sjelf bar öfvergifvit. I mitt bröst

Det tappra hjertat blöder: jag må gråta,AU röfvare nu dela mellan sig

Det konungsliga Gallien: rikets städer,

De* ädla, som med Monarkien åldrats,

lle"n sina rostiga ocli trogna nycklar

At ovän öfverlemna, medan vi

1 bragdlöst lugn försumma räddningsliden.

.lag liör, att Orleans är hotadt — flyger

Ifrån det långt aflägsna Normandie;

Jag hoppas finna kungen krigiskt rustad

I spetsen för sin här — och finner honom

Omringad här af Troubadourens mängd

Ål sin Sorid anställa kärleksfester,

Liksom i landel rådde djups ta frid.

Rc"u Connetabeln honom öfvergifvit;

Han står ej längre ut — jag lemnar honom,

Jag skänker honom åt sitt onda öde.

Du Chat el.

Der kommer konungen.

DF. FÖRRE, KONUNG CARL.

Carl.

Mig skickar Connetabeln svärdet åter,

Och säger upp sin tjenst. — Nå, i Guds namn— 28 —

Så are vi då qvitt en vresig man,

Som, ofördragsam, blott oss mästra ville.

Dunois.

En man är mycket värd i dessa lider;

Det skulle smärtat mig, att mista honom.

Carl.

Så talar du, blott för alt säga mot;

Du var ju ej hans vän, då han var här.

Dunois.

lian våren stolt och inbilsk narr — jag vet

det —

Och visste ej att höra upp; men nu —

Ku vet han det. Unn går i rattan tid,

Då ingen ära mer all skörda är.

Carl.

Du är i dag uti ditt glada lynne,

Jag vill ej störa dig. Hör, Du Chatel!

Här äro sändebud från gamla Kungen

lieue", förfarne mästare i sången

Och vidt berömda. Tag dem väl emot,

Och gif dem, hvar och en, en gyllne kedja.

Du Chatel.

Sire! i skatlkammar"n finns ej mera guld.

Carl.

Så skatFa! Ädla sångare ej dragé

Ifrån mitt hof förutan äreskäuker.

Du Chatel.

Min Konung! jag ditt öra skonat har,

Så länge låd och hjelp än funnos till;— 29 —

Men nöden denna gäng min tunga löser:

Du liar ej någon ling alt skänka mer.

Carl.

Vi aga ännu inånga rika länder.

Dunois.

Sålänge Gud det vill oeli Talbots svärd!

När Orleans är taget, Sire! då kan du

Med gamla Konung Rene" vakta får.

Carl.

Pà denna Kung du jemt din qvickhet öfvar,

Dock var det denne Furste utan land,

Som konungsligt i dag beskänkte mig.

Dunois.

Dock icke med sin krona af Neapel,

För himlens skull! ty den skall vara fal,

Se"n han går vall med fåren, har jag hört.

Carl.

Han stiftat har för kärleken ett hof,

Der adle riddare sig samla skola,

Der Skönhet skall vid Oskulds sida herrska,

Och Kärlek i sin renhet blomstra upp —

Och mig han utvalt har lill Kärleksfursten.

Dunois (efter något

uppehåll).

Vanslägtad ur j.ig icke till den grad,

Att kärleks ljufva makt jag smäda skulle.

Jag efter honom nämns; jag är hann son"

Mitt hela arf uli hans rike ligger.

Min fader var ju Prins af Orleans:— 30 —

Ej qvinnohjerta fanns, som trotsal honom,

Men icke heller någon oväns borg.

Vill du bli värd alt kallas Kärleksfnrste,

Så blif den tappraste ibland de tappra!

1 gamla riddarböeker har jag läst,

Att alllid Lärleken med höga bragder

Förenad var, och hjeltar, liar jag hört,

Men herdar ej, vid Tafelrnndën sut|o.

Den, som ej skönheten beskydda kan,

Är icke värd dess gyllne pris. Har, Konung!

Ditt stridsfält är. Här kämpa 0111 din krona!

Försvara med ditt ridderliga svärd

Din egendom och ädla Damers ära!

Och när ur strömmar af din oväns blod

Du djerft eröfrat dina fäders krona,

Då är det tid och står dig furstligt an

Alt kröna dig med kärleks myrtenkransar.

Carl (till in Page, som

intrader).

Hvad är på lärde/

Pågen.

Tre llådsherrar, Sire!

Från Orleans 0111 företräde bedja.

Carl.

För in dem! (Pågen går.)

Hjelp de visst af mig begära; —

Hvad mäklar jag, som sjelf är utan hjelp?— 31 —

Sjimlre Stenen,

DE FÖRRE, TRE RÅDSHERRAR uppträda.

Carl.

Välkomne, mine trogne borgersmän

Frän Orleans! Min goda stad far fort

Ännu alt stå emot, med vanligt mod,

Den fiende, som hårdt belägrar henne?

fö; Rådskerre.

Ach, Sire! den högsta nöd oss trycker.

Stundligt

Förderfvet nalkas närmare vår stad.

De yttre verken äro redan sprängda:

Med hvarje stormning vi ett hopp förlora,

Och våra murar blottas på försvar.

Vårt manskap, (äktande, gör täta utfall;

Dock få af dem se stadens portar åter,

Och äfven hungerns plåga hotar oss.

Derföre har Rochepierre, den ädle Grefven,

Vår Commendant, i nödens högsta stund

jNu, efter gammal plägsed, underhandlat,

Att gifva staden upp, på tolfte dagen,

Om inom denna lid en här ej syns,

Nog stark att bjuda fienden en träffning.

(Dunois gör en häftig rörelse uf vrede.)

Carl.

I sanning kort är denna tid.— 32 —

Rådsherren.

Vi kommit

Till dig, på lt^jd, o Konung! att beveka

Ditt hjerta till förbarmande med staden,

Och sända hjelp till den bestämda liden;

Tv eljest ges den tipp på tolfte dagen.

(En Riddare kommer och talar några ortl

sakta med Dnnois, som deraf synes

djupt träffad.)

Dnnois.

Det fattades ännu!

Carl.

Säg, hvad är detta?

Dnnois.

Gref Douglas sänder honom. Skottska hären,

I häftigt uppror, hotar tåga bort,

Om denna dag de ej sin sold bekomma.

Carl.

Du Chatel!

Du Chatel.

Sire! jag ingen utväg känner.

Carl.

De äro bästa folket i min här:

De få nu ej, ej nu mig öfvergifva.

Rddsherren (knäböjer).

O Konung! hjelp oss: tänk på vårt betryck!

Carl (i Jörtviflan).

Kan jag väl stampa härar upp ur jorden?

Säg, växa skördar i min öppna hand?— 33 —

Här — sliten mig i stycken! Präglen mynt

Utaf mitt hjerta! Blot! har jag för Er,

Men intet guld jag har — och ej soldater.

(lian ser Agnes Sorel inträdetj och

störtar med öppna annar emot henne.)

-g^tiaæoaoc

ätfxmSie ümxai.

DE FÖRBE, AGNES SOREL (med ett

juvelskrin i handen).

Carl.

Min Agnes! du, mitt enda lif, mitt allt!

Du kommer att mig rädda från förtviflan.

Jag äger dig, och till ditt bröst jag flyr:

Jag saknar intet; du är min ännu,

Sorel.

Min dyre Konung!

(hon blickar ängsligt omkring sig.)

Dunois! är deL sannt?

Du Chalel!

Da Chalel.

Ja, ty värr!

Sorel.

.fr det så illa?

Del felas sold, och bären löses opp-"

O rl. Juugfr. 3— 34 —

Du

Chatcl-Ty värr! sä är det, ja!

Sorel (som tvingar

honom att emottaga

juvelskrinet).

Här, här är guld,

Juveler äfven — smälten allt mitt silfver,

Försäljen och förpantcn mina slott —

På mina egendomar i Provence

Upplånen pengar — Gören allt till pengar

Och stäMen trupperna dermed tillfreds —

Fort! ingen lid förlorad!

(Aon nödgar honom att ga.)

Carl.

Nu, Dunois! Du Chatel! Är jag än arm

I edra ögon, då jag äger kronan

Bland jordens qvinnor? Hon är ädel född

Som jag oeh Valois"s stolta kungablod

Är icke renare: hon skulle pryda

Den första thron i verlden; hon försmår den;

Min kärlek blott den trogna vara vill.

Tog hon väl mot af mig ännu en skänk

Af högre värde än en tidig blomma

Om vintern, eller någon sällsynt frukt? —

Af mig hon intet tager — ger mig allt,

Hon vågar ädelt för min sunkna lycka

Sitt guld och gods, sin hela rikedom.

Dunois.

Ja! Konung, ja! hon rasar, liksom du.

Sitt allt hon kastar i ett hus, som brinner,— 35 —

I Danaiders gistna fat hon öser.

Dig skall hon icke rädda; ]>lott sig sjelf

Med dig hon störta skall.

Sorel.

Tro honom ej!

Han ofta vågat har sitt lif för dig,

Och vredgas nu, att jag milt fiuld vill våga.

Ilar jag med fröjd åt dig ej offrat allt,

Som högre värde har än guld och perlor,

Och skulle för mig sjelf min lycka spara?

Kom, låt oss lägga af all yttre prydnad

Och fåfäng prakt! Låt mig få gifva dig

Ett efterdöme af försakelse!

Förvandla dina hofmän till soldater,

Ditt guld till jern! beslutsam offra allt,

Soin konung, för ditt rike och din krona!

Kom, kom, vi dela brist och nöd och faror!

Låt oss bestiga stridens djerf ra fåle; .

Ja! låt oss vara späda lemmar gifva

Till pris åt solens brand, och taga molnen

Till täcke och en sten till hufvudgärd!

Den råa krigarn skall sin nöd förgäta,

När han ser Kungen, lik en man ur ledet,

För landets ära lida och försaka.

Carl (småleende).

Ja! nu jag uppfylld ser en gammal

spådom,-Som mig en gång i staden Clermont sade

En nunna, lifvad af prophetisk anda.

En qvinna, så hon lofvade, mig seger

Bereda skulle öfver hvarje ovän— 36 —

Och mina faders krona mig förvärfva.

Jag henne sökt i fiendernas läger:

Jag hoppades min moders hjerta blidka;

Hiir står Hjeltinnan, som till Rheims mig för,

Igenom Agnes"s kärlek skall jag segra.

SoreL

Du skall det genom dina vänners svärd.

Carl.

Jag hoppas ock på fiendernas split;

Ty säkert budskap redan mig förkunnat,

Att mellan dessa Englands stolta Lorder

Och Philip af Burgund ej allt nu mera

Står så som förr. Derför La Hire jag skickat

Med sändebud till Philip, att försöka

Till pligt och trohet honom återföra.

Jag väntar stundligt Riddarns återkomst.

Du Chatcl.

Just nu han träder in i salen, Herre!

Carl.

Välkommen, Riddare! Nu få vi veta,

Om seger eller llykt oss förestår.— 37 —

Bwrét

DE FÖRRE, La HIRE (inträder).

Carl (går honom

tillmötes).

La Hire! medför du hoppet till din Konung?

Säg, Riddare! hvad har jag att förvänta?

La Hire.

Uppå ditt svärd allena kan du hoppas.

Carl.

Den stolte Hertigen vill ej försonas?

O, säg! hur tog han upp mitt sändebud?

La Ilire.

Jo! framför allt och innan ban ännu

Kan låna dig sitt öra, fordrar han,

Att Du Chatel till honom lemnas ut ,

Den ban sin faders mördare benämner.

Carl.

Och 0111 så nesligt vilkor vi förkasta?

La. Hire.

Då bryts förbundet, förrn del knutet blef.

Carl.

Har du derefter, som jag dig befallte,

Till envig manat honom ut med mig

la bron vid Montcreau, der fadren föll?— 38 —

La Ilire.

Jag kastade din handske fram och sade:

"Min Konung vill sin höghet lägga af

Och kainpa om sitt land, som Riddersman."

lian svarade: "Mig göres ej behof,

Att kämpa om en skatt, som re"n jag äger;

Men om din herre efter striden längtar,

Så kan lian möta mig vid Orleans,

Dit jag i morgon mig begifva tänker:"

Och dermed log han och mig ryggen vände.

Carl.

Har du då intet hos min mor försökt?

La Ihre.

Sire! hos din moder?

Carl.

Ja! hvad sade bon?

La Hirc (salmi han

några ögonblick

betänkt sig).

Det var, min Kung! på sjelfva krönings-

dagen,

Som jag till Saint Denis kom fram. Jag såg

Som till triumf Parisarne beprydda.

I hvarje gata höjdes äreportar,

Igenom hvilka Englands Konung drog.

Med blommor vägen var beströdd, ocli jubel,

Som Frankrike sin skönsta seger vunnit,

Från pöbelns läppar omkring vagnen hördes.— 39 —

Sorel.

De jublade — och trampade likväl

Uppå sin adla, milda Konungs hjerta!

La H!re."

Jag såg den unga Harry Lancaster,

En gosse, prydd med kungaskruden, sitta

Uppå Sanct Ludvigs thron: lians stolta fränder,

Bedford och Gloster "stodo vid hans sida,

Ocli Hertig Philip på sitt knä föll ned

Och svor för sina länder trohetseden.

Carl.

O pligtförgätne Pair och anförvandt!

La Hlre.

Men gossen snafvade och syntes frukta,

Då han steg uppför thronens höga trappor.

"Ett elakt förebud!" man hviskade,

Och folket brast så ut i högljudt löje.

Då trädde gamla Drottningen, din moder,

Dit fram och — men jng blygs att säga det!

Carl.

Hvad?

La Ilire.

Hon tog barnet upp på armen sjelf,

Och satte det på dina fäders thron.

Carl.

O Moder! Moder!

(Konungen betiicker sitt ansigte, Agnes

skyndar Jram och sluter honom i sina— 40 —

armar. Alla närvarande uttrycka sin

afsky och fasa.)

Dunois.

Rasande Megæra!

Carl {efter ett uppehåll

till Rådsherrarne).

J hafven hört, hur mina saker slå.

Förbiden icke längre, gån tillhaka

Till Orleans, och för den trogna staden

Förkunnen, att jag löst dess ed till mig!

Må staden sörja för sitt eget väl

Oeh åt Rurgunderns nåd sig öfverlemna!

Den Gode Philip mensklig vara skall.

Dunois.

Hvad? Sire! Du Orleans vill öfverge?

Jtådsherren.

Min konungslige Herre! Drag ej från oss

Din hand, och lemna ej din trogna siad

Till offer under Englands hårda välde!

Den är en ädel sten uti din krona,

Och ingen än sin tro mol dina fäder

Ilar heligare hållit.

Dunois.

Are vi

Då slagne? Är det lofligt, rymma fältet,

Förrän ett svärd ännu för staden drogs?

Och innan än en droppe blod har flutit,

Du med ett litet ord vill slumpa bort

Den bästa stad ur fosterlandets hjerta?— 41 —

Carl.

Nog blod bnr redan flutit — och förgäfves!

Mig trycker himlens hand, jag känner det:

Min här blir slagen uti alla strider,

Mitt Parlament förnekar mig: mitt folk,

Min hufvudstad med hyllningar och jubel

Och sånger tar min liende emot,

Och mina närmsta blodsförvandter svika,

Förråda mig. Min egen moder fostrar

Invid sitt hjerta en fiendtlig fremling.

— Vi draga oss tillbaka , vi gå öfver

Loire, och utan fåfäng klagan vika

För himlens hand, soin gynnar Albions fana.

Sorel.

Nej! det förbjude Gud, att så vi skulle

Förtviflande vårt rike vända ryggen !

Det ordet kom ej ur ditt tappra bröst.

En onaturlig moders vilda handling

Min konungs hjeltestarka hjerta brutit.

Du skall dig återfinna, fatta dig,

Med ädelt mod det öde stå emot,

Som vildt bekämpar dig.

Carl (neclsunken i en

dyster

begrundning).

Är det ej sannt?

Ett dunkelt och förfärligt öde råder

I Valois"s slägt; den är af Gud förkastad.

Min moders laster och dess grymma svek

Införde furierna i detta hus.— 42 —

Min fader svagsint var i tjugu år:

Tre äldre blöder dogo fore mig.

Ja! Cail den sjettes liela slägt ar dömd

Af himmelens beslut till undergång.

Sorel.

I dig den skall föryngrad lefva upp;

Mitt hjerta säger mig: du stifta skall

Ånyo Frankers ärofulla rike.

Carl.

Nej! icke jag", den vilda tidens stormar

En kraftigare man vid styret kräfva.

Ett fredligt folk jag kunnat lyckliggöra;

Ett folk i uppror jag ej tämja kan.

Dünois.

Hvad? Sire! är detta väl en konungs språk?

Uppgifver man en krona så? Den sämste

Utaf ditt folk vill våga lif och blod

För hvad ban tror, och för sitt liat, sin kärlek.

Parti blir allt, så snart medborgarkriget

Sin blodbestänkta fana hänger ut.

Sin plogbill odlarn öfverger, och qvinnan

Sin slända, barn och gubbar väpna sig,

Med egna händer borgarn tänder an

Sin stad, och åkermannen sina skördar,

Blott för att skada eller gagna dig,

Och att sin öfvertygelse försvara.

Han skonar intet, väntar sjelf ej skoning,

När äran kallar och han modigt kämpar

För sina sanna eller falska gudar.

Derföre bort med dessa veka griller!— 43 —

Lat kriget rasa, som det börjat liar;

Du liar ej. sjelf lättsinnigt tändt det upp.

Ett folk sig måste offra för sin konung,

Så bjuder ödet, så är verldens lag.

Ej Franken vill ocli kan det annorlunda,

Och den nation är intet värd, som ej

Uppoffrar allt med glädje för sin ära.

Carl (till rådsherrarne).

J hafven intet annat svar att vänta.

Gud skydde eder! jag förmår det ej.

Düiiois.

Så vände segren dig för evigt ryggen,

Som du åt dina fäders land. Du sjelf

Dig öfvergifvit: så jag öfverger dig.

Ej Englands och Burgunds förenta makt —

Ditt eget klenmod störtar dig från thronen.

De Franska kungar pläga födas hjeltar,

Men du är utan krigisk anda född.

