Om kommunismen, dess villfarelser och faror

OM

KOMMUNISMEN

DESS VILLFARELSER

OCH FAROR

av

ANTON NYSTRÖM

MEDICINE JUBELDOKTOR

STOCKHOLM 1931

O. L. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI

OM KOMMUNISMEN

DESS VILLFARELSER OCH FAROR

Tidigare kommunistiska förslag.

Förslag till kommunistiska samhällen ha flera gånger

framställts i nyare tiden.

Efter förebilden av Platos idealstat »Republiken» skrev

den engelske tänkaren och statsmannen Thomas Morus (d.

1535) en s. k. statsroman: »Om det bästa samhällsskicket

och den nya ön Utopia» (1516), ett idealt statssystem med

de mest upphöjda principer om mänsklighetens liv, grundade

på egoismens undertryckande och de gemensamma

intressenas övervikt. Fullständig likställdhet och

egendomsgemenskap voro här genomförda och det mest blomstrande

välstånd rådde. Morus tillstod dock, att han ej kände det hav,

där ön Utopia var belägen. Han visade genom själva ordet

Utopia (= ingen ort) att han ansåg detta samhälle som en

omöjlighet. Ordet är numera liktydigt med ovärkställbar

social plan.

Den italienske filosofen, munken Campanella svärmade ock

för en kommunistisk organisation av samhället och

framställde sina tankar därom i sin bok »Solstaten» eller »Idé om en

filosofisk republik» (1637), som skrevs efter Utopias

förebild. En levande religion, erkännandet av Guds vishet och

förutseende och en sann medkänsla var grundvalen i

Campanellas samhälle, där all egoism var bannlyst. Då

egendomsbegreppet enligt honom uppkommit därigenom, att man har

egna hem jämte hustru och barn, voro såväl egendom som

kvinnor gemensamma, varför ock familjer i egentlig mening

ej funnos. Hus, sovrum, sängar, allt var gemensamt, och allt

arbete samt hela statsstyrelsen reglerades av den högsta

styresmannen och tre ministrar. Denna »Solstat» ha

kommunisterna i 18:de årh. kallat till liv för att få en auktoritet

att stödja sig på.

Kommunismens principer uttalades åter i 18:de årh. av

en paradoxal skriftställare abboten Morelly, som 1755

sammanfattade sitt socialistiska system i »Naturens lagbok».

Även detta arbete ha nyare kommunister åter dragit fram.

Morelly sökte visa, att egendomsgemenskap bäst skulle trygga

allas lycka, och han fordrade kommunismens praktiska

genomförande. Han dömde anhängarna av den enskilda äganderätten

såsom farliga sinnessjuka till livstids fängelse. Själv

var Morelly tydligen åtskilligt virrig.

J. J. Rousseau var ock en apostel för det kommunistiska

samhället genom sitt förkunnande av folksuveränitet och

likställighet såsom politikens grundval; han förklarade att

överflöd och rikedom voro skadliga för staten samt att den

bästa staten skulle vara den, där alla voro lika fattiga. Han

var tidtals sinnesrubbad, såsom alla sakkunniga framhållit,

led av förföljelsemani och melankoli, begick bizarra

handlingar och skrev, vid sidan av tänkvärda arbeten, skrifter

med de mest vanvettiga resonemanger, som särskilt visa sig

i ett arbete, där han sökte bevisa att konster och vetenskaper

försämra sederna.

Rousseaus idéer upptogos till stor del emellertid av abboten

Mably (d. 1785), som förkunnade fullständig egendomsgemenskap

såsom ensam ägnad att förskaffa alla lika fördelar.

För att avlägsna olikheten, som enligt honom är källan till

allt ont, skulle enskilda egendomen, källan därtill, upphävas.

Allt, som tjänar till att förfina samhället, höja själsodlingen

eller väcka hågen för det sköna, vore blott till skada och

skulle avlägsnas. Envar med sunt förnuft måste ju finna,

att slikt resonemang är vanvett.

Under den stora franska revolutionen framträdde i

ytterlighets-demokraternas klubb Pantheon eller »de likställdas

sällskap» ledaren Babeuf med ett kommunistiskt program

av våldsammaste slag. Han var en klent begåvad entusiast och

fanatisk försvarare av folksuveräniteten och folkets

fordringar och drog de befängdaste konsekvenser av sin lära.

Ögonblicket var nu kommet, sade han i en proklamation, att

grundlägga de jämnlikas republik genom en ny revolution.

Han förkunnade upphävandet av all privategendom och

fullständig egendomsgemenskap. Anhängarna av den enskilda

äganderätten skulle behandlas som konspiratörer, varför de

skulle landsförvisas eller avlivas.

Massan skulle förskaffa sig den politiska makten med våld;

Babeuf bildade därför en upprorskommitté, som fick en

mängd anhängare, och dess mål var att börja med att mörda

direktoriets medlemmar och framträda som väpnad styrka.

Efter revolutionens genomförande skulle ledarna diktatoriskt

besluta och verkställa den absoluta likheten och allmän lycka

genom egendomsfördelning och lika fördelning av arbete o. a

åligganden.

Revolutionsplanen röjdes emellertid och direktoriet lät

fängsla de sammansvurna; många dömdes till deportation,

fängelse eller döden, bland dessa Babeuf, som blev giljotinerad

(1797). Hans program, Babouvismen, som genom mord,

tyranni och våld skulle förbereda det tänkta paradiset,

åberopas än i vår tid av många kommunister. Så dumma och så

galna kunna människorna vara.

Den nyare kommunismen.

Grundvalen till alla nyare kommunistiska socialisters

program är numera Karl Marx" och Fr. Engels »Kommunistiska

manifest» av 1847. Huvudpunkterna däri äro följande: »Den

förtryckta klassen, proletariatet, kan icke befria sig från den

förtryckande, bourgeoisin, utan att befria hela samhället

för alltid från plundring, förtryck och klasstrider. Därför

skall det nuvarande systemet ersättas med ett nytt, grundat

på kollektivegendom och samfällt arbete. I stället för

privatproduktion skall träda samhällelig produktion.

Kommunisternas närmaste mål är proletariatets utveckling till klass,

bourgeoisie-herraväldets störtande, proletariatets erövring av

den politiska makten.

Kommunisterna kunna sammanfatta sin teori i det enda

slagordet: privategendomens avskaffande. Kommunisterna

understödja överallt varje revolutionär rörelse mot det

bestående sociala och politiska tillståndet. De försmå att

förhemliga sina åsikter och avsikter, de förklara öppet att

deras mål kan ernås blott genom ett våldsamt omstörtande av

all bestående samhällsordning.»

