Om knutar
OM
KNUTAR
AV
HJALMAR ÖHRVALL
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
OM
KNUTAR
AV
HJALMAR ÖHRVALL
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
OM KNUTAR
AV
HJALMAR ÖHRVALL
2:
UPPLAGAN
MED 278 FIG.
STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Översättningsrätt till främmande språk förbehålles.
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1916
Förord till andra upplagan.
Första upplagan av denna bok, som utgavs år
1908, är nu i det närmaste utgången och en ny
av behovet påkallad. Den här föreliggande, andra
upplagan innebär en ganska betydande utvidgning
av den första. Utvidgningen sträcker sig till alla
avdelningarna, ja, snart sagt till varje särskild knut
(i syfte bl. a. att bättre belysa såväl dess
egenskaper och användningssätt som dess utförande),
och omkring ett halvt hundratal nya namn, som
anträffats på redan i första upplagan
förekommande knutar, äro upptagna i den nya. Härtill
komma omkring tjugu nya knutar, som icke äro
upptagna i första upplagan, några bland dem av det
enkla skälet, att de förut varit okända. I flera fall
äro också andra sätt beskrivna att göra de förut
omtalade knutarna. En betydande utvidgning har
särskilt valknutarnas behandling undergått, deras
klassifikation och utförande, vilket krävt ett nytt
kapitel. Nytt är även kapitlet om magiska knutar,
trollknutar, knutar med rituell och symbolisk
betydelse, ett kapitel, som måhända är av intresse bl. a.
för etnografer och antropologer. En avdelning om
speciella användningssätt av knutar är även
tillfogad.
Flera av de beskrivningar på knutar, som för mer
än 1500 år sedan meddelades av den berömde grekiske
läkaren Oreibasios i den kirurgiska avdelningen av
hans medicinska encyklopedi, ha visat sig motsvara
av oss kända knutar, så som omtalas under dessa.
Nästan alla avbildningarna i denna upplaga äro
nya, ritade av min dotter, Elli Öhrvall, och som
man torde finna, vida tydligare och lättfattligare än
avbildningarna i första upplagan, vilka vid
reproduktionen efter originalfotografierna i några fall blevo
tämligen otydliga. Antalet är ökat från 133 till 278.
Sammanställningen av utländska namn på
knutar är ävenledes betydligt utvidgad, bl. a. med
italienska, spanska och holländska namn.
Vid utarbetandet av denna nya upplaga har
jag kunnat tillgodogöra mig upplysningar rörande
knutar och isynnerhet namn på knutar, från
många personer. Bland dem vill jag i främsta
rummet nämna kand. Maurits Rånlund, som därvid
bistått mig med aldrig minskat intresse. Men även
av kapten Olof Traung, d:r Thorild Wulff, d:r Fredrik
Clason i Uppsala, ingeniör Arvid Johansson,
Stockholm, d:r Ivar Arwidsson, prof. K. B. Wiklund, prof.
O. v. Friesen, fil. lic. Natan Lindqvist och doc. E.
Nachmansson har jag erhållit värdefulla upplysningar
av olika slag. Till alla dessa och till åtskilliga andra,
som jag ej här kan uppräkna, ber jag härmed få
framföra min stora tacksamhet.
Hjalmar Öhrvall.
INNEHÅLL.
1. Inledning ... 1
2. Något om det material, varav knutar göras, tåg och tågvirke, snören, trådar o. s. v. ... 6
3. Om knutar i allmänhet, knopar och stek ... 16
4. Stek ... 22
5. Valknutar, pärtkuntor, plattingar ... 110
6. Knopar ... 147
7. Splitsar, tagling, bändsel, beläggningar ... 166
8. Magiska knutar (trollknutar), knutar med rituell och symbolisk betydelse ... 192
9. Översikt över olika knutars användning …225
10. Några utländska namn på knutar … 254
Litteratur ... 258
Register ... 259
1. Inledning.
Konsten att göra knutar är utan tvivel urgammal.
Alla naturfolk använda knutar (såväl som flätningar
av varjehanda slag) och ha säkerligen gjort det, så
länge de över huvud förstått att begagna böjligt och
segt material ur växt- och djurriket för att fästa,
binda, fläta ihop saker till fiske- och jaktredskap
(nät, bågsträngar, spjutspetsar), byggnadsändamål,
husgeråd, kläder o. s. v. Man kan göra knutar på
många sätt, men somliga knutar hålla till skillnad
från andra, äro enkla att utföra och även i andra
avseenden att föredraga. Några av dessa hava
därför bestått i konkurrensen med andra, sämre knutar
och blivit genom tradition och urval inrotade i folkens
vanor. Dessa knutar, vilka kunna betraktas som i
sitt slag fulländade, återfinnas i alla länder, men
isynnerhet på alla hav, ty sjöfolk behöver mer än
annat folk knutar — knutar som äro pålitliga och
även ur andra synpunkter förträffliga. Många av
dessa »fulländade» knutar finner man redan hos de
flesta naturfolk och efter allt all döma användes de
hos antikens folk lika väl som hos oss. Jag skall
i det följande söka visa detta.
Någon uttömmande eller ens någorlunda utförlig
framställning av knutar har jag icke påträffat vare
sig i vår egen eller i andra länders litteratur. Vad
som står till buds är det som finnes i en del
arbeten, speciellt avsedda för sjömän. Det är
betecknande för i hur hög grad knutarna försummas på
landbacken, att vi sakna allmänt antagna namn i
språket för de allra flesta, även de enklaste och
bästa knutar; de namn, som finnas, äro vanligen
sjötermer, och även de äro ofta vacklande.
Likväl vore det utan tvivel skäl, att man ägnade
något mera uppmärksamhet åt detta område än
som för närvarande är fallet. Först och främst kan
det understundom vara av betydelse för vem som
helst, att han kan göra en riklig knut;
kroppsskador, förlust av egendom, ja, till och med livet
har mången gång berott på okunnighet häruti, för
att icke tala om alla mindre olägenheter och
obehag. Om barnen i våra skolor finge (t. ex. vid
undervisningen i slöjd) lära sig några av de
viktigaste knutarna, skulle de säkert ha större nytta
därav än av åtskilligt annat av tvivelaktigt gagn,
som saklöst kunde strykas i stället.
Men även ur en annan synpunkt synes mig
studiet av knutar erbjuda ett visst intresse.
Somliga knutar användas visserligen så gott som hos alla
folk, men flera äro också liksom många andra
konstalster och redskap begränsade till vissa folkslag
och raser och höra säkerligen till dem, som äro
mest inrotade. Måhända skulle etnograferna och
arkeologerna finna åtskilliga uppslag på detta
område, om de ville studera de olika slagen av knutar.
Jag har i det hela beskrivit knutarna i sådan
ordning, att jag börjat med de enklaste och
fortskridit till andra, mera invecklade, som på sätt och
vis grunda sig på de föregående, detta i syfte att
sålunda göra det lättare för läsaren all lära sig
knutarna. Man lär sig naturligtvis knutar allra
lättast genom omedelbar undervisning av en
förfaren person; men sådana äro rätt sällsynta på detta
område, och enligt min erfarenhet kan man också
reda sig ganska bra på egen hand med tillhjälp av
goda avbildningar. Ännu lättare bör det gå om
därtill kommer en någorlunda utförlig, klar och
korrekt beskrivning. Somliga av de beskrivningar
på, huru vissa knutar göras, som meddelas i det
följande, torde måhända förefalla en och annan,
som kan det enkla handgreppet, onödigt vidlyftiga
och utförliga. Det är emellertid vida lättare att
göra en knut — när man kan det, än att beskriva
för andra, hur det går till och det så, att
beskrivningen ej kan missförstås. Den som tvivlar härpå,
bör försöka själv åstadkomma en sådan beskrivning
och pröva, hur den uppfattas av andra. Vidare
förtjänar påpekas, att många knutar kunna göras på
flera olika sätt; det är således ej sagt, att envar får
beskrivning på just det sätt, han begagnar.
För att verkligen lära sig en knut bör man icke
blott tillägna sig del handgrepp, varigenom den
utföres, utan framför allt sätta sig in uti, hur den är
byggd, vad det är som gör att den binder. Förstår
man detta, så lär man sig snart att göra den på ett
eller annat sätt, slutligen på det bästa sättet och
man kommer också ihåg den; under det man eljest
alltför lätt glömmer själva knuten tillika med det
blott mekaniskt inlärda handgreppet. Det är mycket
vanligt, att en person visserligen kan göra en viss
knut, men, om man visar honom en sådan knut, ej
kan säga vad det är för en, än mindre om den är
rätt gjord. Det kan då med skäl sättas i fråga, om
han verkligen kan knuten. Jag har träffat många
personer, som t. ex. kunnat göra såväl skotstek som
vävknut, men aldrig gjort klart för sig, att det i
själva verket är alldeles samma knut.
För att man skall kunna se, hur en knut är
konstruerad, är det naturligtvis av vikt, att man,
när den utföres, icke åtsamsar (tilldrager) den, utan
lägger den helt löst. Så äro också av samma skäl
knutarna i allmänhet avbildade i det följande.
För att lösa en knut går man naturligtvis till
väga på alldeles motsatt sätt mot då man åtsamsar
den: man söker skjuta de fria parterna tillbaka
samma väg de komma ut ur knuten, varvid man
vid behov på samma gång vrider dem något åt
samma håll, som de äro slagna, för att de icke skola
vidga sig, vilket skulle försvåra inskjutningen. Gäller
det att lösa en hårt åtsamsad knut, har man stor nytta
av en märlprim, sid. 39, fig. 29 (märlspik, splitsknop
Märlspiken är av järn, märlprimen (större) av fett trä; splitshorn
ännu större..
för mindre knutar en pryl), som på lämpligt ställe
inborras under en utgående part, innan den passerat
den bukt o. s. v., genom vilken den träder ut i det
fria, eller genom samma bukt för all vidga den. Är
blott en part sålunda frigjord, brukar det övriga gå
lättare. Med tillhjälp av en märlprim kan man lösa
snart sagt vilken knut som helst, och det är ganska
troligt, att om Alexander den store haft en dylik
och förstått använda den, skulle han kunnat lösa
den gordiska knuten.
Av stor nytta vid inlärandet av knutar är en
samling av dylika. Ett tunnt bräde eller en
pappskiva förses med ett antal hål i kanterna; i varje
hål är fastsatt ett snöre med en viss knut, vare sig
att knuten fäster snöret vid brädet, eller sitter på
själva snöret, eller förbinder detta med ett annat
snöre. Namnen på knutarna inskrivas på brädet.
En samling av knopar kan anordnas på det
sättet, att tågändar, försedda med de resp. knoparna,
avkapas, taglas och ställas i lagom stora hål,
inborrade tillräckligt djupt i en tjock brädlapp. Hur
de olika knoparna skola påbörjas, åskådliggöres rätt
bekvämt med tjocka blytrådar, som vridas ihop till
ett slags tåg; om de fria parterna i ena ändan böjas
i en viss ställning, så förbli de i densamma.
Antalet olika slags knutar kan till en början
förefalla mången stort och förvirrande; men om
man lärt sig ordentligt några av de mera
grundläggande, inhämtar man lätt flera och detta allt
lättare ju fler man kan förut.
2. Något om det material, varav
knutar göras, tåg och tågvirke,
snören, trådar o. s. v.
Innan vi inlåta oss på knutarna, torde det vara
skäl att förutskicka några ord om det material,
varav de vanligen utföras.
Knutar av olika slag kunna göras med material
av mycket olika dimensioner, från kokong- och
kvartstrådar, dem fysikern använder i sina
galvanometrar och som äro så fina, att de knappast äro
synliga för blotta ögat, till de grova kablar av gräs
eller manilahampa, som stundom användas till sjöss,
av ända till 60 cm:s omkrets. Mellan dessa
ytterligheter finnas trådar av olika grovlek och material
(silke, bomull, lin, katgut, tagel), garn och band (av
ylle och bomull), rep, snören, tåg, linor, trossar
o.s .v. (av hampa, bomull, lin, järn, koppar m.m.) i
sådan mängd, att någon fullständig beskrivning; eller
ens uppräkning av dem alla ej här kan komma i
fråga. Här må blott nämnas i förbigående rörande
numreringen av tråd av bomull och andra ämnen,
all den engelska numreringen anger det antal dockor
av bomullstråd om 840 yards, som gå på ett engelskt
skålpund, men den internationella det antal
kilometer garn, som går på ett kilogram. En tråds
styrka anges (liksom i fråga om papper, vävnader
o. s.v.) genom dess »bristningsvikt»; man beräknar
den längd av tråden, som ger en vikt, som kommer
tråden att brista. Rörande tåg och tågvirke i
allmänhet må här lämnas några upplysningar, som dels
äro av nöden för all förstå åtskilliga beskrivningar
i del följande, dels kunna vara av praktisk nytta.
Tåg förfärdigas av grövre eller finare, spunnet
garn, mest av hampa, men även av lin, bomull, jute,
koïr eller roya (kallas gräs, men är kokosfiber,
kokosnötens tågiga hölje), av bananblad (manilahampa),
agaveblad (sisalhampa), nyseländskt lin m. m.
urminnes tid måst nöja sig med att använda häst- och nötkreaturs
hår samt fårull till tåg, tåg. som äro flätade, ej snodda. D:r Thorild
Wulff sände mig 1912 prov på ett sådant tåg. Det var flätat som
en vanlig femslagen platting (se dessa!) av fårull, två strängar av brun,
en av vit och två av blandad vit och brun ull; varje sträng hopsnodd
av fyrdubbla trådar. Tågets omkrets var 50 mm. »Dessa tåg,»
skriver d:r Wulff, »äro ju icke så starka som våra, men brukas dock
allmänt, t. ex. att binda bördor på klövjehästar och vid lantbrukets
många behov. Till bruk i båtar har jag aldrig sett dylikt tågvirke
användas, utan blott hos bönderna inne i landet.»
Även i vissa delar av vårt eget land användas stundom tåg av
ovanligt material. D:r Wulff skickade mig kort tid efteråt från
Björkens by, Siljansnäs i Dalarne, två tåg av ko-, häst- och svinhår,
»i sympatisk blandning». Det ena var en treslagen tross, 48 mm. i
omkrets, varje kardel snodd av tre strängar. Det andra var en treslagen
fläta, 42 mm. i omkrets; varje part bestod av två trådar. Slutligen
från samma ställe ett treslaget tåg av bast, 38 mm. i omkrets, som
användes vid fiske att dra noten i land med. Enligt vad kand. M.
Rånlund meddelat mig, sammansnos på sina ställen i Norrbotten
björkvidjor till »rep», som likaledes användas vid notdragning.
Förmodligen finnas motsvarigheter till detta på flera ställen i vårt land.
Lapparna göra tömmar av renhud och av flätade rensenor,
rep av snodda björkrotsfibrer. Ju
fler garnfibrer, som ingå i tåget, dess starkare borde
det vara, kunde man tycka, så att t. ex. 100 fibrer
borde kunna bära en dubbelt så stor vikt som 50.
Men man inser lätt, att detta endast kan gälla, om
alla frestas lika mycket, vilket emellertid ej är fallet
i ett tåg, där fibrerna äro snodda om varandra. Å
andra sidan är det nödvändigt, att fibrerna bringas
nära intill varandra; de äro av begränsad längd och
kontinuiteten i tåget vidmakthålles endast därigenom,
att garnfibrerna äro så starkt pressade mot varandra,
att varje särskild fiber förr låter avslita sig än dragas
ut ur sambandet med de angränsande, och denna
intima beröring mellan garnfibrerna ernår man
enklast genom att mer eller mindre sno dem om
varandra. Ju längre fibrerna äro, desto flera
beröringspunkter finnas emellan dem. Därav följer,
att ju kortare fibrerna äro, desto hårdare måste de
snos och omvänt. Om de snos hårdare än som
behövs för att det nyssnämnda resultatet uppnås,
så minskas därigenom av ovan anförda skäl tågets
bärkraft och detta mera, ju hårdare tåget snos.
Dessutom blir tåget därigenom hårdare och styvare,
vilket också minskar dess bärkraft, i det de
enskilda fibrerna äro desto lättare utsatta för
bristningar, ju mer spända de äro på förhand.
Om man nu utan vidare skulle hopvrida ett
mycket stort antal garntrådar eller fibrer till ett tåg,
så skulle man få ett dåligt resultat, ty trådarna
bleve då mycket olika spända, nämligen starkt i de
yttersta lagren, men alls icke i mitten; de förra
skulle vid tillräcklig belastning brista, innan de
senare bleve utsatta för någon större frestning.
Vidare skulle tåget, så fort det bleve fritt, genast sno
upp sig, varigenom garnfibrernas pressning mot
varandra skulle upphöra, vilket skulle tillintetgöra dess
hållfasthet. Av båda dessa skäl göres allt tågvirke
på det sättet, att hampan först spinnes åt ett håll
(motsols, i motsatt riktning mot visarens gång på
en klocka) till garn, flera (2— 190) garntrådar
sammanslås åt andra hållet (medsols) till en s. k.
dukt eller kardél, flera (vanligen tre) dukter återigen
motsols till en tross (av fr. trousse = bunt, packe,
av lat. tortus, vriden) eller lina. De finare tåg
(dukter), varav det grövre tåget sålunda är
sammansatt, hindra då genom sin tendens att vrida sig åt
motsatt håll, tåget att sno upp sig. Om denna deras
verkan kan man lätt övertyga sig genom följande
enkla försök. Man tar två likadana snören eller
trådar av samma längd, lägger dem bredvid
varandra, knyter dem samman i ena ändan och fäster
den i en krok eller dylikt. Om man nu sträcker och
tvinnar vardera tråden eller snöret för sig åt samma
håll, som den förut är tvinnad, så mycket som möjligt
utan att den slår bukter, lägger dem båda intill
varandra och släpper dem lösa, skall man finna,
att de genast sno sig om varandra åt motsatt håll
mot den ursprungliga tvinningen hos vardera, som
sålunda till en viss grad avvecklas, ända tills de
båda motsatta vridningstendenserna hålla varandra
i jämvikt. Man har då ett enda snöre, som på
grund av beståndsdelarnas tendens att vrida sig åt
motsatt håll, mot vad snöret är vridet, ej snor
upp sig.
trådarna med varandra; denna metod begagnas i mycket stor
utsträckning av naturfolken. I riksmuseets etnografiska samlingar
ser man även finare, av hårstrån sammanflätade trådar från
Söderhavsöarna.
Om man betraktar en tvärskuren tross från ena
ändan, ser man lätt, åt vilket håll parterna vrida
sig, nämligen motsols, såsom slagningen är.
Sönderdelar man trossen, ser man hur dukterna eller
kardelerna äro slagna medsols och
garnen, varav dessa bestå,
motsols, såsom ovan är nämnt (fig. 1).
Allt sådant tågvirke kallas
trosslaget. Om 4 dukter finnas i
trossen, ligger vanligen en lösare,
s. k. kalv i mitten för att fylla
tomrummet mellan dem. Det
kallas då dräjreps- eller
vantslaget. En tross har minst 2,4
cm:s omkrets; smäckrare trossar
Fig. 1.
kallas linor. Ännu finare är
lårding (2—4-strängad) av grovt kabelgarn; den användes
till klädsel; hysing, 3-strängad, nyttjas till bändsling,
klädsel o. s. v.; märling, 2-strängad, något finare än
hysing; sjömansgarn, 2—5-strängat, användes mycket
till klädsel av linor, trossar o. s. v.; taglingsgarn
består av två trådar av fint garn; likgarn för fastsyende
av segelliket till segel; segelgarn beslår av två trådar
av finaste garn. Tross-slaget tågvirke användes såväl
till smäckrare tåg (logglinor, bändsel-linor,
sticklinor, 6-, 9-, och 12-garnslinor, handlodlinor,
liktrossar), som också till trossar av många olika
grovlekar. Den vanliga längden på trossar och linor
är 120 famnar (214 meter).
Kabelslaget tågvirke tillverkas på samma sätt
som det trosslagna, men är hårdare slaget. Dukterna
sammanslås till trossar, som nu kallas kardeler; tre
eller fyra sådana kardeler sammanslås medsols till
en kabel (75—130 famnar lång). Kabelslaget
tågvirke användes till ankartåg, fastmakare, kablar,
pärtlinor, jaglinor och djuplodlinor. Logglinan är
vanligen flätad.
Det kabelslagna tågvirket tager i följd av den
hårdare slagningen ej så lätt till sig vatten och är
därigenom varaktigare, men är ej så starkt som det
trosslagna. Treslagen tross är ungefär 1/5 starkare
än fyrslagen och tjärning minskar styrkan omkring
30 %, men konserverar tågvirket. Starkast är
därför ny, otjärad, treslagen tross. Ett ungefärligt
mått på, vad en tross nätt och jämt kan bära utan
att brista, får man genom att taga dess omkrets i
cm. i kvadrat och multiplicera talet med 0,04, då
man erhåller den sökta vikten uttryckt i ton (1 ton
= 1,000 kg.). En 15 cm:s hamptross t. ex. kan
bära sålunda nätt och jämt 15 · 15 · 0,04 = 9 ton.
För en hampkabel använder man talet 0,025 i stället
för det nyss angivna.
Ståltross, järntross (wire) ersätter numera i allt
större utsträckning grövre tågvirke, såväl till sjöss
som till lands. Järn utvalsas till trådar, vilka för
att skyddas mot rostbildning överdragas med zink
(förr användes tenn, som emellertid lättare blir
avskrapat än den hårdare zinken). All järntross med
undantag av de smala bändsellinorna slås om en
kalv (eller hjärta) av hampa. Även kardelerna ha
ett hjärta, vanligen av hampa i löpande wire, i
stående däremot av järntråd; utom järn användes även
stål och gjutstål till tross. Wire är billigare,
starkare, och tar mindre vindfång än hamptrossar. Wire
lämpar sig i allmänhet bättre för splitsning än för
stek och knopar. Dock kunna somliga knopar och
stek med fördel användas. Se vidare under
splitsning av järn- och slåltross!
*
Snören äro vanligen vida hårdare slagna än
som vore gynnsammast ur hållfasthetens synpunkt,
förmodligen för att snöret skall bli hårdare och
varaktigare, ej slitas så fort som ett lösare. Det är
icke blott hållfastheten mot dragning utan även dess
varaktighet mot slitning, som måste tillgodoses.
*
Trådar av bomull eller linne lika väl som
segelgarn, snören och tåg av hampa, bast e. d., med ett
ord av växtfibrer, förkorta sig, om de fuktas med
vatten. Detta beror därpå, att tråden är snodd, att
fibrerna gå i spiral; ty om man delar upp tråden
o. s. v. i dess enkla beståndsdelar, tills man får en
enkel tråd, och om man låter denna sno upp sig
och fuktar den, så förlänger den sig i stället.
sin förlängning medelst en lätt hävel, som skrev på en sotad
registreringscylinder, förkortade sig en 30 cm. lång bomullstråd (Clarke
Anchor Six cords n:r 40), som var belastad med 5 gram, 4,6 mm.,
d. v. s. 1,5 % av sin längd, när den fuktades med vatten. En enkel,
uppsnodd primitivtråd av samma tråd, belastad med 1 gram, tänjde
sig däremot 0,6 %, när den blev våt. En linnetråd (»bästa engelsk
tretrådig maskin n:r 16») av 30 cm:s längd, som vid belastning med
50 gram tänjde sig 0,4 %, krympte, när den fuktades, 0,36 %. Vid
belastning med 5 gram tänjdes den 0,07 %; när den nu fuktades,
krympte den med 0,8 %.
Fig 2.
Fig 3.
Vattnet intränger på grund av kapillariteten
mellan de tusentals celler, varav fibrerna bestå, och
måhända även i själva cellerna. På grund härav
svälla fibrerna och det är denna förtjockning
av de snodda fibrerna i den färdiga tråden, som
åstadkommer dess förkortning, när den blir våt.
För att inse detta kan man klippa en
pappersremsa och böja den i spiral, såsom fig. 2
utvisar. Om man drar ut spiralen (fig. 3),
så ser man, att dess omkrets
blir mindre. Omvänt måste, om
någon kraft utvidgar spiralen,
dess längd förminskas. Det är
vad som inträffar, när fibrerna i tråden svälla.
De förtjockas och skjutas därigenom utåt, mera, ju
längre ut de ligga, genom de innanför liggandes
sammanlagda förtjockning, Av samma skäl snor
tråden, trossen o. s. v., upp sig något, när den blir
våt. Därför ser man också vatten pressas ut på
ytan av en lagom våt tråd eller snöre, om man
kraftigt sträcker densamma. I den enkla, ej
spiralvridna tråden får man ingen förkortning, när den
blir våt, utan en förlängning, beroende på de
enskilda cellernas förlängning.
Trådar o. s. v. av material ur djurriket däremot
(såsom ylle, silke, hår o. s. v.) tänja sig, när de bli
våta. Där detta material består av celler, äro de icke
ihåliga; silke, som är ett körtelsekret, utgöres av
homogena, cylindriska strängar. Även dylikt material
sväller något i vatten, men förtjockningen är för
obetydlig för att medföra förkortning av den snodda
tråden. När den blir våt, förlänger den sig således.
Men om en silkestråd fuktas och sedan får torka
i sträckt tillstånd, så krymper den, om den blir våt.
belastad med 1 gram, 0,33 % av sin längd, när den fuktades. En
annan tänjde sig 0,6 %. En ullgarnstråd, belastad med 1 gram, tänjde
sig när den fuktades, 1,5 % av sin längd. En svart silkestråd
(Machine Silk Reliance n:r 24), 30 cm. lång, belastad med 50 gram,
krympte däremot 1,67%, när den fuktades. Men om den först fick
ligga i vatten och sedan torka utan att vara sträckt och därpå
belastades med 50 gram, så tänjde den sig, när den fuktades, 1,9 %.
Silket har utan tvivel spolats på rullen starkt spänt i fuktigt tillstånd
och fått torka sålunda. Särskilda försök bekräftade detta.
Tåg, snören o. s. v. trasa lätt upp sig i ändarna.
För att förekomma detta gör man en knop i ändan
av tåget (se längre fram under Knopar!), eller slår
en knut på detsamma (överhandsknop). Men bäst
är att göra en tagling. Se härom längre fram i 6
kapitlet!
Tågvirkets uppskjutning. För att förvara
tågvirke lägger man det i spiral, det »uppskjutes» i
bukter eller rundtörnar. Om dessa läggas åt samma
håll som slagningen (motsols, om denna är motsols
o. s. v.), så »slås en törn ur tåget» (tåget snos upp
ett slag) för varje rundtörn; läggas de mot
slagningen, så »slås en törn in i tåget» d. v. s.
vridningen ökas ett varv, vilket kan medföra, att tåget,
helst om det är nytt, då slagningen är hårdare,
slår öglor (kinkar), som försvåra uppskjutningen.
Tågvirke, som lägges i förvar, uppskjutas därför med
slagningen. Då det upptages, gör man början med
understa bukten, vars sladd upptages i mitten
genom alla bukterna, då de gå upp med slagningen.
Ändar av fall, skot o. s. v. ombord på ett fartyg
uppskjutas däremot (från fotblocket) mot slagningen,
vilket sker utan svårighet, emedan sladden aldrig
är längre, än att man lätt slår ut kinkarna. Man
förfar sålunda, på det att fallen o. s. v. (sedan de
uppskjutna bukterna blivit vända med undre sidan
uppåt) må kunna löpa ut med slagningen utan
kinkar. Om uppskjutningen sker i en åtta, förekommas
kinkar i båda fallen.
Ett bekvämt sätt att lägga smäckra linor m. m.
i bukter är att med högra handen upplinda dem på
vänstra armen, som man håller krökt med utsträckt
hand; man lägger linan å ena sidan mellan tummen
och pekfingret, å den andra över armbågen. När
blott ett kort stycke är kvar, tar man några
rundtörnar omkring den fria härvan nära ena ändan
och sticker sladden genom öppningen.
3. Om knutar i allmänhet, knopar och stek m. m.
En knut tjänar att förbinda två tåg, linor, snören,
trådar, band o. s. v. med varandra, eller ett tåg
o. s. v. med sig själv till en ögla, eller med en stång,
en ring, en krok m. m. Eller också tjänar den till
att göra en ända tjockare och sålunda hindra den
att löpa genom en öppning; eller den avser att skydda
ett tåg att trasas upp eller den tjänar till prydnad.
I stort taget torde man kunna säga, att (frånsett
prydnadsknutar) en knut bör ha följande
egenskaper, mer eller mindre viktiga i tur och ordning:
1. Den bör hålla.
2. Ej onödigt fresta tåget.
3. Vara lätt att göra.
4. Vara lätt att lösa.
5. Vara nätt.
Det ges emellertid undantag; så t. ex. är
huvudförtjänsten hos slirstek att det är lätt att lossa, hos
garnknop att den är liten o. s. v. Några knutar ha
ett stort företräde därigenom, att de även kunna
göras med spända snören. I fråga om knutarnas
hållfasthet bör man skilja på två synpunkter.
Vissa knutar hålla förträffligt, om de äro utsatta för
ständig påfrestning, så att tåget o. s. v. alltid är
spänt. Men om spänningen upphör och om de bli
utsatta för ryckningar och dragningar åt andra håll
o. s. v., så att de vrängas, eller om de skakas, så att
åtsamsningen upphör, så lossna de till slut och ge
efter vid förnyad frestning åt rätta hållet. Andra
knutar äro vida mindre känsliga för dylik åverkan.
Båda dessa synpunkter äro av vikt vid
bedömandet av, vilken knut som bör användas i ett
visst fall.
En knut kan i de allra flesta fall läggas på två
sätt: antingen så, att tåget böjer sig åt höger eller
också åt vänster — den ena knuten är den andras
spegelbild. Då nu tåget, snöret o. s. v. vanligen
(det ges ju även flätade tåg, band o. s. v.) är slaget
åt ett håll, kan man fråga, om det är alldeles
likgiltigt, åt vilketdera hållet knuten lägges. I de allra
flesta fall torde detta vara händelsen; men i några
fall, där antingen knutens utförande kräver ett stort
antal omvridningar av snöret (t. ex. flerdubbel
överhandsknop), eller där man använder ett snöre, en
tross o. s. v., som är mycket hårt slagen, går det
av ovan anförda skäl lättare att utföra knuten, om
den lägges åt samma håll som slagningen, d. v. s. att
trossen o. s. v. krökes motsols, när den är slagen
motsols, och omvänt; och enär tåget med dess delar
sålunda blir mindre våldsamt knickat och brutet,
torde frestningen bli något mindre och knuten
sålunda något starkare. Särskilt i fråga om somliga
knopar (se längre fram!) torde detta spela en viss
roll.
Sjömän tala aldrig om knutar, men väl om knopar
och stek.
vara en engelsk benämning (bend); i vad mån den vunnit burskap
i svenskan, vågar jag ej söka avgöra. Vad skillnaden är mellan dessa båda
slag av knutar, är icke utan vidare klart. Man
säger, att stek är det sammanbindningssätt, som
användes, då ändan av ett tåg skall fastgöras vid
något föremål (rundhult, pållare m. m.) eller vid ett
annat tåg med avsikt att lätt och hastigt kunna
losstagas (»stickas av»). Ett stek får sålunda icke
liksom en knop samsa åt sig, när det utsättes för
frestning (se Nord. Fam.-bok, artikeln Stek, 1898, av
kommendörkapten R. Nissen samt Ekelöf: Nautisk
Ordlista. 1889!). Detta gäller utan tvivel i många,
men ingalunda i alla fall; gränsen är icke fast, och
den här angivna skillnaden, att stek äro avsedda
att lätt kunna lossas, men knopar att »sitta för
gott», synes mig tämligen godtycklig. En mera
genomgripande skillnad, som jag tror varit den
grundläggande och ursprungliga, är följande: ett
stek (eller stick) göres med tåget (linan o. s. v.) i dess
helhet; men vid knopen uppdelas tåget o. s. v. först
i sina beståndsdelar (kardeler, dukter, strängar),
vilka sedan på ett eller annat sätt knopas samman
med varandra eller med motsvarande parter från
ett annat tåg (liksom vid splitsning således, som
emellertid är långsträckt och ej gör skäl för namnet
knop) till en knoppformig knut. Härav benämningen
knop, som ur väsentligen detsamma som knopp
(ty. Knopf) och knapp. Knopen är alltid
flersymmetrisk, d. v. s. ser likadan ut från olika sidor,
steket på sin höjd tvåsymmetriskt.
Man kan nu anmärka, att även denna indelning
ej stämmer med språkbruket, i det råbandsknop
eller revknop, bondknop, överhandsknop, fiskarknop
och märlspiksknop enligt densamma borde anses
som stek och ej som knopar. Detta är riktigt, men
jag misstänker, att de förr verkligen kallades stek,
och jag föreställer mig, att ändringen skett på följande
sätt. Det är lätt att inse, att knoparna, såsom mera
invecklade och konstmässiga, av sjömännen betraktats
som förnämligare och som sjöfolkets speciella
tillhörighet. Bondknop är därför utan tvivel en föraktlig
benämning på ett simpelt stek, som förgäves sökte
ersätta en efter konstens regler utförd taljereps- eller
fallrepsknop. Likaså är käringknop ett öknamn på
en knut, som ur sjömanssynpunkt är alldeles
förkastlig. Nu har konsten att göra knopar och splitsar
helt naturligt i senare tid gått mycket tillbaka, i
samma mån som ångan utträngt segelfartygen och
tågvirket dessutom till stor del ersatts av ståltross
(wire). Sådant arbete utföres alltmer uteslutande
vid varven, icke på sjön: större delen av
besättningen på ångbåtsflottan är numera att betrakta
snarare som grovarbetare än som sjömän. Men i
samband med detta konstens förfall har man troligen
också i viss mån förlorat känslan för den ursprungliga
skillnaden emellan knopar och stek och
»rangordningen» har i stället blivit mera framträdande.
Sannolikt är det därför, som vissa stek blivit i
språkbruket så att säga befordrade till knopar
(liksom alla mamseller till fröknar o. s. v.); därav t. ex.
råbandsknop (till skillnad från käringknut);
märlspiksknop som ju ej är en knop ur någon synpunkt,
men i alla fall sjömansmässig. Den kallades förr
märlstek (se Ekbohrn, Nautiskt Ordbok, 1840, sid 192!)
och heter på norska »ansættningsstek»! I Linders
Sjömanskap (1896), där för övrigt ingen definition
ges på vare sig knop eller stek, beskrivas i § 174
knoparna; men i följande § avhandlas under
rubriken Stek bl. a. överhandsknop, råbandsknop,
halvslag, märlspiksknop jämte övriga stek, vilket
onekligen är ganska betecknande, och synes tala för den
här framställda uppfattningen.
I denna uppfattning om den ursprungliga
betydelsen av knop och stek, som jag framlade i första
upplagan av denna bok år 1908, hur jag sedan dess
ytterligare blivit styrkt genom samtal å ena sidan
med sjömän, å den andra med språkforskare. Det
är otvivelaktigt så, att sjömän numera ej skilja så
noga på uttrycken knopar och stek; men härav
följer ej, att så alltid varit fallet; och även nu skulle
det icke kunna falla någon sjöman in att kalla de
verkliga knoparna för stek, att säga t. ex.
fallrepsstek i st. f. fallrepsknop, rosenstek i st. f. rosenknop
o. s. v. Taljrepsknop och taljerepsstek (= bonde,
se haksteken!) är helt skilda saker lika väl som
skotknop och skotstek. Några uttryck i ett par
gamla engelska arbeten visa ganska tydligt, att
knop egentligen betyder en rund knut (knopp,
knapp). I The Seamen"s Dictionary by sir Henry
Manwayring, London A. D. 1670, heter det, »There
are two sorts of Knots, which are used at Sea, the
one is a Bowline-knot — — The other is a
waleknot, which is a round knot or knob, made with
three strands of a rope, so that it cannot slip. The
tacks, topfall-sheats and stoppers have these
waleknots, and many other ropes.» Redan i The Seamen"s
Grammar, written by Captain John Smith, sometimes
Governor of Virginia and Admiral of New-England,
Printed at London 1652, heter det: »The Wallknot,
which is a round knob, so made with the strands
or layes of a rope, [that] it cannot slip; the sheats
and stoppers use this knot.»
-
4. Stek.
För att förstå beskrivningen i del följande är
det av vikt att känna vissa termer, som där ofta
användas, termer, som av skäl, som redan antytts,
till största delen äro sjömanstermer.
Kardel kallas de smäckrare tåg eller dukter,
varav en tross är hopslagen.
Tir är den spiralgående fåran mellan kardelerna.
Sladd är ändan av ett tåg eller garn o. s. v.
Part kallas en uppslagen, frigjord kardel; även
en viss del av hela tåget, t. ex. fasta parten till
skillnad från dess löpande part.
Stek äro sådana knutar, som göras med linan,
tåget, snöret o. s. v. som ett helt, till skillnad från
knopar, som göras av tågets o. s. v. isärtagna
beståndsdelar. De allra flesta knutar äro stek, även
åtskilliga, som numera oegentligt nog kallas knopar
(se föreg. kap.!). Många, men ej alla stek äro
avsedda att åter lätt kunna lösas vid behov: för detta
syfte läggas de ofta med ögla (se längre ned!).
Vi skola nu först se till, hur den enklast
möjliga knut uppkommer. Bukt (fig. 4) är en böjd del
av ett tåg. Om böjningen upptar en hel cirkel,
Fig. 4.
Fig. 5.
Fig. 6.
kallas den rundtörn (fig. 5); korsas ändarna, uppstår
ett halvslag (fig. 6). Om man gör ett halvslag och
sedan sticker ena sladden igenom halvslaget,
uppstår den enklast möjliga knuten, den s. k.
överhandsknopen (fig. 7, 8), Fig. 7. även kallad bondknop, halvknop,
halvstek, halvknut, vanlig knut, enkel knut,
fingerknut. Sladden måste
naturligtvis stickas igenom halvslaget från
rätta hållet: om den i halvslaget vid
korsningen ligger under den andra
parten, måste den tydligen stickas
igenom uppifrån nedåt (och tvärtom), eljest uppstår
ingen knut. Fig. 8. Namnen överhandsknut, fingerknut
torde ha sin förklaring däri, att halvslaget ofta brukar
göras över vänstra handen eller pekfingret, vilket
emellertid sällan torde medföra någon fördel.
Halvknuten användes för att hindra ett tåg o, s. v. att
trasa upp sig, när man ej har tillfälle att anbringa
en tagling eller en taljerepsknop. Den kan också
användas för att bilda en utvidgning på tåget, snöret
o. s. v., som hindrar det att löpa ut genom ett hål,
en ring eller dylikt. Det är denna knut, som man,
då man syr, anbringar på tråden för att den skall
sitta fast i tyget.
Behöver man en större knut, bör man ej göra
två eller flera halvknutar på varandra, ty de komma
då lätt något i sär och förfela sitt syfte. Knutarna
böra göras i varandra, vilket, som vi strax skola
finna, kan ske på olika sätt. Härigenom vinnes
även, att de lättare kunna tagas upp, om de blivit
hårt åtsamsade.
Fig. 9.
Överhandsknop i åtta, eller åtta, även kallad
fiol, akterstek, flamländsk knut (fig. 9): man gör först
ett halvslag såsom vid enkel
överhandsknop, men innan man sticker
sladden igenom halvslaget, vrides
detta ett halvt varv (180°) — åt
Fig. 10. vilket håll, inses utan svårighet, ty
vrides halvslaget åt orätt håll, övergår det till en
bukt. Nu stickes sladden igenom såsom förut,
knuten åtsamsas (fig. 10) och åttan är färdig. Den
användes på sjön, när man vill hindra en ända att
löpa ut genom ett hål, t. ex. ett skot att rappa ur
blocket o. s. v.
Redan denna enkla knut, som är större än
överhandsknopen och lättare att taga upp, har blivit
uppskattad som en värdefull uppfinning och på sina
ställen fått namn, som tyda på utländska lärmästare.
Den kallas nämligen i England för flamländsk knut
(flemish knot), i Frankrike för tysk knut (nœud
allemand). Den förekommer ofta som ornament i
drakslingorna på runstenar.
1569. (Se Uppland, Skildr. af land och folk, utg, af Hum.
Vetensk.-Samf. i Uppsala!) I Bro skeppslags sigill är ävenledes
en liknande, men, troligen av misstag, orätt gjord åtta. Den finnes
även på kardinalshatten och på den katolska biskops- och
ärkebiskopshatten (se t. ex. Grimberg, Sv. Folkets underbara öden,
sid. 496!) samt i huset Savoyens vapen med mottot »Stringe ma non
constringe». I den italienska Dell"Annunziataordens insignier
förekommer åttor; även bland frimurarnas ordenstecken synes åttan spela
en viss roll; den förekommer på frimurarnas snöre.
Dubbelåtta. Det synes mig, att man för många
syften borde kunna fördubbla eller flerdubbla åttan
(lika väl som man har dubbel och flerdubbel
överhandsknop, se följande knut!). Detta går lätt på
följande sätt. Man upplindar snöret, tråden o. s. v.
på vänstra handens tumme och lillfinger i
sicksack, bakifrån framåt (medsols) på tummen,
framifrån bakåt (motsols) på lillfingret o. s. v. två eller
flera gånger, men alltid lika många på vardera
fingret. Sedan instickes dess fria ända, som
avslutar lillfingrets rundtörnar, genom tummens, från
höger till vänster, och den andra fria ändan i
motsatt riktning, genom
lillfingrets rundtörnar(fig. 11),
varpå det hela åtsamsas
undan för undan.
Fig. 11.
Om man icke kommer åt mer än ena ändan
av snöret, kan redan från början den andra parten
läggas in i knuten sålunda, att man gör den ena
raden rundtörnar omkring denna part, då man blott
behöver sticka in den andra fria sladden genom
den andra raden rundtörnar. Åtsamsningen bör
göras så, att man på en gång fattar de utgående
ändarna och sätter ett finger i den bukt, som bildas
av de parter, som gå in i knuten, och till en början
drar ut knuten på längden, så mycket som möjligt;
knuten kan sedan lätt hopsamsas genom sträckning
av de utgående parterna, så att åttorna komma
intill varandra.
På detta sätt bildas en större, vid flera
åttor avlång, platt knut, som kan användas som
stoppknut eller om man vill förkorta en fri ända,
och som har den förtjänsten, att den icke »går i
baklås» utan kan lösas.
Man kan också göra en åtta i taget i det man
drar ut ena bukten (högra bukten i fig. 9), vrider
den om ett helt varv (360°), åt samma håll, som
den förut är vriden, men så, att den övre parten, som
sedan fortsätter åt vänster, förblir sträckt, och sedan
sticker sladden igenom framifrån; en ny åtta lägges
på alldeles samma sätt o. s. v., så många man önskar.
Man kan för att få en större knut i stället
för en åtta även använda dubbel överhandsknop. Den
kan göras på tre olika sätt, vilka alla leda till
alldeles samma resultat.
1. Man gör ett halvslag, tar sladden två gånger
igenom halvslaget (fig. 12) och åtsamsar knuten (fig. 13).
Fig. 12.
Fig.13.
2. Man gör två rundtörnar,
den ena under den andra, så att
linan hela tiden går i en oavbruten
spiral, sticker undre sladden
uppifrån och nedåt igenom båda,
kränger den undre rundtörnen genom den övre, så
att de byta plats, och åtsamsar knuten.
3. Man lägger sladden i en bukt, så att den
återvänder parallellt med linan, gör med sladden
en och en halv rundtörn omkring linan åt samma
håll och sticker den tillbaka utmed linan genom
rundtörnen och bukten, så att den kommer ut på
motsatt sida mot den, där linan går in i knuten,
varpå knuten åtsamsas.
Av dessa tre sätt är det första utan tvivel det
enklaste och bästa, när det är fråga om smäckrare
och smidigare gods.
äro de andra metoderna att föredra.
Överhandsknopen kan göras flerdubbel, där man
behöver ännu större eller snarare längre knutar på
ett tåg (till fäste för händer och fötter vid klättring
o. d.). Man kan även härvid använda de tre
nyssnämnda metoderna:
1. Man tar sladden 3—4—5 gånger igenom
halvslaget (fig. 14) och åtsamsar knuten (fig. 15). Är
det härvid fråga om en tråd
eller en smäcker och smidig lina,
t. ex. tjärad märling, ordna sig
vid åtsamsningen alla
rundtörnarna utan vidare intill
varandra, under det att de in- och
utgående parterna sträckas i knutens inre, utan att
slingra sig i spiralturer om varandra såsom från
början. Är det fråga om styvare material, bör man
genom lämplig manipulation underlätta detta: för varje
spiralvridning, som upphör i knutens inre, bildas
en ny rundtörn i dess yttre. Knuten bör helst göras
med slagningen (se ovan!).
Fig. 14.
Fig. 15.
2. Gör man tre eller flera rundtörnar under
varandra från början och tar undre sladden
uppifrån igenom dem alla, måste de krängas över
varandra, så att de yttersta byta plats, likaså de näst
yttersta o. s. v. Detta kan vara ganska besvärligt,
helst vid många rundtörnar, vilket gör denna metod
mindre förmånlig.
3. Man går till väga såsom vid dubbel
överhandsknop 3., man tar sladden 2—3—4 eller flera
gånger omkring linan, innan den stickes igenom dem
alla (fig. 16). Detta torde
vara bästa sättet att göra
flerdubbel överhandsknop på
grövre gods; den ordnas
sålunda från början på rätta sättet. Rundtörnarna
läggas helst med slagningen.