(till Rådsherrarne.•)

Er konung er förskjuter. Men jag störtar

Mig in i Orleans, min faders stad,

Och under dess ruiner mig begrafver.

(han vänder sig hastigt om och går.

Rådsherrarne följa honom.)

Sorel (vrider händerna

i förtviflan.)

Ach! om han går, det är förbi med oss!

La Hire! o skynda! sök att blidka honom!

(La Hire går.)Cirntfø j^tencit»

CARL, SOREL, Du CHATEL.

Carl (till Da Chatel).

Låt föra ned vårt krigslorråd till skeppen ;

Ku gå vi öfver ||odén.

Du Chatel [kastar sig till

lians fötter ).

O min Konung !

Carl.

Det är beslutadt. Spara dina ord!

Du Chatel.

Gör frid med Hertig Philip af Burgund!

På annan vag för dig ej räddning finnes.

Carl.

Så råder du mig, och det är ditt blod,

Hvarmed jag denna frid besegla skall?

Du Chatel.

Här är mitt hufvud. Ofta jag det vågat

För dig i storm och slagtning, och jag lägger

Det under bilan nu för dig med glädje.

Ställ Hertigen tillfreds, och lemna mig

Till öller åt hans vrede; låt mitt blod

DeL gamla hatets låga släcka ut!— 45 —

Carl (betraktar honom en

stund, med tyst

rörelse ).

Ar det väl sannt? Står det så till med mig,

Att mina vänner, som mitt hjerta känna,

En neslig väg mig till min räddning visa?

ü ja! nu känner jag mitt djupa fall;

Ty tron uppå min ära är lorui.

Du C haf cl.

Betänk —

Carl.

Tyst! intet ord mer! Lyd mig blott!

Om tio kronor jag 1"örsakn måtte,

Jag räddar mig dock ej med vännens lif.

Gör hvad jag dig befallt! Låt mina vapen

Ucli rustningar och allt till skeppen föra.

Du Chatel.

Ja, genast, Herre!

(Ii ii v står upp och går. slgnes Sorel

gråter häftigt.)

Carl (fattar hennes hand).

Gråt ej så, min Agnes!

Bortom Loire det ligger ock ett rike;

Vi gå blott till ett lyckligare land.

Der ler en ljuf och aldrig mulen himmel,

Mer lätta vindar flägta, milda

sedelns taga der emot: der blommar lifvet

*Mi siing och kärlek skönare än här.— 46 —

Sorel.

O! att jag skådat denna sorgens dag!

I landsflykt Kungen går. Ur fadrens lius

Den vinga sonen biltog vandrar ut,

Och vänder ryggen till sin barndoms vagga!

O sköna land, som nu vi öfverge,

Dig se vi aldrig mer med glädje åter.

€Xfft Jifccmm.

CARL, SOREL, La IHRE [kommer tillbaka).

Sorel.

Ni kommer ensam. Ilan är icke med?

(i det hon närmare betraktar honom.)

Hur är det? säg! Hvad bådar oss er blick?

Ännu ett slag af ödet?

La Hire.

Det har tröttnat

Att oss förfölja. Solen lyser åter.

Sorel.

Jag ber er — tala!

La Hire {till konungen).

Kalla sändebuden

Från Orleans tillbaka!— 47 —

Carl.

Och hvarföre?

La Hire.

Dem återkalla; ty din lycka vändt sig:

En strid har timat, och du segrat har.

Sorcl.

Gud! segrat/ hvilken klang i detta ord!

Carl.

Dig gäckar blott ett fabelaktigt rykte:

La Hire! jag tror på inga segrar mer.

La Hire.

O! snart på större under skall du tro. —

Men Erkebiskopen re"n nalkas. Dunois

Han återför uti din famn.

"XH$0©«+6?<

Cafjffe cÉkaicii,

DE FÖRRE, ERKEBISKOPEN af RHEIMS,

DUNOIS, Du G HAT EL och RAOUL,

en Iiidclarc i harnesk, inträda.

Erkebiskopen (fratnförer

Dunois till konungen

och lägger deras

händer tillsamman.

Försonens, Furstar!— 48 —

Oinfamnen nu hvarann med trogen kärlek,

Dà himlen sjelf förklarar sig för oss.

(Dunois omfamnar konungen.)

Carl.

Mitt tvifvel lösen upp och min förundran!

Säg, hvad betyder detta stumma alfvar?

livad verkade en sådan vexling?

Erkebiskopen {for er fram

Riddaren till

konungen),

Tala!

Raoul.

Min Kungl vi hade samlat sexton fanor

LothringUkt folk, ott stöta till din här,

Och Riddar B.uidriéour från Vaueouleurs

Var vår anförare. Då nu vi kommit

På höjderna vid Vermanton, och stego

1 dalen ned, som vattnas af Yonne,

Stod lienden framför oss re"n på fältet,

Och blanka vapen blixtrade bakom oss.

Kringslutne voro vi af tvenne härar:

Der fanns ej hopp att segra eller lly,

Och modet sönk hos dem, som tapprast voro,

Och aili, förtviflande, vill sträcka vapen.

Då Gheferne tillsamman sökte råd,

Och funno intet — se! då ställde sig

Ett sällsamt under fram för våra ögon;

Tv utur skogens djup så plötsligt trädde

En Jungfru fram, med hjelm uppå sitt hufvud ,

Liksom cu krigsgudinna, både skön— 49 —

Och fruktansvärd att skåda. Kring dessskullror

I gyllne lockar håret föll: en himmelsk,

Odödlig glans omstrålade den höga,

När hon sin stämma höjde upp och talte:

"Friskt mod! mot fienderna fram, J Franker!

Och vore de än fler än sandens korn

I hafvet, Gud och Jungfrun för er an."

Och hastigt ryckte hon den höga fanan

Från den, som henne har, och så i spetsen

För linren träder hon med ädel djerfhet.

Vi, undrande, emot vår vilja, följa,

Och rakt på fienden vi storma löst.

Han, slagen som al" åskan, stilla står,

Med öppen blick begapande det under,

Som för hans häpna ögon visar sig.

Dock hastigt, som af Herrans gissel jagad,

Han vänder sig förfärad om, och flyr:

Och bela hären kastar från sig svärd

Och sköld och allt — och sprides ut kring

fältet.

Der hjelper ej comninndo eller rop:

Man ser sig icke om: af fruktan sanslös

Sig störtar häst och karl i flodens bädd,

Och utan motstånd låter sig förgöras:

Det strides icke mer, det slagtas blott.

Tvåtusen fiender betäckle fältet,

Förutan dem, som floden slukat upp,

Och ingen man förlorades af våra.

Carl.

Förunderligt, vid Gud! högst underbart!

Orl. Jungfr. 4— 50 —

Sorel.

Och detta underhåren Jungfru gjort?

Hvar koin hon från: Hvem är hon?

Rau ii/.

Hveni hon är,

Vill hon för Kungen ensam uppenbara.

En Sierska hon sjelf benämner sig,

En Profetissa, sänd af Gud, och lofvar

Att rädda Orleans, förr"n månen vexlar.

På henne folket tror, oeh törstar efter strid;

Hon följer hären, och hon nalkas redan.

[Man hör klockljud och vapengny.

Klock-,ringningen Jortfar, till dess Johanna

uppträder.)

Hör vapnens klang och klockorna! Ilon är det:

Och folket helsar nu den gudasända.

Carl (till Rauol).

För henne in! (Rauol går.)

(till Erkebiskopen:)

Hvad bör jag tro om detta?

En flicka segrar nu för mig, just nu,

Då blott en guda-arm mig rädda kunde!

Många röster (bakom Scenen).

Hell! Jungfru! Hell dig, landets Fräl-

sarinna!

Carl.

Hon kommer (till Dunois.).

Dunois! lag in min plats!

Vi vilja pröfva denna Underjungfru:— 51 —

Om al en himmelsk eld hon lifvad är,

Så skall hon väl sin rätta Konung känna.

(Dunois sätter sig. Konungen ställer sig

pä hans högra sida , Agnes Sorel

bredvid honom, Erkebiskopen med de

öfriga rnidtcmolj sä att mellanrummet

blir öppet.)

Crcttojifcc Stenen.

DE FÖRRE, JOHANNA, åtföljd

a/RÅDSHERRARNE och mänga RIDDARE,

hvilka uppfylla Scenens fond. Med

ädel värdighet träder hon fram och

betraktar i ordning de omkpingstäende.

Dunois (efter en djup,

högtidlig tystnad).

Ar du den underbara Jungfrun, som--

Johanna (afbryter honom,

idet lion pä honom,

fastar en blick>

full af klarhet och

höghet).

Bastard af Orleans! Du frestar Gud.

Stå upp liän denna plats, som dig ej höfves;

Jag söker denne, som är mer än du.— 52 —

[Hon går med bestämda steg fram. till

Konungen j böjer för honom ett knä,

och står genast upp igen, hvarefter

hon träder tillbaka. Alla närvarande

uttrycka sin förvåning, üunois lemnar

sin stol och gifver rum för konungen.)

Carl.

För första gången ser du mig i dag;

Hvem lärde dig, att känna mig ändå?

Johanna.

Jag såg dig, der allena Gud dig såg!

(efter något uppehåll.)

I sist förledna natt — besinna dig! —

Kär allt omkring dig låg i sömnens djup

Begrafvet, stod du upp ifrån ditt läger,

Och bad så innerligt en bön till Gud.

Låt henne lorst gå ut, och jag vill säga,

Hvad bönen innehöll.

Carl.

Hvad jag åt himlen

Förtrott, jag plägar ej för menskor dölja.

Förtälj mig innehållet af min bön,

Så tviflar jag ej mer, att Gud dig sände.

Johanna.

Tre böner var det, Dauphin! som du

gjorde:

Gif noga akt, om rätt jag nämner dem!

Först bad du himlen, om invid din krona

Var häftad t nugot orältmätigt gods,— 53 —

Om någon annan, djup, förborgad skuld,

Än o förson t, från dina läders tid,

Det jemmerfulla krigets låga tändt,

Att taga dig till offer för ditt folk,

Och endast på ditt hufvud nedergjuta

Sin vredes skål.

Carl (träder förskräckt

tillbaka).

Hvar kommer du ifrån?

Du-mäktiga och underbara väsen!

(Alla förvånas.)

Johanna.

Din andra bön till himlen lydde så:

Om så dess höga dom och vilja vore,

Att spiran skulle tagas frän din ätt,

Och du beröfvas allt hvad dina fäder,

Som konungar i detta land besuttit,

Tre ägodelar, och-ej mer, du bad

Att fa behålla: ett förnöjsamt sinne

Och vännens hjerta och din Agnes"s kärlek.

(Konungen döljer, gråtande, sitt ansigte.

Stor rörelse af häpnad bland de

närvarande. )

Skall jag nu nämna dig din tredje bön?

Carl.

Nog! jug dig tror. Sà mycket ingen dödlig

Förmår; dig har den högste Guden sändt.

Erkebiskopen.

Hvem är du, helga, underbara Jungfru?

Säg, hvilket lyckligt land dig fostrat har,— 54 —

Och nämn oss, hvilka dc föräldrar äro,

Dem himlen med din födelse välsignat!

Johanna•

Högvördige! man kallar mig Johanna;

Jag är en ringa herdes yngsta dotter

Ifrån en by, som heter Dorn Remi,

Och är belägen uti Touls" församling.

Jag vaktade min läders fårahjord

Från barndomsåren. Och jag hörde mycket

Och ofta talas 0111 ett folk, soin kommit

Utöfver hafvet från en ö, att oss

Till slafvar göra och på thronen sätta

En främling, som ej älskar Franska folket,

Och att de tagit re"n den stora staden

Paris och underlagt sig land och rike.

Rled bön åkallade jag då Guds moder,

Att frälsa oss från utländsk bojas nesa

Och alt vår egen konung oss bevara.

Och invid byn, der jag är född, det står

En mycket gammal bild af helga Jungfrun,

Dit många fromma pilgrimsfärder skett,

Och jemte bilden står en helig ek,

Berömd för många stora underverk.

Och uti ekens skugga satt jag gerna,

När fåren betade; — der var mig väl:

Och gick ett lam i bergen mig förloradt,

En dröm mig alltid lärde finna det,

När jag i Underekens skugga sof.

— Och en -gång, när jag suttit hela natten

I stilla andakt under detta träd,— 55 —

Och stått einot livar frestelse af sömnen,

Dä trädde fram den Heliga till mig.

Hon bar en fana och ett svärd, men annars

Var som herdinna klädd, lik mig, och sade:

"Statt upp,Johanna! känniuig! Lemna hjorden!

Dig Herren kallar till ett annat väll".

Tag denna fana, och med detta svärd

Omgjorda dig, och slå dermed mitt folks

Förtryckare, och för din herres son

Till Rheims, och honom kron med

kungakronan !

Jag sade då: "Hur kan jag, svaga flicka,

En sådan, vigtig handling företaga,

Jag, som ej känner krigets vilda konst?"—

Hon svarade mig så: "Den rena Jungfrun

Kan föra ut allt härligt uppå jorden,

Om jordisk kärlek blott hon står emot.

Betrakta mig." En Jungfru, såsom du,

Jag födde dock den ende Gudens son,

Och är gudomlig sjelf." — Och hon berörde

Mitt ögonlock, och när jag uppåt såg,

Mig syntes himlen full af sköna englar,

Som buro hvita liljor uti handen,

Och ljufva toner sväfvade i luften.

Så lät den Heliga, i trenne nätter

Å rad, sig skåda och "Statt, upp, Johanna!

Dig Herren kallar till ett annat värf —"

Hon ropade; inen i den tredje natten

Då var hon vred och bannade mig så:

"Vet, lydnad är en qvinnas pligt på jorden,

Att tåla, lida blef dess tunga lott.— 56 —

Till trägen tjenst bestämd är qvinnan »orden,

Ocb den blir stor, som troget tjenat blott!"—

Och soin bon detta sade, lat bon falla

Sin drägt af en herdinna, och hon stod

Som himlens drottning der i solars glans,

Och gyllne skyar buro henne upp,

Tills hon försvann i salighetens rike.

(Alla synas rörde. Agnes Sorel döljer

gråtande sitt ansigte vid konungens bröst.)

Erkebiskopen (efter en läng

tystnad).

För sådan gudasanning hvarje tvifvel

Af jordisk klokhet måste strax försvinna ,

Och handlingen bevisar hvad hon talat:

Blott Gud ett sådant under verka kan.

Dunois.

Ej hennes under — hennes öga tror jag,

Den rena oskuld, hennes anlet målar.

Carl.

Och mina fiender jag öfver vinner?

Johanna.

Jag lägger Frankrike vid dina fötter.

Carl.

Och Orleans skall icke gifvas upp?

Johanna.

Loire skall förr emot sin kalla flyta.

Carl.

Som segrare jag tågar in i Rheims?_ 57 —

Johanna.

Igenom Englands här jag för dig dit!

(Alla närvarande Riddare sia tillsamman

sina lansar och sköldar, och synas

brinna aj" mod.

Dunois.

Ställ Jungfrun blott i spetsen för vår här;

Vi följa blindt, dit den gudomliga

Oss för. Prophetisk skall hon leda oss,

Och detta tappra svärd skall skydda henne!

La Hirn.

En verld i vapen vi ej längre frukta,

När hon för våra skaror tågar fram.

Den mäktiga skall lara oss att strida;

Tv Segrens gudom vandrar vid dess sida.

(Riddarne göra ett stort vapengny och

trii-da fram pä scenen.)

Carl.

Ja! helga Jungfru! för du an min här!

Dess furstar alla skola lyda dig:

Och delta svärd, befälets sinnebild,

Som Kronfältherren vredgad återsände,

Har funnit nu en värdigare hand.

Tag mol det, höga Sierska! och bär det,

Och blif du--

Johanna.

Icke så, min ädle Dauphin!

Ej genom denna bild af jordiskt välde

Min herre vinner seger; men jag vet— 58 —

Etl annat svärd, hvarmed jag segra skall.

Jag vill betekna del för dig, sora anden

Mig lärt, och skicka se"n alt hämta det.

Carl.

JJäinn det, Johanna!

.Johanna.

Sänd till Fierboys,

Den gamla staden! der ett hvalf man finner

På Sanct Cathrinas kyrkogård; det hyser

En mängd af jern, tropheer ifrån fordom,

Och deribland det svärd, som jag skall bära.

Det känns igen på trenne gyllne liljor,

Som äro slagna in i klingans stål:

Och genom detta svärdet skall du segra.

Carl.

Man sände dit, och göre som hon säger!

[Pågen går.)

Johanna.

En snöhvit fana låt mig äfven bära,

Omgifven endast af en purpurkant.

På denna fana vare himlens drottning,

Med lilla Christusbarnet, föreställd

Och sväfvande utöfver jordens glob;

Ty sådan var den helga modrens fann.

Carl.

Det vare som du säger!

Johanna {till

Erkebiskopen).

Höge Biskop!/ — 59 —

Lägg ini på mig din presterlig!! hand,

Och gif din dotter din välsignelse!

(Hon knäböjer.)

Erkebiskopen.

Du kommen är, o Jungfru! att välsigna.

Ej att välsignas — Gä med Herrans kraft!

( Hon står upp.)

En Page-

En härold kommer ifrån Englands läger.

Johanna.

Låt honom komma! han är sänd af Gud.

(Konungen vinkar ål Pågen, som går ut.)

DE FÖRRE, HÄROLDEN.

Carl.

Hvad har du , Härold! att oss här förkunna?

Härolden.

Hvem är, som ordet för på detta, rum,

För Carl nf Valois, Grefven af Ponthieu?— 60 —

Dunois.

Du nedrige och pligtförgätne Harold!

Hur djerfs du att förneka Franska rikets

Infödda konung på sin egen jord?

Härolden.

Frankrike känner blott en enda konung —

Oeh denne lefver under Englands tält.

Carl.

Var lugn, min frände! Säg ditt uppdrag,

Härold!

Härolden.

Miu höfding, ömt beklagande det blod,

Som redan flutit och som än skall flyta,

I skidan håller krigets svärd ännu,

Och innan Orleans i stormning faller,

I godo en förlikning bjuder dig.

