Om den praktiska filosofiens föremål religionen, sedligheten och rätten

Om den praktiska filosofiens föremål religionen, sedligheten och rätten

Om

den praktiska filosofiens föremål,

Religionen, Sedligheten och Rätten.

Af

H. EDFELDT.

Upsala

Edquist & Berglund. 1870.Om den praktiska filosofiens föremål, religionen, sedligheten och rätten.

Af

H. Edfeldt

Filosofiens anledning, från objektiv synpunkt uttryckt, är, såsom ofta

blifvit framhållet, tillfälligheten, relativiteten och motsägelsen i den

verld eller verklighet, som omedelbart är gifven för menuiskan. Ty,

utan att denna ofullkomlighet och brist i hela sin betydelse för henne

framstått eller blifvit af henne fullt medvetet fattad, eger hon intet

egentligt motiv, som drifver henne till filosofi eller känner hon icke

det behof, som genom filosofien behöfver tillfredsställas.

Att verlden är motsägande är obestridligt och låter icke förneka

sig. Hon är nemligen å ena sidan en verklighet, ty hon är icke en

total negation eller innebär icke en absolut frånvaro af väsen eller

väsentligt vara, mep å andra sidan är denna verklighet äfven inskränkt,

hvilket vi bland annat se af vexlingen och förgängelsen inom henne,

och, så långt som hon detta är, är hon icke verklig eller ett

ickevarande. Verlden sålunda både är och är icke, och, då motsatta

bestämningar kunna om henne utsägas, så är hon motsägande. Men nu

är dock redau genom verlden gifven en verklighet såsom sådan, till

hvilken hon sjelf såsom ofullkomlig och ändlig utgör en motsats eller

i förhållande till hvilken hon sjelf framstår såsom inskränkt och

bristfällig. Menniskan måste nemligen först under någon form hafva fattat

det oändliga och fullkomliga, innan hon kan blifva medveten af något

såsom detta motsatt och ega ett intresse i dess förklaring. Till

en början kan hon visserligen söka fatta en del eller sida af verlden

såsom den absoluta och fullständiga verkligheten, af hvilken det öfriga

hos verlden vore en relativ negation eller inskränkning, men då har

menniskan icke ännu blifvit fullt medveten om fordringarna på sann

verklighet, ty hon antager ett ändligt vara absolut. Ser hon deremot

1veriden såsom ett helt vara ändlig och ofullkomlig, så innebär detta,

att hon är bestämd af en absolut verklighet, i jemförelse med hvilken

hon finner sig sjelf och allt, som omedelbart bestämmer henne, blifva

en relativ motsats. Det är medvetandet af denna motsats, som i

första hand drifver menniskan att söka fatta i sin renhet och sanning

den.verld eller verklighet, på hvilken det omedelbart gifna hänvisar.

Men den ursprungliga förutsättningen för filosofi och filosofiskt intresse

är dock denna motsats icke. Det är hvarken den tillfälliga och

motsägande veriden eller den disharmoni, hon hos menniskan väcker, eller

det behof, hon gör känbart, som utgöra den direkta grunden till

men-niskans filosofi. De äro endast de subjektiva och objektiva vilkoren

och anledningarna till hennes filosofi, men den positiva förutsättningen

och grunden till denna måste sökas djupare och är den rena och

fullkomliga verkligheten sjelf såsom bestämmande menniskan och såsom

verksam hos henne; ty vore icke hon till sitt innersta väsen

fullkomlig och innehölles icke hos henne det fullkomliga såsom sådant, så

vore filosofi för henne icke möjlig och icke heller det medvetandet, att

veriden såsom ett helt är ändlig och inskränkt, ty hon hade då intet

mått för hvad som vore sann eller falsk verklighet. Ja, äfven den

känsla af disharmoni, som menniskan nu erfar vid betraktelsen af den

ändliga verldens relativitet, i synnerhet af hennes vexling och

förgängelse och hennes deraf förorsakade behof af den verklighet, som är fri

från denna brist, ett behof, som hon icke mägtar undertrycka, skulle

icke finnas till eller vara möjliga för henne, såvida icke det oändliga

vore hos henne närvarande, ty ytterst af dettas närvaro äro dessa

känslor verkningar och följder.

Det är framhållet, att redan vårt medvetande af verldens

ändlighet och relativitet samt vårt behof och intresse att gå utöfver det

ändliga till en verklighet af annan art, som är absolut, förutsätter att

denna verklighet sjelf under någon form är till för menniskan och

innehålles i hennes erfarenhet. Allt, som är föremål för men niskans

intresse, måste nemligen falla inom hennes erfarenhets område och till

och med på något sätt vara för henne bekant eller kändt, ty i annat

fall är behofvet och intresset icke möjligt eller tänkbart. Men

innehålles sålunda den absoluta och sanna verkligheten i vår erfarenhet,

så måste det också vara för menniskan möjligt, att genom reflexionens

hjelp vinna ett klart medvetande om henne, så att hon i sina

bestämningar kan urskiljas från hvarje relativ och osann verklighet. Ty

allt, hvad som kan erfaras så, att det väcker konstant intresse, kan

också blifva föremål för sjelfmedvetet förnimmande. Hvilken är alltså

den i vår erfarenhet gifna verklighet, som är sjelfständig eller sannoch som derför kan vara filosofiens föremål? Eller hvilken är den

verklighet, som framträder i den ändliga verlden och visserligen inom

henne är inskränkt, men som likväl fattad i sin renhet och afsöndring

är fri från det ändligas brist? Det är tydligt af hvad vi förut yttrat,

att något af det, som af oss erkännes såsom verkligt, måste hafva

den nämnda karakteren. Med det verkliga förstå vi det, som i alla

afseenden har fullständig bestämdhet eller individualitet, så att det

genom det sätt, hvarpå det är eller verkar, är skildt från allt annat.

Det, som icke fyller denna fordran, må vara en sida, en bestämning

eller ett predikat hos ett verkligt eller hos ett väsende, men är icke

detta sjelft. Men verkliga i denna mening äro endast förnuftiga

väsenden eller personer och sinliga väsenden eller ting. Dessa äro de

enda individuela verkligheter, som äro föremål för vårt förnimmande

och om hvilka vi således kunna tala. Allt annat är bestämning

antingen hos tingen eller hos personerna.

Att dessa båda verkligheter äro vår erfarenhets och då också

vårt medvetandes innehåll, är obestridligt. Det första, som är gifvet

för menniskan eller bestämmer henne, är sinliga väsenden, kropparna

eller tingen. Ursprungligare äro visserligen de enkla sensationerna,

ty de innehålla potentielt tingen, som ur dem utvecklas för oss. Detta

gäller också om det fysiska universum såsom ett helt betraktadt,

hvil-ket är det ting, som är totaliteten af alla andra, ty äfven detta var

till möjligheten gifvet i vår känsla och har ur henne framstått såsom

utveckladt. Men såsom blott senterande är menniskan icke för sig

verklig och då icke heller bestämd af en för henne objektiv verklighet,

som hon från sig kan urskilja. Fullt bestämda och från hvarandra

begränsade föremål äro till för henne, först sedan hon utvecklat sig till

medvetet förnimmande och detta är först kropparna eller tingen.

Men äfven en annan art af individuel verklighet är till för

menniskan. Detta är andar eller personer. I sitt eget förnuftiga

sjelf-m ed vetande och i sin förnuftiga vilja eller i sitt eget personliga väsen,

som är enheten af dem båda, fattar hon en individuel och substantiel

verklighet, som är af annan art än tingen. I sitt sjelfmedvetande

eller personliga väsen fattar hon en reel eller sjelfständig enhet, till

hvilken allt annat hänför sig såsom bestämning, och detta kan icke

betviflas, då hon icke kan förneka sig sjelf. Hon fattar omedelbart

sig sjelf såsom förnimmande och viljande och hon hänför

förnimmelserna och viljandena eller handlingarna till sitt eget sjelf såsom deras

princip och grund. Och likaså fattar hon sig i personliga förhållanden,

hvilka äro vilkor för hennes egen personliga aktualitet och för hennes

utveckling till högre och fullkomligare personligt lif. Hon träder nem-ligen i förhållande till andra menniskor i det yttre, hvilka bon

visserligen icke fattar direkt och omedelbart såsom sig sjelf, men till

hvilka hon sluter från likartade yttringar med sina egna. Och äfven

rent inre personliga förhållanden utvecklas till verklighet för henne. I

dem ser hon de högre grunderna till sitt eget lif och dermed sitt

egentliga och sanna goda. Dessa förhållanden hafva såsom allt inre och

andligt ännu högre grad af visshet och nödvändighet än de persouliga

förhållanden, i hvilka menniskan står i det yttre. Det är nemligen

blott för den siuliga menniskan, som det yttre är fattligt och visst i

motsats mot det förnuftiga och andliga, det eviga och inre, som för

henne icke är det; men sedan hon blifvit vänd till det förnuftiga och

blifvit af detta fattad, visar sig förhållandet vara annorluuda och

motsatt.

Då nu, såsom vi sett, två till arten skilda, individuelt bestämda

verkligheter äro gifna för menniskan och begge föremål för hennes

förnimmande, så framgår såsom följd, att äfven tvenne slag af objektiva

förnimmelser eller kunskaper äro gifna för henne. Kunskap förutsätter

nemligen å ena sidan en förmåga eller ett subjekt, som eger

kunskapen, men å andra sidan äfven ett föremål eller en verklighet, med

afseende på hvilken han är giltig. Skall nu kunskapen vara i egentlig

mening fullkomlig, så måste han vara det såväl i subjektiv mening,

så att han utgör ett nödvändigt eller apodiktiskt sätt, hvarpå

subjektet förnimmer, som ock i objektiv mening, så att han uttrycker ett

lika nödvändigt sätt, hvarpå det verkliga är. Såsom sådan är den

egentliga kunskapen en nödvändig form, hvari subjektet uppfattar det,

som för detsamma är gifvet, eller sitt innehåll eller sina bestämningar.

För menniskan äro nu gifna en art af former, i hvilka hon uppfattar

tingen, och en annan art af former, i hvilka hon uppfattar förnuftiga

väsenden eller personer. Vår närmaste uppgift blifver nu att undersöka,

hvilken af de nämnda verkligheterna är den ursprungliga och sanna.

Och härvid betrakta vi de begge verkligheterna först med afseende på

deras form och sedan med afseende på deras innehåll, ty den sanna

verkligheten måste i begge dessa afseenden vara fullkomlig. Men att

angifva de begge verkligheternas skilnad med afseende på deras form

ärdet8amma som att angifva, huru de begge arter af kunskap, som för

menniskan äro gifna, skilja sig från hvarandra eller hvilken af dem,

som är fullkomlig, alldenstund kunskap, såsom vi sett, är det

verkligas form eller ett nödvändigt sätt, hvarpå det verkliga är. Att åter

angifva det verkligas innehåll är att företaga en undersökning om tinget

och personen för att se hvilken af dem, som motsvarar begreppet

verklighet. Och om det härvid kommer att visa sig, att de förnuftiga vä-sendena eller personerna äro sann verklighet både till form och

innehåll, så är denned äfven den praktiska filosofiens föremål, det goda för

raenniskan, uppvisadt, alldenstund det, som i teoretiskt alseende eller

för vårt förstånd är sann verklighet, tydligen äfven är det högsta goda

för vår vilja.

Vi taga nn i betraktande först de olika slagen af former och

sedan de begge slagen af verklighet, till hvilka dessa former hänföra sig.

De lägre formerna äro, såsom i allmänhet allt sinligt, hela den

sinliga verlden, för subjektet icke fullt vetbara eller begripliga. De

hafva visserligen karakteren af klarhet samt af visshet eller

apodikti-citet, men dessa bestämningar hafva här endast relativ betydelse.

Ingen af dessa former eger genom sig sjeif full klarhet och hänvisar

der-igenom på ett annat och högre, som är förutsättning för denna

klarhet eller grund i formel bemärkelse. På samma sätt, som vi måste

gå utöfver den ändliga verlden för att finna ett genom sig sjelft

verkligt eller sjelfständigt, på samma sätt måste vi fortgå till en verklighet,

som är höjd öfver allt sinligt, för att finna ett genom sig sjelft visst

och begripligt. Vidare är den individuela verklighet, till hvilken dessa

former hänföra sig, hos hvilken de äro bestämningar och i hvilken de

hafva sin grund i reel bemärkelse, af annat slag än formerna samt

desamma motsatt, ty hon hänför sig omedelbart till sinnet, under det

dessa former äro omedelbart förståndets bestämningar och dessutom är

hon relativ och tillfällig. Men är den verklighet, hvilkens innehåll

formerna äro, tillfällig, så hafva äfven dessa strängt taget karakteren

af tillfällighet eller endast vilkorlig nödvändighet.

Betrakta vi dessa former äfven från en annan synpunkt, så finna

vi hos dem motsägelse och brist. Ty fattade icke hvar och en för

sig, såsom vi nu hafva gjort, utan i sitt sammanhang, äro de icke ett

motsägelsefritt helt. Det hela måste nemligen hafva enhet, ty i annat

fall kan det ej vara subjekt för någon bestämning, icke ens varat, och

af samma skäl äfven mångfald. Och vidare måste det till sin inre

form vara sådant, att det är enhet i mångfald och fullständig enhet i

mångfald, så att mångfalden utan inskränkning är enhetens innehåll.

Den verklighet, som icke fullt uppfyller denna fordran, innehåller

motsats dels mellan enheten och mångfalden och dels mellan momenten

inom mångfalden, hvarigenom det totala sammanhang, som betecknas

med ett helt, är upphäfdt. Men ett helt i den angifna meningen är

icke den ändliga verldens former. Det fullständiga sammanhanget

låter hos dem endast till en del genomföra sig. Ty vi finna hos dessa

former brist både med afseende på enheten, som i förhållande till"

mångfalden antingen är sekundär eller p&rtiel och äfven med afse-ende på mångfalden, som har form antingen af logisk koordination

eller subordination. Men detta betyder att dessa former äro

motsägande. Den brist på sjelfständighet och sammanhang, som tillkommer

den ändliga verlden, se vi sålunda äfven tillkomma hennes allmänna

tillvarelsesätt.

Men äro dessa former motsägande, så förutsätta de andra former,

som äro af annan art och i förhållande till hvilka de framstå såsom

ofullkomliga. Det icke fullt klara förutsätter det sjelfklara, det, som

icke har fullständigt sammanhang, förutsätter ett strängt helt, efter

hvilket det tnätes. Innehölies icke hos menniskan förnimmelser, som

vore fullkomliga och med hvilka hon kunde jemföra andra, så kunde

hon icke hafva ett medvetande om dessas brist. Redan i tanken

sålunda på ofullkomliga förnimmelser och former ligger tanken på

fullkomliga, som äro de förras mått. Menniskan har också i sitt

medvetande förmer, som äro af annan art än de, hvilka vi nyss betraktat.

Dessa äro för det första fullt vetbara, ega genom sig sjelfva full

giltighet och visshet, samt äro då äfven i sträng mening inre, under det

alla andra i förhållande till dessa blifva ett yttre. Det sinliga

förståndet och dess omedelbara bestämningar äro visserligen i förhållande

till det sinliga medvetandets lägre bestämningar ett inre, men i

förhållande till det förnuftiga medvetandet och dess innehåll får hela

sinlig-heten, äfven hennes former, karakteren af ett yttre. Vidare hänföra

de sig till en verklighet af samma art och hvilken är absolut

nödvändig, de personliga väsendena, och derigenom få dessa former icke

såsom de förra hypotetisk utan kategorisk nödvändighet. Till slut ära

de ett helt i sträng och egentlig mening. Man finner icke hos dem de

motsättningar, som tillhöra det sinligas former. Öfver hufvud gäller

om dessa, att de sammanhänga genom generela bestämningar, men

utesluta hvarandra genom sina speciela. De äro membra disjuncta eller

ingå icke i hvarandras innehåll — utom det att de äfven innehålla

motsats mellan det allmänna och det särskilda. Den ursprungliga

verklighetens former deremot äro samstämmiga och fullt samstämmiga. De

hafva enhet och mångfald och momenten äro närvarande i hvarandra

samt i enheten eller det hela och äfvenså det hela i hvarje moment

eller hvaije bestämning är det hela sjelft på ett visst sätt betraktadt.

De fordringar, som förståndet måste uppställa på ett system i

strängaste mening, vinna här sin uppfyllelse. Nagon motsats, vare sig

mellan subjektet och bestämningarna eller mellan bestämningarna sjelfva,

finnes sålunda icke här.

En omedelbar följd af det nu nämnda är, att den relativa

verklighetens former icke hafva någon omedelbar användbarhet på den ab-soluta verkligheten. Detta vore endast ett förnekande af denna

verklighets oändlighet och follkomlighet och ett antagande af en ny ändlig

och motsägande verklighet jemte den omedelbart gifna, hvilken i sin

ordning förutatte och hänvisade på cn verklighet af annan art. Icke

heller kunna den absoluta verklighetens former omedelbart göras till

former för det ändliga. Detta innebure nemligen ett försök att fatta

det gifna såsom motsägelsefritt och fullkomligt och hvilket, om det

vore möjligt, gjorde en annan verklighet än den ändliga verlden

obe-höflig.

Vi öfvergå nu till de individuela verkligheter, som vi i de

an-gifna formerna uppfatta. Tingen visa sig då vara en osann verklighet.

Det är förut visadt, att de äro ofullkomliga till sin form. De äro

nemligen osjelfständiga eller förutsätta och hänvisa på ett annat, i

förhållande till hvilket och genom hvilket de äro. Så t. ex. förutsätta de

— utom en verklighet, af hvilken de äro manifestationer —

menni-skans ande eller medvetande, som de bestämma och utan hvilket de

icke äro. Bestämningen kan icke vara utan sitt subjekt. Dessutom

förutsätter hvarje ting äfven andra ting, af hvilka det är begränsadt i

oändlighet. Men det, som förutsätter och behöfver ett annat för sin

verklighet är osjelfständigt och ofullkomligt. Och icke heller hafva

tingen motsägelselöst sammanhang, utan framstå i sitt förhållande till

hvarandra med karakteren af uteslutning och motsats. Den brist,

som tillkommer de lägre formerna, se vi sålunda tillhöra tingen eller

tillkomma den verklighet, till hvilken dessa former hänföra sig.

Betrakta vi nu tingen med afseende på deras innehåll, så äro de

såsom materiela sammansatta och förutsätta derför ett annat, ett icke

sammansatt eller immaterielt, genom hvilket de äro. Tingen äro

lunda icke verkliga genom materien, utan genom ett annat, som hon

förutsätter. Eller se vi på materiens eller tingens bestämningar, så

utgöras de af de sinliga egenskaperna eller qvaliteterna. Men ingen

qvalitet är genom sig sjelf verklig, utan angifver endast en form, som

något har i relation till ett annat. Icke heller finna vi hos tingen den

verklighet, på hvilken deras mångfald hänvisar. En egenskap

förutsätter nemligen en verklighet, som har egenskapen; den mångfald af

former, som för hvarje ting äro egendomliga, förutsätter ett verkligt

eller en enhet, som så framträder, eller de många bestämningarna

förutsätta ett subjekt, men denna verklighet eller detta subjekt är här,

eller så länge man icke går utöfver tinget, oåtkomligt. Hvarje

moment hos tinget, som antages vara egenskapernas substans, formernas

enhet eller bestämningarnas subjekt, är sjelft endast en egenskap, en

form eller en bestämning. Vidare äro tingen och deras bestämningarvexlaode och föränderliga. De öfvergå nemligen från en bestämdhet

och form till en annan, eller från ett sätt att vara till ett annat. Men

detta vill säga, att tingen öfvergå från overklighet i ett afseende till

verklighet, eller från icke-vara till vara. Tingen äro sålunda en mot*

sägande och osann verklighet.

Granska vi nu deu andra formen af individuel verklighet eller

personen, så finna vi honom vara fri från den brist, som tillkommer

tinget. Personen eller det sjelfmedvetaude väsendet kan utan

motsägelse fattas såsom ett absolut. Det är nemligen i och genom sig sjelft,

eller behöfver ej för sin verklighet relationen till ett annat och yttre.

Det är så långt ifrån, att personen genom ett sådant förhållande är

verklig, att hun tvärtom derigenom eger inskränkning eller minskning

i sin verklighet. Personen är vidare icke heller sammansatt och

delbar och icke heller underkastad vexling och förgängelse. Sammansatt

är han icke, då han är okroppslig, enkel eller andlig och af samma

skäl är han icke heller uppkommen och vexlande, ty blott det

sammansatta kan vara uppkommet, vexlande och förgängligt Personen

eller anden, som är sjelfmedvetet eller förnuftigt väsen, innehålles

sålunda icke såsom tingen i rummet och tiden. Rum och tid visa sig

tvärtom vara de former, under hvilka tingen äro till för menniskan,

eller de sätt, hvarpå hon såsom medveten fattar sitt innehåll, men

tillkomma icke den ursprungliga verkligheten sjelf. Hos personen

framträder äfven en substantiel enhet, som är subjekt och grund till

bestämningarna, nemligen sjelfmedvetandet eller förnuftet. Och om

denna sjelfständiga enhet eger menniskan full klarhet och visshet, då

hon icke kan betvifla sin egen verklighet och icke heller de högre

personliga väsenden, som för denna verklighet förutsättas. Slutligen måste

personen tänkas hafva med sig sjelf fullt likartade och sålunda

personliga bestämningar, och i och genom dessa är han fullständig verklighet.

Och då personen eller de förnuftiga väsendena, såsom vi sett, icke

innehållas i rummet och tiden, så finnes icke heller hos dem något,

som omöjliggör ett motsägelselöst sammanhang. Vi hafva äfven i de

högre kunskaperna funnit sättet, hvarpå de personliga väsendena äro

eller deras form, hvilken således är systematisk eller organisk.

Vi återgå nu till tingen för att finna den verklighet, på hvilken

de hänvisa. Det är tydligt att tingen, som stå i förhållande till vårt

medvetande eller bestämma detsamma, måste vara något i sigsjelfva,

oberoende af förhållandet. Allt, som är för en annan, måste först i

begreppet vara något i sig sjelft. Hvarje moment hos tinget uttrycker

endast hvad en ursprunglig verklighet är i förhållande till ett annat,

vårt medvetande, men icke hvad hon är i sig sjelf. Men hvilken ärden verklighet, som i relation till ett ändligt medvetande blifver t. ex.

kroppslig, relativ, föränderlig? Tingens egenskaper och kroppsligheten

sjelf, som antages vara snbstratet för dessa, men hvilken rätt

uppfattad endast är en ny egenskap, angifva endast det sätt eller den

form, hvarnnder en verklighet framträder i relation till våra sinnen

eller till den varseblifvande anden; men hvad är denna verklighet i sig

sjelf? Ett svar på denna fråga finna vi redan, om vi analysera

tingen nr de synpnnkterna, att de äro kroppsliga eller en verklighet i

rummet, samt föränderliga eller en verklighet i tiden. Den verklighet,

som har rummet till sin form, är nemligen sammansatt och förutsätter

derför ett enkelt, okroppsligt eller andligt, och den verklighet, som

framträder i tiden och hvilken såsom sådan är vexlande och

föränderlig, förutsätter ett tidlöst, oföränderligt eller evigt. Väsendet i tingen

är således en andlig och evig verklighet. Men dessa bestämnigar äro

ännu till en del formela, ty de utsäga icke fnllt, hvilken verklighet,

som är andlig och evig eller hvad hon i sig sjelf är. Men i det

personliga väsendet och dess ursprungliga bestämningar hafva vi angifvet

hvad den andliga och eviga verkligheten är, och sålunda äfven hvad

den verklighet är, som är väsendet i tingen eller hvilken de förutsätta;

ty är inom ett område personligheten sann verklighet, så är tydligt,

att hon inom alla andra områden är detsamma. All verklighet är

sålunda till sitt inre väsen personlig och af henne äro tingen i och för

oss en företeelse.

Då nu filosofien är vetenskapen om den ursprungliga och sanna

verkligheten, och då denna verklighet, enligt hvad vi nu sett, är

personliga väsenden, så är tydligt att filosofien handlar om dessa och deras

bestämningar. Ty om tingen kan filosofien icke omedelbart handla

utan endast medelbart, för så vidt de äro bestämningar hos en ändlig

person. Vår uppgift blifver nu att taga en öfversigt af filosofiens

föremål , de personliga väsendena. Derigenom gör man sig närmare bekant

med det erfarenhetsområde eller den sfer af verklighet, med hvilken

den högsta vetenskapen har att sysselsätta sig.

Personernas allmännaste indelning är, såsom äfven i det populära

föreställningssättet erkännes, uti den oändliga personen eller Gud, och de

ändliga personerna. Det, som här afses såsom indelningsgrund, är sättet,

på hvilket de förnimma sitt sjelfmedvetandes innehåll. Det väsentliga

och konstitutiva för ett personligt väsen är sjelfmedvetandet. Hos oss

sjelfva fatta vi nemligen sjelfmedvetandet såsom det ursprungliga och

omedelbart vissa eller såsom substans och väsen. Men häraf följer, att

hvarje personligt väsen, så långt det är personligt, är sjelfmedvetet, och

att hvaije inskränkning i sjelfmedvetande är inskränkning i person-lighet. Men sjelfmedvetandet förutsätter ett innehåll eller en

ursprung-lig verklighet, hvaraf det är sjeifmedvetande eller som det förnimmer.

Denna ursprungliga verklighet fir, enligt hvad vi förut visat, de

personliga väsendena, hvilka bestämma hvarandra och utgöra ett enda

helt eller system. Att personerna hafva systematiskt eller organiskt

sammanhang ligger i deras begrepp och väsen, men följer dessutom

deraf, att den sanna kunskapen, såsom visett, är ett system, ty

verkligheten måste vara lik kunskapen och tvärtom, alldenstund kunskapen

är ett sätt, hvarpå det verkliga är. Hvarje sjelfmedvetet väsen har

nu till sitt innehåll sitt eget och alla andra ursprungliga väsenden och

har af dem en förnimmelse. Någon olikhet mellan de personliga

väsendena med afseende på deras innehåll finnes sålunda icke, då

innehållet hos dem är den andliga och eviga verlden i sin helhet, och

denna endast är en. De skilja sig endast med afseende på sättet, huru

de förnimma och uppfatta detta. Den oändliga personen förnimmer i

alla afseenden fullkomligt sitt sjelfmedvetandes innehåll d. ä. sitt eget

ursprungliga, lefvande eller sjeifmedvetande väsende och dess med honom

fullt homogena och samstämmiga bestämningar. Detta ligger i hans

begrepp såsom oändlig eller absolut. Hvad den ursprungliga

verkligheten i sig sjelf är, detsamma måste hon alltså vara för det oändligt

förnimmande eller absolut förnuftiga väsendet. Det, som är i Guds

sjeifmedvetande, vet han och hvad han vet, år han. Vara och veta

måste sålunda här falla till ett. Den ursprungliga verkligheten är

sålunda Gud och hans till fonn, innehåll och omfattning fullkomliga

förnimmelser eller ideer, af hvilka hvar och en är det absoluta

väsendet från en sida betraktadt. Men, jemte det att hvarje väsen fir

innehåll i Gudomlighetens och hvarje annat väsendes sjeifmedvetande, är

det derjemte äfven sjelft subjekt och har då, såsom vi sett, så väl

sig sjelft som hvaije annat väsen till sin bestämning.

