Ombord hos sjöröfvare

• Ungdoms Bibliotek •

1

OMBORD HOS SJÖRÖFVARE

EN BERÄTTELSE

AF

MAX HAFFBURG

MED FYRA ILLUSTRATIONER

Pris: 1 krona.

F C ASKERBERGS FÖRLAG

STOCKHOLM

OMBORD HOS SJÖRÖFVARE

EN BERÄTTELSE

AF

Max Haffburg

MED FYRA ILLUSTRATIONER

ÖFVERSÄTTNING

AF

O. H. G.

STOCKHOLM

F. C. ASKERBERGS FÖRLAG.

STOCKHOLM

ASSOCIATIONS-BOKTRYCKERIET

1895.

FÖRSTA KAPITLET.

Ångskonerten Eolus.

En vacker oktobermorgon år 1863 stod framför en

skeppshandlandes hus i närheten af Coenties-bastionen

i New-York en kraftigt byggd, medelålders man

med mörk ansiktsfärg och studerade med synbart

intresse ett uthängdt tillkännagifvande. Hans blick och

hållning förrådde sjömannen, ehuru hans ytterst

eleganta och moderna dräkt icke lät ana det.

Tillkännagifvandet, som i så hög grad tilldragit sig hans

uppmärksamhet, var af följande lydelse:

»Ångjakt! För ett sterbhus räkning försäljes på

särdeles fördelaktiga vilkor en ångjakt med

skonert-tackling. Rymdinnehåll: 220 tons, längd: 45 meter,

bredd: 8,50 meter. Ytterst snabbgående under ånga,

äfven en utmärkt seglare. Ålder: 1 år. Skrof,

maskiner, utrustning och inredning äro af tänkbart bästa

slag. Man hänvände sig för närmare upplysningar till

Marline & C:o. Peck Slip.»

Mannen hade upprepade gånger genomögnat

kungörelsen och ett belåtet leende lekte kring hans mun,

då han nu med högra handen ryckte tillrätta sin höga,

moderna hatt. Därvid blef handlofven synlig, hvarpå

var tatueradt ett af en ketting omviradt ankare.

Numera kunde man ej längre hysa något tvifvel om

personens i fråga yrke, äfven om man icke såg i hans

ansikte och der fann de hundratals små rynkor och

den väderbitna färg, som endast tropisk sol och

vinterstormar kunna åstadkomma. Han bar mörka mustacher

och kortklippt hår. Hans täta, svarta ögonbryn, som

gingo ihop öfver näsan, beskuggade ett par ögon med

genomträngande skärpa och förrådande naturlig slughet.

Efter några minuters lugnt eftersinnande gick

mannen längs dockan och raka vägen till den

affärslokal, som var betecknad på anslaget, och en half

timme senare befann han sig två trappor upp framför

en glasdörr, hvarpå med svarta bokstäfver stod att

läsa: »förmedling af fartygsköp.» Han öppnade dörren

och stod framför den vid sin pulpet sittande

affärsinnehafvaren.

— Befinner jag mig hos Marline & C:o? — frågade

främlingen.

— Ja, min herre, mitt namn är Marline, till er

tjänst, — svarade mäklaren.

— Ni har utbjudit en stor ångskonert till salu

och jag skulle gärna vilja förvissa mig om, huruvida

den är större än jag egentligen behöfver.

— Åh, ni menar »Eolus!» Ja, den är det bästa

fartyg, hvars namn någonsin stått i mina böcker, —

sade herr Marline, lade bort pennan, kastade en

pröfvande blick på den för honom obekante kunden och

gnuggade händerna af förnöjelse, emedan han vädrade

en fördelaktig affär. — Var så god och tag plats, min

herre; — fortfor herr Marline med stor talförhet. —

För det afskyvärda inbördeskrigets skull har man ju

för närvarande icke många hamnar att välja på, om

man vill företaga en förlustelseresa, något som herr

Fathom, den förutvarande ägaren till denna vackra

jakt, ofta och gärna gjorde; men för en kännare gifves

det i hela vida världen intet snabbare och bekvämare

fartyg än Eolus. Herr Fathom dog för några veckor

sedan, och jag vet att afskedet ur lifvet icke var så

svårt för honom som skilsmessan från detta hans

fartyg. Han har efterlämnat en stor förmögenhet, men

ingen manlig arfvinge, och därför har änkan, som

alltid förargade sig öfver jakten, beslutit att sälja den.

Kanske är ...

— Under sådana omständigheter är priset väl

särdeles billigt? — afbröt främlingen den pratsamme

mäklaren.

— Ja, jag har i uppdrag att endast begära en

moderat summa, — var svaret; men att slumpa bort

det präktiga fartyget kommer ej i fråga.

— Jakten uppgifves vara snabbgående? — frågade

främlingen vidare.

— Snabbgående rätt och slätt är för litet sagdt;

det är utan öfverdrift det mest snabba fartyg, som

någonsin korsat Atlanten. Här har ni skeppsböckerna

— se själf efter! Aderton knop under ånga vid lugnt

vatten och tolf knop under segel endast — kan man

önska något mera! Och dessutom ...

Här lyckades det åter för främlingen att afbryta

herr Marlines aldrig slutande ordström.

— Då begriper jag endast icke, hvarför

nordstaternas regering icke köpt fartyget för sina egna

ändamål, — yttrade han.

— Den frågan hade jag väntat, — svarade herr

Marline. — I själfva verket hafva också regeringens

tjänstemän besiktigat fartyget, som föll dem

utomordentligt i smaken; de ville blott icke betala det

begärda priset. Efter fjorton dagar skulle jag få svar

— nå, — tillade herr Marline med ett slugt leende,

jag vet, att regeringen slutligen tar jakten, emedan

den utan undantag skulle fånga hvarje blokadbrytare.

Men har ni då allvarliga afsikter att köpa ett sådant

fartyg?

— Javisst, min herre, jag söker ett vackert och

bekvämt fartyg och anhåller om tillåtelse att få

besiktiga jakten.

— Hjärtans gärna, jag skall skrifva ett

tillåtelsekort. Jakten ligger i Atlantikdockan i Brooklyn, och

maskinisten befinner sig ombord. Han kan ...

— En ingeniör och en timmerman skulle jag själf

vilja taga med mig, om ni icke har något deremot,

— afbröt främlingen honom.

— Som ni vill — vi hafva ingenting att dölja,

— svarade herr Marline. — Får jag bedja om ert

namn, min herre?

— Bamford — Wilhelm Bamford från Jamajka.

Sedan jag fördelaktigt sålt mitt förra fartyg, behöfver

jag ett annat, som ägnar sig för de västindiska

farvattnen, och jag vill därför genast begagna mig af

det vackra vädret för att fara ut till Atlantikdockan.

Herr Bamford mottog derpå med många

tacksägelser det under tiden utskrifna tillåtelsekortet och

lämnade mäklarens affärslokal.

Några timmar senare hade han och två andra

män, i hvilka man genast igenkände sjömän till yrket,

företagit en grundlig besiktning af den i själfva verket

ypperliga ångaren och återvände nu ur dockorna. De

ämnade begagna sydbanan för att återkomma till

New-York, och anade icke, att en detektiv följde dem

i hack och häl, emedan under kriget i synnerhet alla

köpare af fartyg och vapen skarpt övervakades.

— Jakten är en verklig skatt! — sade en af de

båda männen till den herre, som hos mäklaren kallade

sig Wilhelm Bamford. Den är lika oskadad och stark

som vacker, och jag såg aldrig dess make! Märkte

ni också den lilla laddade kanonen på den?

Kapten Bamford svarade icke; han tycktes vara

för mycket sysselsatt med sina egna tankar, till dess

äfven den andre mannen, den åtföljande ingeniören,

tilltalade honom:

— Maskin och ångpanna sätter jag i lag, sedan

de varit i bruk ett år, vida högre, än om de voro nya;

ty de hafva tjänstgjort just så länge, att man kunde

ha hunnit upptäcka möjliga fel. Men om fel är här

alls icke tal — de arbeta utmärkt. Jag undrar endast,

hvilket pris mäklaren begär.

— Hahaha! — storskrattade kapten Bamford, men

såg sig samtidigt om och varseblef detektivens

misstänkta figur. — Vi måste vara tysta! — hviskade han

till sina kamrater. — Man spionerar på oss, och det

är väl, att hittills intet förrädiskt ord blifvit växladt

mellan oss. Vi talade om priset — nå, det är mig

fullkomligt likgiltigt, hvad mäklaren begär — jag ger

5,000 dollars och icke en cent mera.

Hans båda följeslagare skrattade, och den ene

svarade:

— Bered er hellre på 80,000 dollars, kapten!

— Åtminstone det, såvida icke på 100,000 dollars!

— instämde den andre. — Priset vore också alls ej

för högt, när man betänker panelningarne af de

dyrbaraste träslag, de konstnärligt utförda sniderierna,

präktiga speglarna och taflorna, mattor, förhängen,

o. s. v. Dessutom talade vaktaren om en dyrbar

borduppsats af silfver, äkta porslin och förgyldt glas.

— Låge jakten endast icke så fördömdt säker i

dockan, — tog den förste talaren åter till orda, — så

kunde vi låta den löpa ut utan tidsförlust och tråkiga

underhandlingar, — kapten — då behöfde ni icke

betala ett öre!

— Människa, hur kan du våga att komma fram

med ett sådant yttrande här, där gatstenarna ha öron!

Håll mun och lämna omsorgen åt mig! Jag inlöser

mitt gifna löfte, lita på det! Och om jag betalar

5,000 dollars, så gör jag det endast därför att jag

genast behöfver ett fartyg och just ett sådant — eljest

bortkastade jag icke denna summa!

Hvilken nation de tre männen tillhörde lät

svårligen bestämma sig af deras samtal, och om också

engelska antagligen var deras modersmål, låg dock

någonting i tonfallet, som ljöd hvarken som amerikanska

eller engelska. Sannolikt hörde det snygga

klöfverbladet till de s. k. »conchs» som invånarne på

Bahamaöarne benämnas af engelska sjömän.

— Hvad tyckte kapten om pojken, som

maskinisten hade hos sig ombord? — tog styrmannen åter

till ordet.

— Föreföll mig att vara en präktig pojke, den

unge tysken! — svarade kaptenen. — Han har en

öppen blick och är påpasslig och flink. Och, enligt

hvad maskinisten påstår, är han lika användbar på

däck och i tacklingen som i maskinrummet.

— Och så väl gossen hade reda på sig angående

fartyget — äfven det minsta verktyg eller annat hämtade

han genast fram! — tillade den tredje. — Den skulle

vi godt kunna använda.

Under dylikt samtal hade männen uppnått

färjbåtens afgångsställe.

— Här skola vi skiljas åt och det vore bäst, om

vi från denna stund ses tillsammans så litet som

möjligt, — sade kapten Bamford. — Jag sätter öfver med

nästa båt — vänten på nästa, vänden derpå på

omvägar tillbaka till ert spiskvarter och akten er för

starka drycker och oförsiktigt prat. När tiden är inne,

skall jag låta höra af mig.

Styrman och maskinist lade högra handens fingrar

vid sina mössor, så som matrosen gör, när han

mottager en befallning och återvände samma väg, de

kommit.

*

ANDRA KAPITLET.

En fräck fartygsstöld.

Redan nästa morgon infann kapten Bamford sig

åter hos herr Marline, förklarade, att ångaren föll

honom i smaken, och frågade efter priset.

— Icke sant, det är ju ett utmärkt fartyg — något

sådant ser man sällan? — sade mäklaren. — Nåväl,

ni var öppen och det skall äfven jag vara. Som

vintern är nära och vi gärna vilja sälja så fort som

möjligt, skall ni få jakten för 60,000 dollars. Men

dröj icke! Jag tillstår ärligt, att det nästan gläder mig

att regeringen, som endast vill gifva 50,000 dollars,

finner fågeln utflugen, när dess underhandlare

återkomma. De skola bittert ångra, att de icke gingo in

på mina vilkor.

— Ja, äfven jag finner det begärda priset en smula

högt, när jag betänker, att fartyget snart måste säljas,

— sade kapten Bamford.

— Får jag kanske framlägga för er kvitterade

räkningar öfver byggnad och utrustning, så att ni kan

öfvertyga er, att 60,000 dollars knappt utgör hälften

af den ursprungliga kostnaden?

Kapten Bamford gjorde en afvärjande gest.

— Ni afstår från att genomse räkningarne, min

herre? Nåväl, det bevisar, att ni är en sjöman, en

grundlig kännare. Ni gör en utmärkt affär — tveka

icke!

— Sjöman är jag just icke, — svarade kapten

Bamford fullkomligt i strid med sanningen, — utan

plantageägare på Jamajka. Men jag är liebhaber på

vackra lustjakter och sålde min endast därför, att den

var för liten för mig vid hårdt väder. Se här, mitt

visitkort, herr Marline!

På kortet stod: »Wilhelm J. Bamford, Kingston.»

I ett hörn var tillagdt med blyertspenna:

»New-York-hotell.»

— När skulle ni behöfva fartyget, om ni

bestämmer er för köp? — frågade mäklaren.

— Jag hade för afsigt att göra en profutflykt till

öarna; komma vi sedan öfverens, så måste väl

öfverlämnandet snart kunna följa — svarade kapten Bamford.

— Ingenting hindrar den saken, min herre. Äfven

proviant och kol skaffar jag er genast för en extra

summa af 1,600 dollars.

— Inbegrip åtminstone dessa 1,600 dollars i de

60,000 och gör mig fartyget segelfärdigt för detta pris!

— begärde kapten Bamford.

— Nej, min herre, det kan jag icke — det kan

jag sannerligen icke! — svarade mäklaren.

Bamford låtsade, som om han haft svårt att

besluta sig. Han framtog sin plånbok och ur denna ett

pappersblad, hvarpå en mängd bokstäfver och siffror

voro uppskrifna, tillskref ännu flere och öfverräknade

noga alltsammans. Slutligen sade han:

— Nåväl, herr Marline, hör nu mina vilkor! I dag

är det onsdag. Kan ni göra fartyget fullt segelfärdigt

till om fredag, så skall jag ej fordra några afdrag.

Här är en anvisning på 5,000 dollars genom Londons

bank, så att ni utan några betänkligheter kan företaga

utrustningen, och samma dag fartyget öfverlemnas

betalar jag kontant den resterande summan. Får jag

anhålla om ett kvitto öfver det bekomna?

Med en djup bugning tog mäklaren mot anvisningen

med glad förhoppning om, att den glänsande affären

skulle sluta så, som han tänkte sig.

— Er önskan skall blifva punktligt uppfylld, min

herre, — sade han, — och jag är äfven i stånd att

anskaffa er en duglig besättning. Framför allt anbefaller

jag åt er maskinisten, som förde er omkring på jakten.

Han har varit ombord, sedan fartyget lopp af stapeln,

och kvarstannade som vaktare där mot en ringa

aflöning, emedan han hoppades, att den nye ägaren

åter skulle vilja begagna sig af hans tjänster. Äfven

den tyske gossen kan till det bästa rekommenderas.

Herr Fathom fann honom på St. Thomas, tror jag,

där han hade rymt från en omänsklig arbetsgifvare

och befann sig i stor nöd. Herr Fathom höll af gossen,

som om han varit hans egen son, och visste, att han

kunde skänka honom ett obetingadt förtroende.

»Den tyske gossen vill jag öfvertaga, — svarade

Bamford. — Men eljest kan jag icke göra något bruk

af ert vänliga erbjudande. Min förre styrman är

bestämd till förare af Eolus, måste alltså, då han är

ansvarig för manskapet, ha rättighet att själf välja ut

det.

Om mäklaren äfven gärna sett, att den vid

värfvandet af manskap tillkommande provisionen af ett

par dollar tillfallit honom, så lät han dock ej märka

något misshumör öfver sin gäckade förhoppning.

Skeppsaffären komme ju att inbringa tillräcklig vinst.

Han upprepade ännu en gång sin försäkran, att jakten

på bestämd tid skulle ligga färdig på Bay Ridge"s

redd.

— Glöm alltså icke, herr Marline, att vi skola

träffas där fredag förmiddag kl. 10. Låt elda upp båda

ångpannorna, så att vi kunna göra en tur rundt kring

viken och min maskinist kan aftala de viktigaste sakerna

med den förre. Min styrman, det vill säga den

tillkommande kaptenen, kommer att åtfölja mig, om intet

hinder möter.

— Och besättningen under profresan, herr

Bamford? — tillät sig mäklaren att inkasta.

— Det får blifva er omsorg! — svarade västindiern.

— För öfrigt behöfva vi för företaget endast ett par

karlar, och det är tillräckligt, att ni för den dagen

hyr några af dem, som pläga stryka kring vid hamnen.

Jag har redan talat om denna sak med min styrman;

men han ansåg, att han icke kunde få ihop vår

besättning fulltalig före söndagsafton, emedan några af

dem hafva permission ända till dess.

— Nå, välan! — svarade mäklaren. — Svårigheter

kommer jag visserligen att få, då vår regering nu för

tiden lägger beslag på alla matroser och eldare och

äfven betalar dem bra.

Bamford rekommenderade sig och lämnade

affärslokalen. Straxt derefter skyndade herr Marline ut

genom dörren. Hans första steg gälde Londonsbanken,

där han öfvertygade sig om, att den på 5,000 dollars

lydande anvisningen ägde sin riktighet; därnäst styrde

han kosan till New-Yorks-hotellet, där man sade

honom, att herr Bamford bott der flere gånger och

ansågs för en mycket rik västindier. Med dessa båda

upplysningar ansåg sig mäklaren hafva iakttagit alla

nödvändiga försiktighetsmått.

På öfverenskommen tid på fredagen fann Bamford

jakten färdig för profresan. Hvad fartyget presterade

tillfredsställde honom i högsta grad, och en af herr

Marline i beredskap hållen måltid, hvarvid de ädlaste

viner ej saknades, förenade Marline, Bamford, de båda

maskinisterna och styrmannen i den angenämaste

stämning. Det var sent om eftermiddagen, då eldarne

erhöllo befallning att släcka elden under pannorna,

jakten ankrade för natten vid Bay Ridge.

— Nu ber jag om tillåtelse att aflägsna mig, —

sade Bamford, — och jag antar, herr Marline, att ni

och ert folk gör er bekvämt ombord på Eolus. Det

handlar ju endast om få timmar, ty i morgon förmiddag

klockan tio ber jag er vänta mig här; jag medför då

den öfverenskomna summan i växlar på

Londonsbanken.

Mäklaren hyste icke den minsta misstanke mot

Bamford, och äfven två till matroser förklädda

detektiver, som han sände en frågande blick, uppmuntrade

honom att ingå på Bamfords förslag. Under det denne

därpå med sina ledsagare genom en förbiseglande båt

lät föra sig till närmaste landstigningsbrygga,

kvarstannade mäklaren, maskinisten, den tyske gossen, de

båda detektiverna och de för en dag hyrda männen

på jakten, och ingen af dem anade, hvilken fara som

sväfvade öfver dem.

Bamford och hans båda följeslagare svängde från

stranden in på en ruskig bakgata, trädde in på en

sjömanskrog och funno där i ett af de inre rummen

det sökta antalet män sittande rundt omkring ett

väldigt bord. Halffyllda glas och flaskor stodo framför

dem, och de voro synbarligen allesammans berusade.

Bamford kastade en ursinnig blick på gruppen och röt:

— Bort med flaskor och glas; Ingen må understå

sig att dricka en enda droppe till! Och hör på nu!

I afton klockan 10 skolen I allesammans infinna er

vid bastionen, som i söder begränsar Bay Ridge.

Aldrig någonsin kommer för andra gången ett så

gynnsamt tillfälle att erbjudas er! Infinnen er alltså

punktligt och lita på mig, när jag lofvar, att den, som

icke är på platsen, blir utan vidare kvarlämnad!

— Heinz, — vände sig derpå Bamford till sin

styrman, — jag anbefaller er den strängaste uppsikt

öfver karlarne. Ni skaffar mig dem med deras

tillhörigheter till stranden, hyr där ett nödigt antal båtar

och ror i närheten af Governors Island, men icke så

nära, att ni väcker uppmärksamhet hos posten på

hamnfästet. Där har ni sedan att vänta på mig. Skullen

I blifva anropade, så utgifven er för fiskare. Jag följer

emellertid efter i en annan båt och låtsar, som om jag

alls icke hörde till ert sällskap. Men därpå får ej ett

ögonblick försummas! Förstår ni mig, styrman?

— Mycket väl, herr kapten! — var svaret. —

Skall jag skaffa vapen?

— Förefaller mig alldeles onödigt, — svarade

kaptenen. — Jag, ni och maskinisten hafva ju våra

revolvrar; och dessa otillräkneliga människor är bäst

att ej gifva eldvapen i hand; de kunde förråda oss i

förtid. — Karlar, jag räknar på, att det icke

kommer att felas er mod och kraft! — vände Bamford

sig till de vilda sällarna. — Det är mången bland er,

som i dag för första gången är med om en kupp

under mitt befäl, och jag får nu bedöma, om jag kan

använda honom!

Vilda rop ur hesa strupar skulle betyda ett löfte,

men Bamford låtsade, som om han knappt hört det;

han tog afsked från Heinz och maskinisten och trädde

ut i det fria, där några få gaslyktor sparsamt

upplyste gränden.

Eolus hade hissat sin ankarlanterna på fockmasten

och lagade sig i ordning till nattlig ro. Ty sedan det

hungriga manskapet förtärt sin aftonmåltid och rökt

den vanliga aftonpipan, begaf sig hvar och en emot

klockan 10 in i sin koj. Endast en af de på 24

timmar hyrda karlarna hade knotande måst öfvertaga

vakten och promenerade nu fram och tillbaka på

däcket i förhoppning att blifva aflöst om två timmar.

I början blickade han visserligen ut öfver den dystra

vattenytan, som om han velat mönstra fartygets

omgifning; men då intet misstänkt lät se sig, föreföll det

honom öfverflödigt att vaka längre. Fartyget kunde

ju ingenting hända, i synnerhet som ebben och en lätt

nordvästvind höllo ankartåget stramt. Alldeles i

närheten lyste dessutom fönstren hos Governors Island,

och en högljudd hvissling vore tillräcklig för att genast

få hjälp från därvarande besättning. Under dessa

lugnande tankar utvalde karlen en bekväm plats åt sig

och insomnade snart lika djupt som de, för hvilkas

säkerhet han hade bort vaka.

En liten båt, hvari endast en enda man kunde

upptäckas, hade emellertid flere gånger omkretsat

jakten och roddaren hade noga lyssnat efter

nattvaktens steg. Nu hade äfven detta ljud tystnat — det

sista paret ögon hade slutit sig om bord på jakten.

Den lilla båten försvann i den mörka natten och styrde

mot den klart upplysta stranden, dock icke så nära,

att den kunde ha blifvit sedd därifrån. Kapten

Bamford — ty den ensamme roddaren var ingen annan än

han — träffade på halfva vägen två båtar, hvari hans

officerare och manskap befunno sig. Ännu blott ett

par framhviskade ord, uppmanande till försiktighet

och beslutsamhet, och därpå satte alla tre båtarne i

rörelse mot jakten.

Erik Waterstrat, den tyske gossen, hade sträckt

ut sig i fören nere i backen, men sof icke utan

sysselsatte sig med att öfverväga, huru hans öde möjligen

komme att gestalta sig under den nye fartygsägaren.

Då trodde han sig höra skramlet af en ketting och

det föreföll honom, som om åt babords sida en båt

stött emot jaktens skrof. Han reste sig genast och

skyndade upp på däck. Men han kom dock för sent,

ty de i båtarna anlända männen hade redan

öfverstigit skansklädnaden och fällde gossen med ett

knytnäfsslag till däcket, innan han ännu hann riktigt fatta,

hvad som försiggick. Fem minuter senare voro äfven

den sluge herr Marline, de båda detektiverna och den

för en dag hyrda besättningen öfverväldigade i sömnen

och bundna. De släpades allesammans ned i kajutan

och hotades med en ögonblicklig död, om de vågade

utstöta ett enda ljud. Darrande i alla lemmar, lydde

de så plötsligt öfverrumplade, ehuru just i samma

ögonblick en stor tremastare långsamt gled förbi och

så nära Eolus, att man ombord på denna hörde taljorna

löpa genom blocken. Kaptenen på det stora skeppet

höll larmet af kampen och de öfverfallnes halft

undertryckta skrik som ett bevis på, att en afskedsfest ägde

rum på den till utlöpande färdiga jakten, och seglade

omisstänksamt nedåt viken, då han ej fick något svar

på sitt anrop. Därigenom var Bamford i obestridd

besittning af fartyget, och detta, som han förut sagt

till sin styrman, till ett pris af 5,000 dollars. Inom

kort träffades vidare mått och steg af honom.