Carl.

Låt höra!

Johanna (framträder).

Sire! låt mig uti ditt ställe

Med denna härold tala!

Carl.

Tala, Jungfru!

Om krig och fred du fritt besluta må!

Johanna (till Härolden).

Hvem sände dig? hvem talar genom dig?

Härolden.

Gref Salsbury, Britanniens krigarhöfding.— 61

Johanna.

Du ljuger, Härold! Lordens mun är stum;

De lefvande blott tala, ej de döda.

Härolden.

Min höfding lefver, stark i mod och helsa:

Han lefver eder alla till förderf.

Johanna.

Han lefde, då du gick ; men denna morgon

Ett skott från Orleans har honom fällt,

Då han såg ned från tornet La Tournelle.

Du ler, att jag dig sådant kan förkunna?

Tro ej mitt ord, men dina ögon blott..

Hans liktåg, —märk det väl! —du möta skall,

När dina fötter dig tillbaka föra.

Nu tala, Härold! säg det bud, du för!

Härolden.

Om du kan ulransaka det fördolda,

Du vet det redan, förrn jag yttrar det.

Johanna.

Jag ej behöfver veta det; men du,

Förnimm nu mina ord! förkunna den

För Furstarna i lägret, som dig sände:

Du, Englands Konung, och J, Hertigar

Bedford och Gloster, i hans namn Regenter,

Bereden er till räkenskap hos Gud

För allt det blod, som flutit! Gifven ut

De städers nycklar, som J öfverrumplat

Och innehafven mot gudomlig lag;

Ty Jungfrun kommer, snnd af himlens konung,— 02 —

All li id cr bjuda* eller blodigt krig.

Nu väljen! hören, alt J det mån veta:

Er blef del sköna Frankland ej beskärdt

AT helga Jungfruns Son; men Carl den Sjunde,

Min Herre, Dauphin, som af Gud det fatt,

Skall kungligt taga in uti Paris

Af alla rikels Slora beledsagad. —

Nu, Härold! gå! begif dig fort åstad;

Ty, kanske innan du till lägret hinner

Och bringar budet, så är Jungfrun der,

Och segerfanan uti Orleans,

Vid folkets glada jubelsång, planterar.

(hon gar. Alla. sätta sig i rörelse.

Täckelset faller.)— (53 —

ANDRA AKTEN.

En uf klippor begränsad nejd.

iFiirsta Mutntn,

TALBOT och LIOiNEL. Engelska

Härförare, 11ERT1G PHILIP af BURGUND,

RIDDARNE FASTOLF och

CHATILLON med Soldater oeli fanor.

Ta/bot.

Här ibland dcssu klippor låtom oss

Nu göra halt och slå belastadt läger!

Måhända samla vi de troppar åter,

Som sig i första häpenheten skingrat.

Besätten höjderna! god vakt besörjen!— 64 —

Väl natten för förföljelse oss skyddar,

Och om ej fienden ock vingar har,

Jag fruktar intet öfverfall. Likväl

Försigtighet är nödig; ty vi hafva

En tapper fiende och äre slagna.

(Riddar Fastolf af tågar ined Soldaterna.)

Lionel.

O! slagna? Höfding! nämn ej detta ord.

Jag vågar icke tänka, att Fransosen

1 dag har skådat Engelsmannens rygg.

O! Orleans! Orleans! Vår äras graf!

På dina fält förvissna Englands lagrar.

Ach! löjliga, gemena nederlag!

Hvem skall val i en framtid kunna tro,

Att segrarne vid Poitiers, Crequi

Och Azincourt förjagats af en qvinna?

Philip.

Det måste trösta oss. Af menskor ej,

Af djefvulen vi blifvit öfvervunne.

Talbot.

Ja! af vår dårskaps djefvul. Hvad?

Burgund !

Förskräcker pöbelns spöke äfven Furstar?

Men vantrons mantel ej förmår betäcka

Er feghet. — Edra troppar (lydde först.

Philip.

Der hölls ej stånd af någon. Alla flydde.— 65 —

Lionel.

Fältherrar! nil er tanka sägen lit!

Fly vi än längre eller vända oss

Tillbaka, att med blodig vedergällning

Den" lidna skymfen på vår ovän hämna?

Philip.

För svaga äre vi, vårt folk är skingradt;

Förskräckelsen är än för ny i hären.

Talbot.

En blind förskräckelse besegrat oss ,

Ett tomt och plötsligt ögonblickets intryck:

Och detta gäckande inbillningsspöke

Skall, närmare betraktadt, (ort försvinna.

Derföre råder jag, vi föra hären

Med dagens inbrott öfver strömmen åter,

Mot fienden.

Philip.

Men öfverlägg--

Lionel.

Jag ber,

llär är ju ingen ting att öfverlägga.

Hvad vi förlorat, fort skall återvinnas;

Vi are eljest skymfade för evigt.

Talbot.

Det ar beslutad!. Vi i morgon strida.

Och att förstöra detta fasans gyckel,

Som bländar och förvekar våra skaror,

Låt oss med denna jungfruliga djefvul

Uti personlig läktning mäta oss!

Ort. Jungfr. ""— 66 —

Om hun di möta vill värt svärd, valan!

Så liar hon skadat oss för sista gången;

Om hon ej möter — och hon skyr helt visst

En sådan strid — då är dess trolldom slut.

Lian el-

Så blifve del! Åt mig, o höfding! lemna

Den lätta kampen, der ej blod skall flyta;

Ty lefvande jag tänker spöket fånga,

Och i den Orleanska Grefvens åsyn

Jag henne bära vill på mina armar

I Englands läger in, till härens fröjd.

Philip.

Du lofvar mycket.

Talbot.

Oin jag henne träffar,

Jag ämnar ej så mildt omfamna henne.

Nu kommen, att med hvilans lätta slummer

Den tröttade naturen vederqvicka,

Och sedan bry tom upp med morgonrodnan!

—445

JOHANNA, med fanan., i hjelm och

bröstharnesk, men eljest kladd- som qvinna,

DUNOIS, La IHRE, RIDDARE och

SOLDATER visa sig på klippvägen,— 67 —

tåga stilla fram deröfver, och visa sig

genast derefter på Scenen.

Johanna (till Riddarne, som

omgif va henne,

medan tåget ännu

fort-sättes deruppe).

Bestigen vallén är: vi sjå i Rigret.

Nu kasten bort den lysta nattens slöja,

Som hittills dolde edert stijla tåg,

Och dundren in i fiendernas öra

Ert härskri: Gud och Jungfrun!

Alla (ropa högt, under ett

■vildt vapengny).

Gud och Jungfrun!

(7rummor och trompeter.)

En Skildt va/ct (hukvm scenen).

I vapen! Hendén är bär! 1 vapen!

Johanna.

Fort facklor fram! 1 tälten kasten eld!

Alt lågors raseri må fasan öka,

Och döden hotande kringsluta dem!

(Soldater skynda hört. Johanna lager

ett svärd ur handen på en Page, som

här det efter henne, och vill följa

Soldaterna..)

Dunois (håller henne

tillhaka ).

Johanna! du har redan fyllt din pligt;

ßu fört oss in i lägrets medelpunkt,- 68 —

Och gifvit fienden i vara händer.

Ku drag dig undan stridens vilda larm,

Och låt oss blodigt sluta hvad du börjat!

La Ihre.

Beteckna du för hären segreus väg,

Bär fanan främst uti din rena hand;

Men grip ej sjelf till svärdet, dödens verktyg,

Och fiesta icke krigets falska gud;

Han rasar blindt och utan skoning fram.

Johanna.

Hvem vågar hejda mig? Hvem stiftar lagar

För anden, som mig styr?— Kej! Pilen flyger

Dit Skytten drifver honom med sin hand.

Der faran ar, skall ock Johanna vara.

Ej här och ej i dag jag falla kan;

Först ser jag kronan på min konungs hufvud.

Mitt lif har Herren ej till spillo gifvit,

Förr"n jag fört ut hvad han mig föreskrifvit.

(hon gar.)

La Hire.

Kom, Dunois! låt oss hjeltinnan följa,

Och hennes sköldar vare våra bröst!

[de gå ut på högra sidan.)— 69 —

Cttfr|c B>m\m.

TALBOT (upptrader,från

venstra sidan).

De slanna icke, höra inig ej mer,

Och alla band af lydnad lösta äro.

Som helfvetet sändt ut en legion

Af de fördömdas andar, rycker här

En hvirfvelvind den tappra och den fega

Bort utan sansning. Ej den minsta skara

Jag ställa kan mot fiendernas flod,

Som brusande i lägret strömmar in.

Är jag den enda redige? Och allt

Omkring mig här i feberhetta rasar?

Att fly föl" dessa Franska veklingar,

Som vi i tjugu strider öfvervunnit?

Den omotståndliga, hvem är väl hon —

Förskräckelsens gudinna, soin förbyter

I ögonblicket stridens lycka: som

Be rädda rådjur skapar om till lejon?

En gycklerska, soin spelar rollen blott

Af en hjeltinna, hjeltar kan förskräcka?

En qvinna röfva från mig segrens ära?

En Soldat (stortår in).

Fly, Höfding! Jungfrun — fly — fly —Talbot (stöter honom ned).

Fly, du sjelf,

Till afgrundsdjupet! — Stupe för milt svärd

Hvar en, som nämner fruktan eller flykt!

(han går.)

Scenen.

Utsigten öppnar nig. Man ser det Engelska

lägret i ljusan tåga. Trumslag, flykt och

förföljelse. Fäktning pä Scenen. Efter några

ögonblick framträda

JOHANNA, PHILIP af BURGUND med

sluten Visir.

Philip.

Fördömda qvinna! Nu din stund är

kommen;

Dig har jag sökt på stridens vida fält.

Du fasans bländverk! far till underjorden

Tillbaka, ur hvars sköto du steg opp.

Johanna.

Hvem är väl du, soln af sin onda engel

Här sändes mig till möte? Likt en furstes

Ditt yttre är; du ar ej Engelsman;Jag känner dig på det Burgundska skärpet

För hvilket udden af mitt svärd sig sänker.

Philip.

Osaliga! du ej förtjente stupa

För ädel furstehand. Nej, bödelns bila,

Och ej Burgundiens hertigliga svärd,

På ditt fördömda hufvud falla borde.

Johanna.

Så är du denne ädle Hertig sjelf?

Philip.

Det är jag. Se mig, darra och förtvifla!

Dig inga afgrundskonster längre skydda.

Blott veklingar du hittills öfvervunnit;

En man står för dig nu.

&mic Jetenen.

DE FÖRRE, DUNOIS, La HIRE.

Dunois.

Se hit, Burgund

Med män du kämpa bör, och ej med qvinnor

La Hire.

Vi båda skydda detta dyra hufvud.

Först stöt din klinga genom detta bröst —Philip.

O! rodna, Dunois! — blygs du ej, La Hire!

Att så din fordna tapperliet förnedra

Till satans konster, och all göra tjenst

Som vapendragare åt afgrundshexan? —

Jag manar eder begge! — Den förtviflar

Om Guds beskydd, som flyr till mörkrets

makter.

[De bereda sig till strid. Johanna

träder emellan.)

Johanna.

Tillbaka! håll!

Philip.

Du darrar för din älskling?

För dina ögon skall han--

(han rusar emot Dunois.)

Johanna.

Stilla! stilla!

Skilj dem, La Hire! ej Fransmäns blod må

flyta !

Med svärd afgöres icke denna strid;

I stjernorna står något annat skrifvet.

Tillbaka! säger jag. Med vördnad hören

Den andes bud, som talar genom mig!

Dunois.

Hvi fjettrar du min arm, och hindrar svärdet

Att släcka få sin törst uti hans blod?

Min klinga dragen är: ett hugg jag ger,

Som hamnar och försonar fosterjorden.— 73 —

Johanna [ställer sig

emellan j och

åtskiljer dem pä ett

betydligt afstånd;

till Dunois).

Tillbaka, Dunois!

[till La Hire.)

La Hire! slå stilla!

Med Hertigen ett ord jag tala vill.

[sedan allt blifvit stilla.-)

Hvad menar du, Burgund? Hvem är den ovän,

Som dina mordiskt vilda blickar söka?

Se denne prins är Fransman, liksom du,

Och denne tappre är din vapenbroder:

Jag sjelf en dotter af ditt fosterland.

Vi alla, som du sträfvar att förgöra,

Vi höra till de dina — våra armar

Sig öppna att omfamna dig — vårt knä

För dig sig böja vill, och våra svärd

Ha ingen udd för dig: ja! heligt är oss

Dilt anlete, fast i fiendtlig hjelm;

Vi läsa der vår konungs ädla drag.

Philip.

Med smickrets tjusande och lena stämma

Du dina offer locka vill, Siren!

Arglistiga! mig dårar du dock icke.

INI i 11 öra skyddadt är för ordets snaror

Och dina ögons hela pilar slinta

Ifrån mitt harnesk ned. Till vapen, Dunois!

Med svärden låt oss fäkta, ej med ord!Dunois.

Först ord och sedan svärdslag! Fruktar du

För ord? Det är ett eget slag af feghet,

Och som förråder blott din onda sak.

Johanna.

Oss drifver ingen nöd till dina fötter,

Och som bönfallande vi komma ej

Allt tigga om dih gunst. Se dig omkring!

I aska sjunket ligger Englands läger,

Och edra döda täcka stridens fält.

Du hör den Franska krigstrompeten klinga;

Ty Gud har dömt, och segren tillhör oss.

Beredda ser du oss, all med vår vän

Den sköna lagerns friska kransar dela.

O! kom till oss, du ädle flykting, kom

Till dem, »om rätten och som segren hvila!

Jag sjelf, den gudasända, räcker dig

Min systerliga hand, jag vill dig rädda

Och på vår rena sida draga dig.

För Frankrike är himlen, och dess englar —

Du ser dem ej — de kämpa för vår konung.

De äro alla smyckade med liljor,

Och hvit, som denna fana, är vår sak:

Den rena Jungfrun är dess sinnebild.

Philip.

Förledande är lögnens snöda språk,

Och hennes tal är såsom barnets joller.

När onda andar forestafva orden,

Man tror dem från oskyldighetens mun.Jag vill ej mera höra; brukom svärden!

Mitt öra lorr mig sviker, ön min arm.

Johanna.

Du nämner mig en hexa, skyller mig

För afgrundskonster. — Ar att stifta frid

Oeli att försona hat, en afgruudskonst?

Ar endrägt dä ett underjordens foster?

Hvad är oskyldigt, menskligt godt och heligt

Om icke striden för sill fosterland?

jVär råkade naturen med sig sjelf

T sådan strid, att himlen öfvergilVer

En rättvis sak, och djeflar den beskydda?

Men om nu hvad jag säger dig, är godt.

Hvar log jag »let ifrån, om ej från binden?

Hvem skulle väl bland mina lår på marken

Trädt fra in att viga in en barnslig tärna

I kungars värf och statens hemligheter?

För höga Furstar har jag aldrig stått:

Vältalighetens konst jag icke känner;

Dock nu, när dig jag öfvertala vill,

Jag äger insigt i de höga tingen,

Och konungars och länders öde ligger

Som solen klart och öppet för min blick,

Och åskans blixt jag för på mina läppar.

Philip (slår upp ögonen

emot henne, och

betraktar henne

med förvåning

och rörelse).

Hvad föregår med mig? Är det en Gud,

Som hjertat i milt bröst förvandlar så."— 76 —

— Hon ljuger ej, den rörande gestalten!

Nej! om af ett lörtrollningssken jag blandas,

Så är det dock utaf en himmelsk makt.

Mitt hjerta säger: hon är sänd af Gud

Johanna.

lian röres — ban är rörd! Då har jag ej

Förgäfves bedt. Se vredens åskmoln smälter

I klara tårar från hans panna ner.

Och ur lians ögon strålar frid — der bryter

En gyllne sol af sköna känslor fram.

Nu bort med vapnen! trycken bröst mot bröst!

Han gråter — han är vunnen — han är vår.

(Svärdet och fanan sjunka ur hennes

händer; hon skyndar emot honom med

utbredda armar och omfamnar honom

med häftighet. Dunois och La Hire

låta svärden falla och skynda fram

att omfamna honom. Täckelset faller.)— 77 —

TREDJE AKTEN.

Konungens Läger vid Chalons sur Marnc.

4Pöt$ia üfccensn.

En Sul i fomtysk stil, med en dörr i fonden och

en sidodörr. Till venster synes ett fönster.

CARL, AGNES SOREL, DUNOIS, La

IHRE, Du CHATEL och CHATILLON.

Carl (till Chatillon).

Han kommer! Som sin konung vill lian mig

Erkänna, säger du, och hylla mig?

Chatillon.

Här, Sire! Uli din egen stad Chalons

Vill Hertigen, min furste, kasla sig

För dina fötter. Mig befallte han— 78 —

Au som min kung och bene helsa dig.

Han följer inina spår, oeli nalkas redan.

Sorel.

Han kommer! Sköna, trefallt sälla dag!

Du bringar frid och glädje och försoning.

Char,Hon.

Ja! med tvåhundra lliddare han kommer.

Vid dina lotter böjer han sitt knä,

Men väntar, att du ej tillåter det,

Och i din famn med vänskap honom sluter.

Carl

Mill hjerta längtar att få slå mol hans.

Chatillon.

Min Hertig beder, atl den gamla tvisten

Vid återseendet med intet ord

Må nämnas.

Carl.

Djupt i glömskans tlod för evigt

Begrafven vare den förflutna tiden!

En bättre framlid blo|t vi blicka mot.

Chatillon.

Och Drottning Isabeau i fredsfördraget

Blir innesluten, om hon sjelf så vill.

Carl.

Hon förer krig med mig, ej jag med henne;

Vår strid är slut, så snart hon ändar den.

Chatillon.

Tolf Riddare gå för ditt ord i borgen?Carl.

Och hvilken annan pant begär din herre?

Chatillun (med en blick pil

Du Chatel.)

Här, Konung! ser jag någon stå, hvars åsyn

Den första helsningen förgifta kunde.

[Du Chatel går tigande bort.)

Carl.

Gå, Un Chntel! Tills Philip kau fördraga

Din anblick, må du hålla dig förborgad!