*

Flera slag av kollektivistisk eller kommunistisk

samhällsorganisation ha föreslagits, somliga, de äldre, gå ut på

absolut kommunism, andra åter tillstädja en viss, helt

underordnad enkild eganderätt, eller till kläderna på kroppen, den

enskilda bostadens möbler m. m. Den princip, som är

indelningsgrunden för systematiseringen: att allt egentligt kapital

— jorden med dess åkrar, skogar, gruvor m. m., ladugårdarna

med deras kreatur, boningshusen, fabrikerna och

verkstäderna med alla maskiner och verktyg o. s. v. — skall vara

gemensamt, utgör det allmänna begreppet. Den privata

äganderättens avskaffande är det väsentliga i dessa skolor.

Tvivelaktigt är alltid, huruvida den möjliga av somliga

kommunister tillstadda enskilda egendomen skall bli annat

än ett skäligen tarvligt bohag och det jämt nödvändiga i

beklädnadsväg.

Det finnes för övrigt ingen som hälst säkerhet att ej den

moderna kommunismen skall med tiden medföra en mer eller

mindre fullständig likställdhet, gemensamma logementer och

måltider m. m.. vare sig på fri villighetens väg eller genom

myndigheternas befallningar, och att sålunda den uppställda,

såsom fundamental antagna skillnaden försvinner. Vem kan

förespå, att ej majoriteten, vars vilja är kommunisternas

högsta lag, i framtiden — sedan man funnit de ihärdigare och

intelligentare individerna skapa sig en drägligare tillvaro i

sina hem än de övriga och sålunda omintetgöra den drömda

jämlikheten — beslutar hindra även denna olikhet genom att

införa kasernsystemet, gemensamma måltider, lika dräkter

m. m.

Då det frågas: »Varför bli arbetarna socialister?» och det

svaras: »Därför att de lida; — — — nöd och slaveri står

med eldskrift inristat på proletärernas pannor» etc., förstår

jag detta, ty massan hör ständigt upprepas, att nöd och

lidande ej skall finnas i den kommunistiska staten, och att

»snart randas den dag, då arbetareklassen skall avskaka sina

fjättrar», d. v. s. det kapitalistiska produktionssättet. Man

kan förstå detta sätt att resonera hos den oupplysta

massan, som ej har insikt om det ekonomiska livets alla faktorer

och invecklade förhållanden.

Socialisternas forna debatter om begreppen »socialism» och

»kommunism» visade, huru de själva ofta voro förbryllade

över den åtskillnad man velat göra. Å ett möte den 4 jan. 1891

förklarade sålunda en socialist, att han »ej kunde gå med på

kommunismen», en annan, att »arbetsskyldigheten är själva

grundvalen för ett kommunistiskt samhälle», en tredje, att

han ville »göra skillnad mellan socialister och kommunister»,

en fjärde »ansåg löjligt att göra skillnad på socialism och

kommunism», en femte »kunde däremot ej identifiera

socialism och kommunism», en sjätte att »Marx och Engels voro

blott socialdemokrater, icke kommunister», en sjunde

förklarade, att »kommunismens grundtankar voro

socialdemokratiens.» Under det somliga ej tvekade att nu som förr säga det

rent ut, funno andra det politiskt oklokt och ansågo

lämpligast att lämna å sido det kommunistiska spörsmålet, som

framtiden finge syssla med, och endast arbeta för reformer,

som kunde realiseras i nuvarande tid, d. v. s. ett nutida

program. Häri ligger kärnan i den s. k. taktikfrågan, som så

mycket diskuterades på Hallekongressen 1890 och den

närmast föregående och efterföljande tiden: den frågan

nämligen, huruvida socialdemokraterna numera böra gå moderat

och parlamentariskt till väga eller vidhålla den tidigare

revolutionära taktiken.

I Sverige ha vi sett, hurusom Hj. Branting och hans parti

anslöto sig till en socialdemokrati, som endast håller sig till

ett nutidsprogram och ej vidare talar om Marxismen. Därför

beskylldes Branting av kommunisterna, rena Marxister, för

avfall och kallades förrädare.

Det är alldeles tydligt, att bildade personer, som anslutit

sig till socialdemokratien, gjort detta just emedan Marxismen

ej vidröres.

Det är ock känt, att, då konungen, på anmodan av andra

riksdagspartier, uppdrog åt Branting att bilda regering, då

socialdemokraterna blivit ett stort parti i riksdagen, gjorde

den betingelsen, att ingen specifik socialistpunkt upptogs på

regeringsprogrammet. Någon antydan på kommunistiskt

samhällsskick gjordes ej heller.

Socialdemokraterna ha med tiden väsentligen blivit

demokrater rätt och slätt med nästan samma program som det

gamla liberala demokratiska partiet. De äro fiender till

kommunisterna, ha inga förbindelser med Moskvas bolsjeviker,

och de äro inga fosterlandsförrädare.

*

Kommunisterna ha efter den Leninska revolutionen i

november 1917 överallt framträtt mera aktivt i sin propaganda

och blivit samhällsomstörtare, lydande order från Moskva

och mottagande pengar från Moskvabolsjevikerna till hjälp

för revolutionära rörelser.

De ha bildat hundramannagrupper, ha uniformer, samla

vapen och utföra militära övningar. Bland regementena

sprida de upproriska flygblad och uppträda i övrigt som

revolutionsmakare, särskilt bland ungdomar, och man har

här på möten hört sådana, som käckt kallat sig »vi

bolsjeviker». Många gånger ha de stått bakom strejker och

blockader, som blivit långvariga och ödeläggande genom rysk

hjälp, överallt i Europa arbeta de för världsrevolutionen,

Lenins mål, och vi ha sett, hurusom Preussen, Bayern, Ungern

och Finland kort efter novemberrevolutionen i Ryssland

hemsöktes av fruktansvärda revolutioner, med hjälp av

bolsjeviker.

Vederläggning av Marxismen.

Sedan Marx särskilt två slag av värden i varje vara,

nämligen bruksvärdet, som bestämmes av varans nytta eller de

mänskliga behoven, och bytesvärdet, eller det växlande

förhållande, vari varor av olika slag utbytas mot varandra,

uppställde han frågan: Vilken är den för alla varor

gemensamma egenskapen, som anger måttet för deras bytesvärde? Och

därpå svarade han: Det är det mänskliga arbetet, som fordrats

för varans frambringande. Han menade vidare, att arbetets

värde beräknas efter den »socialt nödvändiga

produktionstiden», ett tillkrånglat uttryck, som betyder »den tid, som

varje arbete fordrar, vilket utföres med

genomsnittsskicklighet och flit i vanliga villkor med hänsyn til! ett givet

samhälle».

