Nya småttingar - ännu odygdigare än Helens

NYA SMÅTTINGAR,

ÄNNU ODYGDIGARE ÄN HELENS.

ÖFVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN

ANDRA UPPLAGAN.

STOCKHOLM

LOOSTRÖM & KOMP:S FÖRLAG.

STOCKHOLM

Isaac Marcus" Boktr.-Aktiebolag

1896.

FÖRSTA KAPITLET.

Pilgrimsfärden.

Fyra barn sutto omkring en sprakande brasa på en

gammaldags landtgård. De bastanta innanluckorna voro

tillslutna för att utestänga blåsten, och tallkottarna, som

de litet emellan kastade på de rödglödande kolen,

flammade muntert upp och visade fyra små ansikten, röda

och varma, fyra mer än lofligt rufsiga små lockiga hufvud,

fyra par klara lifliga ögon och — jag är mycket ledsen

att nödgas tillägga det — åtta mycket smutsiga små

händer, tillhörande mina små vänner Bess, Bob, Archie och

Tom Bradley.

Mamma var borta; det kan man nog förstå, och

pappa, ehuru en ifrig anhängare af kallt vatten, såsom

dryck betraktadt, kunde aldrig förmås att inse dess värde

såsom tvättmaterial, när han fått på sin lott att hafva

tillsyn öfver barnen.

De begagna vatten till tvätt i England och till

dryck i Spanien, citerade pappa, såsom om detta varit ett

skäl att ej göra någotdera i Amerika.

Ack, herr Bradley, ni vet ganska väl, att om fru

Bradley varit hemma, skulle dessa åtta små grådaskiga

händer hafva glänst rena och hvita i eldskenet, och edra

fyra barns hoptrasslade gula, eller tofviga svarta lockar

haft ett helt annat utseende denna ovädersafton; ja så

olika som natt och dag emot hvad de nu hade.

Men mamma hade rest bort, och skulle ej komma

hem på ännu en vecka, och pappa hade fått sig en ny

bok, så att han hvarken hörde eller såg de små, som nu

skola visa oss, hvad barn kunna taga sig till, när de

lämnas på egen hand.

»Bess! drag undan det där äpplet, det steks för

mycket, det spricker sönder och blir alldeles brändt»,

sade Tom.

Bess makade till det med tån på sin lilla tjocka

känga, och det rullade ned i askan.

»Nå, Tom, nu blef det alldeles sotigt; du narrade mig

att förstöra det!»

»Aj, det bränns!» sade Tom, i det han tog upp det

med fingrarna och hastigt lade det på gallret igen, efter att

ifrigt hafva gnidit det mot sin tröjärm för att få bort

askan.

»Men, hör nu, Bess, se bara efter det där äpplet du;

nu har jag tagit upp det fyra gånger åt dig, och jag vill

ej göra det mer.»

Bess mumsade belåtet på sina nötter; hon visste

nog, att Tom skulle bränna sina fingrar åtminstone en

gång till för hennes skull.

»Archie tog min sista nöt!» skrek Bob, som förgäfves

sökte beröfva den unge fribytaren sitt rof.

»Släpp den straxt!» sade Tom, och Archie släppte

nöten. Tom var den, som upprätthöll ordningen, han

var »store bror», elfva år gammal.

»Låt oss tala om historier», sade Archie, som slutat

sin måltid.

»Jag kan inga», svarade Tom.

»Det gör nog jag», sade Bessie, »men nu är jag

för sömnig att berätta någonting. Jag har läst slut på min

söndagsbok, den är så vacker, den kallas »Pilgrimens

Resa», och jag tänker också blifva en pilgrim. I

morgon bittida tänker jag stiga tidigt upp och begifva mig

på väg.»

»Hvart skall du då gå?» frågade gossarne, alla på en

gång.

»Det vet jag icke», svarade Bess, »hvart som helst.»

»Hvarför det då?» frågade kören.

»Jag sade er ju, att jag var sömnig», sade Bess.

»Det gör ingenting, nu får du lof att säga oss

det», ropade gossarne, hvarpå Tom satte tåspetsen intill

äpplet och tillade: »om du icke gör det, så sparkar jag

ditt äpple i elden.»

»O nej, gör icke det!» skrek Bess och sprang upp.

»Tom, du är riktigt elak — låt bli!»

»Tala om hvad det står i din bok då», befallde den

unge tyrannen; men tillade i en mildare ton: »gör det,

Bess, så är du en snäll flicka, du berättar så bra, och

om du gör det nu, så skall jag taga fram en bit socker

att smula sönder till ditt äpple.»

»Nåväl då, barn», började Bess, bevekt af artigheten,

och ännu mer af sockret, »hela boken handlar om en

man som hette Christen. Han bodde hemma hos sig.»

»Nej, verkligen! kors gjorde han det?, sade Tom.

»Så märkvärdigt!»

»Om du afbryter mig så där, så berättar jag icke

historien», sade Bess.

»Nå, kör i vind, och låt gå då», ropade Tom.

»Han stannade inte hemma så särdeles länge i alla

fall», fortfor berätterskan, »ty alla människor där i staden

voro onda och elaka, så att han begaf sig på väg till en

skön och härlig stad, rysligt långt bort därifrån. Han ville,

att hans hustru och barn också skulle följa med honom,

men de ville inte, och så gick han ensam.»

»Med järnvägen?» frågade Bob.

»Nej, din lilla dumbom! där fanns ingen järnväg,

där han bodde. Han gick till fots, och han ramlade ned

i ett kärr, och han hade en hel mängd äfventyr, och såg

en hel hop saker, och efter en lång tid kom han fram

till staden — och — och — så var det slut.»

»Bah! det där var då ingen historia», sade Tom,

»du har ingen att tala om. Inte kommer jag att ge dig

något socker för den där, så mycket kan jag säga dig!

Berätta oss, hvilka äfventyr han hade, annars får du

intet socker.»

»Nej, jag vill icke; jag är sömnig», sade Bess

gäspande, »och du är tvungen att ge mig sockret, för att

det har du lofvat, och om du icke gör det, så håller

du inte ord. Jag skall gå på en pilgrimsresa själf i

morgon; I ären alla så stygga, att jag ej kan stanna

hemma ibland er längre. Men om I viljen komma med

mig, så fån I.»

»Jag vill gå med», sade Archie; men Bob kom ihåg

sista gången, han hade gifvit sig ut på vandring med Bess,

och huru de då fastnat i törnbuskar och rifvit sig diverse

skråmor, så att han sade icke ett ord; och Tom var så

upptagen af att hålla en sockerbit midt för Bessies

näsa och rycka undan den igen hvarje gång, hon försökte

taga fatt den, så att han ej hade tid att lyssna till

inbjudningen.

Under det handgemäng, som nu uppstod, slog Bessi

omkull sin stol, och herr Bradley, som blef störd af bullret,

vände sig då hastigt om till barnen, och befallde dem att

gå till sängs. Nu förhöll det sig så, att pappa, ehuru han

ej brydde sig om smutsighet, brydde sig mycket om olydighet;

och detta visste barnen och stodo alltid som tända ljus, när

han talade till dem. Bob och Archie skyndade på dörren

utan vidare omständigheter, Tom grep i flykten det heta

äpplet och pressade i hast in sockret i det med en sked,

och Bess reste sig på tåspetsarna för att kyssa sin fader

på hjässan, där han satt, och sade: »godnatt, pappa!»

»Godnatt, barnet mitt», svarade han, och fortfor med

sin läsning, medan Bess och Tom tillsammans sprungo

upp i sofrummen, helt vänskapsfullt delande äpplet genom

att i tur bita hvar sitt stycke under vägen.

Ovädret varade ej länge, utan de tunga molnen rullade

bort och läto månen skina Bessi midt i ansiktet, tidigt

morgonen därpå. Skenet väckte henne, och hon trodde det

vara soluppgången. Hon kom då ihåg sitt beslut att anträda

sin pilgrimsresa just denna dag, och steg upp och klädde sig.

»Jag skall taga med mig min stora käpp och Archie,

om han vill följa med», sade hon för sig själf. Käppen

var lättare att få med sig än Archie, som gnuggade sig

i ögonen, vände sig i sängen och sade, att det ännu ej

var tid att stiga upp.

»Jo det är det visst», svarade Bessie, »jag går nu, och jag tänker icke berätta dig ett ord om mina äfventyr, så att, om du ej kommer med och tar reda på dem själf, så får du aldrig veta något om dem. Du är en riktig latmask, kom och stig upp nu, annars går jag utan dig.»

Men Archie mumlade något om att han icke brydde sig om några äfventyr, och kröp ned i sina kuddar igen.

»Då skall jag duscha dig», sade Bess, och gick till tvättbordet och fyllde en mugg med vatten; och Archie, som genom en bedröflig erfarenhet lärt, att hon alltid höll ord, hoppade hastigt upp ur sängen, men såg mycket surmulen ut.

