Om otillräckligheten af Upsala Universitetsbiblioteks nuvarande anslag till bokinköp
OTILLRÄCKLIGHETEN
AF
UPSALA UNIERSITETSBIBLIOTEKS
NUVARANDE ANSLAG
TILL
BOKINKÖP.
—
UTLÅTANDE
AF
UNIVERSITETSBIBLIOTEKARIEN
DEN 28 APRIL 1894.
OTILLRÄCKLIGHETEN
AF
UPSALA UNIVERSITETSBIBLIOTEKS
NUVARANDE ANSLAG
TILL
BOKINKÖP.
—
UTLÅTANDE
AF
UNIVERSITETSBIBLIOTEKARIEN
DEN 28 APRIL 1894.
det Akademiska Konsistoriet.
Med anledning af till mig den 26 April ingången
remiss af protokollsutdrag från de olika fakulteterna, hvari
dessa uttala sina bekymmer öfver det alldeles otillräckliga
anslag till bokinköp och bindning, som
universitetsbiblioteket för närvarande disponerar, och tillika angifva den
förhöjning i anslaget, som enligt deras uppfattning är
oundgänglig för att biblioteket skall kunna fylla sin uppgift, får
jag afgifva följande yttrande.
Såsom Konsistoriet torde erinra sig, inkommo
fakulteterna redan förlidet år med dylika klagomål öfver
bibliotekets torftiga utrustning, i samband hvarmed jag då
utarbetade ett vidlyftigt betänkande, i hvilket jag såsom
institutionens chef efter bästa förmåga ytterligare utvecklade dess
läge och sökte uppvisa det ovilkorliga behofvet af snar hjälp
från statsmakternas sida. Konsistoriet ingick ock med
skrifvelse i ämnet till kanslärsämbetet och erhöll dettas förord
hos Kongl. Maj:t för den begärda förhöjningen i anslaget
till universitetsbiblioteket, men hos Kongl. Maj:t lyckades
ej frågan tillvinna sig det afseende man vågat hoppas, och
någon proposition blef ej till innevarande års riksdag i
ämnet aflåten. Frågan är emellertid för universitetet af så
ingripande betydelse, att den ej kan eller får skjutas åt sidan.
Och som chef för biblioteket, med ansvar för dess välgång
och en daglig erfarenhet af all den skada som förorsakas
det vetenskapliga studiet genom institutionens oförmåga att
motsvara universitetets billiga anspråk, skulle jag känt det
som en bjudande plikt att af eget initiativ förnya denna
framställning om anslagets förhöjning och därmed allt
framgent fortfara, intill dess missförhållandet blifvit afhjälpt.
Emellertid hafva fakulteterna, såsom sagdt, ånyo tagit till
ordet, hvilket måste glädja mig att erfara, ty, om ock ingen
kan så kännbart och vidsträckt som jag erfara till hvilken
grad olägenheterna, för att ej säga skadorna, stigit, så visar
fakulteternas steg, att man öfverallt vid universitetet
kommit till insikt i att här är verklig fara å färde, därest icke
snar hjälp inträder. Och som af deras uttalanden synes
och jag äfven själf skall här nedan beröra, är bibliotekets
ekonomiska ställning ytterligare försämrad genom inträdande
minskning i dess extra inkomster och oundgänglig stegring
af utgifterna, särskildt för uppvärmningen, hvilka bägge
faktorer hafva all utsigt att blifva permanenta och således
måste ytterligare förvärra det redan förut betryckta läget.
Om jag i det yttrande som nu afgifves i det närmaste
upprepar hvad jag under förra året anförde, endast här och
där tilläggande ett och annat som kan ställa frågan i än
starkare ljus, torde det ej böra förvåna, alldenstund jag i
den skrifvelse som då afgafs sökte sammanföra all den
bevisning hvaraf jag var mäktig, och saken sedan dess ej
undergått annan förändring, än att som sagdt svårigheterna
ökats och nöden blifvit än tydligare.
För Universitetet torde frågan om förökande af
bibliotekets så knappa anslag till bokinköp och bindning vara en
af de vigtigaste, om ej den vigtigaste af de frågor, som för
närvarande böra taga dess uppmärksamhet i anspråk. För
institutionen själf är det en verklig lifsfråga, ty det är
uppenbart, att biblioteket, som redan länge endast på ett
otillfredsställande sätt kunnat fylla sin uppgift att följa med
den vetenskapliga litteraturens utveckling, nu bragts
därhän, att det på alla områden ser sig ur stånd att uppfylla
äfven rätt enkla anspråk. Otillräckligheten af dess anslag
var mig ej obekant redan när jag för tolf år sedan
öfvertog chefsplatsen, och för hvarje år som gått har jag allt
starkare fått erfara att så är förhållandet. Om jag emellertid
ej långt förut inkommit med anmälan om missförhållandet
och begäran om dess afhjälpande, har detta haft sin
naturliga förklaring däri, att biblioteket samtidigt kämpade med
en annan ej mindre svårighet, som otvifvelaktigt måste först
undanrödjas, nämligen omöjligheten af att inom de gamla
lokalerna finna utrymme äfven för det bokförråd, som kunde
för det otillräckliga anslaget förvärfvas. Sedan dock såsom
bekant denna svårighet blifvit genom den för 2 år sedan
afslutade ombyggnaden, åtminstone för den närmaste tiden,
aflägsnad, kan anslagsfrågan ej längre uppskjutas, och det
så mycket mera som det är att frukta, att, därest ej hjälp
snarligen mellankommer, biblioteket blifver alldeles ur stånd
att fylla sin betydelsefulla uppgift, och därmed en djup skada
tillfogas universitetet.
Den stora vigten af, att universitetsbiblioteket äger
tillräckliga medel för vinnande af det ändamål, som med
detsamma afses, borde egentligen vara öfverflödigt att närmare
utveckla, då man ju i allmänhet ej kan vara okunnig om,
hvad universitetet betyder för fosterlandets kultur och
hvilken rol åter biblioteket spelar inom universitetets lif. Men
om ock här vid själfva universitetet det måste stå klart för
en hvar, att det gäller ett af dess största intressen, känner
jag mig ej alldeles säker, att man öfverallt lika djupt inser
och tillräckligt uppskattar vigten af, att
universitetsbiblioteket hålles uppe i den ställning det måste intaga, för att
med framgång kunna utföra sitt värf. Jag anser det
därför vara på sin plats att först yttra några ord om den
ingripande betydelse, som särskildt i våra dagar ett
bibliotek äger för fortgången af universitetets jämna och
lyckosamma utveckling.
