Om dammet och de deri befintliga lägre organismernas betydelse för uppkomsten af smittosamma sjukdo ...
UR VÅR TIDS FORSKNING
POPULÄRA SKILDRINGAR
UTGIFNA AF
Prof. AXEL KEY och Dr. GUST. RETZIUS
2.
OM DAMMET
OCH DE DERI BEFINTLIGA LÄGRE ORGANISMERNAS BETYDELSE
FÖR UPPKOMSTEN AF SMITTOSAMMA SJUKDOMAR
OCH JÄSNINGSPROCESSER
AF
Dr. ALRIK TÖRNBLOM
STOCKHOLM
KLEMMINGS ANTIQVARIAT
1872
OM DAMMET
JLiångt utöfver de naturliga gränserna för det
menskliga seendet hafva de optiska instrumenten ledt
vårt öga. Genom dem hafva vi uppdagat hela
verldar, hvilka eljest skulle varit oss alldeles okända,
genom dem har det blifvit oss möjligt att undersöka
kropparnas finare bygnad, hvarförutan särskildt
kännedomen om menniskoorganismen, dess
lifsförrättningar och sjukliga förändringar skulle varit ytterst
ofullständig. Med mikroskopets tillhjelp hafva vi
funnit en talrik skara af djur och växter, hvilka för
blotta ögat äro osynliga, och till en del så små, att
vi knappast kunna göra oss något begrepp om dem.
De flitige forskare, som först upptäckte dylika små
varelser, anade sannolikt icke, att de kunde erbjuda
något annat intresse än det rent vetenskapliga, att
en del af dem på ett verksamt sätt ingriper i den
stora industrien genom att utföra ett arbete, som
menniskan tillgodogör sig, att andra äro mycket vigtiga
för naturens hushållning, att andra åter uppträda
såsom våra fiender genom att förderfva födoämnen
och drycker eller genom att framkalla förhärjande
sjukdomar. Det har varit vår tid förbehållet att
genom ett ihärdigt och mångsidigt studium af det som
försiggår i vätskor, hvilka undergå jäsning eller
för-skäuming, komma till insigt om, att små lefvande6 UPPKOMSTEN AF LIF I ORGANISKA VÄTSKOR.
varelser dervid spela en stor rol och att deras
ofantliga litenhet mer än uppväges af det oerhörda antal,
i hvilket de uppträda. Det har lyckats genom
natur-forskarnes förenade bemödanden att följa dessa små
varelser på deras vandringar genom luften och att
lösa många frågor, som sammanhänga med deras lif
och utveckling. Allt menskligt vetande är dock
ofullständigt och här liksom på alla områden, hvilka äro
föremål för forskningar, återstår ännu mycket att
uppdaga, många detaljer äro dunkla, och luckorna i
vårt vetande ersättas gerna genom lrypoteser; då
vetenskapsmännens uppmärksamhet af någon anledning
fästes på en särskild sak och en mängd forskare på
en gång börja sysselsätta sig med en viss fråga, så
händer det lätt, att en mängd öfverdrifna teorier
bana sig väg. Så har äfven här inträffat. En
framställning af de resultat, till hvilka man redan
kommit i afseende på de till vårt ämne hörande frågor,
torde emellertid icke sakna intresse för en bildad
allmänhet.
Det är för de flesta bekant att en vätska, som
innehåller organiska ämnen i upplösning, t. ex. en
dekokt, en infusion på kött, undergår vissa
förändringar, då den vid vanlig rumvärme får stå utsatt
för luftens inverkan. Om den förut var klar, så
binden nu lätt grumlig och hvitaktig; på ytan bildar
sig en hinna, som tilltager i tjocklek och slutligen
sjunker till bottnen; stundom utveckla sig illaluktande
gasblåsor. Undersöker man vätskan mikroskopiskt
med stark förstoring, sedan den blifvit grumlig, skall
man finna den hvimla af små kroppar, som äro stadda
i en mycket liflig rörelse. De flesta af dem hafvaen långsträckt form, de äro trådlika, raka eller
stundom böjda, en del visa sig såsom små runda
punkter, andra såsom ytterst små kulor ordnade i rader
eller skilda åt. De mer långsträckta äro stundom
sammanhängande med hvarandra, så att de bilda en
kedja af små staf- eller masklika kroppar, hvilka röra
sig gemensamt. Dessa små varelser räknades förr
till djurriket och till den afdelning, som kallas
infusionsdjur. Nu är man mycket oviss om deras plats
i systemet; de fleste naturforskare räkna dem till
växtriket och göra af dem en särskild grupp mellan
svamparna och algerna0. Man benämner dem eljest
vibrioner eller bakterier. Det ansågs väl fordom
såsom ett kännetecken på djuren, att de hade
frivillig rörelseförmåga, hvilken växterna skulle sakna,
men sedan man har lärt känna åtskilliga
rörelsefenomen hos växterna, hvilka icke kunna skiljas
från frivilliga, håller man icke vidare strängt på
denna skilnad; snarare skulle man kunna anse
förmågan att gripa föda vara egendomlig för djuren.
En sådan förmåga sakna dessa små varelser
tydligen. Deremot röra de sig bestämdt frivilligt, t. ex.
då man ser vätskan under mikroskopet vara stadd i
rörelse åt ett håll och en vibrion streta emot af alla
krafter för att icke följa med. Då vi komma att
temligen mycket sysselsätta oss med vibrionerna i
det följande, torde en liten kort beskrifning på de
vigtigaste formerna redan nu få lemnas i
förbigående, på det att läsaren, då han längre fram finner
ett namn, må kunna, om han så önskar, få reda på
hvad som dermed menas.
*) Det vetenskapliga namnet på denna grupp är schizomyceter.
a. bacterium. b. vibrio. c. spirillum. d. monas. e. tornla.
De
olika slägten:
1. Bacterium. Kroppen är rak, styf, mycket
smal, stundom ledad. Inga böjningar förekomma vid
rörelserna, utan hela kroppen rör sig framåt
antingen i en rak linie eller genom kastningar, eller också
utför den svängningar, liknande pendelns på ett ur.
Då man i mikroskopet ser bakterier från ena ändan,
visa de sig såsom små fina punkter. De hålla
stundom icke mer än 1/3000 lin. i längd.
2. Vibrio. Kroppen liknar de föregåendes, men
är böjlig, så att den utför ormlika eller masklika
rörelser. En del arter äro mycket långa. Ofta
sammanhänga flera leder med hvarandra.
ORSAKEN TILL VIB1UONERNAS UPPTRÄDANDE. 9
3. Spirillum. Kroppen jemntjock, smal, alltid
böjd såsom en korkskruf. Rörelserna mycket lifliga.
4. Bacteridium. Skiljer sig från de 2 förstnämnda
endast derigenom att kroppen är orörlig.
De klotrunda formerna kallas Monader.
Små runda kulor, som hänga tillsammans liksom
radband, kallas Tömda.
Alla dessa ofvannämnda, med olika namn
försedda former äro emellertid icke synnerligen väl
skilda, och man är ofta oviss, då man ser dem
tillsamman under mikroskopet, om man bör räkna dem
till det ena eller andra slaget. Jämte dessa former
bildar sig gerna mögel i organiska vätskor.
Mögelväxterna äro svampar och skola närmare omtalas
längre fram.
Vibrioner, såsom vi med ett gemensamt namn
vilja kalla alla dessa små organismer, uppkomma
öfverallt, der organiska vätskor få stå utsatta för
luftens tillträde. Den ena dagen ser man intet,
som tyder på närvaron af lif, och den andra
dagen finnas vibrioner i milliontal i hvarenda droppe,
utan att man kan förstå, hvarifrån de kommit in i
vätskan. Det ser verkligen ut som om de bildades
der af sig sjelfva genom en omvandling af de
organiska beståndsdelarna. Då man först upptäckte
vibrionerna, mötte ett sådant antagande icke några
svårigheter. Det var i slutet af sjuttonde seklet
som man först såg dem, och hela verlden, äfven de
lärde, hade kort förut trott, att de larver, som
utveckla sig i ost, kött, frukt m. m., bildades
derstädes genom sjelfalstrijig (generatio spontanea).
Italienaren Redi hade visserligen vederlagt denna sist-nämnda åsigt, och man hade genom studium af in-"
sekternas bygnad, äggläggning och utveckling från
larver till puppor fått veta, att de lika litet som
foglar och däggdjur kunna uppstå utan föräldrar. Man
fortfor dock att anse en del maskar, som lefva inuti
andra högre djur, såsom härkomlingar af dessa djurs
vätskor, ända tills man långt in i vårt århundrade
lärde känna deras utvecklingshistoria. Det var
således efter den förra tidens åskådningssätt ingenting
orimligt i att antaga vibrionernas sjelfalstring. I
adertonde århundradet började en vetenskaplig
undersökning om orsaken till deras uppträdande i vätskor,
en undersökning som fortgått i öfver hundra år och
nu slutligen tyckes hafva ledt till frågans lösning.
Två partier hafva härunder uppträdt emot
hvarandra, det ena försvarande sjelf alstringen, det andra
påstående, att dessa små varelser liksom de högre
endast uppstå ur ägg eller frön. Frågans lösning
söktes hufvudsakligen på så sätt, att man skaffade
sig en organisk vätska, hvilken kokades för att döda
de organismer, som kunde på förhand finnas deri,
och denna vätska bragtes i beröring med luft, som
man på något sätt sökt befria från allt lif. Om
vi-brionerna icke bildades af sig sjelfva, skulle de
naturligtvis antingen finnas förut i vätskorna, eller också
inkomma utifrån, och i sådant fall borde efter
kokningen intet lif visa sig i försöksvätskan.
Det blef också nödvändigt att undersöka luften,
såvida åsigten om lefvande, fast osynliga kroppars
närvaro der skulle vara något annat än en tom hypotes.
Då diet resultat, till hvilket man kommit genom
kokning af vätskorna, blir lättare begripligt genom ennärmare kännedom om det i luften befintliga dammet,
vill jag först omnämna några af de undersökningar,
som blifvit gjorda öfver dammet, ehuru dessa höra
till de allra nyaste och snarare tjenat till förklaring
öfver redan vunnen erfarenhet, än till ledning för
forskarne.
Luften är långt ifrån så ren som man vanligen
föreställer sig. Vi hafva alla sett det damm, som faller
ned på våra möbler och böcker, och hafva troligen
äfven någon gång gjort bekantskap med soldammet,
eller dessa små lätta stoftkorn, som dansa i våra rum,
då en solstråle faller in genom en springa, och då
hafva vi kanske häpnat öfver att se, huru oren den
luft är, som vi dagligen måste inandas. Luften
utomhus, på landet och öfver hafvet, är Aasserligen icke
så öfverfyld med damm, men dock långt ifrån ren,
och då solstrålarna falla genom en trång öppning i
molnen, får man ofta se ett praktfullt skådespel, som
just beror på närvaro af damm äfven i de högre
luftlagren. Den direkt belysta delen af luften
reflekterar genom de i den uppslammade dammpartiklarna
en del af solljuset och härigenom uppstå omvexlande
ljusa och mörka strimmor eller pelare nedanom
molnlagret. Man har mikroskopiskt undersökt dammet
för att se hvad det innehåller och, såsom man väl
på förhand kunde antaga, funnit en blandning af
högst olikartade föremål. Så innehöll t. ex. damm,
som samlat sig under en vinter mellan ett par
dubbelfönster, utom några saker, som ej kunde
bestämma^ en hel mängd qvarts- och kolpartiklar,
kalkkorn, ylle, bomulls- och linnetrådar, stärkelsekorn,
delar af insekter (flugvingar m. m.), af fogelfjädrar,växthår, tolf olika slags svampsporer, frömjöl från
flere olika växter, två arter infusionsdjur, en alg m. m.
För att undersöka och ungefärligen bestämma
mängden af lefvande partiklar i fria luften, har man
låtit elen gå genom ett glasrör, i hvars ena ända
man inskjutit en propp af bomullskrut. Genom en
enkel inrättning kan man åstadkomma en sugning i
röret, så att ny luft oupphörligt drages in, och
samtidigt är det mycket lätt att bestämma, huru stor
mängd luft, som passerar genom röret under en
gifven tid. Sedan löser man upp bomullskrutet i eter och
undersöker mikroskopiskt de olösta kropparna, d. v. s.
dammkornen, som fastnat i proppen. På detta sätt
har man funnit, att luften innehåller en mängd
kroppar af organiskt ursprung, bland hvilka svampsporer
särskildt kunna igenkännas; andra kroppar hafva
varit så små, att deras natur icke kunnat med
säkerhet bestämmas; bland dessa hafva en del mycket
väl kunnat vara små vibrioner i förändradt skick.
Att dylika måste finnas i luften kan man veta deraf,,
att de följa med vattnet, som af dunstar från en
vi-brionhaltig vätska. Om man ställer ett glas, som till
hälften är fyldt med sådan vätska, i solen och efter
en stund täcker öfver glaset och flyttar ut det på
ett kallt ställe, så kan den afkylda luften i glasets
öfre del icke längre hålla det afdunstade vattnet i
gasform, utan detta afsätter sig såsom imma på
väggarna och locket. En mikroskopisk undersökning af
imman visar nu, att den innehåller bakterier m. m.
