Olaus Petri. Hans reformatoriska verksamhet och karakter
Föreningen Heimdals folkskrifter. — N:r 11.
OLAUS PETEI
HANS REFORMATORISKA VERKSAMHET
OCH KARAKTER
KARL HULT
KOMMINISTER
STOCKHOLM
F. & G. BEIJERS BOKFÖRLAGSAKTIEBOLAGUPSALA 1894
ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG.Förord.
Heimdal, den heliga eldens gud, intager i den
fornnordiska gudaläran en framstående plats. Han är
mänsklighetens lärare både i tidsrunor och evighetsrunor.
Föreningen “Heimdal“ i Upsala har efter honom sitt namn
och vill i sin mån verka för upplysning, icke i det stora
Midgård, men i det lilla för oss alla kära land, som heter
Sverige. Under sådant förhållande kan det icke anses
otillständigt, att föreningen låter bilden af en sådan
Heimdals-gestalt som reformatorn Olaus Petri framträda för svenska
allmänheten. Det är någonting ljust i denna bild, som
förklaras dels däraf, att han är den förste som för svenska
folket tolkat de evighetsrunor, som äro inneslutna i den
heliga skrift, dels ock däraf, att han visar sig själf vara
en evighetsmänniska, för hvilken de jordiska hänsynen väga
litet. Hans sköna karakter är något, som lyser oss i ögonen
ännu efter århundraden, och i en tid sådan som den
närvarande, då karakterslöshet just icke är så sällsynt, bör
en sådan fasthet som Olaus Petri verka tilldragande,
synnerligast på -den uppväxande ungdomen.
Åtminstone vågar författaren hoppas detta.
Teckningen af Olaus Petri är gjord med stöd af de materialier,
som finnas samlade af professor H. SchCck i hans “SvenskLiteraturhistoria“, Sthlm 1890, “Olavus Petri“, Sthlm 1893,
af samme förf., samt af V. E. Svedelius i hans “Minne af
Olaus Petri“, intaget i Smärre skrifter, 2:dra delen, Sthlm
1877. För öfrigt har författaren sökt göra ^ig till godo
de originalskrifter af Olaus Petri, som finnas tillgängliga
för allmänheten, hvaribland särskildt må nämnas “Svar på
12 spörsmål“.
Kopparberg St. Pauli dag 1894.
K. H.Innehåll
Inledning. Sid. 7—8.
1. Födelse — föräldrar — sttfilier. Sid. 9—10.
2. Första verksamhet i Strängnäs — besök i Örebro 1521 —
stigande rykte — hotande moln — riksdagen i Strängnäs 1523. Sid.
10—12.
3. Flyttning till Stockholm — predikoverksamhet — gifterm&l —
skriftstället!: “Thet nyia Testamentit pä Swensko11, tankar om
bibeltolkning; småskrifter, reformatoriska hufvudakrifter — den förmenta
dispu-tationen i Upsala, den verkliga i Västerås. Sid. 13—20.
4. Stigande anseende — mognad — uppträdande vid kyrkomötet i
Örebro 1529 — reformationens framsteg — frukter af Örebro-mötet:
svensk handbok, den svenska mässan — postillan och dess betydelse —
psalmboken. Sid. 20—24.
5. Reformatorn historieskrifvare — krönikan — “besynnerliga
lärdomar“ — kunglig onåd — ovädret urladdar sig — orsakerna till
onåden: olika lifsåskådning, djärfhet på predikstolen, predikan “Emot de
grufliga eder“, indragningsfrågan, ny kyrkopolitik — nyårsafton i Örebro
1539 — anklagelseskriften, domen — konung Gustaf och den benådade
— sista verksamhet och död. Sid. 25—31.
Karakter: dess kristlighet uppenbarad i stil, lifsåskådning,
gärningar samt lidande. Sid. 31—36.Det har blifvit snart sagdt en trosartikel, att
reformationen i Sverige är ett verk af en enda man, nämligen
Gustaf Vasa. Men man behöfver endast tänka på, hvad
reformationen närmare innebär, för att förstå, att så
knappast kan vara fallet. Med reformation menas
kyrkoförbättring, men icke så att förstå, som vore det fråga endast
om det yttre kyrkoskiekets förvandling utan något vidare,
utan så, att den yttre förändringen betingas af tänkesättets
och hjärtelagets omändring, så att en klarare inblick i
sanningen, särskildt den frälsande evangeliska sanningen,
ligger bakom såsom drifkraft.
Gustaf Vasa var en stor statsman och har skapat
vår nationella själfständighet. Men för dess bevarande
kräfdes en viss politisk makt. Härför stod den katolska
kyrkan i vägen, hon, som var en stat i staten, hvars
biskopar under medeltiden, för att tala med Laurentius Petri,
“legat konungen och riket under ögonen och i sina slott
beskyddat de, där upproriske hafva varit och satt sig upp
emot rikets och sin rätte herre“. Kyrkans makt måste
vika för statens. Härvid kom reformationstanken väl till
pass; ty den uppenbarade, att icke så mycket som en
bok-staf i bibeln talade till försvar för prelatväldet. Alltså
undan med det och upp med konungen i stället såsom
representant för riket. Dessutom ha vi att tänka på
kostnaderna för befrielsekriget. De voro dryga och hvarifrån
taga medel att gälda dem med om icke från kyrkans
öfver-flödiga rikedom, som icke heller kunde försvaras med skriften«Det var utan tvifvel politiska skäl, som ledde Gustaf
Vasa in på reformationsvägen. Men han kunde icke
ensam störta prästväldet och indraga kyrkans gods.
Hanbe-höfde ett politiskt parti, som höll honom ryggen fri, som
med honom gick i borgen för att verket skulle utföras och
betraktas såsom lagmätigt. Detta parti kunde icke skapas
utan förändring af tänkesättet. Och denna förändring är
icke Gustaf Vasas verk utan ett verk af de tre svenska
reformatorerna Olaus och Laurentius Petri samt Laurentius
Andrece.
Påfven afdankas, konungen träder i hans ställe,
påfve-kyrkan blir statskyrka; men denna regementsförändring
rättfärdigas med bibeln. Dock, det är reformatorerna, som
draga fram den bibliska sanningen i ljuset, det är de, som
bearbeta det allmänna tänkesättet till förmån för
kyrko-förändringen.
Att för resten hela reformationsverket icke uppgick
i politik eller uppslukades af världsliga intressen och
sålunda förlorade sin natur; att Sverige så småningom
utvecklades till ett evangeliskt lancT, där till sist genom
Up-sala mötes beslut 1593 den påfviska surdegen alldeles
bannlystes, därtill bidrog utan tvifvel den sådd i det tysta, som
af_ våra reformatorer nedlades. Bland dessa intager Olaus
Petri första rummet så väl till tiden som till karakteren.
Det var hos honom, som den reformatoriska sanningsgnistan
först tändes. Hos Laurentius Andrem skapade hon
kyrkor-politiska tankar. Dessa anammades af Gustaf Vasa, som
var man för att, när den behagliga tiden kom, sätta dem
i verket, visserligen hänsynslöst men ock med blick för
rikets väl. Därmed icke sagdt, att den store mannen blef
alldeles främmande för reformationsverkets andliga innebörd.
Vi gå att teckna Olaus Petri’ reformatoriska
verksamhet för att af gärningarna lära känna mannen och se,
hvil-ken fast, "kristlig karakter han var. Han framstår såsom
sitt tidehvarfs, åtminstone kristligt sedt, yppersta mam* 1. Stora andar framträda icke ofta, men komma alltid,
då de bäst behöfvas. Tyskland fick sin Martin Luther
1483 och Sverige 10 år senare Olaus Petri, som här skulle
höja Luthers fana. Han föddes i Örebro 1493 den 6
januari, själfva trettondagen — måhända till en antydan
därom, att genom honom skulle Kristi härlighet framlysa på
ett sätt som aldrig tillförene: Hans föräldrar voro: smeden
Peter Olofsson och dennes hustru Kristina Larsdotter. Vi
kunna antaga, att glädjen var stor i huset däröfver, att en
människa åter var född till världen; men glädjen skulle
säkert ha varit ännu större, om föräldrarne kunnat ana,
hvilken uppgift var detta barn af Gud beskärd. Olaus
föddes 6 år före brodern Lars, som sedermera blef hans
medhjälpare och än vidare fortsatte hvad han påbörjat.
Smedsfolket hade råd att låta båda dessa sina söner
studera. Olaus började antagligen sin lärospån i Örebro
stadsskola och visade sig vara hvad man kallar ett ljust
hufvud. Vid 13 års ålder kom han till Upsala; men
lärdomen i den staden var vid denna tid icke särdeles
blomstrande. En ung, framåtsträfvande man, som önskade
tillägna sig blomman af tidens bildning, nödgades resa
utrikes. Det gjorde ock Olaus. Vi finna honom våren
1516 inskrifven vid Leipzigs universitet, och hösten s. å.
studerar han i Witténberg. Där hänförde vid denna tid
Martin Luther många sinnen genom sitt sätt att föreläsa
den heliga skrift, ett för den tiden alldeles nytt studium.
Tvenne besläktade andar möttes, när Olaus satt såsom
åhörare nedanför mäster Martins kateder. Denna förening
hos Luther af lärdom och enkelhet, grundlighet och
lättfattlighet råkade på någonting samstämmigt i Olai själ;
ty det visar sig sedan, att han är den förste svensk, som
förstår att på ett enkelt och okonstladt sätt framlägga for
folket trons hemligheter.
Om han var med, då de beryktade teserna mot
aflats-krämeriet uppspikades på slottskyrkans dörr i Wittenberg
den 31 okt, 1517, veta vi icke; i alla händelser var hanåsyna vittne till reformationens födslovånda och erhöll däraf
ett intryck, som följde honom lifvet igenom. Det var,
uppfylld af reformationens lifstankar och säkert mera glad
där-öfver än öfver sin i Wittenberg förvärfvade magisterkrans,
som Olaus lämnade staden i nov. 1518 för att i
fäderneslandet kämpa en strid för evangelii sak.
* *
*
2. Vi träffa honom i Strängnäs hos biskop Mattias,
hvilken med välvilja omfattade den 26-årige magistern
och gjorde honom till sin skrifvare. Här blef han ock
ordinerad till diakon * Mikaelitiden 1520, kort tid innan
biskopen fann sin död i Stockholms blodbad.
Tiden var stormig, och det såg hotfullt ut med
Sveriges öde. Den ädle riksföreståndaren Sten Sture föll, och
den siste unionskonungen lät kröna sig i blod. Men
sådana tider bruka vara mottagliga för stora, frigörande
tankar. Mäster^Olai evangeliska sådd i Strängnäs blef icke
häller förgäfves. Såsom lärare i stiftsskolan fann han hos
korgossar och kaniker villiga öron. Äfven andra lyssnade
begärligt. Bland dessa själfva ärkedjäknen Laurentius
Andreasy biskopens närmaste man och under ledigheten efter
Mattias stiftets styresman. I honom vann Olaus en vän
och beskyddare.
Till denna tid hör en historia om ett besök, som
bröderna Petri aflade i Örebro hösten 1521. Fadern hade
dött, och sönerna reste hem för att bevisa honom den
sista tjänsten. Munkarne från karmeliterklostret, som fått
sig en jordäga testamenterad af dep aflidne med skyldighet
att läsa mässor för hans själ, kommo för att göra hvad
deras plikt bjöd. Men redan nu röjde Olaus, hvars andas
barn han var. Han och hans broder ville icke veta af
* En lägre kyrklig tjänst, som pä den prästerliga rangskalan
intog tredje rummet; biskopen intog det första och prästen det andra.
Amunkames ceremonier. Utom det att dessa föreföllo dem
såsom ett gyckelspel, kände de säkerligen motvilja mot,
att något af deras faders egendom skulle användas till
befordrande af ren vantro. Munkarne afvisades trots moderns
protester ur begrafningshuset. Svårt var det att lugna
henne, men det lyckades till sist, och de båda bröderna
begrofvo själfva sin fader.
Denna historia förefaller icke osannolik och bidrager
till att karakterisera den unge Olaus under hans första
verksamhetsår. Vi se honom varmt hängifven reformationens
sak. Mod och djärfhet saknas icke. Han är färdig att
skrida från ord till handling, obekymrad om följderna. Men
nog är det nu mer af fanatiker än reformator, som
uppenbarar sig i hans sätt att gå till väga. “Honom fattades
ännu understöd af öfning och försiktighet. Han betänkte
icke, att bortkastandet af det gamla var en sak, som borde
vinnas med lämpa och tidens utdräkt“ *.
Munkarne kände sig naturligtvis stötta öfver ett
sådant behandlingssätt. Olai förfärande synes hafva blifvit
rapporteradt till domkapitlets dekan i Strängnäs doktor
Nils, men utan annan verkan än att denne började spetsa
öronen och närmare lyssna till, hvad Olaus hade att
förkunna. Hvad han hörde var sådant, att han däri vädrade
kätteri. Tänk att våga påstå, det ingen före Olaus
predikat sanningen i Strängnäs, utdöma helgondyrkan, upphöja
predikarekallet i församlingen öfver mässläsning och
sådant, fördöma munkarnes tiggeri och yrka på att bikten
borde ske i hjärtat för Gud allena och icke för prästen
o. s. v.
Under sommaren 1523 cirkulera under titeln “Errores
Olai“ dennes villomeningar bland åtskilliga kyrkans män.
Den mest ansedde bland dem, biskop Brask i Linköping,
klagar i ett bref till biskop Magnus iSkara: “Vi hafva
i dessa dagar mottagit bref från några i Upsala kapitel,
huru vådligt det lutherska kätteriet börjar gripa omkring
* Sven Bwlter, Kyrkoceremonierna, Örebro 1888, »id. 86.sig i Strängnäs stift genom en viss mäster Olof,
synnerligast mot den heliga romerska kyrkans decreta* och den
kyrkliga friheten, gående ut därpå, att den nuvarande
kyrkan månde åter bringas till den första kyrkans
fattigdom.“ Samme man skref ock till dominikanerpriorn i
Kalmar Johannes Magnus, som nu vistades i Rom, och föreslog
tillsättandet af en andlig domstol, som skulle hålla räfst
med kättaren.
Johannes kom hem såsom påfligt sändebud, bevistade
riksdagen i Strängnäs« hösten 1523, där Gustaf Eriksson
blef vald till konung och Johannesisjälf till ärkebiskop.
Såsom sådan visar han sig just icke fallen för några
kraftåtgärder. Dessutom var tidpunkten härför icke riktigt
lämplig. Från påfven kom ett bref, hvari denne yrkade, att
lands-förrädaren Gustaf Trolle skulle åter insättas i
ärkebiskops-värdigheten. Gustafs vrede upplågade, och han befanns
säkert föga benägen att inskrida mot dem, som anfallit
påfven; så mycket mindre som han i Strängnäs blef i
tillfälle att lära känna, om icke Olaus Petri personligen, så
åtminstone dennes åsikter. Det uppgifves, att han fick höra
någon af “Strengnesarne“ predika. Han kallade på Laurentius
Andrese och tillsporde honom om den nya läran. Denne
var mycket villig att upplysa konungen om, hurusöm doktor
Martinus (Luther) hade denna saken begynt, huru han hade
kringskurit påfve, kardinaler och de store biskopar samt
särskildt lagt i dagen, att de icke skulle kunna draga fram
en bokstaf af den heliga skrift, därmed de kunde bevisa,
att deras stora välde och herradöme hade Guds befallning
att grundar*sig på.
Detta var ett gladt budskap för Gustaf Eriksson, som
var nog klarsynt att inse, det han i Olaus Petri och
Laurentius Andre se hade funnit hjälpare till utförande af sina
riksplaner.
Mötet i Strängnäs blef därför icke utan verkan.
* Beslut.3. Ar 1524 finna vi Olaus i Stockholm. Konungen
håller möte med stadens råd, tillkallad af borgarne i staden.
De vilja ha sig nya rådmän och hänskjuta saken till konungen.
Utvalde biskopen i Strängnäs Magnus Sommar är
närvarande, och konungen begär af honom Olaus Petri för att
insätta honom till röstägande ledamot i rådet, där han
tilllika får tjänstgöra som sekreterare. Laurentius Andreae fick
samma befattning hos konungen.
Jämte denna världsliga beställning-fick sig Olaus
anvisad predikstolen i storkyrkan att därifrån förkunna den
nya läran. Det dröjde icke länge, förrän den nye
predikanten drog allmänna uppmärksamheten till sig. Största
hopen var det emot, att han och flera med honom predikade.
Välviljan visade sig icke stor. Den ene sade, att han ville
offra på predikanterna en gammal badstuga, en annan en
gammal lada, en tredje så och så många lass ved, tjäray
näfver o. s. v. Det tycktes, som om man icke bättre kunde
använda någon kostnad än för att få slika förbannade kättare
och skadliga människor utrotade från jorden.
Att Olaus 1525 tog det märkliga steget att inträda
i äktenskap, höjde icke hans aktier hos de påfviskt
sinnade. Han hade kunnat göra såsom de flesta andlige
plägade göra: lefva tillsammans med en kvinna utan vigsel.
De kyrkliga myndigheterna blundade härför, och brottet
mot celibatslagen * försonades med böter. Men Olaus Petri
var icke denN man, som till formen ville iakttaga en lag,
hvilken han fann stridande så väl mot människans natur
som emot Guds ord. “Att förbjuda en man eller kvinna
äktenskapet“, säger han, “det är ett bud, att den, som
Gud har skapat till en man, skall träda ifrån sin natur och
icke vara man, och desslikes att hon, som till en kvinna
skapad är, icke skall vara en kvinna.“ Äktenskapet är så
långt ifrån något oheligt, att det snarare är en
öfnings-skola för den kristliga kärleken, där det gäller för mannen
* Den lag, som förbjöd prästerna att gifta sig, gällande i Sverige
sedan 1200-talet,att uppoffra sig för sin hustru och för kvinnan att hafva
omak och arbete för man och barn.
Biskop Brask beskärmade sig i bref till konungen
öf-ver denna offentliga skandal, men fick just icke något
medhåll. Konungen menar, att Olaus Petri var man för att
själf kunna försvara sitt handlingssätt.
Men icke blott såsom predikant verkade han för
evan-gelii sak i hufvudstaden. I och med året 1526 framträder
en annan sida af hans reformatoriska verksamhet,
verksamheten såsom skriftställare. Viktigast är öfversättningen
af nya testamentet på svenska.
Vid ett möte i Stockholm mellan konungen och
ärkebiskopen utfor Gustaf i skarpa klagomål mot
prästerskapets okunnighet och tvingad^ honom att utfärda ett påbud
till de andra biskoparne i riket om verkställandet af en
svensk öfversättning af nya testamentet. Arbetet skulle
fördelas på domkapitlen och några lärda män i rikets
kloster. På ett sammanträde i Upsala i september samma år skulle
de, hvar och en, göra skäl för sin tolkning. Vid tiden för
detta möte var emellertid ärkebiskopen i Tyskland, och hela
verket afstannade. Orsaken var naturligtvis bristande
intresse för saken. Emellertid beslöt Olaus Petri, samtidigt
med det att katolska kyrkan afstod från äran att verkställa
bibelöfversättningen, att med tillhjälp af sina vänner
åter-gifva den heliga skrift i dess egen anda. Början gjordes
med nya testamentet. I februari 1526 utlofvades dess snara
publicerande, den 15 augusti samma år var “Thet ny ia
Testa-mentit på Swensko“ färdigtryckt. Intet namn står på
titelbladet, men företalet är antagligen af Olaus Petri och vittnar
på samma gång om blygsamhet och frisinne. Han hoppas, att
för närvarande föreliggande tolkning, om också icke den bästa,
var sådan, att man henne bruka kunde. Och han förklarar sig
ingalunda tycka illa vara, ifall någon i ett eller annat stycke
skulle finna på någon bättre mening, blott att man förfore med
en viss försiktighet och icke vore för hastig i sina
bätt-ringsförsök. — Till grund för öfversättningen låg Lutherstyska öfversättning af 1522, dock icke slafviskt återgifven.
Så har grekiska originalet blifvit rådfrågadt, och
öfversät-taren påstår sig hafva sett flera böcker och flera lärares
lekturer (tolkningar).
/ Delar af bibeln funnos väl öfversatta på svenska förut
genom den heliga Birgittas och hennes ordens försorg; men
huru litet dessa voro kända, visas bäst däraf, att en sådan
man som Brasken i Linköping endast visste om dem
ryktesvis. Nej, bibeln var så godt som en okänd bok. Det
är Olaus Petri’ ära att hafva börjat lyfta på det täckelse,
som skylde denna helgedom, och att hafva gjort det på ett
sådant sätt, att menige man kunde fatta, hyad som fanns
innanför förlåten.
Olaus Petri är ock den, som först på svenska språket
framställt förnuftiga tankar om bibelns tolkning. “Såsom det
icke är solens skuld, att den, där kranka ögon hafver, icke
kan se på henne, hon är ju klar nog i sig själf och göres icke
behof, att hon varder upplyst eller förklarad, men de kranka
ögonen hafva skulden; så är det icke heller Guds ords skuld,
om de icke förstådda varda, utan vår egen skröplighet och
oförståndighet kommer det åstad. Därför skola lärarne, som
hafva förfarenhet i skriften, uttyda skrift med skrift, så att
den skrift, som synes vara mörk eller omöjlig att förstå, skall
utläggas med den skrift, som klar och begriplig är; men
icke skola lärarne lägga till af sitt eget.“
Det var dock föga utsikt till, att nya testamentet
ännu på länge skulle kunna utföra den mission, som
därmed afsågs. De kranka ögonen uppenbarade sig vid denna
tid i en oerhörd brist på upplysning och läskunnighet.
Därtill var boken alltför dyr. Men det är Olaus Petri’ förtjänst
att hafva gjort hvad han kunde till skingrande af vantrons
och okunnighetens mörker bland svenska folket. Läslusten
kan ju icke väckas, där ingenting finnes att läsa. Före
denna tid funnos knappast 10 tryckta arbeten på svenskt
tungomål. Olaus Petri är den förste författaren af folk-skrifter. Han är på samma gång reformationstidehvarfvets
störste flygskriftförfattare.
Början sker med en liten sångbok “Svenska sånger
och visor“, vår äldsta, nu förlorade, psalmbok,
sedermera.om-tryckt och tillökad samt utgifven i flera upplagor. Denna
utkom 1526, men följdes snart af flera andra skrifter. De
ämnen, som afhandlades, voro de för den tiden brännande,
såsom äktenskapet, klosterlefnåden, Guds ord och
människors hud och stadgar, hvad prästerna äro skyldiga
lekmännen och lekmännen prästerna *.
Det utmärkande för alla dessa skrifter, som kunna
läsas med smak än i dag, är en viss ungdomsfriskhet,
enkelhet och träffsäkerhet, som icke förfelar att göra intryck
på läsaren. Lärdomen saknas icke, men bildar själfva
underlaget, grunden för framställningen. Denna åter är icke lärd
utan folklig.
Men Olaus har äfven författat större skrifter, där
reformationens hufvudläror klart och bestämdt kommit till
uttalande. Det är hufVudsakligen två arbeten, som härvid
komma i betraktande, och som vi skola dröja vid litet längre.
Det ena, som kallas Olaus Petri’ “Svar på 12 spörsmål“ **,
innehåller ett ordabyte med kaniken, dokter Peder Galle, i
Upsala, det andra, som har till titel “ Svar uppå ett
okristligt sändebref, som en lögnaktig munk, hetandes Paulus
Helice (Eliae), hafver utgå låtit emot det heliga evangelium,
som nu af Guds nåde i ljuset kommit“ — innehåller ett
dylikt ordabyte med danske munken Paulus Eliae.
Anledningen till dessa skriftliga ordväxlingar gaf
konung Gustaf, som, uppretad af biskop Brasks envisa försök
att motarbeta den nya läran, föreslog biskopen att anordna
* Denna skrift finnes nu tillgänglig for allmänheten i en samling
med titeln “Ur de svenska reformatorernas skrifter“, I, Sthlm, F. & G.
Be i j ers Bokförlagsaktiebolag 1893. Samma häfte inneh&ller “Om tron
och goda gerningar“ af Laurentius Andrese.
** Denna särdeles läsvärda skrift finnes utgifven p& Norstedt &
söners förlag, Sthlm 1893.en disputation mellan de båda parterna. För ingenting var
prelaten så rädd som för offentliga meningsutbyten, hvarför
lian motsatte sig förslaget; men han kunde naturligtvis icke
hindra, att konungen själf lät uppsätta vissa spörsmål,
antagligen med tillhjälp af Laurentius Andrese, kanslärn, hvilka
tillställdes ,framstående medlemmar af hvardera partiet.
“Bland andra, som fingo sig dessa spörsmål tillsända, var
ock jag en, ehuru den ringaste“, säger mäster Olaus, “och
till dem svarade jag såsom lydnaden kräfde, efter det
förstånd, som Gud mig gifvit hade.“ Tillfrågad, om han ville
stå till svars för dessa sina genmälen inför gode
män,"svarade han ja; och begaf sig för den skull två gånger till
Upsala för den gode mannen doktor Peder Galles skull,
hvilken också för sin del hade svarat på spörsmålen. Med
honom ville han komma till orda och disputering och
framlade en stor del af svaren inför konungen, en del af rikets
råd och i Peder Galles och andra gode mäns närvaro.
Någon disputering kom dock icke till stånd i Upsala. Peder
Galle drog sig därför, af hvad skäl känner man icke.
Spörsmålen voro, som sagdt, till antalet tolf. Det
första handlade om heliga mäns lärdom, kyrkobruk och
sedvänjor, som icke hafva Guds ord för sig. Här kom den
viktiga frågan om traditionen eller den kyrkliga häfden på
tal. Det andra handlade om prästadömets egentliga
uppgift, om denna var någon annan än den att förkunna Guds
ord och vilja. Det tredje berörde frågan, huruvida det var
synd att göra emot påfvens bud och stadgar; det ijärde
frågan om bannlysning; det femte den, om påfvens
världsliga makt var emot eller med Kristus; det sjätte, hvari den
rätta gudstjänsten består, om den kan vara något annat än
att hålla Guds bud. Det sjunde behandlade läran om
rätt-färdiggörelsen, det åttonde klosterlefvernet, det nionde
nattvarden, det tionde andra uppenbarelser än de i skriften
beslutna äro, det elfte skärselden, det tolfte helgondyrkan.
I maj 1527 utkommo svaren på dessa frågor, och där
äro Peder Galles svar först aftryckta (de voro först ut-
Förentngen Ueimdals folkskrifter. 11. 2gifna), hvarefter de punkt för punkt gendrifvas. Olaus visar
sig därvid i besittning af ett mycket godt förstånd och af
ett lugn och én sans, som äro beundransvärda. Kritiken af
den katolska läran blir därigenom så mycket mera dräpande.
En annan, som oåtspord företog sig att skrifva svar
på konungens spörsmål, var danske munken Paulus Helice,
bördig från Yarberg och till en början vän af den
evangeliska rörelsen. Hans bok spreds i Sverige. V
Paulus påstår, att hvarken Peder Galle eller Olaus
hhde gifvit rätta svar på konung Gustafs spörsmål, den ene,
ty han tordes ej; den andre, ty han ville ej. — Härpå svarar
Olaus: “Med dig är det icke så; ty du hafver både vilja
och dristighet därtill. Du är icke så blödig, som de, som
bo här i Sverige. Du törs sitta i Köpenhamn och skrifva
mot konungen i Sverige. Det är ju en märkelig
dristighet. En sådan kämpe borde ju tillbörligen krönas.“ Och
han blir krönt, fast på ett sätt, som just icke bidrager att
höja hans ära.
Olaus tager honom i sträng upptuktelse redan därför,
att han dristar svara på kungens frågor. Därmed hade
han icke afsett att förbättra och undervisa konungen; ty i
så fall skulle han hafva skickat sitt bref till konungen. I
stället hade han gjort hvad han kunnat för att in- och
utländske män skulle få en dålig tanke om konungen. —
Hvad åter det beträffar, att Paulus ställer sig, som ville
han taga de svages parti gent emot kungliga utpressningar,
därvid utgående från 5 Mosebok 17: 17: att en konung icke
skulle hafva mycket silfver eller många pund guld; så menar
Olaus, att han nog hade tegat, därest icke bispers och
prästers makt och herradöme hade blifvit antastad och
förminskad.
Men Paulus Helice visade sin djärfhet äfven
där-utinnan, • att han i det bref, som Olaus benämner
“okristligt“, uppträder .såsom en mycket häftig och oresonlig
motståndare till Luther, hvilken han förebrår att med sin lära
vilja förkasta alla goda gärningar samt upplösa borgerlig
\och kyrklig ordning. Detta var nu visserligen icke så svårt
att vederlägga. Hvad de goda gärningarna beträffar, visar
Olaus, att när hjärtat blifvit godt af den helige ande
genom tron, då först gör människan de gärningar, som Gudi
äro behagliga. Hvad ordningen angår, så kommer Olaus
till en alldeles motsatt uppfattning. Han sätter Paulus för
“näsone“ och låter honom höra, ho den är, som hafver
dragitr sig undan den lydaktighet och hörsamhet, som
un-dersåtarne öfverheten och herrskapet pliktige äro; att det
är påfven och hans anhang, som med sina privilegier och
friheter gjort sig öfverheten olydige. Men han stannar icke
härvid, utan öfvergår till ett ganska allsidigt försvar för
hela den evangeliska läran.
Det är en gammal historia om en muntlig ordstrid,
som skall liafva försiggått i Upsala mellan Olaus Petri
och Peder Galle. Grunden till denna historia torde vara
att söka i de resor, som Olaus gjorde till Upsala i akt
och mening att komma till orda med Peder Galle. Saken
har icke blott blifvit beskrifven utan äfven framställd i bild.
En af våra konstnärer, professor Hellqvist, har målat en
tafla på nationalmuseum, som föreställer denna akt. Olaus
och Peder Galle äro där posterade midt emot hvarandra,
hvardera vid sin pulpet, och i närvaro af konung och
ärkebiskop och kaniker m. fl. ordkriga de väldeliga. Peder
Galle ser man endast på ryggen. Framställningen af Olaus
är bättre: en smärt gestalt med ädla drag och med
brinnande ögon, som dock förråda icke så liten fanatism — ett
lätt förlåtligt misstag af den värde professorn, som säkert
icke har läst ens svaren på de 12 spörsmålen. Dessa tala
visserligen om en orubblig öfvertygelse, men icke ett spår
af fanatism kan man där upptäcka*.
En muntlig sammandrabbning ägde verkligen rum på
riksdagen i Västerås 1527, sedan de viktiga
samhällsspörs-målen där blifvit afgjorda. I den af rådet författade och
till Sveriges invånare ställda redogörelsen för tilldragel-
# Någon verklig bild af Olaus Petri finnes icke bevarad.serna vid denna riksdag omtalas, att disputationen, sedan
ständerna förenat sig om ett visst beslut i anledning af
konungens “framsättningar“, verkligen försiggått och lämnat
såsom resultat, att de nya åsikterna hade goda skäl for sig
i Guds ord. De afhandlade frågorna voro dock af mera
politisk art. De talade om, hurusom påfven med sina
bedrägliga aflatslöften plundrat menigheten på dess penningar,
att biskoparna öfvergifvit sitt sanna ämbete och upphäft sig
till herrar, att ingen människa kan stifta en lag, som är
bindande för våra själar. Man ser, att det är fråga om
prästväldets förhållande till menigheten och öfverheten.
* *
*
4. I den nu afhandlade dubbla striden med Peder
Galle och Paulus Heliae hade Olaus bevisat sig såsom en
på samma gång talangfull och sansad försvarare af den
evangeliska läran. Om någon öfverdrift smugit sig in, så
låg denna mera i tonen och i uttrycket än i själfva saken.
Erfarenheten hade tyglat ifvern och dämpat eldon.
Erkännande fattades icke heller. Efter riksdagen i Västerås
beviljades honom den förmånen att få göra ett fördelaktigt
gårdsbyte. Vid kröningen i Upsala på nyåret 1528 var
Olaus den som predikade*; det kungliga förtroendet steg
ända därhän, att han 1531 antogs till konungens kanslär ** —
samma befattning, som Laurentius Andrese dittills hade
be-stridt. — Å andra sidan fattades icke heller personer, som
an-sågo, att Olaus i sin reformatoriska verksamhet gick alldeles
för försiktigt tillväga. Detta framgår af en tilldragelse i
Stockholm kort efter kyrkomötet i Örebro (febr. 1529), hvarom
Olaus berättar i sin “Tänkebok“.
Fjärde dag påsk hölls en stämma i sakristian, dit
åtskilliga tyskar i staden tillika med stadens präster voro in-
* Predikan trycktes under titeln “En kristlig förmaning till
Sveriges inbyggare“ 1528. Omtryckt i Sv. Literatursällskapets publikationer
för år 1889.
ft* l)etta förnekas dock af n&gra,kallade. Mäster Olof “secretarius“ steg nu fram och höll ett
tal till de gode männen, hvarvid han yppade sig hafva
förstått, att de tyske köpsvennerna där i staden voro ej med
honom väl tillfreds ej heller med de andra, som hade varit
med i det concilio (möte), som senast stod i Örebro. Tanken
var den, att de hade låtit beveka sig att träda ifrån
evangelium och låta det komma på det gamla igen, i det att
de tillstadt hade, att beläte, vigdt vatten, palm och andra
ceremonier skulle blifva beståndande. Det är nog sant,
att sådant tillstaddes, men åt de gamla kyrkobruken gafs
en förklaring, som var förenlig med en bättre uppfattning.
Så skulle, sade man, vigvattnet tjäna till, en erinran om
dopet, men meningen var icke att därmed förringa Kristi
blods renande kraft. Belätena skulle bibehållas till minne
af Kristus och de heliga. Palmen skulle tjäna till erinran om
folkets vördnad för Jesus vid intåget i Jerusalem. Ljusen vid
kyndelsmässan finge ej tillskrifvas någon särdeles verkan,
men de skulle vittna om Kristus såsom det sanna ljuset o. s. v.
Att emellertid Olaus Petri kunde vara med om och
bibehålla ceremonier, som gifvit näring åt mycken vantro,
detta lades honom nu till last. Han försäkrade, att intet
var där tillstadt i concilio (mötet) med mindre det ju var
väl till lidandes och ej var emot Guds ord. Trodde ock,
att deras klander berodde på bristande insikt om, hvad
mötet hade beslutat. Borgmästaren och männen af rådet
talade i samma anda och uppträdde såsom försvarare af
det “sansade nitet“ gent emot det ovisa.
I själfva verket var Örebro-mötets beslut att bibehålla
de gamla kyrkobruken väl befogadt. Det visar sig af
verkningarna. Missnöje uppstod icke blott i Stockholm utan
äfven i landsorten, fast i alldeles motsatt riktning. Tyckte
stockholmarne, att man gått alldeles för sakta, så tyckte
landsborna, att man tagit för långa steg. Tre
Vadstena-bröder, som deltagit i mötet i den tanke, att där skulle
fattas beslut emot lutheranerna, återkommo hem bestörta.
I åtskilliga landsändar utbröto upproriska rörelser. I enskrifvelse från konungens fogde i Östergötland heter det,
att allmogen gaf stora klagomål på mäster Lars och mäster
Olof och flera af dem, som gifvit sig till evangelium.
Och de kunde nog hafva skäl därtill.
Kyrkoförändrin-gens sak hade vid tiden för Örebro möte icke så litet
skridit framåt. Olaus Petri’ profetia om påfveväldets snara fall
i Norden* var så godt som fullbordad. Dess mest tillgifne
försvarare, ärkebiskopen Johannes Magnus och biskopen i
Linköping, rymde faltet; den förre lämnade Sverige 1526, den
senare året därpå. Klosterväsendet var på upphällning. Munkar
och nunnor ströfvade genom landet. Klostrens murar
gen-ljödo icke af böners mummel och sångers ljud, utan af
vapen-rassel från konungens krigsfolk, som där voro inkvarterade.
Det klandrade Örebro-mötet blef heller icke utan
verkan på framgången af reformationens sak. Så förbund o
sig biskoparne att hafva noga uppsikt med sockenprästerna,
att dessa antingen själfva predikade Guds rena ord ellér
läto någon annan göra det, som i skriften förståndig var.
Bibelläsning föreskrefs att hållas dels i domkyrkorna, dels
i domkyrkoskolorna, hvaraf korprästerna d. v. s.
prästkandidaterna kunde hämta nödig undervisning i den heliga
skrift. Vissa bestämmelser rörande predikan förete spår af
en förändrad gudstjänstordning. Äfvenså bestämde mötet,
att en svensk handbok efter evangeliskt sätt snarligen skulle
utkomma till ordning för prästerna vid deras förrättningar.
Början med den nya gudstjänstordningen gjordes kort
därefter i Stockholm, där rådet på uppdrag af konungen
bestämde, att mässan skulle hållas på svenska. Det blef
Olaus Petri, som utarbetade den nya handboken efter
evangeliskt sätt, hvilken, fördelad i sju kapitel**, utkom 1529 och
* Uttalad vid besöket i Örebro 1521.
** 1. Huru döpelsen skall förrättas. 2. Huru man skall handla
med dem, som vilja gifva sig i äktenskap. 3. Huru äkta hustrur skola
tagas i kyrka efter barnsbörd. 4. Om de sjukas besökande. 5. Huru
man skall viga lik. 6. Huru lik skall jordas. 7. Huru man bör handla
med dem, som skola afrättas.följdes 1531 af “Den svenska mässan eftersom hon nu
hålles i Stockholm“.
Handboken stöder sig på den latinska utom i de stycken,
som voro för vidlyftiga eller stredo mot Guds ord. Salt, olja,
hvita kläder och ljus vid döpelsen bibehöllos. Angående
böne-formulären säger Olaus, att man icke så enkom skulle vara
bunden vid det sätt de föreskrefvo. Den som önskade bruka
andra hade därtill rätt, blott att de stämde med skriften.
Mässordningen är att betrakta såsom en fyllnad till
handboken och ingick sedan (1614) däri såsom dess tredje
kapitel. Här äro grundlinierna till den svenska
högmässan, sådan hon firas än i dag, uppdragna.
Anrnärk-ningsvärdt är, att läsningen af evangelier och epistlar
lämnas fri, så att den fick fortgå i löpande följd. Endast där
detta väckte anstöt, kunde man läsa de gamla texterna.
Vidare lämnas ingen plats för predikan. Detta är så mycket
anmärkningsvärdare, som, enligt Olaus Petri, förkunnelsen
af Guds ord är prästämbetets viktigaste gärning, lika
naturlig därför som smida är för smeden. Antingen är hans
mening den, att predikan faller af sig själf, eller ock att den
bör betraktas såsom en från nattvardsmässan (hvarom här är
fråga) alldeles skild sak. Att Olaus verkligen var mån om
predikan, därom vittnar hans 1530 utgifna postilla. Boken
uppgifves vara skrifven “efter öfverenskommelse af värde
fäder, kyrkans prelater och förmän“ — kanske på mötet i
Örebro. Meningen därmed var, att enfaldiga klerker och.
kyrkopräster skulle hafva någon rättelse i Guds heliga ord,
lifl dess de kunde komma på rätta grunden och meningen.
— Samlingen öppnas med en inledning, hvari prästen
förmanas att lära sitt sockenfolk 10 Guds budord,
trosbekännelsen och Fader vår. Hvarje helgdag skulle dessa stycken
läsas för folket efter predikan; äfven så ett halft eller helt
kapitel af nya testamentet, enkannerligen evangelierna, så
att folket finge höra alla fyra evangelisterna och finge smak
för Guds ord., Såsom bihang följer vid slutet af boken en
af Olaus författad katekes.Det är svårt att rätt inse betydelsen af denna första
evangeliska predikosamling. Därtill böra vi känna nägot
om de förhållanden, som rådde förut under medeltiden. Den
vanliga föreställningen, att då för tiden ingen predikan på
modersmålet förekom, är bevisligen oriktig. Sådan
predikan förekom nog, men det som predikades var icke
evangelium, utan i stället helgonlegender, fabler och dylikt.
Mänskliga dygder och laster utmålades under belysning af
historier. Men hans dygd, som kallar syndare från mörker
till sitt underbara ljus, prisades icke. Hela samlingar af
exempel och historier förekommo, där predikanten hade att
välja hvad han för tillfället behöfde. Predikningarna
öfver-flödade af historier och råa kvickheter. Ur denna irrgång
af människofunder är det nu, som Olaus Petri’ enkla postilla
visar en utgång. Det är till Guds ords fasta grund, han
hänvisar så väl predikanter som åhörare. Hans
predikningar äro bibelförklaringar " rätt och slätt. Texten
utlägges enkelt utan några fraser och utan all stridslystnad
gent emot olika tänkande. Det enkla, okonstlade tal, som
här erbjudes, saknar icke sitt behag. Man märker, att hvad
som bjudes är en dryck, hämtad direkt ur källan..
Samma år som postillan utkom psalmboken af 1526
i ny tillökad upplaga. Samlingen innehöll nu 15 nummer.
Af dessa har Olaus författat 4 eller 5; de flesta äro
öfver-satta från tyskan. De toner, som här anslås, ha ännu icke
förklingat i vårt land. De ljuda, om icke i skog och dal,
så åtminstone i våra kyrkor vid advent, jul och äfven
annars. Olaus Petri’ namn är sammanknutet med de kändå
orden i sådana psalmer som dessa: “Vi på jorden lefva
här under döden fångne“ — “O Fader vår, barmhärtig
god“ — “Förlossningen är vunnen“ — “O Jesu Krist som
mandom tog“ o. s. v.*.
>5« *
*
* Inalles 8 psalmer nr Olaus Petri’ samling ätevfinnas i psalmboken
af 1819, nämligen n:is 17, 21, 26, 49, 60, 60, 124, 152.5. Från början af 1530-talet träder Olaus Petri’
reformatoriska verksamhet mera tillbaka. Det är den yngre
brodern, ärkebiskop Lars, som nu träder fram i förgrunden
såsom talman för de evangeliska idéerna. Olaus var dock
icke overksam. Från sin kanslärsbefattning fick han snart
af-sked. Men han fortsatte sin predikoverksamhet i Stockholm.
Troligt är också, att han haft sin hand med i
öfversätt-ningen af gamla testamentet, ett arbete, som bedrefs under
slutet af 1530-talet, så att hela bibeln utkom 1541.
Samtidigt lära vi känna honom från en annan sida. Hans
verksamma ande visar sig hafva funnit ett nytt arbetsfält, den
historiska forskningens; men äfven där uppträder Olaus
reformerande. Hans “Svenska krönika“ är ett verk, som
hedrar sin mästare. Olaus Petri’ sätt att skrifva historia
är icke det förut vanliga, att utan kritik upprada en mängd
fakta utan uppvisande af händelsernas sammanhang.
Sagoberättelser hade han intet förtroende för: han fann dem
vara så blommerade med fabler och förtäckta ord, att man
icke kan veta, hvad som . rätta historien är. Han håller
sig sålunda strängt till sanningen. Men han beskrifver icke
blott historien och ärendet, sådant det skedt är, utan han
sätter ock där bredvid någon besynnerlig (särskild) lärdomy
däraf någon rättelse kan tagas. Ty meningen med historien är
icke att tjäna till lust och tidsfördrif, utan man skall däraf
skåda världens lopp, fåfånglighet och ostadighet, lära sig
se, hvilka anslag lycksamligen tillgå pläga och hvad som
plägar illa bekomma och lykta med en ond utgång, så att
efterkommandena må lära af deras förfaders välfärd eller
fördärf, huru de sig i alla stycken skicka skola och hvad
nyttigt pller skadligt vara plägar. Detta har sin fördel
med sig, då det onekligen är bättre att blifva vis af en
annans ofärd än af sin egen.
De “besynnerliga“ lärdomar, som här och där i
berättelsen inflätas, äro särdeles beaktansvärda och vittna om
författarens stora sanningskärlek och opartiskhet. Men ofta
äro de nedskrifna under intryck af samtida förhållanden.Så t. ex. när Magnus Ladulås afhandlas, talas om sådana,
som utan all beskedlighet vilja roffa till sig allt: “Med
dessa kan Gud den konsten, att, såsom de som gåfvo (medel
till gudstjänstliga ändamål) icke blefvo däraf fattige, så
skola icke heller de, som oredeligen igen taga, blifva däraf
rike.“ Man behöfver endast tänka .på, att dessa ord
uttalades samtidigt med det, att Gustaf Yasa var sysselsatt
att från kyrkan återbörda skatter och gods, som voro skänker
af forntida fromhet — ett återbördande, som gick vida längre,
än besluten vid Västerås riksdag medgåfvo. Man bör
endast tänka härpå för att förstå, huru dylika ord skulle
skorra i öronen på Gustaf Vasa.
Det är först eftervärlden, som lärt att uppskatta detta
verk. Samtiden fick icke göra det, ty krönikan blef i själfva
verket en förbjuden bok, som ingen fick läsa annat än i
smyg. Hon gjorde ock sitt till att vidga den klyfta, som börjat
bilda sig emellan konungen och Olaus Petri. Den senare
skulle finna, såsom han själf säger, att det går icke allt
trådrätt till här i världen. Det plägar så vara med
herretjänsten, att den, som bäst förtjänt hafver, han varder värst
lönter. Det gick verkligen så långt, att Olaus Petri och
Laurentius Andre« till sist anklagades för högmålsbrott.
Nyårsaftonen 1539 stodo de till rätta i Örebro inför en af
konungen sammankallad domstol. Det ovädersmoln, som
lägrat sig kring maktens tinnar och undandolt den
konungsliga nåden för dem, urladdade sig.
Men hvad har då händt?
Just ingenting ovanligt. Så vidt vi kunna fatta, är
Olaus Petri en martyr för sin öfvertygelse, en sanningens
profet, obekväm för dén maktägande och som därför borde
kväsas. Yttersta roten till den under årens lopp växande
onåden är väl att söka i konungens och reformatorns olika
lifsåskådning. Gustaf Vasa med sitt praktiska, på denna
världen riktade sinne, har svårt att förlika sig med en
man, som så svärmar för idealet, att han menar, det
jordens mäktige också böra böja sig därunder i ödmjukhet,som därför är nog förmäten att yrka, det själfva kung
Gustaf borde bemöda sig om mildhet, rättvisa oclv
billighet, undfly girighet, svordom och andra odygder.
I ett bref till ärkebiskop Lars den 24 april 1539 klagar
konungen med tydlig anspelning på Olaus: “Under några
år hafva vi här i Stockholm mycket antastats från
predikstolen och, ehuru med förtäckta ord, ropas där blott mot
tyranner, omildt herrskap m. m. Kristus och sankt Påfvel
hafva lärt att predika lydnad och hörsamhet, hvilket dock
minst varit hördt eller höres, utan fast snarare predikas
allmogen till ohörsamhet, såsom det nu uti det sista präntet
’Om eder’ klarligen uttryckes.“ Med sista präntet syftar
konungen på en predikan af Olaus Petri, tryckt 1539 under
titel “Emot de grufliga eder och Guds försmädelse, som nu
allmänneligen brukas“. Ofverheten säges där icke vara utan
skuld till sådan sed. “Henne bör ju på ämbetets vägnar,
ja, vid en evig fördömelse till görandes, göra där något
•till, så mycket möjligt kan vara, och icke lära då hvar
man, höga och låga, unga och gamla försmäda sin Gud
och skapare fast utan allt straff, lika som det vore intet
illa gjordt. Och måste ofverheten själf lägga sådana eder
utaf, annars varder hon i denna sak föga skaffande. “Men“,
säger predikanten, “de som det mest skulle straffa, bruka
det mest; ty är här ock foga förbättring, ja, förvärring och
icke förbättring förmodandes“. Ehuru många af de
klagomål, som i brefvet framställas, kunna skrifvas på räkningen
af misstänksamheten hos ett despotiskt lynne, som vädrar
anfall och försåt äfven där sådant icke står att upptäcka, så
fanns dock tillräcklig orsak för konungen att vredgas på
den frimodige predikanten.
Af det nyss anförda brefvet till ärkebiskop Lars
framgår äfven, att denne fort någon klagan öfver de stora
indragningarna af kyrkogods, hvilka vållade brist för de
kyrkliga beliofven. Vi kunna tryggt antaga, att han i denna
klagan understöddes af Olaus. Brödernas uppfattning af
indragningsfrågan är klart tecknad i den förklaring, somLaurentius Petri afgaf öfver Västerås-riksdagens beslut.
Angående till kyrkan testamenterade gods utgår ärkebiskopen
från den fullkomligt riktiga synpunkten, att de. som gifvit
godsen, liade utan tvifvel haft en god akt och mening därmed.
Denna deras goda afsikt bcfrde fullgöras väl icke efter det
sinne, som de hade, utan efter det sinne, som kunde tagas
af Guds ord. Af sådan där ränta kunde bildas “en
all-männelig kista och drätsel“, d. v. s. en fond, hvaraf fattigt
folk kunde få sitt uppehälle, såsom ock kyrkopräster,
predikanter, kapellaner, skolmästare, studenter och annor ting,
dem man vet af Guds ord, att de uppehållas skola.
Härtill kom slutligen den af konungen på sista tiden
inslagna nya väg i kyrkopolitiken, som tydligen åsyftade,
icke blott att kringskära biskoparnes makt, men göra dem
, öfverflödiga och ställa hela kyrkostyrelsen omedelbart under
statsmakten. Planen härtill var uppgjord af en utländing,
Konrad von Pyhy, en äfventyrare, som inkom i landet
1538, lyckades vinna konungens förtroende och befordrades
till hans kanslär. En annan utländing, Georg Norman, en
pommersk adelsman och af Luther rekommenderad till lärare
åt prins Erik, insattes 1539 till konungens “ordinator och
superattendent“, hvilken med biträde af en adjunkt och ett
s. k. religionsråd skulle utöfva konungens domsrätt öfver
biskopar, prelater och präster samt hålla visitationer på tid
och ort, som af konungen bestämdes. Denna kungliga
öf-verbiskop började sina inspektionsresor hösten 1539, och nu
vidtog en plundring af kyrkans dyrbarheter, som väckfe
mycken ovilja i landet. Visitatorn ägde bestämma, hvad
kyrkorna såsom för gudstjänsten behöfligt fingo behålla.
“Monstranser och heliga kar vandrade till konungens
skattkammare, helgonbildernas smycken prydde hans drottningar,
.och altardukar ändrades om till kläder åt de kungliga
prin-sarne.“ *
Det var högst osannolikt, att en sådan framfart ej
skulle vålla en sammandrabbning mellan de gamla refor-
• Schack.matorerna och konungen. Att här tiga var icke förenligt
med Olaus Petri’ skaplynne. Den konungsliga vreden kokade
öfver, och de som råkade ut för skållningen, voro konungens
gamla, nu afdankade rådgifvare, mäster Olaus och mäster
Laurentius Andre«.
I den domstol, som tillsattes att ransaka och döma
dessa, namnes först Konrad von Pyhy. Medlemmar dess
utom voro tio af konungens råd, biskoparne i Strängnäs
och Yästerås, öfverbiskopen Norman och Olai egen broder,
ärkebiskop Lars.
Anklagelseskriften är mycket vidlyftig och
osamman-hängande. Beskyllningarna, som framkastas, äro icke fastade
vid bestämda fakta, utan uttalade i allmänna ^ordalag och
riktade mot de anklagades hela uppförande i allmänhet.
Det låter, som om Olaus Petri skulle ha varit en lömsk
förrädare allt igenom under hela sin verksamhet. “Hela
skriften har mera karakter af smädeskrift än af ett på
juridisk ransakning beräknadt ansvarspåståfcnde“ *. Det värsta,
som lägges både honom och hans faderliga vän till last är,
att de förtegat ett mot konungen tillämnadt mordförsök,
som de fått kännedom om på skriftermålsvägen. Yidare
tadlas Olaus därför, att han, utan hans M:ts vilja och
samtycke, understått sig att beskrifva en ny svensk
krönika, uti hvilken han indragit många sällsamma och
otroliga historier, därigenom den menige man eller hvem henne
läste fast mer till ohörsamhet än till lydnad och troskap
ledde blifvit.
Mäster Olaus betygade vid Gud och sitt samvete, att
han aldrig hemligen eller uppenbarligen varit konungen
under ögonen, utan att han alltid varit på hans gagn och
bästa. Hvad mordförsöket angår, så säger rättens utslag,
att Olaus med klar och lefvande röst utan pina och nöd
uppenbarligen tillstått, huru han tillförne visste, det
förräderi mot konungen varit å fårde och därom rådgjort med
mäster Lars utan att yppa någonting.
Svedelius.Saken är dunkel. Så mycket synes visst vara, att
Olaus, om han verkligen visste något, med sin tystnad icke
ansåg sig ha gjort något orätt, utan handlat i
öfverens-stämmelse med heder och samvete. Det ser ut, som
mordanslaget endast tagits till förevändning för att komma åt
de båda förhatliga männen och få dem tuktade. På hela
processen torde de ord kunna tillämpas, som Olaus nedskrifvit
i krönikan: “Tankar pläga vara tullfria. Ofver det, som
lön-ligt är, vill Gud själf vara domare. Om hvar misstanke vore
skäl nog att plåga en med fängelse och annat sådant, då
kunde ingen vara trygg eller säker här i världen; ty att
världen är alltid full med ljugare och lackare, som kunna
komma en därtill, att han misstänkt varder.“
Utslaget lät icke länge vänta på sig. Dagen efter
nyårsdagen förkunnades domen, som var af den lydelsen,
att både mäster Lars och mäster Olof liksom de andra [-förrädare}-] {+för-
rädare}+} som tillförne rättade blifvit androm till varnagel med
svärdet efter Sveriges egen lag, som ock rätt är, från lifvet
till döden skulle rättade blifva. På af några bland domarne
framburen förbön skonades de till lifvet. Dödsstraffet
förvandlades till penningböter, som hvad Olaus beträffar,
betalades af Stockholms stad.
Konungens behandling af*den som landsförrädare
ansedde reformatorn är efter benådningen ganska öfverraskande.
I ett bref af den 5 augusti 1541 föreslår han den förut så
förhatlige krönikeskrifvaren att författa en ny krönika om
Gustafs egen regering, däraf han större profit, nytta och
fromma åstadkojnma kunde, än som skedt var med de
historier, han tillförne skrifvit och utgå låtit. Det förefaller,
som ville konungen lämna honom tillfälle att reparera den
skada, han med sitt förra verk ansågs ha åstadkommit.
Men saken kan förklaras äfven på annat sätt: kungen hade
kanske vid lugnare pröfhing funnit, att han varit allt för
sträng, och att den dom, som fälldes öfver den förtjänte
mannen, var allt annat än rättvis. Han vill godtgöra felet.
Ty det stannade icke vid detta ynnestbevis: 1542 begåfva-des Olaus med inkomsterna af" ett kanoni, Alunda i
Upland; 1543 förordnades han till kyrkoherde i storkyrkan i
Stockholm, samtidigt hyarmed han utöfvade inspektion öfver
stadens skola.
Men antaget nu, att detta milda behandlingssätt
bevisar en omkastning i konungens tankar om Olaus Petri,
eller att möjligen Gustaf med sin godhet ville locka Olaus
till bättring d. v. s. till ändring af sin karakter eller
svikande af hvad han ansåg vara sin plikt; så visar sig dock,
att Olaus ingen förändring undergick, icke svek sin
uppgift. Så t. ex. ändrade han icke predikosätt, hvarför det
åter 1544 var ifrågasatt, att någon åtgärd skulle vidtagas
mot honom för hans genstörtighet i tal och predikningar.
Konungen lät dock bero vid ord och föreställning. Af
krönikan med konungens nåde blef det ingenting af. Lika
litet ville Olaus låna sin hand till författande af en
smäde-skrift öfver konung Kristian tyrann. Han var en man,
som icke gick på kommando.
Om hans verksamhet som pastor i storkyrkan är icke
mycket att säga. Den hör till det fördolda, men behöfver
icke vara mindre värd för det.
År 1552 den 19 april utandades denna kämpe för
evangelisk tro och frihet sin sista suck och blef begrafven i
Stockholms storkyrka. Ännu vid midten af detta
århundrade utvisade en nästan utplånad grafskrift i närheten af
predikstolen den plats, där Olaus Petri’ ben hvila.
Grafste-nen är försvunnen, men ett monument blef 1893 uppsatt
midt emot den plats, där hans stämma en gång ljudit.
Till sist en blick på den mans karakter, hvars
lifs-gärning nu i korthet blifvit tecknad.
Att tala om karakter är icke att tala om något, som
undandrager sig vår åskådning eller gömmer sig fö* våriakttagelse. Själfva ordet betyder prägel, och lika väl som
prägeln visar sig på myntet, lika säkert uppenbara sig
också karaktersdragen hos en människa, i blick, i åtbörder,
i tal, i gärningar. Det är prägeln af något visst, som
visar sig, och detta, som visar sig, bestämmer karakterens art.
Hvad Olaus angår, påstå vi, att det är det kristliga,
som återspeglar sig hos honom, Kristi bild, som uppenbarar
sig i hans personlighet. Han är en kristlig karakter. Hans
bildning, som icke är ringa, står äfVen den i tjänst hos det
kristliga och förlänar däråt ett visst ädelt behag. Någon
har sagt, att han ägde en gnista af Luthers eld. Han
ägde allt mer än så; men elden hos honom lyser med en
stilla låga. Den dånar och sprakar icke såsom hos Luther,
den tindrar.
Hans personlighet har någonting sällsynt tilldragande
med sig, så mycket mer att förvånas öfver, då man känner
råheten hos den tid, i hvilken han lefde.
Olai karakter framträder redan i hans stil. Han är,
har det påståtts, den förste svensk med stil, d. v. s. ett
visst egendomligt sätt att uttrycka sig. Under hans
skickliga hand började för första gången svenska språket forma
sig till en satsbildning, som aflägger otympligheten och blir
ett uttryck för klara, rediga tankar. Yäl att en viss
vidlyftighet vidlåder hans uttryckssätt, men orden äro icke till
där för att dölja tankarna, ännu mindre för att kokettera
med brist på tankar. Nej, tankar och ord draga jämnt med
hvarandra. Det är sanning i stilen, vidare klarhet och
enkelhet samt en viss kysk blygsamhet; som slår en med
häpnad, då man betänker, att mannen stod på höjden af sin
tids bildning. På hans stil kan tillämpas hvad som står i
företalet till postillan: “I hela denna postilla talas det ganska
enfaldigt, eftersom man icke har skrifvit henne for deras
skull, som äro förståndige, utan till deras nytta, som ännu
hafva föga insikt i skriften, på det att de i början må
kunna hjälpa sig därmed.---------När förståndet icke räcker
till, så måste vi krypa, innan vi kunna gå.“ Olaus förstårkonsten att tala till de enfaldiga och olärda. Det är hans
heder; och han anser sig icke for god att krypa med de
små för att på detta sätt lära dem gå.
