Ödlan. Ett skådespel
MIKAEL LYBECK
ÖDLAN
ETT SKÅDESPEL
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Pris 3 kronor.MIKAEL LYBECK
ÖDLAN
ETT SKÅDESPEL
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAGSTOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1908ALBAN, en ung man, den siste af Eyringarnas gamla, grefliga
ätt. Herre till Eyringe. Son till grefve Ottokar i dennes
senare gifte; det förra (med yngre broderns änka, fru
Elisabet) barnlöst.
EMSIV, Albans trolofvade.
ADLA, hans kusin, fru Elisabets dotter i förra giftet.
»ONKLARNA» — BALTSAR, BOLIVAR och BEN, tre
ålderstigna bröder (den sistnämnde ansedd läkare i tiden) —
anförvanter till Albans mor, fru Alida.
EN GAMMAL TROTJÄNARE.
Döda: OTTOKAR, ELISABET, ALIDA -EYRINGE STAMGODS
I
Terrass rummet
II
1. Vid grafkapellet
2 Terrassrummet
3 Elisivs yrselsyn
III
Elisivs sängkammareI(Terrassrummet — en låg, rymlig sal i Eyringarnas
färger; grönt och gult. Utsikt öfver en del af parkterrassen;
ofvan dennas balustrad några ljusa trädkronor mot en molnfri
himmel.
Salens fond, en vägg af glasrutor från panelen ända upp
till gardinfrisen under taket, delas i lika stora fält af två
utåt öppnade dubbeldörrar. Bänkar under fönstren. Midt på
golfvet står ett stort och massivt, rundt bord utan duk,
belamradt med tidningar och tidskrifter, bricka med
kaffeservis, likörkrus och glas. Tre, fyra taburetter omkring.
Genom väggen af bokhyllor, den till vänster, för en
mycket bred, hvälfd ingång till biljardrummet — så bred, att
man mellan de undandragna förhängena kan se ett hörn af
biljarden. Till höger åter en stor, gammaldags spegelkamin,
med bekväma korgstolar i halfkrets. På samma sida, nära
fonden, en dörr — till matsalen. Parkettgolf; matta under
bordet.
Försommar — sjutiden på kvällen, en stund efter diner n;
i början svagt solsken ute. BALTSAR och BOLIVAR sitta
framför kaminen; emellanåt blir äfven BEN synlig, han rör
sig makligt med sin kö rundt biljarden. Alla tre äro
slätrakade, skalliga gubbar, klädda i svart, med höga, hvita
bindhalsdukar.
Ett ögonblicks tystnad, efter det att ridån böjt sig. Så
säger)
Baltsar
Vet du hvad?Bolivar
(fet, kort till växten)
Nej. — Är det om din mage?
Baltsar
(skakar på hufvudet)
Jag länker på annat, Bolivar. Framåt —
och djupare.
Bolivar
Det vet jag. Det gör du.
Baltsar
Jag har inte kunnat förmå mig atf skrifva
till dig. Jag är kanske för orolig.
Bolivar
Och jag igen trött och oluslig efter resan.
Två dygn i ett kör... på järnväg... man blir
(tar sig om kinderna) ... man blir liksom utan
anletsdrag. Det är genant.
Men kurorten var förträfflig.
Baltsar
Jag fruktar, ser du ...Bolivar
(utan att höra)
Det var för resten ett uppträde på stationen
i förmiddags. Då jag kom. Och jag som inte
ens visste, att han var med på tåget... hvad
är det nu han heter?
Baltsar
Hvem?
Bolivar
Den där... korrespondenten? Som skrifver
från utlandet, du vet. Signaluren ...
Baltsar
Edgar!... jaså, han.
Bolivar
Javisst. Han såg ... erfaren ut. Nästan
lidande. Men ytterst välklädd — kontinental!
Baltsar
Och han är här?
Bolivar
Nej, det tror jag inte. Eftersom hon afvisade
honom — hit, min vän, men inte längre! Adjö.
Baltsar
(otåligt)
Hvem afvisade?Bolivar
Adla, naturligtvis. Hänsynslöst. Jag har
aldrig setl henne så ... så hänsynslös. Hon
riktigt skälfde. Det öfriga hörde jag inte.
Baltsar
Märkvärdigt! Ja, hon fick ett telegram —
och i dag såg jag henne sliga i vagnen. Men
jag tänkte ingenting.
Bolivar
Tja. Det var således slutet. På den historien.
Baltsar
Eller början till en annan.
Bolivar
(uppmärksam)
Hvad menar du?
Baltsar
(kort)
Låt det vara! (Hostar, skrufvar sig i stolen)
Däremot fruktar jag...
Bolivar
(afbryter)
Har det händt... något annat?Baltsar
— hvasa?... ja, jag lruktar att vår ställning
blir tämligen ohållbar... i längden. Numera.
Bolivar
(förskräckt)
Här? På Eyringel Hos... bos Alban!
Baltsar
(suckar)
Och tänk, det är bara en vecka se’n gamla
Ottokar lades i grafven!
(Båda stirra tigande framför sig. Matsalsdörren öppnas
— EN GAMMAL TROTJÄNARE, iförd Eyringarnas
gröngula livré, skrider ljudlöst öfver scenen och in i
biljardrummet, burande en tvättvattenkanna af silfver, jämte handduk.
Han återvänder nästan genast — lika ljudlöst, samma väg, ut
till höger)
Bolivar
(undergifvet)
Nu kan du fortsätta, Balfsar.
Baltsar
Tja, vi måsle behärska oss... ha infe råd
till bättre. Saken är emellertid den .. . som det
nu ser ut, vore jag för min del hällre beroende
af Adla. Trots allt.Bolivar
Herregud — hon är ju ändå en kvinna!
Baltsar
Otvifvelaktigt... i hög grad. Lika visst
som alt Alban ingalunda är utprägladt manlig
... i milt tycke. Bara egensinnig. Det var också
Otlokars mening. Men-n . .. (skjuter betydelsefullt
ut munnen)
Bolivar
Naturligtvis, när du säger det. Och nu är
det således Alban ...
Baltsar
(bekriiftar)
— som afgör, ja ... helt enkelt. Men han
är förändrad. Öfver hufvud taget... mycket
förändrad. Jag misstänker nästan, alt han är
ungefär som för fem år se’n — då han var
utomlands, du minns.
Bolivar
(hviskar)
Förlåt — menar du att han ... alt hans
själstillstånd ...Baltsar
(retligt)
Hvarför säga emot mig, Bolivar, du har ju
varit borta i flera veckor! Tänk själf efler. ..
bara det här med förlofningen. En så ung och
alldeles främmande flicka — som Ben skaffade
hit, antar jag — och henne går han tvärt och
lierar sig med!
Bolivar
(oöfverlagdt)
Ja, men ... gamla grefven gjorde ju
delsamma med hans mor. När hon var
sjuksköterska.
Baltsar
Du förvånar mig! (Värdigt) Alida var
visserligen i en... en något liknande ställning, men
framför allt var hon en nära anförvant till oss.
Bolivar
(lättad, till freds)
Du har rätt, Baltsar. Anförvant till oss.
Baltsar
Och vår tidigare ... status ... gaf henne
fond, guldfond — madonnan. (Han småflinar plötsligt,lapparna strama öfver raden af löständer) Vi kunde
konsten, Bolivar! Det var fart i pengarna.
Bolivah
(i samma ton)
Svindlande. Och det, alt man såg oss!
Baltsar
Och hörde, ja ... touche af Orkestern.
Bolivar
(lika plötsligt allvarsam)
Men tror du då värkligen, att Alban kunde
tillåta sig ... nej, det är omöjligt! Hur gammal
är han? Tre och tjugo — eller hvad? Och
särskildt mot dig, Balisar.
Baltsar
Han är förändrad, har jag sagt. Oberäknelig.
All musik pinar och upprör honom, han skrifver
inte en not, spelar inte en ton, efter hvad jag
vet — bara drifver omkring i parken och
omnäjden. Till och med om nätterna. Och då
ofta till häst! Däremellan har han löjliga,
småaktiga infall... eller fantastiska ... och tål
ingen motsägelse. Som nu det, att Elisiv sofver
här ofvanför (visar mot taket) i Adlas sängkammare,grefvinnornas — fru Elisabets och Alidas i liden
— den med stora balkongen ...
Bolivar
Gud, ja (kysser pil fingret). . . och
himmelsängen !
Baltsar
— sänghimmeln, menar du — den är
nertagen. Flickan är väl närmast rädd, tror jag.
Men Alban vill det. Och Adla... ja, lion
flyttade till rummet bredvid. Honom lyder
hon blindt — jag förslår det inte. Det var nu
i onsdags.
Bolivar
(undrande)
Ja men, Baltsar, sa’ jag inte sänghimmeln?
Baltsar
(utan att fästa sig vid afbrottet)
Träffar man honom, Alban — som nyss
vid middagen — är han ovänlig, obegriplig ...
fientlig. Du såg själf. En gång tänkte jag fråga
Ben, han som läkare... (en blick öfver axeln mot
biljardrummet)
2.Bolivar
(spärrar upp ögonen)
Nej, hör du — han har ju förnärmat oss
kännbart, hva’? Och afsiklligt? Med sin...
stiftelse.
Baltsar
(hånfullt)
Något slags sjukhem, ja. Hvad tycks? Jag
har ju inte kunnat förmå mig att skrifva till dig.
Bolivar
Jag fann notisen i en af våra tidningar där
nere. Vid frukosten. Jag formligen . . . jag
miste aptiten, vill jag minnas.
Baltsar
Ja, inte sant? Osmakligt, inte ens någon ...
ingen stil, ingen fin, liten gest! (Uppfarande) Alt
först ärfva en så n förmögenhet...
Bolivar
(påminner)
Förlåt — detsamma drabbade oss, Baltsar!
Baltsar
(ännu hetsigare, söker ord)
— att... och se’n att... arbeta och samla
ett helt lif igenom, och så . .. och så ge ...som när man tappar en slant på gatan! Nästan
alltsammans — förmodligen. Och utan
ersättning. Jag vill inte ens tänka på att han har
bröder... två äldre bröder... oss... och i vår
ålder ... och med din hälsa, Bolivar...
Bolivar
(ser sig om)
Du talar visst för högt, Baltsar.
Baltsar
(föraktfullt)
Det är detsamma. Han hör sämre än förut
— till och med.
(Paus)
Bolivar
(tvekande)
Har Alban antydt någonting? Om oss två?
Baltsar
(buttert)
Han har ingenting sagt, nej. Men sättet!
Bolivar
(suckar)
Ja sättet, ja.
Baltsar
Och man må säga hvad man vill om gamla
grefven, om Ottokar — lin takt hade han i alla fall.Bolivar
Mycket. Vårt sista sammanträffande, vårt
afsked, det rörde mig. Jag kan inte hjälpa det.
Baltsar
Du menar, när han gaf dig pengarna till
resan?
Bolivar
Javisst. Han sa’ med den innerligaste
förtrolighet: Du är skralast af oss, Bolivar.. . på
allt vis den, som är klenast... ge dig af
härifrån och sköt om dig! — Det rörde mig.
Att jag inte hann hit till begrafningen gör
mig ondt, men jag hade värkligen ett par bad
kvar. Och dödsfallet kom ju plötsligt.
Baltsar
Han dog som en världsman. Öfverlägset.
Nästan ironiskt.
Bolivar
Men mot dig och mig var han alltid
godheten själf.
Baltsar
(riicker fram handen)
Det hedrar oss... i sanning. (Bäda resa sig)Tack-tacksamhetskänslan ... den förödmjukar
bara de små själarna. Inte så med oss.
Bolivar
(rörd)
Tyst, tyst, Baltsar!... ja, låt oss omfamna
hvarann! (De göra det. BEN slår framme vid ingången
till biljardrummet och iakttar dem med ett gäckande smålöje.
Han torkar omsorgsfullt sina bänder på en handduk)
Baltsar
(behärskar sig)
Och nu ... en skål för hans minne, Bolivar!
(Sväljer) Jag har sagt till ont curaçao.
Bolivar
(nickar högtidligt)
Ja, ja, så liksom . . . liksom afbörda vi
oss... du länker alltid så nobelt, Balisar.
Baltsar
Jag gör visst det. Men omedvetet. Det
hör du ihågkomma.
(När de vända sig om, säger
Ben
stilla, men uttrycksfullt)
Det Var vackert! (Han aflägsnar sig — bröderna
tömma hastigt och utan att skåla sina likörglas)Bolivar
(sakta till Baltsar, i det de ånyo ta plats)
Hvad månne han nu fror sig ha förstått?
(Baltsar gör en grimas) Egentligen är det synd om
honom.
(DEN GAMLA TROTJÄNARN in från höger,
närmar sig bordet i midten af rummet)
Baltsar
(öfver axeln)
Hör, Leonard — är herrskapet nere i parken?
Leonard
(samlar kopparna och glasen)
Ja, båda fröknarna Inte unga grefven.
Baltsar
Så. Hur vet du det?
Leonard
Han red bort strax efter diner n.
Bolivar
(stelnande)
Red! ... strax efter...
Leonard
Ja — här var bud från stationsholellet. En
karl med en biljett. (Bär ut brickan till matsalen)Bolivar
(till Baltsar, frågande)
Sfationshotellet? En... en biljet t ?
Baltsar
Jaså, begriper du inle? ... från honom,
naturligtvis. Han som var med på fåget. Det
är väl för alt begära en förklaring, och däri
handlar han fullkomligt korrekt, lycker jag.
Men han vänder sig till orätt person. Hvad
vet Alban? Och elt så dunkelt... förhållande,
låt oss säga förhållande ... det kräfver
skarpsyn. Mogen erfarenhet. Takt.
Bolivar
(stilla)
När jag rätt tänker efter, Baltsar — du är
beundransvärd! Bli inte ledsen!
Baltsar
Ingalunda, jag förstår det så väl. Jag har
kanske bibehållit mig (hostar) . . . liksom . . .
kurantast, fast jag är äldst af oss tre.
Bolivar
Säkert. Det har du. Det vet jag.(BEN inträder, jämkande ena manschetten. Cigarr i
munnen. Han blir stående framfor bokhyllorna, till vänster
i förgrunden; tar ned ett band)
Baltsar
(varsnar bonom; i stigande upphetsning)
Nej — se där, Bolivarl... där... där ha
vi den äran. Vore jag bara mindre nervös...
herregud, hvad han irrilerar mig! Du har väl
hört, att han en gång lär ha kallat oss ...
åldermän .. . i kulturbärarelaget? Någon berältade
det. Jag gissar betoningen, ser du...
Bolivar
(suckar)
Ja den, ja.
Baltsar
Förstår du?... jag säger till mig själf; det
är infami! Eller någonting ditåt. Men
egentligen är det ju till honom ...
Bolivar
(uickar ifrigt)
Naturligtvis.
Baltsar
(kastar sig bakåt i stolen)
Han är för döf. Och så’nt skriker jag inle.
Principiellt.Bolivar
Bry dig inte om honom!
Baltsar
(darrar i hela kroppen)
Herregud, hvad den mannen irriterar mig!
Jag kall inte . . . (reser sig tvärt — till Ben, mycket högt
och tydligt) Som Ers Högvälgörenhet vill
förslå... ja, så går jag. Lämnar... jag lämnar
rummet.
Ben
(bläddrar i boken)
Käraste, låt inte mig störa! Vi smälter ju
samma middagsmat.
Bolivar
(rusar upp, nästan skriker)
Baltsar och jag ... vi ha
samhörighetskänsla, vi!
Ben
Ja — det är vackert. Men glöm inte haltarna!
Bolivar
(stryker sig öfver hjässan)
Hattarna?
Ben
Det är kyligt där ute, antagligen ... (synar
noggrant en sida — godmodigt) flintskallar!Baltsar
(rycker till)
Flintskallar! Än du själf då — (försmädligt)
ålderman! (Han tar ett par, tre steg — ser ned framför
fotterna) Det är halt, Bolivar (går styfbent och
försiktigt öfver golfvet) — den här vägen! (Aflägsnar sig
genom biljardrummet)
Bolívar
(tiitt i hiilarna — till Hen)
Ivul-kulturbärare!
(I detsamma kommer
Adla
raskt uppför ena terrasstrappan, den till vänster, och in frän
fonden. Snabba, mjuka rörelser. Gestalten är läng och smärt,
men fyllig öfver bröstet, i en stramt åtsittande, helsvart dräkt,
utan sorgflor. Ansiktet blekt, med små, knappt märkbara
fräknar kring ögonen — långsmala, gröngrå, ofta halfslutna
ögon. Hufvudet bart, håret askblondt.
Hon stannar och drar in luften genom näsan; till
ELISIV, som följer henne)
Har någon . . .? (upptäcker Ben, tvekar, höjer
rösten en smula)
Onkel — du har visst glömt, alt jag inte"
tål tobaksrök. Jag lider af den!