Denna institutions uppgift är ju att samla såväl flydda
tiders som samtidens litterära skatter, för att hålla dem
tillhanda åt universitetets vetenskapliga forskning i dess sträfvan
att verka för det stora mål, som är universitetet föresatt
såsom en af vår högre bildnings förnämsta representanter och
vårdare. För det vetenskapliga arbetets framgång åter är
det icke blott ett behof, utan en oafvislig nödvändighet, att
det oafbrutet äger tillgång till allt det vigtigaste och bästa
som inom främmande länders litteratur och särskildt som
frukt af deras vetenskapliga lif framträder. Om på något
område som är vid universitetet af en lärostol
representeradt eller, utan att vara det, dock därstädes lifligt
bearbetas, det skulle genom brist på litterära hjälpmedel inträffa,
att det blefve omöjligt att följa vetenskapens samtidiga
framsteg, så går förbindelsen med dennas utveckling
förlorad, och när vetenskapsmannen ej längre har känning af
eller bäres af den strömning som pulserar i hans vetenskaps
ständigt fortgående arbete i andra länder, blir han
urståndsatt att hålla sig uppe i jämbredd med tidens forskning, på
hvars höjdpunkt han dock alltid rätteligen borde befinna sig.
Sträcka sig hindren till de flesta områden af vetenskapens
så omfattande rike, blir följden ett tillbakagående efter hela
linien och ett oundvikligt förfall. Skall därför universitetet
och den svenska vetenskapen, sådan den af detsamma
upp-bäres, kunna följa med sin tid och taga del i folkens stora
kulturarbete, hvilket är nödvändigt för dess egen blomstring,
fosterlandets anseende och bildningens välfärd, måste det
kunna räkna på att dess institutioner förses med de
hjälpmedel som härför äro erforderliga.
Men dess äldsta, liksom fortfarande, efter hvad allmänt
erkännes, dess första institution är biblioteket.
Förhållandet är helt naturligt, då man besinnar, att det framför andra
äger en universell karaktär, hvarför ock dess välbefinnande
måste återverka på alla punkter af det vetenskapliga lifvet.
Det är den. rustkammare, där de flesta vapen, med hvilka
de andliga striderna skola utkämpas, stå att hemta. Och
därest man ej försörjer ett bibliotek med de vetenskapliga
skatter, som universitetet för sitt arbete ovilkorligen
behöfver, förfar man lika ovisligt, som den hvilken underhåller
en god och dyrbar här, men undanhåller densamma de för
striden nödiga vapnen. Och liksom medvetandet af att gå
fienden till mötes med en ofullständig och dålig utrustning
i hög grad försvagar härens moraliska kraft, så återverkar
det i längden djupt nedtryckande på den vetenskaplige
arbetarens lust och mod, om man förvägrar honom de vapen
han måste äga, för att med framgång kämpa sitt fosterlands
andliga täflingsstrid.
Och man får ej föreställa sig, att därför att en
institution ej är alldeles förgäten med anslag, ja ej ens därför att
detta kan synas i och för sig utgöra en icke obetydlig
summa, det därför stall vara allt välbestäldt. Understödet
måste vara så tillräckligt, att det därmed afsedda målet
vinnes. Där åter alltför mycket i detta afseende fattas,
uträttas mycket litet, trots allt. hvad som påkostats. Och man
bör dessutom icke förgäta att, om äfven så skulle varit,
hvilket dock aldrig med universitetets bibliotek varit fallet, att
en tid funnits, då de medel hvaröfver man förfogade för
institutionens behof kunde anses tillräckliga, däraf ingalunda
följer, att samma medel i en annan tid också böra vara
tillfredsställande. Ty krafven måste genom förhållandenas egen,
inneboende makt ovilkorligen växa med tiden. Utveckling
är lösen på lifvets alla områden, och vetenskapens gör
härutinnan långt ifrån något undantag. Tvärtom är det ett för
alla välkändt faktum, att vetenskapens område alltjämt
indgas åt alla sidor med oerhörd snabbhet, och att man tillika
tränger öfverallt till hittills icke anade djup. Den gifna
följden häraf är, att fordringarne på de vetenskapliga
hjälpmedlen måste stegras i jämbredd med vetenskapernas egen
tillväxt, och att således den institution, som under en
förgången generation kunnat åtminstone reda sig med sina små
tillgångar, men ej sett dem förökas med hänsyn till
förändrade förhållanden, blifver oförmögen att fylla de kraf, som
måste på den ställas, och sålunda blifver efter sin tid.
Kommer då härtill, att institutionen redan sedan långt tillbaka
befunnit sig i den ställning, att dess medel varit alltför
otillräckliga, måste afståndet mellan vetenskapernas berättigade
fordringar och dess egen förmåga att möta dem ej blott
kännas som en svår olägenhet utan föra till verklig skada.
Just sådant är dock tyvärr förhållandet vid Upsala
Universitets Bibliotek.
Men om universitetets förnämsta institution allvarsamt
lider, så måste det kännas hela organismen igenom. Och
äfven om det för mig otänkbara inträffade, att någon skulle
betrakta det vetenskapliga arbetet som en för oss föga
behöflig lyx, så har man dock att erinra sig, att universiteten
tillika hafva till uppgift att fostra nästan allt hvad som i
statens, kyrkans eller skolans tjänst kommer till användning,
och att den högre bildningen inom fosterlandet väl ännu i
framstående grad tager prägeln af verksamheten och lifvet
vid dess universitet. I bägge afseendena torde för öfrigt en
fruktbringande verksamhet från universitetens sida ej vara
möjlig, därest deras vetenskapliga karaktär försvagas eller
undergräfves.
Det har länge varit en ofta hörd klagan vid
universitetet, att anslaget till dess bibliotek är otillräckligt. Och
det har slutligen gått därhän, att fakulteterna sett sig
nödsakade att detta år liksom det föregående höja sin röst, för
att fästa vederbörandes uppmärksamhet på missförhållandet
och enstämmigt begära dess snara och grundliga afhjälpande.
Ur deras med styrka och klarhet affattade betänkanden
önskar jag först framhäfva något af det vigtigaste.
Den teologiska fakulteten framhåller, att inköpet för
dess räkning »under flera år i medeltal utgjort sammanlagdt
endast omkring 500 kronor» och att om fortsättningarne
frånräknas hade årligen »nya böcker icke kunnat köpas för
högre summa än omkring 150 kronor», hvilket belopp vore
mindre än det som hvarje lärare ser sig tvungen att för
egna bokinköp använda. Fakultetens behof af flera
tidskrifter framginge tydligen däraf, att den sett sig nödsakad att
för egna medel hålla tolf dylika, och ändock kunde anföra
åtta andra, som ej borde få saknas å universitetsbiblioteket.