De finaste och lättaste dammkornen, just de
som delvis bestå af svampsporer äfvensom af
vibrioner eller deras frön eller ägg, kunna icke skönjasmed blotta ögat; de dammkorn, som vi under
vanliga förhållanden få se, bestå af tygtrådar från våra
kläder och möbler, finfördeladt kol o. s. v. Genom
en stark belysning kan man likväl göra äfven det
finare dammet synligt, såsom den engelske fysikern
Tyndall har visat. Han begagnade glascylindrar af
några fots längd och ett par tums diameter. Dessa
kunde i ett mörkt rum belysas med ljuset från en
elektrisk lampa. Tyndall tömde cylindern medelst
luftpump och lät den nya luft, som insläptes, passera
genom tvenne böjda glasrör, af hvilka det ena
innehöll kalilut, det andra koncentrerad svafvelsyra. Till
sin förvåning fann han, att sålunda behandlad luft
ännu innehöll damm. Belyst med den elektriska
strålen visade sig luften inuti cylindern lysande. Uti
ren luft skulle ingenting förrådt ljusstrålens
genomgång, ty luften sjelf, betraktad såsom en gas
(blandning af syrgas och qväfgas), är fullkomligt
genomskinlig. Lika litet som vi kunna se ljudvågorna,
hvilka utgå åt alla håll från en ljudande klocka, li^a
litet se vi de vågor, som från en lysande kropp
sprida sig i etern. Vi uppfatta endast dem, som
träffa vårt öga, vare sig att de direkt utstrålat från
den lysande kroppen eller undergått brytningar. De
icke sjelflysande kropparna synas endast derigenom,
att de kasta ifrån sig och till oss en del af de
ljusvågor, som träffa dem. Om således den elektriska
strålen blifver synlig på sin väg genom luften, så
är det endast derigenom, att den träffar på kroppar,
som reflektera en del af ljuset, och hindra det från
att fritt gå sin väg rakt fram. Luften innehöll
således damm, äfven sedan den gått igenom kalilutoch svafvelsyra. Nu lät Tyndall luften gå igenom
ett glödgadt rör, innan den fick inkomma i
cylindern. Den blef derigenom optiskt ren, fullkomligt
genomskinlig, svart eller, om man så vill, osynlig.
Samma förhållande inträffade, om man jämte syran
och kalit använde ett med bomull fullstoppadt
glasrör. Man ser häraf, att dammet dels kan förbrännas,
dels uppfångas i bomull så fullständigt, att den
starkaste belysning icke kan vidare uppdaga någon ting.
Genom en fin öppning framför lampan kan man
äfven belysa dammet inuti ett mörkt rum och på en
fläck förbränna det med hvitgiödgacle platinatrådar,
hvarvid denna fläck blifver alldeles svart, så att det
ser ut som om strålen vore afbruten. På samma
sätt kan man då visa, att den luft, som vi andas ut
efter ett djupt andetag, är fri från damm, emedan
dammet vid inandningen stannar qvar i de yttre
luftvägarna, att luft, som stått en tid i en korkad
flaska, liar blifvit ren derigenom att dammet har
afsatt sig på sidorna och på bottnen. Dammfri luft
är mörk såsom rymden utanför vår atmosfer; vore
den luft, som omger oss, dammfri, skulle alla skuggor
blifva skarpare, föremål som icke direkt belysas,
skulle blifva mörkare, de jemna och behagliga
öfver-gångarna mellan dagrar och skuggor skulle vara
omöjliga, och våra ljusa sommarnätter skulle icke
finnas till. Man har till och med uppstält den
hypotesen, att luftens, eller som vi säga himlens, blåa färg
beror på små fasta korn, som sväfva i atmosferen.
Utvecklingen af denna hypotes skulle likväl måhända
föra oss allt för långt in på optikens område. Vi
återvända derföre till våra små vibrioner.De första försök, som gjordes för att utröna
deras uppkomstsätt, äro öfver hundra år gamla. En
katolsk prest i London, Needham, och den lärde
italienaren Spallanzani tvistade då om själfalstringen.
Spallanzani tog flaskor, som innehöllo en liten del
organisk vätska och för öfrigt luft. Han korkade
dem väl och underkastade dem en half timmes
kokning, samt visade att innehållet i flaskorna efteråt
icke blef förändradt, vätskan höll sig frisk och fri
från lif. Needham ansåg den långa kokningen
tillintetgöra försökets bevisningskraft och anmärkte, att
en så långvarig tortyr kunde förstöra den
»vegetativa kraften)) hos vätskorna och göra luften oduglig
för lefvande varelser, en invändning, som på den
tiden var så mycket mer berättigad, som man ännu
icke kände luftens sammansättning. En fransman
sökte nu tillämpa Spallanzanis försök på industrien
och blef derigenom konservernas uppfinnare. Han
inneslöt ärter, kött, fisk, svampar m. m. i hermetiskt
slutna buteljer, hvilka derefter höllos nedsänkt^ i
kokande vatten under ett par timmar, och visade
att de sedermera bibehöllo sig friska. Vid en
kemisk undersökning af luften i sådana buteljer fann
man, att Syrgasen saknades, och ansåg sedan
frånvaron af syre såsom ett nödvändigt vilkor för att
konserveringen skulle lyckas c\ Man gaf således
Needham rätt emot Spallanzani. Sedermera vet man
icke af några försök förr än i vårt århundrade. Nu
ändrade man dem så, att luft insläptes i flaskorna
efter kokningen, och man sökte rena luften antingen
* Syret saknas endast i flaskor som stått länge. För öfrigt är
förklaringen oberättigad.genom glödgning, eller filtrering genom bomull, eller
ock genom att låta den passera genom kalilut och
svafvelsyra. Resultaten blefvo ofta motsägande, vissa
vätskor höllo sig friska, andra icke. Man fann t. ex.
att mjölk efter kokning undergick förskämning
ungefär lika fort i slutna kärl, som i fria luften, och att
vibrioner dervid uppstodo.
Franska Vetenskaps-akademien utsatte 1860 ett
pris för den, som genom enkla och tydliga försök kunde
kasta ett ljus öfver frågan om sjelfalstringen, och fick
frågan besvarad på ett sådant sätt, ätt hon kunde
tilldela priset åt den franske kemisten Pasteur. Hans
försök voro visserligen till en del icke nya, men
de voro anstälda med sådan omsorg, att
föregångarnes fel undvekos. Intet enda af dessa försök har
sedan kunnat vederläggas. Vi skola derför en stund
uppehålla oss med dem.
Såsom en synnerligen gynsam vätska för
utveckling af organismer använde Pasteur oftast en
upplösning af socker i vatten med en liten
tillblandning af jäst. Om en sådan vätska får stå i värme,
utveckla sig alltid vibrioner och svampar. För att
bringa vätskan i beröring med glödgad luft satte
han sina flaskor i förening med ett platinarör såsom
bild 2 utvisar. Vätskan kokas nu ett par minuter,
så att luften utdrifves och ångan kommer fram ur
öppningen på platinaröret, hvilket hålles
rödglöd-gadt. Då vätskan afsvalnar, under det platinaröret
fortfarande upphettas, fyller sig nu glaskolfven med
luft, som undergått glödgning. Derefter tillsmältes
kolfvens hals medelst ett blåsrör. Man kan nu förvara
en sådan flaska vid + 30 graders temperatur eller låta
glödgas genom antändning af 7 i rad stående gaslågor. På midten afkyles
röret. Till höger kolfven som innehåller försöksvätskan.
den stå i vanlig rumvärme, den håller sig
oförändrad huru länge som helst, hvilket man kan finna
deraf, att den icke grumlas, ty grumling är alltid
första tecknet till en inträffande förskämning. Samma
slags vätska, kokad på samma sätt och lemnad i
beröring med oglödgad, vanlig luft fyller sig vid
30 graders värme inom två dagar med vibrioner. Jag
har redan nämnt, att mjölk visat olika förhållande
mot andra vätskor. Om man upprepar ofvannämnda
försök med mjölk, så undergår hon förskämning, och
vibrioner bildas i henne, men inga mögelsvampar.
Pasteur visade, att om man endast upphettar
mjölken några grader öfver kokpunkten, hvilket lätt kan
ske derigenom, att man sätter vätskan under högre
tryck än den vanliga atmosferens, så förhåller sig
mjölken lika med andra vätskor. En kokning vid
omkring 110° Celsius är tillräcklig. Man skulle
lättast kunna förklara detta genom att antaga, att
vibrioner kunna lefva i mjölk vid en temperatur som
öfverstiger det kokande vattnets. Denna förklaring
får ökadt stöd derigenom, att mjölken är alkalisk
och att andra alkaliska vätskor förhålla sig på samma
sätt. Det ofvannämnda sockerhaltiga jästvattnet
behöfver t. ex. endast försättas med litet kolsyrad kalk
för att i alla afseenden förhålla sig såsom mjölk.
Mot detta försök hafva anhängarne af
sjelfalstringen gjort den invändningen, att glödgningen kan
på ett för oss okändt sätt förändra luftens
sammansättning, och att tillsmältningen af flaskorna kan sätta
vätskan under så ogynsamma förhållanden, att intet
organiskt lif i dem kan utveckla sig. Dessa
invändningar vederläggas af följ.
den är en vigtig inledning till det som följer.
Bild 3.
I en glaskolf införde han en lätt förskämbar
vätska, såsom sockerhaltigt jästvatten, hvitbetssaft m. m.
Han utdrog halsen på kolfven och gaf den flera
böjningar såsom bilderna utvisa. Derefter försattes
vätskan i kokning, så att ånga utströmmade ur
ändan på den utdragna halsen. Nu fick vätskan
långsamt svalna, så att yttre luften så småningom kom
in. Det är väl egnadt att väcka förvåning, detta
försök, då man får veta, att efter en sådan kokning
intet lif uppträder i kolfven, att vätskan håller sig
fullkomligt oförändrad. Här har luften icke
undergått någon förändring, den liar endast vandrat
genom ett krokigt glasrör. Man kan icke tänka annat
än att de fasta delarna, dammkornen, hafva stannat
på rörets väggar och icke kunnat inkomma i
vätskan. Om halsen afbrytes nära flaskan, så skall den
vätska, som stått frisk i månader, inom ett par
dagar hvimla af lif. Här har lufttrycket varit lika med
det yttre, och luften har vid temperaturförändringar
fritt passerat in och ut.
Pasteur gjorde äfven försök för att få veta, huru
en på ofvannämnda sätt bevarad vätska skulle
förhålla sig, om man införde damm i den.
Antag att man har en glaskolf, som innehåller
en organisk vätska och glödgad luft. Den har stått
tillsmält på ett varmt ställe under flera månader utan
att visa tecken till förändring. Nu förenas den med
en apparat, hvilken är lika med den å sid. 17
aftecknade, men dessutom står i förening med en luftpump.
(Bild 4). Vid kolfven är ett glasrör af fingertjocklek
fastbundet och i detta ett litet kort, smalare rör
in-lagdt så, att det ligger löst och fritt. Det T-formiga
röret på midten af teckningen leder till luftpumpen
och kan stängas med tre kranar, så att man kan få
passage rätt fram eller uppifrån nedåt. Den ena
kranen leder till det glödgade platinaröret, den
andra till flaskan, den tredje till luftpumpen. I det
lilla korta glasröret ligger en boinullstapp, genom
hvilken man filtrerat luft. Då apparaten är i
ordning och platinaröret glödgar, gör man tomrum till
höger i apparaten, hvarunder den kran, som leder till
platinaröret, är stängd. Sedan öppnas denna, och
Bild 4.
glödgad luft inkommer i apparaten. Detta upprepas
10 å 12 gånger, på det att ingen oglödgad luft må
finnas qvar. Nu afbrytes spetsen på giaskolfven,
utan att förbindningen löses, och man skakar litet,
så att det lilla glasröret, som innehåller damm
upp-samladt i bomull, faller ned i giaskolfven, hvarefter
halsen ånyo tillsmältes med blåsrör, kolfven lösgöres
och förvaras på ett varmt ställe. Vid Pasteurs
försök grumlade sig vätskan nu efter ett par dagar,
och vibrioner uppträdde. Man kunde möjligen tro,
att handgreppen vid de ofvannämnda försöken gjort
resultatet tvetydigt. Derföre var det nödvändigt att
göra motförsök. Sådana anstälde Pasteur i stor
mängd. I stället för bomull tog han asbest (berglin)
och filtrerade luft genom den på samma sätt som
genom bomullen; resultatet blef detsamma. Men när
ingen luft fått gå genom asbesten, uppträdde icke några
lefvande varelser i flaskorna, och då asbesten
glödgades efter filtreringen, blef resultatet också
negativt. Af dessa försök synes man kunna draga den
slutsatsen, att luften innehåller organismer eller frön
till sådana, att dessa kunna uppsamlas i bomull,
förstöras genom eld och direkt införas i vätskor, som
förut hållit sig friska, men derefter genast börja
undergå förskämning och gifva upphof till lefvande
varelser. Trots allt hvad vi redan veta om luften,
antager jag dock, att vi ännu hysa vissa tvifvelsmål,
huruvida den verkligen kan innehålla en sådan mängd
svampsporer och vibrionfrön, att dessa utveckla sig
öfverallt der en vätska kommer i beröring med en
aldrig så liten mängd luft. Att dessa tvifvelsmål
varit berättigade visas af följande försök.
