Onkel är diplomat. Komedi i en akt
ONKEL ÄR DIPLOMAT.
KOMEDI I EN AKT.
ÖFVERSÄTTNING AF TH. OVERSKOUS ”ET MAGESKIFTE”
AF
P-n,
(Förf. till ”Kusinen” m. fl.)
GÖTEBORG.
TRYCKT HOS HEDLUND & LINDSKOG.
1856.
PERSONERNE:
Geheimerådet Grefve Gyllenskiöld, minister vid franska hofvet.
Baron Carl Liljedahl, godsegare.
Emilie, hans hustru, grefvens systerdotter.
August Rosenholm, kammarjunkare.
Louise, hans hustru.
En betjent.
*
Theatern föreställer ett elegant möbleradt rum. I fonden en glasdörr, som leder ut
till trädgården; till höger ingångsdörren, på venster sida en dörr, som anses leda till de
inre rummen. Vid första kulissen till venster ett sybord, hvarå finnes en ringklocka; bakom
detsamma en causeuse; till höger ett skrifbord jemte en ländstol.
FÖRSTA SCENEN.
Emilie (ensam, sitter vid sybordet med ett öppet
bref i handen.)
Hur skall jag bära mig åt! — Att det
skulle hända just första gången, som Carl
är frånvarande och det till på köpet mot
sin vilja! — ty det ska’ gud veta, att
jag måste be honom länge och väl, innan
han kunde förmå sig att bege sig af.
Onkel kommer blott för att se honom; om
han inte träffar honom hemma, blir han
ond; ja, han förlåter honom det aldrig.
(Uppstiger oroligt.) Hur skall jag göra?
Skicka ett ridande bud efter honom? ja!
(skyndar till bordet och fattar klockan, men
besinnar sig åter.) Men hvartill tjenar det?
Tre mil dit, tre tillbaka; jag stör hela
hans nöje, väcker uppseende ibland
sällskapet, och han kan ändå inte vara här,
innan onkel redan är rest sin väg igen.
Det är förargligt, det är afskyvärdt, det
är — (går fram och tillbaka.) Ah, det
är min egen skuld, helt och hållet min
egen skuld! (stannar.) Hvad i all
verl-den skall jag hitta på?
ANDRA SCENEN.
Emilie. Betjenten.
Betjenten.
Herr kammarjunkare Rosenholm anhåller
få göra hennes nåd sin uppvaktning.
Emilie.
Kammarjunkare Rosenholm? mig?
Betjenten.
Han ville göra herr baron ett besök,
men då han inte är hemma, låter han
anmäla sig hos hennes nåd.
Emilie (afsides).
I detta ögonblick! Min gud, hur skall
jag — (högt) Säg att — — (afsides). Nej!
Carls bäste vän, min kära Louises man;
neka att ta’ emot honom på landet, —
det går inte an. (högt). Herr
kammarjunkaren är välkommen. (Betjenten
öppnar dörren för August och går.)
TREDJE
Emelie.
A ngust.
Fru baronessa, jag beklagar på det
högsta att jag ej kan ha den lyckan att bli
presenterad af min vän första gången jag
har den äran att hälsa hans unga hustru.
Emilie. "
Det behöfves inte för att ni] skall vara
henne välkommen. Ni är så ofta
närvarande hos oss i våra samtal, att ni inte
är mig fremmande. Dessutom, min goda
Louises’ man ....
August.
Äktenskapets lycka har således inte
kommit er att glömma den lilla
vännin-nan?
Emilie.
Henne! Min enda önskan är att hon
vore här.
August.
Er enda önskan? Då är ni från och
med i öfvermorgon den lyckligaste bland
dödlige; ty då har ni allt hvad ert hjerta
åstuudar.
Emilie.
Huru? Louise kommer hit! I sanning,
ni förstår att introducera er på ett högst
angenämt sätt. Jag trodde, att hon var
på sin fars landtegendom.
August.
Det är hon också. Vi ha der tillbragt
fem månader, — o, förtrollande!
Landt-liga fester, jagtpartier, spatserturer,
musik — och framför allt kärlek! Fru
baronessa, vi skulle ha lefvat i ett
fullkomligt paradis, om hon haft sin väninna, jag
min vän att dela vår glädje med. Men
nu vilja vi skalfa oss ersättning för det
vi måst umbära dem. I öfvermorgon
reser Louise till hufvudstaden och gör en
omväg för....
Emilie.
Ack så roligt! Men hvarför har hon
inte gjort er sällskap?
SCENEN.
August.
August.
Jag kommer inte derifrån nu. Redan
för en vecka sedan reste jag till
hufvudstaden för att ordna allt till hennes
emot-tagande, och vidtaga nödiga mått och steg
i anledning af en önskan, som jag länge
närt.
E milie.
Och som ni varit nog lycklig att få se
uppfylld ?
August.
Tyvärr icke, fru baronessa. — Mina
förmögenhetsvilkor äro lyckligtvis sådana,
att jag kan lefva alldeles oberoende; men
jag behöfver verksamhet, att röra mig i
det offentliga lifvet, och jag har derföre
länge eftersträfvat att finna anställning i
beskickningen vid ett hof, der jag kunde
lefva på en angenäm fot. En förtrogen
vän tillskref mig att just en dylik post
skulle besättas i dessa dagar; jag fiög
från landet till hufvudstaden, hörde mig
före, satte alla intrigens trådar i rörelse,
— förgäfves! en annan hade kommit mig
i förväg.
Emilie.
Det torde tyvärr bli mig ganska svårt
att i någon måhn skingra er ledsnad; ty
Carl har begifvit sig på ett stort
jagtparti tre mil härifrån och kommer först
hem i morgon afton.
August.
Carl i sällskap tre mil härifrån, och
utan er! Ni förvånar mig!
Emilie.
Jag har sjelf, genom mycket
öfvertalande, lockat honom att fara bort,
hvilket jag likväl nu bittert måste ångra,
emedan det försätter mig i en högst pinsam
förlägenhet.
August.
Emedan ni fruktar att min vistalse här
skall misshaga honom?Emilie.
På intet vis! Min bästa väninnas man,
hans förtrogne vän! På det ni inte ett
ögonblick må hysa en så ogrundad
misstanke, så var god läs detla brcf från min
onkel, grefve Gyllensköld.
August (lifligt).
Yår minister vid franska hofvet?
Emilie.
Just densamme.
August.
Han är er onkel?
Emilie.
Min morbror.
August.
Det var just hos er onkel jag önskade
bli anställd som attaché, och det var
öf-verlemnadt åt honom att besätta platsen.
Jag trodde mig ha gjort allt genom att
intrigera några konkurrenter ur vägen och
i ett mycket artigt bref utbedja mig
till-låtelse att göra honom min uppvaktning.
Han svarade lika artigt, att han redan
gjort sitt val, och under sitt korta
uppehåll ej kunde mottaga någon.
Emilie.
Han har först för några ögonblick
sedan låtit mig veta att han varit i
huf-vudstaden.
August.
Det liknar honom. Jag känner honom
inte, men en af mina vänner vid hofvet
har beskrifvit honom för mig som en
älskvärd, jovialisk gubbe, som, jemte en
godmodighet, som är natur hos honom,
under sin långa diplomatiska bana
förvärf-vat sig en utomordentlig talang att göra
en vigtig sak af det aldra obetydligaste,
livarför han omvexlande spelar den
okunnige, den allvetande, den hemlighetsfulle,
och alltid har sin största glädje i att
förvåna genom öfverraskningar. — Jag ber er
observera, att porträttet ej är tecknadt af
mig.
Emilie.
Men träffande likt, såsom ni skall finna
af hans bref.
August.
Ah! — (läser) »Min älskvärde lilla
niéce! En förändring i min
beskicknings-personal har nödgat mig att oförmodadt
resa till hufvudstaden, der mitt anseende
och några dagars hemlig verksamhet
afgjort saken alldeles efter min önskan.
Min ställnings höga vigt ålägger mig att
oförtöfvadt återvända till min post. Jag
vill emellertid icke, troligen för sista
gången, hafva besökt mitt fädernesland, utan
att i ditt hem se dig som maka och hälsa
på din man. Min lilla diplomatiska
fo-gel, som skaffar mig reda på allt,
berättar mig att J befinnen er på er
landt-egendom. Jag kommer en timma efter
mitt bref och afreser en timma efter min
ankomst. Under denna korta tid måste
du och din man vara till uteslutande för
mig, ty jag vill hastigt afgöra, om jag
skall fullborda en gammal föresats och
få en ny kär önskan uppfylld, eller
upp-gifva beggedera. Du vet, att jag är
diplomat: jag vill icke veta af något, som
korsar mina planer —« (talar) Och Carl
är inte hemma.
Emilie.
Ja, livad tycker ni väl ? Jag är
alldeles rådlös. Det är inte tänkbart att få
bud efter honom innan min onkel
kommer. Han litar på att finna Carl vid
min sida, att göra hans bekantskap.
August.
Och Carl är inte hemma!
Emilie.
Han finner sig gäckad, blir förtörnad,
tror att Carl jagar efter nöjen utan mig,
ja måhända alt han begifvit sig bort för
att undvika honom, att vi lefva i osämja,
— att gud vet icke allt hvad! I sitt
gratulationsbref i anledning af vårt
giftermål häntydde han på, att om han funne
tillfälle att se min man och han behagade
honom, ville han insätta mig till sin
arf-vinge. Han kommer nu att resa härifrån
i vrede, och arfvet är förloradt, blott
för det —
August.
Att Carl inte är hemma! hm, hm, visste
jag bara någon utväg att hjelpa er!Emilie isätter sig vid
hordet och stödjer
huf-vudet mot handen)
Jag är verkligen mycket illa deran!
August (som gått fram
och tillbaka, får
plötsligt en idé; afsides).
Ja — det är det enda sättet! (högt)
Fru baronessa; jag skall visa Carl att
jag är en vän, på hvilken han kan lita.
Jag vill vara er man.
Emelie (uppfarande).
Ah min gud.
