Om kyrkans reformation

FAHLCRANTZ & C^os UNIVERSAL-BIBLIOTEK.

MÅRTEN LUTHER.

OM KYRKANS REFORMATION.

(UPPROP TILL TYSKLANDS ADEL 1520.)

ÖFVERSÄTTNING

AF

D:r G. BERGSTRÖM.

STOCKHOLM,

Fahlcrantz & Co.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1889.

Luther hade, efter sin disputation med Eck 1519,

dragit sig tillbaka för att i ensamhet fördjupa

sig i sina studier, då ryktet nådde honom, att påfven

utfärdat sin bannlysningsbulla. Det var då han

fattade sin föresats att »afslöja antikrists hemligheter».

Så nedskrefs i Juni och Augusti 1520 hans ljungande

skrift mot påfvedömet »An den christlichen Adel

deutscher Nation von des christlichen Standes Besserung»,

som härmed i svensk öfversättning erbjudes åt

allmänheten.

I sin »Deutsche Geschichte im Zeitalter der

Reformation» säger historieskrifvaren Ranke om denna

skrift: »Det är några ark af verldshistoriskt innehåll,

som både förbereda och förutsäga kommande

utvecklingar. Af hvarje ord i denna skrift framgår det,

huru djupt genomtänkt, huru allvarligt och ärligt

menad reformationssaken var. I gripande och hänfördt

språk väcker han det tyska folket ur dess sömn till

medvetande och eftertanke. Med sådan djerfhet hade

ännu ingen gentimot en sådan makt talat till tyskarne.

Med beundransvärdt skarpsinne vet Luther att blotta

påfvedömets refvor; i förtröstan på rättfärdigheten af

sin egen sak angriper han den oförskräckt, och med

mästerlig dialektik tillbakavisar han alla invändningar.

Vid affattandet af denna skrift måste Luther hafva

varit besjälad af en storartad öfvertygelses kraft.»

Öfversättaren har noga slutit sig till originalets

uttryck, för så vidt det svenska återgifvandet icke vållat

någon oklarhet. De anmärkningar, som meddelats,

inskränka sig till det vigtigaste och vilja endast tjena

såsom fingervisningar.

Till den ärevördige Herr Nikolaus von

AmsdorffProfessor i Wittenberg, sedan biskop i Naumburg,

† 1565 såsom generalsuperintendent i Eisenach.

Licentiat i den Heliga Skrift och Domherre i Wittenberg

Min synnerligen gunstige vän.

D:r Martinus Luther.

Guds nåd och frid, högt aktade, vördige, käre

herre och vän!

Tystnadens tid är förbi, och tiden att tala är

kommen, som predikaren säger. Jag har, efter vår

öfverenskommelse, sammanfört några stycken, rörande

det kristna ståndets förbättring, att framlägga för den

kristliga adeln af tysk nation, om Gud ville hjelpa

sin kyrka genom lekmannaståndet, enär det andliga

ståndet, som det med större rätt tillkom, blifvit så

liknöjdt. Jag sänder det härmed till eder

granskning och, om så behöfves, edert beriktigande. Jag

betänker väl, att jag icke skall undgå tadel, derför

att jag är förmäten nog, jag, föraktade munk, att i

så vigtiga stora ting våga tilltala så höga, stora

ständer, som om ingen annan i verlden funnes, än doktor

Luther, att åtaga sig det kristna ståndet och gifva så

högförståndiga personer råd. Jag låter mitt

urskuldande anstå; den som vill må klandra mig. Måhända

är jag min Gud och verlden ännu en dårskap skyldig;

den har jag nu föresatt mig att, om det vill lyckas,

ärligen betala och en gång blifva hofnarr, jag också.

Lyckas det mig ej, så har jag dock en fördel; ingen

skall behöfva köpa en narrkåpa åt mig. Det blir

fråga om, hvem som här vid lag binder narrbjällrorna

på den andra. Jag måste besanna ordspråket: Hvad

verlden har att uträtta, fordras en munk till, om man

än måste måla honom. Det är väl mer än en gång

som en narr talat vist, och ofta hafva de vise blifvit

groft narrade, som Paulus säger: »Den som vill vara

vis, han varde en dåre.» Men emedan jag icke

allenast är en narr, utan äfven en edsvuren doktor i den

heliga skrift, är jag glad, att ett tillfälle erbjuder sig,

att fylla min ed, just som en dylik narr. Jag ber,

urskulda mig inför de måttligt förståndige, ty de

högförståndiges gunst och nåd vet jag mig icke förtjena.

Jag har ofta med stor möda utbedt mig den, men

hädanefter vill jag ej hafva den och aktar den intet.

Gud hjelpe oss, att vi icke söka vår, utan hans ära.

Amen.

Wittenberg i Augustinerklostret midsommarafton

1520.

Till hans kejserliga majestät och den

kristliga adeln af tysk nation.

D:r Martinus Luther.

Nåd och styrka af Gud, allra först,

allerdurchlauchtigste, nådigste, käre herrar. Det sker ej af idel

förvetenhet eller ondska, att jag arma menniska

ensam dristar mig att tala inför eders högheter; den nöd

och tunga som trycker alla stånd i kristenheten,

särskildt det tyska landet, och som förmått icke ensamt

mig, utan hvar man, att gång på gång ropa och

begära hjelp, har äfven nu tvingat mig att skria och

ropa, om Gud ville ingifva någon att räcka sin hand

åt den olyckliga nationen. Ofta hafva anmärkningar

gjorts genom concilierna, men genom några menniskors

list behändigt blifvit förhindrade, så att det blifvit allt

värre, hvilken onska och illistighet jag nu — Gud

hjelpe mig — tänker att hafva i ljuset, på det att

de, då man insett dem, ej mer måtte blifva så

hinderliga och skadliga. Gud har gifvit oss ett ungt,

ädelt blod till öfverhufvud och dermed väckt många

hjertan till stort hopp; derjemte skickar det sig, att

vi göra vårt dertill och nyttigt bruka tiden och nåden.

Det första som i denna sak är att göra, är att

vi städse med stort allvar se oss före, och icke

begynna med förtröstan till stor makt eller förnuft, om

än all verldens makt vore vår, ty Gud kan och vill

icke lida, att ett godt verk begynnes i förtröstan på

egen makt och förnuft. Han slår det till marken,

och då finnes ingen hjelp, som det står i den 33:e

psalmen: En konung segrar icke genom sin stora styrka,

en kämpe räddas icke genom sin stora kraft! Och

deraf, fruktar jag, har det i forna tider kommit sig,

att de dyra furstarne, kejsar Fredrik I och II och

många flere tyska kejsare, så jämmerligen blifvit

trampade under fötterna och förtryckta af påfvarne, fastän

hela verlden räddes för dem; de hafva måhända mer

förlitat sig på sin makt än på Gud, derför hafva de

måst falla. Och hvad har i våra tider hållit

blodhunden Julius II så uppe om icke det, att Frankrike,

Tyskland och Venedig hafva bygt på sig sjelfva.

Benjamins barn slogo 42 tusen israeliter, derför att de

förläto sig på sin styrka (Domareb. 20).

Att ej det samma må hända oss med detta ädla

blod, Carolus, måste vi förvissa oss om att vi i denna

sak ej hafva att göra med menniskor, utan med

helvetets furstar, som väl kunna uppfylla verlden med

krig och blodsutgjutelse, men icke låta öfvervinna sig

dermed. Man måste här, med afstående från lekamlig

makt, i ödmjuk förtröstan på Gud gripa saken an,

och med allvarlig bön söka hjelp hos Gud och icke

hafva något annat för ögonen än den arma

kristenhetens jämmer och nöd, oansedt hvad onda menniskor

hafva förtjenat; hvarom icke, skall väl spelet börja

med stort sken, men om man kommer sig in deri,

skola de onda andarne ställa till en sådan oreda, att

hela verlden måste flyta i blod, och ändock ingenting

dermed varda uträttadt. Derför låtom oss här handla

med gudsfruktan och vishet. Ju större våld, dess

större olycka, om vi ej handla i gudsfruktan och

ödmjukhet. Hafva påfvarne och romarne hittills genom

djefvulens hjelp kunnat ställa till oreda bland

konungarne, så kunna de väl ännu göra det, om vi utan

Guds hjelp fara fram med vår makt och konst.

Romanisterna hafva med stor behändighet dragit

trenne murar omkring sig, hvarmed de hittills skyddat

sig, så att ingen kunnat reformera dem, hvarigenom

hela kristenheten jämmerligen förfallit. För det första,

om man ansatt dem med verldslig makt, hafva de

stadgat och sagt, att verldslig makt ingen rätt har

öfver dem, fastmer står den andliga öfver den

verldsliga. För det andra, har man velat straffa dem med

den heliga skrift, sätta de deremot, att det ej

tillkommer någon mer än påfven att utlägga skriften. För

det tredje, hotar man dem med ett kyrkomöte, så

uppdikta de, att ingen annan än påfven kan

sammankalla ett sådant. Sålunda hafva de i löndom stulit

ifrån oss de tre risen, för att blifva ostraffade, och

hafva säkert befäst sig inom dessa tre murar, för

att drifva all skalkhet och ondska, som vi nu se.

Och om de ock blifvit nödda att hålla ett concilium,

hafva de dock på förhand gjort det kraftlöst,

derigenom att de förpligtat furstarne med ed, att lemna

sig i fred, och dertill gifvit påfven full makt öfver

all kyrkomötesordning, så att det kommit på ett ut,

om det varit många kyrkomöten eller intet, för att

ej tala derom, att de endast narra oss med

spegelfäkterier och gyckel. Så förskräckligt rädda äro de

om sitt skinn för ett ordentligt, fritt kyrkomöte och

hafva dermed satt konungar och furstar i räddhåga,

så att de tro, att det vore emot Gud, om man ej

åtlydde dem i alla slika skalkaktiga, listiga ränker.

Nu hjelpe oss Gud, och gifve oss en af de

basuner, hvarmed Jerikos murar störtades, att vi må

blåsa omkull äfven dessa murar af strå och papper

och lösgöra de kristliga risen, till syndens bestraffning,

bringa djefvulens list och trug i dagen, på det att vi

genom straff må bättra oss och åter vinna hans nåd.

Så vilja vi först angripa den första muren. Man

har uppfunnit, att kalla påfve, biskop, prester och

klosterfolk det andliga ståndet, furstar, herrar,

handtverkare och åkerbrukare det verldsliga, hvilket är ett

slugt påhitt och hyckleri; dock må ingen låta sig

skrämmas deraf, och det af följande skäl. Alla kristna

äro i sanning af andligt stånd och finnes ibland dem

ingen skilnad, annat än för embetets skull allena, som

S:t Paulus säger (1 Kor. 12) att vi alle äro en lekamen,

men hvarje lem har sitt eget verk, hvarmed han

tjenar den andre; detta allt kommer sig deraf, att vi

hafva ett dop, ett evangelium, en tro och äro lika

som kristna, ty dop, evangelium och tro, de göra allena

ett andligt och kristligt folk. Men att påfven eller

biskopen smörjer, rakar munkar, ordinerar, viger, kläder

annorlunda än lekmän, kan väl göra en hycklare eller

smörjelseafgud, men aldrig en kristen eller andlig

menniska. Derför blifva vi allesamman genom dopet

vigde till prester, som S:t Petrus säger 1 Petr. 2: I ären

ett kungligt presterskap, ett heligt folk, och Uppenb.:

Du har genom ditt blod gjort oss till prester och

konungar. Ty om icke en högre vigning funnes i oss,

än den som påfven eller biskopen gifver, så skulle

aldrig genom påfvens eller biskopens vigning en prest

blifva gjord, kunde ej heller vare sig hålla messa eller

predika eller absolvera.

Derför är biskopens vigning intet annat, än om

han i hela församlingens stad och ställe toge en ur

hopen — som alla hafva lika makt — och uppdroge

åt denne att för de öfriga å de öfrigas vägnar utöfva

samma makt, liksom om tio bröder, konungabarn och

likberättigade arfvingar, utvalde en, att regera arfvet

för dem; de vore dock alla konungar och af samma

makt, under det att dock en har uppdraget att regera.

Och för att jag ännu tydligare må säga det: om en

hop fromma kristna, som äro lekmän, blefve

tillfångatagna och satta i en ödemark, som icke hos sig hade

en af en biskop vigd prest, och der blefve eniga om

saken, utvalde en ibland sig, vare sig att han vore i

äktenskap stadd eller icke, och uppdroge åt honom

embetet, att döpa, att hålla messa, att absolvera och

predika, han vore i sanning en prest, som om alla

biskopar och påfvar hade vigt honom. Deraf kommer

det att i nödfall en hvar kan döpa och absolvera,

hvad som icke vore möjligt, om vi icke alla vore

prester. Sådan stor nåd och makt, som vi ega i och med

vårt kristliga stånd, hafva de genom sin andliga rätt

beröfvat oss bruket af, och gjort oss okänd. På detta

sätt hafva de kristna i gamla tider ur hopen utvalt

sina biskopar och prester, som derefter bekräftades af

andra biskopar utan all ståt som nu herskar. Så blefvo

S:t Augustinus, Ambrosius, Cyprianus biskopar.

Emedan nu den verldsliga makten är döpt lika

med oss, har samma dop och evangelium, så måste vi

låta dem vara prester och biskopar, och räkna deras

embete såsom ett embete som tillhör den kristna

församlingen och gagnar den.

Ty hvad som framgått ur dopet, det kan berömma

sig af att redan vara vigdt till prest, biskop och påfve,

ehuru det icke anstår en hvar att öfva sådant embete.

Ty emedan vi alla med lika rätt äro prester, måste

ingen framhäfva sig sjelf och drista sig att utan vårt

samtycke och val göra det, hvartill vi alla hafva lika

makt; ty hvad som är allmänt, kan ingen taga åt sig

utan allmänhetens vilja och befallning. Och derest det

skulle ske, att någon valdes till sådant embete och

blefve afsatt för sitt missbruk deraf, så vore han

alldeles densamme som förut. Derför borde ett

prestestånd icke vara annorlunda i kristenheten, än en

förtroendepost; den som innehar det, går framför de andra,

men då han är afskedad, är han en bonde eller

borgare som de andra. Lika så sant är det, att en prest

aldrig är prest, om han blifvit afsatt. Men nu hafva

de uppdiktat character indelebilisKatolikerna lära att prestvigningen förlänar en

outplånlig karakter, character indelebilis. och skräfla, att en

afsatt prest ändock är något annat än en simpel

lekman. Ja, de drömma, att en prest aldrig kan blifva

annat än en prest, eller en lekman något annat än en

lekman; det är allt af menniskor uppdiktadt tal och lagar.

Så följer nu häraf, att lekmän, prester, furstar,

biskopar och, som de säga, andliga och verldsliga i

sjelfva verket icke hafva någon annan olikhet för

embetets eller verkets skull, och icke för ståndets skull,

ty de äro alla af andligt stånd, sanna prester,

biskopar och påfvar, men hafva icke lika och enahanda

verk liksom äfven ibland presterna och munkarne icke

en hvar har enahanda verk. Och det står hos Paulus

Rom. 12, och 1 Kor. 21, och hos Petrus 1 Petr. 2,

såsom jag ofvan sagt, att vi alla äro en lekamen

under hufvudet Jesus Kristus, en hvar den andres

ledamot. Kristus har icke två eller tveggehanda slag af

kroppar, en verldslig, den andra andlig; ett hufvud är

och en lekamen har han.

Liksom nu de, som man kallar andliga eller

prester biskopar eller påfvar, hvarken genom större afstånd

eller värdighet äro skilda från de andra kristna, än att

de skola förvalta Guds ord och sakrament — det är

deras verk och embete —, så har den verldsliga

öfverheten svärdet och riset i handen för att dermed

straffa de onda och skydda de fromma. En

skomakare, en smed, en bonde, hvar och en sköter sitt

handtverk och kall, och dock äro alla lika mycket vigda

prester och biskopar, och en hvar skall med sitt

embete eller verk gagna och tjena de andra, så att alltså

mångahanda verk alla hafva en församling till mål,

att främja kropp och själ, liksom kroppens lemmar alla

tjena hvarandra ömsesidigt.

Se nu, huru kristligt det är stadgadt och stiftadt,

att verldslig öfverhet icke är öfver andligheten, ej

heller bör straffa den. Det är lika mycket sagdt, som

»handen skall icke göra något vid, om ögat lider stor

nöd»; är det icke onaturligt, ja okristligt, att en lem

icke skall hjelpa den andra, icke hindra dess förderf?

Ja, ju ädlare lemmen är, desto mer skola de öfriga

hjelpa honom. Derför säger jag, emedan verldslig

öfverhet är förordnad af Gud, att straffa de onda och

13

skydda de fromma, så skall man låta dess embete fritt

och oförändradt gå genom kristenhetens hela kropp,

utan anseende till person, vare sig att det träffar påfve,

biskopar, prester, munkar, nunnor eller hvad det är.

Om clet vore nog att förhindra den verldsliga makten,

att hon är ringare bland de kristliga embetena, än

predikanternas och biktfädernas embete eller andliga

stånd, så borde man också förhindra skräddare,

skomakare, stenhuggare, timmermän, kockar, källarmästare,

bönder och alla verldsliga handtverkare att göra skor,

kläder, hus, mat, dryck eller gifva tionde åt påfve,

biskopar, prester, munkar. Men låter man dessa lekmän

vara oförhindrade i sina verk, hvad göra då de

romerska skrifvarne med sina lagar, att de draga sig

undan den verldsliga kristliga maktens verk för att fritt

kunna vara onda och uppfylla hvad S:t Petrus har

sagt: Falska lärare skola uppstå bland eder och i

girighet skola de göra sig vinning af eder med

bedrägliga ord, för att sälja eder i säcken.

Derför skall verldslig, kristlig makt öfva sitt

embete fritt, oförändradt, utan afseende på hvem det

träffar, vare sig påfve, biskop eller prest; den som är

skyldig, han må lida; hvad andlig rätt säger derimot

är idel uppdiktad, romersk förmätenhet. Ty så säger

S:t Paulus åt alla kristna: Hvar och en (jag menar

påfven också) vare öfverheten underdånig, ty hon bär

icke svärdet förgäfves, hon tjenar Gud dermed, de onda

till straff och de goda till fromma. Och St. Petrus:

Våren all mensklig ordning undergifne för Herrens skull,

som så vill hafva det. Han har ock förkunnat, att

sådana menniskor skola komma, som skola förakta den

verldsliga öfverheten — 2 Petr. 2 — såsom det ock

skett genom den andliga rätten.

Alltså menar jag, att denna första pappersmur

ligger nedslagen, enär det verldsliga herraväldet blifvit14

en medlem af den kristliga kroppen, och ehuru det

har ett verldsligt verk, dock är af andligt stånd;

derför bör dess verk gå fritt genom hela kroppens alla

lemmar, straffa och drifva, der skulden förtjenar, eller

nöden fordrar det, utan anseende till påfvar, biskopar,

prester, de må hota eller banna, som de vilja.

Deraf kommer det, att de skyldiga presterna, när

man öfverantvardar dem åt den verldsliga rätten, först

afklädas sin presterliga värdighet, hvilket dock icke

vore rätt, om ej först i följd af gudomlig ordning det

verldsliga svärdet hade makt öfver dem. Det går

äfven för långt, att man i den andliga rätten sätter de

andligas frihet, lif och gods så högt, just som om

lekmännen icke också vore så andliga, goda kristna som

de, eller som om de ej hörde till kyrkan. Hvarför är

ditt lif, ditt gods, din ära så fridlyst och icke min,

fast vi äro lika kristna, hafva samma dop, tro, ande

och all ting? Blir en prest dräpt, så ligger ett land

i interdikt; hvarför icke också, om en bonde blir dräpt?

Hvarifrån kommer en så stor skilnad bland lika kristna?

Allena af menniskolagar och menniskofunder!

Det kan ej heller hafva varit en god ande, som

uppfunnit sådana smygvrår och gjort synden fri,

ostrafflig. Ty då vi äro skyldiga att strida mot den onde

anden, hans verk och ord, och att fördrifva honom,

så godt vi kunna, såsom Kristus och hans apostlar

bjudit oss, huru skulle vi då kunna hålla oss stilla

och tiga, då påfven eller hans egna företaga

djefvul-ska ord eller verk? Skulle vi för menniskors skull

låta Guds ord och sanning ligga nere, som vi i dopet

hafva svurit att bistå med lif och blod, för visso bure

vi då ansvar för alla själar, som derigenom blifvit

öfvergifna och förförda. Derför måste hufvuddjefvulen

sjelf hafva sagt, att det står i den andliga rätten, att

om påfven vore så ond, att han hoptals förde själarna15

till djefvulen, kunde man ändock icke afsätta honom.

På denna förbannade, djefvulska grund bygga de i

Rom och mena att man förr borde låta hela verlden

fara till djefvulen, än motsätta sig deras onda streck.

Om det vore nog för att förskona någon för straff att

han stode öfver en annan, så finge ingen kristen straffa

en annan, enär Kristus bjuder, att hvar och en skall

hålla sig för den lägsta och ringaste.

Der synd är, der är heller ingen hjelp mer mot

straff, såsom äfven S:t Gregorius* skrifver, att vi väl

alla äro lika, men skulden ställer en under en annan.

Nu se vi, huru de umgås med kristenheten. De

beröfva den friheten utan all bevisning ur den heliga

skrift, i egen ogudaktighet, de som af Gud och

apostlarne blifvit stälda under det verldsliga svärdet, så att

det är att befara, att det är antikrists spel eller hans

närmaste förelöpare.

Den andra muren är ännu lösare och odugligare,

att de allena vilja vara mästare i skriften. Om de också

icke läsa något i den hela sitt lif, taga de sig allena

dristigt myndighet, inbilla oss med oförskämda ord, att

påfven icke kan fela i tron, han må vara ond eller

from, och kunna dock icke bevisa en bokstaf deraf.

Deraf kommer det, att så många kätterska och

okristliga, ja onaturliga lagar stå i den andliga rätten, hvarom

:let icke nu är af nöden att tala. Ty emedan de mena,

att den helige ande icke öfvergifver dem, huru olärda

och onda de må vara, kunna de djerft tillägga, hvad

helst de vilja. Och om så vore, hvartill skulle då

den heliga skrift tjena. Låt oss uppbränna den, och

åtnöja oss med de lärda herrarne i Rom, som besitta

den heliga ande, hvilken dock icke vill bo annat än

i fromma hjertan. Om jag icke hade läst det, skulle

* Patriark af Armenien, lefde i 4:de århundradet.16

jag ej kunna tro, att djefvulen i Rom kunde komma

fram med sådana dumheter och vinna anhang.

