Om Gustaf den tredjes yttre politik under de två senaste åren av dess regering
| Om | GUSTAF | yttre politik | under de två senaste åren af Dess Regering. | ———— | TAL | HÅLLET VID | I | KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIEN | AF | L. MANDERSTRÖM, Stats-Minister för Utrikes Ärendena. | * | STOCKHOLM, 1859. Kongl. Boktryckare. |
Få äro de bland Sveriges framfarne Konungar,
hvilka af den närmaste efterverlden blifvit så
obilligt, och i många afseenden så omildt uppskattade
som Gustaf den Tredje. Vid bedömmandet af hans
regering, hans egenskaper och hans
bevekelsegrunder, har man i allmänhet med förkärlek fästat sig
vid de onekligen hos honom, likasom hos hvarje
skarpt utprägladt skaplynne, befintliga
skuggsidorna, för att med en, oftast endast på lösa och
obevista berättelser grundad, öfverdrifven
färgläggning, förmörka det solljus som framkallar
dagrarna, hvilka likväl aldrig fullkomligt kunnat
undanskymmas. — En tid har funnits, då man
ansåg sig kunna vägra honom äfven snillets
egenskaper, och särdeles hvad som hos honom likväl
var det mäst utmärkande drag: fosterländskheten.
Ingen anklagelse är dock mera ogrundad än denna,
och med full trygghet torde kunna påstås att
ingen af våra Konungar, — ehvad olika
uppfattning än af olika tidehvarf och olika karakterer
kunnat alstras, — varit mera Svensk än Gustaf
den Tredje. Sant är att hans ungdomsbildning
inföll vid en tidpunkt, då Svenska språket ansågs
nära nog umbärligt vid hvad man då förstod
med en bildad uppfostran; men om vi sjelfva, om
vår tids ungdom i detta afseende erhållit en
förnuftigare riktning, hvem hafva vi derföre att i
främsta rummet tacka, om ej den Konung, hvars
hjerta var lika varmt för Svenska språkets odling,
som för Svenska ärans häfdande?
Att helt och hållet frånkänna Gustaf snillets
gåfvor, kunde för en oförvillad efterverlds sansade
bedömmande icke lyckas: man har då sökt att
upphöja hans litterära förtjenster på bekostnad af
hans Statsmanna-egenskaper, och att framställa
hans politik såsom grundad endast på nycker,
lidelser, hugskott och följdvidrigheter. Inför en
upplyst och oväldig granskning torde ej heller denna
förkastelsedom hålla streck. Om klokhet och
djerfhet i planers anläggning, — mod och
beslutsamhet vid deras utförande, — lyckad blick vid valet
af personligheters användande, — förmåga att af
medgången draga den största möjliga fördel, och
fyndighet att af motgången låta sig den minsta
möjliga skada tillfogas, — oförtrutenhet äfven
under de svåraste bekymmer, — själsstorhet vid
oförrätters förgätande, jemte en ovanlig förmåga
att förbinda och att vinna hjertan, — äro drag
som stämpla Statsmannen; och om dessa drag
ovedersägligen hos Gustaf återfinnas, huru kunna då
hans anspråk att såsom sådan anses, någonsin
billigtvis jäfvas? — Heeren har sagt att för att vara
en stor man, felades Gustaf lugn i karakteren:
detta omdöme, ehuru strängt, kan dock ej
frånkännas den rättvisa, som utmärker denne lika
redlige som skarpsinnige häfdatecknare; men den
oroliga otålighet, som stämplar Gustafs politiska bana,
tillhör egentligen de senaste åren af hans lefnad,
och finner uti de bekymmersamma, så väl inre
som yttre förhållanden, hvaruti han då var
försatt, om ej en tillräcklig ursägt, åtminstone en
giltig förklaring. Dessutom må man väl fråga
huru många de stora män äro, hvilka historien
lär oss att känna, mot hvilka lika, och stundom
långt mera grundade anmärkningar ej kunna
göras? — Om vi se på Gustafs samtida Regenter,
hvilken af dem var från sitt tidehvarfs lyten mera
fri än han? Äfven den ypperste bland dessa,
hans store morbroder, som förtjent att kallas
Fredrik den Ende, var behäftad med moraliska fel
och brister, för hvilka en rättvis efterverld
omöjligen kan blunda, — och dock var han en stor
man. Sverige har haft en hjeltekonung, en af
verldens störste och ädlaste män, af forntid och
efterverld aldrig öfverträffad, sällan, om någonsin,
upphunnen; men om Gustaf Adolphs namn med
ofördunklad glans lyser på Nordens
stjernehimmel, bör väl detta förhindra oss att egna vår
hyllning åt de många för Sveriges väl nitälskande och
till dess äras upprätthållande kraftigt medverkande
Carlar och Gustaver, som prydt dess thron? och
kan då ett utmärkt rum bland dem förvägras åt
den siste Konung, som fräjdade Gustafs namn i
Norden?
Att här uppdraga en tafla öfver hans
regering, medgifver icke tillfället; ännu mindre den
tid, som åt denna korta framställning kunnat egnas;
minst af allt förmågan. Uppgiften måste
inskränkas dertill att meddela några spridda drag ur
hans politik med afseende å förhållandena till
främmande magter från de två sista åren af hans
lefnad. — Den första och ärorikaste tiden af hans
styrelse, och särdeles glanspunkten deraf, då han
genom 1772 års statshvälfning räddade Sveriges
sjelfständighet från ett nesligt utländskt ok, och
ett deraf föranledt förnedrande och Sveriges
tillvarelse som oafhängig stat hotande inre förfall,
är nu mera allmännare belyst: mindre kända äro
kanske ännu de grunder han sökte att för sin
statskonst göra gällande efter den förändring i
hans utländska politik, som till följd af freden i
Werelä blef en nödvändighet, och det är i detta
afseende jag vill tillåta mig anföra och på
samtida, hittills okända statshandlingar stödja några
omständigheter, hvilka för häfdatecknaren och
granskaren möjligen kunna äga ett högre värde,
än som åt dem kan skänkas af ett enkelt
antydande, egnadt egentligen att bevisa att den
omkastning i utländska politiken som blifvit Gustaf
tillvitad, hade sin grund ej uti ett hugskott, men
uti nödvändighetens oeftergifliga kraf.
Anledningarne till 1788 års krig hafva blifvit
hårdt bedömde: möjligen skulle, vid en närmare
granskning visa sig att Gustaf drefs till detta krig,
lika mycket af yttre som af inre förhållanden. Att
hvad som tjugu år senare i Finland genomdrefs,
redan då var påtänkt och förberedt, ehuru under
täckmanteln af en detta landskap förespeglad
sjelfständighet, derom bära de sorgliga tilldragelser,
som under kriget yppade sig, ett ojäfaktigt
vittnesbörd. De närmare omständigheterne dervid äro
allmänt kända, och alltför smärtsamma, för att
utan saknad och blygsel i minnet återkallas; men
i afseende å Gustafs förhållanden till främmande
Stater må kunna uttalas, att om dessa senare
bättre uppfyllt de löften om biträde, hvarpå de,
före krigets början och under dess fortgång,
ingalunda varit sparsamma, hade, äfven under de
missgynnande omständigheter, mot hvilka Gustaf i
öfrigt hade att kämpa, större fördelar kunnat vinnas
och en förmånligare fred afslutas. För
Ottomanniska Porten, om den bättre nu, än vid andra
tillfällen, förstått sina verkliga fördelar, hade en
uppoffring af några millioner piaster kunnat bereda
en kraftigare medverkan och förhindra den
styckning som utgjorde ett af de första symptomerne
till det långa aftynande, hvars ständigt fortgående
utveckling vi ännu bevittna. — Preussen, som
gerna sett kriget fortfara, och som bittert
beklagade sig öfver den i dess tycke för tidiga fredens
afslutande
20 Sept. 1790; Bil. Litt. A.
, ville dock ingenting företaga för att
understödja Gustaf, och äfven England ryggade
tillbaka från de löften, som genom dess Minister
i Köpenhamn redan i November 1787 blifvit gifna
följande..
De ytterligare underhandlingar som med dessa
makter i Götheborg, under October månad 1788,
ägde rum, blefvo afbrutne, utan att felet dervid
synes kunna läggas Gustaf ensam till last; ty om
äfven hans anspråk kunna anses högt uppdrifna,
voro Englands och Preussens anbud nog
sväfvande, och inskränkte sig hufvudsakligen till
erbjudande af bemedling, hvilket af allt var hvad
Gustaf minst behöfde. Han afvisade också
fortfarande, under hela krigets lopp, hvarje främmande
inblandning vid underhandlingarne, och till hans
ära länder otvifvelaktigt att han, utan alla andra
hjelpmedel än sitt eget snille, lyckades afsluta en
fred, som för Sverige icke medförde den ringaste
förlust, och under dåvarande förhållanden, då han
befann sig alldeles utblottad på
penningetillgångar, och hade att bekämpa den olyckliga
oenighet, som inom hans egen här yppat sig, ingalunda
kunde anses ofördelaktig. Redan i April månad
1790 hade Catharina, — invecklad i krig med
Porten, och befarande ett anfall från Preussen,
England och möjligen äfven från Romerske
Kejsaren, samt sålunda angelägen att från Svenska
sidan vinna trygghet, — erbjudit fred; men först
då Gustaf, som utdragit på tiden för att, om
möjligt, försäkra sig om Preussens bistånd, förtviflade
om att på antagliga vilkor, och så skyndsamt som
nödigt var, erhålla detta, samtyckte han att låta
Armfelt, den 1 Augusti 1790, börja
underhandlingarne till den fred, som redan den 14:de i samma
månad med Befälhafvaren för Ryska arméen,
Generalen Baron Igelström, i Werelä undertecknades.
Denna fredstraktat, som hufvudsakligen innehåller
bestämmelsen om återställandet af status quo ante
bellum, är allmänt känd: mindre bekanta äro, och
svårligen kunna med full visshet ledas i bevis de
eftergifter som af Ryske underhandlaren
utlofvades skola blifva en följd af freden. Dock synes
af en skrifvelse från Gustaf till Stedingk, af den
18:de Mars 1791
Stedingk af den 11:te samma månad
Igelström bestämdt utlofvat Svenska gränsens
utsträckning till Nyslott, Högfors och Menjuhari,
samt låtit hoppas att den kunde ledas ända till
Svensksund och Korkansiari. Huruvida Igelström
till dessa lockande löftens afgifvande varit fullt
bemyndigad, torde vara kinkigare att afgöra; men
att han framställt sådana, och att de af Catharina
varit kända, lider ingen tvifvel, och bevisas
ovedersägligen af ett från honom till Armfelt den
7 Nov./26 Oct. 1790 aflåtet enskildt bref
depescher hvilka från Stedingk till Konungen
afsändes under slutet af 1790 och början af 1791
derom på ett ojäfaktigt sätt vittna. I detta
afseende lemnar en högst interessant, och om Stedingks
mästarskap så väl i diplomatisk underhandling som
i diplomatisk skriftvexling på det fördelaktigaste
vittnande berättelse till Konungen af den 14:de
Februari 1791, vigtiga upplysningar
allmängjord i de Schinckel-Bergmanska minnena, men
ofullständigt och i stympadt skick.. Det
dervid fogade, till meddelande åt Kejsarinnan och
hennes Ministrar afsedda memorandum
framställer de skäl som förmådde Gustaf till freden,
äfvensom dem hvilka grundlade hans önskan att
träda i en närmare förbindelse med Ryssland. Man
finner deraf, att penningar, till betäckande af den
statsbrist, som genom kriget uppstått och till
godtgörande af de utaf Preussen lemnade, och nu,
sedan freden emot denna makts önskan blifvit
afslutad, enständigt återfordrade, förskotter, blifvit å
Rysslands sida utlofvade, och hvad deruti
uppgifves om att andra makter förespeglade möjligheten
att lemna dessa belopp, endast på det vilkor, att
Sverige icke skulle afsluta någon Allians-Traktat
med Ryssland, bestyrkes af den under samma tid
förda ministeriella brefvexling. De skäl hvilka
förmådde Gustaf att nu önska ett närmande till
Ryssland äro i ögonen fallande: han visste väl att efter
1788 års krig, faran för Rysslands hämnd kunde
afböjas endast genom ett gemensamt politiskt
system, och möjligheten deraf grundade han,
fullkomligen följdriktigt, på den omhvälfning som
denna tid förbereddes i Frankrike, och som gjorde
ett förbund med denna Sveriges äldste allierade
onyttigt, äfven om det, med då rådande
grundsatser, ej varit rentaf otänkbart. Förhållandena
till de öfriga makterna voro äfven, efter
fredsslutet med Ryssland, sådana, att Gustaf ansåg sig
nödsakad söka ett starkt förbund der, hvarest han
kunde finna det. Den i våra dagar uppfunna
benämningen af isolering, var då ännu ej känd i
politiken, men begreppet derom förefanns icke dess
mindre, och Gustaf uppskattade lifligt den fara,
som en sådan isolering för Sverige ofelbart skulle
hafva medfört. Han påyrkade således
Allianstraktaten med Ryssland; men på vilkor, som för Sverige
voro hedrande och förmånliga: sådana hade, i
farans stund, blifvit utlofvade; men sedan denna var
öfverstånden, befanns Catharina mindre villig att
dem medgifva, och ehuru de, i början af
underhandlingarne, icke förnekades, förklarade Ryske
Ambassadören i Stockholm, i Juli månad 1791,
att föreställningen derom hvilade på ett
missförstånd
1791, Bil. Litt. P..
Underhandlingarne i detta afseende öppnades
och fortsattes en längre tid hufvudsakligen genom
Stedingk, hvars brefvexling härom innehålla
dyrbara upplysningar. Genom fredsfördraget i Werelä
var öfverenskommet att de bägge makterna
ömsesidigt skulle sända hvarandra Ambassadörer;
dertill var, å Sveriges sida utsedd Öfverste
Kammarjunkaren Baron Taube
Hofcalender, ehuru han aldrig från Stockholm afreste., och å Rysslands,
fredsunderhandlaren, General Igelström.
Ingendera af dessa utnämningar gick i fullbordan: Taubes
sjuklighet, och kanske ännu mera Stedingks
ådagalagda utmärkta skicklighet, samt den ställning
han vid Ryska Hofvet förstått intaga, grundade
detta Hofs önskan och Gustafs slutliga samtycke
att åt honom anförtro Ambassadörs-platsen,
hvarvid hans rang, — han hade först under det
senaste krigsåret blifvit befordrad till General-Major, —
synes hafva bildat det förnämsta hindret
Bil. Litt. I.. Hvad
åter beträffar Igelström, — som redan i
December 1790 var utnämd, — motverkades han dels af
sin alltmer ådagalagda olämplighet för en dylik
befattning, dels, och troligen ännu mer, deraf att
han genom sina afgifna löften ansågs vara, och i
sjelfva verket var alltför komprometterad, för att
afsändas till Stockholm, dit, under tiden, Generalen
Baron von der Pahlen, samtidigt med Stedingks
försändning till Petersburg, afgått uti ett, med
dennes likartadt, tillfälligt uppdrag. — Emedlertid
bedrefvos underhandlingarna med Kejsarinnan och
med Furst Potemkin, genom Stedingk, hvars
depescher af d. 17:de Mars, 23:de April och 3:dje samt
6:te Maj
ställningen vid Ryska Hofvet, och det nära nog
oinskränkta välde som af Potemkin utöfvades, lemna
betecknande underrättelser. Slutligen, i Maj månad
1791, utnämdes Grefve Stackelberg till
Ambassadör i Stockholm, dit han ankom den 17:de i samma
månad. En skrifvelse från Statssekreteraren Franc
till Stedingk, af den 25:te Maj
förslag till Allians-traktat som Stackelberg
medförde, och som var långt ifrån att vara Gustaf
angenämt, särdeles då de löften om en förbättrad
gräns i Finland, som varit gifna, derigenom på
intet sätt voro uppfyllde. Vid underrättelsen derom
skrifver Stedingk till Konungen
att man här kommer att gifva så litet som
möjligt; att herr Fawkener, sistl. Söndag, hade
företräde i egenskap af Engelsk Minister; att man
anser fred, i öfverensstämmelse med Kejsarinnans
önskningar, såsom aldeles säker; att herr
Fawkener lärer hafva ett förslag till handels-traktat på
fickan; att Turkarne, med sin vanliga oskicklighet,
åter låtit slå sig vid Babadag; att man dagligen
väntar underrättelsen om en ny seger, och att de
bästa Allierade Eders Maj:t kan hafva, — de enda
på hvilka Eders Maj:t kan räkna, — äro dess
snille, dess mod, och dess eget folk.» — Denna
öfvertygelse synes Gustaf i sjelfva verket redan
hafva hyst, då han, få dagar efter Stackelbergs
ankomst, afreste till Aachen; — Hans uppdrag att
underhandla om Traktaten med Ryssland
lemnades åt Riks-Drotset Grefve Wachtmeister, Öfverste
Kammarjunkarne Baron Taube och Armfelt,
Statssekreteraren Franc och Lagman Håkansson; men
denna Traktat som ej förrän Konungens återkomst
kunde, den 19:de October, bringas till afslutande,
och som följande år allmängjordes, var långt ifrån
att motsvara de dervid från början fästade
förhoppningar. Något medgifvande i afseende å
gränse-regleringen kunde deruti ej utverkas; ej ens
ett kontra-förslag, som uti skrifvelse från Franc
till Stedingk af 1:a Juli 1791
genomdrifvas, och man stadnade vid att i 19:de
Artikeln stadga att detta ärende, genom till stället
afsändande Kommissarier skulle framdeles ordnas.
De af Sverige för deltagande i det redan
beslutade kriget mot Frankrike fordrade subsidier af
3 millioner rubel årligen, beviljades ej heller:
denna fråga lemnades in suspenso för att vid
inträffande fall afgöras. — De af Ryssland
utlofvade subsidier kunde ej betingas till högre belopp
än 300,000 rubel årligen; men af en depesch från
Franc till Stedingk, af den 23:dje October, framgår
att Stackelberg yttrat den förmodan att
Kejsarinnan ej skulle vägra höja summan till 500,000
rubel: hvilken förmodan, i likhet med så många
andra, aldrig vann bekräftelse.
Under vistandet i Aachen, mot slutet af Juni,
erhöll Gustaf underrättelsen om Franska
Konungahusets misslyckade flygt till Varennes, och om
de tvångsåtgärder mot Ludvig XVI och hans
gemål som deraf blefvo en följd
af 27:de Juni hvaruti denne anbefalles, att afhålla sig från
hvarje meddelande till den Franska så kallade Utrikes
Ministèren.. Man kan lätt
föreställa sig den verkan en sådan nyhet skulle
på Gustaf utöfva. Hans till följd häraf, inledda
underhandlingar om upprättande af ett förbund
mot Frankrike äro ganska märkliga, och bära
stämpeln af hans lifliga och snillrika uppfattning.
Att här ingå uti detaljer derom, skulle blifva
alltför vidlyftigt, och detta ämne ensamt kunde
utgöra föremål för en diger afhandling. Bland de
mäst anmärkningsvärda, dertill hörande handlingar
är ett memorandum, som Gustaf uppläste vid ett
sammanträde den 5:te Juli med Monsieur
af Artois och Biskopen af Arras. Deruti synes
för första gången hafva blifvit framställd tankan
om ett allmänt förbund mellan alla Europas
Furstar mot Frankrike till revolutionens bekämpande.
Det torde vara tillräckligt att här nämna, att plar
nen var att åt Monsieur uppdraga regentskapet,
till dess Ludvig XVI kunnat ur fångenskapen
befrias. Gustaf räknade dervid på biträde från
Spanien, Neapel, Sardinien, Ryssland, Preussen och
Österrike, samt äfven, ehuru i sista rummet, från
England och Polen. Meddelanden aflätos härom,
de följande dagarne, till de flesta af dessa länders
regenter, hvilkas svar förefinnas och bilda ganska
vigtiga bidrag till denna tids historia. Det var
för att fortsätta de sålunda inledda
underhandlingarne, som de Franska Prinsarne afreste till
Pillnitz, der, den 27:de Augusti, den bekanta
deklarationen af Kejsar Leopold och Fredric Wilhelm
afgafs. Från Aachen afsände Gustaf tvenne
Svenska Officerare, König och von Fieandt, hvilka,
med afseende å en ifrågaställd landstigning på
Franska kusten, hade i uppdrag att undersöka
Seine-flodens lopp från Paris till Havre
sådan plan synes mycket hafva sysselsatt Gustaf,
och man finner, från October månad 1791,
åtskilliga af Fransmän uppgjorda förslag till en
landstigning på kusten af Normandie. För främjande
af dessa ändamål afsändes af de Franske Prinsarne
tvenne emigranter, Grefve Valentin Esterhazy
för ett tiotal af år sedan var i Stockholm anställd. till
Petersburg, och Baron d’Escars till Stockholm,
under det att Gustaf hos dessa nu i Coblenz
vistande Prinsar i egenskap af Minister
akkrediterade sin Minister vid Tyska Riksdagen i
Regensburg, Baron Carl Oxenstierna (sedermera och länge
Svensk Minister i Köpenhamn), och Catharina
likaledes på samma sätt anställde Grefve Romanzow,
densamme som, under Alexanders tid, blef Rikscanzler.