[han följer honom med- ögonen, skyndar

efter och omfamnar honom.)

Du trogne Vän! Du ville för mitt lugn

En gång ju göra mycket mer än detta.

[Du Chatel går.)

Chatillon.

De andra punkterna slå här att läsa.

[han öfverlemnar ett pergament.)

Carl [till en af Hof vet).

Gör del i ordning! Vi gå in på allt;

Tv för en vän är intet pris för dyrt.

Gå, Dunois! tag hundra Riddersman

Med dig och tåga Hertigen till möte.

Låt alla tropparna med kransar prydas,

Att de må värdigt helsa sina bröder!

Må bela staden festligt smyckas ut,

Och alla klockor klingande förkunna

Att Frankland och Burgund förenats åter!— 80 —

(En Page kommer. Trompeter höras.)

Hör! hvad betyder väl trompetens klang?

Pågen.

Burguhdiens Hertig håller nu sitt intåg.

(han gar.)

Duna i-s (gar med La Hire

och Chatillon).

Välan! så skyndom då alt möta honom.

Carl (till Sorel).

Du gråter, Agnes? Äfven jag är nära

Alt snkna styrka för ett sådant möte..

Hur många offer tnåste ieke falla ,

Förrän vi fredligt kunde träffas åter?

Dock alla stormar lägga sig Ii" t:

De sena frukter mogna ock med liden,

Och dagens ljus på nattens mörker följer.

En Riddare (vid. fönstret).

Knappt Hertigen förmår att reda sig

Ur trängseln. De från hästen honom lyfta;

Hans mantel och hans sporrar kyssa de.

Carl.

Det är ett godsint folk, uti sin kärlek

Så häftigt, som i hatet. Huru snart

Förgäta de, att denne samma Hertig

1 striden deras barn och fäder slog!

Hvad är ett lif mot ögonblickets makt?

— Var lugn, min Agnes! Din förstora glädje

Kan ock ett törne blifva i hans hjerta;

Jag vill, alt intet här skall såra honom.

æt-sa&æ+ef.— 81 —

Slitfira

DE FÖRRE, HERTIG PHILIP af

BURGUND, DUNOIS, La IHRE,

CHATILLON och TRE ANDRA RIDDARE,

som åtfölja Hertigen. Philip stannar

niira ingången, Konungen går emot

honom, och lJliilip framtråder

närmare. I samma ögonblick, som Hertigen

vill knäböja, mottager Konungen

honom i sina armar. De Burgundiska

Riddarne stå på venstra sidan, de

andra till höger och Furstarne i midten.

Carl.

Ni öfverraskat oss. Vi annars ämnat

Att möta er; men ni har raska hästar.

Philip.

De till min pligt mig förde.

(Han omfamnar Agnes Sorel och kysser

henne på pannan.)

Om Er tillgift

Jag ber, Cousine! Det är vår herrerätt

1 Ärras: ingen skönhet kan förneka

En sådan sed.

Carl.

Man säger att ert hof

Ar kärleks rätta hem, en marknadsplats,

Der aili hvad skönt kan länkas, är att se.

Ort. Jungfr. 6— 82 —

Philip.

Vi äre ju ett handelsfolk, min Konung!

Hvad kostligt under alla zoner växer

Vi ställa ut till skådande och njutning

På torget uti Briigg. Del högsta dock

Af jordisk rikedom är qvinnoskönhet.

Sorel.

Men (]vinnotrohet är dock mera värd,

Fastän man icke finner den på torget.

Carl.

Ni står derför i dåligt rykte, Frände!

Att ni föraktar qvinnans skönsta dygd.

Philip.

Det kätteriet straffar värst sig sjelf.

Väl Er, min kung! Er hjertat tidigt lärde

livad sent jag lärt utaf ett stormigt lif".

(till Sorel.)

Det säges, att ni edra ädelstenar

Uppoffrat, för att deraf smida vapen

Mot mig? Säg! är ni väl så krigiskt stämd?

Låg mitt förderf då Er så ömt om hjertat?

Dock allt är godt igen, vår strid förbi:

Man återfinner hvad förloradt var —

Klenoderna ha ock till rätta kommit.

Bestämda voro de till krig mot mig;

Tag dem ulur min hand, som fridens tecken!

(Han mottager af en Riddare

juvelskrinet och lemnar det öppet åt Agnes,

som dervid utbrister i tårar och

träder åt sidan. Konungen bekämpar en

djup rörelse, och alla kringstående— 83 —

betrakta under en spänd väntan de bådo.

Furstarna.)

Philip (sedan lian fästat

sina blickar pä hvar

och en af de.

närvarande j kastar sig i

konungens armar).

Min Konung! O min Konung!

(/ summa ögonblick skynda de

Burgundiska Riddarne, fram till Dunois och

La IlirCj hvilka alla omfamna

hvarandra. De båda Furstarne ligga

länge stumma i hvarandras armar.)

Huru kunde

Jag någonsin förneka, hata Er?

Carl.

Tyst! inlet ord mer!

Philip.

Och en Engelsk främling

Jag kunde kröna? Svära honom tro,

Ocli störta Er, min konung, i förderfvet?

Carl.

Glöm det! Allt är förlåtet, allt försonas

Af detta enda ögonblick. Det var

Ett öde blott, en olycksalig stjerna.

Philip (Jattar konungens

hand).

Men jag vill bättra det! tro mig, jag skall

det.

Aili, hvad Ni lidit, skall er ersatt blifva,— 84 —

Er l liela rike skall ni återvinna;

Ja! ingen enda by skall fallas der.

Carl.

Jag äger Er. Jag ingen ovän fruktar.

Philip.

Tro mig! jag förde icke krig mot Er

Med glädtigt ||jerta. — Om Ni visste blott--

Hvarföre sände Ni ej henne till mig?

( visande pii Agnes Sorel.)

Jag hennes tårar icke statt emot! —

Nu skola inga afgrundsmakter mera

Oss skilja, då vi slutit bröst mol bröst.

Här har jag funnit nu min vallfartsort:

Min irring slulus liär vid detta hjerta.

CrcVje J&eenen.

DE FÖRRE, JOHANNA, i harnesk, men

utan hjelm, och med en kraus i

harel,■ sedan Di: CHATEL.

Carl.

Du kommer som prc.slinua prydd, Johanna!

All vijja in förbundet, som du sliftat?— 85 —

Philip.

Förfärlig Jungfrun var pA stridens fält —

Hur mildt i dag omstrålar henne Friden!

Johanna (blickar omkring

sig).■

Här många ädla Riddare jag finner,

Och allas ögon glänsa klart af fröjd.

Kyss har jag likväl mött en enda sorgsen,

Som måste dölja sig, när alla jubla.

Philip.

Och hvem är den, som så förbrutit sig,

Att om vår huldhet han förtvifla skulle?

Johanna.

Får ban sig visa? Säg, att han får komma!

Gör din förtjenst fullkomlig! En försoning,

Som ej gör hjertat rent och fritt, är ingen.

En droppe hat, som uti glädjehägar"n

Blir qvar, dess dryck till gift förvandla skall.

Sii blodig oförrätt ej finns, att Philip,

På denna sköna dag, den ej förlåter!

Philip.

Ila! jag förslår dig.

Johanna.

Oc(i du vill förlåta?

Du vill det, Hertig? Du Chatel! kom in!

(Tion öppnar dörren, ocli inför er Da

Chatel, som. blir stående på afstånd.)

Med iilln sina fiender försonad

Ar Hertigen: han är det ock med dig.— £6 —

(Du Chatel trader några steg närmare

och söker att läsa i Hertigens ögon.)

Philip.

Hvad gördu med mig? Vet du väl, Johanna!

Hvad du begär?

Johanna.

En ädelmodig herre

För alla gäster öppnar sina portar:

Han ingen glömmer, utesluter ingen.

Fritt såsom solen strålar öfver verlden,

För vän och ovän lyser nådens ljus.

Philip.

Ja! hon kan mig förmå till hvad hon vill:

Mitt hjerta är som vax i hennes händer.

— Kom, Du Chatel! Kom hit i mina armar;

Jag Er förlåter. O! min faders skugga!

Förtörnas ej, då jag med vänskap fattar

Den hand, som gaf dig döden!

Carl (till Johanna).

Höga Jungfru!

Hur skall jag löna allt, hvad du mig gjort?

Johanna.

Var alltid mensklig i din lycka, Herre!

Som i din sorg du var. På ärans höjd

Förgät ej hvad en vän är värd i nöden:

Du har det nog i din förnedring lärt.

Förvägra at den siste bland ditt folk.

Ej rätt och nåd; ty utur herdekojan

Framkallades af Gud din raddarinna.— 87 —

Förena skall du hela Franska riket

Omkring din kungathron, och inånga leder

Af stora furstar stamma ner från dig.

De, som dig följa, skola högre glänsa

Än de, som spiran burit fore dig,

Och blomstra skall din ätt, så länge den

I folkets hjerta kärlek sig bevarar.

Carl.

O säg, om anden dig det uppenbarar,

Skall det förbund, som vi i dag förnyat,

Ännu förena våra söners söner

Till sensla tid?

Johanna (efter någon

tystnad).

J herrskare och kungar!

För tvedrägts-furien framför allt Er vakten!

Ej väcken henne i sin hålas djup;

Ty, en gång vaken, sent hon somnar åter.

Hon alstrar fram en ätt, en slägt af jern:

Af hennes låga andra lågor tändas. —

Begären ej att veta mer! Er glädjen

Åt det närvarande! En slöja må

Betäcka det tillkommande!

Sorel.

O Jungfru!

Du läsa kan i djupet af mitt hjerta,

Och vet, o na det till fåfäng höghet sträfvar;

Gif äfven mig ett glädjefulll orakel!— 88 —

Johanna.

Mig visar anden verldens stora öden;

Ditt öde hvilar i ditt eget bröst.

jUuiiois.

Men säg hvad skall dilt eget öde bli?

Du höga Jungfru, himlens älsklingsdotter!

För dig, som är så ren och from och helig,

Väl jordens skönsta lycka blommar?

Johanna.

Lyckan

Bor ofvan stjernorna i Fadrens sköte.

Carl.

Din lycka blir min omsorg hädanefter.

Dilt namn jag stort och härligt göra vill

1 Franska riket; salig skall du prisas

Af scnsta slägter — och jag löftet fyller

1 denna stund. —Fall ned på knä!

(han drager svart/et och berör henne dermed.)

Stå upp,

Af ädel börd omstrålad! Jag. din konung,

Upphöjer dig ur stoftet, der du föddes:

I grafven dina fäder adlar jag.

En lilja skall du föra i ditt vapen:

De ädlaste i landet är du lik;

Blott Valois" eget, konungsliga blod

Är ädlare ön ditt. Bland mina stora

Den störste af din hand sig hedrad finne!

En ädel make vill jag gifva dig.— 89 —

Dunois (trader fram).

Mitt hjerta valde henne, da hon var

T ringa stånd ännu. Den nya äran

Ej ökar hennes dygder och min kärlek.

Inför min Konung här jag räcker handen

Al henne, som min furstliga eemàI,

Om hon en sådan lntt mig värdig aktar.

Carl.

Oemotståndliga! du hopar under

På under! Ja, nu tror jag, att lör dig

Är ingenting omöjligt. Du besegrat

Det stolta hjerta, som all kärleks välde

Föraktat hittills.

La Hire (,framträder).

Jungfruns skönsta prydnad

Är, om jag henne känner, blygsamheten.

Väl är hon den förnämstes hyllning värd;

Men hennes önskan sträfvar ej så högt;

Ett redligt hjertas trogna kärlek är

För henne nog — och sådan är den lott,

Som jag, med denna hand, vill bjuda henne.

Carl.

La Hire! du äfven? Två medtäflare,

I hjeltedygd och krigisk ära lika!

Skall du, som mina iiendèr försonar,

Och frälsar riket, reta mot hvarann

De tvenne bästa vänner, som jag äger:"

En blott, och ingen mer kan äga henne;

Och hvar af dem är värd ett sådant |iris:

jNu tala sjelf! ditt hjerta måste dömma.— 90 —

Sorel [träder närmare).

Den ädla Jungfrun synes öfverraskad,

En blyg förvirring färgar hennes kind.

Må hon få lid, alt fråga sjelf sitt hjerta,

Att anförtro sig åt sin vän, och lösa

Inseglet från sitt blygsamt slutna bröst!

Den stund nu kommen är, då äfven jag

Kan systerligt den stränga Jungfrun nalkas,

Och bjuda henne ett förtroget hjerta.

Man låte oss först qvinligt öfvertänka

Det qvinliga, och tåligt man förbide

livad vi besluta skole.

Carl (t begrepp att ga).

Låt så vara!

t

Johanna.

Nej! icke så, min Konung! Mina kinder

Ej färgades af någon blvg förvirring.

Jag har ej, att den ädla Frun förkunna

Ett ord, som jag för männer dölja bör.

Högt ärar mig de ädla Herrars val;

Men icke öfvergaf jag mina hjordar

Att jaga eller verldslig höghets prakt.

Ej för att fläta myrtnar i mitt här,

Jag lade an min lunga vapenrustning.

Nej! jag är kallad till ett annat verk,

Som blott den rena jungfrun kan fullborda.

Jag är en Sköldmö åt d1-""1 högste Guden,

Och ingen man kan ega mig som brud.

[efter ett uppehåll.)

Nu anden vill, att jag lör ut mill värf.— 91 —

Min herres hjessa är ej krönt ännu,

Den helga oljan än ej rört hans linning,

Och Konungs nucuu ännu han icke bär.

Carl.

Vi äre ju på vägen re"n till Rheims.

Johanna.

Låt oss ej stilla stå! Din fiende

Är sysselsatt att stänga vägen dit;

Men, Irols hans härar, för jag dig igenom.

Dunois.

Men när nu allt fullbordadt är till slut,

Och vi gått in i Rheims, af lagrar höljda,

Vill du väl då förunna mig — o Jungfru?

Johanna.

Om himlen vill, att jag med seger krönt

Ur dessa dödens strider återvänder,

Så är mitt verk förrättadt — och herdinnan

I kungens borg ej mer att göra har.

Carl (fattar hennes hand).

Dig manar andens stämma nu, och kärlek

Uti det gudalylida bröstet tiger.

Men — tro mig! evigt han ej liga skall.

Du, räddande, har tusen lyekliggjort;

Men, med att lyckliggöra en, du slutar!

Johanna.

Dauphin! är du vid himlens under trött,

Då deras redskap du förstöra vill,

Och draga ned till jordens låga stoft— 92 —

Don vena Jungfru, som dig Herren sände?

Klentrogne dödlige! J hlinda hjertan!

Kring eder strålar himlens härlighet,

Dess under vecklas ut för edra ögon;

J skåden dock i mig en qvinna blott.

JVär klädde sig en qvinna i metall,

Alt blanda sig i männers vilda strider?

Ve mig, om Herrans hänindesvärd j;ig förde

Uti min haml, och i ett fåfängt hjerta

Dock kärlek kände till en jordisk man!

Mig varit bättre då, att aldrig födas!

Jag säger eder: talen så ej mer!

Då vredgas anden och sin låga släcker.

Blott blicken af en man, som mig begär,

Vanhelgar mig och kommer mig all fasa.

Carl.

Det fruktlöst är, nit henne öfvertala.

Johanna.

Befall, att man i krigstrompeten stöter!

Mitt hjerta ängslar detta stillestånd.

Jag vakna vill utur min hvilas slummer,

Och drifves mäktigt fram emot mitt öde,

Att föra ut milt anförtrodda värf.— 93 —

if|.ctfie J^ceiteiu

DE FÖRRE, EN RIDDARE (uppträder).

Carl.

Hvad är del?

Riddaren.

Fienden gall (ifver Marne,

Och ställer upp sin här (ill trälfuing.

Johanna (med. hänryckning).

Slnd!

Nu kaslar sjrilen af sig sina hojor —

liføviipuen Er! jag hären ordna vill.

(hon skyndar ut.)

Carl.

La Hire! följ med! Vid portarna af Rheims

De Jatji mig an kämpa oui min krona.

Dunois.

Dem eldar icke verkligt mod; det är

Eli hemskt försök uf rasande förtviflan.

Carl.

Jag sjelf vill föra er på ärans väg;

Vid sjelfva murarna uf kröiiingsstaden

Tillkämpa 111ig min krona. Nu, min Agnes!

Dm Riddare dig säger siLl farväl!— 94 —

Sorel (omfamnar honom).

Jag gråter ej, jag darrar ej för dij;;

Min tro förlröstar på de högre makter.

Så många dyra ]lauter af sin nåd

Ej himlen gaf, alt oss till slut bedröfva.

Mitt hjerta säger mig, att segerkrön t

1 Rheims jag skall min konung återfinna.

(Trompetcrna klinga med djerfva toner,

hvilka, witter förvandlingen, öfvergå

till ett vildt krigstum mel. Orchestern

faller in, då Scenen år ombytt, och

beledsagas aj krigiska instrumenter

bakom scenen.)

Skådeplatsen förvandlas till en fr! nejd,

begränsad af träd. Man ser, under musiken,

Sulda-tcr hastigt tåga förbi i fonden.

TALBOT, stödjande sig viel FASTOLF,

och strax derefter LIOJXEL.

Talbot.

Här sätten ned mig under dessa träd!

Begifven er till drabbningen tillbaka;

Jag ingen hjelp behöfver lör att dö.— .95 —

Fast o lf.

Olyckliga och fasansfulla dag!

(Lionel uppträder.)

En sorglig syn Er möter, Lionel!

Fältherren, dödligt särad, ligger här.

Lionel.

Det Gud förbjude! Ädle Lörd, stå upp!

Nu är ej tid att mattad sjunka neder.

Vik ej för döden; men med mäktig vilja

Befall naturen, att hon lefva skall.

Talbot.

Förgäfves! Kommen är den ödets dag,

Som störta skall vår thron i Franska riket:

Förgäfves jag det yttersta försökt

Att med förtviflad strid den upprätthålla.

Af blixten splittrad ligger jag nu här,

För att ej mer stå upp. — Rheims är förloradt;

Fort! rädden dock åtminstone Paris!

Lionel.