Dock på det att vi icke må strida mot dem med

ord, vilja vi anföra skriften. S:t Paulus skrifver 1

Kor. 14: Om någon får en bättre uppenbarelse

medan han sitter och åhör den andre i Guds ord, så skall

den, som talat först, tiga och ge vika. Hvartill tjenade

detta bud, om endast den vore trovärdig som talar

eller sitter främst? Äfven Kristus säger, Joh. 6, att

alla kristna skola varda lärda af Gud; så kan det väl

ske, att påfven och hans anhängare äro onda och icke

rätta kristna eller hafva ett rätt förstånd, lärda af Gud;

att derimot en ringa menniska har det rätta

förståndet; hvarför skulle man då icke följa honom? Har

icke påfven många gånger misstagit sig? Hvem ville

hjelpa kristenheten, i fall påfven far vilse, om man

icke mer än honom trodde en annan som hade

skrif-ten för sig?

Derför är det en gudlöst uppdiktad fabel, och de

kunna ej heller leta upp en enda bokstaf hvarmed de

bevisa, att det tillhör påfven allena, att utlägga

skriften eller bekräfta dess utläggning. De hafva tagit sig

makten sjelfva! Och om de föregifva, att denna makt

var gifven åt >S:t Petrus, då nycklarne voro gifna åt

honom, så är det uppenbart nog, att nycklarne icke

ensamt äro gifna åt S:t Petrus, utan åt hela

församlingen. Dertill äro nycklarne gifna icke till lära eller

regimente, utan allena dertill, att binda eller lösa

synden, och är det idel diktade ting, hvad de annars och

vidare tillskrifva sig på grund af nycklarne. Men att

Kristus säger till Petras: Jag har bedit för dig, på det

att din tro icke må varda om intet, kan icke utsträcka

sig till påfven, enär flertalet af påfvar varit utan tro;

såsom de sjelfva måste bekänna, har Krislus ej bedt för

Petrus allena, utan äfven för alla apostlar och kristna,17

såsom han säger, Joh. 17: Fader, jag beder för dem

som du har gifvit mig, och icke allena för dem, utan

for alla, som genom deras ord tro på mig. Är det

icke klart nog?

Tänk dock vid dig sjelf! De måste bekänna,

att bland oss fromma kristna finnas, som hafva Kristi

rätta tro, ande, förstånd, ord och mening. Ja,

hvarför skulle man då förkasta deras ord och förstånd

och följa påfven, som icke har tro eller ande? Det

vore ju att förneka bela tron och den kristliga

kyrkan! Item, det är ju icke ensamt påfven som måste

hafva rätt, om den artikeln är rätt: »Jag tror på en

helig, kristlig kyrka»; eller vi måste bedja så: »Jag

tror på påfven i Rom», och sålunda sammanfatta hela

den kristna kyrkan i en menniska, hvilket icke vore

annat än djefvulsk och helvetisk villfarelse.

Dessutom äro vi ju alla prester, såsom ofvan

sagdt är, hafva alla en tro, ett evangelium, enahanda

sakrament; huru skulle vi då ej också hafva makt,

att känna och döma, hvad som vore rätt eller orätt

i tron? Hvad blifver då af S:t Pauli ord 1 Kor. 2: En

andlig menniska dömer all ting och blifver af ingen

dömd, och 2 Kor. 4: Vi hafva samnia trons ande;

huru skulle vi ej då käuna lika väl som en otrogen

påfve, hvad som är för eller emot tron? Af detta

allt och många andra språk böra vi blifva modiga

och fria och icke låta frihetens ande, som Paulus

kallar honom, skrämmas bort af påfvens diktade ord,

utan rätt och slätt i allt hvad de göra eller låta, efter

vårt troende förstånd af skriften döma och tvinga

dem att följa det bättre och icke deras eget förstånd.

Förr i tiden måste ju Abraham höra sin Sara, som

dock var honom vida vida mer underdånig, än vi

någon på jorden: så var äfven Bileams åsna klokare än

profeten sjelf. Har Gud då talat genom en åsna mot

M. Luther, Chn reformationen. 218

en profet, hvarför skulle han icke kunna komma till

tals emot påfven genom en from menniska? Item S:t

Paulus straffar S:t Petrus såsom en irrlärare, Gal. 2.

Derför tillkommer en och hvar kristen att taga sig

tron an, att förstå och förfäkta henne och fördöma

alla villfarelser.

Den tredje muren faller af sig sjelf, då dessa

tvänne falla. Ty der påfven handlar emot skriften,

äro vi skyldiga att bistå skriften, att straffa och tvinga

honom efter Kristi ord, Matt. 18: Syndar din broder

emot dig, så gå och säg det mellan dig och honom

allena; hör han dig icke, så tag ännu en eller två

med dig; hör han ej dem, så säg det åt församlingen;

hör han icke församlingen, så håll honom för en

hedning. Här befalles hvarje medlem att sörja för den

andra, huru mycket mer skola ej vi göra dertill, då

en medlem, som regerar församlingen, handlar illa ocli

genom sin handling gifver mycken skada och

förargelse åt de andra; skall jag då anklaga honom inför

församlingen, så måste jag ju föra dem tillsammans.

De hafva ej heller något stöd i den heliga skrift,

att det tillkommer påfven allena, att sammankalla

eller bekräfta ett kyrkomöte; de hafva blott sina egna

lagar, som icke gälla vidare, annat än så framt de icke

äro skadliga för kristenheten och Guds lagar. Om nu

påfven är straffelig, upphöra redan sådana lagar, emedan

det är skadligt för kristenheten, att icke straffa

honom genom ett concilium.

Så läsa vi Apg. 15, att apostlarnes concilium

icke sammankallades af S:t Petrus, utan af alla

apostlarne och de äldste; om detta nu allena hade

tillkommit S:t Petrus, vore det ej ett kristligt concilium,

utan ett kätterskt conciliabulum. Äfven det

berömdaste concilium nicænum har biskopen i Rom hvarken

sammankallat eller bekräftat, utan kejsar Constantinus,19

och efter honom hafva många andra kejsare gjort det

samma och dock hafva de varit de allra kristligaste

concilier. Men skulle påfven allena hafva makten,

så måste de alla hafva varit kätterska. Äfven om

jag betraktar de coneilia, som påfven hållit, finner jag

ingenting synnerligt, som af dem blifvit uträttadt.

Derför, hvar nöden så fordrar och påfven är

illasinnad mot kristenheten, skall hvar och en, hvem bäst

det kan, såsom en trogen ledamot af hela kroppen,

arbeta på att ett verkligt fritt concilium kommer till

stånd, hvilket ingen så väl förmår, som det verldsliga

svärdet, synnerligen som de nu äfven äro medkristna,

medprester, medandliga, medmäktiga i alla ting, och

böra låta sitt embete och verk, som de af Gud hafva

öfver hvar och en, hafva sin fria gång, der det är af

nöden och till gagn och nytta. Vore det icke ett

onaturligt tilltag, om en eldsvåda bröte ut i en stad,

och hvar och en skulle stå stilla, och låta det brinna

hvad brinna kunde, endast derför att de ej hade

borgmästarens makt, eller elden måhända begynte i

borgmästarens hus? Är icke här hvarje borgare skyldig

att öfvertala och kalla de andra? Huru mycket mer

bör ej detta ske i Kristi andliga stad, om en

förargelsens eld bröte ut, vare sig i påfvens regimente

eller hvar det vara månde? Det samma sker ock,

om fienderna öfverfölle en stad; då förtjenar den ära

och tack, som först hopkallar de andra. Hvarför

skulle då icke den förtjena ära, som angifver de

helvetiska fienderna och väcker och kallar de kristna?

Men att de berömma sin makt, som det ej skickar

sig att bekämpa, är det samma som att säga

ingenting. Ingen i kristenheten har makt att göra skada

eller att förbjuda, alt någon gör honom motstånd.

Det finnes ingen makt i kyrkan annat än till

förbättring. Derför, om påfven ville bruka sin makt20

till att förbjuda ett fritt concilium, till förhindrande

af kyrkans förbättring, så skola vi ej fråga efter

honom och hans makt, och om ban skulle bannlysa

och dundra, borde man förakta det, såsom en galen

menniskas tilltag, och i förtröstan på Gud åter

bannlysa och drifva honom som man kan, ty sådan hans

förmätna makt är ingenting, han har den ej heller

och blir snart nederslagen med ett språk ur den heliga

skrift, ty S:t Paulus säger till Korintierna: Gud har

gifvit oss makt, icke att förderfva, utan att förbättra

kristenheten. Hvem vill hoppa öfver detta språk?

Djefvulens och antikrists makt är det, som hindrar hvad

som tjenar till kristenhetens förbättring, hvarför den

icke hör lydas, utan emotstås med lif, gods och allt

hvad vi förmå.

Och om också ett undertecken skedde för påfveu

mot den verldsliga makten, eller någon farsot skulle

vederfaras, så som de berömma sig att några gånger

skett, skall man ej akta det samma annorlunda, än

såsom skedt af djefvulen för att vålla afbräck i vår

tro till Gud, såsom Kristus förkunnat det samma: I

mitt namn skola falska kristna och falska profeter

göra tecken och under, så att de äfven skulle kunna

förföra de utvalda, och S:t Paulus säger till

Thessalo-nikerna, .att antikrist genom satan skall vara mäktig

i falska undertecken.

Derför låtom oss fasthålla det: kristlig makt

förmur ingenting emot Kristus, såsom S:t Paulus sacer:

Vi förmå intet göra emot Kristum, utan för Kristum.

Men gör den något emot Kristum, så är det antikrists

och djefvulens makt, och skulle den låta under och

farsoter regna och hagla — under och farsoter bevisa

ingenting, synnerligen i denna yttersta, argaste tid,

om hvilken falska under äro förkunnade i hela

skriften. Derför måste vi hålla oss till Guds ord i fast21

tro, så skall djefvulen väl låta sina under vara.

Härmed, hoppas jag, skall den falska, lögnaktiga

förskräckelse, hvarmed romarne nu i lång tid hafva gjort

våra samveten klenmodiga och svaga, ligga nere. Det

är bevisadt, att de lika med oss alla äro svärdet

underordnade, icke hafva makt att utlägga skriften

genom idel makt och våld, utan konst, och ingen makt

hafva att hindra ett concilium, eller efter eget

sjelfsvåld beröfva det dess rättigheter, förpligta det och

taga dess frihet, och om de göra det, att de i sanning

äro antikrists och djefvulens gemenskap, men af Ivristo

hafva ingenting mer än namnet.

Nu vilja vi se till de stycken, som man billigtvis

borde afhandla på concüierna, och med hvilka påfvar,

kardinaler, biskopar och alla lärda billigtvis borde

umgås dag och natt, om de hade Kristum och hans

kyrka kära. Men om de det icke göra, må hopen

och det verldsliga svärdet gripa sig an, oansedt all

deras bannlysning och dundrande. Ty en rätt

bannlysning är bättre än tio rätta absolutioner, och en

orätt absolution argare än tio bannlysningar. Låtom

oss derför vakna upp, kära tyskar, och frukta Gud

mer än menniskor, så att vi ej blifva ansvariga för

alla fattiga själar, som så beklagligen gå förlorade

genom romarnes skäudliga, djefvulska regimente, och

att ej djefvulen må tillväxa mer och mer för hvarje

dag, i fall det eljes vore möjligt, att ett sådant

helvetiskt regimente kunde blifva argare, hvilket jag

dock icke kan begripa eller tro.

För det första är det hemskt och förskräckligt

att se, huru den öfverste, i kristenheten, som berömmer

sig af att vara Kristi vikarie och S:t Petri efterföljare,22

för ett så verldsligt och slätande lif, att ingen konung

eller kejsare kan deri upphinna eller likna honom,

och att det hos den, som läter kalla sig allraheligaste

och andligast, är ett mera verldsligt väsen, än hos

verlden sjelf. Han bär en trefaldig krona, under det

att de högsta konungar blott bära en krona; om det

förlikar sig med den arme Kristus och S:t Petrus, så

är det en ny liknelse. Man pratar, att det är kätteri,

att säga derimot; man vill ej heller höra, huru

okristligt och ogudligt ett sådant väsen är. Men jag håller

töre, att om han än skulle bedja med tårar inför Gud,

måste han i alla händelser aflägga en sådan krona,

emedan vår Gud icke kan lida någon högfärd. Nu

borde hans embete icke vara något annat, än daglig

gråt och bön för kristenheten och ett föredöme i all

ödmjukhet.

Vare dermed huru som helst, så är ett sådant

ståtande förargelseväckande, och påfven vid sin själs

salighet skyldig att aflägga det, emedan S:t Paulus

säger: »Afhållen eder från alla sådana åthäfvor som

väcka anstöt», och Rom. 12: »Vi skola beflita oss om

det som är godt, icke blott inför Guds ögon, utan

äfven inför alla menniskor.» En vanlig biskopsmitra

vore nog för påfven; i konst (bildning) och helighet

skulle han vara större än andra och lemna

högfärdskronan åt antikrist, såsom hans förfäder hafva gjort

för några hundra år sedan. De säga, att han är en

herre öfver verlden; det är hopljuget, ty Kristus, hvars

ståthållare och förtroendeman han berömmer sig att

vara, säger inför Pilatus: Mitt vike är icke af denna

verlden. En ståthållare kan väl icke regera öfver mer

än hans herre; han är ej heller en ståthållare åt

den upphöjde, utan åt den korsfäste Kristus, såsom

Paulus säger: »Jag har ingenting velat veta hos eder

annat än Kristum, och honom blott såsom korsfäst»,och Fil. 2: »Så skolen I tänka om eder, såsom I

kunnen se af Kristus, som förnedrade sig sjelf och antog

en tjenares skepelse»; item 1 Kor. 1: »Vi predika

Kristum, den korsfäste.» Nu göra de påfven till en

ståthållare åt den upphöjde. Kristus i himmelen, oc.h

hafva några låtit djefvulen så strängt regera bland sig,

att de hållit före, att påfven vore öfver englarne i

himmelen och hade att befalla öfver dem, hvilket

egentligen är den rätta antikrists verk.

För det andra, hvartill tjenar det folk i

kristenheten, so»i kallas kardinaler? Det vill jag säga dig:

Italien och Tyskland hafva många rika kloster, stift,

län och pastorat, som man icke på bättre sätt vetat

att få i Roms våld, än att man gjorde kardinaler, och

åt dem öfverlemnade biskopsdömena, klostren,

prälatu-rerna till egendom, och sålunda omintetgjorde Guds

tjenst. Derför ser man nu, att Italien är nästan

öde-lagdt, kloster förstörda, biskopsdömen förtärda,

präla-turer och alla kyrkors räntor dragna till Rom, städer

förfallna, land och folk förderfvade, der ingen

gudstjenst eller predikan mer gifves. Hvarför?

Kardinalerna måste hafva godsen! Ingen turk har så kunnat

förderfva Italien och nederlägga Guds tjenst.

Men då Italien är utsuget, komma de in i

Tyskland, och börja sitt snygga verk. Men om vi se på,

skall Tyskland snart blifva likt Italien. Vi hafva

redan några kardinaler. Hvad romarnes syfte är, skola

de druckna tyskarne ej förstå, förrän de icke hafva

något biskopsdöme, kloster, pastorat, län, ingen styfver

eller runstycke mer. Antikrist måste taga judens

skatter, såsom det är förkunnadt, Det går så till; man

skummar ofvantill af från biskopsdömena, klostren och

länen; och emedan de ännu icke våga att uppsluka

allting, som de gjort i Italien, bruka de i stället en

så helig behändighet, att de sammankoppla tio eller24

tjugu prälaturer och från hvar -och en rycka en bit

om året, så att det dock blir en vacker summa deraf.

Prosteri et i Würzburg gifver tusen gulden, det i

Bamberg äfven något, likaså Mainz, Trier och andra flere;

så kan man sammanbringa från ett till tio tusen

gulden, för att en kardinal i Rom skall kunna hålla sig

•"lika med en rik konung.

Om vi nu äro vana dervid, så vilja vi göra tretio

eller fyrtio kardinaler på en dag och gifva åt en

Mönch-berg i Bamberg och biskopsdömet Würzburg dertill,

som har några rika prebenden, till dess kyrkor och

städer äro öde, och derefter säga, att vi äro Kristi

vikarier och herdar för Kristi får. De galna, fulla

tyskarne måste väl lida det!

Men jag råder, att man gör färre kardinaler och

låter påfven föda dem af sitt gods. Det vore

öfver-nog med tolf, och att hvar och en hade tusen guldens

årlig inkomst. Hur kommer det till, att vi, tyskar,

måste lida sådant rofferi, skinneri till våra gods af

påfven? Har konungariket Frankrike motsatt sig det,

hvarför låta vi tyskar narra och håna oss på det

sättet? Allt vore drägligare, om de endast sålunda stule

godset ifrån oss; men de ödelägga äfven kyrkorna

dermed, och beröfva Kristi får deras fromma herdar och

nedlägga Guds tjenst och ord. Och om också ingen

kardinal funnes, kyrkan skulle ändock icke försjunka,

ty de göra ingenting som gagnar kristenheten, endast

penningeaffärer och processer om biskopsdömen och

prälaturer drifva de, hvilket hvarje röfvare väl också

kunde göra.

För det tredje, om man läte påfvens hof förblifva

till en hundradedel, och toge bort nittionio delar, vore

det ändock stort nog för att gifva svar i trossaker.

Men nu är ett sådant myllrande och vimmel i Rom,

och allt berömmer sig af att vara påfligt, så att ett så-dant väsen ej funnits i Babylon. Det är mer än 3,000

påfliga skrifvare allena; hvem vill räkna de öfriga

tjen-sterna? Der finnas så många embeten, att man knappt

kan räkna dem, hvilka alla vänta på Tysklands stift

och län, som ulfvarne på fåren. Jag anser, att det

tyska landet gifver nu mycket mer till Rom åt

påfven, än at kejsarne i gamla tider. Ja, några mena,

att årligen mer än 300,000 gulden gå ur Tyskland

till Rom, rent förgäfves och för ingenting, hvarför vi

ingenting annat bekomma än spott och smälek; och

vi förundra oss ännu, att furstar, adel, stift, land och

folk blifva utarmade? Vi borde förundra oss, att vi

ännu hafva att äta.

Emedan vi nu här först rätt komma in i spelet,

vilja vi hålla stilla något litet och visa, att tyskarne

ändock icke alldeles äro så grofva narrar, att de icke

känna och förstå romersk knipslughet. Jag klagar här

icke öfver, att i Rom Guds bud och kristlig rätt

föraktas, ty så väl står det nu icke till i kristenheten,

särskildt i Rom, att vi ville klaga öfver så höga ting.

Jag klagar ej heller deröfver, att den naturliga eller

verldsliga rätten och förnuftet ingenting gälla. Det

har allt en djupare grund. Jag klagar deröfver, att

de ej hålla sin egen, uppdiktade andliga rätt, som dock

i sig sjelf är ett öppet tyranni, snikenhet och timligt

prål, mer än en rätt: hvilket vi nu vilja se.

För långliga tider tillbaka hafva tyska kejsare

och furstar medgifvit påfven att uppbära annaterua

från alla tyska län, det är hälften af första årets

afkastning från hvarje län. Men detta medgifvande

gjordes så, att påfven genom denna rikliga inkomst skulle

samla en skatt, för att kunna strida mot turkarne och

de otrogne, skydda kristenheten, på det att det icke

skulle falla sig för svårt för adeln att strida allena,

utan att presterskapet äfven skulle göra något dertill.26

Denna det tyska folkets goda, enfaldiga fromhet hafva

påfvarne brukat så, att de hittills i mer än 100 år

hafva uppburit dessa pengar och nu förvandlat dem

till en obligatorisk skatt och afgift och, långt ifrån att

samla dem till en summa, anslagit dem till stiftelse

af många stånd och embeten i Rom, som dermed

årligen besoldas liksom ur en arfränta. Om man nu

föregifver sig strida mot turkarne, utsända de legater

att samla penningar, hafva äfven ofta utskickat aflat

just med samma färg, menande att de dumma tyskarne

i evighet skola förblifva stocknarrar, alltjämt betala

penningar och tillfredsställa deras outsägliga girighet,

om vi än öppet se, att hvarken annater eller

aflatspen-ningar, eller allt annat — att ingen vitten kommer emot

turken, utan alltsammans i säcken, som är utan botten.

De ljuga och bedraga, göra högtidliga

öfverenskommelser med oss, som de ej det minsta bry sig om

att hålla. Detta allt måste således Kristi och S:t Petri

heliga namn hafva gjort.

Här borde nu den tyska nationen, biskopar och

furstar, äfven hålla sig för kristna menniskor och

beskärma det folk, som blifvit lemnadt i deras vard, till

regerande och beskydd i lekamliga och andliga ting,

för sådana glupande ulfvar, som under fårakläderna

gifva sig ut som herdar och regerare. Och emedan

annaterna så skamligen missbrukas, och ingenting

hålles, som aftaldt är, borde de ej låta sitt land och folk,

utan all rätt, så jämmerligen skinnas och förderfvas,

utan genom en kejserlig lag, eller en af hela folket

stiftad, taga annaterna i förvar, eller helt och hållet

afskaffa dem. Ty, emedan de icke hålla hvad som

är aftaladt, hafva de ej heller någon rätt till annaterna,

och biskopar och furstar äro skyldiga att straffa

sådant tjufveri och rofferi, eller dock afstyra det, såsom

rätten fordrar.De måste deri bistå påfven och stärka honom,

som måhända gentimot sådant ofog ensam är för svag,

eller, om han ville skydda och handhafva det, hindra

och emotstå honom såsom en ulf och tyrann, ty han

har ingen makt att göra eller försvara det orätt är.

Äfven om man ville samla en sådan skatt emot

turkarne, borde vi rimligtvis en gång blifva qvicktänkta

och märka, att den tyska nationen bättre kunde bevara

den samma än påfven, enär den tyska nationen sjelf

har tillräckligt med folk till strid, om penningar

finnes för handen. Det är med annaterna, som det varit

med månget annat romerskt påfund.

Item har året så blifvit deladt mellan påfven och

regerande biskopar och stift, att påfven har sex

månader om året, efter hvarandra, att utdela de län. som

förfalla under de månader som äro hans, hvarigenom

nästan alla län indragas till Rom, särskildt de allra

bästa prebenden och digniteter. Och de som så en

gång hemfalla till Rom, de komma sedan aldrig mer

derifrån, äfven om de aldrig vidare skulle förfalla

under påfvens månader, hvarigenom stiften lida mycken

orätt, och det är ett uppenbart röfveri, detta tilltag,

att icke utelemna något. Derför är det fast mogen

och hög tid, att helt och hållet afskaffa påfvemånaderna

och åter kräfva ut allt som derigenom kommit till

Rom. Ty furstar och adel böra se till, att det stulna

godset blir återgifvet, tjufvarne straffade, och de, som

missbruka sin befogenhet, beröfvas den samma.