Ben
(vänder sig halft)
Är du här? Jaså (ställer boken tillbaka på dessplats) — ja tack, min vän, du är alltför god. Men
cigarren har samma egenskap. Och vet du
hvad (småler vänligt) — den slocknar, om jag
lämnar den. Det gör inte du. Alliså... (en lätt
bugning som till afsked)
Adla
Ja, ja, onkel Ben — du år förtjusande. Jag
tvcker om dig! . . . (intill honom, böjer hans hufvud ned
emot sig och kysser ena kinden) Seså, nu får dli gå,
eftersom du nödvändigt vill det. (Nickar leende)
Ben
(iakttar henne)
Du är tydligen bragt ur jämvikt, Adla —
släll inte till någon olycka!
Adla
(hastigt)
Tror du alt jag är i stånd till det?
Ben
Utan tvfivel.
Adla
Det var inte vackert sagdt. Eller hvem vet?
Ben
Nej — (betraktar henne fortfarande uppmärksamt)
men välbetänkt.Adla
(går ett slag öfver golfvet — därpå i hvardaglig samtalston)
Och du reser värkligen i morgon, onkel?
Ben
Ja, det gör jag.
Adla
Men bröderna ... de bli ju kvar, inte sant?
Som alltid. De slanna kvar här, de? — Akta,
alt cigarren inte slocknar!
Ben
Ja, ja — var lugn . . . (går långsamt ut till höger)
Adla
(hjärtligt)
Vi ses igen vid teet.
(Till Elisiv)
Släng dörrarna till terrassen, så är du snäll!
(Fortsätter sin vandring)
Elisiv
(lyder genast och villigt; sätter sig sedan i en af korgstolarna
framför kaminen — vrider tankspridt vänstra handens
guldring kring fingret.
Hon är sorgklädd; utan hatt som Adla. En späd, vacker,
nittonårig flicka, med en beslöjad, inåtvänd blick i sina stora
ögon. Matt, gulbrun hy — svart, vågigt hår, nedkammadt
öfver öronen)
Han hör ju helt bra i dag — onkel Ben.
Dig åtminstone.Adla
(har stannat vid bordet; ser sig dröjande omkring i rummet)
Ja.
Elisiv
Och ändå var det för döfhetens skull han
lämnade sin värksamhet — var det inte?
Adla
Ja.
Elisiv
Han är så samvetsgrann. Så samvetsgrann.
IIvad det måtte ha kostat på honom!
(Adla tiger. Paus)
Elisiv
(höjer blicken)
Stör jag dig?
Adla
(nervöst)
Ali, del är sant... jag tänkle på annat...
(sjunker trött ned på en af taburetterna) Du är så
tillitsfull, du — Elisiv. Och lycklig.
(Lågt, smärtsamt)
Är du inte rädd för mig?
Elisiv
Rädd!... nej. (Osäkert) I början, kanske.;io
Adla
(stöder ena armbågen mot knät, hakan mot handen)
Det borde du vara.
Elisiv
Hvarför det? — Men hvad ser du på? Söker
du något?
Adla
(synbart plågad; dröjer med svaret)
Jag ... jag tar afsked. (Hon sluter ögonen —
öppnar dem därpå helt)
Jag är en utomstående! Blir det. Och det
är farligt. (Skälfvande) För det är orältvist, och
jag är oförsonlig, oförsonlig.
(Plötsligt och med en lätt rysning)
Här är kallt. Märker du inte, att solen har
gått ner? Daggen faller där ute.
Elisiv
Nej men, Adla ...
Adla
(entonigt)
Det behöfver jag inte se, min vän. Ånej.
Jag känner det. Jag som känner Eyringe. Jag
som (ett stelt leende) inte fäster mig vid mänskor!Elisiv
Har någon sagt det?
Adla
(niistan samtidigt — lifligare)
Men du är främmande för stället, du. Jag
har det i blodet. Eyringe, re’n namnet är ju
mitt... (lidelsefullt) det är en passion! Ingen har
det så djupt, så innerst i sitt inre som jag.
Ingen. Jag känner det lefvande ... i hjärtat ...
här lefver det... allt, luften här och jorden. 1
synnerhet jorden ... för mig åtminstone . .. jag
hör mer än andra jorden till. Långt mer än
alla ni andra. Den är min, förstår du — här
är den min, mini Alltid.
Och ändå glider den undan. Också det
känner jag.
Elisiv
(förvirrad)
Är det för alt... hvarför tror du...?
Adla
Jag tror ingenting. Jag vet.
Elisiv
(med darrande röst)
Hvad då? Vill du lämna oss? Och nyss
var du så lugn ...Adla
— och solen lyste ... i parken ... och du var
så lugn, du med... och tillitsfull. (Tröstlöst) Det
hjälper ju inte!
Elisiv
(springer upp)
Men Adla ... hvad är det?
Adla
(afviirjande)
Nej, nej — koin inte nära mig!... pinas
du inte själf af allt det där krusfloret? Min hud
är för känslig.
Elisiv
(drar sig undan)
Nu är du ovänlig.
Adla
Är jag? Och du... hvad du är för en
bräcklig, liten en! Hur kunde du ens tänka på
att bli sjuksköterska, du?
Elisiv
(likasom urskuldande)
Det blir jag ju inte häller.Adla
; kort)
Ja, det är sant. Kanhända. (Tar en tidskrift
— ögnar i den, ntan att läsa) Hvar har du Alban?
Elisiv
Någon skickade efter honom.
Adla
Någon — (reser sig hastigt) någon från stationen?
Elisiv
Jag tror det.
Adla
Jaså, du tror det (går oroligt några steg — vänder)
... ja, ja . . . och han är väl snart tillbaka,
Alban . . så du får ändå höra det, naturligtvis,
bara ni är allena.
(Beslutsamt
Sätt dig, Elisiv!... jag ska’ också försöka
hålla mig stilla.
(De återta sina platser — Elisiv långsamt, nästan viljelöst)
Ånej (flyttar sig) ... här i korgstolen är jag
närmare. — Seså, nu ha vi det lika bekvämt,
båda två. (tutar sig bakåt mot ryggstödet)
a.Elisiv
"für handen till hjärtat)
Du får infe.. . inte skrämma mig, Adla!
Adla
(ser på henne)
Skrämma dig? Ingalunda. Hvad länker
du på!
Det är bara så, att... jag känner den där ...
någon. Ja, jag gör (fet. Han heter Edgar, så
tecknar han sig, och är en kusin till min mor.
Och det förklarar ju mycket, inte sant?
(Elisiv tiger
Men hvad har Alban berättat dig om oss?
Har han alls berättat något?
Elisiv
(sakta)
Jag har ingenting frågat. Och jag . . .
(bedjande jag vill ingenting veta, Adla.
Adla
Så lätt slipper du inte ifrån det. Eftersom
du vill höra till familjen.
(Hon småler; därpå i sagoton — som till ett barn
Det var en gång... för mycket, mycket
länge se’n, när jag var åtta år gammal, såledesför... för tjugutre år sen — ja, då gifte sig
grefve Oltokar den grymme, han som var både
min farbror och min styffar, med Alida ... med
Albans mor. Och om henne vill du väl veta
en ... en liten hemlighet?
(Elisiv tyst och orörlig)
Nåja, det är detsamma. Vi kan lämna det.
Elisiv
Du minns bröllopet?
Adla
Jaså (åter ett flyktigt leende) . . . tänk, jag minns
bara dagen förut! Eller rättare kvällen. Själfva
bröllopet har jag glömt, naturligtvis.
Alida var nere i parken, där borta vid
graf-kapellet (en nästan omärklig gest) — och Edgar. Ingen
annan. Mig själf räknar jag inte, mig såg man
inte, den stora kärleken är ju blind. Isynnerhet
när det börjar skymma.
Hur ångestfullt hon tryckte sig intill honom
... Edgar... och grät ... och kysste honomi
Som om det gällt ... ja, det visste jag inte. Jag
tyckte det var underligt. Men rysligt vackert.
Han var då lika ung som Alban är nu.Och samma kväll reste han, utan att ta farväl
af — de andra. Också det tyckte jag var
underligt. Fast mindre vackert.
Elisiv
(ofrivilligt)
Du sa’ väl inte om det åt någon?
Adla
Nej — (ironiskt) nej, hur kan du tro! Det är
vår hemlighet, förstår du.
Men jag har aldrig glömt det. Så liten jag
var, måtte det ha gjort ett starkt intryck på mig.
Ett alldeles särskildt intryck, som fördjupades
med tiden, hvar gång jag sökte få sammanhanget
klart. Han fick ... makt öfver min fantasi.
Och så var den ju så rörande, scenen där
borta... och sorglig... framför allt så
hemlighetsfull. Så härligt hemlighetsfull! Det tilltalar
ett barn, och jag var stolt som öfver ett tyst
förtroende, därför teg jag. Det skulle inte
många ha gjort i mitt ställe. Jag bara tänkte
och undrade ibland. Eller har jag inbillat mig
det senare? När den dagen kom, då jag förstod.
(Elisiv sänker hufvudet)Elfva år därefter dog fru Alida, grefvinnan
Alida, och under hela den tiden var Edgar borta,
mest utrikes. Men till begrafningen kom han.
Som från skyarna Här dröjde han någon vecka,
eller längre ... i hvarje fall längre än de andra
önskade det. Och än han själf ämnat. Ja,
hvarför? .
(Med bittert vemod)
Det är nu en gång så, Elisiv — man måste
vara mycket, mycket godtrogen, för att vara
lycklig Tro du mig! Jag var då så ung som
du är nu. Och han . . . manlig och stark!
Manligare än jag mindes honom, föreställer jag
mig. Och djärf. — Olik Alhan.
Elisiv
h viskar hastigt)
Alban är förändrad ... (tystnar)
Adla
(fortsätter)
Ja, hvad ska" jag säga mer? Att jag inte
sett honom på länge. Om fem år är länge.
, (Häftigt)
Förrän i dag. På stationen. Mot mitt
bestämda förbud Och sitt eget löfte.(Besinningslöst och brutalt)
Jag har ingenting gemensamt med honom,
förstår du! Jag har hjälpt honom — pekuniärt.
Han är ingenting för mig. Jag förnekar allt!
(Stum ett ögonblick, för att kunna behärska sig; sedan
dämpadt)
Dig har man väl lärt... naturligtvis ... att
lifvet är rikt och mångfaldigt? Outtömligt.
Det är inte sant. Drömmar, idel drömmar,
och ur dem vakna vi antingen för tidigt eller
inte alls. I det senare fallet tala vi om lycka.
Några om kortsynthet. Aldrig se vi klart på
lifvet, då det vore sanningen värdt. Det kan du
komma ihåg, lilla vän.
(Hon tillägger högre)
Berättar Alban någonting annat, så hör inte
på honom! Tro honom inte!
Elisiv
(innerligt)
Jag tror honom alltid — alltid.
Adla
(skrattar)
Ja, du är naiv! (Gäckande) Nå — hur trifs du
här uppe (ett kast med hufvudet) . . . allena i dengamla, grefliga praktsängen? Och hvad liar du
drömt? Om Alban?
Elisiv
Är du ledsen på mig? (Olycklig) Fast du vet,
att det ingalunda var jag, som ...
Adla
afbryter)
Kanske han re n varit hos dig någon natt...?
Elisiv reser sig) nej, nej, nej, ta’ inte så illa vid
dig — han är ju konstnär! Det var Edgar
också. Den tiden. Och på sitt vis.
Elisiv
(tvingar sig att ta plats Anyo)
Så får du inte tala till mig, Adla!
Adla
(ler retsamt)
Ja, ja, du är naiv! Hvarför skulle jag säga
något ondt om min egen, kära kusin? Långt
därifrån.
Men förklara mig — hur bar du dig åt för
att vinna honom? Dig vann han strax, det
begriper jag När jag talar med honom, kanjag inte låta bli att vara giftig. Det är så
sorgligt! ,
(Elisiv tiger)
Jag har aldrig kysst Alban. En gång ... på
skämt, och det är länge, länge se n . . försökte
jag göra det, men han vred sig undan. Han är
så skygg — gossen!
Elisiv
Känner du inte själf, hur du pinar mig!
Adla
(oskyldigt)
Nej . . . (sträcker pä sig, med mjukt lyfta armar, sä
läter hon nacken hvila mot de hopknäppta händerna)
Han är så vacker i mina ögon, Alban. Har
du gifvit akt på pannans form? Och hela det
tunga, mörka hufvudet... riktigt som för en
kvinnas sköte. Jag har ju sett honom från det
han var liten, jag, och ändå . . . (andas djupt,
blundar; röstens härda klang blir varmare)
Ja, det är först nydigen jag lärde mig se.
Ack, han är så modlös, så barnsligt modlös
. .. innerst så glasaktigt spröd, tror jag, att han
flyr för värkligheten. En vårfjärils flykt, irrande
flykt! Fastän ... ja, hvilken blomkalk nändesväl neka honom sin sötma! Men han törstar
inte. Sänker sig inte.
Och när jag så tänker på kvinnorna, alla de
unga i din ålder, Elisiv, du med din ömma
längtan efter värme och skydd . . . hos den
älskade . . . och jämför mig själf, det heta begäret
att... lystnaden i att få värma och skydda!
Det är ju möjligt, att jag känt detsamma som
du ... den gången... nej, nej, det är inte möjligt,
och du kommer aldrig att känna som jag
(Oförberedt, inträngande;
Anar du alls hans själ? Hvar rör den sig?
Eller är den splittrad som hos alla de andra .. .
och du speglar dig i skärfvorna?
För mig är han så ofta en gåta, Alban —
ett tillslutet skrin, som bara den invigda kan
öppna. Den invigda! Ar det du, Elisiv? Ånej
- är det du? Jag är för honom ... jorden ...
lågt, lågt nere. (Vekt och långsamt; Själf är han den
dallrande luften däröfver.
Elisiv
{gripen — ödmjukt)
Ja —jag ser ingenting annat än honom!
Ingenting.Adla
tryter tvärt stämningen)
Men det borde du. Annars ... (Elisivs min ¡¡r
uttrycksfullt frågande) ack ja, tyvärr, det finns ju
åtskilligt, som du inte får vara okunnig om.
Elisiv
(sorgset)
Du har alltför rätt, Adla.
Adla
Ja, tack. — Sa’ du inte nyss, att Alban är
förändrad? Som om jag inte skulle ha märkt
det. Han har varit lika förändrad, lika nervös
en gång tidigare. Det har du väl hört?
Elisiv
Nej.
Adla
Inte det! Då var han utomlands.
Elisiv
Ensam?
Adla
Han reste härifrån tillsammans med Edgar.
Men de skildes snart.Elisiv
Således ensam. Stackars Alban!
Adla
Å, ingen fara! Det gick öfver. Kn liten
tids isolering var nog för att återställa honom.
Elisiv
(darrande!
Säg mig, var han... är han då sjuk?
Adla
Hvad vet jag! Själf skref han, att han bara
behöfde hvila sig. Brefvet var från en
nervanstalt, jag minns inte hvilken.
Elisiv
(sakta)
Att han inte har talat om det!
Adla
Var nu inte orolig! Han är ju spännande
intressant på det stadiet.
Elisiv
Och det nänns du säga!Adla
Förlåt, min vän — bara mitt sätt att gråta.
Vi ha ju alla våra svagheter. Du också, Elisiv
— ja, allvarsamt sagdt, har du reda på att ditt
hjärta ... att det inte är starkt?
Elisiv
(förvånad)
Det vet jag.
Adla
Och att du ... om du får ett barn ...
Elisiv
(upprepar)
— att jag ...?
Adla
Så gäller det lifvet. Ja, ja — möjligen.
Elisiv
(ined ansträngning)
Lifvet gäller det ju nästan alltid. Eller
hur? Första gången.
Adla
Jaså. Nå — hur vill du att jag ska"
uttrycka mig?Elisiv
Jag förstår nog, Adla. — Hvem har sagt
dig det? Onkel Ben?
(Adla nickar)
*
Och man kan således veta det . . . med
visshet? Om mig, menar jag.
Adla
Man måtte väl det.
(Elisiv gömmer ansiktet i händerna)
Men ta’ det inte så högtidligt, min vän!
Värre kan hända en, tycker jag. Mycket värre.
Elisiv
(lyfter långsamt hufvudet)
Ja — (knappt hörbart) Och barnet? Hvad vet
du mer“?
(Högre, när Adla icke svarar)
Vet du något mer?
Adla
Nej — (dröjande, som gåfve hon efter för ett
plötsligt infall) åja . .. kanske.Elisiv
Säg!
Adla
(med undertryckt lidelse
A — bara det, att om jag vore i ditt ställe ...
och han ... älskade mig, men jag är ju åtta år
äldre... så skulle jag ta ett löfte af honom,
hans ord, innan jag ...
Elisiv
(andlöst.:
— hans ord?
Adla
(slätar kjolens framväd öfver knäna)
— att han måste ... att han inte ... inte
ville öfverlefva mig . . . (griper hårdt om armstöden)
Nej, nej, jag menar det inte! Hon lyssnar,
reser sig Där ha vi bonoill . . . (stöder ryggen mot
kaminen, i en stelt väntansfull ställning)
Alban
(blir synlig pä terrassen. Skymningsdagern klargid oeli
genomskinlig öfver landskapet.