Pasteur tog flaskor, som innehöllo organiska
vätskor och blifvit tillsmälta under kokningen
medelst blåsrör. I dessa flaskor fanns det
naturligtvis ett tomrum, vattengasen, som hade fylt dem
under kokningen, hade kondenserat sig efter
afsvalningen. Om man bryter af halsen på en sådan
flaska, rusar den yttra* luften in. På detta sätt kundePasteur förskaffa sig luft från boningsrum, från höga
berg, från skogar o. s. v. Han har gjort en stor
män^d dvlika försök, hvilka på ett märkvärdigt sätt
fullständigat de föregående. Sedan luften rusat in
i flaskan, liar han ånyo tillsmält halsen och af bidat
resultatet. I de flesta fall har en och annan
mögel-bildning uppstått, i somliga flaskor har ingen
utveckling af lif kommit till stånd, och i samma
försöksföl jd hafva vanligen flaskorna innehållit olika
svampar och vibrioner, somliga flera arter, andra
endast en art.
Pasteur har bland annat varit nere uti källrarna,
under Pariser-observatoriet, der luften icke uppröres
af några stormar, der Lavoisiers termometer under
ett helt århundrade liar oföränderligen visat + 11,8°
Celsius. Här öppnade han 10 flaskor, hvilka strax
tillblåstes, och samma dag 11 flaskor å observatörs
-gården. I alla de senare, men endast i en af de förra
utvecklade sig organismer. Man finner en lätt
förklaring härtill, om man antager att allt dammet i
källrarna småningom hade afsatt sig på väggarna
och golfvet, så att luften dernere hade blifvit nästan
alldeles ren. I en annan försöksföljd öppnade
Pasteur 20 flaskor på ett fält långt från boningsrum,
20 andra på Jurabergen nära 3,000 fot öfver hafvet
och 20 andra nära det s. k. »mer de glace» vid
Mon-tanvert 6,700 fot öfver hafvet. Resultatet blef, att
organismer uppstodo i 8 af de första flaskorna, i 5
af de på Jura öppnade och endast i en af de sista,
hvilken öppnades under en stark blåst från glacieren.
Handgreppen vid dessa försök måste företagas med
stor försigtighet, på det Mitt icke något damm måinkomma i flaskorna från händer eller kläder. Först
värmde Pasteur halsen på flaskorna, så filade han
ett litet märke nära spetsen, derpå höjde han flaskan
och vände mynningen mot vinden och slutligen
afbröt han med en lång, förut glödgad tång spetsen.
Omedelbart derefter tillblåstes den ånyo med en
lampa. Af dessa försök skulle man, isynnerhet om
de ytterligare upprepades och bekräftades, kunna
draga den slutsatsen, att luften visserligen öfverallt
innehåller frön till organiskt lif, men dock i mycket
olika grad, mest i och i närheten af boningshus,
mindre på fälten och mycket litet, då man kommer
upp på stora höjder.
Vi se alltså af dessa försök, att uti tillräckligt
uppvärmda organiska vätskor uppstår icke något lif
af sig sjelf, utan att de hålla sig oförändrade,
såvida ej luft tillföres dem, hvilken innehåller damm.
Dä man emellertid fortfarande kunde upprepa
Need-hams invändning, att den »vegetativa kraften» förstöres
genom kokningen, så tog Pasteur sig före att
experimentera med naturliga vätskor. Han lyckades
medelst en apparat, som jag icke vill här beskrifva,
direkt införa blod från ett lefvande djur uti en ren
flaska, och der höll det sig efter flaskans
tillsmältning i beröring med ren luft utan att undergå
någon förskämning. De förändringar, som inträffade i
blodet, voro af en helt annan natur, blodkulorna
försvunno och lemnade rum åt kristaller m. m. Frisk
druf- och apelsinsaft kunde bevaras på samma sätt.
Öm vibrioner och mögelsvampar uppstodo genom
sjelfalstring, så kan man icke inse hvad som här
skulle hindra deras utveckling.Trots det osannolika i ett sådant antagande,,
kunna vi dock icke bestrida möjligheten af att
själfalstring kan ega rum i andra organiska vätskor än
dem Pasteur användt eller under andra förhållanden,
hvilka för närvarande äro okända. Anhängarne af
själfalstringen hafva ännu icke velat erkänna sig
besegrade, men det sätt, på hvilket flere af dem
uppträdt, är icke synnerligen egnadt att ingifva
fortroende till deras iakttagelseförmåga. En del försök,
som de anstalt, förklaras derigenom, att vibrioner
kunna lefva vid en högre värmegrad, än man hittills
trott. Man vet för öfrigt genom direkta
undersökningar, att en del infusionsdjur, frön m. m. kunna
undergå torkning vid bortåt 150° Celsius, utan att dö.
Sedan vi nu studerat dammet i dess förhållande
till utvecklingen af lefvande varelser i A^ätskor, som
undergå förskämning, skola vi öfvergå till en
undersökning af dessa varelsers betydelse, af det
märkvärdiga sätt, hvarpå de förändra sammansättningen
af en del organiska ämnen och arbeta i industriens
tjenst.
Af de ofvan beskrifna^ försöken hafva vi sett, att
så länge vätskorna höllo sig oförändrade, voro de
också fria från vibrioner eller mögelbildning, men
det behöfdes endast att några dammkorn kommo in
i flaskorna, för att innehållet genast skulle grumlas
och en mikroskopisk undersökning utvisa närvaro
af lif. Det är således icke någon tillfällighet, att
vibrioner finnas i en förskämd dekokt eller i sur mjölk;
om de icke funnes, så skulle dekokten hålla sig frisk
och mjölken fortfarande förblifva söt, en köttbit skulle
icke ruttna, derför att den fick ligga i vatten ochsmöret skulle icke härskna, derför att det var
osaltadt. Drufsaften skulle icke komma i jäsning och
förvandlas i vin, om icke en liten mikroskopisk växt
funnes, som utvecklade sig i vätskan och åstadkom
denna förvandling. Detta är jästsvampen, en mycket
liten, enkel organism, som består af små celler, hvilka
hvar för sig utgöra en särskild växt; den kan föröka
cerevisiæ) 800 ggr förstorad.
sig genom att skjuta ut
knoppar, hvilka afsöndras
från modercellen (Bild 5).
Den lefver på drufvornas
skal; de små cellerna fara
dessutom omkring i
luften och saknas derföre
aldrig i den pressade
drufsaften, som är en
vätska, i hvilken de särdeles väl trifvas. I den börja
de genast sitt arbete, de växa, skjuta knoppar, dela
sig, ordna sig i rader, lefva af de ämnen, som
finnas i saften, och bemägtiga sig särskildt sockret, som
de förarbeta så, att detta förvandlar sig i alkohol och
kolsyra, De samla sig härunder på ytan och bilda
en slemmig massa, som kallas drägg eller jäst.
Kolsyrans utveckling ger sig tillkänna derigenom, att fina
gasblåsor stiga upp, och att skum bildar sig på ytan.
Sockret innehåller kol, syre och väte; alkohol
eller sprit innehåller samma ämnen, men mindre kol
och mindre syre; det öfverskjutande kolet och syret
bilda kolsyran ::\ Så länge något socker finnes qvar,
Jag har. för att undvika oväsendtligheter, ej ofvan omnämnt, att
några andra ämnen bildas i små qvantiteter jämte spriten, t. ex. glycerin
och bernstenssyra.
26 JÄSTCELLEKNAS OFANTLIGA ANTAL.
fortgår de små cellernas rastlösa arbete, och då de
gamla tröttna, taga de unga vid, tills sockret är slut
och drufsaften har blifvit vin.
Vid vinberedning ur drufsaften tillsätter man,
som bekant, icke någon jäst; jäsning inträffar af sig
sjelf, emedan jästceller aldrig saknas i vätskan.
Följden blir emellertid, att jäsningen går långsamt,
jäm-fördt med den tid som åtgår, då man fabriksmessigt
bereder sprit af socker, hvilket alltid sker genom
tillsats af jäst. Det är endast genom sitt ofantligt
stora antal, som de små jästcellerna kunna förrätta
ett så storartadt arbete som spritfabrikationen fordrar.
Då spriten beredes af säd eller potatis, förvandlas
först stärkelsen i vanligt socker, så göres detta
socker till drufsocker, sedan taga jästcellerna hand om
drufsockret och bearbeta det till alkohol. Man har
beräknat, att 400 milliarder jästceller behöfva arbeta
en timme för att förvandla ett gramm (V4 ort) socker!
Om man med denna beräkning till grund ville
försöka att uttrycka talet för de celler, som dagligen
måste arbeta för att bereda vårt vin, vårt bränvin,
vårt öl och dessutom toge med de jästceller, som
arbeta vid brödberedningen, så skulle vi komma till
tal, inför hvilka till och med astronomerna skulle
häpna, oaktadt de just icke äro ovana vid stora
siffror.
För jästcellernas förökning fordras det, att vätskan
skall utom socker innehålla qväfvehaltiga ämnen och
en del salter, särdeles fosforsyrade. De qväfvehaltiga
ämnena ansågos förr utföra den vigtigaste rolen vid
jäsningen. Man trodde att det var i sönderdelning
stadda qväfvehaltiga ämnen, som åstadkommo ensärskild inverkan på sockret, hvarigenom detta blef
alkohol, och att jästen just var verksam genom sin
halt af dylika ämnen. I så fall skulle det hafva varit
den döda jästen och icke den lefvande som var
vig-tjo-ast. Denna åsigt kan nu anses vara vederlagd
deraf, att de sönderdelade qväfvehaltiga, ^organiska
ämnena äro onödiga, och kunna ersättas med
ammoniak (t. ex. fosforsyrad ammoniak), ett oorganiskt
ämne, som består af qväfve och väte. Den döda
jästen, cl. v. s. den, hvars celler, sedan de utfört
sitt arbete, äro döda och falla sönder, den är nyttig
derigenom att den lemnar ett lämpligt näringsämne
för de unga, i utveckling stadda jästcellerna.
01 jäsningen åstadkommes af samma eller i det
närmaste samma slags celler som vinjäsningen.
Jäsningen kan försiggå antingen vid en temperatur som
icke öfverstiger + 10 grader, och då samlar sig jästen
på bottnen och kallas underjäst, såsom förhållandet är
vid bryggningen af det så kallade bayerska ölet, eller
ock sker ölberedningen vid högre (15—18 graders)
värme, då jästen flyter ofvanpå och kallas öfverjäst.
En ny metod att bereda öl, grundad på vetenskapliga
"undersökningar öfver jäsningsprocesserna, liar 1871
uppfunnits af Pasteur. Detta öl kallas fransyskt öl.
Jäst användes, som bekant, äfven till
brödberedningen. Vid degens jäsning förvandlas en del
stärkelse i socker och detta i alkohol. Härunder
utvecklar sig kolsyra, som stannar qvar i degen och
gör den lätt och porös. Hvad spriten beträffar, så
blir dess qvantitet dels ringa, dels förminskas den
under bakningen genom afdunstning, så att den väl
kan något förändra brödets smak, men för öfrigt ickei någon hög grad göra sig gällande. Då det
hufvudsakligen är kolsyreutveckling och degens
uppsvallning genom den som åsyftas, har man på senare tider
i en del bagerier börjat i stället för jäst använda Arissa
saltblandningar eller fräspulver, som på rent kemisk
väg åstadkomma kolsyreutveckling i degen. Vid
tillsats af surdeg i stället för jäst inträffar en annan
slags jäsning och brödet blir surt.
800 ggr förstorad.En del sprithaltiga drycker, såsom öl och vin,
blifva, om de få stå utsatta för luftens inverkan, sura,
derigenom att spriten förvandlar sig i ättika. Denna
förändring beror på närvaron af små radbandslikt
ordnade, aflånga kulor eller celler, som sakna
rörelseförmåga och räknas till
samma grupp som
vibrio-nerna (Torula aceti,
myco-derma aceti) (Bild 6).
Deras förrättning är jämförlig
med den jästcellerna
åstadkomma i sockerlösningen.
Man kallar också spritens
förvandling i ättika ättikjäsning, liksom man kallar
mjölkens surnande mjölksyrejäsning o. s. v.
De små kroppar, som åstadkomma dylika
förändringar i vätskor, kallar man ur kemisk synpunkt
fermenter, hvarvid vi genast anmärka, att icke alla
fermenter äro sjelfständiga organismer. En del celler,
som finnas i saliven, magsaften m. m., hafva också
en särskild förmåga att förändra vissa ämnen som
ingå i födan och derigenom underlätta deras
upptagande i kroppen. De sjelfständigt lefvande
fer-menterna skilja sig från de öfriga derigenom, att de
föröka sig, under det de förrätta sitt arbete, så att
man efter jäsningsprocessens slut liar lika mycket
eller mer ferment än vid dess början. De andra
fermenterna förökas genom ett särskildt arbete hos den
kropp de tillhöra. Magen bildar nya pepsinceller, då
de gamla äro förbrukade. Somliga ämnen, t. ex.
maltet, som vid sprit och ölberedning åstadkommer
stärkelsens första omvandling i socker, äro också
fermeiiter, fast af en dunkel natur och nämnas endast
här i förbigående, då de icke hafva något att göra
med dammet eller luften, såsom de sjelfständigt
lefvande fermenterna. Af dessa är ättikfermentet ett
ganska vigtigt, emedan all ättika, som tilbrerkas för
industriella behof, är frambragt af detta ferment,
Spritens sammansättning skiljer sig från ättikans
derigenom, att den senare innehåller mera syre.
Attikcellerna hafva den besynnerliga förmågan att
upptaga syre ur luften och afgifva det åt
spritpartiklarna, hvilka härigenom öfvergå i ättika. En
analogi härmed bilda menniskans och djurens röda
blodkulor, hvilka i lungorna upptaga syre ur luften och
sedan aflemna det inom kroppen, der väfnaderna på
så sätt undergå syrsättning. Det finnes också en
oorganisk kropp, platinasvamp, som kan magasinera
syrgas och lemna den åt andra ämnen, så att man
också med den kan göra ättika. Attikcellerna äro
således icke alldeles ensamstående, men
besynnerlig är deras verkan i alla fall, vare sig de nu helt
enkelt taga upp syre och lemna af det eller de inuti
sin kropp förena spriten och syret till ättika.
