Olof Trätälja. Sorgespel i fem akter och prolog

Olof Trätälja. Sorgespel i fem akter och prolog

OLOF TRÄTÄLJA

SORGESPEL I FEM AKTER OCH PROLOG

AF

AXEL KLINCKOWSTRÖM

FIL. DOKTOR, FRIHERRE

BELÖNADT MED

SVENSKA AKADEMIENS STORA PRIS

1907

PAN&S

STOCKHOLM

P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG

Motto:

Perfer et obdura!

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER ²³⁸⁵/₀₈

1908

PERSONER:

OLOF INGJALDSSON, kallad Trätälja, Värmlands konung.

SOLVEIG, hans gemål.

HALFDAN GULLTAND, rik bonde, Solveigs fader.

INGOLF |

SÖLVE | hans söner.

EINAR |

BÅVE, Olofs fosterfader.

SAXE, hans son, Olofs stallare.

KARK |

KETTIL | landsflyktiga Sveabönder.

THOVA, fataburstärna.

ÅSA, en gammal kolaränka.

1:a |

2:a | Bonden

3:e |

EN TRÄL.

EN KVINNA.

VANDRAREN.

Allmoge, män och kvinnor; huskarlar i Olofs och i Halfdans tjänst

(Handlingen tilldrager sig i Värmland omkring midten af 600-talet.)

*

Prolog.

(En kulle, klädd med buskar och mindre klippblock. Till höger

och vänster hög furuskog. Till höger i förgrunden en stor

myrstack. I fonden en öppning i skogen, lämnande utsikten fri uppåt

Klarälfvens dal. Så långt ögat når, synas längs dalen afröjda

svedjefält samt här och där större och mindre hus, alla under

byggnad. Försommar, soluppgång.)

Scen 1.

Saxe

(från vänster).

Här är stället, hitåt konung,

här du kan långs bygden se!

Olof

(kommer följd af Båve och några män in från vänster).

Godt jag känner stället, Saxe!

Här förliden vår jag stod,

då mitt öga första gången

såg den däld, vi valt till hem.

Saxe.

Såg den, ja, men höljd af skogar,

halft af myrars dimmor dold.

Se den nu bebyggd och bruten,

solomstrålad för din syn!

Båve.

Enigt sinne, starka armar

gjort det tunga värfvet lätt.

Olof.

Se, hur svedja bortom svedja

glänser grön i morgonljus!

Snart förgylldt af solens lågor

bölja skall ett haf af korn,

som i hundra lador bärgadt

skänker tusen munnar bröd.

Snart skall gård mot gård sig tränga,

folket ökas, vargen fly.

Saxe

(hänförd).

Bygd bli härad, härad fylke,

tills i spetsen för ett folk

Olof kung i härnad drager,

hämnd på Ivar kräfver ut!

Olof.

Kräfva hämnd och seger vinna —

seger, men till hvilket pris?

Hvarje arm, i döden domnad,

hvarje panna, bilan bräckt,

hvarje bröst af vapnen sargadt,

är en dyrbar skatt förspilld.

Båve.

Sår, som svärdens eggar skurit,

läkas under fredens år.

Olof.

Ja, de läkas, blott att åter

rifvas upp igen på nytt!

Skog vi fälla, hus vi timra,

att, då hallen färdig står,

allt som lusteld bränna ned.

Saxe.

Dock hvad båtar samla styrka,

om af kraften ej görs bruk?

Olof

(häftigt).

Brukas skall den, ej förbrukas!

ökas, växa, svälla ut!

Saxe.

Ej jag rätt din mening fattar

Olof

(afbrytande).

Här är stället, här jag drömde;

hören alla nu min dröm:

Flyktig, fattig, jäktad kom jag,

drifven hit af ödets makt.

Ner vid älfven låg vårt läger,

där vi dröja tänkt en natt;

trött jag var att hemlös irra,

steg hit upp att hvila ut.

Framför mig sig dalen sträckte

ödslig bort mot himlens bryn:

Fruktbar mark af älfven vattnad,oberörd af plogens egg;

fruktbar jord som knnde tusen

nära, tusen bärgning ge!

Och jag såg, hur träden föllo,

såg, hur grödan växte upp,

såg ett folk, af lagar hägnadt,

frodas fritt i bördig bygd,

och jag tänkte: här, drott Olof,

vinkar dig ett vikingtåg:

Kamp mot skogen, kamp mot nöden,

holmgång emot våld och väld!

Allas väl, det vare målet,

målet för drott Olofs lif!

Båve.

Vist och stort du tänker, konung,

ställer högt ditt lefnadsmål.

Saxe och männen

(jublande).

Allas väl det vare målet,

målet för drott Olofs lif!

Olof.

Har mitt folk fått slikt ett sinne,

då är vorden sann min dröm! —

(till männen)

Nu till skeppen skynden alla,

dyrbar last de burit hit:

säd till sådden, järn till bilor,

tyg till värn mot vintems köld.(till Båve)

Här jag än en stund vill dröja,

kommer efter sen till strand.

(Alla utom Olof gå åt vänster.)

Scen 2.

(Olof, därpå Vandraren.)

Olof

(betraktar hänryckt dalen).

Hur du grönskar, hur du strålar,

släktens amma, rika jord!

Allas väl, du mål det höga,

hur du hägrar för min syn!

Hur jag längtar lycka skapa,

skänka alla lika rätt! —

Skänka tusen samma lycka,

som åt hundra förr beskärts!

Det är mer än flyktig ära,

det är Olof konungs dröm.

(Under det föregående har Vandraren inträdt från vänster och

står nu framför Olof, lutad mot sitt spjut. Under det följande

samtalet förändras belysningen öfver bakgrunden, liksom af ett

sakta uppstigande moln.)

Vandraren.

Akta dig för drömmar, konung,

dagens ljus dem skingra plär.

Olof

(betraktande honom skarpt).

Om du lyssnat, vet du, främling,

att ej stunden födt min dröm.Vandraren.

Dyr ej tycks i sömnen drömmen,

vaken först du ser dess pris.

Olof.

Hvad är priset då för målet,

hvad är allas lyckas pris?

Vandraren

(sättande sig på en stubbe i förgrunden).

Hvad är lycka, unge konung?

Olof.

Hvad är lycka, om ej trygghet,

visshet att ej hem och härd

se i nattlig mordbrand flamma,

visshet, att ej vif och barn

se som trälar släpas fjärran,

sömn ej störd af vapnens larm?

Hvad är lycka, om ej öde

deladt lika af enhvar,

visshet att den skörd, som bärgas,

skyddar alla emot nöd,

att den lag, som rättvist skipas,

värnar lika allas rätt?

Vandraren.

Och den lyckan vill du köpa

ej blott dig, men alla, drott?

Olof.

Ej för mig kan lycka finnas,

om ej delad med mitt folk!Vandraren

(pekar med spjutspetsen på myrstacken).

Ser dn folket här kring kullen?

Sök att blifva deras kung!

Följ dem, se, från tusen ställen

ila de med bördor hem.

Från den första stund de skådat

solens ljus från stackens topp,

tills de digna under bördan,

städs de sträfva utan rast.

Olof.

Sträfva utan rast? Men målet?

Vandraren.

Liksom ditt är: allas väl!

Olof

(studsar).

Sällsamt, — dock är målet hunnet?

Vandraren.

Ja, — de lefva, som du ser.

Olof.

Lefva ja, men vet du priset?

Vandraren.

Priset, drott, är: allas ve.

Olof.

Sällsamt är det språk du brukar!

Veta vill jag, b vem du är.{Det i början af scenen solbelysta landskapet har nu en dyster,

stormbebådande belysning, och under det följande höres doft

åsk-muller i fjärran.)

Vandraren

(långsamt resande sig till sin fulla höjd).

Den kraft, som du skyr,

då den eggar till slag,

• den strid, som du flyr,

det är Jag!

För en flyktande stund

är du härskare vorden,

men Jag, jag är gammal som jorden!

Din gyllene frid

är en stärkande dröm,

en balsam mot såren, jag gifvit,

men min lågande strid

i sin hvirflande ström

bär det vakna, det sjudande lifvet!

Min röst är i stormen i brakande skog,

i vårflodens brusande flöden,

min ande, då slocknande vådelden dog,

göt lif i den falnande glöden!

Den lycka, du mäktar åt alla att ge,

är frihet från fruktan för nöden.

Nu känner du priset: allas ve!

Nu kore du själf dina öden!

Olof

(doft).

Jag gjort mitt val.Vandraren

(träder ett steg närmare Olof).

Den gård, du timrar, skall brännas ned!

Den teg, du röjer, bli höljd af träd!

Då drömmen är lyktad, vi ses igen:

Farväl till dess--------

och lycka till drömmen, drott Olof!

(Stöter spjutet i marken; mörker, blixt, åskslag; Vandraren

försvinner; samtidigt bryter stormen lös.)

Olof

(efter ett kort uppehåll).

Ha, försvunnen!

Trolska bild från Nifelhem,

ej så lätt det skall dig lyckas

att mig locka från mitt mål!

Vinnas skall det, om det äfven

kräfva skall det pris, du sagt!

Ridå.

AKT I.

{Öppen plats, närmast i förgrunden till höger och vänster

begränsad af klippor och björkar. I fonden Vänerns blånande vattenyta.

I mellanplanet stranden. Till höger den nytimrade kungsgården,

en hög hall, omgifven af förrådshus och smärre byggnader.

Efter sommar; middagsbelysning).

Scen 1.

(Saxe, Båve, Halfdan, Ingolf stå vid ridåns uppgång samtalande

medx blickarna riktade mot vänster bakgrund, där hamnen tänkes

ligga.)

Båve

(till Halfdan).

Trehundra män!-------------

Trehundra utom barn och kvinnor,

och dalen nästan fullbyggd ren!

Halfdan

(bestämdt).

I landet ej de kunna stanna;

slog skörden fel, blef ändlös nöd.

Saxe.

Du talar sant, men fåfängt drotten

jag mången gång ren vamat har.

Dig anstår nu att dristigt tala;

du, Halfdan, som hans makas far

har rätt att föra allas talan.Båve.

Ditt råd drott Olof höra bör

nu strax, förr’n tinget hunnit samlas.

Halfdan.

I enrum ej jag råda vill;

blott fritt, för alla, vill jag tala

på öppet ting min mening ut.

Ingolf.

Rätt så, min far; med bifall alla

vi stödja sen din sak!

Båve.

EJ jag!

På tinget Olofs sak jag stöder,

som anstår en af kungens bird.

Saxe.

Så är det ock med mig.

Ingolf.

Nu höres

hvad hjälp vi ha att vänta oss.

Saxe.

Till drottsvek du oss sent skall locka.

Halfdan.

Nu är till barnslig tvist ej tid!

(till Saxe och Båve)

Er båda vill jag öppet spörja,

om ni ej drotten ofta rådtatt ej åt h varje okänd främling

ge odaljord i bygden här?

Saxe.

Jag fritt min mening drotten yppat;

jag ren det sagt.

Halfdan.

Och djärfs dock ej

att fritt din tanke alla säga?

Båve.

Yår tanke endast var ett råd,

i bästa mening drotten gifvet;

ett råd, som kunde följas fritt

och vräkas fritt, — som honom lyste.

Halfdan.

Det kan ock mitt.

BIve.

— Nej, Halfdan, nej; —

har, gifvet först på öppet ting,

ditt råd väl folkets bifall vunnit,

ej längre står det drotten fritt

att handla så, som honom lyster.

Halfdan.

Det bör och skall han ej!

Båve.

Men vi,

hans män, ej äga rätt att lämna

i sådant fall vår hjälp åt dig.Saxe.

Se folket börjar redan samlas;

jag går att blåsa hop till tings. (Oår åt höger.)

Båve.

Besluten är du att på tinget

mot kungen öppet träda upp?

Halfdan.

Jag tala skall, att ej bli bunden

af det beslut, som fattas sen.

Båve.

Jag måste handla annorlunda.

Farväl, vi träffas åter snart. {Oår efter Saxe.)

Soen 2.

(Halfdan, Ingolf väpnade bönder komma in från olika håll.)

En bonde

0hälsande på Halfdan och Ingolf).

Yäl mött!

Det tycks bli folk på tinget, grannar.

Halfdan.

Ja, bygden folkrik är.

Bonden.

Och blir

det mer för hvarje dag, som svinner.

En annan bonde.

Yid stranden ligger fullt af skepp.

17

>886/o8. Klinclcowström, Olof Trätålja.

21:a bonden.

Trehundra män, i landsflykt drifna,

med barn och vif ha flytt hit upp,

att ej i Ivars händer falla.

2:a bonden.

De ha gjort rätt, här finnes rum.

Halfdan.

Ej så som förr.

1:a bonden.

Kringom min svedja

finns ännu plats för tre.

Halfdan.

Blott tre?

Och dock du äger fyra söner.

1:A BONDEN.

Den äldste knappt sett vintrar sex.

2:a bonden.

Mot oskedt ondt är tids nog råda.

Halfdan.

Då det är skedt?

2:a bonden.

På öppet ting

skall kungen oss sin mening säga;

jag följer den.1:a BONDEN.

Så gör ock jag.

En tredje bonde.

Drott Olof skänkt oss fred och lycka,

hans råd är godt, jag följer det.

Flera bönder.

Ja, ja, vi kungens rådslag följa.

(Lurstötar utanför scenen. Bönderna trängas mot fonden till.)

Soen 3.

CHalfdan, Ingolf därpå Einar och Sölve, båda från höger.)

Halfdan

(blickar efter bönderna).

Ett framsynt folk.

Einar.

Förgäfves allt!

Man hör oss ej, från alla håll

af alla kungens rådslag prisas.

Sölve.

Vårt tal om motstånd möts med hån.

Einar.

Ja, hot.

Sölve.

Drott Olof alla följa.

Halfdan.

Så hållom, fränder, fast tillsamman,

ty snart, tör hända, vinden vänder.SöLVE.

Här kommer drotten, hör, af folket

han hyllas ren från alla håll!

(Rop utanför scenen:)

Hell, Olof Yärmlandsdrott!

Scen 4.

Olof, Båve, Saxe, Halfdan, Ingolf, Sölve, Einar, Kar k, Kettil,

huskarlar, beväpnad allmoge, landsflyktige.

(Olof, åtföljd af Båve, Saxe och beväpnade huskarlar, kommer in

från höger mellanplan. Allmogen dels följer honom, dels in från

höger och vänster förgrund. Kark, Kettil och de landsflyktige

komma från vänster mellanplan. Samtliga ordna sig så, att

Olof med Saxe vid sin sida står i scenens midt på en upphöjd

gräskulle. Folket i half krets rundt scenen med Halfdan och hans

söner jämte Båve i höger förgrund, Kark, Kettil och de

landsflyktige midt emot dem i vänster förgrund.)

Olof.

Välan, låt öppna tinget, Saxe! (Lurstötar.)

Saxe.

På kungens bud till öppet ting

sig bygdens folk här mangrant samlat.

Med Värmlands män han enligt lag

i dag om landets väl vill råda.

Är tinget utlyst enligt sed?

Flere röster.

Ja! Ja! (Vapenbrak från allmogen.)

Olof

(till Kark och Kettil).

Så fören själf er talan fram.Kark

(trädande fram).

Sen Yngves ätt, den gudaborna,

från härskarstolen stöttes ned

och Ivar öfver landet råder,

är tiden ond för Svitjods folk.

Från söder kommet, drottens följe

far illa fram med landets barn:

I aska läggas bondens gårdar,

af springarn trampas grödan ned

långs Ivar konungs eriksgata.

Tungt var att bära främlingsok

för oss, vid gammal frihet vanda.

Då hann till Lögarn ryktet fram,

att Olof, Ingjalds ende son,

den siste af den gamla ätten,

vid Vänerns stränder brutit bygd

och nya rika länder vunnit.

Då budet nådde skogens djup,

där vi från gård och odal drifne,

bland kärr och mossar fristad sökt,

det flög en löpeld lik långs trakten,

och snart på hemligt ting beslöts

att bryta upp och fristad söka

i Olof konungs nya land.

Kettil.

Förföljd och jäktad hann vår flock

på dolda stigar Vänerns stränder.

Här stå vi nu till målet hunna,

trehundra män med barn och vif:om skydd vi öfver vintem bedja,

om jord att grunda eget hem. {Tystnad.)

Olof.

Sen männens ord I nu förnummit,

hvad är ert råd i denna sak?

Halfdan

(träder fram).

Sen dess vårt folk, en ringa flock,

i dalen här begynt att röja,

till oss har hemlös främling kommit

ren mången gång från sköflad härd.