Och den säger sig »ej kunna undertrycka sitt beklagande
af, att universitetsbiblioteket saknade flera för den
akademiska undervisningen behöfliga dyrbarare exegetiska arbeten
och teologiska samlingsverk i nya tidsenliga upplagor». —
Den blygsamma anslagsförhöjning af 490 kronor, som
fakulteten för sin del önskar, är enligt min åsikt och erfarenhet
icke tillräcklig för att tillgodose de många teologiska
läroämnenas och den teologiska vetenskapens kraf.
Den juridiska fakulteten säger sig »hafva inhemtat, att
den summa som årligen användts för förvärfvande af
juridisk och statsvetenskaplig literatur i medeltal uppgått
allenast till mellan 700 och 800 kronor och särskildt under
sistförflutna år (1892) till 771 kronor 87 öre. Af denna summa
har i det närmaste 400 kronor åtgått till tidskrifter och
endast 372 kronor 45 öre kunnat användas till inköp af
böcker, och af sistnämda belopp har blott 120 kronor utgifvits
för nya äldre eller yngre böcker, men återstoden tagits i
anspråk för fortsättningar af skrifter, hvilkas förvärfvande
redan under något föregående år beslutits och påbörjats». Och
den förklarar, »att det framgår enligt fakultetens öfvertygelse
redan af de anförda sifferuppgifterna med full evidens, att
universitetets bibliotek för närvarande icke är i stånd att,
såvidt juridik och statsvetenskap angår, motsvara sitt
ändamål. Detta gäller äfven beträffande tidskrifter, oaktadt en
så betydlig del af de tillgängliga medlen användts för
sådanas anskaffande». Därpå anföras ej mindre än fjorton
dylika tidskrifter, som saknas å universitetsbiblioteket. Om
inköpet af egentliga böcker, frånsedt tidskrifter, yttrar
fakulteten, att »både om man tager till utgångspunkt hela den
förutnämda summan af 372 kronor och ännu mer om man
fäster sig vid det för nya inköp använda beloppet, 120
kronor, framstår dess otillräcklighet i den bjärtaste dager, om
man tänker sig inköpen fördelade på sju professorers dock
hvart för sig stora vetenskapsområden och tillika erinrar sig,
huru ofta ett enda verk betingar ett pris af 20—30 kronor
eller ännu mera. Det kan under sådana förhållanden
endast undantagsvis falla någon in att i universitetsbiblioteket,
hvilket dock borde vara den gemensamma literära
skattkammaren, söka något nyare arbete». — Till ofvanstående som
yttrades 1893 fogar fakulteten innevarande år, sedan den
fått upplysning om, att bokinköpet i sin helhet för 1893
minskats med 700 kronor och att det därvid sannolikt
äfven måste för framtiden förblifva, hvadan inköpet af nya
böcker årligen nu måste minskas med samma summa,
följande ord: »Då återstoden — mellan 1500 och 1600 kronor —
fördelades på de särskilda fakulteterna, skulle påtagligen
den andel, som komme på hvarje fakultet vara bedröfligt
otillräcklig. I själfva verket skulle det belopp, hvarmed en
hel fakultet finge låta sig nöja, understiga hvad mången
enskild medlem af en sådan ansåge sig nödsakad att af egna
medel offra för att följa literaturen i sin vetenskap.
Öfverhufvud framginge af det anförda, att ställningen vore sådan,
att snar och kraftig rättelse vore af behofvet med
nödvändighet påkallad». Och det ökade belopp, som erfordras i
och för inköp och bindning af böcker för dess räkning,
uppskattar fakulteten »efter lägsta möjliga beräkning» till 1200
kronor årligen.
Den medicinska fakulteten, som otvifvelaktigt framför
andra erfarit bibliotekets oförmåga att gå den tillhanda med
nödiga hjälpmedel, yttrar, att »under en lång följd af år hafva
inköpen af böcker för det akademiska bibliotekets räkning
inom de medicinska vetenskapernas områden varit så
obetydliga, att ej ens de aldra oundgängligaste behofven blifvit
tillgodosedda — — — Sålunda har i följd af anslagets
otillräcklighet sedan snart ett årtionde tillbaka nästan hvarje
anhållan från fakultetens sida om en ny tidskrift blifvit af
bibliotekskommissionen afslagen, ett förhållande hvilket är
så mycket mera att beklaga, som tillgång på ett tillräckligt
antal medicinska tidskrifter måste vara ett oeftergifligt
vilkor för ett framgångsrikt studium af de olika medicinska
disciplinerna. Resultaten af nutidens rastlösa arbete på
medicinens olika områden offentliggöras nämligen numera till
allra största delen i de medicinska journalerna». Den
erinrar vidare, att föga öfver 1000 kronor om året har af
bibliotekets medel kunnat användas till inköp af medicinska
tidskrifter och att dessas antal icke öfverstigit 37 stycken,
och hvad detta kan betyda, upplyser den genom att tillägga:
»För att man lättare skall kunna förstå i hvad mån detta
antal kan anses motsvara behofvet, torde det vara lämpligt
att erinra därom, att då Karolinska Institutet år 1889
inlemnade en begäran till följande års riksdag om ett årligt
anslag af 5000 kronor till sitt bibliotek, denna begäran
delvis motiverades af tidskriftsantalets otillräcklighet, oaktadt
Institutet redan då ägde 84 medicinska tidskrifter». Och
hvad betydelsen af att disponera öfver behöfliga tidskrifter
angår, uttalar fakulteten, »att det särskildt på ett sådant
område som medicinens, där utvecklingen försiggår med en
förr ej anad hastighet, är för den lärare, som vill söka hålla
sig i jämnhöjd med sin vetenskap, utomordentligt vigtigt att
kunna taga kännedom om tidskrifternas innehåll så snart
som möjligt efter att de utkommit». I afseende på inköpet
af böcker, som ej äro tidskrifter, påpekar fakulteten det
bedröfliga förhållandet, att summan för de sista åren i
medeltal ej uppgått till 300 kronor, och anmärker att den
sålunda är »utan tvifvel lägre än det belopp som hvarje
enskild lärare i de flesta fall årligen måste uppoffra på
förökningen af sin egen boksamling, och summans obetydlighet
torde redan i och för sig vara så tillräckligt talande, att
den gör hvarje utförligare motivering för begäran om ökadt
anslag obehöflig». — Fakulteten, som önskar blott bereda sig
möjlighet att erhålla de vigtigaste och för hennes
medlemmar mest behöfliga tidskrifterna, anser att för detta måls
vinnande en förhöjning i årsanslaget af 1000 kronor är
tillräcklig. För inköp af böcker kan, med hänsyn till att de
medicinska disciplinerna äro många, höjningen ej gerna
sättas lägre än till 1500 kronor. Om härtill lägges den årliga
bindningskostnaden för hvad som sålunda förvärfvats med
500 kronor, visar sig att 3000 kronor är det nya belopp,
som för fakultetens räkning erfordras utöfver hvad som
hittills för enahanda ändamål användts.
