Om riksföreståndarskap enligt Sveriges och Norges grundlagar

AKADEMISK AFHANDLING

SOM MED TILLSTÅND AF

VIDTBERÖMDA FILOSOFISKA FAKULTETENS I UPSALA

HUMANISTISKA SEKTION

FÖR FILOSOFISKA GRADENS ERHÅLLANDE

TILL OFFENTLIG GRANSKNING FRAMSTÄLLES

AF

OTTO VARENIUS

FIL. LIC. AF STOCKHOLMS NATION

Å LÄROSALEN N:o IV

ONSDAGEN DEN 4 MAJ 1892

P. V. T. F. M.

*

UPSALA 1892.

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTR.-AKTIEB.

OM

RIKSFÖRESTÅNDARSKAP

ENLIGT

SVERIGES OCH NORGES GRUNDLAGAR

AF

OTTO VARENIUS

FILOSOFIE LICENTIAT.

*

I KOMMISSION HOS

LUNDEQUISTSKA BOKHANDELN.

Förord.

*

Föreliggande studie afser icke att utgöra ett

praktisk-politiskt inlägg i de på dagordningen stående

unionela tvistefrågorna eller att i populär form förfäkta något

bestämdt partis synpunkter och syften. Min mening med

densamma har varit att på det begränsade område, som

titeln angifver och med det mått af objektivitet och

opartiskhet, som stått mig till buds, utreda det rättsliga

innehållet af nu gällande unionela bestämmelser.

Undersökningen anknyter sig således till de förefintliga

grundlagarna och söker att gifva dem en så trogen och

praktiserbar tolkning som möjligt. Däremot är det för dess

syfte främmande att direkt ingå på den frågan,

huruvida unionens nuvarande lagbestämda ordning är den

bästa möjliga, samt om och på hvad sätt den bör ändras

för att tillfredsställande uppfylla en ny tids kraf. Skulle

emellertid den utredning, jag lemnat, gifva vid handen,

att de nu gällande unionela bestämmelserna äro

behäftade med sådana brister, att de kräfva ett snart

afhjelpande, så kan den likväl anses lemna ett om ock

indirekt bidrag till frågan om behöfligheten af en allmän

revision utaf stadgandena rörande föreningen emellan

Sverige och Norge.

För de värdefulla upplysningar och råd som under

mitt arbetes fortgång kommit mig till del från herrar

Professor H. L. Rydin, Professor O. Alin, Docenten L.

Stavenow och Jur. Kand. H. Dahlberg, aflägger jag

härmed min uppriktiga tacksägelse.

Upsala i december 1891.

Otto Varenius.

*

Innehållsöfversigt.

Sid.

Inledning.

Begreppet riksföreståndarskap . . .

Styrelsens ordnande, dà konung lefver, men är hindrad

att sjelf föra regeringen.

Interimsstyrelso i de fall, §§ 39 och 40 R.F. afse ... 3.

Tillförordnad regering i de fall, § 43 R.F. afser .... 8.

Styrelsens ordnande vid konungs död, det är i de fall,

§§ 42, 41 R.F. och § 2 S.O. afse.

Förfarandet så långt det för alla tre fallen är gemensamt 13.

Det särskilda förfarandet, då iDgen arfsberättigad medlem

af konungahuset fins kvar. § 42 R.F.......20.

Det särskilda förfarandet, då närmaste tronarfvinge är

omyndig. § 41 R.F................25.

Styrelsens ordnande, då vid konungs död drottning eller ock

enka efter medlem af konungahuset, hvilken, om han

lefvat, varit närmast efter konungen berättigad till

tronen, befinner sig i välsignadt tillstånd. § 2 S.O. . 34.

Stureisens ordnande i de fall, §§ 91, 92 R.F. afse.

Hvilken myndighet skall utfärda riksdagskallelsen? . . .42.

Skola båda rikenas representationer sammankallas? . . . 47.

Vidden af den makt, §§ 91 och 92 R.F. stadga .... 57.

Afslutning.

Riksaktens uppställning............... 69,Använda arbeten och förkortningar.

Naumann: Sveriges statsförfattnings -

rätt. 2 uppl. Sthlm 1879—84. . . Citeras Naumann.

Aschehoug: Norges nuvœrende stats-

forfatning. 1 uppl. Chr:a. 1875—85. „ Aschehoug.

Rudin: Föreningen mellan Sverige och

Norge. Upsala 1863....... „ Rydin.

Rudin: Svenska riksdagen. Stockholm

1873—79............ „ Rydin. sv. rdgn.

Alin: Föreläsningar öfver 1809 års

regeringsform höstterminen 1889.... „ Alin.

Berger: Om arfsrätten till Sveriges och

Norges riken. Upsala 1877 .... „ Berger.

Kctj-Äberg: Om konunga- och tron-

följareval. Upsala 1888. ..... „ Key-Åberg.

Handlingar angående frågan om revision af förenings för draget

mellan Sverige och Norge. I—III. Stockholm 1862.

Betänkande angående revision af föreningsakten emellan Sverige

och Norge, afgifvet af den komité, Kongl. Maj:t 1865

förordnat. Stockholm 1867.

Konstitutionsutskottets memorial n:o 58 vid 1840—41 års riksdag

Sveriges regeringsform af 6 juni 1809 . . betecknas med R.F.

Sveriges riksdagsordning af 22 juni 1866 „ „ R.O.

Sveriges successionsordning af 26 sept. 1810 „ „ S.O.

Norges grundlov af 4 november 1814 . . „ „ N.G.

Riksakten mellan Sverige och Norge ... „ „ R.A.

Eidsvoldskonstitutionen......... „ E.K.Inledning.

Begreppet riksföreståndarskap.

Sveriges och Norges grundlagar använda icke någon

gemensam term för samtliga de fall, som denna uppsats

afser att behandla. Uttrycket interimsregering

förekommer visserligen i § 7 R.A., men omfattar enligt samma

paragrafs uttryckliga ord i dess sista moment endast de

fall, då efter Sveriges och Norges grundlagar rikets

styrelse föres af statsrådet*), hvarigenom uteslutas de fall,

då interimsregent fungerar, de, då enligt § 43 R.F. en

särskild regering tillförordnas und^r konungens resor till

aflägsnare inrikes orter eller till Norge, eller då han går

i fält, förmyndarestyrelse och den särskilda styrelse,

riksdagen eger insätta i de fall, §§ 91 och 92 R.F. samt §

2 S.O. afse.

Under uttrycket riksföreståndarskap, som jag

upptagit efter Naumann (II, 92), torde däremot de flesta af

dessa fall kunna hänföras2), och betecknar det sålunda

den styrelse, som, på sätt Sveriges och Norges grundlagar

föreskrif va,, anordnas för regeringsmyndighetens utöfvande,

så ofta innehafvare af konungavärdigheten icke finnes eller

är förhindrad att sjelf föra regeringen.

Denna definition omfattar, som lätt inses, icke den

styrelseform, som Naumann kallar partielt

riksföreståndarskap, men hvilken enligt förf:s mening lämpligare

benämnes tillförordnad regering. Den kan nämligen ej sägas

1) Då Norges grundlov härvidlag inskränktr sig till att i § 41

hänvisa till Sveriges regeringsform, så anser Aschehoug, I, 251, att det

i sjelfva verket blir endast dennas bestämmelser, som härutinnan

utgöra normen. Noga taget måste dock successionsordningen räknas med,

ty dess bestämmelser i § 2 reglera styrelsen för det fall, då vid

konungs död drottning eller närmaste tronarfvinges enka befinner sig i

välsignadt tillstånd.

2) Om det enda undantaget, se det följande.

Varenius, Om riksföreståndarskap. 12

vara ett riksföreståndarskap i egentlig mening, ty

konungen fungerar vid dylika tillfällen fortfarande som

riksstyrelsens högste vårdare, handlägger sjelf en del

af regeringsärenderna och bestämmer likaledes sjelf, hvilka

mål, den t. f. regeringen får afgöra. Då likväl

bestämmelserna om den t. f. regeringen &tå i nära sammanhang

med dem om riksföreståndarskap och öfverallt influera

på dessa, har jag ansett lämpligt och nödigt att* upptaga

äfven denna styrelseform till behandling.

Lika litet passar definitionen in på den form af

"partielt riksföreståndarskap", som Naumann icke

upptager, nämligen den s. k. "norska regeringen". De skäl,

som föranledt en särskild behandling af den t. f.

regeringen, föreligga icke här, hvarföre jag i fråga om denna

styrelseform inskränkt mig till det, som sägs på s. 8,.

not. 1.

Syftet med denna uppsats är nu att söka utreda

icke blott, i hvilka fall riksföreståndarskap inträder, och

huru det i dessa fall skall sammansättas, utan äfven huru

det aflöses. Den handläggning, detta är skyldigt att

egna åt utseendet af den regering, som efterträder

detsamma, och den begränsning i tiden för

riksföreståndar-skapets maktutöfning, som därmed står i sammanhang,

bilda en gifven anknytningspunkt emellan de

bestämmelser, som gälla för dessa båda grupper af styrelseformer.

Då meningen icke är att gifva en systematiskt likformig

framställning af en institution, utan endast att utreda

och kommentera positiva grundlagsbestämmelser, men då

likväl för öfverskådlighetens skull en viss systematisk

gruppering af ämnet synts behöflig, har ojemnhet i

framställningen icke kunnat undvikas, enär jag icke ansett

mig böra på klara och fullt utredda delar af ämnet

upptaga mera, än som för sammanhangets skull varit af

nöden. Däremot har jag på dunklare punkter, och där

jag förfäktar en afvikande mening, sökt lemna en

detaljerad framställning.Styrelsens ordnande, då konung lefver,

men är hindrad att sjelf föra

regeringen.

Interimestyrelse]) i de fall, §§ 39 och 40 R.F. afse.

§ 39 R.F. gifver bestämmelserna för riksstyrelsens

anordnande för den händelse, att konungen reser utrikes.

§ 40 utsträcker dessas giltighet till det fall, att

konungen blir så sjuk, att han ej regeringsärenderna vårdar.

Är den närmaste tronarfvingen myndig, förordnas

i båda dessa fall denne till regent med den makt och

myndighet, som § 39 R.F. utstakar2). Fins ingen

tronarfvinge till, eller är den närmaste omyndig3), föres

styrelsen af statsrådet.

Sveriges regeringsform uppställer i vissa bestämda

fall (se t. ex. §§ 13 och 81) den fordran, att konungen

*) Interimsstyrelse brukas här såsom ett sammanfattande uttryck

för interimsregent och interimsregering.

2) Först vid 1862—68 års riksdag intogs i regeringsformen

uttrycklig bestämmelse om, att närmaste tronarfvinge, om han är myndig, skulle

föra styrelsen i nämnda fall, men så hade ofta förut praktiserats.

Samtidigt infördes en motsvarande bestämmelse i Norges grnndlov (§ 41: 2:o).

Som ett fel måste emellertid anses, att riksakten fick kvarstå till formen

fullkomligt oberörd af ändringen. Jmfr s. 56.

s) Hit räknas äfven det fall, då den närmaste tronarfvingen dött

och lemnat efter sig enka i välsignadt tillstånd. Se Aschehoug I, 256

Under sådana omständigheter skall således icke regent, utan statsrådet

i fall af konungens utrikes resa eller sjukdom öfvertaga styrelsen.4

skall fatta sitt beslut i samtliga statsrådens närvaro.

Till dessa fall hör äfven det i § 39 R.F. omförmälda2).

Sammanställer man härmed de ofvan nämnda

bestämmelserna i § 43 R.F., så finner man, att konungens rätt

att i fall af utrikes resa öfverlemna styrelsen åt ett

riksföreståndarskap genom uttrycket "in pleno" i § 39

R.F. fått ett inskränktare giltighetsområde, än den an-

l) Vid första påseendet kan det synas, som om § 40 R.F.

stadgade samma regel för styrelsens öfverlemnande åt ett

riksföreståndarskap i fal] af konnngens sjukdom. Det heter nämligen där, att, om

konungen blir så sjuk, att han icke vårdar regeringsärendena, så skall med

riksstyrelsen förhållas så, som i föregående § bestämmes. Detta torde

emellertid icke böra fattas så, att alla de i § 39 R.F. föreskrifna

detaljformer skulle behöfva äfven här iakttagas, utan bestämmelsen afser nog

endast det, att om konungen blir sjuk, skall styrelsen föras af samma

myndighet, som skulle funktionerat i fall af hans utrikes resa, och att

dess befogenhet skall vara densamma i båda fallen. Bestämmelsen om

statsrådets hörande in pleno gäller således icke här, och statsrådets

tankar torde öfverhufvud taget icke alls här behöfva inhemtas. Det

vore också föga rimligt, om konungen vid en hastigt påkommande

allvarsam sjukdom skulle nödgas hålla plenisammanträde med statsrådet

och tillfråga detsamma om dess tankar, huruvida han vore så sjuk, att

han finge för tillfället lemna styrelsen ifrån sig åt det

riksföreståndarskap, regeringsformen för dylika fall stadgar. Insändandet af

vederbörlig sjukdomsattest torde således få anses tillfyllestgörande för, att

riksförest åjidarskapet skall kunna konstituera sig. Aschehoug anför

visserligen (1,163) åtskilliga exempel på, att konungen i dylika fall genom

resolution i statsrådet bemyndigat riksföreståndarskapet. Därför lägger

grundlagen intet hinder i vägen, men fordrar det å andra sidan icke»

heller, och Aschehoug torde gå för långt, då han anser denna form

nödvändig, isynnerhet som han dock måste erkänna, att om den icke

iakttages, kommer saken att bero på, om konungen faktiskt vårdar

regeringsärendena eller icke. Hans åsikt om, att i fall af konungens

inträffande sinnessjukdom representationerna måste sammankallas för att i

sista hand afgöra, om ett riksföreståndarskap skall behöfvas eller ej,

hvilar endast på lämplighetsskäl och saknar hvarje stöd i grundlagarne.

Antager man icke denna tolkning af § 40 R.F., så råkar man, som af

det följande framgår, i svårighet att förklara, huru, om konungen

underinrikes resa eller i fält sjuknar ner, ett riksföreståndarskap skall kunna

inträda, då ju samtlige statsrådens närvaro under sådana

omständigheter icke kan åstadkommas.5

närs skulle haft. När konungen begifvit sig på inrikes

resa eller i fält, kan han ej samla statsrådet fulltaligt

ikring sig, enär minst 3, ofta 4 afdess medlemmar måste

stanna som tillförordnad regering i Stockholm, och han

kan således grundlagsenligt icke fatta ett sådant beslut,

som i §§ 39 och 40 R.F. afses.

Gent emot denna fordran på samtliga statsrådens

närvaro kan visserligen invändas, att med uttrycket

"statsrådet in pleno" endast kan förstås samtliga de

statsråd, som ej laga förfall ega, och att statsrådet på

så sätt skulle kunna anses uppfylla stadgade vilkor för

fulltalighet, så snart det i § 8 R.F. angifna antal af

3 statsråd utom vederbörande föredragande vore

tillstädes.

Härtill må då svaras, att om också regeringsformen

i och för de frågor, vid hvilkas afgörande konungen skall

höra hela sitt statsråd, icke stadgar något särskildt,

bestämdt antal af statsråd, som böra närvara, —

sannolikt emedan genom en sådan fixering ett tillfälligt

sjukdomsfall skulle kunna hindra eller åtminstone uppehålla

en dylik viktig frågas afgörande —, så är detta dock

något helt annat, än att konungen ordnar sin

regeringsverksamhet så, att närmare hälften af statsrådets

ledamöter måste få förfall, och från det förras laglighet torde

icke få slutas till det senares. I annat fall kunde det

tänkas, att konungen före en så beskaffad frågas

afgörande, — antag t. ex. ett beslut om krig (§ 13 R.F.)

eller en sanktion af ett från riksdagen utgånget

grundlagsförslag (§ 81 R.F.) — för att befrias från en

besvärlig opposition af några med honom i föreliggande fråga

olika tänkande statsråd, företog en resa till en

aflägsnare inrikes ort och därunder afgjorde ärendet.

Vidare vore det med en dylik lagtolkning

oförklarligt, hvarföre regeringsformen i dessa särskildt angifna

fall uppstälde fordran på statsrådets närvaro in pleno,

— eller på hela statsrådets närvaro, som det ock

formuleras —, då § 8 R.F. stadgar, att samtliga statsrå-6

dets ledamöter, där de icke laga förfall ega, skola

öfvervara alla mål af synnerlig vikt och omfattning.

Innebure de förstnämnda uttrycken intet annat och mera än

den nyss anförda bestämmelsen i § 8 R.F., så vore de

ju fullkomligt obehöfliga och innehållslösa, då de frågor,

som de gälla, alla äro af synnerlig vikt och omfattning.

Särskildt är det klart, att det fall § 81 R.F. berör,

nämligen sanktion af från riksdagen inkomna

grundlagsförslag, går in under bestämmelsen i § 8 R.F., då i den

exemplifikation på mål af synnerlig vikt och omfattning,

som där finnes, äfven upptagas frågor och förslag om

nya allmänna författningars vidtagande.

Att ett riksföreståndarskap på grund af §§ 39, 40,

91, 92 R.F. ej eger fungera längre än 12 månader

tarfvar ingen särskild utredning; huru därefter skall

förfaras, är en annan fråga, söm kräfver sitt egna

kapitel.

Allt detta från rent svensk synpunkt. Återstår

den frågan, i hvad mån dessa den svenska

regeringsformens bestämmelser vid unionens ingående modifierades.

Gå vi då till riksakten, finna vi i dess § 5, att konungen

skall i berörda fall i stället för det svenska statsrådet

höra ett s. k. sammansatt statsråd1), svensk-norskt eller

norsk-svenskt, alltefter omständigheterna. Vidare träder

Sveriges och Norges interimsregering, sammansatt så,

som i § 7 R.A. sägs, i stället för det svenske

statsrådet vid de tillfällen, då regent icke kan funktionera

(§ 7: 10:o R.A.)2).

*) Den för dessa och liknande fall brnkliga termen

"sammansatt-statsråd" är ej korrekt. Det är nämligen antingen ett svenskt statsråd,

i hvilket 3 norrmän få säte eller ook vice versa. Endast den i § 4

R.A. omförmälda krigskonseljen är i egentlig mening ett sammansatt

statsråd.

2) Därjämte må framhållas, ätt regent kan tänkas liksom

konungen vilja eller behöfva begagna sig af §§ 39 och 40 R.F. för att få

ledighet från riksärendena. Han bar nämligen med hänsyn till dessa §§7

Att den svenska regeringsformens bud i § 39 om

statsrådets hörande in pleno genom dessa riksaktens

bestämmelser till sin giltighet inskränktes, torde vara

tydligt. Det går nämligen icke an här, att så som vid

behandlingen af de rent svenska grundlagsbuden, låta

fordran på hela svenska statsrådets närvaro begränsa

konungens rätt att öfverlemna styrelsen åt ett

riksföre-ståndarskap; här är det i stället den svenska

regeringsformens nyssnämnda fordran, som modifieras. Riksakten

gäller nämligen framför de båda ländernas särskilda

grundlagar, och bestämmelserna i dess § 5 ha därföre

vitsord framför den svenska regeringsformens. Uttrycket

"in pleno" kan emellertid icke anses kränkt därigenom,

att enligt § 5: l:o R.A., som innehåller bestämmelserna

om det svensk-norska statsrådet, en norsk

státsrådskon-tingent af 3 ledamöter kommer till i det svenska

statsrådet, men väl därigenom, att frågor af omförmälda

natur skola enligt § 5: 2:o R.A., när konungen är i Norge,

behandlas i norsk-svenskt statsråd, där blott 3 svenska

statsrådsledamöter hafva säte *).