»Seså, skynda dig nu och kläd på dig», befallde Bess, »medan jag går och skaffar oss något att äta. Vi äro

ju två kristna, som börja sin pilgrimsresa. Söla icke.»

Archie stretade med sina kläder, fick dem på sig till slut, drog på sig kängorna och klampade utför trappan, hvarvid metallhylsorna på de släpande kängbanden skramlade efter honom för hvart trappsteg.

»Gör icke så mycket buller», sade Bessie, som just kom ut ur skafferiet, med en bleckflaska i handen och ett schalbylte under armen.

»Hvad gör det då?» frågade Archie. »Du är visst rädd, att pappa inte vill låta dig gå, och tänker smyga dig i väg», tillade han, då Bess med en viss försiktighet gick öfver golfvet till utgångsdörren.

»Nej visst icke», svarade Bess lifligt. »Naturligtvis blir han glad, att jag går på en pilgrimsresa, det är något som är rätt och bra att göra; jag tror säkert, att han har gjort det själf, och kommit hem igen för länge sedan. Kom nu bara!» Och i betraktande af att hon ej hyste någon fruktan för att blifva hindrad, rörde sig Bessie med något större varsamhet, än tillfället tycktes kräfva, och drog sakta igen dörren efter sig, i stället för att som vanligt slå igen den med en skräll.

Marken var våt efter nattens häftiga regn, men himlen var klar, och några små fåglar började just att kvittra på sin

morgondrill, narrade liksom Bess af det klara månskenet att tro, det var tid att vakna. Men de insågo snart sitt

misstag allesammans, ty när månen gick undan bakom ett stort moln, blef det så mörkt, att Archie utropade:

»Nå men, Bess, det var riktigt styggt af dig! Det var icke tid att stiga upp än; det är ju bara månen och alls icke någon sol som går upp!»

»Nå än sedan då?» svarade hon helt lugnt. »Nu då vi ändå äro uppe och ute, så låt oss gå på; det är så mycket hemlighetsfullare och intressantare att begynna sin vandring i månskenet.»

»Hvart tänker du gå då?» frågade Archie med klagande röst.

»Bort öfver de där kullarnasade Bess, pekande mot horizonten. »Floden flyter på andra sidan om dem, och när vi komma till den, skola vi vada öfver och snart vara framme i den gyllene staden.»

»Och hvad skola vi sedan göra, när vi väl kommit dit då?» frågade Archie åter.

»Åh, allt möjligt», svarade Bess obestämdt.

»Ja, få se! Jag tror nog, vi få rysligt många äfventyr. Tom skall icke mer behöfva säga, att jag aldrig har något att tala om. Tänk, hvad han skall önska, att han varit med, när han får höra allt, hvad som händt oss!»

Denna tanke ingaf Archie nytt mod, och han traskade hurtigt framåt bredvid Bess, utan att fråga efter den rikliga skörd af smuts, hans kängband samlade på sig. Den väg, Bessie hade valt, var en vild och enslig stig, upptagen genom skogen af folk som körde ved under vintern.

Ingendera af barnen hade varit på den förr, så att den hade nyhetens hela behag. De voro båda raska fotgängare och hade tillryggalagt nära två engelska mil innan solen gick upp. Men vid det laget voro de också alldeles uttröttade, och hade till på köpet gått vilse, och visste alls icke, hvar de voro, men som detta ingick i deras plan från första början, brydde de sig icke det minsta om det. Hvar skulle väl äfventyren komma ifrån, om de höllo sig på allmänna stråkvägen?

»Gif oss nu litet frukost, Bess», sade Archie.

»Nej, inte förr än vi komma till Misströstans Dy», svarade hon.

»Hvad är det?» frågade Archie.

»Åh, det är ett kärr; vi komma väl snart dit, kan jag tro. Det var det första, som Christen gjorde; han plumsade rakt i kärret.»

»Hvarför kunde han icke hålla sig därifrån? Jag tänker icke plumsa i något kärr, om jag kan slippa», sade Archie, men just som han talade, sjönk hans ena fot ned i mjuk, sumpig mark. »Bevara mig, Bess, jag tror, att vi kommit dit just nu!» ropade han.

»Det skulle ej förundra mig», sade Bess. »Det känns verkligen bra sumpigt här omkring. Kom hit, där jag står. Vi måste i alla fall gå igenom det på ett eller annat sätt, om det också går oss upp till halsen.»

»Åh, men det har jag inte lust till!» skrek Archie ängsligt.

»Kom bara!» sade Bess, otåligt stampande med foten. Hennes sko fylldes därvid af vatten, och hon hade mycket svårt att draga upp den igen ur dyn. Archie började gråta. »Om alla våra äfventyr skola bli att fastna i ett kärr, så vill jag hellre stanna hemma», sade han.

»Nå väl, gå hem då!» ropade Bess. »Du är en liten rädd stackare, Archie; från början till slut, har du bara gjort mig förtret. Du är just lik den mannen, som gick ut med Christen i boken, han blef också rädd för träsket och gick hem igen. Gå du, om du har lust.»

»Men jag hittar inte vägen», gnällde Archie.

»Nå så stanna då hos mig och var snäll», sade Bessi. — »Se här», tillade hon och räckte honom en bit kaka ur bleckflaskan. »Sätt dig ned och at det här, så blir du nog bättre till mods.» Archie satte sig på en trädstam, och Bess kom och satte sig bredvid honom, och de vederqvickte sig med äppelkaka och ost och bröd.

»Hvad är det där?» ropade Archie plötsligen.

»Ingenting alls», svarade Bessie.

»Jo, men det är någonting, Bess», svarade Archie, i det han sänkte rösten till en rädd hviskning. »Jag hör det nu igen; det är någonting som piper och gnäller. Ack, Bess, hvad kan det väl vara?»

Andra kapitlet.

Misströstans Dy.

»Nå men, kära Archie! hur kan jag säga, hvad det kan vara, då du talar och bråkar så mycket?» frågade Bess otåligt. Hon önskade bra mycket, att hon lämnat honom hemma, när allt komme kring. Bullret blef starkare, och Archie gömde ansiktet i knäet på sin syster.

»Nå, det må jag säga, aldrig har jag då sett en sådan kruka», utropade Bess. »Det är ju bara en vagn, som kommer körande.»

Och verkligen kommo ett ögonblick därefter två oxar fram, som drogo en tung vagn lastad med ved; det jämmerliga gnällande lätet, som barnen hört, förorsakades af hjulen, som behöfde smörjas. Högt uppe på lasset satt Benn, en af vedhuggarne, som fällde timmer i skogen. Han hejdade sitt spann, när han kom fram till barnen.

»Hvad i all världen gör ni här?» frågade han, helt förvånad.

»Vi hålla just på att äta frukost», svarade Bess. »Men Archie har tröttnat, och vill inte gå längre, vill ni inte taga honom hem med er i vagnen?»

»Jo bevars», sade Ben, »han kan krafla upp här bredvid mig, och det vore så godt ni gjorde det med, eller hur?»

»Nej tack, jag vill hellre gå», svarade Bessi, som visst icke tänkte på att vända om hem, men som var ganska glad att bli af med Archie.

Benn hjälpte den lille gossen upp på lasset, och Archie for sin väg, efter att hafva fått hemliga förmaningar af sin syster att icke säga ett ord om henne och hennes förehafvande, hvarken till Benn eller till någon annan där hemma. Archie lofvade det, helt förtjust att få åka med, ty Benn var en stor gunstling hos alla barnen. Denne sade åt Bessi att komma efter i sakta mak, och

11

Archie tog honom ej ur sin villfarelse. Sedan hon blifvit

ensam, slutade Bess sin frukost, helt lätt om hjärtat,

hvarefter hon fattade sin vandringsstaf och ånyo började

sin pilgrimsresa.

Det föll henne då in, att Archies anmärkning ej var

så dum ändå, och hon såg ingen egentlig nödvändighet

för att gå ut och fastna i kärret, om det kunde undvikas,

hvarföre hon beslöt att gå omkring det. Hon lämnade

därföre skogsvägen, och gick ett stycke i en annan

riktning, men kom snart till ytterst sumpig mark. Åter

vände hon åt ett annat håll och råkade ånyo på samma

slags jordmån.

»Nåväl, då måste jag gå igenom det», tänkte hon.

Och därmed klef hon beslutsamt ut i dyn, öfver

fotknölarna. Det blef mödosamt att gå, och hon tyckte sig

med hvarje steg sjunka djupare ned. Men hon höll

tappert ut —- »detta är Misströstans Dy», tänkte hon.

»Christen korn lyckligt igenom den, och så skall väl jag

också.»