Om det har laglig giltighet, när påfven dagen

efter sitt utväljande gör regel och lag i sitt kansli,

hvarigenom våra stift och prebenden blifva roffade,

hvartill han ingen rätt har, så skall det mycket mera

vara giltigt, om kejsar Carolus dagen efter sin kröning

ger regel och lag, att i hela Tyskland intet län och

prebende mer får öfvergå till Rom i följd af påfvens28

månad, och hvad som kommit dit, skall åter blifva

fritt och förlossadt från de romerska röfvarena,

hvartill han eger rätt å embetuts vägnar igenom svärdet.

Nu har den romerska girigbuks- och röfvarestaten

icke kunnat afvakta tiden, att alla län genom

påfve-månaden iiifiöte, ett efter annat, utan skyndar, efter

sin omättliga buk, att på kortaste tid inbringa dem

alla, och har i fråga om annater och månader uttänkt

ett sådant knep, att länen och prebendena på tvenne

sätt kunna komma att behållas i Rom. För det

första, om en som har ett fritt prebende dör i Rom

eller på vägen dit, så måste detta prebende för evigt

komma i Roms — röfvarestatens ville jag säga —

ego; och de vilja ändock icke heta röfvare, under det

att dock ingen någonsin hört eller läst om ett sådant

röfveri.

För det andra, i fall någon besitter eller

öfver-kommer ett län, hvilken är påfvens eller kardinalernas

tjenare, eller om han förut har ett län och derefter

blifver påfvens eller kardinalens tjenare. Nu frågar

jag, hvem kan väl räkna påfvens eller kardinalernas

tjenare, när påfven, om han blott rider ut på en

promenad, har omkring sig inemot 3- eller 4,000

mulåsneryttare, trots alla kejsare och konungar? Ty Kristus

och S:t Petrus gingo till fots, på det att deras

ståthållare skulle kunna ståta och prunka dess mera. Nu

har vidare girigheten listeligen funderat ut, att äfven

utomlands många hafva namn af påfvens tjenare,

liksom i Rom, hvarigenom på alla orter blott det listiga

ordet påfvens tjenare bringar alla län till påfvestaten

och i evärdelig tid låter dem häfta dervid. Är icke

detta försmädliga, djefvulska knep? Se vi lugnt på,

så skall Mainz, Magdeburg, Halberstadt belt knepigt

komma till Rom och kardinalatet dyrt nog komma

att betalas. På samma sätt vilja vi göra alla tyska29

bisl vOjjrti" till kardinaler, så att ingenting stannar

utomlands.

För det tredje, när en tvist om ett län yppat sig

i Rom, hvilket, som jag förmenar, är den vanligaste

och största vägen, hvarpå prebenden vandra till Rom.

Ty om här ingen tvist är, finner man i Rom otaliga

skälmar, som gräfva tvist ur jorden ocli angripa

prebenden, hvar helst de vilja, hvarvid mången from prest

måste förlora sitt prebende, eller med en penningsumma

köpa sig fri från tvisten — en tid bortåt. Ett sådant

län, med rätt eller orätt underkastadt tvist, måste

äfven vara romerska stolens besittuing evärdeligen. Det

vore intet under, om Gud af himmelen läte svafvel

och helvetes eld regna, och sänkte Rom i afgrunden,

såsom han förr gjorde med Sodom och Gomorrha.

Hvad skall en påfve göra i kristenheten, om han icke

brukar sin makt till annat än till sådan

hufvudond-ska, och sjelf skyddar och öfvar den ? O, ädle furstar

och herrar, huru länge viljen I lemna edert land och

folk fritt och öppet för sådana glupande ulfvar!

Då nu sådan praktik icke var nog, och tiden blef

girigheten för lång, att rifva åt sig alla biskopsdömen,

har dock min kära girighet uppfunnit så pass mycket,

att biskopsdömena till namnet höra till utlandet, till

grund och mark derimot till Rom. Och det så, att ingen

biskop kan bekräftas, utan att med stora

penningsummor köpa pallium och med grufliga eder förpligta sig

till påfvens egen tjenare. Deraf kommer det, att ingen

biskop vågar att handla emot påfven. Det hafva

äfven romarne åsyftat med eden, och så hafva de allra

rikaste biskopsdömen råkat i skuld och förderf. Mainz,

hör jag, gifver 20,000 gulden. Det är mig ena

riktiga romare, skulle jag tro! De hafva väl för lång

tid tillbaka i den andliga rätten stadgat, att pallium

skall utdelas gratis, för att minska antalet af påfvens30

tjenare, likaså antalet processer, och for att låta stift

och biskopar ega sin frihet. Men det ville ej inbringa

penningar, derför har bladet blifvit vändt, och all makt

blifvit tagen från biskopar och stift, så att de sitta

som nollor och hvarken hafva embete, makt eller

förrättning, utan allting regeras af hufvudskälmarne i

Rom, ja nära på kyrkvaktarens och klockarens embete

i alla kyrkor; alla processer dragas åt Rom, hvar och

en gör genom påfvens makt hvad han vill.

Hvad har skett i år? Biskopen i Strassburg ville

regera sitt stift ordentligt och reformera det i Guds

tjenst, samt uppställer några gudliga och kristliga

artiklar, som äro tjenliga dertill. Men min påfve och

den heliga romerska stolen kullslår och fördömer eu

sådan helig, andlig ordning i ett som allt på

presterskapets begäran. Det kallas att föda Kristi får; så

skall man stärka presterna mot deras egen biskop, och

skydda deras olydnad mot gudomliga lagar! En

sådan offentlig försmädelse af Gud skall antikrist,

hoppas jag, icke företaga. Der han I påfven, sådan I

velat hafva honom. Hvarför det? Jo, der en kyrka

kommer att reformeras, blefve braket farligt, så att

Rom kanske äfven måste deran; derutinnan borde man

ej låta någon prest vara ense med en annan, att de,

som förr varit vanligt, fått stifta osämja mellan

furstar och konungar, fylla verlden med kristet blod, på

det att icke de kristnas enighet måtte gifva den

heliga romerska stolen att göra genom reformerande.

Hittills hafva vi sett, huru de handla med

pre-benden, som förfalla och blifva lediga. Nu inträffa

ledigheter för sällan för den bortklemade girigheten,

derför har han visat sin förtänksamhet äfven gentimot

de län, som ännu innehafvas af sina föreståndare, så

att äfven de måtte blifva lediga, om de ej redan äro

det, och detta på mångahanda vis.Q 1

t> 1

För det första lurar liau, der feta prebenden

finnas eller biskopsstift innehafvas af en gammal eller

sjuk, eller ock någon som är behäftad med en

uppdiktad oduglighet. Åt en sådan gifver den heliga

stolen en coadjutor, det vill säga en medhjelpare utan

hans vilja och tack, till coadjutorns förmån, emedan

han är påfvens tjenare eller gifver pengar derför, eller

eljes har förtjent det med ett romerskt dagsverke. Då

bortfaller kapitlets fria val, eller dens rätt, som förut

förlänat prebendena, och allt går till Rom.

För det andra heter ett litet ord commenda,* det

är då påfven åt en kardinal, eller eljes en af de sina,

öfverlemnar ett rikt, fett kloster, eller kyrkor, liksom

om jag lemnade dig 100 gulden att förvara. Detta

kallas ej att gifva eller förläna klostret, ej heller att

förstöra det eller afskaffa gudstjensten, utan allena att

öfverlemna det, icke för att han skall bevara och

underhålla det, utan utdrifva innehafvaren, intaga gods

och räntor och tillsätta någon afsigkommen, förlupen

munk, som får 5 eller 6 gulden om året och dagen i

ända sitter i kyrkan, säljer tecken och bilder åt

pilgrimerna, så att hvarken sång eller läsning vidare

förekommer. Ty om det skulle kallas att förstöra kloster

och afskaffa gudstjenst, så måste man kalla påfven en

kristenhetens förstörare och en gudstjensten afskaffare,

ty han drifver det i sanning med makt. Det var ett

hårdt tal i Rom, derför måste man kalla det en

commenda, eller förtroendeuppdrag att behålla klostret.

Af sådana kloster kan påfven göra fyra eller flera om

året till commender, då de hafva mer än 6,000

guldens inkomst. Så öka de i Rom gudstjensten och

uppehålla klostren. Det kan man äfven lära i tyska land.

* Commenda = påflig förläning af ett embete till n&gon,

som eger rätt att uppbära inkomsterna, men ej behöfver sköta

tjensten.32

För det tredje finnas några län, som de kalla

incompatibüia, som efter den andliga rättens ordning

icke kunna behållas jämte hvarandra, såsom två

pastorat, två biskopsdömen och dylikt. Här slingrar sig

den heliga romerska stolen och girigheten på det

viset ifrån den andliga rätten, att den gör utläggningar

deraf, som heta unio och incorporcdio, d. v. s. att den

införlifvar många incompatibüia med hvarandra, så att

det ena blir en del af det andra, och de sålunda

betraktas som ett prebende. Så äro de icke mer

incom-patibilia, och den heliga romerska rätten har blifvit

hjelpt, så att den icke mer binder annat än dem, som

ej köpa sådana utläggningar af påfven och hans

da-tarius. Så beskaffad är ock unio, d. v. s. föreningen,

att flere sådana län sammankopplas som en knippa

hö, för hvilken kopplings skull de alla hållas för ett

län. Sålunda finner man väl en kurtisan i Rom, som

för sig allena innehar 21 pastorat, till hvilket allt en

sådan mästerlig glossa (utläggning) förhjelper, hvilken

gör, att det ej är emot rätten. Hvad nu kardinaler

och prälater hafva, betänke en hvar sjelf. Så skall

man pungslå tysken och lära honom att blifva spak.

En dylik tolkning kallas ock administratio, d. v. s.

att en jämte sitt biskopsdöme har ett abbotsdöme eller

dignitet och besitter allt dithörande gods, men utan att

hafva annat namn i denna egenskap än administratör.

Ty i Rom är det nog, att orden förändras, men icke

saken, liksom om jag lärde, att kopplerskan borde heta

borgmästarinna och dock förblifva så from som hon

är. Ett sådant romerskt regemente har S:t Petrus

förkunnat, då han säger i 2 Petri 2: Falska lärare skola

komma, som uti girighet med diktade ord skola handla

med eder för att drifva sin vinst.

Den kära romerska girigheten har äfven

uppfunnit den seden, att man säljer prebendena och länen,33

eller lånar ut dem med sådan förmån, att säljaren

förbehåller sig rätten att, derest innehafvaren dör,

förlä-ningen äter blir fri och hemfaller åt den, som förut

sålt, förlänat eller öfverantvardat densamma.

Derigenom hafva de af prebendena gjort arfvegods, så att

ingen kan komma åt dem mer än den, åt hvilken

säljaren vill aflåta dem eller öfverlemna sin rätt vid sin

död. Derjämte finnas många som öfverlåta en

förläning åt andra endast på papperet, utan att mottaga

ett öre. Det har nu blifvit ett gammalt bruk, att en

öfverlemnar en förläning åt en annan, i det han

förbehåller sig en viss summa i årlig ränta, hvilket förr

ansågs såsom simoni, och mycket annat sådant, som ej

kan uppräkna s, och gå de så mycket skändligare till väga

med prebendena, än hedningarna under korset roed

Kristi kläder.

Men allt, som hittills blifvit sagdt, har blifvit

gammalt och vanligt i Rom; ännu ett har girigheten

uttänkt, det skall, hoppas jag, vara det sista, hvarpå

han går under. Påfven har ett fint knep, som heter

pectoralis reservatio, d. v. s. inre förbehåll, et proprius

motus, och eget godtycke i bruket af sin makt. Det

tillgår så: om någon i Rom får ett län, som åt honom

signeras och ärligen öfverlåtes, och sedan en annan

kommer, som har mynt eller andra förtjenster, hvarom

intet är" att säga, och begär samma län af påfven, så

gifver han det åt denne och tager det ifrån den andre.

Säger man då, att det är orätt, så måste den

allraheligaste fadren urskulda sig, att han icke så offentligen

må anklagas, för att hafva handlat med våld emot

rätt, och säger, att han i sitt hjerta och sinne

förbehållit samma län åt sig sjelf och sin fulla makt, om

han än hela sitt lif förut aldrig tänkt eller hört något

dylikt, och har sålunda nu funnit en tolkning,

hvarigenom han i egen person kan ljuga och bedraga och

M. Lnther, Om reformationen. 3u

lura och narra en hvar, och det allt oforskämdt och

offentligt, och vill ändock vara kristenhetens hufvud

och låter den onde anden regera sig med offentliga

lögner.

Detta påfvens godtycke och lögnaktiga förbehåll

gör nu i Rom ett sådant väsen, att ingen kan tala

derom. Der är ett köpande, säljande, vexlande, bytande,

kytande, ljugande, bedragande, röfvande, stjälande,

ståtande, horeri, skurkeri och gudsförakt på alla sätt, så

att det icke är möjligt för antikrist att smädeligare

regera. Venedig, Antwerpen, Kairo äro ingenting i

jämförelse med denna årsmarknad och köpenskap i Rom;

der hållas dock iörnuft och helgd; här går det, som

djefvulen sjelf vill. Och ur hafvet flyter nu samma dygd

ut i all verlden. Borde ej sådana menniskor ha skäl

att rädas för en reformation och ett fritt concilium,

och fastmer låta hänga alla konungar och furstar

för ätt ej genom deras enighet ett concilium må

komma till stånd ? Hvem kan väl lida, att sådant

skurkeri kommer i dagen?

Slutligen har påfven för alla dessa ädla

handels-affärer upprättat ett eget affärshus, det är datariens*

hus i Rom. Dit måste alla de komma, som på detta

sätt köpslå öm lån och prebenden, af honom måste

man köpa sådana glossor och handtering, och vinna

rätt att drifva sådant ärkeskojeri. Förr var det rätt

nådigt i Rom, då man måste köpa sig rätt eller med

penningar undertrycka den. Men nu har det blifvit

så kostligt, att ingen tillåter en drifva skojeri, utan

det måste först köpas med stora summor. Är det icke

ett skökohus öfver alla skökohus, så vet jag icke hvad

skökohus vill säga.

>hrn II ë H"-><> lH- J}

-:- . >f ,,;..[,I,. fi[|

* I) a. tar Lus, embetsmän i (len påfliga curiiin, hos hvilken

fullmakter och fillståndsbevis lösas.Har du nu penningar 1 detta hus, så kan du

komma till alla sagda stycken, och icke aliena till dem,

utan allehanda ocker blir här för pengar ärligt, allt

stulet, röfvadt gods försvaras som rätt. Här

upphäfvas löften och eder, här gifves åt munkarne frihet att

träda ut ur sin orden, här är det äkta ståndet falt för

de andliga, här kunna oäkta barn blifva äkta, all

vanära och skam här komma till heder och värdighet;

hvarje odåga och vanbörding dubbas här till riddare och

adlas; här måste det äktenskap tålas, som består i

förbjuden led eller eljes har någon brist. O, hvilket

skin-neri regerar ej der, så att det blifver uppenbart, att

alla andliga lagar allena äro stiftade derför, att många

penningesnaror måtte finnas, hvarur man måste lösa

sig, om man vill vara en kristen. Ja, här blir

djefvulen ett helgon och en gud på köpet. Hvad himmel

och jord ej förmå, det förmår detta hus. O, hvilken

dålig skatt är ej Rhentullen emot detta heliga hus!

Ingen må tro, att jag säger för mycket; det är

allt uppenbart, att de till och med i Rom måste

bekänna, att det är gräsligare och mer, än någon kan

säga. Jag har ännu icke berört, ja, vill icke ens

beröra de personliga lasternas helvetesröra; jag talar

blott om allmänna saker och kan likväl ej fatta dem

i ord. Biskopar, presterskap och framför allt

universitetsdoktorer, som till den ändan äro aflönade, borde,

sin pligt likmätigt, endrägtigt hafva skrifvit och ropat

härimot. Ja, vänd om bladet, så finner du det.

Ännu återstår slutordet, det måste jag äfven gifva.

Då nu den omättliga girigheten ännu icke hade nog

af alla dessa skatter, hvarmed billigtvis tre mägtiga

konungar borde låta sig nöja, begynner han nu att

öfverlemna och försälja dessa sina handelsaffärer åt

Fugger i Augsburg, så att bortgifvandet af

biskopsdö-men och län, byte, köp och affärer med andliga gods36

nu kommit på rätt ort. Nu ville jag gerna höra ett

så högt förnuft som kunde uttänka, hvad framdeles

kunde ske genom den romerska girigheten, som ännu

icke skett, så framt icke Fugger äfven öfverläte eller

försålde sina båda nu förenade affärer åt en annan.

Jag menar, att det kommit till slut.

Ty hvad de med aflat, bullor, biktbref, smörbref

och andra confessioncilibus i all land hafva stulit, ännu

stjäla och skinna, aktar jag som lappri och detsamma,

som om man toge en djefvul och kastade i helvetet.

Icke så, att de inbringa föga, ty deraf kunde väl en

mäktig konung underhålla sig; utan att han icke har

något jämförligt med de sagda skattefloderna. Jag

tiger också för denna gåug med den frågan, hvart

sådana aflatspenningar tagit vägen; en annan gång vill

jag väcka den frågan, ty Campoflore och Belvedere och

några orter till* veta väl något derom.

Emedan ett sådant djefvulskt regimente icke blott

är ett offentligt rofferi, bedrägeri och tyranni från

helvetesporten, utan äfven förderfvar kristenheten till kropp

och själ, äro vi här skyldiga, att använda all flit, för

att afvärja en sådan jämmer och förstörelse inom

kristenheten. Vilja vi strida mot turkarne, så låtom oss

börja här, der de äro allra argast. Om vi med rätta

hänga tjufvar och halshugga röfvare, hvarför skulle

vi frigifva den romerska girigheten, som är den största

tjuf och röfvare, som kommit eller kan komma på

jorden, och det allt. i Kristi och S:t Petri heliga namn?

Hvem kan dock i längden lida det, eller tiga? Stulet

och röfvadt är ju nästan allt hvad han har, det är ju

ingenting annat, såsom bevisas af alla historier.

Påfven har ju icke köpt sådana stora gods, att han

af sina officier kan uppbära inemot tio hundra-

s Luther åsyftar intrycken under sin resa till Rom.37

tusen dukater, utom de nämnda skattegrufvorna och lians

land. Ej heller ha Kristus och S:t Petrus

testamenterat honom, eller någon gifvit eller lånat honom det,

ej heller har han det såsom försutet eller genom häfd.

Säg du mig, hvarifrån kan han hafva det? Märk deraf,

hvad de söka och mena, när de utsända legater for

att samla pengar mot turkarne.

Ehuru jag nu är för ringa att framställa förslag,

tjenliga till förbättring af ett sådant okristligt väsen,

vill jag dock sjunga visan till slut och säga, så

mycket mitt förstånd förmår, hvad som väl kunde och borde

göras af verldslig mald eller allmänt concilium.

I. För det första, att hvarje furste, aclel, stad

utan vidare förbjöde sina undersåtar att gifva annatenia

till Rom, och helt och hållet afskaffade dem. Ty

påfven har brutit öfverenskommelsen och gjort ett rofferi

af annaterna, till skada och skam för hela tyska

nationen, gifver dem åt sina vänner, säljer dem till högt

pris och stiftar med dem officia. Derför har han

förlorat rätten dertill och förtjenar straff. Den verldsliga

makten är skyldig att skydda de oskyldiga och att

stäfja orättvisan, såsom S:t Paulus, Rom. 13, lär, och

S:t Petrus, 1 Petr. 2, ja äfven den andliga rätten, 16:

9, 7, cle filiis. Deraf kommer det, att man säger till

påfven: tu ora, du skall bedja; till kejsaren och hans

folk: tu protege, du skall beskydda; till gemene man:

tio labora, du skall arbeta. Icke så, att icke en hvar

borde bedja, beskydda, arbeta, ty det är ingenting

annat än bön, skydd, arbete, om hvar och en öfvar sig

i sitt verk; utan, att hvar och en finge sitt verk sig

anvisadt.38

II. För det andra, enär påfven med sina

romerska praktiker, kommender,* adjutorier,** reservation,

gratiis expectativis,*** påfvemånad, incorporation, union,

pension, pallieafgifter, kansliregler, och slikt skojeri,

utan makt och rätt rifver åt sig alla tyska stift, och

bortskänker och säljer dem i Rom åt främlingar, som

icke göra något arbete i ersättning i tyska land,

hvarmed han beröfvar de ordinarie deras rätt, gör

biskoparne till blotta siffror och smörjelseafgudar, och så

handlar emot sin egen andliga rätt, natur och förnuft,

så att det ändtligen kommit derhän, att prebendena

och länen af idel girighet endast säljas åt grofva, olärda,

åsnor och skälmar i Rom, men fromma, lärda män af

sina förtjenster och sin koust intet gagn hafva,

hvarigenom det arma tyska folket måste lida brist på goda,

lärda prelater och förderfvas; så bör här den kristna

adeln sätta sig emot honom, såsom emot en gemensam

fiende och förstörare af kristenheten, till de arma

själarnas frälsning, hvilka genom sådant tyranni måste

förderfvas; bör stadga, bjuda och förordna, att

framgent intet län vidare må indragas till Rom, intet mer

derstädes må kunna erhållas, på hvad sätt det vara må,

utan frånryckas den tyranniska makten och behållas

utanför (Rom), och att ordinarierna återbekomma sin

rätt och sitt embete, för att, så godt de kunna, inom

Tyskland ordna sådana län. Och om en kandidat

komme, borde denne erhålla en" allvarlig befallning,

att afstå,. eller att hoppa i Rhen och det närmaste

vatten, och gifva den romerska bannlysningen med

sigill och bref ett kallt bad. Så skulle de i Rom märka,

att tyskarne icke alltid äro galna och fulla, utan också

* Påfliga smekurförläningar.

"" Eg. rättshjelp, påfvens egenmäktiga afgörande af

riitts-tvister.

*** Expektans på blifvande ledighet,39

en gåug blifvit kristna, som ielce mer tänka lida Kristi

heliga namns spott och smälek, under hvilket namn

sådant skurkeri och själaförderfvande sker, och som

mer akta Gud och hans ära, än menniskors våld och

makt.