Det är vidare att märka, att riksakten genom denna

bestämmelse annullerar, icke blott den svenska

regeringsformens fordran i § 39 på statsrådets närvaro in pleno,

utan äfven dess bud i § 8, att intet mål, hvaröfver stats-

samma rätt som konungen. I så fall inträder ovilkorligt enligt § 39:

2:o RF. statarådet, d. v. s. efter den 6 Aug. 1815, interimsregeringen i

utöfning af styrelsen.

l) Af detta och flera andra ställen i texten framgår, att förf.

hyllar den uppfattning af frågan, när svensk-norskt och när norsk-svenskt

statsråd skall funktionera, som på 1840-talet gjordes gällande af det

svenska statsrådet, nämligen att det är konungens vistelse i det ena

eller det andra landet, som är det afgörande. Hvad, som från praktisk

synpunkt kan anses lämpligt, är ett, hvad som är lag, år ett annat, och

jag kan icke finna annat, än att § 5 B.A., jemförd med sammanhörande

bestämmelser i Sveriges regeringsform och Norges grundlov, fordrar denna

tolkning. En utförligare bevisföring i denna på sidan om ämnet

liggande fråga medger icke utrymmet. Jmfr för öfrigt Aschehoug I, 238

och ff.8

rådet höras bör, må af konungen afgöras, därest icke

minst 3 statsråd utom vederbörande föredragande äro

tillstädes. Här fordras 4 svenska statsråds närvaro, men

§ 5 R.A. lemnar blott 3 tillträde till det norsk-svenska

statsrådet.

Innan vi öfvergå till nästa afdelning, bör kanske

påpekas, att interimsregent och interimsregering i

afseende på Norge föra styrelsen med full konungslig makt

och myndighet, utan de inskränkningar, § 39 R.F. för

densamma utstakar angående Sverige.

Tillförordnad regering i de fall, § 43 R.F. afser.

Om konungen går i fält eller till aflägsnare inrikes

orter eller till konungariket Norge reser, tillsättes en

"tillförordnad regering", äfven kallad "partielt

riksföre-ståndarskap" *), bestående af 3 svenska statsråd jemte

en ordförande, hvilken konungen utser antingen bland

prinsar af sitt hus eller ibland statsrådets ledamöter,

att föra regeringen i de mål, konungen föreskrifver.

(§ 43 R.F.)

I förut behandlade fall var det tydligt och klart,

huru länge riksföreståndarskapet skulle fungera. Icke

så i detta. § 43 innehåller ingen inskränkning i

konungens rätt att insätta en t. f. regering, så att det

kunde tyckas, som om denna vore obegränsad. Men

3) Denna term är, som förut påpekats, Naumanns. Om man

vill följa dennes terminologi, så får man en indelning af

riksförestån-darskap i fullständigt och partielt, hvarvid må nämnas, att det förra

alltid är unionelt, under det att det senare gäller för hvartdera riket

för sig. Man får i så fall 2 former af partielt riksförest¾ndarskap: i

Sverige den t. f. regeringen, i Norge den "norska regeringen", d. v. s.

den styrelse, som under konungens frånvaro från Norge enligt af honom

utfärdad instruktion förestår rikets "indvortes bestyrelse14 (§ 13 N. G.).

Jmfr för öfrigt Rydin s. 303 och Blomberg Nordisk familjebok, artikeln

interimsregering.9

häremot ställer sig § 39: 3:o, hvilken påbjuder det i §

91 stadgade förfarandet, om konungen blifver öfver 12

månader ur riket. Af de 3 fall, § 43 afser, faller

tydligen det, då konungen afreser till aflägsnare inrikes ort,

icke under den i § 39: 3:o intagna bestämmelsen.

Konungen har således rätt att i detta fall låta t. f.

regering fungera huru länge som helst.

Däremot kan det resas fråga om, huru förfaras skall,

när konungen är utrikes i fält mer än 12 månader.

Konungen är då obestridligen uur riketa, så att man kunde

tycka, att § 91 borde på grund af § 39: 3:o träda i

kraft. Härvid är emellertid att märka, att det

lagstadgande, på grund af hvilket § 91 blir tillämplig på det

fall, då " konungen längre tid än 12 månader ur riket

blifver % ej står i en sjelfständig §, utan i ett moment af

§ 39. Det måste således tolkas i sammanhang med,

hvad denna § för öfrigt innehåller. Meningen med §

39: 3:o måste därföre vara den, att, om konungen i det

fall, hvarom § 39 för öfrigt stadgar, blir utom riket mer

än 12 månader, så skall § 91 träda i kraft. Men nu

talar § 39 endast om, huru förfaras skall, då konungen

vill resa utom Sverige och Norge, och detta är ett helt

annat fall än det, då konungen går i fält. § 39 afser

således icke detta fall, och konungens rätt att därvidlag

styra riket genom t. f. regering kan således ej heller

anses inskränkt genom densamma. Detta står i full

samklang därmed, att konungen enligt § 43 R.F. eger, då

han går utrikes i fält, sjelf handhafva den del af

regeringsmakten, han för godt finner, och ej måste öfverlemna den

h.el och hållen åt ett riksföreståndarskap, hvilket skulle

varit hans skyldighet enligt § 39 R.F., i fall dess

bestämmelser om riksförestånderskaps inträde vid

konungens resa utom sina riken skulle ansetts tillämpliga på

detta fall.

Återstår således det fall, då konungen reser till

Norge. För dess rätta förstående måste vi erinra om,

huru dessa §§ ursprungligen lödo. I § 39 stod, i stället10

för "utom Sverige och Norge" och "utom sina riken",

"utrikes" och i § 43 funnos icke orden "eller till

konungariket Norge". När denna formulering gjordes, var

unionen ännu icke sluten, och dessa paragrafers

omfattning var klar och bestämd. Uttrycken "utrikes" och

"ur riket" sammanföllo ovedersägligen med: utom

Sveriges gränser, och en dylik tolkning ledde ej till några

praktiska svårigheter.

1815 blef förhållandet annorlunda. Icke så, att

berörda §§ då undergingo någon ändring, men genom

unionen blef deras bärvidd faktiskt inskränkt, och de blefvo

i vissa delar omöjliga att tillämpa. N. G. § 11 stadgar

som regel, att konungen hvarje år någon tid skall

uppehålla sig i Norge, och R.A. § 5: 2:o förutsätter, att

svenska regeringsärenden kunna behandlas i Norge ]), men

detta stod i uppenbar strid med bestämmelserna i § 39

R.F., att konungen, då han reser utrikes, skall frånträda

den svenska riksstyrelsen.

Praxis gestaltade sig som bekant så, att § 43 R.F.

tillämpades äfven på det fall, då konungen reste till

Norge, hvarvid man tolkade uttrycket "utrikes" så, som

om det efter 1814 ej vore tillämpligt på det med Sverige

förenade Norge.

Vid 1844—45 års riksdag skred man emellertid till

att afhjelpa denna motsägelse mellan grundlagens bud

och praxis, mellan den svenska regeringsformen och

riksakten. I R.F. § 39: l:o utbyttes således "utrikes" mot

"utom Sverige och Norge" och "utom sina riken", och

i § 43 R.F. insattes orden: "eller till konungariket

Norge". Däremot ändrades icke uttrycket "ur riket",

hvarken i § 39: 3:o eller i § 91, detta af det

uttryckta skäl, att "Svenska folket icke skulle

likgiltigt kunna se, att konungen under loppet af ett helt år

l) Där står egentligen: ämnen, hvilka- angå bägge rikena, men

sådana angå ju tydligen äfven Sverige, äro svenska regeringsärenden,

fast de därjemte äro norska,11

uppehölle sig utom Sverige" 1). På så sätt fastslogs, att

"ur riket" och därmed likstälda uttryck betyda: utom

Sveriges gränser, och att t. f. regering icke eger att

under konungens bortovaro i Norge fungera mera än

ett år.

Genom dessa nya bestämmelser ändrades

förhållandena således i viss mån till Norges nackdel. Genom den

tolkning af hithörande §§ i regeringsformen, som efter

1814 gjorde sig gällande, kunde konungen anses

berättigad att från Norge styra Sverige genom t. £ regering,

huru länge han behagade. Men denna möjlighet afskars

vid 1844—45 års riksdag.

Från norsk sida har ock framhållits, att Sverige

icke egt rätt att genom ensidigt beslut gifva § 91 R.F.

en större omfattning, än den förut hade2).

Resonne-manget hvilar J)å den förutsättningen, att § 91 rör en

sak, som genom 1814 års händelser fått unionel karakter

och ej längre är en rent svensk angelägenhet. Detta

torde emellertid behöfva bevisas, och vi skola längre

fram egna ett särskildt kapitel däråt. Men antaget, att

så är förhållandet, så vore nog skälet bindande, för

såvidt de faktiska förutsättningarna vore sådana, att det

egde tillämplighet på ifrågavarande fall. Men detta

torde vara svårt att bevisa. Omnämnda praxis stödde

sig ingalunda på grundlagens klara bud, utan på en

lagtolkning af ganska sväfvande beskaffenhet. Men om

genom unionens tillkomst och i sammanhang därmed gifven

1) Konstitutionsutskottets memorial N:o 58 vid 1840—41 års riksdag.

2) Aschehoug upptager (I, 167) denna invändning för att

emellertid strax därefter förklara den bero på "et skin". Hans skäl härför har

jag däremot svårt att förstå. Haa anser, att om Sverige ock afstod

från att göra § 43 användbar (detta måtte vara tryckfel för § 39, ty

det var just § 43, hvars tillämplighet utsträcktes till detta fall), när

konungen besökte Norge, så är det därföre icke sagdt, att Sverige

likaledes uppgaf § 91. Enda möjligheten för att få § 43 tillämplig på

konungens vistelse i Norge låg 1814 — 44 i att uppfatta uttrycken "utrikes"

och "ur riket" som icke gällande Norge, och ha de den betydeisan i §

39 R.F., så får väl detsamma anses ega rum med § 91 R.F.12

lagstiftning vissa bestämmelser i den svenska

regeringsformen blefvo otydliga, måtte väl de svenska

lagstiftande myndigheterna ega att förtydliga dessa, utan att

därmed anses kränka Norges rätt, för såvidt nämligen

icke detta förtydligande kränker tydliga unionela

bestämmelser.

Regent eger naturligtvis samma rätt, som konung

att begagna sig af § 43 R.F. Han för styrelsen med

full konungslig makt och myndighet med de undantag,

som i § 39 R.F. sägs, och de beröra ej bestämmelserna

i § 43 l). Den förpliktelse § 7: 8:o R.A. stadgar för

in-terimsregering att residera i Stockholm gäller icke

in-terimsregent.

]) Till yttermera visso är denna hans rätt tydligen utsagd i det

2. mom., som vid 1862—63 års riksdag fogades till § 43 R.F.Styrelsens ordnande vid konungs död,

det är i de fall §§ 42, 41 R.F.

och § 2 S.O. afse.

Förfarandet så långt det för alla tre fallen är

gemensamt.

I alla dessa fall blir första åtgärden den, att

riksdag utlyses af statsrådet. Detta skall ske inom 15

dagar från dödsfallet. (§§ 41, 42, 93, 94 R.F.; § 2 S.O.)

Försummar statsrådet denna sin plikt, åligger det rikets

hofrätter att godtgöra denna försummelse på sätt § 95

R.F. stadgar ]).

Genom riksakten modifierades dessa bestämmelser

så, att båda ländernas representationer skulle

sammankallas och kallelsen utfärdas af svenska och norska

statsrådet2). (§§ 3, 6, 7, 8/ 11 R.A.; §§ 39-41 N.G.).

Den konstitutiva bestämmelsen härom innehålles i

§ 6 R.A.3), hvilken § är lika lydande med § 39 N.G.

Hvad som här menas med "svenska och norska stats-

*) Hofrätterna ega icke utfärda formlig riksdagskallelse, utan

kungöra endast förhållandet, hvarefter riksdagen sjelfmant sammanträder å

30:de dagen efter den, då kallelsen senast bort utgå.

2) Om den garanti stortinget på grund af § 46 N.G. har att bli

sammankalladt, se s. 17.

3) Denna afser egentligen endast de fall, då konungen är död och

tronföljaren omyndig; huru kallelsen skall utfärdas och af hvem, när

ny konung skall väljas, stadgar riksakten icke tydligt. § 3 R.A. säger

endast: "Är ingen arfsberättigad prins till, och tronföljare val i begge

rikena skall anställas, skola allmän riksdag i Sverige och storting i Norge

till samma dag utlysas4*, men hvem utlysandet åligger, får man icke

veta. Att likväl § 6 R.A. kan anses genom förmedling af § 7: 10:o R.A.

blifva tillämplig äfven på detta fall skall längre fram visas. Se sid.

69 och ff.14

rådet", tarfvar en särskild undersökning, enär detta

sväfvande uttryck synes medgifva flere olika tolkningar.

Att fatta detsamma alldeles efter bokstafven såsom

afseende det samlade svenska och norska statsrådet, vore

dock en uppenbar orimlighet, då intetdera rikets

grundlagar medgifva, att landet lemnas helt och hållet utan regering.

Däremot ligger det antagandet nära till hands, att

§ 6 R.A. afser ett s. k. sammansatt statsråd. Ämnen,

som angå båda rikena, skola enligt § 5 R.A. i ett

sådant behandlas1), ärendet i fråga är obestridligen af dylik

natur, och de båda §§:s omedelbara följd på hvarandra

gifver onekligen en viss anledning att äfven ställa deras

innehåll i ett motsvarande inre samband. Från praktisk

synpunkt vore ett dylikt tillvägagående önskvärdt och

förenadt med afsevärda fördelar. Kallelsen kunde,

hvarhelst inom sina riken konungen än aflidit, omedelbart

och snabbt, som svenska regeringsformen afser, utgå,

utan att man behöfde afvakta ankomsten till Stockholm

af vare sig svenska eller norska statsrådsledamöter.

Ej heller denna tolkning torde emellertid vid

närmare påseende befinnas hållbar. § 5 R.A., som är

hufvudstället för bestämmelserna om det s. k. sammansatta

statsrådet3), angifver tydligen, att detta, vare sig det

är svensk-norskt eller norsk-svenskt fungerar endast inför

konungen. Det eger således endast att råda den

regeringen personligen utöfvande konungen men ej att

sjelfständigt föra riksstyrelsen.

§ 6 R.A. åter stadgar (jemte följande §§), huru de

båda ländernas regering skall ordnas i fall af konungens

död. Det statsråd, som där omnämnes, har icke en

rådgifvande karaktär, utan för sjelft riksstyrelsen. Detta

öfverensstämmer också med den regel, som den svenska

J) Nämligen om R.F. stadgar deras behandling i svenskt statsråd.

2) Här må erinras om hvad å 8. 6 är sagdt om dettas karaktär.

Det är antingen svenskt, men med norrmän, som ega tillträde till

detsamma, eller vice versa. Men icke kan ett sådant statsråd anses aom

en unionel regeringsmyndighet?15

regeringsformen angifver i fråga om den styrande

maktens utöfning, nämligen att denna i normala fall, d. v. s.

då icke riksdagens ingripande behöfs för styrelsens

ordnande, kan innehafvas endast af konungen, regent eller

statsrådet i dess helhet1). Skulle åter § 6 R.A. anses

afse ett sammansatt statsråd, så skulle Sverige, om

konungen doge i Norge, vid fattandet af det

regeringsbeslut, hvarom § 6 R.A. föreskrifver, blifva

representeradt endast af 3 statsrådsledamöter, under det att § 42:

2:o fordrar, att samtliga statsrådsledamöter skola vara

tillstädes, när statsrådet för riksstyrelsen.

Men hvad är då att förstå under det svenska och

norska statsråd, som § 6 R.A. omförmäler? Med

"svenska statsrådet" kan icke förstås annat än det samlade

svenska statsrådet, således alla ledamöter, som icke laga

förfall ega. "Norska statsrådet" åter är ett mera

mångtydigt uttryck. Därunder förstår norska grundlagen

såväl det samlade norska statsrådet som hvar och en af

dess 2 afdelningar. Hvilken af dessa 3 former af norskt

statsråd, som på hvarje särskildt ställe menas, får

sammanhanget afgöra2). På detta ställe afses i regel

norska statsrådsafdelningen, som fungerar i Sverige,

hvilket framgår däraf, att det samlade svenska statsrådet

ej kan fungera annat än i eller vid Stockholm. Då § 6

R.A. blott afser en enda regeringsåtgärd, kallelsens

utfärdande, och då interimsregeringen, som därefter

öfvertager styrelsen och till stor del består af samma

personer, som de, hvilka utfärdat kallelsen, skall hafva sitt

säte i Stockholm, torde få antagas, att äfven det

sammanträde af svenska och norska statsrådet, som § 6 R.A.

omförmäler, skall ega rum i Stockholm.

Den frågan torde vidare kunna uppkastas, hvilken

}) Från denna regel erkänner R.F. intet undantag, såvida man ej

såsom ett sådant vill betrakta do fall, hvarom § 43 R.F. stadgar, och

dessa undantag äro af natur att endast stärka regeln, hvarom mera

längre fram, se a. 42 och ff.

2) Jmfr Aschehoug I, 181.16

ställning det svenska och det norska statsrådet vid detta

tillfälle skola intaga till hvarandra, och i hvad ordning

det beslut, § 6 R.A. kräfver, skall fattas.

§ 6 R.A. nämner ösvenska och norska statsrådet"

som 2 särskilda myndigheter, representerande hvardera

sitt rike*). Att de icke skola sammansmälta till en

enda myndighet, liksom de svenska och norska

statsrådsledamöter, hvilka bilda interimsregeringen, göra, framgår

af en jemförelse mellan de uttryck, som begagnas i § 6

och § 7 R.A. Under det att interimsregering fattar sitt

beslut efter de flesta rösterna, finnes intet, som antyder,

att omröstning skall användas för att i det fall, § 6

R.A. afser, utjemna skiljaktiga meningar mellan svenska

och norska statsrådet2). Ett sådant förfaringssätt skulle

också innebära en orättvisa mot Norge, som i regel vid

detta tillfälle representeras endast af 3 ledamöter. Men

då beslutet skall fattas gemensamt, så får vid fall af

olika meningar svenska och norska statsrådet

underhandla med hvarandra till dess det ena gifver efter.

Att kallelsen skall utfärdas till samma dag för båda

riksförsamlingarne, är uttryckligen stadgadt i § 3: l:o

R.A., nämligen i fall af konunga- eller tronföljarval.

Motsvarande bestämmelse saknas i § 6 R.A., som afser

förmyndarval. Den är ej heller behöflig här, ty § 8

R.A. utsträcker det i § 3 stadgade förfarandet äfven till

detta fall. Att samma regel är afsedd att gälla äfven

öfriga likstälda fall (t. ex. det, som nästa kap.

behandlar) torde kunna tagas för gifvet, men riksakten erbju-

*) Man kunde möjligen af singularformen "statsrådet" draga den

slutsatsen, att bär afsåges en enda institution. En dylik slutsats vore

emellertid oberättigad; uttrycket ar en förkortning för "det svenska

statsrådet och det norska statsrådet", och annorlunda kunde svårligen

formuleringen gjorts, ty hade det stått "statsråden", så hade detta kunnat af de

de enskilda svenska och norska statsråden i stället för de båda

institutionerna i deras helhet.

2) Att hvardera statsrådet inom sig efter de flesta rösterna

utjemna förekommande meningsskiljaktigheter, ligger i sakens natur, och

torde för Sveriges del följa af § il: 2:o R.F.17

der intet annat stöd härför än det obestämda stadgandet

i § 7: 10:o.