Men till slut blef hon rädd, ty, vända sig hvart hon

ville, fann hon blott tufvor med högt sträft gräs och

vassrör, som dolde vattnet inunder, och då hon

försökte gå framåt, sjönk hon i ända till knäna. Nu ville

hon gå tillbaka, men kunde icke det häller, ty där fanns

ingenting att vägleda sig efter, ocli hon visste icke åt hvad

håll, hon skulle vända sig. Hon hade kommit ut ur skogen,

och framför henne låg något, som såg ut som ett grönt

åkerfält, men ack! hon visste, att det blott var ett kärr.

Här och där låg en multnande stock; och stubbar af

gamla träd, nedhuggna för långliga tider sedan, höjde

sig ur det vaggande gräset. Till en af dessa banade

hon sig då väg, numera plaskande i djupt vatten. Hon

nådde dit till slut, och skulle just klättra upp på den, då

plötsligen en ofantlig svart orm upplyfte hufvudet och

hväste åt henne midt inifrån själfva stubben. Bess skrek

högt; huru modig hon än kunde vara i andra fall,

kunde hon ej fördraga ormar. Deras åsyn kom blodet

att isas i hennes ådror, ehuru Tom ofta hade försäkrat

henne, att den svarta ormens bett ej var giftigt. Djuret12

slank ut ur den ihåliga stubben, och försvann därpå hastigt

och ]judlöst ur sikte. Bess uppfångade just en skymt af

den långa, svarta, smidiga kroppen, då den slingrade

bort. Ormen försvann som genom ett trolleri, och nu

skälfde Bess i hvar led och skakade bokstafligen af

skräck, ty hvem kunde säga, hvart den tagit vägen?

Den kunde ju komma upp igen till henne, hvilket

ögonblick som helst! Hon vände då om för att fly och försökte

springa, men att springa i ett kärr går ej fort minsann!

»Ack, hvad jag önskar, att jag aldrig hade kommit hit!»

snyftade hon. »I boken stod aldrig ett ord om ormar.

Jag skulle aldrig hafva gifvit mig hit, om jag vetat, att

här fanns ormar!»

Och hon plaskade och vadade, så godt hon kunde,

åt skogen till. Komme hon bara lyckligt upp på fast

mark igen, så kunde hon stå ut med hvad som helst, tyckte

hon. Men ehuru hon riktade sina steg åt ett håll, där

hon såg tätt med träd, hade hon i själfva verket vändt

ryggen åt den skog, hon kom ifrån, och skyndade nu

med stor ansträngning mot ett mål, som hon snart fann att

hon icke kunde uppnå, ty emellan clet och henne låg en

lugn, stilla vattenyta, den lägsta sänkningen af det träsk,

hvari hon befann sig. Bessie blef nu förtviflad och visste

sig ingen råd. Hon hade ingen lust att vända om till

den gyttjiga, af ormar hemsökta sumpmark, hon nyss

ströfvat igenom. Hon visste för öfrigt ej ens om hon

kunde taga sig fram öfver den en gång till; den var

så villsam, och lion fruktade att falla ned i något djupt

hål, ty sådana doldes i mängd under clet försåtliga

vajande gräset; det kunde hon vara säker på. Hon undrade

just, om hon möjligen skulle kunna arbeta sig omkring,

längs stranden af gölen, och åter hinna skogens skydd

och säkra fotfäste, då hennes öga föll på en liten usel

eka, eller snarare ett tråg, som låg några steg ifrån

henne, fastbundet med ett murket tåg vid en stock.

Det var en liten eländig farkost, men vår modiga Bess

gaf sig ej tid med att undersöka den så noga. Hon

förstod sig tämligen bra på att sköta en båt, ty Tom

och hon hade ofta rott tillsammans. Sålunda steg hon13

oförskräckt i den, sedan hon lossat tåget, och stötte ut,

förtjust öfver denna lägenhet att ändtligen uppnå fasta

landet. I båten låg en gammàl hatt och en rostig

bleckskopa. Bess undrade, hvem som rådde om- clem, och

hvarföre de voro qvarlämnade där, hon började också undra,

hvarföre ej egaren lämnat årorna qvar, som Tom alltid

gjorde i sin båt.

Det visade sig snart att det var ganska ofördelaktigt, att

de ej funnos där, ty ökstocken började vagga och vända

omkring på ett ganska oroande sätt, och Bess fann,

att hon ej alls kunde styra den eller paddla sig fram

med käppen, som hon tagit med sig. Båten dref

allt längre och längre från stranden, och Bess, som

försökte »staka sig fram», som Tom hade lärt henne,

upptäckte nu, att hon var på djupt vatten och ingenstädes

nådde botten med sin käpp. Detta var redan illa nog

i och för sig, men i nästa minut märkte hon, att tråget

så småningom fylldes med vatten. Yid denna syn kände

Bessi modet svika. Hon såg sig rundt omkring efter

hjälp, men kunde ej se annat än den lugna

vattenytan, öfver hvilken gråa dimmtappar sväfvade, den släta

kärrängen till vänster och skogen till höger. Det var

blott en liten bit dit, men båten var omöjlig att

manövrera; hon såg ingen utsikt att komma dit, och med

hvart ögonblick steg vattnet högre i den usla farkosten.

Hon tog då den gamla bleckskopan och försökte ösa

båten läns. Men ack! det var ett stort hål i skopan och

den tog blott föga vatten. Då tog hon den gamla

filthatten, stoppade den hastigt i skopan, som ett slags

foder, och försökte på nytt, men för hvarje fingerborg

vatten, hon på detta sätt öste ur, kom ett kvarter

in7 och båten tycktes nära att sjunka. Då upplyfte

Bess sin röst och skrek. Det ena nödropet efter det

andra skallade gällt och ångestfullt genom den stilla

höstluften. Kråkorna i träden, uppskrämda af ljudet,

flaxade från gren till gren under högt kraxande. »Hjälp!

hjälp! ack, hjälp mig!» skrek Bess. »Krak! krak! krak!»

skreko kråkorna. »Jag drunknar — hjälp!» skrek Bess åter,14

med en förtviflad blick rundt omkring, såsom om träden

och kråkorna kunde höra och hjälpa henne. Hela tiden

höll hon på och öste med den gamla hatten och skopan.

»Krak! krak! krak! krak!» svarade kråkorna, i det de

tungt flögo tvärs öfver gölen och slogo ned på motsatta

stranden. »Ha-ha-lia-ha ha !» ljöd plötsligt ett vildt skratt,

liksom ett eko af fåglarnas läte, och Bess vände hastigt

hufvudet åt det håll, hvarifrån det hördes. På stranden

stod en gosse, som hoppade och dansade, kastade

armarna upp öfver hufvudet och gapskrattade.

»Hjälp mig!» skrek Bess.

Ater skallade det vilda skrattet öfver dammen.

»O, jag drunknar! jag sjunker! hjälp! hjälp! hjälp!»

skrek den arma Bess i dödsångest.

Båten höll också verkligen på att sjunka; alla

Bessies ansträngningar kunde icke hålla den flott.

Plötsligen hördes ett plask, och i nästa minut fattades båten

med ett stadigt tag, och släpades till stranden. Bess

hoppade ögonblickligen ur och såg gossen komma drypande ur

vattnet, med den gamla farkosten släpande efter sig. Utan

att säga ett ord. började han att ösa ur vattnet, som till

hälften fyllde den, och alt döma af hans snabba och

säkra handlag, var han mera van att handtera öskaret än

Bessi, som stod bredvid och darrade efter sin nyss

ut-stånclna förskräckelse, på samma gång hon skälfde af

köld, ty hon var viel detta laget grundligt genomblöt.

En blick till på hennes räddare öfvertygade henne, att

gossen var Ned, den stackars idioten, som emellanåt kom

fram till deras gård, och påträffades sofvande i höet i

ladan. Alla små barn voro rädda för honom, ty han

talade och skrattade på ett vildt, oredigt sätt, som

injagade stor förskräckelse hos dem, men man hade aldrig

hört, att han gjort någon illa, eller slagit någon i hela sitt lif.

Ingen visste stort om honom. Bessie hade hört sägas,

att han bodde bort i skogen åt träsket till, och hon hade

ofta frågat honom själf därom, men aldrig fått annat

svar än ett kort, fånigt skratt. Halft rädd, men dock

tacksam, vände sig Bess nu till honom och tackade

honom. Han egnade henne ingen uppmärksamhet, utan15

fortfor med sitt arbete med båten, och tycktes ej märka,

att hon tilltalade honom.

»Kan du icke visa mig vägen hem?» bad Bess med

skallrande tänder. Hennes lust att göra pilgrimsresor

hade nu alldeles gått öfver; allt hvad hon önskade var

att få komma väl hem och få något varmt och torrt på

sig igen.

Men Ned svarade henne ej.

»Om du vill följa mig hem, skall du få en hel

mängd pepparkakor», sade Bess.

»Hä?» grymtade Ned frågande, med hakan i vädret.