Den filosofiska fakulteten meddelar först, att inköpet till
biblioteket af arbeten fallande inom dess område stigit för
år 1892 till 6162 kronor, däraf 2919 för tidskrifter och 3243
för böcker, men att af sistnämda belopp endast 1699
kunnat användas till inköp af nyutkomna arbeten, i det
återstoden gått att gälda de under året utkomna
fortsättningarne å förut bestälda verk. Dess slutsats häraf blifver att:
»äfven för en utanförstående måste dessa af bibliotekarien
lemnade sifferuppgifter redan vid första anblicken gifva vid
handen, huru otillräckligt anslaget till bokinköp är. Man
behöfver ju ej mer än erinra, att den ena sektionen
representerar sådana vetenskaper som filologien, hvars område
och produktion i våra dagar växt så ofantligt, historien med
alla dess hjälpvetenskaper, geografien med etnografi,
arkäologi och konsthistoria, filosofi och estetik m. m., och att
den andra sektionen inrymmer matematik, fysik, mekanik,
astronomi, geologi, kemi, zoologi, botanik, af hvilka särskildt
de beskrifvande naturvetenskaperna i våra dagar ställa stora
kraf på tillgångarna, då ju plancher för dylika arbeten äro
oumbärliga, men härigenom ock arbetena i hög grad
fördyras. Af de siffror för inköpet, som förut meddelats,
framgår uppenbart, att hvarje särskild vetenskap ej kan ens
tillnärmelsevis bevakas af universitetsbiblioteket så, som den
enskilda vetenskapsmannen oftast ser sig tvungen att göra
det, då han gör bokinköp för sitt vetenskapliga arbetes
bedrifvande». Fakulteten upplyser vidare, att »dyrheten af de
stora vetenskapliga arbeten, hvilkas anskaffning är for den
enskilde omöjlig, men som han just har rätt att därför
förvänta sig finna på universitetsbiblioteket, har i våra dagar,
särskildt på det naturhistoriska området, stegrats därhän, att
2 eller 3 dylika arbeten är allt som vid nyinköp för ett år
kan bestås en särskild vetenskap» och tillägger därpå : »Det
har ock därför sedan lång tid tillbaka befunnits omöjligt för
biblioteket att vid inköpet motsvara äfven de måttligaste
anspråk som kunna och böra ställas på en så vigtig
institution, hvilken har till uppgift att tillhandahålla den
vetenskapliga forskningen all den literatur, som den för fyllande
af sin uppgift behöfver. Och betydliga, stundom rent af
betänkliga luckor finnas på de flesta vetenskapers områden,
naturliga följder af att anslagen äfven för aflägsnare tider
varit alldeles otillräckliga». Lika kraftigt som medicinska
fakulteten, inskärper den filosofiska nödvändigheten af att
ett större antal tidskrifter ställes till dess disposition. Dess
omdömen om saken i sin helhet kan sägas vara
sammanfattadt i uttalandet, att »om ej bristen i dessa afseenden
snart och kraftigt afhjälpes, måste missförhållandet inom
kort utöfva en menlig inverkan på det vetenskapliga
arbetet oeh för framtiden förlamande inverka på det
vetenskapliga lifvets utveckling». — Och i sin förnyade framställning
af innevarande år tillägger fakulteten, att det kommit till
dess kännedom, att biblioteket måste hädanefter minska
inköpet med 700 kronor och att således, efter proportionen
för inköpen år 1892, högst 1100 kronor kunde för bägge
sektionernas räkning disponeras till inköp af nya böcker,
»men att en dylik summa för ifrågavarande ändamål vore
alldeles otillräcklig, insåges omedelbart af en hvar». Det
vore omöjligt att, med den brist på vetenskaplig litteratur
som nu förefunnes, uppehålla det vetenskapliga arbetet vid
universitetet, och som denna brist vore i växande, måste
äfven hindren för den vetenskapliga undervisningens och
forskningens främjande stegras. Fakulteten anser sig därför
böra, som ett af universitetets aldra vigtigaste behof, hos
konsistoriet anmäla nödvändigheten af ökadt årsanslag till
biblioteket, och förklarar nu liksom föregående år, att den
påräknar såsom för sin del behöfligt ett nytt belopp af
6000 kronor.
Till hvad fakulteterna sålunda i starka ordalag anfört
borde jag med fullaste rätt kunna lägga min erfarenhet som
institutionens chef. Stående i själfva medelpunkten och
således med samma lätthet öfverskådande hvarje fält, har jag
tyvärr haft rikt tillfälle att för hvarje år mer och mer
konstatera omöjligheten för biblioteket att vid bokinköpen fylla
sin uppgift att bevaka vetenskapernas intressen så som sig
borde. Och om man äfven ej vill tillerkänna
bibliotekschefens mångåriga erfarenhet och den öfverblick af den
litterära produktionen, som han genom oaflåtligt studerande af
bibliografiska, litterära och vetenskapliga tidskrifter
förvärfvar, tillräcklig beviskraft i fråga om det befintliga afståndet
mellan den vetenskapliga produktionen och bibliotekets så
betänkligt reducerade inköpskraft, så kan man dock väl ej
underkänna betydelsen af de härutinnan fullt kompetenta
fakulteternas uttalanden. I samma riktning pekar för öfrigt
vittnesbördet af de ofta förekommande efterfrågningarne å
biblioteket efter skrifter, som för ett pågående arbete äro
oundgängliga, men som här tyvärr icke förefinnas, och de
upprepade hos mig andragna önskningarna af vetenskapens
representanter om inköp af några för deras forskningar
nödiga arbeten, hvarpå jag dock för hvarje gång måste, så
klart jag än insett och erkänt behofvet, svara ett bleklagdt
nej under hänvisning till bristen i tillgångarna. Är en
bibliotekaries ställning vid universitetet redan därigenom
pinsam, blir den dock ännu tyngre, då han samtidigt har godt
tillfälle att se, huru på andra håll universitetsbiblioteken
sättas i tillfälle att fylla sin uppgift. För den som har sitt
lands vetenskapliga utveckling och anseende kärt, är detta
mer påkostande än som kan sägas.