Enligt §§ 93, 94, 95 R,F. skall riksdagen vara

samlad senast inom 45 (15+30) dagar från dödsfallet. Några

exakta motsvarande bestämmelser finnas ej i Norges

grundlov. Dess § 46 stadgar, att höjesteret åligger att,

om "vedkommende" ej "strax" sammankallar stortinget,

efter 4 veckors förlopp sammankalla det. Meningen skall

väl vara, att om "vederbörande" ej inom 4 veckors

förlopp sammankallat stortinget, skall höjesteret genast göra

det. Således kan stortinget bli sammanÜalladt 13 dagar

senare, än riksdagen kan det. Vidare saknas hvarje

bestämmelse om den tid, inom hvilken stortinget på

höjeste-rets kallelse skall samlas ]).

Till slut må något vidröras det spörsmålet, huru

förfaras skall med kallelses utfärdande, när konung dör,

men före sin död öfverlemnat styrelsen till

interimsrege-ring. Huru skall då det norska statsråd, som § 6 R.A.

afser, vara sammansatt? Någon norsk statsrådsafdelning

i vanlig mening fins då icke i Sverige; att Norges

grundlagar någonstädes använda uttrycket "norska statsrådet"

eller "statsrådet" om de norska statsrådsledamöterna i

interimsregeringen, har jag ej kunnat finna, men den

enda rimliga utvägen i detta, antagligen af

grundlagstiftarne icke förutsedda, fall, torde väl vara, att de

norska ledamöterna af interimsregeringen för denna

regeringsåtgärd konstituera sig till en norsk

statsrådsafdelning2). Då dels uttrycket "statsråd" i Norges

1) I normala fall, om vederbörande statsråd göra sin skyldighet,

betyda dessa brister i N.G. intet, enär § 3: l:o R.A. stadgar, att riksdag

och storting skola till samma dag utlysas. § C9 N.G. innehåller

visserligen en bestämmelse om tiden mellan stortingskallelsens utfärdande och

stortingets samlande, men denna garanterar endast ett minimum, ej ett

maximum.

2) Det skutte onekligen innebära en betydlig förenkling, om man

finge anáo interimsregeringen såsom sådan befogad att utfärda kallelsen,

och till stöd för en sådan åsigt kunde anföras, att interimsregering för

styrelaen med full kungl, makt och myndighet, med de undantag för

Varenius, Om riksföreståndarskap. 218

grundlagar är vida mer sväfvande än i Sveriges och

dels § 12: 3:o i N.6. uttryckligen medgifver inkallande

af utomordentliga ledamöter i statsrådet, så bör intet

hinder möta för att anse ett på nyss angifna sätt

kon-stitueradt norskt statsråd som en vanlig norsk

statsrådsafdelning, förstärkt med 7 "overordentlige" medlemmar.

Faktiskt har ju den norska delen af interimsregeringen

bildats på detta sätt, om den också ej fungerat som

sjelfständigt statsråd l).

Af den tolkning af § 6 R.A., som ofvan angifvits,

framgår, att om konungen dör i Norge eller å u

aflägsnare inrikes ort", måste de svenska och norska statsråd,

som varit honom följaktiga, genast begifva sig till

Stockholm i och för utfärdande af kallelse till båda

representationerna. Då styrelsen därefter öfvergår till

interimsregeringen, så frågar man sig ovilkorligt, hvarför

riksakten afskiljt denna enda regeringsåtgärd och uppdragit

dess verkställande åt särskilda myndigheter2). Skälet

Sveriges del, som § 39 R.F. innehåller, men då R.A. uttryckligen skiljer

på de åtgärder, §§ 6 och 7 R.A. afse, och uppdrager dem åt olika

myndigheter, är en sådan tolkning icke gerna möjlig. Då interimregeringen

fungerar före dödsfallet och skall göra det äfven efteråt, är det

emellertid egendomligt, att för en enda åtgärd en annorlunda organiserad

styrelse skall stickas emellan. Jmfr f. ö. s. 55 not 1.

") Både Rydin s. 359; Naumann II, 93 och Aschehoug I, 257 hålla

före att § 6 R.A. under uttrycket "svenska och norska statsrådet14 afser

det svenska statsrådet och den norska statsrådsafdelningen, men Rydin

är den ende, som presterar någon egentlig bevisning därför. Då han

emellertid anser § 6 R.A. afse ett sammansatt statsråd, nämligen ett

svensk-norskt, så kommer hans bevisföring härigenom att delvis gå på

sidan af saken. Naumann och Aschehoug uttala sig däremot icke alls om,

hvilken karaktär som bör tillerkännas det "svenska och norska

statsrådet41 i § 6 R.A., utan inskränka sig till att omnämna beståndsdelarna.

2) Det kan äfven anmärkas, att riksakten genom denna föreskrift

råkar i strid med sig sjelf. Bestämmelsen i § G kan knappast anses

förenlig mod stadgandet i § 7: 10:o, att i alla de fall, då efter Sveriges

och Norges grundlagar rikets styrelse föres af statsrådet,

inteiimsrege-ring skall träda i dess ställe. Till dessa fall höra icke blott §§ 41, 42

R.F., som stadga, att statsrådet skall föra styrelsen tills riksdagens

sammankomst, utan äfven §§ 93, 94, som stadga, att statsrådet skall utfärda19

därtill kan knappast ha varit annat än önskan att vinna

tid, så att kallelsen ofördröjligen må kunna utgå. Dör

konungen i Stockholm eller dess närhet, hvartill

sannolikheten väl är störst, så är den norska

statsrådsafdelningen genast till hands; dör han åter i Norge eller å

uaflägsnare inrikes ort", så kan den norska

statsrådsafdelningen alltid ändock komma förr till Stockholm, än

interimsregeringen hinner konstituera sig, ty dêt tar tid,

innan regeringen i Norge har fört till slut den

procedur, hvarur de norska ledamöterna i interimsregeringen

framgå.

Sedan kallelse till riksdag och stortingl) på sätt

ofvan angifvits blifvit utfärdad, skall Sveriges och

Norges interimsregering, sammansatt enligt bestämmelserna

i § 7 R.A., öfvertaga styrelsen, till dess

representationerna samlats, och den regering, som framgår ur deras

beslut, öfvertagit styrelsen 2).

I intet af de fall, här afses, kan interimsregent

riksdagskallelse. Enligt § 7: 10:o R.A, skulle denna således utfärdas af

interimsregeringen.

") Äro dessa samlade, när konung dör, så blir naturligtvis § 6

R.A. ej tillämplig. Detta gör mindre, men § 3: l:o R.A. blir ej heller

tillämplig, hvilket medför, att i detta fall ingen tid fins stadgad, inom

hvilken interimsregering skall framlägga erforderlig proposition om

tronföljd eller förmyndarstyrelse. 8 dagar från dödsfallet är väl knapp tid,

om man beräknar den tid, som åtgår för interimsregeringens

konstituerande. Särskilda bestämmelser vore här af nöden.

2) Detta sista enligt de tillägg, som gjordes till § 42 R.F. vid

1815, till § 41 vid 1817—18 års riksdagar. R.A. 7: l:o innehåller

emellertid endast, att interimsregering skall fungera, till dess att riksdag och

storting om regeringen förordnat, men ej, att den skall det, till dess

den utsedda styrelsen regeringen tillträdt. En dylik bestämmelse är ock

obehöflig, ty ordalagen i § 7: lo:o "vid alla de tillfällen, då efter

Sveriges och Norges grundlagar rikets styrelse föres af statsrådet" etc. torde

kunna medgifva en tolkning, som förpliktar interimsregering att fungera

under hela den tid, som statsrådet enligt Sveriges grundlagar skulle

fungerat, och således äfven under den tid, som förflyter mellan

representationernas beslut om styrelsen och denna styrelses tillträde till

regeringen.20

ifrågakomma. I det första fallet finnes ingen till

tronföljden arfsberättigad prins, i de 2 senare får en myndig

sådan, om han finnes, ej fungera. (§ 41 R.F., § 2 S.O.,

§ 7: 10:o R.A.)

Så långt är tillvägagåendet i de 3 fallen lika, men

sedan skiljer det sig åt.

Det särskilda förfarandet, då ingen arfsberättigad

medlem af konungahuset fins kvar. § 42 R.F.

Då ingen arfsberättigad medlem af konungahuset

fins kvar, skola riksdag och storting skrida till

konungaval, på sätt § 94 R.F., § 66 R.O., §§ 3, 11 R.A.

om-förmäla.

Interimsregering skall således, enligt R.A. §3, inom

8 dagar efter den dag, då riksdagen å rikssalen öppnats

och stortinget lagligen öppnats (härom se § 74 N.G.) å

samma dag till båda representationerna öfverlemna

proposition om tronföljden. Bestämmelsen är något

egendomligt formulerad, då den tydligen förutsätter, att

storting och riksdag alltid kunna öppnas på samma dag.

Så är likväl icke förhållandet, ty enligt § 34 R.O. skall

riksdagen öppnas inom 5 dagar efter dess början, men

stortinget kan mycket väl dröja långt öfver 5 dagar

med att konstituera sig, hvilken akt måste föregå dess

öppnande. Någon viss tid är härvid icke föreskrifven.

De 8 dagarna böra väl emellertid räknas från den dag,

å hvilken det senaste öppnandet egde rum, vare sig detta

är riksdagens eller stortingets.

Inom 12 dagar från den för propositionens afgifvande

faststälda termin skola riksdag och storting förrätta

konungavalet, men inom denna gräns eger hvardera

representationen utsätta, hvilken valdag den lyster *). Da-

¾) Att detta ej är otvetydigt uttryckt i § 3 R.A. se Aschehoug

I, 173.21

gen före sin valdag väljer hvardera representationen sina

medlemmar i den s. k. Karlstadskomitén1).

Allt detta efter riksakten. För de närmare

detaljerna af representationernas val hänvisar den (§ 3:

4:o) till "det i hvartdera rikets grundlagar bestämda

sätt". För Norge fins ingenting därom stadgadt, och

det behöfs väl knappast, då det torde få anses gifvet,

att frågan faller inom det samlade stortingets

beslutandeområde, för Sverige finnas bestämmelserna i § 66 R.O.

Dessa stå emellertid delvis i strid med hvad § 3 R.A.

innehåller.

Dagen före. riksdagens val af konung skall en nämnd

af 64 personer, 32 från hvar kammare, utses, hvilken

skall "vid förefallande skiljaktighet mellan kaibrarne

bestämma valet". Denna nämnd skall väljas inom 10 dagar

från riksdagens början2). Konungavalet skall således ske

inom 11 dagar från riksdagens början. Men enligt § 3:

2:o R.A. skall det ske inom 12 dagar från den för

pro-positioyiens om tronföljden aflemnande faststälda termin.

Dennas afstånd från riksdagens och stortingets början

är, som förut angifvits, i Norge icke begränsadt, men

*) Frånvaron af närmare bestämmelser för detta val är påpekad

af Key-Åberg s. 121. Rydin berör Sv. rdgn. II, 2 862, samma omständighet.

2) Denna tidsbegränsning afser däremot ej det fall, då tronföljare

väljes medan konung lefver. De i det följande anmärkta motsägelserna

mellan § 66 R.O. och § 3 R.A, ega således icke sin tillämplighet på

detta fall, utan endast på konungaval. Eget är emellertid, att § 66 R.O

gör skilnad på dessa båda fall, under det att § 3 R.A. icke gör det.

Äfven däri ligger en divergens. Till grund för bestämmelsen i

riksdagsordningen ligger den åskådningen, att konungen bör ega rätt, att när

han vill, obunden af en fixerad tidsbestämmelse framlägga proposition

om tronföljden. Riksakten åter ger delvis uttryck åt en motsatt

uppfattning. Se sid. 23. Det är vidare att märka, att § 66 R.O. egentligen

talar om den dag, som i riksdagskallelsen är till riksdagens

sammankomst utsatt. Detta långrandiga uttryck var behöfligt i 1810 års R.O.,

hvarur det är hemtadt, ty enligt denna "börjades" en riksdag först, när

propositionen angående statsverkets tillstånd och behof öfverlemnades

(§ 27: l:o 1810 R.O.), men nu sammanfaller uttrycket med det kortare

"riksdagens början",22

antager man, att norrmännen af praktiska skäl vilja

låta det i § 34 R.O. angifna maximum af 5 dagar

mellan riksdagens början och dess öppnande tillämpas äfven

hos dem, så får man en tidsbegränsning för valet af 25

dagar (5+8+12).

Differensen är icke oväsendtlig. Till att börja med

är det onekligen riktigare att, såsom riksakten gör, sätta

tiden för valet i sammanhang med

tronföljdspropositionens aflemnande och icke med riksdagens början. Det

kan tänkas, att interimsregeringen ej gör sin plikt, utan

dröjer öfver den faststälda tiden med propositionens

afgifvande. Det låter äfven tänka sig, att stortinget dröjer

så länge med att konstituera sig, att interimsregeringen

ej hinner inom 10 dagar från riksdagens öppnande

afgifva proposition, och på så sätt skulle det norska

stortinget kunna göra en den svenska riksdagsordningens

bestämmelse illusorisk.

Det hade vidare varit lättare att åstadkomma

kongruens emellan de olika lagarnes tidsbestämmelser, i fall

en gemensam utgångspunkt antagits. Men som det nu

är, skulle § 66 R.O., om den tillämpades, beröfva å ena

sidan interimsregeringen en del af den i § 3 R.A.

med-gifna betänketid öfver propositionens formulering och

å den andra riksdagen en del af den betänketid öfver

propositionens innehåll, som samma § tillerkänner

densamma.

Ett tillämpande af § 66 R.O. skulle slutligen

sannolikt, om också icke med nödvändighet, leda till, att

riksdagen måste fatta sitt beslut först. Man kan hysa olika

åsigter om lämpligheten eller olämpligheten af samtidiga

beslut af de båda riksförsamlingarna, om § 3 R.A.

afser dylik samtidighet eller icke, men det måste i alla

händelser medgifvas vara olämpligt, att svensk grundlag

gifver anledning till den praxis, att riksdagen skall i en

dylik fråga, där likställigheten rikena emellan är tydligt

utsagd, besluta först och dymedelst lägga ett visst band

på stortinget.23

Allt detta resonnemang kan synas temligen

öfverflödigt, då ju riksakten måste anses gälla framför de

svenska grundlagarna och således de bestämmelser i

dessa, som strida mot riksakten, genom denna förlorat

sin giltighet. Detta betraktelsesätt är helt naturligt,

när fråga är om 1809 års R.F. och 1810 års R.O., men

väl hade man kunnat vänta, att man vid redigerandet

af den nya riksdagsordning, med hvilken Sverige

lyck-liggjordes 1866, hade bragt dess innehåll till

öfverensstämmelse med riksaktens lydelse. I stället tillgrep man

den bekvämare utvägen att afskrifva § 61 i 1810 års R.O.

med iakttagande af de förändringar, som betingades af

de 4 ståndens remplacering af 2 kamrar.

Att utreda de för Karlstadskomitén gifna

bestämmelserna torde på detta ställe ej vara behöfligt.

Annorlunda blir förhållandet, då formerna för val af

förmyndarstyrelse skola behandlas.

Här torde lämpligen böra påpekas, att riksakten

förutsätter äfven den möjligheten, att tronföljarval

förekommer, då myndig konung för styrelsen, men anser

ingen utsigt finnas, att vid hans frånfälle arfsberättigad

medlem af konungahuset kan öfvertaga kronan. Att

behandla denna möjlighet som ett särskildt fall har icke

synts mig nödigt, då tillvägagåendet i allt väsendtligt

sammanfaller med, hvad som för konungaval är Stadgadt.

Med undantag af den å s. 21 not 2 anmärkta

skilnaden afviker detsamma endast därutinnan, att

interims-regering ej behöfver konstituera sig, ej heller svenska

och jiorska statsrådet utfärda kallelse, utan konungen

besluter sjelf om representationernas sammankallande,

obunden af hvarje tidsbestämmelse. Men har konung

för detta ändamål utlyst urtima riksdag och

overordent-ligt storting, så gäller enligt § 3 K.A. äfven för honom

samma skyldighet, som för interimsregering, att inom

den i § 3 R.A. utsatta tid framlägga proposition om

tronföljden. Fattar konungen åter sitt beslut om

tronföljarval, medan representationerna äro samlade, eger24

naturligen denna tidsbestämning ej någon tillämplighet,

ty konungen beslutar när han vill, om tronföljarvals

anställande och kan således göra det under riksmötenas

fortgång långt efter den i § 3 R.A. angifna tid. § 3

R.A. gifver också nämnda tidsbestämning endast för det

fall, att riksdag och storting i och för valet behöfva

ut-lysas.

Man skulle i detta sammanhang kunna uppkasta den

frågan, om interimsregering, som på grund af konungs

sjukdom eller utrikes resa för riksstyrelsen, eger rätt

att, om konungen är den ende arfsberättige inedlemmen

af konungahuset, och ingen utsigt finnes, till att en ny

tronarfvinge skall födas inom ätten, sammankalla

riksdag och storting till tronföljare val.

Då detta fall ej är att hänföra under de i § 39

R.F. upptagna inskränkningarna, synes statsrådet

for-melt taget enligt de svenska grundlagarna ha denna rätt,

och således borde interimsregering äfven ha den, men

häremot reser sig § 3: l:o R.A., hvilken skiljer på de

2 fallen, val af tronföljare under konungs lifstid och

under tronledighet, och stadgar, att i förra fallet eger

konungen, i senare interimsregeringen aflemna proposition

om tronföljden. Då rätten att sammankalla

representationerna till tronföljareval skulle sakna all betydelse, om

därmed ej vore förenad rätten att framlägga proposition

om tronföljden, så får man väl anse riksakten afse, att

utöfningen af båda dessa rättigheter under konungs

lifstid tillkommer endast honom personligen. Det synes

också naturligen böra tillhöra konungen ensam att

afgöra, när hvarje utsigt till den arfsberättigade liniens

fortplantning skall anses förbi.

Emellertid är det en brist i § 39 R.F. att icke ha

tagit hänsyn till detta fall, om också regeringsformen i

olikhet med riksakten ingenstädes särskildt upptager

den möjligheten, att tronföljare val anställes under konungs

lifstid. § 66 R.O. däremot afser bådekonunga och

tron-foljar val.25

Det särskilda förfarandet, då närmaste tronarfvinge

är omyndig. § 41 B.F.

Då närmaste tronarfvinge är omyndig, skola riksdag

och storting utse förmyndarstyrelse på sätt, § 93 R.F.,

§ 67 R.O., §§ 3, 6, 7 och 8 R.A. stadga.

§ 8 R.A. innehåller, att val af förmyndare skall

verkställas efter samma föreskrift och på samma sätt,

som förut i § 3 är stadgadt angående val af tronföljare.

Hvad ofvan är sagdt om tid och sätt för propositions

afgifvande af interimsregering eger således sin

tillämplighet äfven här. Ja, likheten sträcker sig så långt,

att den i § 3: 4:o R.A. förefintliga hänvisningen till

hvartdera rikets grundlagar i och för erhållande af

närmare bestämmelser om sättet för representationernas val

bringar riksakten i kollission med den svenska

riksdagsordningen, denna gång med dess § 67.

Här förutsättes nämligen i öfverensstämmelse med

§ 93 R.F., att förmyndarstyrelse kan komma att utgöras

af 1, 3 eller 5 personer. Riksdagen bestämmer antalet,

en nämnd af 64 medlemmar, utsedd sist dagen efter

riksdagens öppnande, personerna. Om ej kamrarna inom

3 dagar efter riksdagens öppnande sämjas om

förmyndarnes antal, förordas en ytterligare likadan nämnd att

denna fråga inom 2 dagar afgöra, hvarefter den förra

nämnden inom ännu 2 dagar skall välja förmyndare.

Inom 7-dagar från riksdagens öppnande skall således valet

vara förrättadt.