Paris med Dauphin redan sig förlik t,

Som oss ett ilbud nyss förkunnat har.

Talbot (sliter

förbindningen från

sina sår-

Så strömmen ut, J, blodets källor strömmen;

Ty jag är trött att skåda solens ljus.

Lionel.

Jag kan ej dröja. — Fastolf, Fältherrn för

Till något säkert ställe; ty vi kunna— 96 —

Ej länge hälla oss på denna post.

De våra liv ju re"n pä alla sidor;

Oemotståndlig tränger flickan fruui —

Talbot.

Du segrar, dårskap, du! och jag går under.

Med dumheten förgäfves gudar kämpa.

Förnuft! du heliga oeli ljusa doller

Af himmelsk vishet, du, som grundat har

Verldsbyggnaden, och stjernsystemet styr,

Hvem är du väl, om du, vid svansen bunden

Al vantrons rasande och blinda häst,

Vanmäktigt ropande, ined öppna ögon

1 afgrundsdjupets hvirfvel störta mä.-,te?

Förbannad vare den, soin spillt sitt lif

Få något stort och värdigt, skapat planer

Med vis beräkning! Alla narrars konung

Beherrskar verlden —

Lioiid.

Herre! ni har qvar

Få ögonblick alt lefva blotl — dem helga

Åt eder Skapare!

Talbot.

" Om vi, som tappra,

Al" andra tappre öfvervunno blifvit,

Vi kunde trösta oss med lifvets öde,

Som, ständigt vexlande, sin kula svänger —

Men falla för ell sådant gyckelspel?

Var vårt allvarligt mödosamma lif

Ej någon bättre utgång värd än denna ?Lionel (räcker honom

handen).

Farväl, Mylord! En gärd af bittra tårar

Jag |edligt, efter stridens slut, er egnar,

Om bland de lefvande jag är; men nu

Mig kallar ödet, som på krigets falt

Än håller dom och skakar sina lotter!

Uti en annan verld vi träffas åter:

För evig vänskap saknaden är kort.

(han gar.)

Talbot.

Snart ar del nu förbi. At jorden ger jag,

Åt solen ger jag åter de atomer,

Som samlat sig i mig lill fröjd och smärta —

Och af den mäktige och store Talbot,

Som med sitt hjelterykte fyllde verlden,

Ej mer blir öfrigt än en handfull stoft.

Så menniskan förgår: ilen enda vinst,

Vi föra med oss utur lifvets kamp,

Det är vår insigt i det tomma Intet,

Och innerligt förakt för allt hvad härligt

Och stort oss svntes eller önskansvärdt.

Ort. Jtiugfr.— —

tiit Jfreenitt*

DE FÖRRE, CARL, PHILIP af

BURGUND, DUNOIS, Dir CHATEL och

SOLDATER uppträda.

Philip.

Vi tagit skansen in med storm.

Dunois.

Vi segrat.

Carl [blir varse Talbot).

Se, hvem ar han, som der från solens ljus

Ett ofrivilligt, dystert afsked tager?

Hans rustning vittnar om en utmärkt man.

Gån, hjelpen honom, om han räddas kan!

(Soldater af konungens följe gä fram

emot Talbot.)

Fastolf.

Tillbaka! hysen aktning för den döda,

Som J ej nalkas vågat, när han lefde!

Philip.

livad ser jag? Talbot ligger i sitt blod!

(lian g är framtill Talbot, som fäster pä

honom en stel blick och dör.)

Fastolf.

Burgund! vik hädan! Hjeltens sista blick

Må ej förgiftas af förrädarns åsyn!— 99 —

Dunois.

Oböjlige och fruktansvärde Talbot!

Ar du belåten med så litet rum?

Och bela Franska jorden kunde icke

För dina jätte-önskningar iörslå.

Nu först jag helsar Er som Konung, Sire!

Ty kronan darrade på edert hufvud,

Så länge denna kropp en ande hyste.

Carl (sedan lian

stillatigande betraktat

den döde).

En bögre hand än vår bar honom fällt.

På Franska jorden ligger ban, som hjelten

Uppå sin sköld, den ban ej lemna ville.

För honom bort!

(Soldater upplyfta Ta/bots lik och

bortbära det.)

Frid vare med hans stoft!

En värdig minnesvård jag reser honom.

I medelpunkten af det Franska riket,

Der ban förblödde, må hans ben få ro;

Så långt som han, än ingen ovän trängde —

Hans grafskrift vare rummet, der ban hvilar!

Fastolf (öfverlemnar sitt

svärd).

Sire! jag är nu er fånge.

Carl (återger honom

svär-- det).

Icke så!

Nej! kriget ock den fromma pligten vördar.— 100 —

Till grafven, fri, ni följe eder herre!

Men skynda, Du Chatel! Min Agnes bäfvar

Befria henne från sin grymma fruktan,

Förkunna, att vi lefva, att vi segrat,

Och för den dvra i triumf till Rheims!

(Du Cluitel går.)

Jl>!im!r£ j&fctmi.

DE FÖRRE, La HIRE (uppträder).

Dunois.

La Ilire! hvar är Johanna?

La llire.

Så jag frågar!

Vid eder sida såg jag henne fäkta.

Dunois.

Af eder arm jag trodde henne skyddad,

Då jag till kungens hjelp begaf mig bort. —

Ve oss! hvar är hon? intet godt jag anar.

Kom, skyndom att befria henne! Kanske

Ilar modets eld för vida henne fört,

Och hon nu kämpar ensam, innesluten

Af fiender — och faller —— 101 —

Carl.

Rädden henne!

Fort! skynden!

La Hire.

Jag er följer!

Philip.

Följom, alla!

(cle skynda bort.)

En annan ödslig trakt af slagfältet. I fonden

syltas tornen uf Iiheims. Det ür natt.

o

^iionfre J^cmai.

EN RIDDARE i alldeles svart, rustning,

med sluten visir. JOHANNA förföljer

honom fram till förgrunden, der han

stannar och väntar henne.

Johanna.

Arglistige! nil känner jag ditt svek.

Bedrägligt har du , genom låtsad flvkt,

Fra n stridens fält mig lockat, och dermed

Från döden mången Englands son befriat;

Men bär till slut förderfvet väntar dig.— 102 —

Svarte Riddaren.

Hvi följer du, med sådant raseri,

Hvart steg, jag tager? Vet likväl, att mig

Blef ej bestämdt, alt falla för din band.

Johanna.

Du är mig i mitt hjertas djup förhatlig,

Som natten sjelf, hvars mörka färg du bär.

Oöfvervinnerlig, en längtan bjuder

Min hand, att skilja dig från dagens ljus.

Hven) är du? Öppna din visir! — Om jag

Ej sett hur Talbot stupade i striden,

Så sade jag, du vore Talbot sjelf.

Svarte Riddaren.

Hvad? tiger i ditt bröst prophetens stämma?

Johanna.

Hon talar högt, i djupet af min själ,

Att något hemskt och vidrigt är mig nära.

Svarte Riddaren.

Johanna d"Arc! till portarne af Ilheims

Du sväfvar fram på segerns snabba vingar.

Var nöjd med denna ära! Hemförlofva

Nu lyckan, soni dig slafviskt tjenat har,

Förrän hon sjelf befriar sig. Hon hatar

Den dygd, som Trohet nämns af stoftets barn,

Och ingen dödlig tjenar hon till ändan.

Johanna.

Hvi bjuder du mig, midt i segrens lopp,

Att stilla stå, och öfverge mitt verk?

Jag för det ut. Jag fylla skall mitt löfte.— 103 —

Svarte

Riddaren-Dig, maktiga! kan intet stå emot.

Du segrar alltid. Gå dock icke mer

I någon strid härefter! Lyd min varning!

Johanna.

Jag lägger svärdet ej ur mina händer,

Förrän det stolta England kufvadt är.

Svarte Riddaren.

Se dit! Der ser du Rheims med sina torn,

Din banas mål och slul — der skådar du

Den höga Domens hvalf i natten blänka.

Der, Jungfru! i triumf du tågar in,

Din konung kröner och ditt löfte fyller.

— Vänd om! Gå ej deriuoni! Lyd min varning!

Johanna.

Hvem är du, falske! med din dubbla tunga,

Som vill förskräcka och förvirra mig?

Hvi söker du, att med ett falskt orakel

Bedraga mig?

(den svarte Riddaren vill gà bort, men

hon träder honom i vägen.)

Nej! stanna, och besvara

Min fråga, eller dö för mina händer!

[hon lyfter svärdet öfver honom, for

att hugga till.)

Svarte Riddaren (vidrör henne

med handen.

Hon blir

stående orörlig).

Hvad dödligt är, du döda kan.— 104 —

(Blixt och åskslag. Riddaren sjunker i

jorden.)

Johanna (står i början

förvånad, men

samlar sig snart åter).

Det var

Ej något lefvande. En gyckelbild

Från afgrundsdjupel sänd, en lögnens ande,

Att fresta mig och att mitt hjerta skaka.

Hvem fruktar jag, med Herrans svärd

beväpnad?

Jag segrande min bana sluta skall.

Om alla afgrundsandar kring mig sväfva,

Jag skall ej falla modet och ej bäfva!

(hon "ämnar gå.)

os+saiiesH-K-.

Htanfcc ü>££n*iu

JOHANNA, LIONEL upptrader.

Lioncl.

Fördömda! rusta dig till strid". Ej båda

Vi vika lefvande från detta rum.

Vet, den dig manar, heter Lionel,

Af furstarne den siste i vår här,

Och denna arm är ännu obesegrad.— 105 —

(han tränger fram emot henne. Efter

en kort fäktning, slår hon svärilet

ur-hans hand.)

Trolösa lycka! (han brottas med herine.\)

Johanna.

(griper honom baktill i hjelmbusken och

rycker med häftighet ner hans hjelm,

så. att hans anlete blottas. Hon

drager-sitt svärd.)

Lid livad sjelf du sökt!

Den helga Jungfrun genom mig dig offrar.

(I detta ögonblick ser hon honom i

ansigtet. Hans åsyn betager henne,

hon-blir stående orörlig och låter armen

långsamt sjunka.)

Lionel.

llvi dröjer du alt gifva dödens liugg?

Du tog min ära, lag också mitt lif!

Jag är uti din haml och vill ej skonas.

(Hon ger honom med handen ett tecken,

att aflägsna sig.)

Jag skulle fly? och halva dig alt tacka

För lifvet? Nej! långt hellre då jag dör.

Johanna (med bortvandt

ansigte).

Var tyst! Jag intet veta vill derom,

Alt i min makt ditt lif var öfverlemnadt.— 106 —

Lionel.

Jag hatar dig: jag hatar ock din skänk.

Jag vill ej skonas. Skynda, döda den,

Som afskyr dig och som dig döda ville.

Johanna.

Ja! döda mig — och fly!

Lionel.

Hvad nu?

Johanna (döljer sitt ansigte).

Ve mig!

Lionel (går henne

närmare).

Det sägs, du dödar alla Engelsmän,

Som du i striden öfvervann. Hvarföre

Nu skona mig?

Johanna (lyfter hastigt

svärdet öfver honom,

men låter det åter

sjunkaj du hon ser

honom i ansigtet).

Ach! helga Jungfru!

Lionel.

Nämn ej

Den heliga! Ty icke hon, ej himlen

llar någon del i dig.

Johanna (i den häftigaste

rörelse).

Hvad har jag gjort?

Jag brutit har min ed, mitt dyra löfte!

( Hon vrider händerna i förtviflan.)— 107 —

Lioncl (betraktar henne

med deltagande

och kommer

närmare).

Olyckliga, hvad jag beklagar dig!

Du rör mig; du bar öfvat ädelmod

Mot mig allena — Ile"n jag känner hatet

Försvinna: jag tar del uti ditt öde.

Hvem är du? hvadan kommer du?

Johanna.

Fort! fly!

Lioncl.

Din ungdom och din skönhet mig beveka.

Din åsyn ljuft betar min själ. Jag vill

Dig rädda, Jungfru! Säg, hur kan jag det?

Kom, kom! förneka denna fasansfulla

Förbindelse! Lägg från dig dessa vapen!

Johanna.

Jag är ovärdig att dem föra.

Lionel.

Kasta

Dem från dig fort, och följ mig!

Johanna (med fasa).

Följa dig?

Lioncl.

Du räddas kan; jag räddar dig; men kom!— 108 —

En häftig smärta för din skull mig fattar:

Jag brinner af begär att rädda dig.

(han griper hennes arm.)

Johanna.

lte"n nalkas Dunois. — De söka mig;

Om de dig finna — —

Lionel.

Jag beskyddar dig.

Johanna.

Jag dör, om du för deras händer faller.

Lionel.

Är jag dig kär?

Johanna.

O! alla himlens helgon!

Lionel.

Skall jag dig återse? JViir får jag se dig?

Johanna.

Nej! aldrig!

Lionel.

Detta svärd till pant, att jag

Dig återser! ( Han rycker af henne, svärdet. )

Johanna.

Hvad? djerfve! vågar du?

Lionel.

Nu viker j.ig; men snart jag ser dig åter.

(han gar.)

— r-©ä> •«-— 109 —

Ctøafø åbtzuen.

JOHANNA, DUNOIS och La HIRE.

La Hire.

Hon lefver! det är hon!

Dunois.

Var trygg, Johanna!

Du ser omkring dig dina trogna vänner.

La Hire.

Flyr Lionel ej der?

Dunois.

Låt honom fly! —

Johanna! segren våra fanor följer.

Rheims öppnar sina porlar. Folket strömmar

Med glädjerop och jubel mot sin konung.

La Hire.

Hvad kommer henns vid? hon bleknar —

sjunker.

(Johanna, svindlar och vill falla.)

Dunois.

Hon sårad är. Lös hennes pansar upp!

Det är i armen ; såret lindrigt är.— 110 —

La Hire.

Det flyter blod!

Johanna.

Ja! låt det ymnigt floda,

Att med dess ström mitt lif förrinna må!

(Hon ligger vanmäktig i La. Hires

armar. Täckelset faller.)— 111 —

FJERDE AKTEN.

En festligt smyckad, Göthisk portik-, mecl utsigt

öfver Rheims. Bakom scenen höres musik af

flöjter och hoboer.

4Fø*$ia å&cznen.

JOHANNA {allena).

lic"» krigets stormar tystna: svärdet hvilar:

På blodig härnad följer sang och dans.

Kring gatorna det glada folket ilar,

Och templet smyckas ut i festlig glans.

Triumfens fröjd ur gröna portar smilar;

Kring pelarne man flätar fridens krans.

Det vida Rheims ej rymmer alla gäster,

Som strömmat hit all skåda dagens fester.— 112 —

En enda fröjd med helig låga bränner,

En enda tanke lifvar hvarje bröst.

Nu fiender förvandla sig till vänner:

Allt lyssnar här till en förtjusnings röst.

Hvar en, som sig till Frankers stam bekänner,

Ser i sitt namn sin stolthet och sin tröst.

Föryngrad glans omger "den gamla thronen,

Och Franska folkel hyllar kungasonen.

Dock mig, som skapade aili detta sköna,

Mig denna högtid ingen fröjd beskär:

Ej denna prakt, ej dessa kransar gröna; —

Mitt hjerta omvändt och förvandladt är.

Den, som allen dess suckar kan belöna,

I Brittens läger bor: min fröjd ar der.

Jag måste liv, fly, och mitt anlet hölja —

O! kunde jag mitt hjertas skuld fördölja!

Hvem? jag? jag bilden af en man

Uti milt rena hjerta härå?

Af himlen sänd, jag likväl kan

En jordisk kärlekslåga nära?

Jag, som vårt rike frälsat har,

Som Herrans Segerjungfru var,

För fosterlandets ovän brinna?

Och re"n , att dig förkrossa, qvinna!

Ej himlens ljungeld nederfar!

(Musiken bakom scenen öfvergår i en

smältande melodie.)Ve, o ve mig! Hvilka toner!

Hvad de tjusa mildt mitt bröst!

Hvar ocli en hans bild mig målar,

Äterklingar skönt hans röst.

O! alt stridens storm mig fattat!

Spjuten susade omkring mig!

Der, bland slagna kampars blod,

Återfann jag väl mitt mod.

Dessa röster, dessa toner,

Hur förföra de min själ!

Hvarje kraft uti mitt hjerta

Lösa de till ljuflig smärta,

Smälla de i längtans tårar.

(ffter ett uppehålllifligare:)

Och kunde jag val döda honom, när

Jag såg uti hans öga? — Döda honom?

Förr stålet jag i eget hjerta tryckt.

Och var jag brottslig, då jag mensklig var?

Och är medlidandet en synd ?... Hvad? hörde

Du ock barmhertighetens milda röst,

När i de andras bröst du svärdet stötte?

Arglistiga och falska hjerta ! tyst!

■Du ljuger inför ljusets thron — Ach, nej!

Dig dref medlidsamhetens stämma ej.

(Flöjterna höras äter. Hon nedsjunker i

ett stilla svårmod.)

Ort. Jungfr. 8— 114 —

Fromma staf! o, att jag aldrig

För ett svärd försakat dig!

Helga ek ! alt dina grenar

Aldrig susat öfver mig!

Alt du aldrig mött mitt öga,

Himladrottning! — Tag igen,

Bär din krona sjelf, du liöga;

Jag kan ej förtjena den.

Vill din allmakt du förklara,

Låt Serapher nederfara,

Strålande i ljusets skrud!

Dina englar sänd som bud,

Dem ej sinnligheten dårar,

Som ej känslor ha och tårar!

Välj dertill ej stoftets träl,

Ej herdinnans veka själ!

Kungars tvister mig ej röra,

Icke stridens qval och fröjd.

Menlös dref jag mina hjordar

På det stilla bergets höjd.

Ur min oskuld du mig ryckte

In i gyllne kungasal,

Och i skuldens famn mig tryckte —

Det var ej mitt eget val.— 115 —

stifcji

JOHANNA, AGNES SOREL.

Sorel.

(kommer, i liflig rörelse. Da hon blir

Johanna varse , skyndar hon fram och

faller henne om halsen. Hastigt

besinnar hon sig, släpper henne och

nedfaller på knä vid hennes fötter.)

Nej! Icke så! — 1 stoftet här —

Johanna (vill upplyfta henne). .

