Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika

Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika

ÖGONBLICKSBILDER

FRÅN

EN TRIPP TILL AMERIKA

AF

AUGUST PALM

STOCKHOLM 1901,

FÖRFATTARENS FÖRLAG.

STOCKHOLM 1901,

Wilhelmssons Boktr. A.-B., Grefturegaten 39.

TILL LÄSAREN!

Att beskrifva Amerika är ett arbete, som om

allmänheten skulla kunna få en orienterande och allsidig

öfverblick af detta stora och m¨rkliga land och dess

folk, skulle kräfva flere års vistelse i landet, samt ett grundligt

studium och fin iakttagelseförmåga hos den, som toge itu därmed

Denna lilla bok framträder ej med anspråk på att söka

vare sig beskrifva eller förklara detta undrens land. Hvad här

bjudes läsaren blir helt enkelt några »ögonblicksbilder», som jag

lämnar åt allmenhäten, tagna under den tripp, som jag sistlidne

höst företog genom en del af Nord-Amerikas Förenta Stater,

därtill inbjuden af skandinaviska, socialistiska arbetare. Det

oaktadt hyser jag ändå förhoppning om, att denna lilla bok

skall bli interessant och bereda läsaren någon liten förströelse, och

må den, som friska vindfläkter från det unfa, kraftiga

amerikanska folkets rastlösa lif och id, verka uppiggande och

tankeväckande, samt för de många, som ha vänner och anförvandter

i det stora landet, äfven bli som en kär hälsning!

Stockhom i Mars 1901.

Högaktningsfullt

AUG. PALM.

A. SKÅNBERG

»Palmkomiténs» sekreterare.

(Se vidare under rubriken »Arbetarrörelsen i Amerika» längre fram.)

Huru jag kom till Amerika.

Skandinaviska klubben av S. L. P. (Socialistiska Arbetarepartiet)

i Providence, Rhode Island diskutera depå ett möte

sistlidne vinter bland annat frågan: »Om bästa sättet att få mera

tillslutning till sin klubb.» Sedan flere talare yttrat sig och

framstält än det ena, än det andra förslaget, begärdes ordet af

en blekingebo, målaren Martin Jansson; han för sin del ansåg,

att enda och bästa sätter vore att bjuda på »gratis öl och

cigarrer, eller skrifva till Sverige efter skräddaren August Palm».

Förslaget, framkastadt mera på skämt, tog skruf, och började

allvarligt diskuteras. Nog af, klubben satte sig i förbindelse

med de skandinaviska klubbarne i New-York och Brooklyn för

att höra deras mening. Resultatet af dessa klubbars möten blef,

att en komité tillsattes för att ordna saken, den s. k. »Palmkomitén»,

hvars sekreterare, hr Skånberg, jag vidstående har nöjet presentera.

I Providence, hvilket betyder »försyn», var det altså initiativet

togs till min Amerikafärd, -- också en underlig försynens

skickelse, såsom P. P. W., skulle skrifva i en sådan här bok.

1:sta September i fjol gaf jag mig iväg från Stockholm,

och den 6:e anlände jag till Liverpool efter en angenäm resa

öfver Göteborg, Köpenhamn, Esbjerg och Packerston.

Jag företog resan som emigrant, men först i Liverpool

begynte emigrantlifvet på allvar. Vid järnvägsstationen

afhämtades emigranterna i omnibussar, körda af kuskar klädda i

väldiga »stormar», af de respektive liniernas agenter. Det blef

ett värre lif, innan vi alla kommo i väg och de skildra liniernas

agenter fått utsorterade hvar och en sina emigranter. När det

äntligen var undanstökadt, bar det i väg till hotellen.

I vårt hotell voro redan flera hundra förut anlända emigranter

samlade, och vi voro nästan alla skandinaver.

Såväl i hotellets gård, som å gatan utanför, rådde det mest

brokiga folklif; det var som en marknad, ty där kommersades

väldeliga. Judinnor, unga och gamla män, flickor och pojkar,

de senare skoputsare, sprungo omkring och gjorde affärer. Såväl

i hotellet, som midt emot på andra sidan gatan, hade vexeljudar

sina affärer; äfven där gick kommersen lifligt, ty vexlarna hade

vid sidan af sina affärer äfven allt möjligt kram att sälja. Att

saloonegarne (krögarne) icke blefvo behandlade som styfbarn,

utan också fingo en släng af slefven, behöfver jag väl knappast

nämna. En hel del tvifvelaktiga existenser, däribland riktiga

boffysionomier, omsvärmade emigranterna, så att det var bäst att

ha ögonen med sig, om man ville ha sin reskassa och ur i behåll.

Sedan det blifvit mörkt, tändes väldiga lyktor å gården,

och nu började en animerad bal vid tonerna af fioler och

»piglock», som slutade först vid midnatt; mången fager ungmö och

rasker ungersven togo sig säkert för sista gången en svängom i den

gamla världen, likasom det var den första de tog sig i Liverpool.

På morgonen vid 9-tiden började man forsla emigranterna

ned till hamnen. De från föregående dagen bekanta väldiga

omnibussarne, körda af sina stormbeprydda kuskar, rullade fram

en efter annan för att få sin laddning. Hela affärden med dess

brokiga lif och tummel var effektfullt och intressant att skåda,

hvarför jag stannade, ända tills sista vagnen gaf sig i väg.

Anlända till hamnen, fingo vi gå ombord å en ångare, som

förde oss ut till kolossen »Cymric» (Hvita Stjärnliniens näst störste

ångare), hvilken låg färdig att mottaga oss.

Det tog tid, innan vi alla embarkeradt, så att först vid

1/2 4-tiden på e. m. lättade »Cymric» ankaret och ångade åstad

med den nya världens väldiga metropol, New-York, som första

målet för vår resa.

*

Vy från LIVERPOOL, den förnämsta sjöhamnen bland Englands städer, belägen på högre banken af Marsey-floden tre mil från hafvet. Dockorna, som kanta flodens stränder i en längd af 7 mil, är den intressantaste synen.

Lifvet ombord på en emigrantångare.

Första dagen man befinner sig på en emigrantångare

har man nog att göra med att orientera och bekanta

sig. Det är så mycket att se på dessa väldiga

vidunder, så att man blir hardt när konfys i början. Men det

dröjer ej länge, förrän man blir varm i kläderna och begynner

inrätta sig så trefligt och komfortabelt, som det låter sig göra.

Kotterier bildas småningom, och innan man vet af det, är lifvet

ombord det angenämnaste man kan önska sig; man promenerar,

konverserar, tager hafvet i beskådande o. .s. v., de sista numren

af tidningarne, man tagit med sig, läser man om och om igen;

de ha ännu icke hunnit bli så gamla, och för att få tiden att

gå så ... Blir tiden ändå lång, går man ner om bord och tager

fram kappsäckarne för att ur dess inre gömslen framplocka litet

extra förplägning. Man har i reglen försett sig med litet extra

matsäck och dito fluidum, ty »sjön suger»; det kan nog behöfvas

bland att pigga upp sig. Har man lyckats »få tummen» med

några kvinnliga passagerare, så går man in i damlogementet och

dricker kaffe; man kan till och med få sig en liten avec till.

Fruntimmerna ha i regeln malet kaffe samt socker med sig, och

så få de om bord så mycket kokande vatten de önska. På

eftermiddagarne, de sista dagarne af resan, när man hunnit

riktigt göra sig bekant, hålles ordentliga kafferep nere i damernas

salong, och dessa »rep» äro i sanning icke de minst tilldragande

och angenäma å en Amerikafärd som emigrant.

Det skall villigt erkännas, att jag icke trott, det mathållningen

skulle vara så solid och tillräcklig för emigranterna, som den var på

Hvita Stjernliniens ångare Cymric, men det är ändå

bra att ha det så ställt, att man kan ta sig en extra bit med

dito lilla »knaberb», när man känner sig sugen, eller tiden faller

en för lång. Man kan nog få både det ena och det andra af

extra förplägning om bord, med det kostar schaber. Sålunda

är priset å tredje klass för en half öl eller dito läskedryck 12

cent, hvilket utgör c:a 42 öre.

Hvad det känns underligt i början att veta sig ute å det

stora hafvet, hafvet, endast det väldiga hafvet hvart man vänder

blicken! Det var en härlig afton. Jag promenerade omkring

uppe på öfre däcket, och gaf tankarne fritt lopp; jag kom i en

riktig högtidlig stämning, och antagligen var jag icke den ende,

som det gjorde.

När vi på söndag morgon, efter att ha gjort vår toalett

och fått vår bastanta frukost -- som bestod af hafregrynsgröt,

stekt sill, smör, hvetebröd och kaffe -- kommo upp på däck, var

det, som om vi hade varit bekanta en längre tid. Om vi än

icke förstodo hvarandra, så nickades det ändå vänligen

»god morgon!» Med händernas gester och med ögonen lärde man

förstå, hvad icke tungornas kunde göra begripligt. Det var en

härlig dag; hafvet låg nästan spegelblankt. När man ej uppehöll

sig å öfre däcket och ej såg hafvet, skulle man ej kunnat

tro annat, än att man befann sig på landbacken, så jämnt gick

ångaren; icke den minsta rullning förmärktes. På e. m. begynte

några manliga ungdomar framkalla ljufva melodier å »piglock»

och fiol, och det dröjde ej länge förrän den ena halfva sidan

af mellandäcket midtskepps var förvandlad till en danssal. Men

»danssalen» visade sig snart otillräcklig, sådan tillslutning ble

det till balen; mot aftonen förvandlades äfven den andra sidan,

midtskepps-mellandäckshalfvan, till balsal, och det utvecklade sig

ett det mäst sällskapliga lif och kordiala stämning, man kunde

önska sig.

Intressant var att göra en rond på den väldiga ångaren,

se folklifvet och göra iakttagelser. Där satt så undandold

som möjligt en ung man med sin arm lindad kring en ung

flicka, hviskande ljufva kärleksord i hennes öra; här uppe på

däcket satt ett gammalt äkta par, hustrun godt ombonad, med

händerna sammanknutna. Allvarliga och dock så förtröstansfulla

voro de blickar, de riktade ut öfver det oändliga hafvet mot

fjärran vest; där långt borta skulle de stanna hos någon älskad son

eller dotter, som därute kanhända först efter hårda år af slit,

släp och umbäranden fått sin ekonomiska ställning så god, att

de nu kunde bjuda sina gamla föräldrar en sorgfri ålderdom. I

röksalongen hade vid hvarje bord bildats spelpartier, och där

satt man så gemytligt och drog sig en spader eller spelade dam

eller schak, medan andra åter läste eller samspråkade, och på

öfre däck tog man stora promenaden, par om par eller ensam,

rökte och konverserade. Kort sagdt, lifvet ombord tedde sig

så, att man kunde tro sig vara i en stad, eller ett annat civiliseradt

samhälle; för öfrigt voro vi lika många om bord, som

innebyggarne i månget samhälle; med passagerare, officerare och

besättning voro vi nämligen cirka 1,400 personer om bord.

När klockan slagit 10 på kvällen blef mången sorgsen i sinn

och grym i håg, ty då skulle alla kvinliga passagerare ner om

bord; de fingo icke efter den tiden vistas uppe på däck. Stewarten,

som skulle se till, att alla kommo in, hade ett fasligt

»schå» ibland, då det alltid fanns någon fager ungmö, som sökte

hålla sig undan för att -- ja, för att arm i arm med någon

ungersven studera stjärnorna och svärma vid månens blida sken.

Men att lura stewarten, med hans argusögon, var ej lätt, det

hade jag tillfälle att mer än en gång iakttaga. Vi manliga

passagerare hade däremot rättighet att gå ute och uppe på däck,

när det var vackert väder, om vi så behagade hela natten, men

kl. 11 släcktes det elektriska ljuset och stängdes såväl rök- som

den gemensamma salongen. Nere i logementet var det elektriska

ljuset tändt hela natten. Kl. 12 hvar middag togs bestick, och

en half timme efteråt uppslogs i salongerna en karta, som visade

såväl den kurs, vi följde, som hvar vi befunno oss ute på Atlanten.

Det blef i regeln en rusning dit. Alla ville vara först

och ta reda på, huru många mil vi färdats, och hvar vi befunno

oss. Äfven hade vi att dagligen ställa våra ur omkring 1 timme

tillbaka. Vi foro ju åt väster.

Lifvet om bord var sig likt hvar dag, och allt efter som

dagarne gingo, blef det mera intressant; tiden gick fortare, än

man skulle kunnat tro, och de mäst tokroliga och oförargliga

upptåg kunde man i bland få bevittna. Irländarne och engelsmännen

voro isynnerhet de, som bäst förstodo hålla målron uppe,

det arrangerades formlig varietéteater. Att det bland den stora

samlingen också funnos några gudsnådliga individer, för hvilka

äfven de oskyldigaste nöjen voro synd och flärd, är visserligen

sant, men de voro i så försvinnande minoritet, att det enda, de

kunde göra, var att gå och förarga sig öfver de andras lifsglädje.

Ett par gånger sökte dessa sorgmodiga själar demonstrativt

med andliga sånger och böner à la Boothens kända halleluja

drypa malört i glädjebägaren, men de kommo snart underfund

med, att det var spild möda, hvadan de togo sitt förnuft

så pass till fånga, att de slutligen drogo sig undan till en afkrok

å mellandäck; det där skymundan fick namnet »bönekammaren».

Det fanns några ombord med god sångröst, de funno snart

hvarandra, och vi hade dagligen nöjet höra dem sjunga några

sånger. Särskildt var det härligt att höra dem om aftnarne.

Var det då vackert väder, samlade de kring sig flertalet passagerare,

som genom lifliga handklappningar gåfvo sitt bifall

till känna.

Det skedde så många upptåg om bord, att jag en dag

beslöt att också ställa till ett litet extra nöje. Det var tisdagen

den 11 September; vi hade varit på sjön öfver 4 dagar och

befunno oss på 49,26 latitud och 36,39 longitud, 1,100 engelska mil

ute på Atlanten. Först sände jag med stor pomp och ståt en

hälsning till Europa i en väl tillkorkad flaska med uppmaning

till den eventuelle upphittaren att skicka den vidare till

Social-Demokratens redaktion, Stockholm; därpå uppfyllde jag ett löfte,

som jag gifvit några medlemmar af Ny Tids redaktion i Göteborg,

då jag på hotell Kristianias schweizeri med dem tömde

en afskedsbägare; jag offrade min stråhatt åt Neptun för en god

och lycklig resa, ett offer, som den ärade sjöguden antagligen

ansåg för ringa, ty dagen efter begynte en storm, hvarom mera

sedan. Nå ja, hatten var gammal och behöfde tvättas, men jag

tyckte, det kunde han själf styra om, ty där han härskar är ju

icke brist på vatten. När detta högtidligt var undanstökadt,

uppsände jag tre drakar. Först lät jag Jeurlings avisa

»Stockholmstidningen» starta. Den flög med hvinande fart ut öfver

Atlanten, och det tog en god stund, innan den omslöts af hafvets

vida famn. Sedan lät jag den lilla blekröda »Dagen» gå till

väders; den krånglade in sig i tågverket -- den krånglar ju alltid

in sig! --, trasades sönder, samt föll ned strax utanför

relingen. Ett dåligt förebud tänkte jag för mig själf. Sist blef

det Social-Demokratens tur. Den steg stolt till väders, men slog

så emot seglen, ty vi hade för tillfället äfven segel uppe, att

jag trodde, den skulle gå åt fanders, så som så många önskat,

men så kom en bris och förde den ned och rakt i famnen på

en svensk-amerikansk arbetare, som stod långt borta i aktern.

»Bravo!» ropade jag, »så skall det vara! arbetarne skola mottaga

arbetarnes tidningar som sina bästa vänner, ty de äro deras

bästa talsmän»!

Jubel och handklappningar!

Bland den stora massan passagerare, hvilken dessutom bestod

af så många olika nationer, fanns blott en enda bråkmakare, en

irländare. Han sökte en dag ställa till spektakel och drog knif, men

afväpnades och insattes på hospitalet, där han fick sitta till sista

dagen, ett par timmar förrän vi skulle landstiga.

Som läsaren sålunda ser, var vårt lilla samhälle ett riktigt

civiliseradt samhälle, som t. o. m. icke saknade finka. För öfrigt

rådde det bästa broderliga samlif, man kunde önska sig.

En dag hade vi det lifvadt värre, det var när vi skulle

undersökas af läkaren, som hade att se efter om vi alla voro

vaccinerade. En för en fingo vi passera förbi honom med uppvikta

skjortärmar. Vakt hölls af ett par officerare, så att ingen

kunde krypa undan, och ve den, som ej var vaccinerad eller

hvars vaccinationsmärke ej var synligt! Han blef utan förbarmande

hejdad och innan han visste ordet af, var han, trots protester

vaccinerad. Många komiska scener förekommo under den

tid denna uppvisning ägde rum. Minst ett tiotal fingo underkasta

sig proceduren, det hjälpte ej hur mycket de än krånglade.

*

Hvar dag är sig lik under en Atlantresa, endast med den

skilnaden, att för hvarje dag som går vidgas bekantskapen och

blir mera intim; man känner sig nästan som en familj. Men

så lefver man också under dessa dagar ett sorglöst lif, man har

ingenting att bekymra sig om, man äter, dricker, promenerar,

samtalar, läser, dansar, spelar, sofver, kort sagt man har tillgång

till allt som gör lifvet angenämt, hvilket gör att man känner

sig väl tillfreds med sin tillvaro.

En storm på hafvet.

Vädret hade varit vackert hela tiden, sedan vi lämnade

Liverpool, vi njöto alla af den friska sjöluften och resans

öfriga behagligheter. De flesta af passagerarne

uppehöllo sig merendels på öfre däck dagarne i ända. Nu närmade

vi oss Newfoundlandsbankarne och vi visste efter hvad

det berättats oss, att där skulle vi få ändring på väderleken.

Det är mycket sällan, har jag hörts berättas af alla, som gått

öfver Atlanten, att Newfoundlandsbankarna passeras, utan att

man råkar ut för tjocka eller storm. De kalla hafsströmmarne

från Norra Ishafvet och Grönland kommer man in uti vid bankarne.

Det är orsaken till temperaturförändringen. På onsdag afton

den 12 September begynte små moln uppstiga vid horisonten,

samtidigt började det friska upp, vid 11-tiden på aftonen började

det regna, det var isblandadt regn, som föll, och

temperaturförändringen var mycket kännbar. Under natten tog blåsten

till allt mer och på torsdags morgon, när vi kommo upp på

däcket för att taga vår vanliga morgonpromenad, var Oceanen

i starkt uppror och ångaren rullade så, att man måste passa

väl på, om man ville undvika att göra ofrivilliga saltemortaler;

Vågorna begynte gå höga. Vid 10-tiden på f. m. hade blåsten

öfvergått till storm. Sjöarne voro nu mycket höga, det var i början

hemskt att se, innan man hann vänja sig därvid, huru de

stora höga sjöarne kommo inrullande långt ute från det vida

hafvet, långsamt men säkert närmande sig kolossen som bar oss.

Ju närmare de kommo, desto högre tycktes de blifva! det såg

ofta ut som skulle de begrafva oss, när de med förfärligt dån,

ackompanjerad af stormens tjut, vräkte in öfver skeppet.

I början kände jag mig allt annat än väl till mods. Jag

led visserligen ej det minsta af sjösjuka och jag tyckte ej heller,

att jag kände mig rädd; men jag kunde ej hjelpa, att för

hvarje stor sjö, som kom och vräkte in öfver ångaren, ibland

kastande den på sidan, och ibland, när ångaren befann sig på

kammen af en stor våg, slungande den med fören nedåt så man

kunde tro den skulle ge sig i väg till botten med detsamma,

kände jag det som om jag fått en skopa kallt vatten öfver ryggen.

De flesta passagerarne tålde ej vara uppe och betrakta

detta storslagna sceneri, men för mig var det ej möjligt att vara

nere, jag ville se och beundra den upprörda naturen i all sin

storslagenhet och hemskhet. Stormen tog till minut efter minut.

Den väldiga kolossen som bar oss, och som mätte 604 fot i längd,

64 fot i bredd samt 12,550 tons och hvars maskiner hade

sammanlagdt 12,200 hästkrafter, hade svårt att komma framåt,

alldenstund vi hade nästan motvind. Det hördes riktigt hemskt, liksom

klagosuckar från Cymric, när det knakade i fogarne och stormen

tjöt i tackel och tåg. Det var också intressant att göra iakttagelser

både på sig själf och medpassagerarne. På morgonen vid kl.

half-7-tiden, då jag först kom upp på däck, blåste det mycket

starkt och sjön gick hög. Alla vi, som aldrig förut passerat

Atlanten, förmenade att värre kunde det väl inte bli, men värre

blef det. Underligt nog vande man sig likväl snart. Allt efter

som stormen tilltog och vågorna växte till allt väldigare dimensioner,

blefvo de flesta af oss modigare. Mäniskan kan lätt vänja

sig vid allt.

För öfrigt var det klart väder, solen sken öfver hafsytan;

ibland doldes den några ögonblick af små förbiilande moln, men,

o gudar! hvilken härlig anblick, när den åter trängde fram ur

molnen och silfverförgylde de väldiga vågorna. Det var underbart

att skåda de silfver- eller guldförgylda vågorna, huru de på

samma gång skiftande i alla regnbågens färger, kommo oss närmare

och närmare för att slutligen brytas mot skeppssidorna

och kastas tillbaka som krossad kristall eller en ofantlig massa

perlor, smaragder och rubiner. Alla världens juvelerare kunna

ej åstadkomma något ens tillnärmelsevis liknande, om de än

ock sloge ihop alla sina lager af guld, äkta perlor och juveler.

En landsman, som kom från Parisutställningen och var bosatt i

Lexington i K. y. tog med sin kamera ett par tre vyer af de

väldiga vågorna; han lofvade att sända mig till Nework ett

par fotografier, men jag mottog ett bref från honom, hvari han

säger, att det misslyckats; han var väl för mycket amatör, kan

jag förstå.

Nu gifves signal. Klockan är 12, kartan slås upp, vi befunno

oss då på 47,28 latitud och 44,52 longitud 1,789 eng. mil

från England, något mera än halfva vägen till Newyork samt

ungefär midt för Newfoundlandsbankarne, »Atlantens kyrkogård»,

så benämnd för de många skeppsbrott, som där ega rum -- men ett

par hundra engelska mil närmare kusten. Det ringes till middag, i

dag är det många platser vid bordet tomma, omkring halfva antalet

har i dag »förfall», -- de äro helt upptagna af att hembära

sina offer åt hafsguden. Jag beklagade de stackarne, ty själf

hade jag en strykande aptit, »sjön suger» och jag har aldrig mått

bättre eller haft så god aptit som på Atlanten. Efter middagen

tog jag mig som vanligt en liten »tupplur», hur länge jag sof mins

jag ej, men jag väcktes af skrik och oväsen. En hel del passagerare

kommo nedrusande, följande tre unga män hack i häl. De tre

voro genomvåta, som om de nyss uppdragits ur sjön. De berättade,

att de stått på akterdäcket, då en stor, väldig våg vräkt in och

slagit öfver aktern och helt genomdränkt dem; den ene, en skräddare

från Norrbotten, hade vågen, då den drog sig tillbaka, så

när ryckt med sig; det var i sista minuten hans lycka, att han

slungade armen om järnbarriären och på så sätt lyckades hålla

sig fast och undgå att följa med öfver bord. Den första fråga

jag stälde till dem, sedan de berättat sitt missöde, var om stormen

till- eller aftagit. Nu är det helt »förfärligt» erhöll jag

till svar, »det är förbjudet att gå öfver åt aktern, endast midtskepps

få passagerarne uppehålla sig å däck».

Jag rusade upp ur kojen; jag måste upp och se, huru det

såg ut, men kom mera på hufvudet än på benen ur kojen, till

följd af ångarens starka rullning. Rundt om i logementet gingo,

sutto och stodo passagerare, skräck och rädsla var målad på

allas anleten. Vid trappan, som förde upp till mellandäck, stod

en svensk-amerikan, en snickare Svensson, gammal Stockholmare

från 80-talet, som varit bosatt i Amerika i öfver 10 år och hade

varit hemma och helsat på. Han var blek af fasa. »Hur är

det?» frågade jag. »Jag tror aldrig det går väl», framstammade

han. »Fartyget kan omöjligen härda ut. Jag tål inte vara uppe

och se på sjön, så förfärligt ser det ut».

Jag skyndade upp, kastande en blick ut öfver det upprörda

hafvet. I första ögonblicket blef jag helt förfärad, tappade helt

och hållet kuraget och kände mig helt ängslig till mods. Först

efter några minuters uppehåll å däcket, efter att ha stålsatt nerverna

började jag känna mig så pass lugn, att jag kunde taga

det öfverväldigande, skräckinjagande och storslagna natursceneriet

i betraktande. Skräckinjagande! Hela horisonten var nu molnbetäckt,

det var ej längre vågor, som stora och majestätiska

kommo invältrande öfver »Cymric», nej, rundt omkring fräste

sjöarne och kastades i gråaktiga, skummande kaskader högt i

vädret, det var omöjligt att göra sig någon föreställning om

hvarifrån vinden kom, det var ett fullständigt kaos. Det stormade,

fräste och tjöt från alla håll och kanter, man kunde ej

se mer än ett par tre skeppslängder från ångaren och trots de

väldiga maskinernas kraftansträngningar, tycktes det väldiga

skrofvet ej komma ur fläcken. Officerarne gingo dystra omkring

och sågo mer än vanligt alvarliga ut, hela manskapet var enhvar

på sin post, redo att utföra gifna order och om det behöfdes,

upptaga en kamp mot elementernas raseri. »Bara maskinerna

hålla och intet kommer i olag eller propellerna springa», det var

det stående temat i samtalet, »ty kommer något i olag i en

sådan storm, då äro vi förlorade. Men är det möjligt att maskinerna

och propellrarne kunna hålla?»

För hvar gång fören dök så långt ner att propellrarne

kommo öfver vattnet, hördes det och kändes det, som om

hela det väldiga skrofvet remnade midt itu. När aktern dök ned,

och propellrarne slogo mot de upprörda vattenmassorna, lät det

som väldiga kanonskott. Det var fasansfullt. Det lider dessutom

mot kvällen. Om ett par tre timmar skulle det vara bälgmörkt

i detta förfärliga väder och ute, långt ute på vida hafvet.

En hvar kände sig hemsk till mods.

För att läsaren skall få ett begrepp tillnärmelsevis om, hur

stark den storm var, som vi råkade ut för, skall jag här lämna

några upplysningar, jag genom tolk erhöll af en af officerarne

ombord. Vindens styrka beräknas, enligt engelsk-amerikanska

sjömanstermer, från 0 till 12. 0 är stilla och 12 den högsta

vindstyrkan, då är det den starkaste orkan eller cyklon. Den

storm vi redo ut, var, när den var som starkast, något öfver 10.

Då stormen öfverstiger 10, börjar orkan. Att stormen var svår,

framgår äfven däraf, att Cymric det dygnet endast gick 218

engelska mil, annars var det vanliga 340 à 350 mil pr dygn.

Omkring 2 timmar rasade orkanen. Vid 5-tiden på e. m. hade

den nått sin höjdpunkt, sedan började den att mojna af.

Men hvad är ändå icke människan för en förunderlig varelse!

Medan stormen rasade som värst och så länge det var

dager och ljust, så att det skräckinjagande natursceneriet kunde

ses, ingöt det respekt och fruktan hos alla. En del blefvo så

gudligt anlagda, att de kunnat glädja själfva englarne i himmelen.

De i »bönkammaren» psalm- och sankey-sjungande hade

en stor dag, den eftermiddagen. Men sorgligt nog måste jag

tillstå, att i och med det att stormen bedarrade, var det slut med

gudligheten; den aftog proportionsvis med stormen. På kvällen

stod glädjen åter högt i tak, nojset och kurtisen bland de unga

begynte igen, fiolerna och »piglocken» kommo fram, och redan

vid 8-tiden var en treflig bal arrangerad, en bal som var ett

verkligt nöje att åse. Sjön gick ännu mycket hög, den väldiga

järnkolossen vräktes hit och dit som ett nötskal i en gungande

rörelse försatt vattenbalja, och många saltemortaler fingo de dansande

paren göra. Ibland kunde en tre à fyra par i taget ramla

omkull, när båten gjorde en stark öfverhalning. Men hvad gjorde

det? Det var roligt ändå; glädjen afspeglade sig på allas anleten.

Huru länge balen den kvällen kommit att fortgå, är ej

godt att veta, om ej en händelse inträffat, som i en hast gjorde

slut på hela tillställningen. En väldig sjö kom och satte vårt

flytande hotell med dess balsal i sådan svajning, att en 3 à 4

par på en gång kastades öfver ända mot den bänk, där »orkestern»

var placerad. Musikanterna följde med på kuppen

och alla de ikullstjälpta hade ett förfärligt besvär att komma

upp på benen igen. Men... O ve! en fiol krossades alldeles

och piglocken sprucko! Så var det slut med dansen för den

kvällen!

Dagen efter togs dock skadan igen; då hade vi åter herrligt

väder. Visserligen gingo höga dödsjöar och Cymric rullade

hårdt, men solen sken och glädjen lyste på allas anleten. Gårdagens

svåra oväder var snart glömt, men för hvarje mörk punkt

borta i horisonten begynte ansigtena bli allvarliga, vi hade ju fått

ett begrepp om, huru fort en förändring kunde ske i väderleken

och att Oceanen kunde vara svår, när den vredgades. Och

jag? Ja, uppriktigt skall jag säga, att jag är glad öfver att

ha fått vara med en gång under en storm på ett världshaf och

se det i all sin majestätiska storhet, men jag vill tillstå, att jag

äfven fått nog. Jag vill ej gerna åter upplefva de timmar en

gång till, som jag upplefde på Atlanten eftermiddagen den 13

September 1900.

Ja, om man vore säker på, att allting hölle och intet komme

i olag, så..., men se det kan man vid sådana tillfällen aldrig

vara säker på.

Vid New-York med gamla Castle-Garden [nuvarande Akvarium].

Inseglingen till New-York. -- Emigranternas landstigning.

De sista dagarne af resan gick allt sin vanliga gilla gång;

det enda, som orsakade någon liten omväxling i lifvet

om bord var, när det rapporterades, att något af

hafvets vidunder, en hval e. d., var synlig, eller då någon ångare

passerade förbi, då blef det rusning upp på däck för att se och

beskåda undren. Någon hval fick jag aldrig nöjet att se; flera

voro under resan synliga, men innan jag erhöll meddelande därom,

hade de filurerna städse passat på att försvinna. Det är förvånansvärdt,

hvad en sådan liten företeelse kan ge anledning till ändlösa

samtal och diskussioner; man känner sig i de ögonblick, man står

och betraktar en seglare eller ångare, liksom nöjdare, gladare, mera

uppsluppen, trygg och tillfreds. Man ser och vet, att man icke

befinner sig ensam på det oändliga hafvet; det känns precis

som när man på en längre resa träffar en gammal bekant.

På söndag afton den 16 September begynte vi få landkänning;

vi kunde icke se land, därtill var det för mörkt, men

fyrarne blefvo synliga, och allt efter som vi kommo närmare

kusten, framträdde allt skarpare återskenet från Long Island och

jättestaden. Vid 9-tiden på aftonen fingo vi lots om bord, och

FRIHETEN UPPLYSANDE VÄRLDEN.

Detta storartade monument, af Bartholdy, skänktes af franska regeringen

till amerikanska folket som en gärd af tacksamhet, kärlek och

respekt, samt äfven som en påminnelse om det vänskapliga förhållande,

som existerar mellan de två största republikerna på jorden.

Frihetsfacklan, som hålles i den högra handen, tändes med elektriskt

ljus. Piedestallen, å hvilken statyn är placerad, byggdes af frivilliga medel,

hopsamlade af New-Yorks-tidningen World.

Statyn står på Bedloes-ön, som ligger vid inloppet till New-York.

strax utanför Sandy Hook kastade vi ankaret. Den kvällen

drogo nog de flesta passagerarne en lättnadens suck. Det osäkra,

som hvarje resande under en färd öfver Atlanten går till mötes,

var nu öfver; och för de många, som för första gången gjorde

resan samt nu om endast några timmar skulle landstiga i den

nya världen och där gå okända öden till mötes, för de allra

flesta af dessa kändes det nog underligt. Man kunde läsa det

i deras anleten. Skulle de ljusa, glada förhoppningarne, som

nog de flesta hade om att lyckas skapa sig bättre ekonomisk

ställning, än hvad som hembydden haft att bjuda dem, gå i fullbordan,

eller skulle dessa deras förhoppningar grusas? Hvem

vet? På måndags morgonen voro vi alla uppe mycket bittida,

där borstades, packades och gjordes toilette i det oändliga. Nu

skulle vi inom kort skiljas, vi alla som snart i 10 dygn lefvat

och bott som kamrater, så att säga som en familj, för att på

skilda platser i det stora, vida landet brottas med lifvet och dess

besvärligheter. Händer trycktes, och afskedsskålar druckos, notabene

af dem, som hade något kvar af den våta provianten; de

var dock ej många, som varit så omtänksamma; de andra fingo vara

utan, ty i dag, sista dagen, öppnades ingen »bar» eller restaurant.

Det rådde äfven ett ovanligt lif uppe på däcket, allting

skulle ordnas till landstigningen, ångvincharne arbetade,

järnkättingarne rasslade, förtöjningskablarne ordnades, det var ett

lif och en brådska hvart man vände blicken.

Ankaret lättades, och ångaren gled åter stolt och majestätisk

mot målet. Nu upp på däck för att taga den nya världen

med dess jätte-metropol i skärskådande.

Vi kunde nu se land, ångbåtar, segelfartyg och segelbåtar,

stora och små, foro omkring i alla riktningar. Länge fingo vi

dock icke njuta af det härliga skådespelet. Cymrik stannade,

en ångbarkass kom och lade bi, medhafvande läkare och ämbetsmän,

som gingo om bord för att visitera och efterse, om alla

voro friska. Alla emigranterna fingo order att gå ned å mellandäck

för att undergå visitation, hvilken endast bestod i, att hvarje

passagerare fick gå förbi embetsmännen. Då denna »ceremoni»

tog en lång tid, gick man förargligt nog miste om en hel del

af den imposanta anblick, som inseglingen till Great New-York

erbjuder. Jag fick likväl taga sundet mellan Long Island och

New Jersey med sina fästningsverk i betraktande. Och vi hade

ej gått långt, förrän jättestaden framträdde för våra häpna

blickar. Här till höger ligger Governor Island med den gamla

fästningen Castle William och fort Columbus, litet längre. bort

ha vi Brooklyn med sin kolossala jättebro, den största i världen,

(se närmare illustrationen), och rakt framför oss ligger det inre

New-York med sina »skyskrapare» -- ända till trettiotvå våningars

hus, hvilka sågo ut som verkliga vidunder. Så till venster

Bedloes Island, på hvilken lilla ö Bartholdis verk, Frihetsgudinnan,

stolt och majestätiskt reser sig. Det är, som illustration visar,

en kvinnofigur. Facklan, som statyn bär i högra handen, bildar

en fyr och huru starkt dess ljus är, därom kan läsaren göra sig

en föreställning, då han får höra, att facklans sken synes öfver

100 engelska mil (cirka 16 svenska) ut öfver Atlanten.

Hvilket oerhördt lif utvecklar sig icke, ju längre vi kommo

in i hamnen! Stora, ståtliga färjor, riktiga vidunder, ila härs och

tvärs, alla fullastade med passagerare, en del föra om bord hela

järnvägståg. Å alla sitter högt uppe öfver däckets tak en väldig,

förgyld örn med utbredda vingar, Nord-Amerikas Förenta Staters

vapen.

Nu äro vi inne i North river eller den norra armen af

Hudsonfloden. På venstra sidan ha vi New Jersey med dess

centralbangård och något längre uppe vid floden på samma sida

ligger den stora Pennsylvania-stationen. På högra sidan ha vi

den väldiga metropolens dockor; här ligga äfven de flesta

utvandringsliniernas dockor. Allt längre gå vi upp i floden, och vid

dockan 48 och 49, som tillhöra Hvita Stjärnlinien, lägga vi bi.

Midt emot på andra sidan ha vi Hoboken samt »North

German Lloyds» dockor, hvilka sistlidne sommar brunno upp,

och hvarvid så många människolif gingo förlorade. Att få den

väldiga kolossen Cymric in i dockan har sig ej så lätt; icke

mindre än tre stora bogserare måste hjälpa till. Nu äro vi

äntligen inne, och landstigningen skall snart begynna. Jag har

ej, sedan vi lämnade Liverpool, gifvit vidare akt på, hur stor

Cymric egentligén är. Nu kan jag ej undgå att lägga märke

därtill och reflektera deröfver. Från tjänstemännen och hamnarbetarne,

som stå nere i de väldiga packhusen och upp till

öfversta däcket, där jag befann mig, var

det minst 6 à 7 meter, och hela den stora

dockbassängen upptogs af ångarens väldiga skrof. Att så

tänka sig, hur Atlantens vågor kastade

denna koloss hit och dit som en boll, samt

hur ofta vågorna slogo upp öfver den under

den storm, vi redo ut, då vi passerade Newfoundlandsbanken.

*

Nu är det klart till

landstigning. Hvilken

brådska att komma

först i land! Det blir

trängsel och oväsen;

det tager en rundlig

tid, innan alla emigranterna, som denna

resa endast är något öfver 800, hunnit i land med sitt handbagage.

Det första, som slog mig i näsan, när jag beträdde nya

världens bräder -- dess jord skulle det ej bli mig förunnadt

att ännu på ett och ett halft dygn beträda, -- var en stark

EMPIRE-(KEJSARE-)BYGGNADEN, en af New-Yorks »sky-skrapare».

En ändå högre, som jag senare såg, på ej mindre, tror jag,

än 32 våningar, presenteras nästa häfte.

löklukt från en hel skeppslast lök, som låg uppstaplad, strax vi

kommo in i det väldiga packhuset. Och hvilken lök! Dess

storlek gaf en aning om växtligheten i nya världen.

De första, som togo emot emigranterna, voro liniernas

agenter och tulltjänstemännen; det gestikulerades, kommenderades

och skreks på många tungomål, och det blef ett

lif, ett knuffande och springande hit och dit, en fullständig

babylonisk förbistring. Så hade hvar emigrant att taga reda på sina

koffertar och kistor, som

varit nedstufvade i lastrummen, allt efter som de

kommo upp och i land; det

var ej ett det lättaste arbete. Hade man så äntligen

funnit sina saker, skulle

repen, som voro slagna om

kofferterna och kistorna,

lossas, allt skulle öppnas och

efterses af tulltjänstemännen; det tog tid allt detta.

Var man bland de lyckliga,

som sluppit vänta allt för

länge, innan man fick det undanstökadt, så hade man tid att ta en

öfverblick öfver ställningen; den var för en del allt annat än

treflig, besvär och förtretligheter begynte för många redan vid

landstigningen; en del kunde icke hitta sina kistor och koffertar,

andra åter hade fått dem mer eller mindre ramponerade.

Nu blef det tjut, gråt och bannor. Där satt ett par gamla

makar från Halland, hopkrupna på sina kistor; de voro på väg

till Visconsin, till en son. De sågo sorgmodiga och bedröfvade

ut i allt detta virrvarr, och det var ej underligt; de hade ju

Syndikatbyggnaden, en »skyskrapare» på 32 våningar.

hela sitt lif varit på landet, några mils omkrets hade varit hela

deras värld; och så nu på gamla dagar komma ut på en sådan

lång resa med alla de besvärligheter och förtretligheter, som vid

resor ovana utsättas för såsom emigranter, innan de hinna till

bestämmelseorten. Nästan värst är det dock för dem, som ha

många barn. Här satt en 40-årig hustru med 4 barn, det yngsta

var endast 16 månader gammalt; hon skulle till Syd-Dakota till

sin man. För två år sedan hade han varit hemma på besök ett

halft års tid. Dessförinnan hade han varit i Amerika i 6 år

och nu omsider lyckats samla så mycket pängar, att han kunde

taga hustru och barn till sig. Barnen gräto, hustrun grät, hon

kunde ej finna sina kistor, och nu satt hon där förtviflad och

handfallen. Hon kunde ej komma från barnen. Jag erbjöd mig

att hjälpa henne och med största pojken som ciceron - han

kände nämligen igen kistorna, bara han fick syn på dem, sade

han -- begaf jag mig ut på spaning. Efter en half timmes

letande bland ett tusen koffertar och kistor kröntes slutligen

våra gemensamma ansträngningar med framgång, och jag kunde

till ägarinnans glädje inrapportera det lyckliga resultatet.

Äntligen voro vi klara till afmarsch; det var vid 1-tiden

på eftermiddagen, och alla gladde vi oss öfver, att vi nu snart

skulle få taga den nya världens jättestad i närmare skärskådande;

därpå blefvo dock jag och flera med mig till en början

grundligt bedragna. Vi stäldes upp i numrerade afdelningar,

allt efter det land, vi voro ifrån och den plats, därifrån vi

kommo; det var nödvändigt för att kunna hålla reda på alla

dessa människor. Jag och min son, som medföljde mig på resan,

kommo att tillhöra 12:te afdelningen, och numret skulle bäras

synligt på bröstet eller i hatten. En af agenterna från linjen

öfvertog kommandot och, i det han steg upp på en stor kista,

kommenderades afdelning efter afdelning att marsehera ut och

ombord på en färja, hvilken var med rep indelad, så att hvarje

afdelning hade sin plats att vara uti. Sedan vi alla instufvats

å färjan, bar det i väg till »The Barge Office» eller »Uggleboet»,

som vi kallade det, och för hvilket namn det äfven gjorde skäl.

Hudsonflodens mynning med New-Yorks nedre hamn.

"Uggleboet".

Det gamla »Castle Garden», där emigranterna ännu för

några år sedan måste genomgå skärselden, innan de

fingo fortsätta in i landet och där vår frejdade landsmaninna

Jenny Lind en gång uppträdde och sjöng för New-Yorkarne,

har upphört att längre tjänstgöra för detta ändamål.

I stället har där inrättats ett storartadt akvarium, som man icke

bör underlåta att besöka; jag har varit där två gånger.

Emigranterna ha nu fått sig en annan plats anvisad, nämligen Ellis

Island, en liten ö belägen vid Hudsonflodens mynning. Enär

en emigrantbyggnad var under uppförande, då jag anlände till

New-York, hade »Barge Office» provisoriskt förlagts till en byggnad

vid Battery Park. När vi kommo fram, låg en färja där

redan förut med lefvande last, hvadan vår färja måste lägga bi

vid sidan af den och vänta med landstigningen, tills de före oss

anlända landstigit; det tog en rundlig tid, det var emigranter

från en Hamburglinie med öfver ett tusen personer. Mellan de

båda färjornas passagerare utbyttes lifliga hälsningar, och då de

flesta icke kunde förstå hvarandra, måste de hjälpa sig med

gester bäst de kunde. Men ännu lifligare blef det. Strax efter

oss kom ännu en färja och lade till vid sidan af vår; den hade

cirka 1,200 emigranter ombord, bestående af italienare, ungrare,

rysk-polska judar, serber, bulgarer m. fl. En brokig samling af

alla Europas nationer rörde sig nu på några kvadratmeters yta

och de scener, man där fick bevittna under en timmes tid, hade varit

ett förträffligt motiv att fästa på duken af en målares pensel.

Man lade särskildt märke till sydlänningarne med sin mörka hy,

sina lifliga gester och skriande dräkter. En del af fruntimren,

isynnerhet de yngre, hade t. o. m. styrt ut sig i sidenklädningar af

så brokig kulör, som de kunnat få fatt i. Andra åter voro så

insvepta i sjalar, stora halskläden och kappor, att de liknade

veritabla trasbylten, och så männen sedan med sina brokiga västar,

kulörta halsdukar, som stucko bjärt af mot de rysk-polska

judarnes långa, mörka lifrockar. Vidare barnen, dessa mörkhyade

små varelser med sina lifliga ögon, sorglösa blickar och ystra

lekar. Det hela erbjöd en egendomlig anblick, som man sent

glömmer. Och hvilken massa barn ombord på den sist anlända

färjan! Barn lär vara den fattiges enda rikedom, och, om så

är, har den gode guden varit mycket gifmild och gifvit dessa

sydlänningar rikedomar i öfverflöd. Då jag ännu icke helt glömt

bort det tyska språket och det bland denna kosmopolitiska

blandning fans några, som kunde tyska, lyckades det mig erhålla

åtskilliga upplysningar om resan. En polsk jude berättade

mig att han varit på resan från Polen i 6 veckor och lidit mycket

under tiden. Då de under en del af resan haft dåligt väder

kan man förstå, hvilka lidanden de under tiden fått genomgå;

men nu var allt förbytt i idel glädje -- glada, uppsluppna, sorglösa,

glam, skratt och ett gestikulerande...! Det var komiskt att se,

hur dessa mörkhyade varelser af båda könen ansträngde sig för

att göra sig förstådda för oss. De skilda färjornas passagerare

rent af fraterniserade med hvarandra.

Jag har här endast högst ofullkomligt sökt skildra det brokiga

och glada lif, som här utvecklade sig. Det hade nog ej

blifvit så oförstäldt gladt och muntert, om mången vetat hvilket

elände som väntat dem, när de gjort sitt inträde i det ruckel,

som utvändigt såg allt annat än inbjudande ut.

Afdelning efter afdelning kommenderades in i »Uggleboet».

Ändtligen var det min afdelnings tur att ge sig i väg. Det var

vid 3-tiden. Vi hade ej väl kommit in i vestibulen, förrän

Vy från det upphöjda järnbanenätet i New-York.

den olidligaste trängsel uppstod, förorsakad dels af den massa

människor, som här packades ihop, dels af den massa handbagage,

som en del emigranter voro belamrade med och som --

förutom filtar, paraplyer och handväskor, knyten, korgar, stora

bylten, bestod af säckar med sängkläder o. d., så att de sågo

ut som veritabla lastdjur. Att sådant vållade uppehåll och

obehagligheter är lätt att förstå. Trapporna, vi hade att passera,

voro dessutom smala och eländiga för en sådan människomassa;

den ene trängde på den andre för att komma först; här stöp

en i trappan, där en annan, detta förorsakade än mera villervalla,

skrik och oväsen, som endast öfverröstades af »Uggleboets»

tjenstemäns kommandorop, af hvilka ingen, eller åtminstone det

öfvervägande flertalet emigranter, ej förstodo ett ord.

Uppkomna för första trappan, blefvo vi ordentligt sorterade,

jag blef hastigt och lustigt, fortare än jag här hinner omtala,

tillika med några andra föst in i en smal gång; en »sorteringsman»,

-- jag vet intet bättre eller mera passande namn

på de tjänstemän som togo hand om oss, -- gick framför och efter

oss en annan, bägge voro försedda med tjocka kryckkäppar, den

efterst gående föste på oss precis som om det varit en hop oxar,,

som skulle i kätte. Den eller de, som icke kommo fort nog

åstad, blefvo »underlättade» af »sorteringsmannens» påk. En

dörr öppnades och in föstes vi vidare i ett litet rum, rundtom

hvars väggar voro placerade träsoffor, på hvilka vi med

handrörelser anvisades taga plats. Hela denna procedur hade gått

så hastigt, om än mindre lustigt, att jag först nu lade märke

till, att jag blifvit skild från min son. När jag hunnit taga

de med mig i rummet infösta närmare i betraktande, såg jag,

att vi alla voro äldre personer, som särskildt utsorterats.

En dörr öppnades och en för en fingo vi gå in i ett innanför

beläget rum, där ett par tre tjänstemän examinerade oss genom

tolk. Här fick man undergå ett korsförhör och lämna upplysning

om hvad man ämnade taga sig för i den stora republiken

och jag, som just inte är så bra till bens, måste äfven lämna

en redogörelse för, hur min högra fortkomstledamot kommit i

olag. När detta var öfverstökadt, erhöll man ett tryckt

kort, hvarpå en af tjänstemännen gjorde en anteckning. Då

jag emellertid icke förstod engelska, kunde jag icke tyda den

anteckning som gjordes å det kort, jag erhöll. Sedan vi alla

voro klara, begynte marschen för oss på nytt, eskorterade af våra

käppbeväpnade plågoandar.

Vi kommo nu in i en väldig stor sal eller hall. Den liknade

en stor bangårdshall med sin järnkonstruktion och sitt

hvälfda tak. Den var på kors och tvärs skild i ett par meter breda

gångar, på alla sidor voro en cirka 3 à 4 meter breda, med järngaller

försedda bås, alla fullproppade med emigranter, män, kvinnor

och barn om hvarandra. Hvilket skrik, oväsen och förbistring

på alla tungomål! Det var så att man hardt när blef virrig

och tappade besinningen. Man kunde tro sig vara försatt till Dantes

helvete. Jag hade icke hunnit långt i denna labyrint, förrän

jag hörde ordet »pappa» ropas. Då jag vände hufvudet åt det

håll, hvarifrån ropet kom, fick jag se min son instufvad i ett

af båsen. Jag stannade tvärt. Jag kände en lindrig beröring

af den bakom gående påfösaresorteringsmannens käpp och fick

ett bistert tillrop, som jag icke förstod, men som jag ändå begrep

skulle betyda: »Ge dig iväg din greenhane» (namn på nyanlända

invandrare) »annars ska" jag hjälpa dig»! Men nu

protesterade jag med eftertryck och gaf med handrörelser tillkänna,

att jag först skulle ha med mig den unge man som stod

innanför gallret, innan han fick mig i väg. Han högg nu brutalt

tag i kragen på mig och antagligen hade min svaga kroppshydda

fått ge vika, om ej en annan »sorteringsman» af dansk

extraktion, såsom jag kunde höra på språket, kommit till i samma

ögonblick. För honom klargjorde jag ställningen. Nu öppnades

burens dörr, och min pojke fick göra mig sällskap. Hvad

är detta för ett »Ugglebo», man här kommit in uti, och hvad

är detta för ett behandlingssätt? frågade jag min hjälpare, men

fick icke höra svaret, om han ens gaf något. Så påskyndade

våra påfösare marschen, men då jag skrek ut »ugglebo» ganska

högt, hörde jag skratt rundtom i båsen, och en skrek tillbaka

från ett af de med järngaller försedda båsen på Värmlandsdialekt.

»Ja ugglebo, det är min själ rätta namnet på detta här hotellet!»

Jag fick ej höra mera, ty i väg bar det; nu fördes vi in

i en stor sal, öfverfyld med emigranter; på flera ställen voro

här placerade stora bord, kring hvilka sutto tjänstemän. Vid

två dylika ställen fick jag göra halt och framvisa det erhållna

kortet och så iväg igen. Snart voro jag och min pojke tillika

med några andra infösta i en annan mindre sal, fullpackad med

män, kvinnor och barn, som stodo, sutto eller lågo rundt ikring

vid väggarne i rummet på sitt medförda handbagage af säckar,

bylten och handkoffertar. Alla möjliga språk talades och alla

slags nationer funnos här, t. o. m. två turkar och en arab, hvilkas

dräkter bjärt afstucko från de andras. De fleste instufvade

utgjordes dock af italienare, ungrare och rysk-polska judar, de

flesta dåligt klädda, stackars människor, ett bevis på hur de

härskande klasserna hemma i det fosterland, de lämnat, förstått

att utplundra dem. Nu på gamla dagar utsatte de sig för alla

de svårigheter, som äro förbundna med att i en främmande

världsdel söka sitt uppehälle.

Hvilket snusk och hvilken atmosfär! Här satt en moder

och såg helt förtviflad ut, omgifven af en hop barn, små och

smutsiga; där satt en annan och ömsade rent linne på en liten,

några månader gammal barnunge, som grisat ned sig. På ett

annat ställe satt eller rättare låg ett gammalt judepar;

sorgmodiga, resignerade halflågo de och skakade på sina gamla,

ärevördiga hufvuden. Här sprungo några 6 à 7-åriga små italienare

och tiggde slantar; det var ett lif och lefverne utan like. Vildast

lefde en 17-årig italiensk flicka. Hon och modern hade blifvit

skilda från fadern och maken, detta var orsaken till hennes

förtviflan. Flickan stortjöt, sprang omkring och sökte göra sig

förstådd för en hvar samt begärde råd och hjälp. Jag började

finna hela situationen allt annat än treflig. Hela tiden, för hvarje

procedur, jag måst genomgå, hade jag trott, att det skulle vara

slut och att man skulle bli fri och få aflägsna sig. Särskildt

hade jag bestämdt trott, att när vi på de två sista ställena fått

våra kort påtecknade, det skulle vara slut med eländet. Nu

tyckte jag, att det begynte se misstänkt ut, så mycket mera

som dörren till det rum, där vi nu befunno oss, hade låsts igen

utifrån, och jag alltså, tillika med de andra, befann mig i ett

slags arrest. Klockan var nu 1/2 5 på e. m., och som jag icke

hade fått någon mat, sedan vi åto frukost på emigrantångaren

kl. 7 på morgonen, så kände jag mig också ganska sugen, hvilket

just icke bidrog till att sätta en i godt humör.

I det rum, där vi sist infördes, hade vi uppehållit oss en

god kvarts timme, då dörren öppnades från motsatta sidan, och

ett par personer stego in, den ene bärande en stor korg med

hvetebröd, den andre en zinkbalja, fyld med kokta sviskon; strax

efter kommo ytterligare två inbärande en stor så vatten. De

läto oss med tecken förstå, att vi hade att komma fram för att

mottaga af de medhafda guds-gåfvorna. Och nu utdelades åt

hvar och en ett stycke hvetebröd och en slef kokta sviskon; till att

skölja ned välfägnaden pekades åt den fylda vattensåen. Jag

var visserligen hungrig, men ändå var det mig motbjudande

och vidrigt att smaka på födan, så mycket mera, som sättet,

hvarpå den serverades, i hög grad tangerade det snuskiga. Våra

»hofmästare» togo det icke så noga, om de med bara handen

fylde sviskonen i slefven, och att det ej bidrog till att stärka

aptiten säger sig själf. Italienarne och ungrarne togo i stället

våra rationer och åto dem med smak.

I stället för att äta började jag allvarligt tänka efter, hvad

allt detta egentligen hade att betyda samt hur länge det ännu

skulle dröja, innan jag lösgafs. Jag sökte nu, så godt sig göra

lät, göra mig förstådd hos en af våra »hofmästare» och tog fram

det erhållna kortet, som jag visade honom. När han ögnat

igenom det, kunde jag af hans svar förstå det allt annat än

glädjande meddelandet, att jag ej förrän dagen därpå kunde bli

fri. Jag blef till en början förbluffad, men slutligen ilsknade

jag till och beslöt att, hända hvad hända ville, få bestämdt klart

för mig, hvad de ämnade företaga med mig. Då jag för säkerhetens

skull tagit pass med från Stockholm för 4 månaders

vistelse i Nord-Amerika, hvilket jag på första stället vi examinerades

och där det fans tolk, hade uppvisat, samt fått det meddelandet,

att det var »all right», samt jag icke alls haft den ringaste

misstanke om, att några vidare hinder skulle ställa sig i

vägen för min landstigning, var mig allt detta oförklarligt. Nu

beslöt jag att få fullständig klarhet och det fortast möjligt. Jag

begärde få en tolk, men min enkla, billiga begäran afslogs.

Slutligen lyckades det mig att »knipa ut»; dörren ut till stora

salen öppnades ett ögonblick, jag begagnade mig däraf och knep

ut i salen; där träffade jag en person, som jag antog vara någon

slags tjänsteman i detta »ugglebo», och då han på min förfrågan,

om han förstod tyska eller något af de skandinaviska språken, svarade

att han var svensk, blef jag glad och klargjorde för honom

ställningen samt bad honom ställa om, så att jag kunde få tala

med någon högre tjänsteman för emigrantanstalten. Han hörde

på ganska uppmärksamt, men då jag vid slutet af min framställning

råkade draga till med en liten -- helt liten -- oskyldig ed,

hoppade han till, som om han blifvit stungen af en geting, och

med utropet: »Jaså, ni svärjer, då vill jag icke ha med er

att göra,» flög han i väg som en revolverkula. Jag fick

sedan veta att det var en läsarekolpotör. Den sortens folk lära

för öfrigt vara som barn i huset i »The Barge office»; redan vid

emigranternas ankomst passa de på och söka värfva själar för

sina kyrkor; i synnerhet lägga de ut sina garn för tjänsteflickor

och andra fruntimmer, bland hvilka de göra sin bästa fångst.

Dock mera därom sedan.

Friheten för mig varade ej så länge; en af sorteringsmänimen

kom och föste in mig igen bland mina olycksbröder. Jag tog

fram mitt pass och med gester bad honom läsa det -- det var

nämligen utfärdadt både på svenska och engelska. Han tog det

och läste. Vid läsningen af detta K. M:ts svulstiga, af

Öfverståthållareämbetet i residensstaden Stockholm för mig utstälda

dyra dokument -- det kostade mig 5 kr. -- visade den göken

sådan vanvördnad, att han drog mungiporna helt upp mot öronen.

I det han lämnade det åter, mumlade han mellan tänderna på

vårt broderlands »sprog» -- han var alltså skandinav, den

spjufvern, men ville ej vidgå det för att slippa bli besvärad

med råd och förfrågningar -- att nu voro vi i Amerika, och

att där gjorde de en konst i alla kungar och deras pass, inklusive

den svenske kungens. Det var en baddare, tänkte jag, men

fick ej tid till vidare reflexioner, ty väl inkomna blefvo vi alla

åter fösta ut ur detta rum och fingo fortsätta genom en rad

gångar och korridorer, tills vi slutligen åter blefvo instufvade i en

med järngaller försedd bur, där det ej fanns sittplatser till ens

fjärdedelen af de instufvade; det var att stå eller slå sig ned

på det medhafda resgodset, hvilket fick tjänstgöra som sitsar;

rundt omkring oss sutto och stodo i liknande burar hundratals

personer af alla kön och åldrar. Hvarje bur var omkring 10 à

12 meter lång och 3 à 4 meter bred. I början trodde jag, och

antagligen flera med mig, att vi skulle logera där öfver natten,

och jag tänkte: Detta ter sig allt annat än trefligt, med utsikt

att få sitta eller stå här utan att det ringaste få hvila sig på

en hel natt. Vi började se allvarliga ut litet hvar; på allas

anleten kunde man läsa missräkning och förvåning: »Jaså, är

detta det så prisade fria Amerika; är det på så sätt den stora

republiken mottager Europas arbetande befolkning, denna befolkning,

hvars arbete, kraft och energi gjort Amerika till denna

stora, mäktiga, åkerbruksidkande och industriella stat, som nu

kan upptaga konkurrensen med hela världen?»

En del af de sålunda inkättade voro helt förtviflade, andra

åter desperata, gråt, barnskrik och bannor hvart man vände sig,

och när man begärde svar eller upplysning af de utanför

järngallerburarne gående käppbeväpnade »sorteringsmännen», erhöll man på

sin höjd svaret: »no understand». I regeln svarade de icke alls,

utan bara blängde och morrade som ilskna hundrackor. Vid

6-tiden på e. m. öppnades våra burar, och vi fingo marschera

ombord på en gammal skröplig färja. Omkring 1,000 personer

stufvades ombord; det var så trångt, att vi stodo som packade

sillar. En bogserare lade bi vid sidan om färjan, en tross fastgjordes,

och i väg bar det öfver Hudsonfloden, ut mot

Liftjärnbanans kurva å 110:de gatan.

Frihetsgudinnan ut mot Atlanten. »Har de måntro i sinne att ge sig

i väg med oss ut på hafvet och dränka oss?» hördes on röst.

Också ett sätt att bli utaf med ovälkomna gäster. Så farligt

var det nu ändå icke. Efter en kvarts timmes färd lade vi bi

vid Ellis Island, och här, vid emigranternas nya »Castle garden»,

fingo vi gå ombord på en gammal kasserad flodångare, som låg

förtöjd vid ön, och som inrättats till logis åt emigranter, tills

byggnaden blefve färdig. Så snart jag såg det gamla skrofvet,

påminde det mig om Mark Twains berättelse om Tom Sawyer

och Huckleberry Finn. Här fick jag på Hudsonfloden tillbringa en

natt, som sent eller aldrig går ur mitt minne.

Vy från Hudsonflodns östra sida med Booklynbron i bakgrunden.

Brooklynbron nattetid.

En natt på Hudsonfloden.

Sedan vår färja lagt bi vid flodångaren, kommenderades

vi att gå ombord å densamma. Kvinnorna och barnen

fingo sina logement i hytter och salonger å öfre däck.

Sedan blef det de manliga passagerarnes tur. Vi instufvades en

trappa ned och å mellandäck och hade ej väl kommit ombord,

förrän vi inlåstes, så att vi icke kunde komma ut ens å det

promenad-däck, som å mellandäck gick rundt om flodångaren.

Tjänstemännen, som voro med oss, togo genast sin tillflykt inom

en med järngaller försedd hall. Huruvida det skedde, för att

de skulle sätta i säkerhet sina värda personer mot öfvervåld,

vet jag ej, men det skulle ej alls förvåna mig, ty de hade redan

på de timmar, vi haft med dem att skaffa, hunnit göra sig allt

annat än omtyckta, tack vare sin brutalitet. Det öfverläts till

oss att inrätta oss, bäst vi kunde, nere i våra logement, och där

nere blef ett värre lif, som var allt annat än trefligt. Största

delen af italienarne visade sig vara ett riktigt pack. Till hvarje

sängplats var antagligen en filt, men de skyndade sig att lägga

embargo på alla filtarne, så att många blefvo utan. Man måste

låta sig nöja därmed, då det hvarken fans ordning eller ordningsman,

och ville man undvika spektakel och stryk, var det

bäst att låta italienarne hållas. Då vi endast voro åtta skandinavier,

däribland sex äldre män, kunde vi intet uträtta mot den

öfverväldigande majoriteten bråkmakare. Jag och minst ett 30-tal

fingo vara utan filtar, ja, det fans ej ens sängbritsar till alla,

utan en hel del fingo placera sig på golfvet och å trapporna.

Det var vid 7-tiden på aftonen, vi inburades. Det var då helt

mörkt där, och då nätterna äro ganska kalla i Amerika, måste

man alltså bereda sig på en mindre treflig natt. Därtill

kom, att man kände sig både hungrig och törstig. Törsten

kunde man få stilla med isvatten, det enda som fanns att tillgå,

i en stor tunna, som placerats å det innerst liggande mellandäcket.

Hvad skulle jag ej velat betala för en god smörgås

med dito öl och lilla supen, och hvad jag förargade mig öfver,

att jag ej försett mig med litet extra proviant å emigrantångaren,

innan jag lämnade den! Men hvem kunde väl ana,

att man skulle underkastas en sådan behandling precis som en

fånge, innan man finge beträda den »fria» amerikanska jorden!

Dagens alla motigheter, hunger och törst, höll ett ögonblick

på att alldeles göra slut på mitt annars så goda humör;

tobak hade jag, och det var då väl, ty eljes hade det varit ändå

värre. När jag sett på eländet därnere en stund, tände jag min

pipa och gick upp å mellandäcket; genom ett fönster hade jag

en härlig utsikt öfver hamnen och Frihetsgudinnan. Hon stod

där ute så stolt och majestätisk med sin fackla, hvars elektriska

sken upplyste hamnen vida omkring. Hvilket hån! tänkte jag.

Från den gamla världen med dess förtryck och utplundring

ha vi alla, som befinna oss här på denna skröpliga, kasserade

Flodångare, kommit hit med ljusa, glada förhoppningar, och så har

man icke väl fått med den fria republiken att skaffa, förrän

man behandlas värre än en brottsling och får både hungra, törsta

och frysa. Vacker fristat! tänkte jag.

Rättvisligen skall dock erkännas, att de amerikanska myndigheterna,

som ha med invandrarne att skaffa, ha ett ofantligt

arbete, då vissa dagar kunna anlända en 3- à 4,000 emigranter.

Men den behandling, som kommer de emigranter till del, hvilka

som vi skulle undergå en extra besiktning, var så upprörande,

att det ej kan försvaras. Att proppa in flera hundra personer i

ett gammalt skeppsskrof och låta dem både frysa och svälta är

en skam för den stolta amerikanska nationen och kan icke nog

skarpt klandras, tills en ändring till det bättre inträder. Och det

skulle i sanning vara intressant att få klart för sig, om det

behandlingssätt, som kommer dessa för efterbesiktning kvarhållna till

del, är den amerikanska regeringen bekant och sker med dess

vett och vilja. Kanske är det odugliga ämbetsmän, som stå i

spetsen för »The Barge Office?» I förra fallet är det för regeringen

en skam, som återfaller på nationen, i senare fallet böra

de odugliga ämbetsmännen skyndsamt aflägsnas och ersättas med

personer, som bättre förstå att behandla folk mänskligt och

humant, om det än -- i de flesta fall såsom här -- är fattiga

personer.

Och hvarför satt jag inspärrad här? Jag hade varit nog

försiktig att taga ut pass, hvarigenom jag legitimerade mig och

som berättigade mig att resa i Nord-Amerika i fyra månader.

Pängar fattades mig ej. Med hvad rätt behandlades jag då på

detta sätt och uppehölls på min resa? Är den svenska regeringens

anseende ej större, än att ett af våra myndigheter utstäldt

pass utan vidare kan ignoreras? Stackars land och arma

folk, som skall styras af personer, hvilka icke bättre förstå att

hålla ditt anseende uppe!

Dessa och andra reflexioner gjorde jag, medan jag denna

afton stod inburad å en gammal flodångare å Hudsonriver,

rökande min pipa och betraktande Frihetsgudinnan och det rörliga

lif, som härskade på floden. Oafbrutet ilade förbi ångslupar,

ång- och segelbåtar samt de väldiga ångfärjorna, karaktäristiska

genom sitt å öfre däckets tak synliga maskineri af

häfstänger, liknande armarne å en brandspruta.

När jag åter kom in i logementet, hade det blifvit lugnt;

en del hade redan insomnat; jag gick också till kojs, men sofva

kunde jag ej; jag frös, så att jag började känna mig helt illa

till pass. För att ej ådraga mig en allt för stark förkylning

måste jag ofta upp under natten och promenera mig varm. Men

äfven efter denna natt kom en morgon.

Vid 6-tiden på morgonen purrades vi, vid 7-tiden kom

en färja och af hämtade oss. Morgonen var kall. De flesta, både

unga och gamla, hade bonat och byltat om sina kroppshyddor,

så godt de kunnat, men ändå stodo vi där huttrande af köld

under öfverfärden till »Uggleboet», dit vi snart anlände för att

åter instufvas i de järngallerförsedda burarne. Vid 9-tiden kom

en person in och frågade på svenska, om det fans några

skandinavier. Utom mig och min son voro vi 6 män och en

kvinna -- en medelålders enkefru från Helsingborg, hvilken

skulle till en dotter, som var bosatt i Brooklyn; den stackars

frun hade, som vi, måst tillbringa natten å flodångaren bland en

hel del italienska och ungerska kvinnor och barn; då de voro

allt annat än renliga af sig, hade hon utstått mycket obehag.

När vi jakande besvarat frågan, tillspordes vi, om det var någon

som önskade afsända telegram till någon bekant. Jag hade redan

dagen förut sändt ett telegram, men afsände nu ett till. Då jag

sökte få reda på, hvarför vi underkastades en så hård behandling,

samt huru länge vi hade utsikt att få sitta där, upplyste man mig

om, att det var emigrantlagen, som var så sträng, isynnerhet mot

äldre. Men då jag omtalade för tjänstemannen i fråga, att jag hade

pass, samt visade honom det, uttalade han sin förvåning öfver det

behandlingssätt, som jag utsattes för, samt lofvade att komma

igen på eftermiddagen och, om jag till den tiden icke hade blifvit

fri, närmare med mig öfverlägga om hvad som borde åtgöras.

Han hade ej väl aflägsnat sig, förrän en annan svensk inkom

i »buren»; det var en läsarekolportör, anstäld vid svenska

emigranthemmet. Han berättade oss bl. a., att detta »hem»

hade fått tillstånd att om kvällarne få taga ut skandinaviska

kvinnor, hvilka liksom vi icke strax fingo landstiga, och

logera dem i herberget mot att de »garanterade» för dem och

återlämnade dem i »Uggleboet» om morgonen. När jag pekade

på enkefrun från Helsingborg och frågade honom om orsaken

till att de ej hade tagit henne ut, så att hon sluppit tillbringa

natten ombord å flodångaren bland smutsiga italienska och ungerska

kvinnor och skrikande barn, samt tillade, att det kanske

endast var yngre kvinnor, kolportörerna å emigranthemmet intresserade

sig för, blängde han på mig lika ilsket som läsarprästen

Rörlund på sin rival Tönnesen i Ibsens »Samhällets

pelare», och försvann så fort sig göra lät ut ur vår bur.

Vid 12-tiden blef mitt namn uppropat. Äntligen tänkte

jag, slår befrielsens timme! Jag hänvisades ut i en korridor,

där jag fick stå tillika med en del andra i öfver en timmes tid,

innan jag kom fram för den nämnd eller domstol - hvad den nu

skulle kallas -- hvilken hade att afgöra om jag skulle få fortsätta

in i det stora landet. Inför nämnden skulle jag först svärja på

att jag talade sanning, d. v. s. tolken svor för mig. Jag hade

bara att hålla en hand upp, men det blef sagdt mig, att om jag

icke talade sanning, så toge hin mig för den ed tolken aflagt.

Därpå började examinationen, och den gick både hastigt och

lustigt. Sedan jag förhörts, inkallades hr Skånberg, »Palm-komiténs»

sekreterare, hvars adress jag uppgifvit och till

hvilken jag afsändt telegram; efter ett kort förhör med honom

fick han ett kort eller lejdebref, hvarigenom jag erhöll tillstånd

att landstiga. Några minuter därefter hade jag och min

pojke, eskorterade af vännen Skånberg, snart nöjet trycka händerna

på och välkomnas af några vänner, hvilka gått och väntat

sedan kl. 9 på förmiddagen samt hela föregående dag.

Sedan välkomsthälsningarne voro undanstökade, var det

första jag gjorde att aflägga ett besök å en »saloon», för att där

rekreera mig efter de motigheter, jag varit utsatt för, sedan jag

lämnade emigrantångaren; det kunde så innerligt väl behöfvas,

och hoppas jag, att ingen af mina läsare missunnar mig detta.

New-York vid dag och natt.

Hvilken öfverväldigande trafik, hvilken samfärdsel på

gatorna af människor, åkdon, kabel- och elektriska

spårvagnar, och så på avenuerna i bredd med andra

våningen, de upphöjda järnvägarne! Man häpnar i början och

frågar sig, hvarifrån alla dessa människor komma och hvart de

skola hän? Med hvilken rutsch och schwung allting går sedan!

Spårvagnarne ila åstad med en svindlande fart, stanna pilsnabbt

vid »blocket» (kvarteret), aflämna och mottaga passagerarne och

så i väg igen. Så går det oaflåtligt; knappt en minut mellan

hvarje spårvagn, som rullar åstad dag och natt! Endast mellan

kl. 1 på natten och kl. 6 på morgonen gå såväl spårvagnarne som

tågen å de upphöjda järnvägarne icke så ofta; de förra endast

hvar tionde och de senare hvar tjugonde minut. Det påstås,

att cirka 6 millioner människor i dygnet begagna sig af dessa

modärna transportmedel; det kostar 5 cents (omkr. 18 öre) att åka

och trafiken inbringar alltså egarne den lilla nätta summan af

300,000 dollars brutto pr dygn eller i svenskt mynt en miljon

ett hundra tiotusen kronor. Att det ej förekommer flera olyckor

är förunderligt, ty i förhållande till den oerhördt starka trafiken

äro olycksfallen verkligen förvånande få.

Kanhända äfven de stränga lagarne hjälpa till, ty om någon

öfverköres eller dödas, arresteras vagnens förare genast. Visserligen

Vy öfver en del af Brooklynbron.

ställer i regeln spårvägsbolaget borgen för honom och han

lössläppes kanske redan dagen efter och får vistas på fri

fot, tills saken blir utagerad. Men antagligen bidrager detta

till att förebygga olyckorna; detta var åtminstone allas mening,

hvarmed jag talade härom.

Vid Central Hall och Brooklynbron på eftermiddagarne

mellan kl. 5 och 6 får man tillfälle att se den mest storartade

trafik, som förekommer på något ställe i hela världen. Man

skulle tro det vara öfverdrift, men låter sig lätt förklara, ty

afstånden äro så stora, att man tvingas åka, om man skall komma

någon hvart.

Affärsmän, deras biträden och en stor del arbetare äro då

på väg till sina hem, det formligen myllrar af människor,

spårvagnarne äro öfverfyllda, passagerarne klänga sig fast ofta utanpå

vagnarne, hvarhelst de kunna. Det bästa är att man ej behöfver

ha någon medömkan med hästarne, elektriciteten är häst,

och det är en dragare, som man ej behöfver tycka synd om.

Brooklynbron, detta världens åttonde underverk, har en

längd af 6,537 fot, den är 85 fot bred, samt reser sig vid

högvatten 135 fot öfver vattnet. Arbetet på bron började i Dec.

1870. Den öppnades för trafik den 24 Maj 1883 och har

kostat i byggnad och underhåll till år 1900 den 1 Dec. omkr.

22 millioner dollars. Nu håller man på att bygga en bro längre

upp i östra armen af Hudsonfloden; landfästena voro i det närmaste

färdiga vid min afresa från New-York. Denna nya bro

kommer att täfla med Brooklynbron i storslagna proportioner.

*

Det är intressant att se det lif som härskar i jättestadens

affärscentrum. Eller aflägg ett besök på en af New-Yorks börser.

Jag har besökt icke allenast en, utan tre, nämligen börsen för

landtmannaprodukter, Rockefellers Olje-börs och Aktiebörsen.

Jag hade till vägvisare en i en affär i New-York i 20 år anstäld

landsman, hvilken välvilligt offrade en dag af sin tid för

att vara min ciceron, och hvilken jag äfven kan tacka för att

ha fått sett saker och förhållanden i New-York vid nattetid,

som jag nog inte annars fått bli vittne till.

Att blifva medlem af Aktie-börsen kostar nu 47,000 dollar.

Att se lifvet där -- ett fullständigt dårhuslif -- är något som

man aldrig glömmer. Hur de kunde förstå hvarandra och göra

upp affärer, är för mig en fullständig gåta, de tjöto, skreko och

gestikulerade samt sprungo om hvarandra, så att man kunde

tro, att man befann sig bland en massa obotligt vansinniga.

På börsen för landtmannaprodukter sålde de i fjol hvete af

innevarande års skörd att leverera i Juni. För att bli egare af

det hvete, att jobba med, som då icke ens var sådt, lefde de

fullständigt röfvare.

Ej minst intressant är äfven »rännstensbörsen». Den är

belägen midt på gatan under öppen himmel utanför aktiebörsen.

Då det som sagdt kostar 47,000 dollars att bli medlem af den

sistnämnda, har en hel del affärsmän tagit sig för att sälja

aktier utanför börsen på gatan, däraf namnet »rännstensbörsen».

Så underligt det låter, lära där göras omsättningar af aktier till

betydande summor, och man kan mycket väl, om man har tur

och förstår sig på börsaffärer, göra sig en förmögenhet där, har

jag hört sägas.

Efter denna promenad, som vi gjort tillsammans käre läsare,

tror jag att vi aflägger ett besök å en saloon. På »salooner»

rader ingen brist i New-York. I hvarje gathörn fins i regeln

en saloon, d. v. s. tre i gatukorset; det påstås, att det ej

får finnas mer än tre, i det fjärde hörnet är inrymdt ett apotek.

I regeln är det alltid fullt med folk å saloonerna. I alla salooner

finnas bekvämlighetsinrättningar till gratis förfogande och bidrager

detta nog ej minst till den stora frekvensen. Af kommunen

uppsatta bekvämlighetsinrättningar finnas ej, eller äro de åtminstone

mycket fåtaliga. Jag såg ej en enda.

Vi gå in på en saloon å Broadway, jättemetropolens

största affärsgata; den är öfver två svenska mil lång.

Man håller nu på med att under Broadway bygga en underjordisk

järnväg, den går från Battery park helt ut till ändan

af New-york och är beräknad att kosta 50 millioner dollars, men

antagligen kommer den att ej så litet öfverstiga denna summa.

Inne i saloonen går det undan värre med att få sina behof

tillfredsställda.

Affärsmän, börsjobbare, handelsbiträden och kontorister om

hvarandra stå nu härinne eller rättare sagt hänga rundt om vid

disken; en del i skjortärmarne och med uppknäppt väst, alla

ha brådtom att få slänga i sig en whisky, ett glas bier, eller

ramsa i sig en smörgås eller något annat af hvad som fins på

frilunchbordet. Lunch serveras gratis på saloonerna, det är

endast drickesvarorna som betalas.

Den som har skapat sig ett bekant namn, kan göra god

affär i Amerika som saloonegare. James I. Corbett, en af Amerikas

för några år tillbaka största prisboxare, har saloon vid Broadway,

Herald Square, och lär på den förtjäna kolossala pängar. Egaren

af Colman Hause 1177 Broadway har för att dra folk till sin

saloon, taflor som kostat 50,000 dollars, verkliga konstverk, rundt

om å väggarne. Det mår hvarken han eller affären illa af, det

ser man på tillströmningen.

*

Allmänna föreställningen bland dem, som icke varit i Amerika,

är den, att det måste vara förfärligt att bo där för de stora

höga husens skull. Ingen föreställning är dock mera falsk än

denna; det är endast i affärscentrerna af de amerikanska städerna,

som de så beryktade skyskraporna finnas, och där bo inga.

Endast om dagen, då lifvet pulserar -- men då pulserar det ock

med besked -- vistas man där; om nätterna är där tomt på

människor; utom nattvakten fns där då ingen.

Boningshusen däremot äro på långt när icke så stora som

här i Stockholm. Sådana kaserner tilltala ej amerikanarne. Det

är sällsynt att se högre boningshus än två våningar och så bor

man ej heller så inskränkt som här; mindre än två å tre rum

och kök har i regeln ingen arbetare och så: hvilken komfort!

Badrum och vattenklosett i våningen etc.

Praktisk är amerikanaren, det kan icke förnekas. Jag besökte

en bekant familj, som bl. a. egde automatisk gasmätare; för

en 25 cents kunde han ha gas till ljus och kokning i cirka 5

dagar. Från källaren gick en elevator upp till köket, hvarigenom

kol, koks och ved lätt och bekvämt transporterades upp.

På taken, som äro flata, har en hvar hyresgäst -- dessa mindre

hus bebos i regeln ej af mer än 4, högst 6 familjer -- sin plats,

där han piskar sina mattor, torkar sin tvätt o. d. Om somrarne

under den varmaste tiden användas taken äfven till att sofva på.

För att fort kunna rädda sig vid eldsolyckor äro järnstegar

placerade från fönstren i öfversta våningen ned till gatan.

Man öppnar således endast fönstret stiger ut på stegen och

räddar sig. Det nyaste i den vägen äro stora, spiralformiga

järnplåtrör, i hvilka de nödstälda krypa in och rutscha ned på

gatan.

Jag gjorde dessa iakttagelser på väg till Central park, då

jag passerade andra avenyen dit.

*

Centralparken lär vara den största park, som finnes i världen;

den är 5 »block» eller kvarter bred och 80 kvarter i längd;

den har en areal af öfver 350 hektar eller 690 svenska tunnland.

I parken är en stor konstgjord sjö af 80 hektar eller 160 tunnlands

ytvidd.

Man kan ej tänka sig något herrligare än att göra

en promenad i den skuggrika parken, som nu har 600,000 träd,

men skall man taga allt som där fns i betraktande blir man

ej färdig på en dag, det är då säkert och visst.

Parken lär i det skick, den nu befinner sig, ha kostat omkr.

18 millioner dollars, (öfver 55 millioner kronor).

*

Hvilken massa skilda människotyper får man ej se i New-York!

Det fins ingen nation eller ras, som ej är där representerad.

Gulhyade japaneser, snedögda kineser, negrer och mulatter,

Vy af Central Park, New-York.

utgöra en brokig blandning i de människomassor, som röra sig

på gatorna. Lustigt är att se negrerna komma promenerande i

sina ljusa, storrutiga byxor, väldiga, höga, hvita kragar, stora

urringade västar; om halsen bära de merendels en väldig halsduk

i skriande färger och så under armen ett voluminöst, brokigt

paraply, som städse följer sin egare äfven i det vackraste

väder. Man vore frestad tro, att de frukta att mista sin svarta

färg, om en regndroppe skulle råka falla på dem.

*

Pang! Där small ett skott; Jag befann mig i närheten

af dockorna vid East River, (östra sidan af Hudsonfloden),

alltså allt annat än den fina stadsdelen. Jag påskyndade mina

steg åt det håll, därifrån jag hört skottet, i hopp att få

bevittna något äkta amerikanskt bofstreck, men jag såg intet

annat än några ungdomar af det fria Amerika stå och titta

på en hund, som nu låg död, illa tilltygad. En poliskonstapel

aflägsnade sig med gravitetiska steg från platsen, i det

han stack ned en revolver i kavaj fickan. Hunden hade blifvit

öfverkörd men endast lemlästad; för att befria det stackars

djuret från sitt lidande sköt konstapeln ihjäl hunden; därtill

har polisen order, sedan blir det renhållningsverkets sak att

transportera bort kadavret. På samma sätt går man äfven

till väga, när någon häst störtar och bryter benen af sig eller

på annat sätt lemlästas. Som man finner, går det fort och

resolut undan i detta land.

Att flanera på New-Yorks gator blir man snart trött på;

åtminstone blef jag det, om det än under en kort tid kan vara

rätt intressant. Alla ha så brådt, så brådt; det är, som om man

såge en kapplöpning, där alla anstränga sig till det yttersta för

att komma fram först, och jag för min del tycker, att all kapplöpning

är fåneri.

Att få se någon snobbtyp har sig svårt. Amerikanarne

äro allt för praktiskt folk och ha för brådt för att ha tid

till att gå omkring och snobba; t. o. m. på 5:te avenuen,

millionärernas gata med sina 30 fot breda trottoarer, får man

förgäfves se sig om efter de här hemma så bekanta grilljannarne.

Att däremot besöka de stora jätteaffärerna är något i sitt

slag det mäst intressanta, man kan tänka sig. Och hvilka affärer

sedan! Omsättningen måste vara kolossal. Jag räknade en

dag utanför Abraham Strauss" affärslokal i Brooklyn 54 af firmans

vagnar, på hvilka lastades varor, som skulle transporteras till

kunder. En annan sådan jätteaffär, Siegel & Coopers å 6:te

avenuen i New-York, är den största i hela Amerika.

I en dylik affär kan man få köpa allt möjligt, från

diamanter och den finaste sidenklädning, ända ned till en skurborste;

och behagas det morötter eller andra grönsaker till en

soppa, så finns det tillgång äfven därpå i öfverflöd. Gå bara upp

med elevatorn, högst upp i det väldiga affärskomplexet. När

man gjort upp affären i en afdelning och betalar, läggas penningarna,

jämte nota på hvad man köpt, i en bleckask; det hela

stoppas in i ett rör, och -- ratsch bär det i väg till kassan.

Inom, ett ögonblick kommer det växlat i rörpost tillbaka.

Jag var i ett af dessa väldiga etablissement och gick igenom

hvarje afdelning. Hvilken massa människor! Man formligen

trängdes öfverallt. I källarvåningen sutto minst ett 20-tal

kassörskor; de sutto innanför ett galler af ståltråd; hvarje kassörska

hade 5 rör att sköta. Det var roligt att stå och taga

lifvet därinnanför i betraktande; hvarje ögonblick kom en bleckask

neddausande, med förvånansvärd snabbhet öppnades den,

notan lästes, den medfölj ande sedeln eller silfverslanten växlades,

det, som köparen skulle ha tillbaka, lades in i asken, och så in

i röret med den, ratsch, i väg bar det, -- det hela var ett ögonblicks

verk.

När man ser, huru affärslifvet utvecklat sig i Amerika, ser

dessa stora, väldiga trustkompanier, så skall man vara mycket

kortsynt och enfaldig, om man ej kan begripa, att det endast

är en tidsfråga, när småaffärerna måste försvinna; de kunna

omöjligen uthärda eller upptaga konkurrensen med dessa trustkompanier,

som ha hundratals millioner till sitt förfogande. Det

är också intressant att iakttaga skilnaden i uppfattning mel]an

amerikansk och svensk befolkning i fråga om de stora

affärsetablissementen. Här hemma äro arbetarne vanligen rädda för

de stora affärerna och göra där mycket sällan sina uppköp. I

Amerika däremot ser man det stora flertalet kunder i dessa jätteaffärer,

att döma af utseende och klädsel, tillhöra arbetare- och

medelklassen. Det är en riktig mani bland dem att gå dit, och

jag undrar ej därpå. I elevatorer förflyttas man både upp och

ned; i hvarje våning fns en elegant salong, där man kan gå

in och sätta sig att hvila samt anteckna hvad man önskar köpa.

Onskar man en förfriskning, kan man för några cents erhålla en

sådan. Framför allt slipper man springa omkring i flera butiker.

Går man in i en af dessa jätteaffärer, finnes allt, man behöfver köpa.

Det är ingenting att förundra sig öfver, att det ena stora

trustbolaget efter det andra uppstår, till ruin och undergång för

många små-affärer. Man kunde frestas känna sig förtviflad på

de mindre affärsmännens vägnar, om man ej visste, att denna

koncentrering är en följd af utvecklingen och ej kan häjdas, att

ur den måste framväxa det socialistiska samhället, hvars mål är

allas samverkan till allas väl.

*

En del af central Park med Columbus-monumentet. Statyn, af marmor, aftäcktes 1892.

Det börjar blifva mörkt, snart strålar ett elektriskt ljushaf

ut öfver staden; särskildt i dess centrum, där de större affärslokalerna

och skyskraparne äro belägna, ter det hela sig storslaget.

Kommer man längre upp på avenuerna börjar ljushafvet försvagas.

Man har passerat förbi de storä affärsbyggnaderna;

lifvet börjar te sig mera alldagligt, här och där kan man å någon

af gatorna få se större eller mindre eldar tändas. Det är de

små blifvande »presidentkandidaterna», som tända dem, medan

små blifvande presidentskor samla ihop allt brännbart skräp,

som hittats i närheten. I början, när man kommer till Amerika,

förvånas man öfver, att pojkar oeh flickor utan vidare få tända

eldar på gatorna, och att polisen icke förbjuder det, men det

existerar i alla de större städer, jag besökt. Jag har ofta sett

väldiga bål, som flammat högt i luften. I synnerhet valdagar och

nationaldagar förekommer denna sport i stor utsträckning.

*

Något motsvarande våra kaféer och schweizerier fins ej

Amerika; man kan således ej gå in på ett kafé eller schweizeri

och fördrifva tiden med att läsa tidningar, samtidigt med att

man intager några förfriskningar. Man har endast »saloonerna»,

men där blir man snart trött på att stå och hänga. Visserligen

Bowery, »Syndens gata», med de upphöjda järnvägarne, beryktad mycket i

New-York, vida känd för sina spelhus, bordeller, dåliga logihus,

tvetydiga teatrar och dito affärsmän.

börjar nu den ena saloonägaren efter

den andra insätta ett par bord med

stolar, och å en del restaurauter finnas

rum bakom själfva krogrummet, där

gästerna serveras. Äfven finnas å många

salooner i dessa inre rum biljarder. Det

är tyska och skandinaviska saloonägare,

som börjat införa dessa nya anordningar,

och deras exempel följas af irländare

och engelsmän. Men det oaktadt

är lifvet där så enformigt, tråkigt och

okomfortabelt, att en europé aldrig där

kommer att känna sig så tillfreds som

hemma. Härutinnan stå amerikanarne

långt efter och ha mycket att lära af

oss européer.

*

Det lider mot midnatt. Lifvet

den nya världens metropol vid den

tiden på dygnet ville jag naturligtvis

gärna se; särskildt lockade det mig

att få aflägga ett besök på en kinesisk

restaurant. I sällskap med en nyförvärfvad

vän kom jag in på en sådan;

det var en brokig samling; kineser,

hvita och negrer sutto om hvarandra

och intogo sin supé, hvilken

bestod af högst konstiga rätter. Bland

annat serverades fågelbon för en och

en half dollars, medan råttsvansarne

endast kostade 75 ceuts. Då jag icke

vågade mig på ett fågelbo, af fruktan

för att hela portionen skulle få stå

orörd, begärde jag råttsvansar. Men

döm om min förvåning! När jag begynte smaka på anrättningen,

gledo råttsvansarne, den ene efter den andre, ned med god

smak. Att äta med pinnar lyckades mig däremot icke, hvarför

jag begärde och erhöll knif och gaffel. Det var rätt roligt att

se, med hvilken schwung och färdighet kineserna begagnade pinnarne,

när de inmundigade sina fågelbon, råttsvansar och andra

dylika läckerheter. Några hade fasligt brådtom för att så fort

som möjligt i de innerst liggande rummen å en träbrits eller

soffa få sig en pipa opium och under några timmar i drömmarnes

rike genomlefva en ljuf tillvaro -- som för de flesta, hvilka

hängifva sig åt denna förrädiska opiumnjutning, efter en kort tid

slutar med fullständig förstöring af hälsa och krafter.

Jag hade bestämdt föresatt mig att för en enda gång taga

mig ett opiumrus för att sedermera kunna beskrifva dess verkningar.

Nu fick jag intet tillfälle därtill; jag skulle se New-York

nattetid, och dagen därpå måste jag anträda min stora

resa vesterut. Emellertid träffade jag aftal om att vid återkomsten

få taga mig ett rus på ifrågavarande restaurant; priset

var jämförelsevis billigt, endast 3 dollars, men så var det ej

heller ett första klassens ställe. Därmed blef dock intet af, ty

när jag återvände till New-York, var min tid så upptagen, att

jag glömde bort alltsammans.

*

Vill man riktigt studera nattlifvet i New-York , sker det

bäst på nattkaféerna vid avenuerna, närmast stadens centrum, och

ännu bättre på nattkaféerna och ölsaloonerna på Bowery Street,

»Syndens gata» kallad för den massa af New-Yorks lätta damer,

som där hålla till jämte en del tvifvelaktiga existenser. Att bege

sig dit ensam är icke rådligt; hälst bör man vara ett par, tre

personer i sällskap, och ändå får man ha ögonen med sig; man

gör äfven klokast i att ej bekanta sig med någon. Här kan

man träffa på urspårade existenser af alla europeiska nationer

-- svenska »ädlingar», rymda baukdirektörer, f. d. fabrikanter,

simpla lådhuggare m. m. Det är en underlig gata denna »Syndens

gata». Längst uppåt ligga de finaste kaféerna och ölsaloonerna.

De finaste demimonde-damerna, äfventyrarne och de från Europa

rymda stortjufvar och bedragare, som ännu icke äro helt på

dekis, utan ha något kvar af det stulna, ha där sitt tillhåll. Ju

längre nedåt gatan man kommer fram mot stadens affärscentrum,

desto simplare och ruskigare bli kaféerna och deras

publik, ja till slut så ruskiga, att man tager sig en funderare,

om man ej riskerar för mycket på att stiga in.

När man sedan befinner sig trygg och lugn i sin bädd,

fattas man af en känsla af välbehag och tillfredsställelse;

åtminstone var så fallet med mig, men samtidigt kunde jag ej

underlåta att göra följ ande reflexioner:

All den uselhet och det elände, som du sett här i denna

världsstad -- hvilken är grundorsaken därtill? Hvad har fört

dessa förfallna och urspårade individer af båda könen in på det

sluttande planet, för att slutligen göra dem mera djuriska än

djuren och helt utplåna alla rättsbegrepp och alla ädlare känslor?

Försummad, bristfällig eller snedvriden uppfostran, jagandet efter

guld, brödbekymren, den hårda kampen för tillvaron -- är det

ej något af allt detta, som från första början missriktat deras lif?

Kan ej en bättre, mera omsorgsfull uppfostran, hvarigenom

själfviskheten mildrades af en sund och hel syn på lifvet och

samhället, beredas människorna?

Kunde ej den, för så många, hårda kampen för tillvaron

underlättas? Kan ej mera göras för att främja och stärka

solidaritetskänslan mellan människorna? Jo, förvisso! Se där ett

arbete för alla, icke minst för våra samhällens ledande män att

taga under öfvervägande.

På uppviglingsfärd genom östern.

Den 26 September lämnade jag New-York för att genom

de östra staterna, Connecticut, Rhode Island och Massachusetts

företaga en rundresa till de platser, där talrika

svenskar voro bosatta eller afdelningar af socialistiska

arbetarepartiet funos. Först styrdes kosan till Connecticut, där

New Britain och Hartford skulle besökas. Med järnväg öfver

New-Haven for jag till New-Britain. Det var en härlig resa.

Till New-Haven gick banan utmed kusten till Long-Island-sundet,

som ofta erbjöd de vackraste vyer.

Vid järnvägsresor i Amerika gäller det att passa på, om

man skall komma med. Allting går så tyst och stilla; där förekommer

ingen ringning med klockor eller utropning såsom här

hemma; man köper sin biljett, kilar ut i banhallen och så får

man taga reda på numret på den ingång till perrongen, där det

tåg står, som man skall med. Vid hvar sådan ingång står en

vaktmästare och ingen, som ej är försedd med biljett, får komma

in på den särskildt afskilda del af perrongen, där tågen stå färdiga

till afgång.

Man ser ej till någon stram, uniformsklädd »stins », eller

stationsinspektor, som vid tågens afgång ger signal med hvisselpipa

och vid deras ankomst viftar med en röd flagga. Tågföraren,

förste konduktören, ger signal genom att trycka på en elektrisk

knapp, hvarpå lokomotivföraren sätter tåget i gång. På samma

sätt går det till, när tåget skall stanna, alltid tyst och stilla.

Inga ceremonier och intet oväsen som här hemma.

För att det skall kunna gå raskt undan finnas på flere

järnvägslinier, åtminstone i östern, vid vissa mellanrum en med

vatten fyld ränna af järn mellan skenorna, hvarifrån lokomotiven,

medan tåget är i full gång, uppsuger vatten i ångpannan.

Dessa rännor ha en längd af öfver tusen fot; medelst ånga

hindrar man om vintrarne vattnet i rännorna att frysa.

Vaggonerna äro ej som här afdelade i små kupéer. Vagnen

har ett 30- à 40-tal vid sidorna placerade soffor med plats för

två passagerare i hvar; midt genom hela vagnen löper en gång.

Konstruktionen är smäckrare än våra stora bogievagnar.

Passageraretågen äro mindre än våra, men så gå de så mycket oftare.

Under tågets gång passerar konduktören genom vagnen och

säger ut namnet på nästa station, där tåget stannar. Då gäller

det att genast göra sig färdig att hastigt stiga af, såvida man

ej vill utsätta sig för att få göra en extra resa längre än man

ämnat.

New-Britain är en stad på 27,000 innevånare, hvaraf minst

7,000 äro svenskar. Där fins en ganska lifaktig svensk klubb,

som tillhör det socialistiska arbetarepartiet. Jag hade nöjet

träffa flere bekanta, bland andra en partivän vid namn Eric

Lind, som för några år sedan arbetade vid Grängesbergs grufvor.

Den 27 sept. höll jag ett möte i Turner Hall för öfver 400

personer.

Dagen därpå befann lag mig i Hartford, där möte hölls i

German Hall. Hartford är såtet för guvernören i staten Connecticut.

Staden, som räknar 75,000 innevånare, hvaraf omkr. 4,000

svenskar, är mycket vacker och fin. Stadsparken med sina

statyer och fontäner är härlig att skåda; invid parken ligger

statens representanthus Kapitolium, en monumental byggnad,

som med sin förgylda kupol verkar imponerande. I Hartford

bor den världsberyktade amerikanske humoristen Samuel Langhorne

Clemens, sign. »Mark Twain». I trädgårdarne växa söderns

frukter, och hade jag nöjet att där för första gången äta vindrufvor,

som jag själf plockat från vindrufrankorna.

Från denna första lilla tripp återvände jag till New-York,

där åter några möten höllos. Den 3 okt. reste jag till Providence

i Rhode Island.

Med »Plymouth», en kustångare, gjorde jag resan dit. Den

som ej sett eller farit med en af dessa ångare kan ens

tillnärmelsevis föreställa sig, hur luxuöst och komfortabelt de äro

inredda.

»Plymouth» låg fyra våningar öfver vattnet och rundt kring

ångaren löpte promenaddäck; till passagerarnes bekvämlighet

voro inrättade stora läs-, konversations- och röksalonger med

eleganta, bekväma fåtöljer; vidare fans en musikhall, där en

orkester på 10 personer gaf gratis konsert till kl. 11 på aftonen.

Jag var allt annat än frisk, när jag gaf mig i väg till

Providence. Ombytet af klimat och kost m. m. hade så inverkat

på mig att jag kände mig riktigt sjuk. Jag kunde därför ej

få njuta som jag önskat af denna härliga resa, utan måste efter

en god timmes färd gå till kojs.

På morgonen den 4 okt. anlände vi till Providence, »Österns

perla» kallad. Ja, staden är en verklig perla, infattad af stora

lummiga löfträd med väldiga kronor. Befolkningen uppgår till

175,000, hvaraf 5- à 6,000 svenskar. Här är världens största

silfverfabrik belägen, nämligen Gorhams Manufaktori, som sysselsätter

1,800 arbetare. Äfven en af de största guldsmedsfirmorna

i Amerika, Östberg & Biarton, har här sitt säte. Östberg är

norrman.

Bland andra bekanta träffade jag förre ordföranden för

Rörstrands arbetareförbund, W. Olsson, hvilken för sin verksamhet

i förbundet så trakasserades af disponent och basar, att han

måste söka sin utkomst i den nya världen; han har det bra,

trifves godt och önskar sig ej tillbaka till »straffanstalten»,

yttrade han. Jag träffade ännu en, skräddare Forsström,

fackföreningens i Stockholm f. d. ordförande; han deltager med lif

och lust i arbetarerörelsen i sitt nya hemland. Båda dessa

gamla partivänner sände med mig till vänner och bekanta hjärtliga

hälsningar, som jag härmed framför. I Providence finnas många

goda, energiska medlemmar af arbetarerörelsen. På tal härom

kan jag ej underlåta omnämna en gammal dansk vid namn

Gundersen från Köpenhamn; både han och hans hustru äro gamla

och grånade i partiets tjänst. Gundersens energiska hustru har

bl. a. tagit initiativet till bildande af en kvinnoklubb.

Providence, hvilket, såsom jag nämnt, betyder »försyn»,

har grundlagts af en engelsk religiös utvandrare Roger Williams.

Då han 1630 vid 32 års ålder kom öfver till Amerika, blef han

erbjuden att som prest bosätta sig i Boston, men han afslog

anbudet, emedan han ej ville tjäna en församling, som ej helt

skilt sig från den engelska statskyrkan. Roger Williams var en

af dessa stora karaktärer, som icke gå på ackord med sina åsikter.

Han lärde, att den världsliga makten icke har något att skaffa

med religionen eller med samvetssaker öfver hufvud taget, att

den verldsliga makten icke har rätt att straffa religiösa

»förbrytelser» såsom sabbatsbrott eller brott mot »något annat bud

å lagens första tafla». Han förklarade, att det var orätt att

taga landet från indianerna och att den engelske kungen ej

hade rätt att skänka bort deras områden. Dessutom angrep

han hyckleriet och de religiösa villfarelserna och oordningarne i

församlingarne -- allt handlingar, som föranledde Massachusetts

världsliga och andliga myndigheter att den 9 okt. 1635 utfärda

en bannlysningsbulla mot Williams, hvarjämte han utvisades

från New England. Han efterkom emellertid ej ordern och nu

beslöt man att arrestera och hemsända honom till England,

men då man kom för att häkta honom, var han försvunnen.

Det var i Januari, den kallaste månaden under vintern. I 14

veckor irrade han omkring fredlös, skild från hustru och barn.

Ofta när han ej träffade på indianhyddor, måste han tillbringa

natten i vilda skogen. Slutligen hamnade han i Rhode Island,

där han vänligt mottogs af indianerna; här bosatte han sig och

grundlade staden Providence. När de religiöse hycklarne och

puritanerna fingo reda på hans vistelseort, sökte de muta indianer

att mörda honom, men dessa »hedningar» visade sig mera

mänskliga än de ofördragsamma puritanerna.

Icke allenast Providence, utan hela staten Rhode Island, har

Williams grundlagt; styrelsesättet i den nyanlagda kolonien blef

fullständigt demokratiskt, och kolonien en fristad för alla politiskt

och religiöst förföljda. Williams dog 1683 i en ålder af 84 år.

Som man ser, var det en stor man, inspirerad af en verkligt

religiös anda, ingen humbug eller medelmåtta som de, hvilka

nu finnas där och ändå vilja gå och gälla för stora andliga ljus.

I den vackra stadsparken har staden låtit resa en staty

at> den märklige mannen. Se illustrationen å sid. 60.

Partivännerna i Providence hade hyrt till mitt möte den

vid Westminster-Street, stadens förnämsta gata, liggande stora

musikhallen, som rymmer öfver tusen åhörare. Mötet var vällyckadt

och hallen i det närmaste fullsatt. »Providence Journal» hade

inne ett mycket sympatiskt referat jämte mitt porträtt. Arbetarepartiet

är starkt organiseradt i Providence och hade vid senaste statsvalet

uppstält egen guvernörskandidat, en väfveriarbetare Ried.

I Amerika fins som bekant ingen statskyrka. Man skulle

då tro, att detta borde bidraga till att dämpa det religiösa

bigotteriet, som eljes öfverallt florerar. Så är dock tyvärr ej

fallet. Jag tror, att det knapt fins något land i världen så

öfversvämmadt af religiösa sekter med kyrkor, kapell och bönehus

som just Amerika. För religiösa gechäftsmakare är den stora

republiken ett Eldorado, om än det religiösa humbugsmakeriet

nu glädjande nog lär ha nått sin höjdpunkt. De ambulerande

själfgjorda själasörjarne äro lika sorgligt beryktade där som

här hemma. Sålunda arresterades i Providence för fickstöld,

medan jag uppehöll mig där, en viss Martin Foley från Boston,

medlem af Y. M. C. A., (Kristliga föreningen för unga män).

Han var ute i missionsärenden och offret för stölden var en mrs

Jone Pische. Att detta bofstreck väckte stort uppseende och lifligt

kommenterades i tidningarne, behöfver jag väl knappast nämna.

Under min fortsatta uppviglingsfärd genom Östern besökte

jag Pigeon Cove, Rockport, Malden, Lynn, Fitchburg, Gardner,

Woburn, Campello, Quincy, Worchester och Boston. Om den

sistnämnda staden mera längre fram. På alla dessa platser äro

en mängd svenskar bosatta, arbetande på fabriker, verkstäder etc.

I Campello, som ligger omkring 4 mil från Boston, bor en

massa svenskar, 5- à 6,000; de flesta arbeta i den nära intill

belägna staden Brocktons stora skofabriker, som uppgå till inemot

ett hundra. Omkring 40 mil norr om Boston ute på en

udde vid hafvet ligger Pigeon Cove och två mil därifrån Rockport,

där Amerikas kroesus"ar pläga vistas om somrarna. Quincy

är särskildt bekant för sina stenhuggerier. Flere tusen stenhuggare

och bland dem många svenskar arbeta i därvarande

stenbrott. Jag träffade där flere bekanta från stenhuggerierna

i Bohuslänska skärgården och Blekinge. En af dessa, en blekingebo,

hos hvilken jag bodde, ägde en fonograf. Min värd ville nödvändigt

att jag skulle tala in några ord i apparaten. Det intresserar

kanske läsaren att höra hvad jag yttrade. Mitt

fonograftal hade följande lydelse:

»Maningsord till arbetarne från Aug. Palm:

Arbetare! Proletärer i hela världen, förenen eder! Med

dessa maningsord slutade det manifest som Karl Marx för cirka

50 år tillbaka riktade till hela världens proletariat. Aldrig har

något maningsord uttalats, som på så kort tid vunnit sådan

genklang. Millioner af den gamla världens, af privatkapitalister

och stormän utplundrade proletariat stå nu där sammanslutna

mäktiga fackliga och politiska organisationer. Följen deras

exempel, sluten eder till socialismen, läsen dess tidningar och

skrifter, och träldomsoket, som i århundraden hvilat på edra

skuldror, skall genom den kraft, som enighet och organisation

gifver, aflägsnas. Frukta icke hånet, hatet och förföljelserna,

erinren eder diktarens ord, då han säger:

Vill du väg för nya tider bana,

vill du slag för folkets frihet slå.

vill du höja andens upprorsfana,

över Golgata din väg skall gå.

Lefve socialismen!

Jag hade ej väl talat in detta, förrän rullen blef insatt,

och vi fingo höra apparaten upprepa orden till stor förtjusning

för min värd, hans familj och några bekanta.

»Nu skall du tro, kamrat Palm, att du ofta skall få nöjet

tala till arbetarne i Quincy», sade min värd. »Nåväl, må de

bara följa maningsorden!» svarade jag.

Öfverallt under denna resa kunde jag glädja mig öfver

talrikt besökta möten. I regeln voro lokalerna fullsatta af en

intresserad publik. Att det emellertid fans många landsmän,

särskildt bland de s. k. religiösa och kälkborgarne, som med allt

annat än blida ögon följde min färd, fick jag snart tillfälle att

erfara. »Nordstjärnan», en i New-York utkommande svensk veckotidning,

hade redan efter mina första möten därstädes börjat visa

dåligt humör. Såväl den som en del andra svenska tidningar hade

på de olika platser, där jag uppträdde, sina korrespondenter, hvilka

skrefvo långa referat öfver mina möten. Då en stor del af dessa

referenter äro läsarekolportörer, kan man nog förstå, hurudana

referaten skulle bli. Beklagligt nog står så att säga nästan hela

den svensk-amerikanska prässen mer eller mindre i beroende af

läsarekolportörerna; mer än en tidning, som försökt göra sig fri

från deras tyranni, har bojkottats och slutligen nödgats, för att

ej gå under, krypa till korset, d. v. s. underkasta sig läsarne.

Alltnog, i alla referat lät man påskina den största missräkning.

Dels var jag den ynkligaste talare, de hade hört i hela sitt lif,

dels »svor» jag icke nog, tyckte de. Men underligt

nog, ju mer de täflade att prässa in i svenskarne, att det ej var

värdt att offra tid på att gå och höra den »galne skräddaren»,

desto mer folk kom till mina möten. Några tidningar påstodo

t. o. m., att det var slut med arbetarerörelsen i Sverge, och att

det var därför jag emigrerat till Amerika, där jag ämnade

kvarstanna.

Den 14 Okt. hade partivännerna i Worcester arrangerat

möte. Den i staden utkommande svenska tidningen »Skandinavia»

hade före mötet inne en »ledare» på öfver två spalter om

socialismen i allmänhet och den socialistiska rörelsen i Sverge

isynnerhet. Bl. a. aftryckte tidningen flere sånger och andra

godbitar, som stått i Social-Demokraten; att den tog det starkast

kryddade, den kunnat uppleta, får man ju ej förundra sig öfver,

då det ju gälde att »mota Olle i grind». Utom »ledaren» hälsade

tidningen mig med en notis, där det bl. a. heter:

»Nästa söndag få vi höra "folkuppviglaren", den politiske

talaren och f. d. skräddaren August Palm, som gjorde så mycket

väsen af sig i vårt gamla fosterland. Nej, så var det inte, det

var folket och myndigheterna, som gjorde så mycket väsen af

honom. Nu har mäster Palm emellertid blifvit inbjuden till

Worcester för att tala till stadens lugna och fredliga svenska

befolkning.

Hittills hafva vi varit vana att under söndagarne höra Guds

ords predikan och nykterhetsföredrag, men nästa söndag blir

det andra bullar, som komma att bjudas oss.»

Möteslokalen, som rymde omkring 800 personer, var till

sista plats fyld af en intresserad publik. Redaktören för

»Skandinavia» hr Tode var äfven närvarande. När jag slutat mitt

tal, drog jag upp ur fickan hr Todes tidning och började hålla en

liten vidräkning med hans artikel om socialismen. Jag vet ej, hur

jag tog det, men oförarglig måste jag ha varit den gången, ty

publiken låg dubbelvikt af skratt nere i salongen och å läktaren.

Dagen efter erhöll jag genom ett bud från redaktören en

vänlig inbjudan att komma in och hälsa på honom. »Hu»,

tänkte jag, »skall du våga det här i Amerika, där redaktörerna

bruka ta till revolvern, när de fått ett horn i sidan till någon».

Jag gick emellertid dit och fick ej anledning att ångra mitt

besök, ty jag blef på det vänligaste mottagen af såväl redaktören

själf som af tidningens ägare och öfriga redaktionsmedlemmar.

På sätteriet erhöll jag från en af sättmaskinerna följande

rader, uppsatta som minne från mitt besök:

AUGUST PALM.

"Skandinavia", Worcester.

Då jag aflägsnade mig, gjorde mig redaktören sällskap och

bjöd å en bättre saloon på en afskedsbägare. Men nu kommer

det bästa af alltihop. Referatet, som »Skandinavia» gaf af mötet

var mycket sympatiskt, och tidningen antog, att de skildringar

af mig och mina möten, som förut stått i svensk-amerikanska

prässen, måste vara falska eller förvrängda. Jag var en talare,

som förstod att taga publiken, försäkrade tidningen, och som

människa den trefligaste kurre, som trampar i ett par skor.

Det var katten, tänkte jag, när jag läste referatet: »Jaså,

det är på det sättet prässens representanter här i Amerika skola

vinnas». Sedan den betan började tidningarne bli hyggligare

mot mig. Ja, »alla sätt äro bra utom de tråkiga».

Worcester är en stor fabriksstad. Det största tråddrageri

Amerika, trustbolaget »American Steel Wire & C:o», som äfven

har fabriker å flere andra platser, är här beläget, sysselsätter

omkring 6,000 arbetare och af dem öfver 1,500 svenskar. I

Worcester bo omkring 15,000 skandinavier, till största delen

svenskar, hvilka uppgå till 10- à 11,000. I en stadsdel, som

heter Quinsigamond, bo de flesta af våra landsmän. Jag hörde

här berättas en rolig episod rörande P. P. Waldenström, när han

för några år sedan var ute på en predikoturné i Amerika och

bland andra platser äfven aflade ett besök i Worcester. Där

blef han äfven inbjuden att bese ett af de stora tråddragerierna.

Liksom alla eller åtminstone de flesta amerikanska storkapitalister,

ville fabrikens ägare gå och gälla för ett stort andligt ljus. Nu

hade kort förut, innan P. P. W. kom dit, lönerna vid fabriken

nedsatts, något som naturligtvis förbittrat arbetarne, af hvilka

många voro svenskar. På kvällen, samma dag P. P. W. besett

verket, predikade denne i en läsarekyrka i Worcester öfver texten

huru »saligt det är att vara fattig». Det var ett tal, som slog

an på den amerikanske mångmillionären, när han fick det öfversatt

för sig, och P. P. W. lär ha riktigt »kommit upp i smöret»

hos honom, hörde jag berättas. Åhja, religion en är en medicin,

som, rätt använd, kan brukas till allehanda, särskildt när doktorer

af en P. P. W:s och kousorters skrot och korn få handskas

med den.

Under hela min »uppviglingsfärd» genom östern, hvilken

tog en tid af 23 dagar, hade jag nog tur att, trots min obekantskap

med språket, ej fara vilse mer än en gång. Det var,

när jag en afton skulle bege mig till Lovell, en stad belägen

10 à 50 engelska mil från Boston. Jag kom då 20 mil längre,

än jag skulle och hann tillbaka till Lovell först vid midnatt.

Det blef »messfall» i Lovell, men någon liten otur, när man är

på »uppviglings»-turné, får man ej taga alltför tragiskt; man får

som Motander vara nöjd.

Columbus-monumentet vid ingången till Centralpark.

0

0

Boston.

Under min resa genom östern hade jag så att säga mitt

hufvudkvarter i Boston. Det är nu en af den stora

republikens vackraste städer. Enligt fjolårets folkräkning

har staden 560,892 invånare, men räknar man med nära

intill belägna förstäder och andra tätt befolkade orter, kan befolkningen

beräknas utgöra inemot en million. I stadens centrum

råder vissa timmar under dagen en oerhörd trafik. Då är det

hardt när omöjligt för såväl gående som spårvagnar och åkdon

att taga sig fram. Man har beräknat, att dagligen inemot

280,000 personer anlända till Boston på järnväg eller spårvagn

endast från kringliggande platser, för att efter förrättadt arbete

återvända på kvällen till sina hem. »South Union»-bangården

lär vara den största i världen; den blef färdig 1899. Alla till

staden ingående järnvägslinier sammanlöpa där. Ingen stad i

Amerika eger ett så storartadt, vidt utgrenadt, underjordiskt spårvägsnät,

»Subways», som Boston. Vi stiga dit ned. Härnere

under jorden pulserar ett lif, som ter sig underligt med sina

stationer, biljettkontor, hållplatser, tidnings- och papperskiosker

m. m.; å olika ställen finnas upp- och nedgångar, ledande genom

byggnader, uppförda i treflig paviljongstil. »Subwayen» eller

det underjordiska spårvägsnätet skall i närmaste framtid betydligt

utvidgas. För att minska den starka trängseln anläggas

upphöjda järnvägar; en af dessa, hvilken går fram längs Washington-Avenue,

var i det närmaste färdig att öppnas för trafik, då

jag vistades i Boston.

Hvilken utsträckning den elektriska spårvägsdriften har i

Amerika, därom kan man få en föreställning, när jag här nämner,

att sträckan mellan Boston och New-York, 233 engelska,

omkring 37 svenska mil, kan man tillryggalägga på spårvagn.

Där den ena spårvägslinien slutar, tager den andra vid; så går

det vidare från stad till stad. Vid alla spårvägslinier uppbär

konduktören pängarne och kontrollen sker därigenom, att han

för hvarje erlagd afgift drager i signalsnöret, hvarvid en visare

å ett ur i vagnen markerar. Bolagen ha hemliga kontrollanter,

i regeln kvinnor, för att se till, att icke konduktörerna lura

bolagen.

Biblioteket i Boston, »Public Library», beläget vid Copley

Square, är en magnifik bygnad som kostat 5 millioner dollars.

Det lär ega en af de största boksamlingar i världen, hörde jag

sägas. Jag var där flere gånger; i läsesalongen funnos tidningar

från alla världens länder. Af svenska tidningar såg jag tre,

bland dem äfven »Social-Demokraten», hvilket vi ha våra vakna

partivänner bland våra landsmän att tacka för. De båda andra

svenska tidningarne voro »Aftonbladet» och »Göteborgs Handels- och

Sjöfartstidning».

Bibliotekets stora, rymliga gårdsplan är inredd till promenadhall

med vattenbassin och tropiska växter, i hvilkas svalkande

skugga den besökande kan njuta en behaglig hylla.

Boston är icke allenast en vacker, utan äfven en fin stad,

som rymmer en stor kontingent af Amerikas »intelligens» och

bildade värld. Men stel är staden i jämförelse med New-York

eller Chicago. Man kan ej undgå att lägga märke därtill, när

man gör en rond genom staden och passerar de allmänna platserna, parkerna och andra ställen. Folket är så afmätt i alla

sina rörelser. Det glada, uppsluppna lif, det skämt och glam,

man ofta får bevittna hemma hos oss, när några komma tillsamman,

är för öfrigt helt och hållet okändt i Amerika, åtminstone

å alla platser, som jag besökte.

Af parker i Boston är »Public Garden» den förnämsta;

med sina många statyer, sina härliga anläggningar, sin insjö med

svan och roddbåtar är den en gouterad plats för allmänheten.

Jamaica-parken utan för Roxbury är äfven vacker att skåda.

En vy af densamma återgifves å sid. 68.

Som bekant ha åtskilliga af den gamla världens på dekis

komna »ädlingar»(!) under de senaste åren särskildt lagt an på

att fånga amerikanska »guldfåglar» -- millionärdöttrar och har

man ej lyckats att precis få fast i någon sådan låter man sig

nöja med mindre. Sålunda kom en dylik svensk »ädling» för

några år sedan till Boston och lyckades lägga embargo på en

rik krögare-enka vid Cross Street. Efter att i flere år ha varit

bas för servering af dålig vhisky m. m. är han nu välbestäld

fidekommissarie här i frihetens stamort i norden. »Tiderna ändras,

sa" borgmästaren, gick brandvakt». I Boston finnes en lifaktig

skandinavisk arbetareklubb, tillhörande det socialistiska arbetarepartiet;

en sångförening finnes äfven inom klubben. Under

de afstickare jag gjorde ut från Boston till närliggande platser,

ledsagades jag i regeln af sångarne, hvilkas friska sånger betydligt

bidrogo till att höja och lifva stämningen å mötena.

De östra staterna, som jag här i korta drag skildrat äro

de mäst bebygda och bäst odlade i Nord-Amerika.

Mycken skog och kuperad terräng ger landskapet omvexling

och skönhet, och i de stora löfskogarne växa fruktträden vildt.

Den mogna gyllne frukten såg så läcker ut, där den hängde i

grenarne, sträckande sig ut emot oss, vaggad af vindfläktarne,

liksom inbjöde den oss att komma och smaka, allt under det

tåget i rask fart brusade förbi.

Från östern sfyrde jag färden öfver New-York till Pennsylvania,

Nord-Amerikas största industristat.

Det är den folkrikaste staten med 7 millioner invånare,

men den har ock det största antalet fattiga, tack vare millionärernas,

de stora trustherrarnes hjärtlöshet och profithunger, som icke

allenast exploaterar detta af naturen så rika land, utan äfven

med svältlöner oerhördt utsuger arbetarne.

Bunker Hill monumentet.

Bunker Hill är en redutt, där en hård strid mellan engelsmännen och

Amerikanerna under frihetskriget utkämpades. Engelsmännen ledo ett grundligt

nederlag.

Grundstenen till minnesmärket lades af Lafayette den 17 Juni 1825. Byggnaden

är trettio kvadratfot vid basen och femton i toppen, den är 221 fot hög med

spiraltrappor till tornet, hvarifrån man har en förtjusande utsikt öfver Boston med omnejd. Monumentet har kostat 150,000 dollars.

Biljettkontoret vid »The Subway», den underjordiska järnvägen i Boston,

Park Street Station.

Olje- och koldistrikten i Pennsylvania.

Min egentliga mening var att öfver Albano och New-York

State resa till Kane, den plats jag först skulle

besöka i Pennsylvania, men ett bref från min son,

hvilket jag erhöll i Boston, sista dagen jag var där, ändrade

min resplan. Jag hade nämligen under de sista tre veckorna

två gånger sändt honom pänningar på postanvisning jämte bref,

då han ännu icke lyckats erhålla arbete. Han meddelade mig

nu, att han väl hade mottagit brefven, men icke »money», samt

uttalade sina farhågor för, att någon tjufaktig yankee vid amerikanska

postverket hade lagt sig till med pängarne.

Då jag omtalade detta missöde för Axel Ellis, hos hvilken

jag bodde under min vistelse i Boston och hvilken är en af

våra mera kända energiska partivänner på platsen, samt tog upp

och visade honom de å postkontoren erhållna kvittona, brast

han i skratt och upplyste mig om, att jag fortfarande »hade

pängarna på mig». Det, som jag trodde vara kvitton, var i

själfva verket »money order» eller just postanvisningarne, som

skulle insändas till adressaten, något som jag ej hade förstått. Det

var denna lilla episod, som föranledde mig att resa öfver New-York

till Pennsylvania. Det ej minst intressanta, när man pr

järnväg anländer till New-York, är att se världsstadens droskkuskar

i »arbete». Den morgon, jag från Boston kom till New-York,

fick jag härtill ett utmärkt tillfälle, medan jag lät borsta

mina stöflar. I förbigående sagdt får man säkerligen ej sina

skoplagg så väl putsade som i Amerika. Utanför järnvägsstationerna,

hotellen, saloonerna, i gathörnen, hafva skoputsarne

sina affärer under sommaren; under vintermånaderna flyttas

affären in i lokalen. Man stiger upp i upphöjda länstolar och

placerar bekvämt sin kroppshydda; medan man studerar sin

tidning eller det rörliga lifvet omkring, arbetar en neger i sitt

anletes svett på att få ens fot-fodral lika så svarta, blanka och

skinande som hans eget skinn. Hela proceduren kostar endast

5 cents, och det är den ärligt värd.

Alltnog, medan mina stöflar försattes i ett mera gentlemannaaktigt

skick, betraktade jag droskkuskarne. Utanför stationen -- det var vid 42:dra gatan -- höllo minst ett femtiotal

droskor eller »cabs», såsom de kallas på engelska. I New-York

äro alla droskkuskar iförda långa, svarta lifrockar och svarta,

höga hattar. Kuskarne stodo uppradade utanför gatan, så nära

trottoaren de kunde komma, och alla skreko de »cab! cab! cab!»

i det de med högra handens pekfinger omväxlande pekade på

den resande, de sökte få tag i, och på den »cab» som var deras.

Det var ett öronbedöfvande lif och oväsen, men hela den bullrande

scenen erbjöd en så skojfrisk anblick och gjorde på mig

ett så lifligt intryck, att jag länge efteråt hörde »cab, cab, cab»

susa i mina öron. Ofrivilligt förde tanken mig hem till Sverige,

till »ankdammen» i Tivoli, som Hazelius nu lagt beslag på.

Efter en angenäm järnvägsresa, hvarunder jag passerade

Philadelfia, Baltimore, Harrisburg, Williamsport och Ridgway,

anlände jag till Kane, en stad som ligger cirka 500 engelska

mil från New-York och 2,100 fot öfver hafvet på högsta punkten

af den ås, som under namn af Alleghanybergen sträcker sig

genom Pennsylvania. Staden är belägen midt i »oljedistriktet»

och har omkr. 8,000 invånare, hvaraf 2,000 svenskar. Rundtomkring

staden ligga otaliga petroleumbrunnar. Huru stort det

distrikt är, där oljan rinner direkt ur jorden, vet jag ej, men

långt innan man kommer till Kane, ser man på båda sidor om

järnvägen oljebrunn vid oljebrunn, ofta på endast 30, 50 à 100

meters afstånd från hvarandra. Deras utseende visar omstående

teckning. Oljekällådrorna ligga på olika djup. I en del brunnar

kväller oljan fram redan innan man kommer hundra fot ned,

andra brunnar åter äro mycket djupa. Den oljemängd, brunnarne

gifva, är äfven högst växlande, från ett tusen tunnor till en half

tunna pr dag. Oljan transporteras i rör direkt till New-York,

där den tappas på tankfartygen för vidare befordran till alla

världens länder och folk. I brunnarne finnes äfven ren jordgas,

som dels begagnas af befolkningen i distriktet, dels vid industriella

anläggningar därstädes; men gasen ledes äfven i rör,

liksom oljan, långt utom oljedistriktet. Till Buffalo, som ligger

100 engelska mil från Kane, läggas nu rör, hvari gasen skall

föras dit att användas såväl för industriella ändamål som privat

bruk. Men oaktadt det fins ett så stort öfverflöd på olja och

gas -- såväl gas som olja fins i myckenhet under hela staden

Kane -- så äro dock dessa naturens skatter stängda för både

kommunen och befolkningen. Bolaget, som äger källorna, har

nämligen monopol på området. Ingen utom bolaget får öppna

nya källor, och såväl staden som husägarne måste således för

belysningen köpa af bolaget den gas, som finnes under gator,

torg och hus. Visserligen är gasen billig, det skall ej förnekas,

men förhållandet är en slående illustration till, hur privatkapitatalismen

i sin moderna, fulländade form sträfvar att förvandla

allt till monopol och privilegier, som skyddas af privateganderätten.

Gasen kostar i Kane 10 cents (35 öre) pr 1,000 kubikfot,

för en låga betalas 15 cents pr månad. Men hvilka lågor!

Jag har sett lågor, som stått ut från brännaren en half aln.

Platsen, där Kane är belägen jämte kringliggande bygd,

erhöll Jenny Lind till skänks af en beundrare -- en Philadelfiamillionär,

för att där anlägga ett svenskt settlement. Till sin

agent antog hon en öfverste Kane, efter hvilken staden, som

endast är några år gammal, fått sitt namn. Han stal alltsammans,

påstås det, och blef en mäkta rik man på »affären».

Han är nu död men änkan lefver; en son är läkare i staden

och har eget sjukhus. De flesta farmare omkring Kane äro

svenskar. Jag hade nöjet att en dag aflägga ett besök hos en,

hvilken äfven var medlem af det socialdemokratiska

En fotograferad oljebrunns sprängning i närheten af White Rock Minerat Spring.

Skjutningen verkstäldes medelst en laddning af 25 kannor nitroglycerin, som

nedsänktes i den 2,250 fot borrade brunnen, och samtidigt fylldes oljekasken

eller lådan därnere till ett djup af 175 fot. Den på bilden synliga

hisställningen öfver brunnen, högt öfver hvilken oljan sprutar, reser sig

80 fot öfver marken. Det är en väldig syn.

arbetarepartiets afdelning på platsen. Han stod sig bra och hade en

välskött farm. På grund af traktens höga belägenhet är det

frostnätter nästan hela året om, hvarför endast hö, hafre och

rotfrukter kunna odlas. Råg och hvete däremot slå fel. Man

jämföre härmed, att t. ex. i Connecticut i Massachusetts och

kringliggande stater, endast 80 svenska mil därifrån, odlas vindrufvor.

De flesta svenskar i trakten kring Kane äro skogsarbetare.

Det är ett hårdt arbete i skogarne och äfven farligt

understundom. Endast omkr. 8 engelska mil från Kane nere i

dalen förekomma i skogarne skallerormar i sådan mängd, att

ingen gärna vill åtaga sig arbeta där under sommaren, om det

än bjudes dubbel betalning. Äfven björnar och pantrar ströfva

omkring i skogsbygden, de senare äro dock mera sällsynta.

I Kane bedrifves äfven en ganska stor glasbruksindustri;

ett par, tre stora glasbruk ligga tätt invid staden. Å det ena,

där stora fönster- och spegelglas tillverkas, var jag inne och såg

på, hur arbetet utfördes, hvilket var mycket intressant. I Kane

fick jag vidare tillfälle att bevittna den första amerikanska »valparaden».

Som jag längre fram närmare skall beskrifva en

amerikansk valparad, hvilken jag åsåg i Pittsburg, skall jag här

endast nämna, att de olika partiernas kandidater styra ut enhvar,

som vill arbeta för dem, med hattar, kappor, paraplyer;

de erhålla vidare fria resor å järnvägarna och gratis »fylla»; ja,

den som är riktigt smart, kan dessutom göra sig god förtjänst

under valrörelsen. I Kane såg jag en svensk farmare, som först

hade lurat sig till en grå, väldig »storm» af den republikanske

kandidaten samt sedan en stor kappa af den demokratiske. Så

utstyrd vandrade han omkring i staden. Slutligen blef han »på lyran»,

som man säger, men förtäringen kostade honom ingenting,

ty under sin promenad träffade han på några för politik

indifferenta, som tyckte, att han visat sig så »smart», att han

förtjänat att gratis få sitt »qvantum satis».

Från Kane reste jag till Warren, en stad belägen omkr.

5 svenska mil från förstnämnda stad. Äfven Warren ligger i

oljedistriktet; där fins ett stort fanérsågeri, en stor fabrik för

tillverkning af vagnsaxlar, yxfabrik m. m. Staden har ett mycket

vackert läge i en härlig dal, genomskuren af Alleghanyfloden.

En mängd rikt folk, som dragit sig tillbaka från affärerna eller

lefva på räntor, bor i Warren. Där finnes en lifaktig om än

liten klubb af S. L. P. (socialistiska arbetarepartiet), hvilken förhyrt

lokal hos en svensk handlande samt äfven eger ett litet

bibliotek. Till en med. d:r Ball, som är medlem af socialistiska

arbetarepartiet, hade jag adress och aflade hos honom ett par

besök under min korta vistelse i Warren. Såväl där som i Kane

träffade jag flere bekanta som energiskt arbeta för spridande af

de socialistiska idéerna bland kamrater och landsmän.

Från Warren reste jag till koldistriktet. Detta är deladt

i två »regioner» (distrikt), antracit-regionen och central-regionen.

Då den stora kolgrufarbetarestrejken under tiden för min vistelse

koldistriktet pågick i antracitregionen, hade inga möten af

S. L. P. där arrangerats, hvarför möten endast höllos i centralregionen.

Den första plats, jag besökte, var Du Bois, en stad

med 12,000 innebyggare. Grufvorna voro belägna en à två eng.

mil från staden, således på ett rätt betydligt afstånd, hvilket

bidrog till att göra staden ren och treflig; man var icke där

besvärad af den kväfvande, obehagliga rök, som öfverallt annars

förpestar luften i Pennsylvanias kol- och industridistrikt. Någon

särskild socialistisk skandinavisk klubb fans ej i Du Bois, i det de

skandinaviska arbetarne direkt slutit sig till det socialistiska

arbetarepartiets sektioner.

Från Du Bois reste jag till Anita, ett stort gruffält, som

ligger en timmes färd med spårvagn från Punxsutawney. --

Hvilket förskräckligt namn, käre läsare! Landskapet, som jag

reste genom från Du Bois till Anita, var allt annat än vackert.

Ju mera man närmade sig Anita, desto tröstlösare och mera afskräckande

blef det; skogseldar hade härjat stora sträckor, där

icke »baggbölarne», en kapitalisttyp som ej heller är sällsynt i

Amerika, ännu hunnit sköfla skogen. Här stodo utan löf och

kronor tusen sinom tusen halfbrända stammar af jätteträd, som,

innan elden härjande drog fram, utgjort skogarnes ståtliga prydnad.

Så den olidliga röken från gruffälten och den oräkneliga

mängd af koksförbränningsugnar, vi passerade förbi under resan!

Som en tjock, gröngrå, ogenomtränglig dimma vältrade sig röken

ut öfver nejden, uppblandad med de kväfvande svafvelångorna

från koksugnarne. Det hela erbjöd en bedröflig anblick, och

jag beklagar på det högsta dem, som för sitt uppehälle äro

nödgade att i åratal, kanske hela sitt lif, vistas i dessa helvetets

förgårdar.

Mellan Punxsutawney och Anita låg en dubbel rad af

koksförbrännningsugnar, som insvepte hela omgifningen i en den

förskräckligaste rök; ingen, som icke själf varit där och sett

det, kan ens tillnärmelsevis föreställa sig huru olidligt det är.

Öfver koksförbränningsugnarne löpa järnvägsskenor och

ugn ligger invid ugn. För att fylla dem gå tåg med kollastade

järnvagnar, från hvilka kolet lätt och snabbt afstjälpes i ugnarne.

De brinna oafbrutet året om och släckas endast i och för reparation.

I Anita arbeta många svenskar vid grufvorna och underligt

nog träffade jag flere, som trifdes bra där, trots den obehagliga

och tröstlösa omgifningen. En del hade skaffat sig egna

hus och var detta kanhända orsaken till att de icke kunde, om

de också ville, lämna orten. Andra åter, som jag talade med,

önskade sig bort, långt bort därifrån, men deras ekonomiska

ställning var sådan, att de voro tvungna att stanna, tills de

lyckats få medel att resa. Jag träffade sålunda bl. a. två unga

Falu-arbetare, som ej varit där mer än knappt ett år och som

jag kände något litet från Falun. De voro färdiga med Amerika,

och jag undrar ej därpå, ty de hade kommit direkt från Falun

med sina åtminstone på tre sidor vackra omgifningar till detta

helvete i miniatyr. Anita och det hastigt förbiskymtande landskapet

under järnvägsresan dit var allt hvad de sett af Amerika.

Vid grufvorna arbeta en mängd italienare, och mellan dem och

de öfriga grufarbetarne råder ingalunda det bästa förhållande.

Det är beklagligt, men föga att förvånas öfver, ty italienarne

arbeta nästan för hvad som hälst som bjudes dem; de lefva

mera som djur än som människor, och en sorglig anblick erbjödo

bostäderna i det italienska kvarteret; de liknade svinstior, och

deras invånare voro smutsiga och trasiga. I jämförelse härmed

var svenskarnes kvarter trefligt och angenämt med sina

renliga, välklädda arbetare. Det var nämligen en söndag, jag

uppehöll mig i Anita, så att jag hade ett utmärkt tillfälle att

göra iattakgelser och jämförelser.

Italienarnes bristande solidaritetskänsla, att de af bolagsdisponenterna

och deras kreatur läto sig godtyckligt behandlas,

var orsaken till det spända förhållandet. Enda sättet att afhjälpa

det är, att män af deras egen nation, som förstå betydelsen

af de humanitets- och rättfärdighetssträfvanden, som afspegla

sig i vår tids internationella arbetarerörelse, sändas ut att

vid de gruffält och arbetsplatser, där italienare arbeta, klargöra

för dessa, af lång arbetstid, svält och umbäranden förslöade

varelser nödvändigheten af solidaritet och sammanslutning mellan

arbetarne af alla nationer.

Det var för öfrigt icke allenast vid gruffälten i Pennsylvania

jag lade märke till animositeten mellan italienarne och

den öfriga arbetarebefolkningen. Den gjorde sig gällande öfverallt,

och orsaken var alltid densamma. Sålunda användas italienarne

till gatu- och renhållningsarbeten i New-York, Chicago

och annorstädes. De ha trängt ut irländarne, och orsaken är

öfverallt densamma -- den ringa betalning, de låta afspisa sig

med för det hårda, obehagliga arbetet! Ej underligt då, att

bolagsherrarne, som samla guldhögar, grundarne och trustägarne,

hvilkas enda sträfvan är att genom låga arbetslöner få profiterna

att växa, äro förtjusta öfver den medgörliga arbetskraft, som

italienarne ställa till deras disposition. De begagna sig af den

att hålla lönerna nere för de arbetare, hvilka göra anspråk på

en så stor ersättning för sitt arbete, att de kunna föra en

mänsklig tillvaro.

I Anita träffade jag flere för arbetarerörelsen varmt intresserade

landsmän samt hade på söndagen ett väl besökt möte.

Dagen därpå reste jag till Patton. På vägen dit låg jag

6 timmar i en liten stad, som hette Mahaffey. Jag skulle byta

om tåg och fara med en annan linie, men som jag tyckte, att

staden såg hemtreflig ut och hade vackra omgifningar, stannade

jag där för att taga en promenad upp på de vackra höjder, som

omgifva staden, då jag ändå kunde komma fram i rätt tid till

mötet i Patton på aftonen. Efter promenaden gick jag ned till

stationen för att fortsätta resan.

Ju längre man kommer inåt västern, i synnerhet när man

aflägsnar sig från hufvudlinierna, äro de flesta små

järnvägsstationerna eländiga ruckel jämförda med våra inbjudande,

villastil byggda, små stationshus. De stormrika järnvägsbolagen

taga ingen hänsyn till allmänheten; det gäller bara för dem att

håfva in dollars. Och egendomligt nog -- medan man skulle

kunna tro, att amerikanarne voro födda med ett glas isvatten

i hand, då ju det där vid alla möjliga och omöjliga tillfällen

serveras isvatten, så fins ej så mycket som en droppe vatten att

läska sig med vid dessa mindre stationer. Ja, t. o. m. vid de

större stationerna kan det stundom vare rätt svårt att komma

öfver ett glas vatten. I Amerika kan man bäst iakttaga, hur

litet hänsyn monopolbolagen taga till allmänhetens intressen.

Gods- och trafiktaxorna fastställa kompanierna efter godttycke,

och jag behöfver väl knappt tillägga, att de förträffligt förstå

att sko sig på allmänhetens bekostnad. Lyckligtvis växer dock

dagligen det allmänna missnöjet med det rådande tillståndet,

växer mer än man skulle föreställa sig, när man på så långt

afstånd som här i Europa studerar Amerika genom tidningarne.

Den i Amerika mer än annorstädes i världen starka koncentreringen

af kapital och affärer i kompanier och trustar har

inom alla samhållsklasser öppnat ögonen på många för den

bestående ordningens ohållbarhet. Och därtill kommer, att ett

omslag i folkmeningen försiggår vida snabbare i Amerika än i

andra länder; därpå har man ofta sett exempel, och därpå får

man äfven vara beredd.

Mahaffey hade två järnvägsstationer. Den, där jag skulle

stiga på, var ett sådant där litet eländigt krypin. Inne i

bagagerummet höllo stationskarlarne kalas med några bekanta; de voro

alla ganska påstrukna, något som jag dock rättvisligen måste

erkänna var både första och sista gången jag såg i Amerika,

ty i regeln äro amerikanarne mycket nyktrare än vi svenskar.

Den ende, som var nykter af hela personalen, var

biljettförsäljaren och en -- neger; han såg ut som om han ginge och

skämdes öfver hela tillställningen, ja, jag tyckte, att han föreföll

blek af förargelse. Äntligen kom tåget. En af de passagerare,

som skulle med, var så full, att tågföraren och en konduktör

måste hjälpa honom in i kupén, där han snart insomnade. När

konduktören kom fram och affordrade honom biljett, hade han

ingen eller kunde åtminstone ej finna den. En kort stund

därefter stannade tåget ute på linien, och tågföraren jämte

konduktören togo den stackars saten, buro ut honom och lade honom

utanför banvallen, och så bar det i väg igen. Rask expediering!

tänkte jag.

I Patton, en liten grufstad, fans högst ett 60-tal svenskar.

När jag hörde det, trodde jag, att mötet skulle bli alldeles

misslyckadt, men till min glädje visade sig mina farhågor ogrundade,

ty vid mötet, som t. o. m. hölls i en gymnastiklokal, hade

infunnit sig omkr. ett 50-tal svenskar förutom några amerikanska

arbetare; från ett gruffält, beläget öfver en svensk mil från

Patton, voro ett 10-tal deltagare, däribland en handlande och ett

par svenska affärsmän, kvarnägare, om jag icke missminner mig.

Efter mitt föredrag uppträdde flere, bland dem såväl handlanden

som den ene af affärsmännen, och uttalade sig för socialismen.

Man diskuterade äfven frågan om lämpligaste sättet att få en

afdelning af socialistiska arbetarepartiet till stånd samt huru

propagandan bland svenskarne härför borde bedrifvas. Mötet i Patton

blef alltså ingalunda ett af de minst betydelsefulla af de möten,

jag höll för landsmän i Pennsylvanias olje- och koldistrikt.

[Bild: Gatuscen. Pojkar tända eldar.]

[Bild: Scen ifrån ett amerikanskt valmöte.]

[Bild]

Officiel valsedel från Pittsburg.

Den, som röstar å alla ett partis kandidater, sätter ett kors i den öfverst å valsedeln befintliga cirkeln, röstas icke på hela partilistan sättes ett kors i hvarje kvadrat vid det namn, hvarpå röstas.

Pittsburg, Alleghany och Mc. Keesport.

Den 30 Okt. reste jag från Patton till Pittsburg,

medelpunkten för Nord-Amerikas järn- och stålindustri. Det

är här järn- och stålkungen, den från Homestead-sträjken

så sorgligt beryktade Carnegie har sina stora järnverk, hvilka

han nyligen sålt och som numera tillhöra en jättetrust, den största

i världen. Homestead ligger strax utanför Pittsburg. Öfver

en half svensk mil sträcker sig detta jätteetablissement, som

sysselsätter 25,000 arbetare.

På vägen till Pittsburg passerade jag Johnstown. Denna

stad ödelades 1894 af en öfversvämning, hvarvid äfven en mängd

människor fingo sätta lifvet till; man läste då i tidningarne

hemska skildringar af denna tilidragelse. Öfversvämningen

förorsakades af att fördämningarne för stadens vattenreservoarer,

hvilka voro belägna på de omgifvande höjderna, brusto, hvarpå

vattenmassorna vältrade ned öfver staden, sopande med sig flere

hundra hus; tusentals personer drunknade. Jag steg af tåget

och stannade där ett par timmar, för att på ort och ställe inhemta

några upplysningar om katastrofen samt för att få se de mest

hemsökta platserna. Staden har något öfver 35,000 invånare

och en mängd fabriker samt andra industriella anläggningar.

Några spår af den förfärliga tilldragelsen kunna numera ej upptäckas,

ty arbetet och idogheten ha för längesedan botat alla

skador, som öfversvämningen åstadkom. Men när man sett

stadens läge, kan man fatta hela olyckans vidd. Staden ligger

nämligen i en djup dal, som genomflytes af en flod »Conemaugh

river», hvilken längre bort utfaller i »Alleghany river». Rundt

omkring alldeles inpå staden sträcka sig de stora höjder, där

vattenreservarorna voro belägna. Vattnet fördes till dem genom

kanaler från ett par längre bort belägna insjöar. När

fördämningarne brusto, strömmade vattenmassorna icke allenast från

reservoarerna, utan äfven från sjöarne ned öfver den olyckliga

staden och dess invånare.

Som sagdt, när man tagit en öfverblick öfver terrängen, kan

man förstå, i hvilket kritiskt och farligt läge staden befann sig,

och hvarför olyckan erhöll ett sådant omfång.

Jag var förargad öfver, att jag icke hade tur att träffa

någon skandinav eller tysk, af hvilken jag kunnat få närmare

upplysningar om olyckan än dem jag nu erhöll af engelsktalande,

med hvilka jag hufvudsakligen måste meddela mig medelst

tecken. Så mycket fick jag likväl klart för mig, att ett stycke

nedanför järnvägsstationen till venster åt Pittsburgshållet till

hade stått en fabrik, som helt och hållet bortsköljts af de

nedstörtande vattenmassorna, och att ett trettiotal människor endast

där omkommit. Olyckan kom öfver staden som en tjuf om

natten, som en blixt från klar himmel, som en störtvåg. De

arma invånarne stodo som lamslagna af skräck, det gafs ingen

tid till räddning; de voro hjälplöst vigda till undergång.

När jag åter satt i järnvägskupén och kastade blicken ut

genom kupéfönstret öfver staden och de omgifvande höjderna,

var det, som om jag själf hade varit åsyna vittne till den

förfärliga katastrofen.

Strax efter det vi passerat en stad benämnd Greensburg,

sågo vi ett lokomotiv, en tender och ett par vagnar ligga nedvräkta

och söndersplittrade nedanför banvallen. Några dagar

förut hade ett tåg urspårat där.

Ju närmare vi kommo Pittsburg med omgifvande stora

järnindustricentra, desto mera fördunklades luften af den olidligaste

rök. Eländiga kåkar i arbetare- och fattigkvarteren

passerade vi förbi den sista halftimman, innan vi rullade in i Pittsburg.

Rundt omkring på höjderna hängde de uslaste kojor, hvilka

sågo ut att hvilket ögonblick som hälst kunna störta ned från

de skifferartade, sönderremnade nakna gråa bergen. Smuts,

fattigdom och rök, den olidligaste rök man kan tänka sig, --

se där det första intrycket man får af Pittsburg, innan man

stigit ur järnvägskupén och satt sin fot på stadens gator. Inne

i staden försvinner fattigdomen eller undanskyles af de höga,

stora husen med sina eleganta affärslokaler. Men smutsen och

röken äro dock kvar. Hela staden är så impregnerad af koldamm

och koksrök, att man smutsas ned af allt hvad man berör. Jag

tror ej det gick någon dag under min vistelse i Pittsburg som

jag ej grundligt tvättade mig om händerna 3 à 4 gånger och

ändå var jag alltid smutsig som en smed i arbetet.

Pittsburg har öfver 321,000 invånare och är omgifvet af

höjder, som skulle kunna erbjuda en härlig utsikt öfver staden

och omnejden, om ej röken läge så tung och skymmande. Två

segelbara floder, Alleghany river och Moongahela river, flyta

genom staden för att några mil vesterut förena sig till Ohio river.

Liksom i Stockholm finnas i Pittsburg flere hissar, med hvilka

man lätt och bekvämt kommer upp och ned för de särskildt

vid en sida af staden rätt branta höjderna, som ha en viss likhet

med »södra bergen». Men man har varit mera praktisk där än

här. Man transporterar ej blott människor upp och ned, utan

äfven hästar och åkdon. Hvarje hiss är så stor att den förutom

ett 20-tal passagerare kan taga två à tre hästar med åkdon.

Stål- och järn-kungen Carnegie, denne hänsynslöse arbetarplågare,

som, när hans arbetare för ett antal år sedan begärde

några cents löneförhöjning, lät sina »Pinkertonare», de amerikanska

kapitalisternas privatpolis, nedskjuta strejkande, har skänkt

staden ett bibliotek. Det är inrymdt i en palatslik byggnad,

som kostat öfver ett par millioner dollars. Öfver ingången till

detta »Carnegie Library of Pittsburg» står med stora bokstäfver

»Free to the People», i öfversättning »Fritt för Folket». Hvilket

hån! Slafvarne, som denne »filantrop», denne »människovän»

utsugit, på hvilkas arbete han sammanskrapat ej blott millionerna

till detta bibliotek, utan äfven hundratals millioner, som stannat

i hans egen ficka, äro efter dagens arbete så dödströtta och utpinade,

att de äro mer än glada att fortast möjligt få krypa till

kojs i sina eländiga kyffen i stället för att besöka biblioteket.

Jag aflade ett besök i detta Carnegie-bibliotek och gick

igenom dess elegant inredda läsrum och hallar, hvilkas prakt

verkar imponerande. På sin höjd ett tjugutal personer, de flesta

damer, såg jag där. De sågo alla ut att vara välbergadt folk,

men ej en enda arbetare syntes till.

Carnegie är icke allenast en stor »filantrop», utan han

uppträder äfven som predikant. För ett par år sedan predikade

han i en kyrka i New-York öfver ämnet: »Fattigdomens välsignelse»

och hade bland andra petroleumkungen Rockefeller till

åhörare; denne satt hela tiden med näsduken för ansiktet; folk

trodde, att han grät, men elaka skämtare påstå, att han skrattade,

så att ögonen runno.

Pittsburg har flere stora, härliga parker. I en af dem är

äfven inrättad en zoologisk trädgård med en mycket rikhaltig

djursamling, till en annan, Sichoni Avenue Park, är förlagd en

botanisk trädgård med ett synnerligen storartadt drifhus. När

man vandrar genom detta, kunde man tro, att man några ögonblick

förflyttats till tropikerna. Där funnos alla möjliga tropiska

växter, väldiga palmer, mot hvilka vår svenska palm är en liten

dvärg, banan- och apelsinträd, som buro frukt. Egendomliga

och praktfulla vattenväxter funnos i tusental; särskildt en ådrog

sig min uppmärksamhet genom sina stora blad, hvilka liknade

ett uppslaget paraply, och sina underbart vackra blommor; det

var en »Virginia Regia Brasil».

Vid ingången till denna park står en staty af en herre vid

namn Biglo, en af Pittsburgs »store män». Han är ännu i lifvet.

Staden har rest statyn, heter det, men efter hvad man berättade

mig, har mr Biglo själf betalt den samt t. o. m. mutat en del

åldermän (stadsfullmäktige) att gifva sitt samtycke till statyns

uppresande. »Det första, vi komma att göra, när mr Biglo gått

till sina fäder, är att ta bort skräpet och sälja metallen som

skrot», yttrade till mig en Pittsburgare, hvilken en dag var min

ciceron i staden och dess omgifningar. Mr Biglo är ej den

ende, som på detta sätt söker bli odödlig för att likväl, han

som så många andra uppkomlingar, ömkligen misslyckas.

Alleghany är helt och hållet sammanbygdt med Pittsburg,

det endast en kanal skiljer dessa syskonstäder åt. Den förstnämnda

staden, som ligger mycket högre än Pittsburg och har

130,000 invånare, kan betraktas som en slags förstad till Pittsburg;

en stor del af dem, som arbeta och ha anställning där,

bo i Alleghany.

Under min vistelse i Pittsburg bodde jag i Alleghany hos

en partivän, en amerikanare vid namn Eberle. Från fönstret i

mitt rum hade jag en härlig utsikt; skada blott att den så ofta

bortskymdes af den tjocka röken öfver Moongahela-floden, på

hvars stränder råder det rörligaste lif.

Mc Keesport är en stad på 35,000 invånåre, däraf 6,000

svenskar; den ligger 15 engelska mil från Pittsburg och är omgifven

af ett vackert, kuperadt landskap. Här är sätet för

världens största järnrörfabrikation.

Jag höll ej mindre än tre möten i Mc Keesport, men som

jag uppehöll mig i Pittsburg, Alleghany och Mc Keesport just

under de närmaste dagarne före presidentvalet, uppslukades allt

intresse af detta, hvarför mötena på dessa platser icke voro så

godt besökta. Parader och gatumöten, hvarvid det som oftast

gick muntert till, kunde jag icke konkurrera med, och bra var

det, ty i stället fick jag de ypperligaste tillfällen att studera

amerikanarne under den agitation, som föregår ett presidentval;

det var ingalunda den sämsta vinsten af mitt besök i dessa trakter.

När man far med spårvagn mellan Pittsburg och Mc.

Keesport, kan man äfven, om man så vill, passera förbi Carnegies

världsberyktade stål- och järnfabriker i Homestead. Där

tillverkas de flesta järnvägsstålskenor i världen, öfver 3,000

tons pr dag.

En impossant syn möter blicken, då man efter mörkrets

inbrott far förbi det väldiga etablissementet. Eldhafvet från

smälthyttorna och valsverken, fräsandet, smällarne och explosionerna

vid stålblåsningarne göra ett utomordentligt intryck.

Man kunde tro att man befunne sig utanför helvetets portar,

och att oväsendet därinne vore de fördömdas skri, förbannelser

och stönanden. Och när man vid arbetsskiftena ser af hårdt

arbete och öfveransträngning förstörda, bleka, hålögda gestalter

myllra ut med vacklande och släpande steg, kan man ej hindra

en förbannelse att tränga sig fram mellan sammanprässade läppar,

en förbannelse öfver det djäfvulska slafveri, som den stora massan

är underkastad, oaktadt vi lefva i en tid, då människan gjort

sig naturkrafterna underdåniga, så att de kunna utföra det hårda

arbete, hvarifrån hon förut ej kunde befrias. Men man behöfver

icke resa till Amerika för att få tillfälle att göra

dylika reflexioner. Vid våra svenska bruk och grufvor, i våra

stora industricentra får man bevittna samma slafveri, samma

helvetiska procedur, om än i mindre skala.

Någon särskild svensk afdelning af socialistiska arbetarepartiet

fins ej i Pittsburg; de få svenskar, som tillhöra partiet,

ha anslutit sig till »brancherna> eller afdelningarne. Ansatser

gjordes att bilda en svensk afdelning under mitt vistande där,

men, såsom jag nämnt, lade valet beslag på allt intresse; huru

försöket sedan utfallit, har jag mig icke bekant. I Alleghany

County, där Pittsburg är beläget, räknar partiet 18 afdelningar.

Hufvudstyrelsen för partiets organisation i Pennsylvania har sitt

säte i Smithfield Street 431, där den äfven förfogar öfver en

möteslokal. Den af partiet vid presidentvalet uppställde

vicepresident-kandidaten Remmel är glasblåsare och bosatt i Pittsburg.

Jag tillbragte några angenäma dagar i Pittsburg. I »högkvarteret»

arbetades under högtryck, ty en massa cirkulär, upprop

och meddelanden skulle därifrån sändas ut öfver hela Pennsylvania

till de olika afdelningarne, och dessutom måste äfven den

muntliga propagandan skötas; så att nog var det fullt upp

att göra.

En amerikansk valparad.

Amerikanarne under presidentval.

Intet folk i världen torde öfverträffa amerikanarne, då det

gäller att göra reklam, sak samma hvad det är fråga om,

affärer sport, religion, eller -- och icke minst -- politik.

De två sista månaderna före presidentvalet, hvilket äger

rum hvart fjärde år, är en politiskt upprörd tid i Amerika, och

ju mera man närmar sig dagen för valet, desto högre gå

lidelsernas vågor. Genom det reklamartade i agitationen får denna

emellertid icke så litet smak af humbug, åtminstone för en, som

ur europeiska förhållandens synvinkel gör sina iakttagelser. Det

gäller först för de skilda partierna att göra sina kandidater till

president- och vicepresident-värdigheten kända för allmänheten.

Visserligen göra tidningsorganen för de skilda politiska lägren i

dessa afseenden, hvad i deras makt står, men på det allmänheten

ej må glömma namnen, på det att den må bevara ett intryck

af kandidatens utseende, hänger man upp resp. kandidaters

porträtt på linor, hvilka fästas vid 30 à 40 meter höga stänger,

som placeras å gatorna vid sidan af trottoarerna. Ofta

upptaga porträtten hela gatans bredd, alltså nödiga dimensioner.

I butikfönstren, å restauranter, i cigarrbodar, salooner, kort sagdt

öfver allt ser man dessutom porträtter af det partis kandidat,

som innehafvaren eller ägaren tillhör. Detta verkar naturligtvis

hypnotiserande och suggererande på folket. Vidare bäres

kandidaternas märken i större eller mindre format å rockslagen, i

halsduken, å bröstet eller på någon annan synlig plats, af såväl

herrar som damer.

Under en valperiod är i Amerika den indifferente, den

som ej tager parti för någon, en dålig människa.

Så valmötena. De olika partiernas kandidater ha icke

allenast sin särskilda stab af agitatorer, som resa rundt och tala

för deras val, utan i Amerika måste äfven de, hvilka aspirera

till den högsta medborgerliga värdigheten i den stora republiken,

själfva ut och taga en dust för det politiska program, hvarpå

de uppstälts. Mc Kinley, som återvaldes i fjol, reste

visserligen icke omkring och agiterade -- af hälsoskäl uppgafs det --

fastän elaka tungor påstodo, att han ej får uppträda som talare,

att den egentlige ledaren af det republikanska partiet, senator

Mark Hanna, satt munkorg på Mc Kinley och endast låter honom

tala efter förut godkändt koncept. Men om än Mc Kinley höll

sig hemma, fick i stället den republikanske vicepresident-kandidaten

Roosevelt, den för sin brutalitet ryktbare, f. d. poliskommissarien

i New-York, som blef särskildt impopulär, för det han

ville förse poliskonstaplarnes klubbor med stålpiggar, så mycket

flitigare sköta den muntliga agitationen. Han reste sålunda

rundtom i landet under de närmaste sex veckorna före valet på

extra tåg från stad till stad och ofta höll han sina valtal äfven

från bakre plattformen på sin vaggon. Ej så sällan måste han

afbryta sitt tal och ge sig i väg, bombarderad som han

flerstädes blef med ruttna ägg, gatsmuts o. d. Enligt uppgift i

tidningarne höll Roosevelt under tiden 6 Sept. -- 6 Okt. 290 tal,

reste 12,870 eng. mil samt levererade mera än 580,000 ord till

600,000 personer. Som man ser -- intet latmansgöra. Det

kostar på att klifva upp till högsta spetsen af samhällstinnarne

i Amerika; man sofver sig icke eller födes därtill som här.

Vidare gatumötena, hvilka ingalunda äro de minst

intressanta. I ett gathörn uppträder talaren på en improviserad

tribun, bestående af en stol, en bänk, en omstjälpt tunna eller en

vagn. Ofta går det hett till. När lidelserna riktigt komma i

svallning, får ofta revolvern sista ordet. För några år sedan

var det alls ej ovanligt, nu händer det dock mera sällan; dock

har ännu intet val försiggått, utan att någon fått sätta till lifvet.

Valrörelsen kostar isynnerhet de båda hufvudpartierna,

republikanerna och demokraterna, kolossala summor, hvilka

uppbringas dels genom bidrag till valfonden från delegarne i de

stora trustkompanier och jättebolag, hvilkas inträssen äro nära

förknippade med det ena eller andra partiets framgång och

eröfring af makten, dels af alla, som äro anstälda i statens eller

kommunens tjänst, från de högsta ämbetsmännen ända ned till

poliskonstapeln och gatsoparen. Alla måste afstå en del af sin

lön till propagandan. Vidare lämnas bidrag af saloonägarne, af

entreprenörer och handtverkare, som äro spekulanter på eller

utföra offentliga arbeten. Efter sin ställning och den förtjänst,

de kunna påräkna under den ena eller andra politiska regimen,

måste de lämna sin tribut till de olika valkomitéerna, hvilka sedan

ha att disponera och ändamålsenligt använda rofvet. Folk af

alla möjliga kalibrar hålla sig framme vid sådana tillfällen.

Fackförenings- och andra arbetareledare af tvifvelaktigt skrot

och korn, hvilka mellan valen predika att all politik är en

styggelse för den fackliga organisationen, att denna bör vara »pure

and simple» ren och fri från all politik, komma nu fram för att få

sin portion med af de summor, valkomitéerna pinat ut. Till det

parti, som betalar bäst, sälja de både sig själfva och hela den

organisation, de leda. De äro med andra ord någonting i samma

stil som vårt »Svenska Arbetareförbund», och lika omhuldade

äro de af pressen och de »samhällsbevarande» elementen.

Men det är icke allenast den sortens arbetareledare, de

stora täflande partierna engagera under valkampanjen. Presterna

och kolportörerna i den brokiga massan af sekter och olika

nationaliteter ställa sig äfven i partiernas tjänst och sälja sina

hjordar till den högstbjudande; att i denna sköna, korrumperade

mutkolfssamling finnas ej så få svenska s. k. präster är en

sorglig sanning. Detta samvets- och karaktärslösa hycklarband hade

Mc Kinley mycket gagn af under senaste valet. De skänkte

honom sitt stöd, därför att det republikanska partiet var det

kapitalstarkaste och alltså betalade bäst. Det väckte mer än äckel

att höra berättas, huru denna liga under religionens täckmantel

i sina kyrkor bedref propaganda för det rådande politiska systemet.

För att gifva läsaren en föreställning om den skändliga arten

af denna agitation, skall jag här taga fram ett prof ur högen

och aftrycka en bit ur ett tal, som en svensk »pastor» Lincoln

i Jamestown N. Y. höll i sin kyrka vid ett tillfälle, då Roosevelt

inbjudits. Han yttrade:

»Jag behöfver inte nämna att denna stora församling på

det hjärtligaste välkomnar Kejsarstatens (sic) högste styresman.

Guvernör Roosevelt, (Roosevelt var guvernör i New-York State,

innan han valdes till vice president), ni är i händerna på vänner

i kväll! Jag vågar säga, ingen nationalitet skall understödja

er och det valprogram, ni representerar, så lojalt på valdagen

som svenskarne i hela Förenta Staterna. Rösträkningen den 6

Nov. skall bekräfta mitt påstående. Låt kyrkan genljuda af

patriotism och entusiasm i kväll. Jag vill höra bifallsrop för

vår stats orädde och populäre guvernör. Till dessa bifallsrop

för vår blifvande vice president ville jag ge ökad kraft och

mening genom att påyrka en åska af bifall för Theodore Roosevelt

och 1904.»

»Pastor» Lincoins ord hade ej talats för döfva öron. En

bifallsstorm, sådan som knappast aldrig hörts inom en kyrkas

väggar, hälsade Roosevelt», skrifver den svenska tidningen »Vårt

Land» i Jamestown. Roosevelt tackade naturligtvis på det

hjärtligaste, framhållande, att svenskarne voro de bästa af alla

nationer i hela den stora republiken. Bl. a. omtalade han, att

en svensk, som under kriget på Cuba stått under hans befäl vid

San Juan Hill, särskildt utmärkt sig i striden. Det var Roosevelts

icke minst starka dragplåster att städse framhålla huru tapper och

patriotisk han varit under kriget; när intet annat hjälpte, knep

han alltid sin publik med att ge ett stort patriotiskt nummer

om sitt stora mod. Vid ofvannämnda tillfälle glömde han

däremot visligen att tala om svensken Math. Johnson, som under

on strejk i Idaho för några år sedan nedsköts af Mc Kinleys

svarta soldater, då han, som i »The Bull Pen» (»Tjurkätten» --

fängelset för strejkande) blifvit vansinnig till följd af misshandel,

skulle föras till en asyl.

Det är intressant att iakttaga, hur ett presidentval i Amerika

rycker upp vederbörande myndigheter, såväl statens som

kommunernas ämbets- och tjänstemän. Gatorna i de amerikanska

städerna äro allt annat än rena i jämförelse med våra städer,

men under valagitationen passa vederbörande på att feja upp dem

och hålla snyggt. Det gäller att bevara medborgarnes förtroende

för ett eventuelt återval. När valet väl är undanstökadt, låta de

medborgarne åter vada i smutsen. Lagar och förordningar,

hvilkas efterlefnad det mellan valperioderna

icke är så noga med,

tillämpas strängt några veckor

före valet. Polisen, som annars

får en vink om att blunda så

mycket som möjligt för stora ooh

små oegentligheter, får nu order

att ha ögonen

öppna och se

efter, att allt

är »all right».

Saloonerna

pläga under

vanliga

förhållanden

vara öppna

dygnet om,

såväl hvardagar

som söndagar.

I New-York t. ex.

kan man på

natten midt

Amerikanskt gatumöte.

för polisens näsa gå in på hvilken saloon man vill, oaktadt det sker

i strid mot lagen. Naturligtvis få saloonägarne betala myndigheterna

för deras underordnades välvilliga blindhet. Men några veckor före

valet måste kunderna begagna bakvägen för att, när valet väl

är öfver, åter få gå in stora vägen. Med bordellerna, åtminstone

en del, hålles sträng räfst. Polisvagnarne rulla genom gatorna

den ene efter den andre, fullastade med allt lefvande gods,

polisen där kan få fast i. Kvinnor och män föras till

polisstationerna och häktena. Man företager dessa häktningar så

ostentativt som möjligt, ty ju mera uppseende det väcker, dess bättre,

det är ju bevis på, att vederbörande äro energiska och plikttrogna

försvarare af lagen, hvilket i sin ordning bidrager till att trygga

deras återval och segern åt det politiska system, som de

representera. Att tidningarne icke försumma att utbasuna

tjänstemännens ifver och plikttrogenhet, behöfver jag väl knappt nämna.

Den enda ljusglimten i all korruption och allt det elände,

som existerar i denna »fria» republik, är att en stor del af folket

äntligen börjar genomskåda humbugen. Den amerikanska

nationen är en stor nation. Den besitter en stark rättskänsla trots

den korruption, som näres och sprides af den ännu allsmäktiga

kapitalismen. Mellanklassen, farmarne och en stor del af

arbetarne kunna endast till en tid låta sig bedåra och föra sig

bakom ljuset af en servil tidningspräss, samvetslösa präster och

falska arbetareledare, denna sköna trio, som ställer sina krafter

till de högstbjudandes tjänst och förfogande. Dessa deras

husbönder och herrar äro i regeln samvetslösa uppkomlingar, som

sätta mera värde på några cents än på ett människolif, men för

att slå blå dunster i ögonen på folket, i form af välgörenhet

och donationer återskänka några smulor af det från mellanklassen,

farmarne och arbetarne åtroffade guldet, några millioner till

kyrkor såsom den hycklande Rockefeller eller till bibliotek såsom

den hjärtlöse utplundraren Carnegie! Men i längden går icke

detta; därtill är dock, trots allt, reflektionen alltför vaken hos det

amerikanska folket, som egentligen icke har andra anor än det

hårda slitets och försakelsens, som härstammar från och är ett

barn af den gamla världens, af storpatroner och privilegierade

klasser utplundrade proletariat.

När denna nation vaknar, skola vi få bevittna en hastig

sakernas förändring. Ett omslag i den allmänna stämningen

och samhällsåskådningen kommer att försiggå snabbare där än

i något annat land -- det är det intryck, man får af denna

unga nation, där de jäsande krafterna ännu ej hunnit uppgå i

en högre social harmoni.

Nord-Amerika har en statsförfattning, som är sant

demokratisk och folklig, och allt efter som förhållandena tillspetsa sig,

skall nationen lära sig begagna det vapen, som den har i sin

ego, den allmänna rösträtten, och som den aldrig kommer att

låta beröfva sig.

*

Vid ett amerikanskt presidentval utgöra valparaderna det

ingalunda minst sevärda; de erbjuda ett ypperligt tillfälle att

studera folklifvet och de politiska lidelserna på sin kulmen. Jag

såg flere sådana valparader under min vistelse i Amerika. Den

största jag såg var en parad i Pittsburg, och jag skall

härnedan skildra den, så godt min penna förmår.

Det var fredagen den 2 nov. Då jag vid 9-tiden på morgonen

följde med elektriska spårvagnen från min bostad i Alleghany,

syntes öfver allt, hvart man vände blicken, att något

riktigt storartadt var på färde. Öfverallt promenerade

helgdagsklädda människor. På gatorna och torgen stodo stora

jättevagnar, dekorerade med guirlander och stjärnbanéret och lastade

med maskiner, med hvete, majs, rotfrukter, grönsaker; här och

där syntes emblem för allehanda yrken och näringar. Pojkar

gingo omkring och tutade i blåsinstrument af olika slag och

storlek. När det led fram mot middagen, växte rörelsen, sorlet

och oväsendet, och öfverallt, där paradtåget skulle passera,

strömmade folket till i massor. Gatorna afspärrades, i det rep

drogos längs efter trottoarerna, så att gatan blef fri. Ett

öronbedöfvande larm och oväsen åstadkommo nu blåsinstrumenten

och allt möjligt tingel-tangel, som kunnat anskaffas. Ju mera

oljud, desto bättre; och nu var det icke längre bara pojkar, som

gingo omkring och förde oväsen med sina afgrundsinstrument,

nej, äfven stora vuxna karlar, slynglar på några och tjugu år,

samt damer i samma ålder trakterade med samma energi och

virtuositet pipor, trumpeter etc. Särskildt lade jag märke till

ett slags mässingstrumpeter i jätteformat, ända till tre alnar i

längd. Framför dem, som blåste i dessa lurar, gick en eller två

personer, på hvilkas axlar instrumentets ena ända hvilade.

Andra drogo efter sig i snören stora bjällror liknande koskällor.

Så ofvanpå allt detta oväsen oljud af smällare och andra

pyrotekniska påhitt. Jag ber mina ärade läsare och läsarinnor att

Stålblåsning i carnegieska verken, Homestead. (Se sid. 90.)

taga sin fantasi till hjälp för att göra sig en tillnärmelsevis

riktig föreställning om det larm och buller, som inleder och

afslutar en amerikansk valparad, sådan som det styrande partiet

i landet arrangerar den.

Medan detta förspel försiggår, ordnas paradtåget. I têten

bäres en väldig transparang med porträtter af president- och vice-

president-kandidaterna, därefter går en musikkår, och så följa

efter i vagn några af de högsta hönsen i den politiska korgen,

eskorterade af en hel kavalkad ryttare med de republikanska

färgerna fästade i -- hästsvansarne. Slutligen komma klubbarne

från de olika distrikten. De gå i regeln 6 à 8 i bredd och

upptaga hela gatan, så att det är godt utrymme mellan hvar man;

mellan hvart led är ett afstånd af 8 à 10 steg. Här och där

mellan klubbarne och afdelningarne har en musikkår stuckits in.

Hvar klubb och afdelning har en anförare; dessa ordningsmän

äro t. o. m. beväpnade med dragna sablar, hvilka de gå och

svänga med.

Allt detta är emellertid endast avantgardet. Efter förtruppen

skrida nu framåt i en lång rad de ofvannämnda väldiga,

dekorerade vagnarne, fullastade med landtmannaprodukter och

industriartiklar, visande allt hvad staten frambringar. I vagnarne

äro äfven en mängd unga och gamla om hvarandra placerade.

Alla äro försedda med blås- och skrammelinstrument för att öka

tjutet och oväsendet.

Efter vagnarne tågar så till sist den stora massan. Här

duger det ej att någon fattas, hvilken umgås med planer på att

få ett arbete eller en anställning, om det parti, som paraderar,

blir det vinnande, sysslan må vara aldrig så ringa. Arbetsgifvarne

öfva äfven ofta påtryckning på arbetarne, i det de stänga

sina verkstäder, på det att arbetarne må gå med i paraden.

Af utsända hejdukar antecknas de, som icke äro med, för att

sedan afskedas. Man säger naturligtvis icke, att afskedandet

eger rum af det skälet, men så går det till enligt de upplysningar,

jag erhöll på flere platser, där kontroll kan utöfvas. Då

arbetarnes samhörighets- och själfständighetskänsla ännu icke

är så utvecklad som i Europa, lyckas dylika manövrer ännu

så länge.

Ja, så ser en amerikansk valparad ut.

Sedan tåget passerat de större gatorna och torgen, hållas

på någon lämplig plats några tal från för tillfället uppförda

talarstolar. Därefter går tåget samma väg tillbaka och upplöses.

Härtill blott några detaljer för att fullständiga bilden af

det groteska skådespelet.

En syn för gudar är det att se negrerna i storrutiga, ljusa

kostymer med voluminösa öppna västar, hvita skinande

skjortbröst, manchetterna hängande långt ut öfver händerna och stora

hattar på hufvudet. De kurtisera negresserna, hvilka äro utstyrda

i lika skriande dräkter. Att de äro öfverlyckliga, därom skvallra

deras ögon, hvilka blixtra som diamanter innefattade i svart

emalj, och deras leenden, som visa ett par härliga, hvita tandrader.

Det var midnatt, gatorna hade åter fått sitt vanliga utseende,

restauranterna och saloonerna voro fylda med gäster,

som sågo trötta ut efter dagens strapatser. Ensamma, par om

par eller i kotterier aflägsnade de sig efterhand för att å

spårvagnarne skynda hemåt. Jag följde exemplet. Jag hade fått

nog af republikansk, amerikansk valhumbug. Det hela liknade

mera ett karnevalsupptåg, där flertalet af de uppträdande agerade

pajaser. Min sömn blef orolig, ty i öronen ljödo oafbrutet

skränet och det infernaliska spektaklet från dagens komedi.

Dagen efter läste jag i de republikanska tidningarne, huru

storartad paraden varit -- jag tror att tåget uppgafs ha varit flere

engelska mil långt -- och det var nu ej att undra på såsom

det var uppstäldt. Offer kräfde för öfrigt valparaden -- fyra

döda och flere skadade genom trängsel.

*

Ohio, Indiana och Illinois genom kupéfönstret.

På morgonen den 6 Nov., själfva dagen för presidentvalet,

reste jag från Pittsburg till Chicago. Jag tyckte att

det var bäst att använda dagen till resdag, då valförrättningen

lär vara mycket enformig och långrandig. Först sedan

den afslutats, börjar folklifvet åter blifva intressant och då

tåget skulle anlända till Chicago kl. 8:45 på aftonen, gjorde jag

räkning på att få se något af lifvet efter valet i denna så

mycket omskrifna stad, som utgör ingångsporten till vestern.

Då jag antagit, att det skulle intressera läsarne att få se

en officiell valsedel från den stora amerikanska republiken, så

har jag infört en sådan (se sid. 85). Det är den officiella valsedeln

för andra valdistriktet i Alleghanys 13:de krets. Den

upptager alla de partiers kandidater, som vid förra valet erhållit

minst 10,000 röster och som anmält sig ånyo. Valsedlarne tillhandahållas

valmännen gratis af staten å hvarje vallokal. Den

valman, som röstar på alla de kandidater, ett parti uppstält,

har endast att sätta ett kors i den öfverst uppe å valsedeln

befintliga cirkeln. Vill man icke rösta på hela den af ett parti

uppstälda listan, sättes ett kors i hvar kvadrat för det namn

man röstar på.

Det var en härlig dag, vädret var som under en solig dag

här hemma i början af Sept. månad. Snart hade vi ej blott

det rökiga Pittsburg utan äfven hela Pennsylvania långt bakom

oss. Endast några mil från Pittsburg kommer man in i Ohio.

Här är slättland med något skog i bakgrunden, påminnande om

trakten kring Uppsala. Att det var ett bördigt land, kunde

man se, oaktadt skörden till större delen var för länge sedan

inhöstad; det enda, som ännu stod ute förutom rotfrukterna, var

majsen, hvars afskurna stora, kraftiga, gula kornstockar lågo

uppstaplade i stora högar på fälten, som tåget passerade förbi.

Färden gick förbi städerna Rochester, Alliance, Mansfield, Ada

och Lafayette m. fl. Omkring Lima lågo en mängd oljebrunnar;

det fans således olja äfven i Ohio. Då vi nalkades Indiana,

kommo inom synhåll de första prärierna, dessa oändliga slätter,

som gifva landskapet i vestern dess egendomliga karaktär. Det

manshöga, förvissnade, sträfva präriegräset gaf slätten ett ödsligt,

tröstlöst utseende; endast i närheten af städerna ter det sig

någorlunda. civiliseradt. Den sorgligaste anblicken erbjödo de

dödas hviloställen, begrafningsplatserna. I Amerika fins som

bekant ingen statskyrka, hvart religiöst samfund har i de större

samhällena sina kapell och kyrkogårdar; i de mindre kommunerna

är det endast de större religiösa samfunden, som ha råd att ha

egna kyrkogårdar; de mindre sekterna få mot betalning där inhysa

sina döda. Visserligen finnas fattigbegrafningsplatser de s. k.

»Potters Fields » (krukomakarens åker), hvilka egas af kommunen,

men då det anses för en skandal och skam att bli begrafven å

dessa platser, så är det endast de mest elända eller urspårade,

de som sakna slägt, vänner och anförvandter, stackare, som dö

på gatorna, i fängelserna, på dårhusen eller fattiginrättningarne,

hvilka få sin sista hviloplats i »Potters Field». De religiösa

samfundens begrafningsplatser ute på prärien gjorde som sagdt

ett dystert, nedslående intryck. Ingen skugga från trädens

kronor kastades ut öfver grafvarne, där monumenten stodo lika

kalla och bleka som folket själft -- en trogen bild af nationen.

Huru mången landsman och landsmaninna hvilar icke här ute,

tänkte jag. När de legat på sitt yttersta och låtit blicken ila

ut, långt ut öfver den oändliga, ödsliga prärien, ha de ej månne

känt ett djupt vemod i sinnet vid tanken på hembygden, ha de

ej i tankarne jämfört dess härliga nejder med denna öde prärie

som gör en alltmer melankolisk och underlig till mods, ju längre

man låter blicken sväfva öfver vidderna. När man sett en prärie,

sett det manshöga präriegräset, kan man göra sig en föreställning

om det hemska och förfärliga läge, de stackars farmarne

befinna sig i vid en präriebrand. Ofta äro äfven städerna utsatta

för stora faror under en präriebrand. I det torra gräset,

som måste brinna som fnöske, har elden god näring; den måste

förtära allt i sin väg. De nybyggare, hvilka som farmare slagit

sig ned ute på den oändliga prärien, ha helt primitivt uppfört

sina bostäder; det ser ut, som skulle innebyggarne hvilket

ögonblick som hälst vara redo att ge sig i väg, öfverlåtande sina

hem åt de förödande stormarne eller åt elden. Inga uthus för

kreaturen finnas. De få gå ute både sommar och vinter och

bäst de förmå skydda sig mot den kalla, bitande blåst, som

under den kallare årstiden stryker fram öfver prärien.

I Fort Wayne, en stad i Indiana på 45,000 invånare, steg

ett sällskap negrer in i kupén. Jag fick då en liten inblick i

det rashat, som existerar mellan de hvita och de färgade. Sålunda

sutto ett par hvita, från de södra staterna att döma efter

deras drägt, sätt och uppträdande, och högt beklagade sig öfver

att negrerna, som föröfrigt uppförde sig mera städadt än de två

hvita herrarne, finge resa i samma vagnar som de hvita. I

södern och längre in i de vestra staterna nödgas de färgade

åka i särskilda vaggoner.

Det är roligt att studera riktiga infödda amerikanare; de

bry sig katten om hvad som passar sig, bara det passar dem

och deras egen bekvämlighet. I järnvägskupéerna lägga de upp

fötterna å öfversta kanten af soffornas ryggstöd, så att de ofta

ha sina fortkomstledamöter betydligt högre än sina hufvuden.

På samma sätt uppföra de sig i hotellens stora vestibuler, där

man som oftast får se dem intaga alla möjliga slags ställningar,

medan de läsa sina tidningar eller sitta och konversera med

hvarandra.

Ju mera vi närmade oss Chicago, desto mera bebygdt blef

landskapet, som därigenom erhöll en mindre dyster och enformig

prägel. Chicago är Amerikas underligaste stad, är knappt

tre fjärdedels sekel gammal och har likväl 1,698,575 invånare

enligt senaste folkräkningen. I Chicago mottogs jag af en bekant

från Stockholm, som jag skrifvit till i förväg, en skräddare

Eriksson, hvilken 1888 utvandrade till Amerika och som här

hemma deltog i arbetarerörelsen. Han hade punktligt infunnit

sig jämte några andra, som par renommé kände mig.

En af dem hade redan varit i valkampen och resultatet var en

blesserad hand. Det var likväl ej ett sådant lif, som jag förestält

mig, att det skulle vara efter ett val. Ute på gatorna var

det jämförelsevis ganska lugnt; på offentliga lokaler gick det

däremot mera hett till, men trött som jag var efter en hel lång

dagsresa, brydde jag mig icke om att ströfva gatorna omkring

och skaffa mig valinteriörer, utan tillbragte i stället ett par

timmar i vänners och gamla bekantas sällskap, innan jag sökte

hvila i Morfei armar för att de följande dagarne taga Chicago

riktigt i skärskådande.

En tidningspojke.

I Chicago härs och tvärs.

Chicago är en stor stad, det skall ej förnekas. I genomskärning

är den vida längre än New-York. Halsted-Street, som lär vara

stadens längsta gata, är ej mindre än

30 engelska, omkring 4 1/2 svenska mil lång. Men »det år litet

humbug i allt», det ha vi ju kungsord på. Så också med Chicago.

När man kommer utanför själfva affärscentrum, kan man på

såväl de elektriska spårvagnarne som på luftjärnbanorna, hvilka

i Chicago drifvas med elektricitet, medan de i New-York ännu

drifvas med ånga, fara långa sträckor, som ligga alldeles obebygda,

men där det fins utrymme för hela stadsdelar. Isynnerhet

på sydsidan ser det glest ut, och om man ej visste, att

man befann sig i världsstaden Chicago, skulle man knappt kunna

tro det, så litet framträder mångenstädes karaktären af en världsstad;

ofta får man ju på utkanterna se små, eländiga träkåkar.

Affärscentrum däremot med sina väldiga affärslokaler och

skyskrapare ter sig storartadt och verkar imponerande. Med

renhållningen och gatornas vård i öfrigt är det dock si och så i

jämförelse med hvad vi äro vana vid här i Stockholm; på många

ställen äro trottoarstenarne så trasiga, att man kan bryta benen

af sig, om man ej ser upp. Jag hade otur att en morgon, just

som jag gick ut från Hotel Windsor vid Dearborn Street, där

jag bodde under mitt första besök i Chicago, komma att snafva

mot en sådan där trasig trottoarsten och ramla omkull, hvarpå

jag åter måste skynda till hotellet för att få kläderna befriade

från gatsmutsen. I de finare kvarteren, där privatbostäderna

äro belägna, är det däremot snyggt; en del af avenyerna där

äro belagda med asfalt; trottoarerna äro mycket breda och belagda

med ljusa stenar, hvilket gör ett behagligt intryck; man

skulle nästan tro sig vara på landet, inbäddade som husen äro i

lummiga träd och blommande buskar.

Entré till kyrkogården Rose Hill.

Chicago är väl försedt med stora härliga parker, bland

hvilka Washington Park och Jackson Park på sydsidan äro de

största; den sistnämnda ligger utmed Michigan-sjön och blef

särskildt bekant från senaste världsutställningen, som där var

inrymd.

Humboldt- and Garfield Park ligger inne i staden mot vestsidan.

Den som tager första priset af Chicagos alla parker är

likväl Lincoln Park. Den är belägen på nordsidan och har ett

det härligaste läge utmed Michigan-sjön. I parken finnas en

Monument öfver massakern vid Fort Dearborn i Chicago.

massa statyer af bekanta personligheter från hela världen, insjöar,

där man för 5 à 10 cents kan få sig en roddtur i små

trefliga, svanliknande båtar, zoologisk och botanisk trädgård m. m.

Jag hade nöjet att få en åktur genom den härliga parken, och

en del af staden för öfrigt med en landsman, som har egen

fabrik för tillverkning af läskdrycker. I hans »surrey» -- namnet

på ett litet lätt enspännaråkdon -- företog jag ett par timmars

angenäm promenad. Jag besökte därvid äfven det största vattenverk,

Chicago har; det är beläget på nordsidan i närheten af

Lincoln Park och utgöres af en stor byggnad med ett högt

torn och väldiga maskiner. Chicago får sitt vatten från Michigansjön.

Några eng. mil från land har man uppfört ett stort

vattenuppfordringsverk, hvarifrån vattnet i väldiga rörledningar

drifves upp i vattentornet, som innesluter en stor vattenreservoar.

Chicagos kloaksystem lär vara det mäst storslagna och dyrbaraste

i världen. För att icke förorena vattnet i Michigan-sjön,

hvilket naturligtvis kunde få farliga följ der för stadens befolkning

i sanitärt afseende, ha kloakerna intet utlopp där; i stället

har man bygt en tunnel, som löper genom Illinois" kanal ut i

Missisippifloden; den är 40 mil lång och har kostat i anläggning

33 millioner dollars, öfver 122 millioner kronor.

Det från världsutställningen så mycket omtalade »Feers»

stora hjul hade jag nöjet få se. Det hade nu flyttats till

nordsidan och var uppstäldt vid Clerk Street, men som det

ej var i gång under min vistelse i Chicago, fick jag ej nöjet

göra en färd rundt på den väldiga kolossen. Att jag vid mina

utfärder härs och tvärs i Chicago icke skulle underlåta att besöka

den plats, Haymarket, där den af Chicago-polisen 1886

arrangerade bombkastningen ägde rum, är naturligt. Detta bofstreck

sattes i scen af guldhögsamlande arbetareatplundrare och

utfördes af lydiga polisverktyg för att komma åt de män, som

då med kraft och allvar förde de utplundrades talan mot utplundrarne.

En bomb kastades vid ett af de i de amerikanska

städerna så ofta förekommande offentliga gatumötena, hvarvid

några dödades, däriblaLd ett par poliskonstaplar, samt flere

skadades. För detta dåd gaf man arbetarnes förtroendemän skulden,

och Aug. Spies, Fischer jämte flere andra häktades och anklagades

som anstiftare och föröfvare af ogärningen. Aug. Spies,

Adolph Fischer, Albert R. Parsons, Louis Lingg och George

Engel fingo med sina lif plikta för ett brott, som polisen faktiskt

hade begått. Deras oskuld har sedermera bevisats af ingen

mindre än förre guvernören i Illinois, Altgeld, i en skrift, som

han utgaf för att försvara sig mot de angrepp, hvarför han utsattes,

då han benådade Oscar Neebe m. fl., hvilka äfven åtalades

för delaktighet i förbrytelsen, men sluppo undan galgen och

dömdes till 15 års straffarbete.

Haymarket eller hötorget liknar mera en mycket bred

gata än ett torg. År 1889 lät staden Chicago med stor pomp

och ståt uppresa ett stort monnument. (Se illustrationen å sid.

116). Det visar, såsom synes, bilden af en polis, som med

handen bjuder lugn. På framsidan finnes en inskription så

lydande: »I Folkets namn befaller jag fred. Rest af Chicago

den 4 Maj 1889 till minne af upploppet den 4 Maj 1886».

Det är högst betecknande, att efter guvernörens manliga

försvar för de af myndigheterna mördade ett fullständigt omslag

i stämningen till förmån för offren inträdt inom nästan alla

samhällsklasser, och det har t. o. m. haft till följd, att det å

Haymarket resta polismonumentet nu flyttats bort till en liten

park, Union Park, som ligger vid Ashiand- och Washington-

boulevarderna; man må hoppas, att skammärket kommer en dag

att försvinna äfven därifrån. Det var min bestämda afsikt att

aflägga besök på Valdheimskyrkogården, där polisoffren ligga

begrafna. Jag var också på väg ditut en dag i sällskap med

en god vän, men då vädret var dåligt och vägen ditut är mycket

lång, afstod jag därifrån.

Hustrun till den hängde Parsons, en negress, deltager

lika energiskt i arbetarerörelsen nu som innan hennes man måste

låta sitt lif. Jag vär en dag i hennes hem och sökte träffa

henne, men hon var borta, och som min tid var mycket upptagen,

fick jag ej tillfälle göra om besöket. Den benådade Oscar

Neebe, som satt inspärrad flere år på hårdt straffarbete, hade

jag däremot nöjet att träffa. Han har saloon och matservering

på sydsidan å Asland avenue 40, 29. Affären såg ut att gå

bra, ty där var fullt hus. Efter en kvarts timmes samtal togo vi

afsked af hvarandra. Neebe hade läst om min ankomst till

Amerika och om arbetarerörelsen i Sverge; han kände mig till

namnet och uttalade sin förhoppning och önskan om, att jag

måtte lyckas vinna många landsmän i Amerika för arbetarerörelsen,

samt önskade äfven partiet god framgång här i Sverige.

Ett löfte, som jag gaf att på återresan åter aflägga ett besök

hos honom en afton, såg jag mig icke i stånd att uppfylla; alla

mina kvällar då voro upptagna af möten.

Iden beryktade Pullmausstaden var jag äfven. Den ligger

på sydsidan af Chicago, långt ute bortom den 110:de gatan; den

har 12,000 invånare, som alla arbeta på de Pullmanska verkstäderna;

det bör dock anmärkas, att flere arbetare icke bo i

Pullmansstaden. Det var en söndag jag var därute och höll

därvid äfven ett möte i närheten. Där träffade jag en mängd

bekanta från skilda trakter af Sverige.

Staden var ren och försedd med trefliga, i villastil byggda,

arbetarebostäder, det skall villigt erkännas; men det låg på

samma gång något tryckande öfver det hela, ungefär som när

man en helgdag besöker en straffanstalt. Hvart innebyggarne

tagit vägen, vet jag ej. Antingen måtte de ha legat inne och

hvilat sig för att hämta nya krafter till slafarbetet dagen därpå

eller också måtte de ha utvandrat för dagen, ty i hela staden

mötte eller såg jag ej mera än på sin höjd ett tiotal personer.

Jag vet mig aldrig förut ha varit i ett samhälle med öfver 12,000

själar, där jag sett så litet människor ute. Inga lekande, glada

barn syntes till ute å gatorna eller å de öppna platserna, inga

promenerande, unga, glada män och kvinnor; hela staden var

som utdöd. 1 verkstäderna tillverkas som bekant de så luxuöst

inredda Pullmanska passagerare- och sofvagnarne, som Pullman

konstruerade för de amerikanska bantågen och hvarpå han förtjänade

millioner; dessutom tillverkas 50 à 70 lastvagnar pr dag.

Arbetarne ha från 15 cents (55 öre), till 25 cents (92 öre) pr

timma. Det stenrika bolaget, hvars aktiekapital beräknas utgöra

öfver 100 millioner dollars, och som eges af 12 personer, har

äfven verkstäder i Denver, Colorado, St. Louis och Buffalo.

Pullman, som var en selfmade man, afled för några år sedan

och efterlämnade en förmögenhet af öfver 35 millioner dollars,

hvilka han testamenterade till sin hustru och dotter. Sina två

söner däremot, hvilka lära vara ett par slösande och utsväfvande

sällar, gaf han ej mer än en lifränta af 5,000 dollars om året.

Liksom många andra amerikanska mångmillionärer ville

Pullman gå och gälla för en stor filantrop och arbetarevän!

Hans arbetarestad är ock ett uttryck för denna fåfänga att spela

välgörare och beskyddare. Han var patriarken, hans arbetare

hade endast att utan den ringaste protest underkasta sig hans

vilja och beslut, de behandlades kort sagdt som omyndiga, tills

de ej längre funno sig däri och tålamodet en gång brast.

För att realisera sina patriarkaliska planer byggde han

icke allenast den ryktbara staden, där allt skulle dansa efter

hans pipa, utan lät äfven uppföra en stor palatsartad byggnad

hvari inrymdes postkontor, apotek, teater, handelslokal, bostäder

för läkare samt möteslokaler för arbetarne. Där få behandlas

alla möjliga frågor utom politiska, försåvidt det ej gäller

uttalanden till förmån för det republikanska partiet, för det

»samhällsbevarande» system, som ännu sitter vid makten i den stora

republiken och som tack vare de rikliga pänningmedel, som stå

till dess förfogande, samlar omkring sig och besticker allsköns

samvetslöst skojarpack.

Men Pullman gick ännu längre. Han lät äfven bygga en

stor, ståtlig kyrka, och där ville han samla alla religiösa, alla sekter

så att säga under en hatt. Kyrkan skulle omväxlande stå öppen

för lutheraner och katoliker, reformerta och kväkare, baptister

och metodister och hvad de nu allt heta dessa religiösa sällskap,

som hvar för sig påstå, att de, just de allena vandra den rätta

vägen till saligheten.

Här visade han sig, som man ser, mycket klok och tolerant,

men gaf ock upphof till stridigheter. De olika sekterna lade

dagen den största ofördragsamhet inbördes; hvar och en

gjorde anspråk på att få uteslutande för sin räkning begagna

kyrkan, och då Pullman icke ville gå in härpå, började den ena

sekten efter den andra timra ihop små särskilda gudshus åt sig

och sina gudar, och nu står Pullmans kyrka öde och tom. Som

det gick med kyrkan, har det äfven gått med hans församlingshus

för arbetarne; den »samhällsbevarande» politik, som Pullman

sökte främja, tilltalade helt naturligt icke hans arbetare; de enda,

som besöka dessa lokaler, äro några förmän och en och annan

krypare, som hoppas därigenom bli uppmärksammad och framsparkad

till köttgrytan i det Puilmanska paradiset. De andra

ba sina egna själfständiga föreningar och egna lokaler utanför

Pullmausstadens område.

Pullman, påstås det, dog i förargelse öfver att se sitt stora

filantropiska verk omintetgjordt genom »arbetarnes halsstarrighet!»,

såsom han uttryckte sig.

Vi ha många sådana som Pullman rundtom i våra modärna

kapitalistsamhällen. Skada blott att de ej kunna lära sig förstå,

att lika säkert som det barn, som lärt sig gå, afvisar den hand,

som söker stödja det, lika säkert skola människor, som lärt sig

förstå och uppskatta sitt människovärde, icke låta andra bestämma

öfver sina handlingar och framför allt aldrig låta leda sig af

andra än dem de sj älfva valt och skänkt sitt förtroende. Skada

att somliga ha så svårt att fatta denna enkla sanning.

Det fins i Chicago en svensk, som tack vare en del af den

servila svenska tidningspressen och på grund af sin rikedom -- han

lär vara den rikaste svensken i Amerika -- nästan blifvit gjord

till en liten gud, nämligen trädgårdsrnästare Pettersson å Rose

Hill. De af våra landsmän i Chicago, som känna »Rose-Hill-gubben»,

och de äro rätt många, veta emellertid, att han är allt

annat än en gud, utan fastmera en girigbuk och arbetarplågare

af värsta slag. Det påstås t. o. m., att gubben icke är riktigt

klok; girigheten lär på senare tiden ha börjat omtöckna hans

förstånd. Fn stor del af den rikedom, han samlat, ha

nyanlända svenska arbetare fått slita ihop åt honom; obekanta som

de i början varit med förhållandena och med språket, ha de

narrats, ofta genom svenska läsarekolportörer, hvilka äfven

tjänstgöra som agenter för anskaffande af billig arbetskraft, att

taga anställning hos honom och arbeta för mindre än halfva

den vanliga lönen. Då Pettersson drifver trädgårdsskötsel i stor

skala samt äfven lär ha allt trädgårdsarbete på Rose Hill-kyrkogården,

hvilket kräfver en massa arbetare, har han således haft

dubbel profit på sin underbetalda arbetskraft.

Af en bekant blef jag en dag visad på den lille guden,

då han i en vagn, lastad med grönsaker, kom åkande på gatan;

han kör själf omkring med sina trädgårdsalster. Han liknade

allt annat än en gud, där han satt hopkrupen i vagnen, fastmera

såg han ut som en verklig typ för en gnidare, det var mitt

intryck af den »store» mannen. Skulle någon finna, att jag här

gått illa åt millionären på Rose Hill, så vill jag tillägga, att jag

endast relaterat de omdömen, jag hörde fällas om honom bland

alla de landsmän, jag under min vistelse i Chicago kom i beröring

med, och det var icke blott arbetare utan äfven en del andra.

En annan mera remarkabel svensk, som äfven är bosatt i

Chicago, är den från Smithska ringrörelsen på 1880 talet sorgligt

bekante tapetseraren N. F. Johansson. Han har en liten affär i

Evanston, som ligger några mil utanför Rose Hill. Under senaste

tiden har han åter begynt göra i politik och lär vara ett stort ljus i

»Svenska nationalföreningen», en svensk konservativ förening i

Chicago. Men sitt gamla kända hederliga! namn har han utbytt

mot ett annat och kallar sig nu Eriksson. Få se, om han har

bättre tur i Amerika. Det är ju alls ej omöjligt, att han lyckas,

ty ännu är det landet humbugens land par préference.

I ingen af Amerikas städer föröfvas så många mord och

rån som i Chicago. På ljusa dagen och på gatorna rånas folk;

ja, det hände t. o. m. under min vistelse i Chicago, att en

spårvagnskonduktör rånades inne i spårvagnen. Men så är också staden

en samlingsplats och tillflyktsort för förfallna individer och

tvifvelaktiga existenser icke allenast från Nord-Amerikas stater utan

Polismonumentet i Chicago.

från alla världens länder. Där gäller det mera än annorstädes

i Amerika att vara på sin vakt och ha ögonen med sig. Då

Chicago har en så väldig utsträckning -- man kan ju fara i

timtal i en riktning på de elektriska spårvägarne och ändå

befinna sig i Chicago -- då där vidare finnas stora öppna sträckor,

som äro mycket glest bebyggda, samt en labyrint af gångar och

passager utbreder sig under järnvägar och broar, erbjudande

utmärkta tillhåll för slöddret, så kunna förbrytarebanden lätt

välja sina offer, öfverfalla och utplundra dem.

Chicago har liksom New-York sin »svenska bondgata». I

den sistnämnda staden är det Atlantic Avenue i Brooklyn, som

svenskarne gifvit detta namn; i Chicago har Chicago Avenue

fått samma benämning; där kan man också få höra svenska

talas såväl ute på gatorna som i de flesta affärerna och

saloonerna, hvilkas innehafvare också oftast äro svenskar och där

kan man träffa en hel del landsmän, hvilka -- det synes på

dem -- misslyckats i den stora republiken.

De otaliga striderna mellan privatkapitalet och de i dess

sold stående myndigheterna å ena och de stora

arbetareorganisationerna å andra sidan utkämpas på det hänsynslösaste rundtom

i Amerika, men ingenstädes med sådan kraft och bitterhet som

i Chicago. Se här ett prof! För 4 à 5 år tillbaka beslöts, att

ett nytt posthus skulle uppföras i Chicago. Statens regering,

the governement, uppdrog åt en entreprenör att uppföra

detsamma. För tre och ett halft år sedan begynte arbetet på

byggnaden, och då jag var där sistlidne november, var endast

grunden lagd och järnstommen rest. Orsaken till att arbetet

icke längre fortskridit i ett land, där man bygger upp en några

och tjugo våningar hög skyskrapare på ett par, tre månader,

är den, att den entreprenör, med hvilken styrelsen afslutat

kontrakt, försöker arbeta med »scabs» -- strejkbrytare. En kort

tid efter det arbetet påbörjats, kom han nämligen i strid med

byggnadsarbetarnes organisationer, och sedan dess har han satt

sig före att stuka till dessa mäktiga organisationer -- med

hvilket resultat visar posthusbyggnadens skelett, som han under

de tre år, striden mellan honom och organisationerna pågått, icke

lyckats få »öfverdrag» på. Myndigheterna blunda för alla de

våldsbragder, som arbetsköparnes legohjon och de af dem så

omhuldade »scabs» begå mot de organiserade arbetarne. Sålunda

blef i fjol en »unionman», fackföreningsmedlem, nedskjuten af

en strejkbrytare, men vederbörande myndigheter togo ingen notis

därom. Den mördades organisation måste själf vidtaga

åtgärder för att få mördaren fast och dragen till ansvar. I

massa spreds nu mördarens porträtt med därå tryckt berättelse

om mordet samt uppmaning till alla och en hvar att lämna

upplysning om, hvar han befunne sig. Jag erhöll äfven ett sådant

kort, men jag skall uppriktigt tillstå, att jag icke sökte

uppspåra mördaren, och om jag träffat på honom, hade jag bestämdt,

i stället för att befordra honom till laga näpst, bedt honom

sätta sig i säkerhet. Lika mycket som jag hatar att se någon

ett hufvud kortare, hatar jag att se någon dingla i en galge,

hvilken person det vara må.

Medan jag var i Chicago, nedsköts en verkmästare på en

snickerifabrik, som förklarats i blockad. Då verkmästaren åtagit

sig det mindre hedrande uppdraget att värfva strejkbrytare,

sträcktes han en morgon till marken af en revolverkula, då han

var på väg till fabriken. En af de arbetare, som arbetat å

fabriken, innan den blockerades, misstänktes för att ha skjutit

honom. Nu var polisen icke sen att sätta sig i rörelse för att

få tag i den förmenta brottslingen, men efterspaningarne tycktes

bli fruktlösa. Som man häraf kan finna, göra myndigheterna i

det stora landet i vestern samma gårdvar-tjänst åt

kapitalistintressena som här hemma, men det är den stora skilnaden, att

i Amerika har folket makt att, när det endast vill, ändra den

bestående ordningen. När Amerikas arbetareklass lärt sig att

uppträda lika samlad och enig vid valen som under de

ekonomiska striderna mot hänsynslösa arbetsgifvare, kan man med

säkerhet motse en snabb och radikal omgestaltning till det bättre

för det arbetande folket.

Oaktadt Chicago af alla Amerikas städer hyser det största

antalet bofvar och industririddare, och oaktadt staden är

uppbyggd i en sumphåla ute å prärien, trifs man där likväl.

Åtminstone var så fallet med mig -- hvarför, har jag ej klart för mig,

men kanske var det därför, att Chicago är den mäst

»amerikanska» af alla Amerikas städer. En underlig stad för öfrigt,

som, ehuru den ligger omkring tusen eng. mil midt inne i landet,

likväl är världens tredje sjöstad. Detta låter som en saga, men

är icke desto mindre sant. Hela Chicago är för öfrigt en enda

stor, underlig saga.

En Cowboy.

Swift & Co:is Slagteri.

Under mina ströftåg och promenader härs och tvärs i

Chicago besåg jag äfven ett af de ryktbara stora

slakterierna, Swift & C:o. Jag företog färden ditut i sällskap

med ett par bekanta från Stockholm, nämligen ofvannämnde

skräddare Eriksson och den för Stockholms organiserade arbetare

kände cigarrmakaren C. A. Johnsson, hvilken i slutet af

1880-talet utvandrade till Amerika och då kraftigt deltog i

arbetarerörelsen i Stockholm; bland annat har han skrifvit broschyren

»Arbetarerörelsens mål och medel», som vårt parti utgifvit.

Union Stock Yards, såsom slakterikomplexen kallas, äro

belägna långt ute sydvest från Chicago, men höra dock till staden.

Från nordsidan och ditut har man nära ett par timmars färd

med elektriska spårvägen. Där ligga nu de största slakterierna

och kreatursstallarne i världen, utgörande tillsammans ett tjugutal,

hvaraf de mäst betydande äro Armour & C:o och Swift & C:o.

De ha egna järnvägsstationer och egna järnvägsspår, som äro

förenade med de större järnvägslinierna.

En obehaglig stank af blod och inelfvor slår emot en, långt

innan man uppnått det väldiga etablissementet, och man skall

ha en stark mage för att motstå kväljningsanfall.

Det första, som tilldrager sig ens uppmärksamhet, när man

beträder denna slakteristad, är den oräkneliga massa djur, som

stå inkättade. Mellan kättarne utbreder sig ett nät af gator,

där kreaturshandlare och äkta cowboys rida omkring. Särskildt

intressanta äro cowboys, hvilka på sina små, lifliga hästar ila fram

i sporrsträck med sin lasso på sadelknappen och en liten

ridpiska i handen. De, som ej äro i arbete, ha sina hästar stående

bundna utefter gatorna. Hvilken massa djur i dessa fållor eller

kättar, som ha ett omfång af 20 à 25 kvadratmeter. Hvart

man vänder blicken, ser man endast får, kor och tjurar; den

nästan vilda prärie- och Texasboskapen bevakas af cowboys i

särskilda kättar. I gångar, som ligga något högre än gatorna

och som icke äro bredare än att endast ett djur i sänder kan

passera, är det fullt af boskap. De göra sin sista vandring, de

äro alla på väg för att slaktas. För att få boskapen in i

gångarne håller man i alla slakterier en dresserad oxe eller tjur,

som går först. Strax innan djuren skola in i slakteriet, öppnas

Swift & Co:is hufvudkontor, Chicago. (Å kontoret äro anställda 665 biträden.)

raskt en dörr, och tjuren kniper ut, hvarpå dörren hastigt slås

igen. Sedan börjar denne lurifax, som kallas »Judas», sin

vandring om igen. Vrålandet, bräkandet, grymtandet och gnäggandet

kan göra en yr i hufvudet; och så köpslåendet rundt omkring!

Spekulanter rida från den ena gatan till den andra, åtföljda af

säljare äfven till häst. På hästryggen uppgöras köpen, och

sedan bär det in i en banklokal eller saloon för utskrifning af

checken, såvida man ej fördrager att skrifva ut den, medan

man sitter på hästryggen. När affären är uppgjord, bär det

åter i väg i sporrsträck till en ny affär.

För att gifva läsarne en föreställning om, huru storartad

Union Stock Yards är, skall jag be att få lämna följande

upplysningar. Platsen för stallarne omfattar öfver 260 acres. Hvarje

dag hålles marknad, och omsättningen är kolossal. Tillförseln

kan vissa dagar uppgå till öfver 25,000 får, 35- à 40,000

nötkreatur och 75,000 svin. Af en tryckt berättelse, som jag erhöll

på Swift & C:is kontor framgick, att firman 1898 exporterat en

fjärdedel af allt kött, som utförts från Nord-Amerika, och att

denna oerhörda kvantitet, omsatt i pängar, representerade den

kolossala summan af 150 millioner dollars. I Chicago sysselsätter

bolaget 6,000 män och några hundra kvinnor. Dessutom har

bolaget slakterier i Kansas City, Omaha, S:t Louis, S:t Joseph

och S:t Paul.

Vi träda in i den väldiga kontorslokalen för att anmäla

oss och få vägvisare. I Amerika finnes vid alla stora

affärsföretag särskilda personer anstälda, hvilkas enda göromål är att

tjänstgöra som ciceroner för främlingar. Man mottages på det

mäst förekommande sätt, ledsagas öfverallt och erhåller alla

upplysningar man kan önska. Stängda för besökande äro endast

fabriker och verkstäder, hvilka vilja hemlighålla sina

tillverkningsmetoder. Alltnog, i kontorslokalen sutto 665 biträden, de

flesta kvinnor. Det enda, som bröt tystnaden, var

skrifmaskinernas klapprande. Ljudlöst på de tjocka mattorna sprungo

kontorsbiträden fram och åter med order och telegram. Efter att

ha inskrifvit våra namn i en bok, anmodades vi sitta ned några

ögonblick, medan vi väntade på en ciceron, som strax skulle stå

till vår tjänst.

Efter en kort stund kom han, och vandringen genom det

väldiga etablissementet begynte. Sedan vi passerat matsalar,

rakstuga och läsrum för kontorspersonalen, kommo vi ut på en

gård och därifrån in i slakteriet. Det var en obehaglig syn

som mötte oss. Blod, blod, endast blod hvart man vände blicken.

Alla voro nedblodade, och somliga formligen vadade i blod.

Blodlukten, lukten från de rykande inelfvorna, djurens fall, då

de mottogo dråpslaget, stönanden och dödsrosslingar, allt samlade

sig till ett ohyggligt intryck, och man kände sig helt obehaglig

till mods.

Från ett galleri åsågo vi hela proceduren. Från de förut

omnämnda gångarne vandra kreaturen in i celler; på en bro

eller upphöjning står en man, hvilken, allt efter som cellerna

mottaga sina offer, utdelar dråpslaget. Omedelbart därpå öppnas

automatiskt en lucka vid sidan om, och det ännu i

dödsryckningar skälfvande djuret rullar in i slakthuset, där en järnkätting

fästes om det ena bakbenet; därpå hissas djuret upp och föres

bort genom luften, sedan först en annan man gifvit det ett

stick i halsen. Hela proceduren är blott ett ögonblicks verk.

Ett stycke längre bort stannar djuret; huden flänges af, och

hufvudet afskäres, hvarpå kroppen transporteras ytterligare ett

stycke till en station, där inelfvorna uttagas; därifrån går färden

slutligen till torkhuset.

Det gör ett pinsamt intryck att se djuren träda in i cellerna.

Somliga skälfva, ty blodlukten, de af lefradt, varmt rykande

blod bestänkta cellerna låta deras instinkt ana, att en fara hotar;

en del höja hufvudet resigneradt och mottaga dråpslaget, medan

andra åter liksom söka skyla hufvudet genom att sänka det eller

oroligt föra det upp och ned samt åt sidorna, så mycket den

smala cellen tillåter.

I den afdelning, jag besökte, nedslaktas 240 oxar i timmen

eller fyra i minuten. Från det ögonblick oxen mottagit

dråpslaget, tills det nedslaktade djurets kropp, klufven i tvänne delar,

upphänges i torkrummet, åtgår ej mera än 39 minuter. Från

torkummet, där kroppen hänger i 48 timmar, föres den till kylhuset,

där den åter upphänges i regeln ett par, högst 14 dagar

för att sedan utskeppas. I hvarje kylhus fins rum för 3,000

sidor, således 1,500 djurkroppar. I den afdelning, jag besåg,

voro 200 man anstälda; det var om hvarje oxe 20 man, af hvilka

hvar och en hade sitt speciella arbete. Det finns ej någon del

af oxen, som ej användes till något ändamål, allt tages vara på,

t. o. m. det lefrade blodet uppsopas och användes. När jag

aflägsnade mig från denna hemska plats, där dagligen utgjutes

mera blod, än som flutit på det största slagfält, hvarom historien

har att förtälja, och jag lät blicken glida omkring i kättarne,

där oxarne flegmatiskt stodo och tuggade dref, kunde jag ej

hålla tillbaka en suck, när jag tänkte på, hvad som kanhända

inom en timma väntade dessa djur, som under hela sitt lif äro

människan till gagn, men hvilka man i erkänsla och tack

brutalt mördar. Den vilde kannibalen uppäter sina fiender, som

gjort honom skada, men vi civiliserade människor äta upp våra

bästa vänner. Om djuren kunde meddela sig med oss, hvilken

protest skulle de då icke afgifva mot den behandling och den

belöning, människan bereder dem! Man känner sig skamsen och

svarslös, när den tanken tränger sig fram: Skapelsens herre är

då en eländig kannibal, när allt kommer omkring. Blott för

att få tillfredsställa sin kannibalism dödar man dessa kloka djur,

ehuru man i själfva verket kanske kunde lefva lika godt på växtrikets

alster.»

Bäst jag gick i dessa tankar, såg jag »Judas» komma

spatserande i spetsen för en hel flock kor och oxar, stolt som en

härförare, lurande sina kamrater in i gångarne, som hastigt förde

dem till döden. Du får väl förr eller senare din lön, »Judas»,

tänkte jag; när »moren gjort sin plikt», så glömmer man nog

en vacker dag att öppna dörren för dig, och du får göra närmare

bekantskap med den där mannen med yxan, som står

innanför dörren där borta och snart skall expediera dem, som

du nu lockar efter dig....

Vy af Swift & Co:is slagteri, Chicago.

Ah, hvad det kändes skönt att komma ut i friska luften

och få tända en cigarr, som hjälpte till att taga bort den obehagliga

lukten, men en hel dag efteråt tyckte jag mig känna

blodlukt, när jag tänkte på, hvad jag sett. Hur intressant det

än var att taga en interiör af detta enastående slakterietablissement,

vill jag dock ej upprepa besöket; skådespelet är allt för

obehagligt för ens nerver.

Nordligaste hörnet af Minnesota.

Efter tre dagars angenäm vistelse i Chicago fortsatte jag

resan till Minneapolis i Minnesota, där jag skulle mottaga

närmare meddelanden om, hvar möten för mig

arrangerats. Från Chicago till Minneapolis är 540 engelska mil,

och ju mer man lämnar Chicago bakom sig och kommer in i

västern, bli prärierna allt vidare, eller, om man färdas genom

skogsbygder, skogarne allt större och vildare. Kort sagdt, man

märker, att man aflägsnar sig allt mer från civilisationen och

kulturen. Den första stora staden man passerar, sedan man

lämnat Chicago, är Milwaukee i Wisconsin eller »bryggarestaden»,

såsom den benämnes för den mängd stora bryggerier, som där

äro belägna. Den ligger vid Michigansjön, har öfver 285,000

innebyggare och är en fin stad med breda, vackra gator och

härliga omgifningar.

Wisconsin har mycket stora skogar med sågverk och virkesflottning

samt stora gruffält; äfven bedrifves där fiske i stor

skala. Denna på naturliga hjälpkällor rika stat utmärker sig

äfven genom sina underbara naturformationer såsom hängande

berg och jätteträd af underligaste form. I skogarne är det godt

om rofdjur, som ofta anfalla människor. Sålunda läste jag i

de skandinaviska tidningarne, att en åttaårig dotter till en

farmare C. F. Riley i närheten af Cartwright kort före jul blifvit

öfverfallen och uppäten af en stor panter; endast några benstumpar

hade rofdjuret lämnat kvar. Folket i kringliggande

bygd arrangerade utrotningskrig mot rofdjuren, och en mängd

pantrar skötos, däribland en, som mätte 10 fot från nosen till

svansspetsen. I Wisconsins skogar ströfva således några bestar,

som det måtte vara allt annat än trefligt att råka ut för.

Innan vi kommo in i Minnesota, hade vi att utom Milwaukee

passera Portage, Tomah, Sparta och La Crosse m. fl. städer.

Mellan La Crosse och La Crescent går Missisippifloden, bildande

gränsen mellan Wisconsin och Minnesota. När man passerat Missisippi,

börja prärierna åter vidga sig. Järnvägen följer den härliga,

majestätiska floden från la Crescent förbi Winona, Wabasha och

Redving ända fram till Minneapolis. Hela vägen rullar tåget

genom fruktbart land med väl skötta farmar och trefliga bostadshus.

Men kreaturen få gå ute; man ser dem stå skälfvande af

köld och söka skydd bakom halmstackarna mot den kalla prärieblåsten.

I Minneapolis hade partivännerna anordnat så, att jag

direkt skulle resa upp till Duluth m. fl. städer och först på

återvägen hålla möten i Minneapolis och S:t Paul. Efter en rast

på några timmar gaf jag mig i väg igen med Duluth som närmaste

mål. Denna stad ligger 160 eng. mil norr om Minneapolis

vid världens största insjö Lake Superior. Landet mellan Minneapolis

och Duluth blir allt annat än vackert och tilltalande,

ju längre man aflägsnar sig från Minneapolis. Man ser endast

morasuppfylda prärier och förkolnade trädstubbar i morasen,

vittnande om de väldiga skogseldar, som här gått fram och

härjat de forna stora skogarne. Att bo härute på dessa ödsliga

prärier måste vara förskräckligt. Endast få människoboningar

synas till, och de, som ögat kan upptäcka, medan tåget ilar

öfver vidderna, se allt annat än inbjudan de ut; det är mästadels

eländiga kojor. Jag beklagar de människor, som i dessa civilisationens

utkanter slagit upp sina bopålar och för att lefva

tvingas vara skilda från allt, hvad som heter högre kulturlif

och komfort.

Ungeför halfvägs till Duluth från Minneapolis ligger en

liten stad, benämd Hinckley, med omkring 5- à 6,000 invånare.

Denna stad var 1894 utsatt för en förfärlig olycka. Staden är

omgifven af väldiga skogar; skogseldar utbröto, och då stark

blåst var rådande, dröjde det ej länge, förrän hela staden var

omhvärfd af lågor; de stackars människorna kunde ej rädda sig

åt något håll, och flere hundra ljöto en förfärlig död i lågorna.

Tusentals sårades och lemlästades; flere af de räddade blefvo

under den förskräckliga katastrofen vansinniga och befinna sig

än i dag på dårhus. Hela staden lades totalt i aska; en stor

del af dem, som räddades, hade för sin räddning att tacka, att

de sökt sin tillflykt i källare, brunnar och andra dylika ställen.

Askan från branden fördes af blåsten vida omkring. Sålunda

visade mig äldste sonen i den familj, hos hvilken jag

bodde i Duluth, aska från Hinckley-branden, som han uppsamlat

på trappan till det hus, där de bodde. Duluth ligger

dock ej mindre än 76 eng. mil från Hinckley.

Äfven jag kunde lätt ha råkat ut för en olycka vid Hinckley.

Dagen innan jag reste förbi, inträffade nämligen en hemsk järnvägsolycka

strax söder om staden. Det hade varit min afsikt

att fara den dagen, men i sista ögonblicket ändrades resplanen.

Passageraretåget, som kom inrusande på stationen med en fart

af 20 eng. mil i timmen, körde på ett där stående godståg; man

hade glömt ställa växeln rätt; en person kom vid sammanstötningen

under en krossad vagn och brändes långsamt till döds,

emedan spillrorna fattade eld; han blef sittande fast mellan dem,

så att alla försök att lösgöra honom visade sig fruktlösa. Han

bad om en revolver för att göra slut på sina plågor, men ingen

var villig att gifva honom en sådan. Hans öde var förfärligare,

än någon af de närvarande kunde uthärda att skåda, skref den

amerikanska tidningen Duluth Posten», efter hvilken jag här

relaterat den hemska olyckan.

Duluth ligger, som jag förut nämnt, 160 eng. mil norr om

Minneapolis vid Lake Superior. Staden har 53,000 invånare

och idkar en liflig sjöfart. Med Atlantiska hafvet förmedlas

sjöförbindelsen genom sjöarne Superior, Huron, Erie och Ontario,

hvilka af börda sina vattenmassor genom den stora Lawrencefloden.

Superior, den nordligaste af dessa sjöar, ligger 641 fot

öfver hafvet. Om dessa sjöars storlek kan man göra sig en föreställning,

om jag nämner, att de tillsammans med Michigansjön

ha ett ytinnehåll af inemot 5,100 geografiska kvadratmil.

Från de höjder, som på norra sidan omgifva Duluth, har

man en förträfflig utsikt öfver staden och dess omgifningar. Men

kallt är det i dessa nordliga trakter, och de långa vintrarne,

som räcka från oktober till april, äro mycket stränga. Det var

i midten af november, jag uppehöll mig i Duluth; då visade

termometern flere grader under nollpunkten, det var klingande

slädföre, och bitande, kalla vindar från Lake Superior svepte in

öfver staden och gjorde vistandet där allt annat än angenämt.

I Duluth och för öfrigt hela vägen uppåt »ranchen», Minnesotas

bergslag, äro talrika svenskar bosatta, särskildt utvandrare

från Värmland, Dalarne och Norrland, hvilka arbeta i de stora

skogarne och på gruffälten eller vid hamnarne i sjöstäderna.

Arbetsförtjänsten är god. Sålunda ha t. ex. hamnarbetarne 60

cents, d. ä. 2 kr. 22 öre pr timme. Arbetstiden är 10 timmar.

På ackord är förtjänsten betydligt högre. Men Amerika är ändå

ej det guldland, där en hvar, som kommer dit, skär guld med

täljknifvar; jag träffade mer äu en landsman, som gärna velat

vända Amerika ryggen, men som aldrig kan komma därifrån.

Gifta, som de flesta äro och »välsignade» med stora barnskaror

samt tidtals utsatta för långvarig arbetsbrist, blir det sällan eller

aldrig något öfver. Särskildt de långa vintrarne, långt uppe i

skogarne, är det nog godt om arbete, men för gifta och äldre

personer är det ett arbete, som de i regeln draga sig för och

endast i allra yttersta nödfall tillgripa.

Bland svenskar, jag träffade där, var äfven en gammal,

f. d. Stockholmare, en byggmästare Schöldströrn. Det var en

några och sextio års man, som sade sig här i Stockholm ha

uppfört en mängd stora byggnader, bl. a. Centraltryckeriet och

vinhandlare Högstedts hus vid Regeringsgatan. På 1880-talet

utvandrade han till Amerika, där han fortsatt i sitt gamla yrke

och uppfört ett 50-tal hus i Duluth och den närbelägna staden

Superior i Wisconsin. Denne man hade likväl ej haft lyckan

med sig; för ett tio-tal år sedan hade han vid ett bygge fått

ett slag öfver hjässan af nedfallande bråte och hade sedan dess

varit sjuk. Nu har han det mycket svårt och arbetar vid

kloakerna, när han det förmår. Det var en hygglig, gammal

man, som aldrig supit eller fört något utsväfvande lif, och som

erhöll de bästa vitsord af alla, som kände honom. När jag

hörde den gamle mannens lefnadshistoria berättas, kunde jag ej

hålla tillbaka ett par tårar, och en suck trängde sig fram ur

mitt bröst. Så skiftar lifvet under nuvarande samhällsregim.

Ingen kan vara säker på, att han ej kan komma att sluta liksom

denne gamle man, när olycka eller motgång drabba. Denna

råa, orättvisa samhällsordning kunna endast idioter, tanklösa

människor eller de krassaste egoister försvara.

I Duluth höll jag två mycket bra besökta möten. Sorgligt

nog måste jag bekänna, att, oaktadt det stora antalet svenskar

var det blott ett fåtal af dem, som slutit sig till den socialistiska

rörelsen. De flesta voro indifferenta, eller också hade det lyckats

de hycklande läsarkolportörerna att få dem i sina klor. Men

de få svenskar, som fått ögonen öppna för den nya tidens sträfvanden

och kraf, voro så mycket mera energiska, och det är

att hoppas, att deras arbete bland slöa och liknöjda landsmän,

om det än är förenadt med svårigheter, till sist skall visa sig

fruktbringande. Bland offervilliga och orädda kämpar för

arbetarerörelsen träffade jag äfven en tysk fotograf Thiel, som har egen

atelier, samt en svåger till honom. Thiel hade i flere år vistats

i Chicago och var personligen bekant med Aug. Spies och de

andra 1886 för bombkastningen oskyldigt anklagade och dömda.

Superior, blott 15 år gammal, en stad med 31,000 invånare

samt skild från Duluth endast genom en smal vik af Lake Superior,

hvaröfver är dragen såväl järnväg som elektrisk spårväg,

besökte jag ett par tre gånger under mitt vistande i Duluth.

Det var meningen, att ett möte skulle hållas där, men som ingen

lämplig lokal kunde erhållas, måste det inställas. I stället hade

jag nöjet tillbringa en angenäm afton i den norska klubben i

sällskap med omnämnde Thiel, hans svåger, ett par engelska

och svenska partivänner samt ett par norska ingeniörer, en norsk

läkare och en dito apotekare, hvilka alla, undantagandes en, voro

anhängare af socialismen.

I Duluth tillbragte jag några angenäma dagar, om än

den kalla, skarpa blåsten trängde genom märg och ben.

Från Duluth gjorde jag en färd upp till Minnesotas bergslag

eller »ranchen». I Hibbing, en stad, endast 6 år gammal

och med 3,000 invånare samt belägen omkr. 90 eng. mil norr

om Duluth, höll jag äfven ett möte. Man befann sig där midt

uppe i vilda skogs- och bergsbygder nära kanadiska gränsen,

där civilisationen ännu blott sparsamt trängt in. Landskapet

däruppe liknar sträckorna mellan Boden och Malmberget, uppfyldt

som det är af stora myrar och moras och genomskuret af

en mängd floder, sjöar och vattendrag.

Spelhus och krog finns i nästan hvarje hus. De flesta

som begifva sig dit upp, återvända aldrig därifrån. Man förtjänar

vackra slantar däruppe, men utan att arbetaren knappast

lägger märke därtill, hur han steg för steg inom kort demoraliserats

af spel, dålig whisky och dito kvinnor, ty på grund af

kvinnobristen florerar äfven bordellifvet i dessa vilda näjder.

En stor del, om ej de flesta, taga lifvet från den glada sidan

och tänka ej på morgondagen, utan låta hvar dag ha sin omsorg.

När de arbetat en tid vid grufvorna eller i skogarne,

inackordera de sig på ett hotell, och som i hvarje hotell äfven

finns saloon och spelhus, så lefves det glada dagar, tills hvar

cent är slut och krögaren ej längre vill ge kredit. Så bär det

åter ut till grufvan eller skogen för att slita ihop nya dollars

-- åt krögaren tror ni kanske? Åhja, han får dem nog i första

hand, men måste sedan dela med sig åt bolagen, åt vederbörande

myndigheter och polisen, hvilka alla godt förstå att mjölka krögaren

för tillåtelsen att få flå arbetarne. Att revolvern på

sådana platser sitter löst är ju ej att undra på, men om än enhvar

Vy från en präriefarm.

individ går och dinglar med en revolver i fickan, sitter den likväl

ej så löst, som man skulle kunna tro och vanligen föreställer sig.

De bruka den mera till att skrämma hvarandra med, väl vetande

att efter ett mord oftast väntar en raskt expedierad lynchuing.

Händer det emellertid, att en stackars sate råkar illa ut, får det

mest skrifvas på olycksfallens konto. När man i samlingsrummet

i ett sådant hotell -- alla hotell, bättre och sämre, ha

ett stort samlingsrum, där gästerna sitta och hänga om dagarne

läsande sina tidningar, diskuterande o. s. v. -- studerar fysionomierna,

där de sitta hopkrupna kring den midt i rummet

stående kakelugnen, så har man ett ypperligt tillfälle att iakttaga

förhållandena i nordvästern. De, som ännu ha godt om

»money» eller haft tur vid spelbordet, se vräkiga ut, där de vårdslöst

kasta sig ned på stolen, hvilken de helt nonchalant försätta

i en gungande rörelse. Andra däremot, hvilkas »semester» är

slut, därför att portmonnäen är tom, och hvilka nu måste

tänka på att åter ge sig i väg ut till skogarne eller grufvorna och

slita ihop mera »money», se allt annat än glada och belåtna ut.

På ett sådant hotell lade jag särskildt märke till en, som man

berättade mig för fjorton dagar sedan hade kommit vräkig och

strålande af lycka och fröjd från skogarne med öfver ett par hundra

dollars på fickan. På kvinnor, whisky och spel hade han nu offrat

hvarje cents och redan ett par, tre dagar varit pank. Nu satt han

och värmde sig hopkrupen vid kakelugnen, medan han lät blicken

glida ut mot gatan, där snön låg fotsdjup. Jag tyckte mig

kunna se, hvad han tänkte. Det var ungefär så här: »Hvilken

åsna jag varit! För de där 200 dollars, som jag nu förstört på

fjorton dagar och inte haft något nöje af alls, värdt att tala

om, hade jag kunnat lefva hela vintern som en gentleman nere i

Duluth, S:t Paul eller Minneapolis och haft det verkligen angenämt

och trefligt. Nu är det slut, och jag får ge mig ut

igen i denna hårda, kalla vinter, ut i skogarne att slita ondt;

det hade jag kunnat undvika, om jag bara varit klok. Åsna,

ge dig i väg!»

Så ungefär, tror jag, han tänkte, ty raskt reste han sig

upp och gick fram till hotellvärden, som stod bakom disken.

Han slog näfven i skifvan och sade på ren svenska: »Låt mig

få en dollars till. Om en timma går jag till skogen, och ta

mej f--n, är jag här igen till jul och klarar upp affären och

stannar öfver vintern.» Han erhöll dollarn, och efter att ha

inmundigat en stor whisky och en »skonare» (en stor seidel öl)

gjorde han mititärisk hälsning, sade »goodby boys»! och

försvann.

Det möte, jag höll i Hibbing, var lustigt nog. Det hölls i

stadens teaterlokal och hade samlat öfver 200 personer. När jag

kom in i lokalen och kastade en blick ut öfver församlingen, hvars

öfvervägande flertal var skandinaver, såg jag genast, att en del

vistats rätt länge i dessa allt annat än civiliserade bygder. De voro

alla arbetare, dessa det hårda slitets män, hvilka under större delen

af sin vistelse i Amerika uppehållit sig på kulturens utkanter.

Endast ett helt litet fåtal kände till den modärna arbetarerörelsen.

Sedan jag slutat mitt anförande, som tycktes ha slagit bra an på

den församlade menigheten att döma af bravoropen och handklappningarne,

var det meningen att få en socialistisk klubb bildad, men

däraf blef intet, tack vare en »norsk norrman från Norge», som

varit där uppe i vildbygderna i öfver ett 20-tal år. Han begärde

ordet, men sade sig ha varit i Amerika så länge, att han ej kunde

uttrycka sig på »skandinaviska», utan ville hälst tala engelska.

Han fick naturligtvis ordet. Det första han gjorde, sedan

han väl kommit upp på scenen, var att draga af sig

rocken och kasta den bort i en vrå, därpå kaflade han upp

skjortärmarne, och när han var färdig därmed, begynte han sitt

anförande, hvaraf jag, som icke kunde engelska, ej begrep mycket.

Efter hvad jag sedan fick höra, utgjorde det ett sammelsurium

af allt möjligt, som ingen människa förstod. Han fortsatte att

tala och gestikulera i det oändliga. I början skrattade man åt

honom, men sedan började folket tröttna och den ene efter den

andre aflägsnade sig. Att få honom att sluta var fruktlöst, trots

alla försök. Han höll ut ända tills siste åhöraren troppat af.

Slutligen voro endast jag och två till kvar, nämligen ett par

vänner, som arrangerat mötet, och ändå ville hans ordström

aldrig sina. Då togo äfven vi vår Mats ur skolan och gingo

vår väg. Jag gick sist, och när jag vände mig om i dörren

och kastade en sista blick upp mot scenen, stod den outtröttlige

där ännu med uppvikta skjortärmar ifrigt gestikulerande och

drypande af svett. Så slöt det första socialistiska mötet, som

hållits på »ranchen» i nordligaste hörnet af Minnesota.

Jag var ute och besåg järngrufvorna, som ligga endast

ett par eng. mil från Hibbing. Deras malm liknar ej vår svenska

malm. Den ligger så att säga i öppna dagen liksom uppe vid

Malmberget, och bearbetningen tillgår ungefär, som när man

hämtar grus ur en grusgraf. Man kör fram med ett lokomotiv,

hvarpå en torpedoliknande borrmaskin är anbragt framtill;

Malmen smulas därvid sönder till grus. Därefter lastas den

medelst luftkranar på järnvägarne. Malmen är icke på långt

när så hård som den svenska och betydligt brunare till färgen.

Att man flyttar hus i Amerika, har väl litet hvar hört

talas om, och jag hade en gång -- jag tror det var i Pennsylvania

-- tillfälle att se, hur man kom knogande med ett

tvåvåningshus. Vanligen brukar det gå bra, men det kan äfven

hända ibland, att det misslyckas. Vintern 1899 skulle ett trevåningshus

flyttas öfver från Duluth i Minnesota till en annan

stad och stat, nämligen till Superior i Wisconsin. Den forslades

med hästar öfver den vik af Lake Superior, som skiljer de två

staterna åt, men när man väl hunnit ut midt på viken brast

isen. Hästar och folk räddades i sista ögonblicket, men huset

stannade i sjön, och där står det ännu i dag. Som sagdt, att

man flyttar hus i Amerika är ingen nyhet för mina läsare, men

att man flyttar en hel stad, torde väl ändock vara mera sällsynt;

hur otroligt det än låter, är det icke desto mindre sant.

Eveleth, en grufstad 20 eng. mil från Hibbing med ungefär lika

många invånare som sistnämnda stad, flyttades år 1899

på sommaren en eng. mil med hus, affärslokaler, kyrkor, kort

sagdt allt. Bolaget, som ägde graffältet, kunde ej på annat

sätt komma åt malmen under staden; därför lät det flytta hela

»rasket». Som häraf synes, finnas inga hinder så stora, att ej

en äkta yanke vet råd att öfvervinna dem.

Jag besökte Eveleth och en annan i närheten liggande

stad vid namn Virginia. I båda dessa städer bo en mängd

svenskar, som arbeta vid grufvorna; det var äfven meningen,

att möten skulle hållas där, men de, som åtagit sig att

arrangera dem, hade tagit fel på de dagar, jag var ledig, och

då min tid sedan var upptagen, måste mötena inställas. Jag

fick dock tillfälle att se en hel stad, som året förut flyttats.

Där den då stod, rådde nu ett rörligt lif i de nyöppnade grufschakten.

Det var en i många hänseenden intressant färd, jag företog

dit upp till nordligaste hörnet af Minnesota, eller »Lapphelvetet»,

såsom svenskarne kallade dessa trakter. Jag lärde känna många

trefliga landsmän, som mottogo mig med vänskap och gästfrihet,

men jag kunde ej hjälpa, att jag drog en djup suck af

tillfredsställelse, när jag åter satt i järnvägskupén på väg till

Minneapolis, till kulturens och civilisationens brännpunkter. Så

raskt som det banas väg för högre kulturlif och civilisation i

Amerika, kommer det likväl ej att dröja många år, förrän hvad

som nu brister i det afseendet är afhjälpt äfven i dessa nordliga

nejder. I Amerika går allt med snälltågsfart. Hvad som

i gamla världen tager decennier eller mera, utföres där på ett

par tre år. Men å andra sidan kan man få bevittna, hurusom

kultur och civilisation åter försvinna lika snabbt, som de uppstått

å en ort. Det finnes mera än ett exempel på, att städer

ha vuxit upp på ett par tre år på platser, där en eller flera

stora industriella anläggningar startat. När dessa företag sedermera

af en eller annan anledning upphört eller förflyttats, har

också staden i fråga snart stått öde, och där hus- och tomtjobbarne

under uppblomstringens glansdagar gjort sig stora förmögenheter,

har man slutligen kunnat köpa ett helt hus för 1, säger en, dollars.

Så skifta förhållandena i detta undrens land.

S:t Paul och Minneapolis.

S:t Paul och Minneapolis äro som bekant ett par syskon

städer i Minnesota, hvaraf den förstnämnda är residensstad

för statens guvernör. De ha båda ett utmärkt läge

vid stränderna af Missisippifloden, som stolt och majestätiskt

flyter fram genom dem. I båda städerna bo mycket skandinaver,

och i synnerhet äro svenskarne talrikt representerade.

Af Minneapolis" 203,000 invånare är sålunda bortåt en tredjedel

svenskar. I S:t Paul, som har 164,000 invånare, är antalet

skandinaver i förhållande till folkmängden något mindre. Den

sistnämnda staden är äldst och byggd på kuperad terräng.

Minneapolis däremot ligger på en prärie. För 50 år sedan fans

ej ett hus i Minneapolis, och hela staten Minnesota var då så

godt som blott en öde prärie och skogsland. I okt. 1850 anlände

tre unga svenskar, Oscar Roos, Aug. Sandahl och Carl Fernström

till det det då nybildade Minnesota-territoriet för att söka

sin lycka. De togo »claim» vid Hay-Lake inom det nuvarande

Town of Scandia, där de uppförde en hydda. 1851 på våren

kommo flere svenskar, och så var början gjord till skapandet

af detta nya Sverige i den vilda, amerikanska västern. Nu

uppgå svenskarne i Minnesota till öfver en half million, hvaraf

många tusenden genom idoghet och flit skapat sig en oberoende

ekonomisk ställning, samtidigt som de lagt under plogen ett

vildt och öde land.

I S:t Paul kallas en dalgång utmed Missisippi »svenska

dalen»; den har fått sitt namn däraf, att de första svenskar,

som kommo dit, bosatte sig där. En mängd bostadshus, hvaraf

några se så gamla och antikvariska ut, att man kunde tro dem

härröra från den tiden, ligga kringströdda å stranden.

Ej mindre än tre elektriska spårvägslinier förutom järnväg

sammanbinda syskonstäderna och förmedla en liflig trafik mellan

dem. För öfrigt äro städerna på flera ställen helt sammanbyggda,

så att åtminstone en främling icke alltid vet, när han

befinner sig i den ena eller den andra staden; om några år ha

de helt säkert hunnit fullkomligt sammanväxa.

Det var sträng vinter, när jag vistades där i midten af

nov. Jag skulle ha önskat vara där en sommar och se landskapet

i sin härliga sommarskrud, ty omgifningarne med Missisippifloden

slingrande fram måste då te sig förtjusande. Jag gjorde

dessa iakttagelser en dag, då jag besökte Minnesota fiskodlingsanstalt

i S:t Paul och på vägen dit hade att passera

»bluffen», en delvis skogbeväxt höjd med pittoreska dalgångar.

Från toppen af denna höjd hade man den mäst hänförande utsikt

öfver den kringliggande nejden.

I S:t Paul bodde jag hos en f. d. Stockholmsfamilj, Carlsson,

som för omkr. 5 år sedan utvandrade till Amerika och nu med

ifver deltog i arbetarerörelsen. När de genom tidningarne fingo

höra, att jag skulle komma till S:t Paul, hemstälde de hos sekreteraren

för det socialistiska arbetarepartiet i Minnesota, hr

Davidson, att jag under min vistelse i S:t Paul skulle få vara

deras gäst; jag antog naturligtvis med glädje denna inbjudan

och tillbragte i den gamla hederliga familjen några angenäma

dagar. De trifdes utmärkt i Amerika och bebodde en hel liten

villa med två rum och stort kök på nedra botten och ett stort rum

och två mindre rum en trappa upp. Till villan hörde en liten

trädgårdstäppa. Hr Carlsson hade där som här hemma anställning

vid renhållningen. De första åren af sin vistelse i Amerika hade

han arrenderat en farm vid Rush City, omkr. 60 eng. mil från

S:t Paul, men efter ett par år upphörde han med landtbruket.

Vy af Redwing.

Minneapolis har den största kvarnindustri i världen. Pillsburys

fyra kvarnar äro de största. På A-kvarnen, den största

af Pillsbury-kvarnarne, aflade jag ett besök. Den sysselsätter

400 man och förmaler hvarje dag 15,000 tunnor; tillsammans

förmala de fyra kvarnarne dagligen 33,000 tunnor. A-kvarnen

har 30 stenar, hvar och en vägande 5 tons. Innan hvetet är

färdigmaldt, passerar det genom en massa maskiner, »rolls», såsom

de benämnas. Då jag aflade mitt besök, hade nyligen 400 af

nyaste konstruktion insatts; hvar maskin kostar 450 dollars;

endast i A-kvarnen kosta dessa »rolls» sålunda 720,000 dollars,

eller 2,644,000 kronor. Det fans tillsammans 1,600 »rolls».

Maskinerna vid den största kvarnen ha en styrka af 2,800 hästkrafter;

drifkräften tages från Missisippifloden, och turbinerna

ligga 90 fot under kvarnen. De stå upprätt och mäta 14 fot i

höjd och 12 fot i bredd. Drifremmen till den väldiga maskinen

är 6 fot bred. I packningsrummet arbeta 170 man om dagen

och 70 man om natten. Arbetstiden vid kvarnen växlar från

9 till 12 timmar och arbetslönen från 2:50 till 3 dollars pr dag.

Affallet, som begagnas till fodring af kreatur och höns m. m.,

lär gifva så stor inkomst, att hela kvarndriften betalas därmed.

Jämförelsevis kan meddelas, att vid härvarande Eldkvarnen förmales

pr dygn cirka 1,500 säckar, och att hela arbetsstyrkan,

kuskarne inberäknade, uppgå till mellan 90 à 100 man. Å Saltsjökvarnen

kan förmalas något mera eller öfver 2,000 säckar.

Anmärkas bör dock, att den amerikanska hveten är torr och

mycket lättmald mot den svenska, tyska och danska, som är

mjuk och måste i väsentlig mån tillsättas med torr rysk eller

amerikansk hvete för att kunna förmalas. Stockholms bagare

använda mycket hvetemjöl från Pillsburgs kvarnar i Minneapolis

som ock anses för den bästa i världen.

Det var en intressant vandring, jag gjorde genom det väldiga

kvarnetablissementet, åtföljd af en ciceron, som välvilligt

lämnade mig alla de upplysningar, jag önskade.

Staden är som sagdt byggd på ömse sidor om Missisippi;

midt inne i staden förgrenar sig floden och bildar flere öar, af

hvilka Nicollet Island och Hennepin äro de största. Minnehaha

falls med sin stadspark och zoologiska trädgård är en mycket

frekventerad plats under sommarmånaderna, och härlig är den,

där den ligger inbäddad i lummig löfskog med Missisippi-floden

ringlande sig fram.

På mina ströftåg genom S:t Paul och Minneapolis hade

jag till ciceroner ett par från arbetarerörelsen i Sundsvall i slutet

af 1880-talet kända partivänner, målaren Lindén och en

byggnadssnickare Pettersson. Båda deltogo med ifver i den då

uppspirande arbetarerörelsen, och Lindén blef t. o. m. ådömd 8

månaders straffarbete, som han äfven aftjänade, för den då så

allmänt omtalade strejken vid Söråkers sågverk invid Sundsvall.

Det var en klassdom, som i oförsynt partiskhet söker sin like.

De hade för öfrigt min ankomst till Amerika att tacka för,

att de sammanträffade. Lindén var nämligen sedan à å 5 år

bosatt i Minneapolis, och Pettersson var sedan ungefär lika lång

tid bosatt i S:t Paul, men de hade ej förut vetat, att de bodde

så nära hvarandra. Så kom jag dit; de fingo se annonser om

de möten, som arrangerats för mig, infunno sig vid dem och

träffades åter. Att denna öfveraskning beredde oss alla ömsesidig

glädje, behöfver jag väl knappast säga, och vi kommo

öfverens om att egna ett par dagar åt sällskaplig samvaro för

att återupplifva gamla minnen och bese Minnesotas hufvudstäder

med deras omgifningar.

Både Lindén och Pettersson hade nu genomgått hundåren

i Amerika, trifdes utmärkt och hade det bra. Ingen ville mera

tillbaka till Sverige. Lindén berättade, att han farit rätt illa

de första åren. Då han lämnade Sverige, begaf han sig först

till Manitoba i Kanada. Där trifdes han likväl ej alls, utan

styrde kosan söderut till Förenta Staterna. I början gick det

honom ej heller där väl i handom, men en vacker sommardag

kom han under sina irrfärder till en liten idyllisk stad bortåt

Stillahafskusten. En neger, som var husägare, skulle ha sitt

hus måladt, och Lindén fick arbetet därmed. Sedan han till den

svarte ägarens stora belåtenhet hvitstrukit detta hus, fick han

den ena beställningen efter den andra på husmålning och slutligen

hade han målat hvartenda hus i hela staden, så att de

skeno som solen i Karlstad, försäkrade han. På detta arbete

förtjänade han så pass, att han kunde få sin familj till sig, resa

till Minneapolis och bosätta sig där samt ändå ha en slant öfver.

»Hvarför stannade du inte kvar i ditt Eldorado»? frågade jag.

»Jag ville inte fresta lyckan för mycket, ser du», svarade han,

»därför skuddade jag den stadens stoft af mina fötter. För

öfrigt trifs jag som norrlänning bättre i Minnesota med dess

klimat.» »Kanhända du tyckte, att du förtjänat pängarne väl

lätt», tillät jag mig att invända.» Ser du, det är litet humbug

i allt här i landet», genmälde han med ett illparigt ögonkast,

»men staden var åtminstone fin, när jag lämnade den, och det

var hufvudsaken.» »Ser du den där fabriken», frågade Lindén, --

samtalet ägde nämligen rum, medan vi promenerade omkring

och togo Minneapolis i beskådande, -- »där tillverkas järnspislar.

Det är en f. d. svensk läsarekyrka. Och där borta ligger

»Svenska missionshuset». Det är ett f. d. Waldenströmskt

läsarokapell, som nu är inredt till »saloon» eller krog, upplyste

mig Lindén. På mitt förslag, att vi skulle gå in och förfriska

oss med ett glas, klefvo vi in i f. d. läsarekapellet, som nu omdanats

till ett Bacchi tempel. Mera uppriktigt kunde nog icke

den gode guden ha dyrkats under den tid, detta tempel helgats

åt honom, än Bacchus nu dyrkades där utan allt skrymt och

hyckleri. Om Waldenström eller andra liknande andliga ljus

hade några aktier i affären, vet jag ej, men nog hade det varit

en god affär, ty »saloonen» såg ut att gå bra. P. P. W. omtalade

i riksdagen i år, att han sett en f. d. läsarekyrka inredas

till stall. Såsom läsaren finner, är jag styfvare, som icke allenast

sett en af hans egna kyrkor inredd till krog, utan äfven druckit

en bägare i densamma.

Från krogen till fängelset lär ju endast vara ett steg, efter

hvad en del godt folk påstår. Nåväl, låt oss aflägga ett besök

på »County Gail », stads- eller häradshäktet i Minneapolis. Genom

en introduktionsskrifvelse från Minnesotas guvernör hade jag

fått tillstånd att besöka alla publika institutioner i hela staten,

och med densamma i hand erhöll jag äfven tillträde till fängelset.

Hur helt annorlunda behandlades ej fångarne där än här

hemma! Jag häpnade, när jag med elevatorn kom upp och fick

se, huru de hade det. I County Gail sitta endast ransakningsfångar

och sådana, som äro dömda till kortare tids fängelsestraff.

Cellerna äro så inrättade, att man kan gå rundt omkring dem

och genom galler städse iakttaga fången. Rundt om cellerna

löper en naturligtvis med järngaller omgifven gång, där fångarne

få promenera under den tid, de ha sin rast. Det var rast, då

jag var där. Rasten räcker tre timmar pr dag, och under denna

tid stå alla celldörrar öppna, Det står då fångarne fritt att aflägga

besök hos hvarandra. I flere celler såg jag tre å fyra

fångar sitta och spela kort och röka cigarretter, andra läste eller

pratade, men de flesta gingo bolmande omkring i gångarne.

Bland dem, som sutto här inspärrade, funnos likväl flere, som

begått gröfre brott, hvilka afvaktade sin dom. I en annan afdelning

sutto sådana, som redan fått sin dom och nu aftjänade

sitt straff, eller gröfre brottslingar, som väntade att föras till

statens straffanstalter, antingen »förbättringsskolan» för yngre

eller Stillvater för äldre förbrytare. Fångarnes behandling på

det hela taget icke blott föreföll, utan var äfven helt annorlunda

human än här hemma -- det var en iakttagelse och reflektion,

som gjorde sig själf.

I Amerika möter man åtskilligt, som förefaller oss här i

Sverige underligt. Vid konflikter mellan kapital och arbete t. ex.

är det alls ej säkert, att myndigheterna alltid stälta sig på

kapitalisternas sida, hvilket kan man säga undantagslöst sker här

hemma, om än stundom under masken af en neutralitet, som i

själfva verket gynnar kapitalisten. Se här ett exempel! För

några år sedan utbröt en strejk bland spårvägspersonalen i

Minneapolis. Då, såsom ofvan nämnts, ej mindre än tre spårvägslinier

uppehålla förbindelsen mellan de båda städerna, och

bolaget icke kunde erhålla strejkbrytare, anhöll det hos »mayorn»

(borgmästaren) i Minneapolis att få poliskonstaplar till

handräckning att föra vagnarne och tjänstgöra som konduktörer. Men

borgmästaren afslog denna anhållan, på samma gång han lät

veta, att han, om ej spårvägstraflken oförtöfvadt upptoges, skulle

låta sätta trafiken i gång på bolagets bekostnad. Bolaget vände

sig nu till borgmästaren i S:t Paul, hvilken biföll bolagets begäran

och utkommenderade polis till strejkbrytaretjänst. Det

skulle han dock ha låtit bli, ty hans tjänstvillighet mot bolaget

var nära däran att framkalla öppet krig mellan de två städernas

styresmän. När S:t Pauls strejkbrytarepoliser kommo in på

Minneapolis" område, lät borgmästaren där häkta dem. Detta

hans beslutsamma uppträdande hade till följd, att bolaget måste

bita i det sura äpplet och gå in på de strejkandes fordringar.

Till Redving, en stad belägen 50 eng. mil från Minneapolis,

gjorde jag äfven en afstickare. På 1860-talet var Redving

hufvudorten för hvetehandeln i Nord-Amerikas väster. Staden

har nu 8,000 invånare och ett det härligaste läge vid Missisippi.

Jag höll ett möte där. Där fans blott ett fåtal partivänner, men

så mycket mer energiska och fuliblods-socialister. Bland andra

Sjö i Central Park i Minneapolis.

träffade jag en norrman, Berndt Eide, en viljekraftig och intelligent

man. Af honom mottog jag den vy af Redving, som

är återgifven å sid. 140 jämte följande beskrifning: »Utsikt öfver

Redving, Minnesota. Längst i bakgrunden ses Wisconsin, närmare

åt förgrunden flyter Missisippi; där synes äfven en insjö inuti

en ö i floden. Till höger i bakgrunden ligger ett 300 fot högt

kalkstensberg eller »bluff», Bornbluff» benämndt, emedan det på

afstånd liknar en stallbyggnad på västerns prärier, där

virket är så dyrt, att vanliga »Borns», stallbyggnader, pläga

uppföras af kogödsel och halm. I bakgrunden framskymtar den

förnämsta delen af staden med profittagarnes och drönarnes

palatser. Men mycket däraf bortskymmes af lummiga skogsdungar.

En härlig tafla, ett sant paradis att se för den resande

och turisten, som ej behöfver där söka tillåtelse att slafva för

sitt lifsuppehälle.»

Ja, så skref Eide, den präktige mannen, om Redving.

Och i sanning var den staden ett vackert, litet paradis. Skada

blott att så vackra medaljer ofta skola ha så fula baksidor.

I Minneapolis och S:t Paul höll jag inalles 6 möten, tre i

hvar stad. Där var fullt hus på alla möten. En liten god elittrupp

af partivänner finnes i dessa svenska invandrarecentrer,

och om de ännu få arbeta hårdt för de socialistiska idéernas

spridning, för att framför allt bryta läsarekolportörernas inflytande,

borga dock för slutlig framgång och seger deras energi

och goda disciplin. Flere kvinnor deltaga äfven med lif och

lust i organisationsarbetet, och om det än tycks gå långsamt,

växer likväl dagligen deras antal, som endast och allenast i den

socialistiska samhällsordningen se mänsklighetens räddning.

Jag uppehöll mig i S:t Paul och Minneapolis något öfver

en vecka och tillbragte angenäma dagar där såväl ute på ströftåg

för att se mig omkring och hämta intryck, som äfven i flere

svenska hem, där jag gästfritt och vänligt mottogs; där träffade

jag äfven många bekanta från hemlandet, som under de senare

åren utvandrat för att söka sig en bättre utkomst och ett nytt

fosterland, som ej så styfmoderligt behandlar dem som deras

egen moder Svea. Och glädjande nog kan jag säga, att de

flesta hade lyckats.

Andra därmot hade det nog bra i ekonomiskt hänseende,

men trifdes ej alls i Amerika. Jag lade märke till, att detta

särskildt var fallet med sådana, som kommit från städerna och

redan nått mogen ålder, när de utvandrade. Sålunda träffade

jag en fru, som i 30 år varit bosatt i Minneapolis och aldrig

trifts där. Hon var nu några och 60 år gammal och änka sedan

ett 20-tal år. Det var en f. d. Stockholmsfru, som, innan hon

och mannen, som var snickare, reste till Amerika, haft en liten

handelsaffär på söder. Hon stod sig för öfrigt godt, ägde ett

par, tre små hus tätt invid Missisippi och kunde ha varit millionärska,

om »flaxen» varit med. Då hon och mannen för

trettio år sedan kommo till Minneapolis, köpta de den jord, hon

ännu äger. Hade staden kommit att utveckla sig åt det hållet,

hade tomtprisen där stigit oerhördt. Men staden växte ut i en

annan riktning, och så blef det ingen större affär utaf. Nu hade

hon alla barnen vuxna, och hennes högsta önskan var att åter

få se Stockholm. »Jag säljer husen och reser till Sverge», sade

hon till mig en gång, då jag jämte hennes söner, båda socialister,

voro inbjudna till middag hos henne, »ty jag har aldrig»,

tillade hon, »en enda dag trifts här i landet, oaktadt jag alltid

haft det bra. Nu äro ni så stora, att ni kunna klara er utan mig».

Om hon gör allvar af sin resa, vet jag ej, men omöjligt är det

icke, ty det var en resolut gumma med ruter uti.

Ole Bull i Loring Park, Minneapolis.

Den berömde norske violinvirtuosen OLE BORNEMANN BULL, som

föddes 1810 i Bergen och afled i samma stad 1880, vann på sina otaliga

konsertresor världsrykte och blef särskildt i ofantligt hög grad uppburen

i Amerika. Hans blomstringsperiod faller mellan 1830-50. Ingen har som

Ole Bull med sin »fele» fått människohjärtats ädlaste strängar att vibrera;

ingen har som han förmått i toner tolka det norska folkets lynne och sitt

fäderneslands säregna, storartade natur. Den idylliska, drömfylda ro vid

skogetjärnet, skogens milda sus och forsens brusande dån -- hvem kunde

framställa detta i tonernas drömvärld så, som Ole Bull gjorde det till sitt

auditorium?

Du store son af broderlandet, tänkte jag, du har säkerligan gjort mera

för väckande af ädla känslor i människohjärtat och återföra ro i sargade

människobröst än legio »predikanter», -- du skall ha dig en anspråkslös

blomma i min bok, som skall prydas med din vackra bild.

Ett besök hos Minnesotas guvernör.

En dag, bäst jag gick och flanerade i S:t Paul, klef jag

in på Kapitolium och lät anmäla mig för besök hos

guvernören som reporter för tidningen » Social-Demokraten».

Jag hade nämligen lust att bese statens offentliga institutioner

och för att få en rekommendationsskrifvelse, som gaf

mig den önskade tillåtelsen, hänvände jag mig till guvernören

Joh. Lind, hvilken är af svensk börd. Joh. Lind är 46 år

gammal och född i Sunnerbo i Småland. Som barn kom han

till Amerika med föräldrarne, hvilka utvandrade dit och bosatte

sig som farmare 70 eng. mil från Minneapolis. Vid 13 års ålder

mistade han sin vänstra arm i faderns tröskverk. Detta var

orsaken till, att Johan fick studera, och som han hade goda

anlag, tog han med glans sin studentexamen. Han valde sedan

den juridiska banan samt hade förvärfvat sig ett godt namn

såsom en duktig advokat, då han valdes till statens guvernör,

den högsta post, som kan uppnås i Förenta Staterna näst

presidentvärdigheten. Fadern är nu död, men modern lefver och

bor fortfarande på deras farm, som lär vara en mönsterfarm och

nu innehafves och skötes af en broder till guvernören.

Den kända småländska turen har sålunda icke förnekat sig

beträffande herr Lind, som för öfrigt, enligt det allmänna omdömet,

äfven gjort sig väl förtjänt af sin framgång. Han är

känd som en man med fast och orubblig karaktär, med utprägladt

frisinnade, demokratiska åsikter, som han under sin guvernörstid

icke svikit. I synnerhet gjorde han sig både fruktad

och hatad af de mäktiga bolagen och trustarne, på hvilka han

höll tummen på ögat. Det lyckades dem icke under Linds

guvernörstid att undandraga sig erläggandet af skälig skatt.

Ursinniga häröfver satte dessa herrar vid senaste valet i gäng en

den hänsynslösaste agitation mot Linds återval, och det lyckades

genom valsvek och mutor att få honom aflägsnad. Som exempel

på hur Joh. Lind höll efter bolagen och trustarne, skall jag

endast nämna, att ett stort trustkompani, som, innan Lind blef

guvernör, skattade för 2 1/2 million dollars inkomst, under

Linds guvernörskap fick sitt skattebelopp höjdt till 6 millioner

dollars. Att sådant skulle väcka en storm af ovilja bland

kupongklipparne, kan man förstå. Att »prästerna» i de svenska

friförsamlingarne, tack vare det inflytande, de utöfva på

den svenska landtbefolkningen i Minnesota samt för öfrigt

äfven i andra stater, gjorde allt för att hindra Linds återval,

måste sorgligt nog konstateras; det visar, hvilken andas barn

denna hycklande liga i själfva verket är. Det är en offentlig

hemlighet, att de läto besticka sig af trustägarnes utsända

agenter och mot klingande ersättning arbetade för deras kandidat,

en erkereaktionär kapitalistbulvan af första slag. Joh.

Lind var för frisinnad och fritänkare, påstodo dessa själfgjorda

herdar, som för öfrigt äro sig lika öfver allt, hvar man än träffar

på dem.

Kapitolium är säte både för statens guvernör och

representanthus för den lagstiftande församlingen. Det är en ganska

stor, monumental byggnad, men fyller icke nu längre sitt ändamål,

hvarför ett nytt Kapitolium är under uppförande. En gång

färdigt kommer det nya Kapitolium, som är helt och hållet

bygdt af hvit marmor, att te sig storartadt, med kupol, pelar-rader

och väldiga, ståtliga trappor, som leda upp till residénset

för Minnesotas lagstiftande och exekutiva myndigheter.

Att få företräde hos en guvernör i Amerika möter ingen

svårighet. Oaktadt han i flere afseenden är utrustad med större

makt än mången europeisk monark, så försiggår en audiens utan

många omständigheter och utan allt onödigt fjäsk. Men så har

också en sådan man sin duglighet och medborgarnes förtroende

att tacka för sin ställning; han är icke född därtill som här i

Europa, där många nationer regeras af narrar. Utan några som hälst

ceremonier trädde jag in i ett stort rum, hvars inredning bestod

af solida ekmöbler, medan golfvet var belagdt med tjocka turkiska

mattor. Det var ett slags förrum; där mottogs jag af en

mulatt, en slags vaktmästare kunde jag förstå. Välfödd och

maklig var han som en sådan, liknande för öfrigt en eunuck

hos en turkisk pascha, såsom jag tänkt mig en dylik. Alla äkta

vaktmästaretyper tycker jag ha något eunuck-artadt öfver sig;

dessa glåmiga ögon, dessa misstänksamma, fixerande, ofta oförskämda

ögonkast liksom säga, att viljan nog finnes, men förmågan

saknas. Till mulatt-vaktmästaren lämnade jag mitt kort,

som jag bad honom öfverbringa till guvernören. Han försvann

för ett ögonblick och kom tillbaka med svaret, att, om jag

väntade litet, skulle jag få tala med guvernören. Inom kort

öppnades dörren, och en herre visade sig, med en handrörelse

låtande mulatten förstå, att jag nu kunde få företräde. I nästa

ögonblick hade jag presenterat mig för Minnesotas guvernör och

framfört mitt ärende. Han lofvade att med nöje stå till tjänst

samt bad mig sitta ned, medan han skref ut introduktionskortet

åt mig. Därefter hade jag nöjet att i öfver en half timmes tid

föra ett intressant samtal med honom.

Sedan jag lämnat honom den önskade upplysningen, att

ändamålet med min resa var att, på inbjudan af landsmän tillhörande

S. L. P. (det socialistiska arbetarepartiet), bland svenskarne

i Amerika göra propaganda för socialismen samt att jag äfven

begagnade tillfället att studera amerikanska förhållanden och

institutioner, så långt min tid det tillät, framställde jag den

förfrågan till honom, huruvida det ryktet talade sant, som viste

berätta, att han ämnade öfverklaga valet. Härpå erhöll jag till

svar, att för sin egen del vore han emot, att valet öfverklagades,

då, som han yttrade: »Det är intet nöje att sitta här under

sådana omständigheter, men när man deltager i politiken och

har en post som jag, så råder man ej öfver sig själf, utan måste

underkasta sig valmännens vilja i sådant afseende.» På min

fråga om verkligen en sådan mängd valsvek ägde rum i Amerika,

som man litet mellan läste om i tidningarne, svarade han:

»Att valsvek ofta förekommer är obestridligt, om än kanhända

tidningarne något öfverdrifva. Huruvida valsvek förekommit

vid valet här, vore ej godt att veta. Det är en både besvärlig

och dyrbar apparat, som skall sättas i gång för att få utredt,

om så är fallet.»

Beträffande prästerna och deras skadliga inflytande på befolkningen

genom deras motstånd mot alla verkligt folkliga

reformer framhöll han, att med de infödda amerikanska prästerna

vore det ingen fara, ty de äro alla i regeln bildade oah en stor

del af dem har öppen blick för nödvändigheten af sociala reformers

genomförande samt äro ej heller rädda för att inför sina

åhörare i kyrkorna framhålla detta. De svenska »prästerna»

däremot -- såsom han kallade dessa sorgligt beryktade kolportörer

-- stå icke högt i bildning och äro som alla obildade intoleranta

och fanatiska och allt annat än kulturbärare. Men

deras makt öfver folket försvinner, allt efter som detta hinner

amerikaniseras. På tal om socialismen framhöll han som sin

åsikt, att den måste komma som samhällsinstitution, men han

trodde, att samhället ännu ej genomgått alla nödvändiga stadier

på vägen dit; det går ej att hoppa öfver något, menade han.

I synnerhet tycktes herr Lind en smula reserverad gent mot

arbetarne, ty de vore ännu icke att lita på; han hyste större

förtroende till de småborgerliga elementen, som enligt hans

förmenande visade mera uthållighet och pålitlighet, men erkände

för öfrigt de stora framsteg, arbetarne under de senaste åren

gjort i politisk uppfostran. Han skyndade sig tillägga, att det

var efter amerikanska förhållanden, han fälde sitt omdöme. I

Europa vore kanhända ställningen annorlunda, där hade ju för

öfrigt den sociala frågan en framskjuten plats på dagordningen

o. s. v. Då jag reste mig för att gå, tackande för det vänliga

mottagandet och det intressanta samtal, jag haft nöjet hafva med

honom, svarade han, att det gladde honom att få besök af en

landsman. Han ville erinra sig, att han en gång förr, strax

sedan han blifvit vald till guvernör, haft besök af en

tidningsman från Stockholm; hvilken tidning mindes han icke.

Den rekommendationsskrifvelse, jag erhöll från guvernör

Lind, hade följande lydelse:

Detta gäller som introduktionskort for hr Aug. Palm, som är

bosatt i Stockholm, Sverige, och nu befinner sig på resa i Amerika för att

studera våra institutioner.

Jag hoppas, att tjänstemän och anstälda vid de offentliga

institutionerna i denna stat skola lämna hr Palm tillfälle att bese de olika

institutioner, som han önskar besöka.

Högaktningsfullt

John Lind

Guvernör.

Till den det vederbör.

Nov. 28. 1900.

Sedan han öfverlämnat den åt mig, blef jag till min

öfverraskning inviterad att spisa middag med honom, och nu gjorde

vi bägge sällskap till en restaurant. På vägen dit blef han ett

par gånger uppehållen af medborgare, som hade meddelanden

att lämna honom. Dylikt hade naturligtvis ej gått för sig i

gamla Europa. Tänka sig att besvära statens öfverhufvud på

gatan! Men i Amerika fins intet fjäsk i den vägen.

Medan vi åto, berättade han mig bl. a., att han inköpt en

tafla, en sällsynt sådan, och föreställande, om jag ej missminner

mig, någon scen ur indianernas lif. Han ville öfverlämna taflan

till d:r Hazelius för Nordiska Museets räkning och bad mig att gå

upp till honom en annan gång för att taga den i betraktande.

Tyvärr fick jag ej tid därtill. Jag skildes från guvernör Lind med

intrycket af, att det allmänna omdömet, att han vore en

karaktärsfast man med verkligt demokratiskt sinnelag, ingalunda var

öfverdrifvet.

Den erhållna introduktionsskrifvelsen öppnade för mig

tillträde till alla publika institutioner, och blef jag på det mest

förekommande sätt emottagen af deras ämbets- och tjänstemän

samt erhöll alla de upplysningar, jag önskade.

Minne-ha-ha-fallet, Minneapolis.

Minnesotas statsfängelse.

Med introduktionskortet i fickan och målare Lindén som

tolk reste jag en dag ut till Stillwater, en liten stad

på några tusen invånare, belägen omkr. 20 eng. mil från Minneapolis.

Där ligger »State Prison», Minnesotas statsfängelse.

Samfärdsmedlen mellan Stillwater och Minneapolis--S:t Paul äro

mycket bekväma, ty ditut gå både järnvägar och spårvägar,

Vi foro på spårväg. Det var en härlig vinterdag med klingande

slädföre, landskapet tedde sig förtjusande i sin vinterdrägt; insvept

låg det då i det snöhvita täcket, hvarå vinterfrosten fästat

milliarder kristaller, glittrande sam diamanter, när solens strålar

bröto sig emot dem. Efter en angenäm färd, som tog halfannan

timme, och hvarunder vi passerade förbi White Bear, en liten

idyllisk plats, som uppkallats efter en af skog härligt omkransad

insjö, »White Bear Lake», anlände vi till Stillwater. Den

lilla staden ligger inbäddad i en dal, som genomflytes af Missisippi,

hvilken här bildar gränsen mellan Minnesota och Wisconsin.

Efter att ha gjort en liten tur genom staden gingo vi

till fängelset, där jag presenterade mig och genom guvernörens

skrifvelse erhöll tillstånd att bese fängelset. Direktören själf

var nog förekommande att i egen person ledsaga oss en kvarts

timme. Sedan stälde han en tjänsteman till vårt förfogande,

då hans tid ej tillät honom att följa oss längre.

I Amerika har allmänheten tillträde till alla offentliga institutioner,

såväl fängelser som dårhus, fattiginrättningar o. d.,

på bestämda dagar och tider. Det är af stor betydelse, att allmänheten

sålunda alltid har tillfälle till utöfvande af kontroll,

ty det förebygger många missbruk, mycket ämbetsmannagodtycke

samt bidrager till att rykten om misshandel, vanvård etc.

ha svårare att komma ut och finna, såsom exempelvis här i

Sverge, berättigad tilltro.

Ett sällskap af 6 à 7 personer, allesammans svenskar, träffade

vi i den elektriska spårvagn, hvari vi foro från Minneapolis

till Stillwater. Då jag och Lindén kommo för att begära tillträde

till fängelset, mötte vi dem åter på fängelsets trappa,

hvarvid de upplyste oss om, att ingen finge komma in förrän

kl. 2 e. m.; det var nu vid 11-tiden. I guvernörens skrifvelse

visste jag emellertid, att jag hade en »sesam», som öppnade

äfven Stillwaters fängelseportar för mig på andra tider än de för

allmänheten bestämda, hvarför vi ringde på. Våra landsmän stannade

nedanför trappan och skrattade åt oss för vår envishet att ej

vilja tro dem, men när vaktmästaren, som öppnade för oss,

genomögnat skrifvelsen och artigt bad oss stiga på, kunde jag

ej undgå att lägga märke till, huru snopna de sågo ut, när vi

stego in och fängelsedörren stängdes bakom oss. Först gingo vi

genom de logement, där nattcellerna voro belägna; inalles finnas

564 celler i fängelset. Hvarje stat i den nordamerikanska republiken

har sin egen lagstiftning och rätt att ordna sina förhållanden

efter eget förgodtfinnande. De system och förhållanden,

som hafva lagens helgd i en stat, tillämpas och gälla icke alltid

i en annan. I Minnesota t. ex. finnes sålunda intet straffarbetscellfängelsesystem

infört. Fångarne, som afsona sina brott å

straffanstalten i Stillwater, få från och med första dagen, de

anlända dit, arbeta i de gemensamma arbetssalarne. Endast de

gröfsta brottslingarne aftjäna sitt straff där. Lindrigare straff,

motsvarande vårt fängelsestraff, aftjänas däremot som sagdt i

»County Gail» (häradshäktet). Är förbrytaren under 20 år, eller

är det första gången, han råkat i delo med lagen, sändes han

till den s. k. »reformskolan».

Fångarne äta gemensamt i stora salar; endast om natten

äro de skilda åt i hvar sin cell, och celldörren utgöres af ett

järngaller, så att vaktarne alltid kunna iakttaga fången, äfven

när han sofver. Cellerna voro mindre än våra svenska. En

snygg, uppbäddad järnsäng, en flyttbar stol med ett litet bord,

-- se där möblemanget. På flere bord såg jag blommor. Äfven

låg i regeln å alla borden en tobakspipa med tobakspung. Fångarne

få nämligen 4 ouns rök- eller tuggtobak i veckan och ha

tillåtelse att röka såväl under middagstimmen som kvällarne.

Böcker lämnas äfven åt fångarne. Fängelsebiblioteket består af

öfver 5,000 band, men från den sliskiga, gudliga litteratur, som

bestås i våra fängelser, äro fångarne befriade. Men så är ju

chefen för fångvården ej häller -- en Wieselgren.

I hvar cell fins elektrisk belysning, som släckes precis kl. 9

på aftonen. Sön- och helgdagarne ha fångarne särskilda friheter.

En särskild fängelsekyrka fins, där fångarne samlas hvarje söndag.

Det är dock intet tvång att bege sig dit. Predikanter af alla trosbekännelser

ha rätt att predika där, och på vårt modersmål predikas

en gång om året. Afton- och morgonbönseländet äro fångarne

befriade ifrån. Jag var äfven nere i köket och åsåg

matlagningen samt fick äfven smaka på den kost, som bestods

fångarne. Hvilken himmelsvid skilnad mellan denna och den

kost, som t. ex. bestås å Stockholms stads ransakningshäkte! Den

liknar med förlof sagdt svinmat i jämförelse med den mat, som

serverades i denna amerikanska straffanstalt. Den dag, jag var

där, tillagades köttsoppa, och det var köttsoppa, närande och

god med rikligt tilltagna grönsaker. Äfven köttet, som serverades

i stora portioner, var utmärkt. Fångarne erhålla 3 mål

mat om dagen, och man sade mig, att äfven de båda andra

måltiderna voro lika smakliga och rikliga som middagsmaten.

Sedan vi besett nattcellerna, kök och matsalar, togo vi

arbetssalarne i betraktande. För tillfället inrymde fängelset 487

fångar. Däraf sysselsattes omkring halfva antalet på skofabriken,

där i medeltal tillverkades 250 par skor pr dag. De öfriga voro

sysselsatta med bindgarnstillverkning, som i fängelset bedrifves

i stor skala; garnet användes under skördetiden till bindning af

hvete och andra sädesslag. De salar, där arbetet utfördes, voro

stora och ljusa. Fångarne voro iförda mörkgrå drägter af

cheviot, -- kavaj, byxor, väst och mössa. Hvarken i snitt eller

något annat afseende afvek drägten från en vanlig arbetskostym.

I hvarje sal funnos ej mera än tre vaktkonstaplar, hvilka, stående

på förhöjningar, omgifna af en barrier, endast syntes beväpnade

med en tjock kryckkäpp. På förfrågan, om det var deras enda

vapen, svarades mig emellertid, att de buro i fickan skarpladdade

revolvrar, som de ägde rätt att ögonblickligen använda,

om någon fånge gjorde det minsta försök till våld eller icke

efterkom gifna order. Detta veta fångarne, och som lifvet ändå

är dem kärt, -- så länge det fins lif, fins ju alltid hopp, -- foga

de sig och lyda. Men det oaktadt och ehuru fångbevakningen

är på det strängaste förbjuden att brutalt tilltala eller behandla

fångarne, inträffa dock stundom fall af öfvervåld, ty alltid finnes

ju vilda sällar. Sålunda hade den tjänsteman, som visade oss

arbetssalarne, ett styggt, stort ärr öfver näsan och på förfrågan,

om det var en följd af någon fånges öfvervåld, svarade han, att så

var förhållandet. En fånge, som arbetade på skofabriken, hade

för sex år sedan med ett skarpt tillhygge gifvit honom ett svårt

hugg öfver näsan. Han hade så när mistat denna nödvändiga

ansiktsprydnad, men efter alla läkekonstens regler lappades

den ihop, så att han under alla omständigheter kunde reda sig

med den. Bättre något än intet. På förfrågan huru sådana

fångar behandlas, som bröte mot disciplinen, erhöll jag till svar,

att en sådan fånge insättes i en cell liknande de andra, endast

med den skilnaden att den är alldeles tom. Genom gallren

måste han vidare sticka ut händerna, hvarå sättas handklofvar;

så får han stå i högst 48 timmar, men är under natten från kl.

9 e. m. till 6 f. m. befriad från handklofvarne och får då ligga

på cellgolfvet utan sängkläder. Sedan han haft handbojorna på

en timme, blir han befriad från dem, om han lofvar att bättra

sig. Det är det enda disciplinstraff, som tillämpas i Minnesotas

statsfängelse, enligt de upplysningar jag erhöll. Disciplinbrott,

d. v. s. förseelse mot fängelsereglerna, begås af knapt 10 procent.

Arbetstiden är 9 timmar dagligen, från kl. 7 f. m. till 12

middagen med en timmas rast till kl. 1, hvarpå arbetet fortgår

till kl. 5 e. m. Kl. 9 på kvällen släckes, såsom förut nämnts,

den elektriska belysningen i cellerna.

När fånge aftjänat sitt straff och försättes på fri fot, erhåller

han 25 dollars och en kostym goda kläder.

Jag förvånades öfver, hvad jag såg och hörde. I hvilken

mänsklig och human anda behandlas ej fångarne i detta nya land,

som för ej mer än en människoålder sedan var vildt, ouppodladt,

utan ett spår af kultur. Hvilken skilnad i uppfattning om huru

en brottsling skall behandlas! Ingen särskild vanärande fångdrägt,

utan blott vanliga arbetskläder! Stora, ljusa arbetssalar!

Under den tid de icke arbeta, få fångarne känna sig som människor,

röka och läsa efter behag, ha blommor på sitt lilla bord,

porträtt af anförvandter och vänner, slippa att på kommando

gå i kyrkan eller som soldater i parad, uppställda i celldörrarne,

åhöra idiotiska predikningar. Visserligen gifves ett reglemente,

som strängt måste följas, men det inpräntas i dem, att som förbrytare

mot de samhällslagar, de som fria medborgare själfva

varit med om att stifta, måste de underkasta sig det straff, som

lagen stadgar, och att de, en gång fria, åter inträda i alla en

medborgares rättigheter samt att de ha rättighet att bli behandlade

med all den humanitet, som är förenad med deras ställning

som fånge, att det är mänskligt att fela, och att de, när

de åter blifva fria, må söka blifva goda och nyttiga medborgare.

Sådant måste verka uppfostrande och i väsentlig mån bidraga

till att väcka till lif ädlare känslor äfven hos den mäst förhärdade

bof; det synes mig, som om man ej behöfde vara stor

människokännare för att förstå detta.

Min förvåning öfver hvad jag sett, blef likväl ännu större,

när jag kom till sjukhuset och fick se behandligen af de fångar,

som där voro inhysta. Det var omkring 10 à 12 stycken. Hvar

fånge hade, liksom i nattlogementet för friska fångar, sin cell,

men dörrarna till alla cellerna voro öppna. Endast tre à fyra

fångar lågo till sängs, de öfriga sutto i länstolar och gungstolar

ute i den här mycket breda och ljusa korridor, som löpte rundtom

cellerna och hvars fönster voro fylda med blommande krukväxter.

Blommor och bladväxter voro placerade äfven på flere andra

ställen i den breda korridoren, som mera liknade ett stort trefligt

samkvämsrum än en korridor -- så hemtrefligt och komfortabelt

såg det ut. Där höll man nu på att duka ett bord för sjuklingarne.

Middag skulle serveras. På en skinande hvit bordduk

placerades hvita porslinstallrikar, och blommor ditsattes från

fönstren. Hade jag ej vetat, att jag befann mig i ett fängelse,

skulle jag knapt kunnat gissa mig därtill -- så olikt var allt,

som kunde påminna därom; om man undantager gallren från

fönstren och cellerna, skulle man ej kunnat tro, att man befann

sig i ett fängelse.

Vi hade nu genomströfvat hela komplexet. På min förfrågan

om det fans många svenskar intagna på Stillwaters straffanstalt,

erhöll jag till svar, att i förhållande till folkmängden

hvilken, såsom jag förut nämnt, uppgår till öfver 500,000 i

Minnesota, voro de svenska brottslingarne få.

En svensk lifstidsfånge.

I Minnesotas statsfängelse i Stillwater befinner sig sedan 1895 en svensk vid namn Claes Blixt, som för mord å en miss Ging dömdes till lifstids straffarbete. Jag skall här i korthet omtala de med detta mord förknippade omständigheterna, hvilka äro af stort psykologiskt intresse och åter lämna ett bevis för, att människor finnas, hvilka, när det gäller mammon, icke rygga tillbaka för något brott.

I Minneapolis bodde 1894 en gammal f. d. affärsman, W. Hayward, som dragit sig tillbaka från affärerna och nu ägde ett stort hus benämndt »Ozark Flats». Hayward var välbärgad utan att dock kunna sägas vara, hvad man i Amerika kallar rik, ty då skall man minst vara ägare af några millioner. Blixt hade anställning i »Ozark Flats» som maskinist. Hayward hade två söner, af hvilka den ene, Harry, några och tjugo år gammal, var ogift och bodde hemma i faderns hus, där han hade sin egen våning. Det var en odugling, en utsväfvande lätting, som fördref dagarne på supning, spel och flirt med Minneapolis" och S:t Pauls allmänna kvinnor. Denne moraliskt genomfördärfvade och samvetslöse bof innästlade sig äfven hos en några och trettio års kvinna, miss Ging, som dref egen damskrädderiaffär i Minneapolis, och hycklade kärlek till henne. Det var på sommaren 1894. Bl. a. lofvade han henne äktenskap, men för att gifta

sig med en så rik herre, som han var, inbillade han henne, att hon måste betydligt utvidga sin affär. Han vore nog rik, såsom hon ju visste, men förrän fadern dog, disponerade han icke själf öfver sin förmögenhet; dock skulle han nog skaffa henne pängar ändå o. s. v. Slutligen föreslog han henne att lifförsäkra sig. Hon följde hans uppmaning och lät lifförsäkra sig i två bolag, i det ena för 10,000 dollars. Assuranserna lurade han henne sedan att transportera på sig mot löfte, att han skulle skaffa henne pängar till utvidgning af affären. Och Miss Ging, den stackars förälskade kvinnan, för hvilken ingen större lycksalighet fans än att äga denne, henne så ovärdige man och lätting, trodde allt hvad han inbillade henne och gick in på alla hans planer och förslag.

När Harry Hayward väl fått miss Ging lifförsäkrad och lifförsäkringspoliserna i sin hand, började han utföra den plan, som han hela tiden hyst och förberedt, nämligen att bringa miss Ging om lifvet för att komma i besittning af lifförsäkringssumman. Han var nog fräck t. o. m. att söka förmå sin egen broder, Adry, att utföra det tillämnade illdådet. Denne vägrade emellertid och uppsökte en gammal vän till familjen samt omtalade för honom, att Harry sökt förmå honom att mörda miss Ging. Denne blott skrattade åt honom, så orimlig föreföll historien. Först sedan miss Ging var bragt om lifvet, kom denne gamle vän att erinra sig Adrys berättelse samt underrättade myndigheterna därom, hvilket ledde till, att Harry Hayward häktades.

Sedan brodern vägrat, kom Harry att tänka på den i faderns hus som maskinist anstälde svensken Claes Blixt och började försiktigt sondera, om denne ville åtaga sig att utföra mordet. Efter lämplig bearbetning samt mot löfte att Blixt skulle få 2,000 dollars för sin tjänstvillighet lyckades han öfvertala Blixt. Men för att göra Blixt till ett fullständigt viljelöst redskap fordrade han först, att denne skulle visa prof på sitt mod, i det B. skulle sätta eld på ett gammalt stall. Så skedde, och B. erhöll härför 10 dollars. Då Blixt sedermera började

rygga tillbaka för att mörda det stackars utsedda offret, hotade han att angifva honom för mordbrand, hvarigenom han helt säkert skulle få 10 års straffarbete, ty hvem skulle väl tro B., om han inför rätten sade, att Harry Hayward, den rike mannens son, öfvertalat honom att sätta eld på det gamla stallet? På så sätt gjorde han Blixt till sitt lydiga redskap.

För en slägting, som besökte Harry Hayward i fängelset kort före hans afrättning -- ty han blef fast och dömd att hängas -- berättade denne, att det ej fins något, som till den grad kan hypnotisera en människa som pängar: »Jag började med B.», yttrade han, »i det jag tog upp en bundt sedlar och visade honom. Sedan talade jag med honom endast om pängar och fixerade sålunda hans tankar helt och hållet på detta ämne. Sedan man först ledt en mans tankar på guldet, kan man snart öfverföra dem till något annat, och då du blott fått en man så långt, kan du sedan utan risk tala med honom om att mörda folk.»

För att bringa miss Ging om lifvet hade Harry Hayward uppgjort följande plan: Hon skulle träffa honom på ett närmare angifvet, strax utanför staden beläget ställe, dit hon lockades resa ut under förespegling af en affärsuppgörelse. Han sände henne en vagn -- och kusken var Blixt, som den 3 dec. 1894 vid

9-tiden på kvällen, efter att ha fått miss Ging upp i vagnen, strax invid Minneapolis, körde henne ut å en afsides väg väster om »Lake Calhoun» och där nedsköt henne, kastade liket ur vagnen samt sedan i sporrsträck körde tillbaka till staden. Harry Hayward satt vid den tiden mordet begicks på en af stadens teatrar i sällskap med en dotter till en af Minneapolis" mera framstående advokater. På så sätt hade han förstått att skaffa sig ett alibi, hvilket likväl icke räddade honom undan galgen.

Mordet väckte naturligtvis ett oerhördt uppseende, särskildt sedan det blef uppdagadt, hvem som var den verklige mördaren. Stämningen gent emot honom var så upphetsad, att myndigheterna måste flytta Harry Hayward från fängelset i Minneapolis till S:t Paul, då de fruktade för, att folket skulle med våld föra honom ur fängelset och lyncha honom. Stora ansträngningar

gjordes för att rädda Harry från galgen. Sålunda vände sig familjen till en af Amerikas mest framstående advokater, W. W. Ervin, densamme som förde de i Homesteadstrejken inblandades talan och äfven försvarade Eugen Debs under den stora Chicagostrejken. Fadern till den olycklige Harry offrade hela sin förmögenhet för att rädda sonen, men intet hjälpte. Hotelsebref sändes både till juryn och slutligen till själfve guvernören i syfte att framtvinga den anklagades frikännande eller åtminstone hans benådning till lifvet. Slutligen uppgjordes en plan att få honom ut ur fängelset, i det en vakt köptes, men planen upptäcktes af en svensk sheriff vid namn Holmberg och korsades i sista ögonblicket. För en gång förmådde den annars så allmäktige dollarn intet. Harry Hayward hängdes den 11 dec. 1895, några dagar öfver ett år efter det miss Ging på hans anstiftan blifvit mördad. Fadern blef som sagdt fullständigt ruinerad och lämnade med hustrun Minneapolis samt bosatte sig på en annan plats. Sonen Adry, som ledt polisen på spåren, kunde föräldrarne icke tillgifva, utan togo helt och hållet sin hand från honom. Han försörjer sig nu i Minneapolis, sades det mig, som gatsopare. Föröfvaren af mordet, Claes Blixt, är född i Småland och kom vid unga år till Amerika med sina föräldrar, hvilka bosatte sig i den lilla staden Cannon Falls i Minnesota. Han växte upp och blef en duktig arbetare, som i sin ungdom reste mycket omkring ute på landet och skötte lokomobiler och tröskverk; därigenom lärde han sig maskinistyrket. Han hade vitsord om sig att vara en pålitlig man och mycket öm mot sin familj; sålunda berättas det, att han offrade sin sista cent för att rädda sin första hustrus lif. Efter hennes död blef han mera slarfvig och började supa.

Blixt räddade sitt lif, säges det, närmast genom att aflägga fullständig bekännelse. Han dömdes till lifstids straffarbete, hvilket i hög grad förargade en del amerikaner. De ondgjordes öfver, att en amerikanare, som icke begått själfva brottet, hängdes, medan föröfvaren af illgärningen, till på köpet en invandrad svensk, undgick galgen. Samma dag domen föll,

transporterades Blixt genast till statsfängelset i Stillwater af den svenske

sheriffen (länsmannen) Holmberg. En mängd skogsarbetare, mestadels skandinaver

påstås det, hade samlat sig vid den station på vägen dit, där tågombyte sker,

för att lyncha mördaren. Han räddades emellertid af den omständigheten, att

ingen kände igen honom, förrän han väl var placerad på det andra tåget,

hvilket genast gaf sig i väg till stor förargelse för den lurade folkmassan.

Blixt sysselsättes som öfvermaskinist på straffanstalten. Jag såg honom, när

jag gjorde min rond genom fängelset. Han såg ut att vara knappt 40 år gammal,

där han stod i maskinrummet, hvarest allt var så renputsadt och blankpoleradt

och där ingenting tydde på, att man befann sig i ett fängelse. Jag såg icke

till någon vaktare där. Huruvida Blixt får sluta sina dagar på Stillwaters

straffanstalt torde vara ovisst. Folkstämningen till förmån för honom växer,

och när ännu några år gått till ända, är det ingalunda omöjligt, att han kan

bli benådad. Innan dörren till maskinrummet stängdes efter mig, kunde jag ej

låta bli att kasta en sista blick in på min stackars olycklige landsman, där

han stod och torkade en maskindel. Förbannade guld, tänkte jag, hvilken

demonisk makt har det ej öfver människorna! Nu denna lumpna sedelbundt,

hvarmed Harry Hayward den ödesdigra aftonen, nere i maskinrummet i källaren

till sin faders hus, först ingaf dig, arme man, mordiska, usla, onda tankar!

Hur ofta har ej den historien upprepats och kommer att upprepas, tills

pänningarna afskaffas! Pänningen är människans störste fiende, därför måste

den bort. Allt det usla, låga, själfviska i människonaturen framlockar den!

Den inger förakt för rätt och sanning, förnedrar och trampar ned allt

mänskligt. Den är mänsklighetens mäst infernaliske djäfvul och plågoande,

heder och vänskap, kärlek och trofasthet, ja äfven en moders ömmaste böner och

förmaningar glömmas bort för guldet. Människorna bli aldrig människor, förrän

pänningen i dess nuvarande form afskaffas. Ju mera jag tänker på allt det

onda, den kommit åstad, desto mera styrkes jag i denna min fasta tro och

öfvertygelse.

Den 27 nov. är en af de amerikanska national- eller högtidsdagarne; den

benämnes tacksägelsedagen eller »turkis»dagen, emedan man då allmänt

äter »turkis» (kalkonstek). Denna dag reste jag från Minneapolis och

Minnesota. Jag gick direkt från S. L. P. (socialistiska arbetarepartiets)

högkvarters möteslokal, där det sista mötet hölls. Jag talade för fullt hus

och för en mycket intresserad publik öfver »arbetarerörelsen i Sverge»,

skildrande de strider, det socialistiska arbetarepartiet fått föra här i

landet. Särskildt skildrade jag den jättestrid, som år 1899 fördes för

föreningsrätten, huru uppkomlingarne och baggbölarne i Norrland, dessa

brutala, hjärtlösa sågverkspatroner, och halländska textilfabrikanter midt

under strängaste vinter vräkte hundratals arbetare från sina bostäder, för det

de ej ville svika sin öfvertygelse och sina kamrater, utan stå kvar i

arbetareorganisationen. Jag såg månget öga tåras, och sedan jag slutat, hade

jag nöjet trycka hundratals händer till farväl. En kvinna yttrade till mig, i

det hon räckte mig sin hand till afsked: »Sådan behandling komma aldrig

arbetarne här att underkasta sig utan att »killa» (döda) åtminstone några

dylika tyranner, som så våldföra sig t. o. m. på kvinnor och barn». Jag

svarade: Ȁfven i Sverge finnas nog de, som skulle ha lust att genom en dylik

rask expediering befria sig från sina plågoandar, men vi svenska socialister

anse det straffet för lindrigt och tänka på en vida förfärligare hämd»,

svarade jag. Hon såg frågande på mig». Folkets öfvervägande massa kommer inom

kort, fortsatte jag, att genom vår propaganda vinnas för socialismen, och allt

eftersom organisationen går framåt, socialiseras den ena samhällsinstitutionen

efter den andra. Tror ni ej, att dessa undermålingar, dessa andliga parvenyer

få feber af förargelse och komma att lida helvetets alla kval, då de få se,

att alla deras ansträngningar att krossa socialismen blifva fruktlösa, ja,

kanske t. o. m. nödgas konstatera, att bland deras vänner och bekanta den ene

efter den andre går öfver till oss?» »Well; men det finns en sådan uppsjö på

dessa folktyranner, att, om några bli lynchade, skadar det

ej; det blir ändå tillräckligt många öfver för eder hämd», svarade hon, i det

hon visade en härlig, hvit skinande tandrad.

En hel del partivänner och äfven partivänninnor följde mig ned till

järnvägsstationen.

Snart ilade jag, dragen af den frustande ånghästen, fram öfver västerns

prärier med Chicago som närmaste mål för min resa. Jag reste med »Chicago

Great Western Railway»; till Minnesota hade jag rest med »Chicago Milwauke and

S:t Paul Railway». Jag for alltid olika vägar för att få se så mycket som

möjligt af det stora yankeelandet. Öfver Randolph, Doodge, Center, Sumner,

Olewein, Dubuque, South Freeport, Sycamore och S:t Charles anlände jag åter

till Chicago, där jag stannade till den 4 dec. och höll de möten, som

partivännerna där arrangerat för mig. Vid Dubuque i Iowa passerar man

Missisippi, som där erbjuder en särdeles storslagen anblick; när man väl

hunnit öfver floden, rullar tåget in i en stor tunnel, som det tager en god

stund att passera. I Chicago tillbragte jag nu åter några angenäma dagar och

som sagdt den 4 dec. gaf jag mig åter i väg, nu styrande färden till Niagaras

storslagna natur och väldiga vattenfall, detta det största af alla kända

vattenfall.

Niagara.

Den 4 dec. reste jag från Chicago med Niagara som närmaste

mål för min resa. Till järnvägsstationen ledsagade mig

tre för arbetarerörelsen varmt intresserade vänner och

f. d. Stockholmare, herrar Åkerlund, Gustafsson och Andersson, de

tvänne förstnämnda tillhörde, innan de utvandrade till Amerika,

härvarande byggnadssnickarefackförening, och herr Åkerlund,

hos hvilken jag bodde under min senaste vistelse i Chicago, tillhörde,

om jag ej missminner mig, styrelsen för nämnda förening.

Hr Andersson är instrumentmakare och den på svenska i New-York

utkommande tidningen »Arbetarens» kommissionär i Chicago.

Vi tillbragte tillsammans några angenäma dagar, och de

hälsningar, som jag vid afresan mottog till deras vänner och

bekanta, framför jag härmed.

På »Grand Trunk Railway System»-bolagets järnväg for

jag genom Illinois och Michigan öfver Durand, Pontiac, Detroit,

Lenox och Port-Huron. Genom sistnämnda stad går ett smalt

sund, som förenar Huron- och Eriesjöarne, och öfver detta löper

en ståtlig järnvägsbro, som sammanbinder de nordamerikanska

staterna med de under engelskt välde hörande Kanadensiska

besittningarne. I Port Huron får man ställa sin klocka fram

en timma, om man vill följa med tiden. I Amerika har man

tre timräkningar, »east-, central- och west-times.» När klockan

NIAGARA. (Hästskofallet, Kanada-sidan.)

t. ex. är 10 i New-York, är den 9 i Chicago och endast 8 i

San Francisco, således 2 timmar senare än i New-York och 8

timmar efter tiden här i Sverige.

Frustande som en yster, eldig hingst, for ånghästen fram

öfver Ontarios kuperade landskap -- förande oss allt närmare

Niagara. På den sträcka af 180 eng. mil, vi hade att tillryggalägga

mellan Port Huron och Niagara, passerade vi bland andra

platser Hyde Park, Harrisburg och Hamilton. Ju närmare vi

kommo målet, stegrades de resandes nyfikenhet. Allas tankar

kretsade kring Niagara, detta naturens underbara verk, så ofta

beskrifvet i dikt och prosa. Det låg en nervös, orolig spänning

öfver de medresande, isynnerhet sådana, som för första gången

i sitt lif och kanske äfven för sista gången inom några ögonblick

skulle få njuta af detta storslagna natursceneri. Den växte

minut för minut och grep oss alla. Det fordrades ingen psykologisk

skarpblick för att se, hvilka passagerare som reste denna

väg uteslutande för att få se Niagarafallen. Landskapet företedde

för öfrigt intet ovanligt, blott litet mera kuperadt med

små dalsänkningar här och hvar, strax innan vi kommo fram;

det var allt.

Ändtligen!

Tåget rullade sakta ut öfver den väldiga järnvägsbron, som

leder öfver Niagara. Det var som om alla passagerarne fått en

elektrisk stöt; de rusade upp från sina platser, kupéfönstren

öppnades och fyldes af hufvuden, af ögon, som girigt blickade

ut öfver nejden. Midt på bron stannade tåget (alla passageraretåg

stanna midt på bron). Därifrån hade man en härlig,

storslagen utsikt öfver de väldiga vattenfallen, hvilkas dofva

dån trängde fram till oss.

Det var på förmiddagen den 5 dec., jag anlände till Niagara.

Digra moln betäckte horizonten, hvilket bidrog till, att man

kände sig mera dyster till humöret än på dagar, då luften är

klar, och solen från högblå himmel kastar sina lifgifvande strålar

ut öfver nejden. På resan mellan Chicago och Niagara hade

jag stiftat bekantskap med en tysk, som var på väg till Europa,

och vi hade kommit öfverens om att göra sällskap till New-York,

sedan vi tillsammans besett vattenfallen. Vi hade icke väl

kommit ut ur kupén, förrän vi omringades af folk, som erbjöd

sig att vara våra ciceroner eller utbjöd vykort, kartor och andra

minnen från Niagara. Den enda affär, vi gjorde, var inköpet

af en karta. Med den i hand stälde vi först färden till en

restaurant för att få oss en bastant frukost, hvilket väl behöfdes

efter den 16 timmars färden från Chicago. Under det vi åto,

studerade vi kartorna, och sedan vi tillfredsställt magens kraf,

bar det i väg ut för att taga sevärdheterna i betraktande. Vi

kommo öfverens med en droskkusk att för ett pris af fyra

dollars föra oss omkring till alla utsiktspunkter såväl vid den

amerikanska som den kanadeniska sidan af fallen. Först skulle

vi bese det största fallet, det s. k. Hästskofallet, som är beläget

på Kanada-sidan. I sakta mak rullade vårt åkdon genom staden

»Niagara Falls», som har omkring 16,000 invånare. Det bar i

väg ut öfver Suspension Bridge, en hängbro, som går öfver

Niagarafallen och förbinder Förenta Staterna med Kanada. Midt

på bron, där gränsen går mellan engelskt och amerikanskt område,

måste man erlägga 10 cents för att få passera. Ett

stycke bort till vänster om bron störtade väldiga vattenmassor

ned. Det var det på Kanada-sidan belägna Hästskofallet. Man

kunde endast se en hvitgrå dimma, som steg upp mot höjden

och härrörde från vattenmassorna, som där vältra sig ned från

en höjd af 160 fot. Hästskofallet har en bredd af 2,640 fot,

och de vattenmassor, som där nedstörta, utgöra 15 millioner

kubikfot i minuten. Man kan då förstå, hvilket väldigt dån

de åstadkomma. Sedan vi passerat bron, åkte vi genom Queen

Victoria Niagara Falls Park fram till fallet. Därinvid är uppförd

en större byggnad med ett utsiktstorn, hvarifrån det väldiga

natursceneriet erbjöd en storslagen anblick. Likväl var

utsikten ej så härlig och vacker den dag jag besökte platsen,

alldenstund, såsom jag förut nämnt, mörka, digra moln betäckte

horisonten och verkade dystert på omgifningarne. I byggnaden,

som kallas Table Rock House, fingo alla, som besökte platsen,

inskrifva sina namn, och då jag var försedd med representantkort

för tidningen Social-Demokraten, inskref jag mig naturligtvis

som tidningsman och är således Soc.-Dem:s förste medarbetare,

som besökt Niagara. I Table Rock House kunde man

äfven få köpa allehanda småsaker jämte vykort att medföra som

minnen från platsen. Jag köpte naturligtvis ett och annat,

fastän priserna på allt voro oerhördt uppskrufvade, men så var

det ju också från Niagara. En del vykort köpte jag och sände

ut stämplade i Kanada; bl. a. skickade jag till alla våra dagliga

partitidningar. Sedan detta var undanstökadt, togo vi en

tur ned under Hästskofallet. Innan färden ditned företogs, blef

man iförd en drägt af oljadt tyg med dito hatt och ett par

gummistöflar samt en väldig halsduk. Sålunda utstyrda begåfvo

vi oss med en förare till ett litet torn, beläget på andra

sidan vägen midt emot Table Rock House. Där far man i en

hiss ned till vattenytan, hvarifrån färden fortsättes genom en i

berget sprängd tunnel. Sedan man passerat denna, kommer

man in under den bergvägg, hvarifrån dessa oerhörda, väldiga

vattenmassor nedstörsta med ett dån så starkt, att man måste

höja rösten betydligt, när man skall meddela sig med sina följeslagare.

Det är hemskt men på samma gång storslaget och gör

ett så öfverväldigande intryck, att man sent eller aldrig glömmer

det. Vattenmassorna rusa ned med en så svindlande hastighet,

att de slungas flere famnar ut från bergväggen. Detta gör, att

man utan fara kan gå in under fallet ett godt stycke. Därnere

forsar, kokar, yr och fräser vattnet, så att så långt blicken når