»En hel hög pepparkakor och äpplen, om du följer

mig hem», förklarade Bessie.

»Kom då!» sade Ned och kastade ifrån sig öskaret, samt

rusade så af i fullt språng. Bess hade den största

möda att hinna med; hennes skor voro fulla af vatten,

och hennes kläder hängde våta och tunga omkring

benen. Ned tycktes tinna stigar, där inga funnos. Genom

buskar och snår banade han sig väg, i det han sköt åt

sidan de låga grenarna på träden, eller kröp genom

trassliga, snärjande massor af grönt; han tycktes fullkomligt

veta, hvart han gick, och höll sin kurs, tydligen med

ett bestämdt mål i sikte. Bess anförtrodde sig blindt

åt sin vilde ledare, ty hon kände att det var hennes

enda utsikt till räddning. Hon var så ohjälpligt

bortkommen, och så nedstämd och uppgifven, att hon ej litade

det minsta på sig själf längre.

Ned fortsatte sitt lopp oafbrutet och stadigt, utan

att en enda gång vända sig om för att kasta en blick

bakom sig; och slutligen kommo de till en liten

uthuggning i skogen. En liten stuga af timmer stod midt i

ett potatesland. Det var ett eländigt, halft kullfallet

hybble, med en skorsten, som såg ut, som om den skulle

ramla omkull i första blåst. Det enda fönstret var

till-stoppadt med trasor och papperstussar, elär glasrutorna

voro sönder, och dörren hängde snedt på ett enda gångjern.

Några kycklingar gingo och plockade omkring dörren och, dä

Bess närmade sig, fick hon se en qvinna, som höll en panna

med nyss upptagen potatis i handen. Hon stannade ochIG

stirrade häpen på den lilla flickan, som hon gerna kunde

göra, ty Bessi var sannerligen en syn att skåda.

Hennes drypande kläder voro sönderrifna af törnbuskarna,

hennes hatt hade fallit af och hängde vid ena hakbandet

bak på ryggen, håret for och flög åt alla håll, händerna

voro fulla af skråmor och blödde, och hela hennes yttre

människa liknade betydligt mera en fogelskrämma än

lilla Bessi Bradley.

Ned mumlade några obegripliga meningar till sin

mor, ty det var gumman. Hon tycktes förstå honom,

fastän Bess ej kunde det. Hon vände sig om och

tilltalade den lilla flickan litet snäsigt.

»Hvad har ni här att göra?» var hennes första

fr äga.

»Det vet jag inte själf», svarade Bess. »Ned förde

mig hit. Jag har hållit på att drunkna i gölen

därborta, och Ned hjälpte mig upp ur den; så bad jag honom

visa mig vägen hem, och då förde han mig hit.»

»Hvad är ditt namn?» frågade qvinnan.

»Bessi Bradley», svarade barnet,

»Åhå! det var också en historia! Du fru Bradleys

barn? Nej, nej; så mycket begriper jag då.»

»Men det är jag verkligen», förklarade Bess

bestämdt, »och jag vill hem.»

»Hvarför har du gått bort, det skulle jag just vilja

veta?» frågade qvinnan.

Bessie hängde hufvudet.

»Jag gick ut på pilgrimsresa», sade hon. »Jag

skulle gå till den gyllene staden; men jag fastnade i

träsket, och där fanns ormar; och så steg jag i båten och

höll alldeles på att drunkna, och nu vill jag komma hem.

Jag skall gifva Ned så mycket pepparkakor, han vill ha,

bara han följer mig hem.»

»Hör du!» sade qvinnan strängt, i det hon sträckte

ut handen emot Bess. »Yet du, hvarför jag bor här ute,

i stället för i byn?»

»Nej», sade Bessie, *det vet jag inte. Jag tycker

ni skulle ha det bra ensligt här.»

»Det är just därför, jag flyttat hit», skrek qvinnan.17

»Jag kom hit enkom for att få vara i fred. Hvarför

då? Jo för Neds skull. När jag tar honom med mig,

där andra barn äro, så retas de med honom, och slå

honom, och håna honom för att han är en stackars fåne.

Jag hatar dem! Jag hatar alla barn! De äro grymma

och elaka, och jag hatar dem. Se nu här! I kallen min

gosse en fåne, men han har likväl så mycket vett, att

han håller sig hemma! Du säger, att han är en idiot,

men ändå har han räddat ditt lit! Och nu beror du

alldeles af honom för att hitta hem igen, du sturska lilla

häxa! Jag har sett dig åka ut med din mamma! Jag

har nog sett edra plymer och blommor, och siden och

sammet. En gång sade din mamma åt mig, att jag borde

sätta Ned i en idiotskola, och få honom upplärd att bli

lik andra barn! Tror du, jag vill ha honom upplärd så att

han blir lik dig, som inte har förstånd att stanna hemma,

utan måste stryka omkring i skogen ensam, och inte kan

hitta hem igen? Han har bra mycket mer vett och

förstånd än du, ty han har aldrig gått vilse i hela sitt lif;

han hittar hvart som hälst, på tio mil här rundtomkring,

Kan du göra det, du?»

Alldeles förskrämd af detta utfall, som kom öfver henne

som en störtsjö af vrede och förakt, kunde den stackars

Bess endast framstamma, att hon ej hade ringaste begrepp

om hvar hon var, och var mycket ledsen, att hon hade

kommit dit.

»Men», tillade hon och fattade mod, under det lion

talade, »jag har aldrig skrattat åt Ned i hela mitt lif. Yi

gifva honom alltid god, varm mat, när han kommer hem

till oss, och det är Toms gamla hatt, han har på sig nu.

Tom har gifvit honom den. Ned tycker om Tom. Mamma

tycker så synd om stackars Ned. Hon har sagt, att vi

aldrig få skratta åt honom; hon säger, att i Tyskland

kallas sådana som han för Guds barn. Jag är viss på,

att vi aldrig ens haft lust att skratta åt honom.»

»Guds barn!» sade kvinnan i en mildare ton. »Nå

ja, de behöfva minsann vara Guds barn, ty föga kärlek

få de af människor! Men se bara!» sade hon därpå

Nya Småttingar. 218

helt tvärt, »du fryser, och är våt. Kom in! Om du gifvit

min gosse skydd, skall du också få det hos mig. Kom!»

Bess följde qvinnan in i ett litet rum, där clet

fanns en brasa, en säng och en gammal stol. Hon var

ganska glad att känna den angenäma värmen från spisen,

ty hon var alldeles genomkyld. Qvinnan lät henne

taga af sina våta kläder, och gaf henne torra af sina

egna, som voro rena och ordentligt sydda, ehuru mycket

grofva. Hon lät henne också dricka en kopp varmt te;

och, medan Bess gjorde detta, borstade hon hennes skor,

och ställde dem att torka vid elden. En känsla af

oemotståndlig sömnighet kom öfver Bess, som bad om lof

att få lägga sig på sängen. Då hon fick det, kastade

hon sig tungt ned, och- sof sedan djupt i fulla tre

timmar. Det var ungefär midt på eftermiddagen, när hon

vaknade, mycket vederqvickt och u th vilad, och med något

af sitt vanliga friska mod igen. Men hon hade nu alldeles

slagit sin pilgrimsresa ur hågen; ty hon resonerade som

så: om jag icke kan sköta mig själf, utan behöfver

hjälpas tillrätta af fånar, så är det bättre, att jag

stannar hemma, tills jag blifvit större. Jag skall nog vandra

en gång till den gyllene staden, men jag får dröja ett

år eller så, innan jag ger mig på väg.

Till sin stora öfverraskning och glädje, fann hon alla

sina kläder ordentligt tvättade, strukna och lagade. Neds

moder hade haft fullt upp att göra, medan hennes unga

gäst sof.

»Ack, så snällt I» ropade Bess. »Nu kanske jag

aldrig behöfver tala om något där hemma! Om bara

Archie hållit munnen, så tror jag, att ingen af dem

får veta något om min dumma färd, och jag slipper bli

utskrattad.»

Hon tackade kvinnan gång på gång för hennes

gästvänlighet, och lofvade att skydda och vara en vän för

Ned, om hon någonsin skulle komma i tillfälle därtill,

och därpå satte hon hatten ordentligt på sig, och begaf

sig så glad på hemvägen, med Ned till vägvisare, och

återigen sig själf lik.

Det dröjde ej länge, förrän hon nådde hem, ty,19

ehuru hon gått så långt på morgonen, hade hon gått i

kretsgång, i stället för att hålla raka vägen. Ned förde

henne nu den vilda skogsväg, hon från början gifvit sig

ut på, och inom en timma var hon hemma. Trogen

sitt löfte, gaf hon stora högar af äpplen och

pepparkakor åt den stackars gossen, som helt förtjust återvände

till sin mor.

»Hvar är pappa?» frågade hon Margareta, huspigan,

då hon kom in.

