Om friheten

JOHN STUART MILL

OM FRIHETEN

John Stuart Mill.

OM FRIHETEN

AV

JOHN STUART MILL

ÖVERSÄTTNING AV HJALMAR ÖHRVALL

ANDRA ÖVERSEDDA UPPLAGAN

Albert Bonniers förlag

Stockholm .... 1917

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1917

Förord till första upplagan.

Ehuru Mills berömda avhandling »On liberty» redan

en gäng förut blivit överflyttad till vårt modersmål,Om Frihet av John Stuart Mill, översättning av F.

Berndtson, Helsingfors 1865. En av C. S. Warburg författad redogörelse

för Mills arbete förekom i »Svensk Månadsskrift för fri forskning»,

varjämte det utgör föremal för en av Buckles på svenska översatta,

smärre uppsatser. har

undertecknad vågat hålla före, att en ny tolkning av detta

arbete ej vore överflödig. Den gamla, i Helsingfors utgivna

översättningen är i Sverige föga känd och kan dessutom

svårligen anses vara verkställd med all den omsorg, som

ett så upphöjt original synes kräva. Utan att tro sig

hava övervunnit alla de icke obetydliga svårigheter, som

uppresa sig mot ett korrekt och ledigt återgivande av Mills

sammanträngda och något tunga stil, vet likväl översättaren

med sig, att han samvetsgrant bemödat sig att åstadkomma

en någorlunda lättläst och framför allt trogen översättning

av den snillrika undersökning i några av livets viktigaste

frågor, som i detta arbote finnes nedlagd av vårt århundrades

måhända störste tänkare.

Av de mest kompetenta personer har »Friheten» blivit

förklarad för sin författares mästerstycke, och Mill själv

uttalar i sin autobiografi den förmodan, att den längre än

någon annan av hans skrifter skall bevara hans minne

hos eftervärlden. Att ett arbete av denna beskaffenhet

för det stora flertalet av vår bildade allmänhet fortfarande

är så gott som alldeles okänt har synts undertecknad vara

ett betänkligt missförhållande; och från denna synpunkt

vågar han hoppas, att hans översättning oaktat sina brister

skall lända till verkligt gagn. De som ännu tro, att

upplysning och framåtskridande kunna stå tillsamman med

andligt förmynderskap och tvång, skola här finna de

viktigaste grunder för att frångå denna sin uppfattning;

under det å andra sidan vårt lands många frihetsvänner

kunna hos Mill inhämta, vad de blott alltför ofta visat

sig vara i saknad av: en säker och fullständig insikt

rörande frihetens rätta område och begränsning. Och

över huvud taget tror översättaren, att varje läsare skall

bekräfta den erfarenhet, som han själv gjort, nämligen att

ett omsorgsfullt studium av Mills djupsinniga och likväl

så klara utredning icke blott medför den estetiska njutning,

som varje stort snilleverk erbjuder (framför allt må i detta

avseende påpekas den beundransvärda framställningen av

tanke- och yttrandefriheten i andra kapitlet), utan ock

åstadkommer en den allvarligaste väckelse till eftertanke

och självprövning — en uppfostrande verkan sådan, som

endast få böcker förmå skänka.

Uppsala i september 1881.

Översättaren.

Förord till andra upplagan.

Sedan länge har Mills Friheten i svensk översättning

varit utsåld; det har då synts lämpligt att ge ut en ny,

reviderad upplaga av detta klassiska verk, vilket

obestridligen förtjänar vara i sin helhet tillgängligt för den svenska

allmänheten.Andra och tredje kapitlen finnas särskilt utgivna i Verdandis

småskriftserie n:r 15 och 59.

Mer än ett halvt sekel har förflutit, sedan Mills On

liberty utgavs för första gången (1859); och likväl utgör

detta arbete utan tvivel fortfarande den bästa utredning

av frihetens betydelse och rätta begränsning, som existerar,

och de grundsatserr, Mill i detsamma förfäktar, äga alltjämt

sin fulla giltighet. Att samhällenas fortgående utveckling

och organisation medfört ändrade förhållanden, varigenom

dessa grundsatsers tillämpning numera i vissa speciella

fall rätteligen bör leda till i viss mån andra resultat, än

dem Mill framlägger i femte kapitlet (mera som exempel

för att belysa grundsatserna själva), är ganska rimligt;

och Mill själv skulle säkerligen, om han nu levde, vara

den förste att erkänna detta. Men i de flesta fall torde

även de av Mill anförda tillämpningarna ännu vara fullt

befogade.

Uppsala i januari 1917.

Översättaren.

—

OM FRIHETEN

FÖRSTA KAPITLET.

Inledning.

Föremålet för denna undersökning är icke den så

kallade »viljans frihet», vilken på ett så olyckligt sätt

blivit ställd såsom motsats till vad man med en lika

oriktig benämning kallat filosofisk nödvändighet, utan den

borgerliga eller sociala friheten: beskaffenheten av och

gränserna för det välde, som samhället rätteligen må

utöva över individen. Detta är en fråga, som man sällan

framställer och knappast någonsin i dess allmänna grunddrag

avhandlar, men som dock, utan att man märker det,

är närvarande uti och har stort inflytande på tidens

praktiska meningsstrider och som säkerligen inom kort skall

visa sig bliva framtidens livsfråga. Långt ifrån att vara

ny har hon tvärtom i visa mening från äldsta tider

söndrat människosläktet; men i det kulturskede, vari de

mera civiliserade folken nu inträtt, framstår hon under

andra förhållanden och fordrar en särskild och grundligare

behandling.

Striden mellan frihet och makt är det mest

förhärskande draget i de delar av historien, med vilka vi

tidigast blivit förtrogna, isynnerhet Greklands, Roms och

Englands. Men i forntiden fördes den mellan en eller

flere individer eller en klass å ena sidan och de styrande

å den andra. Begreppet frihet var då i allmänhet

liktydigt med skydd emot tyranniska styresmän. Dessa

ansågos (utom i några av Greklands stater) nödvändigt stå

i ett fientligt förhållande till det folk, de skulle styra.

Regeringen bestod antingen av en envåldshärskare eller

en hel stam eller kast, som erhållit sin makt genom arv

eller erövring, i alla händelser utan hänsyn till folkets

samtycke, och vars övervälde man ej vågade, kanske ej

ens ville trotsa, vilka åtgärder man än måste vidtaga mot

dess övergrepp. Dess makt betraktades som nödvändig,

men också som i hög grad farlig; som ett vapen, vilket

den lika väl kunde använda mot sina undersåtar som

mot yttre fiender. På det att samhällets svagare

medlemmar icke måtte bli ett rov för otaliga gamar, måste

de hålla sig till en av dem, starkare än de andra, som

hade till uppgift alt hålla dessa på avstånd; men emedan

gamarnas konung kunde vara lika begiven på att plundra

hjorden som de andra gamarna, var det icke mindre

nödvändigt att ständigt hålla sig beredda till självförsvar

mot hans näbb och klor. Medborgarnas mål var därför

att sätta gränser för den makt, som de maktägande

skulle tillåtas utöva över folket; och denna begränsning

var vad de menade med frihet. På två sätt försökte

man uppnå detta mål. För det första sökte man få

sig tillförsäkrade vissa förmåner, så kallade politiska

fri-och rättigheter, vilkas kränkande av den styrande man

ansåg som ett pliktbrott, vilket gjorde såväl direkt

motstånd som allmänt uppror berättigat. En annan och i

allmänhet senare utväg var införandet av konstitutionella

garantier, varigenom folkets samtycke eller samtycket av en

myndighet, som ansågs representera dess intressen, gjordes

till ett nödvändigt villkor för några av regeringens viktigare

funktioner. Vad angår inskränkningarna av det förra

slaget, så tvangs i de flesta europeiska länder småningom

de styrande till en viss grad att underkasta sig dem. Så

var icke förhållandet med inskränkningarna av det andra

slaget; och att ernå dessa eller, om de redan i någon

mån blivit vunna, utvidga dem, blev nu alla frihetsvänners

förnämsta strävan. Och så länge man var tillfreds med

att bekämpa en fiende med en annan och att låta sig

styras av en härskare på det villkor, att man mer eller

mindre finge sig tillförsäkrad vissheten om att vara

skyddad mot hans tyranni, sträckte man icke sina anspråk

längre.

Men det kom en tid i den mänskliga utvecklingens

historia, då man upphörde att betrakta som en

naturnödvändighet, att de styrande skulle utgöra en självständig

makt, vars intressen voro motsatta de styrdas. Det syntes

dessa senare mycket bättre, att statens olika funktionärer

skulle vara deras tjänare eller ombud, som de efter behag

kunde till- och avsätta. Endast på detta sätt, tycktes det

dem, kunde de vara fullt säkra på, att regeringens makt

ej skulle missbrukas till deras nackdel. Så småningom

blev uppfyllandet av dessa anspråk på styresmän, som

man själv kunde av- och tillsätta, det viktigaste föremålet

för det folkliga partiets bemödanden, varhelst ett sådant

parti förefanns; och genom dessa bemödanden åsidosattes

i anmärkningsvärd grad de föregående ansträngningarna

att begränsa de styrandes makt. Under fortgången av

denna strid för åstadkommandet av, att styrelsen skulle

utgå ur folkets fria, på bestämd tid återkommande val,

började nämligen några anse, att man fästat alltför stor

vikt vid begränsandet av styrelsens makt. Ett sådant

begränsande kunde synas vara av vikt gentemot styrelser,

vilkas intressen i allmänhet voro motsatta folkets. Det

som nu erfordrades vore, att styresmännen skulle bliva

till ett med folket; att deras intresse och vilja skulle

sammanfalla med folkets intresse och vilja. Nationen

behövde ju icke skyddas mot sin egen vilja. Det funnes

ingen fara för att den skulle förtrycka sig själv. Om de

styrande bleve verkligt ansvariga inför och lätt avsättliga

av folket, kunde ju detta våga anförtro dem en makt,

för vars rätta utövande folket självt kunde meddela

föreskrifter. Deras makt var blott folkets egen,

koncentrerad och i en form, lämplig för utövning. Detta sätt att

tänka, eller kanske rättare att känna, var för en

mansålder sedan vanligt bland Europas liberala, och på

kontinenten tyckes det ännu vara förhärskande bland dem. De,

som medgiva, att en regerings rättigheter i något avseende

böra begränsas (om man nämligen undantar sådana

regeringar, som de anse icke böra finnas till), framstå

såsom lysande undantag bland kontinentens politiska

tänkare. Ett liknande åskådningssätt skulle kanske nu vara

rådande även i vårt land, om de förhållanden förblivit

oförändrade, som för en tid gynnade detsamma.

Men i politiska och filosofiska system såväl som hos

den enskilda människan avslöjar framgången fel och

ofullkomligheter, vilka i motsatt fall skulle hava undgått

uppmärksamheten. Den satsen, att folket icke behöver sätta

någon gräns för den makt, som det utövar över sig

självt, kunde synas självklar och obestridlig, så länge man

endast drömde om folkstyrelse eller läste om, hur den

existerat under en avlägsen forntid. Ej heller blev denna

sats nödvändigtvis rubbad genom sådana övergående

förvillelser, som t. ex. förekommo under franska

revolutionen, bland vilka de svåraste voro ett verk av ett fåtal

usurpatorer, och vilka i alla händelser icke kunde räknas

såsom en fortgående verkan av en demokratisk

samhällsordning, utan snarare såsom ett plötsligt och våldsamt

utbrott emot monarkisk och aristokratisk despotism. Med

tiden kom emellertid en stor del av jordytan att

innehavas av en demokratisk republik, som gjorde sig gällande

såsom en av de mäktigaste bland nationerna; och systemet

med vald och ansvarig styrelse blev föremål för sådana

iakttagelser och anmärkningar, som åtfölja ett stort,

existerande sakförhållande. Nu märkte man, att sådana

fraser som »självstyrelse» och »folkets makt över sig

självt» icke uttrycka sanna förhållandet. Det »folk», som

utövar makten, är icke alltid samma »folk» som det,

över vilket den utövas; och vad man kallar

»självstyrelse», innebär icke, att var och en styr sig själv, utan

att han styres av alla de övriga. Folkets vilja betyder

dessutom i verkligheten det talrikaste eller verksammaste

partiets vilja, majoritetens, eller deras, som lyckas bli

erkända som majoritet; följaktligen kan folket önska

undertrycka en del av sina medlemmar, och garantier

äro lika mycket av nöden mot detta som mot varje

annat maktmissbruk. Begränsningen av styrelsens makt

över individen förlorar således ingenting av sin vikt

därför, att innehavarna av makten äro lagligen ansvariga

inför samhället, d. v. s. inför det starkaste partiet

däruti. Detta åskådningssätt, vilket lika mycket tilltalade

tänkarnas förstånd som böjelserna hos de inflytelserika

klasser i de europeiska samhällena, mot vilkas verkliga

eller inbillade intressen demokratien är fientlig, hade

ingen svårighet att skaffa sig insteg; och i politiska

skrifter räknas numera »majoritetens tyranni» allmänt bland

de missförhållanden, mot vilka samhället bör vara på sin

vakt.

Majoritetens tyranni, liksom varje annat sådant, blev

i början och är ännu av den stora allmänheten fruktat,

isynnerhet för så vitt det utövas genom de offentliga

myndigheternas åtgärder. Men tänkande personer funno,

att när samhället självt är tyrannen (d. v. s. samhället i

sin helhet gent emot de olika individer, av vilka det är

sammansatt), äro dess medel att utöva tyranni ej inskränkta

till de handlingar, som det utför genom sina myndigheter.

Samhället kan och vill bringa sina befallningar till

verkställighet: och om det utfärdar dåliga föreskrifter i stället

för goda eller över huvud ger några föreskrifter alls för

sådana fall, uti vilka det ej borde blanda sig, utövar det

ett socialt tyranni, fruktansvärdare än många slag av

politiskt förtryck. Ty, ehuru detta tyranni i allmänhet ej

betjänar sig av så stränga straff som dessa, är det vida

svårare att undandraga sig, intränger mycket djupare i det

dagliga livet, och håller människoanden själv i slaveri.

Det är därför ej nog med skydd emot styrelsens tyranni:

vi behöva skydd även mot det tyranni, som den härskande

opinionen utövar, mot samhällets benägenhet att genom

andra än i lagen bestämda straff påtvinga annorlunda

tänkande dess egna åsikter och bruk såsom levnadsregler;

att motverka utvecklingen och om möjligt hindra

uppkomsten av varje egendomlighet, som ej är i

överensstämmelse med dess smak, och att tvinga alla karaktärer

att bilda sig efter det mönster, som det självt uppställt.

Det bör finnas en gräns för allmänna opinionens rätt att

blanda sig uti individens handlingar: att finna denna gräns

och skydda den mot intrång är lika nödvändigt för ett

gott samhällsskick som skydd mot politiskt övervåld.

Ehuru det icke är sannolikt, att denna sats skall

komma att i principen bestridas, är dock den praktiska

frågan, var man skall sätta den angivna gränsen — hur

man rätteligen skall ordna förhållandet mellan individens

självständighet och samhällets fordringar — ett område, på

vilket ännu nästan allting återstår att göra. Tillvaron skulle

icke vara av värde för någon människa, om alla andra

människors handlingsfrihet vore fullkomligt obegränsad.

Några regler för vårt uppförande måste därför uppställas,

i första rummet genom lag, men i många fall, vilka icke

äro lämpliga för lagbestämmelser, genom allmänna

meningen. Vilka dessa regler böra vara, är den viktigaste

frågan i mänskliga angelägenheter; men, om man

undantager några av de allra enklaste fallen, hör denna fråga

till dem, med vilkas lösning man har haft den minsta

framgången. Det har icke funnits två tidevarv och

knappast två länder, som besvarat den på samma sätt,

och det ena tidevarvets eller landets uppfattning därav

väcker förundran hos det andra. Och likväl hava

människorna i alla länder och tider lika litet misstänkt, att

någon svårighet vore förbunden med denna frågas lösning,

som om den rört ett ämne, varom människosläktet alltid

varit ense. De regler, som kommit att bibehålla sig hos

dem, hava synts dem självklara och självberättigade.

Denna alltför allmänna villfarelse är ett exempel på det

magiska inflytandet av vanan, vilken icke blott är, såsom

ordspråket säger, »den andra naturen», utan beständigt

blir tagen för att vara den första. Genom vanans makt

hindras uppkomsten av alla betänkligheter med avseende

på de levnadsregler, som människorna pålägga varandra,

och detta desto fullkomligare, ju mera ämnet hör till

dem, angående vilka man i allmänhet ej anser nödvändigt

att uppställa några skäl varken för andra eller för sig

själv. Människor äro vana att tro, och hava genom

några, som vilja gälla för filosofer, blivit befästade i den

tron, att deras känslor rörande ämnen av detta slag äro

bättre än förnuftsskäl och göra sådana onödiga. Den

grundsats, som i praktiken leder dem till deras åsikt om,

huru människornas handlingssätt bör regleras, är den i

varje människas själ inrotade föreställningen, att alla

andra borde vara skyldiga att handla så, som hon själv

eller de med henne liktänkande anse lämpligast. Ingen

enda gör klart för sig, att den ståndpunkt, från vilken

han dömer, endast är hans eget tycke. Men en åsikt

rörande andras uppförande, som ej är understödd av skäl,

kan endast räknas för en enskild persons smak; och om

skäl framställas, som blott bestå i ett hänvisande till en

liknande smak hos andra personer, så blir den ändå ej

annat än flera personers smak i stället för en endas. För

en vanlig människa är likväl hennes tycke, sålunda

understött, icke blott ett fullt tillfredsställande bevis, utan

vanligen det enda hon har att ge för sina åsikter angående

moral, anständighet och belevenhet, försåvitt de ej

uttryckligen stå skrivna i hennes religiösa trosbekännelse —

och tillika hennes förnämsta ledtråd även i uttydningen

av denna. Människornas åsikter om vad som är

berömvärt eller tadelvärt äro följaktligen påverkade av alla de

mångfaldiga orsaker, som hava inflytande på deras

önskningar angående andras uppförande, orsaker, som äro lika

talrika som de, vilka bestämma deras önskningar i varje

annat fall; någon gång förnuftet — en annan gång

fördomar eller vidskepelse; än samhällsvänliga, än

samhällsfientliga känslor, missundsamhet, avundsjuka, övermod

eller inbilskhet, men för det allra mesta begär efter eller

omsorg om egen fördel — berättigad eller oberättigad

egennytta. Varhelst en härskande klass finnes, härröra

befolkningens sedliga begrepp till en del från den

klassens intressen och dess känsla av sin överlägsenhet. Det

moraliska förhållandet mellan spartaner och heloter,

plantageägare och negrer, furstar och undersåtar, adel och

ofrälse, män och kvinnor har till största delen skapats

av dessa klassintressen och känslor: och det

åskådningssätt, som sålunda uppkommit, återverkar i sin tur på

den härskande klassens medlemmar och deras moraliska

känslor med avseende på sitt inbördes förhållande. Där

å andra sidan en förut härskande klass har förlorat sitt

inflytande, eller där detta ogärna fördrages, får det rådande

moraliska föreställningssättet ofta karaktären av ett otåligt

missnöje med all överhöghet. En annan viktig grund för

bestämmandet av levnadsreglerna (både för det man bör

göra och för det man icke bör göra), och som vunnit

helgd genom lag eller allmänna opinionen, har varit

människornas slaviska undergivenhet för de åsikter, som de

ansett hysas av sina tillfälliga härskare eller sina gudar.

Ehuru till sitt väsen självisk, är denna undergivenhet ej

att anse som skrymteri: den framkallar fullt uppriktiga

känslor av avsky, den har kommit människor att bränna

trollkarlar och häxor. Bredvid så många lägre inflytelser

har naturligtvis samhällets allmänna och ögonskenliga

intressen haft en andel (och det en ganska stor) vid

bestämmandet av det moraliska åskådningssättet, likväl

mindre på grund av förnuftsskäl eller för sin egen skull

än såsom en följd av de sympatier och antipatier, vilka

uppstått ur dessa intressen; och sympatier och antipatier,

som hava litet eller intet att göra med samhällets intressen,

hava med lika så stor kraft gjort sig gällande vid

bestämmandet av de moraliska begreppen.

Det är således huvudsakligen de i samhället eller hos

någon mäktigare del därav härskande tyckena, som i

praktiskt avseende bestämt de regler, vilka fastställts till

allmän efterföljd under äventyr av lagens eller allmänna

meningens straff. Och de, som varit före sin tid i tankar

och känslor, hava i allmänhet lämnat detta sakförhållande

i principen oantastat, ehuru de nog kunnat råka i strid

därmed i några av dess enskildheter. De hava mera

sysselsatt sig med att avgöra, vad samhället bör gilla

eller ogilla, än med att besvara frågan, huruvida dess

gillande eller ogillande bör gälla som lag för individen.

De hava föredragit att söka förändra människornas

uppfattning rörande de särskilda frågor, i vilka de själva

varit kätterska, framför att göra gemensam sak med kättare

i allmänhet till försvar för friheten. Det enda fall, där

man mera allmänt intagit en högre ståndpunkt och sökt

bibehålla den med ihärdighet, är på den religiösa trons

område; ett i många hänseenden lärorikt förhållande, icke

minst såsom utgörande ett slående bevis för hur föga

ofelbar den så kallade »sedliga känslan» är; ty vad är väl

odium theologicum »Teologiskt hat», teologernas hat till annorlunda tänkande.

Övers. hos en bigott men likväl uppriktig

person annat än en »sedlig känsla»? De, som först avkastade

den kyrkas ok, vilken kallade sig själv för den allmänna

(katolska), voro i allmänhet lika litet böjda för

fördragsamhet i religiösa frågor som denna kyrka själv. Men när

stridens hetta var över, utan att något parti vunnit

fullständig seger, och varje kyrka eller sekt måste nöja sig

med att bibehålla det område, som den redan innehade,

så voro minoriteterna, som nru insågo, att de icke hade

några utsikter att bli majoriteter, underkastade

nödvändigheten att hos dem, som de icke kunde omvända, åt sig

söka utverka rättigheten att hylla en avvikande lära. Det

är således nästan uteslutande på detta stridsfält, som

individens rättigheter gentemot samhället hava blivit

förfäktade med stöd av allmängiltiga grundsatser, och

samhällets fordran att få utöva myndighet över olika tänkande

öppet bestridd. De stora skriftställare, vilka världen har

att tacka för den religionsfrihet, som finnes, hava till

största delen försvarat samvetsfrihet såsom en obestridlig

rättighet och absolut förnekat, att en mänsklig varelse är

ansvarig inför andra för sin religiösa övertygelse. Så

naturlig är likväl ofördragsamhet för människorna, när det

gäller saker, om vilka de verkligen bekymra sig, att religiös

frihet knappast blivit förverkligad på något annat ställe än

där, varest religiös likgiltighet, som icke tycker om att

störas i sin ro genom teologiska trätor, lagt sitt ord i

vågskålen. Nästan alla religiösa personer, även i de mest

frisinnade länder, erkänna fördragsamhetens plikt — med

tysta förbehåll. En vill tillåta avvikelser i vad som rör

kyrkans styrelse men icke i trosläran; en annan vill öva

tolerans mot vem som helst utom mot katoliker och

unitarier; en tredje mot var och en, som tror på den

uppenbarade religionen; ett fåtal utsträcker sitt förbarmande

något längre, men fordrar dock tro på Gud och på ett liv

efter detta. Varhelst flertalets tro ännu är oskrymtad och

levande, skall man finna, att det avstått endast obetydligt

av sin fordran på lydnad.

I följd av vissa egendomligheter i vår politiska historia

är i England lagens ok lättare än i något annat land i

Europa, ehuru måhända opinionens är tyngre. Man är

i anmärkningsvärd grad ömtålig för den lagstiftande eller

verkställande maktens inblandning uti individens

angelägenheter; icke så mycket på grund av någon tillbörlig

hänsyn till individens oberoende som till följd av den ännu

rådande vanan att betrakta styrelsens intressen såsom

motsatta allmänhetens. Majoriteten har ännu icke lärt att

i styrelsens makt se sin egen, i dess åsikter sina egna

åsikter. När den lärt sig detta, skall sannolikt individens

frihet bliva utsatt för intrång från styrelsens sida i lika

hög grad, som den nu är det från allmänna opinionens.

Men ännu finnas starka känslor, som skulle uppresa sig

mot varje försök från lagens sida att utöva kontroll över

individerna i frågor, uti vilka de hittills icke varit vana

därvid; och detta, med mycket liten hänsyn till, huruvida

frågan faller inom det tillbörliga området för laglig kontroll

eller icke; så att dessa känslor, som i det hela äro i hög

grad välgörande, i de fall, då de komma till utbrott, kanske

lika ofta äro oberättigade som berättigade. Det finnes i

själva verket ingen erkänd grundsats, enligt vilken området

för regeringens myndighet är utstakat. Folk dömer i enlighet

med sina personliga tycken. Några skulle gärna vilja förmå

regeringen att åta sig utförandet, närhelst de se, att

något gott kan uträttas eller något missförhållande kan

avhjälpas; under det andra föredraga att uthärda nästan

vilket socialt ont som helst, framför att antalet av de

mänskliga angelägenheter ökas, som äro underkastade

myndigheternas kontroll. Man ställer sig i varje särskilt

fall på den ena eller andra sidan i överensstämmelse med

beskaffenheten av sina åsikter i allmänhet eller av det

personliga intresse, som man har uti den sak, som det

blivit föreslaget, att styrelsen skall utföra; allt efter som

man tror, att styrelsen skall handla på det sätt, man själv

anser bäst, eller icke, men mycket sällan på grund av

någon stadgad åsikt om, av vilken beskaffenhet de

handlingar böra vara, som det med rätta tillkommer regeringen

att utföra. Och det synes mig, som om man i följd av

denna brist på en bestämd regel eller grundsats lika ofta

hade orätt på den ena sidan som på den andra; att man lika

ofta med orätt yrkar på regeringens ingripande som man

med orätt fördömer detsamma.

Syftet med denna avhandling är att uppställa en mycket

enkel grundsats, ägnad att bestämma gränserna för

samhällets rättighet att utöva tvång och kontroll över individen,

vare sig att de medel, det därvid använder, bestå uti det

fysiska tvånget av lagbestämda straff eller uti det moraliska

trycket av den allmänna opinionen. Denna grundsats är,

att det enda ändamål, som berättigar människor att (såsom

individer eller korporationer) inblanda sig uti den enskildes

fria handlingar, är självförsvar. Det enda fall, då med

rätta myndighet kan utövas mot en medlem av ett

civiliserat samhälle mot hans vilja, är, då man avser att

förebygga oförrätt mot andra. Omtanken om hans eget bästa,

vare sig i fysiskt eller moraliskt avseende, är icke

tillräckligt bjudande. Han kan icke med rätta tvingas att

göra eller underlåta någonting på den grund, att detta

skulle vara bättre för honom, att det skulle göra honom

lyckligare, att det efter andras mening skulle vara klokt,

eller till och med rätt; sådant må vara goda skäl till att

göra honom föreställningar, att söka övertyga honom, att

övertala eller bedja honom, men icke till att tvinga honom

eller att göra honom något ont, om han handlar på annat

sätt. För att sådant skall vara berättigat, måste den

handling, varifrån man vill avhålla honom, vara sådan, att

den medför skada för någon annan. Endast för de

handlingar som röra andra är han skyldig samhället

räkenskap. I fråga om sådana, som endast röra honom själv,

bör hans oberoende med rätta vara absolut. Över sig

själv, sin egen kropp och själ, är individen oinskränkt

härskare.

Det torde knappt behöva anmärkas, att denna sats

endast kan tillämpas på mänskliga individer, som äro vid

mogen ålder och vid sina sinnens fulla bruk. Vi tala icke

om barn eller unga personer, vilka ännu ej uppnått den

ålder, som lagen må bestämma såsom mogenhetsåldern

för män och kvinnor. De, som befinna sig i det

tillstånd, att andra måste taga vård om dem, måste skyddas

emot sina egna handlingar lika väl som emot yttre

oförrätter. På samma grund måste vi utelämna ur räkningen

sådana outvecklade samhällen, där hela folket måste

betraktas såsom omyndigt. De svårigheter, som möta första

utvecklingen av ett framåtskridande på egen hand, äro så

stora, att det sällan är något val med avseende på medlen

att övervinna dem; och en härskare, som är genomträngd

av begär att förbättra sitt folk, är berättigad att använda

de medel, som leda till ett resultat, vilket kanske på

annat sätt vore omöjligt att uppnå. Despotism är ett

berättigat styrelsesätt, då det gäller barbarer, förutsatt att

ändamålet är deras förbättring, och att de använda medlen

leda till detta ändamål. Frihet är ett begrepp, som icke

har någon tillämpning på den ståndpunkt, där människorna

ännu icke äro mäktiga utveckling genom fritt och opartiskt

meningsutbyte. Till dess finnes intet bättre för dem än

blind lydnad för en Stora Mogul eller en Karl den Store,

om de äro nog lyckliga att finna en sådan. Men så snart

människorna hava kommit så långt, att de kunna förbättras

genom övertygande eller övertalning (en ståndpunkt, som

för länge sedan är uppnådd av alla de folk, med vilka

vi här behöva befatta oss), kan tvång, vare sig direkt eller

såsom straff för ohörsamhet, icke längre med rätta användas

såsom ett medel till deras eget bästa och är endast berättigat,

då det avser att skydda andra.

Jag bör kanske säga, att jag bortser från varje skäl,

som kunde tala för min åsikt, men som är hämtat från

idén om det abstrakt rätta såsom någonting oberoende av

nyttan. Jag sätter nyttan såsom högsta princip i alla etiska

frågor: men det måste vara nyttan i dess vidsträcktaste

bemärkelse, grundad på människans varaktiga intressen

såsom en i utveckling stadd varelse.Jfr St. Mill: Utilitarism, moralen grundad på lyckan och

nyttan som högsta princip. Övers. av Hj. Öhrvall. Jag påstår, att dessa

intressen ej medgiva undertryckandet av individens frihet

genom något yttre medel, annat än i sådana fall, där

hans handlingar beröra andra personers intressen. Om

någon begår en handling, som kan skada andra, så är

detta uppenbarligen ett skäl att straffa honom genom lag,

eller, där lagliga straff ej lämpligen kunna användas, genom

allmänt ogillande. Det gives också en mängd handlingar

till andras bästa, vilka han rättvisligen kan tvingas att

utföra; till exempel att vittna inför domstol, att deltaga i

landets försvar eller i något annat gemensamt arbete, som

är nödvändigt för det samhälles bästa, vars beskydd han

åtnjuter; vidare att utföra vissa handlingar till enskildas

nytta, såsom att rädda en medmänniskas liv eller att

beskydda en till självförsvar oförmögen från misshandel;

allt handlingar, som det är en människas oavvisliga plikt

att utföra och för vilkas underlåtande hon därför av

samhället kan ställas till ansvar. En person kan skada andra

ej blott genom sina handlingar utan även genom sin

overksamhet och i båda fallen är han skyldig dem

räkenskap. Det är sant, att det senare fallet fordrar en mycket

försiktigare behandling än det förra. Att ställa personen

i fråga till ansvar för den skada, han tillfogat andra, är

regeln; att göra honom ansvarig därför, att han ej

förhindrat ett ont, är, jämförelsevis talat, undantaget. Dock

finnes det många tillräckligt tydliga och viktiga fall, som

berättiga detta undantag. I alla sina yttre förhållanden är

individen ansvarig inför de personer, vilkas intressen stå

på spel, och, om så fordras, inför samhället såsom

deras beskyddare. Det finnes ofta starka skäl att ej ålägga

honom ett sådant ansvar, skäl som måste hava sin grund

i sakens egen beskaffenhet: antingen att det är sannolikt,

att individen i det i fråga varande fallet skall handla

bättre, om han lämnas åt sig själv, än om man söker

underkasta honom något slags yttre kontroll; eller att

försöket att utöva kontroll över honom skulle

åstadkomma något annat ont, större än det man vill förhindra.

När sådana skäl förbjuda ansvars åläggande, borde den

skyldiges eget samvete sätta sig på det tomma

domaresätet för att skydda deras intressen, som ej hava något

yttre skydd; och han borde döma sig själv så mycket

strängare, som han i detta fall ej kunnat ställas till ansvar

inför sina medmänniskor.

Men det finnes ett område, inom vilket samhället

såsom skilt från individen endast har ett indirekt om ens

något intresse, nämligen den del av en persons liv och

uppförande, som endast rör honom själv, eller, om den

rör andra, endast gör detta genom deras eget frivilliga och

öppna samtycke och delaktighet. När jag säger, att den

endast rör honom själv, menar jag direkt och i första

rummet; ty det, som rör honom, kan röra andra genom

honom; och de berättigade invändningar, som kunna göras

med avseende härpå, skola närmare behandlas i det

följande. Rätta området för den mänskliga friheten är således

följande: Den omfattar först och främst medvetandets

inre värld, krävande samvetsfrihet i den mest vidsträckta

mening; frihet i tankar och känslor; fullkomlig frihet i

åsikter och meningar angående alla ämnen, praktiska eller

spekulativa, vetenskapliga, moraliska eller teologiska. Frihet

att yttra och offentliggöra sina åsikter borde, kunde man

tycka, hänföras till en annan princip, såsom hörande till

den del av en individs handlingar, som rör andra; men

emedan den är av nästan lika stor vikt som själva

tankefriheten och till största delen vilar på samma grund som

denna, är den i praktiken oskiljaktig därifrån. För det

andra fordrar denna grundsats frihet i böjelser och

strävanden, frihet att inrätta sitt liv i överensstämmelse med

sin karaktär; att följa sin egen smak, då man själv svarar

för följderna, utan något hinder från ens medmänniskors

sida, så länge man ej skadar dem, även om de skulle

anse ens uppförande dåraktigt, förvänt eller oriktigt. För

det tredje följer av denna individens frihet, och inom

samma gränser: frihet till gemensamma förbindelser mellan

flere individer, d. v. s. frihet att sammansluta sig för

gemensamma ändamål, vilka ej medföra någon skada för

andra; förutsatt att de personer, som ingå i föreningen,

äro vid mogen ålder och ej tvungna eller bedragna.

Intet samhälle är fritt, hurudan dess styrelseform än

må vara, där ej i det stora hela dessa rättigheter hållas i

helgd; och intet samhälle är fullkomligt fritt, där de ej

fullständigt och obetingat tillämpas. Den enda frihet, som

förtjänar detta namn, är den att få eftersträva sitt eget

bästa på sitt eget sätt, så länge man ej berövar andra

deras, eller hindrar deras bemödanden att uppnå detsamma.

Var och en är själv sin bästa förmyndare, så väl i

kroppsligt som i andligt och intellektuellt avseende. Människorna

skola vinna mera genom att tillåta varandra att leva så,

som det synes var och en bäst, än genom att tvinga envar

att följa de övrigas smak.

Ehuru denna grundsats är allt annat än ny och kanske

t. o. m. för somliga synes vara en allmänt erkänd sanning,

så finnes det ingen, som så direkt står i strid med

riktningen av det härskande föreställningssättet och vanan.

Samhället har (efter sina insikter) gjort fullkomligt lika

stora ansträngningar för att förmå sina medlemmar att

rätta sig efter dess begrepp om enskild dygd, som att

i fråga om social förträfflighet påtvinga dem sina meningar.

Forntidens republiker ansågo sig berättigade att fastställa,

och de gamla filosoferna tillstyrkte, att den enskildes liv

helt och hållet skulle ordnas genom statens myndighet, på

den grund, att staten hade ett djupt intresse uti varje

dess medborgares kroppsliga och andliga utbildning; ett

åskådningssätt, som må hava varit berättigat i små stater,

omgivna av mäktiga fiender och i ständig fara att omstörtas

genom anfall utifrån eller inre oroligheter, och för vilka

till och med en kort period av slappad energi och

självbehärskning innebar en så stor fara, att de icke förmådde

invänta frihetens stadigvarande, välgörande verkningar. I

nyare tider har staternas större omfång och framför allt

skiljandet av den andliga myndigheten från den världsliga

— varigenom ledningen av människornas samveten blivit

lagd i andra händer än dem, som ordna deras världsliga

angelägenheter — förebyggt en så vidsträckt inblandning

av lagen uti det enskilda livets detaljer. Men den

allmänna opinionens gissel har svängts långt kraftigare mot

avvikelser från den härskande meningen i saker, som

endast röra individen, än någonsin mot dylika avvikelser

i vad som rört det allmänna; i det att religionen, vilken

är det mäktigaste av de element, som ingå i den moraliska

känslan, nästan alltid har behärskats antingen av

ärelystnaden hos en hierarki, som sökt att på alla områden

tillvälla sig kontroll över den enskildes handlingssätt, eller

ock av puritanismens ande. Och några av de moderna

reformatorer, som ställt sig i skarpaste opposition emot

förflutna tiders religiösa föreställningssätt, hava ingalunda

stått tillbaka för vare sig kyrkor eller sekter uti att

försvara det rättmätiga i andligt förmynderskap: isynnerhet

söker Comte uti sitt sociala system, sådant det framställes i

hans Système de politique positive, att upprätta en samhällets

despotism över individen, vilken, om ock utövad snarare

genom moraliska än genom juridiska medel, betydligt

överträffar allt, som ingick i de samhällsideal, vilka uppställdes

av de strängaste tuktomästarna bland de gamla filosoferna.

Men även om man bortser ifrån enskilda tänkares

meningar, finnes det överallt i världen en tilltagande

böjelse att otillbörligt utsträcka samhällets välde över

individen både genom den allmänna opinionens och

lagstiftningens makt; och enär nu alla förändringar, som ske

i världen, i själva verket gå ut på att öka samhällets makt

och minska individens, så hör detta inkräktande icke till

de missförhållanden, som så småningom försvinna av sig

själva, utan det strävar tvärtom att tillväxa i allt

fruktansvärdare grad. Människornas benägenhet, de må nu vara

härskare eller medborgare, att uppställa sina meningar och

böjelser såsom regler för andras uppförande, understödes

så energiskt av några bland de bästa och av några bland

de sämsta av de känslor, som äro egendomliga för

människonaturen, att den knappast inskränkes av någonting

annat än brist på makt; och enär makten icke är stadd

i avtagande utan i tillväxande, måste vi såsom förhållandena

nu äro, såvida ej en stark damm av moralisk övertygelse

kan sättas emot detta onda, vänta oss att få se det ökas.

Det torde vara lämpligt för bevisningen alt vi, i stället

för att med ens gripa oss an med den allmänna sats vi

framställt till en början, inskränka oss till en särskild

användning därav, vari den uppställda grundsatsen om

också icke fullkomligt dock till en viss grad erkännes av

den rådande meningen. Jag menar tankefriheten; från

vilken den därmed besläktade friheten att i tal och skrift

uttrycka sina tankar är oskiljaktig. Ehuru dessa friheter

till betydlig utsträckning ingå uti alla de länders

samhällsmoral, vilka göra anspråk på att äga religiös fördragsamhet

och fria institutioner, så äro till äventyrs de teoretiska och

praktiska grunder, varpå de vila, icke så tydliga för det

allmänna medvetandet, icke så fullkomligt erkända ens av

många bland dem, vilka leda den allmänna meningen, som

man skulle kunna vänta. Dessa grunder hava, om de rätt

uppfattas, en mycket vidsträcktare tillämpning än på endast

en del av ämnet; och en utförlig undersökning av denna

del av frågan skall befinnas utgöra den bästa inledningen

till de återstående. De, för vilka ingenting av vad jag har

att säga kommer att erbjuda något nytt, skola, såsom jag

hoppas, förlåta mig, att jag uti ett ämne, vilket sedan tre

århundraden blivit så ofta avhandlat, vågar framlägga ännu

en undersökning.

*

ANDRA KAPITLET.

Om tanke- och yttrandefrihet.