Fig 16.
Flerdubbel överhandsknop är byggd på samma
sätt som en kort tagling (sid. 181); tänker man sig
trossen kort och taglingen åtsamsad, återstår
flerdubbel överhandsknop. Linan går in från ena
ändan mitt igenom den avlånga knuten på längden,
kommer ut i andra ändan, gör ett antal spiralturer
(rundtörnar) tillbaka till den förra ändan, går där
ånyo in i mitten, går ännu en gång igenom hela
knuten i dess längdaxel, kommer ut och fortsätter
vidare.
sätt: man lägger snöret ett tillräckligt långt stycke i ena ändan
dubbelt och tar den fria ändan i upprepade rundtörnar utåt mot
bukten, omkring den sålunda bildade öglans rot. När man lagt tre
eller fyra rundtörnar drar man i den av öglans parter, som går över
i rundtörnarna för att åtsamsa den. Sedan lägges ytterligare ett
antal rundtörnar, tills knuten blivit tillräckligt lång; den fria änden
stickes genom öglan, som drages till med andra parten omkring den
fria änden. På detta sätt bruka pojkar göra sig »daggar.» Behöver man en ännu större stoppknut,
kan man göra en kulknut (se längre fram!) på snöret
o. s. v. och åtsamsa den väl.
Vattenknut. En överhandsknut användes såsom
ovan är nämnt för att hindra ändan av ett tåg att
trasa upp sig och till utvidgning av tåget. Men den
kan även begagnas till att förbinda två linor, trådar
o. s, v. med varandra. Man lägger dem intill
varandra och gör helt enkelt en halvknut på båda
tillsammans såsom ett helt (fig. 17): vattenknut,
repslagarknut, repknut, tömknut, hundhuvudknut;
hästsvansknut (Finland).
utföra, vare sig enkel vatttenknut (Munktells självbindare, Mc
Cormicks självbindare med den s. k. Appleby-bindaren) eller
vattenknut med ögla (Wood"s självbindare). En
sådan knut är utan all
fråga säker och lätt att
Fig. 17.
göra, men den är svår att taga upp och frestar linan
mycket, om ändarna skola sträckas åt olika håll. I
så fall bör knuten i stället utföras på följande sätt.
Först gör man på ändan av ena tåget en halvknut
utan att draga till den; sedan instickes ändan av det
andra tåget i knuten, där den
förra ändan går ut (fig. 18)
Fig. 18.
och man låter den följa
densamma hela vägen runt och
ut ur knuten, så att denna
blir dubbel (fig. 19). Man
Fig 19.
kan också knyta ihop två ändar med vattenknut
direkt på följande sätt; först tagas båda ändarna om
varandra till ett halvstek; sedan lägges vardera ändan
emot den andra såsom vid råbandsknop, men i
stället för att göra ett nytt halvstek såsom vid denna,
tager man vardera ändan utmed den andra runt
första halvsteket, så att det nya halvsteket kommer
att medföra en fördubbling av det första. På så
sätt göres knuten fortare och bekvämare än på det
förra.
Vattenknuten, sålunda utförd, är en ypperlig knut,
säkrare än råbandsknop, men icke så nätt. Den
användes mycket av de engelska bankfiskarna. Dock
böra de ändar, som förenas, vara ungefär lika grova.
Att förena en grov ända med en fin går ej bra på
detta sätt: då användes skotstek, se detta!
Med vattenknuten kan man, om man tar 2—3
eller flera trådar tillsammans, förbinda dem alla.
På grövre linor och tåg är den mycket klumpig,
men på trådar och finare garn är den ganska
praktisk och bekväm och den användes mycket inom
fisket. Det torde vara det enklaste och bästa
sättet att förena två, tre eller flera trådar, som
gå åt samma håll. Man kan naturligtvis också
med båda trådarna tillsammans göra en åtta
ävensom dubbel överhandsknop, vattenknut i åtta och
dubbel vattenknut, då man får knutar, som hålla lika
bra eller bättre än den förra, och äro lättare att
taga upp. Dessa knutar kunna alla läggas med
ögla på endera eller båda sladdarna, för att lätt
kunna lösas. Flerdubbel vattenknut torde ej erbjuda
några fördelar framför dubbel. Dubbel vattenknut
är säker, t. o. m. för hala gut-tafsar, där icke ens
fiskarknop (se längre fram!) är fullt pålitlig.
Om man lägger ändan av en tråd eller ett snöre
i en bukt, så all den blir dubbel, och gör en
överhandsknop med båda parterna på en gång, får man
en ögla, som icke glider och som håller väl, ögla med
vattenknut (fig. 20). Fig 20. Knuten är relativt stor, men
mycket bekväm att göra
och kan med fördel
användas på finare gods:
trådar och segelgarn. Den
kan naturligtvis också, om man så vill, läggas i
åtta eller dubbel för att lättare kunna lösas.
Vattenknut användes med fördel på glaciärtåget (se härom
närmare sid. 241!).
Om vi nu återvända till den enkla
överhandsknopen, så bör det framhållas, att den användes vid
många andra tillfällen än de ovan omnämnda. Så
t. ex. vid litsning av segel på litslinan, för att den skall
sitta stadigt; vid fästande av pärtlinor, om man vill
fästa en krok inpå ett tåg o. s. v. Man kan ju även
beskriva denna anordning så, att linan först går
igenom ögat och sedan gör ett halvslag omkring
den ingående parten, innan den fortsätter vidare:
men härigenom uppstår ju verkligen en
överhandsknop, i vilken ögat befinner sig.
Om man med en lina eller ett snöre gör en
överhandsknut omkring en annan lina, ett rundhult,
i ett öga o. s. v. och endast den ena parten av linan
är utsatt för frestning, så håller den i allmänhet ej;
endast om det är fråga om fina garn eller trådar
och det föremål, omkring vilket knuten ur lagd, är
mycket smalt, så att en ganska skarp knickning
uppstår på garnet, håller knuten, även om den göres
med ögla: överhandsknut med ögla. Med denna
ytterst bekväma knut fäster man allmänt
kroktafsarna på långreven och kan lika lätt lossa dem
med ett enda ryck i sladden, som brukar vara
försedd med en vanlig överhandsknop för att man
därvid skall få bättre tag: långrevsknut, dragknut
(Finland).
Skall knuten läggas omkring ett grövre föremål,
måste sladden (resp. öglan) tagas icke en utan flera
gånger omkring egen part; sålunda uppstå
timmerstek och slirstek (se dessa!).
Överhandsknut med ögla kallas även rännknut
(löpknut, löpare, galgknut, strypknut), fig. 21, när
själva öglan spelar en huvudroll
vid knutens användning. Om
man sträcker på dess ändar,
utplånas hela knuten, vilket utan tvivel förlänat denna
knut en viss mystisk betydelse hos åtskilliga
naturfolk. En lapp, som jag frågade, vilka knutar
lapparna använde, gjorde en sådan rännknut,
åtsamsade halvslaget ganska hårt och drog med sladden
in öglan i knuten, så att del hela såg ut som en
vanlig halvknut, men som lätt kunde utplånas, om
snöret sträcktes, och sade, att en sådan knut kallas
Fig. 21.
turknut eller lyckoknut; samt att ett snöre med nio
turknutar bundet om halsen bland åtskilliga lappar
anses medföra lycka för bäraren. Utan tvivel har den
framför andra knutar även gjort tjänst som trollknut.
Vanlig virkning utgöres av rännknutar, den ena
i den andra.
Rännknuten gör skäl för namnet, i det den ena
parten löper i den halvknut, som finnes på den
andra. Emellertid kan man lätt förvandla en sådan
rännknut till en fast ögla, om man nämligen låter
den löpande parten göra ett halvslag omkring den
Fig. 22.fasta strax ovanför
halvknuten (fig. 22). Denna knut,
som kan kallas rännknut med
Fig. 23.halvslag, och som användes
vid madrassering, är fullt säker
nämligen vid stadig frestning
på öglan och kan i sådana
fall ersätta pålstek och har den förtjänsten, att öglan
lätt kan efter behov göras större eller mindre. Om
man gör halvslaget med ögla (fig. 23), har man en
fast slynga, som med ett ryck i sladden kan lossas
och förvandlas till en löpsnara (som genom
ytterligare dragning kan alldeles utplånas); en anordning,
som stundom kan komma till pass. Den kunde
kallas rännknut med halvslag och ögla. Om i
stället för halvslaget göres en halvknut omkring
fasta parten, uppstår en s. k. kärleksknut, varom
mera längre fram (sid. 94). Jämför i fråga om fasta
öglor sid. 69!
Rännknuten synes här i Sverige allmänt
användas under namn av grimskaftsknut, hästknut
(Malung), när man binder en häst. I England kallas
den cow-hitch (koknut). Man tar repet genom ringen
o. s. v. och gör med sladden helt enkelt en
halvknut omkring den andra parten, så att sladden går
ut ur knuten bredvid densamma åt motsatt håll, liksom
även de båda parter, som bilda slyngan, gå
ut bredvid varandra ur knuten (fig. 24).
Grimskaftsknuten håller nog, om den
är ordentligt åtsamsad, men kan vara svår
att få upp, om den blir mycket hårt
åtdragen, eller om den blir våt eller båda
delarna. Den kan naturligtvis göras med
ögla och blir då lättare att taga upp, men
å andra sidan mer opålitlig. Många hästar
lära sig därtill all själva lösa knuten genom
att med läpparna fatta sladden och dra i den. »Har
man en sådan häst,» sade mig en lantman i Dalarne,
»bör man sticka sladden av repet genom öglan.»
Någon »nätt» knut får man emellertid ej på det sättet.
Fig 24.
På sjön skulle grimskaftsknuten avgjort kasseras
på de grunder, som redan anförts. Där användes i
liknande fall två halvslag om egen part eller ännu
hellre pålstek (se längre ned!), och dessa äro utan
tvivel vida bättre, även när det t. ex. gäller att
binda hästar.
man hästarna med två halvslag om egen part. När de under en
sommarvistelse i Dalarne gjorde på samma sätt, löste dalpojkarna
knuten och gjorde grimskaftsnut i stället; ty den andra kände de
ej till och litade ej på. Detta synes mig vara av intresse i
etnografiskt avseende. Jag har hört uppges, att även i England
grimskaftsknuten allmänt användes på landsbygden.
En infödd lapp visade mig, hur lapparna binda sina renar:
man tar tömmen omkring ett träd o. s. v. och gör ett halvstek
med ögla på den fria porten. Sedan tages öglan tillsammans med
fria parten och man gör med den andra parten (som går till renen)
ett halvslag omkring roten till öglan jämte den fria parten, som
ej få tagas for korta. Sålunda bildas en fast ögla, som icke
åtsnöres omkring trädet, utan gör det möjligt för renen att gå runt
omkring det hur mycket som helst utan att till slut komma inpå
detsamma.
Denna ganska säregna knut håller givetvis och är lätt att lösa.
Om knuten är allmän bland lapparna, är den säkerligen karaktäristisk
i etnografiskt avseende. Se vidare noten sid. 70! Grimskaftsknuten användes även
som halsduksknut (se dessa!).
Rännknuten kan, såsom ovan framhållits,
betraktas som en överhandsknut med ögla. Om man
gör en åtta med ögla, uppstår ävenledes ett slags
rännknut. Den kan naturligtvis även göras liksom
grimskaftsknuten med öglan genom en ring o. s. v.,
sålunda att man med sladden, sedan den gått genom
ringen, gör en halvknut omkring den fasta parten
liksom vid grimskaftsknuten med den skillnaden,
att innan man tar sladden igenom halvslaget, vrider
man detta ett halvt varv. Denna knut torde
användas inom fisket. Den är säkerligen lättare att
lösa efter stark åtdragning.
Även av dubbel och flerdubbel överhandsknop
uppstå, om man lägger dem med ögla, motsvarande
rännknutar, som möjligen kunna lämpa sig för
särskilda syften. Man gör ett antal halvslag, det ena
under det andra, tar upp det sista och ned det
första och åtsamsar det hela.
En rännknut eller rännsnara kan naturligtvis
utföras med vilken fast ögla som helst, om tåget
tas genom öglan (se ögleknutarna längre fram, sid. 69!).
En rännsnara kan också göras på följande sätt:
Man lägger tåget i en bukt, den som skall bilda
snaran, så att sladden ligger intill tåget. Därefter
lägges sladden, som bör tagas tillräckligt lång, i en
ny, återgående bukt, så att den ligger intill de andra
parterna (tåget blir på detta sätt tredubbelt ett
stycke), och tages i upprepade rundtörnar omkring
de tre parterna uppifrån (slyngan) och nedåt tåget.
Sedan man lagt 2—3 rundtörnar, sträckes den av
de tre parterna, som övergår i den första rundtörnen,
så att rundtörnarna bli åtsamsade; därpå fortsättes
med upprepade rundtörnar, tills man erhållit en lagom
lång hylsa för snarans ena part att löpa
i. Nu stickes sladden igenom den nedåt
tåget riktade bukten och denna åtsamsas
därigenom att den part av själva snaran
sträckes, som övergår i denna bukt, och
snaran är färdig (fig. 25). Man lägger
rundtörnarna lagom hårt och avpassar
deras antal efter omständigheterna, så att
snaran löper lätt, men stadigt.
Fig. 25.
Dubbel rännknut består av två halvslag,
som läggas åt olika håll symmetriskt, så att ändarna
komma ut bredvid varandra (fig. 26). Om
rännknuten skall fästas i en ring, omkring en stång e. d.,
där man ej kommer åt ändan av stången, göres
först det ena halvslaget, sedan det andra på sätt
som lätt inses av figuren utan någon beskrivning.
Skall knuten sättas omkring ändan
av en stång e. d., kan den göras
färdig på förhand på det sätt, att tåget
lägges dubbelt och bukten vikes så,
att den kommer tvärs över taget, då
man får två bukter, vilka sedan
läggas mot varandra så, att ändarna komma inuti
bredvid varandra.
Fig. 26.
Dubbel rännknut kallas i Norrbotten remlycka
(rem = remma igen, snöra ihop, lycka = ögla), i
Västerbotten rännlycka, i Hudiksvalls skärgård smöja.
Om ett mindre föremål med ögla, t ex. en
nyckel, skall fästas i ett band, snöre, träd o. s. v.
med denna knut, tar man bukten av det dubbla
bandet o. s. v. genom öglan på nyckeln, sedan över
och omkring själva nyckeln och åtsamsar knuten,
så att den får samma utseende som fig. 26 visar.
Knuten kallas i England på sina ställen för
»lärkhuvud» (»lark"s-head»), emedan den, sedd från sidan.
något erinrar om en fågels huvud och näbb. Den är
naturligtvis fullt säker, så länge frestning äger rum
på båda ändarna. Om så ej är fallet, kan man
hindra dessas förskjutning genom att göra en
överhandsknut med båda ändarna på en gång eller bättre
en åtta (som är lättare att taga upp igen), eller göra
med vardera parten ett halvslag omkring den andra.
(Jämför vidare lodstek, sid. 57!)
Omvridas vardera av de båda öglorna ett par
gånger, uppstår en s. k. bonde eller dubbelt
taljerepsstek (se haksteken!).
Fig. 27.
Medelst ett »tredubbelt lärkhuvud»
hindrar man all glidning och får
ändarna ett stycke ifrån varandra (fig. 27),
vilket någon gång kan vara önskvärt.
Om man lägger ett segelgarn dubbelt,
med ändan av bukten gör en dubbel
rännknut, så som ovan beskrivits, och
sedan tager ändarna genom den
sålunda bildade öglan, så får man en sammansatt
rännknut, som ibland med fördel kan användas, t. ex.
då man vill fästa ett glasrör i en gummislang. Man
gör först den dubbla rännknuten, tager ändarna
omkring slangen och glasröret och genom båda
öglorna, samsar åt det hela så mycket man kan och
gör med ändarna en enkel halvknut. Denna kan
man nu åtdraga så starkt som
snöret tål vid utan att — och detta
är fördelen med denna anordning —
det glider, när dragningen upphör; så
stark är nämligen friktionen i
rännknuten. Nu gör man ännu en
halvknut åt rätt håll, så att man får en
råbandsknut. Fig. 28 visar, bur knuten
i sin helhet tar sig ut. Röret tänkes
gå genom den stora öppningen.
Fig. 28.
I nära samband med överhandsknopen står
även märlspiksknop, som användes för att vid
bändsling o. s. v. fästa bändsellinan vid märlspiken, när
man skall sträcka den. Man använder därvid
märlspiken som en hävstång och bänder, i det man
stöder dess främre del mot tåget. Knuten kallades förr
riktigare märlstek. Man gör t. ex. ett halvslag med
bukten framåt eller bakåt och den högra parten
under den vänstra. Halvslaget vrides nu i
horisontalplanet över den vänstra parten. Märlspiken
instickes över halvslaget, under vänstra parten och
över halvslaget (fig. 29). Eller man gör
halvslaget med bukten framåt eller bakåt,
högra parten över; det bör nu vridas
under vänstra parten och märlspiken
instickes under halvslaget, över vänstra
parten och ut under halvslaget.
avbildas två »olika slag» av märlspiksknop. Det är emellertid samma
knut i båda fallen, liksom här ovan i texten. Denna
knut kan naturligtvis användas vid många
andra tillfällen, för att fästa ett snöre
o. s. v. vid en käpp eller dylikt; den bör
självfallet göras så, att frestningen är på
den sladd, som hör till öglan, icke på den, som går
direkt till halvknuten. Så som märlsteken sitta i
fig. 29, skall alltså bändningen ske sålunda, att
märlspikens skaft föres åt höger. — Tofsarna i
svansen på en pappersdrake fästas enklast med
denna knut.
Fig 29.
Märlsteket utgör också början till den
knut, varmed man på apoteken binder över korken till en
flaska. Man gör steket såsom i texten beskrivits,
lägger den tvärgående parten, som ligger under
halvslaget och som skall bilda öglan, tvärs över
korken och kränger halvslaget runt halsen på
flaskan under den fals, varmed halsen slutar
upptill, åtsamsar det hela och avslutar
överbindningen genom att förena ändarna över korken med
en råbandsknop (se denna!): apotekarknut. Ännu
stadigare, ehuru icke fullt så bekväm, blir
överbindningen, om man gör en mycket lös överhandsknut,
tar dess bukt ut mellan de två parterna i dess kryss,
sätter bukten över korken och de två nämnda
parterna omkring halsen på flaskan, en på vardera sidan,
åtsamsar det hela och förenar ändarna över
korken med en råbandsknut. Med en sådan ut- och
invänd överhandsknut gör man också en s. k.
»påslagning» omkring och under t. ex. en tunna, ett
kärl i allmänhet, som skall bäras, hissas o. s. v.
Denna påslagning beskrives redan för halvtannat
tusen år sedan av den grekiske läkaren Oreibasios
(se åttonde kap.!) under namnet brókhos boukolikós
eller sandálios, d. v. s. herdeknut, sandalknut (eller
-slynga). Om påslagningen åtsamsas, bildas en fast
ögla (se längre fram under dessa sid. 71) och det
må tills vidare lämnas därhän, huruvida »brókhos
boukolikós» användes på det ena eller andra sättet.
*
Överhandsknut (halvknut) med öglor. Man lägger
två halvslag, det ena under det andra, tar på en
gång del övre halvslagets bukt genom det undre
halvslaget och det undre
halvslagets bukt genom det övre
halvslaget och drar ut bukterna, en
åt vardera hållet (fig. 30).
Fig. 30.
Flerdubbel överhandsknut med öglor. Denna
knut, som jag ingenstädes sett eller hört beskriven,
göres på liknande sätt som den föregående sålunda,
att man lägger tre, fyra eller flera halvslag, det ena
under det andra (de tagas ej större än som är
nödvändigt) och tar det understa halvslagets bukt upp
genom alla halvslagen och på
samma gång det överstas bukt
ned genom dem alla, och
åtsamsar småningom knuten
(fig 31).
Fig. 31.
Dessa knutar kunna användas att binda
händerna med på en person. Sedan en ögla tagits om
vardera handen och tilldragits, fästes vardera ändan
med ett halvslag omkring de utgående parterna på
samma sida; eller också förenas de båda fria
ändarna med en råbandsknut: fångknut.
Knutarna kunna också användas, när man vill
lyfta och bära eller fira ned en person, t. ex. vid
eldsvådor: stolknut. Ena öglan lägges under sätet,
den andra omkring bålen under armarna; knuten
framtill på buken tjänar som handtag.
Här lika väl som vid föregående knut blir del hela
stadigare.om man går ut från
en flerdubbel
överhandsknut med öglor (fig. 32).
Fig 32.
*
För alla hittills omtalade knutar ligger
överhandsknopen till grund. Vi komma nu till en
annan serie knutar, som alla grunda sig på
halvslaget.
Halvslag uppstår, såsom förut beskrivits, av en
bukt, om man blott korsar dess ändar (fig. 6). Ett
halvslag (kallades förr också enkelt halvstek, även
kortstek) håller naturligtvis icke utan vidare, ifall ej
sladden bändslas vid den fasta parten, och gör ej
skäl för namnet knut; men det användes med fördel
för vissa speciella syften, t. ex. om ett segel skall
litsas vid rundhult eller trossar, då litslinan tages
genom ett litshål, runt bommen o. s. v., så ett
halvslag »om egen part» och därpå fortsätter till nästa
litshål; eller om en pärtlina skall fästas i en följd
av hål, gör man på samma sätt ett halvslag om
egen part vid varje, för att linan skall sitta stadigt.
(Jfr sid. 31! Jfr vidare mulstek, sid. 83!)
Två halvslag är kanske den vanligaste, på sjön
förekommande knuten; den, som på landbacken
företrädesvis benämnes »sjömansknut», ehuru ju även
många andra kallas så (särskilt råbandsknopen). Om
man t. ex. vill fästa fånglinan till en båt omkring
en uppstående pållare eller påle, fattar man
fånglinan ett stycke från ändan med vänstra handen,
gör ett halvslag på den med den högra, så att
bukten är vänd framåt och sladden är underst;
halvslaget lägges över pållaren. Nu fattar man med
båda händerna sladden, gör ett nytt halvslag på
alldeles samma sätt som nyss (med bukten utåt och
sladden underst), lägger det nya halvslaget över
pållaren ovanpå det andra och åtsamsar det hela.
Man ser, att de in- och utgående parterna ligga
intill varandra och gå ut ur knuten åt var sitt håll
(fig. 33). Gå de ut åt samma håll, är knuten orätt
gjord; man har lagt halvslagen symmetriskt åt var
sitt håll och fått en dubbel rännknut (lärkhuvud) i
stället (se denna!). Man kan naturligtvis, när man
är saker på sin sak, göra båda halvslagen
omedelbart efter varandra (fig, 34.), och sätta dem på en
gång tillsammans över pållaren (fig. 35). Ifall man
icke kommer åt ändan av pållaren o. s. v. eller skall
fästa halvslagen i en ring, tar man sladden omkring
pållaren (eller genom ringen) och gör först det ena
halvslaget på ena sidan om tåget, fortsätter med
sladden än en gång som förut omkring pållaren
(eller genom ringen) och gör det andra halvslaget
på andra sidan om trossen sålunda, att de in- och
utgående parterna komma intill varandra (se fig. 33!).
Fig. 33.
Fig.34.
Fig. 35.
Det är av ganska stort intresse att erfara, att
redan i forntiden, i det gamla Grekland, denna knut
kallades sjömansknut. Det är nämligen enligt min
mening otvivelaktigt, att den knut, som den grekiske
läkaren Oreibasios (326—403 e. Kr.) (se kap. 8!)
beskriver under namnet brókhos navtikós (sjömansknut),
icke är någon annan än två halvslag.» Man tar ett
snöre,» säger Oreibasios, »gör på mitten av den fria
delen av detsamma två öglor bredvid varandra och
låter dem byta plats, så att den inre sättes utanför
den yttre och den yttre innanför den inre. Sålunda
kommer knuten åt ett håll, ändarna åt det andra.»
Or. IV. S. 255.
det om de båda öglorna, att de skola göras åt motsatt håll (»en
sens contraire»), den ena framifrån bakåt, den andra bakifrån framåt
»l"une allant de dedans en dehors, et l"autre de dehors en dedans»).
Och den motsvarande avbildningen, som icke härrör från Oreibasios,
visar en dubbel rännknut (lärkhuvud) med omvridna öglor, om man
så vill, ett enkelt taljerepsstek. Men detta är tydligen oriktigt; i
den grekiska texten står nämligen διο πλεχται αγχυλια χατα
ιυαλλαγηυ αλληλοις ταρατιθιμουαm το μευ εσωθευ εξω, το δε εξωθευ
ισω; vilket torde böra översättas så, som ovan är angivet. Redan i forntiden var således denna
knut uppskattad och använd på sjön och betraktad
som sjömännens speciella knut.
Ett gammalt skepparuttryck lyder så, att »den
som inte tror på två, väl åtsamsade halvslag, han
tror inte på Fader vår»! Det är som sagt en
förträfflig knut, som på sjön har den mångsidigaste
användning. Bl. a. fäster man med två halvslag
vevlingslinan vid vanten (vevlingsstek).
ligger och även för att kunna lösgöra det, fäster man en liten boj
med en lagom lång lina vid ankaret på det sättet, att ändan på
linan tas ett halvslag om ena flyarmen och sedan ett halvslag åt
samma håll om den andra, varpå sladden najas fast vid ankarets
lägg. Det är således på sätt och vis »två halvslag», men de skiljas
åt av läggen, komma ej intill varandra och binda ej utan vidare,
varför sladden som sagt måste fästas särskilt. Anordningen kallas
emellertid bojrepsstek.
Även på land begagnas två halvslag för många
ändamål och har många namn. Så t. ex. i
fyrverkerikonsten begagnas den vid »strypning» av
raketer och kallas därför raketknut eller
fyrverkarknut. I Bergslagen kallas den på sina ställen
borrknut, emedan gruvarbetarna bruka den omkring en
knippa borrjärn, som skall bäras ned i gruvan. I
Finland kallas den somligstädes dödsknut. I
Norrbotten benämnes den armsvep.
Det är ibland ganska förmånligt att kunna göra
två halvslag med en hand, när den andra är
upptagen (t. ex. av att hålla rodret, en fånglina o. s. v.).
Detta är vida lättare att göra (på ett ögonblick) —
när man kan det — än beskriva. Här må
emellertid göras ett försök till beskrivning. Vi tänka oss,
att tåget ligger vågrätt tvärs framför oss, med sin
fasta part åt vänster, sladden åt höger. Man för
högra handen med flatsidan vänd uppåt in under
tåget, så att detta går tvärs över flathanden ut åt
höger mellan tummen och pekfingret. Man griper
nu med de 4 fingrarna omkring tåget (knyter
således handen omkring tåget) och vrider handen 180°
inåt (motsols), så att dess baksida (ryggsida)
kommer uppåt och låter därvid tågets fria part (sladden)
falla framför handen, så att den kommer att hänga
nedåt och korsa den fasta parten strax innanför
handen (till vänster om tummen). Sålunda är första
halvslaget bildat. Den egentliga konsten består nu
i att utföra det andra halvslaget åt rätta hållet. Det
går så till, att man, utan att ändra något för övrigt,
först sträcker tummen framåt strax utanför (d. v. s.
till höger om) den nedhängande sladden och därpå
(utan all släppa den bukt, man håller i handen)
vrider handen med ryggsidan utåt åt höger,
utsträcker fingrarna och griper den nedhängande
ändan mellan tummen och pekfingret på så sätt, att
pekfingret kommer innanför (till vänster), men
tummen utanför (till höger om) densamma, varigenom
den fria nedhängande parten kommer att passera
mellan tummen och pekfingret ut åt höger över det
senares baksida. [Tåget går således, sedan det
korsat fasta parten, omkring tummens inre (vänstra)
rand till dess framsida, ligger där mellan denna och
pekfingrets insida (»i nypan»), går ut över
pekfingrets inre rand till dess baksida.] Sedan man sålunda
fattat tåget på rätta sättet, har man blott att taga
hem bukten till den part man förut har i handen,
varvid det andra halvslaget bildas och skaka det
hela ett tag, då de båda halvslagen lägga sig rätt,
varpå man sätter dem båda tillsammans över
knapen, pållaren eller vad det må vara. Det först
gjorda bakslaget blir det undre, det senare utförda
det övre, när man håller flathanden uppåt. Har
man lärt sig göra två halvslag med höger hand,
kan man sedan lätt lära sig all medelst symmetriska
rörelser göra detsamma även med vänster hand.
Likaså, om man fått tag i en nedhängande bukt,
och fattat den underifrån med högra handen, så att
man har flathanden uppåt, vrider man om handen
inåt, så att dess ryggsida kommer uppåt, då parterna
i bukten korsa varandra. Man fattar nu den part, som
i kryssningen ligger över, på andra sidan krysset,
från handen räknat, med tummen och pekfingret
(utan att släppa taget om bukten) på samma sätt,
som nyss beskrevs, d. v. s. med tummen på utsidan,
pekfingret på insidan och tar hem det sålunda
bildade halvslaget till det förra.
Har man att göra med finare gods, t. ex.
segelgarn, trådar o. s. v., behöver man vid dessa
handgrepp ej använda hela handen; det är nog med
tummen och pekfingret.
*
Vid fastgörande av en (svårare) tross brukar
man ofta taga trossen några rundtörnar omkring
ringen eller pållaren, innan man utför halvslagen.
Att härigenom på grund av tågets ökade friktion
mot pållaren påkänningen på knuten betydligt
minskas, kan envar inse utan vidare, men de flesta
torde icke ha klart för sig, huru oerhört
friktionen ökas med varvens antal. Följande exempel
kan åskådliggöra detta. Om man lägger en tross
ett varv omkring en cylindrisk stock och håller
trossen spänd med en vikt, så kan den andra ändan
av trossen i allmänhet belastas med en omkring 8
gånger så stor vikt, innan trossen börjar glida. Men
om trossen är tagen två varv omkring stocken, kan
den belastas med 8 · 8 = 64 ggr vikten, vid tre varv
med 8 · 8 · 8 = 512 ggr vikten o. s. v.
tåget och stocken, R tvärsektionens radie. e = 2,718 (basen i det naturliga logaritmsystemet) och f friktionskoefficienten, så anger
följande ekvation den tyngd P, som kan hållas i jämvikt av N:
P = Ne f 8/R
Härav inses,
i huru hög grad man med några rundtörnar
minskar frestningen på det efterföljande steket, som
därigenom ej heller behöver bli så hårt åtsamsat
och lättare kan lossas. Vid många tillfällen kan
det vara skäl i att man erinrar sig detta.
Fig. 36.
En eller flera sådana extra rundtörnar tjäna även
till att hindra halvslagen att slira av en dräjare (kort
käpp, som begagnas dels som hävstång, dels att
sitta på, när en man skall hissas upp på masten):
s. k, dräjrepsstek (fig. 36). Man gör först en
rundtörn med högra parten under, så ett
halvslag under densamma, så ett halvslag över
de föregående, sätter alla på en gång
tillsammans omkring dräjaren och åtsamsar
det hela. Vill man göra ett sådant stek
omkring en mast e. d., där man ej kommer åt
ändan, eller i en ring, sticker man sladden omkring
och bildar först ena halvslaget så, att man tar hem
den på ena sidan om trossen, gör sedan det andra
halvslaget på andra sidan och slutligen rundtörnen
i mitten, så att sladden, när den går ut, ligger intill
den ingående parten. Rullsteket är likaså en
modifikation av två halvslag, som avser att hindra steket
att glida, t. ex. när man vill fästa en blockstjärt
eller linan till en pyts o. s. v. i ett vant eller dylikt.
Man tar hem linan omkring vantet under egen part,
gör därpå en rundtörn över det sålunda bildade
halvslaget, men tar även nu hem sladden under linan
och gör slutligen ett halvslag ovanför rundtörnen
(fig. 37, 38). Rullsteket består således av två halvslag
med en rundtörn mellan båda,
liksom dräjrepssteket. De äro
ur viss synpunkt samma stek;
det ena övergår i det andra, om
man ordnar om undre 2/3 av
steket en smula utan att lösa
upp detsamma. Skillnaden är,
att den halande parten (d. v. s.
blockstjärten o. s. v.) i
dräjrepssteket först övergår i den
mellanliggande rundtörnen, sedan i
halvslaget, men i rullsteket först
i understa halvslaget, sedan i rundtörnen i mitten.
Fig. 37.
Fig 38.
När man vill fästa en smäcker lina i en ring
e. d., äro två halvslag om egen part att föredraga.
Man tar linan en (eller flera) gånger genom ringen
och gör sedan de två halvslagen omkring själva
linan, innan hon går in i ringen (se fig. 39, 40).
Halvslagen måste
naturligtvis göras på rätta
sättet, så som ovan
är beskrivet, och väl
åtsamsas. Sålunda
bildas en ögla, som
löper och som håller. Två halvslag om egen part
användas oupphörligt på sjön, t. ex. när man skall
göra fast en båt med en smäcker fånglina eller dylikt.
Fig. 39.
Fig. 40.
Fig. 41.
Två aviga halvslag om egen part göras så, att
man först utför det yttre halvslaget från öglan
räknat med sladden ytterst, sedan det inre (fig. 41). De
kallas även flaggbänd eller läsegelskotbänd. Om aviga
halvslag yttrar kommendör C. Smith (i Båtsegling,
sid. 68) med all rätt, all de »märkvärdigt nog sällan
användas och att de äro ett utmärkt lämpligt
fastgöringssätt, där man vill lämna över så kort sladd
som möjligt, såsom vid påstickning av en flagg eller
ett toppsegelskot. De aviga halvslagen äro lättare
att lossa och de hålla om möjligt ännu bättre än
de rättvända, emedan just yttersta sladden så hårt
beknipes.» Om således de aviga halvslagen hålla
bättre, äro i det närmaste lika lätta att göra, och
nättare än de vanliga, borde de nästan alltid vara
att föredraga. Att de ej begagnas mera, torde nog
dels bero på gammal slentrian, dels måhända därpå,
att vanliga halvslag om egen part äro lättare att
göra ifall linan hela tiden måste hållas spänd, vilket
ofta nog är händelsen.
Två aviga halvslag om egen part användas ofta
som halsduksknut (kallas därför i Frankrike nœud
de cravate).
Två halvslag om egen part, aviga eller
rättvända, kunna också i de flesta fall göras med ögla
på sladden för att lättare lossas, utan att detta gör
dem osäkra. Däremot kan en ögla, som anbringas
på två direkt omkring en påle eller i en ring gjorda
halvslag, lätt göra dem osäkra.
Två halvslag om egen part användas för att
fästa ankartåget i ringen (röringen) på ankaret. Efter
ett par rundtörnar genom röringen göras två
halvslag om egen part, s. k. röringstek (fig. 42). Det kan
även göras så, att första
halvslaget tages igenom rundtörnarna
(fig. 43). (Stundom bändslas
sladden till slut vid fasta parten.) I
båda fallen kunna halvslagen även
göras aviga, vilket emellertid av
skäl, som ovan antytts, sällan
torde brukas. Grova ankartrossar
fästas vid ankaret medelst gårdings- eller
ankarstek. Sladden tages en eller två rundtörnar genom
röringen och vidare en eller ett par dito omkring
egen part, så att sladden kommer inuti
rundtörnen, varpå den bändslas till egen part. Ett
ankarstek i plikt- eller varpankare kallas pliktstek.
Numera användas emellertid för det mesta
järnkättingar, som fästas vid ankaret med klammar eller
schacklar.
Fig. 42.
Fig. 43.
Minörstek eller bakhandsknop (fig. 44) användes,
när man vid förhalningar o. s. v. vill
för tillfället fasthålla en tross i en ring
o. s v. Man tar trossen enkel genom
ringen bakifrån framåt, vidare bakom
och omkring den fasta parten, t. ex.
från vänster till höger, och så återigen
genom ringen, men nu framifrån bakåt. Håller man
sladden sträckt, så sitter trossen fast, men kan när
som helst lossas. För samma syfte kan man även
Fig 44.
använda vantstek (se detta sid. 85!). Vill man fästa
trossen för gott, göres med sladden två halvslag
omkring fasta parten. Detta minörstek håller förträffligt
och har den stora förtjänsten, att det mycket lätt
kan lossas. Det användes bl. a. av kustartilleriets
minörer för att fastgöra en sladd till ett mindre
bojankare. Att det icke har större användning på sjön
beror troligen därpå, att det onekligen frestar och
sliter tåget betydligt. Men för somliga ändamål är
det förträffligt.
*
Den jämte två halvslag vanligaste och viktigaste
av alla knutar torde vara råbandsknopen (fig. 45).
Den består, som man ser, av två bukter, en från
vardera av de ändar, som skola förenas, instuckna
i varandra, symmetriskt, så att
vardera sladden, när den går
ut ur den andra ändans bukt,
ligger intill och följer sin egen
part tillbaka. När knuten
åtsamsas, pressas i båda bukterna
ändan mot sin egen part och genom friktionen hindras
knuten att gå upp. Emellertid göres den ofta orätt
sålunda (fig. 46): ändan är då genom bukten skild
från sin part, friktionen blir betydligt mindre, när
knuten åtsamsas, det yttre halvsteket (se längre ned!)
vrider sig och knuten går lätt upp. En sådan knut
kallas för käringknut (sjöm.: käringknop) (eng.: granny,
Fig. 45.
Fig. 46.
grandmother"s, lubber"s knot, mormors, landkrabbans
knut), (fr.: nœud de vache, koknut), (it.: nodo dell"asino,
åsneknut), (horknut, Gottland), (horeknude,
hundeknude, Jylland). I Japan kallas den vänsterknut,
varvid vänster användes i förklenande betydelse.
För att göra knuten rätt, kan man gå till väga
sålunda: man tager i vardera handen en ända så,
att den kommer ut mellan tummen och pekfingret,
och håller händerna, så att de båda ändarna mötas.
Man tager nu den högra ändan en gång över och
en gång under den vänstra (en halvknut eller ett
halvstek med två parter); samma ända, som nu
befinner sig åt vänster, tages en gång över, sedan en
gång under den andra ändan, som nu är till höger,
och knuten åtsamsas.
Första halvknuten kan göras hur man behagar,
med högra eller vänstra ändan överst; men
utförandet av den andra är beroende av, hur den
första är gjord; frågan är nu, om man skall lägga
t. ex. den vänstra ändan över eller under den högra.
Man ser därvid blott till, att man lägger den på
den sida därom, där dess egen part går, då den går
in i knuten; man lägger den således genast bredvid
denna part och fullbordar den andra halvknuten
med den andra sladden, som då ävenledes kommer
intill sin part.
För den som icke vet, hur knuten skall se ut
eller hur den skall göras, ligger lika nära, ja,
närmare till hands, att göra den orätt, ty om man t. ex.
lagt den högra ändan först över och sedan under
den vänstra och fattat den vänstra ändan med högra
och den högra ändan med vänstra handens fingrar,
så lägger man gärna den man nu har i högra handen
ännu en gång över den andra; men detta är orätt,
man får då en käringknut.
Eller för att uttrycka samma sak på ett annat
sätt: om man gjort den första halvknuten medsols,
så skall den andra göras motsols, och tvärtom. Det
ligger ju närmare till hands att göra dem båda åt
samma håll, men detta är oriktigt.
Råbandsknopen är troligen på land den vanligaste
av alla knutar. Dess gamla namn på sjön är revstek
(revknop); på land finnes betecknande nog intet
allmänt känt och antaget namn på densamma; men
så många fler lokala, av vilka här må anföras dem
jag hittills lyckats samla, ehuru samlingen ingalunda
är fullständig. Ett ganska vanligt namn är solvknut,
sivknut (Orsa) efter solven vid vävning; skaftknut
likaså; nätknut (Malung); karknut (Djura, Dalarne),
(motsats mot käringknut); motknut (Djura); rättknut;
rättsölsknut (Dalarne, Hälsingland) (motsats
ansölsknut, motsols-, oriktig knut).
Vidare kallas den braknut, blåknut;
(ännu bevarat i svenska och norska dialekter), där brå- betyder
tvinning; blåknut betyder sålunda ursprungligen tvinnknut. (Se
Falk og Torp: Etymologisk Ordbog!) men dessa
ord torde även användas om knutar i allmänhet,
som hålla, eller äro svåra att taga upp. Likaså
hårdknut; hålknut (Rättvik); vräxelknut, vrängselknut
(Göteborg); vrak-, vräkknut (Västerg.); vredknut
(Hälsingl.); vrångknut (Västm:s bergslag); marknut(Gästr.);
tvar-, tvärknut (Öland); smällknut, stenknut (Finland).
Ögleknutar, som lätt kunna lossas, kallas däremot
på sina ställen för lösknutar.
Redan i forntiden insåg man skillnaden mellan
en rätt och en orätt gjord råbandsknut. Den förra
tillskrevs övernaturliga egenskaper och kallades hos
greker och romare herkulesknut (se kap. 8!).
De flesta människor veta emellertid ej ännu,
hur den skall göras och göra den därför vanligen
orätt. Av de tusentals biträden, som i våra
handelsbodar alla dagar slå in paket och därvid göra denna
knut, vet endast ett fåtal, hur den skall göras rätt.
Jag fann t. ex. en gång, att av 26 knutar på ett
antal paket endast 8 voro rätt gjorda; de övriga 18
voro käringknutar.
föreliggande arbete. Men annat är ej att vänta;
någon undervisning ges icke och även käringknuten
håller en stund, åtminstone tills kunden kommit ut
ur butiken.
Råbandsknopen kan liksom de flesta andra
knutar göras med ögla, vare sig på ena eller båda
sladdarna (fig. 47), om man
vill kunna lätt lossa
densamma. När man är
angelägen om, att knuten skall sitta säkert, torde det i
allmänhet vara bäst att göra öglan blott på ena
sladden (t. ex. när revsejsingarna vid revning förenas
Fig 47.
omkring den intagna delen av seglet). För
symmetrins och utseendets skull göres emellertid ofta
ögla på båda ändarna, t. ex. då man knyter en
»halsduksrosett» med denna knut.
Om man, i stället för att likformigt tilldraga
knuten, före åtsamsningen hårt sträcker den ena av
de parter, som förenas, så att den blir alldeles rak,
så vänder sig knuten ut och in och övergår till en
annan knut, i det att den ena parten bildar ett
lärkhuvud, eller dubbel rännknut (fig. 26, sid. 37) omkring
den andra, sträckta parten. En käringknut övergår
vid samma behandling till två halvslag omkring den
sträckta parten. (Härav följer, att om man har två
halvslag omkring egen part och sträcker ut
halvslagen, under det den raka parten får böja sig, så
bildas av denna ånyo två halvslag omkring den
numera sträckta parten.) Knuten kan sedan åtsamsas,
och om man därvid fortfarande håller den nämnda
ändan sträckt, har man en knut, som lätt kan lösas
därigenom, att den sträckta ändan helt enkelt dras
ut ur knuten, eller att denna skjutes ut över den
sträckta parten. Vissa bindekonststycken vid
spiritistiska seanser utföras genom detta enkla
konstgrepp, som även eljest med mycket stor fördel ibland
kan användas för att lösa en »hårdknut», blott den
icke är så hårt åtdragen, att icke endera parten kan
sträckas. Man bör dock härvid se till, att det icke är
någon knut e. d. längre ut på ändan, som hindrar
genomdragningen.
*
Det ges många andra knutar för att förena två
snören o. s. v. än råbandsknopen, men denna har,
utom det att den är den enklaste, det företrädet
framför dem alla, att den även kan göras på snören,
som hela tiden hållas spända. Detta är, som man
lätt inser, en mycket stor fördel, som förklarar
knutens ofantliga användbarhet och utbredning. Det är
utan tvivel den vanligaste av alla knutar på land,
liksom två halvslag (och två halvslag om egen part)
av samma anledning säkerligen är den vanligaste
på sjön. Uppgiften att knyta ihop två ändar torde
oftare förekomma på land; på sjön däremot att
fästa en lina eller dylikt vid ett fast föremål (en
spira, ett vant, en ring o. s. v.).
Råbandsknopen håller väl i de flesta fall, utom
när materialet är mycket halt och slipprigt.
Kirurgerna, som ofta vid operationer använda katguttrådar,
som äro mycket hala och slippriga, göra dem med
tre eller fyra råbandsknutar ovanpå varandra.
Råbandsknopen är platt (därav dess italienska
namn nodo piano [plano], fr. noeud plat, platt knut)
och lämpar sig därför i hängmattor, som äro av så
pass grovt gods, att knutarnas storlek spelar en roll.
Den användes även i vissa fisknät: ryssjeknut;
mössknut (Finland, se sid. 252!).
Samma knut uppstår, när man förenar två öglor
genom att taga den ena igenom och omkring den
andra. Den kallas då lodstek; emedan den användes
att fästa lodet på lodlinan (både lodet och lodlinan
äro försedda med en ögla). Den användes även att
fästa tafsen vid metreven, när vardera har en ögla.
Om endera slyngan kränges tillbaka över sina egna
parter, uppstår, som man lätt inser, av lodstek
dubbel rännknut omkring en bukt. (Jämför dubbel
rännknut, sid. 37!)
I många fall, då det gäller att få snöret, tråden
o. s. v., vars ändar sammanbindas omkring ett
föremål, att sitta åt ordentligt, är det av vikt att hindra
den första, hårt åtdragna halvknuten att glida, tills
man hunnit åtsamsa den andra. Man ernår detta
genom att trycka ett finger emot densamma eller
låta en medhjälpare göra detta. Ibland kan
glidningen förekommas, om man fuktar snöret.
