Om religionsundervisningen i några främmande länder

Om religionsundervisningen i några främmande länder

Om

RELIGIONSUNDERVISNINGEN

i

några främmande länder

Berättelse

a f g i f v e n

af

C. A. TORÉN.

Pris: 1 R:dr Rmt.Om

RELIGIONSUNDERVISNINGEN

några främmande länder

Berättelse

afgifven

af

CA. TORÉN.

STOCKHOLM, 1863.

P. A. NORSTEDT & SÖNER,

Kongl. Boktryckare.Till Herr Statsrådet och Chefen för Kongl.

Ecclesiastik-Departementet.

I anledning af den utrikes resa, hvilken jag, på

Kongl. Majts nådiga uppdrag, för anställande af

undersökningar och iakttagelser rörande religionsundervisningen

inom åtskilliga evangeliska landskyrkor, företog i

början af Oktober 1861 och fortsatte till Juni 1862,

får jag till Herr Statsrådet och Departements-Chefen i

djupaste ödmjukhet öfverlemna hosföljande skrift.

Stockholm i Februari 1863.

C. A. Torén.



En blick på religionsundervisningen inom de särskilta

protestantiska länderna i vår tid innebär, helst om man

jemför tillståndet nu med det, som egde rum under en

något aflågsnare tidpunkt, icke obetydliga anledningar till

förhoppning och tillfredsställelse. Man kan knappt, så

framt man annars med kärlek betraktar förhållandet, undgå

att komma till den öfvertygelsen, att på detta område,

som för sin stora vigt i så hög grad förtjenar all

uppmärksamhet och allt deltagande, i vår tid framsteg hafva

gjorts, gamla brister aflägsnats och förvisats samt ett nytt

lif börjat förspörja sig, som måste uppväcka glädje hos

hvar och en, som har hjerta för Guds rike på jorden,

för Herrans ära och för medmenniskors välfärd i tid och

evighet. Det är väl sannt, att, om man ej stadnar vid

det yttre, vid de gjorda bestämningarne och dessas mer

eller mindre laggranna uppfyllande, utan söker tränga

något äfven till det inre af utförandet, skall naturligtvis

ännu mycken brist, omognad, svaghet komma i dagen,

ja, stundom falla i ögonen, men denna förödmjukande

och nedslående erfarenhet kan dock icke borttaga det

factum, att man i allmänhet har inkommit på en god

väg i afseende på det arbete, som måste ligga oss så

ömt om hjertat. De i djupet verkande

bevekelsegrunderna må hafva varit olika: man har dock, antingen till

följe af de bittra frukter, hvilka än försummelsen, än åter

den oriktiga uppfattningen af den christliga undervisningen

och uppfostran burit, eller ock af allvarlig äkta nitälskan

för det goda, blifvit ense i den punkten, att

mensklighetens sanna styrka, frid och glädje beror derpå, att det

uppväxande slägtet får åtnjuta en sannt christelig daning.

Det har på sednare åren uppkommit en djup harmoni i

detta hänseende emellan regeringarne och de skarpsyntaste

och ömaste bland deras folk. Man har förstått

hvarandra, man har räckt hvarandra handen. Vare det långt

ifrån oss, att i detta möte endast varsna klokhetens

bemödanden eller ens en mensklig välmening allenast: nej,

förhållandets orsaker ligga högre. Gud har med

synnerlig barmhertighet sett till sitt folk; han har velat lyfta

sin sunkna församling, han unnar henne en starkare fläkt

af sin Andas vederqvickelse. Derifrån hafva

förbättringarne utgått: från denna fria Gudomliga vilja skola de

steg för steg, i allt renare och starkare mått utgå, på

det att Guds stora och saliga afsigter med menniskorna

måtte kunna alltmer gå i verkställighet. Vi se ej bort

derifrån, att stora, troligen växande hinder, lidanden och

stormar skola gå hand i hand dermed, men vi måste med

fröjd och tacksamhet åse allt godt, som bryter sig fram

och som gör sig gällande. Till detta goda hörer. vi

kiinde väl säga i främsta rummet, den späda, låt vara

oansenliga brodden af en förbättrad

christendomsundervisning. Isynnerhet tanke vi härvid på de två stora länder,

hvilka inom den evangeliska christenheten äro de mest

betydande och på visst sätt äro tongifvande för så många

andra med dem i oupphörlig nära beröring stående

länder. I England hafva statsmakterna, om de ock icke

tilltrott sig att kunna gripa in i det grannlaga arbetet,

hvilket ingripande är så rakt emot den engelska

medborgarens starka frihetskänsla, dock så mycket mer på

uppmuntringens väg sökt att med varm energi gå det

enskilta bemödandet till mötes. Man har så väl från

folkets som från regeringens sida här sökt godtgöra äldre

tiders brottsliga likgiltighet och verldsliga sinne: så väl

det personliga nitet som den offentliga omtanken hafva

gjort sitt för att samla de förströdda lammen, hvilka

tillförne i sanning mer än ofta voro i saknad af herdavård.

Stora ting hafva uträttats i denna väg. Tiden är väl

icke inne, då man kan stadna så länge och betrakta det

skedda, ty stunden är dyrbar och arfvet af moraliskt

och andeligt elände är stort i England. Men så bestårockså det vederqvickande just deruti, att man ser, huru

krafterna äro i rörelse för att fortsätta arbetet af folkets

delaktiggörande af christendomens fröjder. De exempel

af personlig gudsfruktan, allvar och helgad folkkärlek,

hvilka utgå från hofvet och från många trakter af de

högsta samhällsklasserna, göra här ej litet för att stärka

det religiösa framåtskridandets, den sanna andliga

förbättringens stora verk. I sanning: jättesteg hafva tagits,

jättesteg skola tagas. I Tyskland, som redan under ett

århundrade egt ett ordnadt undervisningssystem för folket,

der samhället sedan gammalt fäst sitt öga på hvarje

äfven den ringaste af sina blifvande medlemmar, der ett

så kalladt skoltvång utan någon gensägelse skyddar för

föräldrars egennytta och förblindelse,, hafva den vigtiga

sakens framsteg under den sednare tiden bestått

hufvudsakligen i det andliga läroämnets mera oblandade

tillförande och i ett förenkladt, med barnets och sakens

natur mera öfverensstämmande lärosätt. Men äfven här

hafva öfverheterne i allmänhet med varmt intresse antagit

sig det högvigtiga ärendet. Sjkönast framträder i detta

afseende den här och der misskände, men i och för Guds

rikes historia oförgätlige siste Preussiska konungen,

Fredrik Wilhelm den fjerde, hvars oskrymtade christliga sinne

och ljusa blick i afseende på kyrkans förhållanden, kraf

och framtid, ställer honom, äfven oaktadt hans politiska

misstag och brister, på den främsta linien af historiska

regentminnen. Hans gyllene, ja äkta regentord: jag och

mitt hus vilja tjena Herran, voro icke ett talesätt, utan

en sanning. Stor och uppmuntrande uppmärksamhet har

företrädesvis egnats den andeliga folkbildningens stora sak

och de, som genom sin rena framställning af

uppenbarelsens läror äro i stånd att verka såsom de unga slägtenas

välgörare, hafva, så vidt man förstått och mäktat, användts

och framdragits att här på ett mera omfattande och

medelbart sätt, der åter i mera omedelbar mening arbeta

för det ädla målets ernående. En öm, sansad, allvarlig

anda har blåst ifrån kyrkostyrelserna; i allmänhet uti desarskilta» isynnerhet de större Tyska landskyrkorna. Man

kan säga, att en ström af christlig tro icke otydligt, om

ock här och der beklagligtvis ej ogrumlad af verldsliga

afsigter, brutit sig väg. Denna har ej kunnat annat än

utöfva sitt inflytande till lif, glädje och fruktbarhet. Att

hafva fått bevittna det varma, lifliga, förståndiga arbete,

som af denna riktning blifvit en följd och som i sin

ordning ej undgår sin glada lön. \älsignelse och sann

framgång, har för oss, under en i anseende till ämnets

storhet och omfattning torde hända alltför begränsad tid, varit

lika dyrbart som intresserikt. Anblicken af sådant, äfven

om derbredvid bristerna, skuggorna, striderna ej skulle

vara obemärkta, är bland lifvets allvarsammaste

uppmuntringar och kan ej vara ofruktsam. Hvad Gud gör bland

det ena folket, har sin betydelse äfven för det andra,

allramest, då slägtskapens och bekännelsens band förena

dem. Det sannt christliga sinnet kan ej, såsom det

hedniska, sluta sig inom den närmaste trånga kretsen i

inskränkt, förslappande sjelfbelåtenhet, utan hvarhelst det

ser det goda, der erkänner det detsamma och emottager

det såsom af honom, hvilken allt verkar i allom. Denna

bättre, sannt christliga anda, hvilken i allmänhet

bemäktigat sig kyrkostyrelserna och skolstyrelserna, har äfven

gjort sig gällande inom den litteratur, som ligger till

grund för den vigtiga verksamhet, hvarom här är fråga.

Läroböcker, hvilka behandla de högsta föremålen för

mensklig kunskap på ett armt, torftigt, andefattigt sätt, utan

himmelsk must och gedigenhet, hafva steg för steg blifvit

utträngda och försvunnit från fältet. Isen är ej endast

bruten: en vårfläkt har bortfört densamma. Någon liten

vinkel af det protestantiska Tyskland må ännu göra

något undantag derifrån: vi behöfve ej dermed befatta oss,

då vi äro lycklige nog att kunna säga, att i alla de

egentliga stora landskyrkorna numera bibeltrogna och

lefvande skrifter utgöra grundvalen och ledtråden för den

religiösa undervisningen. Det torra, abstrakta sättet att

meddela christendomen, som under en lång tid var gan-ska utbredt i Preussen och Sachsen, då allt berodde på

sunderdelning och ensidig förståndsmessighet, då det

kateketiska samtalet icke innebar stort mer än en öfning af

eftertanken, hvilken kunde åstadkommas lika väl vid

behandlingen af hvilket. läroämne som helst, har måst gå

sina färde. Man inser nu temligen allmänt, att

christendomen icke är något, som man genom det, så kallade

sokratiserandet skall locka fram ur det unga sinnet, utan

att, liksom den i och för sig är oss gifven ofvanifrån

såsom en gudomlig uppenbarelse, en gudomlig ljusstråle, som

sänkts ned i denna verldens mörker, så måste det snarare

blifva lärarens hufvudsakliga bemödande och uppgift att

gifva af den himmelska gåfvan och att införa denna stråle

in i den unga själen. Socrates metod må passa ypperligt

der, hvarest han begagnade den, der han satt bland

fullvuxna ynglingar, och vid behandlingen af ämnen, der

den naturliga tankegåfvan företrädesvis tages i anspråk.

Men på detta fält, på christendomsundervisningens fält

förslår den icke. Lika afgjord man i allmänhet är emot

denna ensidighet, att nästan uteslutande vid bibringandet

af den christliga kunskapen anlita förståndet eller

reflexionen, hvarigenom i sjelfva verket denna själsförmögenhet

icke heller kommer till sin fulla rätt eller till sin fulla

tjenst i detta ämne, lika bestämdt är man riktad emot ett

falskt och oriktigt anlitande af minneskraften. Så

högligen angeläget det är, att denna själskraft tages i anspråk,

då fråga är att behålla de vigtigaste ord och tankar, så

förkastligt är det att missbruka densamma. Öfverallt, der

jag rest, vet man af ett sådant missbruk, såsom hörande

till en förfluten tid, öfverallt är domen deröfver bestämd

och oinskränkt. Den gamla mekaniska läsningen, enligt

hvilken de dyra, heliga, saliga satserna lades oförstådda,

osmälta, oförbrukade i minnet, utan att tanken och hjertat

på samma gång fingo någon del deraf, detta sätt att

inhemta christendomen finner ej mera något försvar. Det

kan väl ännu någorstädes användas af den andeliga

okunnigheten och beqvämheten eller förorsakas af några sär-deles missgynnande förhållanden och omständigheter, men

alla religiösa pedagoger och tänkare, de må nu fur öfrigt

hafva en mera fri eller en mera sträng uppfattning af

saken, bryta enhälligt stafven deröfver. Sjelfva

memorerandet finner visserligen och med goda skäl sina ifriga

förfäktare. Men detta får ej ske på ett dödt sätt, utan så,

att det innebär en i möjligaste mån personlig tillegnelse

af det lefvande ämnet. Man anser det ej vara något

tillegnande, der icke den späda tanken efter måttet af sin

kraft satt sig i rörelse för att emottaga det, som erbjudes.

Då vi öfverblicke fältet af den verksamhet, hvilken

utgjorde det tilldragande föremålet för våra iakttagelser,

träda de Preussiska förhållandena i detta hänseende gerna

främst fram för tanken. Preussen eger sedan äldre tider

ett rikt utbildadt folkskolelif. Detta grundlades i början

af förra seklet och fick ytterligare fart genom Fredrik den

andres kraftiga omsorger åt detta håll. Men sedan dess

hafva många olika vindar blåst öfver detta rika fält. Den

ädle Schweitzaren Henrik Pestalozzi, till hvilken det

likasom nyfödda Preussen i början af detta århundade såg

hän i och för lyftandet af sina undervisningsförhållanden,

har här medelbart genom sina vänner anstiftat mycket och

redbart gagn. Om ock denne mans sträfvanden icke egde

någon sannt christlig halt, må dock den värma, den entusiasm,

som dref honom sjelf och som han derföre förstod att väcka

hos andra, nemligen entusiasmen för folkets, för menniskornas

bildning och lyftning, icke underskattas. Något af denna

enkom pedagogiska kärlek och lifaktighet, som utgjorde det

Pestalozziska undervisningsarbetets nerf och lifskraft, spörjes

ännu i den Preussiska skolverlden. Fläkten och spåren af

en ande, som djupt och brinnande älskat och offrat sig,

förgå ej så hastigt, äfven om denne i väsendtlig hänsyn

ej mäktat lyfta sig öfver tidehvarfvets skaplynne. Hvad

denne den pedagogiska hjertlighetens heros, derest han

lefvat i en tid, som erbjudit rikare tillfredsställelse för hans

andeligä behof, hade kunnat blifva iriom Guds späda

vinplantering, det skymtar man, då nian ihågkommer hansord, när han, redan böjd af år och ansträngning, öfvervar

religionsundervisningen i en skola, der förnämste läraren,

tillförne hans lärjunge, nu, verkade och lärde såsom en

fullmyndig, i nåden frimodig och fröjdefull christen: »se

der, se der: det var så jag tänkte,: det var detta jag

menade!» Länge var arbetet i nämnda vingård bundet och

hämmadt af bristen på verkligt sannt troslif. En annan

Pestalozzis lärjunge, den bekante Diesterveg, en man

outtröttlig och lågande i sin ifver, men utan aning om

christendom, arbetade såsom seminarii-director i Berlin under

en följd af år med en värma och en kärleksglöd för

folkets sak, som tillvinner sig aktning äfven af en olika

tänkande och som, menskligt taladt, hade varit värd en mera

sannt fruktbringande riktning. I samma anda verkade

Dinter från Saehsen. Hvad slags skördar ett sådant säde

skulle afgifva, inser en hvar. Dystra, glädjelösa, sorgliga

hafva de varit, då de betraktas i sitt rätta ljus. Men

denna jordiska lifaktighet måste mer och mer gifva rum

för eller i sig upptaga den fulla bibeltrons segrande

innehåll. Den mäktiga uppfordran af alla andens innersta

krafter och nerfver, hvilken de stora. krigen och

förtrycket vestanifrån åstadkommo, sjelfva den bittra nöd, som

föregick dessa nationens väldiga kraftyttringar under

befrielserörelsen — 1 allt detta gjorde sitt till att bereda

väg och öppna sinnena för den andans väckelse, som

kort derpå egde rum i landet. Till denna rent andeliga

väckelse sällade sig en stark, i alla. afseenden dermed

beslägtad troslyftning, som egde rum inom theologiens

verkstad, hvarigenom ett nytt presterligt lif vaknade och

utbredde sig. Steg för steg, ej minst genom

seminarii-föreståndare, sådana som Harnisch i Weissenfels och Zahn i

Möers bland andra, har religionsundervisningen mer och

mer antagit en troende, andekraftig karakter. En flod

af rent ljus har sålunda utbredt sig öfver landet genom

de unga, hvilka af sådana lärare undfått sin andeliga

bildning. Man bör dervid ej glömma, att den motsatta

riktningen haft en genom sin långvarighet och sin energidjupt" rotad existens, hvilken ännu icke på långt när är

öfvervunnen. Men det gamla väsendet trängs dock för

det närvarande åt sidan och har lemnat rum för ett

gladare, friskare, ungdomligare, från christendomens eget evigt

unga lif uppspringande väsende. Detta sistnämnda

beherrskar sålunda sedan en följd af år den religiösa

undervisningen i Preussen. "

Hvad som starkast utmärker

christendomsundervisningen i Preussen och hvad som i mina ögon skänker

den ett visst behag, är att en så alldeles öfvervägande

vigt lägges på det gudomliga ordets användande dervid.

Den har ända igenom en biblisk art och prägel. Man

anser det vara lärarens hufvudsakliga åliggande att tidigt

leda de unga vid handen in i denna gudskännedomens

lustgård^ der så många ljufva frukter hänga lockande på

träden just för dem. Man håller på fullt allvar den

heliga skrift att vara den rätta källan till kunskap om Gud

och om de himmelska tingen och föremålen icke blott för

den vuxne, utan äfven för barnet. I de enkla lefvande

berättelserna afspeglas de vigtigaste, både menskliga och

gudomliga förhållanden. Menniskan, sådan hon blef,

menniskan sådan hon är, visar sig här på det klaraste sätt.

Gud i sin höghet, i sin helighet, Gud i sin godhet, i

sin barmhertighet, framträder här på en gång så

vördnadsbjudande och så förtroligt. Barnen, som helst fatta

allt förmedelst åskådning, hafva genom bekantskapen med

de scener här framställas, det rikaste tillfälle att tillegna

sig de saliga sanningarne, icke i begreppets form, utan

från och genom den mest lefvande och den mest

närvarande verklighet. I dessa berättelser undfå de tidigt,

helst när läraren förstår att rätt behandla sitt outsägligt

rika, höga och tacksamma ämne, outplånliga intryck af

den evige skaparens väsende, af hans vishet, omvårdnad och

ledning, af Jesus Christus, såsom alltings eviga grund och

personliga källa likasom äfven just derföre den fallna

skapelsens återställare. Man håller med rätta före, att inga

begreppsmessiga bestämningar kunna för den späda fatt-ningsgåfvan, hvilken har sitt lif i åskådning, vara så

mäktiga att frambringa en sann och till hjertat gående

andelig kunskap, som just detta umgänge med den verld

af för evigheten betydelsefulla händelser, förhållanden;

lägen och personligheter, som utgöres af den heliga

historien. Man vill, att barnen skola så efterhand göras

innerligen förtrogna med de särskilta vigtigaste gamla och

nya testamentets berättelser, man önskar, att de något

sednare skola uppfatta det sammanhang, som eger rum

emellan dessa berättelser och deras betydelse för Guds

rike i dess helhet. Man vill, att de exempel på verklig

rättsinnighet, hvilka bibeln framhåller, isynnerhet det

högsta, oförlikneliga mönstret, skola blifva rätt förelysande

och uppmuntrande för de unga, men det yttersta och

egentliga målet för sysselsättningen med den heliga

historien sättes deruti, att åtminstone det förnämsta deraf

skall ingå i barnens innersta väsende och lifserfarenhet.

Detta ämne skall ej blott vara ett undervisningsämne,

utan ett verksamt medel för de ungas fostring för

evigheten, för deras verkliga införande på salighetens väg. Det

djerfva uttrycket är till och med användt, att de skola

»upplefva» den heliga historien. Vi skulle måhända

föredraga ett blygsammare ord, men meningen är icke blott

klar, den måste äfven afgjordt billigas. Den christligt

samvetsgranne religionsläraren, den som vet och besinnar,

hvarom det här egentligen är fråga, kan ej nöja sig med

mindre, än att barnen vid åsynen af i bibeln

förekommande menniskors skuld, fel och bot bringas till att

erkänna sin egen öfverträdelse, lära sig, hvar de hafva sin

tillflykt och sin frälsning, lära sig att bedja och ropa till

Gud, växa i hans kännedom, som är det eviga lifvet.

Också är ingenting så elastiskt som uppenbarelsens

framställningar: deruti visar sig deras gudomlighet, att de

öfverallt finna en motsvarighet, en tillämplighet och just

barnasinnet är särdeles mottagligt för dessa

framställningar, i hvilka räddningen, hjelpen, förlossningen, utsigtén

åt det eviga och himmelska är det väsendtliga. Det ärgenom berättande ur den heliga skrift, som läraren på

första stadiet af christendomsundervisningen har att

tillvägabringa ett sådant det gudomliga ordets herravälde i

barnens inre. Det lägges mycken vigt derpå. att vid

detta förtäljande allt rätteligen betonas och utsäges så, som

blott kan ske till följe deraf, att man sjelf till fullo

besitter sitt ämne. Gerna sker detta berättande på

bibelns tungomål, med skriftens egna ord: man har klart

för sig, hvilket öfverträffande värde detta tungomål

besitter. Man anser sjelfva uttryckssättet i bibeln såsom så

sammanfallande med innehållet, att åtminstone en större

ändring af det förra ej är rätt förmånlig för saken: man

håller den största möjliga trohet emot skriftens form vara

något, som ej saknar sin särskilta välsignelse. Det

synes oss, som om man på visst sätt ginge för långt i detta,

helst i fråga om rent historiskt bibliska ämnen: en

sanning ligger dock till grund för yrkandet. Ju närmare,

menar man, läraren håller sig till de bibliska uttrycken,

dess mindre skall han löpa fara att trötta sina unga

åhörare, ty de ord han begagnar, ytterst tillkomna af en

gudomlig ingifvelse, behålla en prägel af friskhet och nyhet.

För att läraren skall kunna gifva det dyra ämnet en rätt

behandling, måste han sjelf så hafva tänkt sig in i det,

som skall förekomma, att han behjertat dess betydelse för

hans egen själ och dess särskilta behof. Ju allvarligare

detta sker, desto sannare och kraftigare blir hans

framställning. Genom hemläsning inofva barnen det sålunda

personligen framställda och emottagna så, att de snart

äfven kunna muntligen återgifva det inhemtade. Ett eller

annat hufvudspråk i berättelsen lägga dessa ordagrant

pä minnet. Efter en tids förlopp besökes samma trakt af

det heliga fältet ånyo. Man slår sig åter samfäldt ned

vid samma friska källor, man lustvandrar åter på samma

ordets gröna ängar och gläder sig öfver herdens nåd. Det

är ett återseende af kärvordna nejder. Under de första

åren begagnas, för så vidt jag erfarit, öfverallt i Preussen

historieböcker, hvarigenom lärarens bemödande att väljaoch att concentrera underlättas; men man är angelägen

om, att, isynnerhet på de högre stadierna af folkskolan,

under de sednare ungdomsåren barnen vänja sig att ur

bibeln sjelf taga det, som skall inhemtas. Den bibliska

historien är sålunda och förblir under hela lärotiden det

medel, hvarigenom undervisningen bedrifves. Man icke

blott utgår i denna undervisning från åskådning, utan

man låter åskådningens väg vara den väg, hvarpå

hufvudsakligen arbetet fortgår emot sin yttre slutpunkt,

confirmationen. Med bibliska historiens läsning förenas

lärandet af bibelspråk, så att hvarje berättelses innehåll eller

tillämpning liksom sammanfattas uti ett sådant, hvilket

lägges noga på minnet.v Dessutom har hvarje vecka sitt

språk, kalladt veckospråk, som, efter förutgången

förklaring, af barnen skall kunna uttalas under

morgonandakten.

Men utmed denna hufvudsakliga beståndsdel af

undervisningen finnas äfven andra. Barnen skola ej blott

näras med evangelii spis till evinnerligt lif, de skola

äfven införas till deltagande uti församlingens bekännelse.

Denna har sitt förnämligaste uttryck i dess symboliska

katekes, hvilken är antingen den lilla Lutherska eller ock

den Heidelbergska. Luthers är ojemförligt mest begagnad

och hållen i stor helgd. Den från hjertats öfvertygelse

gående fullständiga bekännelsen af dess evighetsdigra

innehåll vid den egentliga lärotidens slut är i afseende på

denna gren af religionsundervisningen det mål man har i

sigte. Man vill noga vaka öfver, att intet dödt mekaniskt

väsende här insmyger sig, helst man tillförene har lidit deraf.

Någon förklaring af Luthers katekes, ovilkorligt anbefalld af

kyrkans högsta myndighet till utanläsning eller ledning,

finnes icke. Orsaken dertill är att söka, dels i de stora

hindren för antagande, en sådan bok skulle möta sedan

unionen infördes, dels, såsom jag trott mig finna, uti en

viss principiell obenägenhet för all utförligare behandling af

de egentliga läroämnena uti religionsundervisningen. Det

är utan tvifvel en reaction emot något, som förut varitgängse och herrskande Det fanns en tid, då en

oafbruten serie af definitioner och sönderdelningar bar namn af

kateketisk undervisning. Det var en tid, då man ej nog

behjertade det högsta undervisningsämnets egendomliga art,

att icke vara till för tanken och minnet blott, utan

äfven för det innersta lifvet. Det var en tid, då detta ämne

nästan syntes vara till såsom en öfning för förståndet

och minnet, då det deremot är något, som vill bemäktiga

sig själen med alla dess krafter och förmögenheter, så att

menniskan undfår ett ljus, som leder henne till det eviga

lifvet samt en kraft, som böjer viljan, riktar eftertanken

och lyfter hjertat till det, som ofvantill är. Den större

kateketiska apparat, hvilken ofta mera undanträngde och

skymde det rena evangeliska salighetsord, som innehålles

i Luthers sammanfattning af christendomen, har sålunda

blifvit röjd ur vägen. Men med så mycket större

omsorg söker man begagna sig af denna Luthers skrift. I

allmänhet läses icke Luthers förklaring af de stora

textorden förrän vid den tid, då den barnsliga tanken ernått

någon fasthet eller vid tio års ålder. Under den första

barndomen inöfvas nyss nämnda textord, dels genom

läsning under religionsundervisnings-timmarne, dels

derigenora, att de ingå såsom ett moment i morgonandakten.

Ibland de yngsta barnen ser man också inga heltimmar

särskilt egnade åt katekesen, utan det lilla måttet af

denna, som der behandlas, utgör föremålet för den sista

qvarten af de timmar, som äro anslagna åt den bibliska

historien. Sednare, då den antydda åldren upphunnits,

minskas antalet af dessa historiska timmar och tvenne hela

timmar egnas åt Luthers katekes. I allmänhet har man

till hufvudregel att i behandlingen af det rent

kateketiska ämnet gå mycket långsamt till väga: man har fått

klar syn derpå, att man här har att göra med lifskorn,

hvilka behöfva tid, tålamod och bön och åter tid för

att rätt gå till, skjuta upp till fröjd och sedan bära

mångfaldig, oberäknelig välsignelse. Det, som uppgifves till

inlärande hemma, genomläses först under föregående tim-man, begrundas under och förmedelst ord- och

sakförklaring, der så under samtalet deröfver synes erforderligt.

Nästa gång sker en kort behandling af samma stycke;

man undviker allt vidlyftigt frågande och sönderklyfvande,

äfven allt utförligt ingåencle i lärosatserna såsom sådana:

man sluter sig fasthellre tätt intill dé saftfulla friska

bekännelseorden, låter ett! ljus falla deröfver från ett

beslägtadt bibelställe eller från en för de kära små redan

väl bekant psalmvers. Man vill dervid icke gerna. att de

till den särskilta läropunkten hörande bibelspråken, såsom

förr varit vanligt, skola anföras såsom bevisställen, såsom

om det gällde att bekräfta och stödja en matematisk sats

eller som om dessa ställen egentligen vore till för att

tjena den dominerande hufvudsatsen. Man vill åt de

skriftens språk, som anförtros"åt minnet, häfda en mera

sjelfständig betydelse och ställning. Sådana språk läras

visserligen och läras tidigt; man aktar deras lärande

vigtigt; man inser, huru ovärderligt det är, att kunna föra

med sig ut i lifvet dessa små brunnar med friskt vatten.

Men vid den kateketiska undervisningen nöjer man sig

icke dermed. Man hänvänder uppmärksamheten till de

berättelser och stycken i den Heliga Skrift, hvarur man

likasom kan samla ljus öfver den läropunkt, som är i

fråga. Det och det hela stället, framtages och åberopas,

som tjenar att göra saken lefvande, klar, inlysande,

åskådlig. Den unga blicken varsnar i den och den

händelsen bilden af den eviges makt, ömma omvårdnad och

vishet: det unga hjertat lär sig vid det eller det utropet af

en helig sångare att slå med ljuf hänförelse under tanken

på Guds underbara huldhet, makt och människovänlighet.

Oundgängligt anses det väl, att barnen föras till en fast

och säker uppfattning af ordaförståndet och af det sakliga

innehållet af katekesen, men man åsyftar dermed något

vida högre; man vill åtminstone syfta deråt, att detta

läroord, som nedlägges i själen, sålunda belyst och begjutet

med åtföljande lefvande Guds ord, skall frambringa lif.

Detta lif må först sednare genom pröfningar, bedröfvelseoch trångmål af hvarjehanda art rätt fullständigt komma

till stånd, men utan ett sådant bemödande att med lifsens

ord och bön likasom befrukta läran, kan läraren ej hafva

någon visshet, att icke den sistnämnda förblifver liggande

död och fruktlös i minnet. Fördenskull vinnlägger man

sig derom, att, när en lära, t. ex. den om Guds

egenskaper, är före, denna icke blott framträder i torra

definitioner, utan i de lefvande penseldrag, dem skriften målar,

så att barnets innersta deraf beröres och så att det i

sitt hjerta i tro, kärlek, innerlig förnöjelse och bön

förnimmer och fattar det som läses. För att i och genom

meddelandet af det kateketiska :elementet af

religionsundervisningen närma sig detta mål, behöfves, menar man, icke

en uppmärksamheten företrädesvis genom en mängd af

förståndsfrågor i anspråk tagande verksamhet, utan

framför allt det, att läraren sjelf genom bön, begrundning

och läsning af ett Guds ord, som står i befryndning med

det särskilta ämne, som skall förekomma, likasom försänkt

sig i detta ämne, så .att det blifvit för honom hvad det

förtjenar att vara, något öfver all beskrifning kärt och

kosteligt, kärare än allt, hvarpå hans tanke kan falla.