Den tiden är, kan man väl hoppas, numera förbi,

då det var nödvändigt att försvara tryckfriheten såsom ett

skyddsmedel mot en usel och tyrannisk regering. Intet

bevis torde längre behöva uppställas mot det oriktiga uti,

att en lagstiftande eller verkställande myndighet, vars

intressen icke sammanfalla med folkets, skulle vara

berättigad att föreskriva detta åsikter eller att avgöra, till

vilka läror och bevis det bör tillåtas att lyssna. Denna

sida av saken har dessutom så ofta och med så mycken

framgång blivit behandlad av tidigare skriftställare, att vi

ej här behöva uppehålla oss därvid. Ehuru Englands lag

med avseende på tryckfriheten ännu i denna dag är lika

litet frisinnad som under huset Tudors tid, är det föga

fara för, att den verkligen skall tillämpas mot politiska

meningsyttringar, utom kanske under någon tillfällig panik,

då fruktan för uppror bringar ministrar och domare ur

fattningenDessa ord hade knappt blivit nedskrivna, förrän liksom för

att på det kraftigaste jäva dem, tryckfrihetsförföljelserna av år

1868 inträffade. Detta okloka angrepp på den offentliga

yttrandefriheten har likväl icke föranlett mig att ändra ett enda ord i

texten, och ej heller rubbat min övertygelse, att med undantag av

en och annan sådan panik, den tid, då böter och straff inskränkte

den politiska yttrandefriheten, är förbi uti vårt land. Ty för det

första fullföljdes icke åtalen; och för det andra var förföljelsen

noga taget icke av politisk natur. Den åtalade förbrytelsen bestod

icke uti någon kritik av samhällsinrättningar eller av de

styrandes personer eller handlingar, utan i spridandet av något, som

dömdes såsom en omoralisk lära, nämligen den, att mord på

tyranner är en berättigad handling.

Om bevisen uti denna skrift hava någon styrka, så bör det

råda den fullständigaste frihet att såsom ett uttryck för en etisk

övertygelse framställa och diskutera vilken åsikt som helst; den

må synas aldrig så omoralisk. Det kunde således vara överflödigt

och olämpligt att på detta ställe undersöka, huruvida nyssnämnda

lära förtjänar denna benämning. Jag skall nöja mig med att

påpeka, att den i alla tider inom moralläran varit en öppen fråga;

att en enskild medborgares handling, då han nedgör en brottsling,

som genom att ställa sig över lagen dragit sig undan lagens

straff och kontroll, har av hela folk och av många de visaste och

ädlaste människor blivit betraktad icke såsom ett brott, utan såsom

en handling av upphöjd dygd; och att den (berättigad eller icke)

ej har karaktären av mord, utan av borgerligt krig. När så är

förhållandet, anser jag, att en uppmaning därtill såsom sådan

visserligen i ett bestämt fall med rätta kan bli föremål för

bestraffning, men endast om en påtaglig handling har följt, och ett

sannolikt sammanhang kan påvisas mellan handlingen och

uppmaningen. Och till och med då är det icke en främmande styrelse,

utan den, som blivit angripen, som, i det den utövar självförsvar,

med rätta kan bestraffa anfall riktade mot dess egen tillvaro.; och i allmänhet taget är det i konstitutionella

länder icke att befara, att regeringen, vare sig den är

fullständigt ansvarig inför folket eller icke, ofta skall

försöka att utöva kontroll över meningsyttringar — utom i

sådana fall, då den kan göra sig till verktyg för

allmänhetens ofördragsamhet. Låt oss därför antaga, att

styrelsen är fullkomligt ense med folket och aldrig tänker

OM FRIHETEN

på att utöva något tvång, annat än i överensstämmelse

med vad den anser vara folkets önskan. Även under

denna förutsättning förnekar jag folkets rättighet att utöva

ett sådant tvång vare sig direkt eller genom styrelsen.

Själva denna makt är orättmätig. Den bästa styrelse har

lika liten rätt därtill som den sämsta. Den är lika farlig,

ja, till och med farligare, om den utövas i

överensstämmelse med den allmänna meningen, än om den utövas i

strid mot densamma. Om alla människor utom en hade

samma åsikt, och denna enda hade den motsatta, så

skulle de icke hava större rättighet att nedtysta denna

enda person, än han att nedtysta alla andra, om han

hade makt därtill. Vore det så, att en åsikt vore den

enskildes tillhörighet, utan betydelse för någon annan än

ägaren — vore således undertryckandet av en åsikt en

oförrätt blott mot en enskild person — då skulle det göra

någon skillnad, om en sådan orättvisa tillfogades ett

fåtal personer eller många. Men det särskilda onda,

som ligger i undertryckandet av en åsikt, består däruti,

att det är en stöld från hela mänskligheten, från

eftervärlden såväl som från samtiden; en stöld från dem,

som hysa en annan åsikt, i ännu högre grad än från

dem, som biträda den undertryckta. Ty om den

undertryckta åsikten är sann, så äro de förra berövade ett

tillfälle att utbyta villfarelse mot sanning; om den är

falsk, gå de miste om en nästan lika stor fördel,

nämligen den klarare insikt uti och livligare uppfattning

av sanningen, som är en följd av dess kamp mot

villfarelsen.

Vi skola i det följande undersöka och bevisa var för

sig följande tvenne satser: vi kunna aldrig vara vissa

om, att den åsikt, som vi söka undertrycka, är falsk;

och även om vi vore vissa därom, skulle dess

undertryckande likväl vara ett ont.

*

De, som söka undertrycka en åsikt, förneka

naturligtvis dess sanning. Men de äro icke ofelbara; de hava

ingen rätt att avgöra frågan å hela människosläktets vägnar

och att utestänga varje annan person från möjligheten

att själv bedöma den. Den, som förvägrar en annan att

lyssna till en mening, emedan ban är viss på, att den är

falsk, tager för givet, att hans egen visshet är detsamma

som absolut visshet. Att förhindra meningsutbyte är

att tillmäta sig själv ofelbarhet. Det förkastliga i ett

sådant tilltag må anses ådagalagt genom detta ofta anförda

skäl, som icke är det sämsta därför, att det är gammalt

och vanligt.

Till skada för människornas sunda omdöme har det

faktum, att de icke äro ofelbara, i praktiken långt ifrån

erhållit det inflytande på deras domslut, som man alltid i

teorien tillmäter detsamma. Ty ehuru var och en vet,

att han kan misstaga sig, är det endast få, som tänka på

nödvändigheten av att vidtaga några försiktighetsmått mot

sin bristfällighet eller som medgiva möjligheten av, att

den åsikt, om vars sanning de känna sig vissa, måhända

just är ett av de misstag, för vilka de enligt sitt eget

medgivande äro utsatta. Enväldiga regenter och andra,

som äro vana vid oinskränkt lydnad, hava i de flesta fall

ett fullständigt förtroende till sin egen mening i nästan

alla frågor. Personer, som äro i den lyckligare ställningen

att understundom få höra sina åsikter motsagda och som

icke äro fullkomligt ovana vid att bliva rättade, när de

hava orätt, hysa denna obegränsade tillförsikt endast för

dem av sina åsikter, som delas av deras omgivning eller

av de personer, som de bruka rätta sig efter: ty i samma

mån de hysa ringa förtroende för sitt eget personliga

omdöme, stödja de sig vanligen med blind förtröstan på

»hela världens» eller »alla människors» ofelbarhet. Men

»alla människor», det vill för varje individ säga de

människor, med vilka han kommer i beröring: hans

parti, hans sekt, hans kyrka, hans samhällsklass. En

person, för vilken detta uttryck omfattar någonting så

vidsträckt som hans fosterland eller hans samtid, kan i

jämförelse härmed nästan anses såsom en frisinnad och

storslagen person. Ej heller rubbas hans tillit till denna

kollektiva auktoritet genom den tanken, att andra tider,

länder, sekter, kyrkor, klasser och partier hava tänkt

och ännu i dag tänka raka motsatsen till vad han tänker.

Åt sin »värld» överlåter han att svara för, att den har

rätt gentemot andra personers oliktänkande »världar»; och

det bekymrar honom aldrig, att endast en tillfällighet har

bestämt, vilken av dessa talrika världar, som kommit att

bliva föremålet för hans tillit; och att samma orsaker,

som i London gjort honom till en av högkyrkans

bekännare, skulle hava gjort honom till buddaist eller konfutsian

i Peking. Och dock är det av sig självt lika uppenbart,

som någon bevisning kan göra det, att tidsåldrar icke

äro mera ofelbara än individer. Varje tidsålder har hyst

åsikter, vilka en följande tid har ansett ej blott falska,

utan rent av orimliga. Och lika visst som det är, att

mångfaldiga meningar, som en gång i tiden varit allmänt

antagna, förkastas av vår tid, lika visst är det, att många

åsikter, som nu allmänt hyllas, skola förkastas av en

kommande tid.

*

De inkast, som man sannolikt skall göra mot dessa

bevis, skola troligen framträda i ungefär följande form.

»Att man förbjuder spridandet av villfarelser innebär icke

större anspråk på ofelbarhet än vilken som helst annan

handling, som en offentlig myndighet utför efter eget

omdöme och på eget ansyar. Omdöme har givits människorna

för att av dem begagnas. Bör man väl förbjuda människorna

att begagna sitt omdöme därför, att det kan missbrukas?

När de söka hindra det, som de anse fördärvligt, så göra

de icke därmed anspråk på ofelbarhet, utan uppfylla blott

den plikt, som ålägger dem att handla efter sin uppriktiga

övertygelse, låt vara att denna möjligen är felaktig. Om

vi, därför att vår mening möjligen kan vara falsk, aldrig

någonsin skulle lägga den till grund för vårt handlingssätt,

skulle vi aldrig tillgodose våra intressen och aldrig

uppfylla våra plikter. Men en invändning, som kan göras

mot allt handlande, kan icke vara någon tillräcklig

invändning mot en särskild handling till skillnad från andra.

Det är de styrandes så väl som den enskildes plikt att

bilda sig så sanna åsikter som möjligt; att bilda sig dem

med omsorg och att aldrig tvinga dem på andra, förr än

de äro fullkomligt säkra på, att de hava rätt. Men har

en regering eller enskild person vunnit sådan visshet,

då är det icke samvetsgrannhet utan feghet att rygga

tillbaka för att handla efter sin åsikt och att tillåta meningar,

om vilkas farlighet för människosläktets välfärd i detta

eller ett kommande liv de äro uppriktigt övertygade, att

obehindrat utspridas, och detta på den grund, att andra

personer i mindre upplysta tider hava förföljt åsikter, som

nu anses såsom sanna. Vi böra visserligen, det är sant,

taga oss till vara för samma misstag, men styrelser och

nationer hava misstagit sig i andra saker, uti vilka de

onekligen med rätta utövat sin myndighet. De hava t. ex.

pålagt orättvisa skatter och fört orättfärdiga krig; men skola

vi därför icke pålägga några skatter alls eller icke föra

krig under några omständigheter? Enskilda personer såväl

som myndigheter böra handla efter bästa förmåga.

Därvid är icke fråga om absolut visshet, utan om tillräcklig

säkerhet för det praktiska livets behov. Vi böra och

måste antaga, att våra åsikter äro sanna, för att kunna

rätta vårt handlingssätt efter dem, och till något större

godtycke än så göra vi oss icke skyldiga, när vi förhindra

onda människor att fördärva samhället genom utspridandet

av meningar, som vi anse falska och fördärvliga.»

På allt detta svarar jag, att det senare är godtycke

i mycket högre grad. Det är en ofantlig skillnad mellan

att förutsätta å ena sidan, att en åsikt är sann på den

grund, att den icke blivit vederlagd, ehuru varje tillfälle

därtill lämnats öppet, och å andra sidan, att taga dess

sanning för given i avsikt att icke tillåta dess

vederläggande. Fullkomlig frihet för andra att motsäga och

vederlägga våra åsikter är just det villkor, som berättigar

oss att lägga dem såsom sanna till grund för våra

handlingar, och på intet annat sätt kan en varelse med

mänskliga själsförmögenheter få någon förnuftig visshet om, att

han har rätt.

Betraktar man den allmänna meningens historia, eller

människornas handlingssätt i allmänhet, kan man fråga sig:

varpå beror det, att den förra såväl som det senare icke

är sämre än den är? Visserligen icke på det mänskliga

förnuftets inneboende kraft; ty nittionio personer av

hundrade äro fullkomligt oförmögna att bedöma en sak,

som icke är självklar, och den hundrades förmåga är endast

relativ. De flesta utmärkta män under varje förgången

tid hava hyst många åsikter, som man nu vet vara falska,

och gjort och gillat mycket, som numera ingen skulle

vilja försvara. Hur kommer det sig då, att på det hela

taget förnuftiga åsikter och förnuftigt handlingssätt äro

övervägande bland människorna? Om denna övervikt

verkligen förefinnes — och det måste den göra, för så vitt

icke människosläktets angelägenheter äro och alltid hava

varit i ett nästan förtvivlat tillstånd — så beror detta på

en egenskap hos människan, som är källan till allting,

som är aktningsvärt hos henne såsom förnuftig eller

moralisk varelse, nämligen den, att hennes fel kunna

rättas. Hon har förmåga att rätta sina misstag genom

meningsutbyte och erfarenhet. Icke genom erfarenhet

ensamt. Meningsutbytet måste tillkomma för att visa, hur

erfarenheten skall tolkas. Oriktiga åsikter och vanor giva

så småningom vika för fakta och bevis; men för att fakta

och bevis skola kunna göra någon verkan på förnuftet,

måste de framläggas för detsamma. Det är mycket få

fakta, som själva kunna förtälja sin historia utan

förklaringar, som göra deras mening tydlig. Då således hela

styrkan och värdet av det mänskliga omdömet beror på

denna enda egenskap, nämligen att det kan rättas, om det

är felaktigt, så kan man endast då fullt lita därpå, när

medel till dess rättande ständigt finnas till hands. I det

fall, att en persons omdöme verkligen förtjänar förtroende,

hur har det kommit därhän? Jo, emedan han tillåtit

andra människor granska hans mening och handlingssätt.

Emedan han haft för vana att lyssna till allt, som kunnat

sägas emot honom, och att draga nytta av det, som var

befogat däri, samt att klargöra för sig själv och kanske

även för andra falskheten av det, som var falskt. Emedan

han insett, att det enda sätt, varpå en människa kan

närma sig en fullständig kunskap om någonting, är att

höra det, som kan sägas därom av personer med de

mest skilda åsikter, och att sätta sig in i alla de sätt,

på vilka det kan uppfattas av de mest olika åskådningar.

Ingen vis man har någonsin förvärvat sin visdom på något

annat sätt; och det ligger i det mänskliga förståndets

natur att icke på något annat sätt kunna uppnå visdom.

Den fullständiga vanan att rätta och fullständiga sin åsikt

genom att jämföra den med andras är så långt ifrån att

orsaka tvivel och ovisshet vid åsiktens tillämpning i

praktiken, att den fastmer är den enda säkra grunden för ett

rättmätigt förtroende till densamma. Ty då någon äger

kännedom om allt, som mänskligt att döma kan sägas

emot honom, och har försvarat sin ställning mot alla

motståndare — då han vet med sig, att han sökt efter

motsägelser och svårigheter i stället för att undvika dem,

och att han ej utestängt något, som kunnat tjäna till frågans

belysning — då först har han rättighet att anse sitt

omdöme bättre än varje annan persons, vars åsikter ej

genomgått ett dylikt prov.

Det är icke för mycket begärt, att det som

människosläktets visaste medlemmar, de som äro mest berättigade

att lita på sitt eget omdöme, anse sig nödvändigt behöva

för att ernå en sådan tillit, det borde också den

blandning av ett fåtal visa och många dåraktiga individer,

som kallas allmänheten, underkasta sig. Den

ofördragsammaste av alla kyrkor, den romersk-katolska, tillåter

t. o. m., varje gång ett helgon skall kanoniseras, en s. k.

»djävulens advokat» att uppträda, och lyssnar tålmodigt

på honom. Man kan icke medgiva, synes det, den

heligaste man ärebetygelser efter döden, förrän allt, som

djävulen kan anmärka emot honom, blivit upptaget till

granskning. Till och med Newtons lagar skulle icke

åtnjuta ett så oinskränkt förtroende, som de nu göra, om

det icke vore tillåtet att diskutera dem. De åsikter, som

vi lita på allra mest, grunda sin visshet helt och hållet

på den ständiga uppfordran till hela världen att bevisa

dem vara ogrundade. I fall denna uppfordran icke

antages, eller om den antages, men försöken misslyckas, så

äro vi ännu långt ifrån visshet; men vi hava gjort det

bästa, som människoförståndets närvarande ståndpunkt

tillåter. Vi hava icke försummat någonting för att giva

sanningen en möjlighet att uppnå oss; och om

meningsutbyte fortfarande står öppet, kunna vi hoppas att, så

framt en sannare åsikt gives, den skall varda funnen, så

snart människoförståndet förmår fatta den. Och under

tiden kunna vi trösta oss med att hava närmat oss så

nära intill sanningen, som det är möjligt efter våra

förhållanden. Detta är den grad av visshet, som är möjlig

att uppnå för ofullkomliga varelser, och det enda sättet

att uppnå den.

*

Eget nog medgiva nu somliga det berättigade i kravet

på fritt meningsutbyte, men motsätta sig, att detta krav

»drives till ytterlighet». De inse ej, att för så vitt

skälen för dessa fordringar icke vore giltiga i alla fall,

skulle de ej vara det i något. Det är besynnerligt, att de

ej märka, att de göra anspråk på ofelbarhet, då de väl

medgiva, att fritt meningsutbyte borde tillåtas i alla sådana

frågor, som kunna vara tvivelaktiga, men angående någon

särskild grundsats eller lära anse, att den ej bör få

diskuteras, emedan den är så viss, det vill säga, emedan

de äro vissa om, att den är viss. Att kalla en sats viss,

så länge det finns någon, som skulle vilja bestrida dess

riktighet, om han finge tillåtelse därtill, är att antaga, att

vi själva och de med oss liktänkande äro ofelbara domare,

som kunna döma utan att höra båda parterna.

I vår tid — vilken man skildrat såsom »utblottad

på tro, men bävande för tvivlet» — då människorna

känna med sig, icke så mycket att deras åsikter äro sanna,

som att de ej veta, huru de skulle reda sig dem förutan,

grundar man den fordran, att dessa åsikter böra skyddas

från att offentligt angripas, icke så mycket på deras

sanning som på deras vikt för samhället. Det finnes,

påstår man, somliga trossatser, som äro så nyttiga för att

icke säga så oundgängliga för samhällets välfärd, att det

lika mycket är styrelsens plikt att upprätthålla dem som

att skydda vilket som helst av samhällets övriga intressen.

Man säger, att i fall, som äro så trängande och som

så uppenbart ligga inom området för styrelsens

pliktutövning, behöver den ej vara ofelbar för att anse sig

berättigad, ja, förpliktad att handla på grund av sin egen

mening, understödd av den rådande opinionen. Det påstås

också ofta och tänkes ännu oftare, att endast onda

människor kunna önska att rubba dessa nyttiga och

hälsosamma trossatser; och att det ej kan vara något ont uti

att hindra sådana människor i deras åtgöranden och att

förbjuda sådant, som endast dylika skulle vilja göra.

Personer med denna uppfattning göra berättigandet av

inskränkningar i yttrandefriheten till en fråga, icke om lärornas

sanning utan om deras nytta, och smickra sig med att

på detta sätt undgå beskyllningen att göra sig själva till

ofelbara domare över olika meningar. Men de, som äro

till freds härmed, märka ej, att anspråket på ofelbarhet

härigenom endast flyttas från ett område till ett annat.

Även en åsikts nytta kan bli föremål för olika åsikter.

Den kan vara lika omtvistad, lika mycket bli föremål för

diskussion, och kräva diskussion lika mycket som åsikten

själv. För att bestämt avgöra, att en åsikt är skadlig,

måste man vara ofelbar i lika hög grad som för att

avgöra, att den är falsk, så framt icke den åsikt man

fördömer har haft fullt tillfälle att försvara sig. Det är

omöjligt att tillåta en kättare att förfäkta nyttan eller

oskadligheten av sin åsikt, på samma gång, som man

förbjuder honom att försvara dess sanning. En åsikts sanning

är en del av dess nytta. Och vi vilja veta, huruvida det

är önskvärt eller icke, att en mening skall bli trodd,

är det väl möjligt att därvid ej göra avseende på,

huruvida den är sann eller ej? Enligt den mening, som

hyllas, icke av de sämsta utan av de bästa människor,

kan ingen åsikt, som är motsatt sanningen, vara verkligt

nyttig. Och kan man väl hindra personer från att

framställa denna invändning, då man vill belägga dem med

ansvar därför, att de förneka en lära, som man försäkrar

dem vara nyttig, men som de tro vara falsk? De, som

hylla de allmänt antagna åsikterna, underlåta aldrig att

draga all möjlig fördel av denna invändning. Man skall

aldrig finna, att de behandla frågan om nyttan såsom

helt och hållet oberoende av frågan om sanningen. Tvärtom,

det är framför allt just emedan deras lära är »sanningen»,

som de anse kunskapen därom eller tron därpå så

oundgänglig. Man kan aldrig åstadkomma någon klar

utredning av frågan om en åsikts nytta, så länge ett så

avgörande skäl (som att åsikten i fråga är »sanningen»)

endast får användas på den ena sidan men icke på den

andra. Och när lagen eller allmänna opinionen icke tillåter,

att sanningen av en åsikt underkastas meningsutbyte, så

äro de i själva verket fullkomligt lika ofördragsamma

gentemot ett förnekande av åsiktens nytta. Det enda

medgivande de göra är, att åsikten möjligen icke är absolut

nödvändig eller att det icke är en positiv förbrytelse att

förkasta den.

För att fullständigare belysa, huru skadligt det är, att

man förbjuder uttalandet av vissa åsikter därför, att man

själv förkastat dem, torde det vara önskvärt, att vi

tillämpa vårt resonemang på några konkreta fall; och jag

väljer då framför andra dem, som äro minst gynnsamma

för mig — det vill säga sådana, i vilka skälen mot

yttrandefrihet både med avseende på sanningen och nyttan anses

starkast. Antag, att den åsikt, man anfallit, är tron på

Gud och ett liv efter detta, eller någon av de allmänt

antagna, moraliska grundsatserna. Att strida på ett sådant

område innebär en stor fördel för en obillig motståndare;

ty han skall säkert säga (och mången, som icke önskar

vara obillig, skall säga det inom sig): »är det dessa läror,

som ni icke anser tillräckligt vissa för att ställas under

lagens skydd? Är tron på Gud en sådan mening, att ni

påstår, att man gör anspråk på ofelbarhet, om man känner

sig viss därpå?» Må det tillåtas mig att anmärka, att

det icke är det, att man känner sig viss på en mening

(den må nu vara vilken som helst), som jag kallar ett

anspråk på ofelbarhet, utan att man företar sig avgöra

frågan för andra, utan att tillåta dem att höra, vad som

kan sägas från motsatta sidan. Ett sådant tilltag ogillar

och bestrider jag lika bestämt, om det också gjordes till

föremål för mina heligaste övertygelser. Huru säkert än

någon må vara övertygad icke blott om falskheten utan

om de farliga konsekvenserna av en åsikt — icke blott

om de farliga konsekvenserna utan (för att nyttja uttryck,

vilka jag eljes ogillar) om åsiktens osedlighet och gudlöshet,

så tillskriver han sig likväl ofelbarhet, ifall han vid

förfäktandet av denna sin enskilda åsikt, vore den än

understödd av hans fäderneslands och hans samtids allmänna

omdöme, hindrar motståndaren att försvara sin mening.

Och det är så långt ifrån, att detta anspråk på ofelbarhet

är mindre förkastligt eller mindre farligt därför, att åsikten

kallas omoralisk eller gudlös, att det fastmer i detta fall

varder allra mest ödesdigert. Ty det är just i sådana

fall, som människorna i förflutna tider hava begått dessa

förfärliga misstag, vilka uppväcka eftervärldens förvåning

och avsky. Det är i sådana fall, där vi uti historien finna

minnesvärda exempel på, att lagens arm har använts för

att utrota de bästa män och de ädlaste åsikter; med en

beklagansvärd framgång vad personerna beträffar, ehuru

några av åsikterna liksom på hån hava upplevat att bli

åberopade till försvar för ett liknande förfarande mot

sådana personer, som avvika från dem eller från den

antagna tolkningen av dem.

Man kan knappast för ofta erinra om, att det en gång

fanns en man vid namn Sokrates, vilken råkade i en

minnesvärd kollision med den lagliga myndigheten och

den då rådande, allmänna opinionen. Denne man, som

var född på en tid och i ett land, som överflödade av

stora personligheter, har av dem, vilka bäst kände både

honom och hans tid, blivit framställd för oss såsom den

ädlaste människa, som då levde; och vi veta, att han var

huvudmannen och förebilden för alla följande sedelärare,

upphovsmannen till så väl Platos höga ingivelser som

Aristoteles" skarpsinniga utilitarism, vilka utgöra de båda

källådrorna till såväl etisk som varje annan filosofi. Denne

erkände mästare för alla de utmärkta tänkare, som sedan

levat — vars rykte ännu växer efter mer än två tusen år

och fullt ut uppväger alla övriga namn, som gjorde hans

fädernestad ryktbar — denne man blev dödad av sina

landsmän, sedan han blivit lagligen dömd för gudlöshet

och osedlighet. För gudlöshet, emedan han förnekade de

gudar, som erkändes av staten; hans åklagare försäkrade

till och med, att han icke trodde på några gudar alls.

För osedlighet, därför att han genom sin lära och

undervisning »förförde ungdomen». Dessa anklagelser fann

domstolen grundade (och det är all anledning att tro, att

den menade ärligt) och dömde den man, som sannolikt

gjort sig mer förtjänt om mänskligheten än någon annan

av sina samtida, att avlivas som en förbrytare.

Låt oss övergå från detta exempel på laglig

orättvisa till det enda, vars omnämnande efter domen över

Sokrates icke skulle bilda en antiklimax: till den händelse,

som ägde rum på Golgata för mer än aderton hundra år

sedan. Den man, som på dem, vilka bevittnade hans

levnad och lära, gjorde ett sådant intryck av sedlig storhet,

att aderton följande århundraden hava vördat honom såsom

den allsmäktige i egen person, blev skymfligt förd till

döden — varför? För hädelse! Människorna icke blott

misskände sin välgörare; de togo honom för raka

motsatsen till vad han var och behandlade honom såsom

hade han just varit ett sådant vidunder av gudlöshet, som

de nu själva anses för på grund av sitt handlingssätt mot

honom. De känslor, varmed människorna nu betrakta

dessa beklagansvärda domar (isynnerhet den senare), göra

dem ytterst orättvisa i sitt omdöme om deras olyckliga

upphovsmän. Dessa voro, efter allt vad man vet, icke dåliga

människor, icke sämre än människor i allmänhet äro

snarare tvärtom. De voro män, som i fullt mått eller

något därutöver innehade sin tids och sitt folks religiösa,

moraliska och patriotiska känslor: just det slags människor,

som i alla tider, vår egen inbegripen, hava all utsikt att

genomvandra sin levnad tadelfria och aktade.

Översteprästen, som rev sönder sina kläder, då han hörde de ord

uttalas, som enligt hans folks uppfattning inneburo den

värsta förbrytelse, var efter all sannolikhet fullkomligt lika

uppriktig i sin fasa och avsky, som hela samlingen av

vördade och fromma män nu äro i sina religiösa och

moraliska känslor. Många av dem, som nu rysa över hans

handlingssätt, skulle hava gjort alldeles som han, om de

levat på hans tid och varit födda judar. De rättrogna

kristna, som hysa den föreställningen, att de, som stenade

de första martyrerna till döds, måste hava varit sämre

människor än de själva äro, borde komma ihåg, att en av

dessa förföljare var — Paulus.

Låt oss tillägga ännu ett exempel, det mest slående

av alla, såframt ett felsteg är ägnat att göra större

intryck, i samma mån som den person, som begått det,

är vis, och ädel. Om någonsin en regent haft anledning

att anse sig såsom den bäste och mest upplyste av sina

samtida, så var det den romerske kejsaren Marcus

Aurelius Antoninus. Oinskränkt härskare över hela den

civiliserade världen ådagalade han genom hela sitt liv icke

blott den mest obefläckade rättrådighet, utan även, vad

mindre kunde väntas av hans stoiskaStoikerna voro forngrekiska filosofer, som utmärkte sig

genom en sträng sedelära, främmande för alla vekare känslor, förakt

för smärtan och jämnmod i alla livets skiften. Övers. uppfostran, det

ömmaste hjärta. De få felgrepp, som tillskrivas honom,

betraktas alla såsom beroende på en för långt driven

efterlåtenhet, och hans skrifter, den antika andens högsta

etiska produkter, avvika knappast märkbart om ens något

från det, som är mest egendomligt för Kristi läror. Denne

man, som var en bättre kristen i allt, utom i ordets

dogmatiska betydelse, än snart sagt var och en av de till

namnet kristna härskare, som regerade efter honom,

förföljde kristendomen. Ehuru han stod på höjden av sin

tids utveckling och hade ett klart, ofjättrat förstånd och

en karaktär, som kom honom att av sig själv i sina

skrifter upptaga det kristna idealet, kunde han likväl icke

inse, att kristendomen var ett gott och icke ett ont för

den värld, mot vilken han kände sig hava så stora plikter.

Han visste, att det dåvarande samhället befann sig uti ett

beklagansvärt tillstånd. Men han insåg också, eller trodde

sig inse, att sådant det nu var, hölls det tillsamman och

hindrades från förfall genom tron på och vördnaden för

de antagna gudarna. Han ansåg det som sin plikt såsom

härskare att skydda samhället från att falla sönder, och

han kunde icke förstå, genom vilka nya band det skulle

kunna sammanhållas, om de gamla söndersletos. Den nya

religionen syftade ögonskenligen att upplösa dessa band.

För så vitt det således icke var hans plikt att antaga denna

religion, ansåg han det vara sin skyldighet att

undertrycka den, och då de kristnas gudalära icke syntes

honom sann eller av gudomligt ursprung, då denna

besynnerliga historia om en korsfäst gud icke föreföll honom

trovärdig, och då han icke kunde förutse, att ett system,

som uppgav sig helt och hållet vila på en grund, som

tycktes honom så fullkomligt otrolig, skulle varda det

medel till återupprättelse, som det i alla händelser sedan

har visat sig vara, så understödde denne, den mildaste och

älskvärdaste av filosofer och härskare, förföljelserna mot

de kristna i den allvarliga övertygelsen, att han därvid

uppfyllde en helig plikt. Detta synes mig vara en av de

mest tragiska företeelserna i hela historien. Det är bittert

att tänka, huru helt olika kristendomen skulle hava

gestaltat sig i världen, om den kristna tron hade blivit

antagen till statsreligion under Marcus Aurelius" hägn i

stället för under Konstantins. Men det skulie vara lika

orättvist som stridande mot sanningen att förneka, att

icke Marcus Aurelius, när han straffade kristendomens

predikande, hade på sin sida vartenda ett av de skäl, som

kunna anföras till försvar för straffandet av

kristendomsfientliga läror. Ingen kristen är fastare övertygad om,

att ateismen är en falsk och samhällsupplösande lära, än

Marcus Aurelius var övertygad om, att så var fallet med

kristendomen; han, som av alla, vilka då levde, torde

hava varit den, som bäst kunde bedöma densamma. Så

framt icke någon av dem, som gilla, att förkunnandet av

åsikter belägges med straff, vill smickra sig med, att han

är visare och bättre än Marcus Aurelius — att han djupare

inträngt i sin tids visdom och på förståndets vägnar är

mera överlägsen sina samtida, att han är allvarligare uti

sitt sökande efter sanningen och mera uppriktigt hängiven

den sanning han funnit, så må han avstå från att för sig

och mängden i förening göra samma anspråk på

ofelbarhet, som Marcus Aurelius gjorde med så ödesdigra

följder.

*

Då religionsfrihetens motståndare inse omöjligheten av

att med några som helst skäl, vilka icke på samma gång

skulle rättfärdiga Marcus Aurelius, försvara användandet

av straff för undertryckande av irreligiösa läror, medgiva

de stundom, när de hårt angripas, riktigheten av denna

konsekvens och säga med d:r Samuel Johnson, att

kristendomens förföljare voro i sin fulla rätt; att förföljelse är ett

eldprov, som sanningen bör genomgå och alltid lyckligt

genomgår, enär lagliga straff i längden äro maktlösa emot

sanningen, ehuru de understundom på ett välgörande sätt

äro verksamma emot skadliga villfarelser. Denna metod

att försvara religiös ofördragsamhet är tillräckligt märklig

för att icke böra lämnas utan avseende.

En teori, som yrkar, att sanningen med rätta må

förföljas, därför att förföljelse icke förmår göra den någon

skada, kan icke beskyllas för uppsåtlig fientlighet mot

antagandet av nya sanningar; men desto mer förkastligt

är dess sätt att behandla de personer, vilka mänskligheten

har att tacka för dessa sanningar. Att upptäcka för

världen något, som är av stor vikt och varom man förut

var okunnig, att ådagalägga, att man har tagit miste i

någon livsfråga i andligt eller materiellt avseende, är väl

den största tjänst, som en människa över huvud kan göra

sina medbröder; och i vissa fall, såsom i fråga om de

första kristna eller reformatorerna, är den enligt dem,

vilka tänka som d:r Johnson, att anse såsom den

kostligaste gåva, som kunde tilldelas människorna. Men att

upphovsmännen till så storartade välgärningar vedergälldes

med martyrskap, att deras lön blev att behandlas som

de grövsta brottslingar, det var enligt denna åsikt icke en

beklagansvärd villfarelse och olycka, för vilken

mänskligheten borde kläda sig i säck och aska, utan sakernas

normala och rätta ordning. Den, som förkunnar en ny

sanning, borde i enlighet med denna åsikt behandlas på

samma sätt, som vid lokrernasEtt folkslag i det gamla Grekland.Övers. lagstiftning framställaren

av ett nytt lagförslag, vilken måste stå med en snara om

halsen för att kunna ögonblickligen strypas, om

folkförsamlingen efter att hava hört hans skäl, icke genast på

stället antog hans förslag. De som försvara detta sätt att

behandla sina välgörare, kunna icke antagas sätta stort

värde på själva välgärningen. Och jag tror, att denna

uppfattning endast förekommer bland det slags

människor, som anse, att nya sanningar må hava varit

önskvärda förr i världen, men att vi numera hava nog

av dem.

Men i själva verket är det talesättet, att sanningen

alltid triumferar över förföljelsen, en av dessa angenäma

villfarelser, vilka den ene upprepar efter den andre, tills

de slutligen övergå till ordspråk, men som motsägas

av all erfarenhet. Historien överflödar av exempel på,

att sanningen blivit undertryckt genom förföljelse. Om

den också icke kan undertryckas för evigt, så kan den

likväl tillbakahållas under århundraden. Så t. ex., för att

endast tala om religiösa åsikter, frambröt reformationen

åtminstone tjugu gånger före Luther, men blev undertryckt.

Arnold av Brescia blev undertryckt. Fra Dolcino blev

undertryckt, Savonarola blev undertryckt. Albigenserna

blevo undertryckta. Likaså waldenserna, lollarderna och

hussiterna. Och även efter Luthers tid hade förföljelsen

framgång, varhelst man fullföljde den. I Spanien, Italien,

Flandern, Österrike blev protestantismen utrotad; och det

är mycket sannolikt, att den skulle hava rönt samma öde

i England, om drottning Maria hade fått leva eller

drottning Elisabet dött. Förföljelsen har alltid segrat, utom

där kättarnas parti varit för starkt för att kunna med

tillräcklig kraft förföljas. Ingen förnuftig person lär kunna

draga i tvivel, att kristendomen skulle hava kunnat utrotas

i det romerska väldet. Den utbredde sig och blev

härskande, emedan förföljelserna endast voro tillfälliga,

endast varade under korta tider, vilka omväxlade med

långa mellanrum, under vilka kristendomen nästan ostört

fick utbreda sig. Det är ett slags maklig känslosamhet

att tro, att sanningen, blott emedan den är sanning, har

en inneboende kraft att betvinga fängelse och bål, som

lögnen saknar. Människorna äro ofta lika nitiska i lögnens

försvar som i sanningens, och påläggandet av tillräckligt

stränga, lagliga eller sociala straff skall i allmänhet vara

nog för att hejda bådas utbredande. Den verkliga fördel,

som sanningen äger, består däruti, att om en åsikt är

sann, så kan den undertryckas en, två eller många gånger,

men under tidernas lopp skall det i allmänhet finnas

personer, som upptäcka den på nytt, tills slutligen dess

återuppträdande infaller under en tiderymd, då den genom

gynnsamma omständigheter undgår förföljelse så länge, att

den hinner göra tillräckliga framsteg för att kunna motstå

alla kommande försök att undertrycka den.

*

Man skall måhända säga, att de, som framställa nya

åsikter, numera icke dömas till döden; vi äro icke som

våra fäder, vilka dräpte profeterna, vi till och med

uppresa gravvårdar åt dem. Ja, det är visserligen sant, att

vi icke längre döma kättare till döden, och att det

straff-mått, som nutidens tänkesätt möjligen skulle medgiva

även mot de mest fördärvliga åsikter, är icke tillräckligt

för att utrota dem. Men låtom oss icke smickra oss med,

att vi därför äro fria ens från den skamfläcken, att

förföljelser av detta slag kunna anställas med lagens tillhjälp.

Ännu kvarstå i lagen straff för vissa åsikter eller

åtminstone för deras uttalande Svenska tryckfrihetslagens § 3 mom. 2 belägger ännu (1917)

med böter eller fängelse »förnekelse av en Gud och ett liv efter

detta eller av den rena evangeliska läran», när det sker i tryckt skrift.

I muntligt föredrag är sådan förnekelse strafflös. Övers.; och ännu i vår tid är

deras tillämpande icke så utan exempel, att det på

minsta sätt är otroligt, att de en dag kunna återupplivas

till sin fulla kraft. Vid sommartinget år 1857 i

grevskapet Cornwall i England blev en olycklig man, som var

känd för ett oförvitligt levnadssätt, dömd till 21 månaders

fängelse för det han yttrat och på en port skrivit några

ord, som angrepo kristendomen. Inom en månad därefter

blevo vid Old Bailey två personer vid två särskilda

tillfällen förvägrade att vara jurymän och den ene av dem

förolämpad av domaren och en av advokaterna, emedan

de ärligt förklarade, att de icke hade någon religiös tro;

och en tredje, en utlänning, förvägrades på samma grund

Den nyss anförda förnekelseparagrafen tillämpades senast den

26 maj 1888, då ansvarige utgivaren av tidningen Socialdemokraten,

Hjalmar Branting, i Stockholm dömdes till 150 kronors böter och i

juni samma år, då Viktor E. Lennstrand i Örebro dömdes till 250

kronors böter, vilket senare straff i Svea hovrätt (hovrättsrådet

Widströms division) skärptes till 3 månaders fängelse. Båda domarna

fastställdes i högsta domstolen. Det förra åtalet föranstaltades av

statsrådet J. H. Lovén, det senare av justitieministern Axel

Bergström. — En redogörelse för den mängd hädelsemål, upplösningar

av sammankomster, förbud mot föredrags hållande m. m., som under

80talet ägde rum i vårt land, skulle bli alltför vidlyftig. Här må

endast i korthet anföras, att August Strindberg blev åtalad för

hädelse år 1884, men frikändes av juryn; justitieminister var N. H.

vult von Steyern. Ensamt Lennstrand blev 4 gånger åtalad för

hädelse i tryckt skrift (alla gångerna frikänd av juryn) och 5 gånger

för hädelse i muntliga föredrag. L. dömdes till 6 månaders

fängelse. År 1908 dömdes O. Ljungdahl efter hädelseparagrafen till

3 månaders fängelse för ett föredrag om »Bibelgudens moral», och

samma år likaledes professor Knut Wicksell till 2 månaders fängelse

för »gäckeri med Guds heliga ord» i ett föredrag om sagan om

Jesu övernaturliga börd. Justitieminister var då G. A. Petersson.