III. För det tredje, att en kejserlig lag måtte

utgå, att ingen biskopskåpa eller bekräftelse på• någon

värdighet vidare får hemtas från Rom, utan att man

upprättar det allraheligaste och berömdaste nicænska

mötesbeslutets ordning, hvari stadgas, att en biskop

skall bekräftas af de andra två närmaste, eller af

ärkebiskopen. Om påfven vill bryta sådana och alla

con-ciliers statuter, hvartill gagnar det då, att man håller

concilier? Eller hvem har gifvit honom makt att så

förakta och sönderrifva concilier? Så mycket mer

afskaffa vi alla biskopar, ärkebiskopar, primater och göra

idel pastorer af dem, att påfven allena må vara öfver

dem, såsom han ju nu är, och icke lemnar biskopar,

ärkebiskopar, primater någon ordentlig makt och

embete, rifver allt åt sig och blott låter dem behålla

namnet och titeln, och det ända derhän, att genom hans

exemption äfven klostren, abboterna och prelaterna

undantagas från prelaternas vanliga makt, och dermed

ingen°ordning blifver i kristenheten. Deraf måste då

följa, livad som följt: efterlåtande af straff och frihet

att göra det ondt är i all verlden, så att jag i sanning

befarar, att man skulle kunna kalla påfven en syndens

menniska. Hvem kau man gifva skuld, att ingen tukt,

intet straff, intet regimente, ingen ordning i kristenheten

är, annat än påfven, som genom sådan förmäten makt

binder händerna på alla prelater, tager risen ifrån .dem

och rikligen gifver eller säljer frihet åt alla undersåtar?

På det att han dock icke må klaga, att han

be-röfvas sin öfverhöghet, borde det förordnas, att, derest

primaterna eller ärkebiskoparne icke vore hugade att40

verkställa en sak, eller tvist uppstode bland dem, denna

sak då skulle föredragas inför påfven, men icke hvarje

obetydlig småsak, såsom fordomdags skedde och det

högberömda concilium nicænum har stadgat; men hvad

som utan påfven kan uträttas, att hans helighet icke

må besväras med sådana ringa saker, utan må egna

sig åt bön och studier och omsorger för hela

kristenheten — såsom han berömmer sig — liksom

apostlarne gjorde, Apg. 6, och sade: Det är icke rätt, att

vi öfvergifva Guds ord och tjena vid bordet, vi vilja

akta på predikan och bönen, och förordna andra till

detta verk. Men nu är Rom ingenting annat än

evangelii och bönens förakt och bordstjenst, det är

sysslande med det timliga goda, och rimmar sig

apostlar-nes och påfvens regimente lika mycket som Kristus

och Lucifer, himmel och helvete, natt och dag, och

heter dock Kristi ståthållare och apostlarnes efterträdare.

IV. För det fjerde, att förordning må göras, att

ingen verldslig sak må dragas till Rom, utan att alla

sådana må lemnas åt den verldsliga makten, som de

sjelfva stadga i sina andliga rätter och dock icke

hålla. Ty påfvens embete bör vara, att han, den

allralärdaste i skriften, men ej, som nu, till namnet

den allraheligaste, regerar saker som angå de kristnas

tro och heliga lif, håller primaterna och erkebiskoparne

dertill och med dem handlar och rådslår derutinnan,

såsom S:t Paulus, 1 Kor. 6, lärer och hårdt bestraffar,

att de umgingos med verldsliga ting. Ty det bringar

odräglig skada öfver alla land, att i Rom sådana

saker afhandlas, att stora kostnader uppstå; dertill

veta samma domare icke ländernas seder, rätt och

vana, så att de ofta vränga och vrida sakerna efter

sina rätter och opinioner, hvarigenom parterna måste

komma att lida orätt, Dervid måste man ock förbjuda

i alla stift officialernas skamliga skinneri, att de ej41

befatta sig med annat än trons sak och goda seder;

hvad penningar, gods, lif och ära beträffar, lemna det

åt de verldsliga domarena. Derför skall den

verldsliga makten icke tillåta bannlysning och ofog, der det

ej rör tro èller sedligt lif. Andlig makt skall regera

det andliga goda, såsom förnuftet lärer, men det

andliga goda är ej penningar eller lekamliga ting, utan

tro och goda gerningar.

Dock kunde man medgifva, att saker som angå

län eller prebenden, förhandlades inför biskopar,

ärkebiskopar, primater. Så t. ex. om det blefve fråga om

att slita tvister och krig, att Germaniens primat hölle

ett gemensamt konsistorium med auditorer, kanslerer,

hvilka, liksom i Rom, regerade signaturas gratiæ och

justiiiæ* och till hvilket genom appellation sakerna i

tyska länder ordentligen hänskötes, hvarjämte dess

medlemmar icke, såsom i Rom, skulle besoldas med

tillfälliga skänker och gåfvor, hvarigenom de vänjde

sig att sälja rätt och orätt, såsom de nu måste göra

i Rom; emedan påfven icke gifver dem någon sold,

låta de göda sig med skänker. Ty i Rom frågar ju

ingen efter, hvad som är rätt eller orätt, utan hvad

som är pengar eller icke pengar. Men dessa kunde

man besolda med annaterna, eller uttänka en annan

väg, såsom väl de kunna, som äro högförståndigare

och bättre erfarna i sakerna, än jag. Jag vill blott

till eftertanke hafva väckt dem som kunna och äro

böjda för att förhjelpa tyska nationen till att åter

blifva kristna och fria efter påfvens eländiga, hedniska

och okristliga regimente.

V. För det femte, att ingen reservation mer

må gälla och intet län mera må öfverlåtas i Rom,

antingen innehafvaren dör, eller rättsanspråk göras,

* Olika slag af rättsärpnden.42

vore det än af en kardinal eller påfvens tjenare. Och

att man strängeligen må förbjuda och hindra, att

någon kandidat till ett län må begynna tvist, att stämma,

ansätta och till eftergifter drifva fromma prester. Och

om af denna orsak en bannlysning eller andlig process

komme från Rom, att man borde förakta den, som

om en tjuf satte någon i bann, emedan man icke

ville låta honom stjäla. Ja, man borde hårdt straffa

dem, att de så skamligen missbruka bannlysningen

och Guds namn, för att stärka sitt rofferi, och med

falskt uppdiktadt trug vilja drifva oss derhän, att vi

skola lida och prisa sådan smädelse af Guds namn

och missbruk af kristlig makt, och göra oss delaktiga

i deras skalkhet inför Gud, då vi fastmer äro skyldiga

inför Gud att göra dem motstånd, såsom S:t Paulus,

Rom. 1, bestraffar dem: De äro värda döden, att

de icke allena göra sådant, utan ock hålla med dem

som sådant göra. Framför allt är den lögnaktiga

reservatio pectoralis olidlig, hvarigenom kristenheten så

skändligen och offentligt sättes i smälek och spott,

att dess öfverste handlar med offentliga lögner och

oförskämdt bedrager och lurar hvar man af snöd

vinning.

VI. För det sjette, att äfven casus reservati må

afskaffas, d. v. s. förbehållen, hvarigenom icke allenast

mycket penningar skinnas från folk, utan många arma

samveten af de rasande tyrannerna snärjas och

förvirras till odräglig skada för deras tro på Gud.

Synnerligen de löjliga, barnsliga fall, som de gjort upp med

bullan in coena Domini, som icke äro värda att

kallas för daglig synd; för att icke nämna så vigtiga

casus, som påfven ej har någon aflat för, som t. ex.

i fall någon förhindrade en pilgrim att draga till

Rom, eller bistode turken, eller förfalskade påfvens

bref. De narra oss med så grofva, dumma, ohjelp-43

liga stycken; Sodom och Gomorrha och alla synder

som ske ocli kunna ske emot Guds bud, äro icke

casus reservati, men hvad Gud icke har bjudit och de

sjelfva hafva uttänkt, det måste vara casus reservati,

endast man icke hindrar någon att föra pengar till

Rom, så att de, säkra för turkarne, må lefva i

vällust och med sina lösa, onyttiga bullor och bref behålla

verlden under sitt tyranni.

Det borde nu billigtvis vara kändt af alla prester

och vara en offentlig ordning, att ingen hemlig,

oanklagad synd utgör ett förbehållet fall, och att hvarje

prest har makt att absolvera från allehanda synder,

huru de än må nämnas, om de äro hemliga. Hvarken

abbot, biskop eller påfve borde hafva makt att göra

ett förbehåll af en sådan synd. Och derest de gjorde

det, så gäller det intet. De borde derför straffas

såsom sådana, som gripa in i Guds dom och utan

orsak snärja och betunga de arma, oförståndiga

samvetena. Men när det är offentliga, stora synder,

särskildt emot Guds bud, då eger det väl sin grund, att

hafva casus reservalos, dock icke heller för många och

icke af egen makt, utan orsak, ty Kristus har icke

satt tyranner, utan herdar i sin kyrka, 1 Petr. 5.

VII, För det sjunde, att deri romerska stolen

afskaffa,r officierna, och minslcar myllrandet och vimlet i

Rom, på det att påfvens tjenare måtte underhållas af

påfvens eget gods, och icke låter sitt hof öfverbjuda

alla konungars hof med ståtande och omkostnader,

i betraktande deraf att sådant väsen aldrig har tjenat

den kristna trons sak, utan de äfven derigenom hindras

i studier och bön, så att de sjelfva nästan ingenting

mer veta om tron, hvilket de på ett groft sätt bevisat

i det sista romerska conciliet, der de, ibland många

barnsliga, lättfärdiga artiklar äfven uppsatt den, att

menniskans själ i sig är odödlig, och att en prest en44

gång i månaden är skyldig att göra sin bön, derest

han ej vill förlora sitt län. Hvad skulle sådana

personer döma i kristenhetens oeh trons saker, som,

förstockade och förblindade af stor girighet, verldens

prakt och goda, nu först komma fram med den tron,

att själen är odödlig. Det är icke en ringa smälek

för hela kristenheten, att man i Rom så skymfligt

umgås med tron. Hade de nu mindre gods och ståt,

så kunde de bättre studera och bedja, att de måtte

blifva värdiga och dugliga att behandla trons saker,

som de förr voro, då de gjorde anspråk på att vara

biskopar, och icke alla konungars konungar.

VIII. För det åttonde, att de svåra och grufliga

ederna måtte upphäfvas, hvilka biskoparne utan all rätt

äro nödgade att aflägga inför påfven, på det att de

skola varda fångne såsom trälar, såsom det onyttiga,

om okunnighet vittnande kapitlet significasti * af egen

myndighet och i stort oförstånd stadgar. Är det ej

nog, att de betunga vårt gods, lif och själ med sina

många galna lagar, hvarigenom de försvagat tron,

förderfvat kristenheten? Så lägga de vidare beslag

på sjelfva personen, dess embete och verk, dertill ock

investituren, som af gammalt tillhört de tyska kejsarena

och i Frankrike och några konungariken ännu tillhör

konungarne. Derför hafva de med kejsarne haft stort

krig och tvedrägt så länge, tills de med fräckt våld

hafva tagit och behållit den rätten ända till i dag,

som om tyskarne framför alla andra kristna på

jorden måste vara påfvens och den romerska stolens

narrar, göra och lida hvad eljes ingen vill lida eller

göra. Emedan nu detta stycke är idel våld och röfveri,

till hinder för biskoparnes lagliga makt och till skada

* 1 påfvens kyrkolagar, decretiU ier.45

för de arma själarna, är kejsaren med sin adel skyldig,

att hämna och straffa sådant tyranni.

IX. För det nionde, att biskopen icke må hafva

någon makt öfver kejsaren, utom den, att han smörjer

och kröner honom vid altaret, såsom en biskop kröner

en konung, och att hädanefter den djefvulska

högfärden icke må tillstädjas, att kejsaren kysser påfvens

fötter eller sitter vid hans fötter, eller, såsom man

säger, håller stigbygeln åt honom och tömmen på hans

ridhäst, när han stiger till häst; ännu mycket mindre

att han svärjer påfven huldhet och undersåtlig trohet,

såsom påfvarne oförskämdt drista sig att fordra,

såsom hade de rätt dertill. Kapitlet solitce, hvari

påfvemakten upphöjes öfver kejsarmakten, är icke en vitten

vardt, liksom alla de, som stödja sig derpå eller frukta

derför, emedan det ingenting annat gör, än vränger

och vrider de heliga Guds ord från deras rätta mening

och till sina egna drömmar, såsom jag har visat på

latin. Ett sådant påfvens öfvervinneliga,

öfverhög-modiga, öfvergudlösa tilltag har djefvulen uttänkt, för

att derunder med tiden införa antikrist och upphöja

påfven öfver Gud, såsom redan många göra och hafva

gjort. Det tillkommer ej påfven att upphöja sig öfver

verldslig makt, utom allena i andliga embeten,

så-8om t. ex. predikan och absolution; i andra stycken

skall han lyda derunder, såsom Paulus, Rom. 13, och

Petrus 1 Petr. 3, lära, såsom jag ofvan har sagt.

Han är ej en Kristi ståthållare i himlen, utan allena

på jorden. Ty Kristus i himmelen, i den regerande

formen, behöfver ingen ståthållare, utan sitter, gör,

vet och förmår all ting. Men han behöfver honom

i den tjenande formen, såsom han gick på jorden, med

arbete, predikan, lidande och död. Men de omvända

det, taga ifrån Kristus den himmelska regerande

formen och gifva den åt påfven, samt låta den tjenande46

formen gå helt och hållet under. Han borde snart vara

den Kristi vedersakare, som skriften kallar

Antikrist! Hela hans väsen, verk och företagande går ju

emot Kristum, att utplåna och förstöra Kristi väsen

och verk.

Det är ock löjligt och barnsligt, att påfven af

sådan förblindad, förvänd grund i sitt dekretal,

pasto-ralis, berömmer sig af att vara en laglig arfvinge till

kejsardömet, om det stode ledigt. Hvem har gifvit

honom det? Har Kristus gjort det, då han sade:

Hedningarnes furstar äro herrar, men I bören ej vara

så? Har S:t Petrus gifvit det åt honom i arf? Jag

harmas, att vi i den andliga rätten måste läsa och

lära sådana oförskämda, grofva, galna lögner, dertill

hålla dem för kristlig lära, då det dock är djefvulska

lögner, af hvilken art äfven den oerhörda lögnen de

donaiione Constantini är. Det måste hafva varit ett

särskildt straff af Gud, att så många förståndiga

menniskor låtit öfvertala sig att upptaga sådana lögner,

då de dock äro så grofva och ohjelpliga, att det tyckes

mig, att en drucken bonde kunnat ljuga fyndigare

och skickligare. Huru skulle det kunna förenas med

ett kejsardöme, att regera, predika, bedja, studera och

vårda de fattiga, hvilka embeten allra egentligast

tillhöra påfven och af Kristus med så stort allvar blifvit

ålagda, att han äfven förbjöd sina lärjungar att bära

med sig röck och penningar, enär knappast den, som

måste sköta ett enda hus, kan sköta sådana embeten.

Och påfven vill regera kejsardömet, dertill förblifva

påfve! Det är ett påfund af de skälmar, som under

påfvens namn gerna ville vara herrar öfver verlden

och genom påfven och Kristi namn åter upprätta det

förstörda romerska riket, så som det förut varit.

X. För det tionde, att påfven må hålla sig, draga

handen ur soppan, och icke understa sig att göra minsta4?

anspråk pä konungariket Neapel och Sicilien. Han liar

alldeles lika mycket rätt dertill som jag, vill ändock

vara länsherre deröfver. Det är ett rof och väld,

som nästan alla hans andra gods äro. Derför borde

kejsaren ej bevilja honom ett sådant län, och derest

det skett, icke längre medgifva det, utan i stället

anvisa honom bibeln och bönböckerna, att han måtte

låta verldsliga herrar regera land och folk, särskildt dem

som ingen gifvit honom, och i stället predika och bedja.

Sådan mening borde äfven råda om Bologna,

Imola, Yicenza, Ravenna och allt, som påfven på

An-conas område, i Romagna och flera italienska länder

med våld intagit och med orätt besitter, dertill emot

alla Kristi och S:t Pauli bud blandar sig deri. Ty

så säger S:t Paulus: Ingen befattar sig med verldsliga

sysslor, som vill beflita sig om gudomligt ridderskap.

Nu bör påfven vara hufvudet och den främste i detta

ridderskap och lägger sig mer i verldsliga sysslor

än någonsin kejsare eller konungar. Derifrån måste

man hjelpa honom lös och låta honom sköta sitt

ridderskap. Kristus, hvars ståthållare ban berömmer

sig att vara, ville aldrig hafva att göra med ett

verldsligt regimente, och det så bestämdt, att han till

en, som bad honom fälla en dom öfver hans broder,

sade: Hvem har gjort mig till en domare åt dig?

Men påfven far fram opåkallad, tager för sig all ting

liksom en gud, tills han sjelf icke mer vet, hvad

Kristus är, såsom hvars ståthållare han upphäfver sig.

XI. För det elfte, att påfvens fotkyssning icke

heller mer må ega rum. Det är ett okristligt, ja,

an-tikristligt exempel, att en arm syndig menniska låter

Bina fötter kyssas af den, som är hundra gånger

bättre än han. Om det sker till ära för makten,

hvarför gör icke påfven det också åt andra,

heligheten till ära? Sätt dem emot hvarandra, Kristus48

ocli påfven! Kristus tvådde sina lärjungars fötter och

torkade dem, och lärjungarne tvådde aldrig hans

fötter. Påfven, såsom högre än Kristus, vänder om detta

och låter det vara en stor nåd att få kyssa hans

fötter, han som dock rätteligen, om någon begärde

det af honom, med all makt borde hindra det, såsom

S:t Paulus och Barnabas, som icke ville låta ära sig

såsom gudar af folket i Lystra, utan sade: Vi äro

menniskor, liksom I. Men våra smickrare hafva bragt

det derhän, att de gjort oss en afgud, så att ingen

så fruktar för Gud, ingen ärar honom med sådana

åtbörder, som påfven. Det kunna de väl lida, men

alldeles icke, om påfvens ståt det minsta inskränkes.

Om de nu vore kristna och hade Guds ära mera kär,

än sin egen, skulle påfven aldrig blifva glad, då han

blef varse, att Guds ära föraktades och hans egen

upphöjdes, skulle ej heller låta någon ära sig, tills

han förmärkte, att Guds ära åter blefve upphöjd och

större, än hans ära.

Af samma stora, förargliga högfärd är äfven det

ett vidrigt stycke, att påfven ej åtnöjer sig med att

kunna rida eller åka, utan, huru stark och frisk ban

än är, låter bära sig af menniskor som en afgud,

med oerhörd prakt. Käre, huru rimmar sig dock en

sådan lucifersliögfärd med Kristo, som gått till fots,

liksom alla apostlar? Hvar har en verldslig konung

funnits, som någonsin farit så verldsligt och präktigt,

som han, hvilken vill vara ett hufvud för alla dem

som böra försmå och undfly verldslig prakt, det vill

säga de kristna? Ej att det skulle röra oss för hans

egen personliga del, utan att vi billigtvis böra frukta

Guds vrede, om vi smickra sådan högfärd och icke

låta märka vår förtrytelse. Det är nog, att påfven

så rasar och galnas; men det är för mycket, att vi

gilla och tillstädja det.49

Ty hvilket kristet hjerta kan och hör med lust

se, hur påfven, dä han vill låta communicera sig, sitter

stilla som en nådig junker och låter räcka sig

sakramentet af en knäböjande, krökt kardinal, med ett

gyllene rör, som om det heliga sakramentet ej vore

värdigt, att en påfve, en arm, stinkande syndare, stodo

upp, gjorde sin gud en ära, då likväl alla andra

kristna, som äro mycket heligare än den allraheligaste

fadern, påfven, med all vördnad mottaga detsamma.

Hvad vore det för ett under, om Gud plågade oss

allesammans, när vi lida och berömma ett sådant

vanärande af Gud i våra prelater och göra oss

delaktiga af sådan fördömd högfärd genom vår tystnad

och smicker? Så går det ock till, då han bär

omkring sakramentet i procession; honom måste man

bära, men sakramentet står framför honom som en

kanna vin på bordet. Korteligen: Kristus betyder

ingenting i Rom, påfven betyder allt. Och ändock

vilja de tränga och hota oss, att vi skola gilla, prisa

och ära sådan antikristlig skam, emot Gud och all

kristlig lära. Hjelpe nu Gud ett fritt concilium, att

det må lära påfven, huru han också är en menniska

och icke mer än Gud, som han understår sig att

vara.

XII- För det tolfte, att man afskaffat- vallfärderna

till Bom och icke låter någon vallfärda af egen

för-vetenhet eller sjelfgjorcl andakt, så vida det ej förut af

hans pastor, stad eller öfverherre blifvit utransakadt,

att han har full och redlig orsak dertill. Det säger

jag icke derför, att vallfärder äro onda, utan att de

i denna tid äro olägliga, ty de se i Rom intet godt

exempel, utan idel förargelse, och såsom de sjelfva

hafva gjort sig ett ordspråk: Ju närmare Rom, ju

argare kristna, föra de med sig förakt för Gud och

Guds bud. Man säger, att den som första gången

.V. Lu ther, Om reformationen. /[50

reser till Rom, han söker en skalk, för andra gängen

finner han honom, för tredje gången får han honom

med sig derifrån. Men de hafva blifvit så skickliga,

att de göra tre resor på en gång, och hafva i

sanning bragt oss sådana stycken från Rom, att det vore

bättre, att de aldrig hade sett eller lärt känna Rom.

Och om det ej vore så, är det dock af större

betydelse, att de enfaldiga menniskorna derigenom

förföras till en falsk vantro och oförstånd i Guds

bud. Ty de mena, att ett sådant vallfärdande är

ett kostligt godt verk, hvad dock icke är sant. Det

är ett föga godt verk, ofta nog ett ondt, förföriskt

verk, ty Gud har ej befalt det. Men han har befalt,

att en man skall försörja sin hustru och sina barn

och sköta hvad som det äkta ståndet tillhör samt

derjemte tjena och hjelpa sin nästa. Nu sker det,

att en vallfärdar till Rom, förstör 50, 100 gulden

eller så omkring, hvilket ingen har befallt honom,

och låter hustru och barn eller sin nästa der hemma

lida nöd, och menar dock, den dåraktiga menniskan,

att han med sitt sjelfsvåldiga vallfärdande kan smycka

sådan olydnad och sådant förakt af gudomliga bud,

under det att det dock är en ren förvetenhet eller

djefvulens förförelse. Dertill hafva nu påfvarne

bidragit, med sina falska, diktade, narraktiga gyllene

år, dermed upprört folket, ryckt dem ifrån Guds bud

och dragit dem till deras egna förföriska tilltag och

uträttat just det, som de borde hafva förbjudit. Men

det har inbragt penningar och stärkt deras falska

myndighet, derför har det måst fortgå, hur mycket

det än må vara emot Gud eller själarnas frälsning.