Då är i sjelfva verket gåtan löst för honom: han kan,

utan att behöfva anlita några konstmedel, rätt,

uttrycksfullt betona det som behandlas: han förmår ställa det i

sin sanna dager: likheter, analogier, belysande exempel

tillströmma honom dels uppifrån, dels nedifrån — vi mene,

dels från det himmelska området, den gudomliga

uppenbarelsen, dels från det jordiska, den menskliga

erfarenhetens gebit; Man vågar med afseende på denna punkt lyfta

sina ögon upp till den stora kateketen, till mästaren med den

lärda tungan samt visa derpå, att Herren Jesus sjelf icke

har undervisat sina lärjungar i långt utspunna,

begreppsutvecklande katekisationer öfver särskilta lärostycken eller

skriftord, utan dels med korta, inträngande ord, dels med

få till hjerta och samvete gående frågor, dels med en

sanningen åskådliggörande bildlig framställning, men

framför allt med kraften af sitt eget heliga väsende, hvarurde, som lärdes, sågo framskymta hans härlighet såsom den

enfödde Sonens härlighet, full med nåd och sanning.

Likasom Luthers lilla kateketiska mästerverk i allmänhet,

synnerligen i de ursprungligt Preussiska provinserna

äfvensom i Schlesien, eger det största anseende till följe af

den Lutherska riktning, som äfven midt i unionens sköte

är förherrskande, så tillerkännes äfven den kateketiska

verksamheten en icke ringa betydelse. Men fattad i dess

vidsträcktare och djupare mening förekommer den först

sednare: man spar denna till en något framliden

barnaålder, dels derföre, att den åldern först anses vuxen att

fatta den till rätt välsignelse, dels äfven derföre, att man

anser en rikare behandling af det kateketiska läroämnet

förutsätta en hel del af bibliska insigter, bibliska minnen

och andra sakliga kunskaper hos lärjungen. Då, menar

man, går det lätt för sig att göra de unga förtrogna med

läroinnehållet såsom sådant, då man kan vädja till nämnda

skatter: då kan man rätt lära dem värdera de didaktiska

perlorna, då man har tillgång till de föremål, mot hvilka

deras ljus kan bryta sig.

Men till dén ifrågavarande undervisningen

tillkommer ännu ett tredje moment. De unga skola icke blott

tidigt ösa ur den gudomliga uppenbarelsens friska flöden

och sedan efterhand göras förtrogna med kyrkans ur denna

källa hemtäde symboliska bekännelse, utan de böra äfven

just i och genom denna undervisning få omedelbart

tillträde till kyrkans lif. De böra fä taga del i dess

umgängelse och samtal med sin Gud och brudgumme och i

dess offrande till honom. De ord, hvarmed kyrkan i sina

offentliga gudstjenster nalkas sin Herre, böra således blifva

dem bekanta. De skola lära sig att begagna desamma

under gudstjensten. Man vakar öfver, man sörjer

åtminstone för, att de verkligen med andakt deltaga i

församlingens bön. Man söker äfven att med bönens ord,

hvilka barnen skola lägga på minne och hjerta,

genomtränga och omsluta hela deras lif såväl i hemmet som i

skolan. Man är ifrig att låta dem litet emellan offentligeni skolan, äfven använda det de i detta hänseende fått

memorera. ; Icke heller sådana ord få ligga hvilande och

sysslolösa: barnen öfvas till erfarenhet af deras sötma,

rikedom och kraft. Till detta religionsundervisningens tredje

moment hörer den andliga sången, psalmen. Just såsom

beståndsdel af undervisningen, eller såsom medel för

vinnande af andelig insigt, betraktas denna öfver Tyskland i

allmänhet med en i ögonen fallande förkärlek. Man

igenkänner här den Germaniska stammens stora fallenhet för

sångens betydelsefulla gåfva. Intet folk i verlden har så

som detta besjungit Guds under och försoningens

hemlighet och den personliga frälsningens rikedom. Dess

andliga sånger utgöra en skatt, öfver hvilken christna af alla

andra folk måste glädja sig och allramest sådana, hvilka

så, som det Svenska, visat samma oemotståndliga drift att

genom sången gifva luft åt menniskoandens mäktigaste,

skönaste, saligaste erfarenheter. Också äro af Tyska

hymnologer våra christliga sånger hållna i högt varde. Men

visst är, att den Tyske religionsläraren i. detta afseende

besitter en fullhet, hvilken, så framt han sjelf med lust

och kärlek lefver i sin sak, erbjuder de kraftigaste

tillfällen till att lyfta sin unga omgifning. De»sa sånger

betraktas med skäl såsom ett arf från fromma fäder, hvilket det

tillkommer barnen att ega, älska, njuta. Sjelfva, gifna af

Gud i den christliga ingifvelsens himmelska stunder, bringa

de lycka med sig åt en hvar, som vill emottaga dem.

Dessa sånger äro de högsta menskliga uttryck för ett lif

i tron på Jesus Christus, såsom gudomlig Frälsare. Denna

har i dem utandats sitt lycksaliga innehåll. De äro

frukter af denna tro, antingen stadd i jubel öfver den dolda

skatten, som hittats i åkern, eller kämpande sig igenom

alla de tusende hinder, hvilka ställa sig i dess väg. De

äro nardusflaskor, utgjutna till den härliges firande; deras

doft minskas ej af bruket. Då de användas i

undervisningen, hafva de det med sig, att de ofta såsom med ett

slag indraga de mottagliga sinnena i den krets af stora,

sköna tankar, hvilka genomträngt framfarna slägten. Jaghar just i Preussen mer än en gång bevittnat, hvilken

fläkt af helig stämning, af barnslig andakt och dyrkan

utgått från några strofer t. ex. af Paul Gerhard, rätt

använda och rätt framsagda. Men det kan ej förnekas, att

ämnet är grannlaga och ömtåligt. Det vill emottagas i en

anda lik den, i hvilken det ursprungligen framkommit.

Uppspirande ur den christliga frihetens jordmån, kräfver

det frihetens element. Den skolmästrande, efterhållande

tonen hos läraren, den tvungna, pligtmessiga hos den

uppläsande, hvaraf jag icke är utan minne särskilt från en

och annan högre skola i Berlin, står i egen motsats till

innehållet. Ju skönare ämnet är, desto närmare faran för

missbruk. Derföre fann jag alltid den ömme och

finkänslige läraren här på sin vakt, hvilket i sanning inom

gränsorna af religionsstunderna i skolan bör vara så

mycket lättare, som läraren öfverhufvud då måste känna, att

han rör sig i en helgedom, att han satt sin fot på en

vigd mark, der Gud sjelf vill bo och verka. Helst

utväljas sådana till öfverläsning, hvilka antingen äro att anse

såsom lefvande vittnesbörd om och afspeglingar af

församlingens annammande af de stora frälsningsgerningarna, eller

också uttrycka den troende menniskans inre tillstånd. De

förra äro de, som äro bundna vid den festliga delen af

kyrkoåret. Deras läsning sättes alltid i harmoni med den årliga

festetid de tillhöra. Derigenom komma barnen att verksamt

deltaga i alla dessa kyrkans höga lifsbestämningar: dessa

sånger blifva för hvarje gång, för hvarje nytt kyrkoår liknande

kära vänner, hvilka man får återse. Detta återseende har

icke blott sin nyhet och friskhet, utan genom minnet ett

ständigt växande behag. Att lära sig flera och flera

verser af dessa christligt klassiska adventssånger, julsånger,

passionssånger, uppståndelsesånger och pingsthymner, är,

så framt saken tages i en lefvande anda, ej ett besvär

eller en pålaga, utan det är en ljuf fröjd för de unga att

sålunda få verksamt deltaga i församlingens festoffer. Dessa

luftiga och ändå- så mäktiga ord, som passa så väl för

unga hjertan och läppar, hvilka stöd äro de icke för den

höga dogmen; huru, helst när de tillika vid lämplig

tidpunkt höja sig på melodiens segrande vinge, inprägla de

ej dess himmelska innehåll outplånligt i den späda själen!

Huru måste de ej bidraga att göra

religionsundervisnings-stunderna till kära minnen för hela lifvet! Icke mycket

mindre vigtiga med afseende på det här ifrågavarande

bruket anses det andra slaget af andliga sånger, hvilka

uttala de trognas inre förhållanden. Den rätta tillförsigten

till Gud, undergifvenheten och tålamodet i nöden, själens

rop till Gud i anfäktningen, erkänslan för den erhållna

hjelpen, kärleken till den, som åstadkommit förbarmandet,

den personliga dragningen till Jesus, lusten i de

himmelska tingen, hoppet om evig förlossning, längtan till den

saliga evigheten, alla dessa, det christliga sinnelagets och

lifvets gestaltningar tränga, klädda i sångens skära drägt,

djupt djupt ned i de ungas hjertan. Man aktar sig för att

helt torrt bestämma en sådan sång till utanläsning, innan

man noga genomgått den med de unga. Här ankommer det

mindre derpå, att man med noggrannhet och fullständighet

framhåller de tankar, som ligga till grund för sångens

särskilta delar, eller att man tar sig anledningar till

användning och tillämpning, än derpå att man med lätt och

dock säker hand öppnar sinnena för det saliga innehållet.

Man går vid denna behandling gerna tillbaka till det

skriftställe, hvarur den särskilta psalmen kan hafva flutit

såsom ur sin källa: man uppehåller sig äfven vid

psalmförfattarens karakter, öden i inre och yttre mening, samt

vid den personliga belägenhet, från hvilken samma psalm

uppspirat. Stundom har jag, så i Preussen som

annorstädes i Tyskland, hört en slags exeges med barnen öfver

en kyrkosång; en behandling, som svårligen

sammanstämmer med poesiens grannlaga natur. Man må se till, att

icke doftet förflyger från den fina blomman och att man

icke sålunda motarbetar sig sjelf.

Om nu också hvart och ett, af dessa

religionsundervisningens elementer särskilt behandlas, så lägger mandock derjemte stor vigt derpå, att de sättas i innerlig

förening och förbindelse med hvarandra, att det ena

ingriper i det andra, belyser och bestyrker det andra och

hvart och ett sålunda kommer till sin fulla, lefvande

betydelse. Framställningen af den bibliska berättelsen får

sålunda sin sammanfattning och sitt slutresultat i den

kateketiska satsen, denna sin åskådlighet och sitt

förverkligande än i en biblisk berättelse, än i ett kraftigt,

ingående skriftens vittnesbörd. Vill läraren sedan föra

lärjungen in i trons sällhet, så att han får likasom smaka den

christna fridens, kärlekens och förhoppningens glädje, så

står honom till buds den mindre eller större mängd af de

psalmverser, hvilka på hvarje grad af lärjungens

utveckling äro inlärda.

Utanläsningen har inom den Preussiska

religionsundervisningen icke så litet att säga. Men alla, som i

ämnet besitta en djupare insigt och erfarenhet, uttala sin

afgjorda obenägenhet emot, att man ensidigt belastar

barnens minne med ord och satser, hvilka de ännu icke i

någon mån fattat, så att de kommit till något mått af

sann föreställning om det de skola lära sig. Ingenting

får sålunda uppgifvas till minnesläsning, som man icke

förut noga förklarat, utredt och lagt på de ungas

medvetande och hjerta. Denna utanläsning ställes således på

det sätt, att den blir likasom ett återhemtande,

uppsamlande och inskärpande af det, som redan är väl bekant,

utredt och klart för tanken. Det nakna, osmälta läsandet

och kunnandet har således här intet burskap, inga

privilegier mera. Det var en tid, då man hade en massa af

dylikt minneskram: de sednare anordningarne hafva syftat

derpå att minska och att förenkla detsamma. Numera

har den hopade mängden af äfven de förträffligaste ord,

som lagts på minnet, men icke upptagits af de öfriga

själskrafterna, i alla skolinspektörers, skolråds,

superintendenters och generalsuperintendenters ögon intet värde. Så

snart dessa män vid en visitation eller blott vid ett besök

under läsetimman märka sådant, som visserligen kan hända,göres det genast till föremål för mild tillrättavisning. Detta

egande, detta kunnande af ord får först då någon

betydelse, då innehållet blir och redan till viss grad är en

andelig fond, hvaraf man lefver. Derföre vill man också

icke, att dessa kostbara kunskapsskatter skola ligga i

minnet obrukade och oanvända, utan de skola, just för det

att de icke äro döda, gifva afkastning. Man skall just

erfara deras lifaktighet och brukbarhet. Ja deruti sättes

sjelfva undervisningen, att dessa ämnen ständigt på nytt

komma till förbrukning; att de genom sammanställning och

försmältning med hvarandra vinna i innehåll och så växa

in i det inre christliga lifvet, att de utöfva ett gifvet

inflytande på sinnets och vandelns helgelse. För den

skicklige och nitiske religionsläraren är det således en

samvetssak och en glädje, att före utanläsningen göra ämnet ratt

klart, betydelsefullt och angenämt och efter densamma rätt

användt, lefvande, lysande och fruktbringande.

Utanläsningen, rätt bedrifven, blir den fasta grund, hvarur

insigtens vårblommor, den ena efter den andra, uppspira,

blickande emot sitt mål, frälsningens, salighetens eviga,

klara ljus.

Hela denna uppfattning, hvilken väl för det

närvarande är den rådande bland de christliga pedagogerna i

Preussen, förutsätter såsom sitt oundgängliga vilkor en god

folklärarebildning. Ett rikt specialfält skulle här hafva

kunnat upplåta sig för min forskning, väl värdt all

uppmärksamhet och kärlek: min tid och min plan tilläto mig

icke att besöka mer än ett mindre antal af de 40

seminarier, som finnas i Preussen. De, hvilka jag lärde känna,

i och nära Berlin, i Brandenburg, i Schlesien, gåfvo goda

intryck. Man slutar af bekantskapen med män, sådana

som Wiemann, Seminarii-director i Neuzelle i Brandenburg,

Woeppke, Director i den stora anstalten i Bunzlau,

Stolzenburg, hans företrädare, nu såsom ledamot af die

SchulRegierung boende i Liegnitz, Bock i Munsterberg i södra

Schlesien, att man anser dessa embeten, från hvilka en

sådan outsäglig välsignelse kan utströmma till alla delaraf landet, böra bestridas af män, som, rustade med både

bildningens och den högre invigningens gåfvor, offra sig

till lif och själ åt sin sköna uppgift. Det märktes välj

att platsen icke hade den nedslående karakteren af en

öfvergångsplats, från hvilken man blickar ut till befordran,

utan att den tillförer hugnad och embetsfröjd tillfyllest. I

allmänhet, hafva dessa platser i Tyskland ett visst

moraliskt anseende: dertill tagas ej sällan män, öfvade och

pröfvade i kyrkans och skolans tjenst. Jag måste vittna,

att jag der försport tecken till en sådan förening af

christligt religiös värme och nit för ungdomens sanna välfärd

och lycka, som för främlingen varit mycket uppmuntrande.

På detta fält spörjer man dels ett kraftigt uppvaknande

religiöst lif, dels en viss fasthet och stadga med hänsyn

till sjelfva meddelningssättet, hvilken är en frukt af de

många erfarenheter, man under de föregående årtiondena

vunnit i pedagogiskt hänseende. Sjelfva skadan har här

åter måst tjena till gagn. Det är med glädje man

förnimmer denna förening af christlig anda och innerlig smak

för det sköna kallet, hvilken öfverallt borde pryda dessa

anstalter. Ingenstädes skönjde jag i dessa något spår till

klosterlik dysterhet eller stränghet, icke heller, såsom

någon gång blifvit befaradt, att man der tillbringar ett

beqvämare lif, än som kan passa tillsammans med blifvande

fattiga folklärares framtid; tvertom tycktes ganska riktigt

deras dagliga lefnadsförhållanden bära prägeln af —

ordning visserligen, men tillika sträng tarflighet och försakelse,

deras arbete af glädje, tillgifvenhet, förtroende och

munterhet. Sjelfva de svar de afgåfvo röjde, att läraren

förstått konsten att uppkalla de svarandes lärgirighet.

Åsynen af dessa skaror af folkets män, hvilka danades till det

sköna åliggandet att vattna folkets späda rot och dess

unga telningar, var outsägligt och oförgätligt dyrbar. Här

må för en öm och vaksam myndighet vara mycket att

rätta, för den strängt och under längre tid granskande

blicken mycket att anmärka: för min del måste jag dock

anse arbetet nu vara stadt på en god väg. Det har varitmöjligt att åstadkomma denna ställning derigenom, att

seminarii-undervisningen fördelats på flera, stundom rätt

mänga lärare, bland hvilka den främste, som öfverskådar

och leder det hela, alltid är den, som har det yppersta

och rikaste värfvet sig ombetrodt: de ungas religiösa

lyftning och utbildning. Hans method är oftast mer den

föredragandes, mindre den förhörandes, dock så att

föredraget ofta afbrytes af frågor, för att ytterligare lifva

vexelsidigheten med de unga åhörarne, hos hvilka jag

öfverhufvud funnit en spänd uppmärksamhet. Vid föredraget

undvikes numera den oriktighet, som under den Dinterska

perioden af den Preussiska folkundervisningen ej sällan

förekom vid seminarierna, att man sökte efterlikna det

akademiska lärosättet, hvarigenom dessa anstalter, gjorda

för helt andra ändamål, tyckte sig vara små akademier.

Genom det sätt, hvarpå den religiösa undervisningen

verkställdes, var åtminstone denna barnsliga härmningslust

afskuren. Ynglingarnes allvarsamma utbildning för lifvets

stränga och ödmjuka allvar, se der hvad som ställes i

förgrunden! Här hade jag ej så sällan tillfälle att se, huru

dessa under samtalet med sin religionslärare lyckligt nog

utförde en skildring af den eller den tilldragelsen ur Guds

uppenbarelses historia, huru de stundom rätt väl förstodo

att genom en liflig framställning, betoning och kort

lefvandé användning gifva en berättelse färg och styrka,

huru de på ett ganska träffande sätt besvarade lärarens

frågor rörande det inre sammanhanget emellan de gudom^

liga frälsningsgerningarne. Om man på ett fält sådant som

detta också icke finner något fullkomligt, så gläder man

sig, då man förnimmer det hjertliga sträfvandet. Stundom

gällde det att framhålla tankegången i några ypperliga

kyrkosånger, att nogare inlåta sig på en sångs särskilta

vigtigare delar, att närmare angifva de egendomliga

historiska omständigheter, under hvilka den eller den bekanta

andeliga sången sett dagen. Vid ett annat tillfälle

genomgick läraren de messianskä psalmerna. Hans syfte var att

leda seminaristerna till att sjelfva finna ut de kännetecken,hvilka på Davidspsalmen sätter messianitetens prägel. De

särskilta stroferna tydliggöras, de kostbara drag, som äro

i fråga, uppletas med sorgfällighet och sammanfattas till

en full bild. Under detta samtalsarbete tages de åhörandes

eftertanke i ifrigt anspråk genom lätta, inträngande

spörjsmål. En annan gång, då fråga är om Guds rikes

historia i egentlig mening, framhållas hufvuddragen af den

gammaltestamentliga förbundshistorien från de förberedande

begynnelserna alltintill den stora fullbordan af Guds

föranstaltning till menniskornas räddning. De söka att binda

dessa Guds särskilta nådeshandlingar tillsammans, för att

sålunda uppvisa tråden af en gudomlig ledning, som når

sin saliga uppfyllelse i Christo Jesu. Här var det rikt

tillfälle för dem att gifva prof på sin kunskap i den

bibliska historien, uti hvilken de visade sig väl bevandrade.

I afseende på katekesläsningen erhålla de. åtminstone som

höra till den första klassen, stundom tillsägelsen att i ett

sammanhängande föredrag utveckla ett dem uppgifvet stycke

af läran. Den blifvande kateketen lär sig sålunda att först

behörigen upplösa och i tanken fördela det läroämne, som

ligger i en gifven kateketisk text, innan han företager sig

att bringa den in i den personliga samtalsformen. Ej

mindre i Preussen än i Sachsen och Bajern drifves

choralsången med stor lifiighet i dessa inrättningar, vid hvilka

ej sällan skickliga och nitfulla musiklärare äro anställda.

Med seminariet är, enligt gällande ordning, alltid en

öfningsskola förbunden. Derigenom hålles det lefvande

praktiska målet de unga läraresvennerna tätt under ögonen. I

allmänhet betänksam i fråga om, att en samling barn skall

bilda ett experimentalfält för ännu ej fullt utvecklade

förmågor, blef jag till viss grad försonad dermed för den

stora nyttas skull, hvilken deraf för dessa sednare och

således för folkskolan i allmänhet synes vara att förvänta.

Det är sannt, dessa försökare kunna ej medföra hvarken

i inre eller yttre mening samma myndighet, som den

verklige läraren besitter. Den faran ligger äfven nära, att

barnen sjelfva instinktmessigt spåra, att den undervisningde bekomma icke så mycket är mål i sig sjelf som

fastmer medel. Denna olägenhet motväges dock till någon

del af sjelfva den liflighet och friskhet, som ligger i den

ständiga omsättningen och i ifvern att göra det bästa man

kan. Ett annat correctif ligger deri, att allt sker under

noggrann uppsigt af den det hela skarpt öfvervakande

Directorn. Är han en andans man, så har han ej så

svårt att genom sina kära unga emissarier kraftigt inverka

på det närbelägna öfningsfältet. Också tillstädjes vanligen

icke seminaristen att under de första tre terminerna

verksamt röra sig på nämnda fält, der han efter första året af

sin lärotid får vara närvarande såsom åhörare. I dessa

öfningsskolor råder ej sällan en anda af ordning och

liflighet, som är glädjande. Och se, huru ögonen lysa på

de- små, när frågan är om att berätta en historia från

skriftens underbara sanningsverld. Der får en åttaåring

det välkomna nöjet att säga förloppet vid Jesu

uppståndelse. Han gör det redigt, klart, ljudeligt. En annan,

något äldre, får under det enkla tankeutbytet öfver det

höga, fröjdefulla ämnet infläta några vittnesbörd om

närbeslägtade tilldragelser, såsom Jesu uppväckelses-under.

Der får ett annat barn uppläsa en vers ur en kyrkosång

om de trognas uppståndelse. Intet mekaniskt väsende

spörjes under detta samtal: der är knappt något rådrum derför.

Men utan någon stor konst kan, helst der läraren är en

glad bedjare, på sådan väg det största och skönaste verk

på jorden försiggå, det eviga lifvets gnista nedfällas i det

späda hjertat: ett intryck åstadkommas, mildt, nästan

omärkligt, men outplånligt.

Det egendomliga för den vestra delen af Preussen

eller Ehenprovinsen är, att man der, hufvudsakligen till—

gifven den reformerta bekännelsen, oftast följer den

Heidelbergska katekesen. Äfven här förhöll sig läraren så,

att han först föreläste ett stycke der ur; sedan förklarade

han det, som kunde vara. mindre tydligt, så öfvertygade

han sig genom frågande, huruvida barnet hade fattat det

förelästa. Derefter låter, han den förevarande kateketiskafrågan läsas af särskilta barn tydligt och långsamt och

sedan hafva de att lära sig det lästa utantill. Under nästa

stund öfvertygar han sig, om det uppgifna är lärdt. Det

djupare ingåendet i detta särskilta ämne synes man här

än mer än annorstädes lemna åt Pastor, till hans arbete

i confirmand-undervisningen. En viss varsamhet synes ock

här och i detta hänseende af nöden påkallad, enär så

många lärare här till sina tänkesätt ej stå i samklang med

detta Ursini troskraftiga kateketiska mästerstycke. En ej

ringa del lärare, utgångna från Zahn i Moers, äro

visserligen troende, men många stå under inflytande af

Diesterwegs i Berlin skrifter.

Särskilt i Wupperdalen, i Elberfeld och Barmen har

kyrkan genom sina presbyterianska lekmannaorganer en liflig

inverkan på det religiösa arbetet i skolan. Öfverhufvud har

Neder-Rhen något alldeles eget i christligt afseende. Den

mer naturliga grundvalen för denna egendomlighet är

Rhen-frankernas karakteristiska allvar. Vidare har

feodalväsendet här tidigt, långt före reformationen, upphört,

hvarigenom folkets lif blifvit mera sjelfständigt. Att det

kyrkliga lifvet här så kraftigt utvecklat sig. härrör derifrån, att

dessa orter, Berg, Jülich, Cleve och Mark, tidigt böjda

för reformationen, i denna riktning icke understuddes af

sin regering, hvilken väl ville en reformation, men en

sådan, som Erasmus tänkte sig densamma. Man fick

derföre sträfva, sträfva på egen hand. Denna nejd vattnades

sålunda, icke långt efter Luthers uppträdande, med

martyrblod. Man har varit synnerligen trängd af Catholikerna,

man har genomgått siktningstider, man har måst hjelpa sig

sjelf; man har måst anstränga sig intill blods. De båda

evangeliska confessionerna, den Lutherska och den

Reformerta, voro här mycket närmade intill hvarandra genom

nöden. Här hade man redan för 50 år sedan tänkt på

union. Men denna förening emellan de båda evangeliska

kyrkoriktningarne, hvilken upprunnit från en känsla af det

gemensamma hos dem båda, har burit gladare frukter för

det andliga lifvet och arbetet, än unionen inom de östligadelarne af det Preussiska området, hvilken var en frukt

blott af den verldsliga maktens befallningar och

tvångsåtgärder. På grund af allt detta hade jag skäl att i

afseende särskilt på undervisningsarbetet bilda synnerliga

förhoppningar. Skall jag tillstå, att dessa mera gingo i

fullbordan inom det rent kyrkliga området än inom skolan?

Ditåt lutar dock mitt omdöme. Pastorerna i Elberfeld

och Barmen, af skiljda evangeliska bekännelser, ådagalägga

i sin verksamhet med de unga confirmanderna ett utmärkt

nit. Många confirmerade gå äfven efteråt till sin

själasörjare och hafva med honom regelbundna andakts- och

samtalsstunder. Den pastorala inverkan syntes, efter hvad

man på kort tid kunde uppfatta, här vara synnerligen god,

bestämd och välgörande. Heidelberger-katekesens läsning

fick jag ej se inom skolan fraihträda i sin renhet, emedan

de flesta skolor äro communens och derföre blandade, så

att de inrymma ej blott Lutheraners och Reformertas, utan

äfven Catholikers barn. Att genom ett sådant förhållande

den kateketiska delen af undervisningen skall lida

mycket men, inses lätt. Man nästan drifves att släppa denna

gren, att låta allt bero vid ett upprepande af de

föreskrifna orden. Flera sakkunniga, erfarna lärare, bland

dem Dörpfeld i Barmen, anse Heidelberger-katekesen både

för vidlyftig och för dogmatisk. Den är en kärnfull

bekännelseskrift, full af de härligaste christliga tankar,

ypperlig såsom både väckande och närande för en hvar, en

god ledtråd för prester och lärare, men i varm popularitet

går den icke upp emot Luthers. Den har förr mycket

blifvit lagd på minnet; de insigtsfullare se ej nu mera

gerna, att den så användes. Också begagnas på flera

ställen utdrag derutur; en pastor är just nu sysselsatt med

utarbetandet af ett sådant. Denna skrift har icke

dessmindre på flera trakter af Rhenprovinsen slagit rot; men

detta har isynnerhet skett der, hvarest predikningar hållits

deröfver. Churfursten Fredrik den tredje af Pfaltz

förordnade nemligen vid dess införande, att det skulle

regelmessigt predikas deröfver söndagseftermiddagarne, och dennainrättning har länge egt beständ i den reformerta kyrkan

vid Rhen och består ännu på sina ställen. Härigenom

och genom den icke mindre vigtiga omständigheten, att i

många reformerta privatförsamlingar icke en bibeltext, utan

Heidelberger-katekesen utgör grundvalen för betraktelsen,

låter det väl förklara sig, att den lilla skriften i flera

Rhenska församlingar erhållit betydelsen af en folksbok.

Icke ens dess bruk i skolan och i nattvardsläsningen har

i så hög grad vållat dess popularitet. Isynnerhet med

afseende på ungdomen, yttrade Dörpfeld, gäller det, att den

så ledes och undervisas, att den fattar kärlek till

berättelserna om Guds stora gerningar till vår frälsning samt att

den lär sig att förstå den efter måttet af dess ålders

krafter. För så vidt man uppnår detta mål, så vidt kan man

äfven hoppas, att den skall medföra den rätta lusten och

skickligheten för den ytterligare undervisning, den skall

erhålla inom kyrkan. Dörpfeld beklagade, såsom jag tror

icke utan skäl, att der ännu icke är full harmoni emellan

kyrkans och skolans arbete. Om emellan hus, skola,

pastorsembete och församling verksam öfverensstämmelse eger

rum, om de ingripa i hvarandra, så kan mycken brist

vara, men det blir dock väl, der riktningen är den rätta.

Han trodde, att kyrkans undervisning ännu alltid vore för

litet biblisk. "Döden i församlingen står ej att öfvervinna,

om man ej återgår till den bibliska methoden. Der man

vill lyckas, der man vill verka, hvad

religionsundervisningen måste åsyfta, så måste man hänföra allt till lifvet,

till bibelns, till barnets lif. För folkets medvetande måste

historien och intet annat vara "Lehrgang"". Dessa ord,

hvilka anföras såsom karakteristiska för det äkta

Preussiska åskådningssättet, innebära en tänkvärd sanning; dock

tror jag, att de jemväl innebära ett underkännande af det

mått af fattlighet och popularitet, hvilken äfven den

omedelbart lärande framställningen af Guds salighetsväg kan

ega, då den är rätt grundad och i sann mening kyrklig.

Den riktning med afseende pä

religionsundervisningen, som råder i folkets skolor i Preussen, igenfinner manäfven i väsentlig mån uti alla de öfriga, af hvad slag de

måtte vara. Aktgifvandet på dets religiösa

undervisningsarbetet ledde mig naturligt äfven till den högre skolan.