»Ah, han har farit till marknaden vid Middlebrook,

han reste tidigt i morgse. Jag trodde, att ni var med

honom, fröken.»

»Nej», svarade Bessie undfallande», »jag har bara

tagit mig en lång promenad.»

Margareta gjorde inga flera frågor, och tycktes helt

belåten. Hon hade riktigt njutit af sin fridag, och hade

varit allt för upptagen af sin nya hatt föra att eftersinna,

att den ovanliga stillheten berott därpå att nästan alla

barnen varit borta, hvar på sitt håll.

»Det var utmärkt!» tänkte Bess. »Ingen skall

någonsin få veta något om den här dagens äfventyr.»

Men Bess hade gjort upp räkningen utan värden, som vi

framdeles få se. Hon skulle just fråga, hvar barnen voro,

då Tom plötsligen rusade in i rummet.

»Bess», sade han, »jag trodde, att du aldrig skulle

komma hem. Hvar i all världen har du varit? Kom ut

i ladan; jag har något att tala om för dig. Jag har råkat

att göra något förfärligt. Kära Margret, gå upp på

vindskammaren och hjälp Karin. Hon är sjuk?»

TREDJE KAPITLET.

Tom såsom läkare.

»Nå, hvad är det, du har gjort?» frågade hans syster,

så snart de hade satt sig riktigt beqvämt att rida på en20

tvärbjälke högt upp i ladan. Detta var deras käraste

tillflyktsort vid alla viktiga tillfällen, emedan de där voro

helt och hållet för sig själfva. Smågossarne kunde icke

klättra så högt, endast hönsen gjorde någon gång intrång där,

och de sqvallra aldrig om annat än sina egna hemligheter.

»O Bess, jag tror, att jag tagit lifvet af Karin»,

sade Tom med ett helt ängsligt utseende. Karin var

kokerskan.

»Gud bevare mig, Tom!» utropade Bess och var nära

att falla ned i sin förskräckelse. »Hvad menar du?»

Hon har gått till sängs i vindskammaren», sade Tom

hemlighetsfullt, »och jag har just skickat Margret upp

att se efter henne.»

»Är hon verkligen död?» frågade Bess med förfäran

i ansiktet.

»Icke ännu», svarade Tom, »men jag skulle ej undra

på, om hon dog snart; hon stönar så. Jag har antingen

dödat henne, eller botat henne för att vara döf. Jag har

skickat efter doktor Jarvis, och vi kunna ej göra

någonting, förrän han kommer.»

»Men hvad är det? hvad har du gjort med henne?»

frågade Bess. »Ack Tom, du har väl inte sprängt henne

i luften med krut, medan du gjort några af dina

experimenter?»

»Nej, visst icke!» svarade Tom allvarsamt. »Jag

har icke gjort någonting orätt alls. Ser du, Bess, pappa

reste bort tidigt i morgse före frukosten, och du och

Archie hade gifvit er af någonstädes, så att jag och lilla

Bob åto frukost alldeles ensamma, och kort därefter kom

Karin och talade om för mig, att hon var döf —

sten-döf, sade hon. Och hon frågade mig, om jag visste något,

som hon kunde göra för att kurera sig med. Hon ville,

att jag skulle gå till byn och köpa henne Morrisons

piller; men jag bara skrattade åt henne och sade, att

cle ej kunde böta henne, men hon sade: jo, det kunde

de, hennes syster hade tagit in sådana en gång, och hon

hade blifvit bra. Jag frågade, hvad hennes syster haft

för ondt, och hon svarade, att hon hade haft ett slags

knip och vånda, med en gruflig värk i hela kroppen.»21

»Jag frågade henne då, om hon hade värk i kroppen,

men hon sade nej, det var bara, att hon var döf på ena

örat. Nu mins du väl, Bess, att då pappa var döf ett

tag i vintras, så tog doktor Jarvis en spruta och

sprutade vatten i hans öra, minns du icke det?» frågade Tom,

helt bevekligt.

»En öronspruta, ja det mins jag nog», svarade Bess;

»jag höll handfatet åt honom; men skynda dig bara,

Tom!»

»Jag talar ju så fort, jag kan», svarade Tom häftigt.

»Du får tids nog höra det. Nåja, jag sade åt Karin,

att jag skulle spruta henne i örat, och att det skulle

böta henne så säkert som aldrig det, bara hon kunde

skaffa mig en spruta.»

»Så letade vi båda, och kunde icke finna någon,

men efter middagen — tänk, Bessie, vet du att Margret

har varit borta hela långa dagen?»

»Ah, kära Tom. skynda dig och berätta slut! hvem

bryr sig om Margret?*

»Nå, efter middagen började Karin att gråta och

sade, att hon var döf och öfvergifven och olycklig, för

hon kunde icke höra klockan slå. Och så gick jag ut

i skjulet "och sökte öfverallt, ocli till slut hittade jag den

stora sprutan, som "Wilson nyttjade i somras att spruta

på rosenbuskarne, du minns väl?»

»Ja, ja, jag minns!» ropade Bess, »gå på, Tom, så

jag får höra, huru du bar dig åt att döda henne.»

»Jag kommer nu dit. Jag tog med mig sprutan och

sade henne, att den visserligen var bra stor, men att

jag-trodde, den kunde duga, och så lät jag henne sätta sig

bredvid vattentunnan, så att jag skulle hafva godt om

vatten, och så gjorde jag alldeles precis som doktor

Jarvis. Jag drog upp fullt med vatten i sprutan och

stack pipen in i örat på Karin, och så lät jag det gå.

O Bess, hvad hon gastade och skrek! Men jag bad henne

att få göra det en gång till, så var jag säker på att

hon skulle höra riktigt bra igen. Så satte hon sig ned

igen, och den gången pumpade jag sprutan alldeles full

och stack pipen litet längre in, och drog på igen och,22

tänk dig Bess! — hon ramlade rakt ur stolen och ned på

golfvet, och fick något slags spasmer. Du har aldrig sett

något så ohyggligt i hela ditt lif! Hon tjöt och skrek

»mord! mord!» och hon slog i golfvet med händerna och

stötte hufvudet emot väggen! Jag försäkrar att jag var

riktigt skrämd. Jag gjorde mitt bästa att lugna henne,

men det gick icke på något vis, och det fanns icke

en lefvande själ i huset, så att jag visste mig rakt ingen

råd. Jag frågade henne oupphörligt, huru det kändes i

hufvudet och om hon kunde höra ännu, men hon ville

icke svara mig, utan bara skrek och tjöt. Då kom jag

ihåg, att farbror Peter en gång sade, att fruntimmer

ofta få spasmer, och då måste inan alltid gå sin väg och

lämna dem ensamma. Och så tänkte jag, att det här

kanske var sådana spasmer, derföre gick jag ut på

köksverandan och tittade in genom fönstret.»

»Hon höll i med att skrika både länge och väl, men

sedan lugnade hon sig efter en stund, och gick in. Så snart

hon fick se mig började hon igen, men jag sade åt henne

att vara tyst, så skulle jag hjälpa henne i säng och gå

efter doktorn, och till slut steg hon upp ifrån golfvet

och försökte gå upp på kammaren. Men hon var så yr

i hufvudet, att jag måste gå bakom henne i trappan och

stödja henne. Hon ville ramla baklänges hela tiden.

»Men så kom hon upp till slut och kastade sig på

sängen, och då sprang jag genast efter doktor Jarvis.

Han var ej hemma, och jag hade jämt och nätt hunnit

tillbaka igen, då jag fick se dig. Men hör! livad är det!

Är det icke hans gigg? Jo, Gudskelof! Kom Bess, du

får lof att komma med mig, vill du ej det? och hjälpa

mig med att tala orn det?»

Båda barnen klättrade så ned från sin höga plats,

där de suttit uppflugna, och skyndade till boningshuset,

clar de mötte doktorn, som just höll på att gå in genom

förstugudörren.

»Hvad står nu på?» frågade han, »hvem är sjuk?»

»Det är Karin, kokerskan. Kom upp i öfra

våningen», sade Tom, som visade vägen och under tiden

förklarade sakens sammanhang. Då de kommo in i vinds-23

kammaren, där Toms offer låg, funno de henne tugnt

insomnad och Margret sade, att hon redan varit det en

stund. Då lyssnade doktor Jarvis tåligt till Toms

redogörelse och bad därpå att få se sprutan. När Tom

kom med den, brast han ut i skratt. Det var en

träd-gå rdshandspruta af största storleken.

Bullret väckte Karin, som satte sig upp i sängen

och såg vildt och undrande omkring sig. Så snart hon

fick se det fruktansvärda instrumentet i doktorns hand,

uppgaf hon ett genomträngande skrik och kröp ned under

lakanet, som hon sedan envist höll Öfver hufvudet. Hon

trodde uppenbarligen, att doktorn ämnade förnya Toms

kur. Det dröjde en stund, innan man kunde göra begripligt

för henne att det ej var meningen.

Till slut blef hon lugn, och gaf doktor Jarvis sin

egen framställning af historien. »Herr Tom hade rakt tagit

hufvudet af henne. Han hade skjutit henne genom örat

med det där fasliga åbäket, det var säkert det. Hon

var alldeles vettvill, och upp och nervänd invärtes.»

Efter att omsorgsfullt hafva undersökt örat,

försäkrade doktor Jarvis henne, att ingen skada skett, att

litet hvila var allt som behöfdes, och rådde henne att

somna igen. Karin, som nu var fullkomligt lugnad, följde

rådet utan dröjsmål.

På vägen utför trapporna afrådde doktorn

allvarsamt Tom från att någonsin försöka sådana kraftiga mått

och steg.

»Men», svarade Tom, »jag botade henne i alla fall;

ty, såg ni icke? hon hörde hvart ord, vi talade till

henne, och i morgse var hon så döf som en grindstolpe.»

Doktorn skrattade och sade:

»När du blir äldre, Tom, så kom och studera hos

mig. Du blir allt en präktig läkare. Men tills den tiden

kommer, är det bäst att ej för ofta göra några

mäster-prof i den vägen.»

»Åh nej», svarade Tom. »Jag skall först pröfva

alla mina kurer på kattor, och om det ej bekommer dem

väl, skall jag ej försöka böta pigor.»

»När kommer din mor hem?» frågade doktorn Bess.24

»Icke på fem dagar ännu», svarade hon.

»Såå!» sade doktor Jarvis med en hvissling. »Nåja,

om ni behöfver mig igen, så skicka bud.»

»Ah! nu skola vi väl ej behöfva någon doktor mer!»

ropade Tom och Bess på en gång, just som doktorn

for af.

Men än en gång misstogo de sig.

FJERDE KAPITLET.

Archies utflykt.

»0! r-r-r a-a-t-sch! tsji tsje! O! r-r-r-r-a-a-tsch! Tsji!!

tsji!!» nös Archie.

»Hvad i all världen går åt dig?» frågade Benn, i det

han vände sig om på sin ved traf ve för att se efter orsaken

till detta utbrott. »Jaså! du har fått tag i min snusdosa,

he? Det var rätt åt dig! Jag gissar du har fått nog af

att stjäla ur andras fickor på en tid, eller hur?»

»R-r-r-r-r-r-r-a-a a-t-sch! R-r-r-r r-r-r-a-a-a-t-sch!!»

svarade Archie, för hvilken det i denna stund var en fysisk

omöjlighet att tala som en människa. Benn kluckade invärtes.

»Det var ett rart snus, det där; du kan minsann

inte få det bättre någonstans, men jag tänker du har

väl fått nog nu för en stund, så var då så beskedlig och

stoppa vackert dosan tillbakars i min ficka. Det var just

rätt åt dig lilla tjufpojke!»

»Ah kära! åh kära söta! Ah Gud dåde mig! Ah

bid fattida däsa! Ded ä" dästad alldeles^af!» qved stackars

Archie, i clet han med båda händerna höll fast denna

sitt ansiktes mest klassiska del.

Benn slog sig på knäna och gapskrattade, då

Archie exploderade i en nvsning, som aldrig tycktes vilja

taga slut.25

»O Bedd! hjälp big på dågot edda sätt! Bitt hufvud

sitter löst, så har jag dyst!» jämrad© Archie med de mest

bevekliga näsljud.

»Du blir straxt bra igen», sade Benn och gaf

honom en lindrig skakning, såsom återställande medel.

»Det var just, hvad du behöfde, och var inte mer än rätt

åt dig.»

Denna tanke tycktes vederqvicka Benn långt mer än

Archie, ty ehuru tårarna ymningt strömmade från hennes

ögon, frampressades de af snuset och icke af ånger.

Archie var ute på en lusttur, som han kallade det,

och den skulle bestå i att åka i Benns kärra till byn, i

stället för att fara hem, som Bess hade sagt åt honom

att göra. Han hade nu en gång beslutat, att detta skulle

bli en äfventyrsdag, och eftersom den tillämnade

expeditionen med Bess misslyckats, drog han den slutsatsen

att en sådan i Benns sällskap skulle blifva mera

underhållande och lifvad.

Archie visste nog, att han borde stanna hemma, men

han sade för sig själf: »Mamma är borta, och pappa får

aldrig veta det och bryr sig i alla fall icke om det.» Och

sålunda åkte han lielt triumferande sin väg fram på

vedlasset, snappade till sig oxpiskan och hojtade "hif och

"hej!" sä mycket han orkade. Benns snusdosa hade

slutligen ådragit sig hans uppmärksamhet, rned ofvanbeskrifna

påföljd.

De tåliga oxarne sträfvade långsamt framåt, och

brydde sig lika litet om nysningarne som piskslängarne,

ty Håll-i och Dra voro stadiga, pålitliga djur och hade

bättre förstånd än att låta oroa sig af småsaker. En stilla

förtrytelse kunde visserligen läsas i deras stora, mörka

ögon, men detta var mera deras vanliga stumma protest

mot ödets orättvisa, än något tecken till att de ansågo

sig förorättade af Archie och hans tilltag.

Benn hyste också verkligen ett så orubbligt förtroende

till sina oxar, att han allt som oftast tog sig en lur, här

och där under vägen och lämnade åt oxarne att själfva

bestämma kursen, hvilket förtroende de också fullkomligt

visade sig värdiga.2G

Så snart derföre Archie nyst ur sig allt, hvad sora

fanns att nysa, och åter hemtat sig, sträckte Benn sig

makligt ut på ved traf ven och slumrade af lika

välbehagligt, som om ban hvilat på mjuka dunbolster.

Archie, sålunda lämnad åt sina egna ingifvelse^ kunde

nu ej hitta på något bättre att göra än att rycka i Håll-is

högra öra och ropa diverse oqvädinsord till Dra; men

alla hans åtgöranden voro alldeles förspillda på dessa

filosofiska varelser. Han började finna, att lifvet var

enformigt, när allt kom omkring, och alls inte så omväxlande

och intressant, som förr i världen, när Robinson Crusoe

lefde. Han undrade högeligen, om han någonsin skulle

råka ut för något äfventyr, såvida han icke rent af rymde

och gaf sig till sjös liksom Robinson, men detta var

återigen knappast skäl att göra, så länge Karin bakade

sådana pepparkakor hemma. Han vågade icke väcka Benn,

af fruktan, att då bli nedlyftad från lasset och hemskickad,

men lifvet i ett oxlass med Benn som låg där bredvid i djup

sömn, var verkligen ej särdeles mycket att hurra för!

Till slut stannade oxarne på eget bevåg för att hvila

framför en landtgård och Archie klättrade då ned från sin

höga plats och beslöt att fördrifva en ledsam stund med

att se sig omkring. Till sin stora förtjusning fick han

ögonen på ett fat med nypressad cider (äppelvin), som stod

vid vagnsskjulet. Han visste att det var cider, ty

pressjärnen stod strax bredvid, likasom också en stor hög

äpplen låg där, och Archie var noga bekant med alla de

landtliga sysslor, som förvandla jordens frukter till hvad

som duger att äta och dricka.

Han fann snart ett långt halmstrå, hvars ena ända

han då stack in i tunnan genom tapphålet, och den andra

i sin egen mun.

När det finns en pojke i ena ändan af ett halmstrå

och en cidertunna i den andra, så inträffar vanligen något,

som skulle med häpnad slå en hvar, som icke är van

vid pojkars egendomligheter. Det vissa är, att långt mera

cider då rinner bort genom det halmstrået, än man förut

skulle anse möjligt.

Men Archies moder hade ofta brukat säga, att han27

ej var något vanligt barn, och han bevisade nu

sanningen af denna utsago, åtminstone beträffande hans

förmåga att pumpa i sig cider. Men efter en stund förlorade

äfven detta nöje sitt behag, och han återvände till kärran,

där han återtog sin plats och hojtade åt oxarne, som nu

långsamt satte sig i rörelse igen.

Då de närmade sig till byn, väcktes Benn plötsligen

af musik. Han satte sig upp och började strax med

uppbragt ton ryta åt sina oxar, just som om dessa ej

kunde hålla reda på sig själfva, utan behöfde få veta

hvilken väg, de hade att gå.

»Nu är cirkus kommen!» sade han till Archie.

»Hvad för slag?» frågade denne.

»Cirkus har kommit; konstberidarne, vet jag! Hör du

icke musiken?»

Vid detta magiska ord spratt Archie upp, fullt vaken

på ögonblicket. Här var nu det äfventyr, han sökt. Mamma

lät honom aldrig gå på konstberidarne — här var nu ett

tillfälle! Han ville se dem nu, sedan fick det komma hvad

som ville!