För att utrota en sådan falsk, förförisk tro hos

de enfaldiga kristna och åter upprätta ett rätt

förstånd om goda verk, borde alla vallfärder

neder-läggas, ty det är intet godt deri, intet bud, ingen51

lydnad, utan otaliga orsaker till synder ocli förakt af

Guds hud. Deraf komma sä många tiggare, som

genom sådant vallfärdande drifva otaligt skojeri, som

utan nöd lära och vänja sig vid att tigga.

Dermed följer ett otygladt lif .och mer jämmer,

som jag icke uu vill förtälja. Den som nu ville

vallfärda, eller lofva att vallfärda, borde förut angifva

orsaken för sin pastor eller öfverherre. Om det då

visade sig, att han gjorde det, i tanke att göra ett

godt verk, då borde samma löfte och verk genom

pastorn eller öfverherren utan omsvep trampas under

fötterna såsom ett djefvulskt spöke, och det rådet

gifvas honom, att offra de pengar och det arbete,

som åtgå till vallfärd, på Guds bud och tusenfaldt

bättre verk, d. v. s. på de sina och sin fattiga nästa.

Men om han gjorde det af nyfikenhet, för att bese

land och städer, må man låta honom hafva sin vilja.

Men har han lofvat det under sjukdom, att man då

förbjuder, afstyr samma löften, och deremot upphöjer

Guds bud, att han framgent må låta sig nöja med

det löfte, som skett i dopet, att hålla Guds bud. Dock

kan man ju låta honom för den gången verkställa sitt

löfte, för att stilla sitt samvete. Ingen vill vandra

de gudomliga budens rätta vanliga väg; hvar och en

gör sig sjelf nya vägar och löften, som om han

hade fullgjort alla Guds bud.

XIII. Derefter komma vi till den stora hopen af

dem, som mycket lofva och litet hålla. Vredgens icke,

kära herrar, jag menar sannerligen väl, det är den bittra

och ljufva sanningen som lyder så: man skall icke

mera bygga tiggarkloster. Gud hjelpe, det är redan

alldeles för många. Ja, gifve Gud, att de vore alla

hopslagna till två eller tre ordnar! Ingenting godt

har skett, ingenting godt sker heller någonsin dermed,

att man löper vilse omkring på landet. Derför är52

mitt råd, att man må hopslå tio, eller så inånga som

behöfvas, till en hög och deraf göra ett, som

tillräckligt försörjdt, icke får tigga. O, här bör man mera

se till, hvad som för dee gemena hopen är af nöden

till salighet, än hvad S:t Franciscus, Dominicus,

Augustinus eller eljes någon menniska har stadgat,

särskildt emedan det icke har utfallit efter deras mening.

Och att man må skilja dem från predikan och

bikt, utom i det fall, att de af biskopar, pastorer,

församlingar eller öfverheten dertill blefve kallade

och begärda. Af sådant predikande och bikt liar

ju icke uppväckts annat än idel hat och afund

emellan prester och munkar, till stor förargelse och hinder

för det gemena folket, hvarigenom det väl förtjenar

att upphöra, enär man väl kan undvara det. Det

är lätt att inse, att den heliga, romerska stolen icke

utan skäl förökat en sådan här, på det att icke

presterskapet och biskopsdömena, utledsna vid dess

tyranni, en gång skulle blifva den för starka och

begynna en reformation, som icke vore tjenlig för dess

helighet.

Derjemte borde ock upphäfvas så mångahanda

sekter och söndringar i samma orden, hvilka stundom

af en mycket ringa orsak uppstått och af ännu ringare

bibehållit sig, med osägligt hat och afund stridande

emot hvarandra, under det att dock icke desto mindre

den kristna tron, som väl består utan alla sådana

skilnader, på båda sidor går under och ett godt

kristligt lif blott värderas och sökes efter de yttre lagarne,

verken och sätten, hvaraf icke annat än skenhelighet

och själaförderf följa och uppfinnas, såsom en hvar

ser det för ögonen.

Äfven måste påfven förbjudas, att inrätta och

bekräfta flere sådana ordnar, ja befallas att afskaffa53

åtskilliga, och inskränka deras tal, enär Kristi tro,

som allena är det främsta goda och består utan

någon orden alls, icke lider ringa fara, att menniskorna

genom så många och mångahanda verk och sätt

lätteligen blifva förförda, att mer lefva på sådana verk

och sätt, än att akta på tron. Och om icke

förståndiga prelater finnas i klostren, som mer predika och

drifva tron, än ordens lag, då är det icke möjligt,

att, orden icke skall blifva skadlig och förförisk för

enfaldiga själar, som hafva akt allena på tron.

Men nu, i våra tider, äro nästan öfverallt de

prelater försvunna, som hafva haft tron och insatt

ordnarne. Liksom fordom hos Israels barn, då

fäderna hade afgått, som hade känt Guds verk och

under, deras barn snart, af oförstånd om gudomliga

verk och om tron, började att upprätta afguderi och

gerna menskliga verk, så är det äfven nu tyvärr med

sådana ordnar. De hafva blifvit oförståndiga om

guddomliga verk och tron, och pina, möda och arbeta

sig trötta blott i sina egna regler, lagar och sätt, och

komma dock aldrig till ett rätt förstånd om ett

andligt lif i Gud, såsom aposteln, 2 Tim. 3, har

förkunnat och sagt: De hafva ett sken af andligt lif, och

är dock ingenting der bakom; lära jämt och samt

och komma dock aldrig derhän, att de veta hvad ett

sant andligt lif är. Så vore det bättre, att intet

kloster funnes, der ingen andlig, i den kristna tron

förståndig prelat regerar, ty en sådan kan icke utan

skada och förderf regera, så mycket mer, ju heligare

och oförvitligare han synes i sina yttre verk.

Det vore, efter mitt förmenande, en nödig

ordning, särskildt i våra farliga tider, att stift och kloster

åter blefve ordnade på det sätt, som de voro från

början hos apostlarne och en tid bortåt sedan, då de

alla åt en och hvar lemnade frihet att förblifva deri54

så länge han hade lust. Ty hvad hafva stift ocli

kloster varit annat än kristliga skolor, der rean lärde

skrift och tukt på kristligt vis och uppfostrade folk

att regera och predika; såsom vi lära att S.t Agnes

gick i skola, och ännu kunna se i några qvinnokloster,

såsom i Quedlinburg och liknande. Ja, alla stift och

kloster borde vara så fria, att de tjenade Gud af fri

vilja och icke med tvungen tjenst. Men sedan har

man fattat det i löften och gjort ett evigt fängelse

deraf, så att dessa äfven aktas mer än doplöftena.

Men hvad för frukt deraf kommit, se, höra, läsa och

erfara vi dagligen mer och mer. Jag menar, att

sådant mitt rådslag väl kommer att anses såsom mycket

dåraktigt; det frågar jag nu icke efter. Jag råder

hvad som synes mig godt, må hvem som vill förkasta

det. Jag ser väl, huru löftena hållas, särskildt

kyskhetslöftet, som blifver så allmänt genom sådana kloster,

och dock icke af Kristus bjudes, utan gifves åt

mycket få, såsom han sjelf och S:t Paulus säger. Jag

ville gerna, att hvar man blefve hjelpt och att kristna

själar icke fångades genom menskliga, egna, uppfunna

lagar och sätt.

XIV. För det fjortonde se vi äfven, huru

presterskapet fallit, och mången fattig prest, tryckt af hustru

och barn, betungar sitt samvete, då ingen gör något

till för att hjelpa dem, ehuru de mycket väl kunde

hjelpas. Låter påfve och biskop här gå, som det går,

förderfvas, hvad som förderfvas, så vill jag rädda

mitt samvete och fritt öppna min mun, må det

förtryta påfve, biskop eller hvem det vara må, och säger

alltså: att efter Kristi och apostlar nes insättning hvarje

stad skall hafva en pastor eller biskop, såsom Paulus

klarligen skrifver, Tit, 1, och att samma pastor icke

må nödgas att lefva utan en äkta hustru, utan må

hafva en, såsom S:t Paulus skrifver, 1 Tim. 8 och55

Tit. 1, och säger: En biskop skall vara ostrafflig och

blott ea hustrus rnau, hvars barn äro lydiga och

tuk-tiga. Ty en biskop och pastor är samma sak hos

S:t Paulus, såsom S:t Hieronymus visar. Men

biskoparne, som nu finnas, om dem vet skriften

ingenting, utan de äro af den kristna samfundsordningen

tillsatta, att en må regera öfver många pastorer.

Alltså lära vi af aposteln tydligen, att det i

kristenheten borde så tillgå, att hvarje stad ur

församlingen valde en lärd, from borgare, uppdroge åt

honom pastorsem betet och närde honom af

församlingen, gåfve honom fritt val att gifta sig eller icke;

hvilken jämte sig borde hafva flere prester eller

diakoner, äfven de gifta, eller huru de ville, som hjelpte

till att regera hopen och församlingen med predikan

och sakrament, såsom det ännu är sed i den grekiska

kyrkan. I senare tider, då så mycken förföljelse och

strid var emot kättare, hafva der många heliga fäder

varit, som frivilligt afstått ifrån äkta ståndet, på det

att de desto bättre måtte studera, och hvarje stund

vara beredda på död och strid.

Af egen ondska har så den romerska stolen fallit

i samma sed, och deraf gjort ett allmänt bud,

förbjudit presteståndet att lefva i äktenskap. Det har

djefvulen ingifvit honom, såsom S:t Paulus, 1 Tim. 4,

förkunnar: Lärare skola komma, som bringa

djefla-lärdom och förbjuda äktenskap o. s. v. Derigenom

har tyvärr så mycken jämmer uppstått, att det icke

kan förtäljas, och man har derigenom gifvit den

grekiska kyrkan orsak att afsöndra sig och ökat oändlig

tvedrägt, synd, skam och förargelse, såsom följden

hlir af allt hvad djefvulen begynner att drifva. Hvad

vilja vi nu här göra"?

Jag råder, att man åter frigifver det och städjer

hvar och en sin fria vilja, att lefva gift eller ogift.r.G

Men då måste det blifva ett helt annat regimente och

en annan ordning med godsen, och bela den andliga

rätten gå öfver ända och icke många län komma till

Rom. Jag fruktar, att girigheten varit en rot till den

eländiga, okyska kyskheten, hvaraf vidare följt, att en

hvar velat blifva prest och en hvar låtit sitt barn

studera dertill, icke för att lefva kyskt, hvilkettväl

kunde ske äfven utom presteståndet, utan för att med

timligt underhåll, utan möda och arbete, nära sig emot

Guds bud, Gen. 3: Du skall äta ditt bröd i ditt

anletes svett. Och det hafva de gifvit en sådan färg,

som skulle deras arbete vara bön och messläsning.

Jag lemnar nu derhän påfve, biskopar, stift,

prelater och munkar, som Gud icke har insatt. Hafva

de sjelfva pålagt sig bördor, så bära de dem ock.

Jag vill tala om pastorernas stånd, som Gud bar

insatt, och som måste regera en församling med

predikan och sakrament, hafvande sin vistelse och

timliga hushållning inom församlingen. Dessa borde

genom ett kristligt concilium efterlåtas att ingå

äktenskap, till att undvika farlighet och synd. Ty emedan

Gud sjelf icke har förbundit dem, så bör och kan

ingen förbinda dem, om det än vore en ängel från

himmelen, ännu mindre påfven; och hvad som i

motsatt syfte är stadgadt i den andliga rätten, är idel

fabler och prat.

Vidare råder jag, att den, som hädanefter låter

viga sig till pastorat eller också eljes, på intet vis

lofvar biskopen att hålla kyskhet, och svarar honom,

att han alls ingen rätt har att fordra sådana löften,

och att det är ett djefvulskt tyranneri att fordra

sådana. Men måste eller vill man säga, som många

göra, qvantum fragilitas humana permittit så må en

hvar tyda dessa orden fritt, negative, id est, non pro-

1 Sä vidt den menskliga svagheten tillåter.niitto castitatem 2) ty fragilitas humana non permittit

caste vivere utau allena angelica fortitndo ct coelcstis

virtus4, på det att han må bevara sitt samvete utau

alla löften.

Jag vill ej råda ej heller förhindra, att de, sotn

ännu icke hafva hustrur, må gifta sig, eller lefva

ogifta; utan hänskjuter detta till en allmän kristlig

ordning, och hvars och ens bättre förstånd. Men för

den elända hopen vill jag icke dölja mitt trogna råd,

och icke undandraga dem tröst som nu, ansatta af

qvinna och barn, sitta i skam och med tungt

samvete, derför att man kallar henne en presthora,

barnen prestbarn, och uttalar öppet såsom mitt eget

utslag:

Man finner mången from pastor, som eljes ingen

kan tadla för någonting, annat än att han är skröplig

och kommit på skam med en qvinna, hvilka dock

båda i sitt hjertas grund äro så sinnade, att de gerna

alltid ville blifva när hvarandra i rätt äktenskaplig

trohet, om de blott kunde göra detta med godt

samvete, om de än offentligt måste bära skammen: de

två äro visserligen äkta makar inför Gud ! Och här

säger jag, att der de äro så sinnade och komma så

öfverens, att de blott med gladt mod rädda sitt

samvete: så må han taga henne till äkta hustru, behålla

henne och för öfrigt lefva ärligen med henne som en

äkta man, vare sig att påfven vill det eller icke, det

må strida mot andlig eller köttslig lag. Din själs

salighet betyder mer än de tyranniska, egenmäktiga,

hädiska lagar, som icke behöfvas för saligheten och

icke äro påbjudna af Gud. Och du skall göra

alldeles som Israels barn, som fråustulo egyptierna sin

förtjenta lön, eller som om en tjenare stule sin rätt-

- Jag lofvar icke kyskhet. 3 Den menskliga svagheten

tillåter icke att lefva kyskt. 4 Änglalik styrka och himmelsk dygd.58

mätiga lön från sin illasinnade husbonde; så stjäl du

från påfven din äkta maka och dina barn.

Den som har tro att våga sådant, ban följe mig

med gladt mod; jag vill icke förföra honom. Har

jag icke makt som en påfve, så har jag dock makt

som en kristen, att hjelpa och råda min nästa från

hans synder och farligheter, och det icke utan grund

och orsak. För det första: hvarje pastor kan ju icke

vara i saknad af en qvinna, icke allenast för

skröpligheten, utan fastmer för hushållningens skull. Skall

han då hålla en qvinna, och påfven tillåter honom

det, men icke få hafva henne till äkta? Hvad är

det annat, än att lemna en man och en qvinna allena

tillsamman, och dock förbjuda dem att falla?

Alldeles som om man ville lägga samman halm och eld

och ville förbjuda dem att hvarken röka eller brinna?

För det andra, att påfven ej har makt att förbjuda

sådant, lika så litet som han har makt att förbjuda

mat och dryck eller de naturliga förrättningarna.

Derför är ingen skyldig att hålla det, och påfven bär

ansvar för alla synder, som ske derimot, för alla

själar, som derigenom gå förlorade, för alla samveten,

som derigenom förvirras och plågas, så att ban väl

för länge sedan förtjenat, att någon hade drifvit

honom ur verlden, så många elända själar som han med

sin djefvulska snara har dräpt, ehuru jag hoppas, att

Gud varit nådigare mot många vid deras slut, än

påfven i deras lif. Ännu aldrig har något godt

kommit, och skall aldrig komma, af påfvedömet och dess

lagar. För det tredje, ehuru påfvens lag är derimot,

så är dock han3 lag redan upphäfd ooh gäller intet

mer, när ett äkta stånd begynnes emot hans lag. Ty

Guds bud, som lär att ingen skall skilja man och

qvinna, går vida öfver påfvens lag, och Guds bud

får ej sönderrifvas och eftersättas för påfvebudets skull,

i59

ehuru många galna jurister med påfven hafva

uppfunnit impedimenia * och derigenom förhindrat, splittrat,

förvirrat det äkta ståndet, så att Guds bud derigenom

uelt och hållet gått under. Hvarför skall jag tala

öiera härom? I bela den andliga påfvelagen finnas

Ju icke två rader, som kunde undervisa en from

kristen, och tyvärr så många vilseförande och farliga

lagar, att intet vore bättre, än att man gjorde en

röd hop deraf. Men säger du att det är anstötligt

och att påfven först måste gifva dispens derifrån, så

säger jag: det anstötliga deri är den romerska stolens

skuld, som stiftat sådan lag utan rätt och emot Gud;

för Gud och den heliga skrift är det ingen anstöt.

Äfven om påfven kan dispensera för kontant i sina

penninglystna, tyranniska lagar, så kan äfven hvarje

kristen för Guds och själarnas salighets skull gifva

samma dispens. Ty Kristus har frigjort oss från alla

nienniskolagar, särskildt för så vidt de äro emot Gud

och själarnas salighet, som S:t Paulus, Gal. 5 och 1

Kor. 8, lärer.

XV. För det femtonde vill jag ej heller glömma

de fattiga klostren. Den onde anden, som nu genom

menniskolagar förvirrat alla stånd, så att det blifvit

odrägligt, har äfven besatt några abboter, abbedissor

och prelater, hvilka så styra sina bröder och systrar,

att de snart fara till helvetet, och äfven här föra ett

eländigt väsen, såsom alla djefvulsmartyrer göra. De

hafva nämligen i bikten förbehållit sig alla, eller dock

Otskilliga dödssynder, som äro hemliga, så att ingen

broder får aflösa en annan derifrån vid bann och

lydnad. Nu finner man på alla orter icke alltid änglar,

utan äfven menniskor af kött och blod, som förr lida alla

bann och hotelser, än de för prelater och bestämda bikt-

• Äktenskapshinder.60

fäder skulle vilja bikta sin hemliga synd; gå derpå

till sakramentet med sådana samveten, att de derigenom

blifva irregulares *, och mycket annat elände följer.

O, blinda herdar, o galna prelater, o glupande ulfvar!

Här säger jag: Om synden är uppenbar eller

bekant, så är det billigt, att prelaten ensam straffar

den, och sådana synder och dem allena kan han

förbehålla sig och afsöndra; öfver de hemliga har han

ingen makt, om de än vore de argaste synder, som

man finner eller kan finna. Och om prelaten afsöndrar

sådana, är han en tyrann, har ej rätt dertill och

ingriper i Guds dom. Så råder jag samma barn, bröder

och systrar: vilja förmännen icke gifva tillstånd att

bikta de hemliga synderna för hvem du vill, så tag

dem för dig sjelf, gå och bekänn dem för din broder

eller din syster, eller för hvem och hvem helst du vill,

låt absolvera dig och trösta dig, gå och gör derpå

hvad du vill och bör; tro blott fast, att du är

absol-verad. så har det ingen nöd. Och låt ej bedröfva eller

förvilla dig af bann, irregularitet eller andra hotelser,

det gäller ej mer än de uppenbara och kända synderna,

om någon ej skulle vilja bekänna dem; det träffar

dig icke. Hvad tager du dig för, du blinda prelat,

att genom ditt hot binda den hemliga synden? Låt

vara, hvad du ej offentligen kan upprätthålla, att Guds

dom och nåd äfven må hafva att skaffa med dina

synder. Han har ej så helt antvardat domen i din

hand, att han släppt den ur sin helt och hållet. Ja,

du har den minsta delen under dig, låt ditt statut

vara statut och höj det icke till himlen, till Guds dom.

XVI. För det sextonde: det vore äfven af nöden,

att årsdagarna, begängelserna, själainessorna helt och

hållet afskaffades, eller åtminstone minskades, derför att

* Förbjudna att utöfva sitt embete.61

vi offentligen se för ögonen, att de icke blifvit mer

än spott, hvarmed Gud högeligen förtömas, och att

de blott äro riktade på penningar, mat och dryck.

Hvad skulle Gud hafva för ett behag dertill, att de

eländiga vigilierna och messorna så jämmerligen

upp-rabblas, icke läsas eller bedjas; och om de än bedjas,

dock icke hållas för Guds skull, af fri kärlek, utan

för penningarnes och förpligtelsens skull. Nu är det

dock icke möjligt, att ett verk kunde behaga Gud,

eller uträtta något hos honom, som icke sker i fri

kärlek. Så är det ju kristligt, att vi afskaffa eller

åtminstone minska allt, som vi se urarta till missbruk,

och som mer förtörnar, än försonar Gud. Det vore

jnig kärare, ja Gudi angenämare och mycket bättre,

att ett stift, kyrka eller kloster sloge ihop alla sina

årliga messor och vigilier och en dag hölle en rätt

vigilia och messa nied hjertligt allvar, andakt och tro

för alla sina välgörare, än att de årligen hölle tusentals

sådana, en särskildt för hvarje, utan sådan andakt och

tro. O, kära kristna, Gud frågar ej efter hur mycket det

är, utan hur allvarligt det bedes, ja, han fördömer

de långa och många bönerna, Matt. 6, och säger, att

de dermed endast skola förtjena större straff. Men

girigheten som icke kan tro Gud, ställer till sådant

väsen och bekymras för att hon måste dö af hunger.

XVII. För det sjuttonde: man måste ock afskaffa

några straff i den andliga rätten, särskildt interdiktet,

som utan allt tvifvel den onda anden har uttänkt.

Är det icke ett djefvulskt verk, att man vill bättra

en synd med många och större synder? Det är dock

större synd att man nedtystar eller nederlägger Guds

ord eller tjenst, än om någon på en gång hade dräpt

20 påfvar, långt mindre en prest, eller behållit

andligt gods. Det är också en af de fina dygder, som

läras i den andliga rätten, ty den andliga rätten heter62

äfven derför andlig, att den kommer från anden; icke

från den helige ande, utan från den onde anden.

Bannet får man icke bruka förr, än skriften

anvisar dess bruk, d. v. s. emot dem, som icke hafva

en rätt tro, eller lefva i uppenbara synder; icke för

timligt gods. Men nu är det omvändt, mån tro!

Hvar och en lefver som han vill, just de allra mest,

som skinna och skända andra med bannlysningar,

och alla bann sättas nu endast i gång för det

timliga goda, något hvarför vi endast hafva att tacka

den heliga, andliga orätten, hvarom jag förut bar

utförligare talat i min sermon.