Den bästa ättikan tillverkas i Frankrike af vin. Der
slår man ättika på tunnor och tillsätter derefter vin i30 OLIKA BEREDNINGSMETODEU FÖR ÄTTIKA.
små qvantiteter i sonder, och då ättikan aftappas, fyller
man ånyo på med vin och så vidare. Sedan
inflytandet af ättikkulorna blef kändt, liar man i
Orleans, der betydliga fabriker finnas från äldre tider,
kunnat genom små förändringar i tillverkningsmetoden
komma så långt, att man nu bereder ättika fem gånger
så fort som förr. Man kallar der tunnorna
ättik-möclrar »méres de vinaigre»; hos oss brukar man
deremot så benämna den hinna, som ligger ofvanpå
ättikan eller i ättikflaskorna sjunker till botten såsom
ett slem. Denna hinna är det som under
mikroskopet visar sig bestå af de små aflångt rundade, på
midten inknipna jästkulorna.
Efter den tyska metoden beredes ättika af sprit
eller bränvin på tunnor, i hvilka man stält upp
hyfvelspån. Tunnorna äro försedda med hål på
sidorna och fyllas icke med den vätska, som skall
förvandlas i ättika, utan denna får långsamt rinna ned
öfver hyfvelspånen och kommer vid tunnans botten
fram färdig. Meningen är att åstadkomma en stor,
för luftens inverkan tillgänglig yta. Genom
undersökning af hyfvelspånen har man funnit, att ättikceller
utveckla sig på dem och äfven här äro nödvändiga
för ättikbildningen.
Ett drag i ättikcellernas vanor, som vi icke böra
förbigå, är att då sprit icke längre finnes i vätskan,
så börja de förtära ättikan, som dervid naturligtvis
försvagas, så att slutligen ingenting annat återstår
än vatten och kolsyra. Detta är också en
syrsättning, ty vattnet och kolsyran innehålla mer syre än
ättikan. Häraf följer, att man vid ättikberedningen
noga måste tillse, att vinet eller spriten icke tagerslut, ocli att man om möjligt bör förvara ättika på
{Vida flaskor.
Ett annat sätt att hindra ättikans försämring är
art döda ättikfermentet genom uppvärmning. Redan
i förra århundradet hade den store svenske kemisten
Schéele funnit, att ättikan höll sig efter
uppvärmning, ehuru han naturligtvis icke kunde känna
orsaken härtill. Schéeles idé har på sista tiden fått
en mycket stor tillämpning genom Pasteur, som har
visat, huruledes man genom uppvärmning kan hindra
viner icke allenast från att surna, utan också från
andra sjukliga förändringar.
Det är en känd sak, att en mängd viner icke
kunna transporteras, att sjukliga förändringar ofta
inträffa i vinerna under eller efter jäsningen, och att
de allra finaste vinerna efter många års förlopp kunna
helt och hållet förlora sin smak, hvarigenom deras
värde med ens går ned till tiondedelen. De
vinodlande länderna skulle göra en ofantlig vinst, om
de billigare vinerna tålde transport. Frankrike
producerade ensamt under år 1864 enligt officiella
uppgifter 50 millioner hektoliter vin, eller i svenskt mått
nära 2 milliarder kannor, hvilkas sammanlagda värde
icke uppskattades till mer än 500 millioner francs
eller knapt 7 öre helbuteljen. Man kan tänka sig,
hvilken spridning dessa viner skulle få, om de icke
voro underkastade sjukdomar. Nu är det vanliga
förhållandet att de måste förtäras på
produktionsorten, och att de, som komma i främmande händer
på aflägsna orter, der man icke känner till den
omsorgsfulla vård, som måste egnas dem, oftast blifva
förderfvade, obrukbara. Härigenom förorsakas för-bister oeli obehag" såväl för köpmännen som för
konsumenterna, och vinet lyckas icke tillvinna sig något
förtroende. Genom Pasteurs undersökningar vet man,
att vinets sjukdomar bero på vibrioner eller svampar.
Då vinet surnar, beror detta på
ättikfermen-tet, som finnes ymnigt i luften och lätt
inkommer i vinfaten. Dessa fyllas i allmänhet icke helt
och hållet, och ytan täckes då af en hinna
(kallad fleur de vin), hvilken, då vinet är i godt skick,
består af jästceller. Då vinet blir syrligt, stucket,
finner man alltid dessa celler uppblandade med de
små ättikcellerna, och då vinet är mycket surt, hafva
de senare alldeles tagit öfverhand.
En vanlig sjukdom hos vin är, att det grumlar
sig, förlorar sin genomskinlighet, hvitt vin blir blackt.
Man kallar sådana viner »vins tournés, montés». De
få en fadd smak, såsom då vin länge liar stått
uppslaget. Vid omskapning af vinet får man då
stundom se skyar, som flytta sig inuti vätskan. Denna
sjukdom beror på en vibrion, hvars kropp bildas af
mycket fina trådar och förekommer i stor mängd
uti bottensatsen. Utvecklingen af detta ferment
åtföljes af kolsyrebildning, hvarför man äfven säger i
Frankrike om sådant vin, att det har »la pousse».
En sjukdom, som företrädesvis angriper hvita
viner från Loire och Champagne, yttrar sig
derigenom att vinet blir oljigt, klibbigt, segt (»filant»). Detta
beror på små i rader ordnade kulor, som skilja sig
från ättikcellerna derigenom, att de icke äro inknipna
på midten. Sjukdomen benämnes »la graisse».
Gamla viner förlora ofta sin rätta smak och få
en frän, besk bismak, som kallas »gout de Famer,SÄTTET ATT HINDRA YINETS SJUKDOMAR. 33
de vieux». De finaste Bourgogneviner och äfven en
del Bordeauxviner äro underkastade denna sjukdom,
som beror på en svampbildning. En butelj
Pom-mard eller Volnay, som gält 15 francs, kan knapt
säljas för en franc, då denna sjukdom börjat visa sig.
Den så kallade korksmaken är icke en sjukdom
hos vinet, utan beror på slarf vid korkningen, i det
man antingen tagit gammal, unken kork, eller också
en sådan som är porös och låter luften tränga
igenom, hvarigenom mögel bildas inuti och på
undersidan af korken.
Vi se således, att alla de ofvan uppräknade
sjukdomarna hos vinet bero på närvaron af fermenter,
som småningom utveckla sig. Det har visserligen
icke varit tal om annat än franska viner, men de
öfriga äro alls icke undersökta i detta afseende.
Deras sjukdomar bero antagligen också på fermenter.
De ifrågavarande fermenterna hafva under vinets
beredning inkommit från luften eller genom tillsats af
vätskor, som förut innehöllo dem. Pasteur har visat,
att de allesammans dödas genom en uppvärmning
af vinet till omkring 60 grader Celsius. Man har
redan börjat att i stor skala använda denna metod
på buteljerade viner. En kommission af de förnämsta
vinhandlarne och vinkännarne i Paris har särskilda
gånger med flera års mellantid pröfvat viner, som
blifvit uppvärmda enligt Pasteurs föreskrift och
jämfört dem med samma slags vin, som icke undergått
uppvärmning. De afgåfvo sina j^ttranden hvar för
sig och utan att på förhand veta något om vinet.
I de allra flesta fall utföll deras omdöme enhälligt,
och det uppvärmda vinet befanns icke allenast vara
Ur var tids forskning. 3fritt från sjukdomar, utan det var bättre, ty det hade
mer ostördt fått utveckla sina goda egenskaper än
det vin, som innehöll fermenter. Viner, som redan
varit skämda, hade stundom i någon mån förbättrats
genom värmning, och i alla händelser efteråt icke
blifvit vidare försämrade, utan sjukdomen hade af-
stannat. Äfven i de fall, då de o värm da vinerna hade
bibehållit sig friska och klara, fann man de värmda
vinernas smak bättre. Det förutsättes naturligtvis,
att buteljerna efter värmningen varit så väl korkade
och hartsade, att icke något damm eller några nya
fermenter kunnat intränga.
Bild 7.
Uppvärmningen af butelj er adt vin är mycket enkel
(bild 7). Då det endast är frågan om några buteljer,
nedsätter man dem stående i en vanlig korg i ett stort
kärl, som nnehåller så mycket vatten, att detta räcker
upp till halsarna. Bland dessa buteljer är en fyld med
vatten och har ett hål i korken, genom hvilket man
infört en termometer, så att kulan står i vattnet och
skalan lätt kan afläsas. Alla korkar omknytas med
segelgarn, eljest hoppa de ur. Man värmer nu
vattnet, tills termometern visar 60 grader, då korgen
uttages. Nu kan man naturligtvis sätta ned en ny korg
med vinbuteljer, men vattnet bör hafva svalnat något,
eljest kunde någon butelj springa. Då buteljerna
äro uttagna och vinet svalnar, får man slå ned
korkarna och lacka eller hartsa dem. Sedan kan vinet
läggas hvar som helst på vinden, i källare, i
boningsrum, det skall icke försämras. Det är all anledning
att förmoda, att värmningen af vin snart vinner
allmänt insteg i Frankrike, ty saken har ådragit sig
en stor uppmärksamhet0. Vi kunna då lättare än nu
komma i åtnjutande af dess goda och billiga
bordsviner. Den som har råd att köpa de finaste vinerna,
kan numera på ett enkelt sätt försäkra sig om, att
de icke skola förderfvas med åren. Troligen skulle
en del andra jästa drycker, bärvin m. m. äfven
genom en sådan uppvärmning kunna hindras från att
surna eller förskämmas. Ånnu hafva, så vidt jag vet,
inga sådana försök blifvit gjorda.
Att ättikcellerna dödas genom uppvärmning hafva
vi redan sett, samt att man på detta sätt kan
förekomma ättikans förvandling i vatten.
Innan vi alldeles lemna ättikan, torde det icke
* En mängd apparater hafva på sista åren blifvit konstruerade för
uppvärmning af sådant vin. som förvaras på fat.vara olämpligt att med några ord omnämna de
bekanta ättikålarna, På en del ställen, till och med
hos fabrikanter af vinättika, hyste man förr den falska
föreställningen, att ättikålarna hade något nyttigt
inflytande vid beredningen. Det förhåller sig alldeles
tvärtom. Dessa djur, eller om man närmare vill
bestämma dem, dessa maskar, lefva af ättikan och af
ättikcellerna. De andas syre liksom de högre djuren
och qväfvas derföre om flaskorna äro väl fylda och
korkade. Man bör icke tåla dem, utan genom
uppvärmning och silning göra sig qvitt dem, ty de både
förminska styrkan hos ättikan och förorena den på
annat sätt.
De ofvannämnda jäsningsprocesserna, sprit- och
ättikjäsningen, voro en lång tid de enda, vid hvilka
förekomsten af lefvande organismer var känd. Man
tvistade också, som vi redan antydt, länge om
jäst-och ättikcellernas betydelse. Nu har man lärt känna
ganska många förvandlingar af organiska ämnen, vid
hvilka lefvande fermenter, särskildt vibrioner, äro
verksamma. Bland dessa kan egentligen endast
mjölkens surnande erbjuda något allmännare intresse.
Mjölk innehåller ett sött ämne, mjölksockret, som i
sammansättningen föga skiljer sig från vanligt socker.
Detta ämne öfvergår under inflytande af en liten
vi-brion till mjölksyra, hvarvid mjölken antager en
half-fast konsistens genom ostämnets utfällning.
Ostämnet kan nämligen icke hållas löst vid närvaro af
syra. Den lilla vibrion, som framkallar
mjölksyrejäsningen, visar sig under mikroskop såsom fina
trådar, hvilka utföra slingrande rörelser. Den
förekommer i ett oerhördt antal, då mjölken stått några da-VIBRIONER I MATSMÄLTNINGSORGANEN. 37
gar i värme. I kall luft utvecklar den sig mycket
senare. Det ligger nära till hands att ifrågasätta,
huruvida man nu, då det är kändt att mjölkens
surnande beror på lefvande organismer, icke borde
afhålla sig från att förtära sur mjölk. Då det
emellertid icke finnes någon anledning att antaga en
skadlig inverkan af dessa vibrioner, och man dessutom
icke med all möjlig försigtighet kan undgå att på
andra sätt få in dylika varelser i sina
matsmältningsorgan, finnes intet skäl att upphöra med förtärandet
af sur mjölk. I menniskans munhåla finner man
alltid vibrioner i det ämne, som ligger på och
emellan tänderna, äfven om den största renlighet
iakttages, och om man icke på annat sätt finge in
vibrioner och bakterier i matsmältningsorganen, så
skulle de komma in med dricksvattnet. För resten
trifvas en del vibrioner i tarmkanalen och lefva der
utan att göra någon känd skada. Till den sura
mjölkens historia hörer äfven, att mögelsvampar
nästan alltid utveckla sig på grädden, såsom vi få se
längre fram.