En blick på bibliotekets utgifter för bokinköp torde för
en och hvar, äfven den som ej mycket tänkt öfver dylika
saker, bekräfta mitt påstående, att det i detta afseende är
alldeles efter sin tid och på intet vis förmår fylla sin
uppgift. Samlade utgiften för bokinköp under år 1892 var
9767 kronor, hvaraf de ofvan fakultetsvis anförda utgifterna
representera 8737, och utgifterna för fack, som ej böra föras
till viss fakultet, såsom bibliografi, litteraturhistoria, litterära
tidskrifter, polygrafer och allmänna acta, utgöra 1030
kronor. Och året därpå 1893 utgåfvos för bokinköp endast
9078 kronor, emedan det var att frukta, att därest ej
reduktioner gjordes där så möjligt vore, skulle institutionens
konto vid årets slut ovilkorligen sluta med brist. Häri hade
man ej misstagit sig, ty det visade sig tyvärr, när under
början af 1894 institutionens inkomster för 1893 blefvo
säkert kända, att äfven med ofvannämda starka indragning å
bokinköpet, dock en brist uppstått å 254 kronor. Orsaken
härtill låg å ena sidan däri, att bibliotekets extra
inkomster, såsom till stor del beroende af spannmålsprisen och
studentfrekvensen, voro stadda i nedgående, å den andra
sidan däri att utgifterna för uppvärmningen af de genom
ombyggnaden i stor utsträckning vidgade lokalerna växt så
mycket öfver det under de gamla förhållandena bestämda
anslaget, att man måste af bibliotekets öfriga medel
tillgripa circa 800 kronor årligen för att här betäcka bristen.
Det kan därför betraktas som säkert, att biblioteket
hädanefter icke kan för inköp af nya böcker, af
fortsättningar å påbegynta arbeten och af tidskrifter disponera mer
än 9000 kronor utan att brist uppstår. Den fullständiga
otillräckligheten af ett dylikt belopp borde springa en hvar
genast i ögonen. Man behöfver blott besinna, att om denna
summa uppdelas på de särskilda vetenskaper, som vid
universitetet representeras, så faller på en hvar ett vida mindre
belopp än det som den enskilde vetenskapsmannen i regeln
använder på förökande af sitt bibliotek. Och skulle det
fördelas efter antalet af härvarande lärare, hvilka ju alla
kunna hafva förväntning på att i biblioteket finna det mesta
af de hjälpmedel de för sina forskningar eller sin
undervisning behöfva, så uppstår för hvar ett belopp, som
knappast motsvarar hvad den enskilde studenten påkostar sin
boksamling.
Den juridiska fakulteten anmärker ock mycket riktigt i
afseende på inköpet af nya böcker, att om det härför
tillgängliga beloppet uppdelas på fakulteterna, visar sig »att det
belopp hvarmed en hel fakultet finge sig nöja understege
hvad mången enskild medlem af en sådan ansåge sig
nödsakad att af egna medel offra för att följa literaturen i sin
vetenskap». Ett dylikt förhållande kan ej annat än betraktas
som både bedröfligt och betänkligt. Och ej lärer man väl
med fog kunna begära, att den enskilde skall, äfven med
risk att öfverskrida sina tillgångar, söka ersätta de brister,
som vidlåda universitetsbiblioteket; ehuru det dock är ett
faktum, att dettas nödstälda läge tvingar mången att i detta
afseende sträcka sig väl långt, ja nästan öfver krafterna.
Det kan vid första anblicken kanske synas något
underligt, att då biblioteket ju äger ett årsanslag af staten af
15000 kronor, det icke skall kunna använda mer än 9000
kronor till bokinköp. Men ett bibliotek äger att bestrida
en mängd andra oundvikliga betydande utgifter. Så utgaf
det under 1893 för bokbindning 6120, för materiel och
arbetshjälp 2841, för uppvärmning 2708, för vatten 100
kronor. Utgiften för bindning var visserligen detta år
exceptionelt stor, men att döma af föregående års erfarenhet torde
den ej kunna för framtiden hållas lägre än 5000 kronor
årligen. Att denna post vid universitetsbiblioteket stiger till
så hög siffra jämförd med bokinköpet, beror därpå att man
har att binda ej blott hvad som inköpes, utan det
flerdubbelt större antal som representeras af den årliga leveransen
från de svenska tryckerierna och af den genom byte och
donationer inflytande bokmässan, hvilken senares volymsiffra
var 1892 tre gånger och 1893 fyra gånger så stor som
antalet inköpta böcker. Kostnaden för uppvärmningen har,
som jag nämt, måst stiga betydligt och torde hädanefter böra
i medeltal beräknas till 2500 kronor årligen; och för
materiel, expenser och arbetshjälp, hvilkas siffror kunna variera
för olika år, är nödigt att reservera minst 2700 kronor,
som i det närmaste utgör medeltalssiffran för de sista
fem åren.
Möjligen förmenar sig någon nu kunna hänvisa därpå,
att ju biblioteket dessutom har tillgångar, framgående dels
ur donationsräntor, dels ur vissa till detsamma ingående
afgifter vid universitetet, hvilka väl böra tagas med i
beräkningen för bokinköpet. Ja, nog finnas lyckligtvis sådana
tillgångar, men deras sammanlagda belopp har aldrig varit
stort och hotar nu att ej obetydligt nedgå dels genom
spannmålsprisets sjunkande dels genom det minskade
studentantalet. För de sista fem åren 1889—93 har deras belopp
varit 2333, 2336, 2072, 2554, 2067 kronor. Men härutaf
kan naturligen intet användas till bokinköp, då, såsom af
hvad jag förut anfört, det synes att de ej ens förslå till
gäldande af de årliga utgifterna för materiel, expenser och
arbetshjälp, utgifter som vid ett stort och lifskraftigt
bibliotek i våra dagar äro oundvikliga och med dettas vidgade
verksamhet oupphörligt stegras. För detta ändamål äger
universitetsbiblioteket ej något statsanslag, utan har måst
tillgripa sina extra inkomster, under det att Kongl.
Biblioteket i Stockholm härför disponerar ett särskildt anslag till
mer än dubbla beloppet af hvad man här kunnat använda.
Och slutresultatet blir därför, att universitetsbiblioteket
äfven med största hushållning, och den har visserligen med
stränghet iakttagits, icke kan för bokinköpet för framtiden
använda mer än 9000 kronor, och att det
förknappningssystem, som genom många år konsekvent tillämpats, måste
fortfara, till dess statsmakterna träda emellan.
Och anslaget har sedan långt tillbaka i tiden icke varit
tillräckligt och stått långt efter Kongl. Bibliotekets, ehuru
anspråken här visserligen med full rätt kunnat ställas lika
högt, om ej högre, och denna institution alltid erinrat, att
dess anslag vore för litet. Visserligen ökade 1850—51 års
riksdag i ett slag bibliotekets knappa tillgångar, som då
ansågos (statsanslag och enskilda inkomster sammanräknade)
stiga till ett belopp af 3700 rdr bco, med ett nytt anslag
af 4300 rdr bco, hvarvid det aldrig kan eller får förgätas
att riksdagens anslag blef tre gånger större än hvad Kongl.
Maj:t begärt, alldenstund otillräckligheten af den af
regeringen föreslagna förhöjningen ej kunde undfalla någon. Men
det årsanslag af 12000 kronor, som universitetsbiblioteket
sålunda kom att från denna tid åtnjuta, hade Kongl.
Biblioteket redan haft i 6 år eller allt från 1845. Och det
senares anslag höjdes ytterligare 1877 till 18000 kronor,
under det att, när universitetsbiblioteket först fyra år senare
erhöll en förhöjning, dess anslag endast uppbragtes till 15000
kronor. Det afstånd, som förefanns emellan de bägge
institutionernas anslag, ökades ytterligare 1883, då Kongl.
Biblioteket erhöll ett tillägg af nya 7000 kronor, så att dess
anslag sedan ett årtionde med 10000 kronor årligen
öfverstigit Universitetsbibliotekets, och ändock har ju den förra
institutionens chef uttalat som sin åsigt, att 40000 kronor
vore det minsta årsanslag, som vid hans institution
erfordrades för att den skulle fylla sin uppgift. Redan af hvad
nu blifvit anfördt kan man ju äga rätt att sluta, att
universitetsbibliotekets behof icke kan vara tillgodosedt så som
erforderligt vore. Det bekräftas ock af Dep.-Chefens ord i
den kungliga propositionen till 1881 års riksdag om ökande
af universitetsbibliotekets anslag, att behofvet syntes honom
»för närvarande kunna i väsentlig mån afhjälpas» genom att
anslaget höjdes till 15000 kronor, och belyses af hvad
bibliotekets chef år 1878 i sin skrifvelse framhöll, nämligen
att den af honom föreslagna summan denna gång blifvit
tilltagen så låg endast med afseende på den dåvarande
svårigheten att finna utrymme för en större tillväxt.
Jag har redan erinrat om en af orsakerna, hvarför,
äfven om anslaget vid en viss aflägsen tid hade kunnat anses
på ett ej alltför otillfredsställande sätt uppfylla sitt
ändamål, dock under tidens fortgång afståndet mellan tillgångar
och behof måste allt skarpare göra sig gällande, nämligen
den vetenskapliga produktionens oupphörligt stegrade
tillväxt. Men härtill kunna läggas äfven flera andra orsaker.
Äfven priset å bokmarknadens produkter har småningom
och ej obetydligt stigit i allmänhet, men i ovanlig grad för
de medicinska och naturhistoriska större verken, hvilka i
regeln förses och äfven måste vara med plancher försedda.
Vidare har kostnaden för böckers inbindning, trots att man
här sökt iakttaga den största möjliga enkelhet, visat en
oroande tendens att växa oproportionerligt hastigt, hvarigenom
naturligen en ytterligare minskning blifvit nödig i de medel
som för bokinköp afses. Bindningsutgiften har nämligen ej
blott haft sin naturliga känning af sjelfva handtverkets
stigande produktionskostnad i allmänhet, utan dess totalsiffra
har i så ovanlig grad måst stegras därigenom, att hvad som
skall bindas i så öfverraskande grad vuxit till sin massa,
dels genom svenska boktryckeriernas för hvarje år växande
leveranser, dels genom ej obetydliga donationer och
institutionens sig starkt utvecklande bytesförbindelser, dels ock
genom den framgång hvarmed biblioteket förstått att hos
främmande regeringar och lärda institutioner förskaffa sig
som skänk ej obetydliga mängder af publikationer,
hvaröfver dessa förfogat. Och om bindningskostnaden genom
sist antydda åtgärder ökats, lärer det väl ej föranleda till
annan anmärkning, än att institutionen haft den förtjänsten
att, utan af några hinder låta sig afskräckas, söka förvärfva
som gåfva dyrbara arbeten, för hvilkas inköp den saknat
tillgång.
Förutom de orsaker till bokanslagets minskade
köpkraft som jag nu anfört, finnes ännu en orsak till anslagets
otillräcklighet, härledande sig ur universitetets egen
utveckling och stegrade lif. Man har dock att ihågkomma att
sedan 1851 det påräkneliga anslaget förblef oförändradt i 30
år, och när det för 13 år sedan omsider förhöjdes, dock ej
ökades med mer än 3,000 kronor, hvarvid det sedan fått
förblifva, under det att de ordinarie lärostolarne på dessa
fyrtio år växt med 50 procent, och en helt ny klass af
e. o. professorer tillkommit, som i vetenskapligt hänseende
hafva samma kraf på biblioteket som de ordinarie. Lägger
man nu härtill det så starkt ökade antalet af docenter, den
vetenskapliga riktning som studierna tagit, hvarom de
talrika förträffliga afhandlingarna vittna, måste man förstå,
att de fordringar som nu ställas på biblioteket äro
mångdubbelt större än hvad fallet var för 40 år sedan. Detta
bekräftas med full tydlighet af det som de statistiska
uppgifterna gifva vid handen om bibliotekets starkt ökade
användning på sista tiden. Hemlånens antal har under de
senare åren utvisat ett oupphörligt stigande, hvilket
tydligen vittnar om bibliotekets ökade betydelse för studierna.
Från 6,106 volymer år 1888 växte hemlånen till 10,138 år
1893 eller med 66 % på sex år. Och siffran skulle varit
många tusental större, om biblioteket varit i stånd att
anskaffa hvad lärare och studenter därstädes förgäfves
efterfrågat. Så glädjande denna tillökning i hemlånens antal är,
träder den dock alldeles i skuggan för den lifliga
verksamhet, som utvecklats i den om sommaren 1890 öppnade
läsesalen. Före denna tid, då läsesal alldeles saknades,
härbergerade man visserligen dagligen några besökande, där plats
kunde beredas, men huru oerhördt förhållandena förändrats
sedan dess, visar sig däraf, att läsesalen år 1892 begagnats
af 4,181 personer, för hvilkas räkning 45,724 volymer (däraf
3,690 handskrifter) utlemnats. År 1893 sjönk siffran af
volymer utlemnade i läsesalen till 34,934, men detta utvisar
långt ifrån någon minskning i dess användning, såsom synes
redan däraf, att antalet af därstädes arbetande personer
samtidigt växte från 4,181 till 4,493. Förklaringen ligger däri,
att det i läsesalen uppstälda referensbiblioteket, som de
besökande få själfva direkt använda, i betydlig grad
utvidgats med just sådana arbeten, som ofta efterfrågats.
Emellertid torde dylika siffror föra ett talande språk, ty de
vittna, huru ojämförligt mycket mera än förr biblioteket
tages i anspråk, men ock att dess förmåga att gå de
arbetandes behof till mötes måste och förtjänar att utvecklas.
Om trots allt detta någon önskade ännu ytterligare
bevis för att anslaget är för litet, borde en erinran om,
huru förhållandet är på andra ställen ordnadt, bidraga att
skingra tviflet. Huru svagt till sin utrustning
universitetsbiblioteket är, jämfördt med det Kongliga i Stockholm, har
jag redan påpekat. Exempel hemtade från utlandets
bibliotek till sakens bestyrkande kunde ock lemnas i ej
obetydligt antal. Jag vet visserligen alltför väl, huru litet
afseende mången är benägen att fästa vid dylika, i det man
drager sig bakom en erinran, att våra tillgångar ej kunna
jämföras med förhållandena i rikare länder. Det torde dock
ej vara ur vägen att härvid påminna, att om man ej anser
den vetenskapliga bildningen som en onödig lyx — och
svenska statsmakterna hafva dock genom sina ansträngningar
för dess befrämjande visat, att de erkänt vigten af att
fosterlandet är inom det högre internationella kulturarbetet
värdigt representeradt — måste man underkasta sig
uppoffringar för målets vinnande. Man behöfver ej täfla i det
som öfverflödigt är, men under en viss gräns kan man
aldrig gå utan att sätta uppgiften i fara. Jag åtnöjer mig
därför att påpeka, huru i Tyskland, där man såsom hos oss
lägger stor vigt på främjandet af universitetens bästa,
universitetsbiblioteket i Strassburg åtnjuter för boksamlingens
ökande 55,000 mark i årligt anslag, de i Göttingen och
Leipzig bägge ungefär 40,000 och åtta andra från 20,000
till 30,000. Och anslagen därstädes höjas litet emellan i
den mån verkstäld utredning ådagalagt behofvet. Så t. ex.
hafva på de 20 åren 1870—1890 anslagen för
universitetsbiblioteket i Breslau ökats från 9,000 till 28,000, i Bonn
från 14,000 till 28,000 etc. Förhållandena hos våra
beslägtade och likstälda grannfolk borde i alla händelser kunna
åberopas. Vid Köpenhamns universitet, där man dock
äfven har till sin disposition det Store Kong. Bibliothek med
ett köpeanslag af 36,000 kronor, åtnjuter
universitetsbiblioteket ändock ett dylikt årsanslag af 16,500, hvartill kommer
att det årligen erhåller medicinska läsesällskapets årsinköp
till ett värde af 2,000 kronor samt Videnskabernes Selskabs
betydande årliga förvärf, som kan beräknas till långt större
belopp. Kristiania universitetsbibliotek, som 1892 bekom
en förhöjning med 4,000 kronor, disponerar nu för inköp
och bindning 28,500 kronor eller nära dubbelt mot anslaget
här. Svårligen kan man påstå, att Norge har bättre
tillgångar eller större behof att vårda sitt unga universitet, än
Sverige äger gent emot sitt äldsta och största universitet.
För att nu komma till storleken af det nya anslag för
bokinköp och bindning, som måste anses erforderligt för att
biblioteket skall kunna uppfylla sin bestämmelse, får jag
först erinra, att fakulteterna för sin del år 1893 förklarat,
att utöfver hvad som hittills för deras räkning disponerats,
erfordrades för den teologiska 490 kronor, den juridiska
1,200, den medicinska 3,000 och den filosofiska 6,000, allt
belopp som enligt min bestämda öfvertygelse, långt ifrån
att vara öfverdrifna, endast kunna anses någorlunda
motsvara behofvet. Om till denna sammanlagda summa af
10,690 kronor lägges den nödiga förhöjningen för alla de
bokfack, hvilka, såsom jag förut erinrat, ej kunna föras
till någon viss fakultet, äfvensom för handskriftsinköp, — i
hvilket afseende biblioteket, som dock eger den största
handskriftsamling i Sverige, tyvärr hittills måst, ofta till
storf förlust för vetenskapen och fosterlandets historia, låta
gå sig ur händerna tillfället att äfven för relatift obetydliga
belopp rädda högst värdefulla saker —, och om slutligen
hänsyn tages till, att disponibla medel för inköp sedan år
1893 minskats med 700 kronor, torde totalsumman af det
nya anslag, hvilket måste betraktas som oundgängligen
erforderligt, böra beräknas till 12,000 kronor.
Detta kan ju vid första anblicken synas mången en väl
betydlig stegring, att anslaget skall på en gång stegras från
15,000 till 27,000. Men har man väl tagit kännedom om
hvad som ofvan anförts, torde det blifva tydligt, att både
rättvisan och universitetets behof kräfva en så stark
förhöjning. Och det är ej första gången dylikt vid anslag
händt, ja det har skett en gång förr med
universitetsbiblioteket, hvars anslag ju vid 1850—51 års riksdag ökades
proportionsvis starkare än nu är fallet. För öfrigt är väl
ej frågan den, om ökningen i sig synes ovanligt stor, utan
om den måste synas erforderlig och således berättigad. Att
den nu framträder så stor har ej minst sin grund däri, att
man så länge stått stilla. Det förblef ju i 30 år vid 1851
års anslag, och den därefter beviljade förhöjningen, i
hvilken förändring sedan ej skett, både erkändes som
provisorisk och befanns äfven från första stund otillräcklig. Och
rörande storleken af den behöfliga tillökningen borde väl åt
fakulteternas och bibliotekariens uttalanden tillmätas all den
betydelse, hvarpå nödig sakkunskap kan göra anspråk.
Jämför man ock härmed hvad som inom vårt land i senare
tider begärts och beviljats för motsvarande institutioner,
torde man lätteligen finna, att anspråken ingalunda äro för
högt stälda. Medicinska fakulteten och Karolinska
Institutet hafva ju alldeles samma uppgift att fylla. Men under
det att det senare, som dock tillika upplyst, att det redan
dittills för inköp kunnat använda ett vida större belopp än
fakulteten i Upsala haft att disponera, år 1889 begärde
5,000 kronor och följande år erhöll de af Kongl. Maj:t
föreslagna 4,000, utan att på något håll någon anmärkning
förspordes, tydligtvis därför att man fann anspråket fullt
berättigadt, går fakultetens framställning ej ut på större
ökning än 3,000 kronor. Det Kongl. Biblioteket i Stockholm
åtnjuter sedan 1883 ett anslag af 25,000 kronor, och dess
då bekomna förhöjning beviljades utan gensägelse.
Visserligen är det sammanlagda belopp, som universitetsbiblioteket
nu begär eller 27,000 kronor, något högre, men så har ju
också Kongl. Biblioteket i längre tid åtnjutit ett högre
anslag än här varit fallet, och dess chef ansåg dock 40,000
kronor nödiga för sin institution, hvarom allt jag förut
erinrat. Vidare torde det ej kunna bestridas, att ju biblioteket
vid rikets första universitet har fullt ut så stora, om ej
större, förbindelser att fylla som det Kongl. Biblioteket.
Den publik, som det betjänar, bedrifver nästan utan
undantag vetenskapliga studier och måste därför på institutionen
ställa kraf af vida mer omfattande art än de som i regeln
förekomma vid Kongl. Biblioteket. Och om antalet af de
i läsesalen härstädes framtagna volymer är mindre än det i
Stockholm, så är hemlånens antal här i stället betydligt
större. Af vetenskapliga tidskrifter, hvilka för det
vetenskapliga studiet äga en så ingripande betydelse, torde vid
universitetsbiblioteket ett vida större antal vara behöfligt än
i Stockholm, ehuru tyvärr förhållandet nu är alldeles
omvändt. Tyngst borde dock i vågskålen falla det ofta
förbisedda sakförhållandet, att det Kongl. Biblioteket i
Stockholm är befriadt från skyldigheten att köpa verk inom de
talrika naturvetenskaperna och inom medicinen, hvilka
arbeten dock äro de dyraste af alla och som vid universitetet
naturligen i stor omfattning studeras och därför ej få i dess
bibliotek saknas. Man får ej häller alldeles lemna ur sikte
de betänkliga luckor i bokförrådet, som uppstått genom
anslagens otillräcklighet, ett förhållande som icke kan vara för
något bibliotek likgiltigt, men särskildt betyder mycket vid
ett universitet, där vetenskapens historia alltid måste
studeras, och således åtminstone dess förnämsta produkter ej
få för sammanhanget saknas. Då detta missförhållande
under så lång tid fortgått och man någon gång måste vara
betänkt på dess afhjälpande, hvilket lättast och bäst torde
ske småningom under begagnande af gynnsamma tillfällen,
är det ock ett talande skäl för att anslaget sättes något
högre. Af hvad jag nu anfört torde framgå, att äfven om
universitetsbiblioteket skulle bekomma ett något högre anslag
än Kongl. Biblioteket, det dock i sjelfva verket icke ägde
någon fördel framför detsamma. I öfrigt borde jag ej
behöfva tillägga, att om någon skulle föreställa sig, att
afundsjuka eller tom äflan efter likställighet möjligen här kunnat
inverka på universitetets önskan att komma i åtnjutande af
samma fördel som Kongl. Biblioteket, detta är ett
fullkomligt grundlöst antagande. Endast öfvertygelsen om hvad
universitetets verkliga intresse och oafvisliga behof fordrar,
har bestämt, liksom det bör bestämma frågan om beloppets,
storlek.
Innan jag slutar, önskar jag beröra och bättre belysa
ett förhållande, hvars innebörd af mången missförstås, och
som därför stundom åberopas såsom ett skäl att egentligen
endast bevilja anslagsförhöjningar för ett bibliotek i
hufvudstaden. Jag syftar på den anordning, som våra bibliotek
under senare år i stor utsträckning genomfört, att gå
hvarandra tillhanda med lån af arbeten som saknas på ett ställe
men finnas på ett annat. Tanken är förträfflig, och
universitetsbiblioteket har i den vägen handlat med en liberalitet
och snabbhet, som torde förtjäna erkännande. Den
ömsesidiga fördelen är uppenbar, och bibliotekens förmåga att
fruktbargöra sina skatter har därigenom utan allt tvifvel
ökats. Men detta är ett, och något helt annat blir det, om
man häraf toge sig anledning att vilja förknappa medlen för
stora boksamlingar, som hafva en omfattande och vigtig
uppgift att fylla just på den plats där de äro belägna, i tanke att
ersättning härför kunde beredas genom utsträckning af
utsikten att själf få låna på flera håll. Ty om denna utsträcktes
äfven aldrig så vida och det finge tänkas att dylik begäran
om inlåning från andra håll kunde rätt ofta krönas med
framgång, kan dock ett dylikt förhållande naturligen aldrig
ersätta den fördel för ett bibliotek, som ligger uti att själf
äga de böcker dess läsekrets behöfver. Det är ju ingalunda
detsamma att i hvarje ögonblick kunna påräkna på stället
de böcker, som för ett vetenskapligt arbete erfordras, som
att hoppas, att de kunna från annat håll lånas, ej detsamma
att med visshet hafva en behöflig bok inom några ögonblick
satt i sin hand, som att hänvisas till möjligheten att efter
kortare eller längre tid få den hitlånt Och särskildt måste
detta gälla med hänsyn till de för det vetenskapliga studiet
oumbärliga tidskrifterna, hvilka dagligen i betydligt antal
efterfrågas och i det gifna ögonblicket behöfvas. I afseende
på dessa har ju ock medicinska fakulteten ovederläggligen
ådagalagt, att deras afsaknad på ort och ställe betyder
vetenskapens död. Jag vill ock påminna, att man ju i regeln
ej kan vänta, att mer än en del af hvad man begär på annat
håll låna skall vara disponibel, ty man får väl antaga, att
den boksamling, ur hvilken man önskar låna, också är på
sin ort använd. I motsatt fall måste slutsatsen blifva, att
detta bibliotek icke är lika nödvändigt som det, hvilket
oupphörligt önskar därifrån låna. Orimligheten af att
antaga, att inlåning från främmande håll kan ersätta egen
besittning, blir alldeles uppenbar, om man tänker sig
förhållandet i stor utsträckning tillämpadt, ty det skulle ju icke
innebära något annat, än att ett universitet kunde vara
betjänt med att dess bibliotek låge på en annan ort och i
första hand betjänade andra. I regeln torde det ock vara
behöfligt, att af vetenskapliga arbeten — och det är ju med
sådana som ett universitetsbibliotek bör vara företrädesvis
försedt — mer än ett af landets större bibliotek äger ett
exemplar för att tillgodose forskarnes behof. Och så riktig
och lycklig den tanken är, att de stora biblioteken böra
med hvarandra samverka af all sin förmåga, lika olycklig och
falsk vore tanken att de kunde någonsin ersätta hvarandra.