De andra straffen och pænerna, suspension,

irre-gularitet, aggravation, reaggravation, deposition, * blixt,

dunder, förbannelse, fördömelse och alla andra slika

funder borde man gräfva tio alnar djupt i jorden, så

att deras namn och minne icke ens funnes mer på

jorden. Den onda anden, som genom den andliga

rätten kommit lös, har i den heliga kristenhetens

himmelska rike bragt sådan gruflig plåga och jämmer

och derigenom ingenting annat uträttat än

själaför-derf och själahinder, så att om dessa Kristi ord väl

kan förstås, Matt. 23: Ve eder, skriftlärda, I hafven

tagit eder makt att lära, och tillsluten himmelriket

för menniskorna; I gån sjelfva icke in och hindren

dem som ingå.

XVIII. För det adertonde, att man ville afskaffa

alla fester, och allena behålla söndagen; men om man

ville hålla vår frus och de stora helgonens fest, att

man då förlade dem alla på söndagen eller endast

hölle messa på morgonen, och sedan läte hela dagen

vara söckendag. Ty emedan missbruket med

dryckjom, spel, lätja och allehanda synd råder, så för törn a

* Afsättning.63

vi Gud mer med de heliga dagarne, äu de andra, och

det blir så upp- och nedvändt, att de heliga dagarne

icke äro heliga, söckendagarne heliga, och långt ifrån

att vi tjena Gud och helgonen, vanära vi dem med

de många helgondagarne, ehuru några galna prelater

mena, att om de gjort en fest åt S:t Ottillia, S:t

Barbara, en hvar efter sin blinda andakt, så har hvar

och en gjort ett godt verk, under det att han gjorde

ett mycket bättre, om han, ett helgon till ära, gjorde

en helgdag till söckendag.

Dertill tager den gemene man två lekamliga

skador, utöfver den andliga skadan; att han försummar

sitt arbete, dertill förtär mer än eljes, ja. äfven

försvagar och betungar sin kropp, såsom vi dagligen se

och dock ingen tänker uppå att bättra. Och här

borde man icke akta, om påfven insatt festerna, eller

om man måste hafva en dispensation eller tillstånd.

Hvad som är emot Gud och för menniskan skadligt

till kropp och själ, det har hvarje församling, råd

eller öfverhet, icke allena makt att afskaffa och

förbjuda utan påfvens eller biskopens vetande, utan äro

äfven vid sin själs salighet skyldiga att förbjuda det,

om än påfve och biskop icke ville det, hvilka dock

borde vara de första att afstyra sådant.

Och först borde man helt och hållet afskaffa

kyrkovigningarna, enär de ingenting annat äro vordna

än rätta taberner, årsmarknader och offentliga

förlustelseställen, som endast bidraga till Guds

försmädande och själarnas osalighet. Det hjelper ej att man

vill låta påskina, att det har ett godt ursprung och

är ett godt verk. Gud upphäfde ju sin egen lag,

som han hade gifvit af himmelen, då den förvändes

till missbruk, och kullslår dagligen hvad han faststält,

upphäfver hvad han gjort för samma förvända

missbruks skull, såsom det i den I7:de psalmen står64

skrifvet om honom: mot den listige visar du dig

sviksam.

XIX. För det nittonde, att de grader eller leder

måtte ändras, hvari det äkta ståndet förbjudes sådana

som fadderskap, den fjerde och tredje graden, så att i

de fall, då påfven i Rom kan gifva dispens derifrån

för pengar, hvarje pastor likaledes måtte kunna

dispensera utan afgift och för själarnas salighet. Ja,

ville Gud, att allt hvad man i Rom måste köpa, för

att lossa guldstrecket, den andliga lagen — att hvarje

pastor kunde utan afgift göra och låta detsamma,

såsom aflat, aflatsbref, smörbref, messbref och annat,

som går under namnet confessionalia, men är skojeri

i Rom, hvarmed det arma folket bedrages och

pungslås. Ty, om påfven har makt att för pengar sälja

sina guldstreck och andliga nät — lagar borde jag

säga —, har visserligen en pastor mycket mera makt

att sönderrifva dem och för Guds skull trampa dem

under fötterna; men har han icke makt dertill, så

har ej heller påfven någon makt, att genom sin

skänd-liga marknad sälja dem.

Dertill hör äfven, alt fastorna måtte lemnas åt

hvars och ens fria vilja och allehanda spis frigifvas,

såsom evangelium gör. Ty de sjelfva i Rom håna

fastan, låta oss här ute äta olja hvarmed de icke

skulle låta smörja sina skor; sälja sedan åt oss

till-låtelse, att äta smör och allehanda, under det att den

helige aposteln säger, att vi i allt detta redan hafva

evangelisk frihet. Men de hafva med sin andliga

rätt fångat oss och stulit hvad vi måste återköpa med

pengar, hafva dermed gjort så svaga, rädda

samveten, att det icke är godt att mer predika om samma

frihet, emedan det gemena folket så mycket förargas

deröfver, och aktas för större synd att äta smör än

att ljuga, svärja och drifva okyskhet. Det är dockmenniskoverk, hvad menniskor hafva stadgat, man

må göra af det hvad man vill, och uppstår aldrig

någonting godt deraf.

XX. För det tjugonde, att de vilda kapellen oeh

landskyrkorna (Feldkirchen) måtte i grund förstöras,

sådana som de, till hvilka de nya vallfärderna gå,

Wilsnack, Sternberg, Trier, Grimmenthal och nu

Regensburg och flere andra. O, huru svårt jämmerlig

räkenskap skola ej de biskopar komma att aflägga,

som tillåta sådant djefvulsspökeri och draga vinning

deraf; de borde vara de första att hindra det, och

dock mena de, att det är ett gudligt, heligt ting, se

icke, att djefvulen drifver sådant, för att stäcka

girigheten, upprätta en falsk, diktad tro, försvaga

församlingskyrkorna, föröka taberner och horeri, gagnlöst

förspilla pengar och arbete och blott draga det arma

folket vid näsan. Hade de lika väl läst skriften,

som den fördömda andliga lagen, skulle de nog veta

att råda bot.

Det hjelper ej heller, att underverk derstädes sker,

ty den onda anden kan väl göra under, såsom Kristus

har förkunnat oss, Matt, 24: Om de gjorde allvar

dermed och förbjöde sådant ofog, skulle undren snart

upphöra. Eller om det vore af Gud, skulle det ej

låta förhindra sig genom deras förbud. Och om intet

annat tecken vore, att sådant ej är af Gud, vore det

nog, att menniskorna, rasande utan förnuft, löpa i

hopar som fänaden, hvilket omöjligt kan vara af Gud.

Gud har ej heller bjudit något sådant: det är ingen

lydnad, ingen förtjenst deri, derför borde man friskt

gripa sig an och förbjuda folket. Ty hvad som icke

är befaldt, och drifves mer än Guds bud, det är för

visso djefvulen sjelf. Äfven så lida

församlingskyrkorna skada deraf, att de mindre äras. Summa

summarum, det är tecken till en stor otro bland folket,

M. Lvther, Om reformationen. 566

ty om de rätt trodde, hade de all ting i sina kyrkor,

dit det är dem bjudet att gå.

Men hvad skall jag säga? En hvar tänker blott,

huru han skall" kunna upprätta och vidmakthålla en

sådan vallfärd i sin krets, utan att bekymra sig om

att folket tror och lefver rätt. De styrande äro sora

folket: en blind leder den andra. Ja, der vallfärderna

icke vilja taga fart, börjar man att upphöja helgonen,

icke till helgonens ära, som väl, utan att upphöjas så,

kunde tillräckligt äras, utan för att åstadkomma

folk-skockning och penningetillförsel. Dertill hjelper nu påfve

och biskop. Här regnar det aflat, för det har man

pengar nog; men hvad Gud har bjudit, det bekymrar

sig ingen om, det löper ingen efter, det har ingen

pengar till. A.ck, att vi äro så blinda och icke blott

låta djefvulen husera i sina spöken utan äfven stärka

och förstora honom. Jag ville, att man hellre

lemnade helgonen i fred och det arma folket oförfördt.

Hvilken ande har gifvit påfven makt att upphöja

helgonen? Hvem säger honom, om de äro heliga

eller icke heliga? Är ej nog af synder ändå på

jorden? Måste man också fresta Gud, falla i hans dom

och uppställa de kära helgonen som penningafgudar?

Derför råder jag, att man låter helgonen

upphöja sig sjelfva. Ja, Gud allena borde upphöja dem,

och hvar och en må förblifva i sin församling, der

han finner mer än i alla pilgrimskyrkor, om de ock

alla vore en pilgrimskyrka. Här finner man dop,

sakrament, predikan oöh din nästa, hvilket är större

ting än alla helgon i himmelen, ty de äro alla helgade

genom Guds ord och sakrament. Emedan vi nu

förakta så stora ting, är Gud i sin vredes dom rättvis,

så att han skickar oss djefvulen på halsen, som för

oss hit och dit, upprättar vallfärd, öppnar kapell

och kyrkor, tillställer helgonuppböjelser och sådana67

narrverk, på det att vi ur rätt tro må fara in i en ny,

falsk otro, liksom han i forna tider gjorde med

Israels folk, som han från Jerusalems tempel lockade

till otaliga orter, fastän i Guds namn och under godt

sken af helighet, hvarimot alla profeter predikade och

fingo lida hugg och slag derför? Men nu predikar

ingen deremot; då skulle kanske biskop, påfve,

prelater och munkar äfven plåga honom. På sådant

sätt måste nu äfven Antonius i Florenz och några

fler blifva heliga ooh upphöjda, på det att deras

helighet må tjena till ära och vinst, som eljes allena

skulle hafva tjenat till Guds ära och godt exempel.

Och om än helgonupphöjelse i forna tider kunde

hafva varit något godt, så är det dock nu icke mera

så, liksom många andra ting förr i tiden varit goda,

och dock nu äro till förargelse och skada, såsom

högtidsdagar, kyrko-skatt och -prydnader. Ty det

är uppenbart, att genom helgonupphöjelse icke Guds

ära eller de kristnas bättring, utan penningar och ära

sökes, att en kyrka vill vara och hafva något förmer

än den andra, och skulle grämas öfver att en annan

hade samma förmån. Så helt och hållet har man

förordnat andligt godt till missbruk och timlig

vinning i denna argesta, yttersta tid, att allt som är

Gud sjelf, måste tjena girigheten. Och så tjenar en

dylik förmån endast till sektbildning och högfärd, att

kyrkor som derutinnan äro hvarandra olika, förakta

hvarandra, medan en hvar upphöjer sig, under det

att dock allt gudomligt, godt, som är lika och

gemensamt för alla, blott borde tjena till enighet.

Dertill har äfven påfven lust, som icke gerna ser, att

alla kristna äro lika eniga.

Hit hör, att man borde afskaffa eller förakta,

eller åtminstone likställa alla kyrkors frihet, bullor,

och hvad påfven säljer i Rom på sin skinnareåker.68

Ty då ban åt Wittenberg, Halle, Venedig och

framför allt åt sitt Rom, säljer eller gifver indulta,

privilegier, aflat, nåd, fördel fcicultates, hvarför ger han det

ieka åt alla kyrkor i gemen? Är han icke skyldig

att utan lön och för Guds skull göra alla kristna

allt hvad han förmår, ja till och med utgjuta sitt

blod för dem? Så säg mig, hvarför gifver eller säljer

han åt den ena kyrkan, och ej åt den andra? Eller

måste de förbannade penningarne i hans helighets

ögon göra en så stor skilnad bland de kristna, som

alla hafva samma dop, ord, tro, Kristus, Gud och

all ting? Vill man då i all ting göra oss med

seende ögon blinda, och med rent förnuft dåraktiga,

att vi skola tillbedja sådan girighet, skalkhet och

spe-gelfäkteri? Han är en herde; ja, i fall du har pengar

och icke vidare. Och de blygas ändock ej öfver

sådant skojeri, att med sina bullor föra oss af och an.

De bry sig endast om de förbannade pengarne och

eljes om ingenting mer.

Så gifver jag det rådet: att, om sådant narrverk

icke afskaffas, hvarje from kristen må öppna sina

ögon, och ej låta bedraga sig med de romerska

bul-lorna, sigillen och skrymteriet-, utan stanna hemma i

sin kyrka och låta sitt dop, evangelium, tro, Kristus,

Gud, som öfverallt är densamme, vara det bästa, och

påf ven en blind ledare för de blinda. Hvarken englar

eller påfve kan gifva dig så mycket, som Gud gifver

dig i din församling; ja, han lockar dig från de

guddomliga gåfvor, som du har för intet, till sina gåfvor,

som du måste köpa, och gifver dig bly för guld, hud

för kött, vax för honung, ord för sak, bokstaf för

ande, såsom du ser för ögonen; och vill du ändock

icke märka det, vill du nödvändigt fara till himla på

hans pergament och vax, så skall din vagn snart gå

sönder, och du fara till helvetet, ej i Guds namn.69

Låt det vara din bestämda regel: hvad du måste köpa

af påfven, är hvarken godt eller af Gud; ty det som

är af Gud, (let icke blott gifves för intet, utan all

verlden skall blifva straffad och fördömd, derför att

den ej velat mottaga det för intet, nämligen

evangelium och gudomliga verk. En sådan förförelse hafva

vi ådragit oss för Guds skull, att vi hafva föraktat

hans heliga ord, dopets nåd, såsom S:t Paulus säger:

Gud skall sända en kraftig villfarelse öfver alla dem,

som icke hafva mottagit sanningen till sin frälsning,

på det att de måtte tro och följa lögnen och

bedrägeriet, såsom de äro värda.

XXI. För det tjuguförsta: det är väl af allra*

största nöd, att alla tiggerier må afskaffas i hela

kristenheten. Ingen borde dock gå och tigga bland de

kristna. Det vore äfven lätt att vinna ordning

härutinnan, om vi blott visade mod och allvar, nämligen

så, att hvarje stad försörjde sina fattiga och icke tålde

några främmande tiggare, af hvad namn de vara

månde, pilgrimsbröder eller tiggarordnar. Hvarje stad

kunde föda de sina, och om den saknade medel, borde

man äfven i de angräusande byarne förmå folket att

gifva sitt bidrag dertill; eljes få de ju föda så många

landstrykare och bedragare under tiggeriets namu.

Så kunde man ock veta, hvilka verkligen vore fattiga

eller icke.

Der måste sålunda finnas en föreståndare eller

tillsyningsman, som känner alla de fattiga, och som

för rådet eller pastorn inberättar hvad som göres för

deras behof, eller huru det på bästa sätt kunde

anordnas. Enligt mitt förmenaude ske i ingen handel

så många bedrägerier och skälmstycken som i

tiggeriet, fastän alla tiggare lätt kunde fördrifvas. Jag

har beräknat, att af de fem eller sex tiggarordnarne

kommer hvardera årligen mer än sex eller sju gånger70

till en ort, dertill de vanliga tiggarne, sändemän och

pilgrimsbröder, så att deraf framgår, att en stad

ungefär sextio gånger om året blir beskattad, utom det

som tillkommer den verldsliga öfverheten i afgift,

utskylder och skatt, samt hvad den romerska stolen

röfvar och de sjelfva onyttigt förstöra, så att det för

mig är ett af Guds största under, att vi ändock kunna

lefva och berga oss.

Men hvad några mena, att på detta vis de

fattiga icke väl skulle komma att försörjas, eller så stora

stenhus och kloster byggas, ej heller i sådant

öfverflöd, det tror jag visst: det behöfves ej heller. Den

som vill vara fattig, borde ej vara rik; men vill han

vara rik, så må han sätta handen till plogen och

söka rikedom ur jorden. Det är nog, att de fattiga

något så när blifva försörjda, så att de ej frysa eller

hungra ihjel, men det skickar sig ej, att en går

sysslolös på den andres bekostnad, är rik och mår godt,

då en annan far illa, såsom det nu blifvit en förvänd

sed, ty S:t Paulus säger: Den som icke arbetar, skall

ej heller äta. Ingen har af Gud fått tillstånd att

lefva af andras goda, utom de predikande och

regerande presterna, såsom S:t Paulus 1 Kor. 9 säger,

för deras andliga arbetes skull, såsom äfven Kristus

säger till apostlarne: Hvar och en arbetare är sin

lön värd.

XXII. För det tjuguandra: det är att befara,

att de många messorna, som äro upprättade för stift ocli

kloster, icke blott äro gagnlösa, utan uppväcka Guds stora

vrede. Det vore derför nyttigt, att icke mer stifta

några sådana, utan afskaffa många af de redan

inrättade, enär man ser, huru de blott hållas för offer

och goda verk, under det att de dock äro sakrament,

liksom dopet och boten, som icke äro nyttiga för

andra, utan allena för den, som mottager dem. Men71

nu liar det inritat, sig, att messor hållas för döda och

lefvande, och all ting grundas derpå, hvarför äfven

så många sådana instiftas och ett sådant väsen göres

deraf, såsom vi se. Dock, detta är måhända ännu för

färskt och nytt; synnerligen för deras skull, som

genom sådana messors upphörande frukta, att deras

handtverk och näring skall nederläggas, måste jag spara

med att tala vidare derom, till dess man får ett rätt

förstånd om hvad messans väsen och ändamål är. Det

har nu, Gudi klagadt, i lång tid blifvit ett handtverk

till timlig näring, så att jag hädanefter ville gifva

det rådet att förr blifva en herde eller handtverkare

än prest eller munk, så framt man ej förut noga vet,

hvad det är att hålla messa.

Men jag talar här ingalunda om de gamla

stiften och domkyrkorna, som utan tvifvel blifvit inrättade

för det ändamålet att — enär icke hvarje adligt barn

efter tysk sed kan vara arftagare och herre —

sådana lottlösa adelsbarn i dem måtte försörjas att de

fritt må tjena Gud, studera och blifva lärda män

samt fostra andra dertill. Jag talar om de nya

stiften, som blott äro inrättade för bön och messhållning,

genom hvilkas föredöme äfven de gamla betungas

med bön och messor, så att de göra föga eller intet

gagn, ehuru äfven det är en Guds nåd, att de

slutligen, så som de förtjena, råka i förfall, d. v. s., börja

hålla oljud med koralsång och orgel och lata, kalla

messor, för att de timliga, anslagna räntorna måtte

uppbäras och gå åt. Ack, sådana ting borde påfve,

biskopar och doktorer ransaka och beskrifva, och

dock är det de, som drifva det mest och låta allt

passera, som ger vinst; så leder en blind en blind;

detta gör girigheten och den andliga rätten.

Det borde derför vara så, att en person aldrig

finge innehafva mer än ett domstift och ett prebender;72

borde åtnöja sig med ett måttligt stånd, så att äfven

andra kunde hafva något vid sidan af honom, och så

deras ursäkt fölle bort, som säga, att de till sitt ärliga

stånds uppehälle behöfva innehafva flere. Man kunde

i så fall mäta sitt ärliga stånd med sä stort mått,

att ett land icke vore nog till dess uppehälle. Så

går girigheten och hemlig misströstan till Gud hancl

i hand dermed, så att ofta det, som är idel girighet

och misströstan, anföres såsom bevis för det ärliga

ståndets nöd.

XXIII. För det tjugutredje: brödraskapen,

likaså aflat, aflatsbref, smörbref, dispensationer. och sådant

mer, det stryker allt med p>å superi, och deri är ej

något godt. Kan påfven dispensera dig från att äta

smör, höra messor o. s. v., så bör han ock kunna

låta din pastor gifva dig dispens, och ej beröfva

honom den rätten. Jag talar ock om brödraskap, hvari

man utdelar aflat, messor, och goda verk. Käre,

du har i dopet ett brödraskap med Kristus, alla änglar,

helgon och kristna på jorden; håll det, så har du nog

af brödraskap; låt de andra göra sig till, hur de vilja,

så äro de dock som kopparmynt emot gulden. Men

om ett brödraskap funnes, som sammansköte pengar

för att bespisa fattiga, eller eljes hjelpa någon, det

vore ett godt sådant, och hade sin aflat och förtjenst

i himmelen. Men nu har det blifvit kalasande och

supande deraf.

Först borde man ur tyska land förjaga de

påfliga legaterna med deras faculteter, som de sälja till

högt pris, hvilket dock är idel bedrägeri; såsom t. ex.

att de taga pengar och göra orättfånget gods rätt,

upplösa eder, löften och förbund, bryta dermed, — och

verka till brytande af tro och lofven, sägande att påfven

har makt dertill. Sådant bjuder dem den onde anden

tala. Och de sälja så åt oss djefvulsk lära, taga73

pengar derför, att de lära oss synder och föra till

helvetet.

Om ingen annan arg list vore, som bevisade, att

påfven vore rätter antikrist, så vore just detta stycke

tillräckligt att bevisa det. Hör du det, påfve, icke

den allraheligaste, utan den allrasyndigaste, att Gud

med det snaraste måtte förstöra din stol af himmelen,

och sänka honom i helvetets afgrund? Hvem har

gifvit dig makt att upphöja dig öfver din Gud, att

bryta och lösa det, som ban har befallt, och att lära

de kristna, särskildt det tyska folket, som äro af ädel

natur och för sin ståndaktighet och trohet i alla tider

prisas — att vara obeständiga, menedare, förrädare,

illgerningsmän, trolösa? Gud har bjudit, att hålla

tro och lofven äfven mot fiender, och du understår dig

att lösa sådant bud, sätter i dina kätterska

antikristska dekretaler, att du har makt dertill, och genom

din hals och din penna ljuger den onde satan, så som

han ännu aldrig har ljugit. Du vränger och vrider

skriften efter ditt godtycke! A.ck, Kriste, min herre,

se ned, låt din yttersta dag bryta in och förstör

djefvulens näste i Rom! Här sitter den menniska, om

hvilken Paulus har sagt, att han skall upphäfva sig

öfver dig och sitta i din kyrka, ställa sig som eu

Gud, syndens menniska och fördömelsens son. Hvad

är påfvemakt annat än att lära och föröka synd och

ondska, och föra själar till fördömelse under ditt namn

och sken ?

Israels barn måste fordom hålla den ed, som de

ovetande och bedragna hade gifvit Gibeoniterna, sina

fiender. Och kouung Zedekia måste jämmerligen med

allt folket förgås, emedan han bröt sin ed mot

konungen af Babylonien. Och hos oss för hundra år

sedan vardt den förträfflige konungen af Polen och

Ungern, Vladislaus, tyvärr med så mycket af sitt folk74

slagen af turken, emedan lian genom en påflig legat

och kardinal lät förföra sig och bröt det fördrag och

den ed han till salig båtnad hade gjort med turkarne.