Stå upp!

Hvad är det? — Du förgäter dig och mig.

Sorel.

Nej! låt mig vara! Blott ett öfvermätt

Af glädje kastar mig för dina fötter.

För Gud jag måste gjuta ut mitt hjerta,

Och den osynlige i dig jag vördar.

Du är en engel, som min Herre fört

Till Rheims, och här med kronan honom

kröner.

Hvad jag rj drömt att skåda, uppfylldt är.

Det stolta kröningståget snart begynner,

Re" n Konungen är prydd med festlig skrud •

Och Rikets Pairer sig församlat alla,

Att ståtligt bära konungens regalier.— .116 —

I Catliedralen strömmar folket in,

Och glada sånger ljuda, klockor klinga —

O! jag förmår ej bära denna fröjd!

(Johanna lyfter henne sakta upp• Agnes

Sorel gör ett kort uppehåll, under det

hon nära betraktar Johannas ansigte.)

Men du förblifver allvarsam och sträng,

Du skapar lyckan, utan att den dela.

Ditt bröst är kallt, du känner ej vår glädje.

Du skådat himlens härlighet, o Jungfru!

Och ingen jordisk fröjd ditt hjerta når.

(Johanna fattar häftigt hennes hand; men

låter den genast åter falla.)

Lägg af dig denna rustning! Kärlek fruktar

Alt nalkas delta stålbetäckla bröst.

En qvinna blif, och du skall kärlek känna.

Johanna.

O Agnes! säg, hvad fordrar du af mig?

Sorel,.

Dig älskar Dunois. Hans ädla hjerta,

För äran öppet blo|t och hjeltedygd,

För dig af ren och helig känsla glöder.

O! det är skönt att älskas af en hjelte;

Men skönare ändå att honom älsl>a.

(Johanna vänder sig bort med afsky.)

Du hatar honom! Nej! du kan ej älska —

Ty huru kunde du väl hata honom?

Man hatar endast den, som oss beröfvar

Den älskade — och du? du älskar ingen!

Dilt hjerta är s& lugnt. Ach ! om det kände —— 117 —

Johanna.

Begråt mitt öde, och beklaga mig!

Sorel.

Hvad kan väl fattas dig uti din lycka?

Du har dill löfte fyllt; vårt land är fritt;

1 kröningsstaden in du fört din konung,

Af seger krönt, och kämpat dig till ära.

Med hyllning följer dig ett lyckligt folk;

Från alla lungor strömmar ut ditt lof,

På denna liöglid du gudinnan är,

Och kungen sjelf, af gyllne kronan smyckad,

Ej strålar skönare än du.

Johanna.

O! kunde

Jag djupt förborga mig i jordens sköte!

Sorel.

Hvad är det? Hvad du talar sällsamt nu!

Hvem kan väl våga fritt se upp i dag,

Om du sä der slår dina ögon neder?

Jag må väl rodna, jag, som känner mig

Så liten inför dig, och ej kan lyfta

Mig lill din höghet och din hjeltestyrka!

Ja! jag vill yppa dig min hela svaghet:

Ej fosterlandets ära, icke thronens

Eörökla glans och folkets segerfröjd

Jvan sysselsätta detta svaga hjerta.

Ciz enda varelse det fyller opp;

Det har blott rum för denna enda känsla.

Han ar den dyrkade, lians namn välsignas:— 118 —

För honom folkel desso blommor strör:

Oeli han sir min, min älskade ban är.

Johanna.

O! du är lycklig! dn lycksalig är!

Der alla älska, äfven du får älska;

Du får dill hjerta öppna, tala ut

För verldens öron bela din förtjusning!

Din kärleks fest är denna landets högtid :

Och denna flod af menniskor, som svallar

Och brusar inom dessa höga murar,

Din känsla delar och förklarar den.

Dig hylla de: dig flata de sin krans.

Med dina, folkels fröjder sammanfalla;

Du älskar solen, som bestrålar alla,

Och hvad du ser, är blott din kärleks glaus!

Soref (faller henne om.

halsen).

O! du förtjusar mig, du mig förstår!

Jag har dig missförstått; du älska kan.

Och hvad jag känner, skönt du tolknl har.

Mitt hjerta, fritt från fruktan och från tvifvel,

Med tillförsigt kan sluta sig till ditt.

Johanna (sliter sig med

häftighet ur hennes

armar).

Vänd dig ifrån mig! fly mig, och besmitta

Dig icke med mitt pestuppfvlld.i grannskap!

Var lycklig, du! — låt mig i nattens djup

Min sorg, min nesa och förtviflan dölja!

(Sorel gar.)— 119 —

JOHANNA, DUNOIS, Du CHATEL och

La HIRE med Johannas fana.

Dunois.

Dig söka vi, Johanna! Allt är färdigt,

Och konungen oss sänder; ty han vill,

Att du skall bära fanan framför honom;

Till Fursteleden skall du sluta dig,

Och närmast kungen är din plats i tåget;

Ty ban förnekar ej, och hela verlden

Bevittna skall, att-ertsam dig tillhör

Hans tacksamhet och kröningsdagens ära.

La Hire.

Och har är fanan. Tag den , ädla Jungfru!

Ty Furstarne och folket vänta dig.

Johanna.

lag tåga framför honom? — bära fanan?

Dunois.

Hvem annars passar det? Och hvilken annan

Ar väldig nog, att helgedomen bära?

Du henne svängt i striden; bär den nu

Med fröjd i dag på fridens blomsterväg!

(La Hirc räcker henne fanan. Hon

bäfvar med rysning for den tillbaka.)— 120 —

Johanna.

Bort! bort med henne!

La Hire.

For din egen fana

Hvi syns du så förskräckt? — Betrakta henne !

(han utvecklar fanan.)

Det är densamma som du fört med seger

På ärans bana! Ser du himlens drottning,

Som sväfvar fram utöfver jordens glob: —

Den bild du såg på helga modrens fana!

Johanna (med fasa

betraktande fanan).

Hön är del! ja! hon sjelf! så såg jag henne. —

Se, hur hon blickar! hur hon rynkar pannan!

Se, huru vreden ljungar ur dess öga! —

O! fruktansvärda! kommer du att straffa?

Förkrossa, straffa mig! tag dina blixtar,

Och låt dem störta ned på detta hufvud!

Jag brottslig är: jag brutit mitt förbund:

Ditt helga namn jag förolämpat har.

Dunois.

Ve oss! hvad menar hon? Ett rysligt tal!

La Hire (till Du Chat el).

Förstår ni väl, hvad detta kan betyda?

Du Chatel.

Jag ser blott hvad jag ser. Jag längesedan

Har fruktat det.

Dunois.

Hvad har ni fruktat? säg!— 121 —

Du Chatel.

Jag tänker; inen jag tiger. Gifve Gud,

Att allt var väl förbi, ocli kungen krönt!

La Hire.

Hvad? bar den fasa, som från denna fana

Gick ut, nu vändt sig mot dig sjelf tillbaka?

Låt Britterna för detta tecken darra!

För lienderna är del fruktansvärdt,

Men fullt af nåd för alla landels trogna.

Johanna.

Du talar rätt! Det gynnar sina trogna;

För fienderna är det fruktansvärdt.

(Man hör kröningsmarchen.)

Dunois.

Tag fanan! kröningståget re"n begynns,

Och intet ögonblick är att förlora.

(De påtvinga henne fanan; hon fattar

deiij efter häftigt motstånd, och går.

De andre följa henne.)

Skådeplatsen förvandlas till en öppen plats

framför Domkyrkan i Rheims.joo _

4FjcrSic j^eenen.

ÅSKÅDARE uppfylla bakgrunden.

Derifrån framkomma

BERTRAND,CLAUDE MARIE och ETIENNE; derefter

äfven MARGOT och LOU 1 SON.

Krö-ningsmarchen höres doft ljuda pà

afstånd.

B ert rand.

Horder musiken! hör! de nalkas redan.

Hvad är nu bäst? Alt stiga på altanen,

Att vi må allt få skåda, eller tränga

Oss genom folket till en bättre plats?

Etienne.

Vi komma ej igenom. Alla galor

Af folk till häst och fot re"n fyllda äro.

Nej! låt oss ställa oss vid väggen der. —

Här kunna vi beqvämt betrakta tåget,

Ty det går här förbi.

Claude Marie.

Ach! det ser ut,

Som halfva Franska folket här sig samlat!

Så mäktig strömmen är, att äfven vi

Från Lothringen förts hit!

Bert rand.

Hvem kan väl sitta

Uti sin vrå, med händerna i kors,När något slort i fosterlandet timar?

Det har ock kostat både svett och blod,

Förr"» kronan koin uppå sill ratta hufvud!

Den konung, som iir var och är den rätte,

Och som vi kronan gifva, skall ej sämre

Ledsagad bli, än den Pariserfolket

Har krönt i Saint Denis! Den är ej väl

För landet sinnad, som i dag blir borta.

Och ej med glädje ropar: Lefve kungen! —

Nu gifven akt! der kommer kröningståget.

4fonte Jetenen.

FLÖJTnLlSARE och HOKOISTER öppna

tåget j och Presterskapet träder ut ur

kyrkan. BARN följa derefter, i hvita

kläder och med gröna qvistar i

händerna.- bakom dèm TVENNE HÄROLDER.

MAGISTRATSPERSONER / sin skrud.

Derpå TVÅ MARSKALKAR med staf

HERTIGEN Ar BURGUND med

svärdet , DUNOIS med Spiran , Andra

PA1-RER med Kronan, Riksäpplet och

Rättvisans staf; andra med offer gåfvor;

bakom dessa, RIDDARE i Ordensdrägt,

CHORGOSSAR med rökelsekar, TVÅ— 124 —

13 IS ROPAR med oljehornety

ERKEBISKOPEN med Cruciüxet; honom

följer JOHANNA med fanan, llon gar

med nedsiinkt hufvud och osäkra steg/

Systrarna gifva vid hennes iisyn

tecken till förvåning och glädje. Efter

henne kommer KONUNGEN under en

thronhimmel, som hares af FYRA

BARONER, HOFFOLK följer ocli

SOLDATER sluta tåget. JVär tåget hunnit

in i kyrkan, tystnar marchen.

üjriie jättnen,

BERTRAND, CLAUDE MARIÉ,

ETIENNE, MARGOT och LOUISON.

Margot.

Såg du vår syster?

Claude Marié.

Hon i gyllne harnesk,

Som framför konungen ined lanan gick?

Margot.

Ja! det vår syster var; det var Johanna.— 125 —

Louison.

Hon kände ej igen oss, visste ej,

Att lienues systrar stodo henne nära.

Hon såg inot jorden och var mycket blek,

Hon darrade vid hvarje steg med fanan —

Jag blef ej glad, när jag vår syster såg.

Margot.

Nu har vår faders dröm besannat sig,

Alt vi i Rheims för henne niga skulle.

Ilär ha vi kyrkan, som vår fader såg

I drömmen; aili är uppfylldt redan.

Louison.

Kom!

Nu ha vi selt Johanna: låt oss vända

Tillbaka till vår by!

Margot.

Hvad? innan vi

På henne helsat, talt ett ord med henne?

Louison.

Hon hör ej mer till oss; hos Furstar, Kungar

Är hennes plats. Hvad ive vi mot henne,

Att vi oss tränga fram till hennes glans? —

Ilon var oss främmande i fadershuset!

Margot.

Kan hon förakta oss och blygas för oss?

B ert rand.

Ej sjelfva konungen föraktar oss;

Han helsade så vänligt på de lägsta.— 126 —

Hon må nu hafva stigit än så ljög t ?

Så är dock kungen större.

(Trumpetar och pukor hörns ur kyrkan.)

Claude Marie.

Fort! till kyrkan!

(De skynda J ram "till-fonden, der de

förlora sig bland folket.)

JifimSit <$røten.

TH IB AU T kommer, svartklädd.

RAI-MOJXD följer och vill hålla honom

tillbaka. Chor sång. Folket ligger på knä.)

Raimond.

Nej, vänta, Fader Thibaut! Gå ej in

I trängseln! Här blott glada menskor finnas,

Oeh eder sorg skall stöYa denna fest.

Kom! låt oss fly, i största hast, ur staden !

Thibaut.

Såg du mitt arma barn? säg, har du noga

Betraktat henne?

Raimond.

Ach! jag ber er, kom!— 127 —

Thibaut.

Och säg du, hur hon vacklade på stegen i

Och hur förstörd hon syntes och hur blek?

Den olycksaliga sitt tillstånd känner,

Och stunden inne ar att rädda henne;

Jag vill begagna den. (Han iill gå.)

Raim ond.

Hvad vill ni göra?

Thibaut.

Jag öfverraska vill och störta henne

Ifrån sin falska lyckas höjd: med våld

Jag henne återföra vill till Gud,

Som hon förnekat.

Raimond.

Ach! betänk er väl!

Ni störtar i förderf ert eget barn —

Thibaut.

Ja! hennes kropp må dö, blott själen lefver.

(Johanna rusar ut ur kyrkan, utan sin

fana. Folket tränger på, tillbeder

henne och kysser hennes kläder. Hon blir

uppehållen af trängseln i fonden.)

Hon kommer! det är hon! — hon störtar ut;

Hon drifs ur helgedomen af sin ångest.

■Het är den Högstes dom, som öfver henne

Förk unnas, detta ögonblick —

Raimond.

Farväl!

Och fordra ej, alt jag er längre följer!— 128 —

Hit kom jag full af liopp; nu full af smärta

Jag återvänder: jag er dotter sett,

Och finner, att hon är för mig förlorad.

(Han går. Thiba.nl aflägsnar fig på den

motsatta sidan.)

Étimtlæ J§>£eimn

JOHANNA. Derefter MARGOT

oc/tLOUI-SON, och. sedan CLAUDE MARIÉ,

ETIENNE och BERTRAND.

Johanna (har gjort sig lbs

ur folkmängden

och J ra inträder).

Jag kan ej dröja. — Andar jaga mig,

Som åskans dunder ljuda orgelns toner,

Oeh templets hvalf mig hotar att förkrossa;

Jag måste söka himlens fria rymd!

Jag fanan lemnat qvar i helgedomen,

Och aldrig mer jag rör den med min hand.

— Det tycktes mig, alt mina kära systrar,

Margot och Louison, som i en dröm,

Jag skymta såg förbi mig — Ach! det var

En villa och en tom inbillning blott!— 129 —

De äro fjerran; jag kan dem ej hinna,

Och ej min barndom, och min-oskuld mer.

Margot (framträder).

Hon är det, hon, Johanna —

Louison (springer emot

henne).

O! min syster!

Johanna.

Det var dä ingen dröm — Jag liar er båda,

Min Margot, dig, och dig, min Louison!

Här, i den kalla, menskorika öknen

Jag sluter mig till trogna systrars bröst.

Margot.

Hon känner oss ännu, vår goda syster.

Johanna.

Och eder kärlek iört er hit till mig,

Så långt, så långt! och J förtörnens icke,

Att utan afsked jag er öfvergaf?

Louison.

Guds skickelse dig förde ut i verlden.

Margot.

Ditt rykte, som kring bela landet löper,

Och som ditt namn på allas loppar för,

Har ock uti vår stilla by oss manat

Alt komma hit till denna sköna fest.

Vi komma för att se din härlighet;

Vi äre ej allena.

Orl. Jungfr. 9— 130 —

Johanna.

Acli, min far —

Hvar Sr han? hvarför syns han icke? säg!

Margot.

Vår far är icke med.

Johanna.

Han är ej här?

Han vill ej se sitt barn! Har ban ej skickat

Mig sin välsignelse igenom er?

Louison.

Han vet ej, att vi are har. —

Johanna-

Han vet ej?

Och hvarför icke? Hvarför stån J så

Förlägna, och med. ögat sänkt mot jorden?

Hvar är min far? O! sägen det, jag ber!

Margot.

Alltsedan du gick bort —

Louison (vinkar åt henne.)

Margot! — ■

Margot.

Vår far

I svårmod fallit.

Johanna.

Svårmod ?

Louison.

Trösta dig!

Du vet, hur full af aningar ban varit.— 131 —

Den gamle nog skall gifva sig tillfreds,

När vi berätta, att du lycklig är.

Margot.

Du til- Väl lycklig? ja! drt ar du säkert,

Dä du så mycken öra njuter.

Johanna.

Ja!

Jag är del nu, när Er jag återser,

Och eder stämma hör, det kära ljudet,

Och tänker på min faders gröna ängar.

Ach! då jag hjorden drel på våra berg.

Då var jag lycklig, som i paradiset!

Kan jag ej blifva det ännu en gång?

(Hon gömmer sitt ansigte vid Louisons

bröst. Claude Marie , Etienne, och

Bertrand visa sig, men stanna blyga pil

afstånd. )

Margot.

Kuni fram, Etienne! kom, Bertrand! —

Claude Marie!

syster är ej stolt; hon är så mild

Och talar vänligare nu, än fordom,

Då hon var hemma hos oss i vår by.

(Claude Marié, Etienne ocli Bertrand

komma närmare, och räcka Jungfrun

handen. Johanna betraktar dem med

orörliga ögon, och synes djupt

förvånad.)— 132 —

Johanna.

Hvar var jag? sägen mig! Var detla allt

En dröm allena? liar jag vaknat nu?

Är jag ej liemma uti Dom Remi? —

Jag hade somnat uti ekens skugga; —

Nu är jag vaken, och J stån omkring mig,

De val bekanta, älskade gestalter!

Jag har blot| drömt om konungar och strider?

Hur kunden J väl komma fram till Rheims?

Hur kom jag sjelf? — Jag är i Dom Remi;

Tillstån 111ig del; det gläder mig alt höra.

Louison.

I Rheims vi äre — Och 0111 dessa strider

Du icke drömt; du fört dem alla ut

1 verkligheten —Se omkring dig! känn

På denna glänsande och gyllne rustning!

Johanna.

(far med handen öfver bröstet, besinnar

sig och förskräckes).

Bertrand.

Utur min hand Ni tagit denna hjelm —

Claude Marié.

Det ar ej under, alt Ni tror er drömma,

Ty allt det stora, JNi fullbordat har,

Kan drömmen mera underbart ej måla.