Den kan också hindras därigenom, att man vid
utförandet av den första halvknuten tar den ena
sladden två gånger omkring den andra i stället för
en gång. Den andra halvknuten göres då ävenledes
dubbel för symmetrins skull. Sålunda utförd kallas
råbandsknuten kirurgisk knut, emedar den av
kirurgerna användes vid underbindning av blodkärl m. m.,
eller tvinnknut (fig. 48).
Kirurgerna göra emellertid vanligen den
andra knuten enkel. Denna
tvinnknut, utförd med öglor på båda sladdarna, lämpar sig
förträffligt för skoband och skoremmar; den sitter
åt, går ej upp, om den är rätt gjord (ingen
käringknut), och är lätt att taga upp.
Fig. 48.
En annan underart av råbandsknop är
garnknopen. Den användes, när det är av vikt, att knuten
blir så liten som möjligt (t. ex. när den skall kunna
gå genom ett trångt hål eller dylikt). Man slår upp
en kardel i vardera sladden till en längd
motsvarande 7—8 tirar, lägger sladdarna emot varandra,
så att de uppslagna kardelerna korsa varandra, där
de bli fria. Man gör nu med de två uppslagna
kardelerna en råbandsknop
enligt samma regel som vid vanlig råbandsknop,
d. v. s. så, att de
utgående parterna
komma intill
varandra (fig. 49).
Fig. 49.
Denna knut är naturligtvis icke så stark som
vanlig råbandsknop, eftersom blott en kardel (hälften
eller tredjedelen av garnet) ingår i densamma; men
den är den minsta av alla knutar och kan därför
ibland komma till pass, då t. ex. linan skall passera
genom ett hål och man ej hinner göra en långsplits.
Den kan naturligtvis även göras med öglor.
Garnknopen användes ofta på sjön under namn av
kabelgarnknop vid hopknopning av kabelgarn. Likaså
vid utförandet av ett knopat öga (se sid. 173!).
Vida starkare, fast något större än den förra,
är vantknop (sid. 161), som kan göras på vare sig två-,
tre- eller fyrsträngat garn; den är starkare än
råbandsknopen och mycket nättare, så att den i många fall
torde kunna ersätta garnknop, om man har tid att
göra den.
Garnknopen står på gränsen mellan knopar och
stek; den utföres visserligen med de isärtagna
parterna av tåget, men den är icke flersymmetrisk. Till
sin konstruktion är den, som redan är påpekat, en
underart av råbandsknop.
*
Skotstek är ännu säkrare än råbandsknut, i all
synnerhet när frestningen icke gäller alla de
utgående parterna. Man inser av fig. 50, hur den är
byggd. Även här bildar den ena ändan en
bukt; den andra går in i bukten, gör ett
slag runt om densamma, men i stället för
att som i råbandsknopen gå samma väg
tillbaka ut genom bukten bredvid och utmed
sin egen part, går den, i det den fullbordar
ett halvslag omkring bukten, ut åt sidan
mellan bukten och sin egen part. Vid frestning
på den ända, som går in i bukten och sedan
bildar halvslaget omkring denna, kommer därför
denna ända (liksom vid en beläggning, se längre
fram!) att beknipa sin egen sladd. Felaktigt är
att göra knuten så, att frestningen äger rum på
denna sladd i stället. På samma sätt kan man fästa
ett tåg (t. ex. ett skot) i en ögla, ett öga, en kaus, i
del man låter tåget gå in i ögat o. s. v. och bilda
halvslaget däromkring, såsom nyss är beskrivet. Om
man på samma sätt fäster det i och omkring en
hake, uppstår det hakstek, som brukar kallas
holländare (se längre fram!).
Fig. 50.
Ännu säkrare blir skotsteket, om sladden tages
två gånger omkring bukten, innan han stickes ut
under egen part; detta är dubbelt skotstek (fig. 51),
som ej blott är än säkrare utan
även lättare alt lossa. Det är
klart, att man också kan göra
skotstek med ögla (fig. 52).
Fig. 51.
Skotsteket är en ypperlig och
synnerligen användbar knut, en av
de viktigaste och värdefullaste av
alla knutar. Den kan göras på
grova tåg lika väl som på fina trådar och lämpar sig
förträffIigt för att fästa en smäcker lina i en grov tross
o. s. v., varvid man gör bukten med den grova och
halvslaget med den smäckra parten. Om skillnaden i
grovlek är mycket stor, gör man dubbelt eller
flerdubbelt skotstek. Med skotstek fäster man tafsen vid
metreven, när den förra är försedd med ögla; likaså
gardinsnöret vid en ögla i gardinen. För
säkerhetens skull gör man därför ofta en halvknut på
sladden, som hindrar den att glida in
(fig. 53). Man kan också i stället böja
sladden, sedan den bildat halvslaget,
tillbaka, så att den bildar en åtta med
sin egen part och går ut genom
halvslaget bredvid parterna i bukten (fig.
54). Detta användes stundom vid
fiske för att fästa tafsen vid reven så,
att den fria parten ej är till hinders.
Fig. 53.
Det är i själva verket skotstek, som man
använder att sammanknyta trådar med, som brustit
vid vävnad, spånad o. s. v. Knuten kallas då
vävknut, vepknut (Djura), varpknut eller tumknut, det
senare därför, att den brukar göras omkring ena
tummen), vilket sker på följande sätt: man fattar
trådens ena ända mellan tummen och pekfingret på
vänstra handen, så att trådändan sticker ut under
tummen ett stycke i tummens förlängning. Sedan lägges
med högra handen den andra trådändan tvärs under
den förra med ändan riktad framåt; dess inre del
lindas omkring vänstra tummen så, att den därvid
tages till vänster om och under sin nyss omnämnda,
framåt riktade ända och vidare mellan vänstra
tummen och den andra trådändan, som hålles mellan
samma tumme och pekfingret. Nu lossar man
försiktigt den vänstra tummen och drar den något
tillbaka utan att låta tråden ändra läge; böjer in första
trådens fria ända, som skjuter fram under vänstra
tummen i öglan, som förut utfylldes av tummen,
fattar mellan vänstra tummen och pekfingret denna
fria ända jämte dess egen part något högre upp
och åtsamsar knuten genom att sträcka den ända,
som hålles i högra handen. Vänstra handen har
sålunda hand om bukten, den andra om halvslaget.
Ett annat sätt med två lindningar omkring
tummen är mycket vanligt, men förefaller onödigt
tillkrånglat. Ännu ett sätt är följande: först göres
ett löpöga (en överhandsknop med ena sladden i
ögla) i ändan på ena tråden o. s. v. Därvid tillses,
att öglan göres med den part, som sedan skall utsättas
för frestningen. Knuten åtsamsas ej, utan hålles
lös. Sedan stickes ändan av den andra tråden
in i öglan, man drar öglan medelst dess fria part
igenom knuten tillika med den nyss genom öglan
stuckna tråden, varvid den förra öglan utplånas och
en ny sådan bildas på den genomstuckna tråden i
stället. Man har nu halvslaget omkring öglan,
skotsteket är färdigt och behöver blott åtsamsas. Detta
sätt användes med fördel, när knuten skall göras
på en mycket kort ända (som då stickes igenom
öglan på andra parten), eller tätt intill t. ex. en
annan knut; eller för att fästa en smäcker fånglina
t. ex. i ett knippe korta grässtrån, om intet annat
fäste finnes o. s. v.
Skotsteket är den vanliga knuten i nät; den är
säkrare än den andra nätknuten (råbandsknuten); i
sådana nät, som ej utsättas för dragning åt olika
håll (t. ex. i ryssjor, kräftburar o. s. v.), användes
emellertid råbandsknop, som torde gå något fortare
att knyta (ryssjeknut). (Se härom närmare sid. 250!)
Även naturfolken använda skotstek i sina nät; jag
har i riksmuseets etnografiska samlingar funnit den
t. ex. i en ålryssja från Tahiti, i nät från Poumotu,
från Samoa, från Nya Guinea, lika väl som i
eskimånät från Alaska. I ett nät från sjön Titicaca i
Sydamerika åter var råbandsknopen använd. Likaså i
fisknät från Kamerun, som jag sett i Göteborgs
museum, och i nät, som tobaindianer från Gran
Chaco i Argentina förfärdigat, lika väl som i ett
»varganät» därstädes av grova rep fran Marks härad,
Knuten kallas på sina ställen laxknut, själknut o. s. v.
efter de nät, vari den användes.
Skotsteket som nätknut är en uråldrig knut.
Enligt S. Pälsi har man på stenåldersboplatsen i
Kiukais kapell i Åbotrakten hittat en lerkärlsskärva,
som visar intryck av nät med utpräglade skotstek.
(Om fiskeriet i Finland under stenåldern. Tidskr.
Aika 1912, s. 543.)
För att få en fast ögla använda fiskare stundom
en ögleknut, som göres sålunda: först gör man en
vanlig halvknut, där man önskar att öglan skall
börja, utan att åtsamsa den; sedan stickes sladden
tillbaka genom halvknuten från motsatt sida mot i
vanlig rännknut (sid. 34), men tages två gånger
omkring bukten, innan han går ut. Denna knut glider
ej, men är tämligen klumpig. Pålstek torde vara
att föredra.
I nära sammanhang med skotstek står pålstek
(fig. 55). Det är i själva verket samma knut, men
använd så, att man med den fäster ändan av ett
tåg vid själva tåget. Härigenom bildas en ögla, som
icke löper eller förskjuter sig, utan är fast. Därvid
måste bukten i själva knuten bildas av sladden och
halvslaget av den halande parten av tåget, icke
tvärtom. Man fattar med vänstra handen
tåget ett stycke från ändan (som vetter
framåt), där man vill fästa öglan, och
bildar där ett halvslag åt höger så, att
sladdens varv ligger överst; nu stickes sladden
upp genom halvslaget, tages bakom och
omkring den fasta parten och därefter ned
genom halvslaget bredvid sin egen part,
varpå steket åtsamsas genom dragning i
Fig. 55.
den fasta parten. Ifall halvslaget göres så, att
sladdens varv ligger under, måste sladden stickas
ned genom halvslaget och tagas över och
omkring den fasta parten och därefter upp genom
halvslaget bredvid sin egen part. I båda fallen kan
den tagas vare sig från höger till vänster eller från
vänster till höger omkring den fasta parten. Detta
sätt att göra ett pålstek måste användas på kablar
och grövre trossar. På linor och smäckrare trossar
användes hellre det sätt, som beskrives längre ned.
Om man börjar med en rundtörn och ett halvslag
(i stället för halvslaget) och tar sladden genom båda,
får man ett pålstek, i vilket sladden är fäst vid tåget
med dubbelt skotstek.
Man ser, att vid påfrestning halvslaget först
åtdrages och bekniper bukten, så att den ej kan
glida upp; lika litet kan den löpa utmed tåget, ty
den hindras av halvslaget. Med pålstek menar
man hela öglan jämte skotsteket. Det är en
ypperlig knut, som har stor användning, då man
vill hava en fast ögla, som ej förskjuter sig, t. ex.
på en fånglina att kasta över en pållare o. s. v.
eller på en lina om livet på en person, som är
utsatt för att spolas över bord, eller skall halas ur
sjön o. s. v.
Man bör lära sig göra ett sådant pålstek
omkring livet med ändan av en lina, som man tänker
sig utkastad från en båt, där man ligger i vattnet.
Man tar linan t. ex. in under vänstra armen, vidare
bakom ryggen och sladden fram under högra armen.
Man fattar nu med vänstra handen den fasta
parten, där ögat skall göras, och med högra handen
sladden, lägger den tvärs över den fasta parten
Fig. 56.
strax framför vänstra
handen, för sladden
(rak som en pinne
utan att kröka den)
nedåt, bakåt, sedan
upp till höger om
fasta parten, på så
sätt, att denna, som
förut var rak,
kommer att bilda en ögla omkring sladden (med bukten
åt höger, kryssningen åt vänster) (fig. 56 a b c).
Sladden tages nu omkring fasta parten och åter ned
genom öglan bredvid egen part (fig. 55).
Vill man medelst pålstek göra en snara
låter man själva pålsteket bilda den ögla, vari
den löpande parlen skall glida: pålstek om egen
part eller pålstekslöpare
(fig. 57).
Fig.57.
Fig. 58.
Dubbelt pålstek (fig.
58) göres med bukten på
ett tåg, d. v. s. med dubbla
tåget; man gör på samma
sätt, som vid enkelt
pålstek, först ett halvslag
med dubbla tåget som ett
helt, sladden överst; sedan
uppstickes den dubbla
sladden (buktens yttersta del) genom halvslaget ett
stycke (ej helt och hållet), bukten vidgas ut och kränges
över hela steket, tills den kommer att omfatta den
fasta parten, och steket åtsamsas. Dubbelt pålstek,
som ju är en synnerligen vacker och elegant knut,
kallas även livstek och användes på samma sätt som
enkelt pålstek; men kan ej alltid ersätta detta, ty man
kommer ofta nog ej åt att taga bukten över det hela
t. ex. om det skall fästas i en ring, som sitter i en vägg
o. s. v.). För att fira ned eller hissa upp en person
på ett säkert sätt gör man ett dubbelt pålstek,
förkortar den ena av de två bukterna och förlänger
den andra, sätter honom i den långa bukten och
tar den andra under hans armar bakom ryggen.
Ett pojkstreck, som brukas på sina ställen, är
att göra ett dubbelt pålstek på tömmarna i
körsvennens frånvaro. När han återvänder, kan han
icke köra utan att lösa knuten, och detta synes
honom i allmänhet omöjligt utan att lossa tömmarna;
men går lätt, om man tar bukten tillbaka omkring
knuten samma väg, som den kommit på sin plats.
Man kan också göra själva bukten dubbel eller
mångdubbel på så sätt, att den dubbla sladden,
sedan den stuckits genom halvslaget, tages runt och
därefter stickes genom halvslaget ännu en gång.
varefter steket avslutas som förut (fig. 59).
Ett annat slags dubbelt pålstek, som avser att
även med en enkel tross få slyngan dubbel eller
flerdubbel, vilket är av nytta, när den skall
användas att sitta (och sitta länge) uti (t. ex. vid
målning, kalfatring o. s. v.), göres på så sätt, att först
halvslaget på den fasta parten utföres; sedan tages
ändan två gånger runt med övre bukten av
rundtörnen i höjd med övre bukten av halvslaget och
undre så långt ned, att bukten, man skall sitta i,
blir av lagom storlek; därpå instickes sladden som
förut genom halvslaget (från rätt håll, se ovan!) och
övre bukten av rundtörnen, tas omkring den fasta
parten och åter ut genom halvslaget och bukten
bredvid egen part (fig. 60). Denna knut kallas i
Frankrike double chaise de calfat, dubbel kalfatrarstol.
Fig. 59.
Fig. 60.
Fig. 61.
*
Ännu ett annat sätt är att först göra två
rundtörnar (de som skola bilda »stolen»), så taga
sladden runt omkring den fasta parten och genom
rundtörnarna, så att den kommer upp bredvid den
fasta parten på andra sidan om dessa, och nu göra
skotsteket med sladden och den fasta parten
särskilt för sig ovanför rundtörnarna, så som förut
beskrivits (fig. 61).
Dessa två sistnämnda sätt ha den fördelen, att
de lättare medge en viss förskjutning av
rundtörnarna, så att de kunna göras lika stora. Nyttan
härav torde erfaras vid längre »sittningar». I stället
för två rundtörnar kan man med fördel, om tåget
räcker, anbringa tre eller ännu flera, vilket ju endast
kan göra »stolen» bekvämare. Allra bäst torde
emellertid vara att anbringa ett bräde i rundtörnarna
att sitta på.
fästes med ett skotstek. Brädet med stroppen kallas båtsmansstol.
Slutligen bör nämnas ett pålstek, som omtalas
i d:r Ivar Arwidssons bok om Strömmingsfiske,
1913, sid. 40, och som förekommer vid Skärså i
Hälsinglandsskärgården, där det kallas dubbelt
pålstek. Det göres med en bukt alldeles på samma
sätt som enkelt, så att slutet på bukten stickes
igenom halvslaget (liksom eljest sladden). Men sedan
jämkas samma bukt ut så mycket, att den blir lika
stor som de två bukterna i pålsteket och kan tagas
tillsammans med dessa. Man får på detta sätt ett
pålstek med tre bukter, som är synnerligen
pålitligt.
Fasta öglor. En fast ögla, som är mycket
bekväm och som kan göras in på ett tåg, även om
man icke kommer åt dess ända, är följande: man
gör ett halvslag med bukten framåt, högra parten
över den vänstra (fig. 62 a). Nu skjutes halvslaget
något över högra, fasta parten och dess främre bukt
tages ut åt höger mellan fasta parten och högra
bukten, så som
pilen visar (fig.
62 b). Knuten
åtsamsas och öglan
är färdig (fig. 62 c).
Fig. 62.
Pålstek av flera
slag bilda, som vi
sett, fasta öglor,
som icke glida.
Likaså ögla med
vattenknut, som
redan är beskriven i det föregående. Men fasta
öglor kunna även åstadkommas på flera andra sätt.
ögla om halsen på en ren på följande egendomliga sätt. Först
göres en råbandsknop (eller käringknut!) med ögla, sedan gör man
med den fasta parten ett halvslag omkring roten till öglan och den
fria parten (som icke får tagas för korta). Halvslaget kallas på
lappska njuönest (med accenten på u), »om nosen», därför, att man
ibland gör ett sådant halvslag om nosen på renen (vårt mulstek)
för att fasthålla honom. Denna fasta ögla är, som man finner, av
liknande slag, som den förut beskrivna knut (se under
grimskaftsknut!), medelst vilken renen bindes vid ett träd. Skillnaden är den,
att man då nöjer sig med ett halvstek med ögla (snuhtert, ögleknut,
som går upp, när man drar i sladden) och sedan omkring öglan
och den fria parten gör halvslaget (njuönest).
Om man gör en löst lagd överhandsknut, skiljer
parterna i krysset från varandra och tar ut bukten
i halvknuten denna väg (fig. 63) — det blir, om man
så vill, ett ut- och invänt märlstek — och
åtsamsar det hela symmetriskt genom att dra i bukten,
så får man en fast ögla, som icke glider (fig. 64).
Detta ut- och invända märlstek är omtalat i det
Fig. 63.
Fig. 64.
föregående under
»påslagning» (sid.
40), där det även
omtalas, att det
under namnet
herdeknut eller
sandalknut beskrives redan av Oreibasios. Om man
sträcker endera parten, så att den blir alldeles rak,
vilket eljest bör undvikas, då man gör öglan, visar
det sig, att man har att göra med två aviga
halvslag om egen part.
Går man i stället ut från dubbel överhandsknop
och för övrigt förfar på samma sätt, får man en
ännu säkrare men något större ögleknut.
Fig. 65.
Ur en rännknut kunna lätt uppstå flera olika
(delvis fasta) ögleknutar, om man fattar olika delar
av bukten och drar den fram genom knuten, så att
den kommer att bilda den nya öglan, såsom angives
av de raka linjerna i fig.
65 (man fattar det ställe,
där linjen börjar och drar
fram det i riktning mot
siffran). Man ser till, att ingendera parten blir
sträckt utom i 5!
1. Kedjeknut. (ingen fast ögla.)
2. Sålunda uppstår en fast ögla, som dock ej är
fullt säker; ena parten blir lätt för rak.
3. Ger upphov till flera former av säkra
ögleknutar.
4. Säker, men något klumpig.
5. Så att parten åt höger från det fattade stället
blir sträckt! På detta sätt uppstår en
gångspelsknut (som emellertid naturligtvis sällan göres på
detta sätt). Om dess egenskaper och utförande
se följande sida!
Fig. 66.
En fast ögla göres även mycket bekvämt i form av
en kärleksknut (se denna!); den håller, om frestningen
är på den rätta parten. Skall den hålla åt båda
håll, dragas knutarna så,
att de ligga »arm i arm»
(fig. 66). Det torde vara
den bästa fasta öglan i många fall, exempelvis på
glaciärtåget
En fast ögla kan också göras av enkelt och
dubbelt toppstek (se dessa!), om de fria parterna tagas
igenom sidoöglorna. Säkra, fresta ej garnet, och
kunna lätt lossas. Vid dubbelt toppstek tages
toppöglan, vid enkelt vändes knuten om och bukten mellan
sladdarna tages till ögla.
Fig. 67.
Två fasta öglor får
man av dubbelt pålstek
(se detta!). Eller ock
så, att man gör en
dubbel överhandsknop,
mycket löst lagd, tar
ut bukten i form av två
skilda slyngor mellan
de yttre kryssen
symmetriskt (fig. 67 a, 67 b),
så att man får två
Fig. 68.
»ut- och invända märlstek» (se detta!)
bredvid varandra och åtsamsar det
hela (fig. 68). På samma sätt kan
man göra tre eller flera fasta öglor
bredvid varandra, i det man går ut
från flerdubbel överhandsknop. Det
gemensamma fästet omvrides och
öglorna hopskjutas, då det hela blir
fastare. Även av den japanska
kvastknuten (se denna!) kan man få 3
fasta öglor.
Gångspelsknut bildar en ögla som glider, men
som med ett enda ryck kan göras fast. Det är en
föga känd, men förträfflig knut, enastående i sitt
slag. Man gör först ett halvslag om egen part (fig.
69); därefter omvrides bukten så, att parterna korsas
på sätt, som fig. 70 visar. Slutligen tages ändan
under och över parterna i öglan till höger samt ut
bredvid egen part (fig. 71, 72).
Den ena parten går, som man ser, tämligen rak
genom knuten och kan därför glida; men den andra
bildar två bukter omkring den förra åt motsatta håll,
i det den korsar sig själv. Därför, om den åthalas,
bildas två knickar på den andra parten, som
därigenom stoppas i knuten. Knuten är väl
ursprungligen avsedd för grova tåg, att döma av dess namn
men kan med fördel användas även på finare gods.
Det är klart, att den även kan användas till att
förbinda två tåg, snören, trådar med varandra på så
sätt, att det ena tåget o. s. v. glider genom knuten
på det andra, men när som helst kan fästas.
Förbindelsen förlänges sålunda, om den sträckes, ända
tills man med en knyck i ena parten gör knuten fast.
Ett annat sätt att göra knuten beskrives på
sid. 72. (Därvid blir knuten lagd åt andra hållet;
en spegelbild av fig. 72.)
*
Fig. 73.
Fiskarknopen består av två överhandsknopar,
som verka mot varandra som stoppknutar. Först
gör man en halvknut med den ena ändan omkring
den andra på det sättet, att halvknutens sladd och
den fria ändan gå bredvid varandra in i halvknuten
(liksom vid grimskaftsknut och råbandsknut). Sedan
göres med den fria ändan på samma sätt en
halvknut omkring den första tråden, så att halvknutens
sladd ligger utmed
densamma (fig. 73).
Båda ändarna glida
genom halvknutarna, om man drar i dem, men
ej längre än till dess halvknutarna mötas. Mången
fiskare lägger, sedan vardera knopen är åtsamsad,
vardera sladden ett halvslag om den andra, bredvidliggande
parten, innan de avkapas. Är en mycket pålitlig
knut; kallas ibland den engelska fiskarknuten eller
engelska knuten. Medelst ett par fina, lösa trådar,
förbundna med fiskarknop, brukar man ofta vid
fiske fästa en fluga vid metkroken. Om
halvknutarna skiljas åt, kan flugan lätt tagas bort och
utbytas mot en annan. Den kan även användas för
att fasthålla andra föremål och sammanhålla ett
knippe (t. ex. av tagel) av växlande omfång medelst
de två trådarna mellan båda halvknutarna, som
efter behov dragas mot varandra tillräckligt. Om
två snören, band o. s. v. förbindas medelst
fiskarknop, kan det hela, om de båda halvknutarna skiljas
åt eller närmas varandra, efter behov förlängas eller
förkortas (t. ex. hakbandet till en mössa o. s. v.).
För att knutarna ej skola glida för lätt, kan man i
stället för att hårt åtsamsa halvknutarna använda
halvknutar i åtta eller bättre dubbla halvknutar.
Sålunda uppstår dubbel fiskarknop, dörjeknut
(Västkusten). Därvid bör, när man gör den dubbla
halvknuten, sladden tagas två gånger genom halvslaget
och på samma gång omkring den andra, löpande
parten. Användas åttor, böra de läggas så, att den
löpande parten går genom åttans båda öglor. Ännu
mer försvåras glidningen, om man går till väga på
samma sätt, som då man gör en rännsnara (sid. 29).
I stället för den ena halvknuten i fiskarknopen
kan man för många syften helt enkelt lägga ett
halvslag omkring den part, som eljest skulle
omfattas av halvknuten. Vid åtsamsning håller det
lika bra som denna, så länge någon frestning äger
rum på den part, om vilken halvslaget är lagt. Om
åter halvslaget sträckes rakt, kan dess part dragas
genom knuten. Om det lägges med ögla, kan knuten
lätt lossas med ett ryck i sladden, en anordning,
som ibland kan komma väl till pass.
Fig. 74.
Båda halvknutarna i fiskarknopen kunna
emellertid icke ersättes med halvslag, om det är fråga
om så böjligt material som snören, trådar o. s. v.;
den knut, som sålunda uppstår (falsk helling), är ej
att lita på. Men utförd av bambu- eller
rottingspjälor eller annat
dylikt, styvt material,
även wire, håller den
förträffligt och torde
utgöra den enklast
möjliga förbindelsen (fig, 74). Vardera spjälan är
således lagd helt enkelt i ett halvslag omkring den andra
och båda halvslagen åtsamsade. Jag har sett
ändarna till ett snöre, som uppbar en arabisk jaktväska,
förenade på detta sätt. Men som knuten sålunda
använd är underhaltig, förmodar jag, att den ej är
en allmänt använd arabisk knut, utan tillfälligtvis
uppstått genom imitation av en dylik bambuknut.
Om sladdarna i en falsk helling flyttas förbi
varandra utan att knuten löses, så övergår den till en
käringknut (eller en råbandsknut, om ena halvslaget
är gjort åt andra hållet). Ingendera håller
emellertid, frestningen äger rum på två osymmetriska parter.
Den ena går in i första halvsteket, den andra i det andra.
*
Vi komma nu till en grupp knutar, som tjäna
till att fästa en lina, tross o. s. v. i en spira eller
dylikt.
Fig. 75.
Fiskarsteket användes t. ex. för att på mindre
segelbåtar fästa ett toppsegelsfall vid rån. Man tager
fallet två rundtörnar om rån, därefter omkring den
stående parten och tillbaka igen samt under
rundtörnarna (fig. 75), varefter steket åtsamsas
väl. Om det är riktigt gjort och väl
åtsamsat, sitter det bra och slirar ej; är
dessutom lätt att lossa. Det utgör ett gott
exempel på friktionens verkan (se sid. 47!),
ty det är egentligen rundtörnarnas friktion
mot spiran och mot varandra, som gör motstånd;
sladdens sista tur omkring rundtörnarna tjänar mest
att hålla ihop dessa. Tre rundtörnar äro än bättre.
Ibland tager man för större säkerhets skull sladden
tillbaka under den första rundtörnen eller gör ett
eller flera halvslag omkring den stående parten (fig.
76). Fiskarsleket användes
även på samma sätt som
timmerstek vid hissandet av
långsträckta, tyngre föremål,
såsom bjälkar o. d.
Fig. 76.
Man kan förbättra denna
knut genom att, i stället för
att lägga båda rundtörnarna bredvid varandra,
låta dem korsas; man gör först den, från den
fasta parten räknat, yttre rundtörnen, låter linan
Fig. 77.
Fig. 78.
korsa denna rundtörn, gör
nu den andra rundtörnen
innanför den förra samt
förfar sedermera som förut (fig.
77, 78). Denna knut kallas
på sina ställen (t. ex. i
Stockholmsskärgården) för ålstek och är
förträfflig. Det är i själva verket samma knut, som
också går under namnet metkroksknut (fig. 244),
och den kan, om man så vill, betraktas som
en dubbel överhandsknut, lagd omkring ett föremål.
Man kan också uppfatta den såsom uppkommen
av två halvslag på det sättet, att man låter de båda
fria parterna taga om varandra (= bilda ett
halvstek) i själva krysset och åt samma håll som detta,
innan de gå ut ur knuten. Göres detta halvstek
åt motsatt håll, uppkommer en annan knut, som
på somliga håll kallas timmerknut, ej att förväxla
med timmerstek (se detta!). Den torde vara säkrare
än två halvslag, men knappast så säker som
ålsteket, i vilket parterna ligga bättre intill varandra
och kunna fastare åtsamsas.
Fig. 79.
Ännu säkrare är den s. k. känseknuten, som
användes på Västkusten (i Bohuslän)
företrädesvis för att fästa »känsan» (= tafsen)
vid »backelinan» (långrevslinan) såväl
på »koljebacka» för kustfiske, som på
»storebacka» för bankfiske i Nordsjön,
men även eljest för att fästa en smäcker
Fig. 80.
lina kring ett smalare föremål. Tafsen tages
framifrån omkring reven, hem till höger om egen part,
vidare i kors över denna ännu en gång omkring reven,
hem till vänster om egen part, vidare i kors över
den sista nyss gjorda rundtörnen och sedan inifrån
utåt under den först gjorda rundtörnen, så att den
kommer ut till höger (fig. 79). (Den kan naturligtvis
göras lika bra symmetriskt åt andra hållet.) Tafsen
kommer således att beknipa själva sladden, som även
ligger så till, att den ej lätteligen kan
halas in genom knuten. Sladden
förses ofta (särskilt på storebacka) för
ytterligare säkerhets skull med en
överhandsknop (fig. 80). Man kan också
lägga den i ögla, varigenom knuten kan
lättare lossas.
andra gången tages hem till höger om egen part och sedan utifrån
inåt (således från höger) (eller inifrån utåt) stickes under den första
rundtörnen (fig. 81). Detta synes medföra den
fördelen, att de båda halvslagen kunna komma
bättre intill varandra. Men å andra sidan hålles
i den vanliga känseknuten själva tafsen bättre
i styr och knuten lossar icke så lätt vid
oregelbundna ryck hit och dit (se längre fram!),
varför den vanliga känseknuten (fig. 80) torde vara
att föredraga.
Känseknuten utgör, som man finner, början till
en treslagen pärtkunta (se denna!). Tar man i en
dylik med 4 bukter upp ett stick, så får man en
känseknut. En fullständig pärtkunta blir
naturligtvis ännu säkrare och det är mycket lätt att utöka
en känseknut till en sådan.
Fig. 81.
Om man vill göra en känseknut omkring en
påle, en stång e. d., vars ända är fri och åtkomlig,
så kan man göra knuten färdig med ens och sätta
den på en gång omkring pålen o. s. v. (liksom två
halvslag, eller ålsteket, då man lägger ihop en dubbel
överhandsknop). Man går då till väga på följande
sätt: först gör man en överhandsknop medsols med
bukten nedåt (fig. 82), skjuter upp övre bukten (fig.
83), vrider om den medsols ett halvt slag (fig. 84),
viker den övre öglan i den sålunda bildade åttan
nedåt framåt omkring krysset, så att den kommer
att ligga alldeles bakom den undre, och tillsammans
med den bilda en ring. Denna ring sättes omkring
pålen, åtsamsas, och knuten är färdig, (Den fria
ändan är till höger i figurerna.)
känsesteket kan göras på följande sätt: man
gör först en åtta (se fig. 85!), den
utgående sladden närmas till den
ingående parten så att vänstra öglan
kommer ovanför dem båda (fig. 86).
Vänstra öglan vikes därpå nedåt, åt
höger omkring krysset, så att den
kommer emot den andra och
tillsammans med den bildar en ring, som
sättes omkring pålen och åtsamsas.
Fig. 85.
Fig. 86.
Känseknuten är utan all fråga en högst
förträfflig knut, som förtjänade att vara vida mera känd
och använd, än som nu är fallet. Om det t. ex.
gäller att fästa en lina vid en spira e. d., håller den
ännu bättre än två halvslag, fiskarstek, ålstek o. s, v.
Följande försök är i detta avseende lärorikt.
Ett snöre (kordong, 4 mm. diam.) fastgjordes vid en
stång med 3 cm. diam. med följande knutar, den
ena efter den andra: två halvslag, fiskarstek, ålstek,
känseknutarna. En knut i sänder prövades; alla voro
såvitt möjligt lika åtsamsade. Alla knutarna höllo
förträffligt vid jämn dragning i snöret, vare sig svag
eller stark. Men vid små, tillräckligt många gånger
upprepade ryck i snöret åt olika håll, än hit, än
dit. lossnade småningom knutarna och löstes helt
och hållet. Lättast lossnade fiskarsteket. Så fort
hopsamsningen blivit upphävd, förlorar det sin
hållfasthet, hur säkert det än är vid jämn påfrestning,
t. ex. då det fäster ett fall vid rån. Även två
halvslag lossnade småningom och ålsteket gav likaledes
snart vika. Bättre höllo känsesteken. I dem beror
hållfastheten tydligen mindre på, att rundtörnarna
äro hopsamsade, än därpå att linan bekniper själva
sladden. Den vanliga känseknuten höll bättre än
den i noten omtalade, tydligen därför, att linan
hålles bättre i styr av de två rundtörnarna, som
ligga en på vardera sidan och korsas över linan;
och den fria ändan är ännu svårare i denna att hala
in under första rundtörnen. Till slut lossnade
emellerlid även denna. Först om den utökades till en
fullständig pärtkunta, blev knuten omöjlig att skaka
loss. Även grimskaftsknut och två halvslag om egen
part kunde till slut lossas genom sådana fortsatta
ryckningar hit och dit; två aviga halvslag om egen
part höllo bättre än de andra, men icke absolut.
Om man däremot gör ett pålstek med linan
omkring stången, är det påtagligen omöjligt att lirka
loss fastgörningen, ty knuten åtsamsas endast allt
fastare, hur man än rycker.
De nyss nämnda försöken sätta visserligen
knutarna på väl stränga prov, emedan i praktiken
sällan så många ryckningar och dragningar åt olika
håll förekomma och emedan då de flesta
ryckningarna torde sträcka och åtsamsa desamma; men de
äro likväl av intresse, när det gäller att bedöma
knutarnas relativa säkerhet under särskilt
ogynnsamma förhållanden.
Vid ständig påfrestning höllo som sagt alla
knutarna, och enär av dem två halvslag äro enklast,
lättast all göra och allmänt kända, komma de
säkerligen att behålla sitt stora anseende. Men ännu
pålitligare äro utan tvivel känseknuten och pärtkuntan,
och allra säkrast pålsteket.
användes rullstek och dräjrepstek (se sid. 48!)
Det ges emellertid även andra synpunkter, som
böra tas i betraktande vid en jämförelse mellan
olika knutar. En sådan är den, att en knut icke
får vara svår eller omöjlig att lossa, om den blir
hårt åtsamsad, Även i detta avseende torde
känseknuten och pärtkuntan befinnas överlägsna t. ex.
ålsteket m. fl. Emellertid beror härvidlag så mycket
på linans och stångens beskaffenhet (grovleken,
materialet m. m.), att det är svårt att utan speciella
undersökningar ge några allmänna regler. Ännu en
annan synpunkt är ofta nog av vikt, nämligen
huruvida en viss knut kan utföras eller ej, när linan är
spänd. Ur denna synpunkt har två halvslag ett givet
företräde framför de flesta andra (timmerstek,
känsestek, fiskarstek, ålstek m. fl.) och denna synpunkt
är ibland den avgörande.
Timmerstek användes för att fästa ett rep i en
stock o. s. v. Man tar det en rundtörn omkring
stocken, sedan ett halvslag omkring repet och
slutligen lindar man det 3—4 gånger omkring egen
part i rundtörnen (fig. 87). Håller nog och är lätt
att lossa, men slirar lätt och
trossen frestas starkt. Användes mest
för tillfälligt behov.
Fig. 87. Fig. 88.
Sedan man först fäst en tross
vid ett timmer med timmerstek,
två halvslag eller på annat sätt,
kan man ett stycke ifrån steket i mån av behov
lägga ett eller flera halvslag för att hindra slirning;
dessa halvslag kallas för mulstek (fig. 88).
Slirstek är egentligen ett timmerstek med ögla.
Om man nämligen i stället för att taga sladden
enkel 2—3 gånger omkring egen part utför samma
manöver med sladden lagd dubbel (i bukt), så är
det klart, att man kan lossa det hela genom att dra
i den fria parten. Slirstek användes t. ex. för att,
när man ensam seglar i liten båt, hålla focken för
tillfället fångad med skotet på så sätt, att man
sittande akterut kan, när man vill, frigöra den genom
att hala i skotet och sålunda sätta seglet. Man
tar fockskotet i bukt (dubbelt) omkring den
hopfångade focken, vidare omkring den enkla part i
bukten, som kommer från skothornet, och slutligen
några gånger omkring egen part eller rättare sagt
omkring den ena av parterna i buktens egna,
dubbla parter, nämligen omkring den, som ej direkt
går till den fria parten av skotet. Man övertygar
sig på förhand om, att knuten lossnar och focken
blir fri, om man drar i skotet.
Slirstek kan utföras på två sätt, vilket inses, om
man utgår från en överhandsknop, vars ena sladd
tas i ögla (således dubbel) 2—3 gånger omkring
antingen den närmast intill liggande delen av bukten
eller omkring den andra delen av bukten, den
sidan, som sladden kom ifrån. I
senare fallet blir det ett
timmerstek med ögla. Detta håller bättre
än det förra, som däremot är
lättare att dra upp.
Fig. 89.
På liknande sätt sammanhållas
hoprullade flaggor, som hissas, och
sedan frigöras genom dragning i
flagglinan; slirsteket göres då så,
som framgår av fig. 89. Man lägger
flagglinan i en rundtörn omkring
den hoprullade flaggan, sticker
den i en bukt (hoplagd dubbel) under och omkring
den nedgående parten och gör med bukten två
eller tre rundtörnar omkring egen part.
Fig. 90.
Vantstek användes till fastgöring av en tross,
som skall kunna ögonblickligen lossas. Ändan av
trossen tages igenom ringen o. s. v., anhalas, tages
ett halvslag omkring den stående eller sträckta
parten och sträckes något, tages därpå än en gång
samma väg ett halvslag, som beknipes mellan det
förra och bukten, samt fästes upp mot den
sträckta parten [med bändsling (fig. 90),
halvslag eller hålles med handen]. Så länge
sladden ligger upp mot den part, som är
spänd, håller vantsteket — de två
halvslagen åstadkomma en knickning på trossen,
som hindrar steket att glida; men så fort
sladden knyckes åt motsatt håll, lossas
steket genast. Det användes förr på de s. k.
vrakekorna i södra Sverige på lovarts vant;
emedan vid varje vändning vantet måste lossas
och tagas över på andra sidan. Men vantsteket
är användbart vid många andra tillfällen och
förtjänar havas i minnet, t. ex. då man för en stund
vill fasthålla en tross i en ring och kunna genast
fira av den, när man så önskar. Det begagnas även
på kablar med sladden najad till fasta parten
(såsom i fig. 90) under namn av bogserkabelstek.
Ett annat slags vantstek, som av franska
sjömän kallas engelskt vantstek (drisse anglaise),
liknar ett skotstek (enkelt eller dubbelt), men den
Fig. 91.
halande parten går in på samma sida, som
halvslagets parter korsa varandra och gör en bukt
omkring en pinne (ters), som sitter tvärs
över bukten (fig. 91). Steket kan lätt lossas,
om tersen utdrages. Det engelska
vantsteket torde vara nästan pålitligare än
vanligt vantstek, men är knappast så
bekvämt att ansätta.
*
För att tillfälligtvis fästa ett tåg i en hake
använder man åtskilliga stek, som kunna
sammanfattas under benämningen hakstek. Enklast är det
s. k. nackslaget, som kallas så, emedan tåget går
runt hakens »nacke», Det är snarare en beläggning
än ett stek. Kallades förr även krängstek. Det är
enkelt (»engelsman», fig. 92), eller dubbelt
(kadettstek, fig. 93). Hur pass säkert det är, beror i hög
grad av hakens form och storlek i förhållande till
tåget. I somliga
fall, där
friktionen blir
tillräcklig, t. ex. om det
göres med en
kätting, eller om
haken ej är rund
i tvärgenomskärning utan
avtunnas uppåt, så
att säga är
Fig.92.
Fig.93.
Fig.94.
Fig.95.
Fig.96.
försedd med en egg i gapet, och linan är tillräckligt grov
i förhållande till haken, är nackslaget fullt säkert, så
länge linan o. s. v. är sträckt; men icke, om den
slaknar. Även linans större eller mindre glatthet och
smidighet har naturligtvis inflytande. Fig, 94 visar ett
hakstek av annat slag. Holländare är ett halvslag
genom och omkring haken (fig. 95) (jämför
skotstek!). Även dess hållbarhet beror mycket på hakens
form och storlek i förhållande till tågets. Det kan
även göras dubbelt liksom skotstek. Vida säkrare
är en »bonde», även kallad dubbelt taljerepsstek. Man
gör två symmetriska halvslag ett stycke från varandra
på tåget (liksom vid dubbel rännknut, fig. 26), sätter
ett eller flera fingrar i vardera, vrider dem var för
sig 2—3 gånger omkring åt motsatta håll och sätter
haken genom båda öglorna (fig. 96). En träbit kan
instickas mellan båda öglorna, om de ha benägenhet
att trassla sig. Detta stek, som kräver något mera
tåg än de förra, kan naturligtvis även användas
omkring en påle eller dylikt. —- Om man vill fästa
båda ändarna av tåget i samma hake, läggas båda
sladdarna, kommande från var sitt håll, intill
varandra, och man förfar på samma sätt med båda
tillsammans (tagna som ett helt), som förut är sagt.
Steket är fullt säkert, men frestar tåget icke så litet.
Detsamma gäller om följande hakstek. Man lägger
tågändan i ett halvslag, tar mitten av bukten intill
kryssningen och gör där tre eller fyra rundtörnar
omkring det hela med den halande parten. Nu
föras båda ögonen tillsammans och haken hugges
genom båda. Detta stek kallas på sina ställen
holländare, i Frankrike gueule de loup. Det användes
även till all förkorta ett tåg, då man börjar med att
Iägga flera eller färre rundtörnar i stället för det
enkla balvslaget och sedan gör de tvärgående
rundtörnarna o. s. v. Man kan ju även fästa ett tåg i
en hake på flera andra sätt (med två halvslag, två
halvslag om egen part, känseknut, pålstek o. s. v.).
*
Grövre tåg vid bogsering o. d. kunna förenas
på flera sätt. Ett ganska gott sätt är att använda
två pålstek, ett på vardera tåget, det ena pålsteket
Fig. 97.
i det andra (fig. 97). Vanliga knutar äro emellertid
omöjliga att utföra med styva trossar och kablar
eller, om de kunna utföras, brytas kablarna lätt
eller knutarna åtsamsas vid påfrestningen så hårt,
att de bli nästan omöjliga att lösa. Därför använder
man bändslingar. Tågen tagas i en bukt om
varandra och bändslas till egen part med två bändslar
på vardera och ett mellan båda (s. k. helling eller
hellingstek); eller man gör ett halvslag om egen part
på vardera och bändslar sladden till fasta parten.
Eller man använder, för att bukterna, där de hänga
i varandra, må bli mindre skarpa och kablarna
frestas mindre, s. k. kabelstek, vilka kunna göras på
Fig. 98.
Fig. 99.
Fig. 100.
flera sätt, se t. ex. fig.98
eller 99, vilka kallas
grönlandsstek.
Bändslar påläggas i kryssen,
för att steket ej må
åtsamsas så hårt, att
det blir svårt att lossa.
Man kan även använda
valknuten (fig. 100), som göres
på följande sätt. Den ena
ändan lägges i ett halvslag
med sladden överst. Nu sticker man den andra
ändan först under halvslagets bukt åt samma håll
som den nämnda sladden, så över sladden, så
under fasta parten, åter över halvslagets nu
mötande bukt, under egen part, där den passerar under
halvslaget, och vidare över halvslagets andra bukt.
Sladdarna bändslas till egen part. (Om valknuten
se vidare längre fram kap. 5!) Dessa metoder
kunna med fördel användas även på finare gods,
om man vill göra förbindelsen lätt att lösa.
Svårare trossar och kablar, som ej låta lägga
sig i stek, hopbändslas på olika sätt, antingen så, att
de läggas utmed varandra och bändslas tvärs över
båda med regelbundna mellanrum på 5—6 ställen;
så förfares, när steket skall gå genom ett klys, förbi
en pållare e. d.; eller man lägger sladdarna så i
våglinjer, att de korsa varandra symmetriskt på 4—6
ställen, och lägger bändslar i alla korsningarna,
parallellt med kablarnas längdriktning.
*
Det ges även knutar för mer speciella uppgifter.
För att förkorta tåg o. s. v. användas flera sätt.
Man kan därvid till en början skilja på två
uppgifter; den ena att förkorta en fri ända, en sejsing
stickbult, räddningslina o. s. v., den andra att
förkorta ett tåg, som är fästat eller skall fästas i båda
ändarna. För det första syftet använder man:
1. Enkel kedjeknop. Den består av en serie
halvslag, det ena i det andra. Början göres dock
med en överhandsknop. Användes mycket av
brandsoldater och sportsmän.
2. Dubbel kedjeknop, som består av en serie
åttor, den ena i den andra. Först göres en stående
åtta, så tages övre sladden om egen part genom undre
bukten, så om egen part genom den övre o. s. v.