Vid intriidet liälsar han flyktigt. Han är "äng till växten,
nägot gänglig, hufvudet framåtlutadt. Vackra, tungsinta ögon
under en läg panna och täta, nästan sammanvuxna bryn;
näsan stor och böjd, munnen ytterligt känslig. Haka och
kinder slätrakade.Dräkten, en mörk ridkostym, Ur värdslöst bnren och
kanske icke fullt korrekt i alla detaljer; sorgflor om ena
armen. Därtill en mjuk, svart filthatt, med breda brätten.
Anletsdragen förråda stark upphetsning)
Jag kommer från ... (hejdar sig, tar hatten af)
H vad stirrar ni på? Det är ju tvärtom bra, att
jag genast träffar er... träffar dig, Adla. Ja,
och dig med, Elisiv.
Enisiv
(har sprungit emot honom, stannat — slår armarna om hans
hals)
Ålban!
Alban
(.plågad)
Inte nu — inte nu.
Eusiv
Se på mig!
Alban
Ja, ja ., . (frigör sig varsamt, kastar hatt och
handskar på bordet, stryker håret från pannan) just med dig
önskar jag först få aftalt... helt kort, bara ett
par ord. På tu man hand.
(Adla går stillatigande mot fonden)
Och se n ett samtal oss emellan, Adla.Adla
(ligt)
Med mig! Jag har ingenting att svara.
Alban
Men jag att fråga. Det sker ju inte ofta.
Framför allt har jag ett meddelande att göra dig
Adla
Som du vill. Jag väntar på terrassen.
Elisiv
(har oroligt gifvit akt pä Alban)
Nej. nej, Adla! Där är det re’n kyligt.
Adla
Lilla vän — min plats är utanför. I dörren
— till Alban) Farväl, nådige herre!
\
Alban
(nervöst)
Ja, gör efter behag!
Adla
uttrycksfullt, vackert)
Tack.
(Hon stänger ljudlöst efter sig; man ser henne stanna vid
balustraden)Alban
(i förgrunden, vinkar Ät Elisiv att närma sig)
Nu ska" du höra på ... riktigt som bara
du kan det, när du vill... och lyda mig?
Elisiv
Ja.
Alban
Tänk — (smÄler vemodigt) därmed är nästan
allting sagdt. När du säger ja. Och strax blir
jag så utfattig på ord ... som brukas de lefvande
emellan.
Elisiv
mildt påminnande)
Hvad är det, Alban?
Alban
Men i kväll, Elisiv, i kväll! . .. ännu innan
jag reser. Tycker du inte det?
Elisiv
Reser?
Alban
Jag dröjer borta kanske ett dygn, eller två
— bara så länge det är nödvändigt, förstår du.
Hvad jag saknat dig! (Han liigger armen om hennes
lif) Fast jag liar dig så nära ... (böjer sig öfver
henne)
4.Möt mig i kväll, Elisiv! Vid grafkapellet.
Vill du inte?
Elisiv
Där! (Rädd) Du är underlig. Det är ju så
afsides...
Alban
(ifrigt)
Du lofvade, minns att du lofvade! Där
kan jag tala med dig ... förtroligt... som till
mig själf. Och där ... (sänker rösten) bara där
kan jag spela. Jag har gjort det många gånger
fnickar bekräftande) på sista tiden. Det är min
hemlighet. Och jag ska" spela för dig.
•
Elisiv
(lyser upp af glädje)
Vill du? Ack, gör detl Men glöm inte
violinen! Och innan det blir mörkt.
Alban
Det kan inte bli mörkare än hvad det är.
Elisiv
(ser på honom förundrad — halft leende)
Nu är jag visst dum...?Alban
(ined tonvikt)
Det kan inte bli mörkare.
Elisiv
(ängslig — för hans hand till sina läppar)
Jag ska’ komma, Alban.
Alban
(barnsligt otälig)
Men jag vill ha det... jag vill bestämma,
alldeles som jag tänkt mig detl
Ser du, Elisiv ... (eftersinnande) om dagen,
när de lefvande visa sig ... om dagen är
ingenting sant, ingenting trovärdigt... allt det inre
och äkta i känslan bortvändt. Därför att ljuset
utplånar. Jag har tänkt det ofta. — (I afbrutna
hviskningar) Men om kvällen! . . . kvällen och
natten, när skymningen drömmer så fruktbart
som nu. Då få själarna röster. Och minns du
den stora, stora eken ... där parken tillhör de
döda? Minns du? Där allt är skuggor. Allt
stilla. Det är stället för oss två att mötas.
När Elisiv tiger, tillägger han i en lugnande, litet trött ton)
Var inte rädd! Jag har sagt till åt Leonard,
du kan lita på honom, han följer dig ända tilldammen, du vet, där väntar han. Nattåget
passerar först ettiden. Och precis klockan elfva
rider jag förbi på stationsvägen.
Elisiv
(viinligt, men med ett sorgset leende)
Naturligtvis. Och så spränger du öfver
muren, Alban ... precis som i sagorna?
Alban
"särad)
Elisiv!
Elisiv
Förlåt mig!
Alban
Du får inle göra narr. (Kynkar pannan) Då
blir du som... då blir du främmande för mig.
Och det vill du ju inte?
Elisiv
Nej, nej, förlåt mig!
Alban
Du borde själf förstå, tycker jag ... utan
förklaringar... ja, tror du inte jag ofta klättrat
öfver muren? Jag har gjort det många gånger.
Och just där känner jag nästan hvar sten.Elisiv
(med tårar i ögonen)
Ja, ja, Alban. Inte ledsen mer! (Lutar kinden
mot hans axel) Men hvarför reser du?
Alban
Det är således öfverenskommel.
(Drar sig undan)
Jag dricker te på mitt rum. För att vara
allena. — Och nu måste du lämna mig!
Elisiv
(undergifvet)
Du ser, att jag lyder. (Efter några få, dröjande
steg vunder hon om, slår än en gång armarna om hans hals
och gömmer ansiktet)
Alban
Nå, hvad nu? Ar det något?
Elisiv
(kysser honom)
Ingenting. (Ut till vänster)
Alban
(står en stund obeslutsam, trycker båda sina händer mot
tinningarna; så går han till den ena fonddörren och öppnar)
Adla!
(Hon inkommer, gör en retsamt sirlig, liten bugning, ställer
sig vid bordet i midten af rummet; vrider spetsnäsdukenmellan fingrarna — för öfrigt lugn till det yttre — och
följer uppmärksamt hans minspel och hvarje hans rörelse
med blicken. Han däremot undviker i början att se på
henne.
Paus. Slutligen utbrister han besväradt)
Nåja, det är visst jag, som först har ordet.
Adla
Onekligen — herr domare. Jag är här på
kallelse.
Alban
Vet du hvem som...?
Adla
(afhryter)
Ja, jag vet.
Alban
Således också hvarför han kommit?
Adla
(tvekar — därpå med fast stämma)
Nej.
Alban
Du har ju själf talat med honom?
Adla
Ja.Alban
Det var besynnerligt! Men du gissar orsaken?
Adla
Affärer. (En smula osäkert) Han hoppas väl
att din .. din fars död gjort dig ... gifmild i
proportion till dina tillgångar.
Alban
Och det är allt? Ingenting annat?
Adla
För mig åtminstone är det tillräckligt. Eller
livad har han sagt dig? Du tror, naturligtvis,
att han infunnit sig för min skull?
Alban
Är det så förvånande?
Adla
(starkt)
Han har ingen rätt till det!
Alban
(spefullt)
Så. — Ja, och därför afvisade du honom.
Härifrån. (Uppbrusande Egentligen är det väl jag,
som numera ...Adla
(lugnt, eliuru niistan samtidigt)
Tänk för ro skull på hvad du ämnar säga
Alban
(biter sig i läppen, gär ett kort slag öfver golfvet, stannar)
Du har rätt. — Och du å din sida
medger, kanhända, att jag aldrig tillåtit mig några
indiskreta frågor. Jag har ansett det
öfver-flödigt. Och dessutom försiktigast.
Adla
Ja, försiktigheten är en dygd, kusin. En
mycket mänsklig dygd, för resten. Det är bara
lättsinnet, som är gudomligt. Kom ihåg: i ett
anfall af lättsinne skapade Gud världen.
Alban
Låt oss anta det. Men han bär följderna.
Adla
Tror du? Detsamma kan jag i så fall
berömma mig af.
Alban
(undvikande)
Det får framtiden utvisa.
Adla
Också det närvarande. Eller hvad tycker du?Alban
(betraktar henne tigande; därpå lågt)
Jag vet inte. — Du, Adla, har tydligen lätt
för att glömma, när du vill det. Hvaremot
den ... den som en gång varit...
Adla
(undrande)
Nå?
Alban
— varit din ... din vän .. . han glömmer
det visst aldrig. Ofvervinner det aldrig.
Adla
(med en svag rodnad)
Nej men, Alban (drar djupt efter andan» . . . hvad
säger du! Det är den första vänligheten ...
från dig... på många, många år.
Alban
(ytterst pinsamt berörd;
Du misstar dig fullständigt.
Adla
Hvad menar du?
Alban
(skyggt)
Att han ... är död. Edgar.Adla
(i ett halfkväfdt utrop)
Död!
Alban
Han har skjutit sig.
(Tystnad. — Adla stöder knät mot en af taburetterna, sA
glider hon ned i en lätt framAtböjd ställning, darrande, med
armbAgarna pA bordet och de hArdt knutna händerna för
ögonen)
Det hade skett kort förrän jag hann dit.
Städerskan hörde skottet.
Taus)
Ja, så vet du då själf bäst, hvad du har
att förebrå dig. Jag har ingenting att tillägga.
Det är sorgligt nog ändå.
Adla
(rätar lAtigsamt pA sig;
Nej — (sakta, men tydligt) det är uselt!
Alban
(behärskadt)
Alltså tre olika uppfattningar — själf kallar
han det löjligt. I några rader på baksidan af
ett kuvert. Det låg bredvid honom. Han ber
mig... »ta vara på resterna».
(Paus)Följaktligen lvder jag. Men är det som jag
förmodar ... i det här fallet... jag menar några
särskilda formaliteter, som bara ta tid och inte
bero af mig, så återvänder jag re n i morgon.
Före begrafningen. Och då blir du ju i
tillfälle att göra dina anmärkningar.
Adla tiger)
Kanske vill du se honom, innan ...?
Adla
(tonlöst)
Nej — (sluter ögonen)
Alban
Det kan jag förstå. (Åter märkbart uppprörd)
Men ännu en sak. Hans motivering, hvarför
han vänder sig till mig, är något oväntad. Han
antyder nämligen... ja, att han kunde vara
min far... om han inte är det? Ingenting
mindre.
Det förstår jag inte.
(Adla tiger fortfarande
Vet du något?
(Intet svar; Alban tätt intill henne)
Adla!Adla
(rösten skälfver af sinnesrörelse)
Tror du det själf, Alban? Tänk efter...
Iror du det själf? Då skulle ju Eyringe vara
mitt. Ej"ringe! Och då skulle jag ha
bestämmanderätten, jag ensam ... också i småsaker.
Som nu i dag, till exempel. — Det är ju
omöjligt, inte sant?
(Alban sänker hufvudet)
Ja, jag talar uppriktigt. Att han kände din
mor . . . tidigare, före bröllopet... det är väl
ingenting farligt? Se’n var han ju aldrig här,
medan hon lefde. Aldrig. Det tviflar du väl
inte på, Alban?
(Hastigare, i stigande förvirring)
Men för att genast säga det: mig sökte han
en gång inbilla detsamma... ja, han gjorde
det! Af beräkning, naturligtvis. Hur tanken
annars kunnat uppstå, när det är fråga om...
om henne, fattar jag inte. Den är ju så orimlig,
Alban! Men den lockade honom. Tänk, hvilken
framtid för honom själf, därigenom att jag i så
fall... jag ... mig, som han hoppades ... ja,
ja, det behöfver ingen förklaring. Det saknades
bara... hvarje skymt af bevis. Ingen vissteju något, vet något . . . ensmisstänkligt. .. ingen!
Och så länge gamla grefven lefde... ja, jag
menar din far... då teg han. Har jag inte
rätt? Du måste tro mig!
Alban
(vänder sig bort)
Du tror ju ingenting själf.
Adla
lägger händerna på hans axlar)
Jo, jo — hur kan du säga det! Se inte
bort!... hvarför dra dig undan, jag är inte så
dålig som du tänker ... försök att se vänligt på
mig! Du har råd till det, du... som är så
lycklig. (Varmt) Ar inte Eyringe härligt, Alban?
Och du håller ju af det, inte sant? Du måste
göra det, hör du ... det är ditt, ditt!... tillhör
dig. Allt tillhör dig. Hvad bryr jag mig om
... ett så stort och... jag är ju kvinna, jag.
Nu åtminstone är jag helt och hållet kvinna.
Och livad vi talat om i kväll, får ingen veta.
Vi glömmer det, Alban.
Alban
med nedslagna ögon, tar hatt och handskar frän bordet)
Jag ber dig ... nu vill jag gå, Adla ...Adla
(låter armarna sjunka — dämpadt)
Är du rädd för mig?
Alban
(häftigt)
Ja. — Inte när du drifver gäck... med
mig och allt annat. .. som tycks dig barnsligt.
Men när du ...
Adla
När jag ...?
Alban
— är som nu. Då är du farlig. För du
döljer någonting. Och hvarför vill du
öfver-lyga mig? Du blir ju själf lidande på det.
Adla
(vekt)
Ja — hvarför? Hvarför vill jag det?
Hvarför är inte livar tanke hos mig själfvisk, hvart
ord förgiftadt? (Deras blickar mötas)
Är den gåtan så svår att tyda — grefve
Alban?
(Ridå)(Grafkapellet — en Aldrig stenbyggnad på den lAga
sluttningen till vänster i bakgrunden. Midt pA dess hvitgrA
gafvelfasad är ingAngen under en bred, livälfd portal. Ofvan
denna Eyring’arnas vapen i hög relief: skölden med den
krönta ödlan och de sexton stjärnorna.
Bredvid kapellet en öppen, liten plan, och bakom dem
parkmuren i en vid bAge, livars synliga hälft, nedtill kantad
med stenbänkar, frAn fonden svänger in pA scenen; efter en
tviir vändning fortsätter den rakt ut till höger. Bland de icke
raAnga och icke tätt stAende, gamla träden en stor ek i
förgrunden. Kring dess stam en träbänk, pA hvilken ELISIV
tagit plats. Hon bär en lAng, svart spetsslöja öfver hAr och
axlar; reser sig, lyssnande, vid ljudet af hofslag.
Blek skymning — samma dag, elfvatiden pA kvällen.
ALBAX kommer gAende frAn vänster
Elisiv
(emot honom"
Ändtligen!
Alban
Du har väntat?
Elisiv
Jag var så rädd att komma för sent.Alban
Var du? Jaså, rädd... ånej... rädd? (För
hastigt båda sina händer till kinderna) Hvad jag är het! .. .
jag har bloden åt hufvudet. (Strax därpå — med en
gest mot fonden) Men se... se då!... är liär inte
vackert? Själfullt! Och så stilla.
Elisiv
Du kära, underliga gosse!
Alban
Har du vänlat länge? (Då Elisiv tiger) Ack ja,
det frågade jag re"n. Utan att få svar.
Elisiv
Som om jag inte alltid skulle vänta på dig!
Så känns det.
Alban
Jag blef fördröjd.
Elisiv
Fastän du var ensam? Och ville vara det.
Alban
Javisst. Om då någonting ... har jag dånågonting i tankarna, som plågar mig. och det
har jag ... så går det ut öfver gränserna för tid
och rum. (Siitter sig under eken — tar hatten af, den
glider ned på marken; han ser trött ut)
Jag lefver aldrig hell i det närvarande.
Elisiv
Nej — det är sant. Tyvärr.
Alban
Oroar det dig? Det får det inte göra.
Elisiv
(dröjande — skakar slöjan från håret)
Hvar har du violinen, Alban?
Alban
Där inne . . . (ett kast med nacken i riktning mot
grafkapellet) Nyckeln bär jag alltid på mig.
Elisiv
(bredvid honom på bänken; sakta)
Du kysser mig inte?
Alban
(lyfter med en öm rörelse hennes händer till sina läppar)
Hvad jag är glömsk! Och hvad din godhet
är välgörande! Vi andra borde se till att inte
anlita den för ofta.Elisiv
Godhet! Hvarför ett så fattigt ord? Det jag
känner för dig är oändligt mycket mer.
Alban
Så barnsligt du talar! Det finns ingenting
högre, ingenting förmer än godheten. Den är
oberoende. Fri — till och med från begärelse.
Elisiv
(lutar sig mot hans arm — hviskar)
Då är jag långt ifrån god. Alban.
Alban
Jo, du är. Tror du inle jag vet hur du skulle
låta missbruka dig .. . hur villigt du skulle slita
ut dig för alla sjuka och olyckliga i världen,
om bara krafterna räckte till
Elisiv
(osäkert
Ja — om . .. fastare) Det var den tiden. Inte
numera.