Den fromme kejsar Sigismund hade ingen lycka mer

efter concilium i Kostnitz, der han lät skalkarne bryta

den lejd, som blifvit Johan Huss och Hieronymus

gifven: och har all jämmer mellan böhmarne ooh oss

härledt sig deraf. Och i våra tider, Gud bättre, hur

mycket kristligt blod har ej blifvit utgjutet för den

ed och förbund, som påfve Julius gjorde med kejsar

Maximilian och konung Ludvig af Frankrike, och åter

bröt dem? Hur skulle jag kunna berätta allt, hvad

påfvarne hafva gjort för en jämmer med sådan

djefvulsk förmätenhet, att bryta ed och aftal mellan stora

herrar, hvaraf de blott göra narri och dertill taga

penningar. Jag hoppas att den yttersta dagen är för

handen. Det kan och får ju ej blifva argare, såsom

den romerska stolen drifver det. Guds bud

undertrycker han, sitt bud sätter han deröfver. Är det

icke antikrist, så må en annan säga, hvem han må

vara. Dock derom en annan gång mer och bättre.

XXIV. För det tjugufjerde: Det är hög tid, alt

vi ock en gång på allvar och ined sanning företaga

oss böhmarnes sak, förena dem med oss och oss med

dem, så att för en gång den grufliga försmädelsen,

hatet och afunden på båda sidor må upphöra. Jag

vill i min enfald såsom den förste framlägga mitt

utlåtande, obetaget hvar och en att yttra sig, som det

bättre förstår.

För det första måste vi uppriktigt bekänna

sanningen, icke ställa oss rättfärdiga, utan göra böhmarne

något medgifvande, nämligen att Johannes Huss och

Hieronymus af Prag i Kostnitz emot påflig, kristlig,

kejserlig lejd och ed blifvit brända, hvarigenom Guds

bud blifvit kränkta och böhmarne svårligen förbittrats.75

Och om de än varit fullkomligt skyldiga, att lida

sådan svår orätt och olydnad mot Gud af de våra,

så hafva de dock icke varit skyldiga, att gilla och

erkänna sådant som rätt. Ja, ännu i dag borde de

hellre offra lif och blod, än erkänna, att det är rätt

att bryta kejserlig, påflig, kristlig lejd, och handla

derimot. Derför, ehuru böhmarne varit otåliga, så

äro dock påfven och hans anhang mera skuld till

all den jämmer, den förvillelse och det själaförderf,

som följt på samma concilium.

Jag vill icke här döma Johan Huss1 artiklar eller

förfäkta hans villfarelse, ehuru mitt förstånd ännu

icke funnit något oriktigt hos honom, och jag vill

gerna tro, att ej de hafva uträttat något godt, eller

fält en ärlig dom, som genom sin trolösa handel hafva

förbrutit sig mot kristlig lejd och Guds bud; att de

utan tvifvel mer varit besatta af den onde anden, än

af den helige ande. Ingen kan tvifla derpå, att den

helige ande icke handlar emot Guds bud, ej heller är

någon så okunnig, att han ej borde veta, att brytande

af lejd och tro är emot Guds bud, vore de än

tillsagda af djefvulen sjelf, så mycket mer en kättare;

så är äfven uppenbart, att sådan lejd blifvit Johan

Huss och böhmarne tillsagd och icke hållen, utan han

i stället blifvit bränd. Jag vill ej heller göra Johan

Huss till helgon eller martyr, såsom några böhmare

göra, om jag än bekänner, att orätt vederfarits

honom, och hans bok, och lära blifvit orätt fördömda,

ty Guds domar äro fördolda och fruktansvärda, hvilka

ingen utom han sjelf aliena får uppenbara och fälla.

Blott det vill jag säga: Må han vara en kättare, så

ond som helst, så har man dock med orätt och emot

Guds bud bränt honom, och böhmarne böra ej tvingas

att gilla sådant, eller vi komma aldrig till enighet.

Den offentliga sanningen måste göra oss eniga och76

icke egensinnigheten. Det hjelper ej att de vid det

tillfället föregäfvo, att ingen lejd borde hållas mot

en kättare; det är just lika mycket sagdt, som: man

bör icke hålla Guds bud, pä det att man må hålla

Guds bud. Det är djefvulen, som gjort dem galna

och dåraktiga, så att de ej hafva sett, hvad de hafva

talat eller gjort. Att hålla lejd har Gud bjudit; den

bör man hålla, om än verlden skulle gå under, långt

mindre bryta den för att blifva fri från en kättare.

Man borde öfvervinna kättarne med skriften, icke med

eld, såsom de gamla fäder hafva gjort. Om det vore

konst att med eld öfvervinna kättare, så vore bödlarne

de lärdaste doktorer i verlden; då behöfde ej heller

vi mera studera, utan den som öfvervunne en annan

med våld, kunde bränna honom.

För det andra, att kejsare och furstar skickade

in några fromma, förståndiga biskopar och lärda, men

för ingen del en kardinal, eller påflig legat, eller

kät-tarmästare; ty det folket är mer än för mycket olärdt

i kristliga saker; och dessa söka ej heller själarnas

frälsning, utan, som alla påfvens hycklare göra, sin

egen makt, nytta och ära. De hafva äfven varit

huf-vudmännen till denna jämmer i Kostnitz. Dessa

utskickade skulle hos böhmarne ransaka, huru det står

till med deras tro, om det vore möjligt att bringa alla

deras sekter till en. Här bör påfven för själarnas

skull för en tid nedlägga sin öfverhet och efter det

allra kristligaste nicenska conciliets beslut medgifva

böhmarne en erkebiskop i Prag, väld af dem sjelfva,

hvilken biskopen i Olmiitz i Mähren, eller biskopen i

Gran i Ungern, eller biskopen af Gneseu i Polen, eller

biskopen i Magdeburg egde att bekräfta. Det är nog,

om han bekräftas af en eller två af dessa, såsom ock

skedde i S:t Cypriani tid, och påfven kan sådant icke

hindra; men hindrar han det, så gör han såsom en77

ulf och tyrann, och ingen bör lyda honom, utan

gen-drifva hans bann med ett motbann.

Men alt man, S:t Peters stol till ära, vill göra

sådant med påfvens vetskap, låter jag ske, såvida

böh-marne icke gifva ett öre derför, och påfven icke

binder dem med den minsta förpligtelse, eller med ed och

öfverenskommelse gör dem underdåniga sitt tyranni,

såsom han mot Gud och all rätt gör med alla andra

biskopar. Vill han ej låta nöja sig med den äran,

att hans samvete tillfrågas derom, så låte man honom

sitta i lugn och ro med sina eder, rätter, lagar och

tyrannier. Men i sådant fall vare det nog med valet,

och alla själars blod, som förblifva i fara, må ropa

öfver hans hals. Ty ingen bör gå in på det som orätt

är, och för tyranniet är heder nog påbjuden. Om det

ej annorlunda ske kan, torde väl det gemena folkets

val och samtycke vara lika godt som en tyrannisk

bekräftelse; dock hoppas jag, att det ej skall behöfvas.

Till sist skola dock några romare, eller fromma

biskopar och lärda, märka och förhindra det påfliga

tyranniet.

Jag vill ej heller råda, att man tvingar dem, att

afskaffa sakramentet i bådadera gestalt, emedan detta

senare hvarken är okristligt eller kätterskt, utan att

man, om de så vilja, låter dem fortfara dermed, dock

att den nye biskopen öfvervakat-, att ingen oenighet i

följd häraf uppstår, utau att han saktmodigt

undervisar dem, att intetdera är orätt, liksom det ej heller

får vålla tvedrägt, att presterna kläda och skicka sig

annorlunda än lekmännen. Desslikes, i fall de ej

skulle vilja antaga romerska, andliga lagar, bör man

ej heller nödga dem, utan först och främst se till, att

de rätt vandia i tron och den heliga skrift, ty kristlig

tro och stånd kan väl bestå utan påfvens odrägliga

lagar. Ja, denna tro kan icke väl bestå, i fall ej de78

romerska lagarne blifva färre eller inga. Vi hafva

i dopet blifvit fria och endast underdåniga Guds ord,

hvarför skall en menniska taga oss fångna i sina ord?

Såsom S:t Paulus säger: I hafven blifvit fria, blifven

ej menniskors trälar, d. v. s. deras, som regera, med

menniskolagar.

Om jag visste, att pikarderna icke hade någon

annan villfarelse i altarets sakrament, än att de trodde,

att verkligt bröd och vin på ett naturligt sätt funnes

der, och dock derunder Kristi sanna lekamen och blod,

ville jag ej förkasta dem, utan låta dem komma under

biskopen i Prag. Ty det är ej en trosartikel, att bröd

och vin väsentligen och naturligen finnas i

sakramentet, hvilket är en inbillning af S:t Thomas och af

påfven, utan det är en trosartikel, att i det naturliga

brödet och vinet Kristi sanna naturliga lekamen och

blod finnas. Så borde man fördraga båda sidornas

föreställning, tills de blefve eniga, emedan ingen fara

ligger deri, om du tror att bröd finnes der eller icke. Ty

vi må3te lida mångahanda lärosätt (weisen) och

klosterordnar, som äro utan skada för tron; men om de trodde

annorlunda, ville jag hellre att de stannade utanför

(kyrkan), men undervisa dem om sanningen.

Hvad mer af villfarelse och tvedrägt kunde

finnas i Böhmen, borde man lida, tills ärkebiskopen, åter

insatt, med tiden sammanbragte hopen till en

endrät*-tig lara. En sådan återförening sker ej med våld

eller trots, eller hastigt. Dertill fordras tid och

saktmodighet; Kristus måste ju så länge umgås med sina

lärjungar och bära deras otro, tills de trodde på hans

uppståndelse. Vore nu blott åter en ordentlig biskop

och regemente derinne, utan romerska tyrannier, så

hoppas jag, att det snart skulle varda bättre.

De timliga gods, som tillhört kyrkan, borde ej

på det strängaste återfordras, utan, emedan vi äro79

kristna och hvar och en är skyldig att hjelpa den

andra, hafva vi väl makt att for enighets skull låta

dem behålla desamma för Gud och verlden. Ty

Kristus säger: Der två äro öfverens med hvarandra på

jorden, är jag i deras midt. Gifve Gud att vi å ömse

sidor bidroge dertill, med broderlig ödmjukhet räckte

hvarandra handen och icke pockade på vår makt eller

rätt; kärleken är mer och nödigare, än påfvedömet i

Rom, hvilket kan vara utan kärlek, och kärlek utan

påfvedöme. Jag vill härmed hafva gjort mitt dertill.

Vill påfven eller hans anhang hindra det, skola de

gifva räkenskap derför, att de emot Guds kärlek mer

hafva sökt sin egen än nästans fördel. Påfven borde

förlora sitt påfvedöme, allt sitt gods ocli sin ära, om

han dermed skulle kunna rädda en själ; nu läte han

förr verlden gå under, än ban en hårsmån veke af från

sin förmätna makt, och vill ändock vara den heligaste.

Härmed är jag urskuldad.

XXV. För det tjugufemte: Universiteten

behöfde-väl oclc en god, stark reformation, jag måste säga det,

må det liarma hvem det vill. Allt hvad påfvedömet

insatt och ordinerat, är ju anlagdt på att öka synd

och villfarelse. Hvad äro universiteten, om de icke

inrättas bättre än hittills, annat än, såsom

makkabeernas bok säger, gymnasia cpheborum et græcæ gloriæ,1

hvarest ett fritt lif föres, föga läres af den heliga

skrift och kristlig tro, och allena den blinde, hedniske

mästaren Aristoteles regerar, och det vida mer än

Kristus ? Här vore nu mitt råd, att Aristoteles böcker,

Pliysica, Melaphysica, De anima, Ethica, hvilka hittils

hållits för de bästa, helt och hållet afskaffades, jämte

alla andra, som berömma sig af naturliga ting, enär

intet kan läras ur dem, hvarken om naturliga eller

1 Öfningsskolor för ynglingar och grekisk idrott (eg. ära).80

andliga ting. Dertill liar ingen hittills förstått hans

mening, och så hafva med onyttigt arbete, studier och

kostnader så mycken ädel tid och så många själar

blifvit gagnlöst belastade. Jag vågar säga, att en

krukmakare har mer förstånd om naturliga ting, än

som står skrifvet i böckerna. Det gör mig ondt i

hjertat, att den fördömda, högmodiga, skalkaktige

hedningen med sina falska ord förfört och narrat så många

af de bästa kristna. Gud har så plågat oss med

honom för vår synds skull.

I sin bästa bok, De anima, lär ju den eländiga

menniskan, att själen förgås med kroppen, ehuru många

velat rädda honom med föregifna ord, liksom vi ej

hade den heliga skrift, hvari vi öfverrikligeu

undervisas i alla ting, och om hvilken Aristoteles ej har

den minsta hum; ändock har den döda hedningen

segrat och förhindrat och nästan undertryckt den

lefvande Gudens böcker, så att jag, då jag betänker

sådan jämmer, icke kan annat tänka, än att den onde

anden infört studierna. Desslikes hans bok Ethica,

argare än någon annan bok, strider rakt emot Guds

nåd och alla kristna dygder, och räknas dock såsom

en af hans bästa. Bort med sådana böcker från alla

kristna! Ingen kan påbörda mig, att jag talar för

mycket eller förkastar hvad jag icke vet. Käre vän,

jag vet väl hvad jag talar, Aristoteles är jag lika

bekant med som du och dina likar, jag har ock läst

och hört honom med mer förstånd än S:t Thomas eller

Scotus, hvaraf jag utan högfärd kan berömma mig

och, om så behöfves, bevisa. Jag aktar ej, att i så

många hundra år så högvist förstånd har arbetat ut

sig med honom. Sådana invändningar anfäkta mig

ej mer, som de ofta hafva gjort, enär det ligger i

dagen, att väl flere villfarelser i flere hundra år hafva

förblifvit i verlden och vid universiteterna.81

Det skulle jag väl kuuna lida, att Aristoteles"

böcker om logik, rhetorik, poetik bibebölles, eller,

omarbetade i förkortad form, lästes till gagn och nytta,

för att öfva ungdomen i vältalighet och predikan.

Men kommentarier och utläggningar måste bort, och

liksom Ciceros rhetorik utan kommentar och

utläggning, så äfven Aristoteles" logik, enbart, utan sådana

vidlyftiga kommentarier, läsas. Men nu lär man sig

hvarken vältalighet eller predikan derur, och har i

stället deraf blifvit idel disputationer ocli trätor.

Derjämte borde man nu hafva språken, latin, grekiska

och hebräiska, de matematiska disciplinerna, historia,

hvilket jag rekommenderar åt de förståndigare och som

väl följde af sig sjelf, om man med allvar traktade

efter en reformation; och derpå beror i sanning

mycket! Ty här skall den kristna ungdomen och vårt

ädlaste folk, hvari kristenheten förblifver, läras och

beredas. Derför menar jag, att intet påfligare eller

kejserligare verk kunde ske, än en god reformation af

universiteten, liksom å andra sidan intet djefvulskare,

argare väsen fins, än oreformerade universitet.

Läkarne låter jag reformera sina fakulteter,

juristerna och teologerna tager jag för mig och säger

för det första, att det vore godt, att den andliga

rätten från första bokstafven till den sista blefve utrotad

i grund, särskildt dekretalerna. För öfrigt hafva vi

i bibeln tillräcklig undervisning, huru vi skola förhålla

oss i all ting, och sådana studier hindra blott den

heliga skrift, hvarjämte det mesta luktar girighet och

högfärd. Och om än mycket godt funnes deruti, borde

det dock med rätta försvinna, derför att påfven håller

all andlig rätt fången i sitt hjertas skrin, så att det

endast är idel onyttigt studerande och bedrägeri

dermed. I våra dagar är andlig rätt icke den som fins

i böcker, utan den som består i påfvens och hans

M. Luther, Om reformationen. G82

smickrares godtycke. Har du i den andliga rätlen

funnit den allra bästa grund för en sak, så kommer

påfven med sitt scrinium pectoris; derför måste all

rätt och hela verlden böja sig. Nu regeras samma

scrinium ofta af en skalk och djefvulen sjelf, och dock

heter det skrytsamt, att den heliga ande regerar det.

Så umgås man med Kristi arma folk, skrifver mycken

rätt och håller ingen, tvingar andra att hålla den,

eller lösa sig med pengar.

Emedan nu påfven och hans anhängare sjelfva

upphäft hela den andliga rätten, icke akta den och

endast efter sitt sjelfsvåld regera hela verlden, böra

vi följa dem och äfven förkasta deras böcker.

Hvarför skulle vi förgäfves studera deruti? Vi kunde i

alla fall aldrig blifva fullärda i påfvens godtycklighet,

som nu blifvit andlig rätt. Nå, så må det då falla

bort i Guds namn, hvad som i djefvulens namn har

upphäft sig; och må ingen doctor decretorum mer

finnas på jorden, utan allena doctores scrinii papalis, d.

v. s. påfvens hycklare. Man säger, att intet finare

verldsligt regemente skall finnas än hos turken, som

hvarken har andlig eller verldslig rätt, utan allena sin

alkoran. Derimot måste vi bekänna, att intet

skänd-ligare regemente finnes än hos oss genom andlig och

verldslig rätt, alt intet stånd mer lefver efter sitt

naturliga förnuft, än mindre efter den heliga skrift. Huru

har ej, Gud hjelpe oss, äfven den verldsliga rätten

blifvit en vildmark, ehuru den är mycket bättre,

visare, ärligare än den andliga, i hvilken, utom namnet,

ingenting är godt; dock hafva vi äfven af den förra

fått för mycket. I sanning, förnuftiga regenter, jämte

den heliga skrift, vore rätt nog, såsom Paulus, 2 Kor.

6, säger: Finnes ingen ibland eder, som kan döma

sin nästas sak, att I skolen tvista inför hedniska

domstolar. Det synes mig skicka sig, att landsrätt

83

och lands^eder föiBdis^&s framför de kejserliga

gemensamma rätterna, och att dessa endast i nödfall

anlitades. Och gifve Gud, att, liksom hvarje land har

sin egen art och gåfvor, de äfven måtte regeras med

egna, nödtorftiga rätter, så som förr skett, förr än andra

rätter uppfunnits och så många länder kunnat regeras

utan dem. De vidlyftiga och långsökta rätterna äro

blott till tunga för folket och mer till hinder än

båtnad för sakerna. Jag hoppas dock, att denna sak

redan af andra blifvit bättre öfvertänkt och betraktad,

än af mig kunnat ske. Mina kära teologer hafva

gifvit arbete och möda på båten, låta bibeln ligga och

läsa sententias. Jag hade trott, att sententiæ borde

utgöra början för de unga teologerna och bibeln

sparas för doctoribus; nu är det dock tvärt om; bibeln

är det första, han får sitt afsked med baccalaureatet,

och sententiæ äro det sista, de blifva i evighet med

doktoratet, dertill med sådan helig pligt, att bibeln

väl kan läsas af den, som icke är prest, men

sententiæ måste läsas af presten, och i bibeln kan väl

en ärlig man, som jag ser, vara doktor, men alldeles

icke i sententiæ. Hvilken lycka skulle väl kunna

vederfaras oss, om vi handla så förvändt och så ti

11-bakasätta Guds heliga ord? Dertill bjuder påfven med

många stränga ord, att hans lagar skola läsas och

brukas i skolor och vid domstolar. Men på

evangelium tänker man föga. Så vållar man ock, att

evangelium i skolor och vid domstolar ligger nerdammadt,

obrukadt under bänken, på det att påfvens skadliga

lagar allena må regera.

Om vi då hafva namn och titel att vi kallas

lärare i den heliga skrift, borde vi sannerligen vara

tvungna att efter namnet lära den heliga skrift och

ingen annan, ehuru äfven den högmodiga, uppblåsta

titeln är för mycket, att en menniska skall låta be-84

römma och kröna sig som lärare i den heliga skrift,

Dock kunde det lidas, om verket bekräftade namnet.

Men nu, då sententiæ allena herska, finner man mer

hednisk och mensklig inbillning, än skriftens vissa,

heliga lära, hos teologerna. Huru vilja vi då nu göra?

Jag vet här intet annat råd än en ödmjuk bön till

Gud, att ban må gifva oss doctores theologiæ; doctores

i konst, i medicin, i rätter, i sententiæ må påfve,

kejsare och universiteter göra; men var viss derpå, en

doktor i den heliga skrift skall ingen kunna göra

annat än den helige ande af himmelen, som Kristus

säger, Johannes 6: De måste alla vara lärda af Gud

sjelf. Nu frågar den helige ande icke efter röda,

bruna baretter, eller sådant prål, ej heller om någon

är ung eller gammal, lekman eller prest, munk eller

verldslig, jungfru eller gift, ja, han talade fordom

genom en åsninna mot profeten som red henne. Gifve

Gud, att vi vore värdiga, det sådana doctores blefve

oss gifna, de månde vara lekmän eller prester, gifta

eller jungfrur, ehuru man nu vill pressa den helige

ande in i påfve, biskopar, doktorer, fastän icke något

sken är, att han finnes hos dem.

Antalet af teologiska böcker borde man äfven

förminska och utvälja de bästa. Ty många böcker

göra ingen lärd, mycken läsning ej heller, utan goda

ting och flitig läsning, huru litet det än är, det gör

en lärd i skriften och from dertill. Ja, alla gamla

heliga fäders skrifter borde endast läsas en tid, på

det att vi genom dem måtte komma in i skriften; nu

läsa vi dem så, att vi stanna vid dem och aldrig

komma i skriften, och dermed likna vi dem, som

betrakta vägvisaren, men aldrig vandra vägen. De kära

fäderna hafva med sina skrifter velat föra oss in i

skriften, och så låta vi dem föra oss derur, under det85

att dock skriften allena är vår vingård, hvari vi alla

borde öfva oss och arbeta.

Framför allt borde i högre och lägre skolor den

heliga skrift vara den förnämsta och gemensamma

lectionen, och för de unga gossarne evangelium. Och

gifve Gud, att hvarje stad äfven egde en flickskola,

der flickorna en timme om dagen finge höra

evangelium, vare sig på tyska eller latin. Skolorna,

mans-och qvinnokloster, hafva för långliga tider sedan

begynt dermed, såsom vi läsa om S:t Agnes och flera

helgon; der uppväxte heliga jungfrur och martyrer,

och det stod väl till i kristenheten. Men nu har

ingenting mer blifvit deraf än bön och sång. Kunde

man ej skäligen fordra, att hvarje kristen vid nio eller

tio års tid skulle känna hela det heliga evangeliet,

hvari hans namn och lif står? En spinnerska och

sömmerska lär ju sin dotter i unga år samma

handtverk. Men nu känna icke ens de stora lärda

prelaterna och biskoparne evangelium.