Till jäsningsprocesserna och till dem, som icke
försiggå på annat sätt än genom lefvande
organismers inverkan, måste vi äfven räkna förruttnelsen
af organiska vätskor, och af fasta organiska ämnen,
som ligga i vatten. Förloppet vid denna process är
mycket mer inveckladt än vid de förut nämnda
jäsningsprocesserna, ty vid dem var det ett sammansatt
ämne, som sönderdelades i ett par eller några få
enklare ämnen; här är det fråga om vätskor, som
innehålla en mängd olika ämnen, såsom ägghvita,
fibrin, socker, lim, stärkelse, olika syror och baseraf organiskt och oorganiskt ursprung. I det hela
taget finnes dock en likhet mellan de egentliga
jäsningsprocesserna och förruttnelsen deri, att i båda
fallen mer sammansatta ämnen småningom undergå
sådana förvandlingar, att de blifva enklare, mera
närma sig den oorganiska naturen och slutligen
upplösa sig i de enkla beståndsdelarna, af hvilka de
ursprungligen äro bildade. Den vidriga lukt, som
utvecklar sig vid förruttnelsen, beror till en stor del
på närvaron af svafvel i de organiska ämnena och
på utvecklingen af svafvelväte, som gifver den
bekanta lukten åt ruttna ägg. De små varelser, som
arbeta på sönderdelningen af ruttnande ämnen, äro
arter af slägtena bacterium och vibrio, samt monader.
Vi må icke tro, att dessa små vibrioner arbeta
förgäfves eller onödigtvis. Allting omkring oss, hela
lifvet på jorden underhålles genom en oupphörlig
cirkulation af de enkla ämnena. Ingenting försvinner,
ej heller bildas någonting pä nytt, endast en sak
kommer till, nämligen värme från solen. Vattnet
rinner ned i de stora floderna och samlar sig i
hafvet, der lyftes det af solstrålarnas kraft upp i luften
och bildar moln och faller åter ned såsom
regndroppar, hvilka vattna jorden, bilda källådror och samla
sig i floder. På samma sätt som vattnet, så går
kolsyran i ett kretslopp från luften in i växterna, der
den öfvergår i organiska ämnen. Af dessa ingå en
del i djurens väfnader och från deras lungor ut i
luften igen såsom kolsyra, en annan del förvandlas
i brännmaterialier, en annan del upplöses småningom
och genomgår många förvandlingar, men allt går ut
på en vexling mellan lefvande och dödt eller en öf-vergång från den ena lefvande kroppen till den andra.
Såsom kolet cirkulerar, så gör äfven syret, vätet,
qväfvet, svaflet, fosforn o. s. v. Upplösningen och
sönderdelningen af de döda kropparna är en
nödvändig länk i utvecklingskedjan. Denna upplösning
kunde visserligen åstadkommas genom luftens och
vattnets förenade inverkan, men skulle då gå
ojämförligt långsammare än den nu gör, då millioner
millioner små lifliga organismer arbeta på att klyfva
sönder kropparna och ånyo förvandla till jord och
luft och vatten det, som en gång icke var något annat.
Vid förruttnelseprocesserna biträda äfven i de
flesta fall något högre organiserade växter, nämligen
svamparna. Vi hafva redan haft att göra med en
svamp, ty jästen är en sådan, ehuru en af de allra
enklaste. Den står på öfvergången mellan dem och
den grupp, som vi här kallat vibrioner. Då vi
under loppet af våra undersökningar nu komma till
de med dammet kringflygande små organismernas
inflytande på smittosamma sjukdomar, må vi först
göra en liten utflygt till svamparnas rike.
Derigenom skall vår kunskap om förruttnelse- och
upplösningsprocesserna blifva fullständigare och det vi få
veta om sjukdomarna blifva mera lättfattligt.
Svamparna bilda en mycket stor klass inom
växtverlden, och hafva ett sätt att lefva, som är olikt
nästan alla de öfriga växternas. Då man om dessa
säger, att de utmärka sig genom förmåga att lefva
af de allra enklaste oorganiska ämnen, af kolsyra,
vatten och några salter, så menar man egentligen
de gröna växterna, ty dessa hafva verkligen en
sådan underbar förmåga. Deras höga, resliga stam-40 SVAMPARNAS ROL I NATUREN.
mar och deras rika löfverk äro ingenting annat än
bearbetad luft, ur jorden taga de blott den till
qvan-titeten obetydliga, men dock nödvändiga och
väsendtliga delen, som efter förbränning bildar aska, och
när vi tända eld på ett vedstycke, så återgifva vi
åt luften det, som växten hade tagit ur den, och
frigöra det värme, som hon lånat af solen. Svamparna
kunna icke lefva af så lätt mat som kolsyra, de
behöfva ett bearbetadt material, såsom stärkelse,
socker, växtslem eller någon från djurriket
härstammande väfnad, hvilka alla äro kolhaltiga. På detta
sätt bidraga de till upplösningen af de ämnen, från
hvilka de hemta sin näring, och då de lefva på
affallna blad, på murkna stammar, så påskynda de
dessas förvandling i eller återgång till oorganiska
ämnen. Sin qväfvehaltiga föda kunna svamparna
under vissa förhållanden hemta direkt ur den
oorganiska naturen, ur ammoniakföreningar, och skilja
sig härigenom från djuren, hvilka måste taga både
kolet och qväfvet ur organiska, mer sammansatta,
ämnen.
I afseende på de födoämnen, som de behöfva,
finnes således en fullkomlig öfverensstämmelse
mellan vibrionerna och svamparna. De förra utveckla
sig i vätskor, så göra en del af de senare, under
det att andra behöfva blott fuktighet, och en del af
dem till och med växa på torra ämnen, såsom en
del mögel m. m. En del mögelsvampar och några
bland dem, som lefva inuti eller på ytan af lefvande
växter eller djur, äro jemnt och nätt synliga för blotta
ögat såsom ett pulver eller fint ludd. Det som man
i dagligt tal kallar en svamp, är den frö- eller spor-bärande delen af växten, hvilken ofta tager formen
af en hattkulle eller ett utspändt paraply. Den
egentliga växten består deremot af små trådar, som äro
dolda i jorden. Dessa trådar, båltrådarna eller
myceliet, bilda det egentliga underlaget för växten och
kunna sägas motsvara både stammen och roten hos
de högre växterna. Hos mögel- och
parasitsvamparna kunna dessa trådar icke skönjas utan
mikroskop, såvida man icke ser en hel massa på en gång.
Från trådarna utväxa de skaft, på hvilka
förökningsorganen sitta. Antingen
afsöndras små runda kulor,
knoppceller eller sporer, i
ändan på ett sådant skaft i
stor mängd, och dessa kunna
hvar för sig gifva upphof till
en ny växt, eller också
bildas små hylsor, sporgömmen,
om man så vill ett slags
potatissvampen.fröhus, der sporerna uppkomma efter förutgången
befruktning. Svamparnas förökningsceller eller sporer
motsvara således både knoppar och groddar och
frön hos de högre växterna. En del svampar hafva
märkvärdiga sporer, som äro försedda med ett par
små hår (bild 8), medelst hvilka de fritt röra sig i
vatten med stor liflighet. Svamparna föröka sig
alldeles otroligt. En mögelsvamp kan växa upp på
en enda natt och bilda tusentals sporer, hvilka
sedan i torrt tillstånd föras omkring med vinden;
båltrådarna lefva qvar och skicka, om förhållandena
äro gynnsamma, ut flera generationer sporer efter
hvarandra. Somliga svampar hafva särskilda som-
mar- och särskilda vintersporer, de senare
naturligtvis mycket härdigare.
En mängd af våra vanligaste köks- och
trädgårdsväxter, våra sädesslag hafva sina små parasiter,
hvilkas uppkomst ännu för några år sedan var en
gåta. Man såg spororgan tillhörande små svampar
sticka fram ur bladen, och fann deras båltrådar
innanför uti sjelfva växten. Man kunde länge icke
förstå huru det var möjligt att svamparna kunde
komma in genom friska och hela blad. Många trodde
på en sjelfalstring. Nu har man bland annat funnit,
att svampsporer kunna falla ned på de små
hjert-bladen och tränga in i dem antingen genom
klyf-öppningarna eller genom sjelfva öfverhuden, sedan
kunna svampens båltrådar växa inuti den angripna
växten och följa med under dess tillväxt upp
igenom stjelken och ut i bladen, der de sticka fram
små skaft med sporer på ändan. Andra sporer tränga
in hvar som helst på bladen m. m. Svampsporen
behöfver, då den har cilier eller flimmerhår, endast
en liten regn- eller daggdroppe att simma omkring
i, sedan letar den sig väg in genom någon öppning
på växten och stannar qvar och utvecklar sig,
såvida han finner trefnad (se lilla figuren å bild 9). Olika
svampar lefva i allmänhet på olika växter.
Växterna blifva ofta sjuka genom att hy sa
sa-dana parasiter, och sjukdomen är då en följd af
svampbildningen, icke som man förr trodde, orsaken
dertill. Så uppstår den mycket bekanta potatissjukan
derigenom, att en liten svamp intränger i
potatisväxten (Bild 9). Dess sporer tränga sig in på stjelken,
i bladen och krypa efter starkt regnväder ned med
infestans).vattnet ända till potatisknölarna, gro i dem och
utbreda der sina båltrådar, hvaraf knölarna förderfvas.
Om man följande året sätter sådana potatis, så följa
svamptrådarna med upp
i växten, och denna blir
snart sjuk, får svarta
fläckar och vissnar. På
så sätt kan sjukdomen
dels sprida sig under
sommaren genom
sporer, som flyga omkring
i luften och dels blifva
ärftlig derigenom att
båltrådarna lefva öfver
vintren i potatisen.
De på våra sädesslag
förekommande
sjukdomar, som benämnas sot,
rost, brand och
mjöldagg, bero också på
utveckling af svampar.
Brand eller kolbrand
angriper hvete och
anställer stundom en
betydlig förstörelse
derigenom att hvetekornen
förvandlas till en hård stoftmassa, hvilken helt och
hållet består af svampsporer. En del af dessa fastna
såsom ett fint stoft på friska hvetekorn, isynnerhet
på den håriga spetsen. Då nu dylikt hvete begagnas
till utsäde, gro svampsporerna för sig och intränga
i den unga hvetebrodden. Båltrådarna växa upp ge-
nom strået och tränga ända in i axen, hvarefter
spororganen utvecklas inuti de unga hvetekornen, som
deraf helt och hållet förstöras. På samma sätt
förhåller sig sot eller sotbranden, hvars sporer bilda
ett lösare pulver. Mot dessa sjukdomar visste man
förr icke något botemedel, men sedan svampens
utvecklingshistoria blifvit känd, har man funnit ett
enkelt och säkert, nemligen sköljning eller så kallad
stöpning af utsädeshvetet i en lösning af
kopparvitriol, som dödar svampsporerna, men icke skadar
hvetets grobarhet. Med ett skålpund kopparvitriol
kan man sålunda för en obetydlig kostnad rena en
tunna hvete.
Rost, hvilken i likhet med den sjukdom, som i
vissa landsdelar kallas påfälle, visar sig med bruna
eller svarta fläckar på strån, agnar och blad, är
beroende på en ytterst spridd svamp, hvilken icke
endast angriper olika sädesslag utan äfven en mängd
andra, vilda och odlade växter t. ex. ärter, bönor. Dess
sporer flyga omkring i massor såsom ett osynligt
damm och intränga hvar som helst i strån och blad.
Fläckarna uppstå sedan genom sporbildning. Deraf
hindras den angripna växtens utveckling, och
skörden blir mer eller mindre dålig i förhållande till
rostens utbredning. Den af rostsvampen framkallade
sjukdomen var känd redan af romarne, hvilka firade
offerfester för att blidka rostguden och dervid bland
annat offrade bruna hundar! Rosten är svårare att
utrota än branden, emedan den icke kan förhindra»
genom stöpning, men kunskapen om sättet hvarpå
den utbreder sig, skall dock i väsendtlig mån bidraga
till att förminska dess härjningar.På humlen och på vinrankan förekomma äfven
särskilda mjöldaggs vampar, hvilkas båltrådar bilda ett
fint, spindelväf liknande flätverk på stjelkar och blad.
De anställa stundom stor skada. På Madeira gick
drufvan helt och hållet ut genom drufsvampen och
i Frankrike höll vinodlingen på att gå under
genom denna svamp på 1850-talet.
Mjöldrygorna äro äfven svampar, hvilkas sporer
först utveckla sig på de unga rågaxen såsom ett
slem (honungsdagg), hvarefter myceliet ändrar form
och dess trådar fläta sig tillsammans och bilda den
svarta, hornlika kropp, som vi kalla mjöldryga eller
mjölöka. Då denna faller ned på åkern, ger den
följande vår upphof till en liten röd svamp, som
växer på jorden och just är färdig att skicka ut sina
sporer och låta dem föras omkring med vinden, då
rågen blommar, hvarefter samma utveckling börjas
om igen.
Den nyaste tidens forskningar öfver orsaken till
de mest bekanta växtsjukdomarna hafva således ledt
till det märkvärdiga och fullkomligt säkra resultat,
att de äro en följd af parasiter, af lefvande
organismer, hvilkas frön spridas i luften såsom fint damm
och intränga i den friska växten, hvarefter de
förgrena sig inuti den. Vi hafva sett, huru de derefter
utbilda sina sporer, somliga hvar som helst/på blad,
strån och stjelkar, andra endast på bestämda ställen,
till exempel inuti moderväxtens frön, och huru de
hvar och en hafva sitt bestämda sätt att växa, att
krypa in, att fortplanta sig. Alla sjukdomar, som
framkallas af dessa parasitsvampar, äro smittosamma
och smittan öfverföres genom de små, lätta sporerna,som flyga omkring i luften. Vi hafva äfven sett, att
en del af dessa sjukdomar, t. ex. potatissjukan, kunna
blifva ärftliga, och att detta icke beror på något
mystiskt sjukdomsanlag, som öfverflyttas från
generation till generation, utan på det enkla förhållandet,
att parasitens båltrådar hafva förmågan att lefva
öfver från år till år och att växa med den nya plantan.