Denna tidsbegränsning stämmer naturligtvis lika

litet med den i § 3 R.A. angifna, som den i § 66 R.O.

för konungaval bestämda gjorde det1). De reflexioner,

som af denna anledning gjorts angående konungaval, ega

*) Som ett kuriosum må anmärkas, att Naumann, som (II, 100)

påpekar denna skiljaktighet, med anledning däraf anmärker, att

föreskriften i § 67 således numera icke kan följes. Han hade sannolikt

blifvit svaret skyldig, om man frågat honom när § 67 1866 års R,0,

kunnat följas. (Kurd. af mig).26

således sin tillämplighet äfven här. Den enda nämnvärda

skilnaden är, att i § 66 R.O. räknas de 11 dagarna från

riksdagens början, i § 67 R.O. räknas däremot de 7

dagarna från riksdagens öppnande, men större

samstämmighet med § 3 R.A. medför ingalunda denna lilla

skilnad, isynnerhet då, som förut påpekats, det ej är gifvet,

att riksdag och storting öppnas samtidigt.

Om således § 67 R.O. har denna divergens från

riksakten gemensam med § 66 R.O., så fattas dock ej i

densamma afvikelser från det i riksakten stadgande

förfarande, som äro för § 67 egna och karakteristiska.

Enligt § 67 R.O. har riksdagen endast att

bestämma antalet förmyndare, men nämnden bestämmer

personerna. Någon hvarje riksdagsman tillkommande rätt

att förestå kandidater omnämnes icke. Detta gör

däremot riksakten. Enligt dess § 3: 2:o eger såväl svensk

riksdagsman som norsk stortingsman att föreslå kandidat.

Den betydelsefullaste skiljaktigheten är emellertid

onekligen den, att, under det att § 67 R.O. liksom § 93

R.F. bestämmer antalet förmyndare till 1, 3 eller 5, så

uttrycker sig riksakten så otydligt och knapphändigt,

att man ur densamma ej kan få fram några klara

bestämmelser vare sig om det antal förmyndare, som bör

väljas, sättet för deras val och grunderna, enligt hvilka

de ega utöfva sin regeringsmyndighet.

Dessa svårigheter ha ock varit föremål för mycken

uppmärksamhet såväl från statsrättslärarnes som från

de lagstiftande myndigheternas sida. 1840 — 41 års

riksdag påpekade i en underdånig skrifvelse till K. M. af

9 Juli 1841 behofvet af en revision af riksaktens

bestämmelser angående förmyndare val. I de båda förslag till

föreningsakt, som 1844 och 1867 afgåfvos af de komitéer,

hvilka K. M. 1839 och 1865 förordnat i och för

utredning af i sammanhang med unionsfördraget stående

frågor, voro olika utvägar angifna till dessa svårigheters

lösning1). Då emellertid intet positivt resultat framgick

2) Ett närmare ingående på, livad desBa förslag i vårt ämne inne-27

härur, är man fortfarande hänvisad till de 1814 och 1815

gifna bestämmelserna och till att ur dem söka få fram

ett något så när rimligt förfarande.

Källan till svårigheterna ligger däri, att man, då i

riksakten bestämmelser skulle gifvas om förmyndare val,

nöjde sig med en hänvisning till det för konungaval

stadgade förfarande, utan att taga hänsyn till att i detta

fall endast 2 personer kunde ställas mot hvarandra i

Karlstadskomiténs omröstning, hvarigenom* proceduren

betydligt förenklades. Men däraf blef ock en följd, att

de för densamma gifna bestämmelserna blefvo

otillräckliga, så snart det, som förhållandet är vid förmyndarval,

kunde blifva nödvändigt att välja ett flertal personer.

Den första fråga, som uppställer sig till besvarande,

är den, på hvad sätt skall förfaras, om riksdag och

storting stannat i olika beslut om förmyndarestyrelses

ordnande. Differenserna kunna visserligen vara af olika

beskaffenhet, och förfarandet i detalj med anledning däraf

modifieras, men 2 principielt skilda vägar till ernående

af enhet erbjuda sig dock, mellan hvilka man måste

välja, innan man går till detaljerna i

utjemningsproceduren.

De båda alternativen äro uppstälda af 1865 års

unionskomité (se dess betänkade s. 68) och därefter

upptagna af Aschehoug (I, 260). Enligt det första skall

man enbart hålla sig till bestämmelsen i § 7: l:o R.A.,

att interimsregering skall förestå styrelsen, till dess begge

rikenas representanter förordat om förmyndarstyrelse,

d. v. s. till dess full enighet härutinnan mellan riksdagen

och stortinget voro ernådd på alla punkter. Enligt det

andra alternativet skall Karlstadskomitén äfven här

inträda och slita förefintliga meningsskiljaktigheter emellan

representationerna.

Såväl Aschehoug som unionskomitén förkasta obe-

hålla, ligger ej inom planen för denna uppsats. En sådan utredning

skulle närmast vara på sin plats i en historik öfver de försök, som

sedan 1815 gjorts att revidera och utveckla unionsfördrageu.28

tingadt det förra alternativet för att ansluta sig till det

senare, men bevisföringen är, hvad det förras

oantag-lighet angår, mycket knapphändig hos unionskomitén och

hos Aschehoug ingen alls, hvadan en närmare belysning

häröfver torde vara på sin plats.

Då det i § 7: l:o R.A. stadgas, att vid inträffande

behof af förmyndarval interimsregering skall föra

styrelsen, tills begge rikenas representanter om regeringen

förordnat, gäller denna bestämmelse på grund af sista

momentet i § 7 äfven förfarandet vid konungaval1).

Skulle man nu antaga den tolkning af § 7 l:o, som

unionskomiténs första alternativ innehåller, så skulle

Earlstadskomitén icke heller vid konungaval kunna

komma till användning, men då må väl frågas, hvad

bestämmelserna om densamma ha i § 3 R.A. att göra, och

huru detta stämmer med lydelsen af denna senare §.

Åsigten torde härmed vara drifven in absurdum.

Bestämmelserna i § 7: l:o måste således fattas på ett

mindre bokstafligt sätt, som möjliggör deras

samman-jemkning med det andra alternativet, och en sådan

möjlighet ligger nära till hands. Karlstadskomitén besluter

nämligen enligt § 3: 3:o R.A. med begge rikenas

representanters rätt, liksom de i §§ 66 och 67 R.O. omförmälda

nämnder besluta med riksdagens rätt, och liksom dessas

beslut kallas för riksdagens, kan Karlstadskomiténs med

samma skäl kallas för de båda riksförsamlingarnas.

Härigenom varder man oförhindrad att äfven på

förmyndarval tillämpa det förlikningsmedel, som ligger

i Karlstadskomitén. Grundlagsenlig hemul härför gifver

§ 8 R.A., som föreskrifver, att valet af förmyndare

skall ske på samma sätt, som i § 3 R.A. stadgadt är2).

Karlstadskomitén kan i fall af skiljaktiga meningar

representationerna emellan likaväl anses böra falla utslaget

J) Jmfr hvad i annat sammanhang sagts å s. 13, not. 3.

2) Se unionskomiténs betänkande s.. 8. Den begränsning, komitén

anser möjligen ligga i nämnda § 8, innefattar ett, sä vidt jag kan förstå,

temligen obehöfligt försigtighetsmått.29

härutinnan som i fråga om omyndig konungs uppfostran,

där detta uttryckligen är stadgadt.

Därefter öfvergå vi till frågan om det antal

förmyndare, som de båda riksförsamlingarna enligt riksakten

ega välja. Att § 3 afser val af endast 1 person är

tydligt t. ex. af mom. 3 och 4, och det ligger, som förut

(s. 27) är påpekadt, i sakens natur, att så måste vara.

Men att val af ett flertal förmyndare likväl af riksakten

medgifves synes af § 8. "Förmyndare* är där pluralis,

hvilket framgår af en jemförelse med samma § i det

norska exemplaret af riksakten och med § 43 N.G.,

hvarur § 8 R.A. är tagen. Man måste därföre fatta den

i § 8 förefintliga hänvisningen till § 3 såsom afseende

endast hufvuddragen af. det där stadgade förfarande,

såsom gällande endast tillämpliga delar af detsamma,

och att således den i § 3: 3:o och 4:o intagna

bestämmelsen, att endast 1 person skall väljas, här ej är bindande.

Om således riksakten medger val af ett flertal

förmyndare, så är å ena sidan riksdagen oförhindrad att

välja hvilket alternativ, den vill af dem, som § 93 R.F.

och § 67 R.O. uppställa, 1, 3 eller 5, men å andra sidan

gäller denna bestämmelse ej för stortinget, hvilket

således kan besluta val af annat ¾ntal förmyndare.

Antagom, att de båda riksförsamlingarnas beslut om

förmyndarstyrelse skilja sig at både i fråga om antalet

och om personerna, huru skall då Karlstadskomitén

förfara med utjemnandet? Antingen skall den utan vidare

ställa de båda förslagen, sådana de föreligga, emot

hvarandra och i en enda omröstning afgöra, hvilketdera som

skall bli gällande, eller oekså skall den skilja på de

båda frågorna om antalet och om personerna och genom

olika voteringar söka få fram ett resultat, som tager

hänsyn till båda representationernas uttalade önskningar.

I förra fallet betraktas komitén endast som en utväg att

*) Jmfr uuionBkomiténs betänkande af 1844 s. 81. Det är tryckt

i Handlingar ang. frågan om revision af föreningafördraget, del. II.30

åstadkomma ett gemensamt beslut, oafsedt hurudant detta

blir, i det senare anses den som en förlikningsnämnd,

bestående af båda rikenas förtroendemän, förpliktad att

söka åstadkomma ett resultat, som i möjligaste måtto

tillgodose båda parternas intressen; i ena fallet afses en

skiljedom, i det andra en kompt-omiss.

Aschehoug uttalar sig (I, 261) för den förra

möjligheten, motiverande detta därmed, att man annars

skulle riskera att få fram ett alldeles osammanhängande

resultat. Konstitutionsutskottet vid 1840—41 års

riksdag gifver uttryck åt samma uppfattning (bet. N:o 63).

Sättet erbjuder onekligen fördelen af en vig och enkel

procedur, men innebär det några garantier för, att

resultatet kan tillfredsställa båda parterna?

Antagom, att riksdagen valt 5 svenskar och

stortinget 2 norrmän till förmyndare*); för hvilketdera

alternativet komitén än besluter sig, så måste ovilkorligen

ettdera riket gå som absolut tappande part ur

Karlstadsvoteringens lotterispel. Då ingen jemkning är möjlig,

komma sannolikt hvartdera rikets valmän att stå

enhälligt kring sin representations förslag, och den

förseglade sedeln får då fälla utslaget. Men icke kan ett

förfarande, som omöjliggör hvarje tillmötesgående, hvarje

hänsyn till hvardera partens intressen, anses som ett

ändamålsenligt sätt att lösa en för unionen och de båda

rikena så viktig fråga. Den andra ståndpunkten synes

således från praktisk-politisk synpunkt vara vida att före

draga.

Men låter den också förena sig med gällande

bestämmelser?

§ 3 R.A. är, som nämndt, egentligen formulerad

med hänsyn tilL konungaval. Då endast 1 kandidat får

från hvartdera riket uppställas, är en jemkning icke tänk-

*) Det kan naturligtvis inträffa, att riksdagens och stortingets

förslag ha 1 eller flera personer gemensamma, men då det ar fråga om

formernas brukbarhet, har jag ansett divergensen böra tillspetsas så

mycket som möjligt.31

bar. utan bär gäller det endast att komma till ett beslut.

Att i § 3 söka efter positiva bestämmelser, som afse en

jemkande verksamhet hos Karlstadskomitén, vore därföre

lönlöst. Men då riksakten i det följande utsträcker § 3

till att gälla äfven beslut om förmyndarval och om

omyndig konungs uppfostran, så har den därmed

öfverflyttats på ett gebit, i viss mån olikartadt det, för

hvilket den egentligen är skrifven. Här stå icke endast 2

fullt bestämda alternativ mot hvarandra, i båda dessa

fall gäller det lösningen af vida mer invecklade problem,

som både medge och fordra större möjlighet af

kombinering. Då sjelfva sakfrågan är sådan, bör väl ej

frånvaron i § 3 af erforderliga lagbestämmelser utgöra något

hinder för att slå in på en väg, hvarigenom dessa formela

brister kunna utfyllas.

Men, kan man invända, det schema för

voteringsproposition, som § 3 innehåller, talar blott om en enda

votering. En förlikningsprocedur skulle således icke blott

icke vara förutsatt i § 3, utan strida mot dess

uttryckliga ordalag. Härtill må då svaras, att om ett

detaljeradt förfaringssätt, lämpadt efter en viss fråga genom

en allmän föreskrift göres tillämpligt för andra i vissa

delar skiljpktiga fall, så kräfver rimligheten, att denna

tillämpning endast sträcker sig till tillämpliga delar. Endast

genom en dylik tolkning kan man få fram möjligheten

af att välja en förmyndarstyrelse, innehållande ett flertal

personer, gent emot ordalagen i § 3: 3:o och 4:o. Anses

dessa bestämmelser här icke tillämpliga, så få väl också

stadgandena om den voteringsproposition, som af dem

blir en följd, göra sällskap.

Det återstår då att utveckla grunddragen af det

förfarande, som förlikningsståndpunkten betingar.

Komitén måste då börja med att afskilja frågan om antalet

och afgöra, hvilketdera beslutet, riksdagens eller

stortingets, härutinnan skall bli gällande. Då genom detta

komiténs beslut det antal fastställes, som de båda

förslagen böra omfatta, häfdas därigenom äfven den likställig-32

hetsprincip, hvarpå riksaktens bestämmelser om

hithörande fall enligt § 42 N. G. skola hvila.

Fråga kan sedan uppstå, om komitén eger

modifiera riksdagens och stortingets val genom supplering af

eller uteslutning från de båda förslagen, eller om, sedan

det antal, som skall väljas, blifvit bestämdt, frågan skall

återgå till förnyad behandling af representationerna.

Då komitén är till för att utjemna riksförsamlingarnas

förslag, ej för att sjelfständigt sätta nya i deras ställe,

anser jag, att lika litet, som den bör ega rätt ätt

besluta sig för ett annat antal än det, som riksdagen

eller stortinget föreslagit, lika litet kan den ega att

sjelfständigt uppsätta eller utesluta kandidater till

för-mynderskapet. Frågan bör således återgå till förnyad

behandling af representationerna.

En dylik form synes vid första påseendet bryta

mot den grundsats i den svenska statsrätten, att ett af

riksdagen i vederbörlig ordning fattadt beslut ej får vid

samma riksdag åter upptagas till behandling. Detta kan

dock icke afse beslut af denna art, ty de intaga med

afseende på den form, hvarunder de erhålla sin

giltighet, en alldeles särskild ställning. De ha visserligen det

gemensamt med öfriga beslut, som falla inom riksdagens

ensamma beslutandeområde, att de icke kräfva

kungligt samtycke för att blifva gällande, men de skilja sig

från dessa därigenom, att deras giltighet är beroende

af en utom den svenska statsmakten stående myndighet,

nämligen norska stortinget, och sättet för denna dess

medverkan består icke i ett samtycke, utan i ett

instämmande, och utan detta instämmande kan ej ett

riksdagens beslut om förmyndarstyrelse befordras till

verkställighet.

Förefinnas efter representationernas nya beslut})

skiljaktigheter om personerna, så. kommer frågan åter

J) Bet spörsmålet kan göras, om samma nämnd skall fungera

som förut, eller ny skall väljas. Då hela förfarandet bör anses som en

sammanhängande procedur, synes det förra böra ega rum.33

till komitén, och bör denna då utjemna dessa med

möjligaste hänsyn till de af båda riksförsamlingarna uttalade

önskningar. Att utveckla detaljerna af förfarandet

härvidlag skulle blifva för vidlyftigt, jag vill endast

påpeka, att de, som stå på såväl stortingets som

riksda-dagens förslag, böra anses definitivt valda, och att till

fyllandet af de rum, hvartill riksförsamlingarna ha olika

kandidater, böra des*sa ställas en och en under

omröstning i en ordning, som medför svenskars och norrmäns

insättande till möjligast lika antal i förmyndarstyrelsen.

Mitt syfte med ofvanstående har varit att visa, att

denna procedur under nu gällande bristfälliga

bestämmelser fordras af rimligheten, och att grundlagarna ej

lägga några direkt angifna hinder emot den, men villigt

medgifves det vanskliga i en dylik tankebyggnad utan

tillräckligt underlag af faktiska lagstadganden, och att

positiva grundlagsbestämmelser härom äro högeligen af

nöden. I hvad mån med ett dylikt fullständigande en

omgestaltning af den nu bestående ordningen bör förenas,

ligger utom mitt ämne att vidröra.

Den förmyndarstyrelse, som framgår ur ofvan

skildrade procedur, för styrelsen, hvad Sverige vidkommer,

med full konungslig makt och myndighet. § 67 R.O.

gifver ej riksdagen någon rätt att i något afseende eller

genom någon instruktion binda densamma, och § 93 R.F.

3äger endast, att förmyndarstyrelse skall utöfva

regeringen efter denna grundlag, därmed angifvande gränserna

för dess myndighet. N. G. innehåller ingen motsvarande

bestämmelse, som gifver förmyndarstyrelse full

konungslig makt och myndighet, men då den å andra sidan ej

stadgar någon rätt för stortinget att i något afseende

särskildt binda densamma, så får man väl anse, att

förmyndarstyrelse har samma ställning i Norge som i

Sverige.

Af ofvanstående redogörelse för nu gällande

bestämmelser angående förmyndarval torde framgå, att

1866 års grundlagsstiftare genom sin redigering af § 67

Varenius, Om riksföreståndarskap. 334

R.O. förvärfvat sig fullgiltiga anspråk på samma eloge,

som förut (s. 23) egnats dem med anledning af deras

formulering af § 66 R.O. Enda skilnaden i deras

berömmelse är, att de denna gång skrifvit af § 62 1810

års R.O. i stället för § 61.

Styrelsens ordnande, då vid konungs död drottning

eller ock enka efter medlem af konungahuset,

hvilken, om han lefvat, varit närmast efter

konungen berättigad till tronen, befinner

sig i välsignadt tillstånd l). § 2 S.O-

På grund af § 2 S.O. jemförd med § 41 R.F. och

§ 7: 10:o R.A. skall interimsregering äfven i detta fall

öfvertaga styrelsen tills vidare. Därjemte skall den

svenska riksdagen sammankallas. Så mycket är visst.

Däremot skulle man kunna sätta i fråga, huruvida

interimsregeringen vore skyldig att sammankalla äfven

stortinget. § 2 S.O. och §§ 41, 932) R.F., till hvilka

successionsordningen hänvisar, orda, som helt naturligt

är, endast om riksdagens sammankallande, och §§ 3, 6r

7 och 11 R.A., på grund af hvilka stortinget i de 2 förut

behandlade fall skall jemte riksdagen sammankallas, låta

sig icke utan vidare hänföras till denna möjlighet.

Ser man emellertid efter i § 2 R.A., så finner man

där: "bland tronföljare skall räknas äfven den ofödde",

") § 2 S.O. talar endast om "drottning" i välsignadt tillstånd.