Som gäst han villigt bjöds att dröja,

ej blott som gäst, som vapenbroder,

som landsman togs han gladt emot.

Vår bygd var vid; på jord och bete

det rådde ännu öfverflöd,

af villebråd fanns nog åt aHa.

För hvarje gård, som växte upp,

för hvarje nytänd svedjas rök

var hären ökad med ett svärd,

som ökad trygghet gaf oss alla.

Förändradt är sen dess nu allt:

Vår makt är stark; mot yttre våld

vi sätta tusen sköldars rund,

och bättre än en borgmurs värn

är våra maders falska dy,

är våra ödemarkers vidd.

Ej längre svärd till sitt försvar

vårt folk behöfver vinna;och dock förutan fruktan ej

jag ser i dag vår framtid an:

Ett moln, fast fjärran än, jag ser

sin skugga kasta öfver bygden!

Långs älfvens lopp står gård vid gård,

ur hvarje hus en barnaskara

skall inom några korta år

dra ut att nya svedjor bränna

och kräfva jord till nya hem.

Än finns den jorden. Vidsträckt än

kring hvarje hushåll ouppodlad mark

står redo åt det unga släktet.

Än finns den — kanske snart ej mer!

Skall så som nu hvar flyktig skara,

hvar husvill flock få jord och skydd,

tör snart förskingradt bli det arf,

vi bort åt barn och‘barnbarn spara. —

CEnstaka bifallsrop, doft vapengny.)

Vi hittill mest haft goda år,

om brödet tröt, fanns fisk och vildt,

på slikt ej mer är nu att bygga.

Slår grödan fel — en vårnatts frost,

en veckas regn vid skördetiden —,

och bister står vid landets gräns

den bleke härjam — hungersnöden!

Af folk finns ren i bygden nog:

Försedd med vist och visad vägen,

må främlingsflocken hädan dra

och sörja själf för sina öden!

(Bifallsrop här och där, gny och mummel.)

SKark

(bittert).

Likt tiggarn, som vid bondens dörr

om husrum ber, vi jagas bort,

sen man en brödkant slängt i påsen.

Ingolf

(kväder).

Ej länge må du

på samma ställe

till gästnings dröja;

lätt ljuf blir led,

om länge han sitter

på annans bänkar.

(Mummel, enstaka rop af ogillande.)

1:a bonden

(från vänster).

Rätt så.

(kväder)

Ej mycket må du

åt andra gifva;

med ganska litet:

en kant af kakan,

en klunk ur kruset,

vanns ofta lof! {skratt)

2:a bonden

(från höger).

Ar viljan god, finns plats tillräckligt.

(Rop från olika håll)

Jai Ja! (Bifallssorl.)3:b bonden.

ifrån vänster mellanplari).

Vi vilja höra kungens mening,

hans råd är godt.

Rop:

Ja, ja, han tale!

2:a bonden.

I denna sak drott Olof döme,

hans råd är mitt!

Rop:

Bra! Bra! Han tale!

(Olof reser sig, äskande ljud. Allt folket tränger sig närmare

för att höra. De sittande resa sig, vapenslammer och sorl.)

Saxe

(med stark stämma).

Håll tyst! Drott Olof äskar ljud!

tLurstötar — allmän tystnad.)

Olof

(sen det hlifvit tyst).

Hvem finns bland er, som än ej minns

den tunga väg, som fört oss hit?

Hvem finns, som glömt den färdens ve?

Bakom oss Ivars hela makt,

en kampvan, vapenmäktig här,

likt hetsadt villebråd oss dref

mot gåtfullt, okändt öde ut!

Kringom oss ödemarkens fasor,

likt vargar kring en sårad älg,

bland skogens mörka stammar smögo:

här grönögd hunger, brännhet törst,där köld med isigt ulfvabett;

och lik en örn med svarta vingar

från dyster vinterhimmel ned

förtviflan hängde öfver oss.

Hvem har den färdens mödor glömt?

Hvem minns ej första vinterns fasor,

hur barnen dogo, kvinnor tärdes af,

och nöden likt ett hålögdt troll

satt obeveklig vid vår tröskel.

På dessa se: Vid Lögams strand,

vårt gamla hem, de vuxit upp.

Af samma svärd, som oss fbrdref,

de jagats hit från sköfladt hem;

de frestat samma nöd som vi

och gå att dela samma öde,

som fordom syntes oss så hårdt.

Med seger nornan krönt vår strid:

Vårt hus står fast; bak timrad vägg

vi trotsa vinterstormens hot,

och svedj ans aska ger oss bröd.

Vi äga nog, vi äga mer,

vi äga redan öfverflöd,

och skulle vägra bröder hjälp

af fruktan att åt ofödd släkt

ej nog i fyllda lador spara!

(Bifallsrop från alla håll, vapenslammer.)

1:A BONDEN.

Vid Tor, ett kungsord! Evig skam

det vore vägra gästvänskap

och drifva folket öfver fjällen!2:a bonden.

Rätt så! De röje fritt i dalen:

är sämjan god, finns godt om rum.

(.Bifallsrop från alla håll. Vapenbrak.)

Olof

(sedan larmet lagt sig).

Jag visste det. Jag anat rätt.

Jag kände edert hjärtelag:

Ej Värmlands bönder kunde fegt

slå dörren till för bröders nöd.

(till de landsflyktige)

Er tunga vandring nu är slut:

Från denna dag vårt land är ert.

Förglömmén aldrig denna stund,

och visen andra samma rätt,

som er i dag här vederfarits.

Kark.

Må Narstrands älf med blodig bölja

oss famna ned i kvalens hem,

om någon bland oss här förgäter

sin skuld till Värmlands höge kung!

Kettil.

Ditt ord, drott Olof, skänkt oss lifvet:

Vårt lif är ditt från denna stund!

De landsflyktige.

Hell, Olof Värmlandsdrott!

1:a bonden

(åskar ljud).

Sen första stund, vi kommo hit,

har framgång följt drott Olofs rådMå kungen nu som fordom fritt

fördela svedjeland och äng

emellan oss och Lögarns män.

Det är mitt råd.

Flera röster.

Mitt ock.

{Allmänt bifall. Starkt vapenbrak.)

Folket.

Det vare så! Hell, Olof Drott!

(Starkt vapenbrak. Alla männen höja händer och vapen).

Olof

(iefter ett kort uppehåll).

Som här beslutits, skall ock ske.

(till Saxe)

Låt luren gå, att lykta tinget!

{Lurstötar; folket strömmar ned på scenen blandande sig med de

landsflyktiga.)

Soen 6.

(Under det scenen fylles af det sorlande folket, som småningom

strömmar ut åt vänster, ha Kettil och l:a bonden trängt fram

till höger förgrund, till dem sällar sig Saxe, som banat sig väg

genom mängden.)

Kettil.

Yid skeppen barn och kvinnor än

med ångest bida på sin dom.

1:a bonden.

Så skyndom dit, med ord och hand

• att hälsa en och hvar välkommen!Saxe.

Rätt så! — Mig drotten sändt till er

att hit i afton alla bjuda

till gästning efter slutadt ting.

1:a bonden.

En härlig höfding är vår kung.

Saxe.

Ett värdigt skott af Yngves stam.

1:a bonden.

Ej finns en far, som för sitt barn

har sörjt som han för Värmlands folk.

Kettil.

På oss kan drotten tryggt förlita:

slik dag som denna glöms ej. lätt!

Saxe.

Rätt sagdt! Bock tiden hastar, se,

till skeppen skynda redan alla; —

ej anstår oss att komma sist.

1:a bonden.

Så låt oss gå!

(De gå ut åt vänster med de öfriga.)

Soen 6.

(Alla ha småningom dragit ut åt vänster. Endast Halfdan och Båve

som ett ögonblick varit skymda af folket, bli kvar.)

BIve.

Nåväl, — där ser du nu!

/Halfdan.

Jag ser

måhända längre än ni andra:

jag ser den väg, drott Olof går,

långs randen af ett bråddjnp slingra.

I dag han mycket satt på spel.

BAve.

Ja, ja, — slog skörden fel, — dock nej,

drott Olof städse följts af lycka.

Halfdan.

Så jägarn plägar mången natt

med utlagdt bete locka bytet,

tills, vordet genom framgång djärft,

det sist blir fast i gillrarns snara.

BAve.

Nej, nej, du får ej rätt i detta,

på Olofs lycka tror jag blindt.

Halfdan.

Om bågen spänns för hårdt, den briste^*.

BAve.

Hur lyckan skiftar, blir hans väg

i med- och motgång min tillika.

Halfdan.

Du anar föga, hvart den bär.

BAve.

Hvem känner Olof så som jag?

Allt sen den stund, han sändes migsom liten pilt från Ingj alds hof,

har dag för dag mitt öga följt

den unga ömens väg och sett,

hur vingen växte, modet steg

med hvarje år till högre flykt! —

Hans bröst är stora tankars hem,

och högt som himlen är hans mål.

Halfdan.

På vikingtåg i Greklands haf

jag fordom hört en gammal saga

om en, som Örnevingar gjort

af fjädrar fästa hop med vax;

hans mål var högt, mot solen själf

han styrde djärf på luftig stråt:

men vaxet smälte och han föll.

Båve.

Drott Olofs vingar brista ej,

ty folkets kärlek ger dem kraft.

Halfdan.

Och den du tror mer fast än vax?

Scen 7.

{De förre; Olof Kark, båda från vänster. Olof som tyst kommit

in, stannar och lyssnar obemärkt på de två sista replikerna.)

Olof

{trädande fram).

Hätt taladt, gamle fosterfar,

den kraften skall mig aldrig svika! —(till Halfdan)

Da blickar dyster, Solöhöfding,

och ofärd spådde nyss ditt tal; —

förgäfves, Halfdan, ingen tror

på slikt en sådan dag som denna! —

Du skulle följt oss med till stranden,

sett folket myllra ifrån skeppen upp,

hört sorg förbytt i fröjderop,

då budet kom om vårt beslut

att hemortsrätt de arma gifva!

Ej finns en man bland Värmlands folk,

som skådat slikt och ej vill gladt

sin jord med nödställd broder dela.

Och du allena står här mörk?

Se, solen lyser, grödan ler

på hvarje fält i ljusa vågor,

och vi ha nog, ej blott åt oss,

nej, äfven åt de andra alla!

Halfdan

(feväder efter ett kort uppehåll).

Fyllda lador fordom

ägde Fitjungs söner.

Nu dem stöder tiggarstafven.

Ymnighet blir armod,

är som ögonblicket

vankelmodigast bland vänner.

Kark.

Och därtill, höge drott, betänk,

att mången finns, som aldrig nogkan få, hur mycket lyckan skänker.

Så gifmild hand som din, min kung,

ej make har i hela norden.

Båve.

Däri förvisst du talar sant.

Halfdan.

Mer sant, tör ske, än själf han anar.

Olof.

Beständigt skarpa ord på tungan!

(muntert)

Då nöd står på, blir tid till sorg;

i afton, Halfdan, ha vi gille,

och sorgen skyr drott Olofs sal.

Halfdan.

Rätt så! Så länge mjödet varar,

är mängdens trohet fast som berg.

Och den, som minst på gästning sparar,

blir visast nämnd af folkets röst.

Olof.

Hvadhelst är mitt, är folkets ock,

ty allt, jag äger, vanns af det.

Halfdan.

Och mitt är mitt, ty af de mina

och mig det vunnits åt de mina.

Till gillet ej jag komma kan,

där hemma stundar slåttertiden,

och ängen bidar liens stål.

33

Klinckowström, Olof Tråtålja.

3Olof.

Om blott en dag du ville dröja,

jag kunde ge dig manstark hjälp.

(till Kark)

Ej sant, på armar finns ej brist?

Halfdan.

På gården, konung, redan nu

finns händer nog att berga skörden,

och munnar nog att dela brödet,

sen skörden blifvit bergad in.

Olof

(stött).

Var trygg, af gårdar finns här nog,

hvars dörrar öppna stå för gästen.

Så länge ingen lider brist,

skall ingen tvingas mot sin vilja

att skänka af sitt öfverflöd

en beta bröd.

Halfdan

(lugnt).

Så länge blott?

Men slår nu skörden fel — hvad sen?

Olof

(set" honom ett ögonblick skarpt i ögat, därpå, i det han går)

Så får jag skaffa folket bröd,

hvarhelst det står att finna.

(Går uppåt fonden följd af Båve och Kark.)

B i då.AKT II.

Hall i kungsgården. Stor ny timrad sal med ryggås tak, svärtadt

af härdens rök. Hallen ses snedt från sidan, så att kortväggen

med hufvuddörren sträcker sig från vänster förgrund upp mot

fonden, höger långvägg åter ned från fonden mot höger förgrund.

Af hallen synes endast en del. Längst till vänster en trätrappa,

ledande upp till frustugan. Till höger en mindre dörr, ledande

in i huset. Långs väggarna rått tillyxade hord och bänkar. På

väggarna några vapen samt en del horn af älg och ren, fisknät,

ljuster, lurar m. m. På golf vet några älg- och björnfällar. Det

hela dock sparsamt nog i förhållande till hallens storlek, så att

ett intryck af tomhet uppstår. Dörren är vid ridåns uppgång

öppen, lämnande utsikt öfver ett snölandskap i dyster, kall

vinterbelysning. Det snöar smått.

Scen 1.

(Solveig kommer stödd af Thova utför frustugans trappa.)

SoLVBIG.

Den lille sofver sött i vaggan,

och ute stormen rasat slut;

hur skönt att andas än en gång

den rena, friska vinterluften!

Thova.

Gå varligt utför trappans steg;

glöm ej: än är du svag, min drottning!Akt IL Scen 1.

Solveig. .

Nej, nej, för hvarje steg jag tar,

jag känner kraften återvända.

I kammarns rökuppfyllda luft,

där facklan ensam skänkte dager,

där var jag svag. (träder ut i porten)

Hell, fria luft!

Hell, ljusa snö, som mot mig ler!

Thova.

Hur glad skall ej drott Olof bli,

då han från jakten vänder hem

och ser dig åter frisk och stark!

Först nu, då än en gång bland oss

du står som förr, vår konung kan

få njuta okvald fadersglädje.

Så länge ännu vid din bädd

den mörka noman hotfull stod

med saxen lyft mot lefnadstråden,

det var som hade drotten skytt

sitt eget blod: med bordtvändt öga

förbi den lille smög han tyst,

som hade barnets åsyn väckt

hos honom hemligt samvetsagg.

Solveig.

Sin son, sin ende son, han skytt

af fruktan att med mitt betala

hans unga lif? Ej alltför dyrt

det priset varit för en son,

bestämd att bära kunganamnoch Värmlands vida rike slyra. —

Min son, kung Olofs son och min,

af Yngves ätt det sista skottet —

det sista? — nej, ett härligt frö,

som själf skall växa upp till träd

med mäktig, tusenårig krona.

Hans lif ej kunnat nog betalas.

Den bästa delen af mitt blod

är den, som rodnar på hans kinder;

den sämre, det som här finns kvar,

jag offrat gladt.

Thova.

Drott Olof döm

i denna sak ej alltför hårdt:

den lille kunde ej som du

i nödens stund ge tröst och råd,

och tungt sen länge hvilar ren

på Värmland vreda gudars hand.

Solveig

(isätter sig på en stol i själf va dörröppningen).

Ja, du har rätt, sen höstens skörd

slog fel af frost och regn fördärfvad,

har nöden växt med hvarje dag.

Hur är det nu? Har jakt och fiske

ej gifvit något?

Thova.

Nästan intet.

Ack, drottning, nu, först nu, står nöden,

den rätta nöden vid vår dörr!

/Sen veckor bark vi lagt i brödet

och korna fodrat ut med säf.

Solveig.

Och detta först jag erfar nu?

Thova.

Åt dig, däruppe i din kammar,

fanns alltid nog: en tjädertupp

i snaran fångad, fisk ur nätet,

åt dig blef slikt städs villigt sparadt,

ty deladt dock det föga räckt.

(ser utåt).

Här kommer Båve, bäst af alla

han tälja kan hur allt står till.

Solveig.

Nöd alltså, verklig nöd för dörren?

Jag måste veta allt!

Soen 2.

De förra, Båve {utifrån).

BlVE.

Var hälsad, drottning! Än en gång

välkommen i de dinas krets,

där länge ren du varit saknad!

Solveig.

{räckande honom handen).

Ett vänligt ord, tack gamle vän!

Och dock om Thova talat sant,

I borden saknat annat mer.Båve

(till Thova).