Marx avsåg i sin värde- och arbetslära ständigt blott

kroppsarbetet och lämnade fullständigt själsarbetet ur sikte.

Hålla vi oss att börja med till det industriella arbetet, så finna

vi, att uppfinnandet av maskiner och tekniska

arbetsmetoder m. m. ofta är en lika viktig faktor som kroppsarbetet och

betingar en betydande del av avkastningen. Här har den

vetenskapliga forskningens eller geniets blick ej sällan varit

avgörande, d. v. s. själsarbetet har ock varit produktivt i

ekonomisk mening. Det är ej nog att fila och hamra på stål

och järnstyckena till ett lokomotiv, en ångbåt m. m. under

byggnad; mekaniska uppfinnare, konstruktörer samt

arbetsledare fordras ock för dessa varors tillkomst. Sammaledes

kunna gruvarbetare med sina borrnings-, sprängnings- och

uppfordringsarbeten ej sägas ha ensamma givit malmen

deras bytesvärde, då gruvdriften fordrar geologers och

ingenjörers vetenskapliga insikter. Tvålfabriker, färg- och

tapetfabriker, bryggerier m. fl. industrigrenar fordra förutom

arbetarnas arbete kemiskt-tekniska insikter.

Marx når sitt mål även genom en annan glömska,

nämligen att ej fästa sig vid, att varor äro ej blott

arbetsprodukter, utan ock naturprodukter. Ligger det ej ock värden i

malmstreck, kollager, guldsand, obrukad åkerjord, växande

skog?

Fordran, att »arbetaren skall åtnjuta hela frukten av sitt

arbete», som står på socialismens program, är fullt

berättigad, men vid dess realiserande, som önskas av alla

socialreformatorer, även icke socialistiska, möter svårigheten att

angiva vilken del kroppsarbetarens arbete haft i

frambringandet av en varas övervärde till skillnad från andras

värksamhet därför. Denna svårighet löses ingalunda på grundvalen av

Marx" värdeteori, som blott tager hänsyn till det vid varans

frambringande nedlagda kroppsarbetet och ej till de

intellektuella faktorerna, liksom den ej heller avser de många

växlande förhållanden, som öva inflytande på en varas

handelspris eller bytesvärde.

Då man sålunda anser rättvist, att arbetaren skall åtnjuta

hela frukten av sitt arbete, fordrar billigheten, att han ej skall

fordra frukten av andras arbete.

Den nyare kommunismens första princip är: »Arbetet är

källan till all rikedom och kultur, och hela vinsten bör därför

tillfalla dem, som arbeta.»

Då nu mycket av det arbete, som skapat rikedom,

bevisligen varit av intellektuell natur: uppfinningsförmåga,

omtanke, förutseende o. s. v., och då vidare kulturen framgått

väsentligen av den filosofiska och vetenskapliga

värksamheten i förening med den moraliska, skulle man kunna draga

den slutsatsen av denna princip, att här ej endast avses

kroppsarbetare, utan alla, som på något sätt arbeta, varför

ingen allvarlig människa kan göra några berättigade

invändningar mot principen såsom sådan. Den här framställda

uppfattningen är emellertid långt ifrån den hos flertalet

socialister gällande, ty på detta håll har man anslutit sig till

Marx" mening, att endast kroppsarbetaren arbetar; och att

de socialistiska ledarna ofta dela denna uppfattning, därpå

har man många bevis. »Allt för arbetareklassens intressen»,

»ett nytt samhälle, där det arbetande folket är allt», är det

socialdemokratiska partiets lösen och slutmål. Liebknecht har

gjort följande förtydligande omskrivning av slutorden i

ovanstående sats: »Arbetets frukter skola odelade tillfalla det

arbetande folket.»

Man kan visserligen göra den anmärkningen, att

Liebknecht härvid också tänkte på andra än kroppsarbetare, då

inga skilda klasser skola finnas i den kommunistiska

framtidsstaten; men jag frågar då, huru man tänker sig att

vetenskapen, moralen, konsten, statsförvaltningen m. m. skulle

odlas av den enda klassen: »Det arbetande folket». Då

socialisterna lovprisa »arbetet», göra de sig sålunda skyldiga till

ett missbruk av ord av betänkligaste slag.

Enligt Marx avspisar arbetsgivaren arbetaren med en till

minsta möjliga belopp nedtryckt arbetslön, som endast

räcker till det allra nödvändigaste, och ränta eller övervärde

tillfaller jord- eller kapitalägaren därigenom, att arbetarnas

arbete frambringar mera än vad deras livsuppehälle fordrar.

Att sålunda lägga beslag på hela återstoden av arbetsvinsten

är, säger Marx, en upprörande orättvisa, det är en

systematisk utplundring av den fattige genom den rike. Kapitalisten

arbetar icke själv, enligt Marx, han sysselsätter endast den

avlönade arbetaren och betalar såsom lön salupriset på hans

arbetskraft, vars värde bestämmes efter tid och

ansträngning.

Fabrikanten får sin vinst genom andras obetalda arbete,

och detta utgör, säger Marx vidare, hemligheten i kapitalets

självförökning. Marx glömmer allt jämt, att andra faktorer

än arbetarnas arbete bidraga att skapa bytesvärden och

kapital.

Att överarbete utprässas av arbetarna i otaliga fall, är

visst och sant, och Marx har med rätta framhållit

spörsmålet om arbetsdagens längd såsom ett det viktigaste i

arbetarefrågan. Men häri har han blott fullföljt vad andra långt

förut uttalat.

Vad nu beträffar arbetets avkastning, som enligt

Rodbertus och Marx skulle tillfalla kapitalisten utan eget arbete och

endast skulle vara produkten av arbetarnas arbete, och detta

övervärde, som endast borde tillfalla arbetarna, så må man

väl undra, hur det är möjligt att lämna ur räkningen, att det

fordras förmågor att leda en affär eller en tillvärkning, att

köpa råmaterial, att sälja varan o. s. v., som måste betalas

av det s. k. övervärdet; att detta dock till stor del går åt för

uppfinnares och ingenjörers räkning, för räntan å

förlagskapitalet, för slitning av maskiner och värktyg, för

beskattningen (som bidrager till fyllande av statens, kommunens

och det andliga livets behov) för agenter, mellanhänder,

annonser, transport, magasinhyra, ompackning m. m. Här bör

erinras, att en mängd arbetare härvid också få en del av det

s. k. övervärdet och ej endast kapitalisten och högre

funktionärer, som ej utföra kroppsarbete.