Övers.

rättvisa gent emot en tjuv. Detta skedde i kraft av den

lagbestämmelsen, att ingen person må tillåtas vittna inför

domstol, som ej bekänner sig tro på en gud (en gud

vilken som helst är tillfyllest) och ett liv efter detta; vilket

är detsamma som att förklara sådana personer stående

utom lagen och uteslutna från domstolarnas skydd. Icke

nog med att de själva saklöst kunna plundras och mördas,

om inga andra eller endast med dem liktänkande äro

närvarande; utan även andra personer kunna utsättas för

detsamma, i fall bevisningen beror på de förras

vittnesmål. Detta stadgande är grundat på den förutsättningen,

att en ed är utan betydelse, då den avlägges av en person,

som ej tror på ett kommande liv. Men en dylik

uppfattning bevisar mycken obekantskap med historien — ty

det är ett historiskt faktum, att i alla tider funnits ett

stort antal fritänkare, som utmärkt sig genom

rättskaffenshet och redlighet — och den kan icke gillas av någon,

som har den minsta aning om, hur många bland de

personer, vilka åtnjuta största anseende i världen såväl för

sina dygder som för sina talanger, äro kända åtminstone

av sina närmaste som fritänkare. Stadgandet motsäger

sig dessutom självt och uppriver sin egen grundval. Under

föregivande av, att ateister måste vara lögnare, gillar det

nämligen sådana ateisters vittnesbörd, som icke dra sig

för att ljuga, och förkastar deras, som hellre än att säga

en osanning trotsa det tadel, som åtföljer det offentliga

bekännandet av en föraktad tro. Ett lagstadgande, som

sålunda motsäger sig självt, kan endast vidmakthållas såsom

ett uttryck av hat, en kvarleva av förföljelse; en

förföljelse, som därtill har den egendomligheten, att just det,

varigenom man utsätter sig för densamma (nämligen att

man vill vara sann och ärlig), tydligt bevisar, att man icke

förtjänar den. Såväl lagbestämmelsen som den grundsats,

varpå den vilar, är knappt mindre förnärmande för de

rättrogna än för fritänkarna. Ty om den, som ej tror på

ett liv efter detta, nödvändigt är en lögnare, så följer

därav, att de, som tro därpå, endast av fruktan för helvetet

avhållas från lögn (om de eljest avhållas därifrån). Vi

vilja icke göra denna lags upphovsmän och försvarare den

orättvisan att förmoda, att de hämtat denna uppfattning

av kristlig dygd ur sitt eget medvetande.

Detta är nu visserligen blott obetydliga kvarlevor av

förföljelse och bör uppfattas icke så mycket som bevis

på förföljelselust som fastmer som ett exempel på en

mycket vanlig svaghet hos engelsmännen, som kommer

dem att finna ett dåraktigt nöje uti att söka bevara en

dålig grundsats, ehuru de i själva verket ej längre äro

nog dåliga att önska dess tillämpning i praktiken. Men

olyckligtvis ligger i det allmänna tänkesättets närvarande

beskaffenhet ingen säkerhet för, att den frånvaro av svårare

former av laglig förföljelse, som under den sista

mansåldern ägt rum, allt framgent skall få fortfara. Nu för

tiden störes sakernas vanliga gång lika ofta genom försök

att återuppliva ett gammalt ont som genom bemödanden

att införa ett nytt gott. Vad man nu yves över såsom ett

tecken till religionens återupplivande, är alltid hos

småsinnade och obildade själar lika mycket ett återupplivande

av skenheligheten; och där ett kraftigt frö till

ofördragsamhet ligger kvar uti allmänhetens känslor, såsom fallet

är med medelklassen hos oss, behövs det ej mycket för

att egga människor till verklig förföljelse mot sådana

personer, som de egentligen aldrig upphört att anse förtjänta

därav.En kraftig varning kan hämtas från tilldragelserna vid

tiden för Sepoyupproret i Indien. I den blandning av vår

nationalkaraktärs sämsta egenskaper, som då framträdde, intog religiös

förföljelselusta ett framstående rum. Fanatiska och hycklande prästers

utgjutelser från predikstolen må vara oförtjänta av uppmärksamhet;

men viktigare är, att huvudmännen för det evangeliska partiet

förklarade såsom sin grundsats för hinduers och muhammedaners

styrande, att man icke borde av allmänna medel lämna understöd åt

skolor, där bibeln icke läses, och såsom en nödvändig följd härav

icke låta några offentliga ämbeten beklädas av andra än verkliga

eller föregivna kristna. Man berättar, att en understatssekretarare

uti ett tal, som han den 12 nov. 1857 höll till sina valmän, yttrat,

att »den brittiska styrelsens fördragsamhet med deras tro (ett

hundrade millioner brittiska undersåtars tro), med den vidskepelse, som

de kallade religion, hade haft den verkan att fördröja det brittiska

namnets tillväxt och att hindra kristendomens välgörande

utbredning ... Fördragsamhet vore en hörnsten för detta lands religiösa

frihet; men man borde icke missbruka detta dyrbara ord. Så, som

han förstode det, innebure det fullkomlig frihet för alla: fri

religionsutövning för alla kristna, vilkas religion vilade på samma

grund. Den innefattade fördragsamhet med alla bekännelser och

sekter av kristna, vilka trodde pd den ende återlösaren.» Jag

önskar fästa uppmärksamheten på det faktum, att en person, som

ansetts värdig att under en frisinnad regering bekläda ett högt

ämbete uti detta lands styrelse, uttalar den åsikten, att alla, som

icke tro på Kristi gudom, stå utom fördragsamhetens råmärken.

Vem kan efter detta vanvettiga uttalande överlämna sig åt den

illusionen, att religiös förföljelse har försvunnit för att aldrig

återkomma? Ty det är just detta — det är de åsikter och

känslor, människorna i allmänhet hysa gentemot dem,

som icke erkänna de trosläror, vilka de anse nödvändiga —

som åstadkommer, att vårt land icke är ett hemvist för

religiös frihet. Sedan lång tid tillbaka ligger den

huvudsakliga olägenheten av de lagliga straffen däruti, att de

skärpa den sociala skammen. Det är den sociala skammen,

som är allra mest verksam; och så verksam är den, att

uttalandet av åsikter, som samhället fördömer, är mycket

mindre vanligt hos oss än i många andra länder det öppna

förkunnandet av läror, som medföra risken av lagliga

straff. Över alla andra personer än sådana, vilkas

ekonomiska omständigheter göra dem oberoende av andras

välvilja, utövar den allmänna meningen i detta fall lika

stort inflytande som lagen; ty man kan lika gärna sitta i

fängelse som vara utesluten från möjligheten att förvärva

sitt livsuppehälle. De, som äro ekonomiskt oberoende och

som icke begära någon gunst av de maktägande eller av

samfund eller av staten, hava ingenting annat att befara

av uttalandet av vilken åsikt som helst, än att man skall

tänka och tala illa om dem; och för att fördraga detta

borde icke fordras något synnerligt hjältemod. Det finnes

intet skäl, att till förmån för sådana personer vädja till

medlidandet. Men ehuru vi icke numera tillfoga olika

tänkande så mycket ont, som fordom var vanligt, skada

vi oss måhända själva lika mycket som någonsin genom

vårt sätt att behandla dem. Sokrates blev dödad, men

den sokratiska filosofien steg upp som solen på

himlavalvet och spred sitt ljus över andens hela värld. Kristna

blevo kastade för vilddjuren, men den kristna kyrkan

uppväxte till ett högt och lummigt träd, som snart höjde sig

över de äldre och mindre kraftiga och kvävde dem i sin

skugga. Vår nuvarande rent sociala ofördragsamhet dödar

ingen, utrotar inga åsikter, men kommer folk att dölja

dem eller åtminstone att avhålla sig från varje kraftig

ansträngning för deras utbredande. Hos oss pläga kätterska

åsikter under ett årtionde eller en mansålder varken vinna

eller förlora mark i märkbar grad. De flamma aldrig upp

högt och vidsträckt utan fortfara att kola och pyra inom

de trånga kretsar av tänkare och forskare, bland vilka de

uppstå, utan att någonsin belysa människors allmänna

angelägenheter med vare sig ett sant eller ett falskt sken.

Och på detta sätt vidmakthålles ett sakernas tillstånd,

som för vissa sinnen är mycket tillfredsställande. Ty

därigenom bevaras, utan att man behöver tillgripa den

obehagliga åtgärden att bötfälla eller fängsla någon

människa, alla härskande meningar till det yttre orubbade,

under det att likväl sådana kättare, som äro behäftade

med den sjukdomen att tänka, icke äro absolut förvägrade

att bruka sitt förnuft. Ett bekvämt sätt att hålla fred i

tankens värld och att åstadkomma, att allt fortfar att gå i

de gamla spåren! Men priset för detta andliga

fredstillstånd är den fullständiga uppoffringen av allt moraliskt

mod hos människorna. Ett tillstånd, under vilket en stor

del av de mest verksamma och forskande andarna finna

det rådligast att hålla de allmänna grundsatser, varpå de

stödja sina övertygelser, gömda inom sig, och bemöda sig

att uti de uttalanden, som de rikta till allmänheten, så

vitt möjligt jämka sina slutledningar efter förutsättningar,

som de inom sig förkasta — ett dylikt tillstånd är icke

ägnat att framkalla de öppna och orädda karaktärer, de

logiska, helgjutna andar, som en gång utgjorde den

tänkande världens prydnad. Det slags människor, som man

kan vänta att finna under ett dylikt tillstånd, äro antingen

sådana, som fullkomligt ansluta sig till de gängse

meningarna, eller ock hycklare, vilkas bevisning i alla viktiga

frågor är avsedd för deras åhörare, men icke är den, som

har övertygat dem själva. De, som undvika detta alternativ,

göra det genom att inskränka sina tankar och intressen

till sådana saker, om vilka man kan tala utan att råka in

på grundsatsernas område; med andra ord, till obetydliga,

praktiska angelägenheter, vilka skulle kunna ordna sig av

sig själva, om blott människoanden bleve starkare och

finge en mera vidsträckt synkrets, och vilka aldrig förrän

då skola komma i riktig ordning. Och under tiden

försummas det, som ensamt kan stärka och vidga

människoanden, nämligen fri och djärv forskning i de högsta

ämnen.

De, i vilkas ögon denna kättarnas tillbakadragenhet

icke synes vara ett ont, borde i första rummet besinna,

att den nödvändiga följden därav är, att aldrig någon ärlig

och grundlig diskussion av kätterska åsikter äger rum;

och att sådana åsikter, som icke skulle hålla stånd vid

en dylik diskussion, ingalunda försvinna, om de också

ej spridas. Men det är icke de kätterska andarna, som

lida mest genom bannlysandet av alla spörsmål, som icke

mynna ut i »renläriga» slutsatser. Den största skadan

tillfogas dem, som icke äro kättare, och vilkas hela

andliga utveckling hämmas, vilkas förnuft kuvas av fruktan

för kätteri. Vem kan beräkna, huru mycket världen

förlorar därigenom, att en mängd lovande intelligenser

ej hava nog stark karaktär för att väga fullfölja en

dristig, kraftig och självständig tankegång, så framt den

leder dem till något, som kunde anses ogudaktigt eller

omoraliskt? Bland dem kan man stundom finna personer

med stor samvetsgrannhet och med en skarp och förfinad

tankeförmåga, men som förnöta sitt liv med att genom

sofismer söka vederlägga ett förnuft, som de icke kunna

bringa till tystnad, och som uttömma sitt snilles hjälpkällor

på försök att bringa sitt samvetes och sitt förnufts

fordringar i överensstämmelse med den ortodoxa läran; vilket

måhända till slut ändå icke lyckas dem. Ingen kan vara

en stor tänkare, som icke erkänner, att en tänkares första

plikt är att följa sitt förnuft, till vilka slutsatser det än

må leda honom. Sanningen vinner mera till och med

genom villfarelsen hos en person, som med tillbörligt

studium och förberedelse tänker på egen hand, än genom

de riktiga åsikterna hos sådana, som endast hysa dem,

emedan de icke stå ut med att tänka själva.

Men det är icke uteslutande, ja, icke ens i första

rummet för att dana stora tänkare, som tankefrihet är av

nöden. Den är lika mycket eller till och med än mera

oundgänglig för att människor i allmänhet skola kunna

sättas i stånd att uppnå den grad av andlig utveckling,

varav de äro mäktiga. Det har funnits och torde komma

att finnas enskilda stora tänkare även under tillstånd av

allmän andlig träldom. Men det har under ett sådant

tillstånd aldrig funnits och skall aldrig komma att finnas

ett andligen livskraftigt folk. Närhelst ett folk under

någon period har närmat sig ett sådant tillstånd, har detta

skett därigenom, att fruktan för kätterskt tänkande för någon

tid varit undanröjd. Men där det råder en tyst

överenskommelse, att grundsatser icke få bli föremål för

meningsutbyte, där diskussionen av de viktigaste frågor, som kunna

sysselsätta mänskligheten, betraktas som avslutad, där

kunna vi icke vänta att finna denna höga grad av allmän

andlig verksamhet, som gjort vissa perioder av historien

så märkvärdiga. Aldrig hava, där man undflytt striden

om de ämnen, som äro stora och viktiga nog för att

uppväcka hänförelse, människornas sinnen blivit satta i rörelse

ända från botten, och sådana impulser givits, som stundom

höjt även personer av medelmåttigt förstånd till en

ståndpunkt, som är värdig tänkande varelser. På det senare

hava vi ett exempel i förhållandena i Europa under den

id, som följde omedelbart på reformationen; ett annat,

ehuru begränsat till kontinenten och till de mera bildade

klasserna, i de filosofiska rörelserna under senare hälften

av 1700-talet; och ett tredje av ännu kortare varaktighet

i den andliga jäsningen i Tyskland under den

Göthe-Fichteska tiden. Dessa perioder äro mycket olika med

avseende på de särskilda åsikter, som under var och en

av dem utvecklades; men de äro lika däruti, att under

alla tre auktoritetens ok var brutet. Under dem alla

hade ett gammalt andligt tyranni blivit avskaffat, utan att

något nytt ännu trätt i dess ställe. De impulser, som

under dessa tre perioder gåvos, hava gjort Europa till vad

det nu är. Varje särskild förbättring, som vunnit insteg

i människornas sinnen eller i samhällsförhållandena, kan

tydligt spåras tillbaka till någon av dem. Sedan någon

tid ser det ut, som om dessa impulser i det närmaste

hava uttömt sin kraft; och vi kunna icke vänta oss någon

ny, förrän vi åter hävda vår andliga frihet.

*

Låt oss övergå till andra delen av beviset och i

det vi lämna å sido den förutsättningen, att någon av de

härskande meningarna kan vara falsk, i stället antaga, att

de äro sanna, och undersöka, på vad sätt dessa meningar

sannolikt skola uppfattas, om deras sanning icke får fritt

och öppet granskas. Huru ovillig än en person, som har

en fast övertygelse, torde vara att medgiva, att hans åsikt

möjligen kan vara falsk, skall han likväl måhända inse,

att huru sann åsikten än må vara, kommer den, så vida

den icke grundligt, ofta och frimodigt får diskuteras, att

omfattas som en död dogm, icke som en levande

sanning.

Det finnes en klass av människor (lyckligtvis numera

icke så talrik som fordom), som tycka att det är nog, om en

person obetingat går in på, vad de anse såsom sant, även

om han icke har någon som helst kännedom om grunderna

för åsikten eller skulle kunna med framgång försvara

den ens mot de ytligaste angrepp. Om sådana personer

en gång lyckas få sin tro antagen på grund av auktoritet,

så tänka de naturligtvis, att ingenting gott men väl

åtskilligt ont skulle följa därav, att dess fria diskuterande

tillätes. Där deras inflytande har överhand, göra de det

nästan till en omöjlig sak, att de härskande meningarna

förkastas med förstånd och överläggning, ehuru de

fortfarande kunna förkastas fort och oförståndigt. Ty

att helt och hållet utestänga meningsutbyte är sällan

möjligt, och när det en gång får insteg, äro sådana

trosföreställningar, som icke grunda sig på övertygelse, färdiga

att giva vika för den svagaste tillstymmelse till bevis.

Men även om man också bortser från denna möjlighet

— om man antager, att den sanna åsikten kvarbliver i

medvetandet som en fördom, en tro, oberoende av varje

bevis och otillgänglig därför — så ligger det i öppen dag,

att detta icke är det sätt, varpå sanningen bör omfattas

av ett förnuftigt väsende. Det är icke att känna sanningen.

Sanningen på detta sätt omfattad är blott en övertro

mera, som händelsevis är fästad vid ord, vilka uttala en

sanning.

Om människornas förstånd och omdöme böra odlas

— något som åtminstone protestanterna icke förneka —

huru kunna väl dessa förmögenheter lämpligare övas hos

var och en än genom en undersökning av de frågor, som

röra honom så nära, att det anses nödvändigt för honom

att uti dem hava en mening? Om det finnes något,

som mer än allt annat bidrager till förståndets uppodlande,

så är det i sanning förvärvandet av kunskap om

grunderna för de åsikter, man själv äger. Vilken åsikt än

personer må hysa i frågor, uti vilka det är av yttersta

vikt, att man har en riktig åsikt, böra de vara i stånd att

bemöta åtminstone de vanligaste inkasten.

»Men,» torde någon säga, »man kan lära dem

grunderna för deras åsikter. Det är icke nödvändigt, att

meningar blott mekaniskt eftersägas, därför att man aldrig

hört dem bestridas. Personer, som lära geometri, inprägla

icke blott lärosatserna i sitt minne, utan lära jämväl att

förstå bevisen; och det skulle vara oförnuftigt att påstå, att

de måste vara okunniga om grunderna för de geometriska

sanningarna därför, att de aldrig höra någon bestrida

eller söka vederlägga dem.» Utan tvivell En dylik

undervisning är tillräcklig i ett sådant ämne som matematik,

där ingenting alls kan sägas till försvar för en falsk åsikt.

Det är egendomligt för de matematiska sanningarna, att

alla skälen äro till förmån för den ena sidan. Där finnas

inga invändningar och inga svar på invändningar. Men i

alla frågor, där olikhet i åsikter är möjlig, beror sanningen

på ett utslag, som fälles mellan två grupper av stridiga

skäl. Till och med inom naturvetenskaperna äro alltid

flere förklaringar av samma företeelse möjliga, t. ex. en

geocentrisk teori vid sidan av den heliocentriska, flogiston

vid sidan av syre.Den geocentriska teorien antager, att solen och planeterna

röra sig omkring jorden, den heliocentriska, att jorden och de

övriga planeterna röra sig omkring solen. — Den flogistiska teorien

lärde, att kroppar vid förbränning förlora ett gasformigt ämne

(flogiston), som förut fanns uti dem; den nyare åsikten antager, att

i stället en kemisk förening med syrgas därvid äger rum. Övers. Man måste uppvisa, varför denna

ena teorien ej kan vara den sanna, och förr än detta

blivit uppvisat, och vi inse, på vad sätt det har skett,

förstå vi icke grunderna för vår mening. Och om vi vända

oss till frågor, som äro oändligt mycket mera invecklade

än de nyss anförda, till moraliska, religiösa, sociala och

praktiska frågor, bestå tre fjärdedelar av bevisen för

varje bestridd mening i ett vederläggande av de skäl,

som synas tala till förmån för någon därifrån avvikande

åsikt. Forntidens näst störste talare, Cicero, har meddelat

oss, att han alltid studerade sin motståndares sak med

lika stor, om icke större iver än sin egen. Det, som

Cicero sålunda använde såsom ett medel att vinna

framgång inför rätta, borde efterliknas av var och en, som

forskar på något område i avsikt att komma till sanningen.

Den, som endast känner till sin egen synpunkt i en sak,

känner den föga. Hans skäl kunna möjligen vara goda,

och kanske har ingen förmått att gendriva dem. Men

om han å sin sida är lika mycket ur stånd att vederlägga

skälen för den motsatta åsikten, om han icke ens vet,

vilka de äro, då har han ingen anledning att föredraga

den ena åsikten framför den andra. Det förnuftigaste han

kunde göra vore att uppskjuta att fälla något omdöme i

frågan. Om han icke nöjer sig därmed, ledes han

antingen av auktoritetstro eller antager, såsom människor

i allmänhet göra, den åsikten, för vilken han känner den

största böjelsen. Och det är icke ens nog, att han får

höra motståndarens skäl av sina lärare, i det skick de

framställa dem och åtföljda av vad de erbjuda som

vederläggning. Detta är icke rätta sättet att låta motståndarens

skäl komma till sin rätt och få honom att fullt inse, vad

de innebära. Han bör få tillfälle att höra dem framställas

av personer, som verkligen tro på dem; som försvara dem

på allvar och därvid göra det yttersta de förmå. Han

måste lära känna dem i deras mest antagliga och

övertygande form; han måste känna hela tyngden av de

svårigheter, som en sann uppfattning av saken har att möta

och övervinna. I annat fall skall han aldrig kunna sätta

sig i verklig besittning av den del av sanningen, som

bemöter och undanrödjer dessa svårigheter. Nittionio bland

hundrade av vad man kallar personer med uppfostran

befinna sig i denna belägenhet, även om de kunna tala

vitt och breit för sina meningar. Det är möjligt, att deras

åsikt är sann, men med hänsyn till vad de verkligen veta

om den, kunde den lika gärna vara falsk. De hava aldrig

satt sig in i de personers uppfattning, som tänka olika

med dem, och övervägt, vad sådana personer skulle hava

att säga; och följaktligen känna de i själva verket icke

den lära, som de bekänna. De känna icke till de delar

därav, som förklara och försvara de övriga; de

resonemang, som visa, att en sak, som skenbart strider mot en

annan, låter sig därmed förena, eller att av två till

utseendet starka skäl det ena och icke det andra bör

föredragas. För alla de delar av sanningen, som äro de

avgörande och bestämma en sakkunnig persons omdöme,

äro de främmande; och ingen känner dessa delar, som

icke opartiskt och fördomsfritt har hört båda parterna och

bemödat sig att se bådas skäl i den starkaste belysning.

Så väsentligt är detta för en verklig insikt i moraliska

och allmänt mänskliga spörsmål, att om en viktig sanning

icke har några vedersakare, så måste man föreställa sig,

att sådana finnas och att förse dem med de starkaste

skäl, som den skickligaste »djävulens advokat» skulle

kunna tänka ut.

Låt oss antaga, att en fiende till tankefriheten för

att försvaga styrkan av detta bevis skulle invända, att det

ingalunda är nödvändigt, att folk i allmänhet få veta och

förstå allt, som av filosofer och teologer kan sägas för

eller emot deras åsikter. Vanligt folk behöver alls icke

vara i stånd att avslöja en fyndig motståndares alla

misstag och felslut. Det är alldeles tillräckligt, att det

alltid finnes någon, som är i stånd att bemöta dem, så att

ingenting, som skulle kunna missleda okunniga personer,

kvarstår ovederlagt. Personer med medelmåttigt förstånd,

vilka blivit undervisade om de viktigaste grunderna för de

sanningar, som inskärpts hos dem, böra lita på auktoritet

för resten och göras uppmärksamma på, att de varken

hava kunskaper eller förmåga nog för att besegra alla

svårigheter, som kunna uppställas, utan böra nöja sig med

vissheten om, att alla invändningar, som man gjort, blivit

vederlagda eller kunna vederläggas av dem, som blivit

särskilt undervisade för detta ändamål.

Även om man åt denna uppfattning gör det yttersta

medgivande som de kunna fordra, vilka hava de minsta

anspråken på det mått av insikt uti en sanning, som bör

åtfölja tron därpå, så äro likväl skälen för fritt

meningsutbyte i intet avseende försvagade. Ty även enligt denna

åsikt böra ju människorna hava någon förnuftig säkerhet

för, att alla invändningar blivit på ett tillfredsställande

sätt vederlagda; men hur skola de kunna vederläggas, om

det, som tarvar vederläggning, icke får uttalas? Eller hur

kan man veta, att vederläggningen är tillfredsställande,

om vedersakarna icke få något tillfälle att försvara den

motsatta meningen? I alla händelser måste ju åtminstone

filosoferna och teologerna, vilkas uppgift är att bemöta

inkasten, göra sig förtrogna med dessa i deras mest

besvärande form, även om sådant icke är nödvändigt för

allmänheten; och detta kan icke ernås med mindre,

än att de få fritt uttalas och framställas i den

gynnsammast möjliga dager. Den katolska kyrkan har ett eget

sätt att gå till väga vid denna vanskliga uppgift. Hon

drar en skarp gräns emellan sådana personer, som

tilllåtas antaga troslärorna på grund av övertygelse, och

sådana, som måste antaga dem på god tro. Hon

medgiver visserligen ingendera klassen något val med avseende

på det, som skall antagas, men hon både tillåter och

uppmuntrar prästerna, åtminstone sådana bland dem, till

vilka hon kan hysa fullt förtroende, att sätta sig in uti

motståndarnas inkast för att kunna besvara dem, och att

för detta ändamål läsa kätterska böcker. För lekmän

medgives icke detta annat än efter särskilt tillstånd, som

är svårt att erhålla. Denna lära erkänner således, att

kunskap om kättarnas åsikter är nyttig för lärarna, men

finner likväl utan självmotsägelse lämpligt att förvägra alla

andra sådan kunskap; och giver sålunda åt »eliten» mera

andlig odling, ehuru icke större andlig frihet än åt massan.

Genom detta påfund lyckas hon ernå det slags andliga

överlägsenhet, som hennes avsikter kräva. Ty, ehuru

odling utan frihet aldrig har skapat en stor och frisinnad

ande, så kan den likväl åstadkomma en fyndig advokat

för en sak. Men i protestantiska länder är denna utväg

avskuren, ty protestanterna påstå (åtminstone i teorin), att

ansvaret för vars och ens religiösa övertygelse måste bäras

av honom själv och ej får kastas på lärarna. Emellertid

är det i våra dagar omöjligt att utestänga obildade

personer från sådana skrifter, som läsas av de bildade. Om

mänsklighetens lärare skola kunna få kännedom om allt,

som de önska veta, så måste det vara tillåtet att utan

inskränkning skriva och offentliggöra vad som helst.

*

Om nu de skadliga verkningarna av bristen på fri

diskussion (under förutsättning av, att de antagna meningarna

äro sanna) vore inskränkta till, att personer lämnas i

okunnighet om grunderna för dessa meningar, så kunde

man tycka, att detta är, om också ett intellektuellt, dock

icke något moraliskt ont, och att det icke förminskar

värdet av dessa åsikter i fråga om deras inflytande på

karaktären. Men det är ett faktum, att vid frånvaro av

meningsutbyte förgätas icke blott grunderna till en lära,

utan även själva dess mening. De ord, som förkunna den,

uppväcka icke längre de idéer, eller i alla händelser endast

somliga av de föreställningar, som de ursprungligen

framkallade. I stället för en varm övertygelse och en levande

tro kvarstå endast ett antal fraser, bibehållna genom vanan.

Den friska kärnan är borta och blott skalet återstår. Man

kan icke nog allvarligt studera och begrunda de viktiga

kapitel uti människosläktets historia, som upptagas och

utfyllas av detta faktum.

Det belyses detta faktum, av erfarenheten om nästan

alla etiska lärors och religiösa trosbekännelsers historia.

Dessa läror och bekännelser äro fulla av innehåll och liv

för dem, som givit dem upphov, eller för upphovsmännens

omedelbara lärjungar. Deras mening fortfar att kännas

med oförminskad styrka eller uppnår till och med ännu

fullare medvetenhet, så länge man strider för att giva

läran eller bekännelsen övermakt över andra trosläror.

Slutligen blir hon antingen härskande, blir »den allmänna

meningen», eller också hejdas dess framsteg; hon

bibehåller det område, hon vunnit, men upphör att spridas

vidare. När ettdera av dessa resultat uppnåtts, blir striden

mattare och dör småningom bort. Trosläran har nu vunnit

en ställning såsom en allmänt antagen mening eller

åtminstone en tillåten sekts eller fraktions åsikt. De, som

hylla den, hava i allmänhet ärvt, icke antagit densamma;

och övergång från en sådan troslära till en annan sker

endast undantagsvis samt utgör i mycket ringa mån

föremål för bekännarnas tankar. I stället för att såsom i

början ständigt vara på sin vakt antingen för att försvara

sig mot hela världen eller för att bringa hela världen på

sin sida, hava de slagit sig i ro, och, om de kunna undgå

det, varken lyssna de till inkast emot sin tro, eller oroa

oliktänkande, om sådana finnas, med försök att hävda dess

företräden. Från denna tidpunkt kan man vanligen datera

avtagandet av en trosläras livaktighet. Vi höra ofta, huru

religionslärare av alla bekännelser beklaga sig över

svårigheten att i sina åhörares sinnen upprätthålla en så livlig

uppfattning av den sanning, de till namnet bekänna, att

den genomtränger deras känslor och inverkar bestämmande

på hela deras leverne. Så länge trosläran ännu kämpade

för sin tillvaro, klagade man icke över sådana svårigheter.

Till och med de ringare kämparna visste och kände då,

vad de stredo för, insågo olikheterna mellan deras och

andras bekännelser. Vid detta skede i varje troaläras

tillvaro fanns det många, som hade utfört dess grundsatser

i alla tankens former, övervägt och betraktat dem från

alla viktiga synpunkter, erfarit hela den inverkan på

karaktären, som tron på denna lära kunde framkalla hos

ett av henne helt och hållet genomträngt sinne. Men när

den övergått till en nedärvd tro, som mottages passivt,

icke aktivt — då man icke längre i samma grad som i

början tvingas att använda sin kraft på de spörsmål, som

trosläran föranleder, uppstår småningom en växande böjelse

att av trosläran glömma allt utom formlerna och att lämna

den ett slappt och dött bifall, liksom om dess antagande

på god tro befriade från nödvändigheten att göra den

levande i medvetandet eller att pröva den genom personlig

erfarenhet. Och slutligen upphör den nästan helt och hållet

att hava något som helst inflytande på människornas

inre liv. Då inträffa de fall, som i vår tid äro så talrika,

att de nästan utgöra flertalet, där trosläran liksom stannar

utom själen och gör den hård och oemottaglig för alla

andra inflytelser på våra högsta formögenheter. Den visar

sin makt genom att hindra varje djup och levande

övertygelse att få insteg, och uträttar själv intet för förstånd

eller hjärta, om ej att stå där som skiltvakt för att hålla

dem båda tomma.

I vilken grad lärosatser, som i sig själva voro

ägnade att göra det djupaste intryck på själen, kunna

begravas däri såsom döda trosartiklar utan att förverkligas

i föreställning, känsla eller förstånd, därpå har man ett

exempel uti det sätt, varpå flertalet bekännare nu omfatta

kristendomens läror. Med kristendomen förstår jag här

detsamma, som alla kyrkor och sekter mena därmed,

nämligen de läror och grundsatser, som innehållas i Nya

Testamentet. Dessa betraktas såsom heliga och antagas

såsom lagar av alla, som bekänna sig till kristendomen.

Och likväl är det knappt för mycket att påstå, att icke

en kristen av tusen inrättar eller bedömer sitt handlingssätt

efter dess lagar. Den måttstock, han rättar sig efter, är

hans nations, hans klass", hans sekts vanor. Han har

således å ena sidan en samling av etiska grundsatser,

vilka han tror att en ofelbar visdom förlänat honom,

såsom regler för hans leverne, och å den andra sidan

en mängd alldagliga meningar och vanor, som till en

viss grad överensstämma med somliga av dessa

grundsatser, i mindre grad med andra och rent av stå i strid

med ännu andra av dem, och som på det hela taget utgöra

en sammanjämkning av den kristna trosläran med det

världsliga livets intressen och inflytelser. Den förra ägnar

han sin hyllning, de senare sin verkliga lydnad. Alla

kristna tro, att de fattiga och ringa och de, som lida

förföljelse av världen, äro saliga; att det är lättare för en

kamel att gå genom ett nålsöga, än för en rik man att

inkomma i himmelriket; att de icke skola döma, på det

att de icke må varda dömde; att deskola alls intet svärja;

att de skola älska sin nästa så som sig själva; att om

någon tager deras mantel, skola de giva honom kjorteln

med; att de icke skola sörja för morgondagen; att om

de vilja varda fullkomliga, så skola de sälja allt vad de

äga och giva åt de fattiga. Och de hyckla icke när de

säga, att de tro dessa saker. De tro dem verkligen så,

som människorna tro allt, som de städse hört berömmas

och aldrig motsägas. Men är det fråga om den levande

tro, som bestämmer vårt handlingssätt, så tro de på dem

jämnt upp så mycket, som det är brukligt att handla efter

dem. Satserna sådana de stå där äro tjänliga att slå

motståndare med; och det förstås, att de om möjligt

framställas såsom skäl för vad helst personer göra, som de

anse berömligt. Men om någon ville påminna dessa

människor om, att samma satser fordra en oändlighet av saker,

som de aldrig ens tänkt på att göra, så skulle han därpå

ingenting annat vinna än att bli räknad bland dessa föga

omtyckta personer, vilka lägga an på att vara bättre än

annat folk. Trossatserna hava intet inflytande på vanliga

bekännare, äro icke en makt i deras själar. Man har av

gammal vana en viss vördnad för deras ordalydelse, men

ingen känsla, som kan göra dem levande i sinnet. Och

när det gäller handling, ser man sig omkring efter A eller

B för att erfara, huru långt man bör gå uti att lyda

Kristus.

Vi kunna vara förvissade om, att förhållandet bland

de första kristna icke var sådant utan ett helt annat.

Hade det varit som nu, skulle kristendomen aldrig uppväxt

från en obetydlig sekt bland de föraktade judarna till det

romerska väldets religion. När deras fiender sade: »se,

hur de kristna älska varandra» (en anmärkning, som

sannolikt ingen skulle göra numera), hade dessa säkerligen

en mycket livligare känsla av, vad deras tro innebar, än de

någonsin sedan haft. Detta är sannolikt huvudorsaken till,

att kristendomen nu gör så små framsteg i att utsträcka

sitt område och ännu efter aderton århundraden nästan

uteslutande är inskränkt till européerna och deras

avkomlingar. Och bland de strängt religiösa, som taga sina

läror på allvar och fästa större betydelse vid dem, än folk

i allmänhet gör, händer det vanligen, att den del av deras

troslära, som sålunda är jämförelsevis levande för deras

sinnen, är den, som förskriver sig från Luther, Calvin

eller Knox eller någon annan sådan person, som står deras

egen karaktär mycket närmare. Vad Kristus lärt har

däremot endast en passiv tillvaro i deras sinnen, och

åstadkommer knappast någon annan verkan än den, som

blotta åhörandet av så kärleksfulla och milda ord medför.

Det finnes utan tvivel många skäl, varför de läror, som

äro utmärkande för en sekt, bibehålla mera livaktighet än

de, som äro gemensamma för alla sekter, och varför

religionslärarna göra sig större möda att hålla de förras

betydelse vid liv. Men en orsak är tydligen den, att dessa

utmärkande läror äro omtvistade och oftare måste försvaras

mot uppenbara vedersakare. När ingen fiende längre är

inom synhåll, insomna både lärare och lärjungar på

sin post.

Detsamma gäller i allmänhet taget om alla

traditionella läror — sådana, som innehålla vishets- och

levnadsregler, lika väl som moral och religion. I varje språk

och litteratur finnas en mängd allmänna satser om livet,

både om vad det är, och hur man däri bör uppföra sig;

satser, som var och en känner till, var och en upprepar

eller åhör med bifall, och vilka betraktas som erkända

sanningar, men vilkas betydelse de flesta först då lära

inse, när erfarenheten — vanligen en smärtsam erfarenhet

— gjort dem till en verklighet för dem. Huru ofta händer

det icke, att smärtan av någon oförutsedd olycka eller

missräkning kommer en person att uti sitt minne återkalla

något ordspråk eller allmänt talesätt, som han känt sedan

barndomen och vars mening skulle hava bevarat honom

från denna olycka, om han någonsin förut hade förstått

den så, som han nu gör. Härtill finnas visserligen andra

orsaker än frånvaron av meningsutbyte: många sanningars

mening kan icke till fullo förstås, förrän personlig

erfarenhet gjort dem till vår egendom. Men även dessas

mening skulle hava blivit mycket bättre insedd och det,

som blivit insett, mycket djupare inpräglats i själen, om

människor vore vana vid att höra skäl uppställas för och

emot en sak av personer, som förstå den. Människornas

olyckliga böjelse att upphöra att tänka över det, som

de icke längre tvivla på, är orsaken till hälften av

deras misstag. En samtida författare uttrycker sig ganska

träffande, då han talar om ten avgjord åsikts djupa

sömn».

Huru? torde någon fråga, är då frånvaron av

enstämmighet ett oeftergivligt villkor för sann kunskap? Är det

nödvändigt, att en del av människosläktet skall framhärda

i villfarelse, för att andra skola sättas i stånd att uppnå

sanningen? Måste en troslära upphöra att vara verklig

och levande, så snart den blivit allmänt antagen, och är

aldrig en sats fullkomligt insedd och förstådd, så framt

icke något tvivel därpå kvarstår? Så snart människorna

enhälligt antagit en sanning, måste då denna sanning gå

under i deras inre? Man har hittills trott, att

upplysningens högsta mål och skönaste resultat skulle vara att

mer och mer ena människorna i kännedomen om alla

viktiga sanningar; skall då upplysningen räcka blott så

länge, som den ännu icke fullbordat sitt verk? Skola

stridens frukter gå förlorade, så snart segern blivit

fullständigt vunnen?

Jag påstår icke något sådant. Under mänsklighetens

framåtskridande skall antalet av de lärosatser, vilka icke

längre omtvistas eller betvivlas, ständigt tillväxa; och

människosläktets lycka skulle nästan kunna mätas efter antalet

och vikten av de sanningar, som nått de stadium, att de

lämnas oantastade. Att i den ena punkten efter den andra

varje allvarlig strid upphör, är ett nödvändigt skede uti

en menings stadgande; ett stadgande, som är lika

välgörande, om meningen är sann, som farligt och

olycksbringande, om den är falsk. Men ehuru denna småningom

skeende förminskning av meningsskiljaktighetens område

är nödvändig i detta ords båda bemärkelser, i det den är

på en gång oundviklig och oundgänglig, så är det därför

icke sagt, att alla dess följder måste vara välgörande.

Förlusten av ett så viktigt hjälpmedel till en verklig och

levande uppfattning av sanningen, som det, vilket ligger i

nödvändigheten av att ständigt vara redo att förklara den

för och försvara den mot vedersakare, är visserligen icke

tillräcklig att uppväga vinsten av dess allmänna erkännande

men innebär dock ett icke obetydligt avdrag från denna

vinst. Där man icke längre äger denna fördel, vore det

enligt min åsikt önskvärt, att våra lärare försökte att

skaffa en ersättning därför; att de vidtoge någon anordning

för att göra frågans svårigheter lika klara och levande för

lärjungens medvetande, som om de framkastades emot

honom av någon för hans omvändelse ivrande kämpe för

den motsatta åsikten.

Men i stället för att söka utfinna nya metoder för

detta ändamål har man låtit de metoder gå förlorade, som

man fordom ägde. Den sokratiska dialektiken, på vilken

vi hava ett så storartat exempel uti Platons dialoger, var

en metod av detta slag. Det var egentligen en negativ

diskussion om filosofiens och livets stora frågor, som med

fulländad skicklighet var inrättad i det syftet att övertyga

vem som helst, som endast tillägnat sig den härskande

meningens allmänna talesätt, att han icke förstod saken,

att han hittills icke fäst någon bestämd mening vid de

läror, han bekände; på det att han, när han blev varse

sin okunnighet, skulle finna den väg, varpå han kunde

ernå en fast övertygelse, grundad på en klar uppfattning

av såväl lärornas mening som av bevisen för dem.

Disputationerna i medeltidens skolor hade ett liknande

ändamål. De åsyftade, att man skulle kunna försäkra sig om,

att lärjungen förstod sin egen mening och (såsom en

nödvändig förutsättning härför) den motsatta åsikten, och

sålunda kunde försvara den förra och vederlägga den senare.