Johanna (med häftighet).

O! kommen! låt oss fly! jag går med Er

Till Dom Remi, till fadershjerlat åter.Margot.

Du ville öfvergifva all din glans?

Johanna.

Jag kastar från mig denna tunga prydnad,

Som skiljer edra hjertan ifrån mitt,

jag vill åter en herdinna blifva.

Som lägsta tärna vill jag eder tjena:

Med bot och fasta jag försona vill,

Att jag mig fåfängt öfver er förhäfde!

(Troinpetcr skälla. Marche i orchestern.)

iltmtfit å^.miciL

KONUNGEN i kröningsornat tråder ut ur

kyrkan. AGNES SOREL,

ERKEBISKOPEN, PHILIP af BURGUND ,

DUNOIS, La HIRE, Du CHATEL,

RIDDARE, HOFMÄN och FOLK till DE

förre.

Alla (ropa ßera gånger

medan konungen

nalkas).

He"U Lefve kungen! Carl den Sjunde lefve!— 134 —

(Tronipe.ter falla. in. Pä ett aj

konun-gen gifvet tecken, bjuda Härolderna

tystnad med sina lyftade stafvar.)

Carl.

Af Gud allen, som öfver alla he|rskar,

De Franska konungarne fått sin krona;

Men vi, förundransvärdt, på synligt satt

Mottagit kronan utur Herrans hand.

(han vänder sig till Johanna.)

Har står den gudasända, som er gaf,

Med himlens hjelp, er rätta konung åter,

Och bröt.det främmande förtryckets ok.

Röster bland folket.

Hell Jungfrun! Landets räddnrinna! hell!

Carl (till Johanna).

Om du af menniskor är född, som vi,

Så säg, hvad jordisk lycka helst du önskar!

Men om ditt fosterland är ofvan skyn,

Och om du strålarna uf himmelsk klarhet

Inunder bilden af en jungfru döljer,

Tag banden dä från, våra sinnen bort,

Och låt dig se, som himlarne dig skåda,

I heligt ljus, att vi tillbedjande

Må vörda dig i stofiet!

(En allmän tystnad. Allas ögon äro

fästade pä Jungfrun.)

Johanna (ropar plötsligt

till).

Gud! min far! —— 135 —

Ctunbe å&tttim.

ße förre. thibaut framträder ur

folkhopen och stannar midt för

Johanna.

Flere

röster-Hvad? hennes far?

. Thibaut.

Ja! hennes arma far,

Som fostrat den olyckliga, och drifves

Af Herrans dorn, alt klaga an sin dotter.

[-Philip-Ha!-]

{+Philip-

Ha!+} hvad ar det?

Du Chatel.

Nu skall det dagas rysligt. —

Thibaut (till konungen).

Du tror dig räddad genom himlens makt —

Bedragne Furste, och du, blinda folk!

J ären räddade med djefvulskonster —

[Alla träda med fasa tillbaka.)

Dunois.

Ar mannen rasande?

Thibaut.

Ej jag, men du,

hon och denne vise Biskop sjelf,

Som tron, att himlens Gud och herre skulle

^in makt förkunna genom en herdinna!— 136 —

Låt se, om hon, infor sin faders ögon,

Försvara kan den lögn, det gyckelspel.,

Hvarmed hon kung och folk bedragit har — "

Mig svara i Treenighetens namn:

Säg, hör du till de heliga, de rena?

(Allmän stillhet. Allas blickar äro

rigtade på Jungfrun,- hon står orörlig.)

Sorel.

Gud! hon förstummas —

Thibaut.

Hon ett helgon, hon

Af himlen sänd? — På ett förbannadt ställe

Hon spann det upp, inunder trolldomseken,

Der re"n från gamla tider onda andar

Sin sabbat hållit — här sin bättre del

Åt menskoslägtets fiende hon sålde,

För att af jordisk ära smyckad bli.

Philip:

Förfärligt! — men man måste fadren tro,

När så han mot sin egen dotter talar.

Dunois.

O! nej! den rasande ej tro förtjenar,

Som skändar sig uti sitt eget barn.

Sorel (till Johanna).

O tala! bryt din tystnad, dig försvara!

Vi tro dig; vi på dig så fast förtrösta.

Ett ord, ett enda ord utur din mun,

Ar nog för oss; men tala!. Gör till intet

Den rysliga beskyllningen! Förklara,

Att du oskyldig är, och vi dig tro.— 137 —

(Johanna siar orörlig, j-lgnes Sorel

aflägsnar sig frän henne weil rysning.)

La Hire.

Hon är förskräckt. Förvåningen och fasan

Tillsluta hennes mun. För en så grym

Anklagelse kan ock en engel hafva.

(Han närmar sig Johanna.)

Se upp, Johanna! fatta mod och tala!

Ftt språk har oskulden, en segrarblick,

Som himmelskt mäktig slår förtalet neder.

I ädel vrede res dig upp, o Jungfru!

Förkrossa, straffa delta lumpna tvifvel,

Som smäda vill din himmelskt rena dvgd!

(Johanna står orörlig. La Hire drager

sig med fasa tillhaka. Rörelsen bland

folket tilltager.)

Dunois.

Hvad? bäfvar folket? Kung och Furstar

darra?

Oskyldig är hon. Jag i borgen går,

Jag sjelf, för henne med min fursteära!

Älin riddarhandske kastar jag liärut;

Hvem vågar än, att kalla henne skyldig?

-(Ett häftigt åskslag. Alla förfäras.)

TIribaut.

Vid honom svara, som deruppe dundrar:

Säg: du är utan skuld! Ännu förneka

Att fienden uti ditt hjerta bor!

Fort! tala ut, och säg mig, att jag ljuger!

(Ett annat starkare åskslag. Folket flyr

at alla sidor.)— 138 —

I

Philip.

Guil skydde oss! Hvad fruktansvärda tecken!

Du Chatel (till Konungen).

Kom, kom, min Konung! fly frän detta rum!

Erkebiskopen {till Johanna).

I Herrans namn jag frasar: Tiger du

1 känslan af din oskuld el ler skuld?

Om för dig denna Askans slamma vittnar,

Så falla delta kors och gif elt tecken! —

( Johanna blir stående, orörlig. Nya

häftiga åskslag. Konungen , Agnes Sorel,

Erkebiskopen, Philip af Burgund , La

Hire och Du Chatel gà bort.)

Dunois.

Du är min maka — Jag har trott på dig

Vid första blicken: så ännu j,ig tänker.

Dig tror |ag mer än alla dessa tecken,

Och mer an dundret, som deruppe talar.

1 ädel vrede tiger du , och vid

Din helga oskuld tryggad, du föraktar

Att vederlägga ett förhärdadt tvifvel.

Förakta det; åt mig dig anförtro;

Tv jag har aldrig tvifla! på

Säg inlet ord; men räck mig blott din hand

Till pant och tecken, att du tryggt förtröstar

Uppå min arill och pà din rena sak!

(Han riicker henne handen; hon vänder

sig bort ifrån honom, med en

krampaktig rörelse; han blir stående i e.n

stum fasa.)— 139 —

&fIt å&utien

JOHANNA, DUNOIS,.Du CHATEL, som

återkommer; sedan RAIMOND.

Du Chatel.

Johanna d"Arc! Ni äger kungens tillstånd

Att obehindradt lemna denna stad.

Dess portar stå er öppna. Frukta ej

Skymf eller lara! Kungens frid er skyddar. —

Följ mig, Gref Dunois! Tv ni gör bäst

Att icke dröja här. Gud! hvilken utgång!

(Han går. Dunois spritter upp ur sin

dvala, kastar en blick på Johanna och

sår. Hon står ett ögonblick allena. Rai-

D O

mond synes, stannar på afstånd och

betraktar henne med- stilla, smarta.

Derpå går han fram ocli fattar hennes

hand.)

Raimond.

Begagna ögonblicket! Alla gator

Nu äro tomma. Gif mig handen, kom!

(P"id hans åsyn gifver hon första tecknet

till känsla, betraktar honom med en

orörlig blick, ser upp mot himlen,

griper häftigt hans hand och går.

Täckelset faller.)— 140 —

FEMTE AKTEN.

En vild slog. Till venster cn kolar/iydda. Det

är mörkt. Dunder och blixt. Emellanåt

skott pil afstånd.

4Pøv$fa dettern

EN KOLARE och hans tltJSTRU.

Kolaren.

Det är ett rysligt, ett förskräckligt väder,

Det är som natt på stora, ljusa dagen,

Så mörkt att stjernorna man kunde se:

Och stormen rasar vildt och åskan knallar; —

Men detta fruktansvärda krig deruppe

Förmår dock ej bland menskor stifta fred.

Emellan vindens tjut och molnens dunder

Man vapenbrak och skott förnimma kan.

De båda härar stå hvarann så nära,

Att endast skogen skiljer dem ännu;

Och hvarje timma kan det bryta löst.— 141 —

Kolarhustrun.

Gud hjelpe oss! Men fienderna voro

Ju redan öfvervunna och förströdda; —

Hur kunna de nu hota oss igen?

Kolaren.

Jo! ty de frukta icke kungen längre;

Se"n flickan der i Rheims en hexa blef

Och Satan icke mer vill hjelpa oss,

Gär allt pä lok.

Kolarhustrun.

Hör! hvem är der, som kommer

Siitfrtra barnen*

DE FÖRRE, RAIMOND 0cl, JOHANNA

uppträda.

Raimond.

Ilär ser jag hyddor. Kom, här finna vi

Ett skydd mot stormens raseri. Ni härdar

Ej längie ut; i trenne dagar redan

Ni irrat kring frän menskligheten skiljd,

Och vilda rötter voro eder föda.

(Stormen lägger sig. Det blir klart.)

Här träffas fromma kolare. Kom in!— 142 —

Kolaren.

D«;t tycks, som ni behöfde hvila. Kommen ;

Hvad detta ringa tak förmår, är edert.

TColar hustrun.

Hvad vill den späda jungfrun under vapen?

Dock — det är sannt; vi hafva bistra lider,

Då äfven qvinnan bör i pansar klädas!

Del sägs, alt sjelfva drottning Isabeau

Beväpnad syns i fiendernas läger,

Och att cn flicka, dotter uf en herde,

Har stridt och segrat för vår rätta konung.

Kolaren.

Hvad pratar du? Gå in i hyddan, hämta

En bägare ål jungfrun till förfriskning!

(Kolarhustrun går in i hyddan.)

Raimond (titi Johanna).

Ej alin menskor äro grymma, ser Ni!

I vilda skogen finnas goda hjertan.

Nu fatta mod! Se, stormen rasat ut,

Och vänligt strålande går solen neder.

Kolaren.

Jag gissar, alt J söken kungens här,

Dä väpnade J ären — sen er före!

Ty Engelsmännen ligga när intill,

Och deras hopar ströfva genom skogen.

Raimond.

O ve! hur komma vi då undan?

Kolaren.

Dröjen,

Till dess min gosse kommer hem från staden.— 143 -

i

Han skall er föra på en hemlig slig,

Der ingen fara ar. Vi känna noga

Hvart smyghål.

Raimond (Lill Johanna).

Lägg nu hjelm och pansar af!

De blott förråda er, och skydda icke.

(Johanna skakar på hufvudet.)

Kolaren.

Bedröfvad svns mig jungfrun — Tyst! hvem

kommer?

Crtfjfe Jkwtt,

DE FöllRE. ROL AR HUSTRUN kommer

ur kojan med en bägare,- KOLARGOSSEN.

Kolarhustrun.

Det gossen är, som vi ha väntat hem.

(till Johanna:)

Drick, ädla jungfru! drick! Gull signe

drycken!

Kolaren (till sin son).

Hvad har du att förkunna, A ne t!

[-Kolargossen-(har-]

{+Kolargossen-

(har+} fäslat ögonen på Johanna, som just

förer bägaren .till sina läppar. Han

igenkänner henne, rusar fram och

rycker bägaren från hennes mun.)

Mor!— 144 —

Hvad gör ni? skall hon dricka? del är hexan

Frän Orleans. —

Kolaren och hans Hustru.

Så vare Gud oss nådig!

(De göra korstecken och fly sin väg.)

1JQI -jQ l Gi «

åpcenzn.

JOHANNA och RAIMOND.

Johanna (mildt och med

fattning).

Förbannelsen mig följer: allt mig flyr —

Du ser det — fräls dig sjelf och lemna mig!

Raimond.

Jag lemna er i denna stund? Hvem skall

Ledsaga er?

Johanna.

Jag är ej oledsagad.

Du har ju åskan hört omkring milt hufvud.

Mitt öde leder mig. Sörj e|, min vän! —

Jag utan menskors hjelp skall målet hinna.

Raimond.

Hvart vill ni hän ? Här Engelsmännen stå,

Som en förfärlig"» blodig hämnd er svurit —

Der stå de våra, som förskjutit er.— 145 —

Johanna.

Mig händer intet, som ej måste hända.

Raimond (fattar hennes

hand).

Johanna! — Gå tillbaka till er sjelf!

Försona er med Gud och återvänd

I helga kyrkans sköte!

Johanna.

Äfven du

Mig skyldig tror till denna svåra synd?

Raimond-

Jag måste ju! Med tystnad ni bekände —

Johanna.

Du, som i min förnedring följer mig,

Del enda väsen, som mig troget blifvit,

Som slöt sig ömt till mig, när hela verlden

Försköt mig — äfven du den tanken hyser

Att jag förnekat Gud?

(Raimond tiger.)

O! det är hårdt!

Raimond (förundrad).

Är det väl sannt? Ni är då ingen hexa?

Johanna.

En hexa — jag?

Raimond.

Och alla dessa under —

De m skulle ni fört ut med himlens hjelp

Och med hans helgons kraft?

O rl. Jtmgfr. ,0— i4"6 —

Jo!tam la.

Med Hvilken annans

Raimond.

Wi teg likväl vid den förfärliga

Beskyllningen? Ku talar ni; hos kungen.

Då det att tala gällde, var ni stum!

Johanna.

Med tystnad jag det öde undergick,

Som Gud, min herre, öfver mig beslutat.

Raimond.

Ni svarade er fader ej ett ord?

Johanna.

Det kom från Gud, när från min fardetkom

Och faderlig min hela pröfning blifver.

Raimond.

Men himlen sjelf bevittnade ert brott?

Johanna.

Jag teg; ty himlen talade.

Raimond.

Ni kunde

Er fria med ett ord, och har ändå

Allt folket lemnat i sin grymma fördom?

Johanna.

En skickelse det var, och ingen fördom.

Raimond.

Oskyldigt har ni lidit detta allt,

Och ingen klagan kom från edra läppar!— 147 —

Men kunde jag väl tio ett menskligt hjerta

1 stånd att tiga i <;n sådan stund:"

Johanna-

Förtjente jag, att vara sänd af Gud,

Gm jag ej blindt min herres vilja lydde?

Och jag är ej sä usttl som du tror.

•lag lider brist; det är en vanlig lott

För mina likar. Jag är flyktig vorden;

1 ödsligheten jag mig känna lärt.

Då ärans skimmer strålade omkring mig,

Del var en strid uti mitt bröst — jag var

Den olycksaligaste, när för verlden

Som mest jag syntes afundsvärd; men nu

Jag återställd mig känner. Denna storm,

Som skakade naturen, var min vän:

Han på en gång har renat mig och verlden.

I mig är frid. Nu komme hvad som helst; —

Jag ingen svaghet mer i hjertat känner.

Ämte Centen*

DE FÖRRE. DROTTNING 1SABEAU med

SOLDATER synes i fonden.

lnabeau (ännu bakom scenen).

Här rätta vägen går till Englands läger. —— 148 —

Raimond.

Gud! — fienderna!

(Soldater framkomma , blifva varse

Johanna och ragla förskräckte tillbaka.)

Isabeau.

Hvarför stannar taget?

Soldater.

Gud nåde oss!

Isabeau.

Förskräcker er ett spöke?

Soldater! — fege uslingar! hvad är det?

(Hon tränger fram genom de öfriga, men

far tillbaka, del hon får se Johanna.)

Hvad ser jag? Ha!

(Hon samlar sig hastigt och tråder fram

till Jungfrun.)

Gif dig! du är min fånge.

Johanna.

Ja!

(Il a i moud flyr under förtviflan.)

Isabeau (till soldaterna).

Fängslen henne!

(Soldaterna närma sig varsamt Johanna;

hon framräcker sinn armar och blir

Jängslad.)

Är det hon, som var

I striden nyss så stark och fruktansvärd ,

Som edra skaror jagade som lam,

Och sotu nu ej förmår sig sjelf försvara?— 149 —

Gör hon blott under, när man tror på henne,

Och bl ir till qvinna, då en man hon möter? —

(till Johanna.)

Hvi öfvergaf du hären? Och hvar är

Gref Dunois, din Riddare och älskling?

Johanna.

Jag är förvisl.

lnabcuu (med förvåning).

Hvad? Hur? — förvist?

Af Dauphin landsförvist?

Johanna.

Ej fråga mig!

Jag är uti dit I våld; bestäm milt Öde!

Isabe.au.

Förvist — emedan du har räddat honom,

Emedan du i Rheims har honom krönt

Och honom gjort till Franska rikets konung?

Ja! derpå känner jag igen min son. —

Till läo ret fören henne! Visen hären

Del grvmma spöke, som hans fasa var!

Mon en lörliollerska? — Ja! hennes trolldom

Er blindhet var. Nu fören henne borl

Till Lionel! — och sägen, alt jag sänder

fill honom Franska folkels lycka bunden,

Och kommer genast sjelf.

Johanna.

Till Lionel ? —^

Sänd mig ej dit! — Förr mörda mig på

stället!— 150 —

l.sabcau (till soldaterna).

.1 lydén min befallning! Bort med henne!

(Hon g"ir.)

Johanna (till Soldaterna).

Ej talen, Engelsman! alt jag ined lifvet

Undkommer edra händer! — Hamnen eder!

Begrafven edra svärd titi mitt bröst!

Mig släpen lillös till er höfdings fötter!

Betänken, det är jag, som dödat har

De yppersta bland er: som, utan skoning,

Utgjutit strömmar utaf Engelskt blod,

Och nekat edra tappra hjeltesöner

Alt äter skåda fosterjordens stränder!