August.
Jag vill vara er man; dermed är ni
qvitt hela er förlägenhet. Grefven råkar
Carl, Carl behagar grefven, ni får arfvet,
jag har nöjet att göra er en tjenst; alla
parterna bli belåtna, och saken är i den
ypperligaste ordning.
Emilie.
Hvilket infall!
August.
Jag är djerf nog att tro, att det är
förträffligt. Och — då ni betänker, att jag
kommit hit just i det ögonblick, då
endast detta kan rädda er — det är mer
än ett infall, det är en ödets skickelse.
E milie.
Jag vet verkligen inte hur jag skall
komma ifrån min förlägenhet; men på
detta sätt — ; det är afgjordt: jag vill inte.
August.
Som ni befaller. Jag vill inte gifta
mig med er mot er vilja, ehuru Carl skulle
tacka mig derför. (I förändrad tcm). Ni
kan vänta er onkel hvarje ögonblick. Då
han ej råkar er man, så är det ej
råd-ligt att han finner en fremmande.
Emilie.
Det är en anmärkning, som jag just
ämnade tillåta mig framställa.
August,
Alltså: jag låter då anvisa mig
träd-gårdspaviljongen, och stannar der tills han
åter afrest. (bugar och går.)
FJERDE
De förre.
Betjenten (brådskande).
Hans excellens grefve Gyllensköld.
Emilie (afsides).
Min Gud! (stödjer sig emot en stol.)
B etj enten.
Befaller ers nåd —?
Emilie (fattande sig.)
Naturligtvis — för hans excellens hit
SCENEN.
Betjenten.
in! (betjenten går.) Min Gud! — livad
skall jag göra? hvad skall jag säga? Carl
är borta, ni här —
August (hastigt.)
Nej! Carl är hemma. Jag är er man.
Emilie.
Ni ämnar —?
August.
Ts! (drar sig tillbaka.)
FEMTE SCENEN.
De förre.
Grefven (för hvilken
betjenten öppnar dörren, stannar i
densamma med utbredda armar.)
Min niece!
Grefven.
Emilie. (skyndar emot
honom och kastar
sig i hans famn.)
Min käre, gode onkel.G re fven (med innerlighet,
i det han leder henne fram.)
Hvad det gläder mig att se dig!
Emilie (mycket förvirrad.)
Och mig — ni är så . . . så . . .
Grefven.
Glad — ack ja; jag är så glad att åter
få omfamna dig. (med mörk blick.) Men
det är mig mycket obehagligt att höra,
att din man ...
August (framträder hastigt.)
Huru? Skulle jag ha varit olycklig nog
att misshaga er?
Emilie (afsides.)
Ha.... det är gjordt!
Grefven (förvånad, täl
Emelie.)
Hvem är det?
August.
Hvem skulle ni, i ett ögonblick som
helt och hållet är egnadt åt er, vänta att
finna här, om inte....
Grefven (gladt,
öfverra-skad )
Din man?.... Men betjenten sade ju
att baron farit bort.
August.
Så är det också; betjenten hade rätt:
jag är kammarjunkare Rosenholm.
Emelie (afsides)
Hvad gör han 1 (stödjer sig vacklande mot
bordet.)
Grefven.
Kammarjunkare Rosenholm? Och ni
säger, att ni är min nieces man!
August.
Ja, ers excellens! Tillåt mig
förklara-Yi vänta en fremmande — en grefve —
som vi inte kunde neka att emottaga. För
att på godt sätt hastigt bli af med
honom, så att jag kunde ha den lyckan att
helt och hållet tillhöra er, har jag befallt
allt tjenstefolket säga, att baronen
begif-vit sig på ett jagtparti, och att kalla mig
kammarjunkare Rosenholm. "
Grefven (förtjust.)
Charmant! charmant! Men hvarför just
utge er för honom?
August. ^
Grefven känner honom inte
personligen och måste nyligen vid något tillfälle
ha sårat honom en smula.
Grefven (ifrigt.)
Alldeles som jag.
August.
Ni? — verkligen? — Då de båda
her-rarne stå i ett spändt förhållande till
hvarandra, kunde vi inte hitta på någon, som
fortare skulle skrämma honom härifrån.
Ha, ha, ha, en liten list! Men hvad
tyckes väl, ers excellens, min hustru ville
alldeles inte gå in derpå.
Grefven.
Men det är ju roligt, mycket roligt.
Och det ville du inte gå in på, min niéce?
Du har orätt.
Emilie.
Jag tycker inte om list.
Grefven.
Men för att förskaffa mig det nöjet att
vara tillsammans med din man.
Emilie (med värma.)
Det är också det enda skälet hvarför
jag tillåter den.
Grefven (kysser henne på
pannan.)
Tack, mitt barn, tack! (vänder sig
muntert till August) Jaså, ni är således —
August (i samma ton.)
Kammarjunkare Rosenholm.
Grefv en.
Ha, ha, ha, och likväl min niéces man.
August.
Båda delarne.
Grefven.
Ha, ha, ha, hennes man inför mig, —
August.
Men kammarjunkare Rosenholm inför
alla andra,Grefven.
Ali! Det är en ypperlig list! (till Emilie.)
Jaså, du tycker inte om list? ja men jag
är diplomat, jag tycker om den; det vill
säga, om «len är fin oq1i utföres bra.
(Betraktar August geuom sin lorgnett.) Det är
således din man — ? Gratulerar till valet!
Emilie (mycket förlägen)
Han — han behagar er?
Grefven.
Ganska mycket! — Men det är inte
underligt; hans yttre är öfverraskande likt...
skulle du tro det? han ser alldeles ut så
som jag föreställt mig honom.
Emilie.
Verkligen?
Grefven.
Drag för drag. Jag har sagt åt mig
sjelf: så och så måste den unge baron
Liljedahl se ut; — der har jag mitt
porträtt lifslefvande.
August.
Jo, jo, en gammal diplomat! Ni har
fått en instinkt att träffa det riktiga.
Grefven (sjeljfömöjdt)
Som ni ser. — En stol, min neveu!
August Qwiskande till
Emilie, i det han går förbi
henne för att hemta stolen■)
Ert förnamn?
Emilie (hviskande.)
Gud! hvartill har ni förmått mig!
August (som hemtat stolen,
hviskar i det han
kommer tillbaka.)
För himlens skull, ert förnamn!
Emilie (ovilkorligt.)
Emilie.
August (framställer stolen.)
Herr onkel!
Grefven (sätter sig.)
Mycket förbunden, min charmante neveu.
August.
Men Emilie, du glömmer alldeles att
vår gode onkel kan behöfva några
för-friskningar.
Emilie (öfverraskad.)
Ah, det är sannt. Tillåt....
Grefven.
Nej, nej, blif qvar! Jag behöfver
ingenting annat, än att se mig lycklig på
er kärlek.
August (går bort till Emilie
och lägger armen
kring hennes HfJ
Nå, min lilla söta Emilie, glädjen gör
dig ju alldeles förvirrad.
E milie (vill slita sig lös.)
Det är för mycket — jag kan inte ...
Grefven (ifrigt)
Nej, nej, blif stående.
August.
Med nöje. (blir stående i samma ställning
och ser med ömhet på Emilie.)
Grefven (betraktar dem
genom sin lorgnett.)
Ett vackert par!.. riktigt vackert!
skapade för hvarandra!... Sätten er, mina
barn.
August (shjndar att
framsätta stolar och
hviskar derunder tiU
Emilie)
Nå, det går ju förträffligt! (De sätta sig.)
Grefven.
Hä, hä, hä! Ta’n er nu i akt; nu
kommer examen.
Emilie (afsides.)
Hvad har jag gjort!... och det är för
sent att bekänna!
Grefv en.
Jag ser med stor glädje, att ödet gjort
allt för er lycka, men — ären J också
lyckliga? Svaren mig uppriktigt; mig för
man inte bakom ljuset — Jag är diplomat!
August.
Jag har blott ett svar att ge, och i
sanning, det kommer från mitt lijerta! ja
är den lycksaligaste äkta man; min hustr
är en engel.
£ OfaGrefven.
Bravo, bravo! Men hvad säger hon om
er, min unge herre? Få nu se, om ni
förstått att behaga henne så, att hon kan
inlägga samma värme i sitt svar. Nåväl
Emilie?
Emilie (far upp ur de
tankar, hvari hon varit
fördjupad.)
Onkel! — Ni sade? —
Grefven.
Ar du nöjd med din man?
Emilie (lifligt.)
Min gud, kan ni fråga det? Det skulle
vara en förolämpning mot honom ifall ni
kände honom, och mot mig, onkel, mot
mig; ty jag vore bra otacksam, om jag
inte älskade honom af hela inin själ. Ilan
är så öm, så god; han lefver endast för
mig. uppfyller alla mina önskningar.
Grefven (klapparförtjust
i händerna.)
Bravissimo! (till August) Ha, ha, ha, nu
blir hon vältalig, den lilla ungen.
August.
Goda Emilie, du glömmer alldeles att
jag är närvarande.
Emilie (förlägen)
Ah ... det är sannt!
Grefven (till August.)
För knäfveln, ni måste ju vara ett ideal.
(stiger upp, högtidligt.) Min neveu, ni har
ärofullt bestått ert prof. Och vet ni hvad
det inbragt er?
August.
Jag förstår er inte.
Grefven (sje.lfförnöjdt)
Det vet jag; nej, ni gissar det inte.
(högtidligt) Min förmögenhet efter min död.
August (med låtsad
öfver-raskning.)
Huru?
Grefven.
Jag insätter Emilie till min arfvinge.
Emilie. August, (omfamna
hotiom.)
Grefven.
Hvad säger han om det, krabat?
Nå, tacka nu sin hustru med en kyss!
August (öfverraskad;
afsides.)
Se så der ja!
Emilie (häpen)
Onkel!
Grefven.
För knäfveln, man och hustru?
August (lifligt.)
I er närvaro? Det tillåter Emilie
aldrig! Hon är för blyg, för förlägen, och
då min hustrus känsla är min lag —
förlåt, jag ville gerna, men — (bestämdt) jag
gör det inte.