Dessa disputationer hade emellertid det obotliga felet, att

de grundsatser, på vilka man stödde sig, voro hämtade

från auktoriteter, icke ur förnuftet; och även såsom övning

för förståndet voro de i varje avseende underlägsna den

mäktiga dialektik, som utbildade förståndet hos Sokrates"

lärjungar. Men den moderna bildningen har båda slagen

att tacka för vida mer, än man vanligen är böjd att

medgiva; och den nuvarande uppfostringsmetoden har intet,

som i minsta mån ersätter någondera. En person, som

erhåller all sin undervisning av lärare eller ur böcker,

undgår kanske frestelsen att låta sig nöja med det, som

han sålunda fått inpluggat, men han nödgas icke att höra

båda parterna. I följd härav träffar man även bland

tänkare ganska sällan sådana, som känna båda sidornas

åsikter. Och den svagaste delen av det, som var och en

säger till försvar för sina åsikter, är den, varmed han

avser att bemöta invändningar. Det är en vana nu för

tiden att tala föraktligt om negativ kritik — d. v. s. den,

som uppvisar bristerna i teorier och missförhållanden i

det praktiska livet utan att framställa positiva sanningar.

En sådan negativ kritik skulle visserligen vara torftig nog

såsom slutresultat; men såsom ett medel att uppnå positiv

kunskap eller en övertygelse, som är värd detta namn,

kan den icke skattas nog högt. Och till dess människorna

åter systematiskt övas i en sådan negativ kritik, skall det

finnas blott ett fåtal stora tänkare och över huvud taget

en låg intellektuell ståndpunkt inom alla forskningsgrenar

utom matematik och naturvetenskap. I inga andra ämnen

förtjäna någons meningar namnet kunskap, så vida han icke,

antingen förmådd därtill av andra eller självmant, genomgått

samma andliga process, som skulle hava varit oundviklig,

ifall han hade utkämpat en meningsstrid med verkliga

motståndare. Hur oförnuftigt är det då icke att, när det

av sig självt erbjudes oss, lämna å sido det, som är så

oundgängligt och så svårt att åstadkomma, ifall det saknas.

Om det således finnes personer, vilka bestrida en härskande

åsikt, eller skulle göra det, om det tillätes dem av lagen

och allmänna meningen, så böra vi tacka dem därför,

uppmärksamt lyssna till dem, och glädja oss över, att

någon vill göra för oss, vad vi annars själva med mycket

större besvär borde söka åstadkomma, om vi fäste någon

vikt vid fastheten och livaktigheten av vår övertygelse.

*

Det återstår ännu att tala om en av huvudorsakerna

till att meningsskiljaktighet är nyttig och skall så förbli,

ända till dess människosläktet har uppnått en grad av

andlig utveckling, som för närvarande synes vara oändligt

avlägsen. Vi hava hittills betraktat endast tvenne

möjligheter: att den rådande meningen kan vara falsk och

följaktligen någon annan mening sann; eller att den rådande

meningen är sann, i vilket fall en konflikt med den

motsvarande villfarelsen är av väsentlig vikt för en klar

uppfattning och livlig känsla av dess sanning.

Men det finnes ett tredje fall, som är vanligare än

något av de förra, nämligen då stridiga meningar, i stället

för att vara den ena sann och den andra falsk, dela

sanningen sinsemellan så, att den kätterska åsikten är ägnad

att fullständiga den sanning, varav den antagna åsikten

endast innehåller en del. Gängse åsikter om saker, som

icke äro direkt påtagliga för några sinnen, äro ofta

sanna, men innehålla sällan eller aldrig hela sanningen.

De äro en del av sanningen, stundom en större, stundom

en mindre del, men överdrivna, förvrängda och skilda

från de sanningar, av vilka de borde åtföljas och

begränsas. Kätterska meningar å andra sidan höra

vanligen till de undertryckta och försummade sanningar, vilka

slitit de band, som hållit dem bundna, och antingen söka

att förlikas med den sanning, som kan ligga uti det

allmänna föreställningssättet, eller sätta sig upp däremot med

lika stort anspråk på ofelbarhet, som om de innehölle hela

sanningen. Det senare fallet har hittills varit det vanliga,

ty ensidighet har alltid varit regel bland människorna och

mångsidighet undantag. Vid ett omslag i allmänna

meningen stiger därför vanligen en del av sanningen tillbaka,

då en annan framträder. Till och med framsteg, som

skulle lägga en ny sanning till de gamla, sätta för det

mesta endast en ofullständig sanning i stället för ett annan

sådan; och förbättringen består huvudsakligen däruti, att

det nya fragmentet av sanning är mera behövligt, mera

lämpat efter tidens krav än det, som det ersätter. Och

då de härskande åsikterna, även om de vila på en sann

grund, äro så ofullständiga, så borde varje åsikt, som

innehåller något av den del av sanningen, som en härskande

mening förbiser, betraktas såsom dyrbar, huru bristfällig

och förvirrad den än må vara för övrigt. Ingen, som lugnt

bedömer mänskliga angelägenheter, borde finna någon

anledning att harmas över, att de, som bringa till vår

kännedom sanningar, dem vi i annat fall skulle hava förbisett,

förbise några av dem, som vi inse. Snarare skall han

betänka, att så länge den allmänt erkända sanningen är

ensidig, är det mera önskvärt än eljest, att även den icke

erkända sanningen har ensidiga försvarare. Ty sådana

äro vanligen de mest energiska och de som hava största

utsikten att draga en motsträvig uppmärksamhet till det

korn av vishet, som de framställa, såsom vore det hela

sanningen.

När sålunda t. ex. under 1700-talet nästan alla bildade

och alla de av de obildade, som leddes av de förra, voro

försjunkna i beundran för den så kallade civilisationen och

för den moderna vetenskapens, litteraturens och filosofiens

under, och då de i sitt överskattande av olikheten mellan

samtidens och forntidens människor invaggade sig i den

tron, att hela skillnaden var till deras egen fördel, så

var det med en särdeles välgörande verkan, som

Rousseaus paradoxer slogo ned som bomber mitt ibland dem,

skingrade den kompakta massan av ensidiga åsikter och

tvungo dess spillror att återförena sig i en bättre form

med upptagande av nya beståndsdelar. Icke därför, att

de härskande åsikterna på det hela taget voro fjärmare

från sanningen än Rousseaus. Tvärtom, de voro henne

närmare, de innehöllo mera positiv sanning och mycket

mindre villfarelse. Men det fanns i Rousseaus läror en

betydlig mängd av just de sanningar, som den härskande

opinionen saknade; dessa hava förts med uti åsikternas

ström och utgöra den avlagring, som ligger kvar, sedan

floden sjunkit undan. Att enkelhet i levnadssättet är av

högt värde, att ett konstlat sällskapslivs tvång och hyckleri

har ett demoraliserande inflytande, äro tankar som aldrig

utslocknat i odlade sinnen, sedan Rousseau utgav sina

skrifter; och de skola i sin tid utöva sin tillbörliga verkan,

ehuru de för närvarande behöva hävdas lika väl som

någonsin, och hävdas med handling, ty ord hava i denna

sak nästan uttömt sin verkan.

I fråga om politiken anser man redan allmänt, att

både ett parti för upprätthållande av den bestående

ordningen och ett parti för framåtskridande och reform äro

nödvändiga förutsättningar för ett sunt samhällstillstånd; tills

endera har utvidgat sin andliga synvidd därhän, att det på

samma gång blir ett ordnings- och framstegsparti, som

förstår skilja emellan det, som bör bevaras, och det, som

bör förkastas. Vartdera av dessa partier härleder sin

nytta från det andras bristfälligheter; men det är till stor

del oppositionen från motpartiet, som håller dem båda

inom sunda och förnuftiga gränser. Så framt icke de

meningar, som hylla demokrati och aristokrati,

förmögenhet och jämlikhet, samarbete och konkurrens, lyx och

umbärande, socialism och individualism, frihet och disciplin

och alla andra stående motsatser uti det praktiska livet,

uttalas lika fritt och förfäktas och försvaras med lika

skicklighet och kraft, är det ingen utsikt, att båda elementen

skola erhålla sitt tillbörliga inflytande; den ena vågskålen

skall alltid nödvändigt gå upp, när den andra sjunker. I

det praktiska livet är sanningen i så hög grad en fråga

om förlikning av motsatser, att endast få personer äro nog

skarpsinniga och opartiska att genom en dylik jämkning

närma sig det rätta; och detta måste ernås genom den

våldsamma processen av ett fälttåg mellan stridande, som

fäkta under fientliga baner. Om uti någon av de nyss

uppräknade, öppna frågorna endera åsikten har bättre

anspråk på icke blott att föredragas utan att uppmuntras

och understödjas, så är det den, som för tillfället råkar

tillhöra minoriteten. Ty det är denna åsikt, som vid

ifrågavarande tillfälle representerar de försummade intressena,

den del av mänsklig lycka, som är i fara att icke tillgodoses

som sig bör. Jag vet, att i vårt land ingen ofördragsamhet

utövas mot lika tänkande i de flesta av dessa frågor. Jag

har anfört dem för att genom talrika och erkända exempel

visa allmängiltigheten av den satsen, att endast genom

meningsskiljaktighet är det under människosläktets

nuvarande tillstånd någon utsikt för sanningens alla sidor att

bliva tillgodosedda. Om personer finnas, som bilda ett

undantag från världens skenbara enhällighet i någon fråga,

så är det alltid sannolikt, att, även om världen har rätt,

de, som avvika, hava någonting att säga, som är värt

att höras av de övriga, och att sanningen skulle förlora

något genom deras tystnad.

Man skall måhända invända: »Men några allmänt

antagna grundsatser, isynnerhet uti de högsta och viktigaste

frågor, äro mera än halvsanningar. Den kristna sedeläran

till exempel är hela sanningen i fråga om moralen, och

om någon förkunnar en moral, som avviker därifrån, så är

han helt och hållet på villovägar.»

Som detta fall i praktiskt hänseende är det viktigaste

av alla, så kan intet lämpa sig bättre för en prövning av

den allmänna grundsatsen. Men innan vi undersöka,

vad den kristna sedeläran är eller icke är, är det

nödvändigt att bestämma, vad som menas med uttrycket

den kristna sedeläran. Om man därmed menar Nya

Testamentets sedelära, så förundrar det mig, att någon,

som erhållit sin kunskap därom direkt ur denna bok, kan

antaga, att den gav sig ut för eller var ämnad att innefatta

en fullständig sedelära. Evangelierna hänföra sig alltid

till en förut befintlig sedelära och inskränka sina

föreskrifter till de punkter, där denna borde rättas eller

ersättas genom mera omfattande och högre. De uttrycka

sig därjämte i mycket allmänna ordalag, ofta omöjliga att

tolka efter bokstaven och som besitta snarare poesiens eller

vältalighetens förmåga att göra intryck än en lagstiftnings

noggrannhet. Att därur upprätta en etisk lärobyggnad har

aldrig varit möjligt utan att man tagit Gamla Testamentet till

hjälp, som visserligen har ett detaljerat system, men ett

system, som i många avseenden är barbariskt och avsett

för barbariska folk. Paulus, en förklarad fiende till detta

judarnas sätt att tolka och fullständiga mästarens lära,

hänför sig likaledes till en förut befintlig sedelära,

nämligen grekernas och romarnas; och hans råd till de kristna

äro i betydlig mån ett försök att lämpa sig efter denna,

till och med i den utsträckning, att han öppet gillar

slaveriet.I brevet till Filemon.Övers.

Det som kallas kristen, men hellre borde heta

teologisk moral, är icke Kristus" och apostlarnas verk, utan

har ett mycket senare ursprung. Den har småningom blivit

uppbyggd av den katolska kyrkan under de fem första

århundradena, och ehuru den icke obetingat antagits av

protestanterna, har den dock blivit mycket mindre förändrad

av dem, än man kunde vänta. I allmänhet hava de nöjt

sig med att skära bort de tillägg, som blivit gjorda under

medeltiden, och varje sekt har ersatt dem med nya tillägg,

lämpade efter sin tid och sina böjelser. Att

människosläktet står i en stor tacksamhetsskuld till denna sedelära

och dess första förkunnare, är jag den siste att vilja förneka;

men jag drar icke i betänkande att påstå, att den i många

viktiga punkter är ofullständig och ensidig, och att, så framt

ej idéer och känslor, vilka äro främmande för densamma,

hade inverkat på utvecklingen av det europeiska livet och

karaktären, skulle de mänskliga angelägenheterna nu befinna

sig i ett vida sämre tillstånd än som är fallet. Den

kristna moralen (nämligen vad man kallar så) bär helt och

hållet prägeln av en reaktion; den är till stor del en

protest emot hedendomen. Dess ideal är snarare negativt

än positivt; passivt snarare än aktivt; oskuld snarare än

storsinthet; ett avhållande från det onda snarare än ett

ihärdigt uppsökande av det goda. Man har träffande

anmärkt, att i dess föreskrifter budet »du skall icke»

otillbörligt överväger budet »du skall». I sin fasa för sinnligheten

har den gjort askesenSjälvplågeri, späkning.Övers. och sedan, genom en så småningom

skeende jämkning av denna, laguppfyllelsen till sin avgud.

Den framhåller hoppet om saligheten och fruktan för helvetet

såsom rätta och tjänliga bevekelsegrunder för ett dygdigt

liv. I detta avseende står den långt under de bästa av

forntidens sedeläror, och den gör allt vad den kan för

att giva sedligheten en i grunden självisk karaktär, i det

den skiljer varje människas pliktkänsla från hennes

medmänniskors intressen, utom för så vitt egennyttiga

bevekelsegrunder bjuda henne att se dem till godo. Den är

huvudsakligen en lära om passiv lydnad; den inskärper

undergivenhet för alla faktiskt bestående myndigheter, vilka

vi visserligen icke böra lyda, när de ålägga oss något,

som religionen förbjuder, men mot vilka vi dock icke

böra göra motstånd, än mindre uppror, även om de

tillfoga oss aldrig så stora orättvisor. Och under det att

plikter mot samhället i de bästa hedniska folks moral

intaga ett oproportionerligt stort rum och otillbörligt

inkräkta på individens rättmätiga frihet, så är uti den rent

kristna etiken hela detta område av förpliktelser knappt

omnämnt eller erkänt. Det är i Koranen,Muhammedanernas bibel. Se Verdandis småskr. n:o 3,

Herman Almkvist, Koranen.Övers. icke i Nya

Testamentet, som vi läsa följande sats: »En härskare, som

sätter en person till en syssla, då det uti hans rike finnes

en annan person, som är dugligare därtill, syndar emot

Gud och emot staten.» Den lilla hänsyn, som enligt våra

nuvarande seder tages till idén om plikter mot det

allmänna, härrör från grekiska och romerska, icke från

kristna källor; liksom ock i det enskilda livets moral —

vad som kan finnas av själsstorhet, högsinthet, personlig

värdighet och till och med hederskänsla, härrör från

den rent mänskliga, icke religiösa sidan av vår uppfostran

och aldrig skulle hava kunnat växa upp ur moraliska

grundsatser, enligt vilka den enda förtjänst, som öppet

erkännes, är lydnad.

Jag påstår lika litet som någon, att dessa brister med

nödvändighet vidlåda den kristna sedeläran, på vilket sätt

hon än må uppfattas, eller att de många uti ett

fullständigt moralsystem oundgängliga satser, som hon saknar,

icke skulle kunna låta förena sig med henne. Ännu mindre

skulle jag vilja påstå detta om Kristus" egna läror och

föreskrifter. Jag tror, att Kristus" ord äro allt, som de,

för så vitt jag kan förstå, voro ämnade att vara; att de

icke äro oförenliga med något, som en omfattande moral

fordrar; att allt, som är förträffligt i moraliskt avseende,

kan inläggas uti dem, utan att man gör mera våld på

deras ordalag än var och en gjort, som sökt ur dem

uppbygga ett praktiskt system av levnadsregler. Men det

är i fullkomlig överensstämmelse härmed att antaga, att

de endast innehålla, och voro avsedda att innehålla, en del

av sanningen; att många viktiga delar av den högsta

sedlighet icke tillgodoses eller ens åsyftas i de läror av

kristendomens stiftare, som traditionen bevarat, och att

de blivit fullkomligt åsidosatta i det moralsystem, som den

kristna kyrkan upprättat på grundvalen av dessa läror.

Om det förhåller sig så, är det efter min åsikt ett stort

misstag att framhärda uti försöket att i den kristna läran

finna de fullständiga regler för vårt handlingssätt, vilka

dess upphovsman blott ville hävda och uppliva, men endast

delvis själv framställa. Jag tror, att denna ensidiga

uppfattning är på väg att bliva ett stort ont i praktiskt

hänseende, därigenom att den i hög grad försvagar verkan av

den moraliska undervisning och uppfostran, som åtskilliga

personer nu omsider bemöda sig om att åstadkomma.

Jag fruktar högeligen, att om man söker utbilda sitt

förstånd och sina känslor efter en uteslutande religiös

förebild och lämnar å sido dessa världsliga mönster (som de

må kallas i brist på ett bättre namn), vilka förut ägde

bestånd vid sidan av den kristna sedeläran och

kompletterade henne, i det de mottogo något av hennes ande och

i henne ingöto något av sin, så skall resultatet bliva, och

är redan nu, en låg, krypande och slavisk karaktär,

vilken, hur den än må underkasta sig det, som den anser

vara den högsta viljan, likväl är oförmögen att höja sig

till eller med sympati omfatta föreställningen om den

högsta godheten. Jag tror, att andra etiska system än de,

som kunna härledas från uteslutande kristna källor, måste

äga bestånd vid sidan av den kristna etiken för att

åstadkomma mänsklighetens moraliska pånyttfödelse; och att

det kristna systemet icke utgör något undantag från den

regeln, att, så länge människoförnuftet är ofullkomligt,

sanningens intresse fordrar tillvaron av olika meningar.

Det är icke nödvändigt, att man behöver ringakta de

moraliska sanningar, som kristendomen innehåller, därför

att man upphör att ringakta dem, som den icke innehåller.

Där en sådan fördom eller ensidighet förefinnes, är den

utan gensägelse ett ont; men ett ont, som vi icke alltid

kunna hoppas att undgå, utan måste betrakta såsom priset

för ett ovärderligt gott. Mot de anspråk på att vara hela

sanningen, som en del av sanningen gör, bör och måste

man emellertid protestera; och om en reaktionär impuls

skulle göra dem, som protestera, i sin tur orättvisa, så

må denna ensidighet beklagas, men måste fördragas. Om

de kristna vilja lära fritänkare att vara rättvisa emot

kristendomen, så borde de själva vara rättvisa mot

fritänkarna. Det kan icke lända sanningen till något gagn

att blunda för det faktum, som är känt av alla, vilka

hava den ringaste kunskap om litteraturhistorien, att en

gtor del av de ädlaste och mest värdefulla, etiska lärdomar

hava skänkts oss icke blott av män, som ej kände, utan

även av män, som kände och förkastade den kristna

läran.

Jag vill icke påstå, att även den mest oinskränkta

frihet uti att framställa alla möjliga åsikter skulle göra

slut på olägenheterna av religiöst eller filosofiskt

sektväsende. Om personer med inskränkt förstånd allvarligt

omfatta en sanning, så kan man vara viss på, att den

skall komma att förfäktas och i många hänseenden

efterlevas så, som om ingen annan sanning funnes till i

världen, eller åtminstone ingen, som kunde begränsa

eller modifiera den förra. Jag vet ganska väl, att alla

åsikter hava en benägenhet att bliva ensidiga, och att

denna benägenhet icke kan avhjälpas även genom det

friaste meningsutbyte, utan till och med ofta ökas och

tillväxer därigenom, i det att sanningar, som borde hava

insetts men ej blivit insedda, förkastas med desto större

häftighet, emedan de framställts av personer, vilka man

betraktar som motståndare. Men det är icke på

lidelsefulla partigängare utan på lugnare och mera opartiska

åskådare av striden, som denna brottning av olika meningar

utövar sin välgörande verkan. Icke uti den våldsamma

striden mellan delar av sanningen, utan uti det tysta

undertryckandet av dess ena hälft, ligger det onda, som

man bör frukta. Det finnes alltid hopp, då personer

nödgas höra båda partierna; det är, då de endast lyssna

till den ena parten, som villfarelser stelna till fördomar

och sanningen själv upphör att hava sanningens verkan,

i det den genom överdrift förvandlas till osanning. Och

alldenstund få själsegenskaper äro mera sällsynta än den

domareförmåga, som kan fälla ett rättvist utslag mellan

två parter, av vilka blott den ena har någon advokat till

sitt försvar, så har sanningen utsikt att segra endast i den

mån varje sida därav, varje mening, som innehåller någon

del av sanningen, icke blott finner försvarare, utan även

försvaras så, att den kan göra sig hörd.

*

Vi hava nu visat, att tanke- och yttrandefrihet är

nödvändig för mänsklighetens andliga välfärd (på vilken

all annan välfärd beror), och det på fyra särskilda grunder,

som vi vilja i korthet sammanfatta:

För det första: Vi kunna icke veta, om icke den

åsikt, som undertryckes, möjligen är sann; att förneka

detta är att göra anspråk på ofelbarhet.

För det andra: Även om den undertryckta åsikten

skulle vara en villfarelse, kan den innehålla och innehåller

mycket ofta en del av sanningen; och eftersom den

allmänna eller härskande meningen i en fråga sällan eller

aldrig omfattar hela sanningen, är det endast genom kampen

mellan motsatta meningar, som den ofullständiga sanningen

har någon utsikt att fullständigas.

För det tredje: Till och med om den rådande meningen

skulle vara icke blott sanning utan hela sanningen, så

skall den, så framt icke dess kraftiga och allvarliga

bekämpande tillåtes och verkligen äger rum, hos de flesta,

som antaga den, endast bliva ett slags fördom, enär man

icke förstår eller frågar efter dess förnuftiga grunder.

Och icke blott detta utan, för det fjärde, åsikten själv

kommer då i fara att gå förlorad eller bliva maktlös och

berövad sitt livgivande inflytande på karaktär och

handlingssätt; dogmen övergår till en rent yttre bekännelse, som

icke förmår verka något gott, utan endast hindrar en

verklig och innerlig övertygelse att växa upp ur förnuft

eller personlig erfarenhet.

*

Innan vi lämna frågan om tankefriheten, torde det

vara lämpligt att med några ord bemöta dem, som

visserligen medgiva, att uttalandet av vilken mening som helst

bör tillåtas, men endast- på det villkor, att det sker på

ett hovsamt sätt, och att gränserna för ett ärligt

meningsutbyte icke överskridas.

Mycket kunde sägas om möjligheten av att bestämma,

var dessa gränser i så fall borde dragas. Om det skulle

betraktas sora avgörande, att de, vilkas mening man anfaller,

anse sig förnärmade, så visar, som jag tror, erfarenheten,

att detta äger rum, så ofta anfallet är kraftfullt och

verksamt, och att varje motståndare, som anfaller dem häftigt,

och som de hava svårt att bemöta, synes dem vara en

oförsynt motståndare, isynnerhet om han visar värme för

sin sak. Men ehuru denna anmärkning är mycket viktig i

praktiskt avseende, går den helt och hållet upp uti ett

annat, mycket viktigare inkast. Det sätt, varpå en åsikt

förfäktas, kan utan tvivel, även om åsikten är sann, vara

mycket klandervärt och må i så fall med rätta strängt

tadlas. Men de viktigaste överträdelserna i detta avseende

äro av den beskaffenhet, att det är nästan omöjligt att

leda dem i bevis, annat än då någon tillfälligtvis själv

förråder sig. De svåraste felen äro sofistisk bevisning,

undanhållande av fakta och skäl, förvrängning av

sakförhållanden eller misstydning av den motsatta åsikten.

Men allt detta utföres, även i sin svåraste form, så ofantligt

ofta i fullkomligt god tro av personer, vilka icke anses

åsom okunniga eller oskickliga, att det sällan är möjligt

att på tillräckliga grunder med gott samvete stämpla en

dylik falsk framställning såsom ens moraliskt straffvärd;

och ännu mindre bör lagen blanda sig uti detta slags

polemiska företeelser.

Vad åter angår det, som vanligtvis anses allra mest

oförsvarligt i en diskussion, nämligen användandet av

skymford, sarkasmer, personliga förolämpningar och dylikt, så

skulle avlysandet av dessa vapen förtjäna mera sympati,

om man någonsin föresloge att förbjuda dem lika mycket

på båda sidor. Men vad man önskar är endast att

inskränka deras användning mot den härskande meningen.

Gentemot minoritetens mening åter kunna de icke blott

användas utan allmänt ogillande, utan förskaffa i allmänhet

den, som nyttjar dem, beröm för redligt nit och rättmätig

förtrytelse. Och dock, vilken skada deras användande än

må medföra, är den störst, när de brukas emot den

jämförelsevis försvarslöse; och vilken den oberättigade fördel

än må vara, som kan dragas av detta sätt att förfäkta en

åsikt, tillfaller den nästan uteslutande de härskande

meningarna. Den svåraste oförrätt av detta slag, som kan

begås under en meningsstrid, är att brännmärka den, som

försvarar den motsatta åsikten, såsom en dålig och omoralisk

människa. För tillvitelser av detta slag äro särskilt

de utsatta, som hysa en misshaglig åsikt. Ty de äro i

allmänhet få till antalet oeh hava obetydligt inflytande,

och ingen annan än de själva är synnerligen intresserad

av att se till, att rättvisa göres dem. Men det ligger i

sakens natur, att bruket av detta vapen är förnekat dem,

som anfalla en härskande åsikt; ty de kunna aldrig

använda det utan att skada sig själva och, även om de

kunde det, skulle de därigenom endast försämra sin sak.

I allmänhet kunna aldrig meningar, som äro motsatta de

allmänt antagna, göra sig hörda, med mindre än att de

uttryckas i utsökt hovsamma ordalag och med det mest

sorgfälliga undvikande av onödiga förnärmelser; och från

denna regel kunna de knappast någonsin ens i ringa mån

avvika utan att förlora mark. Däremot avskräcker ett

obegränsat tadel från den härskande meningens sida på

ett mycket verksamt sätt folk från att antaga avvikande

åsikter och lyssna till dem, som framställa sådana. I

sanningens och rättvisans intresse vore det därför av

långt större vikt att inskränka det senare användandet

av nedsättande ordalag än det förra. Om man vore

nödsakad att välja, så vore det t. ex. mycket viktigare att

förhindra sårande angrepp mot otron än mot religionen. Men

det ligger i Öppen dag, att lag och myndigheter icke böra

göra några som helst inskränkningar å någondera sidan.

Den allmänna meningen däremot borde uttala sin dom

efter omständigheterna i varje särskilt fall; så att den

ogillar var och en, vilkendera sidan han än må tillhöra,

som i sitt uppträdande brister i ärlighet eller ådagalägger

illvilja, skenhelighet eller ofördragsamhet, och efter

förtjänst hedrar envar, han må hysa vilken åsikt som helst,

som har nog lugn att inse och nog heder att erkänna,

vad hans motståndare och deras meningar i verkligheten

äro, utan att överdriva något till deras skada och utan

att undanhålla något, som talar eller kan anses tala till

deras fördel. Häri består den offentliga diskussionens

sanna moral; och om den också ofta kränkes, så gläder

jag mig likväl åt den tanken, att många finnas, som i stor

utsträckning iakttaga den, och ännu flera, som

samvetsgrant sträva att närma sig densamma.

—

TREDJE KAPITLET.

Om individualitetens betydelse för det

allmänna bästa.

I det föregående har jag visat, att var och en bör

äga rättighet att utan någon inskränkning bilda och uttala

sina åsikter; och jag har ådagalagt, huru fördärvliga

följderna bli såväl uti intellektuellt som moraliskt hänseende,

om icke denna frihet erkännes eller i händelse av

motstånd erövras. Låt oss nu undersöka, huruvida icke på

samma grunder var och en också bör ha rätt att handla

i överensstämmelse med sina åsikter — att tillämpa dem

i sina levnadsförhållanden, utan något vare sig fysiskt

eller moraliskt hinder från hans medmänniskors sida, så

länge risken och faran endast kan drabba honom själv.

Detta sista förbehåll är naturligtvis oeftergivligt. Ingen

kan begära samma frihet för handlingar som för åsikter.

Tvärtom, även åsikter förlora sin karaktär av ostrafflighet,

när de uttalas under sådana förhållanden, att de direkt

verka som uppmaning till en brottslig handling. En sådan

åsikt t. ex. som att spannmålshandlare uthungra de fattiga,

eller att enskild egendom är stöld, bör få passera oantastad,

om den endast sprides i tryck, men den må med rätta

bestraffas, om den muntligt uttalas till en uppretad folkhop,

som samlat sig framför en spannmålshandlares bostad, eller

om den i form av proklamation utdelas i en dylik hop.

Handlingar av vad slag som helst, vilka utan någon

berättigad orsak skada andra, kunna och måste i viktigare

fall med nödvändighet underställas det allmänna ogillandets

kontroll och fordra i nödfall aktivt ingripande. Så till

vida måste individens frihet begränsas, att han ej äger

rättighet att skada andra. Men om han tager sig till

vara för att komma andras rättigheter för nära och för

att störa andra i vad som rör dem, men handlar i

enlighet med sina åsikter och böjelser i saker, som röra

honom ensam, så äro samma skäl, vilka bevisade

tankefrihetens berättigande, också tillräckliga att ådagalägga, att

han bör tillåtas att obehindrat omsätta sina åsikter i

handling på sin egen risk. Att människorna icke äro ofelbara,

att deras sanningar till största delen äro halva sanningar,

att samstämmighet i åsikter ej är önsklig, så framt den

ej är resultatet av den mest fullständiga och fria

jämförelse mellan motsatta meningar, att således

meningsskiljaktighet ej är att anse som ett ont, utan tvärtom

som ett gott, intill dess nämligen människosläktet har

vunnit en vida större förmåga, än det för närvarande äger,

att se och utforska sanningens alla sidor: allt detta är

grundsatser, vilka lika väl kunna tillämpas på människors

handlingar som på deras åsikter. Lika nyttigt som det

är, att skiljaktiga meningar förefinnas, så länge

människosläktet är ofullkomligt, lika nyttigt är det, att man

försöker olika sätt att leva, att fritt utrymme lämnas för

olikheter i karaktären, för så vitt icke någon oförrätt

tillfogas andra, och att värdet av olika sätt att leva prövas

genom erfarenhet, så snart någon anser tjänligt att

försöka ett sådant. Med ett ord, det är önskvärt, att uti

saker, som icke omedelbart röra andra, individuell

självständighet gör sig gällande. Där icke en persons egen

karaktär, utan andras vanor äro rättesnöret för hans

handlingssätt, där saknas en av de väsentligaste

beståndsdelarna i mänsklig lycka, ja, själva huvudvillkoret för

individuellt och socialt framåtskridande.

*

Den största svårigheten vid genomförandet av denna

grundsats torde ligga icke i utfinnandet av medel för att

vinna ett erkänt mål, utan i de flesta människors

likgiltighet för just detta mål. Om man insåge, att individens

självständiga utveckling är en väsentlig del av hans lycka;

att den icke endast har lika stor betydelse, som det man

betecknar med uttrycken civilisation, undervisning,

uppfostran, kultur, utan är en nödvändig del av och villkor

för allt detta, så vore det icke någon fara för, att

friheten skulle underskattas, och uppdragandet av gränsen

mellan individens frihet och samhällets myndighet skulle

icke erbjuda någon synnerlig svårighet. Men olyckan är,

att individens självständighet i det allmänna föreställningssättet

knappast erkännes hava något inneboende värde

eller förtjäna något avseende för dess egen skull.

Flertalet, som är till freds med de vägar, på vilka människorna

nu vandra (ty det är ju på dem, som de kommit till sin

nuvarande ståndpunkt), kan icke inse, varför dessa vägar

icke skulle vara goda nog för alla och envar; och vad

mera är, uti de flesta moraliska och sociala reformatorers

ideal spelar icke individuell självständighet någon roll, utan

betraktas snarare med misstroende såsom ett besvärligt

och motsträvigt hinder för det allmänna antagandet av

det, som dessa reformatorer efter sitt omdöme anse vara

bäst för människosläktet. Få personer utom Tysklands

gränser förstå ens meningen av den lära, vilken den både

som lärd och statsman så framstående Wilhelm von

Humboldt utvecklat i ett av sina verk, nämligen »att människans

ändamål, det vill säga det, som föreskrives oss av

förnuftets eviga och oföränderliga bud, icke det, som

obestämda och övergående önskningar ingiva oss, är den högsta

och mest harmoniska utveckling av våra själsförmögenheter

till ett fullkomligt och sammanhängande helt», och

att följaktligen det mål, »mot vilket varje människa

oavbrutet bör sträva och vilket i främsta rummet de

böra taga till ögonmärke, som vilja utöva inflytande

på sina medmänniskor, är själsförmögenheternas och

utvecklingens självständighet»; att härtill två saker

erfordras, nämligen »frihet och olikhet i levnadsförhållanden»

och att på detta sätt alstras »självständig kraft

och mångfaldig omväxling», vilka förena sig till

»originalitet».Wilhelm von Humboldt, Ideen zu einem Versuch, die

Grenzen der Wirksamkeit des Staats zu bestimmen.

Men huru litet än människor äro vana vid en sådan

lära som Humboldts, och huru överraskande det än må

förefalla dem, att någon sätter så stort värde på

individualiteten, är det emellertid klart, att det härvid blott är

fråga om en gradskillnad. Ingen vill väl uppställa som

något ideal, att man uteslutande bör söka efterlikna andra.

Ingen skulle vilja förneka, att var och en har rätt att

låta sitt levnadssätt och sina enskilda handlingar bära

prägeln av hans egna åsikter och skaplynne. Å andra

sidan skulle det vara oförnuftigt att begära, att folk borde

leva så, som om världen icke hade lärt något, förrän de

kommo dit, och som om erfarenheten ännu icke hade

ådagalagt någonting rörande fördelarna av vissa

levnads-och handlingssätt framför andra. Ingen nekar, att

människor i ungdomen böra undervisas och uppfostras så, att

de lära känna och göra sig till godo de resultat, som den

mänskliga erfarenheten vunnit. Men att på självständigt

sätt tolka och använda erfarenheten utgör just en till full

utveckling kommen människovarelses företrädesrättighet

och bestämmelse. Det tillhör honom själv att utforska,

i vad mån denna erfarenhet rätteligen bör tillämpas på

hans egna omständigheter och hans karaktär. Andra

personers traditioner och seder äro till en viss grad bevis

på, vad deras erfarenhet lärt dem; såsom sannolika bevis

därpå bör han fästa tillbörligt avseende vid dem. Men

för det första kan det hända, att deras erfarenhet varit

för inskränkt, eller att de måhända tolkat den oriktigt,

och för det andra kan deras tolkning, om den också är

riktig, vara olämplig för honom. Sedvanor äro till för

vanliga förhållanden och för vanliga karaktärer; men hans

förhållanden och karaktär äro kanske ovanliga. Och för

det tredje: ehuru sedvanorna både kunna vara goda såsom

sådana och passande för honom, så skall likväl det, att

han följer en sed blott såsom sed, icke framkalla eller

utveckla hos honom någon av de egenskaper, som särskilt

tillhöra människans företräden. Människans förmåga av

uppfattning, omdöme, urskillning, intellektuell verksamhet

och t. o. m. moralisk överlägsenhet övas endast i det

hon gör ett val. Den, som gör någonting endast därför

att det är vanligt, gör intet val. Han får ingen övning

varken i att avgöra eller att åstunda vad som är bäst.

De intellektuella och moraliska krafterna utvecklas liksom

kroppskrafterna endast genom övning. När en person

utför en handling endast därför att andra göra så, tagas

hans förmögenheter lika litet i anspråk, som då han tror

något endast därför, att andra tro det. Om skälen för en

åsikt icke äro bindande för hans eget omdöme, så stärkes

icke detta utan skall sannolikt försvagas därigenom, att

han antager åsikten; och om bevekelsegrunderna till en

handling icke överensstämma med hans känslor och

karaktär, göra de endast (där det icke är fråga om

vänskap o. s. v. för andra eller hänsyn till deras rätt) hans

känslor och karaktär tröga och försoffade i stället för

livliga och energiska.

Den som låter »världen» eller sitt hörn av världen

utstaka sin levnadsplan, har icke behov av någon annan

förmåga än förmågan att efterapa. Men den, som själv

utstakar sin bana, tar i anspråk alla sina förmögenheter.

Han måste använda iakttagelseförmåga för att se,

eftertanke och omdöme för att förutse, ihärdighet för att

samla materialier för avgörandet, urskillning för att besluta

och, då han har beslutat, fasthet och självbehärskning för

att fullfölja sitt beslut. Och dessa egenskaper behöver

och utvecklar han jämnt upp i den mån, som han

bestämmer sitt handlingssätt i överensstämmelse med sitt eget

omdöme och sina egna känslor. Det är möjligt, att han

kan ledas in på en god väg och avhållas från dåliga, utan

något av allt detta; men hurudant blir då hans värde som

människa? Det är i själva verket icke blott vad

människorna göra, som är av vikt, utan också huru de äro

beskaffade, som göra det. Bland de människoverk, på

vilkas fullkomnande och förskönande vårt liv med rätta

går ut, är utan tvivel människan själv det förnämsta. Om

det vore möjligt att få hus uppförda, säd odlad, fältslag

utkämpade, rättegångar utförda, kyrkor uppbyggda och

böner lästa med maskin — genom automater i form av

människor — så skulle det vara stor skada, om man

satte dessa automater i stället för t. o. m. de män och

kvinnor, som för närvarande bebo de mera civiliserade

delarna av jorden, och vilka tvivelsutan blott äro

förkrympta prov på, vad naturen kan och skall frambringa.

Men människonaturen är icke en maskin, som kan byggas

efter en modell och sättas att utföra precis ett

föreskrivet arbete, utan ett träd, som behöver växa och

utveckla sig åt alla håll i överensstämmelse med riktningen

av de inneboende krafter, som göra det till en levande

varelse.

Man skall sannolikt medgiva, att det är önskvärt,

att personer göra bruk av sitt förnuft, och att det är

bättre att på ett förståndigt sätt följa sedvanor, ja, t. o. m.

att någon gång på ett förståndigt sätt avvika från dem än

att blint och rent mekaniskt fasthänga vid dem. Man

medgiver till en viss grad, att vårt förstånd bör vara vårt

eget; men man är icke lika villig att medgiva, att även

våra önskningar och drifter böra vara våra egna, och att

ägandet av drifter, och starka sådana, innebär något annat

än en fara och en snara. Och likväl tillhöra begär och

drifter lika mycket en fullkomlig mänsklig varelse, som

trosmeningar och självbehärskning. Starka drifter äro

farliga, endast när de icke tillbörligt motvägas; d. v. s.

när somliga begär och böjelser utvecklas i sin fulla styrka,

under det andra, vilka samtidigt borde hålla jämna steg

med dem, förbli svaga och overksamma. Det är icke

därför, att personer hava starka begär, som de handla

illa; det är emedan deras samveten äro svaga. Men

starka drifter äro icke av naturen förbundna med ett

svagt samvete. Snarare tvärtom. Att en person har

starkare och mera olikartade känslor och begär än en

annan, betyder blott, att han har mer av människonaturens

råämne och därigenom är mäktig kanske av mer ont men

säkert av mera gott. Starka drifter äro blott ett annat

namn på energi. Energi kan användas illa, men mera

gott kan alltid frambringas av en energisk natur än av en

svag och overksam. De, som äga mest naturlig känsla,

äro alltid de, vilkas odlade känslor kunna starkast

utvecklas. Samma stora mottaglighet för yttre intryck, som

gör de personliga drifterna livliga och starka, är också

den källa, varur den mest hängivna kärlek till dygden och

den strängaste självbehärskning härflyter. Det är genom

att odla dessa, som samhället på en gång gör sin plikt

och skyddar sina intreasen, icke genom att bortkasta det

ämne, varav hjältar bildas, emedan det icke förstår sig

på att bilda dem. En person, vars begär och drifter äro

hans egna — äro uttrycket för hans egen natur, sådan

den blivit bildad och modifierad genom hans egen

självständiga utveckling, — är vad man kallar en person med

karaktär. En person åter, vars drifter och begär icke äro

hans egna, har ingen karaktär, icke mer än en ångmaskin

har karaktär. Om hans drifter, på samma gång de äro

hans egna, också äro starka och behärskas av en kraftig

vilja, så har han en kraftfull karaktär. Den som tror,

att man icke bör gynna självständighet i drifter och begär,

måste även mena, att samhället icke har behov av starka

naturer — att det icke har någon fördel av att äga många

medlemmar med karaktär — och att en hög medelnivå

av viljekraften icke är önskvärd.