Det resultat, till hvilket vi kommit, är, att den ändliga verlden,

som innefattar en mångfald af sinligt individuela väsenden, hvilka vi

med en gemensam beteckning kallat ting, har sin grund i en

mångfald af personliga väsenden med förnuftig individualitet. Vidare hafva

vi sett, att dessa väsenden i sig sjelfva äro lif och förnuftigt lif utan

inskränkning; att de så betraktade bestämma det oändliga väsendet

eller innehållas i dess sjeifmedvetande, jemte det de äro subjekt för sig

sjelfva och sålunda äro sidor, från hvilka detta väsende kan ses. Den

oändlige personen är sålunda det förnuftiga väsende, som har alla

andra förnuftiga väsenden till sina fullkomliga förnimmelser eller idéer,

och är den fullt organiska enheten i och af dem alla. Och det är med

utgångspunkt från det ändliga, som detta resultat låter uppvisa sig.Men till sainma resultat, nemligen att God är en sjelfmedveten enhet

i och af fullkomliga förnimmelser, hvilka sjelfva ock äro förnimmande

eller personliga väsenden, kommer man äfven, om man utgår från hans

eget begrepp. Ty det absolut förnuftiga väsendet, hos hvilket, såsom

hoshvarje annat, sjelfmedvetandet är enhet, substans eller väsen,

måste, för att vara fullt verkligt, hafva all verklighet i sina bestämningar,

alldenstund det, som icke i sig upptager allt, som är verkligt, är

abstrakt eller overkligt, och detta jemt så långt, som det saknar

bestämningar eller ett annat verkligt såsom sitt innehåll. Men då vidare

väsendet enligt sitt begrepp är förnuftig verklighet utan inskränkning,

så måste det hafva förnuftiga bestämningar d. ä. förnuftiga väsenden,

subjekt eller personer till sina bestämningar. Dessa äro alltså å ena

sidan såsom innehåll i ett absolut sjelfmedvetet väsende, dess idéer,

men å andra sidan äfven sjelfve subjekt, som förnimma en och samma

verklighet, ehuru under olika former. Ja äfven analysen af det

absolutas bestämningar gifver samma resultat, ty bestämningen eller det,

som är för eller hos sjelfmedvetandet, måste vara verkligt, och såsom

verkligt är det för det första t sig d. v. s. en form af verkligheten,

lifvet eller sjelfmedvetandet, men för det andra äfven för sig eller

bestämmande sig sjelft och såsom sådant subjekt.

Alla andra förnuftiga väsenden utom det högsta, äro ändliga och

deras äudlighet ligger deri, att de icke för sig sjelfva äro hvad de och

deras bestämningar äro i sin sanning eller i och för gudomlighetens

sjelfmedvetande. Det ändliga och ofullkomliga måste först i begreppet,

ehuru icke i tiden, vara verkligt i sig sjelft, ty eljest kan det icke

vara för sig, sitt eget förnimmandes innehåll eller sin egen bestämning.

Det ändliga är det oändligas relativa inskränkning eller partiela

negation. I sin ursprunglighet och sanning är således hvarje ändligt

väsende hela det oändliga väsendet, från en viss sida betraktadt, och

såsom ändligt eller sjelft subjekt, enhet och grund för bestämningar

är det visserligen äfven den ursprungliga verkligheten, men med de

negationer, som följa af dess förnimmandes inskränkthet. Men är dess

sjelfmedvetande eller förnimmande inskränkt och ofullkomligt, så

måste deraf följa, att den förnumna verkligheten för det visar sig eller

framstår under en relativt motsatt och annan form, än hon i sig sjelf

och i och för Gud har. Detta annorlunda-vara eller detta det

ursprungligas relativa motsats är det ändliga väsendets egendomliga

fenomen verld, hvilken det, då det blifvit för sig aktuelt, har att såsom

material bearbeta och ombilda till vilkor och förutsättning för sitt

högre, förnuftiga lif. Enligt hvad vi nu sett har icke den ändliga

verl-den sin omedelbara grund i alimagten eller är icke omedelbart irara-bragt af det allsmägtiga väsendet, Gud, utan hennes omedelbara grund

så*ora fenomenverld är tvärtom vanmagt, vanmagten hos den ändlige

anden att med sitt förnimmande kunna fullt genomtränga sitt innehåll,

hvarigenom den verklighet, som i sig sjelf är lif, sjelfmedvetande och

förnuft utan motsats, blifver liflös, opersonlig och sinlig.

Men hvilken är orsaken till de ändliga väsendenas ändlighet?

Innan man söker lemna ett svar på denna fråga, måste man naturligen

först tillse, om och i hvilken mening hon är rimlig och berättigad. Att

man kan och bör fråga efter orsaken till det, som är uppkommet, kan

icke bestridas. Man kan t. ex. forska efter orsaken till den i

rummet konstruerade figuren eller till det i tiden producerade tinget, ty

hvad, som i tid och rum är uppkommet, förutsätter ett upphof. Men

ändligheten deremot eller anden eller personen såsom ändlig, hvilken

icke är uppkommen, icke är i tid och rum eller icke omedelbart faller

inom den ändliga verlden, kan icke i samma inening hafva en orsak.

Det, som är okroppsligt eller andligt, tidlöst eller evigt, är sin egen

orsak eller grund, ehuru det såsom tillika ändligt kan i begreppet vara

en följd af högre väsenden och slutligen ett högsta, men hvilken följd

dock är lika evig som sina grunder. Vi hafva äfven sett, att hvarje

väsen i sin ursprunglighet och sanning eller hvilket är detsamma i och

för Gud i intet afseende är ändligt, ty det oändliga kan ej omedelbart

hafva ändliga bestämningar. Andligt är det endast såsom sjelft subjekt

och derigenom att det icke kan fullständigt uppfatta och genomtränga

sitt sjeifmedvetandes innehåll eller sitt ursprungliga väsen och dess

bestämningar. Men hvaraf denna inskränkning i sjelfinedvetandet eller

denna hämning i lifvet? Att ändligt förnuftiga väsenden finnas, är

faktiskt; men hvilken är för oss evidensgrunden till deras ändlighet, eller

huru hafva vi att inse det såsom nödvändigt, att dessa väsenden

endast ofullkomligt uppfatta sitt sjeifmedvetandes innehåll?

Då ändlighet, såsom vi sett, betyder, att sjelfmedvetandet är

inskränkt, så förutsättes en verklighet, som inskränker och hämmar detta.

Det inskränkande kunde nu antagas ligga den, att denna verklighet

är sjelfmedvetandet motsatt, eller att bon är objekt och såsom sådan

motsatt sjelfmedvetandet, som är subjekt. Det inskränkande vore i

sådant fall objekt eller ett helt af objekt, som icke kunde

genomträngas af subjektet eller vetas. Detta motsäges dock redan af det

faktum, att subjektet uppfattar och genomtränger objektet i dess

bestämningar och att de sidor af objektet, som subjektet tillegnar sig, blifva

med det likartade och sålunda ett inre och andligt. Det är t. ex. icke

subjektet, som har att öfverensstämma med det yttre eller objektet

för att vara sannt, utan objektet är tvärtom sannt, såvida det öfver-enstämmer eller är identiskt med subjektet och dess bestämningar.

Vidare kan subjektet såsom vilja bestämma, beherrska och förändra det

yttre till harmoni med sig och de bestämningar hos objektet, som

blifva viljans tillhörighet, äro med henne likartade. Viljan är vidare

icke god derigenom, att hon öfverensstämmer med eller lefver i det

yttre, som är objekt, utan det yttre och objektiva är godt och

ändamålsenligt, om det öfverensstämmer med viljan, upptages i henne eller

blifver i henne en bestämning. Den konklusion vi häraf draga är, att

det yttre och objektiva, som är subjektets material och som således

kan blifva delaktigt af dess lif, är ursprungligen sjelft subjekt och att

motsättningen inom verkligheten endast är skenbar.

Att det inskränkande icke är objekt framgår äfven deraf, att de

så kallade objekten faktiskt äro till för oss, stå i förhållande till vårt

medvetande eller bestämma detsamma. Men detta vill säga att de äro

dess bestämningar eller förnimmelser. Anden sammanfattar nemligen

många förnimmelser, tilläggande vissa såsom bestämningar till andra,

och underordnar dem fattade såsom ett helt för sig under en generel

bild samt slutligen under begrepp, hvarigenom de blifva

kunskapsföre-mål och deras för subjektet aktuela bestämningar kunskaper. Men

denna totalitet af förnimmelser måste innehålla ett verkligt eller vara

förnimmelser om ett verkligt. Det verkliga åter, hafva vi sett, är

sjelfmedvetet eller personligt väsen, eller hvaije bestämning hos ett

subjekt är såsom verklig sjelf subjekt, och eljest kunde hon ej bestämma

detsamma. Objekten eller tingen visa således på subjekt, som

bestämma menniskan, och i dessa hafva vi att söka grunden till den

nämnda inskränkningen. Att tingen till sitt egentliga väsen äro

subjekt kan icke bestridas. De stå nemligen i förhållande till menniskans

ande. Detta är faktiskt. Men lederna i hvarje förhållande måste

enligt förståndets fordringar hafva ett gemensamt och identiskt. Så

äfven membra i detta förhållande. Egde hiatus rum mellan vårt

medvetande och tingen, så stode dessa båda icke i något förhållande

till hvarandra, och de senare kunde följaktligen icke af anden

förnimmas eller af honom såsom vilja bestämmas och bearbetas. Det lika

och gemensamma mellan menskliga personligheten och tingen är lifvet

eller sjelfmedvetandet, som är enkelt. Detta ingår sålunda i hvaije

moment af tinget eller af fysiska universum, alldenstund hvarje

moment, som står i förhållande till menniskan, skall hafva något med

henne gemensamt. Men ingår lifvet i tingen och verlden samt i alla

hennes bestämningar, så är hon äfven i sin helhet lif. Det första,

som någonting är, är sålunda att det är lif, sjelfmedvetande eller

subjekt. Nu kan ingenting genom sig sjelft blifva sin egen motsats. Såkan t. ex. icke det rena ljuset genom sig sjelft blifva mörker eller

skymning, men väl kan det i förhållande till ett ofullkomligt seende

öga visa sig under en sådan form, ehuru denna form i sådant fall

endast tillkommer ögat och är för ljuset sjelft främmande. Så är äfven

den yttre verlden till sitt inre väsen lif, och då detta icke genom sig

sjelft kan blifva sin motsats, så är det endast i förhållaude till en

ofullkomligt förnimmande ande och genom honom eller genom våra

sinnen, som det lefvande framstår såsom liflöst, det okroppsliga såsom

kroppsligt, det i sig sjelft eviga såsom föränderligt. Detta är sålunda

en form, som den ursprungliga verkligheten har i förhållande till

men-niskan, eller är ett ofullkomligt sätt, hvarpå hon afmenniskan

förnim-mes. Men denna form tillkommer icke verkligheten sjelf ocb

omedelbart icke heller Gud, som absolut förnimmer henne. Tingen visa

sålunda på subjekt, och i dessa måste följaktligen ändligheten,

förnim-maudets ofullkomlighet, vinna sin förklaring. Men hur kunna subjekt,

en rent andlig verklighet, inskränka hvarandra? De utgöra ett enda

helt, hvars organiska och totala enhet är gudomligheten, som har de

andra subjekten till sina positiva bestämningar, till sina förnimmelser,

tankar eller idéer och förnimmer dessa väsenden så, som de i sin

ursprunglighet äro, på grund deraf, att de äro hans positiva innehåll;

ty ingen grund kan tänkas eller angifvas, hvarför icke ett väsen skulle

kunna med sitt sjeifmedvetande fullt genomtränga de väsenden, af

hvilka det är positivt bestämdt. Ett fullt organiskt väsen måste hafva

full magt öfver sina egna lemmar; ett sjelfmedvetet väsen måste

förnimma sitt positiva innehåll så, som detta i sig sjelft är. Det absoluta

väsendet är sålunda allt igenom sjelfbestämdt och derigenOm oändligt.

Men hvarje annat väsen deremot är å ena sidan sjelfbestämdt, men å

den andra äfven bestämdt af andra och högre väsenden, som äro dess

negativa bestämningar. Och då det nu icke kan förnimma sig sjelft

utan att fatta sig i alla de högre väsendena och således äfveu af dem

bestämmas, så blifva dessa en rik verklighet, en rik mångfald, som

den sjeifmedvetande enheten icke här magt att genomtränga. Och då

verkligheten är systematisk eller organisk, så blifver äfveu det positiva

innehållet härigenom fördunkladt, en för subjektet ogenomtränglig

motsats, som är kroppslig, vexlande, liflös och oorganisk. Men då äfven

dessa väsenden äro subjektets innehåll och i sig sjelfva äro lif, så blifva

de för subjektet principer till dess utveckling. Graden af äcdlighet

bestämmes nu af den ordning, i hvilken väsendena förekomma i ett

helt, eller deraf, huruvida de hafva flera väsenden till sina negativa

bestämningar och färre till sina positiva, i hvilket fall de måste hafva

ett mindre mått af perceptionskraft, eller tvärtom, i hvilket fall dehafva ett högre. Klarheten kommer sålunda från väsendets egen ande,

dunkelheten från de högre väsenden, af hvilka det är bestämdt och i

hvilka det sjelft ingår såsom positiv bestämning.

Med ändliga personer förstå vi alltså de personliga väsenden, hvilka

på ofullkomligt sätt förnimma sitt medvetandes ursprungliga innehåll.

Vi gå nu att taga en öfversigt af de ändliga personerna. Men det ftr

genom logiska divisioner, som vetenskapen tager öfversigter af sitt

föremål. De ändliga personerna äro dels moraliska eller samhällen och

dels fysiska eller menskliga individer. De moraliska personerna äro ur

teoretisk synpunkt betraktade de förnuftiga enheter, som förutsättas

såsom grunder för de olika former af empirisk individualitet, som hos

menniskorna äro gifna. Så t. ex. förutsättes en personlig grund för

den sinliga könsbestämdheten, och detta väsen är en organisk enhet af

menniskor; andra väsenden förutsättas 6åsom grunder för empiriskt,

eller i vår verld, gifna slägter, anlag, nationaliteter, folkstammar,

folk-racer och slutligen menniskoslägtet, och dessa äro organiska enheter af

lägre moraliska personligheter och menniskor. Men betrakta vi dessa

väsenden icke ur teoretisk synpunkt utan ur praktisk, d. v. s. såsom

lagar och ändamål för var fria verksamhet eller såsom principer i våra

viljor för en högre organisation inom ett material, som för hvarje

sådant väsen är egendomligt, så kalla vi dem samhällen. Ur denna

synpunkt betrakta vi dem äfven här vid vår indelning af de ändliga

personerna, emedan vårt ändamål är att leda oss till föremålen för

praktisk filosofi. Och när vi nu indela de ändliga personerna uti

raen-niskor och samhällen, så är indelningsgrunden arten eller

beskaffenheten af deras organ. Med organ förstå vi de lefvande krafter, i och

genom hvilka lefvande väsenden framträda och verka. Det är

väsentligt för ett ändligt personligt väsen att hafva organ, men detta

väsentliga kännetecken är ännu obeståmdt och kan närmare bestämmas.

Dessa organ kunna antingen vara sinliga krafter eller ock förnuftiga

viljor. Moraliska personer eller samhällen äro de ändliga personer,

som framträda och verka i vår verld genom förnuftiga viljor såsom sina

organ, under det fysiska personer verka genom sinliga krafter.

Men-niskan är sålunda såsom fysisk person omedelbart en organisk enhet

af sinlighet och förnuft och kominer alltså till aktualitet i vår verld

samt till högre utveckling inom henne genom sinliga krafters

samverkan. Men samhället deremot är omedelbart en organisk och personlig

enhet af förnuftiga viljor eller andra personliga väsenden, antingen af

menniskor eller ock af dessa och lägre moraliska personligheter. Såsom

sådant är samhället de förnuftiga viljornas innehåll, liksom omvändt

äfven de innehållas i detta, och kommer till aktualitet i och för oaseller vinner sitt inträde i vår verld samt sin högre utveckling inom

henne genom de förnnftiga viljornas samverkan. Samhället, som

ursprungligen lefver i menniskan eller bestämmer hennes förnuftiga ande,

kan visserligen vinna en viss grad af aktualitet i och för menniskorna,

medan de ännu framstå såsom blott instinkt eller kännande, ty

samhället innehålles i deras instinkter och känslor och är verksamt för att

gifva en viss form och ledning åt deras lif; men sin egentliga tillkomst

till oss vinner dock samhället endast för så vidt menniskornas

förnuftiga viljor rikta sig på samhällets väsen, omfatta detsamma och

bidraga till dess upprättande i vår verld. Ofverhufvud måste det gälla,

att företeelsen eller det sinliga får en viss form och modifikation

genom det förnuftigas eller väsendets närvaro och verksamhet i detsamma,

och på samma sätt får men niskans lif och hennes krafter en viss form

och riktning, oberoende af viljan, deraf att de högre väsendena bestämma

henne och hos henne äro verksamma. En följd häraf år äfven, att

hon såväl praktiskt som teoretiskt utvecklar sig till en viss grad med

naturnödvändighet, ty grunden till denna utveckling är de högre

väsenden, som innehållas i henne. Och äfven då viljan inträdt blifver

hennes frihet, om icke positivt bestämd, åtminstone begränsad af dessa

väsenden, såsom i allmänhet äfven af det högre lif, som blifvit aktuelt

inom slägtet.

De moraliska personligheterna åter eller samhällena äro dels

privata och dels publika, då vi afse arten af de material, hvilka de

genom sin verksamhet bestämma. De högre väsendena och sålunda

äfven samhällena äro verksamma i förhållande till menniskan. Men det

verksamma väsendet måste äfven stå i förhållande till ett objekt eller

material, hvarpå det verkar, eller som det med sin verksamhet förändrar,

beberskar och ordnar, och utan ett sådant yttre eller material är en

verksamhet icke tänkbar. Detta material måste, så vida det af

väsendet skall kunna bestämmas, på något sätt, omedelbart eller

medelbart, vara innehåll hos väsendet och vidåre potentielt, bildbart eller

bestämbart. Privat är nu samhället, om det till sitt material har dev

sinliga krafter, som omedelbart bestämma dess fysiska medlemmar, men

publikt, om materialet är de aktuelt personliga väsenden, moraliska

eller fysiska, soro lefva i detsamma, och hvilka vid realisationen af sina

specifika ändamål träda i yttre förhållanden till hvarandra. De förra

förverkliga eller hafva till ändamål sedligheten, det sinligas

bestämmande till organ eller till medel för förnuftet, och detta i större

omfattning än som år möjligt för den enskilda menniskan för sig

betraktad. De senare deremot verka för juridiska rätten eller bestämma och

upprätthålla de yttre förhållandena mellan sina aktuela medlemmar.För begge är såsom för den enskilda mennisk&n det allmänna

ändamålet de personliga väsendenas aktualitet i och för oss och i vår verld.

Vi hafva na sett hvilka de väsenden äro, med hvilka filosofien i

allmänhet sysselsätter sig. Men innan vi gå vidare vilja vi angifva

bevisen eller grunderna för dessa väsendens verklighet. Och då det

sedermera kommer att visa sig, att dessa personliga väsenden äfven

äro det goda, om hvilket praktiska filosofien handlar, så hafva vi

dermed jemväl uppvisat dess verklighet. Att menniskan dr, har hvar

och en omedelbart gifvet i sin egen inre erfarenhet, såsom vi sett; och

att den oändlige personen dr, framgår också ur hvars och ens eget

inre lif, men följer dessutom deraf, att det ändliga förutsätter det

oändliga såsom sin grund eller att de ändliga personerna åro endast

under den förutsättning, att den oändlige personen dr. I vår

erfarenhet äro gifna organiska eller lefvande och sjelfmedvetande väsenden,

som äro ofullkomliga, men redan medvetandet af deras ofullkomlighet

förutsätter, enligt hvad vi förut framhållit, ytterst det i alla afseendeu

fullkomliga väsendet, i förhållande till hvilket dessa framstå såsom

ändliga och ofullkomliga. Eller med andra ord, det ändliga väsendet är

ändligt derigenom, att det ofullkomligt förnimmer. Men hvad förnimmer

det ofullkomligt? Tydligen det fullkomliga, d. v. s. Gud och de ideela

väsenden, hvilka i honom hafva sitt sjelfständiga lif. Gud är sålunda

verklig samt förutsättningen för vår ändlighet. Vi vilja derför här

inskränka oss endast till de ändligt personliga väsenden, vi kalla

samhällen, alldenstund dessas verklighet icke lika omedelbart inses och

erkännes.

Vi hålla oss till erfarenheten och till det, som i henne är gifvet,

ty allt vetenskapligt arbete har att angifva grnnderna till detta. Men

för menniskan, som är ett sinligt förnuftigt väsen, äro två

erfarenhetsområden gifna, den yttre eller sinliga erfarenheten och den inre,

andliga eller förnuftiga. Då man vill uppvisa samhällenas personlighet,

har man att hålla sig till dessa erfarenhetsgebit, ty utom sin

sinlig-hets och sitt förnufts, vare sig möjliga eller verkliga, innehåll kan

menniskan icke gå. Kunskapen om personliga väsenden vinnes väl

egentligen ur menniskans förnuftiga erfarenhet, men äfven genom den

sinliga erfarenheten kan en sådan kunskap väckas till aktualitet, ehuru

han såsom utvecklad har sitt subjekt i menniskan såsom förnuftig och

icke såsom sinlig. Och från hvilken erfarenhet som helst

utgångspunkten tages, äro bevisen för samhällenas personliga existens dels

teoretiska och dels praktiska. Öfverallt utgå vi här från det, som är

faktiskt gifvet, och uppsöka och angifva den grund, som detta faktum

förutsätter. Det omedelbart gifna eller det, som omedelbart eger fak tid tet

2kan icke egentligen bevisas atan endast till sin verklighet konstateras,

så att man undgår att antaga något vara faktiskt, som icke är det.

De teoretiska fakta, som den yttre erfarenheten innehåller, och hvilka

hänvisa på högre förnuftiga väsenden såsom förklaringsgrunder, äro de

olika former af sinlig bestämdhet, som hos menniskorna framträda och

som för en mångfald af dem äro gemensamma. Af vår föregående

framställning framgår, att den ändliga verlden fattad såsom ett enda helt

är en företeelse i och för oss af den oändlige personen eller Gud, och

denna verld är sålunda det fenomen, från hvilket vi leda oss till det

ursprungliga väsendet. Nu gäller väl i allmänhet, att man icke i

öf-rigt kan angifva hvilket särskildt väsen, som ligger till grund för de

särskilda sinliga moment, som hos oss äro gifna, ehuru det är tydligt

att en sådan grund förutsättes, men de sinliga moment, från hvilka

vi här utgå, hänvisa dock, såsom vi skola finna, på särskilda förnuf*

tiga väsenden, som bestämma menniskan. Likväl är det i förening

med de öfriga fakta och bevisen, som detta erhåller sin styrka eller

till sin giltighet inses, ty utom dem skulle menniskan genom dessa

gemensamma sinliga moment väl väckas till tanken på ett helt, men ett

fysiskt och sinligt eller en naturorganism och utöfver ett sådant helt

skulle hon då icke höja sig.

De olika former eller species af sinliga egenskaper, på hvilka vi

här syftat, äro för det första könsbestamdheten. Dessa bestämningar

eller krafter äro följder eller fenomen i och för oss af ett personligt

väsen, i hvilket mannen och qvinnan ingå såsom lemmar. En kraft,

som betyder en princip för verkningar, är nemligen fenomenet i och för

oss af en magt. Kraften måste tänkas vara sjelfständig eller en

prin-cipiel verklighet och såsom sådan sin egen grund, samt vidare

organisk, så att hon i sig sjelf har det, genom hvilket hon är verklig.

Men detta vill säga, att hon är en magt, en sjelfständig enhet i och

af sjelfständiga bestämningar, som hon beherskar. En magt åter är

fenomenet af ett personligt väsen. Vi kalla nemligen ett personligt

väsen en magt, när vi i abstraktionen ej fasta oss dervid, att det är

sjelfmedvetet, utan endast betrakta det såsom förnummet eller såsom

bestämmande vårt medvetande. Könskraften är sålunda närmast

fenomenet af en magt, men ytterst af ett personligt väsen, som

bestämmer mannens och qvinnans medvetande och har dem till sina lemmar

eller är deras organiska enhet. Detta högre väsende måste nemligen

vara en organisk enhet af de väsenden, inom hvilkas sinlighet dess

fenomen framträder. Det är således ett och samma förnuftiga väsen,

som är grunden till de likartade krafterna hos dem båda, ehuru detta

väsen såsom framträdande />ch yttrande sig i deras sinlighet tager en

olika form hos dem båda.En annan form är slägtbestämdheter. De menniskor, om hvilka

vi säga, att de höra till samma slägt, hafva en egendomlig sinlig

bestämdhet, en empirisk individualitet, så väl fysiskt som psykiskt

skönjbar, som är uttrycket i det siuliga af ett förnuft, som hos dem

framträder och håller dem till ett helt. Denna kroppsliga och andliga

likhet, som är för de menniskor, hvilka höra till samma slägt,

gemensam och väsentlig, kan endast i ett individuelt förnuftigt väsen, som

bestämmer dem alla, vinna sin förklaring. I de egendomliga

slägt-drag, som för en mångfald af menniskor äro gemensamma, se vi således

verkningarna af ett högre personligt lif, till hvilket dessa menniskor

förhålla sig såsom lemmarna till sin organism. Detta högre väsen är

äfven grunden till den naturliga och ofria sympathi, som förefinnes

mellan menniskorna inom slägten. I denna tendens till

sammanslutning, i denna öfverensstämmelse och slägtkärlek se vi ingenting

tillfälligt utan yttringarna af ett högre väsen, som i dem innehålles och

som under denna form har sitt aktuela lif uti dem. Vi hafva nu

äfven här nämnt fakta, som behöfva sin grund, och hvarje grund i

egentlig mening är ett personligt väsen. Grunden måste nemligen vara eu

sjelfständig verklighet, ett andligt och evigt, ty eljest förutsätter han

sjelf ett annat. Men det sjelfständiga och ursprungliga, hafva vi sett,

är personligt väsen.