Som hans tur, eller otur, fogade det, var tältet just

uppsatt midt emot själfva det hus, där Benn stannade för

att aflasta sin ved och af lämna den. En folkhop hade, lockad

af musiken, skockat sig rundt omkring tältet, ocli

föreställningen var nära på slut. Medan Benn tömde lasset,

hade Archie naturligtvis blott en sak att göra, och det

var att söka få se så mycket, som ännu kunde vara qvar

att se. Han gick följaktligen till ingången, men upptäckte

tyvärr, att han icke hade en encla slant i fickan. Förgäfves

erbjöd han sin snurra, sin fällknif, sina metkrokar och

ref, ja till och med sin näsduk; mannen, som vid dörren

tog emot penningarna — och endast penningar — skrattade

honom i ansiktet. Archie stoppade då åter de försmådda

bytesvarorna i sin ficka, men betraktade sin näsduk med

ännu bittrare afsky än vanligt. Det var alltid en plåga

att hålla reda på, men nu föraktade han outsägligt den

onyttiga tingesten.

Fast besluten att se åtminstone något, förenade han

sig med pojkhopen utanför och, efter deras föredöme.28

kastade han sig framstupa ned på marken, och tittade ifrigt

in under tältduken. Han kunde se hästarnas hofvar! och

pajasens röda och gula ben! och han kunde höra qvickheterna

och bifallsropen! Det var ändå alltid något, och när

hästfötterna skymtade förbi i hastigare takt än vanligt och

musiken spelade fortare och högre, blef Archie utomordentligt

lifvad och lyfte upp hälarna i vädret, och sparkade och slog

mecl dem, såsom alla de andra pojkarne gjorde. Archies

gjorde sig till en viss grad bemärkta bland de tjugu

andra paren af små fötter, som gladeligen viftade i den svala

höstluften, ty han hade kängor på, hvaremot de andra

gossarne ej hade något annat på fötterna än den smuts,

byns gator och pussar bestod. Om Archies moder, (som i

detta ögonblick satt midt ibland ett sällskap af fina damer,

klädd i sin bästa sidenklädning, med sammet, plymer och

spetsar) nu hade kunnat se sin ögonsten och stolthet, i

detta sällskap och i denna ställning, skulle hon insett

sanningen af ordspråket: »gemensam fröjd gör alla lika».

Plötsligen ilade en elektrisk stöt genom den liggande

skaran.

»Nu skola de istadiga mulåsnorna in!» sade någon.

På ögonblicket, och som på kommando återtogo

alla pojkarne den upprätta ställning, som höfves en

skapelsens herre, och rusade till ingången. Det var brukligt

att vid detta tillfälle släppa in ett halft dussin af den

utanför stående publiken för att få ryttare till de istadiga

mulåsnorna, som blifvit dresserade att slå af en och hvar,

som försökte sitta upp. Gatpojkarne betraktade det som

den högsta ära så väl som det största nöje att blifva utsedda

till denna hederspost. Hvarenda en af dem var

öfvertygad, att han nog kunde hålla sig qvar på mulåsnan, ocli

frågan om orsakerna, hvarför han icke kunnat det, och

den metod, genom hvilken han bestämdt skulle lyckas

nästa gång, utgjorde huvudbeståndsdelen i alla samtal

emellan dessa djärfva unga våghalsar allt från den tid,

cirkus stängdes om hösten, och tills den åter öppnades

om våren.

Archie, som blott föga förstod, hvarom frågan var,

rusade med de andra och efter mycket armbågande och29

knuffande å ömse sidor befann han sig ändtligen inne i

själfva cirkus! Han kunde knappt tro på sin lycka, men

där var han i alla fall, strax bredvid pajas! Det var makalöst!

Musiken spelade upp en munter melodi, och två af

de gossar, som sluppit in på samma gång som Archie,

försökte sitta upp på mulåsnorna. Ännu en minut, och de

lågo sprattlande på marken, åsnorna hade kastat dem

framstupa Öfver sina hufvuden. Publiken skrattade och

applåderade. Två andra gossar kommo nu fram och träffades

af samma öde. Bifallsyttringarna blefvo stormande, och

stallmästaren skrattade, och gjorde narr af de olyckliga

ryttarne, då de reste sig upp och gingo sin väg med

snopna miner.

Archies hufvud tycktes snurra rundt, rundt! Arenan,

det haf af ansikten, som omgaf den, den brokigt utstyrde

pajasen, stallmästarens målade ansikte, den yrande

musiken, som hvirflade fortare och fortare, ropen och

handklappningarna — allt förenade sig att uppelda honom, och

därtill kom nu, att cidern började anställa ett underligt

rumor i hans hufvud. Han intogs plötsligen af ett

våldsamt begär att få rida på åsnan. Han visste, att han

kunde det! Utan ett ögonblicks betänkande störtade han

fram och sprang med ett hopp i sadeln. »Hurrah! Häng

fast bara! Håll i, som en karl! Bäst att börja, medan man

är liten!» så ropade hundrade röster omkring honom. En

plötslig tvär ryckning af mulåsnan kastade honom framåt,

men han slog båda armarna kring djurets hals och höll

sig fast med en förundransvärd styrka och ihärdighet,

under det han hvirflade omkring — huru visste han ej

själf, men andra sade, att mulåsnan jagade två hvarf

omkring hela banan, med Archie alltjämt hängande fast,

som en liten kardborre.

Ack, så folkhopen skrek och applåderade! Och

musiken spelade! Och trumman dånade! Oväsendet var

döfvande. Plötsligen stannade mulåsnan tvärt! Och Archie

låg på barkspånorna midt framför kreaturets nos.

De stormande skrattsalfvorna från hopen öfverröstade

alldeles barnets jämmer, och stallmästaren, som såg hans30

ansikte likblekt, bar honom genast ut och lade honom

i gräset afsvimmad.

Benn, som i detsamma tittade upp från sitt arbete,

fick nu se folkhopen, som hastigt skockade sig, och, då

han springande skyndade fram, såg han Archie ligga där

framför sig blek och orörlig — med ena armen afbruten.

Doktor Jarvis hade just efter sitt mödosamma

dagsarbete, helt belåten satt sig ned till sin sena middag, och

höll på att berätta för fru Jarvis Toms lyckade affär med

kokerskan, då salsdörren häftigt slogs upp, och den unge

herrn själf visade sig och andlös och flämtande ropade:

»Ack, doktor! kom strax hem! Archie har ridit på

den istadiga åsnan och brutit armen af sig; kom genast

för all del!»

Doktor Jarvis suckade, kastade en lång blick på sin

orörda middag, tog hatten, och sade i klagande ton till

sin hustru: »Och deras mor kommer icke hem på ännu

en vecka!»

FEMTE KAPITLET.

Två bref.

»Bess, låt bli att knuffa på bordet. Hur skall en

människa kunna skrifva ined dig bredvid?» frågade Tom

med skärpa. De fyra barnen sutto åter vid brasan, framför

hvilken det runda bordet var fram flyttadt, och lampan, som

stod midt på det kastade sitt sken på ett bref, som Tom

höll på att skrifva till sin mor, och på Toms långfinger,

som såg ut, som om det skulle behöfvas åratal att

någonsin få det hvitt igen.31

Archie satt tillbakalutad i den stora länstolen med

armen spjälad och ansiktet ännu helt blekt, men — att

dömma af den hastiga minskningen af den

pepparkaks-hög, som var uppstaplad på en tallrik tätt framför honom

— är det tvifvel underkastadt, huruvida äppelvin, istadiga

mulåsnor eller ens att bryta af sig armen i det hela

verka vidare störande på aptiten. Yare dermed huru som

helst i allmänhet; det vissa är, att Archie ej sade nej

till föda.

Bessie egnade honom alla möjliga omsorger, så mycket

hellre, som samvetet gnagde henne åtskilligt, ty Archie

hade sagt åt henne, att han aldrig skulle hafva drömt

om att begifva sig till byn, om hon ej skickat bort honom

ifrån sig i Benns kärra.

Bob var ifrigt sysselsatt att försöka spänna katten

för en liten vagn. Hans förnämsta svårighet därvidlag

var kissans lena pels, som gjorde, att hon gled alldeles

för ledigt ur seltygen igen, och hennes hvassa klor,

som Bob redan kände till af erfarenhet, och ej hade lust

att vidare pröfva. Mr Bradley låg och sof på solfan.

Han hade kommit tillbaka från marknaden alldeles uttröttad,

och, då han af doktor Jarvis fått höra, att Archies

armbrott, ehuru plågsamt, dock icke var farligt, hade han lagt

sig att sofva, och hade i allsköns ro hållit på därmed

ända sedan téet, sedan han för sig själf hållit följande

monolog: »Det var då väl, att mamma är borta. Hvad

det här skulle göra henne ledsen! Stackars Mari! hon

oroar sig alldeles för mycket för barnens skull!»