Bild 10. Mjölksvampen (Oidium lactis), 300 ggr förstorad.
De svampar, som förekomma på eller uti
djurkroppar, höra till en annan afdelning än de
ofvan-anförda växtparasiterna, nämligen till den stora grupp,
som vi med ett gemensamt namn kalla
mögelbildningar och som till en del äro oss väl bekanta för
deras förmåga att uppträda såsom snyltgäster på
alla möjliga födoämnen, och på fuktiga ställen inom
och utomhus. En sådan svamp är aftecknad å
titel-vignetten. På grädden af sur mjölk ser man vanligen
alltid ett fint, hvitt ludd, som bildas af de uppåtstående
sporbärande trådarna till den i yttersta lagret af
grädden förgrenade svamp, som vi här framstält i en
afbildning (bild 10), Från hvart och ett af de ur grädden
uppstigande skaften bildas en enkel rad af små kulor
eller celler, sporer, hvilka, då de äro färdiga, lossna
och antingen falla ned på grädden, der de gro och
gifva upphof till en ny svamp, eller också föras bort
i luften med dammet. Låter man mjölken stå någon
tid, så får man vanligen jämte denna mögelsvamp
en eller flere andra.
Bland de allra vanligaste mögelbildningar är den
å Bild 11 framstälda, lilla prydliga svampen, hvars
sporer sitta som penslar på små fina uppstående skaft.
Denna penselsvamp (Penicillium) har sin lilla märkvär-
48 SYAMPBILDNINGAR HOS MENNISKAN.
digliet derigenom, att den för några få år sedan blef
framstäld såsom upphofvet till alla möjliga
smittosamma sjukdomar af en tysk professor, hvars läror
under inflytandet af det då nyvaknade intresset för
de här berörda frågorna råkade att väcka en
visserligen förlåtlig men dock ganska oförtjent
uppmärksamhet både inom och utom hans fädernesland. Alla
förruttnelse- och jäsningsprocesser skulle stått i
beroende af den lilla penselsvampen, ty jästen var,
enligt dennes åsigt, en af hans utvecklingsformer,
monaderna och vibrionerna en annan.
De verkliga svampbildningar, som förekomma
hos menniskan, äro lyckligtvis med få undantag
inskränkta till hudytan. Ondskorfven beror på en
mögelsvamp,l som förstör hårrötterna och växer ut
på hufvudet såsom runda, gula plättar. En annan
svamp 2 framkallar runda, kala fläckar på hufvudet,
en annan 3 lefver på och i öfverhuden hvar som helst
på kroppen och förorsakar en brunaktig färgning af
den angripna huden. Torsken hos dibarn eller de
hvita fläckar, som ofta förekomma i munhålan, då
noggrann renlighet icke iakttages, och isynnerhet
då barnen få ligga länge med en s. k. sudd i
munnen, bildas af svamptrådar.4 Utvecklingen af dessa
svampar är ännu okänd, och man vet icke, om de
förekomma under andra former eller förhållanden än
såsom parasiter på menniskan. Deremot vet man
om en svamp, som flera gånger blifvit funnen inuti
1 Svampen heter Achorion Schönleinii.
2 Trichophyton tonsurans.
3 Microsporon furfur.
4 Oidium albicans.SVAMPBILDNING INUTI FLUGOR OCH LARVER. 49
niemiiskoörat, att den är en af de vanligaste
mögelsvamparna (Aspergillus).
En svårare sjukdom än någon af dq här anförda
framkallas i Indien af en svamp, som verkligen
intränger i kroppens väfnader och till och med utbreder
sina båltrådar i bensystemet. Den heter Chionyphe
Carteri och angriper företrädesvis fötterna.
Sjukdomen kallas derföre »Madurafoten».
Bland de lägre djuren finnas många, som i
mycket högre grad än menniskan angripas af
mögelsvampar. Jag behöfver blott nämna flugorna, som
ofta på hösten dö deraf, att deras kropp
genomväf-ves af en mögelsvamp, hvilken sticker ut sina
spororgan genom öfverhuden och fortfar att växa, sedan
flugan dött, så att hon slutligen i egentligaste mening
blir möglig.
Insektlarver angripas af olika mögelsvampar, och
särskildt hafva dessa flere gånger anstalt förödelse
bland silkesmaskarna. Deras på svampbildning
beroende sjukdom kallas muscardine.
Muscardinsvam-pen växer eljest på fuktig mark, men då dess i luften
spridda sporer träffa en larv, genomborra de hans
öfverhud, gro och utbreda båltrådarna inuti kroppen,
hvaraf larven blir sjuk och oftast dör.
Om jag nu tillägger, att mögelsvampar blifvit
funna uti luftrörets förgreningar hos foglar, att fiskar
och andra djur som lefva i vatten äfven kunna angripas
af mögelbildningar, och att parasitsvampar, som hos
menniskan förorsaka håraffall, också uppträda hos
boskap (t. ex. vid s. k. ringorm), så torde det
anförda få gälla såsom en kort öfversigt af det
hufvudsakligaste af hvad vi veta om svamparnas förekomst
Ur vår tids forskning. 450 YIBMONEKNAS FÖRHÅLLANDE TILL SJUKDOMAR.
vid sjukdomar och såsom ett bevis derpå, att de
verkliga svamparna, så vidt våra kunskaper nu sträcka
sig, hafva en långt mindre betydelse för djurens än
för växternas sjukdomar.
Vi kunna då återvända till de små vibrionernaT
med hvilkas förmåga att uppväcka jäsnings- och
förruttnelseprocesser vi redan gjort bekantskap. Då
dessa processers beroende af lefvande organismer
blef känd, låg det nära till hands att fråga,
huruvida åtskilliga febrar, som fordom hade blifvit
benämnda rötfebrar m. m. och stälda i samband med
en förmodad jäsning inom blodet, icke verkligen
berodde på en sådan jäsning, på en utveckling inom
kroppen af sjelfständigt lefvande fermenter. Det var
också tydligt, att djurens och menniskans
smittosamma sjukdomar skulle lika väl som de förutnämnda
växtsjukclomarna kunna på ett tillfredsställande sätt
förklaras, om man äfven vid dem lyckades finna några
organismer. Vi böra således icke förundra oss öfver
den ifver, med hvilken man från alla håll kastat sig
in på dylika undersökningar.
De sjukdomar, vid hvilka man redan lyckats
uppdaga icke endast närvaron af i luften spridbara
organismer, utan äfven ett verkligt samband mellan
dem och sjukdomen, äro icke många, och vi veta vida
mer om de lägre djuren än om de högre. Ett par
af de sjukdomar, som angripa silkesmaskarna, äro i
detta afseende högst märkvärdiga och väl förtjenta
att här omtalas. För något mer än tjugo år sedan
började en svår farsot härja bland dessa larver i
Frankrike och norra Italien. Man kan lätt förstå, i
hvilken grad silkesodlingen skadades, då man får veta,att inkomsten af densamma i Frankrike år 1853
beräknades till 130 millioner francs och att
kokongernas vigt det året uppgick till 26 millioner
kilogramm. Ar 1864 hade vigten gått ned till 4
millioner kilogramm, och silkesodlarnes förlust kunde
uppskattas till 100 millioner francs. Förgäfves hade man
försökt alla möjliga medel. Syror, alkalier, chinasalt,
allt hvad farmakopén kunde erbjuda, hade larverna
erhållit till in- eller utvärtes bruk, men ingenting ville
hjelpa. Den kejserliga regeringen hade en gång
betalt 500,000 francs till en charlatan, som uppgaf sig
ega ett ofelbart medel mot sjukdomen!
Det var denna gång icke muscardinet eller den
ofvan omtalade svampbildningen, som anstälde
förödelsen, utan en sjukdom, hvilken blifvit kallad
pé-brine eller fläcksjukan, med anledning af de runda,
mörka fläckar, som visade sig på larverna. Vid en
mikroskopisk undersökning af de sjuka eller döda
maskarna fann man öfverallt i väfnaderna mycket
små, aflångt rundade kroppar, hvilka saknades hos
friska larver. Äfven inuti äggen hade man någon
gång funnit dem och på grund deraf sökt att med
mikroskopets tillhjelp skilja mellan friska och sjuka
ägg, ehuru utan praktiskt resultat. Kropparna, hvilka
föröka sig inuti larverna, anses nu vara af
vegetabiliskt ursprung och hafva fått det lilla nätta
namnet: Panhistophyton ovale.
Det dunkel, som sväfvade öfver orsaken till
deras uppkomst, öfver sättet, på hvilket de inkomma
i friska larver och öfver deras förhållande till
sjukdomen, har på senare åren blifvit fullständigt
sking-radt, sedan man funnit att larverna kunna vara sken-52 FLÄCKSJUKANS OLIKA ÖFVERFÖKINGSSÅTT.
bart friska och ändock i sitt inre hysa
pébrinkroppar, att sådana larver kunna spinna vackra kokonger,
genomgå sin utveckling, blifva fjärilar och lägga
ägg^ alldeles som om de voro fullt friska. Under
denna tid har dock antalet pébrinkroppar tilltagit,
och när larven hade dem sparsamt, är fjärilen kanske
full af dem. En stor del af äggen blifva då sjuka.
Ju längre sjukdomen fortskridit hos de fullbildade
fjärilarna, desto flere ägg innehålla korpuskler, desto
sämre blir resultatet följande år för silkesodlarne.
Sjukdomen är således ärftlig, men den är äfven
smittosam, och smittan öfverföres genom samma små
kroppar, antingen dessa nu inkomma i larverna med
födan, eller de direkt träffa sårade delar af kroppen.
Larverna hafva nämligen skarpa klor på fötterna och
kunna lätt såra sina kamrater, då de krypa öfver
dem. I en sådan rispa inkommer lätt en liten lefvande
pébrinkropp och härmed är sjukdomsfröet infördt i
larven och utvecklar sig nu vidare. I de hus, der
man uppföder silkesmaskarna, är dammet så
öfver-fyldt af pébrinkroppar, att de nödvändigt måste
inkomma i tillfälliga sår eller hudlösheter. Med födan
blifva friska larver smittade derigenom att de förtära
mullbärsblad, som blifvit nedsmutsade af deras sjuka
grannar. Riktigheten häraf har blifvit bevisad dels
genom ympning, dels derigenom, att man stött
sönder sjuka larver, rört ut dem i vatten och dermed
öfvergjutit mullbärsblad. En enda sådan måltid är
tillräcklig att förgifta de friska larver, som
underkastas försöket. Genom föreningen af dessa olika
spridningssätt hade nu generation efter generation
blifvit allt mer förderfvad och oduglig, och en sjuk-dom, som från äldsta tider förekommit sporadiskt,
hade under loppet af några år fått en fruktansvärd
utbredning. Om vi ville anställa jämförelser mellan
fläcksjukan och en del af menniskans smittosamma
sjukdomar, skulle vi visst icke sakna
anknytningspunkter, men detta skulle föra oss allt för långt
ifrån ämnet in på andra områden.
Då fläcksjukans natur blef känd, var det icke
svårt att finna, huru den skulle utrotas. Till en
början vill jag då i förbigående anmärka, att det är
först på allra sista åren, som man blifvit mera enig
om, att pébrinkropparna äro små enkla organismer
(stående nära vibrionerna), och att allt hvad som
rörer deras utveckling och sättet att utrota dem
skulle gälla lika väl, om de i stället vore en
produkt af pébrinsjukdomen och således borde
betraktas såsom ett gift, analogt med det som alstras vid
vattuskräck och andra sjukdomar.
För att motverka sjukdomens öfvergång till
följande generationer måste man utvälja ^gg^ som
blifvit lagda af friska fjärilar. Detta är den allra
vigtigaste åtgärden. Man skiljer derföre fjärilarna åt i
så små grupper som möjligt, sorterar äggen, dödar
fjärilarna efter slutad äggläggning, stöter sönder dem,
och undersöker dem mikroskopiskt. Finner man inga
pébrinkroppar, kan man vara lugn för afkomman,
men om de finnas i någon högre grad, böra äggen
lörstöras. Denna undersökning är så lätt, att ett barn
kan företaga den, så olika äro pébrinkropparna alla
normala delar hos dessa djur. De öfriga åtgärderna
äro mycket enkla. Man undanskaffar alla larver, som
genom klen utveckling, genom fläckar eller på an-54 SÖMNSJUKAN HOS SILKESMASKARNA.
nat sätt visa sig angripna, håller rent i deras
boningar, låter icke dammet samla sig i högar från år till
år såsom förr och sörjer för god luftvexling.
Lyckligtvis bibehålla icke torkade pébrinkroppar sin
förmåga att utveckla sig eller smitta under en
obegränsad tid, utan denna förmåga går förlorad efter några
månader. Det lider derföre icke något tvifvel, att
sjukdomen kan på ett lätt och verksamt sätt
bekämpas.