Emilie (afsides.)
Den förträffliga menniskan!
Grefven.
Nå, godt. Yill ni gå miste om
kyssen, så gerna för mig. — Men mina barn,
jag har ännu en gåfva till er.
Emilie.
Huru ?
August.
Verkligen?
Grefven (fröjdar sig åt
deras
öfverrask-ning.)
Ja. Och jag vill hoppas, att J
emot-tagen den med mycket nöje jemte arfvet.
Min neveu, jag utnämner er till min
attaché!
Emilie (förskräckt.)
Min Gud!
August (lifligt)
Ar det möjligt!
Grefven.
Genom allernådigst tillstånd liar jag
erhållit oinskränkt tillåtelse att efter
behag besätta posten. Jag hai fullmakten
hos mig. Den är undertecknad, men med
min vanliga diplomatiska försigtighet har
jag låtit lemna plats för attachéens namn;
Bäste Onkel!ty — ha, ha, ha, — det kunde ju
hända att ni inte vill ha denna post.
August (ifrigt.)
Det är ju min enda önskan.
Grefven.
Charmant!
Emilie (häftigt.)
Nej, onkel, nej! Min man skulle vara
er mycket tacksam för detta nya bevis
på er godhet; men han älskar sitt hem,
han känner sig lycklig på sitt gods, han
finner behag i ett lugnt husligt lif och
skulle med smärta lemna fäderneslandet
och sin lilla krets af vänner; — nej, han
skall inte emottaga denna post.
Gr ef ven (vänder sig
hastigt till August.)
Sade ni inte att den är er enda önskan?
August.
Jag försäkrar, jag tar den genast.
Emilie (ifrigt.)
Men hur skall jag — (intrasslar sig efter
hand allt mer och mer.) En oberoende
man| måste väl ha rättighet att
bestämma i hvilka förhållanden han vill lefva!
G ref ven (häftigt.)
Just detsamma tycker jag.
August.
Jag också.
Emilie.
Men derför — onkel, ni förstår mig
inte! — just derför bör inte hans hustru
på egen hand indraga honom i en
ställning, som skulle vara obehaglig för honom;
(mycket lifligt, i afgörande ton) hon bör inte
hindra honom i att göra som han vill.
(sätter sig häftigt upprörd i länstolen.)
Grefven (ännu häftigare.)
Men, min Gud, det är ju just det du gör.
August (går hort till henne
och söker med
tecken lugna henne.)
Ja visst, Emilie lilla, det är just det
du gör.
Emilie (utan att höra på
honom, ifrigt.)
Jag kan inte förställa mig och jag vill
det heller inte. En sådan förändring skulle
tillintetgöra alla de förhållanden, hvarvid
vi fästat vår lycka, och har jag då
rättighet att samtycka dertill? Det skulle vara
ett brott, en öfverträdelse af min pligt!
(reser sig häftigt i) Jag måste först tala med
min man.
Grefven (förvånad.)
Din man! Men, sacre nom de Dieu, han
står ju här!
August.
Nu glömmer hon igen att jag är
närvarande.
Grefven.
Min neveu, jag är mycket nöjd med er,
långt öfver min förväntan; men jag ser
med ledsnad att Emilie har nycker, att
hon är egensinnig, att hon inte ärar er
vilja, att ert äktenskap inte är lyckligt.
(uppbrusande). Emilie, du borde inte vara
denne mans hustru! (går förtömad bort åt
fonden)
August (sakta till Emilie.)
För himlens skull, tag bara emot
arf-vet; jag skall nog behålla embetet.
Emilie (ännu i
sinnesrörelse.)
Glömmer ni, att han då skall upptäcka
hvem ni är? (utom sig) o Gud, o Gud,
hvad har ni gjort!
August.
Yar lugn, jag skall ställa allt till rätta.
Grefven (återkommer, med
stränghet.)
Emilie, du har orätt.
August.
Om förlåtelse, herr onkel; ja hon har
orätt — såsom er niéce betraktad; men
såsom min hustru — har hon deremot
fullkomligt rätt.
Grefven (förundrad.)
Hvad behagas?August.
Min dyra Emilie har nu en gång för
alla fått i sitt hufvud, att jag inom mig
inte önskar denna post; och nu frågar
jag er: är det inte ädelt — hvad säger
jag? är det inte stort att hon, för att
behaga sin man, vågar misshaga den
förträffligaste bland onklar?
Grefven.
Visserligen, visserligen, (ifrigt.) Men
nu, då hon känner sin mans vilja —
August.
Men hon känner den ju inte.
Grefven (ö/venmlcad.)
Huru?
August.
Nej, hon står ännu fast vid sin
öfver-tygelse; (hviskar skämtande) men jag hittar
nog på något sätt att få henne att ändra den.
Grefven (omfamnar
honom, förtjust.)
Makalöse neveu! (hviskande.) Ni skall
bli min attaché, he, he, he!
SJETTE
De förre.
Betjenten.
Fru kammarjunkarinnan Rosenholm.
Emilie. August (på en gång-)
Ha!
Grefven (muntert.)
Er hustru!
August (draget" efter
andan.)
Ja—a.
Grefven (till Emilie.)
Nå, Emilie, vill du inte ta emot din
mans hustru?
Emilie (utan fattning.)
Jag vet — jag kan inte — så länge
ni är här —
Grefven.
Betyder ingenting. Måhända kan jag
i henne finna en allierad mot dig,så framt
du inte ger efter för mina föreställningar.
August (mycket förlägen.)
Men betänk, ni skänker mig den post
som hennes man sökt —; om hon under
dessa omständigheter sammanträffar med
mig; jag försäkrar cr, det skulle
föranleda ett mycket obehagligt uppträde.
SCENEN.
Betjenten.
Grefven.
Ah bah, ah bah!
August.
Och ni, ers excellens, — att vara
närvarande vid ett så obehagligt möte! Om
ni blott några minuter vill lemna oss
ensamma.
Grefven.
Nej, nej, nej; det är ju just ypperligt
att jag är här, för att förlika er; ha, ha,
ha, det är just en sak för mig; är jag
då inte en gammal diplomat? (ifrigt) Men
hon bör inte se er genast, drag er lite
tillbaka.
August.
Med nöje; så långt som möjligt,
(skyndar bort dt fonden.)
Grefven (till betjenten.)
Fru kammarjunkarinnan är välkommen.
(Betjenten går.)
Emilie (afsides.)
Mod!
August (likaledes.)
Fattning!
Grefven (likaledes.)
Finess!SJUNDE SCENEN.
Grefven, Emilie. August (i bakgrunden). Louise.
Louise (skyndar fram till
Emilie och
omfamnar henne-)
Emilie! — O, om du visste hur jag
fröjdat mig åt detta ögonblick. Jag har
rest tidigare från landet än jag först
ämnat, endast för att få vara hos dig ett par
dagar, innan August väntar mig i
huf-vudstaden.
Emilie (med värma.)
Hvad det var snällt af dig.
Louise.
Ja, inte sannt? Isynnerhet då jag vet
att han längtar efter mig. O, jag kan
inte önska dig något bättre, än att du må
bli så lycklig med din man, som jag är
med min.
Emilie.
Ja, jag vet att han tillber dig.
Louise.
O, han har inte ögon för annat iin mig.
och derför — jag försäkrar dig att jag
känner det: min svartsjuka är mycket
orättvis.
Emilie.
Du är svartsjuk?
Louise.
Förfärligt. Inte af misstroende mot
honom — o nej, jag vet att han är mig
trogen som guld;...
August (afsides.)
Puh ! Den som väl vore härifrån!
(smyger sig långsamt mot dörren.)
Louise.
Men jag tycker att alla fruntimmer
måste vara älskvärdare än jag, och jag
fruktar beständigt att han skall upptäcka det.
Grefven (artigt.)
Hvarför frukta det omöjliga?
Louise (vänder sig
öf-verraslcad om.)
Ah! — (förebrående) Emilie!
Emilie.
Förlåt att jag inte presenterade för dig
min gode onkel, grefve Gyllensköld.
Louise (med en
kompliment.)
Vår minister i Paris?
Grefven.
Som beklagar, att han i denna
egenskap måste anhålla om ett älskvärdt
fruntimmers förlåtelse. Jag har inte uppfyllt
er herr mans utan tvifvel mycket billiga
förväntan att få bli attaché vid min
legation, men — inte sannt? ni skall
ursäkta en gammal man, som har behof att
fjesas en smula, då ni får höra, att mitt
val blott är bestämdt af den önskan att
ha kära slägtingar omkring mig; ty ser
ni, här — (vänder sig mot fonden.) Hvar
blef han af?
Emilie (vacklande, afsides.)
Jag förgås af ångest!
August (som hunnit nästan
till dörren, afsides.)
Det är förbi med mig!
Grefven (vänder sig till
venster.)
Ah, der är han. (fattar Augusts hand och
leder honom fram till Louise.) Ser ni, här
är min attaché.
Louise (gladt öfverraskad.)
Han! — Min Gud, är det möjligt! Det
var således ...
August (skyndar hastigt
till Louise.)
Min fru, tillåt mig att kyssa er hand!
(sakta.) För himlens skull, inte ett ord;
jag är baronessans man!Louise, (förvånad.)
Hennes man!
Grcfv en.
Hennes man ja. Kan det förvåna er?
Louise (betraktar ömsom
Emilie och
August.)
Jag kan inte neka, det förstenar mig
tillochmed.
Grefv en.
En så naturlig sak? Det är min niéces
man, — deri kan ju inte ligga något för
er sårande.
Louise (beherrskande sig.)
Nej gudbevars.
Gref ven.
Det måste ju vara en satisfaction för
er herr man att det är en slägting, som
jag föredrager framför honom. Jag ber
er, min nådiga, betänk ...
Louise.
Det är just det jag gör, ers excellens,
och ju mer jag gör det — (häftigt) det
är ju himmelsskriande.
August (sakta,
bönfallande.)
Louise!
Louise.
Ja, min herre, det är himmelsskriande.
Grefven.
Ni menar att han funnit sig i....
Louise.
Att intaga en plats, på hvilken jag
väntat att linna hans vän; mycket riktigt.
Grefven (ifrigt.)
Men han har gjort det endast för min
skull.
August (med ögonen på
Emilie.)
Ja, jag har gjort det endast för hans
excellens’ skull.
Louise (likaledes.)
Och att Emilie vill tillåta ...
Grefven.
Nej, det är det som förundrar mig;
hon vill inte tillåta det.
August.
Nej, det är helt och hållet emot
hennes vilja.
Grefven.
Alldeles! Och, ni må nu yara aldrig
så förtörnad, så skall ni likväl medge, att
hon ifrån sin ståndpunkt har orätt. Då
en onkel, som håller af henne, och en man,
som tillber henne ...
Louise.
r.
Han tillber henne?
Grefven.
Ha! — Om ni såge den ömhet han
visar henne, detta lefvande uttryck af den
varmaste kärlek — o, det skulle vara ett
outsägligt lyckligt äktenskap, om Emilie
vore litet fogligare.
Emilie (ur stånd att
längre beherrska sig.)
Onkel, livad ni än må säga derom, jag
måste be er om förlå....
Grefven.
Var tyst, min niéce! (fortfar till Louise.)
Hon vet att jag blott kan stanna här i
en timma; ändå motsätter hon sig mitt
arrangement, och det till på köpet,
såsom hon försäkrar, af kärlek till sin man,
som är för saken. Hvad säger ni om det?
Emilie (afsides.)
Blott en timma, och jag undviker denna
förfärliga bekännelse. Jag vill beherrska
mig!
Grefven.
Jag ber er, hvad säger ni?
Louise: (som förvånad sett
på grefven; hastigt.)
Jag förstår det inte.
Grefven.
Inte jag heller, på min ära! (till Emilie.)
Nå hvad var det du ville be mig om?
Emilie.
Det... (kort) det vet jag inte.Grefven.
Men jag vet det, jag: det är att jag
skall låta dig och din man bli här, och
göra kammarjunkaren till min attaché.
Emilie (lifligt.)
För guds skull, goda onkel, nej!
Louise.
Och hvårför iute? Det skulle inte blott
vara att befrämja en önskan, som min
man länge hyst, utan äfven att aflägsna
en misstanke, som ...
August (ifrigt.)
Jag finner verkligen också, att det skulle
vara alldeles förträff....
Emilie (häftigt.)
Nej, nej! Hvad mig och min man
angår — onkel, ni har fullkomligt
uppfattat min mening; men herr
kammarjunkaren — jag ber er, tag till attaché hvem
ni vill, endast inte honom, för all del inte
honom.
Louise.
Jaså. är det också af kärlek som du
motsätter dig hans utnämning?
G-refven (slår ihop
händerna.)
Mon dieu! Hvilket infall, min nådiga!
(sakta) Betänk der står mannen! (högt.)
Hå-hå, jag vet ganska väl orsaken. Hon
fruktar att kammarjunkaren inte skall
kon-venera mig, emedan han är en smula
lättsinnig.
August (glömmer sig.)
Jag?
G r e f v e n (rättande honom.)
Kammarjunkaren. (till Emilie.) Ha, ha,
ha! Han har med så mycken ifver
utgif-vit sig för kammarjunkaren, att han tror
sig verkligen vara det.
Louise, (gäckande.)
Såå, han har utgifvit sig för min man?
— Åh, bevars . .. det var besynnerligt!
Grefven.
Endast ett skämt, af uppmärksamhet
mot mig. Förlåt!
Louise.
Rätt gerna. Det skulle tillochmed vara
mig kärt, om han, af uppmärksamhet mot
mig, ville säga att han verkligen är det.
Grefven (förbluffad.)
Ers nåd! (sakta.) Betänk, der står
hustrun.
August (som emellertid
fattat sig.)
Ers excellens lät mig inte tala till punkt.
Jag ämnade säga: Jag kan inte begripa
huru fru baro — Emilie ville jag säga ...
Louise [afsides)
Emilie!
August (fortfar.)
Har kunnat ge er orsak tro att hon
ansåg min vän för lättsinnig.
Grefven.
Fy, min herre, fy! gör inte er hustru
ansvarig för hvad ni sjelf yttrat.
August.
Jag?
Grefven.
Skref ni inte uttryckligen till mig i det
der brefvet, hvari ni för mig skildrade er
umgängeskrets: “Min trogne vän,
kammarjunkaren Rosenholm, som blott har
det enda felet att vara en smula
lättsinnig, har ännu inte varit här?“
August.
Jag skulle... ?
Grefven.
Ha skrifvit så — ja. Det är möjligt
att ni har orätt, men ...
Louise.
Nej! (till August) Baronen har
fullkomligt rätt, min man är verkligen något
lättsinnig; det måste ha varit en 3ällsynt
vänskap, som afhållit er från att säga:
ganska mycket.
August.
Ers nåd är alltför artig.
Louise (till grefven)
Men skulle det utgöra något hinder för
att bli diplomat?Gr efven.
Jag har inte erfarit det; jag säger blott
att Emilie menar så.
Emilie (häftigt upprörd.)
Nej! — Här äro redan så många
missförstånd å bane, att jag inte kan tiga,
då man ger mina ord en tolkning, hvaraf
ett nytt kan uppstå; — det är inte min
mening. Herr kammarjunkaren torde veta
att han sjelf, visserligen i en ädel afsigt,
försatt mig i en belägenhet, som tvingar
mig att vara emot hans anställning. Jag
har endast handlat af aktning för min
man, och tillfölje af min önskan att se
min gode onkel nöjd. Jag förebrår mig
den utväg jag begagnat, men inte den
känsla som ledt mig, och den skall
förläna mig kraft att fortgå på den väg jag
börjat (med en blick på August) så framt
man inte efter att hafva fört mig in på
den,j oädelmodigt åsidosätter den pligt man
derigenom ålagt sig och på så sätt gör
mig det omöjligt. — Goda, bästa onkel,
er kärlek vill skänka mig allt hvad ni
äger; jag skall inte älska er mindre, om
ni återtar det, såframt jag inte kan bli
värdig dertill utan genom att för min man
ingå en forpligtelse, som jag vet skall
vara honom obehaglig.
Grefven.
För knäfveln, du hör ju hans vilja!
Emilie (allt mer och mer
glömmande sig.)
Nej, men jag känner den. Dessutom
gör den nu ingenting mer till saken; ty
om han också, för att göra er till viljes,
gåfve efter, — nu skulle jag inte kunna
tillåta det, emedan jag måste blygas att
— att____
Grefven.
Att frångå livad du en gång fått i ditt
hufvud. Hvilken envishet!
Emilie.
Ni misskänner mig, men jag
underkastar mig det; låt blott inte er motvilja
falla på honom. Han är så god, han
skulle måhända med glädje ha gått er
önskan till mötes, om han känt den; men
hur kan jag i en så vigtig sak besluta
för honom? hvad skulle han säga?
Grefven (pekandepå
August.)
Men han säger ju ...
Emilie (som fåfängt
söker fatta sig.)
Ja — han säger — att han vill; —
men han vill inte, emedan — emedan
(hastigt och bestämdi) det kan inte ske. (går
skyndsamt ut till venster.)
ÅTTONDE SCENEN.
Grefven. August. Louise.
Grefven (träder emellan
August och Louise,
och ser på dem.)
Hvad säger ni om det, mitt herrskap?
(dä de tiga, med nigtig min) I sjelfva
verket har detta uppträde fägnat mig.
August.
Af hvad skäl?
Grefven.
För er skull.
August.
Ber ödmjukast!
Grefven.
Allvarsamt, min vän, ni förstår henne
inte.
August.
Jag trodde mig ändå vara den ende
af oss tre...Grefven.
Ni förstår henne inte. Det är den
ömmaste kärleks fruktan.
Louise (lifligt.)
Ni tror? .. .
Gr efven.
Hon tror att den mängd nöjen och
förströelser, som hopa sig inom den eleganta
veriden i Paris, skola bli farliga för hans
helsa. Det är en känsla, som jag
högaktar.
Louise (somförut.)
Men ni misstar er, herr grefve! Ni vet
inte att...
August (afbrytande henne,
i bestämd ton.)
Säg inte hvad ni kunde komma att
ångra.
Grefven.
Nej för himlens skull, gör inte det.
Min niéces yttranden om herr
kammar-junkaren måste naturligtvis ha sin orsak
i en hemlighet, som vi inte känna.
August.
Mycket riktigt; men jag känner den och
vågar försäkra, att hvarken hon eller han
behöfva blygas för den.
Grefven.
Jag är säker på att er man skall ge
er en fullkomligt tillfredsställande
förklaring. (till August.) Eller hvad tror ni?
August.
Det skall han, så snart han finner
tillfälle dertill.
Grefv en.
Hör ni? Då han försäkrar det, kan ni
ju inte hafva ringaste skäl till misstanka.
Dessutom, som jag säger er, hon tillber
honom.
Louise.
Det är just det —
Grefven (ifrigt.)
Hvarigenom jag ändå skall få min
önskan uppfylld. Kan hon bringas på den
idén, att det kunde bli ännu farligare att
vara emot hans lust för ett vistande i
Paris, än att gå in derpå, så skall hon
bli lika ifrig för mitt anbud, som hon nu
är emot det. Och det skall hon.
August.
Huru?
Grefven.
Yi gå in till henne. Ni gör er
mycket älskvärd —
Louise.
Herr grefve!
Grefven (lifligt.)
Det kan han, åh! — jag har sjelf sett
det, (till August) och försäkrar att det
verkligen är ert hjertas enda önskan att
lefva ett par år i Paris. Pass på, vi
segra, (omfamnar honom) min oumbärlige
vän; ty det har ni blifvit: jag vill ha er
eller ingen.
August
Ers excellens, jag tar er på orden.
Grefven (med ett
handslag.)
Gör det! (tar honom under armen.) Men
kom nu med!
Louise (häftigt.)
Min gud, jag ...
Grefven.
Är så artig och ursäktar; jag vet det.
(drager August med sig..) Fort in till henne!
Louise.
Men det är ju ...
August (vänder sig om, i det
grefven drager
honom med sig ut.)
Ni skall få en fullkomligt
tillfredsställande förklaring!NIONDE SCENEN.
Louise {ensam, ser förvånad efter dem.)
Hvad vill allt detta säga? — Min man
är här, — han är gift med Emilie; Emilie
nekar inte att hon är gift med honom?
— Hvad har förmått dem att...
Gref-ven säger, att han sett honom göra sig
älskvärd... det är afskyvärdt! Jag skall
inte tillåta att — {går skyndsamt bort mot
dörren, men stannar) Hm — Emilie, som
alltid varit dygden sjelf; August, som
nödvändigt vill bli attaché, för att resa till
Paris med mig, — men det kan ju inte
vara möjligt! — Hvad kan det då
betyda? (sätter sig eftersinnande i ländstolen.)
Skulle här verkligen finnas en hemlighet,
som det vore farligt att afslöja? (ifrigt)
I alla fall, det är en förolämpning mot
mig, en ryslig förolämpning, och den skall
straffas. — Men på hvad sätt? (fördjupar
sig i tankar.)
TIONDE
Louise. Car
Carl {inkommer forsigtigt
genom fonddörren.)
Inte här? — då måste hon vara i
kabinettet {smyger sig på tå mot dörren men
stannar.) Hvad skall hon väl säga? Jag
kommer så oväntadt tillbaka smyger mig
in här. — Om hon ansåge det för
misstroende! {förargad.) Det är också
misstroende, ja ett fördömdt, lågt, orimligt
misstroende, hvaröfver jag blyges. Men jag
kan inte — {går ett par steg, men stannar
åter i) Kan inte? Och om det nu smärtar
henne? (hastigt.) Nej, ingen har sett mig,
— jag vill — {beslutsamt) ja, jag vill
bekämpa denna dåraktiga svaghet, och —
(vill gå tillbaka.)
Louise {reser sig hastigt.)
Det är mig omöjligt att hitta på något.
Carl {vänder sig om.)
Hvad ser jag — kammarjunkarinnan
Rosenholm!
Louise, (öfverraskad.)
Herr baronen!
Carl.
Ni här? och min hustru håller er inte
sällskap! Hvar är hon?
SCENEN.
1 {i riddrägt.)
Louise.
Er hustru? — Hos sin man.
Carl.
Sin man!
Louise.
Var utan fruktan, herr baron, hennes
onkel är närvarande.
Carl.
Hennes onkel? — närvarande — hos
min hustru och hennes man? Hvem är
då jag?
Louise.
Samma fråga måste jag göra er hustrus
man; ty jag vet verkligen heller inte hvem
jag är, sedan jag inte mer är hans hustru.
Carl {förvånad.)
Ni är inte mer min hustrus mans
hustru? {lifligt.) Jag ber, förklara er
tydligare.
Louise.
På hemresan från landet ämnade jag
i öfvermorgon besöka Emilie, men för
att få stanna längre hos henne, kom jag
2redan i dag. Och hvem finner jag? Min
man, herr baron, min man, som mjdt för
mina ögon säger att han är gift med er
hustru. Det är då tydligt.
Carl.
Men jag förstår det inte.
L ouise.
Inte jag heller.
Carl.
August har aldrig sett henne; Emilie
är så blyg; jag liar blott varit borta
sedan i går afton.
Louise.
Ni har varit borta?
Carl.
Ja, hon öfvertalade mig att vara med
om ett jagtparti.
Louise (ifrigt.)
Och väntar er tillbaka i dag? — Ah,
då är det ändå endast ett skämt! — Inte
sannt, hon väntar er hvarje ögonblick?
Carl.
Nej, inte förrän i morgon afton. Men
— jag vet inte — jag kände en ängslan,
en oro, som jag inte förmådde
öfvervin-na. Sällskapet var på en utflygt en knapp
mil härifrån och utan att någon märkte
det satte jag af i karrier öfver marker och
ängar, skyndade hit, band min häst vid
trädgårdsstaketet och smög mig upp, utan
att visa mig för någon.
Louise.
Ni visste då inte att hennes onkel,
ministern, är här?
Carl.
Nej; — men hvad gör det till saken?
det är ju endast desto mer upprörande.
Louise.
Ni misstar er. — Nu har jag det! —
Emilie syntes inte nöjd med detta
giftermål.
Carl.
Jaså, inte?
Louise.
Det är bestämdt en list, anlagd mot
grefven.
Carl.
Lika mycket; det är orätt, det är
skamligt —
Louise.
Af min man, ja! och han skall få
betala det.
Carl (ifrigt.)
Min hustru också.
Louise.
Men på hvad sätt?
Carl.
Jo genom att komma dem att blygas,
genom att af slöja detta ovärdiga
handlingssätt för hennes onkel.
Louise (häftigt.)
Nej, herr baron, nej! Så länge vi inte
veta hvad som ligger derunder, ihåste vi
åtnöja oss med att sätta dem i en
förlägenhet, som han inte kan märka.
Carl (otåligt.)
Men hur? pä hvad sätt?
Louise (eftersinnande.)
Ja det är det jag inte kan — Tyst,
de komma! (lifligt.) Ah, jäg får eh
ypperlig idé.
ELFTE SCENEN.
August. Emilie. Grefven (med ett papper i handen.) Louise. Carl.
Emilie (afsides).
Gud! Carl! >
Grefven (förtretad.)
Nej, jag har försvarat dig, men nu kan
jag inte mer. Du är för svår.
(Varseblir Carl.) Ah!
August (likaledes.)
Puh! Det är förbi med oss.Louise.
Ers excellens, får jag den äran att
presentera för er min man?
Jag? —
Hennes man!
Carl (öfverraskad.)
Emilie (.afsides.)
August (likaledes.)
Hvad för något!
Grefven.
Herr kammarjunkaren Rosenholm? —
Nå det fägnar mig att finna tillfälle att
göra er en ursäkt. Jag försäkrar, jag
kunde inte ta emot er i hufvudstaden.
Carl.
Jag ber! Jag vet bäst, att det var ers
excellens omöjligt.
Grefven.
Fullkomligt omöjligt. Då det dessutom
var afgjordt, att baron Liljedahl skulle bli
min altaché ...
Carl.
Er attaché? — Det var afgjordt. Jaså
— förmodligen genom fru baronessan å
hans vägnar.
Grefven (ifrigt.)
Nej, hvad tycker ni väl? Hon
tillbakavisar tillochmed mitt testamente, af
fruktan för att hon, genom att emottaga det,
skall stå i någon förbindelse till mig. Hon
vill alldeles inte tillåta sin man att resa
härifrån.
Carl.
Sin man? — Ni menar ...
Louise.
Baronen der! — Min gud, hvem tror
du hans excellens annars skulle mena,
min vän?
Emilie (afsides.)
Du!
August (likaledes.)
Min vän!
Grefven.
Hon påstår att hennes man inte vill
ha denna post.
Carl. »
Kanhända har hennes nåd rätt, och i
så fall måste jag tillstå att hennes mot
stånd gör henne heder.
Grefven.
Heder? bah! Det trodde jag också, men
nu har jag fått en annan öfvertygelse.
Det är caprice! Om ni sett hur ömt, hur
kärleksfullt han för ett ögonblick sedan
försäkrade henne ...
Carl (lifligt.)
Ömt!
Louise (likaledes.)
Kärleksfullt!
Grefven (med ifver.)
Ja! — att det var hans hjertas
innerligaste önskan. Men nej — hon är
obeveklig; det är caprice!
Louise.
Svartsjuka, ers excellens! En så fin
observatör som ni skall lätt inse att Emilie
fruktar att förströelserna skola störa
deras ömma förhållande. Hon vill inte att
han skall komma till Paris.
Carl (häftigt.)
Just derför måste en af oss mottaga
posten och —* det är detsamma — jag
vill göra det.
Grefven (pikerad.)
Såå? verkligen? (sakta till Erfiilie.) Skaffa
mig nu till på köpet, genom din envishet,
den der på halsen! Det är ju en faslig
tvärvigg; jag vill inte ha honom.
Emilie (till Carl.)
Herr kammarjunkaren Rosenholm vet
mycket väl, både att han sjelf är skuld
till, att jag på det bestämdaste måste vara
emot hans anställning, och att min man,
han må säga hvad han vill, inte i sitt hjerta
önskar emottaga den.
Grefven (till Carl.)
Huru, herr kammarjunkare, min niece
rättfärdigar sin vägran genom att
åberopa sig på er?Men
August.
. Carl.
Och likväl rnåste jag motsäga bäda
hennes nåds påståenden. Hvad mig, som
kammarjunkaren Rosenholm, beträffar, så
är jag i den besynnerliga ställning, att jag
sjelf inte vet det ringaste af det som
hennes nåd s& afgjordt tror sig veta om mig.
Deremot i afseende på hennes man, kan
jag bestämdt försäkra: jag vet af honom
sjelf att det för ögonblicket skulle vara
honom mycket kärt att resa till Paris
med henne. Jag vågar väl antaga, att
då frågan är om hennes mans verkliga
mening, så skall hennes nåd tro mig
framför någon annan.
G-refven.
Naturligtvis, då ni just är hans
med-täflare om posten, (till Emilie) Nå, hvad
säger du nu?
Emilie (till Carl.)
Jag tviflar inte pä, att jag af er har
hört min mans verkliga mening, men jag
vet också att den blott grundar sig pa
ett litet missförstånd, som ett ord af mig
lätt skall skingra, då jag finner
ögonblicket lämpligt dertill. Oaktadt er
försäkran fortfar jag derför —
Gr ef ven (otåligt.)
Att vidhålla min caprice; förträffligt!
Att en gammal diplomat skall se en
älsk-lingsplan tillintetgöras genom en
qvinno-nyck »q,! (går förargad bort till fonden.)
August (skyndsamt till
Emilie.)
Jag ber er
Emilie (likaså till Louise.)
Det är grymt att —
Louise (likaså till Emilie.)
Hvad skall det betyda?
Carl (likaså till Emilie.)
Hur kan du tillåta — ?
G r e f v e n (återkommande.)
Enfin, enfin! (de skynda alla från
hvarandra; grefven hviskar till August.) Man
måste låta henne komma till en
förklaring med er mellan fyra ögon.
Grefven.
Tyst! (högt) Nå, jag vill inte förspilla
tiden med fruktlösa föreställningar, utan
under den fjerdedels timma jag ännu har
öfrig, bese de vackraste ställena i parken.
(går och liemtar sin hatt, som står på en stol.)
Emilie (hviskar till August.)
Jag vill ensam gå med honom; berätta
under tiden för er hustru och min man —
August.
Alltsammans; — naturligtvis.
Carl (till Louise.)
De hviska! Hvilken förtrolighet!
Louise (till Carl.)
Jag skall hämna oss.
Emilie (som hämtat en
sommarhatt, hvilken
ligger på en soffa.)
Om onkel tillåter —
Grefven.
Nej! Fru kammarjunkarinnan skall
säkert ha godheten —
Emilie.
Hon har aldrig varit i parken.
Louise (fattar Carls arm.)
Men ruin man känner hvarje fläck der,
och han är älskvärdheten sjelf. Han skall
med nöje vara vår cicerone. (Fortroligt
till Carl.) Inte sannt, min vän?
. Carl (mycket förekom-
mande.)
Naturligtvis, min engel.
Louise.
Dessutom, ha vi inte din man med?
Grefven.
Nej, han blir här.
Alla (oroliga.)
Här ?
Grefven.
Ja, för att ge mig ännu ett bevis på
den uppmärksamhet, som så helt och hål-let har intagit mig för honom. (Till Louise
och Carl.") En förklaring utan vittnen,
och kanhända —
Louise. Carl. (på samma gång)
Men —
Grefven,
Det är det enda medlet att öfvertyga
henne om livad som verkligen är hans
önskan.
Emilie (afsides).
Nej, det är inte att uthärda!
Carl (till Louise.)
Att låta dem stanna här!
Grefven (bjuder Louise
armen.)
Alltså — vi gå.
Louise.
Om min man stannade qvar hos dem?
Ni ser, han känner baronens önskan, och
understödjer er plan.
Grefven.
Nej, nej. Min nevö måste sjelf
öfvertyga henne, och pass på, han skall göra
det, ja det skall han mycket säkert, (tar
Carl under den andra armen.) Marsch!
Carl. Louise, (på samma gång.)
Men!
Grefven.
Tyst, tyst! — Marsch! (han leder dem
mot deras pilja till dörren i fonden, men
stannar.) Ett ögonblick! (springer tillhaka; till
August, från hvilken Emilie i sin förlägen-
TOLFTE
August.
August.
Vi äro i en kinkig ställning, ers nåd.
E milie.
Mycket kinkig. — Att jag också i
ögonblickets oro skulle låta förleda mig till
att ingå på ert lättsinne!
het aflägsnat sig.) Riktigt klart och
tydligt, min charmante vän! bevisande och,
framför allt, ömt! På knä!
Carl. Louise. (skynda hastigt
tillbaka.)
På knä?
Grefv en.
Ja! — en så älskvärd man för sin
hustrus fötter, — han måste segra! (till
August.) På knä! (till Louise och Carl.) Och
nu, låt oss gå!
Louise (häftigt.)
Men jag vill —
Carl.
Jag kan inte —
Grefven.
För tusan, ni vill väl aldrig, för att fa
posten, ställa er i vägen för en legitim
kärleks yttringar? Ni, som för ett
ögonblick sedan var så högsint ? Beherrska er
och var stor! (tar Louise och Carl under
armen.) Marsch!
Louise (vill slita sig lös.)
Tillåt att —
Carl.
Ett enda ord —
Grefven (med
tordönsstäm-ma.)
Marsch! (med vanlig röst.)
Diplomatien manövrerar, för att inte behöfva
använda kanonerna, men — den har dem.
(mycket artigt.) Vi spatsera! (går med Carl
och Louise.)
-nu."- . - . i. m c.". .gi./tu " irntw i ur lloo
SCENEN
Emilie. (De se förlägna på hvarandra )
August.
Lättsinne! jaså! Åter en frukt af min
gode väns beskyllning. En idé, en plan,
som genast ledde till det gynsammaste
resultat; ja, som inte ens det verkligen
måttliga biträdet å er sida eller en dub-bel malice af ödet ännu helt och hållet
kunnat uppehålla i sin lyckliga
utveckling, det der kallar ni lättsinne?
Emilie.
Ja, herr kammarjunkare; och ett
lättsinne, som gör mig mycket olycklig.
August.
Olycklig? Ni, som så snart grefven rest,
skall fira en lysande triumf I Ni har
kastat er in i en intrig, af kärlek till er
man! ni har rnotsatt er er onkels önskan,
af aktning för er mans vilja — det är
ju ädelt! Ett par förklarande ord skola
lägga Carl för era fötter. Men jag, ers
nåd; tror ni Louise kan förlåta, att jag
midt för hennes ögon vågat framställa mig
som en annan qvinnas man? jo visst! —
Nej, jag är olycklig. (går häftigt fram och
tillbaka.)
Emilie.
Men om Carl nu i sin förbittring går
och tar emot posten, hvad blir då
följden? Han störtar sig in i en carriére,
som är helt och hållet emot hans böjelse;
onkel får veta att jag spelat komedi med
honom, och jag, som då kanhända
kommer att lefva tillsammans med honom i
flera år, skall aldrig kunna se på honom
utan blygsel. Ser ni, det kan bli följden
af ert infall. ([sätter sig i gungstolen.) O,
hade jag endast vetat —
August (stannar bredvid
stolen.)
Att Carl skulle komma så plötsligt
tillbaka? ja, då hade ni inte behöft mig till
man. Men Carl var inte hemma, ni var
förtviflad, jag var välment, och ni såg
sjelf ingen annan utväg, än min list.
Kunde jag ana, att den skulle bringa oss i
förlägenhet, derigenom att er onkel ville
ge h°nom attaché-posten? och ville jag
inte också hjelpa er ur förlägenheten
genom att sjelf ta emot posten? Jag har
gjort allt som stod i min makt. Blir han
attaché, så kan ni åtminstone inte förebrå
mig derför; det har alldeles inte legat i
min plan.
Emilie (ond, i det hon
vänder honom ryggen.)
Nej, derifrån skall jag frita’ er.
August.
Jag tackar, (går eftersinnande bort åt
andra sidan.) För öfrigt — ja! tre
punkter afgjorda, och förvecklingen skulle vara
löst till alla parternas belåtenhet.
Emilie (vänder sig om.)
Ni tror det? — Och de tre punkterna
äro?
August.
Att grefven öfvertygas om att Carl
tillber er; att Carl af grefven med nöje
fritages från att resa till Paris; — ser ni,
de der punkterna skall jag lätt, endast
genom min plans vidare utveckling, kunna
bringa i ordning.
Emilie.
Verkligen? — Och den tredje?
August.
Att ni tillåter mig att med ett par ord
afslöja hemligheten för grefven.
Emilie (ifrigt.)
Efter det sednaste uppträdet? Jag skulle
dö af blygsel. — Aldrig! (vänder sig från
honom.) Den punkten måste förfalla.
August (sätter sig vid
skrifbordet.)
Som ni befaller; men den tar de båda
andre med sig. (vänder sig från henne och
gnolar för sig sjelf.)TRETTONDE
De förre.
Carl (inträder tyst men
hastigt från fonden.)
Jag skall väl \— (stannar förvånad.) Hvar
och en i sitt höm! Hvad vill det säga?
(högt.) Hvad föregår här?
Båda (skynda upp.)
Carl!
August.
Här? — Som du ser, ingenting. (ser
sig omkring.) Hvar är min hustru?
Carl.
I parken — hos grefven; hvad vet jag
— Jag smög mig ifrån dem för att
fordra en förklaring.
Emilie (vill omfamna
honom.)
Min vän, det är endast för din skull —
Carl.
Inte af dig; af honom, honom är det,
som jag fordrar den.
SCENEN.
Carl.
August.
Godt; jag har också en att fordra af dig.
C ar}.
Du?
August.
Ja! — Hvad i mitt uppförande har
berättigat dig att inför grefven skildra
mig som lättsinnig?
Carl.
Skall det vara ett skämt, hvarmed du
tror dig kunna undvika mig? (stampar på
golfvet.) Jag ber om allvar, herr
kam-marjunkare!
Emilie (går emellan dem.)
Min Gud! om grefven skulle komma!
— Förklara er!
’• i:\ guj,
Begge (med hög röst.)
Ja förklara er, förklara er!
FJORTONDE SCENEN.
De förre. Louise.
Louise.
Trodde jag inte det? — Batalj!
Emilie (ängsligt.)
Är onkel med?
Louise.
Nej, han har gått upp på altanen för
att öfverse parken, men ville, af pur
uppmärksamhet för mig, på intet vis tillåta
att jag gick med uppför trapporna.
Emili e.
Saknade han inte Carl?
Louise.
Jag tror verkligen att han under
samtalet med mig helt och hållet glömt att
herr baronen följt med. Men jag
saknade honom, och af fruktan för båda
herrernes obetänksamhet begagnade jag
ögonblicket och skyndade hit in. — Men,
August, jag träffar dig här i det
aldraför-troligaste förhållande till fru baronessan,
ja till och med gift med henne; — det
var mig verkligen oväntadt.
Augush
Ja, det har också gått mycket liufvud-stupa. Jag kom för en timma sedan, har
aldrig förr sett hennes nåd, blef straxt
hennes man, och är — vare det sagdt
utan det ringaste förklenande af hennes
person, — redan så ledsen på
äktenskapet, att jag önskar skiljsmessa ju förr dess
heldre.