Huru oskäligt behandla vi ej den arma unga

hopen, som är oss anbefald att regera och undervisa;

och svår blir den räkning vi skola aflägga derför, att

vi ej förelägga dem Guds ord; det går med dem,

såsom Jeremia säger, Klagov. 2: Mina ögon hafva

blifvit trötta af gråt, mina inelfvor äro förskräckta, min

lefver är utgjuten på jorden för mitt folks döttrars

förderf; då ungar och barn försmäktade som sårade på

gatorna i staden och uppgåfvo sin anda i deras mödrars

famn. Denna eländiga jämmer se vi ej, huru äfven

nu det unga folket midt i kristenheten försmäktar och

erbarmligen förderfvas, emedan evangelium tryter dem,

hvilket man städse med dem borde drifva och öfva.

Äfven i det fall, att de höga skolorna vore flitiga i

den heliga skrift, borde vi icke skicka alla dit, såsom

nu sker, då man blott frågar efter mängden, och hvar86

och en vill hafva en doktor, utan endast de allra

skickligaste, som förut blifvit väl uppfostrade i den

heliga skrift. Derpå borde en furste, eller rådet i en

stad, hafva akt, och icke tillåta att sända andra än

mycket skickliga; men der den heliga skrift ej regerar,

dit råder jag ingen att sända sitt barn. Allt hvad

som ej utan återvändo drifver Guds ord måste

förderfvas, derför se vi ock, hvad för ett folk växer upp

i högskolorna. Det är ingen annans skuld än påfvens,

biskoparnes och prelaternas, åt hvilka ungdomens vård

blifvit anförtrodd. Ty högskolorna borde uppfostra

idel högförståndigt folk i skriften, som kunde blifva

biskopar och pastorer och stå i spetsen emot kättare

och djefvul och all verlden. Men hvar finner man

det? Jag fruktar storligen, att högskolorna äro stora

helvetesportar, om de ej flitigt öfva och drifva den

heliga skrift bland de unga.

XXVI. För det tjugusjette: Jag vet väl, att den

romerska hopen skall föregifva och utbasuna, huru

påfven tagit det heliga, romerska riket från den

grekiska kejsaren och gifvit det åt tyskarne, för hvilken

ära och välgerning han skäligen förtjenat och erhållit

underdånighet, tack och allt godt af tyskarne.

Derför skola de kanhända understå sig att slå i vädret

hvarje försök att reformera dem och icke taga hänsyn

till något annat än nämnda romerska rikes

donationer. Af denna grund hafva de hittills så sjelfsvåldigt

och öfvermodigt förföljt och undertryckt mången dyr

kejsare, så att det är en jämmer att säga, och hafva

med samma behändighet gjort sig sjelfva till herrar

öfver all verldslig makt och öfverhet emot det heliga

evangelium, hvarför jag äfven måste tala derom.

Det är utan allt tvifvel, att det rätta romerska

riket, hvarom profeternas skrift, 4 Mos. 24 och Daniel,

hafva förkunnat, längesedan är förstördt och till ända,87

såsom Bileam 4 Mos. 24 klart har förkunnat, då han

sade: Romarne skola komma och förstöra judarne och

derefter skola äfven de förgås. Och det är skedt

genom goterna, men synnerligen derigenom att turkens

rike begynte för omkring 1000 år sedan och så hafva

med tiden Asien och Afrika affallit; derefter ha

Frankrike, Spanien och på sistone Venedig uppkommit, och

ingenting mer af den forna makten stannat i Rom.

Då nu påfven icke kunde tvinga grekerna och

kejsaren i Konstantinopel, som var ärftlig romersk

kejsare, efter sitt godtycke, uttänkte ban den listen

att beröfva honom samma rike och namn och

öfversta det åt tyskarne, som vid den tiden voro stridbara

och rika på godt rykte, på det alt de skulle bringa

under sig det romerska rikets makt och lemna det

såsom län ur sina händer. Så skedde äfven; från

kejsaren i Konstantinopel togs det, och på oss tyskar

öfverflyttades dess namn och titel; derigenom hafva vi

blifvit påfvens knektar, och så har nu ett annat

romerskt rike uppstått, som påfven har bygt på tyskarne,

ty det första gamla har, såsom sagdt, för längesedan

gått under.

Så har nu den romerska stolen fått sin vilja fram,

intagit Rom, utdrifvit den tyske kejsaren och med ed

förpligtat honom att icke bo i Rom. Han skall vara

romersk kejsare och ändock icke innehafva Rom,

dertill ständigt vara beroende af påfvens och hans

anhängares godtycke, så att vi hafva namnet, och de landet

och städerna. Ty de hafva alltid missbrukat vår

enfald till sitt öfvermod ocli tyranni och kalla oss galna

tyslcar, som låta narra och bedraga sig, som de vilja.

Nå, ja! För Herren Gud är det en ringa ting,

att kasta riken och furstendömen om hvarandra. Han

är så frikostig med dem, att han stundom tager ett

konungarike från en from och gifver det åt en arg88

skalk, stundom genom förräderi af onda, otrogna

menniskor, stundom genom arfvingar, som vi läsa om

konungariket Persien, Grekland och nästan alla riken.

Och Daniel 2 och 4 säger: Han bor i himmelen och

herskar öfver all ting och det är han allena, som sätter

konungar af och till. Derför, liksom ingen kan akta

det för stort, att ett rike tilldelas honom, särskildt om

han är en kristen, så kunna vi tyskar ej heller yfvas

deröfver, att ett nytt romerskt rike tillfallit oss, ty

det är för hans ögon en slät gåfva, som han ofta

gifver åt de allra odugligaste, såsom Daniel 4 säger:

Alla de som på jorden bo, äro för hans ögon såsom

ett intet och han har makt i alla menniskornas riken

att gifva dem åt hvem han vill. Ehuru nu påfven

med våld och orätt har röfvat romerska riket eller

dess namn från den rätte kejsaren och gifvit det åt

tyskar, så är det dock visst, att Gud derutinnan

brukat påfvens ondska för att gifva det tyska folket ett

sådant rike och efter det första romerska rikets fall

upprätta ett annat, som nu står. Och ehuru vi

härutinnan icke gifvit anledning till påfvens ondska, eller

förstått dess falska syften, hafva vi dock genom

påf-visk ondska och skalkhet, med otalig blodsutgjutelse,

med undertryckande af vår frihet, med tillsläppande

och röfvande af alla våra gods, särskildt af kyrkor

och prebenden, tyvärr alltför dyrt betalat sådant rike.

Vi hafva rikets namn, men påfven har värt gods, ära,

lif,, själ och allt livad vi hafva. Så skall man bedraga

tyskarne och det grundligt, Det hafva påfvarna

åsyftat, att de gerna varit kejsare, och då de icke

hafva kunnat vinna detta, hafva de dock satt sig öfver

kejsarne.

Emedan nu genom Guds skickelse och onda

menniskors försökelse, utan vår skuld, riket blifvit oss

gifvet, vill jag icke råda till att låta detsamma fara,89

utan att redligen regera det i Guds fruktan, så länge

det behagar honom. T}", som sagdt, han frågar intet

derefter, hvarifrån ett rike kommer, han vill ändock

regera det. Hafva påfvarne oredligen tagit det ifrån

andra, så hafva vi dock ej oredligen vunnit det.

Genom onda menniskor har det af Guds vilja blifvit

oss förlänt. Och denna akta vi för mer än påfvarnes

falska mening, som de så till vida haft, att de mena

sig sjelfva vara kejsare och mer än kejsare, för att

blott håna och smäda oss med namnet. Konungen i

Babylon hade äfven tagit sitt rike med rof och våld,

ändock ville Gud hafva detsamma regeradt genom de

heliga furstarne Daniel, Hanania, Asaria, Mischael.

Mycket mer vill han då hafva detta rike regeradt af

de kristliga, tyska furstarne. Påfven må hafva stulit

eller röfvat eller gjort det nytt, det är allt Guds

ordning, som förr blifvit verkstäld, än vi vetat något derom.

Derför må påfven och hans anhang icke berömma

sig af, att de gjort det tyska folket mycket godt

genom förläningen af detta romerska rike. För det

första derför, att de derutinnan icke unnat oss något

godt, utan missbrukat vår enfaldighet för att stärka

sitt öfvermod mot den rätta romerska kejsaren i

Konstantinopel, från hvilken påfven röfvat detsamma mot

Gud och rätt, hvartill han ingen makt hade. För

det andra, att påfven derigenom sökt att tillegna icke

oss, utan sig sjelf, detta kejsardöme, att bringa under

sig all vår makt, frihet, gods, lif och själ och genom oss,

om ej Gud hade förhindrat det, hela verlden, såsom

han sjelf tydligen berättar i sina dekretaler och med

många illfunder mot- många tyska kejsare försökt.

Så hafva vi tyskar fått lära oss en vacker tyska; då

vi förmenade oss vara herrar, hafva vi blifvit trälar

under de allra listigaste tyranner, hafva kejsardömets

namn, titel och vapen, men de^s skatt, makt, rätt och90

frihet har påfven; så äter påfven kärnan, och vi leka

med de tomma skalen.

Så hjelpe oss Gud, som genom listiga tyranner,

såsom sagdt är, kastat åt oss ett sådant rike, och

befallt oss att regera det, att vi äfven taga vara på

namnet, titeln och vapnet och rädda vår frihet, och

en gång låta romarne se, hvad vi genom dem hafva

fått af Gud. Om de berömma sig af att hafva

gifvit oss ett kejsardöme, nåväl, så vare det så, och det

skall vara sant; så lemne påfven ifrån sig Rom och

allt hvad han har af kejsardömet, låte vårt land vara

fritt för sin odrägliga taxering och skinneri, gifve

tillbaka vår frihet, makt, gods, ära, lif och själ, och

låte det vara ett kejsardöme, som ett kejsardöme

anstår, på det hans ord och föregifvanden må fullbordas.

Men vill han icke göra det, hvarför spegelfäktar

han då med sina falska, diktade ord och ränker?

Har det icke varit nog, att i så många hundra år

föra det ädla folket så groft vid näsan utan allt

uppehåll? Deraf att påfven kröner eller gör kejsaren

följer ej, att han skall vara öfver honom. Ty

profeten S:t Samuel smorde och krönte konung Saul och

David på gudomlig befallning och var dem dock

underdånig. Och profeten Natan smorde konung Salomo,

men var derför icke satt öfver honom. Item, S:t

Elisa lät en af sina tjenare smörja konung Jehu af

Israel. Ändock blefvo de lydiga under honom, och

det har ännu icke skett i all verlden, att den skulle

vara öfver konungen, som viger eller kröner honom,

med det enda undantaget af påfven.

Nu låter ban sjelf kröna sig till påfve af tre

kardinaler, som äro under honom, och är dock icke

desto mindre öfver dem. Hvarför skulle ban då, emot

sitt eget exempel och all verldens och skriftens öfning

och lära, höja sig öfver verldslig makt eller kejsar-91

dome? Aliena derför, att han kröner eller viger

kejsaren? Det är nog, att han är öfver honom i

guddomliga saker, det är i predikan, lära och

sakramentsutdelning, i hvilka ting äfven hvarje biskop och pastor

står öfver en och hvar, liksom S:t Ambrosius i stolen

var öfver kejsar Theodosius och profeten Natan öfver

David och Samuel öfver Saul. Låten derför den

tyska kejsaren rätt och fritt vara kejsare, och icke hans

makt eller svärd nedtryckas genom sådant blindt

föregifvande af påfliga hycklare, som skulle de oberoende

regera öfver svärdet i all ting.

XXVII. För det tjugusjunde. Dermed vare nog

sagdt om de andliga bristerna. Man skall och kan

finna flere sådana, om dessa rätt betraktades. Vi

vilja äfven påpeka en del af de verldsliga. För det

första vore mycket af nöden ett allmänt förhud af

det tyska folJcet mot det gränslösa öfverflödet ocli

kostbarheten i drägt, hvarigenom så mycken adel och rikt

folk utarmas. Gud har ju gifvit oss, liksom andra

länder, ull, hår, lin i tillräcklig myckenhet, och allt

detta tjenar redligen till höfvisk, ärlig drägt för hvarje

stånd, så att vi ej behöfde förslösa och förspilla så

grufligt stor skatt för siden, sammet, guldtyg och

sådan utländsk vara. Jag anser, att om också icke

påfven med sitt odrägliga skinneri beröfvade oss tyskar,

hade vi ändock mer än för mycket af dessa hemliga

röfvare, siden- och sammetskrämare. Så se vi, att

derigenom hvar och en vill vara lik den andra, och

dermed högfärd och afund uppväckas och ökas ibland

oss, såsom vi förtjena, hvilket allt, och mycket mer

jämmer, väl uteblefve, om fåvitskau läte oss tacksamt

nöjas med det goda vi fått af Gud.

Desslikes vore af nöden att förminska specerierna

som ock äro ett af de stora skepp, hvarpå pengarne

bortföras ur tyska land. Af Guds nåd växer dock92

mer mat och dryck och lika kostligt och godt i vårt

land som i något annat. Jag skall här måhända

förebringa narraktiga och omöjliga ting, som ville jag

nederlägga den största affären, köpenskapen. Men

jag gör mitt; blir det i allmänhet icke bättre, så bättre

sig " sjelf, hvem det göra vill. Jag ser icke många

goda seder, som kommit in i ett land genom

köpenskap, och i forntiden lät Gud sitt folk Israel derför

icke bo vid hafvet, att det ej skulle drifva mycken

köpenskap. Men det tyska folkets största olycka

är förvisso ränteköpet. Om ej det funnes, måste mången

låta sitt siden, sammet, guldtyg, speceri och allehanda

prål vara oköpt. Det har ej bestått mycket öfver hundra

år och har redan bragt nästan alla furstar, stift,

städer, adel och arfvingar i fattigdom, jämmer och

förderf: skulle det bestå i ännu hundra år, så vore det

ej möjligt att Tyskland behölle en penning, då måste

vi säkert äta upp hvarandra. Djefvulen har upptänkt

det, och påfven gjort ondt med att bekräfta det för

all verlden. Derför beder jag och ropar här: Må en

hvar se sin egen, sina barns och arfvingars ofärd,

som ej längre spökar för hans dörr utan i haus hus,

och må kejsare, furstar, herrar och städer bidraga

dertill, att köpet med allra snaraste må blifva fördömdt

och allt framgent förbjudet, oafsedt om påfven och all

hans rätt eller orätt må vara deremot, om län eller

stift derpå äro grundade. Det är bättre med ett län

i en stad, stiftadt med ärliga arfvegods eller ränta, än

hundra på ränteköp. Ja, ett län grundadt på

ränteköp är argare och svårare än tjugu på arfvegods. I

sanning, ränteköpet måste vara en bild och ett tecken,

att verlden med svåra synder är såld åt djefvulen, att

både timligt och andligt gods måste fela oss; dock

ännu märka vi iutet.

Här måste man sannerligen äfven lägga ett bet-93

sel i munnen på Fuggvarna * och dylika sällskaper.

Hur är det möjligt, att det skulle gå rätt och gudligt

till, att under en menniskas lifstid så stora, kungliga

rikedomar sammaubringas? Jag känner ej räkningen.

Men det förstår jag icke, huru man med hundra

gulden årligen kan förvärfva tjugu, ja hur en gulden kan

fördubblas, och allt detta icke på åkerbruk eller

boskapsskötsel, der vinsten icke beror på mensklig

omtanke, utan på Guds välsignelse. Jag anbefaller det

åt de verldsförståndige. Jag, som en teolog, har icke

mer att derutinnan straffa, än det onda, förargliga

skenet, hvarom S:t Paulus säger: Akten eder för allt

ondt utseende eller sken. Det vet jag väl, att det

vore mycket gudligare att öka landtbruket och minska

köpenskapen och att de göra mycket bättre, som enligt

skriften bearbeta jorden och söka sin näring derur:

såsom det blifvit oss alla sagdt i Adam: Förbannad

vare jorden, när du arbetar deri; hon skall bära dig

tistlar och törnen, och i ditt anletes svett skall du

äta ditt bröd. Det är ännu mycket land, som icke

är odladt och brukadt.

Derefter följer missbruket i mat och dryck, hvari

vi tyskar, såsom vårt nationallyte, icke hafva något

godt rop i främmande land, och som med predikan

icke kan botas, så mycket har det inrotat sig och

vunnit insteg. Förlusten af pengar vore den ringaste

skadan, om ej andra laster, mord, hor, tjufnad,

gudsförakt och all odygd följde. Här må det verldsliga

svärdet göra något förbud, eljes skall det gå, såsom

Kristus säger, att den yttersta dagen skall komma

såsom en hemlig snara, när de skola äta, dricka och

drifva älskog, bygga och plantera, köpa och sälja,

såsom det nu sker och det med sådan fart, att jag

* Stor köpmansfirma i Augsburg.94

för visso hoppas, att den yttersta dagen är för dörren,

om man ock allra minst tänker derpå.

För det sista: Är det icke en jämmerlig ting,

att vi kristna bland oss skola hafva fria, gemensamma

jungfruhus, vi som alla äro döpta till kyskhet. Jag

vet. väl, hvad några säga dertill, att det icke mera

är vana hos ett folk, och svårligen kan afskaffas, att

det dertill är bättre att hafva sådana än blottställa

gifta qvinnor och jungfrur eller sådana som ännu äro

sedesamma, för vanära. Borde ej här ett verldsligt

och kristligt regemente betänka, huru sådant bör botas

annorlunda än på ett så hedniskt sätt? Har Israels

folk kunnat bestå utan sådant ofog, huru skulle de

kristna icke likaväl kunna det? Ja, hur är det

möjligt att många städer, marknadsplatser, ställen och

byar kunna hålla sig utan sådana hus? Hvarför skulle

icke också stora städer kunna vara dem förutan.

Jag vill dermed och med de öfriga här ofvan

berörda stycken hafva antydt, huru många goda verk

den verldsliga öfverheten kunde göra och hvad som

borde utgöra all öfverhets embete, hvarigenom en hvar

må lära, huru förskräckligt det är att regera och sitta

öfverst. Hvad hjelpte det, att en öfverherre i sig

sjelf vore så helig som S:t Petrus; om han icke är

betänkt på att i dessa stycken flitigt hjelpa sina

undersåtar, skall hans öfverhet dock fördöma honom, ty

öfverheten är skyldig att söka undersåtarnes bästa.

Men om öfverheten tänkte på, huru man kunde

sammanföra de unga i äktenskap, skulle hoppet om äkta

stånd hjelpa en och hvar rätt mycket, att bära eller

hindra anfäktelserna. Men nu går det så, att en och

hvar drages till prestkallet och munkväsendet, ehuru,

som jag fruktar, bland dessa icke en af hundrade har

någon annan orsak dertill än sökande efter utkomst

och tvifvel, om han skall kunna uppehålla sig i det95

gifta ståndet. Derför äro de förut vilda nog och

vilja, som man säger, rasa ut, under det att de

deremot rasa in, som erfarenheten visar. Jag finner

det ordspråket vara sant, att tviflet gör större delen af

munkar och prester. Derför står det så till som vi se.

Men jag vill allvarligt tillråda, för många

synders skull, som hemligen inrota sig, att hvarken gosse

eller flicka före 30 års ålder må förpligta sig till

kyskhet eller andligt lif. Det är ock en andlig nåd

som S:t Paulus säger. Den som derföre icke särskildt

manas af Gud dertill, han må låta det anstå med sitt

presterliga kall och sina löften. Ja, vidare säger jag:

om du så litet förtröstar på Gud, att du icke skulle

kunna nära dig i det äkta ståndet, och allena för

samma misströstans skull vill blifva andlig, så beder

jag dig sjelf för din egen själ, att du ej må blifva

andlig, utan förr må du blifva en bonde eller hvad

du vill. Ty om enfaldigt förtroende till Gud måste

finnas för att vinna timlig näring, då måste

visserligen tiofaldigt förtroende finnas för att blifva i det

andliga ståndet. Tror du ej, att Gud kan nära dig

i timligt afseende, huru vill du då tro honom, att

han skall andligeu uppehålla dig? Ack, otro och

misströstan förderfva all ting, ocli föra oss i all

jämmer, såsom vi se i alla stånd, Om detta eländet

vore väl mycket att säga. Ungdomen har ingen som

sörjer för sig. Hvar och en går sin väg, och

öfverheten gagnar dem lika mycket, som om den ej funnes

till, under det att dock detta borde vara påfvens,

biskoparnes, regeringarnas och kyrkomötenas förnämsta

omsorg. De vilja regera när och fjerran och dock

icke vara någon till nytta. O, huru sällsynt villebråd

skall ej för den skull en herre och en öfverste vara

i himmelen, om han än bygger hundra kyrkor åt Gud

sjelf och uppväcker alla döda.96

Detta vare för denna gång nog. Jag håller väl

ock före, att jag sjungit högt, förebragt många ting,

som betraktas som omöjliga, angripit många stycken

för skarpt. Men hvad skall jag göra? Jag är skyldig

att säga det. Kunde jag, så ville jag ock göra så.

Det är bättre att verlden vredgas på mig än Gud.

Man skall ju icke kunna taga ifrån mig mer än

lifvet. Jag har hittills många gånger erbjudit mina

vedersakare frid, men som jag ser, har Gud genom

dem tvingat mig att allt mera öppna munnen, och

emedan de äro omedgörliga, gifva dem fullt upp att

tala, skälla, ropa och skrifva. Välan, jag har ännu

en visa om Rom och om dem! Om det kliar dem i

örat, vill jag äfven sjunga den för dem och stämma

tonen högt. Förstår du väl, kära Rom, hvad jag menar?

Jag har ock flere gånger erbjudit min skrift till

granskning och förhör, hvilket allt icke hjelpt, ehuru

äfven jag vet att om min sak är rätt, måste hon

fördömas på jorden och allenast rättfärdigas af Kristus i

himmelen. Ty det är hela skriften, att de kristnas

och kristenhetens sak måste dömas allena af Gud;

aldrig har heller en sådan af menniskor på jorden

blifvit rättfärdigad, utan ständigt har vederparten varit

för stor och stark. Det är också min allrastörsta

sorg och fruktan, att min sak icke skulle blifva dömd,

hvaraf jag med visshet skulle inse, att den ännu icke

behagade Gud. Låt dem derför slå till, vare sig

påfve, biskopar, prester, munkar eller lärda. De äro

det rätta folket, att förfölja sanningen, som de alltid

hafva gjort. Gud gifve oss alla ett kristligt förstånd

och särskildt den kristliga adeln af tysk nation ett

rätt, andligt mod, att för den arma kyrkan göra

sitt bästa.

Amen.