Fläcksjukan var icke den enda orsaken till den
undergång, som hotade silkesodlingen, utan larverna
dogo också i följd af en sjukdom, som kallades ^les
morts-flats» eller sömnsjukan. Vid denna finner man,
att lefvande fermenter utvecklat sig i tarmkanalen,
och försatt födan i jäsning. Antingen finner man
vibrioner (monader, bakterier) eller ock radbandslikt
ordnade kulor såsom vid flere kända
jäsningsprocesser eller ock båda delarna. De flesta af de
angripna-larverna dö plötsligt, utan att deras yttre utseende
förrådt någon sjuklighet. Sömnsjukan är i hög grad
smittosam och härjar mest der luftombytet är
hin-dradt, der vädring försummas, der larverna hållas
hopade i stora massor, och der man icke sörjer för
att födan är ren. Naturligtvis inkomma alltid
fer-mentkroppar i larverna med födan, men under
vanliga förhållanden få de icke tillfälle att utveckla sig,
och man finner dem derför icke i friska larver. Det
synes som om deras hopande i stora massor skulle
vara nödvändigt, innan de kunna skada, och som
om larverna under ogynsamma yttre förhållanden
finge mindre motståndskraft och icke kunde smälta
födan. Huru denna sjukdoms spridning skall före-byggas, är af sig sjelf klart, då man känner
vilkoren för dess uppkomst.
De skarpsinniga undersökningar, hvarigenom
dessa sjukdomars natur blifvit uppdagad, äro till
största delen utförda af Pasteur, som på sina
vänners enträgna begäran 1865 började att arbeta med
denna fråga, ty ehuru pébrinkropparna långt förut
varit bekanta, hade före honom ingen förstått på
hvad sätt deras spridning försiggick. Då man både
inom elen lärda verlden och på de orter, der
sjukdomarna voro gängse, mottog hans påståenden med
misstroende, lät han i allmänna tidningarna införa
förutsägelser om huru det skulle gå med
silkesmaskarna året efteråt och lemnade en gmg till
myndigheterna en förseglad profetia, allt på grund af
undersökningar, hvilka han företagit med de
fjärilshonor, som lagt ägg. Dessa förutsägelser slogo så
märkvärdigt väl in, att ingen vidare kunde hysa
det ringaste tvifvel om vigten af en sådan
mikroskopisk undersökning, som här ofvan blifvit
omtalad, och Frankrike börjar nu åter skörda frukten af
sin förr en gång så lönande industri.
En bekant sjukdom hos boskap är den så
kallade mjeltbranden (blodsjukan, sibiriska pesten),
hvilken också kan uppträda hos menniskan såsom
en elakartad, med karbunkelbildning förenad
sjukdom. Vid mjeltbranden finner man alltid små
vibrioner i blodet, hvilka till utseendet likna de små
staflika bakterierna, men skilja sig från dem genom
frånvaron af rörelseförmåga, hvarföre de blifvit
hänförda till ett särskildt slägte och kallade bakteridier.
Deras antal blifver snart oräkneligt och öfvergår56 MJELTBRANDBLODETS FÖRMÅGA ATT SMITTA.
blodkulornas. En stor mängd ympningsförsök hafva
ådagalagt, att den minsta droppe färskt
mjeltbrands-blod, som innehåller dessa stafvar är tillräcklig att
framkalla en dödlig sjukdom hos ett förut friskt djur.
Mjeltbrandsbakteridierna hafva ingenting att göra med
den vanliga förruttnelsen, de förstöras tvärtom
dervid, under det att de vanliga med liflig
rörelseförmåga försedda vibrionerna uppträda. Således
förlorar mjeltbrandsblodet sin smittbarhet, sedan det
öfvergått i förruttnelse. Sättet för smittans
öfverförande är ännu icke fullt klart. Man har trott att
flugor, som sugit blod ur sjuka eller nyss döda djur,
flyga omkring med bakteridierna på sin sugmun och
sina fötter, samt öfverföra dem på friska djur eller
menniskor, då de sticka dem. En sådan direkt
ympning eger troligen rum, men kan icke förklara alla
sjukdomsfallen. Sannolikt kunna bakteridierna lefva
i torrt tillstånd i luften och derifrån inkomma i
lungorna, i tarmkanalen eller i tillfälliga sårnader,
hvarefter de utveckla sig, intränga i blodet och
förorsaka döden. Om man finner den härd, i hvilken
sjukdomsgiftet blifvit infördt, kan man genom en i
tid företagen bränning med glödjern döda
bakteridierna på stället och hindra deras öfvergång i
blodmassan. På den öfriga behandlingen kunna vi ej här
inlåta oss, ej heller på de åtgärder, som böra vidtagas
för att hindra sjukdomens spridning bland hjordar.
Vid rotz och den dermed beslägtade
hästsjukdomen springorm har man funnit kroppar tillhörande
vibriongruppen, men sambandet mellan dem och
sjukdomen är icke utredt, icke heller vet man ännu med
någon visshet, huruvida de bakterier och monader,som på senare tid blifvit funna vid difterit och flere
andra smittosamma sjukdomar, verkligen tillhöra
sjukdomen s"5.
I vacciiilymfan eller innehållet af den klara blåsa,
som uppstår efter ympning med vaccin, har man
funnit små runda kulor, sammanhängande i
radbands-form såsom de vanliga fermenterna eller samlade i
högar. Dessa kulor äro ytterligt små (omkr. V5000
linea i diameter) och kunna således endast med den
allra starkaste förstoring blifva synliga. Genom flere
försök har det förut blifvit sannolikt, att de flytande
delarna i vaccinlvmfan äro overksamma, men det
måste ännu anses osäkert, huruvida vi i de små
kulorna funnit det verksamma vaccin- eller koppgiftet,
och huruvida de äro sjelfständiga varelser.
Det verkliga smittämnet vid messling,
skarlakansfeber, tyfus, kolera m. m. är ännu okändt. Man
har visserligen många gånger trott sig finna
koleragiftet i uttömningarna under form af svampsporer,
vibrioner m. m., men hittills hafva alla sådana
uppgifter blifvit vederlagda eller motsagda.
Om det således icke ännu lyckats oss att
uppdaga mer än helt litet om de smittosamma
sjukdomarna, så hafva vi dock på kirurgiens område, i
följd af de här ofvan beskrifna undersökningarna
om luften, om förruttnelse- och jäsningsprocesserna,
blifvit ledda in på en behandlingsmetod, hvilken
redan räddat en mängd menniskolif och hvilken snart
sagdt utgör en omstörtning af de förut gällande
åsigterna om rätta sättet att behandla sår och svåra
* Flere af de hithörande fynden hafva mindre egentligt blifvit
beskrifna såsom svampbildningar.skador. Det gälde för kort tid sedan som en
trosartikel, att svåra slitna sår, sår som stå i förening
med benbrott eller gått in i de större ledgångarna,
t. ex. i knäleden, icke kunde läkas utan varbildning,
och sårfeber ansågs vara en nödvändig följeslagare
till hvarje större skada, till alla svårare operationer.
Ingen åsigt kan vara falskare.
Liksom vi genom Pasteurs försök sågo, att friskt
blod kan stå i beröring med luft, som blifvit befriad
från dammet, utan att undergå förskämning0, så kunna
vi äfven när som helst se att stora, slitna sår läkas
utan varbildning, utan rodnad eller svullnad, utan
att personens hälsotillstånd undergår den ringaste
förändring, under det enda vilkoret, att inga
dammkorn få komma i beröring med såret, att det icke
får vidröras med någonting, som kan öfverföra
fer-menter, vibrioner eller deras frön. All förruttnelse
af A^ätskor beror på deras närvaro, och om de
vätskor, som afsöndras från såret, komma i beröring
med vanlig luft, med vatten, som innehåller
vibrioner, med fasta kroppar, på hvilka dammkorn häfta,
så börja de lefvande fermenterna utveckla sig i dess
vätskor, hvilka derigenom undergå en sådan
förändring, att de reta (irritera) kroppens väfnader, hvaraf
sedan följer rodnad, svullnad, varbildning och feber,
hvilket allt kan urarta, så att döden följer.
Förruttnelsen af vätskorna inom och utom såret
åstadkommes af samma små vibrioner, som alltid
uppträda i organiska, för luften utsatta vätskor. Den
* Pasteur visade i början af 1872 inför Franska
Vetenskapsakademien en flaska innehållande blod, som han tagit direkt ur ådrorna på en
hund år 1863. Blodet var friskt, ehuru dess beskaffenhet blifvit förändrad
genom kristallbildningar m. m.är alltid skadlig, men under vanliga förhållanden,
vid ytliga och mindre betydliga skador, lider det
allmänna hälsotillståndet icke i någon hög grad af
vibrionernas närvaro i såret. De tränga icke in i
väfnaderna eller blodmassan.
Helt annorlunda blifver förhållandet, då många
sårade personer ligga tillsammans på ett ställe, ty
då går det nästan alltid illa för patienterna; ros,
brand och sårfebrar härja; små skador, obetydliga
operationer medföra dödlig utgång; då alstras liksom
ett eget gift, som är smittosamt och framkallar den
så kallade blodförgiftningen, alldeles så som vi sågo
att en smittosam sjukdom uppstod bland
silkesmaskarna, då de höllos instängda i trånga eller illa
vädrade rum. Vid blodförgiftningen tränga de
lefvande fermenterna in i väfnaderna, i blodet, så att
man uti inre organer rinner dem såsom bakterier
eller såsom små, runda, i högar hopade kulor
(monader). Man liar kallat dessa kulor Microsporon
sep-ticum, men det är ovisst, om de bilda en egen art.
Förgäfves ansträngde man sig förr att hejda
sår- eller varfeberns härjningar, då den uppträdde
såsom smitta, isynnerhet på de stora sjukhusen. Det
enda som kunde åstadkomma en betydlig
förbättring i resultaten, var att man sörjde för god
luftvexling, ytterlig renlighet och spridning af de svårt
sårade, hvarigenom man förekom vibrionernas
hopande i stora massor i luften. Emellertid kunna vi
af det föregående fatta, att dessa åtgärder, ehuru
vigtiga de äro att iakttaga, dock aldrig kunna vara
tillfyllestgörande, ty luften innehåller, som vi veta,
öfverallt till och med på öppna fälten frön, som60 SKYDDSMEDEL FÖR SÅR. KARBOLSYRA.
kunna uppväcka förruttnelse. Det enda möjliga
sättet att skydda såren för dessa frön är att antingen
helt och hållet utestänga luften, eller ock att rena
den, innan den får komma in till sårytorna.
Uppgiften är svår, men kan i de flesta fall fullgöras.
Det är icke nog att lägga ett skyddande ämne
öfver såret, att betäcka det med ett lufttätt tyg, ty
den vätska, som afsöndras från såret, kommer i alla
fall slutligen i beröring med luften och dammet,,
hvarefter vibrionerna vandra in samma väg som
vätskan kommit ut, och då blifver resultatet alldeles
detsamma, som om såret vore obetäckt. Man måste
derföre till betäckning använda något ämne, som
förebygger vibrionernas utveckling eller rent af dödar dem.
Man känner från temligen lång tid tillbaka att
tillsats af vissa kemiska ämnen till jäsande vätskor,
kunde förhindra jäsningens fortgång och att flere
syror och salter kunde förekomma förruttnelse eller
för-skänming af kött och organiska vätskor. Vi veta
nu, att dessa ämnen verka såsom gifter på de
fer-menter, som eljest utveckla sig i vätskorna och
framkalla sönderdelningen. Så hindrar koksaltet
bakterier och monader från att föröka sig i köttlake m. m.
och har derföre fått en vidsträckt användning såsom
konserveringsmedel för matvaror. På senare tid
hafva vi lärt känna ett förträffligt ämne, som är i
hög grad giftigt mot vibrioner och svampar, men
som, användt med tillbörlig försigtighet, icke
skadar sårytor. Detta är karbolsyran, som har den
utmärkta egenskapen att förflygtiga sig och äfven i
gasform verka såsom ett gift på den lefvande delen
i dammet. Om man täcker ett djupt och farligt sårmed något i karbolsyrelösning doppadt tyg och
deröfver lägger ett lufttätt ämne, så blandar
karbolsy-ran sig med de vätskor, som afsöndras från såret,
och hindrar dem från att förskämmas; såret får ostördt
läkas genom naturens eget åtgörande, och patienten
går fri från de olyckor, som eljest kunnat blifva en
följd af hans skador. Karbolsyran är dock
tillräckligt giftig för att kunna skada stora, utbredda sår,
och derföre begagnar man vid många tillfällen
andra ämnen, men afsigten och metoden är densamma.
Förtjensten af att hafva upptäckt det skadliga
inflytande, som vibrionerna utöfva på sårytor, och att
hafva infört den behandlingsmetod, som har till sitt
hufvudsyfte ett utestängande eller oskadliggörande
af dammet, tillhör den engelske kirurgen Lister, nu
professor i Edinburgh. Jag har, utan att ingå i
detaljer, som här icke skulle vara på sin plats, velat
redogöra för grundprincipen i den nyare
sårbehandlingen. Metoden är ännu ung, den är en
tillämpning af Pasteurs i början af 1860-talet anstälda
undersökningar öfver orsaken till vibrioners
uppträdande i vätskor och infördes 1867. Den liar ännu
icke vunnit full tillämpning i mer än ett fåtal af
länder, men liar redan nu i Skottland, Sverige och
Danmark burit sådana frukter, att dess allmänna
spridning i den civiliserade verlden icke skall låta
länge vänta på sig. I de samma gamla, illa, eller
icke alls ventilerade sjuksalarna, der vi förr sågo
död och jämmer, der läkas nu de svåraste skador
och många lemmar, som fordom icke utan risk för
patientens lif kunnat bevaras, blifva nu återstälda
utan stympning.62 KONSEHVEIUNGS- OCH DESINFEKTIONSMEDEL.