En del av det s. k. övervärdet är sålunda aldrig något

övervärde i egentlig mening, då det måste avräknas för

nämnda faktorer. Ofta händer det, att intet övervärde härutöver

uppstår, eller att intet kapital alls kan avsättas av

försäljningsvinsten, som då ej är någon vinst i egentlig mening.

Först då kapital samlas av övervärdet, kan det bli tal om att

höja arbetarnas löner eller dela vinsten; men detta är ofta

mycket svårt att omedelbart gå in på, då det alltid finnes en

stor risk, att varupriset, d. v. s. bytesvärdet snart sänkes,

varför ett visst kapital måste finnas i reserv.

Övervärde är därför ej alltid »lönarbetarnas utplundring

från kapitalisternas sida».

*

Med hänsyn till spådomen att kapitalismen skall

tillintetgöra sig själv och att arbetsklassen skall övertaga hela

samhällets ledning, har den »vetenskapliga» socialismen,

stödjande sig på Marx" profetia, sökt visa, huru »medelklassen allt

mer försvinner» och huru som »det borgerliga samhället

självt skaffar medlen till sitt eget tillintetgörande» samt

påpekat »huru många av våra motståndare, som den

ekonomiska uvecklingen slungar ut i proletariatet» o. s. v.

Intet samhälle i världen har ännu visat detta försvinnande

eller ens någon minskning av medelklassen, tvärtom har den

nu blivit allt större och starkare. Den har sedan den stora

revolutionen allt mer intagit aristokratiens forna plats och

den växer ständigt genom uppgående i densamma av massor

av personer, som förut tillhört arbetsklassen eller

småbondeklassen. Att en mängd medelklassare genom olyckliga

affärer eller lättsinnigt leverne o. s. v. komma på obestånd

och kastats ut i proletariatet, betyder ej, att det borgerliga

samhället allt mer försvinner, ty de förolyckade existenserna

ersättas ständigt av ett stort antal arbetare- och bondsöner

m. fl., som »arbetat sig upp» till högre samhällsställning.

Litet var torde känna många exempel härpå.

*

Marx förklarade, i likhet med alla andra socialister,

såsom bevisade fakta, att arbetarnas belägenhet försämras

oavbrutet i den mån kapitalisterna hopa millioner på millioner.

att arbetslönerna utgöra en allt mindre andel av arbetets

avkastning, att samtidigt med att antalet av kapitalister

tilltager, massornas elände tilltager. Detta påstående håller

emellertid ej streck, ty eländet bland massan är ingalunda större

än förr, tvärtom. Statistiken har visat, att arbetarnas andel i

produktionens resultat blivit allt större i jämförelse med

kapitalisternas vid stegrad produktivitet och att arbetarnas

levnadsvillkor i allmänhet förbättrats i vår tid.

Enligt North American Review (1891) har den

ryktbaraste av Englands statistici, Giffen, företagit en sorgfällig

undersökning av lönevillkoren under olika tidsskeden och

fann därvid, att under de sista femtio åren avlöningarna

stigit med från 50 till 100 %. Under samma tid har därjämte

arbetstiden minskats med i genomsnitt 20 %.

I det hela taget kan man säga, att arbetarna numera icke

blott hava mera penningar att giva ut, utan därtill få mera

för dem. Detta styrkes av den ofantliga tillväxt, som

proportionsvis ägt rum i förbrukningen av de vanligaste

födoämnena.

Marx menade vidare, att det kapitalistiska

produktionssättet medfört en relativ överbefolkning av arbetare, vilken

bildar »en industriell reservarmé som ständigt är färdig att

låta sig utsugas av kapitalet». Genom denna till större delen

arbetslösa reservarmés konkurrens med de arbetare, som ha

sysselsättning, tvingas dessa att åtaga sig överarbete eller

arbeta för mycket låga löner.

Häri finnes naturligtvis mycken sanning, men Marx

förbisåg, att ifrågavarande överbefolkning skulle minskas högst

betydligt, kanske alldeles försvinna, om föräldrar inskränkte

barnens antal genom att ej föda så många till världen.

*

Lika falsk som Marx" värdelära är, lika ohållbar är hans

lära om kapitalets historiska ursprung. Marx menade, att

kapitalets välde ända från begynnelsen vilat på ett

rättsvidrigt tillägnande av andras arbete, och han sökte särskilt

visa detta genom att påpeka vissa kapitalbildningar i

England, huru köpmän efter Kolumbus" och Vasco da Gamas

upptäckter kastade sig på den västindiska och den

ostindiska handeln och med himmelskriande grymhet gjorde

negrerna och malajerna till slavar samt gödde sig med dessas

svett och blod. Han framhöll ock, huru många av de stora

jordägarna i England, Skottland och Irland i 16:de årh.

förvandlade sin jord till betesmarker eller skogar, bortjagade

tusentals av sina arrendatorer och daglönare, därigenom

berövande dem deras utvägar till bärgning och begagnande

deras nödställdhet till nedprutande av arbetsprisen.

Visserligen ha kapital i Stor-Brittanien ofta skapats på

detta skändliga sätt, men det kan ej generaliseras och

spelar en försvinnande roll i kapitalbildningen i det stora hela.

Nekas kan ej, att, om ock många rikedomar skapats på

oärligt sätt, genom hänsynslös utsugning av arbetarna o. s. V.,

kapital oftare samlas på fullkomligt hederligt sätt genom

flit, sparsamhet, industriell och finansiell skicklighet o. s. v.

Jag erinrar här om den småningom skeende

kapitalbildningen vid slutet av medeltiden och i början av nyare tiden

genom städernas hantvärkerier och handel, som medförde

borgarståndets stigande makt och lät det tävla med samt

ofta besegra feodaladeln. Borgarståndet utgjordes från

början blott av småhantverkare och småhandlare; med tiden

samlades större kapital och framträdde även förmögnare

borgare, särskilt inom handelsklassen, och därigenom

väldet som köpmansgillena fingo sådan betydelse. Vissa större

hantvärkerier, i synnerhet väverierna, skapade småningom

allt större kapital och medförde ock därigenom ökat

inflytande för utövarna. Småningom medförde städernas

utveckling den lägre befolkningens befrielse från adelns och

kungarnas förtryck, och under inflytande av gemensamma

medborgerliga plikter och tjänster samt ett industriellt förvärv,

som reglerades av lagar, reglementen och den kristna

moralen, vande man sig att ej anse våld eller erövring vara

enda rätten.

Under flera hundrade år utgjordes i hela Europa

grundvalen för det industriella livet: arbete och små kapital.

Under den tidigare medeltiden, då stormännen —

feodalherrarna — föraktade hantvärken och samhällets hela

praktiska liv då vilade på besittning av jordegendom, kunde

handel och industri ej vinna synnerlig utsträckning och drevs

åkerbruket aldrig med beräkning på en större marknad,

varför ock ekonomien var improduktiv. På medeltidens

senare period kommo genom en följd av omständigheter —

korstågen, städernas uppkomst, livegenskapens upphävande

o. s. v. — stormännens egendomar att till stor del

överflyttas på de industriidkande klasserna, frigörelsen av de

livegna framkallade företagsamhet i handel och hantvärkerier

samt medförde samlande av nya kapital. Dessa gåvo

synnerlig fart åt handeln genom införande av lyxartiklar och

förbättrade industrialster från främmande trakter,

befordrade skeppsbyggeriet och frakttransporten samt en mängd

industrigrenar, som voro bestämda för utländsk försäljning,

bearbetning av främmande råmaterial o. s. v. En ny

kapitalistklass uppkom sålunda på helt naturligt sätt och utan

våld, och vi få ej förglömma, att denna till stor del

utgjordes av tidigare arbetare, livegna och fria.

Huru stora kapital bildats av ursprungligen fattiga män

genom uppfinnare-geni i förening med ihärdighet, därpå

finnas många exempel från nyare tiden. Bomullsspinneriets

egentlige fader, engelsmannen R. Arkwright, som hade att

kämpa med många motgångar, blev så rik genom sina

maskiner att han vid sin död (1792) efterlämnade 9 millioner

kronor. Ångmaskinens slutlige uppfinnare, skotten J. Watt (d.

1819), vilken liksom den förre började med två tomma

händer, blev ock en rik man, såsom delägare i den stora

Sohofabriken nära Birmingham.

*

Jag vill här anföra ytterligare några exempel rörande

svenskar, dem jag personligen känner till.

En 20-årig skrädderiarbetare från Småland utvandrade

till N. Amerika, där han snart genom sparsamhet, flit och

företagsamhet etablerade egen affär, där slutligen ett 20-tal

arbetare voro anställda. Efter 6 år återkom han till

hembygden med ett förvärvat kapital på 30,000 kr. och köpte därför

en liten lantegendom.

Kokerskan T. C., särdeles intelligent och skicklig i sitt

yrke, lämnade Sverge vid 29 års ålder, då hon redan sparat

ihop 2,000 kr. av sina löner, mest genom enkelhet i kläder,

som hon sydde själv på lediga stunder. Fick anställning mot

hög lön hos först en, sedan en annan familj i Washington,

lade upp större delen av lönen under årens lopp och köpte

sig slutligen ett hus. Gifte sig med en driftig målare

(arbetare), som har goda inkomster, så att familjens kapital

härigenom allt mera stärkes.

Fabrikör B. kom som utfattig torpareson till Stockholm

och fick omsider anställning i en sidenfabrik. Utrustad med

mekaniska anlag började han tidigt att själv på lediga

stunder, till långt fram på nätterna, förfärdiga vävstolar för

sidenband. Sedan han under en följd av år gjort 8 stycken

och skaffat sig ett lån, satte han upp en egen liten fabrik,

som gick framåt, och med tiden inköpte han en avsides

belägen tomt på Söder. Då gatureglering långt efteråt företogs

här, sålde han tomten med byggnaden med betydlig förtjänst

och blev sålunda, genom såväl eget arbete som lyckliga

konjunkturer en jämförelsevis förmögen man, som sista

årtiondena levde på sina räntor.

Fabrikör Å. kom som fattig bondson till —stad och fick

anställning i ett bryggeri; visade här stor arbetsamhet, men

tillika stolthet och mod, så att han förde kamraternas talan

inför bryggeriägaren, då denne behandlade dem som trälar

på brutalaste sätt. Han fick därför sitt avsked och begav sig

nu till utlandet. Här kom han att studera bryggerikonsten

teoretiskt och praktiskt under flera år och skaffade sig

därunder kemiska o. a. kunskaper samt blev småningom en

bildad man. Sedan han en tid varit bryggmästare, blev han

värkmästare på en tapet- och färgfabrik, och kunde slutligen

etablera sig som färgfabrikör. Med träget arbete och själv

ledande sin affär, förtjänade han, fast han var en human

förman för sina arbetare och gav dem god betalning, så pass,

att han kunde bygga sig eget mindre fabriks- och boningshus.

*

Då socialisterna framdraga vissa bekanta

mångmillionärer, såsom Rotschildarna och de amerikanska

järnvägskungarna Vanderbilt, Gould m. fl. såsom exempel, som skulle

bevisa, »att kapitalet koncentrerar sig på allt färre händer», så

erinrar jag att börja med, huru få sådana millionärer äro på

vår planet eller att de utgöra undantagsfolk, levande under

säregna förhållanden, och att deras kapital ej äro eviga. Jag

framhåller ock, att möjlighet finnes att medelst såväl

lagstiftning som allmänna opinionen sätta en gräns för dylik

koncentrering av kapitalet, synnerligast då opinionen blivit

tillräckligt human och moralisk, så att varje ohederlig

penningspekulation offentligt brännmärkes och samhällen och

individer öppet åt föraktet prisgiva en var samvetslös

kapitalist.

*

Målsmännen för en kommunistisk förvaltning av hela det

industriella livet få ej glömma, att bildandet av kapital,

d. v. s. överskott av produktion, som ej för tillfället fordras

för de oundgängligaste levnadsbehoven, samt privat

äganderätt varit villkor för hela den högre kulturens uppspirande.

Man vet m. a. o. av historiens mest ojävaktiga vittnesbörd,

att alla mänskliga framsteg och övergångar från vilda och

barbariska stadier till värkligt civiliserade haft sin grund i

skapandet av kapitalet. Härpå vilar indelningen av de skilda

funktionerna i de mänskliga samhällena, tack vare detsamma

ha klasser, som ägnat sig åt moralens odling, vetenskapen,

styrelsen och förvaltningen m. m., kunnat bildas.

*

Att otaliga ha det dåligt nog, medgives av alla tänkande

folkvänner, men frågan blir ändå alltid den: är det då så

alldeles givet, att just kollektivismen är botemedlet? Här

saknas varje tillstymmelse till rimlig sannolikhet.

Om å ena sidan moralisk urartning ofta medföljt

privatkapitalet genom utbildandet av svårare slag av egoism eller

värklig egennytta och girighet, befordrar å andra sidan

kommunismen, vilken utesluter all enskild egendom, den

allmännare egoismen eller själviskheten, då den enskilde i ett

kommunistsamhälle oavlåtligt måste syssla med sitt materiella

uppehälle och aldrig kan visa någon egentlig oegennytta,

någon tjänstaktighet eller något ädelmod mot andra. Den

enskilde rår ej om något, ej ens sig själv i ett sådant samhälle

och kan därför ej av fri vilja — moralens förutsättning —

göra något särskilt för andra, om han ock i »statens» namn

kan vara nyttig på ett allmänt sätt, så allmänt likvisst, att de

finare känslorna av personlig välvilja, uppoffring och

hängivenhet för den eller den människan ingen näring kan få av

den allt fordrande och därigenom mycket förkvävande

staten, som ofta ej avser något högre syfte, utan är en

tämligen lumpen personifikation av kollektiv-egoism: vars och ens

fördel är vad medlemmarna mest avse.

*

Mycket av det kapital, som samlats i enskildas händer har

ej skadat andras industri genom konkurrens, utan har

blivit dött kapital eller varit rörelsekapital endast en kort tid.

Ofta har det emellertid blivit använt till uppförande av

industriella anläggningar, palatser och herrgårdar, till lyxuösa

möbler och prydnader, konstvärk etc., och om mycket av vissa

arvtagare förtärts i vällevnad och de förödda kapitalen

övergått i procentares, älskarinnors eller värdshusvärdars

händer o. s. v., så ha dock de ursprungliga kapitalskaparna givit

en mängd andra människor: ingenjörer, byggmästare,

hantvärkare, fabrikanter, artister, arbetare, förvaltare,

bokhållare m. fl. rikliga tillfällen till arbetsförtjänst. Mycket av de

stora enskilda kapitalen har ej skadat andra utan tvärtom

gagnat genom att bortskänkas till nyttiga institutioner —

-kolor, akademier, museer o. s. v. — varigenom de

befordrat ej blott vetenskaper och konster, utan ock ofta bidragit

till arbetsklassens förkovran.

Många storkapitalister, såsom Peabody i Baltimore,

Vanderbilt far och son i New-York, Renström och Carnegie i

Göteborg, John Söderberg och K. Wallenberg i Stockholm

m. fl. ha skänkt hela förmögenheter till institutioner för konst

och vetenskap och andra allmännyttiga ändamål i den

kommun, där de levat. Redan C. Vanderbilts donation av 15

millioner dollars eller 55 millioner kr., måste, ehuru det

mångdubbla beloppet ärvdes, slå med förvåning; men denna var

en obetydlighet mot sonen W. Vanderbilts donation till

allmännyttiga och välgörande ändamål, ty denna uppgick till

100 millioner dollars, eller 370 millioner kr., som utgjorde

ungefär halva hans förmögenhet. Resten delades

huvudsakligen mellan två söner, och den förra jätteförmögenheten fanns

ej mera.

*

Envar inser av det sagda, att den »vetenskapliga»

socialismen i fråga om värdeteori är ett grovt misstag eller

medvetet sofisteri. Man har i sanning skäl att kalla Marx den

store sofisten lika väl som J. J. Rousseau ett århundrade

förut gjorde skäl för benämningen genom sin strid mot

civilisationen.

Detta hindrar dock ej, att Marx liksom Rousseau uttalat

många sanna saker och framställt riktiga skildringar samt

fordringar rörande arbetarnas liv. Av stor betydelse var hans

redogörelse för tillståndet bland Englands arbetarebefolkning

i mitten av 19:de århundradet; mer än två tredjedelar

av hans bok Kapitalet utgöres av utdrag ur

fabriksinspektörernas och hälsovårdsmyndigheternas berättelser samt

parlamentariska förhör och protokoll. De skildringar, som här

lämnas, äro upprörande och ha nog gjort sin nytta. Men

nekas kan ej, att Marx ej varit den ende, som framdragit

detta och att andra sagt den egoistiska kapitalismen lika

sanna saker.

Har ej Marx" framställning av övervärde något

vetenskapligt värde, så har den desto större demagogisk betydelse och

har bland socialistiska arbetare i alla länder blivit det

förlösande fältropet i klasskampen och upprepas samt tillämpas

vid alla möjliga tillfällen för agitation — även då ekonomiska

svårigheter uppstått genom missväxt eller andra yttre

olyckor. Å ett möte i Stockholm 1891, med anledning av

dyrtiden på grund av missväxten i Ryssland, framhöllo

socialisterna med styrka »det ypperliga agitationsmedel socialismen

erhållit i den rådande nöden». Hr Palm »hälsade med glädje

den svältperiod, som stundade, viss om att den säkrast och

snabbast skulle föra oss till den oundvikliga sociala

revolutionen».

Huru den »vetenskapliga» socialismen ofta i sina övriga

framställningar är en parodi eller vrångbild av vetenskapen,

en förfalskning av historien, är lätt att visa.

Allt i socialismen mynnar ut i agitation för att

revolutionera massorna. Därför att kapitalet en gång för alla

förklarats vara källan till alla arbetsklassens lidanden, måste man

ock på allt sätt söka bevisa kapitalets förbannelse på alla

samhälleliga områden. Detta är logiken.

Vilken människa med världserfarenhet vet ej, att en mängd

arbetare med god förtjänst uteslutande genom

misshushållning och ett lättsinnigt liv kommit på obestånd.

Vem vet ej, att i forntiden liksom i våra dagar olikheten

i välstånd ofta berott på skillnaden i naturlig begåvning, i

företagsamhet och viljekraft, att slöa och lata människor bli

fattiga genom sig själva och att kapitalbildning ofta varit

följden av ihärdigt arbete och omtänksamhet utan någon

sorts utsugning av andra? Allt detta borde den

»vetenskapliga» socialismen ha tillbörligen beaktat, liksom den

överhuvud taget borde ha tagit en allsidig hänsyn till den

ekonomiska frågans moraliska sidor och förstått, att lösningen

av den sociala frågan är moralisk lika mycket som legislativ

och politisk.

Ett annat falskt påstående av den »vetenskapliga»

socialismen är det, som gjordes å Brysselkongressen (1891) och

intogs i en av dess resolutioner, att nämligen »krigen äro en

följd av kapitalismen och klasskampen». Vem vet ej, att

otaliga krig ej haft den ringaste orsak i de ekonomiska

förhållandena, eller raskrigen, religionskrigen, de dynastiska

krigen m. fl.

*

I fråga om nykterhetsvärksamheten förklara

socialist-ledarna i allmänhet, att de ej gå in på det övliga etiska

resonemanget hos nykterhetsvännerna: Låtom oss förbättra

individerna, så få vi samhället bättre; utan, för att agitera för

kommunismen, säga de tvärtom: »Ändra

samhällsförhållandena, och vi skola få bättre individer.» »Dryckenskapen som

landsplåga har sin rot icke i individuell lastbarhet, utan i

ett samhällstillstånd, där livet för stora massor icke är bättre

än att glömska av det förflutna måste vara en helt naturlig

åstundan» o. s. v.

Även om vi medgiva, att dåliga samhällsförhållanden

skapat ett visst antal drinkare, få vi ej glömma — vad

säkerligen de flesta känna till och vad jag som läkare dagligen

konstaterar — att en förfärlig mängd drinkare finnas, som

äro i goda ekonomiska villkor, ha ett gott hem och ej äro

utsatta för några lidanden, utan fallit offer för dryckenskap

genom njutningslusta och försummelse av moralisk

självodling.

*

Socialismen har vidare påstått, att religionen har sin rot i

de ekonomiska förhållandena. Liebknecht framhöll, t. ex. å

Hallekongressen 1890 »vår materialistiska

historieuppfattning, som lär oss, att även religionen liksom alla samhällets

överbyggnader ytterst äro produkter av den för tillfället

rådande ekonomiska ordningen». Han härledde ock ur denna

sats, att »om klass-staten är fallen, så är religionen ofarlig»

Liebknecht, som uppenbarligen här gör religion liktydig med

kristen dogmatik, hade då ingen kännedom om, att den

religiösa känslan har ytterst en helt individuell grund och

sammanhänger med den mänskliga moralen, att de skilda

världsreligionerna uppstått långt tidigare än några kapital

bildades eller i alla händelser utan att motiveras av några

ekonomiska förhållanden, att otaliga religiösa människor funnits,

som föredragit frivillig fattigdom framför välstånd, att en

mängd kyrkor och sekter funnits, vilka ej på något vis stått

i de mäktigas tjänst, ja, han tyckes glömma, att det finnes

kristna socialister!

*

Den »vetenskapliga» socialismens äktenskapsteori är lika

så rå som ovetenskaplig och strider lika mycket mot den

historiska forskningen som den allvarliga granskningen av

äktenskapets natur, människohjärtats behov samt

föräldraskapets plikter och fordringar. Deville säger (1883) sålunda

i sin »Överblick av den vetenskapliga socialismen: »Om man

ej längre ringaktade ogifta kvinnor, som få barn, — — —

skulle friheten i de sexuella förbindelserna utsträckas på

äktenskapets bekostnad.» Detta vore emellertid till fördel, ty,

säger han, »det är äktenskapet, som ger den

egendomsbesittande klassen dess ärftliga natur och därigenom utvecklar

dess konservativa instinkter. — — — Nyttan av

äktenskapet, som är en reglering av egendomen, ett affärs-kontrakt,

förrän det blir en personförening (?), framgår av den

ekonomiska byggnaden hos ett samhälle, grundat på individuell

äganderätt (?). Genom att tillförsäkra äkta barn

föräldrakapital, tillstädjer det det fortsatta herraväldet av den kast,

som innehar de produktiva krafterna. Trots laglig rätt till

skilsmässa, upprätthåller penninghänsynen, på få undantag

när, äktenskapets oupplöslighet(?). Genom förändringen av

den socialistiska egendomens natur, och först efter dennas

genomförande, skall äktenskapet ej längre ha något skäl för

sig. Då skola unga kvinnor och unga män utan fruktan för

ringaktning kunna lyssna till sin natur och tillfredsställa sina

kärleksbehov.»

Jag behöver ej uppehålla mig vid det cyniska

förkunnandet av den fria kärlekens evangelium i denna parodi på

vetenskaplig framställning, och vill blott påpeka, att de allra

flesta äktenskap ingås mellan personer utan kapital i

egentlig mening, mellan personer tillhörande arbetareklassen och

de lägre medelklasserna, där arvsfrågan spelar en

synnerligen underordnad roll, men där man är lika mån att

upprätthålla äktenskapet som bland de rika.

Misslyckade kommunistiska samhällen.

Gång på gång hör man socialistledare förneka, att man

försökt, ehuru utan framgång, realisera kommunismen,

varför enligt dem inga praktiska bevis finnas att den ej skulle

kunna förverkligas. Jag har själv å socialistmöten i Paris och

London hört detta, och minnes särskilt, att K. Marx"

efterträdare Hyndman bestred ifrågavarande faktum. Jag

erinrar här om vederdöparnas kommunistsamfund i Mähren, som

grundades 1527 och ursprungligen räknade 70,000

medlemmar; det utdog slutligen, sedan oenighet uppstått bland

ledarna, fåfänga och njutningslystnad vunnit insteg och de

unga ej ville underkasta sig det rådande tvånget.

Vidare få vi ej glömma, att Owens kommunistsamhälle i

Amerika Nya Harmonien, varpå han och hans bundsförvant

Maclure offrade betydliga summor, gick under, och att

Orbiston-samhället likaledes upplöstes, fast Combe och andra

kapitalister understött det på ett storartat sätt (omkr. 1825).

Individualismen tar alltid ut sin rätt, och den lade ock

hinder i vägen för de amerikanska kommunistsamfundens

genomförande, trots den goda anda, som ursprungligen

rådde. Snart tänkte envar mest på sig själv och sin familj, och

det gemensamma landet användes, gentemot

överenskommelse, huvudsakligen till de enskilda medlemmarnas fördel i

stället för det gemensamma bästa.

Lärorik var ock den kommunistiska reform, som

genomfördes i Kina i ll:te årh. och som grundades av ledaren av

det socialistiska partiet Van-gan-tsche, som förstod att sätta

folket i rörelse och vann käjsar Schen-Tschung därför. Trots

strider med framstående ministrar lyckades den kraftfulle

ledaren att förmå käjsaren att utfärda en förordning, däri

all personlig egendom avskaffades och staten blev den ende

ägaren, och industrien ställdes under statens ledning.

Reformen misslyckades dock: folket råkade i än större elände än

förut under de 15 år den kommunistiska statsformen varade,

och efter käjsarens död störtades Van-gan-tsche och

utplånades hans styrelse. Socialisterna kommo åter till makten

efter 11 år och ledarens system infördes åter, men det föll

efter 3 år. Socialisterna höljdes med allmänhetens

förbannelser och blevo häftigt förföljda och till sist förjagade ur

riket.

Bolsjevik-kommunismen i Ryssland.

Lenin, vars värkliga namn var Uljanof (ett kalmuckiskt

namn) och som var halvkalmuck, blev den främste skaparen

av bolsjevik-kommunism under novemberrevolutionen 1917.

Han hade länge varit en landsflyktig kommunistisk agitator,

behärskad av en fix idé om de nutida samhällenas

tillintetgörelse.

Kallblodig, härsklysten och fåfäng, framträdde Lenin för

att i praktiken tillämpa vad han doktrinärt förkunnat vara

absoluta sanningar, fast varje tänkande och erfaren

människa finner det orimliga däri.

Hans ryska läkare ansågo, att han led av paralysie

generale, och man kan antaga, att han länge var sinnessjuk med

denna sjukdoms gränslösa självförtroende — liknande

käjsarvansinne — och illusioner om stora och orealiserbara

planer m. fl. symptom. Han blev slutligen oförmögen till allt

arbete och förslöad, så att han måste föras bort i enslighet

till landet. Vid obduktionen fann man, att med undantag av

ett litet parti i högra hjärnhalvan, hela hjärnan var

fullständigt förstörd. Han avled i hjärnblödning (1924).

Lenin förklarade att »endast det är moral, som är nyttigt

för det kommunistiska partiet och att man skall använda

»list, förslagenhet, illojala metoder, undanhållande och

förtigande av sanningen för att utföra kommunistiskt arbete».

Bolsjevikregeringen har allt ifrån början varit ett tyranni

utan like, som upphävt varje medborgerlig frihet, sänt

oförvitliga människor i fängelse, härskat genom ohygglig

terrorism med stöd av bajonetter. Denna regering har utsänt

ett stort antal folk-kommissarier, fanatiska och grymma

satraper, som begått otaliga illgärningar, och därjämte ha vilda

bolsjevikiska rövarskaror plundrat och förstört allt som de

påträffat, mördat och pinat med ryslig tortyr, vari de

funnit medtävlare i kinesiska banditer, som regeringen använt

för maktens utövning.

Eländet, ödeläggelserna och människooffren i Ryssland,

som Lenin och hans närmaste biträde Trotskij samt deras

anhang framkallat, sedan de störtat ordningselementen,

bourgeoisien och bildningens representanter, äro så

fasansväckande, att Ryssland måste betecknas som ett land, där

härskarna och deras anhang farit fram som djävlar.

Bolsjevik-kommunismen, som är rent Marxistisk, har

fullständigt slagit fel, enligt de mest trovärdiga meddelanden av

personer, som tillräckligt länge varit i Ryssland på senare

år. Ingen likställdhet finnes, då det uppstått en social kast

med säkrad levnadsställning, de egentliga organiserade

»kommunisterna», utgörande ung. 1 1/2 million, vilka ha

företrädesrätt till allting, rymliga bostäder, högre löner,

förmånligare inköp av förnödenheter än andra o. s. v.

Industrien gick oerhört tillbaka efter

novemberrevolutionen 1917, då arbetarna själva togo ledningen av fabrikerna,

kastade ut direktörer, ingenjörer och ledare samt delade

slutligen rovet sins emellan. Den ena fabriken efter den andra

stoppades; i många fall demolerades de och såldes

inventarierna och nedrevos byggnaderna. Det blev sedan

statsindustri, allt blev förstatligat, hus, fabriker, industri, men all

värksamhet har blivit underhaltig, produktionsförmågan är

ännu för ringa, varorna för dyra och kvaliteten för dålig.

Nöd råder oftast, i synnerhet på grund av spannmålsbrist,

då bönderna ej vilja odla mer än de behöva för eget behov.

Matvaruaffärerna äro otillräckligt försedda och stora köer

få stå och vänta timtals för att få köpa det allra

nödvändigaste.

Hus som privat egendom finnas ej. Alla hus ha blivit

statens och förvaltas av en bostadskommission, som hyr ut

våningar och även godtyckligt kastar ut hyresgästerna.

Ledarna och medlemmarna av kommunistpartiet ha fått goda

och fina bostäder och förskaffat sig de förra ägarnas möbler

o. a. inventarier, lyxartiklar m. m. (rofferier under

revolutionen); men massan av städernas befolkning lider av

fruktansvärd bostadsbrist. Det är ej sällsynt, att 2 eller 3

familjer måste bo i samma rum. Ofta ha flera bostäder

gemensamt kök, vilket ger anledning till slitningar och

trakasserier.

Nöden bland arbetarna växer med antalet barn, och av

denna nöd uppstår det stora antalet övergivna, vanskötta

barn, som ibland av sig själva lämna hemmet, ibland jagas ut

av föräldrarna. Dessa barn sluta sig samman i stora skaror,

som stryka omkring på gator, smutsiga och klädda i trasor,

fulla av ohyra, leva av tjuvnad eller tiggeri. Något äldre

tiggare, huliganer, finnas ock i stor mängd och äro städernas

liksom ock landsbygdens fasa.

Någon frihet finns ej i bolsjevik-Ryssland. Ingen

pressfrihet finns; pressen ligger helt och hållet i det

kommunistiska partiets händer. Man får ej tala om och alls icke skriva

något, som icke motsvarar de hüga Moskvaherrarnas

meningar. Arbetarna ha ej heller frihet. Att strejka är

förbjudet och arbetarna ha icke en gång tillåtelse att hålla

möten. Om arbetarna i en fabrik någon gång skulle vilja

hålla ett möte, som ej passar de kommunistiska ledarna eller

direktörerna, är militären strax på platsen och skingrar de

församlade.

Följande meddelande av norrmannen lektor Teo Findahl,

i hans märkliga arbete »Ryssland i dag», är synnerligen

belysande för arbetarnas ofrihet. »Bolsjevikerna gåvo för att

visa världen skådespelet om proletariatets frigörelse, i

början arbetarna tillåtelse att lämna fabriken när det föll dem

in. »Snart stodo salarna tomma; så måste man införa

anmälningsplikt; men snart stodo salarna åter tomma. Så kom

förbud att lämna salarna under arbetstiden. Här och där blev

slagsmål vid dörren följden. Så satte man polisvakt vid

portarna. I dag ser man över allt polis med påskruvad

bajonett vid alla in- och utgångsportar. »Slavmärket», som det

heter i agitationen mot kapitalismen, finns där åter.»

SAMMANFATTNING.

1) Kommunismen är en falsk lära. Den utvisar

okunnighet om samlevnadens liksom industriens grundprincip och

strävar att undertrycka all individualitet. Principen är att

förena individuell verksamhet med en icke mindre

nödvändig samverkan. Kollektiv förvaltning av egendomen är

omöjlig att genomföra.

2) Kommunismen är en fara. Inga kulturella intressen

skulle finnas, om den bleve rådande. Den låter antalet bli

den styrande makten, utan hänsyn till insikter och

förmågor, och detta massans välde blir förtryckande av

bildningens representanter, ja deras utrotande, och dessutom

tillintetgörande av den stora industrien.

Kommunisterna äro rena revolutionärer eller nedbrytare

och deras mål är omstörtande av det bestående samhället.

Metoden måste, efter bolsjevismen exempel, bli mord,

plundring och terrorism.