Hon vet?

Thova.

Det står jn ej att dölja.

Solveig.

Jag vet, att ni i brödet bark

ba blandat, själfva lidit nöd,

och dock åt mig det bästa sparat.

Dock detta är ej nog: långt mer

jag måste veta. — Säg mig allt!

Båve.

Jag lyder, drottning, fast ej gladt,

ty sorg mitt budskap skall dig bringa,

och intet ord jag har till tröst.

Som själf du vet, slog skörden fel:

af regn och hagel grödan slogs,

i hvarje rågax kornen grodde,

och frosten tog hvad regnet spart.

Vårt fiske gifvit föga vinst;

af jägarn aldrig unnadt ro,

af gillrens antal skrämdt, det vilda

har bygden flytt att söka skydd

i fjärran, obebodda nejder.

Sen dess vi tärt på vårt förråd;

snart, drottning, är det slut.

Solveig.

På allt?Båve.

Så godt som allt! I visthusbod

och loge råder redan ebb,

och korna slutat gifva mjölk.

Solveig.

Nöd alltså, oundviklig nöd!

Och dock i våras tycktes allt

för hela året rundligt räcka.

Båve.

Du glömmer, drottning, att sen dess

ha Karks och Kettils folk fördubblat

vårt antal här vid kungens hird.

Solveig.

Så hade då min fader rätt?

Båve.

Han fick det genom ödets makt:

en riklig skörd förändrat allt.

Solveig.

Ån bönderna i bygden, folket,

säg, svälta äfven de?

BIve.

Ej alla;

blott där, hvar många munnar finnas,

är brödet slut. I alla gårdar,

där efter tinget skydd man skänkt

åt landsförvista, råder nöd;men de, som stängde sina dörrar

och bnro mängdens tadel lngnt,

för sniken vinningslust beskyllda,

de sitta nu vid rågadt bord

och äta brödet utan bark.

Solveig.

Så finns då säd i dalen än?

BAve.

Blef allt, som finns, fördeladt lika,

fast knappt, det räckte dock åt alla.

Solveig.

Så må de burgna låna ut

sitt öfverflöd åt dem, som svälta!

Då kungen blandar bark i brödet,

kan bonden äta samma kost.

BÅVE.

Så är det, och drott Olof just

i detta ärende har dragit

rundt byggden ut att öfverlägga

med folket om hvad göras kan.

Solveig.

Då blir det därvid, att till våren

vi lefva på förknappad kost;

har solen väl smält fjärdens isar,

på jakt och fiske få vi lefva,

tills nästa skörd ger mognadt guld.Båve.

Blott folket lånar ut förråden?

Solveig.

De hittills åtlydt kungen blindt.

Båve.

Ja, hittills, drottning.

Solveig.

Och i dag

de skulle vägra? Ingen fara!

I kungens hand de likna vax.

Nu vill jag själf förråden se

och lära känna nödens vidd.

Kom, Thova, följ mig åt! Jag vill

en vandring göra genom tomma burar,

som alltför länge saknat ren

en matmors blick.

{reser sig och går ut följd af Thova).

Soen 3.

Båve {blickande efter de bortgående).

Båve.

Hvem vet, måhända får hon rätt.

Drott Ölof städse följts af lyckan;

törhända äfven nu den blir

sin älskling trogen.Scen 4.

Båve, Kark kommer utifrån. Han har ludna skidskor, kort

päls-rock samt pälsmössa, han är beväpnad med pilkoger och

lång-ftd^re; |>

BAve.

Du här?

Så har då drotten vändt tillbaka?

Kark

(itagande af sig näfverkonten och stampande snön af fötterna).

Han följer tätt i mina spår

med Saxe.

BIve.

De allena?

Kark.

Ja,

hvem eljest?

BIve.

Utan framgång då

den långa, tunga färden varit?

Kark.

Beror på hur man saken tar:

vi ha fått mat, det allra bästa,

som fanns att få i hvarje gård,

och sofvit varmt och lagt oss mätta

i hela nio dar i sträck.

Nu vet man, hvar förråden finnas,

och kunskap är den vises guld.

/"BIyb.

Och intet, intet alls I bragt

tillbaka från er färd?

Kark

(itagande upp en tjäder ur näfverkonten).

Den här!

Båve.

En tjädertupp!

Kark.

Ett underdjur,

hvartill, jag tror, ej make finns

i alla Värmlands skogar.

Båve.

Hur så?

Kark.

Rätt enkelt: hade maken funnits,

vi borde sett en skymt däraf.

Dessutom glöm ej: denna tjäder

skall räcka till ett middagsmål

åt femti man med barn och kvinnor!

Båve.

Du skämtar grymt.

Kark.

Och du af svälten

tycks mer än vanligt butter bli.Båve.

Så ha då alla vägrat?

Kark.

Ja,

försök, att från en bandhund ta

ett ben och se, om ej han morrar!

Båve.

Men kungen, kungen då?

Kark.

Vår kung

har talat väl — otroligt väl.

Båve.

Och likväl alla dessa bönder.........

Kark.

Helst äta brödet utan bark.

Högst märkligt, men dock sant!

Båve.

Allt hopp förbi: ett sorgligt bud

för mig att drottning Solveig bringa!

Dock finns ej val, — det måste ske.

(går ut genom porten och åt vänster).

Soen 5.

Kark

(ensam).

Du gamle tok med bandhundsart,

som slokar svans och hellre svälter

rän dristigt steken stjäl! Mitt kynne

har mer af vargens egenart:

hvad jag behöfver, städs jag tager,

hvarhelst det närmast finns till hands,

och framför svält jag föredrager

en stulen kost.

(iblickande ut åt höger)

Här ha vi kungen;

i tvekan hit han styr sin kosa.

Nu gäller egga djärft till dåd,

och talman bli för allas väl,

som äfven råkar mitt att vara.

Soen 6.

Kark; Olof, Saxe båda utifrån och från höger. Olof är beväpnad

med björnspjut, båge och koger; Saxe med svärd och yxa. Båda

ha pälsmössor, ludna skidskor och korta pälsbrämade rockar.

Olof.

Är ingen här?

Kark.

Jag Båve mött;

din drottning nyss gick ut med Thova.

Jag gubben sändt att dem förkunna

vår återkomst.

Olof.

Ett lyckobud!

Min Solveig är då utom fara.

Dröj här! — Jag måste se min son.

{skyndar uppför trappan till frustugan).Soen 7.

{Kark. Saxe.)

Kark.

Så är den resan slut. Och nu,

hvad återstår oss?

Saxe

{bittert).

Tiggarstafven.

Kark.

Den stafven just ej stödt oss väl.

Saxe.

Åt Hel med dessa snikna bönder!

Vår drott har skänkt dem land och skydd,

och nu de vägra hjälp i nöden

och tänka blott på eget skinn.

Kark.

Så må han ta sin hand ifrån dem.

{pekar på vapnen)

En fackla blott och dessa dyrkar,

och snart här råder öfverflöd.

Saxe

{uppbrusande).

Till stigsmansbragder, skurk, du råder!

Skall kungen, han hvars högsta plikt

det är att värna landets lagar,

likt blodig viking draga utpå nattlig röfvarfärd och råna

det folk, som litar på hans skydd?

Kark.

Förtjänar deras öfverflöd

hans skydd, så ha vi i vår nöd

ej mindre rätt till drottens hjälp.

Skall halfva folket duka under

af vördnad blott för lagens bud,

så tycks mig lag och olag ganska lika:

en skyddar fattiga, den andra rika,

men hela folket ingendera

förmår att skänka hjälp.

Saxe.

Välan,

Så må han bruka öppet våld,

med svärdet slå allt motstånd ner

och ta, hvad helst som han behöfver,

med maktens och med styrkans rätt!

Så björnen, skogens kung, sitt rof

slår öppet under solens öga,

där ulfven, rädd för månens skimmer,

i dunklet blott går fram sin väg.

Kark.

Nå gärna det! Mig kvittar lika,

om måne eller sol bli vittnen,

blott dådet lyckas och jag slipper

min gördel se för hvarje dag

mer vid........Saxe.

Var tyst, här kommer kungen.

Om detta ej ett ord!

Soen 8.

De förre. Olof.

Olof

(på trappan).

Han sofver. — Ännu inga sorger

hans slummer störa. — Oyra barn,

skall dig af nornan väl beskäras

att fora ut med manligt dåd

hvad fåfängt här din far försökt,

att skänka lycka, gifva alla

en lika lott och dock ej bryta

emot en likes bättre rätt? —

(till Saxe)

År Solveig än ej kommen? — Saxe,

sök upp din far och för dem hit!

*

Saxe.

Jag går. (Går ut och åt vänster.)

Scen 9.

Olof. Kark.

Olof

(efter ett kort uppehåll).

Här gifs ej val: vi måste offra

de sista korna.

49

,M6/oe. Kl in eko to s tr ö m, Olof Trätälja.

4Kark.

Mager kost!

Och när vi köttet gnagt från benen,

hvad sen?

Olof

(dystert).

Hvad sen? Sen är det slut!

Kark.

Och folket dör?

Olof.

Mitt hjärteblod,

det enda egna jag har kvar,

de kunna dricka, om dem lyster.

Kark.

I veten dock, att föda finnes,

och vapenmakten, herre kung,

är eder.

Olof. •

Makten ja, men rätten,

men rätten, Kark, den har jag ej.

Min kraft, min hela styrka ligger

i detta enda: Du är lagen!

Och lag är blind, mot alla lika,

ej en för arma, en för rika;

den väger endast rätt, ej nöd.

Dess blanka sköld, demantehård,

skall värna tiggarns skrumpna lemmar

mot j arlens röfvarsvärd ej mer,Akt U. Scen 9.

men mindre ej, än minsta smula

på öfverflödets bord mot hand,

som lysten hunger sträcker ut.

Jag splittrar skölden med mitt svärd,

jag bryter ladan upp, jag gifver

åt folket hvad det kräfver: bröd.

Hvad sen? — Är hungern en gång mättad,

i hvarje blick jag läsa skall:

Du våldet är! Och i mitt inre

skall rösten svara: Du är våldet.

Kan våldet skänka landet fred?

Kan våldet skapa folkets lycka?

Min far var våldet: våldsamt grep

han maktens tyglar fatt; med svärd,

med eld han slog hvart hinder ned,

tills svärd och eld och nyfödt våld

beredde honom samma lott.

Kränks ej enhvar, då lagen kränkes,

och kan ur brutna lagar spira

en annan sådd än fortsatt fejd?

Kark.

Af folket lagen först blef stiftad

för folkets skull, och kan du säga:

Jag folket är! så är du ock

din egen lag.

Olof.

Ja, var jag folket,

det hela, hela folkets röst!Kark.

Det är du, drott, ifall du vill

det helas väl. Och har ej folket

på öppet ting dig gifvit makt

att dela mellan oss och dem?

Olof.

Att dela, ja, men endast det,

som än var ingens egendom.

Kark.

Hvad ingens var, var också allas,

och då åt en du gaf, du tog

hans del däri från hvarje annan

och bröt ej lag.

Olof.

Det var ett annat.

Kark! Kark! Du frestar svårt!

Kark.

Finns väl för lagen högre plikt

än röfvarn näpsa, knifven vrida

ur mördarns hand? Och är i dag

ej rigeln för den fulla ladan

en dolk mot folkets hjärta vänd?

Olof.

Det är den, och mitt bröst som sköld

jag ville gladt för folket ställa.

Begär ej mer!Kark.

Din arm det är,

ditt hjärta ej, som folket kräfver.

(ser utåt)

Här är det; kommer hit att be

om lof att lefva. — Vägra, om du kan!

Scen 10.

De förra, allmoge, män och kvinnor utifrån. Alla äro hleka och

aftärda. De fylla småningom hela bakgrunden.

1:A BONDEN

(hastigt inträdande).

Är kungen här?

Röster

{utanför).

Vi Saxe sett!

Han återvändt med hjälp och räddning!

2:a bonden

(kommer in).

Gif rum, gif rum! Han måste höra

min nöd och stå mig bi.

3:e bonden

(tränger sig fram).

Din nöd.

Är min, är vår ej lika stor?

Han måste hjälpa alla!

Folket.

Bröd!1:A BONDEN.

Yi dö af hunger, herre kung!

Olof

{till Kark).

Låt leda korna ut till slakt.

Kark.

De räcka ej åt alla.

Folket

(iträngande sig fram).

Bröd!

Olof

{doft).

Jag har ej mer.

En kvinna

{tränger sig med två larn fram ur hopen).

Mitt minsta ren

jag satt i skogen ut, sen barmen

af hunger sinat. Dessa två

af hunger dö.

Olof

{som förut).

Jag har ej mer.

Kvinnan

(omfattande hans knän).

Nåd, herre konung, bröd för barnen!Olof

(slitande sig lös).

Om i min makt det stod att sten

till bröd förvandla, mala mjöl

af fjärdens is — det skulle ske!

Förslår mitt kött, mitt hjärteblod,

att mätta hundra munnar? Tag det,

det tillhör er! Om ej, så dö!

2:a bonden.

Glöm ej, på dina råd det var,

vi togo flyktingskaran mot.

3:E BONDEN.

Du bragt oss dit, där nu vi stå;

din plikt det är att rädda folket.

1:a bonden.

Än finns det bröd i bygden, drott,

nog bröd åt alla, om det delas.

Olof.

Det är ej mitt.

Folket

(om hvarandra).

Gif bröd, gif bröd!

Yi ta det hvar det finnes.

Olof

{efter en sista häftig inre kamp).

Kark,

tag folket med, låt slakta djuren

och dela allting ut, som änfinns kvar i loge ock i burar!

Är värfvet slutadt, återvänd

och bida mina bud.

Kark.

Jag hört

din vilja, åtlydd skall den bli.

(Går följd af folket, som om hvarandra trängts efter honom ut

genom den öppna porten.)

Soen 11.

Olof

(allena, efter ett kort uppehåll).

Så är det gjordt. — I denna stund

jag är så arm som en af dem,

en tiggardrott, som saknar bröd,

och dock en kung, en kung, hvars panna

till jorden trycks af kronans tyngd!

(tar af den gyllne ringen, han bär om pannan)

Här är den, maktens sinnebild,

den skaldbesjungna k ungaringen.

Från hjässan bort, du gyllne boja!

I fjärdens djup jag gladt dig sänkte,

om blott jag följde hjärtats bud.

Du smala band af hamradt guld,

hur mycket blef för dig ej vågadt,

hur göts för dig ej blod och tårar!

Ej älfven rymde dessa tårar,

ej Vänern detta haf af blod!

Hur lätt du på en annans lockartycks sväfva lik en blomsterkrans,

och nyss likt eld du bränt min tinning

med bergtung vikt min hjässa tryckt.

Du ger ej annat val, än välja

emellan folkets eller lagens lif.

Så må då lagen dö för folket,

som först den blef för folket till!

{sätter på ringen)

Jag gjort mitt val; nu är det öfver,

nu är jag åter kung.

Soen 12.

Olof. Solveig, hastigt in utifrån.

Solveig

{kastar sig i hans famn).

Du återkommit! Än en gång

jag hvilar trygg i makens armar.

Och du har lyckats, har fått hjälp?

(ibetraktar honom)

Hur blek du är! Ditt hopp har svikits?

Har Båve rätt?

Olof.

De vägrat alla.

Solveig.

De vägrat! Vägrat alla?

Olof.

Ja!Solveig.

De vägrat, och du låter dela

bland folket ut det allra sista,

vi lyckats spara!

Olof.

Folket dör.

Solveig.

Så var en man och bruka maktspråk

och vapen, om det kräfs! Ditt barn,

din hird, ditt rike är i fara,

och du, du tvekar alla rädda

för några tredska bönders skull:

och du vill vara kung?

Olof.

Ej mer

jag längre tvekar nu; förråden,

dem måste, vill jag, skall jag ha!

Dock ej för mig och ej för eder,

för allas väl jag steget tar.

Att bryta lag är offra äran;

för äran gaf jag glad t mitt lif,

gaf ditt, gaf barnets, som däruppe

i vaggan slumrar, allt jag gaf.

Dock öfver äran högt står plikten,

min plikt att sörja för ett folk.

För allas väl må äran offras,

och offret skall bli gjordt!Solveig.

Och äran

du återvinner hundrafaldt!

Gifs väl för drotten högre ära

än värja djärft mot hvarje fara

det rike, som en dag skall gå

i arf till sena ätteläggar?

Då landet är i nöd, hans hud

skall blindt af alla åtlydt bli,

likt bud från Valhalls höga gudar.

När trots med kraftig arm han kväser,

han slår som de; det är hans rätt

att bruka lagens skarpa svärd.

Att åtlydd bli är kungens heder:

och du, du talar om att äran

skall offrad bli?

Olof.

Jag tvekar ej.

Solveig.

Så grip dig dristigt an med dådet!

Hvar stund som rinner bort är dyr.

Sänd bud till Solön, mina fränder,

min far besvärj, att skynda hit!

Med tjugo tappra svärd de stöda

vår goda sak.

Olof.

Är du så viss,

att Halfdan lämnar ut förråden?Solveig

(lugnt).

Min far är ingen stigman, Olof;

af allt, han tager, skall ej mer

han fordra än en rättvis del;

hvad öfrigt är, det blifver vårt.

Olof.

Du menar?

(betraktar henne ett ögonblick i stum tvekan, därpå utbristande)

Gudar, jag förstår:

du menar böndernas förråd!

Dem var det, kvinna, som du trodde

jag tänkte röfva från mitt folk

och dela sen med bundsförvanter

som byte efter vikingsed!

Och detta. . .. Mörka Narstrandsmakter!

Så djupt jag redan sjunkit ned,

att hon, min drottning, hon, hvars ära

bort vara min, kan sådant tro!

(med värdighet)

Jag tänkte på din fars förråd,

dem han, såväl som alla andra,

nu måste lämna ut.

Solveig.

De våra?

De mina tvinga? Glömmer du,

att Halfdan är af jariastam?

Af kungablod vi rättvist yfvas:

din ätts, ditt väldes främsta stöd

skall städse vara Solöätten.Och oss, din släkt, likt bygdens bönder,

du vill till lydnad tvinga, plundra,

beskatta efter eget val?

Olof.

Det vill jag, och det skall jag göra.

Jag står i folkets stad och ställe

och känner inga undantag.

Skall våld i lagens ställe träda,

så måste äfven våldet vara

för alla lika i mitt land.

Solveig

(slår armarna om hans hals).

Ack Olof! Olof! Olof, detta

ej ändas väl!

(Brister i gråt.)

Ridå.Samma dekoration som förut. Det är natt, och salen upplyses af

några facklor samt af det fladdrande, rödaktiga skenet från den

för &8kådarne osynliga härdm. Vapnen på väggarna är o borta.

Porten är vid förhängets uppgång stängd. Tom scm, på af stånd

höres ljudet af slädklockor och annalkande hästhofvar.

Soen 1.

(Solveig kommer hastigt ned för frustugutrappan.)

Solveig.

Jag hästar hör! De rida skarpt,

och isen likt en harpsträng sjunger

for deras snabba hofvars slag.

Det är de mina: snabbt mitt bud

har hunnit fram och fyllt sitt värf,

och raskt och utan tvekan alla

de kommit på min bön.

(Lyssnar ett ögonblick tyst på det allt starkare ljudet.

Skall väl jag lyckas att förmå

min far att blidka Olofs sinne?

Skall Olof vika ge? Hvem vet,

måhända räcka de förråd,

som dessa snikna bönder dölja.

Och dock; jag känner Olof väl:

Han ger ej vika, viker ejfrån det, han anser som det rätta.

Så må då far, nej, han ej heller___________________

Nej, aldrig! — Valhalls milde gudar,

o, stån i denna stund oss bi,

ty dystra åskmoln ser jag redan

dra samman öfver Yngves hus!

(Hästarna stanna utanför ; man hör röster och slammer af vapen

och "betsel. En träl kommer hastigt in från höger och öppnar

portens bommar. Genom den öppna porten skymta flera af bloss

belysta slädar, sadlade hästar samt väpnade män.)

Soen 2.

(Solveig. Halfdan.)

Halfdan

(ännu utanför).

Se till, att våra hästar fodras,

men rör ej sadel eller sele!

Ställ väpnad vakt vid hvarje fora

och bida sen mitt hud!

Ingolf

{utanför).

Skall ske!

(Halfdan träder in. Han är fullt stridsrustad, med mörk,

stål-bandad hjälm, prydd med två korpvingar, bry nja, brynjébyxor

och bröstplåt; han är väpnad med svärd vid sidan och spjut i

hand. öfver axlarna har han en vid mantel af björnhud,

fodrad med scharlakan.)

Halfdan.

Här är jag, dotter!Solveig

{skyndar mot honom).

Härklädd, far,

du kommer till vår gård?

Halfdan

{lämnande manteln åt trälen).

Där lagen

ej längre råder, har den frie

sitt bästa värn i svärdets egg:

det svär ej mened.

Solveig.

Far!

Halfdan.

Din make,

hvar är han? Hvar är landets kung?

Solveig.

Med Kark och Saxe har han dragit

långs dalen upp att kräfva ut

förråd åt folket, som förhungrar.

Halfdan.

Så är det skedt: jag kom för sent.

Med hälften af hvad allt jag ägde

af sparad vinterkost jag hit

har skyndat att förhindra detta

och kom för sent.

{efter ett kort uppeh&U)

Alltså på stigmansfärd är kungen?

På stigmansfärd mot eget folk!Så djupt är Yngves ätt då sjunken!

Af mörkret dold i midnattstimma

det stolta trädets sista telning

likt fredlös niding drar på rof.

Solveig

(sakta).

Det finnes nöd, som trotsar lag.

Halfdan.

Jag vet blott ett, som bryter lagen,

och det är stundom ärans kraf,

men för en folkets styresman,

en kung, är äran ett med lagen.

Hvem skapat nöden, om ej han?

Han varnad blef: af Båve först,

af mig på tinget sedan.

Solveig.

Par,

fanns väl för Olof annat val?

Halfdan.

I tid han återsända bort

det nya folket öfver gränsen.

Solvbig.

Han ville ej.

Halfdan.

Hans viljas skuld

det är, om nu i blodig fejd

65

*s86/o». Klinckowström, Olof Tråtälja.

5det välde, som vi grundat här,

går under.

Solveig

(trotsigt).

Rätt han har att ta,

i nödens stund, hvad han behöfver.

Halfdan

{strängt).

Du talar som en stigmans brud.

Solveig.

0 fader, fader, ej du tänker

på hvad vi lidit, nöden.... hungern,

på folkets, barnens ve!

Halfdan.

Min Solveig!

Därute fålen står för släden,

1 vapen dina bröder bida.

Vänd hem till Solö! — Olycksöden

jag hopas ser kring detta hus.

Solveig.

Du glömmer, far, — jag har en son.

Halfdan.

Tag barnet med! I gossens ådror

ock flyter Solöättens blod.

Solveig.

Du tadlar Olof, då han kräfver

med svärdets rätt i nödens timma

den säd, den boskap, han behöfver;

och själf du smyger hit och villhans son, hans maka locka bort!

Har Olof ej till barnet rätt

så visst som jag, som Solöfttten?

Min son, se där det band, som fjättrar

i väl och ve din dotters öden

vid Olof och vid Yngves hus!

Jag Olof gaf min tro, min kärlek,

dock tro och kärlek kunnat vika

för släktens och för ärans kraf,

men barnet, barnet, i hvars ådror

vi båda blandat ha vårt blod,

det binder oss för evigt samman.

Jag måste stanna!

Halfdan

(efter ett kort uppehåll).

Du har rätt,

och jag har orätt. — Du bör stanna.

Och dock jag anar, att den dag

skall komma, då du ångrar detta.

Den dagen, glöm det ej, är hemmet,

hvad än må hända, öppet än.

Scen 3.

De förra. Båve utifrån; han är härklädd och väpnad med

svärd och sköld.

BAvb

(går fram till Halfdan).

Var hälsad! — Rätt du fick omsider.

O Halfdan, att du kommit förr!Halfdan.

Ert ftr’nde lyckats?

Båve.

Ja, — dessvärre.

Halfdan

(betraktar honom skarpt).

Du tiger, Båve? — Blod har flutit?

Båve

(doft).

I aska ligga trenne gårdar,

sin bane Kåre Ulfsson fått.

Solveig.

Och hvem, — hvem har begått det dådet,

ej Olof dock?

Båve.

Han grep till vapen,

han skällde drotten tjuf, och Kark

med yxan klöf hans gråa hufvud.

Halfdan.

Han var min frände! Intet mer

det finns för mig att här beställa.

En röfvarkula detta hus

i natt har blifvit. — Solveig, du,

förgät ej, hvad jag sagt! — Farväl!

(Vill gå, men mötes i dörren af Olof.)Scen 4.

De förra, Olof, Saxe, Kark, Kettil, bönder och huskarlar, alla

väpnade och hårklädda utom Olof, som endast bår sitt skidspjut;

han är lått sårad och har ett blodigt förband om pannan.

Olof

(;till Saxe).

Se till, att allt blir räknadt, ristadt

på runstaf in och väl förvaradt!

(till folket)

I morgon skall det bli fördeladt.

(bittert)

Så dyrköpt julkost ingen drott

förmått att än bestå de sina!

Halfdan.

Yar stigmansfärden lyckad, konung?

Olof.

Förbannelse, hvad är väl detta?

Af ingen, än af kvinna född,

jag tänker tåla sådant.

Halfdan.

Hvad?

För namnet blygs du, ej för yrket.

Olof.

Har än du sett en stigman skänka

sitt sista bort att lindra nöd?

Då stigman rånar, sker det väl

sig själf att rikta?Båve

(ibevekande).

Halfdan, lugn!

Halfdan.

Den stigmansgärning öfvar, blir

en stigman nämnd.

Solveig.

Håll upp, min far!

Halfdan.

Nej, tig! Jag måste tala, måste ge

åt barmen luft, skall ej mitt bröst

af vreden söndersprängas.

Olof

(med våldsamt tillkämpadt lugn).

Nå?

Halfdan.

Ditt mål, din lefnads hjältegärning

var allas lycka, allas väl.

Försök ej neka! Alltför ofta

på tinget alla hört ditt skryt.

Är det för allas väl i natt

du kämpat, brutit hemmens frid

och sölat yxans egg med blod

af gubbar, värnande sin härd?

Är det att vinna detta mål,

som trenne hem gått upp i rök?

I askan kringom sköflad boning

det glimmar än, än glöda timren,än dricker ulfven offrens blod:

ocb slikt du nämner: allas lycka!

Olof.

För allas lycka offret skedde:

jag måste straffa dem som trotsat.

Halfdan.

Där lag ej finnes, finns ej trots,

men endast våld mot våld.

Olof.

Så borde de för våldet vikit.

Du gjort det, du; jag såg därute

på tunet dina slädar bålla.

Fritt, utan tvång, på Solveigs bön

du lämnar ut din sparda skatt.

O, Halfdan, att du förr var kommen!

O, att jag anat, att du kom!

Hur mycket då ej vore ogjordt

af denna olycksaftons verk!

Halfdan.

Jag lämna ut? — Åt dig? — Vid Thor,

det går för långt!

Solvbig

(gripande tag i hans arm).

Säg ej emot!

För fredens skull låt honom tro det!

Olof

{häftigt).

Tro hvad? — Hvad är det jag skall tro?

71Halfdan

{lösgörande sig från Solveig).

Hvad helst dig lyster, utom det,

att Solöätten gifver vika

för stigmanshot och laglöst våld!

Olof.

Ha, hvad är detta?

Solveig.

Fader! Fader!

Halfdan.

Du tror att fria män ge vika

för våld, så länge vid sin sida

de bära svärd och sköld på arm?

Med maktbud kan du trälar styra,

men fria män blott lyda lag.

En gåfva var det, hit jag bragte,

af frände skänkt åt nödställd frände,

ej skatt till kung från undersåte

och minst af allt en tvungen gärd.

Olof.

Hvad namn, du ger det, kvittar lika:

Förråden, som du lämnat ut,

i folkets namn jag tar om hand.

Halfdan.

Det gör du ej!

Olof.

Du trotsar, gubbe!Halfdan.

Så länge Solöätten äger

en arm, ett svärd till sitt försvar,

mot dig och alla skall jag veta

att värna, hvad med rätt är vårt.

Olof.

Du glömmer, att jag makten äger!

Halfdan.

Så döme svärdet!

(slår upp dörren och ropar ut)

Solömän!

Till vapen! Hit! Här hotar våld!

Ingolf

(utanför).

Häråt! Till vapen, Halfdans män!

Soen 6.

De förre, Ingolf Sölve, Einar, beväpnade huskarlar, alla utifrån.

(Under det föregående hafva Kark, Kettil, Saxe och folket

dra-git sig tillbaka bildande en samlad grupp i höger bakgrund och

lämnande förgrunden fri åt Halfdan, Olof Solveig och Båve.

De inträdande hejda sig i och kring porten samt i vänster

förgrund, sålunda bildande en motgrupp till Olofs folk.)

Ingolf.

Hvad gäller striden?

Einar.

Hvad står på?SöLVB.

Hvem vågat hota?

Solvbig

(kastar sig emellan dem och Olof).

Fader! Bröder!

Befläcken ej vår sal med blod!

Saxb

(trängande sig framför Olof med draget svärd och framsträckt

sköld).

Till vapen! — Drottsvek! — Yärjen kungen!

Ingolf

(tränger sig förbi Halfdan).

Tillbaka, Saxe, eller pröfva

min klingas stål!

(Båda stå tvekande att gifva första hugget.)

Båve

(till Olof).

Vid allt hvad heligt

och högt du aktar, hejda striden!

För hårdt du strängen spänt: — ett hugg

och bågen brister!

Kark

(tränger sig fram till Olof).

öfvermakten

vi ha ej här. — Gif vika, herre!

Hos dalens bönder än finns gods,

som vinnes lätt med mindre fara.

Gif vika! Folket tvekar redan.Olof

(skjutande Saxe åt sidan).

Jag ger ej vika, får ej vika

från detta kraf. — Om blott ett korn,

ett enda sädeskorn det gällde,

jag satte utan tvekan allt

som nu på spel. — Ett fall af trots,

af onäpst trots, och hoppet släckes.

Skall folket räddas, måste alla

mig lyda nu som fordom blindt.

Solveig.

Men Olof, Olof, våra fränder,

min fader, gäller detta ej?

Olof.

Det gäller alla, alla här i landet.

I folkets ställe här jag står,

i lagens, som jag brutit ned.

Solveig

(till Halfdan).

Gif vika, far!

Halfdan

(be8tämdt).

Jag kan ej, dotter.

Ingolf

(häftigt).

Ge vika, hvilken blodig skymf!SöLVE

(likaså).

Oss tillhör godset efter lag.

Einar

(likaså).

Förr död än träldom, syster!

Halfdan

(till Olof).

Är detta målet för din sträfvan?

Mot vän står vän med draget svärd,

mot sköld står sköld och stridens lansar

sig sänka lystna efter blod.

Är det för allas väl, du låtit

det komma dit, där nu vi stå?

Olof.

Jag pliktens maning städse följt,

hvad helst den bjudit.

Halfdan.

Bjöd den ej

i tid att sända ut ur landet

en del af folket?

Olof.

Säker död

de gått till mötes.

Halfdan.

Bättre det,

än att det hela störtar samman,

sen lagen brutits.Olof.

Om ej jag

den brutit, folket gjort det själf.

Halfdan.

Med svärdet då du ägde rätt

att kraftigt rödja, bugga ned

och skaffa luft åt återstoden.

Olof.

Och blott ett fåtal rädda? — Nej,

än är ej allt förloradt: folket,

det hela räddas skall, om blott

enhvar vill offra sitt för alla.

0 Halfdan, att du ville böja

ditt sinne, kunde vika ge!

Gaf Solöätten föredömet,

hvem djärfdes tänka sen på trots?

Gif vika, Halfdan! Ack, det gäller

ju blott att härda vintern ut.

Hur ofta ha ej ren vi båda

1 brödet nödgats blanda bark?

Hur ofta ren ha vi ej frestat

långt större nöd förutan knot?

Gif vika! Med ett ord, ett enda,

förjagas nödens mörka skugga;

för långa tider folket räddas

och gifs åt tusen lif och lycka.

Halfdan.

Och detta tror du? — Kan du styra

på fästet vindens, molnens gång,kan regn och torka du behärska

och frost och solsken likt en gud?

Med nya svedj or, nya tegar

du tror dig nöden öfvervinna?

Förgäfves, Olof! Ej den flyr!

Likt mättad drake i sin håla

den sofver efter slutadt mål,

och då den vaknar, fruktansvärd

som förr, den kräfver nya rof.

Hvar vår skall sända nya skaror

till våra stränder, hvarje höst

skall ständigt kräfva större skördar.