Bland de ämnen, som hafva förmågan att
motverka jäsning och förruttnelse anfördes här ofvan i
förbigående koksaltet, Nyare undersökningar hafva
lärt oss känna en mängd kemiska ämnen, som i
olika grad hafva en sådan förmåga. Af dem äro
somliga starka gifter såsom cyankalium, andra icke
t, ex. ättiksyradt kali. De senare, de ämnen som
visserligen förhålla sig såsom gifter till cle lägsta
organismerna, men som icke visa någon skadlig
inverkan på menniskan, hafva, clå cle icke heller
utmärka sig genom någon vidrig smak, på senare tid
väckt stor uppmärksamhet för sin förmåga att
bibehålla kött, mjölk m. m. i friskt tillstånd °.
* Bland dessa äro borax, som ingår i GAHNS amykos och borsyra
eller s. k. enkelt aseptin, numera allmänt bekanta.
I sammanhang härmed må vi ännu en gång påminna oss, huru
utveckling af vibrioner och svampar äfven kan förebyggas genom att
innesluta eljest lätt förskämbara ämnen i hermetiskt slutna flaskor eller
blecklådor. Efter tillräcklig uppvärmning kan man, som vi veta, i sådana kärl
bevara kött. grönsaker, frukter, sparris oförändrade under en lång tid.
Förklaringen öfver detta förhållande följer så tydligt af det föregående,
att jag icke behöfver ingå vidare på den, utan kan här inskränka mig att
påpeka den stora betydelse, som konserverna numera fått, sedan man dels
funnit att menniskan icke utan fara för sitt välbefinnande kan under
någon lång tid, t. ex. under längre sjöresor, umbära färsk föda, och dels
börjat använda konservering af kött i stor skala på sådana platser, der
det har ett ringa värde. I Australien och i Södra Amerika slagtas stora
hjordar endast för hudarnas skull och man vet der knappast, hvartill man
skall använda köttet, under det priserna på detsamma oupphörligt stegras
i Europa. Försöket att sända oss denna värderika föda i koncentrerad
form, såsom extrakt, kan numera anses såsom misslyckadt, alldenstund
extraktet bevisligen icke kan innehålla några egentligen närande
beståndsdelar, och på sin höjd kan tillerkännas en med kaffets jämförlig lifvande
inverkan. Vi få derföre hoppas, att transporten öfver hafvet af färskt
kött icke skall blifva allt för kostbar. Ånnu hafva likväl priserna på
transatlantiskt kött icke stält sig så lågt, att dess användande kan sägas
vara förenadt med någon ekonomisk fördel.Sedan den åsigten, att många smittosamma
sjukdomar sprida sig genom frön, vunnit insteg, har
man äfven varit betänkt på medel att döda dem i
luften eller i de vätskor, der man misstänkt deras
närvaro. Af denna anledning hafva flere ämnen,
som med ett gemensamt namn kallas
desinfektions-ämnen, erhållit stor vigt för den allmänna
hälsovården. Så använder man t. ex. flyktiga ämnen eller
gaser, såsom klorkalk, klorgas, svavelsyrlighet m. m.
för att rena luften, andra ämnen, t. ex. jernvitriol,
karbolsyrad kalk sättas till vätskor för att befria
dem från förmodade smittämnen, äfvensom för att
borttaga vidrig lukt. Det lider icke något tvifvel,
att man genom dessa eller likartade medel kan
inskränka farsoters härjningar. Om vi såsom ofvan
nämndes, ännu icke upptäckt koleragiftet, så kunna
vi dock knappast betvifla, att ett sådant finnes uti
uttömningarna, och att det från dem kan sprida sig
i luften, eller från kloakerna komma i vattnet, samt
att man genom en lämpligt använd desinfektion kan
motarbeta sjukdomens spridning. Likaledes är det
säkert, att man genom en sådan åtgärd kan
förebygga spridningen af tyfus och andra smittosamma
farsoter inom fängelser, kaserner, överbefolkade
bostäder. På de stora slagfälten omkring Metz m. fl.
ställen använde tyskarne under sista kriget i stor
skala desinfektionsämnen för att hindra förruttnelse
af de talrika mennisko- och hästkroppar, hvilka måste
nedgräfvas, betäckta af en tunn jordskorpa, och från
hvilka man eljest kunnat befara spridning af
pest-artade ångor och af sjukdomsfrön till kringliggande
nejder.Innan vi helt och hållet lemna vårt ämne0, torde
vi böra betrakta dammet i dess förhållande till
ande-drägtsorganen eller luftvägarna. Det kan med skäl
ifrågasättas, huru vi kunna undgå att skadligt på-
* Rörande några beståndsdelar i dammet, som hittills icke kunnat
omnämnas, emedan de icke stå i direkt samband med de ofvan berörda
frågorna, men hvilka emellertid äro af högt intresse, torde här få anföras
några rader.
En företeelse, som ofta ådragit sig stor uppmärksamhet samt till
och med spelat en rol i verldshistorien är uppträdandet af röda fläckar
på bröd och andra matvaror. Dessa fläckar hafva ofta visat så stor
likhet med blodfläckar, att de gifvit anledning till tro på underverk eller
trolleri. Så t. ex. visade sig flere gånger under medeltiden »blod» på
»hostian» eller det vigda brödet i nattvarden. Blodet ansågs härröra af
€ii högre uppenbarelse, ja det gick så långt, att påfven en gång (1264)
stälde till en allmän kyrkofest för att fira denna vigtiga tilldragelse. En
annan gång (1296) hade en israelit stulit en hostia i afsigt att vanhelga
den: då blodfläckar sedan visade sig på denna hostia, ansågs detta för
€tt järtecken och en häftig förföljelse egde med anledning häraf rum i
flera tyska städer mot judarne, hvilka mördades i massa. Liknande
tilldragelser hafva åtskilliga gånger inträffat och ännu i början af vårt
århundrade har dylikt »blod», då det uppträdt på matvaror, väckt häpnad
och bestörtning. Nu vet man, att dessa fläckar äro af en mycket oskyldig
natur och bero på utvecklingen af en liten mikroskopisk växt, som kan
föras omkring i luften. Eheenbekg- har beskrifvit den under namn af
Monas prodigiosa.
Den s. k. »röda snön» eller den röda färg, som på Alperna och i
polartrakterna stundom visar sig på snö och hastigt utbreder sig, härrör
af en liten alg, Protococcus nivalis, hvilken likaledes flyger omkring med
dammet i luften.
Bland de oorganiska beståndsdelarna af dammet har man, dels
genom mikroskopisk undersökning, dels på andra sätt funnit kristaller af
olika salter, t. ex. koksalt, glaubersalt, i hvilka natrium är en gemensam
beståndsdel: tillvaron af denna metall i atmosferen bekräftas äfven af
Spektralanalysen. Upptäckten af sådana små kristallers närvaro i luften
förklarar på ett tillfredsställande sätt det eljest gåtfulla förhållande, som
vissa saltlösningar, de s. k. öfvermättade lösningarna, erbjuda, att de
t. ex. vid beröring med fasta kroppar (glasstafvar o. d.) stundom hålla sig
oförändrade, stundom ögonblickligeli kristallisera och stelna. Nu vet man
nämligen, att denna stelning inträffar, då luften innehåller kristaller af
samma ämne som lösningen (så snart luften är glödgad eller genom filtre-verkas af de tallösa ämnen, som förorena luften, de
må nu vara lefvande eller döda, då vi stundligen
måste indraga dem i våra lungor. Under vanliga
förhållanden undgå vi den fara, som dammet eljest
skulle medföra, dels derigenom att luftvägarna äro
långa, krokiga och fuktiga, så att dammkornen icke
komma synnerligen långt ned, dels genom ett
särskildt slags celler, som bekläda näsan och luftrören.
Vid vanlig andhemtning kommer luften först in i
näsan, som på hvardera sidan innehåller en bugtig
och krokig, med en slemhinna försedd gång, der
redan det gröfsta dammet fastnar på de fuktiga
väggarna. Sedan kommer luften in i svalget och
strupen och derifrån i luftröret, som oupphörligt
förgrenar sig, så att slutligen hårfina rör bildas, innan
man kommer till luftvesiklerna. Äfven vid den
djupaste inandning kommer luften icke längre än till
de finare rören; i de allra finaste och i sjelfva
luftvesiklerna kan man säga att vindstilla råder, att ingen
stark luftström går ut och in, utan att gaserna
utbytas så småningom, så att syret tager vägen inåt
kroppen, kolsyran vägen utåt. Den slemhinna, som
bekläder väggarna i näsan och luftrören, har innerst
ett lager af tätt bredvid hvarandra stående, såsom
en mosaik ordnade celler, hvilka på sin inåt vända
yta äro försedda med små ytterst fina hår, som
en-ring befriad från" damm, inträffar aldrig kristallisering) och beror på att
dessa kristaller såsom damm häfta vid glasstafvar eller andra fasta
kroppar, som afsigtligt eller tillfälligtvis komma in i vätskan, eller derpå
att dylika små kristaller falla ned med dammkornen och bilda en kärna,
omkring hvilken kristallisering kan uppstå i lösningen. Den som
ytterligare vill studera dessa intressanta fenomen, hänvisas till Annales
scienti-tiques de l"école normale Supérieure, T. 13. Paris 1866.
Ur var tids forskning. 5däst kunna synas vid stark förstoring. Dessa här
(cilier eller flimmer hår) äro stadda i en ständig
rörelse, så att en liten kropp, som kommer inpå dem,
kastas från det ena håret till det andra, från den
ena cellen till den andra, till dess han slutligen
kommer ut ur kroppen. Om man drager in mer damm
än vanligt på en gång, så samlas det i klumpar,
inhöljes i slem, och med en hostning befriar man sig
derifrån.
Ehuru luftvägarna genom deras bygnad skydda
oss för dammet, kan detta dock under åtskilliga
omständigheter verka skadligt. Ju finare det är, och ju
tätare det är spridt, desto lättare kan det komma
långt ned i de allra finaste luftrören eller in i
luft-vesiklerna, hvarest inga cilier längre finnas, och
kanske stanna qvar för alltid. Så vet man att
arbetare i kolgrufvor småningom få sina lungor
alldeles svarta genom afsättning af fina kolpartiklar. Hos
arbetare, som sysselsätta sig med filning, komma
jernpartiklar in i lungorna, angripas der af rost och
gifva lungorna en brunröd färg. Glasslipare och
flere andra slags arbetare lida i hög grad af dammet
i deras arbetsrum, och dö nästan alltid i förtid af
lungsjukdomar. Sättare på tryckerier andas in fina
blypartiklar, hvilka afnötas från stilarna, och lida
derföre ofta af blyförgiftning. Ännu flere exempel kunde
anföras på yrken och sysselsättningar, som utsätta
idkarne för en mekaniskt eller kemiskt skadlig
inverkan af damm.
Det är icke tvifvel underkastadt, att organiska,
i förruttnelse stadda ämnen ofta finnas i dammet och
skada de personer, som indraga dem i sina lungor,och att man häri bör söka orsaken till de
bröstsjukdomar, som härja bland personer, hvilka lefva i
öfverfylda rum, fängelser, kaserner, en del fabriker.
Den bland folket i vissa länder allmänna
föreställningen, att lungsot smittar, har ett skäl för sig i den
omständigheten, att der friska personer ständigt
vistas i samma rum som en lungsotspatient, kunna
de ämnen, som lian upphostar, lätt blanda sig i
dammet och intränga i deras luftvägar. Det är först på
sista tiden, som man börjat söka efter vibrioner och
svampar öfverallt; man vet derföre icke mycket om
deras förekomst i luftvägarna, men vid svåra, med
illaluktande upphostning förenade katarrher m. m. har
man dock redan funnit sådana, och trott sig märka, att
lunglidandet genom deras närvaro blifvit förvärradt.
Det skulle blifva allt för vidlyftigt att här
beskrifva de apparater, med hvilka man velat skydda
arbetare för dammet i deras verkstäder eller
arbetslokaler. I London liar man konstruerat respiratorer
för eldsläckningsinanskap, hvilka utom en med
glycerin fuktad bomullspackning innehålla ett lager
finfördeladt träkol. Beväpnad med en sådan respirator,
kan man utan olägenhet Aostas i rökfylda lokaler,
der ett enda andedrag eljest vore omöjligt.
Om läsaren liar följt med till slutet af denna
uppsats, har han icke undgått att finna, huruledes
alla de skilda ämnen, som blifvit berörda, hafva ett
samband. Det är de små osynliga dammkornen, som
vi följt en gång in i olika organiska vätskor, der de
utveckla och föröka sig under mångfaldiga former,
arbetande på den döda växt- och djurverldens
förvandling, en annan gång in i de lefvande djurens68 EN AF FRAMTIDENS UPPGIFTER.
och växternas kroppar, hvarvid vi funnit, huruledes
de förstöra våra förnämsta sädesslag eller alstra
dödliga sjukdomar hos menniskor och djur. Vi hafva
sett, att kännedomen om naturen af dessa små
kroppar redan burit rika frukter, fastän undersökningarna
äro nya och oafslutade, i synnerhet i allt hvad som
rörer våra egna sjukdomar. Vi kunna hoppas af
den närmaste framtidens arbete, att många luckor i
vårt vetande skola fyllas och att en gång omsider
vetenskapen skall sprida sitt ljus öfver rätta orsaken
till de härjande farsoter, som nu i förtid rycka bort
en stor del af vårt slägte. Då skall menniskan
sannolikt blifva herre öfver dem.
STOCKHOLM, IVAR HAEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI.