Om ordlekar
GUSTAF CEDERSCHIÖLD
OM ORDLEKAR
OCH ANDRA UPPSATSER
I SPRÅKLIGA OCH HISTORISKA ÄMNEN
STOCKHOLM
P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG
STOCKHOLM
KUNGL. HOFBOKTR. IDUNS TRYCKERI-A.-B.
1910
[101948]
Då jag i detta band sammanfört några av de uppsatser, som
jag förut offentliggjort i tidskrifter eller tidningar, har jag vid urvalet
haft till ögonmärke att medtaga sådant, som kunde bringa den bildade
allmänheten välkommet kunskapsstoff i en enkel, helst roande,
form. Huruvida en uppsats huvudsakligen meddelar frukterna av
mina egna eller av andras forskningar, har jag icke ansett böra inverka
på urvalet. Därför har här fått inflyta en och annan redogörelse
för det märkligaste och intressantaste i skrifter, som i regeln
icke falla i händerna på en större allmänhet. Och i sådana redogörelser
kan min personliga insats stundom vara ganska ringa.
I somliga av uppsatserna har jag nu gjort tillägg och stundom
också ändringar av annat slag.
För den språkliga likformighetens skull har den nya rättskrivning,
som år 1906 påbjöds för skolorna, genomförts överallt, alltså
också i citat från äldre skrifter, ja t. o. m. vid anförande av
uppslagsorden i Svenska Akademiens ordbok och ordlista.
Göteborg, oktober 1910.
Gustaf Cederschiöld.
Om ordlekar.
Människan kan skratta, djuren kunna det ej. Man säger
ju, att skatan skrattar, men då menar man bara, att
skatans läte har en viss ljudlikhet med det mänskliga skrattet.
Om skrattets beskaffenhet, dess psykiska orsaker och
fysiologiska förlopp, ha åtskilliga vetenskapliga undersökningar
på senare tid blivit gjorda; arbeten i detta ämne tyckas
synnerhet ha utförts av franska lärda.
Det finnes ju många slags skratt: det hysteriska, det
bittra, det hånande, det förlägna och det viktigaste av alla
-- det glada. Det glada, hjärtliga skrattet har alltid värderats
som en lyckogåva för människorna. Den gamle Homeros
låter själva Olympens gudar vid en löjlig händelse
brista ut i ett »outsläckligt skratt», och därför tala vi ännu
om ett »homeriskt löje» (eller skratt), när vi mena en
skrattnjutning av allra bästa slag.
Antingen nu det folkliga påståendet, att »ett gott skratt
förlänger livet», är sant eller icke, så blir givetvis det skratt,
vari en sund livsglädje yttrar sig, alltid något, som är värt
att eftersträva och uppmuntra, ej minst i vår tid med dess
många strömningar av levnadströtthet och underskattande
av de gamla glädjekällor, som ännu tillfredsställa förnöjsammare sinnen.
Ett sätt, på vilket människor av ålder brukat roa sig, är
att »leka med orden», att väcka munterhet genom oväntad
och överraskande användning eller tydning av ord. Barnet
och i allmänhet personer med föga utvecklad kultur ha nog
alltid haft sin glädje åt att göra eller höra »ordlekar» av varjehanda
slag. Hos de litterärt bildade klasserna har däremot
ordleken allt efter växlande moderiktning än varit högt
värderad och flitigt odlad, än ringaktad och endast
tillfälligtvis -- liksom i misshugg och med ursäkt -- fått dyka upp.
Ingen tid, intet folk, ja ej ens någon enda fullt normalt utrustad
person har väl varit helt och hållet oberörd av ordleken,
så djupt är denna rotad i vår natur. Liksom andra
yttringar av mänskligt själsliv förtjänar därför också ordleken
att studeras och undersökas från olika synpunkter.
Och åtskilliga sådana undersökningar ha verkligen företagits,
i synnerhet av tyska ästetiker och litteraturhistoriker.
Så har
Monatschrift 1909) offentliggjort en uppsats »Ueber
Wortspiele», som i huvudsak grundar sig på
Wurths »Die Wortspiele bei Shakespeare» 1895.
För egen del har jag bara på några lediga stunder kunnat
syssla med det vidlyftiga och delvis ganska svårbehandlade
ämnet. Men även de få och små iakttagelser, jag har
gjort, när jag huvudsakligen ur språkliga synpunkter jämfört
ett antal ordlekar, skola kanske visa sig intressera allmänheten,
då det är fråga om en allmänt mänsklig egenhet, och då någon
studie av detta slag väl knappast blivit offentliggjord på svenska.
Annars är det en ledsam hake, som lätt nog kan skrämma
en ifrån att skriva om »vitsar». Exemplen bli ju för
mången läsare huvudsaken i en sådan uppsats, reflexionerna och
systematiseringen endast bisaker. Men exemplen måste till
stor del redan vara gamla bekanta för läsaren. Och man
vet ju, att en »gammal» kvickhet inte längre tyckes vara rolig.
Det är det nya och överraskande, som ger ordleken dess största behag.
Men måhända skall också den läsare, som bryr sig
mindre om mina försök till indelningar och sammanställningar
än om de enskilda »roligheterna», här och där råka på
någon vits, som är ny för honom, och kanske ännu oftare
någon, som han väl hört förut, men för så länge sedan, att
den nu åter kan få en smula av nyhetens behag.
*
När man granskar ordlekar med avseende på deras
språkliga form, kan man skilja mellan två olika slag. Dels
kan ordleken åstadkommas utan ändring av språkformen,
dels framkallas den genom en ringa ändring av denna.
I förbigående må nämnas, att de nyss omtalade tyska författarna
icke räkna det senare slaget till »Wortspiele», utan
kalla det »Klangspiele» eller »Lautspiele». Deras indelningar
gå för övrigt vida längre än mina, men torde synas
svenska läsare alltför spetsfundiga och pedantiska.
Det förra slaget ordlekar (utan formändring) är nog
det vanligaste. Ordleken beror därvid på, att språkformen
kan tydas på mer än ett sätt, och att den företrädesvis åsyftade
meningen kommer oväntat. Men fastän det för ordlekar
av detta slag är ett villkor, att den använda språkformen
skall kunna tydas på mer än ett sätt, så är icke varje
tvetydighet en verklig ordlek.
I »Fritjofs saga» (»Kungavalet») har Tegnér strofen:
Då går ett sorl kring bondelag:
"För liten är
den kungsson, kan ej skipa lag,
ej leda här".
De sista orden kunna uppfattas i betydelsen: »(kan icke)
vara ledare här (på tinget)», men skalden har naturligtvis
menat »(kan ej) anföra en härsmakt». Märk likväl, att de
bägge tydningarna förutsätta olika uttal: vid den första lägges
huvudtrycket (starkaste »tonvikten») på »leda», vid den senare på »här».
En sådan oavsiktlig tvetydighet uppstår lätt i skrift och
blir i synnerhet försåtlig, om skriftställaren råkar sammanföra
ord, som eljest med annan tryckfördelning (»betoning»),
än han tänker sig, bilda en s. k. fras, en fast
förbindelse med viss, vanligen bildlig betydelse. Sådana ofrivilliga
otydligheter har jag omtalat i en uppsats om »frasen som
fallgrop». Också i ordet i och för sig kan skriften stundom
förete en tvetydighet, som icke förekommer i tal. På den
tid, då man gjorde stora stenkolsfynd i Skåne, skrev en hänförd
korrespondent till en tidning: »Det visar sig nu, att
hela nordvästra Skåne är en enda ofantlig kolort.»
Men också ett hört uttryck är ofta tvetydigt och uppfattas
i annan mening än den, som åsyftas. En liten
skolgosse stod och redogjorde för liknelsen om den barmhärtige
samariten; han kom därvid att säga: »och han lade honom
på sin ök», men då avbröt läraren i skarp ton med orden
»sitt ök!» -- och gossen satte sig. Här hade skriften givit
otvetydigt besked om meningen. -- I ett sällskap hade talats
om, att en ny lektor i historia nu skulle tillträda sin plats
vid stadens realläroverk. Då inföll ett fruntimmer: »Va"
heter lektor på latin?» och en av herrarna svarade helt oskyldigt:
»Det är latin!» Men damen hade menat »nuvarande
lektor i historia på latinläroverket». I skrift hade hon utan
tvivel valt tydligare uttryck. Barnspråket kan också ofta
missförstås. En liten tös, som inte ännu förstod sig på pronominet
din, frågade stora syster: »Ä dä du"s lampa?» och
fick bannor av systern, som uppfattat frågan såsom: »Ä dä
du, slampa?»
I skriftspråket är det ofta ovanan vid de hävdvunna
frasernas rätta bruk, som vållar att annan tydning än den
åsyftade kommer att ligga närmare till hands. Så t. ex. när
en småstadspamp utfärdade följande intyg: »Tandläkaren Z.
har i X och trakten däromkring insatt nya tänder, vilka
alla utfallit till vår stora belåtenhet.» Och en så ringa sak
som uteglömmandet av ett komma kan bli ganska störande
för meningen, t. ex. i annonsen: »Att hyra. Två mindre [,]
snygga rum ....» och: »I tjänst åstundas. En piga, som
kan mjölka [,] en kusk och två drängar ....»
Sådana oklarheter kunna stundom vara rätt lustiga,
men så vida de äro fullt oavsiktliga, kunna de inte räknas
till ordlekar. Det ofrivilliga missförståndet kan också draga
med sig ändring i språkformen, såsom då bibelspråket »Ho
sig sätter mot överheten, han sätter sig mot Guds förordnande»
blev oriktigt återgivet av allmogebarn, som enligt sin
hembygds dialekt förstodo »ho» som »hon» och därför läste
upp: »Hon sig sätter sig mot överheten, och han» etc.
Men misstydandet kan vara avsiktligt, och då uppstår
en verklig ordlek, som t. o. m. kan vara ganska god, t. ex. då
den ger lämpligt »svar på tal». En drucken karl raglar fram
till droskstation och frågar en kusk: »Kan ni köra mig till
Storgatan 8?» -- »Nej», svarar kusken, »jag har ingen sele
som passar.» En prins, som hade ovanan att bruka »han»
som tilltalsord, besåg de särskilda institutionerna vid ett universitet;
i anatomisalen finner prinsen en student sysselsatt
med att dissekera ett lik, tittar på litet grand och säger nådigt:
»De" där tycker han väl inte om?» Varpå studenten svarar:
»Han tycker ingenting, för han ä dö" som en torsk.»
Av liknande slag är en tysk skolhistoria. Läraren säger förtretad
till en pojke: »Wir sind ein Esel!» och pojken svarar:
»Ich meinerseits reserviere mich.» Men det bästa i denna
väg berättas från en fransk skola. Till inträde anmäler sig
en halvvuxen gosse. Rektorn är ej vid humör och tycker,
att gossen ser dum ut, men ber honom följa med till ett annat
rum, där kunskapsprövning skall anställas. Medan de
gå, säger rektorn: »Traduisez, en latin: Je suis un âne», och
gossen replikerar ögonblickligt: »Asinum sequor» (»Jag
följer en åsna»). Att pojken så behändigt förstod att begagna
sig av dubbeltydigheten i »suis», skall ha slagit an på
rektorn, så att han tog emot honom utan vidare examen.
Vi ha sett, att i de anförda fallen (och med dem jämförliga)
beror frågan: »ordlek eller icke?» helt och hållet på
tillvaro eller saknad av avsikt, d. v. s. på den talandes medvetande
av dubbeltydigheten. Likväl får det väl medgivas,
att åtskilliga tvetydigheter, som påstås från början ha blivit
sagda i ren enfald och oskuld, sannolikt ha blivit utfunderade
av någon skämtare. Så t. ex. den gästfria
bondgummans välmenta uppmuntran till prosten: »Ät, så I spricker,
kära far! Dä ä Er väl unt.» Man ser, att gränsen kan bli
svår att draga.
Ett slags tvetydigheter äro avgjort avsiktliga utan att
ändå kunna kallas för ordlekar. De forntida orakelsvaren
voro ju ofta avfattade i sådan form, att de allt efter händelsernas
gång kunde tolkas som sanna och riktiga. I de fornisländska
sagorna berättas mången gång, hur en dråpare
kungjort sin gärning i sådana ordalag, att hans åhörare ej
kunnat rätt förstå hans mening, förr än han hunnit sätta sig i
säkerhet. Ett likartat förstucket sanningssägande förekommer
i Fritjofs saga, när hjälten kommer förklädd till kung Ring
och skall besvara frågorna om sin härkomst och tidigare
vistelseort:
»I Ånger är jag uppfödd, min arvgård heter Brist,
hit kom jag ifrån Ulven, hos honom låg jag sist.»
Ånger kan nämligen vara ortnamn och Ulv personnamn.
I den isländska sagan, som ligger till grund för Tegnérs
dikt, finnes på detta ställe liknande tvetydighet.
En islänning vid namn Skuta mötte en gång obeväpnad
sin dödsfiende. Skuta hade sett mannen på avstånd och efter
förmåga vanställt sig och ändrat sin dräkt. Fienden
misstänkte likväl, vem han var, och frågade, vad han hette.
Svaret blev: »Jag heter Sällsynt i Myggvattenstrakten
och Vanlig i Fiskebäckstrakten.» Sedan de skilts åt, kom fienden
att tänka på, att grottor äro ovanliga i den förstnämnda
trakten, men allmänna i den senare, samt att »skuta» just
betyder »grotta».
En hövding på Island, Viga-Glum, svor sig fri från
anklagelsen för att ha varit delaktig i ett dråp. Men då
man närmare övertänkte hans ed, som ungefär kan återgivas
med orden: »Jag var icke där, jag stred icke där, varest
N. N. blev dräpt», märkte man, att Viga-Glum hade uttryckt
negationen (»icke») med ett ord, som också kunde betyda
»med» (eller »tillstädes»).
Det finns en skånsk bondhistoria, som har något tycke
av den sist anförda. En gumma hade anklagats för att ha
stulit ved och skulle avlägga värjemålsed. Domaren förestavade
eden, och gumman mumlade efter med sin tandlösa
mun. Det lät, som om hon sagt detsamma som domaren,
men hon satte i stället in ord, som utgjorde en bekännelse,
t. ex. i stället för: »Jag lovar och svär», sade hon: »Ja
savar (d. v. s. sågar) å skär.» Här förekommer visserligen
ändring av ordalydelsen, men en, som icke iakttages.
Annars kan ett tvetydigt bedyrande också uppträda på
skämt och som verklig ordlek. Man säger t. ex.: »Ta mäj
den å den, ska ja inte slå däj fördärvad!» Att hotelsen är
ofarlig, angives då genom röst och min, men tillika genom
ett något starkare tryck på »inte», än man skulle ha använt
vid motsatt mening. Men det kommer an på, att detta tryck
ej för starkt framhålles, ty det roliga ligger just däri, att utlåtelsen
skall kunna uppfattas på bägge sätten.
Ett svävande och obestämt uttal måste också begagnas
i vissa uttryckssätt, som av den tilltalade skola uppfattas
som artigheter, men som av »invigda» åhörare kunna tolkas
helt annorlunda. En informator skulle lämna en kondition,
som hade fallit honom föga i smaken. Vid middagsbordet
höll han ett högstämt avskedstal och utropade bland annat:
»O sälla dagar, som jag tillbragt här, I ären nu förbi! O
ädle man, o sköna fru, o dygdiga ungdom, jag säger Eder
farväl!» Vid det patetiska utförandet, då varje någorlunda
starktonig stavelse liksom stöttes fram, var det inte lätt att
avgöra om »o» skulle vara ett ord för sig eller höra ihop
med det följande adjektivet.
En något likartad kitslighet berättas från en svensk
småstad. En rik, dryg och dum godsägare från trakten
var på besök, och några av stadsboarna uppvaktade honom.
»Vet ni, hr N. N.» frågade en av dem, »vad man brukar
säga här, när ni någon gång gör oss den äran?» -- »Nej!»
-- »Jo, då säger man: nu ä dä fête i sta"n!» Om den illmarige
stadsbon lindrigt förstärkte trycket på »dä» och med
korrekt franskt uttal lät ê ljuda som ä, så kunde nog flera
av de närvarande märka den elaka undermeningen.
Så till vida böra väl dylika »artigheter» utsöndras från
de egentliga ordlekarna, som dessa sistnämnda väl böra senteras
just av den person, som de riktas till. Ett exempel
på yttrande, som skulle låta artigt, men där också den
tilltalade borde förstå den förstuckna bimeningen gav Salvaudys
hälsningsord till Victor Hugo, när denne tog inträde
franska akademien. Salvaudy sade nämligen: »Vous avez
introduit l"art scénique dans notre littérature.» Ty l"art
scénique (»den dramatiska konsten») uttalas alldeles lika som
l"arsénique (»arseniken», i detta sammanhang ungefär: en
giftig, förskämd riktning).
Må vara, att detta bör räknas som ordlek; det är dock
högre grad en elakhet. Och ordleken bör verka rent ästetiskt, ej sårande.
Inte heller får ordleken ha något »praktiskt» syfte, såsom
t. ex. en utväg att slippa undan något svårt, farligt
eller obehagligt. Vi ha redan sett flera prov på sådana för
»nyttans» skull använda tvetydigheter. Följande kunna tilläggas.
En husmoder skrev orlovssedel åt sin piga, som hon
starkt misstänkte för att upprepade gånger ha stulit; betygets
sista mening lydde så: »Fått sluta, därför att hon tar
allting så lätt.»
Den rike bonden Jöns Petter skulle begravas. Sockneborna
hade goda skäl för sin tro, att hans rikedom delvis förvärvats
på oärligt sätt. Men änkan lovade pastorn en ståtlig
gåva, om han vid graven sade några vackra och berömmande
ord om den döde. Och pastorn redde sig genom att föredra dessa verser:
»Jöns Petter var en idoger man.
När andra sovo, vakade han;
och när de vaknade,
hade han, vad de saknade.»
*
Hittills ha vi alltså mest hållit oss på utkanterna kring
ordlekens huvudsakliga område. Med detta område skola
vi göra närmare bekantskap i nästa artikel.
II.
Av de bägge huvudarter, vari man, ur formell och
språklig synpunkt, kan indela ordlekarna, får väl den art anses
vara förnämst, som lämnar de ord eller de ordförbindelser,
varmed man »leker», oförändrade. Skämtet består
alltså däri, att två olika betydelser hos en och samma
ljudkomplex på ett oväntat sätt ställas i motsats mot varandra.
Men det är ljudet, som det kommer an på, icke skrivsättet.
Olikheter i stavning eller med avseende på sam- eller särskrivning
spela ingen roll, när bara ljudet är detsamma. I
allmänhet blir ordleken bättre, ju längre de sammanställda
begreppen äro skilda från varandra till sitt innehåll, ju osöktare
sammanställningen förefaller, och ju kortare den är uttryckt.
När skämtet beror på motsättning av olika betydelser i
ett lika ljudande uttryck, kan detta uttryck antingen anföras
mer än en gång eller blott en enda gång.
Det förra formuleringssättet tyckes vara jämförelsevis
ovanligt. Uppträder uttrycket två gånger, har ordleken ofta
en mer eller mindre utpräglad antitetisk form. Så t. ex. i
det latinska omdömet om jesuiterna: »Si cum jesuitis, non
cum Jesu itis» (»Om I gån med jesuiterna, gån I ej med Jesus»).
En fransman framställde en gång till en landsmaninna
frågan vad det var för olikhet mellan ett fruntimmer
och en spegel och besvarade den så: »Une femme parle sans
réfléchir, mais une glace réfléchit sans parler.» Fransyskan
frågade tillbaka om skillnaden mellan en spegel och en karl
samt besvarade själv sin fråga så: »Une glace est polie, et un
homme ne l"est pas toujours.» En liten gosse hade fått en
god middag och tillfrågades sedan: »Är du förnöjd nu?» --
»För nöjd kan man inte bli», svarade han. Här kunna vi
också erinra oss fru Lenngrens lilla lustiga rim.
- »Livet är kort och sorgerna många.»
- »Livet är kort och kjortlarna långa.»
En särskild art representeras av följande
sammanställningar. Den första (som lär vara påhittad av Daniel
Hwasser) lägges i munnen på en flicka, som skall ha sagt till sin
mor:
»Moder, ni ser att
sömmerskan min klänning ju
moderniserat.»
Den andra är en gammal fransk ramsa, så lydande:
»Gall, amant de la reine alla -- tour magnanime -- galamment
de l"Arène à la Tour Magne à Nîmes.»
I de sist anförda exemplen kan man knappast spåra antites.
Däremot förekommer visserligen en motsats, ehuru
icke mellan de lika ljudande lederna, i Schleiermachers bekanta
definition på svartsjukan: »Die Eifersucht ist eine
Leidenschaft, die mit Eifer sucht was Leiden schafft.» Goda
prov på antiteser just i de varandra liknande orden äro en
svensk resandes klagomål i dagboken på en gästgivaregård:
»Här tillhandahållas förskämda varor till oförskämda priser»
samt det elaka tyska omdömet om ordinarie och extraordinarie
professorer: »Ordentliche Professoren sind solche,
die nichts Ausserordentliches, ausserordentliche solche, die
nichts Ordentliches wissen.»
Antites förekommer naturligtvis icke, då man roar sig
med att låta det ord, som har mer än en betydelse, komma tre
gånger eller oftare i ett sammanhang; denna hopning av homonymer
(lika ljudande ord) åsyftar att förbrylla åhörarna.
Elias Sehlstedt berättar om sitt besök i ett sågverksdistrikt:
»Vart än jag såg, såg jag såg vid såg.» Och när
en herr Fick gifte sig, hopsatte man denna ramsa: »När fru
Fick fick Fick, fick Fick fru». För några decennier sedan
funnos i Stockholm en restauratör vid namn Bähr och en
annan som hette Kahn. En gång, när den förre serverade den
senare ett fat med smultron, skall Kahn ha sagt: »Jag tror,
att Bähr bär bär», varpå Bähr skall ha svarat: »Kan Kahn
can-can?» Under kriget 1864 höll en gång en chauvinistisk
tysk ett tal och sammanfattade sina önskningar i följande »skål»:
»Tod allen Dänen
und allen denen,
denen Dänen kosten Thränen!»
(d. v. s. Död åt alla danskar och åt alla dem, som gråta över danskarna!»)
Höjdpunkten (med samma ljudförbindelse 6 gånger) når
väl den klyftiga tyska meningen: »Fuhrleute, die vor einen
Chokoladen-Laden Laden laden, laden Laden-Mädchen zum
Tanz ein.» Annars händer det också, att full ljudlikhet förekommer
blott i två ord, men partiell i flera, t. ex. i versen:
»Est bellum bellum bellis bellare puellis» (= Det är ett skönt
krig att kriga med sköna flickor), där ordleken knappast kan
återgivas på svenska. Däremot föreligger ingen ordlek i
versen: »Sunt pueri pueri, pueri puerilia tractant», och
den blir därför lätt översatt: »Pojkar ä" pojkar, och pojkar
göra ju pojkstreck.»
*
Om det också vore en lätt sak att anföra många andra
exempel på ordlekar, där ett lika ljudande (men flertydigt)
uttryck uppträder mer än en gång, så är det otvivelaktigt, att
man oftare brukar uttrycket blott en enda gång. Åhöraren
får visserligen därvid icke så kraftig vägledning till att gissa
dubbelmeningen, men kan han ändå genomskåda skämtet, blir
hans tillfredsställelse större.
Av de två betydelser, som böra framställa sig för åhörarens
medvetande, för att han skall kunna njuta av ordleken,
tyckes (i regeln åtminstone) den ena böra vara mera
banal, vardaglig och vanlig, eller så att säga exoterisk, så att
den presenterar sig först och för en mindre skarpsinnig
åhörare blir den enda, han uppfattar. Den andra betydelsen
bör vara mera utspekulerad, ovanlig och »esoterisk», så
att endast den åhörare, som ser något djupare i
förhållandena och i den talandes avsikt, kan uppfånga denna förstuckna
mening.
Ett i vissa avseenden gott exempel på den nämnda relationen
mellan de bägge samboende betydelserna lämnar den
danska anekdoten om den kortspelande prästen. På lördagskvällen
hade han lockats att slå vad med sina medspelare,
att han i morgondagens predikan skulle i en och samma
punkt nämna alla de fyra kortfärgerna. De heta, som bekant
på danska: Hjerter, Ruder, Klør, Spar. Spelbröderna
voro naturligtvis i kyrkan och avbidade, vad som skulle komma.
Prästen talade om, hur djävulen ständigt går på lur för
att fördärva människorna. »Og», utbrast han, »dersom nu
Djævlen vilde komme herind gennem disse Ruder (med gest
åt ett kyrkfönster) for at spænde sine Klør i jere Hjerter,
saa vilde jeg raabe til Gud: "O Herre spar os!"» Det är väl
knappast troligt, att några andra av åhörarna än »medbrottslingarna»
kommo att tänka på den åsyftade profana betydelsen.
Ty sammanhanget, ton, min och åtbördor, stället och vanan
vid den andliga stilen verkade alltför starkt i den andra riktningen.
Vad åhöraren (eller läsaren) väntar, är i hög grad avgörande
för hans uppfattning av ett yttrande. En av Palmærs
mest bekanta kvickheter kan därför inte bedömas rätt,
om man förbiser, att den framkom på en tid, då en stark opinion
bildat sig mot konung Karl Johans personliga inblandning
i regeringsärendena. Då Palmær berättade, att han
hört en bondgumma barskt utropa: »Regera inte Karl Johan
lille, för då får du smörj!» -- så kunde hans läsare inte
tänka på annan mening i orden än den, som gavs av dagens
politiska situation. Därför var det med en känsla av glad
överraskning, man erfor, att kvinnan visst inte fört högförrädiskt
tal, utan bara bett sin pojke låta bli att »bråka».
Hastigare blev nog undermeningen i följande fall
upptäckt. Herrar stadsfullmäktige i -- låt oss säga Grönköping
-- hade just fått nytt sessionsrum, och fråga väcktes, om
någon lämplig inskription skulle sättas över ingången. En
medlem föreslog: »Här fattas visa beslut.»
Rätt ofta inträffar, att den vanliga betydelsen, den, som
i första rummet erbjuder sig för tanken, är oegentlig eller
bildlig, medan däremot den andra, den, som just i det föreliggande
fallet blir den företrädesvis åsyftade, visserligen
annars icke är bruklig, men befinnes närmare ansluta sig till
den ordagranna lydelsen, den egentliga eller mera konkreta
innebörden. Ordleken får då, tycker man, en högre grad av
berättigande och blir ganska verkningsfull.
Till detta slag av ordlekar kan man räkna det klassiska
svaret på persernas skryt, att deras kastvapen skulle förmörka
solen. »Gott», genmälte spartanen, »vi få då kämpa
i skuggan.» Samma motsats mellan det högtravande bildliga
uttrycket och det enkla påtagliga finnes i följande moderna
balkonversation. Han: »Var har frökens vagga stått?»
Hon: »Min vagga har stått på vinden i nitton år.»
Ett allmänt skämtsamt uttryck är ju att tala om »den
högste» eller »den högst uppsatte» i samhället, när man menar
tornväktaren. En herre förvånade några vänner genom
att försäkra, att han hade intim bekantskap med greve
X. Men förvåningen minskades, når man kom att tänka
på, att han som dentist behandlat grevens tänder.
»Pater patriae», »fosterlandets fader», har varit ett högt
lovordande namn på ädla och visa statsöverhuvuden. Annan
innebörd fick det, när det gavs åt en påve, som hade sexton barn.
Vid en duell i Frankrike inträffade, att den ene duellanten
träffades av sin motståndares kula i bröstet, men pistolkulan
tillplattades mot ett fem-francs-stycke, som han hade
i fickan, och han själv blev oskadad. Hans sekundant lyckönskade
honom då till att ha funnit en så förståndig
placering för sina pengar.
Också uttryck, som allmänt brukas i någon viss facklig
bemärkelse, såsom »tekniska termer», kunna ibland göra
god komisk verkan, när någon hittar på att använda dem i
deras egentliga och ursprungliga betydelse. I Uppsala lågo
(och ligga kanske ännu) tre hus nära varandra, ett var lågt
och gjorde intryck av att vara ofullbordat, det andra skilde
sig i intet från den allmänna hustypen, det tredje var ovanligt
högt. Studenterna kallade dem för »imperfektum»,
»perfektum» och »pluskvamperfektum» (= »ofullbordat,
fullbordat, mer än fullbordat»). I tyskt skämtspråk inlägges
ofta en annan betydelse i »pluskvamperfektum» (= mer
än färdig) i det att man så benämner ett ogift fruntimmer,
som lämnat den rätta giftasåldern bakom sig.
Var och en, som sysslat något med grekiskan, vet, att
ord, som börja med h-ljud, sägas ha »spiritus asper» (= »sträv
eller hård utandning»), och att de, som börja med vokal,
ha »spiritus lenis» (= mild eller mjuk utandning). Spiritus
betyder för övrigt också »ande». Vid ett läroverk var
rektorn, som tillika innehade lektoratet i grekiska, ansedd
för att än visa väl stor stränghet, än mycken blidhet. Det
hölls läraremöte och gavs gemensam middag. Läroverkets
lärare voro talrikt samlade, och en lektor tog till orda: »Jag
ber att få föreslå en skål för den, som stundom har varit
spiritus asper, stundom spiritus lenis, men alltid spiritus rector!»
Och åhörarna behövde inga förklaringar för att sentera roligheten.
Det är emellertid inte nödvändigt, att den vanliga betydelsen
skall vara bildlig, oegentlig eller facklig. Så snart
en ordförbindelse är hävdvunnen i viss betydelse, tänker folk
i allmänhet alls inte på, att denna ordförbindelse också borde
kunna betyda det eller det. Och ett oväntat påpekande av
denna möjliga nya betydelse kan stundom ha god verkan,
om också de bägge nyss omnämnda i regeln ha en något pikantare
smak. Så t. ex. frågas: »Varför heter det Sveriges
rikes lag och inte också Sveriges fattiges?» och svaras:
»Nöden har ingen lag.» Åtskilliga ganska lyckade vitsar av
detta slag ha presterats av Aron Jonasson. Han uppställer
frågan, vilka som i synnerhet göra gott här i samhället, och
svarar med att uppräkna de förnämsta -- konditorerna.
För några år sedan tilldrog sig en arvstvist stor uppmärksamhet;
det kom an på, om ett tidigare eller ett senare upprättat
testamente skulle bli gällande. »Nå, Jonasson», frågade
kung Oscar, »vad är din mening om processen?» --
»Ers Majestät», svarade han, »som jude håller jag på
gamla testamentet.»
Numera avlidne perukmakare Ziwertz i Göteborg
hade stort anseende för yrkesskicklighet och var även
värderad som person. När han en gång var på besök i
Stockholm och infann sig i ett större sällskap, yttrade en av
de närvarande: »Där ha vi första kammarn i Göteborg.»
För några årtionden sedan var det vanligare än nu att säga
»ta av (någon)» i betydelsen »porträttera». Därför kunde
man i Stockholm med dubbelmening kalla en gammal, fattig
porträttmålare för »professorn i avtagande».
Också sammansatta substantiv kunna ibland omtydas
på ett mera eller mindre lustigt sätt. Jag erinrar om Jonassons
iakttagelser, att herrns stortå ger frun stoppsignal, och
att renhållning visst inte alltid är lappverk. En annan skämtare
låtsade intressera sig för spiritismen och hade utfunderat,
att andarna borde vara klädda i andedräkt. Den bekante
ordlekaren biskop Fahlcrantz i Västerås hade en betjänt,
som en gång, då han var skickad för att uträtta ett
ärende söp sig full, ramlade i ån och blev hemförd i ett bedrövligt
tillstånd. När han nyktrat till, grälade biskopinnan
på honom, men biskopen inföll: »Kära du, låt honom vara;
han har ju fullgjort sitt åliggande.»
En bokförläggare hade god vinst särskilt på de andaktsböcker,
han utgav. Sedan han blivit i stånd att för sin affärsvinst
bygga sig egna hus, talade han gärna om sina »uppbyggelseböcker».
Man har påstått, att våra mest anlitade sakförare äro
-- stadsbuden. Annorlunda har Berlin-vitsen gått till väga,
då de kallat »die (Pack-)träger» för »Tragiker».
Sådana skämtsamma omtydningar av sammansatta ord
kunna bli rätt allmänna, ja, rent av övergå till vanligt språkbruk,
så att man alls inte, eller blott i ringa mån, tänker på,
att de från början bero på en självsvåldig ändring. Med en
»tvättbjörn» menar man i Uppsala en tvätterska (jfr »köksbjörn»).
»Kurfursten» kallades i Lund läkaren på kurhuset.
Förr var det endast i fråga om eldsvådor, man talade om
»eftersläckning», numera sker det ofta om törst, alltså i betydelsen
nachspiel. Rätt vanligt är att, när man skall betala
för förtäring, fråga uppasserskan: »Hur mycke vill dä till,
för att ja ska bli oskyldig?» Att kalla en ivrig och ihållig
kortspelare för »spelorre» har blivit så allmänt, att man nästan
glömt bort, att ordet egentligen betecknar en »spelande»
orrtupp. Sannolikt har man, när ordet först blev använt
om en kortspelare, velat säga, att denne var lika döv och
blind för yttervärlden som en »spelande» orre.
Om två ord, som pläga beteckna sinsemellan motsatta
begrepp, sammanställas så, att det vanliga motsatsförhållandet
tyckes gälla också i det föreliggande fallet, fordras det en
rätt uppövad »tankevighet» för att uppfånga den dolda meningen.
Dylika motställningar innehålla ofta en skenbar
orimlighet. T. ex. »Vem kan vinna på att tappa?» Svar:
»Den, som tappar vin eller öl på buteljer» (Aron Jonasson).
Ändå omöjligare förefalla de franska uttalandena: »Il est
père et mère» och »Mon frère est ma soeur», ty när man
hör dessa ord, har man svårt att tänka på annan betydelse i
mère» och »ma soeur» än den som antydes av
sammanställningen med »père» och »mon frère» -- och som uttryckes
genom det här använda skrivsättet. Men innehållet blir ju
riktigt, om man menar (och skriver) i den förra satsen
»maire» och i den senare »masseur». I ett brottmål var, sade
man, samma person både kärande och svarande. En piga
var nämligen åtalad för att av svartsjuka ha fördärvat sin
rivals kläder genom att smörja ner dem med tjära. I Frankrike
blev en gång en gammal officer övermodigt tilltalad av
en ung snobb och svarade då: »Monsieur, si vous continuez
de prendre ce haut ton, vous me forcerez de prendre mon
bas ton (= bâton).» Konstnärligast av detta slags ordlekar
är emellertid den strof, som Daniel Hwasser lät följa med
en klocksträng, vilken fru Elise Hwasser överlämnade till
drottning Lovisa:
»Förlåt, att jag intill Din säng
mig underdånigst vågat svinga!
Men Du är mild, fast jag är sträng,
Ditt kall är högt, men mitt är ringa.»
Det berättas, att kung Oscar en gång på Marstrand hade
stort nöje av Aron Jonassons rikt flödande kvickhet och till
slut utbrast: »I dag är du ypperlig, du riktigt blixtrar!»
Varpå Jonasson bugande svarade: »När den ene blixtrar,
åskar den andre.» (Det kan påpekas, att detta yttrande
närmar sig de s. k. faralerna; dem lämna vi för övrigt här
utan avseende.) Likväl må anmärkas, att detta slags anspråkslösa
och vanligen rätt tarvliga kvickheter torde gå
långt tillbaka i tiden. Så berättas det om Louis Bonaparte,
konung av Holland, att han indelat portugiserna (les Portugais)
i »Portu-gais» och »Portu-tristes». Ett ytterligare exempel
på mystifikation, framkallad genom det motsatsförhållande,
vari två ord pläga nyttjas, ger en småländsk gåta, som
meddelas av Hyltén-Cavallius (Sv. Landsmålen II): »En far
delade fyra äpplen mellan sina tre döttrar så, att ingen fick
mer än den andra.» Lösningen är, att den andra fick två äpplen.
Välbekanta valspråk, sentenser och dylikt få ofta komisk
verkan genom en liten ändring i formen; härom skola vi
tala, när vi komma till den andra huvudavdelningen av ordlekarna.
Ovanligare är, att en sådan vördnadsvärd gammal
utsaga kan få en ny och överraskande innebörd, utan
att man gör någon ändring i dess uttal. Vi ha likväl förut
påträffat en dylik omtydning av »nöden har ingen lag».
När man vet, att det franska verbet »panser» betyder
»rykta hästar», kan man ha roligt åt den inskrift,
som den franske ordlekaren markis de Bièvre lät sätta över
sitt stall: »Honni soit qui mal y panse!» -- Om den outtröttlige
franske skämtaren Rabelais berättas, att han, när döden
nalkades, insvepte sig i en domino och citerade den latinska
bibelöversättningen: »Beati qui in Domino moriuntur» (= Saliga
äro de, som i Herranom dö). Vid ett universitet påstods,
att en av professorerna aldrig i examen godkände
andra studenter än dem, som tagit enskild undervisning av
docenten i ämnet, professorns egen son. Härom sade man:
»Ingen kommer till fadren utan genom sonen.»
Ännu vore åtskilliga grupper av skämtsamma omtydningar
att omnämna. Men utrymmets begränsning manar till
återhållsamhet. Skämt med nomina propria skall bilda en
särskild avdelning. Här må nu, till sist, endast helt kort
erinras om ytterligare ett par underarter av den huvudavdelning,
som utgjort ämnet för denna artikel.
Ett slags ordlek består i motsättningen av den betydelse,
ett ord eller en ordförbindelse har i modersmålet, och
den -- helt olika -- betydelse, samma uttryck har i ett främmande
språk. Åhöraren kan naturligtvis blott i det fall ha
nöje av ordleken, om han tillräckligt förstår det främmande
språket. Till denna grupp höra ordstäven: »Dank» sa" tysken,
fick ett ljus. -- »Ach, gott!» sa" tysken, fick spö
(vilket skall innebära, att han fann sig väl av behandlingen).
Och man menar inte så illa, som det låter, när man påstår,
at »den, som gifter sig med en engelska, gör ett misstag»,
eller när man kallar de högre flickskolorna för »miss-bildningsanstalter».
-- Av hithörande tyska vitsar kunna citeras
en värdinnas fråga: »Lieber Café? Oder lieber Thé
(= liberté)?» och uttydningen av rubriken »Liber Alter» (d. v. s.
Andra Boken) i Caesars historia om kriget i Gallien:
det var, påstod man, en tillägnan till fadren, som Caesar
förtroligt kallade »Kära gubben!» (= »Lieber Alter!»)
Ordlekar bero ju i regeln på överensstämmelse eller
likhet i själva ljuden. Men till ordlekar kunna likväl räknas
sådana lustigheter, som bero på ett överraskande
förhållande mellan beteckningen (i skrift) och utläsningen eller
utläsningsmöjligheterna. Hit höra varjehanda »bildgåtor»
(rebus), t. ex. den dövstummes sätt att be om mat genom
att skriva »G a», d. v. s. »J"ai grand appétit», eller den
svenska flickans påhitt att med ett »m» på en papperslapp
beteckna »Lilla Emma-Lena». En fransk rebus skriver bokstäverna
i »j"aime» mellan sex bilder av lansar (»six lances»)
och bör naturligtvis utläsas: »J"aime en silence». Man kan
vidare erinra sig, hur studentkårens ordförande uppläste den
för honom misshagliga namnteckningen »E. Norén, Vg», som
»En oren västgöte». Ypperst av sådana »läsningar» är nog
den, som tillägges den store filosofen Moses Mendelsohn
(men också berättas om andra). Han var en afton jämte
många andra gäster hos konung Fredrik den store av Preussen.
Kungen, som ärvt sin fars benägenhet för grovt skämt,
lämnade filosofen ett papper, varpå han skrivit:
»Mendelsohn ist ein Esel
Friedrich II».
»Läs upp det här högt!» sade han. »Men, Ers Majestät...!»
-- »Läs! Jag befaller» vidhöll kungen. Och med
klagande tonfall läste tänkaren: »Mendelsohn ist ein Esel,
Friedrich -- der zweite!»
III.
De ordlekar, som åstadkommas därigenom, att uttryckets
ljud märkbart, ehuru obetydligt, förändras, eller riktigare:
därigenom att två formellt mycket lika uttryck hållas
bredvid varandra -- dessa ordlekar kunna liksom de förut
omtalade indelas i två slag, allt efter som
sker eller icke -- d. v. s. allt efter som
eller blott den ena
Det förra fallet, då uttrycket alltså förekommer i två,
varandra snarlika former (naturligtvis med
den engelska jämförelsen mellan en lycklig och en olycklig
älskare; den förre »Kisses his missis», den senare »Misses
his kisses». Till sin form likartat är uttalandet av en
svensk husmoder: »Nu har jag det trevligt med mina båda
nya jungfrur. Den ena gör ingenting rent, och den andra gör
rent ingenting.»
Ett annat konstgrepp -- helheter i motsats till delarna
-- förekommer i den gamla satsen: »Studiosus sine studio
sus est» (= En student, som inte studerar, är ett svin).
Under Napoleon III:s tid, då man med bekymmer såg,
att kejsaren lät styra sig av sin inskränkta och bigotta gemål,
formulerade man jämförelsen: »Napoléon I a eu génie, Napoléon III
a Eugénie.»
Hit höra också de väl avpassade
sådant eko är fördelaktigare för kejsarinnan Eugénie än den
nyss citerade parallellen, Napoleon III och kejsar Frans
Josef hade arrangerat ett sammanträffande och vandrade i
en park. De kommo till en plats med berömt eko. För att
pröva det, ropade vardera sin gemåls namn (Eugénie, Elisabethe),
och svaren blevo: »Génie!» -- »Bête!» -- Vid ett
ekoställe i närheten av staden Oberwesel lära resande studenter
roa sig med att ropa: »Wie heisst der Bürgermeister
in Oberwesel?» på sådant sätt, att svaret blir »Esel!»
Ordvrängningar i svar förekomma ganska rikligt hos
svensk allmoge och hos svenska barn. J. Nordlander har
samlat ett antal sådana stereotypa retsamma svar i Sv.
Landsm. V, varifrån följande prov må anföras (i några av
dem ändras
föregående huvudavdelning):
Frågorna »Va"sa"?» och »Va?» betraktas såsom mindre
hövliga och tillrättavisas; alltså:
»Va" sa"?» -- »Vassar växer i sjön!» -- »Va"?» -- »Säj
stena mä, så blir dä Va(d)stena!»
En tillrättavisning för brist på artighet ligger naturligtvis
också i replikskiftet:
»Dä angår dej inte!» -- »Anngången ringer om söndag.»
Och när en gift kvinna, som vill tituleras fru, kallas
»Madam!», svarar hon: »Här dammar inte!» eller låtsar
uppfatta tilltalsordet som hästnamn (vilket det också
stundom tycks ha varit) och säger: »Madam står på stallet mä
järntofflor.»
Andra sådana repliker äro:
»Får ja" följa?» -- »Björn tog följa (= hon-fölet) i fjol.»
»Va ä dä för da i da?» -- »Dä å fre(d)da för alla, som inte får stryk.»
»Kära barn!» -- »Tjära barn, dä ä ett otäckt göra!»
»Håll!» -- »Dä ä inte gott å hålla dä, man inte har i händerna.»
Ytterligare några exempel på sammanställning av snarlikt
ljudande, men oliktydiga uttryck må här medtagas.
Shakespere låter en ung man, som är förälskad i en
judinna, utbrista: »This jew is a jewel!» Vilket C. A. Hagberg
fyndigt återger med: »Det judabarnet är ett gudabarn!»
Kapucin-munken i Schillers »Wallensteins Lager» har i sin
straffpredikan åtskilliga klagande eller klandrande uttalanden
av den form, varom nu är fråga, t. ex. »Die Bisthümer
sind verwandelt in Wüstthümer». -- »Die Armee kümmert
sich mehr um den Krug als den Krieg» (= Hären går hellre
på krog än i krig).
Vi märka, att dylika ordlekar leda över till varjehanda
ordsammanställningar med allitteration, assonans eller rim,
som visserligen <»Dä angår dej inte!» -- »Anngången ringer om söndag.»
Och när en gift kvinna, som vill tituleras fru, kallas
»Madam!», svarar hon: »Här dammar inte!» eller låtsar
uppfatta tilltalsordet som hästnamn (vilket det också
stundom tycks ha varit) och säger: »Madam står på stallet mä
järntofflor.»
Andra sådana repliker äro:
»Får ja" följa?» -- »Björn tog följa (= hon-fölet) i fjol.»
»Va ä dä för da i da?» -- »Dä å fre(d)da för alla, som inte får stryk.»
»Kära barn!» -- »Tjära barn, dä ä ett otäckt göra!»
»Håll!» -- »Dä ä inte gott å hålla dä, man inte har i händerna.»
Ytterligare några exempel på sammanställning av snarlikt
ljudande, men oliktydiga uttryck må här medtagas.
Shakespere låter en ung man, som är förälskad i en
judinna, utbrista: »This jew is a jewel!» Vilket C. A. Hagberg
fyndigt återger med: »Det judabarnet är ett gudabarn!»
Kapucin-munken i Schillers »Wallensteins Lager» har i sin
straffpredikan åtskilliga klagande eller klandrande uttalanden
av den form, varom nu är fråga, t. ex. »Die Bisthümer
sind verwandelt in Wüstthümer». -- »Die Armee kümmert
sich mehr um den Krug als den Krieg» (= Hären går hellre
på krog än i krig).
Vi märka, att dylika ordlekar leda över till varjehanda
ordsammanställningar med allitteration, assonans eller rim,
som visserligen
dem nära. Sådana sammanställningar äro t. ex. titeln på en
redogörelse för den babyloniska kulturens inflytelse på den
fornjudiska: »Bibel und Babel», eller jesuitgeneralens svar
på en hemställan om reformer i denna ordens stadgar:
»Sint, ut sunt, aut non sint!» (= »De vare, sådana de äro,
eller de må alls icke finnas till!») Och vidare: Caesars allittererande
segerbulletin »Veni, vidi, vici», Shakesperes »Last,
sp>icke tillhöra ordlekarnas område, men stå
dem nära. Sådana sammanställningar äro t. ex. titeln på en
redogörelse för den babyloniska kulturens inflytelse på den
fornjudiska: »Bibel und Babel», eller jesuitgeneralens svar
på en hemställan om reformer i denna ordens stadgar:
»Sint, ut sunt, aut non sint!» (= »De vare, sådana de äro,
eller de må alls icke finnas till!») Och vidare: Caesars allittererande
segerbulletin »Veni, vidi, vici», Shakesperes »Last,
not least» i King Lear, eller de medeltida omdömena om tyskarna:
»Germanis vivere est bibere» (= Att leva är för tysken
att dricka), och om munkarna: »O monáchi, vestri
stomáchi sunt amphorae Bacchi. Vos estis, Deus est testis,
turpissima pestis» (= O munkar, edra magar äro Bacchi
tunnor. I ären, det vet Gud, en den skamligaste landsplåga) -- för
att inte tala om en oändlighet andra allitererande
eller slutrimmande slagord eller traditionella vändningar. I
allmänhet kan man påstå, att varje överraskande rim innebär
ett slags ordlek. Nog är det roande, när J. O. Wallin
i en dikt om årstiderna gör flitigt bruk av de karaktäriserande
substantiven »snö, tö, hö, frö»; o. s. v.
På visst sätt jämförliga med de nu senast omtalade sammanställningarna
äro somliga i poesi eller högprosa förekommande
förbindelser av s. k. dublettformer, d. v. s. liktydiga
(eller av författaren såsom liktydiga ansedda), men
till formen något olika bildningarna av ett och samma »ordämne»
(rot eller stam). Tegnér har flera sådana sammanställningar,
t. ex.: »Han
orden» (Fritjofs saga), »där klyft på klyfta lastad, står opp»
(Svea). Härmed kan man jämföra ett framhållande av
betydelseolikheten i formellt besläktade ord, t. ex.: »Det var ej
längre en slaktning, utan ett slaktande.»
*
Men vi återgå till de egentliga ordlekarna. Och vi ha
nu närmast att ta vara på sådana, som verka genom en jämförelse
mellan formellt mycket liknande, men till betydelsen
mycket skilda uttryck, därvid likväl
formen meddelas. Den andra formen, den som icke
framträder, måste förut finnas i åhörarens (eller läsarens)
medvetande och genast framställa sig till jämförelse och i
kontrast med den hörda (eller lästa). Alltså, av de bägge
formerna måste den, som förtiges, vara så välbekant att
den
vara ny och överraskande.
Då Ferdinand av Bulgarien hade antagit titeln czar,
gjorde han ett besök vid det ryska hovet. Officiellt blev han
mottagen med all hjärtlighet, men »avsides» kallade man
honom »le czar venu» för att ge luft åt sin ringaktning för»parvenyn».
Hos en fransk lantpräst hade några turister fått tillåtelse
att fiska i hans damm. Emellertid drogo de upp så
många av dammens fjälliga invånare, att prästen blev helt
missmodig och gav turisterna avskedshälsningen: »Allez et
ne pêchez plus!» (= Gån, och fiska icke mera!) -- naturligtvis
en ändring av bibelstället: »Allez et ne péchez plus!»
(»Gå, och synda icke härefter!»)
Ett välbekant svenskt ordspråk citeras någon gång i
formen: »En tia i handen är bättre än en fågel i skogen.»
Nästan lika mycket spridd och känd som ett ordspråk är
i Tyskland sentensen: »Ernst ist das Leben, heiter ist die
Kunst.» Det var dyr tid, men hertig Ernst av Coburg tillställde
skådespel och andra nöjen. Då skrev man från Coburg:
»Ernst ist heiter und "ne Kunst ist zu leben.»
På en ämbetslokal stod inskriften: »Bonis semper patet»
(= Alltid öppen för goda medborgare). Men funktionärerna
fingo mindre gott rykte om sig, och stället kallades man
och man emellan: »Donis semper patet.» (= Mutor tar
man alltid gärna emot.)
Från österländska berättelser, särskilt »Tusen och en
natt» känna vi svarsformeln: »Jag hör och lyder.» Det har
hänt, att barn, som inte varit glada åt en tillsägelse, jämkat
svaret till: »Jag hör och
Den liberala, av Georg Adlersparre utgivna tidskriften
»Läsning i blandade ämnen» brukade, som man vet, i hovkretsarna kallas: »Läsning i
Tidningen »Lunds Veckoblad» hade till undertitel »Nytt
och Gammalt», men eftersom bladets nyheter inte brukade
vara av färskaste datum, ändrade studenterna namnet till
»Gammalt nytt.»
Det var genom insättande av en nekande förled i en ofta
använd fras, som furst Bismarck åstadkom ett så pikant omdöme
om Napoleon III: »En stor misskänd oförmåga» (Une
grande incapacité méconnue).
Något liknande är en skämtsam översättning av en känd
sentens. När Arvid Posse misslyckats i sitt försök att genomdriva
en ny härordning, inlämnade han och hela hans
ministär sina avskedsansökningar. Men i riksdagskretsar,
där man gärna ville behålla de andra statsråden, citerade
man det latinska ordspråket »Ultra posse nemo obligatur»
(= Ingen är skyldig att göra mer, än han kan) så att man
däri inlade betydelsen »Ingen mer än
(näml. att avgå).
Skämtsamma översättningar av latinska sentenser äro
för övrigt rätt vanliga. Ibland taga de föga hänsyn till
grammatiken, såsom då den tröstrika satsen »Presente medico
nil nocet» (= Om bara läkaren är tillstädes, blir intet
medel farligt att försöka) tydes: »Presenter skada inte läkaren.»
Ibland äro de i språkligt avseende möjliga, t. ex. då
Nordstjärneordens devis »Nescit Occasum» (= Hon, d. v. s.
polstjärnan, går aldrig ned) översättes »Hon vet inte, på vem
hon faller» eller »Hon vet inte hur djupt hon har fallit».
Att insätta delvis andra ord i gamla, allmänt kända dikter
och därigenom åstadkomma komisk verkan kallas ju att
parodiera dikterna. I den svenska litteraturen har t. ex.
C. F. Dahlgren skrivit »Movits klagan» och »Galgfåglarna»
som parodier på Tegnérs »Ingeborgs klagan» och »Flyttfåglarna».
Efter marsoroligheterna i Stockholm 1864 meddelade
J. G. Schultz i Söndagsnisse »Konstapel Batongs sägner»,
som utgjorde parodier på Runebergs »Fänrik Ståls
sägner»; de voro, som man torde minnas, riktade mot polisens
övergrepp och hånade särskilt polismästarens tilltag att
låta vända vattenledningens slangar mot »folket». Själva
rubrikerna voro lustiga nog, t. ex. »Borgarbjörnarnas
marsch» och »Bödeln vid sprutan». Av texten kan det vara
nog att citera:
»Och det var här det
Ja, här på oss det var -- --
Också inom det enskilda ordet kan man stundom göra
en formförändring med god verkan. För några årtionden
sedan tvistades mycket här i Sverige om bredspåriga eller
smalspåriga järnvägar vore förmånligast och mest passande
för våra förhållanden. Kanske icke minst kraftigt talade
det smädenamn, som uppfanns av anhängarna till de
bredspåriga, när de kallade de andra banorna »snålspåriga». I
Danmark förekom under ett skede av 1800-talet, att vännerna
till reformer inom trosbekännelsen öknämnde sina konservativa
motståndare »ortod-oxerne» (= ortod-oxarna).
Åtskilliga andra exempel av samma slag få vi tillfälle att
omtala i nästa artikel (om »namnvitsar»). Men skämtet
behöver inte, som i dessa fall vara tendentiöst. Rent av på
odygd gör man omkastningar, t. ex. »pepåka» (för »påpeka»),
eller andra ändringar, som ha sken av att ha uppkommit
genom missägning. Avsiktliga kontaminationer äro ofta
av detta slag
Jfr uppsatsen »Om kontamination» här nedan.
. Och vidare böra vi besinna, att s. k. folketymologier
från början, åtminstone när de äro avsiktliga,
böra räknas till ordlekar, t. ex. »skärkötteri» i st. f. »charkuteri»
(jfr »skärkött»), eller då en istadig häst, som hette
»Xenofon», kallades »Skenfan». De flesta folketymologier,
sådana som »
eller »kyrko
om ock i viss mån tendentiösa, dock omedvetna, och böra
därför knappast upptagas som ordlekar. Vanställning på
grund av missförstånd kan ofta göra uttrycket mer eller
mindre obegripligt och konstlat t. ex. »Ont krut (efter det
tyska Unkraut, ogräs) förgås inte så lätt». »Få stryk efter
noter» (efter det tyska nach Noten d. v. s. så mycket som
behovet kräver).
Det återstår nu att i denna avdelning omtala några ovanligare
arter av formförändrande ordlekar.
I uttrycket »osjäliga djur» är adjektivet redan folketymologiskt
omtytt, i det att man inlagt betydelsen »som icke
äger själ» i st. f. »
»urskillning, förstånd». Egron Lundgren skildrar i sin bok
om Indien livligt den förvirring, som uppkom, när hären
skulle gå över en flod: »trängsel, skrik och sparkningar
bland de osjäliga djuren, och skratt och svordomar bland de
I ett herrsällskap var det tal om en bekant dam. En
av de närvarande ville yttra den meningen, att damen i fråga
bråddes mera på sin far än på sin mor. Men på samma
gång torde han ha velat indirekt säga mindre artiga saker
om henne, ty han gav sitt uttalande den konstiga formuleringen:
»Hon är inte så mycket mö- som fäderne-lik.... nenene! ....
hon är mera fä- än möderne-lik.»
Ett egendomligt slags ordlek åstadkommes därigenom,
att man använder en
(eller uttrycket) självt, utan till ett med detta likaljudande.
När t. ex. studenter tala om »en halva punsch per sugga»,
grundar sig naturligtvis denna vändning därpå, att man har
tagit --
det sätt varpå den engelske generalen Napier meddelade, att
han hade erövrat Scinde (uttalas: Sind), ty han överträffade
t. o. m. Caesars »veni, vidi, vici», när han nöjde sig med det
enda ordet »Peccavi» (= I have sinned = I have Scinde).
Sådana tillkrånglade uttryckssätt förekommo också hos
de hedniska nordborna. Vikingen och skalden Egil Skallagrimsson
kom en kall vinterdag in i ett hus för att värma
sig och improviserade då en strof, vari han sade: »Jag har
två iskalla
ligger däri, att substantivet »
också kunde beteckna den kvinna, vars man hade blivit dräpt.
Slutligen kunna vi till denna avdelning även föra
skämtsamma uttydningar av initialföljder. Beteckningen U. S.
(eller U. S. A., förr kanske också U. S. Am.) som egentligen
betyder »United States», har ju av ålder förklarats
som »Uncle Sam», och detta namn har kommit att bli ett
slags personifikation av Förenta Staterna. »S. S. U. H.»
(= Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförening)
blir stundom på okynne uttytt: »Sup, sup, unga herrar!»
För några år sedan påstods här i Sverige, att en resande
fransman lärt känna S. A. André, S. A. Hedin och S. A.
Hedlund samt, då han ansåg alla tre vara synnerligen framstående,
kommit till den slutsatsen, att S. A. betydde »Son
Altesse». En myndig brukspatron, som hade initialerna H.
M., kallades så ofta »Hans Majestät», att han själv till slut
började kalla sin fru för »Konungens befallningshavande».
Däremot är det icke skämt, utan misstydning, när IHS, som
egentligen äro de tre första bokstäverna i namnet Jesus, när
det skrives på
tre
människornas frälsare). -- I den fornromerska staten betecknades
offentlig egendom genom inskriften »S. P. Q. R.»,
d. v. s. Senatus populusque Romanus (= Romerska senaten
och folket, näml. äger detta), och denna inskrift skådas ännu
flerstädes i den nya tidens Rom. Men i påvestaden har man
uppfunnit en ny tydning eller snarare två, emedan bokstavsföljden
först tages i rätt ordning såsom fråga och sedan i
omvänd som svar: »Sancte pater, quid rides?» (= Helige
Fader, varför ler du?) -- »Rideo, quia papa sum» (= Jag
ler, emedan jag är påve).
IV.
I de föregående artiklarna har jag sökt att utesluta ordlekar
med nomina propria. Ty »namnvitsarna» bilda i viss
mån en grupp för sig, eftersom egennamnen i så måtto skilja
sig från andra ord, att de ha en mera speciell användning, då
de endast beteckna vissa individer.
Av alla slags ordlekar ha »namnvitsarna» varit mest
ringaktade och smädade. Men den framstående kännaren av
litteratur- och stilfrågor, professor
Berlin, har i veckoskriften »Die Nation» (årgången 1901
--2) skrivit ett grundligt och spirituellt försvar för denna
art. Han uppvisar, att just namnvitsarna äro framför andra
omhuldade av den naiva, folkliga känslan allt från urminnes
tider. Den enkla, barnsliga, föga kultiverade uppfattning
ser i namnet något
för personen, orten eller föremålet och vill i namnet
finna eller åstadkomma en verklig överensstämmelse med
den eller det benämndas natur. »Nomina sunt omina», sade
ju romarna. Och tron på ett faktiskt inre samband mellan
namnet och dess bärare ingår säkerligen ännu till någon grad
i de flestas medvetande.
Det är sant, att de flesta personer äro ganska känsliga
för skämt med deras egna namn och betrakta sådana ordlekar
som odrägligt dumma. Det är också sant, att det finns
en mängd fadda och ytterst triviala namnvitsar -- men fullt
ut lika dumma ordlekar är det gott om också i de andra arterna.
Summan av Meyers utredning är den: Bedöm varje
namnvits -- liksom varje annan vits -- efter dess ästetiska
verkan, icke efter en förutfattad mening!
Det är ganska lätt att anföra exempel på ordlekar med
nomina propria, som visst inte äro tankefattiga eller kraftlösa.
Främst står naturligtvis Jesu uttalande till Simon
Petrus: »Du är Petrus, och på denna klippa (på grekiska:
"petra") skall jag bygga min församling.» Men ett årtusende
äldre är sägnen om Odysseus" påhitt, när han kom
till Polyfemos, att kalla sig för »Ingen»; vi minnas, att
Odysseus utstack cyklopens enda öga, och att denne förgäves
ropade de andra cykloperna till hjälp: »Ingen mördar
mig med arga list!» Motivet återfinnes, på många sätt
varierat, i nutida allmogesägner.
Emellertid är det nog bäst att vid anförandet av ytterligare
exempel på namnvitsar gå efter samma indelning som
med avseende på de övriga ordlekarna, d. v. s. i första
rummet upptaga sådana, som
rummet dem, som bero på formförändring. -- --
Mot slutet av Ludvig XIV:s regering drabbades Frankrike
av många olyckor, icke minst till följd av det inflytande,
Ludvigs älskarinna, madame de Maintenon, utövade. Ingen
vågade dock säga ett ord emot henne inför konungen. Men
en dag talade dåvarande tronföljaren, som för sina utmärkta
egenskapers skull kallades »den store dauphin», med sin fader
om landets sorgliga belägenhet och yttrade stora bekymmer
för framtiden. Då sade konungen: »Mon fils, nous
maintiendrons notre couronne», och prinsen svarade: »Sire,
maintenons-la!» Men hans svar kunde också tydas: »Maintenon l"a.»
Svenska personnamn äro på det hela taget inte så
ofta som t. ex. de tyska formellt överensstämmande med
appellativ och därigenom ägnade till ordlekar. Men av de tillfällen,
som funnits, har man gärna och stundom med stor
skicklighet begagnat sig.
Den utmärkta statsmannen Hans Järta övervar gudstjänsten
i en församling, vars kyrkoherde var fientligt sinnad
mot honom. Prästen predikade över bibelspråket
»
kunde giva gliringar.
I en svensk stad funnos två läkare med familjenamnet
Furst. Men innan de slogo sig ned i staden, praktiserade
en annan läkare där, och han blev förstås inte glad åt konkurrensen.
En dag kom till honom en ny patient, som redogjorde
för sitt onda och råkade nämna, att han förgäves
hade rådfrågat bägge herrarna Furst. Då utropade läkaren
salvelsefullt: »Förliten eder icke uppå furstar!»
På den tiden, då fru Elise Hwasser och Svante Hedin
voro verksamma vid den Stockholmska talscenen, engagerades
där en dansk skådespelerska, Magda von Dolcke. Man
fruktade obehag av den nya kollegan, och fru Hwasser
yttrade: »Nu har jag att vänta mig dolksting!» -- »Har ingen
fara», genmälte Svante Hedin, »Dolcken är inte Hwasser.»
När en herr Neujd hos K. Befallningshavande begärde
att få antaga annat namn, omtalades detta i pressen under
rubrikerna »En missnöjd», »Aldrig nöjd!» o. d. Så fick
han tillåtelsen, och då blev rubriken »Är han nöjd ännu?»