— Hifva ankaret, och långsamt framåt! —

kommenderade han manskapet och ned i maskinrummet.

Så tyst som möjligt fullgjorde röfvarne sin kaptens

befallning. Endast sakta hväste ångan ut ur

säkerhetsventilen, skrufven arbetade lugnt och jämt och

befordrade jakten till det trånga ställe af bajen, där å

båda sidor befästningens murar brant stego upp ur

vattnet. Som emellertid äfven alla ljus blifvit utsläckta

ombord, kunde från land omöjligt iakttagas hvad som

försiggick på däck eller vid sidan i båtarna. Fångarna

blefvo, bundna som de voro, nedsläppta i samma

båtar, i hvilka röfvarne själfva uppnått fartyget.

— Tag bort årorna! — befallde kapten Bamford.

— Det kommer nog snart en båt eller skepp förbi

och fiskar upp dem, innan de drifva ut i oceanen.

— Hvad skola vi göra med pojken, kapten? —

frågade Heinz.

— Honom måste vi kvarhålla, emedan vi icke

kunna umbära honom, — var Bamfords svar. —

Framåt för full ånga! — ropade han så högt, som

om han nu icke alls haft något mera att frukta.

Eolus, styrd af Bamford själf, som tycktes känna

viken lika väl som en lots, lämnade inom få ögonblick

båtarna med de olycklige långt bakom sig och befann

sig, då solen i öster steg upp ur hafvet, redan på så

långt afstånd, att man från den vid Highland Pike

utställda utkiken icke mera förmådde urskilja, om den

därute befintliga jakten redan hade lupit ut eller var

stadd på ingående.

*

TREDJE KAPITLET.

Sjörövarfartyget på sjön.

Först då kusten var fullkomligt ur sikte, tänkte

Bamford på att öfverlämna befälet åt styrmannen.

Han lät väcka honom, men kunde ej förmå sig att

gå under däck, så trött han än var, innan han förut

växlat ett par ord med honom om det väl lyckade

företaget. Hans öga lämnade därunder ej

kompassnålen, så vida icke blicken i förbigående var riktad

på horizonten.

— Gif manskapet frukost, Heinz, och skicka mig

också genom den tyske gossen litet kött och bröd.

Jag ämnar taga ett bad och sedan sofva en stund;

ty under det underhandlingarne med Marline pågingo,

har jag knappt slutit mina ögon af själsspänning. Ja,

det är sannerligen icke något dåligt kap, vi gjort!

Glöm icke af, att namnet »Eolus» i akterspegeln

måste utplånas. De förgyllda bokstäfverna äro för

förrädiska. Låt stryka öfver dem med svart färg.

— Godt, kapten! Erik har nog reda på, hvar

färgerna förvaras.

— Ännu en sak! Det begrips af sig själf, att vi

icke anropa något af de fartyg, vi möta, och, om vi

själfva anropas, endast gifva otydliga svar. Om det

kan undvikas, så väck mig icke före klockan half tolf,

men då punkligt, emedan jag gemensamt med er

måste bestämma vårt läge efter solhöjden.

Då Erik Waterstrat straxt derefter serverade sin

nye befälhafvare den begärda maten och en kopp

kaffe i kajutan, frågade Bamford, under det han lät

sig det framsatta väl smaka:

— Har du kokat kaffet, min gosse?

— Ja, herr kapten! svarade Erik och såg

sjöröfvaren i ansiktet med så öppna, ärliga blickar, att

denne nästan kände sig förlägen.

— Hur gammal är du, min gosse? — frågade

Bamford vidare.

— Endast 16 år, men jag har farit 5 år till sjös,

— svarade Erik.

— Då kan du ju blifva till god nytta för oss,

Erik. Hvar är du född?

— Min far var kapten på en mellan Hamburg

och Västindien gående segelbrigg, — sade Erik, och

jag är född i Altona. Då min mor dog där, tog min

far mig med på sjön, emedan vi icke hade några

släktingar. Han förlorade sitt fartyg i en fruktansvärd

orkan och dog några dagar senare af de skador, han

erhållit vid strandningen. Med undantag af honom

och mig uppnådde blott en enda man med lifvet land.

— Stackars gosse — hvad blef det sedan af dig?

— En spansk kapten, som lofvat att blifva mig

i faders ställe, lät mig arbeta hårdt, men slog mig till

tack därför nästan halfdöd. Aldrig fick jag ett öre

och fick vara glad, om barmhärtiga matroser då och

då skänkte mig ett aflagdt klädesplagg. För ett år

sedan rymde jag derför från honom på St. Thomas,

och herr Fathom, förre ägaren af denna jakt, fann mig

och tog hand om mig.

— Om jag också just icke är amatör af lustresor,

som herr Fathom, — tog skurken till ordet — så

förstås det dock af sig själf, att äfven jag kommer att

ha ditt väl i ögonsikte, och det beror på dig själf, att

visa dig värdig min tillgifvenhet. Gå nu upp på däck

och se efter, så att man låter mig sofva! Så snart jag

behöfver dig, ropar jag på dig.

De af kaptenen om middagen företagna

observationerna utvisade, att fartyget redan befann sig mera

än 70 engelska mil från Sandy Hook, och då en stark

västlig bris uppstått, befallde Bamford, att elden skulle

släckas och alla segel tillsättas; han gnuggade händerna

af glädje, då han kort därefter öfvertygade sig om,

huru snabb fart den röfvade jakten sköt äfven endast

under segel.

— Om vi möta ett fartyg, Heinz, och jag själf

icke skulle vara på däck, så glöm icke att hissa

jaktsällskapets flagga.

— Hahaha — skrattade styrmannen. — Då komma

de gamla sjöbjörnarna att hålla oss för

New-Yorks-millionärer, som befinna sig på en lustresa till Västindien.

— Det vore ej så orätt gissadt, Heinz, endast

med den skillnaden, att vi först vilja förvärfva den

förmögenhet, hvarpå ni nyss anspelade, i stället för att

förslösa den som dylika sportmän. Ni förstår mig icke

än — men det kommer ni att göra redan om några

dagar. Låt nu ropa upp manskapet.

Sedan detta skett delades besättningen i två

afdelningar, i styrbords- och babordsvakten; befälet öfver

den förra öfvertog Bamford själf, den senare styrman

Heinz. Innan Bamford lämnade männen, förmanade

han dem, att de aldrig skulle brista i lydnad, hvad han

än fordrade af dem. Iakttoge de detta, lofvade han dem

de djärfvaste äfventyr och inom kort guld i öfverflöd.

Vårdslöshet i tjensten, feghet och nedsättande omdömen

öfver hans handlingar hotade han däremot med de

hårdaste straff och bedyrade, att han icke skulle göra

många omständigheter med den, som misshagade

honom. — Den manstukt, jag fordrar af er, — slöt han

— må förklaras af mina gamla män för de nyvärfvade!

I New-York hade bortröfvandet af Eolus väckt

ett enormt uppseende, och tidningarne meddelade

dagligen nya detaljer därom. Regeringen sände i all hast

efter det stulna fartyget en stor ångkorvett, som

emellertid endast hade Eolus halfva hastighet, och

dessutom en ännu mera långsam tullkutter. Dessa

erforo af mötande seglare, att en skonare, som styrt

O.S.O. och passade in på den gifna beskrifningen,

blifvit iakttagen. Men därmed måste de båda fartygen

låta nöja sig, under det den i New-York rådande

uppståndelsen ännu mera stegrades genom en ännu mera

upprörande underrättelse.

Ty ännu innan de nyssnämnda förföljarne kommit

tillbaka, hade en Panamaångare medfört en nästan

otrolig underrättelse, som tidningarne återgåfvo på

följande sätt:

»Ariel, en af de på Isthmus gående ångarne,

anlände i går, försenad tre dagar. Han upphanns den

28 d. m. af en ångskonert, som liknade en lustjakt,

men förde en skjuttorpedo. Det mystiska fartygets

befälhafvare befallde postångaren att genast lägga bi,

om han ej ville blifva sprängd i luften med man och

allt. Då ångskonerten hade två knops större hastighet

än postbåten, så måste den sistnämnda lyda, i

synnerhet som en mängd passagerare befunno sig ombord.

Sedan ångaren stoppat sin maskin, tilltalades skonertens

befälhafvare å nyo; nu fordrade han, att ombord

befintliga kontanta penningar och värdesaker skulle genom

postångarens båt aflevereras ombord på skonerten.

Sjöröfvaren var synbarligen mycket väl underrättad,

ty Ariel medförde 800,000 pund sterling och en mängd

ytterst dyrbara diamanter. Förutom torpedon höll

skonaren en tydligen laddad kanon riktad på

postångaren; den var likväl ingen af Sydstaternas

krigsfartyg och endast få män kunde upptäckas på däck.

Så snart skatten blifvit öfverlämnad och granskad,

lyfte sjöröfvarekaptenen artigt tackande på sin hatt och

gaf därmed postbåten tillåtelse att fortsätta resan.

Men samtidigt blef den förmenta torpedon samt spiran,

vid hvilken den var fäst, kastad öfver bord, och den

visade sig nu icke vara något annat än en målad tom

tunna. Postbåtens lurade och ursinnige kapten måste

nu se den snabba skonaren ila derifrån med sitt byte.

Ariels besättning är beredd att intyga, att

röfvarefartyget var Eolus. Trots alla efterforskningar har

piraten icke sedermera blifvit synlig.»

*

FJÄRDE KAPITLET.

Sjöröfvarens skattkammare.

Två dagar efter plundringen af Ariel uppnådde

Eolus höjden af ön Haiti. Nordväst om Haiti ligger

den likaledes till negerfristaten hörande lilla ön Fortuga,

hvilkens smala och undangömda vikar länge utgjort

beryktade tillflyktsorter för flibustierer. Det var hit

som kapten Bamford längtade att komma.

Vid infarten föreföll det Erik, som om Bamford

haft för afsikt att ränna skonerten rakt upp på de med

slingerväxter och buskar betäckta klipporna; ty af en

hamn förmådde han ej upptäcka ett spår. Bamford

stod framme på backen, höll skarp utkik och

underrättade genom vinkar eller tillrop den vid rodret

stående matrosen om hvarje ändring i kursen.

— Roder hårdt styrbord! utbrast Bamford slutligen

med lättad stämma. — Det fördömda hålet var ju

nästan omöjligt att träffa på!

Som en väl dresserad häst tygeln, så lydde det

smäckra fartyget rodrets vridning, vände sig åt

babord och gled, under det dess rår snuddade vid de

från klipporna nedhängande slingerväxterna, till

öfverraskning för en stor del af besättningen in i en djup,

mot alla vindar skyddad, skuggig bukt. Dess med

urskogar bevuxna stränder tycktes aldrig ha blifvit

beträdda af människofot — så yppig och tät var växtligheten,

så talrika och orädda voro aporna, papegojorna

och dufvorna, som bodde och förde väsen i de rikt

löfvade trädgrenarna.

— Stoppa maskin. Back! Heinz, fira ned en båt

och för ett par trossar i land? — voro Bamfords

snabbt på hvarandra följande befallningar, sedan Eolus

styrt igenom den smala kanalen och anländt till ungefär

midten af bukten. Snart var jakten med två trossar

fastgjord vid starka träd och låg nu, icke synbar för

förbifarande sjöfolks blickar i en af världens skönaste

hamnar. Man kunde inifrån viken icke engång se

hafsspegeln glänsa, emedan klippor och träd med sina rika

hängväxter bildade en ogenomtränglig slöja.

— Erik, visa karlarna hvar timmermansverktygen

äro förvarade. Det blir mycket att göra under de

närmaste timmarne, — sade kaptenen till den tyske

gossen, som stod rak som ett ljus framför sjöröfvaren

och icke gjorde min af att lyda ordre.

— Nå, hvad sölar du efter? — dundrade

Bamford åt gossen.

— Tillåter herr kapten, att jag får säga ett par

ord? — frågade Erik.

Bamford tillkastade gossen en vredgad blick, men

betvang sig i nästa ögonblick och svarade:

— Ja, men tala kort, om du har något att begära.

Jag har icke tid att nu lyssna på ett barns

önskningar.»

— Men jag måste säga det nu, kapten! — började

Erik dristigt och öppet. — Det, som jag hittills

upplyft här ombord, behagar mig alls icke. Min far har

uppfostrat mig till fredlig sjöman och icke till

sjöröfvare, och jag vill ej skända hans heliga minne

genom att göra mig till medbrottsling i edra förbrytelser.

Bofven rodnade af vrede, det kokade inom honom

och han trefvade ofrivilligt efter sin knif, som om han

velat genomborra gossen på stället. Då mötte hans

öga Eriks oskyldiga blick och hans arm sjönk slapp

ned utan att röra knifven.

— Du är ett oförståndigt barn — saknar ännu

all erfarenhet, — sade Bamford slutligen. — De där

människorna på hvilkas bekostnad jag riktat mig,

glömma nog snart sin förlust. Vi lefva för närvarande

i krigstider, och då är mycket tillåtet, som eljest

skulle vara omöjligt. Vet du ens, om jag icke är en

af Sydstaternas partigängare och som sådan har till

min plikt att försvaga det angripande Norden, så godt

jag förmår. Eolus fick jag aldrig lämna i deras

händer, och guldet och juvelerna har jag, berättigad

genom ett kaparebref, fråntagit postångaren, emedan

han tillhörde New-York. Hvad har du nu att invända

mot mitt handlingssätt?

— Jag tror icke, kapten, att ni äger ett

kaparbref, — svarade Erik. — Och vore äfven detta fallet,

kan jag dock ej ställa min tjänst till ert förfogande,

om det handlar om att skada Nordstaterna. Jag

upprepar: jag finner mig ej väl hos er och anhåller därför

om att genast blifva entledigad.

— Du är en dåre, men ärlig, det måste man

erkänna, — svarade Bamford och sökte i gossens

ansikte läsa, om det fanns hopp om, att hans

sinnesstämning kunde förändras. — Om det icke behagar

dig hos oss, — fortfor han retad, — så kan jag

endast beklaga dig. Men det skall och måste behaga

dig ombord å mitt fartyg så länge jag icke kan

undvara dig. Behöfver jag dig icke längre, så afskedar

jag dig; men du handlar oklokt, om du så mycket

längtar efter denna tidpunkt. Ty du vet icke, att den

stund, då du tager afsked från oss, lätt kan blifva

den samma, då du dör.

Erik ryckte till vid denna förskräckliga hotelse

af sjöröfvaren. Bofven ämnade således mörda honom,

så snart han icke mera behöfde honom!

— Jag kan blott dö en enda gång, kapten, —

svarade han efter kort besinnande. — Mörda mig, om

ni vill fläcka er hand med en gosses blod — en gosse,

som hatar och afskyr er och alla era medbrottslingar!

Ni utöfvar redan våld mot mig, när ni tvingar mig

att stanna ombord, ehuru jag icke är värfvad. Jag

skall derför försöka att sjelf befria mig, emedan allting

här förefaller mig outhärdligt.

— Fly du, min gosse! — svarade Bamford

hånleende. — Hvarthän vill du taga vägen? Om de

giftiga ormarna icke döda dig, så blir du ihjälslagen af

de vilda negrerna, som genomströfva denna ö.

— Jag kan således alls ej räkna på er tillåtelse

att blifva fri?

— Nej, du stannar, till dess jag af egen vilja

skickar bort dig till något ställe, ifall du fasthåller

vid dina åsikter! — Erik, jag tillstår, att jag högaktar

din frimodighet och icke vredgas på dig, trots dina

kränkande ord. Jag hoppas äfven, att du till sist

vänjer dig vid oss, och finner det förnuftigast att

stanna kvar. Låt nu varna dig och försök ej att

rymma — vårt återseende vore din säkra död!

Dermed var det samtal till ända, hvartill Erik

tvungit sjöröfvaren. Den förstnämnde vände sig om

för att utföra den befallning, han mottagit, visade

besättningen, hvar färger, borstar och pänslar förvarades,

och deltog själf i arbetet. Den förut svartmålade

Eolus målades nu ljusgrå, något som icke blott

förändrade hans utseende, utan äfven tjänade till att i

skymningen och vid dimmigt väder så mycket som

möjligt undandraga honom späjande blickar. Namnet

»Eolus» ersattes öfverallt med namnet »Amphion»;

maskinmästaren och timmermannen förfärdigade af

träd en andra, falsk skorsten och uppställde den några

meter framför den verkliga skorstenen; de smärta

rårna och ytterklyfvarbommen förkortades med hälften

af sin längd, och det vackra fartyget vanställdes

öfverhufvud taget till den grad, att Eriks hjärta blödde,

och till och med dess konstruktör knappt skulle ha

kunnat igenkänna det i dess nuvarande tillstånd. Under

arbetet erfor Erik snart af manskapets samtal, att

det nu till »Amphion» omdöpta fartyget skulle

användas som blokadbrytare.

Den viktigaste af de af England i besittning tagna

Bahamaöarna är New Providence med hufvudstaden

Nassau, där äfven den engelska guvernören bor. Här

i Nassau ämnade Bamford intaga en för Sydstaternas

armé bestämd laddning, föra denna till Charleston

eller Wilmington i Karolina, där åter inlasta bomull

och sälja denna i Nassau. Först utbetalade han nu

till hvarje man som hans andel af bytet från Ariel

500 pund sterling och lofvade besättningen, att den,

med de nu gällande höga priserna för krigsartiklar

där, för bomull här, redan efter två eller tre färder

skulle ha förtjänat så mycket, att de kunde tillbringa

återstoden af sitt lif i bekväm sysslolöshet. Den

lättrogna, skurkaktiga besättningen var öfverlycklig i

besittningen af de röfvade penningarne; de anade icke,

huru grundligt de blefvo lurade, eller åtminstone

vågade de icke att yttra något tvifvel därom. För

ögonblicket fattades det dem ju icke mynt, och Nassau,

det omtyckta mötesstället för alla blokadbrytare,

lockade och lofvade dem med deras späckade börsar de

angenämaste dagar! Erik hade blifvit lottlös vid

delningen; han hade med förakt tillbakavisat det stulna

guldet, ty han ville ej rikta sig genom orättfånget

gods.

Sedan manskapet intagit sin aftonmåltid, erhöll

det tillåtelse att begifva sig under däck, emedan någon

vakthållning på denna ödsliga trakt tycktes vara

öfverflödig. Erik, som tjenstgjorde som kaptenens

uppvaktare, bodde i ett litet krypin strax bakom

kajuttrappan, samma koj som han redan förut under herr

Fathom hade innehaft. Alla matroserna drogo sig

tillbaka i sina kojer, och en timme senare tycktes

allesammans sofva. Endast Erik kunde icke finna

någon hvila, ty de senaste dagarnes själsspänning,

men i synnerhet det förskräckliga öde, som han fann

sig gå till mötes, höll honom vaken. En aning sade

honom dessutom, att denna afton något särskildt var

i görningen, och han ville åtminstone icke blifva

öfverfallen i sömnen.

I själfva verket läto snart sakta fotsteg höra sig

på den från däcket till kajutan ledande trappan. Den

nattlige vandraren stannade framför Eriks dörr och

lyssnade. Gossen drog djupt och regelbundet efter

andan, slöt ögonen och gjorde sig beredd på det

hemska besöket. Nu öppnades dörren och i denna

syntes, med en blindlykta i handen, styrman Heinz.

Långsamt vände han lyktan så mycket om, att han

kunde se den på sin bädd utsträckta gossen, lugnade

sig synbarligen, då han märkte dennes skenbart djupa

sömn, och smög sig därpå sakta därifrån. Styrmannen

öppnade därpå, som Erik tydligt hörde, dörren till

kajutan, skakade kaptenen i armen och hviskade till

honom:

— Det är tid att handla, kapten! Alla sofva djupt.

— Då vilja vi gå till verket! — svarade Bamford

och reste sig från sitt läger.

— Men vi behöfva någon, som kan hålla båten

ifrån fartyget, till dess vi lyft ned kaggarne; de äro

tunga och fordra, att vi båda uppbjuda alla våra

krafter. Men stöter dervid jullen blott en enda gång

mot jakten, så vakna våra män, rusa upp på däck

och — farväl med alla våra förhoppningar!

— Hvad skola vi då göra? — sade Bamford

fundersamt. — Väck den tyske gossen! — sade han

därpå. — Han är oerfaren, anar icke, hvad vi ämna

gömma. Matroserna våga vi i intet fall inviga i

hemligheten; vi skulle sedan aldrig blifva kvitt deras

misstankar!

— Då återstår oss endast valet mellan två onda

saker, — svarade Heinz. — Äfven jag bestämmer mig

för Erik, emedan han hatar matroserna lika mycket

som oss, och bestämdt icke kommer att öppna deras

ögon. Men en dumbom är han icke och kommer

snart att genomskåda oss.

— Den farhågan får icke hålla oss tillbaka, Heinz,

— svarade Bamford. — Gör pojken oss misstänkta

frågor, så kommer jag att affordra honom obetingad

tystnad och lofva honom en rik andel af bytet därför;

jag gaf honom ingenting i dag, emedan han tillstod

för mig, att han funderade på rymning. Gör han för

öfrigt de minsta svårigheter, så stannar det vid vårt

aftal, att vi under resan till Nassau första mörka natt

kasta honom öfver bord.

Erik ryste, då han hörde dessa fruktansvärda ord,

oaktadt de endast voro ett upprepande af samma

hotelse, som Bamford redan några timmar förut

utstött mot honom. Han befann sig alltså verkligen

bland mördare och en oundviklig död tycktes hota

honom, om det icke lyckades honom att fly. Han

måste alltså hyckla för att rädda lifvet, men han dolde

icke för sig själf, att denna föresats nästan skulle blifva

honom omöjlig att hålla med den afsky han hyste mot

skurkarne. Gossen märkte nu mycket väl, hvad de

ämnade göra: större delen af de från Ariel röfvade

kontanta penningarne och diamanterna skulle sättas i

säkerhet för hvarje fara, som Amphion kunde komma

att möta, och framför allt, så att matroserna icke

senare skulle kunna fordra någon räkenskap, gömmas

utan deras vetskap. Från ett gömställe i vildmarken

stod det ju alltid sedan skurkarne fritt att återhämta

skatterna.

Styrmannen trädde för andra gången in till Erik,

nu utan att försöka undvika buller. Lyktan var fullt

öppnad, då han ropade gossens namn; denne slog

visserligen icke genast upp ögonen, utan hade endast

ett djupt andetag som svar på det nattliga störandet.

Heinz måste derför först ruska på gossen, innan denne

tycktes vakna.

— Så tungt du sofver! — sade Heinz. — Man

skulle ju kunna bära bort dig ur bädden!

— Ursäkta, styrman, om jag har försofvit mig!

— bad Erik i den allra oskyldigaste ton. — Jag var

så trött i går afton och har icke hört vaktens rop.

— Det gör ingenting, Erik, — svarade Bamford,

som under tiden också kommit in. — Vi äro ju icke

på sjön, någon förebråelse behöfver du alltså icke göra

dig. Men tag nu fort på dig dina skor, ty du skall

ro oss båda i land i jullen. Men du får vara försiktig,

så att allt sker så tyst som möjligt; manskapet får

icke störas i sin sömn!

Under det Erik klättrande uppnådde den vid en

spira bredvid jakten fastgjorda jullen och förde den

till fallrepet, buro Bamford och Heinz sju små, med

järnband försedda, mycket tunga kuttingar ur kajutan

och öfver däcket till den plats, där båten låg

nedanför. Heinz äntrade ned i den och tog emot den ena

kuttingen efter den andra, hvarvid Erik, som hjälpte

till, hade tillfälle att öfvertyga sig om den ansenliga

tyngden. Ett par små lådor, äfvenledes mycket tunga

för sin storlek, räckte Bamford till sist ned och

anbefallde i synnerhet dem åt styrmannens särskilda vård.

— Erik, vi behöfva äfven några verktyg, — sade

Bamford. — Hämta en yxa, en spade och ett

järnspett; men akta dig, så att du ej åstadkommer något

buller.