Vidare hafva vi olika slag af anlag, som äro gemensamma för

fiere väsenden. Anlagen äro krafter till verksamhet, krafter, som äro

outvecklade, men ega möjligheten af utveckling. Dessa anlag äro

verkade i oss af personliga väsenden eller hänvisa på ett sådant väsen,

som är den organiska enheten eller den andliga gemensamheten hos

de menniskor, i hvilka de innehållas. De äro den form, hvarunder i

det sinliga personliga väsenden för oss framträda, och tecken till, att

de väsenden, hos hvilka de under likartad form finnas, höra till ett

helt eller ingå såsom lemmar i en förnuftig organism. Äfven de

likartade anlagen äro nu faktiskt gifna former af sinlig bestämdhet,

hvilka hänvisa på särskilda förnuftiga väsenden, i hvilka de hafva sin

grund och för hvilkas aktualitet i och för oss de äro bestämde att

verka. Derför eger också menniskan förbindelse att taga kännedom

om sina anlag och att öfvervägande utveckla eller kultivera dem, som

mer distinkt framträda, och detta såsom medlem i och organ för samhället.

Härefter komma vi till de teoretiska enheter, som kallas nationer

eller nationaliteter. Med nationalitet beteckna vi en på särskildt sätt

framträdande natursida, som är gemensam för de menniskor, som bo

inom samma grannskap eller på samma landområde, eller dermed

betecknas gemensamhet i språk, seder och bruk, härkomst och utveck-ling, lynne och temperament, eller en viss egendomlig andlig och

kroppslig bestämdhet hos menniskorna. Men nationaliteten i denna betydelse

hänvisar på och förutsätter ett högre personligt väsen, som bestämmer

dessa menniskor och af hvilket hon hos dem är ett uttryck eller en

företeelse. Och ordet nationalitet, som närmast betecknar den angifna

natursidan eller fenomenet, begagna vi äfven för att beteckna det

personliga väsende, som hon förutsätter såsom sin grund och som är den

organiska enheten af de väsenden, hos hvilka naturbestämdheten är

skönjbar. Då nu nationaliteten framträder under många väsentligen

olika former, så är tydligt, att hvarje sådan form förutsätter ett

sär-skildt förnuftigt väsen, som för henne ligger till grund och genom

hvilket hon vinner sin förklaring. Så t. ex. framträder nationaliteten

under mångfaldiga former inom hela slägtet, former, hvilka jernte de

olika landområdena äro grunden till menniskoslägtets indelning i olika

folk. Och äfven inom ett folk specificerar sig den nationela

egendomligheten i olika former, hvilka jernte de särskilda grannskapen afses, när

vi indela ett visst folk i provinser och landskap eller i olika kommuner,

hvilka derför rätteligen kunna sägas vara nationer eller folk i mindre

omfattning, ty dess medlemmar hafva sitt särskilda språk, sin dialekt,

sina egendomliga seder och bruk, äfven som en särskild kroppslig gestalt

eller konstitution och naturel. Och dessa olika nationaliteter genomgå

hvar och en sin särskilda utveckling, hos hvilken vi kunna skönja ett

konstant förlopp och hvilken derför förutsätter ett personligt väsen,

som är hennes innehåll och kontinuitet. Denna teoretiska eller ofria

utveckling måste återföras till ett väsen, som är grunden, från hvilken

hon utgår, lagen, af hvilken hon ledes, och ändamålet, till hvilket hon

tenderar. Och till detta väsen eller till denna personliga enhet

förhålla sig, jernte hela utvecklingen, äfven de angifna sinliga

bestämningarna, den nationela egendomligheten, såsom följderna till sin grund eller

verkningarna till sin orsak. Under dessa bestämningar eller såsom

deras substantiela innehåll se vi en lefvande och personlig ande,

kommunal- eller folkanden, som sätter sin prägel, sin individualitet på

sina lemmar. Ett folks språk t. ex. och de särskilda former, under

hvilka det framträder inom vissa afdelningar af folket, förutsätta en

gemensam sjelfmedveten ande, som lefver hos menniskorna eller

per-durerar hos generationerna och som hos dera gifvit sig ett för dem

gemensamt uttryck. Derför är det äfven jemte hela deo nationela

egendomligheten kännetecknet på ett folk och det underlag, som håller

menniskornas andliga gemensamhet för dem lefvande och aktuel,

äfven-som det material, i och genom hvilket hon vinner sin högre utveckling.Slutligen hafva vi folkstammen, racen och slägtet. Åfven med

dessa uttryck betecknas närmast olika former af empirisk

individualitet, men egentligen förstår man dermed de förnuftiga väsenden, som

för dessa former ligga till grund. Orden beteckna nemligen först det

lägre, sinliga och omedelbart skönjbara, men sedan vid högre

utveckling och reflexion medvetandet inträdt äfven om det förnuftiga och

högre, som är det sinligas sanna innehåll, så användas samma uttryck

för att slutligen äfven beteckna detta, och härmed erhålla de sin

egentliga och högsta betydelse. Folkstammen betecknar närmast en med

nationaliteten likartad form af sin lig och ofri bestämdhet, som är

skönjbar hos ett helt af menniskor, så vida hon under sig har andra

beslägtade former, hvilka äro, för att så säga, hennes eller folkstammens

grenar. Och, såsom faktiskt finnas flere specifikt bestämda

folkstammar med hvar sin empiriska individualitet, som förutsätter ett

förnuftigt individuum d. ä. ett förnuftigt väsen såsom sin grund, så hafva

ock flere af dem en sinlig likhet, en egendomlig bestämdhet,

hvari-genoro de äro skilda från andra, som ock hafva en gemensam form

och i hvilken vi se verkningarna af ett helt, ett personligt väsen,

racen, i hvilket folkstammarna ingå. Och slutligen uppgå racerna i ett

helt, slägtet, hvilket är det högsta af oss kända ändligt personliga

väsen. I slägtet hafva de lägre väsendena sitt lif och sin organiska

enhet och hur mycket än dess lemmar såsom sinligt bestämda må för

oss uppkomma, vexla och försvinna, så är dock denna deras andliga

och reela enhet en och oföränderlig, samt det perdurerande uti dem.

Ty såsom hos menniskan hennes andliga väsen är ett och detsamma,

under det hennes fysiska lemmar ständigt vexla och förändras, så

äfven här.

Se vi nu på förhållandet mellan de olika sinliga former, från

hvilka vi utgått, så finna vi, att, ehuru de särskilda individerna under

hvarje form framstå såsom koordinerade, de olika slagen af former

likväl äro subordinerade under hvsrandra undan för undan och alla

un-der den högsta, hvartill grunden är att söka i det fullt organiska

sammanhanget hos de förnuftiga väsenden, af hvilka de äro en

företeelse i och för vårt medvetande. Dessa väsenden äro sålunda

hvarandras bestämningar och de lägre positiva bestämningar till de högre

och alla till det högsta. Analogt med detta förhållande är det

förhållande, som är skönjbart äfven inom naturen och bland dess varelser.

Individerna äro der slutna tillsammans till vissa arter, arterna till slägten

och dessa åter till allt högre och slutligen till hela riken. Häri

uppenbarar sig för oss det under det sinliga liggande väsendets organiskhet,

ty grunden för detta förhållande är, att den andliga och förnuftigaverlden, af hvilken den naturliga och sinliga är företeelse i och för

oss, utgöres af mångfaldiga väsenden, som ingå i hvarandra såsom

högre och lägre.

Härefter gå vi till det andra faktum, som är gifvet i vår yttre

erfarenhet och som i motsats till det anförda är af praktisk natur.

Detta är olika former eller species af fri och förnuftig verksamhet.

Men all sådan verksamhet måste utgå från ett förnuftigt väsen såsom sin

princip eller grund, ledas af ett sådant väsen såsom sin lag och äfven

syfta på samma väsen såsom sitt ändamål, hvilket är det nämnda

väsendets fullständiga aktualitet i och för oss. Men innan vi öfvergå till

dessa speciela former af fri verksamhet, vilja vi först betrakta den

enskilda menniskan. Redan om vi betrakta henne sådan hon i den yttre

erfarenheten för oss framstår, så finna vi hos henne praktiska funktioner

eller en fri verksamhet, hvilken har sitt närmaste subjekt i hennes

sinliga vilja och sitt material i hennes sinliga innehåll, men hvilka

såsom förnuftiga och nödvändiga måste hafva sin grund, sin lag och

sitt ändamål i ett högre och förnuftigt hos henne. Från de i en viss

ordning konstant framträdande funktionerna sluta vi här till ett

osin-ligt väsen, den förnuftiga viljan, som är den kraft, från hvilken de

utgå, den lag, af hvilken de regleras, och äfven det ändamål, hvilket

menniskan åsyftar att genom dem höja till aktualitet för sig; eller

från organet, den sinliga viljan, sluta vi till väsendet eller till det

hela, af hvilket detta organ bestämmes. På samma sätt förfar man

nu, när man vill uppvisa högre väsenden, samhällen. Ty redan

genom sinnena och varseblifningen såsom utgångspunkt leder man sig

till olika former af fri verksamhet, hvilka icke hafva sin grund i

men-niskans väsen utan i högre väsenden, som bestämma henne. I

menniskan har denna verksamhet icke sin grund, ty hon innebär att flere

viljor harmoniskt samverka på ett för dem gifvet gemensamt innehåll,

och de måste derför vara bestämda af ett och samma högre förnuftiga

väsen, som är grund, lag och ändamål för denna deras verksamhet. Från

verksamheten eller funktionerna sluta vi alltså till ett väsen, hvars

funktioner dessa viljor utföra eller från organen sluta vi till det hela,

af hvilket de bestämmas. Det är nemligen nödvändigt för menniskan,

att, när hon ser viljor eller väsenden, som samstämmigt, harmoniskt

och konstant samverka, sluta till en öfver dem stående förnuftig vilja

eller ett förnuftigt väsen, som leder och styr dessa viljor, och som

ytterst är principen för den ordning, som de i ett för dem gemensamt

material införa. Ty principen för all högre ordning i menniskans lif

och i den sinliga verlden är endast de högre väsenden, i hvilka vi

lefva, emedan det sinliga åt sig sjelft lemnadt är vanmägtigt att införaen sådan ordning utan i stället är en lifvet och verlden

desorganiserande magt.

Den form af verksamhet, vid hvilken vi först fästa oss, är den,

som inom äktenskapet och familjen utöfvas af makarnes viljor. Denna

verksamhet förutsätter ett öfver makarne stående personligt väsen

eller en förnuftig vilja, som är hennes motiv eller bestämningsgrund.

Man inser nemligen, att de husfaderliga och husmoderliga funktionerna,

som äro en rik mångfald, icke äro allmänt menskliga funktioner eller

icke tillkomma någon såsom blott menniska. Det är endast såsom

organ för samhället, äktenskapet och familjen, som makarna ega att

utöfva dessa funktioner. Den verksamhet, som vi nu i det yttre skönja

eller i ett material, som är yttre och sinligt, är detta väsendes egen

verksamhet uti och genom sina organ — på samma sätt som hos

menniskan anden lefver och verkar uti och genom sina fysiska lemmar.

Men kan samhället, här äktenskapet och familjen, vara ursprunglig

grund och subjekt för förnuftig och fri verksamhet, så är det ett

personligt väsen, ehuru ett sådant, som icke omedelbart utan endast uti och

genom förnuftiga viljor framträder och verkar uti vår verld. Sålunda

hafva de väsenden, som i samhället fritt samverka, i sitt medvetande

och i sina viljor en moralisk eller för oss rent andlig personlighet,

hvars vilja de utföra. Under olika grader af aktualitet framträder

detta väsende hos sina lemmar; under en form lefver det hos den ene,

under en annan form hos den andre af dem, men anden är dock en,

som sammanhåller och beherskar dem alla.

Vidare hafva vi de privata korporationernas eller ståndens

verksamhet, den kommunala verksamheten och den verksamhet, som

utöfvas af folket såsom ett helt. Afse vi först folket, så är det

material, hvari dess verksamhet framträder, för det första hela det

landområde, på hvilket dess fysiska medlemmar bo, ty det har att

tillegna sig och bearbeta de krafter, som detsamma innesluter, så att de

lemna de för folkets högre andliga och förnuftiga lif nödiga medlen.

Vidare utgöres folkets material af de fysiska medlemmarnes

egendomliga kroppskrafter jemte deras på ett egendomligt sätt modifierade

anlag eller själskrafter. Dessa kroppens och själens krafter måste nu

ordnas och bestämmas så, att de verka såsom organ för förnuftets eller

särskildt folkandens aktualitet. Vi se här många viljor, som konstant

och harmoniskt samverka med afseende på ett för dem gemensamt

sinligt innehåll, och från den verksamhet, som i detta innehåll eller

material faktiskt framträder, sluta vi till ett förnuft, som är hennes

motiv. All fri verksamhet, som är konstant samt moraliskt

nödvändig och behöflig, måste med andra ord uttryckt gå ut på att för-verkliga det sant goda för roenniskan. Men är hon sjelf personlig, så

kan hon ej sätta något annat såsom det goda för sig än personliga

väsenden, sitt eget och de högre väsenden, i hvilka detta innehålles.

Det opersonliga kan endast vara medel och vilkor för det goda i sann

mening, men icke detta sjelft. Från den i det yttre materialet

framträdande verksamheten sluta vi nu till förnuftiga väsenden, som äro

det goda, af hvilket menniskan genom verksamheten åsyftar att blifva

delaktig. Från den verksamhet, som är enskild eller specifik för en

menniska och hvilkens material äro de sinliga krafter, som endast

tillhöra henne, sluta vi till det goda, hvartill menniskans eget väsen är

grund; men från den samfälda verksamheten, hvilkens material äro de

sinliga moment eller krafter, som tillkomma alla de viljor, som verka,

leda vi oss till det goda, hvartill det privata samhället är grund.

Vi hade vidare nämnt den kommunala verksamheten. Denna

verksamhet har ett material, som är likartadt med folkets, ehuru till

omfattning inskränktare. Afven här är materialet sålunda ett visst

landområde, inom hvilket de lokala förhållandena ordnas och som

formas och bearbetas med afseende på ett högre, och vidare en för de

fysiska raedlemmarne egendomlig natursida, som är en särskild

modifikation af den nationela egendomligheten. Och liksom folkets

ändamål är andlig och materiel kultur, på samma sätt verka kommunerna för

samma intressen, ehuru inom ett inskränktare gebit. Kommunerna

äro sålunda med folket både med afseende på verksamhetssfer och

ändamål fullt likartade organisationer och derigenom skilda från stånden,

hos hvilka denna homogenitet med folket icke finnes. Och det bevis, vi

här framhålla för de angifna väsendenas verklighet, äro olika, i det

yttre framträdande system af funktioner, hvilka med nödvändighet

förutsätta dessa väsenden såsom sina grunder, lagar och ändamål.

Slutligen hafva vi ståndsverksamheten, de privata

korporationernas. Privat korporation motsätta vi den publika korporationen eller det

publika ståndet. Korporation i allmänhet är ett samhälle, som har

till material en viss art af naturliga anlag, och indelas i privat och

publik, hvarvid indelningsgrunden är de olika arter af anlag, som äro

material. Anlagen sönderfalla nemligen i två arter, anlag till sedlig

eller privat verksamhet samt anlag till offentlig eller publik. De

privata korporationerna äro de korporationer, som hafva till

material anlag till sedlig verksamhet eller anlag till verksamhet för

momenten i folkets ändamål, men den publika korporationen har till

material anlag till offentlig verksamhet och sammanfaller, fattad såsom

samhälle, med staten, ty detta samhälles omedelbara uppgift är att

utveckla de rättsliga anlagen hos sina medlemmar. Afveq i de nu nämndaformerna af fri verksamhet, som hafva afseende på de likartade

anlagen, se vi en hänvisning på högre förnuftiga väsenden eller samhällen.

De former af fri verksamhet eller de species af funktioner, vi här

framhållit, äro privata eller sedliga, ty de hafva afseende på ett

sin-ligt material och gå ut på dess ombildning till organ eller medel för

förnuftet. Men det gifves äfven en form af verksamhet, som är

offentlig eller publik, ty hon har icke omedelbart afseende på de

förnuftiga viljornas sinliga innehåll utan på de förnuftiga viljorna sjelfva,

såväl menniskors som lägre samhällens, såvida de höra till ett helt och

inom detta stå i yttre förhållanden till hvarandra, och denna

verksamhet förutsätter såsom sin grund högre personliga väsenden, de

publika samhällena. Hela den verksamhet, som afser att bestämma och

upprätthålla de juridiska rättsgränserna eller de sferer i det yttre, inom

hvilka de aktuela personerna hafva att verka sjelfständigt, fritt och

ostördt af andra, den juridiska lagstiftningens funktioner och den

hand-hafvande verksamheten — åklagande, dömande, verkställande och

straffande — dessa funktioner tillkomma ingen såsom blott menniska och

då tydligen icke heller en förening eller summa af menniskor, ty det,

som icke tillkommer någon enskild af de hopsummerade, kan icke

tillkomma summan; icke heller tillkomma de något privat samhälle, ty vi

hafva sett, att från dem utgår en verksamhet af annan art och alltså

förutsätta de högre väsenden, i hvilka de hafva sin grund och sitt

ursprungliga subjekt, — eller med andra ord, äfven genom dessa

funktioner förverkligas en form af det förnuftigt goda, nemligen rätten,

och hvar och e.n af dessa funktioner äro det rättsligt godas eller

rättssamhällets egen aktualitet i vår verld och i det material, i

hvil-ket de framträda och blifva för den yttre betraktelsen skönjbara.

De fakta, från hvilka vi hittills utgått vid uppvisandet af de

moraliska personligheterna, äro den yttre erfarenhetens. Men det är

redan framhållet, att vi äfven hafva andra, som falla inom den inre

eller förnuftiga erfarenheten. Och äfven af dessa är det ena teoretiskt

och det andra praktiskt. Det förra faktum äro de förnuftiga

förnimmelser, hvilka förutsätta högre förnuftiga väsenden, af hvilka de i oss

äro verkade. Sjelfmedvetandets bestämningar eller former äro

förnimmelser. Eller det, som är hos ett sjelfmedvetande, från detsamma

urskiljes och genom hvilket detta är hvad det är, är förnimmelse.

Men-niskans förnimmelser äro hennes teoretiska andes bestämningar,

funktioner eller yttringar och hafva sålunda sitt subjekt i personen eller

anden. Psykologiska materialismen har visserligen sökt förklara

förnimmelserna såsom bestämningar hos kroppen eller materien, men detta

innebär motsägelse. En förnimmelse är en andlig bestämning—; menhur kan det icke-andliga eller kroppsliga hafva andliga

bestämningar? Bestämningen och hennes subjekt stå här i absolut strid med

hvarandra. De hafva intet med hvarandra gemensamt, så att vilkoret

for ett förhållande dem emellan icke finnes. En förnimmelse är

annorlunda uttryckt en uppfattning, men hur kan det kroppsliga, en

ickeuppfattande verklighet, hafva en uppfattning? Det kroppsliga visar sig

dessutom vid närmare undersökning stå i fullkomlig motsägelse och

strid med begreppet verklighet. Detta vill med andra ord säga, att

det kroppsliga, så långt det är kroppsligt, är overkligt och endast i

och genom ett annat, det enkla eller andliga, som det förutsätter, är

det verkligt. Och vidare, hade förnimmelsen sin grund i det

kroppsliga, så vore hon sjelf kroppslig, ty grund och följd, orsak och

verkning äro for tanken och då också i verkligheten likartade. Men

antagandet, att förnimmelserna äro kroppsliga, strider bland annat mot

erfarenheten. Ty menniskan tilltager eller aftager icke i volym, blifver

icke mer eller mindre utsträckt, ökas eller minskas icke i vigt, derigenom

att hon har eller saknar en förnimmelse. Genom mekanisk och kemisk

rörelse eller kausalitet är då icke heller förnimmelsen förklarlig utan

endast ur anden sjelf, som förnimmer. Den mekaniska och kemiska

förändringen, som faller inom kroppen, kan blott vara ett lägre, som

går förut, och är vilkor för förnimmelsens aktualitet hos anden, men

kan icke vara hennes grund. En annan åsigt, spiritualismen, har sökt

fatta förnimmelserna, såsom äfven de praktiska funktionerna, såsom

bestämningar hos en själssubstans eller ett själsreale. Men äfven denna

åsigt är motsägande. En sådan substans är verklig hvarken för

erfarenheten eller för förståndet och är sålunda blott en motsägande

fiktion, som intet förklarar. Den sjelfmedvetande anden uppfyller sjelf

de fordringar, förståndet uppställer på substantiel verklighet, och är

sålunda grund och subjekt för förnimmelserna. Dessa äro icke heller

uppkomna utan äro ett ursprungligt innehåll hos medvetandet, hvilket

innehåll utvecklas till aktualitet. Då nu menniskans förnimmelser hafva

sin grund i hennes ande eller teoretiska förmåga, så äro de visserligen

närmast hennes verkningar, men under förutsättning af ett sjelfständigt

och osinligt innehåll hos henne eller förnuftiga väsenden såsom hennes

bestämningar. Till arten eller innehållet äro förnimmelserna dels

sin-liga och dels förnuftiga, allt efter som i dem ingår fenomenet, den

o-sjelfständiga verkligheten, som blott är i och för ett ändligt

medvetande, men icke i och för sig, eller väsendet i egentlig mening, den

sjelfständiga verkligheten, som är i och genom sig sjelf. Nu gäller väl

i allmänhet, såsom vi äfven nyss antydde, att alla förnimmelser, äfven

de sinliga, hafva sin ursprungliga grund i personliga väsenden, äro yt-terst af dem verkade eller bragta till aktualitet i och for oss, men

dock kunna vi icke för oss angifva, hvilka de särskilda förnuftiga

väsenden äro, till hvilka hvar och en af de sinliga hänföra sig. Med de

förnuftiga förnimmelserna deremot är förhållandet ett annat, ty vi

kunna här med reflexionens hjelp blifva medvetna af de väsenden, i

hvilka de hafva sin grund. — Förnimmelserna måste enligt sitt

begrepp hafva ett innehåll, ty en förnimmelse, som saknade innehåll är

motsägelse, och de förnuftiga förnimmelserna måste hafva förnuftigt

innehåll. Vissa af dessa förnimmelser hafva nu till innehåll

menni-skans eget ursprungliga väsen eller äro dess verkningar, i andra

förnuftiga förnimmelser uppfatta vi Gud och åter i andra förnimma vi

samhällena. Äfven de förnuftiga förnimmelserna framträda först under

känslans form, sedan det inre, aktucla eller medvetna hos menniskan

framstått såsom en motsats mot det yttre, potentiela eller omedvetna

och hafva formen af resignation, ty menniskan finner sig såsom i

öf-rigt blott sinlig underordnad under det högre och förnuftiga, som hon

i sin känsla fattar, samt äfven af elevation, emedan hon genom dessa

förnimmelsers innehåll finner sig upphöjd inom en högre sfer af lif,

som är af annan art än det naturliga och sinliga. Hela det förnuftiga

medvetandets innehåll fattar hon först såsom en enda total

bestämdhet, den religiösa, utan att skilja mellan dess särskilda moment, men

slutligen skiljer hon mellan den religiösa känslan, hvilkens innehåll är

Gud, och den moraliska, i hvilken hon fattar sitt eget sanna väsen.

Till sist urskiljer hon äfven vid högre reflexion de sociala känslorna,

hvilkas innehåll samhällena äro. Och, liksom de sinliga känslorna,

t. ex. organsensationerna, äro de tillstånd, som menniskan har i relation

till eller genom sin bestämdhet af ett annat, tingen, likaså äro de

förnuftiga känslorna tillstånd, former af behag eller obehag, som hon har

genom sitt förhållande till de personliga väsenden, som innehållas i

henues sjelfmedvetande. Derför ega vi rätt att från faktum af

förnuftiga förnimmelser, äfven förnuftiga känslor, sluta till förnuftiga

väsenden, af hvilka de äro verkade. Men om ock menniskan redan på

förnuftiga känslans ståndpunkt har förnimmelser af de förnuftiga

väsendena, så har hon dock ej medvetande om hvad de väsenden i sig

sjelfva äro, hvilka hon här fattar. Ty på samma sätt som menniskan

äfven i sinligt afseende såsom omedvetet förnimmande står i

förhållande till andra föremål i det yttre, såväl menniskor som ting, och

har af dem en förnimmelse, utan att hon ännu eger insigt i deras

väsen eller vet hvad det är, som bestämmer henne, så förhåller det sig

äfven inom det andliga området. Menniskan måste först hafva nått det

klara medvetandets ståndpunkt och under denna form måste honäfven hafva fattat sitt eget andliga väsen såsom personligt, innan hon

kan fullt fatta hvad detta väsens förnuftiga innehåll i sig sjelft är.

Likaså har menniskan förnuftiga föreställningar och tankar. Men

dessa hänföra sig till personliga väsenden, hvilka i dem uppfattas och

genom hvilka de blifva förklarliga, eller de förutsätta individuela

väsenden, af hvilka ett moment blifvit höjdt till aktualitet och särhållet

från öfriga moment. Dock fatta vi icke med de förnuftiga begreppeo

såsom med de empiriska något sinligt föremål eller ting i tiden och

rummet utan väsenden i egentlig mening eller personer. Med andra

ord uttryckt gäller, att alla begrepp förutsätta konkreta och i någon

mening sjelfständiga väsenden, ur hvilka de äro abstraherade. Men

nu finner menniskan faktiskt i sitt medvetande tankar, som icke äro

abstraherade ur något sinligt. Begreppet familj t. ex., begreppen

kommun , folk och stat o. s. v. och äfvenså begreppet Gud äro icke omedelbart

utvecklade ur något sinligt ting, icke heller ur någon sinlig känsla, ty

i sådant fall vore formen af annan art än innehållet, hvilket är

motsägande eller strider mot begges begrepp. Men äro dessa begrepp icke

desto mindre ur individuela väsenden utvecklade, så är tydligt att dessa

väsenden för det första äro verkliga och för det andra innehållas i

menniskans medvetande. Dessa tankar äro utvecklade ur de

personliga väsenden, som i våra lägre eller dunklare förnimmelser innehållas.

Det resultat, till hvilket vi blifvit förda, är sålunda det, att menniskan

i sitt inre lif fattar sig såsom bestämd af andra dch högre väsenden,

hvilka i sig verkliga, men i vårt medvetande potentiela, utvecklas till

aktualitet för oss och förnimmas under känslans, föreställningens och

tankens former, och att vi från faktum af dessa förnimmelser kunna

sluta till de väsenden, som i dem förnimmas.

Härefter komma vi till de fakta i den inre erfarenheten, hvilka

lemna oss de praktiska bevisen för samhällenas personlighet.