Du tiger, — tänker i ditt sinne,

att vis af skadan hädanefter

du landet spar åt landets barn.

Än sen? — Ej hungerns drake släpper

så lätt ifrån sig koradt rof.

Ur folkets eget sköte bryta

beständigt nya källor fram,

likt dem, som djupt på bottnen gömda

med gåtfullt flöde evigt nära

den klara Vätterns lätta våg.

Försök den vilda fors att spärra,

som Vänern bär mot västerhaf,

och vattnet stiger, dränker landet

och finner dock till sist sin väg.

Ett utlopp höga gudar gifvit

af urtid ren åt folkens flod:

så hemskt, så vildt som Vänerns forsar

det brusar, rödt af gjutet blod;dess munnar heta tvekamp, hunger

och pest och krig och väpnad vandring

med draget svärd mot okändt land.

Den färden hvarje folk må fresta.

För svaga dalar den mot död,

de starka öfver fjällets tinnar

den for till evigt högre mål.

Sök ej att spärra forsens bana,

din svaga arm, din kraft

förmår det ej.

Olof.

Du talat sant

i mycket; — ett du likväl glömmer:

med fast beslut förmår man allt.

Med dammar tämjes forsens flöde;

den konsten jag af bäfvern lärt.

Halfdan.

Du anar föga, hvad du vågar. —

En narr du är, ett barn, som leker

vid älfvens strand med spån och sand.

Då vattnet stiger, första bölja

ditt svaga lekverk plånar ut.

Olof.

Så alltså är det du bedömer

min lefnadsgärning, du, som dock

mig känt sen länge. — Bättre lär

att känna Olof Yärmlandskung!

(efter ett kort uppehåll)

Du trotsar mig, mitt verk du hånar;ett bragelöfte gör jag här:

Förråden, Halfdan, skall jag taga

och rädda folket trots det själf.

Den flod, med hvilkens våg du hotat,

jag tämja skall ren denna natt.

Från nästa dag i allt mitt rike

hvart barn, som födes, sättes ut,

till dess att landet helt är odladt

och fyllda lador tydligt tälja,

att nödens dagar äro slut.

(Allmän tystnad; därpå doft mummel från alla håll.)

1:A BONDEN.

Det där med barnen — det är hårdt!

Kark.

Än sen? Tillräckligt finns i bygden.

2:a bonden

(till Olof).

Min hustru ligger snart i barnsäng;

jag barnlös är, det blir mitt första.

Ack, låt det lefva, herre kung!

Olof.

Du hört mitt löfte.

Solveio.

Olof, Olof!

blott icke detta!

2:a bonden.

Nåd, min kung!Olof

(häftigt).

Det måste ske! Jag får ej tveka!

Jag måste kräfva offret ut!

2:a bonden

(ser honom skarpt i ögat).

För dig är slikt ej svårt att säga;

blott tvenne månar sen törhända

dn skulle annorlunda dömt.

Flera af folket.

Ja, ja! — Rätt sagdt! — Han talar sanning.

3:e bonden.

Din son, kan lefver! Säkert, konung,

dn tvekat, om det honom gällt.

Flera af folket.

Ja, ja! — Så är det! — Så jag tänker!

(Enstaka ropt knot och mummel.)

Olof.

Mitt barn! Min son jag skulle tveka

att offra; skulle tveka, då mitt folk,

då allas lycka står på spel?

Se, om jag tvekar! Hören, lyssnen!

Och vägren sen, om I det vågen,

mitt bud att lyda!

Solveig.

Olof, barnet!

81

““/o®. Klinckotoström, Olof Tråtälja.

6Olof

(till Båve).

Gå upp, ur vaggan barnet tag,

och sätt det ut!

Solveig

(till Halfdan).

Till hjälp, min far!

Till vapen, bröder!

Halfdan

(som under det föregående stödd på sitt slagsvärd med bistert

lugn iakttagit det hela).

Solveig, lugn!

Hans barn är hans, och rätt han äger

att därmed handla som han vill:

den rätten har han enligt lag.

Olof

(till Båve).

Du tvekar? — Båve, sist af alla

af dig jag väntat öppet trots.

Båve.

Betänk dig...

Olof.

Lyd!

Båve

(efter ett ögonblicks tvekan).

Jag lyder, kung.

(Ilar uppför frustugutrappan och återkommer med barnet, men

mötes vid trappans fot af Solveig.)Solveig

(vildt).

Det sker ej! Sker ej! Förr i stycken

jag slitas skall, än barnet dör!

Båve

(hastigt och tyst).

På spel står kungens lif! Står allt!

Gif vika, drottning! —Låtsas vika!

Jag räddar barnet, trotsar kungen.

Solveig

(likaså).

Du räddar barnet?

Båve.

Jag det svär!

(högt)

Gif vika! — Annat val ej gifs!

Solveig.

Så gör din plikt!

(Förblir stående halft medvetslös, stödd mot trappans ledstång,

medan Båve skyndar ut med barnet.)

Olof.

Mitt kött, mitt blod jag nu er gif vit.

Hvem trotsar nu? — Hvem vägrar lyda?

Hvem tvekar nu att offra allt?

Halfdan

(;trädande fram mot honom).

En niding är du, och ditt bud

jag trotsar, nu och evigt.Olof.

Ha!

Halfdan.

De dinas bödel är du vorden:

Det ulfvahjärta, Ingjald åt,

nu klappar i hans ättlings bröst.

Så sarga då likt galen varg

dig själf; med blodig tand slit sönder

ditt eget kött! — Från denna stund

emellan dig och Solöätten

är allting slut. Vårt gods, vårt land,

vårt lif, var viss, vi skola veta

dem alla värja emot dig.

Yar väl på vakt! — Emellan oss

från denna stund är krig.

Olof.

Välan,

det vare så! — Hör hit, I kungsmän!

På tunet ut och läggen hand

på deras slädar, huggen ned

enhvar, som motstånd gör! — I tveken? —

Du, Kark och Saxe, hörden I

då ej mitt bud?

Halfdan

(långsamt dragande svärdet).

Så tale svärdet då sitt språk!

(till sönerna)

Med stålets ljungeld rensom luften,

här råder kvalm!(med dundrande stämma till Olofs män)

Och ni, ur yftgen!

(Går jämte de sina ut genom porten forbi kung smännen, som

tveksamt draga sig tillbaka utan motstånd. Man hör efter ett

ögonblick ljudet af deras bortilande hästar och slädar.)

Olof

(som med stirrande blick följt de sinas beteende).

Förgäfves allt! De tveka än!

(vildt)

Förgäfves har jag dräpt min son!

(Sjunker snyftande samman.)

Ridå.Tunet utanför kungsgården. 1 bakgrunden, sträckande sig utom

scenen åt höger till, själfva hufvudbyggnaden. Porten till hallen

med bänkar på sidorna midt på scenen. Till höger en

ladugårdslänga, till vänster ett f örrådshus {stabur). Mellan och öfver husen

framskymta höga åsar, täckta af snöhöljd gran- och furuskog.

Det är nära gryningen, stjärnorna tindra ännu på fästet. TJnder

början af akten dämpadt månljus.

Soen 1.

Saxe. Båve.

{Saxe står på vakt med sköld på arm och stödd mot sitt spjut;

Båve sitter på ena bänken bredvid salens port, hans spjut står

bredvid honom.)

Saxe.

Mot väster dalar månens snäcka;

det närmar sig till hanegället.

Båve.

Och allt är lugnt?

Saxe.

I natt blir intet.

Båve.

Nej, Halfdan bidar. — Hvarje dag

hans styrka Ökar.Saxe.

Ja, dessvärre!

Han knappt ur salen här var kommen,

och ren hans ilbud flög kring bygden,

och när i gryningsstund vår drott

i vapen uppåt dalen drog,

flög kaflen ren från gård till gård.

Hvarhelst vi kommo, samma syn

beständigt mött oss: tomma bås

och öppna dörrar; friska spår,

som gå mot Solö.

Båve.

Snart förråden

ta åter slut. — Hvar finna hjälp?

Saxe.

I svärdet eller ingenstädes.

Båve.

Hur lätt ej skiftar vapnens lycka!

Betänk, om Halfdan seger vann!

Saxe.

Än sen? — Förr dö i öppet slag

än långsamt lida hungersdöden

likt sårad varg i bergets håla.

Båve.

Du tror på Halfdans seger?

Saxe.

Ja;

hans sak är god; — så god som vår.(bittert)

Sen barnadråpet, far, känns tungt

att stå i kungens följe.

BAve.

Saxe!

Du börjar tveka, äfven du?

Saxe.

Mig hedern binder: — utan den

jag ren sen länge dragit hädan.

Båve.

Ja, ja, så är det med er alla.

(iefter ett kort uppehåll)

Nu nog med tal! — En sista rund

vi vilja göra kringom gården;

snart stundar vaktombytet.

(Tager sitt spjut och går jämte Saxe långsamt ut åt vänster,

ett ögonblick tom scen)

Soen 2.

Kark, väpnad till vakthållning sakta in från höger.

Kark.

Det går ej längre, — kan ej gå!

Förråden, — dem har Halfdan ren:

hvart korn, hvar klöf i hela bygden

finns snart på Solö i hans våld.

Och vapenmakten? — Ja, den följer!

Ren folket knotar. — Tiden hastar:

en annan lätt kan finna på

detsamma, rycka räddningsplankan,den sista räddningsplankan bort.

Här måste handlas utan tvekan ....

Hvem kommer här? — Blott Kettil. — Grodt,

med honom börjar jag mitt verk.

Soen 3.

Kark. Kettil, från höger, likasom Kark väpnad till vakttjänst.

Kettil

(huttrande).

God morgon! — Bistert kallt i dag!

Kark.

Du tror, de ha på Solö bättre?

Kettil.

Åh jo, jag gissar, att åt vakten

där langas ut ett mjödhorn nu

och stekar huset börjar osa.

Ett mjödhorn, Kark, det värmde godt

en sådan natt som denna.

Kark.

Mjöd!

Den drycken, Kettil, lär du ej

få smaka här; — i Valhall kanske,

om Halfdans svärd dig sänder dit.

Kettil

(forskande).

Du tror, han vinner?

Kark. •

Han har mat,

och vi, vi tveka och förhungra.Kettil.

Hvad gör vår kung?

Kark.

Skär tänder

och sörjer pojken, som han själf

till spis åt skogens ulfvar slängt.

Kettil

(sakta,).

Det var en usel gärning, Kark.

Kark.

Det var det visst, — och dumt därtill:

den pilten var ett säkert band

på Halfdans ätt.

Kettil.

Du talar sant:

För mycket godt jag ville ej

i kungens kläder vara.

Kark.

Säg,

du tror väl ej de dina bättre?

Kettil.

Åhå!

Kark.

Förstå mig rätt, kamrat! —

När stormen bryter eken ned,

plär löfvet dela stammens öde.Kettil.

Så plär det gå, men ekorrn, Kark,

är klok och flyr, då trädet brakar.

Kark

(ilåtsas lyssna).

Du menar? .... Tyst!

Kettil

(ser sig omkring).

Hvad var det?

Kark

(betydelsefullt).

Hör,

nu brakar det i trädet, Kettil!

Kettil.

Du tror? — Du tänker, att för oss

är tid ....

Kark.

Ja visst, säg bara ut!

Ketlil.

Att gå, — att öfvergifva drotten?

Kark.

Och fly till Halfdan? — Ja!

Kettil.

Välan,

låt gå; — jag följer med!Kark.

Rätt så!

Dock tyst, — en tanke — tänk, om Halfdan

ej tar oss mot?

Kettil.

Ej tar oss mot?

Kark.

Betänk, det ytterst är vi två,

som vållat hela fejden.

Kettil.

Yi?

Kark.

Ja visst, förutan oss förråden

till våren rundligt räckt åt alla.

Kettil.

Förutan oss?

Kark.

Ja, oss, oss två,

som ledde folket hit i våras.

Kettil.

Du var vår talman!

Kark.

Också du!

Kettil.

Fördömdt, jag talte ock på tinget!Kark.

Det gjorde da, och märk, att nu

det gäller gifva lämplig bot.

Kettil.

Åt Halfdan? — Vi, som intet äga?

Kark.

En gåfva vet jag, som han gillar:

den gyllne ringen, Olof bär.

Kettil.

Den gyllne ringen? — Kark, du vill? ....

Kark.

Det gäller lifvet för oss båda.

Kettil.

Men folket håller drotten kär?

Kark.

Du tror? De flesta knota redan.

Kettil.

Ej nog, att vara med om slikt.

Kark.

Han hotar deras barn.

Kettil

(ihemlighetsfullt).

Du tror?

Kark.

Säg ut!Kbttil

(ser sig om försiktigt).

Hvad kungen sätter ut,

hans drottning låter hemligt rädda.

Kark.

Hvad vet du? — Tala klart!

Kettil.

Nå ja,

jag märke lagt till ett och annat:

jag Solveig drottning mött en gång

på väg till milan upp i backen,

hon smög försiktigt, tycktes rädd,

och Thova smyger ofta samma stråt

med knyten dolda under manteln.

De gå till Åsa, kolaränkan;

i går jag smög mig dit helt tyst,

då gumman gått att hämta vatten;

(hemlighetsfullt)

med lås var dörren stängd, med lås,

och inne hördes skrik af barn.

Kark.

Af barn? — Du tar ej fel?

Kettil.

Nej, nej!

Kark.

Af barn, i Åsas koja, här

så tätt vid husen! — Tig med detta!Fick kungen veta, att hans bud

blef trotsadt, skulle straffet drabba

enhvar, som kunskap haft om saken.

Kettil

(lyssnar).

Tyst! — Man kommer.

Kark

(likaså).

Vakten är det.

Om hvad vi talat, ej ett ord

till dessa två!

Kettil.

Var lugn, jag tiger.

Soen 4.

De förre. Saxe, Båve, båda från höger.

Saxe

(till Kark och Kettil).

På platsen redan! — Det var godt,

vi två nu längta efter hvila.

Kark.

Så tar jag vakten. — Intet nytt?

Saxe.

Som vanligt: — allting stilla.

Kark.

Bra!Saxe

{till Båve).

Nu går jag, far, och tänder brasan.

(Går in genom porten.)

Scen 5.

De förre utom Saxe. 2:a Bonden in från vänster, ser sig varsamt

omkring åt alla håll.

2:a bonden

{hälft hviskande).

Är Båve här?

Båve

{i begrepp att gå in).

Du söker mig?

2:a bonden

{som förut).

Är kungen vaken?

Båve.

Kan väl hända;

du vet, han sofver sällan nu.

2:a bonden.

Jag söker här vår drottning: hör,

det gäller viktig sak!

Båve.

Blif här;

jag går att se, hvad jag kan göra.

{Går in i porten men vänder genast om.)

Du tycks ha lyckan med i dag:

här är hon själf.Scen 6.

De förra, Solveig, Thova, McZa «r kungsgården. Under det

föregående ha Kark och Kettil obemärkt dragit sig åt höger i

skuggan af kungsgårdsgafveln och lyssna därifrån osedda på

det följande.

Båve

(till Solveig).

Jag ville just

dig söka, drottning; Thore bonde

här ute står och vill dig råka.

Solveig.

Är han här ute?

2:a bonden.

Här, min drottning!

(Båve går, efter att ett ögonblick sett sig om, in i huset.)

Solveig.

Välan, här är jag, låt mig höra,

hvad ärende du har.

2:a bonden

(,hviskande).

Där hemma

min hustru nyss har födt en son:

till dig står nu vårt sista hopp!

Blott du kan rädda barnets lif.

Du lofvat hjälpa. — Svik oss ej!

Solveig.

Så svärj mig först en helig ed

att intet yppa om den ort,

97

^•Voe. KlincJcowström, Olof Trätälja. 7dit barnet föres, eller nämna

dens namn, som tar det i sin vård.

2:a bonden.

Yid Odins maka, höga Frigg,

som skyddar kvinnans födslostund,

jag svär dig tystnad!

Solveig.

Godt, med barnet

mig möt vid vägen upp till milan.

Med Thova vill jag vänta där

vid skogens bryn.

2:a bonden.

Må alla gudar

belöna dig för denna stund!

Jag vara skall på mötesplatsen

så fort som du.

Solveig.

Yar tyst och snabb.

Yi mötas där; — farväl till dess!

(2:a Bonden går hastigt åt vänster.)

Soen 7.

Solveig. Thova.

Solveig

(ser efter den bortgående).

Så vidt det alltså nu är gånget,

att modern måste till sitt barn

i nattens tystnad hemligt smyga,

likt tjäderhönan till sitt bo.Att fadern måste nyfödd son

i snö och vinter bära ut

bland skogens träd i gryningstimmen,

och söka hägn i tiggarns koja.