Nu tagen blodig hämd — förgören mig!

J ägen mig i dag; måhända skolen

J aldrig finna mig sà svag som nu. —

Anföraren (till soldaterna).

J gören hvad er Drottningen befallt!

Johanna.

Så var mitt olycksmåtl ännu ej rågadt!

Du Heliga! din vrede trycker mig —

Är jag för evigt från din nåd förskjuten?

Ja! ingen engel mera visar sig,

Och undren hvila: — himmelen är sluten.

( Hon följer soldaterna.)

Scenen förvandlas till Franska lägret. Ett

göth i&k l rum.— 151 —

DUNOIS och Du CHATEL.

Du Chatel.

Besegra edert onda lynne, Prins!

Kom med mig! Återvänd till eder konung!

Den goda saken icke öfvergif

I denna stund, dä vi ånyo hotas,

Och väl behöfva eder hjeltearm!

Dunois.

Och hvarför hotas vi? Hvarföre reser

Sig fienden igen? — Allt var ju gjordt,

Vi hade segrat: kriget var till ända.

J hafven landsförvist er Räddarinna;

Nu rädden eder sjelfva; men jag vill

Ej återse det läger, der hon saknas.

Du Chatel.

Besinna eder, Prins! Jag ej tillbaka

Med

sådant svar vill gå.

Dunois.

Tig, Du Chatel!

Jag hatar eder — jag vill er ej höra;

Ni tvillade på hennes oskuld först. —

Hon skulle ljuga? hon? Oin himlens sanning

1 synlig bild vill stiga ner till jorden,

Den naåste kläda sig i hennes drag!— 152 —

Om helig oskuld, trohet, hjertats renhet

På jorden kunna finnas — dà de måste

På hennes mun, i hennes ögon bo.

üjnnSie Scenen.

DE FÖRRE. EN PAGE, sedan RAIMOND.

Pågen.

En herdeyngling önskar företräde.

Med Eder Höghet sjelf han tala vill;

Han kommer, säger ban, från Jungfrun —

Dunois.

Skynda!

För honom in! — Från henne kommer ban?

(Pågen öppnar dörren för Raimond.

Dunois skyndar ti/1 hans möte.)

Hvar är Johanna?

Raimond.

Hell er, ädle Prins!

Dunois.

Hvar är Johanna? Säg mig fort, hvar är hon ?

Raimond.

Ach! Herre! hon är ingen trolldomsqvinna.

Vid Gud och alla helgon jag bedyrar,- 15$ —

Att folket är förvilladt. Ulan skäl

Den gudasända är af er förskjuten.

Dtinois.

Hvar är lion ? säg!

Raimond.

Jag följde henne åt,

Uppå sin flykt uti Ardenner-skogen:

Silt inre der för mig hon biktat har.

I marter vill jag dö, min själ försake

Sin del i himmelrikets salighet,

Om icke hon ärren, som ljuset, Herre!

Dunois.

Ja! renare är icke himlens sol!

Hvar är hon? tala!

Raimond.

Ach! om Gud har öppnat

Ert hjerta — skynden! Kommen! rädden

henne! —

Hos Engelsmànnerna hon langen är.

Dunois.

Hon fången är — af Engelsmännen fången?

Raimond.

Uti Ardennerna, der skydd vi sökte

Mot storm och regn, af Drottningen hon logs

Och lemnades i Engelsmännens händer.

Ach! hon har räddat er; nu rädden henne

Ifrån en ryslig död!— 154 —

Dnnois.

1 vapen, kämpar!

Slån larm och rören trummorna! 1 vapen!

Allt folk, som strida kan, ja! hela landet

Beväpne sig! Var ära står i pant:

Vår krona, vårt palladium är borta!

Ve den, som blod och sjelfuppoffring skyr!

Fri vare hon, förrn nästa morgon gryr!

[de gå.)

Ett Vakttorn.

JOHANNA, LIONEL och FASTOLF; sedan

1SABEAU.

Fastolf (hastigt

inkommande).

Det är ej möjligt mer att styra folket;

Med raseri det lordrar Jungfruns död.

Det kan ej hämmas längre. Döden henne,

Och kasten hufvudet frän tornets tinnar;

Ty hennes blod försonar hären blott.Isabeau (kommer in).

De lägga stegar an. de löpa storm.

Gör folket fort till viljes! dröj ej längre!

Ni kan ej skydda henne — olfra henne!

Lionel.

Ja! låt dem storma! làt de vilda rasa!

Det är en säker borg: i dess ruiner

Jag förr begrafves, än jag lyder dem.

Johanna! svara mig ett ord! blifwit»,

Och mot en verld i vapen dig jag skyddar. —

Isabeau.

Är ni en man ?

Lionel.

De dina dig förskjutit,

Och du är nu från dina pligter fri.

De , som begärde dig, dig öfvergifvit;

De vågade ej kämpa för din ära; —

Men jag försvarar dig emot ditt folk

Och emot milt. En gång du lät mig tro,

Att ej mitt lif för dig var utan värde:

Jag var din ovän då i öppet krig;

Nu har du ingen annan vän, än mig.

Johanna.

Du är min fiende, liksom mitt folks.

Emellan oss föreningsband ej finnes.

^ag kan ej älska dig; men om dill hjerta

A>" mildt mot mig — välan! sä låt det skänka

Wälsignelse åt våra båda folk!

För bort din här utur mitt fosterland,— 156 —

Ocli lemna frän dig alin städers nycklar,

Som J bestormat! Återställ ert byte,

Gif alla fångar lösa, gisslan lemna

För helgden uf förbundet, och jag bjuder

Dig frid och vänskap i min Konungs namn.

Is a beau.

Vill du i bojor än oss lagar gifva?

Johanna.

Gör det i tid; du måste dock till slut.

Ej Franska folket Englands ok skall bäru.

Nej! aldrig skall det ske. Förr blir vår jord

En enda graf för alla edra härar.

De yppersta bland

På säkert återtåg; Iv eder ära

Förlorad är och edert välde brutet.

/sa b cail.

Kan ni fördraga hennes vilda I rots?

ftiøitfre

de förre. en officer inträder med

sky ltdsamhet. 1

Officeren.

O! skynda, Höfding! Hären ställ till

siktning !- 157 -

Ty Frankerna med höjda fanor nalkas:

Al deras vapen blixtrar bela dalen.

Johanna (med

hänryckning).

Hell! Franska folk, ryck an! Nu, stolta

England!

Gack ut till strid! Nu gäller det att kämpa.

Fastolf.

Ursinniga! håll inne med din glädje!

Du skådar icke denna dagens slut.

Johanna.

Mitt folk skall vinna seger; jag skall dö;

De tappre icke mer min arm behöfva.

Lionel.

Vi vilje skänka dem en blodig lön!

Dröj, Drottning! här i detta torn, och

Jungfrun

Bevaka väl, tills striden slutad är.

Jag fem ti Riddare till skydd er lemnar.

Fastolf.

Hvad? Gå vi fienden till mötes nu,

Och lemna denna rasande bakom oss?

Johanna.

Förskräcker dig en fängslad qvinna?

Lionel.

Gif mig

Ditt ord, o Jungfru! att du icke flyr!

Johanna.

Alt mig befria är min enda önskan.— 158 —

l sa beau.

Tredubbla kedjor Ijetlre henne1! ifver!

Mitt lif en borgen nr, alt hon blir qvar.

(Johanna blir belagd med tunga kedjor

om lifvet och armarna.)

Lionel [till Johanna).

Du vill det så. An det på dig beror! —

Säg upp din trohet mot det Franska folket,

Och Englands fäna b,ii — så är du fri,

Och alla dessa, som ditt blod begära,

Med lydig vördnad skola tjena dig.

Fastolf.

Fort! fort, min Höfding!

Johanna.

Spara dina ord!

Försvara dig! de Franska fanor nalkas.

(Tronvpetskall. Lionel störtar ut.)

Fastolf.

Ni vet, o Drottning! hvad ni har att göra.

Om lyckan emot oss förklarar sig,

Och våra troppar tly — —

Isabeau (drager en dolk).

Var obekymrad!

Hon skall ej lefva , för all se vårt fall.

Fastolf (till Johanna).

Du vet hvad dig förbidar. Bed nu troget

För dina vänners lycka!

(Han gar.)- 159 —

Ctønfø ümten.

ISABEAU, JOHANNA, EN SOLDAT, som

står högt uppe. viel en öppning i tornet.

Johanna.

Ja! tit*t vill jag;

Deri skull ingen hindra mig. Hör der!

Hör Franska härens krigsmarche! linru modigt

Med segrens bud den klingar i mitt öra!

Åt Franska Iblket seger! Död åt England!

Fram, mina tappre! fram! ty Jungfrun är

Er nära, fast hon icke nu, som fordom,

Kan bära fanan — hon är fängslad nu;

Dock fri ur kroppens boja själen lyftes

På vingarna af eder segersång.

Isabeau (till soldaten).

Do, ,soiu deruppe står och ser ål Inl|et,

Berätta mig, hur striden vänder sig!

Johanna.

Mod, mod, mitt (olk! Del är den sista

striden !

Blott denna seger — och vårt land är fritt.

Isabeau (till soldaten).

Hvad ser du?

Soldaten.

Ile"n de drabba samman.

En llidd are, på en arabisk häst,— 160 —

I tigerhud, i spetsen för dragoner,

Med vildsint mod, som stormen, spränger

fram.

Johanna.

Det är Gref Dunois! Hell, tappre kämpe!

Med dig är segren.

Soldaten.

Philip af Burgund

Angriper bryggan.

Isabeau.

O! alt tio lansar

Uti hans hjerta sutte —Den förrädar"n!

Soldaten.

Lörd Fnstolf möter honom som en man.

Burgundierns folk och våra sitta af,

Och man mot man, som rasande, de kämpa.

Isabeau.

Ser du ej Dauphin? Lätt han känns igen

På kungavapnet, som han bär.

Soldaten.

Jag ser

Ej mera redigt; allt är hö|jdt af dam.

Johanna.

Om han mitt öga hade, eller jag

Deruppe stode, allt jag märka skulle.

Soldaten.

Vid grafven ser jag en förfärlig trängsel:

Jag tror, att de förnämsta kämpa der.Isabeau.

Vår fana sväfvar än?

Soldaten.

Hon fladdrar liögti

Johanna.

O! om jag kunde skåda genom muren —

Jas skulle leda striden med min blick!

Soldaten

(Hastigt).-Den tappre Fastolf faller dem i ryggen —

Han bryter in i deras täta leder

Med lejonmod. De flykta — Seger! seger.!

Isabeau.

Hvem flyr?

Soldaten.

Fransoser och Burgunder fly

—-Af flyktingar är fältet öfversvämmade

Johanna.

O Gud! sa skall du mig ej öfvergifva.

Soldaten.

En illa sårad herre föres bor.t.

Man skyndar till hans hjelp: dèt är en Furste;

Isabeau.

Är det en Fransman, eller en af våra?

Soldaten.

De lösa hjelmen af. Gref Dunois är

det.-Orl. Jungfr. 11— 162 —

Johanna (&riprr ined cn

krampaktig

ansträngning i

sina kedjor).

Oclrjjag Sr intet — blott en fängslad qvinna!

Soldaten.

Se! håll! Hvem bär den himmelsblåa

manteln

Jlcd gyllne bräm? —

Johanna (lifligt).

Det är min herre, kungen!

Soldaten.

Hans häst blir skygg — han stegrar sig —

han störtar;;

Nil konungen försöker resa sig —

(Johanna beledsagar dessa ord med ut—

trycksfulla rörelser.)

De. våra skynda till — de hinna honom —

Gif akt! — se så! Nu är ban innesluten.

Johanna.

O! har då Himlen inga englar mer?

Isabeau (med hånlöje).

Nu,Sr det lid! Nu rädda, räddarinna!

Johanna (störtar ned pà.

knä, och hecler

med hög

stämma ).

O! hör mig, Giul! i högsta nödens stund!

Högt upp till dig, med bönens olferlàga,

/"■Till dina liiinlar sänder jag min själ.

G! du förmår, att spindelväfvens trådar "

Så starka göra som ett ankartåg.

Lätt är det för din allmakt att förvandla

De tyngsta fjettrar till en ■spindelväf.

Du vill — och dessa kedjor falla af,

Och denna mur sig öppnar! Ja! du hjelpte

Ju Simson, när han blind och fängslad var,

Och hånades af stolta Philisteer.

På dig förtröstande han fattar väldigt

Sitt fängsels pelare, ban skakar dem —

Och pelare och tak och murar ramla. —

Soldaten.

Triumf! Triumf!

Isabeau.

Hvad är det?

Soldaten.

Konungen

Är fången!

Johanna "(springer upp).

Store Gud! förbarma dig!

(ITon fattar kraftfullt med bildh

händerna sina kedjor och söndersliter dem.

I samma ögonblick rusar hon pä den

närmaste soldaten, rycker af honom,

svärdet och störtar ut. Dtl Johanna,

är utkommen, infaller krigsmusiken

äter. Alla stil Jörvàuade.)— 164 —

Isabeau (rfter en läng

tystnad).

Hur var det? Drömde jag? Hur kom

hon ut?

"Hur bröt hon sina centnertunga kedjor?

Jag det ej trodde, last en verld det sagt,

Om jag det icke sett med egna ögon.

Soldaten.

Hvad? liar hon viugar? Fördes hon af

stormen

Dit ner?

Isabeau.

Säg, är hon der?

Soldaten.

Ja, midt i striden

ITon flyger "fram. Min syn är ej sà snabb

Som hennes lopp. Än är hon här — än der,

Ja! på en gång hon är på liera ställen.

— Hon gör sig rum. Allt viker re"n för

henne —

•Och Franska hären samlar sig igen —

Ye oss! Hvad ser jag? Ach! de våra kosta

Ifrån sig vapnen: våra fanor sjunka —

Isabeau.

Vill hon beröfva oss den vissa segren?

Soldaten.

Hon tränger fram till konungen — Der är

hon., —

iHon rycker honom till sig — räddar honom._ 165 —

— Lörd Faslolf slupar. — Höfdingen är

fången.

Fly, Drottning! ni blir öfverfallen här;

Beväpnad t folk mot tornets , porlar tränger.

(Ät/t stiger ned ur torngluggen,)

(Btfic å&tcncn.

DE FÖRRE. LA. HIRE kommer med

SOLDATER. Dà han inträder, sträcker

Drottningens folk sina vapen.

La Hire (nalkas

Drottnin-ningen vördnadsfullt).

O! Drottning! trotsa icke öfvermakten!

Ert folk sig gifvit; motstånd är förgäfves.

Tag au uiin tjenst — Befall, hvarthän Ni

tönskrr,

Att mun.ledsagar.er!

Isabeau.

Allt är mig lika —

Hvart helst ni vill, blott jag ej Dauphin träffar!

(Hun lemnar sitt svärd, och f öljer La

Hire nieil soldaterna.)— 1(50 —

Colfie J&cmn.

Theatern föreställer slagfältet.

SOLDATER med flygande fanor

uppfylla fonden. Framför dem KONUNG

CARL och PHILIP af BURGUND. I

bada Furstarnas armar ligger JOl I

.VINNA , dödligt särad, utan tecken till lif.

De framträda långsamt. AGNES

SO-REL instörtar på scenen.

Sorel (kastar sig till

konungens bröst).

Ni lefver — och är fri — jag har er åler!

Carl.

Jag är befriad — nieti för delta pris!

(hall visar på Johanna.)

Sorel.

Johanna —Giul! — hon dör?

Philip.

Hon lefvat har.

Sen, luir en engel slumrar — hur hon ligger

Så lugn ocli stilla, som ett barn i sömn!

En liuntuelsk fi id på hennes panna hvilar,

Ej bröstet höjs af minsta andedrägt;

Lif känns ännu uLi den varma handen.

Carl.

Det är förbi. Ilon vaknar icke mer.

För jordens ilärd ar hennes öga slutet.— 167 —

I skyn hon sväfvar, en förklarad ande:

Hon ej vår smärta oeli vår ånger ser.

Sorel.

Ilon slår sitt öga upp — lion lefver!

Philip..

Vänder

Hftn åter ur sin graf? besegrar döden?

Ilon reser sig igen — lion står —

Johanna (står upprätt och

ser omkring si"].

TT

Hvar är jag?

Philip.

Du är,.Johanna! hos ditt folk, de dina.

Carl,

I! dina vänners,, i din konungs armar.

Johanna (sedanhon länge.

med

stillastående ögon

betraktat honom).

Nej! jag är ingen hexa"— nej! o nej! _

Det är jag icke.

Carl.

Du är englaren;:

va rt öga var al" nattens flor betäckt.

Johanna (blickar glad och

leende omkring

Och jag befinner mig ibland mitt folk,

Oèh är ej mer föraktad och förskjuten?

Man ej förbannar mig: man blickar mildt— 168 —

Emot mig? — Ja! jag känner- allt igen.

Der är min kung — här ser jag Franska fanor—

Mill fana ser jag icke — Hvar är hon?

lag utan fanan icke komma vågar;

Hon af min Herre blef niig anförtrodd,

Och för hans thron jag iiråste lägga henne—■

Jag henne visa kan; jag bar den troget.

Carl (med bortvändt

anr-sigte).

Gif henne fanan!

[Man räcker henne fanan. Hon står

al--deles upprätt, med fanan i handen..

Himlen är upplyst af ett rosensken.)

Johanna.

Sen J der i luften

På ljusa moln den klara bågen skimra?"

Se, himlen öppnar sina gyllne portar,

Och glänsande hon står bland englars chor,.

Med verldens Frälsare invid sitt hjerta. —

Hon öppnar leende mot mig sin famn —

Jag lyftes re"n — mig lätta skyar bäfva,.

Och vingar ut från pansarskruden sväfva.

Upp! uppåt! — Jord! jag ofvan dig är höjd::

Dilt korta qval förbyts i evig fröjd.

(Fanan faller ur hennes hand... Hon ned»

sjunker död derpå. Alla sta i en tyst

rörelse. l"å en vink af Konungen

nedfällas stilla alla fanorna öfver henne,,

alt hon af dem blir alldeles höljd.

Täcke/set faller.)