Af historien känner man den misstro och den
oenighet som rådde mellan dåvarande Regenter
med afseende å medlen att qväfva en revolution,
som väl hos alla injagade en gemensam fasa, men
hvars faror hvar och en af dem smickrade sig
med hoppet att kunna undgå, under det han ej
ogerna såg den skada och de bekymmer, som deraf
kunde tillfogas hans granne. Följderna af denna
falska politik, äro nogsamt kända, ehuru dess
lärdomar, redan i vår tid, synas hafva gått förlorade;
förhållandena dervid inhämtas af den ovanligt
digra, mellan Gustaf och de främmande Furstarne,
äfvensom med hans Ambassadörer i Paris och
Petersburg, Staël och Stedingk, samt hans Minister
i Berlin, Carisien, förda brefvexling. — Hågen att
sätta sig i spetsen för företaget var stor hos
Gustaf; men ej mindre hos de öfrige att densamma
motverka; och i detta afseende synes nog
betecknande, att sjelfva Catharina, hvars stora
regentegenskaper bordt höja henne öfver en dylik
småaktig känsla af afund, icke kunde dölja sin oro
att se Gustaf intaga främsta rummet i det
föreslagna förbundet. — Hela vintern fortsattes dessa
underhandlingar, och särdeles med Ryssland, som
visade den mästa villighet att lyssna till
Konungens planer, var brefvexlingen oafbruten: den
vittnar om en oaflåtlig åt detta ärende egnad
omtanke, under det att förhållandena med de Franska
Prinsarne och med Österrikiska hofvet underhöllos
af Grefve Axel von Fersen, hvars upplysande
brefvexling äfven finnes förvarad. Den 28:de
October 1791 öfversände Gustaf till Catharina planen
till en landstigning på Franska kusten
uppgift å det antal fartyg och trupper han dertill
erbjöd att använda. — Kejsarinnans långa och
särdeles utvecklade svar af den 20/9 November
var på det hela uppskjutande, men Hon vägrade
dock ej att ingå på Konungens förslag, ehuru hon
ansåg tidpunkten dertill ännu ej vara kommen,
och att innan man öfvergick till handling, man
måste försäkra sig om Österrikes, Preussens och
öfrige makters verksamma biträde, så att anfallet
mot Frankrike kunde ske samtidigt från alla håll.
Catharina hyllade således sjelf den dilatoriska
politik, som hon hos de öfrige regenterne fördömde;
men likasom af farhåga att se sig bedömd lika
med dessa, ber Hon Konungen enständigt att icke
tolka hennes försigtiga omtanka såsom en svaghet,
för hvilken hon ej skäligen ansåg sig böra
misstänkas, och uppgifver derefter de medel, hvilka,
efter hennes omdöme, borde användas för att
bereda det allmänna kriget mot Frankrike. — Uti
ett senare bref af den 17 December 1791,
återkommer Kejsarinnan till detta ämne,
hufvudsakligen för att klaga öfver Kejsar Leopolds
långsamhet och obeslutsamhet, och uti bref af den 10
Februari 1792 öfversänder hon en af henne
uppgjord anfalls-plan, som tillika blifvit meddelad
hofven i Berlin, Madrid, Neapel, Turin och Wien.
Äfven under riksdagen i Gefle var Gustaf
lifligt med detta ämne sysselsatt, likasom till sista
ögonblicket af sitt lif, och man återfinner bref härom
från Axel Fersen, Cardinal de Bernis, Baron de
Breteuil och flere personer, skrifne efter hans mord,
men innan underrättelsen derom ännu hunnit blifva
dem bekant.
Med Gustafs död släcktes den eld som lifvat
dessa underhandlingar. Kort derefter afgaf
Regenten till Kejsarinnan ett memorandum rörande
den politik han, under sin brorssons
minderårighet, ansåg sig böra följa, och hvaruti, med
afseende å Franska angelägenheterna säges att:
»genom den nu timade, grymma tilldragelse, Hans
Kongl. Höghet befunne sig uti en ställning, som
icke tillät honom att uti deras helhet fullfölja
de planer hvilka den aflidne Konungen rörande
detta ärende uppgjort. Han ville likväl icke
upphöra att med Kejsarinnan öfverlägga om de
åtgärder och förklaringar, hvilka af Frankrikes
närvarande ställning kunde föranledas, men han
förklarade att omständigheterna lade ett hinder i
vägen för afsändandet utom Sveriges gränsor af
en så betydlig truppstyrka, som den hvilken af
den aflidne Konungen för detta ändamål varit
afsedd.» — Till svar härå aflemnades af Ryske
Ambassadören Grefve Stackelberg, uti enskilt
företräde hos Regenten, den 29:de Maj 1792, ett
memorandum, hvarigenom Kejsarinnan, å sin sida,
förklarade att då hon grundat sina mått och steg
på de af Konung Gustaf framställde förslag, hon
ingalunda kunde afstå från Sveriges materiella
medverkan, men vore benägen att rätta omfånget
deraf efter omständigheterna. »Hon ville derföre
glömma hvad den aflidne Konungen utlofvat, och
afstå från en landstignings-expedition; men
fordrade endast att 6 till 8,000 man Svenska
trupper skulle förena sig med den Ryska armé, som
hon hade för afsigt att afsända.» Hon frågar
härvid om Sverige, »som garanterat Westphaliska
freden och Tyska Rikets Statsförfattning, och som
innehar en plats bland makterne af första
ordningen, skulle kunna, med försakelse af den
aktning som Gustaf Adolph åt sitt land förvärfvat,
afstå från den, hvilken Gustaf III förstått att så
ärorikt bibehålla.»
Att Sveriges medverkan uteblef, veta vi: att
en sådan politik både var försigtigast, och att den
af det mot Frankrike inledda krigs utgång fullt
rättfärdigades, kan icke förnekas; men i afseende
å de dermed förbundne underhandlingar är lätt
att märka, att de nu mera ej leddes af Gustaf.
Hvad som inträffat, om Försynen medgifvit
förlängandet af hans lefnad, kunna vi ej bedömma;
huruvida utförandet af hans planer skulle hafva
bidragit till Sveriges fördel, och huruvida han åt
händelsernes gång förmått att gifva en annan
riktning, torde kunna förefalla ganska tvifvelaktigt;
men hvad som kan tagas för afgjordt, är att han
aldrig skulle satt Sveriges ära på spel, och så
ordnat dess förhållanden till dess mäktigaste granne,
att han antingen kunnat undvika den brytning,
som förorsakade hans efterträdares fall, — eller
ock kunnat trotsa den.
*
Bilagor.
Bref från Konungen af Preussen till
Konungen af Sverige, dat. Breslau den 20
September 1790.
(Öfversättning från Franska originalet, egenhändigt skrifvet af
Konung Fredric Wilhelm).
Min Herr Broder, Majoren Cazal har, vid sin ankomst hit,
rigtigt till mig öfverlämnat det bref Eders Majestät gjort mig
fägnaden tillskrifva mig den 13:de sistl. Juli. Jag är Eders
Majestät ganska erkänsam så väl för de upplysningar, hvilka innehållas
i detta bref, som för dem, hvilka muntligen af Major Cazal
blifvit framförda rörande Dess krigiska bedrifter i Finland, hvilka
skola odödliggöra Dess regering. Det hade varit önskvärdt att
Eders Majestät icke så snart afbrutit denna ärofulla bana, och
den medverkan, hvarom Eders Maj:t med mig öfverenskommit,
genom att sluta ett särskildt fredsfördrag, som jag icke hade skäl
att förvänta under de förhållanden, hvaruti vi stodo till
hvarandra, och hvarom jag hittills har endast en ofullständig kännedom.
Jag tror mig hafva, för att vara Eders Maj:t nyttig, gjort allt
hvad mina egna angelägenheters ställning och närvarande
omständigheter tillåtit. Jag önskar att de åtgärder Eders Maj:t
vidtagit, icke må rubba det system af allmän säkerhet och
allmänt lugn, hvartill Eders Maj:t, i samråd med mig, börjat lägga
så goda grunder. Under dessa förhållanden, och då vår
samverkan blifvit rubbad, vill jag icke längre här uppehålla
Majoren Cazal, och jag har åt honom uppdragit att för Eders
Maj:t uttrycka, — likasom jag sjelf gör det genom detta bref, —
en förnyad försäkran om min ständiga önskan att med Eders
Maj:t underhålla en nära, på fullkomligt godt förstånd och
öfverensstämmelse i åsigter grundad, förbindelse, äfvensom att
upprepa de känslor af upprigtig och oföränderlig högaktning
hvarmed jag är,
*
Dépéche från Konung Gustaf III till
General v. Stedingk, dat. Stockholm d. 18
Mars 1791.
(Öfversättning från det egenhändiga originalkonceptet).
Jag väntar med otålighet underrättelsen om Furst
Potemkins ankomst. Jag har varit ganska nöjd med Edra åtgärder
och med Edert samtal med Kejsarinnan. Jag har derigenom
vunnit upplysning i hvad som hittills varit mörkt med afseende
derå att traktaten i Werelä — eller snarare de dervid
muntligen gifna löften, — aldrig uppfyllts. Jag är mer än
någonsin öfvertygad derom, att ministèren i Petersburg, då den
bedrager Kejsarinnan, äfven vill bedraga mig. Det finnes ingen
annan än Furst Potemkin, som kan afgöra allt, och det blir
till följd deraf som jag kommer att fatta mitt bestämda beslut;
och som jag föresatt mig att icke ingå uti några ytterligare
förbindelser, förrän de i Werelä gifna löften blifvit uppfyllda,
meddelar jag Eder inga vidare föreskrifter, då sådant intill dess
detta ägt rum, skulle vara utan ändamål. Antingen har
Baron Igelströhm handlat emot Kejsarinnans befallning, då han
lofvade afstå Nyslott och Högforss, eller ock har han uppfyllt
Hennes ordres. I första fallet bör Hon straffa honom; — men
han var försedd med Hennes fullmagt: jag borde tro honom,
och vara säker på att hans ord voro Kejsarinnans ord. Denna
Furstinnas heder kräfver att de löften som Hennes Fullmägtig,
å Hennes vägnar, afgifvit, blifva uppfyllda; särdeles, då vid
slutet af ett krig, man ansett Hennes namn så heligt, att det
betydde mera än hvarje skriftligen ingången förbindelse. I det
senare fallet åter är Baron Igelströhm oskyldig, och då är det
Kejsarinnan som velat bedraga mig. Den slutsats som deraf
bör dragas, är lätt att finna, och min kända karakter, i förening
med nuvarande omständigheter, böra tillfyllest tillkännagifva det
beslut jag kommer att fatta. Detta är således en preliminär
artikel sine qua non, och helgden af ingångna förbindelsers
uppfyllande kommer att bestämma om ett förbund för framtiden:
— om freden eller om kriget Här är icke mera fråga om
Kejsarinnans ära än om min: och om Hon vill att man skall vara
mån om Hennes egen, bör Hon å sin sida vara lika mån om
deras, som äro Hennes likar. Jag har väntat nog, och vill ej
mera låta uppehålla mig af tomma ord. För öfrigt har ni,
innan detta kommer Eder tillhanda, redan träffat Furst
Potemkin, och kunnat inhämta hvad han beslutat. Jag vill dessutom
säga Eder, att den nye Preussiske Ministern redan hos mig haft
två enskilda företräden, och att allt hvad jag anser nödigt att
i afseende å dessa två samtal meddela Eder, är att han, genom
de detaljer han haft att utveckla, sökt att öfvertyga mig att
Konungen af Preussen bestämt sig för att förklara krig, och
att den senast till Constantinopel afsände kurir härom
öfverbringat en afgörande försäkran. De anbud han gjort mig bevisa,
för öfrigt, att man slutligen i Berlin fattat detta beslut, och att,
man der insett, att någon återgång ej mera är möjlig.
*
Dépêche från General v. Stedingk till
Konungen, dat. Petersburg den 11 Mars/28 Febr. 1791.
(Öfversättning från Franska originalet i chiffer).
Då jag senast var inbjuden till Hermitagen, kom
Kejsarinnan till mig, och sade mig med en hemlighetsfull ton, att
sakerna gingo väl; att Hon hade gifvit befallning om
afsändande till Stockholm af ett kontra-förslag, och att jag snart
hade att förvänta en kurir derifrån. Oagtadt jag ingenting
visste om det härifrån afgångna förslag, låtsade jag att derom
vara underrättad. Jag svarade att jag vore öfvertygad att om
endast man öfverenskommit om alla preliminäreme, saken sedan
skulle gå af sig sjelf. »Man bör icke», sade Hennes Maj:t,
»väcka något uppseende med allt detta: Ni kan här uppgöra
allting med Baron Igelströhm: Ambassaden kan komma sedan.»
— »Konungen underrättar mig, Eders Maj:t, att Han är ganska
nöjd med Baron von der Pahlen, och vill underhandla med
honom, om Eders Maj:t vill sända honom sina fullmagter.» —
Kejsarinnan svarade: »Jag försäkrar Eder, att Baron von der
Pahlen är en ganska hederlig man; men huru än
underhandlingen må bedrifvas, är hufvudsaken att Konungen fattar
förtroende till mig: jag åberopar hvad jag redan i afseende
härå sagt Eder.» Efter att hafva sagt flera saker till Eders
Maj:ts beröm, fortfor Kejsarinnan: »Jag bekänner att hvad som
ligger mig mest om hjertat, är ett förbund mellan de Nordiska
Staterne: det skulle afskräcka de Magter, som vilja spela
mästare, och göra oss sjelfva till Herrar öfver våra
angelägenheter». — »Det skulle», svarade jag, »isynnerhet vara
fördelagtigt för Eders Maj:t, som, genom sin ställning, så ofta är
tvungen att spela en hufvudrol i de Europeiska frågorna.» —
»Nej», svarade hon, »det är ej hufvudrolen jag eftersträfvar;
men vår säkerhet fordrar att vi måste vara förbundne; i dag
är det fråga om mig, i morgon blir det fråga om Konungen:
han har alltför mycket förstånd att ej finna det.» —
Kejsarinnan sade mig allt detta med låg röst, under det hon såg sig
omkring, likasom för att försäkra sig om att ingen hörde oss.
Stor-Fursten stod på några stegs afstånd; men vördnaden hade
redan aflägsnat alla öfrige åhörare. — »Hvad bör man tro, Eders
Maj:t, om rygtet att Furst Potemkin återkommer hit med
freden?» — »Jag vet det icke, men det är möjligt: hans
fördröjda ankomst har gifvit anledning till detta rygte: han
tycker om att bereda mig öfverraskningar. Turkarne sjunga på
sista versen: vet Ni, att de för närvarande ej hafva 30,000
man i fält, och att Sultanen icke tror sig vara i säkerhet
i Constantinopel? Det berättas, att han derifrån begifvit sig
till Adrianopel. Denna Furste är en ganska besynnerlig man,
men han har mycket förstånd: han kommer att göra allt hvad
göras kan, — och jag låter honom göra.»
Samtalet slutade här: det bevisar, likasom alla föregående,
Kejsarinnans goda afsigter; men angelägenheterne gå, det
oaktadt, ingalunda framåt. Jag är deröfver alldeles förtviflad: jag
finner med säkerhet att före Furst Potemkins ankomst, vågar
och kan man ingenting afgöra. Denne Furste, som man
väntar hvarje ögonblick, reser under tiden omkring i Ryssland allt
efter som hans nycker föra honom; men han kommer ej hit,
ehuru Herr Bruce begifvit sig 60 werst härifrån för att möta
honom. Denne Satrap, eljest så högdragen, väntar honom der,
och dväljes i en usel koja, der han icke vågar afkläda sig
hvarken dag eller natt, af fruktan att försumma första ögonblicket
af Furstens ankomst. En annan orsak till uppskofvet är att
söka uti den förskräckliga förströelse, i hvilken alla menniskor
här lefva, och hvaraf affärerne lida. Herr Markoff säger mig
att man varit tvungen uppskjuta med brefvexlingen med Sverige;
men att under fastan detta skall bringas i ordning. Likväl har
fastan äfven sina olägenheter: då under densamma ingen bjudning
till Hermitagen äger rum, får jag icke tillfälle att på lång tid
samtala med Kejsarinnan.
Af ett bref från Baron Armfelt, ankommet med Baron von
der Pahlens kurir, har jag sett de giltiga skäl han äger att
beklaga sig öfver Baron Igelströhm, och huru mycket han
derföre är uppbragt emot honom. Det är otvifvelaktigt att med
mera kraft och fintlighet han kunde hafva lyckats, — så som
hans afsigt säkert varit, — att, oaktadt alla hinder, bereda
uppfyllandet af sina muntliga löften; men, nyss kommen i gunst,
har han önskat skona sig sjelf, och skona andra; han har
gifvit vika, sökt undanflygter, och hoppats att tiden skulle alstra
en gynnande tillfällighet, som kunde hjelpa honom att med
heder afsluta sitt uppdrag. Jag är säker på att om hans
personliga förhoppningar skulle svikas, man i honom skulle få en
oförsonlig fiende. Det gifves ingen farligare menniska än en
uppbragt pultron. Kejsarinnan, som anser honom som sitt eget
verk, och som den, hvilken beredt en fred, som gjort Henne ett
så stort nöje, tror att han är nödvändig för understödet af en
byggnad, hvarvid Hon vill att han skall lägga sista handen.
Baron Igelströhm har här många fiender, och åtnjuter föga
anseende: detta utgör för Kejsarinnan ett ytterligare skäl att
understödja honom. Allt detta gör att jag tror det vara
försigtigast att icke bringa honom till det yttersta, men att försöka
skrämma honom, och jag är säker på att Baron Armfelt
uppfattar de skäl jag i detta afseende anfört. Furst Potemkins
ankomst kommer ofelbart att medföra upplösningen af pjesen,
huru invecklad den än må vara. Jag betviflar nästan icke att
denna upplösning blir enlig med Eders Maj:ts afsigter.
Jag har nyligen haft ett sammanträde med Grefve
Bezborodko, med hvilken jag icke haft tillfälle samtala efter hans
återkomst från Moskow. Jag har icke för honom gjort en
hemlighet af Eders Maj:ts missnöje och af alla anledningarne
dertill. Han har på det enständigaste bedt mig lugna Eders
Maj:t, och försäkra, det allt inom kort till Dess belåtenhet skall
blifva uppgjordt; hvad som uppehållit affarerne, vore att man
på samma gång velat afgöra dem alla; men att, för att
påskynda afslutandet, Kejsarinnan önskade att Eders Maj:t ville
tillsända mig sina fullmagter. Jag svarade honom att Eders
Maj:t anbefallt mig att utverka det fullmagter måtte blifva
tillsände Baron von der Pahlen, och att det syntes långt mera
lämpligt att underhandlingarne bedrefvos i Stockholm, enligt hvad
han sjelf, i sinom tid, hade sagt mig. Grefve Bezborodko sade
mig att Hr Markoff arbetade på ett kontra-förslag; att man
ämnade till Baron von der Pahlen afsända utkastet till den
Traktat som borde afslutas; och att man skulle göra en
särskild och hemlig artikel rörande det understöd i penningar,
som, enligt det i Werelä gifna muntliga löfte, borde lemnas.
Han försäkrade med bestämdhet, att Kejsarinnan beslutat att i
detta afseende uppfylla Eders Maj:ts förväntan, och att man
skulle afskilja dessa summor från de andra, hvilka uti Traktaten
kunde komma att bestämmas såsom subsidier. Jag fäste hans
uppmärksamhet derpå att man borde börja med uppfyllandet
af ett löfte, som haft ett direkt inflytande på fredens afslutande.
Han medgaf detta, och bad mig att bevilja honom högst
fjorton dagars anstånd; »ty oss emellan», sade han, »jag måste
utverka bemyndigande härtill. Furst Potemkin anländer i
morgon, och jag är öfvertygad att han kommer att blifva helt
och hållet af min tanka.» Jag ingick derefter i diskussion om
gränseregleringsfrågan, och jag tyckte mig förstå, att man vore
sinnad bifalla Eders Maj:ts begäran om Nyslott, om Menjuhari
och möjligen om Högforss; men att frågan om Svensksund och
Korkansiari kommer att möta stora svårigheter. Eders Maj:t
har skänkt en alltför stor ryktbarhet åt det första af dessa
ställen. Jag försökte förgäfves bevisa att det var den sämsta
position i verlden; att man med några få skepp kunde blokera
den; att det var ett inlopp, der man kunde instänga en
skärgårds-flotta och göra den alldeles overksam. Grefve Bezborodko
ville ej tro mig. Jag frågade honom derefter när Baron
Igelströhm skulle afresa; derpå svarade han intet, och det blef
omöjligt att härom utverka ett enda ord. Jag sade honom
att Eders Maj:t samtyckte att nämna mig till sin ambassadör
här: men tillika att Eders Maj:t aldrig, på en främmande
magts begäran, ville gifva en af sina undersåter någon
befordran. Han svarade mig att Kejsarinnans afsigt aldrig varit att
förmå Eders Maj:t att bevilja någon nåd som kunde strida mot
Dess egen vilja. »Jag tror icke», sade jag honom »att det är
nödvändigt att ambassadörerne hafva samma grad: ambassaden
förlänar dem i allt fall en lika rang.» Grefve Bezborodko
bibehöll i detta afseende samma tystnad, som rörande tiden för
Baron Igelströhms afresa.
*
Bref från Generalen Baron von Igelströhm
till Öfverste Kammarjunkaren Baron G. M.
Armfelt, dat. S:t Petersburg 26 Oktober/6 November 1790.
(Öfversättning från det egenhändiga Fransyska originalet).
Min bäste Baron,
Med största tillfredsställelse inhämtar jag af Edert bref
af den 4 Okt. n. st., hvilket för några dagar sedan blef mig
lemnadt af General Stedingk, att Eder hälsa, sedan Ni åter
träffat Edra vänner, småningom förbättras. Om ni vill räkna
mig, ehuru långt skiljd från Eder, bland deras antal, kan ni,
min bäste vän, vara öfvertygad, att dessa känslor på
upprigtigaste sätt af mig besvaras.
Ja, min vän, jag är ännu här: det är med möda man
lemnar ett ställe der man blifvit öfverhopad med godhet och
utmärkelser. Derigenom att jag dag från dag uppskjutit min
afresa, har jag aflägsnat saknaden, och njuter med glädje af
den lyckligaste tidpunkt i min lefnad.