På samhällets tidigare utvecklingsstadier kunde det

hända och hände också stundom ofta, att dessa krafter

hade för stort övertag över den makt att ordna och

begränsa dem, som samhället då innehade. Det har funnits

en tid, då individens självständighet och egenmäktighet

var alltför stor, och då den sociala principen hade en

hård kamp att bestå mot dem. Svårigheten bestod då

uti att bringa män med starka kroppar och själar att

underkasta sig några lagar, som ålade dem att lägga band

på sina drifter. För att övervinna denna svårighet gjorde

lagen och den styrande makten (på samma sätt som

påvarna i sin strid mot kejsarna) anspråk på välde över

hela människan, i det de fordrade att få övervaka den

enskildes hela liv för att därigenom styra hans karaktär,

till vars tyglande samhället ej funnit något annat

verksamt medel. Nu däremot har samhället fått makt över

individualiteten; och den fara, som nu hotar mänskligheten,

är ej ett övermått av personliga drifter och personlig

överlägsenhet, utan en brist därpå. Förhållandena äro

betydligt ändrade sedan den tid, då lidelserna hos dem,

som voro mäktiga genom sin ställning eller personliga

begåvning, ständigt voro upproriska mot lagar och

förordningar och måste tyglas med starka band, för att människor

inom deras maktområde skulle kunna njuta någon den

minsta säkerhet. I vår tid lever var oeh en från samhällets

högsta till dess lägsta klasser nästan såsom under ett

fientligt och fruktat förmynderskap. Icke endast i det, som

rör andra, utan också i sådana frågor, som uteslutande röra

den enskilde eller familjen, gör man sig icke den frågan:

vad föredrager jag? — eller: vad passar bäst för mitt

skaplynne och mina böjelser? — eller: vad skulle giva

det bästa och ädlaste hos mig fritt spelrum och komma

det att växa och utvecklas? I stället frågar man sig:

vad passar bäst för min samhällssällning? — huru göra

vanligen personer av min klass och mina

förmögenhetsvillkor? — eller ännu sämre: huru göra personer, som

stå över mig i samhällsställning och förmögenhetsvillkor?

Jag menar icke att man vid detta val föredrager det, som

är brukligt, framför att följa sin egen böjelse. Det faller

aldrig någon in att hava böjelse för annat än det, som

är brukligt. Sålunda böjes även själen under oket. Till

och med i sådant, som man gör för sitt nöje, tänker

man i första rummet på det allmänna bruket. Man tycker

om i skock; man väljer endast bland sådana saker, som

vanligtvis brukas; egendomlighet i smak och excentricitet

i vanor undflys nästan såsom brott; tills man slutligen

genom att aldrig följa sin egen natur icke har någon

natur att följa. De mänskliga förmögenheterna bliva på

detta sätt försvagade och förkrympta; man blir oförmögen

att känna livlig åtrå eller omedelbar glädje och saknar i

allmänhet fullkomligt självständiga åsikter och känslor,

som man med rätta kan kalla sina egna. Är det nu

önskvärt eller icke att människonaturen befinner sig i ett

sådant tillstånd?

Enligt kalvinismen är det så. Enligt denna

livsåskådning är den egna viljan människosläktets största synd.

Allt det goda mänskligheten är mäktig innefattas i

lydnaden. Man har intet val; så skall du handla och icke

annorlunda. »Det som ej är plikt, är synd.» Eftersom

den mänskliga naturen är i grund fördärvad, gives det

ingen frälsning för någon, förr än denna natur är dödad

i honom. För den, som omfattar denna lära, kan det ej

synas som en olycka, om någon av de mänskliga

förmögenheterna, färdigheterna och anlagen undertryckes.

Människan behöver ingen annan förmåga än den att kunna

underkasta sig Guds vilja, och om hon använder några

av sina färdigheter till något annat ändamål än att så

mycket verksammare utföra denna förmodade vilja, så

vore det bättre för henne att vara dem förutan. Detta

är kalvinismens åsikt; och den hyllas i en något mildare

form av många, som icke anse sig för kalvinister.

Skillnaden består endast däri, att de giva en mindre sträng

tydning av denna så kallade Guds vilja. De påstå Guds

vilja vara, att människorna må följa vissa av sina böjelser;

naturligtvis ej på det sätt de själva föredraga, utan såsom

en handling av lydnad, det vill säga, på det sätt, som

genom auktoritet föreskrives; och en nödvändig följd härav

är, att sättet blir detsamma för alla.

Man hyser för närvarande en stor förkärlek för denna

trångbröstade livsåskådning i en eller annan dylik försåtlig

form, och för den vanställda och förtorkade karaktärstyp,

som den gynnar. Många äro utan tvivel övertygade om,

att det just är sådana bundna och förkrympta varelser,

som skaparen ämnat oss att vara; alldeles så som många

hava ansett, att träd äro mycket vackrare, då de klippas

i form av bollar eller djurfigurer, än sådana, som naturen

gör dem. Men om det hör till religionen att tro, att

människan är skapad av ett gott väsende, så är det mera

förenligt med denna tro att anse, att detta väsende gav

människan alla hennes förmögenheter, på det att de skulle

odlas och utvecklas, men icke för att de skulle

undertryckas och utrotas; och att skaparen finner välbehag uti

varje steg, varmed hans skapade varelser närma sig det

ideal, som finnes hos dem nedlagt, och uti varje

utveckling av deras formögenheter, vare sig det gäller att tänka,

handla eller njuta. Det finnes en den kalvinistiska

alldeles motsatt typ för mänsklig förträfflighet, enligt vilken

människonaturen anses vara oss given till andra ändamål

än för att blott underkuvas. »Hednisk självhävdelse»

utgör en beståndsdel av människovärdet lika såväl som

»kristlig självförnekelse».Sterlings" Essays. Det finnes ett grekiskt ideal

av självutveckling, med vilket de platonska och kristna

idealen av självbehärskning låta förena sig, men som de

icke kunna ersätta. Det må vara bättre att vara en John

Knox än en Alkibiades; men bättre än båda delarna är

att vara en Perikles; och en Perikles skulle ej heller,

om vi hade en sådan i våra dagar, sakna några av de

goda egenskaper, som utmärkte John Knox.

Det är icke genom att utjämna till likformighet allt

individuellt hos sig, utan genom att odla och utveckla det

inom de gränser, vilka betingas av andras rättigheter och

intressen, som människan blir ett ädelt och skönt föremål

för betraktelsen; och liksom verket tager intryck av deras

karaktär, som utföra det, så blir på samma sätt det

mänskliga livet rikt, omväxlande och livligt, ger ymnigare näring

åt höga tankar och upphöjda känslor, och stärker det

band, som förenar individen med samhället, genom att

göra förbindelsen oändligt mycket mera värdefull. I samma

mån som individualiteten utvecklas, får var och en större

värde för sig själv, och är därigenom i stånd att bliva av

större värde för andra. Hans egen tillvaro blir mera livfull,

och när det är mera liv i delarna, blir det så även i den

massa, som av dem bildas. Det band, som fordras för

att hindra starkare naturer att inkräkta på andras

rättigheter, kan visserligen icke undvaras; men härför finnes

rik ersättning, även ur själva utvecklingens synpunkt. De

medel till utveckling, som individen förlorar, då han hindras

från att genom intrång i andras rättigheter tillfredsställa

sina böjelser, skulle vanligen hava vunnits på bekostnad

av andra personers utveckling. Och även för honom själv

gives det full ersättning i den bättre utveckling av hans

sociala egenskaper, som blir möjliggjord genom detta band

på hans själviska egenskaper. Därigenom att man tvingas

till sträng rättvisa mot andra, utvecklas de känslor och

förmögenheter, som ha andras bästa till föremål. Men

tvång i sådant, som ej gäller andras väl utan endast

deras tycken, framkallar inga egenskaper av värde, om

man undantager den karaktärsstyrka, som utvecklas under

kampen mot tvånget. Om man underkastar sig detta tvång,

försvagar och förslöar det hela vår natur. För att giva

vars och ens natur fritt spelrum är det nödvändigt, att

olika personer skola tillåtas att leva på olika sätt. I samma

mån, som denna frihet har tillämpats i varje särskild

tidsålder, har den tidsåldern gjort sig förtjänt av eftervärldens

uppmärksamhet. Till och med despotismen åstadkommer

icke sina svåraste verkningar, så länge den lämnar

individualiteten frihet att utveckla sig; men allt, som

undertrycker individualiteten, är despotism, det må för övrigt

kalla sig med vad namn som helst, och vare sig det giver

sig ut för att genomföra Guds vilja eller människors

befallningar.

*

Sedan jag nu ådagalagt, att individualitet är det samma

som utveckling och att det endast är individualitetens

odling, som åstadkommer eller kan åstadkomma väl

utvecklade mänskliga varelser, så kunde jag här sluta min

bevisföring; ty vad mera eller bättre kan man säga om

någonting, som rör mänsklighetens förhållanden, än att

det bringar människorna närmare det bästa, de kunna

bliva? Eller vad värre kan man säga om någonting, än

att det hindrar dem därifrån? Likväl skola dessa skäl

utan tvivel icke vara tillräckliga att övertyga dem, som

bäst behövde övertygas; och det är därför nödvändigt att

bevisa, att dessa utvecklade mänskliga varelser kunna

vara till någon nytta för de outvecklade — att visa för

dem, som icke önska frihet och icke skulle vilja göra

bruk därav, att de på något sätt, som de själva förmå

uppskatta, skola få ersättning för, att de tillåta andra att

utan hinder göra bruk av sin frihet.

Jag skulle då först och främst vilja påstå att de

möjligen kunna lära något av dem. Ingen lär väl förneka,

att originalitet spelar en viktig roll i de mänskliga

angelägenheterna. Det behöves alltid icke blott personer, som

upptäcka nya sanningar och uppvisa, att det som en gång

var sanning icke längre är sant, utan också sådana, som

införa nya seder och giva exempel på ett mera upplyst

levnadssätt, en finare urskillning och ädlare smak. Detta

torde väl icke kunna bestridas av någon, som ej anser,

att världen redan i alla avseenden har uppnått fullkomlighet.

Det är sant, att icke alla äro lika skickliga att lämna ett

sådant exempel: det finnes jämförelsevis få personer, vilkas

levnadssätt, om det följdes av andra, skulle visa sig

medföra någon förbättring av de härskande vanorna. Men

dessa få äro jordens salt; utan dem skulle människolivet

bliva en stillastående pöl. Det är dessa, som införa det

goda, som icke förut funnits; det är också de, som hålla

vid liv det goda, som redan finnes. Om också intet nytt

funnes att göra, skulle därför det mänskliga förståndet ej

längre behövas? Skulle det vara ett skäl för dem, som

utföra de gamla göromålen, att glömma bort, varför de

göras och utföra dem som boskap och ej som tänkande

mänskliga varelser? Till och med de bästa åsikter och

vanor röja en alltför stor benägenhet att nedsjunka till

slentrian; och om det ej alltid funnes personer, vilkas

alltjämt uppträdande originalitet hindrade grundvalarna för

dessa åsikter och vanor att bliva blott och bart traditionella,

så skulle en sådan död massa ej kunna motstå det minsta

tryck av någonting verkligt livskraftigt, och det skulle ej

längre vara någon säkerhet för att ej civilisationen skulle

dö ut liksom i det byzantinska kejsardömet. Snillrika

personer utgöra visserligen endast ett litet fåtal, och så

skall det väl alltid komma att bli; men för att ej gå miste

om detta fåtal, är det nödvändigt att bevara åt dem den

jordmån, i vilken de kunna utvecklas. Snillet kan ej

andas fritt annat än i en atmosfär av frihet. Snillrika

personer äro, det ligger i sakens natur, mer egenartade

än annat folk — och följaktligen mindre ägnade att

utan skada för sin självständighet inpressas i någon av

det fåtal former, som samhället tillhandahåller för att

bespara sina medlemmar besväret att själva utbilda sin

karaktär. Om de av brist på mod låta sig inpressas i

någon av dessa former och sålunda låta dem av sina

förmögenheter, vilka icke kunna utvecklas under tvånget,

förbliva outvecklade, så skall samhället hava ringa båtnad

av deras genialitet. Hava de däremot en stark karaktär

och bryta sina fjättrar, så bliva de en skottavla för

samhället, som ej lyckats neddraga dem till vardagsmänniskor,

och de bliva till ett varnande exempel utpekade såsom

»vilda», fantastiska och dylikt. Det är ungefär, som om

någon skulle klaga över, att ej Niagara flyter lika lugnt

inom sina bräddar som en holländsk kanal.

Jag har med sådant eftertryck framhållit snillets

betydelse och nödvändigheten av att låta det fritt utveckla

sig både i tanke och handling, emedan jag väl vet, att

om än ingen förnekar detta i teorien, så äro likväl de

flesta i praktiken fullkomligt likgiltiga därför. Folk anser

i allmänhet snillet för någonting förträffligt, om det sätter

en person i stånd att skriva ett anslående poem, eller att

måla en vacker tavla. Men i dess verkliga betydelse såsom

originalitet i tanke och handling nekar visserligen ingen

att det är värt beundran, men de flesta tänka dock i sitt

sinne, att man gott kunde vara det förutan. Olyckligtvis

är detta alltför naturligt, för att man skulle förvånas

däröver. Just originalitet är någonting, vars nytta

vardagsmänniskorna icke kunna förstå. De kunna icke inse, vad

gagn de kunna hava därav; och huru skulle detta också

vara möjligt? Om de insågo, vad den kan göra för dem,

skulle den ej längre vara originalitet. Den första tjänst,

som originaliteten måste göra dem, är att öppna deras

ögon. När detta en gång fullständigt har skett, kunna de

själva hava en utsikt att bliva originella. Till dess borde

de komma ihåg, att ännu ingenting har uträttats, som ej

någon varit den förste att göra, och att allt det goda, som

finnes, är originalitetens frukter; och de borde vidare vara

nog blygsamma att tro, att det ännu finnes mycket att

förbättra, och söka lära sig inse, att de äro i desto större

behov av originalitet, ju mindre de själva äro medvetna

om detta behov.

Sanna förhållandet är, att huru stor vördnad man än

må uttala eller till och med hysa för verklig eller förment

andlig överlägsenhet, så visar sig likväl överallt en allmän

benägenhet att göra medelmåttan till den härskande makten

bland människorna. Under gamla tiden, medeltiden och

även, ehuru i mindre grad, under den långa

övergångsperioden ifrån feodaltiden till närvarande tid, var individen

i sig själv en makt; och, ifall han hade antingen

framstående egenskaper eller en hög samhällsställning, en

ansenlig makt. Numera försvinna individerna bland

mängden. I politiska frågor till exempel är det nästan en

trivialitet att säga, att det är allmänna opinionen, som styr

världen. Den enda makt, som förtjänar detta namn, är

massornas, och regeringarnas, så länge de göra sig till

verktyg för massornas böjelser och instinkter. Detta gäller

lika väl i det enskilda livets moraliska och sociala

förhållanden som i offentliga angelägenheter. Det är

visserligen ej överallt samma lager i samhället, vars åsikter

utgöra den s. k. allmänna opinionen. I Amerika är det

hela den vita befolkningen; i England huvudsakligen

medelklassen. Men det är alltid en massa, det vill säga en

kollektiv medelmåttighet. Och, vad som är en ännu

viktigare nyhet, massorna hämta numera ej sina åsikter

från kyrkans eller statens styresmän, från synliga ledare

eller ur böcker. Deras tänkande utföres åt dem av män,

vilka i hög grad likna dem själva och vilka efter

ögonblickets ingivelse tala till dem eller i deras namn genom

tidningspressen. Det är icke min mening att beklaga detta

förhållande. Jag vill icke påstå, att någonting bättre vore

förenligt med den låga ståndpunkt, på vilken

människoanden för närvarande befinner sig. Men detta hindrar icke,

att en styrelse bestående av medelmåttor måste vara en

medelmåttig styrelse. Ingen maktägande demokrati eller

talrik aristokrati har någonsin vare sig i sina politiska

handlingar, eller i de åsikter, de egenskaper eller den

sinnesriktning, som den alstrat, höjt eller kunnat höja sig

över medelmåttan, annat än försåvitt den suveräna massan

har låtit sig ledas av de råd och inflytelser, som lämnats

den av den ende eller de få högre begåvade och

insiktsfulle; något, som den också i sina bästa dagar alltid har

gjort. Uppslaget till allt stort och ädelt kommer

nödvändigt från enskilda personer; vanligtvis ursprungligen

från en enda. Vardagsmänniskans heder och berömmelse

är, att hon visar sig i stånd att följa detta uppslag, att

allt vist och ädelt väcker genljud i hennes inre, och att

hon låter sig föras därtill med öppna ögon. Jag vill

härmed ej försvara det slags »hjältedyrkan», som ropar sitt

bifall åt den starke, snillrike mannen, då han med våld

bemäktigat sig världens styrelse och tvingar mänskligheten

att mot sin vilja följa hans bud. Allt vad han kan begära

är frihet att få utpeka vägen. Makt att tvinga andra in

därpå är icke endast oförenlig med de övrigas frihet och

utveckling, utan också fördärvlig för den starke själv. Det

synes emellertid, som om den rätta motvikten mot detta

förhållande, nämligen att medelmåttan allt mer blir

allrådande, skulle vara den allt tydligare utpräglade

självständigheten hos dem, som stå på utvecklingens högre

trappsteg. Det är isynnerhet under dylika omständigheter,

som sådana sällsynta individer, i stället för att avskräckas

därifrån, tvärtom borde uppmuntras att handla annorlunda

än mängden. Förr i tiden skulle detta ej hava varit någon

fördel, så framt de icke handlade ej allenast annorlunda,

men också bättre än de övriga. I vår tid är blotta exemplet

av självständighet, blotta vägrandet att böja sig under

vanan i sig självt en välgärning. Just emedan allmänna

opinionens tyranni är sådant, att det gör personlig

excentricitet till ett brott, är det önskvärt att personer äro

excentriska, på det att detta tyranni må kunna störtas.

Excentricitet har alltid funnits till överflöd, där det varit

gott om starka karaktärer, och måttet av excentricitet i

ett samhälle har vanligen stått i direkt förhållande till

det mått av snille, själsstyrka och moraliskt mod, som där

funnits. Att så få numera våga vara excentriska betecknar

just yar tids förnämsta fara.

Jag har sagt, att det är av vikt att lämna det största

möjliga spelrum åt osedvanliga saker, på det att tiden

må kunna utvisa, vilka av dessa som äro lämpliga att

antagas till sedvanor. Men självständighet i handling utan

hänsyn till sedvanor förtjänar uppmuntran icke blott för

den utsikt, som därigenom öppnas, att bättre

handlingssätt och sedvanor, som mera förtjäna efterföljd, skola

uppstå; ej heller är det endast personer begåvade med en

avgjord andlig överlägsenhet, vilka hava ett rättmätigt

anspråk att få inrätta sitt levnadssätt efter sin egen smak.

Det finnes intet skäl, varför alla människors tillvaro skall

ordnas efter ett och samma, eller ett begränsat antal

mönster. Så snart en person är i besittning av en

någorlunda försvarlig grad av sunt förstånd och erfarenhet, är

hans eget sätt att inrätta sitt liv det bästa; ej därför, att

det i och för sig är bäst, utan därför, att det är hans

eget. Mänskliga varelser äro icke såsom får; och icke en

gång får äro varandra fullkomligt lika. En person kan

ej få en rock eller ett par stövlar, som passa åt honom,

så framt de icke äro gjorda särskilt åt honom, eller han

har ett helt magasin att välja ur; och är det månne

lättare att förse honom med ett passande levnadssätt än

med en passande rock; eller äro människorna mera lika

varandra i hela sin fysiska och andliga daning än i

skapnaden av sina fötter? Om det också endast vore därför,

att personer hava olika smak, så vore detta orsak nog

att ej försöka bilda dem efter ett mönster. Men olika

personer fordra också olika villkor för sin andliga

utveckling, och lika litet, som alla olika sorters växter kunna

trivas i samma slags fysiska luftkrets och klimat, kunna olika

människor leva ett sunt liv i samma moraliska atmosfär.

Samma saker, som för en person kunna gynna

utvecklingen av hans högre natur, kunna vara ett hinder för en

annan. Samma levnadssätt kan för den ene vara en

hälsosam eggelse, som håller hela hans förmåga till

verksamhet och njutning i bästa ordning, medan det för den

andre utgör en odräglig börda, som hämmar och kväver

allt högre liv. Så stor är skillnaden hos människorna med

avseende på deras olika sätt att njuta och att lida, så

olika den verkan, som olika fysiska och moraliska krafter

utöva på dem, att, såframt det icke finnes en motsvarande

olikhet i deras levnadssätt, skola de varken åtnjuta sin

rättmätiga del av lycka, ej heller nå den grad av andlig,

moralisk eller estetisk utveckling, varav deras natur är

mäktig. Varför skall då den allmänna opinionens

fördragsamhet inskränka sig till endast sådan smak och sådana

levnadssätt, som tilltvungit sig bifall genom mängden av

anhängare? Det finnes visserligen intet samhälle (om man

undantar några munkordnar), där ej en viss skiljaktighet i

smak är medgiven; man kan utan klander tycka om eller icke

tycka om att ro, att röka, att idka musik, att spela schack,

att spela kort eller att sysselsätta sig med studier eller

gymnastiska övningar; emedan det om var och en av dessa

saker gäller, att både de, som tycka om den, och de, som

icke tycka om den, äro alltför talrika för att kunna

undertryckas. Men den man och ännu mer den kvinna, som

kan anklagas för att göra »det, som ingen annan gör»,

eller att icke göra »det, som var och en gör», blir föremål

för lika många nedsättande anmärkningar, som om han

eller hon begått en allvarsam moralisk förbrytelse. Man

måste äga en titel, eller något annat tecken till rang inom

samhället, eller ock stå i ynnest hos personer av rang

för att, utan att löpa fara att förlora den aktning, man

åtnjuter, kunna i någon män tillåta sig den lyxen att

handla, som man själv vill. Jag upprepar: »i någon mån»;

ty den, som i någon större grad tillåter sig dylika friheter,

befarar något ännu värre än ofördelaktiga omdömen —

han utsätter sig för att bliva förklarad sinnessjuk och att

berövas sin egendom till förmån för sina släktingar.Det ligger någonting både föraktligt och fruktansvärt i det

sätt varpå sedan några år en person lagligen kan förklaras oskicklig

att själv sköta sina affärer, och efter hans död hans testamentariska

förordnanden om sin förmögenhet kunna åsidosättas, om blott den

senare räcker till att betäcka rättegångskostnaderna, vilka utgå ur

själva förmögenheten. De minsta detaljer i hans dagliga liv

framdragas, och om däri finnes något, som, uppfattat och framställt av

det mest inskränkta förstånd, ej förefaller fullkomligt vardagligt,

så framlägges detta inför juryn såsom bevis på vanvett och ofta

med framgång; ty jurymännen äro föga, om ens något, mindre

simpla och okunniga än vittnena; under det domarena, med denna

ytterliga brist på människokännedom, som man städse förvånas över

att finna hos engelska jurister, ofta bidraga att missleda dem. Dessa

processer tala volymer om hopens åsikter och känslor med avseende

på den mänskliga friheten. Långt ifrån att sätta något värde på

individualitet — långt ifrån att akta den enskildes rätt att i

likgiltiga saker följa sina egna åsikter och böjelaer, kunna domare

och jurymän ej ens fatta, att en person i besittning av sitt förstånd

kan önska sig en sådan frihet. Då man förr i tiden föreslog att

bränna ateister, brukade barmhärtiga personer ifrågasätta, om det

ej vore bättre att instänga dem på ett dårhus; det borde icke

förvåna oss, om vi nu finge uppleva något sådant och sedan höra

gärningsmännen berömma sig av, att de i stället för att anställa

religionsförföljelser hade antagit ett så mänskligt och kristligt sätt

att behandla dessa olyckliga — icke utan en tyst tillfredsställelse

över, att dessa därigenom fått sin förtjänta lön.

Det finnes ett drag uti den allmänna opinionens

nuvarande riktning, som är särskilt ägnat att göra den

ofördragsam mot varje tydligare framträdande av personlig

självständighet. Folk i allmänhet har icke blott ett

medelmåttigt förstånd utan också medelmåttiga böjelser. De

hava inga tycken eller önskningar, som äro nog starka

att kunna förmå dem att företaga någonting ovanligt, och

de kunna följaktligen ej förstå dem, som hava sådana, utan

räkna dem till det slags obändiga och överspända

karaktärer, vilka de äro vana att se ned på med ringaktning.

Man behöver nu endast antaga, att till detta allmänt

rådande förhållande sällar sig en starkare rörelse för

befrämjande av sedernas förbättring — och man inser

lätt, vad vi hava att vänta. I våra dagar har just en

sådan rörelse uppstått; mycket har verkligen blivit uträttat

till åstadkommande av en mera regelbunden vandel och

till att avhålla folk från utsvävningar; och en filantropisk

anda har utbrett sig, för vars verksamhet det ej finnes

något mera lockande fält än medmänniskors moraliska

och intellektuella förbättring. Dessa tidens tendenser göra

den offentliga meningen mer än någonsin förut sinnad att

föreskriva allmänna levnadsregler och att försöka bringa

var och en till överensstämmelse med det gillade mönstret.

Och detta mönster är — vare sig nu, att det säges öppet

eller underförstås — att icke med iver eftersträva

någonting. Dess karaktärsideal är att sakna varje utpräglad

karaktär; att genom sammanpressning stympa, liksom den

kinesiska kvinnans fot, varje sida av människonaturen, som

starkt framträder och är ägnad att göra individen märkbart

olik vardagsmänniskorna.

Men, såsom vanligen är fallet med sådana ideal, som

utesluta den ena hälften av det, som är önskvärt,

åstadkommer även det nu antagna mönstret blott och bart en

sämre kopia av den andra hälften. I stället för stor

viljekraft, ledd av ett kraftfullt förstånd, och starka känslor,

fullt behärskade av en samvetsgrann vilja, frambringar

den endast svaga känslor och svag viljekraft, vilka också

därför lätt kunna bringas att till det yttre foga sig efter

regeln utan ansträngning vare sig av viljan eller av

förståndet. Energiska karaktärer i högre mening börja redan

att varda en saga blott. Det finnes för närvarande i vårt

land knappt något annat fält öppet för energi än

affärslivet. Den energi, som utvecklas inom detta område, kan

väl ännu anses rätt betydlig. Det lilla, som sedan återstår,

användes på någon vurm eller mani, som måhända kan

vara nyttig, ja till och med filantropisk, men som alltid

rör en enda sak och vanligen är av underordnad betydelse.

Englands storhet är nu helt och hållet kollektiv; små

såsom individer, synas vi endast vara i stånd att uträtta

något stort genom vår vana att verka i förening; och

härmed äro våra moraliska och religiösa filantroper

fullkomligt nöjda. Men det var ett annat slags män, som

gjorde England till vad det varit; och ett annat slags män

kommer också att behövas för att förebygga dess förfall.

Vanans tyranni är överallt det stående hindret för

mänskligt framåtskridande. Det står i ständig strid med

böjelsen att söka efter något bättre än det vanliga; en

böjelse som man allt efter omständigheterna kallar

frihetsanda eller framstegs- och förbättringsanda.

Förbättringsandan är ej alltid en frihetsanda; ty den kan avse att

tvinga förbättringar på personer, som för dem äro obenägna;

och omvänt kan frihetsandan stundom besjäla dem, som

motsätta sig förbättringar. Men den enda osvikliga och

aldrig sinande källan till förbättring är friheten; ty

genom den uppstå lika många oberoende centra för

förbättring, som det finnes individer. Framåtskridandets

princip är likväl i båda fallen, vare sig den är kärlek

till frihet eller till förbättring, fientlig mot vanans

herravälde och innebär åtminstone i sig frigörelse från detta

ok; och striden mellan dessa båda makter erbjuder det

huvudsakliga intresset i mänsklighetens historia. Största

delen av världen har i egentlig mening ingen historia,

emedan vanans envåldsmakt där är fullständig. Så är

förhållandet i hela Österlandet. Vanan bestämmer där

allting; rätt och rättvisa betyda där detsamma som lydnad

för vanan, och ingen tänker på att motsätta sig detta

vanans välde, om ej möjligen någon av makten berusad

tyrann. Och vi se följderna. Dessa samhällen måste en

gång hava ägt originalitet; de sprungo ej på en gång

fram ur marken såsom folkrika, upplysta och förfarna i

många slags konstfärdigheter; de utvecklade sig själva

härtill och voro då världens största och mäktigaste nationer.

Vad äro de nu? Undersåtar eller lydfolk under stammar,

vilkas förfäder vandrade omkring i skogarna, när deras

egna hade präktiga palats och praktfulla tempel, men hos

vilka stammar vanan måste dela makten med friheten och

framåtskridandet. Man ser, att ett folk kan gå framåt

till en viss tid och sedan stå stilla. När inträffar detta

stillastående? När folket upphör att inom sig äga

individualitet!

Om en liknande förändring skulle drabba Europas

nationer, skulle den icke ske på alldeles samma sätt: det,

varmed vanans tyranni hotar dessa nationer, är icke alldeles

stillaståendet. Det bannlyser visserligen egendomlighet, men

utesluter icke förändringar, förutsatt endast, att alla

förändras på samma sätt. Vi hava avlagt våra förfäders

oföränderliga klädedräkt; visserligen måste ännu var och

en kläda sig såsom alla andra, men modet kan förändras

en eller två gånger om året. Vi sörja således för, att när

en förändring äger rum, den sker för ombytes skull, men

utan hänsyn till, vad som är skönt och ändamålsenligt;

ty samma föreställning om ändamålsenlighet skulle ej så

på en gång kunna omfattas av hela världen, eller en annan

gång lika samtidigt övergivas av alla. Men vi äro

framåtskridande på samma gång som ombytliga: vi göra oupphörligt

nya mekaniska uppfinningar och hålla fast vid dem, till

dess de utträngas av bättre; vi ivra för förbättringar inom

staten, i uppfostringsväsendet, ja till och med i moralen,

ehuru i detta sista avseende vår föreställning om

förbättring huvudsakligen går ut på att övertala eller tvinga

andra att bliva lika goda, som vi själva äro. Det är icke

framåtskridandet, som vi sätta oss emot; tvärtom smickra

vi oss med att vara det mest framåtskridande folk, som

någonsin funnits. Det är individualiteten, som vi föra

krig emot: vi skulle anse oss hava gjort underverk, om

vi lyckades att göra oss alla likadana. Men vi glömma

därvid, att det just är individernas olikhet, som i första

rummet fäster uppmärksamheten antingen på den enes

ofullkomlighet eller den andres överlägsenhet, eller på

möjligheten att genom att förena bådas företräden

åstadkomma någonting ännu bättre. Vi hava ett varnande

exempel i kineserna — en nation, som är i besittning av

stora talanger, i vissa fall till och med av vishet, tack vare

den sällsynta förmånen, att den i ett tidigt skede erhållit

ovanligt goda sedvänjor, till största delen ett verk av män,

vilka till och med de mest upplysta européer måste (med

vissa inskränkningar) tillerkänna benämningen vise och

filosofer. De äro även utmärkta för sitt förträffliga system

att i så stor utsträckning som möjligt meddela den högsta

vishet de äga åt varje samhällsmedlem och att försäkra

sig om att de, som tillägnat sig mest därav, komma att

bekläda de högsta och ärofullaste platserna. Säkerligen

skulle man tro, att ett folk, som kunnat åstadkomma

något sådant, måste hava upptäckt det mänskliga

framåtskridandets hemlighet och beständigt stått i spetsen för

rörelserna i världen. Men de hava tvärtom blivit

stillastående och detta i tusentals år; och skola de någonsin

komma att vidare utvecklas, så måste detta ske genom

utlänningar. De hava lyckats över all förväntan i det,

varpå engelska filantroper med all makt arbeta, nämligen

att göra alla människor lika, i det alla rätta sina tankar

och sitt uppförande efter samma grundsatser och lagar;

och vi se frukterna. Den allmänna opinionens

närvarande förfaringssätt är i en oordnad form detsamma, som

kinesernas system för politik och uppfostran är i en fullt

ordnad; och så framt det ej lyckas individualiteten att

avkasta detta ok, skall Europa, oaktat sin stora forntid

och trots den kristendom, till vilken det bekänner sig, snart

vara på väg att bliva ett annat Kina.

Vad är det väl, som hittills räddat Europa från detta

öde? Vad är det, som har gjort de europeiska folken

till en framåtskridande i stället för en stillastående del av

människosläktet? Ingalunda någon överlägsen förträfflighet

hos dem, ty, om en sådan finnes, är den verkan och icke

orsak; utan just deras stora skiljaktighet i karaktär och

kultur. Individer, klasser, nationer hava varit ytterligt

olika varandra; de hava banat en mängd olika vägar, som

alla leda till någonting av värde; och ehuru i alla tider

de, som vandrat på skilda vägar, hava varit ofördragsamma

mot varandra, och ehuru var och en skulle ansett för

bäst, om alla andra tvungits att vandra samma väg som

han, så hava likväl deras försök att motverka varandras

utveckling sällan haft någon varaktig framgång, och var

och en har slutligen funnit sig uti att emottaga det goda,

som de andra haft att erbjuda. Europa har efter min

åsikt helt och hållet denna mångfald av vägar att tacka

för sin hastiga och mångsidiga utveckling. Men vi börja

redan att åtnjuta denna förmån i betydligt mindre grad

och närma oss avgjort det kinesiska idealet: att göra alla

människor lika. M. de Tocqueville påpekar i sitt senaste,

viktiga arbete, huru mycket mera fransmännen i våra dagar

likna varandra, än de gjorde för blott en mansålder sedan.

Samma anmärkning kan med ännu större skäl göras

rörande engelsmännen. Wilhelm von Humboldt framhåller

på det redan anförda stället, att tvenne saker äro

nödvändiga för den mänskliga utvecklingen, emedan de äro

nödvändiga för att göra människor olika varandra,

nämligen frihet och olikhet i levnadsförhållanden. Det senare

av dessa villkor uppfylles i vårt land mindre och mindre

för varje dag. De förhållanden, som omgiva skilda klasser

och personer och bilda deras karaktärer, sammansmälta

dagligen mer och mer. Fordom levde människor av olika

samhällsklasser, olika samfund, olika yrken och olika

hantverk inom vad man kunde kalla olika världar, nu åter

till en stor del i en och samma. Jämförelsevis talat läsa

de nu samma saker, höra samma saker, se samma saker,

gå till samma ställen, hava sina förhoppningar och farhågor

riktade på samma föremål, hava samma rättigheter, samma

friheter och samma medel att göra dem gällande. Huru

stora olikheter än må kvarstå mellan särskilda

levnadsomständigheter, äro de likväl ett intet mot dem, som

bortfallit. Och utjämningen fortgår alltjämt. Alla nutidens

sociala förändringar befordra den, i det de gå ut på att

höja de små och sänka de stora. Varje utsträckning av

undervisningen främjar den; ty undervisningen bringar

människorna under gemensamma inflytelser och gör dem

delaktiga av det allmänna förrådet av kunskaper och

åsikter. Förbättringar i samfärdsmedlen främja den genom

att bringa människor från vitt skilda orter i personlig

beröring med varandra och genom att vidmakthålla ett

hastigt ombyte av vistelseort. Handelns och industriens

utveckling främjar den genom att allt vidsträcktare utbreda

välståndets fördelar och genom att göra alla föremål för

äregirigheten, till och med de högsta, tillgängliga för allmän

tävlan, så att begäret att höja sig icke längre uteslutande

utmärker en klass utan blir gemensamt för alla klasser.

Men det finnes en annan kraft, som ännu mäktigare än

allt detta verkar till att åstadkomma allmän likhet bland

människorna, nämligen den övermakt i samhället, varav

den allmänna opinionen i detta och andra fria länder

allt mera träder i besittning. I samma mån, som de

höjder i samhället, från vilka de mäktiga kunde trotsa

allmänhetens mening, småningom utjämnas; i samma mån,

som t. o. m. tanken på att motsätta sig folkets vilja, när

man bestämt vet, att det har en vilja, mer och mer

försvinner ur statsmännens sinnen, upphör det också att finnas

något socialt stöd för självständiga karaktärer — någon

verksam makt, som själv står i strid mot flertalets inflytande

och i vars intresse det därför ligger att under sitt beskydd

taga sådana åsikter och böjelser, som avvika från mängdens.

Alla dessa orsaker i förening åstadkomma en sådan

mängd mot individualiteten fientliga inflytelser, att det icke

är lätt att förstå, huru denna skall kunna hålla sig uppe.

Och i själva verket skall detta bliva allt svårare, såframt

icke de mera tänkande medlemmarna av samhället bringas

att uppskatta dess betydelse, att inse, att det är gott att

avvikelser finnas, även om de icke innehålla en förbättring,

ja till och med om några av dem skulle synas innebära

en försämring. Om någonsin individualitetens anspråk böra

försvaras, så är det nu, innan ännu den påtvungna lik

formigheten hunnit bliva på långt när fullständig. Det är

endast på ett tidigare stadium, som något motstånd med

framgång kan göras mot dess utbredning. Den fordran,

att alla skola likna varandra, tillväxer, ju mer näring den

erhåller. Om man väntar med att göra motstånd, tills

livet har blivit inskränkt till nära nog en enda gemensam

typ, skola alla avvikelser från denna typ komma att

betraktas såsom ogudaktiga, omoraliska, ja till och med

såsom avskyvärda och onaturliga. Människorna bliva mycket

snart ur stånd att fatta individualitetens betydelse, när de

någon tid varit ovana vid att se den.

FJÄRDE KAPITLET.

Om gränserna för samhällets myndighet

över individen.

Var bör då rätta gränsen dragas för den enskildes

uteslutande rätt att bestämma över sig själv? Var bör

samhällets myndighet vidtaga? Huru stort område av

människolivet bör anvisas åt individen, och huru stort åt

samhället?

Båda parterna skola få sin rättmätiga andel, om

vardera erhåller det, som särskilt rör honom. Individen

bör bestämma över den del av livet, som huvudsakligen

intresserar individen, samhället över den del därav, som

huvudsakligen intresserar samhället.

Oaktat samhället icke är grundat på något kontrakt,

och ehuru ingenting vinnes med, att man tänker sig ett

sådant kontrakt för att därur härleda sociala förpliktelser,

så står dock envar, som åtnjuter samhällets skydd, i

skuld till samhället för denna fördel, och den

omständigheten, att man lever i ett samhälle, gör det oundgängligt,

att var och en förbindes att icke överskrida vissa gränser

i sitt uppförande mot de övriga. Denna begränsning

består först och främst däruti, att man icke får kränka

andras intressen; eller snarare, vissa intressen, vilka

antingen genom lagens uttryckliga bestämmelser eller genom

en tyst överenskommelse böra betraktas såsom

rättigheter; och för det andra däruti, att var och en får utföra

sin, efter billiga grunder bestämda andel uti det arbete

och de uppoffringar, som erfordras för att skydda

samhället eller dess medlemmar mot oförrätter och skada.

Dessa fordringar är samhället berättigat att utkräva av

dem, som söka undandraga sig deras uppfyllande. Men

detta är icke allt, som samhället äger att göra. Den

enskilde kan genom sina handlingar skada andra eller brista

i tillbörlig hänsyn till deras bästa utan att likväl gå ända

därhän att förgripa sig på deras lagbestämda rättigheter.