Sedan de begärda verktygen blifvit nedlagda i

jullen, vrickade Erik båten till en klippkant, som

Bamford utpekade. Där försiggick urlastningen. Erik fick

därvid hjälpa till endast så mycket, som han kunde

göra från båten, och måste sedan stanna kvar där, då

de båda skurkarna vid lyktans sken rullade den ena

kuttingen efter den andra uppför höjden och slutligen

äfven hämtade diamantlådorna och verktygen. Till

och med den enda åran, hvarmed gossen vrickat jullen

i land, togo de med sig, som om de fruktat, att Erik

kunnat fara derifrån, väcka manskapet och underrätta

det om det begångna sveket. Af sig själf skulle gossen

visserligen aldrig ha kommit på denna idé; men nu

öfvervägde han den. Maskinisten och båtsmannen

voro visserligen skurkar liksom de andra, men de hade

dock städse visat sig goda mot honom och ofta tröstat

honom, när han visat sig sorgsen. Underrättade han

dem om saken, så besparade han dem visserligen en

förlust, men detta endast, om de verkligen ägde mod

att uppresa sig mot sina afslöjade anförare, som voro

mycket fruktade för sin stränghet. Utgången föreföll

honom derför åtminstone tvifvelaktig och den dermed

förbundna faran för stor.

Han afstod derför från sin tanke, och i nästa

ögonblick väcktes hans nyfikenhet i så hög grad, att han

helt och hållet glömde den. Han hörde nämligen,

huru Bamford och Heinz höggo på ett träd och rullade

stora stenar framför sig och genast uppstod hos honom

den nya tanken, att det en gång kunde komma

honom till nytta att noga känna till gömstället. Gossen

reste sig derför sakta, öfvertygade sig om, att båten

var säkert fastbunden och smög i mörkret efter

röfvarna. Det matta lyktskenet ledde honom därvid på

rätt väg. På ungefär 100 meters afstånd från stranden

såg han röfvarne stå och hörde deras ord. Tätt bakom

ett träd, hvari de gjort några väldiga hugg, närmade

sig två väldiga klippor ända på en meters afstånd från

hvarandra; mellanrummet, som till en del varit fyldt

med stenblock, hade de fullständigt rensadt och

hvilade nu för ett ögonblick ut från det ansträngande

arbetet. Hade de nu, under det de torkade svetten

från sina pannor, händelsevis sett sig om, vore han

förlorad. Men denna betänklighet fördref icke Erik

från hans observationsplats, ty kuttingar och lådor

lågo ännu strödda omkring på marken, och han ville

icke vika förrän han säkert visste, hvar de blifvit

gömda.

— Vi måste gripa verket an igen, — sade

Bamford. — Tiden förgår och pojken kunde blifva otålig.

Det vore en fördömd historia, om han smög sig

efter oss!

— Ah, det vore väl ej så farligt, — svarade Heinz.

— Ty innan han finge tid att förråda oss, gjorde vi

oss honom kvitt. Vi komma ju i alla händelser snart

att skilja oss från honom.

— Ni har rätt, Heinz — men framåt nu!

De båda röfvarne reste upp kuttingarne och

ställde dem bredvid hvarandra i klippmellanrummet;

de små lådorna skötos in i de uppkomna luckorna.

Med förenade krafter vältrade Bamford och Heinz

sedan stenblock framför och bredvid skatterna, lade

stenskärfvor ofvanpå och betäckte alltsammans med

jord.

— Det kommer icke att dröja länge, — sade

Bamford, — innan örter och slingerväxter växt öfver vår

skattkammare till den grad, att intet människoöga kan

upptäcka vår hemlighet. Men nu måste vi begifva

oss tillbaka.

Styrmannen hade ännu några anmärkningar att

göra, som för Erik dock syntes mindre viktiga än

hans egen säkerhet. Lika försiktigt som han kommit,

smög han därför tillbaka och låg, då brottslingarne

anlände, snarkande utsträckt på båtens botten.

— Sofver du redan igen, pojke? — tilltalade

honom Bamford, lätt berörande honom med foten. Men

det låg ingen förebråelse i tonen, hvarmed han uttalat

dessa få ord, utan snarare tydlig tillfredsställelse.

— Stig upp, gosse! — återtog Bamford, då Erik,

skenbarligen ännu svårare än förut kom till fullt

medvetande. — Du måste befordra oss tillbaka till jakten,

Vi ha, för att vinna utrymme för den laddning, vi

ämna intaga, endast röjt ur vägen några föremål, som

tillhöra mig och styrmannen. Trots din motvilja mot

oss förekommer du mig som en tystlåten yngling,

och jag lofvar dig, att en sådan dygd skall inbringa

sin rikliga lön. Bevara alltså en hemlighet, som icke

tillhör dig, och glöm icke, att om du skulle få lust

att prata bredvid munnen, detta kanske är den sista

hemlighet, som du någonsin får reda på!

Erik var i detta ödesdigra ögonblick klok nog att

icke visa sig som ett tjurhufvud. Han hade för

längesedan rest sig upp, gnuggade sig ånyo i ögonen, som

om han ännu voro sömndrucken, och låtsade som om

han ej i aflägsnaste mån begripit de i nattens mörker

vidtagna åtgärderna. Han mumlade några obegripliga

ord, fattade den honom räckta åran och började vricka

jullen tillbaka mot ångjakten.

*

FÄMTE KAPITLET.

Amphion som blokadbrytare.

Två dagar senare befann sig Amphion redan i

Nassau. Hamnen var upplifvad af talrika fartyg, som

allesammans drefvo otillåten handel med Sydstaternas

blockerade hamnstäder. Dessa fartygs besättningar

bestodo af de oförvägnaste äfventyrare från Europas

och Västindiens alla områden. En af Bamford sökt

last var snart funnen, då hans fartyg gjorde ett i

hvarje afseende förtroendeväckande intryck. Ett

fältbatteri, bestående af kanoner, lavetter och dithörande

hästar, väldiga lårar med gevär, revolvrar, knallhattar,

stöflar, skor och hjälmar, patroner och annat

skjutmaterial, vidare medikamenter och vin utgjorde den

mycket blandade frakten. Till och med kajuta och

kojer voro fullpackade ända upp till däcket, så att

besättningen knappt kunde röra sig under däck.

Hvarför gjorde Erik icke något flyktförsök här?

frågar läsaren måhända. Svaret derpå är snart gifvet.

Innan Amphion förtöjdes blef den tyske gossen

inspärrad i kabelgatten och fick icke se dagens ljus

oftare än när båtsmannen genom en lucka räckte

honom en smula mat. Den eljest så förstockade

syndaren hyste ett verkligt medlidande med den olycklige

gossen; han underrättade honom om, huru fort

lastningen framskred och tröstade honom med hoppet

om, att han snart skulle återfå sin frihet. Trodde

båtsmannen sig obemärkt, kunde han till och med

stanna kvar en stund hos gossen och besvarade då

alla till honom riktade frågor efter bästa vetande.

— Hvart skall Amphion styra kosan? — frågade

Erik på andra dagen.

— Till Dixi, som styrmannen benämner orten,

— svarade båtsmannen. — Men af denna slugt valda

benämning blir du väl ej mycket klokare. Hör därför

på! I går afton kom en ung karl ombord, af hvilken

jag fick veta, att han som lots skulle föra oss till

Wilmington — det är alltså styrmannens Dixi. Äfven

jag har redan förut varit i Onslow-Bai vid kusten af

Nordkarolina, norr om Fort Fischer. Vi måste göra

en betydande omväg för att komma till

Wilmington, emedan talrika krigsskepp lura vid Karolinas

kust. Därför närma vi oss land ungefär 20 mil

längre i norr, där för det grunda vattnets skull de

djupgående fartygen icke kunna följa oss, och afvakta

under Fort Fischers kanoner första gynnsamma

lägenhet att smyga in i hamnen. Nattens mörker, vårt

fartygs snabbhet, kaptenens list och lotsens

skicklighet, allt detta måste förena sig, om vi icke

allesammans vilja dingla vid rårna af ett krigsskepp. Så där,

nu har du någonting att fundera på och fördrifva tiden

med, min gosse! Nu måste jag upp, så att man icke

saknar mig.

Då båtsmannen nästa dag återkom, omtalade han,

att lotsen påyrkade, att man skulle löpa ut inom en

timme, så att man 36 timmar senare vid midnatt

kunde vara vid inloppet till Onslow-Bai. Vid tutiden

hörde Erik, huru Amphions båda skrufvar satte sig i

rörelse; hans fängelse öppnades, han var fri och

beträdde med ett djupt andetag däcket, der han

mottogs af matrosernas hånande ord.

— De där ledsamma dagarne har du dig själf

att skylla för, — var det första, som Bamford sade

till Erik. — Lofvar du mig därför att ej rufva på

några rymningsförsök, skall du få vara fri, fri som jag

själf är!

— Kapten, ni vet, hvad jag tänker, och skulle

säkerligen icke tro mig, om jag i dag försäkrade

motsatsen af det, som jag sade i Tortuga. Allt, min

obetingade lydnad, min tystnad, min trohet till döden

kan ni begära af mig som anstäld i er tjänst och kan

räkna på, att jag skall uppfylla mina skyldigheter.

Men jag ber er, återgif mig min frihet, så snart ni

icke längre behöfver mig! Ni borde dock hysa

medlidande med en fader- och moderlös gosse, som känner

sig så gränslöst olycklig ombord på ert sjöröfvarfartyg.

Vid gossens ord var det i början som om mera

mänskliga känslor skulle röra sig i Bamfords

förhärdade hjärta. Han strök sig eftertänksamt öfver pannan,

såg skarpt på gossen och tycktes öfverväga, om han

kunde uppfylla hans önskan. Erik åter sökte i odjurets

tveksamma miner läsa, huruvida någon utväg till

räddning stode honom öppen. Under en minut växlades

ej ett ord.

— Vi kunde vara vänner, Erik, ja ännu mer:

jag skulle kunna vara som en far för dig, då jag själf

icke äger någon familj. Du har kallt tillbakastött

min välvilja, sysselsätter dig endast med tanken på,

huru du fortast möjligast skall kunna skilja dig från

mig, men på detta vis kunna vi aldrig blifva vänner.

Framställ endast någon annan önskan och öfvertyga

dig genom dess uppfyllande om, att jag gärna är

beredd att göra dig en glädje.

Erik svarade ej.

— Du vill alltså icke räcka mig handen, Erik ...

vill icke bidraga till, att den mellan oss gapande

klyftan igenfylles? Du är icke blott en tjurskalle, utan

min fiende, till och med den ende fiende, som trampar

samma däck som jag. Men faror finnas tillräckligt

dig förutan och för fiender måste man skydda sig.

Därför försäkrade jag mig om dig och stängde in dig,

så att du ej fick tillfälle att förråda mig; och äfven

för framtiden skall jag veta att iakttaga nödiga

försiktighetsmått. Jag behöfver dig visserligen ej längre;

men du vet mycket, som det vore bättre, att du icke

visste. Du erinrade mig nyss om Tortuga, där jag

och styrmannen nedlade några kuttingar, hvilkas

innehåll skall försäkra oss om en sorgfri ålderdom. Nåväl,

ditt olycksöde har gjort dig till vittne af denna

hemlighet, så att jag nu endast har att lämna dig valet

mellan vänskap och fångenskap. Bestäm dig för det

ena eller andra!

— Vänskap ... vänskap? — upprepade Erik

eftertänksamt. Nej, kapten, er vän kan jag icke vara, ty

våra hjärtans önskningar äro hvarandra för olika. Men

lika litet traktar jag efter att som fiende skada er

eller störta er i fördärfvet — jag tänker blott på mig

själf. Men finnes det verkligen intet annat val än

mellan vänskap och slafveri, så måste jag välja det

sistnämnda, ty ett godt samvete är mig mera dyrbart

än mitt lif.

— Du kommer för sent att ångra din dårskap

— du är ohjälplig! — utbrast Bamford vredgad. —

Du begriper hvarken ditt eller mitt läge. Nå — ske

som du vill!

Då Amphion senare närmade sig Nordkarolinas

kust, rådde djupt mörker. Alla ljus, med undantag af

ett, som tjänade till att upplysa kompassen, voro

utsläckta, och äfven glasväggarna i denna enda lykta

voro insvepta i tjärad segelduk med undantag af en

obetydlig öppning. Bamford, styrmannen och lotsen

stodo på kommandobryggan och stirrade sig omkring

åt alla sidor i den mörka natten. Erik var posterad

vid foten af den till däcket ledande trappan; han

måste nedifrån mottaga en tillhviskad rapport om det

funna vattendjupet och, likaledes hviskande, rapportera

det vidare till Bamford. Hvarje annat samtal var

strängt förbjudet, och som ett spöke gled piratfartyget

framåt.

— Då blef plötsligt på babords sida synligt ett

annat skeppsskrof, som tycktes hafva dykit upp ur

sjön och med dundrande röst följde ett anrop, som

naturligtvis ej besvarades. Erik såg i omedelbar närhet

en blixt lysa till och en kanonkula splittrade på sin

väg skonertens reling utan att likväl såra någon.

— Erik! — ropade kapten Bamford, i det ett

andra dånande skott, men som var för högt riktadt,

nästan gjorde hans befallning obegriplig, — Erik, spring

genast till maskinisten, och säg att han skall elda under

pannorna med alla lätt brännbara ämnen, han kan få

fatt i! Men endast största skyndsamhet kan rädda oss!

Bränsle af sönderhuggna tjärtunnor, beck och

svafvel hade länge hållits i beredskap för den ytterligaste

faras stund, och de vräktes nu under ångpannorna.

Den till det yttersta ansträngda maskinen arbetade

fruktansvärdt; skrufven hvirflade kring med otrolig

snabbhet och fartygsskrofvet darrade, som ängslade

äfven det sig för det nästan oundvikliga öde, som

hotade. Det förtviflade försöket kröntes emellertid med

glänsande framgång; ty Amphion ilade därifrån med

ursinnig snabbhet, försvann i den mörka natten ur

sikte för kryssarens kanoner och alla följande kulor

förfelade fullständigt målet.

Erik hade under tiden kvarstannat på sin post

nere vid trappan och rapporterade fortfarande

vattendjupet. Men — hvad var det för ett dånande och

brusande framför dem? Det kunde endast vara

oceanens bränningar vid den branta kusten. Alltså i ryggen

fiendens med död hotande kanoner och framför

utsikten att krossas mot klipporna.

— Roder hårdt styrbord! — röt Bamford,

öfverröstande bränningarnes dån.

Den lydiga skonerten vände sig på fläcken och

ilade i sydlig riktning längs kusten, till dess slutligen,

lofvande räddning, ljusen från Fort Fischer sågos glänsa

fram och på en från fartyget gifven eldsignal, knallen

af ett löst skott krut från en kanon afbröt nattens

tystnad. Blokadbrytaren hälsades välkommen och

befann sig nu under fästningens skyddande kanoner.

— Stoppa maskin! Fäll ankare! — kommenderade

Bamford. — Så där, nu få yankees titta sig om efter

oss! Satans karlar för öfrigt... de skjuta icke illa!

Tänd upp ljus nu och låt oss sofva till dagens inbrott,

ty här hvila vi ostörda.

Då Amphion morgonen därpå åter fått ångan

uppe och styrde emot det närbelägna Wilmington,

var Bamford vid så strålande humör, att han nästan

glömde sin förargelse mot Erik. Han kom fram till

honom, klappade honom på axeln och sade:

— Nå, min gosse, huru tyckte du om skämtet?

Nu har du ändtligen fått elddopet!

— Det har jag visserligen, kapten, men tyvärr

icke i en god saks intresse. Derför behagade skämtet

mig ej heller, och det förefaller mig, som skulle jag

med hvarje dag, som jag ännu är ombord på Amphion,

ådraga mig större ansvar, och det oaktadt jag

kvarhålles här med våld.

— Det är just saken! — utbrast Bamford leende.

— Du finner alltid den riktiga uppfattningen. Fortfar

endast på samma sätt, så att jag kan hysa fullt

förtroende till dig. Nå, hvad säger du om mitt sätt att

föra fartyget?

— Det kan jag endast beundra, kapten, och önskar

endast, att ni ägnade er skicklighet åt en bättre sak!

Bamford studsade, emedan han insåg, att han

återigen missräknat sig på gossen. Han svarade

ingenting, och endast en mörk blick ur hans skarpa

ögon visade gossen, att dessa bestraffande ord på

nytt väckt till lif röfvarens gamla hat.

Några timmar derefter uppnådde skonerten

hamnen i Wilmington. Bamford lät kalla Erik till sig

och sade:

— Förundra dig icke, om jag här lämnar dig i

frihet. Rym därför! Gå in i staden och visa dig för

värfvarne, som just kunna använda sådana gossar

som du. Dig taga de hellre än annat löst pack, som

springer sin väg, så snart nordarmén affyrar några

skott. Om två, tre dagar står du då midt emot fienden,

blir ihjälskjuten eller fången... är alltså icke längre

farlig för mig. Farväl, farväl, ifall jag vid min

återkomst i middag icke skulle återse dig!

Med dessa ord afskedades Erik, och af hjärtat

glad, att han framför allt återvunnit sin frihet, rusade

han uppför kajuttrappan och meddelade båtsmannen

och maskinisten sin förmenta lycka. Men båda logo

bittert och varnade honom att begagna sig af

kaptenens nåd, i det de pekade på de krymplingar och

lama, som släpade sig kring nere vid hamnen och,

utsvultna, tiggde om afskräden från skeppens kök.

— Se, Erik, det är den lön, som Sydstaternas

tappre soldater erhålla! — sade den gråhårige

båtsmannen. — Samma lön skall äfven vänta dig. Nej,

hellre vill jag smaka daggen, om jag händelsevis på

ett lämpligare ställe öppnar dörren till ditt fängelse! —

hviskade han till gossen. — Håll blott ut så länge

och var klokare än förut!

Under sådana omständigheter kan man ej förundra

sig öfver, att Erik stannade ombord på jakten. Menade

båtsmannen redligt med honom — och därpå hade

han ju ingen orsak att tvifla — voro ju redan i Nassau

fångenskapens dagar slut för honom. Där fanns det

en nordamerikansk konsul, som säkerligen skulle antaga

sig honom, och en engelsk guvernör. Kanske kom

Amphion på återfärden också icke så lyckligt undan

kedjan af kryssare; tillfångatagande hade Erik

ingenting emot, emedan en sådan erbjöde honom tillfälle

att bevisa sin oskuld.

*

SJETTE KAPITLET.

Kastad öfver bord.

Den snabba skonerten låg, lastad med

bomullsbalar, färdig till utlöpande, då Bamford, som ännu hade

en affär att uträtta i land, befallde gossen att städa

af kajutan. Som vanligt var Erik flink i vändningarne.

Men i dag var virrvarret på stolar och bord särdeles

stort, emedan fartygets befraktare hade jämte Bamford

och Heinz hållit ett afskedskalas ombord. Flaskor och

fat, glas och tallrikar, utspildt vin och matrester måste

röjas undan, och däremellan lågo böcker, tidningar

och bref. Erik hade ännu ej slutat städningen, då

hans blick föll på en New-York-tidning, som antagligen

någon af köpmännen medfört. Nyfiken tog gossen

tidningen och märkte genast på första sidan en med

rödt förstruken kungörelse från vederbörande: en

belöning af 100,000 dollars komme den till del, som

öfverlämnade sjöröfvaren Bamford i rättvisans våld eller

var behjälplig till hans gripande.

Eriks händer darrade, då han höll tidningen i

handen. Intresserad läste han vidare och fann, att äfven

för gripandet af manskapet på Eolus belöningar voro

utsatta. Bokstäfverna dansade omkring för hans ögon,

ehuru han ännu icke läst de värsta raderna. Han

kufvade med våld sin uppskakning och urskilde

slutligen sitt eget namn, Erik Waterstrat, som var det

enda bland manskapet som var bekant för vederbörande.

Den offentliga kungörelsen beskyllde honom, att han

låtit använda sig af Bamford som spion och redan sex

månader förut i hans intresse tagit hyra på jakten.

10,000 dollar utlofvades endast för hans gripande. Erik

stod där som bedöfvad, och tanken, att rättsinniga

människor höllo honom, om ock blott en dag längre

än nödigt var, för en spion och medhjälpare till den

afskydde sjöröfvaren, kom honom att rodna, och han

förbannade därför båtsmannens välmenande råd. Bort

ville han, bort i alla händelser ur detta dåliga sällskap.

Han ville själf inställa sig för rätten och glänsande

bevisa sin oskuld!

Då inträdde Bamford helt oväntadt i kajutan,

innan Erik hann lägga tidningen tillbaka på bordet.

I nästa ögonblick hade sjöröfvaren ryckt tidningen ur

gossens hand och sade med ett hånlöje:

— Jaså, du snokar igenom din kaptens bref och

tidningar! Nå, denna gången skadade det icke, utan har

förmodligen fört dig till den nyttiga öfvertygelsen, att

ditt hufvud icke sitter fastare på dina skuldror än mitt.

Rym nu, och man kommer icke att göra några

omständigheter med dig! Öfverlägg med dig själf, hvar i

världen du är säkrare än vid min sida och under mitt

beskydd! Det hade du väl aldrig kunnat föreställa dig,

Erik Waterstrat, att du, ännu så ung, skulle komma

att anses värd en hel förmögenhet!

— Jag är så öfverraskad, kapten, att jag ännu

icke hunnit sansa mig, — stammade gossen till svar.

— Ni tillät mig att lämna fartyget — nåväl, jag går,

farväl!

— Du stannar, ty nu är det för sent, och du

ville ju ej begagna dig af min godhet. Karlarne kasta

redan loss... vi gå till sjös!

Skrufven började verkligen på att vända sig och

jakten satte sig långsamt i rörelse. Erik ångrade, att

han hade låtit göra sig vacklande i sitt fasta beslut,

emedan han under nuvarande förhållanden väl svårligen

vågade hoppas på något nytt gynnsamt tillfälle till

att komma lös från jakten.

Det stormade längre ut, sjön gick hög, och den

med bomullsbalar till och med på däcket lastade

skonerten kastades våldsamt hit och dit. Hans

hastighet var därför icke så stor som förut. Bamfords farhåga,

att han åter skulle nödgas lägga sig för ankar under

Fort Fischers kanoner var öfverflödig; han inträffade

där vid mörkrets inbrott och gaf genast befallning

om att styra åt öster. Erik stod på däck och

sökte längtansfullt att få syn på någon kryssare. I

dag skulle det ha varit honom kärt, om ett par

välriktade skott hade genomborrat fartygets skrof och

begraft det, röfvarne och honom själf i böljorna. Men

alla krigsskepp tycktes försvunna; endast ett enda litet

fartyg, som på grund af den höga sjön hade nog med

att sköta sig själf, var synligt för ögonblicket, och

lossade, för att åtminstone skenbart göra sin plikt,

några skott på den flyende skonaren, som emellertid

snart var försvunnen i mörkret.

— Den här gången åtminstone låta de väl vara

att taga säkert korn på oss! — sade Bamford till

Heinz och lotsen, som stodo bredvid honom på

kommandobryggan. — Vi äro redan så godt som i

Nassau och bomullen kommer där att bereda oss en

präktig vinst.

Då genomskar en blixt mörkret; en på måfå

afsänd kula slet hufvudet af lotsen och snuddade vid

den verkliga skorstenen.

— Vi kunna umbära honom, — yttrade Bamford

känslolöst, — ty vi hafva redan kommit i öppet

vatten.

En timme senare, då man åter vågade föra upp

en lykta på däcket, blef kroppen af den man, som

Bamford hade att tacka för så mycket, utan kista,

utan något omhölje och begripligtvis utan enda bön,

kastad i hafvet och vågorna slöto sig öfver det

hufvudlösa liket.

Nästa morgon, under det Bamford säkert trodde

sig kunna uppnå Nassau utan någon fara, upptäckte

Erik, hvars ögon fortfarande späjade efter ett räddande

segel, verkligen ett fartyg i sydväst. Afståndet var

ännu stort; icke desto mindre ansåg han det för sin

plikt att underrätta de äldre matroserna om sin

iakttagelse. Dessa hänvisade honom till kaptenen.

— Segel i sikte, kapten! — ropade Erik in i

kajutan, där Bamford låg sofvande på soffan.

— Hvar ser du det? — svarade Bamford, som

genast, icke anande något godt, rusade upp på däck.

— Rätt akterut! — var Eriks svar.

— Gif mig kikaren, gosse! Sannerligen, du har

rätt! Heinz, öfvertyga er också därom! Det är

verkligen en af de stora, nya fregatterna — den är mera

snabbgående än alla de andra fartygen. Vid Gud,

den kommer allt närmare, framträder allt tydligare!

Nå, Amphion förmår också åstadkomma något. Gå,

Erik, och säg till, att de skola pressa maskinen! Mera

eld, om också pannorna skulle springa. Heinz,

fregatten har alla segel tillsatta och har vinden före oss.

Hissa genast focken och sätt till läsegel.