3. En annan kedjeknop består av en rad
rännknutar, den ena i den andra (på samma sätt
upplägges en virkning). Knuten låses så, att genom
den sista bukten sättes antingen en ters eller själva
sladden. Går lätt att taga upp!
4. En treflätad platting (eng. twist-knot). Först
lägges ändan så. att den bildar en avlång bukt, så
flätas sladden med de två parterna i bukten enligt
regeln för treslagen pärtkunta eller platting.
5. Flerdubbel åtta. Se denna (fig. 11, sid. 25)!
Detta är ett mycket verksamt sätt att förkorta en
ända och har den fördelen, att ändan mycket lätt
åter kan göras fri.
För att förkorta ett tåg, som skall fästas i
ändarna, användas mest flera slags trumpetslek, som
ibland av sjöfolk kallas »engelsmän». Man lägger
så mycket av tåget i två bukter, en åt vardera
hållet med de tre parterna intill varandra, att det
blir lagom förkortat och gör med vardera av de
utgående parterna ett halvslag omkring ändan av
vardera bukten åt motsatt håll. så att de binda
varandra (fig. 101). Steket håller väl, om tåget är spänt:
eljest måste antingen bukterna bändslas Fig. 101.
till de utgående parterna eller fästas vid
dessa med ett par korta träpinnar (tersar).
Det kan i båda fallen mycket lätt lossas.
Det kan även användas på fina trådar.
Det är en mycket fyndig anordning, som
förtjänade vara känd även på landbacken
och som kan vara till nytta vid många
tillfällen. Om tåget skall betydligt
förkortas, kan man lägga bukterna mångdubbla, så
att man får en härva, varpå man gör de båda
halvslagen, ett om vardera ändan av hela härvan. Detta
trumpetstek med halvslag är det vigaste sättet att
förkorta ett tåg, och det kan användas även när
båda ändarna av tåget redan äro fästade.
Om ena ändan är fri, kunna även andra
trumpetstek begagnas, nämligen trumpet med två skotstek,
där var och en av de utgående ändarna, sedan den
bildat halvslaget i ändan på steket, passerar igenom
bukten. så att ett skotstek uppstår. Man gör då ett
pålstek långt in på tåget, vidare med den långa fria
parten ett halvslag om bukten nära dess ända och
sticker sladden igenom bukten. Denna trumpet med
två skotstek är absolut säker och håller, även om tåget
ej alltid hålles spänt, Naturligtvis kan man också nöja
sig med ett halvslag i stället för det andra skotsteket:
trumpet med skotstek och halvslag. Vidare kan man
göra en trumpet med märlstek och halvslag; man gör
först ett märlstek (eller, som är detsamma, en
rännknut), drar ut bukten så mycket, som den avsedda
förkortningen kräver, och gör ett halvslag omkring
Fig. 102.bukten nära dess ända, liksom vid vanlig
trumpet (fig. 102). Även denna trumpet kan
göras, om båda ändarna på tåget redan äro
fästade; och den är i vissa fall lättare att
utföra än trumpet med två halvslag, emedan
den första knuten sköter sig själv och ej
behöver hållas spänd, medan man gör den
andra. Är ena ändan fri, kan naturligtvis
även här halvslaget ersättas med skotstek:
trumpet med märlstek och skotstek. Man
kan också ersätta det senare steket
(skotsteket eller halvslaget) med en
överhandsknop, som göres igenom, ej omkring bukten:
trumpet med märlstek och överhandsknop. I själva
verket bildas härvid ett nytt märlstek, så att man
också kan kalla den trumpet med två märlstek (eller
trumpet med två överhandsknopar). Detta sätt
synes emellertid medföra större frestning av tåget
utan att erbjuda några fördelar. Man beskriver
ibland även en trumpet med två överhandsknopar
omkring ändarna av bukterna i stället för halvslagen
i vanlig trumpet; men överhandsknoparna glida
vida lättare på bukterna än halvslagen och steket
blir ej pålitligt. — Slutligen kan omnämnas ännu en
trumpet, som icke är oäven. Man gör först ett enkelt
toppstek, drar ut sidobukterna och lägger omkring
vardera ett halvslag, liksom vid trumpet med två
halvslag; man kunde kalla det toppstekstrumpet med
två halvslag (se toppstek!). Naturligtvis kunde man
här även använda terser, skotstek, märlstek och
överhandsknop liksom vid vanligt trumpetstek.
Likaså kan användas flerdubbel överhandsknop med
öglor och halvslag om öglorna. (Jämför fångknut!).
En smäckrare lina, ett snöre o. s. v., kan
förkortas sålunda, att det lägges i en dubbel bukt,
varpå man gör på mitten en vanlig överhandsknop
med alla tre parterna som ett helt. Härtill fordras
naturligtvis, att åtminstone ena ändan av linan
är fri.
Att med de två bukterna göra en vanlig
råbandsknop (så som beskrives i Jensens
Sømandskap, fig. 74), leder icke till någon pålitlig
förkortning.
En annan utväg för samma ändamål, t. ex. vid
ansättning av ett vant eller dylikt, är följande: man
skjuter upp nära på så mycket av linan, som skall
förkortas, i en kort härva, gör sedan ett halvslag
och 4—5 rundtörnar omkring mitten av härvan,
tar ihop ändarna av denna åt ett håll, så att
blockhaken o. s. v. kan huggas genom båda ändarna på
härvan, under det det fria tåget går ut åt andra
hållet. (Jämför hakstek, sid. 88!)
Kärleksknuten. Denna knut är egentligen en
fiskarknop, utförd med de båda parterna i en bukt
Den brukar bland sjöfolk göras på följande sätt.
Man lägger ett snöre dubbelt och ändan av bukten
tvärs över båda parterna, då två symmetriska
slyngor bildas (fig. 103); skjuter den ena slyngan
något över den andra, så att en gemensam öppning
bildas mellan båda (fig. 104), tar den tvärgående
parten av bukten upp genom denna öppning och
Fig. 103
Fig. 104
Fig. 105
åtsamsar försiktigt det hela. Därvid bildas på
vardera parten av bukten en överhandsknop, genom
vilken den andra parten löper, och man ser till, att
dessa komma fria från varandra (fig. 105), i det man
sträcker knuten något mera på den sidan, där parten
ligger under den andra. I motsatt fall komma
knutarna i varandra, »arm i arm», vilket emellertid lätt
kan avhjälpas, om de något lösas och den ena tages
tillbaka genom den andra. När knuten är färdig,
har man på buktens parter en fiskarknop, vars båda
överhandsknopar löpa mot eller från varandra, allt
eftersom man korsvis sträcker buktens och
sladdarnas parter.
Kärleksknopens symboliska betydelse och
användning finnes beskriven i kap. 8. Den kallas i
England utom love-knot även middleman"s knot.
Efter vad jag erfarit, har kärleksknuten även
en mycket viktig praktisk användning, nämligen
på glaciärtåget, varmed vid passerandet av en
glaciär alla deltagarna förbindas med varandra. Det
gäller härvid att åstadkomma en under alla
förhållanden fast ögla för var och en på tåget, och för
detta ändamål torde kärleksknuten vara den bästa
av alla, bättre t. o. m. än vattenknuten. Härvid
måste den emellertid givetvis utföras så, att båda
överhandsknoparna gå i varandra fig. 66, sid. 72), när
knuten åtsamsas. Öglan förblir då fast, vilkendera
parten som än må sträckas.
Till min förvåning har jag vidare funnit, att
kärleksknuten var känd redan i forntiden. Det
torde nämligen icke kunna betvivlas, att den knut,
som Oreibasios beskriver under namnet haplóus
karkhēsios (enkel karkhēsios), icke är någon annan än
kärleksknuten. »Man lägger ett snöre dubbelt,» säger
Oreibasios, »och tar ändarna i vänstra handen. Med
högra handen fattar man bukten, böjer den tillbaka
och lägger den över ändarna. Nu låter man den ena
av dessa skjuta över den andra och genom öppningen,
som bildas mellan de hängande parterna genom
deras korsning, drar man ned bukten, som lades
över ändarna. På detta sätt uppstår knuten på
mitten; åt ena sidan har man en bukt, åt den andra
två ändar.»
inom kirurgin liksom flera andra av honom
beskrivna knutar och slyngor för att vid behandling av
benbrott o. s. v. fasthålla skenor, spjälor och bandage,
för att vid luxationer dra lemmen i led o. s. v.
Karkhēsion betydde hos de gamla grekerna
dels en bägare med insvängda sidor, dels (såsom
sjöterm) en nära masttoppen befintlig, bägarliknande
avsats (»hummern»), På vilken det påkrängda godset,
vant och stag, eller på större fartyg mastkorgen,
vilade.
Årsskr. Bd. 9. N:r 7, 1914. S. 102, 113. En karkhēsiusknut betyder då säkerligen ett
toppstek. (Se sid. 105!) Det är tydligt, att en
kärleksknut mycket väl kan användas härtill, om de båda
halvknutarna anbringas rätt. Om de gå fria från
varandra, halar man dem intill varandra, tar den
ena genom den andra, så att han kommer helt och
hållet på andra sidan. Nu dragas de åter intill
varandra och sättas på en gång tillsammans omkring
masttoppen o. s. v., så att den går tvärs igenom dem
båda. Om sedan de fyra parterna tagas ned som vant
och stag) och sträckas, så binda de två knutarna
varandra mycket väl; nästan bättre än i enkelt toppstek.
Ännu bättre är »dubbel karkhēsios», se följande knut!
Säckknuten är i viss mån besläktad med
kärleksknuten. Den kan utföras på flera sätt:
1. Man börjar liksom vid kärleksknuten, lägger
snöret dubbelt och viker ned bukten tvärs över de
två parterna, så att en dubbelögla bildas (fig. 106).
Nu drar man den ena öglan något under den
andra, så att en öppning bildas mellan dem och
omfattas av dem båda. I stället för att som vid
kärleksknuten taga den tvärgående parten direkt
ut genom den nämnda öppningen, tar man den
under understa parten, sedan över, under och över
de följande, såsom pilen visar i fig. 107. Slutligen
Fig. 106.
Fig. 107.
Fig. 108.
nedvikas öglorna, en på baksidan, den andra på
framsidan och knuten är färdig (fig. 108).
Ett par andra sätt att göra knuten kunna anses
som oväsentliga modifikationer av det nyss
beskrivna:
2. Man börjar som nyss beskrivits med
dubbelöglan, drar ena bukten under den andra, viker ned
den och fasthåller den med vänstra handen, som
förut håller fast de två fria parterna och den
tvärgående parten (för att hålla reda på bukterna kan
man lämpligen sticka upp vänstra pekfingerspetsen
mellan de två öglorna i dubbelöglan); sedan nedvikes
på samma sätt den part, som pilen först passerar i
fig. 107, och. slutligen fattas och framdrages den
tvärgående parten, som nu är fri, till en bukt. Detta
sätt torde vara det allmännast begagnade och är i
grunden detsamma, som föregående. Eller:
3. Man gör dubbelöglan och bildar den
gemensamma öppningen mellan båda som förut genom att
dra ena bukten under den andra (fig. 107). Därpå
Fig. 109.omvridas bukterna i mitten ett
halvt varv (fig. 109). Den
tvärgående parten tages upp direkt
genom öppningen,såsom pilen
går (fig. 109), och bukterna
ordnas som vanligt. Eller:
4. Man lägger ett snöre i en bukt, gör på
vardera parten ett halvslag med bukten inåt buktens
mittlinje och krysset utåt; de fria parterna över
dem, som fortsätta i bukten. Nu lägges ena
halvslaget på det andra, så att del täckes till hälften
och så, att det, som är närmare mittbukten, ligger
Fig. 110över det andra(fig. 110).
Slutligen flätas mittbukten över,
under, över, under de fyra
bukterna i halvslagen,
såsom pilen visar i fig. 110.
Säckknuten består, som man ser, av två
symmetriskt lagda halvslag, som korsa varandra på sex
ställen och äro så intimt inflätade i varandra, att
om man sätter knuten omkring ett föremål t. ex.
halsen på en säck, en stång o. s. v och sträcker
de utgående parterna, två åt vardera hållet, så binder
den av knuten bildade flätan sig själv och sitter
fast. Det är en förträfflig knut, som förtjänade vara
vida mera känd och använd, än vad fallet är. Den
kan nämligen begagnas till mycket annat än att
tillsluta en säck. Så t. ex. om det gäller att fasthålla
ett kärl (ett provrör, en glasbägare eller även större
kärl); att fästa något vid eller omkring ett föremål
eller att staga en mast och dylikt, kan den användas
liksom föregående knut och är nästan säkrare än
denna.
Även denna knut förekommer märkligt nog hos
Oreibasios. Det är nämligen, såvitt jag förstår,
otvivelakligt, att den knut, Oreibasios beskriver under
namnet diplóus karkhēsios, icke är någon annan än
säckknuten. Att man hittills ej insett detta, utan
alldeles missförstått hans beskrivning (såsom
framgår av de teckningar, man bifogat hans text), beror
säkerligen endast på den omständigheten, att de, som
studerat texten hos Oreibasios, ej varit tillräckligt
förfarna i fråga om knutar för att förstå
beskrivningen, som ej alltid är otvetydig och stundom
ofullständig, såsom ofta händer även hos andra än
Oreibasios. Så t. ex. kan ju ett halvslag göras på
fyra olika sätt (med bukten framåt eller bakåt;
högra parten över eller under den vänstra).
Beskrivaren tänker sig måhända en av dessa
möjligheter, men den som läser däremot en annan, och
denne missförstår därför beskrivningen. Men tar man
alla möjligheter med i räkningen, inser man i
allmänhet snart nog, vilken knut som avses, ifall
beskrivningen icke är oriktig utan blott ofullständig.
Och så är fallet hos Oreibasios.
För att sätta läsaren i stånd att själv bilda sig
ett omdöme härom, skall jag här återge Oreibasios
beskrivning så noga som möjligt och inom klammer
tillfoga de ord, som behövas för att göra
beskrivningen fullständig.
5. »Hur man gör den dubbla karkhēsios.
Den dubbla karkhēsios är en knut med lika
spänning åt båda håll, och mycket starkare än den
enkla karkhêsios. Man gör den på följande sätt:
man lägger ett snöre dubbelt, tar de fria parterna
i vänstra handen, bukten får hänga fritt. Man
gör nu på bortre parten ett halvslag [med bukten åt sig,
högra parten över den vänstra (fig. 111)]; man håller
halvslaget med vänstra handen och drar den övriga
delen av den hängande bukten genom halvslaget (fig.
112). Därpå vänder man knuten [180°, så att den bortre
parten blir den hitre och tvärtom] och håller den
[fortfarande] i vänstra handen. Sedan detta är gjort,
Fig. 111.
Fig. 112.
Fig. 113.
Fig. 114.
bildar man på nytt ett halvslag på den [numera]
bortre parten [även nu med bukten åt sig, men högra
parten under den vänstra (fig. 113)] och sätter halvslaget
på knuten [nämligen så, att det omfattar högra bukten
i den bildade överhandsknuten, vilken bukt då skjuter
fram genom halvslaget ett stycke åt höger (fig. 114)].
Slutligen tar man upp den nedhängande slyngan
genom knuten [nämligen genom den nyssnämnda
framskjutande högra bukten av överhandsknuten].
Sålunda uppstår knuten i mitten, under det man
åt sidorna har åt ena hållet en bukt. åt det andra
två fria parter [fig. 108. sid. 97].»
Detta är onekligen ett elegant sätt att göra
säckknuten, ett sätt, som synes ha fallit fullständigt i
glömska. Men Oreibasios beskriver även ett annat.
Han yttrar sig sålunda:
6. »Huru man gör den dubbla karkhēsios av
den enkla.
Man brukar göra den dubbla karkhēsios på flera
olika sätt, ena gången direkt, andra gången med
tillhjälp av den enkla; det ges även ett sätt att
utföra den omkring den lem, på vilken den skall
anbringas. Sedan vi i det föregående, så gott vi kunnat,
ha visat, hur den göres direkt, skola vi nu säga,
hur den utföres av den enkla karkhēsios. Man gör
först den enkla karkhēsios [kärleksknuten] och drar
dess knutar från varandra [och utvidgar dem, om så
behövs]. Därpå drar man den undre knuten uppåt
[man håller härvid bukten högst upp, den ena
knuten lodrätt under den andra] över och förbi den
övre [men blott halvvägs, så att dess undre hälft
täcker den andras övre]. Slutligen tar man upp genom
mellanrummet mellan de två knutarna [åt ena sidan
de två fria parterna, åt den andra] bukten, som är
mitt emot de fria parterna.»
Även på detta sätt uppstår, som man finner, en
säckknut. Det här ovan inom klammer tillagda
angående de fria parterna är tydligen bortfallet ur
texten (det är ej alls ovanligt att ord saknas i dessa
gamla manuskript), men höra utan tvivel till
beskrivningen; ty eljest blir det ingen knut.
Hos Oreibasios beskrives ännu ett sätt att göra
den dubbla karkhēsios, nämligen direkt omkring den
lem, där knuten skall anbringas, såsom han redan
antytt. Här är emellertid texten ännu mer
ofullständig. Den lyder så:
7. »Snöret fattas med vänstra handen och man
bildar omkring den lem, som skall reponeras, tre
slyngor, tillräckligt skilda från varandra. [De läggas
alla tre åt höger, den första motsols om sig själv,
så att ett halvstek bildas; den andra, till höger om
den första, tas hem till vänster om egen part; den
tredje, till höger om den andra, tas hem genom
halvsteket ut bredvid den ingående, fria parten.] Sedan
tages [på motsatta sidan, mitt emot de fria parterna]
den första slyngan över den sista och den mellersta
slyngan ut genom mellanrummet mellan de två
andra. Sålunda bildas omigen knuten omkring
själva lemmen och man har åt ena hållet två fria
ändar, åt det andra en slynga.»
Det är ganska intressant att finna, att man
hos de gamla grekerna för mer än halvtannat
tusen år sedan kände till en så pass invecklad
knut som säckknuten och visste att använda den
såväl inom kirurgin som inom sjöväsendet.
Måhända kan man ännu finna den på mindre fartyg
t. ex. i grekiska arkipelagen, om man gör sig mödan
att se efter.
Till slut må meddelas ännu ett sätt att utföra
säckknuten:
8. Man gör ett halvslag med krysset framåt bukten
bakåt, högra parten under den vänstra (fig. 115 a).
Fig. 115.
Man skjuter vänstra delen av bukten framåt så, att en
kringla bildas (fig. 115 b). Man bildar en bukt med den
högra fria parten utanför knuten, tar den fria partens
ända in genom knuten, på sätt pilen visar, bredvid
andra parten i den nyss omtalda bukten, nedifrån upp
genom vänstra öppningen i kringlan, ut omkring
knuten åt höger bakom den fria buktens parter, in
över bakre bukten i det ursprungliga halvslaget,
vidare motsols omkring egen part och ut bredvid
den andra fria parten (fig. 115 b).
Säckknuten kan naturligtvis även göras av två
skilda trådar, så att man får två fria parter åt
vardera hållet, på sätt som ej torde behöva beskrivas.
Knuten bäres stundom av sjömän som prydnad
frampå bröstet, bukten tas om nacken.
*
En liknande knut är toppstek. Man gör först
tre halvslag åt samma håll och lägger dem så, att
de till hälften täcka varandra; det andra det första,
Fig. 116.
det tredje det andra (fig. 116).
Det första och sista halvslaget
möta varandra i mitten av det
hela. Man tager nu vänstra
bukten av det tredje halvslaget
(under det dess högra bukt
behåller sin plats) åt vänster under högra bukten av
det första, vidare över vänstra bukten av det andra
och under vänstra bukten av det första. Likaså tager
man symmetriskt åt höger högra bukten av första
halvslaget, som sålunda redan kommit över vänstra
bukten av det tredje, vidare under högra bukten av
det andra och över högra bukten av det tredje. De
båda bukterna, som man sålunda fört åt sidorna
(nämligen vänstra bukten av tredje halvslaget och
Fig. 117.
högra av det första), föras än
vidare ut åt sidorna på
bekostnad av båda sladdarna,
som gå ut åt baksidan. Nu
drages främre bukten av
mellersta halvslaget framåt,
så att knuten får följande
utseende (fig. 117).
Toppsteket anbringas, när man vill begagna en
tross, som man ej önskar kapa, för att stötta en
nödmast. Steket sättes omkring mastens topp. så
att denna går upp genom öppningen i mitten.
(Masttoppen är förut försedd med ett par stadiga
klampar på sidorna till stöd för knuten.) Den
främre bukten går till stäven som stag, sidobukterna
till relingarna som vant. De fria ändarna splitsas
eller knopas tillsammans. Detta dubbla toppstek
kallas även bramtrattsknop.
Enkelt toppstek göres på liknande sätt av två
halvslag (fig. 118, 119). Bukterna användas till vant,
Fig. 118.
sladdarna (om man så vill) till
stag. Knuten utgöres, som man
ser, av en tvåsidig rännknut,
vars fria ändar emellertid korsa
varandra, innan de utträda ur
knuten.
Den kan användas att
säkert binda händerna på en
person. Båda öglorna trädas
över hans händer, det hela
åtsamsas väl, ändarna tagas mellan händerna
omkring knuten och förenas med en väl åtdragen
råbandsknut: fångknut. Sålunda binder man även på
sina ställen benen på slaktboskap. Ännu bättre vore
flerdubbel överhandsknop med öglor (se denna!).Fig. 119.
Toppstekstrumpet. Om man lägger fyra halvslag
på varandra, så att de täcka varandra till hälften,
och drar ut de två bukterna i mitten åt sidorna,
så som framgår av
fig. 120, således denFig. 120.
övre mittbukten
under de två
frambukterna till
vänster, den undre
mittbukten framför de bakre bukterna till höger och på
samma gång sträcker de fria parterna, får man med ens
ett toppstek med halvslagFig. 121
om båda öglorna (fig. 121),
som kan användas som
trumpetstek (se dessa!).
Japansk tofsknut. I den japanska avdelningen
i Göteborgs museum har jag anträffat en knut, som
måhända användes även på andra ställen än i Japan.
Den kan göras på följande sätt. Man lägger först
två halvknutar i varandra, så som fig. 122 utvisar.
Därefter tages den vänstra halvknutens högra bukt
ut åt höger mellan parterna i denFig. 122
högra halvknuten, där de korsa
varandra; och likaså den högra
halvknutens vänstra bukt ut åt
vänster mellan den vänstra
halvknutens parter; man tillser, att
under tiden den övre, fria bukten
bibehålles. Om man nu sträcker
de tre bukterna, får knuten
följande utseende (fig 123). Den kan,
om man så vill, åtsamsas hårt.
Knuten kallas i Japan tofsknut,
Fig. 123.emedan den användes som hållare
för tofsar. Tofsen är fästad i de
undre fria parterna och upphänges
medelst den övre öglan, Man kan
naturligtvis även utföra denna
knut med två ändar. Sålunda kan
man med de två fria ändarna
göra en ny knut nedanför den
förra o. s. v.
Kronknut. En prydnadsknut,
som lämpligen kan erhålla detta namn, göres med
två snören på följande sätt.
Först göres ett halvslag på ena snöret, bandet
o. s. v. med bukten nedåt, kryssningen uppåt.
Sedan tages det andra snöret från sidan, vinkelrätt
mot det förra så, att det går in från den sidan av
krysset, där det förras sladd ligger, under första
parten, över den andra, så omkring och under bukten
i halvslaget, så att den kommer igen på övre sidan,
där den nu går över sladden och sedan ut under fasta
Fig. 124.parten (fig. 124). Den kan även utföras
sålunda: man lägger två snören så, att
de korsa varandra på mitten under räta
vinklar med alla fyra ändarna fria. Låt
oss kalla dessa i tur och ordning 1, 2, 3,4.
Nu lägges 1 över 2, 2 lägges över 1 och 3, 3 lägges över
2 och 4 och 4 lägges över 3 oeh stickes genom den
förstes bukt, varpå knuten åtsamsas väl. Man går
således till väga, som då man gör en krona på en
fyrslagen tross (se längre fram under knoparna!).
Fig. 125.Knuten liknar, sedd uppifrån, en sådan
krona eller en fyrkantig fläta. Fig. 125
visar den sedd underifrån. Den lär i
Jämtland kallas kattostknut och
användes som prydnadsknut (halsduksknut, på
nyckelband o. s. v.). Fortsätter man att lägga de
fyra ändarna över varandra, således gör en ny krona
över den förra, därpå ännu en o. s. v., uppstår en
s. k. kronplatting (se denna!).
Om man lossar en sådan kronknut och sträcker
den ena parten alldeles rak, så finner man, att den
andra parten omkring honom bildar en sådan
kringla, som avbildas i fig. 135, och som inleder den
vanliga valknuten. Man kan därför, när det är fråga
om runda snören, trådar o. s. v., utföra kronknuten
på det sättet, att man först med ena parten gör en
sådan kringla och sedan sticker den andra parten
Fig. 126.genom kringlan liksom vid
valknuten (över, under, över, under,
fig. 126), åtsamsar kringlan
någorlunda och därpå sträcker
ändarna till densamma på
lämpligt sätt åt var sitt håll, så att den förut raka parten
slår bukter. Alla fyra ändarna åtdragas lagom och
kronknuten är färdig.
Man kan naturligtvis också lägga kringlan
omkring en rak part i stället och sedan sträcka dess
ändar. Detta torde vara ett av de säkraste sätten
alt förbinda två varandra vinkelrätt korsande snören
med varandra (t, ex. vid ombindning av ett paket).
Härvid måste emellertid givetvis den raka parten
kunna förkortas och bör därför göras lagom slak,
när man börjar ombindningen.
Kronknuten kan också användas för att bilda
en fast ögla, som är ganska säker. Två parter,
förbundna med varandra genom en serie kronknutar
med små mellanrum, bilda en fläta, kattostfläta
(Jämtland), som ser ganska prydlig ut.
—
5. Valknutar, pärtkuntor, plattingar.
Varifrån ordet valknut härleder sig är ännu
ganska ovisst, enligt vad de språkliga fackmännen
meddelat mig. Många möjligheter förefinnas. Så skulle
man kunna tänka på val i betydelsen »uppkommet
genom trolldomskonst» liksom i uttrycket valbunden,
t. ex. valbundet träd (Ihres Glossarium Sviogoth.
1769, Afzelius" Sagohävder 1 : 18, 1839). Mycket i sak
talar härför, men språkliga betänkligheter tala emot;
särskilt att valbunden även förekommer såsom
vålbunden, men val i valknut ända sedan mitten av
1500-taIet (i en bouppteckning från Västergötland
1554) alltid med a. En annan möjlighet är, att
valknut betyder välsk knut, d. v. s. walesisk, keltisk
sedan italiensk, fransk, liksom i Valland, valnöt
o. s. v. Emellertid finnes ej ordet såsom dessa ord
i den gamla tyskan. Valknuten heter där
Liebesschleife (i franskan noed l. lacs d"amour, i
engelskan adamantine tie, true-love-knot). Ordet valknut i
betydelsen utländsk knut kunde dock vara
hemmagjort. En annan möjlighet vore, att det kommer av det
isl. valr rund, och betyder en rund knut helt enkelt.
Detta stämmer väl med valknutarnas egenskap av
att vara ringformiga, således runda flätor. Eller av
det med valr besläktade isl. vålr, rund stav. Eller
att det kommer från det engelska wale-knot.
Nautisk Ordbok, 1840, »de något nedom relingen befintliga
bordläggningsplankor, som äro något tjockare eller mera utstående än
de övriga, samt tjäna att öka styrkan och förhöja utseendet»). Ifall
vanten fästades här medelst stoppknutar (wale-knot = taljerepsknop),
hade man en förklaring på uppkomsten av det eng. wale-knot.
Wale-knot tyckes vara samma knut, som numera
benämnes wall-knot (jfr uttrycken i de på sid. 21 citerade
gamla engelska arbetena från 1600-talet!), d v. s. vår
taljerepsknop, således till synes en helt annan knut
än valknuten. Men valknutar äro i själva verket
samma knutar som pärtkuntor (valknopar) (se längre
fram under pärtkuntor!) och likheten mellan dessa
och taljerepsknopar, fallrepsknopar o. s. v. är mycket
stor; det är därför möjligt, att man med valknut i
svenskan ursprungligen menat en dylik, rund,
hopflätad knut i allmänhet.
Otvivelakligt är nog, att i fråga om valknutar,
liksom när det gäller knutar i allmänhet, särskilt
mera invecklade sådana (t. ex. knoparna),
benämningarna varit något vacklande, beroende på den
allmänt rådande okunnigheten om knutar. Ofta
torde man kallat en konstig knut i allmänhet för
valknut. I en handbok för fruntimmersarbeten av
H. Berg, 1874, kallas t. ex. åttor på en biskopsmössa
från 1100-talet för valknutar, och i ett inventarium
från 1634, då enligt statuterna för
strumpebandsorden konung Gustav Adolfs ordensinsignier m. m.
skulle återställas till ordensmyndigheterna i
England, heter det bl. a.: »Nämligen ... sammaledes ett
halsband av guld med annulerade stycken och
såsom valknutar emellan alla tillhopa femtiosex
stycken.» Att döma av i Encycl. Brit.
förekommande avbildningar av strumpebandsordens
halskedjor är det här icke fråga om verkliga knutar
utan om ett slags ornamentala slyngor. I en artikel
av Carl Sãve: Runstenen vid Fjuckby (i Nord.
Univ:s-tidskr. 3 årg., 4 häftet, 1858) säger författaren
bland annat »... mitt på stenen synes en valknut ...
till vilken något motsvarigt knappast torde kunna
uppletas». Avbildningen visar, att det ej är fråga
om en verklig knut, utan ett mycket invecklat,
valknutliknande ornament. Författarens yttrande
ger ju påtagligt vid handen, att han med en valknut
ej menar en bestämt fixerad knut, utan en konstigt
flätad knut i allmänhet; och detta torde nog vara
den allmänna uppfattningen både nu och fordom.
Valknutar användas mest till prydnad. De
förekomma bl. a. på flera uniformer, vare sig på
axelklaffarna eller på andra ställen.
Den knut, som i inskränkt mening kallas
valknut och närmare bestämt valknuten med två parter,
är redan beskriven på sid. 89, fig. 100. Den kan
användas för att förbinda med varandra grova tåg,
men även fina trådar, så som där är angivet. Den
kan också användas som nätknut. En jaktväska
från Korea i Göteborgs museum är gjord av ett nät,
där denna knut ersätter de vanliga nätknutarna.
Men för det mesta användes den, liksom
valknutar i allmänhet, till prydnad. I så fall kan den
med fördel fördubblas, så som nedan beskrives. Den
kan betraktas som början till en fyrslagen fläta
(liksom även åttan kan anses som början till en
treslagen sådan) och kan naturligtvis (liksom åttan)
förlängas, så att man i stället för två bukter på
vardera sidan får 4, 6, 8 o. s. v. Hur detta tillgår,
torde läsaren själv med lätthet kunna utfundera.
Valknuten med två parter var tydligen känd redan
i forntiden, ty den förekommer som ornament i
slingorna på somliga av våra runstenar (t. ex. på
en sten vid Styrestad i Östergötland). Den finnes
även på en runsten från 800-talet från Collingham
i Yorkshire i England (se en avbildning i Stephens,
Old North. Runic Monuments, D. I. s. 391!), på
Bewcastle-korset i Cumberland från ungefär samma tid
(ibid. s. 399) och på en sten från Crowle,
Lincolnshire, England (D. III. s. 185).
Det nu sagda gäller valknuten med två parter.
Det är den enda knut i Linders arbete
Sjömanskap som kallas knut, icke knop eller stek.
Valknop däremot är enligt Linder detsamma som
pärtkunta (se längre fram!). Men samma knut kan
också göras med en ända och är då ett speciellt
fall av en hel serie knutar.
Ur knut-teknisk synpunkt torde man kunna
uppställa den regeln, att valknutar utgöras av
ringformiga flätor, som återvända, i sig själva. De äro
således allsymmetriska (symmetriska åt alla håll).
För att sätta sig in i valknutarnas byggnad gör
man bäst i att studera en redan färdig sådan, t. ex.
den i fig. 130 avbildade. Om man följer en tråd i
densamma, ser man, att den går runt hela knuten
tills den kommer tillbaka mitt för utgångspunkten;
sedan går den runt ännu ett varv, så ännu ett eller
flera. Lika många gånger går den runt, som det
är trådar i den cirkelformiga fläta, varav knuten
består, således 3 gånger i en 3-slagen valknut, som
beslår av en 3-trådig fläta, 4 gånger i en 4-slagen
(fig. 138), 8 gånger i en 8-slagen o. s. v. Hur
mångslagen en valknut är, finner man genom att räkna
hur många parter, som passeras, om man går från
knutens mitt rätt ut till dess rand.
Vidare finner man, att i en valknut eller en
fläta varje part går ömsevis över och under de parter,
han passerar, en efter annan, såsom trådarna göra i
en väv; d. v. s. om han går över en part, så går
han under den, som därnäst passeras. Härav följer
vidare, att om en part a passerar över en annan b,
så gå samtidigt parterna på båda sidor om honom
(c och d) under samma part b, och omvänt. Detta
är en god regel att minnas, när man gör sista varvet,
det, som avslutar valknuten. Är man därvid
tveksam, vilken väg tråden bör gå, har man god ledning
därav, att den part, man skall passera, måste
antingen ligga över eller under båda de parter, som
ligga på sidorna.
Ser man närmare på valknutar med ett udda
antal trådar (3-, 5-, 7-slagna o. s. v., fig. 130, 134),
så finner man vidare, att om en tråd, vilken som
helst, då han passerar en annan, går över honom,
så gör han det även nästa gång de mötas i samma
varv och tvärtom. Han går således alltid över en
viss annan tråd eller alltid under. I valknutar med
ett jämt antal trådar (4-, 6-, 8-slagna o. s. v.)
däremot gäller, att om en tråd någonstädes går över
en annan, så går han i samma varv under honom
nästa gång, och tvärtom (fig. 138). Varje tråd går
således växelvis över och under en annan part.
Efter dessa förberedande iakttagelser låtom oss
se till, hur en valknut av enklaste slag anlägges
nämligen en treslagen sådan.
Första anläggningen till en sådan valknut är ett
halvslag (fig. 127). Det utgör första varvet och vore en
enslagen valknut, om man kunde tala om en sådan.
Nu låter man den fria ändan korsa parterna i
bukten på samma sida, så att ändarna komma ut
på var sin sida av bukten, fig. 128. Återstår det
tredje och sista slaget, som göres efter den regeln,
att den ena fria parten först korsar den andra
sålunda, att den går under densamma, om den själv
förut passerat över en part (vid sitt utträde ur
knuten) och tvärtom; således den till höger tages här
under den till vänster och så in i och tvärs igenom
Fig. 127.
Fig. 128.
Fig. 129.
knuten, över, under, över, under alla parterna, såsom
pilen visar på teckningen (fig. 129). Den går som
tråden i en väv och varje part, som passeras, måste
således antingen ligga över eller under båda de
parter, mellan vilka man för fram den fria ändan
Man kan även, om man så vill, i stället göra det
sista varvet med den andra parten, som då givetvis
föres igenom knuten i motsatt riktning från andra
hållet enligt samma regel.
De båda fria ändarna föras tillsammans och
valknuten är färdig (fig. 130). Det är en treslagen
Fig. 130.
Fig. 131.enkel valknut, den
ojämförligt vanligaste av alla.
Om nu den ena fria
ändan är lång och man
låter den gå in i knuten
bredvid den andra och
följa den troget genom hela knuten en, två eller
flera gånger, får man dubbel, flerdubbel valknut,
som emellertid fortfarande är treslagen (fig. 131).
På samma sätt kunna givetvis alla valknutar
fördubblas och mångdubblas, varigenom de få ett vida
prydligare utseende: vilket här må framhållas en
gång för alla. Knutens art påverkas naturligtvis
icke härigenom. Fördubblingen o. s. v. kan göras
med endera eller båda de fria parterna.
Av denna treslagna valknut kan man nu göra en
femslagen. Den fria parten skall då föras ännu två
varv omkring knuten; det sista är lättast och följer
den nyss angivna regeln; det näst sista är svårare
Fig. 132.och göres på följande sätt (se fig.
132!). Först skall den andra fria
parten passeras, vilket sker efter
samma regel som vanligt, nämligen
så, att den går över den, om den
själv kommit ut ur knuten under
sista bukten och tvärtom. Därefter går den in i
knuten, bredvid och på utsidan om den nämnda fria
parten, som han passerat och nu följer som en
ledtråd, gående över och under samma parter som den,
på alldeles samma sätt, d. v. s. den går över en
part, om ledtråden går över och tvärtom, tills den
jämte ledtråden kommer till knutens inre rand.
Här korsar den ledtråden, i detta fall, efter det är
fråga om en uddaslagen valknut, på samma sätt,
som när den passerade dess fria ända vid sitt
inträde i knuten (således gående över densamma, om
den där gick över, och tvärtom). Efter korsningen
följer den fortfarande samma part -- ledtråden --
fast naturligtvis numera på dess andra, inre sida,
går över och under samma parter som den, tills den
kommer till knutens ytterkant, där den går ut,
korsande den bukt, vari ledtråden fortsätter, varvid
den liksom vid förra korsningarna går över den,Fig. 133.
ifall den gick över vid inträdet i
knuten, och tvärtom. Så är näst
sista slaget färdigt.
Sista slaget är lättare (se fig.
133!). Först korsas den andra
sladden efter samma regel som vanligt;
sedan går tråden in i knuten mellan de två
föregående varven, över varje part, som dessa båda gå
under, och tvärtom, tills man kommer till inre
randen, då det näst föregående varvets part passeras
efter den vanliga regeln. Denna korsning äger rum
strax framför den förra korsningen vid inre randen.
Tråden föres nu vidare på andra sidan och utmed
den korsade parten, emellan denna och den näst
föregående efter samma regel som förut, och ut ur
knuten (fig. 134). Om man blott tillser, att näst
Fig. 134sista varvet icke rubbas ur sitt läge,
och vidare att man vid utförandet
av sista varvet aldrig går över någon
part, som icke samtidigt själv går
över sina båda förutvarande
sidoparter, och tvärtom, är det knappt
möjligt att gå vilse.
En femslagen valknut kan efter alldeles samma
regler utvidgas till en sjuslagen, denna till en
nioslagen o. s. v.
En annan serie valknutar består av flätor med
ett jämnt antal trådar, således 2-, 4-, 6-, 8- o. s. v.
slagna valknutar. Om sådana flätor gäller däremot,
såsom redan är framhållet, att om en tråd a passerar
över en annan tråd b, så går han under b nästa
gång de mötas i samma varv och omvänt.
Första anläggningen till en sådan valknut är
därför ett halvstek (fig. 135). Om ändarna förenas,
har man den enklast möjliga valknut, nämligen
den tvåslagna. Av halvsteket göres en fyrslagen
valknut på sätt, som lätt inses av det föregående. Först
tages (se fig. 136!) den övre fria parten under den
andra fria parten, går sedan in i knuten på utsidan
om och utmed samma part (ledtråden), tills den
kommer till inre kanten, där den passerar ledtråden,
gående över den, efter den förra gången gick under
den, varpå den fortsätter utmed samma part på dess
inre sida och går ut ur knuten under den bukt,
vari ledtråden övergår. (Den skall ju gå ömsom
över och under samma tråd.) Sista varvet (fig. 137)
utföres enligt identiskt samma regel, som förut
är angiven, och en fyrslagen valknut är färdig
(fig. 138).
Av den fyrslagna kan göras en sexslagen, av
denna en åttaslagen o. s. v. efter alldeles samma
regel som förut.
Om man granskar de hittilIs beskrivna
valknutarna, finner man lätt, att om man förenar båda
sladdarna med varandra till en bukt, knuten alltid
har lika många bukter i ytterkanten, som antalet
av de parter, som begränsa öppningen i mitten.
Detta är i själva verket en generell regel, som gäller
alla valknutar. Man inser lätt, att eftersom de
kunna betraktas som ringformiga flätor, om man
t. ex. sätter in ett finger i mitten av knuten och
utvidgar dess mittöppning, man kan få den att
övergå till en symmetrisk fläta (en pärtkunta, se
härom längre fram!), likadan på båda sidor, så att
antalet bukter och kryss är lika stort på ena sidan
som på den andra.
På de hittills beskrivna valknutarna är detta
antal bukter (eller kryss) alltid 1 mer än antalet
trådar i flätan. En treslagen valknut har således
4 sidor, bukter och kryss, en fyrslagen 5 sidor,
bukter och kryss o. s. v.
En hel serie valknutar uppstå därigenom, att
bukternas och därmed även insidornas antal ökas i
de förra utan att trådarna i flätan bli flera. Således
av den ursprungliga, med 4 bukter och sidor, uppstå
valknutar med 7, 10, 13 o. s. v, bukter och sidor. De
utföras efter alldeles samma regler som pärtkuntor
(se dessa!), med vilka de i själva verket äro identiska.
Enklast att sålunda utvidga är den treslagna,
fyrbuktade valknuten. Man fortsätter blott flätan i det
man låter de två övriga parterna korsa sig framför
den ena sladden enligt den vanliga regeln, så att
den part, som ligger över den andra förut, alltid
kommer att göra det. Man finner, att för att sladden
Fig. 139.skall komma ut så, att han kan bilda
en slutbukt med den andra, måste två
sådana korsningar äga rum och tre nya
kantbukter tillkomma (fig. 139).
Således en serie av treslagna rundflätor
med 4—7—10—13 o. s. v, bukter.
En fyrslagen valknut däremot kan icke lika lätt
utvidgas till en fläta med flera bukter, ty där går
en part ömsom över och ömsom under en annan,
vilket icke kan åstadkommas, om de ligga i spiral,
ifall icke det erforderliga antalet korsningar är gjort
på förhand. Man utför därför en sådan mångbuktad
valknut efter samma regler, som nedan angivas för
pärtkuntor. På det sättet kan man få fyrslagna
valknutar (= pärtkuntor) med 5, 9, 13, 17 o. s. v.
bukter,
Alla hittills omtalade valknutar likna varandra
så till vida, att de kunna sägas bestå av fler eller
färre med varandra sammanflätade halvslag, så
placerade, att kryssen i halvslagen ligga i knutens
innerkant, bukterna i utkanten. De kunna därför
kallas utbuktade valknutar. Tråden i halvslaget
passerar alltid på sin väg frän krysset och
tillbaka igen ett antal parter, som är dubbelt så stort,
som trådvarven i flätan, minskade med 1. Således
i en tvåslagen 2, i en treslagen 4, i en fyrslagen 6
i en sjuslagen 12, i en n-slagen (n--1) 2.
En annan serie valknutar består ävenledes av i
Fig. 140.varandra flätade halvslag, som emellertid ligga med
kryssen i knutens ytterkant, bukterna i innerkanten
således inbuktade valknutar.
Den enklast möjliga av denna serie vore
följande (fig. 140), som blott utgöres av två halvslag i
varandra med kryssen i yttre, bukterna i
inre randen: en treslagen, tvåsidig,
inbuktad valknut. Den kan vrängas, så att
den övergår till en åtta. På sätt och vis
kan således en åtta sägas ligga till grund för
denna knut. Den nästa är följande: man
gör först ett halvslag med bukten åt höger och den
utgående parten liggande över den ingående. Sedan
bildar man med den utgående parten ett likadant
Fig. 141.halvslag, med den utgående parten över
den ingående och lägger detta
halvlag delvis under det förra, så att det
täckes därav till hälften (fig. 141).
Tredje halvslaget inflätas nu genom
båda de övriga över, under, över, under
fyra parter (fig. 141) och slutligen ut
över egen part. Sålunda uppstår (fig.
142 a) en fyrslagen, tresidig, inbuktad valknut. I denna
fyrslagna valknut går varje part alltid över (eller under)
en viss annan part.
Fig. 142.Denna knut,
fördubblad, ligger till
grund för
»ållonknuten» (se under
Pärtkuntor!).
Om man vränger två bukter, erhåller man en
sådan knut, som visas av fig. 142 b.
Analog med denna är följande femslagna
valknut med fyra bukter och fyra insidor:
1. Man börjar med ett halvslag med den
utgående parten liggande över den
inkommande.
2. Nästa slag går mellan detFig. 143.
förras två parter: över den första,
under den andra och så vidare ut över
egen part (fig. 143).
3. Det tredje halvslaget (se
pilen!) går under, över, över och under
de fyra mötande parterna i de två förra halvslagen,
nämligen
| under | 1 | halvslagets | åtböjda | bukt | över | 2 | » | » | » | över | 1 | » | frånböjda | bukt | under | 2 | » | » | » |
samt slutligen ut över egen part liksom de förra
(fig. 143).
4. Det fjärde och sista halvslaget lägges över,
under, över, under. över och under de 6 parterna i
de tre förra halvslagen; nämligen:
| över första | halvslagets | åtböjda | bukt | under andra | » | » | » | över tredje | » | » | » | under första | » | frånböjda | bukt | över andra | » | » | » | under tredje | » | » | » |
Fig. 144.
samt slutligen ut över egen part
(fig. 144).
Finnes nu även en sexflätad,
femsidig, inbuktad valknut, en sjuflätad,
sexsidig o. s. v.?
*
Om dessa inbuktade valknutar gäller liksom
om de vanliga, att de bli vida prydligare, om de
på liknande sätt fördubblas, tredubblas o. s. v.