Men att den likväl måste anses ega den i texten gifna omfattning, är

tydligt; se Naumann, II, 43, not. 3, Berger, s. 29, och Key-Åberg, s. 101»

2) Såsom något egendomligt må anföras, att i § 2 S.O. hänvisas

i alla de grundlagseditioner, som stått till mitt förfogande, på senare

stället ej till § 93 B.F., utan till § 94 R.F. Detta måste vara felaktigt,

något som ock anmärkts i Naumanns grundlagsedition af 1866

äfvensom i den af Professor Alin nyligen utgifna. Felet tillhör

originalurkunden och återfinnes i såväl 1809 som 1810 års 8.0. (se

originalexemplaren i riksarkivet). Ett liknande fel finnes äfven i § 48 N. G.35

och att han där tankes såsom posthum, framgår af

orden: "som strax intager sitt tillbörliga rum i arflföljden,

så snart han efter fadrens död födes till verlden"l). Då

riksakten är den lag, som hufvudsakligen afser att

bestämma formen för unionen och unionela

angelägenheters behandling, så häntyder intagandet i densamma af

nämnda bestämmelse om arfsföljden på, att man

därigenom velat fastslå, att äfven på detta fall de i riksakten

stadgade former skulle användas.

Alla de bestämmelser i R.A. som gälla omyndig

tronföljare och utseendet af förmyndareregering för

honom, afse således äfven den möjlige prins, med hvilken

enka af ofvan angifna kategori kan vara hafvande. Låt

vara, att i stället en prinsessa kan födas; i afvaktan på

nedkomsten måste man anse lifsfrukten såsom egande

tronföljarerätt och genom förmedling af § 2 R.A. blir §

6 R.A. tillämplig äfven på förevarande fall, och således

skall svenska och norska statsrådet sammankalla äfven

stortinget.

Svårigheterna för en säker grundlagstolkning i

berörda fall äro emellertid icke afslutade härmed; de börja

först riktigt med det stadium, hvari frågan nu inträder.

När de båda representationerna samlats, skall

nämligen en styrelse för tillfället förordnas, som icke låter

inrangera sig under någon af de former för regeringens

organisation, som grundlagarna eljest nämner, och

hvilken förlänar detta fall en alldeles särskild karakter2).

Häremot kan visserligen invändas, att den kombinering

af §§ 2 och 6 R.A., medelst hvilken vi hittills i detta

fall hjelpt oss fram, innebär, att äfven § 7 R.A. härvid-

*) § 6 N. G. innehåller samma bestämmelse.

2) Berger omtalar, s. 33, denna styrelseform. Han anser, att det

faller af sig sjelft, att stortinget skall hafva rätt att deltaga i utseendet

af denna särskildt tillförordnade styrelse, men en sak är, hvad som kan

blifva en följd af politiska billighetshänsyn och den faktiska utveckling,

den unionela praxis på sidan om lagen fått, en annan åter hvad

grundlagsenlig hemul som kan finnas för sagda rätt.36

lag skall tillämpas, d. v. s. att interimsregering skall

fungera icke blott "intill dess begge rikenas

representanter äro församlade", utan äfven till dess de "hafva

förordnat om regeringen under konungens

minderårighet" . I vanliga fall skulle detta betyda: till dess de hafva

insatt en förmyndarstyrelse, men här skulle en dylik

tolkning leda till uppenbar strid med § 2 S.O. Då

emellertid dennas bestämmelser afse endast detta speciela

fall, under det att de motsvarande i riksakten gälla en

flerhet af fall, är det tydligt, att dessa senare härvidlag

måste anses modifierade af de förral).

Detta för Sveriges del. Detsamma måste

naturligtvis äfven gälla Norge, om det kan visas att dessa

bestämmelser i § 2 S.O. äfven äro norska grundlagsbud.

Nu är successionsordningen på grund af § 6 N. G. norsk

grundlag, för så vidt som dess bestämmelser reglera

tronföljden, och genom samma bestämmelses intagande i § 2

R.A. blef den i samma utsträckning af unionel natur.

Frågan blir då, i hvad mån de stadganden, § 2 S.O.

innehåller, ha den egenskapen att reglera tronföljden.

Att det grundlagsbud, som i och för bevakandet af en

ofödds eventuela rätt till kronan påbjuder den i § 2 S.O.

angifna väntetid, har denna egenskap, torde vara

ovedersägligt. Om man också icke direkt kan utsäga detsamma

om den bestämmelse, som stadgar, huru med regeringens

anordnande under samma väntetid skall förfaras, så står

denna senare bestämmelse dock i ett alltför nära

sammanhang med den förra och betingas alltför mycket af

denna, för att man skulle kunna åt densamma tillerkänna

mindre giltighet och omfattning.

Är nu detta antaget, så blir närmaste frågan den,

af hvad beskaffenhet den särskilda styrelse skall vara,

som framgår ur representationernas beslut, vidare om-

*) Det må icke invändas, att riksakten gäller mot de enskilda

ländernas grundlagar, men icke tvärtom, ty successionsordningen är på

sätt, som i det följande skall visas, på grund af § 2 R.A. en unionel

lag liksom riksakten. Detta med anledning af hvad Aschehoug säger I, 49.37

fattningen af representationernas beslutanderätt

härvidlag, och sättet för åstadkommandet af deras beslut.

§ 2 S.O. är det enda grundlagsbud, som direkt

stadgar något närmare om detta fall. Den lemnar

emellertid icke i allo tillräckliga upplysningar.

Hvad som med tydlighet af detsamma framgår, är,

att den styrelse, som representationerna i nämnda fall

tillförordna, är en annan än vanlig förmyndarstyrelse,

ty den sättes i uttrycklig motsats mot den

förmyndarstyrelse, som sedermera, om vederbörandes lifsfrakt

blifver af mankön, af (riksens ständer, d. v. s. numera)

riksdagen, "på sätt i 94 (93) § af regeringsformen stadgadt

är", skall för ordnas.

Däremot är det icke lika tydligt, om stadgandet,

att riksdagen tillhör att om regeringens förande sjelf

förordna, är så att förstå, som om densamma hade full

frihet både i fråga om regeringens sammansättning,

formerna för dess val och begränsningen af dess

befogenhet, eller om meningen endast vore den, att det ej är

statsrådet (d. v. s. interimsregeringen), som eger att

utan vidare fungera, till dess det visar sig om

vederbörandes lifsfrukt är af mankön eller ej, utan att det är

riksdagen, som skall sammankomma och förordna om

regementet. I detta senare fall skulle tonvigten falla

på riksdagen i motsats mot statsrådet, men ej på

riksdagens sjelfständiga förordnanderätt. För denna

uppfattning talar den omständigheten, att § 2 S.O. icke

använder det mera omfattande och obestämda uttryck "

styrelse", som i det likartade fall, § 91 R.F. afser,

före-koöimer, utan talar endast om "regeringens förande".

Men hvilka befogenheter, som tillkomma Sveriges

regering, angifver vår främsta grundlag, och en rätt att

utöfver dennas bud vare sig inskränka eller utvidga dessa

befogenheter torde man svårligen kunna tillerkänna

riksdagen, när den ej är i hithörande grundlagsbestämmelser

uttryckligen angifven. Riksdagens befogenhet i berörda38

fall skulle således inskränka sig till att bestämma

regeringens sammansättning och personal.

Men dä regeringsformen känner 2 slag af här

tilllämpliga regeringsmyndigheter, fullmyndig konungs och

den i § 39 R.F. angifna, torde kunna ifrågasättas, om

icke riksdagen bör anses ega rätt att bestämma

hvilkendera af dessa skall tillkomma denna extraordinära

regering. Konsekventast torde dock vara att anse denna

regering beklädd med den myndighet § 39 R.F. utstakar.

Den är nämligen till sin natur och varaktighet likartad

med interimsregering och det synes strida mot

regeringsformens principer att i en sådan provisorisk

styrelseform inrymma fullmyndig konungs maktbefogenheter 1).

Vi öfvergå nu till frågan om formerna för

riksdagens val. För att få någon ledning härvidlag, måste vi

taga hänsyn till de tidsförhållanden, under hvilka

stadgandet kom till.

§ 2 1810 års S.O. är ordagrant tagen ur

successionsordningen af 18 Dec. 1809; då fans 1809 års R.F., men

någon riksdagsordning kom ej till stånd förrän den 10

Febr. 1810. Angående formerna för åstadkommandet

af ett riksens ständers beslut i en dylik fråga kunde

man således ej hänvisa till någon riksdagsordning, men

man förutsatte antagligen, att denna lag skulle stadga

en form, tjenlig att använda i ifrågavarande fall.

En annan sak är, att man sedan försummade att i

§ 62 1810 års R.O. uttryckligen stadga, att där angifna

former skulle äfven på detta fall ega tillämpning, men

en användbar form var emellertid gifven, något som på

den tiden var desto nödvändigare, ju större risken i

annat fall skulle varit, att den månghöfdade

fyrståndsrepresentationen ej skulle kunnat enas kring ett

gemensamt beslut.

l) Att för såvidt riksdagen insätter en annan regering än

statsrådet, denna eger rätt och plikt att i den ordning, regeringsformen

utstakar, betjena sig af ett statsråd, behöfver knappast anmärkas.39

Men att, då regeringsformen fans, ingen hänvisning

gjordes till § 93 därstädes, synes utvisa, att man ansåg,

att ständerna borde vara obundita af de alternativ 1, 3 eller

5, som denna § sätter för förmyndarnes antal, icke

tvungen att nödvändigt välja en ny styrelse, utan ega rätt

att uppdraga åt statsrådet att fortfarande föra styrelsen.

Resultatet af det sagda blir således, att riksdagen

eger sammansätta dylik styrelse hur den vill, att dennas

befogenheter regleras efter § 39 R.F. och att i och för

formerna vid valet i tillämpliga delar bör gälla hvad

angående förmyndarval i riksdagsordningen stadgas. Detta

senare bestyrkes ock genom riksakten, hvarom mera

nedanför (s. 40).

Men huru bestämma stortingets ställning till denna

fråga, och huru utjemna möjliga skiljaktigheter mellan

dess beslut och riksdagens?

Då, som förut är nämndt, endast de §§ i S.O., som

reglera tronföljden, ega förbindande kraft äfven för Norge,

uppstår den frågan, huruvida de i § 2 S.O. innehållna

begränsningarna i riksdagens rätt att anordna styrelsen

i berörda fall äro förbindande äfven för stortinget. Att

stortinget är skyldigt att liksom riksdagen respektera

den tidsgräns för nämnda styrelses varaktighet, som §

2 S.O. angifver, torde följa af det, som ofvan (s. 36)

yttrats om denna paragrafs unionela karaktär. Ända

därhän vågar jag dock icke utsträcka min där gjorda

tolkning, att stortinget vid sitt bemyndigande af

styrelsen skulle vara bundet af det sätt, hvarpå Sveriges

regeringsform bestämmer begreppet regering *), allra hälst

som ju både vanlig interimsregering och interimsregent

ha olika maktbefogenhet i Sverige och i Norge. Häraf

*) Däremot skulle möjligen kunna sägas att i § 2 S.O. är den

bestämmelsen unionel att en regering skall af representationen insättas,

att denna regering skall vara gemensam för båda rikena, och att

representationens rätt att bemyndiga densamma begränsas af det sätt, hvarpå

hvartdera rikets grundlag bestämmer begreppet regering. Stortinget

skulle således ej ega frånkänna denna e. o. regering full kunglig makt

och myndighet. Jmfr. s. 33.40

torde ock framgå, att det ingalunda är nödvändigt att,

om stortingets beslut härvidlag afveke från det sätt,

hvarpå regeringens myndighet begränsats i Sverige, för

denna fråga tillgripa någon utjemningsprocedur. Skilja

sig åter de båda riksförsamlingarna åt i fråga om

styrelsens sammansättning och personal, så måste enhet

mellan deras beslut åvägabringas. Återstår då att

besvara frågan, huru detta skall tillgå.

Som förut är nämndt, afser den i § 2 R.A. intagna

bestämmelsen, att bland tronföljare räknas äfven den

ofödde, att hänföra detta fall under de i riksakten

stadgade former. På grund af § 8 R.A. bör således det

tillvägagående, som § 3 R.A. innehåller, i tillämpliga

delar användas, och på där angifna sätt skola således

mellan riksdagens och stortingets beslut befintliga

skiljaktigheter utjemnas 1). Bestämmelserna i riksakten ställa

således i fråga om valformerna detta fall i ett förhållande

till vanlig förmyndarstyrelse, som är alldeles analogt

med det, som framgått ur vår tolkning af de rent svenska

grundlagarnas föreskrifter (s. 39).

När vederbörande nedkommit, utgår, som förut

påpekats, i och med detsamma den tillförordnade

regeringens mandat; är den nyfödda af kvinnokön, öfvergår

kronan på närmaste arfsberättigade prins; är denne

myndig, öfvertager han regeringen i vanlig ordning 2), är

han omyndig, så blir tillväg¾gåendet likadant, som om

vederbörandes lifsfrukt är af mankön. I fall

representationerna ej äro samlade, Utfärdas kallelse på det å s.

13 och if. angifna sätt, interimsregering öfvertager

styrelsen och frafnlägger proposition om val af

förmyndarregering. Detsamma gäller, om med framfödandet af en

*) Äfven på denna punkt framträder tydligt bristen på närmare

bestämmelser för detta fall. § 8 R.A. får på detta sätt förmedla § a

först med afseende på valet af den särskildt tillförordnade regeringen,

sedan med afseende på valet af den förmyndarstyrelse, som därefter

kan komma att tillsättas.

2) I detta fall behöfva representationerna ej sammankallas.41

prinsessa den arfsberättigade linien befinnes vara

utslocknad, fastän då naturligtvis propositionen går ut på

val af konung.

Att så måste praktiseras, är gifvet. Någon rätt

för denna särskildt tillförordnade regering att framlägga

proposition om konunga- eller förmyndare val, omtalas ej

i grundlagarna. För Sveriges del förtydligas

förhållandet ytterligare genom den i § 2 S.O. intagna

hänvisningen till § 94 (93) R.F. och utsträckes genom det

samband, hvari denna § och den därmed sammanhängande

§ 41 R.F. stå till § 7, 10:o R.A., äfven till unionen.

Att den urtima riksdag och det overordentlige

storting, som sammankallats i och för utseende af denna

tillförordnade regering, skola, sedan detta värf fylts,

förblifva samlade, tills nedkomsten egt rum, fins ingen

anledning att antaga. Grundlagen tiger härom, men då

den ålägger representationerna endast ett bestämdt värf,

bar man svårt att inse, hvarföre de skulle hållas

samlade kanske V2 år och därutöfver utan några göromål.

Rimligtvis böra de efter slutadt värf åtskiljas. Passar

dét sig icke allt för illa, böra lagtima riksdag och

storting sedan igen hafva samlats före nedkomsten.

Ofvan skildrade procedur är just icke den enklaste,

och man frågar sig ovilkorligen, hvarför icke

interims-regering kunde få utan vidare fungera tills vederbörande

nedkommit, till hvilken tidpunkt i så fall

representationernas sammankallande kunde uppskjutits, och en

sannolik omgång undvikits. Jag kan ej finna någon annan

orsak än den, att man velat i dynastiens och den

monarkiska principens intresse sätta statsrådet under

representationens kontroll och förebygga, att en tilltagsen

konselj med republikens utropande tillvällade sig

makten eller i egennyttiga afsigter öfverflyttade den på en

annan dynasti. Men ovedersägligt är, att de

förefintliga bestämmelserna äro alltför knapphändiga, och att

det här skildrade förfarandet alltför mycket måste stödja

sig på analogislut af icke obestridlig giltighet.Styrelsens ordnande i de fall,

§§ 91, 92 R.F. afse.

Hvilken myndighet skall utfärda riksdagskallelsen?

De fall, som nämnda §§ behandla, äro som bekant

föremål för vidt skilda uppfattningar och meningarna

bryta sig emot hvarandra icke endast i en punkt utan

i flera, men hur man än vill tolka dessa §§, ett är

säkert, nämligen att i de fall, där beröras, den svenska

riksdagen skall sammankallas.

Första frågan blir då: från hvem skall kallelsen

utgå? Den synes enkel vid en blick på § 91 R.F., men

är dock icke så lätt att besvara. Klart är visserligen,

att då konungen öfver 12 månader vistats utom Sverige

och Norge eller under lika lång tid af sjukdom hindrats

att vårda riksärendena, regenten eller statsrådet skall

utfärda kallelsen, men § 91 afser ock det fall, då konungen

vistas mer än 12 månader i Norge, och således

tillförordnad regering fungerar i Sverige. Hvem skall då

utfärda kallelsen? Naumann svarar (II, 103): den af

konungen tillförordnade regeringen, men utan att anföra

några bevis för påståendet1). Detta är det enda svar

på frågan, som jag sett afgifvet, och det synes mig

icke hållbart.

När § 91 R.F. ursprungligen skrefs, hade. §§ 39

och 43 R.F. en annan lydelse än den nuvarande. Den

olika tolkning af dessa §§, som gjorts gällande före och

*) Den bevisföring, Naumann sammanbinder med detta påstående,

afser egendomligt nog endast det förhållande, att § 91 bör anses

tillämplig på detta fall, men berör ej frågan, hvem som skall sammankalla

riksdagen.43

efter 1815 och den förändring i deras formulering, som

genomfördes vid 1844—45 års riksdag, är förut (s. 9

och ff.) från annan synpunkt behandlad. I detta

sammanhang må däremot framhäfvas den förändrade

betydelse, § 91 R.F. genom denna utveckling erhöll.

Så länge uttrycken "ur riket" och uutrikes" voro

liktydiga med u utom Sveriges gränseru, som förhållandet

var 1809—1815, så voro bestämmelserna i § 91 R.F.

fullt tillräckliga och tydliga för de fall, som därunder

kunde subsumeras; likaså så länge dessa uttryck

kvarstodo oförändrade men tolkades som betydande "utom

de förenade rikenas gränser", som förhållandet var

1815 — 44. Under båda perioderna var det klart, att

endast statsrådet (regent egde först efter 1863 inträda)

leunde i berörda fall sammankalla representationen.

Någon möjlighet att åt tillförordnad regering vindicera

sådan rätt fans icke. Efter 1844 blef förhållandet

annorlunda. Genom de grundlagsförändringar, som vid 1844—45

års riksdag antogos, kom § 91 R.F. att gälla äfven det

fall, då konungen var öfver året i Norge. Man skulle

ha väntat, att i sammanhang härmed § 91 R.F.

förtydligats därhän, att det klart utsagts, hvilken myndighet

i det nya fall, som nu drogs in under sagda §, skulle

utfärda kallelsen. Så skedde emellertid ej, sannolikt

emedan i så fall den verkliga innebörden af 1844 års

ändring alltför ohöljdt skulle ha framträdt1). Då man

således nödgas att i jemförelse med andra grundlagsbud

söka en ledning för afgörandet af detta spörsmål, bör

man emellertid ihågkomma den fingervisning, som ligger

i det faktiska förhållandet före 1844. Skulle nämligen

i de 2 fall, som förut hörde under bestämmelserna i

§ 91 R.F., statsrådet utfärda kallelsen, så ligger det nära

till hands att antaga, att då ett nytt fall bifogades,

utan att en afvikande behandling för detsamma stadgades,

samma regel afsågs gälla äfven detta.

*) Jmfr 8. 10.44

Den enligt § 43 R.F. tillförordnade regering har

enligt denna paragrafs tydliga lydelse endast att föra

regeringen i de mål, konungen föreskrifver; för

densamma utfärdas af denne en särskild instruktion, och

det förutsättes såväl i denna som i grundlagen, att

konungen sjelf fortfarande fungerar som regent och

personligen handlägger en del af regeringsärendena.

Regeringen i Sverige är således blott en partiel regering,

som fått sitt bemyndigande under förutsättning att

könungen fortfarande medverkar i riksstyrelsen.