Läsningen af Edert bref har för första gången gjort mig
ledsen. Huru, min bäste vän, har ni spleen? ty hvad annat
skulle jag kunna kalla det? Att tvifla på sanningen af hvad
jag försäkrat, att misstänka upprigtigheten af Kejsarinnans
känslor, — det är, förlåt mig om jag säger det, att visa att man
är vid dåligt lynne. Kejsarinnan önskar ingenting högre än
att närmare tillknyta de vänskapsband som blifvit återställde,
och att ingå en nära förbindelse med Konungen: det beror
endast af Hans Maj:t sjelf att stadga dessa tänkesätt. Se
der en enkel och ovedersäglig sanning som ej lider någon
tvifvel. Till följd deraf blir ganska lätt att besvara de af Eder
framstälda fyra frågor.
1:o Den artikel i Freds-Traktaten som bestämmer att
Ambassadörer eller Ministrar ömsesidigt skola afsändas, föreslogs
af Kejsarinnan för att öfvertyga Konungen om Hennes önskan
att med Honom ingå närmare förbindelser. Långt ifrån att
lägga några hinder mot verkställigheten häraf, väntar Hon tvertom
endast på Konungens förslag i detta afseende, och anser till
och med en dylik utnämning såsom alldeles nödvändig för att
bevisa den önskan man hyser att afsluta en Alliance-Traktat,
och för att bestämma om gränseregleringen. Så snart
Konungen således vill utnämna till Sin Ambassadör den person som
Han dertill anser mest lämplig, kan Han vara öfvertygad att
denne person här blir väl emottagen. Jag vill säga Eder ännu
mer: för att, i enlighet med hvad Ni i detta afseende säger,
gå Konungens önskan till mötes, har Kejsarinnan utsett mig
till denna beskickning, och om detta vinner Konungens, Eder
Herres, bifall, kan det anses som en afgjord sak. Men för att
förekomma hvad som ofrivilligt ägt rum vid de bägge
Generalernes afsändande, vore nödigt att på förhand öfverenskomma
om en och samma dag för utnämningen. Man kunde i detta
afseende bestämma den 24 November g. st., som är den 5
December n. st.: det är Kejsarinnans namnsdag.
2:o Kejsarinnan är villig att ingå på gränseregleringen, då
Hon önskar för alltid undanrödja hvad som kan gifva anledning
till tvist, eller uppväcka oenighet och obehagligheter. Så snart
ambassadörerne anländt, och kartorna på stället blifvit af
ingeniörer upptagne, skall man derom underhandla. Jag är
öfvertygad att man på ömse sidor blir angelägen att aflägsna alla
svårigheter, och att man således framställer antagliga förslag,
för att så mycket förr kunna träffa en för bägge parterne
nyttig och lämplig öfverenskommelse.
3:o Med afseende å Konungens önskan att erhålla
understöd i penningar, kan ni vara öfvertygad, min bäste Baron, att
Kejsarinnan skall göra sig ett verkligt nöje att gå Hans Maj:ts
önskningar till mötes, så väl vid detta tillfälle, som vid alla
öfriga, då Hon kan bevisa Honom sin vänskap.
4:o Hennes Maj:t Kejsarinnan delar fullkomligt den tanka,
att en Alliance-Traktat mellan Henne och Konungen ej kan
bli annat än ganska fördelagtig både för Rysslands och Sveriges
interessen, och att den till och med är nödvändig för dessa
Rikens ömsesidiga lugn. Dertill fordras endast att förse
ambassadöreme med nödvändiga fullmagter för att underhandla
om ett sådant förbund och afsluta detsamma på fasta och
oföränderliga grunder. Sedan Konungen härigenom blifvit med
Kejsarinnan allierad, skall Hon göra sig ett nöje af att underlätta
Hans financiella förlägenhet.
Medgif, min bäste vän, att jag handlar öppet: då vi bägge
äro militärer, böra vi, som jag tycker, afstå från försöket att
föra hvarann bakom ljuset. Men afskudda Eder, jag ber derom,
detta dåliga lynne, och tänk ej på att lemna tjensten: försök
att verka allt det goda som står i Eder förmåga, och använd
dervid det nit och den redbarhet som utmärka Eder. För min
del önskar jag lifligt att en dylik tolk af Dess Herres
befallningar må qvarstanna i närheten af Dess person, på det att jag
der må återfinna en vän, som har hela mitt förtroende, för den
händelse att Kejsarinnan vill begagna mig till den beskickning
som är i fråga.
Lifvad af dessa känslor, tvekar jag icke att underrätta
Eder om Konungens Ministers i Warschau besynnerliga
uppförande: han fortfar att ännu föra samma språk, i afseende å
våra förhållanden, som under kriget. Då han är gift med en
polska, bör jag tro att sådant sker af lättsinne. Jag anmodar
Eder likväl att låta gifva honom andra föreskrifter, på det att
ej häraf må alstras föreställningar, hvilka skulle aflägsna från
det stora ändamålet.
I det ögonblick då jag ämnade afsluta mitt bref, får jag
ett besök af Baron Staël: hvad är det, i Herrans namn, som
kan förorsaka Eder oro? Man hyser här de bästa afsigter, jag
bedyrar det på det heligaste: om i stället för att lyssna till
falska ingifvelser, man ville gå till källan, skulle man snart
derom blifva öfvertygad. Jag uppehåller Eder utskickade här,
för att lemna honom tid att underrätta sig om allt; för att
vara ögonvittne till allt hvad som tilldrager sig, och för att
vinna den öfvertygelse att allt hvad jag sagt Eder är sannt,
och ganska sannt.
Med afseende å hvad han berättar mig om Herr von
Krüdener, tror jag att felet ligger så väl hos den ene som den
andre ministern, och att allt detta endast är ett missförstånd
å ömse sidor. Befallning kommer att härifrån afgå till alla
våra ministrar att lefva på den vänskapligaste fot med
Konungens. Om man från Eder sida, min bäste vän, gör på samma
sätt, kommer intet vidare missförstånd att uppstå.
Skynda min bäste Baron, att besvara detta bref, så att vi
ej förfela den 5 December n. st.; men i händelse denna termin
skulle synas för kort, — hvilket ni kan beräkna efter den tid
då min kurir ankommer, och den tid som anses kunna fordras
för hans återresa, — beror det helt och hållet på Hans Maj:t
Konungen att välja och bestämma hvilken annan dag Han
behagar för ambassadörernes ömsesidiga utnämning. Om vi
endast arbeta med friskt mod, så går jag i borgen derföre att
allt kommer att i enlighet med våra höga beherrskares
önskningar uppgöras.
Farväl: jag omfamnar Eder af allt mitt hjerta, och
förblifver ständigt med största agtning och vänskap,
P. S. Eder minister i Warschau, Herr von Engeström
fortfar att under hand utsprida de mest fientliga insinuationer:
han har för högt uttalat sig mot oss, och torde få svårt att
ändra sitt språk och sitt uppförande. Till följd af dessa har
det rygte här kommit i omlopp, att freden med Konungen ej
kommer att blifva långvarig, och att Han snart åter ämnar
börja krig emot Ryssland.
*
Dépêche från General v. Stedingk till
Konungen, dat. Petersburg den 14/3 Februari 1791.
(Öfversättning från det egenhandiga originalet, till Stockholm
afsändt med Kuriren Widegren).
De befallningar från Eders Maj:t, af den 1 dennes, hvilka
kuriren Widegren sistl. Thorsdag, kl. 4 e. m., till mig
öfverlemnade, hafva försatt mig uti den största förlägenhet. Grefve
Bezborodko hade samma dag afrest till Moskow. Baron
Igelströhm är så sjuk, att han ej ännu på flera dagar kan komma
ut; och det var dessutom ej åt honom man kunde uppdraga, att
till Kejsarinnan öfverlemna de bref, som berörde honom sjelf,
ehuru han ej deruti var uttryckligen nämnd. Detta bref kunde
dessutom möjligen ej göra den dermed afsedda verkan. Om äfven,
hvilket man har svårt antaga, Kejsarinnan ej skulle hafva märkt
att detta bref var skrifvet för att förevisas Henne, sades Henne
likväl deruti, med alltför tydliga uttryck, att Hon var bedragen
genom sina ministrars intriger och falska framställningar, och
det är just detta som Hon frugtar mera än allt annat i verlden,
och som Hennes högmod aldrig skulle tillåta Henne att
medgifva. Att åter icke till Henne öfverlemna detta bref, hade varit
att fela mot Eders Maj:ts befallning: jag hade icke mod
dertill. Men huru låta det komma till sin bestämmelse? När jag
ser Kejsarinnan i Hermitagen, — hvilket endast sällan
inträffar, — kan jag icke tala med Henne om stats-angelägenheter,
om Hon ej sjelfmant leder samtalet derpå. Min första afsigt
var att lemna brefvet försegladt till Prinsen af Nassau, och be
honom frambära det: han hade blifvit förtjust att finna detta
tillfälle att blanda sig uti Eders Maj:ts angelägenheter: han
skulle med värma ha förfäktat Eders Maj:ts sak, om
Kejsarinnan med honom talat derom: han står i gunst; — men det
hade varit att åt honom bereda en fördel, som ännu icke bör
tillkomma honom. Jag hade att välja endast mellan
olägenheter, och måste fatta mitt beslut. Jag skref genast till
Kejsarinnan det bref, som jag här bifogar: följande morgon
besökte jag Herr Souboff, och för att icke blottställa mig för att
ej bli emottagen, gick jag till fots, och steg in till honom utan
att låta anmäla mig. Det var första gången jag såg honom i
hans egna rum: han emottog mig på det mest förbindliga sätt.
Det var vid den tid han nyligen lemnat sängen: hela rummet
var fullt af uppvaktande hofmän. Efter en timmas samtal om
hvarjehanda ämnen, steg han upp för att visa mig en
planritning: jag följde honom, tog honom afsides, och sade honom
att han skulle göra mig ett stort nöje om han till Kejsarinnan
ville öfverlemna det paket jag hade i handen. Han blef
öfverraskad och förlägen: jag försäkrade honom att detta bref innehöll
ingenting som kunde vara Kejsarinnan oangenämt, men att det
innehöll saker hvilka nödvändigt borde komma till Hennes
kännedom. Han vände på brefvet flera gånger, och sade: »Ni
försäkrar mig då, att deruti står ingenting oangenämt hvarken
för Kejsarinnan eller för någon annan?» — »Nej,» svarade jag. —
»I detta fall,» sade han, »skall jag göra mig ett verkligt nöje
att vara Er till tjenst,» — och vi åtskiljdes de bästa vänner i
verlden. Om Eders Maj:t täckes påminna sig, har jag förut
nämnt att jag hade föga förbindelser med Herr Souboff, som
är familjen Soltikoffs vän och beskyddare. Kl. 2 e. m. sände
Herr Souboff mig, med en officer, hosgående biljett: denne
officer begärde ej att få tala med mig, utan med Herr Jennings.
Vid den tid han hade utsatt, begaf jag mig till Herr Souboff.
Han emottog mig uti sitt bibliothek, och strålade af glädje
deröfver att jag vändt mig till honom uti en sak af denna
betydenhet: han sade mig att Kejsarinnan önskade se mig och
samtala med mig om innehållet af Eders Maj:ts bref; att han
på det enträgnaste uppmanat Kejsarinnan att upprigtigt för mig
förklara sig; att Hennes Maj:t beslutat sig dertill, och
önskade att jag med lika upprigtighet skulle uttala mig; att hvad
han på förhand kunde försäkra mig, vore att Kejsarinnan lifligt
önskade en Allians med Eders Maj:t, och att detta vore kanske
den enda sak hvarom Hon vore fullkomligt öfverens med sina
ministrar. Jag öfverflödade med tacksägelser, men mitt hjerta
började att klappa, då jag föreställde mig hela vigten af detta
sammanträde. »Jag skall gå och underrätta Kejsarinnan;» sade
Herr Souboff, »Hon kommer hit ned.» Han gick upp till Henne
genom en liten trappa: några minuter senare kom en af
Kejsarinnans kammartjenare, — Herr Souboff är uppassad af
Kejsarinnans betjening, — och förde mig till samma rum der jag
varit på morgonen. Herr Souboff kom mig till mötes, öppnade
dörren till det rum der Kejsarinnan befann sig; gick igenom
detta rum, och försvann. Kejsarinnan, i morgonklädning,
helsade på mig, bad mig ursägta om Hon ej var klädd; satt sig
på en liten divan, och gjorde mig tecken att sätta mig på en
der bredvid stående stol. Hon lade mitt bref på ett bord
bredvid divanen; och lade på brefvet sina glasögon. Hennes
utseende och hållning voro ganska allvarliga, och blefvo det
alltmer, ju längre hon talade. Det var ej, som jag skulle hafva
önskat det, ett förtroligt samtal, utan en politisk öfverläggning
mellan en mägtig Kejsarinna och en lärling i diplomatien. Hon
började: »Konungen beklagar sig, och är icke nöjd med mig.»
— »Jag ber Eders Maj:t förlåta mig: Konungen är okunnig
om den utväg jag begagnat; det är endast det oinskränkta
förtroende» .... — »Ni har handlat rätt, och jag är Eder
derföre tacksam. Jag skall tala helt öppenhjertigt med Eder.
Tjugoåtta års regering hafva, som jag tror, ej bordt ingifva
den förmodan att jag sviker mina löften: jag skall aldrig göra
det,» — detta sades med ett ovanligt eftertryck, — »och likväl
synes Konungen orolig;» — »Konungen befinner sig, Eders
Maj:t, i en belägenhet som rättvisar denna oro» .... — »Jag
ber att ni ville afhöra mig. De artiklar, hvarom man i Werelä
öfverenskommit, hafva afseende på gränse-regleringen, på
ömsesidigt afsändande af ambassadörer, och på förslaget om en
Allians-Traktat: allt detta är på vägen att verkställas» .. — »Jag
trodde, Eders Maj:t, att der också varit fråga om
penningeunderstöd» .... — »Ja, men såsom en följd af den Traktat
som bör afslutas.» — »En traktat, Eders Maj:t, kan endast
långsamt uppgöras: en vexel åter är snart afsänd» .... — »Jag
skulle tro mig derigenom göra Konungen en skymf: derom
har aldrig någonting varit sagdt» .... — »Kanske att jag sjelf
misshagar Honom genom min öfverdrifna upprigtighet; men
jag känner Konungens belägenhet och de fördelagtiga tillbud
hvilka han från de allierade hofven fått emottaga» .... — »Jag
räknar på Konungens tillgifvenhet och på hans vishet. Han
är alltför mycket upplyst att icke finna, att sedan Frankrikes
politiska betydelse är upphörd, har vågskålen vändt sig mot
honom.» Härefter fick jag afhöra ett långt och vackert
politiskt tal, egnadt att, å ena sidan, bevisa den despotism och
politiska diktatur som de allierade hofven ville tillvälla sig, och
å den andra den vackra rôle som var Eders Maj:t ämnad
genom ett förbund med Kejsarinnan. Hennes Maj:ts liflighet
stegrades härunder, och talet öfvergick till deklamation. — »Jag
skall göra allt hvad jag kan,» sade hon, »för att bedrifva detta
nyttiga verk. Min ambassadör är färdig att afresa: Baron
Taube, är sjuk: nå väl, Konungen kan ju nämna Er till sin
ambassadör,» — här steg jag upp, och gjorde en djup
bugning; Kejsarinnan fortfor med ökad liflighet: omöjligt att
afbryta henne. — »Men huru kan det komma sig,» sade hon, och
fästade på mig en något skarp och betydelsefull blick, »att
Konungen inbillar sig att jag bedrar honom? har jag visat
några prof på svaghet? jag är Herre hemma hos mig, och jag
trotsar hvem det vara må att våga handla i strid mot mina
befallningar» .... — »Det är ganska visst, Eders Maj:t, att
ingen skulle våga det, eller ens kunna det; Konungen vet det,
men han har» .... — Kejsarinnans uttryck var förändradt. —
»Nej, jag ber Er att lugna Konungen: jag skall hålla allt hvad
jag lofvat: jag räknar på Konungens vänskap: vi skola låta de
båda Baronerne underhandla; jag har mycken agtning för Baron
Armfelt, hvars uppförande jag måste gilla. Baron Igelströhm
skall resa: om Baron Taube är sjuk, kan ju Konungen nämna
Er till sin ambassadör: jag skall se det med nöje» — jag steg
upp och kysste Kejsarinnans hand: hon smålog, men uttrycket
i hennes ansigte antog snart åter en allvarsam prägel. Hon
steg upp, lemnade mig Eders Maj:ts bref i det omslag,
hvaruti jag hade skickat det, och under det hon gick fram i rummet,
sade hon: »Bed Konungen att icke vara otålig. Hvad kan han
frukta? Att jag hyser groll till honom? Nej, jag ger Er derpå
mitt hedersord; att jag vill beröfva honom hans förra
politiska förbindelser, för att isolera honom, och på hans bekostnad
utvidga mitt rike? Jag försäkrar Er på min heder att jag icke
tänker derpå. Jag går ännu längre, Herr von Stedingk: om
Konungen förklarade mig krig, skulle jag inskränka mig till
försvar» .... — »Bevare Gud, Eders Maj:t, från en sådan tanka:
hvad mig angår, känner jag att det vore mig omöjligt att
deltaga i ett krig emot Eders Maj:t» .... — »Jag säger Eder
detta för att bevisa att jag icke emot Konungen hyser något
misstroende. Man säger att han väpnar; att han rekryterar
sin armé; att han bygger nya skepp. Nå väl! jag hoppas att
de snarare skola användas för mig, än emot mig. Men man
väntar på mig: farväl!» — Kejsarinnan gick ut genom samma
dörr, hvarigenom Herr Souboff förut gått: jag återvände med
beklämdt hjerta hem, i högsta måtto obelåten att genom ett så
dristigt och mot antagen ordning stridande steg hafva vunnit
så litet. Jag betänkte att jag, genom ett sådant sätt att
underhandla, nödvändigt skulle ådraga mig alla ministrarnes
obenägenhet: då det var omöjligt att förekomma att mitt företräde
hos Kejsarinnan blefve bekant, och då jag icke kunde undvika
den storm som jag samkat öfver mitt hufvud, ansåg jag mig
likväl böra, i hvad på mig berodde, afleda den. Jag gick till
Baron Igelströhm, för att i förtroende meddela honom hvad jag
gjort, och jag uppläste för honom en del af Eders Maj:ts bref.
Han hade, mera än någon annan, nytta af att understödja mig,
och af att befrämja det af mig inledda verk. Han låg till
sängs, och hade en svår hufvudvärk. Jag trodde att han skulle
slå sitt hufvud alldeles förderfvadt: han höll det mellan sina
händer, och utstötte långa jemmerrop: han upprepade
oupphörligt att allt var förloradt: att hvarken han eller jag någonsin
skulle bli ambassadör, att Eders Maj:t otvifvelagtigt beslutat ett
fredsbrott, att man åter måste börja kriget; att Kejsarinnan
säkert var på det högsta uppbragt; att ministrarne skulle kasta
sig öfver oss bägge; och att han alltid sagt att jag allting
skulle äfventyra genom min brådskande otålighet. Han ville
hafva bestyrkt att jag ej sedan tre dagar besökt honom, ty
man skulle annars föreställa sig att jag handlat efter hans
ingifvelser. En lång tid åtgick för att öfvertyga honom att
Kejsarinnan ej var det ringaste uppbragt, och att jag handlat till hans
fördel, då jag, på egen hand och utan andras mellankomst, lyckats
vinna kännedom om Kejsarinnans tänkesätt; samt att jag nu
var i tillfälle rentvå honom från misstankan att genom sin
långsamhet hafva fördröjt underhandlingarnes gång. Slutligen
lyckades jag förmå honom medgifva att jag handlat rätt; men han
påstod enständigt att Kejsarinnan måste vara uppbragt deröfver,
att Eders Maj:t framställt Henne såsom bedragen af sina
ministrar, och att Hon säkert icke skulle komma Eders Maj:t till
hjelp. För öfrigt bedyrade han med de kraftigaste eder, att
han aldrig lofvat Baron Armfelt någonting annat, än att han
skulle bemöda sig att öfvertala Kejsarinnan att lemna Eders
Maj:t penningeunderstöd; men sättet hade icke blifvit
öfverenskommet, hvarken om det skulle blifva såsom lån, såsom förskott
på de subsidier hvarom senare kunde afhandlas, eller på hvilket
annat sätt som heldst; han tillade att den senast till Baron
von der Pahlen afsände kurir medfört befallning att om dessa
punkter underhandla.
Jag har glömt att nämna, att då Kejsarinnan
vidlyftigt utvecklade de ömsesidiga fördelarne af en Traktat, sade
Hon att personliga förhållanden kunde förändras, — att Hon
kunde dö, men att Traktater icke äro någon sådan
vansklighet underkastade. Detta sades i afsigt att bevisa
nödvändigheten af en formlig afhandling för att bestämma tvenne
regerande furstars ömsesidiga förbindelser. Hon återkom
likaledes tvenne gånger dertill, att Hon sjelf ej hade öfverflöd på
penningar, i detta ögonblick, och att Hennes utgifter voro
omätliga. Detta är sannt: särdeles som man utgifver betydliga
summor för att understödja det Ryska partiet i Polen och enligt hvad
man tror sig veta, icke utan framgång. Hvad som ytterligare
bevisades mig genom detta enskilda företräde, var att en enskild
person vid dessa tillfällen bar en nedslående underlägsenhet. Utan
att tala om den fördel som högheten, då den tages i anspråk,
alltid skänker, säger en regerande person hvad den vill: vi
andra endast hvad vi kunna: om äfven den regerande ej kan
utöfva sin allherrskande magt öfver våra omdömen, blifva dessa
dock liksom fängslade; och då skäl börja tryta, afbrytes
samtalet. Jag skulle tro det lämpligare att underhandla skriftligen:
det är derföre jag uppgjort närlagde förslag till memorandum,
hvilket jag, då denna angelägenhet åter förekommer, ämnar låta
komma till Kejsarinnans och Hennes ministrars kännedom. Jag
har deruti, så mycket som möjligt, skonat deras egenkärlek, och
jag ämnar säga att det egentligen varit till min egen ledning
som jag uppsatt denna skrift.