Ack Olof, Olof, alltför hårdt

du bågen spänner!

Thova.

Ren östern bleknar; drottning, kom!

Det snart blir dag.

Solveig.

Välan, så kom!

(halft af sides)

Dröj, mörka natt och bred ditt dok,

din skugga kring en moders väg,

där tyst, förbrytarn lik, hon smyger

till barnets vagga!

{Går följd af Thova åt vänster bakgrund.)

Scen 8.

Kark, Kettil träda fram ur skuggan af gaf vein.

Kark.

Du har rätt;

ej allt jag hört, tillräckligt dock

att tydligt fatta sammanhanget;

hon hjälper folket dölja barn,

som kungen bjudit sätta ut.

Kettil.

Än sen? Mig tycks, hon handlar rätt.

Hon själf fått pröfva, hur det kännsatt mista sitt; de andra nu

hon räcker hjälpsam hand i nöden.

Kark

(som, under det förra stått fördjupad i tankar).

En lycklig tanke! — Ja, vid Thor,

så skall det gå! (till Kettil) — Det dagas ren,

och dyrbar är hvar stund, som svinner.

Man börjar vakna; — vakten ensam

jag öfvertar. — Gå du i husen

från dörr till dörr och sök bland folket,

— de våra helst — vårt anslag främja!

Sjung Solveigs lof — ju mer dess bättre —

och egga upp mot drottens bud

enhvar, du råkar! — Innan kvällen

skall mycket ske, om allt går väl.

Kettil.

Må gå; men svik ej heller du,

när sen det gäller!

Kark.

Nej, var trygg!

Sköt du din andel väl, för min

jag svarar.

Kettil

(i det han går).

Godt; — farväl!

(Går åt höger.)Scen 9.

Kark ensam.

Kark.

Hon hjälper folket; döljer barnen

i stngan här invid hos Åsa

och trotsar kungen och hans bud.

För hårdt han redan bågen spänt:

en droppe till och måttet rågas.

Den droppen just behöfdes nu.

(beslutsamt)

Välan, det blir min sak, att sörja

att droppen kommer. — Tyst, hvem där? (Lyssnar.)

Soen 10.

Kark. Olof (sakta ut ifrån huset).

Kark

(afsides).

Vid Loke, kungen själf! Nåväl,

så vill jag handla utan tvekan!

Olof

(blir varse Kark, som under det föregående alltmer närmat sig.)

Du vakten haft, hvad nytt i natt?

Kark.

Som vanligt intet, herre kung.

Olof

(hälft afsides).

Ja, Halfdan väntar. — Ån en dag

han bida får, dock nästa nattskall oss vid Solös stränder se.

(till Kark)

Hur är det: knotar folket än?

Kark.

Af lust till kamp det hemligt brinner.

Hvem finns bland oss, som ej med fröjd

sJog ned de fräcka, som försökt

att trotsa drottens bud?

Olof

(tvekande).

Jag trott,

att mången tyckt mitt bud för hårdt.

Kark.

Hvad Olof konung bjuder, folket

med glädje lyder, ty enhvar

det vet, att allas väl han vill.

Olof.

Är detta sant, finns räddning än.

Har folkets tro jag blott behållit,

jag segra skall i trots af allt,

ty folkets tro ger drotten kraft

att segra trots sitt eget tvifvel.

Kark.

Så är det konung; — dock för oss,

som städs dig trofast följt, känns hårdt,

att offret nyss du gjort....Olof

{häftigt afbrytande).

Var tyst!

Om detta ej ett ord!

Kark.

Jag tiger;

och hårdt det är att skåda slikt

förgäfves ske ....

Olof.

Förgäfves? — Hvad,

var det förgäfves, då jag vann

de minas lydnad?

Kark.

Vi, de trogna,

dig lydt med glädje utan detta;

dock andra finnas, (Låtsas tveka.)

Olof.

Kark, säg ut, —

du döljer något!

Kark.

Herre kung,

du vet det mer än väl, min sed

är ej att klaga andra an;

jag ber dig, tillåt mig att tiga.

Olof.

Så ligger något här bakom,

som jag bort veta? — Uppror, svek,förräderi ibland de sista,

de sista trogna, jag haft kvar?

Kark.

Jag ber dig, konung, låt mig tiga!

Olof.

Nej, tala skall du, tala nu,

på stunden yppa eller, nej,

du hade rätt, var hellre tyst

och tig; beröfva mig ej än

mitt sista hopp, min tro på dig,

på dem, på eder alla!

(Vänder »ig för att gå.)

Kark.

Drott,

jag måste tala! — För min plikt

mot dig må hvarje hänsyn vika!

Olof

{vänder om).

Välan, jag hör dig, tala då!

Kark.

Ditt bud — om barnen — åtlyds ej.

Olof.

Det åtlyds ej? — Ej detta åtlyds? —

I detta, detta djärfs man trotsa!

Har ej jag offrat egen son?

Har ej den sista, dyra droppen

af Yngves blod för deras skullförfrysa måst i skogens drifvor?

Och dock de våga tveka fegt,

de våga söka undandra

sig själf, de sina från det öde,

som ren har drabbat mig, min ätt,

för deras skull! — Allt annat hellre!

Förråd mig, säg att man vill fly

till Halfdans läger, att min drottning

bedragit mig med lägsta träl,

att mordbrand hotar, att du själf

står här, beredd att knifven stöta

till fästet i din konungs bröst:

säg, hvad du vill, — blott icke detta!

Kark.

Jag endast sanning sagt, — och äfven den

ej gärna, som du sett.

Olof.

Ej gärna?

Nej, jag tror dig, Kark! Ej gärna

man sliter hjärtat ur ett bröst,

där hitintills det klappat blott

för dig och för de dinas nöd.

Förgäfves var mitt olycksdåd!

Förgäfves krossats Solveigs hjärta,

förgäfves sattes barnet ut att dö,

förgäfves allt! Dock hämnden vakar:

än är jag kung, har makten än

att trots bestraffa som sig bör.

Säg ut, hvem trotsar kungens bud?Kark.

Jag endast vet, hvar barnen döljas.

Olof.

Du vet, hvar barnen finnas, hvar

de slumra tryggt i varma bädden,

då mitt, mitt enda, kallt och dödt

i drifvan ligger, blåblekt, stelt,

med snöhvit frost på späda lemmar.

Snart varg och räf få rofvet fatt:

då slites led från led; med blod

bestänkes drifvans hvita bädd,

och rofdjurstanden krossar gladt

de späda benen! — Nar strandskval!

Och dessa, dessa skola då

vid modersbröstet hvila mätta,

och fader, moder hånfullt le

åt narren, drotten, han, hvars barn

sitt lif fått låta blott för dem.

Yid Kvalhems makter, hellre allt

än detta! — Mitt barn! Dess blod

ur drifvan ropar efter hämnd,

och hämnd skall bli min smärtas tröst!

(våldsamt behärskande sig).

Du vet, hvar barnen finnas?

Kark.

Ja,

i Åsas stuga upp i skogen.

Olof.

Du, Kark, som detta bragt i dagen,

på dig, som skyller mig för allt,på dig jag litar: — blif min arm,

mitt svärd, min fackla, gif mig hämnd!

(vildt)

I dag ren måste hyddan brinna,

och kvinnan som den äger dö!

Kark.

Betänk dig, herre, ....

Olof.

Tvekar du?

Du djärfs att tveka, falske hund,

då själf jag utan tvekan offrat

mitt eget blod!

Kark.

Jag tvekar ej.

Olof.

Välan, så lyd!

Kark.

Det vill jag, herre,

i trots af faran.

Olof.

Faran?

Kark.

Ja,

betänk, att mig det blir, som hämnden

först drabba skall, när dådet spörjs.Olof.

Var trygg; jag svarar ensam själf

för allt som görs på min befallning:

mitt verktygs namn, — det angår ingen.

Kark

(ifrigt).

Min andel lofvar du förtiga?

Olof.

Du har mitt ord; — tag därtill denna

(ger honom en armring)

som lön för värfvet!

Kark

(mottagande ringen).

Höge drott,

jag hört ditt bud och lyder blindt.

Då solen nått sin middagshöjd,

din vilja skett.

Olof

(vändande sig bort).

Rätt så: till verket!

Kark

(afsides).

Min yxa, stål och flinta först,

ett sista ord till Kettil sen,

och innan kvällen upprorslågan

skall leka högt mot skyn!

(Går hastigt ut åt höger.)Scen 11.

Olof ensam, därpå Båve.

Olof.

Han gått.

Han lyder ännu blindt mitt bud!

Måhända ensam bland dem alla

han utan tvekan gör sin plikt.

(Försjunker i tyst grubbel, hvarunder han ett ögonblick obemärkt

iakttages af Båve, hvilken under det föregående kommit ut ur

kungshuaets port)

Båve

(afsides).

Sitt olycksdåd

han kan ej glömma; dag från dag

han rufvar dystert på sin smärta.

En sista gång jag vill försöka:

måhända lyckas jag förmå

hans stolta sinne att ge vika

i detta enda.

(efter ett ögonblicks tvekan, högt)

Fosterson!

Olof

(blifvande honom varse).

Du, Båve, här? — Ja, du är trogen

och Saxe ock; — er två jag glömt.

Båve.

Din skuld det är, att folket sviker,

allenast din, att måttet rågats.Om hästen stupar under bördan,

är skulden ryttarns och ej hans.

För långt du gått, och hvad du sått,

du skall blott alltför snart få skörda,

om du ej vika ger i tid.

Olof.

Ej mer än Halfdan! Mellan oss

må svärdet döma!

Båve.

Drag det tryggt;

som saken står, kan denna strid

ej undgås mer. — Jag ser det klart,

det gäller Halfdan eller dig.

Dock vill du segra, glöm det ej,

det gäller vinna folkets hjärta.

Olof.

Jag ägt det förr.

Båve.

Ja, tills du själf

det gaf till spillo med ditt bud

om barnen. ...

Olof

(a/brytande).

Tig med detta! Tig!

Allt annat hellre än från detta vika!

För dyrt jag har betalt min rätt

till detta kraf, att ej bli åtlydd.Båve.

Gif vika! Strax ditt folk med fröjd

skall våga lifvet för din sak.

Olof.

Min son jag offrat: — skulle själf

ge vika? — Hellre döden, — allt

Båve.

Gif vika, Olof!

Olof

(vildt).

Gå, sök upp

i isig drifvas bädd ert offer,

blås lif i liket, gif mig åter

mitt enda barn och råd mig sen

att gifva vika — och jag lofvar,

att lyssna till ditt råd.

{Går i häftigt inre uppror in i kun g shuset.)

Scen 12.

Båve ensam, därpå Solveig och Thova.

Båve.

Förgäfves! Än en gång förgäfves!

Han stormar blindt mot undergången.

Det yttersta här gäller våga:

han måste veta, att hans barn

i lifvet är. — Och dock min tunga bindsaf helig ed, som måste hållas.

(ser åt vänster)

Och denna ed, en enda blott

har makt att bryta. — Ren hon nalkas,

måhända förd af ödets hand,

ja, hon det är; hon kommer hit,

den enda, som har rätt att tala:

drott Olofs maka, barnets mor,

vår oväns dotter, Solveig drottning!

(Solveig, åtföljd af Thova, kommer in från vänster.)

Solveig

(till Thova).

Vi dröjt för länge; hvarje stund

som flyr kan bli oss ödesdiger.

(i det hon blir Båve varse)

Du kungen sett? Har han gått ut?

Båve.

Han var här nyss, nu är han inne.

Solveig

(oroligt).

Han sport, han frågat efter mig?

Båve

(lugnande).

Han anar intet.

Solveig

(som förut).

Säkert intet?Båve.

Jag ber dig, drottning, frukta ej,

din hemlighet är väl bevarad!

Solveig.

Så skulle modershjärtats röst

i dag för första gången svika?

Nej, nej, jag känner ofärd nalkas:

Mitt barn, mitt barn i fara är!

Så ropar stämman i mitt bröst.

Jag måste in, jag måste höra

att intet hotar .. .

(Vill gå in i kung shuset.)

Båve.

Drottning Solveig,

ett ord här ute, förr’n du går!

Solveig

(vänder sig häftigt).

Så har jag rätt, du döljer något?

Har kungen märkt, har något händt?

Båve.

Yid minsta ord du darrar, drottning;

din hemlighet likt gift dig tär.

Var viss, den blir för tung att bära!

113

*88ft/o8. Klinckowström, Olof Triitålja.

8Solveig.

Det är den redan. Hjälp mig, råd!

Jag ser ej längre räddning själf.

Båve.

Låt Olof drott få veta allt!

I dag är rätta stunden inne.

Solveig.

Du vill för Olof allting yppa

och sätta barnets lif på spel

för andra gången?

Båve.

Hör mig, drottning!

Skall folket ej i striden svika,

drott Olof måste återta

sitt bud om barnens död.

Solveig.

Betänk,

emot de mina står den striden.

Båve.

Men segern, drottning, skall dock skänka

all makt i landet åt din make

och Yngves ätt.

Solveig.

Han dräper barnet!Båve.

Han ångrar redan hvad han gjort;

i glädjen, tro mig, skall han gärna

sitt hårda påbud återkalla.

Solveig

(itvekande).

Och detta tror du?

Båve.

Ej blott tror,

jag vet det. Nyss härute kungen

jag har besvurit att ge vika

i detta enda; — vred han gick.

»Mitt barn gif åter», detta var

hans egna ord, »och råd mig sen

att gif va vika, och jag lofvar

att lyssna till ditt råd.»

Solveig.

Och detta

du hört af drottens egen mun?

Båve.

På stället här, där nu vi stå;

han nyss var gången, då du kom.

Solveig.

Ack, Båve, Båve, ha vi rätt

att våga slikt?

Båve.

Vi måste, drottning:

det gäller riket, kungen, folket,vi måste sätta allt på spel.

Det gäller mer än lifvet, — kronan,

det dyra arf, som skall en gång

den lilles tinning smycka.

Solveig.

Båve!

Jag vågar det, det måste ske!

Jag har ej rätt att blott af fruktan

för barnets lif se kronan falla

från Olofs hufvud, riket splittras

och Yngveättens sista arf

för evigt skingradt genom mig.

Båve.

Välan, så må vi handla snabbt!

Jag hämtar barnet; du, min drottning,

för kungen yppar allt: — var viss

det måste lyckas!

(Går hastigt åt vänster.)

Soen 13.

De förra utom Båve.

Solveig.

Båve, nej ...

Han går? Nej, nej, han får ej gå!

(hejdar sig)

Och dock, det finns ej annat val.

Han talat sant: det måste vågas!Thova.

Det lyckas, drottning. Tro mig, kungen

har sörjt för djupt den lilles död,

att ej i glädjen strax bevilja

så rättvis bön.

Solveig.

Af ångest, Thova,

mitt hjärta snöres samman. Tänk,

hvad står ej allt i dag på spel?

Min far, min make, makten, riket

och barnet, barnets lif!

Thova.

Var fast,

behärska dig! Här kommer kungen.

Är det din vilja, att jag går?

Solveig.

Ja, ja, gå, lämna oss allena;

det så blir bäst!

(Thova går förbi Olof in i kungshuset.)

Soen 14.

Solveig. Olof ut ifrån kungshuset.

Olof.

Har Kark synts till?

Solveig.

Jag ingen utom Båve sett,

med honom här jag talat nyss.

{efter ett kort uppehåll)

Har du beslutat?Olof.

Ja!

SOLVEIG.

Välan?

Olof.

Min Solveig, ren i kväll jag drar

till striden ut emot de dina.

{Tystnad.)

Solveig

{sakta).

Så må för första gången segern

ej följa Solöätten!

Olof.

Solveig!

Solveig.

Min far gjort uppror, eggat folket

till öppen kamp, — du handlar rätt.

Olof.

Det gör jag, därför skall jag segra

i trots af allt.

Solveig.

Men om du segrar,

var skonsam! — Olof, Olof, lofva,

de mina skona!

Olof.

Skona, skona!

Blef jag väl skonad? G-afs försköning,då Halfdan här med bittra ord

likt jäktadt villebråd mig dref?

Solvbig.

Han stred för hvad han ansåg rätt.

Var skonsam, Olof! Om du segrar,

ditt mål du vinner, får förråden,

som själf du önskat, i din hand.

Olof.

Förråden, Solveig? — Gällde det

förråden endast, ej en droppe

af blod jag skulle gagnlöst spilla.