Inträffar ett fall, då detta konungens deltagande i

riksstyrelsen omöjliggöres, — man kan t. ex. förutom dén

händelsej vi nu behandla, äfven tänka sig den

möjligheten, att konungen insjuknade i Norge så svårt, att

han ej kunde vårda de regeringsärenden, han förbehållit

sig att där afgöra — så synes mig konsekvensen fordra,

att, på samma sätt som i båda dessa fall hvarje

konungens egen lagliga handläggning af svenska

regeringsärenden upphör, äfven det partiella riksförståndarskapets

befogenheter i och med detsamma utslockna. I

intetdera fallet kan man tillerkänna detsamma någon rätt

att konstituera sig som en sjelfständig regering, men

detta skulle det onekligen göra, om det tillerkände sig

den rätt, som §§ 91, 92 R.F. omförmäla, att kalla

representationen till urtima möte.

I detta fall bör således samma myndighet tillsvidare

öfvertaga styrelsen och sammankalla riksdagen, som skall

göra det i de 2 andra likartade fall, som §§ 91 och 92

R.F. omtala, d. v. s. regenten eller, om sådan icke finnes,

statsrådet. Någon annan tänkbar möjlighet finnes icke.

Detta från rent svensk synpunkt. Men huru

modifieras saken från unionel? Det bör då ihågkommas, att

när riksakten skrefs, var det endast statsrådet, som egde

att i de fall, §§ 91 och 92 R.F. omförmäla, förvalta

styrelsen och sammankalla riksdagen. Enligt § 7 10:o R.A.

skall interimsregeringen inträda i statsrådets ställe, och

så mycket synes af detta lagrum jernfördt med § 91 R.F.45

med full klarhet framgå, att interimsregering skall i

berörda fall föra styrelsen och sammankalla den svenska

riksdagen. Den procedur, som §§ 6 och 7: l:o R.A.

föreskrifva, enligt hvilken svenska oc¾i norska statsrådet

skall utfärda kallelse till svenska riksdagen och norska

stortinget, samt interimsregering fungera till dess

representationerna samlats och ordnat stynelsen, oqh som i

alla här förut behandlade likstälda fall1) visaté ega

giltighet skulle således icke här tillämpas.

Detta för så vidt man tolkar § 7 10:o R.A. strängt

efter orden. Pressar man nämligen dessa, så kan man

af dem endast få fram, att interimsregering, så

sammansatt och med sådana verksamhetsformer, som i öfriga

moment af § 7 R.A. är angifvet, skall träda i stället för

svenska statsrådet vid de tillfällen, då detta enligt

Sveriges och Norges grundlagar2) skall föra riksstyrelsen.

Härmed är ingalunda sagdt, att stortinget skall i alla

dessa fall ega samma rättigheter, som Sveriges och

Norges grundlagar i desamma tillerkänna riksdagen, eller

att de bestämmelser i § 7 l:o R.A., som förutsätta båda

representationernas sammankallande och stadga deras

rätt till lika andel i styrelsens ordnande, gälla mer än

det fall som där afhandlas, nämligen förmyndarval.

Ännu mindre kunna de föreskrifter, § 6 R.A. ger om

kallelsens utfärdande, anses innefattade i den

generalisering, § 7: 10:o R.A. innehåller, ty denna senare afser

endast interimsregering, under det att § 6 R.A. vänder

sina ord till en helt annan myndighet, nämligen svenska

och norska statsrådet3).

Riksakten ordagrant tolkad tillförsäkrar således icke

stortinget lika rätt med riksdagen i de fall §§ 91, 92

R.F. afse, den endast sätter interimsregeringen i det

svenska statsrådets ställe, och dennas ställning till frågan

1) D. v. 8. eå ofta riks fö 1*8 tån dårskap skall insättas vid

konungens död.

2) Jmfr s. 1 not 1.

3) Om den skilnad som häri ligger se s. 13 och ff.46

om en riksdagskallelse bestämmes allenast af den svenska

regeringsformens bud.

Till detta resultat hafva vi emellertid kommit

genom att följa riksaktens bokstafliga lydelse. För motsatt

åsikt kunna däremot anföras analogierna från de

bestämmelser, hvilka riksakten gifver för öfriga härmed

likstälda fall, i det att, som nyss är nämdt, den procedur

§§ 6 och 7: l:o R.Å. angifva, på dem skall tillämpas.

Nu har förut äfven visats, att åt § 6 R.A., som i orden

blott gäller förmyndarval, likväl måste gifvas en mera

generel karaktär för att få en form för kallelsens

utfärdande äfven vid konungaval*). Det ligger då nära till

hands att antaga, det meningen varit, att på samma

sätt som interimsregering träder i stället för det svenska

statsrådet, skulle äfven bestämmelserna i §§ 6 och 7: l:o

R.A. ersätta de svenska grundlagarnas föreskrifter om

riksdagens sammankallande.

Det säkraste stödet för detta antagandes riktighet

finna vi dock i de §§ af Norges grundlov som svara mot

ifrågavarande riksaktsparagrafer, och hvarur dessa senare,

till en stor del till och med ordagrant, äro tagna. Dessa

§§ i Norges grundlov stadga, som längre fram skall visas2),

enligt förfrs mening otvetydigt det förfarande, som här

ännu blott analogivis antagits, och man torde således

kunna med stöd af dem supplera riksaktens

bristfäl-ligheter och otydligheter. Riksakten har visserligen

vitsord gent emot de båda ländernas särskilda

grundlagar, men detta hindrar ej, att man i detta fall

förtydligar den yngre lagen genom jemförelse med dess

källa. Norges grundlov angifver nämligen i hithörande

§§ de allmänna grunddragen af förfarandet, men

öfverlemnar åt riksakten att för de olika fallen lemna de

nödiga detaljbestämmelserna. Om nu dessa icke med

önskvärd tydlighet och fullständighet lämpats för hvarje

särskildt fall, så är det helt naturligt, att man går till-

1) Se s. 13 not 3. Jmfr. äfven s. 18 not 2.

2) Se s. 50 och ff.47

baka till de i Norges grundlov gifna principerna och där

söker den erforderliga ledningen.

Denna på en antecipation stödda utredning gifver

till resultat, att de i §§ 6 och 7: l:o R.A. gifna

bestämmelserna skola tillämpas äfven på de fall, §§ 91 och

92 R.F. afse. Häraf vilja vi i detta sammanhang begagna

oss endast för att få ett svar på frågan, hvilken

myndighet det är som kallelsens utfärdande åligger1), och vi

kunna nu med stöd af § 6 R.A. svara att detta åligger

äfven här det svenska och norska statsrådet.

Att man, då 1863 genom ändring i Sveriges

regeringsform och Norges grundlag interimsregent såsom en

styrelseform i lag stadfästes, icke afsåg något annat med

denna ändring än att interimsregerings funktioner, sådana

de förut voro beskaffade, borde, i de fall då

interimsregent skulle inträda i styrelsen, af denne öfvertagas,

torde få tagas för gifvet2). Att man likväl genom denna

ändring lade en ny svårighet till de som redan förut

funnos för en klar tolkning af detta fall, skall visas

vid behandlingen af hithörande bestämmelser i norska

grundlagen. (Se s. 54 och ff.).

Skola båda rikenas representationer sammankallas?

Återgå vi nu till § 6 R.A., så finna vi, att denna

stadgar icke blott, att berörda kallelse skall utfärdas

af svenska och norska statsrådet, utan äfven att den

skall utgå till både svenska riksdagen och norska

stor-tinget. Vi äro härmed inne på den kinkiga frågan, om

i de fall, §§ 91 och 92 R.F. omförmäla, äfven stortinget

1) Det är äfven behofvet af att pä denna punkt i vår

undersökning besvara omförmälda fråga, som föranledt nämnda antecipation.

Denna har äfven medfört en del omsägningar, som varit oundvikliga, då

de argument, hvarpå svenska och norska statsrådets rätt och plikt att

utfärda kallelsen grundar sig, väsentligen sammanfalla med dem, som

stödja stortingets likstäldhet i berörda fall.

2) Vissa organisatoriska skilnader, som t. er. att norska

statsråds-afdelningen ej upphör att fungera, att § 7: 8:0 R.O. här ej gäller, rubba

ej satsen.48

skall höras. Rydin s. 301, Naumann II, 103, Berger

s. 28 och Key-Åberg s. 115 samt Aschehoug I, 166 hålla

alla före, att stortingets rätt att höras i detta fall flyter

af sakens natur och likställigheten mellan båda rikena.

Alin åter häfdar i sina föreläsningar en motsatt

uppfattning och intager den ståndpunkten, att stortinget ej har

någon rätt att höras; finner åter riksdagen det nyttigt

och lämpligt att dela sin makt i detta fall med

stortinget, så är detta en helt annan sak och något, som ligger

i dess fria skön. En sammanhängande framställning af

de skäl, på hvilken Alin stöder sin åsigt, torde här vara

på sin plats.

Enligt Alin eger icke talet om likställigheten

rikena emellan här någon tillämplighet. Likställigheten

är ingenstädes i grundlagarna utsagd som en allmän

regel, utan endast stadgad för vissa bestämdt angifna fall.

Men att stortinget eger en likadan rät,t som den, hvilken

§§ 91 och 92 R.F. tillerkänner riksdagen, är ingenstädes

uttaladt vare sig i riksakten eller i Norges grundlag.

Då är det ock obefogadt att i likställighetens namn låta

Sveriges regeringsform gifva stortinget en rätt som

Norges grundlag och riksakten icke innehålla.

Orimligheten af att tillerkänna stortinget denna rätt

belyses äfven däraf, att § 91 R.F. innefattar också det

fall, då konungen vistas öfyer 12 månader i Norge, men

huru skulle under sådana förhållanden stortinget kunna

samlas för att, till åtlydnad af § 91 R.F., taga

författning om rikets styrelse ? Men kan stortinget rimligtvis

ej anses ega en dylik rätt i detta fall, så kan det ej

heller ega den i de andra därmed likstälda, som §§ 91,

92 R.F. afse.

Då vidare § 13 E.K. stadgade, att konungen ej fick

utan stortingets samtycke uppehålla sig mer än 6

månader utom riket, med mindre han skulle ha förlorat sin

rätt till kronan, och då en motsvarande bestämmelse ej

intogs i N. G. af 4 Nov. 1814, så kan man, med

kännedom om den noggrannhet, hvarmed Norrmännen vid49

detta lagstiftningsarbete gingo till väga, icke förklara

detta förhållande annat än därigenom, att den svenska

riksdagens rätt att enligt § 91 gå i författning om rikets

styrelse, då konungen vore utrikes öfver året, gjorde en

dylik bestämmelse, som § 13 E.K. innehöll, obehöflig.

Mister konungen Sveriges krona *), så förlorar han i och

med detsamma äfven Norges, då unionen är bygd på den

principen, att den, som är konung i Sverige, därmed också

är konung i Norge. Detta argument ställer Alin också mot

den invändningen, att riksdagen genom att med begagnande

af sin makt enligt §§ 91, 92 R.F. afsätta konungen, skulle

ensidigt ändra tronföljdsordningen äfven för Norge.

Att likställigheten ingenstädes är uttryckligen

fastslagen som princip för alla unionela ärendens

behandling, är visserligen obestridligt, och ett dylikt stadgande

kan naturligtvis ej heller göras, så länge

unionskonungens makt öfver de unionela försvarsmedlen ej är lika

stäld i båda rikena, men till de fall, i hvilka

likställigheten är antagen som regel, hör just styrelsens

organisation, då unionskonungen icke kan utöfva regeringen.

§ 42 N.G. stadgar uttryckligen, att de närmare

bestämmelser, som äro nödvändiga uti de i §§ 39, 40 och 41

N.G. anförda tillfällen, skola gifvas genom en lag bygd

på grundsatsen om en fullkomlig likhet mellan rikena;

och att de fall, §§ 91, 92 R.F. afse, äfven omfattas af

uttrycken i § 41 N.G. torde vara obestridligt2). Om

nu denna lag, riksakten, ej med tillräcklig tydlighet och

fullständighet utfört denna grundtanke med hänsyn till

alla de fall, § 42 N.G. afser, så är detta en brist i

riksaktens formulering men ej något, som upphäfver nämnda

princip, med stöd af hvilken man således bör ega att i

de af § 42 N.G. berörda fall supplera riksaktens möjliga

ofullständigheter.

1) Alin hyllar nämligen den uppfattningen, att riksdagen eger

begagna sin makt enligt §§ 91, 92 R.F. ända därhän att afsätta konungen.

2) Alldeles tydligt är detta i 2 af hithörande 3 fall. Att detsamma

äfven eger rum i det 3:dje, följer af hvad jag sökt visa på bs. 42—44.

Varenius, Om riksföreståndarskap. 450

Vi öfvergå nu till behandlingen af det härmed i

sammanhang stående skälet, att hvarken Norges

grundlov eller riksakten innehålla något stadgande, som gifver

stortinget samma rätt som §§ 91, 92 B.F. gifva

riksdagen. Men om också de norska grundlagarna icke

innehålla ett direkt stadgande om stortingets rätt särskildt

i berörda fall, så uttala de sig i stället tillräckligt

tydligt om stortingets jemnlika rätt med riksdagen i såväl

detta som andra därmed likstälda fall.

Slår man upp Norges grundlov, finner man,

hurusom i §§ 39 och 40 stadgas, att då konungen dör och

tronföljaren är myndig, skall norska och svenska

statsrådet sammanträda för att utfärda kallelse till båda

representationerna och interimsregeringen förestå styrelsen till

dess båda rikenas representanter hafva församlats och

förordnat om regeringen under konungens minderårighet.

Detta för ett fall stadgade förfaringssätt generaliseras i

§ 41 och förklaras uttryckligen skola tillämpas så ofta det

på grund af Sveriges regeringsform tillkommer det svenska

statsrådet att i egenskap af statsråd föra regeringen]).

Att alla de "forholdsregle", som i §§ 39, 40

nämnas, skola utan åtskilnad tillämpas i alla de fall § 41

afser vore orimligt; så bokstafligt får bestämmelsen icke

fattas. Följden af en sådan tolkning skulle blifva, att

så snart konungen på grund af sjukdom eller resa utom

Sverige och Norge lemnat riksärendena ifrån sig till en

interimsregering, så skulle norska och svenska statsrådet

vara skyldigt att sammankalla representationerna.

Men lika oriktigt vore det att gifva § 41 en så

restriktiv tolkning, att den endast finge innebära att i

de fall, paragrafen nämner, en styrelse så sammansatt,

som förut i § 40 är sagdt, skall fungera. Hade detta

varit meningen, så hade det varit obehöfligt att i § 41

hänvisa både till § 39 och till § 40. Hänvisningen till

den senare hade gjort till fyllest, ty endast där afhand-

*) Jmfr Rydin, s. 302, och Aschehoug, I, 166.51

las interimsregeringens sammansättning. Ej heller skulle

man, om meningen varit sådan, ha väntat ett uttryck

som: *de i foregaaende §§ 39 & 40 bestemte

forholds-regle" etc, utan snarare: Ett statsråd sammansatt så,

som i föregående § 40 stadgas, skall föra regeringen etc.

eller något dylikt.

Paragrafens mening kan icke vara annan än den,

att så ofta det i kraft af Sveriges regeringsform

tillkommer det svenska statsrådet att föra regeringen, skall detta

ersättas med svenska och norska statsrådet, som då har

att utöfva de rättigheter och uppfylla de skyldigheter,

som förut i hvarje särskildt sådant fall ålegat svenska

statsrådet ensamt, hvarvid de i §§ 39 och 40 gifna

för-hållningsregler skola i tillämpliga delar lända till

efterrättelse. Således skall i alla de fall, då enligt Sveriges

regeringsform det åligger statsrådet att öfvertaga

styrelsen och sammankalla riksdagen, interimsregering

öfvertaga styrelsen samt svenska och norska statsrådet

sammankalla riksdagen och stortinget. Att icke alltid den

förra åtgärden åtföljes af den senare, innebär intet bevis

mot regelns ömsesidighetJ). Till yttermera visso

stadgar ju § 42 N. G., att de närmare bestämmelser, som

hithörande fall kräfva, skola ordnas på grundvalen af

fullkomlig likhet mellan rikena.

Slutligen må frågas, hvartill den generalisering af

§§ 39, 40, som § 41 innehåller, skulle tjena, om den ej

finge afse äfven de fall, hvarom §§ 91, 92 R.F. tala 2).

*) Anmärkningen göres, emedan jag hört den uppfattningen, att

när i de fall, §§ 91, 92 R.F. omförmäla, det förflyter ett år mellan

statsrådets öfvertagande af styrelsen och riksdagens sammankallelse, så skulle

§ 41 N. G. blott gifva hemul åt Norges likställighet i den förra

åtgärden, men ej i den senare. Till hvad som är sagdt i texten må läggas,

att denna uppfattning ej träffar in på det fall, då konungen är öfver 12

månader i Norge.

2J Kurs. af § 39 är gjord därföre, att en generalisering af enbart

§ 40 kunde förklaras ur behofvet att stadga, hur vid konungs sjukdom

eller resa utom Sverige och Norge regeringen må föras, hvarom Norges

grundlov eljest intet stadgar.52

Stortingets beslutanderätt vid konunga-, tronföljare- och

förmyndareval är ju uttryckligen stadgad genom §§ 6, 7,

39, 40, 48 N.G. Af alla hithörande fall, hvarom

Sveriges regeringsform talar, finnas endast de af §§ 91, 92

R.F. åsyftade kvar. Afses de ej, hvartill då den

allmänna föreskriften i § 41 N.G.?

Genom denrra allmänna föreskrift ersattes för

Norges del alla den svenska regeringsformens

detaljbestämmelser för hvarje särskildt fall, då statsrådet skall föra

styrelsen, och Norrmännen behöfde icke tynga sin

grundlag med att för alla de hithörande fall, som Sveriges

regeringsform upptager, stadga, att interimsregering skall

öfvertaga styrelsen, och under hvilka vilkor

representationerna skola sammankallas. Det är således icke

Sveriges regeringsform, som gifver stortinget samma rätt,

som riksdagen eger enligt §§ 91, 92 R.F., utan det är

Norges grundlag, som gör det, om ock under formen af

en hänvisning till Sveriges regeringsform.

Betydelsen af § 41 N.G. belyses ytterligare genom

§ 46 N.G., som säger, att om "vedkommende"

underlåta att i öfverensstämmelse med §§ 39 och 41

sammankalla stortinget, åligger detta höjesteret. Här

framhålles tydligen § 41 såsom generaliserande § 39, och

hvilken annan omfattning kan, så som § 41 är stiliserad,

sagda bestämmelse i § 46 ha, än den, att därunder ingå

dels fall af förmyndarval (§ 39), dels de öfriga fall, då

det på grund af Sveriges regeringsform åligger svenska

statsrådet i dess egenshap af regering att sammankalla

riksdagen (§ 41). Det torde ock kunna tagas för

gifvet, att höjesteret icke lär underlåta att, om något af

de fall, §§ 91, 92 R.F. afse, skulle inträffa, och endast

riksdagen blefve af "vedkommende" sammankallad,

omedelbart efter 4 veckors förlopp sammankalla äfven

stortinget.

Då vidare mot stortingets likaberättigande med

riksdagen enligt §§ 91, 92 R.F. anföres den orimlighet,

hvartill en stortingets utöfning af denna rätt skulle leda i53

det fall, att konungen stannade öfver 12 månaderi Norge,

så må därtill svaras, att den tolkning, som frånkänner

stortinget denna rätt, leder äfven den till en orimlighet,

och det i alla de fall, som §§ 91, 92 R.F. afse, ty hur

man än vill tolka hithörande §§, står det dock fast, att

på grund af § 7: 10:o R.A. kräfves i alla nämnda fall

det norska statsrådets medverkan till

interimsregeringens konstituerande, och detta lär antagligen icke finna

sig i, att endast riksdagen sammankallas, och att endast

den får afgöra, huru styrelsen skall ordnas. Antag

vidare, att till förmyndare för omyndig konung en person,

t. ex. en medlem af konungahuset, på vanligt sätt

insatts; denne förverkar sin rätt till styrelsens utöfning,

enligt §§ 91, 92; i utseendet af den styrelse, som på

grund häraf skall insättas, skulle Norge ej heller ha

någon del]). Kan detta anses rimligt och förenligt med

riksaktens principer?