Menniskan erfar nemligen såsom stående i samhällsförhållande eller såsom

lem i samhället vissa förbindelser, som ställas på hennes vilja af

samhället. Med en förbindelse förstå vi för det första en fordran, men

icke alla fordringar äro förbindelser. Afven den blott sinliga

menniskan emottager eller erfar fordringar, men dessa utgå från hennes

sinliga väsen och ega endast hypotetisk giltighet. De verksamhetssätt,

som i dessa fordringar uttryckas, har hon att utföra, endast såvida hon

vill nå ett visst sinligt ändamål eller resultat, hvilket helt och hållet

beror af hennes godtycke. En förbindelse deremot är en fordran, som

bjuder aktning, måste betraktas såsom helig såväl af menniskan sjelf,

som eger henne, som af andra, och kategorisk, ty hon har afseende på

ett ändamål, som icke är relativt utan absolut. Men fordringar i dennamening eller förbindelser måste utgå från något, som i sig sjelft har

verklighet och helgd samt absolut bindande kraft d. ä. från ett

förnuftigt • eller personligt väsen, som bestämmer menniskan. Ar uu

samhället grund till dessa förbindelser, och detta har omedelbar fakticitet,

så är samhället ett personligt väsen, en förnuftig vilja, under hvilken

samhällsmedlemmen underordnar sig såsom organ. En förbindelse

finnes äfven, som har sin grund i menniskans eget förnuftiga väsen, ty

äfveu detta väsen utvecklar sig såsom samhället till den grad af

aktualitet, att det blifver ett möligt motiv för viljan och ställer då på

henne kategoriska fordringar eller tenderar att blifva verklig lag och

ändamål för henne. Likaså eger menniskan faktiskt en religiös

förbindelse, en förbindelse, som utgår från Gud, hvilken äfven utvecklar

sig till ett möjligt och fordrar att blifva ett verkligt motiv för hennes

vilja. Men det gifves äfven andra förbindelser, sam häl Isförbindelser.

Aro nu Gud och menniskans eget väsen såsom moraliskt förbindande

förnuftiga och personliga, så måste ju äfven samhällena af samma skäl

vara personliga, ty hvarför skulle ej likartade verkningar eller följder

äfven hafva likartade orsaker eller grunder? Ar inom ett område

förbindelsens grund personlig, så fordrar ju förståndet, att förbindelserna

äfven inom alla andra områden skola hafva personliga grunder. Det

är genom aktgifvande eller reflexion på sitt eget inre, som menniskan

erfar denna förbindelse och sedan sluter hon till det väsen, som är

hennes grund. Och denna förbindelse antages och erkännes också i

allmänhet af menniskorna, ty de underordna sig under samhället, lyda

dess lagar och verka för dess ändamål, ehuru de icke hafva ett klart

medvetande om hennes grund.

Det faktum, vid hvilket vi nu f&st oss, är att det ingår

för-pligtelse i allt samhällslif. Pligten är en förnuftig befallning. Och

fordringarna på det väsen, som är pligtens grund, äro för det första,

att det måste vara personligt, ty det opersonliga kan såsom sin ligt icke

förpligta eller hafva förnuftiga verkningar. Säger t. ex. någon att

menniskan har pligter mot ett djur, mot sin egendom eller sin kropp,

så är detta ett oegentligt talesätt. ”Mot" kan endast angifva den

personlighet eller vilja, som uppfordrar till den pligtenliga handlingen och

derför måste det rätteligen heta, att menniskan har pligter mot sitt

eget samvete och förnuft eller mot ett annat och högre förnuftigt

väsen med afseende på djuren, egendomen och kroppen, hvilka endast

äro pligtens material, men icke hans grund. Det opersonliga och

sin-liga kan icke gifva befallningar och förnuftiga befallningar. Deremot

säger man med rätta, att menniskan har pligter mot samhället, pligt

till och med att under vissa förhållanden offra sin sinliga existens församhällets skull eller för dess bestånd i vår verld. Men kan sålunda

samhället förpligta, så är det ett substantielt och personligt väsen.

För det andra fordras att pligtens grund är ett högre personligt

väseu än den tillvarande menniskan, som förpligtas, och ett sådant, i

hvilket hon ingår såsom lem och under hviiket hon sålunda kan

sub-ordinera. Denna fordran uppfylles äfven med afseende på menniskans

eget ursprungliga väsen, ty detta är högre än hennes vilja, som af

detsamma bestämmes och förpligtas. Nu är det faktiskt, att menniskan

förpligtas af samhället, ty de som konstituera sig till organ för

detsamma eller ställa sig i samhällsförhållande, erhålla derigenom nya och

högre förpligtelser, än de förut hade, och om detta förhållande för dem

upphör, så hafva de icke iner dessa pligter. Och hvarken ur

menniskans eget väsen eller ur religionen eller Gud äro de direkt förklarliga,

ty hvar och en, som har sitt eget förnuft för sig aktuelt, har icke

dessa förbindelser och icke heller den, som lefver ett religiöst lif eller

hvilkens vilja bestämmes och ledes af Gud, hvilket de deremot med

nödvändighet skulle hafva om de nämnda pligterna i dessa väsenden

hade sin direkta grund. Af de nämnda väsendena uppfordras menniskorna

till dessa pligter, endast såvida de stå i samhällsförhållande eller äro

verkliga ieiumar i samhället och under förutsättning af att de fordras

af dem. Då alltså samhällena förpligta, så äro de personliga väsenden

och högre personliga väsenden, till hvilka menniskan förhåller sig

såsom ledamoten till sin organism.

Samhällspligterna ställas på förnuftiga viljor, som stå i förhållande

till hvarandra och förutsätta noggrannare angifvet en kategoriskt

bjudande lag, som bestämmer dem alla och ordnar och reglerar deras

handlingar så, att de öfverensstämma och harmoniera. På grund af

lagen framträda nu handlingarna i en viss ordning och på ett visst

sätt, så att de blifva en sammanhängande serie och leda till

aktuali-sationen i och för oss af ett förnuftigt ändamål, samhällets. Men

lagen åter, som är norm för verksamhet, förutsätter ett personligt väsen,

hvars verkliga eller åtminstone möjliga lag han är, eller ett väsen, som

har att utveckla sig i och för oss och i vår verld, icke i och för sig

och i sin egen verld, efter denna lag. Detta personliga väsen är

samhället. Från pligterna alltså, som hafva faktisk verklighet, sluta vi

till den förnuftiga lagen och från lagen till den personlighet, som är

hans grund och som efter densamma är verksam.

Vi leda oss vidare till olika högre lagar och således äfven till

olika samhällen, derigenom att vi afse de olika systemen af pligter och

likaså de olika material i praktisk mening, på hvilka pligterna hafva

afseende. Vi hafva förut sett att dessa material, för så vidt nemjigensamhällen förutsättas såsom principer för deras ordnande, äro antingen

sinliga krafter, betraktade såsom förnuftiga viljors gemensamma

innehåll, eller ock aktuela personer såsom stående i yttre, fria förhållanden

till hvarandra. Vi finna nu ett slag af pligter, som omedelbart har

afseende på de sinliga krafterna, ett annat, som har afseende på de

förnuftiga viljor, hvilka vid ordnandet af det sinliga komma i yttre

förhållanden till hvarandra och derför behöfva gränser för sin frihet. Dessa

pligter förutsätta olika lagar och sålunda äfven olika samhällen, som

hafva lagarna. Och likaså få vi olika specifikationer inom hvardera af

dessa begge system. Vi afse sålunda de olika specielare system af

pligter, som de nämnda hufvudsystemen innehålla, och äfven de olika

material, som genom dem skola bestämmas, samt leda oss derigenom

till de olika slagen af privata och publika samhällen. Sant är

visserligen, att några specifikationer och divisioner i egentlig mening icke

äro möjliga inom det rent andliga och förnuftiga, som är en rent

in-dividuel och organisk verklighet, men vi afse här den motsättning,

som blifver en följd deraf, att denna verklighet, de förnuftiga

väsendena, och de olika system af pligter, som idem hafva sin grund,

framträder i relation till det sinliga, som har den nämnda karakteren.

Hvarje totalitet af likartade förbindelser hänföra sig nu till ett

förnuftigt väsen, här ett samhälle, hvars organ hafva att fullgöra de nämnda

förbindelserna i vår verld. Det förutsättes då, att de men niskor, som

lefva i samhället, måste ega kunskap om dess väsen och fordringar

samt vilja att desamma utföra, såvida de skola vara verkliga organ

för detsamma. Den, som väl gör något, som bidrager till uppnåendet

af samhällets ändamål, men saknar kunskap om dess förpligtelser och

god vilja att göra deras innehåll gällande, är icke ett verkligt organ

för samhället eller lefver icke ett rätt lif i detsamma. En sådan

verksamhet saknar moraliskt värde för honom sjelf, som utför henne, ehuru

hon har värde, samt är behöflig och vigtig för andra menniskor, som

lefva ett förnuftigt lif, och göra henne till vilkor för sina högre

ändamål. Äfven varelserna i naturen, ja hela naturen sjelf, är verksam för

aktualisationen af de förnuftiga väsendena i och för oss, men är

derför icke organ för desamma.

Till slut hafva vi att fästa oss vid det faktum, äfven detta

hem-tadt från den inre erfarenheten, att de, som göra sig till organ för ett

samhälle, erhålla derigenom rättigheter, hvilka de förut saknade, och

hvilka äfven frångå dem, när de upphöra att längre vara lemmar i

detsamma. Men nu är, såsom vi skola se, rättigheten till sitt väsen

sådan, att hon endast kan hafva sin grund i ett öfver det berättigade

subjektet stående förnuft d. ä. ett personligt väsen, hvaraf följer, attsamhället, som gifver rättigheter, är ett sådant väsen. En rättighet

förutsätter nemligen tre hufvudmoment, en person eller vilja, som eger

och får utofva henne, en högre förnuftig vilja, fattad såsom praktisk

lag, som gifver rättigheten, ty det, som icke öfverensstämmer med en

förnuftig vilja, kan icke vara rätt, och slutligen andra personliga

väsenden, till hvilka rättssubjektet kommer i relation i det yttre och

livilka hafva motsvarande förbindelser eller rättspligter. Dessa trenne

moment ligga i rättighetens väsen. Tages detta i betraktande, så inses,

att en rättighet är ett verksamt eller föränderligt väsendes fria, yttre

verksamhet, såvida hon är uttryck af en högre förnuftig vilja och hos

andra personer i det yttre motsvaras af förbindelser, hvilka kallas

rättspligter. Det, som nu ingår i en rättighet och fordrar förklaring, är

för det första tillåtelsen att företaga verksamheten eller handlingen,

och då denna tillåtelse gifves samhällsmedlemmarna af samhället, så

måste det vara en förnuftig vilja eller ett personligt väsen. Vidare

ligger i rättigheten hennes auktorisation, såväl inför den person, som

är subjekt för henne, som ock inför andra personer, hvilka med

honom koexistera i det yttre, och hon förutsätter då ett i sig sjelft heligt

väsen eller en förnuftig vilja, ty endast en sådan kan gifva helgd åt

handlingar. Och slutligen ligger i rättigheten, att hon hos de nämnda

personerna, såsom vi sett, motsvaras af förbindelser eller rättspligter,

och förutsätter alltså ett personligt väsen, som förpligtar dessa att

icke störa utan respektera det, som för det berättigade subjektet är

tillåtet. Och då de förpligtade subjektens förbindelse svarar jemt emot

det berättigade subjektets tillåtelse, så finna vi deraf, att det är ett

och samma förnuft, som är grunden till dem båda. Detta är faktiskt

samhället, hvilket alltså är personligt.

Då det vidare faktiskt gifves tvenne slag af rättigheter, så måste

det också finnas tvenne slags samhällen, i hvilka de hafva sin grund.

Rättigheterna äro nemligen moraliska och juridiska. De förra

sammanfalla med moraliska pligter eller äro egentligen pligter, ehuru

betraktade från en annan synpunkt, nemligen såsom af samhället tillåtna

handlingar emot andra personer, som hafva en deremot svarande

skyldighet. Det berättigade subjektet får här icke af samhället

befogenhet eller rätt till något, hvartill det icke också uppfordras eller har

förbindelse. Tillåtelsen och förbindelsen hafva sålunda här lika stor

sfer eller sammanfalla. Dessa rättigheters grund är nu det privata

samhället. Och afser man de olika system af moraliska rättigheter,

som äro faktiskt gifna, och hvilka hafva afseende på olika sinliga

moment såsom material, så leder man sig till olika privata samhällen,

som förutsättas såsom deras grunder.De juridiska rättigheterna deremot, som tillkomma de privata

personligheterna och i allmänhet aktuela personer, som stå i yttre

förhållanden till hvarandra, äro rättigheter af aunat slag, ty de

sammanfalla icke med de moraliska pligterna utan kunna till och med strida

mot desamma. Det juridiskt berättigade subjektet har nemligen

endast förbindelse att hålla sig inom en viss sfer, men alla handlingar,

som äro möjliga inom detta område eller inoin den juridiska

rätts-gränsen, äro tillåtna för detsamma utan att vara af detsamma fordrade.

Vid de juridiska rättigheterna sträcker sig sålunda tillåtelsen längre

än förbindelsen. Dessa rättigheter hänvisa nu på ett publikt samhälle.

Och till de särskilda publika samhällena leda vi oss, då vi utgå från

de olika systemen af juridiska rättigheter och från de olika aktuela

personer, de sedliga väsendena, stater eller statssystem, som äro

subjekt för dessa rättigheter och äfven, sedt från annan synpunkt, deras

material. Det är nemligen ett publikt samhälle, som förverkligar

hvarje sådant system af juridiska rättigheter och dermed sig sjelft uti

de aktuela personer, som samhället har till sitt innehåll. Ty de publika

samhällena hafva till sin omedelbara uppgift att bestämma och

upprätthålla de gränser, inom hvilka deras medlemmar hafva fritt utrymme

att verka efter sina egna lagar och för sina egna speciela ändamål.

Så t ex. hafva de privata personligheterna i staten frihet att verka

godtyckligt inom vissa områden och så länge de icke kränka andras

rätt. Och på samma sätt hafva äfven staterna inom statssystemen och

statssystemen inom menskligheten, det högsta publika samhället, en

begränsad frihet att lefva sjelfständigt och fritt och äfvenså skydd för denna

frihet, såvida hon icke är oförenlig med samhällets ändamål. Såsom

de privata personligheterna alltså förhålla sig till staten, så förhålla

sig staterna till statssystemen och statssystemen till statssystemens

system eller menskligheten.

Det faktum, från hvilket vi här utgå, kan äfven sägas vara de

rättsförhållanden, som i verkligheten äro gifna eller såsom nödvändiga

insedda. Men innan vi gå till utredningen af dessa, hafva vi att taga

en öfversigt af andra förhållanden, med hvilka rätts- eller

samhällsförhållandena icke äro att förvexla. Vi skola nemligen af motsatsen

vinna högre insigt i rättsförhållandets väsen. Samhällsförhållandena

äro ett species af personliga förhållanden, men det gifves äfven andra

personliga förhållanden, som från dem äro skiljaktiga. Och här afse

vi endast de förhållanden, i hvilka väsendena stå till hvarandra såsom

samverkande för gemensamma ändamål. De personliga förhållanden,

som icke äro samhällsförhållanden, äro de naturliga och arbitråra

förhållandena. De förra äro förhållanden, hvilkas grund och enhet eu-

3dast &r den lägre, ofria sinliga naturen. Dessa förhållanden äro

analoga med dem, som förekomma inom den aniinaliska verlden. Äfven

der sta varelserna i förhållande till hvarandra och samverka, men

granden till ett sådant förhållande är endast den naturliga driften.

Den kraft, som här håller väsendena förenade och förmå dem att

samverka för gemensamt bestånd, är instinkten eller driften.

Visserligen ingår äfven i hvad man kallat natursamhälle samverkan efter

gemensamma lagar och för gemensamma ändamål, men dessa lagar och

ändamål äro här omedvetna, ofria och sinliga. Så t. ex. finnes

jem-väl inom ett bisamhälle en arbetets fördelning och en för det hela

gällande ordning samt ett förhållande mellan styrande och styrde eller

ett förhållande af snbordination, men detta allt försiggår här utan

medvetenhet, frihet och aktnel bestämdhet af förnuftet. Varelserna i

naturen hafva väl äfven till sitt innehåll samma osinliga eller

förnuftiga verld och verklighet, som menniskan, men de ega icke såsom hon

möjligheten att få detta förnuft för sig sjelfva aktuelt. Menniskan och

naturvarelserna skilja sig icke från hvaraudra derigenom, att den förre

skulle ega, den senare sakna förnuftigt innehåll. Naturen och

naturvarelserna äro icke förnuftslösa i den meningen, att det osinliga och

förnuftiga eller något moment af det förnuftiga skulle hos dem fattas.

Förnuftet är tvärtom det verkliga i allt, men naturens varelser ega

icke såsom menniskan möjligheten att utveckla sig till ett medvetande

af det lif och förnuft, som uti dem är. Annu mindre ega de såsom

menniskan möjligheten att sätta detta förnuft såsom sin verksamhets

syftemål.

Såsom vi redan anmärkt, kunna äfven menniskor stå i

förhållanden till hvarandra, som äro analoga eller likartade med dem, som vi

nu funnit i naturen, och dessa förhållanden kalla vi derför naturliga*

Arbiträra eller godtyckliga förhållanden åter äro de förhållanden, i

hvilka menniskor på grund af öfverenskommelse eller aftal ställa sig

till hvarandra för att samfäldt tillfredsställa vissa sinliga behof. Den

omedelbara grunden för detta förhållande är sinlig, de kontraherandes

sinliga viljor; normerna, enligt hvilka de samverka, äro sinliga eller äro

endast maximer, klokhetsregler, som sakna helgd och förbindande kraft

i sig sjelfva, och slutligen är äfven ändamålet, för hvilket de här verka,

omedelbart sinligt och tillfälligt, ehuru medelbart ändamålet äfven här

kan vara förnuftiga väsendens aktualitet. Dessa förhållanden, hvilka vi

kalla arbiträra föreningar, äro sålunda godtyckligt uppkomna, och

godtyckligt kunna menniskorna äfven lefva och verka i dessa föreningar

och likaledes kunna de äfven godtyckligt upplösas. Och när

menniskor ställa sig i likartade förhållanden till hvarandra, uppstå för deminga rättigheter och icke heller några särskilda förbindelser eller

plig-ter, utan härigenom sker endast en fördelning af de rättigheter, som

kontrahenterna äfven förut egde, eller härmed få kontrahenternas

rättigheter och pligter endast en viss modifikation och form. De

arbi-trära förhållandena äro dels anstalter och inrättningar, dels sällskap

eller bolag, ty folksamlingar eller folkhopar, hvilkas enhet endast är

lokalen, kunna vi här icke afse, då dessa icke nödvändigt uppstå

genom ett paktum och då i dessa icke heller nödvändigt ingå en

sam-verksamhet. Anstalten har ett sinligt ändamål, som är reut yttre i

förhållande till hvarje deltagares, och den ene deltagarens ändamål är

likaledes ett rent yttre i förhållande till den andres. Detta är således

ett mekaniskt och oorganiskt förhållande. Deltagarne i en anstalt äro

anställde, ställde an eller vid hvarandra, eller inrättade så, att, under

det en deltagare verkar på sitt sätt och för sitt ändamål, han

der-med äfven möjliggör de öfriges och det helas. I sällskap och bolag

deremot är ändamålet för alla intressenterna gemensamt och mer inre,

men likväl sinligt och tillfälligt.

Samhällsförhållandena deremot äro förhållanden af annan art.

Dessa hafva för det första en förnuftig grund, d. v. s. de förutsätta ett

personligt väsen, som genom sin närvaro och verksamhet i menniskorna

uppfordra eller förmå dem att ställa sig i dessa förhållanden redan

förr, än de ega ett klart medvetande om det väsen, under hvars

ledning och inflytande de stå. Också är samhället lika ursprungligt i vår

verld, som menniskan. Det är lika nödvändigt för menniskan att lefva

i samhället, som det för henne är nödvändigt att behålla sin natur,

eller som det för lemmen är nödvändigt att lefva i det hela, hvars

lem han är. Såsom ögat icke kan vara ett seende organ eller ega sin

synkraft, om det Iösslites ur fysiska organismen, så kan icke heller

menniskan vara ett personligt lif, om hon icke ingår i samhället. Men

äfven om man antoge att menniskan kunde vara verklig utom

samhället, så skulle hon likväl, ställd utom detsamma, icke kunna

utveckla sig utöfver djurlifvets ståndpunkt Tänka vi alltså bort

samhället från det menskliga lifvet, så blifver all bildning och kultur samt

hvarje yttring af förnuftigt lif för henne en omöjlighet. I det hela

stiger icke heller menniskan i odling öfver det samhälles, hvilket hon

tillhör.

Vidare bestämmas dessa förhållanden, till skilnad från arbiträra

och naturliga förhållanden, af en förnuftig eller praktisk lag, d. v. s.

menniskan har en ny och högre praktisk lag för sin vilja och

verksamhet, när hon står i samhällsförhållande, och denna hennes vilja

ledande lag är sjelf en vilja, samhällets, hvilkens fordringar menni-skan har att göra till sina egna. Häraf denna moraliska magt, som

samhället eger öfver sina organer, en magt, som binder deras viljor

och utesluter allt godtycke. Det är nemligen här endast en handling,

som lagen i hvarje ögonblick fordrar af dem, som positivt bestämmas

af honom, och hvarje annan handling eller lifsyttring är i detta tids—

moment orätt. Det finnes sålunda icke här några alternativ, då

lagen är universel och i hvarje fall förbinder till ett enda, som

samhällsmedlemmen bör göra, såvida han icke skall ådraga sig moralisk

skuld — inför samhället. I arbiträra föreningar deremot finnas

alternativ. De regler, efter hvilka menniskorna der verka, angifva endast

sättet, hvarpå de hafva att nå ett visst sinligt ändamål, men de

sin-liga ändamålen kunna nås genom verksamhet på olika sätt.

Delta-garne kunna här verka på ett sätt, men äfven på ett annat och likväl

vinna ändamålet. Derför kunna äfven deras verksamhetsnormer eller

de regler, som gälla för föreningen, på olika sätt modifieras allt efter

menniskornas olika klokhet, och följaktligen finnas här alternativ eller

mångfaldiga möjligheter, möjligheter till och med bland hvilka

menni-skan icke kan afgöra, hvilken som är bättre än de andra. I

samhället deremot, såsom i allmänhet inom det moraliska lifvet, är i hvarje

fall endast en handling, ett verksamhetssätt möjligt såsom pligt och

rätt, hvarvid allt annat är otillåtet. Dessa personliga förhållanden

kunna icke heller godtyckligt upplösas för den förbindande lagens skull.

Menniskan har absolut förbindelse att lefva i samhället och underkasta

sig dess lagar, emedan samhället är ett verkligt väsen. Deremot eger

hon ingen omedelbar förbindelse att inträda i en arbiträr förening och

icke heller någon förbindelse att qvarstå i en sådan, såvida hon i

densamma har inträdt. Arbiträra föreningar kunna enligt vissa former af

deltagarne eller staten upplösas, emedan de endast äro åtgärder af

mensklig klokhet, hvilket allt icke är fallet med samhällsförhållandena

i vår verld, hvilka äro gudomliga eller i sjelfva förnuftet grundade

institutioner eller förhållanden. — Samhället är icke heller af

menni-skor bildadt, ty redan för att det skall kunna upprättas eller komma

till stånd i vår verld, förutsättes, att menniskorna hafva en känsla

eller ett medvetande af detsamma, en föreställning eller idé oin

detsamma, hvilket således måste vara ett ursprungligt innehåll i deras

medvetande. Och utan en känsla eller ett medvetande af samhället,

som alltså är ursprungiigare och förutsättes, är det för meuniskan icke

möjligt, att förverkliga det på jorden, — såsom hon icke heller kunde

ega någon möjlighet, än mindre någon förbindelse, att förverkliga

Guds rike på jorden, såvida icke detta vore i sig sjelft verkligt, men

likväl invärtes i henne. Så är ock hvarje behof af samhället, hvaijeintresse för detsamma och äfven samhällsdriften verkade i menniskan

af samhället, som alltså är deras förutsättning och grund. Då man i

nyare tiden först reflekterade öfver samhället, föreställde man sig en

aflägsen forntid, under hvilken menniskorna lefde utom samhället i ett

s. k. naturtillstånd, men en sådan åsigt har emot sig både historien

och förnuftet. Samhället räknar tvärtom samma ålder i vår verld,

som menniskan. Den nämnda åsigten är hvarken utvecklad ur den yttre

eller sinliga erfarenheten, ty så långt vi kunna se spår af menniskan

förekommer hon i samhället, som under någon form är verkligt, och icke

heller ur den inre eller andliga erfarenheten. Denna ofta upprepade

lära om naturtillståndet har sålunda icke sitt stöd i någon af de kun*

skapskällor, som för menniskan äro möjliga, och är derför helt och

hållet en produkt af inbiliningskraften. Man föreställde sig vidare,

att samhället slutligen bildades genom ett fördrag af menniskorna. Men

kontrahenterna skulle i sådant fall konseqvent äfven kunna bestämma

innehållet i paktum efter godtfinnande, hvarigenom hela denna

anordning hade sin grund endast i menskligt godtycke. Att så icke

förhåller sig, blifver tydligt redan om man tager i betraktande, att ett

paktum eller en rättshandling, för att kunna ega detta namn, måste

öfverensstämma med en praktisk lag. Och öfverenskommelsen måste

öfverensstämma med en etisk lag för att ega moraliskt förbindande

kraft och med en juridisk lag för att vara juridiskt förbindande, eller

slutligen med religiösa lagen eller Gud, om man ville afse ännu en

annan form af förbindelse. Denna lag måste äfven vara för

kontrahenterna gemensam såsom för dem alla lika förbindande och dessa

måste såsom lagbestämda under densamma subordinera. Lagen kan

således här icke vara den enes eller den andres individuela förnuft,

alldenstund det här är fråga om ett paktum, som bestämmer

förhållandet mellan dem alla, och det förnuft eller den lag, som bestämmer

detta, måste vara högre än de väsenden, som bestämmas. Den ena

menniskan subordinerar nemligen icke under den andras förnuft, eller

den ena menniskans individuela förnuft kan icke i och för sig

betrak-tadt för den andra vara förbindande och bestämma, huru de hafva

att stå i förhållande till hvarandra och samverka, men väl kan det

indicera äfven detta under den förutsättning, att de alla innehållas i

högre förnuftiga väsenden, samhällen; såsom äfven den religiösa

förbindelsen är hos alla samstämmig under den förutsättning, att de alla

innehållas i Gud. Den praktiska lag, med hvilken detta paktum bör

öfverensstämma, är följaktligen samhällets, som alltså är ursprungligare än

hvarje fördrag och grunden för dess giltighet och helgd för

kontrahenterna samfäldt. Det fördrag, genom hvilket man föreställt sig s&m-hället uppkomma, förutsätter alltså samhället såsom omedelbart

förbindande kontrahenterna att ingå detsamma och såsom äfven

bestämmande dess innehåll. Men visserligen är det genom tvåsidiga

rättshandlingar, fördrag eller kontrakt, som samhällsförhållanden, såsom t.

ex. förhållandet mellan makar, uppstå i tiden, men detta kan endast

betyda, att menniskorna göra ett sammanstämmande uttryck af sina

viljor, hvarigenom de förklara sig pligtiga att tjena samhället, som hos

dem är ett möjligt motiv. Samhället sjelft kan derigenom icke

uppkomma, då dess personliga ande såsom Guds och menniskans är evig.