Ett fruntimmer skulle för att komma till en järnvägsstation
först passera en sjö och sedan gå ett stycke. En
karl, som hette Ros, skulle sätta henne över sjön. Tiden
var emellertid knapp, och när hon steg i båten, sade hon:
»Nu gäller det att ro allt vad ros kan.» Han tyckte inte
om detta och passade på, när damen steg i land, att replikera:
»Nu gäller det att gå allt vad gås kan.»
Den nitiske och reformvänlige pedagogen rektor Per
Siljeström hade naturligtvis motståndare, som inte ville lyssna
till hans yrkanden. De sökte dräpa honom genom att uttala
hans namn: »persilje-ström.»
Lundaprofessorn Skarstedt var, som man vet, ytterst
begiven på att vitsa. En sommardag på landet var han i sällskap
med några yngre prästmän; en av dem hette Ström.
»Nu», sade gamle Skarstedt, »ska vi ta en båt å ro ut ett
stycke i ån, å sa ska vi ta in årorna, å så ska vi
Men namnvitsarna kunna också vara mera godmodiga
än de anförda.
Kung Karl XV var en gång i sällskap med en baron
Wrede och några andra herrar på en sjöresa. Vädret blev
hårt, och sällskapet hade en mycket svår natt. På morgonen,
då det lugnat av, träffade kungen baron W. på däck
och frågade: »Nå, hur står det nu till me däj?» -- »Ack,
Ers Majestät», blev svaret, »all gallan är borta, men
är kvar.»
Redan i den nordiska fornlitteraturen finnas exempel på
liknande skämt med namn. I en eddasång tyder en krigare
sitt namn, Atle, som bestämd form av atall, bister, grym.
Och när en gammal bonde, Finnboge den starke, ensam får
en strid mot en mängd fiender, berättas det i sagan om honom,
att han ropat till dem, att han hade med sig sex huskarlar,
alla namnar, ty var och en hette Sten. Och så värjde
han sig dråpligt genom att kasta stora stenar på angriparna.
Mycket känd är den nyare berättelsen om grosshandlar
Lamm, som vid ett festligt tillfälle skulle frambära sin tacksamhet
till kamrer Bagge och då nöjde sig med orden:
»Lamm--får--tacka--Bagge!»
Av ännu färskare datum, men kanske lika allmänt känt,
är detta: »Dr Fridtjuv Berg har blivit chef för domänstyrelsen!»
-- »Åh, nej!?» -- »Jo, han står i spetsen för alla Chronschougharna»
(d. v. s. är ordförande i Allmänna Folkskollärareföreningen).
I en lantförsamling skulle provpredikan hållas av en
prästman, som hette Almén. Men man ville inte gärna ha
honom, och det ställdes så till, att vid gudstjänsten sjöngs
en psalm, som innehöll orden:
»O Herre, håll Din kyrka ren,
och fria henne från all men!»
Våra
till ordlekar; de anförda skämtsamma användningarna av
namnen Siljeström och Chronschough torde inte ha många
motstycken. En annan utväg att behandla ett sammansatt
släktnamn förekom för några år sedan i en tidning. Det
gällde att utpeka personen, men ej utsätta sig för tryckfrihetsåtal.
Tidningen uttalade sig ungefär så hår: »Hans
hjärta är hårt som sten, och hans själ är svart som beck.»
Då var det inte så konstigt att gissa, att han hette Stenbeck.
Ett annat sätt att vitsa med familjenamn är att utvidga
dem med
förefalla vara -- karaktäriserande. En Stockholmsfamilj
med namnet Holm levde på stor fot. Fadern kallades
Kungsholmen, modern Drottningholm, en storväxt
son Långholmen, en annan, som var mindre begåvad,
Stockholm, en vacker dotter Engelholm, en andligt sinnad faster
Helgeandsholmen, och tjänarinnorna Fjäderholmarna. Tre
systrar Bay, som ansågos vara ovanligt fula, kallades Usch-Bay,
Fy-Bay, och Bay-Bay. Och i en familj Been uppgåvos.
döttrarna heta Mina, Dina och Sina samt sonen Hans.
Utvidgning av annat slag förekom i Svante Hedins utrop,
när han mötte herr och fru Hwasser med dotter: »Nej,
se Hwasser och Vassera och Vasseratre!» Snarlik är Fahlcrantz"
hälsning till familjen Bring: »Bring! och Bringan!
och en liten tillbringare!» Men vida bättre är hans otåliga
maning till en kvinnlig släkting, Therese, som sölade med sin
toalett, när familjen skulle åka till en middagsbjudning:
»Blir aldrig Therese te" reds te" resa?»
På tal om personnamn kunna vi slutligen erinra oss sådana
»markör». Åtskilliga av samma och liknande slag
upptagas av Th. Hjelmqvist i hans redogörelse för sekundära
användningar av personnamn.
Jfr. uppsatsen »Svensk namnforskning» här nedan.
Svenska barn ha förmodligen ännu, liksom förr, nöje
av de mycket enkla gåtorna: »Vilken av Europas regenter
har den fulaste hyn? och vilken är den fattigaste?» Svaren
bli kejsaren av Ryssland, ty han har de flesta
kungen av Sverige, därför att han har de flesta
Något pikantare är svaret på den franska frågan, vilken regent
som sjunger bäst: den som regerar i Frankrike, »car il
est maître de Savoi» (= sa voix).
Svenska omtydningar av ortnamn exemplifieras med det
studentikosa benämnandet av den anatomiska institutionen:
»Asgård» och skämtfrågan »Var ligger Manilla?», som naturligtvis
kan besvaras »På Filippinerna», »På Djurgården»
eller också: »Där man inte ligger bra». I visst avseende jämförlig
är följande fråga, som framställdes, när Holger
Drachmann gjorde sin sista rundresa i Sverige: »Va" drack
man (= var Drachmann) i Göteborg?»
Av utländska exempel kunna anföras: »Wo wird die
Theologie am besten studiert» -- »In Erlangen, denn es
heisst: Der Mensch suche Gottes Reich zu erlangen.» -- --
»Man weiss, dass König Dawid ein Holländer war, denn er
sagt selber: Ich bin in Leiden geboren.»
Hit höra också ett par historiska anekdoter. En av
Napoleon I:s bästa generaler, marskalk Victor, hade bland
soldaterna burit binamnet Beausoleil alltifrån den tid, då han
själv var simpel soldat. En dag kallade kejsaren honom inför
sig och sade: »Beausoleil je te fais duc de Bellune»
(= belle lune).
När Napoleon III blivit fången vid Sédan, skall konung
Wilhelm av Preussen ha hållit överläggning, vart man
skulle skicka fången. En av de närvarande skall då ha yttrat:
»Napoleons Fall -- Wilhelms Höhe»; faktiskt är i alla
händelser, att den franske kejsaren internerades på slottet
Wilhelmshöhe.
*
Mycket vanliga äro sådana ordlekar, som antingen ställa
ett nomen proprium jämsides med ett snarlikt ljudande
ord av allmännare betydelse, med vilket det så att säga
identifieras, eller också göra en liten formell ändring i
egennamnet, så att det får en komisk eller gäckande betydelse.
Påven Urban VIII, av släkten Barberini, lät skövla den
härliga forntidsbyggnaden Pantheon genom att borttaga takets
inre beklädnad av koppar. Då skrevs epigrammet:
»Quod non fecere barbari,
Fecerunt Barberini»,
d. v. s. »Vad barbarerna icke gjorde, det ha Barberinerna gjort».
Kapucinmunkens predikan (i Schillers »Wallensteins
Lager») innehåller åtskilliga yttranden av liknande slag, t. ex.:
»Der Rheinstrom ist worden zu einem Peinstrom.» -- --
[Er] »Lässt sich nennen Wallenstein. Ja, freilich ist er uns
allen ein Stein des Anstosses und Aergernisses.» -- »Und so
lang der Kaiser diesen Friedeland lässt walten, so wird
nicht Fried" im Land.»
Härmed kan jämföras, vad den svenske predikanten,
som ivrade mot lättsinniga eder, yttrade. »Sveriges land»,
sade han »borde nu heta svärjareland.»
Bland barn och allmoge har det av ålder varit sed att
göra narr av kamrater genom att upprepa vissa rim på deras
förnamn. Man har tydligen menat, att den, som hade det
eller det förnamnet, han (eller hon) hade också de och de
egenskaperna. En stor mängd sådana rim har samlats av
J. Nordlander (Sv. Landsmålen V). Här kunna vi nöja oss
med några få provstycken.
Pälle -- den snälle
Pälle -- skrälle.
Pär och Pätter
hoppar å sprätter,
Pätter och Pär
hoppar å svär.
Gu" bevars
för å heta Lars
å gå i gåla å stjäla glas.
Då ä de bätter
å heta Pätter
å gå i gåla å stjäla getter.
Anders -- till fanders
Greta feta
satt å peta
mä sin näsa
i dä feta,
som hon inte ville äta.
Klara den rara,
som katten skall försvara,
så inte råttera tar"a.
Till jämförelse må upptagas ett lärdare och mera höviskt
rim på förnamn. För många år sedan var en student
informator i en familj, där han svärmade för bägge de förtjusande
döttrarna, Ulla och Helena. Han uttryckte sina
känslor i strofen:
Sine Ulla
fortuna nulla.
Sine Helena
nulla catena.
(d. v. s. Utan Ulla ingen lycka, utan Helena ingen boja).
Men jag medger, att jag med dessa rim kommit ut på
ordlekens yttersta gränsområden. Och jag återvänder till
ordlekar i strängare mening, i det jag nu skall hopställa
några exempel på tendentiöst ändrad form av ett nomen proprium
i stället för den egentliga lydelsen.
Dominikanerna (på latin »dominicani») voro stolta över
sin verksamhet, då de uppspårade kättare åt inkvisitionen. De
ändrade därför gärna sitt ordensnamn till »Domini canes»
(= Herrens hundar).
Under religionsstriderna på 15- och 1600-talen uppkommo
i Tyskland de skymfliga förvrängningarna »Jesuwider»
(= mot Jesus) och »Luderanen».
Napoleon I:s veteraner blevo slutligen ganska övermodiga
genom de ständiga segrarna. Det hände, att de, vid
förberedelserna till ett nytt fälttåg, på frågan vart det nu
skulle bära av, helt likgiltigt svarade: »Ah, contre les Prussiens
ou les
I Hessen härskade en tid minister Hassenpflug. Han
blev grundligt hatad av folket, och kallades oftast
fluch. Från Tegnérs brev till Brinkman påminna vi oss,
hur skalden ger luft åt sin ovilja mot »den heliga alliansens»
tyska förespråkare genom att förvända deras namn; Metternich
kallar han Mitternacht och Gentz får heta Gans eller gås.
För ett par generationer sedan lär det här i Sverige ha
levat en Axel Oxenstierna, som likväl till begåvning skilde
sig så mycket från den store rikskanslären, att man ansåg
sig böra ändra hans namn till Oxen Axelstierna.
Det har hänt, att någon uttryckt sin antipati mot en Rosensvärd
genom att kalla honom Rysansvärd. Och en restauratör
Svanfeldt, som i de hungriga studenternas tycke inte bestod
tillräckligt stora portioner, fick sitt namn av dem förändrat
till »Svältfan». För åtskilliga år sedan inträdde en
ung man, tillhörande släkten Hård af Segerstad, i en kamratkrets,
där man stötte sig på hans stolta och övermodiga sätt
att vara samt beslöt att »stuka» honom; detta lyckades så
bra, att man på skämt kunde kalla honom »Mjuk av Nederlag».
En oförtruten ordlekare, som inte lät avskräcka sig därav,
att hans vitsar stundom blevo något »haltande», fick sitt
namn Lindquist, förbättrat till »Linkvits».
Ovanligt lång till växten var en fröken Ottiliana B...,
varav man tog sig anledning att kalla henne »Åtti-alna B.».
Astronomie professor Selander påstods icke vara till finnandes
på observatoriet så ofta, som önskligt hade varit.
Han kallades då elakt nog »Sällan-där».
Av ett något annat kynne äro följande smädenamn.
En konung i Würtemberg lät -- tyckte hans undersåtar
-- alltför mycket styra sig av sin gemål, Olga. De gåvo
honom därför namnet »Olgus». -- Medan Fahlcrantz var
professor i Uppsala, bodde på gården Lingonbacka i närheten
av universitetsstaden nyromantikern, den flitige romanförfattaren
v. Zeipel. Denne brukade ofta inbjuda till sig litterärt
intresserade studenter och sades rikligt undfägna dem med
toddy. Fahlcrantz hittade då på att kalla Zeipel för »Lingon-Bacchus».
Vi böra också erinra oss, att ett nomen proprium (liksom
andra ord) stundom kan uppdelas på oväntat sätt och sålunda
bilda ett slags ordlek. Om en greve Hamilton, som ansågs
ha befordrats snabbare än hans meriter gåvo grund till,
gjorde man charaden:
»Mitt första skrattas fram,
mitt andra lunkas fram,
mitt tredje sjunges fram,
mitt hela sparkas fram.»
Och för att nu avsluta raden av exempel med en ordlek,
som på sin tid verkligen utgjorde ett ganska kraftigt vapen i
politisk meningsstrid, kunna vi draga oss till minnes
tvekampen mellan Lars Johan Hiertas tidning »Aftonbladet» och det
av regeringen understödda konservativa organet »Fäderneslandet»,
som utgavs av Crusenstolpe. Av alla Hiertas anfall
på Crusenstolpe var det kanhända intet, som gjorde dennes
publicistiska arbete större skada än Hiertas upptäckt, att tidningens
namn genom en ringa omflyttning av bokstäverna
blev »Fanderseländet».
*
Då jag härmed avslutar denna uppsats, nödgas jag bekänna,
att jag själv finner det antal exempel, som här upptagits,
vara väl stort, kanske till och med så stort, att det i
någon mån skymmer bort, vad som utgör mitt huvudsyfte.
Jag har ju ingalunda önskat att i samlingens rikhaltighet
tävla med ordlekslexika, sådana som de på franska utgivna.
Men det har inte varit lätt att utesluta goda ordlekar, i synnerhet
då de varit mindre allmänt kända. Och av de gamla,
allbekanta måste många tagas med, då det gällde att giva en
översikt av ordlekarnas förnämsta arter och grupper.
Indelningen har jag blott lätt skisserat och ingalunda
på varje punkt strängt fasthållit. Ty då det är fråga om
kvickhetens fria, mångskiftande lek, skulle ett hårt
systemtvång -- liksom en alltför minutiös analys -- mycket ha stört
läsarens njutning av ämnet. Vad jag velat åstadkomma,
har varit att -- om ock endast i någon liten mån -- låta
läsaren blicka in i ordlekarnas väsen. Ty ordlekar äro verkligen
något mer än sysslolösa sinnens tomma tidsfördriv. De
äro ett rikt studiematerial för språkforskaren, litteraturhistorikern,
folkloristen, psykologen. Till och med i den politiska
historiens gång ha de stundom ingripit. De ha varit
och äro en betydelsefull faktor -- visserligen ett träd både
på gott och ont -- i mänsklighetens utveckling, en faktor,
som man ej bör av fåkunnighet ringakta, utan noga undersöka
för att kunna riktigt förstå och bedöma den.
Kontamination.
I sitt förträffliga arbete »Prinzipien der Sprachgeschichte»
(tredje uppl., s. 145) ger
definition av begreppet
»Med kontamination förstår jag den företeelsen, att
synonyma eller
samtidigt äro tillstädes ["sich drängen"] i
medvetandet, så att ingendera kan göra sig gällande i oförändrat
skick ["rein zur Geltung kommt"] utan en ny form
uppstår, vari element av den ena äro blandade med element
av den andra.» Och han tillägger, att denna företeelse naturligtvis
börjar hos en individ och uppträder tillfälligt, men
att den genom att efter hand uppstå hos flera individer slutligen
kan övergå till att bli allmänt språkbruk.
I
kontamination värda att uppmärksammas och granskas såsom
yttringar av språkets liv och utveckling; också de individuella
tillopp eller ansatser, som icke vinna efterföljd, tjäna
i sin mån till att sprida ljus över det sätt, varpå tankeförmågan
arbetar med språkmaterialet.
I
av »språkriktighet» i muntlig och skriftlig framställning,
blir frågan om kontamination särdeles viktig, emedan vi alla,
om ock den ene mer, den andre mindre, och envar mer under
vissa förhållanden än under vissa andra, löpa fara att begå
kontaminationer, som verka stötande och, åtminstone ännu,
betraktas såsom fel.
Under begreppet kontamination kan en stor mängd
språkändringar sammanföras, både sådana, som redan äro
sanktionerade av allmänt bruk, och sådana, som blott enstaka
och tillfälligt dyka upp. Ännu återstår mycket att samla,
pröva och förklara. Just de nya, ännu blott individuella, eller
åtminstone icke allmänt godkända och upptagna
kontaminationsföreteelserna (d. v. s. de som från
från
äga det största intresset, emedan deras prövning
blir av vikt ej allenast för vetenskapen utan även för praktiken.
Jag har därför trott, att några anteckningar om kontamination
i nutida svenska, som jag på senaste tiden har
gjort, kunde förtjäna att här offentliggöras, ehuru min lilla
samling, såsom beroende på
förslår till att giva en överblick av allt, som kan
räknas till kategorien kontamination. Men ett och annat
av det, jag har tillvaratagit, kan likväl, hoppas jag, tjäna
till uppslag och utgångspunkt för närmare undersökning av
hittills mindre uppmärksammade sidor av det vidsträckta
ämnet. Och ganska många av de exempel, jag anför, kunna
nog komma till pass såsom »varnande exempel» för våra
skrivande samtida.
»Exempla sunt odiosa» och »nomina sunt odiosa» -- äro
helt visst
»odium scriptorum». Man kan omöjligt ge ett pålitligt och
övertygande
man kan ej åskådligt och omotsägligt ådagalägga, hur
nära de ligga till hands och vilka faror de innebära, om man
ej får med namns nämnande utpeka de ställen, varifrån man
hämtat dem. Och det är angeläget att uppvisa, huru även
stötande kontaminationer. Sannerligen, ingen av oss har
skäl att i fariseiskt övermod inbilla sig, att han ej skulle kunna
själv råka ut för en miss-skrivning eller miss-sägning,
som han kanske skrattar åt, när en annan begår den. Bland de
exempel på kontamination, som
citerade kapitlet i »Prinzipien», finnas rätt många, som hämtats
från litteraturens stormän, Goethe, Schiller, Lessing m. fl.
*
Innan jag övergår till att framlägga den exempelsamling,
som blir den här lilla uppsatsens egentliga »raison
d"être», må det tillåtas mig att göra några anmärkningar,
som, om de ock för somliga av mina läsare skola förefalla
självklara och obehövliga, likväl för andra läsare, som mindre
tänkt sig in i ämnet, kunna bli välkomna.
En kontamination kan naturligtvis betraktas som ett
märke till den, finner den stötande eller åtminstone
genom den i någon mån får sin uppmärksamhet dragen från
innehållet. Under
kontaminationer utomordentligt ofta, men iakttagas
jämförelsevis sällan, emedan situation, sammanhang, det
vårdslösade uttalet och det relativt långsamt uppfattande
hörselsinnet m. fl. faktorer åstadkomma, att vi mera gissa oss till
än i detalj verkligen höra vår interlokutörs framställning.
I regeln veta vi på förhand, vad han vill säga, och vi tro
också, att han
någorlunda på det vis, vi väntade. Och härtill kan läggas,
att många kontaminationer ligga så nära till hands för oss
själva, att vi mycket väl skulle kunna råka ut för dem under
samma förhållanden som den för tillfället talande. För
oss äro de alltså psykologiskt motiverade och undgå
därför att väcka vår kritik. -- Talar man däremot till
styrka, betoningen och pauseringen komma fram vida mera för
att alla skola kunna fullt uppfatta innehållet. Men ju större
tydligheten blir, dess lättare uppmärksammas
miss-sägningar, och ju flera åhörarna äro, dess sannolikare är det, att
bland dem finnas sådana, som »märka ord».
I skriven eller tryckt framställning beror kontaminationens
(liksom varje annat språkfels) förmåga att störa
naturligtvis mycket på den grad av noggrannhet och uppmärksamhet,
varmed läsaren tillägnar sig framställningen: flyger
hans öga blixtsnabbt över raderna, så undgår honom
mycket, som vid en mera betänksam genomläsning hade
väckt hans ogillande. Och då tidningsspalter just tillhöra
det slags lektyr, som slukas allra raskast, är det ej underligt,
att tidningarna utan att riskera strängare kritik ofta
göra sig skyldiga till kontaminationer. Men överhuvudtaget
kan väl påstås, att kontaminationer (liksom andra språkfel)
än i den muntliga.
Och likaledes inställa sig kontaminationer vida oftare
för den talande än för den skrivande. Den förre har ej lika
mycket tid och lugn som den senare att pröva och granska.
Särskilt om han talar under inverkan av en sinnesrörelse
eller är fysiskt eller psykiskt slapp sammanblandar han mycket
ofta uttryck på ett sätt, som han knappast kunde råka ut
för i skrift. Men å andra sidan kunna
personer under vissa förhållanden vara synnerligen utsatta för
sådana sammanblandningar: när de måste skriva fort, därunder
ofta bli störda, ej hinna att noga granska sina uppsatser,
och särskilt ej få tid att se efter, om deras tillsatser eller
andra ändringar passa samman med det övriga. Dylika
förhållanden äro just sådana som de, under vilka en journalist
plägar arbeta. Och det bör därför ej överraska, att
flertalet av de här nedan anförda exemplen äro hämtade ur
tidningar. Nu skulle man kunna saga: »Om allmänheten
genomögnar tidningsartiklarna så flyktigt, att den icke
hinner fästa sig vid formen, och om den alls icke märker de
i tidningarna förekommande kontaminationerna, så kunna
dessa icke göra något intryck på läsarens medvetande, alltså
heller icke skada hans språkbruk genom att locka till
efterföljd; exempel från tidningar borde man därför icke använda,
när man vill granska dylika utvecklingsprocesser i det
nutida språket.» Detta resonemang är dock inne på villospår.
Först och främst är det visst icke
uppövad läskonst, att de förmå ögonblickligt tillägna sig
innehållet av flera tryckta rader, utan att behöva reflektera
över formuleringen. En ganska ansenlig del av tidningens
publik läser betydligt långsammare; och av dessa trögare,
mindre övade läsare är det många, som nästan icke hinna läsa
annat än sin tidning; dennas språkbruk blir följaktligen i
huvudsak normgivande för deras eget skriftliga (delvis också
muntliga) framställningssätt. Och icke ens på snabbläsare
bli språkliga »grodor» alldeles utan inflytande, ty fastän
sådana oegentligheter som t. ex. kontaminationer jämförelsevis
sällan bli fullt
likväl oftast en obestämd känsla av obehag, och -- vad värre
är -- de åstadkomma småningom, när de gång på gång
skymta förbi blicken, att sinnet för språkets »rykt och redighet»
förslöas. Det synes mig alltså vara i sin ordning, att
hrr journalister emellanåt få en mild påminnelse om att vår
goda svenska också av dem bör behandlas med största möjliga
omsorg och varsamhet.
språkprov från ett större antal tidningar; jag har goda skäl att antaga,
att flera pressorgan skulle ha erbjudit mig rikligare material än den
tidning, till vilken jag nu väsentligen måst inskränka mig.
Vidare bör det här framhållas, att kontaminationen
såsom
är en ofrivillig och vanligen även
den för tillfället skapande språkförmågan, men att det likväl
också finnes avsiktliga kontaminationer. Sådana äro nog i
de flesta fall bildade på
nytt, frappant och uppfriskande: de tillhöra då i början ett
mindre kotteris »slang», men kunna stundom få vidsträcktare
utbredning. Exempel på sådana äro bl. a. schangdobel av
»schangtil» och »nobel», präktifik, av »präktig» och
»magnifik», sviniös av »svinaktig» och »skabrös» (el. ngt annat
ungefär liktydigt ord på -ös), gräsvärd el. gräsansvärd, av
»gräslig» och »fasansvärd», kvinntimmer av »kvinna» el.
»kvinnfolk» och »fruntimmer». Redan av dessa få exempel
kan man se, att med begäret att bilda ett
förenar sig strävandet att få ett
brukliga. Också när den avsiktliga nybildningen ger uttryck åt
indignation, är gäckande el. klandrande, framträder
bemödandet att
tjata (av »kält», »kälta» och »gnat», »gnata»), tjatter,
tjattra (av »kält», »kälta» och »snatter», »snattra») m. fl.
dylika. Men å andra sidan kan också strävandet att
ett alltför starkt uttryck ha spelat någon roll, så t. ex.
nybildade former av svordomar, t. ex. fasingen (av »fan» och
»tusingen») m. fl. Och i det
möta oss också åtskilliga avsiktliga kontaminationer, t. ex.
det i Skåne brukliga adjektivet bekyttad (av »bekymrad» och
»betuttad»).
De flesta av dessa exempel och åtskilliga av de följande har jag
lånat från G. A. Bergströms gradualavhandling, »On blending of
synonymous or cognate expressions in English» (Lund 1906).
Om de
ett par saker att säga.
De kunna någon gång vara fullt allvarligt menade, i
det att upphovsmannen verkligen ansett dem utgöra goda
uttryckssätt, som förtjäna upptagas i det
städade språkbruket. Några få prov på bildningar av detta
slag skall jag längre fram anföra i samband med ofrivilliga
kontaminationer, som äro av formellt likartad typ.
Vidare må märkas, att kontaminationer, som nu användas
avsiktligt och på skämt, ursprungligen kunna vara
tillkomna ofrivilligt, genom distraktion eller under sinnesrörelse,
men därvid blivit tillvaratagna av någon humoristiskt
anlagd åhörare, som sedermera hållit dem vid liv och verkat
för deras utbredning. Det förefaller mig sannolikt, att
man så har att tänka sig uppkomsten av uttrycket
Missförstå mig rätt! (av
»Förstå mig
herre (kanske en lärare), i vilkens medvetande de bägge
tillsägelserna »
ngt dyl.) och »Jag undanber mig
samtidigt trängdes om plats, verkligen råkat utbrista:
Jag förbehåller mig alla oförskämdheter. --
I denna lilla uppsats skall jag företrädesvis framlägga
exempel på nutida svenska kontaminationer, som äro
äro de vanligaste anledningarna till sådana kontaminationer,
har jag redan sökt påpeka. För fullständighetens skull må
här ett par tillägg göras.
I skriftlig framställning av en person, som icke är
tillräckligt förtrogen med den stilart, han för tillfället
begagnar, kunna naturligtvis kontaminationer bero på okunnighet.
I ungdomens skriftliga försök förekomma kontaminationer
av skriftspråksvändningar rätt ofta, innan större vana vid
bokspråket kunnat förvärvas.
Ovana vid stilarten är huvudorsak till den rikliga förekomsten
av kontaminationer vid offentliga överläggningar
och andra dylika tillfällen, då man försöker begagna högtidliga
uttryckssätt, men ej hinner pröva dem. Jfr t. ex.:
»Jag står inte på inledarens uppfattning». »Majoriteten skall
fälla beslutet». -- I tryck framträda tillfälliga och påtagliga
kontaminationer mera sällan.
*
Inom ordet förekommer kontamination jämförelsevis
sällan, utom då det är
Likväl ha, som bekant, många enkla ord under tidernas lopp
förändrats genom kontamination: av det gamla ordet »pryn» har man
genom inflytandet från »syl» fått formen pryl, av pronominet
de ha vi i talspråkeet di (jfr vi,
ni), i skånskt folkspråk har man i st. f. oss formen voss (jfr
vi);
Just i pronomina äro analogibildningar af sådant slag rätt vanliga;
jfr. t. ex. Kr. Nyrop. Ajektivernes Kønsbøjning i de romanske sprog,
s. 39 f.
och i verbens böjning hålla snarlika nybildningar på att
utbreda sig, t. ex. svalde till svälja (efter valde till välja),
dög till duga (efter sög till suga, ljög till ljuga), löd till lyda
(efter bröt till bryta o. d. eller efter ljöd till ljuda) och det
alldeles likartade betöd till betyda, där likväl danskans föredöme
kan ha gjort mycket till; jfr också supinet slått till
slå (efter fått till få o. d.). Av böjningsformer, som lokalt
och individuellt uppträda i nutida svenska, kunde långt flera
anföras såsom exempel på ofrivillig kontamination; i de flesta
av dessa fall
att den språkform, han begagnar, är riktig. Önskar man få
ett typiskt exempel på huru enkla ord kunna kontamineras
mot den
kan jag anföra följande. Kung Karl XV fick en gång,
när han var på resa i en avlägsen landsort, infallet att
uppsöka en där bosatt tjänsteman, som han kände. Mannen
blev perplex av det höga besöket och presenterade i
hastigheten »Min hu!» Denna sammanblandning av fru och
hustru lär ha roat kungen så mycket, att han någon tid
efteråt, när han åter träffade samme man, skrattande frågade:
»Nå hur står det till med din hu?» -- Å andra sidan kan det
förekomma fall, då ett ord från riksspråkssynpunkt tyckes
vara kontaminerat, men väl snarast är att uppfatta såsom
dialektiskt. När t. ex. Heidenstam, Folkungaträdet II,
357 skriver »klorna kraspade mot stengolvet», så kan den,
som ej förut anträffat verbet kraspa, lätt antaga det vara en
kontamination av »krafsa» och »raspa» (jfr även »skrapa»),
men Rietz" dialektordbok visar oss, att verbet är hävdvunnet
i sydsvenska bygdemål.
I avledda ord inträda flera möjligheter till sammanblandning,
även inom skriftspråket. Särskilt torde detta gälla
adjektiv på -ig och -lig (samt av dem bildade adverb). I Skåne
har jag både i tal och (fast mera sällan) i skrift funnit,
att t. o. m. bildade personer bruka formen öppenhjärtlig i st.
f. -tig (jfr »hjärtlig»).
Till de mindre bildades vanligare misstag hör sammanblandning av
-lig och -lik i skriftspråksord, t. ex. dylig f. dylik.
Ofrivillig är däremot helt visst formen
otvivelaktigen (i st. f. -igt H. Schück i Hist.
Tidskr. 1895, s. 59), som kan vara påverkad av synonymen
»säkerligen». Mången är också osäker i bruket av verbalabstrakter
och kan därvid begå misstag, som falla under
rubriken kontamination, t. ex. »Efter min förmening»
(Rbg i GHT 1908, nr 34, s. 4), som synes mig snarast böra antagas
vara kontaminerat av »förmenande» och »mening», ehuru
det möjligen också (som H. Celander anmärkt i »Språk
och stil») kan bero på inflytande från danskan. Dessutom:
lyxiöst (GHT 1907, nr 298, s. 17), jfr »lyx», »luxuös»
och »luxeriös», samt hushållsam (Därs. 299, s. 6), jfr
»hushållsaktig» och »sparsam».
I sammansättningar har kontaminationen stort spelrum
och ligger ofta ofantligt nära till hands, i synnerhet då
två synonymer ha vissa ljudlikheter. Talar man utan att
tillräckligt ge akt på sina ord, kan det ju lätt hända, att, om
de bägge liktydingarna tillsyn och uppsikt »trängas i
medvetandet», det hörbara resultatet blir antingen tillsikt eller
uppsyn. Jag har t. o. m. hört en mycket lärd man, flitig
skriftställare, talare och poet, i hastigheten säga »i medelsnitt» (jfr
»i medeltal» och »i genomsnitt»); här kan anmärkas att
sammanblandningen lättas därigenom, att bägge uttrycken ha
precis samma accentförhållanden och bägge väsentligen äro
Likartade anledningar till kontamination föreligga också i uttrycket:
»Man måste ta skeden dit man kommer» (jfr »ta skeden i vackra hand» och »ta
seden dit man kommer»).
-- Från
citera: »En typisk goss-klubb... erbjuder de unga tillfälle
till nyttig och roande god läsning, undervisning i flera
hantverk och andra levnadsfång», GHT 1907, nr 119, s. 3; här
ha väl snarast »levnadskall» och »näringsfång» föresvävat
författaren. -- Nedteckna förefaller snarast som kontamination
av »nedskriva» och »uppteckna»; det förekommer emellertid
icke blott hos John Chronschough (se min bok »Språk i
språket» II) utan brukas också av 0. Högberg (St. vr. 1: 114)
och av Rbg i GHT 1910, nr 179, s. 3. -- På sammanblandning
av »eftersinna» och »begrunda» beror väl eftergrunda,
J. Nordling, Siljan I: 7 (1907. -- »Han tvärteg» (Ullman,
Präster, 145) förefaller nog snarast vara kontamination
av »tvärtystnade» (el. »tvärstannade») och »molteg», men
kan vara avsiktlig bildning likaväl som några av dem, jag
strax skall citera. --»Han [Gabriel Borkman] har ock offrat
den kvinna, han älskat och som älskat honom, för att nå fram
till lyckans irrmål», K. W--g i GHT 1908, nr 57, s. 5; »irrbloss»
och någon sammansättning med »-mål» tyckas här ha
legat i förf:s tankar, avsiktlig har väl nybildningen knappast
varit. -- Titelhjälten (i en teaterpjäs), GUT 1908, nr
6, s. 5, kan jämföras med å ena sidan »titelpersonen», å andra
sidan »hjälten» (i stycket) samt »sagohjälte» o. d. -- »Han
förskotterade de penningar, som möjliggjorde flykten, vid
vilken han för öfrigt var medhjälplig», GHT 1908, nr 40, s.
4, sannolikt oavsiktlig kontamination av »medhjälpare» och
»behjälplig». -- »Fru Greta ... skall hava varit en förträfflig
person, med utmärkta, förbindande egenskaper, fin
och älskvärd tillika», E. Wrangel, Den blåögda, s. 2
(1908). Här tyckes det mig från nutidsspråkets synpunkt
ligga närmast att uppfatta förbindande som kontamination
av »förbindlig» och »vinnande»; men det är möjligt, att förf.
följt äldre språkbruk (jfr det franska »obligeant») eller
avsiktligt nybildat efter uttrycket »göra (ngn) förbunden». --
Omtvistligt är vidare »föraningar» (R. F--r i GHT 1907,
nr 184), som väl kan bero på en önskan att förstärka det
enkla ordet »aningar», men nog snarare bör betraktas såsom
pleonastisk kontamination av »förkänslor» och »aningar».
-- »En massa nya understödstagare skulle framskapas, A.
Hård af Segerstad i GHT 1907, nr 247, s. 13. Själv
skulle jag vara mest benägen att i framskapas se kontamination
av »framkallas» och »tillskapas», men jämförelse
med det exempel, vi här näst skola betrakta, kan leda tanken
på avsiktlighet i ordbildningen. -- Dr Tretow har i sin
bok
upptagas i språket ett antal av honom själv nyskapade ord;
bland dem kunna några rubriceras såsom avsiktliga kontaminationer.
För att ersätta de utländska uttrycken »aktualisera» eller
»göra aktuell» bildar han framverkliga (jfr det
nyss citerade framskapa), som enligt hans mening skulle
vara = »nästan förverkliga», men som för svenskar i allmänhet
snarast torde te sig som en blandning av »framkalla»
och »förverkliga». »Doktrin» vill han utbyta mot »läredöme»,
som han anser vara = »lära till föredöme»; det kan
väl ändå inte hjälpas, att ordet för de flestas uppfattning
skulle komma att gälla som en i misshugg bildad hybridform
av »lärdom» (eller »lära») och »föredöme». För att ersätta
»konkurrent» bildar han »intävlare» och säger själv, att det
»står mitt emellan
Såsom avsiktliga är jag mest benägen att betrakta även de
tre följande: »En storslagen och på samma gång ömkänslig
[jfr »ömsint» el. »ömtålig» och »finkänslig»] fantasi» [om
Swinburne], DN (St.) 11.4 1909. -- »Officiella uttalanden,
vilkas ... förmaningar till hovsamhet och ansvarskänsla
genast skulle utfulas [jfr »utskämmas» o. d. samt »förfulas»]
och utnyttjas emot ledningen.» SvD (St.) 1909, nr 27, s. 2.
-- »Smädelser och vilda vanlegender [jfr »vanställningar»
el. »vantolkningar» och »skvallerlegender» el. ngn dyl.
sammansättning] haglade [över Swinburne]» DN (St.) 11. 4
1909.
*
När man vill betrakta kontaminationer inom
satser och
att få en tillfredsställande indelning av de mycket skiftande
företeelserna betydligt större, än då man sysslar med kontamination
inom orden. Men för en exempelsamling, som upptager blott ett
jämförelsevis ringa antal språkprov och alls
icke gör anspråk på att tränga djupt in i ämnet, förefaller mig
en uppställning efter yttre, mera mekanisk indelningsgrund
vara den lämpligaste. Jag vill emellertid hänvisa till att
många språkprov, som böra räknas som exempel på kontamination
(emedan bristen på motsvarighet mellan beståndsdelarna
beror på två olika tankeformuleringar i medvetandet),
efter annan plan grupperas av
till läran om den svenska prosastilen6, s. 4 ff. -- I det
följande upptager jag också sådana fall av kontamination, som
resultera i
eller
Katakres består, som bekant, däri, att bildliga uttryckssätt
sammanblandas, så att brist på överensstämmelse uppstår mellan
delarna, åtminstone så vitt man fäster sig vid den
Såsom katakres betraktar jag t. ex. »Han [Maximilian Harden] har stått
i stormarna som en tiger, alltid färdig till språng» (GHT 1907, nr 254,
s. 5 och 1910, nr 230 s. 3), ty en tiger lär väl ej gärna för sin jakt
välja en tid, då det stormar. -- I patetisk vältalighet är katakres
ytterst vanlig och undgår nog i de flesta fall att stöta åhörarna.
Jag anser därför ingalunda omöjligt, att följande praktblomma, om den
framförts med vederbörlig kraft blivit applåderad: »Vi jaga efter
skuggan, bubblan brister, och så stå vi med bara askan i våra tomma
händer». Karbasen 25. 5. 1907 (enl. GHT).
Med avseende på kontamination i förbindelse mellan
subjekt och predikat har jag antecknat följande språkprov.
»Civilministern började med en förklaring, att brist på
lagligt skydd för de arbetande ej skulle saknas.» GHT 1909,
nr 28, s. 7. -- På tal om en faraos mumie som blott har en
enda tand i behåll, göres denna reflexion: »De felande tänderna
ha väl ... varit ett väsentligt hinder för att han skulle
kunna hänge sig åt bordets njutningar.» GHT 1908, nr 32,
s. 5. -- »Icke mindre än 2,000 kinesiska hus hava under
tiden utförts eller påbörjats.» Rbg i GHT 1908, nr 43, s. 4
[jfr »utföra husbygge», »uppföra hus»]. -- »Att tankar och
överväganden i ovannämnda syfte äro i görningen.» GHT
1908, nr 77, s. 6. - »En man, vilken i mer än vanligt mått
utgjort ett vittnesbörd om personlighetens makt i världen.»
GHT 1907, nr 232, s. 9. -- Hit kan också, med avseende på
det logiska subjektet, räknas: »Föreläsningar -- ofta av landets
förnämsta namn på skilda områden.» GHT 1907, nr
232, s. 17.
Predikat och objekt. »Riksdagen åtager sig ett drygt
ansvar, om den ytterligare nedprutar summan.» GHT 1909,
nr 88, s. 7 [jfr »åtaga sig ett uppdrag» o. d., »påtaga sig»
el. hellre »ådraga sig ansvar»]. -- »Skådespel, som redan
förut ådragit sig hennes bifall. E. Wrangel,
blåögda, 71 (1908) [jfr »ådraga sig klander», »tillvinna
sig bifall»]. -- » [Han kunde] icke underlåta att lämna sitt
lilla missnöje luft.» Därs. 110. -- »[Han har] gjort sig ...
det ganska dryga arbetet att översätta.» -- Levertin, X,
90 [jfr »göra sig mödan», »utföra arbetet»]. -- »Det förhållande,
som Hans Järta utövade på Geijer», K. W--g i
GHT 1908, nr 11, s. 5 [jfr »utöva inflytande på», »stå i förhållande
till»]. -- »Man kunde under sådana förhållanden
våga framkasta en svag aning om att...», GHT 1908, nr
140, s. 11. -- »En olyckshändelse, som medförde dödlig utgång
för en person.» GHT 1907, nr 251, s. 11 [jfr »medföra
döden», »ha dödlig utgång»]. -- »Slå sällskap» (GHT
1907, nr 220, s. 3) har väl utvecklats ur »slå följe», som
självt är en nybildning efter »följeslagare», »slå sig i hop
(el. tillsamman)», »göra sällskap». -- »Haven I rådgjort
eder med ... Biskopen ...?» DN (St.) 3 juni 1909. --
»Doktorn försökte ett par experiment med gossen, särskilt
för att se om de ansträngde honom.» GHT 1907, nr 183.
-- »Att döma efter början [på en roman, som aldrig blev
utgiven] var det icke ... någon större förlust, som den
svenska allmänheten gick miste om.» J. Mortensen
Aftonbladet till Röda rummet, 262.
Jfr: »Huru man hotar honom [publicisten Harden] med förlusten av
allt hyggligt folks förakt».
oriktigheter erbjuder språkprovet: »Avskurna fingrar eller
hela händer förlorade äro de vanligast förekommande minnen,
arbetarna från denna tid [då barn sysselsattes vid sågverken]
bära genom livet.» Citat från
GHT 1907, nr 215, s. 9.
Adverbial (och verb). »Jag skall göra allt vad i min
makt ligger.» J. B--tt i GHT 1907, nr 242, s. 2. [jfr »i
min förmåga står», »ligger inom möjlighetens gräns» o. d.].
-- »Bringa å stad [en väpnad konflikt]», Crambe i GHT
1908, nr 34, s. 4 [jfr »bringa å bane». »komma å stad»]. --
»Efter hand [under granskandet av åtskilliga tavlor] slita
de sig dock vidare [jfr »slita sig lösa», »gå vidare»] och
begynna sitt svåra val bland staffliernas... skatter», J.
Nordling
bildar det [mellangärdet] ett sig uppåt höjande valv.»
Noreen,
ha sammanhang med...», GHT 1908, nr 45, s. 6. -- »Man
kan icke utan fog våga det uttalandet, att...», GHT 1907,
nr 249, s. 6. -- »[Storhertigen] byggde sin livsverksamhet
som regent och tysk furste på den tidens [1840-talets]
strömningar». GHT 1907, n:r 226, s. 9. -- »I belysning av
vad som nu passerat ter sig en mystisk eldsvåda, som 1902
inträffade på egendomen Norslund, ..i ett klarare ljus», GHT
1907, nr 221, s. 11. -- »Öka upp sitt partis röststyrka», Därs.
nr 259, s. 7 [jfr »bringa upp», »öka på»]. -- »Gräla upp
(ngn)», Därs. nr 295, s. 3 (bis). -- 302, s. 3 [jfr »läxa upp»,
»gräla på»].
Attributiva bestämningar. »Hälsad av applåder bestegs
talarstolen ... av den förste huvudtalaren, advokaten
H. Almstrand.» GHT 12, 3, 1907.
För min, men sannolikt ej för allas, språkkänsla föreligger också
en kontamination (mellan »fantasirik författare» och
»fantastisk berättelse») i uttrycket: »Den fantastiske författaren
[Om Wells] Å--n i GHT 1908, nr 62, s. 2.
-- »En framskjuten
Stockholmspräst» [jfr »en S. i framskjuten ställning», »en
bemärkt S.»] uttalade nyligen offentligen...», GHT 1908, nr
43, s. 12. -- »Man har klagat över .. matens mer eller
mindre bristande beskaffenhet», GHT 1907, nr 262, s. 8. --
»I strid mot ingångna ord och avtal» K. W--g i GHT 1909,
nr 194, s. 5. --
»Oumbärliga fordringar, GHT 1907, nr 256, s. 3.
-- »Det ogenomträngliga tordönet», Levertin, X, 207.
-- »Hans vredes skålar... ha med ens blivit märkvärdigt
matta och uddlösa», GHT 1909, nr 253, s. 14 (efter en
dansk dam). -- »En näsvis ohövlighet», Växjö Domkapitel
enl. GHT 1909, nr 134. -- »Vanvettiga dårskaper», GHT
1907, nr 294, s. 7. -- »Opartisk neutralitet», Därs. nr 298,
s. 6. -- »Det ... är en slumpens tillfällighet ...», Göteborgstidn.
1909, nr 137, s. 1. -- »Ett tämligen slarvaktigt elaborat»,
GHT 1907, nr 285, s. 4. -- »I mycket stor grad»,
Därs. nr 299, s. 6. -- »De kinesiska svärmödrarna åtnjuta en
dålig berömmelse», C. Rbg i GHT 1907, nr 296, s. 4. --
»Trångbodda lägenheter», GHT 1907, nr 225, s. 3. --
»George Meredith..., lyrikern, som av många skattats såsom
Englands nu levande främsta namn på skönlitteraturens
område.» GHT 1908, nr 35, s. 5. -- »Den förste ryske
boktryckaren .. fick erfara, att Ryssland icke var någon
tacksam jordmån för ljusets spridande.» K. Warburg i GHT
1908, nr 114, s. 2.
Katakres synes mig i någon mån förefinnas även i förbindelsen:
»Likbränningssakens okuvliga livskraft» GHT 1908, nr 69, s. 15.
glimmande tyska nationalkänslan», C. Bååth-Holmberg,
haft glädjen se grundvalen lagd till sina
kommunikationsfrågors lyckliga lösning.» GHT 1907, nr 235, s. 4.
-- »Det är ju naturligt, att man... icke kan nå något ofelbart mått
av fullkomlighet.» GHT 1909, nr 104, s. 7. -- »Små nyföddas
barnahänder, Mathilda Roos,
-- »En förebild till efterföljd» R. F--r i GHT 1907, nr 98.
-- »Ett föredöme till efterföljd», Dens. Därs. 1908, nr 101,
s. 2. -- »Den skildring av dauphins öden..., som de numera
anse vara fullt klart bevisad såsom riktig.» J. B--tt i GHT
1908, nr 44, s. 2. -- »Tyvärr föreligga inga som helst
underrättelser av något slag över ...», T. J. Arne i
-- »Till grund för sin framställning lägga en rikedom av en mängd
absolut tillförlitliga aktstycken.» N. P. S. i GHT 1907, nr 234, s. 2.
-- »En både oväntad och oangenäm överraskning.» Rbg i
GHT 1908, nr 63, s. 3. -- »En redogörelse ..., som kastar
en belysande dager över detta mystiska ...», GHT 1908, nr
66, s. 8. -- »En reflekterande grubblare», J. A. i GHT 1908,
nr 98, s. 2. -- »Denne entusiastiske svärmare», GHT 1907,
nr 216, s. 2. -- »Med grym stränghet bestraffade han [d. v.
s. Napoleon] en var...», C. Bååth-Holmberg,
och son, 57 (1907). -- »Varmhjärtad hängivenhet», GHT
1907, nr 237, s. 8. -- »Det med så stark lidelsefullhet förda
kriget.» Därs. nr 125, s. 2. -- »[Ordförbindelsen skulle betyda]
"det ändade livets slut", men bortsett från den högst
misslyckade pleonasmen i ett dylikt uttryck, så...» E.
Wadstein i
-- »Lätt hastverk», GHT 1907, nr 202, s. 3. -- »En ganska
sällsynt raritet» [om en i Marocko tryckt koran], GHT
1907. -- »Hysa den tillitsfulla förhoppningen» GHT 1907, nr
179. -- »Det känns som en förlösande befrielse», F. H.
GHT 1907, nr 230, s. 4. -- »En serie osjälvständiga efterapningar
av olika lärares tillvägagångssätt.» C. Rebbe
GHT 1908, nr 115, s. 8. -- »Hans sjukliga mani», GHT
1907, nr 216, s. 2. -- »Ungsossarnas obevisade lögner»,
-- Särdeles intressant och förtjänt av prövning är den tankeförbistring,
som framkallat uttrycket: »Väluppfostrad skolflicka, som vill
dela rum med egen 11-årig dotter, får god
inackordering och vård...», Annons i GHT 1907, nr 192.
-- »Varje disciplin upplöstes» S. Hn i GHT 1908, nr 47,
s. 4 [jfr »Varje band av disciplin (el. »disciplinens band»)
lossnade», »All disciplin tog slut» el. (möjl.) »upphörde»].
Bestämning till adjektiv. »Denna process, efter vilken
han [= greve Kuno Moltke] torde vara en till marken
bruten man.» GHT 1907, nr 254, s. 5 [jfr »till marken slagen»,
»psykiskt (o. d.) bruten»]. -- »Till några självtaget
privilegierades favör» Fr. i GHT 1908, nr 43, s. 2 [jfr
»självtagna privilegier», »orättvist privilegierade»].
-- »Liksom hon [= drottn. Victoria] icke anade, huru ytligt
grund hennes älskvärde gamle vän... var.» J. B--tt i
GHT 1907, nr 247, s. 2. -- »Baronessan, som endast vistats
här knappa två år, läser svenska.» GHT 1907, nr 289, s. 3.
-- Enligt min uppfattning, som kanske icke skall delas av alla
mina läsare, föreligger kontamination även i följande:
»Zeller var vid sitt frånfälle fyllda 94 år gammal»,
GHT 1908, nr 67, s. 5. -- »(Episoden) är verkligt faktisk»,
GHT 1907, nr 280, s. 18. -- »En talrikt undertecknad petition.»
Därs. nr 267, s. 5. -- »Ordalag, som voro snävt strama.» Därs.
nr 284, s. 8.
Prepositioner. »Hans [= Cramers] skrifter äro från
början till slut polemiker om allt under himmel och jord.»
M. Lamm,
[jfr »under himmelen», »i himmel och på jord»]. -- »Fredrik
Wilhelm i Berlin med dess franska garnison stod ännu
under Napoleons räckhåll», C. Bååth-Holmberg,
och son, s. 137 (1907) [jfr »stå under ngns inflytande»
(el. »färla»), »vara inom ngns räckhåll»]. -- »Jag är långt
ifrån viss om, att jag skulle trivas [i Amerika]», O. E.
Lindberg i GHT 1907, nr 242, s. 4 [jfr »viss på», »förvissad om»].
-- »Vad man i Tyskland offrar för skön konst,
därom får man allt emellan[åt] aktuella bevis.» GHT
1908, nr 42, s. 5. -- »Sedan gjorde herr Forsell konungen
sin uppvaktning för att uttrycka sin ur hjärtat kända
tacksamhet», GHT 1907, nr 299, s. 9. -- »För mig är alkoholen
... ett absolut hinder från att arbeta.» GHT 1908, nr 62,
s. 15. -- »Utom att konflikt över andras rättigheter uppstår.»
G. S. i GHT 1908, nr 62, s. 3. -- »Buffons från all fåfänga
och småaktighet blottade
Förf. har snnnolikt först skrivit »fria», men sedan, när han hade
skrivit »lidelsefri», ändrat till »blottade»,
kyliga och lidelsefria överlägsenhet.» GHT 1907, nr 224, s. 2.
-- »Att hans [= kejs. Frans Josefs] kraftiga natur ännu länge måtte
bespara hans båda riken från de faror, som med hans
död ... hota», GHT 1907, nr 241, s. 7. -- »[Ehuru] ensidiga rymma
de [förut citerade orden] likvisst som de flesta paradoxer på
sanning.» A. Romdahl i GHT 1907, nr 229, s. 9 [jfr »(in)rymma
ngt», »bjuda på» o. möjl. »gömma på»]. -- »Som den ömtåliga
punkten i vårt finansiella liv påpekade hr Frænkel på
den starka konkurrensen»,
1909, nr 105, s. 5. -- »Komma underfund om (ngt),» O.
Högberg, St. Vr. 1: 110 (bis). -- »Mera sanning tyckes
finnas för traditionen, att.. .», H. Schück i GHT 1909,
nr 249, s. 2 [jfr »skäl för», »sanning i»]. -- »(Fordom) utgjorde
prästmötena ett medel ... att tillhålla prästerskapet
att vidmakthålla och utveckla sina kunskaper och att kontrollera,
att dessa icke sjönke under det skandalöst otillbörliga»,
GHT 1909, nr 139, s. 9.
Likartat med några bland de anförda prepositionsförbindelserna
är det första av följande genom kontamination uppkomna
konstruktioner av verb. »[Bergström har
varit ledare vid stölderna, medan Andersson stått på vakt.]
Bergström har i regeln utnyttjat sig av denna omständighet
för att lura kamraten.» GHT 1907, nr 251, s. 11 [jfr »begagna sig
av något», »utnyttja något»]. -- »Den amerikanska valkampanjen
synes urarta sig till en tävlan i fysisk uthållighet.»
»urarta», »utveckla sig», »arta sig»]. -- »De flesta [breven]
härröra sig från hans unga dagar», GHT 1908, nr 121, s. 5.
[jfr »härröra», »förskriva sig»]. -- »Vi vilja tro, att den
sådd, som börjat ..., ej skall tvingas att avbrytas.» GHT
1907, nr 226, s. 15 [jfr »tvingas att avstanna», »våldsamt
avbrytas» o. d.].
Vid jämförelse uppstår ofta brist på motsvarighet
mellan de jämförda lederna, beroende därpå, att de bägge
formuleringar, man har i tankarna, delvis tillämpas. För
tillfället har jag blott följande nya exempel att anföra. »Vad
angår landdjuren på Mars anser ... författaren, att de på
grund av den tunna Marsluften måste ha ansenligt större
bröstvidd än jordens», Å--n i GHT 1908, nr 62, s. 2.
-- »De blonda männen voro överlägsna i förmåga att uthärda
mödor och umbäranden än de mörka.» J. B--tt i GHT
1908, nr 39, s. 2. -- »De övriga experimenten med antik vers
ha långt mindre betydelse än hexametern.» Castrén
Sammanblandning av konjunktion och preposition
ligger nog ofta nära till hands, t. ex. »Före landstigning
tilllåtes»,
Thule. Här bör man väl snarast tänka sig,
att den skrivande har vacklat mellan uttrycken »före landstigningen»
och »förrän landstigning tillåtes»; men det förhållandet, att några
ord (t. ex. sedan) kunna fungera både som prepositioner och
som konjunktioner, har väl också medverkat.
Slutligen må erinras om en företeelse, som visserligen
icke bör räknas till kontamination, men som har någon likhet
därmed. Personer, som ej äro tillräckligt förtrogna med
somliga riksspråksord, ha stundom svårt att avgöra i vad
mån dessa ord äro sinsemellan liktydiga eller icke; de ha då
en utpräglad benägenhet att begagna sådana ord
gör deras framställning mera kultiverad. I skrifter, där »obildades»
eller »halvbildades» språkbehandling efterliknas, förekomma
några sådana vändningar, t. ex. »Undras om utifall [den
gräsätande] Nebukadnesar mjölkade»,
enl. GHT 1907, nr 190, s. 14. Och Ossian-Nilsson
låter i
Berg skriva: »Tidningsstyrelsen vill endast bara blott fråga
om ...».
Här bör observeras, att av de tre adverben bara var det enda,
som tillhörde mannens dagliga språkbruk, medan de bägge andra måste ha
varit honom tämligen främmande. -- På tillfällig vårdslöshet beror väl
sammanställningen: »Nu skulle jag gärna med glädje mottaga
prismedlen, GHT 1907 nr 281, s. 3 (efter ett yttrande av W. Stead).
samme man yttra sig sålunda (s. 359):
»Nu har ju Landsorganisationen sagt justament prasis
[= precis] detsamma ... Efter[som] hans mening blir gällande
i själva Landsorganisationen och alltså således hade rätt ...».
Frasen som fallgrop.
I en fast ordförbindelse, en fras, som för tanken bildar
en enhet, avspeglas som bekant denna inre enhet i uttalet:
hela ordförbindelsen plägar samla sig kring en enda starktonig
stavelse (ha blott en »fortis») och över huvud taget
så sammanträngas och sammansmältas, att reduktioner lätt
kunna inträda. I de vanligaste och mest »slitna» fraserna
kunna ju reduktionerna gå ända till begriplighetens gräns,
t. ex. då (Jag önskar dig en) god dag krymper ihop till gda
eller da, god morgon till gmorrn eller morrn. Men även när
en fras icke lidit någon påtagligare reduktion, är den i språkkänslan
en fast och odelbar enhet -- åtminstone vad det
Emellertid händer det i vår mång- och snabbskrivande
tidsålder, att man så mycket sysslar med de skrivna orden,
att man efter hand emanciperar dem från ljudspråket samt
låter dem bliva direkta tanketecken, liksom lösa, efter behag
flyttbara brickor. Härvid kan man lätt nog komma att
lämna den traditionella frasen ur räkningen, och det skrivna
kan då i ett eller annat avseende »taga emot» vid uppläsning
eller t. o. m. vid tyst läsning för den, som mera än det skrivnas
författare håller fast vid ljudspråkets traditioner.
En sådan försyndelse av »pappersstilen» mot frasen
torde vara tämligen allmänt känd: inskjutandet av bestämningar
mellan frasens delar, varigenom dessa delar bli alltför
självständiga och frasen alltså brytes i sär. T. ex.
Palmyra föll efter sin korta storhetstid i ruiner,
Argumentet tog, ehuru visst icke ögonblickligt, skruv. Ofta slog
han månader igenom dank.
Mindre uppmärksammad är, så vitt jag kunnat finna,
en annan möjlighet till kollision mellan skriftställare och frasen.
Den skrivande kan nämligen förbise, att de uttryck,
han i något fall sammanställer, för ögat alldeles bli identiska
med en allmänt känd fras, vars betydelse är en helt annan
(i regeln mera bildlig och oegentlig) än den, han åsyftat. Det
är då fara för att läsaren kommer att i början giva ordförbindelsen
den accentuering och betydelse, som tillhör den
välbekanta frasen. Närmare aktgivande på sammanhanget
plägar visserligen avhjälpa misstaget, men detta verkar likväl störande.
Antag t. ex. att en författare först velat skriva: »Han
höll på sin mening», men ändrat sig och utvidgat satsen sålunda:
»Han höll på och förfäktade sin mening.» Låter han
detta stå kvar, så har han troligen icke observerat, att, fastän
han själv naturligtvis tänkt sig fortis både på höll och på
förfäktade, en läsare lätt kan tro sig här möta den vardagliga
fras, som ger betydelsen »förfäktade just (då)», alltså med
fortis endast på det senare verbet.
Att våra skriftställare verkligen någon gång råka ut
för nu antydda fara, och att sådant lättast händer dem, när
de söka inlägga kraft och personlig känsla i sin stil -- detta
förhållande betygas av följande språkprov.
I en artikel om härordningsreformen, som år 1901 stod
att läsa i Svenska Dagbladet, förekom en ungefärligen så
här formulerad mening: »Det blir nu officerarna, som skola
bilda kärnan av vår ungdom.» Författaren hade tydligen
tänkt sig fortis på bilda och paus efter detta ord, icke efter
kärnan, utan att hava frasen »bilda (= utgöra) kärnan av
...» present för sitt medvetande.
Samma år lämnade en populär tidskrift mig detta bidrag:
»Hon tror själv, att hon är räddad, och Lille-Bror blir
familjens allt, underpanten på Elsas frälsning, den som får
lyckan att blomma på nytt makarna emellan.» Här ligger
det sannolikt för mången läsare närmast att -- åtminstone
vid första ögonkastet -- uppfatta få lyckan att = »lyckas»,
»bli nog lycklig att», alltså med svagare tryck på lyckan, än
författaren tänkt sig.
Ur en några år äldre skrift (Oscar Levertins monografi
över Wellander) har jag antecknat följande språkprov (vilket
jag redan upptagit i min bok »Om svenskan såsom
skriftspråk», s. 96): »Som Dalin... led han [d. v. s. Anders
Celsius] av dumhet och vidskepelse.» Författaren vill naturligtvis
säga, att Celsius kände sig ytterst pinsamt berörd
av att hos sina medmänniskor påträffa de nämnda ofullkomligheterna.
Han har därvid tänkt sig led starkt betonat, men
förbisett, att »lida av ngt ont» är en allmän fras med betydelsen
»vara behäftad (eller: bekajad) med».
Mindre fatalt, men likväl olämpligt är följande uttryck
i en recension, signerad J. A., av Bernard Shaws »Hjältar»
(GHT 1907, 9 mars): »... att den nutida publikens genomsnitt
helst vill slippa tänka på teatern». Rätta meningen
fordrar givetvis paus efter »tänka».
*
Huru obetydliga än ovanstående anmärkningar i sig
själva äro, har jag ej trott mig böra undanhålla dem från
offentligheten, eftersom de ju innebära ett icke obehövligt
»se upp» för våra skriftställare; möjligen kunna de också
bli användbara för forskningar angående satsaccentuering.
(1901.)
Om s. k. subjektlösa satser i svenskan.
Det är ett välbekant förhållande, att svenska språkforskare
blott i jämförelsevis ringa mån tagit svenskan till föremål
för sina undersökningar. Medan det ansetts nära nog som
en given sak, att en svensk, som valt historien till sitt fack,
skulle rikta sitt arbete på Sveriges historia, hava däremot
svenskfödde filologer vida oftare ägnat sina krafter åt främmande
länders språk än åt sitt eget fäderneslands.
Under de sista årtiondena har visserligen en förändring
till det bättre börjat inträda, men ännu måste vi med ledsnad
konstatera, att det vetenskapliga genomforskandet av
vårt modersmål företer betydliga luckor, att hela kapitel av
den blivande svenska språkhistorien ännu äro oskrivna eller
förefinnas blott i obetydliga fragment.
Ett sådant stort, föga undersökt område är läran om
ordens betydelser och dessas utveckling, eller den s. k.
över svenska språket, som nu börjat utkomma, efter hand sprida
mycket ljus. Ett annat, hittills nästan oplöjt fält är den
svenska
språkforskning har hos oss, liksom i utlandet, huvudsakligen
hållit sig till ljud- och formläran, men blott i jämförelsevis
mycket ringa omfattning inlåtit sig på de syntaktiska frågorna.
Dessa synas också i allmänhet vara av mera komplicerad
natur; de hava talrika beröringar med semasiologien
och med den psykologiska sidan av språkforskningen.
Men det okända, det oordnade har också sina lockelser.
Att bringa åtminstone en viss grad av reda uti det förut
kaotiska, att vinna en något klarare överblick över de förut
oöverskådliga massorna skänker tillfredsställelse.
Gäller detta i allmänhet, så gäller det i ännu högre måtto
sådana fall, där man har praktisk bekantskap med själva materialet,
men där det inre sammanhanget och det helas konturer
bortskymmas av materialets rikedom och mångfald,
där man, så att säga, »icke kan se skogen för träd». Lyckas
vi att på ett sådant område någorlunda orientera oss, så plägar
detta område bli för oss mera intressant, mera kärt, mera
vår andliga egendom.