Som vi sett, ligger ett enkelt halvslag till grund
för de uddaslagna, ett halvstek för de jämnslagna,
utbuktade valknutarna. Den ursprungliga kringlan
kunde även (på två andra sätt) tänkas lagd så, att
ändarna komma ut på samma sida om bukten, men
dessa kunna icke leda till någon valknut.
Om man däremot går ut från en vanlig åtta,
som vränges därigenom, att dess ena bukt lägges
över åt andra sidan, erhåller man en ny kringla
(fig. 145), där ändarna komma ut på var sin sida
om en bukt. Om man nu drar vänstra öglan över
den högra (fig. 146) och flätar in endera av de fria
ändarna, erhåller man en treslagen valknut (fig. 147)
av annat slag än de föregående. Denna valknut,
som har både kryssen och bukterna i yttre kanten,
intar en särställning. Den kan sägas vara en
ombuktad, treslagen, femsidig valknut. Den kan genom
fortsatt flätning med den fria ändan utvidgas till
en valknut med 8, 11, 14 o. s. v. sidor och bukter.
Borttagas däremot tre bukter, övergår denna
valknut till en treslagen inbuktad med två bukter, och
den kan naturligtvis omvänt även göras av en sådan.
Om alla valknutar utan undantag gäller, att om
de krängas så, att vad som förut var ytterkant i
knuten blir innerkant och tvärtom, så förbli likväl
kryssen och bukterna i ytterkanten resp.
innerkanten på samma sätt som förut.
Å nästföljande sida lämnas en översikt av i
det föregående beskrivna valknutar.
*
Man kan naturligtvis även göra en mängd mer
eller mindre osymetriska valknutar, som kunna
användas till prydnad, varvid symmetrin, om man
så vill, kan ernås på det sättet, att två osymmetriska
knutar anbringas symmetriskt. Det finnes
ett hart när obegränsat antal möjligheter
att utföra sådana knutar; här må anföras
några exempel.
En mellanställning inta en del
tvåsymmetriska
knutar. T. ex.
följande: fig. 148.
Fig. 149 är ett
slags rosett, som
Fig. 148.
Fig. 149.
| Översikt över valknutarna: | Utbuktade | Ombuktade | Inbuktade | Med kryssen i inre, bukterna i yttre kanten: | Med både kryss och bukter i yttre kanten: | Med bukterna i inre, kryssen i yttre kanten: | Antal trådar i flätan: | Antal bukter och sidor: | Antal trådar: | Antal bukter och sidor: | Antal trådar: | Antal bukter och sidor: | 2 | 3 (fig.135) | — | — | — | — | 3 | 4 (fig.130), 7 (fig. 139), 10, 13 o.s.v. | 3 | 5 (fig. 147), 8, 11, o.s.v. | 3 | 2 (fig. 140) | 4 | 5 (fig.138), 9, 13, 17 o.s.v. | — | — | 4 | 3 (fig. 142) | 5 | 6 (fig.134), 11, 16, 21 o.s.v. | — | — | 5 | 4 (fig. 144) | 6 | 7 eller 13, 19, 25 o.s.v. | — | — | — | — | o. s. v. |
Fig. 153.
brukar användas i mitten på tågmattor. Fig. 150—153
äro osymmetriska knutar av olika slag.
Som ornament begagnas valknutar och
valknutmotivet på många sätt. På våra runstenar
förekomma, som redan är omtalat, dels, fast mera sällan,
verkliga valknutar, dels slyngor (hela eller sådana
som dela sig), och
dessa slyngor äro
hopflätade på ett
valknutliknande
sätt. I det här
avbildade
knutornamentet
av Leonardo
da Vinci (fig. 154)
förekomma,
som man ser,
valknutar, ordnade
bredvid varandra
och förbundna så,
att de fria parterna
Fig. 154.
eller de avskurna bukterna) gå över i den
bredvidliggande knutens parter, alltid enligt den allmänna
regeln för valknutar och så, att hela ornamentet
kunde tänkas gjort av ett enda snöre. I näst yttersta
ringen förekomma dels vanliga treslagna valknutar,
dels inbuktade femslagna, fyrbuktade valknutar. De
senare har jag icke sett förekomma på något annat
ställe.
Pärtkuntor äro ringformiga flätor, som anbringas
omkring trossar och linor av olika slag, fallrep, lejdare,
splitsar, pärter (pärtlinor)
stöd för fötterna. De uppbäras av lodräta tåg, som gå till rån
o. s. v. på vissa mellanrum. För att dessa tåg (pärtridarna) ej
skola glida på pärtlinan, lägges runt om pärtlinan en pärtkunta på
vardera sidan pärtridaren. Kunta är enligt Dahlmans
sjölexikon, 1765, detsamma som stora knutar; »finnas cabellariecuntor
och slagcuntor». (därav namnet) o. s. v., som
skydd och till prydnad. En pärtkunta kallas även
turkisk knop eller turkhuvud. Den vanligaste och
enklaste är en treslagen pärtkunta, som sålunda
utgör en treslagen fläta, en fläta av tre trådar. Att
göra en sådan fläta av tre fria trådar är synnerligen
enkelt (beskrives närmare under vanlig platting).
Svårigheten att göra en pärtkunta består nu däri,
att för undvikande av onödiga skarvar, kuntan bör
göras med en tråd omkring ett föremål. Man lägger
tråden i två rundtörnar tämligen nära varandra
omkring trossen, så att man återkommer i jämnhöjd
med utgångspunkten. När den tages tredje gången
omkring, är det som alla tre varven sammanflätas
Fig. 155.(fig. 155). Man bör därvid erinra sig,
att i en tretrådig fläta varje tråd, om
den går över en annan tråd på ett ställe,
så gör han det på alla ställen. Man
lägger därför de två första rundtörnarna
i symmetriska bukter, som korsa
varandra på mitten och så, att den ena
tråden överallt ligger över den andra,
och utför tredje slaget i flätan genom
att taga den fria ändan växelvis under
den undre och över den övre av de två
första trådarna. Man bildar härvid givetvis bukterna
med första rundtörnarna, en i sänder, allt eftersom
de behövas, och fortsätter runt trossen, tills man
återkommer till utgångspunkten och avpassar därvid
antalet kryssningar så, att den fria ändan till slut
går in i samma öppning, där den andra ändan först
går in. Man låter nu den fria ändan gå in bredvid
den andra och följa den runt (liksom när man
fördubblar en valknut), så att parterna bli fördubblade,
tredubblade o. s. v., tills »kuntan blir full». För
att få kuntan att sitta fast, tar man från början
sladden under en kardel och likaså till slut.
Om man sålunda gör en pärtkunta med blott
tre instick av den fria parten omkring ändan av en
tross, tar utav den sålunda erhållna ringen och
reder ut den, så finner man, att man har en
treslagen valknut med fyra bukter. Gör man i stället
sex instick med den fria ändan, erhåller man en
dylik med 7 bukter o. s. v. Pärtkuntorna äro,
såsom redan är nämnt, alldeles samma knutar som
valknutar. De kunna följaktligen utvidgas till fem-,
sju-, nioslagna o. s. v. enligt samma regler som i det
föregående äro angivna i fråga om valknutar. I
stället för inner- och ytterkant i valknuten kan man
tala om en höger- och en vänsterkant i pärtkuntan.
Antalet bukter och kryssningar är givetvis lika stort
på båda sidor liksom i valknutarnas yttre och inre
kant.
en pärtkunta och jämför den med en dylik, gjord av en fyrslagen,
inbuktad valknut, så visa sig flätorna vara av alldeles samma slag,
men den förra är vida tätare än den senare, i det parterna korsa
varandra på 15 ställen emot 9 i den inbuktade.
Om man följer en tråd i flätan, går den
omväxlande från ena kanten snett över till den andra
och så vidare snett över till den förra kanten, som
den träffar ett stycke längre fram o. s. v., tills den
efter ett större eller mindre antal sådana passager gått
runt hela flätan och nu fortsätter i ett annat varv;
den går runt lika många gånger, som det finnes
trådar i flätan. Vill man utvidga en treslagen
pärtkunta till en femslagen, göres det fjärde eller näst
sista slaget på följande sätt (jämför valknutarna!).
Den ena fria parten korsar den andra och går
därvid över den, om den kommit fram under sista
bukten, och tvärtom; åtföljer den korsade parten
som en ledtråd (gående över och under samma
parter som den), tills den kommer till andra kanten
av kuntan; sedan den korsat ledtråden enligt den
vanliga regeln (således i uddatrådiga flätor gående
över den, om den förra gången gick över o. s. v., i
jämntrådiga däremot gående över, om den förra
gången gick under o. s. v.), går den nu åter in i
flätan utmed ledtråden på andra sidan därom, snett
över kuntan till första sidan, åter korsande ledtråden
efter samma regel. Nu korsas ånyo den fria parten
på vanligt sätt och tråden går in för att göra sista
varvet utmed samma part, efter de vanliga reglerna
för detta (se ovan!). En femslagen pärtkunta kan efter
samma regel utökas till en sjuslagen, denna till en
nioslagen o. s. v.
Fyrflätad pärtkunta göres på samma sätt som
fyrflätad valknut (jämför denna!) Först göres ett
halvstek med första och andra slaget 1, 1, 1 och 2,
Fig. 156.2, 2, omkring taget (fig.
156), så att 1 ligger över
2. Sedan går 2 ut över
1, runt tåget och in igen
(3) i flätan från höger
till vänster i figuren
under parten 1 samt
utmed och till vänster
om denna som ledtråd,
således liksom den
under 2; korsar i högra
kanten 1 och går därvid
över den, efter den
förra gången gick under;
så på högra sidan
utmed den och lika som
den över 2, vidare ut under 1, efter den förra gången
gick över den. Sista slaget 4 går in över 1 och sedan
igenom flätan efter den vanliga regeln och korsar
därvid 6 parter.
Måste en längre pärtkunta göras, lägger man
först ett halvstek, så längre bort ett annat i samma
varv och låter tråden under tredje och fjärde varven
efter samma regler som nyss passera de resp.
halvsteken, det ena efter det andra i tur och ordning.
En fyrflätad pärtkunta kan sedan efter förut
nämnda regel utökas till en sex-, åtta-, o. s. v. -flätad.
Av stor vikt är därvid, att tråden icke rubbas ur
sitt läge i näst sista varvet; bäst är att fästa den
för tillfället på ett eller annat sätt, tills sista varvet
hinner fullbordas.
Pärtkuntorna fördubblas, såsom redan är antytt,
tredubblas o. s. v. efter samma regel som angavs
vid valknutar, helst tills kuntan blir full. Sådana
fördubblade kuntor äro vida prydligare än de enkla.
Mest användes treslagen pärtkunta.
Pärtkunta med tre parter. Man fäster mitt på
segelgarnet, som skall användas, en tredje part, så att
man får tre strängar, som gå ut från samma punkt;
öppnar tåget med märlspiken så, att den tresträngade
pjäsen kan insättas med fästpunkten i tågets mitt och
så, att en sträng kommer ut i varje tir, alla tre i
jämnhöjd med varandra. Nu läggas de tre parterna om
varandra mot slagningen i tåget, liksom då man gör
en taljerepsknop (se följande kap.!); sedan fortsättes
på samma sätt åt andra sidan. Nu låter man varje
part gå in i samma bukt, där han förut kom ut,
och fördubblar eller tredubblar kuntan, såsom vid
vanlig turkisk knut, och fäster dem slutligen.
*
Med en treslagen, flerdubblad pärtkunta kan
man helt och hållet täcka en kula (t. ex. en
klotformig knapp), om snöret i pärtkuntan är lagom
tjockt. Sålunda täcker en tredubbel, treslagen
pärtkunta fullständigt ett klot, vars diameter är ungefär
4 gånger så stor som snörets diameter. Detta
förefaller måhända otroligt, men är likväl sant.
För liknande uppgifter kan man tydligen även
använda de pärtkuntor, som motsvara de in- och
ombuktade valknutarna.
Att pärtkuntor voro kända redan under vikingatiden,
framgår av ett gravfynd, som gjordes år 1910
vid Mossle Jössagård, Värnamo socken i Småland.
I graven n:r 22 funnos bl. a. två nästan förkolnade
knutar, som jag haft tillfälle undersöka i
Nationalmuseum, och vilka befunnos vara fördubblade,
treslagna pärtkuntor omkring en tross, knappast
dubbelt så grov (8 mm:s diam.) som den enkla tråden
i pärtkuntan (4—5 mm:s diam.). Fyndet kan enligt
uppgift av amanuensen Bror Schnittger ej närmare
dateras, men tillhör med all säkerhet vikingatiden,
möjligen 1000-talet.
I Nationalmuseum har jag även haft tillfälle att
ta i skärskådande små pärtkuntor av silver, funna
i Birka, säkerligen av byzantinskt ursprung och som
lära vara ännu äldre (från 900-talet?).
Diamantknuten. Valknuten med två ändar
ombildas ofta av sjömän till en annan prydnadsknut,
nämligen diamantknut, på följande sätt: valknuten
Fig. 157.lägges med ändarna av samma
bukt sålunda, att de komma
ut på samma sida om
knuten, snett emot varandra (se
fig. 157), där ju båda ändarna
komma fram på undre sidan.
Sedan tages vardera ändan
omkring den fria buktens
motsatta part (den fortsätter således åt det håll, dit den
pekar, och vidare runt omkring bukten), och stickes
ned genom det fyrkantiga hålet i mitten (fig. 157).
Slutligen åtsamsas knuten undan för undan. Bukten,
vars storlek avpassas efter sitt ändamål, användes att
bära en kniv, märlspik o. s. v. uti. Knuten kan
också tydligen fördubblas, tredubblas o. s. v., då
den blir större och prydligare. Diamantknuten kan
uppfattas som en pärtkunta, hårt åtsamsad omkring
rötterna till en bukt, som utgår ur knuten. Den
kan bekvämare göras på ett annat sätt, som strax
skall beskrivas. Den är nämligen tydligen identisk
med en i Kina allmänt förekommande knut, som
Fig. 158.dock har en helt annan användning, nämligen
den kinesiska knappknuten eller, om man
så vill, knutknappen, (fig. 158). D:r Thorild
Wulff hade vänligheten att från Nagasaki
våren 1914 tillsända mig denna knut, som, enligt
vad han funnit, användes över större delen av Kina
till knapp i underkläder i stället för våra knappar
av ben och horn m.m., vilka lätt brista vid
mangling. Den göres av runda snodder (i den, jag fick
mig tillsänd, bestod snodden av ett hopvikt och
sedan hopsytt band), men kan utföras av snart sagt
vilka snören eller grövre trådar som helst. Detta
kan tydligen ske på många sätt. Det som jag för
min del funnit enklast, är följande: man gör först
en vanlig överhandsknut med ögla, som ligger så,
att öglan kommer utFig. 159.
på framsidan till höger
(fig. 159), vrider så om
öglan ett halvt slag
motsols (fig. l60) och
sticker sladdenFig. 160.
framifrån igenom öglan.
Man har nu en
symmetrisk knut,
bestående av två överhandsknutar, som gå i varandra.
Deras bukter innesluta en gemensam öppning, som
korsas av parten i knutens mitt och av densamma
delas i två fönster, ett övre och ett undre.
Nu tages den ena fria ändan, nämligen den
vänstra, bakifrån genom det övre av dessa fönster,
den högra fria ändan likaså bakifrån genom det
undre fönstret, dock så att de båda fria ändarna
därvid taga om varandra (således den från höger
kommande går till vänster om den andra och tvärtom,
Fig. 161.
Fig. 162.
Fig. 163.
se fig. 160!). Knuten, som
fortfarande är symmetrisk, har
på detta stadium ett mycket
prydligt utseende och kunde
(helst fördubblad) tjäna till
mönster för en brosch eller dylikt
(fig. 162). Fig. 163 visar den
bakifrån. Den åtsamsas nu
småningom, i det man går ut från den
osymmetriska parten i mitten,
och man erhåller sålunda en
klotrund, vacker knut, sittande
på ett skaft, som bildas av de
två, utgående parterna. Dessa
hopsys med varandra ett stycke
och fastsys sedan i tyget, en åt
vardera hållet, och knuten kan
tjänstgöra som knapp (fig. 158, sid. 134). Knuten
användes i Kina även som prydnad i mitten på kullen
till en hatt och har då ofta en liten ögla upptill,
säkerligen att hänga upp hatten med. Denna ögla
får man genom att vid åtsamsningen taga upp den
tvärgående, osymmetriska parten i en bukt genom
Fig. 164.knuten (på teckningen, fig. 162, således bakåt),
så att den bildar en lagom stor ögla på
knutens övre sida (fig. 164).
Gör man denna ögla mycket stor och
jämför knuten med den förut beskrivna
diamantknulen, befinnas båda vara identiska.
Öglan motsvarar den bukt, vari våra sjömän
Fig. 165.bruka sätta märlspiken, kniven o.s.v. (se
förut!).
Knuten kan tydligen, om man så vill,
fördubblas eller flerdubblas, då knappen
blir mycket större och prydligare (fig. 165).
Man kan göra detta antingen före
åtsamsningen genom att låta vardera fria ändan åtfölja
den tvärgående mittparten utåt, nämligen så att den
högra fria parten, som kommit fram genom undre
fönstret (se ovan!) följer med mittparten ut åt vänster
på undre sidan, den andra fria parten åter följer
med den ut åt höger på dess övre sida och så
vidare troget genom hela knuten, tills de åter
komma fram genom övre och undre fönstret. Varje
part i knuten blir sålunda fördubblad utom det
osymmetriska, tvärgående stycket mitt i knuten, eller
eventuellt den bukt eller ögla, som man bildat av
detsamma. Man kan också fördubbla knuten, sedan
den blivit löst åtsamsad, efter samma regel.
Mångdubblingen bör ej drivas så långt, att knuten blir
ihålig och lös. Huruvida dubbla eller flerdubbla
knappknutar användas i Kina, känner jag ej.
I diamantknuten (den kinesiska knappknuten)
gå snörets båda parter in i pärtkuntan från samma
håll. Om man i stället tar ut en ända åt vardera
hållet, får man en klotrund
Kulknuten. Man gör en vanlig, treslagen
valknut, åtsamsar den tämligen väl, formar den till en
trång pärtkunta (se sid. 128!), låter ändarna korsa
varandra och tar ut dem en åt vardera hållet
genom pärtkuntans mittelöppningar (som har fyra
sidor, under det alla andra öppningar i kuntan
ha tre), och åtsamsar slutligen knuten fullständigt.
Sålunda erhålles en fast, klotrund knut av
ansenliga dimensioner, som kan användas som
stoppknut. Ännu större och vida prydligare blir den
om man fördubblar pärtkuntan på vanligt sätt, innan
Fig. 166.ändarna tas ut (fig. 166). Detta torde vara en
ny, hittills icke beskriven knut; åtminstone
har jag icke hört eller sett, att den någonstädes
användes, men kom att tänka ut den under
mina försök att i minnet rekonstruera den
nyss nämnda knuten ur vikingagraven,
varvid jag gick ut från den oriktiga
föreställningen, att den var en sådan dubbel pärtkunta,
slagen om egen part — emedan trossen som sagt
var så fin. En sådan knut blir en större
stoppknut än någon annan hittills beskriven. Egentligen
skulle den sägas vara en dubbel, treslagen
pärtkunta om egen part. För korthetens skull och med
hänsyn till dess form och utseende kan den
måhända lämpligen kallas helt enkelt kulknut. Den
är byggd i det närmaste på samma sätt som
diamantknuten (=den kinesiska knappknuten); skillnaden
är som sagt den, att de fria parterna gå ut ej åt
samma, utan åt motsatta håll.
Ållonknuten. Om man i stället går ut från en
inbuktad, fyrslagen valknut (sid. 122), ombildar den
till en pärtkunta, fördubblar densamma, låter de fria
ändarna korsa varandra, tar ut dem en åt vardera
hållet genom kuntans (tresidiga) mittöppningar (alla
öppningar i denna knut äro tresidiga) och åtsamsar
knuten bit för bit, småningom och till slut hårt, så
får man likaledes en fast, vacker, något avlång
knut, en dubbel, inbuktad, fyrslagen pärtkunta om
egen part (fig. 167). Även denna knut torde vara
ny, och kan man möjligen med hänsynFig. 167.
till dess form kalla den ållonknut.
Om de båda fria parterna i den
fördubblade knuten tagas tillsammans från dess ena
öppning ut genom den motsatta på andra
sidan, så får man efter vederbörlig
åtsamsning en knappknut eller knutknapp,
liknande den kinesiska, men fyrslagen (i
stället för treslagen) och något avlång, en ållonknapp,
om man så vill. Även här kan man genom att ta
ut en av de tre sidoparterna i den öppning, där de
båda fria parterna gå ut, åt motsatt håll genom
mittöppningen på andra sidan, få en större eller
mindre ögla i toppen på knappen.
Man kan naturligtvis också göra dylika knutar
av andra, i det föregående beskrivna valknutar.
Genom försök visar det sig emellertid, att en kulknut,
gjord av en dubbel, fyrslagen, utbuktad valknut, ej
blir så fast; den är något ihålig. Det gäller än mer
om en fem- eller sexslagen. Detsamma är förhållandet
med en dubbel, fyrslagen, ombuktad valknut. De
enkla, inbuktade valknutarna ge stoppknutar, som
se något knöliga ut. En dubbel, inbuktad, femslagen
valknut ger en stor, avlång, något ihålig stoppknut.
Solidast och vackrast bli de ovan beskrivna,
nämligen kulknuten och ållonknuten.
Om plattingar.
Med platting menar man på sjön mer eller
mindre platta flätor (av sjömansgarn, kabelgarn av
gammal rigg. taljerep o. d.), som användas till
varjehanda ändamål, såsom skydd mot skamfilning, till
kantning av tågmattor, men även till sejsingar,
styrlinor m. m. Sådana flätor finnas av snart sagt
oändligt många slag; här omtalas blott de
allmännast förekommande.
Vanlig platting. Den vanligaste, enklast möjliga
fläta göres av tre parter, som vardera kunna bestå
av en eller flera garn eller trådar. De fästas med
ena ändan tillsammans eller bredvid varandra och
man tar en part i högra och två parter i vänstra
handen. Den yttersta parten i den större gruppen,
således den yttre av de två parterna i vänstra handen,
lägges över den andra så, att den kommer innerst
i andra gruppen (högra handen); sedan lägges den
yttre i högra gruppen över, så att den kommer
innerst i vänstra gruppen och så fortsättes på samma
sätt. Sålunda uppstår en vanlig treslagen fläta. I
stället för att lägga ytterparten över den andra kan
man naturligtvis lika väl taga den under densamma,
men alltid blott på ettdera sättet.
Men vanlig platting kan också läggas med 4,
5, 6 eller flera parter efter alldeles samma regel.
Man delar parterna i två grupper, så lika som
möjligt, börjar med yttersta parten i den ena (ev.
större) gruppen (t. ex. högra gr.), lägger den över de
övriga parterna i samma grupp till andra sidan
(vänster), så att den kommer innerst (längst till höger)
i dess grupp: så tages yttersta parten i denna vänstra
grupp över åt höger och kommer innerst (längst till
vänster) i dess grupp o. s. v. Ena handen håller
alltid fast parterna, så att flätan icke blir för lös.
Om flätan skall bli lång, så att parterna behöva
skarvas, sker detta helt enkelt så, att en ny part
lägges in ett stycke utmed ändan av den, som skall
skarvas. Man tillser, att en part skarvas i taget.
Spanska (franska) eller flata plattingar göras av
4, 5, 6, 7 eller flera parter. De äro regelbunda flätor,
där varje part liksom i pärtkuntor eller valknutar
över, under, över, under o. s. v. mötande parter.
Fig. 168.
Parterna delas i två (nära) lika grupper, yttersta
parten från den ena (större)
gruppen lägges över, under, över,
under o. s. v. part efter part
i samma grupp in mot mitten
och övergår i den andra
gruppen. Sedan tages yttersta
parten i andra gruppen på samma
sätt över, under o. s. v. parterna
i sin grupp in mot mitten så,
att den korsar den nyss nämnda
parten och övergår i första
gruppen. Så fortsättes från andra sidan på samma
sätt o. s. v. (fig. 168).
Halvrund platting göres av sex parter, som delas
i två grupper med tre i vardera. Yttersta parten i
högra gruppen tages under de övriga två i sin grupp
och under innersta parten i vänstra gruppen,
kommer upp mellan denna part och de två övriga i
vänstra gruppen, och tages tillbaka åt höger (över
innersta parten i vänstra gruppen) så, att den
kommer innerst i högra gruppen; så tages yttersta parten
i vänstra gruppen på samma sätt under de två i
samma grupp och den innersta i högra gruppen och
åter till sin grupp, innerst på vänstra sidan o. s. v.
Fig. 169 visar en sådan platting framifrån. Fig. 170
från sidan.
Fyrkantig platting (maskin- eller packningsplatting)
lägges av alla eller flera parter (fig. 171.) De
delas i två lika grupper. Yttersta parten till höger
tages under de tre övriga i sin grupp och under de
två innersta i vänstra gruppen, kommer upp mellan
dessa och de övriga i denna grupp, så att två lämnas
utanför, tages över, omkring de två inre och
tillbaka till högra gruppen, där den lägges innerst av
parterna i denna grupp. (Man har således
fortfarande fyra i vardera gruppen.) Nu tages den
yttersta parten i vänstra gruppen på samma sätt under
3 + 2 parter och kommer upp mitt i högra gruppen
och tillbaka till vänstra gruppen och lägges där
innerst. Så fortsättes undan för undan och man
erhåller ett vackert fyrkantigt tåg, lika från alla
sidor. Sladden förses med sydd tagling, och kan
sedan avslutas med knopar av olika slag t. ex, en
krona, en fallrepsknop o. s. v.
Kan begagnas till styrrep, tömmar, kantning
av mattor m. m. Den kan även göras med sex
parter.
Kronplatting göres av fyra parter, som läggas ihop
till en krona (jämför kronknut, sid. 107, och krona!).
Sedan fortsättes med den ena kronan på den andra
efter alldeles samma regel; varje part i tur och
ordning böjes tillbaka i motsatt riktning mot förut; de
läggas i ordning över varandra och den sista tages
genom den förstas bukt. Kronplattingen blir rund
med åsar och fåror som gå i spiral. Den är prydlig,
men går långsamt att lägga och användes mest till
prydnad, men även till båtvilare och dylikt. Den
kan även läggas med tre parter.
Fig. 172.
Revsteksplatting. En rad av råbandsknopar lägges
omkring en spänd (dubbel) lina (hjärtat] på sätt, som
lätt inses av teckningen. Ena parten går
alltid på framsidan, den andra på
baksidan (fig. 172). Göres i stället en serie
käringknopar, i det ena parten går
ömsevis på fram- och baksidan i stället för
alltid på endera, får man en fläta, som
vrider sig i spiral och ser ganska prydlig
ut. En tross, klädd med en dylik
spiralformig platting, ger ett förträffligt handtag
vid klättring o. s. v.
Rundplatting lägges likaledes omkring ett hjärta
(eller »kalv») av fler eller färre parter, enligt
alldeles samma regel som taljerepsknop (se denna!)
När den sista parten tagits upp genom den förstas
bukt, åtsamsas väl; en ny rad lägges på samma
sätt o. s. v. Användes på fallrep och dylikt.
Märlsteksplatting. Man gör en rännknut med
öglan åt höger mitt på snöret, fattar de fria parterna
en i vardera handen, nämligen den löpande parten
i högra, den fasta i den vänstra och själva knuten
mellan högra handens tumme ch långfinger, under
det dess pekfinger, inträdd i öglan framifrån,
utspänner denna. Nu sticker man vänstra handens
pekfinger framifrån genom öglan och under den
fasta parten, så att denna på fingrets baksida kan
tagas upp genom öglan i en bukt och bilda en ny
ögla; fattar sedan knuten mellan vänstra handens
tumme och långfinger och drar med högra handen
till den löpande parten så, att den gamla öglan
blir åtsamsad omkring roten till den nya. Nu stickes
högra handens pekfinger framifrån genom öglan och
under den högra, fasta parten; denna tas i en bukt
genom öglan, knuten flyttas till vänster hand, högra
fria parten sträckes o. s. v. ömsom höger, ömsom
vänster. Kan varieras på många sätt.
Fyrflätad, rund platting. Fyra trådar läggas
tillsammans och förenas i ena ändan allesammans med
en vattenknut. Därefter flätas de så, att två
motstående korsas mellan de andra, därpå de två övriga
mellan de förra. Om härvid två personer hjälpas åt,
går det fort. Den ena korsar sina parter medsols,
den andra motsols (eljest blir det två skilda, snodda
strängar). Om ena paret tages medsols, det andra
motsols, men här och där medsols, blir det på de
senare ställena hål i den eljest hela flätan.
Omvänt blir det två skilda strängar, som på vissa
ställen sammanhänga. Denna platting blir något lös.
Dubbel kedjeplatting. Man gör en överhandsknop
med öglor, fäster knuten med krysset i en krok, tar
den ena öglan genom den andra, tar upp på båda
sidor de löpande, fria parterna, var och en i en bukt
genom öglan på samma sida. så att de bilda två nya
öglor, och åtsamsar medelst de inre delarna av de
fria parterna de gamla öglorna omkring roten av de
nya. Nu tagas ånyo dessa den ena genom den andra.
alltid t. ex. den högra genom den vänstra, de fria
parterna tagas upp i bukter genom öglorna o. s. v.
På detta sätt bildas två kedjeplattingar, fast förenade
med varandra. Upphör man med att korsa öglorna
men fortsätter eljest på samma sätt, får man två
skilda kedjeplattingar, som åter förenas, om man
åter börjar korsa öglorna. På detta sätt kan man
göra ett slags korgstroppar (stolpögon) o. s. v. för
olika ändamål. Även denna platting blir emellertid
något lös.
—
6. Knopar.
Knoparna i egentlig bemärkelse äro, såsom redan
i inledningen påpekades, flersymmetriska,
knoppformiga knutar, som göras så, att tåget först till en viss
utsträckning uppslås i sina beståndsdelar (dukter,
kardeler, strängar), vilka sedan knopas tillsammans med
varandra eller med motsvarande parter från ett annat
tåg. Knoparna äro i allmänhet avsedda att »sitta
för gott». De användas för att utvidga ett ställe på
tåget, vare sig i dess ända eller på andra ställen, i
syfte att hindra tåget att löpa genom ett hål -- sådana
knopar kallas med ett gemensamt namn stoppknopar
-- eller för att tjäna till stöd för händer och fötter, för
att varaktigt skydda ändan av tåget, ävensom till
prydnad. Endast vantknop och ögonknop tjäna till
att förena två tåg, resp. bilda ett öga.
För att förstå beskrivningen i det följande bör
man därvid tänka sig, att man håller tågets ända,
där knopen skall göras, rätt uppåt. Vidare bör man
göra klart för sig, vad som i det följande menas
med framåt och bakåt i tåget. Om man följer
kardelernas förlopp mot dess övre ända, finner man åt
vilket håll, tåget är slaget. I det följande menas
alltid med framåt och bakåt, vad som i slagningens
riktning ligger framåt och bakåt.
En tillfällig, kort tagling lägges ofta med fördel
omkring tåget, där de uppslagna parterna gå ut.
De uppslagna parterna sträckas och utjämnas och
förses i ändan med en tagling, om de ha benägenhet
att trasa upp sig. För utförandet av mera
sammansatta knopar (t. ex. stjärnknop, fallrepsknop m. fl.)
är en märlspik alldeles oumbärlig.
jämntjockt metallrör, tunnt i godset, och av lagom vidd för att upptaga
en part, är, som jag funnit, mycket praktiskt att använda vid
parternas genomstickning.
Knoparna se krångliga ut i första taget, men äro
icke så svåra att göra, som det ser ut. Det torde
vara bäst att fästa huvudvikten vid beskrivningen;
figurerna tjäna mera till kontroll att man utfört
knopen riktigt.
Enkel taljerepsknop kan göras antingen med eller
mot slagningen.
Med slagningen: Sladden uppslås till en längd,
som motsvarar omkring 8 tirar. En part böjes i
en bukt ned mot och tvärs över tåget på motsatt sida
mot och i jämnhöjd med det ställe, där den blir fri,
så att den liksom fortsätter sin tur omkring tåget åt
samma håll som förut. Nu tages närmast framför
(i slagningens riktning) liggande part i en likadan
bukt, som tätt omfattar den förra partens sladd.
Slutligen tages även den tredje parten på samma
sätt i en bukt omkring den andra partens sladd
och uppstickes genom den första partens bukt (fig.
173). Alla parterna åtsamsas småningom, så att de
tre bukterna komma symmetriskt i ordning. De
fria parterna förses med en gemensam tagling
Fig. 173.ovanpå knopen och alla ändar
avkapas. Fig. 174 visar
taljerepsknopen uppifrån.
Mot slagningen: Sedan sladden
uppslagits omkring 8 tirar, böjes en
av parterna mot slagningens riktning
i en återgående bukt ned mot och
tvärs över tåget på samma sida och
ställe, där den blir fri, så att den
korsar sig själv. Därefter fortsättesFig. 174.
på samma sätt med den part, som
ligger (i slagningens riktning) närmast
bakom den förra, så att dess bukt
underifrån omfattar den förras sladd. Slutligen
upprepas samma manöver med den tredje parten, så
att den omfattar den andras sladd och uppstickes
genom den förstas bukt, varpå knopen åtsamsas.
Man kan nu fråga, vilket som är bäst, att göra
taljerepsknopen med eller mot slagningen.
Ingenstädes har jag sett framhållet, att den kan göras på
båda sätten, endast det ena beskrives.
taljerepsknop; men detta är oriktigt. Det vill synas,
som om det förra vore att föredraga. Parterna binda
varandra visserligen lika bra på båda sätten; men
de brytas hårdare, om de böjas mot slagningen,
varigenom garntrådarna frestas mera.
Taljerepsknopen avändes för att skydda ändan
av ett tåg för att trasas upp och för att utvidga det,
så att det stoppar i ett hål (stoppknut). Den är
dessutom jämte den följande grundlaget för en hel mängd
sammansatta knutar.
Krona eller kryssning göres så, att en av de
uppslagna parterna lägges tvärs över ändan av tåget, den
framför liggande parten tvärs över den förra, dock så,
att dennes bukt bibehålles. Den tredje parten
lägges tvärs över den andra partens sladd och stickes
Fig. 175.igenom den förstas bukt (fig. 175).
Fig. 176 visar kronan uppifrån.
Kronan kan även göras mot
slagningen. En av parterna böjes tvärs
över ändan av tåget, den
bakomliggande parten tvärs över de
förra, den tredje parten lägges över
den andras sladd och stickes igenom
den förstas bukt. Kronan ingår
liksom taljerepsknopen i åtskilliga,
mera invecklade knopar (se det
följande!). Den kan också i
somliga fall ersätta tagling, t. ex. då
intet taglingsgarn finnes till hands.
Sedan man gjort kronan, insplitsas då helst de
fria parterna i tåget såsom vid kortsplits (se längre
fram!) med hel, halv och slutligen kvartspart. Detta
kallas backsplits.
Fig. 176.
I kronan komma de fria parterna ut i riktning
nedåt tåget, i taljerepsknopen uppåt. Detsamma
gäller alla mera sammansatta knopar, som sluta
med en krona, resp. en taljerepsknop. Härom mera
i det följande.
Dubbel taljerepsknop. Man uppslår trossen
omkring 11 tirar och gör först en lös taljerepsknop
med slagningen utan att åtsamsa knopen. Sedan
tages en part utmed undersidan av närmast framför
liggande bukt och uppstickes genom denna bukt och
sin egen parts bukt, så att den kommer ut på
knopens övre sida nära mitten. Med nästa part förfares
på samma sätt och likaså med den
tredje, som går genom alla tre
bukterna. (På fyrslagen tross går
varje part upp genom de två
framför liggande bukterna, ej genom
egen bukt.) Knopen åtsamsas och
avslutas med en kort tagling om
alla tre parterna tillsammans,
ovanpå knopen, och ändarna avkapas
(fig. 177). Fig. 178 visar den
uppifrån. Är en förträfflig stoppknut:
användes bl. a. på sladden av det
taljerep, varmed man ansätter ett
vant.
Fig. 177.
Fig. 178.
Enkel sjåarknop. Man uppslår tåget 13 tirar;
första parten lägges ned i bukt på samma sätt
som vid enkel taljerepsknop. Den närmast framför
liggande parten tages på samma sätt omkring den
förstas sladd liksom då, men uppstickes sedan
underifrån genom den förstas bukt. Den tredje
parten tages likaså åt samma håll omkring den
förstas sladd underifrån genom den förstas bukt,
därvid gående under den andras sladd, och
Fig. 179.
Fig. 180.
uppstickes slutligen genom den andra
partens bukt. Slutligen uppstickes första
parten på samma sätt genom den andras
och tredjes bukter. Parterna åtsamsas
taglas och avkapas (fig. 179, I80). Eller
bättre: man gör först en enkel taljerepsknop
utan att åtsamsa den och uppsticker
sedan varje part genom den närmast
framför liggande bukten innanför
den part, som redan förut går genom
densamma. På detta sätt får man
alldeles samma resultat som i förra
fallet.
Om man därvid går ut från en taljerepsknop,
som gjorts mot slagningen, erhåller man en
sjåarknop mot slagningen, som emellertid, lika Iitet som
övriga knopar mot slagningen, synes
hava några företräden.
Fig. 181.
Fig. 182.
Dubbel sjåarknop. En part tages i
en bukt omkring tåget åt samma håll
som slagningen och uppstickes
underifrån genom sin egen bukt. Den
framför liggande parten likaså, (tages
underifrån först genom den förras, så
genom sin egen bukt. Slutligen tages
den tredje parten åt samma håll
genom de båda förras bukter och sin
egen bukt, Åtsamsas, taglas och
avkapas (fig. 181, 182).
Dubbel sjåarknop kan också göras av enkel dito
på samma sätt som denna göres av enkel
taljerepsknop, nämligen så, att varje part uppstickes genom
den framför liggande bukten innanför de två parter,
som redan gå därigenom. Eller: man gör först en
enkel taljerepsknop och uppsticker sedan varje part
genom ytterligare två bukter, således på treslagen tross
även genom sin egen, innanför de andra parterna. (På
fyrslagen tross går parten icke genom sin egen bukt.)
Dessa tre knopar skilja sig sålunda därigenom, att
i enkel taljerepsknop går varje part blott genom en
bukt (den närmast framför liggande), i enkel
sjåarknop går den genom de två framför liggande
parternas bukter, i dubbel sjåarknop går den genom
alla tre bukterna, således på treslagen tross även
genom sin egen.
Man skulle nu möjligen kunna tro, att dubbel
taljerepsknop är identisk med sjåarknop eller snarare
med dubbel sjåarknop, eftersom varje part slutligen
uppstickes genom ej blott framför liggande utan även
genom sin egen bukt. Men så är ingalunda
förhållandet, varom man kan övertyga sig, ifall man
utför knoparna noggrant efter beskrivningen och
sedan jämför dem med varandra. I sjåarknoparna
tages varje fri part i den ursprungliga
taljerepsknopen omedelbart genom framför liggande bukt
innanför övriga parter, som gå genom den, men i
dubbel taljerepsknop tas varje part en rundtörn
utomkring dessa, innan den stickes upp i mitten genom
egen bukt. Om man betraktar de färdiga knoparna
uppifrån (eller nedifrån), ser man, att i dubbel
sjåarknop (fig, 182) visar sig varje part blott en gång,
bildande ungefär en 2/3 spiraltur, men i dubbel
taljerepsknop (fig. 178) visar sig varje part på två skilda ställen.
Dubbel sjåarknop kallas även turbanknop och gör
verkligen skäl för detta namn. Den benämnes även
ormhuvud, ett namn, som dock ej får tagas
bokstavligen. Det kunde vara skäl i att införa namnet
turbanknop i stället för dubbel sjåarknop, som är
rätt vilseledande, emedan knuten i fråga ingalunda
är någon fördubbling i vanlig mening av enkel
sjåarknop. Denna kan verkligen fördubblas, men
detta blir en annan knop än turbanknopen, en knop,
som jag ingenstädes sett beskriven.
Taljerepsknop med krona eller kryssning. Först
göres en enkel taljerepsknop med (eller mot)
slagningen, sedan ovanpå denna en krona
(fig. 183, 184). Parterna åtsamsas,
taglas och kapas. Denna knop kallas av
somliga enkel fallrepsknop. Den kan
också göras så, att kronan göres först,
taljerepsknopen sedan. I detta fall
kan knopen med fördel avslutas så,
att de fria parterna uppstickas mitt
i kronan.
Fig.183.
Fig.184.
Fallrepsknop (dubbel fallrepsknop)
består av en taljerepsknop och en
krona, som båda fördubblas. Man
kan skilja på två olika slag, allt
eftersom man gör taljerepsknopen först och kronan
sedan, eller tvärtom.
I förra fallet uppslår man 16 tirar i tåget och
gör först med slagningen en enkel taljerepsknop
med kryssning (se ovan!). Sedan tages med tillhjälp
av märlspiken varje part runt tåget, längs utmed
och nedom egen part 1) upp genom första
taljerepsslaget (= taljerepsknopen fördubblas), 2) genom
kryssningsslaget (kronan fördubblas) och slutligen
3) genom närmast underliggande taljerepsslag, så att
till slut alla parterna komma fram symmetriskt längs
med och nedåt trossen. Bäst torde vara att härvid,
och det gäller om fördubbling i allmänhet, icke gå
med en part i tåget genom alla bukterna, utan taga
dem så att säga i jämbredd; sålunda först fördubbla
taljerepsknopen med part efter part, så kronan och
slutligen nedsticka de tre parterna innanför de
fördubblade taljerepsslagen utmed tåget.
Parterna åtsamsas, förses var för sig
med en kort tagling, på det de ej må
krypa in, och avkapas (fig. 185, 186).
Fig.185.
Fig.186.
Man kan också, så som nyss
antyddes, göra en taljerepsknop med
kronan först, taljerepsknopen sedan.
Sedan man gjort en krona med
slagningen, göres en taljerepsknop likaså,
nedom kronan. Taljerepsknopen
åtsamsas, i det de fria parterna sträckas
uppåt, så att varje part kommer på
insidan om egen part i kronan. Nu tages
varje part på insidan
stickas upp mitt i knopen, vilket går lättare, om de ligga på insidan.
Men det går även att ta dem på utsidan. om egen part genom samma
bukt i kronan som förra gången (den tredje går
därvid genom en redan fördubblad bukt). De fria
parterna komma sålunda fram mitt på knopens
utsida, var och en utmed en part, som ett stycke ännu
icke är fördubblad. Man låter nu en sådan fri part
följa utmed den enkla (förbi två bukter) och, sedan
man banat väg med märlspiken (som
insättes mellan den andra av dessa
bukter och nästa enkla bukt), stickes
den fria parten upp i knopens mitt
(fig. 187, 188). Båda dessa
taljerepsknopar äro vackra, stadiga knopar, som
alldeles likna en dubbel, treslagen
pärtkunta. Men på den först beskrivna
komma de fria parterna fram under
knopen utmed trossen, på den senare
komma de ut upptill, mitt i knopen.
Denna kallas också dubbel diamantknop.
(Jfr sid. 158!)
Fig. 187.
Fig. 188.
På fyrslagen tross göras dessa
knopar efter samma regel, med den skillnaden, att vid
fördubblingen varje part tages genom sin egen bukt,
utmed den part, som redan förut går genom denna)
antingen alltid på insidan eller alltid på utsidan.
I trossar och linor förekomma icke fler än tre,
högst fyra dukter. Men om man lägger fem eller flera
likadana snören o. s. v, tillsammans, kan man med
dem efter alldeles samma regler, som förut angivits,
slå fallrepsknopar, diamantknopar, rosenknopar
o. s. v., enkla och dubbla, som bliva mycket
prydliga. Har man ett stort antal parter, t. ex. sex eller
flera, blir knopen öppen i mitten och övergår
slutligen till en krans.
Diamantknop. Man uppslår parterna omkring
13 tirar och böjer var och en av dem i en bukt rätt
ned mot tåget, så att sladdarna ligga utmed detta,
en på varje sida. Sedan tar man en av parterna.
(A) utanför den framför liggande partens (B) bukt
och sticker den upp igenom den tredje partens (C)
bukt; vidare parten B utanför parten C:s bukt och
upp genom bukten av A; slutligen C omkring A och
upp genom B. På detta sätt bli parterna flätade
om varandra, innan de träda ut ur knopen, vilket
torde förläna denna knop större
fasthet än sjåarknoparna besitta. Vid
åtsamsningen bör man ej genast sträcka
parternas ändar, utan börja vid roten,
där de gå ut. De tagas ihop, när de
gått ut ur knopen, och förses med en
gemensam tagling (fig. 189). Begagnas för
bandstroppar på rår, som stoppknut på
fallrep o. s. v.
Fig. 189.
På en vanlig krona gå de fria parterna ut
nedåt, utmed tåget. Om man sticker upp dem
i knopens mitt sålunda, att var och en helt enkelt
tas omkring framför liggande part och sedan upp
mitt i kronan, så uppstår en omvänd
Fig. 190.
Fig. 191.
diamantknop (fig. 190, 191), som jag ingenstädes
sett angiven. Den är fast och säker.