Sedan Heinz och Erik lämnat honom, gick

Bamford orolig fram och tillbaka på däcket och mumlade

halft begripliga ord för sig själf. — Det blir en svår

jakt! yttrade han bland annat. — Det dröjer icke fem

timmar, innan fregatten hunnit upp oss. Nå, lefvande

skall jag åtminstone icke falla i hans händer!

— Jag har uträttat befallningen, kapten! sade

Erik, som nu kom tillbaka.

— Men den är icke följd! — dundrade Bamford

till gossen. — Skynda ner än en gång och säg

maskinisten att han skall dela sönder några bomullsbalar,

öfvergjuta dem med terpentin och kasta dem i elden.

Men fort, eljest skall han få med mig att göra.

En kort stund vann Amphion ett ringa försprång,

åtminstone förminskades ej afståndet mellan de båda

fartygen. Då störtade maskinisten upp på däck och

förklarade att han ej längre kunde fullgöra den gifna

befallningen, emedan rester af den blott till hälften

förbrända bomullen stoppade till det genom ångpannan

ledande dragröret. Skonaren förlorade åter i

hastighet; fregatten kom närmare och närmare, och det

dröjde icke mera än en timme, så slog den första

därifrån aflossade kanonkulan ned i hafvet helt nära

piraten. Nere i maskinrummet eldades det på med

kol, så mycket som ugnarna förmådde rymma, och

dock utvisade mätningarna med loggbrädet

oförklarligt nog endast 12 knop. Fregatten var nu knappt

en sjömil aflägsnad och affyrade skott på skott efter

flyktingen. En kula träffade däckslasten och kullvräkte

träskorstenen, som i fallet söndersplittrade

maskinrummets fönster.

Endast mörkret kan rädda oss! — sade Bamford.

— Om vi endast förmådde hålla oss så länge!

Fördömda pojke, du har frambesvurit fregatten! —vände

han sig därpå till Erik. — Men du skall få plikta

därför.

— Låt oss kasta lasten öfver bord, kapten! —

upprepade styrmannen. — Däckslasten är för stor,

och yankeen hinner oss förrän solen går ner!

— Ni har rätt, Heinz! Upp allé man och hyfva

däckslasten! — röt Bamford.

Alla händer kommo i verksamhet för att lyfta

de väldiga balarna, af hvilka den ena efter den andra

kastades i det skummande hafvet. Solen gick ned

och nattligt mörker inträdde, men manskapet arbetade

fortfarande.

— Hjälp oss att lyfta upp den här balen, Erik! —

ropade Bamford till gossen, som hittills af en ond

aning hållit sig på afstånd från den ursinnige sjöröfvaren.

Erik lydde och det lyckades knappt för hans, Bamfords

och Heinz" förenade krafter att lyfta balen. Då kände

Erik sig plötsligen gripen af två näfvar — ett

ögonblick sväfvade han utom skansklädnaden öfver vågorna

— därpå lössläpptes han och föll ned i det upprörda

hafvet utan att hafva hunnit utstöta ett enda

ångestrop. Men lyckligtvis undgick han genom fartygets

åter stegrande hastighet både den tunga bomullsbalen,

som slungades efter honom, och propellerns vingar,

och snart lyckades det honom till och med att klänga

sig fast vid en väldig bomullsbal och finna en tämligen

säker sittplats, i det balens breda form hindrade den

att vältra omkring.

Erik tänkte i början mindre på en nära förestående

död, än han gladde sig öfver att ändtligen vara befriad

ur den afskyvärde Bamfords våld. Denne hade

emellertid fullgjort sin hotelse och brakt till utförande de mått

och steg, som han aftalat med Heinz. Erik förbannade

ej sina fiender utan fann sig med undergifvenhet i

sitt öde. Träffade honom döden, så sörjde åtminstone

inga nära anförvanter för hans skull, emedan han

icke ägde några; ginge han under, komme på sin höjd

rättvisan att forska efter honom. Men just det

föreföll honom hårdast i hans öde, att han skulle skiljas

från lifvet, misstänkt för en grof förbrytelse, och att

det icke skulle förunnas honom att först bevisa sin

oskuld.

Den lätta bomullsbalen höjde sig ibland med sin

lefvande last på de högtsvallande vågornas kammar;

sjönk åter ned i den gapande afgrunden och

öfverspolades här af störtsjöar, så att gossen, som hakade

sig fast med alla sina krafter, ibland under en hel minut

ej förmådde draga andan. Väl smög sig ibland på

honom en frestelse att släppa taget och därmed göra

slut på sitt lif, som ju endast varit en kedja af lidanden

och äfven för framtiden icke tycktes lofva något bättre.

Men han stred modigt emot denna känsla och sade

sig att det var fegt att förtvifla; han lofvade därför

högtidligt sig själf att hålla ut till det yttersta, om

icke för annat, så för att aftvätta den skymf, som

häftade vid hans namn. Med Bamford hade han ju

fullständigt brutit från det ögonblick, då denne prisgaf

honom åt de vredgade vågorna, på det att han för

evigt skulle döma hans tunga till tystnad. Ville han

framgå som segrare ur striden, måste han nu

uppträda som Bamfords anklagare och bevisa, att denne

icke blott stulit Eolus, utan äfven plundrat postångaren

och försökt mörda honom själf. Han visste ju, hvar

den stora guld- och diamantskatten var gömd; han

ville angifva detta ställe och förhjelpa de rättmätiga

ägarne till att återfå sina tillhörigheter.

Då blixtrade genom nattens mörker flere hit och

dit kringsväfvande ljus, i hvilka Erik genast förmodade

den förföljande kryssarens toppljus och sidolanternor.

Fregatten styrde rakt emot det ställe, där hans bal

dansade upp och ned. Märkte någon honom från det

höga fartygets däck, så kunde han blifva räddad, men

då befann han sig på samma gång hos

representanterna af den makt, som utan grund förföljde honom.

Men han kunde ju i denna belägenhet bättre rättfärdiga

sig än eljest! Närmare och närmare kom det stora

skeppet, så nära, att Erik genom vågornas brusande kunde

höra bullret af den arbetande maskinen och brusandet

af det genom skrufven upprörda vattnet. Han

samlade därför hela sin kraft och utstötte det ena

nödropet efter det andra, men han erhöll icke något svar.

Ingen hörde den olycklige, ingen såg honom i nattens

mörker; förbi ilade det snabba skeppet efter den flyende

röfvaren.

Det gäckade hoppet hotade att tillintetgöra hans

nyss fattade beslut, och det föreföll honom, som om

han vore invigd åt en oundviklig undergång. Men

likväl gräfde han på nytt in naglarna i den fast

sammanpressade bomullsbalen för att skydda lifvet, så

länge den minsta kraft återstode honom. Då föll

den tröstande tanken honom in, att den förföljande

fregatten, äfven om någon där hört hans rop, dock

icke hade kunnat uppehålla sig för hans skull. Men

hörde den till blokadskeppen från Wilmington, något

som trots det stora afståndet var sannolikt, så vände

den snart tillbaka samma väg, och det var möjligt,

att den då funne honom. Därpå litade Erik och

fattade nytt mod. Äfven hafvet tycktes hysa

förbarmande med honom; det lade sig och tillät honom

att sträcka ut sig i hela sin längd, i stället för att

klamra sig fast med händer och fötter. Men

nattluften var kall, och gossen frös duktigt i sina

genomvåta kläder. Litet emellan reste han sig derför upp

och värmde sina stelnade händer i oceanen. Hajar

funnos till all lycka icke i närheten, som kunde

hindra honom därifrån. Ändtligen insomnade Erik af

matthet trots köld, hunger och törst på sitt mjuka

läger, sedan han först dragit sin lifrem genom en af

de järnband, hvarmed balen sammanhölls. Glada

drömmar, i hvilka han befann sig i New-York och i sitt

fädernesland, hvilket senare han icke skådat på två

år, hjälpte honom till kort före dagens inbrott öfver

medvetandet af sitt förskräckliga läge.

Solen gick redan upp, då Erik åter vaknade; hans

mattighet, hungerns och törstens kval och bekymret

öfver, huruvida han skulle kunna öfverlefva en glödande

het dag under tropiksolen gåfvo honom nog att tänka

på. Men redan två timmar senare märkte han ett

stort skepp i öster och detta för andra gången en stor

fregatt. Den kom endast långsamt närmare, styrde i

zickzack än sydligt än nordligt, till dess den slutligen

fortsatte återvägen till amerikanska kustens fastland.

Sedan Erik en lång stund funderat öfver skälet till

dessa manövrar, blef det klart för honom, att fregatten

letade efter de värdefulla bomullsbalarna, som Bamford

i sin nöd kastat öfver bord, och snart därpå tyckte

han sig se två af kryssaren utsända båtar, som

uppfiskade de påträffade balarna och förde dem till skeppet.

Kryssaren kom långsamt närmare — minsann, var

det icke den samma, som Erik första gången

upptäckt och iakttagit, samma kryssare, som om natten

ilat förbi den hjälplöse gossen! Det förföljda röfvar

fartyget hade, sedan det blifvit befriadt från en del af

sin allt för stora last, återvunnit sin forna snabbhet,

och kryssaren måste därför gifva sig till freds med

en mycket blygsam del af det byte, den hoppats

vinna.

Slutligen kom den ena af de stora båtarna, som

redan var högt lastad med bomullsbalar, så nära Erik,

att denne trodde att man skulle märka honom och

hans packe. Huru gärna skulle han icke ha velat stiga

upp och visa sig för manskapet, men krafterna fattades

honom. Han ville ropa, men kunde ej frambringa ett

ljud; strupen, med dess förtorkade, inflammerade

slemhinna, vägrade göra tjänst.

— Där är ännu en bal, herr löjtnant! — hörde

Erik plötsligt en kraftig matrosstämma ropa. Och

gudskelof, man menade den bal, hvarpå den nästan

vanmäktige gossen låg orörlig utsträckt.

— Du har rätt, Bill, — svarade löjtnanten. —

Framåt, karlar! Den får nog också rum. Men, hvad

vill det säga? Det ligger ju en människa på balen,

en död, som det tycks!

— En människa, ja, herr löjtnant, men en

lefvande! Jag såg just nu, huru han rörde på hufvudet,

— svarade båtsmannen — det är säkerligen en af

röfvarne från skonaren.

Båten var nu tätt bredvid Erik och löjtnanten

befallde: »lyft öfver karlen!» Gripen af sex kraftiga

händer, flög Erik som en boll in i båten och låg nu,

drypande af vatten framför de öfverraskade

nordamerikanska sjömännen. Han försökte väl att utstöta

en bön om vatten, men kunde endast frambringa en

obegriplig hviskning. Först då han pekade på sin

mun, räckte man honom att dricka, så mycket han

ville, och från detta ögonblick återfick Erik talförmågan.

— Hvarför kryssar du omkring midt i natten med

en bomullsbal, min gosse? — frågade båtens

befälhafvare.

— Jag hade intet annat val, — svarade Erik.

— Sjöröfvaren stötte mig öfver bord.

— Du menar väl, att du föll i, när bomullslasten

kastades ut?

— Nej, herre, jag upprepar: man knuffade mig

öfver bord!

— Nå, godt, ett förhör kommer väl att bringa

ljus i saken! — sade officeren, som mistänkte att Erik

talade osanning. — Lyft in dessa sista balar. Stryk

på babord! Lägg in! Loss!

Inom kort hade man nått krigsskeppet; Erik lyftes

upp på däck och nedsattes där till en början, emedan

han hvarken förmådde gå eller stå. Snart framträdde

kaptenen och förste löjtnanten till honom och

betraktade honom halft medlidsamt och halft nyfiket; ty att

bispringa en skeppsbruten gäller som en helig plikt

för hvarje fredlig sjöman och att hafva räddat en sådan

olycklig är en ytterst glädjande tilldragelse. Erik

höll sig med svårighet uppe i sittande ställning och bad,

då hans krafter hotade att försvinna, om en kylande

dryck. Kaptenen lät hämta en flaska rödvin och lät

gossen med små uppehåll tömma den. Erik kände

sig hastigt underbart stärkt; den eldiga drycken

genomströmmade värmande och lifvande hela hans kropp,

hans lemmar blefvo smidiga, den osäkra blicken

försvann och stämman ljöd åter ren och fulltonig.

Eriks nuvarande utseende talade just icke till hans

förmån. Sin mössa hade han förlorat i striden med

vågorna, hans med saltkristaller besatta drypande hår

hängde oredigt kring hans hufvud och hans kläder

voro sönderrifna. Skodon bar han, i likhet med de

flesta sjömän i tropiska trakter, icke, och hans ögon

voro matta och rödsprängda af det skarpa saltvattnet.

Då kaptenen icke ville underkasta gossen ett förhör,

så länge han befann sig i ett sådant tillstånd, åtnöjde

han sig tills vidare med båtförarens rapport och

befallde, att den räddade framför allt skulle förses med

torra kläder och kraftig mat och att man sedan skulle

anvisa honom en bekväm bädd, där han i lugn kunde

få sofva ut. Erik afkläddes, fördes under en dusch af

friskt vatten, aftorkades och frotterades. Härpå klädde

matroserna på honom en dräkt lika med den, som

bars af deras egna lättmatroser, och gladde sig sedan

öfver den väldiga aptit, hvarmed Erik förtärde den

ärtsoppa, som framsattes för honom. En fjärdedels

timme senare låg han i en snygg koj och sof där

ostörd ända till klockan 3 eftermiddag. Sedan han

därefter ännu en gång fått mat och dryck, kände

han icke den ringaste svaghet mera och gladde sig,

då kaptenen lät kalla honom till sig.

— Du föll alltså öfver bord, min gosse? — sade

kaptenen i en ton, som endast ljöd välmenande. —

Ljug icke! Hvarför skulle du också löna vår gästfrihet

med en osanning? Du föll öfver bord, under det du

var behjälplig med att kasta ut bomullsbalarna från

blokadbrytaren, som vi förföljde? Tillstå min gosse,

är det icke så?

Icke alldeles, herr kapten, svarade Erik,

och hans oskyldiga blick vittnade för sanningen af

hans ord. — Jag vill icke förneka, att jag har varit

behjälplig vid utkastandet af bomullsbalarna; men jag

föll icke i sjön, utan kastades i.

— Nästan otroligt! — svarade kaptenen. — Jag

tror väl, att manskapet på blokadbrytaren består af

dåligt folk; men ännu aldrig har jag hört, att de äfven

kasta sina egna män öfver bord för att dränka dem.

— Ni skall tro mina ord, herr kapten, när ni får

veta det förhållande, hvari jag stod till detta fartyg, —

sade Erik. — Det är en mycket lång historia,

hvarmed tidningarne och rättvisan redan länge sysselsatt sig.

— Jag blir verkligen nyfiken, — sade kaptenen.

— Säg mig framför allt, min gosse: var det fartyg,

hvarpå du befann dig, icke den mystiske Amphion?

— Ja och nej, herr kapten! Men i alla händelser

ligger i namnet hela lösningen, — svarade Erik. —

Ni har hört och läst om Eolus, som blef stulen i

New-York — nåväl, röfvaren har af försiktighet döpt

om fartyget och gifvit det namnet Amphion.

— Förvånansvärdt, min gosse, — utbrast

kaptenen intresserad och glad. — Du kan alltså lämna oss

underrättelser om den försvunna snabbseglande jakten,

som, strax sedan den blifvit stulen, plundrade Ariel?

— Jag släpades med på samma fartyg, såg med

mina egna ögon förbrytelserna och kastades öfver bord,

emedan röfvaren befarade, att jag förr eller senare

skulle uppträda som vittne mot honom. Amphion och

Eolus äro namn på ett och samma fartyg!

— Detta påstående förefaller mig föga troligt, —

tog här förste löjtnanten till ordet. — Eolus är mig

bekant från dess byggande, men den såg helt

annorlunda ut än den af oss förföljda jakten — på sin höjd

stämmer storleken.

— Hvad säger du om det? — frågade kaptenen

och såg pröfvande på Erik.

— Att herr officeren har fullkomligt rätt, men

icke kan vederlägga mina ord, — svarade Erik. —

Endast emedan det är mig angeläget att säga fulla

och rena sanningen, bestrider jag icke en gång, att jag

lämnat New-Yorks hamn ombord på piraten och, ehuru

visserligen tvingad därtill, tjänade en sjöröfvare. Tro

mig, herr kapten, Amphion är just denna Eolus, och

jag är samme Erik Waterstrat, som beskylles för

samförstånd med röfvaren Bamford och för hvars

gripande är utsatt en belöning af 10,000 dollars.

— Det är en bekännelse, hvarmed vi tills vidare

mycket väl kunna nöja oss, — förklarade kaptenen

och kastade därvid en frågande blick på de omkring

honom sittande officerarne. Alla betygade genom ord

eller nickningar sitt instämmande; endast förste

löjtnanten fasthöll vid sina tvifvelsmål.

— Tillåter ni, herr kapten, att jag ställer några

frågor till gossen?

— Mycket gärna, löjtnant, — svarade kaptenen.

— Huru vill du göra troligt, gosse, att Eolus och

Amphion äro namn på detta samma fartyg, som jag

i egenskap af den aflidne herr Fathoms vän känner så

väl till?

— Genom de förändringar, som röfvaren Bamford

vidtog med det stulna fartyget, — svarade Erik. — Så

t. ex. förkortade han på ön Tortuga båda rårna och

klyfvarbommen, ställde upp en ny skorsten af trä och

målade fartyget grått. Komme ni ombord på däcket

eller i kajutan och maskinrummet, så skulle ni snart

öfvertyga er om, att jag talar sanning, och att den

sluge röfvaren genom sin list förmått narra äfven de

erfarnaste fackmän. Där namnet Eolus kunde utplånas

ur skeppsredskapen, har det blifvit gjordt; där det är

inbrändt i träet eller inetsadt i maskindelarna, där står

det ännu i dag och kommer nog att i sinom tid

förråda brottet. Dessutom har kajutans inredning och

utstyrsel förblifvit den gamla.

— Då har du väl ändock rätt, gosse, — svarade

officeren. — Herr kapten, jag tager härmed tillbaka

de betänkligheter, jag förut yttrat; gossens uppgifter

äro så noggranna och af afgörande betydelse, att

mina tvifvel äro fullkomligt försvunna.

— Vid allt detta förstår jag endast icke en sak,

— afslöt kaptenen förhandlingen, — nämligen att

röfvaren, sedan det lyckats honom att komma därifrån med

jakten och afpressa Ariel en kolossal summa, icke

styrde kosan till Europa eller andra aflägsna land för

att förblifva ostraffad. Han måtte hysa en riktig

längtan efter galgen, då han nu ägnat sig åt ännu

farligare företag, hvarvid han har all utsikt att gripas

och ställas till ansvar äfven för sina föregående brott.

Men däröfver komma väl noggrannare undersökningar

att sprida ljus. Du kan aflägsna dig, min gosse. Tills

vidare tjänstgör du ombord som lättmatros, men under

närmaste tiden endast om dagen. Anmäl dig tidigt i

morgon hos vakthafvande däcksofficeren!

Erik skulle gärna ha sagt ännu mera, men

otillfrågad och afskedad vågade han det icke. Han gick

upp på däck och blandade sig bland matroserna, men

afvägde här försiktigt hvarje ord.

Sedan middag intagits, sammankallade kaptenen

samtliga officerarna till krigsråd, meddelade dem, hvad

han erfarit af Erik och uttalade sin afsikt att följa

efter Amphion till Nassau och där med hjälp af den

engelska guvernören bemäktiga sig fartyget. Han

framhöll, att han satte tro till gossens ord, och i

synnerhet, att engelska ståthållaren i Nassau omöjligen

kunde taga en sjöröfvare i beskydd. Och då alla

officerarne biträdde hans åsikt, så riktades genast

fregattens bog mot söder, så att piraten icke skulle få tid

att åter löpa ut.

Två dagar senare kastade fregatten ankare på

Nassaus redd; den inre hamnen var till den grad

öfverfylld med fartyg, att den store kryssaren knappt hade

kunnat vända sig däri. Trots det ansenliga afståndet

från staden väckte det amerikanska krigsskeppet dock

allmänt uppseende, och mången kapten bland

blockadbrytare sade i tysthet för sig själf, att besöket säkert

gällde honom. Erik befalldes infinna sig hos kaptenen,

som räckte honom en kikare och tillsade honom att se

sig om efter Amphion. Gossen letade en stund, lade

därpå kikaren ifrån sig och aflade rapport. Amphion

låg midt i hamnen och var med hjälp af mindre

farkoster sysselsatt att lossa sin bomullsladdning, och då

den reste sig tämligen högt öfver vattnet, slöt Erik

däraf med rätta, att den snart vore tom.

Skyndsamhet vore således af nöden, om röfvaren snart skulle

blifva gripen.

Kaptenen for i land i storbåten med två officerare,

två sjökadetter och Erik. De nykomne hälsades där

just icke på det vänskapligaste af den smutsiga och

druckna befolkningen. För att icke onödigtvis förråda

sig, såg Erik knappt upp; han märkte därför ej heller,

att på Amphions däck stodo två för honom välbekanta

män, Bamford och Heinz, som utbytte sina

anmärkningar öfver det märkliga besöket.

— Vid alla djäflar, Heinz, karlarna ha var Erik

med sig... måtte ha fiskat upp honom ur hafvet! —

sade Bamford och for förskräckt med handen genom

sitt tjocka hår.

— Då måste vi vara på vår vakt, kapten, —

svarade hans styrman. — Man kan sannerligen ej förtänka

pojken, om han försökte hämnas på oss.

— Förlora endast ej genast hufvudet, Heinz! —

svarade Bamford.

Han hvisslade efter båtsmannen, lät honom

tillkalla två matroser, anförtrodde honom bevakningen

af Amphion, då han genast måste i land med

styrmannen, och lät ro sig i land. De amerikanska

officerarne hade under tiden ej hunnit långt, så att

Bamford snart smög sig efter dem hack i häl.

— Vi få ej släppa pojken ur sikte! — sade han

till sina män. — Han får icke undkomma oss, så vida

han ej skall störta oss allesammans i olycka. Tio

pund sterling lofvar jag den, som griper honom och

för honom ombord på Amphion!

Den amerikanske fregattkaptenen hade begifvit

sig direkt till sin konsuls bostad för att förelägga

honom saken och rådgöra med honom. Konsuln blef

icke litet förvånad öfver denna djärfhet af en sjöröfvare

att med ett stulet fartyg komma till en så besökt hamn

och ansåg, att något misstag här måste föreligga; han

yttrade dessutom samma tvifvel, som förste löjtnanten

ombord sökte göra gällande, gent emot Eriks

uppgifter. Äfven han kände, sade han, mycket väl till

Eolus, ansåg Amphion vara ett helt annat fartyg, och

på en vink af den amerikanske kaptenen måste Erik

därför ännu en gäng från början till slut berätta allt,

hvad som tilldragit sig och de förändringar, man

vidtagit med fartygets yttre.

— Hvad anser du vara orsaken, — frågade konsuln

bland annat, — till att Bamford stötte dig öfver bord.

— Jo, herr konsul, — svarade gossen, — emedan

jag vet, att Bamford och hans styrman nedgräft flere

kaggar med guldmynt i jorden, och då min död, hvilket

jag erfor af hans hotelser, redan var en afgjord sak,

trodde han sig icke mera behöfva frukta mitt vittnesmål.

Ty han beröfvade mig hvarje möjlighet att fly och

dröjde endast så länge med utförandet af sin mordplan,

emedan han hoppades, att jag slutligen skulle öfvergå

på hans sida. Först då vi voro klara att löpa ut från

Wilmington, insåg han, att hans förhoppning varit

falsk; då sedan amerikanaren jagade oss och fara var,

att han skulle gripa oss och att jag kunde uppträda

som vittne, fullbordade han dådet.

— Hvar ha de gömt skatten? — frågade konsuln

vidare.

— På den lilla ön Tortuga, nordväst om Haiti,

— svarade Erik.

— Har ni där sett någon af de infödde?

— Nej, ingen. Endast Bamford, styrmannen och

jag veta om gömstället. Matroserna på vårt fartyg

sofvo; de märkte säkerligen icke en gång, att vi gingo

i land.

— Skulle du kunna igenkänna viken, min gosse?

— Ja, herr konsul, men svårligen från sjön,

emedan alla landmärken fattas mig. Men komme jag

endast väl in i kanalen, skulle jag icke länge söka

förgäfves, emedan jag vid tillfället i fråga smög mig

efter röfvarna.

Då nu äfven konsuln på grund af det anställda

förhöret blef öfvertygad om sanningen af det, som

Erik sade, begåfvo han och kaptenen sig genast till

den engelske ståthållaren. Äfven han anställde ett

förhör — det var det tredje, som gossen måste

undergå — med Erik och sade till slut:

— I hvarje händelse förefaller det mig

nödvändigt, att den farlige skurken gripes, emedan vi i hvarje

ögonblick kunna befara ett nytt bofstreck från hans

sida; emellertid måste jag räkna med befolkningen,

som kanske skulle vilja taga hans parti, och, innan

vi skrida till häktning, ha tillräckligt väpnadt manskap

till mitt förfogande. Herrarne få därför gifva mig två

timmars rådrum; jag skall genast utdela nödiga order

åt mina underlydande.

— Om ers excellens kunde skynda på dem något

mera! — bad den amerikanske kaptenen. — Förspilles

för mycket tid, så går allting förloradt!

— Det befarar jag icke, min herre, — svarade

ståthållaren. — Här ligga säkerligen äfven andra

tvetydiga fartyg. De för närvarande rådande krigiska

förhållandena på det närbelägna fastlandet medföra nu

en gång, att alla fribrytare känna sig säkrare här än

förut. Handeln blomstrar därigenom och afkastar stor

vinst. Hvarför skulle alltså Bamford, hvilken i likhet

med de öfriga gläder sig åt vårt skydd, göra något

flyktförsök? Under nästa natt kan han i hvarje händelse

ej löpa ut, emedan han ännu icke intagit något kol.

Lugnen er alltså, mina herrar, och intagen till att börja

med supé med mig! Gossen skickar jag ned i köket

så länge.

Inbjudningen mottogs med tacksamhet, men den

amerikanske kaptenen bad endast, att få skicka tillbaka

gossen till fregatten med den vid landningsbryggan

väntande storbåten för att för tjänstgörande officeren

anmäla, att kaptenen komme att dröja längre borta.

— Godt, min herre, — sade ståthållaren, — och

så snart vi ha superat, begifva vi oss ombord på

Amphion och rensa hela röfvarenästet.

*

SJUNDE KAPITLET.

Utsatt i en sjunkande båt.

Det hade redan blifvit mörkt, då Erik, klädd som

amerikansk matros, begaf sig nedåt hamnen för att

uppsöka sin båt. Han frågade sig fram om vägen och

hade endast att passera en enda gata, innan han nådde

hamnen. Där måste den sökta båten ännu ligga kvar.

Huru lycklig kände sig gossen, att han icke mera befann

sig i sjöröfvarens våld och en näslig tjänst! Inom få

timmar skulle han upplefva den upprättelsen, att den

man, som velat mörda honom skulle befinna sig i

rättvisans händer. Men själf ville han rättfärdiga sig —

ja, han kunde vara behjälplig vid den nedgräfda

skattens uppletande, skulle förtjäna den utsatta stora

belöningen och med den återvända till sitt tyska hemland.

Under det gossen hängaf sig åt dessa glada

förhoppningar, varseblef han på den för öfrigt folktomma

gatan plötsligt en man, som förekom honom likna

Heinz. Erik ämnade vända om för att icke möta

denne bof, men hörde i samma ögonblick en gäll

hvissling och märkte, då han såg sig om, i sin rygg

en af Amphions matroser, som hittills gömt sig i en

mörk vrå. Det fanns ingen utväg, han var omringad.

Ett par väldiga knytnäfsslag sträckte honom sanslös

till marken, och han befann sig, då medvetandet

återvände, i sin gamla koj på Amphion.

Förtviflan afpressade honom de bittraste tårar, då

Bamford höll en lykta framför ögonen på honom.

— Nej, ser man på, en gammal vän! Du har väl

under mörkret och dimman smugit dig ombord igen

på mitt fartyg? — voro de hånande ord, hvarmed

röfvaren hälsade sitt offer.

Det inträdde en paus, hvarunder Erik, alldeles

förbluffad genom en sådan exempellös fräckhet, icke

kunde få fram ett svar.

— Nå, jag skämtade endast, pojke, — fortfor

röfvaren. — Du rådde ju ej för det, ty jag vet, att

du föll öfver bord — såvida du ej med afsigt hoppade

öfver bord, emedan du väntade räddning af mina

förföljare!

— Ni vet bäst, kapten, hvem jag har att tacka

för min färd på bomullsbalen. Men den allsmäktige

omintetgjorde edra dåliga afsikter

— Vill du påstå, att vi skulle ha varit dig

behjälpliga vid ditt hopp öfver bord, förrädare? Skulle

väl ombord på vårt fartyg finnas en så stor dåre, att

han ville förskaffa dig ett tillfälle att fördärfva oss

allesammans förr än nödigt var? Var icke både dum

och trolös och kom för framtiden ihåg att handla

försiktigare! Men till saken, Erik: du har förrådt oss!

Redan i dag på eftermiddagen såg jag dig i sällskap

med officerarne på fregatten gå till er konsul och

därpå till den engelske ståthållaren! Kvickt nu, berätta,

hvad du sagt och hvad den engelske ståthållaren

svarade! Jag har dig i mitt våld igen, som du ser, och

ämnar icke tåla någon lefvande fiende på mitt fartyg!

Nå, har du mål i mun!

Bamford drog en revolver ur gördeln och satte

mynningen för gossens hufvud. Hvad skulle denne göra?

Efter det, som han visste, kunde han beräkna, att

sjöröfvarfartyget ännu före midnatt skulle beslagtagas

af hans vänner och att det icke dessförinnan skulle

kunna löpa ut af brist på kol. Hörde han därför steg

af beväpnade på däck, så hunne han i tid regla sig

inne för att hindra, att Bamford släckte sin hämdlystnad

på honom. Därför vore det ju dårskap att nu sätta

sitt lif på spel!

— Till allt hvarom man frågade mig, svarade jag

rena sanningen, — sade han efter kort besinnande, —

och jag vet endast, att engelske ståthållaren i morgon

bittida ämnar draga er till räkenskap därför. Herrarne

anse, att ni icke kan löpa ut förr, emedan det fattas

er kol.

— Hm, hm! Verkligen! Jag trodde det knappt

möjligt, att så högtstående män skulle fästa vikt vid

en oerfaren gosses utsago. Nå, jag skall träffa nödiga

åtgärder.

Med dessa ord lämnade Bamford gossen, steg upp

på däck och rådgjorde sakta med Heinz. Befallningen

att elda upp pannorna hördes ända ned till Erik. Alla

dörrar, möbler, och hvad eljest brännbart, som fanns

ombord, skulle användas till eldning, i fall kolen ej

räckte till. Manskapet, som genast anade

sammanhanget, litade på listen och djärfheten hos sin anförare,

som lugnade dem med, att han inom få dagar skulle

skaffa mera kol, än de behöfde för en hel månad,

— Hvarthän styra vi kosan, kapten? — hörde

Erik styrmannen fråga, under det de båda skurkarna

intogo sin aftonmåltid i kajutan.

— Jag hade lust fråga er det samma tillbaka,

Heinz, — svarade Bamford. — Hvarthän våga vi oss i

själfva verket, om engelsmännen förfölja oss? I alla

händelser få vi ej låta öfverraska oss här utan måste

ut i öppna sjön och skola så länge hålla oss gömda

vid Floridas kuster, till dess man glömt oss här.

Erik darrade vid tanken på, att han på nytt var

hemfallen åt Bamfords godtycke, men förmådde

ingenting göra till förbättrande af sitt läge. Minuterna

förflöto och de så ifrigt efterlängtade räddarne hördes

ej af. Men det gafs åtminstone ännu ett medel att

leda förföljarne på röfvarnes spår. Erik ryckte lös ett

blad ur sin notisbok och skref därpå med blyertspenna

följande ord: »Amphion, riktigare Eolus, ämnar

gömma sig någonstädes vid Floridas kust. Amerikanske

konsuln kommer att rikligen belöna den, som lämnar

honom denna viktiga underrättelse!» Han stoppade

pappersbladet i en tom flaska, korkade den väl och

lät den vid en tråd långsamt glida ned i vattnet.

Ginge han nu själf under, så skulle dock Barmford

åtminstone förr eller senare nås af rättvisans arm!

Ännu en hel timme förflöt, innan Amphion hade

ånga nog uppe; men af de väntade befriarne var

ingenting att höra eller se. Slutligen satte piratskeppet

sig i rörelse och gled ljudlöst genom en af de många

smala infarterna ut i öppna hafvet. Bamford hade

varit här tillräckligt många gånger förut för att till och

med under den mörkaste natt kunna umbära en lots.

Amphion styrde till en början förbi den amerikanska

fregatten, som icke hade någon rättighet att anhålla

honom inom den neutrala hafssträckan, och ej heller

i kaptenens frånvaro vågade förfölja piraten. Denne

igenkändes visserligen, men den till overksamhet dömde

förste officeren kunde ingenting företaga.

— Vi träffas igen, jakt Eolus! — var det enda,

som han genom språkröret tillropade röfvaren, och

som svar skallade ett hånskratt tillbaka. Bamford

visste allt för väl, att denne ende fiende, som för

närvarande kunnat vara honom farlig, icke vågade lyfta

ankar före kaptenens återkomst. Han styrde till en

början mot nordost och det med full ånga, emedan

något kol ännu fanns kvar sedan senaste resan; sedan

minskade han småningom hastigheten.

Erik, som fortfarande led af verkningen af de

fruktansvärda knytnäfsslagen på sitt hufvud, kom emot

morgonen upp på däck och stannade där, emedan den

friska hafsluften bekom honom väl. Då dök i

morgongryningen ett bredt segelfartyg upp för hans blickar.

Det kom rakt emot Amphion och närmade sig hastigt

tack vare den styfva brisen.

— Hvad tänker ni om fartyget där borta, Heinz?

— frågade kaptenen med ett hånleende.

— Det är ett engelskt kolskepp... engelskt

hvarenda bit! — svarade styrmannen utan att likväl förstå

kaptenens afsikt.

— Så vidt jag förstår, är denna brigg lastad med

de allra bästa kol från Cardiff, — började Bamford åter.

— De lämna föga rök från sig, äro alltså särdeles

brukbara för oss. Hvad säger ni, Heinz, skola vi icke hämta

där borta vårt kolbehof för de närmaste veckorna?

Skurken uttalade denna fråga så lugnt, att till

och med styrmannen trodde, att Bamford ville köpa

kolen. Han svarade därför:

— Engelsmannen afstår nog inga åt oss; han får

ju icke röra sin laddning, om ej svårt väder eller

lifsfara tvingar honom därtill.

— Men då fins äfven skäl nog, Heinz! — svarade

Bamford. — Ty i den erforderliga lifsfaran kunna vi nog

försätta karlen. Gör i ordning kanonen! — ropade han

därpå med hög röst! — Heinz, fördela eldvapnen och

änterbilorna!

— Få minuter därefter voro befallningarna

utförda. Amphion styrde rakt på det klumpiga

kolfartyget, vände bakom dess akterspegel och befann

sig med samma hastighet vid engelsmannens läsida.

På kolfartygets däck sågos endast några få man hålla

vakt; då emellertid Amphion föreföll dem misstänkt,

kallade de upp kaptenen, som genast gaf befallning

om att sätta till läsegel, så att de skulle blifva kvitt

det ovälkomna besöket.

— Tag genast in bram- och läsägel och dreja bi,

om du icke vill ha en kula mellan refbenen! — skrek

Bamford till den bestörte engelsmannen, som mållös

betraktade piraten, men icke uppfyllde hans begäran.

Bamford rusade därför själf till kanonen, riktade dess

mynning på det fredliga handelsfartygets tackling och

gaf eld. Märsseglet på fockmasten var genomborradt,

märsrån krossad och de båda delarna hängde hotande

vid tåg och kedjor uppe i luften.

— Nå, vill du kanske nu lyda, kamrat? — ropade

Bamford. — Eljest skjuter jag också ned stormasten

för dig!

Då engelsmannen likväl visade sig motspänstig,

lade Bamford an med sitt gevär och hotade, att han

i händelse af vägran genast skulle skjuta ned honom.

Den tappre kaptenen dröjde ännu ett ögonblick;

först då Bamford verkligen sköt, uppgaf han

flyktförsöket.

— Kom ombord till mig, kamrat, så att jag får

förklara dig mina afsikter! — ropade Bamford.

Åter tvekade engelsmannen, till dess ännu en

gevärskula susade förbi hans hufvud. Först nu sattes en

båt i vattnet; den engelske kaptenen, en äldre, korpulent

herre steg ned i den och for öfver till skonerten.

— Förklaring, — dundrade han, — ja, det är just

det, jag fordrar! Jag begriper icke ett sådant

uppförande! Huru kan du understå dig att uppehålla en

undersåte till drottningen af England?

— Nöd bryter lag! — svarade Bamford kallt. —

Om du är klok, så fogar du dig i mina fordringar och

förifrar dig icke mera. Se dig omkring! Alla mina

män äro beväpnade ända till tänderna och vi kunna

borra er och ert fartyg i grund, om vi skulle vilja.

— Men hvad hafva vi förbrutit att blifva

behandlade på ett sådant sätt?

— Ingenting annat än att ni i öfverflöd äger de

svarta diamanter, som felas mig.

— Af min laddning erhåller du ingenting, —

svarade engelsmannen djärft, — och jag öppnar den

endast för den mottagare, till hvilken den är destinerad.

— Den mödan vill jag också bespara dig, — var

Bamfords hånfulla svar, — ty det kunna vi ensamma

ombestyra. Vi hämta oss helt enkelt så mycket, som

vi behöfva och öfverlämna gärna resten åt dig.

Den engelske kaptenen skrek ursinnig: — detta

är sjöröfveri och du förtjänar galgen!

— Jag säger dig än en gång, att du gjorde klokt

i att lugna dig; du kommer att ångra dig, så sant

jag heter Bamford!

Engelsmannen teg likväl ej utan begärde under

hotelser att blifva återförd till sitt fartyg och få

fortsätta sin färd i fred. Då lät Bamford föra honom under

däck och spärra in honom.

— Tag med er ett dussin välbeväpnade män,

Heinz, och far öfver till briggen i storbåten. Där fins

väl också någon båt och säckar nog att rymma det

kolförråd vi behöfva. Men skynda er, så att ni icke

öfverraskas af något fartyg och handla i nödfall med

beslutsamhet!

Det dröjde icke två timmar, innan Amphions

kolboxar voro alldeles fyllda utan att under hela tiden

något segel visat sig.

— Nu återstår endast att bibringa engelsmannen

en smula folkvett, Heinz! — sade Bamford med ett

hånlöje. — Skaffa därför en tunna friskt vatten, en

säck med skeppskorpor, två åror och en kompass ned

i kolfartygets båt och befall det engelska manskapet

att stiga ned i den!

Äfven detta skedde.

— Öppna nu för fången, Erik, och för upp den

motspänstige på däck! — befallde Bamford.

Då den engelske kaptenen märkte förberedelserna

till sitt inskeppande i båten, bleknade han för ett

ögonblick. Bamford tycktes glädja sig öfver hans ångest

och sade:

— Du ville icke lyssna till mig, min vän, då jag

bad dig att lämna oss en smula kol; därigenom tvang

du mig att taga dem med våld. Och jag har ett

annat lämpligt straff i ordning åt dig!

— Store gud, du vill väl icke sätta ut oss i en

öppen båt? — frågade engelsmannen bestört.

— Huru skulle jag kunna handla annorlunda? —

svarade Bamford hånleende. — Just ditt trots tvingar

mig till att vara betänkt på min egen säkerhet. Ty

du medger väl, att under de närmaste dagarna

ingenting får nämnas i Nassau om våra fartygs möte. Men

med ditt fartyg skulle du kunna vara där i morgon och

hetsa mig engelsmännen på halsen, då du däremot i

denna båt och med endast två åror svårligen kan vara

där förrän om 3 eller 4 dagar.

— Och hvad skall blifva af mitt fartyg? —

stammade engelsmannen.

— Det skulle jag äfven endast ha låtit drifva, så

snart du lyssnat till min begäran; det hade då snart

på omvägar åter kommit i din besittning, — svarade

Bamford så lugnt, som om det handlat om den mest

likgiltiga sak. — Men straff måste det vara; nu skall

jag bränna upp det med allt, som finnes däri, så att

du för framtiden lär dig att visa dig höfligare.

Så mycket engelsmannen än bad och jämrade sig,

icke minst för sin familjs skull, emedan hela hans

förmögenhet var nedlagd i fartyget och dess last —

det hjälpte honom icke, Bamford förblef obeveklig.

— Var glad, att jag icke bränner upp er, snåla

människor, på samma gång som fartyget, — sade

han i detsamma han aflägsnade sig. Han lät gripa

den engelske kaptenen och knuffa ned honom i båten,

som därpå vid en lång lina fastgjordes bakom

Amphions akterspegel.

Utan att förlora någon vidare tid, steg därpå

Bamford själf jämte två matroser och Erik ned i en

båt och for öfver till kolfartyget.

— För dig, pojke, har jag i ordning ett särskildt

skämt! — sade han till Erik.

De båda matroserna fingo nu befallning att stapla

upp tågverk och andra lätt brännbara ämnen i kajutan

och i skansen, lägga tunna brädbitar öfver det och

rikligen indränka alltsammans med terpentin.

— Vi äro färdiga, kapten! — anmälde matroserna.

— Då börjar ditt göra, pojke! — sade Bamford

till Erik, grep honom i kragen och sköt honom

framför sig in i kajutan. — Du ser, att jag icke är att

skämta med! — fortfor sjöröfvaren, då han var ensam

med gossen. — Här äro tändstickor, med hvilka du

har att sätta det här i brand, och här är en laddad

revolver — välj mellan dessa saker!

Erik ryste. Ännu en gång befann han sig inför

frågan, om han skulle rädda sitt lif, eller trotsa röfvaren.

Lydde han icke, var hans död säker, men kolfartyget

komme icke att räddas därigenom. Likväl kunde

gossen icke besluta sig för steget. Han kastade sig

på knä för röfvaren och bönföll om, att Bamford skulle

gifva detta uppdrag åt någon annan, så att han

kunde bibehålla sitt samvete rent, men fann intet

medlidande.

— Dröj icke längre, ty tiden är dyrbar! — utbrast

Bamford ursinnig och satte revolvermynningen för

gossens panna. — Begrip, att jag icke kan handla på

annat sätt!

Gifvande vika för våldet, satte Erik tåg- och

drefhögen i brand och släpades sedan till skansen, där

han måste förrätta samma tjänst. Flammorna slogo

klart upp och grepo snart så våldsamt omkring sig,

att Bamford höll det för rådligast att återvända i båten.

Men ur den andra båten ljöd i det samma ett

förtviflans rop från den engelske kaptenen, som såg sitt

älskade fartyg och därmed sin familjs välstånd gå upp

i lågor. Först då Bamford än en gång öfvertygat sig

om, att det engelska skeppet var säkert hemfallet åt

fördärf, for han tillbaka till sin jakt och gaf befallning

om att styra vidare mot norr. Båten jämte den engelska

besättningen släpades med ännu fem mil; därpå lutade

sig Bamford ned mot de olycklige, kastade långt ifrån

sig tågändan, som förband båten med hans jakt,

tillropade dem, att deras kurs vore »väst till syd,» och

önskade en lycklig resa.

Amphion hade redan ångat framåt flere timmar i

oceanen, då Bamford lät ändra riktningen och nu för

full ånga styrde mot söder, som om han ämnat anlöpa

Antillerna. Erik stod på däck och stirrade bort mot

de rökpelare, som fortfarande voro synliga i väster.

Han ångrade, hvad han gjort, och kunde knappt

förlåta sig själf, att han gifvit vika för våldet. Då kom

Bamford fram till honom.

— Du gläder dig väl öfver din första stora bedrift?

— frågade röfvaren i allvarsam ton. — Nå, du kommer

nog snart att ännu bättre lära känna vårt yrke!

— För ett beröm ur er mun måste jag betacka

mig, kapten, — svarade Erik med stadig röst. — Hvad

mig beträffar, kan det ej blifva tal om en handling,

som jag tvangs att begå.

— Vill du förneka, att du har anlagt elden

därborta? Finns icke utom mig två vittnen, som sågo,

huru du höll strykstickorna intill tågverket?

— Jo visst, kapten, men de båda vittnena sågo

icke, att ni tvang mig med laddad revolver och hade

icke heller hört era föregående hotelser.

Desto betänkligare för dig, min gosse, — fortfor

Bamford i nästan välvillig ton, som om han ville göra

ett sista försök att likväl få den redlige gossen på

sin sida. — Jag borde egentligen vara ond på dig,

Erik, att du endast gör mig bekymmer på bekymmer,

mig, som lofvat att draga försorg om dig! Du hoppar

öfver bord, låter uppfiska dig af en kryssare och

berättar dess kapten och sedan äfven den engelske

ståthållaren i Nassau de förskräckligaste historier om mig.

Det oaktadt ryggar du ej alls tillbaka för att anlägga

mordbrand och vill icke inse, att du är hemfallen åt

galgen, så snart man fångar dig. Glömmer du då

helt och hållet, att redan från New-York en rättvis

misstanke hvilar på dig om att du handlat i

samförstånd med mig? Besinna dig Erik! Blif min vän och

slut dig troget till den man, som så gärna skulle vilja

blifva din välgörare!

Gossen stod stum af förvåning öfver den otroliga

skamlöshet, som ånyo uttalade sig i alla dessa lögner

och ondskefulla förebråelser. Han darrade i hela

kroppen men icke af rädsla utan endast af afsky för denna

genomförhärdade förbrytaresjäl. Han uppbjöd

emellertid hela sin viljestyrka och svarade:

— Ni kommer aldrig att öfvertala mig att svära

er fana, kapten! Ni kan tvinga en värnlös gosse att

stanna kvar ombord på detta sjöröfvarefartyg, men

kan icke genom någon förställning komma honom att

tro, att ni hyser välvilja för honom. Min död — jag

har gjort den erfarenheten — är en besluten sak inom

er och jag vill icke mera belasta min själ med

lögnaktiga löften! Sedan ni med era egna händer stötte

mig öfver bord, kan dessutom icke längre vara tal

om någon trohet och förtegenhet från min sida. Mörda

mig därför, kapten Bamford, eller släpp mig fri! Min

närvaro bringar er endast fara!

— Erik, är detta ditt sista ord? Vill du själf

tillintetgöra hvarje möjlighet till din räddning?

— Till röfvare eller till kamrat med röfvare duger

jag icke, kapten, och ni handlar endast klokt, om ni

skiljer er från mig! — svarade Erik i fast ton. — Jag

hatar ert yrke!

— Så gif mig ingen skuld! — sade Bamford kallt,

stod ett ögonblick stilla, skarpt seende gossen i ögat,

och fortfor:

Hade jag fått denna förklaring af dig för några

timmar sedan, så skulle jag ha låtit dig drifva i väg

med engelsmännen; det är verkligen skada, att det ej

blef så. Men jag kan ju skicka dig efter dem, —

tillade han efter en kort paus. — De kunna passa

bättre för dig.

— Men här på öppna hafvet vill ni väl ej sätta

ut mig nu, när vi äro så nära öarna?

— Tig pojke! — befallde honom Bamford. — Din

önskan skall uppfyllas. Heinz, gör jullen klar. Erik

vill icke längre stanna hos oss.

— Jullen, kapten, som kommer att vräkas omkull

af första vindstöt? — sade Erik förskräckt. — Det vore

ett andra mordförsök mot er skyddsling!

— Menar du det, min gosse? — svarade

Bamford. — Nå, var icke ängslig! Du får den enda åra,

som vi ha öfver, några liter friskt vatten, några

kilogram hårdt bröd, och som krydda på din

förlustelseresa ett stort stycke salt fläsk. Du kommer att ha

det utmärkt! Du kan åter uppsöka den amerikanske

kryssaren eller också finner du en annan, som du då

kan berätta de mest hårresande historier om mig, och

är...

— Kapten, jullen är så läck, att den icke ens bär

gossen! — rapporterade den inträdande båtsmannen,

som fruktade för Eriks lif.

— Det blir vid, att jullen tages! — sade Bamford

kort. — Är den läck, så desto bättre!

Med några få ord underrättades båtsmannen om,

hvad han skulle gifva gossen med i båten, hvarpå han,

i hemlighet förbittrad, smög sig derifrån. Hvarken

han eller någon annan af manskapet hade emellertid

mod nog att sätta sig emot kaptenens befallningar.