(bittert)

Jag känner godt de dina, Solveig:

de föra svärd som bita skarpt.

Är segern vunnen, brödet tör

åt dem som lefva rundligt räcka.

Solvbig.

Min fader aldrig kränkt oss, Olof;

han väijt sitt eget bäst han kunnat:

det var hans rätt.

Olof

{doft).

Det är ej allt!

Solvbig.

Till strid finns orsak, — ej till hämnd.

Olof.

Till hämnd finns orsak! Just till hämnd!

Jag törstar, längtar efter hämnd.Kan du då glömma, du, en mor,

att det var han, hvars ord mig tvang

till detta .... detta .... onämnbara!

Solveig.

Vårt barn? ....

Olof.

Var tyst! — Ej mera!

Solveig.

Olof!

Gif vika, återtåg ditt bud

om barnen! Folket vill det.

Olof.

Aldrig!

Nej, aldrig viker jag från detta!

Du talt med Båve, det är han,

som eggat dig att be om nåd

för deras barn. — Du be om nåd!

Hvem bad om nåd den gång det gällde

ditt eget barn? — Mitt barn och ditt!

Fanns nåd den gången? Afgrundsmakter!

Men nu, nu tror man det finns nåd?

Csjunker ned på bänken)

Mitt barn! — Min son!

Solveig

(sakta läggande handen på hans skuldra).

Min Olof, svara:

Om nu ett under gaf oss åter

hvad vi förlorat?Olof.

Solveig, Solveig!

Med glödhett järn i öppet sår

du borrar gladt!

Solveig.

Med läkarns rätt

det sker måhända — läkarns rätt

att såra, då han botar.

Olof

(trött).

Så bota då!

Solveig.

Välan, besvara först min fråga:

om undret nu var skett, — hvad sen?

Gaf ej du vika?

Olof.

Om min son

jag återfick? — Med fröjd, — med vällust!

Men nu, — nej, aldrig nu!

Solveig

(sakta med eftertryck).

Vårt barn

blef aldrig utsatt, Olof.

Olof

(Ibetraktar henne med växande oro).

Hvad? —

Vårt barn blef aldrig... Solveig! Solveig!

I ögat se mig! — Ja, hon tror det.0, höga gudar, detta slag

är dock det tyngsta!

Solvbig.

Hör mig, Olof!

Jag rasar ej. — Förståndets fackla

ej utsläckt är, och dock jag säger:

vårt barn ej dött.

Olof

{mekaniskt).

Vårt barn ej dött?

Solvbig.

Af Båve fördt i säkerhet

i trots af ditt förbud, det lefver.

Olof.

Det lefver? — Lefver! Lefver!

Solvbig.

Ja!

Olof.

Det lefver! Än en gång jag skall

få återse, få sluta det i famn,

få glömma dessa dar af kval,

som nattens dystra syn förgätes,

då morgon gryr!

Solveig.

Ja, Båve gått

att hämta barnet; han kan vara

tillbaka hvarje Ögonblick.Olof.

I höga Nornor, tack!

Soen 16.

De förra. Saxe (ut från kung shuset).

Solveig.

I gärning

du vise nu din tacksamhet!

Låt folket veta, att ditt bud

är återkalladt!

Olof.

Utan dröjsmål

det skall förkunnadt bli. — O fröjd,

o glädje, än en gång att sprida

som fordom lycka kring min stig!

Att utan tvekan öppet möta

de minas blick! — Här kommer Saxe:

hans är värfvet, — oförtöfvadt

han folket samla må till ting!

Solveig

(skyndar mot Saxe).

Låt blåsa hop till husting genast!

Drott Olof vika ger! — Hans bud

om barnen återkallas!

Olof

(jublande).

Saxe,

min son är räddad, är vid lif!

rSaxe.

Har rätt jag hört?

Olof.

Bet har du; gå,

låt folket genast samlas här!

Min vilja strax jag vill förkunna,

ty ren i afton dra vi ut

till kamp mot Halfdan.

Saxe.

Hell dig, drott!

Bu segra skall, ty nu med fröjd

vi följa alla.

(Vill gå åt höger.)

Olof

(häftigt liksom gripen af en plötslig tanke).

Valhalls makter!

Och jag, som glömmer! Afgrundstanke,

likt svartalf stigen upp ur jord,

du står inför mig! — Solveig, Saxe,

Har Kark synts till?

Saxe

(efter ett ögonblicks uppehåll).

Ej sen han vakten öfvertog

i morse tidigt.

Olof.

Alltså gången!Solveig.

Hvad är det? Olof, Olof, svara!

Din blick, din röst. . . Du anar, vet! ...

(ångestfullt)

Hvad är det, Olof?

Olof

{häftigt).

Tyst! Hvar stund

är viktig. — Saxe, ila, flyg!

Nej, dröj! Jag skyndar själf — kom med!

{vill ut åt vänster, men blir plötsligt stående som förstenad)

För sent!

Soen 16.

De förra, Åsa störtar andlös in från vänster, hon har i pannan

ett svårt krossår, kläder och ansikte nedblodade och det upplösta

gråa håret delvis hopklibbadt af blod.

Åsa

{omfattande Solveigs knän).

Beskydda, hjälp mig, drottning!

Ack, barnen! barnen! — Kungens folk!

Solveig.

Man barnen röfvat? Fört dem bort?

Man brukat våld? Du tiger, snyftar,

fast hvarje ögonblick är dyrt!

Åsa

{rusar plötsligt upp och skakar sina knutna händer mot Olof).

Mordbrännardrott!Olof

{ryggar tillbaka; doft).

Så är det gjordt!

Solveig.

År gjordt?

(till Olof)

Du vet det! Det är du!

(allt häftigare)

Hvad är det som är giordt? Hvad är det?

(till A8ä)

Så tala, kvinna, tala fort!

Åsa.

Jag satt i kojan, — barnen sofvo;

då hördes steg, — jag gick att öppna:

ett slag jag fick och miste sansen.

Solveig

(afbryter).

Och då du vaknat, hyddan tom

du fann?

O, att så varit!

Solveig.

Åsa!

Åsa.

Af smärtan väckt, jag kom till sans:

omkring mig fräste röda bränder,i lågor hyddan stod: ett bål

från golf till tak! — Där inne

jag hörde barnens ångestskrik!

Ett brak, ett dån, då taket föll,

och allt blef tyst. Jag sprang, jag slant,

ett blodigt lik i vägen låg

med krossadt hufvud; hjärnan stänkt

kring drifvan ! — Det var Båve ...

Saxe.

Far!

Solveig.

Mitt barn!

Olof

(vildt).

Mitt barn! Du ljuger, kvinna!

Mitt barn i hyddan! Det är lögn!

Det kan, det får ej vara sanning!

Asa

(skrikande).

Ditt var det, ditt, ditt eget, ditt!

Fördömde niding!

Saxe

(med af vrede skälfvande röst).

Ingjalds son,

det gifs en vedergällning!

/-Olof

{tonlöst).

Ja!

{brytande ut ånyo)

Min son! Förlorad utan hopp!

Bränd inne, dräpt på min befallning!

{kastar sig snyftande till Solveigs fotter)

Ack, Solveig! Solveig! Solveig! ...

Solveig

{liksom vaknande ur en dröm).

Bort!

Emellan oss är bandet brustet,

förbrändt af eld, som själf du tändt!

Kom, Saxe, än en plikt står åter:

de våras ben vi vilja söka

i askan efter drottens bål.

{Går följd af Saxe långsamt åt vänster.)

Soen 17.

De förra utom Solveig och Saxe; Kark från vänster; han hejdar

sig och blir stående obemärkt.

Olof

(långsamt resande sig).

Allena, — ensam, — öfvergifven

bland brustna spillror!

{Går långsamt in i kungshuset. På tröskeln stannar han och

vänder sig sakta om.)ÅSA

{skakar sina knutna händer mot honom).

Varg i veum!

(Olof rycker till som träffad af ett piskrapp och försvinner i

huset. Åsa står ett ögonblick stilla och går därefter stapplande

ut åt vänster.)

Bidå.

129

“«/08. Kl i n eko w st r öm, Olof Tråtälja.

9AKT Y.

Samma dekoration som i föregående akt. Skymning. Vid ridåns

uppgång är scenen tom; efter ett ögonblick öppnas sakta dörren

till kungshuset och Saxe träder ut, omedelbart följd af Solveig,

båda vinterklädda; Saxe bär ett knyte.

Scen 1.

Saxe. Solveig.

Saxe

{efter att ett ögonblick ha sett sig omkring åt alla håll).

Här finnes ingen, allt är tyst:

vår stund är kommen.

Solveig

{träder ut genom dörren).

Låt oss gå!

Saxe.

Vid stranden står min kälke dold.

Det skymmer redan; snart är natt,

och öfver fjärdens is går vägen

mot Solö rakt som falkens flykt; —

i gryningsstunden redan, drottning,

vi äro där.

Solveig.

Välan, framåt!

Jag vill, jag måste härifrån!

Ej kraft, ej mod jag har att härförbida nästa grynings ljus

och åter nödgas genomlefva

i tanken än en gång mitt kval.

(ser sig omkring)

Här var det, här, han stod och gaf

sitt löfte, glömsk att ren hans bödel

med facklan smög mot barnets bädd.

Här var det hon, den gamla, kom:

så vild, så blodig, — valan lik,

då nyss från ensligt midnattsblot

med upplöst hår och krökta finger,

som droppa än af offrets blod,

ur tempellunden ut hon störtar

och siar ve vid facklors skimmer

åt blek, förfärad menighet!

Där, där bak’ kullen var det kojan

i skogen låg! Än ser jag glöda

förkolnadt timmer, ser i askan

de hvita benen af mitt barn.

Saxe.

Ej mer! Den synen sent skall glömmas!

Min faders lik med klufven panna

och brustet öga vän dt mot skyn!

Jag ser det än! — Blod kräfver blod!

Kom, drottning, kom: här finns ej rum

för smärta eller hämnd!

(De gå åt höger förgrund.)Soen 2.

Ett ögonblick tom scen; därpå Olof från vänster mellanplan;

han är blek med hår och dräkt i oordning.

Olof.

Jag känner brandlukt, ständigt brandlukt!

Jag känner brandlukt, hvar jag går!

En giftig dimma lik den stiger

från Kvalhems svafvelälfvar upp

i tunga ringlar kring min väg!

Kan brandlukt finnas utan eld?

Ken natten nalkas: snart ur mörkret

skall elden lysa dunkelröd;

med lätta tungor, irrbloss lika,

den leka skall i evig hvirfvel,

i ring, i ring, hvarhelst jag går!

Här brinner! Ha, här måste brinna!

Men hvar? — Är det här inne? — Här? —

(<öppnar dörren till ladugården)

Ej något? Allting mörkt och tyst.

(ryggar häftigt tillbaka)

Hvad var det? — Hör, i halmen prassla

små lätta steg; — nu ljöd ett skrik,

som af ett barn i nöd! — Ett barn!

(med ett bittert skratt)

Det är ju råttor! — Råttor, som ej än

ha hunnit öfvergifva skeppet!

Ja, skeppet: snart på grund det står!

Den stolta Yngveättens skepp,

hvars drakstam förr vid Fyris’ stränderi vågen speglat gap af guld,

hvars vimpel ofvan randigt segel

sig reste högt bland skog af master,

likt furan öfver björk och en;

nu är det vrak! Af blixten splittrad

är masten fallen; skrofvet brakar,

och genom bordens alla fogar

det vreda hafvet sprutar in.

Vid rodret står jag, skeppets styrman,

jag söker hamn i bränningsskummet.

Mitt folk i skeppet måste räddas,

jag offrar allt, att rädda dem!

Jag kapar masten, kastar lasten,

att lätta skeppet, kastar kastar

mitt eget barn i hafvets eld!

{vildt)

I blåa mareldslågor brinner

mitt barn! Jag ser det brinna! Vatten,

gif vatten! Elden släck!

(efter ett kort uppehåll)

Hvar är jag?

Gudar, gudar, hvilka kval!

{drager till hälften sitt saxsvärd)

Och tänka, att en stöt af detta

ger ro for evigt; drömlös sömn

ger slut på allt! På allt för alla,

för folket som för mig! — Nej, nej,

det får ej ske; i natt står striden!

Jag skall ju föra folket an

och Halfdan slå och ta förråden

och skaffa bröd åt alla munnar.(ilugnare)

Hvad lider tiden? — Hedan natt.

Snart Saxes lnr skall samla folket,

och utan vapen här jag dröjer?

Den bästa brynjan, gyllne hjälmen

och Ingjalds svärd, dem vill jag ta,

och stå i kampen eller falla

som drott.

(Går hastigt in i kungshuset.)

Soen 3.

Kettil, l:a Bonden, båda från vänster.

Kettil.

Han varit borta hela dagen!

1:a bonden.

Nej, nyss, helt nyss, han gick förbi,

lik nattlig vålnad, blek, förstörd,

med blicken vild och stel, lik en,

som går i sömnen.

Kettil.

Samvetskval!

1:a bonden.

Nu är han inne.

Kettil.

Kufvar säkert

på nya illdåd.

1:a bonden.

Skändligt! Skftndligt!Kettil.

Här kommer Thore, barnets far!

1:a bonden.

Hvem är den gamla?

Kettil.

Kolaränkan.

Soen 4.

De förra, 2:a Bonden, Åsa, båda in från höger; några bönder

följa dem. Under det följande ökas folket oupphörligt, i det

män och kvinnor, en och en eller i små grupper, komma in på

scenen från olika håll.

2:a bonden

(till Åsa).

Nej, Åsa, nej! Du slipper ej:

du måste tala inför alla!

Mitt vittne är du, och ditt ord

skall folket höra.

1:a bonden.

Var det hon,---------

2:a bonden.

Som barnen skänkt sin hyddas skydd

och själf till lön blef slagen blodig

och fick sin koja bränd.

Flera.

Ja, ja!

1:a bonden.

Förtälj oss allt och frukta intet!Kettil.

Du måste vittna: denna sak

ej döljas får.

Fleba.

Ja, tala, tala!

2:a bonden.

Säg allt!

Åsa.

Det vill jag, och mitt blod

på er och edra barn må falla,

om han därinne täpper sen

för alltid till min mun.

Flera.

Nej, nej!

2:a bonden.

Vi stå här en för alla.

Flera.

Tala!

Åsa.

Drott Olofs barn var doldt hos mig.

Den usle Båve själf det bragte

till hyddan samma natt, vår drott

lät plundra Kåre Ulfssons gård

och dräpte bonden. — Drottning Solveig

besökte hvarje dag sin son

och löfte gaf om riklig lön,

blott hemligheten ej blef röjd.I morse tidigt kom hon åter

med än ett barn, som Thores hustru

på natten födt. — Det gällde nu

att rädda båda undan kungen,

som — så man sade — svurit dyrt

att taga lifvet af hvart barn.

Af Båve allt i dag förråddes.

Den gamle hycklarn velat bruka

vår drottnings barn att därmed locka

oss andra. — Knappt var Thores son

till hyddan förd, smög Båve dit

i gryningsstunden, slog mig sanslös

och satte eld på hyddans tak.

Kettil.

Det nidingsdådet kräfver hämnd!

1:a bonden.

En namnlös gärning!

Flera.

Slikt att tåla

är synd och skam!

Andra.

Det kräfver hämnd!

(Mummel och enstaka rop af ovilja.)

Åsa.

Att sopa bort hvart spår af dådet,

den gamle ville kasta mig,

som sanslös låg, i brandens lågor,

när plötsligt Kark, af goda gudar

till stället förd, kom till min hjälp.I vredesmod han grep till yxan

och högg den gamle bofven ned.

Flera

(iträngande sig fram).

Är Båve dräpt?

Andra.

Den gamle Båve?

Åsa.

Af Kark; han själf förtäljt mig allt,

som händt, då jag i vanmakt låg:

af fruktan för drott Olofs hämnd

han flydde strax sin väg, i tron

att jag var död.

Flera.

Han handlat rätt!

1:a bonden.

Hvem skulle slikt om Båve trott?

2:a bonden.

Han städs var kungens högra hand.

3:e bonden.

Ja, han och Saxe.

Kettil.

Jämt mot folket

de eggat kungen.

1:a bonden.

Kark gjort väl.2:a bonden.

För gubbens dåd bör Saxe böta.

En kvinna.

Han redan flytt!

Flera.

Har Saxe flytt?

Kvinnan.

I skymningsstunden smög han ned

till stranden, där hans kälke stod;

en resklädd kvinna följde honom!

En träl.