Slutligen hafva de personliga förhållanden, som vi kalla

samhällsförhållanden, i motsats mot arbiträra förhållanden, äfven ett

omedelbart förnuftigt ändamål. Jemte det de personer, som stå i dessa

förhållanden, hafva sina egna förnuftiga väsenden till sina ändamål, hafva

de äfven ett högre personligt väsen till ändamål, samhällets, hvars

aktualitet de med sina handlingar sålunda förbindas att åsyfta. Och

något annat får icke menniskan åsyfta med sina handlingar eller sätta

såsom deras ändamål än personliga väsenden. Allt annat måste

nedsättas till vilkor och medel för dessa.

Härefter öfvergå vi till de rättsförhållanden, som äro faktiskt gifna,

för att äfven i dem finna ett bevis för samhällets personlighet. Med

rättsförhållande förstå Vi det förhållande, som eger rum mellan ett

berättigadt subjekt, som har tillåtelse att företaga och utföra

handlingar, samt ett eller flere förpligtade subjekt, som hafva mot de

nämnda handlingarna svarande förbindelser. Här uppstår nu den

frågan, hvad de faktiskt gifna rättsförhållandena förutsätta för sin

förklaring. Det första, som gör detta förhållande möjligt, måste såsom

vid hvarje annat vara en relationsgrund, en hos de väsenden, som stå

i relation till hvarandra, identisk och gemensam bestämning, som

håller dem förenade. Utan en sådan enhet knnna de ej tänkas stå i

förhållande till hvarandra. Och då det förhållande, hvarom här är fråga,

är praktiskt samt ett rättsförhållande, så måste relationsgrnnden vara

grnnd i praktisk mening, d. ä. en praktisk lag och närmare bestämdt en

rättslag. Denna lag är närmaste förutsättningen och grunden för det

förhållande, hvari samhällsmedlemmarna stå till hvarandra, äfvensom för

de rättigheter, som de i detta förhållande hafva. Relationsgrnnden

åter eller rättslagen kan icke vara något blott formelt eller en generel

enhet, ty hvarje sådan är nödvändigt ett fullt verkligt och individuelt

väsen, uteslutande från en sida betraktadt. Sedd i sin fullständighet

är sålunda bestämningen ett väsen i egentlig mening och såsom grund

för ett förnnftigt förhållande ett förnuftigt eller personligt väsen, som

till sitt innehåll har de väsen, som stå i relation till hvarandra, och ärden osinliga inagt, som beherskar dem alla. Detta väsen är samhället.

Dessutom lenmar membra relata eller förhållandets leder hänvisning

på den verklighet, som är realgrunden för deras förhållande, ty från

arten och beskaffenheten af de väsenden, som stå i relation till

hvarandra, sluta vi till arten af det väsende, som för förhållandets

möjlighet och verklighet förutsättes. Rättsförhållandena, som äro

personliga förhållanden, förutsätta sålunda såsom sina grunder de högre

ändligt personliga väsenden, vi kalla samhällen. Dtom dessa finnes

intet rättsförhållande. Hvarje rättsförhållande faller inom samhället

eller är gifvet för de väsenden, som lefva i samhället. Och ju mer

samhället blifver för menniskan aktuelt, ju mer äfven rätten och ju

högre medvetande får hon äfven om rättsförhållandenas helgd. Men

nu gifves det faktiskt tvenne slag af rättsförhållanden, etiska och

juridiska, och alltså förutsättas tvenne arter af samhällen, som äro

deras grunder, eller i hvilka de väsenden, som stå i dessa förhållanden,

lefva och fatta sig. Det etiska rättsförhållandet är ett förhållande

mellan moraliskt berättigade och likaså moraliskt förpligtade subjekt;

men i det juridiska rättsförhållandet äro subjekten juridiskt berättigade

och förpligtade. Gruuden till det förra af dessa rättsförhållanden är

ett privat samhälle, grunden till det senare ett publikt. Sålunda är ett

privat eller moraliskt rättsförhållande möjligt endast iuom ett privat

samhälle och ett juridiskt lika så endast inom ett publikt. Och vidare

framträda så väl de moraliska som de juridiska rättsförhållandena under flere

former eller species. Med utgångspunkt från dessa leda vi oss derför till

de särskilda privata och publika samhällena, ty hvarje species af

rättsförhållande förutsätter ett species af samhälle såsom sin grund.

Innan vi lemna våra undersökningar om samhället, vilja vi äfven

upptaga till besvarande den frågan, hvilka anledningarna äro till det

faktum, att samhällets personliga väsen icke ännu kommit till något

allmännare medvetande. Vi skola äfven härvid finna åtminstone ett

negativt eller indirekt bevis för vår ofvan framställda åsigts sanning.

De nämnda anledningarna äro enligt vår öfvertygelse tvenne, af hvilka

den ena till sin art är teoretisk, den andra praktisk. I förra fallet

ntgår man från det antagandet, att menniskan icke har någon annan

och högre kunskaps- eller förnimmelseförmåga än den sinliga d. v. s.

sinnena, varseblifningen och det naturliga eller sinliga förståndet, samt

att på grund häraf ingen annan och högre verklighet för henne är

gif-ven än den, som står i förhållande till dessa förmögenheter. Det

verkliga är det, som kan senteras och varseblifvas; det personliga

samhället är med dessa organer icke fattligt, hvilket är faktiskt;

alltså är det icke verkligt. Man har här en låg uppfattning af menni-skan. Hon har endast en sinlig förnimmelseförmåga och följaktligen

är äfven endast en art af väsenden för henne förnimbar, de sinliga

väsendena eller tingen, och likaledes endast en art af former, sinliga

förståndets former, som uttrycka det nödvändiga sammanhanget mellan

tingen, det allmänna sätt, hvarpå de äro och verka, eller deras lagar.

På denna ståndpunkt följer nu icke blott samhällets overklighet utan

för det första äfven menniskans, ty hennes personliga eller förnuftiga

ande är icke gifven eller verklig för någon sinlig förnimmelseförmåga,

icke ens sinliga förståndet. Med sinliga förniramelseförmågan fatta vi

hos menniskan blott hennes förgängliga del, som är den yttre naturens

tillhörighet. Men vidare måste här äfven lifvet förnekas, ty det

bestämmer icke eller står ej i förhållande till sinliga

förnimmelseförmågan, och slutligen äfven den oändlige personen eller Gud. Resultatet

blifver sålunda här scepticism. Lefvande eller personliga väsenden

d. ä. sann verklighet är för menniskan icke gifven och följaktligen icke

heller sann kunskap. Ty nekar man samhället, d. v. s. förnekar man

inom ett område ursprunglig och sann verklighet, så måste man

följaktligen, såvida man är konsequent, äfven inom alla andra områden

förneka henne, hvadan följden blifver scepticism. Och härmed måste

icke blott filosofi utan öfver hufvud all teoretisk verksamhet vinna sin

upplösning, ty alla teoretiska lifsyttringar, alla sinliga förnimmelser,

allt vetande om det opersonliga eller naturen, alla empiriska

vetenskaper, äro icke i egentlig mening ändamål i sig sjelfva och få af

menniskan icke så förhöjas, utan äro nödvändiga vilkor och medel, i

och genom hvilka menniskan har att vinna ett högre medvetande af

det osinliga och förnuftiga eller af de personliga väsendena, hvilket

alltså ytterst är deras ändamål, men då detta ändamål här icke är

verkligt eller för menniskan möjligt, så måste också det teoretiska lif,

som endast genom detsamma kan ega sitt värde, få sin upplösning.

Grunden är, att man här har förbisett något, som dock är

obestridligt, nemligec att menniskan bar en från den sinliga till sjelfva arten

skild förnimmelseförmåga, den förnuftiga, och att, — då en osinlig

förnimmelseförmåga förutsätter en osinlig verld, som förnimmes,

såsom äfven den sinliga förnimmelseförmågan förutsätter det sinliga

universum, — följaktligen för henne är gifvet ett från det sinliga till arten

skildt innehåll, de personliga väsendena, och likaledes äfven från de

sinliga till arten skilda former, de förnuftiga kunskaperna, som

uttrycka det nödvändiga sammanhanget mellan personerna eller deras

allmänna bestämningar.

Den andra anledningen till det faktum, att samhällets

personlighet icke erkännes, är den, att man icke har erfarenhet af de fordrin-gar eller af de förpligtelser. som samhället ställer på sina medlemmar.

Anledningen är här bristande pligtkänsla, känsla af samhällspligten,

eller bristande medvetande af den moraliska förbindelse, som utgår

från samhället. Den, som erkänner denna förbindelse, erkänner äfven

att samhället är en förnuftig vilja eller personlighet, af hvilken hans

egen vilja bestämmes, ty endast förnuftiga väsenden kunna vara grund

till en förbindelse, och i förpligtelsen, som han erfar, har han det

för-pligtande väsendet verkligt för sig. Den deremot, som icke har

erfarit samhällets verkningar på sin vilja, har ingen praktisk anledning

att erkänna dess verklighet, såsom äfven den, hvilken icke erfar sitt

samvetes vittnesbörd, icke har anledning att erkänna sitt eget

odödliga väsen, som under form af samvete först gifver sig tillkänna, eller

såsom den, hvilken icke erfar Guds verkningar på sin vilja, saknar

praktiska grunder för hans verklighet. Men förnekas

samhällsförbin-delsen, d. v. s. nekas inom ett område den moraliska förbindelsen, så

måste hon, så vida man är konsequent, äfven inom alla andra

områden förnekas, ty hennes giltighet är icke heller inoin dessa områden

mer än absolut. Erkännes icke den förbindelse, som utgår från

samhället, så erkännes icke heller den enskilda eller roenskliga

förbindelsen, som utgår från menniskans eget individuela förnuft, och icke

heller den religiösa förbindelsen eller den förbindelse, som utgår från

Gud; ty så väl menniskans eget förnuft, som det guddomliga förnuftet

förbinda menniskans vilja att erkänna samhället och dess förpligtelser,

hvaraf är tydligt, att om samhällsförbindelsen icke aktas eller

förnekas, äfven de förra förbindelserna dermed äro förnekade.

Resultatet blifver sålunda här praktisk scepticism och dermed upplösningen

af allt andligt och moraliskt lif. Och icke blott praktisk filosofi och

de former af praktiskt lif, om hvilka hon handlar, utan öfver hufvud

all praktisk verksamhet, alla sinliga viljanden eller handlingar, alla

det praktiska lifvets lägre yttringar, som icke äro ändamål i sig

sjelfva, måste på denna ståndpunkt få sin upplösning, ty då

ändamålet eller det moraliska lifvet icke erkännes, så måste jemväl de

vilkor och medel, som endast genom detsamma ega sitt värde och sin

betydelse, förfalla. Grunden är äfven här, att man har förbisett

något, som likväl icke låter förneka sig, nemligen att menniskan har en

från den sinliga viljan till arten skild vilja, som är förnuftig, och att

äfven denna förmåga enligt sitt väsen och begrepp förutsätter ett med

sig likartadt innehåll, förnuftiga väsenden, som äro henne förbindande

lagar och ändamål.

Då vi nu uppvisat de väsenden, om hvilka filosofien handlar, så

öfvergå vi till hennes indelning. Den allmännaste indelningen af filo-sofien är i teoretisk och praktisk. Begge dessa former af filosofi

måste enligt det resultat, till hvilket vi förut kommit, handla om

personer och om samma personliga väsenden. Indelningen kan sålunda

endast gruuda sig derpå, att dessa väsenden kunna betraktas ur

tvenne väsentligen olika synpunkter eller i tvenne olika förhållandeo

till menniskan, eller ännu närmare bestämdt i relation till tvenne olika

förmögenheter hos henne. De förmögenheter, vi här afse, äro den

teoretiska förmågan eller kunskapsförmågan i vidsträckt mening, som

åsyftar högre sjelfmedvetenhet, innehållets aktualitet eller klarhet, samt

den praktiska förmågan eller viljan i vidsträckt bemärkelse, som

å-syftar att med medvetenhet och frihet så förändra det potentiela och

yttre innehållet, att menniskan kan i detsamma hålla sitt högre och

inre lif aktuelt och äfven genom detsamma vinna dess högre

utveck-ling. Vetenskapen om de personliga väsendena såsom bestämmande

vår teoretiska förmåga är nu teoretisk filosofi, men vetenskapen om

samma väsenden såsom bestämmande praktiska förmågan eller viljan

är praktisk filosofi. I förra fallet stå väsendena i förhållandena till

vår kunskapsförmåga eller äro verksamma på henne, i senare fallet

äro de bestämningar hos praktiska förmågan eller äro på henne

verksamma, ty att bestämma ett ändligt lefvande väsen, är detsamma

som att på detsamma utöfva verksamhet. Alla personliga väsenden

äro enligt det föregående i och för sig betraktade eller i sin

ursprunglighet eviga och oföränderliga, eller hafva icke verksamhet till sitt

predikat, men det oföränderliga och eviga är såsom bestämning hos de

tillvarande väsendena, som äro föränderliga, i och för dem verksamt

d. v. s. nödvändig förutsättning för en förändring, för hvilken icke det

ursprungliga sjelft utan de ändliga väsenden, som det bestämmer, äro

subjekt. De ändliga väsendena äro för sig sjelfva verksamma, såvida

deras innehåll förändrar sig, framträder under annan form, eller

öfver-går till aktualitet i och för dem, och principen för denna verksamhet

är ytterst det i sig sjelft tidlösa eller eviga. Den oändliga personen

deremot kan icke för sig vara verksam, ehuru han är det såsom

bestämning hos de ändliga väsendena och i och för dem, alldenstund

hans lif icke framträder i ett yttre och potentielt, som kan förändras,

hvilket är vilkor för verksamhet.

Teoretiska filosofien handlade, sågo vi, om de förnuftiga

väsendena såsom bestämmande vår förnimmelseförmåga. Men hennes

bestämningar äro förnimmelser. Teoretiska filosofien handlar sålunda om

de förnuftiga väsendena såsom förnimmelser. Denna vetenskap

uppvisar de förnimmelser, som äro absolut sanning, och som åro

förutsättningen och grunden till de sinliga förnimmelserna, samt väsendet idessa såsom fenomenela. Praktiska förmågans eller viljans

bestämningar åter kallas motiv eller bestämningsgrunder. Då nu praktiska

filosofien handlar om de personliga väsendena såsom bestämmande vår

vilja, så handlar hon alltså oin dessa såsom inotiv, och uppvisar dem

i motsats till de sinliga motiven såsom dem, genom hvilka meuniskan

vinner den sanna harmonien i sitt inre lif. De nämnda motiven

kallas äfven grunder för vårt praktiska lif, såvida de äro de magter, från

hvilka allt sådant sant lif ytterst utgår eller härflyter, och lagar för

detta lif såsom ordnande och reglerande momenten i detsamma eller

såsom bestämmande den ordning, i hvilken detta lifs yttringar

framträda, och slutligen ändamål för samma lif, fattade såsom det, på

hvilket det syftar.

Det är nu tydligt, att liksom vi hafva att indela den teoretiska

filosofien i olika vetenskaper efter de olika förnuftiga väsenden, som

äro vår teoretiska förmågas förnimmelser, på samma sätt måste

praktiska filosofien indelas i så många vetenskaper, som det gifves olika

personliga väsenden, som äro grunder, lagar och ändamål för vår fria

vilja, ehuru vi vid uppvisandet af dessa väsenden äfven måste afse

eller taga till utgångspunkt de olika material , för hvilkas bestämbarhet

de äro principer. Likaså är det tydligt, att en motsvarighet måste

förefinnas och kunna uppvisas mellan de begge vetenskapernas olika

delar. Men då den teoretiska filosofien icke omedelbart rör vårt

närvarande ämne, så lemna vi henne för att närmare betrakta praktiska

filosofiens olika discipliner och dessas olika föremål.

De förnuftiga väsenden, hvilka såsom bestämningsgrunder eller

såsom lagar och ändamål för fri verksamhet äro den praktiska filosofiens

föremål, kallas slutligen äfven det förnuftigt goda för menniskan. Det

goda för henne i allmänhet utan afseende på något visst species är

det, som harmonierar med hennes väsen, eller det, som på något sätt

tillfredsställer henne och som hon således eftersträfvar, ty det onda

undflyr och det goda söker ett väsen med nödvändighet. Såsom

sådant är det goda det, hvaraf menniskan har behof, men icke omedelbart

eger utan genom frihet har att för sig förverkliga. Men då det verkliga

för menniskan är antingen det sinliga eller det förnuftiga och då hon

har såväl en sinlig, som förnuftig natur, så kan, ehuru i olika

afse-enden, begge dessa verkligheter tillfredsställa henne och således för

henne vara det goda, som alltså är antingen sinligt eller förnuftigt.

Det förnuftigt goda är förnuftiga väsenden fattade såsom viljans

bestämningar, nemligen hennes eget ursprungliga och de högre väsenden,

som äro hennes innehåll.För att roenniskan skall blifva delaktig af detta goda eller af

dessa personliga väsenden, fordras, att de äro ett möjligt innehåll hoa

henne, eller att de i och för henne äro outvecklade, men öfvergå till

aktualitet, så att de blifva bestämningsgrunder, som sollicitera hennes

vilja. Menniska» blifver nu medveten om dessa väsenden och om sitt

förhållande till dem samt äfven derora, att hon genom aktuelt lif i

dessa eger den fulla harmonien och tillfredsställelsen i sitt väsen samt

att hvarje annat lif i det hela och ur högre synpunkt sedt för henne

är ondt och ännu mer blifver det i sina följder. Men vidare fordras

å menniskans sida, att hennes vilja är fri, så att hon eger kraft att

å ena sidan lösslita sig från allt sinligt, eller att göra sig såsom vilja

af detsamma oberoende, men att å andra sidan äfven rikta sig på de

förnuftiga väsendena samt omfatta dem såsom verkliga

bestämningsgrunder eller lagar och ändamål. Till slut fordras, att det för

menni-skan omedelbart gifna, sinligheten, är bestämbar efter väsendena

såsom bestämningsgrunder, eller att denna verklighet kan förändras så,

att hon blifver vilkor och förutsättning för väsendenas aktualitet i och

för oss. Då vi förut sett, att menniskan är ett personligt väsen, som

är fullständigt verkligt genom de personliga väsenden, som äro hennes

bestämningar, och att det sinliga endast är ett hos oss potentielt

innehåll, som är fenomen af det förnuftiga och personliga, så äro

derige-nom dessa fordringar uppfyllda.

Hvilka äro nu de olika formerna af det förnuftigt goda för

menniskan och derigenom formerna af praktisk filosofi, ty enligt hvad vi

nu sett, kan den senares indelning äfven sägas grunda sig på det

förras? — Vi utgå från betraktelsen af förhållandet inom ett ändligt

lefvande väsen. Detta väsen är ändligt derigenom, att det inom sig

har motsatser och här framhålla vi motsatsen mellan möjlighet och

verklighet. Det möjliga är det lägre, potentiela och yttre; det

verkliga är det högre, aktuela och inre. Då nu det väsen, som är enhet

af dessa motsatser, utvecklar sig, kan visserligen denna utveckling

o-medelbart afse att låta det lägre så genomträngas af det högre, att

de blifva med hvarandra identiska; men der detta icke vidare är

möjligt måste det inre och högre bereda sig den magt öfver det yttre och

lägre, att det deruti kan bibehålla sitt naturenliga lif. Det inre lefver

nu i det yttre, soin har mottagit det förras form, och väsendet är

genom båda ett helt. Hos de lefvande varelserna inom naturen

äfven-som hos menniskan benämnes det inre eller lifvet äfven själ i

förhållande till det yttre, som är hennes kropp. Men dessa båda, neroligen

lif och själ, måste vara samma verklighet. Att så förhåller sig, eller

att lif och själ äro identiska, eller att begge uttrycken beteckna det-samma, om ock sedt från något olika synpunkter, framgår dels deraf,

att öfver allt der i vår verld det förra framträder, framträder den

senare och tvärtom, hvaraf de visa sig hafva lika stor sfer eller omfång,

och dels deraf, att det enas sjelfständighet eller osjelfständighet äfven

innebär det andras, eller att aktualitet eller potentialitet hos väsendets

lif innebär detsamma äfven i dess själ och tvärtom. Den form af

verklighet står nu högre, hos hvilken själen framträder med mer

sjelfständighet och dermed förenad högre magt öfver det lägre, som är

material. Så har t. ex. djursjälen, som framträder med ett särskildt

med sig likartadt innehåll, högre sjelfständighet än växtsjälen, som

endast visar sig såsom en form i det yttre, som är henne motsatt,

ehuru denna enhet dock måste vara mer än en blott form, hvilket vi

se deraf, att hon eger magt att beherska och ordna detta yttre, som

är en rik mångfald af krafter. Menniskosjälen åter har äo högre

sjelfständighet och är dermed en ännu högre form af verklighet. Men

liksom vi nyss sågo lif och själ vara identiska, sä visar sig här hos

men-niskan själen vara identisk med sjelfroedvetandet, ty hon framträder

så under sin högsta form, hvilket alltså är hennes väsen.

Ville man nu utsträcka det goda och dess motsats, det onda, till

alla väsenden, som vi nu betraktat, så blifver tydligen det inre, lifvet

eller själen, det goda i egentlig mening och vidare, ehuru i sekundär

bemärkelse, allt det, som bidrager till dess aktualitet, nemligen de

krafter, som äro själslifvets organ och jemväl det, som för väsendet är

mer yttre och främmande, men som likväl såsom medel kan hafva

af-seende på själens verklighet och utveckling. Lifvet, som sålunda är

det goda, framträder nu i det lägre såsom i sitt material och måste

fordra den form hos dess krafter och det förhållande eller det

sammanhang dem emellan, som är med detsamma förenligt och harmoniskt.

Med afseende härpå kan det goda för ett väsen äfven sägas vara det

rätta förhållandet mellan de olika sidorna och krafterna hos detsamma,

eller det lägres högsta möjliga harmoni med det högre eller inre hos

väsendet. Det onda deremot måste vara ett stördt eller orätt

förhållande mellan de nämnda sidorna.

Men hos varelserna i naturen har icke det inre form af aktuelt

sjelfmedvetande och frihet och derför kan icke i egentlig mening det

goda och onda om dem utsägas. Det är blott för ett väsen, som är

ett sjelf och som uppenbarar egentlig afsigtlighet och frihet i sitt lif,

som det onda och goda kan hafva full verklighet och betydelse; ty

dertill fordras att det har ett sjelfständigt medvetande af sig såsom

subjekt för en harmoni eller disharmoni, som är af det sjelft beroende.

Det är alltså menniskan, som eger möjligheten att vara ond eller godoch denna möjlighet beror för det första derpå, att hon har ett inre,

sjelfständigt lif, inen äfven en yttre eller lägre natursida, som hon

medvetet, afsigtligt och fritt kan ställa i olika förhållanden till det

förra. Men vi måste äfven afse det högre, som bestämmer

förhållandet, eller efter hvilket det lägre skall rätta sig. Det inre hos menniskan

är visserligen, såsom vi sågo, sjelfmedvetande, men detta är närmast

blott en form i det yttre och medvetslösa, ett i sig sjelfständigt i det

osjelfständiga. Det är här riktadt på eller bestämdt af en verklighet,

som icke är sjellmedvetande utan dess motsats, och likaledes är

menniskan här fri vilja i förhållande till en verklighet af annan art, som

är bestämdhet hos den afsigtslösa och ofria naturen. Sjelfmedvetande

och frihet äro visserligen väsen eller förnuft, men här endast i formel

bemärkelse. Men då menniskan äfven här såsom sjelfmedveten och

fri kan till en del lösgöra sig från det sinliga och vara en detsamma

ordnande och beherskande magt, så hänvisar detta på ett högre hos

henne, som är verkligt genom sig sjelft oberoende af allt sinligt. Detta

högre framträder också redan under aningens och känslans form och

väcker intressen och behof, som hela den sinliga verkligheten icke förmår

tillfredsställa. Det förnuftiga lifvet framstår nu i hela sin magt såsom

det inre och högre hos menniskan, och mot detta ställer sig hela det

sinliga lifvet såsom ett underordnadt, såsom en yttre och lägre

verklighet, som är till för menniskan endast för förnuftets skull, hvars

material det visar sig vara. Ingen form af det sinliga lifvet är nu,

sedan förnuftet framträdt, genom sig god eller mägtig att gifva den

fulla harmonien och tillfredsställelsen inom menniskan. Det är

förnuftet, som nu blifver det goda i primär mening för henne och allt annat

blifver godt, endast om det öfverensstämmer med detta eller kan höja

dess aktualitet. Det sinliga upptages nu i förnuftet och erhåller dess

ordning och form, och det förnuftiga inträder i det sinliga med sin anda

och kraft, hvarigenom det senare för menniskan vinner ett värde, som

det förut och genom sig sjelft icke hade. Men analogt med detta är

hvad vi förut sett inom naturen, der öfverallt ett yttre ställer sig i ett

inres tjenst, och der det senare ingriper bestämmande och ordnande i

det förra. Men det inre har här i motsats mot det inre hos

naturvarelserna form af sjelfmedvetande och frihet, och är vidare fullt

sjelfständigt, eller har ett med sig likartadt innehåll och är derigenom till

sjelfva arten skildt från allt yttre, som är företeelse. Härpå beror

för det andra möjligheten af det onda och goda i högre eller moralisk

mening. Menniskan är här förnuft i reel bemärkelse, ty hennes

sjelfmedvetande är riktadt på en verklighet af samma slag, eller som äfven

sjelf är sjelfmedvetande och är af densamma bestämdt, och likaså ärhennes vilja icke riktad på det opersonliga, ntan på sitt eget

ursprungliga väsen eller ock på andra personer, som i det innehållas. Det är

således menniskans rent ideela och osinliga väsen, som här är det goda

för henne, och som för henne har sant värde och derför kan sättas

såsom ändamål. Vidare hafva äfven de handlingar och

verksamhetssätt, genom hvilka hon för sig förverkligar detta väsen, värde för henne

och äro det goda, men dessa äro egentligen ändamålet eller väsendet

sjelft i sin aktualitet i och för henne. Derjemte äro själens krafter

och kroppens lemmar det goda för henne och hafva värde, emedan de

äro bestämda och verka i harmoni med väsendet, eller äro de organ,

genom hvilka detta aktualiseras. Slutligen är äfven det, som faller

utom hennes fysiska organism, tingen, ja hela naturen, det goda för

henne och har alltså värde, emedan det är det medel, som tjenar

förnuftet Men det goda i egentlig mening och det, som gifver allt annat

värde, är mecniskans förnuftiga och personliga väsen samt dess

personliga innehåll, hvadan allt, som icke kan bestå jemte detta, måste

bringas till förintelse.