En sådan förseelse bör då med rätta straffas av den

allmänna meningen, om än icke av lagen. Så snart en

person genom sitt uppförande inverkar skadligt på andras

intressen, har samhället domsrätt över honom, och det

blir då en för diskussion öppen fråga, huruvida det

allmänna bästa främjas eller icke främjas genom statens

inblandning i saken. Men det finnes ingen anledning att

diskutera denna fråga, om en persons handlingar icke

beröra andras intressen eller icke behöva beröra dem, om

de icke själva vilja (förutsatt att vederbörande alla äro

vid myndig ålder och sunt förstånd). I alla sådana fall

bör man hava full frihet, både laglig och social, att

utföra handlingen och bära följderna.

Det skulla vara att i hög grad missförstå denna

teori, om man hölle den för en den själviska

likgiltighetens lära, som påstår att vi icke hava något att göra

med våra medmänniskors handlingsätt och icke böra

bekymra oss om, huruvida de göra rätt eller om det går

dem väl, så framt icke våra egna intressen därav beröras.

Vad vi behöva, är ingalunda en minskning utan tvärtom

en betydlig tillväxt av oegennyttig strävan för befrämjandet

av andras bästa. Men en oegennyttig välvilja kan finna

andra medel att lära folk att inse, vad som är till deras

bästa, än hugg och slag, vare sig detta uttryck tages i

bokstavlig eller figurlig bemärkelse. Jag är den siste att

underskatta våra plikter mot oss själva; de stå endast

tillbaka för våra plikter mot samhället, om de ens stå

tillbaka för dessa; och att i samma grad utveckla båda

är uppfostrans angelägenhet. Men även uppfostran verkar

lika väl genom att övertyga och övertala som genom

tvång, och, när uppfostringens period är förbi, är det

endast på det förra sättet, som plikterna mot oss själva

borde inskärpas. Människorna borde bistå varandra uti

att skilja det goda från det onda och uppmuntra

varandra att välja det förra och undvika det senare. De

borde oavlåtligt egga varandra till ökad användning av

sina högre formögenheter och till att i högre grad rikta

sina känslor och böjelser på förnuftiga föremål och

betraktelser i stället för dåraktiga, upplyftande i stället för

förnedrande. Men varken en enskild person eller ett än

så stort antal personer äro berättigade att föreskriva en

annan person av mogen ålder, att han för sitt eget bästa

icke får handla så, som han själv finner för gott. Av

sin egen välfärd har han själv det största intresset; det

intresse, som någon annan kan hava därför, är (utom i

fall av stark personlig tillgivenhet) obetydligt i jämförelse

med hans eget; och det intresse, som samhället har för

honom personligen, är (när hans handlingssätt icke rör

andra) partiellt och helt och hållet medelbart. Även den

mest vardaglige man eller kvinna kan skaffa sig oändligt

mycket bättre kunskap om sina egna känslor och

förhållanden, än någon annan. Samhällets inblandning för

att styra och leda hans omdöme och avsikter i saker,

som endast angå honom själv, är nödvändigtvis grundad

på allmänna antaganden, som kunna vara fullkomligt

oriktiga, och som, även om de äro riktiga, lika väl kunna

tillämpas oriktigt som riktigt i ett enskilt fall och av

personer, som endast kunna se saken utifrån. Inom detta

område av mänskliga angelägenheter har individen därför

det rätta fältet för sin handlingsfrihet. I människors

förhållande till varandra är det nödvändigt, att i de flesta

fall allmänna regler följas, på det att man må veta,

vad man har att vänta; men uti sina egna

angelägenheter bör individen hava oinskränkt rätt själv bestämma.

Andra personer må framställa för honom, ja till och med

påtruga honom råd för att understödja hans omdöme,

uppmuntringar för att stärka hans vilja; men det slutliga

avgörandet tillkommer honom själv. Alla villfarelser, som

han möjligen kommer att begå tvärt emot deras råd och

varningar, mer än uppvägas av det onda, som ligger

däruti, att andra tillåtas att tvinga honom till det, som de

anse vara hans bästa.

Jag menar icke, att de känslor, med vilka en person

betraktas av andra, ej borde påverkas av hans individuella

fel eller förtjänster. Detta skulle varken vara möjligt, ej

heller önskvärt. Om han i hög grad besitter de

egenskaper, som lända till hans eget bästa, så är han så till

vida med rätta värd beundran. Han står då så mycket

närmare idealet för den mänskliga naturen. Om han

däremot tydligen saknar sådana egenskaper, så måste han

uppväcka en känsla, som är motsatt beundran. Det finnes

en grad av dårskap och en grad av vad man (ehuru

uttrycket icke är fullt lyckligt) kunde kalla simpelhet eller

dålig smak, som visserligen icke berättigar oss att tillfoga

personen i fråga något ont, men likväl nödvändigt och

med rätta gör honom till föremål för vår motvilja, ja, i

ytterliga fall till och med för vårt förakt; man skulle icke

i tillbörlig grad kunna äga de motsatta egenskaperna utan

att hysa sådana känslor. En person kan utan att tillfoga

någon annan skada handla så, att han tvingar oss att

döma och betrakta honom som en narr, eller som en

varelse av lägre ordning; och då detta omdöme och denna

uppfattning är någonting, som han själv helst skulle

vilja undvika, så gör man honom en tjänst genom att

på förhand varna honom därför såsom för varje annan

obehaglig följd, för vilken han utsätter sig. Det skulle i

sanning vara en god sak, om man mera öppet bevisade

varandra sådana tjänster, än de vanliga begreppen om

hövlighet för närvarande tillåta, och om en person ärligt

kunde säga åt en annan, att han anser honom hava

begått ett fel, utan att därför betraktas som ohövlig eller

förmäten. Vi hava också rätt att på många olika sätt

handla i överensstämmelse med den ogynnsamma tanke

vi hava om en annan person, icke för att undertrycka

hans självständighet, men för att hävda vår egen. Vi

äro t. ex. icke nödsakade att söka hans sällskap; vi ha

rätt att undvika det (dock icke på ett sätt, som väcker

uppseende), ty vi ha rätt att välja det sällskap, som

bäst passar för oss. Vi ha också rätt — och det kan

t. o. m. vara vår plikt — att varna andra för honom,

om vi anse sannolikt, att hans exempel och uttalanden

skulle ha ett dåligt inflytande på de personer, med vilka

han umgås. Vi kunna giva andra företräde framför honom

i fråga om frivilliga tjänster, så vida det icke är sådana,

som skulle kunna lända till hans förbättring. På dessa

olika sätt kan en person från andra människors sida

mycket strängt straffas för fel, som egentligen endast röra

honom själv. Men han drabbas av dessa straff endast

därför, att de äro en naturlig och så att säga ovillkorlig

följd av själva felet; icke därför, att de med avsikt

tillfogas honom såsom vedergällning. Den som gör sig

skyldig till häftighet, egensinnighet, inbilskhet — som icke

kan leva efter sina tillgångar — som icke kan lägga band

på sina dåliga böjelser — som uppsöker djuriska

njutningar på bekostnad av känslans och förståndets — han

måste vänta att se sig sjunka i andras aktning och

erhålla en mindre andel av deras gynnsamma känslor; men

däröver har han ingen rätt att beklaga sig, så framt han

icke förtjänt deras välvilja genom att utmärka sig i

socialt avseende och på detta sätt förvärvat sig en rätt

till deras tacksamhet, vilken icke kan upphävas genom

hans förseelser mot sig själv.

Vad jag påstår är, att de olägenheter, som nödvändigt

följa av andras ogynnsamma omdöme, äro de enda, för

vilka en person någonsin borde utsättas, på grund av den

del av hans handlingssätt och karaktär, som endast angår

hans eget bästa men icke har något att göra med andras

intressen i deras förhållande till honom. Handlingar, som

skada andra, erfordra en helt annan behandling. Ingrepp

i andras rättigheter, tillfogande av förlust eller skada, som

icke kan rättfärdigas genom egna rättigheter, falskhet eller

svek i handel och vandel, ett obilligt och oädelt

användande av ens fördelar över andra, ja, till och med självisk

uraktlåtenhet att skydda dem mot skada — allt detta

förtjänar med rätta moraliskt ogillande och i svårare fall

moralisk vedergällning och straff. Och icke blott dessa

handlingar, utan även den sinnesförfattning, som förorsakar

dem, äro verkligt omoraliska och med rätta föremål för

ogillande, som kan stegras till avsky. Böjelse för

grymhet, elakhet och illvilja, avund, denna den mest

samhälls-fientliga och förhatliga bland alla lidelser, förställning och

falskhet, snarstuckenhet och hämndgirighet, härsklystnad,

begär att tillskansa sig mer än vad med rätta tillkommer

en (grekernas πλεονξια), det högmod, som finner

tillfredsställelse uti andras förnedring, den egennytta, vilken

anser det, som rör en själv, viktigare än allting annat,

och som avgör alla tvivelaktiga frågor till egen fördel,

alla dessa äro moraliska laster och bilda en dålig och

föraktlig karaktär, till skillnad från de förut omtalade fel,

vilka endast beröra en själv, och som icke egentligen äro

omoraliska och icke göra en människa verkligen elak, till

vilken grad de än må drivas. De kunna vittna om vilken

grad som helst av dåraktighet eller brist på personlig

värdighet och självkänsla, men de kunna först då bli

föremål för en moralisk förkastelsedom, när de innebära

ett försummande av plikterna mot andra, för vilkas skull

individen är skyldig att taga vård om sig själv. Vad vi

kalla plikter mot oss själva är icke nödvändigt plikter

mot samhället, så vida icke omständigheterna på samma

gång göra dem till plikter mot andra. Uttrycket »plikter

mot oss själva» betyder — när det eljest innebär

någonting mera än klokhet — självkänsla och självaktning; och

för ingendera är någon skyldig sina medmänniskor

räkenskap, då det icke kan lända samhället till något gott,

att han för någondera göres ansvarig inför sina

medmänniskor.

Skillnaden mellan den förlust av aktning, för vilken

man utsätter sig genom brist på klokhet eller personlig

värdighet, och det ogillande, varav man med rätta drabbas,

då man kränker andras rättigheter, är icke blott en

skillnad till namnet. Det är en stor olikhet både uti våra

känslor och vårt uppförande mot en person, om han

misshagar oss i saker, vari vi anse oss ha rättighet att

kontrollera honom, eller om han gör det i sådant, där vi

icke anse oss ha en dylik rättighet. I senare fallet må

vi visa vår ovilja och hålla oss på avstånd från en

person lika väl som från en sak, som misshagar oss;

men vi böra därför icke känna oss uppfordrade att göra

hans liv obehagligt för honom. Vi böra betänka, att han

redan utstår eller skall komma att utstå hela straffet för

sin villfarelse. Om han genom ett oförnuftigt

handlingssätt förstör sitt liv, så är detta icke någon anledning för

oss att förstöra det ännu mera. I stället för att önska

straffa honom, borde vi snarare söka att lindra hans straff

genom att visa honom, huru han skall kunna undvika

eller bota de olyckor, som hans handlingssätt sannolikt

skall bringa över honom. Han må vara ett föremål för

vår medömkan, eller till och med för vårt ogillande, men

ingalunda för vår vrede eller hämnd. Vi böra icke

behandla honom som en samhällets fiende; det värsta vi

kunna anse oss berättigade till är att lämna honom åt sig

själv, om vi icke välvilligt träda emellan genom att visa

intresse och deltagande för honom. Helt annat är

förhållandet, om han överträtt de regler, som äro

nödvändiga såsom skydd för hans medmänniskor, vare sig såsom

enskilda personer eller såsom samfund. De fördärvliga

följderna av hans handlingar drabba i detta fall icke

honom själv utan andra; och samhället måste då, såsom

beskyddare av alla sina medlemmar, ställa honom till

ansvar; det måste tillfoga honom lidande i bestämd avsikt

att straffa honom och se till, att detta sker med tillbörlig

stränghet. I det ena fallet är han en förbrytare mot den

allmänna rätten, och vi äro uppfordrade icke blott att

döma honom utan även att verkställa vår dom; i det andra

fallet tillkommer det oss icke att tillfoga honom några

lidanden med undantag av sådana, som tillfälligtvis kunna

uppkomma därigenom, att vi utöva samma rätt i ordnandet

av våra angelägenheter, som vi medgiva honom i fråga

om hans.

Den skillnad jag här uppställt mellan den del av en

persons liv, som endast rör honom själv, och den, som

rör andra, skola många personer vägra att erkänna. Hur

kan (frågar man kanske) någon del av en persons

uppförande vara likgiltig för de övriga medlemmarna i

samhället? Ingen människa är fullständigt isolerad; det är

omöjligt att någon kan tillfoga sig själv något allvarsamt

eller varaktigt ont, utan att detta på samma gång träffar

åtminstone dem, som stå honom närmast, och ofta en

ännu vidsträcktare krets. Om han förstör sin förmögenhet,

skadar han dem, som direkt eller indirekt ha sitt

uppehälle av denna; och vanligen förminskas även därvid i

större eller mindre grad samhällets hjälpkällor i sin helhet.

Om han fördärvar sina kroppsliga eller andliga

formögenheter, skadar han icke blott alla dem, vilkas väl till någon

del beror av honom utan gör sig också själv oskicklig att

utföra de tjänster, som åligga honom mot hans

medmänniskor. Han blir måhända en börda för dem och beroende

av deras medlidande och barmhärtighet. Om ett sådant

handlingssätt bleve mycket allmänt, gives det knappast

något brott, som i högre grad skulle skada det allmänna

bästa. Och slutligen, om någon genom sina laster och

dårakaper icke direkt skadar andra, så måste man likväl

medgiva, att han är skadlig genom sitt exempel; han borde

tvingas att behärska sig för deras skull, vilka kunna

förledas eller fördärvas genom att åse eller lära känna hans

handlingssätt.

Och (torde man tillägga) om också följderna av dåligt

uppförande kunde inskränkas till den brottslige eller

tanklöse individen i fråga, bör väl samhället överlämna åt

deras egen ledning personer, som därtill synbarligen äro

alldeles olämpliga? Om det medgives, att man bör lämna

barn och minderåriga personer skydd mot dem själva, är

icke samhället förpliktigat att på samma sätt skydda

personer av mogen ålder, som äro lika oförmögna att behärska

sig själva? Om spel, dryckenskap, omåttlighet, lättja eller

osnygghet äro lika skadliga för människors lycka och lika

hinderliga för deras förbättring, som många eller de flesta

av sådana handlingar, som förbjudas i lagen, varför skulle

då icke lagen (torde man fråga), försåvitt det är förenligt

med praktiska och sociala hänsyn, sträva att undertrycka

också dessa? Bör icke åtminstone allmänna meningen för

att utfylla vad som nödvändigt brister i lagen organisera

en kraftig polis mot dessa laster, och med stränga sociala

straff hemsöka sådana personer, som äro kända för att

utöva dem? Det är (torde man tillägga) här icke fråga

om att lägga band på individualiteten eller att förhindra,

att nya och originella sätt att leva försökas. Vad man vill

förekomma, är blott sådant, som har blivit försökt och

förkastat från världens skapelse till den dag som är; sådant,

som erfarenheten har bevisat icke vara nyttigt eller

passande för någons individualitet. Efter en viss tid och

sedan man vunnit ett visst mått av erfarenhet, bör en

sanning på det moraliska eller intellektuella området kunna

betraktas såsom fastställd; och man begär endast att få

skydda släkte efter släkte från att nedstörta i samma

avgrund, som visat sig olycksbringande för deras

föregångare.

Jag medger fullkomligt, att den skada, som en person

tillfogar sig själv, kan allvarsamt drabba dem, som äro

nära förbundna med honom, både på grund av deras

sympatier och deras intressen, samt, ehuru i mindre grad,

samhället i dess helhet. När en person genom dylika

handlingar har blivit förd därhän, att han kränker bestämda

och uppenbara plikter mot andra, så är det ej längre fråga

om sådana saker, som endast röra honom själv, och

handlingen blir därföre föremål för moraliskt ogillande i ordets

egentliga mening. Om t. ex. en man genom dryckenskap

eller slöseri blir ur stånd att betala sina skulder eller om

han av samma skäl blir oförmögen att underhålla eller

uppfostra en familj, för vilken han iklätt sig moraliskt

ansvar, så är han förtjänt av ogillande och må med rätta

straffas; men icke för sitt slöseri, utan för det han brutit

sin plikt mot sin familj eller sina gäldenärer. Även om

han hade använt de tillgångar, vilka bort tillkomma dem,

på det klokaste företag, så skulle hans brottslighet vara

densamma. George Barnwell mördade sin farbroder för

att erhålla penningar åt sin älskarinna; men om han hade

gjort det för att använda penningarna i en affär, skulle

han lika väl ha blivit hängd. På samma sätt förtjänar en

man förebråelse för kärlekslöshet eller otacksamhet, om

han, såsom ofta är fallet, genom att överlämna sig åt

dåliga vanor förorsakar sin familj sorger och bekymmer;

men detsamma förtjänar han även, om hans vanor icke i

och för sig äro lastbara, men likväl plåga dem, tillsammans

med vilka han lever, eller vilkas trevnad i följd av deras

personliga förbindelse med honom är av honom beroende.

Envar, som brister i den hänsyn, han är skyldig att

taga till andras intressen och känslor, och därvid icke

drives av någon ännu mera bjudande plikt, eller rättfärdigas

genom tillbörlig omtänksamhet för sitt eget bästa, han

förtjänar att klandras för detta fel, men icke för orsaken

därtill, ej heller för de uteslutande personliga villfarelser,

som indirekt framkallat det. När någon genom handlingar,

som uteslutande röra honom själv, gör sig oförmögen att

uppfylla skyldigheter, som åligga honom mot samhället,

gör han sig på samma gång saker till ett socialt brott.

Ingen borde straffas endast därför, att han varit drucken;

men en soldat eller en polistjänsteman, som varit berusad

under utövandet av sin tjänst, bör straffas. Korteligen,

närhelst en bestämd skada eller risk är för handen, så

hör fallet, det må gälla den enskilde eller det allmänna,

icke längre till frihetens område; det faller inom moralens

eller lagens råmärken.

Men när fråga är om den villkorliga, eller man skulle

kunna säga medelbara oförrätt, som en person förorsakar

samhället genom ett handlingssätt, som varken kränker

någon särskild plikt mot det allmänna eller förorsakar

någon annan än honom själv nämnvärd skada, så är detta

en olägenhet, som samhället bör underkasta sig för att

ernå den vida större fördel, som därigenom vinnes med

avseende på den mänskliga friheten. Om fullväxta personer

skola straffas därför, att de ej taga tillbörlig vård om sig

själva, så skulle jag hellre se, att detta skedde för deras

egen skull och ej under förevändning att hindra dem från

att minska sin förmåga att göra samhället sådana tjänster,

som det likväl ej anser sig ha rätt att fordra av dem.

Men jag kan ej dela den uppfattningen, att samhället ej

skulle ha några andra utvägar att höja sina svagare

medlemmar till den allmänna ståndpunkten av en förnuftig

vandel än den att vänta, till dess de göra någonting

oförnuftigt, och då ålägga dem juridiskt eller moraliskt straff

därför. Samhället har ju haft oinskränkt makt över dem

under hela den tidigare delen av deras tillvaro; under

deras barndom och ungdora har det haft tillfälle att

försöka göra dem skickliga att handla och leva förnuftigt.

Den närvarande generationen kan bestämma över den

nästkommandes såväl uppfostran som övriga

levnadsförhållanden; den kan visserligen icke göra den fullkomligt vis

och god, ty den lider själv av en beklaglig brist i detta

avseende, och dess bästa strävanden äro icke alltid i varje

enskilt fall de mest framgångsrika; men den är dock

fullkomligt i stånd att göra den uppväxande generationen i

dess helhet lika god, ja till och med något bättre, än den

själv är. Om samhället låter en stor del av sina

medlemmar uppväxa till barn, oförmögna att taga förnuftig

hänsyn till avlägsna bevekelsegrunder, så har det sig självt

att skylla för följderna. Samhället är utrustat icke allenast

med hela den makt, som uppfostran innebär, utan också

med det välde, som en allmänt antagen åsikt alltid utövar

på de sinnen, som äro minst i stånd att döma själva;

det understödes därtill av de naturliga straff, vilka

oundvikligen drabba dem, som ådraga sig sin omgivnings ovilja

och förakt: det bör då icke utom allt detta såsom något

oundgängligt även fordra makt att utfärda påbud och

utkräva lydnad, då det gäller individens personliga

angelägenheter, angående vilka enligt all rättvisa och billighet

bestämmelserätten bör överlämnas åt dem, som skola röna

följderna. Dessutom finnes intet, som mera bidrager till

att väcka misstro emot och tillintetgöra de bättre medlen

att inverka på personers handlingssätt, än att begagna de

sämre. Om det hos dem, vilka man söker tvinga till

klokhet och måttlighet, finnes något av det ämne, varav

kraftiga och oberoende karaktärer skapas, så skola de

ofelbart göra uppror mot förtrycket. Aldrig skall en

sådan person någonsin erkänna, att andra äga samma

rätt att utöva kontroll över honom i hans egna

angelägenheter, som de ha att hindra honom från att göra intrång i

deras. Det kan till och med lätt hända, att det kommer

att anses som bevis på själsstorhet och mod att öppet

trotsa en sådan självtagen myndighet och att med flit göra

raka motsatsen till vad den bjuder. Så var t. ex.

förhållandet med den råhet i sederna, som under Karl II:s tid

följde på puritanernas fanatiska ofördragsamhet i moraliskt

avseende. Vad angår den förmenta nödvändigheten av att

skydda samhället för det dåliga exempel, som lastbara och

lättsinniga personer giva andra, är det visserligen sant, att

ett dåligt exempel kan hava en fördärvlig verkan,

isynnerhet exemplet av en person, som förorättar andra utan att

straffas därför. Men vi tala nu om sådana handlingar,

som icke skada andra, men antagas i hög grad skada den

handlande själv; och jag kan icke inse, hur någon under

en sådan förutsättning kan tro annat, än att exemplet på

det hela taget måste vara mer hälsosamt än skadligt. Ty

om det visar det dåliga handlingssättet, så visar det också

de smärtsamma och förnedrande följder, vilka, om

handlingen blivit med rätta klandrad, måste antagas följa i alla

eller i de flesta sådana fall.

Men det starkaste av alla de skäl, som tala emot

allmänhetens inblandning i rent personliga saker, är, att

när en sådan inblandning sker, är det all sannolikhet för

att den sker på ett oriktigt sätt och på orätt ställe. I

frågor, som röra samfundsmoralen eller plikterna mot andra,

är den allmänna meningen, det vill säga det härskande

flertalets mening, ehuru ofta oriktig, dock sannolikt ännu

oftare riktig; ty i sådana frågor behöver allmänheten endast

döma om sina egna intressen eller om det sätt, på vilket

en viss handling, om den tillätes, skulle beröra dessa.

Men om en dylik majoritets mening i frågor, som endast

röra den enskilde, såsom lag pålägges minoriteten, kan

den fullkomligt lika väl vara oriktig som riktig. Ty uti

sådana frågor betyder den allmänna meningen i bästa fall

— några människors mening om, vad som är gott eller

ont för andra människor. Ja, mycket ofta betyder den

icke en gång detta, i det att allmänheten är fullkomligt

likgiltig för, vad som tillfredsställer och passar för dem,

vilkas uppförande den klandrar, och endast tänker på, vad

den själv föredrager. Det finnes många, vilka betrakta

som en oförrätt mot dem själva varje handlingssätt, för

vilket de hysa motvilja, och harmas däröver så, som vore

det en skymf mot deras känslor. Så t. ex. svarade en

religiös ivrare, då man förebrådde honom, att han icke

hade aktning för andras religiösa känslor, att dessa icke

heller aktade hans, då de framhärdade i sin avskyvärda

tro. Men det är skillnad på de känslor, varmed en person

betraktar sin egen åsikt, och känslorna hos en annan,

som finner sig sårad av, att den förre fasthåller sin mening;

ungefär samma skillnad som emellan en tjuvs begär att

stjäla en börs och ägarens att behålla den. En persons

smak är lika mycket hans egendom, som hans åsikter eller

hans börs. Det är lätt att föreställa sig en idealisk

allmänhet, som i alla oavgjorda frågor lämnar individernas

frihet och rätt att välja oantastade och endast fordrar, att

de skola avhålla sig från att göra sådant, som allmän

erfarenhet har förkastat. Men var har det väl någonsin

funnits en allmänhet, som satt en sådan gräns för sin

kritik? Eller när har någonsin allmänheten bekymrat sig

om allmän erfarenhet? När allmänheten blandar sig i

den enskildes handlingssätt, tänker den sällan på något

annat än det oerhörda uti, att någon kan handla eller

känna annorlunda, än den själv gör; och detta sätt att

döma framställes för människorna, nödtorvtigt bemantlat,

av nio tiondelar av alla sedelärare och filosofer såsom

religionens och moralens bud. De lära, att någonting är

rätt, emedan det är rätt; emedan vi känna, att det är rätt.

De säga oss, att vi böra i våra egna sinnen och hjärtan

söka de lagar, som äro bindande för oss och alla andra.

Vad kan den stackars allmänheten annat göra än att följa

dessa föreskrifter och göra sina personliga känslor rörande

gott och ont, i fall dess mening är någorlunda enhällig,

obligatoriska för hela världen?

Detta missförhållande existerar icke endast i teorien;

och man väntar kanske, att jag här skall anföra, i vilka

särskilda fall allmänheten i vår tid och i vårt land med

orätt upphöjer sina tycken till moraliska lagar. Men jag

skriver icke en avhandling över villfarelserna i den

härskande moraliska känslan. Detta är ett alltför viktigt

ämne att avhandlas i förbigående och såsom upplysande

exempel. Dock äro exempel nödvändiga för att visa, att

den grundsats jag förfäktar är av allvarlig och praktisk

betydelse, och att det icke är mot inbillade faror jag söker

uppresa ett skydd. Det är icke heller svårt att med

anförande av talrika fall uppvisa, att en av de mest

allmänna mänskliga böjelser består uti att söka till den grad

utvidga vad man skulle kunna kalla den moraliska polisens

område, att den gör intrång i den enskildes mest

obestridliga fri- och rättigheter.

Låt oss till en början betrakta den ovilja, som

uppfyller vissa personer av ingen bättre anledning än den,

att andra människor, vilkas religiösa åsikter äro olika

deras, icke iakttaga deras religiösa bruk, särskilt deras

religiösa förbud. För att anföra ett nära nog trivialt

exempel, finnes intet uti de kristnas tro eller vanor, som

i högre grad stegrar muhammedanernas hat mot dem, än

den omständigheten, att de äta fläsk. Det finnes få

handlingar, som hos de kristna och européerna uppväcka en

så djup avsky, som detta särskilda sätt att tillfredsställa

sin hunger förorsakar hos muhammedanerna. Det är först

och främst en förnärmelse mot deras religion. Men denna

omständighet kan på intet sätt förklara vare sig graden

eller arten av deras motvilja, ty deras religion förbjuder

också bruket av vin, och att dricka vin anse muselmännen

visserligen vara orätt, men icke vämjeligt. Deras avsky

för köttet av »det orena djuret» har däremot den

egendomliga karaktär av instinktartad motvilja, som

föreställningen om orenhet, när den en gång fullständigt

genomträngt känslorna, städse synes uppväcka även hos dem,

vilkas personliga vanor icke äro synnerligen renliga, och

varpå den hos hinduerna så starka känslan av det religiöst

orena är ett anmärkningsvärt exempel. Antag nu, att uti

ett land, där flertalet av befolkningen utgöres av muselmän,

detta flertal skulle yrka på, att ätandet av fläsk borde

förbjudas inom det landets gränser. I muhammedanska

länder skulle detta icke vara något nytt.Förhållandet med parserna i Bombay är ett märkvärdigt

exempel härpå. Då denna idoga och företagsamma stam, som utgöres

av avkomlingar från de persiska elddyrkarna, flydde för kaliferna

från sitt fädernesland och kommo till västra indiska halvön, fingo

de av de hinduiska härskarna tillåtelse att nedsätta sig där, på

det villkor, att de icke skulle äta oxkött. När nu dessa trakter

kommo under muhammedanska erövrares välde, erhöllo parserna av

dessa tillstånd att stanna kvar, på det villkor, att de icke skulle äta

fläsk. Vad som först var lydnad för myndigheterna blev så

småningom deras andra natur, och parserna avhålla sig ännu i dag från

både oxkött och fläsk. Ehuru icke föreskriven i deras religion har

denna dubbla avhållsamhet med tiden blivit en av stammens vanor;

och i Orienten är vanan en religion. Skulle det

vara ett berättigat utövande av den allmänna opinionens

moraliska myndighet? Om icke, av vad skäl? Bruket

i fråga är verkligen upprörande för dessa människor. De

äro också uppriktigt övertygade om, att Gud förbjuder och

avskyr det. Ej heller skulle ett sådant förbud kunna anses

som religionsförföljelse. Må vara, att dess orsak vore av

religiös natur; men det skulle icke vara en

religionsförföljelse, alldenstund ingen religion ålägger såsom en

plikt att äta fläsk. Den enda hållbara grunden till att

fördöma ett sådant förbud är den, att allmänheten icke

har något att göra med den enskildes personliga tycken

och angelägenheter.

För att välja ett närmare liggande exempel: Flertalet

spanjorer betrakta det som ogudaktigt och ytterst

förnärmande mot det högsta väsendet att dyrka det på något

annat sätt än det romersk-katolska; och intet annat slags

offentlig gudstjänst är tillåten inom Spanjens område. Alla

sydeuropeiska folk anse prästers giftermål såsom icke blott

ogudaktigt utan även okyskt, opassande, rått och avskyvärt.

Vad mena protestanterna om dessa fullkomligt uppriktiga

känslor och om försöken att göra dem gällande mot

ickekatoliker? Om nu människorna äro berättigade att ingripa

i varandras frihet uti saker, vilka icke beröra andras

intressen, på vilken grund skulle det vara möjligt att i

överensstämmelse därmed utesluta dylika fall? Eller vem

kan tadla personer, för det de önska undertrycka, vad de

betrakta såsom en skändlighet inför Gud och människor?

Man kan icke uppvisa några starkare skäl för att förbjuda

något, som anses såsom personlig osedlighet, än dem,

som göra undertryckandet av de ovannämnda handlingarna

berättigat i deras ögon, vilka uppfatta dem som gudlösa.

Såframt vi icke vilja antaga förföljares sätt att resonera

och säga, att vi må förfölja andra, därför att vi hava rätt,

men att de icke få förfölja oss, emedan de hava orätt, så

måste vi taga oss till vara för att hylla en grundaats, vars

tillämpning mot oss själva vi skulle uppfatta såsom en

grov orättvisa.

Kanske skall man mot föregående exempel invända,

ehuru utan grund, att sådana fall äro omöjliga hos oss;

att i vårt land allmänna meningen sannolikt icke tvingar

någon att avstå från ett visst födoämne eller blandar sig

uti, huru folk dyrkar sin gud, eller huruvida de gifta sig

eller icke gifta sig i överensstämmelse med sin tro eller

böjelse. Men nästa exempel skall hämtas från ett område,

där faran för ingrepp i den personliga friheten på intet

sätt ännu är förbi hos oss. Varhelst puritanerna hava

varit tillräckligt mäktiga, såsom i Nya England och i

Storbritannien under republikens tid, hava de med ganska stor

framgång försökt att undertrycka alla offentliga, och nära

nog alla privata nöjen; isynnerhet musik, dans, offentliga

lekar eller dylika nöjen, samt teatern. Det finnes ännu i

vårt land ett stort antal personer, enligt vilkas begrepp om

sedlighet och religion dessa förströelser äro fördömliga;

och alldenstund dessa personer huvudsakligen tillhöra

medelklassen, som under våra nuvarande sociala och

politiska förhållanden är den överhandtagande makten, är

det alldeles icke omöjligt, att personer med sådana åsikter

förr eller senare komma att utgöra en majoritet i

parlamentet. Vad skulle den övriga delen av allmänheten tycka

om, ifall ordnandet av de för dem tillåtna förströelserna

skulle ske i överensstämmelse med de strängare

kalvinisternas och metodisternas religiösa och moraliska åsikter?

Skulle de icke med ganska mycket eftertryck uppmana

dessa närgångna, fromma samhällsmedlemmar att sköta

sina egna angelägenheter? Detta är just vad som borde

sägas åt varje styrelse och varje allmänhet, som fordrar,

att ingen får njuta någon förströelse, som de anse syndig.

Men om däremot denna deras fordran erkännes till sin

princip, så kan man icke göra någon förnuftig invändning

mot, att den tillämpas i enlighet med flertalets, eller någon

annan i samhället härskande makts åsikter; och alla måste

då finna sig uti att t. ex. rätta sig efter den föreställning

om ett kristet samhälle, som de första nybyggarna i Nya

England hade, ifall en religiös bekännelse liknande deras

en gång skulle lyckas återvinna sin förlorade terräng; något,

som ofta hänt med religioner, vilka man ansett vara i

avtagande.

Må vi tänka oss ett annat fall, som kanhända har

mera utsikt att inträffa än det nyssnämnda. Det råder

uppenbarligen i nyare tid en stark böjelse för en

demokratisk samhällsordning med eller utan folkliga

statsinstitutioner. Man försäkrar, att i det land, där denna böjelse

är fullständigast realiserad — där både samhället och

styrelsen är mest demokratisk, nämligen Förenta Staterna —

känslorna hos massan, för vilken varje exempel på ett

levnadssätt, mera lysande och dyrbart än att den själv

skulle kunna hoppas att tävla därmed, är oangenäm, verka

såsom ett tämligen kraftigt lyxförbud; och att det i många

delar av Unionen rent av är svårt för en person, som äger

mycket stora inkomster, att finna något sätt att använda

dem, som icke skulle ådraga honom allmänt ogillande.

Ehuru dessa uppgifter, betraktade såsom en framställning

av de nuvarande förhållandena, utan tvivel äro mycket

överdrivna, är dock ett sådant sakernas tillstånd icke blott

ett begripligt och möjligt utan även ett ganska sannolikt

resultat av ett demokratiskt tänkesätt i förening med den

föreställningen, att allmänheten äger veto i fråga om det

sätt, på vilket den enskilde använder sina inkomster. Om

vi nu blott ytterligare antaga, att socialistiska

åskådningssätt vunne stor utbredning, skulle det snart i flertalets

ögon synas skamligt att inneha en större förmögenhet

än den, som motsvarar en viss, mycket låg summa, och

att äga någon inkomst, som icke förvärvats genom

kroppsarbete. Åsikter, som i principen likna dessa, äro redan

mycket utbredda bland arbetsklassen och utöva ett starkt

tryck på dem, som huvudsakligen stå under inflytande av

denna klass" åsikter, nämligen dess egna medlemmar. Det

är en känd sak, att de dåliga arbetarna, vilka inom flera

industrigrenar utgöra den överväldigande delen av

fabrikspersonalen, ha den bestämda åsikten, att dåliga arbetare

böra få samma avlöning som goda, och att det icke bör

tillåtas någon att vare sig genom ackordsarbete eller på

annat sätt genom större flit och skicklighet förtjäna mera

än andra, som sakna dessa egenskaper. De utöva ett

moraliskt tryck, vilket stundom kan övergå till ett fysiskt,

för att avskräcka skickliga arbetare från att mottaga, och

arbetsgivarna från att lämna större lön för en större tjänst.

Om allmänheten har någon domsrätt över enskilda

angelägenheter, så kan jag icke finna, att dessa människor

ha orätt, eller att en särskild klass kan tadlas därför,

att den utövar samma myndighet över sina medlemmars

handlingssätt, som den stora allmänheten utövar över folk

i allmänhet.

Men vi behöva icke dröja vid antagna fall; grova

ingrepp uti den enskildes frihet göras i själva verket även

för närvarande, ännu större hota att vinna framgång, och

åsikter framställas, vilka förfäkta allmänhetens obegränsade

rätt att genom lag förbjuda icke blott allt, som den anser

orätt, utan också, i akt och mening att komma åt det,

som den anser orätt, en mängd saker, som den medger

vara oskyldiga.

I avsikt att förekomma omåttlighet har man i en

engelsk koloni och i nära hälften av de Förenta staterna

genom lag förbjudit befolkningen att använda jästa drycker

annat än för medicinskt bruk; ty förbudet mot försäljningen

av sådana är ju i själva verket — vad man också avsett

därmed — ett förbud mot deras användande. Och ehuru

omöjligheten av att övervaka lagens efterföljande har

förorsakat dess upphävande i flera av de stater, som antagit

den, bland andra den stat, efter vilken lagen fått sitt namn,

har man likväl gjort ett försök, som med stor iver omfattats

av många förklarade filantroper, att även i vårt land införa

en sådan lag. Den förening (eller »allians», som den själv

kallar sig), vilken för detta ändamål blivit bildad, har

vunnit en viss ryktbarhet genom offentliggörandet av en

brevväxling mellan dess sekreterare och en av de få

engelska statsmän, som anse, att en politikers meningar

böra vara stödda på grundsatser. Lord Stanleys andel i

denna korrespondens är ägnad att stärka de förhoppningar,

som redan blivit fästade vid honom av dem, som veta

huru sällsynta de egenskaper, vilka han i sitt framträdande

ådagalagt, olyckligtvis äro bland dem, som uppträda i det

offentliga livet. Alliansens representant, vilken »djupt

skulle beklaga antagandet av någon grundsats, som kunde

användas till försvar för skenhelighet och förföljelse»,

bemödar sig att visa »den breda och oöverstigliga mur»,

som skiljer sådana åsikter från dem, som av föreningen

omfattas. »Allting, som rör tankar, åsikter, samvete, synes

mig,» säger han, »ligga utom lagstiftningens område; men

allt, som kan hänföras till sociala handlingar, vanor och

förhållanden, och som endast är underkastat den oinskränkta

myndighet, vilken tillkommer staten, men icke individen,

synes mig ligga inom detta område.» Om en tredje klass,

som är vitt skild från båda dessa, nämligen sådana

handlingar och vanor, som ej äro sociala utan helt och hållet

individuella, nämnes intet; och likväl är det utan tvivel

till just denna klass, som användandet av jästa drycker

hör. Försäljandet av jästa drycker är emellertid handel,

och handel är en social handling. Men det ingrepp,

varöver vi beklaga oss, gäller ej säljarens frihet, utan köparens

och förbrukarens; ty staten kunde ju lika gärna förbjuda

honom att dricka vin, då den i alla fall med avsikt gjort

det omöjligt för honom att erhålla det. Sekreteraren säger

emellertid: »Jag begär såsom medborgare rätt att lagstifta

där, varest mina sociala rättigheter kränkas av andras

sociala handlingar.» Och hur bestämmer han dessa »sociala

rättigheter»? »Om någonting kränker mina sociala

rättigheter, är det visserligen handeln med starka drycker. Den

tillintetgör min obestridliga rättighet till personlig säkerhet,

i det den ständigt skapar och befrämjar oordningar inom

samhället. Den kränker min rätt till likställighet, i det den

skördar vinst av att alstra fattigdom, till vars avhjälpande

jag beskattas. Den inskränker min rättighet till fri moralisk

och intellektuell utveckling genom att allestädes omgiva

min väg med faror och genom att försvaga och demoralisera

samhället, av vilket jag har rätt att fordra ömsesidig hjälp

och bistånd.» Detta är en teori om de »sociala

rättigheterna», vars make väl knappast någonsin förut i tydliga

ordalag blivit framställd; ty den går ut på ingenting mindre

än att det är varje individs obestridliga sociala rätt, att varje

annan individ i alla avseenden skall handla fullkomligt så,

som han bör, och att vemhelst, som i den ringaste grad

brister häruti, kränker min sociala rätt och berättigar mig att

av lagstiftningen fordra det ondas undanrödjande. En så

vidunderlig grundsats är långt farligare än några enstaka

ingrepp i den enskildes frihet; ty det ges icke något

slags kränkande av friheten, som ej därav skulle

rättfärdigas; den medgiver i själva verket icke rättighet till

något slags frihet med undantag kanhända av den att i

hemlighet hysa åsikter, utan att någonsin uttala dem; ty

i det ögonblick en åsikt, som jag anser skadlig, går över

någons läppar, kränker den alla de sociala rättigheter,

som »alliansen» tillerkänner mig. Denna lära förlänar åt

varje människa ett bestämt intresse i alla andra personers

moraliska, intellektuella, ja till och med fysiska

fullkomning, varvid hon naturligtvis bestämmer detta begrepp efter

sin egen måttstock.