En apostel har sagt: “Om någon icke felar i ord, så
är han en fullkommen man“ Jak. 3: 2. Olaus Petri
kommer denna fullkomlighet ganska nära. Han yttrar sig
vanligen med stort saktmod och hofsamhet samt förstår att
skilja på person och sak. Han har sin fasta öfvertygelse,
men denna häfdas icke med höga och hetsiga ord. Endast
i striden med Paulus Heliae förmärkes en viss häftighet,
men han erkänner det själf och gör afbön samt säger sig
försvara icke sina synder utan sin lära.
Till karakterens rätta bedömande bidrager ock den
lifs-åskådning, som uttalar sig i mannens tal. Denna är
bibliskt-kristlig och uppenbarar sig öfver allt, i alla de mångartade
skrifterna af hans hand. Han visar sig äga denna
åskådning, icke blott då han uppträder som teologisk författare,
utan äfven då han skrifver historia och uttalar sina tankar
i politiken. Krönikan är skrifven för deras skull, som
enfaldiga äro, att de skulle däraf få någon rättelse. En
sed-lig uppfattning af händelser och personer göres här
gällande. Sambandet mellan orsak och verkan uppvisas.
Fädernas missgärningar drabba in på barnen. Synd och
orättfärdighet tagas aldrig i försvar, äfven om en viss glans af
mannamod och ära hvilar däröfver. “Den som med brand,
mord, örlig och krig ära inlägga skall, han skall hafva en
rättfärdig sak att* stå på, annars är det tyranni och
öfver-våld mer än mandom.“ — “All örlig och krig skola i den
akt förde vara — så framt det skall gå rätt till — att man
därmed kan få frid*. Men den där så lägger all ting till
det bästa, att han frid behålla kan utan örlig och krig,
han hafver lagt större ära och pris in.“
Onda furstar betraktar han som landsplågor, hvarmed
* Strid för fridens skull anser han således berättigad. Olaus var
icke försvarsnihilist. “Om fienden skall lära oss att strida, då kommer
vårt kindben att svida“, har han sagt.
Föreningen Heimdals folkskrifter. 11. 3Gud hemsöker sitt folk. Kristian tyrann var ett ris,
hvarmed Gud ville straffa svenska folket. “Men lofvad vare
Gud i evighet, som hafver kastat detta ris i elden.“
Hans politiska uppfattning utmärkes af den väl
af-v^gda rättvisa, hvarmed han vill hafva rättigheter och
skyldigheter fördelade mellan de maktägande och de styrda.
De förra hafva icke bara rättigheter och de senare bara
skyldigheter. “Öfverheten är Guds befallningsman, som har
att regera Guds folk. Och det skall konungen räkna för
det starkaste fästet, att han gör rätt och skäl; ty då hafver
han både Gud och människor för sig.“ “För den skatt,
som bonden gör konungen, bör han vara hållen vid lag
och rätt, och med samma skäl som konungen äskar skatt
af bonden, må ock bonden kräfva lag och rätt af konungen.“
— “Det skall öfverheten veta, att såsom undersåtarne är
förbjudet att gripa till svärd, så är ock henne förbjudet att
missbruka svärdet, och då missbrukas svärdet, när där
gö-res öfvervåld med. Och såsom undersåtarne är förbjudet
att göra uppror; så är ock öfverheten förbjudet att gifva
dem tillfälle till uppror.“ Icke för ty är han
underdånighetens talman: “Det varder sällan hördt, att upproriske
män emot deras rätta öfverhet få en god ände.
Öfverheten är svärdet befaldt. Bjude ingen annan till att taga
det utan befallning.“
Sina tankar om rättskipningen har Olaus nedlagt i
de bekanta domarereglerna, hvilka anses hafva honom till
författare. Domaren intager samma ställning som
öfverheten, han är Guds befallningsman. Folket, som han döma
skall, hörer Gud och icke honom till. Domareämbetet skall
brukas den menige man till godo. — “Allt straff bör vara
till förbättring, och straffet bör vara sådant, om möjligt är,
att det icke förhindrar honom, som straffad varder, till att
bättra sig.“ Olaus visar sig vara en afgjord motståndare
till samtidens barbariska straffbestämmelser, hvarigenom de
arma brottslingarna ofta dömdes till moralisk undergång.
Han vill medgifva tortyr för, på sin höjd, högmålsärendenoch “dråpliga“ saker, och “är det fast bättre att gifva en
brottsling lös än att pina och plåga honom, som obrottslig
är!“ Hvad de brottsliga gärningarna angår, så böra de
bedömas icke efter deras yttre skick, utan efter den akt och
mening, hvari de äro gjorda, om af berådt mod eller ej.
— Alla dessa uttalanden vittna om en människovänlighet,
som endast i evangelium har sin källa.
Härtill kommer nu gärningarnas vittnesbörd. Vi se
en man, som verkligen är, hvad han ger sig ut för att
vara. Orden säga icke ett och gärningarna ett annat, utan
ord och gärningar harmoniera med hvarandra och vittna
samfäldt om en rätt israelit, i hvilken intet svek är. Olaus
Petri blef sig själf eller rättare sagdt — den herre, som
han tjänade, trogen intill det sista. Han visste väl, att
mänsklig gärning icke väger mycket på den eviga
rättfår-dighetens vågskål utan endast tron, som är verksam i
kärleken. Det synes hafva sin betydelse, att skriften “Ar
det människans egen förtjänst eller Guds blotta nåd och
barmhärtighet, som förlänar henne den eviga saligheten“ *
hör till de senast utgifna af hans hand. Han har
kanske i denna skrift velat säga sitt sista ord till svenska
folket, och detta lyder så: “Tro på Herren Jesus så varder
du frälst!“ Detta ord var äfven hans första. Men
visserligen får det icke vara en skrymtaretro, där man säger sig
tro på Jesus Kristus och vill dock intet följa hans sinne
och vilja efter. “Den tro, som icke hafver bättring med
sig i lefvernet, är en död tro och hafver icke rättfärdighet
med sig.“
Icke ens korstecknet saknas i reformatorns lif, ett nytt
bevis på hans sant kristliga karakter. Därmed vilja vi icke
säga, att allt hvad han fick lida var, hvad honom själf
beträffar, alldeles oförtjänt. Där någons gåfva ligger, där
ligger ock strax bredvid frestelsen att ensidigt använda
gåfvan. Det är mycket troligt, att Olaus under sin fasta
* Intagen i “Den Christliga Andaktsvännen“ N;o 3 och 4, Upsala
1848; tillgänglig på Aakerberga förlag.nitälskan för rätt och sanning mer än en gång sköt öfyer
målet och onödigtvis framkallade förargelse. Men oafsedt
detta, såg han sig föga uppburen af samtiden, åtminstone
icke så, som han förtjänade. Han stannade på en
jämförelsevis ringa plats. Världens ondska lade sig tungt öfver
hans känsliga själ, då han såg sig besviken i sina sköna
förväntningar om, att Sveriges folk med hänförelse skulle
öfvergifva vantron och söka den ende och sanne Guden.
Afguderiet aflägsnades väl från altarena, men stannade kvar
i hjärtana. Han tyckte sig se, huru slutet närmade sig
allt mera, och styrktes i den före honom gjorda uträkningen,
att världsloppets längd icke kunde öfverstiga 6,000 år i likhet
med de 6 skapelsedagarne. 4,000 år före Kristus voro redan
gångna och 1,500 år efter samma tid. Det yttersta
tusen-det skulle icke varda fullt, ty Gud hastade åt <■ ^den för
människornas synds och ondskas skull. Världen vaiLpå hans
tid i sina yttersta dagar “de kristna till tröst och hugnad,
att de efter Kristi befallning skola upplyfta sina hufvud
och vara glada, ty deras förlossning är nära“.
Se där Olaus Petri’ hopp. Han trodde på den nya
himmelen och den nya jorden. Vi vörda hans minne bäst
genom att anamma hans tro.