Det enda, som båtsmannen vågade göra för Erik,

bestod i, att han rikligen tog till lifsmedlen, och

bakom kaptenens rygg fogade till dem en stor knif, några

starka metkrokar, en lina och några andra nyttiga

föremål. Båten var nu klar och Erik erhöll befallning

att stiga ned i den. Men innan han svängde sig öfver

relingen, framträdde han för sista gången till

Bamford och sade så högt, att Heinz och alla matroserna

hörde det:

— I dag gör ni er för andra gången skyldig till

mordförsök mot mig, kapten, och Gud skall döma oss

emellan! Om förbarmande af er ber jag lika så litet,

som jag söker väcka medlidande hos ert manskap,

som endast återhålles af fruktan för er vrede. Hellre

ut på öppna hafvet, än en enda timme till dröja kvar

på dessa plankor!

— Om du icke tiger — röt Bamford ursinnig

och skickade en kula efter honom, under det Erik

just försvann bakom skansklädnaden. — Kasta loss,

båtsman!

— Kapten, — vågade denne hviska, — jullen är

redan nu till hälften fylld med vatten.

— Så stig för hin i våld ner och ös ut det än

en gång! — var Bamfords svar, — Vi andra ha

ingen tid mera öfrig för denne oförbätterlige pojkes

skull!

— Framåt med full ånga! — ropade han derpå

ned i maskinrummet.

Jakten ilade derifrån och lämnade den sjunkande

båten, kämpande med det upprörda kölvattnet, långt

bakom sig, under det sjöröfvarne, till och med

Bamford och Heinz, fyllda af olika känslor, blickade efter

den beklagansvärda gossen, till dess båten försvann i

fjärran mellan de upp och ned dansande vågorna.

ÅTTONDE KAPITLET.

Dåliga värdar, men en olyckskamrat.

Erik hade vistats för länge på sjön för att icke

veta, att han framför allt måste ösa sin julle läns;

han hoppades dessutom, att otätheterna skulle draga

ihop sig af sig själft genom vattnets inverkan. Till en

början berodde hans lif därför på outtröttligt arbete.

Ett öskar med långt handtag hade båtsmannen lagt

ner i jullen och detta skötte Erik nu med

uppbjudande af alla sina krafter. Det lyckades honom

verkligen äfven att till god del blifva herre öfver

vattnet; bottenplankorna voro redan synliga och Erik

trodde sig just våga hvila ut några ögonblick, då han

varseblef, att en illasinnad hand, sannolikt Bamfords,

utdragit den träpropp, hvarmed eljest tillstänges det

hål i närheten af aktern, som tjänar till att släppa ut

regnvattnet. Det var endast genom denna öppning,

som oupphörligt nytt vatten inströmmade.

För att nödtorftigt möta denna fara slet Erik ett

stycke ur ärmen på sin ylleskjorta, förfärdigade däraf

en propp och trängde in den i hålet. Han kunde

likväl icke dölja för sig, att detta medel icke länge

skulle erbjuda något skydd, och under det han öste

vidare, grubblade han öfver, hvad han skulle göra för

att varaktigt täta hålet. Hade han endast ägt en knif,

hade han kunnat tälja till ett korkformigt stycke trä

och drifva in det i hålet; men just en knif fattades

honom. Då kom Erik ihåg påsen, hvari båtsmannen

inlagt de för honom bestämda lifsmedeln; han skakade

ut dess innehåll och hittade till sin outsägliga glädje

den stora slidknifven, båtsmannens hemliga gåfva. —

Tack, William, för denna oskattbara tjänst! — utbrast

Erik högt, började med knifven afskära ett stycke af

öskarets handtag, täljde af det, tills det precis passade

för hålet och bultade fast in det med åran. Härpå

öste han båten fullkomligt läns och märkte nu till sin

stora glädje, att endast här och där ännu några droppar

vatten trängde in mellan ekplankorna. Från att sjunka

var jullen tills vidare räddad!

Erik blickade därför en smula hoppfullare ut öfver

vattenytan. Men Amphion var längesedan ur sikte

och något annat fartyg kunde ej upptäckas. Framför

de östliga Bahamaöarna — i hvilkas närhet han måste

befinna sig — kunde han väl knappt hoppas på att

möta någon seglare. Nordost-passadvinden blåste

emellertid friskt och regelbundet och uppjagade

långsträckta, glatta vågor, som icke medförde den ringaste

fara. På detta vis hade enligt Eriks beräkning den

af ström och vind drifna jullen ungefär uppnått höjden

af ön Abaco, mot hvars klippor den motståndslöst

dref hän. Hade han också haft två åror i stället för

en, så skulle dock striden mot vind och våg icke ha

gagnat honom något. Sedan forna dagar, då han

ännu var ombord på sin fars fartyg, erinrade sig Erik

tämligen noga läget af Bahamaöarna, en omständighet

som lät honom icke så djupt känna saknaden af en

karta. Abacos sandreflar böjde sig vid nordändan

skarpt åt väster; det var alltså möjligt, att han där

någonstädes träffade på lugnt vatten och mellan

klipporna nådde fast land. Ännu måste han dock

befinna sig tämligen långt öster om ön och kunde

enligt sin beräkning få den i sikte först följande dag.

Erik öppnade varsamt den lilla kaggen med sött

vatten, men vågade knappt släcka sin törst, emedan

de till största delen obebodda Bahamaöarna fullständigt

äro utan vatten. Han åt något litet och lagade sig i

ordning att sofva, emedan efter de föregående

ansträngningarna i solhettan en obetvinglig trötthet

öfverkommit honom. Men först fastgjorde han åran i

upprätt ställning, drog af sin jacka och fäste den, med

hjälp af den af båtsmannen ditlagda linan, som segel

vid åran. Den stackars gossen anbefallde sig därpå

i Guds beskydd och insomnade.

Först vid dagens inbrott vaknade Erik, steg upp

och blickade åt väster. Han visste icke, om han skulle

känna sorg eller glädje, då han några mil i lä märkte

en hög bränning och bakom den en flack, trädlös

strand. Ty fann han icke någon öppning mellan

strandklipporna, som medgaf genomfart åt hans lilla

nötskal till båt, så var han förlorad. Hans

belägenhet på bomullsbalen föreföll honom nu nästan

afundsvärd; ty i dessa trakter passera ständigt en mängd

fartyg, under det de trakter, där han nu befann sig,

ängsligt undvikas. Trots detta förlorade Erik icke modet

och öfverlade lugnt med sig själf om, hvad som borde

göras. Det var åtminstone dager och 12 timmars

dagsljus blefve honom till stor nytta vid landningen och

öns genomsökande. Sedan han i hast förtärt ett par

bitar bröd och druckit något vatten, tog han ned sitt

nödsegel, lade åran bakom som styre och fastgjorde

den, så att bränningen icke skulle rycka bort den.

Derpå vrickade gossen beslutsamt jullen mot de

af bränningen öfversköljda klipporna. Skulle han där

finna sin undergång, så skulle han åtminstone

förkorta dödsångesten så mycket det stod i hans makt.

Han insåg dessutom, att ju snabbare jullens fart vore,

desto lättare vore den att styra. Och med hvarje

muskel i sina armar spänd, med blickarna späjande

riktade på den ogästvänliga kusten, understödd af vind

och våg, tvang Erik sin båt med förstäfven in i

bränningen. Till sin lycka upptäckte han midt i det allt

öfversköljande skummet ett mörkt ställe, en smula

sydligare än den punkt, hvarpå han hittills styrt.

Hastigt kastade han om sin båt med åran och lät

den skjuta framåt i den nya riktningen. Väl brusade

åt båda sidor bränningens vågor förbi honom och

fräsande skum öfversköljde båten; det tycktes äfven, som

om den måste fyllas och sjunka, men lätt som en and

höjde den sig åter och blef ändtligen på ryggen af

en hög, glatt våg buren mellan de hotande klipporna

och in i lugnt vatten. Gossen drog ett djupt andetag

och uppsände en tacksamhetens bön till himmelen;

han styrde längre in i bukten, hoppade i land oeh

drog upp sin båt i säkerhet på stranden.

Framför allt unnade sig Erik nu en smula hvila.

Båten gaf honom skugga och båtsmannens brödpåse

tillräcklig föda. Länge hvilade dock gossen icke; han

måste förvissa sig om, huruvida ön, hvarpå han

räddat sig, var bebodd eller åtminstone beboelig.

Intetdera var fallet, som Erik alltför snart märkte. Den

var en sandrefvel, knappt en kvadratkilometer i

omfång, sandig och endast betäckt med några taggiga

växter. Men väster om denna sandrefvel, skild genom

en smal hafskanal från honom, visade sig en större,

trädbeväxt ö, hvarpå han hoppades att finna

människor. Men huru skulle han komma dit? Att drifva

ut sin julle mot bränningen i hafvet, något som varit

nödvändigt, om han ville omkringfara sandrefveln,

kräfde mera krafter, än han ägde. Det fanns därför

blott den enda möjligheten, att han drog sin båt

öfver den smala sandrefveln åt väster och där åter satte

den i vattnet. Detta företag syntes honom likväl

nästan omöjligt, och dock måste det fullbordas, om

gossen icke ville hungra ihjäl. Hafskanalen hade lugnt

vatten och sandrefvelns västliga kust många

inskärningar, som mycket väl tilläto en utfart.

Erik utvalde en lämplig bukt och började genast

att bära dit allt, som kunde lösgöras från båten, som

vattenkagge och brödpåse, åra, lösa sittbräden och

luckor; nu återstod endast det lätta båtskrofvet, men

som dock för gossen utgjorde en väldig börda. Än

dragande, än skjutande på ur vattnet, befordrade han

ändtligen jullen helt och hållet på det torra, men sjönk

därpå fullkomligt utmattad till jorden. Och icke ett

enda träd fanns det här, hvaraf han kunnat förfärdiga

sig ett par rullar! Han hade gärna för detta ändamål

uppoffrat handtaget på sin össkopa; men det var för

tunnt och skulle, utan att rulla, endast ha pressat in

sig i den lösa jordmånen. Sökande vandrade Erik

omkring, från klippa till klippa, från bukt till bukt,

och hade nästan vandrat omkring hela sandrefveln,

då han varseblef resten af en grof mastspira i

bränningen. Biten var ännu ungefär 3 meter lång och 20

centimeter grof; tyvärr kunde Erik icke nå den. Här

måste linan hjelpa till. Han hämtade repet,

förfärdigade en snara af det och klättrade ut på de yttersta

korallrefven, hvarvid han hvarje ögonblick var i fara

att spolas bort af bränningen. Han slungade ut repet

som en lasso, träffade det riktiga stället och drog

genast vid första försöket lyckligt spirbiten i land. Åh,

så han gladde sig, när han hade det med saltvatten

genomdränkta trästycket på det torra! Huru gärna

ville han icke underkasta sig besväret att genom en

kretsformig inskärning med sin knif dela det i två

delar!

Före solnedgången hade Erik nästan transporterat

jullen öfver och nästa morgon ämnade han fullända

arbetet. Ännu ägde han vatten och bröd nog och

den salta fläskbiten var orörd, emedan den endast

skulle uppväckt en osläckelig törst; därför var under de

närmaste dagarna ingen hungersnöd att befara. Gossen

placerade nu sin båt så, att kölen låg i vädret, stödde

framtill upp den med sina trävalsar och kröp under

detta för dagg och regn skyddande tak.

I första morgongryningen var gossen åter vaken.

Hans första steg gällde bukten, hvarifrån han ämnade

lämna sin nuvarande tillflyktsort. Han blickade ånyo

öfver till den stora grannön, men upptäckte ej heller

nu något spår af människor, ingen båt, ingen hydda,

ingen rök. Icke desto mindre återtog Erik, sedan han

intagit en tarflig frukost, sitt svåra arbete. Efter en

timme blef detta emellertid lättare, emedan

sandrefvelns yta i närheten af stranden sänkte sig mot

hafvet, och en rulle efter den andra behöfdes endast

i ständig växling skjutas under främre delen af kölen.

Därunder sväfvade Eriks blick oaflåtligt åt väster och

den närbelägna ön. Då dök plötsligt, kommande från

söder, upp ett litet, men synbarligen mycket sjödugligt

fartyg, som, drifvet af en god bris, kom närmare och

närmare. Erik tyckte sig urskilja två män ombord

på det. Snart greps han dock af farhåga för, att

fartyget skulle segla förbi utan att märka honom. Skulle

han därför ställa sig vid stranden och vifta med sin

jacka, eller framför allt skynda på med att få ut sin

båt i vattnet? Utan mycket besinnande valde Erik

det sistnämnda. I allt ymnigare droppar rann svetten

utför pannan på den nästan försmäktande gossen; men

han bet tillsammans tänderna, ty han vågade ju ej

försumma ett ögonblick. Allt närmare kom fartyget;

det befann sig endast på en half sjömils afstånd, då

det till Eriks outsägliga fröjd kastade ankar och refvade

segel. En af männen klädde af sig och hoppade öfver

bord, under det den andre räckte honom några

redskap.

— Männen måste vara svampfiskare, — tänkte

Erik, — och jag behöfver ej brådska så förfärligt. —

En half timme senare vätte buktens vatten förstäfven

på hans julle, därpå hela kölen och plankorna, och

slutligen hade gossens starka vilja lyckligt öfvervunnit

alla svårigheter. Den tungt tillkämpade segern måste

nu föra honom till människor. Voro de äfven vilda

och råa, drefvo de dock ett ärligt yrke och hörde i

alla händelser icke till samma klass af bofvar som

Bamford och Heinz.

På fartyget träffade Erik en gammal gråhårig

mulatt, som kallade sig Johnson, och hans tolfårige son

Billy. Båda gjorde just icke något förtroendeväckande

intryck, ty deras utseende var vildt och deras blickar

vittnade om girighet och hårdhjärtenhet. Mulattens

hela beklädnad bestod af en bredbrättig halmhatt och

ett par af bolstervar förfärdigade, korta byxor. Den

gamle Johnson hade nyss stigit upp ur vattnet, då

Erik lade till med sin julle vid hans fartyg.

— Hvad har du att göra här på denna sandrefvel,

gosse? — frågade gubben på en sällsam, knappt

begriplig blandning af spanska och engelska.

— Jag har lidit skeppsbrott öster om denna

sandbank, — svarade Erik för att om möjligt undgå alla

vidare frågor. Men detta svar tycktes endast väcka

gubbens rofgirighet till lif.

— Står ditt fartyg på grund där borta och huru

mycket är kvar af det? — frågade han i passionerad

ton och skakade därvid den främmande gossen, som

om han icke fort nog kunnat få svar.

— Icke en spira återstår ens! — sade Erik lugnt.

— Fartyget och hela besättningen har gått under,

endast jag besteg den lilla båten, räddade mig med

Guds hjälp och anropar nu i min nöd er barmhertighet.

Den gamle Johnson blickade öfver relingen ned

på jullen, vände sig därpå åter till Erik och sade:

— Det är en vacker båt den där, som du kom

i; vill du gifva mig den, skall jag taga dig med mig

till Svanstaden. Så heter nämligen vår koloni, och

du kan därifrån vid tillfälle komma vidare med

främmande köpmän.

Som Erik icke såg någon annan utväg, måste

han gå in på gubbens begäran. Johnson betraktade

honom följaktligen härefter som en yngre kamrat,

uppdrog åt honom en mängd arbeten och gladde sig

synbarligen åt gossens händighet. Erik måste jämte

gubben stiga ned i det grunda vattnet och genom

dykning hämta upp de svampar, som denne med en

hacka lösgjort från hafvets botten. Billy satt i

fartyget, tog emot svamparna och kastade dem i ett

med hafsvatten fylldt väldigt kärl eller snarare bassäng,

som, räckande ända från däck till bottenplankorna,

intog hela mellersta delen af det lilla fartyget och

genom en slags rörlig tratt stod i förbindelse med hafvet.

Om eftermiddagen anträddes hemfärden, och

under det den gamle Johnson sträckte ut sig på däck

för att sofva och Billy öfvertog rodret, fann Erik

tillfälle att närmare betrakta hela fartyget. Det var

tackladt som en jakt, men förde äfven en lös rå för

att hissa en bredfock och var en ypperlig seglare.

Kajutan var visserligen trång och mycket osnygg,

men utrustad med alla hjälpmedel, som ett litet

fartyg behöfver vid längre sjöresor. Erik fann i den,

bredvid nät och fiskkrokar, allehanda nyttiga redskap

såsom yxa och såg, ja, äfven flere gevär och rikligt

med ammunition. Detta gjorde honom fundersam, då

i dessa föga besökta trakter af oceanen skjutvapen

knappt kunde anses höra till utrustningen af en

fiskarebåt. Emellertid trodde gossen sig icke just behöfva

befara något för sin egen säkerhet, då han ju likväl

behandlades väl.

En stund efter solnedgången kastade fartyget

ankar i en hamn, tillhörig en sydligare belägen ö.

Johnson hade blifvit väckt före inseglingen och ledde åter

själf arbetena ombord. Den s. k. Svanstaden bestod

af ett dussin låga kojor och några större bostäder,

hvilka allesammans gjorde ett högst torftigt intryck.

Alla väggarna voro uppförda af korallstycken och till

taken hade användts skeppsbalkar och plankor, som,

öfvertäckta med jord, bildade hela ogrässängar. Män,

kvinnor och barn i denna ruskiga Svanstad gingo

omkring nästan nakna och började, sedan Erik stigit i land,

att ställa oräkneliga frågor till den gamle Johnson,

hvilken, som det sedan visade sig, innehade en höfdings

värdighet. Utom mulattens fartyg befunno sig ännu

två andra, likaledes däckade, men mindre farkoster i

viken. Den nykomne anvisades en sofplats i Johnsons

hydda, men som Erik för den rikliga ohyrans skull

snart utbytte mot ett läger under ett träds löfrika

krona; detta sistnämnda erbjöd honom tills vidare

tillräckligt skydd mot sol och nattdagg.

Under det Erik nu regelbundet hjälpte till med

att rengöra svamparna och vid fisket, hade han tillfälle

att ytterligare se sig omkring. Hans förmodan, att

han befann sig på Bahamaön, bekräftades genom

Johnsons svar, och Erik urskiljde verkligen i sydost en

kedja af större och mindre öar, hvilka han förmodligen

flere gånger farit förbi med sin fars skepp. Dag från

dag ökades därför hans längtan att framtränga åt

sydost, men han aktade sig väl att yttra något sådant,

emedan Johnson alls icke ville ha att göra med de

angränsande öarnes befolkning. Äfven de handlande,

hvarom mulatten talat, uteblefvo, så att Erik icke såg

någon möjlighet att komma till Antillerna, och att

fortlefva sitt lif bland dessa halfvilda människor, om

så vore blott en enda månad, föreföll honom

förskräckligt.

Då Johnson och hans underlydande småningom

vant sig vid umgänget med den främmande gossen,

visade de honom sina i kistor förvarade skatter, ur,

smycken och äfven kontanta penningar, och förklarade

för honom, att allt detta härstammade från strandade

fartyg, hvilkas manskap omkommit. Erik ryste vid

dessa berättelser, som påminde honom om hans egen

fars död.

— Förekommer det ofta, att skepp lida

skeppsbrott här? — frågade han.

— När stormen rasat ett par dagar, — svarade

Johnson leende, — så göra vi alltid ett rikt byte.

Någon räddning finnes det icke här för fartygen,

emedan genomloppspassagerna äro för grunda.

— Och hvad blir det af med människorna på

de strandade skeppen? — frågade Erik vidare. — De

kunna väl icke drunkna allesammans och återfordra

väl ibland sin egendom?

— Drunkna? — Nej, de drunkna icke alla

godvilligt i bränningarna, — svarade gubben hånleende.

— Många komma stranden mycket nära och utsträcka

äfven bedjande händerna mot oss; men du sade ju

själf, att de skulle kunna återfordra sin egendom, och

det komme oss mycket olägligt till pass; därför tillåta

vi ej deras landning utan stöta dem tillbaka i det

skummande hafvet. På så sätt drunkna de slutligen

allesammans och ingen framkommer med några

anspråk. Dig ingaf din goda ängel tanken på att skänka

mig jullen; eljest bure du ej i dag ditt hufvud så käckt

på dina skuldror.

Tio dagar hade förflutit sedan Eriks ankomst till

Svanstaden, då en häftig orkan brast lös. De bruna

och svarta skälmarna voro glada öfver ovädret och

hoppades på rikt byte. Solen gick ned och djupt

mörker inhöljde hafvet och ön. Från Svanstaden

bemärkte man emellertid ett par vildt upp- och

nedfarande ljuspunkter, tillhörande ett förbiseglande

fartyg, som dref allt närmare, emedan det för den höga

sjöns och orkanens skull med sina små segel icke

kunde hålla sig klart från kusten. Att fartyget i fråga

skulle stranda tycktes oundvikligt. Det var nu blott

frågan om, huruvida det skulle lyckas det att arbeta

sig upp längre i norr, i hvilket fall Johnson och hans

röfvarefölje icke finge något godt af det. Men den

skurkaktige mulatten visste råd. För att ingifva det

hotade fartygets kapten den falska tro, att en säker

hamn befunne sig framför Svanstaden, hämtade han

skyndsamt ut en stor lykta ur sin hydda, närmade

sig stranden så nära som möjligt och rörde den fram

och tillbaka, upp och ned. Där redan ett fartyg funnit

skydd, där — måste de bedragna sjömännen tro —

är äfven plats för ett annat!

Fylld af outsäglig ångest för manskapets öde och

upprörd öfver sin värds djäfvulska plan, stod Erik där

och stirrade, ur stånd att i detta mörker gifva de

nödställde en varning. Allt närmare kommo emellertid

dessa ljus; redan kunde mänskliga röster urskiljas

genom stormen, och kättingens skrammel förrådde, att

de i fördärf lockade sjömännen stodo i begrepp att

klargöra ankaret. Under tiden skrällde åskan och

bländande blixtar upplyste det skummande hafvet, på

hvilket man nu såg drifva en liten skonare, letande

efter räddning. Erik förmådde knappt hålla sig

upprätt — fartygets undergång kunde ej längre undvikas!

En följande blixt visade honom skonaren redan

beröfvad en af sina master, fullkomligt begrafven i

bränningens skum.

— Vid alla helgon, listen lyckades åter! —jublade

den gamle mulatten. — Skrofvet kommer snart att slås

i bitar! Håll därför linor och båtshakar i ordning!

Snart visade sig månen åter, men för sent förde

med bränningen kämpande sjömännen. Kistor, balar,

tunnor och andra föremål spolades redan till den af

mördarne besatta stranden och uppfiskades girigt.

Naturligtvis deltog Erik icke i utförandet af detta

skurkstreck; han stod afsides och väntade på, om icke

åtminstone någon af de skeppsbrutne skulle uppnå

den sandiga bukten, i hvilket fall han ämnade våga

sitt lif för att rädda denne olycklige. Då förekom det

honom plötsligt, som urskiljde han i det glittrande

skummet en mänsklig kropp. Ja verkligen — utmattade

armar klamrade sig fast vid en lifräddningsboj —

hafvet hade förbarmande och kastade en skeppsbruten

till stranden! Erik sprang fram, drog sjömannen

fullkomligt på det torra och fann nu, att han hade en

gosse, ungefär af sin egen ålder framför sig. Hans

hjärta slog ännu, gossen var alltså icke ännu död.

Erik ryckte skjortan af honom, frotterade hans kropp

och skakade honom. Den räddade slog upp ögonen,

såg tacksamt på Erik och frågade:

— Huru många af oss äro räddade? Befinner sig

mig min far bland dem?

Men innan Erik hann svara, kom Johnson

framskyndande och skrek:

— Hvad gör du, pojke? Hur understår du dig att

rädda någon af fartygets besättning? Anklagare få vi

ej skaffa oss! Bort med honom, tillbaka med honom

i bränningen!

Erik, som knäböjt bredvid den skeppsbrutne, reste

sig långsamt upp utan att lyda befallningen.

— Tvekar du ännu! — röt mulatten, — Nå, då

vill jag visa dig, huru man går till väga i ett sådant

här fall!

Men knappt utsträckte han armen för att gripa

tag i den ännu halft medvetslöse unge sjömannen, då

Erik fattade yxan, som gubben i ifvern låtit falla till

marken, och lyfte den mot skurken.

— Det första du rör den vanmäktige gossen, —

utbrast Erik, — så är du dödens rof, din bof!

Feg, som förbrytare af hans slag ofta äro, vek

Johnson, skrämd af Eriks beslutsamhet, ett par steg

tillbaka och ropade på hjälp. Men ingen hörde honom,

emedan alla voro sysselsatta med bärgningsarbetet,

hvarvid hvar och en fruktade, att hans granne skulle

få mera. Grälande och skrikande i munnen på

hvarandra, drogo män, kvinnor och barn upp de olika

föremålen på stranden.

— Din olydnad skall stå dig dyrt! — röt mulatten,

skummande af vrede, gick derifrån och blandade sig

bland de andra röfvarne, hos hvilka han likväl ej fann

något gehör, eller själf för ett ögonblick glömde sin

hotelse. Erik hade emellertid oafbrutet sysselsatt sig

med sin skyddsling, och vrakplundrarnes gränslösa

girighet skyddade honom från att störas. Han hade

fått veta, att den unge sjömannen hette Thomas och

var son till kaptenen på det strandade fartyget. Stödd

af Erik, vacklade den beklagansvärde gossen till ett

gammalt skjul, där Johnson plägade förvara

segeltrasor, åror, tjära och verktyg af alla slag. Här gömde

Erik den räddade, smög sig därpå till Johnsons koja,

hämtade födoämnen, vatten och en flaska rom och

räckte detta åt den stackars Tom. Bärgningen af de

uppspolade skatterna tycktes emellertid nu vara slutad;

män och kvinnor lägrade sig rundt omkring en väldig

eld, åto och drucko af det strandade fartygets förråd

och råkade i den lifligaste strid öfver sina bytesandelar.

— Anser du för möjligt, att min far kan ha räddat

sig? — frågade Tom och utbrast i ett högt snyftande.

— Jag är ännu för ung att förlora honom och mina

systrar...

— Stackars Tom, hängif dig ej åt tomma

förhoppningar! — svarade Erik mildt och smekte sin

gråtande väns kind. — Gör dig förtrogen med den

tanken, att din far utandats sitt sista andetag i

bränningen — ja, gläd dig till och med däröfver! Ty hade

han lefvande kommit i land, hade dessa känslolösa

skurkar mördat honom. Bättre är, att hafvet

uppslukat honom. Tom, jag har stort medlidande med

dig, att du förlorat din far; men låt det lända dig till

tröst, att jag äfven mistat min far vid ett

skeppsbrott, och bed till Gud, att han ej må sända dig alla

de hårda pröfningar, som jag redan undergått! Jag

var ensam, Tom; från denna afton äro vi två. Vi

vilja sluta fast vänskap och bistå hvarandra i nöd och

lust. Gråt därför icke längre, min gode vän! Döden

i vågorna är nu en gång sjömannens lott och en sådan

väntar äfven oss! Din fader befinner sig nu i en bättre

värld och blickar ned från himmelen på sin son, af

hvilken han tänkte göra en duktig karl. Håll fast

den tanken, Tom, och visa dig värdig din far!

— Erik, du har räddat mitt lif... jag tackar dig

därför, — svarade Tom. — Men min vänskap är

endast en klen belöning för ditt handlingssätt, i

synnerhet som jag ännu länge behöfver ditt beskydd. Du

har rätt, jag bör icke klaga utan med fattning finna

mig i mitt öde. Du är den äldre, Erik; befall öfver

mig, jag skall lyda allt, hvad du säger!

— Eller stå vid min sida med råd och dåd! —

afbröt Erik. — Vår belägenhet är allvarlig och kräfver

att vi visa oss som hela karlar. Dessa spetsbofvar

ville döda dig, som du vet, och skola äfven försöka

det på nytt, emedan de frukta, att du kan uppträda

som anklagare. Äfven jag är dem i vägen och har

dessutom uppbesvurit Johnsons hat emot mig. För

oss båda äro timmarna räknade, om vi stanna kvar

på denna ö, och vi måste därför bort härifrån.

— Men huru skola vi nu, i en så stormig natt,

kunna verkställa vår flykt? Skola de icke förfölja oss,

finna oss och inviga oss åt en grym död? —

frågade Tom.

— Vi måste förekomma dem, min vän, — sade

Erik med tillförsikt, — och jag räknar dervid på din

hjälp. Huru känner du dig?

— Vida starkare nu tack vare maten och hvilan,

— sade Tom och reste sig upp.

— Så hör då på, ty jag har en länge genomtänkt

plan, men hvars utförande hittills ej lyckats mig. Det

skjul, där vi för ögonblicket befinna oss, ligger knappt

100 meter från Johnsons hus och midt framför oss är

förankrad hans däckade, snabbseglande fartyg med 15

tons lastförmåga. Med detta förträffliga fartyg har

jag kommit hit, har äfven nästan dagligen företagit

en fisktur på det, känner därför mycket väl till det

och kan försäkra dig, att vi för vårt ändamål icke

kunna finna något lämpligare. En tunna friskt vatten,

något munförråd och kokkärl finnes ständigt ombord,

så att fartyget hvarje ögonblick är färdigt att löpa

ut. Men vi behöfva icke vara så anspråkslösa! Här

i detta skjul ligga hela tunnor med skeppsskorpor och

salt fläsk, ärtor och ris och annat, som skepp föra

med sig. Ved, olja och tändstickor, gevär och

ammunition finnes ombord, så att det icke kommer att fattas

oss något af det, som behöfs på sjön.

Erik kunde icke säga något mera, emedan i samma

ögonblick skjulets endast igenskjutna dörr öppnade sig

ungefär en half meter. Kanske var någon där, som

letade efter gossarna, lyssnat till deras samtal och

möjligen ämnade anfalla dem. Men var den inträngande

verkligen en människa, så måste han på händer och

fötter ha krupit in i skjulet, då de ända upp till

hufvudet bakom balar och fat gömda gossarna icke ännu

kunde upptäcka honom. Ett ängsligt gnällande lät nu

höra sig.

— Caro, Caro, är det du, min trogne hund? —

sade Tom, glad och smekte en stor

newfoundlandshund, som vid ljudet af den för honom välkända rösten

hade hoppat upp på gossen och slickade hans händer.

— Åtminstone han har förutom mig blifvit räddad!

— jublade Tom och smekte djuret på nytt. Erik,

låt oss i vinnandet af denne tredje vän, se ett

lyckobådande tecken! Caro är ett modigt och trofast djur,

han kommer nog att blifva oss nyttig!

NIONDE KAPITLET.

Flykten åt söder.

En stund betraktade Erik rörd smekningarna

mellan de två återförenade vännerna, men därpå manade

han till uppbrott och sade: — kanske emedan han

fruktar att jag skall fly, kanske äfven för att icke någon

af hans underlydande skall stjäla fartyget från honom,

låter Johnson efter sin hemkomst alltid föra

klyfvarbommen, stagfocken och roderpinnen på farkosten in

i detta skjul, och du skulle icke ha träffat mig i

Svanstaden, Tom, om jag ensam hade kunnat släpa bort

dessa oumbärliga saker. De andra färgade veta icke

om gömstället, endast jag och Billy. Och på dig

tänker Johnson i afton alls icke, emedan han

förmodligen är alldeles berusad.

Äro seglen icke för tunga äfven för oss båda? —

frågade Tom.

— Vi skola hoppas motsatsen. Hjälp mig blott

af alla dina krafter. Vi måste åtminstone försöka att

föra dem ombord. Min båt ligger tätt vid stranden;

det är nog, om vi släpa seglen dit och därifrån vricka

oss till Johnsons fartyg. Ombord finna vi sedan block

nog, hvarmed vi kunna hissa upp klyfvarbom, fock

och de andra tunga föremålen på däck.

— Låtom oss skynda på då, Erik! — bad Tom,

— Jag är rädd, att något hinder ännu möter oss!

— Först vill jag smyga mig ut än en gång och

lyssna, — sade Erik. — Behåll hunden hos dig och

gif akt, så att han icke skäller och förråder oss! —

Därmed aflägsnade han sig.

— De ligga allesammans försänkta i djup sömn

i sina kojor och snarka, så att väggarna skaka, —

berättade Erik, då han om några minuter kom

tillbaka. — Hjälp mig nu!

Allt, som Erik bestämt därtill, släpades eller

rullades till båten och fördelades där jämt, och ingenting

tycktes numera fattas de unga sjömännen; de kunde

kapa ankartåget och, då stormen nu bedarrat, gå till

sjös. Tom märkte likväl till sin förvåning, att Erik

fortfarande stod orörlig på fartygets däck och

försummade det gynnsamma tillfället till flykt. Han greps

ånyo af fruktan, att deras förehafvande skulle gå om

intet i sista minuten. Ty om Johnson eller någon

annan vaknade, blefvo de genast förföljda och snart

upphunna.

— Hvad funderar du på, Erik? — frågade han.

— Har du några betänkligheter att fly?

— Visst icke! — svarade Erik. — Jag öfverväger

endast, huru vi skola kunna verkställa den med

största utsikt till framgång; men jag ryser nästan tillbaka

för användandet af det enda medlet.

— Nå, hvad ha vi då att göra för att med

säkerhet undkomma dessa mördare och röfvare?

— Ingenting mindre än sätta eld på deras andra

fartyg, — svarade Erik lugnt. — Endast i så fall kunna

vi utan farhågor lämna Svanstaden.

— Vore det icke nog, om vi bogserade de båda

andra fartygen till stranden? — föreslog den

godmodige Tom. — Om orkanen äfven har rasat ut, så går

dock sjön ännu hög nog att slunga upp fartygen på

den sandiga stranden; men innan de hunno sättas i

ordning igen, hade vi fått tillräckligt försprång.

— Ditt förslag är mindre hårdt än mitt, Tom —

du vill behandla mördarebandet skonsamt. Men jag

kan likväl ej besluta mig därför, ty medlidande få vi

icke visa. Det allra största straff, som kan träffa

dessa skurkar, vore dock endast rättvist! De erkänna

ingen Gud, ingen lag och mörda utan förbarmande

de olycklige, som stormen kastar på deras kuster!

Betänk det, Tom, och säg mig öppet, om sådana

skurkar, när slumpen lämnar dem i vår hand, förtjäna

vår nåd? Dessutom måste vi tänka på vår egen

räddning; men segla de efter oss, äro vi utan räddning

förlorade.

Erik hade knappt sagt detta, då steg hördes på

något afstånd. Det var den fullkomligt berusade

Johnson, som, tumlande framåt i sicksack, försökte uppnå

skjulet, under det de båda gossarne, gömda bakom

relingen och tittande genom en springa, i största oro

följde alla hans rörelser.

— Hade du lyssnat till mig, befunno vi oss nu

för längesedan i säkerhet! — hviskade Tom förskräckt.

— Visst icke! Han skulle tvärtom, i fall han saknat

sitt fartyg, genast väckt de sofvande och skyndat efter

oss, — svarade Erik. — Gif akt, allt går efter vår

önskan.

Johnson hade nu anländt till skjulet och hade, då

alla spår efter rofvet blifvit omsorgsfullt utplånade,

funnit allt i ordning. Han raglade till stranden, där

båten varit förtöjd och studsade, då han icke mera

såg till den. Ett ögonblick stod han där grubblande,

men därpå tycktes han antaga, att de båda gossarne

flytt uti den. Han blickade uppåt natthimmelen, där

mörka moln jagade förbi månen och utbrast hånleende:

— de dårarne ämnade rädda sig... de äro förlorade!

Jag är nu kvitt dem och behöfver icke mera vara

rädd. Skada om den lilla båten, som jag gärna skulle

ha velat behålla! — mumlade han vidare, slog sig för

pannan, som om ingen annan än han själf vore skulden

till denna ogynnsamma vändning, knöt näfvarne mot

hafvet, där han trodde att de båda gossarne nu

gungade, och vacklade därpå med osäkra steg tillbaka

till sin bostad.

— Så där, gubbe, sof nu lugnt vidare, till dess

du vaknar till riktigare kännedom om ditt läge! —

utbrast Erik halfhögt efter honom. Därpå sade han

till Tom: — nu är tiden inne att sätta upp segel och

göra fartyget segelklart. Månen lyser oss ända till

dess vi klarerat oss för de farligaste klipporna, och

den öfriga vägen har jag något så när reda på.

Hissandet af de tunga seglen kostade gossarna

icke ringa möda, i synnerhet som Tom ännu var rätt

svag; men nöden förlänade dem krafter. De hissade

segel, placerade på bästa sätt de medtagna munförråden,

lade kompass, lodlina och kikare till rätta och halade

åt sig ankaret så tätt de förmådde, för att förlora så

litet som möjligt af det värdefulla tåget, i händelse de

skulle nödgas kapa det. Eriks plan var att låta det

grundgående fartyget med strömmen drifva åt väster,

en väg, som han vid de senaste dagarnes fiskeriutfärder

redan flere gånger tillryggalagt.

— Nu må förstörelsens verk börja! — sade Erik.

— Det är mig en sann tillfredsställelse, att jag kan

tillintetgöra detta usla röfvarenäste, göra dess

rofgirige invånare till tiggare och möjligen afskära dem

hvarje hjälp från deras grannar. Jag undrar just, Tom,

om de, när de vakna vid lågornas sprakande, komma

på den tanken, att detta är en rättvis vedergällning

för deras förbrytelser? Låt de skurkarne endast simma

åt sydost, så snart hungersnöd uppstår bland dem,

och låt dem tigga om lifsmedel för sig, sina hustrur

och barn — ha, Tom, hajarna skola sluka deras

smutsiga kroppar som riktiga läckerbitar! — Du ser

på mig, som om du hade en vansinnig framför dig,

Tom! Men jag tror mig vara herre öfver mina tankar!

— Ämnar du sätta eld på deras bostäder också,

Erik? — frågade Tom förskräckt, — Då skulle de ju

blifva lefvande uppbrända! Gör det icke, Erik, var

mänsklig var barmhärtig!

— Mänsklig, barmhärtig? Nej, Tom, så är jag

icke sinnad i detta fall; vi måste vara rättvisa och

framför allt skydda flere oskyldiga människor från att

mördas, nu då det står i vår makt. Eller skola vi

en gång anklagas inför Guds domstol af alla dem, som

vi kunnat skydda från ett förskräckligt öde? Uppbränna

de skurkarna kunna vi för öfrigt icke, ty

korallstenväggarna i deras hyddor taga lika litet eld som deras

torftak. Men de båda skjulen, innehållande alla de

skatter, som de frånröfvat sina i fördärf lockade offer,

måste jämte deras fartyg förstöras! Må skurkarne svälta,

må de försöka draga sig fram på de ringa förråd, deras

kojor rymma, till dess de få hjälp på ett eller annat

sätt! Är du en bra gosse, så följ mig och betänk,

hvilket ansvar i annat fall en gång skall hvila på dig

inför den högste domaren!

Tom teg; det föreföll, som om hans äldre väns

passionerade ord öfvertygat äfven honom. De båda

gossarne lämnade hunden kvar och foro i jullen

försiktigt tillbaka till stranden. I Johnssons skjul fyllde

de till en början två krus med petroleum, som de

ämnade använda för att tända på fartygen. Det öfriga

innehållet i det borrade fotogenfatet slogo de ut öfver

segel och tågverk, gingo till det andra skjulet och

träffade där samma förberedelser. Därpå foro de i

jullen öfver till de båda fartygen och bundo dem tätt

vid hvarandra. I kabelgatten, där det låg allehanda

bråte, slog Erik ut den medförda fotogenen för att

längre fram vid förbiseglingen tända på den. Härpå

foro de än en gång i land och antände de med fotogen

indränkta seglen. Lågor slogo genast upp, det torra

virket råkade i brand, och inom få ögonblick slogo ur

röfvarnes skattkammare en tät rökpelare mot höjden.

Därmed var hämdeverket till hälften fullbordadt.

— Raskt nu, Tom! Vårt lif beror på hvad vi nu

göra? — sade Erik och sköt hastigt sin vän tillbaka

i jullen.

De vrickade sig öfver till Johnsons fartyg, fäste

jullen vid det, lyfte ankare, vände bogen mot väster

och riktade den mot de till undergång bestämda

fartygen. Strömmen lättade deras förehafvande.

— Gå till rodret och håll dig tätt till

styrbordssida! — ropade Erik till sin vän, hoppade i rätta

ögonblicket, med en tågända i handen, öfver på

närmaste fartyg och antände den fotogen, de gjutit ut i

kabelgatten. Lågorna slogo snart högt upp, spredo sig

efter det tjärade tågverket och masterna, och Johnsons

fartyg hade, med jullen i släptåg, redan drifvit långt

därifrån i västlig riktning, då de berusade sofvarne

ändtligen blefvo uppskrämda ur sin hvila genom eldens

sprakande, exploderandet af krutförrådet och eldskenet.

De sågo den gamle Johnson stå där, vridande händerna

i förtviflan öfver att se sina egodelar räddningslöst

tillspillogifna. Erik grep fatt i ett gevär och affyrade

ett skott i luften som en sista afskedshälsning.

— De inse nu, Tom, hvad det vill säga att ha

lidit skeppsbrott. Och dock besparas dem striden mot

de vredgade vågorna och de behålla sina ärelösa lif,

under det våra fäder och otaligt många andra tappra

sjömän måst förlora sina!

Fartyget gled nu snabbare framåt, styrdt mästerligt

af Erik genom virrvarret af farliga klippor. Då gossarna

nådde öppna hafvet, hissade de båda förseglen, därpå

gaffelseglet och förlorade snart Svanöns konturer ur

sikte; endast de därifrån uppstigande eldpelarne visade

ännu en kort stund, hvar den lämnade, hemska platsen

varit belägen.

— Hvarthän skola vi styra kosan, Erik? — frågade

slutligen Tom.

— Åt söder, fortfarande åt söder, min vän, —

svarade Erik. — Vi måste begifva oss till stora

Antillerna. Jag har nämligen reda på en hemlighet,

som jag aflurat förbrytare. Jag känner gömstället för

en stor skatt, som vi, då vi ändock äro i närheten,

vilja uppsöka, icke för att behålla den för oss själfva

utan för att återställa den till de rättmätiga ägarna.

Vi kunna mycket väl nöja oss med den belöning, som

blifvit utsatt för dess tillrättaskaffande.

— Åh, berätta mig, huru saken hänger

tillsammans, Erik, och hvilken omständighet, som

sammanförde dig med tjufvarne! — bad Tom och gjorde stora

ögon.

— Därom en annan gång, — svarade Erik. —

Du vet emellertid hufvudsaken och vi ha ej tid till

att prata. Hal an skoten, ty jag kan ej lämna rodret!

Vi måste hålla hårdt upp i vinden åt sydost!

— Brisen var god och dref fartyget snabbt framåt.

Under hela natten kunde de båda gossarna icke unna

sig den minsta ro. Tom stod i fören och lodade

oupphörligt och Erik hade icke rodret ur hand. Vid dagens

inbrott pekade den sistnämnde på ön Elenthera, som

han så ofta sett från sin fars fartyg. Han gladde sig

mycket öfver, att denna ö nu låg i lä om dem;

genomkorsningen af Bahamaöarna från väster till öster hade

alltså lyckats och fartyget hade under tiden från 12

midnatt till 6 om morgonen trots oupphörligt

sicksacklöpande tillryggalagt nära 40 sjömil.

— Jag önskade, att vi hade en karta öfver

Bahamaöarna, Tom, — sade Erik. — Ty så alldeles

säker är jag dock icke på min sak, innan vi hafva

Crooked-Island"s klippor bakom oss; först därifrån

känner jag vägen bättre. I alla händelser skola vi för

större säkerhets skull hålla oss längre åt öster!

Under förmiddagen sofvo gossarna omväxlande;

och om eftermiddagen, då Tom gjorde i ordning

aftonmåltiden, berättade Erik för denne, huru han råkat

bland röfvare och hvad han hade upplefvat ombord

på Amphion. Som sjön gick hög och blåsten växte,

togo de före solnedgången in segel. Erik förblef vid

godt mod, emedan han under alla omständigheter litade

på det sjödugliga fartyg, där de befunno sig; Tom

däremot längtade allt mera tillbaka till New-York, ty

Eriks berättelse hade väckt nya farhågor hos honom,

att de skulle råka ut för ännu farligare äfventyr och

därtill kände han alls ingen lust. På tredje morgonen

varseblefvo de båda gossarna framför sig en stor

skonare med amerikansk flagga.

— Skulle vi icke försöka, om kaptenen vill taga

oss ombord? — frågade Tom. — Då hade våra

svårigheter på en gång ett slut.

— Var icke klenmodig, min vän! — sade Erik.

— Jag får ej uppgifva min afsikt, skulle icke heller

göra det, äfven om du öfvergåfve mig och med denna

skonare återvände till New-York. Det felas oss ju

gudskelof ingenting, vi hafva fullt upp att äta och

dricka och ypperlig vind. Föreställ dig endast, huru

vi lyfta skatten, lasta den i vårt eget fartyg och med

den rika laddningen segla uppför Hudsonfloden. Innan

vi uppnå Tortuga, kunna vi visserligen endast hämta

föga hvila; men utsikten till ett rikt byte måste

stålsätta oss mot alla svårigheter. Eller skulle du vilja

inviga skonarens kapten i vår hemlighet, så att skatten

kanske blott växlar ägare? Tro mig, Tom, man skulle

till tack därför endast släpa oss till någon annan

ogästvänlig ort och våra lidanden skulle börja på nytt. Vi

äga ju själfva ett så vackert, säkert fartyg, på hvilket

vi kunna begifva oss, hvarthän vi vilja.

Tom lät lugna sig och blef modigare genom sin

beslutsamme väns exempel.

Fartyget hade tillryggalagt mera än 200 sjömil

och inom få dagar kunde de uppnå Tortuga, då ett

olycksfall hände; fånglinan, hvarmed jullen var

fastgjord vid fartyget, gick nämligen af, och den lilla

båten, som Erik hade sin räddning från

sjöröfvarfartyget att tacka för, stannade kvar, gungande upp

och ned på vågorna.

— Låt den drifva! — bad Tom. Men därom ville

Erik icke höra talas. Han befallde sin yngre kamrat

att vända, pressade fartyget upp mot vinden och hade

inom kort åter uppnått jullen. Fartygets segel

beslogos, Erik fäste en lina kring sig, förmanade Tom

till största försiktighet och hoppade till dennes

förskräckelse ned i jullen. Han band den lilla båten

säkrare än förut, halade sig därpå intill fartyget och

svängde sig ombord, under det Tom knappt kunde

befria sig från fruktan för, att han och hans vän för

alltid skulle blifva skiljda.

— Bergen där borta visa dig närheten af Haiti,

— sade Erik om morgonen af den sjette dagen, —

och denna lilla ö i sydväst måste vara det sökta

Tortuga. Vi äro alltså vid målet.

— Men huru vet du, att icke kaptenen på det

amerikanska krigsskeppet, följande dina noggranna

uppgifter, redan genomletat kuststräckan och funnit

skatten? — frågade Tom.

— Det är en riktig invändning, min vän. Men

äfven i detta fall skulle jag göra anspråk på den mig

tillkommande belöningen och betala din medverkan

lika väl, som om vi lyckats själfva bemäktiga oss

penningarna. Men jag har en annan farhåga! Den

skurken Bamford vet ju, att jag förrådt hans gömställe.

Om han nu icke fruktar, att amerikanarne eller

engelsmännen lura på höjden af Tortuga för att gripa honom,

så lyfter han själf skatten och bringar den i säkerhet

på annat ställe. Är därför nästet icke redan tomt,

så måste vi bereda oss på att sammanträffa med

Bamford och endast det skulle göra vår möda om

intet.

— Men kunna invånarne på Tortuga icke hjälpa

oss, om vi öfverlämna en del af bytet åt dem? —

frågade Tom.

— Det våga vi icke, emedan skatten icke tillhör

oss, — svarade Erik, — Och hvad beträffar invånarne,

från Haiti rymda förbrytare, är det just icke önskvärdt

att komma i beröring med dem. Kom ihåg

svampfiskarne på Svanön! För öfrigt bo dessa negrer endast

i den nästan otillgängliga norra delen af ön, och de

komma af fruktan att blifva förföljda nästan aldrig

öfver bergen åt söder.

— Tror du, att vi finna något att lefva af på

Tortuga? — frågade Tom.

— Fullt upp! — blef svaret. — Det finnes där,

som jag såg och hörde, talrika fåglar och apor och

äfven annat större villebråd; flibustiererna lära dessutom

på sin tid öfverallt ha utplanterat svin, så att de i

händelse af en blokad länge skulle kunna hålla sig

kvar i sina smygvrår. — Men stör mig nu icke mera

genom frågor, Tom! — bad Erik. Vi komma närmare

och närmare och jag måste rikta hela min

uppmärksamhet på kustens inskärningar. Se endast, huru

taggiga klipporna där skjuta ut i hafvet. Om jag

icke misstar mig, anlöpte Bamford här kusten i

sydost. Men vi skola återfinna den kanal, som leder

till hans smygvrå!

TIONDE KAPITLET.

Belöning och försoning.

Öfver två timmar kryssade Erik fram och tillbaka

framför det ställe, där han misstänkte, att inloppet skulle

finnas, och styrde slutligen in i en rymlig vik, hvilken,

som han mycket väl insåg, icke stod i förbindelse med

insjön. Långt ifrån den kunde den emellertid icke ligga

och de kunde ju leta sig dit landvägen. Som vinden

mojnat af, togo de in seglen och sköto med långa

stänger fartyget fram i den allt mera afsmalnande

viken, kastade därpå ankare och märkte till sin

tillfredsställelse, att deras tillflyktsort icke kunde ses från

hafvet. Erik ämnade redan stiga i jullen och ro i

land, då Tom grep honom i armen.

— Var försiktig, Erik! — bad han — Jag känner

röklukt, det måste vara människor i närheten.

— Desto mera är det vår plikt, att åtminstone

jag undersöker den närmaste omgifningen, — svarade

Erik lugnt, — under det du och Caro stanna kvar

ombord. Ladda ett gevär eller också två! Ett enda

skott, antar jag, är tillräckligt af afvisa angripslystna

negrer, i fall du under min bortovaro skulle blifva

anfallen.

— Nej, Erik, jag stannar icke utan följer med!

Vi hafva ju kommit öfverens att dela nöd och lust,

och du kunde ju råka ut för ett bakhåll.

— Så kom med då! — sade Erik leende. — Men

det är just icke rådligt att lämna fartyget utan

bevakning. Visste jag icke, att negrerna hålla till i norr,

så gåfve jag icke efter.

Beväpnade med gevär, yxa och knif i gördeln,

hoppade Erik och Tom ned i jullen och äfven Caro

följde dem. Försiktigt läto de dock först sina blickar

sväfva öfver till klippstranden för att se, om icke något

människohufvud skulle kunna upptäckas; men ingenting

misstänkt lät se sig. Endast apor och papegojor

förkunnade sin förvåning öfver det ovanliga besöket

genom höga skrik, och Erik vrickade nu jullen fram till

en plats, där de lättast skulle kunna klättra uppför

den klippiga stranden. Under det de därpå smögo

sig uppför höjden, trodde Tom sig flere gånger höra

ljudet af mänskliga stämmor.

— De människor, hvilkas närvaro du tror dig

märka, äro endast foster af din fantasi! — tröstade

Erik sin vän. — Din förträffliga hund skulle för öfrigt

varna oss, om fiender lurade i närheten. Men med

röken har det sin riktighet, och den gör sig här uppe

ännu mera märkbar än nere vid vattenytan; men jag

förundrar mig icke däröfver, då nattbrisen redan börjat

och blåser öfver åt oss denna vällukt från

förbrytarbyarna. Men låt oss nu leta efter gömstället för

skatterna!

Under det Caro på ömse sidor genomletade

buskarna, skred Erik framåt genom skogen i sydvästlig

riktning, med Tom tätt efter sig. De hoptrasslade

grenarna och klängväxterna måste sönderhuggas med

yxan och det var endast med största möda som de

båda gossarna förmådde bana sig väg. De vågade

icke hoppas att samma afton uppnå den skogssjö, från

hvilken Bamford och Heinz hade stigit uppför kusten;

men de ville åtminstone göra undan de nödvändiga

förberedelserna. Slutligen hunno de till en kulle; men

de funno sig svikna i sin väntan, att de härifrån skulle

kunna upptäcka sjön, emedan de på sluttningen stående

träden omöjliggjorde hvarje vidsträcktare utsikt.

— Om du stannar här, så klättrar jag upp i ett

af träden, — sade Tom.

— Det var ett klokt förslag, Tom, — menade

Erik. — Se där, midt på kullen står ett träd, som

skjuter upp öfver alla de andra. Du behöfver nog icke

klättra så högt för att få syn på hafvet. Men se dig

på samma gång om efter sjön, som jag nämnde, och

peka ut med handen den riktning, hvari den ligger.

Tom hade redan klättrat upp ett godt stycke,

under det Erik talade. Kort därpå ropade han ned

till honom:

— Hurra, Erik, jag ser hafvet i söder, knappt en

half sjömil ifrån oss! Men insjön ser jag ännu icke,

alltsammans är tät skog.

— Stig högre upp, Tom! — ropade Erik tillbaka.

— Du måste långt från infarten leta efter en

kägelformad, trädlös klippa... just bredvid den utvidgar

sig kanalen till sjö.

Tom klättrade högre upp och det dröjde en god

stund, innan han åter lät höra af sig.

— Nu har jag funnit sjön, Erik! — ropade Tom

slutligen glad. — Du har rätt: en kal, spetsig klippa

betecknar dess utmynnande i kanalen, af hvilken jag

endast förmår urskilja en här och där i aftonsolen

blänkande strimma.

— Gud vare lof! — svarade Erik. — Och hvilken

riktning måste vi taga för att komma till sjön? —

Sträck ut din arm och vänta, till dess jag har rätta

riktningen.

— Vi kunna bibehålla den riktning, vi hittills

haft, Erik! Endast rakt framåt! Jag ser bakom mig

vårt fartyg, framför mig sjön och befinner mig midt

emellan båda.

— Tack, käre Tom, och kom nu ner! För i dag

hafva vi uträttat tillräckligt.

Då Tom åter kommit ned, begåfvo sig de båda

unga vännerna tillbaka till fartyget och träffade där

sina förberedelser för natten, innan mörkret skulle

öfverraska dem. De fångade ett par väldiga krabbor,

kokade upp vatten och beredde dem till aftonmåltid.

Därpå spände de ut ett sunsegel öfver däcket, emedan

de för större säkerhets skull icke ville begifva sig in

i kajutan och sträckte nu för första gången på länge ut

sig till en ostörd hvila. Vind och sjögång märktes icke

inne i deras lugna ankarplats, de laddade gevären lågo

bredvid dem och den vaksamme Caro skulle vid första

skymt af fara ha varnat dem med sitt skall.

Först den uppgående solen väckte de genom

senaste veckans mödor hårdt medtagna unga männen,

som genom den ostörda hvilan nu åter kände sig

fullkomligt kraftiga.

— I dag måste vi åter handla raskt, Tom, —

sade Erik, i det han räckte sin vän handen till

morgonhälsning, — ty genom ringaste uppskof kan lätt

alltsammans gå om intet. Vi måste därför förutom

vapen och yxor äfven taga något mat med oss, så

att hungern ej i förtid tvingar oss att afbryta arbetet.

— Hvad skall jag packa in, Erik?

— Tag af det kokta, salta köttet och något

skeppsskorpor. Glöm icke heller Caro, och fördela

alltsammans i två påsar, som vi taga på ryggen. Det

ypperligaste dricksvatten finna vi i en bäck, som

utmynnar i sjön.

— Gudskelof, att det finns vatten, ty vårt förråd

däraf börjar taga slut och är nästan onjutbart! Ja, vi

hade bestämdt icke kunnat anträda resan till New-York

utan att ha förnyat vårt vattenförråd.

— Mycket rätt, Tom, hvarken utan vatten eller

kött, — svarade Erik. — Så snart vi därför satt skatten

i säkerhet, försöka vi vår tur som jägare och Caro

får därvid tjänstgöra som jakthund. Bröd ha vi ju

till all lycka tillräckligt af för en hel världsomsegling,

men skola icke inskränka oss därtill. Apkött, kanske

äfven svinkött finnes att få här och är sannerligen

icke att förakta. Det kommer nog att hålla sig, om

vi packa ner det i salttunnorna och lägga det gamla

saltade fläsket ofvanpå. Men framåt nu, min vän!

De båda ynglingarne begåfvo sig åter till lands

i sydlig riktning, båda välbeväpnade och tungt lastade.

Så länge vägen var någorlunda banad, skredo de raskt

framåt; men på andra sidan om kullen började åter

det tidsödande arbetet med att afhugga

sammantrasslade grenar och klängväxter, som räckte ända ned till

marken och gjorde framträngandet omöjligt. En hop

muntra apor lekte stojande i trädkronorna och ledsagade

de båda gossarna med högljudda skrik hela vägen.

— Tålamod, era skälmar! — utbrast Tom. —

Ännu hafva vi icke tid att befatta oss med er!

Ned mot kusten blef skogen glesare och ändtligen

hörde de båda ynglingarne på höger hand sorlet af en

bäck.

— Vi kunna ju knappt önska oss en mera

tillförlitlig vägvisare i denna vildmark än denna bäck och

en bekvämare väg än den, som dess bädd erbjuder,

— sade Erik. — Tack vare den är jag säker om att

nå vårt mål, men vi få icke handla hufvudlöst. Vi

måste begifva oss till ett ställe, där vi kunna stiga

ned utför bäckens branta sidor, tåligt fortfara att med

yxorna bana oss väg genom klängväxterna, till sist

fälla ett träd i närheten af stranden och lägga det

som ett märke öfver bäcken; ty eljest skulle vi lätt

kunna förirra oss på hemvägen.

De båda unga männen arbetade sig med outsäglig

möda vidare; den väg, de tagit, utmärktes genom

afhuggna kvistar och grenar och de kunde vara säkra

att återfinna den äfven i månsken. Allt närmare och

tydligare hördes bäckens sorlande och redan kunde de

genom löfverket urskilja en ljusning — utan tvifvel

solskenet, som reflexterades i vågorna. Inom kort

stodo de högst uppe på klipporna, mellan hvilka bäcken

banat sig väg till sjön. Men, o, ve! huru skulle man

kunna komma ned till själfva bäcken? Ett ögonblick

stod Erik rådlös, ty nedstigandet utför de branta

väggarna var icke utan fara.

— Om vi också fällde ända till fem meter långa

träd och halade oss ned efter dem, så måste vi dock

lämna Caro kvar, — sade han.

— Och våra saker skulle vi ej heller kunna taga

med oss, — anmärkte Tom, — Det är bäst, tror jag,

att vi skicka i väg Caro, så att han kan leta upp ett

passerbart ställe! Sök, Caro, sök! — ropade han och

pekade åt söder.

Det kloka djuret, som äfven stått och tittat ned

på det sorlande vattnet, begrep ögonblickligen de båda

gossarnes förlägenhet och rusade in i snåren i den

angifna riktningen, under det Erik och Tom togo sig

några minuters hvila. Det dröjde emellertid ej länge,

innan de hörde Caro skälla. De trädde fram till

klippbranten och sågo hunden stå midt i bäcken; vattnet

gick honom knappt till buken.

— Där Caro kommit ned, kunna vi också göra

det, — sade Erik och trängde under flitigt användande

af sin yxa in i snåren efter hunden. De uppnådde

snart en från venster nedlöpande smal klyfta, som

synbarligen under regntiden bildade bädden för ännu

en annan bäck. Denna sluttade sakta ned mot

hufvudbäcken, och dess botten var betäckt med mjuk gyttja.

De båda gossarne nedstego snart i den större

bäckens grunda vatten och vadade, emellanåt utstötande

ett rop af smärta, öfver den med hvassa stenar

betäckta bäckens botten. Silfverglänsande fiskar, af

hvilka Caro fångade och genast förtärde några, lekte

omkring deras nakna fötter och apornas vredgade

skrik beledsagade dem på båda sidor af vattendraget.

Snart vidgades klippväggarna och en sista krökning

af bäcken lämnade dem utsikt öfver den efterlängtade

insjön. Erik började springa och efter få ögonblick

stodo de båda gossarna framför en sockertoppsformad

klippa, som skilde kanalen och sjön åt. De unge

männen utstötte ett högt hurra.

— Nu få vi snart se, om skatten är hämtad eller

icke, — sade Erik till Tom, — Emellertid ser det ut,

som om ingen ännu varit här, — fortsatte han, i det

hans blick öfverflög insjöns strand. — Där nere, han

pekade med handen på ett sandigt ställe, låg den där

gången jullen, och röfvarne styrde kosan i nästan rak,

nordlig riktning. Jag vill stiga ned, emedan jag där

nedifrån hoppas bättre finna rätta riktningen.

Långsamt och försiktigt steg Erik nedför de

trappvis lagrade klipporna; Tom höll sig tätt i sin väns

fotspår. Men slingerväxterna hade under den korta tiden

tagit sådan öfverhand, att gossarne länge måste klättra

omkring och upprepade gånger voro nödgade att

återvända till utgångspunkten vid vattnet, innan Erik

ändtligen fann det af Bamford och Heinz märkta

trädet. Alldeles i närheten af det måste äfven vara den

fjällklyfta, som röfvarna valt till skattkammare.

— Segern är vår, Tom! — utbrast Erik och

omfamnade vännen. — Här har ingen varit, ingen

människas hand har ännu utsträckts eften den stulna

skatten.

— Åh, Erik, du vore den lyckligaste människa

på jorden, om denna skatt tillfölle dig!

— Och jag skulle af hela mitt hjärta gärna låta

dig dela min lycka! — svarade Erik. — Men först

måste vi röja undan buskarna och slingerväxterna.

Vi måste befinna oss rakt öfver skattkammaren.

— Ja minsann, Erik, det ljuder helt ihåligt här,

— sade Tom och hoppade ett par gånger upp och

ned. — Det tycks vara ett riktigt hvalf under oss.

De grepo sig genast an med att röja undan

växterna och bryta upp stentaket öfver skattkammaren.

Där lågo verkligen kaggarna och lådorna med deras

dyrbara innehåll lagda bredvid hvarandra.

Nu kunna vi icke göra något bättre, Tom, än att

återvända till vårt fartyg och så fort som möjligt

försäkra oss om skatterna, — sade Erik. — Vi taga

samma väg som nyss tillbaka, men efter den

öfverblick öfver trakten, vi fingo där uppe på berget, bör

det ej blifva oss svårt att med vårt fartyg leta opp

kanalens mynning och vattenvägen återvända hit.

— Ja, låt oss skynda och begagna vindstillan, —

svarade Tom, hvarpå de anträdde återfärden.

Då de uppnått sitt fartyg, lyfte Erik och Tom

ankare, fastgjorde jullen framför schaluppens bog och

bogserade den roende efter sig. Vattnet låg som en

spegel och strömmen var knappt märkbar. Redan efter

en halftimme foro de in i kanalen och befunno sig snart

med sitt fartyg i röfvarnes smygvrå. De började

genast arbeta, som om de i hvarje minut kunde ha

blifvit öfverraskade. De rullade kaggarne ned för den

branta höjden och lyfte dem med förenade krafter i

jullen. Diamantlådorna följde och alltsammans blef nu

transporteradt öfver till fartyget, som de för dess större

djupgående förankrat ungefär 20 meter från stranden.

Tomrummet i midten, där Johnson eljest förvarat sin

fiskfångst och sina svampar, upptog nu skatterna och

deras tyngd tjänade på samma gång som barlast. Men

mera möda och tid kräfde därpå anskaffandet af friskt

vatten. Ty i fylldt tillstånd skulle gossarne ej ha förmått

att bringa tunnorna ombord på fartyget, utan måste

de hämta det nödiga vattenförrådet i mindre kärl.

Emellertid tog hela arbetet endast två timmar i

anspråk, och redan före klockan 5 lågo julle och fartyg

i säker hamn. Erik och Tom voro öfverlyckliga öfver

den framgång, de haft, och för att något hämta sig

efter sina försakelser och mödor, påskyndade de icke

alltför mycket sin afresa. De ägnade fastmer de

närmaste dagarna åt jakt, nedlade ett dussin apor och

två vildsvin, sköto dufvor och fångade fiskar — kort

sagdt, de tillbrakte tiden på bästa sätt. Arbete och

hvila omväxlade regelbundet och om natten åtnjöto

de den förträffligaste sömn.

Då kom Erik en dag på den tanken att ännu en

gång med jullen fara tillbaka till insjön. Afsikten

utfördes och vid detta tillfälle kvarlämnades följande

skrifvelse i den utplundrade skattkammaren:

»Till kapten Bamford. — Om ni ännu är i

besittning af den röfvade Eolus och anländer hit med

den för att afhämta de från postångaren Ariel röfvade

kontanta penningarne och juvelerna, så må ni härmed

veta, att jag, som ni två gånger sökt mörda, landsteg

här på Tortuga, lyfte skatterna och inskeppade mig

med dem. Uppnår jag lyckligt säker hamn, så skall

de Ariel afpressade penningarna återställas till de

rättmätiga ägarne. Jag hoppas, att äfven Eolus snart

åter med er som fånge ombord ångar in i New-Yorks

hamn! — Erik Waterstrat.»

Knappt hade Erik instuckit denna skrifvelse i en

klufven gren och fastgjort denna mellan stenarna, då

han, i det han kom att se utåt hafssidan, ryckte till

af förskräckelse. Ty öfver trädkronorna, som omgåfvo

kanalen, uppsteg en tät, svart rök, och tvenne

masttoppar lyfte sig öfver träden.

— Vi måste fly, Tom! Amphion — Eolus styr

redan uppför kanalen! — utbrast Erik med halfkväfd

stämma till sin vän. — Inom fem minuter kan han

vara här!

Tom var som förlamad af skräck, och Erik måste

med våld draga honom med sig. Lämnande jullen

efter sig, vadade de uppför bäcken, försvunno bakom

dess närmaste krökning och skyndade sig att uppnå

sitt fartyg.

Till all lycka voro de färdiga med alla

förberedelser för affärd. De förhöllo sig alldeles stilla ända till

solens nedgång, hissade då segel och läto af en

landbris drifva sig ut till sjös. Under natten kunde ingen

af dem sofva, ty med hvarje timme växte deras

ängslan för att Bamford, som säkerligen icke länge komme

att uppehålla sig i sin upptäckta smygvrå, vid

dagsgryningen skulle finna dem och beröfva dem lif och

gods. Ändtligen gick solen upp och nu måste deras

öde afgöras.

— Där borta i norr kommer en ångare! —

utbrast plötsligen Tom.

— Gud gifve, — svarade Erik, — att det vore

den amerikanska fregatten, som fiskade upp mig, eller

ett annat krigsskepp, hvilket genast kunde skrida till

häktning af röfvaren!

Fartyget kom allt närmare; det var i själfva verket

samma fregatt, hvars manskap hade funnit Erik

drifvande på bomullsbalen och på hvilket han anländt

till Nassau. Erik hissade nödflagg och styrde rakt

mot fregatten. Sedan han bestigit dess däck,

bestormade honom alla med frågor, hvarifrån han kom;

Erik begärde, att blifva förd till kommendanten. För

denne berättade han allt, som händt honom, sedan

han åter kommit i Bamfords våld, anmälde, att han

funnit skatterna och hade dem förvarade ombord på

sin farkost och bad till sist, att häktning skulle ske

af röfvarekaptenen, som just nu befann sig i sin

smygvrå. Kommendanten behöll Erik ombord och skickade

en underofficer och två matroser öfver till Tom med

befallning, att schaluppen skulle följa tätt efter

fregatten. Men krigsskeppet själf styrde med full ånga

sydvart.

Denna gång hade Erik bättre reda på kanalens

mynning än vid sin förra insegling. Två välbemannade

båtar, hvar och en med en revolverkanon i fören,

skickades in i kanalen, och Amphion, som icke hade

ångan uppe, gaf sig utan motstånd. Manskapet på

röfvarefartyget vågade ej strida, då kaptenen och

styrmannen befunno sig i land. Efter kort letande

påträffades äfven de; de afväpnades och fördes som

fångar tillbaka på Amphion, där det fängslade manskapet

redan haft tid nog att anställa betraktelser öfver sitt

blifvande öde. Ångjakten erhöll nu en ny, af två

officerare och tjugufem matroser bestående besättning;

men äfven Erik och Tom inskeppade sig jämte sina

skatter på Amphion, och de båda fartygen stucko

därpå ofördröjligen ut till hafs.

Bamfords raseri, då han återsåg Erik, kan ej

beskrifvas; han rasade och svor och kallade honom för

den uslaste förrädare. Erik svarade ingenting; han

förblef gent emot förbannelserna och hotelserna lika

lugn som äfven några dagar senare, då Bamford och

Heinz besvuro honom att göra något för deras

räddning eller åtminstone icke vittna ofördelaktigt mot

dem i New-York.

— Döden i galgen är mindre kvalfull än den,

som ni flere gånger sökte bereda mig! — var allt,

hvad Erik svarade.

Han rapporterade därpå för förste löjtnanten de

förslag, fångarna gjort, och anhöll att slippa vidare

blifva använd till att betjäna dem.

Krigsskeppet åtföljde Amphion ända till höjden

af Nassau, där den engelske ståthållaren erhöll

underrättelse om sjöröfvarnes tillfångatagande.

Fregattkaptenen omtalade äfven det, som han hört af Erik,

angående invånarnes på Svanön skändliga beteende, och

ståthållaren försäkrade, att mördarnästet inom få

dagar skulle blifva utrotadt.

Då Amphion snart därefter lupit in i Hudson,

aflämnade Erik de återfunna skatterna, och rättegången

mot Bamford och hans manskap tog sin början. Då

missdådarne allesammans bekände och jämte Erik

uppträdde som vittnen, dömdes Bamford och Heinz

till döden och den öfriga besättningen till mångårigt

tukthusstraff.

Men Erik, hvars förtjänst det egentligen var att

både det bortröfvade fartyget och den stora

penningsumman tillrättakommit, blef genom laga dom

tillerkänd tjugu procent af alltsammans som belöning.

Ej heller Tom lämnades lottlös.

Erik Waterstrat återvände därpå, efter treårig

frånvaro, till sin hembygd. För närvarande är kapten

Waterstrat ägare till en af de största ångarne i

Hamburgs handelsflotta.

SLUT.

*

På F. C. Askerbergs förlag har utkommit i bokhandeln:

Flykten ur Sibirien. En deporterad familjs öden och

äfventyr. För den mognare ungdomen. Öfvers., med 16 illustr. 2:75.

Genom Indien. Två lättmatrosers irrfärder och äfventyr. Öfvers.

Med 12 illustrationer. 3 kr.

På Krigsstråt. Jaktäfventyr och strider bland Nord-Amerikas

indianer. Af S. Worishöffer Med 14 illustrationer. Svensk

bearbetning af G. O. II. Inb. 3 kr.

Roland Forrester och hans Systers faror och

äfventyr bland Nord-Amerikas Indianer. Öfvers.

Med 15 illustrationer. 2:25.

Sagan om Wilhelm Tell och det Schweiziska

Edsförbundets uppkomst. Berättad för ungdomen af

Alexander Dumas. Vackert inbunden, med 6 illustrationer. 1 kr.

Barnen i Nya Skogen eller Eduard Beverley och hans

syskon. Berättelse för ungdom, af Kapten Marryat. Med 8

fina illustrationer. Inbunden 2:75.

Genoveva. En af de skönaste och mest rörande berättelser från

forntiden. Med 4 litografier i tontryck. Inb. 1 krona.

Lejonjagten i Afrika, af Jules Gèrard (Lejondödaren), löjtnant

vid tredje Spahisregementet. Försedd med talrika gravyrer af

Gustave Doré m. fl. Öfversättning från franskan af E—e. 2:25.

Richard Lejonhjerta. Berättelse för ungdom. Med 7

planscher i färgtryck. Öfversättning. Inb. 4 kr.

Elefantjägaren Hans Stark. Jagtäfventyr i Boernas och

Zulukaffrernas land, af Adolf Born. Vackert inbunden med 5

planscher i färgtryck. 2 kr.

Prinsen och Tiggargossen. En berättelse af Mark Twain

för unga personer af alla åldrar. Med 85 illustrationer.

Öfversättning från engelska originalet »The Prince and the Paupers».

Vackert inb. i engelskt clothb. 4:25.

Nybyggarne i Canada. Berättelse för ungdom, af Kapten

Marryat Med 12 illustr, af Gilbert. 2: 25.

Bland Elefanter och Lejon. Äfventyr i Afrika.

Berättade för ungdom af Kapten Marryat. Med 8 illustr. Öfvers,

från engelskan. 2: 25.

Masterman Ready, eller Skeppet Pacifics förolyckande. En

berättelse för ungdom af Kapt. Marryat. Med 93 fina illustr. 2: 25.

Baron von Münchhausens sällsamma resor och

äfventyr till lands och vatten. Upptecknade efter

hans egna muntliga berättelser i kretsen af sina umgängesvänner.

Med 152 illustrationer af Gustave Doré. Kart. 1:60.

Sjöröfvaren på Medelhafvet. Af W. G. h. Kingston.

Öfversättning från engelskan. Två delar. 4 kr.

Den verklige Robinson Crusoe. Af Daniel de Foe. Med

30 illustrationer. Pris kart. 2: 75; i. clothband 3: 50.