Alban
utan att höra)
Och det är just en själ som din, jag behöfver.
Så skälfvande känslig, men klar och stilla. Ochgod. Ibland liksom långt borta... lifvet är så
ogenomskinligt... och ändå tätt slufen till min.
När jag kallar.
Men tänk dig Adla ... god! Hur annorlunda!
Elisiv
Vrar det därom ni talade? Ja, förlåt att jag
frågar dig... men det är ju så mycket, som
jag bara får höra af andra. Och helt tillfälligt.
Alban
Det har ingen betydelse.
Elisiv
För mig har allt, som rör dig, en stor, stor
betydelse.
Alban
(småler)
Stackars lilla Elisiv!
Elisiv
Ja, det borde du minnas.
(Alban tiger)
Hur är det. .. (tvekande) kommer han hit...
den där herr Edgar?Alban
H vem?... nej, nej, här är Eyringarnas plats.
Inga andra grafvar.
Elisiv
Jag förstår inte ...
Alban
Du träffade ju Adla? Efteråt. Har inte hon
berättat dig?
Elisiv
Hvad då?
Alban
Om att han ... om honom?... (besinnar sig)
ånej, det är orätt af mig — inte i afton, inte
nu ... (plötsligt) Men kan du tro, jag har en gång
varit närvarande ... just här, de hade kommit
öfverens ... Adla ville det. Hon var klädd som
ödla och bar krona på hufvudet. En riktig,
liten guldkrona, med sexton gnislrande stjärnor.
(Undrande)
Hör du alls på mig?
Elisiv
(förstämd)
Ja, jag hör.Alban
Se n dess står hon alltid för mig i ödlans
tecken.
Elisiv
Som i ert vapen?
Alban
(motvilligt)
Nåja — som i vårt vapen. Men det ska’ du
inte påminna mig om, Elisiv. (Stöder ryggen mot
trädstammen; armarna korslagda; Min stamfar var astrolog,
han ställde horoskop och lät betala sig kungligt.
Till sist med grefvevärdigheten. Och ödlan var
den stjärnbild han fann bestämmande för sig
och de sina.
Ja, han var framsynt.
Elisiv
(med nedslagna ögon
Hon var väl vacker?
Alban
Du menar Adla? Ja, mycket vacker. I en
åtsittande dräkt af gröna, glänsande fjäll ...
Elisiv
(höjer blicken)
Var det inte kort efter din mors död?Alban
Jo. (Paus) En stund i skymningen. Det hade
visst varit något slags kostymfest tidigare på
"åren. ,
hhsiv tiger)
Han stod nedanför — Edgar — hon halflåg
på muren där borta (visar flyktigt ditåt) — och så
böjde hon sig ner mot lians ansikte som om hon
kysst honom. Såg hela tiden på mig. Leende.
Jag var då en elfvaäring.
(Han flyttar sig på bunken, skrattar tvunget)
Eyringarnas ödla är ingen stjärnbild mer.
Den håller sig till jorden. Så lågt har den
fallit. Så lågt.
Men benämningen passar henne, inte bara
smidigheten är densamma .. . och rörelserna.
Ödlan är ett ovanligt klokt djur, den
samlat-erfarenhet och ändrar sitt uppförande därefter.
Har ett högre nervlif än andra.
Det finns också giftiga ödlor. (Tystnar, i väntan
på att Elisiv skall yttra något)
Och har du märkt, hur hon är slilla och
liksom i dvala om vintern?Elisiv
(som förut)
Nej. När skulle jag det?
Alban
Det är sant, du har inte varit här.
Hon är en lielt annan om vintern. Men när
våren kommer, och försommarn ...
(Elisivs min plågad, hon sänker hufvudet)
Du tror att jag öfverdrifver? Framåtböjd,
försmädligt) Dessutom... ja. det är löjligt!... en
småsak: hon lål ju inte, att någon röker i
närheten, Adla. Och nikotin är för ödlorna ell
gift, som dödar. Ögonblickligen — säger man.
(Paus; eftersinnande)
AU hon är så fäst vid Evringe ... så
passio-neradt... det är ingen tillfällighet. Hade hon
inte blifvit bofast här re’n som barn, när fru
Elisabet gifte 0111 sig ... hennes mor ... så hade
hon ändå funnit vägen hit. Det är jag säker
på. Till den grad öfverensstämmer stället med
henne själf, hela hennes väsen. Alldeles som
ödlan, den väljer vistelseort i enlighet med
sin färg.Elisiv
Hon vill bort härifrån, Alban.
Alban
(ser pit henne — oförstående
Bort?
Elisiv
Ja. Efter hvad hon själf antydde.
Alban
(hastigt)
Det är inte möjligt . . . (reser sig, går ett par steg,
vänder) det är inte möjligt. Hvart? Fadern miste
sin förmögenhet på samma gång som onklarna.
Som Baltsar och Bolivar.
Elisiv
Hvad har det att göra med ...?
Alban.
Du måtte ha missförstått henne.
Elisiv
Önskar du det?
Alban
(orörlig — så kastar han sig ned framför henne, med ansiktet
mot hennes knän)
Hon får inte lämna Eyringe! Då kan inte
häller jag stanna. Det har jag ingen rättighet till.Elisiv
(stilla och innerligt)
Alban —hvad är det? Säg! Det blir lättare
för oss båda, om du låter mig hjälpa dig.
Alban
Ja, ja — men inte som du tänker dig det.
Elisiv
Hvarför bad du mig hit, om du inte har
förtroende för mig?
(Hon för handen smeksamt öfver hans hår)
Adla talade i dag om dig ... lika ... lika
ifrigt som du om henne. Om din panna ...
och ditt mörka, tunga hufvud .. . riktigt som
för en kvinnas sköte. (Böjer sig öfver honom) Så
här ... som nu, Alban.
Och hon undrade, hvar din själ rör sig?
Inte ett ord ... inte en tanke åt musiken!
Alban
(springer upp, rycker hatten till sig)
Nej ... det förstår jag ... musiken har aldrig
gjort de lefvande något ondt! Den har rent
samvete. Den har befriat mig. Där kan hon
inte följa.Allt det sinnliga, begäret enbart, det skiljer
själarna. Förr eller senare.
Elisiv
Hvarför? Ar det så alltid?
Alban
liviskande)
Har du gifvit akt på hennes ögon?
Elisiv
Ja — när du är närvarande.
Alban
(utbryter våldsamt)
Det är för senl! Ocli hon vet det. Nu är
jag mig själf igen. Är jag inte?
Men förut... ja, när jag blef man, drifterna
vaknade tidigt inom mig. hon väckte dem,
eggade dem . .. med sina dräkter . .. sin kropp,
när hon låtsade att vi brottades ... eller på
badstranden ... när hon lät mig se en skymt
af sin bländande nakenhet. Jag som var så
blyg, så skygg, så het, alt jag rodnade och
skälfde vid hlotta tanken på hennes närhet.
Men hon bara såg på mig, leende och öfver-modigt. Njöt min åtrå med kallt blod. — Då
följde jag Edgar till utlandet.
Hon har förgiftat min sinnlighet. Jag brann
till aska, förstörde mig själf... jag såg symer ...
Ja, det är sanningen. (Utom sig) Jag hatar
henne! Jag kan inte undvara henne. Jag har
lidit för mycket... för hennes skull. Hällre
må hon dö! Annorlunda kan jag inte
förklara det.
Elisiv
Hatar? Ett underligt hat, Alban.
Alban
(skyggt
Har jag nu gjort dig ledsen? Säg!
Elisiv
Ledsen? Jag ser klarare. Jag förefaller mig
själf... med ens .. liksom så gammal, gammal
.. . och värdelös. Och ändå är jag bara nitton år!
Alban
(klagandej
Elisiv, Elisiv!
Elisiv
Ja, du känner starkt, min vän — när du
hatar.Alban
Jag är skrämd från lifvet. Allt jordiskt är
ondt. Allt jordbundet. Och ödlan är symbolen.
Elisiv
Stackars vackra, oskyldiga djur!
Alban
Oskyldig! (Rynkar pannan) Var inte för säker!
Elisiv
Vill du ha också mig misstänksam?
Alban
"V,
Nej. Men jag är mer att beklaga.
Elisiv
lågt — med tårfyllda ögon)
Är du?
chn häst gnäggar;
Alban
(lyssnar)
Det är Ahriman, jag band honoin utanför
muren och han blir otålig. (Ser på sitt ur) Strax
tolf. Midnattstimmen.
Elisiv
Har du nu sagt allt? (Bevekande) Du får
inte längre dölja någonting för mig! Jag för-lorar modet att själf vara uppriktig. Och på
mina frågor svarar du inte, bara bryter af —
allt blir så osäkert, till sist kan det hända att
jag helt förstummas. Frivilligt har du aldrig
öppnat ditt hjärta för mig. Inte ens om din
sjukdom för några år se’n ...
Alban
(häftigt)
Sjukdom? Jag var den gången lika frisk
som nu — om det är det du syftar på?
Men därförinnan, därförinnan ... nej, nej ...
(tvingar sig med synbar ansträngning att vara lugn)
När jag spelar för dig, Elisiv, och det vill
jag, därför bad jag dig komma ...
Döljer jag något? Hvad skulle det vara,
tror du?... jag vet ju ingenting. Lifvet talar
så osammanhängande till oss, därför att det är
okunnigt. Jag har alltid tänkt mig de lefvande
som små, små, flämtande lågor, utan lyskraft
— de döda däremot, gnistorna från dem, som
slocknat i draget från Den stora Elden ...
(Blicken beslöjad, likasom fjärrskådande)
Tänk — de döda! Ingen, ingen bekännare
på jorden kan vörda deras andar mer ödmjuktän jag. Ibland anar jag deras närhet, livar jag
än går. Hvad det är för ett misstag att
föreställa sig dern som någonting vi lämnat bakom
oss! Tvärtom, de ha hunnit längre än vi...
och högre, ofantligt mycket högre ... befriade,
seende, ha de stigit uppför branten till de
högsta tinnarnas klarhet och ro. Här i deras
stilla boningar söker jag att nalkas dem, och
musiken är min gudstjänst. All musik, Elisiv,
jag menar all stor musik, sträfvar ut öfver
gränserna ... gränserna mellan lifvet och döden.
Men ännu är min Iro för svag, ännu är jag
ovärdig kunskapen 0111 allt det, som omger lifvet,
före och efter. Den är de dödas, måste vara
det... inte sant? Den blir min, mini... mig
meddelad, när hvarje tvifvel försvunnit ur min
själ. Och det sker, när jag ser dem. Kommer
att ske. ,
(Starkt)
Jag vill se dem, Elisiv! Du kan hjälpa
mig! Utan dig är jag blind i det afgörande
ögonblicket. Så har det varit hittills.
Elisiv
(rysande
Jag!Alban
Ja — du kan, jag vet det. Du är så
oer-hördt mottaglig, känsligt mottaglig, min vilja
har makt öfver dig, i synnerhet när jag spelar,
och då dallrar liksom en osynlig, förmedlande
sträng mellan det öfversinnliga och dig. I djup
harmoni med den, som förenar oss två lefvande.
Jag märkte det strax, första gången. Du är
som ett barn, Elisiv... barnet står de döda
närmast, åt båda hållen, det gör inte åldringen.
Och dessutom: barn, det är drömmar,
drömmar om framliden, och framtidens religion är
musiken. Där närmar jag mig de döda. Men
jag ser dem inte, når dem inte. Således tviflar
jag. I någon hemlig vrå af mitt innersta.
Du kan hjälpa mig!
Elisiv
rösten skälfver
Ja, ja ... låt mig försöka ... om du vill
det, Alban.
Alban
glad t
Om jag vill! Min längtan är ju oändlig,
oändlig — och lyft af strålarna ur den kansjälen stiga till de mest aflägsna rymder. Men
den förlorar sig i det okända, jag blir
medvetslös. Därför låter jag den omslutas af någonting
sinnligt förnimbart. Ordet är för tungt, det
hindrar, men tonerna, tonerna ...
Och när så själen vänder tillbaka från sin
färd, då är den som öfversållad med gnistor
ur Den stora Elden ... stjärnfall öfver en helig
lund ... här bland grafvarna. Det är de dödas
andar, Elisiv, de invigda — jag vill ge dem
möjlighet att slå ut i lifvets låga Skenbart. Då
tror jag. Då blir den stora kunskapen min.
Elisiv
Och den gör dig lycklig?
Alban
Lycklig?... det har ju inte varit fråga om
lycka.
Elisiv
upprepar
Nej, det har inte varit fråga 0111 lycka.
(Tystnad
Alban
Har jag nu gjort dig ledsen, Elisiv? Igen?Elisiv
(vemodigt1
Bry dig inte om det, Alban! (Tvekar) Men
efter hvad du anförtrott mig, är det visst min
skyldighet att inte förtiga . .. fast det är bara
mig det gäller . .. och så oförklarligt...
Alban
(hastigt
Ingenting är oförklarligt!
Elisiv
(sänker ofrivilligt rösten)
Det är om rummet... rummet, där jag
ligger, grefvinnornas ... någonting hemskt och
... ja, jag kan inte beskrifva det, men jag ligger
vaken långt inpå natten, lyssnande ... det är
osynliga väsen omkring mig, vid min säng ...
eller liksom budskap, dem jag inte fattar,
bekännelser ... af mänskor, som jag aldrig känt,
aldrig sett...
Alban
(utan att bli öfverraskad, nickar instämmande)
Det tänkte jag, det trodde jag. Därför ville
jag det.
Hur du är lefvande mottaglig! Och stark,stark till själen. Så nära det okända . . inpå
det... och ändå vid besinning! Kanske du nu
förstår min afsikt? Hvarför jag var så bestämd?
Jag ville pröfva dig, ser du, jag kände ju
möjligheterna. Men jag sa’ det inte, du skulle
ingenting veta på förhand ... inte skrämmas.
Onödigtvis. Misstänksamt) Ler du? ... nej, nej.
Du får inte le, Elisiv! Hvart ord är sant.
Elisiv
(allvarligt)
Jag tror dig, Alban. Du vet alt jag tror dig.
Alban
Men hvad jag ville säga ... om dina
intryck . .. (betydelsefullt) Så var det också med
min mor. 1 samma rum.
Elisiv
Din mor!
Alban
Ja.
Elisiv
Och där . .. just där! — Nu kommer jag
ihåg att onkel Ben en gång ...Alban
afbryter
Nej, nej, nej! Han är en utomstående.
Som Adla.
Men har du någon natt tyckt dig höra ett
barn gråta? Ett litet barn gråta? Har du inte?
Det hände henne ofta, jag minns att hon nämnde
det. Och hon visste att det barnet var jag,
ren innan jag kom till världen. Hur hon
älskade migl Hon var min mor, Elisiv, jag
känner det på allt, allt! Hvad gamla grefve
Ottokar beträffar... nåja, det får jag besvaradt.
Om jag har hjärta att fråga henne
Elisiv
(i trött ton — reser sig)
Gåtor... ständigt gåtor!
Alban
(framför henne, liigger händerna p& hennes axlar)
Det är sista gången, Elisiv, sista gången ...
nu är stunden inne, som jag väntat på . ..
midnatten, min födelsestund ... nu vill jag och kan
jag lösa dem!
Tack vare dig.«(»
Elisiv
(hängifvet)
Jag lyder, Alban. Din vilja är min.
Alban
Kom!
Elisiv
Ja, ja — du är min herre och mästare!
Jag är violinen.
(Han leder henne långsamt till den plats, där den vida
halfrundeln med stenbänkar upphör och muren gör
tvärvändningen ut till höger)
Elisiv
1 följer sömngångaraktigt — far plötsligt samman, förfäradt)
Jag vågar det inte! . . . det är att utmana
döden.
Ai.ban
(stannar)
Se på mig!
Elisiv
(darrande)
Alban . . . dör jag ... så lofva, du måste
lofva det, Alban, du måste!... alt inte öfverge
mig, inle Öfverlefva . . . (stum, kvalfull väntan)
Alban
(barnsligt och trohjärtadt)
Brister strängen mellan oss . . . jag äger
ingen annan. Jag tystnar med den.Elisiv
(ansiktet viindt uppåt mot hans — lyckligt)
Tack — min älskade! Älskade!
Alban
(kysser henne på pannan)
Här lämnar jag dig. (Går skyndsamt mot
graf-kapellet)
Elisiv
(för sig — hviskande)
Älskade!
Alban
har sprungit uppför trappstegen och öppnar båda
dörr-halfvorna — de gnissla på sina gångjärn)
Snart, snart, Elisiv!
(Försvinner under hvalfvet; strax diirpå rör sig skenet af
en lykta diir inne, blir stilla — själf Hr han osynlig. Ännu en
gång hans röst, efter några pröfvande stråkdrag)
Nu låter jag själen stiga!
(Elisiv står med händerna hårdt tryckta mot bröstet. Men
när Alban börjar spela, sätter hon sig, drar den svarta
spetsslöjan fram öfver håret Hon lyssnar, bakåtlutad — hvar
ljndförnimmelse blir till bild i hennes själ.
De första, svaga, nästan lekande tonerna lugna henne,
intrycket är så ljust — barnröster, som kalla på hvarandra,
ifrigt och allt niirmare. Det är som såge hon ett stort,
blommande fält, där solen lyser — fjärilvingar fladdra ldand
högröd vallmo — små händer mötas i ring — en dansvisa
springer fram med lätta, sirliga steg. Då hörs med ens, menlikasom långt, långt borta, ett barn gråta — ett litet barn
gråter.
Elisiv reser sig — förblir orörlig i en anstriingdt
lyssnande ställning. Själf kan hon icke längre skilja mellan de
föreställningar, som musiken väcker, och värkligheten, den
stilla, drömtunga försommarnatten.
Fältet har ingen sol, det är förvandladt — hennes
vidgade själ ser endast en öfvergifven hvilostad för döda.
Häftiga, utdragna stråkdrag, vindilar, som växa — det susar
i luften — violinen är icke längre ensam, orkestern, en hel
orkester, bar tagit vid och tonerna jaga hvarandra i en
ångest-full klagan, som stegras, stegras ända till förtviflan. Het är
som skulle jorden darra, gå i vågor — tonvågor, för hvilkas
väldighet den rämnar och grafvarna öppna sig.
Här öfvergå de fantastiska synerna till full åskådlighet
på scenen i så måtto, att skymningen hastigt blir mörkare,
med täta, gnistrande stjärnfall — lyktskenet slocknar inne i
kapellet — dunkla vålnader skymta under portalen, stiga
ntför trappstegen, stanna. En af dem, högre och rakare än
de andra, glider in på den öppna planen —)
Elisiv
(kastar sig ned på stenbänken, krymper samman, slår till sist
ut armarna med ett anskri)
Alban!... Alban!
(Fullständigt mörker. Musiken brusar vidare.
Kidå)(Terrassrummet — följande förmiddag. Mulen himmel.
Fonddörrarna stängda.
En brasa brinner i kaminen. BEN sitter i en af
korgstolarna framför den, liisande en tidning. BALTSAR och
BOLIVAR inne vid biljarden — till vänster. Båda i
skjortärmarna
Bolivar
med en kö i ena handen, vid ingången)
Ja, men . . . jag frågar honom.
Baltsar
Akta dig!
Bolivar
Han var ju vänlig, när vi råkades i morse.
Baltsar
Akta dig, säger jag.
Bolivar
Hvarför det?
Baltsar
Han bits.Bolivar
Tror du det värkligen, Baltsar?
Baltsar
Vänta — (in på scenen) jag ska’ göra det! Jag
förstår saken.
(DEN GAMLA TROTJÄNARN kommer från
matsalen, bärande en bricka med whisky, sifonflaska och två
glas. Han ordnar på bordet, flyttar undan några tidskrifter
Bolivar
Utmärkt — alldeles utmärkt!
Baltsar
Åtminstone har det dröjt tillräckligt länge.
Bolivar
Det är väl whisky?
Baltsar
Naturligtvis. Jag dricker ingenting annat
på förmiddagen — borde du veta.
Bolivar
Hvad jag är distrait! Man blir visst gammal
med åren.(Båda skynda att servera sig — Ben fullkomligt oberörd,
med ryggen fortfarande vänd mot bordet. Bolivar tillägger,
halft för sig själf)
Kanske jag törs? En liten, liten droppe.
Baltsar
(samtidigt — till betjänten, som ämnar afliigsna sig)
Hur är det, Leonard ... regnar det?
Leonard
redan nära dörren
Inte numera.
Baltsar
Gå inte, gå inte!... (smakar på blandningen, gör
den starkare) Jag hörde för en stund se’n, rent
tillfälligt, att fröken Elisiv i går kväll.. . livad
var det egentligen?
Leonard
A — (motsträfvigt) ingenting alt tala om.
Bolivar
Det var märkvärdigt!
Baltsar
Ingenting att tala om! Herregud... midt
i natten, inte sant? Och så afsides!Leonard
Nådig fröken följde genom parken.
Baltsar
Nådig fröken? . . . menar du grefvinnan
Adla?
^Betjänten skakar på hufvudet
Bolivar
Följde hon?
Leonard
Ja.
Baltsar
När reste han då?
Leonard
Unga grefven? Bolivar nickar ifrigt) Med sista
tåget.
Bolivar
Så sent — det var märkvärdigt!
Baltsar
Oss håller man utanför alltsammans. Hur
ska’ det förklaras?
Leonard
(ined ett diskret löje)
Ursäkta! ... jag ska’ strax höra efter . .Baltsar
Nej — vänta, vänta!
Bolívar
(brusar upp)
C"est infáme!
Ben småler;
Baltsar
snäsigt
Du glömmer dig, Bolivar — det är inte till
mig du talar. Jag är aldrig dum i onödan.
Bolívar
(undfallande)
Det föll sig så naturligt för mig.
Baltsar
Dessutom är det jag, som frågar. (Till betjänten)
Han red, förstås? Till stationen.
Leonard
Ja
Baltsar
Och Ahriman som vanligt, hva’? Med
bagaget på hästryggen?
Leonard
Det hade skickats i förväg.Bolivar
kan icke hålla sig
Herregud, vidare... vidare!
Leonard
Nådig fröken blef skrämd, tror jag.
Baltsar
(härmar
Nådig fröken svimmade — eller bur?
(Betjänten hugar sig till svar)
Bolivar
Ja, du känner kvinnorna! Du, Baltsar.
Baltsar
Och så blef hon gest"... återkallad till lifvet
af dig, Leonard?
Leonard
Jag var tillsagd att vänta vid dammen.
(Ceremoniöst) Önska herrarna något mer?
Baltsar
(högdraget i
Nej. Du kan gå.
Leonard
Ja, tack . . . (lämnar rummet)Baltsar
(stirrar efter honom)
Han sa’ »nådig fröken* bara för att reta tnig.
Bolívar
Tror du det?
Baltsar
Snart bli väl också ... möblerna insinuanta!
Dåliga tecken för oss, Bolívar. Mycket dåliga
tecken. Och det är Albans föredöme. Så nt
märker den sortens folk alltid.
Bolívar
Men du vet att behandla dem efter förljänst
... du, Baltsar. Det gör inte livem som hälst.
Baltsar
Nej, det är nog sant. Idel vana — från
förr. Takt, helt enkelt.
Bolívar
Medge ändå, att det kliade! Helt lite’,
liksom? Medge!
Baltsar
Hvilka uttryck du begagnar!
Bolívar
Ja men, Baltsar ...9(3
Baltsar
Kliade? Hvar då?
Bolivar
Ha ha (en spark på måfå af förtjusning) ... i foten,
i foten!
Baltsar
kallt afvisande
Äsch! Det är ju så långt till folen.
Bolivar
slår sig på knät
Ja, du är storartad!
Baltsar
Stilla, Bolivar... inte väsnas! (En sidoblick
mot Ben) För nu tar jag itu med . . . Hans
Intelligens!
Bolivar
( trampar på samma ställe;
Var fredlig, käraste, för all del fredlig! Och
dua honom!... riktigt kordialt.
Baltsar
(retligt)
Har jag tillsport dig . .. hva’? (Ställer sig vid
sidan af Ben, som med spänd uppmärksamhet sökt uppfånga
de sista replikerna. Mycket högt) Förlåt, att jag
af-bryter...Ben
Genera dig inte, min vän! Xär Baltsar harklar
sig, letar efter ord) Vid din ålder . . .
Baltsar
(argt)
Hvad med den?
Ben
— vid din ålder bör man aldrig frångå
sina vanor.
Baltsar
Anser du det? ... ja, ja. Men du förstår ...
det är i din egenskap af läkare ...
Ben
Är du sjuk?
Baltsar
(studsar)
Nej.
Ben
A, gudskelof!
Baltsar
(sväljer sin förskräckelse;
Jag önskar bara... din mening om Edgar?
Ben
breder ut tidningen, viker den)
Att han är död.Baltsar
(lägre till Bolivar, som fnittrar
Har jag tillsport dig, liva’? (Fortsätter) Ja —
visst är han död, eftersom han skjutit sig. Men
hvad dref honom till det? Affärer? Han var
ju inte sentimental. Det är orsaken,
grundorsaken ... den jag ville ha reda på.
Ben
Närmast väl en humörsak — hvad vet jag!
Emellertid var det ju sorgligt.
Baltsar
Humörsak!
Ben
Ja. Alldeles som lifvet för somliga,
Baltsar lilla.
Baltsar
Besynnerligt! Jag tänkte mig någon psykisk
störing, jag. Eller fysisk.
Ben
Så, så — gjorde du det? Kärlek, till
exempel?Baltsar
stött
Jag är för gammal att tänka på kärlek.
(Ben skrattar tyst och innerligt)
Hvad ler du åt? Jag har rent samvete
Ben
Ja, det fattades. Det är höjden af egoism.
(Bolivar bjuder till att styra sin munterhet — dricker, synar kön)
Baltsar
(ytterst nervös, men behärskar sig; slär bort kritdamm från
västen)
Du var ju ... en tid ... hans läkare, vill
jag minnas. Hade han inte någonting (pekar på
sin panna) åt hjärnan?
Ben
Inte mer än de flesta. Jag menar skribenter.
Baltsar
(lyser upp)
Alltså — ska’ vi säga sinnesförvirring? Bör
jag inte skylla på sinnesförvirring? Mest chic,
hva’? Om man frågar mig.
Ben
(återtar sin tidning)
Gör det, min vän! Så har du något att
syssla med.Baltsar
stramt
Du är insinuant! I högsta grad. Måste
jag po pointera det faktum, att sysslolösheten . . .
hvad somliga beträffar... kan kallas tid till
eftertanke?
(Ben nickar leende^
Ja, det är nu min erfarenhet. (Beslutsamt
fram till sitt glas, som han tömmer i två, tre klunkar)
Bolivar — låt oss fortsätta partiet! Jag
var midt i en serie.
Bolivar
(i det de följas åt — undrande)
Sa" jag inte sinnesförvirring?
(Vid ingången till biljardrummet möta de
Elisiv
(som skyggt väjer åt sidan. Hon är mycket blek — stannar
villrådig; med svag, osäker stämma)
Är inte Alban här? Jag tyckte nyss...
var det inte hans röst från terrassen?
Bolivar
artigt,
Min nådiga — förlåt oss våra skjortärmar
såsom ock vi... nej, han har inte återvändt.
Mig veterligt.Elisiv
Jaså, inte? Han lofvade att komma ...
Bolivar
(lugnande)
Han gör det nog, han gör det nog, ska’
vi få se.
Elisiv
Ja, ja ... låt inte mig uppehålla ... går slilla
och nedböjd öfver scenen — ut till höger)
Bolivar
(sakta till Baltsar}
Det är synd om henne!
Baltsar
Naturligtvis. Men det rör ju inte oss.
(Under det följande höras stundom enstaka utrop och
små skratt från de spelande.
ADLA synlig utanför. Hon Ur bnrhufvnd, står ett
ögonblick spanande, som om hon sökte någon, öppnar därpå
fonddörren till vänster och kastar vårdslöst sin regnkappa på
bänken under ett af fönstren)
Ben
(vrider sig om emot henne;
Jag gissade rätt, ser jag. Lägger bort tidningen)
Kände det på mig.Adla
(något högre än vanligt)
Ja, det är jag — nej, nej, bli sittande!...
du har mig strax. (Stänger) Hvad luffen är stark
och doftande där ute! Jorden berusar sig.
Ben
En rätt angenäm form för hygien. Midt på
blanka förmiddagen.
Adla
(fram till kaminen)
Är du ur humör, onkel? Kanske du hällre
vill läsa? Eller ska’ vi föra ett förnuftigt samtal
en stund?
Ben
Tack, det senare — om möjligt.
Adla
Ja, jag svarar bara för mig själf. — Men
säg... när far du? Hvilket klockslag?
Ben
Vagn är mig utlofvad (ser pft sitt ur)...
fvra-tiden.
Adla
Stanna några da’r till! Kan du inte?Ben
Nej. min vän. Jag inbillar mig ha ett par,
tre brådskande dagsvärken kvar. Innan krafterna
ta slut.
Adla
Inte mer! Du är anspråkslös.
Ben
Och jag liar re’n dröjt för länge. Snart
två veckor.
Adla
hjärtligt)
Jag kommer att sakna dig! Ingen vet hvar
vi nästa gång Iräffas.
Ben
Här, på Eyringe — antagligen. Om jag
lefver.
Adla
"tiger — tar eldgaffeln och rör om bland bränderna; glädtigare)
En brasa... för lite’ regns skull!
Ben
Det är bröderna, bröderna, spm sagt till
om den. De arbeta (en gest bakät)... du sersjälf.Adla
(drar en korgstol intill hans och sätter sig. Utan att särskildt
höja rösten)
Hör du hvad jag säger, när jag talar så här?
Ben
Dig hör jag ju alltid. Eller nästan alltid.
Adla
Hvarför det?
Ben
Hm — troligen för att dina invändningar
öfverraska mig. Emellanåt.
Adla
Hur så?
Ben
Längtar du efter beröm?
Adla
Nej.
Ben
Fråga då hällre om annat!
Adla
(efter en kort tvekan)
Nåja. Som du vill.Ben
Det var snällt. Du går framåt, Adla.
Adla
Jag har ibland undrat för mig själf, onkel
... du som kände Albans mor, stod henne så
nära, re n innan hon gifte sig . .. ja, Alida ...
du hade väl hennes förtroende? I allt? Inte
bara som släkting, menar jag, utan som värklig,
gammal vän?
Ben
(ögonbrynen lätt hopdragna)
Hur faller det dig in? Just nu.
Adla
Svara mig uppriktigt!
Ben
(undvikande)
Om jag stod henne nära? Ja, visst gjorde
jag det. Jag höll mycket, mycket af henne.
(Adla nickar) Nå, det vet du.
Hon var många år yngre än jag.
Adla
»Madonnan».Ben
Du citerar Baltsar? Tja — han slösar ju
med sina själsförmögenheter. Nyss till och med
på mig, ovärdige.
Men han har rätt. I det här fallet har han
rätt. Aldrig har jag känt någon ... någon som
gjort ett så .., renhjärtadt intryck. På alla.
(Adla tiger)
Inte sant?
Adla
Behöfs min försäkran?
Ben
Hon var en fin, lilen kvinna.
Adla
Som gifte sig med en brutal, gammal man.
Ben
Ottokar var alltid god mot henne. På sitt
sätt. Som mot nästan alla kvinnor, för resten.
Adla
När de gjorde honom till viljes, ja.
Ben
(kärft)
Hvad vet du om det?Adla
(dämpadt, ehuru upprörd)
Jag! Tänk — min egen fars bror! Och
tillika min styffar! Hade han fått råda . .. som
honom lyste . . . (tystnar)
Ben
(handfallen)
Det var en sensationell upplysning!
Adla
Du sa’ ju nyss själf, att jag öfverraskar dig
emellanåt.
Ben
Ottokar!
Adla
Ja, så hette han till förnamn.
Ben
(vänligt)
För din egen skull, Adla ... du hade med
allt skäl bort ge mig en liten vink om hans ...
närgångenhet. Strax efter, ja. Vi bruka ju tala
öppet med hvarann, vi båda. Och kanske hade
jag kunnat vara dig till någon tjänst? Jag var
visst den enda han på allvar lyssnade till.Adla
Å, var lugn!... jag reder mig alltid hälst
ensam. Och den gången låtsade jag inte ens
förstå honom.
Ben
Hur upptogs det?
Adla
Han smålog, smålog — med två röda fläckar
på kinderna. Som efter tredje glaset vin till
middagen, du minns.
Ben
Och se’n?
Adla
Jag neg djupt för honom. Han missförstod
mig inte.
Ben
Var det därför han så gärna yttrade sig
ironiskt om dig?
Adla
Jag tänker det. — (Hänfullt) Vi är en adelig
ätt, vi Eyring ar!
^Baltsar och Bolivar skratto oraåttligt inne i biljardrummet)Ben
l&ngsamt)
Månne du inte ändå öfverdrifver en smula?
Adla
(häftigt 1
Förklara mig: hur kunde hon göra ett
så nt val?
Ben
Jag erkänner ärligt... det kan jag inte, det
kan jag inte . . . (stryker sig öfver ena tinningen) Pengar
och värdigheter brydde hon sig inte om. Hennes
själ var riktad mot annat.
Men kom ihåg, Adla: jag har sett så mycket
uselt och fult under ett långt lif, att jag vill ha
någonting vackert att minnas. Och det har jag.
För mig är hon utan skuld.
Adla
Således ett ... felsteg, hvad vi kallar ett
felsteg... otänkbart?
(Ben tiger)
Som hon ville dölja? Till hvarje pris.Ben
1 stilla
Hennes hjärta var rent. Utan skuld. Jag
upprepar det.
Hvad hon måtte ha lidit!
Adla
Tidigare var hon fäst vid en annan.
Ben
Ja, det är möjligt. Han har väl själf sagt
det? — Förlåt, jag ville inte såra dig!
Adla
A — din ursäkt visar bara att du inte känner
mig. Att din visdom ännu har någonting
märkligt att utforska. Det gläder mig.
Ben
För sent, Adla lilla. Min återstående lefnad
räcker inte till.
Adla
Du lefver i hundra år, onkel. Så oumbärlig
är du. Jag glömmer aldrig Alidas tonfall, när
hon talade om dig. Innerligheten.Ill
Ben
Har det någon gång varit fråga om mig ...
er emellan?
Adla
Ofta, ofta.
Ben
(fixerar henne)
Hvad vill du? Önskar du något af mig?
Adla
Nu är du orättvis. Det skulle inte hon ha
varit.
Ben
(lågi
Nej — det skulle inte hon ha varit.
(Paus,
Adla
i
Och sjukhemmet ska’ bära hennes namn?
Ben
Ja.
Adla
Det hade rört henne djupt, om hon lefvat
Ben
Hon visste det. — Till sist.Adla
Har du så länge umgåtts med tanken?
Ben
Tydligen.
Adla
Och bröderna? Dem har du inte
ihåg-kommit på något vis?
Ben
Åjo — tvärtom. Jag har tänkt på deras ...
sanna bästa, som det heter.
Adla
(road)
Kanske i himmeln? Inte här på jorden.
Ben
Midt emellan båda ... ungefär.
Adla
Nej, hvad säger du! Hvar?
Ben
I sjukhemmet, naturligtvis.
Adla
Ali-så.Ben
Är det inte utmärkt, hva’? Fast tills vidare
en hemlighet... att jag förbehållit dem två
friplatser. När som liälst, så länge någondera
lefver. Två snygga rum. Och efterrält om
söndagarna.
Det är hälsosammast för så’na matadorer.
Eller hvad tycker du?
Adla
Alban låter dem nog vegetera vidare. Här.
Som hittills.
Ben
(plirar med ögonen)
Alban, ja Hvad har du gjort åt honom?
Adla
vrodnar flyktigt)
Det var komiskt! — Nu är du säkert för
skarpsynt, onkel.
Ben
Han skyr ju oss! Dig eller mig — endera
är det. Jag har knappt sett en skymt af honom
efter begrafningen, utom vid målliderna. Och i
går kväll blef jag inte ens i tillfälle att ta afsked.
s.Adla
Är det också mitt fel? (Gäckande) Han är ju
förlofvad.
Ben
Grubblar han? Herregud... öfver hvad?
Lifvets och dödens gåta, kanhända? Faderns
bortgång lämnade honom tämligen kall, det
oaktadt.
Adla
Han har re n länge, länge varit skygg —
gossen! Och svåråtkomlig. (Hastigt) Det tycker
jag om!
Ben
Så — Jaså, du gör det?
(Han tar fram sitt cigarrfodral, öppnar — sticker det
stillatigande tillbaka i fickan)
Än Elisiv då! — Om jag anat följderna ...
aldrig hade hon fått sin vilja igenom. Jag sa’
henne strax, att här skulle sjukvården bli för
ansträngande. Och Ottokar låg ju i öfver en
månad. Men hon var enträgen, hit ville hon.
Hvarför — ja, det kom jag först efteråt underfund
med. Hon lär nämligen för något år se’n ha
hört Alban spela — han kan den konsten. Detvar i ett privat sällskap. Och så råkades de
ett par gånger.
Adla
Jag förstår.
Ben
Han skrämmer ju lifvet ur henne! Utan
att ägna det en tanke.
Adla
Nej, hvarför skulle han det?
Ben
■ böjer sig framåt)
Nu hörde jag inte.
Adla
högre
Skrämsel är väl farlig?
Ben
Det kan du begripa! För ett hjärta, som
inte är starkt. Jag talade med henne i morse
om saken, men hon bara såg på mig. Bedjande.
Adla
(småler)
Ja, hvad skulle hon svara? Hon älskar juhonom! Och då är väl allting annat likgiltigt?
(Lidelsefullt) Jag för min del vore hänsynslös,
hänsynslös — både mot mig själf och andra.
Om någon ville varna mig. Stå i vägen.
Ben
dröjande
Tack. — Jag länkte inte på dig. Men
eftersom du jämför, så kan jag inte låta hli att ge
uttryck åt en liten undran.
Adla
Var så god!
Ben
Man kan just inte påslå... med anspråk
på tillförlitlighet... att du är dödligt träffad af
livad som skedde i går.
Adla
Nej.
Ben
Eller du visar det inte?
Adla
Skottet gick långt förbi mig. Jag minns
det infe ens mer.Ben
Värkligen! — Han tycks emellertid ha hafl
svårare att glömma, han. Något som förvånar
mig — uppriktigt sagdt.
Adla
Du misstar dig.
Ben
Men det är nu väl på det viset, att när man
en gång varit vän med dig, Adla ...
Adla
(hetsigt)
Du också!
Hon reser sig. — Afven Ben gör det, en smula styfbent)
Och nästan med Albans ord
Ben
Är han så genialisk?
Adla
(lugnar sig strax)
Nej, nej, nej — men du får inte gräla på
mig! Jag måste ha min frihet.
Ben
(torrt)
Och jag en cigarr... (tar fram fodralet) Ja,det är visst tid på att göra sig i ordning för
afresan.
Adla
(närmare
Hör, onkel...
Ben
(blir stående, utan att tiinda cigarren, i en lätt framåtböjd
ställning)
Ska" försöka. Fast du vädjar till en af
mina sämsta sidor.
Adla
Det är detsamma, dem förlåter jag dig, du
lämnar ju oss så snart.
Ben
Seså, inga omsvep! Det är alltid
miss-tänkligt.
Adla
Jag kommer tillhaka till det där om ...
Alban.
Ben
(leende)
Ja, hvad var det du hade gjort åt honom?
Adla
Jag tar inte hans... sinnestillstånd... så
nonchalant som det kan tyckas.Ben
Nej, nej, tvärtom — hans folkskygghet
behagar dig, sa’ du.
Adla
(starkt)
Men inte hans musik! Den har blifvit en
riktig sjukdom — ja, jag vet och genomskådar
mer än du föreställer dig. Och jag vill ogärna
se honom gå från förståndet.
Ben
Tänk — alldeles som jag! Ifall jag inte
missminner mig.
Adla
Han är ju ändå min kusin.
Ben
Just därför, ja, just därför. Och son till
Ottokar — fortfarande.
Adla
Hvarför hjälper du honom inte? Om
du kan.
Ben
När kan den ena mänskan hjälpa denandra? Sist och slutligen. — Utom då det
gäller pengar, ja.
Adla
Och det säger du... som läkare!
Bun
Nej, som kandidat i filosofi. Till och med
den pröfningen har jag genomgått i min ungdom.
Adla
: pl&gad
Borde inte du ... med din auktoritet...
söka öfvertala honom ...
Ben
af bryter ifrigt)
Att hvad? Önskar du att jag ska’ ingripa
på något vis? I förhållandet mellan två älskande!
Det var ju det jag vackert skulle låta bli med.
Adla
Å — han älskar bara sin musik! Allt annat
är honom likgiltigt.
Ben
Ja, ja, den sanna kärleken, efter ditt recept.
(Allvarligt" Bara sin musik? Är du så säker på
det, Adla?Ben
Hörde du inte mina ord?
Ben
Hm. — Och delar Elisiv din åsikt?
Adla
Elisiv! (Föraktfullt) Blir hon kanske en hustru,
som passar honom?
Ben
Det måste han få afgöra ensam.
Adla
Nåja — det är så. Jag märker att jag inle
kan ta saken öfverlägset, tyvärr... som jag
ville... och det tycks bereda dig ett nöje.
(Stampar nervöst) Hon skadar honom! Okar hans
exaltation. Med sin ... obetydlighet.
Och Alban är ursprungligen en rik och
ovanlig begåfning.
(Ben iakttar henne forskande’
Han borde eggas, motsägas, tvingas att för
svara sig! Det kunde kanske rädda honom.
Härda tankarna. Men tillika ändå hållas fången,
fången ... allra hälst med bara en enda lifen,
lockande skiftning i tonfallet. Inte lämnas ensam,skyddas mot sig själf. (Lägre) Och se’n först
belönas! Utan motstånd och utan gräns.
Hvad förmår Elisiv? Hon! En så svag,
utpinad stackare.
Ben
Slår din puls normalt?
(Adla endast rycker på axlarna. Ben fortsätter — med
tonvikt)
Ja, mig förefaller du hänsynslös. Och du
minns din egen bekännelse för en stund se n?
Ställ diagnosen därefter — men ställ inte
till någon olycka! Det har jag bedt dig om
förut.
Adla
(för att afsluta samtalet)
Du vill inte förstå mig, ser jag.
Ben
Kanske mer än du själf! Och det känns
genant för hvardera parten emellanåt. Men
fördenskull behöfver vi ingalunda skiljas i
ovänskap ... eller hur?
Adla
Å, vi ha ju båda varit lika narraktiga den
här gången.Ben
Låt oss kalla det så, min vän. (Biter af
cigarrspetsen, spottar ut den) Lifvet måste ha sin
gång, jag höll på att glömma det nyss. Döden
har varit min motståndare.
Men det är synd om Elisiv. — Ja, ja,
farväl så länge!
(Han aflägsnar sig genom biljardrummet, förbi de spelande.
Genast därpå inträder
Elisiv
hastigt från matsalen)
Nu var det Albans röstl
(En medlid^am blick från Adla)
Har han inte kommit?
Adla
(slätar sitt hår framför kaminspegeln)
Nej, det ser du — hoppas jag.
Elisiv
(djupt besviken — sätter sig vid bordet;
Igen! Hvad det är pinsamt, pinsamt!...
jag kan ju inte förklara det, men jag hörde
alldeles tydligt mitt namn. Att han ropade
på mig.Adla
Inbillning. Det är för tidigt alt vänta
honom.
Elisiv
(ögonen tårfyllda "
Ja, ja, det är väl för tidigt...
Adla
går ett slag mot fonden)
Nå, hur befinner du dig efter ditt äfventyr?
Elisiv
sakta)
Tack — bry dig inte om mig!
Adla
Du är ur jämvikt, ja. Var försiktigare
nästa natt!
(Paus. — Adla stannar framför bokhyllorna, till vänster
i förgrunden
Elisiv
(plötsligt
Adla!
Adla
(utan att vända sig)
Hvad gäller det?
Elisiv
Du lär en gång ha haft en kostym som ...ja, som ödla ... ödlan i ert vapen? Riktigt med
guldkrona och allt. Finns den kvar?
Adla
Javisst, javisst (granskar en af bokryggarna) —
den är ju en del af mig själf. Sägs det. Och i
den vill jag begrafvas. — Jag blir inte gammal.
Elisiv
Låt mig se denl Längre fram. Eller snart.
(Då Adla tiger) Hvad du måtle vara härligt vacker
i den dräkten! Jag ville så gärna se dig i den,
Adla.
Intet svar;
Får jag? — Lofva mig!
Adla
långsamt)
Du känner inte ödlorna på Eyringe — säg?
Elisiv
Hur menar du?
Adla
Det är lömska djur. Farliga. Gå snällt
ur vägen för dem!
(Elisivs min frågande
Ja, för annars gör du dig olycklig.Elisiv
Är det skämt?
Adla
Jag liar aldrig talat allvarsammare.
Elisiv
Någon släktsägen — hvad? Här är ju
allting gåtfullt.
Adla
Släktsägen! — Nåja, hvarför inte, bara slutet
är detsamma. Lika oförsonligt.
(Leker med en ring på sitt finger)
Eller ska’ vi hällre säga ett drama?
Familjedrama? Om Eyringe ödlan. (Ett mångtydigt leende)
Som det är farligt att trampa på.
Elisiv
Och om så skulle hända?
Adla
(försåtligt)
Vill du det?
Elisiv
Jag tänkte bara . . . (blir varse uttrycket i Adlas
ansikte) Är du ond? Det kunde ju tänkas, att
det skedde mot ens vilja, Adla.Adla
Nej, det kan inte tänkas. (Oöfverlagdt —
triumferande) Du mister honom ändå!... den du älskar.
(1 detsamma hörs utifrån)
Albans röst
Elisivl Ar du där?
Adla
Alban! (Skrattar tvunget) Ja, skynda, skynda!...
nu är det han, käraste.
Elisiv
(har genast sprungit upp från sin plats, ilar mot den ena
af fonddörrarna, får den icke fort nog öppnad, så lyckas det
— hon vinkar gladt)
Jag kommer, jag kommer . . . (armarna
frarnåt-sträckta — försvinner nedför trappan till höger. Men i
nästan samma ögonblick uppger hon ett genomträngande skri —)
Albans röst
Akta . . . akta! (Klagande och förtvifladt) Nej . . .
nej .. nej!
(Tystnad, efterföljd af spörjande utrop från någon af
betjäningen — rösten är tydligen)
Leonards
Hvad har händt? Herregud, hvad har
händt? — Har hon fallit? — En ödlal(Adla lyssnar, med stela anletsdrag och lysande ögon
— så smyger hon sig ljudlöst ut på terrassen och nr sikte,
äfven hon.
Ungefär samtidigt härmed komma BALTSAR och
BOLIVAR, båda mycket uppskakade, in på scenen. Bolivar
fortsätter vidare, så snabbt hans ben förmå bära honom, men
stannar orörlig ett stycke utanför dörren, hvaremot
Baltsar
flämtande sjunker ned på en af taburetterna, med kön slappt
mellan ett par fingrar. Mumlar)
Jag måste sätta mig — det här var
obehagligt! Särdeles obehagligt. (Tömmer Bolivnrs glas)
Äsch, det var ju inte mitt... (grimaserar) fy !...
bara vatten, nästan.
Bolivar
(återvänder — andas besväradt, hviskar)
Jag .. . jag tordes inte ... gå nära . ..
Baltsar
(lika sakta)
Hvad var det egentligen?
Bolivar
Hon föll.. . hon föll...
Baltsar
(påskyndar;
Ja, ja .. .Bolivar
(fortfarande likasom i andnöd
— mot stenbarriären ... Alban bar in henne
... genom hallen, nedre hallen.
Baltsar
Det här kom olägligt, Bolivar. Hvem vet...
det kan beröra ossl
Bolivar
Jag hörde bara att betjänten . .. frågade ...
och att hon blef skrämd för en ödla ... en
helt liten ödla . ..
Baltsar
Halkade hon? På trappan?
Bolivar
Det är halt efter regnet.
Baltsar
Så, så — en tillfällighet.
Bolivar
Ja, en tillfällighet. . . det är det ju alltid.
Eller hvad trodde du, Baltsar?
Baltsar
(rusar upp, oväntadt spänstigt, när DEN GAMLA
TROTJÄNARN brådskande passerar rummet
Hur är det?Leonard
(med synbar oro)
Hon yrar . . yrar .. («t till vänster)
Bolivar
grAtfärdigj
Dåliga tecken ... han hade inte tid att säga
ens ... »nådig fröken»!
RklA(Elisivs yrselsyn — platsen framför grafkapellet,
densamma som tidigare.
Redan före ridåns uppgång begynner orkestermusiken,
delvis med motiv från senast. En siillsam, ytterst känslig
musik, som fortfar under det följande, stundom knappt
hörliar, starkare under samtalets pauser.
Ofver scenen faller ett matt, onaturligt sken, hvari allt
får en prägel af förstening som efter ett askregn. Dörren till
kapellet står öppen, skölden ofvan portalen är tom.
Nedanför trappstegen en stor, stor ödla, med hufvudet pä marken
och ögonen glimmande som eldspringor.
På stenbänkarna — borta vid muren — dunkla vålnader,
svepta i fotsida skynken, som dölja anlete och kroppsform.
En af dem har rest sig och står högre än de andra, så att
han stöder armarna mot murkrönet. När han böjer sig, som
om han tilltalade någon af de närmaste, går en svag, frysande
skälfning genom dem alla.
I förgrunden, under ilen stora eken, en hög, rak gestalt
i orörlig ställning: OTTOKAR, och bredvid honom tvenne
kortare: EI.ISABET och ALIDA. De tala alla mycket
långsamt, likasom lyssnande mellan hvar mening. Rösterna oftast
entoniga, men hvart ord tydligt och bokstafstroget; endast
Alidas stämma har varma, viirkligt lefvande tonfall. Inga
gester — ibland en sakta vaggning med öfverkroppen. Deras
osynliga anleten mot höger, mot öster.Niir ridån liöjer sig, tilltar musiken i styrka. Efter
en stund)
Elisabet
Hon koinmer hitåt.
Alida
Hvem är hon?
Ottokar
Nu ser jag. Det är Elisiv.
Alida
Hvad hon nr ung!
Ottokar
Ja, ja — jag minns.
Elisabet oeh Alida
Hon stannar!
Ottokar
Förgäfves. Det är förgäfves.
VTägen mot döden är oföränderlig.
Alida
Hvad hon är ung! — Stackars, stackars
barn!
(Paus — musiken fortfar)Elisabet
Ja, ja, hon närmar sig.
Ottokar
De sista, ensamma stegen. Dem undgår
ingen.
Elisabet
Är hon vid medvetande?
Alida
Ser hon oss? Som vi henne.
Ottokar
Ja, hon ser oss.
Alida
Sådana vi äro?
Ottokar
Vi äro sådana hon ser oss.
Det är sanningen för de lefvande.
"Paus — musiken starkare)
Elisabet
Säg mig — hvem har lefvat?
Hvarför svarar ingen?Hvem af oss har lefvat?
Icke jag. Nej, nej — icke jag!
Jag drömde aldrig.
Paus — musiken fortfar)
Ottokar
Äfven lifvet skall jag glömma.
Döden har jag glömt, mig glömde den
länge, länge.
Är det smärta jag känner?
Nej — men icke häller glädje.
Ännu minns jag Elisiv.
Jag minns hennes ögon.
Jag har stirrat in i dem en dimgrå, sollös
morgon — en sista gång.
Hon stod lutad öfver mig.
Var det döden?
Hur de ögonen frågade!
Paus — musiken starkare1
Alida
Om jag har lefvat?
Ja. . ja... ja.
Kanske ett år, ett enda — kanske blott
några dagar — en dag och en natt.Men alltid, alltid bar jag glöden af hans
kyssar i mitt blod. Hans namn bar jag icke.
Då var jag ung, mycket ung.
Allt annat är intet.
Musiken ljus, med jubel öfver tonerna. Tills den plötsligt
igen skiftar färg, mörknar —
Nej, nej — Alhan!... utan dig hade jag
icke lefvat! Icke kunnat lefva.
Icke utan dig, Alban!
Inför sorgen.
Paus — musiken fortfar. Härunder blir
Elisiv
synlig vid muren, till höger. Hennes dräkt, en helhvit dräkt,
faller i mjuka veck frän den blottade halsen ända ned öfver
fotterna; bäret utslaget. Hon stannar, med ena Handen mot
hjärtat — hviskar)
Alban! (Böjer sig framåt Är det du, som
spelar?
(Faller på knä, med lyfta händer
Jag kommer, jag kommer!
(Paus — musiken starkare)
Ack nej, nej — jag vet ... det är
åter-klangen i mitt inre.
De osynliga slrängarna.
Det är dem jag hör.Ottokar
Därför ser du oss.
Elisiv
(stilla, utan rädsla)
Ja, ja — därför.
(Blickar sig förvirrad omkring)
Hvar är du, Alban? Hvar är jag?
Hvad här är hemskt, hemskt!
Alida
Stackars, stackars barn!
(Paus — musiken fortfar:
Elisiv
(reser sig långsamt. Därpå innerligt)
Måste jag dö? Hvarför får jag inte lefva?
Lifvet är så gåtfullt, så grymt i sin
gif-mildhet.
Jag förstår det inte.
Men ändå ville jag lefva!
Elisabet
Alla, alla ...
Elisiv
Jag ser dig inte, Alban.
Mitt hjärta darrar, det fryser — värmen,lifsvärmen bar jag gifvit åt dig. Jag ägde inte
annat.
Hvarför kysser du mig inte? Jag längtar
efter dina kyssar, Alban. Det är så kallt —
och natten väntar.
Är det medlidande du känner?
Ack, du tycks mig så långt, långt borta —
jag ser dig inte.
(Ångestfnllf)
Hjälp mig! Kan ingen af er hjälpa? Ingen?
Ett svagt, tonlöst hko
(frun vålnaderna borta vid muren)
Ingen — ingen.
Elisiv
Alida! Du var hans mor, Alida — svaral
Älskar han mig?
Elisabet
Kärleken är aldrig ärlig.
Elisiv
(klagande)
Alida!
Alida
Tårar?Jag hör ett barn gråta — ett ensamt,
öfver-gifvet barn.
Är det du, Elisiv?
Ei.isiv
Alida — du bar älskat! Det säger mig
din röst. Den lefver.
Alida
Kärleken är odödlig.
Elisiv
Hvad känner han för mig?
Ottokar
När veta människorna livad de känna
eller göra?
Elisiv
Var barmhärtig!... du ... hans mor.
Elisabet
Döden är barmhärtig.
Elisiv
Älskar han?
Alida
Ja — ja.Elisiv
knappt hörbart
Hvem?
(Tystnad — äfven musiken upphör för ett ögonblick. Hon
vacklar, söker stöd — rysande)
Jag visste det! (Blickarna stelt riktade mot graf-
kapellets trappsteg Odlan — Ödlan!
(Kastar sig ned på marken, med armarna för ansiktet!
Alida
Alla hans tankar, alla hans ord, hela lifvets
dröm — det är flykt allenast.
Men han vet det icke.
Paus, läng paus — musiken allenahärskande i vilda,
oroliga rytmer)
Elisiv
(höjer sig med ansträngning — krafterna svika henne, hon
pres3ar båda sina händer mot bröstet, tungt stödd på det
ena knät,
Alban — kan du höra mig?
(Skälfvande känsligt)
Tror du att jag vill hindra?
Aldrig, aldrig.
Hvad har väl jag att ge dig? Ett lif alt
glömma — det är allt.
Glöm det!Ensam ... ensam måste jag möta
förklaringen. Jag ger dig ditt löfte tillbaka, Alban,
det förmår jag ännu.
Du får inte följa mig!
(Ödlans glimmande ögon slockna)
Låt dina toner bära min själ bortom lifvets
gränser! Den har mist sina vingar.
Jag är så trött, så trött.
Men du ... du måste bli lycklig ... min
älskade, älskade!
(Sjunker medvetslös ned vid muren. Musiken fortfar.
Ridå)Ill(Elisivs sängkammare — -grefvinnornas" — i slottets
öfre våning; stor och dyrbart inredd.
I fonden: två höga bågfönster, och mellan dem
toalettspegeln, med allt därtill hörande. En glasdörr, öppen mot
balkongen, nära hörnet till höger.
Rakt ut från väggen till vänster, och med hufvudgiirden
mot den, en bred och praktfull säng af mörkt träslag,
bakom hvilken en låg skärm är ställd som skydd mot
ingångsdörren från öfre hallen.
Vid högra väggen står kaminen. En djup hvilstol där
framför, och ett rundt, litet bord. På samma sida, närmare
förgrunden, en dörr till Adlas rum.
Följande morgon, niotiden; dagern dämpad af nedfällda
persienner. ELISIV till sängs, orörlig och på rygg, med
slutna ögon. BEN i hvilstolen, framåtböjd, händenia knäppta
mellan knäna — ALBAN på en pall vid hans sida
Alban
(trycker ofta fingerspetsarna mot pannan — blickarna irrande
Hur kunde det ske! Hur kunde det ske!
Så meningslöst! — Det är mig ofattligt.
Ben
(för att afleda hans tankar"
Var inte Adla här inne i natt? En gångsenare — efter det vi lämnade dig. Hon nämnde
det, tyckte jag.
Alban
(skyggt)
Jo.
Ben
Men du lät henne infe stanna? Och har
således inte hvilat dig? Som jag bad.
(Alban tiger
Det är oförståndigt.
Alban
Nu ska’ vi inte tala om mig, onkel.
Ben
Och först i morgon få vi sköterska.
Alban
Om hon då mer behöfs.
Ben
Ja, mycket är här ju inte att uträtta. Men
alltid något. Så att du blir lugnare.
Alban tiger)
Det ser för resten ut som om du inte hade
förtroende för en läkare i min ålder — hvad?Önskar du en eller annan ... yngre förmåga,
så säg bara till! Jag var ju re’n på väg
härifrån.
Alban
Jag har alls inga önskningar, som du kan
uppfylla. (Ångrar sig) Förlåt... jag ber dig...
Ben
(hest&radt)
Ja, ska’ jag bli kvar, så får du lof att
lyda mig, min gosse. Det är ett oeftergifligt
villkor.
Alban
Jag är rädd för andras vilja.
Ben
Rädd?... hvad är det för barnsligheter!
Vänd ansiktet hitåt (Alban gör det, halft motsträfvigt)
. . . så där! (Stryker honom ett tag öfver håret) Vi
ska’ inte häller vara misstänksamma — nej.
Du är egensinnig. Och har kommit så ifrån
mig. Utan min förskyllan.
Alban
(drar sig undan)
Hvarför använder du den tonen? Säg! Så
mild och ... godhetsfull. Fri från sarkasmer.
10.Ben
Helt enkelt därför, att du tillåter mig det.
Utan att springa din väg.
Alban
Kanske tror du att jag håller på att bli
galen?
Ben
(strängt)
Man kan bli nästan hvad som hälst, om
man riktigt bjuder till. Att du ids göra så na
frågor, Alban!
Alban
Å, det är inte alls något att förvåna sig
öfver. Underligare har jag sett.
Ben
Ja — som du tror dig se. Har jag inte
rätt, kanhända?
Det är synd, att tillfället inte lämpar sig
för ett djupare ingående i ämnet. Men lägg
ändå för ro skull på minnet, min gosse, att ditf
ansvar mot henne där borta (en liten gest) också
innebär skyldigheten att hålla dig själf vid
krafter. Så mycket som möjligt.Alban
Hvad tjänar det till... numera!
Ben
Det är din skyldighet, som sagdt. Inbilla
dig inte, att du är din egen herre!
Nåja — jag säger det i största välmening.
Alban
Det gör ju ni läkare alltid. Påstås det.
(Reser sig och gär fram till sänggafveln)
Ben
(efter att ha väntat)
Som förut — eller hur?
Alban
(nickar)
Ja. (Vänder sig) Är det vanlig sömn?
Ben
Låt oss kalla det medvetslöshet. 1 går var
hon ju vaken ett ögonblick — så föll hon i
dvala igen, innan du hann kommaAi.ban
(närmare)
Jag var efter min violin. Och af och an
nere i matsalen. Min klocka hade stannat —
tänk, nästan precis på minuten, då olyckan
skedde!
Ben
(låtsar icke höra)
Tala förmådde hon inte. Bara lyfta högra
armen. Och nacken en smula.
(Alban, i synbar vånda, ett slag öfver golfvet)
Men från ett till annat: när blir Edgars
begrafning?
Alban
(otåligt)
I öfvermorgon ... hade jag tänkt. Eller
dagen därpå.
Ben
Han får ett skäligen vackert eftermäle.
Alban
(igen vid sängen;
Jag har inte sett någon tidning.Ben
Tja — i öfvermorgon vet vi mer än nu.
Alban
Förmodligen. (Paus) Ska’ jag inte stänga
balkongdörren?
Ben
Hur sa’ du? Jaså, balkongdörren — nej,
låt den vara! Det är ju så lugnt och vackert
ute, fast det har mulnat.
Alban
(intar sin förra plats vid hans sida)
Jag bör kanske nämna det för dig: också
i natt öppnade hon ögonen.
Ben
Så?
Alban
Och när jag lutade mig öfver henne,
smålog hon.
Ben
Lilla Elisiv, ja! Hon försökte trösta dig
så godt hon kunde.
Alban
Nej, nej, det låg någonting alldeles särskildt
i blicken.Ben
Hvad då?
Alban
Det är svårt att återge i ord. Så att en
utomstående kan fatta.
Vi ha en tankevärld gemensam, Elisiv och
jag, som du inte alls är inne i. Och det var
liksom en glimt ur den, jag uppfångade. Men
så beslöjad, att jag inte fick förklaringen tydlig.
Ben
Och känslovärlden, din och hennes? Förlåt
— är den lika gemensam?
Alban
Känslovärlden? Jag gör ingen skillnad
mellan tankar och känslor. För mig är det
musik, alltsammans. Om det är någonting, som
duger.
Ben
Ja, ja.
Alban
Jag satt just och grubblade öfver hvad hon
velat säga, när Adla i natt kom in.Och med henne den lefvande värkligheten.
Midt i allt grubblet
Själfva det blodfulla lifvet!
Alban
(lyser upp)
Ja, så kände jag detl Hur kunde du gissa?
Ben
För att jag är så fenomenalt klarsynt —
begriper du. Och tillräckligt gammal.
Alban
(eftersinnande)
Du har rätt — du har säkert rätt. Tänk,
om du skulle kunna förstå det!
Ben
(uppmuntrar vänligt)
Hvarför inte? Bara du undviker allt om
kontrapunkt och sån’t där.
Alban
(följer en plötslig ingifvelse, med nästan barnslig glädje, i
det han lägger Bens ena hand mot sin kind)
Onkel... kära I
(Tar sig nervöst om tinningarna — därpå med snabba,
uttrycksfulla gester)När Adla kom in, gick hon först fram till
sängen. Dit. Jag satt där du nu sitter.
Och så med ens slod hon framför mig —
här. Hon andades häftigt, böjde sig ner emot
mig. Jag gaf akt på hennes rörelser... det
smidiga, smygande, som bara enerverat mig.
Men tillika: hur musikaliska! Det slog mig,
det har jag aldrig förut haft intryck af. Och
ändå är det så påfallande. Så naturligt.
Ben
Annars lär ju det öfvernaturliga vara ditt
gebit... hva’?
Alban
(utan att fästa sig vid afbrottet)
Hur det förändrade! Hela gestalten blef
till musik för mig: halsen ... bröstet... höfterna.
Hon bar en lös dräkt, nästan idel tunna spelsar,
jag tyckte mig förnimma linjernas spel i mjuka,
böljande rytmer. När hon andades. Och i den
tysta, nattliga limmen hörde jag liksom en
blodets hymn till lifvet brusa genom hennes
ådror.
Ben
Hm.Alban
Du vet nämligen inte, onkel... jag har
länge känt motvilja för henne... för hennes
närhet som kvinna. Fastän hon är min kusin.
Ben
Just därför, kanske.
Alban
Men nu gjorde jag det inte.
Ben
Hvad gjorde du då?
Alban
Jag undrade för mig själf...
Ben
(andas ut)
Ja, ja, naturligtvis.
Alban
— jag undrade, om det inte var en
försoning med lifvet, att jag skulle försona mig
med lifvet... som Elisiv önskade? Hon har
bedt mig om det.
Ben
Och det är alltihop? Hittills har det varitsynnerligen lättfattligt. Om också inte
utpräg-ladt hänsynsfullt.
Alban
Nej, det är inte allt.
Ben
Nå — hvad vidare?
Alban
Jag tog henne i mina armar och kysste
henne ... våldsamt, våldsamt.
Ben
Så.
Alban
Medan Elisiv såg på oss. Ja, ja, det före
föll mig som skulle hon ha sett på oss. Jag
är nästan säker.
Det är förfärligt I
Ben
Och du undrade tvärt? ... antagligen. Hvad
hon tänkte?
Alban
(vaggar af och an med öfverkroppen)
Kan du fatta ett så’nt handlingssätt? Kan du?A — ja. Men godkänna är en annan sak.
Alban
Kan du det värkligen?
Ben
(efter ett litet uppehåll)
Hör du, Alban — det här ska’ vi lämna l
För i dag.
Nu bör du gå och hvila dig.
Alban
Vill du inte veta mer? Eftersom jag en
gång börjat bikta. Jag måste få tala med dig
om det.
Ben
Är det om Adla?
Alban
Hon gick nästan strax. Hur skulle jag ha
vågat låta henne stanna!
Ben
Nej, nej. — Stackars Elisiv!
Alban
Du har igen rätt, onkel. (Lystet) För ser du. . . se’n dess är jag inte mig själf mäktig.
Snart anar jag inte ens hvad jag gör. Och så
här kan det ju inte fortgå i längden.
Allt är som flytande eld inom mig, jag ser
rödt för ögonen, jag vore i stånd till hvilken
grymhet som hälst. Är det vansinne? På hvad
sätt brukar det visa sig? Jag, till exempel,
skulle kunna sarga en mänska till döds, se
henne förblöda, utan att känna det minsta
obehag. Tvärtom. Är det inte någonting
onaturligt i det? (Skrattar sakta) Ånej, bli inte
uppskrämd !
Ben
(behärskar sig — stiger upp)
Som sagdt, nu ska’ du hvila dig, min gosse!
Du är nervös och utvakad. Ja, ja — jag hämtar
Adla, hon får aflösa dig, jag såg henne nyss i
parken. Själf är jag också till hands,
naturligtvis. (För att lugna honom) Och under de
närmaste timmarna är något slutligt afgörande inte
att befara, tänker jag.
Alban
Men om hon vaknar?Ben
Så kallar jag på dig.
Alban
Gör du?
Ben
Det lofvar jag.
Alban
andergifvet)
Som du vill. Du har varit god emot mig,
onkel.
Ben
Har jag? (Ögonbrynen hopdragna" Nåja —- vänta
här tills Adla kommer. (Med tveksamma steg ut till
vänster)
Alban
(upprepar)
Tills Adla kommer... (hans utseende och hela
hållning slappas, när han är allena. Ansträngdt upp från sin
plats, går öfver golfvet, knäfaller vid Elisivs sida. Ser på
henne länge, länge — klagar sakta Elisiv! . . . har jag
bedröfvat dig, Elisiv, så skedde det mot min
vilja, och då rår jag ju inte för det. Hvem
känner sig själf? Och nu är jag så underligt
osäker.