Då nu det yttre hos menniskan eller sinligheten är bestämbar

eller har en form, men äfven eger möjligheten att emottaga andra

former eller sätt att vara, men då förnuftet deremot är konstant,

oföränderligt och evigt, samt i sig en absolut verklighet, så måste tydligen

sinligheten, som är det bildbara, konformeras till öfverensstämmelse

med det förra såsom det bestämmande. Utan förnuftets ledning

intager nemligen sinligheten, såsom också det yttre hos väsendet i

naturen gör, om det icke beherskas och ordnas af det inre hos samma

väsende, en riktning, bestämdhet och form, som för förnuftet är

hin-derlig, eller som gifver detta en lägre potens än det enligt sin natur

fordrar. Då vidare allt, som genom sig sjelft har ett visst sätt att

vara och verka, tenderar att bibehålla detta och då följaktligen

detsamma äfven gäller om sinligheten, så måste tydligen förnuftet eller

här menniskan såsom förnuftig vilja intränga inom sinlighetens sfer för

att gifva denna den form och riktning, som med förnuftets lif

harmoniera. Förnuftet blifver nu en sinligheten organiserande magt, såsom

öfverallt äfven inom naturen, der ett inre och högre hos ett väsende

framträder, detta blifver principen för en högre organisation, som

införes i det yttre. Men hvad som inom de lägre formerna af

verklighet är organiserande, blifver sjelft inom en högre form af verklighet

material för en annan och högre organisation, än den, som det genom

sig sjelft eger. Har deremot förnuftet inträdt i sinligheten såsom det

bestämmande, så är detta såsom absolut verklighet det högsta,

hvar-under allt annat såsom lägre måste subordinera, och från detta utgårsålunda ytterst all kraft, allt lif och all organisation inom den sinliga

▼erlden.

Men allt förnuft är ett personligt väsen och det förnuft, till

hvil-ket vi här kommit, är menniskans, hvilket alltså är hennes eget

per-sonliga väsen. Det material, genom hvilket hon förverkligar detta

förnuft, är hennes egen specifika sinlighet. Hon får nu ett intresse

att vinna sitt personliga väsendes högsta möjliga aktualitet uti det

sinliga, som hon ined frihet har att bestämma med afseende på detta

ändamål. Men såsom vi sett, träder menniskan tillika med andra

menniskor äfven i förhållande till högre förnuftiga väsenden och får

derigenom med sina likar intressen, för hvilka de gemensamt hafva att

verka. Och utan samfald bestämdhet af högre andliga väsenden &r

denna gemensamhet i förnuftiga intressen bland menniskorna icke

förklarlig eller möjlig. Dessa väsenden blifva nu ett inre och högre, som

i likhet med hvad vi förut sett tenderar att bestämma och beherska

ett lägre så, att det kan vara vilkor för väsendenas aktuela lif hos

menniskan. Ty, såsom hos organismerna i naturen en lefvande kraft

inom sig betraktad är ett helt af krafter, men dock innehålles i högre

och högre lefvande enheter, som bestämma henne, på samma sätt är

äfven menniskans andliga väsen ett sjelfständigt helt och dock en

personlig lem i högre personliga enheter, af hvilkas verklighet hennes

egen verklighet följer. Och när dessa väsenden komma till vårt

medvetande och i detsamma upptagas, så erhålla vi derigenom högre

moraliska intressen och förpligtelser, nemligen att verka såsom organ

äf-ven för deras viljor utan att dock dermed vår egen sjelfständighet

förspilles utan tvärtom förökas. Härmed har vårt eget väsen högre

praktiska lagar och ändamål, genom hvilka vi komma till högre

förnuftighet. Ty högre förnuftigt lif för menniskan är, såsom sjelfva

ordet angifver, detsamma som hennes aktuela och totala bestämdhet af

högre förnuftiga väsenden. Menniskan upptages härigenom i dessa

väsenden, så att hennes lif är deras, och de äro i henne, så att äfven

deras lif blifver hennes eget — uti dem. I yttringarna af vårt lif

framträda nu dessa väsenden, och sjelfva den sinliga verlden mottager

deras verkningar genom menniskan.

Men vi hafva ännu icke kommit till annat resultat än det, som

vi förut framhållit, nemligen att det förnuftigt goda för menniskan är

förnuftiga väsenden, hvilka såsom lagar och ändamål bestämma hennes

vilja. Den fråga, vi uppkastade, hvilka formerna äro af detta goda,

återstår sålunda ännu obesvarad. Vi gå derför nu att lemna det äskade

svaret.Bet goda måste för menniskan, som är ett ändligt lefvande väsen,

få form af verksamhet. Vi taga derför i betraktande detta begrepp i

allmänhet för att se om någon bestämning är för detsamma ocb

sålunda äfven för det goda såsom verksamt väsentlig och som kan gifva

den specifikation, vi åsyfta.

Med verksamhet beteckna vi först och närmast förändring. Hos

det väsende, som vi tillägga verksamhet, se vi en bestämdhet följa på

en annan, som på något sätt är den förra olik, hvilken succession i

sättet att vara är förändringen. Men denna succession kunde

antingen betyda ren vexling, ombyte af bestämningar, d. ä. att en

bestämdhet inträdde och sedan lemnade rum för en annan, som med henne ej

egde sammanhang o. s. v., eller ock att väsendet eller dess

bestämningar endAst ändrade form? Verksamheten må väl hafva en sida, som

sammanfaller med vexlingen, men detta kan endast vara hennes lägre,

ofullkomligare och negativa sida. Det positiva och egentliga i

verksamheten kan hon icke vara, emedan derigenom allt sammanhang, all

kontinuitet och all enhet hos det verksamma väsendet vore upphäfd

och derrned äfven väsendet sjelft. En mångfald kan ej tänkas utan

sammauhang, ty hennes moment sammanhållas och uppbäras icke af

någon enhet. Mångfald betyder samvaro af bestämningar inom ett helt,

som gifver sammanhang. Likaledes måste moment, som vexla, falla

inom en enhet eller ett helt. Men det hela kunde föreställas vara en

form, som trädde fram i hvarandra motsatta specifikationer eller som

kunde emottaga än det ena innehållet, än det andra? Formen vore

sålunda en och densamma och utgjorde enhet och sammanhang, och

förändringen bestode i ombyte af olika innehåll eller mångfald hos den

ena och samma formen. Ett sådant antagande visar sig dock vid

närmare betraktande vara motsägande och orimligt. Ty då form och

innehåll, enhet och mångfald, här äro ursprungligenskilda eller utan

förening, så finnes ingen grund, hvarför de skulle träda i relation till

hvarandra. Tvärtom är detta en otänkbarhet. Men äfven om man

antoge det omöjliga eller att de, som icke ursprungligen hörde till ett,

kunde träda i beröring med hvarandra, så skulle deraf följa, att de

såsom absolut motsatta upphäfde eller negerade hvarandra. Dessutom

antages här mångfalden vara verklig före sin bestämdhet af formen,

hvilket är otänkbart, emedan han saknar enhet eller sammanhang,

som är en lika väsentlig sida hos det verkliga, som mångfalden. Lika

så är enligt antagandet formen verklig före mångfaldens upptagande i

densamma, hvilket är lika omöjligt, då han saknar bestämningar. Detta

vore dessutom en form, som för intet verkligt vore form, hvilket är

orimligt. Såväl enhet utan mångfald, som mångfald utan enhet, är,såsom vi redan förnt sett, motsägande. Men äfven om man antoge

det omöjligas möjlighet eller att en af de begge faktorerna vore

verklig genom sig, så följer deraf den andres overklighet. Ty kunde

mångfalden vara verklig utan enhet, så hörde detta till det verkligas väsen,

hvaraf följer, att enheten eller formen ej är verklig. Ar åter enheten

verklig utan mångfald, så följer deraf den senares overklighet. Icke

heller är mångfalden förklarlig ur enheten genom produktion och

om-vändt icke heller enheten ur mångfalden, då produktion icke

kantänkas. Det återstår alltså, att enhet och mångfald äro lika ursprungliga

och verkliga genom hvarandra samt olika sidor eller synpunkter, från

hvilka samma väsende betraktas, nemligen antingen från subjektets

eller bestämningarnas.

Den andra möjlighet, som vi uppställde, var, att förändring kunde

betyda, att innehållet vexlade form för väsendet. Väsendet sjelft är

då kontinuiteten i hvarje vexling af bestämningarnas form. Vi gå nu

att lemna en analys af verksamhetens begrepp. Det är tydligt, att

verksamhet förutsätter ett väsende, en kraft eller förmåga, som

frambringar verksamheten eller förändringen. Denna kraft framträder

såsom enheten i många verkningar eller funktioner. Men jemte det att

verksamheten förutsätter en förmåga, som verkar, förutsätter hon

äfven ett objekt, hvarpå denna förmåga eller kraft verkar och hvari

hennes verkningar yttra sig. Och kraften är kraft, endast såvida hon

bestämmer det nämnda objektet eller materialet, som å sin sida äfven

förutsätter kraften.

Men hur hafva vi att uppfatta denna kraft samt verkningarnas

och materialets förhållande till henne? Kraften måste för det första

hafva bestämningar, vara konkret eller individuel, ty eljest kan hon

icke framträda i olika bestämdheter eller vara och verka på olika sätt,

hvilket ligger i hennes begrepp såsom kraft. Det som saknar

bestämningar är på intet sätt och är således overkligt, ehuru det kan vara

en genom abstraktion uttagen sida hos ett verkligt och således ett sätt,

hvarpå detta såsom verkligt är. Men vidare måste kraften, såvida

hon skall kunna vara en princip, vara sjelfständig eller grund till sig

sjelf och grund till sina bestämningar. I annan händelse vore hon

sjelf verkning eller produkt af ett annat, hvilket dock strängt taget

strider mot hennes begrepp. Men är kraften sjelfständig, så är hon lif

eller organism, d. ä. ett organiskt eller lefvande väsen. Lifvet är

nemligen sjelfständig eller principiel verklighet, ty det är icke effekt af ett

annat eller genom det verkligt, och vidare är det ett helt för sig eller

individuelt bestämdt af bestämningar, som det har till sitt innehåll.Härefter afse vi verkningarna och materialet samt deras

förhållande till kraften. Det är tydligt, att, då verkningarna äro något i sig

sjelfva och tillhöra kraften eller äro från henne utgångna, de måste

vara kraften sjelf såsom aktualiserad i bestämningar, som voro hennes

möjliga innehåll. Kraften sjelf måste tänkas framträda såsom verklig

i och genom verkningarna. Verkan är sålunda kraften eller det

verksamma väsendet sjelft från en viss sida, som blifvit aktuel eller

verklig från att vara potentiel eller möjlig. Verksamheten faller inom

väsendet eller har i detsamma sitt subjekt och innebär, att dess

möjlighet öfvergår till verklighet. Såsom sådan är verksamheten utveckling,

hvilket är hennes positiva och egentliga sida. Men då denna

utveckling inom verklighetens högre och lägre former framträder under

grader, så kan hon tydligen inom ett område framstå så ofullkomlig, att

vi icke omedelbart märka hennes positiva och konstitutiva sida,

hva-dan vi motsätta denna verksamhet mot utvecklingen såsom till arten

från henne skild, ehuru hon likväl endast är en lägre grad af

densamma.

Hvad materialet beträffar, är det tydligt, att sammanhang

förutsät-tes äfven mellan detta och kraften på samma sätt som mellan henne

.och verkningarna. Liksom kraften måste tänkas vara immanent i

verkningarna, likaså måste bon vara det i materialet, ty eljest kan hon

icke bestämma detsamma. Men då vidare materialet är bestämbarhet,

så är det potentialitet, d. ä. en form eller grad af lifvet, ty endast en

sådan verklighet kan vara bildbar eller bestämbar och i sig ega

möjligheten af utveckling. Att materialet är ett yttre och lägre i

förhållande till kraften eller närmare bestämdt i förhållande till det lefvande

väsendet, som är verksamt, såsom det mer inre och högre, kan nu

endast betyda, att det förhåller sig till detta såsom det outvecklade till

det utvecklade eller såsom det möjliga till det verkliga. Materialet

faller alltså inom väsendet, som är ursprunglig verklighet och ett helt,

som har magt öfver sitt innehåll.

Vi hafva nu sett, att analysen af verksamhetens begrepp leder till

det organiska eller lefvande väsendet, som är grund, subjekt och

enhet för all verksamhet, denna verksamhet och förändring må i öfrigt

framträda under hvilken form, som helst. Men nu uppstår den frågan:

hvad är det lefvande väsendet? Hvilken är den verklighet i och för

sig, som vi beteckna med organism eller lif? Inom naturen se vi

egentligen blott verkningarna af lifvet och från dessa sluta vi till

deras orsak eller grund, — såsom vi nu gjort från verksamhet och

förändring. Lifvet är, såsom vi sett, en verklighet, som är ursprunglig

och sjelfständig, samt ett helt, som bestämmer sitt innehåll; men dessabestämningar äro ännu tiil en del formela och abstrakta, sa att man

ännu icke genom dem inser, hvad det är i sig sjelf, som med dem

betecknas; eller lifvet uttrycker en sjelfständig och individuel verklighet,

som bestämmer vårt sjelfmedvetande och som således är objekt eller

föremål för vårt förnimmande; men ännu återstår frågan: hvad är det

i sig sjelft, som vi, när det fyller vissa fordringar och bestämmer vår

tanke, kalla lif? Då vi icke genom betraktelse af naturen kunna leda

oss till ett svar på denna fråga eller till insigt i hvad det organiska

väsendet är, så måste vi gå till det högsta, som för oss är omedelbart

gifvet, nemligen oss sjelfva. Ty någon annan väg för att komma till

full klarhet i lifvets väsen, än att gå till oss sjelfva och der fatta

detsamma, kan icke gifvas. Subjektet måste nemligen tänkas hafva en

fullkomligare fattning af sig sjelft än af sina bestämningar.

Det resultat, till hvilket vi nu kommit, är tydligt. Lifvet är

nemligen sjelfmedvetet eller personligt väsen, ty så fatta vi oss sjelfva.

Verksamheten och förändringen inom verlden har sålunda sin grund i

personliga väsenden och är en utveckling i och för dem af deras

innehåll. Dessa väsenden äro närmast de menskliga subjekten, ty verlden

och förändringen inom henne faller inom menniskan. Förändringen,

som alltså uteslutande försiggår i vårt medvetande, betyder då, att

menniskans innehåll tager olika form för medvetandet eller anden eller

öfvergår från dunkelhet till klarhet för densamma. Men menniskan

sjelf eller hennes ande ingår icke i förändringen eller är icke

densamma underkastad, utan det är, såsom vi nämnt, innehållet, som i

och för honom förändras. Då menniskan är utvecklingens grund, så

är hon tvärtom en magt öfver densamma, som kan gifva henne

ledning och riktning och det slutligen så, att hon leder till förnuftiga

väsenden såsom ändamål. Icke heller innehållet är i sig sjelft

föränderligt utan endast i och för menniskan såsom ändligt sjelfmedveten.

Förändringen förutsätter alltså ett i och för sig evigt och konstant,

som i relation till ett annat, som likaledes är evigt, ändrar form.

En annan konklusion, vi här draga, är, att äfven det menskliga

innehållet, de andliga enheter i naturen, vi kalla krafter och lefvande

väsenden, i sin fullständighet betraktadt är andliga subjekt eller

personer. Det andliga, kraften eller lifvet, måste nemligen inom andra

områden vara detsamma som hos menniskan. Detta följer också ur

menniskans begrepp, ty för sig verklig eller individuel är hon såsom

sjelf person genom personliga bestämningar. Också röjer sig redan

inom det för oss omedelbart gifna eller inom de lägre formerna af

verklighet denna homogenitet mellan det hela eller subjektet och dess

bestämningar; så har t. ex. ett lefvande väsen lefvande bestämningareller organ, och om det hela är vegetativt eller animaliskt lefvande, så

genomgår samma form af lif hela väsendet och dess bestämningar. Om

nu det hela är personligt, så måste äfven dess bestämningar vara

personliga, hvaraf följer, att, om de under annan form visa sig för oss,

detta måste hafva sin grund i vårt förnimmandes ofullkomlighet och

brist. Men att det, som innehålles i vårt sjelfmedvetande, är

sjelf-medvetande väsenden, följer dessutom ur analysen af sjelfva detta

innehåll. Det kroppsliga eller materien är nemligen kraft eller krafter,

emedan hon kan åstadkomma och emottaga intryck, d. ä. verka och

lida eller vara princip till förändring; dessa krafter äro organiska eller

lefvande väsenden, hvilka åter äro förnuftiga och personliga väsenden

enligt den undersökning, som vi ofvan anställt. Men dessa väsenden

äro till för oss blott såsom förnumna eller såsom vårt medvetandes

bestämningar och under den form, de då fa genom detta.

Den ursprungliga grunden, ändamålsorsaken, till vår verksamhet

och utveckling, och vi hafva sett att äfven verldens utveckling är

men-niskans, är närmast vår egen ursprungliga ande, men äfven de högre

förnuftiga väsenden, som bestämma densamma. Och den i

verksamheten och således äfven i det goda såsom verksamt ingående

bestämningen, som kan gifva en specifikation af detsamma, måste blifva det

objekt eller material, hvarpå verksamheten har afseende och som,

såsom vi funnit, är från henne oskiljaktig. Hvilka äro alltså de olika

lägre sferer, de olika objekt eller material, för hvilkas fria förändring

eller bestämbarhet särskilda förnuftiga väsenden förutsättas såsom

grunder? Svaret på denna fråga skall föra oss till de olika formerna af

det förnuftigt goda och dermed till föremålen för praktisk filosofi.

Det första, som menniskan, då hon utvecklat sig till fullt

personligt lif, finner vara ett material för sin verksamhet, är hennes sinlighet.

Hon har då ett lifsområde, det förnuftiga, och ett annat, det sinliga,

som bör det förra underordnas. Till en del underordnar sig väl

sin-ligheten sjelf under förnuftet och befrämjar dess utveckling för henne,

men i det hela lägger dock siniigheten hinder i vägen för det förras

sjelfständighet och niagt hos henne. Moraliskt ond är nu menniskan,

dels om hon icke undanrödjer detta hinder, då det är för henne

möjligt, och dels om hon underlåter att gifva siniigheten en hos henne

möjlig bestämdhet, som förnuftet fordrar, och dels slutligen om hon

positivt och afsigtligt bestämmer siniigheten i en riktning, genom

hvil-ken hon tager skada till sitt personjiga eller förnuftiga lif. Ett

material är alltså siniigheten eller en verklighet, som kan och bör på olika

sätt bestämmas med afseende på menniskans andliga innehåll.Men hvad är det sinliga och hur skilja vi det från det förnuftiga,

eller hvilken är gränsen, der det förra slutar och det senare

vidtager? I den mening kunna de icke vara begränsade, att någon sida af

menniskan skulle kunna innehålla den ena af de båda faktorerna utan

att derjerate äfven innehålla den andra. Menniskan vore då icke ett

organiskt väsen, en organisk enhet af sinlighet och förnuft, utan en

summa af delar, hvilket dock är motsägande. De båda momenten i

menniskans väsen måste tvärtom genomtränga och fullt ingå i

hvarandra, så att ingen sida eller yttring af menniskan kan vara sinlig

utan att äfven vara förnuftig och tvärtom. Men oaktadt de ingä i

och icke utesluta hvarandra, så äro de dock motsatta och menniskan

är ett helt af de båda motsatta. Hon fattar nemligen det förnuftiga

för sig och motsätter det mot det sinliga såsom ett annat eller såsom

ett lägre, yttre och osjelfständigt, under det att förnuftet blifver ett inre

hos henne och absolut eller fullt sjelfständigt. Betraktar man

sinlig-heten i förhållande till förnuftet, men utan afseende på menniskan,

som är deras enhet, så äro de visserligen blott qvantitativt eller till

graden skilda; sinligheten visar sig då vara en lägre form af verklighet

än förnuftet; men betraktas de deremot från mennii>kans synpunkt

eller inom henne, så äro de qvalitativt eller till arten skilda, ty de båda

motsatserna visa sig då såsom konstitutiva för hennes väsen.

Sinligheten är nu i motsats mot förnuftet osjelfständig verklighet

och är till för menniskan under förutsättning af det förra och af vårt

sjelfmedvetandes ofullkomlighet. Betrakta vi sinligheten under den

form, som hon har för oss och under vår närvarande lifsform, så är

hon närmast den verklighet, som är till för våra sinnen. Det sinliga

är det synliga och i allmänhet det för våra sinnen fattbara. Det

verkliga i rum och tid kallas, så vida det bestämmer sinnet, det

sinliga, men betraktas det utan denna relation eller i och för sig, så

kallas det det kroppsliga eller ting. Vidare hör till menniskans

sinlighet äfven allt, som bestämmer föreställningsförmågan och förståndet,

såvida det eger verklighet under förutsättning af sinnenas innehåll eller

tingen. Detta är menniskans sinlighet i objektiv mening. Sinlighet i

subjektiv mening deremot eller såsom förmåga är hela menniskans

medvetande fattadt såsom enhet och subjekt för den verklighet, vi nyss

angifvit, ty vi afse icke här någon indelning af menniskan uti olika

grundförmögenheter. Det sinliga, som är förnuftets material, kan med

andra ord äfven sägas vara själens krafter såsom stående i omedelbart

eller oförmedladt förhållande till kroppen, vidare kroppen sjelf och

hans lemmar samt slutligen det, som är utom menniskans fysiska

organism, eller den yttre naturen, såvida menniskan står i det förhål-lande till henne, att hon har förbindelse att bestämma henne med

af-seende på sitt förnuft.

Sinligheten i den mening, vi nyss angifvit, är na ett material för

praktisk verksamhet. Ty redan för det sinliga lifvets bestånd

behöf-ver detta material en viss ordning och bestämdhet; krafterna måste

bestämmas så, att de harmoniskt samverka för det hela såsom

ändamål, och tingen måste bearbetas så, att de äro medel för detsamma.

Men framträder hos menniskan intressen och ändamål, som sträcka

sig öfver det sinliga lifvet, så blifver detta sjelft i sin helhet vilkor

och medel eller material för dessa.

Efter hvilken bestämningsgrund är det således, som det nämnda

materialet, sinligheten, bör ordnas? Många förhållanden mellan

sin-lighetens krafter äro möjliga och af dessa är ett det rätta och som

sålunda bör vara verkligt. Hvilken är nu den bestämningsgrund, som

bestämmer detta? Eller hvilket är det goda, som genom sinligeteu

såsom material bör åsyftas och förverkligas? Då materialet här är

menniskans sinligt individuela bestämdhet, så måste det goda, som i

och genom detsamma aktualiseras, närmast vara hennes eget förnuftiga

väsen. Detta väsen är nu verksamt på menniskans förnuftiga vilja

och i och genom henne på sinligheten, hvilkens krafter ordnas med

afseende på det förnuftiga lifvets högsta möjliga sjelfständighet och

magt hos menniskan. Betrakta vi sålunda menniskan inom sig sjelf

eller utan afseende på andra väsenden, så finna vi hos henne en lägre

sida och sinlig, hvilken såsom material för en högre och förnuftig

måste af henne bestämmas och beherskas. Och det goda, som hon

genom denna verksamhet åsyftar, är det sedligt goda, emedan

materialet för detsamma är sinligheten. Den första form af det goda, till

hvilken vi komma, då vi gå ut från menniskan, är således det sedligt

goda, hvilket är den högsta möjliga aktualisationen af menniskans

väsen eller förnuftets högsta möjliga aktualitet uti det sinliga såsom material.

Men vid sin verksamhet för det godas aktualitet kommer

menniskan äfven i förhållande till andra menniskor. Och när de träda i

denna relation till hvarandra, finna de sinliga moment eller krafter, som

hvarken äro den enes eller den andres uteslutande material utan fleres

gemensamma. Vi komma sålunda här till ett sinligt material för

gemensam samverkan af flere viljor, hos hvilka det är en identisk

bestämdhet. Och det gifves olika species af sinliga material för en

sådan samfäld verksamhet. Hvilket är nu det goda, som åsyftas med

denna verksamhet och som ytterst är hennes princip och grund? Eller

hvilka äro de förnuftiga väsenden, som ytterst ega de nämnda

materialen och som med afseende på dem äro verksamma för att göra demtill nödiga vilkor och medel för sin högsta möjliga aktualitet för

men-niskan? Vi hafva redan i den föregående delen af vår uppsats visat,

att dessa väsenden äro de privata samhällena, som således äfven äro

det goda för menniskan och det sedligt goda, emedan de verka på

samma slags material, som den enskilda menniskan, och för samma

särskilda ändamål, sinlighetens bestämmande till organ och medel för

förnuftet.

Vi hafva nu uppvisat en form af det goda, sedligheten, och

der-med äfven objektet för praktiska filosofiens första hufvuddel, sedeläran.

Sedeläran är vetenskap, försåvidt hon är system af begrepp, som följa

ur en princip, och filosofisk vetenskap, emedan dessa begrepp till sitt

innehåll hafva personliga väsenden; vidare är hon praktisk vetenskap,

emedan hon betraktar dessa väsenden ur synpunkten af det goda för

menniskan, och slutligen är hon skild från andra möjliga former af

praktisk filosofi derigenom, att det material, genom hvilket det goda, som

är hennes objekt, förverkligas, är sinligheten eller sinliga krafter.

De material för fri verksamhet, till hvilka vi härefter komma,

måste tillhöra den förnuftiga verklighetens område, aildenstund vi nu

sett, att hela den sinliga verkligheten är material för en enda form af

det goda, sedligheten. Det verkliga, som för oss är gifvet, är

nemli-gen antingen det sinliga, sinliga krafter, eller ock det förnuftiga. Men

det förnuftiga är, såsom vi haft tillfälle att se, personliga väsenden

eller förnuftiga viljor, hvilka såluuda biifva det andra materialet. Meu

nu uppstår den frågan: hur kan det förnuftiga eller förnuftiga viljor

vara ett material eller ega möjligheten att på olika sätt

bestämmas? Att det sinliga är på olika sätt bestämbart, är tydligt, då det

är ett potentielt och sålunda äfven yttre innehåll hos menniskan. Men

det förnuftiga deremot eller förnuftiga viljor, soin är ett aktuelt och

inre, synes icke kunna vara ett material såsom det blott sinliga? Det

är visserligen otvifvelaktigt, att det fullt aktueia och inre icke är

bestämbart och föränderligt. Det aktueia och dermed äfven inre i

egentlig mening är endast på ett sätt och kan icke vara på ett annat. Ty

hvad det verkliga här är i sig sjelft, detsamma är det äfven för sitt

subjekt och sålunda är dess bestämdhet väsentlig och nödvändig. Men

likväl är det förnuft, hvarom här är fråga, ehuru ett aktuelt och inre,

i viss mening bestämbart. Vi afse nemligen icke här förnuftet såsom

sådant, ty detta är hvarken genom sig sjelft eller genom annat

föränderligt, utan förnuft i ändlig mening. Det ändligt förnuftiga

väsendet kan dock, ehuru ett för sig aktuelt, förändras med afseende på

ett för detsamma yttre och potentielt, eller viljorna kunna bestämmas

med afseende på sitt förhållande till hvarandra och till sitt innehåll,«

som är yttre. De kanna nemligen hålla sig aktuela i ett förhållande

till hvaranura eller icke och med afseende derpå vara bestämbara.

Men de förhållanden, hvari viljor kanna stå till hvarandra, äro

två-faldiga. De kunna nemligen stå i yttre förhållanden till hvarandra,

d. v. s. viljor kunna framträda i den sinliga verlden och inoni henne

stå i vissa relationer till hvarandra och i detta afseende betraktade

äfven vara ett material, för så vidt som dessa förhållanden kunna så

ordnas, att de blifva vilkor för en form af det förnuftigt godas

aktua-litet för menniskan. Men viljor kunna äfven stå i inre förhållanden

till hvarandra och äfven i detta afseende betraktade vara ett material,

som förutsätter en personlig bestämningsgrund, hvilken för menniskan

är det goda.