Louise (leende.)
Men hvad förmådde dig då att gifta
dig med henne?
August.
Kärlek — till din man, som står der.
G-refven hade plötsligen anmält ett kort
besök, för att före sin afresa råka Carl.
Carl var inte hemma. Fru baronessan
stod förtviflad. Excellensen kunde tro att
hon skickat bort sin herr man för det
hon inte gerna ville visa honom. En ung,
vacker, intressant man blott för en timma,
och Carls ära var räddad! Jag var här
för att bereda min hustru en angenäm
öfverraskning vid hennes ankomst, jag hade
ingenting att försumma tilldess hon kom,
jag är Carls vän, — enfin —
Louise.
Du föreställde den unge, vackre,
intressante mannen. Förträffliga menniska,
att åtaga sig en så svår roll.
August,
Jag utför den med mycken framgång,
ehuru baronessan assisterar mig ganska
illa.
, Carl.
Emilie, hur skall jag försona en
misstanke, som aldrig bordt få insteg i mitt
hjerta? Och du, min vän —
August.
Som du i ditt bref till grefven kallat
lättsinnig; jag har under loppet af en
timma låtit honom finna dig så älskvärd,
som du inte blir i hela ditt lif; — ja,
är det inte charmant? Jag kunde
tilloch-med ha lemnat dig hans testamente,
såvida han inte fått den fixa idéen att göra
dig till attaché. Din förträffliga hustru
ville inte tillåta sig att ikläda dig en
förbindelse, som hon vet är emot din bö-
jelse ; hon satte sig på det
aldrabestämda-ste deremot, och det har förtörnat honom.
C arl.
Nåväl, jag vill också bringa mitt offer:
jag vill göra honom till viljes; jag reser
till Paris.
August" (ifrigt.)
Som attaché!! Du? — Lemna ditt
sköna gods, der du lefver lycklig med en
hustru, som, i likhet med dig, älskar ett
stilla landtlifs idylliska fröjder; störta dig
in i den parisiska diplomatverlden, med
dess intriger, ränker, chikaner, féter,
baler, glans, buller, yppighet och njutning
— det skulle du vilja, du, den lugne,
belåtne, treflige Carl Liljedahl? Och
dessutom — din stackars hustru! för hennes
skull kan du tillochmed aldrig försvara
det! Grefven skulle ju derigenom få veta,
att hon drifvit gyckel med honom. Nej,
Carl, jag är din vän; jag vill äfven här
gå i ditt ställe: jag tar posten.
Emilie (hastigt.)
Men då får han ju ändå veta det.
August.
Ni har rätt! Hm, hm, hm! (otåligt.)
För tusan, skulle man då inte kunna —
Alla (lifligt.)
Hvad ?
August.
Låt mig se — (går fram och tillbaka.)
Om.... ifall... (stannar.) Jag har det!
Jag räddar oss alla ett, tn, tre ur
förvecklingen.
Alla (somförut.)
Men på hvad sätt?
August.
Genom att låta honom få vttfa allt.
Alla (somförut.)
Men —
August (öfverröstande dem.)
Utan den ringaste bekännelse från vår
sida, utan minsta förebråelse från hans.
Emilie.
Hur är det möjligt?Au"gu st.
Fintligbet, ers nåd, fintlighet! Jag
lof-var er: inte ett ord af mig om er
hemlighet, inte ett ord af grefven att han
upptäckt den; allas önskningar uppfyllda;
belåtenhet å alla sidor. Ar det nog?
E milie.
Om ni blott —
Grefven (utanför, på
något af stånd.)
Aha, den här vägen?
August (hviskande).
Tyst, der är han! Bort allesammans!
Louise (likaledes på
samma gång.)
Men förklara då!
Emilie (likaledes på
samma gång.)
Låt mig blott —
Carl (likaledes på
samma gång.)
Hur vill du —
August (som förut.)
För all del, in, in! och låt mig sköta allt.
Emilie (som förut.)
Jag litar på -•
August.
Att jag inte röjer er? (lyfter handen i
vädret.) Se der min ed! men nu bort, bort!
(Han skjuter dem in genom dörren tiU venster,
och skyndar derpå emot grefven.)
FEMTONDE SCENEN.
August. Grefven.
August.
Ah, ers excellens!
Grefven.
Hon är inte här heller?
August.
Er följeslagerska? — den lilla yrhättan
har sprungit ifrån er? — Ha, ha, ha!
det är ett af hennes vanliga
skälmstycken. Nu har hon gömt sig, för att
plötsligt öfverraska er genom att hoppa fram
i en annan skepnad.
Grefven.
Jag ville likväl helst se henne igen i
hennes egen. Det är en serdeles
älskvärd person.
August.
Inte sannt? förtrollande! Och ni
känner henne ändå inte. Om ni såge henne
i stora verlden; — gratiös, snillrik, en
ton, en qvickhet, en talang att underhålla
— och hennes färdighet i franska sedan —*-
Grefven.
Hon talar franska väl?
August.
Ypperligt! Franska, tyska, engelska,
italienska, som en — infödd engel. Ja, jag
kan inte neka: hade ni valt
kammarjun-karen till er attaché, så hade i er
legation kommit ett qvinligt element, som
skulle ha prydt den alldeles
utomordentligt, inte allenast med sällskaplig glans,
utan isynnerhet genom detta dolda
omärkliga inflytande, som, enligt hvad ni sjelf
bäst känner, så ofta ger de små
makternas gesandter öfverlägsenhet öfver de
storas; ty ett klokt, intagande fruntimmer —
Grefven.
Ar af en oberäknelig pouvoir i
politiken; helt säkert. Jag tillstår också, om
jag inte genast upptäckt er diplomatiska
talang, så kunde det nog ha händt, att
den missaktning, som er hustru visar för
min kärlek och mina önskningar —August
Ers excellens misskänner henne. Ännu
ett ögonblick före er ankomst hade jag
ett i sanning högst märkvärdigt bevis på
hur outsägligt angelägen hon är att
uppfylla era önskningar, om hon blott inte,
i sin äktenskapliga ömhet, inbillar sig att
de strida mot hennes mans böjelser.
Gr efven.
Hur sä?
August.
Jag hade ridit bort till en familj.
Emellertid kom kammarjunkaren Rosenholm
hit, och straxt derpå fick hon veta att
ni plötsligt ville göra oss ett besök, men
blott stanna hos oss en timma. Hon
väntade mig inte så hastigt tillbaka och var
utom sig öfver att ni skulle sakna min
närvaro. Jag vill inte tala om den
hänryckning, hvarmed hon emottog mig, då
min oväntade hemkomst ryckte henne ur
hennes förlägenhet; men i sin ifver för
att ni skulle se er väntan uppfylld, hade
hon ett, ha, ha, ha — åh, ett högst
äfven-tyrligt infall.
Grefven.
Är det möjligt? Och det var?
August.
Carl, sade hon, i min förtviflan öfver
att den käre, gamle, gode onkeln skulle,
efter att ha rest hit ut, gå miste om den
glädjen att se min man, föll jag
verkligen på den idén, att för onkel presentera
kammarjunkarn såsom dig. — Hvad tycker
ni väl?
Grefven.
En underlig idé!
August.
Att utsätta sig för de många obehag,
som en sådan list kunde ha till följd, blott
på det att ni skulle kunna inbilla er att
ha en glädje, som hon inte kunde
förskaffa er. Det är något vackert deri.
Grefven.
Något serdeles vackert. Och det är
djerft, roligt, ha, ha, ha! (allvarligt.) Men
då hon vill göra så mycket för att
behaga mig, och hon nu hör af er egen
mun att ni har lust att resa till Paris,
hur är det då möjligt, att hon kan
motsätta sig er anställning?
August.
Men det gör hon heller inte.
Grefven.
Det gör hon inte? hon ger efter? hon
har kommit ifrån den öfvertygelsen att
det är er emot?
) August.
Jag sade er ju, att jag nog skulle hitta
på ett sätt att bibringa henne en annan
öfvertygelse.
Grefven.
Men, min charmante unge vän, hur har
ni burit er åt dermed?
August.
Jag sade: Ursprungligen har hans
excellens låtit sitt val bestämmas ensamt
af sin godhet för sin niéce. Det var
hennes man, den honom för öfrigt obekante
baron Liljedahl, som han ville göra till
sin attaché, blott derför att han vai
hennes —
Grefven.
Man. Mycket riktigt.
August.
Men nu är det inte längre fråga om
baronen —
Grefven (studsar.)
Det är inte — ?
August.
Tillåt! — längre fråga om baronen utan
om personen. Hans excellens — ni
ursäktar att jag vågar uttrycka mig så
egenkärt — har fattat intresse för en bestämd
personlighet, hvaraf just jag har den
lyckan att vara i besittning.
Grefven.
Bravo! fullkomligt träffande!
August.
Han tror, att denna personlighet är
värdig denna post.Grefven.
Mycket rätt!
August.
Antingen jag är baron Liljedahl eller
ej, gör inte mer något till saken; det är
denna personlighet, denna individ, detta
jag, det är mig, som ministern
företrädesvis önskar ha. Denna omständighet
gör erhållandet af posten till en heder
för mitt jag, och derför: inte excellensens
niéces man, inte baronen, utan — detta
jag emottager den.
Grefven.
Förträffligt!
August.
Om jag blott träffat ers excellens’ tanke?
Grefven.
Fullkomligt! Och hon svarade?
August.
I så fall fogar jag mig med glädje i
min onkels vilja.
Grefven (imfamnar honom,,
innerligt förnöjd-)
Bravo! då är ni min! På det hon må
se att saken är afgjord, så visa henne
er utnämning. Jag vill blott ifylla ert
namn.
August.
Ers excellens, låt detta angenäma
bestyr vara min första embetsförrättning.
Grefven.
Med nöje. (August skrifver.) Den
charmanta niecen! Nu skall hon då väl inte
längre tveka att emotta mitt testamente,
isynnerhet då det räckes henne af er
hand? Lemna henne det såsom ett bevis
på min glädje öfver hennes foglighet. (ger
honom testamentet.)