Den kan emellertid ej fördubblas som
en vanlig diamantknop. En
diamantknop är icke likadan åt båda ändar, ty
uppåt gå parterna ut tillsammans inom
kronan, nedifrån komma de var och en
fram under en bukt.
Dubbel diamantknop. Man gör först
en enkel diamantknop, tager sedan varje
part, liksom vid dubbel taljerepsknop,
på insidan av och utmed sin egen part
runt knopen genom två bukter (den tredje
parten genom två dubbla bukter), så att de komma
fram i mitten pa övre sidan av knopen, där de
förses med en gemensam tagling och avkapas (fig.
187, 188). Dubbel diamantknop är alldeles samma
knop som fallrepsknop, nämligen dubbel
fallrepsknop med krona och taljerepsknop, sladdarna till
slut uppstuckna i mitten (sid. 156).
Vid alla knopar, där parterna komma ut på
mitten av knopens översida (enkel och dubbel
taljerepsknop, enkel ocb dubbel sjåarknop, enkel och
dubbel diamantknop, d. v. s. fallrepsknop med
krona först, taljerepsknop sedan), kan man
naturligtvis åter sno parterna tillsammans, så att tåget
fortsättes så långt de räcka, eller med andra ord, man
kan genom att från början uppslå parterna
tillräckligt långt anbringa en knop, var man vill på ett tåg
och sedan låta det fortsätta. Innan parterna sålunda
återförenas, böra de naturligtvis var för sig snos
hårt åt samma håll som de äro slagna (jfr sid. 9!).
Rosenknop. Man gör först en krona, sedan en
diamantknop under kronan. Parterna äro redan
nedböjda, när de komma ut ur kronan, och
diamantknopen göres nu efter samma regel som vanligt.
Till slut uppstickas emellertid alla parterna
genaste vägen i mitten av kronan. Knopen är något
avlång, är fullkomligt likadan uppåt som nedåt och
bildar en regelbunden, fyrslagen pärtkunta, d. v. s.
en fyrslagen fläta (liksom krona med taljerepsknop,
med parterna uppstuckna i mitten, bildar en
treslagen). Rosenknopen kan även fördubblas: man gör
först en enkel rosenknop, således krona först,
diamantknop sedan, men uppsticker icke genast parterna
mitt i kronan, så som nyss nämndes, utan
fördubblar först kronan (varvid den fria parten,
som kommer ut på knopens utsida, ej
följer egen part, utan går på utsidan om
den, som han ligger bredvid, när han
kommer ut ur diamantknopen), sedan
diamantknopen; slutligen uppstickas de
fria parterna mitt i kronan (fig, 192,193).
Fig. 192.
Fig. 193.
Man kan även göra diamantknopen
först och kronan sedan, men detta är
sämre; sladdarna komma då ut på
sidorna upptill i knopen, vilket icke är
tilltalande.
Rosenknop på fyrslagen tross göres
efter samma regel som på treslagen.
*
Nästan alla mera invecklade knopar:
fallrepsknoparna, diamantknopen, rosenknopen m. fI., äro
byggda enligt principen för den vanliga tre- eller
fyrslagna flätan. Dock icke alla. I följande knop
komma i stället halvslagen till heders.
Stjärnknop. Med var och en av de uppslagna
parterna göres mot slagningen i tåget ett halvslag,
liggande horisontalt och så, att den fria parten kommer
fram under den andra och går ut i slagningens riktning.
Därefter stickes varje part upp genom den framför
liggande partens halvslag. De komma således upp på
övre sidan och äro riktade uppåt. Nu göres med varje
av dessa parter ett halvslag åt andra hållet, således med
slagningen, omkring samma part som förut och med
sladden under liksom då, varpå alla fria parterna tagas
upp mitt i knopen. Detta senare tempo (»nu göres»
etc.) kan också utföras så, att man
först gör en krona mot slagningen och
sedan tar varje part omkring den
part, under vars bukt han går, och
utifrån in under egen part. Sedan
tages varje part ned genom de två
halvslag, som ligga bakom hans egna
(på fyrslagen tross genom dem. som
ligga längst bort från det ställe, där
han kommer fram), och vidare upp
genom dem, som ligga framför de
förra, genom vilka han togs ned.
Parterna nedstickas till slut utmed
trossen (fig, 194, 105).
Fig. 194.
Fig. 195.
Stjärnknopen är något platt och ej så fast som
fallrepsknoparna,
*
Ögonknop. Båda ändarna av ett tåg uppslås i
sina parter och läggas bredvid varandra så, att alla
parterna äro riktade åt samma håll (i det tåget för
övrigt bildar en bukt). Nu göres en taljerepsknop
med alla sex parterna, tagna i tur och ordning
som de ligga, sa att varje part går upp genom
den framförliggandes bukt. Taljerepsknopen
åtsamsas väl. Sedan gör man en kryssning över
taljerepsknopen med de sex parterna, av vilka två,
som stå mitt emot varandra, böjas inåt, tvärs över
knopen, parallellt med varandra, och de fyra övriga
likaså mot varandra två och två, vinkelrätt mot
de förra, och tagas över, under, resp. under, över
dessa, såsom vid flätning. Sedan denna kryssning
åtsamsats, tages var och en av de sex parterna
underifrån genom närmast framför liggande bukt
(taljerepsknopen fördubblas således), varpå även
kryssningen fördubblas och ändarna kapas. Denna
knop användes förr i skothornen på segel (skotknop).
Kan även med fördel begagnas för att förena ändarna
av två tåg, som gå åt samma håll.
Vantknop användes på sjön för att i hast
hopfoga sprungna vant, om man ej har tid att splitsa.
Den grundar sig helt och hållet på taljerepsknopen,
som man sålunda förut bör känna till. Man uppslår
båda sladdarna, 11 tirar på vardera, och sätter dem
emot varandra liksom vid splitsning, så att parterna
komma symmetriskt mellan varandra, de tre från
ena sladden riktade åt ett håll i förlängningen av
sin tross, de tre andra åt motsatt håll, i det de korsa
de förra vid roten, där de bli fria. Man håller sig
nu till en början till de tre, som komma från den
ena trossen, som vi tänka oss riktad uppåt, och gör
med dem en taljerepsknop omkring den motgående
trossen: man böjer således ned en part mot och
tvärs över trossen, i det man låter honom fortsätta sin
tur åt samma håll, som han förut gått i tåget. Nästa
framför honom liggande fria part från samma tåg
böjes ned på samma sätt, så att den underifrån tätt
omfattar den förras sladd; slutligen den tredje på
samma sätt, så att den omfattar den andras sladd
och sedan uppstickes genom den förstas bukt. Nu
åtsamsas småningom taljerepsknopen, i det man
sträcker än en, än en annan av parterna, så att alla
bukterna komma symmetriskt och i ordning. Sedan
övergår man till den andra trossens
tre uppslagna, åt andra hållet
riktade parter och förfar med dem på
alldeles samma sätt; gör således med
dem en likadan taljerepsknop
omkring den första trossen och
åtsamsar densamma. Sträcker man nu
tågen, så komma de båda
taljerepsknoparna intill och stoppa emot
varandra (fig. 196). Ändarna
upplösas och fastmärlas. Vantknopen
Fig 196.
kan även göras dubbel, om man med sladdarna gör
ännu en taljerepsknop åt vardera hållet; härigenom
minskas naturligtvis frestningen på parterna. Man
kan också, om man så vill och tiden tillåter,
fördubbla taljerepsknoparna på vanligt sätt.
Vantknopen är en förträfflig knut, som borde
vara mera känd och använd på landbacken, än vad
fallet är. Den är säkerligen den starkaste av alla
knutar och ur denna synpunkt bästa sättet,
näst splitsning, att förena två tåg. Dessutom är den mindre och
nättare än de flesta andra knutar, utom garnknop,
som emellertid är vida svagare; den är symmetrisk
och den är icke värst besvärlig att göra. Den kan
användas för att förena ändar av mycket olika
grovlek. Den kan göras även på finare garn och på
tvåsträngat garn, ja, t. o. m. på ensträngat, om man
delar upp detsamma i två parter.
Fransk vantknop göres på följande sätt. De
uppslagna ändarna sättas mot varandra som vid
kortsplits. En av parterna (A) i den undre trossen
tages omkring den av parterna i den övre, som
ligger till höger om honom (a), i en återgående
bukt, så att sladden kommer nedåt. Därpå lägges
den nyss nämnda (av den förstnämnda omfattade)
parten a från den övre trossen på samma sätt
i en återgående bukt (således med sladden uppåt)
omkring nästa part (B), till höger om A i den
undre trossen. Nu kommer turen till B, som lägges
omkring andra parten b i övre trossen (till höger
bakom a), b lägges omkring tredje parten C i den
undre trossen, C tages omkring c i den övre trossen
och c uppstickes slutligen underifrån genom den första
partens (A) bukt, varigenom fullständig symmetri
ernås. Ena trossens parter äro böjda mot, den
andras med slagningen i egen tross. Parterna
åtsamsas (två i taget, en från vardera trossen), deras
ändar upplösas och fastmärlas, liksom i alla
vantknoparna, med sjömans- eller segelgarn.
Detta slags vantknop utgöres således ej av två
taljerepsknopar, som stoppa mot varandra; de fria
parterna från båda trossarna äro hopflätade till en
knut. Det är otvivelaktigt, att denna håller, om
ändarna fastmärlas, men tåget frestas mycket,
isynnerhet det, vars bukter äro gjorda mot slagningen.
Den förut beskrivna vantknopen torde därför vara
att föredraga.
Man kan även göra ett öga med taljerepsknop,
när man ej har tid att splitsa ett sådant. Man slår
upp sladden och sätter in parterna alldeles som
vid ögonsplits (se denna!), men i stället för att
fortsätta splitsen, gör man, så som vid vanlig
vantknop, en taljerepsknop med de tre parterna omkring
den fasta trossen åt motsatt håll mot det, åt vilket
ögat ligger. Även här kan man lämpligen göra två
taljerepsknopar i stället för en.
I ena som i andra fallet kan vantknopen vid
lägligt tillfälle omvandlas till en splits.
*
Slutligen bör framhållas, att de flesta av de i
det föregående nämnda knoparna även kunna
användas för att förena tåg, som gå åt samma håll.
Sålunda har jag t. ex. sett vanliga tömmar
(fyrsträngade) avslutade på det sättet, att ändarna voro
lagda bredvid varandra och förbundna genom en
prydlig rosenknop. Strängarna voro i knopen tagna
tillsammans två och två.
—
7. Splitsar, tagling, bändsel,
beläggningar m. m.
Ehuru splitsar strängt taget icke höra till knutar,
må här likväl det viktigaste om splitsning anföras.
Vid splitsning, som mest användes i fråga om
tåg och linor, men även kan tillämpas på finare
gods, uppslås tåget o. s. v. i sina beståndsdelar ett
längre eller kortare stycke, allt efter den tilltänkta
splitsens krav, parterna hopflätas på ett bestämt sätt
med varandra och instickas mellan tågets kardeler.
Dessa skiljas först åt med tillhjälp av en
märlspik, varvid man hör undvika att såra kardelerna
med märlspiken. Dess införande underlättas, om
man kan vrida upp tåget en smula.
omtalade splitsröret! Om
parterna ha benägenhet att trasa upp sig i ändarna,
böra de förses med en kort tagling, vilket
underlättar deras instickande i den öppning, man gjort
med märlspiken, en öppning, som har benägenhet att
snart sluta sig. Splitsning är det säkraste sättet att
förena två tåg. Vid påfrestning närma sig
kardelerna varandra och beknipa de mellanflätade parterna,
hårdare, ju starkare påfrestningen är.
Kortsplits. Man uppslår båda sladdarna i sina
parter till lagom längd, vanligen omkring 8 tirar,
och sätter ändarna med de oupptagna delarna hårt
mot varandra på det sättet, att de uppslagna
parterna komma symmetriskt i motsvarande mellanrum
mellan den andra
sladdens parter
(fig. 197). Varje
part tages nu rakt
fram över den
mötande parten
och under den
nästa, sedan man,
om så behövs,
banat väg med märlspiken, samt sträckes väl (fig. 198).
Sedan fortsättes på samma sätt åt båda
hållen, varvid man för varje gång delar parterna itu, bortviker
och avtafsar hälften eller tredjedelen och fortsätter
med resten, som efter en ny instickning och
samsning åter kan delas o. s. v. Är det fråga om stor
påfrestning, tagas parterna två gånger hela igenom i
början. Till sist sträckes trossen väl och alla
överblivna garn kapas. Kortsplits är det pålitligaste
sättet att förbinda två tåg; den är rent av starkare
än själva tåget.
Fig. 197.
Fig. 198.
Långsplits användes i samma syfte, när det gäller
att göra splitsen icke väsentligen grövre än tåget,
t. ex. i löpande gods. För att ernå detta fördelar
man, så att säga, splitsen på tre skilda ställen av
tåget. Man uppslår sladdarna i sina parter till en
längd minst sju gånger trossens omkrets (vanligen 20
—30 tirar) och sätter dem mot varandra liksom vid
kortsplits. En fri part från ena tåget tages några
gånger omkring en bredvidliggande från det
andra. Därefter uttages en kardel åt ena hållet och
motsvarande fria part från andra trossen inlägges,
lagom omvriden, omedelbart i dess ställe, allt
eftersom rännan blir fri, ända tills en handsbredd av
den fria parten återstår; parterna tagas om varandra
för att sålunda fästas tills vidare. Sedan uttages på
samma sätt en annan kardel ur tåget åt andra hållet
och motsvarande fria part inlägges. Man har nu
tre skilda ställen på trossen, där två parter mötas
Flg. 199.
(fig. 199). De långa parterna avkapas, så att alla
bli ungefär en handsbredd långa. Därefter
avtages hälften av vardera från ett av de yttre parens
parter och de tagas om varandra motsols, - om de
äro slagna medsols och tvärtom, så att de bilda
ett enkelt halvstek med varandra. Sedan instickas
de såsom vid kortsplits under och över närmaste
kardel i sin ursprungliga riktning. Sålunda
fortsättes med de alltjämt förminskade parterna.
Härvid uppvrides parten och lägges utplattad över
kardelen för all taga så liten plats som möjligt.
På samma sätt behandlas de parter, som mötas i
andra ändan av splitsen, och slutligen de på mitten,
vilka emellertid först åtdragas och sträckas; sedan
sträckes splitsen i sin helhet.
Splitsen blir naturligtvis starkare, men ej fullt
så smal, om parterna första gången tagas odelade
igenom. En långsplits kan även göras på finare
gods; den är föga svagare än själva tåget och synes
knappast, om den är väl gjord.
Man kan ersätta en skadad kardel i ett tåg med
en ny, som inlägges efter samma regler som vid
Iångsplits.
Vid liksplits (segelmakarsplits), som användes på
segellik, sättas tågändarna med uppslagna parter
mot varandra som vid kortsplits; varje part tages
omkring sin motsvarande fria part, så att en
halvknop bildas såsom vid långsplits. Halvknopen
åtsamsas lagom; sedan stickes varje part på nytt
omkring samma kardel som förut längre ned; tages
således upprepade gånger runt om samma kardel.
För varje gång borttages hälften av parten.
Vid skomakarsplits, som ibland användes på
lösa ändar, instickas parterna varannan gång mot
kardelerna såsom vid kortsplits, varannan gång med
dem såsom vid liksplits.
Två tåg, som gå åt samma håll, sammansplitsas
efter samma regler som ögonsplits (se följ. stycke!).
Ögonsplits (splitsat öga). Vid ögonsplits gäller
det att splitsa den nedböjda sladden av ett tåg eller
dylikt vid egen part, så att ett öga uppstår. Man
går därvid till väga enligt samma regel som vid
kortsplits, d. v. s. så, att sladdens parter inflätas
mellan tågets; men, enär sladden i sin helhet
kommer från sidan och ej kan sättas rätt emot en
motsvarande sladd såsom vid kortsplits, brukar det vålla
någon svårighet att sätta in parterna på rätta sättet.
Ofta ser man oriktiga avbildningar och aldrig finner
man någon noggrann beskrivning av, hur ögonsplits
skall utföras. Här må ett försök göras. Man
nedböjer först sladden mot tåget så, som ögat skall
vara. På ena sidan av tåget är då sladdens
riktning ungefär vinkelrät mot kardelernas i tåget (fig.
200), men på den andra är den ungefär parallell
Fig. 200.
Fig. 201.
med denna (fig. 201). Den förra vilja vi kalla
framsidan, den senare baksidan. Man uppslår nu sladden,
ungefär 8 tirar och böjer den mot tåget, så att ögat
får den önskade storleken och lagar, att den
mellersta parten kommer mitt på tåget, och av de övriga
en på framsidan, den andra på baksidan. Den
förstnämnda (mellersta) parten tages nu, sedan man
banat väg med märlspiken, under den kardel, som
närmast erbjuder sig mitt på tåget. Parten på
framsidan (som i tåget ligger bakom den förra) tages
över denna kardel och under den nästa (fig. 200). Nu
vänder man ögat och går till dess baksida. Den
tredje, fria parten, som är på denna sida (och i
tåget ligger framför den första) och som går i samma
riktning som kardelerna, är den, som brukar
erbjuda de största svårigheterna för nybörjaren; den
tages under den tredje, ännu icke intresserade
kardelen, men från motsatt sida mot vad man i
allmänhet först tänker sig; den skall nämligen stickas
in på dess övre (närmast ögat belägna) sida i samma
tir, där föregående part kommer ut (fig. 201).
Om man tar de tre parterna i förut nämnd
ordning, kan man följa den regeln, att varje part
sättes in i samma tir, där föregående part kommer
ut. För att få en fin splits bör man, innan man
sticker in parterna mellan kardelerna, vrida upp den
första parten ett halvt varv, den andra ett helt, men
den tredje icke alls. Ögonsplitsen »klädes»
slutligen, vilket sker ungefär som vid tagling.
Vid splitsning av ett öga på fyrslagen tross läggas
från början två parter på vardera sidan av tåget.
Två av dessa stickas in efter samma regel som
för första och andra parten vid ögonsplits pä
treslagen tross. De två andra tagas i en återgående
bukt o. s. v. liksom den tredje i förra fallet, så att
alla fyra parterna komma fram i jämnhöjd med
varandra, en under var kardel.
Kabelsplits begagnas för att hopsplitsa kablar.
Den beslår av tre skilda långsplitsar, en på varje
kardel, och är ganska besvärlig att utföra. Största
svårigheten består i att få alla parter lagom starkt
snodda.
Lagt öga. Man uppslår en kardel i trossens
ända så långt som till början av det tilltänkta ögat,
de två andra, ännu sammanliggande, böjas längs den
stående parten, så att ett öga bildas och så, att den
uppslagna parten kan kortaste vägen läggas över i
de öppna, tomma tirarna; den inlägges sålunda hela
vägen liksom vid långsplits. När den kommer
tillbaka till ögats början och möter sin egen part,
tages den omkring denna såsom vid långsplits,
varefter den delas och tages antingen med eller mot
tiren. Med de två övriga parterna förfares såsom
vid vanlig ögonsplits (fig. 202).
Fig. 202.
Fig. 203.
Lagt öga med blott två
parter. En part av sladden
uppslås till början av det
blivande ögat, som bildas av
de båda andra parterna, vilka
behandlas så, att den öppna,
tomma tiren såvitt möjligt
utplånas. Den förut
uppslagna parten uppslås nu ett
stycke ytterligare och den av de båda övriga, som
ligger bäst till, inlägges i stället i den öppna tiren,
tills sladdarna mötas, då de splitsas som vid
långsplits (fig. 203). Den återstående parten splitsas
även (som vid liksplits), tirarna fyllas med löst garn
och ögat klädes. Det är klart, att ett öga med blott
två parter blir nättare än med alla tre. Det
användes därför bland annat för att fästa en tross i en
kätting, som går genom ett block eller dylikt, där
vanlig ögonsplits skulle bli för tjock. Kallas då
kättingsplits.
Lagt öga på annat sätt. Det användes, då ögat
skall kunna passera samma hål eller block som
trossen och därför ej får vara mycket grövre än
denna. En part uppslås, en provisorisk tagling
lägges, där ögat skall börja (fig. 204); på de
Fig. 204.
återstående parterna avmätes ett så långt stycke, som
behövs till ögat, och dessa stycken behandlas genom
avveckling av slagningen o. s. v. så, att garntrådarna
gå rakt och omvridningarna utplånas. Men i
fortsättningen bibehållas »törnarna». De sammanläggas
ock medelst en särskild ända, som vidfästes och
sträcker de nyss nämnda delarna, som skola bilda
ögat (se fig. 204!); man lägger utmed dem ett par lösa,
raka parter, fyller mellanrummen med löst garn,
tränsar och kläder det hela, bildar ögat, borttager
taglingen, uppslår den fria parten ett stycke till.
Den vidfästa ändan lossas och den av de två
parterna, som ligger bäst till, inlägges i den uppslagna
partens tir och insplitsas. Den återstående parten
insplitsas som vid liksplits.
Knopat öga användes på grövre tågvirke, som
är för oböjligt att splitsa, och även eljest för att
göra ett nätt öga. Man uppslår sladdarna och även
de enskilda garntrådarna i parterna, sedan man
anlagt en tillfällig tagling, delar garntofsen i två
lika delar, lägger ett cylindriskt trästycke (ters)
mellan båda; vardera halvan delas nu på nytt, varpå
en garntråd i taget från undre hälften på
ena sidan förenas med den motsvarande
från övre hälften på andra sidan, antingen
med råbandsknop, garnknop eller halv
råbandsknop (halvstek) (fig. 205 b). De
mellersta garnen knopas i toppen på ögat, de
övriga så, att varje följande knop kommer
ett stycke längre ned till höger på ena
sidan, till vänster på den andra, de sista
längst ned. Ögat och trossen tränsas och
klädas (fig. 205 c och d).
Fig. 205.
Lagd stropp (krans eller blockstropp). En part
av en tross upptages i tillräcklig längd (något mer
än tre gånger den tilltänkta stroppens omkrets) och
tages om sig själv i ett halvstek, motsols, om den
är slagen medsols, och tvärtom, så att en ring bildas
på mitten (fig. 206 a); sladdarna inläggas i tirarna
en från vardera hållet
liksom vid långsplits,
varvid de för varje slag
snos till något, tills stroppen
är fullständig, när
sladdarna mötas för
tredje gången, då de förenas som vid långsplits eller
liksplits (fig. 206 b, c).
Fig. 206.
*
Stolpöga. Ett stycke tross (stolpe) insplitsas med
båda ändarna i bukten på en annan tross efter
samma regler som för ögonsplits. Om stolpen
härvid tages lika lång som bukten, blir det sålunda
uppkomna ögat symmetriskt. Om stolpen tages
mycket kortare än bukten, uppstår en hästskosplits.
Kluven splits eller korgstropp (kuntsplitsning, kuntöga)
göres så, att ändan av en tross insplitsas i en annan
mötande tross ett stycke från dennas ända, och
likaså denna i den förra trossen lika långt från dess
ända, så att sålunda ett öga bildas. Användes
liksom korgstropp, då två ändar skola fästas på samma
rundhult, i stället för ett öga på vardera,
Splitsning av fyrslagen tross sker på samma sätt
som i fråga om treslagen. Ögonsplits göres så, att
två parter tagas på framsidan (liksom vid treslagen
tross) och två på baksidan, så att alla fyra komma ut
i jämnhöjd och symmetriskt. Om en fyrslagen tross
skall splitsas med en treslagen, delas en av den
senares uppslagna parter så, att man får fyra. Även
tvåsträngat garn kan splitsas enligt samma regel
som vanligt. Därvid komma de två fria parterna
att vid varje instickning mötas; de passera samma
öppning, men i motsatt riktning.
Splitsning av ståltross.
Kortsplits. Två kardeler tagas tillsammans över
och under icke en utan två parter åt gången, ett
par instickningar mera än vid vanlig splitsning.
Eller de instickas som vanligt, men tagas runt
var sin kardel liksom vid liksplits. Efter första
instickningen uttages kalven; sedan borttages på undre
sidan en à två trådar för varje gång. Den färdiga
splitsen taglas.
En lång tillplattad märlspik användes; sedan
den stuckits in, dras den ej ut, förrän vederbörande
parter stuckits igenom den öppnade springan
bredvid märlspiken.
Långsplits på ståltross. Trossarna läggas bredvid
varandra och ändarna halas förbi varandra 6—12
meter, så att trossen är dubbel denna sträcka. Mitt
på densamma lägges en tillfällig, kort tagling på
vardera trossen. Kardelerna slås upp från ändan
till taglingen, kalven borttages och trossarna sättas
mot varandra, varje part emellan de motsvarande
parterna från den andra trossen, som behandlats på
samma sätt. Nu upptages en kardel i ena trossen
och den motsvarande från andra trossen inlägges i
stället till en längd av ungefär en och en halv
meter. På samma sätt förfares med de övriga paren,
så att tre par mötas i trossen till höger, tre i den
till vänster, och så, att mötesplatserna äro jämnt
fördelade, t. ex. ½, 1 och 1½ meler åt vardera
sidan från mitten. De fria parterna avklippas, så
att alla äro lika långa (½ meter).
Nu skola de fria parterna stickas in; och det
är här, som skicklighet gör sig gällande. Man ser
först till, att ståltrossen är fri från all spänning.
Om parterna bestå av fina trådar, taglas de först
med passande segelgarn. Kalven i trossen avskäres
och plockas ut till en längd, motsvarande den part,
som skall stickas in, Man för in den platta
märlspiken över en och under två dukter och för den
sedan ett stycke i spiral utmed trossen för att bereda
plats för den fria part, som skall sättas in. Först
sedan den fria parten instuckits i kalvens ställe,
utdrages märlspiken. På samma sätt insättes åt
andra sidan den andra fria parten, sedan
motsvarande stycke av kalven borttagits. Likaså
förfares på de andra ställena. På detta sätt blir det
splitsade stället icke grövre än den övriga trossen
men dock lika starkt.
Ögonsplits på ståltross. Man slår upp 3—4 törnar,
bildar ögat och lägger på en tillfällig tagling nära
dess rot. De uppslagna kardelerna delas i lika
många åt vardera sidan. Kalven borttages.
Märlspiken insättes under en kardel (eller två) mot
slagningen, den motsvarande första, fria parten insticks
från andra hållet (med slagningen), utan att märlspiken
uttages, bredvid denna. Sedan fortsättes på
samma sätt med en fri part under varje kardel på
båda sidor. Tre instick äro egentligen nog, men
för att splitsen skall bli nätt, gör man fem à sex
och förtunnar alltjämt vid de tre sista, De fria
parterna avnypas med en tång, splitsen jämnas med en
träklubba och klädes.
Eller i en tross med sex strängar tar man dem
taglade två och två tillsammans, varje par under två
strängar efter samma regel som för vanlig ögonsplits:
sedan uppdelas de i två, och var och en av dessa tages
den ena över två och under en, dess kamrat över
en och under två, sedan över en och under en.
Sedan borttages två av de sex, de andra fyra tagas
över en och under en; därpå borttagas ytterligare
två; de övriga tagas över en och under en. Bultas
med träklubba och taglas. Detta sätt är nästan
lättare och bättre än föregående.
Wire kan även förbindas för tillfället med vissa
stek. Enklast med en s. k. falsk helling (se sid. 76!),
som håller på wire, men icke på vanliga
hamptrossar: man gör med vardera trossen ett halvslag
om den andra, så att halvslagen komma att stoppa
mot varandra. Eller i stället för halvslagen en
överhandsknop med vardera; således en fiskarknop:
Men ännu starkare och vida nättare är en vantknop,
som göres efter samma regler som vanligt: sedan
alla parter äro uppslagna och satta emellan
varandra liksom till kortsplits, gör man med den ena
trossens alla parter en taljerepsknop omkring den
andra och så likadant åt andra sidan. Kapar, bultar
med träklubba och taglar det hela. En sådan
vantknop blir nästan finare än en kortsplits och är lika
stark.
*
En mera primitiv, men som del vill synas dock
rätt användbar splitsning eller snarare genomstickning
på fyrslagna rep (tömmar) göres sålunda, att tömmen
öppnas, där ögat skall börja, så att två kardeler äro
på vardera sidan om hålet, genom vilket sedan
sladden i sin helhet stickes; därpå göres en likadan
öppning ett stycke längre bort (från öglan räknat)
och sladden stickes igenom även här, så att han
åter kommer tillbaka till den sida, där han stacks
in, varefter han
avtafsas (fig. 207).
Fig 207.
Det säger sig självt,
att två ändar kunna
förenas medelst samma
slags genomstickning, som även kan användas på en
tretrådig lina, i det öppningen göres mellan en tråd
på ena sidan, två på den andra. Den ena sladden
stickes igenom en sådan öppning på det andra tåget
ett tillräckligt stycke från ändan och därefter från
andra sidan i motsatt riktning genom en annan
öppning, 4--6 tirar längre ned. Nu stickes den
andra, hittills fria sladden på samma sätt genom en
öppning på det första tåget och åter genom en ny
öppning liksom den första sladden. Två
genomtagningar på vardera tåget, fig. 208, (eller till och
Fig. 208.
med två på det ena och en på det andra), torde
vara tillräckliga, om det ej är fråga om alltför mjuka,
böjliga och glatta (tjärade) rep.
Detta slags splitsning är naturligtvis icke på
långt när så stark som den vanliga, men den går
mycket fort att utföra, är nättare än de flesta
knutar, mycket lätt att lösa upp och torde för många
syften vara tillräckligt pålitlig.
En liknande metod kan användas, när man syr,
för att hindra tråden att glida ut genom nålsögat.
Man träder som vanligt tråden på nålen och drar
den igenom ett tillräckligt långt stycke. Sedan
sticker man nålspetsen genom tråden, mellan de
finare trådar, varav den är hopsnodd. För
att underlätta detta kan man, när det är fråga om
bomullstråd, sno upp tråden på det stället, så att de fina
trådarna skilja sig åt. Nu sticker man på samma
sätt nålen ännu en gång tillbaka igenom tråden ett
stycke längre bort, från nålsögat räknat, drar nålen
tillika med den dubbla tråden genom båda
öppningarna och vidare, så att även trådstycket mellan
båda öppningarna går genom den andra öppningen
och hela tråden blir sträckt. Den förut fria
trådändan går nu två gånger igenom den övriga delen
av tråden och blir tillräckligt fast förbunden
därmed för att icke kunna glida ur ögat, även om ändan
är kort. Metoden användes förr av detta skäl, när
man vid sömnad med silke ville spara på tråden.
Den lär ännu användas inom ögonkirurgi i vissa fall,
där ligaturtråden går trögt genom vävnaden. Man
kan också hindra tråden att glida av nålen genom att
med båda parterna göra ett halvstek (en halv
råbandsknop) och samsa åt det, så att det kommer intill
nålsögat, då det föga hindrar tråden att gå genom tyget.
Medelst den ovan nämnda genomstickningen
kan man även utan knut förena ullgarnstrådar.
Tråden är trädd på nålen; den längre ändan, som
skall förenas med den andra tråden, lägges utmed
denna i dess förlängning, så att ändarna ligga
bredvid och intill varandra ungefär en cm. Man sticker
nu nålen med den påträdda tråden tvärs genom
båda ändarna så, att den först går genom den
garnända, som icke hör till nålen, och sedan genom den
andra; instickningen sker ett par, tre millimeter
från ändan av den först nämnda trådens ända.
Nålen och tråden dragas igenom, och nu instickes
nålen från motsatt sida mot förut genom båda
trådarna, symmetriskt mot förut i motsatt riktning,
helt nära ändan av den tråd således, som hör till
nålen. Tråden drages fullständigt igenom, så att
den övre skarven går genom det undre hålet och
det hela blir sträckt. Man får en genomstickning,
som håller tämligen väl.
*
Tagling. Bäst skyddar man en tross eller ett
rep från att slå upp sig och bilda vad man på
sjön kallar »skepparskägg», genom tagling. Den
göres helst med tvinnat, tjärat, fint garn,
och sjömansgarn. För fina snören kan man begagna bomullstråd. som
lindas om ändan på tåget i tätt intill varandra
ordnade, hårt åtdragna rundtörnar, på så sätt
att ändarna på taglingsgarnet sluta under
rundtörnarna och fasthållas av dessa. Man lägger ena
sladden av garnändan på trossen i dess
längdriktning, så att garnändan skjuter ut ett gott stycke
utanför trossen. Sedan lägger man garnet i
upprepade, fast åtdragna rundtörnar i riktning mot
slagningen omkring trossen och den på densamma
liggande sladden av garnet, i det man börjar ett
passande stycke från trossens ända och fortskrider mot
denna. Sedan man sålunda lagt 4—5 rundtörnar,
drar man, om så behövs, i den utskjutande
garnsladden, som kommer fram under rundtörnarna,
tills den översta, första av dessa blir väl åtsamsad,
varpå sladden avkapas. Nu fortsätter man med
upprepade rundtörnar, tills taglingen får sin tillbörliga
längd (minst lika med trossens diameter). När
4--5 rundtörnar återstå, lägges emellertid den
ännu fria sladden av tagIingsgarnet på trossen
i dess längdriktning, i riktning från ändan inåt,
så att de återstående rundtörnarna kunna tagas
omkring denna sladd; genom att sträcka
densamma åtsamsas de sista rundtörnarna, varpå
taglingsgarnet och trossen avkapas (fig. 209).
Fig 209.
Taglingsgarnet bör ej tagas för kort, emedan
man eljest, när andra sladden är inlagd, lätt får
kinkar i bukten, som hindra åtsamsningen.
Dessutom går det lättare med en lång tråd att lägga
rundtörnarna stramt. Vid en kortare tagling kan
man redan från början på en gång lägga in de båda
sladdarna bredvid varandra i motsatt riktning.
Somliga bruka även förena båda sladdarna (som då tages
ut på samma ställe, på mitten av taglingen) med en
råbandsknop (knoptagling).
Man kan även gå så till väga, att man från början
lägger ena ändan av taglingsgarnet dubbelt i en bukt
utmed tåget, börjar taglingen med upprepade
rundtörnar omkring tåget till denna bukt, slutligen sticker
ändan genom bukten och halar in den under taglingen.
Eller man halar in ändan av taglingsgarnet under
rundtörnarna med tillhjälp av en särskild, fri slynga,
som för detta ändamål från början lägges utmed
tåget och som sedan avlägsnas.
»För varje sjöman är en otaglad ända en
styggelse," säger kommendör Smith i sin Båtseglarordbok;
och samma uppfattning borde göras gällande även
på landbacken.
Tagling begagnas även för att skydda andra
delar av tåget, där tvärskurna dukter eller strängar
sluta (t. ex. vid åtskilliga splitsar och knopar), och
utföres efter samma regler. Om taglingen därvid
skall göras in på tåget, så att man ej disponerar
dess ända (t. ex. vid splitsning). börjar man
taglingen såsom ovan är beskrivet, men avslutar den
på följande sätt: man lägger ett passande trästycke
(se fig. 210 b) eller också fingret utmed tåget, gör med
Fig 210.
taglingsgarnet ett tillräckligt antal (4—5) lösa
rundtörnar omkring tåget och trästycket eller fingret och
sticker sladden av taglingsgarnet utmed trästycket
o. s. v. genom alla dessa rundtörnar i riktning från
den punkt, där taglingen skall sluta, mot den punkt,
där den skall fortsättas. Trästycket borttages och man
utför nu taglingen som förut med fast åtdragna
rundtörnar omkring tåget och sladden av taglingsgarnet,
varvid de provisoriska, lösa rundtörnarna en efter
annan upplösas. När detta skett, sträcker man
sladden av taglingsgarnet uppåt taglingen, så att de sista
rundtörnarna hårt åtsamsas, och avkapar sladden.
Alldeles samma omlindning kan användas t. ex.
för att förstärka en bräckt käpp, ett metspö o. s. v.
Fig. 211.
Krysstagling eller sydd tagling (fig. 211)
utföres så, att taglingsgarnet medelst en
segelnål tages under en kardel för att fästas (bäst
är att slå knut på ändan); sedan det kommit
fram, lägges det tvärs över samma kardel mot
slagningen runt om trossen, i upprepade,
hårt åtdragna rundtörnar nedåt dess ända, tills
taglingen erhållit tillräcklig bredd (se ovan!). Nu tages
garnet medelst nålen åter under en kardel, kommer
upp i nästa tir, tages snett över alla rundtörnarna
i taglingen i tirens riktning till övre kanten av
taglingen, stickes in där, tätt intill taglingen, tages åter
under en kardel, så på samma sätt utmed en tir
åter till andra randen o. s. v., tills alla tirarna
sålunda passerats, varpå slutligen ändan stickes in
mellan parterna upprepade gånger för att
fästas och kapas. Ibland brukar man taga
garnet dubbelt med nålen hela tiden.
Fig. 212.
Tagling med krysstörn eller spansk tagling
(fig. 212). Här (liksom vid föregående) gäller
det att väl fästa garnet i början. Detta torde
ske allra bäst sålunda, att sladden på trossen först
uppslås i sina parter och taglingsgarnet fästes omkring
en av dessa medelst ett simpelt löpöga
(grimskafts-knut), så att halvknuten kommer i tågets mitt och
taglingsgarnet går ut mellan de två övriga parterna,
när de åter hopläggas. Nu utföres taglingen med
upprepade rundtörnar som vanligt; tages sedan in
mellan kardelerna, ut i en tir vid taglingens rand,
snett över taglingen utmed en tir, i ett halvslag
omkring garnet i yttersta rundtörnen, snett över
taglingen till nästa tir, där åter med ett halvslag omkring
garnet i yttersta rundtörnen o. s. v., tills man
sålunda i sicksack kryssat hela taglingen och
återkommit till utgångspunkten, där garnet fästes med
ett halvslag och en halvknop på sladden.
Dessa taglingar, äro prydligare än den vanliga
enkla taglingen, men knappast så varaktiga.
Vid tagling med märling och sjömansgarn
användes en märlprim i stället för segelnålen.
I England användes ibland en s. k,
västlandstagling (West country whipping) för att sätta ett
märke på ett tåg (t. ex. en fock-brass). Man lägger
mitten av taglingsgarnet tvärs över tåget, tar det
runt och gör med parterna en halvknut på ena
sidan; så göres på samma sätt en halvknut på andra
sidan o. s. v., en följd av halvknutar under
varandra på de två sidorna. Det hela avslutas med
en råbandsknut.
*
Bändsel. Två tåg eller delar av samma tåg
förenas ofta med s. k. bändsel i stället för med knopar
stek och splitsar. En smäcker lina eller garn (hysing,
märling, sjömans-, segelgarn) tages omkring båda
medelst upprepade eller korsade rundtörnar och fästes
väl. Bändsel läggas på flera sätt, som här måste
förbigås. Ett vanligt och gott sätt är att splitsa ett
öga i ena ändan av garnet (varvid man nöjer sig med
en eller två genomstickningar, för att icke splitsen
skall skrymma för mycket), taga garnet omkring
ena trossen (eller båda), sticka sladden genom ögat
och draga till löpögat. Sedan lägges garnet i
upprepade rundtörnar omkring trossarna mot slagningen i
dessa och åthalas med tillhjälp av märlspiken (och ett
märlstek på segelgarnet). Slutligen tages garnet tvärs
över och runt omkring alla rundtörnarna mellan
trossarna i två krysstörnar, vidare in mellan dessa
utåt ena sidan, så omkring båda, så under dem,
korsande egen part, gående ut mellan dem och de
två krysstörnarna (fig. 213—215). Slutligen gör man
ännu ett halvslag om de båda krysstörnarna.
Fig. 213
Fig. 214.
Fig. 215.
Ett vanligt och ofta ödesdigert fel är, att
bändsellinan ej fästes med en säker knut.
Man kan även lägga och avsluta ett
bändsel på samma sätt som vid tagling.
*
Beläggning är fastgöring av en
ända, t. ex. ett skot, fall o. s. v., på en
knap eller en nagel, vare sig så, att
den genast kan lossas eller att den
sitter »för gott». Fig. 216--221 visa
olika sätt härför. Skall ändan
beläggas »för gott», börjar man helst med
en rundtörn (fig. 216), tar sedan ändan
kryssvis två gånger över knapen eller
nageln och
slutligen en gång
runt det hela
eller ett
halvslag om endera
nocken. Om
man sålunda
börjar med en
rundtörn,
frestas trossen mindre och är även lättare att vid
stor frestning fira av jämnt.
Fig. 216.
Fig. 217.
Fig. 218.
Fig. 219.
Fig. 220.
Fig. 221.
Den beläggning, som avbildas i fig. 217, kan
lossas med ett ryck i fria parten, men håller icke
annat än vid ständig påfrestning; den lossnar, om
det gäller t. ex. ett skot och seglet börjar leva. Vill
man göra en beläggning, som håller även då, och
som likaledes är lätt att lossa, börjar man den så,
som fig. 218 visar, och slutar den så, som framgår
av fig. 219.
På fartyg och större båtar fäster man ofta själva
sladden av ett fall eller skot med ett bidevindstek
(fig. 222); ett halvslag om ena nocken
av knapen med sladden över den
halande parten, så ett halvslag åt
motsatt håll om andra nocken med
sladden under egen part, så att
steket får samma utseende som två halvslag. Bidevindsteket
tar icke stor plats och man kan därför
belägga det åthalande skotet eller fallet på nageln
eller knapen ovanpå bidevindsteket. När fallet
eller skotet kastas loss, hindrar bidevindsteket sladden
att gå till väders.
Fig. 222.
Ett slags beläggning kan även den ombindning
sägas vara, som man i tryckerierna använder för
att sammanhålla stilarna till en fullsatt sida
(kolumnen), när den skall flyttas ur »skeppet». Man
lägger ett passande snöre medsols omkring kolumnens
fyra sidor, i det man fasthåller ena ändan därav
med vänstra handen upptill på vänstra långsidan
och lagar, att snöret hela tiden är starkt spänt.
När man lagt det utmed de fyra sidorna och sålunda
återkommer till den av vänstra handen fasthållna
ändan, lägges det överallt intill och ovanför denna,
utom när det passerar det nämnda, vänstra, övre
hörnet, då det lägges nedanför det föregående varvet.
Det korsar således detta på två ställen, ett på
vardera sidan om hörnet och fasthåller därigenom
ändan av snöret. Nu fortsätter man två eller tre
varv runt med snöret alltjämt väl spänt och lägger
det ovanför och tätt intill de föregående varven utan
att korsa dem. När man så med sista varvet kommit
Fig. 223.
strax förbi det ifrågavarande
hörnet, inskjutes snöret
medelst en tunn skiva (t. ex.
»sättlinjen») i en bukt
innanför alla de föregående
varven och bukten drages in
emot hörnet, så att den fasthålles
av dessa. Sålunda fästas båda ändarna av
snöret, som emellertid lätt kan lossas genom
dragning i den fria parten. Denna beläggning är mycket
användbar även vid andra tillfällen. Man har t. ex.
limmat ihop en låda och vill hålla den ombunden
(fig. 223), tills limmet torkat o. s. v. Idén är
densamma som vid tagling.
Fig. 224.
Fig. 225.
En annan mycket fyndig »beläggning», som jag
i Göteborgs museum funnit på ett japanskt,
gitarrliknande musikinstrument, samisen,
använd till att fästa strängarna, är
avbildad i fig. 224 från ena, i fig. 225
från andra sidan. Vid instrumentets
undre del sitter ett antal öglor, en
för varje sträng. Man gör med
strängen en rundtörn omkring de två
parterna i öglan, så att den
kommer tillbaka mellan egen part och
öglan och låter den, när den
kommer mitt för mellanrummet mellan
öglans båda parter, korsa sig själv, och gå mellan
dessa ut på andra sidan, tvärs över egen part, därpå
upp genom öglan och så vidare uppåt instrumentet
till skruven i dess hals. Strängen sitter således
icke fast i själva öglan, som den icke ens berör, då
den är spänd, utan frestar lika på båda dess
ursprungsparter; och det tvärgående lilla stycket av
strängen bildar en kant, som strängen går över, och
som bestämmer dess längd. Denna enkla beläggning
håller utmärkt och kan användas även för andra
ändamål. Lägges redan från början ändan i ögla,
kan det hela lätt lösas.
Fig. 226.
Ett annat sätt att fästa en tråd, eller ett snöre
i en ögla, så att den med lätthet kan lossas är
följande.
Man tager tråden genom öglan och gör
rundtörn om ena parten i bukten, därefter omkring den
andra åt motsatt håll, så vidare en dylik
omkring den första parten åt samma håll som
förut, 2—3 gånger om vardera (fig. 226) och
åtsamsar det hela ned mot bukten. Detta är
ingen knut, men ett slags beläggning, som
håller väl, helst om öglan är av grövre gods
än tråden o. s. v., som fästes däri och ej
alltför styv. Sladden kan, om man så vill, fästas
med ett halvslag omkring bukten eller
omkring ena parten. Denna förbindelse har den
fördelen, att den kan lossas när som helst,
även om den hela tiden hålles spänd, vilket ju icke
är fallet med vanliga knutar.
Snören till markiser och dylikt ser man ofta
fästade på två tillhörande krokar på det mest
tillkrånglade och konstiga sätt. Enklast torde vara att
taga snöret i upprepade rundtörnar omkring båda
krokarna, därpå, när ett lagom långt stycke är kvar,
två eller flera rundtörnar omkring de förra
rundtörnarna och slutligen helt enkelt sticka in ändan
mellan dessa i en bukt, så att den fasthålles, men
lätt kan lossas (fig. 227).
Fig. 227.