Håller man sig åter endast till det fall, att

konungen stannar öfver året i Norge, så frågas, om det ej är

lika osannolikt, att konungen låter norska

statsrådsledamöter, hvilka ju äro i hans personliga närhet, resa till

Stockholm för att taga säte i interimsregering, som att

han låter stortinget samlas för att besluta om styrelsen.

När man nu har dessa orimligheter på båda sidorna

att välja emellan, bör man komma i håg, att den

orim-het, som ansetts medfölja den af oss förfäktade

tolkningen, infördes 1844. Låt vara, att man vid unionens

ingående ej tillräckligt tänkt sig in i huru hithörande

bestämmelser i de svenska och norska grundlagarna skulle

kunna i praktiken förenas, huru man än tolkade §§ 39

och 43 R.F., så behöfde man aldrig under tiden 1815 —

44 riskera nämnda orimlighet, men genom det sätt.

hvarpå man vid genomförandet af 1844 års förklaring stannade

l) Om riksdagen anses ega rätt att gå ända till konungens

afsättning och begagnar sig däraf, så kan ej ny konung väljas utan Norges

medverkan, i kraft af §§ 3 och 11 R.A., men for det i texten sist

anförda fallet finnas inga motsvarande bestämmelser.54

på halfva vägen 1), trasslade man in härfvan och gjorde

§ 91 inpraktikabel just i det fall, där man viHe medelst

densamma binda konungens handlingsfrihet.

Bondslug-heten i förfarandet hämnade sig härigenom. Om också

det var en lätt förklarlig och fullt berättigad önskan

att förskaffa Sverige en likadan garanti för konungens

personliga vistande inom riket, som Norge eger i § 11

N.G., så hade det varit bättre att gifva detta öppet

tillkänna genom att i regeringsformen införa en liknande

bestämmelse, än att söka vinna målet på en bakväg och

med tilltrasslande af bestämmelser, som ej bort af detta

syfte beröras. Då hade man ock kunnat taga steget

fullt ut vid 1844—45 års riksdag och kunnat äfven i §

39: 3:o och § 91 R.F. ersätta uttrycket "ur riket" med

"utom Sverige och Norge". Som det nu gick, vann man

ingenting annat än oklarhet och en impraktikabel

bestämmelse.

Jag öfvergår nu till att upptaga en invändning till

besvarande, som jag tänkt mig möjligen kunna

framställas. Om interimsregent fört styrelsen öfver de förenade

rikena under de 12 månader, som förflutit, innan §§ 91,

92 R.F. blifvit tillämpliga, så ligger det nära till hands

att fråga, hvarpå stortingets rätt att höras i detta fall

skulle kunna grundas. § 41: l:o N.6. afser nämligen

endast de fall, då det enligt Sveriges regeringsform

åligger statsrådet att öfvertaga styrelsen och § 7: 10:o R.A.

har i hufvudsak samma omfattning. Man skulle häraf

kunna föranledas att tro, det stortinget i dylikt fall ej

hade någon rätt att blifva sammankalladt och hördt.

Det är emellertid att observera, att de

bestämmelser, som skulle föranleda denna inskränkning, infördes

först 1863, och att det syfte, som därigenom skulle

främjas, var något helt annat än att begränsa Norges rätt.

Om det nu i detta fall, som i så många andra2),

inträffar, att man genom en i visst syfte gjord lagändring

") Jmfr as. 10, 11 och 43.

2) T. ex. de ändringar, som gjordes 1866 i §§ 1 och 57 B.F.55

omedvetet råkar influera på bestämmelser, som ej afsetts

att af denna ändring beröras, så måste man vara mycket

försigtig med att draga slutsatser ur de ändrade

bestämmelserna för de förhållanden, hvilkas beroende af den

gjorda ändringen icke nog förutsetts.

Det är vidare att märka, att samtidigt med

införandet i Sveriges regeringsform af de bestämmelser, som

stadgade interimsregents myndighet, infördes en

motsvarande ändring i Norges grundlag under formen af ett 2.

moment i § 41. Detta innehåller, att om konungen

genom sjukdom eller resa utanför sina riken är förhindrad

att sjelf föra regeringen, skall den närmaste

tronarfvingen, om han är myndig, föra regeringen "med samma

rätt, som tillkommer interimsregeringen". Uttrycket är

icke alldeles tillfyllestgörande; det hade bort stå: "med

samma rätt och pligt" etc, men då det knappast kan

hafva varit meningen att i berörda fall skilja rättigheter

och pligter åt, så torde denna ofullständighet i uttrycken

icke kunna anses utgöra något hinder för den

uppfattningen, att meningen med detta tillägg till § 41 N.G.

varit den, att interimsregent skall, då sådan finnes,

inträda i alla de åligganden, som förut tillkommit

interims-regering 1).

§ 41: 2:o lider äfven af den svagheten i sin

redigering, att den i orden endast motsvarar §§ 39 och 40

R.F., men icke §§ 91, 92 R.P. Denna omisskänneliga

brist i uttrycket bör emellertid icke kunna leda till

något missförstånd, ty anses § 41: 2:o icke motsvara äfven

dessa 2 senare §§, så skulle i dessa fall ingen unionel

regering alls kunna inrättas, enär för Sveriges del

regeringsformen stadgar, att regent skall föra styrelsen, un-

*) Då det ej är interimsregering, utan svenska och norska

statsrådet, som skola enligt § 39 N. G. och § 6 R.A. utfärda kallelse till

representationerna, så måste denna rätt äfven i detta fall frånkännas

interimsregenten. Detta gestaltar sig emellertid just icke rimligt i

praktiken. Jmfr s. 17, not. 2,56

der det att den unionela interimsregentens myndighet

endast baserar sig på § 41: 2:o N.G.

Till slut må anmärkas som ett fel, att ej i

riksakten upptogos nödiga stadganden om interimsregent.

De detaljbestämmelser, denna lag upptager, kunna

således endast genom analogislut öfverföras på nämnda

styrelseform *). Man har antagligen tänkt, att riksakten

förnämligast handlar om konunga-, tronföljar- och

för-myndarval, och då i intet af dessa fall interimsregent kan

fungera, så har man ansett riksakten kunna bli oberörd

af den ändring, som genomfördes 1863. Men §§ 4, 5, 6

och 7 R.A. innehålla dock bestämmelser väsendtligen

erforderliga för reglerandet af interimsregents

styrelseutöfning, och att denna utaf dessa §§ skall begränsas,

stadgar icke tydlig lag.

Det återstår att besvara frågan, huru, ifall

riksdagen och stortinget fatta olika beslut i de fall, §§ 91 och

92 afse, skiljaktigheterna skola utjemnas. Detta kan

icke gerna tänkas på annat sätt än det, § 3 R.A.

föreskrifver 2). Det är emellertid svårt att finna en

lagparagraf, som stadgar detta, ty hvarken Norges

grundlov eller riksakten innehålla någon uttrycklig

bestämmelse om, att det i § 3 R.A. angifna sätt skall på berörda

fall tillämpas. Men då § 42 N.G. stadgar, att en lag

skall gifva de närmare bestämmelser, som äro

erforderliga för de i §§ 39, 40, 41 N.G. anförda tillfällen, då till

dessa äfven höra de fall, §§ 91, 92 R.F. omförmäla, då

det väl kan anses erforderligt att få en bestämmelse om

*) Häremot kan invändas, att den norska grundlagsbestämmelsen

af 18/! 1863 åberopar "Norges og Sveriges Grundlove og

Rigsactsbestem-melser" och tillerkänner interimsregent samma rätt, som tillkommer

in-terimsregering. Huruvida Sverige formelt taget skall anses bundet häraf,

beror påj hvilken karaktär man vill tillerkänna Norges grundlov och det

sätt, hvarpå denna grundlagsändring kom till stånd. I alla händelser

måste det anses olämpligt, att de riksaktsbestämmelaer, som ega

betydelse för detta fall, hemta sin giltighet för Sveriges del från Norges,

grundlov.

2) Jmfr s. 28 och ff.57

huru i dylika frågor uppståndna meningsskiljaktigheter

mellan riksdagen och stortinget skola lösas, och då

riksakten i åtskilliga andra fall verkligen gifver stadganden

härför, nämligen i § 3, så torde det få anses endast som

en ofullständighet hos densamma, att den ej upptager

äfven dessa fall bland dem, hvilka det i § 3 stadgade

förfarande skall gälla, en ofullständighet, som man i så

fall skulle ega supplera genom att utsträcka alla de

närmare bestämmelser, som riksakten gifver och enligt § 42

N.G. är afsedd att gifva till alla de fall, som §§ 39—

41 omförmäla. Ett dylikt analogislut torde icke vara

mera vågadt än det, som måste göras för att vinna

klarhet i den fråga, hvarom är taladt på s. 13, not. 3 1).

Vidden af den makt §§91 och 92 R.P. stadga.

I nära samband med ofvan behandlade fråga står en

annan, nämligen den om vidden af den makt, §§ 91 och

92 tillerkänna riksdagen.

Rydin (s. 301)2) och Alin i sina föreläsningar hylla

cten åsigten, att riksdagen eger gå ända till afsättning

af konungen och konungahuset, Naumann (II, 65, 103)

anser riksdagen väl ega rätt att afsätta konungen, men

ej konungahuset, hvadan kronan skall öfvergå till den

närmast arfsberättigade; Aschehoug (I, 166) inskränker

riksdagens befogenhet till rätten att ordna styrelsen,

men lemnar oafgjordt, om detta skall afse konungens

hela regeringstid eller endast gälla interimistiskt, tili

dess han kan återtaga regeringen 3).

*) Jmlr för öfrigt a. 69 och ff.

2) Jmfr äfven Rydin: Sv. rdgn. II, 1, 350..

3) Han är emellertid böjd att gifva företrädet åt den senare

meningen, detta på grund af analogin med § 7: l:o R.A. och den

om-stänständigheten, att regeln gäller äfven i fall af konungens sjukdom

(§ 92 R.F.).58

Af dessa 3 åsigter synes mig Naumanns genast böra

utdömas såsom ohållbar; den haltar åt båda sidorna,

saknande hvarje principielt underlag. Antingen har

riksdagen oinskränkt makt i berörda fall, eller också har den

det icke, men icke har den en oinskränkt makt så att

säga till hälften.

Af de 2 återstående synes mig Aschehougs vara den

mest tillfredsställande. Med allt skäl påpekar han, att

lagen endast tillerkänner riksdagen rätt att taga

författning om rikets styrelse, men att därifrån är ännu ett steg

till att beröfva honom hans värdighet. Vidare fäster han

uppmärksamheten på orimligheten af en så vidsträckt

makt för riksdagen i det fall § 92 R.F. omförmäler.

Slutligen framhåller han, att närmaste tronarfvinge skall,

om han är myndig, föra regeringen till dess riksdagen

fattat sitt beslut. Han menar väl, att det vore något

egendomligt att lägga regeringen i sådana händer, om

riksdagen skulle ha rätt att samtidigt afsätta konung och

konungahus.

Häremot invändes å andra sidan, att riksdagen ej

har skyldighet att begagna sin makt enligt nämnda §§

ända därhän att förklara tronen ledig. Javäl, men det

är redan mycket nog, att riksdagen skulle ha rättighet

därtill. Konungen skulle komma i ett pinsamt och

oför-vålladt beroende af riksdagen, om han efter 12

månaders sjukdom skulle hafva dennas nåd att tacka för, att

konungavärdigheten finge stanna kvar hos honom och

hans ätt.

Vidare framkastas den möjligheten, att konungen

kunde blifva sinnessjuk, och att det då kunde vara bra

att §§ 91 och 92 hade så stor omfattning som möjligt,

men af nämnda händelse följer endast, att konungen icke

kan sköta riksärenderna; något bevismaterial, ur hvilket

man kan få fram att 12 månaders sjukdom berättigar

till afsättning, är därmed icke presteradt; endast ett

enskildt fall under regeln är framdraget, ej något, som

gifver regeln den afsedda förklaringen.59

Hufvudskälet för nämnda tolkning torde emellertid

vara, att de ordalag § 91 använder äro mycket

omfattande och anses ej antyda någon begränsning i

riksdagens rätt. Det heter nämligen: — "tage riksdagen den

författning om rikets styrelse, hvilken riksdagen nyttigast

finner.*

Fattar man detta stadgande så att representationen

därigenom berättigats att gå ända till afsättning, så har

man därmed tillerkänt densamma en halft revolutionär

myndighet. 1809 års grundlagsstiftare skulle enligt denna

uppfattning genom bestämmelserna i § 91 ha velat liksom

binda revolutionen i lagliga former. Frågas kan

emellertid, huru detta stämmer med den grundsats, som

genomgår regeringsformen, och hvilken i dess § 4 fått

följande uttryck: "konungen eger att allena styra riket

på det sätt, denna regeringsform föreskrifver" ? Anses

§ 91 R.F. angifva ett sätt för konungens

styrelseutöfning, som innehölle ett vilkor för densamma af den

omfattning och betydelse, att dess åsidosättande gåfvo

riksdagen rätt att detronisera konung och konungahus, så

måste ett från regeringsformens allmänna principer så

skarpt afvikande undantag vara i fullt klara och

otvetydiga ordalag i nämnda grundlag stadgadt.

Förfäk-tarne af denna riksdagens rätt äro därföre ock de, som

bevisningsskyldigheten för detta undantags förefintlighet

åligger. Deras skäl äro emellertid å ena sidan några

lämplighetsgrunder1), mot hvilka likväl andra fullt ut

lika afse värda kunna ställas, som tala för den motsatta

uppfattningen, (se s. 58), å den andra sidan lydelsen

af § 91 R.F., hvilken enligt deras mening så otvetydigt

stadgar denna riksdagens rätt, att det vore obehörigt

!) Rydin framsläller s. 301, not 1 den extraordinära och föga

sannolika möjligheten, att Sveriges konung blefve vald till kejsare af

Ryssland och för detta ändamål afsade sig Sveriges krona. I så fall

vore det olämpligt, att Sverigo skulle hafva till konung ryska

tronföljaren. Jmfr äfven Rydin, Sv. rdgn II 1. s. 350 not 1. Alin stöder

sig vid den förut omnämnda möjligheten att konungen blefve sinnessjuk,60

att på ett eller annat sätt vilja inskränka densamma.

Återstår då att se till, huruvida § 91 R.F. verkligen

uppfyller detta kraf på otvetydighet.

Som förut är omnämndt (ss. 57 och 58) påpekar

Aschehoug den skilnad som förefinnes emellan rätten att

förfoga öfver styrelsen och rätten att beröfva konungen

hans värdighet. I uttrycket "styrelsen" ligger således

enligt honom en bestämd inskränkning, och detta blir

desto tydligare, om man tager hänsyn därtill att öfverallt

hvarest uttrycket "styrelse" (eller "riksstyrelse") eljest

förekommer i regeringsformen användes det i betydelsen

af den konungsliga maktens utöfning. Särskildt är detta

angifvet i § 39 R.F.

Riksdagens rätt enligt §§ 91 och 92 R.F. skulle

således vara begränsad till att i berörda fall förfoga öfver

regeringens förande. Denna begränsning för, som ofvan

(s. 57) är antydt, med sig ett nytt spörsmål, nämligen

huruvida riksdagen eger taga författning om rikets styrelse

för konungens hela återstående lifstid, eller endast till

dess han vare sig efter sin återkomst till riket eller efter

sitt tillfrisknande är i stånd att sjelf öfvertaga regeringen.

Den enda grundlagstadgade inskränkning vi hittills

funnit utesluter icke i och för sig det förstnämnda

alternativet, men emot det reser sig samma inre

osannolik-hetsskäl, som förut påpekats emot afsättningsrätten. Man

tanke sig, att konungen efter en mer än ettårig

sjukdom fullständigt tillfrisknade, eller att han under utrikes

resa sjuknade ned i en akut sjukdom och därigenom

hindrades att innan året återvända till Sverige, eller att

han för sin helsas vårdande nödgades tillbringa öfver

ett år i ett mildare klimat. Det förefaller bra

märkvärdigt, att konungen skulle kunna i någon af dessa

händelser blifva beröfvad regeringsrätten för sina

återstående dagar och bra osannolikt, att detta skulle hafva

varit 1809 års grundlagstiftares mening.

*) Jmfr f. ö. §§ 40, 41, 42. 43 och 93 B.F.61

Vidare medför äfven detta antagande ett undantag

från regeringsformens i § 4 uttryckta princip, likartadt

med det, som skulle vindicera riksdagens rätt att i berörda

fall gå ända till afsättning. Samma fordran på

uppvisandet af ett uttryckligt grundlagsbud, som kräfver detta

undantag, framställer sig därföre äfven här. Det kunde

emellertid tyckas, som om uttrycken: "tage riksdagen

den författning om rikets styrelse, hvilken riksdagen

nyttigast finner", åtminstone borde anses medgifva

representationen oinskränkt rätt att förfoga öfver styrelsen,

således äfven för konungens återstående lifstid. Vid en

närmare granskning torde emellertid en dylik slutsats

visa sig vara förhastad.

För att rätt förstå § 91 R.F. måste man nämligen

taga hänsyn till denna paragrafs flerestädes förut

vidrörda sammanhang med § 39 R.F. Dennas 3 mom. lyder

som följer: " Huru förhållas skall därest konungen längre

tid än tolf månader ur riket blifver, därom varder i

91 § stadgadt." "Huru förhållas skall" står det. Med

hvad? Jo, med styrelsen. Och med hvilken styrelse?

Då denna bestämmelse står i ett moment af § 39, är

det klart, att man för att afgöra, i hvilken omfattning

och betydelse uttrycket styrelse här brukas, eller rättare,

underförstås, måste taga hänsyn till, i hvilken mening

detta ord i paragrafen f. ö. förekommer. Denna mening

framträder tydligast i paragrafens ursprungliga

formulering. Den del af § 39, som då motsvarade dess

nuvarande mom. 1 och 2, föreskref huru rikets styrelse skulle

föras, "så länge" konungen "utrikes vistas". Den

nuvarande § 39: 3:o slöt sig omedelbart till dessa

bestämmelser och utgjorde paragrafens sista punkt1). Då är

det ock temligen antagligt att den afsåg att organisera

styrelsen för samma händelse.

§ 39 R.F. gaf således i sin ursprungliga lydelse

bestämmelser för styrelsens ordnande så länge konungen

*) Först 18C3 inträdde skilsmessan genom inskjutandet af 2. mom.62

utrikes vistas, och den gifver det ännu, enär senare

ändringar ej afsett att rubba denna synpunkt. Detta är

paragrafens grundkaraktär gemensam för dess alla 3

mom. Mom. 1 och 2 angifva tvenne olika styrelseformer,

regenten och statsrådet, hvilka båda utmärkas af den

egenskapen, att de skola användas så ofta konungens

vistelse utrikes ej räcker öfver året, men huru förhållas

skall, därest den räcker längre, därom stadgas i § 39: 3:o

under formen af en hänvisning till § 91 R.F. § 39

förutsätter således, att de styrelseformer, hvarom där talas,

upphöra att fungera så snart konungen återvänder hem,

då han således eger att sjelf öfvertaga regeringen. Då

nu § 91 endast är en närmare utveckling af § 39 måste

man naturligtvis tillerkänna äfven den samma karaktär.