August (i det han
hopviker utnämningen.)
Ers excellens, förlåt; det törs jag inte.
Grefven (förvånad)
Ni törs inte?
August.
Nej. Hon är ytterst finkänslig. Skulle
hon emotta en så betydelsefull, helig gåf-
va af en dyrbar onkel, så måste hon vara
viss på, att icke efteråt något
förebrående ord mötte henne från hans läppar.
Grefven.
Jag skulle göra henne förebråelser? Nu?
Min Gud, hvaröfver?
August.
An om ni framdeles kommer att se vårt
förhållande ur annan synpunkt än ni nu
ser det?
Grefven.
Hur skulle jag då se det?
August (leende.)
Det får ers excellens verkligen inte
begära att jag skall säga er Det kommer
ju endast an på er sjelf, hur ni vill
betrakta det.
Grefven.
Ja visst, ja, ha, ha, ha, det kommer
ju endast an på mig.
August.
Helt och hållet; och just derför vet
jag också nog på hvad sätt man skulle
kunna undanrödja Emilies fruktan för
förebråelser.
Grefven.
Men så säg ffet då, bäste vän; jag ber
er, säg det.
AugustJ
Ni är nöjd med resultatet af ert besök?
Grefven.
Oändligt!
August.
Nåväl; om ni, såsom den fine
statsmannen, vill taga detta resultat sådant
det är för handen, och vara nog
hög-sinnt att inte med ett ord vidröra de, —
de krokvägar, hvarigenom vi uppnått det,
" — då kunna alldeles inga förebråelser
uppstå, och då törs jag i testamentet
öf-verlemna henne ett ovärderligt tecken af
ädelmodig glömska.
Grefven (ger honom
testamentet)
Der är mitt svar.August.
Jaja, ers excellens, börjar ni gräla —
så pekar jag på detta papper.
Grefven-
Och jag tiger. Men var lugn; jag har
eröfrat er, och det är mig en dubbel lycka,
ty det befriar mig från den der
kammar-junkaren. Hvilken skada att en så
förtjusande hustru skall ha en sådander
tvär-vigg till man.
August.
Ni gör min vän orätt. Han har i dag
inte varit sig sjelf; men annars — åh,
han är munter, behaglig, och det skulle
för mig vara en lätt sak att genast visa
er, att han isynnerhet är en högst
älskvärd äkta man.
Grefven.
Han? — Nå det ville jag se!
August.
Godt! (tar upp sitt ur.) Behagar ers
excellens se på sitt ur.
Grefven (far förundrad
upp sitt ur.)
Jag ser. Det är —
August.
Så der jag. Vill ni nu blott mycket
noga ge akt på hur mycket klockan,
precist på sekunden, är — (i det han ser på
sitt ur och plötsligt gör en bestämmande
rörelse med handen.) nu!
Grefven (ser på uret och
betraktar honom
derpå förundrad.)
Det är gjordt.
August (stoppar sitt ur i
fickan.)
Då behöfver ni bara gå ut i
trädgården och plötsligt inträda här om — (tän-
ker efter) ja, om tre minuter och fem
sekunder, så förevisar jag honom för er
såsom sin hustrus passionerade tillbedjare.
Grefven.
Tre minuter och —
August.
Fem sekunder.
Grefven.
Ni förevisar honom?
August.
Ja, i en tablå —
Grefven.
Tablå!
August.
Hvari ni plötsligt ser upplösningen på
den gåta, ni funnit i er niéces uppförande.
Grefven.
Det vore fanken! Och till allt det
behöfver ni bara tre minu — Men (ser på
uret) käre vän, en half minut är redan
gången.
August.
Gör ingenting. Det kommer inte an
på en minut mer eller mindre. Det sker
— paflf! när ers excellens står i dörren,
precist tre minuter och fem sekunder från
det ögonblick då Ni såg på klockan.
Grefven.
Jag står der. (I det han skyndar ut.)i Tre
minuter —
August.
Och fem —
Grefven.
Sekunder. Jag står der! (går ut i
fonden.)SEXTONDE SCENEN.
August. Emili
August (öppnar skyndsamt
åörren till venster.)
Fort, hit ut!
Alla.
Ilur är det?
August.
Generalpardon! Inte en sur mine att
frukta, (visar dem utnämningen.) Jag är
attaché.
Emilie.
Min Gud, han Vet då —
August.
Allt och ingenting.
Emili e.
Han vill —
August.
Trycka er till sitt hjerta, utan att säga
ett ord om våra dårskaper.
Carl.
Men hur är det möjligt?
August (ger Emilie
testamentet)
Här har ni hans testamente, såsom ett
fredens oljeblad, en talisman mot alla
förebråelser.
Louise.
Men vill du förklara —
August.
Här är ingenting att förklara. De bli
här och äro lyckliga; vi resa till Paris
och äro lyckliga; excellensen får den ene
i stället för den andre, och är också
lycklig.
Carl.
Yi måste tacka honom!
Louise.
Låt oss uppsöka honom!
Alla (utom August.)
Kom, koml (de skynda mot fonden.)
. Louise. Carl.
August (lifligt.)
Nej, stanna! (De återvända; han ser i
hemlighet på klockan.) Aj, inte mer! Hvad
en minut kan räcka länge! (tankspridd i
det han emellanåt ser på klockan) Det var
något jag ville säga, — något, som i sig
sjelf inte har något att betyda, — men
som ändå i detta ögonblick har mycket
att betyda — något, hvartill jag inte kan
finna ord, emedan -— emedan —
Carl. Louise (förvånade.)
Men hvad fattas dig?
Emilie (likaledes.)
Hvad är det ni säger?
August.
Ingenting, alldeles ingenting — men —
(afsides, seende på uret.) Nu lider det! (högt.)
jag ville göra dig uppmärksam på —
(tiger.)
De öfrige.
På hvad? på hvad?
August (med ögonen på
uret, afsides•)
Ah, nu! (skyndsamt och eldigt.) Att vi
båda syndare böra kasta oss på knä för
våra hustrurs fotter och be om förlåtelse
(knäböjer för Louise.)
Carl.
Men —
August (häftigt.)
På knä! säger jag, på knä!
Carl.
Jag följer gerna ett vackert exempel.
(knäböjer.) Förlåtelse Emilie, och — (vill
resa sig.)
August (ifrigt.)
Blif liggande; jag har ett par ord att
säga. (afsides.) Hvar tusan blir han af!
(högt) Förträffliga hustrur, det är på knä,
det är i stoftet, som vi — förträffliga
hustrur, böra afbed —
C . - >,Ä -dä ("Onkel är Diplomat.
SJUTTONDE SCENEN.
De förre. Grefven.
G ref ven (inträder
plötsligt genom fonddörren, men stannar förvånad och utropar ovilkorligt) Hvad för något! Alla fyra (skynda upp.) Ah! Grefven (framträdande.) Hvad skall — hvad vill — hvad är det här? August. Ett hustrubyte. ers excellens. Grefven (slår ihop
händerna.) Den ene gör sia kur för den andres hustru! August. (v Nej, om förlåtelse; nu gör hvar och en sin kur för sin egen. Grefven. Sin egen! August. Förlåt! Hvad jag sade er att fru
baronessen ville göra af kärlek till er, det har hon gjort. Grefven. Hvad! — det är baronen, och ni är — August (förekommande.) Skall jag kanske visa ers excellens
testamentet? Fru baronessa — Emilie (vill lemna det; med ångest.) Här är det. Grefven (hastigt.) Nej nej, nej! (muntert)) Behåll det, mitt barn, och kom i din tillgifne onkels famn! Emilie. Hvad ni är god! Om ni visste — Grefven. Jag vet det, jag vet det; du har utsatt dig för så många obehagligheter, blott på det jag skulle kunna inbilla mig att ha en glädje, som du inte kunde förskaffa tnig (ser på August.) En satans
diplomatisk talang! —* Men hvem är nu min attaché? August (i det han visar utnämningen.) Jag träffade ju ers excellens’ tanke, och har alltså infört det jag, som är jag, och som ministern önskar ha (leder fram Louise.) Ni får mitt andra jag med. Louise. Och det skall finna en lycka i att
uppfylla den dotterliga pligten med Emilies
August. Kammarjunkaren. Ja, jag visste nog, att ers excellens genast skulle fatta
alltsammans. Grefven. Det gör jag; men — August. Ni är diplomat; ni tycker mycket om en list, såvida den är fin och Mir väl utförd. Grefven. Det gör jag också, ja visserligen, men — (förargad) ändå måste jag säga — älskande hjerta. Carl. Ja, ja; för att se om ni håller ord, vilja vi tillbringa tre månader af vintern i Paris. Grefven. Ni vill besöka mig, neveu? (betraktar honom, till August.) Ni hade rätt: det är en mycket älskvärd karl, då han är sig sjelf. (Muntert.) För tusan, min plan har ju fått en mycket lycklig utgång. August. Er plan? — Huru! Ers excellens skulle väl aldrig ha genomskådat —Gr ef ven (skämtande.) Nå — man pröfvar sitt folk. Låt det bli er en regel på er politiska bana: för att riktigt säkert draga andra vid näsan, måste man låtsa som om man läte draga sig sjelf vid näsan. August. Ni blef borta tio sekunder i stället för fem, så att jag hade all möda att hålla honom på knä. Gr ef ven (sjelfförnöjd.) Ha, ha, ha, — en smula malice.
August. Ni säger att ni visste det? — Ni är en äkta diplomat! Aha, nu kan jag
förstå, hur det gick till, att ni nära nog
tillintetgjort hela mitt anslag. Gr efven. Jag? Hur så? August. Ers exeellens — ni är en äkta diplomat! Gr efven. Jag skulle tro det. Jag har uppnått politikens stora mål: allas önskningar äro uppfyllda. Ni är min attaché, och — August. Och Carl blir hemma!
\
(Ridån faller.)
Slut.