8. Magiska knutar (trollknutar),
knutar med rituell och symbolisk
betydelse.
På ett tidigt stadium av mänsklig utveckling är
man mycket benägen att tillskriva föremål och
handlingar ett vida större verkningsområde än de i
verkligheten äga. Så t. ex. föreställer man sig bland
annat, att liksom man med en knut kan binda fast
och sedan lösa ett föremål, så kan man även på
samma sätt binda och lösa sjukdomar, vindar,
osynliga makter.
Vad de sistnämnda angår, är det otvivelaktigt,
att deras bindande med knutar utgjorde en viktig
del av många primitiva religioner; ja, det är, såsom
prof. Westermarck framhållit, ganska troligt, att själva
det latinska ordet religio ursprungligen betecknar
detta. Han yttrar härom följande: »Det latinska
religio är besläktat med verbet religare, som betyder
att binda. Det anses i allmänhet, att sammanhanget
mellan religio och religare består däri, att människan
känner sig bunden, beroende av sina gudar. Men
jag vågar tro, att ordet religio också kan tolkas på
ett annat sätt. Det kan innebära, att enligt den
ursprungliga romerska uppfattningen det var
människan, som band gudarna. Att denna uppfattning
icke är främmande för det mänskliga medvetandet
på ett visst kulturstadium, framgår av ett bruk,
som mycket allmänt förekommer i Marocko. Om
t. ex. en berber, tillbörande stammen Massa i södra
Marocko, är i trångmål, går han till stammens
skyddshelgons, Lälla Rahma Yusfs grav, knyter en
knut på bladet av en palm, som växer tätt invid
graven, och säger: "Nu band jag dig här, o Lälla
Rahma Yusf", och jag ämnar icke befria dig, med
mindre du befriar mig från det trångmål, vari jag
för närvarande befinner mig." På ett annat ställe,
i Atlasbergen, såg jag ett stenkummel, som sades
utmärka en plats, där det stora helgonet Mulai
Abd-el-Kader en gång i sin livstid suttit. Mitt i
stenkumlet stod en stång, och vid stången voro knutna
hundratals tyglappar. Mina följeslagare sade, att
då en person vill, att helgonet skall hjälpa honom,
går han till stenkumlet, river lös en liten flik av
sina kläder och binder den vid stången. Härvid
mumlar han: "O helgon, jag har lovat dig ett offer,
om du hjälper mig, och jag skall icke lösa dig från
bandet, som jag bundit, om du inte uppfyller min
önskan." Om sedan supplikanten erhåller vad han
önskat, går han tillbaka till kumlet, anställer det
offer han lovat och binder upp knuten, som han
knutit. Han löser sålunda helgonet från det band,
varmed han bundit honom. Vi kalla detta magi;
men romarna skulle helt säkert ha kallat det
religio.»
149, 1907, sid. 12. Jfr även Westermarck, Ursprung und
Entwickelung der Moralbegriffe, II. 1909, s. 464!
Det var i själva verket fordom en allmänt
utbredd tro, att man medelst en knut, som under vissa
ceremonier bands med syftning på en bestämd
person, kunde binda honom i vissa, bestämda
avseenden. Ett intressant exempel härpå finner man
i Snorre Sturlasons krönika, i sagan om Sigurd
Jorsalafare. Sigurd gnabbas med sin broder Øystein,
båda skryta över sina bedrifter. Slutligen säger
Sigurd: Jag for på min färd ända till Jordan, sam
över ån. På sluttningen är där buskar och bland
dem knöt jag en knut och talte så över den, att du
broder, antingen måste lösa den eller också rätta dig
efter de ord, jag då använde. Kung Øystein sade:
Icke vill jag lösa den knuten, som du knöt över
mig, men jag hade kunnat knyta dig en knut, som
du ännu mindre kunde fått löst den gången, då du
seglade med ett enda skepp in i min flotta, då du
kom hem. Efter detta tego båda och blevo
vreda.
Särskilt användes i forntiden trollknutar vid
besvärjelser, som gingo ut på att draga till sig och
fästa en älskad person. En dylik besvärjelse återges
i Vergilius" Bukolika, åttonde eklogen, där det bl. a.
heter enligt Adlerbeths översättning:
»Fören mig Dafnis hem från staden, besvärjande sånger!
Si trefaldiga snören av tre skiljaktiga färger
lindar jag kringom dig först. Kring altaret för jag i tre varv
vidare Dafnis bild: Ty Gudomen älskar det udda.
Fören mig Dafnis hem från staden, besvärjande sånger!
Knyt trefaldiga knutar av tre slags färg. Amaryllis!
Knyt som jag bjuder och säg: "Så fäster jag Veneris bojor."
Fören mig Dafnis hem frän staden, besvärjande sånger!»
Men icke blott gudar och människor utan även
vindar, sjukdomar o. s. v. trodde man sig kunna,
binda. Därför användes i stor utsträckning knutar,
säkerligen i allmänhet bundna under vissa ceremonier
som skydd mot varjehanda skadligheter. Åtskilliga
av de gammalegyptiska talismanerna föreställde
knutar, och skrifttecknet för skydd består i en del
hieroglyfinskrifter av en enkel knut.
Talmud föreskriver, att man med en knut skall
hopfästa ett snöre om halsen för att sålunda skydda
mot onda ögon.
De gamla egyptierna och grekerna brukade bära
ett snöre, som gick över den ena skuldran och under
den andra, försett med knutar till skydd mot farliga
makter. Wolters
Religionswissenschaft, Bd 8, Beiheft, 1905. meddelar flera avbildningar av
dylika knutamuletter, på vilka man emellertid icke
kan se, vad slags knutar det är. Likaså Bissing.
Religionsw., Bd 8, Beih., 1905.
Ett liknande bruk råder ännu i Indien. När
nämligen en gosse av hög braminkast når
mandomsåldern, genomgår ynglingen diverse ceremonier och
erhåller bland annat ett heligt snöre runt om sin
kropp, bestående av tre bomullstrådar, tvinnade åt
höger, och försett med tre knutar, vilket han sedan
med stolthet bär över vänstra skuldran, snett över
bröstet till högra höften, hela livet igenom som
tecken på sin höga kast. Även parserna ha en
dylik rituell sedvänja. Då parsergossen blir sju år
gammal, får han ett bälte satt på sin kropp,
bestående av 72 trådar och försett med knutar, som
han berör vid läsningen av vissa böner.
Bland lapparna brukas stundom, som jag redan
omnämnt, att bära ett snöre om halsen, försett med
nio stycken »lyckoknutar» (»turknutar»). Enligt den
uppgift, jag erhöll av en lapp, var del rännknutar
(jfr sid. 32!) och det är sannolikt, att företrädesvis
denna knut ansetts ha magiska egenskaper därför,
att den så lätt kan fås att försvinna, när man
sträcker tråden.
Även hos romarna spelade knutarna en stor
roll som amuletter. Plinius och Marcellus Empiricus
ha upptecknat en hel del vidskepliga föreskrifter,
rörande antal och form för knutar, som skulle bäras
till skydd mot allehanda sjukdomar. Även färgen
och materialet var av betydelse. Röda linnesnören
ansågos förmånligast. I Italien bäres ännu
mångenstädes ett halsband med knutar till skydd mot den
fruktade jettatura, det förhäxande inflytandet av »det
onda ögat» (malocchio).
Hur utbredd föreställningen om knutars
skyddande verkan varit, kan man förstå av följande.
Hos naturfolken på Stilla oceanens öar betyder tabu,
som bekant, att någonting icke får skadas, kränkas,
beröras eller nämnas. Hövdingens person,
begravningsplatser, helgedomar, men även vilken plats
som helst, ett träd, en övergiven bostad, kan
förklaras tabu och sålunda skyddas. Detta sker
vanligen så, att den omges med en enkel tråd, som
förses med en eller flera knutar, bundna med eller
utan fetischer. Men på samma sätt skyddades i
det gamla Grekland t. ex. Trophonios" orakel och i
den tyska sagan dvärgkungen Laurins med en
silkestråd omgivna rosengård.
Mycket utbredd är ännu den vidskepliga
föreställningen, att man kan fördriva vårtor och även
andra hudåkommor genom att binda över dem en
tvinntråd eller helst en röd silkestråd tre gånger
korsvis i knut och gömma knuten under svinhon,
takrännan eller under ett träd, en sten eller i en
likkista. Eller man lägger knuten på en väg;
kommer då någon, hittar och löser upp den, får han
sjukdomen i stället. Knutar, bundna på avskrapade
kohår, sättas över ladugårdsdörren för att djuret ej
skall löpa bort o. s. v.
Måhända är samma föreställningssätt den
ursprungliga grunden till det vanliga bruket att slå
en knut på näsduken, när man vill minnas något.
Att det sedan bibehållit sig, torde bero på, att knuten
i många fall har ett mnemotekniskt värde: när man
skall begagna näsduken och känner knuten, erinrar
man sig troligen i alla händelser, att det var något man
skulle lägga på minnet, kanske till och med vad det var.
Under medeltiden användes länge i ganska stor
utsträckning en knut som symbol av en ingången
överenskommelse. En sådan knut var
trolovningsknuten, varom närmare längre fram i detta kapitel.
Även vittnen, t. o. m. de, som inför domstolen
kunde lämna sin underskrift, måste länge till
bekräftelse på sitt vittnesmål knyta en knut på en
rem, som var fästad på dokumentet. Därför
betyder i det medeltida rättsspråket nodator
(knutknytare) detsamma som vittne.
*
Vindarnas bindande och lösande med knutar
är ett motiv i många gamla sagor. Jag erinrar om
skildringen i Odysséens 10:de sång av Odyssevs" besök
hos konung Aiolos. Denne gav honom en säck,
vari vindarna voro inspärrade. Säcken var sluten
med ett silversnöre, som löstes av Odyssevs" nyfikna
följeslagare, så att vindarna kommo ut och en
oerhörd storm uppstod.
I »Norriges oc Omliggende Øers sandfærdige
Bescriffuelfe» av Peder Claufføn, 1632 (sid. 133),
finnes den uppgiften om en lapp, som kommit till
Bergen och vistades där hos Johan Delling, att »Hand
kand oc giøre oc opvecke huilcken Vind fom hand
vil, oc fynderlig den Vind, fom hafuer blæft den
tid hand bleff fød, oc de fom kiøbe Bør (medvind)
aff hannem, dem antvorder hand et fnøre eller
baand, met tre Knuder paa, oc naar hand opløfer
den førfte Knude, faar hand paffelig Bør, oc løfer
hand den anden Knude, da faar hand faa fterck Vind,
fom hand kand meft raade, Men løfer hand den
tredie Knude, da gaar det ikke aff uden Skibbrøde
oc mandemifte.»
I vår fornnordiska gudasaga förekommer redan
samma motiv. Volundrs smedja var en verkstad
för trollredskap. »Där hängde ett långt rep av
lindbast, i vilket knutar voro på jämna avstånd gjorda.
I var och en av dem var en stormvind bunden.
För varje vecka, som gick, upplöste han en knut
och gjorde den bundna vinden lös och sände den
med sin galdersång söderut, mättad med snömoln
och hagel.» (Viktor Rydberg, Fädernas Gudasaga, s. 80.)
Å andra sidan ansågos rimligtvis knutar vara
till hinders, där det var fråga om förlossning och
befrielse.
I det gamla Rom fick flamen dialis, Juppiters
präst, den förnämste av alla, icke bära någon knut,
vare sig i sitt hår eller i sin dräkt, över huvud
ingenting, som liknade ett band, ej ens en ring. Att
inträda i Juno Lucinas tempel utan att hava
upplöst sitt hår, där det bildade någon knut, var
förbjudet för kvinnorna, då de skulle bedja om en
lycklig nedkomst. Plinius säger, att hopknäppta
fingrar eller korsade knän kunna hindra
förlossning och skada verkan av ett läkemedel; och enligt
sagan fördröjdes Herkules" födelse sju dagar
därigenom, att moirerna (ödesgudinnorna) på den
svartsjuka Heras bud uppehöllo sig nära hans moder
Alkmene med hopknäppta händer.
Att sålunda medelst knutar (på remmar eller
snören, försedda med nålar eller stift i ändarna)
fördröja eller förhindra en verksamhet, t. ex.
malningen i en kvarn, men isynnerhet befruktningen
och förlossningen, betraktades långt senare som ett
slags trolldom, kallad »ligatura» (nålknytning), som
var strängt förbjuden, och på konciliet i Regensburg
belades med dödsstraff. Man kan då icke undra på,
att denna föreställning, att knutar hindra en havande
kvinnas förlossning, även senare varit allmänt
utbredd. Man har t. o. m. på sina ställen ansett, att
om trådar med vävknutar tappas på golvet, är det
viktigt att de hopsamlas och brännas, ty de hindra
en havande kvinnas förlossning, om hon råkar gå
över dem.
ge den sist födde gossen namnet Knut, när man ej önskar någon
vidare tillökning av familjen. Måhända står detta bruk i ett visst
samband med de gamla föreställningarna om knutarnas verkan. H. F. Feilberg (Ordbog over Jyske
almuesmål, 1894--1904, s. 227), meddelar en mängd
belägg för denna och andra vidskepliga
föreställningar om knutar.
*
Efter dessa spridda notiser om symboliska och
magiska knutar i allmänhet är det på sin plats att
behandla vissa speciella knutar, som i forntiden och
även senare ur redan framhållna synpunkter spelat
en viktig roll.
Den gordiska knuten har som bekant ända
sedan forntiden tjänat som symbol för uppgifter,
omöjliga att lösa. Sagan om denna knut lyder i
korthet sålunda. Frygierna hade råkat i strid och
av sin gudom fått det rådet att välja till konung
den förste, de på väg till Zeus" tempel mötte, åkande
på en bondvagn. Det befanns vara en fattig bonde,
Gordios; de valde honom till konung, han skaffade
dem fred och blev stamfader för deras konungaätt.
Han byggde en stad, Gordion, vid floden Sangarios
(enligt sagan kung Midas" residens), och vagnen,
på vilken han åkt, uppställde han i Zeus" tempel.
Tistelstången på denna vagn var fästad vid oket
medelst en knut, gjord av bast, vare sig av benved
eller kornellträd, vars parter voro så konstigt slingrade
i varandra och med ändarna så väl dolda, att
ingen kunde lösa densamma; och oraklet hade
förkunnat, att den, som lyckades lösa den, skulle bli
världens behärskare.
Då Alexander på sitt persertåg kom till Gordion
och icke kunde lösa knuten, avhögg han den med
sitt svärd. Men enligt Aristobulos, säger Plutarkhos,
löste Alexander knuten med lätthet, i det han blott
tog bort den pinne ur tistelstången, som fasthöll
densamma.
Staden Gordion är på sista tiden lokaliserad till
den nuvarande byn Pebi.
Deutschen Arch. Instit., Ergänzungsheft V). Men den gordiska knutens
beskaffenhet är fortfarande okänd för eftervärlden.
Den nyss anförda beskrivningen motsvaras emellertid
fullständigt av en (flerdubbel) pärtkunta (turkisk knut),
sid. 128, om nämligen de fria ändarna hopsplitsas
enligt reglerna för långsplits, sid. 167, eller ännu bättre
av en s. k. lagd stropp, sid. 174, som från början
lägges som en pärtkunta, så att, när allt är färdigt,
man har en (dubbel) tre- (eller fyr-) strängad,
ringformig fläta, på vilken man varken ser början
eller slut, utan där linan, varav den är gjord,
synbarligen återvänder i sig själv utan någon knut
eller skarv. En sådan fläta är till utseendet omöjlig
att taga upp och den kan icke tagas upp på
annat sätt, än att trossen på längden delas upp i
sina parter. Då det nu är tydligt, att man redan
i forntiden kände till så pass konstiga knutar som
säckknuten (se denna!), och säkerligen även
splitsning, är det alls ej omöjligt, att den gordiska knuten
var gjord på detta sätt -- om nu någon verklig grund
finnes för den gamla sagan.
En bland de gamla romarna och grekerna berömd
knut, som även ansågs äga kraft att skydda mot ont,
var den s. k. Herkulesknuten (nodus Herculis,
herculaneus eller herculanus, hámma herakleotikón). Man
har velat göra denna herkulesknut till något
särdeles hemlighetsfullt och till och med identifiera
den med den gordiska knuten. Men, såsom Paul
Wolters
des Kunstgesch. Museums der Universität Würzburg, 1901. --
Faden und Knoten als Amulett, Arch. f. Religionsw., Bd 8, Beiheft, 1905. påpekar, var herkulesknuten tydligen en
knut, som användes dagligdags.
Plinius (Hist. Nat. 28, 63) uppger, att man brukade
förbinda sår med denna knut. Det är märkvärdigt,
säger han, hur mycket fortare såren läkas, om
förbandet är gjort med en herkulesknut. Och han
tillägger, att det även eljest har ett nyttigt inflytande
att dagligen bära en gördel, bunden med denna
knut, »quippe cum Hercules eum prodiderit»
(emedan Herkules har förlänat oss densamma). Denna
tro har man velat sätta i samband med en
föreställning, som var utbredd i Italien lika väl som i
Grekland, att Herkules var en gud, som kunde
avlägsna sjukdomar och allt annat ont.
Hos romarna hopfästades brudens yllegördel
med en herkulesknut, som mannen borde lösa vid
bilägret, till ett tecken, att han skulle bli lika lycklig
i fråga om att avla barn, som Herkules, vilken efterlämnade
sjuttio stycken. (Festus Pauli. p. 63, Müll.)
Med bruddräkten övertogs den sedan av vestalerna.
Dessa betraktades, ehuru jungfrur, som gifta kvinnor,
och buro de giftas dräkt, hårflätor o. s. v. i övrigt.
På de statyer av vestaler, som funnos i Vestas
tempel i Rom och som i senare tid blivit
framgrävda, ser man även gördeln och knuten.
Statyerna finnas avbildade i Jordans Tempel der Vesta,
och av flera av dessa bilder (N:r 2, 7, 9, 10 och 17)
framgår otvetydigt, att herkulesknuten helt enkelt
är vår välkända råbandsknut med eller utan öglor.
knuten kan göras utan öglor och visar, hur han tänker sig de i
Jordans arbete avbildade vestalknutarna med öglor kunna göras. I
detta fall är hans teckning oriktig och återger ett skotstek med ögla,
men öglan instucken från orätt sida. Men vad det är för en knut,
säger icke Wolters.
Fig. 228 återger Jordans N:r
10, och fig. 229 själva knuten
i förstorad) skala.
Fig. 228.
Fig. 229.
Till samma resultat som
Wolters i fråga om
herkulesknutens förekomst och
utseende kommer E. Saglio i
artikeln Nodus (Desmós,
hámma, nœud) i Dictionnaire
des Antiquités Grecques et
Romaines, IV, Paris 1907. Han
säger, att herkulesknuten,
såsom framgår av de
avbildningar av
densamma, där
den är lossad,
ej åtdragen,
»utgöres av
två öglor,
varav den ena
går över den
andra under snörets fortsättning». Han
framhåller att detta överensstämmer med beskrivningen
hos Oreibasios, och även framgår därav, att Athenaios
(XI, p. 500 a) omnämner vaser, som kallades skýphoi
herakleotikoí, därför att handtaget bär en sådan knut.
Sådana vaser finnas i Neapels museum och
annorstädes (fig. 230, 231). »Många kalla för herkulesknut
den, som bildas genom ormarnas sammanslingring på
Merkurii stav (Fig. 232). Icke på de äldsta formerna
av densamma, men på senare. Flera exemplar finnas,
där man kan urskilja knuten.» Uppgiften, att ormarna
på hermesstaven äro på mitten sammanslingrade i
en herkulesknut, återfinnes hos Macrobius i hans
Saturnalia, L. I, Cap. XIX, och andra antika
skriftställare. Som man ser, är det tydligen samma knut
(vår råbandsknut), dock gjord omkring staven.
Saglio omtalar vidare, att den användes som
spänne på en kedja; halsband, gördlar hopfästades
ofta på samma sätt, vare sig att knuten utfördes av
samma material som kedjan (gördeln), eller var
imiterad genom guldsmedsarbete. Man återfinner den
i kransar, bindlar, ringar, fibulor o. s. v. En sådan
förkärlek kan icke, säger författaren med rätta, i
fråga om ömtåliga ädelstenar förklaras genom något
syfte att få dem att ge ett intryck av en fast och
säker förbindelse, snarare genom dess elegans; men
vida bättre förstår man densamma, om man erinrar
sig den oerhörda utbredningen av amuletter av alla
slag, som troddes skydda mot förtrollning.
Fig. 233.Herkulesknuten var en sådan. Den
tjänar icke blott som spänne
till halsbanden, den utgör ett
av de element, varav de äro
sammansatta, eller av de
skyddande emblem, som uppbäras
av halsbandet. Fig. 233 är en
sådan medaljong på ett
grekiskt halsband; den föreställer
ett medusahuvud, omgivet av
en herkulesknut. Även medusahuvudet
ansågs som ett kraftigt apotrópaion, d. v. s.
skyddsmedel mot onda makter. Så långt Saglio.
Av de i det föregående meddelade
avbildningarna framgår tydligen, att herkulesknuten var ingen
annan än vår råbandsknut. Och detsamma finner
man även av framställningen hos Oreibasios. »För
att göra en herkulesknut,» säger Oreibasios, »tar
man ett snöre och gör med detta snöre två knutar,
skilda från varandra.
en på vardera sidan om staven, således skilda från varandra. Sålunda uppstår
herkulesknuten; man har åt ena hållet en bukt, åt det andra
två fria ändar.» Denna beskrivning är mycket
ofullständig, och vore man uteslutande hänvisad till den,
vore det omöjligt att förstå meningen. Men Oreibasios
fortsätter: »Denna knut har lika spänning åt båda
hållen och om man skär av bukten, som ligger mitt
emot ändarna, på mitten, finner man, att man har en
varg (lýkos).» En »lýkos» åter har Oreibasios strax
förut beskrivit på följande sätt: »Man har två snören
av tillräcklig längd och viker dem dubbla. Man lägger
de fria ändarna på en och samma plats, sätter de båda
bukterna emot varandra och tar så det ena snörets
fria ändar genom det andras bukt nedifrån uppåt, och
det andras fria ändar genom det förras bukt uppifrån
nedåt, så att knuten bildas i mitten och man åt vardera
sidan har två fria ändar.» (Oribase,Oeuvres T. IV ,S.261.)
På detta sätt uppstår påtagligen ett s. k.
»lodstek», som är identiskt med en råbandsknut (se sid.
57!). Skillnaden mellan herkulesknuten och »vargen»
hos Oreibasios gäller ej själva knuten, som är
densamma i båda fallen, utan att herkulesknuten är
utförd med de två ändarna av samma snöre, vargen
däremot förenar två skilda snören. Och när vargen
utföres på det angivna sättet, kan omöjligen en
käringknut uppstå; det blir alltid ett lodstek, d. v. s.
en råbandsknut. De av senare författare meddelade
avbildningar, som åtfölja Oreibasios" beskrivning, äro
däremot tydligen alldeles oriktiga.
berömde bland det gamla Greklands läkare, kejsar Juliani vän och
livmedikus. Han sammanfattade omkr. 360 e. Kr. sin tids
medicinska vetande i en encyklopedi i 70 band, varav några och tjugu
ännu finnas i behåll. I den kirurgiska avdelningen av denna
encyklopedi beskrivas bl. a. 18 knutar och slyngor, som av kirurgerna brukade
användas vid reponerandet av ur led gångna lemmar, för att fasthålla
och ge stöd åt kroppsdelar under och efter operationer, fästa bindor
o. s. v. Jag har redan omtalat flera av dem: N:r 2 hos Oreib.,
brókhos navtikós, sjömansknut, under två halvslag; n:r 4, br.
boukolikós eller sandálios, under märlstek; n:r 7, lýkos, varg och n:r 8,
hámma herakleotikón, här ovan i texten; n:r 9, enkel karkhēsios,
under kärleksknut och n:r 10--12, dubbel karkhēsios, under
säckknut. Här må endast tilläggas, att n:r 1, brókhos ertós, snodd knut,
otvivelaktigt är ett enkelt taljerepsstek, n:r 3, brókhos khiestós,
korsad knut, en överhandsknop och n:r 14, br. epankylotós, en
överhandsknop med öglor. De övriga äro icke egentligen knutar, om
också knutar ligga till grund. Så t. ex. n:r 17, br. diánkylos är
en kärleksknut med de två knutarna åtskilda och utvidgade. N:r 18,
br. hyperbatós: två halvslag, skilda åt. N:r 5, drákon, är ett ännu
vanligt bandage om foten. Endast n:r 15 är tämligen obegriplig.
Alla figurerna äro oriktiga, utom n:r 3, 4 och 9.
Det framgår således med full visshet, att
herkulesknuten helt enkelt var vår vanliga
råbandsknut; och vad som särskilt bör framhållas, men
som tyckes ha undgått de citerade författarna, är
att den således är identisk med den hos
kulturfolken allra viktigaste och mest använda knuten.
När man vidare erinrar sig, att, såsom jag redan
framhållit sid. 52, denna knut är förträfflig och
håller, om man gör den rätt, men icke om man gör
den orätt, men att det för den icke speciellt kunnige
ligger närmare till hands att göra den orätt
(käringknut), så förstår man den berättigade tendensen att
framhålla den rätt gjorda knutens företräde framför
den andra. I antiken sökte man ernå detta genom
att förhärliga den rätta knuten, i det man tillskrev
den gudomligt ursprung och övernaturliga
egenskaper. Hos nyare folk, där denna metod stöter på
svårigheter, tilldelar man i samma syfte den orätta
knuten allehanda öknamn, såsom käringknut,
kællingknob, valsche knoop, granny"s knot, lubber"s knot,
Altweiberknoten, nœud tors, faux, de vache, nudo de
las mujeres, nudo al revés, nodo falso, nodo dell"asino.
Herkulesknuten var, som sagt, säkerligen hos
de gamla grekerna och romarna lika väl som hos
oss den vanligaste av alla knutar och det lider intet
tvivel, att icke blott vestalernas och de gifta
kvinnornas gördlar voro hopfästade med en
herkulesknut, utan att gördlar i allmänhet voro det och icke
med käringknuten — några andra knutar kunna
inte gärna komma i fråga, när det gäller spända
snören. Man ser den på en mängd antika
statyer, men icke blott på gudinnornas, t. ex. på en
Athenastaty av Myron, Athena Lemnia av Pheidias,
Artemis i Glyptoteket i München,
och vestalernas, utan även t. ex. på
amasonernas (se den s. k. Matteiska
amasonen i Vatikanen, fig. 234 a
a
Fig. 234. b
och b!) och menadernas (se Dansande menad, 3:e
årh. f. Kr., kopia i parisk marmor, Berlin!).
Knutpelare. Även inom arkitekturen användes
stundom herkulesknuten som motiv. Ruskin yttrar
härom i The Stones of Venice följande: »When these
pairs of shafts come near each other, as frequently at
the turnings of angles, the quadruple group results, of
which the Lombardic sculptors were excessively fond,
usually tying the shafts together in their centre, in a
lover"s knot. They thus occur in Plate 5 [fig. 235 b]
from the Broletto of Como;
Fig. 235.
at the angle of S:t Michele of Lucca, Plate 21
[fig. 235 a]; and in the balustrade of S:t Mark"s. The
largest I remember support a monument in S:t Zeno
of Verona; they are of red marble some ten or
tvelve feet high.»
De figurer, Ruskin meddelar, äro tagna rätt
framifrån och man kan av dem icke få någon riktig
föreställning om, huru dessa knutpelare äro
Fig. 236.konstruerade. Men detta framgår av fig. 236.
Man ser av densamma, att det i själva
verket är fråga om två knutar,
kombinerade med varandra, så att knuten ser
likadan ut från alla fyra sidorna. Man
kan göra en sådan knut t. ex. på följande
sätt. Två snören vikas dubbla och läggas
bredvid varandra, så att den ena bukten
täcker den andra och så, att alla de
fyra fria parterna gå ut åt samma håll. Nu tar
man ett tredje snöre, låter den fria parten gå
genom den ena av de två bukterna inifrån utåt,
d. v. s. så, att den går in mellan båda bukterna
och ut genom den ena; vidare tages den förbi ena
parten i samma bukt och den bredvidliggande
ena parten i den andra bukten samt utifrån, inåt
genom denna senare bukt och vidare ut bredvid egen
part. Slutligen insättes ett fjärde snöre symmetriskt
på samma sätt på andra sidan genom de två
bukterna omkring de två andra parterna.
Detta är ett mycket gott sätt att förena fyra
bukter, så att av de alla fria parterna fyra gå åt
vardera hållet. Även om man icke kan påstå, att
det här är fråga om den vanliga herkulesknuten, så
ligger dock härvid till grund denna knut, d. v. s.
råbandsknuten, eller som Ruskin kallar den, lover"s
knot (vilket egentligen borde vara true-love-knot,
se längre fram!).
I Springers Kunstgeschichte, II, S. 266, 1913,
meddelas en avbildning efter Grueber av knutpelare i
det böhmiska Cistercienserklostret Osseggs kapitelsal.
Här är det blott fråga om två stenpelare, som bilda
en verklig herkulesknut (apterad till stöd för en
läsepulpet).
Att knutmotivet ej kunnat bibehålla sig i
pelarkonstruktioner, har väl sin naturliga förklaring däri,
att knutens och pelarens hållfasthet tages i anspråk
i alldeles motsatta riktningar och bör ge motsvarande
intryck.
Kanske ligger någon symbolik fördold i
knutpelarnas användning?
*
En knut, som bland sjömän haft en särskild
symbolisk betydelse, är den s. k. kärleksknuten (i
England love-knot, i Danmark och Norge
kærlighedsknude, i Tyskland Liebesknoten). Den är egentligen
en fiskarknop, gjord med de båda ändarna av samma
bukt. Hur den utföres, beskrives på sid. 94.
Doktor Thorild Wulff, som med anledning av
utgivandet av första upplagan av denna bok fäste
min uppmärksamhet på knuten i fråga, skrev därom
följande: »Denna knut kallas på svenska
"kärleksknop", och jag har hört engelska sjömän benämna
den "love-knot". Den tyckes alltså vara allmänt
känd och innehåller icke så litet av det gamla
sjömanslivets poesi. Själv har jag lärt den av
min gamle fader, som i unga år seglade på
långturer.
Kärleksknopen är kanske den viktigaste av alla
knopar, vilket herr professorn kanhända i förstone
är obenägen erkänna! Men hör:
När sjömannen är ute i främmande land på
årslånga seglatser och skriver hem till sin
kvarlämnade fästmö, så är han i regeln ej kapabel att
i skrift uttrycka sina känslors svall; och därtill
kommer en viss blyghet, som ju är karaktäristisk
ungt folk emellan. Kan sjömannen alltså icke
skriva sitt hjärtas frågor, så knopar han, vad han
vill ha fram! Knopen är ju sjöfolkets specialitet.
Man gör då en kärleksknop av fint silke och sänder
den i brevet till fästmön, varvid de båda
överhandsknoparna äro
dragna isär (fig. 237).
Fig. 237.
Detta betyder
en fråga till
flickan, om hon i
fästmannens frånvaro varit honom trogen. När hon
sedan svarar, så återsänder hon samma snöre men
med hopdragna knopar, vilket betyder: "Här ska du
finna trohet, min gosse!" (fig. 238).
Fig. 238.
Märk, hur elegant detta sätt är att
korrespondera om så ömtåliga ting som kärlek! Inte ett ord
skrives, men knopens hemliga språk förstås och
besvaras. Detta praktiserades ännu i min fars
ungdom på 1860-talet.
I nästa upplaga av boken om knutar, borde
denna kärleksknut givetvis också få sin plats. Eljest
äro ju knopar övervägande av praktiskt kynne; här
en som representant för poesien.»
Även andra knutar ha utan tvivel hedrats med
benämningen kärleksknutar (så t. ex. kallas
valknuten i Tyskland Liebesschleife, i Frankrike lacs
d"amour); och troligtvis har man icke alltid skilt
de olika knutarna från varandra, utan kallat sådana
knutar som åttan, valknuten och råbandsknuten än
för kärleksknut, än för vänskapsknut, än för
trolovningsknut.
*
Vänskapsknuten. På en målning, utförd 1813,
som finnes i min släkt, ser man i bakgrunden ett
altare med inskriften: "Helgat åt vänskapen." Vid
sidan av altaret står en gosse, framför sitter en
kvinnofigur, över sväva två duvor, som i näbbarna
hålla ett band, försett med en knut mitt emellan
duvorna. Under det hela läses:
drages vänskapsknuten."
Knuten på bandet är en "åtta". Huruvida
uttrycket vänskapsknut i denna underskrift innebär,
att särskilt åttan haft denna benämning, är icke gott
att veta. Att emellertid åttan spelat en viktig roll
som symbol är otvivelaktigt och jag har redan i
det föregående (sid. 24, 25) angivit flera exempel
härpå. Knutens egenskap att vara säker och dock
ej »gå i baklås» så att den icke kan lösas, torde i
många fall gett den sin betydelse som symbol.
*
En symbolisk knut, som fordom spelat en viktig
roll, är »trolovningsknuten». Rörande dess användning
och betydelse lämnas av Troels Lund (Dagligt Liv i
Norden i det Sekstende Aarhundrade, Illustr. Udg.
1910, Bd. IX, S. 183--185) åtskilliga upplysningar, av
vilka det framgår, att bruket av trolovningsringar var
av sydländskt ursprung och äldre än kristendomen.
Det fanns både hos romarna och andra folk vid
Medelhavet och upptogs av kyrkan liksom andra bruk.
Men i Norden stötte det på motstånd: nordborna
voro ej hågade att låta trolovningsringarna avlösa
fästningsgåvorna och man hade redan förut andra
trohetstecken, nämligen: 1) en hos alla gotogermanska
folk använd, av båda kontrahenterna samfällt
knuten knut (härav det engelska true-love-knot) och
2) ett runt mynt, som bröts itu och varav vardera
parten behöll sin del.
Hur gammalt bruket av själva trolovningen var,
inses bäst därav, säger Troels Lund (s. 145), att de
dithörande benämningarna (»Trolovelse», då
kontrahenterna »fæstedes» samman) brukades icke blott
över hela Norden utan även i Storbritannien, där
de kvarlevde som ett minne från den danska
invandringens tid. I det sextonde århundradet var
uttrycket »haandfæste» (»handfaste») ännu en gängse
engelsk benämning för att »trolove»; och detta senare
ord har bevarats ända till våra dagar i true-love och
true-love-knot.
Dessa notiser äro av stort intresse; men ge ingen
upplysning om, hur själva knuten var beskaffad.
I den engelska litteratur, som stod mig till buds,
fanns heller ingen upplysning om knutens
beskaffenhet, men väl om dess betydelse. John Brand
London 1854, Vol. II, sid. 108. yttrar
följande: Bland de gamla nordiska folken synes en
knut hava utgjort symbolen för kärlek, tro och
vänskap, i det den var en sinnebild av tillgivenhetens
och pliktens oupplösliga hand. I norra England
och i Skotland, där man ännu till stor del
bibehåller de gamla danskarnas språk och seder, kallas
därför den egendomliga knut, som utgör en
ömsesidig gåva mellan älskaren och hans utvalda och
som betraktas som sinnebilden av den trohet, de
äro skyldiga varandra, för true-love knot; ett namn,
som icke härleder sig från orden true och love, som
man helt naturligt skulle förmoda, utan från det
danska verbet »trulova», fidem do, jag ger tro och
loven. Brand citerar även Thomas Browne
sina Vulgar errors, 1646 (Works III, s. 82) yttrar
följande: True-lover"s knuten är mycket ansedd och
förekommer ännu bland oss såsom kärleksgåva.
Den har måhända sitt ursprung i nodus herculanus
eller herkulesknuten, som liknar ormarnas
hopslingring på kaducéen eller hermesstaven, och medelst
vilken brudens yllegördel sammanknöts, såsom
Turnebus berättar i sina Adversaria. Härtill fogar d:r
Christopher Wren, dean of Windsor (fader till S:t
Paulskyrkans byggmästare) den anmärkningen, att
true lover"s knuten är värderad dels för sin moraliska
betydelse, att icke lätt kunna lösas, dels även av
det naturliga skälet, att det är en knut åt båda
hållen, d. v. s. två knutar i en. Hos Turnebus
säges, att den, som önskar veta, hurudan
herkulesknuten var, må betrakta kaducéen, på vilken
ormarna äro sammanslingrade i en herkulesknut. Han
hänvisar till det ställe hos Macrobius (från slutet av
4:e och början av 5:e årh. e. Kr.), som jag redan
angivit på sid. 205.
I den engelska skönlitteraturen är
trolovningsknuten på många ställen omnämnd; varpå några
exempel här må anföras: Brand (se ovan!) citerat
en madrigal på sex strofer ur Davidsons Poetical
Rapsody, år 1611, med titeln »The True lover"s knot»
samt ur Gays pastoral) The Spell, följande rader:
Firm be the knot, firm may his love endure.»
Detta påminner onekligen om den i det
föregående anförda besvärjelsen ur Vergilius"
Trollkvinnan.
I Shakespeares komedi Två ungherrar från
Verona, akt II, scen VII, förekommer följande i
dialogen mellan Lucetta och Julia, som ämnar
förkläda sig till yngling:
Lucetta:
Julia:
med tjugu underbara kärleksslingor.
(I eng. texten: true-love knots.)
I sin roman The vicar of Wakefield, 1766, skildrar
Oliver Goldschmidt invånarnas vanor i en engelsk
by: »they kept up Christmas Carol, sent
true-love-knots on Valentine morning, eat pancakes on
Shrovetide» etc. Valentine morning är den helige
Valentins dag, den 14 febr., då man ansåg,
att fåglarna började para sig. Ungdomen brukade då
sända kärleksbrev till varandra på skämt.
Några bestämda uppgifter rörande knutens
beskaffenhet lyckades jag icke finna i den engelska
litteratur, som stod mig till buds utöver de redan
nämnda antydningarna och följande korta notiser,
som just icke inneburo något utöver det redan sagda.
I Cassel"s English Dictionary, ed. by John Williams,
London 1908, uppges under Truelove-knot, true-lover"s
knot följande: »A kind of double knot, made with
two interlacing bows on each side and two ends,
an emblem of interwoven affection or engagement.»
I rev. E. Cabham Brewers Dictionary of Phrase
and Fable, London (utan årtal): »True-lover"s Knot
is the Danish trolovelses knob, "a bethrothment bond",
not a compound of true and lover.»
Kapten Olof Traung, som med stor
beredvillighet varit mig behjälplig att i England både i
litteraturen och eljest söka få reda på trolovningsknuten
och för detta ändamål i British Museum
genomletat nästan alla encyklopedier på engelska språket,
fann slutligen och kopierade åt mig ur The Imperial
Dictionary of the English Language by John Ogilvie,
L. L. D., London 1883, följande avbildningar och
uppgifter, som tyckas ge vid handen, att det funnits
Fig. 239.
trolovningsknutar av helt olika slag, fig. 239: I--V.
True-love-knots: I--III från Elisabets tid, användes
för att sammanbinda initialer i vapen: II av gifta, I och
III av trolovade. IV är Henrik VIII:s och Anna
Fig. 240.Boleyns knut. V. »The usual, modern
form.» Är möjligen dubbel rännknut.
Ungefär samtidigt anträffade jag i
Burgess" Knots, Ties and Splices (London,
utan årtal, sid. 12) en avbildning
(fig. 240) av trolovningsknuten på en
signetring, som förvaras i Stratford on Avon, Shakespeares
födelseplats, där initialerna W. S., som anses hänföra
sig till W.Shakespeare, äro sammanflätade med slingor,
som i det närmaste överensstämma med teckningen I
(se föreg. sida!). Burgess meddelar även några
heraldiska knutar (fig. 241 a och b), som
uppenbarligen äro av samma slag och som utmärka ättens
härkomst från två föregående släkter, vilkas vapen
sammanflätas.
England, Amerika och annorstädes, som sägas vara
förbundna med varandra med en
»kärleksknut». Fig. 242 visar två ringar, som
äro på det sättet förenade, att på vardera
är gjord en överhandsknut, och den ena
knutens bukt går igenom den andras.
Slutligen går även dubbelt toppstek på sina
ställen i England under namn av treble truelover"s
knot, så som jag själv hört av en engelsman.
Det vill av det föregående synas, som om flera
olika knutar i England kallats och möjligen även
använts som trolovningsknutar, nämligen:
1. Råbandsknuten (= herkulesknuten).
2. Valknuten.
3. Åtskilliga halvslag och slyngor, som ej bilda
någon verklig knut.
4. Dubbel rännknut.
5. Toppstek, enkelt och dubbelt.
6. Två överhandsknutar i varandra.
Vilken av alla dessa knutar var nu den
egentliga trolovningsknuten? De ornamentala halvslagen
och slyngorna, som begagnades i sigill och vapen,
ibland något olika för trolovade och gifta, kunna
väl härvid genast uteslutas, enär de ej bilda någon
verklig knut. Säkerligen var herkulesknuten
(råbandsknuten) den ursprungliga: därför tala ju
åtskilliga yttranden av de äldsta auktorerna, som
anförts i det föregående. Och det är ju mycket troligt,
att den förut omtalade, allmänt utbredda
föreställningen om knutars magiska, bindande verkan
härvid gjorde sig gällande och detta särskilt i fråga om
denna, sedan gammalt helighållna knut.
Längre fram, när man lärde känna även andra
förträffliga, vackra och mer invecklade knutar, kommo
troligen flera av dessa i bruk som trolovningsknutar,
säkerligen i första rummet valknuten med två parter,
fig. 239, IV. Denna knut kan ju betraktas som
en naturlig utveckling av den föregående.
Herkulesknuten utgöres av två slyngor, som gå igenom och
omfatta varandra. Valknuten består likaså av två
slyngor, som äro inflätade i varandra. I båda fallen
äro de båda slyngorna alldeles lika varandra,
symmetriska och fast förbundna med varandra.
Även den vanliga treslagna valknuten torde ha
begagnats. På Darnleys och Maria Stuarts ring,
1565, (fig. 243) förekommer en teckning,
som synes antyda detta och som tillika
ger en föreställning om, hur småningom
de ornamentala slyngor uppkommit, som
förut omnämnts. Måhända kunde en
undersökning av de äldsta ringarna lämna
närmare besked härom. Det är ju mycket möjligt,
att sedermera även de andra knutarna begagnats i
större eller mindre utsträckning. Dock torde
valknuten spelat huvudrollen.
Fig. 243.
Även i vårt land har sannolikt samma
förhållande ägt rum. Uppgifterna i litteraturen rörande
denna sak synas vara ytterligt sparsamma. Följande
notiser äro emellertid beaktansvärda:
Schultze: Handskriven ordbok (i Sv. Akad:s
bibliotek), omkring 1755, säger om valknut: »Quasi ut wald
knut eller valkad knut, Hårdknut, nodus gordius,
nodus adamantinus, inexplicabilis lagneus. Angl.
Wale-knot, adamantine ties. Germ. Zweifels Knoten.»
Ihres Glossarium sviogothicum, 1769, har under
Walknut följande, som här meddelas i översättning:
»Walknut, herkulesknut, består av många i varandra
slingrade bukter; kallad valknut av vel, som i
isländskan betyder list, spådomskonst. Engelsmännen
kalla den trulover knot, d. v. s. trogna älskandes
knut, vilket måhända har föranlett Hickesius"
förmodan, att de många på våra runstenar inhuggna
knutslyngorna äro att betrakta som symboler av
de efterlevandes kärlek och vördnad för de
bortgångna.»
Vad som här torde vara av största intresset är
icke härledningen av ordet valknut (av isl. vel = list),
som enligt språkmännens upplysningar lär vara
oriktig (såsom redan omtalats i kap. om valknutar),
utan uppgiften, att valknuten är engelsmännens
trulove-knot. Att även herkulesknuten härvid
inblandas, är mycket förklarligt av det föregående.
Rörande valknutens användning i vårt land
såsom trolovningsknut har jag ej lyckats finna några
uppgifter. Men att den länge användes som symbol
för trohet och vänskap, framgår av åtskilliga ställen
i litteraturen. I Törneros" brev 1. 106 (1825) läses
följande:
som räcker dagen ut, och sen förgår.
Men även stum den mannatrohet talar,
vars valknutsband går över berg och dalar.
I Sparres roman, Standaret (1847), s. 163,
förekommer följande: »Jag vill berätta er något om min
egen levnad. Också jag stod såsom flicka i
oskyldigt förhållande till en älskvärd yngling. Tvungen
att företaga en lång utrikes resa, önskade han, att
vi skulle brevväxla, vilket bifölls. Uti det sigill, han
begagnade, syntes en valknut med omskrift: Ju
längre bort, desto starkare sammandragen.
Emellertid fick jag en vacker dag befallning av min far att
gifta mig med baron von Sturmfels och måste lyda.
-- Ett par månader därefter erhöll jag återigen ett
brev, och fann genast av utanskriften, från vem det
kom, men sigillet hade icke mera någon sinnebild,
utan blott i övre kanten: Den frånvarande får alltid
orätt.»
*
Slutligen må i detta sammanhang även
omnämnas den s. k. önskeknuten. En flicka låter en
annan upprycka fem långa grässtrån och fatta mitten
på knippan. Nu knyter hon samman stråna, två och
två nedtill och likaså två och två upptill, samt
slutligen de två återstående fria ändarna, en upptill
och en nedtill, med varandra. Lyckligast anses
vara, om alla stråna nu befinnas bilda en enda ring;
två ringar är också ett gott tecken; tre ringar, som
hänga ihop, ge icke synnerligt hopp, men dock mer
än om alla ringarna äro åtskilda, då allt hopp är
ute! Enl. Feilberg, Ordbog över Jyske almuesmål,
s. 227. Detta sätt att spå har även brukats i Sverige
och torde ännu förekomma här och där.
—
9. Översikt över olika knutars
användning.
För samma ändamål kunna ofta flera olika
knutar användas; vilken som är bäst, beror på många
omständigheter, t. ex. om påfrestningen är ständig
eller ej, om linan är slak eller spänd, hur mycket
tid man har, hur lätt knuten bör kunna lossas, om
den skall användas för tillfället eller sitta »för gott»
o. s. v.; vidare på materialets dimensioner, dess
styvhet, glatthet, eftergivlighet m. m. I det följande
anföres i korthet ett antal sätt, som man för ett
visst syfte kan välja emellan. Någon fullständighet
har jag icke åsyftat härvid, lika litet som eljest.
1. För att förena två tåg, linor, snören o. s. v., som
gå åt var sitt håll:
fint:
halvslaget på det finare).
det andra, halvslag med ögla på det senare
omkring det förra.
fast:
2. För att förbinda tre eller flera snören o. s. v., som
gå åt olika håll:
som enkla trådar och förbindas med skotstek,
råbandsknop (se sid. 211!), vattenknut o. s. v.
3. För att förena två snören o. s. v., som korsa
varandra:
4. För att förbinda två trådar o. s. v., som gå åt
samma håll:
halvslag (med ögla) på denna.
5. För att fästa ett tåg i en påle, vars ända är
åtkomlig:
6. Tåg i påle, mast o. s. v., vars ända ej är åtkomlig:
7. För att fästa ett tåg i en ring:
8. För att fästa ett tåg i en ögla eller i en bukt av ett
annat tåg o. s. v.:
9. För att fästa ett öga i ett annat:
det andra medelst
en ters (se fig. 244).
Fig. 244.
10. För att fästa ett tåg, rep, o. s. v. på ett sträckt
sådant:
känseknut.
11. För att fästa ett tåg i en hake:
12. Löpöglor:
13. Ögla, som glider, men som kan stoppas:
14. Fast ögla:
15. Två fasta öglor:
16. För att förkorta ett tåg:
17. För att åstadkomma utvidgningar på ett tåg till
stöd för händer och fötter m. m.:
18. Stoppknutar:
a.
b.
*
Nu torde en och annan fråga: hur många och
vilka knutar behöver man nödvändigt kunna? Vilka
äro de viktigaste?
Att besvara dessa frågor är svårt, egentligen
omöjligt, ty behovet beror på omständigheterna, som
ju växla oändligt. Men förslagsvis kunde man ju
yrka, att alla borde lära sig till en början följande:
vattenknut).
Med dessa, väl inhämtade, torde man reda sig i
de flesta fall. Man har dessutom en god grund att
bygga vidare på och lär sig snart:
Så som redan i inledningen framhölls, är det ej
nog, att man lär sig handgreppet att göra knuten,
man bör framför allt lära sig, hur knuten är byggd,
så att man inser, varför den binder. Man lär sig
första dagen 2—3 knutar, upprepar dessa under tre
på varandra följande dagar, 3—4 gånger om dagen.
Sedan utökar man antalet i början med ett par,
längre fram med flera nya om dagen, men upprepar
alltjämt de gamla, då de snart sitta kvar i minnet för
alltid. Har man sålunda ernått en viss
»knutbildning» och kan säkert 15—20 knutar, så lär man sig
allt lättare och lättare de återstående.
Speciella uppgifter:
1. För att bära en börda (ett stort paket, en
knippa böcker eller dylikt) har man ofta mycket
stor hjälp av en enkel stropp, vare sig en »lagd
stropp» (se sid. 174!), eller en för tillfället anordnad,
ett snöre, lina eller dylikt, vars ändar förenas t. ex.
med ett skotstek, så att det bildar en ring av
Fig. 245.passande storlek. Man lägger
stroppen dubbel omkring
bördan, tar den ena bukten
genom den andra, då den
bildar ett handtag, genom
vilket man kan sticka
handen eller armen och bära
bördan som en kappsäck
(fig. 245).
2. För att knyta sko- eller kängbanden,
kalsongband m. fl. (kjolband och strumpeband äro väl
numera allmänt bortlagda bland vettigt folk) använder
man råbandsknuten (eller tvinnknut), ej käringknut,
som är opålitlig (se härom sid. 52!).
En anordning, som ersätter den vanliga
skoremsknuten, ett slags beläggning, som gör god tjänst
och är vida lättare att göra än beskriva, är följande.
Fig. 246.Den användes på kängor, som äro
försedda med hål (och hakar). Vi
tänka oss, att det gäller högra kängan,
vänd med spetsen mot oss, således
hålen 1—5 och hakarna 6—9 på
fotens insida, 10—18 på utsidan
(fig. 246).
Man fäster snöret medelst en
knut, om så behövs (eljest genom att
lägga den skodda ändan på tvären
omedelbart innanför nedersta hålet
på fotens insida). Snöret kommer således ut ur detta
hål n:r 1, tages tvärs över till n:r 10, där det går in
utifrån, så till 2, där det går inifrån ut och över
till 11 o. s. v., vidare från 5 tvärs över till 14,
går in där och tages sedan vidare upp till fotens
utsida.
Nu fattar man med fingret snöret mellan hålen
5 och 14, drar ut det i en lång bukt och lägger det
över hakarna, så att det löper
| från | 5 | till | 15 | » | 15 | » | 7 | » | 7 | » | 17 | » | 17 | » | 9 | » | 9 | » | 18 | » | 18 | » | 8 | » | 8 | » | 16 | » | 16 | » | 6 |
Till sist sträcker man hårt ändan av snöret
som går in genom 14 och upp genom känghalsen,
och stoppar in den över fotknölen på fotens
utsida.
På detta sätt slipper man alla besvärliga ändar.
Bindningen sitter säkert och den är lätt att lossa.
Man tar naturligtvis då endast upp den del av snöret,
som ligger omkring hakarna, och låter det övriga
Fig. 247.sitta, tills nästa gång kängan skall
snöras.
Om kängan saknar hakar och
endast är försedd med hål (fig. 247),
fästes remmen på samma sätt med
en knut i ändan, kommer upp i
nedersta hålet 1 i inre raden, går
tvärs över till hålet på utsidan 10
mitt emot, går ned i detta och snett
uppåt till översta hålet 9 i inre
raden, går ut genom detta, tvärs över
till hålet 18 på utsidan mitt emot, går
ned i detta, tas upp i andra hålet uppifrån i inre
raden 8, tvärs över till utsidan, ned i andra hålet
därstädes 17, tas upp i tredje hålet uppifrån i inre
raden 7 o. s. v., tills det slutligen går ned i andra
hålet nedifrån i yttre raden 11, varifrån det tas
under ovanlädret, upp genom skohalsen för att,
sedan det hela blivit väl åtdraget, stoppas ned över
yttre fotknölen.
visa, hur knuten utföres).
håll, innan det andra utföres.
utföres). Obs., hur man insticker den sista, fria
parten framför de övriga för att få en vacker
rosett (fig. 259--260).
4. Ombindning av paket. Det vanligaste och
vigaste, ehuru ingalunda det säkraste sättet att binda
om ett paket, är följande: man tar segelgarnet o. s. v
runt paketet tvärs över dess långsida; när trådarna
mötas mitt på framsidan, tagas de om varandra och
man fortsätter parallellt med långsidan, tills de mötas
mitt på baksidan, där de förenas med en
råbandsknop. Ett stycke från denna göres en vattenknut
och ändarna avskäras. Man får på detta sätt en
ögla att bära paketet uti. I öglan kan en pinne
insättas medelst dubbel rännknut (lärkhuvud). På
detta sätt får man i allmänhet sina paket ombundna
såväl i Sverige som i Tyskland, ehuru
råbandsknopen vanligen göres orätt (se sid. 52!). För större
paket lägger man segelgarnet första gången på
ungefär en tredjedel av paketets längd, gör så
omläggningen på längden och till slut ännu en på tvären,
symmetriskt i förhållande till den första.
Säkrare är följande sätt för ombindning, som
begagnas på paket (med böcker o. s. v.), vilka skola
skickas längre väg. Man gör först en fast ögla --
vare sig en ögla med vattenknut (sid. 31), vilket
lämpar sig för finare segelgarn, eller en rännknut
med halvslag, ev. med ögla (sid. 33), eller en
rännknut med en halvknut på den löpande parten, som
stoppar mot halvknuten (i detta fall kan man börja
med att göra halvknuten och gör sedan rännknuten),
tar segelgarnet runt om paketet, tvärs över dess
långsidor och genom öglan, så all man har en
löpsnara omkring detsamma, drar till denna och lagar,
att det ställe, där tråden går ut ur öglan, är mitt
på paketets framsida. Nu gör man med tråden ett
halvslag (om egen part, åtsamsar halvslaget, fortsätter
med segelgarnet omkring paketet på längden, tills
det mitt på baksidan passerar den tvärgående
parten. Man gör med segelgarnet två halvslag omkring
denna (sid. 42), åtsamsar halvslagen, fortsätter med
segelgarnet, tills man återkommer mitt på
Fig. 262.framsidan, tar det omkring
den part, som från
halvslaget vid öglan
går ut åt motsatt håll,
och gör till slut två
halvslag om egen part
(fig. 262), ev. med ögla.
På analogt sätt kan man naturligtvis lägga snöret
omkring paketet på två eller flera ställen, på tvären
eller på längden alltefter paketets storlek. De två
halvslagen omkring den part, som korsas, avse
naturligtvis att hindra glidning. I samma syfte brukas
också, att man gör ett halvslag omkring den
tvärgående parten och därpå en enkel bukt omkring
Fig. 263.egen part och således fortsätter
över den tvärgående parten, om
man gick in under densamma
(fig. 263). Detta sätt är fullt så
stadigt, som det förra, emedan
det blir en knick på den tvärgående parten, som
hindrar glidning — och ombindningen är lättare att
taga upp.
Ännu ett sätt att binda om paket, som är en
smula svårare, men ger en ännu stadigare
ombindning, är följande. Man börjar som förut med en
fast ögla, som ligger mitt på paketets framsida.
Därifrån lägges snöret uppåt, tvärs över paketets
långsida, kortaste vägen till baksidans mitt, där det
fasthålles med fingret; därpå vinkelrätt mot sin förra
riktning över den kortsida, som är till vänster (när
baksidan är uppåt) och vidare, tills det återkommer
till öglan på framsidan, tages igenom denna och
fästes med ett halvslag om egen part. Nu tages
snöret från öglan rätt nedåt omkring paketets nedre
långsida och kommer på baksidan till det
vinkelböjda stället. Här fäster man snöret med en dubbel
rännknut, men sträcker därvid det första halvslaget:
snöret tages sålunda först ett halvslag omkring den
vinkelböjda delen uppifrån och till vänster om egen
part och sträckes alldeles rakt, varvid ett halvslag
i stället uppstår på det vinkelböjda snöret; sedan
tages det ett halvslag från höger omkring den del
av snöret, som går från korsningen uppåt, och
halvslaget åtsamsas. Härigenom uppstår i korsningen
Fig. 264.mitt på baksidan en knut (fig.
264), som förlänar korsningen
stor fasthet. Från korsningen går
snöret åter till öglan på
framsidan, tages omkring den motgående tråden och
fästes med två halvslag om egen part.
En ännu fastare förbindelse ernås, om man
börjar med en ögla och tar snöret först runt paketet,
såsom beskrives här ovan i andra stycket, tillbaka
till öglan, sedan runt igen tvärs över den förra
riktningen och förbinder de korsande parterna på
baksidan med en kronknut (se sid. 107, fig. 124, 125!).
som skall hoplimmas o. s. v., kan användas den
beläggning, som beskrives på sid. 188 (fig. 223).
apotekarknuten (sid. 40) eller det därstädes beskrivna
ut- och invända märlsteket.
tillhjälp av samma stek som i 6.
eller fötterna på ett djur användes fångknuten (sid. 41)
eller flerdubbel överhandsknop med öglor.
användes vanligen grimskaftsknut {sid. 34, fig. 24).
Bättre är två halvslag om egen part (sid. 49, fig. 39)
eller pålstek (sid. 64, fig. 65). För att utan tillgång
till halsring av något slag binda ett djur, t. ex. en
kalv, en get med ett rep, måste man göra en fast
ögla, som icke glider, om halsen på djuret, helst ett
pålstek, eller rännknut med halvslag. Om lapparnas
sätt att binda sina renar, se noterna sid. 35 och sid. 70!
i en lina kan man använda ett dubbelt pålstek (se
detta sid. 66, fig. 58!) eller en stolknut (sid. 41).
en glaciär, där sprickor förekomma, är det som
bekant rådligast, att flera personer följas åt, vilka
äro förenade med ett och samma tåg. För var och
en göres på tåget en ögla, som tages om livet.
Denna ögla erbjuder ett intressant knutproblem; de
flesta knutar, som man i första taget tycker kunde
komma i fråga, duga nämligen icke. Eftersom man
inte kan veta på förhand, vilken av deltagarna, som
till äventyrs kan falla ned i en spricka, kan icke
t. ex. pålstek (rätt lagt) användas annat än för de
yttersta öglorna; ty om frestningen skulle komma
att äga rum på den part, som bildar bukten, kan
den sträckas rak, då knuten glider. Råbandsknut
duger ej, ena parten blir sträckt och knuten glider.
Däremot håller vattenknut (sid. 31, fig. 20), vilkendera
ändan, som än sträckes; den är också enkel att göra
och användes av förarna i alperna (kallas därför
förarknut, Führerknoten). Den göres helt enkelt så, att
man tar tåget dubbelt i en bukt, där öglan skall vara,
och gör en överhandsknop med båda parterna på
en gång. Tåget ligger visserligen icke så väl till i
knuten och frestas därför starkt, om det sträckes i
sin hela längd; men den egentliga frestningen uppstår
ju först, när någon fallit ned i en spricka, då knuten
sträckes åt rätta hållet. En annan knut, som också
är förträfflig, måhända ändå bättre än den förra,
och som brukar användas av engelska alpinister, är
kärleksknuten, naturligtvis så utförd, att knutarna gå
i varandra (fig. 66, sid. 72).
Glaciärtågen äro vanligen av manilahampa, 20
meter långa (vikt omkring 1,5 kilo). Avståndet
mellan deltagarna bör vara 4—4 1/2 meter. För varje
ögla räknar man 1 1/3 meter. Ett tjugu meters tåg
räcker således för 4 personer. Behöver man skarva
ett tåg, rekommenderas fiskarknop.
med tillhjälp av ett sådant klättrar utför branta
bergväggar, fastgör man detsamma i en ring av tåg,
som är fästad i ett träd, kring en klippa eller dylikt.
Man gör ett öga i övre ändan av tåget, tar tåget
först genom ringen, sedan genom ögat och bildar
sålunda en rännsnara, som fäster tåget i ringen.
Sedan man själv kommit ned, halar man tåget efter
medelst ett fint snöre, som man på förhand fäst i ögat.
repstege kan man gå till väga på olika sätt. Det gäller
ju, att å ena sidan hindra pinnarna att glida efter
tågen, å den andra att hindra dessa att slira utmed
pinnarna.
a. Märlstek: Obs., att frestningen sker på öglan, ej
på krysset!
b. Dubbel överhandsknop. Anbringas liksom på
metkrokar, se n:r 15!
c. Två halvslag.
d. Dräjrepsstek (fig. 36, sid. 48).
Vid a, c och d behöver man ej disponera ändan
av tåget; d kräver något mera tåg än de övriga.
användes allmänt en halvknut med ögla. Man gör
med tafsen en halvknut omkring reven och tar ut
den fria ändan i en ögla, då knuten lätt kan lossas,
om man drar i sladden, som man brukar förse med
en överhandsknut för att därvid få bättre tag.
För att hindra knuten att glida på långreven
tar man tafsen två gånger omkring denna, innan
man gör öglan. Man kan även fästa tafsen med en
åtta med ögla, så som lätt inses.
Vid makrillfiske och storsjöfiske på västkusten
fästes tafsen (känsan) vid linan med känseknut (se
denna!), som skall sitta »för gott».
halvslag på tafsen och tar sladden 2 gånger genom
halvslaget (fig. 265); om man nu
försiktigt drar i ändarna, uppstår ett slags
åtta (fig. 266), genom vars båda ögon
man sticker skaftet på kroken (fig
267), varpå knuten
mycket väl åtsamsas
fig. 268), helst med
tillhjälp av en platttång.
Det är således,
om man så vill,
en dubbel överhandsknop, men utförd omkring ett
föremål. Denna knut, väl åtsamsad, sitter gott och
är mycket nätt. I somliga fall kan den möjligen
för ännu större säkerhets skull förbindas med ett
eller flera halvslag (mulstek, sid. 83). Knuten sättes
då ett stycke ned på krokskaftet och halvslagen
läggas nära den tillplattade undan.
Fig. 265.
Fig. 266.
Fig. 267.
Fig. 268.
Ett sätt att fästa tafsen vid en fiskkrok, vars
skaft ej är tillplattat i ändan eller försett med ögla
utan runt hela vägen, är följande: man lägger tafsen
dubbel utmed skaftet med bukten nedåt kroken.
Nu lindar man sladden nätt och stramt omkring
skaftet och den dubbla tafsen, i det man börjar i övre
ändan av skaftet och fortskrider nedåt, ända tills man
med de upprepade och väl åtsamsade rundtörnarna
kommer nära bukten, då sladden läges igenom
denna och beknipes genom dragning i tafsen, då
bukten indrages. Om den är väl åtsamsad, sitter
denna knut mycket väl på grund av den betydliga
friktionen mellan de många rundtörnama och
skaftet: frestningen träffar i första rummet den understa
rundtörnen och endast medelbart alla de ovanför
liggande (fig. 269). Det är samma idé, som vid
tagling, dubbel överhandsknop och
snaran (se dessa!).
Fig. 269.
Fig. 270.
Metkroksknuten användes
även ibland för att fästa vid
tafsen (känsan) de stora krokar, som
begagnas vid makrillfiske på
västkusten och storsjöfiske i
Nordsjön, och som i regel sakna öga.
Även känseknut brukas för samma
syfte. Men vanligen fästas krokarna
sålunda, att med känsan göres två
halvslag omkring krokskaftet, varpå den fria ändan
med ett pålslek fästes vid egen part, ett gott stycke
ovanför kroken (fig. 270), som därigenom blir
försedd med »dubbel töm», vilket har den fördelen
med sig, att om vid hajnapp den ena »tömmen» blir
avbiten, kroken ändå icke går förlorad.
Krokar, försedda med öga i övre ändan, fästas
på det sättet vid känsan, som är handslagen av två
trådar och däri genom bildar en slinga i ena ändan,
att denna slinga trädes genom krokens öga
(framifrån, för att krokspetsen skall hålla sig framme och
ej ge vika för minsta tryck — då den fångar sämre);
får göra ett halvslag omkring krokskaftet, varpå själva
slingan (bukten) tages omkring krokens udd (Fig. 271).
En enkel tafs tages genom
krokens öga framifrån och fästes med
ålstek omkring krokskaftet.
Fig. 271.
Fig. 272.
Ett annat sätt att fästa kroken
på en enkel tafs är följande. Man
gör först en överhandsknut ett stycke
upp på tafsen, tar den fria ändan
genom ögat, helst framifrån, låter den
göra ett halvslag omkring
krokskaftet, så att den går ut under egen part,
varefter den stickes igenom den förut
gjorda halvknuten, några centimeter ovanför
krokens öga (fig. 272). Man kan övertyga sig om att
denna förbindelse håller förträffligt. Den duger
inte gentemot »hajnapp» o. s. v., men den har den
förtjänsten, att kroken mycket lätt kan lossas och
utbytas.
en kavle för att få maskorna lagom och lika stora,
och en nål, på vilken garnet upplindas. Maskornas
storlek bestämmes av kavlen; för olika nät har man
således kavlar (och nålar) av olika storlek. Man
tar ändan två gånger omkring kavlen och gör en
råbandsknut tätt intill kavlen; tar av den sålunda
bildade ringen, som utgör första maskan, och sätter
den över en uppstående spets eller en krok. Man
fattar maskan med vänstra handens pekfinger och
tumme och jämkar den så, att knuten kommer
mitt på vänstra sidan, när man sträcker maskan
bakåt. Vi tänka oss i del följande, att maskan (och
sedan nätet) ligger vågrätt och sträckes bakåt.
Tråden tages medelst nålen omkring kavlen, igenom
maskan och fästes i dess bakersta vinkel med en
nätknut så, som strax skall beskrivas, sedan man
sträckt tråden så mycket, att kavlens främre rand
kommit fram till maskans bakre vinkel. När knuten
är färdig, är omkring kavlen en ny maska bildad.
Kavlen tages nu ur maskan och en ny maska
bildas på alldeles samma sätt som förut. Man får på
detta sätt en lång rad av maskor, den ena efter den
andra; eller snarare ligga de så, att bakre halvan
av den första ligger i jämbredd med främre halvan
av den andra o. s. v. Sedan denna »uppläggning»
fått tillräckligt många maskor (med hänsyn till
nätets tilltänkta djup), sticker man ett snöre genom
alla de maskor, som ligga åt ena sidan (de med
udda ordningsnummer) och knyter ihop detta snöres
ändar till en ring, som sättes över kroken eller den
uppstående hållaren. Alla maskorna med jämnt
ordningsnummer sitta nu bredvid varandra. Man tar
tråden om kavlen och genom den närmaste av dessa
maskor, knyter ånyo en nätknut (se det följande!), tar
tråden omkring kavlen, numera utan att ta ut denna
ur den nyss gjorda maskan, bildar en ny bredvid
denna, på samma sätt som förut, och fortsätter, tills
man fått ett helt varv nya maskor. (Man behöver
därvid givetvis icke behålla alla maskorna på kavlen,
utan tar bort en del, när de bli för många.) När
varvet är färdigt, uttages kavlen ur de sista
maskorna, nätet vändes om och man knyter ett nytt varv
på samma sätt som förut o. s. v.
De knutar, som vid nätknytningen komma i
fråga, äro skotstek och råbandsknut. Man kan också
skilja mellan två sätt att knyta, nämligen
A över tummen och
B över lillfingret.
Vid nätknytning över tummen krävas två stick
med nålen för varje ny knut eller maska; man kan
härvid efter behag göra vare sig råbandsknut eller
skotstek. Vid knytning »över lillfingret» göres ett
enda stick med nålen för varje knut eller maska
och knuten blir ett skotstek.
A.
1. Nålen (med garnet) tages över och omkring
kavlen, stickes uppifrån in i den fria maskan och
tages igenom densamma på så sätt, att maskan
omvrides åt höger (medsols) och nålen kommer ut
uppåt till vänster. Tråden sträckes så, att kavlens
främre rand kommer fram till maskans bakre
vinkel. Vänstra handen, som håller kavlen, har
pekfingret på undre sidan, framför dess främre rand, till
vänster om den fria maskans bakre vinkel, tummen
däremot på övre sidan, till höger om tråden, som
går från denna vinkel till nålen. Nu omvrides
maskan av pekfingret och tummen motsols ett halvt
varv medelst den nyssnämnda tråden, så att hon
ligger platt i kavlens plan, och tråden från maskan
under tummen går ut åt vänster. Därpå för man
nålen framåt och bildar så med tråden en bukt, som
ligger framför och över maskan från vänster åt höger.
Sedan stickes nålen nedifrån uppåt strax till
vänster om den fria maskans båda parter, mellan
dem å ena sidan och den nyssnämnda buktens
vänstra parti å den andra, varigenom ett skotstek
bildas. Tråden, som från kavlen går ned igenom den
fria maskans bakre vinkel (bukten), sedan åt vänster,
vidare över och omkring maskan åt höger och
slutligen ut på dess vänstra sida, bildar ett
halvslag omkring den, gående ut mellan
bukten och egen part (fig. 273). Detta
skotstek åtsamsas väl under tummen
till kavlens främre rand. Sålunda är en
maska färdig.
Fig. 273.
Sedan tages tråden ånyo omkring kavlen, ned
på framsidan och upp på baksidan, vidare framifrån
genom nästa fria maska o s. v., slutligen bakifrån
liksom förra gången.
Om man gör det andra sticket på det sättet
Fig. 274.att nålen stickes upp mellan den fria maskans båda
parter (i stället för till vänster om dem
båda) och åtsamsar knuten under tummen
får man en råbandsknut (ryssjeknut, fig. 274)
i stället för ett skotstek.
2. Ett annat sätt är följande. Nålen med
tråden trädes underifrån genom den fria
maskan och kavlen drages med tråden fram till
maskans bakre vinkel. Vänstra tummen sättes på
tråden invid maskan för att fasthålla dess nedre
vinkel vid kavlen. Nu höjes nålen och tråden lägges
i en bukt över tummen från vänster över den fria
maskan åt höger liksom i 1., och nålen stickes
liksom då nedifrån uppåt mellan den nyssnämnda
bukten till vänster och maskans båda parter till
höger. Under tiden fasthåller tummen stadigt tråden
och maskan. Nu åtdrages knuten under tummen
och maskan är färdig. Fortsättes vidare på samma
sätt
Även i detta fall uppstår ett skotstek som i 1.,
men krysset i halvslaget kommer på övre sidan,
Fig. 275.
Fig. 276.bukten på den undre (fig. 275),
under det i 1.motsatsen äger rum.
För att erhålla
råbandsknutar gör man första sticket
så, som nyss angivits; därpå
vrides maskan ett halvt varv åt
vänster (motsols) och andra
sticket göres bakifrån på det sättet, att nålen går
mellan maskans båda parter. Den bildade
råbandsknuten har den bakre maskans bukt på undre sidan
(fig. 276) i motsats till i 1. (fig. 274).
Att knyta råbandsknutar går något fortare än att
knyta skotstek, ty det är lättare att slicka nålen genom
maskan än omkring den; man kan ha mera garn
på nålen o. s. v. Knutarna bli platta, vilket lämpar
sig väl i vissa fall, t. ex. för hängmattor, men icke
så fasta som skotsteken. (Se under dessa knutar
sid. 57, 63!) Råbandsknutar användas därför mest i
nät, som äro så att säga inramade på ett eller annat
sätt, såsom i ryssjor, kräfthåvar etc.
B. Knytning över lillfingret.
3. Nåltråden tages bakåt över kavlen, som hålles
med tre fingrar, samt över lång- och ringfingret (ej
lillfingret), omkring och under dessa fingrar, kavlen
och pekfingret, lägges åt vänster tvärs över och
framför den bakåtgående parten, som den korsar i
jämhöjd med kavlens främre kant mellan pekfingret
och tummen, fasthålles med tummen och lägges så
i en vid bukt över och framför den fria maskan
från vänster till höger. Den stickes mellan handen
och kavlen genom den förut omnämnda omkring
ringfingret liggande bukten, under kavlen, framåt,
men över den tvärgående parten i kavlens främre
kant, vidare underifrån genom den fria maskan och
slutligen över den framåt vända bukten, som lades
över denna maska. Nu släpper ringfingret sin slynga,
i det tråden sträckes och samtidigt jämkas med
lillfingret och högra handen så, att halvslaget
lägger sig omkring den fria maskan. Sedan släpper
även lillfingret sin slynga och knuten
åtsamsas med nåltråden.
På detta sätt, som förefaller något
krångligare än de förra, men är nästan
lika lätt, när man väl kan det, bildas
ett skotstek (fig. 277) med ett enda stick
med nålen, under det eljest, som vi sett, tvenne
stick behövas. Enär nålen går genom den fria maskan
underifrån, kommer krysset i halvslaget på övre
sidan, bukten på undre sidan liksom i 2. (fig. 275).
med ett stick, ryssänsolmu, d. v. s. ryssknut; det, som göres med
två, köydensolmu, repknut. Ryssjeknuten kallas kypäräsolmu,
d. v. s. mössknut (Sirelius, Suomalaisten kalastus, I, S. 5. H:fors 1906)
Fig. 277.
Emellertid kan man likväl se på ett nät med
skotstek, om knuten är gjord med ett stick eller med
två. Eftersom bukten i skotsteket alltid tillhör den
främre (fria) maskan, halvslaget den bakre, lägger
man först nätet så, att de parter i skotsteken, som
bilda bukterna, komma framifrån, de, som bilda
halvslagen bakifrån. Vidare ser man till, att man har
kryssen i halvslagen på övre sidan, bukterna på den
undre. Om då den part i halvslaget, som bakifrån
och underifrån går igenom bukten (i maskans bakre
vinkel), fortsätter åt höger (fig. 275) (och således
kommer ut under egen part åt höger), så är knuten
gjord med två stick; går den däremot åt vänster
(fig. 277). så är den gjord med ett. Även i det fall,
att nätbindaren varit vänsterhänt, torde denna regel
i allmänhet hålla streck; ty sällan är
någon vänsterhänt i fråga om alla färdigheter. Särskilt bruka
sådana speciella konster, som man lär sig av andra,
bilda undantag.
flagga vid flagglinan användes skotstek (eventuellt
dubbelt skotstek) och två aviga halvslag om egen
part (se dessa knutar sid. 50, 60!).
ett vant eller dylikt användes rullstek (se sid. 49, fig.
37, 38!). I sammanhang härmed må
meddelas fig. 278, som visar, hur man fäster
en stoppare på en löpande ända.
sid. 190, fig. 227).
på ett snöre en mängd, 6, 8, 10 st. halvslag
och lägger det ena över det andra såsom
vid toppstek, tar sedan den fria ändan till
det översta ned igenom alla halvslagen.
Om man nu halar i denna ända, bildas lika
många överhandsknopar, som man gjort
halvslag, och uthalas, den ena efter den
andra genom halvslagen, allt eftersom de
bildas. Så fort kan man ej slå knutar på
vanligt sätt.
Fig. 278.
Se under tagling sid. 181!
—
10. Några utländska namn på knutar.
Jag meddelar här en förteckning på några utländska benämningar på knutar, som visserligen är mycket ofullständig, men som dock torde äga ett
visst intresse. En sammanställning av detta slag är förenad med stora svårigheter. De uppgifter, man finner i ordböcker och facklexika rörande
knutar, äro ofta nog alldeles påtagligt oriktiga och sällan tillförlitliga. Härtill kommer, att termerna ofta äro ganska vacklande. Endast sådana namn
äro här upptagna, som tämligen säkert äro riktiga.
| Svenska. | Norska, Danska. | Tyska. | Holländska. | Engelska. | Franska. | Italienska. | Spanska. | Ända, Sladd | Tamp | Tamp | Tamp | End | Brin | -- | -- | Bukt | Bugt | Bucht | Bocht | Bight | Ganse | Ansa | -- | Rundtörn | Rundtørn | Tur | Rondslag | Turn | Tour mort | Volta, Collo, Giro | Vuelta | Halvslag | Halvstik | Halbstek (-stich) | Halfsteek | Half-hitch (half-turn) | Boucle, Demi-clef, demi-tour | Mezzo parlato (mezza volta) | Media vuelta | Överhandsknop | Almindelig knob, Burknob | Fingerknoten, Überhandsknoten | Boerknoop | Overhand knot, Common knot | Nœud simple, N. common | Nodo semplice | Nudo común | Åtta | Flamsk knob, Kringelknob | Achtknoten, Vlämischer Knoten, Achterstich | -- | Figure of eight knot, Flemish, German knot | Nœud allemand | Nodo di otto, Groppo otto, N. di Savoia | -- | Vattenknop | Frihaandsknob | Wasserknoten | -- | Openhand knot | N. à plein poing, N. de bec d´oiseau | -- | -- | Märlspiksknop | Ansætningsstik | Marlspiekerstek | Marlslag | Marline-spike hitch | N. de galère, N. de trésillon, N. à merliner | Bocca di lupo, Mezzocello di trinca | -- | Rännknut | Løbestik, Løb-, Rend-, Smetøje | -- | Schnifknoop | Running knot, Slip-knot | N. coulant | Nodo scorsoio | -- | Dubbel rännknut | Lærkehoved | -- | -- | Lark´s-head | Tête d´alouette | -- | -- | Två halvslag | Dobbelt halvstik | Zwei Halbstiche, Webeleinstek, Mustwurf | Twee Halfsteek | Two half-hitches, Builder"s knot, Clove-hitch | Demi-clefa à capeler | Gassa con mezzo parlato, Due volte con mezzo parlato | -- | Rullstek | Knebelstik | Rollstich | Knevelsteek | Magnus hitch, Rolling hitch | Nœnd de burin | Volta di burello | Vuelta de burel | Fiskarknop | Engelsk knob | -- | -- | English knot | N. de pêeheur, N. de filet | -- | -- | Råbandsknop | Raabandsknob | Reefknoten | Reefknoop | Reef-knot, True knot, Square knot | N. droit, marin, plat de ris, de tisserand, de raban d"envergure | Nodo piano, di terzeruolo, Groppo dritto, Nodo per matafione | Nudo al derecho, de rizos | Käringknop | Kjærrirgknob | Altweiberknoten | Valsche knoop | Granny´s, lubber´s knot, false knot | Nœnd de vache, tors, faux | Nodo falso, dell´asino, Groppo storto | Nudo al revés, de las mujeres | Skotstek | Skostik | Schotenstich | Schootsteek | Sheet-bend | N. d´écoute | Nodo di bandiera | Vuelta de escota | Vävknut | -- | Flaggenstich, Weberknoten | -- | Weaver´s knot | -- | Volta di scotta | -- |
| Svenska. | Norska, Danska. | Tyska. | Holländska. | Engelska. | Franska. | Italienska. | Spanska. | Pålstek | Pælestik | Pfahlstich | Paalsteek | Bowline-knot | N. de chaise, N. d’agui à élingue | Nodo di bolina, Gassa d’amante | -- | Valknut | -- | Liebesschleife, Kreuzknoten | -- | Adamantine knot, True love-knot | Lacs d’amour | -- | -- | Valknop, Turkisk knut | Tyrkisk knob | Türkischer Knoten | Turksche knoop | Turk"s head | -- | -- | -- | Fiskarstek | Fiskestik, Læsegelstik | Fischerstich, Leesegelstich, Spierenstich | Visschersteek | Fisherman’s bend, Halyard-bend, Studding-sail-bend | N. de drisse de bonette | Lissa | Vuelta de brasa, ó de arpio | Timmerstek | Tømmerstik | Zimmermannsstich, Balkenstich | Timmersteek | Timber-hitch | N. de bois, d’anguille | Nodo d"anguilla, detto da muratore | -- | Vantstek | -- | -- | -- | Midshipman’s hitch | N. de drisse de batelier | -- | -- | Trumpet | Trompet | Trompetenstich | Trompetsteek | Sheep-shank, Dog’s-shank | N. de jambe de chien | Margarita | Margarita, Manuela, Catabre | Hakstek (Krängstek) | Krænge-, Nakkestik | Hakenschlag, Holländer | Hollander | Blackwall hitch | N. de griffe, N. de croc de palan | Volta rionda, Bricolo d’un ganzo | -- | Bonde | Taljerebstik | Katzenpfote | -- | Cat"s-paw | Gueule de raie | Bocca di cane | Boca di lobo | Toppstek | Topstik | Nothstich | -- | Fixing bend, Harness- hitch | N. de capelage | N. equestre, Incappellaggio di fortuna | -- | Kärleksknut | Kærlighedsknude | Liebesknoten | Liefdeknoop | Love-knot | -- | -- | -- | Kortsplits | Kortsplidse | Kurzsplissung | Kortsplitsing | Short splice | Epissure courte, carrée | Impiombatura corta | Costura corta | Långsplits | Langsplidse | Langsplissung | Langsplitsing | Long splice | Epissure longue | Impiombatura longa | Costura larga | Ögonsplits | Øjesplidse | Augsplissung | Oogsplitsing | Eye-splice | Epissure d"étrope ou de ganse | Impiombatura d’occhio | Costura de ojo | Lagd stropp | Strop av en kordel | Grummetstrop | Strop | Grommet | Etrope | Stroppo | Estrano | Stoppknut i allmänhet | Stopperknob | Stopperknoten | Stoppknoop | Stopper-knot | Nœud de bosse | Nodo di bozza, Bottone | Nudo di boza | Taljerepsknop | Taljerebsknob | Taljereepsknoten | Taliereepsknoop | Single wall, Wall knot | Cul de porc, Nœud de rides | Piede di pollo, Doppio piede di pollo | Piña simple, Piña doble | Krona | Krone, Krydsknob | Schildknoten | Kruisknoop | Crown-knot | Tête de More | Testa di Moro | Testa di Moro | Enkel fallrepsknop, Taljrepsknop m. krona | Enkel faldrebsknob | Türkenkopf, Einfacher Fallreepsknoten | -- | Standing turk’s head, Single wall with crown | Bouton de tourn-vire, Bonnet turc, Cul de porc avec tête de Moro | Nodo mandolino, turbante, Pigna, Piede di pollo semplice a corona, Piede di pollo con testa de Moro | Piña simple con testa di Moro | Fallrepsknop | Faldrebsknob | Fallreepsknoten | Valreepsknoop | Man-rope knot | Nœud de tire-veille | Piede di pollo doppio a doppia corona Nodo o pomolo del guardamano | Nodo de guardamancebo, La escala | Diamantknop | Diamantknob | Diamantenknoten | -- | Diamond-knot | Pomme d"étrier | Piede di pollo diamante | -- | Schåarknop | Sjoverknob | Schauermannsknoten | Sjouwerknoop | Matthew Walker"s knot | -- | -- | -- | Vantknop | Vantknob | Wanttauknoten | Wantknoop | Shroud-knot | Nœud de hauban | Nodo di sarchie | Engañadura | Skotknop | Skjødknob | Schotenknopf | Schootknoop | Sprit-sail sheet-knot | N. d’écoute de civadière | N. di scotta di civada | Nudo de escota de cevadera |
Svensk litteratur:
V. Linder, Lärobok i sjömanskap, illustr, av Hägg, 1896.
Undervisning för manskapet vid flottan. II. Sjömanskap, 1882, 1904.
Dahlman, Utkast til et Sjölexicon, 1765.
Calwagen, Svenskt, Engelskt och Franskt samt Engelskt och Svenskt Sjölexicon, 1851.
Ekbohrn, Nautisk Ordbok, 1840.
Adolf Ekelöf, Svensk nautisk ordlista, 1899.
Carl Smith, Om båtar och båtsegling, 1873.
Uppfinningarnas bok.
Nord. Fam.-bok, artiklarna Knop, Påslagning, Stek m. fl.
R. Lundberg, Fiske med metspö (Illustr, bibl. för idrott), 1889.
Emil Smith, Nautisk Ordbok, 1914--1916.
N. R. Comet, Fullständig framställning av sjömansknopen, 1908.
Hj. Öhrvall, De viktigaste knutarna, Verdandis Småskrifter n:r 185, 1912.
Utländsk litteratur:
G. F. Krogh, Lærebog i Sømandskab, 1884.
Tyrrel E. Biddle, How to make knots, bends and splices, London (utan årtal).
»Tom Bowling» (I Bonwick), The book of knots, Edinburgh 1866, 1904.
Encyclopæedia britannica, 9 ed. 1882, art. Knots, Sailor"s Knots.
Georg Belitz, Seglers Taschenbuch, 1903.
Grand dictionnaire Larousse, 1874, art, Nœud m. fl.
Nouveau Larousse illustré, art. Nœud.
La grande encyclopédie, utg. av Berthelot m. fl., art. Nœud.
Dr. E. Bobrik, Allgemeines nautisches Wörterbuch, Erste Abth., Leipzig, 1850.
Dabovich, Dizionario technico e nautico di Marina, Pola, 1883.
Jens Kusk Jensen, Haandbog i praktisk sømanskap. Anden Udg. Köpenh., 1907.
J. Tom Burgess, Knots, Ties and Splices, London (utan årtal).
Captain Alston´s Seamanship, Fourth Ed., Portsm., 1902.
Captain Jutsum, Cardiff, Knots, bends, splices, Glasgow, 1914.
Register.
För att underlätta översikten äro i detta register alla namn på
knutar kursiverade.
Akterstek
Ankarstek
Ansölsknut
Apotekarknut
Armsvep
Backsplits
Bakhandsknop
Beläggning
Bidevindstek
Blockstropp
Blåknut
Bogserkabelstek
Bojrepsstek
Bomullstråd
Bonde
Bondknop
Borrknut
Braknut
Bramtrattsknop
Bukt
Bänd
Bändsel
Båtsmansstol
Bära börda
Diamantknop
Diamantknut
Dragknut
Dräjrepstek
Dubbel överhandsknop o.s.v. (se under enkel!)
Dukt
Dödsknut
Dörjeknut
Engelsk fiskarknut
„
„
Engelsmän
Enkel knut
Fallrepsknop
Falsk helling
Fasta öglor
Fingerknut
Fiol
Fiskarknop
Fiskarstek
Flaggbänd
Flamländsk knut
Flat platting
Fransk vantknop
Fransk platting
Fyrflätad, rund platting
Fyrkantig platting
Fyrverkarknut
Fångknut
Förkortning av tåg o. s. v
Galgknut
Garn
Garnknop
Genomstickning
Glaciärtåget
Gordiska knuten
Grimskaftsknut
Grönlandsstek
Gångspelsknut
Gårdingsstek
Hakstek
Halsduksknutar
Halvrund platting
Halvslag
Halvknop
Halvknut
Halvstek
Hamptråd
Helling
Herdeknut
Herkulesknut
Holländare
Horknut
Hundhuvudknut
Hysing
Hålknut
Hårdknut
Hästknut
Hästskosplits
Hästsvansknut
Juliansk tofsknut
Järntrots
Kabel
Kabelgarn
Kabelgarnsknop
Kabelslagen
Kabelsplits
Kabelstek
Kadettstek
Kalfatrarstol
Kardel
Karknut
Karkhēsios
Kattostfläta
Kattostknut
Kedjeknop
Kinesisk knutknapp
Kinkar
Kirurgisk knut
Kluven splits
Knappknut
Knop
Knopat öga
Knoptagling
Knutknapp134
Knutpelare
Knyta skoband o. s. v.
Koknut
Korgstropp
Kortsplits
Kortstek
Krans
Krona
Kronknut
Kronplatting
Kryssning
Krysstagling
Krängstek
Kulknut
Kunta
Kuntsplitsning
Känseknut
Käringknop
Kärleksknut 72, 94, 212
Lagd stropp
Lagt öga
Laxknut
Likgarn
Liksplits
Linnetråd
Linor
Livstek
Lodstek
Lyckoknut
Långrevsknut
Långsplits
Lårding
Lärkhuvud
Läsegelskotbänd
Löpare
Löpknut
Löpögla
Lösknut
Markissnören att fästa
Marknut
Metkroksknut
Minörstek
Motknut
Mulstek
Märling
Märlprim
Märlstek
Märlsteksplatting
Märlspik
Märlspiksknop
Mössknut
Nackslag
Nätknutar, Nätknytning
Ombindning, tillfällig
Umbindning av paket
Oreibasios
Omvänd diamantknop
Ormhuvud
Part
Plattingar
Pliktstek
Pryl
Pålstek
Pålstekslöpare66
Påslagning
Pärter, pärtlinor
Pärtkunta
Raketknut
Remlycka37
Repknut
Repslagarknut
Repstegsknutar
Revknop, Revstek
Revsteksplatting
Rosenknop
Rullstek
Rundtörn
Rundplatting
Ryssjeknut
Ryssknut
Råbandsknut (-knop)
Rännknut
Rännlycka
Rännsnara
Rättknut
Rättsölsknut
Röringstek
Sammansatt rännknut
Sandalknut
Segelgarn
Segelmakarsplits
Silkestråd
Sivknut
Själknut
Sjåarknop
Sjömansgarn
Sjömansknop (-knut)
Skaftknut
Skomakarsplits
Skotknop
Skotstek
Sladd
Slirstek
Smällknut
Smöja
Snören
Solvknut
Spansk tagling
Spansk platting
Splitsar
Splitshorn
Splitsknop
Splitsat öga
Splitsning av ståltross
Stek
Stenknut
Stjärnknop
Stolknut
Stolpöga
Stropp
Strypknut
Ståltross
Sydd tagling
Säckknut
Tagling
Taglingsgarn
Taljerepsknop
Taljerepsstek
Timmerknut
Timmerstek
Tir
Tofsknut
Toppstek
Toppstekstrumpet
Trolovningsknut
Tross, trosslagen
Trollknutar
Trumpet(-stek)
Trådar
Tumknut
Turbanknop
Turkhuvud
Turkisk knop
Turknut
Tvärknut
Tvinnknut
Två halvslag om egen part
Tåg, tågvirke
Tömknut
Uppskjutning av tågvirke
Utländska namm på knutar
Valknut
Vanlig knut
Vanlig platting
Vantknop
Vantslagen
Vantstek
Varpknut
Vattenknut (i åtta)
Vevlings stek
Vepknut
Wire
Vrakknut
Vredknut
Vrångknut
Vräkknut
Vrängselknut
Vräxelknut
Vänskapsknut
Västlandstagling
Vävknut
Ylletråd
Ållonknut
Ålstek
Åsneknut
Åtta
Öga med taljerepsknop
Ögla med vattenknut
Ögleknutar
Ögonknop
Ögonsplits
Ögonsplits på ståltross
Önskeknut
Överbindning
Överhandsknop