Ett annat viktigt exempel på otillbörligt ingrepp i

individens rättmätiga frihet, vilket icke blott och bart hotar

oss utan sedan länge segerrikt utövats, är lagstiftningen

om arbete på helgdagar. Utan tvivel är det en i hög grad

välgörande plägsed, att man, såframt livsvillkoren tillåta,

en dag i veckan avhåller sig från sitt vanliga arbete,

änskönt den såsom en religiös förpliktelse i intet avseende

är bindande för några andra än judarna. Och för så vitt

denna plägsed icke kan följas, utom när man inom de

arbetande klasserna är ense därom, på den grund, att

några genom att arbeta skulle påtvinga andra samma

nödvändighet, må det vara tillåtet och rätt, att lagen

tillförsäkrar var och en, att de övriga följa denna sed, i det

den på en bestämd dag i veckan förbjuder större industriella

arbeten. Men denna rättighet, som är grundad på det

direkta intresse, som andra hava i, att varje individ följer

samma plägsed, kan icke tillämpas på de självvalda

sysselsättningar, till vilka en person anser lämpligt att använda

sina fristunder; och ej heller kan den på minsta sätt

försvara lagligt förbud mot nöjen under helgdagar. Det är

visserligen sant, att den enes nöje är den andres arbete;

men mångas nöje, för att ej säga nyttiga vederkvickelse,

är värt några fås arbete, förutsatt att detta fåtal självt

valt sin sysselsättning och efter behag kan avsäga sig den.

Arbetarna hava fullkomligt rätt i att tro, att, om alla

arbetade på söndagen, skulle de få utföra sju dagars arbete

för sex dagars avlöning. Men så länge den stora massan

av förrättningar vilar under söndagen, erhålla de, som

fortfarande måste arbeta för de andras nöje, en

jämförelsevis större förtjänst; och de äro ju icke tvungna att fortfara

med dessa sysselsättningar, om de föredraga ledighet framför

vinst. För övrigt kunde man, om man vill avhjälpa denna

olägenhet, införa den seden, att åt denna särskilda klass

av arbetare en fridag lämnades på en annan dag i veckan.

Det enda skäl, varmed man kunde försvara förbudet mot

nöjen under söndagen, skulle således vara det, att de äro

i religiöst hänseende fördömliga; men mot en sådan grund

för lagstiftning kan man icke nog kraftigt protestera.

»Deorum injuriæ diis curæ» (Oförrätter mot gudarna äro

gudarnas ensak). Det återstår att bevisa, att samhället

eller några av dess ämbetsmän fått i uppdrag ovanifrån

att hämnas varje förment oförrätt mot allmakten, vilken

icke på samma gång är ett brott mot våra medmänniskor.

Den föreställningen, att det är den ena människans plikt

att se till, att den andra är religiös, har legat till grund

för alla tiders religionsförföljelser och skulle, om man

gillade den, till fullo kunna försvara dem alla. Ehuru de

känslor, som ge sig luft i de återupprepade försöken att

inställa järnvägstrafik på söndagen, i motståndet mot

museers öppnande och dylikt, icke bära samma prägel av

grymhet som forna tiders förföljelser, vittna de dock om

en sinnesriktning, som i grunden är densamma. Man tål

icke, att andra göra det, som deras religion tillåter, därför

att det icke är tillåtet i förföljarens egen. Man tror, att

Gud icke allenast avskyr de vantrognas handlingar, utan

också skall ställa oss till rätta, om vi lämna dem

oantastade.

Jag kan ej underlåta att till dessa exempel på, huru

föga avseende man i allmänhet fäster vid den mänskliga

friheten, lägga den ton av öppen förföljelse, som ger sig

till känna inom vår press, närhelst den känner sig manad

att fästa uppmärksamhet vid den märkvärdiga företeelse,

som mormonismen erbjuder. Mycket skulle kunna sägas

om det oväntade och lärorika faktum, att en föregiven ny

uppenbarelse och en därpå grundad religion, verket av ett

påtagligt bedrägeri, vilket icke en gång är understött av

den nimbus, som framstående egenskaper hos

grundläggaren skulle kunnat meddela däråt, har blivit omfattad

av hundratusenden och lagt grunden till ett nytt samhälle,

och detta i vår tid med sina tidningar, järnvägar och

elektriska telegrafer. Vad som härvidlag rör vårt ämne

är, att även denna religion, såväl som andra och bättre

religioner, har sina martyrer, att dess profet och

grundläggare för sin läras skull blev mördad av en folkhop,

att andra av dess anhängare på samma laglösa och

våldsamma sätt mistat livet; att de samtliga blevo med våld

fördrivna från det land, där de först hade uppträtt, och

att även nu, sedan de blivit förjagade till en enslig trakt,

mitt i en ödemark, många personer i vårt land öppet

förklara, att det skulle vara rätt (om också ej fullt praktiskt),

att utsända en expedition mot dem, för att med våld

tvinga dem att underkasta sig annat folks åsikter. Den

punkt i mormonernas lära, som i främsta rummet har

föranlett den motvilja, vilken sålunda överskrider den

religiösa fördragsamhetens vanliga skrankor, är tillåtelsen

till månggifte; månggiftet, vilket, ehuru medgivet för

muhammedaner, hinduer och kineser, tyckes uppväcka en

oövervinnlig avsky, då det utövas av personer, som tala

engelska och anse sig vara ett slags kristna. Ingen kan

i högre grad än jag ogilla mormonernas samhällsinrättning;

oavsett alla andra skäl, ogillar jag den även därför, att

den, långt ifrån att stödja sig på frihetens princip, tvärtom

är ett ingrepp däri, i det den gör de band, som hos oss

trycka den ena hälften av samhället, än mera tryckande

och på samma gång fritager den andra hälften från de

ömsesidiga förpliktelserna. Men man måste dock komma

ihåg, att kvinnorna, vilka väl kunde anses vara de, som

borde lida av detta förhållande, lika frivilligt funnit sig i

denna som i varje annan form för äktenskapet; och huru

överraskande än denna omständighet kan förefalla, finner

den likväl sin förklaring i de allmänt rådande åsikter och

bruk, vilka lära kvinnan att anse äktenskapet såsom det

enda nödvändiga, och sålunda gör det begripligt, att

mången kvinna föredrager att bliva en av flera hustrur

framför att icke alls bliva gift. Man begär ju icke, att

andra samhällen skola godkänna slika förbindelser eller

av hänsyn till mormonernas åsikter fritaga sina

medlemmar från de förpliktelser, som deras egna lagar ålägga

dem. Men då mormonerna givit vika för andras fientliga

känslor vida mera, än man rättvisligen kunde fordra, när

de hava lämnat de länder, där man ej kunnat fördraga

deras läror, och nedsatt sig i en avlägsen vrå av världen,

som de själva först gjort beboelig för mänskliga varelser,

så är det svårt att inse, med vilken annan rätt än

tyranniets de skulle kunna hindras från att leva där under

vilka lagar de behaga, förutsatt, att de icke göra något

slags angrepp mot andra nationer och att de lämna dem,

som ej kunna finna sig i deras seder, fullkomlig frihet

att avlägsna sig från deras land. En nyare och i några

avseenden ganska förtjänstfull författare föreslår (för att

använda hans egna ord), att man skall företaga icke ett

korståg, utan ett »civilisationståg» mot detta polygamiska

samfund för att därigenom göra slut på vad som synes

honom vara ett tillbakagående i civilisation. Såsom ett

sådant förefaller det även mig, men jag tror icke, att ett

samhälle har rättighet att påtvinga ett annat civilisation.

Så länge de, som lida genom den dåliga lagen, ej själva

påkalla andra nationers hjälp, kan jag icke medgiva, att

personer, som icke »få i någon slags förbindelse med dem,

äga rätt att gripa in och fordra, att ett sakernas tillstånd,

med vilket de, som däri hava direkt intresse, tyckas vara

tillfredsställda, skall förändras endast därför, att det är

en styggelse för personer, som leva några tusen mil

därifrån, och vilka icke hava något med dem att skaffa. Må

de, om de så önska, sända missionärer att predika mot

mormonismen, och må de på ärligt sätt (vartill jag dock

ej räknar det att förbjuda lärans förkunnande) söka

motverka utbredandet av dylika läror inom sitt eget land.

När civilisationen har kunnat övervinna barbariet, då detta

ensamt härskade över världen, går man väl långt, när

man erkänner sig frukta, att barbariet efter att hava blivit

så avgjort besegrat ånyo skulle kunna leva upp och

besegra civilisationen. En civilisation, som sålunda skulle

kunna duka under för sin besegrade fiende, måste först

hava blivit så fördärvad, att varken dess egna präster

eller lärare eller någon annan har förmåga att strida

därför eller vill göra sig den mödan. Och om så vore fallet,

ju förr man gjorde sig av med en sådan civilisation, dess

bättre. Den skulle endast allt mer försämras, till dess

den (liksom det västromerska kejsardömet) bleve förstörd

och pånyttfödd av kraftiga barbarer.

FEMTE KAPITLET.

Tillämpningar.

De grundsatser, jag i det föregående förfäktat, måste

först mera allmänt antagas såsom grundval för en

diskussion av speciella frågor, innan en följdriktig tillämpning

av dem på alla det sociala och moraliska livets olika

områden kan med hopp om framgång försökas. De få

anmärkningar, jag nu ämnar göra angående detaljfrågor,

äro mera avsedda att förtydliga dessa åsikter än att

utveckla dem i alla dess konsekvenser. Jag bjuder således

läsaren icke så mycket på tillämpningar som på prov av

tillämpningar, vilka kunna tjäna att förklara betydelsen av

och gränserna för de två grundregler, som tillsammans

bilda hela den lära, som innehålles i denna avhandling,

samt hjälpa honom att hålla jämvikten mellan båda i

sådana fall, där det kan synas tvivelaktigt, vilkendera av

dem som bör tillämpas.

Dessa grundregler äro: först att individen icke är

skyldig samhället räkenskap för sina handlingar, för

så vitt dessa icke röra andra än hans egna intressen.

Råd, undervisning, övertalning eller det, att andra

personer, som för sitt eget bästa anse det nödvändigt,

undvika hans sällskap äro de enda åtgärder, genom vilka

samhället har rätt att uttrycka sitt misshag över eller

ogillande av hans uppförande. Den andra regeln är,

att individen är ansvarig för sådana handlingar, som

skada andras intressen, och att han för dem kan åläggas

sociala eller lagliga straff, om samhället anser det ena

eller andra vara av nöden för sitt beskydd.

Först och främst må man på intet sätt taga för

givet, att emedan verklig eller befarad oförrätt mot andras

intressen är det enda, som kan berättiga samhället att

träda emellan, den därför alltid skulle berättiga ett dylikt

ingripande. I många fall händer det, att en person, då

han eftersträvar ett rättmätigt mål, med nödvändighet och

således rättmätigt förorsakar andra smärta och förlust,

eller avskär dem från en förmån, om vars ernående de

hade grundade förhoppningar. Dylika konflikter mellan

de enskildas intressen uppstå ofta i följd av dåliga sociala

inrättningar, men äro oundvikliga, så länge dessa bestå;

ja, några skulle vara oundvikliga under vilka inrättningar

som helst. Den som har framgång uti ett överfyllt yrke

eller vid en tävlan mellan flera sökande, den som blir

föredragen framför en annan i någon strid om en sak,

som de båda eftersträva, han skördar fördel av andras

förlust, av deras fruktlösa ansträngningar och

missräkningar. Men det är en allmänt erkänd sak, att

mänsklighetens allmänna intressen vinna mera genom att varje

individ strävar till sitt mål, utan att låta sig tillbakahållas

av detta slags följder. Med andra ord, samhället

tillerkänner icke den besegrade medtävlaren någon vare sig

laglig eller moralisk rätt till befrielse från lidande av

denna art, och anser sig befogat att träda emellan

endast då, när motparten till befrämjande av sin sak

använt sådana medel, som det skulle strida mot det

allmännas intresse att tillåta, nämligen list eller bedrägeri

och våld.

Såsom redan är nämnt är handel en social

handling. Envar, som företager sig att åt allmänheten sälja

någon vara, gör något, som berör andra personers och

hela samhällets intresse, och hans handling kommer

sålunda, principiellt taget, inom samhällets domsrätt; därför

ansåg man det också förr vara styrelsens plikt, att i alla

fall, som syntes vara av någon vikt, bestämma priser och

fastställa reglementen för industrien. Men man har nu,

ehuru först efter långvariga strider, lärt sig inse, att det i

själva verket sörjes bäst såväl för varornas billighet som

för deras goda beskaffenhet, när man lämnar både

tillverkare och säljare full frihet, endast med den motvikten,

att köpare äga samma frihet att på annat håll skaffa sig

sina förnödenheter. Detta är det så kallade

frihandelssystemet, som vilar på grundsatser, visserligen skilda från,

men dock lika fasta, som den grundsats för individens

frihet, som förfäktats i denna avhandling. Inskränkningar

i handeln eller i produktion, avsedd för handeln, äro i

själva verket ett tvång, och allt tvång är såsom sådant ett

ont; men det tvång, varom här är fråga, rör endast den

del av en persons uppförande, som samhället har rättighet

att övervaka, och är oberättigat endast därför, att det

visat sig ej medföra den verkan, man därmed önskar

åstadkomma.I den mån genom producenters och säljares organisation i

truster o. d. den s. k. fria konkurrensen i många fall endast

kvarstår till skenet, är det klart, att denna fråga numera befinner sig i

ett annat läge än på Mills tid.Övers. Och lika litet som principen för individens

frihet ingår i frihandelssystemet, lika litet gör den det i

de flesta frågor, som uppstå rörande gränserna för detta

system; t. ex. frågan om, huru långt det offentliga

övervakandet bör sträcka sig till förhindrande av, att personer

bedragas genom förfalskning av varor, eller huru långt

man har rättighet att tvinga arbetsgivare att vidtaga

sundhetsåtgärder eller anordningar för att skydda arbetare,

som användas i livsfarliga sysselsättningar. Sådana fall

beröra frihetens grundsats endast så till vida, som det

under för övrigt lika omständigheter alltid kan anses

bättre att lämna folk åt sig själva, än att på något sätt

tvinga dem; men att människor med rätta verkligen kunna

ställas under uppsikt i dylika fall, är obestridligt.

Däremot finns det andra frågor angående myndigheternas

inblandning i handeln, som i väsentlig mån beröra

ovannämnda grundsats, såsom t. ex. de förut omnämnda

Mainelagarna, inskränkningarna i försäljningen av gifter, eller i

korthet alla sådana fall, där ändamålet med ingripandet

är att göra det svårt eller omöjligt att förskaffa sig en

bestämd fördel. Dessa inskränkningar äro förkastliga, icke

emedan de äro ett ingrepp i tillverkarens eller säljarens

frihet, utan emedan de ingripa i köparens.

Ett av ovan anförda exempel, det som rör

försäljningen av gifter, öppnar för oss en ny fråga: nämligen

var den rätta gränsen bör sättas för vad vi skulle vilja

kalla polisåtgärder, och till vilken grad man har rättighet

att göra intrång uti friheten, för att förekomma brott

eller olyckshändelser. En av regeringens obestridda

rättigheter är att vidtaga försiktighetsmått emot brott,

innan de blivit förövade, lika väl som att sedan uppdaga

och straffa dem. Denna styrelsens förebyggande

verksamhet kan likväl vida lättare än dess straffande missbrukas

till förfång för friheten; ty det finnes väl knappt någon

del av en människas handlingsfrihet, om vilken man icke

kunde säga, och det med ganska goda skäl, att den gör

det lättare för henne att begå ett eller annat slag av

brott. Icke dess mindre, om en offentlig myndighet eller

till och med en enskild person ser en människa, som

ögonskenligen bereder sig till att begå ett brott, äro de

icke förpliktigade att vara overksamma åskådare, till dess

brottet verkligen är begånget, utan må träda emellan för

att förhindra det. Om gifter aldrig köptes eller brukades

till annat ändamål än förövande av mord, skulle det vara

rätt att förbjuda deras beredande och försäljande. Gifter

kunna emellertid behövas icke blott till oskyldiga utan

även till nyttiga ändamål, och inskränkningar kunna icke

göras i det ena fallet utan att på samma gång drabba det

andra. Å andra sidan tillkommer det med rätta den

offentliga myndigheten, att iakttaga försiktighetsmått emot

olyckshändelser. Om en polisbetjänt eller någon annan

ser en person, som står i begrepp att gå över en bro,

vilken kungjorts såsom osäker, och det icke är tid att

varna honom för faran, så må han fatta tag i och föra

honom tillbaka, utan att därigenom något verkligt ingrepp

i hans frihet göres; ty frihet består uti att få göra, vad

man önskar, och denne önskade icke att falla i vattnet.

Men om det icke föreligger visshet om utan endast fara

för ett olycksfall, så kan ingen annan än personen i fråga

själv bedöma vikten av de skäl, som kunna förmå honom

att utsätta sig för faran, och i detta fall bör han därför

(så vida han icke är ett barn, eller sinnessjuk, eller i ett

tillstånd av överretning eller sinnesfrånvaro, som är

oförenligt med det fulla bruket av hans tankeförmåga) enligt

min åsikt endast varnas för faran och icke med våld

hindras från att utsätta sig därför. Liknande betraktelser,

tillämpade på frågan om försäljningen av gifter, kunna

hjälpa oss att avgöra, vilket bland de möjliga sätten att

ordna denna angelägenhet som är förenligt eller icke förenligt

med frihetens grundsats. Ett sådant försiktighetsmått som

att förse varan med en påskrift, som ger till känna dess

farliga egenskaper, kan föreskrivas utan kränkande av

friheten; köparen kan ju icke önska att vara okunnig om,

att den sak, han erhåller, har giftiga egenskaper. Men

att vid alla tillfällen fordra intyg av en läkare skulle

många gånger göra det omöjligt och alltid kostsamt, att

även till nyttigt bruk erhålla varan. Det synes mig, att

det enda sättet att försvåra förövandet av brott medelst

gifter, utan att på samma gång göra någon nämnvärd

inskränkning i de personers frihet, som önska erhålla det

giftiga ämnet till andra ändamål, består i, att man

försäkrar sig om vad Bentham ganska lämpligt kallar

»preappointed evidence». Detta är ett av alla känt

försiktighetsmått vid avslutandet av kontrakt. Det är ett vanligt

och riktigt bruk, att lagen, när ett kontrakt skall avslutas,

fordrar iakttagandet av vissa formaliteter såsom villkor

för dess lagliga giltighet, såsom namnteckning, vittnens

intyg och dylikt, på det att, i händelse av inträffande

tvistigheter, bevis må finnas på, att kontraktet verkligen

blivit ingånget, och att inga omständigheter förefunnos,

som enligt lag kunde göra det ogiltigt; avsikten härmed

är att lägga stora hinder i vägen för förfalskandet av

kontrakt eller ingåendet av sådana under omständigheter,

vilka, om de vore kända, skulle upphäva kontraktets

giltighet. Liknande försiktighetsmått borde nu kunna

påbjudas vid försäljningen av sådana föremål, som kunna

användas som verktyg vid begåendet av brott. Säljaren

skulle t. ex. kunna åläggas att i en bok noggrant anteckna

den tid, då försäljningen ägde rum, köparens namn och

adress, den sålda varans beskaffenhet och mängd; att

efterfråga, till vilket ändamål man tänkte använda det

köpta och anteckna det svar han erhölle. Man kunde

vidare, om det ej vore fråga om ett recept från läkare,

fordra närvaron av en tredje person, som kunde intyga

förhållandet, i händelse man sedermera finge anledning

att misstänka, att varan blivit använd till brottsliga ändamål.

Sådana förordningar skulle i allmänhet icke i någon

väsentlig grad försvåra åtkomsten av varan, men däremot

utgöra en garanti mot, att någon skulle kunna göra ett

otillåtet bruk därav utan att upptäckas.

Den rätt som tillkommer samhället att genom på

förhand vidtagna försiktighetsmått avvärja förbrytelser mot

detsamma visar ögonskenligen gränserna för ifrågavarande

grundsats; att nämligen sådana felsteg, som uteslutande

röra personen själv, icke av samhället med rätta kunna

varken förebyggas eller bestraffas. Dryckenskap till

exempel är icke i vanliga fall ett lämpligt föremål för

ingrepp från den lagliga maktens sida, men jag skulle

anse det fullkomligt berättigat, att en person, som en gång

blivit överbevisad om att under inflytelsen av starka

drycker hava utövat våld mot andra, bleve ställd under

en för sådana fall gällande undantagslag, enligt vilken han

skulle kunna bestraffas, om han sedermera anträffades

drucken; och beginge han under ett sådant tillstånd en

ny förbrytelse, skulle straffet därför skärpas.Lika berättigat som att straffa honom vore det tydligen

enligt Mills mening att fråntaga honom rätten att förskaffa sig

rusdrycker. Att andra personer, när de köpa rusdrycker, måste

förbinda sig att icke utlämna dem åt en sådan person, vore påtagligen

också enligt Mills åsikt alldeles i sin ordning. Det vore ju

en fullt berättigad tillämpning av Benthams preappointed evidence

(se sid. 164). Ej heller synes det vara i strid med Mills principer,

att den mängd alkohol, varje medborgare får förskaffa sig till

förtäring, icke må vara obegränsad, utan med rätta kan inskränkas

till kvantiteter, som icke äro avgjort fördärvliga. Att sådana

åtgärder icke diskuteras av Mill, beror naturligtvis på, att de på

hans tid icke voro föreslagna och måhända icke heller möjliga att

genomföra. Övers. Ty en

person, som berusar sig, då han vet, att ruset förleder

honom att förgå sig mot andra personer, gör sig skyldig

till ett brott mot andra. På samma sätt kan lagen icke

utan tyranni straffa lättja, utom hos en person, som

mottager understöd av det allmänna, eller om den kan anses

innebära ett kontraktsbrott; men om en person av lättja

eller andra orsaker, som han kan avhjälpa, underlåter att

uppfylla sina lagliga skyldigheter mot andra, till exempel

försummar att underhålla sina barn, så är det icke tyranni

att till och med genom tvångsarbete, om inga andra

medel stå till buds, förmå honom att fullgöra sina

förpliktelser.

Vidare ges det många handlingar, som, emedan de

direkt röra endast de handlande personerna själva, icke

kunna av lagen förbjudas, men vilka, om de utföras

offentligt, kränka sederna och sålunda äro att hänföra

till de förbrytelser mot andra, som man har rätt att söka

förhindra. Till detta slag höra brott mot anständigheten,

vid vilka det är onödigt att dröja, då de ej direkt höra

till vårt ämne, och då man med samma skäl kan göra

invändningar mot det offentliga utförandet av handlingar,

som i sig själva varken äro, ej heller anses vara

fördömliga.

Det ges en annan fråga, på vilken vi måste söka

ett svar i överensstämmelse med de grundsatser, som här

blivit framställda. Om en persons uppförande anses

tadelvärt, men samhället av aktning för hans frihet ej finner

sig befogat att förhindra eller bestraffa det, emedan de

onda följderna uteslutande drabbar den handlande

själv, bör månne samma frihet lämnas åt andra att

råda eller uppmuntra till en sådan handling? Denna

fråga är ej fri från svårigheter. Om en person råder en

annan att utföra en handling, är detta något, som strängt

taget icke rör honom ensam. Att råda eller söka förmå

någon till något är en social handling och bör väl därför,

tyckes det, så väl som alla andra handlingar, som röra

andra, anses stå under samhällets kontroll. Men någon

eftertanke rättar denna första uppfattning och visar, att

om än detta fall strängt taget icke ligger inom den

personliga frihetens område, så kunna dock de skäl, på vilka

den personliga frihetens princip är grundad, även härvidlag

tillämpas. Om människor i allt, som endast rör dem

själva, böra äga rättighet att på egen risk handla så, som

dem bäst synes, så måste de också tillåtas att

rådgöra sig med varandra angående sådana saker, att utbyta

åsikter samt giva och emottaga råd. Vad som är tillåtet

att göra, måste man även äga rätt att tillråda. Frågan

är endast då tvivelaktig, när rådgivaren drar personlig

fördel av sitt råd, när han för sitt uppehälle eller av

vinstbegär gör det till sin uppgift att befrämja det, som

samhället och staten betrakta som ett ont. Då tillkommer

verkligen ett nytt element, som gör saken mera invecklad,

nämligen tillvaron av en klass människor, vilkas intressen

stå i strid med vad som anses bäst för det allmänna, och

vilkas levnadssätt går ut på att motverka detta. Bör

man eller bör man icke förhindra sådant? Lösaktighet

till exempel måste man tolerera, och likaså spel; men

skall därför en person tillåtas att vara kopplare eller att

hålla ett spelhus? Detta fall är ett av dem, som stå på

själva gränsen mellan tvenne grundsatser, och det är icke

omedelbart klart, till vilkendera av dem det rätteligen

hör. Det finnes skäl på båda sidorna. Till förmån för

tolererandet kan man säga, att den omständigheten, att

en person väljer något till sin sysselsättning och lever

och drar fördel därav, icke kan göra det brottsligt, som

eljest skulle vara tillåtet; handlingen måste antingen

konsekvent tillåtas eller konsekvent förbjudas; att, om de

här förfäktade åsikterna äro riktiga, det icke tillkommer

samhället såsom sådant att förklara något för orätt, som

endast angår individen; att det icke kan göra mera än

avråda, och att en person bör hava samma rättighet att

övertala, som en annan att avråda. Å andra sidan kan

man påstå, att, ehuru samhället eller staten icke i

ändamål att undertrycka eller straffa har rätt att genom

maktspråk förklara den eller den handlingen, som endast rör

den enskildes intressen, för god eller ond, så äro de

likväl, om de anse handlingen ond, berättigade att taga

för givet, att den åtminstone är av tvivelaktig natur. Och

om man antager detta, kan staten icke göra orätt i att

försöka tillintetgöra inflytandet av lockelser, som ej utgå

från oegennyttiga motiv — att stävja personers

verksamhet, som omöjligen kunna vara opartiska, som hava ett

personligt intresse i det, som samhället anser vara oriktigt,

och vilka öppet befrämja detta endast till sin egen fördel.

Man kan säkerligen ej förlora något eller uppoffra något

gott, därigenom att förhållandena ordnas så, att personer

kunna göra silt val, det må nu vara klokt eller dåraktigt,

efter egen ingivelse, utan att vara påverkade av de

konstgrepp, varmed egennyttiga personer till befrämjande av

sina intressen förstå att uppegga deras böjelser.

Sålunda skulle man kunna säga, att ehuru förordningarna

mot olagligt spel äro ytterligt oberättigade, ehuru alla

människor borde äga frihet att spela i sina egna eller

andras hem eller på något samlingsställe, som de själva

förhyra, och vilket endast är tillgängligt för medlemmarna

eller deras gäster — borde man dock ej tillåta offentliga

spelhus. Sant är, att förbudet häremot aldrig är

verksamt, och att, vilken tyrannisk makt man än lämnar

polisens tjänstemän, personer ändock kunna hålla spelhus

under andra benämningar; men man tvingar dem

härigenom att omgiva sina företag med en viss grad av

hemlighetsfullhet, så att inga andra känna till dessa ställen

än de, som söka dem; och mer än så borde staten icke

härvidlag eftersträva. Det ligger en betydlig styrka i dessa

skäl. Jag vågar icke avgöra, om de äro tillräckliga att

försvara det i moraliskt avseende oegentliga i att straffa

medhjälparen, under det den egentlige gärningsmannen

tillåtes och måste tillåtas att gå fri; att bötfälla och

fängsla kopplaren, men icke den som bedriver otukt —

föreståndaren för spelhuset, men icke spelaren. Av

liknande skäl borde staten ännu mindre blanda sig i det

vanliga köpandet och säljandet. Nästan allting, som

köpes och säljes, kan brukas till överdrift, och det ligger

i säljarens ekonomiska intresse att uppmuntra till denna

överdrift; men härpå kan man icke grunda några skäl till

förmån för t. ex. Mainelagen, ty, ehuru säljarna av starka

drycker hava fördel av alt dessa missbrukas, äro dock

sådana personer oundgängligen nödvändiga för ett berättigat

bruk av dessa drycker. Men detta säljarens intresse av

att befrämja omåttlighet är dock ett verkligt ont och

berättigar staten att pålägga inskränkningar och fordra

garantier; åtgärder, som utan dessa skäl skulle utgöra ingrepp

i individens rättmätiga frihet.

En annan fråga är, huruvida staten, på samma gång

den tillåter en handling, som den anser vara stridande

mot den handlandes sanna bästa, icke desto mindre borde

indirekt motverka densamma; om staten t. ex. bör vidtaga

anordningar för att göra det kostsammare för folk att

berusa sig, eller öka svårigheterna därför genom att

inskränka antalet försäljningsställen. Angående denna såväl

som de flesta praktiska frågor, är det många

omständigheter, som böra tagas i övervägande. Att beskatta starka

drycker endast i avsikt att göra dem svårare att erhålla,

är en åtgärd, som endast till graden skiljer sig från det

direkta förbudet, och är berättigat, endast om det senare

ftr berättigat. Varje prisförhöjning är ett förbud för dem,

vilkas inkomster icke medgiva den förhöjda utgiften, och

för andra, som hava råd därtill, en beskattning, som

ålägges dem därför, att de tillfredsställa en viss smak.

Deras val av nöjen och sätt att använda sina inkomster,

sedan de till staten och enskilda personer uppfyllt sina

lagliga och moraliska förpliktelser, äro deras ensak och

måste lämnas till deras eget avgörande. Dessa skäl kunna

vid första anblicken synas tala emot, att man gör starka

drycker till särskilt föremål för beskattning. Men man

måste komma ihåg, att beskattning för finansiella ändamål

är fullkomligt oundviklig; att det i de flesta länder är

nödvändigt, att denna beskattning till stor del sker på

indirekt väg, och att staten sålunda är nödsakad att på

förbrukningen av vissa artiklar lägga skatter, vilka för

somliga personer kunna bliva liktydiga med förbud. Det

är därför statens plikt att vid fastställandet av skatter

noga överväga, vilka saker lättast kunna undvaras, och

ännu mer att företrädesvis utvälja sådana, vilkas

användande utöver ett mycket ringa mått den anser vara

avgjort fördärvlig. Beskattning av starka drycker till så

högt belopp, som medför den största inkomsten (förutsatt

att staten behöver all den inkomst, som skatten

inbringar), bör därför icke allenast tillåtas, utan obetingat

gillas.Indirekta skatter drabba de fattiga i högre grad än de rika.

Deras orättvisa börjar alltmer inses och erkännas, och överallt gör

sig en strävan gällande, att ersätta dem med direkta, progressiva.

Vad angår brännvinsskatten, ha senare tiders erfarenheter

tydligt ådagalagt dess olämplighet. Det är icke nog med, att den

är orättvis liksom alla indirekta skatter; den har utgjort en flödande

inkomstkälla för stat och kommun, som i praktiken visat sig vara

ett av de största hindren för varje effektivt motarbetande av

dryckenskapen, varigenom denna inkomstkälla skulle minskas.

»Brännvinsskatten hotar att bli lika oumbärlig för staten och

kommunen, som brännvinsbuteljen är för suparen» (S. A. Hedin). Som

bekant har man i vårt land vidtagit åtgärder för att avlösa

densamma.

Övers.

Frågan om huruvida man bör göra försäljningen av

dylika varor till ett mer eller mindre uteslutande

privilegium, måste vi besvara olika allt efter det ändamål,

man med inskränkningen avser. Alla offentliga

samlingsställen kräva polisuppsikt, och detta gäller isynnerhet om

det slags ställen, som vi nyss omtalat, emedan förbrytelser

mot samhället just där företrädesvis kunna uppstå. Det

är därför riktigt att anförtro försäljningen av rusgivande

drycker (åtminstone till förtäring på stället) endast åt

aktningsvärda och välkända personer, och att göra sådana

bestämmelser angående tiden för lokalernas öppnande och

stängande, som kunna erfordras för den offentliga

tillsynen, samt att indraga utskänkningsrättigheterna, om brott

mot det allmänna lugnet upprepade gånger äga rum genom

värdshusvärdens efterlåtenhet eller oskicklighet, eller om

stället blir en mötesplats, där man anstiftar och förbereder

överträdelser mot lagen. Några ytterligare inskränkningar

anser jag icke vara till principen berättigade. Att till

exempel begränsa utskänkningsställenas antal i den

uttryckliga avsikten att därigenom göra starka drycker mera

svåråtkomliga och förminska anledningarna till frestelser

icke blott utsätter alla för en olägenhet, emedan några

finnas, som skulle missbruka den lätta åtkomsten, utan

passar dessutom endast för, ett samhälle, där de arbetande

klasserna öppet behandlas såsom barn eller vildar och

underkastas ett slags tvångsuppfostran för att göras

lämpliga att i framtiden åtnjuta frihetens förmåner. Detta är

icke i något fritt land den erkända grundsatsen för

arbetarbefolkningens styrande, och ingen människa, som sätter

tillbörligt värde på friheten, skall någonsin samtycka till,

att de bliva så styrda, intill dess alla försök blivit gjorda

att uppfostra dem till frihet och styra dem såsom frie

män, och det bestämt har visat sig, att de endast kunna

styras såsom barn. Blotta anförandet av detta alternativ

visar, huru orimligt det är att antaga, att sådana försök

blivit gjorda i något enda av de fall, som här behöva

tagas i betraktande. Det är endast emedan våra

samhällsinstitutioner bestå av en massa motsägelser, som i det

praktiska livet saker ske, vilka egentligen höra till

det despotiska eller s. k. faderliga styrelsesättet, under

det den allmänna friheten i våra institutioner omöjliggör

utövandet av en så vidsträckt kontroll, som vore

nödvändig för att tvånget skulle kunna verka moraliskt

uppfostrande.

I en föregående del av denna avhandling påpekades,

att individens frihet i sådana saker, som röra honom

ensam, innefattar en motsvarande frihet för en samling

individer att genom ömsesidig överenskommelse ordna

sådana angelägenheter, som röra dem gemensamt men icke

angå någon annan än dem själva. Denna fråga erbjuder

inga svårigheter, så länge alla de intresserade personernas

vilja förblir oförändrad; men som denna vilja kan

förändras, är det ofta nödvändigt till och med i saker, som

endast angå dem själva, att de ikläda sig vissa

förbindelser gent emot varandra; och när så sker, gäller det som

en allmän regel, att dessa förbindelser nödvändigt måste

uppfyllas. Likväl finnas i sannolikt alla länders lagar vissa

undantag från denna allmänna regel. Icke nog med, att

en person ej anses skyldig att uppfylla förbindelser, som

kränka en tredje parts rätt; det betraktas stundom som ett

tillräckligt skäl att lösa en person från en förbindelse,

att denna är skadlig för honom själv. I England och de

flesta andra civiliserade länder skulle till exempel en

förbindelse, varigenom en person sålde sig själv eller tilläte

andra att sälja honom såsom slav, vara en förbindelse av

noll och intet värde, som varken lagen eller den allmänna

meningen skulle tvinga någon att uppfylla. Skälet för

ett sådant begränsande av individens rätt att godtyckligt

bestämma över sitt livs öde är uppenbart och inses lätt i

detta ytterliga fall. Att man icke, såframt ej andras rätt

kräver det, blandar sig i en persons frivilliga handlingar,

sker av hänsyn till hans frihet. Hans fria val är ett bevis

för, att vad han sålunda väljer är för honom önskvärt

eller åtminstone möjligt att uthärda, och man sörjer på

det hela taget bäst för hans väl, om man tillåter honom

att själv välja medlen för dess uppnående. Men genom att

sälja sig som slav avsäger han sig sin frihet; avsäger han

sig varje framtida bruk därav utöver denna enda handling.

Han tillintetgör alltså för sin egen del just det, som

berättigade honom att bestämma över sina handlingar. Han

är icke längre fri utan befinner sig hädanefter i ett

förhållande, till vars försvar man ej ens kan anföra den

omständigheten, att han förbliver däri av fri vilja.

Frihetens princip kan icke fordra, att han skall äga frihet

att icke vara fri. Det är icke frihet att tillåtas avsäga sig

sin frihet. Dessa skäl, vilkas styrka är så uppenbar i detta

särskilda fall, äga tydligen en mycket vidsträcktare

tillämpning; och dock sättes överallt en gräns för dem av livets

krav, som oupphörligen fordra, visserligen ej att vi avsäga

oss vår frihet, men väl att vi samtycka till en eller annan

inskränkning däri. Men den grundsats, som fordrar

oinskränkt handlingsfrihet i allt, som endast rör de handlande

själva, fordrar ockå att de, som ingått någon förbindelse

med varandra rörande saker, som icke angå en tredje part,

skola kunna lösa varandra från denna förbindelse; och till

och med frånsett en sådan frivillig överenskommelse torde

det knappt finnas några kontrakt eller förbindelser med

undantag av sådana, som röra penningar eller penningars

värde, om vilka man skulle våga påstå, att det icke borde

finnas någon möjlighet att återkalla dem. Baron Wilhelm

von Humboldt uttalar i den utmärkta avhandling, som jag

redan citerat, såsom sin övertygelse, att förbindelser, som

röra personliga förhållanden eller tjänster, aldrig borde

vara lagligen bindande utöver en viss begränsad tid; och

att i fråga om den viktigaste av dylika förbindelser,

äktenskapet, vars ändamål är förfelat, såvida ej båda parternas

känslor stå i överensstämmelse därmed, det icke borde

behövas mer än endera partens uttryckliga önskan, för att

det skulle anses upplöst. Detta ämne är emellertid för

viktigt och för invecklat för att kunna avhandlas i

förbigående, och jag vidrör det endast så mycket, som är

nödvändigt för att belysa min sats. Om icke det

sammanträngda och allmänt hållna framställningssättet i baron

von Humboldts avhandling hade tvungit honom att denna

gång åtnöja sig med att uttala sin slutsats utan att diskutera

förutsättningarna, så akulle han utan tvivel själv hava

insett, att saken icke låter sig avgöras på så allmänna

grunder som dem, till vilka han här inskränker sig. När

en person antingen genom ett uttryckligt löfte eller genom

sina handlingar har uppmuntrat en annan att förlita sig

på, att han allt framgent skall handla på ett visst sätt

— att på denna förutsättning bygga förhoppningar och

beräkningar och därefter utstaka någon del av sin

levnadsplan — så uppstår å den förres sida en ny följd av

moraliska förpliktelser mot denna andra person, vilka väl

möjligen böra giva vika för högre plikter, men ingalunda

kunna lämnas utan avseende. Och om vidare förhållandet

mellan de båda parterna har medfört följder för andra;

om det försatt en tredje person i någon egendomlig

ställning eller, såsom förhållandet är vid äktenskapet, t. o. m.

kallat denna tredje part till liv, så uppstå å båda sidor

förpliktelser mot denna tredje part, vilkas uppfyllande, eller

åtminstone sättet därför, högeligen måste vara beroende av,

huruvida den ursprungliga förbindelsen avbrytes eller

fortsättes. Därav följer icke — och jag kan ej heller

medgiva — att dessa skyldigheter sträcka sig ända därhän, att

de kräva förbindelsens fullgörande på bekostnad till och

med av den missnöjda partens hela lycka. Men de måste

nödvändigt tagas med i räkningen; och även om de, såsom

von Humboldt påstår, icke borde utgöra någon väsentlig

inskränkning däri, så lägga de ovillkorligen ett starkt band

på hans moraliska frihet. En person är skyldig att taga

alla dessa omständigheter i övervägande, innan han besluter

sig för ett steg, som berör intressen, så viktiga för andra; och

om han icke fäster tillbörligt avseende vid dessa intressen, är

han moraliskt ansvarig för skadan. Dessa allmänna

anmärkningar har jag här anfört för att därigenom bättre belysa

frihetens allmänna princip, och icke emedan särskilt denna

fråga kräver det; ty den behandlas tvärtom vanligen så,

som om barnens intressen vore allt, och de vuxna

personernas intet.