Den invändningen ligger nära till hands, att det

ej går an att på sätt skett likställa § 39: 3:o med de 2

föregående mom. Dessa afhandla nämligen det fall, att

konungen vistas utom sina riken, men § 39: 3.o afser

den händelse att konungen blifver ur riket, och hvad

denna skilnad i uttryck innebär, är förut visadt (s. 10.

och ff.) Härtill må då svaras, att denna skilnad ligger

alldeles på sidan om den s

Dess kärnpunkt är nämligen, huruvida konungen, när han

återvänder från resa, det må vara utrikes eller utom

sina riken, eger öfvertaga styrelsen eller ej, och den

skilnad, som genom denna nyansering af uttrycken år

18 4 fastslogs, förändrar ej karaktären af den styrelse,

§ 39: 3:o afser, utan endast konstaterar dess

tillämplighet äfven på det fall, då konungen vistas öfver året i

Norge. Jag har utgått från § 39 i dess ursprungliga

lydelse, enär dess grundkaraktär där tydligast

framträdde, och jag har ansett mig berättigad att göra detta,

emedan, när 1844 års ändring infördes, ingenting

förekom som tyder på, att man velat rubba denna

grundkaraktär, utan man i stället afsåg att vinna helt andra

syften.63

Men äfven utan att man ser § 91 R.F. från

synpunkten af detta dess sammanhang med § 39 R.F., så

torde det kunna frågas, om den icke betraktad i och för

sig i sin redigering bär spår af att vara dikterad med

hänsyn till nyssnämnda begränsning. .Det heter

nämligen där: uSedan konungen därom (d. v. s. om

riksdagskallelsen) underrättad blifvit, men han ändock icke till

riket återkommit, tage riksdagen den författning" etc.

Hyllar man den åsigten, att riksdagen kan

oinskränkt förfoga öfver styrelsen, så måste man fatta

denna bestämmelse såsom ställande en varning till

konungen af innehåll, att då. riksdagen nu blifvit sammankallad,

så väntar honom det ödet, att han för all framtid

beröfvas sin regeringsmyndighet, såvida han ej genast

begifver sig hem. Detta betraktelsesätt stämplar en

konung, som försatts i de omständigheter §§ 91 och 92

afse, och hvilket ju ofta kan ske oförvålladt, som en af

sina regentplikter glömsk person och förutsätter

därjämte, att han skulle vara så okunnig om

grundlagens bud, att han skulle behöfva underrättas om deras

innehåll.

Är det då icke en mycket sannolikare och

rimligare förklaring, om man anser denna bestämmelse hafva

föranledts däraf, att man velat, att, när

riksdagskallelsen utgick, konungen härom skulle underrättas, för

att man skulle få besked, om hvad som hindrat hans

återkomst inom året, och huru länge detta hinder kunde

beräknas räcka. Riksdagen visste då, hvad den hade

att rätta sig efter; om konungens återkomst vore nära

förestående, kunde den t. ex. gifva den myndighet, som

förut under året fört styrelsen, i uppdrag att fortfarande

fungera; det lönade sig ej att för en så kort tid inrätta

èn särskild regering. Vore åter ingen utsigt till, att

konungen så snart skulle kunna återvända, så hade

riksdagen naturligen att inrätta en för längre tid beräknad

styrelse.64

Till slut må anmärkas, att om man godtager den

förstnämnda förklaringen af ifrågavarande bestämmelse

och således i densamma ser en varning till konungen, så

måste man också å andra sidan fatta den såsom

innehållande ett vilkor för riksdagens rätt i berörda fall.

Bestämmelsen skall ju reservera konungen en viss

betänketid utöfver året, men då förbinder den också

riksdagen att vänta denna tid, innan den tager författning

om styrelsen. Men från båda dessa synpunkter är det

märkvärdigt, att denna betänketids längd ej är fixerad.

Är återigen det meningen med stadgandet, att bereda

riksdagen ett tillfälle att få veta, när konungen vore att

återförvänta, så är naturligen en dylik tidsbestämning

ej af samma vikt.

Mot den vidsträcktaste uppfattningen af riksdagens

rätt i berörda fall har äfven den invändningen gjorts1),

att riksdagen skulle genom att begagna sig af densamma

faktiskt upplösa unionen. Resonnemanget hvilar på

förutsättningen, att den makt, §§ 91, 92 R.F. stadga,

tillkommer endast riksdagen2). Förf äktar ne af denna åsigt

äro därföre de, som drabbas af denna konsekvens, och

Alin söker ock, som nämndt är (s. 49), att afvända

densamma genom att häfda, att unionen är bygd på den

principen, att den, som är konung i Sverige, också

därmed är konung i Norge. Det synes mig dock svårt att

uppvisa, att riksakten, hvilken är den lag, som reglerar

val af de förenade rikenas konung, skulle vara bygd

på en sådan princip. Den stadgar i stället båda rikenas

jemnlika rätt vid valet. Att unionen historiskt

uppkommit på det af Alin angifna sätt, är, synes det mig, om

ock obestridligt, dock en skild fråga.

J) Key-Åberg s. 115.

2) Detta är visserligen icke Key-Åbergs uppfattning, eftersom han

i samma väfva häfdar stortingets likberättigande med riksdagen i berörda

fall, men jag kan ej förstå, hur invändningen annars kan få någon

beviskraft.65

Till stöd för den vidsträcktaste tolkningen af §§ 91,

92 R.F. anföras äfven dessa paragrafers historiska

förutsättningar, och till denna utläggning sluter sig som ett

väsentligt appendix en tolkning af § 1: R.F., hvilken

går ut på, att successionsordningen gäller endast afliden

konungs efterkommande.

Man framhåller sålunda, att ständerna skulle, på

grund af dyrköpta erfarenheter från Karl XILs och Gustaf

IV Adolfs dagar, 1809 velat trygga sig från de faror,

som åtföljde konungens långvariga vistande utomlands,

och man påpekar de stadganden i 1720 och 1772 års

regeringsformer, som bundo konungen, än vid ständernas

än vid rådets samtycke i och fjor utrikes resa1). Det

synes mig emellertid, som om man 1809 ansett det farliga

vid åberopade tillfallen förnämligast skulle bestått däri,

att konungen fick från utlandet styra sitt rike, men

ej så mycket däri, att han reste utrikes. Resultatet

af de lärdomar, ständerna hemtat af dessa erfarenheter,

skulle man således ha att se i § 39 R.F., i stadgandet,

att konungen, i och med det han reser utom sitt rike,

är skyldig att i andra händer öfverlemna vården om

dess styrelse, och att han under sitt utrikes vistande ej

finge befatta sig med densamma. Êtt dylikt

försigtighetsmått saknades såväl i 1720 som 1772 års

regeringsformer2), och det förefaller därföre helt naturligt, att

1809 års lagstiftare tillgrepo denna utväg, när de förut

anlitade visat sig otillräckliga eller olämpliga.

Tillkomsten af § 91 R.F. bör i så fall förnämligast

>) Se 1720 års R.F. §§ 10 och 16, 1772 års R.F. §§ 7 och

37-Jmfr äfven Adolf Fredriks konungaförsäkran § 14.

2) Härmed må icke förnekas, att de löpande regeringsärendena

äfven enligt dessa regeringsformer skalle öfverlemnas åt bestämda

institutioner, men hvad som här är afsigten att framhålla, är, att konungen

ej var uttryckligen förbunden att under sin utrikes resa ej befatta sig

med regeringen, äfvensom att han åtminstone under gustavianska

statsskicket såväl före som efter 1789 var obetagen rätten att temligen efter

godtycke organisera den t. f. regeringen och icke blott var oförhindrad

att ingripa i styrelsens gång utan äfven verkligen gjorde det.

Varenius, Om riksfÜreståndarskap. &66

tillskrifvas andra orsaker och det synes oss då

antagligt, att man ansett statsrådets styrelse som en mera

provisorisk form, användbar för kortare perioder, men

att ständerna, om konungens utrikes resa eller sjukdom

drog ut på tiden, borde sättas i tillfälle att, om de så

funne lämpligt, på fastare och för längre tid beräknade

grunder ordna styrelsen och gifva den en mera enhetlig

karaktär, t. ex. genom att sätta en medlem af

konungahuset i spetsen för densamma. En dylik afsigt synes

mig lätt förklarlig, ty man behöfver ju, som förut är

på-pekadt, icke alltid se dolus eller culpa i konungens

vistelse öfver året utom sitt rike.

Hvad beträffar tolkningen af § 1 R.F., så må först

anmärkas, att denna berör endast den frågan, hvad verkan

konungens afsättning medför på hans ätts rätt till kronan,

men att hufvudfrågan, om riksdagen eger i berörda fall

skrida till afsättning, är oberoende däraf.

Antag emellertid, att riksdagen eger denna rätt, så

kunna vi ju hypotetiskt redogöra för den betydelse, § 1

R.F. i så fall eger. Dessutom kan man ju tänka sig,

att konungen aflägsnas från tronen i annan ordning än

den §§ 91, 92 anses innehålla, t. ex. genom en statskupp.

§ 1 R.F. innehöll ursprungligen, att Sverige skulle

"vara ett arfrike med den successionsordning för en

afliden konungs manliga efterkommande, som af Riksens

ständer faststäld varder". Fastän denna § år 1866

undergick en ändring, hvarigenom bl. a. ordet "afliden" utgick

utan att ersättas med något likbetydande uttryck, anses

likväl detta ord af Professor Alin, fortfarande gifva sin

betydelse åt § 1 R.F. Och, såsom det synes mig, med

fullt skäl och på goda grunder.

Ordet "afliden14 insattes 1809 fullt medvetet för

att betaga Gustaf IV Adolfs barn hvarje utsigt till tronen

— något som torde ansetts desto nödvändigare, som

denna ej kunde förmås att afsäga sig kronan äfven för

sina efterkommande —, och för att annullera hertig

Karls anspråk på att bestiga tronen i följd af arfsrätt.67

När § 1 R.F. af andra skäl omredigerades till sin nuvarande

lydelse, kom ordet afliden att utfalla, utan att något

finnes, som antyder någon särskild afsigt därmed, eller

att man ens observerat betydelsen däraf. Skulle man

likväl detta oaktadt anse, att ordet uafliden" numera ej

gäller, så stöter man på den svårigheten, att Sverige i

så fall skulle 1866 ensidigt ha infört en förändring i de

bestämmelser, som reglera arfsföljden till Sveriges och

Norges kronor.

Men erkänner man, att Norges rätt till andel i

lagstiftningen om tronföljden nödvändiggör ett

fasthållande vid den betydelse successionsordningen hade före

1866 års ändring, så synes konsekvensen fordra af dem,

som tillerkänna riksdagen rätt att i de fall, §§ 91, 92

R.F. omförmäla, förklara tronen ledig, att medgifva Norge

andel i samma rätt. Erkänner man den unionella

likställigheten i fråga om ändring af bestämmelserna om

tronföljden, måste man väl också erkänna den i fråga

om beslut, som faktiskt upphäfva den stadgade

tronföljden. Kan icke en ändring i vilkoren för

successionsordningens giltighet åvägabringas utan Norges

medverkan, så måste väl denna också vara erforderlig för

åstadkommandet af ett beslut, som har hela

successionsordningens annullerande till sin följd.

Men äfven om man antager, att § 1 R.F. fortfarande

har samma betydelse, den hade före 1866, så har man

svårt att fatta uttrycket "afliden" som egande en absolut

giltighet. Enligt statsrättslärarnes enstämmiga åsigt har

konungen rätt att afsäga sig kronan1), men ingen af

dem sätter i fråga, att hela konungahuset därigenom

förlorat sin arfsrätt, hvilket väl annars vore konsekvensen

af nyssnämnda lära. Men har mati modifierat satsen i

ett fall, kan man göra det i ett annat, och med skäl

må då frågas: hvar är gränsen?

l) Rydin b. 300 anser, att denna konungens rätt är beroende af

representationens samtycke; Aschehoug I, 168 och Naumann II, 62 anse

detta icke erforderligt.68

Det synes mig, som om svaret härpå skulle kunna

framgå genom ett fasthållande vid den historiska

uppkomsten af och anledningen till nämnda bestämmelse i

§ 1 R.F. Denna var, som nämndt, förnämligast önskan

att afskära Gustaf IV Adolfs barn all utsigt till Sveriges

krona. Målsmännen för revolutionen och det nya

statsskicket fruktade nämligen, att den störtade konungens

son skulle, om han komme till makten, vilja på dem

hämnas den förra och söka nedrifva det senare. Om man

generaliserar detta fall, så skulle stadgandet således få

följande bärvidd: så snart hufvudmannen för dynastien

sköter sina konungaplikter på ett sådant sätt, att hans

undersåtar måste uppsäga honom tro och lydnad, d. v. s.

på revolutionär väg aflägsna honom från ledningen af

statens angelägenheter, utslocknar i och med detsamma

den honom och hans ätt gällande successionsordningen.Afslutning.

Som en afslutning må bifogas några ord om det

sätt, hvarpå riksakten är formulerad och uppstäld.

Härigenom torde ock vissa delar af det föregående kunna

ställas i en klarare belysning.

Riksakten är så uppstäld, att i 2 olika partier,

afseende hvartdera sin särskilda fråga, inrymmas de

detaljerade bestämmelserna för de procedurer, riksakten afser

att reglera, och det på så sätt fastslagna förfarandet

utsträckes sedan genom hänvisning från andra §§ till

återstående hithörande fall.

Så fastsläs i §§ 6 och 7, huru båda rikenas

representationer skola sammankallas, huru styrelsen under

mellantiden skall föras, och grunderna för dess

sammansättning; dessa bestämmelser gälla nu till en början

endast det fall, då konungen dör och tronföljaren är

omyndig.

I § 3 däremot regleras den därpå följande

proceduren, huru, sedan representationerna samlats,

proposition framställes, och det val förrättas, hvarigenom båda

rikenas styrelse skall ordnas; dessa bestämmelser åter

afse nominelt endast konunga- och tronfoljar val.

Sedan utsträckes genom § 7: 10:o det i föregående

delar af samma § stadgade förfarande till alla de fall,

då enligt Sveriges och Norges grundlagar rikets styrelse

skall föras af statsrådet. Förfarandet i § 3 åter utsträckes

genom § 8 till förmyndarval och genom § 10 (medelbart

genom § 8) till beslut om omyndig konungs uppfostran1).

") Den hänvisning, som fins i § 11 till § 3 är strängt taget obehöflig,

då § 3 uttryckligen upptager det i § 11 afsedda fall,70

Då man nu vid riksaktens kodifikation slagit in på

det förfarandet, att i ett fall gifva detaljbestärnmelser

och för de öfriga nöja sig med hänvisningar, så var det

i mer än ett afseende olyckligt, att man vid

tillämpningen af denna princip klöf proceduren i 2 afdelningar med

representationernas samling som gräns och hänförde

bestämmelserna i dessa båda afdelningar till olika fallT), i

stället för att skildra förfarandet fullständigt och i ett

sammanhang vid ett bestämdt fall och sedan generalisera

detta med anmärkande af skiljaktigheter, där så behöfdes.

Som principen nu tillämpades, uppstodo åtskilliga

oegentligheter. Jag fäster mig icke vid, att den del af

proceduren, som i verkligheten går förut, i riksaktens

formulering kommer efteråt, utan därvid, att det på

detta sätt blef svårare att göra tillämpligheten af

procedurens olika delar på hvarje särskildt fall otvetydig och

fullständig.

Det har sålunda icke blifvit klart utsagdt, att det

i § 6 stadgade förfarandet gäller äfven vid konungaval

och öfriga i § 7: 10:o afsedda fall; lika otydligt är ock,

om det i § 3 angifna valsättet skall tillämpas endast på

konunga-, tronföljar- och förmyndarval, eller om det

sträcker sin giltighet äfven till öfriga i § 7: 10:o

omförmälda fall.

Vid bedömandet af dessa brister förtjenar först

observeras, att riksakten har enligt § 42 N.6. att lemna

de närmare bestämmelserna om alla de fall, som nämnas

i §§ 39, 40, 41 N.G. Denna begränsning sammanfaller

i hufvudsak med den i § 7 sista mom. R.A. uppdragna.

Af den föregående framställningen af riksaktens byggnad

torde framgå, att §§ 6, 7 och 3 skildra en

sammanhängande procedur, hvars olika delar förutsätta hvarandra.

Det ligger då nära till hands att antaga, det hela denna

J) Detta har nog berott därpå, att § 3 lika mycket är skrifven for

det fall, då tronföljare skall väljas under konungs lifstid som för

konungaval, och på den förra möjligheten ha bestämmelserna om interimsregering

etc. ej sin tillämplighet.71

procedur skall i tillämpliga delar gälla alla de fall, § 7:

10:o R.A. afser. En jemförelse med Norges grundlag

torde ytterligare bestyrka detta.

§ 39 N.G. och § 6 R.A. äro ordagrant lika lydande.

Mellan § 40: l:o N.G. och § 7: l:o R.A. förefinnas

en-dast några oväsendtliga redaktionsskilnader. Äfven §

41: l:o N.G. och § 7 sista mom. R.A. motsvara hvarandra

i hufvudsak, likväl med vissa skiljaktigheter i uttrycken.

§ 41: l:o N.G. talar om de i §§ 39 och 40 N.G. bestämda

förhållningsregler, hvilka skola tillämpas så ofta, enligt

Sveriges regeringsform, det svenska statsrådet skall föra

regeringen. § 7 sista mom. R.A. åter stadgar, att vid

alla tillfällen, då efter Sveriges och Norges grundlagar rikets

styrelse skall föras af statsrådet, skola begge rikenas

statsråd till lika antal och efter ofvan anförda grunder

sammanträda. Riksaktens formulering är på så sätt

vidare, att den omfattar äfven det fall § 2 S.O. afser;

däremot är dess uttryck: uefter ofvan anförda grunder"

vida mindre tydligt och fullständigt än motsvarande i §

41: l:o N.G. Det är möjligt, att man här frångick sitt

mönster, enär detta icke skiljde på de fall, då

representationerna skulle sammankallas och på dem, då så icke

skulle ske. Men i så fall har man icke observerat, att

sammanhanget mellan § 6 R.A. och § 7: 10:o R.A.

genom denna afvikelse försvagades. Vare härmed huru

som helst, då man ser den tydliga motsvarigheten

mellan §§ 39, 40 och 41: l:o N.G. å den ena sidan och §§

6 och 7 R.A. å den andra, och då man har föreskriften

i § 42 N.G. att hålla sig till, kan man icke gerna antaga

annat, än att paragraferna i riksakten skola ha samma

omfattning och betydelse, som paragraferna i norska

grundlagen, d. v. s. att stadgandena i §§ 6 och 7 R.A.

bestämmas till sitt omfång af § 7: 10:o R.A. och

skola i tillämpliga delar gälla alla i denna senare

bestämmelse afsedda fall. Uttrycket "efter ofvan anförda

grunder" får således anses omfatta äfven § 6 R.A.

Jemförelsen med norska grundlagen gifver emeller-72

tid icke till resultat, att äfven § 3 R.A. blir införd

under omfångsbestämmelsen i § 7 sista mom. R.A. Det

är icke heller behöfligt. Försåvidt detta icke framgår

tillräckligt af hvad förut sagts om proceduren som ett

helt, så är det nog att hafva uppvisat sammanhanget

mellan §§ 6 och 7: l:o å ena sidan och § 7: 10:o

å den andra. Af §§ 6 och 7: l:o R.A. framgår, att

svenska och norska statsrådet skall sammankalla riksdagen

och stortinget, och detta bör då enligt § 7: 10: o

R.A. ske, så ofta det efter Sveriges och Norges

grundlagar åligger det svenska statsrådet att sammankalla

riksdagen. Att de former, enligt hvilka

riksförsamlingarna skola förfara vid styrelsens ordnande i berörda

fall, ej kunna vara några andra än de i § 3 R.A.

innehållna, följer sedan af en så enkel och klar analogi, att

riksaktens uraktlåtenhet att uttryckligen stadga detsamma

ej gerna kan vålla någon villrådighet.