I förrgår åt jag middag hos Herr Marcoff, med Madame Hus
och Franska theatertruppen. Efter middagen tog han mig afsides,
bad mig säga honom hvad som kunde förorsaka det
missförstånd, som syntes råda mellan de bägge Hofven, tilläggande:
»allt detta kan endast vara ett missförstånd.» Jag ingick i
ämnet och sade att hvad som hindrat mig att i detta afseende
vända mig till honom, var att jag ansåg honom ganska illa
stämd emot Eders Maj:t: att jag kände hans goda hufvud,
men befarade det bruk han kunde göra af sitt förstånd. Han
bedyrade på sin heder att jag var ledd bakom ljuset i detta
ämne, och att Eders Maj:t likaledes var det; att han, såsom
chef för den politiska afdelningen i utrikes ministèren, visste
allt hvad Eders Maj:t härom tänkt och sagt; men att han bad
mig taga i betraktande, att tiderne nu vore förändrade, och
att han, såsom Kejsarinnans trogne undersåte, ej kunde tänka
olika med Henne; att Hon, på det lifligaste, önskade ett
förbund med Eders Maj:t; att han var öfvertygad derom, att till
detta ändamåls uppnående, nödvändigt vore, att nu komma till
Eders Maj:ts hjelp; att, om detta ej redan skett, oagtadt den
penningeförlägenhet, hvaruti Kejsarinnan befann sig, vore det
en följd af underhandlarnes oskicklighet, som afskräckte
Kejsarinnan, då de ej vågade öppet och frimodigt tala med Henne
härom. Han tillade: »Kejsarinnan befarar att man skall säga
att Hon köpt sig till fred: Hennes stolthet är deraf sårad.
Allt hvad som i Werelä aftalades, har gått genom mina
händer. Baron Armfelt hade ett stort öfvertag i jemförelse med
Baron Igelströhm: den förre är en man af verld och begåfvad
med mycken qvickhet, samt dessutom fullt underrättad om sin
Konungs afsigter. Hos den senare finnes ingen af dessa
egenskaper: händelsen hade så fogat, att han i Werelä fått ett
vigtigt uppdrag: han fick sin ledning härifrån: han har ej sagt
ett ord, som ej blifvit honom förestafvadt. Vi veta att han
ingenting kunnat lofva; och likväl anföras ständigt, från Er
sida, de af honom gifna löften. Baron von der Pahlen är en
ärans man och en duglig officer; men något annat är han
icke. Hur vill ni då att sakerne skola kunna gå? Om man
endast ville gifva Er fullmagter, eller ock till Stockholm
afsända någon som kunde bedömma dessa angelägenheter, skulle
allting ganska snart vara uppgjordt. Hvarföre skrifver
Konungen ej nu till Kejsarinnan, såsom till en god vän, till en
slägting? hvarföre, utan att tala om de obestämda ord, som i
Werelä kunnat fällas, anförtror Han Henne icke sina behof
och sina önskningar? Jag svär på att vi här icke veta hvad
det är som Hans Maj:t önskar: vet ni det?» — »Han önskar
erhålla penningemedel och en fördelagtigare gräns.» — »En
gräns, det faller af sig sjelf; men penningar: på hvad sätt?» —
»Sättet är likgiltigt: Konungen behöfver dem; och ni borde
begagna detta tillfälle att erbjuda dem, äfven om Han derom ej
framställt någon önskan, — för att derigenom göra Honom
Eder förbunden, och för att ej tvinga honom att antaga Edra
fienders anbud.» — »Men man kan omöjligt på detta sätt kasta
ut penningar, utan att rätt veta hvarföre: isynnerhet i detta
ögonblick, då vi äro ganska förlägna att anskaffa dem.» —
»Gif ut obligationer, och sälj dem.» — »Ja, med 30 % förlust,
kanske? Men detta är ej hufvudfrågan: det vigtigaste är att
träffa en öfverenskommelse.» — Herr Marcoff har troligen läst
Baron von der Pahlens dépêcher, som blifvit hitförde med min
kurir, och med den som han sjelf tvenne dagar senare afsände.
Kejsarinnan har icke till någon enda person sagt ett ord om
min audiens, och jag börjar tro att Hon återställt mig mitt
bref (hvilket jag blef något förundrad att återfinna i omslaget)
för att lugna mig i afseende å följderne af min åtgärd. Baron
Igelströhm, som jag i går besökte, sade mig att han ämnade
för Kejsarinnan anmäla, att han läst en del af Konungens bref,
men icke medgifva att han ägde kännedom om min audiens,
då Hon sjelf deraf gjorde en hemlighet: han anser sig
härigenom bevisa att vi lefva på en vänskaplig fot. Hvad Herr
Souboff beträffar, är han alldeles förtjust öfver att hafva fått
förtroende af denna angelägenhet. I går, på Hofvet, var han
af den mest utsökta artighet, och frågade mig om jag var
nöjd. — »Jag är det öfver all beskrifning med Kejsarinnan,»
svarade jag, »men icke med mig sjelf: jag har icke sagt hälften
af hvad jag borde säga: jag var alltför försagd.» —
»Kejsarinnan,» sade han, »säger äfven att Hon glömt flera saker som
Hon ämnade säga Er; att Hon under samtalet kanske något
förifrat sig; men att Hon hoppas att ni väl har förstått huru
upprigtigt Hon önskar att lefva i det bästa förstånd med
Konungen, och göra Honom alla de tjenster, som af Henne bero.»
Den 16/4 Februari.
Grefve Osterman samtalade med mig i går, och sade mig
hufvudsakligen och med den upprigtigaste ton i verlden, att
han genom Baron von der Pahlens dépêcher erfarit att Eders
Maj:t vore orolig, men att dertill vore ingen anledning; att
hvad som fördröjt sakernas afgörande, vore att Eders Maj:t
aldrig tydligen uttalat sina önskningar och afsigter; samt att en
kurir nu till Baron von der Pahlen afgått, för att derom
erhålla upplysning. Han sade mig att förslag om en
Allians-Traktat vore af Eders Maj:t gjordt; att detta förslag redan
vore af alltför många personer kändt, och derigenom väckt de
allierade hofvens uppmärksamhet; att man borde undanhålla allt
sådant deras kännedom; att han derföre trott att man borde
undvika att brådska med saken; att han vore öfvertygad derom
att Eders Maj:t fullkomligt insåg att det var alla regenters
sak som nu af Kejsarinnan förfäktades; att om de allierade
hofven lyckades att föreskrifva Ryssland lagar, skulle de öfriga
nordiska hofven snart underkastas samma öde, särdeles då de
lättare vore åtkomlige genom deras handel än Ryssland vore
det; att han visste det Eders Maj:t vore i behof af penningar,
och att, vare sig att den af Eders Maj:t föreslagne Traktat nu
kunde afslutas, eller att Eders Maj:t ännu ansåg sig böra
dermed uppskjuta, vore Kejsarinnans beslut likafullt fattadt att
icke lemna Eders Maj:t i förlägenhet. — Han tillade att om
Eders Maj:t i dessa afseenden behagat förse mig med bestämda
och tydliga instruktioner, skulle saken längesedan hafva varit
afgjord. Han försäkrade mig att han handlade fullt ärligt och
upprigtigt med Eders Maj:t, och att han förde alldeles samma
språk med Kejsarinnan. Han talade om Herr Elliott, och sade
att denne minister hade ett oroligt hufvud, men som skulle
kantra då det kom i beröring med Eders Maj:ts. Kejsarinnan
yttrade sig om honom på samma sätt, vid mitt företräde hos
Henne. Hon begagnade följande uttryck: »Hvad förmår en Elliot
emot Konungen i Sverige?»
Af allt hvad jag nu för Eders Maj:t inberättat, drager jag
den slutsats, att man här verkligen menar det upprigtigt, och
är ganska benägen att tillvinna sig Eders Maj:ts vänskap; att
denna benägenhet stärkes genom Furst Potemkins snart
förväntade ankomst, då man känner hans goda afsigter med afseende
å Eders Maj:t; att, å ena sidan, ett ännu ej fullt öfvervunnet
misstroende samt förlägenhet att finna penningar, och, å den
andra, Kejsarinnans farhåga för allmänna omdömet, om hon
genom penningar försäkrar sig om freden, hafva verkat till
uppskof vid afslutandet; att den på tvenne ställen förda
underhandlingen, några af ministrarnes inbördes afund, och några
andras försagdhet, — och bland dessa räknar jag Baron
Igelströhm, — äfven mycket dertill bidragit. Om Eders Maj:t
täckes gifva sig något till tåls, och afvakta Furst Potemkins
ankomst, och om Eders Maj:t tydligen vill utveckla sina
fordringar, synes mig att dessa, för att ej beviljas, skulle vara i
hög grad öfverdrifna. Ett bref från Eders Maj:t till
Kejsarinnan, med en öppenhjertig förklaring om Dess behof och
Dess afsigter, skulle ofelbart göra den bästa verkan. Denna
Furstinnas egenkärlek skulle deraf finna sig smickrad; och då
Hon tror att denna fred är Hennes eget verk, skulle Hon
måhända äfven önska den ytterligare ära att ensam med Eders
Maj:t hafva öfverenskommit om de slutliga detaljerne. Om
Eders Maj:t behagade samtidigt meddela mig en afskrift af
sitt bref till Kejsarinnan, kunde jag derom öfverlägga med
Furst Potemkin. General Popoff, som är hans factotum, har,
på Furstens befallning, varit hos mig med hans bref och
med hans vänligaste helsningar. Detta anses här som en stor
utmärkelse. I afvaktan af hans ankomst, är hela verlden här
i en stor oro, till och med, enligt hvad man säger mig,
Kejsarinnan sjelf. Jag skulle hafva önskat uppskjuta detta brefs
afsändande till dess detta fenomen uppenbarat sig, men då
General Popoff i går sade mig, att dermed kunde dröja ännu
en vecka, har jag befarat att Eders Maj:t kunde bli otålig, om
jag dröjde så länge.
Gifve Gud att jag väl kunde sköta Eders Maj:ts
angelägenheter! detta är min innerligaste önskan. Ambassaden må
sedan komma när den kan. Långt ifrån att önska den, fruktar
jag den, och de göromål som här äro mig uppdragne, komma
mig mången gång att sakna öknarne i Savolax. Jag är på
ett omätligt afstånd skiljd från Eders Maj:t: se der hvad jag
dagligen känner. Jag kan göra tusen misstag, begå tusen
dumheter, och månader kunna förflyta, innan jag af Eders Maj:t
kan erhålla tillrättavisning: se der hvad som oroar mig. Om,
allt detta oaktadt, Eders Maj:t beslutat att lemna mig här,
anhåller jag underdånigast att få behålla Herr Jennings. Han är
mild, älskvärd och redbar: vi komma väl öfverens, och han har
behagat här. Jag kan säga detsamma om unga Grefve De la
Gardie, som dessutom finner sig här mycket väl. Om Eders Maj:t
varit betänkt på att hitsända ambassad-kavaljerer, kan intet val
göras, som här skulle vinna mera bifall, och jag skall noga vårda
mig om honom. Hans föräldrar önska att han skall hemresa;
men ett ord från Eders Maj:t skulle förändra deras åsigt.
Jag skall ej begagna det nu öfversända Memorandum,
förrän Eders Maj:t gillat eller ändrat detsamma. Jag är
dermed icke nöjd; men ännu åtminstone har jag ej kunnat
åstadkomma någonting bättre. Om endast Eders Maj:t kunde sända
mig en gnista af sitt snille och af sin vältalighet: jag skulle
väl behöfva den; men då, med användande af all den förmåga
jag besitter, jag i allt fall aldrig kan bli annat än en hederlig,
men inskränkt person, synes mig nödvändigt att
underhandlingarne bedrifvas i Stockholm, men att jag derom underrättas,
för att komma i tillfälle att möjligen gifva ett godt handtag.
*
Bref från General von Stedingk till
Kejsarinnan Catharina II, dat. Petersburg den
30 Jan. 1791 g. st.
(Öfversättning från afskriften af Stedingks egen hand).
Det steg jag vågar taga skulle hos hvilken annan Suverän
än Eders Kejserl. Maj:t, vara förmätet och oförsigtigt. Jag
sänder Eders Maj:t ett bref som Konungen tillskrifvit mig, och
som Hans Maj:t icke tillåtit mig att meddela. Jag begagnar,
på det att detsamma må komma i Eders Maj:ts händer, en
annan utväg än den af bruket föreskrifna; men det är till Eders
Maj:ts ädelmod, högsinthet och godhet jag vädjar, och om
äfven mitt hjerta förleder mig till en brottslig gerning, är det
mitt hjerta som urskuldar mig. Med den lifligaste beundran
för Eders Kejserl. Maj:t, med det redligaste nit för min Konung,
lifvas jag uteslutande af den önskan att kunna bidraga till att
förbinda tvenne Regenter, hvilka äro bestämda att älska
hvarandra. Jag undersöker ej huruvida Konungens farhågor äro
grundade: jag har icke bidragit att väcka dem; men hvad som
derutaf för mig klarast framgår, är en uppriktig önskan å Dess
sida att träda i en nära förbindelse med Eders Kejserl. Maj:t,
och den fara som kan uppstå deraf om denna förbindelse längre
uppskjutes. Dessa bevekelsegrunder hafva förmått mig att
afvika från alla former, och om en främmande känsla deruti
kunnat blanda sig, är det ingen annan än det nöje jag erfar då
jag lägger mig för Eders Kejserl. Maj:ts fötter, och då jag till
Henne hembär uttrycket af den tacksamhet, den beundran och
den djupa vördnad, hvarmed jag framhärdar &c.
*
Biljett från Herr Souboff till General Stedingk.
(Öfversättning från det egenhändiga originalet: utan datum,
men Skrifvet den 30 Jan. 1791, g. st.).
Till följd af det uppdrag ni lemnat mig vågar jag
anhålla att ni ville besöka mig i eftermiddag, då skymningen
inträder, det vill säga klockan emellan 5 och 6: jag tror att ni
med tillfredsställelse skall erfara hvad jag har att säga Eder.
Med utmärkt högagtning har jag äran &c.
*
Förslag till Memorandum, att af General
v. Stedingk öfverlemnas till Kejsarinnan
af Ryssland.
(Öfversättning från den vid dépêchen af den 14 Febrnari
1791 fogade afskrift af Leg.-Sekr. Jennings hand).
Af Konungens bref; af hvad H. M. Kejsarinnan haft
nåden säga mig; af de konferenser jag haft med Hennes Kejserl.
Maj:ts ministrar, har jag slutat att önskan om en nära
förbindelse är lika liflig och lika upprigtig å de bägge Hofvens sida;
men att man ej är öfverens om de medel som kunna leda till
detta mål. Freden i Werelä var ögonblickets verk: Konungen,
öfvertygad derom att de för hans person och för hans Rikes
sjelfständighet vådliga afsigter, som blifvit Kejsarinnan tillskrifne,
ingalunda voro grundade, tröttnade vid att för andras interessen
föra krig, och öfverlemnade sig utan förbehåll åt de känslor af
förtroende och vänskap för Kejsarinnan, hvilka aldrig, äfven
under krigets lopp, fullkomligt hade upphört. Karakteren hos de
underhandlare, som blifvit utsedde att afsluta fredsfördraget, var
egnad att påskynda det helsosamma verk, som man från ömse
sidor önskade tillvägabringa. Bägge voro i åtnjutande af deras
Beherrskares oinskränkta förtroende; — bägge voro militärer,
och i besittning af den öppenhet och redlighet som tillhöra
detta stånd: — de fästade derföre vid muntliga ord och
försäkringar samma vigt som vid den afhandling, hvaruti de
sedermera genom Traktaten ingångne förbindelser nedskrefvos.
Konungen uppmanades, vid denna tid, på det högsta, af hofven i
Berlin och London, att fortsätta kriget. Ett fördrag som i
detta afseende blifvit i Stockholm med dessa hofs sändebud
uppgjordt, afvagtade endast Konungens ratifikation för att vinna
laglig tillämpning. Deruti stadgades, att de
penningeförsträckningar som, under kriget, blifvit af Konungen i Preussen åt
Konungen lemnade, skulle antingen afskrifvas, eller ock, till en
del, på långa betalnings-terminer återgäldas. Dessutom
tillbjödos ansenliga summor under namn af subsidier. Kostnaderne
för kampanjen voro redan bestridde: magasinerne fyllde med
proviant för ett helt år, — och Konungens kassa, till följd af
dessa stora utgifter, alldeles uttömd. Baron Armfelt anförtrodde
detta åt Baron Igelströhm, som bemärkte att Kejsarinnan både
kunde och ville komma Konungen till hjelp, och isynnerhet
befria Hans Maj:t från den förlägenhet hvaruti han var försatt
genom nödvändigheten att inbetala de af Konungen i Preussen
försträckte och nu förfallne medel. Dessa ord inberättades till
Konungen, som åt dem skänkte samma förtroende som åt en
formlig afhandling. De Fullmägtige samtalade likaledes om
den Allians-Traktat, hvarom fråga uppstått; om
gränseregleringen; och förklarade sig öfvertygade, att, efter återställandet af
vänskapen och det goda förståndet, dessa stora föremål, hvilka
så nära rörde de bägge magternes lycka och de bägge
suveränernes ära, snart och på ett ömsesidigt tillfredsställande sätt
skulle kunna uppgöras. Det syfte, som hufvudsakligen låg till
grund för Konungens underhandlingar, var att framför allt
befria sig från de hinder hvilka hans fordna förbindelser kunde
bilda vid ingåendet af nya. Han måste återgälda försträckta
penningebelopp, återställa finansernes rubbade ordning, och
utplåna krigets uppoffringar, innan han kunde blifva en nyttig
allierad, och en fruktansvärd fiende, för den händelse att
misslyckade planer mot honom skulle väpna andra magter.
Konungen räknade, i detta afseende, på det penninge-understöd, som
under freds-konferenserne blifvit förespegladt. Han ville
derefter afsluta frågan om gränseregleringen, och ansåg dessa
frågor böra föregå den om en närmare förbindelse. Denna utväg
synes också den enklaste och naturligaste. I Petersburg åter
önskar man att göra Allians-Traktaten, hvarom de
Ambassadörer som böra afsändas skola underhandla, till grundval för
alla öfverenskommelser; men då man sålunda sammanblandar
saker af fullkomligt olikartad egenskap, kunde hända att en
enda artikel, hvarom man möjligen ej så snart kunde blifva
öfverens, skulle medföra uppskof med alla de öfrige. Häraf kunde
en betydlig tidsutdrägt uppstå, och mycken tid kunde gå
förlorad. Konungens förlägenhet åter har redan inträdt och han
måste lemna Konungen i Preussen penningar. Han måste svara
på de af allierade hofven gjorda anbud: deras språk till
Konungen är, eller måste vara: Ni har slutat fred emot vår vilja;
långt ifrån att deröfver yttra något missnöje, erbjuda vi Eder
afskrifning af de äldre skulderne och tillbjuda Eder ytterligare
understöd, för det fall att Ni icke med Ryssland ingår några
närmare förbindelser.
Om nu något misstroende skulle uppkomma, och fördröja
den förbindelse som ligger i de bägge magternes afsigter, måste
man befara att ögonblickets oeftergifliga kraf få gälla mera än
framtida beräkningar, och att nödvändighetens lag äfven vid
detta tillfälle kommer att förestafva besluten.
*
Dépêche från Konung Gustaf III till
General v. Stedingk, dat. Stockholm d. 22
Febr. 1791.
(Öfversättning från original-konceptet af Konungens egen hand).
Jag har emottagit den dépêche af den 17 Januari,
hvaruti ni begär instruktioner. Genom det bref ni fått med
Widegren, har ni sett att saken ej ännu gått ett steg framåt.
Innan detta kommer Er tillhanda, förmodar jag att Edert svar
till mig ingått. Det är mig således i detta ögonblick alldeles
omöjligt att gifva Er några formella instruktioner. Jag måste
endast till Edert bepröfvande framställa ett ganska enkelt
dilemma: ni kan, om det så faller sig, begagna Er deraf.
Antingen måste Kejsarinnan och Hennes ministrar anse ett
förbund med Sverige angeläget, eller också icke. I förra fallet
måste man begynna med att noggrannt, och i synnerhet
skyndsamt, uppfylla de i Werelä muntligen gifna löften; ty
ordspråket har rätt, som säger att den som ger snart, ger dubbelt.
Dernäst måste man skynda sig att tydligen bestämma de
fördelar man erbjuder och de tjenster man äskar; primo för att
gå fienderne i förväg, då desse å sin sida erbjuda fördelar och
förbindelser, hvaråt man torde böra lyssna, om man ingen
säkerhet från Rysslands sida kan vinna; secundo, på det att de
tjenster man åstundar, må blifva möjliga att åstadkomma, och
årstiden ej deremot bilda hinder. I detta fall synes mig det
enklaste vara att sända fullmagter till General von der Pahlen,
som befinner sig här, och att göra dessa så fullständiga, att
han må kunna underhandla och afsluta traktaten, utan att
behöfva afvagta ytterligare kurirer och befallningar. För
afslutandet af en Traktat fordras hvarken ambassadörs värdighet
eller representation: hvad som är behöfligt, är god tro och
uppriktighet: General von der Pahlen har ingifvit mig förtroende.
Sedan detta är gjordt, må ambassadören komma för att
högtidligen bekräfta det goda förståndet mellan de bägge hofven, som
redan då vore beramadt, och äfven, om man så vill, för att
afsluta en Handels-Traktat, på det han må ha någonting att göra.
Min afsigt är icke att ni direkte härom skall göra förslag; ty
med all min vilja och önskan att ingå en förbindelse med
Kejsarinnan, anser jag icke passande att ådagalägga någon
ytterligare enträgenhet: jag har i detta fall redan tillräckligt
tillkännagifvit mina afsigter, och under loppet af sex månader fått
röna endast uppskof i all verkställighet; men ni kan framkasta
en sådan idé, och försäkra att den skulle vara mig angenäm
och göra slut på alla svårigheter: särdeles som den skulle
förekomma en tidsutdrägt som så litet öfverensstämmer med mitt
lynne och med den belägenhet, hvaruti jag befinner mig. Jag
bör tillägga att Herr Liston emottagit en kurir och att han,
på sitt Hofs vägnar, gjort mig ganska fördelagtiga anbud: dessa
komma att understödjas af Herr von Brockhausen, hvilken som
kurir är väntad från Berlin. För öfrigt har Sultanen i Divanen
förklarat, att då han är säker på Preussens och Englands
understöd, ämnar han fortsätta kriget, ehvad det än må kosta
honom. Jag ämnar icke göra några kommentarier rörande
Preussens och Englands större eller mindre uppriktighet med
afseende å Porten; men ni torde finna att Sultanens
öfvertygelse i detta fall har samma betydelse som sjelfva verkligheten;
att den ofelbart föranleder krigets fortsättande, och således
kommer att tvinga de allierade hofven att uppfylla sina förbindelser:
hvarigenom Ryssland likafullt kommer i förlägenhet.
Apostille. Jag erhåller i detta ögonblick Edert bref af
den 24 Januari. Ni har redan sett, genom den med min egen
hand skrifna apostille, att jag med nöje skulle se Er som
Ambassadör; men jag bör icke för Eder fördölja, att jag aldrig
skall tillåta att en främmande magt begär några värdigheter för
en af mina undersåter. Kejsarinnan har dessutom lofvat att
Hennes Ambassadör skall komma hit innan min anländer till
Petersburg, för att derigenom godtgöra dröjsmålet med General
Pahlens ankomst; och jag vill att man skall i allt hålla sina
löften. Således, så snart Baron Igelströhm ankommit till
Stockholm, kan ni få Edra kreditiver; men icke förr. För öfrigt
skall jag, när Widegren återkommit, utförligare tillskrifva Er.
Postskriptum. Widegren ankommer i det ögonblick då jag
undertecknar detta bref: jag skall med snaraste besvara Edra
dépêcher, som jag endast hunnit genomögna; men jag är ganska
nöjd med Edra åtgärder. I sanning, min bäste Stedingk, ni
har orätt då ni säger att ni ingenting förstår af den bana
hvarpå ni ingått. Äldre och mera erfarne diplomater skulle ej
ha handlat bättre, och säkert med mindre behag.
*
Dépêche från General v. Stedingk till
Konungen, dat. S:t Petersburg den 17/6 Mars
1791.
(Öfversättning från originalet i chiffer).
Furst Potemkins ankomst har ännu icke medfört någon
förändring i affärernes behandling: tvertom behandlas de ännu
vårdslösare än hittills, och man tänker ej på annat än att
underhålla Fursten med fester och baler. Här är ej mera fråga
om fastan: Fursten vill så hafva det, och man kallar detta: des
fêtes sèches. Jag gjorde honom mitt besök dagen efter hans
ankomst. Oagtadt klockan var 6 på eftermiddagen emottog
han mig, enligt sin vana, i nattrock; det enda ovanliga härvid
var, att han derföre beqvämde sig till en slags ursägt. Han
talade med mig länge om sin resa i Sverige, och påminte sig
äfven de minsta saker som han hade sett. — »Jag fann mig
der oändligt väl,» sade han, »och jag skulle gerna vilja återse
Stockholm.» — »Ni skulle derigenom göra Konungen ett stort
nöje, och Hans Maj:t skulle der bereda Er många vänner.» —
Han steg upp; gjorde en djup bugning, och bad mig lägga
honom för Eders Maj:ts fotter. Hvarje gång han nämnde Eders
Maj:ts namn, steg han på samma sätt upp. Alla menniskor
finna honom mera höflig och förekommande än vanligt, — ehuru
man ej kan säga att han syndar med någon öfverdrift. Allt
hvad som före hans ankomst lyste, har nu fördunklats:
Ryssland är för hans fötter. Af hela skaran hofmän är Prinsen af
Nassau den ende, som bibehåller någon värdighet vid den
uppmärksamhet han visar honom, och till Ryssarnes stora
förargelse, behandlar Furst Potemkin honom med utmärkelse. Han
har redan två gånger superat hos honom. Hvad mig angår,
kan jag, hittills åtminstone, ej smickra mig med att ha blifvit
med särdeles utmärkkelse af honom bemött, och jag tror icke
att man bör göra sig mycket besvär för detta ändamål. Denne
man är ytterlig i allt, och han bemödar sig om att göra
motsatsen af allt hvad andra göra. Det är ingen tvifvel
under-kastadt att ministrarne, och Kejsarinnan sjelf, mot honom nära
en hemlig afund. Man har så länge sagt att angelägenheteme
måste uppskjutas i afvagtan på hans ankomst, att man nu
ytterligare uppskjuter dem, för att bevisa motsatsen. Om man
får dömma efter utseendet, är Furst Potemkin sannerligen
uteslutande sysselsatt med sig sjelf.
I mitt sednaste samtal med Grefve Österman, föreställde
jag honom hans hofs besynnerliga och osammanhängande
förfarande med afseende å Eders Maj:t. Han försökte låta mig
förstå att detta ej var hans fel; att han visste det jag i alla
vigtiga fall vände mig till Grefve Bezborodko, och endast
rörande smärre detaljer talade med honom. Han försäkrade mig
att man nu med yttersta trägenhet var sysselsatt att uppgöra
allt, och att man förväntade en kurir från Sverige. För öfrigt
samma upprepande af välvilliga försäkringar; samma löften att
gå Eders Maj:ts önskningar till mötes. Det är i sjelfva verket
omöjligt att detta hof kan ha en annan politik; men formerna
äro så odrägliga, att jag ganska väl förstår att mäta Eders
Maj:ts otålighet efter den som jag sjelf hvarje dag erfar. Jag
återkommer som oftast med förslaget att sända fullmagter tillBaron von der Pahlen. Derpå lemnar man mig alltid det svar,
att man vet att Eders Maj:t beslutat att sända sina fullmagter
till mig. Det är mig omöjligt att begripa allt detta: de
bekymmer, som deraf hos mig alstras, äro deremot säkra.
Det första ord som Furst Potemkin sagt till Baron
Igel-strohm, var att han trodde honom redan ankommen till
Stockholm. Denne Ambassadör, som är sjuk, har beklagat sig for
mig att en stor kabal vore bildad emot honom i Stockholm,
och utsträckte sig ända till Petersburg. Han gillar mycket
Baron Armfelts dåliga lynne, och säger att detta är ett bevis
på hans fintlighet; men han är< oskyldig, och skall bevisa Eders
Maj:t att han skall hålla sina löften. Han har låtit mig förstå
att Eders Maj:t ej vill nämna mig till Ambassadör; men väl
vill sända mig sina fullmagter; att Ambassadöreme derefter kunde
komma för att äta och dricka, enligt hvad Eders Maj:t skulle
hafva yttrat. I öfrigt är han nu, eller åtminstone säger sig
vara, af min tanka, och svär lika mycket som jag sjelf öfver
ministrames oefterrättlighet och långsamhet. Han har sagt mig
att han skulle hafva begynt sin beskickning i Stockholm med
att till Eders Maj:t öfverlemna en betydlig penningesumma.
Med ett ord, jag skulle föredraga att slåss med detta folk,
framfor allt underjjjgidla med dem: men antingen skall jag derpå
fullkomligt fÖrl^a hufvudet, eller ock skola de sluta med att
så nära som möjl^t tillfredsställa Eders Maj:t, om endast Eders
Maj:t har fordrag med deras långsamheter och formaliteter.
Jag bör icke underlåta att inberätta, att jag, likasom af
ofÖrsigtighet, har låtit undfalla mig, att de allierade hofven
tillbjudit Eders Maj:t att helt och hållet afskrifva de under kriget
åsamkade skulder, om endast Eders Maj:t vill forbinda sig att
vara neutral, och icke ingå uti några förbindelser, som mot
deras interessen kunde vara stridande. Denna nyhet, som jag sjelf
uppdigtat, synes mig hafva gjort ett stort intryck.Utt. K.
Dépéche från General v. Stedingk till
Konungen, dat. Petersburg den-rr April 1791;
kl. 12 på natten.
(Ofversättmng från Franska originalet, afeändfc med kurir,
Capitaine Norberg).
Genom användade af all möjlig list och många hundra
omvägar, har jag slutligen lyckats att med Furst Potemkin få det
samtal jag så länge eftersträfvat. Han hade väl icke undvikit
det, men han sökte det ej heller, och hans lättsinne, hans
vidlyftiga lefnadssätt samt hans omgifning försvårade tillfället
der-tilL Han talade forst vidt och bredt om sin tillgifna beundran
for Eders Maj:t; om hvad han hade lidit vid fredsbrottet och
om den möda han hade användt for att stäfja den hatfulla
för-trytelse, som här emot Eders Maj:t varit rådande. Bägge
öfver-enskommo vi derom, att orsaken borde sökas i valet af de
Eyske ministrar, hvilka varit sända till Sverige, och i den
falska politik som bjudit att underhålla partiandan och den inre
missämjan. Grefve Eazumoffsky blef vid detta tillfälle icke
skonad: vi öfverbjödo hvarandra vid att göra narr af honom.
Fursten sade att han var en inbilsk gäck; att man borde se
honom när han kom in till Kejsarinnan; att han seglade in till
Henne som en luftballong. Likväl är att märka, att denne gäck
ganska ofta är hos Fursten; att han fortfarande har en
obegriplig lycka hos det vackra könet, hvilket är så mycket mer
förundransvärdt som han nu är bra torr och bra ful; men hvad
förmår icke ett stort rygte? — Vi öfverlade derefter om medlen
att åstadkomma en stadig vänskap mellan de bägge magterne.
Jag uppläste för honom Eders Maj:ts bref, som varit i
Kejsarinnans händer, utan att likväl omnämna mitt enskilda
företräde. Han sade: »Kejsarinnan har ansett omöjligt att göra en
»gränsereglering under vintren.» — »Det är ett misstag af
Hen-»nes ministrar,» svarade jag, »hvilket jag ofta bevisat dem.»
Härifrån utgick jag till klagomål öfver den långsamhet och vårds-löstet hvarmed man bedrifvit underhandlingame med Sverige,
oagtadt deras vigt, sakernas ställning, och alla de bevis Eders
Maj:t gifVit på försoningens upprigtighet. Fursten höjde på
axlame, och gaf många tecken till ogillande. Man anmälte
Grefve Bezborodko: han bad honom vänta i ett annat rum till
dess jag gick. Han bad mig derefter om tillstånd att skrifva
några ord till Kejsarinnan. »Vet ni,» sade han, »att
Kejsarin-»nan håller mycket af Er.» — »Jag bör tro motsatsen, då jag
»så illa lyckas i det åt mig anförtrodda uppdrag; ingenting är
»likväl rättvisare än hvad Konungen begär: uppfyllandet af det
»hvartill man i Werelä utfäst sig: — en förnuftig gräns och
»penningeunderstöd. De allierade hofven bjuda långt mer, om
»Konungen skulle vilja lyssna till deras anbud.» — »Har
Kon-»ungen i Preussen ej lust till Pommern?» — »Denna provins
»kan innebära en frestelse för Preussen; men är detta ej ett
»ytterligare skäl för Konungen, att icke stöta sig med denna
»magt, utan snarare med densamma ingå förbindelser? Det har
»likväl länge berott på Kejsarinnan att undvika denna fara; ty,
»jag säger det ännu en gång, bör man se på penningar vid
dy-»lika tillfallen? Ni kastar dessutom ut så mycket penningar.» —
»Ack! hvad betyda penningar,» afbröt han mig med största
otålighet. — »Är det då gränseregleringen som bildar ett hinder?
»Nyslott, som för Er är värdt ingenting; som i krigstid för Er
»slukar 10,000 man; som jag kunnat taga med två mörsare,
»om man ej funnit fördelagtigare att lemna det i Edra
hän-»der».... — »Ack! min bäste vän!» (vi äro nu på den
förtroligaste fot) »skall då aldrig fråga vara om annat än krig, och
»om en gräns, som regleras med afseende å förestående krigs
»utbrott? I min tanka vore bäst att förflytta alla Finlands
in-»vånare på andra sidan om Petersburg, och att af detta land
»göra en ödemark.» — »Det skall ej dertill återstå Eder mycket
»att göra: Eder del af Finland är ett olyckligt land, som af
»Eder blifvit hårdhändt behandladt, och likväl gören I nu
svå-»righeter för några tunnland jord, fastän dessutom, och för att
»skona Kejsarinnans grannlagenhet, Konungen tillbjuder ett
ut-»byte.» — Fursten höjde på axlame, suckade djupt, och tilläde:»Är Konungen då så angelägen om Nyslott, aom for oss är utan
»allt värde?» (detta är ett omdöme som jag lyckats här
inprägla nästan hos alla, utom hos Kejsarinnan, som skulle anse
sig såra Peter den I:s minne, om hon afstod denna fästning),
— »Ja, Hans Maj:t har deraf ett oundgängligt behof för
lan-»dets inre förbindelser, och på det man ej må vara tvungen att
»taga af sig hatten för den Ryske kommendanten, hvarje gång
»man går förbi fästningen.» — Fursten svarade härpå ingenting,
hvilket bevisar, hvad jag visste förut, att han anser afträdandet
såsom utan någon vigt, ehuru han ej ännu lyckats förmå
Kejsarinnan att afstå från sitt envisa motstånd i detta afseende.
Hon säger att Eders Maj:t skulle skryta af att hafva beröfvat
Henne en fästning, och jag är säker på att heldre än att
der-till blifva tvungen, vore hon beredd att såsom vederlag erlägga
en betydlig penningesumma.
Fursten sade mig att det kontra-förslag som till Eders Maj:t
borde afsändas redan var uppsatt; att han ämnade afsända en
kurir för att till Eders Maj:t hembära uttrycket af sin
tacksamhet för det bref han fått emottaga, och att kontra-förslaget
med detsamma skulle afgå. — »Det blir i sanning,» sade jag,
»ett bevis på Er allsmäktighet, om ni kan åstadkomma denna
»afsänding, hvarom jag redan tre månader hör talas, som jag
»med hvarje afgående kurir lofvar Konungen och som slutligen
»blir orsak dertill att jag förlorar allt mitt inflytande hos
ho-»nom.» — Fursten svarade med högsta liflighet: »Jag ger Er
»mitt hedersord att icke resa härifrån, innan allting blifvit
upp-»gjordt med Konungen.» — »Ni ämnar således icke besöka
»honom?» — »Hvad vet jag om hvad jag kan komma i
till-»fålle att göra? Jag borde vara vid armén: jag borde stadna
»här: om endast himmelen ville skänka oss fred! Jag är
Kon-»ungen så upprigtigt tillgifven; men lofva mig att ni
qvarstad-»nar här: detta är verkligen nödvändigt. Jag ser att IgelstrÖhm
»har ställt illa till för sig,» (jag hade visat honom Baron
Arm-felts bref), »jag har aldrig varit nöjd med detta val. Han är
»uppbrusande, han håller alltför envist fast vid sina egna idéer,
»och på samma gång är han försagd: tro mig, han skulle skämma»bort allting. Hvad skulle ni säga om Grefve Stackelberg?
»Han har förstånd, han är älskvärd, lätt att komma öfverens
»med».... — »Jag medgifver det; men han har varit diktator
»i Pohlen; blir det honom möjligt att nedstämma sin ton till
»hvad den hos oss måste blifva?» — »Ni misstager Er; vi hafva
»aldrig haft en mera sansad minister i Pohlen: han har
förut-»sagt allt hvad som der inträffat; — Polackarne sjelfva äro de
»som uppägga till våldsamheter emot deras landsmän. Ni
kän-»ner partiandans raseri. Hvarje dag belägras min dörr af ett
»tjog dylika, som råda mig till att med eld och brand hemsöka
»deras fädernesland. Jag försäkrar Er att jag skulle vara lugn
»om Stackelberg blef afsänd till Sverige, och att detta skulle
»göra mig ett verkligt nöje.» — »Men hvarföre ej så gema der
»qvarlemna General von der Pahlen? Konungen har fattat
för-»troende till honom: han är älskad och högagtad.» — »Derföre
»att man beständigt för Kejsarinnan upprepar att han icke det
»ringaste forstår affareme: man vill derföre härifrån styra
ho-»nom, och sakerna gå till följd deraf så långsamt.» — »Önskar
»ni att jag skall höra mig före?» — »Ni skulle derigenom göra
»mig ett nöje; men säg för all del här ingenting derom, och
»skynda Er, bäste vän.» — »Jag skall skicka en kurir.» — »Låt
»honom resa fort: vi ha ingen tid att förlora.» — »Men Baron
»Igelströhm kommer att bli alldeles förtviflad: han är
uteslu-»tande sysselsatt med anstalterne till sitt uppträdande i
Stock-»holm.» — »Man får ge honom ett befäl, eller penningar.»
Furstens uppmärksamhet var uttömd: han föll i
tankspriddhet, och jag lemnade honom. Då jag gick, sade han:
»Se hvad allt jag har att göra,» — och visade mig en stor
massa papper; och så väl denna som följande dag har han
verkligen arbetat.
Baron Igelströhm är i största ångest: antingen anar han
hvad som förestår, eller ock, hvilket jag snarare skulle tro, vore
han smickrad af att kunna på ett godt sätt ernå sakernas
af-slutande. Han är ofta hos Kejsarinnan, som jag ej på länge
sett, i anseende till fastan; under hvilken tid hon endast en
gång varit ute, hos Furst Potemkin, oagtadt man alla dagarhär haft fester. Kejsarinnan vill att man skall tro henne vara
vid bästa lynne, ehuru jag med full visshet vet, att hon är på
det högsta orolig öfver de senast från Holland och England
ankomna nyheter. Jag har dessa dagar träffat endast
Engelsmännen och Spanske ministern. Sedan Grefve Woronzows kurir
ankommit, hafva alla Ryssar, under Påskveckan, varit instängde
i sina hus, och mitt samtal med Fursten ägde rum förleden
Tisdag. De här etablerade Engelska handelshus äro förtviäade.
Herr Galvez, som är en af den eviga fredens apostlar, hoppas
att allting skall stillsamt aflöpa. Han mottog för några dagar
sedan en kurir, med hvilken jag erhöll bref från Frankrike.
Några dagar senare anlände en kurir från Madrid till Utrikes
Ministèren. Dessa täta sändningar, och hvad jag af Herr
Galvez kunnat erfara, komma mig att tro, det hans hof med värma
använder sina bemödanden, så väl här som i London, för att
förekomma en brytning, som troligen skulle hafva ett allmänt
krig till följd. Allas ögon äro vände på Eders Maj:t: Europas
öde beror af det beslut som Eders Maj:t kommer att fatta.
Jag önskar att Eders Maj:t på fördelagtigaste sätt må begagna
denna ställning, och draga den största nytta af sin neutralitet.
Ryssame måste vara rent af vanvettiga, om de ej försöka att
åtminstone försäkra sig om neutralitet: de måste sjelfva
med-gifva det. Uti den osäkerhet hvari de ännu i detta afseende
sväfva, våga de icke draga tillbaka sina trupper från Finska
gränsen. 3000 rekryter hafva nyligen blifvit ditsände:
Gardes-regimenteme, Lifgrenadiereme och några andra regimenten, som
bordt afgå till Liffland, äro ännu kantonnerade i närheten af
Petersburg. Eders Maj:t har redan uppnått sitt ändamål:
nationen är upplyftad och frälsad: Orienten är utom fara: Ryska
magtens framsteg äro hämmade, och de öfrige magteme äro
väckte ur den dvala, hvaruti de voro försänkte. Preussen och
England komma nu att öfvertaga Eders Maj:ts kort, och utan
att deltaga i spelet, är Eders Maj:t på förhand säker på att vinna.
Härvarande Ministère hade utspridt det rykte, att
underhand-lingarne med Sverige tagit den bästa vändning, och att vi redan
voro vänskapligt förbundne. Jag har motsagt dessa uppgifter,och jag söker att skrämma dem så mycket jag, utan en farlig
öfverdrift, anser mig kunna göra det, för att se om ej detta
medel skall lyckas. Hvad som faller in i det löjliga, är att
Kejsarinnan och hennes ministrar stundom söka inbilla mig att
de äro säkra om Eders Maj:t, under det att, vid andra
tillfällen, de förtvifla om att kunna vinna Eders Maj:t. Jag tror
aldrig att en ministér, sådan som denna, funnits i något land,
och olycklig den som med densamma skall underhandla.
Jag återkommer i detta ögonblick från Grefve Bezborodko,
som meddelat mig att Kejsarinnan redan nämnt Grefve
Stac-kelberg till Ambassadör; att han inom få dagar kommer att
afresa; att till dess han i sin offentliga egenskap kan uppträda,
han medför ett bref till Eders Maj:t från Kejsarinnan, och
kommer att anställas hos General von der Pahlen, som qvarstannar
till dess Stackelberg haft audiens som Ambassadör. Jag tror
att han medför fullmagter, och att Eders Maj:t kommer att bli
nöjd. Man är nu här ångerköpt att hafva dröjt så länge, och
vill godtgöra hvad man felat. Jag anser detta som en vunnen
batalj. Igelströhm vet ännu ingenting, och man önskar ännu
några dagar bibehålla hemligheten. Jag har sett Stackelberg;
han är utom sig af glädje. Min öfvertygelse är att han är en
hederlig man.
En Rysk kurir afgår i qväll till Stockholm: jag skulle
önska att Kapiten Norberg kunde först framkomma; men jag
betviflar det; han är för fet. Stackelberg är orolig att komma
för sent: han är också fet, och jag gör mig ett nöje af att
underhålla deras farhågor. De ha gifvit mig spasmer genom
sin långsamhet: hvad som är visst är att min hälsa, som
för-blef god under kampanjen i Sawolax, mycket försämrats i
Petersburg, och en vacker dag torde Eders Maj:t få höra att jag
hastigt ailidit vid middagsbordet eller vid mitt skrifbord. Under
tiden upphör jag aldrig att med djupaste vördnad framhärda Ac.
Curt Stedingk*Utt. L.
Dépêche från General v. Stedingk till
Konungen, dat. Petersburg den -5^7 1791.
(Ofversättning frun originalet, afsändt med kurir, Kapiten Klick).
Man behandlar mig här som ett helgon, hvilket aldrig så
mycket tillbedes, som då man vill göra sig himmelen bevågen.
Jag har varit tre dagar å rad bjuden till hofvet. Herr Souboff
har bjudit mig på ett spektakel och en super som han sistl.
Onsdag gaf för Kejsarinnan, och som ej bevistades af mer än
18 personer, Hennes Maj-.t inberäknad. I går gjorde Herr
Souboff, Ambassadören och jag en prägtig ridt genom staden och
öfver torgen der folket samlas för påskveckans förlustelser. Jag
var stelfrusen af köld; vädret hade under några dagar varit
vackert, men i går var det iskallt. Kejsarinnan stod i fenstret
då vi satt oss till häst, och hälsade nådigt på oss. Förleden
Thorsdag var stor fest på Hermitagen, den sista, enligt hvad
man säger, innan hofvet flyttar till Czarskoe Zelo. Kejsarinnan
sade mig bland annat: »Jag älskar Konungen upprigtigt: hans
»ovanliga mod och den skicklighet hvarmed han öfvervunnit så
»många svårigheter, böra, — ehuru dessa egenskaper ofta varit
»använda emot mig, — vara honom en borgen för dessa känslor.
»Om han kan motstå de frestelser, för hvilka han nu är blottställd,
»kommer min beundran att ökas.» — Jag svarade att det vore
olyckligt att dessa känslor, som af Eders Maj:t på det
upp-rigtigaste besvarades, hittills varit utan slutföljd för det
allmänna bästa och för den politiska förening som å bägge, sidor
varit afsedd. Kejsarinnan svarade: »Om ni kände alla de
in-»triger som af de allierade hofven varit använda för att hindra
»en sådan förbindelse! Jag har bevisen derpå i mina händer:
»jag skulle kunna visa Er högar af afskyvärda tillställningar i
»detta afseende; de hafva ännu ej uppgifvit hoppet att lyckas,
»men om Konungen står fast vid sina föresatser, skola de komma
»att ångra sig: jag har mera välde öfver dem, än de öfver mig,
»och aldrig skola de föreskrifva mig lagar. Grefve Stackelberg»reser med det första; tror ni att han kommer att behaga
Kon-»ungen?» — »Jag betviflar ingalunda att hans person blir för
»Konungen ganska angenäm, och det beror af Eders Maj:t att
»göra hans uppdrag lika behagligt.» — »Konungen skall säkert
»uppskatta min ställning: jag har att kämpa mot en mängd
»svårigheter; men tiderna skola väl förändra sig, och Konungen
»är allför upplyst för att afse endast det närvarande ögonblicket.»
Samma dag hade jag ett samtal med Markoff, hvars
inflytande är i ständigt stigande. Han ville öfvertyga mig om
alla de medel hvarmed Ryssland kunde bekämpa de allierades
orättvisa anfall; han ansåg till och med ännu detta anfall
såsom ganska problematiskt; och jag måste bekänna att de senaste,
i Söndags från London ankomna underrättelser, hitförde af den i
Berlin 3 dagar uppehållne kurir, häråt skänka någon sannolikhet.
— »Holland,» sade han, »kommer ej att gå med, eller
åtmin-»stone med yttersta motvilja. Yi äro säkra på bistånd af en
»af de sydliga magteme, så snart vi derom anhålla. Kejsaren
»har ännu ej slutit fred. Hofvet i Berlin kommer att länge
be-»sinna sig, och vi hafva våra försänkningar på detta håll. Det
»fordras tid innan man kan förmå Polackame att förena sig om
»en och samma mening. Det är sant att vi icke lita på
Dan-»mark, och detta land skulle icke vara oss till någon nytta;
»men om Konungen är med oss, hvad hafva vi att frukta?» —
»Ni skulle då önska, att sedan ni ingenting gjort för Konungen,
»och ej ens uppfyllt de af Eder fullmägtig i Werelä gifna
»löften, Hans Maj:t för Er skull skulle blottställa sin värdighet
»och sin handel; och att han med Er skulle ingå en
Allians-»Traktat, under ögonen på Engelska flottan, hvilken ni tillåter
»att obehindradt promenera sig i Östersjön. Gå henne till mötes:
»leverera batalj i Sundet; befria hafvet från dessa obeqväma
»gäster, som aldrig hade kommit dit, om ni varit förståndiga
»och förutseende, — i synnerhet mindre makliga, — och vi få
»se hvad man sedan kan göra.» — »Yi begära ej att Konungen
»skall blottställa sig; må Han afvakta händelseme, det är allt
»hvad vi önska. Vi måste stå emot första anfallet. Kunna
»Engelsmännen förhindra Konungen att förblifva neutral, och»att låta sin handel draga frugterne af Herr Pitts dårskaper?
»ty Engelsmännen sjelfva äro häruti utan skuld, och de komma
»en vacker dag att jaga Herr Pitt på dörren; men tror ni att
»de, nästa sommar, åter våga sig in i Östersjön, om vi då äro
»ofrerensP HvarfÖre vill Konungen just beröfva oss några
klip-»por och bergsknallar? Finnes ingenting annat och bättre att
»vinna? Kejsarinnan är Konungen verkligen tillgifven; om Han
»i denna tidpunkt förblifver fast, har Han för evigt tillvunnit
»sig Rysslands vänskap, och af det beslut Han fattar beror
huru-»vida vi ständigt skola blifva vänner eller fiender. De allierade
»hofven veta detta, och skola gerna låta några millioner springa
»för att draga Konungen med i spelet, ur hvilket de sjelfva
se-»dan med görligaste första skola lösgöra sig: om de redan kun*
»nat öfvertala Honom, skulle de icke föra ett så högt språk.» —
Hvad Grefve Österman beträffar är han, å ena sidan, ytterst
uppbragt, och särdeles mot Engelsmännen; å den andra är han
i ständig oro i afseende å det beslut Eders Maj:t kan komma
att fatta. Han frågar mig ofta, med tårame i ögonen, och
under smekningar som hota att qväfva mig: »Vill ni då
verk-»ligen förklara oss krig?» — »Hvarifrån kommer denna fruktan?
»Ni hade kunnat bespara Er den; men ni ha varit så lugna, så
»overksamma»----— »Vi veta att ni väpna på alla håll: in-
»genting sådant kan förblifva okändt. Konungen är alltför
otå-»lig. Engelsmännen komma att lofva mycket, men hålla litet.
»Under tiden sätter Han oss i förlägenhet: vi måste ju lemna i
»Finland trupper, som vi på andra håll kunde använda P» —
För 8 dagar sedan ditsändes 900 man, eller en bataljon af
regimentet Sophia, äfvensom 500 man dåligt exerceradt folk af
härvarande garnison. Lifgrenadiereme, som nu äro en utmärkt
vacker trupp, och som ännu befinna sig i närheten af
Petersburg, äro äfven, i händelse af behof, ämnade dit, äfvensom
Gardena, samt de bägge regimenteme Narva och Welikalonski,
hvilka först voro afsedda att sändas till Liffland.
På allt detta svarar jag med om och men, och gör mig ett
nöje af deras förlägenhet. Jag är säker att Eders Maj:t deraf
kommer att draga nytta, och om jag vågade yttra en mening,vore det densamma som Herr Markoffs: att afvakta händelsernes
gång, och deraf draga största möjliga fordel. Eders Maj:t
kommer säkert att göra ännu mer: leda händelseme, utan att
bråd-störta dem.
Kejsarinnan sade mig i går, efter min audiens och sedan
hon tagit mig afsides i ett fenster: .»Oaktadt hela verlden säger
»mig att Konungen ämnar förklara mig krig, kan jag likväl
al-»drig tro det. Säg honom att jag älskar honom och ber honom
»skänka mig sin vänskap: han kan räkna på min.» — Hennes
Maj:t var verkligen rörd, då hon uttalade dessa ord, och de
gjorde på mig ett intryck, som jag dock hoppas att hon icke
märkte. För öfrigt har hon, under dessa dagar, och oaktadt
de stora nyheterne, varit vid ett lysande lynne; och jag måste
medgifva att om man här under loppet af vintern varit
overksam, utvecklar man nu den trägnaste arbetsamhet. Grefve
Stac-kelberg reser nästa Thorsdag: i anseende dertill måste jag i
dag afsända Kapiten Klick, som får beställa hästar för honom.
Flottan är färdig att löpa ut: den består af 34 linieskepp, utom
fregatter; men oaktadt allt hvad jag säger och gör för detta
ändamål, betviflar jag ändå att hon kommer ur hamnen. Man
vill här undvika allt som kan hafva sken af trotts eller anfall.
Dessutom finnas 9 linieskepp i reserv, men de äro ej
bemannade. Kejsarinnan sade likväl häromdagen vid middagen, att
hon sjelf skalle gå om bord och möta Engelsmännen för att
se något så besynnerligt som en Engelsk flotta i Östersjön.
Försvaret af Cronstadt är uppdraget åt Prinsen af Nassau:
denna hemlighet är ännu af ingen känd, och jag ber Eders
Maj:t enständigt, och af de mest giltiga skäl, att ingenting
derom nämna. Allt detta bevisar, att innan en Allians med
Eders Maj:t blifvit ingången, man endast ämnar gå" defensift
tillväga.
Jag skall begagna mig af Eders Maj:ts bref, och göra allt
som står i min förmåga för att främja Dess afsigter.
Skärgårdsflottan är betydligt ökad; men de 42 bataljoner hvaraf
dess besättning består och som komma att stå under Prinsens
af Nassau befäl, äro långt ifrån att ännu vara fulltaliga. Denemot Preussen ämnade armécorps är ökad till 100,000 man,
och lätta trupper stöta dagligen till den. Se der de
underrättelser jag kunnat förskaffa mig: de öfverensstämma ej med dem,
hvilka den Ryska skrytsamheten utsprider om den betydliga
styrka, som, i händelse af krig, kunde sättas i rörelse. Då jag
expedierar Herr Meyerbelm hoppas jag ytterligare kunna
meddela mig härom: i dag är tiden för mig så knapp, att jag
nödgats be Herr Jennings inberätta förloppet af min audiens
förleden gårdag.
Furst Potemkin synes nu uteslutande sysselsatt med
för-beredelseme till den fest han ämnar gifva. Den känsla han
framför allt uttrycker, är den ledsnad han erfar vid hofvet: han
kan ej ens dölja den för Kejsarinnan. Sedan några dagar har
jag ofta talat med honom, — vi äta beständigt tillsammans,
så väl middag som qväll, — jag har derunder vunnit den
öf-vertygelse att om Eders Maj:t skulle föreslå 1720 års gräns i
Finland, med afträdande dessutom, å Rysslands sida, af
Kex-holms län, skulle ett sådant förslag bringa honom i harnesk:
han anser att han redan gjort mycket om han kan utverka att
Eders Maj:t får hvad som i Werelä begärdes. Jag kan föi*
säkra att en sådan begäran från Eders Maj:ts sida skulle anses
liktydig med en krigsförklaring, och om Eders Maj:t ej dertill
är besluten, skulle jag endast i förtid blotta en dylik afsigt,
genom att framställa ett sådant förslag. Vore det icke
lämpligare att afvakta huru händelserne kunna komma att foga sig;
att först erfara hvad Grefve Stackelberg har i uppdrag att
erbjuda; samt att försäkra sig om hvad Eders Maj:t kan hafva
att hoppas af detta hofs vänskap, och att vinna af de felaktiga
mått och steg som de öfriga hofven vidtaga? Så länge
Petersburg är hvad det är, i stället för att vara endast en
gränsfästning, kan Eders Maj:t aldrig, utan vapen i hand, hoppas att
vinna någon betydlig jordrymd åt denna sidan; och om Eders
Maj:t skulle erhålla något, måste detta med oupphörligt krig
försvaras; men om Eders Maj:t vinner något på ett annat håll,
blir hafvet en naturlig gräns. Jag hoppas hafva lyckats att här
helt och hållet undergräfva Danmarks inflytande.Prinsen af Nassau lemnar mig i detta ögonblick: han var
förtjust öfver Eders Maj:ts bref, som jag for honom uppläste.
Hans beundran ökas beständigt: han längtar efter den stund
då kriget skall utbryta. Den plan Eders Maj:t uppgjort
öfver-ensstämmer helt och hållet med hans egen; men man har här
icke gillat den: det förslag man antagit är defensift, uteslutande
defensift. Flottan löper i dag ut från Cronstadt till den yttre
redden; den består ännu blott af 30 linieskepp; andra säga 24
och 6 fregatter. Berliner-kabinettet vacklar. Herr Möllendorff
har, i sittande råd, förklarat att det krig, man ämnade företaga,
ej kunde medföra annat än olyckor. Grefve Hertzberg förenade
sig om denna mening; och Konungen utbröt häftigt emot denne
senare, samt förebrådde honom att sjelf hafva vållat den
förlägenhet hvaruti Hans Maj:t nu befann sig. Jag besvär Eders
Maj:t på mina knän att förtiga alla dessa detaljer: eljest blir
det mig omöjligt att framdeles någonting erfara.
Grefve Stackelberg har för Kejsarinnan uppläst en
afhand-ling om underhandlingarne med Sverige: i vissa afseenden har
den gillats: i andra icke; men han yrkar på antagandet af sitt
förslag. Han är den man, som man från början bordt
använda: han sätter sin ära uti att lyckas i sitt uppdrag. Hans
förmögenhet, ganska belamrad, beror derpå. Understödd af Furst
Potemkin, och tillhörande Kejsarinnans närmaste umgängeskrets,
har han ett mera fritt språk än någon annan. Han reser
be-stämdt i öfvermorgon, och på det han ej må blifva uppehållen
på vägen, är jag tvungen att expediera Kapiten Klick, som
uppfört sig ganska väl här och som, af grannlagenhet, ej velat
emottaga de fördelaktiga anbud om anställning, som här blifvit
honom gjorda.
Curt Stedingk.Litt. I.
Dépéche från General v. Stedingk till
Konungen, dat. Petersburg den 1791.
(Utdrag från originalet i chiffer).
Ett af de förnämsta skäl till Grefve Stackelbergs val till
ambassaden, torde vara att söka uti någon svartsjuka hos Furst
Potemkin, med afseende å Furstinnan Galitzin, i hvilken han i
detta ögonblick är mycket betagen. Grefve Bezborodko, som är
Grefve Stackelbergs förtrolige vän, har deraf begagnat sig, och
denne senare är deröfver förtjust, då han på detta sätt åter
inträder i aktif tjenst. Man bör dock medgifva ått äfven
Kejsarinnan till honom har mycket förtroende, och att efter all
anledning Grefve Stackelberg kommer att med tiden efterträda
Grefve Österman, hvars plats Grefve Bezborodko ej önskar
intaga. Af den skyndsamhet hvarmed Grefve Stackelberg reser,
kan Eders Maj:t sluta till den vigt man här fäster vid att
vinna Dess vänskap, och till den oro man hyser att se Eders Maj:t
öfvergå till det andra partiet. Jag har, så mycket jag förmått,
ökat denna oro, och man tror mig här vara fullt besluten att
tillråda Eders Maj:t att ånyo börja kriget. Detta är likväl
långt ifrån att vara min tanka: jag är fullt öfvertygad att Eders
Maj:t lika väl uppnår sitt ändamål genom bibehållandet af
neutraliteten, hvilken dessutom kan bereda några förmåner från de
allierade hofvens sida. Jag skulle mycket misstaga mig, om
man ej nu genast beviljade allt hvad som vid fredsslutet i
Werelä blef utlofvadt. Jag sätter detta ej nu mera i fråga,
och jag svarar dem som derom med mig tala, att detta allt
sedan i Werelä är en afgjord sak, hvarom tvifvel ej kan
uppstå. Då man talar med mig om Allians-Traktaten, svarar jag
att den i detta ögonblick vore opolitisk och omöjlig, med
mindre man ville erbjuda så stora fördelar att desamma kunde
hafva alla betänkligheter. Man är här mycket nyfiken att få
veta hvaruti dessa fördelar skulle kunna bestå. Jag antager
ett hemlighetsfullt utseende, då jag talar med personer med in-flytande och anseende, — emedan jag är öfvertygad att de
förslag, som uti depechen af den 20 April framställdes, skulle, om
de directe framfördes, verka till en brytning och komma
underhandlingen att afstanna, — men låter undfalla mig ett och
annat till de politiska spioner, som emellanåt besöka mig. De
studsa tillbaka med fasa; men småningom vänjer sig inbillningen
äfven vid de mest fasansfulla saker. Jag säger mig tala i sunda
förnuftets namn, och vara lifvad endast af den önskan att
närmare förena de bägge magterne, — och man slutar med att
medgifva att uppoffringar måste göras, ehuru ej af ett så
ytterst påkostande slag.
(7. Stedingk.
Litt. N«
Dépêche från Stats-Sekreteraren Franc till
General v. Stedingk, dat. Stockholm d.
25 Maj 1791.
(Ofversättning från egenhändiga originalkonceptet. Depeschen
afsänd med Kuriren Eschner).
Det är ganska naturligt att med det nit som lifrar Eder
för Konungens tjenst, och efter alla de vackra löften och
förhoppningar man så många gånger gifvit Eder om Kejsarinnan»
goda afsigter, om hennes upprigtiga och lifliga önskan att för*
säkra sig om en Allians med Honom, om Hans medverkan
och om det stöd Hon skulle finna i Hans snille, Hans
verksamhet och Hans erfarenhet, ni måtte vara ganska otålig, Herr
General, att erfara hvad som här tilldragit sig sedan Grefve
Stackelbergs ankomst; särdeles som vi alla ansett denna
tidpunkt vara egnad att göra slut på all tvekan och all
osäkerhet. Det är då ganska billigt att i detta afseende tillfredsställaEder nyfikenhet, och Konungen har befallt mig att med en i
dag till Petersburg expedierad kurir härom meddela underrättelse.
Grefve Stackelberg ankom till Stockholm tisdagen den 17
dennes, på aftonen. Han hade lemnat Petersburg den 6, och
den hastighet h var med han gjort resan, var egnad att gifva ett
fördelagtigt intryck om hans uppdrag, och om de förslag som
han så skyndsamt ville bringa till vår kännedom.
Bedan följande dag, den 18, fick han tillfälle att meddela
dem åt Konungen. Jag erhöll befallning säga honom att han
skulle blifva presenterad före middagen på Haga; att han då
kunde öfverlemna Kejsarinnans bref, och att han derefter skulle
äta middag med Hans Maj:t. Grefve Stackelberg hade redan
låtit mig veta att han medförde ett sådant bref, som han
genom mig önskade få öfverlemna. Efter att hos mig hafva aflagt
det vanliga besöket, åtföljd af Baron v. d. Pahlen och Herr
Diwoff, begaf han sig på den utsatta tiden till Konungen på
nya slottet vid Haga.
Presentationen skedde, utan ceremoni, genom Baron von
der Pahlen, och början af samtalet utmärktes endast af de
utsökta komplimenter som uttalades af en gammal ambassadör,
hvilken med mycken vana af stora verlden förenar det otvungna
umgängessätt, som ej alltid deraf är en följd. Yid den middag,
som han sedan intog hos Konungen, voro flera personer af
hof-vet, hvaribland Baron Armfelt äfvensom Baron Pahlen,
närvarande.
Till dess hade icke ett ord varit taladt om affärer.
Samtalet rörde endast likgiltiga ting, och den behagliga vändning
Grefve Stackelberg förstod att deråt gifva, styrkte den förut
rådande öfvertygelsen om hans förstånd och hans älskvärdhet.
Hans önskan att behaga Konungen innebar ingen affektation: och
den syntes härflyta lika mycket af egen böjelse som af de
föreskrifter han i detta afseende erhållit.
Efter middagen anmodade Konungen Baron Armfelt att
införa Grefve Stackelberg i Dess sängkammare, och der
försiggick, i Baron Armfelts närvaro, det första enskilda samtalet.
Enligt hvad derom blifvit mig berättadt, hade Konungen begyntmed att fråga hvilka förslag Grefve Stackelberg hade att
framställa, och på dennes artiga men undvikande svar, hade
Konungen ingått uti en berättelse om allt, som mellan honom och
Kejsarinnan förefallit ända från underhandlingarne i Werelä och
till denna stund. De löften hvilka af Baron Igelströhm blifvit
till Baron Armfelt afgifna, bildade utgångspunkten for
Konungens yrkande om den förbindelse, som Kejsarinnan ingått, att
framfor allt, och såsom en preliminär och af hvarje annan
af-handling oberoende handling, bereda Konungen en gräns som i
händelse af krig, bildade möjligheten af försvar, hvilket ej är
fallet med den nuvarande. För detta ändamål hade Konungen
begärt afträdandet af Nyslott och Högforss, i utbyte mot Svenska
Carelen, som Konungen till Ryssland ville afstå, enligt hvad
som blifvit utmärkt å den karta, som tvenne gånger blifvit
Kejsarinnan tillsänd. Konungen utvecklade alla de skäl som borde
förmå Kejsarinnan att ingå på ett afträdande, hvilket dessutom
af Baron Igelströhm redan blifvit utlofvadt, och af Baron Pahlen,
vid dess ankomst hit, i allmänna ordalag bekräftadt; och som
vore egnadt att bereda en närmare förbindelse mellan Deras
Majestäter. Derefter utvecklades de stora fördelar som
Kejsarinnan af en sådan förbindelse skulle hemta, och slutligen,
liksom att gifva ännu mera styrka åt de från politiken hemtade
skäl, omnämnde Konungen sina personliga tänkesätt för
Kejsarinnan, sin nära frände.
Detta anförande, okonstladt, men uttaladt med den hos
Konungen vanliga vältalighet, syntes göra ett betydligt intryck
på Grefve Stackelberg. Han medgaf styrkan af de skäl, hvilka
af Konungen anförts, rättvisan af hvad han begärde, äfvensom
den stora vigt som Kejsarinnan borde fasta vid en närmare
förbindelse med Konungen, och som Hon borde vara glad att
föf-skaffa sig på de af Honom framställda vilkor; men han slutade
med att förklara att han icke vore bemyndigad att ingå i
underhandling om afträdandet af Nyslott eller andra gränsorter;
att Kejsarinnan icke velat lyssna till några föreställningar i detta
afseende; att Hon ansåg det höra till sin ära att icke afträda
5någon del af sina länder, ej ens såsom utbyte, och att denna
ytterliga känslighet for ärans bud, — detta var det uttryck,
som af Grefve Stackelberg begagnades, — bäst bevisade att Hon
vore Konungens slägting. Derefter försökte Grefve Stackelberg
att utveckla de skäl, som talade för de förslag till Traktat, som
han medförde, och som han önskade att lägga under Konungens
ögon. Under tiden lät han, ehuru i allmänna ordalag, förstå,
att med afseende å penningar och subsidier, Kejsarinnan vore
benägen att, så mycket Hon förmådde, gå Konungens
önskningar till mötes, och att oaktadt det förslag, hvarom han nu talat,
ingenting härom innehölle, trodde han likväl att en
penninge-försträckning utan återbetalningsskyldighet väl skulle kunna
till-vägabringas.
På aftonen var dramatiskt spektakel i staden. Könungen
begaf sig dit, och så väl Grefve Stackelberg som Baron
Arm-felt voro der. Denne senare erhöll befallning att inbjuda Grefve
Stackelberg att, efter spektaklets slut, begifva sig till Slottet, i
Baron Armfelts rum, dit Hans Maj:t ville komma, för att
af-höra uppläsandet af det förslag till Traktat, som Grefve
Stackelberg på eftermiddagen omtalat. Denna konferens hos Baron
Armfelt, och hvarvid denne senare ständigt var närvarande, ägde
således rum efter spektaklets slut. Dervid upplästes de tvenne
ofvanomförmälte förslag, hvaraf det ena benämndes: »Förslag till
en Allians-Traktat me lan Ryssland och Sverige,» och det senare:
»Förslag till en hemlig Konvention med H. M. Konungen af
Sverige.» Det första innehåller en vanlig defensif
Allians-Trak-tat, indelad i 22 artiklar, hvaruti utfåstes ömsesidigt bistånd,
och bestämmes antalet af de hjelptrupper som i förefallande fall
böra lemnas. Dertill komma några supplementar-artiklar, för att
bereda möjligheten af framtida underhandlingar rörande
gränse-regleringen, saluten som af krigsfartyg bör gifvas, och
handelsförhållandena : dessa ämnen sägas skola senare blifva afhandlade,
och sjelfva Alliansen är inskränkt till en tid af 8 år. Det
andra förslaget, eller den hemliga Konventionen, rörer uteslutande
den hjelp som Konungen borde lemna Kejsarinnan, i händelse
af anfall från Preussens och dess allierades sida. Den 4:de arti-keln, hvaruti bestämmes att Kejsarinnan på sin bekostnad under
sex månader skall underhålla de Svenska hjelptrupperne, slutar
med följande ord: »Dessutom förbinder sig Kejsarinnan att
ome-»delbart sedan ratifikationerne af denna Konvention blifvit
ut-»vexlade af sina medel till H. M. Konungen af Sverige utbetala
»en summa af...... Riksdaler Specie, så väl för utrustandet
»af Dess skärgårdsflotta, som för öfriga förberedelser till det
fält-»tåg som Hans Svenska Maj:t kommer att företaga.» — Den 6:te
och sista artikeln har följande lydelse: »De två höga
kontrahe-»rande Parteme förbinda sig sins emellan, att inbjuda H. M.
»Konungen af Danmark att biträda föregående hemliga artiklar,
»äfvensom den Allians-Traktat som för dem ligger till grund,
»och att vid alla tillfällen använda sina förenade mest nitiska
»och kraftiga bemödanden, för att ännu närmare tillknyta
för-»bundet mellan de tre Nordiska Magteme, hvilka, till följd af
»deras belägenhet, deras staters omedelbara grannskap och de
»slägtskapsband som förena deras regenthus, äfvensom deras
öm-»sesidiga interessen, böra finna sig uppmanade att göra
ge-»mensam sak emot alla dem, som kunde söka att bereda sig
»fördelar af deras osämja.»
Under det samtal, som föreföll efter uppläsandet af dessa
förslag, föreslog Konungen, såsom ett medel till
öfverenskom-melse, utan att fråga om gränseregleringen skulle behöfva
uppstå, att Ryssland till Danmark skulle afträda Oldenburg och
Delmenhorst, mot det att detta Rike till Sverige skulle, såsom
vederlag, afträda en del af Norrige. Detta förslag diskuterades
vidlyftigt, men Grefve Stackelberg försäkrade att det omöjligen
skulle kunna verkställas.
Följande dag, den 19:de Maj, hade Grefve Stackelberg och
Baron Pahlen äran äta middag hos Konungen på Haga, med
Hertigen och Hertiginnan af Södermanland samt H. K. H.
Prinsessan och ett större sällskap. Grefve Stackelberg, som vid
bordet hade plats bredvid Prinsessan, som sjelf satt bredvid
Konungen, syntes smickrad af en tillställning som ägde rum
för att bereda honom tillfälle att göra den Kongl. Familjens
bekantskap: han hade blifvit presenterad samma dag på förmid-dagen. Då Kronprinsen är bosatt på Haga, hade Grefve
Stackelberg blifvit föreställd for honom föregående dag, innan han
emottogs af Konungen.
Denna dag upptogs hufvudsakligen af sällskaps-samtal och
promenader i Hagaparken. Vid de tillfällen då Konungen kom
i närheten af Grefve Stackelberg, sade han honom endast några
ord om tillståndet i Frankrike, for att visa huru lifligt Hans
Maj:t derföre interesserade sig.
Den korta framställning jag gjort af de bägge förslagen,
och den profbit jag gifvit af Konventionen, torde vara
tillräck-lige för Eder att bedömma den anda hvaruti de äro affattade.
Jag vill endast tillägga, att om förslaget till Allians-Traktaten
skall kunna antagas, måste deruti ovilkorligen införas två nya
artiklar, hvaraf den ena försäkrar oss om ersättning för de
subsidier, vi genom denna Traktats ingående förlora i Turkiet; och
den andra bestämmer de ytterligare subsidier, som Kejsarinnan
till oss bör erlägga, i öfverensstämmelse med de af Henne vid
flera tillfällen upprepade löften. För öfrigt har Grefve
Stackelberg hitkommit utan fullmakter, och har endast medfört ett
egenhändigt bref, som bemyndigar honom att underhandla med
oss. Enligt all anledning kommer han oförtöfvadt begära
formlig fullmakt.
Fredagen den 20 och de följande dagarne afhandlades, i
stället för detta ämne, mellan Konungen och Grefve Stackelberg
ett annat och ganska ömtåligt, eller de Franska angelägenheteme,
i afseende hvarå Kejsarinnan tillkännagifvit sig hysa samma
tänkesätt som Konungen. Grefve Stackelberg har i detta
afseende uppsatt och aflemnat ett förslag till hemlig Konvention,
men så ofullständigt och felaktigt, att Konungen ansett sig sjelf
böra göra ett nytt utkast, som Baron Armfelt fått uppdrag att
meddela Grefve Stackelberg. Denna Konvention, i fall den
kommer till stånd, skall likväl icke inträda i verkställighet förrän
Allians-Traktaten blifvit undertecknad och ratificerad. Jag
omtalar detta endast för Eder enskilda underrättelse; om ryktet
derom skulle sprida sig i förtid, kunde det bidraga att störta/
dem som man vill tjena, i ännu större olyckor än de, från
hvilka man önskar rädda dem.
Grefve Stackelberg har i dessa dagar afsändt en kurir till
sitt hof, och jag har underrättat honom om den jag afsänder,
for den händelse han vill begagna sig deraf. Det är med
Underofficeraren Eschner, som jag afsänder detta bref.
Litt. ».
Dépêche från General v. Stedingk till
Konungen, dat. Petersburg den 1791.
(Ofversättning i utdrag af den till Aachen i chiffer afsända
depeschen).
Grefve Österman har underrättat mig derom, att Prinsen
af Nassau seglat från Cronstadt; men hvad han icke sagt mig
är att han begifver sig till Svensksund, för att på detta ställe,
ryktbart genom hans eget nederlag, bilda en station för
skärgårdsflottan. Detta bevisar att man icke har för afsigt att
af-träda Högforss till Eders Maj:t.
Jag har vidlyftigare härom skrifvit till Herr Franc,
äfvensom rörande utsigteme för Nyslotts afträdande. Det vissa är
att man här kommer att gifva så litet som möjligt; att Herr
Fawkener sistl. Söndag hade företräde i egenskap af Engelsk
minister; att man anser fred i enlighet med Kejsarinnans
önskningar, såsom alldeles säker; att Herr Fawkener lärer hafva
förslaget till en Handels-Traktat på fickan; att Turkarne med sin
vanliga, men vid detta tillfälle än mera beklagansvärda
oskicklighet, åter lidit ett nederlag vid Babadag; att man dagligen
väntar underrättelsen om en ny seger; och att de bästa
allierade Eders Maj:t kan hafva, — de enda på hvilka Eders Maj:t
kan räkna, — äro Dess snille, Dess mod och Dess eget land.Litt. P.
Dépêche från Stats-Sekreteraren Franc till
General v. Stedingk, dat. Stockholm den
1 Juli 1791.
(Ofversättning från original-konceptet till den med
Kabinetts-kuriren Widegren afsända depeschen).
De af Konungen till Trakîatens afslutande med Ryssland
utnämnde kommissarier hafva ansett Eder hastigt böra erhålla
kännedom om hvad vi till detta verks främjande företagit, och
om de svårigheter som dervid ännu förete sig, på det att ni, å
Eder sida, på det sätt ni anser lämpligast, må kunna arbeta
på deras undanrödjande.
Jag börjar med att sända Eder vårt kontra-förslag, sådant
som det af mig till Grefve Stackelberg blifvit öfverlemnadt,
i tre särskilda afdelningar, hvaraf han i går afton emottog
den sista.
Yi hafva dessutom ansett lämpligt att jag, genom en till
honom aflåten not, uttryckte hvad som var att säga om
penninge-frågan, hvilken ej kunde ingå uti en Traktat, bestämd att
genom trycket allmängöras. Jag bifogar en afskrift af denna not,
benämnd muntlig och förtrolig, samt utan underskrift, då den
blifvit uppsatt endast för att underlätta minnet för Grefve
Stackelberg och för mig sjelf.
Då Grefve Stackelberg likaledes i dag afsänder en kurir
till sitt hof, och min troligen reser fortare, kunna de nu
meddelade upplysningame bereda Eder tillfälle att i tid taga Edra
mått och steg för att bereda sinnena på att väl emottaga hvad
Grefve Stackelberg inberättar. Likväl underställer jag Edert
bepröfvande huruvida det ej skulle anses ohöfligt mot Grefve
Stackelberg att, i händelse min kurir tidigare ankommer, före
ankomsten af hans bref visa dessa handlingar för hvem det
vara må; så mycket heldre som de äro ämnade endast till Eder
egen underrättelse, och för att sätta Er i tillfälle att derefter
inrätta Edra åtgärder. Det är i samma afsigt, som jag, rö-rande vårt kontra-förslag, anser mig böra meddela Eder
följande detaljer:
I allmänhet äro artiklame vidlyftigare och mera utförliga
än i det Ryska förslaget. Då man ingår en Traktat i afsigt
att den länge skall äga bestånd, bör man noga öfverväga den,
och Konungen har befallt oss att använda mer uppmärksamhet
dervid än som ägt rum vid föregående Traktater med Ryssland.
Konungens instruktioner i detta afseende kommo mig den 13
sistl. månad tillhanda, och man måste medgifva att
uppsättandet af kontra-förslaget fordrat den tid som derefter
för-lupit, helst då flera artiklar måst omskrifvas och flera personers
yttrande deröfver bordt inhemtas. Alla artiklame i Ryska
förslaget hafva undergått någon förändring eller erhållit något
till-lägg, med undantag endast af ingressen, samt 6:te, 12:te, 15:de,
18:de, 20:de och 21:ste artiklame.
Alla de öfriga hafva undergått mer eller mindre
hufvudsakliga ändringar. Den l:ste artikeln är omskrifven af
Konungen sjelf. Jag antecknar in margine de tillägg som till de
öfrige blifvit gjorde. Förändringame äro dock ej af så stor
vigt att deras antagande bör röna mycket hinder. Hvad som
torde finna motstånd, är följande:
l:o Uteslutandet af 17:de artikeln i Ryska förslaget,
hvar-uti säges att Danmark skulle inbjudas att biträda Traktaten.
Konungen vill ej höra derom talas, och det har synts
lämpligare att helt och hållet utesluta denna artikel, än att i dess
ställe införa hvad som uti föregående Traktater varit brukligt,
eller att ingen tredje magt skall inbjudas att biträda utan de
tvenne Kontraherande Parternes samtycke: — detta hade varit
att alltför tydligt tillkännagifva Danmarks uteslutande.
Konungen har mer än ett skäl för att icke vilja medgifva att detta
land må deltaga i Traktaten, som är en Allians-Traktat mellan
Konungen och Kejsarinnan, och egnad att stadfästa det Dem
emellan ingångna förbund. Uti föregående Traktater talas, som
jag nyss haft äran anmärka, om en tredje makts biträdande
endast till följd af de två partemes samtycke. Jag vill ej
anföra andra skal, hemtade från Danskames karakter och de tänke-sätt de här ingifvit. Men ett skal som Baron Armfelt gifvit
Herr Cazal, — hvilken likväl icke känner till Danmarks
uteslutande, — synes mig ganska väl egnadt att anföras äfven till
Herr Galvez, till hvilken ni dock bör väl agta Er att visa vårt
kontra-förslag. Detta skäl är ätt Bourbonska huset, Sveriges
äldste vän och allierad, utan motsägelse skulle hafva rätt att
före någon annan magt inbjudas att biträda Traktaten.
2:o Artikeln om gränsen, som i vårt kontra-förslag är
alldeles ny, kommer säkert att röna mycket motstånd, särdeles då
derigenom Pumala icke afträdes till Ryssland, ehuru Grefve
Stackelberg påstår att Konungen sjelf derom lemnat hopp åt
Baron Pahlen. Grefve Stackelberg har likaledes för mig mycket
utbredt sig öfver Kejsarinnans obenägenhet att afstå Nyslott, då
Elisabeth, en så inskränkt Furstinna, hade tillvunnit Ryssland
denna besittning. De löften som gåfvos i Werelä förklaras nu
hafva hvilat på missförstånd, och skulden kastas på General
Igelströhm, som velat göra sig vigtig utan att dertill vara
bemyndigad. Likväl misströstade Grefve Stackelberg icke att kunna
utverka Nyslott, om endast Pumala blefve lemnadt i utbyte.
Det enda som bekymrade honom var den omständighet, att
härigenom skulle afträdas ett af utloppen till Kymene elf, då
han visste att Kejsarinnan ansåg dessa utlopps bibehållande för
Henne ensam såsom ganska vigtigt.
Men det är isynnerhet den 3:dje punkten, eller den om
penningebeloppen, som hos Grefve Stackelberg väcker den största
misströstan. Jag bör härvid anmärka det vi öfverskridit de
befallningar som varit oss gifna, då vi bestämdt dessa belopp i
Ryskt mynt, och då vi låtit förstå, att medelst detta
understöd, Konungen möjligen kunde afstå från de försträckningar,
hvarom den hemliga Konventionen handlade. Verbal-noten
utvecklar de skäl som borde förmå Kejsarinnan att ingå på hvad
vi föreslå. De äro framställde skonsamt och med
grannlagen-het, för att icke såra någon. Men jag är öfvertygad att ni icke
lärer underlåta att ersätta den mildhet vi begagnat genom de
kraftigaste föreställningar, antingen personligen eller genom Herr
Galvez, ellér samtidigt på bägge sätten. Denne hedersman kundehärigenom göra oss en stor tjenst, som säkert ej af Konungen
skulle glömmas. Jag har mycket och ofta med Grefve
Stac-kelberg talat om detta föremål, och senast i afton, då han
förnyade sina. klagovisor öfver Rysslands utblottade belägenhet,
öfver de oerhörda krigskostnaderne och öfver de summor som
de nuvarande rustningame sluka. Han tilläde en mängd
betraktelser, bland annat följande: »Då jag hoppas kunna såsom
»fullt säkert antaga, att Konungen icke vill förklara oss krig,
»anser jag att vi utan bistånd kunna försvara oss emot de
al-»lierade: de må göra krig med oss så mycket de behaga, detta
»bekymrar oss föga, så snart vi äro säkra om Sverige, och hafva
»ryggen fri.» — »Nå väl,» svarade jag, »ni bortkastar utan
tve-»kan tallösa millioner för att bekriga de allierade, och ni
hus-»hållar på lumpna tre millioner, hvilka möjligen komma att
»bespara Er kostnaderne af ett nytt krig.» — Han tycktes inse
vigten af detta skäl, och lofvade att med lifligaste nit förfäkta
denna sak, och att dervid stödja sig på de personer, hvilka ni
känner, med hvilka han underhåller ett förtroligt umgänge, och
som hafva mycket inflytande.
Jag har anförtrott Grefve Stackelberg de anbud som från
andra håll göras oss. De äro egnade att något oroa hans hof;
men de rörelser som ägt rum i England efter parlamentets
pro-rogation och den af Preussen intagna ställning böra gifva honom
anledning till ännu allvarsammare betraktelser.
Ni har nu det bästa tillfälle, Herr General, att utveckla
hela verksamheten af det nit hvaraf ni lifvas, och att tillvinna
Eder nya anspråk på tacksamheten af en Konung som älskar
Er och för Er har en särdeles högaktning. Det verk hvarom
nu är fråga, är väl det vigtigaste hvartill vi kunnat blifva
kallade att bidraga, och om vi deruti lyckas, skola vi deraf skörda
både ära och förmån. Jag får då den tillfredsställelsen att se
Er nämnd till ambassadör: det är icke utan att en sådan plats
kan fresta en hederlig mans äregirighet.
Grefve Stackelberg är okunnig om denne kurirs afsändande.
Jag ber Er ursäkta den vidlyftighet som jag af brådska måst
använda: tiden tillåter mig icke att förkorta mitt bref. Jagskonar Er i dag från de franska angelägenheterne: derom kan
fråga ej uppstå förrän Allians-Traktaten blifvit undertecknad.
Litt
Memorandum öfversändt af Konungen i
Sverige till Kejsarinnan i Ryssland med
General von der Pahlen den 28
Oktober 1791.
Konungen, som redan en längre tid förutsett att man måste
gripa till vapen för att återupprätta Konungamakten i
Frankrike, och för att qväfva den oroliga anda, som hotar alla
Furstar och all allmän ordning, beredde sig redan i början af Maj
månad och före sin afresa från Aachen att sätta en armé-corps
i rörelse, och väntade endast på det ögonblick då en allmän
öfverenskommelse om krigsoperationerna kunnat tillvägabringas,
i det hopp att kunna begagna sig af den gynnande årstiden
och af den förlägenhet, hvaruti National-församlingen skulle finna
sig försatt, i den händelse att Romerske Kejsaren, Konungame
af Spanien och Sardinien samt "ryska Rikets förenade styrka på
alla sidor angripit Frankrike. Hans Maj:t uppgjorde förslag till
en landstigning på kusteme af Normandie; men i brist på alla
strategiska uppgifter rörande landet, ditsände Konungen
ingeniör-officerare för att anställa en allmän och noga rekognoscering.
Desse officerare begåfvo sig till Paris, och derifrån till Håvre;
de hafva upptagit närlagde karta, äfvensom specialkartor öfver
fiodeme Oise, Epte och Roze, som bilda de enda hållbara
ståndpunkter mellan Håvre och Paris. Enligt den berättelse de
af-gifvit, så väl om dessa punkters beskaffenhet som rörande andan
hos militären och invåname i dessa trakter, bör man kunna
hoppas en lysande framgång, särdeles då National-församlingens
militär-utskott begynt med att förstöra hvarje försvars- och
ord-nings-anstalt, utan att beräkna den tid som åtgår till bildandeaf nytt forsvar. Be härtill hörande detaljeme äro på kartan
utmärkta. Under Konungens vistände i Aachen erhöll han från
invånare i Normandie den härhos, sub N:o 1, fogade skrift.
Hans Maj:t ansåg den utmärkt af nit och välvilliga afsigter,
men pröfvade nödigt att låta undersöka möjligheten att
verkställa de deruti framställda förslag. Genom de sub N:o 2
bifogade anmärkningar upplyses att en landstigning vid Colleville
är lätt tillvägabragt; att först elfva lieues derifrån något
allvarsamt motstånd är att befara, och att lokaliteteme erbjuda
all den lättnad som är nödvändig vid utskeppningen af trupper,
som böra injaga förskräckelse, ej endast genom sin tapperhet,
men genom hastigheten i sina operationer och omedelbara
framgångar. Det har ej ännu varit möjligt att förskaffa sig
militärkartor öfver denna del af Normandie, men under vinterns lopp
har man medel att anskaffa sådana. Under tiden äro de nu
sända anmärkningame ganska upplysande och tillräckliga för
planens bedömande.
För den händelse att öfverenskommelse träffades att en
Svensk och Rysk armé skulle anfalla denna del af Frankrike
och en operations-plan blefve uppgjord, vore oundgängligen
nödigt att man i god tid vore färdig att handla och att de
förenade truppeme redan infunne sig på Frankrikes kuster, medan
man der ännu trodde dem instängde af is och uppehållne af
klimatets hårdhet: det är af denna anledning Konungen ville
tillbjuda Kejsarinnan att redan denna höst sända sina fartyg
och trupper till Carlshamn eller någon annan hamn i Sverige,
derifrån de kunde utlöpa vid slutet af Mars månad, eller
kanske ännu tidigare, om vintern ej blir strängare än åren 1789
och 1790. Det är öfverflödigt att utveckla de fördelar som af
så kraftiga åtgärder skulle härflyta. Anda sedan revolutionens
början, hafva de upproriska aldrig varit hotade med någon
verklig fara och med någon snar bestraffning.
Konungen ämnar att till denna expedition använda 11
Linieskepp, 6 Fregatter, 3 Briggar och 2 Kuttrar; 25
Kanonslupar med 24-ftiga kanoner, som i händelse af behof kunna
landsättas; 40 platta båtar för landstigningen, hvaraf hvarje kanrymma 100 man; — 16,000 man infanteri och 2,600 man
kavalleri, utom nödigt artilleri och tross. Man bör noga märka,
att kanonslupame blifva af hufvudsaklig nytta, ej allenast för
landstigningen, men äfven för att hindra transporten af
lifs-medel till Paris, och för att sprida oro och farhåga långs hela
kusterna af Seinen. Konungen tror att det vore ganska
nödvändigt att äfven Ryska flottan medförde platta båtar för
landstigningen, äfvensom en del af den utaf Prinsen af Nassau
kommenderade flottilj. För att medföra verkan måste första
anblicken väcka farhåga; deraf kan en lika betydlig som lätt
framgång blifva en följd. Det af Konungen använda kavalleri är
godt och utvaldt; men då allt som på sinnena utöfvar ett
för-undransväckande intryck, och då en i detta land ovanlig
militäruppsättning säkert skulle bidraga att underlätta förslagets
verkställighet, vore önskligt att Kejsarinnan förstärkte den corps
Hon har för afsigt att afsända med Donska Kossacker, hvilkas
mod och skicklighet äro lika kända, som den fasa hvilken de
injaga. Konungen åberopar för öfrigt hvad han muntligen sagt
Baron von der Pahlen, äfvensom den kännedom denne General
kan hafva af Frankrikes angelägenheter, och af allt som rörer
denna sak.
Litt. R.
Bref från Kejsarinnan Catharina II till
Konung Gustaf III, dat. Petersburg den 9
November 1791 g. st.
(Ofversättning fr&n det med Catharinas egen hand skrifna
originalet).
Min Herr Broder och Frände. Då jag emottog det bref
som Eders Maj:t den 19 sistl. Oktober tillskref mig, med den
af Grefve Stackelberg afsände kurir, som hitförde den emellan
Oss afslutade Allians-Traktat, dröjde jag att besvara detsamma,
endast i förväntan på det bref, som Eders Maj:t lofvade att yt-terligare tillskrifva mig med General-Majoren, Baron von der
Pahlen: denne ankom snart derefter, och lemnade mig de tvenne
brefven af den 28 Oktober: jag befinner mig sålunda i tillfälle
att öfverlägga med Eders Maj:t i afseende å dessa tre brefs
innehåll. Jag börjar med att för Er, min käre broder, uttrycka
den tillfredsställelse jag känner deröfver, att genom den mellan
Oss och Våra Stater nu ingångna allians, de band som
naturligen förena oss blifvit ännu närmare tillknutne. Detta nyttiga
och helsosamma verk lofvar oss en lycklig framtid, och vårt
förbund kommer att hvila på mera uppriktighet och redbarhet, än
man vanligen kan igenfinna uti de förhållanden mellan Ferdinand
och Isabella, hvarom Eders Maj:t i sitt bref talar. Jag är
uppriktigt tacksam för de bevis på vänskap och förtroende, hvilka
Eders Maj:t lemnar mig: och Eders Maj:t kan räkna på den
fullkomligaste motsvarighet från min sida. Jag gläder mig,
min käre broder, att se en så stor öfverensstämmelse i
grundsatser och i sättet att bedömma förhållandena, som den, hvilken
mellan oss är rådande med afseende å Frankrikes
angelägenheter. Jag ser att Eders Maj:t tänker lika med mig om den
missämja som är eller kan blifva rådande mellan Drottningen i
Frankrike och Prinsame, Dess svågrar, äfvensom med afseende å
nödvändigheten att arbeta derpå, att de må förena sig om de
grundsatser och åsigter, hvilka aldrig, från någondera sidan, för
deras gemensamma bästa, böra öfvergifvas. Det bref som Eders
Maj:t, med afseende härå, tillskrifvit Baron de Breteuil, och
hvaraf en afskrift blifvit mig meddelad, bevisar så fullständigt
oundgängligheten af dessa personers närmande till hvarandra, att
jag hoppas att den dermed åsyftade verkan ej skall uteblifva:
hvad Eders Maj:t i samma bref tillägger rörande Ludvig den
XVLdes ställning och handlingssätt, är så utmärkt af ädelhet
och värdighet, att jag ej kan annat än deråt lemna mitt högsta
bifall, då jag, lika med Eders Maj:t, är öfvertygad att denne
olycklige Monark, vid allt hvad han företagit, handlat endast
af nödtvång och utan ringaste skugga af frihet; — ty man kan
väl ej förnuftigtvis antaga att han frivilligt velat öfvergå från
att vara sina undersåters ärftlige Konung till att blifva derasförste embetsman, och sålunda, lika med Ludvig den fromme,
samtycka till sin egen förnedring: den förre tog dock steget
ännu bättre ut, och blef munk. Men efter en sådan händelse»
till hvilken man ej kan utleta någon på sannolikhet grundad
orsak, skulle man ej hafva skäl att antaga att Konungen och
Drottningen af Frankrike umgås med planen på en ny flygt,
och att antagandet af den så kallade Konstitutionen ägt rum
endast för att bättre dölja denna afsigt, och med beräkning att
insöfva de mördare, som hålla knifven lyftad öfver den Kungliga
familjen, lika väl nu som hittills? Om man öfverväger Kejsarens
handlingssätt, — jag har ej ännu af honom svar på mitt bref, —
synes det likaledes kunna förklaras af ett sådant förmodande.
Denne monark som nu är fullkomligt fri och löst från hvarje
fruktan för ett utländskt krig; som från flera håll af skilda
interessen uppmanas att handla; som tillkännagifvit sin afsigt
att göra det, och dertill inbjudit de öfrige makterne; — denne
monark skulle han väl kunna på en gång och utan känd
anledning, förlora ur sigte så väl de löften som Grefven af Artois säger
sig hafva af honom erhållit, sin egen värdighet, skymfad genom
hans systers och hans svågers behandling, — och de ingrepp
uti Westphaliska freden, hvaröfver Tysklands furstar, hotade i
deras besittningar, klaga och besvära sig? skulle han kunna det,
då han har så lagliga anspråk och så verksamma medel i sina
händer? då han har 60,000 man af sin armé i Nederländeme,
för att företaga och utföra hvad så många förenade
omständigheter borde förmå honom att besluta? Under sådana
förhållanden torde man icke kunna förklara hans overksamhet endast
genom hans begär att draga ut på tiden, och då man icke
känner hans skäl, bör det vara tillåtet förmoda att han är öfverens
med sin syster och fruktar att blottställa Hennes lif, som Hon
tror sig kunna rädda endast genom en ny flygt från det fängsliga
tillstånd, hvaruti Konungen och Drottningen sedan tvenne år
befinna sig. Kejsaren anser sig kanske gynna utförandet af en
sådan plan, genom att visa en konstlad liknöjdhet för denna
olyckliga familjs öde, och derigenom insöfva deras väktares
uppmärksamhet. Utan att fästa alltför mycken vigt vid grundlig-heten af dessa förmodanden, har jag dock velat underställa dem
Eders Maj:ts ompröfvande, sådana som de för mina tankar
framställt sig. Jag bör ej heller dölja att det hittills förefallit
mig, som om äfven Konungen i Spanien varit fallen för att
draga ut på tiden och att dagtinga, men enligt de nu senast
från detta land ingångne underrättelser, synes det som hade
man mera anledning att vara nöjd med det sätt hvarpå denne
Konung uttalat sig i afseende å den honom förelagde
accepta-tions-akt, som meddelades på Konungens, hans kusins, vägnar,
och hvarom Eders Maj:t ©tvifvelaktigt redan genom sina
ministrar i Paris och i Madrid erhållit underrättelse. Konungen i
Spanien lärer högt hafva yttrat att han icke trodde att
Konungen i Frankrike haft hvarken sin fysiska eller moraliska frihet
vid denna handlings undertecknande; och huru kan man i sjelfva
verket tro att någon, inom så kort tid, skulle företaga så
rakt stridiga förfoganden, utan att dertill vara tvungen P Det
vore visserligen önskligt om Baron de Breteuils svar till Eders
Maj:t kunde lemna några fullständiga upplysningar, så att man
med visshet kunde bedömma Konungens och Drottningens af
Frankrike verkliga afsigter. Drottningen har nyligen skrifvit till
någon, för hvilken hon synes hafva mycket förtroende, att Hon
utbad sig att man ej måtte dömma henne utan att höra henne,
och att hon hoppades kunna rättfärdiga sig. Dessa ord,
jem-förda med innehållet af Konungens i Spanien bref till Eders
Maj:t och med Kejsarens handlingssätt, öppna ett vidlyftigt falt
för alla de gissningar, som af dessa oupphörliga dröjsmål måste
alstras. Jag hoppas att vintern, som redan synes hafva i våra
länder allvarsamt inträdt, skall medföra upplysning i alla dessa
ämnen. Under tiden uppmanar jag, och skall icke upphöra att
uppmana de emigrerade Fransmännen till trohet, ståndaktighet
och hängifvenhet för deras Konungs och hans närmaste
anhöriges sak, och jag tror mig äfven härigenom handla i
öfverensstämmelse med Eders Maj:ts åsigter och åtgärder.
Renheten i Edra afsigter, min käre broder,
omständigheternas oeftergifliga kraf, och Eder personliga bekantskap, sedan
så många år tillbaka, med Baron de Breteuil, gifva Eder otvif-velaktigt rättighet att till honom fora det språk som innehålles
uti det bref hvarmed Ni hedrat honom; men jag bekänner att
jag räknar mera på den person, Ni skickat till Briissel *) än på
Herr de Breteuil, med afseende å allt hvad som angår det
närmande mellan Drottningen i Frankrike och Prinsame, Dess
svågrar, hvilket jag så högligen skulle önska se tillvägabragt: jag
skulle anse ett sådant närmande såsom hufvudsakligen nyttigt
för Konungens och Drottningens sak; ty, från hvilken synpunkt
man än må betrakta Prinsames anhang, är detta likväl högst
betydligt: deruti äro förenade Adeln, Presterskapet,
Parlamen-terne och de uppriktiga katholikerne i Frankrike: dertill
kommer det anseende och den aktning som alstras hos alla klasser
af menniskor, och äfven hos de mest likgiltiga, genom ett
värdigt, följdriktigt och ståndaktigt uppträdande. En annan vigtig
anledning eller bevekelsegrund borde förmå Drottningen dertill:
det är ©tvifvelaktigt nyttigare för henne att hafva detta parti
för sig, än emot sig. Ganska säkert är att om desse Prinsar
velat följa de råd som Eders Maj:t gifvit dem uti det i Aachen
upplästa memorandum, och som var fullkomligt afpassadt efter
då rådande förhållanden, skulle deras angelägenheter vunnit mera
framgång än som nu är händelsen, och de voro fullkomligt
berättigade att antaga dessa råd. Detta sätt att gå tillväga hade
till och med synts mig så naturligt, att det var i förmodan att
detsamma blifvit af dem antaget, som jag beslutade mig att hos
dem ackreditera en minister. Man bör dock hålla dem1 räkning
för den grannlagenhet som hindrat dem att fatta ett sådant
beslut, och söka att på annat sätt afhjelpa hvad som derigenom
gått förloradt.
Jag har nyligen emottagit svar från Konungen af Preussen,
och sänder härhos en afskrift af Dess bref. Af innehållet lärer
Eders Maj:t finna, att han åberopar sig på Kejsarens beslut.
Jag förväntar att med första erhålla denne senares svar, och
skall icke underlåta att deraf lemna Eders Maj:t del. Jag
skillle väl önska att äga hemligheten af denna lifgifvande eld,
*) Grefve Axel Fersen.som Eders Maj:t har godheten tillskrifva mig, för att upptända
Kejsaren till fördel för den sak vi understödja. Men hittills
hafva mina bemödanden, så väl i Wien som i Berlin, varit
fruktlösa. Mig förefaller som om vigtiga angelägenheter i
allmänhet kunna liknas vid skepp som skola löpa af stapeln: man
undanrödjer hindren, men skeppet rör sig ej ur fläcken, förrän
dess egen tyngd sätter det i rörelse, men då är det också
för-gäfves att hejda det uti sin fart!
Af det med Baron von der Pahlen öfversända memorandum
har jag inhämtat den i Normandie rådande sinnesstämning, som
synes vara ganska gynsam för den goda saken. En truppstyrka
af 8,000 man skulle enligt dessa uppgifter vara tillräcklig för att
skydda invåname i denna provins. Men ett sådant företag kan
ej vara annat än underkastadt många vanskligheter, såsom äfven
uti de på samma gång meddelade anmärkningame medgifves,
om det ej sammanställes med en allmän anfallsplan. Då nu
emellertid en sådan ännu ej är uppgjord, skulle det vara alltför
förmätet att dessförinnan företaga en landstigning på denna kust,
med mindre än att man antager att all motståndskraft upphört
i Frankrike, hvilket väl ej torde kunna anses vara händelsen.
Eders Maj:t har handlat med sin vanliga vishet, då Eders Maj:t
till stället afsändt ingétiiör-officerare af bepröfvad skicklighet,
för att noga undersöka de lokala förhållandena i ändamål att,
då omständigheterna medgifva det, kunna handla med full
sakkännedom. Dessa omständigheter synas mig emellertid för
tillfallet ej nog gynnande för att förmå mig att ingå på det af
Eders Maj:t framställda förslag, att vi skulle förena oss för att
till de öfrige hofven afgifva den förklaring att vi hafva för
af-sigt att utan dröjsmål handla för en restauration i Frankrike.
För det första synes mig ganska tvifvelaktigt att ett sådant
steg skulle förmå dem att besluta sig till samma åtgärd; men
dessutom kunde det medföra stora olägenheter, särdeles för mig,
som ännu ej slutat fred. med Turkame, och som omöjligen kan
på förhand bestämma hvad omständigheterna kunna tillåta mig
att göra: hvarförutan en sådan förklaring från min sida icke
6kunde undgå att fåsta Engelska Ministérens uppmärksamhet.
Herr Pitt skulle troligen icke begära bättre än denna
förevändning för att åter begynna samma rustningar som förlidet år,
om äfven endast i afsigt att formå Parlamentet att bevilja
anslagssummor. Följaktligen synes mig, af alla möjliga skäl,
för-sigtigast att icke tillkännagifva sina afsigter förr än i det
ögonblick då alla förberedande åtgärder redan äro vidtagne: man
skulle dessutom, i annan händelse, i förtid varsko fienden. Hvad
beträffar afsändandet af mina fartyg till Carlshamn, bilda den
framskridna årstiden och de snart tillfrysande hamname deremot
ett oemotståndligt hinder; men jag tackar Eders Maj:t för Dess
anbud att låta dem i denna hamn öfvervintra, såsom ett bevis
på det förtroende Eders Maj:t för mig hyser.
Uti denna sakernas ställning, och till följd af de
betraktelser jag nu utvecklat, kan jag icke, och till dess sakerna
vidare utvecklat sig, tänka mig annat än följande medel att främja
4en sak, för hvilken vi önska uppträda, nemligen:
1:0 att använda instundande vinter för att, gemensamt och
samdrägtigt, arbeta på att bereda och fastställa en bestämd
plan och öfverenskommelse, så väl oss emellan» som med
Kejsaren och med Konungarne i Preussen, Spanien och Sardinien,
och att söka af dem utverka bestämda löften att handla redan
vid början af våren. Om man antager, — hvilket är mer än
troligt, — att omstörtnings-andan fortfar i Frankrike; att den
så kallade National-Församlingen vidtager allt mer och mer
stötande åtgärder; att uti detta land snart ingen mer förstår
hvarken att befalla eller att iyda; och att deraf ovilkorligen
måste härflyta förhållanden, som gifva alla monarker ständigt
ökade anledningar till billiga klagomål, och som ej kunna annat
än ytterligare väcka deras harm och reta dem, — då inträder
också ögonblicket att företaga och verkställa den föreslagna
landstigningen.
2:o att söka erhålla säker underrättelse om Konungens och
Drottningens af Frankrike tänkesätt och förslag, och att af
be-mälte Konung utverka ett samtycke eller ett bemyndigande af
hvad till hans fördel kommer’att företagas, för att derigenomhafva de skrupler som hysas af Konungen i Preussen, hvilken
ej vill tjena honom emot hans egen vilja. Sant är väl att
den obegränsade fullmakt som Konungen af Frankrike gifvit åt
Monsieur, hade kunnat ersätta en dylik handling i Konungens
af Preussen ögon; men då Hans Maj:t dervid fäster vigt, vore
det godt att i detta afseende kunna förnöja honom, och söka
förskaffa en sådan akt, i så authentisk form som Konungens af
Frankrike närvarande tillstånd medgifver.
3:o Långt ifrån att för närvarande göra de ringaste i Ögonen
fallande förberedelser, blifver väl aldrabäst att begagna sig af
de naturhinder som närvarande årstid företer, för att insöfva
National-Församlingen, som är sammansatt af kuskar, advokater
och prokuratorer, och låta dem tro, om de så behaga, att den
liflighet hvarmed rustningarne bedrefvos, saktat sig, på det att
de må taga mindre försiktighetsmått, och så mycket lättare
öfverrumplas, särdeles från sjösidan, der ganska betydliga krafter
äro tillgängliga. I Brest iinnas trettio linieskepp, som lätt
kunna inom sex veckor utrustas; sjömän komma ej att felas:
det är sant att officerarne vid flottan talrikt aflägsna sig; men
för penningar kunna äfven sådana fås, och hvem vet om ej
Engelsmännen sjelfve, som äro så belåtne med sakernas nya
ordning i Frankrike, möjligen med beredvillighet skulle lemna
officerare, på det att denna ordning ej måtte löpa någon fara.
Se der, min käre Broder, i min tanke, det handlingssätt
som Oss af försigtigheten förestafvas, så länge vi ej ha närmare
reda på de öfrige maktemes afsigter och beslut: att döma efter
hvad Ni har meddelat mig är detta äfven Eder öfvertygelse, och
jag bör så mycket mera fästa mig härvid, som i händelse, under
min trettioåriga regering, jag haft några af de framgångar, hvilka
Eders Maj:t på ett för mig så smickrande sätt i Sitt bref
om-förmäler, föreskrifves mig härigenom en oeftergiflig skyldighet
att fortsätta efter samma grundsatser. Fö* öfrigt hyser jag det
hopp att Eders Maj:t är öfvertygad, att min försigtighet aldrig
kommer att urarta till svaghet, och Eders Maj:t kan vara fullt
förvissad derom att om jag ej nu fattar beslut om några
bestämda och afgörande åtgärder i denna fråga, som jag ganskavisst anser utgöra alla regenters sak, och for hvilken jag lifligt
interesserar mig, är det derföre, att jag anser en ovilkorlig
fysisk omöjlighet vara för handen att i detta ögonblick kunna
verkställa dem.
Med afseende å det svar som bör afiåtas till Konungen i
Frankrike, då hans notifikationsbref om den derstädes införda
nya sakernas ordning kommer oss tillhanda, och hvarom Eders
Maj:t behagar med mig rådgöra, tror jag lämpligast vara att vid
detta tillfälle rätta oss efter det af Konungen i Spanien gifna
exempel, och genom våra ministrar låta förklara, det vi icke
kunna föreställa oss att Konungen i Frankrike är i åtnjutande
af sådan fysisk och moralisk frihet, att han kan antaga en ny
konstitution; att vi önskade kunna vara derom öfvertygad«, men
att, så länge vi ej lyckats vinna en sådan öfvertygelse, vi icke
kunna afgifva något svar å det i detta hänseende till oss gjorda
meddelande.
Hvad beträffar den förklaring, till hvilken jag sistlidne
sommar meddelade Eders Maj:t ett förslag, och som borde
gemensamt af allä makter afgifvas, så snart de alla beslutat sig till
ett sådant steg, är jag fullkomligt ense med Eders Maj:t att
dermed ännu bör uppskjutas, om den någonsin bör afgifvas.
Men våra ministrars återkallande från Paris, under förebärande
af tjenstledighet, kan genast försiggå, och jag låter nu
befallningar i denna anda afgå till min minister i Paris, med
föreskrift att rätta sig efter hvad Eders Maj:t kan komma att
befalla sin ambassadör. Det beror således helt och hållet på
Eders Maj:t att i detta afseende fatta det beslut som kan synas
det lämpligaste.
Baron von der Pahlen har, då han gjort sig förtjent af
Eders Maj:ts bifall och godhet, uppfyllt det hufvudsakligaste af
de befallningar jag gifvit honom, och jag räknar detta som en
ny förtjenst hvilken han i min tjenst lyckats förvärfva sig. Han
kan ej nog berömma sig af Eders Maj:ts nådiga mottagande,
och af den ständiga välvilja honom under hela hans vistande
vederfarits. Jag gör mig ett nöje deraf att anse detta till
någon del härflyta af de tänkesätt Eders Maj:t för mig hyser,och hvilka sä väl motsvara den sanna och uppriktiga vänskap
hvarmed jag är,
Min Herr Broder och Frände,
Eders Majestäts
goda Syster, Frände, Yän,
Granne och Allierade
Catharina,
Jag ber Eders Majestät om förlåtelse for detta så oerhördt
digra bref.