Jag har redan förut anmärkt, att i följd av bristen

på varje erkänd allmän grundsats friheten ofta medgives,

där den borde förvägras, och förvägras, där den borde

medgivas; och ett av de fall, där frihetskänslan i det

moderna europeiska samhället yttrar sig starkast, är ett

sådant, där den enligt min åsikt är fullkomligt oberättigad.

En person bör visserligen äga frihet att handla som han

vill i egna angelägenheter; men han bör icke äga samma

frihet att handla för en annan under förebärande, att dennes

angelägenheter äro hans. Staten är skyldig att, på samma

gång den tar tillbörlig hänsyn till individens frihet i

sådant, som huvudsakligen angår honom själv, sorgfälligt

övervaka, huru han brukar den makt, som han besitter

över andra. Denna statens skyldighet förbises nästan helt

och hållet, då det gäller familjeförhållandena, vilka dock

genom sitt direkta inflytande på människornas väl äro

viktigare än alla andra tillsammantagna. Vi behöva icke

här orda om den nästan despotiska makt, som mannen

har över hustrun: ty för att fullkomligt avhjälpa denna

orättvisa, fordras ingenting annat, än att de gifta kvinnorna

erhålla samma rättigheter och kunna påräkna samma skydd

av lagen, som alla andra människor. De, som försvara

de rådande missförhållandena, åberopa sig dessutom icke på

några frihetsprinciper utan framträda öppet såsom våldets

vapendragare, Men det är i fråga om barnen, som dessa

missriktade frihetsidéer utgöra ett verkligt hinder för staten

att uppfylla sina plikter. Man skulle nästan kunna tro, att

en persons barn bokstavligen, och ej blott i figurlig mening,

utgjorde en del av honom själv. Så ängsligt misstrogen är

den allmänna meningen mot varje lagens ingrepp i hans

absoluta och uteslutande myndighet över dem; mera

misstrogen nästan än mot vilket ingrepp som helst i hans egen

handlingsfrihet. Till den grad sätta de flesta människor

mindre värde på frihet än på makt. Låtom oss t. ex.

betrakta ungdomens uppfostran. Är det icke en nästan

självklar sak, att staten har rätt att fordra eller utkräva

ett visst mått av uppfostran för varje mänsklig varelse,

som är född till dess medborgare? Och likväl finnes det

väl få, som ej frukta för att erkänna eller försvara denna

sanning. Det finns väl knappast någon, som vill förneka,

att det är en av föräldrarnas (eller enligt nu gällande lag

och sed faderns) heligaste plikter, att giva åt de mänskliga

varelser, vilka de bragt till världen, en uppfostran, som

sätter dem i stånd till att uppfylla sina plikter i livet

så väl mot andra som mot sig själva. Men medan man

enstämmigt förklarar detta vara en faders plikt, finns det

knappt någon i detta land, som vill höra talas om, att

man bör tvinga honom att fullgöra den. I stället för

att fordra, att han skall göra någon ansträngning eller

försakelse för att tillförsäkra sitt barn uppfostran, lämnas

det till hans fria val att mottaga eller icke mottaga den,

när den lämnas för intet! Man har ännu icke lärt sig

inse, att det är ett moraliskt brott både mot den olyckliga

avkomman och mot samhället att skaffa ett barn till världen,

utan att hava någon tänkbar utsikt att kunna ge det vare

sig kroppslig eller andlig näring och utbildning; och att

staten, om föräldrarna icke uppfylla denna skyldighet, bör

tillse, att den blir uppfylld, och detta så mycket som

möjligt på deras bekostnad.

Om man väl en gång erkänt nödvändigheten av att

fordra allmän uppfostran, skulle det bli slut på de

stridigheter angående vad slags undervisning staten bör

giva, och på vad sätt, vilka nu förvandla denna sak till

en stridsfråga mellan skilda sekter och partier, och orsaka,

att den tid och möda, som borde hava använts på

uppfostran, nu förslösas på tvister angående uppfostran. Om

regeringen ville besluta sig för att för varje barn fordra

en god uppfostran, så skulle den bespara sig besväret att

själv förskaffa det en sådan. Den kunde överlämna till

föräldrarna att uppfostra sina barn, var och huru de

behagade, och åtnöja sig med att hjälpa till att betala

skolavgifterna för de fattigare klassernas barn och erlägga

alla dylika utgifter för sådana, som icke hava någon annan,

som kan betala för dem. De invändningar, vilka med

skäl blivit gjorda mot uppfostran genom staten, gälla icke

denna statens fordran på allmän uppfostran utan blott, att

staten själv skulle taga ledningen av undervisningen i sin

hand, vilket är en helt annan sak. Att hela eller större

delen av allmänhetens uppfostran lämnas i statens händer,

ogillar jag lika så mycket som någon. Allt, som här blivit

sagt om betydelsen av karaktärens individualitet, om olikhet

i åsikter och handlingssätt, innefattar lika omotsägligt även

olikhet i uppfostran. En allmän uppfostran under statens

omedelbara ledning är endast ett sätt att söka stöpa alla

människor i samma form, och då denna form är sådan,

som den härskande makten i staten vill hava den denna

makt må nu vara monarken, prästerskapet, aristokratien

eller majoriteten av den närvarande generationen, så

åstadkommer en dylik uppfostran genom staten, i samma mån

den är mäktig och inflytelserik, ett tryckande herravälde

över själen, vilket helt naturligt lätt leder till ett

herravälde även över kroppen. En av staten anordnad och

övervakad uppfostran borde, såframt den ens skulle finnas,

endast vara en bland många tävlande anstalter, upprättad

i ändamål att tjäna som exempel och sporre för de övriga

för att hålla dem uppe på en tillräckligt hög ståndpunkt.

Endast om samhället i sin helhet verkligen står så lågt,

att det ej kan eller ej vill förskaffa sig några lämpliga

uppfostringsanstalter, såframt ej regeringen tar saken om

hand; endast då må regeringen, för att välja det mindre av

två onda ting, åtaga sig ordnandet av skolor och universitet

på samma sätt, som den åtar sig aktiebolagens uppgift i

ett land, varest den enskilda företagsamheten icke är

mäktig att åstadkomma stora industriella företag. Men

om det i landet finnes ett tillräckligt antal personer, som

kunde äga förmåga att meddela undervisning under

styrelsens tillsyn, så skola i allmänhet dessa personer vara

lika skickliga och villiga att meddela lika god undervisning

även i privata skolor, förutsatt endast, att lön för deras

arbete tillförsäkras dem, därigenom att lagen gör uppfostran

obligatorisk, och statsunderstöd meddelas dem, som äro

ur stånd att själva bestrida utgifterna därför.

Det medel, varigenom man skulle försäkra sig om

uppfyllandet av denna lag, kunde ej vara något annat än

offentliga examina, vilka skulle utsträckas till alla barn och

taga sin början vid en tidig ålder. Man skulle bestämma

en viss ålder, vid vilken varje barn skulle examineras,

på det att man måtte kunna förvissa sig om, huruvida han

eller hon kunde läsa. Om någon visade sig oförmögen

härtill, skulle fadern, såvida han ej till sin ursäkt kunde

anföra tillräckliga skäl, åläggas en måttlig plikt, som han

i nödfall kunde avbetala genom sitt arbete; och barnet

skulle sättas i skola på hans bekostnad. Dessa examina

skulle upprepas en gång varje år med gradvis stegrade

fordringar, så att inhämtandet och ännu mera bibehållandet

av ett visst mått av allmän kunskap verkligen bleve

obligatoriskt. Utöver detta mått borde det finnas frivilliga

examina i alla ämnen, vid vilka alla, som uppfyllde vissa

fordringar, kunde därom erhålla intyg. För att hindra

staten från att genom dessa anordningar utöva ett otillbörligt

inflytande på åsikterna, skulle examensfordringarna

(förutom de rent elementära kunskaperna, såsom språken och

deras användning) till och med i de högre avdelningarna

begränsas till fakta och exakt vetande. Examina i religion,

politik och andra omtvistade ämnen skulle sålunda icke

gälla åsikternas sanning eller falskhet, utan endast det

faktum, att de eller de åsikterna antagas på de eller de

grunderna av de eller de författarna, skolorna eller kyrkorna.

Under ett sådant system skulle det uppväxande släktet,

med hänsyn till alla omtvistade sanningar, icke vara värre

däran, än det nu är. Människorna skulle uppfostras antingen

till högkyrkliga eller till dissenters liksom nu; staten skulle

endast tillse, att de bleve upplysta högkyrkliga eller

upplysta dissenters. Ingenting hindrar, att barnen, ifall

föräldrarna önskade det, undervisades i religion vid samma

skola, där de erhöllo sina övriga kunskaper. Alla försök

från statens sida att inverka på sina medborgares omdöme

i omtvistade frågor äro skadliga; men däremot är staten

fullt berättigad att förvissa sig om, att var och en besitter

erforderliga kunskaper för att själv kunna bilda sig ett

omdöme i varje viktigare ämne. Det vore ju så mycket

bättre, om den, som studerade filosofi, kunde bestå en

examen i såväl Locke som Kant, vare sig att han slöte

sig till den ene eller den andre eller till ingendera. Man

kan icke göra någon förnuftig invändning mot, att en

ateist examineras i kristendomens grundläror, förutsatt att

man icke fordrar, att han skall förklara sig tro på dem.

Examina i högre kunskapsgrenar borde dock enligt min

åsikt vara fullkomligt frivilliga. Det skulle vara att giva

styrelserna en alltför farlig makt, om de tillätes att

utesluta någon från en befattning — till och med från en

lärarebefattning — på grund av föregiven brist på

kvalifikationer; och jag anser med Wilhelm von Humboldt, att

akademiska grader eller andra offentliga intyg borde

meddelas envar, som genomgått en examen och bestått provet,

men att dessa intyg icke skulle förläna innehavaren någon

fördel framför medtävlare utöver den vikt, som den

allmänna åsikten fäster vid edessa vittnesbörd.

Det är icke endast i fråga om uppfostran, som oriktiga

föreställningar om friheten åstadkomma, att föräldrarnas

moraliska plikter ej inses, och lagliga plikter ej påläggas

dem, även i sådana fall, där det alltid finnes de starkaste

skäl för det förra och ofta även för det senare. Redan

det att giva upphov åt en mänsklig varelse är en av de

mest ansvarsfulla handlingar i en människas liv. Att åtaga

sig detta ansvar — framkallandet av ett liv, som kan

bliva antingen en förbannelse eller en välsignelse, är,

såframt man icke kan bereda denna varelse åtminstone de

vanligaste utsikterna till en önskvärd existens, ett brott

mot densamma. Och att i ett land, som antingen redan

är överbefolkat eller hotas av överbefolkning, framalstra

mer än ett helt litet antal barn och sålunda genom att

öka konkurrensen nedtrycka arbetslönerna, är en allvarsam

oförrätt mot alla, som leva av sitt arbete. De lagar, som

i många länder på kontinenten förbjuda giftermål, såframt

ej kontrahenterna kunna visa, att de äro i stånd att

underhålla en familj, överskrida ej statens rättmätiga myndighet;

och vare sig att dessa lagar äro ändamålsenliga eller ej

(en fråga, som förnämligast beror på lokala

omständigheter och föreställningssätt), kan man likväl icke mot dem

invända, att de kränka friheten. Det är genom sådana

lagar, som staten träder emellan för att förhindra en

fördärvlig handling, som är skadlig för andra och som borde

brännmärkas av det allmänna ogillandet, även när man

icke anser det lämpligt att till detta foga laglig

bestraffning. Men de gängse idéerna om friheten, vilka så lätt

finna sig i de verkliga ingrepp, som göras i densamma i

saker, som uteslutande röra individen, skulle tillbakavisa

varje försök att lägga något som helst band på individens

böjelser, när följden av deras tillfredsställande är ett liv

fullt av elände och försakelse för en eller flera varelser i

förening med ont av många slag för dem, som stå personen

i fråga tillräckligt nära för att kunna beröras av hans

handlingar. När man jämför den besynnerliga vördnad,

människorna hysa för friheten, med deras lika

besynnerliga brist på vördnad för denna samma frihet, skulle man

kunna tro, att en person hade en obestridlig rätt att

tillfoga andra skada, men alls ingen rätt att följa sin egen

böjelse i saker, som ej skada någon.

Jag har sparat till sist en stor klass av spörsmål

angående gränserna för styrelaens ingripande, vilka, ehuru

nära förbundna med ämnet för denna avhandling, likväl

strängt taget icke tillhöra det. Jag menar sådana fall,

där skälen mot styrelsens inblandning icke vila på frihetens

princip, enär det icke är fråga om att lägga band på

individens handlingar, utan om att understödja dem. Bör

regeringen förelaga något för alt befrämja dessa, eller

överlämna åt personerna själva att, antingen enskilt eller genom

frivillig samverkan, verkställa dem?

Invändningarna mot regeringens inblandning, där den

icke innebär en kränkning av friheten, kunna vara av

tre slag.

Den första gäller sådana fall, där det är sannolikt,

att saken i fråga skall utföras bättre av enskilda personer

än av styrelsen. I allmänhet är ingen så lämplig att leda

ett företag eller att bestämma, huru och av vem det bör

ledas, som de, vilka däruti hava ett personligt intresse.

Denna princip förkastar den lagstiftande och verkställande

maktens förr så ofta förekommande inblandning i de vanliga

industriella företagen. Men denna del av ämnet har blivit

tillräckligt avhandlad av nationalekonomerna och står ej

i något närmare samband med de i denna avhandling

uttalade grundsatserna.

Den andra invändningen är närmare förbunden med

vårt ämne. Till och med om individerna ej kunna utföra

det ifrågavarande arbetet så väl, som regeringens

tjänstemän, kan det icke desto mindre i många fall vara önskvärt,

att det överlämnas åt dem hellre än åt regeringen, emedan

det kan vara ett medel till deras andliga utveckling —

ett sätt att stärka deras handlingskraft, att utbilda deras

omdöme och bibringa dem en närmare kännedom om de

saker, varmed de sålunda få att göra. Detta är det

förnämsta, men ingalunda det enda skäl, som talar till förmån

för juryinstitutionen (i andra än politiska frågor), för fria

och folkliga, kommunala och lokala institutioner, samt för

frivilliga föreningar för industriella och filantropiska företags

ordnande. Dessa äro inga frågor, som röra friheten, och

de stå endast i en avlägsen förbindelse med detta ämne;

de äro frågor, som gälla utvecklingen. Vi uppskjuta

till ett annat tillfälle att närmare avhandla dessa saker,

betraktade såsom en del av ett folks uppfostran. De

utgöra i själva verket en skola för medborgaren, den

praktiska sidan av ett fritt folks politiska uppfostran, i

det individen genom dem tages ut ur de personliga och

familjeintressenas trånga krets och vänjes att förslå

allmänna intressen och handhava allmänna angelägenheter,

att låta omtanken för det allmänna bästa i större eller

mindre grad bestämma sina handlingar och att rätta sin

vandel efter syftemål, som förena individerna med varandra

i stället för att åtskilja dem. Såframt icke medborgarna

genom vana förvärvat sig denna förmåga, kan en fri

statsförfattning varken genomföras eller vidmakthållas; såsom

man sett av den politiska frihetens alltför ovaraktiga

beskaffenhet i de länder, där den ej vilat på en tillräckligt

fast grundval av lokala fri- och rättigheter. Att vidare

de rent lokala angelägenheterna böra förvaltas av lokala

myndigheter, och de stora industriella företagen ledas av

dem, som därtill frivilligt hava anskaffat penningmedlen,

därför tala alla de fördelar, vilka, såsom vi i denna

avhandling hava visat, härflyta ur individualitetens utveckling och

ur skiljaktighet i sätten att handla. En regerings

handlingar hava benägenhet att ^vara lika överallt. De enskilda

och frivilliga föreningarna däremot erbjuda fördelen av de

mest skiljaktiga försök och den mångsidigaste erfarenhet.

Men det, varmed staten kan gagna, är att bilda en

medelpunkt, dit erfarenheterna från de olika försöken samlas,

och varifrån de sedan utgå och spridas. Dess uppgift är

att göra det möjligt för var och en att draga nytta av

andras försök; men icke att ej tillåta några andra försök

än sina egna.

Det tredje och mest avgörande skälet, varför regeringens

inblandning bör inskränkas, är den stora vådan av att

onödigtvis öka dess makt. Varje nytt slag av förrättningar,

som lägges till dem, vilka styrelsen redan har i sin hand,

gör dess inflytande över personers förhoppningar och

farhågor ännu vidsträcktare och förvandlar mer och mer den

verksamma och framåtsträvande delen av samhället till

lydiga verktyg åt styrelsen, eller åt något parti, som strävar

efter högsta makten. Om landsvägarna, järnvägarna,

bankerna, försäkringsbolagen, de stora aktiebolagen,

universiteten och välgörenhetsinrättningarna allesammans stode

under regeringens omedelbara ledning; om därtill alla

kommunala och lokala myndigheter med allt, vad därtill

hörer, bleve underavdelningar av den centrala styrelsen;

om alla ämbetsmän vid alla dessa skilda inrättningar

tillsattes och avlönades av regeringen och för varje liten

befordran vore beroende av den; så skulle varken

tryckfrihet eller en demokratisk lagstiftning kunna göra detta

eller något annat land fritt annat än till namnet. Och

olyckan skulle vara desto större, ju kraftigare och mera

systematiskt regeringsmaskineriet vore sammansatt, ju

skickligare man visste att utvälja de bäst utrustade händer och

huvuden till dess skötande. I England har man nyligen

väckt förslag om, att alla regeringens civila tjänster skulle

tillsättas efter öppen tävlan mellan de sökande, på det

man till dessa befattningar skulle kunna erhålla de mest

begåvade och skickligaste; och mycket har blivit sagt och

skrivet för och emot detta förslag. Ett av de förnämsta

skäl, som anförts däremot, är, att den ställning, som

tillkommer en statens tjänsteman, icke erbjuder så stora

förmåner eller så stort anseende, att den skulle eftersträvas

av de största förmågorna, vilka alltid skola finna en

anställning i bolags och andra föreningars tjänst eller en

verksamhet såsom enskilda personer mera lockande. Det hade

icke varit underligt, om detta argument framställts av

förslagets vänner såsom ett svar på den viktigaste invändningen

däremot; men att det kommer från motståndarnas sida är

besynnerligt nog. Det, som anföres såsom en invändning mot

saken, är just det ifrågavarande systemets säkerhetsventil.

Om verkligen landets alla förnämsta förmågor kunde dragas

in i regeringens tjänst, så skulle ett förslag att

åvägabringa detta resultat med skäl kunna ingiva farhågor, Om

alla samhällsangelägenheter, som fordra en ordnad

samverkan eller en stor och omfattande synkrets, vore i

regeringens händer, och om alla statens ämbeten uteslutande

vore besatta med de skickligaste män, sä skulle all högre

odling och all utbildad intelligens inom landet, med undantag

av den rent spekulativa, bliva koncentrerad hos en talrik

byråkrati, efter vilken hela den övriga delen av samhället

måste rätta sig i allting; den stora massan för att få

ledning och föreskrifter i allt, vad den hade att göra;

förmågorna och de uppåtsträvande för personlig befordran.

Att vinna inträde i denna byråkratis leder och, när detta

lyckats, stiga därinom, skulle bliva äregirighetens enda mål.

Under en sålunda ordnad styrelse skulle den utanför

stående allmänheten på grund av bristande praktisk

erfarenhet föga vara i stånd att kritisera eller motverka byråkratiens

åtgärder. Men icke nog härmed, även om tillfälligtvis

under en despotisk författning eller genom de naturliga

verkningarna av en demokratisk dylik en eller flera

härskare med reformatoriska böjelser skulle uppstå, så skulle

dock ingen reform kunna åstadkommas, som vore stridande

mot byråkratins intressen. Sådan är det ryska

kejsardömets sorgliga belägenhet, vilket framgår av deras

berättelser, som varit i tillfälle att iakttaga förhållandena

därstädes. Tsaren själv är vanmäktig gentemot byråkratin;

han kan sända vem som helst av dess medlemmar till

Sibirien, men han kan ej regera utan den, eller emot

dess vilja. Vid varje hans befallning hava de ett tyst

veto genom att helt enkelt underlåta att bringa den i

verkställighet. I de länder, där civilisationen gjort större

framsteg, och där en mera upprorisk anda är rådande,

anse människorna — som blivit vana att vänta, att staten

skall göra allting åt dem, eller åtminstone att icke själva

företaga något utan att först fråga staten ej blott om lov

att göra det, utan även huruledes det bör göras — att

staten är ansvarig för alla olyckor, som drabba samhället.

Och när så olyckorna överstiga gränserna för deras

tålamod, resa de sig upp mot regeringen och göra vad man

kallar revolution; varefter någon annan med eller utan

folkets bemyndigande uppstiger på tronen, utsänder sina

befallningar till byråkratien, och allt fortgår ungefär som

förut; ty byråkratien är oförändrad, och inga andra finnas,

som äro i stånd att intaga dess plats.

En helt annan anblick erbjuder ett folk, som är vant

att självt handhava sina angelägenheter. I Frankrike, där

större delen av folket tjänstgjort i armén, och många av

dem uppnått åtminstone underofficersgrad, finnas alltid vid

varje folkresning flere personer, som kunna åtaga sig

ledningen och uppgöra en någorlunda ordnad plan därför.

Vad fransmännen äro i militära angelägenheter, det äro

amerikanarna i allt, som rör det borgerliga livets

förhållanden. Lämna dem utan styrelse, och varje amerikanskt

samfund skall vara i stånd att bilda en ny och att

ombesörja detta eller vilket annat offentligt värv som helst

med en ganska tillfredsställande grad av förstånd, ordning

och beslutsamhet. Sådant borde varje fritt folk vara. Ett

folk, som är i stånd härtill, kan anse sin frihet tryggad;

det skall aldrig låta sig förslavas av någon man, eller av

någon förening av män, därför att dessa äro i stånd att

bemäktiga sig och handhava regeringstömmarna. Ingen

byråkrati är i stånd att tvinga ett sådant folk att göra

eller lida något, som det ej självt vill. Men där allting

utföres genom byråkratien, kan ingenting företagas, som

står i verklig strid med dennas vilja. I länder med sådan

författning bilda nationens mest erfarna och praktiska

förmågor en ordnad kår, som skall styra de övriga; och ju

mera fulländad denna organisation är i sig själv, ju bättre

den lyckas att med sig förena och åt sig uppfostra de

skickligaste medlemmarna av alla samhällets klasser, desto

fullständigare är det slaveri, vari alla befinna sig,

byråkratiens medlemmar själva icke undantagna. Ty de styrande

äro lika mycket slavar under sin egen organisation och sina

egna förordningar, som de styrda äro slavar under styrelsen.

En kinesisk mandarin är lika mycket despotismens verktyg

och kreatur, som den lägsta jordarbetare. En jesuit är

till den yttersta grad av förnedring sin ordens slav, ehuru

hans orden har till sin uppgift att befrämja sina

medlemmars gemensamma makt och inflytande.

Man bör icke heller förbise, att detta hopande av alla

landets förnämsta förmågor inom den styrande klassen förr

eller senare skall visa sig skadligt för dennas andliga

verksamhet och framåtskridande. Bundna av varandra och

arbetande efter ett system, vilket, liksom alla sådana,

ovillkorligen till större delen följer fastställda regler, äro

den styrande klassens medlemmar beständigt utsatta för

frestelsen att nedsjunka till en trög slentrian, eller att, om

de någon gång övergiva denna kretsgång, kasta sig över

någon till hälften undersökt, omogen idé, som slagit an på

en eller annan styrande medlems fantasi. Det enda, som

kan motverka dessa med varandra så nära förbundna, ehuru

till utseendet så stridiga böjelser, den enda sporre, som kan

hålla den styrande klassens skicklighet vid en hög

ståndpunkt, är, att den underkastas en vaksam kritik av likställda

förmågor utom densamma. Det är därför nödvändigt, att

utvägar finnas, varigenom oberoende av regeringen sådana

förmågor kunna utbildas och få tillfälle att skaffa sig

den erfarenhet, som är nödvändig för ett riktigt bedömande

av de stora praktiska frågorna. Om vi vilja ständigt

äga en skicklig och verksam ämbetsmannakår — framför

allt en sådan, som kan giva upphov till och är villig att

antaga förbättringar; om vi icke vilja, att vår byråkrati

skall urarta till pedantokrati — så bör denna kår icke

tillåtas att lägga beslag på alla de funktioner, som bilda

och utveckla de för människosläktets styrande erforderliga

egenskaperna.

Att bestämma den punkt, där dessa för den mänskliga

friheten och framåtskridandet så fruktansvärda olägenheter

taga sin början, eller snarare den punkt, där de börja

uppväga de välgärningar, vilka åtfölja det förenade

användandet av samhällets krafter under ledning av dess erkända

styresmän till undanrödjande av de hinder, som stå i vägen

för samhällets välstånd; att bibehålla så mycket som

möjligt av de fördelar, vilka ernås genom maktens och

intelligensens centralisation, utan att indraga en för stor

del av den allmänna verksamheten i regeringskanalerna

— detta är en av regeringskonstens svåraste och mest

invecklade frågor. Den är till stor del en detaljfråga, vid

vars avgörande många och skilda saker måste tagas i

betraktande, och för vilken inga bestämda regler kunna

uppställas. Men jag tror, att den praktiska grundsats, som

skall trygga mot farorna, det ideal, man bör hålla i sikte,

den måttstock, enligt vilken alla anordningar, som avse

svårigheternas övervinnande, böra uppskattas, kan

innefattas i dessa ord: den största möjliga fördelning av makten,

som är förenlig med en kraftfull verksamhet; men det

största möjliga samlande av kunskaper i en medelpunkt,

varifrån de sedan spridas. Så t. ex. borde alla saker,

som höra till den kommunala förvaltningen, och vilka man

icke med större fördel kunde överlämna åt dem, som däri

hava ett direkt intresse, fördelas mellan olika tjänstemän,

valda av kommunerna, såsom förhållandet är i Nya

Englands stater; men dessutom skulle det för varje krets av

kommuner finnas en övervakande myndighet, som utgjorde

en gren av den allmänna styrelsen. Organet för detta

överinseende skulle likasom i en brännpunkt hopsamla

hela den mångfald av kunskap och erfarenhet, som kunde

inhämtas av alla de andra kommunernas verksamhet inom

samma verksamhetaområde, av allting motsvarande, som

bleve utfört i andra länder, och av statsvetenskapens

allmänna grundsatser. Detta centralorgan skulle hava rätt

att få del av allt, som bleve uträttat, och dess

huvudsakliga plikt skulle vara att göra den på en ort förvärvade

kunskapen tillgänglig för andra orter. Genom sin höga

ställning och sin vidsträckta synkrets upphöjt över varje

särskild orts småsinnade fördomar och ensidiga åsikter

skulle det kunna förläna sina råd en stor auktoritet. Men

dess egentliga makt såsom en bestående institution skulle

enligt mitt förmenande begränsas till att övervaka, att de

kommunala tjänstemännen följa de till deras ledning

föreskrivna lagarna. I alla sådana fall, där inga särskilda

föreskrifter funnes, skulle dessa tjänstemän lämnas att handla

efter eget omdöme, ansvariga endast för sina valmän. För

överträdelse av de givna föreskrifterna skulle de däremot

vara ansvariga inför lagen, alldenstund föreskrifterna skulle

fastställas av den lagstiftande makten. De centrala

myndigheterna skulle endast vaka över, att dessa följdes. Där

så ej skedde, skulle de allt efter sakens beskaffenhet vädja

till domstolarna för att hävda lagen, eller till valmännen

för avsättandet av sådana tjänstemän, vilka icke så som

sig bort tillämpat den efter dess anda. Sådant är på det

hela taget det överinseende, som the Poor Law Board

(överstyrelsen för fattigvården) här i landet är avsedd att

utöva över förvaltarna av fattigskatten. Den makt, som

denna myndighet besitter utöver denna gräns, är i detta

särskilda fall berättigad och nödvändig i och för avhjälpandet

av inrotade dåliga vanor uti förvaltningen av saker, som

dock på det närmaste beröra icke endast kommunen, utan

hela samhället. Ty ingen kommun har moralisk rättighet

att genom usel förvaltning göra sig själv till ett

fattigdomens hemvist, emedan denna ovillkorligen utbreder sig

även till andra kommuner och både i moraliskt och fysiskt

avseende försämrar hela arbetsklassen. Den rätt till utövande

av administrativt tvång och en viss underordnad grad av

lagstiftningsverksamhet, som the Poor Law Board innehar

(ehuru den till följd av allmänna opinionens ställning till

frågan endast sparsamt utövas), är utan tvivel fullkomligt

berättigad i ett fall av så stort nationellt intresse, men

skulle ingalunda vara på sin plats i fråga om övervakandet

av rent lokala intressen. Däremot skulle ett centralorgan,

som avsåge att meddela undervisning och upplysningar till

samtliga kommunerna, vara av lika stort värde inom alla

förvaltningens områden. En styrelse kan icke hava för

mycket av det slags verksamhet, som icke motarbetar utan

underlättar och befrämjar individens utveckling och

handlingskraft. Missförhållandet inträder, när staten i stället

för att väcka till liv individernas och föreningarnas

verksamhet och krafter ersätter dem genom sina egna; när

den, i stället för att undervisa, råda och, när så behöves,

anklaga dem, låter dem arbeta i kedjor, eller nödgar dem

att vara overksamma, under det den själv i deras ställe

utför arbetet. En stats värde blir dock till sist det värde,

som dess medlemmar äga; och den stat, som åsidosätter

deras andliga utveckling och förädling för att uppnå en

smula större skicklighet (eller åtminstone det sken därav,

som vanan skänker) i förvaltningen av regeringsärendenas

alla detaljer; en stat, som, även om det sker i god avsikt,

hämmar människorna i växten för att göra dem till mera

lydiga redskap åt sig själv, skall finna, att ingenting

verkligen stort kan uträttas med små människor. Det

maskineri, för vars fullkomning den uppoffrat allt annat,

skall till sist visa sig vara till ingen nytta, emedan det

saknar den livgivande kraft, som staten funnit för gott

att bannlysa, för att få maskinen att arbeta jämnare.

——

INNEHÅLL.

FÖRSTA KAPITLET.

Inledning.

Sid.

Striden för friheten gällde i forntiden skydd mot tyranner...... 2

Strävandena för politiska fri- och rättigheter och laglig kontroll

över de styrande.................................................. 3

Folkets självstyrelse ............................................ 4

Majoritetstyranni................................................. 5

Den rådande opinionens tyranni.................................... 7

Människornas åsikter om, hur andra böra uppföra sig, grunda

sig vanligen på känsloskäl........................................ 9

Den härskande klassens inflytande på befolkningens sedliga

begrepp ......................................................... 10

Sedlig känsla och religiös ofördragsamhet........................ 11

Endast religiös frihet har blivit förfäktad med stöd av

allmängiltiga grundsatser ....................................... 12

Rörande rätta begränsningen av lagens och opinionens kontroll

över individen dömer man godtyckligt............................... 14

En enkel grundsats för denna begränsning: endast för de

handlingar, som röra andra, är individen skyldig samhället

räkenskap .......................................................... 15

Detta gäller ej omyndiga individer och outvecklade samhällen,

där hela folket måste anses som omyndigt.........-................. 16

Nyttan som princip i etiska frågor.................................. 17

Vad individens frihet innefattar ...........;....................... 19

Det nu rådande föreställningssättet....................................... 20

Comte"s frihetsfientliga, sociala system ................................. 21

Den växande tendensen att utsträcka samhällets myndighet över

individen ............................................................... 22

ANDRA KAPITLET.

Om tanke- och yttrandefrihet.

1. Inledning. Ingrepp i yttrandefriheten äro lika oberättigade,

när de ske i överensstämmelse med den allmänna meningen,

som när de äga rum i strid mot densamma .................. 24

2. En åsikt bör aldrig undertryckas, ty man kan aldrig

vara fullkomligt viss om, att den är falsk ......... 27

Inkast 1: Absolut visshet om insiktens falskhet erfordras

ej, endast tillräcklig säkerhet för praktiskt behov......... 29

Vederläggning: Fullkomlig frihet för andra att motsäga

och vederlägga våra åsikter, är just det villkor som

berättigar oss att lägga dem såsom sanna till grund för

vårt handlingssätt................................................... 31

Inkast 2: Vissa satser äro så nyttiga och nödvändiga

för samhällets bestånd, att deras diskuterande ej bör få

tillåtas ................................................................ 35

Vederläggning: Även en åsikts nytta kan bli föremål för

olika åsikter......................................................... 36

Tillämpning på konkreta fall: Tron på Gud och ett liv

efter detta eller de allmänt antagna, moraliska

grundsatserna. Historiska exempel: Sokrates, Kristus, Marcus

Aurelius............................................................... 37

Inkast 3: Lagliga straff äro nyttiga mot skadliga

villfarelser, men i längden maktlösa mot sanningen......... 44

Vederläggning: Även om detta påstående vore sant, skulle

det vara en beklagansvärd villfarelse att förfölja de

personer, som förkunna nya sanningar. Men det är

dessutom ej sant, att sanningen alltid triumferar över lögnen.

Exempel på motsatsen ........................................... 44

Inkast 4: Numera dömas ej kättare till döden....... ........ 47

Vederläggning: Även nu finnas lagliga straff mot uttalandet

av vissa åsikter. Men nu är det mest den sociala

ofördragsamheten, som förmår människor att dölja sina åsikter;

därför kommer aldrig någon grundlig diskussion av

kätterska åsikter till stånd. Betydelsen av vissa perioder i

historien, då auktoritetens ok var brutet..................... 47

3. Även om vi kunde vara vissa om, att den åsikt vi

söka undertrycka är falsk, så skulle likväl dess

undertryckande vara ett ont................................. 57

A. Ty man får aldrig någon klar uppfattning av en

sanning, ingen insikt i dess grunder, om den ej bringas

i strid mot villfarelsen ........................................... 57

Inkast 1: Man kan lära personer grunderna för deras

åsikter ................................................................ 59

Vederläggning: På detta sätt komma aldrig motskälen

till full rätt ......................................................... 59

Inkast 2: Det är nog att några finnas, som äga en

fullständig insikt om grunderna för en sanning ............... 62

Vederläggning: Ej ens några få en sådan insikt, om det

ej står öppet för envar att framställa sina motskäl ...... 63

B. Sanningen övergår till en död dogm, om den icke

bringas i strid mot villfarelsen. Exempel från

religionshistorien: Kristendomen förr och nu. Moraliska satser,

ordspråk o. s. v.................................................... 64

Inkast: Är då meningsstrid alltid nödvändig?............... 71

Vederläggning: Den är alltid nyttig, och där den ej längre

finnes, borde någon ersättning därför åstadkommas...... 72

Exempel: Den sokratiska metoden. Medeltidens skolor.

Värdet av negativ kritik......................................... 73

4. Stridiga åsikter äro emellertid vanligen endast

delvis sanna eller falska .................................... 75

Exempel: Rousseaus läror. Liberala och konservativa

partier i samhällsfrågor .............................................. 77

Inkast: Några allmänt antagna läror innehålla hela

sanningen, t. ex. på det moraliska området den kristna

sedeläran ............................................................. 79

Granskning av detta påstående .................................. 80

Avslutning ...................................................,......... 85

Sammanfattning................. ............................ ....... 87

Slutord till dem, som visserligen medgiva

yttrandefrihet, men blott om den användes på ett hovsamt

och ärligt sätt...................................................... 88

TREDJE KAPITLET.

Om individualitetens betydelse för det allmänna bästa.

1. Inledning. Handlingsfriheten bör begränsas så, att ingen

har rätt att skada andra .......................................... 92

Med denna viktiga inskränkning gälla samma skäl för

handlingsfriheten som för tanke- och yttrandefriheten ...... 93

2. Betydelsen av individens självständiga utveckling

för hans egen lycka. De flesta människor sätta ej

värde på originalitet utan betrakta den snarare som

någonting ont ............................................................... 94

Frihet att själv bestämma sitt handlingssätt är ett

väsentligt villkor för utvecklingen av en persons intellektuella

och moraliska krafter ......................................... 95

Även våra önskningar och drifter böra självständigt

utvecklas och äro av betydelse för karaktären ............ 99

Förr var individens inflytande för stort, nu är det för

litet .................................................................. 101

Hednisk självhävdelse gentemot kristlig självförnekelse 102

Allt, som undertrycker individualiteten, är despotism...... 106

3. Betydelsen av utpräglade personligheter för de

övrigas lycka. De upptäcka nya sanningar och nya

sätt att leva........................................................ 106

De hindra genom sin originalitet de goda vanorna att

nedsjunka till slentrian.......................................... 107

Snillet behöver en atmosfär av frihet ........................ 108

Även de, som i teorin medge denna frihet, äro i

allmänhet fullkomligt likgiltiga därför i praktiken......... 109

Nu för tiden härskar medelmåttan.............................. 111

Blotta exemplet av självständighet är ett gott............... 112

Människor böra ej bildas efter ett enda mönster............ 112

Allmänna opinionens ofördragsamhet........................... 114

Den enda, aldrig sinande källan till förbättring är friheten 117

Följden av att individualiteten försvinner inom ett folk.

Kineserna ett varnande exempel.............................. 118

Betydelsen av de europeiska folkens stora olikheter i

karaktär och kultur ............................................. 119

Den pågående utjämningen och dess faror .................. 122

FJÄRDE KAPTLET.

Om gränserna för samhällets myndighet över individen.

Individen bör bestämma över den del av sin tillvaro,

som huvudsakligen rör honom, samhället över den

den del därav, som angår samhället ..................... 125

Lagens och allmänna meningens uppgifter och begränsning... 126

Andra, bättre utvägar att påverka människorna..................... 127

Kan någon del av en persons verksamhet vara likgiltig för

andra?..................................................................... 134

Varför man ej bör straffa personer, som försumma »plikter mot

sig själva» ............................................................... 136

Det ges andra och bättre utvägar...................................... 138

Ingreppet skall sannolikt ske på orätt ställe och på oriktigt

sätt ......................................................................... 140

Exempel: Religiösa förbud:

Muhammedanernas förbud mot att äta fläsk..................... 143

Prästernas celibat i katolska länder.............................. 146

Puritanernas ovilja mot dans, lekar o. 8. v................... 146

Maine-lagarna mot jästa drycker.................................... 149

Arbete på helgdagar................................................... 152

Mormonismen............................................................ 154

FEMTE KAPITLET.

Tillämpningar.

Handel och frihandel...................................................... 160

Försäljning av gifter ..................................................;... 162

» » starka drycker.......................................... 165

Lättja ................................................................ 166

Frihet att råda och uppmana andra till handlingar, som blott

röra dem själva. Spelhus, kopplare.............................. 167

Förbud mot försäljning av starka drycker........................... 170

Frivilligt slaveri ............................................................ 174

Äktenskapsskillnad......................................................... 175

Mannens myndighet över hustru och barn........................... 177

Ungdomens uppfostran .................................................... 179

Skolor och examina ....................................................... 180

Barnalstring................................................................. 183

Skälen mot styrelsens ingripande i sådana fall, där individens

frihet icke därigenom kränkes:

Saken utföres ofta bättre genom enskild företagsamhet...... 185

Detta verkar uppfostrande och utvecklande på individen ... 186

Det är vådligt att onödigtvis öka regeringens makt .......... 187

Erfarenheter från Ryssland.......................................... 189

» » Frankrike och Amerika .................... 190

Decentralisation av makten och koncentrering av kunskapen 193

——