Vid de yttre personliga förhållandena, som bestämmas och

ordnas af de offentliga eller publika samhällena, tagas endast i

betraktande de förhållanden, i hvilka väsendena böra stå till hvarandra utan

direkt afseende på deras sinnesförfattning. Här afses således

omedelbart endast deras handlingars yttre halt eller att väsendenas i det

yttre framträdande verksamhet är sådan, att hon icke kränker andras

frihet och rätt eller det offentliga samhällets i de positiva lagarna uttryckta

ändamål. Äfven de publika samhällenas vilja är visserligen, att deras

medlemmar skola handla efter inre, förnuftiga motiv, men då det

timliga samhället eller samhället i vår verld, hvilket närmast är dess

styrelse eller representant, icke kan tränga till menniskornas inre, så

måste det ledas af den grundsats att tillåta, auktorisera och skydda

ali fri verksamhet inom samhället, hvilken icke är bevisad vara

oförenlig med andras rätt eller samhällets lag och ändamål, men öfverlåta

allt annat åt väsendenas eget afgörande, äfven om detta skulle strida

mot deras egna omedelbara lagar.

Vid de inre personliga förhållandena deremot, hvilka ytterst

bestämmas af religionen eller Gud, afses i första hand den iure sinnes^

stämning eller den anda och sinnesförfattning, som de ändliga väsendena

böra hafva i sitt förhållande till hvarandra och till det oändliga väsendet.

Här gäller budet: allt hvad I viljen menniskorna skola göra Eder, det

gören I ock dem, — eller här afses, att väsendena skola hysa den sanna,

kristliga kärleken till Gud och till hvarandra. Väsendena betraktas

här såsom medlemmar i det religiösa riket och i detta rike kan ingen

vara lem, som icke älskar Gud, allas fader, öfver all ting och alla

ändliga personer, sina bröder, såsom sig sjelf.

Den lägre form af verklighet, som vi förut sett vara i behof af

en högre ordning, är sinlig eller opersonlig, men det material, till

hvilket vi här kommit, är deremot förnuftigt eller personligt. Äfvenaktuelt personliga väsenden kanna bestämmas med afseende på

förnuf-tiga ändamål, som äro det goda. Och att dessa väsenden äro

material, kan, såsom vi visat, endast betyda, att deras förhållanden till

hvarandra och till högre väsenden ordnas och regleras, dessa

förhållanden må vara antingen yttre eller inre.

Hvilket förnuftigt väsen är nu princip för den rätta ordningen

mellan förnuftiga viljor i deras yttre förhållanden till hvarandra, eller

hvilket är det goda, som genom yttre personliga förhållanden såsom

material aktualiseras? Svaret på denna fråga är: det rättsligt goda

eller de publika samhällena. De privata samhällena och i allmänhet

alla privata personer, som hafva sinligt material, bestämma detta

o-medelbart med afseende på förnuftets aktualitet, men de publika

samhällena deremot, som till sitt material hafva aktuelt personliga

väsenden såsom stående i yttre förhållanden till hvarandra, bestämma dessa

närmast och omedelbart med afseende på deras sjelfständighet och

frihet och medelbart med afseende på förnuftets aktualitet. Eller de

publika samhällena åsyfta närmast att gifva de aktuela personer, som

äro deras medlemmar och material, den form i deras yttre

förhållanden till hvarandra, som tillkommer väsendet eller förnuftet. Det sätt

att vara, som tillkommer väsendet, blifver härigenom äfven de aktuela

personernas. Denna form, i hvilken ingår sjelfständighet och

systematiskhet, är vilkor för de aktuela personernas egna omedelbar a ändamål

och äfven för det rättsligt godas eller de publika samhällenas

aktualitet eller är redan dessa samhällens aktualitet i och för medlemmarna.

Det gäller äfven om alla väsenden utan undantag, att de närmast

införa en viss form uti det material, på hvilket de verka. Så gifver

menniskan en viss form åt sitt sinliga innehåll, den form, som

tillkommer förnuftet. Och äfven det privata samhället gifver ordning och

sammanhang eller eu viss form åt sitt material och, sedan denna form

är gifven, framträder förnuftet genom sin egen magt för menniskan, ty

vilkoret för ett sådant framträdande har nu inträdt. Också kunna vi

från denna form, sedan han i materialet blifvit införd, sluta till det

väsende, hvars form det är. Formen förutsätter nemligen å ena sidan

ett innehåll, här materialet, för hvilket han är form, men å andra

sidan såsoin förnuftig äfven ett förnuftigt väsende, som är hans grund.

Förnuftig forin är alltså ett personligt väsen från en sida betraktadt

och till denna sida är väsendet här aktuelt i sitt material och har

dermed den magi öfver detsamma, som är vilkor för dess sjelfständiga

lif. Och öfverallt, äfven inom naturen, — ty det som försiggår inom

henne är analogt med hvad som sker inom det högre, audliga området, —

hvarest vi inom ett lägre finna en ordning och form, se vi verknin-garna af ett högre lif, ja ytterst af ett förnuft, som här uppenbarar

sig, emedan all ordning, allt sammanhang och all organisation är

uttryck af förnuftiga väsendens närvaro.

Den form af det förnuftigt goda, till hvilken vår senare

undersökning har fört oss, är rätten eller rättssamhället och i detsamma

hafva vi objektet för den praktiska filosofiens andra hufvuddel, den

rationela rätts läran.

Men det goda, som vi hittills angifvit, är ändligt och förutsätter

sålunda ett högre och oändligt. Redan deri, att de publika

samhällena bestämma endast de yttre förhållandena mellan sina medlemmar,

se vi hänvisningen på ett högre helt, som för dem måste vara möjligt,

samt i och genom hvilket alla väsenden utan undantag vinna sin

allsidiga och totala bestämdhet. Annu återstår ett område, som är ett

möjligt material, och sålunda förutsättes äfven ett väsen, efter hvilket

detta bestämmes. De publika samhällena sjelfva jemte alla andra

ändliga väsenden måste nemligen fullkomligt och allsidigt bestämmas i sitt

förhållande till hvarandra och till det oändliga väsendet, som alltså

blifver den högsta bestämningsgrund, enligt hvilken praktiska

förhållanden ordnas. Sålunda är materialet älven här personliga väsenden

eller förnuftiga viljor, men för det första upptager detta material, till

skilnad från det förra, som äfven var personligt, alla ändligt

personliga väsenden, och vidare bestämmas väsendena här icke endast från

en sida, som till och med blifver yttre och relativ, utan de blifva här

fullständigt bestämda och väsentligen till sina inre förhållanden.

Rätten framträder i vår verld närmast såsom en form, ofullkomligt och

abstrakt, och sammanfaller med de yttre personliga förhållanden, som

regleras och ordnas, ehuruväl han i sig sjelf måste såsom allt verkligt

hafva individualitet, och väsendenas ursprungliga bestämdhet af densamma

vara fullt konkret. Det förutsättes derför ett förhållande mellan

väsendena, vid hvilket den söndring, isolering och motsats, som i det

hela utmärker den rättsliga bestämdheten, ehuruväl äfven denna är en

form af sammanslutning, försvinner. Alla väsenden måste här tänkas

gå tillsammans till ett enda organiskt helt i det väsende, som är

deras högsta goda. Det kan icke vara endast partielt eller från en

synpunkt, som väsendena här bestämmas, utan alltomfattande blifver deras

bestämdhet, ty hon måste sträcka sig till hvarje väsende i sin helhet,

alldenstund det bestämmande väsendet här är den organiska enheten

af alla andra.

Det goda, till hvilket vi komma med utgångspunkt från det nu

angifna verksamhetsmaterialet, är det religiöst goda eller religionen,

hvilken sålunda blifver föremål för den praktiska filosofiens högsta del,den r&tionela religionsläran. Att det religiöst goda eller religionen ärGnd

sjelf, tänkt såsom bestämning hos de ändliga väsendena eller närmare

bestämdt fattad såsom deras utvecklings högsta lag och ändamål,

framgår med nödvändighet deraf, att menniskans religion eller religionen i

subjektiv mening, hon må nu vara teoretisk eller praktisk, icke kan

vara annat än hennes bestämdhet af Gud. Detta säger oss vårt

förnuftiga och religiösa medvetande och endast med detta vilkor blifver

det dessutom förklarligt, att den religiösa bestämdheten kan vara

menniskans högsta och heligaste intresse. Men är menniskans religion

eller religionen i subjektiv mening hennes bestämdhet af Gud, så

maste tydligen religionen såsom sådan eller religionen i objektiv mening

vara Gud sjelf såsom bestämmande menniskan, såsom i allmänhet

hvarje äudligt personligt väsende, och vidare fattad såsom grund, lag

och ändamål för deras utveckling. Religionen i objektiv mening

måste nemligen vara det väsen, om hvilket menniskan har kunskap, då

vi säga, att denna kunskap rätteligen är religiös, eller det väsende,

som bestämmer och binder hennes fria vilja, då hon iefver ett religiöst

lif, har tro i religiös och praktisk mening eller religiositet, och detta

väsende är tydligen den Helige Ande eller Gud. Ar sålunda det

väsende, i hvilket menniskan upptages, införlifvas, kommer i organiskt

sammanhang, då hon är religiös, Gud sjelf, så är han tydligen

äfven den absoluta religionen, religionen såsom blott sådan eller

i sin sanning. Hvarje annat väsen blifver då tydligen religiöst, endast

såvida religionen sjelf i detsamma framträder och får göra sig gällande

i dess lif. Och om nu ock religionen i och för oss framträder under

många grader och former, allt efter den individuela arten af de

subjekt, menniskor, generationer eller folk, som i sig upptaga henne, så

är dock religionen i sin sanning en och densamma.

Yi hafva nu sett, att den praktiska filosofiens föremål firo religionen,

sedligheten och rätten, hvilka alltså blifva de tre uppgifterna för vårt

praktiska lif eller de praktiska ideer, vi hafva att förverkliga. Vi

hafva äfven funnit, att dessa den praktiska filosofiens objekt äro

personliga väsenden, ehuru fattade från en viss särskild synpunkt, såsom

bestämmande vår vilja eller såsom det goda. Det är genom reflexion

på olika praktiska förhållanden, hvilka behöfva ordnas, som vi ledt

oss till dessa väsenden såsom principer för denna ordning och dermed

äfven såsom det goda för menniskan. Men vi kunna äfven taga

andra utgångspunkter och dock komma till samma resultat. — Den

praktiska bestämdhet, som är föremål för menniskans första eller tidigaste

erfarenhet, är det onda och noggrannare angifvet det moraliskt onda.

Medvetandet af det onda föregår sålunda det goda och det är dettamedvetande eller det onda sjelft, som föranleder oss att söka det goda

eller som hos oss först väcker behof af detsamma. Utan det onda

knnde vi alltså icke hafva någon erfarenhet af det goda och sålunda

icke heller möjligheten af en vetenskap om detsamma eller praktisk

filosofi. Vi sågo i början af vår uppsats, att det är den motsägande

och osanna verkligheten, som föranleder oss att söka den sanna. Och

hela vår föregående undersökning har visat, att denna verklighet är de

personliga väsendena, och att af dessa den relativa verkligheten är

företeelse. På samma sätt är nu i praktiskt afseende det onda en

anledning för menniskan att söka det goda, som den praktiska

filosofien afhandlär, och hvilket är samma personliga väsenden, ehuru fråu

en annan synpunkt betraktade. Men om ock det onda föranleder

sökandet af det goda, så är det dock icke dess ursprungliga grund.

Det goda sjelft måste tvärtom i begreppet tänkas föregå det onda och

till och med vara den principíela förutsättningen för dess möjlighet.

Vore sålunda icke menniskan till sitt egentliga väsen ursprungligen

god och innehöiles icke hos henne det goda såsom blott sådant, så

kunde hon icke erfara något såsom ondt. Det onda är sålunda en

relativ negation af det goda, som alltså förutsättes. Det onda

uppstår för oss derigenom, att det goda, som är vårt ursprungliga

innehåll och som tenderar till aktualitet, möter hinder, hämmas eller

ned-sättes. Häraf den disharmoni i vårt inre väsen, vi kalla det onda.

Men om ock det goda i och för sig är ursprungligare i begreppet än

det onda, så kan dock det seuare först i tiden af oss aktuelt erfaras

, och då också blifva en drifkraft till det goda.

Det är nu tydligt, att vi genom att utgå från de olika former af

det moraliskt onda i vidsträckt mening, som i vår erfarenhet äro

gifna, kunna leda oss till de motsvarande formerna af det förnuftigt

goda. Vi hafva nyss sett, att det onda i allmänhet förutsätter och

hänvisar på det goda. Men häraf följer, att, om det gifves olika

arter af det onda, hvar och en äfven af dessa förutsätter en

motsvarande form af det goda. Det, som i allmänhet gäller om det onda,

måste nemligen gälla om hvar och en af dess former eller species.

Att det ouda hänvisar på det goda, är tydligt. Det onda är nemligen

en form af lif, som är ond derigenom, att han ställd i förhållande till

en annan möjlig form, som är god, mot deuna utgör en motsats, som

är förvållad genom frihet. Det onda är sålunda en med frihet

aktualiserad bestämdhet af lif, som är den partiela negationen af en högre

form af lif, tänkt såsom det goda, och hvilken äfven utgör en

hämning eller ett hinder för detta. Hvilka äro alltså de olika slagen af

det onda, och hvilka äro vidare de olika former af det goda, genom

relationen till hvilka de förra blifva ett ondt eller hvilkas aktualitetgenom desamma nedsättes? Den första form af det onda, som möter

oss, då vi rikta vår uppmärksamhet pa det menskiiga lifvet, är

osedligheten eller det moraliskt onda i iuskränkt mening. Härmed är

dock icke sagdt, att detta onda är det första, som af menniskan

er-fares. Då osedligheten är ett medvetet och fritt lif i strid mot

men-niskans eget individuela förnuft och dess fordringar och dä detta icke

är den första form af förnuft, hvaraf menniskan blifver medveten, så

kan icke heller osedligt lif vara den i erfarenheten först fattade

formen af det onda. Menniskan fattar sig nemligen först såsom bestämd

af andra väsenden och först sedan såsom bestämd af sitt eget, som

naturligen måste omedelbart fattas såsom ett inre. Andra väsenden

kan hon fatta såsom ett yttre och på detta sätt måste hon först fatta

det förnuftiga, innan hon kan fatta det såsom ett inre och på rent

andligt sätt. Men det att framstå såsom ett yttre är endast en form

och en ändlig form d. v. s. tillkommer ej väsendet i sig sjelft, utan

tillkommer det endast i förhållande till menniskan och genom henne.

Då meuuiskan icke kan på samma omedelbara sätt fatta sitt eget

väsen såsom ett yttre, så kan det icke heller först biifva af henne

ak-tuelt förnummet. Men häraf följer äfven, att hon icke kan mäta

eller jemföra sitt lif med denna form af förnuft och dess fordringar,

hvarför det osedliga lifvet icke kan vara det af henne först erfarna

onda. Menniskan dömer först sitt lif efter andras viljor, nemligen

först efter de menniskors, som på något sätt framstå såsom ledare för

de lägre ståendes lif, men då hon slutligen finner reiativiteten i hvarje

sådant mått, ledes hon till det oändliga förnuftet eller den

guddom-liga viljan, hvilken hon fattar såsom i sig god, och efter henne

dömer hon sitt lif, hvilket är ondt, emedan det strider mot hennes

fordringar. Irreligiositet är sålunda den form af det onda, af hvilken

menniskan i första hand blifver fullt medveten. Men äfven det

väsen, till hvilken hon här står i orätt förhållande, fattar hon ännu

såsom ett yttre och äfven dess vilja och fordringar föreställer hon sig

biifva på yttre och sinligt sätt uppenbarade. Till slut framstå dock

för henne alla yttre principer för skilnaden mellan godt och ondt, rätt

och orätt, sannt och falskt såsom relativa och tillfälliga och nu

drif-ves hon att fatta allt förnuftigt och sålunda äfven religionen eller Gud

såsom sitt inre väsendes innehåll. Nu blifver äfven detta väsende

sjelft för henne aktuelt och fattadt såsom en form af det goda, och

följaktligen blifver äfven det lif, som strider mot detta, fattadt såsom

ett ondt eller osedligt lif. Till slut vinner hon erfarenhet äfven af

brottsligt eller rättsstridigt lif, sedan rättssamhället inträdt i vår verld,

så att hon efter dess vilja och lag kan bedöma sin egen vilja och

hennes yttringar.Vi återgå nu till vår utgångspunkt, att osedligt lif är en i vår

erfarenhet gifven form af det onda. Det goda, soin detta onda

förutsätter, är tydligen det sedliga d. v. s. menniskans förnuftiga väsen,

och utan dettas verklighet vore denna form af det onda icke

möjlig. Ty då det onda är en disharmonisk form af lif, så förutsattes eu

verklighet, med hvilken detta lif står i disharmoniskt förhållande.

Och denna verklighet måste vara förnuftig, emedan det här är hela

sinligheten, hela det sinliga lifvet hos menniskan, som står i

disharmoniskt förhållande. Men i menniskors satulif gifves äfven ett ondt,

som mer omedelbart träffar dem samfåldt och som förutsätter en för

dem gemensam form af det goda, för hvars aktualitet det är ett

genom frihet satt hinder. Äfven detta är ett sedligt ondt, ty jemväl

här är det sinligheten, som står i orätt förhållande, ehuru, såsom vi

antydt, omedelbart till ett förnuft, som är för de menuiskor gemensamt,

som ingå i den form af samlif, hvarom fråga är. Hvilket är nu

det goda, på hvilket det moraliskt onda i inskränkt mening hänvisar

eller med andra ord genom hvars delaktighet menniskan vinner

befrielse och frälsning från detta onda? Såsom vi framhållit, det

sedligt goda, som är sedelärans objekt d. v. s. det goda, till hvilket

menniskaus eget väsen och de privata samhällena äro grund, Hvarje

hufvuddel af den praktiska filosofien utgår nemligen från en form af

det onda och uppvisar den form af det goda, d. v. s. de personliga

väsenden fattade såsom det goda, genom hvilkas verksamhet

menniskan från detta onda frälses och försonas. Ty endast genom det goda

vinner menniskan försoningen från det onda och detta sker derigenom,

att det goda, som är personligt lif, upptages i menniskan och hon uti

detta, hvilket från hennes synpunkt sker genom frihet. Det är nu

tydligt, att om ock begreppen frälsning och försoning vanligen och

uteslutande upptagas uti religionsiäran, som betraktar det religiöst

onda och goda, de likväl hafva sin giltighet och tillämplighet äfven

på de öfriga formerna af det onda och goda.

Härefter komma vi till det juridiskt onda. Äfven detta är ett

medvetet och fritt lif, som strider mot ett högre förnuftigt väsen,

fattadt såsom det goda. Eller äfven detta onda är såsom hvarje

annan form af detsamma en förbrytelse i moralisk bemärkelse och

förutsätter derför en praktisk och förnuftig lag eller en högre förnuftig

vilja, inot hvilken en annan vilja har brutit. Hvilket är alltså det

förnuftiga väsen fattadt såsom lag, eller hvilken är den högre vilja,

mot hvilken menniskan måste erkänna sig hafva brutit, då hon dömer

sitt lif såsom brottsligt? Denna vilja är rättssamhällets. Den

brottslige har ställt sig utom den fria, yttre verksamhetssfer, som rätts-samhället åt honom anvisat, eller han har ställt sig i orätt förhållande

till samhället och dess öfriga medlemmar. Härigenom är hans vilja

rätts-stridig eller juridiskt ond, vare sig att hon derjemte är för samhället

farlig eller icke. Rättssamhället har nemligen, såsom vi äfven förut

an-gifvit, till sin omedelbara uppgift, att bestämma de områden i det yttre,

inom hvilka dessaktuela medlemmar hafva att lefva godtyckligt, så länge

de icke störa eller kränka en annans rätt, och vidare har det äfven att

upprätthålla dessa områden, såvida det är förenligt med dess ändamål.

Då nu den brottsliga viljan är ett hinder för en sådan rättsordning

och i allmänhet för samhällets ändamål, så är hon ond och det goda,

på hvilket hon hänvisar, är rätten, den filosofiska statslärans objekt.

Slutligen hafva vi det religiöst onda eller det irreligiösa lifvet,

som är en tredje form af det onda. Detta är en disharmoni, som

uppstått derigenom, att menniskan icke ordnat sitt lif och alla sina

krafter efter den högsta personliga bestämningsgrund, som innehålles

hos henne. Och det väsen, till hvilket hon sålunda här med

medvetande och frihet ställt sig i orätt förhållande, är Gud, hvilken

såsom det goda i absolut mening är den rationela religionslärans objekt.

Det har nu visat sig, att all filosofi går ut från och föranledes

af de motsatser, som för oss äro gifna, samt söker deras förklaring.

Praktiska filosofien går ut från motsatsen mellan det onda och det

goda eller från de olika former, under hvilka denna motsats

framträder och söker deras förklaring. Denna förklaring är gifven, då vi

uppvisat de väsenden, genom hvilka menniskan vinner befrielsen från

det onda. Alla förnuftiga väsenden utan undantag äro nemligen

verksamma för att å ena sidan negera det onda eller undanrödja det

hinder, som detta sätter för menniskans högre lif, samt å andra sidan

äfven förverkliga sig sjelfva för menniskan såsom det goda. Och i

sjelfva verket sker det senare genom det förra, ty att häfva en

negation eller här ett för litet af lif och lifvets harmoniskhet, såsom det

onda är, då det ur teoretisk synpunkt betraktas, är tydligen

detsamma, som att införa det harmoniska lif, i hvilket det onda är en

inskränkning, — såsom t. ex. äfven ett mörker eller en skymning

negeras derigenom, att det ljus inträder, hvars relativa negation eller

brist hon är.

Vi gå nu att angifva sedlighetens, rättens och religionens

begrepp. Då de äro abstrakta uttryck, så måste de såsom hvarje

sådant beteckna konkreta och individuela väsenden från en viss synpunkt

betraktade. De väsenden, som med dem afses, äro personliga. Med

sedlighet beteckna vi en privat person, antingen menniskan eller ett

privat samhälle, ehuru utan omedelbar reflexion på haus noologiskaeller personliga sida, betraktad såsom aktnel så vidt möjligt är uti

det sinliga eller betraktad såsom fritt verksam efter sitt sanna väsen

såsom sin lag ocb sitt ändamål för att förverkliga sig i det sinliga,

derigenom att detta göres till organ eller medel för förnuftet. Afse vi

först den enskilda men niska n, så är hon såsom vilja verksam och

hennes verksamhet har karakteren af val, val af ändamål,

bestämnings-grunder eller handlingar, eller val af en viss ordning mellan organ och

medel. Skola nu dessa val icke vara helt och hållet arbiträra, så

måste hos menniskan finnas ett absolut eller förnuftigt, i enlighet med

hvilket hon väljer, och detta är hennes eget eviga och personliga väsen.

Betrakta" vi detta ursprungliga väsen såsom bestämning till den till—

varande menniskans vilja, så är det den absoluta sedligheten,

sedligheten till sin idé eller i objektiv mening. Men häraf följer, att

sedligheten i och för menniskan eller i subjektiv mening är hennes eget

medvetna och fria lif i öfverensstäromelse med det nämnda väsendet.

Den sinliga menniskan underordnar sig nu såsom organ under den

andliga och förnuftiga. Men det gifves äfven etiska samhällsförhållanden

och då dessa hvarken äro naturliga eller arbiträra förhållanden, så

förutsättes ett högre förnuft, i hvilket hvarje sådant förhållande har

sin grund. De personliga väsenden, som äro membra i dessa

förhållanden, måste hafva medvetande om detta förnuft och äfven deras

viljor göra sina val i enlighet med detsamma och dess fordringar.

Betrakta vi nu detta förnuftiga väsen såsom innehåll i de viljor, som

äro förhållandets leder, så är äfven det sedligheten såsom sådan eller

i objektiv mening, ty det är princip för en högre ordning inom ett

sinligt material. Sedligheten i absolut mening är sålunda bär ett

medvetande, med hvilket andra väsendens medvetande, de som ingå i

det nämnda förhållandet, måste hafva sin högsta möjliga identitet, och

vidare en vilja, som för andra viljor är ändamål och lag eller i

hvil-ken andra viljor, som äro hennes lemmar, hafva att ingå i organiskt

sammanhang. Och sedligheten i subjektiv mening måste vara det

nämnda väsendets högsta möjliga aktualitet i och för medlemmarna och

i deras verld, eller omvändt dessa medlemmars medvetna och fria lif i

enlighet med väsendet. Sålunda finna vi, att sedligheten till sin idé

är ett personligt väsen, neroligen antingen menniskans ursprungliga

eller det privata samhällets, och vidare att menniskan är sedlig, såvida

hon såsom medvetande och vilja är af detsamma bestämd.

I enlighet med hvad som blifvit sagdt om sedligheten är rätten

den publika (moraliska) personligheten såsom hafvande sin högsta

möjliga aktualitet i och för de förnuftiga viljor, som äro hans

medlemmar, eller med andra ord, den publika personligheten såsom verk-sam efter sitt sanna väsen såsom sin lag och sitt ändamål för att *

förverkliga sig i och för sina medlemmar, derigenom att dessas fria,

yttre förhållanden till hvarandra ordnas.

Såsom det gifves etiska rättsförhållanden gifves det äfven

juridiska och dessa förutsätta ett högre förnuft, rätten såsom sådan, i

hvilket de hafva sin grund. Detta förnuftiga väsende så$om

bestämmande de viljor, som ingå i förhållandet, är den juridiska rätten till

sin idé eller i objektiv mening, hvaraf följer att rätten i och för oss

eller i subjektiv mening är dessa viljors eller medlemmars fria yttre lif

såsom bestämdt af det nämnda väsendet Rätten i absolut mening är

sålunda ett medvetande, med hvilket andra väsendens medvetande, de

som utgöra det nämnda förhållandets leder, hafva att så vidt möjligt

är öfverensstämma, och vidare en vilja, i hvilken andra viljor hafva

sin lag och sin organiska enhet Af detta förnuftiga väsen får det

juridiskt rätta i vår verld, de positiva lagarna, och all verksamhet,

vare sig offentlig eller enskild, som är antingen positivt normerad

eller ock begränsad af dessa lagar, äfvensom alla rättsinstitutioner, sin

helgd oeh sin juridiskt förbindande kraft, ty intet annat kan förbinda

eller gifva helgd än det, som i sig sjelft är heligt eller personligt och

i det helgade innehålles.