Och hvem skulle ock icke med eh viss förkärlek dragas

till dessa punkter, hvilka äro af så oberäknelig vigt för

det borgerliga och kyrkliga samhället? Derifrån skulle

krafter utgå till de högre klassernas andeliga förnyelse och

glädje, derifrån en lefvande ström frambryta af gladt,

mångsidigt sträfvande för tiden och för evigheten. Detta

dyrbara fält, vi mene religionsundervisningen vid

lärdomsskolorna eller gymnasierna, länge vanvårdadt, har nu

börjat att sorgfälligare och ifrigare odlas. Och det är i

sanning hög tid, att blickarne med starkt intresse fästas på

denna för Guds rikes tillkommelse på jorden högvigtiga

verksamhet. Den berörer den lyckliga ålder i de till en

högre själsbildning och rikare inflytelse kallades lif, då det

unga sinnet, öppet för den klassiska litteraturens höga

bilder, öppet för intryck från idealernas verld, nästan utan

svårighet af den rätt begåfvade religionsläraren kan ledas

till att inse, huru oändligt christendomen öfverträffar all

mensklig ädelhet och så kallad fullkomlighet samt huru

denna ensam bjuder en dryck, som tillfredsställer själens

oöfvervinnerliga längtan efter lif, sanning, skönhet. För

få år sedan behjertade man dessa anstalters behof af

lyftning. Man inrättade flerestädes, mest dock i Preussen, så

kallade christliga gymnasier, såsom i Treptow och

Greiffenberg i Pommern, i Guterslohe i Westphalen, hvilket

sistnämnda jag haft tillfälle att besöka. Denna anstalt

stiftades vid pingsttiden 185 1. Den är byggd på

reformatorernas grundsats, att ett gymnasium skulle vara seminarium

ecclesias- et civitatis christiana?. Det var så väl Luthers

och Melanchtons som de första evangeliska

kyrkoordningarnes åsigt, att de lärda skolornas yppersta ära skall

bestå uti att uppfostra »eitel hochverständige Leute in der

Schrift» och att frambringa skaffare till församlingens glädje.

Af ålder har man sedan sökt att lösa denna uppgift. Men

sedan slutet af förra århundradet och väl ännu tidigarehar emot den sanna ehristendomen fiendtlig riktning

tillfogat dessa anstalter svåra skador. Klagan deröfver hade

varit långvarig: efter 1848 har man varit allvarligt

betänkt på hjelp emot det onda. Anstalten i Giiterslohe,

gynnad af förre konungen, har utvecklat sig mer och mer.

Den har nu tvåhundrade alumner. Alla söndagar hålles

en bibelförklaring af religionsläraren, Pastor Braun,

hvilken derunder ställer frågor till lärjungarne. Hvar tredje

söndag är särskilt gudstjenst och predikan för ungdomen.

Mesta eftertryck lägges för öfrigt här på förvärfvande af

bibelkunskap. Den egentligen kateketiska undervisningen,

för så vidt den bygges på memorerande af Luthers lilla

förklaring af textorden, börjar först vid 1 2 års ålder. De

reformerta barnen begagna den äfven, men bildas icke vid

de två sista hufvudstyckena. Äfven på de öfre stadierna

bedrifves undervisningen efter nära desamma grundsatser

som vid andra högre läroverk. Det väsentligen löftesrika

syntes mig ligga i den anda, som lifvar anstalten och deri,

att denna anda genomgår hela lifvet inom inrättningen

samt lärostunderna i hvad ämne som helst. Måhända var

det den förnämsta nytta, som utgick från dessa nya

inrättningar, att en god impuls gafs åt den högre skolan i

allmänhet. De, som jemföra tillståndet nu och förr, anse

förbättringen vara obestridlig. Flera lärdomsskolor, hvilka

jag lärt känna i Tyskland, t. ex. i Berlin, Augsburg,

Stuttgart, i hvilka den nya, kraftiga lifsrörelsen förspörjes, hafva

för mig erbjudit mycket mycket hugnande. På de tidigare

stadierna är den heliga historien det medium, hvarigenom

ehristendomen meddelas. På de sednare stadierna äro

förträffliga dogmatiska skrifter, såsom de af Petri, Kurtz,

Hollenberg, Thomasius, i bruk. Den enkla dogmatiska

undervisning, som förmedlats genom någon af dessas

framställningar, når i öfversta klassen sin spets genom

läsningen af den Augsburgska bekännelsen och dess historia.

Der har läraren tillfälle att anknyta vid och hänvisa till

det, som förr ur lärans historia inhemtats. Inom det

kyrkohistoriska området fann jag vanligen lärarens personligaföredrag utgöra grundvalen för meddelelsen. Under

sednare hälften af timman håller han detta föredrag, hvilket

antecknas och hvaröfver frågor göras under nästa timmas

första hälft. De ungas blickar fästas ifrigast på de tre

stora ljuspunkterna i historien, hvilka utgöra kyrkans

skönaste minnen, nemligen Apostlarnes verksamhetstid, den

sedan vidtagande perioden, då christendomen framträdde i

lära, lif och dyrkan i sin högsta makt, samt kyrkans

förnyelsetid, då man sökte återställa allt till sin ursprungliga

renhet och kraft. Den hjertligare bekantskapen med dessa

trenne tidpunkter må väl ock äfven anses såsom

synnerligen mäktig att uppväcka håg och lust för Guds rikes

främjande och utbredande på jorden. Ett rikt exegetiskt

material sysselsätter de unga från den tid de börjat

läsningen af nya testamentet på grundspråket. Såsom inseglet

på denna del af religionsundervisningen begagnas gerna

under den sista lärotiden det evangelium, som är det

djupaste och tankrikaste, det, som framställts af den lärjunge,

som Jesus mest älskade och som djupast uppfattade

Mästarens person och ord, eller ock det af Pauli bref, der

rättfärdiggörelsens stora, sälla hemlighet på det mest

bindande och fullständiga sätt träder fram i dagen.

Sanningen bjuder oss att tillägga, att våra steg sannolikt och

till en del uppsåtligen leddes till de bästa punkterna, att

visserligen det ifrågavarande dyra arbetet, hvilket förtjenar

den äkta menniskovännens och samhällsvännens varmaste

deltagande, på de två sista decennierna gått med raskhet

framåt, men att ännu mycket måste anses öfrigt att rätta

och att önska. Ännu har man på de flesta ställen att

brottas med den njuggt tillmätta tiden af två timmar i

veckan. Tordehända är denna sak ännu ej betraktad med

ett intresse, svarande mot dess höga vigt. De personer,

hvilka det tillhör att offra i denna framtidsrika helgedom,

äro måhända ej alltid rätt danade och vigde för det öfver

all beskrifning sköna förtroendet. Vi kunna ej intyga,

att lärdomsskolan i Tyskland i allmänhet bär prägeln af

Guds Andes djupare inverkan, så att den kunde helsas,särskilt med afseende på vården af det andliga elementet,

såsom ett verkligt källsprång för en sådan christendom,

hvilken i sin ordning mäktade genomtränga och glädja

samhällets skiljda delar. Men det är ett mål att lefva

och anstränga sig för, det är för de ädlaste ungdomens

och framtidens vänner ett mål att brinna för och idogt,

verksamt trakta efter. Och det kunne vi deremot med

glädje intyga: man börjar alltmer att känna detta. Män af

stor erfarenhet på det ifrågavarande området finnas i

Tyskland, hvilka anse det vara till stor nytta, om jemväl i

denna gren af kunskap, såsom fallet är i andra, den äldre

ungdomens sjelfverksamhet sattes i bestämd rörelse. Den

kunskap man förvärfvar genom egen ansträngande

forskning blir ofta den omistligaste. Detta gäller säkert ej

minst om den sanning, hvilken förmår att uppfylla dem,

som verkligen omfatta densamma, med en sådan kärlek,

att den blir dyrbarare än allt i verlden och tusende

gånger kärare än lifvet. Om skriftliga behandlingar af

bibliska ämnen oftare förekomme, så skulle sannolikt sådana

sträfvanden, derest de i en rätt anda öfvervakades och

åtnjöte den christlige lärarens ledning och ojemförligt

glädjande uppmuntran, åstadkomma ej endast en större

förtrogenhet med den Heliga Skrift, utan, hvad mera är, en på

insigt, sammanbindningar, lefvande åskådningar och minnen

grundad tillgifvenhet för densamma. Hvilka tankeämnen

inneslöte icke ett sådant arbete, hvilka just äro af art att

uppväcka det ungdomliga intresset till lif! Sådana slags

utflygter på skriftens evigt grönskande vårfält vid sidan af

den i Guds ord skicklige och invigde läraren, hvilken

behållning skulle de ej medföra, helt olika den, som kan

framkomma af ofta torrfängda rhetoriska tankeöfningar!

Hvilket möte, hvilken välgörande vexelsidighet skulle ej på

denna väg kunna åstadkommas emellan den i heliga

ämnen forskande och tänkande ynglingen och den älskande

läraren! Genom en sådan tidigt framkallad med enkelhet

och måtta drifven verksamhet på det heliga området skulle

mången yngling fatta lust och håg, att icke blott till sjä-lens frälsning, lif och helsa, hvilket alltid förblefve den

stora hufvudsaken, ösa ur källan, utan äfven ofta blifva

qvarsittande vid dess rand, för att, medelst Guds Andas

bistånd, mer och mer förnimma, huru en outsäglig glans

och härlighet för den stilla betraktelsens öga der afspeglar

sig. Under" sådana sysselsättningar vore det ej möjligt

annat, än att lusten skulle uppstiga hos många att äfven

få egna sitt allt, sin kraft, sin lifstid åt detta saliggörande

ords förkunnande. Hos andra skulle, såsom nu sällan är

händelsen, kärleken till och umgänget med den bok, vid

hvilken de ljufvaste minnen sålunda blefve fastade, följa

med in i hvilket kall och yrke som helst. Skriften

förblefve ej, såsom så ofta är fallet, för den i lifvets värf

verksamme mannen, en i inre och yttre mening förseglad

bok: dess tankegång, syftning, åskådning, anda, lära stode

ej så fjerran och främmande. Man skulle ej mer, vid

blotta skymten af grundlighet i motsägelsen emot den

heliga urkundens för det christliga medvetandet mest dyrbara

läror, stå handfallen och svarslös, ja, göra ett öppet affall

ifrån den saliggörande bekännelsen af den sanna tron på

Guds enfödde Son, skriftens kärna och strålande ljus, all

lefvande Christendoms eviga grundval.

Den riktning uti religionsundervisningsväsendet,

hvilken för det närvarande är den bestämmande, för att icke

säga rådande, i Preussen, har sitt uttryck och sitt stöd uti

de trenne Preussiska regulativerna från 1854. De

innehålla de föreskrifter, som äro att iakttaga med afseende

på undervisningen i dess helhet uti seminarierna, i de för

dessa seminarier förberedande anstalterna, samt uti den

egentliga folkskolan. De hafva från skiljda håll blifvit

mycket olika bedömda. En olycka kan det på sitt sätt

sägas hafva varit, att de utfärdades under en politiskt

upprörd tid, då de lätt ådrogo sig det högst ofördelaktiga

skenet af att tjena politiska åsigter och afsigter. Ser man

bort ifrån denna omständighet och ser man på saken sjelf,

så kan man knappt undgå att erkänna ej blott den

välmening, som låg till grund för dem, utan äfven derasverkliga värde i och för sig. Deras förtjenst med afseende

på vårt ämne är, att de kraftigt bidragit att bringa den

förut osäkra och vacklande ställningen till bestämdhet och

stadga, vidare att de vända sig emot allt ytligt mekaniskt

väsende samt att de icke låta allt bero vid

förståndsuppfattningen eller minneskunskapen, utan riktigt behålla

i ögonsigte denna slags undervisnings egendomliga natur,

till följe af hvilken den ej uppfyller sin idé, ej motsvarar

sin bestämmelse, så framt den ej vänder sig till

menniskans innersta lif och sträfvar till ett hjertats sanna

deltagande. En sann uppfattning af den religiösa

undervisningens syftemål och af folkbildningens mening och rätta

karakter utmärker dessa anordningar. Diesterwegs och

fleras anmärkning, att de göra den populära kunskapens

gränser alltför trånga, torde tili väsentlig del förfalla, då

man besinnar, att de helt och hållet afse den stora,

allmänna folkbildningen och icke den mera utvecklade

borgarskolan eller stadsskolan. Det vore en glädje, om

öfverallt i äfven Protestantiska länder folkskolan kunde

lyftas till den linea, hvilken här är uppritad för densamma.

Innerligen tillönske vi våra bröder af folket all den

bekantskap med Guds skapade verk i naturen, all den

kännedom af menniskans öden, som kan komma dem till del,

förvissade, att denna läsning är egnad att vara till nytta

vid inhemtandet af de för hvarje menniska allravigtigaste

och i lifvet mest ingripande kunskaper. Christendomen är

den afgjordaste vän till ljus och kunskap, men den vill

gerna få förbruka allt för sitt syfte, nemligen att från

grunden förbättra, hjertligen upplysa, stärka och

lyckliggöra menniskan. Eegulativerna synas just hafva haft detta

i sigte, nemligen att göra undervisningen omfattande så

mycket som möjligt, men framför allt fruktbar. De synas

hafva redligt afsett folkets allmänna sanna bildning samt

att kunskapen skulle för detsamma blifva en kraft. Det

fanns skolor förut, i hvilka för katekes och sånger och

biblisk historia ett par förhörstunder i veckan voro utsatta

och der lärarens arbete bestod uti att gå från bänk till

bänk och förhöra den ena efter den andra, eller låta dem

tanklöst framsäga det de inlärt, utan all utveckling, till—

lämpning och förklaring. Detta sätt att gå till väga hafva

dessa bestämningar åtminstone de jure gjort om intet.

Regulativerria kunna måhända dock ej alldeles fritagas från

anmärkningen, att, då de gjort så mycket för att

undanskaffa det1 alltför myckna utanläsningsmaterial, hvilket förr

varit i bruk, de dock i ett och annat afseende lemnat

insteg åt någon oriktighet just i denna väg. Så synes det

oss ej fullt rätt, att söndagsevangelierna jemte allt öfrigt

skola genom minnet ordagrannt tillegnas. Inlärandet af

kärnspråk och af vissa betydelsefulla satser uti pericopen

må vara af obestridlig vigt, men den ordagranna

utanläs-ningen af dessa stycken i deras helhet öfverensstämmer ej

med deras egen beskaffenhet. Utanläsning af ett rent

historiskt ämne kan i de flesta fall ur pedagogisk synpunkt

ej bedömas annorlunda än såsom ett misstag. Man må

framför allt i verlden se till, att man ej genom

missledt nit hos någon väcker olust och obenägenhet för

skriftordet genom oriktiga fordringar och att man icke derifrån

dock tar bort. något af dess friskhet och behag. För en

rätt lärare är ingenting vigtigare, än att det ljuöiga och

glada budskapet hålles i sannskyldig helgd, i tacksam

vördning. Törhända kan man äfven med skäl befara, att det

antal kyrkosånger, hvilka fordras till utanläsning, riemligen

trettio, är för stort, för att dessa skulle kunna så

införlifvas med barnens öfriga religiösa vetande, som afsedt är.

Meningen är nemligen icke, att de blott skola väl och

säkert inläras, utan ständigt kunna framtagas och vara till

hands för användning, förbrukning, tillämpning. Meningen

är, att de skola ingå i undervisningens saft och blod.

Visserligen minskas farhågan, då man erinrar sig, att

lärotiden vid skolan här alltid varar hela åtta åren samt att

det ymniga ämnet således kan lämpligen fördelas. Ett

tvifvel kan dock qvarstå, huruvida de sköna kornen få

utrymme nog för att skjuta rot och spira upp. Hvad mannu än kan anföra mot dessa regulativer, så hafva de ett

värde redan såsom uttalande en frimodig bekännelse. I en

tid af mycken gensägelse hafva de vågat högt inför all

verlden upplyfta den emotsagda bibeltrons och Jesus-trons

höga segersälla standar. Denna ära kan man ej fråntaga

dem. De äro, såsom en Sachsare uttryckte sig, en den

största trosgerning under de sista årtiondena.

Oaktadt man nu med glädje kan erkänna allt det

myckna redbara goda, som finnes uti

religionsundervisningen i Preussen, hafve vi dock, ju mer vi gifvit akt derpå,

ej kunnat dölja för oss en brist, som vidlåder densamma.

Vi äre det trägna umgänget med och begagnandet af den

Heliga Skrift vid undervisningen, men visakne den mera

utvecklade och bestämda framställningen af detta umgänges

frukter. Den egentligen doctrinella delen af arbetet

träder, enligt vår öfvertygelse, för mycket tillbaka: detta icke

blott vid behandlingen af de yngre, då det är berättigadt,

utan äfven sednare, ja, ända igenom. Den noggrannare,

mera ingående behandlingen af läran undvikes gerna. Detta

drag möter ej så mycket uti regulativerna, ehuru det

visserligen skymtar äfven der: det framträder starkast under

sjelfva utöfningen samt här och der inom den religiöst

pedagogiska litteraturen. Detta förhållande har sin

naturliga grund uti den unionella ställningen. Man kan ju ej

under denna ställning gerna blifva ense om ett mera

utpräglad t uttryck för trosinnehållet. Men orsaken är äfven

att söka uti den förut gällande alltför abstrakta

religionsundervisningen. Man ville undvika ett fel, men man har

gått för långt i sin fruktan för det abstrakta, då man

nästan skyggar tillbaka för alla" christliga

begreppsbestämningar, som om dessa nödvändigt skulle förjaga lifvet.

Må åskådningsmethoden vara den lämpligaste för de yngre,

men man misstar sig, då man föreställer sig, att den rent

kateketiska framställningen, att det bestämda meddelandet

och betraktandet af christlig lära såsom sådan ej kan hafva

färg, Rf, värma och lockelse för de något vuxna barnen.

I Preussen har man dock, såsom vi trott oss finna genomaktgifvande på sjelfva utöfningen, temligen allmänt förlagt

den utförligare kateketiska behandlingen af christendomen

till confirmandundervisningen. Denna bedrifves visserligen

på många ställen, såsom vi funnit, med mycken flit och

trägenhet: men äfven i denna hafve vi stundom till viss grad

varsnat samma brist på fast lärobestämning, samma skygghet,

om vi så få säga, att umgås med läran, hvilket umgänge dock

är så vigtigt för utvecklingen af den religiösa öfvertygelsen.

Kan man tala om någon frukt af den riktning och

af den särskilta method, hvarmed det vigtiga arbetet för

ungdomens andeliga bildning sedan en kort tid bedrifves

i Preussen? Kunna verkningarne framläggas och

vitsordas af detta arbete, som dock har ett sannt, väsentligt,

christligt värde, hvilka brister der än kunna upptäckas och

anmärkas? Framför allt skulle vi vilja svara: det finnes

bemödanden, hvilka blott behöfva ses, för att det skall vara

klart: de äro icke fruktlösa. De bära välsignelsen i sitt

sköte. Dit hörer, om något, det trosvarma, bedjande,

allvarliga, ståndaktiga utsåendet af Guds ord med dess

varningar och saliga nådelöften i unga hjertan. Detta arbete

är aldrig fåfängt, utan det bär sin frukt i sin tid. Också

spörjes denna frukt, här och hvar, så framt en god

kunskap, en god kännedom af Guds nådesgerningar, sådana

de alla framstå i uppenbarelsen, kunna kallas goda tecken.

Om dessa lära de kyrkliga visitationerna bära vittne. Der

röjes ej sällan,bland folket en god, äfven apologetisk

insigt. Men ännu hafva frukterna ej kunnat visa sig på

ett rätt omfattande och genomgripande sätt. Här måste

man betänka, huru mycket det är, som står emot

framgången och utvecklingen af det goda, som detta sträfvande

vill befrämja. Man måste taga i beräkning det motstånd

af tvifvel, bestämd otro, fiendtlighet emot christendomen

och andelig likgiltighet, som finnas och verka i det inre

af samhället och förlama dess hjerta. Häfvandet af detta

onda har icke kunnat ske med ens. Strömmen lössläppt

låter ej så lätt hejda sig. Den tukt, som behöfdes i

verkstäderna för att bevara de unga, sedan de blifvit confirmerade,det skyddande, mildrande, upprättande familjelif, som

erfordrades för att värna dem emot förförelserna, kärleksfullt hålla

dem till kyrkan och till ett fortsatt användande af nådens

medel, allt detta har saknats alltför mycket. Familjelifvets

förverldsligande är en hufvudsaklig nöd här som

annorstädes och skolans trängande uppgift följaktligen den att

införa och utveckla evangelii vällukt i hemmet. Men det

är fara värdt, att de källor, hvarifrån det lifgifvande

vattnet skulle flöda till hjelp och läkedom, sjelfva icke äro

rena, vi mene, kyrkan och skolan. Den förra reser sig

väl numera från sin vanmakt: vårvindar fara och fara åter

öfver vingården: mången ung och mången gammal herde

har vaknat och lyssnat till Guds tal och blifvit en rätt

vårdare af Jesu hjord. Utseendet är i denna mening utåt

hela långa sträckor inom det vidsträckta riket alldeles

förändrad t och föryngradt. Men den gamla surdegen jäser

ännu starkt inom folkskolans region. Den förr nämnde

Diesterweg blef. entledigad från sin plats i Berlin såsom

Seminarii-Director, då man omsider lärt sig inse, att hans

nitiska verksamhet varit allt utom helsosam.

Kraftåtgärder må stundom vara riktiga: otrons tistlar i hjertat komma

de ej åt. Han verkar ännu för sina åsigter så mycket

mera genom sin penna. Hans Rheinische Blatter, hvilka

icke blott äro emot tron och hängifvenheten för Jesus

Christus, såsom den frälsande gudamenniskan, utan äfven

med afseende på Guds väsende och tillvaro uttalar den

största likgiltighet, läsas af många skolans män med

begärlighet, helst som den gamle mannens nästan älskvärdt naiva

enthusiasm för undervisningen och folkbildningen icke på

ålderdomen förnekar sig. Prasparandskolan, ur hvilken

seminarierna hemta sin ständiga förstärkning, är, isynnerhet,

för så vidt den är i de något äldre lärarnés händer,

flerestädes behäftad med detta onda. Då, såsom händelsen var för

ganska kort tid sedan, ministerium finner sig föranlåtet att

genom samtliga regeringarne i de särskilta stora

skoldistrikten befalla myndigheterna att tillse, det skollärarne

bevista gudstjensten och i fall de hafva någon anpart itempeltjensten, vid orgeln, icke gå bort när predikan tar

sin början: då, säger jag, cultusministern nödsakas utfärda

en sådan befallning, så måste bakom det myckna goda,

som synes och, som för, oss varit mest synligt, på många

ställen tillståndet ännu vara betänkligt, om ej oroande.

Anledningar finnas till mörka farhågor för framtiden:

många tro sig förutse mycken och svår nöd. Det gäller

här icke blott en redan i sig vigtig olikhet i

uppfattningen af maktpåliggande trosläror, utan "de oundgängligaste

sanningar. En viss dysterhet, liknande misströstan, intager

många ädla sinnen. Vi kunne dock icke till fullo dela

denna sinnesstämning. Så länge ett friskt och lifligt arbete i

Herrans tjenst pågår i kyrka och skola, så länge Herren

bereder sig ett lof af barnens munnar och således sjelf

grundlägger och skapar en framtid, så finnas äfven de

rikaste skäl att hoppas, förtrösta och glädjas.

Om ock den allmänna karakteren af

religionsundervisningen i nästan hela det evangeliska Tyskland nära

öfverensstämmer med den, som utmärker densamma inom den

Preussiska landskyrkan, nemligen, att den Heliga Skrift

lägges till grund derför mer än något menskligt ord, att

den tidigaste undervisningen gerna sker på åskådningens

och den personliga meddelelsens väg, att den andliga

sångens inlärande intager en betydande plats, så möter dock,

redan i Sachsen, en icke oväsentlig olikhet deri, att

härstädes det doctrinella mera bestämdt framhålles. Detta

har väl sin grund dels deruti, att bland Sachsarne

förståndsriktningen är afgjordt förherrskandé, dels äfven

der-uti, att det kateketiska arbetet såsom sådant här af ålder

har haft ett af sina hufvudsäten. Det är så långt ifrån,

att en mer begreppsmessig katekisatioh med isynnerhet de

försigkomnare är af de på detta fält inflytelserikare och

maktegande ogillad och aflyst, såsom i Preussen är

förhållandet, att den tvertom uttryckligen förordas såsom

nyttig och ändamålsenlig. Man tvekar således icke här i

Sachsen, att, förstås i rätter tid, begagna läran och

läroframställningen äfven såsom sådan, man tror, att christligtljus och lif kan medfölja den christna lärosatsen, när den

med innerligt andeligt medvetande framhålles och belyses.

Detta för oss dyrbara förtroende äfven till sjelfva den på

Guds ord byggda, af Guds ord härledda lärans och

bekännelsens kraft och välsignelse, hvilket vi räkne såsom ett

egendomligt drag för den Lutherska kyrkan med hänsyn

till religionsundervisningen, framträder här bestämdare än

i Preussen, Denna bestämdhet kan också här i större mån

ega rum, enär den Lutherska uppfattningen, om ock på

annat sätt emotsagd, åtminstone ej är störd hvarken af

reformerta eller unionella elementer. Hvarhelst i Sachsen en

evangeliskt lefvande christendom finnes, der har den ett

Lutherskt skaplynne. Visserligen har skolan länge

beherrskats af rationalismen; dennas välde inom skolan har varit

ännu starkare än inom kyrkan. Under detta en krass och

ytlig rationalisms välde var här, i Reformationens ena

hemland, Luthers förtjenstfullaste skrift flerestädes kommen ur

bruk vid undervisningen. En förordning af 1854 återgaf

den åt hela Sachsen. En flod af rationalistiska katekeser

hade under en tid öfversvämmat landet. Nämnda år

förordnade ministeriet, att alla dessa skulle från

undervisningsfältet utgå. Vid samma tillfälle förordades den så kallade

Kreuz-catechismus samt de. utläggningar af Luthers, hvilka

utgifvits af Spener, Jaspis, Irmischer och Kurz, alla af en

ren och lefvande christlig anda. Den förstnämnda, hvilken

är den äldsta af alla dessa, utgafs 1686. Bland andra

var theologen Carpzow med om dess författande. Den bär

en tydlig prägel af sin tid så till vida, att det personligt

uppbyggande elementet är så förherrskande, att den

lämpar sig vida mindre till att ordagrannt anförtros åt

minnet, än att under eftertänksam läsning betraktas och

begrundas. Den är af stort intresse, såsom utgörande en

öfvergångslänk från den mera dogmatiserande typen från

perioden under början af 47:de århundradet och derförut

till den mer personligt uppbyggande, som derefter

hufvudsakligen genom Spener fick sin målsman. Med dess stora

andliga förtjenster är den icke egnad att vara det allt.väsentligt sammanfattande och beseglande uttrycket för

undervisningen i salighetsläran. Liksom Speners förträffliga

bok, hvilken förtjenar hvarje religionslärares

uppmärksamhet, är äfven den dertill för vidlyftig och mångordig. Alla

dessa nämnda, af kyrkostyrelsen förordade utläggningar

begagnas åtminstone för det närvarande hufvudsakligen af

lärarne. De äro för det mesta icke i barnens händer.

Dessa hafva blott sin Luther och en språkbok. Ännu för

för 40 år sedan öfvades här utanläsning af en förklaring.

Nu söker man genom samtal belysa hvarje stycke af

Luthers skrift och laga, att alla från och med de yngsta

komma till insigt af dess mening och innehåll samt på

denna väg bringa den till fast besittning i minnet och

sålunda fortlöper undervisningen, intilldess nattvardsberedelsen

vidtager. Genom dessa bestämningar rörande vissa

utläggningars begagnande är visserligen på visst sätt den

stora saken icke alldeles lemnad vind för våg, men i sjelfva

verket råder ett alltför stort godtycke. Sunda grundsatser

äro bekända, goda skrifter förordade, men flera utmärkta

lärare i Sachsen önska lifligt den större säkerhet i det

dyrbara arbetet, hvilken en gemensam bok kan

tilivägabringa. De önska en sådan, som bestämmer

undervisningens gång och klart och kort uttalar dess resultat. Den

stora fråga, som rört sig och rörer sig i.Sverge, väntar

man derföre i Sachsen. Man skulle gerna genom

utarbetände och fastställande af en viss framställning af läran

främja den större enheten och styrkan i religiöst hänseende,

men bristen på en mera utbredd och gemensam

troskraftigare öfvertygelse synes mig utgöra hindret derför.

Emellertid är denna frånvaro af samstämmighet i sjelfva

undervisningen lifligt känd af djupare sinnen.

Bland de flera anstalter i landet, jag besökte, intager

seminariet i Nossen, ej långt i vester från Dresden, ett

utmärkt rum, mest genom sin nitiske och duglige

föreståndare, Braes, hvilken med stor ifver synes hafva offrat sig

åt sitt vigtiga kall. Detta seminarium, ett af de fyra, som

Sachsen eger, har 70 seminarister och 50 prseparandersamt 6 seminarii-Järare. Staten utgifver för anstaltens

räkning årligen 6000 Thaler. Hvarje seminarist åtnjuter fritt

uppehälle och undervisning: dock bör han för det förra

erlägga 40 Thaler årligen. Allt vid anstalten röjer

mycken enkelhet. Påståendet, att de blifvande folklärarne

tillbringa ett lif, stående i motsägelse till deras framtida

bestämmelses enkelhet, saknar, för så vidt min erfarenhet i

Tyskland ger vid handen, grund i verkligheten. Då

seminarii-bildningen i Preussen måhända på ett nog

uteslutande sätt afser utbildningen för yrket, så vill man här

snarare gifva dem ett capital, hvilket sedan liksom af sig

sjelft bär sin ränta i den undervisande verksamheten. I

allmänhet varar ock lärotiden vid seminariet ett år längre

i Sachsen än i Preussen, således 4 år. I Preussen

betraktas seminarii alumner väl mycket såsom blifvande

medel och verktyg fur uppnåendet af ett mål, stort och godt

i sig sjelft: här afses mera deras personliga utbildning.

Lyckligast är väl, när båda dessa stora syften ställas i

full och varm harmoni med hvarandra. På färdigheten

att förtälja de bibliska tilldragelserna lägger man väl äfven

här stor vigt, men kanske ej så mycket som i Preussen,

emedan lärarens berättelse ur den heliga boken är icke

till samma grad som der det vida öfvervägande medlet för

den gudomliga sanningens bibringande. Den rent

kateketiska formen har deremot mer att betyda.

Seminarii-lärarens sträfvande härvid går företrädesvis ut derpå, att

katekesens organism och inre sammanhang blifva rätt

uppfattade. Har den unge mannen, menar man, fått en rätt

lefvande insigt i detta de heliga lärornas djupa

sammanhang, så kommer han bäst dertill, att sjelf gifva en god

förklaring. Får han ljus öfver det hela, så ter sig nog

den särskilt a delen i sin lifsfullhet.