(Smeker hennes högm hand, som ligger ofvanpå täcket)Du smålog mot mig i natt, gladdes öfver
att jag var hos dig ... den känslan ville du ha
riktigl lefvande, inte sant? Så var det också
med min mor. Och här dog hon, just här . ..
i samma säng. Och Adlas mor. Och många,
många andra mödrar... alla de döda, som du
lyssnat till om nätterna här inne. — Lilla Elisiv!
Hvad jag skulle ha mycket att säga dig.. .
och fråga!... men jag kan det inte. Utan dig
är jag lika hjälplös som förut. Det är ju en
själ som din, jag behöfver, och nu når jag den
inte. Strängarna ha ingen klang. (Hopsjunken)
Det är som om någonting brustit oss emellan!
Adla
(ljudlöst in från öfre hallen, nästan ända fram till sitt rum
— hejdar sig)
Alban!
(Han lyfter hufvudet — lyssnar)
Inte där, min vän, du blir för upprifven.
Alban
Hvad vill du?
Adla
Kom hit! Till mig.
(Alban tiger)Bara ett ögonblick ... innan onkel Ben är
tillhaka.
Alban
Det är på honom jag väntar.
Adla
Jag har någonting att säga dig . . dig ensam
Kom!
Alban
Nej, nej (tvekar) ... hvad är det? (Bedjande)
Låt mig vara, Adla!
Adla
Kom!
Alban
oroligt"
Nåja, tills . . . till dess ... (en darrning genomilar
honom — han lyder)
Adla
Alban!
(Båda framme i förgrunden)
Det är en hvit, hvit morgondager öfver ditt
namn, Alban.
Alban
Blindhet... blindhet är det . .Adla
(intill honom)
Olyckan är blind — ingen af oss. Inte
jag. Se’n du kysste mina ögon.
Nu först ser jag ju dig riktigt! Du stora,
härliga gosse!
Alban
Hvad vill du mig?
Adla
Inte den minen, Alban, inte den minen!
A, du får inte förlora modet! Dö måste vi ju
alla till sist. Men tro mig, lifvet är rikt och
mångfaldigt — trots allt. Outtömligt!
Alban
Det är visst länge se n. Långt före min tid.
Adla
Älskade! Vår tid är ännu inte kommen.
Men den kommer!
Alban
När det är för sent.
Adla
(med armarna om hane hals)
Nej snart, snarl! Och som storm om våren.Som befriar. Skingrar skuggorna. Så att allt
är ljust, skälfvande ljust, när du sänker dig
ner till jorden
Alban
(stilla)
Adla!
Adla
Säg det en gång till! (SmAler, blundande)
Tonfallet.
Alban
Hvad du är förföriskt vacker, Adla!
Adla
Ja — se på mig! Alltid, alltid. Så blir
jag ännu vackrare.
Jag vill vara min nådige herre till behag.
(Starkt) För jag tror på dina ord, Alban . . .
hvad du hviskade i mitt öra i natt.
Alban
(griper om hennes handleder)
Nej. Jag minns dem inte! Får inte minnas.
Adla
Du älskar mig! (Kysser honom lidelsefullt) Du
älskar migl Det är det enda, jag vet. Så god-
11.trogen är jag. Så lycklig! Till och med ödmjuk
har du gjort mig, ödmjuk inför lyckan... du
undergörare!
Alban
(lAter sina darrande fingerspetsar glida öfver hennes kinder
— halsen — bröstet
A, du... du! Jag känner det... ditt blod
är rödare än andras. Den som finge ... se det!
Adla
tar hans händer)
Alban!
Alban
Ja, jag är inte rädd för dig mer, Adla. För
din grymhet. För att vidröra dig. Jag trodde
ju att jag skulle förlora mig själf... att min
värld skulle gå under.
Adla
(skrattar lekfullt)
Det gör den också, käraste, det gör den!
När jag blir din ... helt och hållet din Det
är oundvikligt. (Vildt Dö måste den, dö, dö!...
med henne där... så att en ny kan uppstå,
som är tusenfaldt mer värd att lefva i
Tusen-faldt sundare. Ljusare.
Alban
(krymper samman)
Nej .. nej...IBM
Adla
Jo, Alban. Och tänk — dina hemliga
tvifvel mister du: Eyringe förvandlas och blir
... vårt. Men ändå detsamma. Är inte det en
god lösning?
Det kära Eyringe!
Alban
(sliter sig lös)
Därför!... är det därför? ... (andas med
svårighet — kastar sig framstupa öfver bordet framför kaminen.
Hela hans kropp skakar af undertryckt gråt. Just då intrader
Ben
från vänster. Kisar misstroget från den ena till den andra,
yttrar slutligen deltagande)
Stackars gosse! — Och här allt ännu.
(Paus)
Adla
(bortvänd — söker förgäfves dölja sin oro)
Jag glömde onkel Baltsar ville tala med
dig, Alban.
Ben
Baltsar! Så här tidigt!
Alban
(tonlöst)
Nu går jag, onkel.Ben
Låt honom inte uppehålla dig för länge!
Adla
Hur du är gränslöst misstänksam, Alban!
Allt kommer ju att bli som du vill, naturligtvis.
Alban
(till Ben;
På dig litar jag.
(Lämnar skyndsamt rummet. Adla sätter sig i
livil-stolen, trycker spetsnäsduken hårdt mot läpparna;
Ben
(fram till den sjuka — räknar pulsslagen, lägger handen på
hennes panna)
Ingen feber — men så svag, så svag. Af
allt att döma.
(Långsamt hort till balkongdörren, blickar ut — sedan
bredvid Adla)
Säg mig...
Adla
Nej, nej, onkel!
Ben
— hvad är det egentligen som försiggår er
emellan?
(Adla tiger)
Här inne ... i ett sjukrum.Adla
Du ser ju hur det är fatt med honom.
Ben
Ja — men jag brukar också förstå. Det
är en gammal ovana. Kanske du vill ha
godheten upplysa mig?
(Intet svar)
Du har inte lust?
Adla
Nej.
Ben
Hvarför inte? Är det... själfförebråelser?
Adla
Jag tycker inte om din ton. Och något
förhör ämnar jag infe underkasta mig.
Ben
Inte det? — Men herregud . .. det här är ju
olidligt! Hvad blir det till? Alhan knappt
tillräknelig, ocli du igen ...
Adla
Låt det nu vara nog!Ben
Godt. (Fixerar henne) Jag ska’ göra livad på
mig ankommer. För resten fritar jag mig.
Adla
(fläktar med näsduken)
Mer har ingen begärt.
Ben
Och så en annan fråga.
Adla
Hvad gäller den?
Ben
Tid och rum — kort sagdt. Posten går
half tolf, som du vet, och därförinnan måste
ett par bref vara färdiga, eftersom ingen resa
blef af för mig i går. Det är ett ganska
vidlyftigt skrifveri, tyvärr — och absolut
nödvändigt. När får jag tillfälle till det?
Adla
När du bara behagar.
Ben
Och livar?
Adla
Hur menar du?Törs jag lämna dig? Jag kan ju inte vara
på två ställen.
Adla
Nej. Det kan du väl ändå inte.
Ben
(skarpt)
Men du behöfver eftersyn ... du också, Adla.
Adla
(uppbragt)
A, onkel! . . . (afbryter sig, liiir ALBAN oväntadt
återkommer. Han stannar vid siinggafveln, lutar sig öfver
den oeh gömmer ansiktet i händerna)
Ben
Nej men, Alban ... kallar du det att hvila?
Alban
Jag kan inte, jag kan inte ...
Adla
För att du inte törs lita på mig — eller hur?
Alban
(utan att svara henne — vänder sig till Ben)
Var inte ledsen, onkel!Ben
(misslynt)
Hvad ville Baltsar? Träffades ni?
Alban
(rösten slö, likasom urskuldande)
Baltsar? Jaså ... nej ... åja, men jag gick
ifrån honom Hit vågar han sig inte.
Ben
Hvad ville han?
Alban
Jag mötte honom här utanför, han stod
och väntade på mig. Han är så iinkänslig,
onkel Baltsar. Väljer sin tid. Och har sitt
enda, stora, stora bekjrmmer.
Ben
Maten?
Alban
(nickar)
Han hoppades att också framdeles kunna
räkna på min bevågenhet. Bolivar tål inga
sinnesrörelser — ja, det är hans egna ord.
Ben
Nå?Alban
Jag hoppades detsamma. Och öfver det
blef han så innerligt glad. Nästan nedlåtande.
För han klappade mig på axeln och sa’: Du
är gamla Ottokars son, dul... ingen ska’ söka
inbilla mig annat. — Då gick jag.
Men hvad har väl jag därvidlag att
bestämma? Det är Adla, som bestämmer.
Ben
Det var besynnerligt!
Alban
Ja, ja, inte ledsen, onkel!... du ser ju att
jag går. (Aflägstiar sig dröjande)
Ben
Det var besynnerligt! (Står eti stund i tankar)
Och ändå är det.. .
(Till Adla)
Hör du . .. nyss måste jag lofva att kalla
på honom, ifall minsta förändring inträffar.
Jag hade ingen annan utväg. Men lyckas han
somna, gossen, så är det bäst att han inte blir
störd. Åtminstone inte förrän jag kommer.
Först bud till mig — någon, hvem som hälst,kan ju hålla sig i närheten ... eller iinns här
ingen ringledning?
Adla
Nej.
Ben
Inte! Nåja — se’n få vi se. Om det är
skäl att väcka honom.
Adla
(likgiltigt)
Ja, ja,
Bf.n
Och i biblioteket sätter jag mig. (Bevekande)
Var nu förståndig, Adla! (Ut till vänster)
Adla
(sträcker pä sig, reser sig lättjefullt. Får syn pä spegeln
mellan fönstren, går tätt intill den, granskar uppmärksamt sitt
ansikte. Tillbaka i förgrunden — rycker till, den sjuka liar
öppnat sina stora, trötta ögon)
Vaken! (Xärmare) Och vid sans? Säg!
(På kanten af sängen)
Orkar du inte tala? Önskar du något, så
ge bara ett tecken! Hvad kan jag göra för dig?
Du ser så underligt förbi mig. — Nu igen.
Plågas du kanske af atf jag är här inne? (Hårdt)
Ja, ja — det är väl så.
(Elisivs syn yrselomtöcknad, hon pressar nacken bakåt
— det lidande draget oförändradt)Ånej, jag hatar dig inte. Långt därifrån.
Jag kan bara inte skona dig. Och jag vet ju
inte ens om du hör mina ord, ännu mindre
om dn uppfattar dem.
Men det vet jag, att mig älskar han —
Albanl Mina kyssar ha bränt honom, och han
skyr inte elden mer. Det är min tid, som
kommer.
Förstår du hvad det betyder, Elisiv? Att
han älskar mig! Alltid, hela tiden har han
gjort det, fast han sökt rädda sig undan. Du
var bara halmstrået, du — ett svagf, bräckligt
halmstrå. Hur skulle du kunna hära den lyckan
att helt vara hans!
(Paua)
Ja, ja, lifvet måste ha sin gång. Och du
stod i vägen. (Småler) För Eyringe-ödlan. Ah,
det är ju sant! . . . (upp från sin plats — blickarna
lysande) det kan jag göra för dig. Din sista önskan.
(Ser på sitt ur) Å, ingen fara — jag hinner nog,
jag ska’ skynda mig, lilla vän. (Tillägger försåtligt)
Det är alltför frestandeI (Hastigt in i sitt rum, dörren
förblir stående på glänt efter henne. Elisiv orörlig,
sinnes-frånvarande som förut, de tunga ögonlocken falla igen.
Stillhet, icke ett ljud — då hörsBaltsars röst
från terrassen nedanför balkongen — gäll och myndig)
Hallå där!... är det inte Leonard?... säg
åt kusken, att han genast spänner för!
Vagnshästarna, ja.— Hva’? Om det är grefve Alban?
. .. hör du då inte hvad jag säger? (Ännu högre)
Att kusken ska’ spänna för! — Nej, bara en
åktur före frukosten, det är för aptitens skull.
— Javisst, två personer, jag och Bolivar . . .
naturligtvis.
(1 detsamma listar sig
Alban
in ånyo — denna gång med violinen under sin vänstra arm,
stråken i handen. Bestört öfver att finna Klisiv ensam,
närmar han sig henne hviskande)
Du ser. .. jag öfverger dig inte. jag
öfver-ger dig inte . .. det har jag lofvat dig. (Villrådig,
med pannan i djupa veck, därpå till det lilla bordet framför
kaminen. Lägger varsamt sitt instrument och stråken ifrån
sig; halfhögt)
Senare, ja — Eller om jag hällre . . .
(ser sig omkring — ryggar häftigt tillbaka, blicken har genom
den breda dörrspringan nått Adlas rum. Stumt minspel, med
snabba öfvergångar, från krampaktigt stel förfäran ända till
slug beräkning, en slughet på gränsen till vansinne. Mumlar
mellan tänderna)
Ödlan ... ödlan . . (på tå bort till ingången frånöfre hallen, reglar den och sticker nyckeln i fickan, hvarefter
han utmed fonden drar sig undan mot väggen till höger, i
spänd väntan på att
Adla
skall visa sig. Paus — Plötsligt står hon inne på scenen,
en smula framåthöjd, klädd i en åtsittande dräkt af gröna,
glänsande fjäll, med gyllene skiftning öfver bröstet och kjolens
framvåd. På det askhlonda håret en liten guldkrona, med
sexton gnistrande stenar. Rätar på sig — utmanande)
Här har du mig, Elisiv!
(Alban har oförmärkt smugit sig fram till Adlas
sängkammardörr, där han stannar som förlamad. Han ser Elisiv
lyfta högra armen, likasom för att värja sig, så för hon handen
till hjärtat, hufvudet glider ned mot ena axeln, ännu en sista
skälfning —)
Nej, nej . .. Elisiv! . .. (förvirrad — andlöst stirrande)
Elisiv, du har väl inte ... inte tagit hans löfte,
hans ord? (Blir Alban varse. Deras blickar mötas)
Alban
(onaturligt lugnt)
Nu måste du dö, Adla.
Adla
(i stigande rädsla)
Hvad ämnar du? Hon bad mig om det,
Alban, hon bad mig ...Alban
Nu måste du dö, Adla.
(Replikerna jaga hvarandra)
Adla
Jag ville ingenting ondt, ingenting .. . bara
hvad hon själf. . .
Alban
Du undgår det inte.
Adla
(utom sig)
A, det här är ju vanvett, vanvett!
Alban
Ja, och döden för dig, Adla.
Adla
(ett par steg emot honom)
Har du då glömt? Du kan inte ha glömt,
Alban! Anej — är jag då inte vacker? Se på
mig ... se! . . . (tystnar, förstår af uttrycket i bans ögon,
att det värkligen är fara för lifvet. En namnlös skräck
griper henne, hon nästan segnar ned)
Jag ville ju ingenting ondt, ingenting ondt
... tro mig, Alban ... Alban ... rusar upp, kjolens
långa släp är i vägen för fotterna, hon sparkar undan det,
ilar mot dörren till vänster, skyggande för ansiktet, så att
hon icke ser den döda — rycker förgäfves i låsvredet)Stängd! Han har stängt den 1... (ett halfkväfdt
hånskratt från Alban. Då springer hon ut på balkongen)
Är ingen där? Hjälp! Är ingen där?
Alban
(som stått kvar — nedhukad)
Att jag inte har ... en knif! . . . knif . . .
(efter henne; man ser dem icke, endast hör deras flämtande
röster under en kort brottning)
Adla
Nej... Alban ..
Alban
Ändtligen!
Adla
Ne-ej, ne-ej ... inte dit ner ... inte döda ...
Alban
Det är lifvet jag vill åt!
Adla
Alban!
Ai.ban
Feg, feg är du ...
Adla
Alban. . jag gör ju inte motstånd mer,
Alban ... Alban!
(Ett utdraget ångestskri — därpå kroppens fall mot
terrassens ena stentrappa, lågt, lågt nedanför)Alban
(åter synlig, stöder sig mot dörrposten — hest)
Elisivl . . . kan du höra mig, Elisiv? . . .
kom och se! . . . där ligger en stor, stor,
gröngul ödla . . . nere på trappstegen, du vet. Du
behöfver infe vara rädd. Inte alls rädd. Låt
inte skrämma dig som i går!
Den är död, Elisiv.
(Trotsigt rak vid ljudet af
Leonards röst
som är bristfärdig af förskräckelse)
Grefve Alban! Hvar är unga grefven?
Alban
(ropar utåt)
Här är grefve Alban! (Solen bryter fram,
strålarna omge honom) Men det är för sent — det är
slut, förstår du. (I vansinnig förtviflan, midt emellan
skratt och snyftningar) Ser du då inte, att
Eyring’ar-nas vapen ligger krossadt!
(Ridå)