Hvad religionen beträffar, så hafva vi redan förut i allmänhet

angifvit hennes begrepp. Hon är Gud såsom bestämning hos de

ändliga väsendena. Men såsom de ändliga väsendenas innehåll kan Gud

från tvänne synpunkter betraktas, nemligen dels såsom deras tillvaros

yttersta grund och dels såsom deras utvecklings högsta lag och

ändamål. I förra fallet betraktas Gud l:o) såsom den yttersta

förutsättningen för de ändligt förnuftiga väsendenas aktualitet för sig sjelfva

och för hvarandra och äfven såsom grund derför, att deras ändliga verldar

vunnit aktualitet för dem samt form och gestalt för deras med vetanden.

Gud betraktas sålunda här såsom det ändligas yttersta orsak eller

skapare. Men Gud betraktas här äfven 2:o) såsom den nödvändiga

förutsättningen för de ändliga väsendenas fortvaro. I sådant fall är han

substans, grund till all perduration i det ändliga, eller upprätthåliare. Men

religionen betecknar icke Gud uteslutande från någon af de nämnda

synpunkterna utan angifver honom väsentligen såsom bestämning hos

de ändliga väsendena såsom sig utvecklande och såsom grund, lag och

ändamål för denna utveckling. Men de ändliga väsendenas utveckling

är antingen teoretisk eller praktisk. Åfven för den förra, som

försiggår med naturens nödvändighet eller ofritt, är Gud lag och ändamål.

Det gifves sålunda ett område af menniskans lif, inom hvilket hon är

med oemotståndlighet bestämd äfven af Gud, ty af honom såsom lagledes och till honom såsom ändamål tenderar här hennes utveckling

äfven mot hennes vilja. I sin praktiska utveckling deremot är

raenni-skan med frihet bestämd. Religionen i inskränkt och egentlig mening

är nu Gud såsom innehåll hos de ändligt personliga väsendena,

betraktade såsom viljor. Men vidare afser icke religionsläran dessa

viljor såsom sjelfverksamma enligt religionen såsom den högsta

bestäm-ningsgrunden för denna verksamhet, ty äfven denna betraktelse faller

inom sedeläran, utan här afses omedelbart hvad Gud sjelf gör såsom

religionen eller med konkretare uttryck såsom den Helige Ande för de

ändliga väsendenas eviga lif och salighet. I sedeläran betraktas de

ändliga väsendena omedelbart såsom sjelfva verksamma, men här

deremot betraktas Gud omedelbart såsom det aktiva, verksamma och

bestämmande, ehuru det är tydligt, att de ändligt förnuftiga viljor, inom

hvilka verkningarna af denna verksamhet falla, måste sjelfva upptaga

dem och göra dem till sina egna, såvida de skola hafva moraliskt

värde för väsendena sjelfva. På grund af hvad nu blifvit framhållet

finna vi religionen vara Gud såsom verksam för att förverkliga sig och

de ideela väsenden, af hviika han är en organisk enhet, d. ä. det

himmelska riket, i och för de ändliga väsendena betraktade såsom fria

viljor, men utan afseende föst derpå, att han är person, ty vilja

vi derjemte särskildt uttrycka äfven denna sida hos Gud, så kalla vi

honom de ändliga väsendenas monark eller försyn och saliggörare.

Då vi nu uppvisat den praktiska filosofiens objekt och angifvit

deras begrepp, så gå vi att visa de nämnda objektens förhållande till

hvarandra.

Vi börja med att angifva betydelsen af ett förhållande i

allmänhet för att se om någon tillämpning deraf kan göras på det

förhållande, hvarom här är fråga. För det första förutsätter ett

förhållande minst två membra, mellan hviika det eger rum eller som stå i

förhållande. Ty när ordet förhållande i språket utsäges endast om

ett väsen eller föremål, så har det icke logisk betydelse, utan dermed

angifves endast att detta väsen är på ett visst sätt bestämdt eller

verksamt. Förhållande i logisk mening deremot förutsätter minst

tvenne väsenden eller åtminstone två moment eller sidor hos ett ocb

samma väsen och har eljest ingen betydelse, då ett väsen icke kan

stå i förhållande till sig sjelft. De väsenden, som äro

förhållandets leder, måste för det första kunna urskiljas inom hvar sitt

område och med hvar sin egendomliga bestämdhet. De måste med ett

ord vara motsatta eller utesluta hvarandra. Men vidare måste de

äfven hafva ett gemensamt eller en identisk enhet Redan då vi tänka

uteslutning eller motsats, så förutsätta eller tänka vi äfven en enheteller ett helt närmast i formel mening, inom hvilket vi ställa membra

emot hvarandra, och genom det hela eller enheten är deras uteslutning

eller motsats begränsad. Ja till och med en jemförelse är för

förståndet icke möjlig utan att de jemforda, som i ett eller flere

afseen-den äro olika, äfven hafva en likhet, hvilken på samma gång är en

bestämning, som är deras föreningsband. Att de väsenden, som stå

i förhållande till hvarandra och äro motsatta, derjemte såsom grund

för förhållandet hafva ett lika och gemensamt, se vi inom alla

områden, der ett sådant förhållande förefinnes. Ty hur mycket vi än må

säga verlden vara motsägande och varelserna inom henne hvarandra

motsatta, så äro dock dessa motsatser begränsade, så att verlden

likväl det oaktadt endast är en. Detta gäller, vare sig vi betrakta

verlden med afseende på hennes form eller med afseende på hennes

innehåll. Så äro t. ex. delar af rummet och tiden visserligen motsatta och

hvarandra uteslutande, men hafva dock enhet och sammanhang, ty

rum och tid hafva kontinuitet lika väl som diskretion. De förutsätta

hvarandra, så att det ena icke kan tänkas eller vara verkligt ntan det

andra. Och afse vi den verklighet, som fyller rummet och tiden, d. fi.

det kroppsiiga, så falla väl de materiela tingen utom hvarandra, men

såsom dock stående i lelation till hvarandra hafva de ett gemensamt,

åtminstone rummet, genom hvilket förhållandet blifver möjligt. Äfven

den formela logiken visar, att så väl de koordinerade som de

subordine-rade membra visserligen äro motsatta, men likväl hafva sammanhang,

en bestämning, som förmedlar de motsatta, fundamentura relationis.

Men hvad som gäller logiskt eller i och för tanken, gäller äfven om

den konkreta verkligheten. Begreppens bestämningar och förhållanden

äro äfven väsendenas.

Men jemte det att förhållandets leder förutsätta relationsgrunden,

förutsätta de äfven ett reelt helt, hvilket förhållandets leder tillhöra

såsom innehåll. Af denna sats hafva vi äfven förut gjort användning

och dess giltighet har dervid äfven blifvit bekräftad. Ty öfverallt,

hvarest vi funnit en mångfald af väsenden, hafva vi sett dem bestämda

och sammanhållna af ett helt i egentlig mening, hvars organiska

innehåll de varit. Det är till och med en lag för det menskliga

förståndet att sammanbinda hvarje spridd mångfald af väsenden och

underordna dem under ett högre helt eller under ett högre väsen, som

omfattar dem. Så förenas t. ex. under förståndets ledning och arbete

vissa väsenden i verlden till ett helt, hvilket sjelft åter fattas såsom

en led i ett än högre helt o. s. v. och slutligen fattas de alla såsom

ytterst hörande till ändliga verlden sjelf såsom det högsta och mest

omfattande hela, i hvilket alla förhållanden inom henne hafva sin

realgrund.Hvarje förhållande förutsätter ett helt i reel bemärkelse. Membra

relata hafva nemligen såsom vi sett en gemensam bestämning. Men

allt, som står i förhållande till ett annat eller bestämmer det, måste

nödvändigt först i sig sjelft vara verkligt. Sålunda gäller äfven detta

om relationsledernas bestämning. Men är denna bestämning i sig sjelf

verklig, sa är hon ett helt. Och såsoin ett helt måste hon äfven

innehållas i den mångfald, hos hvilken hon är sammanhang. Häraf

följer, att äfven relationslederna, mångfaldens moment, innehållas i

hvarandra. Men härmed hafva vi kommit till det resultat, att alla

förhållanden äro motsägande. Ty relationslederna äro å ena sidan

motsatta eller utesluta hvarandra, alldenstund de endast med detta vilkor

kunna stå i ömsesidigt förhållande, men å andra sidan såsom

förutsättande ett reelt helt, som i dem innehålies, äro de äfven med lika

nödvändighet i hvarandra iinmanenta. Detta är tydligen motsägelse.

Men äro sålunda alla förhållanden motsägande, så kunna de icke hafva

någon betydelse hos väsendet eller den ursprungliga verkligheten. Det

är blott inom fenomenverlden och hos de förnuftiga väsendena, endast

såvida de bestämmas af henne, som förhållanden finnas. Och verlden

är egentligen motsägande derigenom, att hon innehåller förhållanden.

Vi hafva sett, att förståndet, som med sin syntetiserande verksamhet

går ut på att sammanfatta såsom ett helt, med nödvändighet fordrar

ett sådant såsom grund för hvarje förhållande. Men dock finna vi icke

omedelbart inom verlden ett sådant helt. Hon hänvisar visserligen allt—

jemt på ett helt, men lemnar icke sjelf såsom ändlig ett sådant. Hvarje

förhållande förutsätter ett helt såsom sin grund, men inom verlden

blifver allt, som antages såsom en sådan grund, vid närmare

undersökning sjelft endast ett nytt membrum i ett förhållande, som i sin

ordning förutsätter ett annat och högre i — oändlighet. Rummet och

dess innehåll, den fysiska verkligheten, är gränslös. Så äfven tid och

kausalitet. Verlden är sålunda utan gräns, ty hvarje gräns som

antages är sjelf begränsad i oändlighet. Men då kan hon icke heller vara

den grund, som är nödvändig förde förhållanden, hon innehåller.

Förståndet har alltså fordringar, som den ändliga verlden icke fyller. Men

då dessa fordringar icke desto mindre äro verkliga och oafvisliga, så

förutsätta de en annan verld eller verklighet, genom hvilken de vinna sin

uppfyllelse, liksom de ytterst genom henne äro gifna för menniskan.

Och i denna verklighet eller, enligt hvad vi förut visat, i personen hafva

vi att söka grunden för de gifna förhållandena, ty i och för sig

betraktad ingår icke personen såsom membrum i förhållandena och

der-för kan han vara förutsättningen för deras möjlighet och verklighetDå vi na kommit till personen såsom den verklighet, på hvilken

förhållandena hänvisa, så föras vi till en annan form af desamma.

Detta förhållande kalla vi till skilnad från de förra ensidigt. Ett

väsen kan nemligen stå i förhållande till ett annat, som sjelit icke

ingår i förhållandet eller är meinbrum i ett sådant. Ett sådant

förhållande är möjligt inom ett helt i strängaste mening. Så kan t. ex.

den tillvarande d. v. s. den i det yttre och med sin bestämdhet af

annat framträdande menniskan stå i förhållande till sitt eget

ursprungliga väsen, eharu detta icke är membrum i något förhållande. Och

äfven till det oändliga väsendet kan ett ändligt stå i förhållande, men

det förra deremot kan såsom rent andligt och ideelt icke stå i något

förhållande, hvarken ömsesidigt eller ensidigt. Detta väsende voreda

icke alla förhållandens yttersta grand otan sjelft endast ett membrum

i ett sådant och förutsatte ett högre helt. Men äfven om det

förhållande, som vi här vidrört, gäller hvad vi förut nämnt om tvåsidiga

eller ömsesidiga förhållanden. Ty äfven i detta ligger motsats, men

äfven sammanhang och slutligen förutsätter äfven detta ett organiskt

helt såsom redan är framhållet.

Den konklusion, vi af det ofvan anförda draga med afseende på

den praktiska filosofiens föremål, är, att de icke kunna stå i något af de

nämnda förhållandena till hvarandra. I sådant fall funnes mellan dem

en motsats, som skulle nedsätta dem inom den relativa verklighetens

sfer och dermed upphäfva deras karakter af absoluthet för menniskan.

Hennes bestämdhet af en form af det goda innebure då icke på samma

gång äfven hennes bestämdhet af de andra. Eller, när menniskan vore

religiös, vore hon då icke rättslig eller sedlig, och likaså, när hon i sitt

lif vore rättslig eller sedlig, vore hon icke religiös o. s. v. Detta vore

en nödvändig följd deraf, att det goda ionehölle motsatser. Det vore

då också endast ett relativt godt och förutsatte ett annat och högre.

Det hade giltighet endast med afseende på gifna förhållanden eller vore

ett godt endast genom sin relation till ett annat och under andra

förhållanden ett ondt. Men det goda kan icke fattas såsom varande af

tre skilda slag utan måste vara ett enda samstämmigt helt. Samma

förstånd, som fordrar monism med afseende på sann verklighet,

fordrar det äfven med afseende på det goda. Och äfven viljan

fordrar, att det goda endast skall vara ett, ty eljest blifver hennes

uppgift och hela lifvets motsägande och orimlig. All dualism,

teoretisk eller praktisk, är förkastlig. Då vidare den praktiska filosofiens

system såsom den teoretiska filosofiens, är ett enda, så kan icke heller

dess föremål på något sätt vara deladt eller söndradt utan måste

tydligen vara ett. Eller det goda måste vara ett, emedan lifvet eller för-nuftet, med hvilket det är identiskt« endast är ett. Men då å andra

sidan den praktiska filosofien omfattar tre särskilda vetenskaper« så

förutsätter hon äfven tre särskilda objekt, d. ä. en mångfald hos det goda

jemte det att det är ett Frågan blifver nu huru de begge

fordringarna, att det goda både skall vara ett och likväl mångfaldigt, skola

förenas.

Det är tydligt, att, då vi tala om olika former af det goda, vi

dermed icke kunna afse en indelning af detsamma i logisk mening.

Membra i en sådan indelning äro nemligen motsatta eller falla utom

hvarandra, ehuru de förutsätta ett helt, som de tillhöra. Men såsom

vi sett, kunna icke formerna af det goda fattas såsom motsatta. Det

goda är dessutom enligt såväl förståndets som praktiska intressets

fordran individuelt och kan derför icke vara för.emål för en indelning, ty

endast det i något afseende obestämda kan indelas. Ar sålunda det

goda individuelt, så är det ett enda odelbart helt. All koordination

måste följaktligen uteslutas från det goda, ty i annat fall blifver det

icke ett, liksom det icke heller såsom mångfaldigt får fullkomligt

sammanhang. De tre formerna af det goda vore då sammanhängande

genom generela bestämningar eller genom sin form, men uteslöte

hvarandra genom sina speciela bestämningar eller genom sitt innehåll,

ehuru-väl de förra eller formen hänvisade på ett reelt helt. Det goda blefve

påledes hvarken ett enda och icke heller hade det inom sig

motsägelselöst sammanhang. De tre formerna af det goda kunna icke heller stå

till hvarandra i förhållande af subordinåtion, ty äfven i sådant fall

upphäfves det godas enhet och sammanhang. Och såvida den praktiska

filosofien skall omfatta tre sjelfständiga vetenskaper, så måste dessas

föremål äfven vara sjelfständiga. Men ehuru formerna af koordination

och subordinåtion synas medgifva en mångfald inom det goda, så

upp-häfva de dock denna mångfalds sjelfständighet, jemte det att de

upp-häfva det godas enhet äfvensom det fullständiga sammanhanget inom

mångfalden.

Vidare far den ena formen af det goda icke heller fattas såsom

nödvändig för den andras fullständighet eller såsom komplement till de

andra och ej heller någon såsom blott vilkor för de andras realisation.

Äfven i sådant fall blifva de icke alla fullt sjelfständiga och äfven

deras enhet och sammanhang upphäfves dermed. Lika motsägande är

det äfven att fatta de tre formerna såsom grader. I sådant fall kunde

det goda icke fattas såsom ändamål för lifvet. Ty grader äro

gränslösa, så att hvarje grad förutsätter en annan antingen högre eller lägre

i oändlighet. Men det lif, som skulle aktualisera det goda, vore i

sådant fall öfverlemnadt åt en oändlig progress och hade sålunda intetmål. Det vore då icke heller ett helt, ehuru grader förutsätta ett helt,

hvaraf de äro grader, och ej dess mångfald sjelfständig och icke heller

dess sammanhang motsägelselöst. På en sådan ståndpunkt måste man

vidare konseqvent antaga all verklighet i och för menniskan vara af

en art. Men derigenom får den form af lif, som antages såsom god,

endast en arbiträr grund för viljan. Alla former af lif måste här hafva

samma karakter, så att, om en möjlig form eller yttring af lif är god,

alla äro det och att likaså, om en är ond, alla blifva onda. Man

drifves med ett ord hftr till det resultat, att någon skilnad mellan godt

och ondt, rätt och orätt icke finnes. Men härmed är den praktiska

filosofien upphäfd. Vi se sålunda, att det goda icke heller kan hafva

grader eller att dess form icke kan vara gradation.

Den fråga, vi här måste besvara, blitver alltså den: hvilken är

det godas form och, då till detta goda såsom vi sett hör mångfald,

hvilken är formen särskildt för dess sammanhang? Denna form måste

vara sådan, att han å ena sidau icke upphäfver den praktiska filosofiens

enhet och å andra sidan icke heller hennes olika discipliners

sjelfstän-dighet.

Att det goda icke kan hafva någon af de ofvan angifna formerna

följer af det resultat, till hvilket vi förut kommit, att det goda är

förnuftig verklighet och att det förnuftigas form är en annan än det

sinligas. Den förnuftiga verkligheten är samstämmig och sålunda är

äfven det goda inom sig samstämmigt och så äfven dess former.

Erfarenheten visar också, att ett väsen icke kan vara sedligt utan att

vara religiöst och tvärtom. Men detta vill med andra ord säga, att

sedligheten ingår i religionen och likaledes religionen i sedligheten. Och

likaså måste hvar och en, som lefver ett sedligt och religiöst lif, äfven

lefva ett rättsligt eller han kan derigenom ej komma i strid med

rätten. Och när den, som omedelbart har att verka för rätten, fullföljer

rättens fordringar, så fullgör han dermed äfven religionens och

sedlighetens. Men detta, som med vår erfarenhet öfverensstäminer, är

förklarligt med det vilkor, att religionen och sedligheten ingå i rätten, jemte

det de innehållas i hvarandra, och att likaledes den senare innehålles

i de förra och detta utan motsats eller strid. Man kan ej fatta det

så, att religionen eller Gud ställde vissa fordringar på menniskan,

rätten andra och att slutligen sedligheten innehölle åter andra

förbindelser, som icke inginge i de förra. Detta skulle innebära, att de

praktiska ideerna vore för hvarandra främmande och någon grund, hvarför

dessa trenne slag af fordringar icke komma i strid med hvarandra,

kunde då icke tänkas. Tvärtom måste de förbindelser, som följa af

religionens idé, i sig innehålla alla de förbindelser, som följa af rättensoch sedlighetens och likaså omvändt. Hvaije högre förnuftigt väsen

förbinder menniskan till alla pligter. Men detta förutsätter

sammanhang mellan väsendena. Erfarenheten visar också, att om sedligt lif

finnes hos en menniska eller hos ett visst folk och hos det vunnit en

högre utveckling, jemväl religiöst lif hos samma väsende är verkligt

och har en högre aktualitet samt äfven tvärtom. Och likaså om en

form af förnuftigt lif står lågt hos ett väsen, så lida deraf äfven de

andra. Så är också osedligt lif från en annan synpunkt äfven

irreli-giöst och tvärtom. Förbrytelse mot en förnuftig vilja eller lag måste

innebära förbrytelse mot alla. Men detta hänvisar på det innerligaste

sammanhang mellan religionen och sedligheten. " Och erfarenheten visar

äfven, att rätten icke är främmande för religionen och sedligheten utan

tvärtom är af dem beroende. En stat kan t. ex. ej utveckla

rättsmedvetandet hos sina medlemmar och göra detta gällande i deras lif,

om dessa icke hafva aktning för sedlighet och religion eller om sedlig

och religiös kultur icke finnes hos folket och dess medlemmar, hvilka

äro statens material. Hos ett sådant folk kan staten ej skydda och

upprätthålla rättsgränserna och ej heller finna de organ, som rätt

verka för hans ändamål. Derför ega också staterna, ehuru de

omedelbart verka för rätten, intresse för religionen och sedligheten och

måste derför befrämja dessa ändamål för att vinna aktualisationen af

sina egna. Deras eget lif och bestånd i vår verld måste deraf bero.

Men häraf se vi, att rätten nära sammanhänger med religionen och

sedligheten, liksom vi nyss sett dessa hafva sammanhag med hvarandra.

Men derigenom, att de tre formerna af det goda äro

sammanhängande och samstämmiga, upphäfves icke deras sjelfständighet. Liksom

de sedliga väsendena faktiskt komma i förhållande till hvarandra utan

att förlora sin sjelfständighet, så träda de också vid fullföljandet af

sina sedliga ändamål i förhållande till staten, som de i sig upptaga

och med hvilken de ingå i organiskt sammanhang, men förspilla

derigenom icke sin sjelfständighet, lika litet som staten derigenom lider

inskränkning i sin. Erfarenheten visar tvärtom, att de derigenom vinna

sjelfständighet i sitt lif. Så träder också staten i förhållande till ett

system eller ett organiskt helt af stater och blifver i detta hela

inför-lifvad, utan att hans sjelfständighet deraf lider. Äfven här visar

erfarenheten tvärtom, att, om det förnuftiga lifvet är gällande hos detta

väsende och framträder i sin sjelfständighet hos lemmarna, detta äfven

kommer den inträdande staten till del och likaså, att, om det förras

och dess medlemmars sjelfständighet och lif är lågt, äfven den senares

lif och ändamål derigenom hämmas. Slutligen bestämmas alla ändligt

förnuftiga väsenden äfven af det religiöst goda eller Gud, utan att den-

6nes verksamhet upphäfver deras egen sjeifständighet. Fastmer är

sammanhanget med det oändliga väsendet och dess verksamhet ett

nödvändigt vilkor för att öfver hufvud något förnuftigt och sjelfständigt

lif hos dem skall vara möjligt och utan detta vilkor arbeta de sjelfva

fåfängt.

Erfarenheten, som vi här afsett, hänvisar sålunda derpå, att

sammanhanget mellan den praktiska filosofiens föremål är systematiskt eller

organiskt. Detta är sålunda det godas form. Med system betecknas

ett helt eller enhet i och af mångfald, men utan att dermed den

verklighet angifves, om hvilken detta utsäges. Och organism, som är

ett reelare uttryck för samma sak, betecknar ett lefvande eller med

afseende fäst äfven på den verklighet, som lifvet är, ett

sjelfmed-vetande väsen, som har andra lefvande eller sjelfmedvetande väsenden

till sina lemmar eller bestämningar. — Organiskhet finnes äfven inom

vår verld, ehuru hon der endast framträder såsom en grad och såsom

sådan förutsätter en verld, hos hvilken hon framträder utan

iuskränk-ning. Så är t ex. menniskan redan fysiskt betraktad en organism.

Hon är ett enda helt, och det organiska hela, som har mångfald, är

på visst sätt närvarande i de många momenten och bestämmer och

beherskar dera, liksom ock mångfalden innehålles i det hela. Men icke

upphör organismen att vara ett sjelfständigt helt derigenom, att han i

sig har mångfald, utan denna sjeifständighet är tvärtom deraf betingad.

Och icke heller lida de många lemmarna minskning i sin magt och

sjeifständighet deraf, att de stå i ursprungligt sammanhang med

hvarandra och med det hela och genomträngas af dess lif. Men tages

der-emot lemmen ur sitt sammanhang med de öfriga lemmarna och

undan-ryckes honom det helas lif, så upphör med detsamma hans

sjelfst&n-dighet och han förlorar sin art, såsom också det helas och de öfriga

lemmarnas lif deraf lider. Det tillhör nemligen hans väsen att ingå i

det hela och att vara med dess delar förbunden och derför har han i

denna förening sitt harmoniska och naturen liga lif. Och till ändamål

för sin verksamhet har han närmast sitt eget sjelfständiga lif, men

äfven de öfriga lemmarnas och det helas. Hela denna mångfald eller

dessa lefvande krafter hafva sina särskilda ändamål, som de fullfölja

hvar och en i sin ordning och på sitt sätt, men verka dock hvar och

en äfven för de andres och för det helas, liksom ock detta med sin

verksamhet befrämjar de organiska delarnas. Men häraf se vi, att alla

ändamål innehållas i hvarandra med ursprunglig samstämmighet och

att sålunda det totala ändamålet är ett system eller ett organiskt helt

af ändamål.Och betrakta vi menniskan såsom andligt eller förnuftigt väsen,

så är hon i högre och egentligare mening ett organiskt helt. Anden

är en organism. Derför tala vi också om systemet af hans

förnimmelser och tankar samt om systemet af hans praktiska funktioner,

hans viljanden eller handlingar. Och anden innehålles i alla förnuftiga

väsenden och de innehållas i eller äro bestämningar hos honom, utan

att derigenom något väsendes sjelfständighet upphäfves. Det är

sålunda genom reflexion på det andliga eller lifvet, som vi leda oss till

en form, organismens, som icke inrymmer motsats och som derför är

förenlig särskildt äfven med det absolut goda. Det goda är sålunda

ett enda helt, ty förnuftet är ett, men det har till sitt innehåll äfven

mångfald, emedan förnuftet innehåller i sig en mångfald af väsenden.

Sedligheten upptager alltså i sig både religionen och rätten såsom en

bestämdhet eller såsom organiska moment och är i och af dessa ett

organiskt helt. Så är ock rätten ett sjelfständigt helt, som i "sig har

de sedliga ändamålen och äfven religionen såsom en bestämdhet. Och

äfven innehållas sedligheten och rätten i religionen, som är den fullt

organiska enheten af alla förnuftiga ändamål. Det är sålunda i hvarje

fall ett visst väsen eller vissa väsenden, som vi fatta såsom subjekt,

hvarvid alla andra väsenden blifva innehåll eller bestämningar. Men

alla tre formerna af det goda äro dock, oaktadt sammanhanget,

sjelf-stäodiga, ty de äro personliga väsenden, till hvilkas begrepp

sjelfständighet hör. Men häraf följer, att hvarje praktisk vetenskap måste

af-handla det goda såsom ett helt eller alla formerna af det goda, och

de tre vetenskaperna skilja sig från hvarandra följaktligen genom den

olika synpunkt, från hvilken i hvar och en af dem det goda

betraktas. Hvarje praktisk vetenskap tager alltså den form af det goda, af

hvilken han har sitt namn, till utgångspunkt för betraktelsen och

af-handlar de öfriga formerna ur dennes synpunkt. Så har t. ex.

sedeläran det sedligt goda till subjekt i logisk mening och betraktar de

andra formerna såsom bestämningar hos detta, under det rättsläran

der-emot fattar rätten såsom subjekt och religionsläran religionen, hvarvid

de öfriga blifva bestämningar. Och härmed anse vi oss hafva kommit

till slutet af vår afhandling. Vi hafva nemligen nn i begreppet

system eller organism funnit det godas form eller sammanhanget angifvet

mellan den praktiska filosofiens föremål, religionens, sedlighetens och

rättens idéer, och i personligheten eller de förnuftiga väsendena det

godas innehåll samt i detta den verklighet, som med den sökta formen

är förenlig.