Jag såg dem båda: — det var Solveig!

Flera

{om hvarandra).

Vår drottning? — Drottning Solveig?

Trälen.

Ja!

2:a bonden.

Och hon i Saxes följe flytt?

Åsa.

De fly för kungen; utan skuld

i barnens dråp är Båves son.

Kettil

{högt).

Drott Olof ensam skulden är

till allt vårt ve.Flera

(instämmande).

Så är det! — Ja!

Åsa.

Han är ej Ingjald konungs son

för intet!

Flera.

Nej, det spörjes godt!

Andra

(från höger).

Här kommer Kark! Den raske Kark,

som Båve slog!

Soen 6.

De förra. Kark, åtföljd af flera väpnade och med hloss försedda

bönder, in från höger. Kark hanar sig väg genom mängden,

hälsad af de orngif vande. Man hör enstaka rop som:

Rop ur folket.

Välkommen! — Bra! — Ett karlatag!

Kark

(till 2:a honden).

Till räddning kom jag alltför sent,

men dock i tid att hämnas.

2:a bonden

(trycker hans hand).

Tack!

Det hugget sent skall blifva glömdt.

Dock tycks mig hämnden endast half,

så länge än det hufvud lefver,

hvars blinda arm din yxa fällt.Kark.

Så är det, Thore! — Hvarje gång,

jag hör i minnet barnens skrik,

jag vore färdig_________

2: A BONDEN.

Nej, det här

är mitt; min egen sak och ingen

har rätt att korsa nu min väg.

Flera.

Hätt sagdt, vi stå dig alla bi!

1:a bonden.

Till vapen män! Skall mord och brand

bedrifvas fritt, i Ivars våld

vi kunnat stanna.

Flera.

Upp, till vapen!

(Rop och sorl, dragna svärdsklingor skimra här och där i

fackel-* skenet.)

Soen 6.

De förra. Olof slår upp porten till kungshuset och blir stående

på tröskeln. Han är klädd i brynja och guldhjälm, men utan

annat vapen än svärdet, som han bär vid sidan.

Olof

(blickande sig omkring).

På stället alla? Hedan redo?

Jag ej hört luren ljuda än.

Är Saxe här?

f"Rop.

Se drotten! Drotten!

Olof

{högre).

Är Saxe här?

1:a bonden.

Han flytt till Halfdan.

Kettil.

Han flytt med drottning Solveig nyss.

Rop.

Se där, där står han!

(Folkmassan tränger hotfullt närmare under mummel och rop.)

Åsa

(skrikande och skakande sin staf).

Varg i veum!

Alla

(ropande om hvarandra).

Kung Barna-bane! lngjalds son!

Mordbrännarkonung! Ulfvahjärta!

Skall slik en niding kallas kung?

Slå till! Slå till, han är ej värd

att lefva längre! — Dräp! Slå till!

En gammal bonde

{tränger sig fram).

Min frändes gård du lagt i aska,

fördömda usling lEn kvinna

(tränger Hg fram med en sten i handen).

Tvi dig, bof!

Se här för barnen, som du dräpte!

(Kastar stenen, som träffar Olof i ansiktet; vildt jubel.)

Rop.

Det tog!

En rå stämma.

Nu fick kung Barna-bane! (Skratt.)

En annan.

Väl bekomme!

(Olof som under det föregående stått orörlig, stirrande framför

Hg som i en dröm, rycker häftigt till och griper ofrivilligt efter

svärdfästet.)

Rop.

Se, se, han tar till vapen! Se,

mot kvinnor drar han svärd!

2:a bonden

(rusar fram).

Ur vägen;

min hämnd skall ingen stjäla bort!

(Stöter sitt björnspjut i kungens bröst; Olof segnar ned på ett

knä.)

Rop.

Han blöder! Se, han blöder! Fort,

slå till! Hugg till! Stöt till!

2:a bonden

(rycker spjutet ur såret).

Tillbaka!

Han fått sin del, — ej mer behöfs.

rOlof

{resande sig stödd mot dörrposten).

Och detta, — detta är det folk,

jag lefvat för! {blir varse Kark)

Du också, Kark?

Och du, som själf — i morse ännu..................

Kark

(vildt).

Du ljuger! Tig! Se här, försök

att tala nu! {Hugger ned honom.)

Rop.

Ett dråpligt hugg! Han fick sin lön!

Hell, Kark! Hell, Kark, kung Olofs bane!

2:a bonden.

Eördömdt, han dog för hastigt! Fort,

tag facklor hit! Jag svurit har,

att se hans sal i ljusan låga.

Åsa.

Han bränt min koja. Facklor hit!

Rop.

Rätt så, tänd på!

{Facklor och bloss langas från hand till hand; man tränger sig

mot kungshusets dörr.)

1:A BONDEN

(gripande tag i liket).

Han offras skall

åt Oden!3:e bonden

(likaså).

Facklor hit, tänd på!

(Alla ha nu trängt sig samman kring liket, som under rop och

stoj släpas in i kungshuset. Kark och Kettil lyckas ungefär

samtidigt att hana sig väg genom folkmassan och komma från

olika sidor fram i förgrunden.)

Kark

(ifrigt).

Nu är det tid för oss att fly.

Är allting redo?

Kettil.

Ja, bak husen

jag våra skidor dolt och kälken.

Kark.

Välan, det brådskar, låt oss gå! —

Här finns ej mer för oss att göra.

Det gäller nu att komma först

till Solö fram med bud om detta.

(De gå åt vänster.)

Scenförändring.

Ute hland skären i Vänern. Till höger i förgrunden en hrant

stupande grusvall, ofvan skoghevuxen, nedtill sluttande ut i en

flack sandstrand. Till höger och vänster i mellanplanet två låga

öar, hevuxna med alar och unggranar. Mellan öarna ett hredt

sund, lämnande utsikt öfver fjärdens snötäckta is. I bakgrunden,

bortom fjärden, en aflägsen strand och höga skogklädda åsar.

På stranden mellan träden synes i fjärran kungsgården;

hufvud-byggningen synes klart, af de öfriga husen skymta endast taken

fram mellan trädkronorna. Natt. Månsken.

145

fa885/os. Klinckotoström, Olof Tråtäljo.

10Soen 7.

Vid ridåns uppgång står Halfdan midt på scenen med Ingolf

Sölve och Einar till höger. Längre bakåt beväpnade bönder och

huskarlar. Några stå ännu kvar uppe på strandvallens sluttning

ända ute i kulissen, gif vande intryck af ett talrikt följe utanför

scenen. Alla äro väpnade och i full härbonad. Solveig, som nyss

slutat sin berättelse, har kastat sig i Halfdans famn och snyftar

nu tyst med hufvudet lutadt mot hans bröst. Något till vänster

står Saxe, dyster och med sänkt hufvud; bredvid honom står

hans kälke.

Halfdan

{efter ett kort uppehåll).

Så fick jag rätt, och allt har gått,

som länge ren jag förutspått.

Nu är det öfver. — Gråt, min Solveig:

det lindrar, dotter! — Gråt! —

Einar.

Nej, far,

till tårar ej är stunden nu!

Må Solveig gråta bäst hon vill,

vi bröder kräfva hämnd.

Sölve.

Rätt så! —

Ej sol må stiga än en gång

ur öster upp och onäpst se

slikt nidingsdåd.

Einar.

Hvar stund, som flyr,

kan föda nya brott där borta.Ingolf

{till Saxe).

Då sist vi båda möttes, Saxe,

stod svärd mot svärd och sköld mot sköld.

I dag vår sak är äfven din:

Se här min hand!

Saxe

(trycker hans hand).

I lif och död!

Halfdan

{räcker Saxe handen).

Se här är min! — Din far och jag

ha pröfvat samman månget skifte:

så länge Halfdan äger svärd,

skall Båves son ej sakna hjälp.

Solveig

{sakta lösgörande sig från fadern).

O fader, bröder, ha’n I glömt,

att han därborta är min make?

Einar.

En våldsman är han!

Sölve.

Syster, syster,

du ber för den, som dräpt ditt barn;

och du en Solökvinna!

Solveig.

Far!Ingolf.

Nej, syster, blod för blod!

Halfdan.

Min Solveig, hör mig; bed ej längre!

Hvad här skall ske, ej ändras kan.

Jag hatar icke Ingjalds son:

De höga ofvan stjärnepellen

jag tar till vittnen, att mitt mål

ej hämnden var. — Mitt svärd jag drog

till värn för mitt och för de mina.

De män, du ser, för samma sak

i vapen stå. Den lag, som kränkts,

vårt värn mot väld och mot förtryck,

har Olof konung brutit ned:

den måste byggas upp på nytt.

Till själfförsvar ha vi gått ut;

och våld med våld vi vilja möta, —

vår rätt det är som fria män.

Du tiger, Solveig, ty du vet

som jag, att ren i afton kungen

i örlog ut mot Solö drar?

Jag gjort som han, och mera snar

och van vid krigets bistra skiften,

jag möter på hans egen mark

och väljer ort och tid för striden.

Om nornan seger mig beskärt,

om Olof drott min fånge blifvit,

hans lif jag skonat; blott hans makt

att skada är det, jag bekämpat.

Så var det hittills; dock från nuär allt förändradt: barnets död

och Båves kräfva andra böter

än gods och gård. Du hört din bror,

han talat sanning: blod för blod!

Så kräfver äran. Båves son

har rätt att äska Olofs lif.

Nej, bed ej, barn, det kan ej ändras!

Och skall du bedja, bed som jag!

De höga bed om detta blott:

Må Olof kung i striden falla

som anstår en af Yngves ätt!

Saxe.

Ja, må han falla, må han dö

med svärd i hand, han eller jag!

Ej finns emellan Nordens haf

en man, som så jag älskat; ingen,

jag så beundrat som drott Olof.

Och jag, just jag, som ständigt drömt

som högsta lust för Olof dö,

just jag skall nu med draget svärd

i fylkingspetsen vägen jämna

för Halfdans märke! Mellan spjut

och klufna sköldar bryta ban

åt stålet fram till Olofs hjärta!

Halfdan.

Så är det, Saxe; ärans väg

går ofta genom dystra dalar.

Dock ett är tyngre: ärelös

att gå föraktad genom lifvet.En röst

(uppifrån sandvallen).

Jag spejarn ser, som nyss du sändt

mot borgen ut; en man han mött,

de ha vändt om och nalkas stranden.

Halfdan.

Så få vi bud om hvad som händt

sen dess ni flytt.

Ingolf.

Drott Olof nu

har dragit ut, jag gissar.

Sölve.

Nej,

det är för tidigt än på natten.

Einar.

Yid gården tindra facklor.

Ingolf.

Tyst,

de äro redan här!

Soen 8.

De förra. En träl, åföljd af en beväpnad huskarl.

Trälen

(andlös).

Till vapen!

Det gäller kungens lif!Solveig

{häftigt).

Drott Olofs?

Saxe

(likaså).

Säg ut, hvad hotar kungen? Fort!

Trälen.

Vid gården allt är nu i uppror.

Af Kark och Kettil vigladt upp,

har folket samlats för att dräpa

drott Olof först och bränna gården.

{till Solveig)

Jag såg dig fly på Saxes kälke

och följt ditt spår att skaffa hjälp.

{Sjunker utmattad ned på kälken.)

Halfdan

(till huskarlen).

Tag hand om trälen, han är trogen:

med mjöd hans trohet bör belönas.

(halft afsidea)

Af Kark och Kettil? Rätt jag spått!

Solveig.

Af Kark? Det var ju Kark, just Kark____________________

Halfdan

{torrt).

Så var af ålder vargars art:

till sist de bita städs den hand,

som smekt dem alltför länge.Ingolf.

Vårt värf blir lätt!

Saxe.

Fördömda bofvar!

För dem han offrat gods och ära,

och det är lönen!

Solveig.

Fader! Fader!

Låt ej det nidingsdådet ske!

Sölve

(ifrigt).

Till vapen! Evig skam för oss,

om slikt ett illdåd öfvas ut

här i vår åsyn!

Einar

(likaså).

Far, till vapen!

Halfdan.

Hur ungdomsblodet sjuder hett!

(till Saxe.)

Hvad säger du?

Saxe

(drar sitt svärd).

Skall Olof falla,

det blir för detta svärd; mot Kark

och allt hans anhang vill jag gladt

min fosterbror försvara.Halfdan.

Rätt!

Vår hämnd är vår, och ingen annan

har rätt att korsa här vår väg.

(högt)

Låt luren gå! — Yi rycka fram!

Rop

(uppifrån strandvallen).

Eld, eld! Det brinner! Se, det brinner

i Olof konungs gård!

(Männen tränga sig upp på höjden för att se. Den aflägsna

kungsgården börjar brinna. Åsarna i bakgrunden lysa blodigt röda i

den allt starkare brandens återsken.)

Halfdan

(behärskadt).

För sent! Nu är drott Olof fallen.

Solvbig.

Min make, — hjälp!

(Hon är nära att digna ned, Ingolf stöder henne.)

Saxe

(ur stånd att behärska sig).

Drott Olof fallen,

mördad, dräpt, och jag står här!

Sölvb och Einar.

Till hämnd! Till hämnd!

En röst

(uppe på strandvallen).

Från kungens gård

två män på skidor ila häråt.Halfdan.

För hit dem genast!

{Flera af männen klättra skyndsamt ned från höjden.)

Solveig.

Olof! Olof!

Han lyckats fly!

Sölve

{som bestigit strandvallen).

Det är ej han!

Solveig.

Så är det slut!

Soen 9.

De förra. Kark. Kettil, några beväpnade huskarlar.

Kark

{skyndar fram).

Hell Halfdan kung!

Kettil

{tätt bakom).

Hell Halfdan, Värmlands drott!

Saxe

(bittert).

Förrådd,

förrådd af sina egna verktyg!

Halfdan

(med tillkämpadt lugn).

Hvar är er kung?Kark.

Han fått sin lön!

Af folkets röst han dömts till döden,

sen han med dråp och mordbrand rågat

det fyllda måttet.

Halfdan

(sakta strykande sitt skägg).

Ha! — Gå på!

Kark.

Till konung nu vi kora dig____________

Kettil.

Hell Halfdan kung!

Halfdan

(oafvändt betraktande Kark).

Hvar är kung Olof?

Kark

(visande fram sin blodbestänkta yxa).

Se här hans bane! — Där hans bål!

(Pekar triumferande på den brinnande kungsgården.)

Kettil

(ifrigt).

Hans högra hand, den usle Båve,

blef fälld af Kark i samma stund,

han brände barnen inne.

Saxe

(ursinnig).

Skurk,

Du ljuger!

Halfdan

(myndigt).

Lugn! Jag råder här.

(till Kark och Kettil)

Jag följt er länge, känner godt

ert sinnes art. — Med lögn, med drottsvek,

med mord, med svart förräderi

I söken edra usla lif

från undergången rädda. Tig!

Jag känner er! — Så länge kungen

er skänkte skydd, I voren hans:

hans hand I slickat, viftat svans

för hvarje bit, som föll från bordet.

Nu är det tomt, och strax I flyn

att söka upp en bättre herre.

(med dundrande stämma)

Och tron I, jag tar kunganamn

af er? Tar kunganamn af hundar?

Af herrelösa hundar! — Fort,

grip dessa två: i närmsta träd

de lide strax förrädarns straff!

(Kark och Kettil gripas af flera beväpnade.)

Kark

(spjärnande mot).

Nåd, herre konung, nåd!

Kettil

(likaså).

Gif nåd!

Han lockat mig till allt! (Till Kark). Så tala:

besvärj dem, bed dem, fräls mig!

Kark

(med hopbitna tänder).

Mes!

Kettil

{vildt).

Fördömda bof, din skuld är detta!

Halfdan.

Nu nog, låt dessa båda dö!

För bort dem strax!

(Kark och Kettil släpas ut åt höger. Kort uppehåll, hvarunder

alla med bistert allvar blicka ut åt samma håll som fångarna

förts bort.)

De fått sin lön.

(drager svärdet)

Framåt att hämna Olof kung!

Saxe.

Han var din ovän, och hans död

du hämnar: stort du handlar nu!

Halfdan.

Jag aldrig hatat Ingjalds son,

hans mål jag kämpat mot, ej honom.

Saxe.

Hans mål gått under som han själf,

och dock jag anat mången gång,

att slika tankar aldrig dö.

Den tid kan komma, när den stig,

han ensam gått, blir allfarväg.

Halfdan

(efter att ett ögonblick tyst ha betraktat branden).

Den tiden, Saxe, blir ej god,

då stundar Ragnarök!

Ridå.

——•——