Det är dylika betraktelser, som förmått mig att för denna
uppsats välja ett ämne från den nysvenska syntaxen, ett
ämne, som för vårt språk nästan alls icke blivit behandlat.
Även i de övriga indoeuropeiska språken hava motsvarande
företeelser ännu blivit endast otillräckligt undersökta, ehuru
de delvis varit föremål för heta meningsstrider.
Emellertid, mitt ämnes stora omfattning och dess många
enskilda svårigheter göra, att jag måste nöja mig med att
lämna en planritning i stora drag, då jag nu skall söka redogöra
för s. k. subjektlösa satser i svenskan.
*
Redan i forntiden hade grammatici som Quintilianus och
filosofer som stoikerna blivit uppmärksamma därpå, att uti
grekiskan och latinet förekommo satser, vilka tycktes sakna
subjekt. Frågan har sedan många gånger varit föremål för
diskussion, men har i synnerhet på 1800-talet tillvunnit sig
större intresse, då man funnit, att satser utan tydligt subjekt
äro mycket talrika inom den indoeuropeiska språkfamiljen,
talrikast i de slaviska och germanska språken.
De flesta filosofer och även åtskilliga språkforskare hava
likväl haft stora betänkligheter mot att medgiva, att en
sats kunde bestå endast av predikat, utan något subjekt. Satsen
är ju det språkliga uttrycket för det logiska omdömet;
och till ett omdöme fordras ej blott ett utsägande (d. v. s.
ett predikat), utan ock något, varom utsägandet sker (d. v. s.
ett subjekt).
Men det har icke varit lätt att påvisa, vad som skulle
utgöra subjektet i dessa satser. Historiskt-grammatiskt taget,
föreligger visserligen ett formellt subjekt i personaländelsen,
som i de indoeuropeiska språkens äldsta kända skeden visar
sig vara ett pronomen, vilket vidhängts verbet. På ett ännu
äldre stadium torde dock detta pronomen ha saknats, och det
finnes verkligen språk (t. ex. magyariskan), som sakna
pronominalsuffix i tredje person av verbet. Men det rent
formella subjektets förekomst beror blott på en viss strävan
efter likformighet, ett slags gammal vana hos språket; man
kan säga, att blott ett subjekts plats markeras av det formella
subjektet, vare sig detta, som i äldre språk, ligger endast uti
personaländelsen eller uttryckes genom ett särskilt ord, som
det nysvenska det, det tyska es. det franska il.
Vi se också, att detta särskilda ord under vissa omständigheter kan
saknas: man kan t. ex. i nysvenskan lika väl säga: Här dansas
som: Här dansas det.
Den stora stridsfrågan gäller icke heller befintligheten
av formellt subjekt och värdet av sådant, utan huruvida
tanken något subjekt finnes i de s. k. subjektlösa satserna.
Tillvaron av ett
fortfarande utgör det fullständigaste arbetet i ämnet), vidare
av
skarpsinniga, ofta något spetsfundiga bevisföring, vill jag
framställa den mening, till vilken jag genom studiet av
stridsskrifterna och av själva språkmaterialet kommit.
Vill man uppfatta begreppet
allmänhet, kan man säga, att det består uti en
av predikatet. Det slags handling eller tilldragelse
eller beskaffenhet, som predikatet utsäger, begränsas till eller
tillämpas på ett visst, bestämt fall.
En dylik begränsning förekommer verkligen i de subjektlösa
satserna, även då de uppträda i sin enklaste och kortaste form.
Vi vilja till exempel taga ett av de allra äldsta
och i de flesta språk förekommande subjektlösa uttrycken,
det vanligaste av dem, som angiva nederbörd, på fornsvenska
räghnir, på nysvenska det regnar, på latin pluit.
I denna korta sats ligger, även när den förekommer alldeles isolerad,
två olika begränsningar av predikatet. Den ena begränsningen
är till tiden, som i den exempelvis valda formen blir
den närvarande. Den andra är till rummet. Ingen, som hör
det enkla uttalandet »det regnar», kan ju uppfatta det
annorlunda än så, att den talande ser, hör, eller känner, att regn
faller, just där han befinner sig, eller åtminstone så nära honom,
att han kan iakttaga det med syn- eller hörselsinnet.
Det regnar innebär således här regnar nu.
Det torde just vara känslan därav, att begränsning med
avseende på omständigheter ersätter ett subjekt, som är rätta
grunden till nysvenskans sed att stundom utelämna det
»formella» det, när adverbial kommer före (och helst även
efter) predikatet, t. ex.: Här drar förskräckligt, På slottet
dansades till ljusan dag; i
»Sjuksalen»: Förstulet les och snyftas vid varenda huvudgärd; i
Alltså: tages »subjekt» i sin allmännaste betydelse av att
vara en inskränkning i eller begränsning av predikatet, så
kan det icke nekas, att de s. k. »subjektlösa satserna»
verkligen äga subjekt.
Tages däremot »subjektet» i den trängre, i grammatiken
vanliga betydelsen av »den eller det, om vilken eller vilket
predikatet utsäger något», så måste dessa satser utan tvivel
gälla som subjektlösa, ty det karaktäristiska för dem är just,
att den talande icke
samt att han endast och allenast lägger vikt vid den
handling, tilldragelse eller beskaffenhet, som han i predikatet
utsäger. Det blir sedan en fråga för sig, om han vid
ett bestämdare subjekt.
Det synes följaktligen finnas tillräcklig grund att behålla
den av tysken
satser»; den säger också bättre, varom fråga är, än
det gamla namnet »opersonliga uttryck».
*
En mönstring av de subjektlösa satserna i svenskan,
sådan som vi nu vilja företaga, bör naturligtvis icke hålla sig
uteslutande vid det nu levande språket, utan måste fästa
avseende vid språkets utveckling från äldre tid. Men av hänsyn
till mina läsare, skall jag söka inskränka jämförelserna med
fornspråk och levande besläktade språk till det minsta
möjliga. Jag kan så mycket lättare göra det, som förhållandena
både i vårt fornspråk och i andra germanska språk uti de
flesta avseenden äro likartade med dem i nysvenskan.
*
Innan vi tillse, vilka satser som, enligt den givna
utredningen, äro subjektlösa, måste vi tillse, vilka som
äro det, men möjligen kunde
avskiljande är oundgängligt för klart uppfattande av vårt
ämne. Det skall också visa sig, att gränserna icke på alla sidor
kunna med full bestämdhet uppdragas. I språkets värld,
såsom i den organiska naturens, träffas ju flerstädes fall av
förvillande likhet eller övergångsformer, som göra systematikern
huvudbry.
Först och främst kunna vi lätt avfärda sådana satser
utan något utsatt subjekt som imperativerna: Kom hit! Giv
akt! Springen! Springom! eller artighetsformler som:
Ödmjukaste tjänare! Det verkliga subjektet behöver här ej
nämnas; det finnes till hands, inhämtas av situationen och
förtydligas vanligen i ton, blick eller åtbörd.
Otvetydigt är också, att telegramstilens: Kommer i dag
med snälltåget eller: Väntar här på svar och dylika satser hava
sitt verkliga subjekt i den skrivandes egen person. I självsvåldigt
Ännu enklare är saken, då subjektet till ett svar redan
ligger i frågan, t. ex.: Hva" gör du? Sover. Å din bror?
Hjälper mej.
Svårare är det däremot understundom att från subjektlösa
satser skilja sådana satser, i vilka det rätteligen bör
uppfattas som personalpronomen, d. v. s. syftande på något förut
omnämnt, ävensom sådana, där det snarast är att betrakta
som demonstrativpronomen, d. v. s. hänvisande på något för
sinnena eller för tanken närvarande.
Om hithörande frågor kan man numera (1910) finna många värdefulla
upplysningar i Svenska Akademiens Ordbok, artikeln den.
Svårigheten ligger egentligen däruti, att det kan hava en
så allmän betydelse och ofta brukas på grund av ett slags
tankelättja, då man ej vill göra sig möda att uppsöka det
mest passande ordet. Det kan syfta ej blott på en infinitiv
eller en hel sats, utan även på ett helt sammanhang av satser.
Det kan till och med upprepa eller påpeka ett substantiv, som
icke är neutrum; så syftar det på en strax förut nämnd sak i
de Tegnérska verserna:
Böljornas öken, det är mitt fädernesland och min grav --
och:
Den första tanke, som Loke hade, det var en lögn.
Person påpekas i uttrycket: Det är jag, d. v. s. den, du
ser här, eller den, du nu hör, är jag, i utropet: Det var mig en
riktig baddare! o. s. v.
Vanligen bör ju vad som åsyftas med det kunna inses
av sammanhanget eller situationen, t. ex. när man begagnar
sig av fraserna: Det förstås, det går an, det stämmer, det var
bra, det var kassingen! och dylika. Därvid kan ofta det
utelämnas, t. ex.: Skadar inte! Behövs inte! Väl bekomme!
samt i de parentetiska, numera nästan blott som adverbial
uppfattade satserna förstås(s), kanske, må hända o. d. Ja,
själva hjälpverbet kan tillika utelämnas, t. ex.: Väl talat! Väl
rott! Sagt och gjort, och i det gamla, parentetiska, numera
blott adverbiala tyvärr, som egentligen betyder »därigenom
är detta värre», eller kanske »dess värre (så mycket värre) är
det».
Sammanhang och situation giva emellertid stundom icke
fullt bestämd upplysning om vad man har att förstå under
pronominet det. Sådana fall äro ingalunda sällsynta; men det
år särskilt ett fall, om vilket jag tror mig helst böra erinra,
ett yttrande, som är för oss alla välbekant, kärt och heligt.
När Jesus på korset, strax innan han gav upp andan, utropade:
Det är fullkomnat! vad betyder då ordet det? Menade
han blott sitt lidande för vår skull? Eller menade han icke
snarare hela sitt värv på jorden, allt det han skulle här
utföra? Vi må likväl märka, att huvudvikten här faller på
predikatet; i den grekiska texten är intet subjekt utsatt. Även
i svenskan närmar sig satsen, vad betydelsen angår, de
subjektlösa. Över huvud taget gäller, att ju mera allmänt och
färglöst personal- eller demonstrativpronominet det är, ju
större reflexion utfinnandet av det rätta subjektet kräver,
dess svårare är det att avgöra, om satsen har subjekt eller
icke.
Helt annorlunda är förhållandet med det i gåtor; detta
det betecknar något för den talande fullkomligt bekant och
bestämt; han blott liksom maskerar sitt verkliga subjekt med
ordet det.
Därnäst bör det framhållas, att subjektlöshet
i satser, som hava till subjekt någon, något, man eller
de (i ungefär samma betydelse som man).
Man kan även syfta på den talande själv, de kan icke göra det
Dessa subjekt kunna visserligen vara allmänna och obestämda; men de
utmärka likväl tydligt och bestämt, att subjektet är någon eller
något eller några, som den talande icke vill eller icke kan
närmare angiva (någon betyder ju ursprungligen jag vet
icke vilken). Härutinnan skilja sig dessa satser avgjort från
de subjektlösa, i vilka den talande alls icke tänker på något
subjekt.
Vi hava slutligen i svenskan en mängd satser, i vilka det
kan anses blott på förhand peka till det verkliga subjektet,
som för eftertryckets eller tydlighetens skull kommer efteråt;
t. ex.: Det går en frestare igenom livet,
Och det roptes av röster till tusendetal: »Hurra för vår tappre
gen"ral!»
»skenbara» subjektet det som ett slags determinativpronomen.
En närmare redogörelse för dessa satser och deras beröringar
med subjektlösa, tillåter oss icke omfånget för denna
uppsats att här meddela; men vi få dock tillfälle att giva akt
på några av de viktigaste beröringspunkterna, under det vi
taga kännedom om de subjektlösa satsernas olika arter.
*
Indelningen av de subjektlösa satserna i svenskan kan
göras antingen efter predikatets formellt-grammatiska
beskaffenhet eller ock efter predikatets betydelse.
Den sistnämnda indelningsgrunden, betydelsen, är den,
som möjliggör den naturligaste grupperingen och som giver
oss den klaraste inblicken i dessa satsers egendomliga väsen.
Men fastän vi alltså vid närmare prövning av materialet böra
ordna det efter betydelsen, kunna vi likväl icke lämna det
sätt, varpå predikatsverbet formellt taget uppträder, alldeles
obeaktat, ty detta företer några språkhistoriskt märkliga växlingar.
Med avseende på sin form kan predikatet utgöras av:
1:o verb i aktiv form med objekt;
2:o verb i aktiv form utan objekt;
3:o verb i passiv form, vare sig (den ursprungliga
reflexiva) formen på s eller den medelst hjälpverben
bliva, varda eller vara omskrivna;
4:o verb i reflexiv form (d. v. s. verb i aktiv form
åtföljt av reflexivt pronomen) samt slutligen
5:o verben vara, bliva eller varda, åtföljda av adjektiv
eller substantiv.
Den första av dessa klasser, den, som utmärkes av aktivt
verb med objekt, hade i äldre nordiskt språk ganska betydlig
omfattning; särskilt i de fornisländska sagorna är den
täta förekomsten av subjektlös sats med objekt mycket påfallande;
med avseende på dessa sagor har norrmannen
Nygaard behandlat företeelsen i en liten uppsats av
år 1889. Vad nysvenskan angår, kan konstruktionssättet på
det hela anses vara övergivet. Fornsvenskans mik lenkter,
mik drömde, hava utbytts mot jag längtar, jag drömde o. s. v.
i en mängd andra fall. De i vår kyrkobibel kvarstående
mig törstar, då hungrade honom m. fl. kännas nu som
föråldrade. I fornhärmande språk, t. ex.
saga, brukas stundom mig lyster, men helst med en följande
infinitiv, vilken efter nysvensk uppfattning snarast bör gälla
såsom subjekt. Enstaka uttryck med verkligt objekt kunna
visserligen ännu anträffas, t. ex.: Det kväljer mig (d. v. s. »jag
har kväljningar»), det tar aldrig slut på visorna m. fl. Men
i många fall, där man tror sig finna ett objekt till subjektlöst
predikat, t. ex.: Det lutar tio i tornet, det luktar reseda, det
osar biffstek, visar sig denna satsdel vara en s. k. innehållsackusativ,
ett slags adverbial. Ett sådant har man måhända
också uti: Det regnade en duktig skur och det regnade myror;
tyskan har i dylika fall ackusativ, fornisländskan hade dativ
(eller egentligen instrumentalis); svenskar torde numera vara
mest benägna att uppfatta det tillagda substantivet såsom
verkligt subjekt.
Om de övriga klasserna behöver här ej anmärkas annat,
an att även den andra klassen (aktivt verb utan objekt), såsom
längre fram skall påpekas, i nyare tid gjort vissa förluster,
samt att den fjärde klassen (där verbet har reflexiv
form) röjer starka inflytelser från det tyska språkbruket.
*
Betrakta vi nu de subjektlösa satserna med avseende på
deras
mindre grupp, vilken uttrycker sådan verksamhet, att den
snarast måste antagas härröra från ett
åtminstone till viss grad handlar avsiktligt; vad eller vem
detta väsen är, lämnas emellertid alldeles oavgjort.
Den övriga, större delen av de subjektlösa satserna
uttrycker ett tillstånd eller en tilldragelse, stundom ock ett slags
verksamhet, men verksamheten kan då icke tänkas vara en
yttring av ett levande väsens avsiktliga ingripande, utan
framträder såsom härrörande från någon obekant kraft, som
icke nämnes. I båda grupperna är det naturligtvis predikatet,
som ensamt tilldrager sig uppmärksamheten.
Den sistnämnda, större gruppen (från vilken all tanke
på levande väsens avsiktliga verksamhet är utesluten) är den
mest typiska och ursprungliga samt bör därför behandlas
först.
Inom denna grupp äro de satser äldst, som utsäga
sinnesintryck, iakttaganden av särskilda
företeelser i den omgivande naturen eller i människans egen kropp;
med dessa satser sammanhänga mycket nära de, som angiva
själens känslor eller drifter, eller t. o. m. förståndsakter;
sammanhanget beror därpå, att känslan eller insikten
ursprungligen uppfattats som något utifrån kommande och
människans inre jag såsom passivt.
Bland de satser, som skildra naturföreteelser, kunna vi
märka uttryck för ljus och mörker t. ex. det blixtrar (och det
ovanligare det ljungar), det ljusnar, det klarnar, det mulnar,
det skymmer, det mörknar; eller med hjälpverb: det är eller
det blir ljust, mörkt o. s. v.
I Fritiofs saga säger
aftonrodnaden: Det skimrar över och det skimrar under, och om
Balderstemplets brand: Högt det mot himlen blossar. På
eldsken tänker man ock vid uttrycken det glimmar under
askan, det gnistrar av hjulen, det lyser genom springan o. s.
v. Säger man det brinner i kakelugnen, så åsyftar man nog
i första rummet ljusförnimmelsen; däremot har man i
uttrycket det har brunnit för honom inlagt den speciella
betydelsen, att någon del av hans egendom (i synnerhet av hans
byggnader) förstörts av vådeld. Huru satser, som egentligen
uttrycka »ljus och mörkers omskiftelse» på himmelen
eller eljest i naturen omkring oss, övergå till att användas
om människor, visa exemplen: Det flammade till i hans öga,
det svartnar för mina ögon, och det klarnade för honom,
d. v. s. »han började begripa sammanhanget».
När man säger: Det åskade hela dagen, tänker man vida
mindre på ljus- än på ljudföreteelserna. Endast ljudet åsyftas
med det dundrar, det mullrar o. d. Andra ljud skildra
uttrycken det small, det gnisslar i gångjärnen, det knäppte i
väggen, det puttrar i kitteln, det fräser i pannan o. s. v. När
stockarna i det sommartorra Balderstemplet brinna, målar
Tegnér ljudet med det mindre vanliga uttrycket det knattrar.
Om Ellida i stormen säger han: Och det viner i tåg och
det knakar i köl. På många olika sätt skildrar man för
övrigt ljud, som härröra av luftens och vattnets rörelse, t. ex.:
Det susar i träden, det brusar vid stranden, det porlar i bäcken,
det smattrar mot rutan o. s. v.
Vindförhållanden uttryckas genom det blåser, det stormar,
det fläktar, det drar, det friskar upp, det lugnar, det
är stillt o. s. v. På sjömansspråk lär man kunna säga: det
lever i seglet, när man vill angiva svag vind. Hos
Bremer har jag funnit det kastar, d. v. s. »det kommer
kastbyar».
Angående nederbörd finnes ett stort förråd subjektlösa
uttryck. Jag behöver blott erinra om det regnar, det snöar,
det haglar, samt de närmare beskrivande det yr, det duggar,
det stänker, det öser ned. Motsatsen har sitt särskilda
uttryck: Det håller uppe.
Med regn har av ålder gråt blivit jämförd.
säger om Magnus Stenbock: På kinden så varmt det
droppar; han målar därvid förträffligt de stilla, ofrivilliga
och omedvetna tårarna hos den i djupa tankar försjunkna
fången.
Fuktighet i annan form angiva uttrycken det immar på
rutan, det fuktar i garderoben.
dimmar i ett sammanhang, där vi nu skulle skriva dimman faller.
Allmänna fuktighetstillstånd ute skildras genom det
töar, det slaskar, det är vått o. s. v. Om person säges ofta:
han är så våt, så att det rinner av honom.
Rörelser på vattenyta beskrivas ofta genom subjektlösa
satser t. ex. det bubblar, det krusar sig ute på sjön, det
skummar vid fören, det bryter (d. v. s. »det är bränningar») i lä.
-- Ebb och flod äro föga kända vid våra kuster; dock finner
man stundom (synnerligast i äldre tid) det ebbar;
fornsvenskan hade fiärrar och flödhir.
Kölden har sitt egendomliga uttryck det fryser.
Tilltagande köld betecknar
skärper till. Stark hetta uttryckes ofta genom det baddar,
det gassar, det steker o. s. v.
Erinra vi oss vidare åtskilliga andra slags satser till
skildrande av naturförhållanden och dessas intryck på
sinnena, såsom det doftar, det stinker, det ryker, det dammar, det
jäser, det skär sig o. s. v., så hava vi samlat ganska
tillräckliga intyg om vårt språks från uråldrig tid kvarlevande
förkärlek för subjektlös sats, då det gäller att skildra det
omedelbara intrycket av naturföreteelser.
Jämför man dylika satser med motsvarande
subjektförsedda, t. ex. det regnar med regnet faller, det blåser med
vinden blåser, så märker man lätt, att den subjektlösa satsen
är mera naiv och oreflekterad, mera målande och mindre
abstrakt. Det regnar innebär ju betydligt mera än regnet
faller, som blott påpekar en sida av företeelsen.
De hittills avhandlade satserna äro, kan man påstå,
högre grad än andra subjektlösa och opersonliga. Men
likväl saknas icke här övergång till konstruktion med verkligt
personligt subjekt (ej blott saksubjekt). Bland skandinaviska
sjömän förekomma stundom om vinden sådana uttryck som:
Hon friskar opp eller på danska: Hun kuler op. Det torde
icke vara fullt utrett, om hon syftar på samma personlighet,
som tilltalas i uppmaningen: Blås, Kajsa! eller om annan
förklaring är av nöden. Hos Homerus äro de verb, som betyda
det regnar, det askar, det blixtrar, icke subjektlösa, utan
hava till subjekt själva himlaguden Zeus. Också efter den
gamla germanska tron blev ju åskan i rent sinnlig mening
frambragt av en gud, Tor; ett minne härav ligger ännu
sambandet mellan den forntyska formen av Tors namn
Donar och es donnert, varav vårt det dundrar. Men när
fornsvenskan någon gång om de kristnes Gud har uttrycket var
hærra räghnir, så är detta blott en slavisk efterbildning av
det latinska Dominus pluit. Den svenska uppfattningen av
gudomens förhållande till naturföreteelserna återgives bättre
i det bibliska uttrycket: Gud låter regna över rättfärdiga och
orättfärdiga.
Det må för övrigt påpekas, att skaldens skapande
fantasi kan taga sig åtskilliga friheter även med de satser, som
man kunde kalla de »meteorologiska». Vi behöva blott
erinra oss två rader ur Fritiofs saga. Den ena lyder så: Då
ljungar med två ögon den främmande så vasst. Den andra
är denna: Men oändlig köld snöar skyn utur.
Till uttryck för naturiakttagelser kunna även föras
tidsuppgifter, sådana som det våras, det lider mot hösten, det
dagas, det i synnerhet i allmogemålen förekommande det
kvällas samt de föråldrade det aftnas och det natlas. Välbekant
är det
vägde mellan båda.
Men så väl dessa tidsuppgifter som totalomdömena det
är ruskigt i dag, det är vackert här o. d. äro likväl något
mera abstrakta och reflekterade samt torde snarast vara att
hänföra till en annan avdelning, om vilken vi längre fram
skola tala.
Från iakttagelse av det, som föregår i den yttre
naturen, är steget icke långt till iakttagelse av det, som föregår
hos människan själv; därför blir det ocksa
överensstämmelse i den språkliga formen. Även känslor av mera andlig art
kunna uttryckas genom subjektlösa satser, t. ex.: Det gör mig
ont om honom, det skär mig i hjärtat, var gång jag får se
ett sådant elände, det svindlar för tanken. Oftare blir det
dock något för de yttre sinnena uppfattligt, som utsäges
genom den subjektlösa satsen. I synnerhet vad sjukliga och
obehagliga känslor angår, kan man hålla på rätt länge att
jämra sig utan att begagna annat subjekt än det
betydelselösa det t. ex.: Det gör ont i hela kroppen, det värker i
armen, det sticker och kliar i ögonbrynen, det skymmer för
ögonen, det susar för öronen, det ilar i tänderna, det brinner
i ådrorna, det bultar i tinningarna, det kyler utefter ryggen,
och -- om det är riktigt kallt -- det biter i nästippen, o. s. v.,
o. s. v.
En obehaglig känsla torde också menas med uttrycket
för överraskning: Det klack till i mig. Däremot angives, icke
vad man känner, utan vad man ser, genom det blöder, det har
blött igenom förbandet, det arbetar i bröstet på den stackarn.
Då man vill skildra obetvinglig skrattlust, kan man säga:
Det rycker i mungiporna.
ofrivilliga benägenhet att gråta med orden: Visst ryckte det
i läppen.
Vi ha i de sist anförda exemplen nya bevis på, huru
lämplig den subjektlösa satsen är att skildra det oavsiktliga,
det utan eller t. o. m. mot människans vilja inträffande.
Tyskan är rikare än vårt språk på dylika vändningar; i
oberopad samling exempel på sådana och på andra arter av
subjektlöshet. Vad svenskan angår, kan det förtjäna påpekas,
att ett djärvt försök att gå vidare i denna riktning
förekommer i slutet av
»Ögat brister. Hon är ej mer. Kring bleka läppar det
lyckligt ler.»
*
Vid betraktandet och ordnandet av de avdelningar, vi
hittills omtalat, ha vi haft den tryggande känslan av att
befinna oss på den konkreta verklighetens fasta mark, ty vi
hava nästan uteslutande rört oss bland naiva och omedelbara
uttryck för enkla iakttagelser ur sinnevärlden.
Något svårare blir det att överblicka den stora klass av
subjektlösa satser, åt vilken vi nu måste ägna vår
uppmärksamhet. Denna klass utgöres nämligen av sådana satser,
som på ett mera allmänt och abstrakt sätt uttrycka
tillstånd eller
satserna innehålla mycket ofta ett prepositionaluttryck och
stundom, ehuru oftare i det äldre språket än i det nyare, en dativ.
mångfaldiga förbindelser, från de med mycket allmän
betydelse, såsom: Hur går det för honom? eller de poetiska,
såsom: Det går hett under sköldarna till; ända ned till de
jämförelsevis konkreta och vulgära, såsom: Det knallar och går,
sa" rospiggen, stod på grund. I fornsvenskan kunde det far
och det faller delvis tjänstgöra i samma bildliga betydelser,
där nu det går brukas. I mera cirklat tal begagna vi t. ex.
det förlöper eller avlöper så eller så, det fogar sig så eller så
med den saken, i vardagligt tal förekomma t. ex.: Vart ska"
de" bära åv? De" barkar åt skogen o. d.
Ett
föråldrade vändningen: Varde mig efter ditt tal! Vidare t. ex.
satserna: Det har kommit till en brytning dem emellan, så
kan det bära till ibland, så skedde o. d.
börjar illa för honom, det är slut eller det är förbi med hans
lycka, det är ute med honom.
får anstå med betalningen, det dröjde eller det drog ut länge
eller det drog ut på tiden, innan han blev färdig.
uttryck i det står så eller så till, t. ex. i frågan: Hur står det till
med dig, med hälsan, med affärerna? Av tyskeri och bokspråk
smakar synonymen det förhåller sig. Enkelt och vardagligt
klingar: Hur ä" de" me" dej? men uttrycket får en poetisk, något
ålderdomlig klang om med dig utbytes mot enkel dativ,
såsom då
Hur är dig, Hjalmar? eller då
låter Perpetua fråga: Hur var det dig, Felicitus, när hjässan
ur dopets vågor segrande du höjde... ? eller då
i Vårt land utbrister: Här är oss ljuvt, här är oss gott!
Ett och annat av de anförda exemplen kunde likaväl
eller snarare anses uttrycka begreppet
gränsområdet kunna också räknas sådana fraser som: Nu
gäller det ditt liv, här kommer det an på duglighet, ävensom
satser, som angiva
oss, det artar sig till krig o. s. v.
De subjektlösa satser, som uttrycka ett
äro för övrigt av många slag och torde vara de svåraste att
ordna och överskåda. Här må det nu vara nog att påpeka
de satser, som angiva den talandes totalkänsla av en
situation, t. ex. de
skönt uti min ungdoms dalar! och Det är lustigt på stormande
hav, ävensom vissa satser, som angiva
brist, t. ex.: Här är gott om starka karlar, men här är ont
om kloka karlar. Det är klent med förtjänsten. Det räcker
med det, jag har o. s. v.
Delvis komma dylika satser att tillhöra den klass, som
tyska grammatici kallat existentialsatser, d. v. s. sådana, som
utsäga, att något är till eller är tillstädes (finnes förhanden),
och till vilka man, om man vill vara konsekvent, måste räkna
dem, som utsäga, att något finnes i tillräcklig eller otillräcklig
mängd eller alls icke. Vad särskilt angår konstruktionerna
det finnes, det gives, det saknas, det fattas, det behöves,
det tarvas med substantiv, så gäller för nysvensk uppfattning
det följande substantivet som subjekt. Annorlunda
är det med tyskans es gibt, es fehlt, franskans il y a.
*
Då vi indelade de subjektlösa satserna efter betydelsen,
avskilde vi från de övriga den grupp, där predikatet
uttrycker en sådan verksamhet, som snarast måste antagas härröra
från ett
handlar
än den, som representeras av de övriga arterna av
subjektlösa satser, dem, med vilka vi redan sysselsatt oss, men den
innehåller dock några skiftningar av så stor vikt, att de även
i denna korta redogörelse förtjäna påpekas.
Den talande kan underlåta att nämna det levande väsen,
från vilket verksamheten utgår, antingen därför, att detta
väsen är honom
honom så
fallen lägger den talande hela vikten vid den verksamhet, han
omtalar.
När nu det verkliga subjektet är för den talande så
obekant, att han icke tilltror sig att nämna det, utan blott
omtalar den verksamhet, varigenom detta subjekt ger sig
tillkänna, då är det vanligen tillfället, att han icke kan se det
ifrågavarande levande väsendet; synen är, som vi veta, det
sinne, varpå människan mest förlitar sig; de andra sinnena
giva ej så klart besked och bedraga lättare.
Säger jag: Det ringer på portklockan, så måste jag ju
anse troligast, att ljudet förskriver sig från en person, som
vill komma in; men det kan ju även framkallas av annan
orsak, t. ex. av blåst. I alla händelser är det endast ljudet, jag
förnimmer, och endast ljudet, jag omtalar utan vidare
reflexioner.
Då någon viskar till sin rumskamrat: Det tassar ute i
korridoren, så plägar detta innebära, att han befinner sig
fullkomlig okunnighet om, vem det är, som frambringar
ljudet av smygande steg; det kan vara någon av husets folk eller
djur, det kan vara en tjuv; det kan -- o, fasa! -- vara en
besökare från andevärlden.
Just då ljud tros förskriva sig från hemlighetsfulla,
onämnbara, övernaturliga väsen, passar den subjektlösa
satsen förträffligt När »den lille kolargossen» skrämmes av
ödemarkens nattliga ljud och tror, att det är trollen, som
husera där, utbrister han (enligt
braskar över sten och stock.
Ola i en hel mängd subjektlösa satser skildra det förfärliga
oljud, som »Bärgslagstrollen» tillställde. Vi minnas också
från
beklämd »liten pilt» blev, när det suckade så tungt uti skogen.
Ett allmännare och abstraktare uttryck har det
övernaturligas uppträdande fått i satsen det spökar. Härmed kan
jämföras det stundar, som på några orter säges, då man av
en kliande känsla i ögonbrynet eller ögonlocket tror sig få
förebud om, att en besökande snart skall infinna sig.
Sannolikt har uttrycket, i denna betydelse, samband med
den gamla folktron, att den kommandes fylgja gick före
honom och hos den, han ville besöka, vållade sömnighet.
Snarast är det ett eller annat djur, som man måste anse
vara verksamt, när man säger: Det nappar det lever i nätet,
det flaxade uppe i trädet, det prasslade i busken, det väste ur
snåret, det gnällde utanför dörren o. s. v.
Mycket talrika, mycket avlägsna eller mycket små
varelser, bland vilka individerna icke kunna var för sig tydligt
urskiljas, men vilkas rörelse man iakttager, betecknas också
med det. Om en avlägsen skara krigare säger
efterbildning från tyskan): Det rör sig, det vimlar vid
skogens bryn. Och i en vårvisa skildras alla de små flygande,
hoppande och krypande varelser, som vårsolen framlockat,
med orden: Se, hur det spritter i buskar och grenar! Då ju
i dessa fall hela vikten och eftertrycket lägges på rörelsen,
torde ifrågavarande satser böra anses för subjektlösa.
*
Orsaken till, att det eller de levande väsen, från vilka
verksamheten utgår, icke nämnas, kan, sade vi nyss, också
vara den, att dessa äro för den talande så likgiltiga, att han
icke bryr sig om att nämna dem, att han icke ens tänker pa
dem såsom varande några bestämda och kända individer.
Även här är det naturligtvis själva verksamheten eller
tilldragelsen (men icke dess upphovsman), som är föremål för
den talandes hela uppmärksamhet.
Satser av ifrågavarande slag kunde i fornspråket
konstrueras med verb i aktiv form. I de fornsvenska
laghandskrifterna förekommer stundom Hær sigher, d. v. s. »här
säger», åtföljt av objektsats; såsom subjekt till »säger» har
man snarast att tänka sig den, som ursprungligen författat
eller föredragit lagen eller det närmast föreliggande
lagstället; dennes
och behöver därför, efter fornspråkets regel, icke nämnas. I
själva lagstadgandena står ofta skal med infinitiv, men utan
subjekt; nu måste man i tanken tillägga pronominet man
eller något längre uttryck: Envar det vederbör eller dylikt. Ett
aktstycke från år 1495 omtalar stor dödlighet på orten med
det besynnerliga utrycket: Her dör ganska sware, d. v. s.
»här dör i stor mängd»; såsom subjekt bör tänkas: »Det här
boende folket.»
I flertalet hithörande fall, d. v. s. sådana, där det
faktiska personsubjektet såsom obehövligt utelämnas, begagnade
likväl redan fornsvenskan passiv form, och i nysvenskan är
denna konstruktion den enda möjliga. Den är tillika mycket
använd. -- Noga taget, äro alla passiva satser, där ingen s.
k. agent finnes, till betydelsen subjektlösa. När man t. ex.
säger: Gossen blev slagen, så lämnas det osagt, vem som slog
gossen, eller med andra ord: här saknas det begrepp, som
stundom blivit kallat »logiskt» subjekt.
I förbigående må erinras, att vi svenskar, som ej hava
något allmänt godkänt hövlighetspronomen, ofta begagna
passiv konstruktion för att slippa nämna den person, vi
tilltala, t. ex.: Behagas det ett glas? i stället för: Behagar ni ett
glas? I detta och dylika fall saknas likväl ingalunda det s. k.
»logiska» subjektet, ty den tilltalade personen utmärkes
genom blick eller åtbörd.
En sådan sats som: Gossen blir slagen eller Behagas det
ett glas? plägar man ju i allmänhet icke kalla subjektlös, ty
den har ju i
(gossen, ett glas), det ord, som skulle varit objekt i
motsvarande aktiva konstruktion.
Men i alla de tillfällen, då den motsvarande aktiva
satsen icke äger något direkt objekt, kan den passiva satsen icke
få något sådant grammatiskt subjekt; det enda subjekt, som
då kan ifrågakomma, är det »logiska» (ty det betydelselösa
det räknas ej). Säger jag: På klubben spelas ganska högt,
så kan jag visserligen tillägga ett »logiskt» subjekt, agenten:
av vissa bland klubbens medlemmar eller något dylikt. Men
vill jag alls icke yttra mig om, vilka det är, så gör jag intet
sådant tillägg, och satsen blir subjektlös.
Likaså, säger man t. ex.: Här dammas varje morgon, så
ägnar man ingen tanke åt vederbörande tjänare, som utför
arbetet. Och uti orden på en anslagstavla: Anhålles om
allmänhetens benägna medverkan till planteringens skydd,
insveper sig den myndighet, som gör denna anhållan, uti den
blygsammaste och fullständigaste anonymitet.
Det är icke alltid människor, som utgöra det »logiska»
subjekt, vilket eftertanken måste utfinna. I evangeliets
välbekanta ord: Förlåter, så varder eder förlåtet, giver, så
varder eder givet, åsyftas sannolikt snarare, att Gud kommer att
förlåta och belöna, än att människor komma att göra det.
Någon gång kan det t. o. m. hända, att det saknade
subjektet tillhör djurriket.
somnad hönsgård tiges det gott till hanegället.
Passivum kan för övrigt med fördel användas vid
skildrande av det, som föregår i en oredig massa, där individerna
icke lätt kunna urskiljas, t. ex.: Det stampades och knuffades,
det skrattades och skreks. Om liknande bruk av aktiv eller
reftexiv form ha vi förut talat i annat sammanhang.
*
Vi hava härmed kommit till slutet av den korta
överblick, vi velat taga över de satser, som vi, ehuru med någon
reservation, kallat subjektlösa. Vi hava sett, att de spela
en icke obetydlig roll i vårt språks ekonomi; de äro av många
slag och brukas ofta. Nysvenskan har visserligen bortlagt
vissa arter av subjektlöshet, men har så mycket flitigare,
tyckes det, tagit i bruk och utbildat andra arter.
Nu kan det frågas: innebär detta uttryckssätt,
subjektlösheten, en förtjänst eller en brist hos vårt modersmål? Vi
veta ju, att det språk, som f. n. anses vara människotankens
klaraste och elegantaste redskap, den modärna franskan, är
jämförelsevis mycket fattigt på subjektlösa satser. Dessa
hava ju också i sin natur en viss obestämdhet och dunkelhet,
som står i strid med franskans fordran på bestämdhet och
tydlighet. Och visserligen, om man uppfattar orden »Det
dunkelt sagda är det dunkelt tänkta» såsom innebärande en
förkastelsedom över all dunkelhet i tal och tanke, då skulle
rikedom på subjektlösa konstruktioner just vara ett bevis på
ofullkomlighet i ett språk och därigenom även på något
outvecklat och omoget inom själslivet hos den nation, som
begagnar detta språk till uttryck.
Men saken har en annan sida, vilken vi redan flera
gånger haft tillfälle att antyda.
När det »dunkelt tänkta» verkligen i sig själv är
dunkelt och ofullständigt känt, ej blott av den svagare, utan även
av den starkare intelligensen, då är det en förtjänst hos
språket att icke påtvinga tanken en abstrakt och falsk tydlighet,
utan att troget giva uttryck åt just det famlande, det dunkla,
som måste vidlåda tanken. Vidare, när tanken samlar hela
sin energi på en särskild företeelse (predikatet) och alldeles
bortser från dess bestämning (subjektet), då är det en
ärlighetens dygd hos språket att lämna den dräkt, som --
för att begagna Tegnérs ord -- bäst röjer »tankens växt»,
och att icke av fåfänglig smak för »regelbundenhet» vidhänga
plagg, som äro ej blott onyttiga, utan ock vilseledande.
Och för övrigt bör väl ett språk bedömas såsom en
människa: det räknas ju för en behaglig och älskvärd egenskap
hos människan, om hon, kommen till mognare år, ej blott har
vunnit en prägel av förståndighet, reda och klarhet, utan
därjämte även från barndomens dagar bevarat ett drag av
omedelbarhet, enkelhet och oskuld.
Om de senast framställda fordringarna på
en historisk ordbok.
Sedan i vårt land en historisk ordbok över svenska
språket börjat utgivas, har utan tvivel frågan »Vilka fordringar
böra ställas på en historisk ordbok över modersmålet?» fått
ett mera aktuellt intresse för den svenska allmänheten. Att
ett stort nationellt företag, som kräver ansträngningar och
uppoffringar efter en kolossal måttstock, skall i så hög grad
som möjligt motsvara de anspråk, som med avseende både
på vetenskaplighet och praktisk brukbarhet kunna ställas på
detsamma, måste ju vara en livlig önskan hos varje svensk,
som nitälskar för sitt modersmål, en hederssak för envar, som
i någon mån kan inverka på arbetets utförande.
Men anspråken så väl på praktisk anordning som på
vetenskaplig fullständighet och noggrannhet hava sedan
någon tid varit stadda i stark tillväxt. Att Svenska
Akademiens ordbok över svenska språket börjat utgivas först 1893,
har helt visst medfört den fördelen, att arbetet blivit
fullkomligare, än det kunnat bliva, om dess utgivande begynts
några årtionden tidigare.
Eller om det, för sin tid mycket förtjänstfulla häfte, omfattande
bokstaven A, som Akademien utgav år 1870, fått en efter samma plan utarbetad
fortsättning.
Men alltjämt uppstå nya
fordringar; språkvetenskapen går i våra dagar utomordentligt
raskt framåt, och särskilt lexikografien börjar tillvinna sig
allt större uppmärksamhet. Och för varje gång ett nytt
framsteg göres, vare sig i kunskapen om enskilda språkliga
förhållanden eller i uppfattningen av en historisk ordboks
uppgift och metodiska uppställning, så åligger det
naturligtvis dem, som hava att skaffa med en sådan ordboks
redigerande, att sorgfälligt tillse, om de kunna för ordboken draga
någon nytta av de nya resultaten samt om de fordringar på
lexikografien, som i nyutkomna skrifter framställas, i deras
arbete redan äro tillräckligt uppfyllda eller böra och kunna
uppfyllas
Så vida de nya fordringarnas uppfyllande skulle medföra förändringar i
planen och uppställningen av en ordbok, som redan börjat utgivas, kunna de
naturligtvis icke utan synnerligen tvingande skäl och det sorgfälligaste
övervägande tillämpas.
Ett värdefullt bidrag till teorien för nyare språks
lexikaliska behandling har nyligen publicerats i det första häftet
för innevarande år av »Sitzungsberichte der philosophisch-
philologischen und der historischen Classe der h. b.
Akademie der Wissenschaften zu München». Där ingår näml. (sid.
53--91) professor
Vetenskapsakademien den 3 februari detta år hållna föredrag »Ueber die
Aufgaben der wissenschaftlichen Lexikographie mit besonderer
Rücksicht auf das deutsche Wörterbuch». Redan det stora
anseende, författaren äger bland nutidens språkforskare,
manar till ett allvarligt studium av hans uppsats; denna visar
sig också innehålla synnerligen behjärtansvärda
anmärkningar och förslag. Närmast utgår Paul från den stora av
bröderna
Hildebrand, Heyne, Lexer och Wülcker
fortsatta, ännu ej fullbordade tyska ordboken; hans uttalanden
äro likväl till allra största delen av den art, att de kunna
tillämpas på utförligare historiskt-lexikalisk behandling av
vilket som helst av de levande kulturspråken, företrädesvis de
med tyskan nära besläktade. Författaren åsyftar icke att
allsidigt och uttömmande behandla sitt rika ämne; han säger
uttryckligen, att han förbigår sådana fordringar, vilkas
berättigande kan anses allmänt erkänt, och vilka de bättre
nutida ordböckerna mer eller mindre uppfylla.
Till sådana fordringar bör man måhända räkna följande, vilka uppfyllas
t. ex. av Murrays New Dictionary of the English language samt Svenska
Akademiens ordbok (den senare tyckes Paul likväl ej ha känt): noggrann
uttalsbeteckning, typografiska anordningar, som göra innehållet lätt översksådligt och
tydligt åtskilja det, som är hämtat ur litteraturen, från det, som säges i
redaktörens namn, o. s. v.
I många
väsentliga punkter kan emellertid Pauls uppsats sägas teckna
ideal, som vetenskapen i vår tid kan
uppställa för en historisk ordbok.
För en
frågorna: »I vad mån söker Svenska Akademiens ordbok över
svenska språket att förverkliga detta ideal, och i vad mån
kan den göra det?»
Det är dessa frågor, jag här skall, så vitt min förmåga
samt tid och utrymme medgiva, försöka att besvara. Mitt
fleråriga medarbetarskap i den svenska ordbokens redaktion
bör ha givit mig någorlunda tillräcklig inblick i denna
ordboks planläggning och utförande. Att jag under de senaste
månaderna ej tillhört den fasta redaktionspersonalen, har,
hoppas jag, gjort det något lättare för mig att gentemot
ordboken intaga en kritisk och objektiv ställning. Jag förutser
dock, att min utredning i någras ögon kommer att gälla
såsom alltför benägen att framhålla de goda och ursäkta de
svagare sidorna i arbetet. Det kan icke hjälpas! Då hittills
endast de personer, som varit med om ordboksplanens
uppgörande och tillämpning, kunnat bli tillräckligt förtrogna
därmed, måste det tillkomma någon av dessa personer att
inlåta sig på en prövning, sådan som den här föreliggande.
*
Paul indelar sin uppsats i fyra kapitel; jag följer hans
indelning, när jag nu skall redogöra för hans skrift; jag
skall därvid företrädesvis betona sådant, som synes mig bäst
tjäna till att belysa den nya svenska ordbokens plan med
avseende på dennas förtjänster eller brister.
*
I.
Den första fordran, som måste ställas på en ordbok, är
naturligtvis den,
undersökta och tillgodogjorda. Ty ett
synnerligen rikhaltigt material är behövligt för uppbyggandet av en
verklig historia över orden, vilken så noggrant som möjligt
måste angiva gränserna för varje ords användning. Inom
nationen finnes nämligen ett stort antal olika kretsar, av vilka
var och en har vissa egenheter i språket, som skiljer den från
de övriga, d. v. s. sitt egendomliga »språk».
I första rummet har man bygdemålet (dialekten) i
motsats mot det gemensamma språket (riksspråket). Deras
förhållande till varandra blir komplicerat därigenom, att
gränserna ofta äro svävande och många mellanstadier finnas. Det
händer t. o. m., att riksspråket icke har något gemensamt
uttryck för ett visst begrepp, utan att vissa landsändar ha ett
uttryck, andra ett annat. Särskilt synes detta vara fallet med
vissa lantbruket tillhörande uttryck t. ex. (de visserligen
också till utseendet varierande) skylar, stukar, hjälmar o. s. v.,
vari den skurna eller huggna säden uppställes på åkern;
ävensom med många namn på svenska växter och djur.
Ett bekant exempel på lokal skiljaktighet är, att Coccinella i vissa
trakter
kallas gullhöna, i andra nyckelpiga. -- Vad växtnamnen angår, har nyligen
Lantbruksstyrelsen genom sin »Normalförteckning över svenska växtnamn» sökt
åstadkomma likformighet; ett försök, vilket likväl klandrats såsom alltför
våldsamt och delvis mindre lyckat.
Hit kan
också räknas, att uppfattningen av substantivens genus är
väsentligen olika i skilda delar av vårt land, även bland de
bildade klasserna.
Detsamma gäller om vissa uttal, t. ex. r ensamt eller i förbindelserna
rd, rl, rn, rs, rt, vidare om ö, om ä, om aksentueringen av ord tillhörande
typen stridshäst, båtsman, o. s. v.
För allt dylikt skall ordboken -- även om
den icke upptager det rent dialektiska (
egendomliga tal) -- giva noggrant utstakade gränser. Denna
fordran har Svenska Akademiens ordbok sökt uppfylla, så
långt uppgifter kunnat anskaffas; jfr t. ex. artiklarna ab I,
abbas, aborrgräs, avhösta, samt beträffande det
»finländska» området: abborr-riket, absentera 2, absentieböter,
adjoint m. fl. Vissa begränsningar av lokala uttal ha
sparats till den utförliga inledning, som skall utarbetas.
Emellertid är det otvivelaktigt, att Akademiens ordbok kan
komma ett gott stycke längre i bestämmande av ordens
(betydelsernas, uttalens o. s. v.)
den lyckas tillförsäkra sig medverkan av personer, som
representera åtskilliga landsdelar, vilkas språkbruk hittills ej
varit tillräckligt känt av redaktionens fasta stab eller
tillfälliga medarbetare.
Vidare fordrar Paul, att ordboken skall i fråga om en
mängd avvikelser, angiva »die Abgrenzung nach dem
Verhalten der verschiedenen Bildungsschichten der
Bevölkerung». Han utvecklar ej närmare sin mening, och jag
förstår den icke fullt. Många ordbetydelser äro sådana, att de
otvetydigt visa sig tillhöra de högt bildade; när själva
begreppet är karakteristiskt för subtilare reflexion eller för en
raffinerad smak, så tyckes det vara alldeles obehövligt att
anmärka, att ordet eller frasen eller betydelsen ej
förekommer hos lägre klasser. En stor myckenhet ord och
betydelser, som äro något mindre »aristokratiska», kunde nog
förbehållas för de bildade klasserna; men härvid riskerar man lätt
att taga fel. Åtminstone i Sverige har säkerligen envar, som
oftare inlåtit sig i samtal med »obildade», förvånats över det
stora antal förment »lärda» ord, som dessa »obildade»
befunnits hava tillägnat sig genom läsning av tidningar och
annan litteratur, genom åhörande av föredrag och predikningar
o. s. v. Å andra sidan är om månget uttryck visserligen
beteckningen »vulgärt» på sin plats (och utsättes även av
Akademiens ordbok), men därmed är ingalunda sagt, att ej även
högt bildade personer pläga använda uttrycket låt vara blott
i vissa situationer och sällskap.
Viktigare med avseende på svenska förhållanden är
författarens postulat, att ordboken skall markera skillnaden i
bruket mellan (ledigt) talspråk och (vårdat eller högre)
litteraturspråk, mellan poesiens och prosans språk, mellan
särskilda arter av vare sig poesien eller prosan, mellan det, som
är för en viss författare individuellt, och det, som har eller
haft allmännare användning.
Vad först angår skillnaden mellan det lediga (eller det
mera vardagliga) talspråket å ena sidan och det egentliga
(mera vårdade) litteraturspråket å den andra, så är denna
skillnad i svenskan på flera punkter ganska stor och i ögonen
fallande. Härvid är dock att märka: dels att det bildade
svenska talspråket hittills blivit i ytterst ringa grad
undersökt, sannolikt mindre än någon annan språkart inom den
nutida svenskan; dels att skillnaden mellan talspråk och
skriftspråk är mindre lexikalisk än grammatisk (i synnerhet
syntaktisk) och inom ordförrådet företrädesvis träffar
»formorden» (t. ex. vissa konjunktioner, vissa pronomina
o. s. v.), dels att ganska mycket, mer eller mindre lärt folk
låter sitt tal påverkas av litteraturspråket, dels även att
många författare, i synnerhet av de yngre, visat en
berömvärd tendens att närma det skrivna språket till det talade och
sålunda minska den klyfta mellan dessa språk, som utan
tvivel länge gjort vår litteratur alltför artificiell och onjutbar
för mindre bildade. Allt detta oaktat finnas likväl talrika
skiljaktigheter mellan skrift och tal, som kunna och böra
anmärkas i en svensk ordbok och som, enligt planen, även
komma att påpekas i Svenska Akademiens; om somliga av
dem, kanske om de flesta, måste ordboken likväl inskränka
sig till relativa bestämmelser, att t. ex. ordet »mest brukas
talspråk», »mest i högre stil», eller att ordet är »vardagligt»,
varmed naturligtvis menas ej blott vardagligt talspråk, utan
även sådant lättare litteraturspråk, som närmar sig detta.
Här bör det också erinras, att de med kursiv stil utmärkta
språkprov, som redaktionen meddelar ur egen fatabur, nästan
uteslutande tillhöra nu gällande ledigt talspråk. Det är ej
osannolikt, att sådana »redaktionsexempel» borde meddelas
efter större måttstock, ävensom att uttryckligt påvisande av
skiljaktigheter mellan skriftspråk och talspråk borde ske
oftare och med noggrannare specifikation än hittills. Ett
villkor för att detta skall kunna utföras, blir likväl, att
redaktionen finge till sitt förfogande betydligt större förteckningar
på det bildade talspråkets ord och uttryckssätt, upprättade av
personer, som särskilt ägnat sig åt detta slags arbete.
Poesi, retorisk prosa och andra särskilda stilarter
tillhörande ordbetydelser hava också utmärkts såsom sådana
i Akademiens ordbok; större konsekvens och fullständighet
hade väl stundom varit önsklig
Så t. ex. hade det väl bort anmärkas, att adel i betydelserna 1 c och 2 c
är poetiskt-retoriskt.
och kommer säkerligen att
förefinnas, när utgivandet fortskridit något längre, så att
planens tillämpning vunnit full stadga.
Individuella uttryckssätt hava, så vitt de ansetts
förtjänta av att upptagas, i Akademiens ordbok signerats med
märket »enstaka».
Paul fordrar vidare, att de
blott skola angivas såsom sådana, utan att det även skall
undersökas, i vad mån de kommit att tillhöra det allmänna
språket eller åtminstone större lager inom befolkningen.
Akademiens ordbok använder, såsom det synes av dess
förkortningslista, en stor mängd (några och sjuttio) olika
beteckningar för facktermer, så väl allmännare, t. ex.
naturvetenskaplig term, medicinsk term, militärisk term,
hantverksterm, teknisk term (d. v. s. tillhörande fabriksväsen o. d.),
som mera speciella, t. ex. zoologisk, botanisk, kirurgisk,
anatomisk, befästningskonst-, kavalleri-, skräddare-,
skomakareterm, metallurgisk term o. s. v. Enligt planen skall dylik
beteckning användas endast då, när uttrycket är föga eller alls
icke känt utanför fackmännens krets.
»
En god och allmännare bruklig svensk beteckning på dylik språkart
saknas ännu.
tyckes Paul
likställa med
(se dess provisoriska förord, sid. 2) förhållit sig mera
reserverad mot dessa språkarter, särskilt av det skäl, att dessa
slangord ofta äro mycket kortlivade; ett och annat
hithörande finnes (måhända mindre lämpligt) betecknat såsom
»skämtsamt och vardagligt».
Men, fortfar Paul, det är icke nog att uppdraga en
mängd olika gränser för ordets användning under ett
bestämt tidsskede (det närvarande), ännu viktigare äro sådana
gränser vid framställningen av ordets utveckling inom en hel
period (hela den nyare tiden). Naturligtvis måste
tidpunkten för ett ords eller en betydelses uppkomst eller
undergång så noga som möjligt fastslås och för detta ändamål det
äldsta och yngsta förekomststället i litteraturen uppsökas.
I sammanhang därmed måste man också uppvisa, när ordet
(resp. betydelsen) blivit allmännare eller sällsyntare, samt
dessutom i vad mån ordets användbarhet på annat sätt
undergått någon förändring, t. ex. om ordet från att vara
allmänt blivit mera lokalt, eller tvärtom; om det från att vara
blott tekniskt blivit allmänt, eller tvärtom; om det från att
vara ädlare blivit vulgärt, eller tvärtom.
Den principiella riktigheten av dessa fordringar kan
svårligen bestridas. Men Paul erkänner själv, att härigenom
ställas utomordentligt stora anspråk på fullständighet och
rikhaltighet i en ordboks materialsamlingar, och att han
härmed tecknat ett ideal för en kanske ganska avlägsen
framtid. Det klander för planlöshet, han i detta sammanhang
vänder mot förarbetena till den Grimmska ordboken, drabbar
emellertid knappast det svenska ordboksföretaget. Redan
vid dettas egentliga början (åren 1883--4) valdes till
språkprovsamlare så mycket som möjligt personer, som genom
språkvetenskapliga studier voro väl skolade för uppgiften, åt
envar utsågs det område, för vilket han tycktes hava de bästa
förutsättningarna, och åt varje excerpist lämnades en
skriftlig instruktion; de inkommande excerptsamlingarna
underkastades en omsorgsfull granskning, eventuellt även
komplettering, och av behovet påkallade anmärkningar
meddelades excerpisten. Det bör ock, såsom synnerligen viktigt
för frågan om gränserna för ordens användbarhet, här
framhållas, att icke så få betydelsefullare skrifter från olika tider
gjordes till föremål för en uttömmande excerpering. Efter
hand, i synnerhet sedan redigeringen påbegynts, stegrades
fordringarna på språkprovens urval, rikhaltighet, exakthet
och formella konsekvens, varför ej blott samlingarna ökades
långt utöver den första planen, utan ock en ny (tryckt),
betydligt utvidgad och skärpt instruktion tillställdes
excerpisterna.
Om nu redaktionen måste erkänna, att samlingarna,
detta oaktat, i mångt och mycket äro otillräckliga, så torde
detta vara att tillskriva tvenne förhållanden, som det icke
stått i redaktionens makt att avhjälpa. Det ena är, att de
till bekostande av excerpering disponibla medlen icke
medgivit samlingarnas ökande efter större måttstock, under det att
influtit.
Skänkta excerpt torde ännu icke uppga till ett tiotusental. Man jämföre
härmed det faktum, att Murrays stora engelska ordbok, då dess första häfte
utkom, kostnadsfritt erhållit omkring 3 1/2 million språkprov.
Det andra är, att man först vid redigeringen av en
ordboksartikel blir i stånd att med tillräcklig säkerhet
avgöra,
Den person, som excerperar en särskild skrift och därvid ej
får taga
kunna bli av vikt, förbigår i regeln månget språkprov, vars
värde han skulle hava insett, i fall han haft framför sig och
kunnat överskåda det förut insamlade materialet, med vilket
språkprovet äger samband, och vari det hade fyllt en lucka.
Men en sådan överblick kan ej vinnas, förr än en första
upplaga av ordboken är publicerad och det gäller att komplettera
och förbättra denna. Medan den första upplagan själv är
under utarbetande, nödgas man hjälpa sig på annat sätt. Så
hava vid språkprovsamlandet för Akademiens ordbok äldre
svenska ordböcker lagts till grund, så att t. ex.
ordbok av 1773 jämförts med åtskilliga ungefär samtida
skrifter, ur vilka allt, som ej funnits hos Sahlstedt, blivit
antecknat.
Andra ordböcker, som använts på samma sätt, äro
(av 1741),
Akademiens A-häfte (av 1870),
Då likväl de äldre svenska ordböckerna icke pläga
ingå på finare betydelseåtskillnader, endast sparsamt
meddela fraser och konstruktionssätt samt, när de återgiva
mångtydiga svenska ord med mångtydiga utländska, ofta nog äro
föga vägledande, så blir denna metod ej tillfyllestgörande.
Att i likhet med det engelska ordboksföretaget, så snart de
befintliga samlingarna blivit provisoriskt bearbetade, utsända
»desiderat-listor», angivande, i vad mån redaktionen önskar
att samlare skola anskaffa språkprov på vissa ord eller
betydelser, eller språkprov äldre än visst uppgivet år eller yngre
an visst år, -- detta är säkerligen också en god utväg, och
det vore önskligt, att redaktionen för Akademiens ordbok
snart bleve i tillfälle att (såsom ämnat varit) begagna sig av
densamma. Men på detta sätt kan ändå knappt erhållas
annat än sådant, vars saknad redaktionen
medel -- men också mycket dyrbart -- vore att från början
utgiva boken i två upplagor, varav den första alltjämt hade
några års försprång samt i knapp, schematisk form, utan
utförda språkprov, gåve tillräcklig översikt över det redan
samlade materialet och sålunda kunde tjäna till underlag för
den komplettering, som kunde göra den
d. v. s. den egentliga, utförligt behandlade huvudupplagan,
relativt fullständig.
Jag har dröjt vid denna punkt för att giva den, som ej
praktiskt befattat sig med ordboksarbete, någon
föreställning om de svårigheter, som äro förenade med insamlandet
av material ur litteraturen till första upplagan av en
utförlig historisk ordbok.
Andra svårigheter påpekar Paul själv. Ett ord (eller
en betydelse) kan i själva verket vara ganska gammalt i
språket, innan det uppträder i den tryckta eller skrivna
litteraturen; denna är nämligen, särskilt i äldre tid, periodvis ganska
ensidig till innehållet (t. ex. i Sverige under
reformationstiden) och lämnar en stor del av den levande språkskatten
obegagnad.
Det händer också, att ett ord kvarstår i litteraturen långt efter sin död
(i det talade språket); för att ej tala därom, att åtskilliga lexikografer kritiklöst
från sina äldre föregångare upptaga deras ordförråd, har säkerligen mången
författare varit avsiktligt arkaiserande, utan att detta nu kan med bestämdhet
påvisas. Vad
ordalagen i sina källor; så t. ex. finner man ofta i
regering (utg. 1622) åtskilliga från
perioden 1522--60 hämtade ord och betydelser, för vilkas liv på 1600-talet eljest
icke något intyg kan påträffas, om ej i hans samtida
samme konung (c. 1630). -- Den juridiska ordkonservatismen gör mindre
olägenhet, ty härvid är det endast fråga om ett fackspråk.
Ännu mycket svårare än åldersfrågan är frågan
om den lokala utbredningen, så snart det gäller äldre
perioder. Landets olika trakter taga icke alltid lika del i den
litterära produktionen; många bli t. o. m. länge alldeles
orepresenterade. Vidare har man icke några fasta hållpunkter
för att avgöra, i vad mån författarna begagnat sig av sin
hemorts språkart eller följt litterära förebilder eller
anslutit sig till huvudstadens språkbruk o. s. v. Beträffande
några äldre författare veta vi för övrigt icke, var de blivit
födda eller uppfostrade. Man ser, att här föreligger ett
vidsträckt fält för undersökningar av komplicerad beskaffenhet
och med ovisst, oftast kanske blott negativt resultat.
Det finnes endast
vilket man är i stånd att i alla avseenden utstaka gränserna för
ordens användning, och det är
av högsta vikt, säger han, att de språkliga förhållandena i
att det rent av är en
fullständigt och exakt beskriva det språktillstånd, uti vilket
de leva; detta kan eljest icke bli tillräckligt känt av
kommande generationer språkforskare. -- Vad särskilt angår
konstaterandet av de
man genom detta den säkraste och fullständigaste
grundvalen för bedömandet av motsvarande förhållanden i äldre tid.
I sammanhang härmed beklagar Paul otillräckligheten i den
undersökning, som hittills kommit de nyare tyska
munarterna till del, och i synnerhet, att dialektordböckerna i
regeln
gemensamma med det allmänna skriftspråket; därför kan man heller
icke av dessa ordböcker få veta, vilka av skriftspråkets ord
de ifrågavarande dialekterna sakna. Samma brister vidlåda
också en stor del av de svenska dialektordlistorna.
Att icke äga någon nyare sammanfattning av våra dialekters ordförråd
än
nu -- vanligen utan resultat -- leta i diverse disputationer och uppsatser.
Det är
alltså även ett för svenska förhållanden gott råd, Paul ger:
att man för ordboken skall i högre grad än hittills excerpera
sådana skrifter, som äga rent lokal karaktär, t. ex. vissa
meddelanden, notiser och annonser i lokaltidningar.
Naturligtvis efter att ha förvissat sig om, att dessa verkligen förskriva
sig från »infödingar».
Utom de skriftliga källorna finnes det, säger Paul, en
annan källa, som vid redigerandet av den Grimmska
ordboken blott otillräckligt anlitats, nämligen
det ju på sin språkkänsla, en lexikograf bygger vid
uppfattandet och bedömandet av språkproven. Det är också i sin
språkkänsla, som han äger en omedelbar uppfattning av
ordens och ordförbindelsernas
det att varje särskilt språkprov erbjuder endast en
Paul (Principien der Sprachgeschichte, sid. 66) menar med den
(eller
vilket delägarna i ett språk förbinda med ordet.
betydelse däremot är det innehåll, som den talande (eller skrivande), när han
begagnar ordet, lägger däri, och som han väntar att även den hörande (eller
läsande) skall däri inlägga.
Man kan vidare
språkkänsla; så t. ex. kan man utröna gränserna för ett ords
(usuella) betydelseomfång genom att för sig uppställa serier
av besläktade föreställningar och pröva, hur långt ordet kan
brukas om dessa, ända tills man kan bestämma, på vilken
punkt i vardera riktningen av serien ordets användbarhet
upphör.
Vad som hindrar en lexikograf att tillräckligt anlita sin
språkkänsla, är (förmodar Paul) nog ingenting annat än den
filologiska vanan att tillägga beviskraft blott åt sådant, som
har stöd i skriftliga källor.
Ur egen erfarenhet kan jag dock anföra ett annat hinder. Om man
sin språkkänsla tror sig märka, att ett ord har vidsträcktare användbarhet, än
summan av de tillgängliga skriftliga språkproven angiver, så vill man
naturligtvis övertyga sig om sanna förhållandet genom att i tankarna bilda satser, som
visa ordet uti andra förbindelser än de redan skriftligt betygade. Att sålunda
»tillverka exempel» är icke lätt, i synnerhet när exempel-tillverkaren därvid måste
röra sig på ett begreppsområde, varmed han jämförelsevis sällan -- kanske ej
på årtionden -- har sysselsatt sina tankar; hans exempel bli ofta tvungna, de
komma att sakna den omedelbarhet och naturlighet, som tillhör en occasionell
användning, han börjar misstänka dem som tendentiösa och slutar kanske alltför
ofta med att angiva (den usuella) betydelsen trängre, än hans språkkänsla först
hade anvisat.
Men språkkänslan beror ej på
tillfälligheter och godtycke, utan har tillkommit under
bestämda historiska villkor och måste därför vara väsentligen
densamma hos många andra individer, hos vilka den
utvecklat sig under väsentligen samma villkor. Därför bör
också lexikografen tvinga språkkänslan att bikta fram hela
sitt innehåll, på samma gång han måste sörja för tillräcklig
kontroll till upptäckande av vad i hans språkkänsla beror
på dialektinflytelser eller individuella ovanor och
missförstånd -- ty allt sådant finnes i någon mån hos envar. Vad
kontrollen angår, bör här omnämnas, att vid Svenska
Akademiens ordboksarbete varje av någon särskild redaktör
författad artikel hittills granskats av alla de övriga
redaktörerna
Vid de diskussioner, som följt av dessa granskningar, har det vida oftare,
än man kunnat vänta, yppats skiljaktigheter i ordens användning och i
uppfattningen av deras betydelser, skiljaktigheter, som berott av uppfostran på olika
orter och inom olika kretsar.
samt dessutom av personer utanför den fasta
redaktionen. Faran för att den lokala eller individuella
uppfattningen skulle kunna framställas såsom allmängiltig synes
därigenom vara ganska väl förebyggd.
Huruvida redaktörerna av Akademiens ordbok
verkligen ur sin språkkänsla tillvaratagit
jag svårt att bedöma. Det förefaller mig dock, som om även
de (liksom den Grimmska ordbokens författare) skulle
någon gång hava visat för stor varsamhet att godkänna sin egen
språkkänslas intyg, när denna saknat stöd av skriftliga
källor. Från annat håll
Se
har uttalats den önskan, att
redaktionen skulle i större omfattning, än hittills skett, meddela
språkprov ur egen fatabur. Utan tvivel skulle det vara
fördelaktigt, om varje för redaktionen såsom nu levande känd
betydelse av ett ord illustrerades av en grupp »självgjorda»
exempel, upptagande alla de förbindelser, som synas
redaktionen nu vara fullt kuranta och brukliga i ledigt tal.
Utan hinder därav, att några förbindelser sedan återkomme i
litteraturexempel. -- Akademiens A-häfte (1870) har i huvudsak tillämpat denna grundsats.
Den
hittills iakttagna sparsamheten i meddelandet av
redaktionsexempel (liksom även, ehuru i ringare mån, av
litteraturexempel) beror på den stränga begränsning till omfånget,
som det ansetts nödvändigt att på förhand bestämma för
Akademiens ordbok.
Paul anmärker slutligen såsom brister uti den
Grimmska ordboken, att den ej överallt uttryckligen framhåller
språkbrukets gränser med avseende på lokal- och
tidsförhållanden, m. m.; läsaren kan ju ej blott av citaten genast få
klart för sig, när och var författarna levat, om de varit
påverkade av dialekt o. s. v. -- Vad beträffar Svenska
Akademiens ordbok, torde den i fråga om tidsbestämningar ha
gjort allt, som rimligtvis kan begäras. Den utsätter årtal
för varje litteraturspråkprov samt anmärker för varje
skiftning i betydelse eller konstruktion, om denna är föråldrad,
nästan föråldrad, knappast bruklig, (numera) föga bruklig,
eller fullt bruklig;
Denna beteckning utsättes blott då, när sammanhanget kräver det för
att omöjliggöra missuppfattning.
nytt ord och ny betydelse angivas
uttryckligen såsom sådana. Även för brukets lokala
begränsning har Akademiens ordbok, såsom här ovan påpekats,
gjort åtskilligt, om den ock måhända helst borde göra något
mera. Det kunde t. ex. sättas i fråga huruvida ej alla
språkprov, som äga eller misstänkas äga en, om ock mycket
lindrig, färgning av lokalt språkbruk, borde förses med ett
märke, som utvisade författarens hembygd.
II.
I andra kapitlet av sin uppsats har Paul framställt
åtskilliga anmärkningar om den invecklade tekniska frågan:
historisk ordbok över modersmålet?
Medlen äro, som bekant många.
Pauls framställning är här ej rätt klar och överskådlig. Jag refererar
därför mera fritt.
Ordet kan tydas och förklaras
1) genom synonymer, hämtade från ett främmande språk,
t. ex. latinet;
2) genom synonymer, hämtade från modersmålet;
3) genom en längre omskrivning, som exaktare angiver
betydelseinnehållet;
4) genom jämförelse med synonymer (resp. ord av motsatt
betydelse), varvid överensstämmelserna och olikheterna
mellan dem och ordet självt uttryckligen angivas;
5) genom logisk definition eller utförlig deskription, som
klart framhåller alla de moment, vilka tillsammans utgöra
betydelseinnehållet;
6) endast och allenast genom språkprov, som naturligtvis då
måste vara sådana, att de utan tillägg av direkt
förklaring giva tillräcklig inblick i ordets betydelseinnehåll;
7) genom att ställas vid eller förses med hänvisning till det
eller de andra ord, varav det ifrågavarande ordets
betydelse utan vidare framgår, när läsaren blott ger akt på
de modifikationer, som direkt följa av ordets
bildningssätt; detta gäller naturligtvis väsentligen avledningar och
sammansättningar, vilka icke fått någon självständig, av
huvudordet oberoende betydelseutveckling.
Det är egentligen blott då man har att förklara ord
tillhörande det allmänna, nu levande språket, som valet mellan
dessa utvägar är omtvistligt. Föråldrade, ovanliga, tekniska
eller lokala ord kunna behandlas, såsom hade de tillhört ett
främmande språk, d. v. s. förklaras medelst det modärna
allmänna språket (enligt mom. 2 eller 3). Men samma
förklaringssätt äro otillräckliga, då det gäller att giva riktigt
besked om innebörden av en till det modärna allmänna
språket hörande ordbetydelse; man riskerar då lätt att komma i
cirkelgång (först A = B, sedan B = A) eller lämna en
omskrivning, som icke säger allt, vad den skulle säga.
För sin del synes Paul giva avgjort företräde åt
utvägarna 4) och 5).
Vad angår 4), erkänner jag villigt dennas förträfflighet
för en mängd fall, men erinrar om, att till dennas
genomförande förutsättes en noggrant utarbetad synonymik, eller,
med andra ord: för att man skall kunna bestämma ett ords
betydelse och användningssätt genom att klart och
fullständigt angiva, varuti det i dessa avseenden skiljer sig från
andra närstående (s. k. synonyma) ord, så måste dessa andra
ord redan ha underkastats en lika grundlig genomforskning,
som det ord, till vilkets förklaring de sålunda skola bidraga.
I en
såsom särskild disciplin, mera ingående behandlats kan
därför detta förklaringssätt blott successivt inträda och måste
anlitas med stor försiktighet.
Definitioner åter kunna, som Paul själv anmärker,
svårligen uppställas för vilket ord som helst. Därtill kommer,
att en regelrätt definition ofta nog blir svårfattlig eller föga
upplysande. I många fall äro nog deskriptioner att
föredraga. »Taga vi», säger Paul, »en naturvetenskapligt alldeles
korrekt definition (som angiver klass o. s. v.) av hund, så äro
vi ännu långt ifrån att därmed få den föreställning om en
hund, som lever i det allmänna folkmedvetandet.» Men nu
är det ju, såsom Paul förut framhållit, otvivelaktigt en av
lexikografens första plikter att för sin läsare klargöra alla
de moment, som tillsammans utgöra betydelsens innehåll.
Skall man därför giva en beskrivning, som innefattar alla
föreställningar om hunden, vilka ingå i folkmedvetandet?
Omöjligt är det icke; såsom prov på, hur en dylik
beskrivning skulle taga sig ut, avtrycker jag i noten Linnés
berömda skildring av hunden; jag utesluter blott det, som
handlar om varieteterna.
Canis familiaris. Cauda (sinistrorsum) recurvata....
Habitat saepius cum Homine passim, etiam spontaneus evasit.
Edit carnes, cadavera, vegetabilia farinosa, non olera. Digerit ossa; vomitu
a gramine purgatur; cacat supra lapidem: Album graecum, septicum summum.
Potat lambendo; mingit ad latus, cum hospite saepe centies: odorat anum
alterius; odoratu excellit naso humido; oblique currit; incedit supra digitos; vix
sudat; calidus linguam exserit; cubitum iturus circumit locum; dormit auditu
acutiore, somniat. Procis rixantibus crudelis; menstruans catullit cum variis;
mordet illa illos; cohaeret copula junetus; gravida 63 diebus; parit saepe 4 ad 8,
masculis patri similibus, femineis matri. Fidissimus omnium; Hominibus
cohabitat; blanditur ad Domini accessum; ejus inflictum non fert; praecurrit in itinere,
in bivio respicit; docilis, amissa inquirit, vigilias noctu instituit, advenas indicat,
ad merces vigilat, Pecora ab agris arcet, Tarandos coërcet, Boves Ovesque a feris
custodit, Leones detinet, Feras agitat, Anatibus adstat, repit assiliens ad rete,
occisa a venatore adportat, e rapina desistens; veru trahit in Gallia, rhedam in
Sibiria. Mendicat ad mensam; furatus timet cauda incurvata; invidus edit; inter
suos dominus domi; mendicorum hostis; ignotos sine injuria lacessit. Lambendo
vulnera, Podagram, Carcinomata curat; ululat ad musicam; mordet projectum
lapidem; instante tempestate foetet aegrotans; Taenia laborat; Rabiem disseminat;
demum caecutit et se ipsum rodit; ab oleo empyreumatico caudre clamitat;
americanus latrare obliviscitur, saepe gonorrhea infectus; a Mahometanis expellitur.
Anatomicorum victima in sanguinis circulatione, transfusione, vasis lacteis, nervo
resecto etc.
Man häpnar över den
vidlyftighet, som skulle erfordras (ty i Linnés deskription kan nog
föga borttagas, men åtskilligt tilläggas); man blir genast
villig att befria lexikografen från uppgiften att giva dylika
uttömmande skildringar och tycker, att det får bli specialistens
(t. ex. naturforskarens) sak. Och dock torde lexikografen ej
kunna slippa ifrån att i någon mån inlåta sig på
uppräknandet av dylika särskilda moment i föreställningsinnehållet.
Han måste ju t. ex. på artikeln hund anföra en mängd i
språket mycket gängse bildliga uttryck eller liknelser,
T. ex.: Göra sig till hund för ett ben, Hunden på hötappen, Trogen som
en hund, Skämmas som en hund, Loma av som en våt hund, Må som en hund,
Slita (som) en hund, Leva som hund ock katt m. fl. och sammansättningarna
hundmusik, hundväder, hundliv, hundgöra, hundvakt, hundsnus o. s. v.
vilka
utgå från de gamla, med folkmedvetandet införlivade
föreställningarna om hunden, och av vilka varje särskild grupp
får sin naturliga plats i ordboken just efter anförandet av
den folkliga föreställning, från vilken gruppen utgått. En
något liknande uppdelning av föreställningsinnehållet har
stundom visat sig nödvändig i Svenska Akademiens ordbok;
se i synnerhet underavdelningarna under avgrund 1 och 3 a.
Emellertid, att genom utförlig deskription söka
redogöra för
omöjligt, när man har att göra med så innehållsrika begrepp som
t. ex. hund. Mycket måste uppvisas blott genom
språkproven, som då måste väljas så, att de mångsidigt belysa ordets
innebörd.
Jfr artikeln abborre i Akademiens ordbok samt
begagnandet av Svenska Akademiens ordbok, sid. 12--13.
Men därför att man icke kan få en adekvat
definition eller uttömmande deskription, är det väl icke
nödvändigt att, som Paul (s. 67) tyckes anse, utelämna all slags
förklaring (utom språkproven); när ordet har
betydelser än den ifrågavarande svårförklarade,
Så t. ex. betyder ju
»föraktlig människa»; »baddare», (om något mycket stort eller tungt o. s. v.);
»fyr hjulig rullvagn»; stora och lilla hunden äro namn på två stjärnbilder; lilla
hunden är även namnet på ett hasardspel; röda hunden heter en utslagssjukdom,
o. s. v.
är det icke
onödigt att åtminstone markera denna med en enkel
synonym, t. ex. »husdjuret Canis familiaris», genom vilken
läsaren vid första ögonkastet kan skilja den från de andra.
Att vid ord, som beteckna naturföremål, anföra det
vetenskapliga namnet är för övrigt ofta alldeles nödvändigt för
identifikation.
Även i andra fall torde det icke vara så förkastligt, som
Paul (s. 64) anser, att begagna sig av utländska ord för att
kort och klart angiva betydelsen av ett inhemskt.
En förklaring på modersmålet bör dock i regeln gå vid sidan.
Jag
menar nu ej sådana fall, då »tradition» kan hjälpa till att
förklara arvsägen eller »datera» att förklara dagteckna, ty jag
anser tradition och datera på sätt och vis vara lika goda
svenskar som arvsägen och dagteckna. Fastmer tänker jag
på sådana utländska (särskilt latinska) ord, som ehuru icke
upptagna i svenskan såsom låneord, å ena sidan äro
välbekanta för envar, som läst det utländska språket, och å andra
sidan äro så klart begränsade till sitt betydelseomfång, att de
säkrare och vigare än långa definitioner återgiva meningen.
Att dessutom det främmande språket stundom kan vara bra
att ha, när man måste tala om saker, som man ej gärna
nämner på modersmålet, är ju välbekant.
I förbigående må erinras, att sådana »tavtologiska» förklaringar som
»Armspange, Spange um den Arm», icke alltid äro så onyttiga, som Paul menar;
svenskan ha vi t. ex. helgdagsafton 1) aftonen av (på) en helgdag; 2) aftonen
före en helgdag; fredagsnatt 1) natten före fredagen; 2) natten efter fredagen.
För några läsare kan det förefalla som tavtologiska, för andra som nödvändiga
förklaringar, att finnsmör betyder (eller betytt) »från Finland (t. ex. till
Stockholm) importerat smör», eller järnvägsmjölk »mjölk, som kommit per järnväg»,
eller abnormskola »skola för abnorma barn», o. s. v.
Svenska Akademiens ordbok torde i de hittills utkomna
häftena ej ha begagnat sig av utländska ord såsom biträden
vid förklaringarna, utom i fråga om de vetenskapliga
namnen på naturföremål. Men så vitt jag vet, råder icke inom
redaktionen någon betänklighet mot att utsträcka latinet även
till andra enskilda fall, där det (såsom nyss antyddes) kan
visa sig göra god tjänst.
Även i övrigt har Akademiens ordbok med avseende på
ordförklaringarna icke velat doktrinärt binda sig vid något
visst förfaringssätt, utan har sökt i varje särskilt fall
använda den metod, som här synts vara mest praktisk. Vid
granskning av de utkomna häftena skall man finna var och
en av de sju här ovan uppräknade utvägarna allt emellanåt
använd. Att likväl 4) ännu är ytterst sparsamt
representerat, beror på förhållanden, för vilka förut redogjorts.
III.
Sedan Paul i sitt andra kapitel behandlat den tekniska
frågan om formen för meddelandet av ordens betydelse,
uttalar han sig i sitt tredje kapitel över åtskilliga mera
ordets betydelse eller betydelser. Det tyckes vara
hans mening att med anknytning till det, som hans
»Principien der Sprachgeschichte» redan innehåller i ämnet, starkare
fästa lexikografernas uppmärksamhet på dessa svårigheter.
Någon direkt kritik övar han icke här på den Grimmska
ordboken.
Såsom förut blivit antytt, måste lexikografen uti de
språkprov, över vilka han förfogar, bortse från det
occasionella (individuella, tillfälliga), som vidlåder användningen
varje enskilt fall; endast därigenom kan han fastställa den
verkligen usuella (generella, allmänna och väsentliga)
betydelsen. Detta är icke alltid så lätt, säger han, och det är därför
ett ej ovanligt fel, att en blott occasionell betydelse anföres
jämte de usuella såsom likställd med dessa.
Paul har härmed vidrört en av de punkter, som torde
bereda en lexikograf de största bekymren, i synnerhet en
lexikograf, som nödgas arbeta med ett otillräckligt material
av språkprov. Ty, så vitt jag kunnat märka, framträder
denna svårighet allra mest, när den ifrågavarande (usuella)
betydelsen icke finnes i flera, sinsemellan något olikartade
språkprov, vilka kunna samverka till att från varandra
lösgöra det occasionella, och då icke heller redaktören själv är
så förtrogen med betydelsen, att han kan ur sin egen
språkkänsla utfylla vad som brister i det skriftliga materialet. Vad
speciellt angår ett föråldrat ord, vilket föreligger blott i ett
exempel, eller kanske i två mycket likartade, så ligger faran
mycket nära, att betydelsen angives med alltför stor bismak
av det occasionella. Föreligga däremot t. ex. två eller tre
exempel, som sinsemellan förefalla så skiljaktiga, att
lexikografen uppställer en särskild betydelse för vart och ett av
dem, så är det mycket möjligt, att han har låtit narra sig av
det rent occasionella, och att ett rikligare förråd av
språkprov skulle ha givit honom en riktigare inblick i den för dem
gemensamma usuella betydelsen.
Det är klart, att man vid redigerandet av en
ordboksartikel har att utgå (icke från en förutfattad mening om
ordets betydelse eller betydelser, utan) från de tillgängliga
språkproven, dem, som föreligga skriftligt, och dem, som man
kan tillägga ur sitt eget minne och enligt sitt eget språkbruk.
Har man att göra med ett ord av vidsträckt och
mångskiftande användning, blir (sedan man granskat språkproven och
för sig klargjort deras innebörd) den första uppgiften att
båda uppgifter äro ojämförligt de svåraste bland alla, som
en lexikograf har att lösa.
De olika ordbetydelserna måste, säger Paul, åtskiljas så,
som språkkänslan skiljer dem, och icke efter logiska
kategorier. Detta är obestridligt; svårigheten ligger egentligen
uti att avgöra, huru långt språkkänslan går uti att göra
bestämd åtskillnad. Ett medel, det naturligaste och
allmännaste, är att pröva, i vad mån närmast liggande (synonyma)
uttryck kunna användas till att ersätta ordet i fråga; icke så,
att man uppställer en särskild betydelse för varje fall, där
blott en viss synonym kan brukas för att återgiva ordets
mening, ty då finge man en alltför minutiös sönderstyckning;
men genom jämförelse med synonymerna plägar man
komma till klarhet om, i vilka fall den folkliga uppfattningen
verkligen menar något särskilt, tänker sig saken på ett
särskilt sätt och sålunda kräver uppställandet av en särskild
betydelse.
En användning bör alltså hava erhållit en viss grad av
Endast småningom stadgar sig den nya användningen, så att
förbindelsen mellan denna och den betydelse, varifrån den
utgått, blivit utplånad och bortglömd hos den person, som
begagnar ordet i denna relativt nya användning. Men
utvecklingen går icke lika fort hos alla individer, som hava
språkgemenskap. Så t. ex. bleknar metaforen hastigare för
dem, som ofta höra den brukas, än för dem, som höra den
sällan; och det yngre släktet, som mottager en metafor
färdiggjord och i allmänt bruk, uppfattar den stundom icke
såsom metafor, utan såsom en särskild betydelse av ordet,
medan däremot det äldre släktet, som sett metaforen uppstå,
annu fasthåller dess samband med ursprunget. Häri ligger
utan tvivel förnämsta orsaken till, att de äldre uti de yngres
och vid skrivande ovanas språk så ofta stöta sig på, vad de
äldre anse för missbruk av metaforer.
Om katakreser se
Vilhelm Thomsen fra disciple» (1894), s. 31 följ.; några svenska exempel äro
till-lagda i min recension av denna uppsats i Tidsskrift for filologi, T. R. 3: 93.
För att
någon skall kunna skriva: »Evangelii ljus är en brunn, ur
vilken vi böra hämta utsäde till en sköld mot satans gift»,
Exemplet är lånat från
språkets behandling i tal och skrift», s. 232, där flere dylika anföras.
så
måste han hava uppfattat alla de kursiverade orden i de
abstrakta betydelser, som de var för sig få i vanliga
metaforer samt hava bortsett från de sinnliga betydelser, från vilka
metaforerna utgå.
Såsom ett kriterium på, att ny betydelse verkligen
stadgat sig, anför Paul med rätta förändringen i konstruktion, då
nämligen ordets konstruktion kommer att rätta sig efter de
ords, med vilka det blivit synonymt. Han meddelar flera
exempel på, huru andra prepositioners förbindande med verb
eller verbalsubstantiv indicerar ny betydelses inträdande. I
Sverige ha nyligen olika meningar visat sig råda,
Se en serie artiklar från flere olika insändare, i åtskilliga nummer av
»Åftonbladet» oktober 1894.
om det är
riktigare att skriva: »För sin försummelse att avlämna
röstsedel fick han uppbära mycket klander», eller: »För sin
försummelse att icke avlämna» o. s. v. De, som hålla på den
första lydelsen, uppfatta tydligen »försummelse» blott såsom
verbalsubstantiv, liktydigt med substantiverad infinitiv (=
»handlingen att eller tilldragelsen att eller det att han
försummade»); de, som vilja hävda den senare, inlägga uti
ordet en nyare, utvecklad betydelse: »fel, som beror på eller
består i försumlighet».
Vidare erinrar Paul därom, att ordförbindelser (fraser)
kunna genom egendomlig utveckling av sin betydelse få en
större eller mindre grad av självständighet i förhållande till
ordet i och för sig, att de då nödvändigt måste anföras och
karakteriseras, samt att man därvid har att giva akt på den
viktiga olikheten, om en fras utgår från den egentliga
betydelsen hos ordet (i och för sig) och först såsom helhet brukas
oegentligt, eller om ordet självt blir taget i oegentlig mening.
Ett exempel på, huru Svenska Akademiens ordbok
uppmärksammat dessa förhållanden, kan ses på avkasta 3 a samt
3 b i behandlingen av fraserna avkasta oket, avkasta
bojorna, avkasta masken å ena sidan och fraserna avkasta
någons övervälde, avkasta en förbindelse, avkasta all
förställning å den andra.
Vad angår
jämförelsevis litet att säga. Han erinrar om, att
uppställningen av betydelserna bör visa,
utvecklat sig, samt att man till oumbärlig grundval för
ordnandet behöver kännedom om
etymologien, som upplyser om ordets
måste angiva utgångspunkten; att man, såsom förarbete, måste
för sig klargöra
förhållande till varandra; samt slutligen, att man för att utröna,
huru man har att tänka sig
låta
Fördelaktigast är det naturligtvis, om man kan finna sådana
språkprov, som tydligt visa, hur den ena betydelsen övergår i den
andra; vid materialsamlandet böra därför sådana med största
omsorg tillvaratagas. Men i många fall (kanske de flesta)
finnas sådana språkprov ej att tillgå, och man blir då tvungen
att sluta sig till, huru övergången skett; då gäller det att klart
göra sig reda för alla de olika möjligheterna och sedan, med
stöd av analoga fall, utvälja den sannolikaste av dem.
Dessa regler för betydelsernas ordnande torde redan
vara erkända och använda vid redigerandet av historiska
ordböcker; för redaktionen av Svenska Akademiens ordbok ha
de stått klara såsom principiellt enkla postulat -- om ock
delvis mycket svåra att i praktiken uppfylla. Angående
utförandet kan måhända den anmärkningen (i formellt avseende)
riktas mot Akademiens ordbok, att den borde oftare än den
hittills gjort expressis verbis uttala, i vad förhållande den
ena betydelsen står till den andra: om den senare är
utvecklad ur den förra -- och då på vad sätt --, eller om den
representerar en parallell utveckling;
Man måste likväl -- om man vill vara rättvis -- medgiva, att en sådan
redogörelse ofta skulle taga betydlig plats, i synnerhet som man då i regeln måste
framlägga bevis, omtala andra möjligheter och de skäl, som kunde tala för dessa
o. s. v. Ofta kan man icke uttala något säkert, utan måste nöja sig med att
genom anordningen antyda den uppfattning, som synes vara sannolikast.
härutinnan torde
somliga utländska ordböcker (t. ex. den franska av
Darmesteter och
för läsarens bekvämlighet.
Om lagarna för betydelseutvecklingen framställer Paul i
detta sammanhang några korta betraktelser. Han delar
betydelseändringarna i två huvudarter. Den ena består däri,
att ett nytt moment inträder i betydelsen, och utgår från
sådana fall, i vilka detta moment blott occasionellt finnes
tillstädes, men icke egentligen uttryckes av det ifrågavarande
ordet självt. Den andra huvudarten består däri, att vissa
moment, som ingå i den äldre betydelsen, försvinna, och utgår
från sådana fall, där blott en viss sida (eller några vissa
moment) av ordets äldre betydelse är väsentlig för den talande
och hörande, de övriga oväsentliga; detta inträffar särskilt
vid bildlig användning.
Men ofta är det icke nog, säger Paul, att påvisa, huru
den ena betydelsen ursprungligen har utvecklat sig ur den
andra. I förhållandet mellan ett ords betydelser inträffa
stundom sekundära förskjutningar, som kunna leda till
omtydning, och vilka äro likartade med s. k. folketymologi; i båda
fallen röjer sig strävandet att indraga det isolerade i ett större
sammanhang, att stödja det ofullständigt förstådda genom
att knyta det vid något allmänt bekant.
Hithörande företeelser hava nyligen behandlats av Vilhelm Andersen i
nyss citerade »Festskrift til Vilh. Thomsen», s. 258 följ.; om förskjutning mellan
två betydelser av samma ord talar han s. 269--70.
Det är, som man ser, blott i största allmänhet, Paul här
yttrar sig om betydelseutvecklingens mångskiftande
processer. Han meddelar åtskilliga träffande tyska exempel på de
arter, han omtalar. En mångsidigare behandling av ämnet
tyckes han (s. 69) utlova i nästa upplaga av sina »Principien
der Sprachgeschichte». Önskligt vore, att han där ville
utförligare än i andra upplagan (s. 84) utreda frågan om
sambandet mellan betydelsernas utveckling och kulturens
utveckling.
En serie exempel på detta samband lämnar
spirituella bok »Le mot et la chose» (femte upplagan, Paris 1890); boken är icke
ny och ej heller strängt vetenskapligt hållen, men förtjänade dock att vara
allmännare känd i Sverige, än den tyckes vara. -- Ett nytt försök till (ganska långt
driven) systematisering av betydelseövergångar föreligger i uppsatsen »Zum
Bedeutungswandel im Französischen» av
Sprache und Litteratur, herausg. von
Att den svenska kulturen mottagit starka och talrika
inflytelser från utlandet röjes, som bekant, ej blott av språkets
rikedom på låneord utan även därav, att inhemska ord från
sådana utländska, som till sin huvudbetydelse motsvarat dem,
upptagit nya, av kulturens utveckling betingade betydelser.
Dessa tankelån ansluta sig ofta så naturligt till det svenska
ordets äldre betydelser, att det kräves stor påpasslighet för
att iakttaga och, som sig bör, anmärka deras främlingsskap.
Jfr
filologi V, s. 159 föij.
I Svenska Akademiens ordbok har det åtminstone försökts
att påpeka detta slags lån och att vid ordnandet av
betydelserna anvisa dem deras rätta plats.
IV.
I sitt sista kapitel framställer Paul sina längst gående
fordringar på en ordboks beskaffenhet. Ordforskningens
uppgifter, säger han, äro icke uppfyllda, så länge
behandlingen av det enskilda ordet förblir isolerad.
där ett sammanhang i utvecklingen
förefinnes, bör detta sammanhang också uppvisas.
Först talar han om det
sammanhanget. Detta kan icke, eller blott i ringa grad, falla i
ögonen vid alfabetisk uppställning. Men att i en mycket
omfattande ordbok försöka ordna ordförrådet efter rötter och
stammar blir av praktiska skäl högst olämpligt. Jacob
Grimm förklarade sig bestämt däremot, dels emedan det
försvårar uppsökandet av orden, dels emedan de etymologiska
åsikterna under tidernas lopp (stundom ganska hastigt)
växla och uppställningen alltså snart nog kunde bli
antikverad. Men, säger Paul, fastän man behåller den alfabetiska
ordningen, har man möjligheten att genom hänvisningar
upplysa lasaren om det etymologiska sammanhanget.
Självklart anser han vara, att dialektiska och ortografiska
varianter av samma ord skola sammanföras under samma
stickord,
Detta har Svenska Akademiens ordbok iakttagit; jfr abrodd, absid,
ackja, avblåsa (där även avbläsa behandlas), avfläka, avkapa (v1). Att
däremot ordboken såsom skilda artiklar behandlat avbruck och avbråck,
avdrakt och avdräkt, avhuda och avhyda, avkamma och avkämma, torde
väl i allmänhet möta gillande, helst som korshänvisningar blivit utsatta.
och icke (såsom det ofta skett i den Grimmska
ordboken) upptagas som skilda.
Vidare fordrar Paul, att lexikografen, för att giva
läsaren överblick av det etymologiska sammanhanget, skall anföra
alla ur samma rot avledda ord på ett bestämt ställe (under
grundordet, om sådant finnes), och att hänvisning till detta
ställe göres vid vart och ett av de avledda orden. Likaledes
böra sammansättningar anföras även under
sammansättningsdelen. -- Sistnämnda fordran har redaktionen
av Akademiens ordbok sökt uppfylla (se t. ex. under accis,
adel, avdelning, affär, avgift im fl.). Ehuru särskilda,
ganska omfattande, samlingar anlagts för detta ändamål, torde
det dock ligga i sakens natur, att önsklig fullständighet i
detta avseende ej kan vinnas uti en första upplaga,
åtminstone ej uti dess först utkommande delar. Samma
förbehåll finge ordboken göra, om den skulle sammanställa de av
samma rot avledda orden; detta har ännu icke, så vitt jag
vet, blivit ifrågasatt, men skulle utan tvivel vara gagneligt,
även om listorna här och där erbjöde luckor eller måste förete
frågetecken.
Emellertid är det icke nog, säger Paul, att man får en
överblick över det, som hör tillsammans; själva
behandlingen måste också vara sammanhängande. Så t. ex. bör
läsaren kunna se, i vad mån avledda och sammansatta ords
användningar motsvara huvudordets; framställningen
förenklas också, när blotta hänvisningar kunna ersätta upprepande
av förklaringar. -- Huru Svenska Akademiens ordbok
iakttagit denna regel om sammanhang i behandlingen, finner
man t. ex. genom jämförelse av artiklarna avfall, avfalla,
avfälla, avfällig, avfälling, och överallt, där
sammansättningar anföras från och med artikeln a.
Sammansättningarnas behandling i Akademiens ordbok torde från denna
synpunkt icke lämna något övrigt att önska, om ej möjligen det, att från varje
särskild betydelse av det enkla ordet hänvisning till de (nedanför upptagna)
sammansättningar, i vilka betydelsen ingår, något oftare kunde vara utsatt. -- Det
finnes emellertid ett slags sammansättningar, som i första upplagan av ordboken
måste behandlas utan tillräcklig hänsyn till sammanhanget; det är sådana
sammansättningar av partikel + verb, i vilka de båda delarna ännu bevara sin
självständiga betydelse (icke hava sammansmält till ett enda begrepp) samt i
vissa former, i vissa betydelser och i vissa stilarter lika gärna eller hellre
förekomma åtskilda än förbundna. Att t. ex. avhugga bildar en särskild artikel,
medan hugga av kommer att behandlas under hugga, är utan tvivel en
olägenhet; men denna kan ej avhjälpas förr, än hela ordförrådet föreligger mera
genomarbetat.
Paul påpekar vidare, att sammanhängande behandling
blir synnerligen av nöden, då ett ord i sammansättningar får
betydelser och funktioner, som det icke äger såsom enkelt.
Han åskådliggör sin mening genom en översiktlig
framställning av de egendomliga funktioner partiklarna ein och mit
få, då de bilda sammansättning med verb (och av verb
avledda nomina). -- En dylik översikt ingår uti artikeln av II
i Akademiens ordbok.
En framställning av suffixens och de särskilda
avledningssättens betydelseutveckling vill Paul också ha upptagen
i ordboken, så framt ej denna kan hänvisa till en någorlunda
fullständig och utförlig ordbildningslära; eljest brister
sammanhanget och lexikografen drives till talrika omsägningar.
-- En sådan framställning, som Paul här fordrar av
ordboken, skulle väl lämpligast få sin plats i dennas inledning. Av
en första upplaga, vilken just har att för första gången
framlägga fullständigt material till en systematisk översikt av
detta slag, kan det ej billigtvis krävas, att den redan vid sin
början skall ha denna systematiska undersökning av suffix
och avledningar avslutad. Omsägningarna lära därför icke
kunna undvikas.
Men sammanhanget skall vederbörligen framhållas icke
blott med avseende på ursprunget (etymologien), utan även
med avseende på s. k. folketymologisk anslutning till ett obesläktat ords betydelse T. ex. när i äldre nysvenska avla påverkas av ala, eller i yngre nysvenska avlida (eg. »gå bort») av lida (= dolere, cruciari). anmärkas. Men lexikografen bör, säger Paul, sprida ljus över på begreppet. Idealet så väl för ordboken som för ordbildningsläran och syntaxen vore egentligen en tvåfaldig uppställning, den ena efter ljudmaterialet (ord och former), den andra efter begreppen (föreställningsinnehållet). Vill man ordna ett språks hela ordskatt efter de begrepp, som orden uttrycka, stöter man likväl på stora svårigheter: dels finnes det ingen princip, efter vilken man kan till ett verkligt system ordna hela massan av de i språket uttryckta föreställningarna -- man kommer ej längre än till bildande av (partiellt varandra täckande) grupper; dels kan man icke, såsom behövligt vore, meddela föreställningarna direkt, utan måste giva dem indirekt, bundna vid det språkliga uttrycket. Fastän dessa svårigheter torde omöjliggöra en uppställning efter betydelsen, kunna likväl för praktisk användning i högsta grad fruktbärande listor upprättas, i vilka ordförrådet, så gott sig göra låter, ordnas i grupper efter betydelsen och ett alfabetiskt register hänvisar till varje ords plats. Mest bekant av sådana ordlistor är sannolikt »Thesaurus of English words and phrases», som år 1873 redan hade upplevat mer än 30 upplagor; jag kan av egen erfarenhet intyga, att den är förträfflig att hava till hands, då man känner det begrepp, man vill uttrycka, men ej erinrar sig rätta ordet eller frasen. Mindre lätthanterlig förefaller Sprachschatz, geordnet nach Begriffen zur leichten Auffindung und Auswahl des passenden Ausdrucks» (Hamburg 1873). För franska språket lära flera sådana listor finnas (bland dem en med titel »Dictionnaire analogique») och vara mycket anlitade av franska författare. En dylik lista för vårt modersmål skulle göra ovärderlig nytta, ej blott för våra lexikografer, utan för envar, som vid skriftlig behandling av svenskan önskar begagna de mest passande uttrycken. Till någon del kan emellertid, säger Paul, uppgiften lösas även i en alfabetiskt ordnad ordbok, om man vid behandlingen av varje särskilt ord tager hänsyn till andra ord, med vilka detta står i någon förbindelse med avseende på sin betydelse (sitt begrepp eller innehåll). Först och främst bör ordboken fästa vederbörligt avseende vid (synonymer), vare sig att de fullständigt eller blott delvis täcka betydelsen av det ifrågavarande ordet. Kongruens i betydelse är av särskild vikt för utvecklingshistorien, ty den plägar ej bestå i längden, utan det ena uttrycket (vanligen det yngre) undantränger det andra, så att det alldeles dör ut eller förlorar en del av sin funktion; eller också dela uttrycken det gemensamma området, så att vartdera behåller något och förlorar något. För att få insikt i ordhistoriens kausalsammanhang behöver man alltså erfara, ej blott när ordet självt föddes och dog, utan även när någon viss synonym kom i bruk, och (om möjligt) vilka särskilda orsaker vållade att det ena ordet helt eller delvis undanträngde det andra. Även det jämförelsevis sällsynta fall, att ett uttryck gått under, innan ett nytt erhållits för samma föreställning, behöver påpekas, ty i detta fall har just det äldres undergång varit orsak till det yngres uppkomst. En annan anledning till att uppvisa sammanhanget föreligger i vissa arter av motsvarighet i betydelse mellan obesläktade ord. Det är ju redan av ålder brukligt att sammanföra jag var med jag är, Jag ersätter Pauls från tyskan hämtade exempel med motsvarande eller likartade svenska. mig och vi med jag, bättre och bäst med god; det plägar också anmärkas, att till det indefinita pronominet man (som endast förekommer i subjektsform) brukas objektsformen en och genitivformen ens. Men det finnes många andra fall, då etymologiskt obesläktade ord stå i ett förhållande till varandra, vilket bör uppmärksammas med samma rätt, som man skulle ha gjort det, om de varit besläktade. Lika mycket som hynda motsvarar hund, eller de feminina avledningarna på -ska, -inna, -essa, -issa motsvara de maskulina substantiv, av vilka de blivit avledda, lika mycket motsvarar, vad betydelsen angår, t. ex. ko, tjur, kvinna man, moder fader, dotter son, syster broder, flicka gosse, piga dräng, nunna munk, fru, herre o. s. v. Liksom lägga är den kausativa (faktitiva) motsvarigheten till ligga, fälla till falla, är ställa det till stå, göra till vara eller bliva (varda), höja till stiga, tillfredsställa till giva sig tillfreds. Analogt med förhållandet mellan sitta och sätta sig, ligga och lägga sig, vaka och vakna är förhållandet mellan vara och bliva (varda), stå och stanna, tiga och tystna. Med förhållandet mellan svartna, svärta och svart kan man jämföra det mellan stiga, höja och hög eller mellan sjunka, sänka och djup. Många par, till vilka man å ömse sidor måste taga hänsyn, bilda begreppet motsatta orden blir man uppmärksam på mycket, som man eljest lätt förbiser. Härvid finner man, att stundom mot ett ord kunna stå flera andra, varigenom olika betydelsesfärer inom det förra avsöndras från varandra, t. ex. gammal med motsatserna ny, färsk och ung; tunn med tjock och tät; hög med djup, låg, ringa (t. ex. »straff»), enkel eller elementär (jfr »den högre matematiken»), ödmjuk o. s. v. Jfr i Svenska Akademiens ordbok artiklarna absolut, där motsatserna föränderlig, ofullkomlig, blandad, villkorlig, suspensiv, inskränkt, relativ, konjunktiv (= förenad), enkel, egentlig, specifik m. fl. dels uttryckligen, dels medelbarligen genom synonymer eller exempel angivas, samt abstrakt, där motsatserna konkret, benämnd, sinnligt åskådlig, lättfattlig, praktisk och opportunistisk dels påpekas, dels antydas. Ord, som beteckna mellanstadier, hava motsatser i två riktningar, t. ex. ljum är motsats mot varm, men även mot kall; Jfr, med avseende på betydelsen av sluttande, det i Akademiens ordbok under avhällig upptagna språkprovet: » 20 grader från horisontalplanen, grader, och på sådana litteraturexempel, så vore det mycket lättare, än det nu är, att redigera en ordbok. allt efter som motsatsen i den ena eller andra riktningen framhålles, blir betydelsen av ordet modifierad. När ett ord icke har en motsats, som motsvarar hela omfånget av dess betydelse, utan blott partiella motsatser, så kan det, om det ofta sammanställes med en av dessa, bliva inskränkt till sin betydelse, i det blott den del av betydelsen, som bildar motsatsen, framstår såsom väsentlig och de övriga delarna efter hand alldeles utplånas. Sålunda uppstår betydelseändring. I sin grundbetydelse bildar stå motsats ej blott mot gå och andra verb, som beteckna rörelse, utan även mot verb, som angiva vila, t. ex. sitta, ligga, hänga. Nu visserligen den ena eller andra motsatsen användas, utan att stå förlorar något av sitt ursprungliga betydelseinnehåll; men ensidigt framhållande av motsatsen mot verb, som uttrycka rörelse, har givit anledning till att stå kommit att brukas såsom beteckning för vila eller befintlighet på ett ställe även om föremål, för vilka det i sin egentliga betydelse icke är användbart, t. ex. klockan står, solen står högt på himmelen. Det finnes slutligen, fortsätter Paul, många, i vissa fall mycket omfattande, grupper av ord, vilka konstitueras genom en viss Några sådana grupper pläga anföras av grammatici, dels emedan de även hava etymologisk släktskap, därigenom att de hava utgått från samma rot eller bildas medelst samma suffix eller prefix, dels emedan det gemensamma i deras funktion tillhör syntaxens område. Hit höra t. ex. pronominas olika grupper: demonstrativa, relativa, interrogativa, indefinita, och även inom några av dessa grupper kan man skilja mellan underavdelningar. Samma gruppering genomgår även pronominaladverben, vilka också böra behandlas i sammanhang med pronomina. En annan grupp av ord, förenade genom gemensamma egenheter, bilda de adjektiv, som kunna mottaga en kvantitetsbestämning. Gemensamt för dem är, att de med sådan bestämning beteckna ett relativt mått, men utan sådan ett högt eller stort mått; jfr t. ex. en millimeter lång med det enkla lång, två gram tung med tung ensamt, två år gammal med gammal (utan bestämning). Ja, avse rumsförhållanden, hava något gemensamt, och bland dessa hava Likheten visar sig företrädesvis i det sätt, varpå orden övergå till att användas om tidsförhållanden, psykologiska eller kausala förhållanden o. s. v. -- I alla sådana fall måste man söka åstadkomma sammanfattning och jämförelse. I det föregående har omnämnts, att Paul anser en ordbildningslära, som ordnade orden efter deras funktion, vara både önsklig och utförbar; med en sådan borde, säger han, ordboken ställas i förbindelse. I flexionsläran har man ju av gammalt brukat uppställning efter funktion: man sammanför former t. ex. såsom genitiver eller såsom dativer, även om de bildats med olikartade suffix (eller t. o. m. om de bildats genom omskrivning med preposition). I ordbildningsläran däremot plägar man vanligen utgå från de särskilda suffixen och bildningstyperna, emedan förhållandena här äro vida mera mångskiftande och oregelbundna, samt emedan man icke så fullständigt och distinkt kan skilja kategorierna efter funktionen. Mycket kan emellertid göras härutinnan. Framför allt behöva vi en fullständigare och finare utbildad terminologi; den skulle i hög grad bidraga till, att man insåge sammanhanget mellan företeelser av samma slag, och skulle mycket förenkla ordböckernas framställning. De fåtaliga nu allmänna termerna, som t. ex. nomen agentis, nomen actionis, kausativum o. d., förslå ej långt. Saknaden av tillräcklig terminologi gör sig för en lexikograf kännbar ej blott i fråga om ordbildningen, utan även -- det må här i förbigående anmärkas -- på andra områden. Så t. ex. beträffande de vanligaste arterna av specificeras; för de förändringar av ordets betydelseomfång, varigenom detta antingen utvidgas (göres mera allmänt eller abstrakt) eller ock inskränkes (specialiseras), saknas i svenskan fasta termer. När det gäller som t. ex. från avdamma bordet till avdamma stoftet (från bordet), frånnavbryta (någons) tal till avbryta någon, från tömma flaskan till tömma innehållet, o. d., så har man icke heller några vedertagna termer till sitt förfogande. -- Vad genusförhållandena i svenskan angår, har Akademiens ordbok, som bekant, måst skapa ett par nya termer; om ett eller annat årtionde komma måhända flere att anses behövliga -- Om Akademiens ordbok i förhållande till terminologiens förökande se för övrigt sid. 117--118. Bland de exempel, Paul anför till belysande av sin mening, synas följande företrädesvis förtjänta att här anföras. Jag utbyter, liksom förut, de tyska exemplen mot svenska. Han påpekar, att många reflexiva verb kunna stå i samma mening som intransitiva. I satserna huden avfjällar sig, bergens konturer avrunda sig mer och mer, trädet avspeglade sig i vattnet, floden utgrenade sig, finner man intransitiv funktion hos de formellt reflexiva verben. Jfr i Akademiens ordbok avbryta II 1, slutet. -- Hit höra naturligtvis också reflexiva (»passiva») former på -s, t. ex. den sjuke avmattades småningom; jfr Akademiens ordbok under avfjälla och avjämna. Vidare erinrar han därom, att åtskilliga nomina actionis (abstrakta verbalsubstantiv) av olika bildning till sin betydelse motsvara de nyss nämnda intransitivt brukade reflexiverna, antingen blott dessa eller ock tillika den transitiva användnigen av de ifrågavarande verben, t. ex. befinnande, uppförande, bemödande, förhållande, ställning, förställning, hållning, vändning, ansträngning, besinning, rörelse, förpliktelse o. s. v. Då nu ofta particip få den intransitiva betydelsen, träda de i närmare förhållande till nomina actionis; jfr t. ex. sansa sig, sansad, sans(ning). Några nomina actionis motsvara uteslutande eller i viss betydelse de adjektiviskt brukade participia praeteriti, jfr t. ex. (försonlig) stämning med (försonligt) stämd, förtjusning med förtjust. Ang. adjektiviskt brukade particip i svenskan kan här dessutom påpekas en för rätt många gemensam egenhet: en stympad kon uppstått genom stympning av en hel kon, men är naturligtvis en figur för sig; fint skurna läppar, ädelt mejslade drag, svarvade ben kunna förekomma hos en levande människa; från botaniken välbekanta termer äro djupt delade, pardelade, naggade, tvärhuggna, intryckta, urnupna, kluvna, genomborrade, sammansatta, veckade, kölade blad. Jfr i Akademiens ordbok avbiten rot, avbitet blad avbruten pelare (under avbryta II 5) m. fl. Jämför man uttrycken förhandlingarna äro i full gång och han redogjorde för förhandlingarnas gång, så finner man, att gång i förra fallet blott och bart betecknar fortgång, framåtskridande i motsats mot stillastående, i senare fallet syftar på fortgångens eller utvecklingens sätt och beskaffenhet; i förra fallet motsvarar gång verbet gå i dess funktion såsom logiskt predikat (t. ex. klockan går, i motsats till klockan står), i senare fallet verbet i dess funktion såsom bindemedel mellan subjektet och det egentliga logiska subjektet (t. ex. klockan går för sakta). Andra ord, som alls icke eller blott delvis brukas med avseende på skeendet eller varandet i och för sig, utan uteslutande eller företrädesvis med avseende på dess sätt och beskaffenhet, äro förlopp, fall (t. ex. i sådant fall, i motsatt fall), läge, ställning, hållning, förhållande, uppförande, m. fl. Ett annat drag, som framträder hos talrika nomina actionis, är deras övergång till att beteckna saker eller t. o. m. personer, t. ex. boning, klänning, församling, förening, regering, styrelse, administration, tillflykt, försyn o. s. v. Analog är företeelsen, att substantiv, som betecknar en egenskap, övergår till beteckning av person, som har denna egenskap; se Es. Tegnér, Om genus i svenskan, s. 117 följ. -- Härvid kan också påminnas om, hur nomina agentis övergå från att beteckna personer till att bli namn på saker; se i Akademiens ordbok artiklarna ackumulator, avbitare, avbrytare, avhållare, avledare m. fl. Det är tydligt, huru värdefullt det skulle vara att i dessa och dylika ständigt återkommande fall hava en fast terminologi, med vars tillhjälp man lätt kunde klassificera varje ords olika användningssätt. »Man kunde», säger Paul till slut, »mot mig anföra, att ordboken genom uppfyllandet av de här uppställda fordringarna skulle nära nog få karaktären av ett systematiskt verk, varvid ordens alfabetiska uppställning skulle allt mer och mer tjänstgöra blott som ett register. Men även bortsett därifrån, att fortfarande synnerligen talrika ords behandling måste förbliva helt och hållet eller övervägande isolerad, har denna invändning intet berättigande. Så snart man blott erkänner, att ordboken skall vara ett verk av självständigt vetenskapligt värde, ej blott en uppslagsbok till hjälp vid läsning (eller skrivning), så måste man såsom verkliga framsteg hälsa alla åtgärder, som leda bort från den yttre och tillfälliga alfabetiska uppställningen och till en gruppering, som motsvarar det sakliga sammanhanget.» Jag har i större delen av denna fjärde avdelning nästan oavbrutet låtit Paul behålla ordet, i det jag (blott med någon lokalisering och tillsättande av några noter) refererat hans framställning av de vittgående ändringar, han vill hava efter hand införda i den historiska ordbokens plan och utförande. Läsaren har sålunda lättare kunnat inse, hvad han åsyftar. Huru ställer sig nu Svenska Akademiens ordbok i förhållande till det sammanhang i behandlingen, som Paul vill hava genomfört i sitt ideal för en framtida ordbok? Då de båda hittills utgivna häftena av Akademiens ordbok utkommit, innan Pauls uppsats blev tillgänglig för redaktionen, är det tydligt, att denna uppsats hittills icke kunnat utöva något inflytande på det svenska ordboksarbetet. Redaktionen hade för sig själv uppställt i huvudsak samma fordringar på arbetet, som de Paul nu offentliggjort; att dessa teoretiska krav ej i allt kunnat efterkommas, beror på yttre förhållanden, förnämligast av den art, som i vår text påvisas. Att den svenska ordboken i några fall sökt fylla sådana anspråk, har stundom påpekats; ytterligare några steg i samma riktning torde väl kunna tagas, dels då ordboken genom den utförliga inledning, som skall utarbetas, fått en »kodex», till vilken hänvisningar bekvämligen kunna göras, dels ock i den mån, som ordförrådet hinner fullständigare bearbetas av redaktionen. Men ganska många jämförelser och sammanställningar, som utan tvivel vore önskliga och nyttiga, måste uppskjutas till tills första upplagan föreligger färdig och underkastats ett grundligt studium (jämte rättelser och tillsatser, där sådana erfordras), skall man i många tillfällen sakna det fasta och säkra underlag, som den »sammanhängande behandlingen» kräver. Emellertid är det tvivelaktigt, om andra upplagan av Svenska Akademiens ordbok i allo accepterar Pauls uppfattning. Den första upplagan är icke avsedd uteslutande för den lärda världen, utan för hela den bildningssökande svenska allmänheten; denna publikation får därför ej tyngas och fördunklas av ett alltför stort antal konsttermer, och dess särskilda artiklar få icke vara så redigerade, att die omöjligt kunna begripas och tillgodogöras utan uppsökande av flera andra ställen i det vidlyftiga verket. Men -- man kan icke veta! -- det kan nog hända, att när första upplagan en gång fullbordats, intresset för saken är stort nog att möjliggöra särskild upplaga för de lärda och särskild för de olärda. * Då vi uti det föregående stundom omtalat åtgärder såsom outförbara förr, än hela ordförrådet blifvit grundligt genomarbetat, och därför förklarat, att de måste förläggas till en följande upplaga, så har kanske en eller annan läsare inom sig gjort den anmärkningen, att sådana åtgärder lika väl kunde företagas redan i väntade med verkets offentliggörande till dess hela manuskriptet vore utarbetat och tillräckligt reviderat. Anmärkningen beror emellertid på obekantskap med de faktiska betingelserna för utförandet av ett så stort företag. Svenska Akademiens ordbok är beräknad till ett omfång av 1,860 tryckark, en begränsning, som icke kan iakttagas utan sträng sparsamhet med utrymmet; vanligen måste betydliga förkortningar företagas i manuskriptet, innan detta lämnas till tryckning. Därför, om man vill tänka sig hela ordbokens manuskript på en gång föreligga, bör man beräkna, hur mycket plats, icke 1,860, utan åtminstone 2,000 à 2,200 tätt-tryckta ark skulle upptaga i redig och lättläst handskrift, vari genom interfoliering eller breda marginaler (helst bådadera) vore från början sörjt för utrymme till alla de tillägg och ändringar, som under årens lopp kunde tillkomma. Tager man vidare i beräkning, att papperet måste vara ganska tjockt och starkt samt volymerna ej alltför tunga och ohanterliga, så torde man sannolikt kunna kalkylera, att manuskriptet skulle komma att upptaga omkring 200 foliovolymer, snarare flera än färre. Att upprepade gånger granska och omarbeta hela denna massa manuskript, som blir allt svårare att läsa, ju flera ändringar och tillsatser den får, bleve naturligtvis ganska ovigt och tidsödande. Svårare vore det dock att förmå kvalificerade personer att åtaga sig detta mödosamma arbete. Det är kanske ej så alldeles lätt att nu förvärva medlemmar i redaktionen -- ty dels kräver redigerandet vida mer tid och ansträngning, än den oinvigde tänker sig, dels blir produkten ett slags kommittéarbete, vari den enskildes arbete föga märkes, -- men hur skulle det gå, om intet finge tryckas förr, än hela manuskriptet vore utarbetat och reviderat? En redaktör skulle ej få erfara det eggande och sporrande, som ligger uti att se sitt arbete undan för undan föreligga i tryck och höra det bli föremål för andras intresse och omdömen; tvärtom skulle han ha goda skäl att tänka: »Manuskriptet blir nog icke färdigt i min tid; jag får ej uppleva, att någon del blir tryckt. Ty, om också icke under tiden manuskriptet brinner upp eller på annat sätt förstöres, så skola, när man väl hunnit till slutet af Ö, fordringarna både på plan och utförande ha kunnat ändra sig så mycket, att det hela måste göras om igen; och innan det är gjort, ha säkert nya fordringar kommit fram, vilka göra ny omarbetning nödvändig.» Så förhåller det sig utan tvivel. Magasinerandet av manuskript, till dess detta vore »fullt utarbetat», skulle leda till, att ordboken aldrig bleve utgiven. Skall ordboken bli en verklighet, har man ingen annan utväg än att -- såsom man också hittills alltid gjort med företag av denna omfattning -- börja tryckningen, innan allt finnes skrivet, och att till förbättring i nästa upplagor lämna sådant, som med denna arbetsmetod icke kan göras fullt tillfredsställande i den första upplagan. Man får trösta sig med, att denna första upplaga ändå meddelar ofantligt mycket gagnande och lärorikt stoff, samt att den andra, fullkomligare, utan den första, ofullkomligare, bleve en omöjlighet. Men önskligt är, att den första upplagan kan utarbetas, icke blott så väl som möjligt, utan ock så fort som möjligt. Drager utgivandet ut alltför länge, så blir början föråldrad, innan slutet hinner utkomma. Enhet och kontinuitet i utförandet befordras naturligtvis också därigenom, att samma generation forskare, som varit med om början, kan följa arbetet till slutet. Att ordbokens läsare, både lärda och olärda, med all rätt önska raskt publicerande, är väl bekant. Få av dem torde dock ana, vilken tid och möda arbetet kräver, eller hava någon föreställning om det mått av samlareflit, den mängd av detaljundersökningar, den långa följd av försök och förbättringar, som ligga bakom de flesta av ordboksartiklarna, innan de fått sin definitiva form. Måtte Svenska Akademien bliva i tillfälle att förfoga över både andliga krafter och materiella tillgångar, som förslå till ett snart fullbordande av det för vår kultur så viktiga arbetet! (1894) Smakbitar. Mot slutet av 1700-talet var ännu, säges det, här i Sverige fördomen mot potatis så stark, att de fosterlandsvänner, som ville skaffa det nya födoämnet allmännare användning, måste hitta på varjehanda utvägar att locka sina landsmän till att åtminstone smaka på de föraktade rotknölarna och därigenom själva övertyga sig om att dessa voro både välsmakande och hälsosamma. I våra dagar träffar man alltför ofta på folk, som inbilla sig, att den stora svenska ordbok, som nu är under utgivning, kan brukas endast för uppsökande av enstaka språkliga fakta, men alls inte till sammanhängande läsning av hela artiklar eller större stycken av sådana. Och denna fördom hyses t. o. m. av personer, som annars ha sin glädje av att få nya inblickar i modersmålets väsen och byggnad, ja personer, som för sin särskilda verksamhet skulle ha stor fördel av att i möjligaste måtto utvidga sin kännedom av modersmålet. Därför borde helt visst envar, som känner ordboken och förstår dess värde, göra vad han kan för att förmå andra att flitigt ösa ur denna rika kunskapskälla. Och det är nog inte så oävet att följa det exempel, som potatisens förkämpar på sin tid gåvo. Ty serverar man väl valda och lämpligt anrättade smakbitar, så kan ju allmänheten få en föreställning om, att den nya jätteordbokens innehåll verkligen bjuder på njutbara saker, och att det måhända skulle löna mödan att leta efter mera av samma slag. Då bör man väl i början helst hålla sig till lättare anrättningar och utvälja det, som är roande och pikant, det som osökt kan förbindas med allmänhetens litterära hågkomster eller med vardagliga erfarenheter o. d. De allra lärorikaste -- av nyttigt stoff mest fullproppade -- ordboksartiklarna (t. ex. den) äro väl något hårdsmälta för en större allmänhet, men så mycket begärligare för alla dem, som själva undervisa i modersmålet eller eljes driva studier i detta ämne. Ett upplysningsarbete i den antydda riktningen har jag sökt utföra -- eller snarare påbörja -- genom de fem här nedan upptagna små uppsatserna. Var och en av dem har förut varit tryckt i Göteborgs Handelstidning Det bör ihågkommas, att Svenska Akademiens ordbok i Göteborg har flera subskribenter än på någon annan ort. Därav får man måhända draga den slutsatsen, att ordboken här också gar flera kort efter utkommandet av det ordbokshäfte, varom uppsatsen handlar, alltså under åren 1906--1909. När jag nu låter omtrycka dem, sker det i förhoppning, att de även utanför den nämnda tidningens läsekrets kunna åstadkomma något för att öka kännedomen om och sympatierna för ordboken. Förstående och intresse i så breda folklager som möjligt är just det, som vårt stora ordboksföretag bäst behöver för att rätt kunna fylla sina viktiga uppgifter i den fosterländska odlingens tjänst. Bläddring i ett B-häfte. Ett nytt häfte av Svenska Akademiens ordbok, upptagande orden besolda--bestämmelse, har i dagarna utkommit. Det liknar sina föregångare i utförandets soliditet och samvetsgrannhet, uppgifternas rikhaltighet och pålitlighet, och annat är ju ej heller att vänta, då man känner den utomordentliga omsorg, som nedlägges på detta arbete. Anmälaren har emellertid fått det intrycket, att dessa goda egenskaper allt starkare framträda, ju längre arbetet fortskrider; och han förklarar detta genom tillväxandet både av de grundläggande språkprovssamlingarna och av redaktionens erfarenhet och insikter. För den stora allmänheten kan måhända detta nya häfte, som i likhet med de näst föregående huvudsakligen fylles av sammansättningar med det från tyskan lånade prefixet be-, vid första påseendet förefalla jämförelsevis »tråkigt». Många av de med be- sammansatta orden hava aldrig haft några fastare rötter i svenskt språkbruk; de ha kortare eller längre tid förekommit i stelare, av tyskan påverkat skriftspråk, men sedan åter försvunnit ur bruket. Tar man upp en lärd bok eller ett officiellt aktstycke från 1600- eller 1700-talet stöter man på en massa sådana »be-ord», som nu för tiden vore omöjliga. En annan grupp kämpar ännu för sin tillvaro, i det de visserligen ännu förekomma i somliga arter av skriftspråket, men undvikas i samtalsspråk och i ledigare skrift. Vi minnas, hur vår utmärkte språkkonstnär då han t. ex. skrev »den slöjade kvinnan». Somliga tyckte, att han härvid gick väl långt i sin purism, och samtidens studenthumor upptog på ett karnevalsprogram »den ryktade Don Carlos». Ja, faktum är verkligen, att en hel hop av »be-orden» äro fullt livskraftiga och alldeles oumbärliga för vårt nuvarande språk. Av det nya häftets ord finna vi t. ex. de ytterst vanliga och i flera eller färre betydelseskiftningar brukade bestrida, bestyr, bestyra, bestå, bestånd, beställa, beställning, bestämd, bestämma. I dessa artiklar (och i många andra) erbjuder ordboken nya och värdefulla upplysningar av olika slag. Men också de mindre allmänt brukade »be-orden» kunna förete åtskilliga kuriösa egenheter. Ett och annat av dem är visserligen föråldrat i Sverige, men håller sig uppe i Finland: där säger man t. ex. ännu bestyrsam i betydelsen »beställsam», »beskäftig». Andra, som numera hos oss ej gärna kunna användas i man sedan inte får) och bespeja; själve Viktor Rydberg tillät sig att skriva: »Batseba, som David bespejar», och en så modern författare som man, som »bespejade himlen». För våra skalder har förstavelsen be ofta varit mycket välkommen; och häftet ger flera karaktäristiska exempel därpå; vi kunna här nöja oss med dessa: »-- -- -- blomstrande länder, Dem i ormande lopp väl hundrade elver och »Med gråt jag beströmmade natten», bägge hos De ofta ringaktade sammansättningarna med be- njuta dessutom en oantastad fristad i fack- och yrkes-terminologien; många för lekmannen mindre bekanta eller alldeles obekanta fackord förklaras i ordboken; och någon gång får man t. o. m. se, att fackspråket ej generar sig för att upptaga ett spritt nytt »be-ord», t. ex. lantbrukstermen bestocka sig (= bilda eller skjuta sidoskott). Detta är nu bara ett par vid hastig blick påträffade kuriosa bland häftets sammansättningar med be-. Men i häftet finnas ju också åtskilliga ord av andra slag. Äldre personer, som ha hört ett och annat om den engelske ingenjören och järnbruksägaren Henry Bessemer, skola kanske finna det litet besynnerligt, att man numera kan säga och skriva »sur bessemer», »basisk bessemer», bessemer av olika kolhalt, »bessemerblåsverk» m. m. Och slutligen kan det vara skäl att i den roliga artikeln best (som förtjänar genomläsas i sin helhet) särskilt observera några svenska zoologers -- tyvärr misslyckade -- försök att få »bestar» upptaget såsom vetenskaplig svensk term för den däggdjursordning, som och vari han sammanfattade hästar, flodhästar, svin och noshörningar. Dam, fruntimmer, kvinna. Kampen för liv, utrymme och tillväxt försiggår ej blott mellan människor, djur och växter, utan också mellan de språkliga individerna, orden. Har ett språk haft flera ord med samma betydelse, så kan man genom att undersöka språkbruket under en längre period lätt nog iakttaga, hur det ena ordet sökt undantränga det andra. Stundom blir undanträngandet så grundligt, att ett ord alldeles dör ut eller blott i någon avlägsen landsort fortsätter en föga bemärkt tillvaro. Så blev i medeltidssvenskan ordet vädh redan tidigt undanträngt av pant, orden drotten och lavardh (eg. »brödvårdare», det engelska »lord») övervunna av härra (herre). De lyckliga medtävlarna voro i bägge fallen ord, som lånats från främmande språk. Och vanligtvis är det just utländska lånord, som uppträda såsom konkurrenter till de svenska orden. Men striden mellan liktydiga ord behöver ej sluta därmed, att det besegrade dör eller drager sig undan till en avkrok av landet. Det kan stundom behålla en del av sitt betydelseomfång, medan det måste till sin medtävlare avstå andra delar. Språket har då gjort en vinning; det kan noggrannare skilja mellan olika betydelseskiftningar. Sådana företeelser äro välbekanta för språkforskaren och kunna uppvisas i tusentals olika fall. Den större allmänheten, som sällan plägar utvidga sin reflexion över modersmålet längre än till nutida riksspråk och hemortens talspråk, -- denna allmänhet eller den del därav, som har sinne och intresse för modersmålets skiftande öden, skall säkerligen med nöje mottaga ett ganska aktuellt bidrag till skildringen av ordens inbördes strid, som föreligger i det nyss utkomna häftet 32 av Svenska Akademiens stora »Ordbok över svenska språket». Strax före den närmare redogörelsen för de många särskilda betydelseskiftningarna hos ordet dam upptager ordboken en innehållsrik »anmärkning» om förhållandet mellan dam och fruntimmer. Några antydningar om somligt av denna anmärknings innehåll skola här meddelas. Konkurrensen mellan dam och fruntimmer har pågått ända sedan början av 1700-talet. Bägge orden hade redan tidigare kommit in i svenskan (dam från franskan, fruntimmer från tyskan), men på 1600-talet hade vartdera sitt särskilda område: dam var en hederstitel för en förnäm kvinna, fruntimmer var kollektivt, så att man t. ex. med »hovfruentimbret» menade samtliga hovdamerna. Men i början av 1700-talet kunde man också bruka ordet fruntimmer om en enda person, och i denna betydelse blev ordet nu vida vanligare än dam. Detta sista har sedan småningom arbetat sig fram på fruntimmers bekostnad. Ordboksförfattaren Abr. Sahlstedt skriver år 1759: »Jag ville gärna blifva af med det långa Tyska Fruentimmer och i det stället antaga Fransosernas lilla nätta Dame. Men jag frucktar, at vi kommit oss så in med Fruentimmer, at vi icke kunna slippa det mera.» Det artigare språkbruket har emellertid (liksom Sahlstedt) efter hand givit företrädet åt dam; men detta har skett steg för steg och har ännu ej genomförts lika mycket överallt, där svenska talas. I Finland skrivas ännu vid magisterpromotionerna verser »Till fruntimren», och i mellersta och norra Sverige kan man ännu bruka ordet »fruntimmer» vid vissa tillfällen, då en sydsvensk avgjort skulle säga »dam». I flera förbindelser tyckes en bestämd betydelseskillnad börja visa sig eller redan ha stadgat sig. Om en kvinna av bildad samhällsklass kan man nog säga, att hon är »ett ståtligt fruntimmer», men då syftar man företrädesvis på hennes fysiska egenskaper (hög växt, fyllighet m. m.). Talar man däremot om »en ståtlig dam», tänker man vanligen mera på hennes sätt att föra sig eller i allmänhet att uppföra sig. Ofta får ordet »fruntimmer» något mera familjärt än »damer»; om sina kvinnliga, i ens hem boende anförvanter säger man »mina fruntimmer»; uppträder man som kavaljer, säger man »mina damer»; det är alltså skillnad på meningen, om en herre skall följa »sina fruntimmer» eller »sina damer» hem, innan han kan vara med om nachspielet. -- Härmed är det jämförligt, att man i brev skickar hälsningar till adressatens »fru», men från sin egen »hustru». Den manliga motsvarigheten till dam är givetvis herre (i vissa fall kavaljer), till fruntimmer vanligen karl till kvinna oftast man. Det gamla hederliga svenska ordet kvinna har länge varit utmotat ur det finare språkbruket av sina utländska rivaler. Ännu kunna vi ej av Akademiens Ordbok få närmare besked om dess historia genom tiderna. Men så mycket vet envar redan, att kvinna icke har kunnat undanträngas från att vara det ädlaste och högsta, det mest poetiska och det innerligaste av alla synonymerna. Och man kan väl dessutom förmoda, att ordets användbarhet vuxit i kapp med »kvinnans frigörelse». Kravet på likställighet med mannen drager med sig ett avvisande av de artighetsord, i vilka mannens hyllning fordom klädde sig. De äldre av oss minnas nog, hur ännu för ett eller ett par tiotal år sedan kvinnosak, kvinnosakskvinna, affärskvinna, kvinnoklubb, kvinnokongress m. fl. knappast kunde brukas annat än på skämt; numera äro de alldagliga och ha ej mycket kvar av den skämtsamma bismaken. Och den nationella strömningen i vår tid skall kanske skaffa än större utrymme åt det svenska ordet, så att ej blott fruntimmer utan också dam har fått maka åt sig, innan Ordboken hinner till K. Besök och visit. När häftet 32 av Svenska Akademiens stora ordbok utkom, hade jag tillfälle att i Handelstidningen påpeka de intressanta upplysningar, som på artikeln dam meddelades om den tävlan, som på svenskt språkområde ägt och ännu äger rum mellan det franska ordet dam och det tyska ordet fruntimmer. Vi sågo då, att det behändigare och »finare» franska ordet så småningom fått ett avgjort övertag över sin tyska konkurrent, fastän denna senare ännu ihärdigt håller stånd inom vissa fasta positioner. Ett annat exempel på ett franskt och ett tyskt lånords intrång och nuvarande maktställning i vårt modersmål giver det i dessa dagar utkomna häftet 33 av den stora ordboken. Under artikeln besök står nämligen en förträffligt skriven »anmärkning», som redogör för ordets förhållande till visit. Besök är inte synnerligen gammalt i svenskan, man finner det först omkring år 1700; men det blev tydligen hastigt omtyckt och betraktat som ett gott svenskt ord. Det var också bra mycket bekvämare än besökning och besökelse, som man under den närmast föregående tiden hade haft att röra sig med. Den gamle hedersmannen Jesper Svedberg har intet annat »svenskt» ord än besök till att i sin »Schibbolet» (år 1716) översätta det franska »visite». Och besök har blivit så pass hemvant hos oss, att det t. o. m. kunnat tränga sig in i ett slags ordspråk: »Regn och besök äro goda, när de ej komma i otid.» Så vitt man kan se, har det franska visit under 1700- och 1800-talen liksom nu haft en mycket mera begränsad användning. Ett besök kan lika väl gälla ett ställe som en person, en visit ej gärna annat än person. Ett besök kan räcka länge, en visit är helt kort. Därför kan ett kort, helst ett alltför flyktigt besök på ett ställe skämtsamt kallas en visit, som när hennes nåd undantagsvis gör en visit i köket eller globetrottern gör en »fransysk visit» vid Trollhättan. Och vidare gör man den skillnad, att visiter äga rum mellan personer, som bo eller åtminstone för tillfället vistas i samma samhälle eller i varandras grannskap, varemot ett besök kan vara hur långväga som helst. Också i ett annat avseende har visit en mycket större begränsning än besök: en visit är ju i allmänhet ett av konvenansen föreskrivet, ceremoniellt artighetsbesök, t. ex. för att inleda umgänge med en familj, för att tacka för en bjudning m. m.; ett besök har en djupare innebörd, avser i regeln mera reella intressen, kan t. ex. företagas för affärer eller studier eller å ämbetets vägnar o. s. v. Man talar om »ett kärt besök» av en gammal vän, men knappast om »en kär visit». Och när man tackar för en visit, väljer man gärna det innehållsrikare, det så att säga hedersammare ordet; »tack för besöket!» blir artigare än »tack för visiten!» Visitens karaktär av konventionell artighetsåtgärd i motsats till besökets allvarligare ändamål röjes ganska tydligt av de båda ordens användning i sammansättningar; man säger t. ex. nyårsvisit, avskedsvisit, men fattigbesök, sjukbesök, vänbesök, kyrkobesök, museibesök, teaterbesök. Vid ordet visit häftar något av nyare tiders flärd och fåfänglighet; besök kan snarare brukas på tal om den gamla, goda tidens enkla och trohjärtade seder. Redan år 1763 anmärker skalden Olof Bergklint, att fordom förekommo besök hos vänner i stället för visiter. Och en liknande klagan har väl hörts ännu i våra dagar. Allt detta kan man finna i ordboksartikeln besök, om också i något olika stilisering; och ordboksartikeln innehåller naturligtvis dessutom mycket annat av värde. Men kanske blir läsaren ändå inte riktigt nöjd. Kanske gör han ungefär följande reflexion: »Ja, det är gott och väl, att besök är mera svenskt, mera innehållsrikt, mera allvarligt och i allmänhet mångsidigare användbart än visit; men inte heller besök har en fullt ut svensk klang; egentligen folkligt, förtroligt och hjärtligt är det inte. Besök har ändå kvar någon bismak av formalism och högtidligt skick; talar man till barn eller till "folket", eller är det fråga om att bruka ordet i poesi, då märker man bäst den främmande klangen. Skulle vi då inte ha något folkligare, ledigare, enklare, innerligare och svenskare uttryckssätt?» På den frågan ger visserligen inte ordboken något direkt svar (och har ej heller anledning till att i detta sammanhang göra det); och i själva verket stå vi här, så vitt jag kan se, inför ett exempel på fattigdom i våra rent svenska språkresurser. Vi äga visserligen till vårt förfogande orden titt och påhälsning; bägge äro goda svenska ord, enkla och förtroliga, om också inte så särdeles poetiska. Men de kunna knappast få någon vidsträcktare användbarhet, än de redan ha, och den är rätt begränsad. Men vi ha ju andra utvägar. Drar man sig för att begagna t. ex. uttrycket: »Gör mig ett besök (i morgon)!», så säger man i stället: »Kom och hälsa på mej» eller »Kom och se om mej» eller »Titta in till mej». Är det fråga om ett längre besök, kan man tala om att »ta in hos någon», »slå sej ner hos någon». »Göra ett besök på ett ställe» kan utbytas mot »se sej om (där)» o. s. v. Vårt språk är visst inte så fattigt på egna, enkla, lediga och osökta uttryckssätt, som man frestas att tro, när man envisas att försvenska ord för ord (t. ex. utbyta substantiv mot substantiv, adjektiv mot adjektiv o. s. v.). Det gäller att taga reda på, huru hela tanken, ej varje särskild del därav, helst brukar klädas i gott och naturligt svenskt språk. "I rök och damm." Till de versstumpar, som starkast fäst sig i minnet hos de flesta svenskar, höra tvivelsutan raderna: »Kung Karl, den unga hjälte, han stod i rök och damm, han drog sitt svärd från bälte och bröt i striden fram» o. s. v. I den minnessång, som Tegnér diktade till hundraårsdagen av Karl XII:s död, har just begynnelsestrofen (jämte ett par andra bitar, t. ex.: »En mot tio ställdes» o. s. v.) i särdeles hög grad tilltalat det svenska lynnet. Den hurtiga, ungdomliga dådkraften, för att icke säga det sorglösa överdådet, som skalden hade gemensamt med sin hjälte, förefaller oss vara något äkta svenskt. Men är begynnelsestrofens uttryck alltigenom originellt, uppfunnet av Tegnér själv? Om vi här skulle finna något lån från utländsk källa, så är detta ej överraskande. I litteraturen, ej minst den svenska, stöter man ständigt och jämt på främmande inflytelser, och detta även hos de yppersta författare. Då vi nu veta, huru mycket Tegnér (liksom flera med honom samtida svenska skalder) påverkats av dansk diktning, kan det icke gärna lida något tvivel, att det käcka uppslaget: »Kung Karl, den unga hjälte» o. s. v. medvetet eller omedvetet av skalden formats efter första strofen i den danska »folksången»: »Kong Kristian stod ved høien mast i røg og damp», o. s. v. De flesta bildade svenskar känna nog sången, men veta kanske icke, att den är författad av (1743--1781) och ursprungligen förekom i dennes dramatiska idyll »Fiskerne», som uppfördes första gången år 1779. Sången blev snart mycket populär i Danmark, och att den tidigt väckt uppmärksamhet också i Sverige, därom vittnar icke blott det Tegnérska lånet, utan även andra omständigheter. I och för sig har ju lånet en ganska humoristisk sida: Ewald förhärligar Kristian IV:s bedrifter mot svenskarna; Tegnér annekterar hans uttryck för att förhärliga Karl XII:s bedrifter mot danskarna och deras bundsförvanter. Emellertid har uttrycket också i rent språkligt avseende sin lilla historia, som är kuriös nog, och som jag här skall korteligen referera efter artikeln »damm» (sbst.2) i det nyss utkomna häftet 34 av Svenska Akademiens stora ordbok. Det var, som vi veta, till lands, Karl XII utförde sina sagolika hjältebragder. Orden »rök och damm» giva därför en fullt exakt skildring av hans framrusande (eller snarare: framsprängande): luften var uppfylld ej blott av rök från många skjutvapen, utan också av stoft-moln, upprörda av tusentals fötter. Men Ewalds dikt handlar om ett sjöslag. I förbindelsen »i rög og damp» måste det senare ordet betyda »ånga», liksom t. ex. i »dampskib», och alltså bli ungefär synonymt med »rög». Samma betydelse har också det tyska dampf och det engelska damp. Nu börja vi märka, att betydelsen »ånga» ursprungligen också tillhörde det svenska damm eller damb, som det i äldre tider uttalades och skrevs. I fornsvenska och i äldre nysvenska, ja ända intill slutet av 1700-talet, brukas ordet (såsom man kan se av Akademiens ordbok) för att beteckna »ånga», »dunst» o. d. Så t. ex. heter det i en från tyskan översatt roman (Gustav Landcronas leverne) av år 1740: »(Befälhavaren) continuerade så häftigt med stadigt skiutande på the fienteliga skiep, at man för rök och damb intet ifrån våra förmåtte åtskilja.» Det närbesläktade verbet damma kunde ännu ett stycke in på 1800-talet brukas om rök, ungefär = »bolma», t. ex. hos J. O. Wallin omkr, år 1805: »Man tänder sin Virginiatobak, Sitter uti nattrock så och dammar.» I svenska dialekter skall damb (såsom femininum) ännu brukas i betydelsen »dimma». När betydelsen av ordet damm i det svenska riksspråket utvecklat sig från en fuktig massa i luften kringsvävande småpartiklar till en torr dylik, så ha vi ett motstycke i det engelska dust (»stoft»), jämfört med det tyska (och svenska) dunst. Det kan för resten ha sitt intresse att erinra därom, att man i de germanska språken har flera släktingar till ordet damm (eller damb, damp, dampf), släktingar som uppträda med annan vokal, enligt samma växling (så kallat »avljud»), som vi ännu ha kvar i böjningen av verbet simma, sam, summit (jfr rinna, springa m. fl.). Läsaren har nog redan tänkt på det svenska dimma (äldre dimba). Det tyska dumpf betyder egentligen »fuktig», »kvav». I norskan och isländskan har man dumba i betydelsen »damm» eller »dammoln». Nå, det kan röras upp mycket mera »lärt damm» i denna fråga. Men ovanstående är säkert mycket nog för flertalet av H. T:s läsare. Den, som vill ha mer, kan få sitt lystmäte i den klara, sakrika och -- för språkvänner -- högst intressanta utredningen i Svenska Akademiens stora ordbok. "Bi". Har Ni läst om »bi» i det nyss utkomna 38:e häftet av Svenska Akademiens Ordbok? Det har Ni troligtvis ännu inte haft tid att göra; häftet kom för bara några dagar sedan, och så här på nyåret har man ju så mycket att bestyra. Men det kan också hända, att Ni svarar: »Varför skulle jag bry mig om att läsa det? Nog vet jag redan förut alldeles tillräckligt om ordet "bi" i mitt modersmål.» Menar Ni det, så tillåter jag mig att hysa vissa tvivel; och jag vågar påstå, att jag skall kunna göra Er åtskilliga frågor om »bi», som Ni skall få svårt att besvara, om Ni inte ser efter i Ordboken -- eller om inte jag sufflerar. Alltså, låt oss försöka på! Till en början: Hur många och uttalas bi, finnas i nysvenskan? Två, svarar Ni, substantivet, som är namn på den lilla flitiga, honungssamlande insekten, och adverbet, som förekommer i sådana förbindelser som stå bi, ligga bi och i en hel hop sammansättningar. Det förslår inte. Vi ha dessutom ett annat subst. bi, som användes i bergsmännens fackspråk och betecknar »avsats i gruvschaktet, avsedd att utgöra viloplats under nedstigning och uppstigning»; en liktydig benämning är »steglave». Ni bör alltså inte bli förbluffad, om Ni vid nedstigandet i en svensk gruva får höra de medföljande arbetarna tala om »bin» där nere i mörkret. Det vore väl för mycket begärt, att Ni skulle kunna utfundera, varifrån vi svenskar ha fått detta substantiv bi (i betydelsen »steglave»). Liksom många andra facktermer inom bergsbruket har det lånats från tyskan; i tyska dialekter förekommer biene liktydigt med det högtyska bühne, och det är detta biene, som felaktigt sammanblandats med det tyska biene, som betyder »bi» (insekten). -- Bergsmanstermen bi finns för resten också i sammansättningar, som lätt kunna narra oss till missförstånd, t. ex. bilock, bildat efter det tyska »bühnenloch», betecknar ett hål i bergväggen, som skall ge stadigt fäste åt ett »bi» o. d. Bergsmännen själva måtte ha blivit förbryllade av detta ord, ty annars skulle de nog inte ha bildat en så onödig dubbel-sammansättning som bilockshål. -- -- Om adverbet bi skall jag inte fråga Er, vad allt det kan betyda i sammanställningar och sammansättningar; Ni skulle knappast ha alla dessa betydelser till hands. Men Ni vet förmodligen, att det svenska adverbet bi motsvarar det högtyska bei och har ungefär samma betydelser som detta; det är den lågtyska (»plattyska») formen bi, som har inlånats till Sverige. Men har Ni tänkt på, att vi ha ett annat bi- som förled i åtskilliga ord? T. ex. i bicykel, bifurkation, bikarbonat, bikonkav, bikvadrat, bilateral och några till. Om Ni har läst latin eller åtminstone franska, så känner Ni till liknande ord och vet, att i dem bi- betyder »två», »tvåfaldig», »dubbel», och inte har något att göra med det Och slutligen upplyser Ordboken oss om att bi i nysvenskan kunnat brukas såsom förkortning av verbet bida; detta är nog en överraskning för de flesta läsare, om de också mycket väl känna till det danska utropet: »Bi lidt !» (= Vänta litet!) Utförligast är Ordboken om subst. bi (i betydelsen: honungssamlande insekt o. d.). Här få vi en massa upplysningar. Att det svenska ordet bi i mycket liknande former finnes också i de övriga germanska språken, och att även några andra europeiska språk uppvisa snarlika ord, är ju i och för sig ett intyg om, att norra Europas folk redan i mycket avlägsna tider varit väl bekanta med det lilla flitiga djuret. Men just den omständigheten, att namnet är mycket gammalt, gör det svårt att fastställa dess ursprungliga form och betydelse. Somliga forskare mena, att ordet från början har betytt »den surrande» (eller något dylikt), andra mena, att betydelsen varit »den byggande» eller något liknande, i det att bi skulle vara besläktat med bo, bygga m. fl. I svenskt riksspråk är detta substantiv numera alltid neutrum. Men i dialekter finns det också med maskulint eller feminint genus, och sådant uppträder också någon gång i äldre svensk skrift. I fråga om böjningen skulle väl Ni, ärade läsare, vara fullt på det klara med, att obestämd plural inte kan heta annat än »(flera) bin» -- så framt Ni inte råkar vara skåning, ty då är Ni kanske lika tvärsäker på, att det skall heta »flera bi». Den sistnämnda formen är visserligen den äldsta, men måste numera betraktas såsom blott lokal (dialektisk). Pluraländelsen -n har likväl haft rätt svårt att vinna ensamherraväldet i riksspråket: under 16- och 17-hundratalen hade bin konkurrentformerna biar, bier, bir, bien och dessutom naturligtvis den gamla pluralformen bi. Den bestämda pluralformen är ännu ej fullt stadgad; vanligast är nog bina, som konsekventast motsvarar den obestämda pluralen bin; men dessutom förekommer bien »i södra Sverige och stundom i skriftspråk och vårdat talspråk i mellersta och norra Sverige», vidare: »vardagligt någon gång» biena samt »i norra Sverige någon gång» binen. I äldre skrifter finnas också exempel på dessa pluralformer; den äldsta bestämda pluralformen (t. ex. i Gustaf I:s Bibel) är bin. Det kan ju inte skada att få tillgång till en redig översikt av denna växlande pluralbildning. -- Mindre märkvärdig är konkurrensen mellan de bestämda singularformerna biet och bit (eller bi"t); i skrift har den förra numera avgjort företräde, om också den senare är vanlig i tal och i poesi. Nå ja, mycket av allt det här visste Ni nog förut. Men jag måste upphöra med frågandet, ty Ordboken erbjuder så mycket, som jag ville påpeka, och därför måste jag fatta mig så kort som möjligt. Betydelsen av ordet bi (insekt) har hållit sig ganska fast och knappast utvecklat några nya, starkt avvikande betydelsenyanser. Likväl har man inom astronomien (enligt tysk, fransk och engelsk förebild) kallat en liten stjärnbild på södra himmelshemisfären för »biet»; samma stjärnblid har för övrigt också kallats »flugan». Dessutom har det zoologiska språkbruket utvidgat begreppet »bi», så att ordet fått beteckna hela det släkte eller t. o. m. hela den »familj», som det honungssamlande (tama) biet tillhör. Man har därför kunnat bilda sådana sammansättningar som bisläkte, biart, grävbi, jordbi, murarbi, timmermansbi, pälsbi, ullbi m. fl. Men den allra största delen av ordboksartikeln »bi, sbst.», (d. v. s. om insekten bi) handlar om det honungssamlande lilla husdjuret, eller enligt Ordbokens definition: »(individ av den i samhällen levande och i Sverige ända upp i Jämtland och Västerbotten såsom husdjur hållna) insektarten Apis mellifica Linné» och »särskilt könlös individ (egentligen steril hona); honungsbi, tambi». Och det är sannerligen en rikedom av upplysningar, vi här få om biskötsel i äldre och nyare tider, om gamla och nya meningar och uttryckssätt angående biet. Det är också en överraskande myckenhet av olika skrifter om bin, vi finna citerade. Särskilt anmärkningsvärd är den iver, frihetstiden ådagalade för befrämjande av biskötsel liksom av andra inhemska näringar. Också vår samtid har för bina visat ett stegrat intresse, som kanske mest berott på åsikten om honungens hälsovärde. Man får nog vara en mycket beläst specialist i fråga om binas natur och deras vård, för att man skall finna allt vad Ordboken har att meddela vara välbekant. Både i kulturhistoriskt och i språkligt avseende är mängden av intresseväckande enskildheter så stor, att jag blir villrådig, när jag skall söka framlägga några smakbitar. Som språkkarl börjar jag helst med ett par språkliga anmärkningar. Man skulle kunna vänta, att språkbruket hade undvikit sådana sammansättningar, där bi- kunde uppfattas ej blott som substantiv, utan också såsom adverb (= det tyska bei). Men fackmannen har ej brytt sig om en tvetydighet, som stöter icke-fackmannen. Och det får väl medgivas, att sammanhanget kan göra fullt klart, att t. ex. med »biväg» eller »bigata» menas en smal passage för bina, eller att med »bistånd» och »biläger» menas ungefär det samma som med »bigård», »bihage» o. d. Kuriöst är också att se, hur den nya tidens industri tvingar oss till uttryckssätt, som för äldre generationer skulle ha gällt som löjliga pleonasmer; så t. ex. anför Ordboken en annons (ur H.-T. för 1896) om »Äkta oförfalskad bihonung», en sammansättning, som nog skulle ha förbluffat våra förfäder. Tidigare än »bihonung» uppträder sammansättningen »bivax», och man har ju också rätt länge brukat ordet »vax» om andra ämnen än det av bina producerade vaxet. Om nu »bihonung» och väl även »bivax» ursprungligen varit för långa, så ha vi andra sammansättningar med bi-, som noga taget äro för korta, d. v. s. de äro så kallade »elliptiska ord», för att begagna det uttryck, som prof. Tegnér
i vilka ett mellanled för bekvämlighetens skull utelämnats,
t. ex. »kornblå» i st. f. det noggranna, men obrukliga
»kornblommeblå» (d. v. s. blå som kornblomman eller blåklinten).
-- Biförening och bisällskap åsyfta icke förening
eller sällskap av bin, utan av biskötare, bivänner eller bimän;
emellertid förekomma också de noggrannare och omständligare
sammansättningarna biodlare- och biskötareförening.
Märkas bör bimansmöte; ordet »bimöte» har väl befunnits vara
alltför betänkligt. Man har både biskötareskola och biskola
i samma betydelse. Och i stället för biodlingsredskap har
man också kunnat säga och skriva biredskap; ja den väska,
som brukats till förvaring av sådana redskap, har helt kort
kallat bitaska.
Ofta visar sig mycken osäkerhet och ombytlighet i benämnandet
av samma sak, och det sätt varpå synonymer blivit
valda kan stundom vara egendomligt. Så t. ex. kallas »visen»
eller bivisen) också bidrottning, bimoder (väl också
»moderbi»), bihona, och fordom kallade man henne också bikonung.
-- Bilarver kallades fordom bimask eller biungar och heta
ännu stundom biyngel. -- En sittande hopgyttrad bisvärm har
kallats biklase, biklump, biklunga, bihop, bihög, bikubb,
biklubb. -- Ett bisamhälle kallas stundom ett bifolk, en bistat,
bikoloni, bistam.
Person, som sysselsätter sig med och förstår sig på biskötsel,
kallas nu vanligen biodlare, biskötare, biman, bikännare
eller bivän (även: biälskare); förr kallades den bikunnige
också för bigubbe, och en handbok i biskötsel, som utkom
år 1847, bar titeln »Den erfarne bigubben». En särdeles
skicklig biodlare har kallats bimästare eller t. o. m.
bikung, o. s. v.
Blott delvis liktydiga äro namnen på bikupor eller bistockar,
ty formen och inredningen av den boning, man givit
ett bisamhälle (eller som detta själv uppsökt åt sig), ha under
tidernas lopp växlat icke så litet; någon föreställning om
»kupans» historia kan man få genom att i Ordboken taga reda
på det, som där säges om sådana sammansättningar som
bistock, biholk, biskäppa, bikorg, bikoja, biskämming, bihus,
biask, bilåda, biskåp m. fl.
Men om vi skulle närmare inlåta oss på biskötselns enskildheter
och termer, så bleve det ett alltför vidlyftigt kapitel.
Blott ett par ord, som vid första bekantskap kunna
väcka någon undran, må här anföras: bipulver är ett slags
läkemedel för sjuka bin, bisalva däremot användes till bestrykning
av en kupa, när man vill med den ljuva lukten locka
svärmande bin att flytta in där; bitätt säges ett galler eller
nät vara, om bina ej kunna krypa igenom det. -- --
I jämförelser, eller när ordet brukas i bildlig eller överförd
betydelse, är det vanligen biets flit man numera fäster
sig vid. Förr tänkte man oftare på biets hämndlystnad och
envishet i förföljande. I ordspråk förekommer ordet bi numera
sällan; men förr hade man flera ordspråk eller ordspråksliknande
uttryck om biet; t. ex. när Gustaf Vasa beklagar
sig över fogdarnas stränghet mot de fattiga och släpphänthet
mot de rika, säger han om dessa sina tjänstemän:
»De stocka flugorna, och bien låta de fara.» Andra gamla
ordspråk äro: »Gud föder så väl bi som björn»; -- »Bi utan
vise, de fara villa vägar»; -- »Den honung vill slicka, må
icke rädas för bien»; -- »Av samma rosor, som spinnelen tar
sitt förgift, dir bien sin honung» säger skalden
»Mycken honung gör lata bi» skall enligt bikungen
(1768) vara ett osant ordspråk.
Tillägga vi ytterligare, att »bi i blått fält betyder påven
och hans kyrkegods» (inom heraldiken), -- att Napoleon I
använde biet till symboliskt ornament, -- att bisvärm har
varit namn på en fyrverkeripjäs, och att zoologerna ha bildat
ordet bikakekorall --, så har vår axplockning kanske blivit
alltför lång för läsarens tålamod, fastän vi ändå gått förbi
en hel hop fakta, som den språkligt eller kulturhistoriskt intresserade
nog skall själv med nöje och gagn taga vara på.
Liv och levnad.
Handelstidningens redaktion har tillställt mig en insänd
artikel, undertecknad »Svecus» och innehållande en fråga
till mig om rätta bruket av orden liv, och levnad, särskilt i
sammansattningar.
För en fackman är det alltid glädjande att finna personer
utanför det trängre skrået ägna intresse och eftertanke
åt spörsmål, som tillhöra hans fack. Och »Svecus» har
tydligen tänkt ganska mycket om den sak, han nu dragit
fram.
Jag begagnar därför gärna tillfället att yttra mig i
ämnet. Och en fråga som denna -- om vad som är rättast
och bäst i nutida svenskt språkbruk -- förtjänar väl också att
behandlas ur principiella och för allmänheten, ej blott för
insändaren, valda synpunkter.
»Svecus» har i en tidnings telegramrubrik påträffat ordet
livstrött. Han anmärker (med skäl), att det vanliga
svenska uttrycket är levnadstrött. Vidare anför han, att en
från danskan översatt roman bar titeln »Livsmod» i stället
för »Levnadsmod». I bägge fallen anser han danismer föreligga.
Med anledning härav och efter att ha jämfört åtskilliga
sammansättningar med livs- och levnads-, begär han
någon vägledning angående de bägge synonyma orden och
deras bruk i sammansättningar.
Det besked, »Svecus» vill ha, är ingalunda lätt att giva.
Saken är ganska invecklad och hittills, så vitt jag vet, aldrig
undersökt.
Om åtminstone det ena av de båda synonyma orden hade
varit med i det stycke av Svenska Akademiens Ordbok,
som hunnit utarbetas, så hade vi helt säkert där fått alla
önskliga upplysningar, liksom vi t. ex. i ordboksartikeln besök få
en god begränsning av betydelse- och brukbarhetsområde
för besök och visit, och liksom artikeln dam redogör för bruket
av detta ord i jämförelse med fruntimmer.
Nu äger Svenska Akademien stora samlingar av språkprov
till hela vårt ordförråd. Och om jag hade haft tillfälle
att å Akademiens »Skriptorium» i Lund genomse språkproven
på liv och levnad jämte deras sammansättningar, eller
om jag kunnat skaffa mig avskrifter av dessa språkprov,
skulle jag utan tvivel nu varit rustad med ett så väldigt
material, att huvudsvårigheten legat i att begränsa
undersökningen till omfånget av en tidningsuppsats.
Det kan ändå måhända vara i vissa avseenden nyttigt och
lämpligt, om jag nu yttrar mig i ämnet utan att stödja mig
på annat material än sådant, som kan stå till buds för vem
som helst, d. v. s. Svenska Akademiens Ordlista,
ordbok över »Svenska språkets synonymer» samt (i fråga
om det äldre språket)
medeltidssvenskan. Om jag med dessa handböcker, som äro
tillgängliga å varje större bibliotek, lyckas göra en utredning,
som åtminstone tills vidare kan anses någorlunda tillfredsställande,
så har jag därmed också givit en fingervisning åt
den språkintresserade, huru han i dylika frågor kan taga sig
fram på egen hand. -- --
När man jämför de båda orden liv och levnad i deras
nuvarande användning blir det lämpligast att först avskilja
de betydelser, som uteslutande tillhöra ettdera ordet.
Liv kan motsvara det tyska Leib och alltså beteckna
»(levande) kropp», t. ex. i uttrycket »liv och själ». Närstående
äro betydelserna »bål», »midja», »buk» och »moderliv».
Till betydelsen »buk» (el. »mage») höra förbindelserna »hårt
liv», »löst liv». Med de nyss uppräknade betydelserna av
liv kan man f. ö. jämföra sammansättningarna livrock,
klänningsliv, livstycke, livrem, livtag, livsfrukt m. fl. Med
betydelsen »kropp» sammanhänger också den användning liv
har t. ex. i livvakt, livregemente, livmedicus, livkusk, livhäst
o. d.; liv betecknar här (furstlig) person såsom kroppslig
individ och sammansättningen angiver något, som skyddar en
sådan person, eller något, som han själv använder.
De uppräknade användningarna av liv ha naturligtvis
ingenting att göra med bruket av levnad. Närmare det senare
ordets begreppsområde komma vi, om vi taga fatt på
den betydelse av liv, som väl bör anses vara den väsentligaste,
»huvudbetydelsen». Den definieras av A. F. Dalin sålunda
»en andlig varelses eller organiserad kropps förmåga av verksamhet
förmedelst en inneboende, av naturen given kraft»,
samt dessutom: »även (i inskränktare mening) förmåga att
fortfarande behålla sig levande». Motsatsen är i allmänhet
»död». Jämför uttrycken »taga någons liv», »taga livet av
någon», »giva liv åt», »förlora livet», »liv och lemmar», »liv
och gods» m. fl.
Till denna centrala betydelse av ordet liv höra sammansättningarna:
livhanken, livstråd; livgris, livkalv; livsstraff,
livdömd; livssak, livsfråga; livsfara, livsfarlig; livfull(het),
livlös(het); livskraft(ig); livgivande; livnära, livsmedel,
livsförnödenheter, livsuppehälle; livselixir; livsluft; livbärgning,
livräddningsanstalt; livförsäkra; livstecken, livsyttring, livsgnista;
livsvarm, livsvärme; livsandar; livsprocess, livsfunktion,
livsprincip samt väl även livsform (åtminstone i vissa
betydelser).
I de nu omtalade fallen är det fråga antingen om individens
»liv» eller ock om »livet» i största allmänhet, i synnerhet
betraktat ur fysiologisk synpunkt. Men dessutom bruka vi
liv i åtskilliga andra betydelseskiftningar, i vilka motsatsen
till »död» knappast är märkbar. Några sådana betydelser
kunna närmelsevis angivas genom utbytesorden
»vistande» (el. »vistelse»), »rörelse», »oro»; andra uttrycka
en tillvaro eller verksamhet, vars art angives genom särskild
bestämning, och där begreppet mångfald, rikhaltighet,
brokighet, rörlighet, ständig växelverkan o. d. vanligen ingår.
Jämför: friluftsliv, uteliv; livet på landet; samfundsliv,
gatuliv, umgängesliv, affärsliv, djurliv, växtliv, hundliv,
nöjesliv; jordeliv; hovliv, jägarliv, rövarliv, studentliv
m. fl.
Med de senast omnämnda grupperna ha vi kommit tämligen
nära den betydelsesfär, som tillhör ordet levnad. A.
F. Dalin definierar levnad såsom »loppet av en människas
liv ifrån början till slut med alla dess öden och skiftningar»,
och dessutom även »en människas sätt att leva, i synnerhet
i moraliskt avseende» (alltså ungefär = leverne).
Man ser, att levnad har ett mycket trängre betydelseomfång
än liv. Det brukas endast om en
företrädesvis på dettas innehåll. Också i ett annat avseende
är levnad mera inskränkt till sin bruklighet än ordet
liv. Ty medan liv tyckes trivas ungefär lika bra i alla stilarter,
är levnad -- så vitt jag kunnat finna -- numera sällsynt i
ledig och vardaglig framställning; i bildade personers
umgängesspråk tyckes mig ordet nu vara nästan bortlagt.
Om denna iakttagelse är riktig beträffande det enkla ordet,
skulle den i väsentlig mån kunna förklara det förhållandet,
att nya sammansättningar med levnad förekomma så sparsamt,
samt att i äldre sammansättningar levnads- stundom
håller på att undanträngas av livs-.
Vidare bör märkas, att levnad närmare än liv ansluter
sig till verbet leva; »det att efterleva lagen» kan uttryckas
med »lagens efterlevnad» (och väl även med efterlevande),
men omöjligt med »efterliv». Karaktäristiska för betydelsen
av levnad äro också sammansättningarna väl-, skör-,
ren-levnad, levnads-sätt, -regel, -ordning, -vanor, -omständigheter,
-ställning, -yrke, -händelser, -öden, -lopp, -bana, -beskrivning,
-teckning, -saga.
Så långt torde skillnaden mellan de båda orden vara klar
och fast. Jag tror knappast, att man i någon av de anförda
sammansättningarna känner sig frestad att utbyta levnad
mot liv eller tvärtom. Lärorik är jämförelsen mellan
livsvillkor = »betingelsen för att leva (d. v. s. vara till,
uppehålla tillvaron o. d.)» och levnadsvillkor, som blir ungefär =
»levnadsställning», »levnadsomständigheter». Med levnadskostnader
menar man icke »kostnaderna för att uppehålla livet» utan
»kostnaderna för det levnadssätt man för».
Men det finns, såsom »Svecus» riktigt påpekat, fall, där
levnad börjat vika för liv. Och vi kunde ju redan på förhand veta,
att liv skulle ha ett visst övertag i kampen för tillvaron;
det är ju vida vanligare i ledigt talspråk och har ett mycket
större begreppsområde.
Verklig åtskillnad i betydelsen kan nog stundom förefinnas,
om den också ej faller i ögonen. När en skald (jag minns ej vem)
säger »Min levnad var en stilla flod», medan
välbekant dikt med orden: »Mitt liv är en våg, som röres en tid»
o. s. v., så tänker man väl i förra fallet på hela raden av sina
levnadsöden, i det senare på sin jordiska tillvaro såsom en helhet,
ett enhetligt problem. En liknande distinktion kunde väl också göras
vid »en dygdig levnad» och »ett ädelt liv» (eller »ett hjälteliv»);
men här spelar det en roll, att det förra uttrycket tillhör ett äldre
språkbruk än det senare.
Vacklandet mellan liv och levnad såsom förled i
sammansättningar röjes, förefaller det mig, huvudsakligen inom
vissa betydelsekategorier.
En sådan grupp utgöres av de ord, som beteckna tidsmått för livet
(eller levnaden), eller som i något avseende syfta på sådant mätande.
Att man säger endast livslängd (icke levnads-),
är väl just vad vi kunde vänta, ty man tänker ju därvid på
tillvaron dels som en fysiologisk företeelse, dels som en helhet.
Ungefär det samma gäller om adjektivet livslång.
Också i livstid (med dess sammansättningar, t. ex. livstidsfängelse)
härskar samma betydelse; jämför livränta, som kan betraktas såsom ett
förkortat uttryck i st. f. »livstidsränta».
Å andra sidan ha vi levnadsålder, som väl i främsta
rummet anger måttet av den »levnad» eller det »levnadslopp»,
som tillryggalagts. I nära sammanhang med levnadsålder
tyckes levnadsår stå, i synnerhet när det brukas i plural.
Men så ha vi den gamla sammansättningen livsdagar
(t. ex. »i alla mina livsdagar»), som nog i allmänhet betyder
»(hela) den tid, livet räcker». Hur skall det då förklaras,
att vi jämte livsdagar ha både singularen levnadsdag och
pluralen levnadsdagar (t. ex. i psalmen 451: »Mina levnadsdagar
stupa mot det stilla målet ner»)? Jag tänker mig, att
entalsformen levnadsdag (åtm. huvudsakligen) beror på den
vanliga jämförelsen mellan en människas levnad i dess skiften
och dagen med dess växlingar; detta torde styrkas av
sammansättningarna levnadsafton, levnadskväil. Flertalsformen
levnadsdagar kunde ju i poesi framkallas av metriska
skäl (då den är en stavelse längre än livsdagar), men kan
också helt enkelt vara liktydig med »(min) levnads dagar».
Svårare att utreda synes mig följande grupp av sammansättningar.
Det heter livsuppgift, men levnadsmål. Orden tyckas ju
vara ungefär liktydiga. Kanske skall likväl en grundligare
undersökning av deras historia visa, att man vid levnadsmål
ursprungligen har tänkt på slutpunkten i kedjan av handlingar
och händelser (alltså i en »levnad»), medan man i det sannolikt
yngre ordet livsuppgift betraktat individens verksamhetstid
som en enhet. Det sist nämnda betraktelsesättet ligger väl
också till grund för valet av liv i livsverksamhet och livsgärning,
av vilka det senare är en ganska ny efterbildning av danskan.
Att levnads- (icke livs-) nyttjas i levnadsvett och levnadsvishet,
synes vara alldeles i sin ordning, ty båda orden
syfta ju på rön om människotillvarons skiftande faser och
sådana röns användning i mänskliga mellanhavanden. För
övrigt kan levnadsvett i någon mån gälla som försvenskning
av det franska savoir vivre och även därför nära ansluta
sig till verbet leva. Likaså har man nog bildat levnadsvishet
efter det tyska Lebensweisheit och omedvetet gjort det
så likaljudande med detta som möjligt. På tal om
levnadsvett och levnadsvishet böra vi också påminna oss, att den,
som »förstår att leva» nämligen förnuftigt eller med klok
beräkning, stundom kallas en levnadskonstnär.
Om vi från orden levnads-vett, -vishet och -konstnär vända
oss till livserfarenhet, livsåsikt och livsåskådning, så kan
det nog tyckas, som om i dessa sammansättningar levnads- skulle
ha passat väl så bra som i de tre föregående. Åtminstone
livserfarenhet står ju med avseende på betydelsen mycket
nära levnadsvishet. Sannolikt äro emellertid sammansättningarna
med erfarenhet, åsikt och åskådning jämförelsevis unga,
och detta kan vara huvudskälet till valet av liv i st. f. det
något föråldrade levnad. Ur betydelsesynpunkt kan man
naturligtvis vid alla tre sammansättningarna (i synnerhet
de två senare) ha mera tänkt på livet som en helhet än
på dess särskilda moment. Men dessutom finns det ett formellt
skäl mot användningen av levnad: åsikt och åskådning
äro redan sammansatta, och erfarenhet kan t. o. m. (rent
formellt taget) betraktas som en treledad sammansättning.
Man skulle alltså få alltför tunga och obekväma ordkomplexer
genom att använda den tvåstaviga förleden (levnads-).
Det återstår nu att tala om den grupp av sammansättningar,
till vilken de båda av »Svecus» anmärkta orden höra,
d. v. s. gruppen av de ord, som beteckna människors känslor
med avseende på sin tillvaro. Akademiens Ordlista upptager:
levnadsnjutning, levnadsglad, levnadsfrisk, både levnads-glädje
och livs-glädje, levnadsmod, levnadslust(ig), levnadstrött(het)
och livsleda. Här är alltså levnads- vida övervägande i
jämförelse med livs-. Och »Svecus» har helt säkert rätt i,
att livsmod och livstrött äro nybildningar efter danska mönster.
Troligtvis har han också rätt i sin förmodan, att levnads- av
välljudsskäl undvikits i förbindelsen med -leda (»le-le»).
Men jag kan inte se, att det i fråga om betydelsen finns något skäl,
varför inte liv i dessa sammansättningar skulle ge lika god mening
som levnad. För min språkkänsla är livsglädje bättre än levnadsglädje,
så framt man ej vill göra en åtskillnad och med det förra mena
ungefär »glädje att vara till, att vara ung, stark o. s. v.», med det
senare ungefär »gott humör vid olika förhållanden i livet».
Det skall sannolikt visa sig, att just inom denna betydelsegrupp
livs- på senare tider börjat göra intrång på levnads-
sammansättningar också i andra fall än i de båda av
»Svecus» anträffade, så t. ex. är väl livslust numera rätt vanligt.
Försiggår nu verkligen en sådan förskjutning, så kan nog
det danska inflytandet spela någon roll, men knappast vara
den enda anledningen. Kraftigare verkar, föreställer jag
mig, den förut påpekade omständigheten, att levnad numera
är föga brukligt i ledigare, mera vardaglig framställning och
dessutom till sin betydelsesfär mycket mera begränsat än
liv. Också själva kortheten blir ju ett skäl till att föredraga
liv framför levnad i sammansättningar, helst om de hota att
bli oviga.
Så vitt jag förstår, ha vi icke fullgiltiga skäl att utdöma
orden livsmod och livstrött (eller med dem likartade), om vi
också ännu i högre stil föredraga levnadsmod, levnadstrött.
Att danskan har motsvarande sammansättningar med livs-,
bör ej vara något hinder, om blott orden ur
äro goda nog, inte heller är ordens nyhet något berättigat
argument emot dem; tvärtom är det ju en vinst för
språket att få sitt ordförråd ökat. En annan sak blir det,
om man kan ådagalägga, att livsmod, livstrött (o. d.) bli till
sin betydelse oklara eller rent av inbjuda till missförstånd
-- då böra de motarbetas. -- --
Jag har sökt fatta mig kort och med flit gått förbi somligt,
som lockade till undersökning (t. ex. samliv och sammanlevnad).
Men det går inte så lätt att inom ramen av en tidningsartikel
avfärda en så pass invecklad språkfråga som denna.
Emellertid har jag, oaktat risken att förefalla somliga
för vidlyftig, andra för ytlig, ej velat undandraga mig att efter
förmåga medverka till belysning av det ämne, insändaren väckt på tal.
(1909)
Utländska ord i svenskan.
I dessa dagar har utkommit ett litet häfte, som jag
härmed vill på det livligaste anbefalla åt alla dem, som läsa
Handelstidningen, och än mera åt alla dem, som skriva -- vare
sig i Handelstidningen eller annorstädes.
En alldeles uttrycklig påvisning av den lilla bokens
nytta för livet är så mycket nödvändigare, som helt säkert de
allra flesta av oss inbilla sig, att de visst inte äro i behov
av en sådan hjälpreda; vi äro, kantänka, alldeles för lärda!
Men det är just det, vi inte äro -- som jag strax skall söka
uppvisa.
Boken i fråga heter »5,000 främmande ord med uttal
och förklaring av
av Studentföreningen Verdandis småskrifter. Detta
nyutkomna häfte är andra omarbetade upplagan av ett år 1907
offentliggjort dubbelhäfte (nr 146 och 147 i samma serie),
som bar titeln »Våra vanligaste främmande ord». Vid
omarbetningen har författaren, docenten dr Olof Östergren i
Uppsala, lagt an på att spara utrymme och att begränsa sig
till det nödvändigaste. Skillnaden i omfång är likväl ej
betydlig: mot själva ordlistans 63 sidor i första upplagan svara
57 i den andra.
Nu kan man alltså för endast 25 öre få en
uppslagsbok, som -- efter vad jag redan sagt och vidare skall
utveckla -- bör ha något att lära envar av oss. Längre kan man i
sanning inte driva prisbilligheten!
Bokens uppgift är, såsom förf. framhåller i sina
inledande anmärkningar, tvåfaldig.
Å ena sidan skola de i svenskan oftast nyttjade
främmande orden förklaras till sin betydelse, varjämte
upplysningar meddelas om deras nu för tiden vanligaste (och
riktigaste) uttals- och skrivformer.
Man är nog i allmänhet benägen att taga denna uppgift
för den enda, boken kan ha. Och tror man det, så menar
man, att man har läst både svenska och främmande språk
tillräckligt för att kunna reda sig utan en sådan uppslagsbok.
Kanske är ändå mångens lärdom i dessa stycken mindre
fullständig, än han själv tror. Det vore ett sällskapsnöje
lika gott som (eller bättre än) månget annat, om man tog
sig för att hålla vad med en självsäker god vän, att man
bland dessa våra vanligaste utländska lånord skulle kunna
hitta 5 eller 10 kanske än flera, som den lärde vännen inte
skulle kunna riktigt tyda, uttala eller skriva.
Men naturligtvis tar jag gärna för givet, att
Handelstidningens läsare äro så kunniga, att de allra flesta av orden
i listan äro dem välbekanta, och att förklaringen samt
uppgiften om uttal och skrivsätt till sin största del äro avsedda
för ett mindre beläst folklager.
Helt annorlunda står det till med det andra syftemål,
författaren har velat uppnå med sin ordlista. Han säger:
»Den, som skall skriva något, finner ofta, om han är van
att läsa främmande språk, att det svenska ordet för en sak
icke vill inställa sig för tanken, utan att i dess ställe ett
främmande ord insmyger sig. Den, som nu verkligen vill
vinnlägga sig om en ren svensk stil, grubblar en stund efter det
lämpliga svenska uttrycket, men finner det ofta icke. Då
kan det vara bra att ha till hands en handbok, där man helt
lätt kan finna det, man söker.»
Se, det är just så, jag skulle önska, att vi, litet var,
nyttjade dr Östergrens bok. En kortare och behändigare
uppslagsbok lär väl inte stå att finna. På en halv minut eller
än mindre bör man kunna hitta vad man söker. Och, i
sanning, de flesta av oss behövde söka ganska ofta. Ty det
är tyvärr en ömklig rotvälska, vi vanligtvis nöja oss med
att skriva. Alldeles onödigtvis proppa vi vår skrift med
utländskt språkgods, då vi kunnat uttrycka samma innehåll
med enkla och goda svenska ord. Vi borde väl annars vara
så pass fosterländska, att vi inte utan nödtvång föredroge
det utländska framför det inhemska. Och när man skriver
sådant, som skall läsas av mindre språkkunniga landsmän,
vållar man ju dem huvudbry, missförstånd och andra
olägenheter, om man bara av maklighet drar sig för att leta
fram de rätta svenska uttryckssätten. Förut kunde »de
obotfärdiges förhinder» -- d. v. s. att det tog så lång tid att slå
upp i »Nordisk Familjebok» eller i Ekborns »Förklaringar
över 60,000 främmande ord» och andra dylika större böcker
-- låta någorlunda rimliga, när de åberopades av en
tidningsman eller den, som annars hade brått. Men numer, när envar
alltid kan ha Östergrens lilla häfte på sitt skrivbord och där
genast få svar på sin fråga, förtjänar den inte längre
skonsamhet, som lagar till språklig bänkvälling. Vill man föra
boken med sig i fickan, går det an; för sådant ändamål
kunde förläggaren ändå ge ut en särskild upplaga i något mindre
format.
Det blir nog på det hela ganska sällan, som man inte skall
finna det, man söker i Östergrens ordlista. Ty han har, så
vitt jag kunnat se, med god urskillning upptagit just det
ordförråd, som bäst behöves. Att han utelämnar sådana
allmänt brukade ord som apotek och auktion, kan väl inte
klandras, ty alla veta nog, vad de betyda, och det lönar
knappast mödan att försöka utbyta dem mot svenska
ordbildningar. I andra fall har han av utrymmesskäl uppställt
t. ex. blott infanteri, men ej infanterist, blott inkompetent,
ej inkompetens; därvid kan ju det upptagna ge tillräcklig
ledning till tydandet av det icke upptagna.
Men, som sagt, för alla dem, som redan äro förtrogna
med de främmande ordens betydelse, blir det sätt, varpå
författaren uppställer svenska »utbytesord», det mest
tilldragande i det lilla häftet. Dessa svenska »utbytesord» äro
nog till stor del gamla bekanta för oss; vi ha stött på dem
förr, och vi undra på, att de inte brukas mera, och att vi
själva icke genast hade dem till hands i stället för de utländska
orden. Se här några exempel, valda på en slump: anciennitet
= åldersrätt, intervjua = utfråga, enquête = rundfråga
(detta svenska uttryck föreslogs för ett par år sedan av prof.
rundskrivelse), charad = stavelsegåta, aforism = tankespån, initiativ =
första steget, uppslag, evident = dagsklar, habitué =
stam gäst, stamkund, industri = storslöjd, fraktion =
meningsflock, animositet = agg, agitera = hetsa, agitator =
hetsare, agitation = hets, eventuellt = om så skulle vara (el.
bli), exploatera = dra oskälig vinst av.
I andra fall tyckes författaren själv ha bildat det
svenska uttrycket, varmed han översätter och vill utbyta det
utländska, t. ex trosblind, troshetsig (= fanatisk),
tvångstanke (= fix idé), egennytting (= egoist), ortvänja
(= acklimatisera), kraftsamlare (= ackumulator), öhav
(= arkipelag), understreckare eller streckare (= följetong; jfr
ledare).
Om dessa och dylika försvenskningar är intet annat än
gott att säga, fastän man naturligtvis kan finna somliga mer
och andra mindre lyckade. Och det faller av sig självt, att
man inte bör gå så långt, att man ävlas att utbyta alla
lånord mot svenska nybildningar, dessa må vara hur oviga
och omständliga som helst. Mycket kan emellertid den
skrivande allmänheten -- i främsta rummet
tidningsmannen -- åstadkomma för att rena och förenkla vårt
modersmål, göra det lättare att förstå och begagna för menige man.
Och vid strävandet för detta ändamål har man en särdeles god
hjälpreda i docent Östergrens lilla bok.
(1909)
Svensk namnforskning.
Att man vid studiet av ett folks kulturhistoria icke får
försumma tillvaratagandet av de rikhaltiga bidrag, folkets
språk har att avgiva, torde numera vara tämligen allmänt
erkänt. Och att av språkets mångartade företeelser egennamnen
(nomina propria) tillhöra de i kulturhistoriskt avseende
viktigaste, är väl också ett faktum, som någorlunda ingått
i de bildades medvetande. Vad särskilt Sverige angår, har
med fog framhållits, att dess namnskick -- så väl i ortnamn
som personnamn -- är av ovanligt intresse, vittnande om en
urgammal kultur med egendomliga inhemska utvecklingsvägar,
men också om flerfaldiga utländska inflytelser. Oaktat
allt detta kan den svenska namnforskningen ännu sägas hava
fått jämförelsevis ringa omfattning. Högst förträffliga begynnelser
ha på olika områden blivit gjorda, men långt mera
återstår ännu att göra.
Att allt icke är, som det borde vara med vårt namnskick
och våra insikter i lagarna för svensk namngivning (äldre och
nyare), därom få vi stundom av det praktiska livet påminnelser,
som förläna större »aktualitet» åt namnforskningen, eller
åtmnistone åt vissa sidor av denna.
Hur ofta har det ej hänt, att namnet på någon ort i Sverige
uttalats eller skrivits olika, och att strid uppstått om den
»rätta» formen. Och det är ej säkert, att den namnform, som
för tillfället blivit segrande, kunnat stå sig för en senare tids
kritik. För att taga ett annat exempel, ha vi ej nyligen sett,
huru häftigt man i pressen från ena sidan påyrkat svenska,
från andra sidan lapska (eller finska) namn på de nya kulturcentra,
som nu äro under bildning i det nordligaste Sverige?
Den, som vid läsningen av denna polemik känt sig tveksam
och undrande, var rätten egentligen ligger, han bör väl
också inom sig medgiva, att han aldrig för sig klargjort (eller
fått för sig klargjorda) de krav, man har att ställa på benämnandet
av svenska orter. Men var som helst i Sverige inträffar
det ju understundom, att ett nytt namn måste givas,
t. ex. åt en villa, ett nybygge, en ny gata eller park i en stad
o. s. v. Hur ofta hör man ej då klagas över svårigheten att
»hitta på ett bra namn», och huru ofta blir ej det slutligen valda
namnet klandrat såsom klumpigt, tillgjort, anspråksfullt,
osvenskt o s. v.
Men de praktiska olägenheterna äro flera och större i
fråga om personnamn: det gamla namnskicket passar ej
längre, och man har ännu icke kommit sig i gång med kraftiga
och planmässiga åtgärder för att avhjälpa det onda.
Den stora majoriteten av svenskar saknar ju egentliga
familjenamn; till individens betecknande tjänar då utom dopnamnet
endast genitiv av fadernamnet jämte -son eller -dotter,
så framt icke den förra förbindelsen (den med -son) nedärves
och skall föreställa familjenamn. Detta namnskick skulle väl
någorlunda gå an, om det blott fanns en rik växling i förnamnen,
så att samma namnförbindelse sällan eller aldrig tillkom
två eller flera personer. Men nu är det ju blott ett litet fåtal
förnamn, som sedan lång tid åtnjutit överväldigande popularitet
(bland mansnamnen t. ex. Johan, Karl, Anders, Nils,
Lars, Sven, Erik, Olof, Pär, Petter). Förr i världen när bonden
i regeln stannade hela sitt liv i hemsocknen, gjorde
detta föga besvär. När flera av grannarna hade lika namn,
hjälpte man sig på flera fyndiga sätt, av vilka Djurclous lilla
uppsats »Om vedernamn och känningsnamn i äldre och nyare
tider» ger en fängslande skildring.
-- Goda upplysningar om en särskild bygds namnskick får man i börian
av »Folkminnen» av H. & E., intagna i »Nyare bidrag till kännedom om
de Svenska Landsmålen och svenskt folkliv» IX: 1 (1889).
Men den nya tidens lätta
kommunikationer och mera utvecklade affärsliv ha låtit
son-namnens ofullkomlighet framstå i öppen dag.
Exempla sunt odiosa, men när vederbörande själv klagar,
som vår omtyckte målare
texten till sin bok »Larssons», så kan man ju ha lov att
åberopa honom som vittne -- om annars vittnesmål behöves för
så allmänt bekanta förhållanden.
Emellertid kan det ej skada att beröra ett mindre känt
fall, som kanske klarare än andra visar, huru barbariskt det
svenska namnskicket är i jämförelse med de stora kulturländernas.
Man vet, att ett antal svenska tjänsteflickor under
de senaste årtiondena sökt arbete i Nordtyskland, och att det
alltför ofta hänt, att de fått barn, som ej kunnat uppkallas
efter sina fäder. Nu stadgade den tyska lagen, att barnet i sådant
fall skulle bära moderns tillnamn. Följden har blivit,
att det numera finns åtskilliga uppväxande gossar eller vuxna
män, som icke ha laglig rätt att bära annat tillnamn än t. ex.
Andersdotter, Pärsdotter o. d.
Att man skulle genom lagar och förordningar söka bringa
reda i vårt namnskick, har, som bekant, emellanåt påyrkats.
Men dylika förslag ha icke rönt stor framgång. Och
det har sig naturligtvis också svårt att i förhållanden, som så
nära beröra den personliga friheten, använda tvång, innan
man försökt allt, hvad utredning, upplysning och övertygelse
kunna åstadkomma.
Härutinnan återstår säkerligen ännu mycket att göra. Materialet
har ännu icke blivit till alla delar samlat och med den
nutida vetenskapens hjälpmedel granskat och förklarat, och
icke ens de förarbeten, som redan blivit gjorda, äro så välbekanta
för den bildade allmänheten, som de förtjäna att bliva.
Jag har därför trott, att det skulle vara välkommet, att
jag här lämnar en överblick av vad på de senaste årtiondena
åtgjorts i svensk namnforskning (så vitt det kommit till min
kännedom). Att jag emellanåt vid sidan om denna översikt
behandlar en och annan fråga något utförligare, skall väl,
hoppas jag, icke illa upptagas.
*
Det, vi böra uppställa som slutmål för den svenska
namnforskningen, torde ungefärligen kunna angivas sålunda: Alla
åtkomliga uppgifter om svenska ort- och personnamn i äldre
och nyare tider böra undersökas och sammanställas så, att
man får det pålitligaste möjliga besked om varje särskilt
namns uppkomst och betydelse, kronologiska och geografiska
förekomst samt (eventuella) frekvens och förändringar; till
de senare höra naturligtvis ej blott ändringar i formen
(ljudkomplexen och skrivsättet), utan även ändringar i betydelse
och användning, t. ex. om ett namn fått högre eller lägre socialt
anseende, eller om det fått »sekundära» användningssätt
(varom mera nedanför). De enskilda namnens historia bör
vidare sammanfattas till en gemensam historia över det svenska
namnskicket, en historia, i vilken de härskande lagarna
klart framläggas. Och slutligen böra på grundvalen av denna
historia kunna uppställas enkla regler för ny namngivning i
överensstämmelse med de verkligt nationella traditionerna.
Och dessa regler, jämte huvuddragen av namnhistorien,
böra till den stora allmänhetens tjänst särskilt utgivas i
lätt fattbar och tilltalande form.
När vi komma närmare in på redogörelse för de förarbeten,
som blivit utförda, och kunna bilda oss någon föreställning
om dem, som återstå, innan slutmålet -- den vetenskapliga
totalframställningen och det populära utdraget därav --
kan uppnås, skall det nog bli tydligt, att uppgiften är mycket
stor och svår.
Men vi svenskar hava ju av ålder varit ett för stordåd
fallet folk, och det gamla släktdraget är ännu ej utplånat.
Också detta storverk har redan lockat en av våra landsmän;
han har i patriotisk nitälskan sökt med ett slag lösa uppgiften
i dess helhet; den har visserligen varit honom för stor och
svår, men vad han åstadkommit, böra vi med tacksamhet och
erkännande hälsa såsom ett aktningsvärt och nyttigt försök.
Jag menar det av komministern i Borås
år 1805 utgivna arbetet »Svensk namnbok».
Det är från förnamnen, förf. utgår; från början säger
han sig ha ämnat behandla endast dessa, och man kan väl förmoda,
att hans prästerliga skyldighet att övervaka, att barn
ej få olämpliga eller anstötliga dopnamn, givit honom första
impulsen till företaget. Med stor flit har han samlat uppgifter,
i det han icke blott använt åtskilliga tryckta källor, utan också
i ganska vidsträckt mån genomsökt kyrkoböcker och skaffat
sig upplysningar från enskilda personer. Därigenom har han
lyckats hopbringa en stor och rikhaltig samling; vad särskilt
angår nybildade förnamn, har åtminstone jag ingen annanstädes
funnit en så rik provkarta.
Då Kjöllerströms bok knappast torde vara så spridd och
läst, som den förtjänar att vara, vill jag här redogöra för den
indelning av dopnamnen, han använder.
Först komma »svenska» namn; härmed betecknar förf.
de ursprungliga skandinaviska, vare sig de anträffats i Sverige,
Norge eller Danmark eller ock på Island. Av värde äro
de närmare uppgifter om fyndorten (landet eller ock det
svenska landskapet), som tillagts efter vissa namn. Ofta meddelas
också, om namnet stammar från medeltiden, ävensom
om det är »lillnamn» (= förtrolighetsnamn, jfr de tyska uttrycken
»Kurzname» och »Kosename») eller förkortning av
andra. För den egentliga betydelsen av de nordiska förnamnens
beståndsdelar redogöres i en särskild ordlista; här liksom
på en motsvarande lista över de svenska ortnamnen förekomma
emellertid åtskilliga förklaringar, som måste anses
för ganska osäkra, och några, som torde vara felaktiga.
Efter de »svenska» dopnamnen omtalar författaren »helgonnamn»,
På de alfabetiska listorna skiljer förf. mellan »ebreiska namn» och
»grekiska och romerska namn, huvudsakligen helgonnamn»; därvid måste han göra
ett tillägg om icke-klassiska helgonnamn, t. ex. Anshelm, Beda (om vilket han
kunde ha anmärkt, att det numera öfvergått till att bli kvinnonamn), Bernhard,
Birgitta, Erik, Knut, Olof, m. fl.
av vilka åtskilliga som bekant tidigt vunnit och
ännu äga stor utbredning hos vårt folk, de flesta dock i försvenskad
och förkortad form (Jon, Jöns, Pär, Lars, Nils o. s. v.).
Därefter komma tyska, franska och engelska namn eller
(andra) namn från de brittiska öarna; av dessa tre kategorier
representerar envar sin särskilda strömning och period i vår
kulturhistoria.
Mindre talrika och i regeln också mindre allmänt brukade
äro de dopnamn, som upptagas i de följande avdelningarna:
de av italiensk, spansk eller portugisisk, slavisk, finsk och
»österländsk eller muhammedansk» (arabisk, turkisk o. s. v.)
börd. Till de »finska» sluter sig en lista på »förfinskade»,
vilka för svenska läsare torde ha speciellt intresse, t. ex.:
Lauri (= Lars, Laurentius), Yrjö (= Georg), Paavo
(= Pål, Paulus), Pekka (= Pär), Nuuti (= Knut), Inkeri
(= Ingrid), Vappu (= Valborg).
I en lista på »försvenskade namn» upptager förf. ett ganska
brokigt mixtum compositum av från olika håll lånade
namn, av vilka somliga visserligen fått en svensk kortform,
men andra äro av gammalt nordiska eller sidoformer till sådana,
t. ex. Jerker (= Erik), Knutte (= Knut), Huld, Gunna
(av Gunhild, Gunborg o. d.), Nanna, Alvhild, och andra äro
nybildade variationer av äldre namn. I det hela lämna författarens
indelningar åtskilligt övrigt att önska: samma namn
kan förekomma på mer än en lista, och man förstår ofta ej,
hur han tänkt sig namnets historia.
Svag är också begränsningen för kategorien »tillfälliga
namn», som följa närmast efter de »försvenskade». Att namnen
förekommit mera enstaka i dopböckerna, har kanske varit
bestämmande för författaren. Annars äro de till stor del antika
eller fornnordiska. Dock bör medgivas, att somliga göra
skäl för benämningen »tillfälliga», såsom Amerik, Atlanta och
Oceana (med sidoformen Oziana), vilka sannolikt givits åt
barn, som blivit födda på delar av jordytan med liknande
namn, samt Punkt, Ultimus och Sista,
Detta har av förf. upptagits bland »Nummernamn».
samma sätt som Knut) uttryckt föräldrarnas önskan, att barnet
ej skulle få yngre syskon; möjligen har Regel haft samma
mening. Det har hänt att, Reddita tillagts de förnamn, som
tillhört en förut avliden syster, vilken föräldrarna hoppades
få sig »återgiven» i den nyfödda.
Lustiga namnbildningar finner man i den femtonde avdelningen:
»nummernamn». Naturligtvis växer antalet av
varianter, ju längre raden av barn blivit. Har n:o 12 varit
en flicka, har hon blivit döpt till Tolvan, Tolvia, Tolvgia,
Tolvtia, Detolvta, Tolvida, Tolvina, Tolvira; gossar ha fått
dopnamnen Tolver, Tolvman, Tolvin eller Tolving;
Från en annan samling (den
anföras: Duodecimus, Tredecimus och Quattuordecimus,
ävensom Quintus och Sextus; vart och ett av dessa namn
hade blott en enda innehavare dessutom
har man i samma mening brukat Tolv (egentligen = Torulv).
Också de utländska namnen Otto och Ninus ha brukats
för att angiva ordningsnumret. Tiodor ansluter sig fyndigt
till Teodor, och Elva (eller Elvan) är väl avsiktligt
dubbeltydigt. Det högsta kända nummernamnet är Femtona.
Grupperna n:o 14, »Enskilda ätters dopnamn», och n:o
16, »Tillnamn som dopnamn», äro kuriösa nog. Det hade
varit av värde att få upplysning om, vilka ätter de särskilda
förnamnen tillhöra; av adelskalendern och släktböckerna hade
förf. kunnat hösta flera. Såsom »tillnamn» (använda till
dopnamn) kan man väl knappast med författaren betrakta
Astley, Clarence, Mortimer och Valdus, ej heller Linnea,
vilket snarare är att sammanställa med de många till kvinnors
benämnande använda blomsternamnen. Däremot kan jag tillägga,
att i en göteborgsfamilj Thorild blivit förnamn, samt
att en gosse i Göteborgstrakten blivit efter en omtyckt predikant
döpt till Rexius, och erinra därom, att några grevar
Gyldenstolpe fått dopnamnet Fersen efter denna på manssidan
utdöda släkt, vilken deras mor tillhörde. En dopnamnsförteckning
av år 1888 (om vilken mera längre fram) upptager
Garibaldi som ett sju då levande svenskar tillhörande namn;
när den italienske hjältens ära stod på sin höjd, åren 1859
och 1860, lära icke mindre än 2,000 gossar i England ha blivit
uppkallade efter honom.
Större, än man kunde vänta, är antalet av »Ortnamn som
dopnamn»; anledningen till detta besynnerliga bruk är nog i
allmänhet den, att barnet blivit fött långt borta från
föräldrarnas vanliga hemvist; det är sällan svenska orter (t. ex.
Skövde, Kalmar),
Jfr också Gevalia (av Gävle?).
som tagits i bruk, men oftare mycket
avlägsna, såsom Batavia, Bolivia, Florida, Odessa; jfr också
Amerik, Atlanta och Oceana, vilka förf. upptagit i annat
sammanhang. Förf. tror, att bruket åtminstone i somliga fall
kan förklaras så, att namn på skepp varit förmedlande.
Sist i ordningen komma de dopnamn, förf. kallat
»klingklangnamn», d. v. s. sådana, som enligt hans mening »sakna
rim och reson» och huvudsakligen blivit hopsatta och valda
därför, att de låta bra. Förf. säger sig ha funnit en stor
mängd sådana, uppgiver, att de florerat i synnerhet på
1880-talet, och gör därvid det något överraskande tillägget:
»Tiden sammanfaller ock med liberalismens kulmen. En bättre
tid beträffande namngivning tyckes sedan ha kommit.»
Författarens ovilja mot dylik namngivning har vållat, att
han meddelat blott ett litet urval, mestadels hämtat från
dopboksutdragen från hela riket för år 1889. Eljest kunna just
dessa »klingklangnamn» förtjäna en närmare undersökning,
ty just såsom nybildningar ha de ett speciellt språkligt och
kulturhistoriskt intresse. Det är nog riktigt, att de oftast
uppkommit genom missförstånd och minnesfel under
strävandet att taga efter »fina» utländska namn, som förut
brukats av de högre klasserna. Men t. o. m. av sådana misstag
böra vissa språkpsykologiska och historiska slutsatser kunna
dragas.
Man bör heller icke förbise det förhållandet, att strävandet
efter ett ovanligt förnamn, som individen kunde räkna
på att få vara ensam om, säkerligen ofta stått i sammanhang
med innehavandet av ett mycket vanligt tillnamn; kunde eller
ville man ej förändra detta, så måste man ju hålla sig till
förnamnet för att få individen klart och bestämt skild från andra.
Det kan för övrigt nog hända, att den nya namnbildningen,
när allt kommer omkring, visar sig i åtskilliga fall följa
vägar, som också vara förfäder varit inne på; så t. ex. kan
Birgott vara bildat av Birgitta och Vilgot (eller Algot), Joelm
av Johanna och Vilhelm, Essedora av Esse (= Esaias) och
Teodora, Fransilia av Frans och Cecilia, -- och det kan då
vara efter föräldrarna själva eller deras nära anhöriga eller
vänner, barnet blivit uppkallat. I somliga fall är namnet blott
en sammandragning av två, som tillhört en och samma
person; så t. ex. har Helesine uppkommit av Hélène Euphrosyne.
Herr Kjöllerström slutar sin behandling av dopnamn
med råd beträffande valet av förnamn och en lista på sådana
namn, som han anser lämpliga, dels svenska dels försvenskade.
I somligt kan man visserligen ha något avvikande smak,
men nog bör man vara förf. tacksam för hans fosterländska
nitälskan. Sista ordet i frågan kan väl ej på länge sägas;
våra dopnamn behöva ytterligare undersökas ur flera
synpunkter, och det blir alltid en kinkig uppgift att samtidigt
tillämpa de bägge principerna: att uppkalla barnet efter
anhöriga och nära vänner, och att giva det ett individuellt namn,
som hindrar sammanblandning med andra.
Att herr Kjöllerström genom sitt sysslande med
dopnamnen kommit in på släktnamn (»ättenamn») och ortnamn,
är naturligt; dopnamn kunna stundom tjäna till släktnamn
och ännu oftare lämna material till bildande av sådana;
T. ex. då en skånsk bondson, som gick den lärda vägen, efter
föräldrarnas förnamn, Christen och Elna, tillskapade åt sig tillnamnet Christell.
ortnamn ingår ofta ett dopnamn som första
sammansättningsled.
Även om släkt- och ort-namn meddelar herr Kjöllerström
åtskilligt av intresse för den stora allmänheten. Men då hans
egna samlingar härvidlag äro mindre omfattande än i fråga
om dopnamn, skall jag ej ingå på en närmare redogörelse
för denna del av hans bok, utan övergår till andra skrifter.
Därvid bör jag i främsta rummet erinra om de lika
lärorika som roande uppsatserna om svenska förnamn i Andra
samlingen av
som ej redan gjort bekantskap med dessa, bör ej försumma
att snart göra det.
Ett första försök att statistiskt utröna, huru allmänna
eller sällsynta olika dopnamn äro bland nu levande svenskar,
är gjort i den »Förteckning över svenska dopnamn», som
till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv»
VI: 7 (1888). Källorna äro en årgång av adelskalendern,
en dito av svensk släktkalender, universitetskatalogerna och
några få skolkataloger. Blott 859 olika mansnamn och 858
olika kvinnonamn blev resultatet, ehuru t. ex. Anselm och
Anshelm, Edouard och Edvard, Laurenz, Lawrence och Lorens
(-nts), Antoinetta och Antoinette, Emmy och Emy upptagits
som skilda namn.
Påfallande är
några äro ytterst vanliga: namnet Karl tillkom 3,521
individer, Gustaf 2,599, Johan 2,142, Maria 2,018, Charlotta 1,844,
Anna 1,608, men av de 859 mansnamnen var det 322, och av
de 858 kvinnonamnen var det 324, som anträffats blott en
enda gång. Hur många personer undersökningen i dess helhet
omfattar, får man ej veta; det meddelas endast, att »hela
summan av iakttagna mansnamn är 37,191, av iakttagna
kvinnonamn 32,986»; läsaren får alltså heller icke någon statistik över
flernamnigheten, som ju är väl förtjänt av en granskning,
vartill just det använda materialet -- omfattande
huvudsakligen personer av de högre, bildade klasserna -- gav ett gott
tillfälle.
Även den vidlyftiga och svårlösta frågan om dopnamnens
lokala fördelning i vårt land får ett litet bidrag i ett tillägg
till nyssnämnda lista; d. v. assessor
nämligen där meddelat en förteckning på »Dopnamn, iakttagna
i rättegångshandlingar från Skåne och Bleking» (1869--89).
Såsom ytterligare tillägg förekomma i häftet utdrag ur några
landskapsbeskrivningar och äldre namnlistor ävensom ett
meddelande om isländska dopnamn, vilket visar, att den
statistiska undersökningen av islänningarnas namnskick är vida
bättre genomförd, än motsvarande arbete ännu på lång tid
kan bliva hos oss.
Det år troligt, att dopnamnens lokala utbredning i vårt
land -- liksom även de lokala uttalsformerna -- skulle kunna
mångsidigt belysas, om någon ville underkasta sig mödan att
sammanföra de hithörande uppgifterna ur de rikhaltiga
uppteckningar av folkspråk och folktraditioner, som på senare
tider blivit gjorda och ännu vila i arkivens gömmor. Det
är huvudsakligen efter
(fogderäkenskaper för år 1553), som
»Förteckning över Lulesocknarnas person- och ortnamn».
I »Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen», VI: 3 (1887).
Till nomina propria höra naturligtvis också namn på
särskilda husdjur och skepp. Från forntiden anföras åtskilliga
sådana och därjämte namn på berömda svärd och andra
vapen. Ofta syfta dylika namn på utmärkande egenskaper eller
på ursprung, stundom ha de lånats från personer. En
rikhaltig och con amore utförd samling »Norrländska
husdjursnamn» av
är den enda nyare specialuppsats i ämnet, jag anträffat.
Denna samling är av synnerligt intresse bland annat därigenom,
att den låter oss se, hur de gamla namngivningsprinciperna
kvarleva hos allmogen, men huru tillika herrskapsseder med
utländsk lärdom bryta in även på detta område.
Fullständigast har väl nu för tiden det utländska segrat i namnen på
de hästar, som användas i den från England importerade
kapplöpningssporten.
Av nutida (och äldre) fartygsnamn borde det väl icke
vara svårt att efter officiella handlingar åvägabringa en
samling; också här kunna växlande bruk uppvisas för olika
tider. Vad angår andra föremål, som människan håller så
kära, att hon personifierar dem och förser dem med nomina
propria, är det ju betecknande nog, att det i forntiden
huvudsakligen varit ypperliga vapen, men hos nutidens svenskar
-- brännvinsflaskor och kaffepannor! Om dylika namn skall
jag tala längre fram.
Samlandet och undersökandet av fornsvenska nomina
propria kan numera ske i större omfattning och med större
säkerhet, då ju efter hand de gamla källskrifterna hunnit
fullständigare offentliggöras och prövas. Behandlingen av de
fornsvenska personnamnen hade lektor
Lundgren utvalt till sitt särskilda arbetsfält. Utom en mindre
uppsats om »Fornsvenska personnamn på -ing och -ung»
(Sthlm 1886) publicerade han i Sv. Landsm. X: 6 (1892, 1896)
en med stor omsorg och grundlighet uppgjord, alfabetiskt
ordnad förteckning på »Personnamn från medeltiden». Det är
mycket att beklaga, att Lundgren av andra sysselsättningar
hindrades att fullständigt utarbeta och utgiva hela samlingen;
andra häftet slutar med nanmet Libært. Mycket önskligt
vore, att redaktionen av Sv. Landsm. kunde finna någon
lämplig person till att fullborda den avlidne forskarens verk.
I sammanhang härmed bör omnämnas, att Lundgren för
några år sedan (1893 eller 1894) inför Filologiska sällskapet
i Lund höll ett förträffligt föredrag över svenska öknamn och
binamn under medeltiden, vilket icke blivit publicerat, men väl
förtjänar att bliva det.
Öknamn och binamn kunna liksom yrkesnamn och
hemvistbeteckningar i någon mån ersätta bristen på familjenamn
(tillnamn); ja, de kunna stundom övergå till verkliga
sådana. De behöva i alla händelser en mera omfattande
undersökning, än som hittills kommit dem till del.
*
De svenska familjenamnens utvecklingshistoria har i
stora drag och med rik exempelsamling tecknats av prof. Es.
familjenamn»). Den ypperliga uppsatsen ger en klar inblick i de
lagar, som gjort sig gällande vid vår inhemska
tillnamnsbildning alltsedan den nyare tidens början, både beträffande
adliga och borgerliga namn. Det är stor skada, att denna
uppsats icke länge sedan blivit utgiven såsom särskild bok; ty den
har alla förutsättningar att bli en kär läsning för många
tusenden: den giver i behaglig form en mängd värdefulla
upplysningar i ett allmänintressant ämne av stor praktisk
betydelse. Man ser av några yttranden i uppsatsen, att förf. ämnat
utvidga den till en mera omfattande »namnbok»; andra värv
hava tyvärr hittills hindrat honom att utföra denna plan. Men
då den svenska allmänheten har så mycket att lära av de
resultater, som framläggas i uppsatsen, och då endast ett fåtal
läsare hava tillgång till tidskriften, skall väl författaren låta
förmå sig att -- om än i mindre fullständig form, än han
förut tänkt sig -- utgiva denna skrift i en folkupplaga, så
snart han kan finna tid därtill.
Tegnérs skrift har sin tyngdpunkt i det
historiskt-etymologiska. Den statistiska sidan av ämnet berör han nästan
alls icke, den geografiska egentligen blott med avseende på
uppkallandet efter orter, ej med avseende på nuvarande
förekomst. Ännu mindre har han inlåtit sig på de förhållanden,
som existera mellan tillnamn och förnamn, t. ex. i vad mån
ett alltför allmänt tillnamn hos individen varit anledning
till, att han fått ett ovanligt eller åtminstone flera
dopnamn; vidare, omtyckta eller undvikna förbindelser mellan
för- och tillnamn o. s. v. Men huruvida några betydande
resultater stå att vinna genom undersökning av dylika frågor,
måste ännu lämnas oavgjort.
Sedan ovanstående skrevs har Ad. Noreen (i förening med Erik Noreen)
utgivit »Svenska Familjenamn vid början av 1900-talet» (1907), varjämte han i
»Vårt språk» III ägnat en exkurs åt frågan om de svenska familjenamnens
bildning.
När en gång de svenska personnamns förhållandena i
deras hela omfattning bliva föremål för undersökning, skall
man säkerligen få åtskilliga goda föredömen i ett danskt
arbete i samma riktning.
I Danmark har man haft ännu större olägenhet av »sen-
navnene», än vi i Sverige haft av namnen på -son. Av de
93,69i personer, som funnos upptagna i adresskalendrarna
för Köbenhavn, Odense, Aarhus och Aalborg år 1898, hade
50,363 (eller 53,7 %) namn på -sen: de 18 vanligaste
sen-namnen tillkommo 39,656 personer (eller 42,3 %) och av dessa
namnen Petersen, Hansen och Jensen vardera mer än 5,000
individer. På landsbygden var sen-namnens övervikt ännu
större; så t. ex. hade i en socken på Falster av de under
den senaste tioårsperioden födda barnen 91 % namn på -sen.
För att närmare undersöka namnförhållandena och föreslå
utvägar till namnskickets förbättrande tillsatte regeringen
den 4 maj 1898 en kommitté, bestående av professorerna
Fredrik Nielsen och Johannes Steenstrup samt docenten Axel
Olrik. Kommittén avslutade sitt arbete den 18 febr. 1899,
d. v. s. på knappa 9 1/2 månader -- vilken svensk kommitté
skulle göra det efter?! -- och utgav sitt betänkande under
titeln »Dansk Navneskik» (Kbhvn 1899).
Om denna bok kan man lugnt säga, att den är ett av de
lärorikaste och på samma gång intressantaste
kommittébetänkanden, som någonsin offentliggjorts; och då den innehåller
mycket, som också har tillämplighet på svenska förhållanden,
bör den studeras av envar, som vill sätta sig in i de många
svävande frågorna rörande svenskt namnskick. Jag kan ej
neka mig nöjet att citera några rader av betänkandet, också
de tillämpliga på svenska förhållanden. Sedan de
kommitterade förordat åtskilliga utvägar till bildande av nya
familjenamn (upptagandet av gamla danska förnamn, ensamma
eller med tillägg av -sen; andra föråldrade danska ord, som
kunna passa; och slutligen ortnamn eller karaktäristiska delar
därav ensamma eller med tillägg av avledningsändelser såsom
-er, -ing, -bo, eller -mand), fortsätta de:
»I det hele mene vi, at navnekilderne ere uudtömmelige.
Man skal ikke vente på, at staten lader udarbeide en bog med
"gode navne", der kunde tages af alle i flæng eller af dem,
som först melde sig. En sådan bog vilde vel heller ingen
fagmand påtage sig at urtarbeide, og den vilde let före till
ensidighed. Man kan trygt stole på folks naturlige
opfindsomhed, og sikkert er det, at ingen bör have ret til at tage en
anden families navn af den grund, at intet andet lader sig finde.
Og er end det ideal uopnåeligt, at hver slægt får et navn, der
tydeligt adskiller den fra alle andre, bör vi dog sikkert stræbe
imod at komme i alt fald et stort stykke hen ad vejen dertil.»
*
De svenska ortnamnen hava hittills blivit ännu mera
försummade än personnamnen. Vårt lands stora utsträckning
och glesa befolkning har väl i någon mån varit anledning till,
att insamlandet och ordnandet av hela ortnamnsmaterialet
synts vara ett alltför drygt företag. Fastställandet av
ortnamnens rätta form och förklarandet av deras ursprungliga
betydelse ha också i en mängd fall erbjudit stora svårigheter.
Att här söka närmare orientera läsaren i
ortnamnsfrågan torde emellertid ej vara på sin plats, då en förträfflig
belysning av ämnet nyligen (1900) lämnats i Nordisk tidskrift;
jag menar uppsatsen »Om våra ortnamn och deras
ursprungliga betydelse» av
studier», Andra samlingen). Men några notiser kunna
behöva anföras för att komplettera den översikt av
namnforskningslitteraturen, jag här söker lämna.
En efter nyare vetenskapliga metoder gjord
undersökning av våra ortnamn kan sägas ha börjat med »Sveriges
härads- och sockennamn, granskade av
Sidenbladh» (1872, ny upplaga 1873).
Redan då funnos likväl några värdefulla förarbeten,
såsom
(1867), som upplyser om många orters äldre namn, samt
O. Freudenthals uppsatser om svenska ortnamn i
Nyland och Egentliga Finland (1867, 1868).
Under de följande åren hava utkommit åtskilliga
undersökningar av vissa trakters ortnamn. Mest omfattande är
fornminnesföreningens tidskrift VII »Anteckningar om
några norrländska ortnamn», och 1899 i Sv. Landsm. XV :2
tolkningar av »Jämtländska ortnamn». I sistnämnda tidskrift
XIX: 2 (1902) har
ortnamn och bygdesägner».
En raskare fortgång av ortnamnsundersökningen har
man nu fått förhoppning om, då Kungl. Maj:t genom brev av
den 2 maj 1902 tillsatt en kommitté, bestående av
riksantikvarien H. Hildebrand, prof. Ad. Noreen och kammarrådet
G. Thulin, med uppdrag att »dels för ett län eller landskap
låta verkställa undersökning av namn å byar och gårdar
ävensom å viktigare berg samt större skogar, sjöar och
landsträckor, dels ock efter vunnen erfarenhet uppgöra och, så snart
ske kan, underställa Kungl. Maj:ts prövning plan för
arbetet i dess helhet jämte beräkning av de penningebelopp, som
för arbetets fullständiga utförande kunna antagas vara
erforderliga».
Jag har anledning tro, att kommittén icke skall låta binda
sig av den svävande och olämpliga begränsning, som ligger
i attributen »viktigare» och »större». Däremot kan man
möjligen befara, att kommitténs arbete -- ehuru i sig självt blott
en
riket -- skall draga väl långt ut på tiden; ty de tre
kommittéledamöterna äro män, som mycket tagas i anspråk för andra
varv.
I vilket fall som helst ha kommitterade och alla de, som
komma att fortsätta undersökningen, fördelen av att äga
en utmärkt ledning av det monumentala arbetet »Norske
Gaardnavne». I detta, som från och med år 1898 raskt
utgives, har professor
lärdom och sträng kritik givit de yppersta föredömen.
Kommittén har nu (1910) utgivit redogörelser för ortnamnen i de flesta
häradena i Älveborgs län.
Fastän kommitténs uppdrag, ännu åtminstone, är
begränsat till ett enda landskap, är det likväl vidsträckt och svårt
därutinnan, att det omfattar ej blott byar och gårdar (väl
med inbegrepp även av alla slags mindre bostadslägenheter
och odlingsföretag), utan ock naturföremål som berg, åar
och sjöar. Av dessa synes nämligen varje särskilt slag ha
sina egenartade namnbildningslagar. Det är därför en
lycklig omständighet, att den kände språkforskaren prof.
Hellquist valt de svenska sjönamnen (i Svea- och
Götaland) till föremål för en omfattande specialundersökning. Hur
drygt och svårbehandlat materialet är, kan i någon mån
slutas darav, att hela verket omfattar cirka 1000 sidor. En
populär sammanfattning av arbetets huvudresultat har Hellquist
själv lämnat i uppsatsen »Våra sjönamn» (Nord. tidskr. 1907).
Här må ytterligare nämnas att samme förf. år 1905 utgivit
en stor monografi »Om de svenska ortnamnen på -inge, -unge
och -unga». -- Det är väl troligt, att våra åar (forsar, bäckar
o. s. v.), fjordar (vikar, sund o. s. v.) och uddar (näs,
landtungor), berg (toppar, åsar, kullar, klyftor, dalar o. s. v.), öar
(holmar, skär, grund o. s. v.) och skogar (lundar, hedar o.
s. v.) komma att tarva ungefär lika utförlig behandling som
sjönamnen för var särskild grupp. Här blir arbete nog för
många forskare.
Om svenska ortnamn i Finland ha undersökningar nyligen offentliggjorts
av
Då man nästan måste hisna inför dylika kolossala
företag, blir det en lisa att besinna, att ortnamnsforskningen
också inrymmer uppgifter av ganska anspråkslösa proportioner.
Så t. ex. kan en monografi över namnen på gator, torg,
parker, kvarter m. m. i svenska städer, när en sådan monografi
en gång kommer att skrivas, icke bli synnerligen svår eller
omfattande, ty våra städer äro ju i allmänhet varken stora
eller gamla, och skriftliga källor torde väl i regeln heller icke
saknas.
*
Det kunde tyckas, som om namnforskningens samtliga
huvudgrenar i det föregående blivit omtalade eller antydda.
Men ännu återstår en viktig sida, en avigsida, om man så
vill kalla den. Ty liksom namnet ursprungligen haft
allmännare betydelse (såsom appellativ eller adjektiv o. s. v.)
och därefter individualiserats till »proprium», så kan det
fasta individnamnet återigen få allmännare betydelse eller,
med andra ord, komma att beteckna en person (en sak, ett
ställe o. s. v.) av viss beskaffenhet. Det hebreiska namnet
Johannes, som egentligen skall betyda »jahve är nådig», har
i sin nysvenska, förkortade form Jöns kommit att användas
som beteckning för en dum person i allmänhet, och i
smeknamnsformen Jösse blivit en personifierande benämning på
haren, kanske därför, att denne betraktas såsom ovanligt dum
och i djurfabeln (där djuren förses med personnamn) ständigt
låter lura sig av räven (Mickel).
I vandringen från allmän till individuell och tillbaka till
allmän betydelse avgiva alltså namnen ett av de många
bevisen på, hur i språkets värld -- liksom i den övriga
sinnevärlden -- »allt flyter», utvecklingen går i kretsgång, eller snarare
i spiral.
Undersökningen av propriernas övergång till appellativ
(resp. kollektiva, abstrakta, adjektiv, någon gång adverb)
bildar en ganska viktig del av betydelseläran, vetenskapen
om ordens betydelseutveckling (semasiologien, semantiken);
att dessutom etymologien, kulturhistorien och
folkpsykologien få åtskilligt att hämta från dessa undersökningar, skall
någon mån framgå av de prov, jag längre ned kommer att
anföra.
Ortnamnens övergång till anpellativ (m. m.) har ännu
icke i vårt land blivit föremål för undersökning.
Sedan ovanstående skrevs, har likväl utkommit ett arbete »Bibelgeografiska
namn med sekundär användning i nysvenskan» av
Men om
dylik utveckling hos personnamn ha vi på senaste tiden fått
två utförliga monografier från docenten i Lund
Hjelmqvist: »Bibliska personers namn med sekundär
användning i nysvenskan» (Lund 1901) samt »Förnamn och
familjenamn med sekundär användning i nysvenskan» (Lund
1903). Bägge vittna om mycket vidsträckt beläsenhet och
meddela talrika upplysningar av värde.
I det förstnämnda arbetet har förf. låtit den
kulturhistoriska synpunkten dominera och ordnat namnen efter
deras kronologiska förekomst i bibeln; i den senare har
alfabetisk (lexikalisk) uppställning varit den enda möjliga. Själva
uppställningen, materialets mångfald, talrikheten av
språkprov, den utförlighet i diskuterandet av dunklare spörsmål,
som ofta blir behövlig, allt detta försvårar i någon mån en
sammanhängande läsning av dessa båda synnerligen
förtjänstfulla arbeten. Men det vore skada, om de ej skulle
vinna insteg i vidare kretsar såsom uppslags-böcker, i vilka
man ej blott kunde eftersöka svaret på hithörande spörsmål,
utan ock vid tillfälle genomögna några sidor här och där.
Det är i förhoppning att väcka läsarens lust till att stifta
närmare bekantskap med dessa skrifter, som jag här nedan
meddelar några sammanställningar från deras rikhaltiga
innehåll. Ur »Förnamn och familjenamn» har jag tagit de
flesta exemplen, och denna bok torde i det hela erbjuda ett
mångsidigare intresse än »Bibliska personers namn».
Vill man säga till eller om en person, att han eller hon
i synnerligen hög grad har någon viss egenskap, så kan man
i vardagligt tal (med skämtsam anstrykning) begagna
något visst nomen proprium. Någon gång brukas ett förnamn
ensamt såsom då Jöns betecknar den dumme eller Benjamin
en mycket mager man, en som består av bara »ben». Men
oftare brukas en sammansättning t. ex. något visst förnamn,
försett med en tillsats. Skalden Sturzen-Becker lär ha
uppfunnit det »naturvetenskapliga artnamnet» Jönsissimus
pyramidalis, vilket stundom brukats av yngre författare. En läckergom
eller en, som ofta och gärna är med om festligheter, får
heta Kalas-Klas. En argsint kvinna kallas i somliga
landsorter Arga-Sissa, i andra Arg-Brita, i andra Etter-Brita.
Maskulina motsvarigheten är Etter-Petter. Att rim och
allitteration spela en stor roll vid valet av förnamnet, visar
sig ej blott i Kalas-Klas och Etter-Petter, utan ock t. ex. i
betecknandet av en lat kvinna Lata-Beata (Blekinge) och
Lat-Lisa (allmänt).
Vissa förnamn brukas med förkärlek till försmädliga
benämningar t. ex. Hans i förbindelserna Klump-Hans,
Skrål-Hans (jfr skrål- eller skrikhals), Skral-Hans, Smal-Hans,
Skrabb-Hans, Skralt-Hans och Mager-Hans. Men dessutom
förekomma, i synnerhet i de bildade klassernas språkbruk,
verkliga eller fingerade familjenamn i samma mening. Den
magre kan alltså kallas Magerberg, Magerman, Skrabbelin
eller Skrangelin. Man ser, att slutstavelsen utgöres av
någon sådan, som är vanlig i riktiga familjenamn. När
Kellgren bildade »familjenamnet» Dumbom, rättade han sig efter
analogien med Strömbom, Carlbom, Lönnbom o. d. En
senare tid har följt exemplet genom att bilda ej blott Nötbom,
Nötenbom och Fånbom, utan även Nötblom, Nötkvist,
Nötstedt, Nötström och Fånström; höjdpunkten synes vara
uppnådd med Idiotblom, som förklaras vara ett slags
maskulinbildning till det äldre skällsordet »idiotblomma», vilket i
sin ordning tros bero på det engelska uttrycket a blooming
idiot -- en lärorik fingervisning på de krokiga vägar, som det
självsvåldiga ordskapandet kan följa.
Man skall för övrigt icke föreställa sig, att alla dylika
»familjenamn» äro mer eller mindre grova skällsord.
Kvicklund är snarare lovordande, om det också innebär en viss
portion avundsjuka eller kan vara ironiskt; godmodiga äro de
om ivriga och skickliga kortspelare använda namnen
Virander, Kortlund och Kortblom.
Ryska eller till likhet med ryska namn bildade, fingerade
familjenamn äro, som man kunde vänta, icke just
smickrande. Att den ryske generalen Bodisco fått lämna sitt namn
i arv åt svenska »knoddar», beror naturligtvis på
ljudlikheten med »boddisk». En, som »tagit till schappen», kallas
stundom Schappalinskoj; den, som är slapp, får heta
Slapinsky; i Finland kallas koskötare Konoff, lättingar för
Låtakoff (av låt = lat). Men också andra fingerade
utländska namn kunna komma bra till pass: i Uppsala brukade man
för en del år sedan den artiga utvägen att titulera en
pratmakare Markis de Prata Scito.
Svenska adelsnamn inbjuda stundom till appellativ
användning; att en bråkmakare kallas Bråkenhielm eller en,
som ränner (med skvaller), för Rännerfelt, eller att (i
Finland) en tölp uppkallas med (det numera utdöda)
adelsnamnet Lorfvensköld, ligger ju ganska nära till hands. Men
man har, i synnerhet i äldre tider, bildat många ståtliga
analogier, t. ex. Bullerkrona, Trulsenhjelm, Rävenklo,
Pedantencreutz, Spekulantenhjelm, Procentenhjelm, Svältenhjelm och
Korumpenkrona.
Välbekant är, huru en hel nation tänkes såsom en individ
under ett vanligt personnamn: så kallas ju efter utländska
förebilder engelska nationen John (Bull), den
nordamerikanska (broder) Jonathan, den irländska Pat (eller Paddy),
medan det nu är mindre vanligt än förr att tala om (den tyske)
Michel. En äldre svensk benämning på holländaren är Klas
Maklig. Andra svenska namn av samma slag äro, som
bekant, herr Sörensen för danskarna, herr Norberg för
norrmännen och herr Svensson för svenskarna. För svenskar
av mera tvetydig beskaffenhet, som komma in i Finland, har
man där namnet Svenskelin.
personifieras ofta, så att ett förnamn ersätter artnamnet. I stället
för hästen kan man säga Pålle, i st. f. tjuren Olle; baggen
(gumsen) kallas vanligen Pelle eller Pelle bä, i
Ångermanland Pelle bock, i Finland Pelle puff, men i Skåne Mats eller
Masse, vartill där svarar tackans namn Mätta (troligen av
mäh!); grisen heter flerstädes Lasse (sannolikt bildat efter
Nasse), katten Måns, på några ställen Masse, på andra Mats;
taxhunden heter Hans, vargen Grå-Mas, räven Mickel, haren
Jösse, gåsen Karin, kajan Klas, tjädern Pelle (efter en
liknande ljudförbindelse i hans »spel»), och gräshoppan har på
Gottland fått det egendomliga namnet Badstu-Brita.
Den personifierande namngivningen sträcker sig också till
döda ting. Oftast har väl namnet från början givits åt blott
ett särskilt exemplar, såsom då en liten flicka kallar en av
sina dockor Josefina och en annan Therese, men
benämningen har bland vänner och bekanta utbrett sig och småningom
blivit ett skämtsamt smeknamn på hela arten. Det är av rätt
stort kulturhistoriskt intresse att se, vilka de föremål äro,
som oftast personifierats med egna namn. Man märker, att
just dessa föremål varit framför andra kära och intressanta,
så att de gärna tänkts såsom levande väsen.
Mångnamnigast är
feminina samt kittels maskulina genus, att dels kvinnonamn,
dels mansnamn blivit använda för att smeksamt beteckna denna
älskade familjevän. Bland de kvinnonamn, med vilka
kaffepannan benämnes, tyckes Kajsa ha största spridningen;
flerstädes brukas också namnet Mor Maja eller Kaffe-Maja.
Men därvid gör man ofta den skillnaden, att Maja är en
panna utan fötter, medan däremot kaffekitteln på tre ben
kallas med mansnamnet Petter eller Svarte-Petter, vilka namn
på andra ställen tyckas kunna användas om alla slags
kaffepannor. Från Västergötland har förf. för övrigt lärt känna
namnen Bolla och Moster Lotta, från Småland Nisse, från
Öland Sissa och Håkan, från Gottland Hindrik, från Skåne
Hinrik Olson, Jakopp eller Schakopp och Masse, från
Finland Kaffe-Matti, från Stockholm Brita, från Norrköping
Lilla Klara, från Uppsala Kaffe-Lovisa; i Västerbotten har
man på kaffepannan namnet Sofia eller Fia, men en stor
panna för uppsamlande av sump kallas Jonke (smekform
av Jon, Johan). Till de högre klassernas mera förfinade
uttryckssätt hör det att kalla kaffepannan Kamrer Brun,
Madam Brun eller Fru Pettersson.
Likartade namn får
eller buteljen). Allmännast tyckes namnet Olle vara; det
har anträffats i Bohuslän så väl ensamt som i förbindelserna
Lilla-Olle och Bambu-Olle (om överklädd flaska); från
Värmland har man Svart-Olle och från Södermanland
Skratt-Olle, som förklaras därav, att flaskan »ler» mot den drickande.
Mera isolerade stå namnen Sofia (Skåne), Simon (Finland)
och Lilla-Klara (Västergötland, Göteborg), vilket sistnämnda
nog beror på uttrycket »ta sig en klar».
Liksom brännvinsflaskan kallas också
Olle (Göteborg). Men oftare förekomma smeknamn på
Göteborg och dess omnejd varit benämning på ett bleckmått
(1/6 kanna) till uppmätning av bränt kaffe eller brännvin.
Ett litet glas brännvin eller toddy kallas flerstädes Lasse. En
stor sup däremot har i Karlshamn kallats Kalle glader, i
Södermanland Mas eller Bleck-Mas (troligen efter det tyska
Mass). Såsom speciellt namn på den
brukas stundom smeknamnet Manasse. Från akademiska
kretsar känner man den storståtliga nummerföljden:
Qvintus Fabius Maxinius Cunctator, Sextus Roscius, Septimius
Severus, Octavius Augustus och Pio Nono.
Andra förtrogna vänner äro
Västerbotten får heta Johanna, och
flerstädes bär namnet Kajsa; i Stockholm och Uppsala menas med
Olle eller Olsson en stickad, grov ylletröja, använd i
synnerhet av militärer.
Personifikationer tillhöra ju företrädesvis det naiva och
barnsliga sinnet; det är därför naturligt, att man i samtal
och lek med små barn gärna begagnar sig av
personifierande namngivning. Så t. ex. när man visar barnet på dess
egentligt personnamn, ty Tåmas-finger (Västerbotten) är nog
endast en förvrängning av det gamla ordet thomalfinger;
men
(Ångermanland),
Ångermanland egendomligt nog Liten-Ola;
Hälsingland Hans i Strand, i Ångermanland Pär finne eller
Karl finne. Allra kärast för det lilla barnet är
Lille Petter, annars också Lille-Pär med varjehanda tillägg,
t. ex. Lille-Pär-Roligman (Gottland), Pär i hagen (Göteborg),
eller Lilie-Vicke (d. v s. Viktor) med allittererande
tilläggsord (vire, vinge eller virum). Svenskarna i Estland kalla
lillfingret Lill-David; i Skåne brukas stundom namnet
(lille) Benjamin. Det sist anförda beror väl därpå, att den
namnrikedomen komma sig därav, att mången smeksam mamma
eller dadda brukat insätta barnets eget förnamn såsom
benämning på detta lilla »söta» finger.
Till barnkammarspråket höra också de namn, genom
vilka den fruktade
gestalt. Mäster Erik eller blott Erik synes vara allmännast
av dessa namn; i Finland förekommer Mäster Hans. Rätt
vanligt är också, att riset kallas Nisse eller Björk-Nisse; i
Ångermanland heter det Brita (i) Björknäs. Mera enstaka
har lärarens knölpåk kallats .Magister Ekegren och rottingen
Mäster Brun.
För så vitt man med dylika namn vill undvika att
direkt benämna den rysliga busen, riset eller rottingen, kunna
de anses vara eufemistiska. Ännu mera uppenbar blir i andra
fall den roll, personnamn spela som eufemistiska uttryck.
Det, som ej gärna omtalas med sitt rätta ord, maskeras
sålunda -- till en tid. På 1600-talet var det fint här i Sverige
att (efter tysk förebild) kalla det ofödda barnet Hans i
källaren; hos allmogen har uttrycket bibehållit sig länge.
Loppan kallas flerstädes Svarte Sven lille. Den kroppsdel,
som man sitter på, lär i Vänersborg heta Charlotta.
Huvudsakligen i södra Sverige betecknas en förarglig åkomma, som
tvingar en att »springa» titt och ofta, med namnen
Ränne-Katrina och Snälla-Katrina, vilka ha sina förebilder i de tyska
laufend Katerl och schnelle Kathrine, som troligen äro
tillskapade av katarr. Det ställe, man springer till, får av
allmogen vanligen ett ordentligt »folkanamn», t. ex. Pär Måns
(d. v. s. Pär Månsson) i Skåne och Halland, Pär Ers i
Västmanland, Ol-Ols eller Ol-Osa (= Olof Olsson) i Norrland
och Värmland. I Blekinge säges Pär i hagen, i Västergötland
Klas, i Finland Simon.
Mycket allmänt är att bruka personnamn för att
eufemistiskt omtala
att bruka ett eller annat vanligt förnamn, helst med vissa
tillsatser, t. ex. Gamle-Erik, Horn-Erker; dessa benämningar
tyckas tillhöra Svealand; företrädesvis i Götaland brukas
Petter och dess biformer: Pär, Horn-Pär, Röde-Petter,
Svarte-Petter, Nätte- (d. v. s. Snåle-) Petter, Eld-Pelle,
Horn-Pelle. Dessutom förekommer i Kalmartrakten Olle och i
Uppland Lid-Olle. På norskt inflytande beror det jämtländska
namnet Gammel-Sjul eller -Sjule(n). Från Värmland och
Småland anföres namnet Gammel-Hans; sammanställes
detta med de numera föråldrade uttrycken Hans Matsson
och Mäster Hans, som uppgivas ha betecknat djävulen, så
frestas man att antaga att alla dessa Hans-namn
ursprungligen betecknat
eufemistiskt Mäster Hans (efter tysk förebild) eller Mäster Pär.
Av helt annat slag äro de eufemistiska
djävulsbenämningar, som i senare tid och väl företrädesvis hos de högre
klasserna uppkommit genom anslutning till ljudförbindelser i
proskriberade ord, t. ex. Håkan (jfr hin håie, hin håken),
sedermera förbättrat till Håkanson, Fagerholm (jfr fan) och
Jäderlund (jfr jäkel, jädrans o. d.). Hit höra också utrop, t.
ex. av förvåning eller harm, som ersätta svordomar och
genom ljudlikhet mer eller mindre påminna om sådana, t.
ex. Gärda Amanda! Jöns Kristian! Petter Elias! Milde
Petter! Du milde Melander! Du store Melander! Du store
Palander! Du store Karl Johan!
Icke så mycket eufemism som galghumor finner man i
den stockholmska benämningen på den grinande
förekommande namn på
Vapenhus-Olle, som kanske sammanhänger med Olle såsom
djävulsnamn.
Också
omtalas genom en skämtsam personifierande omskrivning än med
ord, som gå rakt på sak. Så t. ex. får man flerstädes höra
fattigdomen benämnas Smal-Hans. Och när det blir fråga
om utgifter, får man stundom veta att det är Tomas eller Mats
i vederbörandes kassa, eller att fru Inga Schaber är på besök.
Men stundom ligga förklaringarna till en
personifikation icke lika nära till hands. När man på Gottland vill
uttrycka, att man finner en sak förträfflig, kan man säga, att
den »heter Hans»; detta uttryck har sin urbild i tyskt
språkbruk. Även de i sydligaste Sverige brukliga benämningarna
på
Jöns, Buska-Jöns, -Jösse, -Karl eller -Märta, även dessa
besynnerliga uttryck ha möjligen haft tyska förebilder.
Barnens vän Jon Blund har väl mest genom H. C. Andersens saga
blivit så namnkunnig i Sverige. Hans följeslagare Jesper
(= gäspningen) torde långt förut ha burit detta namn här i
landet. Av omkvädet i en uppsluppen, ofta sjungen visa
förklaras Julia såsom namn på en uppsluppen fest. Däremot
torde det vara svårare att förklara hur »osa Karl Petter»
kommit att betyda »få hundsnus». Men så mycket lättare
förstår man hur nordanvinden eller vintern blivit en herre
med namnet Kalle Bore eller Kalle Winter.
Det är av flera bland de anförda exemplen
ögonskenligt, att ljudlikheten ofta rent av inbjuder till skämtsam
användning av personnamn. Men det är icke alltid säkert, att det
nybildade uttrycket är ämnat såsom ett skämt. Då man i
Finland brukade säga Hans Matsson i stället för »Hans
Majestät», hade man ganska allvarliga skäl att begagna sig av ett
förblommerat uttryck. När skolpojkar i södra Sverige kalla
Klister-Nisse, innebära väl dessa namn icke blott skämt,
utan också ungdomens misshag med de gamla besvärliga
herrarna. Däremot är man mest benägen att såsom rena
folketymologier betrakta Ola-ko-lugn (=
Skåne) och Petter sjuor (=
bakelser, Stockholm). Huruvida Midfasto-Pelle
(Mefistofeles) beror på avsiktlig förvrängning eller folketymologi, får
väl lämnas därhän.
*
Namnens »sekundära» användning har i föregående
översikt behandlats jämförelsevis utförligt, dels emedan den
såsom forskningsområde är något nytt här i Sverige, dels
därför att den erbjuder åtskilliga för icke-filologer rätt
pikanta enskildheter.
Se vi emellertid tillbaka på samtliga de skrifter, som
blivit omnämnda i denna uppsats, så torde totalomdömet bli,
att även den svenska namnforskningen i sin mån vittnar om
det livliga intresse, som på sista årtiondena kommit
modersmålet till del. Oaktat onomatologien (namnforskningen)
icke kan sägas tillhöra de mest odlade grenarna av den
svenska språkvetenskapen, är det ju en icke liten rad av skrifter,
jag kunnat uppräkna, och det fastän jag ej har åsyftat absolut
fullständighet.
Att det även utanför de skrivandes krets finnes många
svenskar och svenskor med goda förutsättningar och
uppodlad håg för språkstudiet, därom vittna bland annat märkliga
meddelanden i doc. Hjelmqvists nyaste bok. Författaren
citerar nämligen omkring sjuttio personer här och var i
Sverige, vilka lämnat honom skriftliga upplysningar (i form av
svar och anteckningar på en dem tillsänd »frågelista») om
förekomsten i talspråk av sådana uttryck, som höra till hans
ämne. Åtskilliga av de insända samlingarna omnämner förf.
såsom synnerligen omfattande och värdefulla. Då man nu
besinnar, att dessa sjuttio, författarens personliga bekanta
och bekantas bekanta, långt ifrån representera hela det antal
av våra landsmän, som skulle ha kunnat och velat lämna
bidrag, så erfar man en hugnande känsla av att den svenska
språkforskningen numera har många vänner, och man fylles
av ljusa förhoppningar för denna forsknings framtid.
(1904)
Om vikingatiden.
Vesterlandenes inflydelse paa Nordboernes og særlig Nordmændenes
ydre kultur, levesæt og samfundsforhold i Vikingetiden. (Skrifter
udgivne av Videnskabs-Selskabet i Christiania 1904. II. Historisk-Filosofiske
klasse n:o I.) Af ALEXANDER BUGGE. VI + 426 sid. Christiania,
i kommission hos Jacob Dybwad. 1905.
Vikingerne. Billeder fra vore Forfædres Liv, I, II. Af ALEXANDER BUGGE.
I, VIII + 319 sid.; II, VIII + 342 sid. København & Kristiania, Gyldendalske
Boghandel, Nordisk Forlag, 1904, 1906.
Det första av ovanstående arbeten är, som dess förord
meddelar, ursprungligen författat för att besvara en av Nansenfondens
styrelse på Videnskabs-Selskabets årsmöte d.
3 maj 1900 för åren 1900--1903 uppställd prisuppgift, som
hade följande lydelse: »Hvorvidt er Nordboernes og særlig
Nordmændenes ydre kultur, levesæt og samfundsforhold i
Vikingetiden blevet paavirket av Vesterlandene?»
Det måste betecknas som ett lyckligt grepp, att denna
fråga uppställdes till besvarande. Ty en noggrann utredning
av ämnet skulle tydligen giva viktiga bidrag till ett rätt
bedömande av den nordiska kulturens hela utvecklingshistoria.
Och dessutom kunde frågan just i vår tid anses
vara i alldeles särskild grad »brännande». Sedan flera år
tillbaka har nämligen inom den lärda världen mycken strid
härskat om räckvidden av västerländsk kulturinflytelse på
nordbornas gudatro och diktning under vikingatiden. Professor
har ju i en följd av skrifter sökt uppvisa, att sådana inflytelser
(i synnerhet från irer och angelsaxer) förekommit i
en stor mängd fall. Ehuru stödda av en utomordentlig lärdom
och en genial kombinationsförmåga ha hans bevisningar
mött envist motstånd från flera håll, där man ej velat tro,
att nordbornas förbindelser med västerlanden varit så mäktigt
verkande och kunnat lämna efter sig så många och så djupa
märken i nordiskt själsliv. Det var klart, att stridsfrågans
lösning skulle betydligt lättas, om man till jämförelse kunde
utröna, huru stor den västerländska inflytelsen varit på den
materiella kulturen i Norden.
Att avhandlingen av prisdomarna (professorerna Moltke
Moe, A. Torp och J. E. Sars, den sistnämnde inträdde i stället
för professor Gustav Storm) förklarades värdig Nansen-priset,
väcker ingen förundran, när man tar del av det om
lärdom och skarpsinne vittnande innehållet. Och man kunde
ju också vänta en grundlig utredning av ämnet från en
författare, som redan i flera avhandlingar dokumenterat
sig såsom väl hemmastadd i källorna till historien om nordbornas
äldsta förbindelser med de brittiska öarna.
Av förordets meddelanden bör ett särskilt framhållas:
författaren omtalar, att han efter avhandlingens nedskrivande
kommit till den övertygelsen, att vikingatiden icke så avgjort,
som man förut trodde, inleder ett nytt skede av de
nordiska folkens historia, utan att förbindelserna med Västern
och Södern allt från de första århundradena efter Kristus
och i synnerhet under folkvandringstiden voro ganska
betydande. Därför kan, säger B., en del av det, som han
i avhandlingen menat ha inkommit till Norden under vikingatiden,
i själva verket ha kommit
blivit förberett genom tidigare beröringar med sydligare
kulturfolk.
I sin inledning (= afd. I) betonar författaren, att han,
på grund av uppgiftens begränsning, ej kan ge någon
av de västerländska inflytelserna på vikingarnas kultur,
när han måste hålla sig till den materiella sidan allena
och denna likväl är noga förbunden och står i ständig växelverkan
med den ideella.
Men han ger en hastig teckning av vikingatidens gudatro
och livsåskådning i allmänhet för att däri äga en bakgrund,
mot vilken den materiella kulturen bör betraktas.
Ensidig blir hans skildring av vikingatidens kultur också
i annat avseende, säger han, nämligen däri, att han måste
förbigå det äkta nordiska. Och dock voro skandinaverna
vid början av vikingatiden inga barbarer. Tvärtom hade
de i samfundsordning, i stiftande och skipande av lag och
rätt, i handel och sjöfart m. m. mycket att lära Västerns
folk. Kulturpåverkningarna ha varit ömsesidiga, vilket B.
med styrka framhåller emot professor
Steenstrup, som i sitt grundläggande verk »Norrmannerne»
(en av Bugges förnämsta källor) väl ensidigt tyckes
ha lagt vikten just på spåren av nordiska inflytelser på västeuropéerna
(i synnerhet engelsmännen).
Vikingatiden anses börja med de för åren 787 och 793
i den angelsaxiska krönikan omtalade plundringståg, nordiska
vikingar då företogo på Englands kuster. Arkeologiskt
sätter man, som bekant, den yngre järnålderns början till
ungefär samma tidpunkt, medan däremot den äldre eller
längre runraden redan något tidigare börjar avlösas av den
yngre (kortare).
Men, som B. i förordet framhöll, vikingatiden kom ej
såsom något alldeles nytt och oförberett. Den är, säger
B., blott den sista yttringen av den stora rörelse, som kallas
folkvandringarna -- och »folkvandringar» hade ju redan
av goter, vandaler, angler och saxer företagits sjöledes.
På Tacitus" tid voro
sina mäktiga flottor, och det är väl troligt, att nordbornas
sjöfart tidigast utvecklat sig på Östersjöns stora inhav.
De sydskandinaviska
folkvandringarna, de färdades omkring mer än någon annan
germansk stam, och spillror av detta folk återkommo
slutligen till sitt gamla hem, tvivelsutan medförande starka
kulturinflytelser till sina landsmän och grannar. I Britanniens
erövring deltogo jutar, i Nederländerna härjade den
danske konung Hugleik omkring år 516, ännu omkring år
580 räknades danerna till frankernas fiender. Ordet viking
brukas i en angelsaxisk dikt om ett skandinaviskt folk före
den egentliga vikingatiden. Och de av irländska (och skotska)
skrifter omtalade härjningarna på Tory Island (vid
Irlands nordvästra kust) år 612 och på ön Eigg (en av de
sydliga Hebriderna) år 617 kunna, enligt professor
och B., ej gärna tillskrivas andra än nordbor (snarast
norrmän); ty man känner numera genom doktor
Jakobsens undersökningar av ortnamn på Shetlandsöarna,
att på dessa öar skandinaver redan omkring år
700 måste ha varit bofasta. Bugge har själv i den del av avhandlingen,
som handlar om bildstenar, sökt visa, att gottlänningar
tillsammans med norrmän redan under 600- och
700-talen besökt Shetlands- och Orknöarna samt lärt känna
därvarande keltiska ornamentik.
Med Södern voro, som man väl vet, skandinavernas förbindelser
ganska livliga före och under folkvandringstiden;
myntfynden, införandet av latinska kulturord och framför
allt av runskriften äro ju allbekanta förhållanden.
Fastän B. alltså starkt framhåller, att vikingatiden i
många avseenden nog kunde anses börja tidigare, följer han
dock av praktiska skäl den traditionella beräkningen från
år 793.
Slutet på vikingatiden räknar han något olika i olika
länder, för de skandinaviska allteftersom kristendomen där
fick fast fot, för de västerländska allt efter som de där inflyttade
nordborna kommit i lugna och fredliga förhållanden
till urbefolkningen och blivit så att säga naturaliserade.
För att kunna avgöra, vad som är nytt i vikingatidens
kultur, söker författaren giva en bild av den nordiska kulturen
före vikingatiden, så vitt sådant är möjligt med de sparsamma
och delvis mycket osäkra källorna. Att han därvid,
under skildring av det svenska kungadömet, tager för gott
och pålitligt Snorres »återgivande» av Torgny lagmans tal
på Uppsala ting, kan knappast gillas av svenska historieskrivare,
som tillfyllest ådagalagt Snorres otillförlitlighet i uppgifter
beträffande Sverige.
Av de många lärorika och betydelsefulla notiser, som
framträda i skildringen av Norden före år 800, kunna vi anteckna,
att det gamla nordiska begrepppet odal överfördes,
icke till Island, men väl till Shetlands- och Orknöarna, som
tidigare befolkats av nordbor.
Efter teckningen av Norden före vikingatiden övergår
författaren till en redogörelse för de land, folk och kulturer,
nordborna påträffade vid vikingatidens början. Livlig och
färgrik är i synnerhet den bild, han ger oss av Irland och
av irernas folklynne och gamla seder. Bland de sistnämnda
kan särskilt observeras de iriska hövdingarnas bruk att låta
sina barn uppfostras hos andra, lägre ställda medlemmar av
stammen. Bugge tror, att motsvarande sed i Skandinavien
nog är ursprungligen nordisk, men att dess starka utveckling
på Island dock kan bero på iriskt inflytande.
I stora drag uppvisar författaren irernas relativt mycket
låga ståndpunkt i politiska, rättsliga, sociala, sedliga och
kommersiella förhållanden samt deras rangplats i religion,
vetenskap, diktning och bildande konst (i synnerhet ornamentik).
Angelsaxernas stat skildras väsentligen enligt
»English Constitutional History». Deras kultur hade upptagit
inflytelser dels från landets tidigare behärskare, romarna,
dels från de tidigt och grundligt romaniserade frankerna,
dels också från kelterna; irernas påverkan visar sig
mest i diktning, bildande konst och religion. Också av merovingernas
och karolingernas rike ger författaren en sakrik
skildring, varvid han i synnerhet framhåller den materiella
kulturen, vars blomstring hade föga förminskats av den
germanska erövringen samt (framför allt på Karl den stores
tid) stod högre än någon annan norr om Alperna.
»Vikingatidens betydelse för Nordens folk ligger
förnämligast däri, att den bragt dem under varaktigt inflytande
av den romerska kulturen. Detta inflytande kom visserligen
sent och medelbart (genom angelsaxer, irer och franker),
men det är dock i främsta rummet detta inflytande, vi nordbor
ha att tacka för att vi nu äro medlemmar av det stora
europeiska kultursamfundet.»
Andra avdelningen behandlar landets styrelse och konungamakten.
B. betonar till en början, att man har alltför
få säkra intyg om de politiska förhållandena i Norden
före vikingatiden, för att kunna med bestämdhet utpeka, vad
som är ursprungligt nordiskt, och vad som först under vikingatiden
uppstått under påverkan av utländska förebilder.
Den bästa ledningen ge lånorden, ty med ordet bör institutionen
själv ha blivit införd, i synnerhet om man kan visa,
att den ej i gammal tid varit gemensam för alla germaner.
Angående hirden framhåller B., att det forna krigarföljet
kring furstens person (»drótt», »vertung» eller »húskarlar»)
under Harald Hårfagres tid börjar utbildas efter frankiskt
(och angelsaxiskt) mönster; själva namnet hird är lånat
från angelsaxiskan (hired). I Haralds hovhållning, i den
prakt han däri utvecklade, hans talrika hirdmän, hans fast
anställda och högt ärade skalder (ett slags »poetae laureati»),
hans spelmän och gycklare -- i allt detta spåras många inflytelser
från västerlanden. Det tycks närmast vara Alfred
den store, som Harald tagit till mönster, men Alfred hade
efterliknat Karl den store. -- Hirdens delning i tre klasser
(hirdmän, »gäster» och huskarlar), som omtalas vid vikingatidens
slut, men till vilken antydningar finnas redan på Harald
Hårfagres tid, har, efter vad B. menar, sin förebild i det
karolingiska riket. Stallaren, som vid vikingatidens slut,
både i Norden och i England, förekommer såsom hövding i
hirden, har enligt B. sin förebild i frankernas (comes stabuli,
constabularius, constabulus eller) stabularius.
Konungamaktens yttre värdighetstecken, som alldeles
saknats hos nordborna före vikingatiden, börja under
beröringen med västerlanden att införas bland dem först i de av
nordbor grundade rikena på de brittiska öarna. Konungarna
i Dublin äga till symbol av sin makt »Carlus" svärd»;
namnet Carlus (av Carolus) visar på Karl den store, konungamaktens
yppersta representant; dennes namn har f. ö. i
de slaviska språken kommit att (i något förändrade former)
användas i betydelse »konung». Också konungen på Man
har ett svärd till sinnebild av sin värdighet, och ännu användes
ett sådant (sannolikt på 1100-talet förfärdigat)
»rikssvärd» vid högtidliga regeringshandlingar på ön. Även
de nordiska härskarna på Hebriderna och i Northumberland
tyckas ha burit svärd till tecken av sin värdighet. Denna betydelse
av svärdet hava nordborna upptagit från det
karolingiska riket. Också överräckandet av ett svärd till jarl eller
konungason vid förlänande av områden (såsom redan i
Harald Hårfagres saga och i första sången om Helge Hundingsbane
str. 8) beror på frankiska inflytelser.
Harald Hårfagres stat förberedes dels genom den maktutvidgning
över flera fylken, som hans förfäder, i synnerhet
hans fader, Halvdan Svarte, företagit, dels genom den sammanslutning
mellan krigare från olika norska landsändar,
som ägt rum under vikingatågen, framför allt vid grundandet
av ett norskt rike (med »Turgeis» såsom konung) i Irland år
839 och under de följande årens strider mot danskarna om
herraväldet på ön. Förebilder till sammanförande av ett
stort rike hade Harald i Karl den stores och de angelsaxiska
konungarnas verk, där med territorialutvidgningen också
följt ökande av konungens anseende, makt och rättigheter.
I nära anslutning till professor
tidskr. 1872) framställer B. de nyheter Harald införde. Att
Harald »fråntog bönderna deras odal» (Heimskringla), tror
B. endast ha gällt de erövrade fylkena, ej H:s arvland, Viken
och Ringerike; från dessa landsdelar gick heller ingen
utvandring till Island. Att konungen gjorde sig till ägare
av odalen, kan ej betyda annat, än att han stadgade och
utkrävde grundskatter; något länsväsen eller något
»Bodenregale» införde han ej. Motsvarande inskränkning i allmogens
fria äganderätt till jorden tyckes Karl den store ha
stadgat för saxer och friser efter deras uppror år 783.
Harald tyckes även ha infört
egentligen skatt för var näsa), stadgat om konungens
äganderätt till allmänningar och annan ouppodlad jord, möjligen
också (såsom sagorna uppgiva) tagit skatt av
saltkokare, jägare och fiskare; den senare gällande avgiften, 5
torkade fiskar för var man, som deltog i storfisket, synes
förskriva sig från hans tid. Att han lade 5 öres »tull» på
var man, som reste från Norge till Island, veta vi av
Islänningabok, men denna avgift har sannolikt haft vidsträcktare
giltighet och varit ett slags skeppsavgift (om ock blott
på utlänningar eller på handel med skattland och kolonier).
Den inbringande pälsverkshandeln med lapparna gjorde han
till kungligt monopol, liksom han också själv tog skatt av
lapparna, som förut måst skatta till flera stormän i Hålogaland.
Nu står det fast, att de fria nordborna lika litet som
andra fria germaner ursprungligen betalade skatt, varken
för person eller egendom; alla hos germanska folk under
medeltiden förekommande skatter ha uppstått genom direkta
eller indirekta inflytelser från det romerska riket. Att
Harald Hårfagre, vid bildandet av sitt nya rike och i strävandet
att öka de kungliga inkomsterna, i allmänhet följt västeuropeiska
förebilder, är också visst, men i enskildheterna är
det svårt att avgöra, om en kunglig rättighet stadgats först
av Harald eller redan av någon bland hans närmaste föregångare,
om den lånats direkt från England eller Frankrike,
eller om den redan förut blivit införd i Danmark. I det stora
hela blir emellertid det frankiska rikets skatteväsen, såsom B.
uppvisar, den verkliga förebilden för den nya ordning, Harald
införde i Norge.
Harald tog sig också i
större makt, än fylkeskonungarna haft. Folket måste på
hans tid göra ledingstjänst var som helst, ej blott (som förr)
inom fylket och till dess försvar. Vidare tillägnade han sig
andel i
en jarl, som (bland annat) skulle leda tingsförhandlingarna.
Och i den
utfärda nya påbud (nymæli), t. ex. om skatter; konfiskationer
av egendom och avkunnande av fredslöshetsdomar företog
han av egen maktfullkomlighet. Landets invånare
uppfattades numera såsom förpliktade att tjäna honom (honum
lýðskyldir), såsom verkliga undersåtar i modern mening,
ej längre såsom fria män, vilka blott av eget val och i
enlighet med hävd och vana rättade sig efter konungens
önskningar. I allt detta är den utländska inflytelsen, i synnerhet
från frankernas rike, tydligt märkbar.
De invecklade och omtvistade frågorna om
och
upprättande, om uppkomsten av »lendir menn» och om
de inflytelser från utlandet, som härvid gjort sig gällande,
få en utförlig och, som det tyckes, tillfredsställande utredning.
Även i Haralds
mellan sönerna med Erik till överkonung -- finner B.
ett efterliknande av vad som skett i det frankiska riket.
Efter redogörelsen för Norges statsskick under vikingatiden
kommer en kort framställning av Sveriges och Danmarks.
Då källorna här äro ytterst knappa, kan B. ej tillägga
något väsentligt nytt till vad äldre forskare (i synnerhet
dock hans resonemang om Snorres uppgifter om den
»nässkatt», Oden skall ha pålagt svenskarna. Vidare kan anmärkas,
att uttrycket »lændbornir mænn» på en södermanländsk
runsten från förra hälften av 1000-talet tages som intyg om
att »lændir mænn» redan då funnits i Sverige.
I Danmark synes framför andra Harald Blåtand ha
ökat de kungliga rättigheterna efter frankiskt och
angelsaxiskt föredöme.
Såsom huvudresultat av sin undersökning anger B., att
samfundsförhållandena i Norden från slutet av 800-talet
börja få en ny prägel, i det konungarna efter utländska
förebilder utvidga sina maktområden och öka sina inkomster.
I näst följande avdelning (III) talar B. om klädedräkt,
smycken, bohag och husets inredning; han visar, att nordborna
under vikingatiden införde siden och andra dyrbara
tyger till bruk för de förnäma, att samtidigt främmande moder
vunno insteg; från Frankrike kommo mestadels dessa
nyheter, om ock England delvis var förmedlare. Också en
mängd smycken och prydnader av ädla metaller och stenar
infördes, såsom dels fynden, dels lånord utvisa. Man lärde
sig att väva väggbonader och att utföra träsniderier med
bildliga framställningar av strider, jakter m. m., man skaffade
sig nya möbler och husgerådsartiklar (kista, »ark»,
»kalkar» av metall eller kristallglas, bord av ny form, duk,
bordservis av nya slag o. s. v.), och vinet blev en högt värderad
dryck. I allt slags lyx gjorde nordborna väldiga framsteg. -- På
tal om lånordet kápa (kappa, av lat. capa) kunde
författaren ha omnämnt, att jomsvikingen Sigurðr Vésetason
från Bornholm bar binamnet kápa; författaren har
endast yngre källor att åberopa.
Genom sin nästa avdelning (IV) ådagalägger B., att vikingatiden
haft en ofantligt stor betydelse för utvecklingen
av nordbornas handel. Vikingatågen följdes av handelsresor,
som småningom kommo att förmedla en regelbunden förbindelse
mellan de nordiska landen och Västeuropa. Nordborna
finna nya marknader för sina egna varor och föra dessutom
Östeuropas alster till Västerlandet, medan de till egna
hemland importera allehanda lyxartiklar, goda vapen, honung,
vin och vetemjöl. Hemma få vissa näringskällor, såsom Lofotsfisket
och pälsverkshandeln, större betydelse, städerna och
köpmannaklassen tilltaga i betydenhet. Gottland blir ett av de
viktigaste handelscentra i Nordeuropa. I västerlanden anlade
nordborna faktorier, de gjorde upptäcktsresor, sammanslöto
sig till gemensamma handelsföretag och uppehöllo
med sina gamla hemland, till vilka de förde nya rikedomar
och ny kultur.
Beträffande sjöfart och skeppsbyggnadskonst hade nordborna
mera att lära Västeuropas folk än att själva lära av dem.
Åtskilliga nyheter i skeppsbyggeri synas dock för nordborna
ha blivit frukten av beröringen med Västeuropa, särskilt
några nya fartygstyper med utländska namn; de stora skepp,
Olav Tryggvason lät bygga, tyckas ha haft sina förebilder i England.
Anläggandet av städer var åtmistone i Norge vid vikingatidens
slut starkt påverkat av brittiska mönster; Olav
Tryggvason hade, när han anlade Nidaros, Dublin och London
för ögonen.
I krigsväsendet (som behandlas i avd. V) voro visserligen
nordborna på det hela överlägsna Västerns och Söderns
folk, men mera genom kroppslig styrka och färdighet samt
genom sitt mod och dödsförakt än genom beväpning och taktik.
Därför införde de under vikingatiden en myckenhet av
goda vapen, i synnerhet hjälmar, spjut och svärd från Frankrike,
men lärde sig också att hemma efterlikna dem. Vidare
lärde de sig att begagna rytteriet såsom en del av hären, att
uppställa sig i »svinfylking», att förskansa sig och bygga fästningar,
att företaga regelbundna belägringar, konstruera och
använda konstrika och starka belägringsmaskiner. När Knut
den store upprättade ett slags stående här (þingmannalið),
hade han förebilder dels från de i Irland bofasta norrmännen,
dels från angelsaxerna.
Åkerbruk och boskapsskötsel (avd. VI) kunde norrmännen
på flera sätt utveckla genom sin intima beröring med de
keltiska folken på de brittiska öarna: lånord, anträffade i synnerhet
på Färöarna, visa, att nya sädesslag och kreatursraser,
nya redskap och arbetsmetoder blivit kända av dem genom
dessa kelter. Och dessa inflytelser sträcka sig i många fall
även till Island, i några till och med till Norge.
Den mycket utförliga redogörelsen för myntväsendet
(avd. VII) omtalar först de omkring år 900 präglade
barbariska och med hedniska symboler försedda efterhärmningarna
efter de karolingiska Dorestadsmynten, vilka enligt B:s mening
skola vara förfärdigade i Hedeby. Därefter skildras de
mynt, som präglades av de i Northumberland bosatta skandinaverna:
redan i början visa nordborna sin självständighet
genom att i stället för landets förut brukliga kopparslantar
prägla penningar och halvpenningar av silver; under 800-talet
äro de ännu beroende av sina frankiska och angelsaxiska
läromästare, men i förra hälften av 900-talet blanda de på mynten
sina nationella och hedniska symboler med främmande och
kristna; åtskilliga nordiska namn på myntmästarna visa, att
skandinaverna själva tillägnade sig den västerländska konstfärdigheten;
de nordiska härskarna låta efter sina namn tillsätta
titeln »konung» (på nordiskt språk). På Irland präglades
inga mynt förrän av de norska inkräktarna, liksom dessa
också voro de första, som började en verklig handel i stor
skala mellan Irland och andra land. Över huvud taget lägger
B. stor vikt vid de i Britannien av norrmän och danskar präglade
»vikingamynten» såsom mycket lärorika beträffande arten
och utvecklingsgången i den nya, av utländska inflytelser påverkade
nordiska kulturen.
I fråga om bildkonsten (avd. VIII) sysselsätter B. sig
först med de gottländska bildstenarnas egendomliga ornamentik,
vari han (liksom förut
från keltiska folk i Britannien, inflytelser, som delvis måste
vara äldre än den egentliga vikingatiden. Framställningen av
Valhall med
B. genom västerländska förebilder ytterst från en sydeuropeisk
traditionsbild av Jerusalems tempel. Också i ornamenten
(t. ex. runslingorna) på de skandinaviska huvudlandens
stenminnesmärken söker B. uppvisa utländska inflytelser.
De norska nybyggena på Färöarna och Island i deras förhållande
till västerlanden och särskilt till den keltiska kulturen
(avd. IX) är ett ämne av stor vikt för den nordiska kulturens
i synnerhet litteraturens historia, då ju islänningarna
vid slutet av vikingaperioden och under de följande
århundradena voro de förnämsta bärarna av nordisk sång och saga
samt också åt oss nutidsmänniskor lämna de rikhaltigaste
meddelandena om fornnordisk diktning, världsåskådning och
nationell egendomlighet. Det gäller att konstatera, i vad mån
islänningarnas gamla kultur var rent nordisk eller påverkad
från västerlanden. B. söker visa, att det västerländska inflytandet,
icke blott på Färöarna, utan även på Island varit betydligt
starkare, än man hittills varit benägen att antaga. De
iriska eremiter, som vid nordbornas ankomst till Island uppehöllo
sig här och där på ön, hava efter vad professor Bugge
gör tämligen sannolikt, icke
hedningarna, utan stannat kvar en tid och gjort mer eller mindre
lyckade försök att omvända nykomlingarna. Han erinrar
vidare om den kristna landnåmsmannen Asolfs och hans 11
iriska följeslagares missionsfärd till Island, och han sammanställer
åtskilliga andra intyg om kristen tro på Island redan
under 900-talet. Han uppräknar alla kristna landnåmsmän
enligt Landnámabók; det är visserligen icke
vilka denna gamla pålitliga källskrift uttryckligen säger, att
de varit kristna, men det var mestadels hövdingar, högättade
personer, åtföljda av stora skaror friborna, frigivna och trälar;
deras underlydande delade väl oftast sina ledares tro, och
hövdingarna själva övade inflytande på grannarna. Att kristendomen
under 900-talet haft icke ringa utbredning, intygas
för övrigt bäst därav, att de kristna på altinget år 1000 kunde
stå som ett med hedningarna ungefär jämnstarkt parti; just
möjligheten, att utan någon nämnvärd yttre påtryckning den
nya läran kunde införas på den avlägsna ön, tyder på starka
påverkningar från kristna land alltifrån öns bebyggande.
Men invandringen till Island försiggick till stor del över de
brittiska öarna, och många av invandrarna hade i längre tid
vistats där i Västern, innan de överflyttade till Island; i andra
fall hade de åtminstone anhöriga i Brittanien eller hade tidigare
företagit härnadståg eller handelsresor dit, hade iriska
trälar o. s. v. B. uppräknar alla de landnåmsmän, om vilka
Landnámabók eller andra källor uppgiva, att de haft några
förbindelser med västerlanden; stundom synes väl beviset för en
sådan förbindelse något svagt, men i det hela ådagalägger B.,
att en ej blott till antal (omkring en fjärdedel av samtliga de
namngivna nybyggarna), utan än mer till rang och hövdingställning
betydande del av landnåmsmännen haft nära beröring
med kelter (i synnerhet irer) och delvis även med
angelsaxer, innan de togo fasta boplatser på Island. Antalet av
iriska trälar och av iriska hustrur eller frillor har ej varit
ringa. Och den egendomliga, från övriga nordbor skiljaktiga
typen hos många islänningar, de svarta, livliga ögonen och det
svarta håret, som skvallrar om keltiskt blod, denna typ omtalas
ju ofta i fornlitteraturen.
I sin efterskrift (avd. X) kastar B. en återblick på sin
undersöknings resultat. Förbindelsen med västerlanden under
vikingatiden har, säger han, bidragit till att omforma
nordbornas liv och giva det en ny prägel. Människorna ha
fått nya levnadsbehov, men också lärt sig att tillfredsställa
dem. Samhället är statt i rask utveckling och förändring,
men själva dess ryggrad, rättsväsen och tingsordning, förblir
äkta nordisk; också i sjöfart och skeppsbyggeri äro nordborna
vida mera lärare än lärjungar i förhållande till andra
folk. Allt annat, som kan kallas högre bildning, påverkas
däremot starkt från utlandet; och det är vinkingatiden, som
satt nordborna i nära förbindelse med västerlandens folk
och därigenom med kristendomen och den antika kulturen.
Professor Alexander Bugges avhandling torde få anses
som ett högst värdefullt bidrag till Nordens äldre historia,
även till Sveriges, om ock vårt land blott på enstaka punkter
kommer direkt under behandling. Den rikhaltiga och väl ordnade
sammanställningen av fakta, författarens egna rön och
uppgifter från andra, en redig och behaglig, ofta schvungfull
framställningskonst, upplysande illustrationer (mest på avdelningarna
om mynt och om bildkonst), allt samverkar till att
göra läsningen på en gång instruktiv och angenäm. Också
till uppslagsbok låter Bugges avhandling förträffligt använda
sig, tack vare de utförliga (ehuru ej absolut fullständiga),
av universitetsbibliotekarien
*
Bugges båda samlingar av populära uppsatser, Vikingerne,
ansluta sig nära till den ovan refererade avhandlingen.
De meddela det huvudsakliga av dess innehåll, ofta till och
med ordagrant lika. Men dessutom giva de rikhaltiga kompletteringar
till skildringen av vikingatiden i sådana stycken,
som avhandlingen på grund av sin mera begränsade plan
måste utesluta eller blott i förbigående kunde vidröra. Också
i dessa uppsatser har författaren många frukter av egen
forskning att skänka läsaren, i synnerhet på det område, där
han är specialist: nordbornas förbindelser med kelter och
angelsaxer. De lättlästa, intressanta och lärorika uppsatserna
förtjäna att livligt anbefallas åt envar, som vill utvidga sin
kunskap om Nordens historia och kultur under vikingatiden.
(1906.)
Vid julen fordomdags.
Ett och annat från nordisk saga och historia.
(I Göteborgs Handelstidning julafton 1908.)
Här i Norden verkar det tilltagande mörkret tungt och
tryckande på sinnena. Det är väl icke många bland oss,
som kunna helt frigöra sig från den känsla av obehag, som
både kropp och själ röna av ljusets försvinnande. Och ändå
ha vi nutidsmänniskor, åtminstone i städerna, förträfflig
konstgjord belysning till bistånd, när vi draga oss fram
genom den svåra midvintern. Annorlunda var det i forntiden
och medeltiden, då de tekniska medlen till hemmens
och vägarnas upplysande voro så ytterst anspråkslösa. Jultiden,
höjdpunkten av mörkrets välde och på samma gång
löftet om ljusets återkomst, blev av vida mera ingripande
art för våra förfäder än för oss, ty de voro långt mera beroende
av den yttre naturen än vi. De gamla hävderna giva oss
också många intyg om de känslor, som vid vintersolståndet
behärskade nordborna. Och just vid jultiden skulle det väl
ha sitt intresse att uppliva några sådana minnen.
Det är två sidor av de gamles känsloliv, jag vill med
några exempel framhålla: dels den ängslan och fruktan för
onda makter, det hemlighetsfulla eller det övernaturliga,
som vid jultiden blev starkare än eljest; dels människoviljans
kraftiga reaktion mot denna skräckkänsla, en reaktion,
som strävade att göra mörkrets värsta tid till festglädjens
bästa tid.
Känslan av otrygghet under de långa vinternätterna
underhölls naturligtvis därav, att ofta lömska överfall, gynnade
av mörkret, företogos vid denna tid. Att smyga sig
fram till ovännens gård, när han och hans folk lågo i sin
djupaste sömn, tända eld på halmtak och träväggar, väl bevaka
alla utgångar och låta alla, som voro i huset, brinna
inne -- det var ett dåd, för vilket midvinternätterna passade
bättre än någon annan tid. Men också andra mordgärningar
berättas ej sällan ha förekommit vid julen. Kung Sverker
den äldre blev ju ihjälslagen av sin »hästasven», när
han for till julottan, -- andra exempel att förtiga.
Mera än sina fiender bland medmänniskorna fruktade
man dock övernaturliga väsen eller trollkunniga personer,
ty just vid midvinter kände man sig som mest värnlös mot
sådana.
Bland forntidens danska konungar prisa sagor och
sånger framför alla andra Rolf Krake. Omgiven av utvalda
kämpar höll han ett lysande hov i Lejre. Till honom kom
den starke norrmannen Bodvar Bjarke och skaffade sig genast
stort anseende genom sitt mod och sina kraftprov. Men
när det led mot julaftonen, började alla hovmännen bli tysta
och nedslagna. Bodvar frågade om orsaken. Han fick då
veta, att varje julnatt kom ett stort vilddjur, eller snarare
ett troll, till Lejre och gjorde stor skada på konungens
boskap. Mången kämpe hade gått ut för att strida mot
odjuret, men alla hade blivit sönderslitna och dödade. Detta
tycktes Bodvar vara stor skam för konung Rolf och hans
män. På julaftonen kallade konungen alla sina kämpar inför
sig och påbjöd, att ingen finge gå ut den natten; hellre
ville han förlora all sin boskap än en enda av sina män. Fram
på natten, då alla somnat, steg Bodvar upp, gick ut och lyckades
med sitt goda svärd fälla vidundret.
Det är troligt, att denna berättelse utvecklat sig ur
samma sägen, som finnes i den angelsaxiska dikten Beowulf,
författad på 700-talet, men grundad på skandinaviska traditioner
från 500-talet. Där förtäljes, att den danske konungen
Hrodgar (= Rodger, Roger) och hans män i borgen Hjort
vid Lejre blevo svårt hemsökta av ett troll vid namn Grendel,
som släpade bort och dödade den ene kämpen efter den
andre. Då kom den »geatiske» det vill sannolikt säga den
»götiske», fursten Beowulf och dräpte efter hård strid den
gräslige plågoanden.
Det finns vidare en gammal saga om Harald Hårfagres
fader Halvdan Svarte. Denne hade sitt rike omkring
Kristianiafjorden och regerade omkring mitten av 800-talet.
En julafton, när han satte sig till bords med sina män,
försvunno all mat och alla dryckesvaror från borden, alla
förråd ur visthusen, till stor sorg och förargelse för konungen
och hans män. Enligt en äldre form av sagan skulle
det ha varit jätten
från kungsgården. I en senare källa var det
vållade kung Halvdans missöde; de gamla asagudarna hade
ju av kristendomens förkunnare degraderats till onda
andeväsen. Samma källa påstår, att även Harald Hårfagre
själv en gång blivit av med all julmaten, och att det var
s. k. Flatöboken, den största av alla isländska »skinnböcker»)
säger, att Harald och hans far, Halvdan Svarte, hade dålig
»julalycka», och det åberopas som bevis ytterligare en
händelse, som onekligen var ledsammare till sina följder
än en tillfällig brist på mat och dryck under juldagarna.
Konung Harald satt till bords vid en julfest på gården
Tofta i Gudbrandsdalen Då fick han bud, att
utanför dörren och bad att konungen ville komma ut till
honom. (Om denne Svase har förut ej berättats något; i
fornskrifterna benämnes han stundom
menas
den vanvördiga budskickningen och sände tillbaka ett svar,
som på nutidssvenska väl skulle motsvaras av »Vet hut!»
eller något dylikt. Men Svase lät ej skrämma sig bort. Han
bad ivrigt budbäraren upprepa hans bön till konungen och
tillika säga, att han var den »finne», som konungen givit
lov att sätta sin »gamme» (= hus av jord eller grästorv)
på andra sidan backen där. Kung Harald måtte då ha blivit
nyfiken, ty han gick verkligen ut. Och så snart kungen
kommit utanför huset, följde han, fastän flera av hans män
avrådde det, finnen in i dennes gamme. Där reste sig Svases
sköna dotter,
Harald ett horn fullt av mjöd. Konungen tog hornet och
flickans hand, drack och blev dödligt förälskad; redan samma
kväll ingicks äktenskapet, och Harald var sedan så förhäxad
av kärlek, att han ej kunde vara borta från Snöfrid;
t. o. m. sedan hon dött, satt han i åratal över hennes lik; det
fick ej flyttas och höll sig oförändrat. Till slut lyckades
några av hirdmännen förmå Harald att låta byta kläder under
drottningens lik. Då hävdes förtrollningen: liket gick
genast i stark förruttnelse, och konungen var botad.
De övernaturliga väsendenas välde under julnatten kunde
också yppa sig däri, att enstaka människor just då fingo
kunskap om vad som skulle hända under det kommande året.
I »Flatöboken» berättas om en konung Valdemar i Holmgård
(= Nowgorod), en av Ruriks avkomlingar; dennes moder
var gammal och skröplig, men spåkunnig; och var julafton
bars hon in i konungasalen och förutsade kommande händelser.
En gång spådde hon om Olav Tryggvasons födelse;
det var alltså i senare hälften av 900-talet. De från Sverige
härstammande ryska furstarna skulle då ännu ha varit hedningar.
Men ännu från slutet av medeltiden ha vi en liknande
berättelse. I den s. k. Karlskrönikan berättas, att marsken
Karl Knutsson Bonde, när han år 1448 vistades i Finland,
fick brev från priorinnan i Kalmar, som berättade, att en
»from människa» föregående julnatt sett en syn, som förkunnade,
att marsken under det nästa året skulle få bära
Sveriges krona.
I enstaka fall kunde den tungsinthet, som vintermörkret
framkallade, närma sig eller övergå till sinnesförvirring, helst
hos personer, som hade lärt känna Söderns leende nejder.
Den norske konungen Sigurd Jorsalafar hade i sin ungdom
frossat av bragder, ära och njutningar i de solglada
Medelhavstrakterna. På ålderdomen, när sorger och
missräkningar drabbat honom hårt, kom vanvettets ande stundom över
honom, där han satt i kungaborgens eller kyrkans dunkel.
Åt kungasagornas skildring av den gamles sinnestillstånd
har
gestaltning i sin dikt »Sigurd Jorsalafar». Man får där en
så gripande inblick i de verkningar, vinterhemskheten kunde
öva på ett sjukt sinne, att jag vill citera hela det lilla
stämningsfulla poemet:
»Och yret piskar, och stormen snor.
Kung Sigurd sitter i tempelkor
och stirrar tungsint, och folket tror,
att Sigurd lyssnar på psalmer.
»Vår stackars gamle, vår gode kung,
hans hår har grånat, hans själ är tung!»
-- Kung Sigurd drömmer, att han är ung,
kung Sigurd drömmer om palmer!
Det vandrar vågor i Sudersjö,
det ståndar palmer på Sikelö,
där mogna druvor, där mognar mö,
för hårda härmän på haven!
-- Kung Sigurds panna är hög och bred,
hon sjunker tungt emot handen ned
-- det går en viskning i folkets led:
»Kung Sigurd lutar mot graven!»
Vid Akersborg ståndar striden hård
och yxa klingar mot hillebård.
Där rider hövding i bräm av mård,
hans bäst är blodig i manen!
-- Kung Sigurds blick vandrar skum och vild
från Helge Olav till jungfruns bild.
-- »O Helge Olav, var Sigurd mild,
Kung Sigurd brottas med fanen!»
Och snöstorm viner om tempelknut,
och aftonsången är sjungen slut.
»Följ med, o kung, förrän snön fyllt ut
de sista stigade spåren!»
Han svarar icke, hans tanke flyr
från frost och vinter och storm och yr
-- som segerherre kung Sigurd styr
med gyllne stam i Bosporen.»
*
När nordbon av självbevarelsedriften tvangs att sätta
ett energiskt motstånd mot allt det onda, varmed vintermörkret
hotade, sökte han sig både religiösa och världsliga
hjälpmedel.
I hednatiden höll man vid midvinterstid ej blott stora
offerfester, utan ock talrika och överdådiga gästabud.
Hur det gick till vid de hedniska julkalasen, kan man
erfara av Snorre Sturlusons berättelse i sagan om konung
Håkon Gode. Denne Håkon, född åt den gamle Harald
Hårfagre av en trälkvinna, hade uppfostrats i England av
konung Ethelstan (»Adalsten») och där blivit kristen. När
norrmännen tröttnat på hans grymme broder, Erik Blodyx,
och fördrevo denne, antogs Håkon till konung i Norge.
Men bönderna ville ej antaga sin nye konungs tro, utan
sökte tvärtom nödga honom att deltaga i de hedniska ceremonier,
som förekommo vid deras gästabud under julen.
Konung Håkons vän och förnämsta stöd var den mäktige
jarlen Sigurd på Lade. När nu Håkon tvangs att vara
med om Trondernas julfest, måste Sigurd uppträda som
medlare. Man skulle äta köttet av hästar, som offrats åt gudarna,
och dricka skålar till gudarnas ära. Den stackars
Håkon sökte hjälpa sin samvetsnöd genom att blott gapa
över mat och dryck, sedan han först gjort korstecknet däröver.
Men det tillfredsställde inte bönderna. Snorre berättar,
att man skulle dricka det första »fullet» (= hornet, bägaren)
till
och makt. Det andra »fullet» ägnades åt Njord och Frö,
för att dessa gudar skulle giva årsväxt och fred. Den
tredje »skålen» kallades »Bragafull» (= Bragebägaren) och var
således ägnad åt skaldekonstens gud. Dessutom drack man
också »minnen» (= skålar) till ära för avlidna, berömliga
fränder.
Vid »Bragafullet» plägade ofta löften avläggas om stordåd
under det kommande året. Vid julaftonsfesten hos Arngrim
på ön Bolm utlovade Arngrims son, bärsärken Angantyr,
att han skulle äkta Uppsalakungen Yngves dotter Ingeborg,
den skönaste och klokaste mö, som den tiden fanns i
de nordiska landen. Det var detta löfte, som förde med sig
striden på Samsö, där såväl Angantyr och hans 11 bröder
som den ädle svenske landvärnsmannen Hjalmar den hugfulle
fingo sin bane.
Av ålder tycks det ha druckits mycket vid julfesten.
Att »fira jul» hette fordom »dricka jul», och detta uttryck
brukas ännu vid medeltidens slut. Det är nog också i stil
med gammal nordisk sed, när Tegnér i sin skildring av Fritjofs
besök hos kung Ring säger:
»Varenda kämpe tog sig ett ärligt julerus».
Kristendomens införande ändrade naturligtvis åtskilligt i
sättet att fira jul. Den äldre kristna kyrkan hade som bekant
bestämt, att minnet av Jesu födelse skulle firas på juldagen,
och snart troddes det allmänt, att Jesus Kristus verkligen
blivit född på den dagen. I Norden blev julen fortfarande
den förnämsta av årets fester, och de kyrkliga ceremoniemna
vid julen torde ha omfattats med större hängivenhet än t. o. m.
långfredagens och påskdagens.
Kyrkan inlade en stor förtjänst genom att strängt yrka
på »
till liv och lem under julhelgen (eller med andra
ord: extra böter för förgripelse på någons säkerhet), dels
ock hans rätt att under samma tid slippa stämningar och rättegångar.
»Julfreden» stadgas tidigast i Östgötalagen (från
år 1285); denna fridlysning räckte i allmänhet från julafton
»sedan aftonsång är sjungen» och till dess »aftonsång är
sjungen på åttonde dagen efter den tolfte dagen», d. v. s.
tjugonde dag jul. I den yngre Västgötalagen (från början
av 1300-talet) beläggas brott mot julfreden med 12 »öres»
böter till biskopen och lika mycket till häradet. »Öre» hade
den tiden mycket högre värde än nu; hela summan skulle i
vårt mynt motsvara flera hundra kronor.
Vid gästabuden under julen blev omåttligheten i ätande
och drickande väl icke minskad, fastän folket blivit kristnat.
Men mångenstädes och särskilt vid furstehoven lade man
an på ädlare tidsfördriv. Ett av de första åren på 1000-talet
kom den isländske skalden Gunlög Ormtunga till Västgötajarlen
Sigurd och vistades hos denne i Skara över julen.
Dit kommo 12 sändemän från den norske jarlen Erik,
berömd från Svolderslaget och andra strider. Där var stor
»ölglädje», heter det i Gunlögs saga; bland annat tävlade
västgötar och norrmän i att prisa sina jarlar, vardera parten
ville ha
vara opartisk, eftersom han varken var västgöte eller
norrman; han valdes till skiljedomare. Det var en kinkig
uppgift: Erik var nog den berömdaste, men Sigurd var ju
värden på stället. Men Gunlög redde sig genom att improvisera
en ståtligt klingande strof, vari han högt prisade båda
jarlarna, så att bägges anhängare blevo nöjda, men dock
så, att norrmännen vid närmare eftersinnande kunde förstå,
att Erik ställdes främst.
Av alla konungar i Norden under 1000-talet var Harald
Hårdråde den, som mest omhuldade diktning och sagoförtäljande.
Denne Harald, halvbror till Olav den Helige,
hade som ung varit hövding för väringarna i Konstantinopel
och företagit många härfärder: år 1066 föll han vid Stamfordbridge
i norra England i strid mot konung Harald Godwinsson,
en månad innan denne senare själv besegrades och
dödades av Vilhelm Erövraren. Vi ha i sagorna många notiser
om hur Harald Hårdråde uppmuntrade islänningar att
vid hovet -- särskilt under jultiden -- förtälja sagor,
föredraga dikter eller tävla med varandra i diktkonst. Därvid förekomma
ofta pikanta och lärorika drag -- men det skulle
föra oss för långt att här söka gå närmare in på dem.
Till sist vilja vi nu erinra om ett julfirande under medeltiden,
där en svensk furste var en av huvudpersonerna,
eller snarare den
Hertig Erik, son till Magnus Ladulås och bror till konung
Birger, hade på hösten år 1302 förlovats med prinsessan
Ingeborg, enda barn till konung Håkon (V) i Norge
och hans gemål, Eufemia av Ruppin (grevskap i Tyskland).
Ingeborg var blott i sitt andra år, men hon skulle efter all
sannolikhet ärva Norges krona. Och hertig Erik dolde under
en yta av ridderlighet och förbindlighet ärelystna planer
på att lägga alla de tre nordiska rikena under sig. Han
blev inbjuden att fira julen år 1302 hos sina blivande svärföräldrar
i Oslo. Den äldre rimkrönikan (den s. k. Erikskrönikan),
som är författad av en vän och anhängare till hertigen,
skildrar med entusiasm, hur präktig Eriks färd till
Oslo gestaltade sig, hur många förnäma män (bland andra
landsflyktiga danska herrar) han hade med sig i sitt följe,
vilken beundran hertigen väckte överallt, där han for fram,
huru kärleksfullt han blev mottagen av konungaparet i Oslo.
Vi få också veta, att julfröjden något stördes därav,
att drottningens morfar, hertig Vitzlav av Rügen, avled i
Oslo femte dag jul. För övrigt kunna vi lätt tänka oss, att
den romantiskt anlagda drottningen trakterat sin favorit,
hertig Erik, med uppläsning av riddardikter; följande år
lät hon översätta »Herr Ivan lejonriddaren» på svensk vers
och sände den som gåva till Erik.
Redan »nionde dag jul» ville hertigen resa hem igen för
att sköta om sina planers utförande. Värdfolket sökte hålla
honom kvar; konung Håkon sade, att Erik åtminstone borde
ha stannat julen ut, och vid avskedet yttrade Eufemia:
»Farväl, min son och
förhoppningar, som knötos vid förlovningen mellan Erik och
Ingeborg. Och vid julfesterna i Oslo år 1302 tycks det ej ha
funnits någon, som kunnat spå om brott och olyckor, om
Håtunaleken, Nyköpings gästabud eller om hur en gång livet
skulle arta sig för Eriks och Ingeborgs son, den
stacars Magnus Smek.
Sigrid Storråda och Brynhild.
På gränsen mellan saga och historia, men dock avgjort
mera inom historiens råmärken, möter oss Sigrid Storrådas
gestalt. Och det är en kvinnogestalt, som framträder med
imponerande, skarpt skurna drag, och som säkert har djupt
inpräglat sig i minnet hos alla dem, som i barndomen läst
om denna drottning Sigrid antingen i
»Berättelser ur Svenska historien» eller någon annan svensk
historisk läsebok. Många av oss hava också med välbehag
upplivat dessa barndomsminnen genom läsning av
Lagerlöfs stämningsfulla skildring av Sigrids möte med
Olav Tryggvason i Konungahälla.
Men just i dessa dagar har den forntida svenska
drottningens levnadsöden blivit -- för första gången, så vitt jag
kunnat finna -- ställda i ett intimt sammanhang med en av
världslitteraturens yppersta och berömdaste sagokretsar,
dikterna om Sigurd Fåvnesbane och Gjukungarna (eller
Nivlungarna), samma krets, inom vilken tyskarnas stora epos,
Nibelungenlied (från 1100-talet), är en av de mest kända
skapelserna.
En holländsk lärd, som redan under många år
sysselsatt sig med så väl fornnordisk som forntysk litteratur,
professorn vid Amsterdams universitet
just nu offentliggjort tredje bandet av sina »Untersuchungen
über den Ursprung und die Entwicklung der
Nibelungensage», Halle a. d. S. 1909, och i ett större parti av detta band
söker han ådagalägga, att den historiska svenska drottning
Sigrid har varit förebilden till dikternas Brynhild, den stolta
och passionerade kvinnan, som eggade sin make, Gunnar,
att låta mörda Sigurd, och som sedan dödade sig själv, ty
Sigurd var likväl den ende, hon älskade.
En sådan karaktär som Brynhilds är (säger förf.) främmande
för den äldre tysk-nordiska diktningen. Väl förekomma
redan ganska tidigt heroiska kvinnor, som begå oerhörda
dåd. Men ser man närmare efter, visar det sig, att
de varit drivna av pliktkänsla, och att deras ogärningar hava
berott på pliktkollisioner. Brynhild däremot är en »modern»
typ; självhävdelsen, tillfredsställandet av hennes egna lidelser
-- i synnerhet hämndbegäret -- är för henne allt, plikten
intet. I dikten kunde (säger förf. vidare) denna typ ej komma
in förr, än den fått kött och blod i historisk verklighet,
och detta hade inträffat först vid slutet av vikingatiden, då
individen frigjort sig från de hävdvunna pliktbegreppen.
Ungefär vid denna tidpunkt, då den döende hedendomen
och den nya kristna läran brottas med varandra, framträda
inom det verkliga livet kvinnor, som blint lyda sina passioner
och ej låta sig återhållas av pliktens band. I de isländska
släktsagorna finna vi sådana kvinnogestalter, en Hallgärd
Höskuldsdotter i Nialssagan, en Gudrun
Osviversdotter i Laxdölasagan. Att särskilt denna Gudrun erbjöd stora
likheter med diktens Brynhild, hade redan för några årtionden
sedan anmärkts av den geniale islänningen
Vigfusson, och denne ansåg, att den historiska traditionen
om Gudrun Osviversdotter hade i sin utformning påverkats
av dikternas Brynhild.
Professor Boer finner däremot större sannolikhet för ett
samband mellan sägnerna om Sigrid Storråda och Brynhilds-dikterna.
Och detta samband uppfattar han, som vi redan sagt,
på sådant sätt, att den historiska personligheten lånat
sina drag åt den diktade, icke så, att framställningen av
Sigrids karaktär och handlingar modifierats efter Brynhilds.
Här kunna vi stanna ett ögonblick. Det må vara sant,
att diktfiguren Brynhild har att tacka en historisk förebild
för sin uppkomst. Det torde också vara riktigt, att inom
den skandinaviska Norden kvinnor av denna hänsynslöst
egoistiska typ icke förekomma tidigare än på 900-talet --
Gunhild »konungamoder», gift med Harald Hårfagres son
och efterträdare Erik Blodyx, är kanske den äldsta representanten
för denna art.
Men skulle icke sådana kvinnor redan förut ha förekommit
i andra land och kunnat få en ryktbarhet, som influerat
på Brynhildsskildringen? Vi kunna lämna ur räkningen en
och annan lidelsefull och handlingskraftig kejsarinna i
Konstantinopel, ehuru visserligen intet hindrar, att sägner från
detta håll hade kunnat finna vägen till Skandinavien. Men
på närmare håll, i de frankiska rikena, hade ju tvenne drottningar
under senare hälften av 500-talet gjort sig vida kända för
maktlystnad och våldsamhet; den ena bar till och med
namnet Brunhilda. Hon var väl den ädlare och bättre av dem,
men i en tradition, som utvecklat sig under århundraden, kunna
lätteligen sådana brott, som vållats av hennes medtävlarinna
(Fredegunda), ha överflyttats på henne.
Jag har trott det vara nödvändigt att hänvisa till möjligheten
av en annan historisk källa än den av Boer antagna.
Sägnernas utvecklingshistoria är nämligen i mycket ännu
oklar och osäker.
Mellan dikternas Brynhild och historiens Sigrid Storråda
finner Boer överensstämmelserna vara frappant stora.
Bägge taga livet av misshagliga friare (om Brynhild gäller
detta den jämförelsevis mycket unga dikten Nibelungenlied,
men att hon varit obenägen att gifta sig, säges redan i en
Eddadikt); vardera hämnas på den man, samtidens ypperste
hjälte, som varit trolovad med henne; hämnden tillgår så,
att hon upphetsar sin make till ett lömskt överfall. Detaljlikheter
finnas också: en ring, som varit fästegåva vid den
sedermera brutna trolovningen, spelar en viss (ehuru ej
samma) roll i båda berättelserna; hjälten gifter sig med en
syster till den man, som hjältinnan äktar; genom att intala
sin make, att denne blivit kränkt, uppeggar hjältinnan honom
till överfallet på hjälten; och när hjälten fallit offer för
försåtet, skildras hans änkas sorg på liknande sätt.
Jag vill inte medge, att likheterna äro så överväldigande,
som Boer menar. Särskilt lägger jag vikt därpå, att
hos Brynhild kärleken till Sigurd är så stor, att hon följer honom
i döden, medan Sigrid handlar endast av sårad stolthet;
dessutom är det väl ej utan betydelse, att Sigrid, när hon
inträder i berättelsen, redan varit gift i åtskilliga år och har
en son, som kan bistå henne vid hämnden, medan däremot
Brynhild är en ungmö. Men ganska stora äro likheterna
ändå onekligen.
Vi skola nu något närmare tillse, hur Boer tänker sig
förbindelserna mellan Sigrids historia och dikternas uppgifter
om Brynhild.
Det är Snorre Sturluson, som i sin »Heimskringla»
(skriven omkring år 1230) först meddelar en klar och väl
motiverad redogörelse för Sigrids ingripande i Olav Tryggvasons
öden. De huvudsakliga dragen av berättelsen finnas
dock redan hos hans närmaste föregångare, tidigast i Udd
munks saga om Olav Tryggvason (från 1180- eller 1190-talet).
Sannolikt har väl Boer rätt i sin förmodan, att en
muntlig, folklig tradition bildat sig redan kort tid efter
Svolderslaget (år 1000), och att denna tradition -- med eller
utan grund -- härlett de politiska händelserna ur personliga
motiv hos de nordiska konungahusens medlemmar. Det är
ju också rimligt, att denna muntliga tradition antingen från
början splittrat sig efter olika uppfattningar eller ock småningom
differentierat sig i olika riktningar, samt att skiljaktigheterna
i de skrivna historiska källorna bero därpå, att
olika former av traditionen stått till de särskilda författarnas
förfogande. För min del skulle jag vilja göra gällande, att
under sådana omständigheter, när händelser från år 1000
och de närmast föregående åren varit i muntlig tradition tillgängliga
för författare i slutet av 1100- och i början av
1200-talet, denna tradition helst bör tänkas ha uppehållits genom
poetisk form, eller snarare i flera, sinsemellan något avvikande
gestaltningar. Därmed vill jag ej påstå, att Snorre
själv fått höra några av dessa Sigridsdikter -- ty i så fall
hade han väl anfört åtminstone någon provbit av dem --,
men jag har svårt att tro, att traditionen kunnat behålla sig
så fyllig och så länge, i nära två århundraden, utan att ha
ägt stöd i versens fasta former.
I traditionen om Sigrid Storråda kan (säger Boer) ej
uppvisas något spår av att den bildats under inflytande av dikter
om Brynhild.
De kinkigaste punkterna i Boers hypotes synas mig angivas
genom frågorna: »Äro verkligen de dikter om Brynhild,
som skulle ha upptagit drag av Sigrid Storråda, så unga,
att en sådan utvecklingsgång är kronologiskt möjlig?» och:
»Hur skall man förklara, att dylika (enl. Boers påstående)
från Sigrid lånade drag uppträda ej blott i nordiska, utan
också i tyska dikter om Brynhild?»
Den förra frågan anser sig Boer ha besvarat, redan innan
han uppställer hypotesen om Sigrid-historiens förhållande
till Brynhilds-diktningen. Han har nämligen anställt en
vidlyftig undersökning av de särskilda diktverken och sökt
bestämma var särskild dikt, vart särskilt motiv till uppkomsttiden.
Genom denna analys har han, alldeles oberoende av
hypotesen om Sigrid-historien som mönster, kommit till det
resultat, att skildringen av Brynhilds skuld i Sigurds mord
tillhör det tredje och yngsta skedet av
Sigurd-Nivlunga-diktningens utveckling. De Edda-dikter, där
Brynhilds karaktär och öden förete likheter med Sigrid Storrådas,
skulle alltså ej vara äldre än från 1000-talet.
Att tillräckligt pröva hållbarheten av de grunder, på vilka
Boer stöder dessa slutsatser, skulle fordra en mycket lång
och svår undersökning. På en sådan kan jag för närvarande
ej inlåta mig. Jag vill blott omnämna, att B. ger åtskilliga
Edda-dikter en annan tillkomsttid, än man hittills antagit.
Det är troligt, att om dessa frågor kommer att utspinna sig
en lång meningsstrid, innan saken kan betraktas som tillräckligt
utredd.
Mindre blir väl att säga om den andra svåra punkten,
nämligen spörsmålet, hur också tyska dikter (såsom Nibelungenlied)
kunnat tillägna sig drag av den historiska svenska drottningen.
Svaret blir ungefär detta: »När nordiska män under
flera skilda tider av tyska män fått höra tyska dikter om
Sigurd och Nivlungar samt upptagit det lånade stoffet i
skaldeverk på sitt eget språk, så har man väl rätt att antaga
en ömsesidighet i meddelandena; d. v. s. när det gemensamma
diktstoffet i Norden fått en ny utvecklingsfas, kunde
denna upptagas och användas av tyskarna.»
Omkring mitten av 1200-talet uppstod ju den väldiga
Thidreks saga av Bern på sådant sätt, att en norsk man (eller
några norska och möjligen även isländska män) i köpstäder
(väl i synnerhet i Bergen) togo reda på de sånger om
Thidrek, Nivlungarna, Sigurd, Attila m. fl., som tyska
köpmän kunde uppläsa; innehållet av dessa tyska sånger
upptecknades sedan på norsk prosa. Och det är anmärkningsvärt,
att upptecknaren stundom påpekar skiljaktigheter mellan
den tyska dikten och motsvarande framställning i nordiska
sånger (eller sagor). Det är väl högst sannolikt, att nordbon
genast vid åhörandet av tyska dikter meddelat sin tyske
interlokutör dylika iakttagelser, och att på denna väg nordisk
nydiktning kunde bli bekant i Tyskland och där tillgodogöras.
Man skulle till och med kunna tänka sig, att det uppstått
ett slags vana eller fast plägsed, att nordiska och tyska
köpmän vid sina gemensamma dryckeslag för varandra uppläst
sina nationella dikter över ett och annat ämne; därvid
skulle givetvis diskussioner över likheter och olikheter och
meningsutbyten om vad som vore vackrare och intressantare
lätt uppstå, och nog vore det underligt, om blott skandinaverna,
men ej tyskarna skulle ha dragit nytta av sådana jämförelser.
På 1000- och 1100-talen tycks handelsförbindelsen mellan
Norge och Tyskland redan ha varit ganska livlig. Tunsberg
(det n. v. Tönsberg) var en tid Norges viktigaste handelsstad,
sedermera torde Konungahälla (beläget ett stycke väster om
det n. v. Kungälf) ha haft den högsta blomstringen, tills det
år 1134 förstördes av en vendisk vikingaflotta. Först
därefter torde Bergen ha intagit främsta platsen bland
Norges köpstäder. Men om några diktmotiv på 1000-talet
överfördes från Norden till Tyskland (eller från Tyskland till
Norden), så kan naturligtvis tillvaratagandet av det nya ha
skett också inom tyskt (eller annat icke skandinaviskt)
område, ty skandinaverna voro ju ett färdlystet folk; till de
gamla drivfjädrarna -- strävandet efter guld och ära -- kommo
under 1000-talet de religiösa, som framkallade talrika
pilgrimsfärder.
*
Åtskilligt i Boers framställning måste, som vi sett, ännu
sagas vara ovisst. Men själva hypotesen om Sigrid Storrådas
inflytelse på diktningen kan ju ej undgå att verka
tilldragande på oss svenskar. Redan förut var Sigrids gestalt
storslagen; fastän blott bondedotter,
Sigrids fader Toste, kallad Skoglar-Toste (Skaguls-Toste), tyckes ha varit
hövding för en vikingahär i England omkring år 970: han har sannolikt där
förvärvat stora rikedomar. Jfr
(Fornvännen 1909)
var hon maka till en
Sveakonung och moder till dennes efterträdare; hon äktar sedan
Danakonungen; då hennes stolthet blivit kränkt, måste ej
blott ett par småkonungar, utan samtidens ypperste hjälte,
Norges frejdade Olav, mista livet. Och nu söker man visa,
att hennes hårda sinne och onda rådslag också satt varaktiga
märken i diktskapelser, som äro kända och beundrade i hela
den civiliserade världen.
(1909)
Episka lagar i folkdiktning.
På senare tid har sagan åter kommit till heders. Den
realistiska smakriktningen underskattade sagans värde för
barnet, men i vår tid har sagoskrivandet tagit starkare fart
än kanske någonsin förr.
Det händer likväl ganska ofta både barn och äldre personer,
som äro förtrogna med äkta folksagor, att de vid åhörande
eller läsning av någon nygjord saga bli otillfredsställda
och säga: »Det här är ingen riktig saga.» En lärd kritiker
skulle kanske helst ha uttryckt samma iakttagelse med orden:
»Författaren har inte förstått att rätta sig efter de episka lagar,
som gälla för all folkdiktning.»
Vilka äro då dessa »episka lagar»? Frågan har naturligtvis
sin vikt både för den, som skriver, läser eller berättar
sagor, och för envar, som gläder sig åt att tänka över litterära
och psykologiska ämnen, ja för enhvar, som är mån om att utreda
och fördjupa sina begrepp.
Helt nyligen har den framstående forskaren, docenten
dr
som på ett förträffligt sätt belyser frågan om folkdiktningens
episka lagar; den finnes intagen i senaste årgången av tidskriften
»Danske studier». Jag skall här söka meddela det
viktigaste av innehållet.
Till folkdiktning räknas myter, hjältedikter, egentliga
»folksagor», sägner och folkvisor. Olrik tar sina exempel
endast från europeisk folkdiktning, men konstaterar, att i huvudsak
samma »lagar» för folklig epik gälla över hela jorden.
Äkta folkdiktning är först och främst lätt överskådlig,
i motsats till de mångfaldiga och invecklade förhållanden, som
råda i det verkliga livet och i mera konstmässig diktning.
Blott få personer uppträda, få äro också de krafter, som bestämma
utgången, och om flera krafter skola verka, visa de
sig efter varandra, icke samtidigt.
Mer än två handlande personer förekomma icke gärna
samtidigt på scenen. Finns det någon gång en tredje, är han
i regeln stum och passiv åskådare. Så t. ex. i sagan (och dikterna)
om Sigurd Fåvnesbane: vi ha en lång serie av handlingar,
men i var och en stå endast två personer i förgrunden,
skifta ord, äro verksamma och samla hela intresset på sig.
En övernaturlig hjälpare (Oden) visar sig icke i det avgörande
ögonblicket, utan förut. När situationen fordrar många
personers framträdande, fördelas de på tiden, så att alltid en
står mot en.
Därnäst anmärkes den starka »schematiseringen», d. v. s.
sagan ger endast de för handlingen nödvändiga dragen. Likartade
personer eller händelser göras med flit så lika som
möjligt. När de två äldre bröderna förgäves pröva lyckan,
begå de samma fel; när »pojken» tre gånger narrar jätten,
är mycket i framställningen ordagrant lika. Sagans poetiska
värde beror i väsentlig grad därpå, att där finnas sådana enkla
drag i handlingen, som klart angiva hela situationer.
Vidare älskar folkdiktningen den plastiska bilden; de
handlande personerna skola stå klara och bestämt åtskilda
mot varandra. Därför sammnanföras gärna motsatser (en
människa och ett vidunder, jätte och pojke o. s. v.), deras karaktärer
få skarp belysning, och situationen ger hellre något
varande än något hastigt övergående.
Sagan inför icke gärna andra motiv än sådana, som få
inverkan på handlingen; ju större betydelse ett motiv har för
utgången, dess kraftigare framhålles det. Detta är sagans
»logik»; den håller strängt på sambandet mellan orsak och
verkan. Men det är icke den nya tidens världsåskådning,
som bestämmer kausaliteten, det är en längesedan förgången
tids uppfattning, för vilken det övernaturliga var möjligt och
verkligt.
Handlingen koncentreras kring en enda tilldragelse, men
utelämnar det, som icke får inflytande på den. Handlingens
enhet och berättelsens logik äro genomgående drag hos europeisk
folkdiktning, beteckna folkdiktningens högsta utvecklingsstadium
och framträda mindre utpräglade hos lägre stående
folk. Vi böra märka, att dessa egenskaper äro av stor
vikt för muntligt bevarande genom tiderna -- de ge minnet
fasta hållpunkter. Avvikelser från dessa »lagar» bero vanligen
på förvanskningar, sammanblandningar och andra fel
av individuella berättare.
Enheten kan vara av yttre slag, så att berättelsen blott
innehåller en enda huvudhändelse; alla fakta, som anföras,
draga med sig följder, som åhöraren genast kan ana. Men
enheten kan också vara inre, mera ideell, då berättelsen visserligen
delar sig i huvudhandlingar, men dessa stå i nära sammanhang
med huvudpersonens karaktär och berättelsens
grundtanke. Berättelsen kan t. o. m. handla om en följd av
generationer, som sammanhållas av utpräglade släktdrag eller
ett alltjämt fortfarande öde (t. ex. en förbannelses verkningar).
Handlingen rör sig oavbrutet fram till närmaste punkt
-- den närmaste i tids- och följd-förhållandet. Berättelsen
avbryter icke tids- och orsakskedjan för att meddela, vad
som hänt tidigare, och byter heller icke skådeplats, om ej själva
handlingen framtvingar sådant ombyte. Måste något
som hänt tidigare eller på annan plats, komma fram på en
viss punkt, så berättas det av någon bland de handlande personerna.
Avvikelserna från tidens och rummets enhet angiva
yngre tiders smak och mera medveten konst.
Sagan fordrar en enda huvudperson och vill ej gärna
upptaga annat än det, som bestämt rör honom, hans karaktär
(såsom sagan vill framställa den), hans öde o. s. v. Dock kan
det också finnas en andra huvudperson, d. v. s. en, som närmar
sig den första i åhörarens intresse. Äro
huvudpersonerna två, är vanligen den ene en man, den andra en kvinna;
mannen har då formellt företrädet, i det sagan tar honom till
utgångspunkt och hans öde tyckes vara det egentliga stoffet;
men kvinnan kan vara rikast utrustad, den fyndigaste, den
mest lidelsefulla o. s. v., med ett ord: föremålet för berättarens
och åhörarens mesta intresse; så t. ex. Kraka-Åslög i
förhållande till Ragnar Lodbrok.
När sagan låter två personer uppträda samtidigt, framställer
hon dem som motsatser, den ena glad, den andra sorgsen,
den ena skön, den andra ful; vanliga motsatser äro rik och
fattig, gammal och ung, stark och svag, modig och feg, stor
och liten, klok och dum. Ofta förenas flera egenskaper, så att
t. ex. den ena personen är stor, stark och dum, den andra
liten, svag och klok. Den person, som i yttre avseende är
mindre väl utrustad, har att påräkna åhörarens sympati.
Denna »motsats-lag» har till följd, att sagan vid sidan
av huvudpersonen ställer en biperson eller flera bifigurer med
motsatt karaktär; detta sker genom nyskapning av bipersoner
(bipersonen) eller ock, och oftare, genom att tilldela redan
befintliga bipersoner en karaktär, som är motsatt huvudpersonens.
Den kloke Prometheus kompletteras genom sin dåraktige
broder Epimetheus. Den frikostige Rolf Krake får
sin motsats i en girig konung, i det gamla Bjarkamal är det
Rörik, i yngre sagor Adils.
Motsatsen i karaktär visar sig helst i handling mot huvudpersonen,
t. ex. den fege riddar Röds svek mot hjälten;
sveket vållar ofta hjältens död (Roland, Rolf Krake, Sigurd
Fåvnesbane o. s. v.).
När två personer uppträda gemensamt (såsom kamrater)
i handling, betecknas de såsom svagare än en person, i regeln
den, som är deras fiende. Detta förhållande kallas »den episka
tvillinglagen», emedan tvillingar av ålder betraktats som svagare
än ensamfödda; bland Arngrims söner var ett tvillingpar,
»de båda haddingarna», som »gjorde en mans verk»,
medan deras äldste bror, Angantyr, »gjorde två mäns verk».
Tvillingar äro också de förföljda bröderna Romulus och
Remus, som i början dela samma öden; men vi böra observera,
att de, när svaghetstiden är slut, komma i motsatsförhållande.
Eljest behöva de gemensamt uppträdande kamrater, som förföljas
eller övervinnas av en starkare, ej ens vara bröder
(syskon). Men underlägsenheten uttryckes så genomgående
med två-talet, att ofta en »broder» eller »kamrat» tillskapas,
där den ursprungliga sägnen haft blott en person. I mytologien
står i regeln ett »tvillingpar» såsom tjänare eller på annat
sätt underordnat den upphöjda gudomligheten: Odin har
två korpar och två ulvar, Frey betjänas av Byggvir och
Beyla, Tor av Tjalve och Raska. Gudasöner äro vanligen
två: Vidar och Vale hos Oden, Mode och Magne hos Tor.
Ända långt ner i tiden förekomma gärna två tjänare till att
utföra något, som tyckes kunna ha uträttats av en enda. Förekommer
blott en tjänare, blir »motsatslagen» gällande: tjänaren
blir t. ex. klokare än hans herre.
Vi komma så till den viktiga »tretalslagen» och den därmed
nära förbundna »omtagnings»- eller »upprepnings-lagen»,
sagans utpräglade förkärlek för talet tre: tre personer,
tre ting, tre efter varandra följande händelser av samma slag.
I folksagorna äro exemplen på dessa »lagar» ytterst talrika.
Också i mytologien härskar tre-talet; genomläser man
t. ex. Voluspa, finner man det överallt.
I allmänhet kan man säga, att 3 är högsta tal, för vars
beståndsdelar sagan kan redogöra. Uppträda någon gång
5 eller 7, äro de obestämt »många», i synnerhet av något sällsamt
eller magiskt slag. Med 12 menas en sluten skara följesvenner.
Talet 9 (= 3x3) har en mystisk religiös funktion,
men blott ringa episk användning. Högre tal brukas ogärna.
I folkdiktningen uttrycker tretalet vanligen, att något är
stort eller svårt att utföra, farligt o. s. v. Det, som skall framstå
som sagans väsentligaste moment, bör helst komma fram
tre gånger. En rad av tre likartade handlingar kan angiva,
att svårigheten övervinnes gradvis, eller ock, att svårigheten
alltjämt växer. En stegring ha vi t. ex. i »Prinsessan på
glasberget», där hjälten i varje anlopp kommer längre upp.
Men de tre handlingarna kunna också vara alldeles likartade.
Sagans kärlek till upprepandet torde, säger Olrik, huvudsakligen
bero därpå, att hon saknar medel att utmåla
den särskilda situationen tillräckligt kraftigt; endast genom
upprepandet förmår den naiva diktningen ge åhöraren en
föreställning om, hur betydelsefullt det ifrågavarande momentet
är. Vidare åstadkommer tregångs-framställningen
en viss fyllighet, som sagan på grund av sin schematiska karaktär
annars skulle sakna; och slutligen har den stor praktisk
betydelse för att i minnet bevara den muntliga traditionens
material. »Tretalslagen» blir alltså »en huvudprincip i
sagoberättandets arkitektur».
När flera (personer, händelser o. s. v.) ställas efter varandra,
ligger eftertrycket på den sista i raden, t. ex. den yngste
av de tre bröderna, det sista av de tre försöken. Detta är den
s. k. »bakviktslagen»; den tillämpas oftast, när hela antalet
är tre, men också när det är tolv, någon gång i fråga om två.
Det motsatta förfarandet, d. v. s. att ställa den mest betydande
främst, förekommer visserligen i mytologien (t. ex. Oden,
Vile och Ve, Oden, Höne och Lodur), men är icke egentligen
någon episk lag. »Bakvikten» utgör i förening med »tretalslagen»
huvudregeln för episk komposition. --
I berättelsens början går man från det enkla till det sammansatta,
från det vilande till det starkt upprörda o. s. v.
Enligt denna lag (»inledningslagen») nämner man först hjältens
fader, även om han är en jämförelsevis obetydlig person,
eller man börjar med att skildra något lugnt förhållande, någon
vardaglig sysselsättning, innan man övergår till de spännande
händelserna. Att personerna sålunda först »presenteras»
i lugn och ro, är en allmän regel för episk folkdiktning.
Berättelsen slutar efter en avgörande händelse, men helst
icke allt för plötsligt; man får ej avbryta liksom med ett tvärt
ryck, åhörarna böra få tid att låta stämningen småningom
komma till ro. För att uppfylla denna »vilolag» tillägger man
i berättelsens slut t. ex. en kort uppgift om huvudpersonens
senare öden, i synnerhet om ett varaktigt tillstånd för honom,
eller man nämner något om bipersonernas öden, helst i
noggrann överensstämmelse med rättvisans fordringar, eller man
omtalar synliga minnen om händelsen, såsom att den olycklige
»går igen», att rosor växa upp på graven o. d., eller man låter
de närmaste uttala sina känslor om det skedda o. s. v. -- I
olika uppteckningar av en och samma dikt (eller saga) finnas
ofta lika avslutningar, och ofta ligger det mindre vikt på, vad
som anföres för att åstadkomma lugn och vila, än att något
anföres, och att detta icke är utförligt.
*
Dr Olrik anser ej sin undersökning av de »episka lagarna»
vara på alla punkter slutgiltig. Särskilt i fråga om mytiska
föreställningar kan det stundom bli svårt att avgöra,
om den givna formen ursprungligen beror på dessa
ästetiska lagar eller vissa bestämda naturiakttagelser. Men
sådana specialiteter äro givetvis av ringa intresse för den
stora allmänheten. För denna har däremot orienteringen i
folkdiktningens tekniska byggnad ej blott kuriositetens värde
(såsom en inblick i det nutida forskningsarbetet), utan
rent av praktisk betydelse, när det, som vi antydde i uppsatsens
början, blir fråga om, huruvida en saga är av det
enkla och folkliga slag, som överensstämmer med barnets natur,
och som från urminnes tid tagit sig uttryck i fantasiens
omedvetna logik.
(1909.)
Ett svenskt rimlexikon.
I.
När
en »kunglig sekter» på dennes födelsedag, började han med
de roliga, välbekanta raderna
»Till vad för nytta kunnat vara
att en sekter blev född, min vän,
jag ofta önskat att förklara,
men aldrig rätt begripit än.»
Om nu skalden ringaktade -- eller åtminstone på skämt
låtsade ringakta -- det torra och enformiga skrivnings- och
avskrivningsarbetet i ämbetsrum och på kontor, så är det väl
å andra sidan bland »det praktiska livets» män många, som
anse versmakeriet för en ganska onyttig konst, ett yrke, som
inbringar utövaren ett knappt och osäkert bröd, och som är
av ringa eller intet gagn för samhället. Men också bland
dem, som högt uppskatta god poesi, ja rent av betrakta den
som kulturens ädlaste blomma -- också bland dem äro omdömena
om behovet och nyttan av ett rimlexikon mycket skiljaktiga.
Det är en rätt allmän uppfattning, att den verklige skalden
diktar av »ingivelse»; tankar, syner, bilder, ordförbindelser,
meter och rim, allt strömmar fram ur hans inre, utan att
han behöver annat än överlämna sig åt denna »gudomliga
yra», viljelöst uppteckna det, som »sånggudinnan» dikterar
för honom. Det vore ju nästan en hädelse mot poesiens gudagåva,
om man påstår, att en skald »av Guds nåde» hade behövt
i en torr ordbok leta upp ett annat rim till hjärta än
smärta, eller till ljuva ett annat än duva.
Nej rimordboken, säger man, är till för »rimsnidarna»,
»rimsmederna»,för dem, som sakna skaldebegåvning, men
ändå ävlas att med svett och möda tillverka s. k. dikter, som
ändå inte kunna bli annat än prosa på rim och meter. Och
sådana produkter vilja vi helst alldeles slippa.
Nå ja, svaras från andra sidan, vi vilja inte förneka, att
det formella arbetet med rim och meter för somliga skalder
faller sig så lätt, att de knappast märka mödan och nästan
aldrig behöva söka efter ett rim. Men då ha de också i
ovanligt hög grad språkets ordförråd genast tillgängligt
vid känslans och fantasiens skapelseakter. De måste ha läst
en myckenhet vers på modersmålet, och de måste ha ett både
hållfast och påpassligt språkminne. Men ändå -- är det så säkert,
att dessa skalder inte ibland hade kunnat få ett bättre
rim än det, som de nöjt sig med? Eller kan det inte hända,
att de ibland hade fått ett direktare, sannare och skönare
uttryck för sin ursprungliga intention, om de ej av rimnöd
(som kunnat avhjälpas med rimlexikon!) väjt undan och slagit in
på en avväg? Och vidare: det är visst bra, när skalden kan
skapa och nedskriva »i ett kör», medan anden är över honom;
men det är nog bäst, att han sedan inte låter dikten gälla som
fulländad och oöverträfflig, utan att han tvärt om noga granskar
och »filar». I de allra flesta fall skall han finna ställen,
som böra och kunna förbättras; och då kan ett rimlexikon
komma bra till pass.
Dessutom må man ej bestrida, att också den kan vara
en verklig skald, som behöver mödosamt söka för att finna
de språkliga uttryck, som bäst återgiva hans inre syner --
ty det måste väl vara arten och värdet av dessa inre syner,
som bli i främsta rummet avgörande för diktens poetiska halt.
En harmoniskt framflytande, av välklang mättad versform
betyder ju vida mindre än upphöjdhet och frisk originalitet
i den poetiska idé, som uppbär dikten i dess helhet. Poesiens
historia saknar heller icke exempel på skalder, som länge och
ihärdigt omarbetat sina dikter, till dess de äntligen lyckats
utmejsla en form, som -- åtminstone någorlunda --
tillfredsställt deras egna krav.
Vi måste komma ihåg, att modersmålet lär man sig först
så småningom. Det är rikare och har långt flera möjligheter,
än vi i allmänhet föreställa oss. Den, som vill bli i stånd
att göra sig till godo en större del av vad som finns eller kan
skapas, den som här vill hinna längre än Per och Pål, han
måste med vakna öron och ögon insuga språkmaterialet,
för att sedan omsorgsfullt väga och sortera det efter dess
värde och användbarhet för olika syften. Så gör säkerligen
också en skald, låt vara, att det sker instinktivt: hör eller
läser han ett uttryck, som ger tanken eller stämningen dess
rätta, innerliga och äkta form och klang, då glädes han
som botanisten vid åsynen av den sällsynta växten, då
inpräglar sig ordet eller ordförbindelsen outplånligt i hans minne,
då verkas kanske också nya uppslag i ordbildningskonsten.
Blott ett enda exempel! Vem kan tvivla på, att den
fenomenala makt över svenskans tillgångar och möjligheter,
som
frukten av ett långt, ihärdigt och kärleksfullt studium av
modersmålet? De många olika smakriktningar och stilarter, på
vilka hans första diktsamling lämnar prov, röja ju tydligt,
hur mångsidigt och omsorgsfullt han har skolat sitt
språksinne.
Man skulle kunna säga, att skalden under hela sin
utdaningstid skapar sig en inre ordbok av det språkmaterial,
han sedan använder eller som tjänar honom till grundval
för nybildningar. Men varje särskild smådel av detta
material kan icke alltid stå till buds just i det ögonblick, då han
vill taga fram den till begagnande; han vet eller tror, att den
skall finnas, men den dröjer att komma till rätta. Gott, ett
medel att ertappa flyktingen har skalden då -- i ett
rimlexikon.
Men det är inte bara skalder, som kunna ha nytta av ett
rimlexikon. Vi skola i en följande artikel söka visa, att en
ordbok över svenska rim också kan bli till nytta för andra.
II.
I föregående artikel ha vi upptagit till diskussion det
gamla tvisteämnet, huruvida en verklig skald behöver ett
rimlexikon eller icke.
Nu kan man ju säga: »Låt skalden själv bestämma den
saken. Märker han, att han kan ha något gagn av
rimordboken, så fortfar han nog av sig själf att begagna den.»
Ja väl! Men frågan kunde ju i alla fall ha ett visst
intresse också för icke-skalder, som älska poesi och gärna
tänka sig in i skaldens utvecklingshistoria och i hans sätt att
arbeta. Och om det rop, som från flera håll höjts mot
rimordböcker, beror på en fördom, så år det väl skäl att söka
skingra denna.
Men i vad mån kunna de, som ej äro och ej vilja eller
kunna bli skalder, ha någon nytta av en rimordbok?
Jag svarar med en motfråga: »Böra inga andra än
verkliga skalder få skriva vers?»
Och jag menar, att man på denna fråga obetingat måste
svara: Jo, versskrivande är för folk i allmänhet att
rekommendera som en behaglig sällskapstalang och en nyttig
språkövning.
Dilettantism i en skön konst må ej utdömas. Den bereder
en oskyldig och förädlande njutning både åt utövaren och
hans omgivning. Och idkar dilettanten sin konst med
anspråkslöshet och hängivenhet, så bidrager han till att göra
både sig själv och sina vänner mera mottagliga för konsten i
högre mening. För övrigt är ju konst, som allt annat, något
relativt. T. o. m. den gode Homerus har ju ibland »tagit
sig en blund», och å andra sidan kan ju också den, som blott
är och vill gälla som en dilettant inom skaldekonsten, i ett
lyckligt ögonblick skapa ett vackert eller ett sinnrikt uttryck
för en äkta poetisk känsla. Men även om dilettanten i diktningen
genomgående stannar ett stycke nedanför den strängare
skönhetslinjen -- hans enkla alster kunna ändå bli en rik källa
till hugnad och glädje för hem och vänkrets, i synnerhet vid
tillfällen då versen framstår som en naturlig
uttrycksform för stämningen.
Hur var det, vår gamle göteborgare
i sin »Kritik över kritiker»? Att vilja förbjuda någon
»att äga och njuta dessa små behag» är ju, enligt hans mening,
lika orimligt, »som det vore att för oss lysa ut det bud,
att numera ingen fick dansa som icke vore dansmästare,
ingen göra en elegant visit eller uppvaktning,
som icke vore hovjunkare, och ingen nämna Guds namn,
som icke vore bisp».
Klandervärd är dilettantismen blott då, när den vill gälla för
äkta konst; och detta är också Thorilds mening. Om i övrigt
förhållandena något ändrat sig från Thorilds tid, är det väl
snarast i den riktningen, att i vårt jäktande tidevarv alltför
få ägna sig åt den ädla sporten att skriva vers.
Och det är till skada inte bara för vårt familjeliv och
sällskapsliv, utan än mera för vårt modersmåls rykt och
ans i skrift. Ty ingen annan språkövning kan i lika hög
grad som versskrivandet lära oss att taga vara på det bästa,
det enklaste, det uttrycksfullaste och det mest svenska i vårt
språks tillgångar; ingen annan övning tvingar oss att lika
noga pröva ordens och bildernas innebörd och användbarhet,
ordföljdens och konstruktionens rätta betydelse, ordens olika
uttalsmöjligheter, ljudsammanställningarnas grader av välklang m. m.
Att försök i versifikation äro en av de allra viktigaste
förberedelserna för den, som vill utbilda sig till god
stilist, har också under skilda tider och hos skilda folk varit
känt och erkänt. Man har många exempel på att de, som
nått ryktbarhet för ypperlig behandling av prosan, utvecklat
sin språkkonst huvudsakligen genom metriska övningar; så
var det t. ex. med
svenskar, som förvärvat någon betydande skicklighet i den obundna
stilens behandling, hava säkert många i sin ungdom
med lust och iver försökt sig i den bundna stilen. För min
del hyser jag ej det ringaste tvivel om att metodiskt ordnade
övningar i versskrivning förr eller senare komma att ingå som
ett led i modersmålsundervisningen på de högre stadierna i
våra skolor. Så vitt jag vet, är den tanken ännu främmande för
flertalet av våra ledande pedagoger, -- men det betyder föga;
vi komma att behöva införa flera »nyheter», innan vi få till
stånd en verkligt fruktbärande modersmålsundervisning.
Nu är ju inte all vers rimmad och skriver man vers för att
öva upp sig i språkbehandling, så gör man nog klokast i att
till en början låta de metriska försöken röra sig
fria från rimmets hårda band. Men den rimmade versen är
i alla fall för oss den käraste poetiska formen, den enda rent
folkliga. Och naturligtvis skärper rimdiktandet än mera behovet
att genomrannsaka språkets förrådskammare. Av alla verser,
som nu skrivas eller framdeles komma att skrivas i Sveriges land,
är och blir säkerligen den allra största delen rimmad, vare sig
den skrivande är verskonstnär eller dilettant, ung eller gammal.
Och så pass mycket har nog en och var av oss sysslat med rimmerier,
att han vet, hur lätt man kommer i rimnöd, och hur glad man blir,
»när rimmets guldfisk hugger på ens bete», som
sig i en sonett.
Skulle man -- för att fasthålla Snoilskys bild -- ha dålig
fiskelycka eller ha ont om tid, så är det ju bra att ha
tillgång till en liten bekväm glaskupa, där en »guldfisk» av
passande dimensioner ögonblickligen kan håvas upp.
Rimlexika ha också av ålder blivit sammanskrivna för
de flesta kulturspråk. För svenskan gjordes det första
försöket av rektorn sedermera kyrkoherden
rimlistan, upptagande 76 sidor, utgör en avdelning i
hans »Manuductio ad poesin suecanam, thet är En kort handledning
til thet svenske poeterij» (Strängnäs 1651). Men
därefter ha, så vitt jag vet, endast två arbeten av samma
slag offentliggjorts, nämligen:
»Försök til et svenskt rimlexikon» (Sthlm 1779) och det
föga tillfredsställande »Svenskt rimlexikon» av
(Sthlm 1851) -- tills nu i dagarna »Svenskt Rimlexikon» av
liksom Arvidi -- kyrkoherde, vilket ju kan förtjäna anmärkas,
ty det är numera icke lika vanligt som förr, att präster
utgiva böcker i profana ämnen.
Boken är praktiskt uppställd och skall helt säkert bli till
mycket gagn både för rimmare och språkforskare (om de
senare skola vi strax här nedan yttra några ord). Måtte
boken komma alla dem tillhanda, som kunna ha nytta av den!
Fördomen mot rimlexika tyckes vara ganska utbredd.
Ty på denna fördom måtte det väl bero, att ingen
förläggare vågat åtaga sig publicerandet av kyrkoherde Leksells
bok. I Danmark tycks man ha bättre förstånd på sådana
saker, ty den betydligt omfångsrikare »Dansk Rim-Ordbog»
av
förläggarenamn på titelbladet.
Vi måste alltså vara författaren tacksamma, icke blott
för att han underkastat sig det dryga och tröttsamma
samlings- och sammanställningsarbetet, utan ock därför att han
personligen iklätt sig den ekonomiska risken. Han förtjänar
sannerligen att uppmuntras. Han bjuder oss också mycket:
det är ju ganska ståtligt att i ett så pass rimfattigt språk
som svenskan sammanföra ungefär femtiofemtusen (55,000)
rimord, utan att ändå medtaga självsvåldiga eller s. k.
»orena» rim. Till det senare slaget hör som bekant det av
gammalt tolererade komma: blomma; som ett extravagant
exempel på den förra arten kan man erinra sig det av
Handelstidningens östasiatiske korrespondent nyligen vågade
sufvert: lufvert (d. v. s. steward: lovart).
Men vi människor äro nu en gång sådana, att ju mer vi
få, dess mer vilja vi ha. Har man inte sett, hur t. o. m.
en så brett anlagd ordbok som Svenska akademiens i
somligas tycke ändå varit för knapphändig? Och de anmärkningar, som
kunna riktas mot hr Leksells rimlexikon, lära
väl till största delen gå ut på, att där fattas ett och annat,
som man gärna velat ha med.
Naturligtvis kan förf. svara: »Sörj ni bara för att
den här lilla upplagan snart blir utsåld, så skall jag nog
sörja för att nästa upplaga blir utförligare!»
Allmänheten kan emellertid se efter, vad det är, hon ytterligare
vill ha medtaget i rimlexikonet. För min del skall
jag passa på att uttala några önskningar.
Det är nog praktiskt att (som
ordbok) angiva olika huvudbetydelser av »ordkroppen», ty
eljest förbiser man nog någon eller några av dem. När man
t. ex. stöter på led utan vidare uppgifter, är det ej så alldeles
lätt att genast göra klart för sig, att denna »ljudkomplex»
representerar former av ett par olika verb, diverse substantiv
och ett adjektiv.
Vidare borde ju helst varjehanda friare ordformer,
som äro ganska allmänt brukliga hos våra skalder, få vara
med i rimlexikonet, även om de ej för prosans vidkommande
gillas av de ordlistor, på vilka förf. byggt sin samling;
t. ex. tanka (för tanke), soln, kapitoln, saln, pokaln (alla hos
Snoilsky) o. d. Alltför »korrekta» böra vi väl ej fordra att
våra skalder skola vara; de bleve då kanske en smula tråkiga.
Ett rimlexikon har sitt värde bland annat däruti, att
det angiver samtidens uttal av orden;
akademiens ordbok och för
Det är väl så, förmodar jag, att hr Leksells rimlexikon
noga följer författarens uttal. Men i åtskilliga fall har jag
ett annat och tror detta vara allmännare. Bäst vore nog,
om alla de växlande uttalsformer, som kunna räknas till
riksspråk, finge plats i rimsamlingen. Men det måste
medges, att vi ännu sakna tillräckliga förarbeten. Särskilt äro
franska lånord mycket skiftande i svenskarnas mun.
Ju utförligare rimlexikonet kan göras, dess mera kan
det också i andra avseenden tillfredsställa språkforskaren.
Han behöver ganska ofta taga reda på, vad språket äger av
något visst slag t. ex. vissa ljudförbindelser, och därvid kan
rimlexikonet vid många tillfällen ge honom erforderliga
upplysningar.
Men här behöver jag ej närmare ingå på de olika slag
av fakta, språkforskarna kunna hämta ur en rimbok och
speciellt ur denna. Hade jag velat skriva en recension enkom
för hrr filologer, så hade jag nog behandlat ämnet på
helt annat sätt. Nu har jag blott önskat påvisa, att en hel
hop annat folk -- däribland också ungdomen -- kan draga
nytta av kyrkoherde Leksells rikhaltiga samling av svenska
rimord.
(1907.)
Rytmen och fantasien.
Vad som här skall meddelas, är blott några anspråkslösa
utdrag av materialsamlingarna till ett större arbete. De
företeelser, som framkallas af rytmens och fantasiens
växelverkan, äro talrika och av flera olika slag; många av dem
ingripa djupt i människans liv och hava därför också på
senare tid från skilda synpunkter gjorts till föremål för
omsorgsfulla forskningar. Av alla dessa företeelser är det blott
en mindre grupp, vi här skola betrakta. Och jag har utvalt
just denna företeelsegrupp, icke såsom den i och för sig
märkvärdigaste -- ty det finnes andra, som skänka vidare
vyer, och vilkas betydelse för kulturutvecklingen är mera
uppenbar -- utan såsom den enklaste och till sitt väsen lättast
bestämbara. Ett annat skäl är, att denna grupp hittills icke, så
vitt jag vet, någonsin blivit undersökt i ett sammanhang och
ej heller från den synpunkt, jag här anlagt. Därför vågar
jag hysa den förhoppningen, att läsaren skall finna det
område, på vilket dessa anteckningar införa honom, erbjuda ett
och annat, som äger nyhetens intresse och kan förtjäna en
stunds uppmärksamhet.
*
Vad ha rytmen och fantasien med varandra att göra?
Låt oss taga några exempel och tillse, vad vi kunna lära
av dem!
Ni reser på nattåg; sovvagnens alla passagerare ha
lagt sig till ro och göra ej mera något buller; ni själv
försöker att »tänka på ingenting» för att kunna somna; men
sömnen vill ej komma strax. Då börjar ni att lägga märke
till en följd av ljud, som uppkomma av boggivagnens rörelser;
ni tycker, att de bilda en bestämd serie av starkare
och svagare, längre och kortare stötar eller »dunsar», en serie,
som gång på gång upprepas. För var gång låter den
på samma sätt, men efter hand tränger den föreställningen
sig på er, att det ligger ett slags »mening» i de där ljuden:
det är ju nästan som om en hes röst utstötte några dova
ord och ideligen upprepade dem för att tvinga er att till
slut förstå innehållet.
Nå, antingen ni nu lyckas spekulera ut en tydning av
ljuden, som tillfredsställer er, eller ni slår bort alltihop, så
har ni haft en liten erfarenhet av rytmens och fantasiens
spel.
Och att det icke var någon alldeles individuell eller rent
tillfällig inbillning, att vagnsbullret skulle »säga» något, det
kommer nog den sammanställning av fakta, som här skall
lämnas, att tillräckligt ådagalägga.
Till en början kan det ju vara av intresse att se, huru
vår svenska allmoge verkligen sökt uttyda, vad knarrande
vagnar ha att »säga». I sina »Halländska sagor» berättar
som var gemensam för byalaget, och som ingen av byamännen
ville påkosta smörjning; när den släpades
backe, skrek den så erbarmligt:
»Jälpa te! Jälpa te!»
men så snart det bar
»War jälper seg! War jälper seg!»
Andra vagnslåtar har
Svenska barnvisor och barnrim (i femte bandet av Nyare bidrag till
kännedom om de svenska landsmålen); mycket af det material, denna
uppsats använder, har hämtats ur nämnda högst värdefulla källa.
samlat från olika landskap. Så t. ex. har han från Västergötland
uppgiften, att bondkärrorna i uppförsbacken långsamt sucka:
»Aldri oppför! Aldri oppför!»
men när de rulla utför, hurtigt och glatt ropa:
»Tullan gubbar! Tullan gubbar!»
Enligt upplänningarnas förmenande skriker
bergslagskärran i uppförsbackarna:
»Stå varann bii! Stå varann bii!»
men i utförsbacken låter den helt förnöjd:
»Än slarvar de" sta" ett varv! Än slarvar de" sta" ett varv!»
I Södermanland påstås det, att bondvagnen, när den
tungt lastad drages till staden, klagar:
»Lessam å" lång da"! Lessam å" lång da"!»
men när den på kvällen rullar hem igen, upprepar muntert:
»Rolihet å" glädje! Rolihet å" glädje!»
Under veckans första dagar köra bönderna långsamt och
dåsigt och då, säges det i Närke, klaga deras vagnar utdraget
och bedrövligt:
»Dä" ä" långt te lördan, dä" ä" långt te lördan, dä" ä" långt te lördan.»
Då lördagen är inne, låter det däremot i glad och livad
takt:
»I da" är "ä lörda", i da" är "ä lörda"!»
Ännu andra dylika »förtydliganden» av vagusbuller
finnas samlade och upptecknade, men det må vara nog med de
anförda.
Dessa erbjuda oss redan tillfälle att i någon mån
iakttaga, på vad sätt människans fantasi bearbetar utifrån
kommande ljud.
Vad angår det innehåll, som fantasien inlägger i
ljudserierna, bestämmes det noga av situationen; vagnen antages
ha samma känslor som en människa (dess körsven) och ger
alltså uttryck åt oro, ängslan och ledsnad eller åt belåtenhet,
gott lynne och övermod, allteftersom människan
(körsvennen) gripes av dessa känslor.
Men dessa känslouttryck avpassas till sin form noga efter
de ljudserier, som faktiskt höras. Framför allt gäller detta
takten: tydningarna gå (åtminstone skenbart) i fullkomligt
samma takt som vagnsbullret: tung och långsam eller lätt
och rask. Alltså: då ljudserien omformas till ord, som bilda
en mening, låter man ljudens antal, längd och betoning vara
oförändrade. Men för att få verkliga språkljud måste man
ändra, liksom »förtydliga», ljudens klang, deras »kvalitet».
Dock söker man härvid så mycket som möjligt ansluta sig till
det verkligen hörda ljudet; jag erinrar särskilt om
»bergslagskärran» i Uppland: när den gnisslar i uppförsbacken,
slutar tydningen med ett utdraget i (stå varann bii!), medan
däremot skramlet och rasslet i utförsbacken ganska troget målas
med ljuden och ljudförbindelserna slarv, ar, "a, varv (än
slarvar de" sta" ett varv!).
Upprepandet av samma mening är en väsentlig egenhet
för alla dylika »tydningar»; jag har i regeln upptagit var
mening blott två gånger, men vanligen brukar den omtagas
mycket oftare. Upprepandet är också ett nödvändigt villkor
för åstadkommandet av en tillräcklig likhet med de iakttagna
ljudserierna, ty dessa tyckas ju komma igen åter och åter,
så länge förutsättningarna äro desamma.
Men i det formella sammanhanget mellan de verkligen
hörda ljuden (av vagnsrasslet) å ena sidan och den
»förtydligande» satsen å andra sidan återstå ännu några oklara
punkter. Man tycker visserligen, att de hörda ljuden bilda serier,
av vilka var och en till sin längd noga motsvarar den sats,
som man bildar för att återgiva serien. Men finnes denna
ljudens indelning i från varandra bestämt skilda serier redan
och för sig? är den objektiv? Eller uppfatta vi ljuden
serievis på grund av någon egenhet i vår själ och våra sinnen?
är indelningen blott subjektiv?
Och vidare, är den skillnad, vi göra mellan starkare och
svagare betonade ljud (i viss mån också mellan långa och
korta), objektiv eller subjektiv? Eller för att sammanfatta
allt detta i en fråga: Är den rytm, som vi tycka oss höra,
utifrån given, eller ha vi själva bildat den eller åtminstone
modifierat den?
Till undersökning av detta problem lämpa sig de
exempel, vi hittills anfört, icke rätt väl. Ty dels kunna kärror
naturligtvis låta ganska olika sinsemellan, dels är det troligt,
att åtminstone på somliga kärror axlar, ekrar och hjulringar
o. s. v. ha ojämnheter, som för varje kringvridning
frambringa karaktäristiska ljud. Alltnog, kärrors läten
undandraga sig vår kontroll, så länge vi ej ha tillfälle att direkt
jämföra dem med de tydningar, de ha fått.
Säkrare är därför att söka bidrag till problemets lösning
från andra företeelser, vilkas verkliga (objektiva)
beskaffenhet vi bättre känna till.
Väggurets pickande brukar allmänt härmas med orden:
»Tick, tack! Tick, tack!» Betoningsstyrkan kan därvid vara
ungefär lika för »tick» och »tack», men man kan även giva
starkare betoning åt det förra ordet, mera sällan åt det senare.
Alltså, knäppningarna bilda för vår uppfattning små grupper
på två och två; inom varje grupp råder en liten skillnad
mellan de bägge komponenternas kvalitet; ofta förekommer
också skillnad i betoningsstyrka.
Äro nu dessa skiljaktigheter objektiva eller blott
subjektiva?
Svaret är icke fullt så enkelt, som man kanske vore
benägen att tro. Det förhåller sig nämligen så, att om uret är
förfärdigat med mycket stor noggrannhet, så böra alla
knäppningarna ljuda absolut lika starka och hava absolut lika
långa intervaller sinsemellan. Men nu är det ganska
vanligt, att tillverkningen är mindre exakt, varav följer, att uret
»haltar», d. v. s. att två på varandra följande knäppningar
äro något -- mer eller mindre -- olika sinsemellan. Alltså,
stundom förefinnes, objektivt taget, en rytmisk indelning (än
starkare, än svagare utpräglad), stundom finnes alls icke
någon objektiv rytm. Om vi det oaktat
knäppningarna såsom bildande rytmiska smågrupper, sa maste vi
i somliga fall
brukar kallas: rytmisera ljuden. Och det är troligt, att när
objektiv skillnad verkligen förekommer, vi i allmänhet tycka
denna vara något större, än den faktiskt är.
För att övertyga oss därom, att vi hava en naturlig drift
till rytmisering av successiva ljudförnimmelser, behöva vi för
övrigt icke utvälja en klocka, som är absolut fri från felet
att »halta». Man har nämligen gjort direkta försök med
särskilda apparater (s. k. metronomer), som frambragt en serie
av absolut lika ljud med absolut lika intervaller; man har
därvid konstant funnit, att om blott intervallerna icke äro för
stora (icke över 2 sekunder) och icke heller för små (icke
under en viss bråkdel av en sekund), så inlägger lyssnaren
ofrivilligt en rytm, eller med andra ord: han indelar ljudserien i
sinsemellan likartade grupper, och inom varje grupp
tillägger han ljuden en olika grad av styrka (betoning).
Denna rytmisering försiggår ofrivilligt och kan anses
vara ett slags självbedrägeri av vårt hörselsinne. Ty av
intervaller, som objektivt äro lika långa, uppfatta vi några som
kortare och andra som längre, av ljud, som faktiskt äro lika
starka, uppfatta vi några som starkare, andra som svagare.
Vad som växlar, är i själva verket graden av vår egen
uppmärksamhet, vår »uppmärksamhetsenergi». Och det är ett
naturligt behov för oss att ordna ljudföreteelserna i grupper,
att rytmisera dem.
Men den enkla rytmiseringen plägar icke vara nog för
vår fantasi; denna strävar att inlägga ord och satser med
bestämd mening i de rytmiserade serierna.
Vad vägguret angår, har jag inga exempel till hands,
ehuru jag tror mig ha hört och läst om åtskilliga; så framt
jag ej misstager mig, har t. ex.
några dylika. Dessutom vill jag minnas, att jag någon gång hört
berättas, hur en sjuk flicka tyckte sig i dalkarlsklockans
knäppningar uppfatta deltagande ord; var det nu Anna,
flickan hette, så »sade» klockan: »Stack-ars An-na! Stack-ars
An-na!» Exemplet är i och för sig bra, ty det visar, hur
rytmiseringen kan fortsättas: av de små rytmiska enheterna
(takterna) bilda två och två större enheter.
Men, som sagt, jag kan ej svara för, att »Stackars
Anna» verkligen existerat, huru sannolikt jag än finner det.
Däremot kan jag som exempel på meningsbildande
rytmisering av ljud, som äro jämförliga med urets knäppningar,
anföra en liten berättelse, som för några år sedan gick igenom
den svenska tidningspressen, och som nog torde ha faktiskt
underlag.
Det var en järnbruksägare, som allt emellanåt fick
eftermiddagsbesök av en gammal vän och granne, en pensionerad
major (om jag minns rätt). Patronen brukade då
regelbundet bjuda på toddy. Men en dag, när majoren kom, var
patronen av någon anledning ur humör, ordknapp och vresig,
och -- vad värre var -- han lät icke sätta in några
dryckesvaror. Gästen undrade och väntade ganska länge, men till
slut, efter ett långt uppehåll i samtalet, yttrade han: »De" ä"
ändå besynnerlit! Om man riktigt hör efter, kan man mycke"
väl förstå, va" hamrarna här på bruket säjer.»
Till hälften murrigt, till hälften nyfiket frågade
patronen: »Såå? Nå, va" säjer di då?» -- »Jo», svarade majoren,
»den här stora spikhammarn, han går på immerbad å" säjer:
"TODD-DY! TODD-DY! TODD-DY!" Och den lilla
nubbhammarn djäklas å käxar i en fart: "Toddi-toddi-toddi!
Toddi-toddi-toddi! Toddi-toddi-toddi!" Ä" de" inte besynnerlit?»
Låt oss hoppas, att den gamle krigaren med sin taktik
kom till önskat resultat!
Oss kan nu hans påhitt ge en mera ideell behållning. Till
en början: slagen av vardera hammaren torde väl i
verkligheten -- om ej några fel förekommit i drivhjulens kuggar
-- ha bildat en fullkomlig likformig följd, över allt ha haft
lika stora intervaller, samma styrka och samma klang; hans
inbillningskraft har alltså icke blott rytmiserat, utan även
handskats ganska fritt med klangen. Och denna
fantasiverksamhet är så mycket märkligare, som den bearbetat två
samtidigt hörbara ljudserier; han har alltså kunnat koncentrera
sin uppmärksamhet på endera och därvid göra sig döv för den
andra. Men vi lära än mera av detta exempelfall, ty det visar
oss ganska klart, på vad sätt »texten» till utifrån givna, lätt
rytmiserbara ljudserier enkelt och osökt kan skapas. Den
gamle knekten längtade naturligtvis mycket efter sin toddy,
och när nu samtalet gick trögt, hade han god tid att ruva
över sin otillfredsställda längtan. I hans »tankespråk» kom
ordet toddy oupphörligt fram; han hörde det tydligt inom
sig,
Jfr
sig ha hört, att han var arvinge till 30,000 riksdaler bankomynt, berättar därom:
»Trettiotusen!» upprepade jag i min jubilerande själ, »trettiotusen, -- hör nu,
pojke! uppassare! skynda fort, giv hit trettiotu... nej, giv hit bankom... nej,
giv hit en buteij vin, säger jag!» Och från mitt huvud till mitt hjärta sjöngo
under alla pulsars pukslag växlande ekon: »trettiotusen, trettiotusen!»
det klang som ständig maning till den försumlige värden,
en maning, som endast hövligheten och stoltheten hindrade
majoren att föra fram på läpparna. Allt eftersom hans
stämning växlade, klang ordet olika: än dovt och allvarligt
förebrående, än otåligt, hetsigt och argt. Till slut upptäckte han
-- sannolikt till sin egen överraskning --, att det ord, hans
egen tanke så envist upprepade för hans inre öra,
ackompanjerades av hammarslagen, än i den ena takten, än i den andra.
När han lyssnat en stund, tyckte han, att den frappanta
likheten hade blivit än större; ja, nu »sade» hamrarna verkligen
ordet »toddy», vardera på sitt sätt. Vi böra alltså antaga
som sannolikast, att den viktigaste delen av proceduren --
så som jag nu sökt skildra den -- försiggått
och nästan
medvetandets tröskel». Det var endast beslutet att begagna
upptäckten, d. v. s. att, i förhoppning om att få törsten släckt,
omtala iakttagelsen, det var blott detta, som var en fullt
frivillig och medveten akt.
I viss mån kan det exempel, jag nu utförligt behandlat,
kompletteras av ett annat, som benäget meddelats mig av
lektor
Under ett besök på landsbygden i England kommo två
svenska damer händelsevis i samspråk med en gumma, som
hade till uppgift att vakta en grind, där landsväg och järnväg
korsade varandra. Det var just vid kanten av en platå, till
vilken järnvägen gick i ganska brant stigning. Svenskorna
frågade vänligt gumman, om hon ej fann sitt åliggande
enformigt och tråkigt. Men gumman svarade med ett belåtet
leende, att det visst inte var så tråkigt att passa på bantåget;
nej, det var riktigt roligt att höra på, vad lokomotivet sade,
när det arbetade sig uppför backen. Vad lokomotivet sade?
det måste hon naturligtvis berätta för de främmande. »Jo,
när lokomotivet går uppför, säger det alltmera långsamt och
fundersamt:
»I think I can,
I -- think -- I -- can,
I -- -- think -- -- I -- -- can.»
Men bara det har kommit upp, flåsar det belåtet, först
långsamt, men sedan allt fortare:
»I -- -- knew -- -- I -- -- could,
I -- knew -- I -- could,
I knew I could, I knew I could, I knew I could.»
Som man ser är tempot i detta fall växlande, först
avtagande, sedan tilltagande. Vad nu angår »textens»
uppkomst, har den beskedliga gumman säkerligen många gånger
med oro och deltagande åsett lokomotivets bemödanden att
komma upp; maskinen har småningom för hennes
uppfattning blivit ett levande väsen, till vilket hon ängsligt riktat
den tysta frågan: »Can you? Can you ?» Och till sist har
det gått upp för henne, att maskinen verkligen
som en människa skulle ha svarat.
De faktiska ljuden ha måst behandlas med stor frihet
(livlig fantasi) för att kunna giva denna text. Men det
förefaller mig sannolikare, att textbildningen i detta fall (liksom i
det förut omtalade) försiggått ofrivilligt, än att den är
resultatet av avsiktlig spekulation; själva den barnsliga glädje,
gumman visade över att förstå lokomotivets språk, torde vara
ett bevis därpå.
Den ofrivillighet och omedvetenhet, som vi uti de nu
skildrade fallen ansett karaktärisera uppkomsten av
tydningarna», är utan tvivel något typiskt för all uppkomst av
»texter» till utifrån givna ljudserier, så vitt dessa texter äro äkta,
ursprungliga och naiva, icke avsiktliga bildningar efter
mönstret av de ursprungligare. När vi övergå till betraktandet av
flera slag av dylika »texter», böra vi alltså för deras rätta
bedömande fasthålla den synpunkten såsom den psykologiskt
sannolikaste, att de från början uppstått genom tillfälliga
sammanträffanden: en individ har märkt, att någon viss
mening, som han just upprepade inom sig (och väl helst en
sådan, som
»rytm» sammanföll (eller tycktes honom sammanfalla) med
en serie ljud, som kom till honom utifrån, vanligen väl en
serie, som han redan flera gånger hört upprepas. Då
individen väl en gång blivit uppmärksam på denna
överensstämmelse, har den efter hand synts honom allt mera slående, eller,
med andra ord, hans fantasi har hypnotiserat hans
hörselsinne till att i de utifrån kommande ljuden »höra» just de
ifrågavarande orden. Individen har berättat för andra, vad han
hört; har han då lyckats suggerera flera andra till att, när
samma yttre ljudserie förekommit, höra samma ord, så har
denna tydning av ljuden småningom t. o. m. kunnat bli
traditionell och ingå som en beståndsdel i nationens folktro.
Detta icke så att förstå, som skulle
övertygade om, att t. ex. en kvarn eller en ringklocka brukar
»säga» de eller de orden; de enfaldigaste och godtrognaste kunna
väl ibland ha haft en sådan övertygelse, de mest skeptiska och
kritiska ha behandlat saken blott som ett mer eller mindre
lyckat skämt; men emellan dessa båda ytterligheter har
befunnit sig ett stort antal gott folk, som halvt trott på, att orden
ändå på något sätt, varför de ej närmare kunde göra sig reda,
funnos under den där ljudserien och voro innerligt förbundna
med den.
Ha nu blott några få »tydningar» (omsättningar i ord)
av ofta och allmänt förekommande ljudserier vunnit en viss
stadga i folkets vetande och medvetande, så har detta
naturligtvis eggat mången sysslolös fantasi att utlyssna -- eller
om man så vill: tilldikta -- nya tydningar.
Efter denna förberedande betraktelse vilja vi nu taga
en översikt av de märkligaste fallen.
Vattenkvarnens surrande har av ålder hos de germanska
stammarna lockat folkfantasiens försök till förtydligande i
ord. Härtill bidrog kanske i början, såsom
tror, att vattenkvarnen (genom inflytelse från södra Europa)
undanträngde den tidigare handkvarnen, vid vilkens
kringvridande kvinnorna i regeln brukat
kvarnen gick av sig själv, utan människohänders hjälp, den
»sjöng» också; men vad sjöng då detta underbara väsen?
Uppfattningen har ganska mycket skiftat med tiden;
kanske sammanhänger detta med ändringar i kvarnens
konstruktion och därigenom ändrade ljud. I den fornnorska
sagan om Didrik av Bern (från mitten av 1200-talet) berättas
om kämpen Heme, som efter en hård dust flydde för två
övermäktiga fiender, far och son. Under flykten tog Hemes
ypperliga häst ett språng tvärs över en å; men i ån var ett
kvarnverk i gång. Heme såg ej kvarnen, men hörde hjulens
buller och trodde sig däri igenkänna rösten av den äldre av
fienderna; han tyckte sig höra den gamle ropa till sin son:
»Slag, slag! ok drep, drep!» (D. v. s. ungefär: »Hugg,
hugg! och dräp, dräp !») Det är väl sannolikt, att den norska
sagan i denna episod, liksom i det mesta övriga av sitt
innehåll, återgiver en tysk berättelse.
Från Tyskland har man en något yngre uttydning av
kvarnbullret (meddelad av
omkring år 1300): en fattig mans kvarn, som hade knappt med
vatten, jämrade sig och gnällde:
»Hilf herre got! hilf herre got!
Dir ist aleine bekant mîn nôt!»
men i en stor by, där vattentillflödet var rikligt, slamrade
kvarnhjulen övermodigt:
»Hilf oder lâz, hilf oder lâz! (lâz = låt bli!)
Diu erd sê trocken oder nâz,
so hab wir doch guot tac unt naht;
uns wirt sô manc sac her braht.»
Man ser, att motsättningen är densamma som ifråga om »träholtavangen»
som bad om hjälp i uppförsbacken, men kunde reda sig själv, när det bar
utför. Även med avseende på kvarnar har man ett motstycke från Sverige (se
Nordlander s. 173).
De nyare tyska uttydningar av kvarnbullret, som kommit
till min kännedom, innehålla elaka hänsyftningar på den
oärlighet, folkmeningen brukar tillskriva mjölnaren; det ljud,
som skall karaktärisera kvarnen, när den är i full gång, är ett
starkt surrande. Såsom typiskt exempel anför jag följande
version, lånad från
I »voces variae animantium» (program, Basel 1867).
När kvarnen börjar långsamt röra sig, säger den:
»Es ist -- ein Dieb -- da!»
Sedan i raskare takt:
»Wer ist er? Wer ist er?»
Och slutligen mycket brådskande:
»Der Müller! der Müller! der Müller!»
I Sverige hava säkerligen förekommit liknande »texter»
till kvarnens buller; därom vittnar en lek med små barn, som
i nyare tid brukats på Gottland: i det man taktmässigt slår
på barnets händer, upprepar man först i långsamt tempo:
»Tjuven går i kvarnen, tjuven går i kvarnen!»
Och sedan mycket hastigare:
»Ta fatt han, ta fatt han, ta fatt han!»
Såsom specifikt svensk bör man nog anse uttydningen
av vissa andra ljud, som i någon mån äro jämförliga med de
här ovan omtalade.
Ärtsoppans puttrande i grytan uttydes nämligen enligt en
i vårt land ganska spridd tradition i ord, som fyndigt karaktärisera
olikheten mellan två grannlandskap. I det rika Östergötland,
så heter det, tar man till bra med ärter, och när
de koka, viskar den ena ärtan till den andra: »Tocka dej,
tocka dej, tocka dej !» (d. v. s. »maka åt dej!»). Men i det
magra Småland har bonden inte råd att lägga många ärter i
grytan; när den småländska soppan börjar koka, kan man
därför höra, huru ärterna med sina späda röster sjunga till
varandra: »Här ä" ja", var ä" du? Här ä" ja", var ä" du?»
Detta exempel, liksom de föregående och många andra
dylika, som kunna tilläggas, belysa ju en sida av en hos
människan inneboende drift, varigenom hon över allt i den henne
omgivande naturen vill återfinna sig själv. Fantasiens
personifierande verksamhet har ju också med avseende på de
icke-mänskliga
uppfatta och tyda dem som uttryck för mänskliga känslor och
tankar. Detta strävande är, som vi väl veta, ingalunda
begränsat till sådana ljud, som fantasien förmår omskapa till
ord och ordförbindelser, vilka uttrycka bestämda tankar. Nej,
även andra element av det mänskliga språket än de tydligt
förnimbara orden plägar fantasien inlägga i naturens ljud.
Att vinden sjunger, viskar, suckar, klagar eller kvider, att
stormen tjuter eller ryter, att skogsbäcken låter höra de
mildare, havets böljor och älvens fors däremot de vildare av
sådana mänskliga känslouttryck, -- detta är en ganska
allmän (om ock mer eller mindre dunkel) föreställning, som
visst icke tillhör skalden allena. Men väl kan skalden bygga
vidare på denna allmänna föreställning, använda den för sitt
särskilda ändamål, förfina och individualisera den.
Det kan här vara nog att påminna om
Malmströms »Vi suckar det så tungt uti skogen?» och
Snoilskys präktiga skildring av slutakten i slaget vid
Svensksund:
-- -- -- »da från Sveriges skär
Med högt triumfskri kommer västanstormen
Till segrarns hjälp -- -- --.»
Också folkfantasien kan i somliga fall föra
personifikationens individualisering ganska långt; så har ju
»strömkarlen», Näcken, blivit en tydligt nog utpräglad personlighet,
ehuru hans tillvaro väl huvudsakligen och ytterst torde vila
därpå, att bäckens melodiska sorl uppfattats som ett ljuvt,
vemodigt strängaspel. Men vi måste lägga märke till, att
den grundläggande uppfattningen av den hörda ljudserien
i detta fall varit rytmisk och därigenom inneburit en starkare
eggelse för fantasien. Dessutom torde också ljuden ha
uppfattats såsom ej blott kvantitativt utan även kvalitativt olika,
d. v. s. bildande ett melodiskt helt.
Det är klart, att serier av verkliga
som frambringas med musikaliska instrument, och som
erbjuda större likhet med recitativ eller deklamation, böra
kraftigare egga till bildandet av lämpliga »texter». Härtill
kommer, att vissa av instrument frambragta ljudserier
regelbundet användas för att meddela vissa (mer eller mindre
bestämda)
signaler av ett eller annat slag. Det ligger då ytterst nära,
att det meddelande, signalen avser att giva, hos individen (och
eventuellt hos en hel klass människor) småningom utformas
i en ordförbindelse, som till sina ljud, d. v. s. till sin rytm och
åtminstone i någon mån till sin klang, tyckes motsvara
instrumentets ljudserie.
Erfarenheten visar också, att »texter» av detta slag
uppstått i stort antal och i en rik mångfald. De flesta och
tilllika de intressantaste torde vara de, som tillhöra endera av
följande bägge grupper: de texter, som anknytas till
ringklockor, och de, som tilläggas militäriska signaler (med
trumpet, horn, trumma o. s. v.). I bägge grupperna finner man
såväl vissa av traditionen fullt vidtagna (»snart sagt
helgade») texter som andra, vilka äro av rent tillfällig, vanligen
skämtsam beskaffenhet.
Bland klockor intaga naturligtvis kyrk-klockorna
hedersrummet. Otaliga synas också de tydningar vara, som olika
folk under tidernas lopp gjort av deras klang. Man ser,
huru starkt dessa gudomens budbärare påverkat
människornas känslor och satt deras fantasi i rörelse. I äldre tider
och hos naivare folk omgåvos kyrkklockorna, kan man säga,
av en hel mytvävnad och utgjorde ett slags mystiska, halvt
överjordiska personligheter, till vilkas djupa röst man
lyssnade med helig bävan.
Om tron på klockans personliga liv vittnar (såsom
anmärker) seden att döpa varje ny kyrkklocka.
Denna medeltida uppfattning av kyrkklockans väsen får,
som bekant, ett vackert uttryck i
von der Glocke», icke minst i den gamla latinska vers, han
använt till motto. Versen, som uppenbart ursprungligen är
en tydning av (en »text» till) klockljuden, och som alltså
tänkes utsagd av klockan själv, sammanfattar hennes uppgift
sålunda:
»Vivos voco,
Mortuos plango,
Fulgura frango.»
d. v. s.: »De levande kallar jag, de döda begråter jag,
åskviggarna bryter jag»; de sista orden syfta på folktron, att
klockringning kunde avvända åskväder (och åtskilliga andra
olycksslag). I sin helhet torde versen ganska väl uttrycka, vad
många folk och generationer, var på sitt språk, trott sig höra
i klangen av den mäktige beskyddarens stämma. I versens
form böra vi fästa oss vid de starkt framhållna rimorden
plango och frango, vilkas ljudförbindelser -lang- och -rang-
återfinnas i många klockljudstexter. I detta sammanhang
kan också anmärkas, att våra svenska ord klinga, klang, ringa,
rang m. fl. ävensom deras motsvarigheter i andra språk
vanligen förklaras såsom ursprungligen uppkomna genom
genom ett slags »onomatopoesi». Vi kunna också i de
»texter» till klockringning, som här nedan skola meddelas, ofta
återfinna de nämnda ljudförbindelserna, eller ock likartade,
i synnerhet vokal + m(m) eller n(n), men helst vokal +
ng; ett långt, klangrikt a och ett dito l kan också ofta göra
god tjänst. Det faller av sig självt, att i texterna just de
ljud, som mest likna klockljuden, framhållas starkast.
Men kyrkklockornas klang behöll ej för beständigt sin
ursprungliga kraft att ingjuta andäktiga känslor hos
åhörarna och mana dem till djupsinniga och högstämda
tydningar av tonerna. Redan tidigt gjorde man den iakttagelsen,
att var och en, alltefter sitt skaplynne, hörde
klangen. Så säger ett gammalt tyskt ordspråk, att när
»Lamm, lamm». Och ett annat tyskt ordspråk påstår, att
den
tankar:
»Mehr her!
Gebt her!
Bringt her!
Mir her!»
I ordspråk spelar ju den använda bilden vanligen en
underordnad roll, och vår uppmärksamhet brukar vara i
så övervägande grad riktad på den visdomsregel, ordspråket
meddelar, att vi hålla till godo med haltande eller rent av
meningslösa bilder. Men i de båda nyss omtalade tyska
ordspråken synes mig bilden i och för sig vara så intressant, att
man för den lätt förbiser den allmänna moraliska sentens,
som ligger bakom.
Till de tydningar av klockljud, den tyska sägnen
tillägger vargen och den girige, ha vi här i Sverige väl
knappast några motstycken. Men vi ha dock andra tydningar,
som erbjuda åtskilliga likheter med dem. En gumma,
berättas det i
då tyckte hon, att kyrkklockorna sjöngo:
»Ta dej en annan en, ta dej en annan en!»
Ett ännu skarpare uttryck tar sig folkhumorn, när den
låter själva begravningsklockorna göra samma skillnad på
rik och fattig, som i denna onda värld är alltför allmän; vid
den
uppteckning från
takt:
»Gå till himla, gå till himla!»
men vid den
»Ryk åt hälvete, ryk åt hälvete»
Dylika hädiska tydningar synas vara tämligen vanliga; så skall
kyrkklockan i Tannsjö (i
djävel! Dö, din djävel!» Något liknande är också tydningen från Själevad
(Ångermanland), varom strax nedanför.
Ringning med två eller flera klockor med olika klang
och rytm lockar lätt fantasien till att i tydningen inlägga
kontraster eller ett slags samtal. Så har man tytt de bägge
klockorna i Grundsunds kyrka (
till överensstämmelse med striden mellan botfärdighet och
obotfärdighet i åhörarens hjärta. Den större klockan säger:
»Syndare, kom!
Gå ej om!»
Men den mindre klockan upprepar:
»Du hinner nog,
du hinner nog!»
En annan, också från
tydning tyckes blott innebära ett elakt skämt med folket i en
grannby.
Ett sådant, ehuru kanske något mera allvarligt menat, använder
Lagerlöf i »Jerusalem»: medan innevanarne i en viss dalsocken ännu icke
träffats av den religiösa rörelse, som gick genom de omgivande socknarna, påstod
folket i dessa, att den »obotfärdiga» socknens kyrkklockor brukade säga »Sov i
era synder! Sov i era synder!» Detta är, enligt benäget meddelande från
författarinnan, fritt diktat. Men onekligen är det, såsom de
text visa, diktat med djup förståelse av vår allmoges själsliv.
De bägge klockorna i Själevad påstås låta höra
sig på det sätt, att den större medlidsamt säger:
»Nu komm stakkare håla Stranna.»
(d. v. s. Nu komma stackarna från [byn] Strand),
medan den mindre förtrytsamt uppmanar:
»Kast dom åt fanners, kast dom åt fanners!»
I Schweiz låta
Basel ringes till kyrkvigsel säga klockorna:
»Ins Elend! Ins Elend!»
Och ännu bedrövligare spå Zürichs klockor; den första säger:
»Ach min Gott, Ach min Gott!»
den andra:
»Chrüz [= Kreuz] und Noth, Chrüz und Noth!»
Och i samklang klaga de sedan:
»Und das mi Lebe [= mein Leben] lang, und das mi Lebe lang!»
Däremot är det en grov komik i de uttalanden, som
tilläggas de bägge klockorna på rådhuset i Stein (vid Rhen).
När dessa ringa samman och herrarna strömma till
rådhuset, frågar den lilla klockan:
»Sind d"Lumpen [die Lumpen = sluskarne] all da?»
och den stora svarar dovt:
»Bi nâm, bi nâm!» (d. v. s. bei einem = bis auf einem, utom en).
De anförda tydningarna tyckas i allmänhet ha
karaktären av gammal tradition samt äro jämförelsevis naiva och
folkliga. Såsom exempel på en rent tillfällig, mera
utspekulerad serie av tydningar citera vi från
vad kyrkklockorna i Wien enligt de vitsiga wienarnas eget
påstående hade att säga, när ett tyskt naturforskaremöte en
gång (omkring mitten av 1800-talet) samlades där,
högtidligt mottogs och hälsades med ringning ifrån stadens
många kyrkor.
När de länge väntade gästerna anlänt till utkanten av
staden, hördes de där belägna kyrkornas klockor förkunna:
»Sie kommen! Sie kommen!»
Sedan upprepade de andra kyrkklockorna, allteftersom
gästerna drogo fram till stadens centrum:
»Sie sind schon da! Sie sind schon da!»
och inläto sig därefter på följande samtal:
»Was wollen sie machen? Was wollen sie machen?»
-- »Fressen und saufen, fressen und saufen.»
»Wer wird"s zahlen? Wer wird"s zahlen?»
-- »Bürger und Bauern, Bürger und Bauern.»
Efter alla dessa elakheter och försmädligheter kan en
enkel och folklig
sin gemytliga och trohjärtade ton göra en god
kontrastverkan. Bland de många varianter,
upptecknat, välja vi denna såsom en av de lättast
begripliga:
»Ring, rang,
klokken klang
på mark og eng.
Ring börn i seng,
giv koen hö,
kom smör i gröd,
giv gammel mand sin nadver!»
Nadver = »nattvard», aftonvard.
Denna visa närmar sig den utläggning av matklockornas
klang, varom vi strax skola tala. Dessförinnan ha vi dock
att anföra ett par egendomliga, i
tydningar av kyrkklockors ljud.
Den ena, av vilka två varianter finnas, tyckes uppfatta
klockan såsom en skadeglad demon.
Möjligen ligger här en lämning av den avoghet mot kristendomen, som
torde ha fortlevat rätt länge hos ett folk, hos vilket de fäderneärvda hedniska
föreställningarna först efter hand kunde vika bort.
Från sin upphöjda
plats har klockan sett, hur en gammal gubbe med stav i
hand (en »stakabisi») fallit i en brunn, och hon är angelägen
om, att ingen skall hjälpa honom upp. Enligt den ena
varianten (från Borgå) säger klockan:
»Bim bom, tal int om,
stakabisin föll i bronn!»
Enligt den andra (från Lappträsk):
»Bim båm, him båm,
stakabisi full i brånn,
Kära klockare, tal int om!
Bim håm, bim båm!»
Från Lappträsks socken, som tillhör Nylands län, har
man vidare en originell tydning av vad en rysk kyrkklocka
säger; en sådan har ju helt annan klang än landets egna
klockor, och det är ju naturligt att den skall tala ryska.
Först säger den i långsamt tempo:
»Goloschoff å Uschanoff, Goloschoff å Uschanoff»,
sedan med hastigt tempo:
»Å Duldin å Duldin, å Duldin å Duldin.»
Välbekanta äro allmogens tydningar av matklockornas
kallande ljud; från alla våra landskap finnas de i talrika
variationer. De uttrycka ju till största delen ganska anspråkslösa
förväntningar om beskaffenheten av den mat, som skall
bestås; att det är »blå välling och sur sill», man väntar sig,
är ju något så pass genomgående, att matklockan oftast
fått namnet »vällingklockan». Men det kan ha sitt intresse
att se, hur temat varierats i olika bygder, och vi upptaga
därför några provbitar ur det rika förrådet.
Från
»Ärtvälling,
sur strömming,
bäljhundar,
slink in!»
Från
»bek- (d. v. s. beck-) änglar»:
»Blå välling,
sur sill,
bekängel,
gå in!»
En annan, men ovanligt kortfattad text från
»Timmerman,
klumpa fram!»
Helt kort och av ovanligare innehåll är följande
version från
»Rättare, ring!
Torpare, spring!»
Men med undantag av de bägge här senast anförda
förete alla de texter, jag påträffat, »välling» och oftast även
»sill» eller »strömming»; längden växlar rätt mycket; man
kan t. ex. jämföra denna korta från Norra
»Kok välling,
gamkälling!» (d. v. s. gamla käring)
med följande utförliga från
»Blå välling,
sur strömming,
varghundar,
I en version från
hem me" er å ät!
Lägg yxa
på backen,
sätt mössan
på nacken,
skynda dej hem å ät!»
I
fråga om matklockan en egendomlig tydning. Den använder
tydningen av varjehanda andra ljudserier. På en »vänlig»
herrgård säger matklockan:
»Kok välling, stek strömming!
Kok välling, stek strömming!»
Men på en »ovänlig» gård ropar den:
»Dra åt hälviti! Dra åt hälviti!»
Vår samling av klockljudtydningar hade lätt kunnat
betydligt ökas, men redan i sitt nuvarande omfång förslår
den till att giva någon föreställning om den förkärlek,
varmed folkfantasien behandlat detta ämne, den fyndighet och
smidighet, som därvid utvecklats. På vilket mångskiftande
sätt har man ej i ord omsatt klockornas klang alltefter
olika förhållanden och stämningar. Vilka tallösa flockar av
våra medmänniskor ha ej under århundradenas lopp haft
en naiv och enkel, men vederkvickande och välbehövlig
förströelse av att uppfinna, lyssna till, utlära eller upprepa
dessa och dylika tydningar! Sannerligen, forskandet i
dessa och liknande yttringar av folkens själsliv bör icke
betraktas som tomma och fåfängliga grillfängerier. Kanske
skola de fakta, denna forskning efter hand bör kunna
framlägga i rikare mångfald och på samma gång i mera
överskådlig form, än det ännu är möjligt, -- kanske skola
sådana folkpsykologiska fakta en gång av framtidens
historieskrivare t. o. m. befinnas ha varit för vårt släktes utveckling
betydelsefullare än åtskilliga av de »Haupt- und Staats-actionen»,
som nu göra sig breda på hävdernas blad.
Jag kan icke avhålla mig från att redan nu i detta
sammanhang göra en liten antydan om det inflytande, ett
faktum av detta slag kan ut öva. Vi ha nyss tagit en
överblick av varjehanda folkliga utläggningar av
ha givit oss visioner av små trupper arbetare, som under
skämt och glam skyndat från sysslorna på gården, på
marken eller i skogen för att njuta av vilostunden och av den
visserligen tarvliga, men välkomna kosten. Nå väl, samma
klocka har också kallat folket till arbete; men när den så
gjort, har dess klang icke lockat till uttydning i ord: rytmen
och klangen ha varit desamma, men arbetarens fantasi har
icke haft den frihet och spänstighet, när arbete och möda
förestodo, som den ägde, när vila och vederkvickelse
vinkade honom. Ja, visserligen, när arbetaren hörsammar
klockans kallelse till dagens verksamhet, då har han ingen lust
att giva sinnrika och skämtsamma uttydningar av klangen
-- några sådana föreligga heller icke. Men det är dock
samma klang, som kan låta så trevligt och lustigt, när den
kallar honom till måltid och vila; dess rytmiska ljud äro icke
i och för sig obehagliga. Låt oss nu till jämförelse med
klockans klang höra en fabriks ångvissla eller lur! Det
oharmoniska och orytmiska ljudet verkar i fysiskt
avseende lika irriterande och pinsamt, när det förkunnar vila, som
när det befaller arbete; det kan
muntert; det kan
förvandla det till en mänsklig röst, ty det har ingen likhet
med de ljud, som komma från kött och blod, från glada eller
medlidsamma hjärtan. Nej, det låter som ett tjut från
avgrundens fördömda andar, eller kanske snarare som
budskap från ett hårt öde, det oblidkeliga anangkä, som är
absolut okänsligt för människors lidanden. Måste icke dylika
oharmoniska signaler med sitt kalla, omänskliga ljud göra sitt
till ej blott att stänga den fantasiens ventil, som sinnet så
väl behöver ha öppen för att behålla sin jämvikt, utan direkt
verka till att stämma lynnet missbelåtet och bittert. Här
finna vi alltså ett frö till socialt missnöje. Man kan tycka,
att det är ringa och oväsentligt, men sådana skenbara
obetydligheter spela dock i människolifvet en större roll, än man i
allmänhet vill tro. Med det moderna maskinarbetet följa
för övrigt
inflytelser på människans för det rytmiska avgjort
organiserade sinnen. Men dessa inflytelser måste behandlas i ett
annat sammanhang, såsom tillhörande den viktiga frågan om
arbetsrytmen och dennas relationer ej blott till fantasien utan
även till människans fysiska och psykiska välbefinnande i
allmänhet.
Denna gång hålla vi oss till de utifrån kommande
ljudseriernas förbindelser med människans skapande fantasi.
Och det återstår oss att fästa vår uppmärksamhet vid ännu ett
slags signaler, nämligen de militäriska.
Till sin ljudform äro dessa strängt och avsiktligt
rytmiska samt utgöras av verkliga melodier; endast i
trumvirvlarna har man rytmiska serier utan toner. Men vare
sig man för signalens frambringande begagnar munnen till
blåsning eller händerna till slående, så blir verksamheten
mera
den får nästan karaktären av ett
t. ex. väktarropet, ehuru den icke begagnar de vanliga
språkljuden. Därför kan man ju vänta, att militärsignalerna
i ännu högre grad än kyrklockor eller matklockor skulle
locka till utfinnandet av »texter»; och mödan blir ju i många
fall ringa, ty ofta ligger »texten» av sig själv till hands i
just de
Men den skapande fantasien tyckes dock icke hava
omfattat militärsignalerna med samma kärlek som den enklare
och enformigare klockringningen. Möjligt är ju också, att
textmaterialet icke blivit så fullständigt insamlat som
beträffande klockorna. De
huvudsakligen genom välvilliga meddelanden från löjtnant
upplysningar från min vän professor
i
skall här inskränka mig till några korta anmärkningar
och ett fåtal exempel.
Militärsignalernas texter tyckas på senare tid ha
förlorat åtskilligt i intresse, och detta av anledningar, som i
och för sig ha en viss kulturhistorisk märkvärdighet. Först
och främst ha texterna fått en viss
därigenom att de (eller vissa av dem) blivit erkända och
antagna av militärbefälet. Dessa texter ha nämligen visat sig
behövliga för soldater, som sakna musikaliskt gehör, men
någorlunda kunna igenkänna rytmen, åtminstone om de lärt
sig att till rytmen anknyta vissa ordförbindelser, som angiva
de ifrågavarande signalernas mening. Därför ha dessa
ordförbindelser eller texter tagits i den praktiska nyttans
tjänst, underbefälet har måst lära de soldater, som saknat
gehör, att vid var särskild signal tänka på vissa bestämda ord
i sammna rytmn. Texterna ha således blivit ett slags bihang
till exercisreglementet, de ha därigenom ofta fått något torrt
och tråkigt över sig. Detta gäller i synnerhet de nu brukliga
de flesta nära nog
smula utförligare än en verklig muntlig befallning. Litet
friskare och lustigare låta dock ännu
synnerhet
»Lata hund, stig opp! Lata hund, stig opp!»
Och den naturligtvis mycket omtyckta
kan ha texten:
»Gå till kocken, får du mat!
gå till kocken, får du mat! --
får du brännvin!»
Jag har även hört ett par andra versioner, men
också de sluta, betecknande nog, med »brännvin».
För några årtionden sedan fanns i Stockholm en
tradition om gardenas
för tiden sin kasern vid Storgatan, fotgardena vid
Fredrikshof, där Strandvägen numera går framn. Om aftnarna
hörde man från Storgatan trumpeten högtidligt förkunna:
»Hästgardisterna komma till Guuud!»
men trummorna vid Fredrikshof murrigt svara:
»Kommer an på en slump!
kommer an på en slump!»
Här var ju folkhumorn omisskännlig. Men så är den
ännu i de
de f. n. brukliga svenska. Hör t. ex. hur de olika
kompanierna gäckas!
Signalen till
»Die erste Kompagnie hat Läuse.»
Signalen till det
»Die zweite sagt: das ist nicht wahr, das ist nicht wahr!»
eller enligt andras tydning:
»Die zweite die hat auch ein paar, hat auch ein paar!»
Men signalen till
»Aber die dritt", aber die dritt", aber die dritt"!»
Och allra värst blir det, när turen kommer till det
ty då ljuder det i förtvivlans ton:
»Der Teufel ist los, der Teufel ist schon wieder los!»
Reveljen frågar i utdragna toner:
»Habt ihr noch nicht lang" genug geschlafen?»
Och det kära
barskt:
»Zu Bett, zu Bett, ihr Lumpenhund",
jetzt schlägt die letzte Viertelstund!»
Än är det mera skämtsamt, t. ex.:
»Jetzt scher" sich jeder in sein Quartier,
sonst holt der Teufel den Unteroff"zier du jour, du jour!»
eller:
»Zu Bett, zu Bett, wer eine het (= hat),
wer keine het, muss auch zu Bett, zu Bett, zu Bett!!»
Men vid sidan av dessa tydningar finnes en högtidlig, som
säkerligen av ålder brukats i garnisonerna:
»Ihr Leute, schliesst die Tore zu;
die Stadt gehört dem König zu, die Stadt gehört dem König zu.»
Det är vidare att märka, att alla nu brukliga texter,
liksom de motsvarande signalerna, äro helt korta. Men förr
i världen tyckes man icke haft så bråttom som nu, utan
bestått något längre musikstycken, och då har fantasien haft
ett friare spelrum, som åtskilliga gamla
uppteckningar visa. Från
dylika. Av de
man finner ungefär samma fläkt av gammaldags soldatlynne,
som möter oss i de soldatsånger,
av sin »Faust».
Det ena är texten till ett
»Heiderlau!
Stirbt meine Frau,
reis" ich nach die Wetterau
hol" mir eine andre,
die soll sein
hübsch und fein,
schöner als die andre.»
Den andra texten återger
sätt:
»Trom, trom, trom,
hüt" dich, Bau"r, ich komm"!
Ich bring" dir nichts, ich nomm (= nehme).
Ich stech" dir Küh" und Kälber ab
und frag" dich nichts darom.»
Det vore ännu mycket att säga om vårt ämne: vi kunde
t. ex. undersöka texterna till vallhjonens
de ofantligt talrika »förtydliganden», olika folk gjort av
större hade vårt material blivit och vida betydelsefullare
vår uppgift, om vi kunnat inlåta oss på undersökning av
I större omfattning har jag behandlat hithörande ämnen i min bok
»Rytmens trollmakt (1904). Den avdelning i boken, som motsvarar den här
föreliggande uppsatsen, är framställd på annat sätt och använder andra exempel.
Men det anförda har dock, hoppas jag, varit tillräckligt
att giva mina läsare en inblick i ett forskningsområde, som
torde vara tämligen främmande för våra dagars bildade
allmänhet.
(1902.)
INNEHÅLL.
Sid.
Om ordlekar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1
Kontamination . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39
Frasen som fallgrop . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 58
Om s. k. subjektlösa satser i svenskan . . . . . . . . . . . . . . . 61
Om de senast framställda fordringarna på en historisk ordbok . . . . 83
Smakbitar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121
Bläddring i ett B-häfte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 122
Dam, fruntimmer, kvinna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125
Besök och visit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127
»I rök och damm» . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 130
»Bi» . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133
Liv och levnad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140
Utländska ord i svenskan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 148
Svensk namnforskning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 152
Om vikingatiden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179
Vid julen fordomdags . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 194
Sigrid Storråda och Brynhild . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 204
Episka lagar i folkdiktning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 211
Ett svenskt rimlexikon . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 218
Rytmen och fantasien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 227