I Sachsen hållas katekesförhör med de conflrmerade

till 18:de året. Dessa så kallade examina, en tid komna

ur bruk, äro sedan 1854 åter anbefallda och

återupplifvade. De stora, ej längesedan verkställda visitationerna

öfver hela Sachsen hafva hållit mycket derpå, att de återskulle upptagas. De hållas från den 1 S. i Fastan till

Adventstiden mellan 1 och 2 hvarje söndag. Folket går

för det närvarande med glädje dit, så snart det der har

den lyckan att möta trogna, sannt nitälskande lärare och

själasörjare. De hållås alltid af predikanten.

I den evangeliska delen af Bajern har kyrkan ännu

till följe af sin ställning till en öfvervägande catholsk

styrelse stora svårigheter att utstå. Om ock den nuvarande

regenten visar drag af välvilja, om ock kyrkan erhållit en

för afgörande af åtminstone rent andliga frågor vigtigt

ingripande synodalrättighet, så erfar man dock ännu på flera

punkter det tryckande af att stå utmed och på sätt och

vis under den alla andra uteslutande kyrkan. Måhända

har dock till och med detta betryck till någon del burit

glada frukter. Liksom den enskilte, der omständigheterna

uppfattas i det sanna ljuset, ofta får skörda gagn och

frukt af tåresäden, så förkofras äfven kyrkan just genom

trängseln, betrycket, gensägelsen, korset. Då vi umgåtts

med åtskilliga af de framstående bland denna kyrkas

män, hafve vi emottagit det intryck, som om detta

härstädes till någon grad vore förhållandet. Visst är, att

ett lefvande andeligt arbete för det närvarande drifves i

detta land. Ursprunget till detta må väl till god del

anses vara den blomstring, hvari verksamheten inom

landets evangeliskt theologiska facultet, den i Erlangen, för

det närvarande befinner sig. Nära nog kan denna sägas

vara den första i Tyskland. De män, hvilka der stå i

spetsen för det vigtiga arbetet, synnerligen Thomasius,

Delitszch och Harnach, hafva verkat välsignelsebringande för

flera trakter i Tyskland, men i all synnerhet för de

närmaste områdena. Ingenstädes mötes man af en varmare

sympathi för Nordens, särskildt för Sverges kyrkliga

framtid än bland dessa varma, högsinnade vetenskapsmän och

deras bästa lärjungar. Från denna goda och friska källa

går ett godt flöde ut öfver landet. Betraktar man

närmare de egendomliga dragen af det andeliga

undervisningsarbetet i Bajern, så ser,man här den evangeliskt lutherskaandan med bestämdhet utpräglad. Man utgår visserligen

äfven här från skriften, isynnerhet låter man under de

första åren den himmelska sanningen på den heliga

historiens väg nalkas och beröra det späda hjertat, men sjelfva

läroämnet, såsom sådant, har dock härstädes mycket att

säga. Fyra utläggningar af Luthers katekes, alla af

inhemsk hand, hafva förordats af kyrkostyrelsen, nemligen

de af Boekh, Irmischer, Wucherer och Löhe. En

fruktbarhet i detta hänseende utmärker Bajern framför alla

öfriga delar af Tyskland i vår tid, en fruktbarhet, hvilken

väl må anses betecknande i afseende på det andliga lifvet

och arbetet derstädes. Af de nämnda har Boekhs skrift

varit mest förbredd, deremot Löhes kanske utöfvat det

djupaste inflytandet. De, kunna båda anses såsom uttryck

för olika riktningar i afseende på meddelelsesättet. Löhes

går helt och hållet ut på att göra den härliga texten och

Luthers förklarande ord rätt framstående , och lefvande.

Hans framställning är ej annat än den himmelska

salighetssanningen i sin enkla storhet och kraft. Dess förtjenst

består deri, att den på ett, bindande sätt i korthet

utlägger Luthers egna ord. Den låter de kostliga perlorna

framstå i sin rena, genuina glans, utan några egentliga

tillsatser af egna tankar och meningar. Hufvudsaken är,

att textens ord skola väl fattas och med Guds ord kunna

bekräftas. Förfarandet är. grundläggande, hänförande allt

till det väsentliga. Det närmare utförandet och den

närmare användningen öfverlemnas .åt lifvet samt åt den inre

och yttre erfarenheten. Det sätt att undervisa i

christendomen, för hvilket denna skrift bildar ett uttryck, har till

lösen: non multa, sed multum. Dess karakter är

grundlighet och skärpa i dogmatiska och ethiska begrepp. Dess

väg är sann enfald. Dess verkan är kraft. Dess

pedagogiska värde är lättheten i ämnets behandling,

möjligheten att ofta genomgå det, som skall läras samt dess

användbarhet för hvarje ålder och för hvarje bildningsgrad.

Deremot kan Boekhs arbete, liksom alla de öfriga, bland

hvilka vi äfven önske att nämna den aflidne Casparis iMünchen förträffliga utläggning af Luthers katekes, anses

såsom uttryck för den mer pietistiska riktningen i

religionsundervisningen. Denna riktning har Speners i flera

hänseenden ypperliga, varma och lärorika förklaring till sitt

mönster. Här skiljer man likväl måhända alltför mycket

emellan tron och lefvernet, emellan lära och utöfning; der

uppkommer en tvefald i framställningen, en utförlighet,

som går mer på bredden än den, med bästa vilja,

intränger till menniskans innersta, kraftigt bestämmande, lifvande,

intagande genom den höga enfaldens ursprungliga makt.

Man löper lätt fara att släppa hufvudtråden och förlora

sig i tillämpningar, slutföljder, tröstegrunder, vidlyftigheter.

Mera ord, mindre genuin andelig styrka. En sund, ren

och god lära utmärker dem dock allesammans, hvilket

gör, att de i rättsinniga lärares händer alla varit till stor

välsignelse.

Många de bästa och sakkunnigaste män äro af den

öfvertygelsen, att man utan en för alla gemensam lärobok

kan lyckas att bibringa folket en god och säker kunskap.

Fördelarne af enhet och gemensamhet äfven i uttrycken för

trosläran hafva dock under de sista åren mer och mer

blifvit erkända och man är sedan kort tid, i samma mån

lifvet i församlingen och i lärarnes arbete allt kraftigare

gestaltat sig, allvarligt betänkt på att åstadkomma en

sådan enhet. I Dec. 486 1 framlades inför

General-Synoden i Anspach ett förslag, utarbetadt företrädesvis af

theologen Burger i München. Detta förslag har stora

förtjenster. Det är utmärkt för sina bibeltrogna, bestämda

och fattliga uttryck. Det medgifver genom sin korthet

det behöfliga utrymmet för lärarens fria rörelser. Det vill

ej gifva något nytt, något annat, än det Luthers skrift

innehåller, det vill ej ställa dennas ord i bakgrunden, utan

tvertom endast föra dem rätt fram i dagen. Har det

lyckats denna utläggning att upplåta den lutherska

förklaringens andemening för barnet, så anser den sig hafva

gjort sitt och träder gerna åt sidan för den storartade

texten. Förtjensten att på ett fruktbart och nära uttöm-mande sätt smyga sig efter de Lutherska uttrycken eger

detta förslag nästan mer än någon annan bok i denna väg

vi lärt känna. Tyvärr saknar det likväl, med all sin

nämnda fullständighet och rikedom, denna ton, som anslår

folket, som träffar menniskan såsom sådan, denna den

barnsliga trosenfaldens egendomliga fröjd och värma, denna

fläkt af högre invigning, som finnas i några äldre

kateketiska skrifter, t. ex. i den, oaktadt det föråldrade

språket, till hjertat gående, förträffliga Nürnberger

Kinderlehrbüchlein. Ifrågavarande försök, måhända det bäst lyckade

minnesmärket af vår tidsålders förmåga i

katekesförfattandets fina och grannlaga konst, för hvars rätt lyckliga

utöfning den sanna ingifvelsens gåfva icke derföre är mindre

behöflig, för det den här framträder mera anspråkslös,

mera förborgad, än vid andra skapelser, detta försök vann

General-Synodens öfvervägande bifall, dock med vilkor af

en revision för rättande af ett och annat, mera hörande

till formen.

Det mått af religiöst ämne, som i Bajern af de späda

förtros åt minnet, är icke så ringa. Språkboken och de

40 psalmerna, hvilka utgöra hvad, som i detta hänseende

erfordras, bilda redan ett icke så obetydligt material. Men

af det rent kateketiska tillerkännes endast Luthers

klassiska arbete ett så högt värde, att äfven det särskilta

uttrycket inpräglas. De sednare tillkomna utläggningarne

af Luthers kärnord begagnas här icke på ett sådant sätt.

Redan deras vidd antyder, att de icke äro ämnade för

utanläsning. Det förenämnda förslaget t. ex. innehåller

649 frågor, således dubbelt emot det sista Svenska

förslaget, der man just beflitat sig om så stor korthet som

möjligt. Sjelfva den redan antydda beskaffenhet af det

Bajerska visar också på sitt sätt bort ifrån ett sådant

begagnande. Det ställer sig i sjelfva verket endast i ett

tjenande förhållande till Luthers uttryck. Har det gjort

den käre kyrkolärarens ord rätt stora, klara, fullvigtiga,

inträngande, såsom ord, hvilka i sig innebära den

fullständiga bekännelsen, det lefvande vittnesbördet ur den allenafullkomliga uppenbarelsen i Skriften, så viker det tillbaka

och vill ej göra anspråk på att ordagrannt fästas i

minnet. Den utmärkte, christligt och pedagogiskt erfärne och

redbare läraren Metzger i Augsburg gick utan tvifvel nog

långt, då han sade, att undervisningen ej kan bära så

mycken frukt, när en viss bok måste följas, som när den

är alldeles fri och uppspringer såsom ett lefvande

vattuflöde från en lärares innersta lif och medvetande. Men

utanläsning af en sådan bok blefve, menade han, rent af

"zum Verderben". Något annat är det att läsa Luthers

klassiska ord, än frågor och svar af mindre auktoritet.

Också yrkas någon utanläsning af en sådan katekes från

intet håll, af intet parti, af ingen fraction, af ingen

riktning i landet. Tryckningen från den närstående,

anspråksfulla, ofta hotande kyrkan gör det äfven ovilkörligt

nödvändigt, att man söker införa ungdomen så tidigt som

möjligt ej blott i christendomens bokstaf, utan äfven i dess

väsende. Man måste lägga sig vinn derom, att de

frälsande sahningarne ej blott blifva minnets, utan äfven

förståndets och hjertats fasta och glada besittning. Man

måste se till, att hvar och en, äfven den ringaste, lär sig

att göra reda och gifva skäl för det hopp, som i honom

är. Löhe i Neuendettelsau i Franken, hvilken väl må

räknas såsom en af de mognaste och insigtfullaste af

samtidens lärare inom den Lutherska församlingen, hvarhelst

denna må finnas, vill ej hafva någon utanläsning af sin

ehuru korta och enkla utläggning: han anser en sådan

såsom ett fel, hvarigenom det väsentliga, den lefvande

uppfattningen af saken, löper stor fara. Dock tillåter han

det med afseende på sådana confirmandi, hvilka han vet

hafva fattat och smält innehållet, men önska förvara äfven

orden i minnet såsom en besegling af det inhemtade.

Folkskolan syntes mig äfven i Bajern omfattad med

stor omsorg. Seminariet i Schwabach, som förestås af en

Harless, den bekante theologens broder, är genom sin

anda och hållning egnadt att uppväcka glada

förhoppningar. Men skollärarne hafva i Bajern i allmänhet i skolanicke att befatta sig med mer af religionsundervisningen, än

den bibliska historien och det som skall memoreras. Den

mera utvecklande didaktiska behandlingen af christendomen

ligger i Bajern i presternas händer. De fattas såsom de

egentlige tjenarne vid den innersta tempelhärden. Den

välsignelse, som genom den egentliga

religionsundervisningen vederfares skolan och, der det är som lyckligast,

genom skolan hemmet, utgår ifrån kyrkan, ifrån kyrkans

män. Den nitiske själasörjaren visar genom den kärlek,

hvarmed han omfattar dessa tillfällen, dyrbarheten af denna

ordning. Hvem står ock närmare till dessa marker än

de, hvilka i sjelfva sin embetskallelse, der en sådan

verkligen inträffat, fått den ljufva tillsägelsen: älskar du mig,

så föd min lamm! Sålunda, när herden emottager de

vuxnare barnen i conflrmandundervisningen, äro de redan

för det mesta för honom väl bekanta. De mottagas nu

till en ny, än mera ingående, än mera personlig inverkan.

Man har sjelf lagt grunden och har här att bygga fort

på den lagda grunden. Den sistnämnda undervisningen

varar, såsom merendels är fallet i det evangeliska

Tyskland, tvenne år: under det förstå äro de med såsom

prseparander, andra året såsom confirmander. Vid denna

läsning lägges mesta vigten på den personliga inflytelsen,

vidare, hvilket här är så angeläget", på differenserna emellan

de olika kyrkorna, äfvensom på läran om sakramentet samt

på läran om kyrkan. Utmed själasörjarens arbete i skolan

och confirmandundervisningens slutnare krets fortgår den

offentligt kyrkliga religionsundervisningen i den så kallade

Christenlehre, hvilken hålles hvarje thorsdag samt hvarje

söndag kl. 2. På landet funno vi dessa ega rum i kyrkan:

i städerna stundom på andra rum. Löhe, liturg ända

igenom, låter under dessa lärostunder dagens text gerna träda

i förgrunden. Kyrkoårets rika och talande skiften,

isynnerhet de festliga pericoperna, bilda ett väsentligt moment

i dessa stunder. Confirmationsberedelsen anser han

hufvudsakligen böra röra sig omkring läran om nattvarden

och absolutionen. Dessa båda äro för honom de storasköna, välgörande ljusen på nådehimmelen. Han tröttnar

aldrig att utgjuta sin mäktiga själ i beprisandet af dessa

stora Jesu Christi gåfvor till sin brud på jorden. Den

närmare bekantskapen med denne mans vidtutseende,

omfattande verksamhet har varit i hög grad glädjande, men

det har haft ett särskilt stort intresse med afseende på

det ämne, som här är i fråga, att se en sådan

personlighet, utrustad med de mest hänförande gåfvor af snille och

lefvande, helgad vältalighet, äfven i

religionsundervisningsstunden, vare sig i templet eller i diakonisshuset eller i

skolrummet, öfver de lika ljufva som stora föremålen för

kunskap såsom en öm far tala till de späda och föda dem med

evangelii mjölk, som icke vet af svek. Det var för mig

den efterföljansvärda bilden af herden bland lammen,

hvartill jag vet, att mitt eget land har månget dyrbart

motstycke, som borde finna allmän efterföljd öfver land och

rike. Det evangeliska Bajern eger ock inom sitt sköte

många lika trogna, i religiöst pedagogiskt hänseende lika

ifriga arbetare. Det visserligen ej minst gläcljeväckande

tecknet af god anda inom denna kyrka är den endrägt,

hvarmed, såsom nämndes, lekmän och prester kunnat i

våra dagar, då annorstädes i Tyskland så mycken

söndring förefinnes, oaktadt den mängd goda kateketiska

skrifter, som äro i bruk, förena sig om antagandet af en sådan,

En sådan samdrägt bär kraft och framsteg inom sig.

Då man nalkas Wurtemberg, känner man sig nalkas

ett i christligt hänseende på sätt och vis klassiskt land.

Det är reformatorn Johannes Brenzii land, för hvilken

Luther uttalar en så innerlig tillgifvenhet, ja, till hvilken

han såg upp med så stor vördnad. Man kan icke undgå

att tänka på alla de gåfvor af nåd, ljus och heligt

arbetslif i Jesu och hans församlings tjenst, hvilka här

utvecklat sig. Man kan ej undgå att tänka på all den kraft,

som Gud utgjutit öfver detta land allt sedan

reformationen och som gör detta land synnerligen betydelsefullt och

intresserikt för Guds rikes historia i allmänhet. Huru

många tusende dolda strider hafva icke här kämpats förGuds folks välfärd och glädje! Hvilka minnen förvaras här

icke af män, som uppoffrat sig för sin himmelske konungs

och mästares sak och hvilka icke aktade sitt lif för kärt i

jemförelse med det embête de emottagit af Herren Jesus att

förkunna evangelium om Guds nåd. Man erinrar sig, huru

många kraftfulla kämpar för hans kyrka uppstått i nödens

stund, då faran tycktes växa den lilla, hopen af trogna

öfver hufvudet. Man tänker gerna på det verldsförsakande

sinne, hvilket så många tusende christna ådagalade under

tiderna af förtryck från påfvedömets sida, på dess

reformatorers sanningskärlek och verldsöfvervinnande tro. Man

tänker gerna på den trohet och outtröttlighet, hvarmed

sednare under tider af förfall en Joh. Val. Andreae och

hans vänner ifrade för åstadkommande af en ren och

allvarlig christendom, man tänker äfven gerna på det

allvar och den uthållighet i bön, den kärleksvarma tro, den

innerliga sjelfuppoffring, hvilka Speners vänner i

Wurtemberg ådagalade. Här, hvarest sednare Bengel, så djupt

träffad af evighetens kraft, visade så många hän på de

stora ting som förestå och som vid Christi ankomst till

sitt rike skola öfvergå all verlden, här, der i hans spår

så många vittnen om Herrans under i nådens verld hafva

verkat, der Hiller sjungit sina tjusande sånger om

Frälsarens gerningar och om det snart stundande eviga lifvets

outsägliga härlighet, der Oetinger och Roos tänkt och

forskat och hamnat i tillbedjan, der Steinhofer ömmat för de

honom anförtrodda själarnes frälsning, der så många Guds

män kämpat, lidit och verkat, der Flattich arbetat för den

uppväxande ungdomens christliga glädie och fostring för

Guds rike, der äfven på de allra sista tiderna så många

väckelser utgått, t. ex. från en Ludvig Hofackers af stark

försoningsfröjd drifna bemödanden, här väntar man, att

religionsundervisningens vigtiga arbete skall erbjuda

anledningar till glädje och uppmuntran. Och i sanning mötes

man af mycket, som är godt och glädjande. Väl har icke

blott det forskande tviflet, hvilket alltid bjuder aktning,

utan äfven den afgjorda, sjelfbelåtna otrons Sanium hittat

sin väg äfven hit ner, väl synas äfven här stormar hota,

men traditionerna af en sund oeh gedigen fromhet,

andelig forskning och. skriftkärlek utöfva ännu ett stort

inflytande. Flerstädes påträffar man spåren till en sådan

kraftig och lefvande christendom. Denna sysselsätter sig

mindre än i norra Tyskland med uppdragande af stränga

confessionella råmärken och är således också mindre

uteslutande: utgående från skriften har den sitt lif mera

afgjordt uti sträfvandet emot himmelen. Till denna riktning

af äldre ursprung sällar sig en annan, hvilken har sin rot

uti de sednare årens andeliga tilldragelser, hufvudsakligen

bland folket. Denna sträcker numera sina grenar ut

öfver hela landet. Stammande från folket har den der sitt

fält, men berör derifrån alla klasser af samhället. Den

känner sig vanligen icke hafva nog af den slutnare

andliga umgängeisen husets medlemmar emellan, den bildar

gemenskaper, hvilka hafva ofta återkommande stunder för

sammankomster. Dessa gemenskaper stå i förbindelse sins

emellan, sända beskickningar till hvarandra, upplifva, styrka

och förmana hvarandra inbördes. Vanligast, dock icke

alltid, råder emellan dessa och församlingens prester ett godt

förstånd, ej sällan förestafvadt af klokhet å den sednares

sida, någongång äfven af den äkta christliga

brödrakärlekens ovilkorliga dragning, hvilken ej så mycket ser efter

den yttre vigningens prägel som mycket mer efter den

högre koreisens himmelska tecken. Sålunda äro de

andeliga behofven genom bemödanden på folkets eget område

hållna vid makt och mötas af gynnsamma sträfvanden från

de egentliga själasörjarne, från kyrkans sida. Becks i

Tubingen akademiska arbete, utgörande å ena sidan en

stark motvigt emot den all fast bibliskhet förstörande

Baurska theologien, hvilken redan är stadd i sjelfupplösning, å

andra sidan ett skarpt salt emot sektväsendet, verkar

dessutom otvifvelaktigt till välsignelse för det hela. De som

utgå från universitetet med denna nämnda, Becks, riktning,

ådagalägga visserligen en något ensidig afslutenhet ochstränghet emot livad de benämna andelig mångslöjd,

måhända äfvén en nog stor anhängighet till sin lärares

egenheter, men när det verkliga lifvet med ^sitt påträngande

allvar hunnit afkläda dem dessa partilater, blifva de genom

den skatt af biblisk insigt, hvilken de besitta, i och för

den egentliga själavården synnerligen inflytelserika.

Ingenstädes i Tyskland spörjes en så utbredd ifver för

hednaverldens omvändelse. Intet rike i Tyskland lemnar så

stor contingent af personligt biträde till missionens värf

som Wurtemberg. Baseler-institutet har detta land att

tacka för en stor del af sina bästa ämnesvenner. Engels-

männen taga sedan ofta dessa i sin sold, ynglingar,

utgångna från den eller den för Jesu Christi rike varmt

ömmande och bedjande familjen. De bistå med penningar,

det fattigare landet offrar det som mera är, den personliga

ansträngningen.

Det kan ej annat än vara af stort intresse att skönja,

huru i ett land, der en god anda gjort sig till viss grad

gällande, den angelägenhet, som af alla är den mest

maktpåliggande och inflytelserika, vidmakthålles och vårdas.

Den närmare bekantskapen med det sätt, med den

riktning, med den anda, som råder uti religionsundervisningen

i Wurtemberg, har erbjudit oss flera fröjdeämnen. Den

Brenziska katekesen, som är nära beslägtad och i flera

punkter sammanfallande med Luthers lilla, utgjorde af

ålder grundvalen för all undervisning i christendomen

härstädes. Långa tider efter reformatorn Brenzii död bestod

katekisationen inom kyrka och folkskola snart sagdt i intet

annat än i förhörandet af denna ord för ord. Dertill kom

likväl i de fursamlingar, der någon lefvande nitälskan för

salighetskunskapen i församlingen eldade en själasörjare,

catechismi-predikan, som gaf lif, mångfald och tillämpning

åt den kateketiska lärosatsen. Utan, tvifvel var det genom

detta medel, som man här, liksom i så många andra

protestantiska länder, gjorde det lilla, som inlärdes, rikt,

kraftigt, flytande, lefvande. Under den allmänna moraliska

och religiösa förödelse, som i Tyskland följde det,trettio-åriga kriget i spåren, kom den vigtigaste af all

undervisning liksom allt annat i lägervall. Der funnos i

Wurtemberg sådana, hvilka under denna nödens tid,

under allt krigets, hungerns, farsotens elände gåfvo härliga

bevis så väl derpå, huru Gud beskyddar och uppehåller

sina tjenare, samt huru han, just när stormen rasar,

uppfyller dem med kraft och frimodighet. Bland dessa

sjelfuppoffrande män var J. V. Andreas, hvars tankar

allramest sysselsatte sig med det christliga församlingslifvets

lyftning, betänkt på att äfven höja den religiösa

undervisningen från den låga ståndpunkt, hvarpå den befann sig.

Den starkaste impulsen till en ny sakernas ordning i detta

hänseende kom dock från en närbelägen punkt utifrån,

nemligen Frankfurt. Här verkade nemhgen mot slutet af

47:de seklet den man, från hvars sträfvande ett flöde af

fröjdefullt lif utgick, äfven till aflägsna nejder. Predikan

och själavården fingo åter i hans verksamhet det kraftiga

inflytande de egt under reformations-tidehvarfvet, men som

betydligt försvagats under de långa tiderna af de blodiga

religionskrigen och ej mycket mindre nerdragande

theologiska fejderna. För denne kärleksfulle lärare stod snart

den christliga undervisningens stora verk fram i all sin

rika betydelse. Folkets okunnighet i andliga ting gick den

ömsinte mannen djupt till hjertat. Han kunde ej nöja sig

med att i ett sublimt ögonblick af den offentliga

gudstjensten frambära det stora vittnesbördet: han fann snart,

att detta, af brist på kunskap hos åhöraren, ofta icke

träffar hans inre, utan förklingar utan nytta och utan åsyftad

verkan. Han fann, att det ofta af den sena dödsfruktan

åstadkomna umgänget med själasörjaren lätt framstår såsom

en nödhjelpsverksamhét, hvilken i sig må vara vigtig och

välsignad, dock kraftigt pekar på andra aggressiva

utvägar att vara de dyra själarne till väsentlig tjenst och

nytta. Att föda, styrka, nära, fostra dem med eviga lif—

sens ord, detta blef den trogne, af Guds Anda väckte,

herdens ögonmärke. Christi kärlek dref och tvingade

honom att samla sina åhörare, yngre och äldre, och betjenadem, hvar och en för sig, med salighetskunskapens

kostliga håfvor. Redan detta hans uppträdande på detta fält

i en sådan anda och med ett så starkt utprägladt

kärleksuppsåt, att särskilt genom meddelande af sanningens

kunskap arbeta på att vinna själarne åt Christus, stod i skarp

motsats till den beklagansvärda mekanism, hvilken då

herrskade på det område, hvilket med skäl ur viss synpunkt

kan kallas för det kyrkliga arbetets allraheligaste. Han

fordrar i främsta rummet hos dem, som sköta det lika

ljufva som heliga värfvet, en innerlig arbetsglädje, en

innerlig andans munterhet. Han är visserligen angelägen

derom, att vissa grundläggande delar af det kateketiska

ämnet, såsom goda kärnspråk, Luthers lilla katekes, noga

anförtros åt minnet, men han är tillika synnerligen mån

derom, att deras utanläsning hålles inom ganska inskränkta

gränser. Ofta ifrar han emot, att religiösa satser, begrepp,

förklaringar, definitioner, affattade i bestämda, väl lagda

ord, anförtros åt minnet. Af gammal vana, hvilken gjorde

katekisationen till detsamma som en utanlexa, ansågo många

den tiden denna handling ej bestå uti något annat, än att

man förvissade sig om, att vissa uttryckssätt rikligt sutto

qvar i minnet och på läpparne. För Spener blef den ett

fritt, ömsesidigt umgänge och samtal öfver himmelska

sanningar, under hvilket månget lefvande frö kunde nedfalla i

de öppnade och värmda sinnena. Äfven då han talar till

de ringaste, enfaldigaste, okunnigaste bland folket, är han

icke i stånd att stanna dervid, att de behålla de härliga

uttrycken i sitt minne. Detta minimum af

christendomskunskap är icke till för honom. Han förgäter aldrig i

sin kateketiska verksamhet, att Guds rike ej består i ord,

utan i kraft. Att än med ett uttryck än med ett annat

kasta ljus öfver de härliga föremålen, än med en fråga

än med en annorlunda ljudande väcka upp den slumrande

andliga vettgirigheten och uppmärksamheten, att omvexla

med frågande och undervisande, att nalkas de hörandes

samveten, dock alltid med grannlagenhet, att föra dem till

insigt i de andliga behofvens storhet, förbinda läsning afden heliga skrift, isynnerhet af nya testamentet, med

behandling af rent didaktiskt ämne, se der de förnämsta

dragen af den store kateketens verksamhet, hvilken vann så

mycken efterföljd öfver hela den Lutherska kyrkan,

omsider äfven i Sverge. I det arbete, om hvars betydelse

Spener fattade så höga tankar, ville han för öfrigt, att

lärarne skulle åtaga sig brorslotten i mödan; från dem

skulle fullheten, ymnigheten af nådens och ljusets skatter

utgå; dessa skaffare och förvaltare af himmelrikets häfvor,

dessa lyckliga Guds medhjelpare, dessa fattiga och dock

många rika görande, de skulle vara de, som anstränga sig

för den kära hjorden. Sedan skulle denna med fröjd

tillegna sig livad som med kärlekens fröjd tillbödes dem.

"Jag vill", skrifver han vid ett tillfälle, "snarare föröka

de undervisandes än de undervisades arbete". Och detta

arbete, hvarom han talar, hvad är det annat, ju längre

det drifves, än en strid källa till den renaste fröjd,

hugnad och vederqvickelse? Hvilar öfver något arbete Guds

synnerligen styrkande nådeshand, så är det öfver detta.

Det närbelägna Wiirtemberg var genom sina egna

mäns, såsom genom V. A. Zellers bemödanden, väl

förberedt att emottaga de väckelser och uppmuntringar, hvilka

rikligen utströmmade från den nästan reformatoriskt

sinnade lärarens verksamhet. En eld, sådan som den,

hvilken då för tiden brann i Frankfurt, kan ej gerna stanna

inom sina första gränser. Wurternberg har till ej liten

del honom att tacka för det lif, som rådt och till viss grad

ännu råder derstädes i, detta hänseende. Det dröjde ej

länge, förrän undervisningsstunderna om söndagen, hvilka

voro det bästa af alla Spenerska nyheter, spridde sig

öfver hela landet. Huru, mycken uppenbar och fördold

välsignelse dessa åstadkommit, kan ej beräknas. Wiirtemberg

har visserligen i sin egen ofvannämnde reformator, Johannes

Brenz, en lärare, hvilken lemnat föresyn uti att älska

umgänget med de späda uti Guds ord. "Då jag sitter bland

barnen och talar med dem om Guds rike, känner jag mig

som om jag vore midt ibland Herrans englar", yttrade engång den älskande mannen. Men det synes oss

otvifvelaktigt, att den starkaste impulsen till det varmare och

kraftigare undervisningsarbetet i Wurtemberg härrörer ifrån

Spener. Denna förening af framställningens bestämdhet

och den innerliga kärlekens ledighet i rörelserna, denna

jemvigt emellan lära och helig historia, denna ifver att

sätta ej blott folkskolans närmaste lärare, utan kyrkans

män, i rörelse för en sak, som ställes högt, högt, nästan

öfver hvarje annat bland vingårdsvärfven, dessa drag af

en viss dogmatisk, dock alls icke blott förståndsmessig, än

mindre blott bokstafsmessig redbarhet, af biblisk

lifaktighet och åskådlighet samt af personlig ifver och

sjelfuppoffring, nog påminner allt detta om den rika Schwabiska

själfullheten, hvilken ljuder med en egendomlig styrka,

berörd af den lefvande himmelska sanningen, men det erinrar

ock derjemte om det Spenerska ursprunget.

Vi våge uttala den öfvertygelsen, att ingenstädes i

Tyskland hemmen lernna en så god gärd åt

religionsundervisningens stora sak som i Wiirtemberg. Den sanna,

lefvande gudaktigheten har kanske här, såsom det synts

mig, en allmännare tillvaro, än eljest förhållandet synes

vara, då man tänker på en landskyrka i stort: hvad

under, om då den nästan oförytterliga rättigheten, för att

icke säga pligten, att taga sina barn in med i

Gudskännedomens och salighetssökandets sköna tjäll, här skulle

sättas i trägnare utöfning? Till denna glada omständighet

bidrager, såsom det förekommer mig, den åskådning af

ordningen i Christi rike och församling, som i

Wurtemberg är rådande. Aktningen för ordets vigde förkunnare

och själarnes insatte herdar är mycket stor, men grundar

sig tydligen mera på vigten, betydelsen och storheten af

deras uppgift och arbete, än på vördnaden för det yttre

embetet. Man är temligen öppen och vaken för det

outsägliga ansvar, som hvilar öfver dem, hvilka åtaga sig att

föra själarne till frälsning och salighet. Men ju mer det

är det väsentliga i embetet, som framstår för tanken, dess

mer frambryter äfven för blicken hvar och en troendespligt att i sin stad medverka till att befrämja Christi, Guds

Sons ära genom själars vinnande, dess mer blir det en

gemensam pligt att förhärliga Guds Son. I de många

fromma husen fostras ej så sällan en ungdom, hvilken i

sin ordning täljer för barn och efterkommande Guds under

och dråpliga verk, sådana skrifterna och den christliga

erfarenheten vittna derom. Man nöjer sig icke med

att meddela de bibliska händelserna, mycket mindre

med att inprägla vissa satser och läror, utan man är

derjemte som angelägnast, att de späda undfå del af

det lif, den anda, den kraft, som är kärnan af

christendomen. En åf skickeisen gynnad blick i det inre af det

husliga lifvet har gifvit oss denna öfvertygelse, hvilken vi

uttale i ödmjuk förhoppning om dess sanningsenlighet.

Också har det andliga i Wtirtemberg blifvit en makt, som

visserligen icke ännu rår öfver andra förhållanden, visst

icke, men dock har mycket att säga. Intrycket af

religionsundervisningen i allmänhet, der den är den rena och äkta,

är så till vida dubbelt välgörande, som den liknar

christendomens i Wörtemberg särskilta art: der röjes hvarken

den andra uteslutande, krasst confessionella skärpa, som

här och der, genom förhållandena både ursäktligt och

förklarligt, kan förekomma, ej heller den unionism, hvilken

till god del har sin grund dels i yttre tillställning och

tvång i andliga ting, dels i likgiltighet för sanningens

särskilta delar: allt synes deremot på ett mera bestämdt sätt

gå ut derpå att vinna det eviga lifvet och föra andra till

frälsande delaktighet i Guds Son. Icke så som om

någon löshet eller svaghet i framställningen af läran skulle

ega rum eller som om i allmänhet det doctrinella

elementet skulle i undervisningen träda alltför mycket tillbaka.

Vi hafve funnit motsatsen; vi hafve funnit, att en

utpräglad omsorg att gå in i noggranna bestämningar vid

framhållande af den christna trons och af det christna hoppets

grunder, och rika innehåll härstädes hvarken är främmande

för predikan ej heller för lärostunden. En viss fullhet,

saftighet och äfven styrka i lärans behandling såsom sådanräkne vi såsom ett hufvuddrag i den Wurtembergska

religionsundervisningen.

Äfven här utgör historien det naturliga grundlaget

för de fur tid och evighet vigtiga meddelelserna: de späda

läras att uti skriften skåda menniskans fall och hennes

upprättelse, att der se både Guds stränghet och godhet:

man är angelägen att här icke öfveranstränga den späda

fattningsgåfvan, man söker smyga sig efter de små

krafterna, man ger de spädaste mjölk och låter näringen växa

i styrka alltefter de emottagande krafternas tillväxt. Från

det sjette året intill det elfte är undervisningen

hufvudsakligen bibliskt historisk; i Skriften, der elefanten kan

simma, anser man med rätta det lilla lammet kunna med

framgång vada. Öfverhufvud går bibelstudiet såsom en

lefvande tråd igenom hela undervisningen på alla de

särskilta stadierna, så att vid denna tråd så godt som allt

anknytes, som kan tjena till frälsningssanningens

åskådliggörande, till gudaktighetens upplifvande och befästande och

till bildande af en christlig verldsåskådning. I olika slags

skolor, lägre och högre, hafve vi funnit bibelns läsning

under timman flitigt öfvad: man fruktar synbarligen icke,

att genom detta flitiga bruk vanhelga och missfirma den

dyra boken, endast läraren sjelf med vördnad behandlar

den såsom Guds ord och genom korta förklaringar och

frågor gör den vigtig och kär för barnen. Den cursoriska

bibelläsningen under lärotimman är i sanning ett

synnerligen grannlaga ämne; der gäller det för den andligt

sinnade läraren att utan omständlighet med lätt hand här och

livar lyfta på fliken, här framhålla ett förekommande

föremål, der kasta ett ljus öfver ett annat genom en snabb

träffande förklaring, der genom några ord underlätta

öfverblicken öfver hela det stycke, som är för ögonen, men

framför allt genom hela behandlingssättet låta de kära

lyssnande och spejande unga liksom af sig sjelfva skymta

och ana den härlighet, hvilken stark och väldig isynnerhet

på hvarje punkt af det nya testamentet, men sannerligen

äfven af det gamla, gömmer sig bakom det, som läses.Att amma upp lust för ordet är här den egentliga

uppgiften. Detta är icke mycket svårt för den lärare, som

lefver i bön och derföre under religionsstunden är på

ett stegradt sätt öppen för Guds Ande och ser den

späda skaran framför sig i en helig kärleks tacksamma

dager.

Beträffande läroskrifter, så tjenar i Wurtemberg till

grundval för den första religionsundervisningen en

språkbok, som har fyra afdelningar. Den första består af

etthundrade korta språk, den andra äfvenså: dessa

tvåhundraden gå ut på meddelande af de vigtigaste sanningarne

och utgöra grundämnet för mången nitisk lärares utsående

af sanningens och det christliga lifvets frön i de yngstas

hjertan. Den tredje afdelningen består af de enklaste

bibliska berättelser ur gamla och nya testamentet, den

fjerde af längre språk, ordnade efter läran i dess

sammanhang och med särskilta öfverskrifter, efter de särskilta

lärornas ordningsföljd i det hela. Vid den egentliga

kateketiska undervisningen, hvilken icke gerna börjar förr än

barnet fyllt 10 år, begagnas utom den Brenziska

katekesen, hvilken icke är annat än den lilla lutherska,

hufvudsakligen med den skilnaden, att här allt utgår från

läropunkten om dopet, antingen nämnda språkboks fjerde

afdelning, hvilken har en afgjord didaktisk karakter, eller

också den så kallade "barnaläran", hvilken utgafs af Zeller

1681. Denna röjer en nära frändskap till den Spenerska

förklaringen, likasom den äfven uppkom under den starkt

epokgörande påtryckningen af Speners anda och

verksamhet. Den afsåg egentligen de sundagliga

undervisningsstunderna i templet, hvilka vid nämnda tid infördes. Den

är en skatt för Wurtemberg: det har varit en lycka för

detta land att, under det här liksom på de flesta ställen

både psalmbok och liturgi för en liten tid måste

vidkännas, inflytelsen af den försvagning, hvarmed kyrkan under

en viss period var behäftad, denna dock, åtminstone de

jure, alltid behållit sitt anseende. En christendomen

utvattnande lärobok från Braunschweig var visserligen en tidaf. myndigheterna förordad, men mera andeligt begåfvade

lärare, såsom Hofacker, Dettinger och många flera, kunde

aldrig förlika sig med denna. Den har ock nu alldeles

sjunkit ner i glömskan, men "barnaläran" qvarstår och är

friskt i bruk. Mycken välsignelse synes hafva utgått från

densamma. Om denna liksom Speners temligen vidlyftiga

utläggning någon gång blifvit begagnad till utanläsning,

så har, efter allt hvad man kan se, detta icke haft sin

grund uti annat än ett tillfälligt missförstånd. Det finnes

ett gällande general-rescript af den 6 Dec. 1791, hvilket,

om icke förbjuder, dock med bestämdhet uttalar sig emot

en sådan uppfattning och användning af densamma. Den

vill blott tjena till ledning för lärare och lärjungar vid

behandlingen af den Brenziska katekesen. Genom denna,

äfvensom genom sin "Confirmationsbuchlein", eger

religionsundervisningen i Wurtemberg, under all den rörlighet,

som här och der utmärker den, fillika ett skydd emot

tidernas vexlande åsigter och meningar. Isynnerhet är den

sednare skriften, conhrmationsboken, full af anda och

troskraft. Den handlar i endast 73 frågor i den skönaste

ordning först om det andliga lifvets grund och källa, det

heliga dopet, sedan om tron och dess höga, saliga

innehåll, sedan om det andliga lifvets andedrägt, bönen, vidare

om dess hufvudsakliga näring, nemligen den Heliga

Nattvarden, och slutligen om det andliga lifvets vårdare,

således öm predikoembetet och nyckelmakten. Den härliga

conhrmationsboken är ursprungligen från början af förra

århundradet; författad af Hiemer, som var hertigens af

Wurtemberg botpredikant och consistorialråd. Den utkom först

1722, men för andra gången och i sin nuvarande gestalt

1730. På slutet af skoltiden vid 13 års ålder anförtros

dessa gyllene lefvände ord åt minnet och tjena sedan till

grundval för nattvardsläsningen. Af mer än en lefvände

lärare har jag hört bevittnas den innerliga fröjd, hvarmed

man alltid återvänder till behandlingen af de kostliga

perlor den innehåller. Denna lilla skrift är det enda af rent

didaktiskt innehåll, som i Wurtemberg läses utantill. Denpassar så mycket bättre till att så begagnas, som den

genom sin förening af korthet och bestämdhet med en nästan

gudstjenstlig värma, är ett kraftigt och ypperligt uttryck

för det troende skriftebarnets tro. Äfven här gå barnen

tvenne år i nattvardsundervisning, af hvilka det första är

en förberedelsetid. Vid 14 års ålder sker, såsom

mestadels i hela Tyskland, confirmationen. Blott i Kornthal i

Wurtemberg hafve vi funnit ett undantag härifrån. Här

har man alltid varit mån att först afbida den större

sinnets mognad och utveckling, hvarigenom man anser denna

slutläggning af den christliga uppfostran för det kyrkliga

iifvet kunna blifva så mycket djupare emottagen och

rikligare välsignad. Nattvardsbarnen hafva här, mot all praxis

i de Tyska kyrkorna, uppnått 16, ja 18 år.

Det karakteristiska af nattvardsläsningen i

Wiirtemberg är icke, såsom ofta i Bajern, ett öfvervägande

betonande af Herrans Nattvard och af absolutionen: här

vänder sig läraren mera bestämdt till att arbeta på

framkallande, utvecklande och stärkande af det inre andliga lifvet.

Vid dessa sköna tillfällen för predikanten att nalkas de

unga i bestämdt själavårdande syftning är man angelägen

att förbinda biblisk historia och läran i dess

hufvudpunkter, men då hufvudsakligen för att dermed liksom belysa

den lefnadsväg de unga hafva framför sig. Man har att

förutsätta kunskapen: man vill nu göra den rätt lefvande,

rätt nedböjande och uppfordrande, rätt värnande,

stålsättande, drifvande, fruktbringande. Sådana berättelser och

utsagor i skrifter, hvilka gå ut på öfning i gudaktighet

eller afse särskilta lefnadsförhållanden, blifva framför andra

framhållna och använda. De stora, allt annat betingande

pligterna af vaksamhet, bön, ordets flitiga bruk, läggas, då

tillfälle dertill gifves, ifrigt på de lyssnandes hjertan. Med

ett ord, denna del af den andliga undervisningen har

såsom i allmänhet i vårt eget dyra land, så snart

förhållandena äro af lyckligare art, öfverhufvud en christligt ethisk

karakter, då den måhända i Bajern har en mera

sakramental. Man har här för ögon märke att grunda ett sjeif-ständigt andeligt lif i den unga själen. Man kan

fördenskull" icke nöja sig med den hvilande theorieh om syndens

allmänhet och om dess olika arter, man lagar så, att, så

vidt möjligt är, hvar och en på rätta sättet kommer

derhän att lära känna sin brist, sitt egentliga behof af

läkedom, hjelp och frälsning, för att och med rätt ifver och

hänlemning kunna annamma den honom till mötes

kommande nåden i Christo. Här är måhända icke så mycket

de ungas myndigblifvande, deras sjelfständiga inträde i

församlingen, deras fullare delaktiggörande af kyrkans

förmåner det syfte, som föresväfvar lärarens blick: hans syfte,

hans omedelbara, bestämda, oafvisliga syfte är att föra dem

till en lefvande personlig gemenskap med Gud, Fadren,

Frälsaren, Hugsvalaren. Denna bestämdt pneumatiska

riktning skönjes isynnerhet hos Becks lärjungar. Desse gå

visserligen ej heller ifrån de erkända böckerna, men de

synas mindre binda sig vid dem än andra. Bibeln är

tydligen, både när det gäller bestämdt meddelande af lära

eller förmanande, deras hufvudbok. Afven bibelns läroton

och lärosätt tjena dem till mönster. De söka att af

Christus sjelf och hans sändebud inhemta konsten att rätt träffa

och gripa det innersta af den menskliga personligheten och

föra den in i den eviga sanningens kännedom. Genom

ett ödmjukt sittande vid dessa läromästares fötter lära de

alltfort, ej blott hvad som bör gifvas, utan jemväl sättet,

huru det bör framställas. Beck och hans vänner

omnämnas här så mycket naturligare, som de likväl, för så vidt

vi kunnat inse, till anda, arbete och tankeriktning äro af

en äkta gammal-Wurtembergsk beskaffenhet samt tillhöra

den gamla skolan, hvilken, stammande från Bengel, C. H.

Kieger, Storr och M. F. Roos, bland flera, satt sin

utmärkande prägel af fast och sträng men djup och innerlig

gudsfruktan på det andliga lifvet i Wurtemberg. För

öfrigt kunne vi ej gerna undgå att här särskilt nämna den

tillfredsställelse, hvarmed vi ofta åhört Staudt i Kornthal.

Afven han, som hufvudsakligen är en det stilla, men

lågande homiletiska vittnesbördets man, både af naturen ochnåden rikt rustad for det friare och starkare förkunnandet,

äfven han visade sig för oss såsom en öm och god herde

bland sina skaror, hvilken förstod att föra dem omkring

på de gröna ängarne och till de friska källorna. Namne

vi honom eller Kapff, den främste i Stuttgart, outtröttligt

verksam endast och uteslutande i sina andliga åligganden

af predikan, undervisning, själars personliga vårdande och

tröstande, så kunne vi genast med glädje tillägga, att vi

blott nämna dem såsom exempel. Ty vid deras sida stå

många, äldre och yngre, med snarlik förtjenst. Att göra

skriften rätt lärorik, att göra läran kraftig, ljuflig,

inträngande, att rätt skilja och dela lag och evangelium, uttala

det djupaste med de klaraste ord, att lära medelst

historia och värma och upplysa medelst lära, att framställa de

himmelska skatterna i liknelser och bilder, bibliska ej

alltid till bokstafven, utan till andan, i det att de likasom

springa upp ur en af skriften närd, upptänd och

genomträngd bildningsgåfva, se der dessa kära embetsbröders

sträfvande!

I Wurtemberg liksom annorstädes söker man

förgäfves något fullkomligt i de för ett land vigtigaste

förhållanden. Kyrkan kämpar här liksom annorstädes mot

mycken brist, vanmakt och mörker, dess väg är här liksom

öfverallt en korsets väg. Den religiösa undervisningen,

särskilt vid de högre anstalterna, ja äfven vid de fyra

theologiska seminarierna, har en längre tid haft att dragas

med mycken svaghet, i det den äfven här dels af de

öfriga läroämnenas mängd, dels af den förherrskande

klassiskt humanistiska andan skjutits åt sidan. En skärpt

uppmärksamhet har dock egnats åt denna del af det vigtiga

ämnet i våra dagar: just detta nya deltagande ger

anledning till förhoppning. Men i afseende på den allmännare

religionsundervisningen gläder oss först denna förening af

fasthet i lärans behandling med en viss frihet från det

mekaniska väsendet, hvilket isynnerhet i förgångna tider

varit en af denna undervisnings klippor. Att äfven nu

denna skugga ej öfverallt är alldeles borta, anas lätteligen.Vi kunne härvid ej alldeles med tystnad förbigå, huru den

ofvannämnde, i religiöst praktiskt hänseende mycket erfarne

Beck i Tubingen, hvilken säkert ingen menniska lärer

förevita någon lös filantropi, någon svag eftergift för

vexlande tidsmeningar, med stor energi lade på mitt hjerta

den oerhörda vikten deraf, att religionsundervisningen i

våra dagar lyfter sig upp ur det bokstafstvång, hvari den

legat till stor del bunden och fjettrad. Han betonade

härvid med värma, huru angeläget det vore, att nu, då

efter all sannolikhet stora strider och faror, stor

motsägelse och förförelse i Andans verld stå för dörren,

menniskorna för all ting vänja sig vid att akta religionen

såsom något, hvilket måste taga hela menniskan, ej blott

minnet, i besittning, såsom en kraft, genom hvilken man

kan bestå i hvilken anfäktning och i hvilken storm som

helst. Det andra synnerligen glädjande draget i arbetets

bedrifvande i Wurtemberg är den stora andel, som

kyrkans män hafva uti detsamma. Det hvilar på dessas

skuldror. Hvarje fredag hålles en lärostund i kyrkan, då

församlingens barn mellan 10 och 14 år böra infinna sig.

Dessa äro vanligtvis mindre besökta af det öfriga folket.

Fl varje söndag hålles jemväl en sådan. Hit strömmar

deremot ej blott hela den uppväxande ungdomen, utan äfven

allt hvad lif och anda har inom församlingen. Dessa

stunder äro den Wurtern bergska kyrkans prydnad: de äro

tillfällen, der dyrkan, allmän själavård, de spädas och de

ungas fostring för den eviga härligheten finna sin

föreningspunkt. Om dessa rätt begagnas, om läraren är vigd af

Guds Anda, brinner hans hjerta för de äldres, för

föräldrarnes och fur de minstes frälsning och lycka, hvilka

anledningar kunna de ej blifva till ett verkligt spridande af

evangelii kraft i folkets hjertan! Huru gin är vägen till

föräldrarnes hjertan, då det gäller deras barns salighet!

Vi tro blott, att det vore bättre, om det juridiska tvånget

ej lagt sin jernhand derpå: uteblifvandet fur barnen är

alltintill 18:de året belagdt med penningeböter. En rikt

begåfvad kyrkoherde i Veil am Schönburg, icke långt ifrånTubingen, underrättade mig, att, derest detta tvångsmedel

ej funnes, skulle väl knappt en tredjedel af den stora

barnskara, hvars anblick så lifligt intagit mig i hans kyrka,

hafva infunnit sig och då ingalunda trygg för de öfrigas

missnöje och illvilja. Blott i dessa ord skymte vi ej så

litet af den nöd, som gömmer sig bakom äfven glädjande

kyrkliga företeelser. Äfven i barnaverlden ett öfvervägande

motstånd, för att ej säga fiendtlighet, emot Christi rike!

Vi hoppas dock, att denne pastors ord ej måtte hafva

uttryckt förhållandet i allmänhet. Visst är åtminstone, att

denna ordning lägger i den lärares händer, som tvingas

ej af menniskostadgar, utan af Christi kärlek, ett

outsägligt dyrbart tillfälle att draga stora och små till deras

Herre och Frälsare. Men de sistnämnda hafva äfven i

skolan tillfälle att förnimma herdens röst. Från tionde året

mottaga de i skolan undervisning i christendomen af

presterne. Dessa dela detta arbete med de egentliga

skollärarne. Skolan är ett gebit, dit de inträda, ej blott för

att öfvervaka med kärlekens blick, utan äfven för att

allvarsamt medverka till lösningen af skolans förnämsta

uppgift och deltaga i dess vigtigaste arbete. Men de olika

göromålen äro här icke såsom i det evangeliska Bajern

på förhand noga begränsade och fördelade emellan

presten och läraren, utan de komma öfverens om

fördelningen. Vi hafve här ej funnit något föreskrifvet, blott att

han skall läsa för de äldre två timmar i veckan. Det

åligger decanen (prosten), att i kyrko- och skolvisitatibnen

efterhöra, huru ofta pastor undervisat i skolan. Den

sednare är äfven pligtig att inskrifva hvarje besök i

skoldiarium, hvilket beses af decanen. Efter vår erfarenhet

har skolläraren på sin lott det mer i yttre hänseende

grundläggande uti ämnet, då deremot den andlige behandlar det

i större frihet med ledning antingen af den vanliga

läroboken eller af någon sjelfvald nytestamentlig skrift, såsom

ett evangelium eller ett Pauli bref. Presternas personliga

öfvertygelse tyckes här vara det enda bestämmande. Om

nu sakerna drifvas rätt, om presten och skolläraren bådaäro lefvande christna med hjerta för sitt sköna

åliggande, om de således på grund af én sådan

öfverensstämmelse arbeta hvarandra i händerna, så kunna genom

denna samverkan, i denna fria och dock bundna form,

för Wurtemberg så egendomlig, outsägligt dyrbara

frukter förväntas. I sådant fall behöfver också på intet

sätt skollärarens ställning derigenom lida intrång, då han

icke dessmindre har det allrarikaste rådrum att, ledd och

biträdd af den insigtsfullare herden, i enkel tro, flitigt,

om ock: på ett förberedande vis, besörja det himmelska

utsädet. Genom bildning och dagligt ständigt umgänge

stående barnen närmare, skall han så mycket mer vinna

deras öra och hjerta. Att skollärarnes verksamhet skulle af

detta presternas omedelbara ingripande i just den skönaste

delen, i sjelfva hjertpunkten af deras arbete, lida någon

skada, hafva vi icke kunnat förmärka. Denna samverkan

till det goda är snarare endast lifvande och lyftande och

uppmuntrande för skolläraren. Vi hafve blott styrkts i

den öfvertygelsen, att prestens verksamma deltagande i

skolans arbete just är egnadt att lända till den högsta

välsignelse både för läraren och för anstalten. Tvenne

besök i Esslingen, der den ena af Wiirtembergs offentliga

seminarii-anstalter är förlagd, ett besök i Lichtenstern —

beläget öster om Heilbronn i en herrlig bergstrakt —

hvarest enskilta trognas nitälskan stiftat och underhåller

ett christligt seminarium för skollärare, kunde ej annat

än ingifva goda tankar om den kalla, hvarifrån friska

krafter strömma till det ödmjuka, men högvigtiga verket.

I synnerhet är minnet dyrbart af det sistnämnda besöket,

till följe af den varma christliga anda, som spordes inom

anstalten under läsetimmarne, samt under samtalen med

föreståndaren Eichenhofer. H varje morgon begicks en

särskilt enkel gudstjenst. Kärnan deraf var en

bibelbetraktelse. En bok af skriften genomgås dervid i

sammanhang. Lärjungarnes intresse skarpes genom frågor

midt under föredraget. Hans ord hade i allmänhet en

synnerligt lefvande karakter; icke så, att han öfvervägande

talade till känslan, men allt bar lifvets och sanningens

stämpel, och gick till defpersonliga väsendet sjelft, till

samvetet och till hjertat. Samtalen röjde snart en man,

söm stod på utpost, med ögat vaket och öppet för

samtidens rörelser och i synnerhet för tecknen inom andans

verld. Stillheten inom anstalten, omgifven af Skaparens

under, verkade angenämt på sinnet, den stora enkelheten

i lefnadssättet var synnerligen passande för dem, som hade

för afsigt att blifva folkets närmaste välgörare.

Wörtembergs folkskolelärare hafva i våra dagar räknat bland sig

en man, hvilken var en prydnad, icke blott för det stånd

han tillhörde, utan för Guds folk i alla länder. Vi

tillåta oss att här nämna hans namn: Immanuel Gottfr. Kolb.

Från ungdomen starkt hemsökt af Guds Anda, blef han

in i det yttersta sin sköna, himmelska kallelse trogen.

Djupt böjd af arbetets tunga, tryckt af lekamligt armod

hade han genorn vänliga tillbud kunnat erhålla en sorgfri

tillvaro, men sjelfva fattigdomen, förbunden med Christi

tjenst, tycktes hafva blifvit honom omistligt kär. En rik

fru hade t. ex. testamenterat honom 20000 fl.: han

vägrade att emottaga det ringaste deraf, ej ens för christliga

ändamål. Han, som med lågande blickar öfverfor Christi

rikes område, öfverlupen af menniskor, som sökte hans

råd och förbön i sina bekymmer, kunde dock icke glömma

eller lemna sina små, till hvilka han syntes dragen af den

innerligaste christliga kärlek. Han, som af många tusenden

helsades såsom en andelig fader, höll ytterst litet af sig

sjelf, ställde sig på det noggrannaste under Andans

tuktan och bekände: jag måste hvarje dag inhemta så mycket

i skolan som mina lärjungar, ja, mer än dessa: eljest är

allt förfeladt. Aldrig gick han dit, utan att förut i sin

kammare hafva stärkt sig med bön och förbön. Sedan

han, allt ringare i sina egna ögon, men också allt stillare

och tryggare i Christo, lyst oräkneliga ej blott i

Wurtemberg, utan ock djupt i Baden på lifvets väg, fick han d.

47 Febr. 4 859 ingå i sin Herres glädje och hvila sig afsitt rika arbete i Herranora. Kanske kunna ej många

blifva hans likar i höga nådegåfvor och i andeligt ljus, men

många kunna blifva hans efterföljare i trohet, i kärlek, i lycklig

nitälskan inom den ringa kretsen, samt i utgångens salighet.

Närmast intill den Svenska kyrkans bruk och

åsigter i det ifrågavarande vigtiga ämnet stå Hannover och

Meklenburg. I Hannover har på sednare tider just med

afseende på det uppväxande slägtets andeliga omvårdnad

och bildning visat sig ett vaknande till ifver och omtanka,

ett spörjande efter den rätta och bästa vägen, hvilket

bådar godt och gifver förhållandena här ett synnerligt

intresse. I slutet af förra århundradet, då i allmänhet blicken

och sinnet för en djupare uppfattning af christendomen

voro mycket förslöade, då man väl ville anse vår Herre

Jesus Christus såsom ett dygdemönster och en vis lärare,

men icke såsom Guds enfödde son, sannfärdeligen Gud,

född af evighet af Fadrens sköte, hade man äfven här,

liksom i så mången annan landskyrka i Tyskland, i

synnerhet i de mindre staterna, bortskaffat det goda och

förträffliga man egde i denna väg, deremot infört en ny

landskatekes. Denna Hannoverska landskatekes af 1790

hörde ingalunda till sin tids sämre alster i denna riktning:

den må tvertom betraktas såsom ett på sitt sätt lysande

undantag från den tidens rikliga, men underhaltiga

kateketiska litteratur. Der fasthålles likväl tron på den

treenige Guden, på Christi, Guds och Mariae Sons tvenne

naturer i en person samt tron på hans verldsförsonande

död. Men bokens anda stämmer ej rätt öfverens med dessa

den troendes hela själ genomträngande och gripande

himmelska läror. Det vigtiga: jag tror, derföre talar jag, igenfinnes

här icke. De digra evighetsorden synas ej gå rätt af hjertat.

Detta fasthållande af sanningar, hvilka utgjort och utgöra

och alltid alltid skola utgöra de christnas fröjd, lif och ära,

synes mera ske på grund af ett beslut att ej bryta med

ett häfdvunnet lärosätt. Derföre förekommer ock intet

om födelsen ofvanefter, intet om det ovillkorliga

sammanhanget emellan tron och den christna helgelsen. Ej fruk-tan och kärlek till Gud, ej tacksamheten för hans nåd i

Christo Jesu, utan Tden egna fördelen, den egna

njutningen, med ett ord, den evdemonistiska principen, hvilken

redan Kant, sednare Schleiermacher tillbakavisat, men som

alirastarkast motsäges af christendomens sjelfförsakande och

dock alltid fröjdebringande anda, framställes såsom

grunden för redlighet och dygd. Denna katekes var en basun

med oklar och otydlig ton. I den mån som Guds Anda

äfven inom denna kyrka blåste öfver de döda benen, i

samma mån/insåg man nödvändigheten att erhålla ett nytt

uttryck för församlingens tro och bekännelse. Då de,

hvilka skulle lära menniskorna till himmelen, ville gifva

en tydlig och skriftenlig utsago i de ytterst vigtiga

frågorna om själens frälsning och salighet, gjorde denna

katekes allting åter ovisst, vacklande, otydligt. Sedan 1853

har man med största sorgfällighet riktat sina bemödanden

åt att få en katekes, som svarade emot det inom den

egentliga församlingen åter till lif och sanning komna

trosinhehållet. Uppgiften uppfattades icke så, att man

skulle gifva en förklaring af Luthers katekes i form af

en lärobok, utan denna förklaring skulle vara uttrycket af

församlingstron, en bekännelsebok, icke i dogmatiskt

symbolisk mening, utan i meningen af det bekännande, som

är trons naturliga yttring. Då man hade detta riktiga

uppsåt, begick man, enligt vår öfvertygelse, ett fel deruti,

att man icke lät det behöfliga arbetet framspira ur det

innersta af den tids och den församlings trosväsende, i

hvilken man lefde, utan tog sin tillflykt till det, som

redan fanns till och redan förut visat sig

välsignelsebringande. En katekes, författad af en på sin tid högt ansedd

theolog för tvåhundrade år sedan, Generalsuperintendenten

i Celle Walther, som dog 1662, lades till grund för de

committerades arbete. Den blef dels utvidgad, dels på

flere ställen i enlighet med en sednare tids tänkesätt och

språkbruk omarbetad. Detta arbete har icke haft att

glädja sig åt den framgång, det ur väsentliga

synpunkter kunde anses förtjena. Det påböds väl af konungGeorg V, den 14 April 1865, men måste redan, till följe

af det stora missnöjet från flera håll, i hvilket visserligen

äfven de mest främmande, rent politiska elementer ingingo,

så till vida återtagas uti ett nytt kungligt påbud af den

4 9 Augusti samma år, att "dess bruk blott der behöfver

ega rum, der den emottages med beredvillighet." Man är

således, der man vill, åter i ostörd besittning af den förra

läroboken, hvilken egentligen icke är en katekes, i sann mening,

utan snarare ett populariseradt compendium i dogmatiken.

Omisskännlig. är härstädes den evangeliskt-lutherska

typen för religionsundervisningen, för så vidt man lägger

en synnerlig vigt derpå, att de väsentliga lärosatserna

ställas rätt bestämda och afrundade fram för dem, som

undervisas. Man önskar här, liksom man önskar i Sverge,

att folket med dess barnskaror, dess borgare, dess allmoge,

dess arbetare, dess dagsverkare, hvilka alla sträfva i sitt

anletes svett, skola erhålla till sin egendom vissa klara,

bestämda, i hjerta, själ och sinne qvarsittande satser:

satser, hvilka på en gång låta gömma sig i dessas minne

och tillika kunna tjena till en rik och ingående

utveckling för de bildade och i tankens rörelser öfvade. Så väl

här som i Meklenburg synes man djupt känna, att det

dock ligger en välsignelse deri, att man kan, visa folket

till något, som de med alla sina själsförmögenheter, äfven

med minnet, kunna omfatta. Man känner fördelen af att

kunna vädja till en utsago i katekesen. Det är en fördel

vid predikan, en fördel på flera punkter af själavården.

Men liksom en motsatt riktning, så framt sjelfva

utförandet ej sker med dess större omsorg, lätt kan vålla ett

förflyktigande af ämnet, så ligger här å andra sidan ej

fjerran den motsatta faran af dess stelnande i ett själlöst

formväsende. Redliga män beklaga uppriktigt, att ett

sådant äfven härstädes, under en den andliga tröghetens och

slapphetens ålder, för hvilken Hannover icke varit

förskonad, snart sagdt, fått öfverhanden. Men det är för oss

från det vi här sett och hört alldeles klart, att äfven här

försiggår i detta hänseende en inre utveckling och lyft-ning, ett inre arbete, som syftar till en förbättring, en

sådan, som blott på den vägen kan åstadkommas, att

hädanefter Guds omedelbara ord får mer att säga vid

religionsundervisningen. Man synes jemväl här öppen för

den stora uppgiften i religionsundervisningen, att föra

bibelsanningarne in i lifvet. Den suveräna dragning till den

Heliga Skrift, hvilken vi förmärkt såsom ett

karaktersdrag i vår tid, öfverallt der Guds Ande framgår

nydanande och lifgifvande, tar nu jemväl i detta land ut

sin rätt, Bibeln i ungdomens undervisning något

tillbakasatt för den visserligen ofta välmenta, men ofta äfven

tanklöst öfverdrifna katekesläsningen, börjar vinna sitt högt

förtjenta erkännande, äfven ur synpunkten af att vara en

kunskapskälla för dem, som undervisas till himmelriket.

Man erkänner, att det dock är denna, som renast

innehåller uppenbarelsens rikedomar. Men vill genom skriften

fram till hufvudsaken vid allt lärande i detta ämnet:

själarnés räddning, frälsning och glädje i Gud genom Jesum

Christum. Man vill följaktligen nu i högre grad än

tillförne förbinda de båda: bibeln och det personliga i

menniskan. Man vill bringa i starkare beröring med

hvarandra nätet och fångsten. Detta oaktadt framstår dock

det för den Lutherska undervisningen karakteristiska draget,

att man ser sig före att vid den kateketiska meddelelsen

icke för mycket använda de bihliska tillgångarne. Man

känner, att det icke är rätt väl, om denna meddelelse lider

intrång och undanskymmes af det bibliska elementet. Man

inser och behjertar å andra sidan, huru det bibliska

stycket, vare sig af mer historisk, poetisk eller doctrinell

beskaffenhet, derigenom att,det så uteslutande eller

företrädesvis användes på ett tjenande, biträdande och secundärt

sätt, löper fara att förlora för sinnet just sina

egendomligaste, friskaste och liffullaste drag. Af samma skäl söker

man, då man vid undervisningen tar skriften till hjelp, att

hålla sig, inom gränsorne af det bibliska material, som

redan är barnen välbekant. Trettio, högst fyratio

kyrkopsalmer inläras under hela lärotiden. Man söker, här,såsom jag jemväl särskilt märkt i Meklenburg, ge dessa

psalmer lif, uttryck och vingar genom användandet af

sångens och musikens himlagåfvor, hvilken af vår kyrkas

lärofader med rätta var så högt hållen. Man ser derföre

till, att psalmer, som läras, efterhand äro till både ord

och melodi så närvarande för minnet, att de, då något under

undervisningen förekommande i någon af dem finner sin

bekräftelse, kunna, så fort anslaget sker på instrumentet,

genast uppstämmas och afsjungas. Tar läraren detta på

rätta sättet, så är det så långt ifrån, att ett sådant bruk

af psalmer tröttar barnen, att dessa tvertom mer och mer

eröfra deras hjertan och genomtränga deras innersta

väsende med en ljuf och stark känsla, hvilken ofta är

outplånlig för lifstiden.

Om nu ock, såsom nämndt är, bibelordet anses böra

vara det grundläggande, så hålles icke desto mindre

katekesen för kärnan af den christliga folkbildningen och

medelpunkten af hela den. religiösa undervisningen. Äfven

i Hannover aktar man sig. såsom vi med stor

tillfredsställelse bemärkt öfver allt i Tyskland, der man med

någon utvecklad omsorg behandlar de- heliga ämnena, att

påskynda inlärandet af Luthers katekes. Emellan sjette

och åttonde året fä barnen ej mer deraf att ordagrannt

lägga på minnet, än den stora texten af de tre första

hufvudstyckena, således budorden, den apostoliska tron och

Herrans bön. Dertill komma morgon- och aftonböner samt

några lättare språk, 30 å 40, i anslutning till de

enklaste dragen af biblisk historia samt de innehållsrikaste

festsångerna. Härvid äskas ingen vidlyftig förklaring af

läraren, snarare att han med några få innerliga väckande

uttryck ger de härliga och ljufva orden rättvisa och med

tonen af sin egen verkliga innersta känsla lägger dem på

det späda hjertat. På stadiet emellan 8 och 11 år växer

mängden af språken till omkring 100 eller 120: de tre

hufvudstyckena läsas utantill, nu jemte Luthers utläggning,

det fjerde och det femte utan densamma. Under det man

nu ökar fordringare i afseende på memorerande af Lutherskatekes, är man återigen ytterst angelägen att aldrig

plåga de till minnet svagare barnen med denna läsning:

man är, så framt eljest hela saken ligger läraren ömt om

hjertat, synnerligen mån derom, att barnen ej förlora

kärleken till och vördnaden för det enkla, men höga

läroämne, som innehålles i densamma. Först emellan 42 och

14 år infaller sysselsättningen med den vidlyftigare

förklaringen.

Det synes icke sällan hafva varit händelsen, att den

förra landskatekesen, hvilken aflystes genom den till hälften

återtagna April-förordningen. förledet år, varit läst

utantill. I allmänhet har utanläsningen af äfven det didaktiska

ämnet varit vida mera öfvad, än i något af de förenämnda

länderna på den sednare tiden. Åfven. deremot har under

de sista åren en liflig motverkan intradt. Man har

öfverdrifvit memorerandet: öfverdriften har, såsom den plägar,

framkallat obenägenhet och motvilja. Man talar här om

lärare, hvilka på en månad yrkat lärandet af tjugu

kyrkosånger. De, hvilka för det närvarande hafva mesta

inflytandet, såsom Consistorialrådet Niemann, hofpredikanten

Uhlhorn, densamme, som förleden vår beredde den unge

kronprinsen till första annammandet af Herrans Nattvard

och vid dennes confirmation höll det för en ung furste så

högst behjertansvärda, trosfrimodiga talet, äro med

bestämdhet deremot. Landskatekesens uppgift anse de vara att

gifva didaktiskt uttryck, hållning och fasthet åt det, som

förut tillegnats med förståndet, tanken, hjertat, känslan.

Utantill böra blott de stycken läsas, hvilka antingen innehålla

en afgjord lärobestämning eller de, som äro de mest väckande

och uppbyggande. Vid det tillfälle, då den nya katekesen

föreskrefs, uppträdde man med bestämdhet och officiellt emot

den föreställningen, att den skulle läras utantill i dess helhet.

Endast 24 frågor eller stycken i denna bok vill man hafva

lästa utantill och detta först under den sista perioden af

undervisningen, mellan 12 och 14 års ålder. Dessa äro icke valda

efter någon systematiskt bestämmande grundtanke, utan de äro

sådana, hvilka kort och kraftigt uttala vissa stora grund-sanningar, hvilka icke redan förekomma i Luthers

utläggning, såsom begreppen helig skrift, lag, arfsynd,

evangelium, bättring, saliggörande tro, rättfärdiggöreise o. s. v.

eller ock sådane, som äro af en mera väckande natur.

Ja, af flera vigtiga skäl, men i synnerhet "i anseende till

de missbruk, som man förr har bedrifvit med

landskatekesen genom dess utanläsning", ställes det "uttryckligen

uti de föreskrifter som utfärdades rörande bruket af den

nya katekesen såsom en "pligt" för lärarne, att icke

utsträcka anspråken på det ordagranna lärandet af frågorna

uti den nya utläggningen, hvilken innefattar 408 sådana,

utöfver de 21 ofvannämnda. De flesta erfarnare andeliga

pedagoger gillade, ja, gladdes öfver dessa bestämningar:

de sågo deri en eggelse, en sporre för. lärarne att

uppkalla inre krafter och gåfvor för att kunna med det fria

vittnesbördet, med den lefvandé kunskapen ersätta det

lexans välde, hvilket förut hade egt rum. Men somliga

hyste äfven en fruktan, att denna kyrkostyrelsens

tillsägelse, hvilken af många tusende komme att helsas med

glädje såsom en befrielse och som skulle gifva andra en

välgörande väckelse till forskning, kamp och bön om nytt

ljus och lif, af mången för det närvarande ej skulle kunna

efterlefvas. "Det kan hända", yttrade Seminarie-directorn

Ultzer i Hannover, "att man ser sig tvungen att här och

der rent af befria från pligten att behandla saken på ett

mera lefvandé sätt, då man ser, att den eller den icke

förmår åstadkomma något personligt och sjelfständigt; men

då är det godt, att styrelsen har beträdt denna väg, för

att gifva begrepp om hur det bör vara och för att draga

till det rätta så mycket som möjligt."

I Hannover finnas dock röster, utmärkta röster, som

uttala en annan åsigt än kyrkostyrelsens. Ehrenfeuchter,

Professor i praktisk theologi, hvilken haft sin hand med

uti den sista katekesens upprättande, ansåg, att äfven en

landskatekes bör vara till innehåll och form så beskaffad,

att den liksom på en gång smög sig in i folkets både

hjerta och tankar och, lik ett folkkärt epos, lefde äfvenpå deras läppar. Men visserligen erfordrades då äfven

andra egenskaper hos en sådan skrift, än den dogmatiska

riktigheten. Der erfordrades ovillkorligen derjemte den

lyckliga bekännelsens glada, upplyftande, värmande

fullhet. Han ansåg obenägenheten emot utanläsningen mest

härröra från den oriktiga, andelösa method, hvilken dervid

varit öflig. Om saken först göres förstådd, åskådad,

lefvande, kär, så töfvar, i vanligaste fall, ej minnet att äfven

tillegna sig den. Den ryktbare själasörjaren L. Harms i

Herrmansburg, hvilken för Nord-Tyskland är hvad Löhe

är för södern, visade sig, såsom jag anade, såsom en den

kateketiska utanläsningens kämpe. Dock — icke heller

han, icke ens han, vill hafva denna förrän vid en sednare

barnålder, emellan 10 och 44 år, då barnen förut blifvit

väl förberedde att emottaga en sådan undervisning. Han

har för sin del låtit sina nattvardsbarn läsa den

ofvannämnda Waltherska katekesen utantill, och det har gått

med lätthet under nattvardsläsningen, emedan allt var förut

förberedt och af honom sjelf under tiden noga

genomgånget och förklaradt. Hans erfarenhet var, att, när

ämnet alltid på förhand under samtal genomarbetas, barnen

med stor lust och glädje lära sig det sålunda genomgångna

och fattade. Han talade mycket varmt för den

kateketiska undervisningen, såsom den för de unga vigtigaste.

Först genom den kan der uppkomma någon kunskapens

klarhet. "Ju grundligare den kateketiska kunskapen blir,

desto större sedan glädjen och nyttan af bibelläsningen."

Att Spener så mycket ifrade emot denna slags

utanläsning, hade, enligt dessa sistnämnda båda männens

öfvertygelse, tvenne grunder. För det första låg på hans tid

det kateketiska arbetet i kyrkan och skolan djupt nere:

förvildningen och okunnigheten var så stor bland folket,

lärarekallet genom de många hemsökelserna så

afsigkommet, att undervisningen vanligen ej bestod i annat än i

det magra förhörandet. Denna sed, hvilken äfven hade

sin rot i den theologiska formelns välde efter de långa

och många lärofejderna, denna sed ville han nu ej under-stödja, utan omskapa. För det andra voro på Speners

tid katekeserna sjelfva allfor vidlyftiga, för att på det sättet

till verklig nytta begagnas.

Ingenstädes hafva vi funnit de af Harms uttalade

grundsatserne rörande katekes-förklaringens noggranna

memorerande verkligen utförda mer än i Meklenburg. Denna

ståndpunkt försvaras med stor bestämdhet af den

Meklenburgska kyrkans förnämsta män. Meklenbnrg står så til)

vida alldeles ensamt för sig. Till väsentlig del förklaras

detta förhållande deraf, att man derstädes sedan halftannat

århundrade egt en landskatekes, hvilken äfven under de

emot den sanna christendomen ogynnsamma tiderna blifvit

oantastad. Den uppfyller såsom få andra sitt ändamål.

Skrifttrogen till sitt innehåll, utmärker den sig tillika för

den ton af innerlighet och värma, som anstår en andelig

folkskrift och som gör den tjenlig till att vara en yttring

af de christnas tro. Derigenom har den varit ett salt,

som bevarat och derföre bevarats. Nu hafva väl dess

missbruk legat nära intill dess bruk. Men äfven här arbetar

man med ifver och allvar emot den dödande bokstafvens

välde. Vi hafve bevittnat den omsorg, hvilken man t.

ex. i Ludvigslust, hvarifrån lärare utgå öfver hela landet,

egnar deråt, att nämnda memorerande alldrig måtte ske

utan i sammanhang med och på grund af en rätt

uppfattning af det, som skall inläras: vi hafve sett den

sorgfä11ighet, hvarmed man söker noga afpassa måttet af det,

som skall åt minnet öfverlemnas efter stadiet af barnens

ålder och fattning. Ar Meklenburg icke främmande för

det bekymrande missbruk, som är i fråga, så uppbjuder

man ock nu sin bästa förmåga för att förebygga och ur

vägen rödja den slags minnesläsning, som sker utan

föregående gladt bemödande å lärarens sida att göra dem,

som undervisas, först förtrogna med det, som skall läggas

på minnet. För så vidt vi hunnit se, är man äfven här,

med bibehållande af en viss egendomlig stränghet och

fasthet i grundsatser, i sjelfva verket på god väg att

öfvergifva den utanläsning, som är begrepps- och tanklös ochderföre kall, andefattig, glädjetbm i samma mån som

stridande emot innehållets fria, höga, heliga väsende. Att

frukterna af dessa sistnämnda sträfvanden ännu icke så

klart framstå i det yttre förhållandet, att sedligheten i detta

land med de stränga maximerna, de jernfasta

grundsatserna i det, som rörer kyrka och skola, stått på en lägre

punkt än i andra evangeliska länder, får väl mindre till—

skrifvas den eller den theorien beträffande meddelelsen af

det i lifvet mest ingripande kunskapsämnet, än det egna

politiska tillstånd, hvari landet ännu befinner sig,

hvarigenom kan inträffa, att, om ock en välment regering

sträfvar och nitälskar för folkets bildning, för barnens skolbesök,

egendomsegare på grund af sin feodala myndighet sätta

sig deremot och i sin hjertlösa blindhet afhålla sina

underhafvandes barn från att lära det, som är oundgängligt,

afhålla dem från skolgång. Vi hörde för en svensk man

lika förvånande som sorgliga exempel dérpå. Men ett

sådant ondt är af så skriande beskaffenhet, att vi måste

anse det blott såsom ett uselt töcken, dömdt att försvinna

och att lemna rum för den sanna upplysningens

frambrytande dag.

Den, som antingen sjelf haft tillfälle att lära känna

eller genom andra hört omtalas de brister, hvilka för icke

lång tid sedan vidlådde religionsundervisningen i England,

kan ej utan dubbel glädje åse det, som för alla

folkklassers sanna andliga bildning göres i detta land. Måhända

fanns ej något protestantiskt folk, der denna bildning,

hvilken i Sverge och Skottland jemförelsevis frikostigt kom

folket tillhanda, stod så tillbaka som derstädes. Ett visst

skimmer af fromhet och christlig omtänksamhet utgick från

enskilta punkter af samhället, men okunnigheten låg qvar

öfver massorna, ty under all sin verksamhet åt vissa håll,

i synnerhet för hednaverldens omvändelse, gjorde man för

litet att sprida ljuset till det egentliga folket i landet.

Äfven då det rena och goda nitet uppflammade, ställde

tanken nästan heldre sin flygt till jordens yttersta delar

än den dröjde qvar hos dem, hvilka i den närmaste när-heten lefde utan utvecklad nödig christlig upplysning. En stor

förändring har i detta hänseende försiggått i den

Engelska verlden på de sista årtiondena, allramest under de

sednast tillryggalagda femton åren. Kännedomen af andra

folks förhållanden i denna väg, blygseln öfver att med

alla de rika hjelpkällor, som stå till buds, dock befinnas

stå efter i något så outsägligen väsentligt, öfvertygelsen,

att intet vore af större betydelse äfven för

samhällskroppens välbefinnande, den träffande statsmannablicken i detta

hänseende, allt detta har verkat hvad det mäktat till

åstadkommande af en bättre sakernas ordning. Men framför

allt är det den sanningsälskande christliga trons kraft, som

här varit verksam: denna kraft, som icke ger sig förr än

den får genomtränga alla samhällets klasser med

sanningens och salighetens kunskap. Den har här visat sig vara

den goda surdegen, som måste tränga sig fram, tränga

igenom, tills den blir rådande. Det är en väldig rörelse,

som pågår, af obeskrifligt intresse för en hvar, som har

öppen blick och öppet hjerta för det vigtigaste,

innehållsrikaste, framtidsdigraste af alla ett folks inre sträfvanden.

De många, som förr varit begagnade och använda, men

dock försummade, blifva nu andéligen tillgodosedda,

andeligen fostrade. De som gingo såsom får utan herde,

uppsökas, näras, lyftas, glädjas, värmas med eviga lifsens

ord. Der funnos ej längesedan massor af barn, hvilka

voro lemnade utan andelig vård och undervisning. Genom

de gjorda ansträngningarne minskas dessa massor alltmera.

Att hafva fått något litet blicka in i denna vigtiga

kärleksverksamhet, är förmer än alla verldens förmåner.

Hvilket arbete, hvilka förböner, hvilka offer af egna, sjelfviska

uppsåt, hvilken omsorg, hvilken ömhet, hvilken ansträngning

innesluter ej detta sträfvande, omfattadt af rik och af fattig,

af hög och låg! Ty ehvad mörka punkter, för den

allvarsamme betraktaren ej fjerran liggande utan i ögonen

fallande, Englands förhållanden än kunna förete, ehuru

mycket torrt och stelt kyrkligt formväsende och till följe

deraf kallsinnighet för det heliga ännu kan qvarstå oöfver-vunnet, visst och säkert är det, att ett nytt. friskt, åt alla

sidor inkräktande lif här gör sig kändt och gällande på

alla regioner och afsatser af samhället. Särskilt tro vi

väl knappast, att ännu någon del finnes af Tyskland, för

att ej utsräcka jemförelsen till andra främmande länder,

hvarest så många af de högsta och mest förmående i

samhället taga så mycken personlig och hjertlig del i de lägre

ståendes sanna välfärd.

Hvad, som för öfrigt gör det engelska arbetet i denna

väg så tilldragande för den främmande betraktaren deraf,

är icke den method, som dervid följes, utan det är den

ifver, den omtanke, hvarmed man sökt och söker att så

vidsträckt som möjligt godtgöra i andeligt hänseende

sorglösare, och släpphändtare generationers försummelser samt

i allmänhet att ändra och rätta det, som behöfver rättelse.

Ett särskilt intresse erbjuder anblicken af det mäktigt

förhöjda sträfvandet för folkets undervisning deruti, att här

icke, såsom i Tyskland, tvingande åtgärder anlitas.

Skoltvånget, som visserligen kan försvaras från den

synpunkten, att det alls icke vill annat än skydda barnet emot

föräldrars egennytta och oförstånd, har i England på sista

tiden, då ifvern för folkbildningens förbättring varit

synnerligen liflig, äfven här haft sina aktningsvärda försvarare,

men det synes ovillkorligen stranda emot den djupt rotade

ömtåligheten för allt, som äfven blott till skenet kan inkräkta

på hemmets oberoende. Men det är endast så mycket mer

vederqvickande att se, huru allt, det oaktadt, utvecklar sig

så mycket skönare, emedan det utvecklar sig inifrån och i

frihet. Må man erkänna skolobligationens nytta, för så

vidt som det är godt, att derigenom ingen individ kan bli

lottlös i äfven dén sanna bildningens miniaium: man kan

ej förbise vigten deraf, att ljuset hinner ner till alla, att

hvarje dyrbar menniskosjäl åtkommes, men å andra sidan

kan man ej heller undgå att se något egendomligt skönt

deri, att allt utvecklar sig på den fria öfvertygelsens och

i synnerhet på den christliga kärlekens vag. Christi

kärleks tvång är ett öfverlägset, fruktbart och segersällt tvång.Ännu torde man kunna antaga, att en åttondedel af

de två millioner barn, hvilka i England borde stå inom kretsen

för undervisning, sakna all sådan. Äfvenså är ännu en stor

massa af fullvuxna ouppfostrad. Ofta, då man vistas i

denna stora trängsel af odödliga varelser, hvilka alla äro

så dyrt köpta och bära inom sig en återlöst själ, hvar för

sig mera värd än hela verlden, förekommer det som om

det andeliga arbetet här egentligen skulle bestå deri, att

man ur denna breda, fort framskyndande flod sökte att

upplyfta och rädda allt hvad räddas kunde. Så osäker

synes genom denna undervisningens stora frihet den

undervisande själavården vara. Visst är det, att den engelska

styrelsen och det engelska herdaembetet hafva en här af

andeligt elände och armod att besegra, ett stort arf af

tunga skulder att amortera. Uppgiften är stor: det är en

lycka för England, att man med uthållande allvar låter

denna gå sig rätt till hjertat. Man måste glädja sig öfver

detta allmänna, alla samhällets klasser omfattande

sträfvande emot ett bättre: detta sträfvande hos styrelsen, hos

presterna, hos folket, hos de enskilte. Beredeisen till det

vigtiga folklärarekallet var för tjugu år sedan högst ytlig.

Den, som ville egna sig deråt, oftast någon skeppsbruten

på lifvets haf, som behöfde hamn och utkomst, gick till en

man af facket och lärde sig i största hast, huru han skulle

gripa sig an med saken. Något grundligare bemödande

kom ej i fråga. Först 1841 inrättades ett fullständigare

seminarium (training college) i Battersea. Sedan intill 1850

hafva 12 sådana inrättats, sedan dess ytterligare 16, och

man blickar ifrigt emot utsigten att erhålla flera. För.

tjugu år sedan hade af 14000 församlingar endast 5000

någorlunda ordnade församlingsskolor, nu hafva 12000

församlingar sina tillräckliga anstalter i detta hänseende.

Om regeringen icke har i sin makt att nödga föräldrarne

att sända sina barn till skolan, så söker den dock med

stor ifver att medelst uppmuntringar främja folkbildningens

sak. Hvarje skola, som underkastar sig att emottaga

uppsigt af styrelsens inspektörer, erhåller af henner i mån afbehof, ett understöd. Förut utgaf den stora summor för

att omedelbart och direkte understödja lärarne och de så

kallade Pupilteachers (unga blifvande lärare, hvilka i

skolorna användas såsom monitorer eller biträden åt de

egentliga lärarne och äfven af dem åtnjuta särskilt undervisning

för det blifvande kallet); från förledet år har man, efter

mycken öfverläggning. pröfvat tjenligare att gifva

penningebidragen åt skolans föreståndare till lämplig utdelning i

mån af de framsteg, de särskilta barnen ådagalagt vid de

pröfningar inspektörerna anställa eller låta anställa. Ar 1846,

då styrelsen började taga en ledande del i undervisningen,

var det en stor fråga, om inspektörerna skulle hafva något

att göra med religionen. Det var en allvarsam strid

derom, hvilken slutade så, att kyrkans skolstyrelser gingo in

derpå på det sätt och med det villkor, att dessa

regeringens män alltid skulle vara prester och stadfästas i detta

särskilta förtroendeuppdrag af Erkebiskopen af Canterbury.

Dissenterna ville deremot icke medgifva denna statens

uppsigt öfver skolans religiösa arbete. Vi hafve hört

sakkunnige män försäkra, att "inspektörernas verksamhet redan

varit till betydande gagn, men att dissenternas arbete

för christendomskunskapen snarare förlorar derpå, att detta

ämne vid inspektionen i deras skolor ej efterfrågas. För

öfrigt äro regeringens blickar oaflåtligt riktade till denna

vigtiga angelägenhet, städse forskande efter, hvar

undsättning bäst behöfves" och huru den ändamålsenligast skall

meddelas. Afven föräldrarne värdera och uppmuntra den

sanna uppfostran vida mer än förr. Dock hafve vi ej

sällan bland prester hört den grundade klagan uttalas, att

barnen så ofta efter 11 års ålder uttagas ur skolan och

användas till arbete och penhingeförtjenst. De hinna

sålunda lätt glömma det de lärt, tills de komma till

conflrmations-beredelsen. En rörelse pågår nu som bäst för

åstadkommande af aftonskolor, i hvilka barnen vid denna

ålder och i en sådan belägenhet kunna åtnjuta en passande

undervisning, åtminstone en upplifning af de vigtigaste

kunskaperna, samt en god och sannskyldig sinnets veder-qvickelse, sedan de slutat sitt dagsarbete. Denna barnens

förtidiga flykt från lärotillfället till handarbetet är

emellertid den Engelska folkundervisningens svaga och sjuka punkt.

De nämnda seminarierna draga sin tillvaro och sitt

underhåll dels från staten, dels från enskiltas subscriptioner.

Så ger regeringen t. ex. till Highbury Training College

omkring 3000 Pund: enskiltas tillskott betäcka det som

återstår i kostnaden, omkring 5000 Pund. Vid dessa

anstalter bestrides undervisningen, isynnerhet den religiösa, af

akademiskt bildade män, mest theologer, hvilka söka

bibringa de unga eleverna ej blott grundliga insigter, utan

äfven ett högre begrepp om folkundervisningens betydelse.

De lärarinnor, som utgå från sina seminarier, ådagalägga

ej sällan en utmärkt undervisningsduglighet samt en

förmåga i afseende på disciplin, som är i ögonen fallande.

Det är ett nöje att bevittna den lätthet och den säkerhet,

hvarmed de förstå att upprätthålla ordning äfven i en

stor skola.

Presternas ställning till skolan och särskilt till dess

religionsundervisning har under de sednare tiderna från att

vara slapp och lös på ett betydande sätt vunnit i styrka

och allvar. Skulle man i afseende på nitet om

undervisningen göra någon afgjord skilnad emellan de högkyrkligt

tänkande och de så kallade evangeliske och gifva de

sednare ett äfgjordt företräde, så skulle man måhända ej så

alldeles träffa sanningen. Vi hafve åtminstone kommit till

den öfvertygelsen, att hos båda dessa riktningar af

Engelska kyrkans presterskap talrika exempel af christligt

behjertad herdatrohet och sann embetsifver förekomma. För

sanningens skull böra vi nämna, att om ock tillförne en

viss högkyrklighet gerna stod tillsammans med formväsende

och köld i andeligt hänseende, så har Guds Ande äfven

här utöfvat ett mäktigt inflytande. Sa vidt vi kunnat se,

har denna fraction inom kyrkan undergått.en förändring,

en lyftning: många dess medlemmar häfva stått upp och

gå med id och ifver sin Herres ärender. Den egentligen

praktiska skilnaden emellan de båda partierna synes

derigenom allt mera förminskas och aftaga. Flit,

sjelfuppoffring, pligtkärlek finnas i hög grad äfven bland de

högkyrkliga. De vitsord vi mer än en gång hört från

motsatta sidan tala starkt till deras fördel. Måhända skulle

man med sanning kunna säga, att stundom desse till

och med synas mera sysselsätta sig med de yngres

lärande, till följe deraf, att ofta läran såsom sådan för dem

har en större betydelse, då deremot de evangeliske, mer

rigtade åt de stora inre erfarenheterna af nådens

rikedomar, af omvändelsens och förnyelsens under, med förkärlek

vända sig i sitt arbete till de äldre, de fullvuxna. Äfven

inom skolans område gifva de förre mer lära, de sednare

måhända mer väckelse. Många prester deltaga sjelfva i

undervisningen, många besöka flitigt skolan och öfvervaka

isynnerhet religionsundervisningen, många ganska sparligt:

för många är den ännu såsom förr en sällan beträdd mark.

Vi hafve försport klagomål deröfver: men skulle man ej

glädjas, då synbarligen en brytning har inträdt? I städerna,

der den trägna själavården och tillsynen af en stor

församling lemnar föga tid till öfvers, utöfvas detta

personliga deltagande äfven af förträffliga prester naturligtvis

mindre än på landet, der umgänget med de späda i

lärorummet snarare och lättare kan för den ömsinte

själavännen och själasörjaren blifva en ypperlig ingång till husen,

hemmen, familjerna och isynnerhet till föräldrarnes hjertan.

Ej så sällan visar det sig, att skolläraren bättre än

presten förstår att draga till sig de spädas hjertan derigenom,

att han står dem närmare i enkelhet, än den mera öfverlägsne

prestmannen, helst der den sednare ej är dess mera öfvad

i ödmjukhet och trosenfald, hvilka jemna alla

bildningsgrader. Men så kan ock en själasörjare väl knappt

bevisa skolan en större tjenst i dess vigtigaste förehafvande,

än när han med hjertats genast förnimbara förebedjande

kärlek och deraf flytande rikedom på nåd, uppmuntran

och utvägar omfattar både lärjungar och lärare.Hvad som ej litet bidrager att sprida en lefvande

kunskap, är den omständigheten, att många prester hafva

en så kallad bibelklass; ett möte med de yngre

medlemmarne af församlingen, hvilket hålles vanligen en gång i

veckan hemma hos kyrkoherden. Man har då alltid före

ett bibliskt ämne. Någon af de närvarande, som närmare

beredt sig, frågar de öfriga. Presten fortsätter svaren,

utvecklar, förfullständigar. En hjertlig ledighet och liflighet

råder vid dessa tillfällen och de unga ådagalägga ofta en

förvånande bibelkännedom. Stundom hafva själasörjarne

flera sådana bibelklasser, med olika slag af lärjungar. Men

icke alla hafva gåfvan att uppväcka denna liflighet och

vexelsidighet. Somliga prester uträtta i denna punkt

mycket, just genom sitt lugna, kärleksfulla väsende och genom

sin omedelbara gåfva att locka de deltagandes tankar upp

och fram till lif och klarhet. Andra reduceras till att

blott tala sjelfva. Yttre hufvudändamålet dermed är, att

de, deltagande få öfva och utbilda sig för sitt värf uti

söndagsskolorna. Själasörjaren har derigenom ock tillfällen

att förvissa sig om deras duglighet och renlärighet.

Såsom kändt är, eger den Engelska kyrkan bland

sina bekännelseskrifter en katekes, som innehåller de stora,

förnämligaste punkterna af christendomen. Den är mindre

än Luthers lilla och i anda ej på långt när så betydande.

Den läses med största sorgfällighet i de nationalskolor, som

hafva en högkyrklig karakter och styrelse; deremot påträffar

man icke alltid dess begagnande i de evangeliskes skolor.

I dessa råder med afseende på bruket af denna kyrkligt

kanoniska skrift den största frihet. Skälet till denna

obestämdhet består hufvudsakligen deri, att sekterna,

riktningarne, de doctrinella åsigterna äro så mångfaldiga,

att skolorna så ofta äro blandade och bestå af subjecter

af olika bekännelse. Också har regeringen ej uppställt

såsom fordran på de folkskolor, hvilka den förunnar

understöd, att de späda skola lära katekesen, men den

fordrar såsom vilkor för detta understöd, att de kunna en hel

del af vigtiga skriftställen. I månget hem likasom i mångenskola af hvad riktning som helst inom kyrkan begagnas dock

denna kyrkliga skrift för att meddela de kära späda deras

kunskap till evinnerligt lif. Den synes mig ofta bilda den

väg, på hvilken modren inför sina små i gudaktighetens

lustgård. Vid confirmationen, hvilken alltid förrättas blott

af biskopen, fordras af flera biskopar, icke af alla, dess

ordagranna kännedom. Numera finnes ingen ofEcielt

antagen utläggning af densamma. Dessa utläggningar hafva

förr varit ej så litet gängse i landet: vi hafve här och

der spårat en tradition derom. Men det är en växande

känsla deraf, att, om barnen lära sig en längre katekes

utantill, så taga de orden, utan att taga deras mening

samt att denna utanläsning lätteligen blir ett hyende

under lärarens beqvämlighet. De förklaringar, som finnas,

äro uttryckligen mindre till för att läras af barnen, än för

lärarnes hjelp och vägledning i undervisningen. När

lärarne voro svagare, brukades verkligen utanläsning af

sådana utläggningar, likasom man en tid och ej så

längesedan brukade frågböcker i alla undervisningsämnen. I

samma mån lärarne blifvit bättre, så har i detta

personliga ämne den utförligare boken fallit bort och den

personliga, muntliga utläggningen af kyrkans katekes, der denna

begagnas, blifvit hufvudsaken. Inga andra ord anses vid

religionsundervisningen af samvetsgranna pedagoger i England

böra inläras, än sådana, som hafva ett alldeles absolut värde.

Under det man erkänner barnens lätthet, att minnas, håller

man det för en helig pligt att rätt hushålla med denna

förmåga samt icke blott icke missbruka eller öfveranstränga den,

utan äfven spara den till sådana ord, meningar och satser,

som i sig sjelfva hafva en alldeles egen och synnerlig vigt

och lämplighet.

Om, såsom vi sett, den egentligen kateketiska

meddelelsen i England ej] sällan träder i bakgrunden,

framträder deremot umgänget med den heliga skrift under

läroåren så mycket starkåre. Öfverallt, der undervisningen

har fått något lif, i hvilket religionssamfund som helst

inom Englands landamaren, är bibeln på ett nästan meröfvervägande och uteslutande sätt än i något annat land

i verlden den bok, hvarmed man i denna undervisning

sysselsätter sig. Derföre kallas religionsstunderna så godt

som aldrig med något annat namn än "scriptural lessons"

eller "biblical lessons". Under dessa timmar göres vanligen

ett stycke af skriften till föremål för frågor och

betraktelser. I enlighet med nyssnämnda grundsatser beträffande

utanläsningen, låter man barnen få lära sig sådana

Skriftens egna gyllene ord, hvilka af intet uttryck i all verlden

skulle kunna ersättas, äfvensom ock hela stycken derutur,

hvilka äro synnerligen rika på ljus och gudomligt innehåll.

Detta i England träget förekommande afgjorda litande till

böckernas bok särskilt uti undervisningen, nästan på

bekostnad af allt annat christligt material, anse vi för något,

som står i nära sammanhang med de sednare årens

andliga väckelser. England låg under sin stela tid i den

liturgiska och kateketiska bokstafvens fjettrar: den starke,

lifgifvande Anden har lossat själarne derutur och de

behöfvande — hvart skulle de gå, om ej till det eviga lifsens

ord? Det är omedelbart från den öppnade bibeln, som

välsignelserna strömma ut öfver Englands hem, skolor och

gudstjenster. Om man också t. ex. vid seminarierna lär

sig katekesen och delar af liturgien, efter gammal Engelsk

sed, så egnar man ojemförligt mesta tid åt skriftens

studium. Derutur ske praktiskt exegetiska framställningar af

seminarii-läraren: deröfver frågas, svaras samtalas,

skrifves. "Vi se", yttrade Mr Alford, principal vid Highbury

Training School invid London, "i bibeln Guds bok, i

katekesen en "book of man"".

Att med något större intresse följa det Engelska

arbetet för de ungas andliga uppfostran och icke särskilt

fästa blicken uppå söndagsskolans verksamhet är icke

möjligt. Det är en alltför stor och behjertansvärd beståndsdel

af detta arbete för att kunna förbigås. Den var från början

en nödhjelp emot den andliga okunnighet bland folket, som

isynnerhet genom kyrkans svaghet under förra seklet hade

blifvit rådande i England. Söndagsskolans bemödandenutgå, menskligt att tala, från en man, vid namn Robert

Raikes, född 1735 i Gloucester. Han var, eljest föga

framstående, en af dessa menniskor, hvilkas hjertan blifvit

förbärmandets jordiska tempel och hvilka Gud då och

då begagnar för att tillvägabringa hjelp och räddning.

Han såg massor af barn leka under .sabbatsstunderna

på gatan i sin födelsestad och hans själ greps af begäret

att bereda dessa, som tycktes nästan gå sin undergång till

mötes, tillfälle att komma i åtnjutande af sabbatens heliga

fröjder. Han ombesörjde personer, hvilka kunde biträda

honom i hans företag. Det dröjde ej länge, innan han fick

se omedelbara frukter af detsamma. Men underrättelsen

derom utbredde sig rundtomkring. Tanken omfattades

snart med begärlighet i London, der en snar undsättning

mot den med fart uppväxande hedendomen var så högt af

behofvet påkallad och nitet för saken spred sig kort derpå

ut öfver hela landet. Sällskaper stiftades för främjande

af det vigtiga ändamålet, t. ex. 1803,

söndagsskole-föreningen, hvars verksamhet varit i hög grad fruktbringande.

Söndagsskolan, så anspråkslös den af flera skäl bör vara,

tillkommer dock äran att hafva gifvit fart åt den starkare

nitälskan för det Engelska folkets sanna uppfostran och

bildning. Den är ett af exemplen, huru Gud gerna

begagnar små medel för uppenbarande af sina stora

nåds-och fridstankar. Den är äfven i sjelfva sin upprinnelse

ett lefvande intyg om lekmannaverksamhetens berättigande,

när det gäller att bispringa sådana, hvilka, lemnade utan

just den undsättningen, skulle förgås i sitt mörker. Den

hade länge nog den uppgiften att vara en ersättning för

bristande andelig tillsyn och vård. Ännu har den icke

släppt denna sin betydelse. Många tusende barn skulle,

derest söndagsskolor icke funnos i landet, uppväxa utan all

uppfostran. Besinnar man det redan nämnda förhållandet,

att barnen så ofta ryckas af föräldrarnes behof eller

vinstbegär från skolan, besinnar man derjemte de ännu

betydande resterna af försummelse från äfven sednast förflutna

tider, så ställer sig söndagsskolans religiösa vigt fram isin sanna dager. Och skulle det äfven komma derhän, dit

man väl ock sträfvar, att alla barn besöka veckoskolor, så

skulle dock söndagsskolorna ännu alltid såsom uteslutande

religiösa inrättningar intaga en högst vigtig ställning

utmed de egentliga folkskolorna: de skulle då blott än mer

än nu uppfylla ändamålet att vara en länk emellan

kyrkan och skolan. Vi torde ej misstaga oss i det vi trott

oss skönja, att numera denna inrättning ej endast vill vara

en nödhjelp mot en stor särskilt brist, utan att den äfven

fullföljer den sköna tanken att i allmänhet vara en bärare

af andeliga välsignelser till barndomen och ungdomen,

äfven till dem deribland, hvilka eljest alldeles icke kunna

räknas bland de försummade. Ur denna synpunkt är

söndagsskolan barnens kyrka. Vi hafve stundom sett, huru

äfven i familjer, i hvilkas hem Herren eger en altarhärd,

barnen likafullt skynda till söndagsskolan, på samma sätt

som fullvuxna menniskor, om de ock hemma lärt sig att

tillbedja Herren, dock älska att vissa tider vistas der,

hvarest hans ära starkast gör sig känd oeh spord. På

samma sätt som det är till den största nytta och fröjd,

att män och qvinnor komma tillsammans från deras skiljda

erfarenheter, pligter och pröfningar och tillsammans lyssna

till de himmelska sanningar, som de alla gemensamt

behöfva för sin ledning, styrka och andeliga näring, så kan

det ock vara vigtigt för barnen, att, ehvad hemmet står i

strid eller i harmoni med deras andeliga välfärd, få

gemensamt höra Guds gerningar till frälsning förtäljas och

gemensamt förhärliga den gudomlige barnavännen. Vi vilje

ej säga, att denna sakens ställning hittills varit eller för

det närvarande är den öfvérvägande. Ack nej! Ännu är

den till stor del en brottning med ett öfverhängande ondt,

ett värn mot en bister andelig nödställdhet, ett skärm mot

en hotande fara, en fyllnad i remnan af Zionsmuren, men det

är oss alldeles klart, att söndagsskolan ej sällan

framträder i betydelse och gestalt af att hufvudsakligen vara

barnens gudstjenst. I hvilketdera fallet är det söndagsskolans

lärares stora mål ätt vara verktyg till framkallande ockfrämjande af andeligt lif i de kära spädas hjertan. Att

leda barnen till Gud och till Hans Son, att föra dem

framåt i den christna gudsfruktans glada väsende och

ljufliga lif på ett sätt, som öfverensstämmer med

barndomens enkelhet och hjertliga enfald, detta uppställes såsom

det gifna, uttryckliga målet för alla dem, hvilka såsom

christliga lärare älska att tjena i denna barneris helgedom.

Efter allt hvad vi kunne inse, skrider söndagsskolan fram

till att mer och mer blifva ett uttryck för de christnas

omsorg om barnen i allmänhet med afseende på deras

andliga och eviga väl samt ett fritt och evangeliskt uttryck

för dessas behof att samfäldt lofva och tacka Gud.

Temligen djupt nedanför dess linea går den egentliga

fattigeller räddningsskolan, om hvilken bland så många andra

den bekante Grefven af Shaftesbury, värd att i sitt land

likasom Dr Wichern i Tyskland helsas såsom en

räddningens engel, har så stor förtjenst. Ett stöd för vår

uppfattning af söndagsskolan i England skönje vi deruti, att

med folkskoleväsendets hastiga och lyckliga uppblomstring

söndagsskolan icke blott icke aftagit, utan skjutit så

mycket starkare rot och just under samma tid, nemligen

under de sednaste årtiondena, ständigt tilltagit i kraft och

utbredning. Barnen samlas dit om morgonen kl. 9 och

eftermiddagen kl. 2. Man begynner med sång,

skriftläsning och bön: sedan förhöras de bibelspråk, som lemnats

till öfverläsning, så förklaras ett bibelställe, hvaröfver

sedan ett samtal emellan lärjungarne och läraren hålles.

Undervisningen slutar med samfäld bön och sång. Då en

sådan skola, såsom mycket ofta är händelsen, isynnerhet

på landet, står under uppsigt af församlingens själasörjare,

så håller han gerna till sist ett litet tilltal till alla de

närvarande. Det är något skönt att se dessa unga män och

unga qvinnor, hvilka drifvas af fri vilja och af Christi

kärlek att helga sin hvilodag åt de fattiga eller de icke

fattiga barnens undervisning. Alldeles icke sällan — så

hafve vi trott oss kunna sluta af det vi sett och hört —

är det sådana unga män och unga qvinnor, hvilka förnum-mit i sitt inre den heliga, obeskrifligt ljufliga, alla jordiska

betänkligheter öfverröstande stämman: älskar du mig, så

föd min lamm! Men viljan må vara aldrig så god och

liflig, ja, till och med kallelsen aldrig så verklig; de

utesluta dock icke, snarare innesluta fordran af öfning och

förberedelse. För denna är ock på sednare tider mycket

sörjdt. 8 månadsskrifter för lärare af detta slag äro i

omlopp i 110,000 exemplar och dessutom en mängd

anvisningar för lärarne. På sista tiden ombesörjas af dem,

som allvarsamt nitälska för det stora sabbatsärendet, icke,

endast sammankomster med lärarne och presterna, utan

äfven öfningsstunder för lärarne (training classes) på

lördagsaftnarne, då föredrag hållas öfver läromethoden.

Söndagsskoleväsendet har med alla sina

ofullkomligheter redan verkat oändligt mycket godt. För att icke

tala om den nytta och glädje, som lärarne sjelfve hemta

från en sådan sysselsättning, hvilken sätter andligt sinnade

menniskor i tillfälle att stärka sina egna nådeskrafter, så

tillskrifves icke utan grund de lägre folkklassernas sedliga

lyftning, deras förtrogenhet med bibeln, deras aktning för

lagen till icke ringa del söndagsskolornas verksamhet, hvilka

för otaliga barn voro den ort, der de fingo höra lifsens

ord. Att dessa skolor ofta genom barnen utgjort en väg

för sanningen till vilsekomna eller likgiltiga föräldrars

hjertan, är antagligt, ja, bevisligt. Hvarje lärare har oftast få

barn på sin lott: så mycket innerligare förhållande plägar

uppstå dem emellan, som lärarne emellan söndagarne

särskilt vid sjukdomsfall eller vid frånvaro från skolan besöka

sina lärjungar. Särskilt på det lifliga, för andliga ämnen

öppna och antändliga folket i Wales har söndagsskolan

utöfvat en stor inverkan. Der är den lika mycket besökt

af vuxna personer som af barn. Ofta äro der prester de

ledande och undervisningsstunden antager mer karakteren

af ett gemensamt de heliga skrifternas begrundande än af

undervisning. Efter hvad vi kunnat erfara, är

söndagsskolans arbete i allmänhet öfver hela England bland alla slags

kyrkosamfund och denominationer, äfven bland alla olikariktningar och tendenser inom den många sådana

inneslutande egentliga Engelska kyrkan af ordets tjenare

behjertadt, främjadt och ej sällan med verksamt deltagande

understödt. För icke så längesedan sågo dessa med ett visst

misstroende och med obenägenhet på detsamma.

Förhållandet är nu omvändt: de betrakta detsamma såsom ett

vigtigt hjelpmedel för deras egen verksamhet och de söka

blott göra det så ändamålsenligt som möjligt. Alla

rättsinniga, de må vara högkyrkliga eller lågkyrkliga,

episcopaler eller presbyterianer, methodister eller baptister,

betrakta söndagskolan med hänsyn till dess betydelse för

Guds rikes tillkommelse i landet såsom en nationel

dyrbarhet, hvarom de knappt kunna tala utan med glädje.

Den är ett föremål för deras förhoppning, kärt såsom en

ögonsten, den är en punkt, der de eljest skiljaktiga

tankarne stämma ett fridsamt möte. Prester och lekmän

förena här sina krafter, bemödanden och förböner och glädja

sig litet emellan gemensamt öfver de ofta förnyade

erfarenheterne deraf, att Guds rike och stora gåfvor i så rikt

mått, nu som fordom, tillhöra och tillströmma de kära

barnen. Alla, som hafva någon röst i saken, erkänna med

en mun, att välsignelse utgått derifrån och att välsignelse

hvilar deröfver. Söndagsskolan i England, oaktadt all dess

brist och ofullkomlighet, är ändock, i viss mån, en

himmelens port: man kan ej se den utan att älska den.

Den anda af allvarligt framåtskridande och sträfvande

emot ett bättre, friskare religiöst väsende, hvilken är så

omisskännelig uti arbetet för de lägre klasserna och för

sjelfva folket i England, förnimmes äfven, om också icke

till samma grad, uti de högre ståndens

uppfostringsanstalter. Vi hafva hört af Engelsmännen sjelfva både nu och

för flera år tillbaka många stränga omdömen fällas öfver

den andeliga ledning, hvilken gifves i dessa anstalter. Det

lärer ock ej kunna nekas, att de gamla högre skolorna

hufvudsakligen haft en klassisk och humanistisk bildning

att bjuda. Religionsundervisningen var för icke lårig tid

sedan, tyvärr, alldeles trängd åt sidan. Så mycket eg-nades åt de linguistiska och mathematiska ämnena, att föga

tid återstod till det vigtigaste ämnet. Ännu kan i detta

hänseende mycket återstå att begära. Jemförelsevis mera

är gjord t på de sednare årtiondena för de fattigas än för

de bättres barn. Man synes i afseende på dessa

sistnämnda mycket stödja sig vid och måhända nog mycket

lita på det inflytande på barnens inre lif, som hemmen

borde utöfva. Isynnerhet synes detta vara fallet i de många

skolor, der ungdomen ej lefver inom anstalten eller helt

nära derinvid, utan går till och från. Emellertid har

uppmärksamheten under de allra sista åren blifvit starkt riktad

åt det stora, äfven för det jordiska samhällets framtid så

vigtiga ärendet: religionsundervisningen i de lärda

skolorna. Äfven har en afgjordt bättre anda på detta område

sökt att bryta sig fram. Tecken dertill hafva vi sport i

några af de så kallade Public Schools, såsom i de

berömda skolorna i Rugby och i Harrow. Dessa skolor,

äfvensom de i Winchester, i Westminster samt i London

Christ Hospital och Charterhouse School, kallas offentliga,

icke såsom om de underhölles af staten, utan blott emedan

de till största delen äro inrättade efter mönstret af Eton

College, som anlades af Henrik den sjette 4 441, dit de

förnämsta i landet alltid gerna sände sina söner. Den

förändring till ett bättre, som här förmärkts, har visserligen

ytterst utgått från det ökade lifvet i församlingen, i

kyrkan. Vanligen anknyter sig dock sådant gerna till en viss

personlighet. Thomas Arnold, Headmaster eller Rector vid

Rugby skola, var den man, hvilken fick blifva det

menskliga verktyget för lyftandet af den religiösa undervisningen

i Englands högre anstalter i vår tid. Han synes hafva

varit ett pedagogiskt snille af första ordningen, hvari den

förnämsta factorn var denna sjelfförnekande, hängifna,

christligt bestämda och helgade kärlek till ungdomen,

hvarförutan ingen kan verka med större framgång på detta, dyra

fält. Den lärde mannen var ibland dem, hvilka dagligen

sitta en stund såsom lärjungar vid Jesu fötter och

begrunda hans ord. Med hela sitt väsende och förhållandevar han för ynglingarne ett exempel af en sann christen.

Hela hans personlighet var en mild uppfordran till andra

att förvärfva en likartad hållning i vandeln. Hans

lärjungar icke blott kände sig såsom föremål för hans

vaksamma omsorg, utan det förekom dem ofta, som om han

kunnat läsa i deras hjertan, ja, som om dessa legat öppna

för denna renade, milda, genomträngande blick. De kände,

att han i bönen tänkte på dem inför Gud och att deras

salighet var hans förnämsta tanke, hans vigtigaste

bekymmer. Christendomen var icke egentligen något särskilt,

något afsöndradt i hans väsende; han talade i det vanliga

umgänget med sina lärjungar sällan i det heliga ämnet:

men religionen var grundtonen i hans inre och stod i

innerligaste harmoni med allt, som är ädelt, ljuft, ärbart,

skönt och välljudande, äfvensom med det ungdomliga sinne,

som följde honom intill slutet, hvilket inträffade 1842. I

umgänget fåordig, egde han förmågan att, när det gällde,

göra sanningen lockande och intagande äfven för de

yngsta. Med några ord förstod han att stämma och omstämma

de unga sinnena. De sägas ej haft större njutning, än

under den korta, knappa halftimman, då han i det sköna

skolkapellet vid Rugby hvarje söndag för dem förkunnade

Guds ord. Det hjertliga förhållande, hvari han stod till

ynglingarne, gjorde, att orden gingo så mycket säkrare

och djupare in i deras hjertan. Tusenden, nu stadde i

statens och kyrkans embeten, välsigna honom såsom ett

redskap i den Eviges hand för deras lifs lycka och

förhoppning för evigheten. Inom den högre skolverlden

fortverkar den bortgångnes anda, isynnerhet likväl i Rugby,

i Harrow och i Winchester. Män af samma tänkesätt

hafva knutit vid, der han släppte tråden. Dessa skolor

hafva fått en slags stegrad betydelse, såsom gifvande tonen

åt det religiösa uppfostringsväsendet i England. För

några år sedan inrättade hofvet en högre skola, Wellingtons

college: då blickade man hän till Rugby för att derefter

ordna den nya anstalten. Deras Masters äro flerestädes

eftersökta. Af allt kan man se, att denna goda anda ärden, som i England i allmänhet mest gillas och

uppmuntras. Hvad som isynnerhet fägnat oss vid betraktandet af

de religiösa förhållandena inom dessa den Engelska

bildningens källorter, är att religionen icke i så hög grad som

i Tyskland och annorstädes sättes i jemnbredd med alla

andra ämnen för mensklig kunskap, utan fattas såsom

något, hvilket visserligen är ett af föremålen för vetandet

och lärandet, men af alldeles särskilt syftning; högre än

allt, men på samma gång ämnadt att beröra och

genomtränga allt öfrigt vetande. Dérmed sammanhänger icke

blott den vigt, som lägges på de dagliga andaktsstunderna,

utan äfven det allvar, hvarmed ungdomen i sitt kapell

söndagligen och vid flera skolor, såsom t. ex. i Harröw,

under tvenne gudstjenster bespisas med lifsens ord. Vi skole

aldrig förgäta intrycket af denna unga församling, samlad

i templet för att tillbedja och åkalla sin barndoms och

ungdoms Gud. De föredrag vi hade tillfälle att höra,

äfvensom flera sådana vi fingo genomläsa, voro på ett

förträffligt sätt afpassade efter en sådan församlings

egendomliga behof. Hvad som" i christendomen går ut på att

ur rätt synpunkt böja sinnet till eh sann syndakännedom,

lyfta och beveka det till kärlek emot Gud i Christö Jesu,

stålsätta viljan till trohet, verksam sjelfförsakelse,

frammana och utbilda den christliga karaktersfastheten, fick ett

rätt kraftigt uttryck i dessa föredrag. Ingen veklig

känslosamhet, intet dystert framhållande af syndanöden, hvilket

här måhända mindre vore på sin plats, men ett varmt,

broderligt ingående i den kära församlingens särskilta

förhållanden, ett manligt vittnesbörd om Guds både stränghet

och godhet, om Guds innerliga faderskärlek utmärkte

desamma. Den djupa tystnaden, den spända blicken, och jag

tillägger den kärlek, hvarmed läraren syntes vara

omfattad, visade bäst nyttan af dessa stunder i det sköna,

göthiska temple. De yngsta begagna" vid dessa anstalter,

t. ex. i Rugby, icke kyrkans katekes: de anses hafva

inhemtat den i modershemmet. Den framtages likväl, då de

skola beredas till confirmationen. Confirmanden vid skolanmåste kunna den, förklara och utlägga den ur sin öfvertygelse

och inre kunskap samt låta skriftställen belysa och bekräfta

den. Vid slutet af nattvardsberedelsen anställas med

confirmanden äfven skriftliga prof: han måste med pennan besvara

vissa frågor, hvilka föreläggas honom. Confirmationen sker ej

öfverallt hvarje år, stundom blott hvartannat. Communion

sker vid anstalterna i deras helgedom sju eller åtta.

gånger om året. De flesta, som äro confirmerade, gå tre eller

fyra gånger om året: flera af dessa äldre gå alla åtta

gångerna på året till Herrans bord. Att full frihet i denna

punkt är rådande, faller, snart sagdt, af sig sjelft.

Lördagsaftonen före communionen höra de ett bibelföredrag

af the Headmaster (Rectorn). Då man besinnar det starka

studiiarbete, som åligger dem, deras ifver att hinna med

sina uppgifter å ena sidan och å den andra att sköta

leken (the cricket), hvilken på ett för främlingen

öfverraskande sätt rent af är en oeftergiflig, helsosam

beståndsdel af den Engelska uppfostran, tar sinnet mycket i

anspråk och nästan alldeles uppfyller stunderna emellan

arbetet, så är det något märkvärdigt, att de midt under detta

friska, alla själens och kroppens krafter sysselsättande lif,

likväl, så snart en christlig anda herrskar i det lilla

samhället, så innerligen gerna gå till Herrans Nattvard. Vi

tage för afgjordt, att den store ungdomsvännen icke

försmår att draga dem till sig. De nedre klasserna läsa det

gamla och nya testamentets skrifter på Engelska. De

genomgå t. ex. hemma några capitel i gamla testamentet, för

hvilka de under timmarne måste redogöra. Ibland gör

läraren strödda frågor, ibland uppmanas de att afgifva

berättelse. Man ingår med en viss förkärlek, hvilket vi

företrädesvis funnit i England, i de heliga orternas

geografi. I de klasser, som svara emot de undre flyttningarne

på våra gymnasier efter gamla ordningen, läsas

evangelierna på grekiska efter Alfords goda commentar, i de öfre

både epistlar och evangelier. I sjette eller högsta klassen

företaga de på lediga stunder en bok öfver. bibelämnen af

en mera reflecterande beskaffenhet, såsom det goda arbetetaf nuvarande Doraprosten i Westminster-kyrkan Trench,

öfver Herrans liknelser. De äldre erhålla hvarje vecka

bibliska ämnen, antingen af isagogisk eller exegetisk

beskaffenhet, att skriftligen utföra. På de högre stadierna

läsas ofta Paleys "evidenees of christianity" eller Butlers

"analogy" eller Pearsons "on the creed", ur hvilka böcker

de stundom få göra skriftliga framställningar, hvilka

framläggas för läraren. Alla skolans unga alumner, äldre och

yngre, äro fördelade på lärarne, så att hvar och en af

dessa har särskilt uppsigt öfver ett visst antal af dem.

hvilka för det mesta äro boende i hans hus, njuta hans

andliga tillsyn och själavård samt deltaga i husets

andaktsstunder. Dessa lärare, oftast prester, pläga vanligen

bereda dem till Herrans Nattvard. När förhållandet är rätt,

kan denna personliga uppsigt visa sig i hög grad

fruktbringande. Tutorn står i det innerligaste ansvar för sin

pupills moraliska och religiösa uppfostran. Han utöfvar

visserligen sitt hufvudsakliga inflytande på denne genom

samtal och umgänge, men vanligen ger han ock ordentliga

lärostunder emellan gudstjensterna om söndagen.

Religionsundervisningen fortgår sålunda vid dessa anstalter på trenne

vägar: den gemensamma läsningen af den heliga skrift,

dels på engelska, dels i de öfre klasserna på grekiska,

sedan den enskilta läsningen för Tutor och slutligen det

trägna meddelandet af sanningen under den kyrkliga

gudstjensten. Genom ett sådant, efter de ungas behof och

mottaglighet afpassadt, gudstjenstligt lif, genom ett sådant

skriftligt, således den sjelfständiga tanken steg för steg

uppfordrande umgänge med bibeln, helst om det sker under

ledning af andeligt sinnade lärare, underhålles äfven hos

de högre klassernas söner en riktning åt andeliga ämnen,

väckes denna sälla kärlek till det ord, som visst är och

lära kan, detta begär att dermed få tjena församlingen,

som utmärker Englands ungdom kanske framför andra

länders. Der förekommer derföre icke det märkvärdiga

förhållande, att de högsta klassernas söner, såsom i Tyskland

och äfven annorstädes är händelsen, med få undantag, görasig lottlösa i den stora, rena glädjen att få offra hela

lifvet åt Christi bruds omedelbara betjenande.

Der finnas äfven i England inrättningar för de högre

klassernas barn af en rent enskilt beskaffenhet, der

utvecklingen af det christliga lifvet i ännu bestämdare mått

utgör hufvudsaken än i de sist nämnda anstalterna. En

sådan sågo vi i Cheam, icke långt i norr från London,

dit Grefven af Shaftesbury visade oss och der han äfven

har en son. Hit strömma barn från de yppersta familjer

i landet, för hvilka det är det allra vigtigaste, att deras

barns uppfostran i skolan genomtränges af samma anda,

söm råder i hemmet. Hela tonen i denna anstalt var i

sanning icke någon nedstämd och ängslig, såsom någon

kunde föreställa sig: den var glad, hjertlig, angenäm,

lycklig — sådan den kan vara der, hvarest sann christendom

är rådande. Vid morgongudstjensten, till hvilken

föreståndarens egen familj mangrannt infinner sig, väljer han

en text, hvaröfver han samtalar med ungdomen. Denna

framställning, ibland mera undervisande, ibland mera

uppbyggande i egentlig mening, varar en halftimma. Bönen

läses icke, såsom sker i flera Engelska anstalter, utan går

fri och obunden ifrån hjertat. Kl. 12 samlas de åter

hvarje dag en liten stund, då man i ordning genomgår

lämpliga delar af gamla testamentet. På aftonen läses

vanligen något stycke utur nya testamentet. Sedan en kort

utläggning gjorts, söker läraren framlocka hvad hans

åhörare hört och förstått. Den man, från hvilken här allt

syntes utgå och med hvilken jag blef nära bekant, hade

gjort till sin högsta angelägenhet att göra barnen

innerligen förtrogna med Guds ord. Han uppgifver för dem

vissa vigtigare delar deraf att förtro åt minnet, men är

mycket mån att i denna punkt öfva ett rätt återhåll, på

det. ätt det dyra, heliga ämnet aldrig i föreställningen ens

måtte mista något af sin friskhet för det unga sinnet. Han

utöfvär. en personlig själavård bland sina lärjungar. Han

frågar dem, en och en och emellan fyra ögon, om deras

själs tillstånd, om deras bön, om deras ställning till sinGud. Detta sker med så stor grannlagenhet som möjligt.

Mannens hela personliga väsende, sunda omdöme och takt

äro mig en borgen för att sådant icke urartar till ett

inquirerande, som skulle våldföra det unga sinnets

utveckling. Detta sker dock ingalunda blott efter

omständigheterna till följe af något som förekommit: den gode,

christligt, andeligt barnkäre mannen känner sig stå i det djupa

förhållandet af att vara ej blott deras lärare, utan deras

förtrognaste mensklige själavän och herde. Han sade mig,

att han ofta påträffar de unga kära gossarne läsande

skriften med hvarandra, ehuru detta är så helt och hållet

lemnadt åt deras eget fria val att göra eller låta, att de icke

ens blifva dertill lindrigt uppmanade. Detta hus, der jag

vistades ett par sköna vårdagar, var en hvilopunkt för

sinnet under min resa; det är det äfven för minnet.

Sådana ställen bilda i väsentlig mening en morgongryning

för framtiden.

Den af samhällsklasserna i England, som med

afseende på uppfostran är minst tillgodosedd, är utan

tvifvel medelklassen, den lägre medelklassen. Den

undervisning dess barn åtnjuta i sina skolor så väl i

religionen som i andra ämnen är alltför ringa. Man har

gjort stora ansträngningar för de fattigas, för folkets

bästa, uppmärksamheten har vändt sig till samhällets högre

trakter: i afseende på medellinien står man tillbaka. Men

man är nu medveten om denna bristfällighet. Missförhållandet

i denna punkt undgår ej det vaknande samvetet. Den som

börjar bättra sig, får efterhand syn på alla sina brister

Man har äfven i detta hänseende begynt att göra åtskilligt.

Vi tro, att frukterna af äfven dessa bemödanden inom kort

skola visa sig.

Om man allvarsamt betraktar det religiösa arbetet

med särskilt hänsyn till den gren deraf, som här är i fråga,

så skönjer man i främsta rummet en sedan gammalt

bestående, från kyrkan utgående, sedligt religiös inflytelse,

hvilken under sednare tiden, till följe af den nådesvind.

som farit öfver vingården, bekommit en ökad styrka. Ser

man efter med mer sorgfällighet, vänder man sig åt

samhällets periferi, så upptäcker man snart, att man har nöd

framför sig och den stor, hjertskakande. Det är en här

af odödliga andar, som ropa på hjelp, det är en här af

otillfredsställda, medvetna eller omedvetna behof af ljus,

utsigt, frid, lif och oumbärlig förhoppning för den

stundande evigheten. Det sköna, det outsägligt uppfriskande

är nu att vidare se, huru på alla punkter af

samhällsorganismen ett sträfvande vaknat till lif att ersätta

bristerna, uppsöka de hjelpbehöfvande och bispringa den

andeliga nöden. Från Lorden, som på sitt stora gods samlar

sina underhafvande till bön och daglig uppbyggelse i den

allraheligaste tron och personligen lägger hand vid deras

barns upplysning i de stora evighetsämnena, till den unge

affärsmannen, som med innerlig hjerteglädje använder sina

lediga stunder att bereda sig till den kommande

söndagens efterlängtade möte med de älskade lärjungarne i

bibelklassen: från prelaten, hvilken, såsom den nuvarande

menniskokäre biskopen af London, är outtröttlig att taga

vård om de fattiga och isynnerhet sörja för deras barn,

till den sjelf fattige stadsmissionären, som, vandrande i sin

Frälsares kärleksspår, blott synes lefva numera för att

tillrättaföra, vägleda, hjelpa, lindra, vederqvicka, hvilken rad

af menniskovänner, verkande i stilla välsignelse! I

parlamenten, i regeringen, bland kyrkans män, bland de öfriga

religionssamfundens tjenare, i de af Gud benådade, från

himmelen styrkta ynglingarnes och jungfrurnas glada lag,

är det samma ämne, som står öfverst på dagordningen.

Tanken på medmenniskors andeliga och eviga glädje, på

medmenniskors vinnande för det eviga ljuset, är den mest

framstående, den mest återkommande, den mest trängande,

den mest drifvande. Det är en väldig kamp, en kamp på

lif och död, en kamp i bön, uppoffring och sjelfförsakelse.

Kampen är väldig, icke med hänsyn till de menskliga

krafterna, hvilka ofta äro små och oansenliga, utan med

hänsyn till det stora i uppgiften och framför allt medhänsyn till den, som är mäktig i redskapens svaghet, hvars

allsmäktiga bistånd flitigt anlitas. Man kan ej på närmare

håll, enligt den för ögonen varande verkligheten, tänka

sig det som sker, utan att djupt, gripas deraf. Man kan

ej se det pågående arbetet, man kan ej se det i dess

sanning, utan att varmt ömma derför. Kännedomen om dess

brister minskar icke deltagandet. Man drifves att bedja

om ökad nådeskraft för de många af alla stånd, åldrar

och kön, hvilka här verksamt nitälska för Guds rikes

tillkommelse just bland det uppväxande slägtet. Detta arbete

är ett salt, som skall rädda England från den eljest

hotande förruttnelsen och, för så vidt det får fortgå både

med rätt allvar och med ifver och skyndsamhet, sätta detta

land i högre mått än tillförne till en välsignelse bland

jordens folk, hvilka alla hafva välsignelsens löfte.

Hvad vi yttrat såsom karakteristiskt för England,

såsom det synes, i högre grad än för något annat land i

hela verlden, att det är stadt i en väldig och på sitt sätt

lycklig kamp, har till viss grad sin tillämpning äfven på

Skottland. Afven här finnes en stor massa, som lidit brist

på det för själen nödvändigaste. Äfven här har, till följe

af inflyttningarne från England och Irland, ett slägte

hunnit uppväxa, som ropar efter en särskilt omvårdnad. I

städerna, isynnerhet de större, är det icke heller af ålder

så sörjdt för folkets behof, som det borde hafva varit.

Men ser man djupare in i landets inre, vänder man sin

blick åt folket på bygden, åt de Presbyterianska

bemödandena i deras helhet, så mötes man af ett annat

förhållande. I Skottland består sedan gammalt, sedan

reformationen, en folkbildning af nationel och tillika kyrklig

beskaffenhet. Liksom i Tyskland begynte man genast vid

kyrkoförnyelsen att grunda familjskolor. Skoltvång

infördes dock här aldrig, såsom i Tyskland. Skolorna

ställdes under kyrkoherdens och kyrkostämmans eller

församlingens äldstes uppsigt. I dessa skolor fingo både

Lairdens och torparens söner sin bildning. Det låg

synbarligen i den store Skottske reformatorns plan, såsomman kan se af hans uttryckliga ord, att på dessa skolors

arbete grunda sitt folks andeliga förkofran. Det

omedelbara själagaghet i egentlig mening var tydligen det mål,

som brann för den eldige, ,bergfaste Gudsmannens blick.

Ingenting mindre eller lägre var det, som härvidlag satte

hans christligt fosterlandsälskande själ i verksamhet. Han

såg» i folkskolan och i universitets-arbetet de båda

hjertrötterna för kyrkans blomstring: derföre skänkte han dessa

båda så stor uppmärksamhet. Det system, han danade i.

detta hänseende, har också varit till en obestridlig

välsignelse för landet med hänsyn till det, som var hans stora

hufvudsak. Men vi tro oss icke taga felt, då vi säga, att

nationalskolan, till följe af dess uppgift att verka på en

gång för de mest olika klasserna i samhället, till ej ringa

del försvagades i sitt arbete, för det stora

hufvudändamålet. Läraren inskränktes här, såsom mångenstädes i det

vigtigaste ämnet, till ett blott förhörande. Länge synas

sakerna hafva stått på denna fot i Skottland. Den rikaste

ådern för väckande af andeligt lif och af andelig styrka

var. den verksamhet, som utgick omedelbart , från den

reformerade kyrkan sjelf. Den vjsste, att redan i sin första

upprinnelse förse hvarje flock af 500 ä 1000 själar med

en herde, en skollärare och en samling af äldste, hvilka

voro presten till stort biträde i själavården. Man kräfde

af presten en liflig verksamhet inom församlingen. Han

höll flitiga katekisationer med de unga i sjelfva kyrkan.

Han stod i det närmaste andliga förhållande till sin

församling och besökte dess medlemmar turvis och periodiskt.

I förbund med de äldste tog han sig med synnerlig ifver

an de sjuka Föräldrarne manades till att uppehålla

familjeandakten och att samtala med barnen i de heliga

ämnena. Sabbaten hölls i stor vördnad och blef, såsom

den plägar, när den i sanning och anda helighålles, en

med makt uppspringande källa till lycka och fröjd i Gud.

De stora frågorna om kyrkans autonomi, om dess

oförytterliga rätt att sjelf besluta och bestyra om sina

egentliga angelägenheter, sysselsatte under olika perioder, dåkyrkan stred och led för sin öfvertygelse, ung och

gammal, rik och fattig och uppöfvade tankeförmågan, under

det på samma gång de små gemensamma gudstjensterna

hvarje dag vid familjehärden och prestens ord i templet och

själavård i det dagliga lifvet stämde sinnena för

öfverjordiska ämnen/ Den tappra striden för Jesu Christi

konungamakt i sin kyrka, den personliga

delaktigheten uti och det friska minnet af de många hänförande

martyrskapen för Herrans Jesu krona och för hans bruds

prerogativer på jorden hafva — om detta uttryck tillåtes

oss — mer än något utgjort den folkskola, i hvilken

Skotten erhållit denna blick för och i religionsfrågor, denna

kärlek till sin gudstjenst, denna trohet emot sin kyrka,

denna hängifvenhet åt Herren, Frälsaren, Konungen, denna

längtan efter det eviga, denna osläckliga lust att vara med

i arbetet för utvidgande af den himmelske herrskarens rike

på jorden; hvilka drag temligen starkt utmärka den

Skottska ehristenheten. Så gammal än den egentliga folkskolan

i Skottland må vara, så mycket den måhända kan hafva

bidragit till det mått af andlig bildning, som der i

allmänhet förspörjes och hvarom dess Historia, oaktadt alla

menskliga öfverdrifter och till och med förvillelser, bär ett

egendomligt vittnesbörd, så tro vi, att å ena sidan den

energi, den fasthet, den verksamhet, som kyrkan,

isynnerhet under vissa perioder, har utvecklat, och å den andra

det religiösa lifvet i hemmet varit det, som gifvit

religionskunskapen i Skottland dess must, dess kraft, dess kärna.

Mer än en gång hafve vi bevittnat, med hvilken lust och

glädje fäderna, mödrarne isynnerhet införa sina barn

framför allt i de eviga sanningarne, men äfven i dess stora,

kyrkliga minnen. Hemmets inflytande på de uppväxandes

hjertan är tydligen nu såsom förr ett kyrkans

hufvudögonmärke. Fadren är åter, så snart den gamla, nästan

nationela patriarkaliska andan åter kommer till stånd,

derigenom att lif begynner spörjas på en ort, en prest ibland

de sina, hvars allvarsamma göromål det är att uppväcka

och underhålla offerelden i tjället. Faran för en fin for-malism, hvilken till och med under utseende af frihet och

i dess namn kan vara så mycket större, har icke kunnat

undgå oss, men intrycket af den sannskyldiga, djupgående,

till sjelfförsakelse och sannt barnasinne hänvisande

andlighet, hvilken vi så ofta funnit göra sig gällande på detta

område, qvarstår icke dess mindre. Detta kärleksband

emellan kyrkan och hemmet, detta varma, goda förstånd

dem emellan är det skönaste minne vi behållit af

Skottland från detta likasom från äldre besök i dess bygder

och i dess genom gudsfruktan lyckliga boningar. Så vidt

vi kunnat inse, har intet land i större mått tillegnat sig

detta yppersta beting för lycka, sällhet, kraft och

duglighet hos dess söner och döttrar, än Skottland. Vare det

långt ifrån oss, att vilja beteckna tillståndet i detta

hänseende såsom idealiskt, men det som är måste ju erkännas.

Måtte det gå framåt i denna gamla, allt föryngrande

riktning! Hvad skolan i allmänhet beträffar, synes den lida

af väsentliga missförhållanden. I de rikare trakterna, i

landets sydliga och nordöstliga delar eger den till sitt

förfogande byggnader, hvilka kunna kallas palatser i

jemförelse med de eländiga stråhyddorna i högländerna och på

Hebriderna. De fattigare barnens skolgång är så kort och

oregelbunden, att skolan knappt får tillfälle att meddela

det allraförsta och oundgängligaste. Man får stundom vara

glad, om de kunna besöka skolan sex månader på året.

Den gamla seden att sammanblanda folkskolan och den

högre bildningens anstalter har icke, så skön sida detta

erkännande af jemnlikhet än kan förete, just kunnat vara

rätt fördelaktig för den kraftigare utvecklingen af

någondera. Äfvenså är den stora olikheten i lärarnes vilkor,

hvilka på sina ställen uppgå till 200 ända till 300 Pund,

på andra ,åter sjunka ner under daglönarens sold, en

allvarsam olägenhet. Man synes dock mer och mer behjerta alla

dessa, stora brister och se sig om efter en- grundlig hjelp

deremot. Man har, äfven här varit angelägen att bilda

seminarier med tillhörande praparand-inrättning. Qvinnan

har hittills varit mindre, anlitad för lärarevärfvet, än i Eng-land, dock har jag funnit öfvertygelsen om hennes

tjenlighet i detta hänseende vinna ett växande insteg. Man

skärper profven, framför allt afpassar man fordringarne

mera efter folkets verkliga behof. Man inrättar pensioner

för de ålderstegna, man bildar fonder för lärarnes

efterlefvandes underhåll. Liksom i England sörjer man för de

barn, som för tidigt måst lemna läroanstalten, isynnerhet

på fabriksorterna, genom aftonskolor. Man vinnlägger sig

under de sista 10 åren på skiljda vägar och på

mångfaldigt sätt att främja folkets bildning, och frukterna af dessa

ansträngningar, helst om de alltfort understödjas af

kyrkans och familjens oförminskade bemödande, skola icke

uteblifva. För så vidt som Guds folk i Skottland förstår

att bevara sin andeliga sjelfständighet midt under den trägna

beröringen med främmadartade elementer eller än bättre

genomtränga dessa med den lefvande christendomens kraft

och anda, skall detta land, så rikt på vedermälen af den

gudomliga nådens rikedom och salighet, ännu hafva en

framtid för sig af stor betydelse för och inom Christi

kyrka i dess helhet. Den, som fått närmare lära känna

dessa nordboar, i vissa hänseenden med oss djupt

befryndade, den, som rönt den kärlek och det erkännande,

hvarmed Sverge af dem ofta omtalas, efterfrågas och omfattas,

kan ej annat än hysa brinnande välönskningar för detta

begåfvade, för christendomens sanningar ovanligt öppna folk.

Den förnämsta skilnaden emellan

religionsundervisningen i Skottland och den i England är den, att i

Skottland det kateketiska elementet derutinnan erhållit en vida

större betydelse. Sedan 1648 har kyrkan egt tvenne

katekeser, en större och en kortare. Dessa uppsattes båda

af de theologer, som nämnda år voro samlade i

Westminster, för att rådslå öfver kyrkliga angelägenheter. Den

förra är i allmänhet icke begagnad vid den tidigare

undervisningen, utan vill egentligen vara till ledning för

presterna i deras framställningar i allmänhet samt äfven för

husfäder vid deras christendomsvärf i sina hem. Någon

gång utgör den äfven ledtråden vid nattvardsberedelsen.Den kortare är den-grundval, hvarpå

christendomsundervisningen varit byggd i Skottland under tvenne sekler.

Man har anställt forskningar efter namnet på dess

författare: man har icke lyckats komma till någon full visshet.

Af flera tillskrifves den dock särskilt en af förenämnda

mötes medlemmar, Dr Årrowsmith, universitetspredikant

i Cambridge, en man, som i högt mått förenade lärdom

och religiöst praktisk kraft och således kan anses hafva

varit vuxen ett arbete af denna art. Ty hvem helst

författaren har varit, så är det lilla verket ett stort

mästerstycke i sitt slag. Denna skrift har under alla skiften

och vexlingar, kyrkan undergått, varit den medelpunkt,

omkring hvilken de troende hafva samlat sig; den har näst

Skriften lyst otaliga fram till den saliga evigheten. Också

eger den lilla boken, innehållande endast 4 07 frågor, en

synnerligen stor andelig popularitet. Denna sammanhänger

tydligen med Skottarnes starkt reflecterande skaplynne. Man

märker, huru de tidigt inlärda orden och satserna för dem,

som något känna rikedomen af det öfversvinneliga hoppet, i

sanning äro såsom ett sammandrag af allt hvad bibeln eger

mäktigt upprättande, upplyftande, styrkande, glädjebringande.

Här omtalas derföre t. ex. huru den och den under sina

sömnlösa nätter begynte att till sin tröst och fröjd genomgå

katekesen i sina tankar. Orden framställde sig för honom

såsom lika många kostliga perlor, afspeglande den

evangeliska sanningens himmelska ljus. En christligt sinnad Lady

lärer hafva varit så förtjust i sin "shorter catechism", att

hon, visserligen öfverdrifvet, ställde den, såsom det högsta

och fullaste inbegreppet af uppenbarelsens rikedomar, nästan

öfver skriften. Gamla män hafva med stor tacksamhet erkänt

den uppbyggelse, som under sednare år tillflödat dem af

det, de derutur under den tidiga åldern tillegnat sig. Vid

sjelfva dödsbädden säges dess kraft hafva uppenbarat sig.

Man ser: den är såsom en samling af stora, korta, enkla,

lefvande, heliga sägner, som gå från man till mån, från

led till led och hafva lif på menniskornas, på folkets

läppar. Att den läses utantill, förstås sålunda af sig sjelft.I fordna dagar skedde detta särdeles tidigt. Den var då

den första bok, som sattes i barnets händer: den var då,

egendomligt nog, ofta åtföljd af ordspråksboken, hvilkén

likaså betroddes åt minnet. Vi hafve ej sällan hört, huru

Skottens kända intellectuela företräden till någon del anses

kunna hafva härrört från det tidiga umgänget med dessa

skrifter. Att emellertid denna så kallade korta katekes

icke alltid åtnjutit den behandling, som svarar emot dess

sköna och härliga innehåll, att äfven den, isynnerhet i

skolan, såsom vi redan antydt, här och der fått vidkännas

katekesers ej sällsynta sorgliga öde att dragas ner till

munchristendomens låga regioner, derom veta de att tala, som

hafva friskt minne af, huru det tillgick ännu för trettio år

sedan. På sednare tider hafva de, som tänkt öfver denna

sak och gjort den till föremål för sina iakttagelser,

kommit till den öfvertygelsen, att. denna kateketiska läsning

rättast hörer till en något sednare period af barndomen.

Isynnerhet har en enskilt man, som brunnit för folkets

uppfostran, särdeles i andeligt hänseende, och för denna

angelägenhet offrat sin tid, sin kraft och sin egendom,

nemligen Mr Stow i Glasgow, en viss förtjenst att hafva

fästat uppmärksamheten på dessa till det yttre låt vara

oansenliga, till sitt väsende maktpåliggande frågor. Han

är i Skottland den, som satt nya tankar i omlopp rörande

religionsundervisningen. Han har framstått såsom en kämpe

för en varm, lefvande och lifgifvande meddelelse ur den

källfriska lifsbrunnen, Guds ord. Man behöfde i

Skottland påminnas derom, att blötta undervisningen ännu ej är

någon uppfostran, samt att dervid den sedligt religiösa

personbildningen, är sakens kärna, utan hvilken allt annat

duger till litet eller till intet. Sjelf grundlade han en

"moral training school", hvars uppgift var, att bland de

fattiges barn ersätta en god familjeuppfostran. För att

vidare fortplanta sitt enkla system, har han äfven grundat

ett seminarium. Den kärleksanda, som utmärker hans

lifvande verksamhet, har utöfvat ett stort inflytande äfven på

andra anstalter. "Frikyrkans Training College (Skollärare-seminarium) i Glasgow har omfattat Stows system. Han

låter helst, isynnerhet de yngres, undervisning utgå från

bibelställen: katekesläsningen tillkommer först vid 9 års

ålder. Många Skottska skollärare hafva numera anslutit sig

till Stows tankar och method, enligt hvilken intet får i

undervisningen, minst i den christligt religiösa

undervisningen, förekomma, utan att det göres till ett så lefvande som

möjligt föremål för barnets åskådning, tanke och

föreställning. Allt måste ega färg, form, lif, sammanhang. Just

det allvar, hvarmed det kateketiska elementet handhades,

äfvensom det sätt. hvarpå man dervid gick till väga, gaf

i mina ögon religionsundervisningen i Skottland ett

väsentligt företräde framför den i England. Detta ämne stod ej

tillbaka, det var en vigtig och, såsom det syntes, tacksam

del af lärostundens sysselsättning; man kunde sina få

förelagda stycken utantill, men det röjde sig, att de voro lästa

med eftertanke och förstånd. Äfven hos de mindre barnen

en liflig uppfattning och uppmärksamhet. Beträffande det

bibliska ämnets behandling i skolan, sätter man nu för

tiden, såsom det visade sig för mig, mindre än i England

värde på dess utanläsning; hufvuduppgiften är deremot

snarare den att lära känna Guds ords innehåll. Att locka

fram barnens tankar öfver skriftens sanningar, att leda

deras blickar in på det rika fältet, att lära dem sa

efterhand sjelfva göra upptäckter i bibelns vida verld, att vänja

dem vid sjelfva det arbetet att leta ut skriftens mening

och jemföra skrift med skrift, deråt syntes man syfta. Förr

voro barnen mera passiva än activa: man var nu

öfvertygad, att der sålunda deras egen verksamhet varit under

sjelfva meddelelsen mera bestämdt uppkallad, der blefve

insigten säkrast, kunskapen pålitligast. Utdrag ur den

Heliga Skrift, hvilka i Tyskland äro så gängse, åtminstone

under de tidigare läroåren, vill man i Skottland gerna

umbära. Föräldrarne äro sjelfva mycket angelägna derom,

att det är bibeln sjelf, hvarutur, så vidt ske kan, den

bibliska kunskapen hemtas. Vi hafve ofta- hos lärarne

anträffat samma åsigt. I allmänhet lära sig .barnen en stormängd af de gammaltestamentliga psalmer, hvilka, satta i

meter, hufvudsakligen ligga till grund för de Skottska

presbyterianernas gudstjenstsång. Dessa psalmer läsas i alla

skolor. Då på sednare tider åtskilliga christliga hymner

mer och mer börja finna plats inom det gudstjenstliga

området, hafva dessa understundom, afgjordt mer än förr,

fått en betydelse inom religionsundervisningen. Den

egendomligt Skottska åskådningen torde dock fortfarande vara

den, att intet bör komma vid sidan af och i bredd med

dessa i ordets egentliga mening inspirerade psalmer och

att barnen egentligen i dessa bekomma ren föda för sina

själar. Det utmärkande draget af religionsundervisningen

i Skottland synes mig vara föreningen af bokstafiig

kateketisk noggrannhet samt förtrolighet med bibeln. Denna

hemmastaddhet med Skriften ådagalades dock mer deruti,

att barnen visste, hvar en vigtig utsago stod att finna, än

deruti, att de kunde stället utantill. Man fordrade mer

förtrogenhet med skriftinnehållet, än med ordalydelsen, och

öfverhufvud rådde ett mera fritt och tänkande, tanken

uppfordrande sätt att begagna den heliga boken.

Den genom tillfälliga förhållanden mycket begränsade

tid, vi på hemvägen kunde egna åt enahanda iakttagelser i

Danmark, medgaf, till vår lifliga afsaknad, icke något djupare

eller, mångsidigare ingående i det vigtiga ämnet. Att i

Danmark bland de allvarligt sinnade en lyftning inom den

ifrågavarande sferen önskades och redan pågick, syntes mig

emellertid vara tydligt. Att uti det en tid allmänt gängse bruket,

hvilka fördelar detta än kunde innebära, fanns, något, som

behöfde ändras, förädlas och till och med undanrödjas,

erkännes af dessa. Men på samma gång kunna de ej godkänna

den religiöst pedagogiska riktning, som pä ett naturligt sätt

utvecklat sig ur den Grundtvigskå åskådningen. Denna, som

härleder allt i christendomen, ej så mycket från den Heliga

Skrift, som från den muntliga traditionen, föres med

lätthet derhäh, att från undervisningen aflägsna allt

gedignare arbete. Talet på dem, som tillhöra nämnda

riktning, må ej; vara så stort, men dess inflytande på under-visningen har icke varit obetydligt. Enligt dem skulle allt

bero på lärarens muntliga, personliga föredrag, intet på

deras eget arbete, som undervisas. Detta är en

ytterlighet, hvilken, under allt sken af andeligt väsende, af

genialitet och frihet, ingalunda i det hela frambragt glada frukter.

De skolor, som på sådan grundval inrättat sin

religionsundervisning, i hvilka till följe deraf icke ens skriftens

kärnspråk lagts på minnet, hafva ådagalagt följderna af ett

sådant sanningens förflyktigande. Vid nattvardsläsningen

lära ock de barn, som utgått från denna riktning, hafva

visat sig såsom de minst förberedda. Emellertid synes

Grundtvigianismen i denna punkt hafva haft den nytta med

sig, att den väckt på den kalla, liflösa formalismen,

hvilken här, såsom i de flesta länder, haft sin tid samt drifvit

lärarne att utmed den fasta låsningen gifva en klar och

lefvande utveckling af ämnet.

Vi hafve sökt att återgifva dragen af det vigtiga

arbetet i fråga, sådana de under ett kortare besök i de

nämnda länderna framställt sig för våra blickar. Vi hafve

dervid naturligtvis icke kunnat finna något land, någon

kyrka, der allt vore så stäldt, att det i allo kunde

förtjena att framhållas såsom föredömligt för andra folk. Vi

känne intet mönsterland. Men det torde ej vara utan gagn,

att de vigtigaste problemer och frågor äfven få någon

belysning af den erfarenhet, som andra hafva vunnit. Ju

högre man ställer en sak af sådan vigt och förknippad

med så mycket ansvar och med så stora löften och

förhoppningar, som religionsundervisningens stora och heliga

sak, desto mer måste det vara välkommet att känna sig

stå i lefvande samverkan med dem, hvilka annorstädes på

samma fält öfva sina krafter. Då ögat hvilar på andras

redliga arbete, lär man sig bättre att inse och känna både

sina fördelar och, hvilket ej är mindre vigtigt, hvad som

fattas, hvad som kan behöfva någon förbättring. Det

var utan tvifvel ur denna synpunkt, som den Svenska

regeringen, så varmt nitälskande för allt, som länder till vårt

fäderneslands högsta lycka och för alla dess innebyggaresvälfärd och derföre synnerligen ömmande för

religionsundervisningsarbetets befrämjande och framgång i vårt land,

ville med afseende på detta ämne vända uppmärksamheten

och forskningen till de kyrkor, hvilka i anseende till

religiös riktning och anda ega den största befryndning med

vår. Under all den inöd, motsägelse och brist, som nästan

på alla punkter möter och omgifver det sanna arbetet för

Guds rikes tillkommelse, är det dock äfven i högsta grad

upplifvande och glädjande att skönja, huru Herren

öfverallt styrker, vägleder, och uppmuntrar sina trogna redskap

i utförandet af sin heliga vilja Måhända var aldrig

någonsin en så utbredd nitälskan satt i rörelse som nu.

Säkert arbetades och gjordes aldrig så mycket för de ungas

bildning och undervisning som nu. Med trygghet kan

man väl ock påstå, »att aldrig det dyra verket att föra de

späda till det eviga lifvet, som är att känna Gud och den

han sändt hafver. Jesum Christum, varit i så hög grad

ett föremål för de mest upplysta menniskors sträfvande

och omtanke. Det är icke mera ett litet åliggande, som

öfverlemnas handlöst åt den förstkommande med de

billigaste anspråken; det är ett heligt, dyrt förtroende, som

kräfver den renaste vilja, den innerligaste kärlek och

äfven gerna den mest utvecklade förmåga; Man ger

ej mer de stora, ljufva, heliga sanningsorden utan

noggrannt urval åt det unga sinnet, utan man beräknar noga,

hvad det kan bära och förbruka. Man närer lammen med

mjölk, innan de kunna fördraga kraftigare näring. Man

vill väl, att de dyrbara kornen läggas i förvar hos de

späda, men man anser detta ej ske, så framt icke barnets

själsförmögenheter i någon mån dervid samfäldt tagas i

anspråk, så att det, som gifves, redan från första början

i möjligaste måtto blir en andelig besittning. Man kan

kräfva ett mer eller ett mindre med afseende på det, som

minnet bör emottaga; somliga kunna fordra mer af ett,

andra mer af ett annat ämne: somliga nöja sig med den

gudomliga uppenbarelsens omedelbara uttryck, såsom

tillräckliga bärare af det eviga ljuset, andra se gerna denkyrkliga lärans och bekännelsens ord derjernte i större

eller mindre utförlighet fästas i minnet, men aila hafva

numera, de må för öfrigt skilja sig i åtskilligt, kommit till

sammanstämmande insigt deri, att den heliga sanningen

icke på någon punkt af den personliga utvecklingen och

ej till någon af sina delar får behandlas, ens tills vidare,

såsom ett blott föremål för minnet. Det är långt ifrån

oss att vilja påstå, det vi under aktgifvande på utöfningen

aldrig förmärkt fel emot en sådan uppfattning, men af alla,

som hafva hjerta och blick för saken, betraktas. också

ärligt felet såsom ett fel, såsom en klippa, hvilken man

måste undvika och för hvilken man med kärlekens ifver

måste varna. Man ser klart och bestämdt, att det ej går

för sig att. stanna vid bokstafven i ett ämne, der allt går

ut på anda och lif. Tanken på alla dessa fromma och