»Läs upp, hvad du har skrifvit», bad Bess.

»Ack ja! gör det», instämde Archie. Båda voro

angelägna att veta, hvad slags rapport deras mor skulle

erhålla om deras bedrifter.

»Vänta, tills det är färdigt», svarade Tom.

Att skrifva ett bref var minsann ingen småsak för

Thomas Bradley junior.

»Huru i all världen stafvas cirkus?» frågade han.

»S-i-r-r-k-e-s-s», svarade Bess utan betänkande.

»Nej, det gör det bestämdt icke!» ropade Tom. »Så

mycket vet jag då.»32

»Om du vet så bra, hvarför frågar du då?» genmälde

Bess kort.

»Ah, hör nu, Bess! tänk efter, så är du snäll.»

»Det finns ett c i det», inföll härvid Archie, »ty

jag såg de stora blåa och röda affischerna i byn, och jag

minns, att där var ett c i cirkus.»

»Då är det s-i-r-r-c-u-s-s», sade Bess.

»Ja, det tror jag, det måste vara rätt», sade Tom

eftertänksamt, i det han skref ordet, och därpå granskade

det på afstånd, först från ena sidan, så från den andra

för att se, om det såg naturligt ut, på detta sätt stafvadt.

»Jag är icke riktigt säker ändå», sade han till slut.

»Det ser allt litet besynnerligt ut. Och mamma som alltid

tar så illa vid sig, om jag ej stafvar rätt! Hvad skall det

tjäna till att stafva i alla fall? Om bara folk förstår, hvad

man menar, så tycker jag, det kunde vara nog — den ena

stafningen är väl så god som den andra? Usch!» fortfor

han, »jag tror icke det är rätt. Hör du, Bob! — du är

en bra gosse ändå — en riktigt duktig och snäll gosse,

det är du!»

»Om det är dit opp, så vill jag icke gå», förklarade

Bob, som väl visste, att smicker alltid kom före ärenden

och uppdrag. Bob hörde till det slags människor, som

draga lärdomar af erfarenheten.

ȁh, jo visst, Bobbi! Det var ett bra vackert seltyg,

du har gjort åt Blinkan. Jag kunde ej hafva gjort det

bättre själf. Du vet, hvar mitt lexikon ligger, uppe i

mitt rum på bordet. Spring och hämta det, så är du

en riktigt snäll gosse.»

Bob fortfor med sitt göra.

»Nå, Bobbi!» sade Tom uppmuntrande.

»Du kan gå själf!» var Bobs höfliga antydan.

»Ah, jag är så trött. Jag har sprungit efter

doktorer, hela långa dagen. Hör nu, Bob, om du gör det

skall jag skrifva och tala om för mamma, hvilken snäll

gosse du är.»

»Talar du inte om för henne då, att jag har tappat

tekannan i brunnen?» frågade Bob.33

»Hvad säger du? har du gjort det?» frågade Tom,

JBess och Archi, alla i samma andedrag.

»Ja, om du nu inte strax går efter boken, så skrifver

jag och talar om det, tvärt på ögonblicket», förklarade Tom,

och låtsades skrifva med vild fart.

»Jo jag går ju, jag springer!» skrek Bob, och bort

sprang han. *

»Det var det värsta af alltihop som vi ha gjort», sade

Bess. »Ty om jag gick vilse, så kom jag tillbaka igen, och

om jag ref sönder mina kläder, så äro de redan lagade

igen, och om Archi brutit af sig armen, så är den också

lagad nu; men tekannan! Den har fallit ned i brunnen

den, och där ligger den allt qvar!»

Bessis argumenter voro obestridliga; ingenting mera

var nu att säga om den saken.

»Au! au! au! Tom! Bess! kom!» hördes Bobs nödrop,

liksom i dödlig förskräckelse. Och ut i förstugan rusade

Herr Bradley plötsligen, uppskrämd ur sin söta sömn, med

alla barnen efter. Och där låg Bob »med hufvudet ner

och fötterna upp» vid foten af trappan, utför hvilken han

just rullat ned.

»Hvad står på, Bob?» frågade hans far.

»Ah!» flämtade Bob, »jag blef så förskräckligt rädd!

Det är ett spöke däruppe i Toms rum» — och han satte

Mnderna för ögonen och snyftade högt.

»Ah prat!» sade Herr Bradley och skyndade upp

för trappan.

»Ack Tom, >gå inte med du!» ropade Bess, då hon

såg sin bror i begrepp att följa efter.

»Så"na dumheter!» sade Tom, och sprang efter sin

far, så fort han kunde.

Men då de kommo in i rummet, studsade själfva Herr

Bradley, ty vid sängfoten stocl där verkligen en hög, hvit

gestalt. Han gick dä rakt fram emot spöket, och gaf det

en puff i magen. Därvid ramlade ögonblickligen tre kuddar,

Toms nattskjorta och en kvast ned i golfvet. Någon hade

uppenbarligen klädt ut denna figur för att skrämma Tom.

Herr Bradley var alltför ond för att kunna skratta.

Han tyckte om ett godt skämt, rnen han afskydde sådana

Nya Småttingar. 334

där tjufpojkstreck, och hade ofta förbjudit alla upptåg i

afsikt att skrämma någon. Han gick nu, med allvarsam

och sträng uppsyn, ned utför trappan igen, för att anställa

förhör och få reda på, hvem som nu hade gjort sig skyldig

till något sådant. Men på vägen till köket stannade

han för att lugna Bob, som ännu låg och grät med

ansiktet i Bessis knä.

Så snart Bob fått höra, huru det var, upplyfte han

hufvudet, och hans ansikte var rödt som eld. »Ah! så

nedrigt!» utropade han. »Jag tänkte skrämma Tom och

glömde af hvad jag hade gjort, och så blef jag skrämd själf ! >

»Hade du satt ihop den där fågelskrämman för att

skrämma Tom?» frågade Herr Bradley strängt. Bob hängde

med hufvudet.

»Jag hade glömt af det», slammade han.

»Gä då och lägg dig nu», sade fadern. »Låt mig ej;

behöfva se dig mer i qväll.»

Bob brast ut i ett långdraget tjut. »Jag är så rädd

så; jag törs icke gå ensam», gnällde han.

»Du förtjänar att bli skrämd, du fega stackare», sade

fadern, som ännu var ond. »Gå nu; du ville skrämma

din bror, och du har fått ditt rättvisa straff. Gå genast!»

Bob gick och hans klagolåt tilltog, under det han

långsamt aflägsnade sig.

»Ack, Pappa! låt mig* gå med honom!» bad Tom.

»Han är så uppskrämd. Han menade icke att göra något

illa. Bah! mig kunde han ju icke skrämma i alla fall.»

»Nej», sade Herr Bradley, »det får du inte, sitt du

ned och sluta ditt bref.» Och så måste Tom sätta sig ned.

»Stackars kräk! så han gråter och skriker! Det

är för ledsamt; han menade ju inte så illa»; sade Tom

för sig själf.

Men Bess hade smugit sig bort hon, utan att vänta för

att be om lof. »Hvad skulle det tjäna till?» tänkte hon.

»Pappa skulle naturligtvis säga nej; därför går jag utan

att fråga, och då är jag ju inte olydig.»

Bess satte sig vid Bobs säng och, i stället för att

honom, sade hon helt blidt:

»Vi hafva just icke varit riktigt snälla någon af oss i35

dag, käre Bob, och du har varit värst af oss alla; men

gråt nu icke mera, utan sof du; i morgon skola vi

försöka fiska upp tekannan igen.»

Och Bob, hvars samvete icke vidare oroade honom

nu, sedan han väl fått ljus och sällskap, kröp ihop och

somnade in.

Emellertid satt Herr Bradley därnere, och skref till

sin hustru. Så här lydde hans bref:

Ȁlskade Mari!

Vi må alla förträffligt och, ehuru vi sakna dig mycket,

så går det alls ingen nöd på oss — och skynda dig derföre ej

hem i otid, som du tänker. Du tar dig minsann så sällan

någon ledighet, låt den därför denna gång ej bli för knapp,

utan en riktig vederqvickelse. Allting går här sin gilla gång

som vanligt. Archi har gjort en liten kullerbytta och

skadat sin arm en smula, men det är ett lappri. Han

sitter här hos mig och äter äpplen, och helsar clig sä

mycket. Bob och Bess hafva gått till sängs. Tom håller

på att skrifva till dig. Allt går sin lugna gång i köket. Jag

kan inte begripa, söta Mari, hvad det är som tröttar dig så

mycket, i hushållet; det måste bero på, att du är för

klen. Kanske vore det bäst, att du gick till någon skicklig

läkare, medan du är i staden, och rådfrågade honom

om din hälsa. Allting går som ett urverk, medan du är

borta, och, ehuru jag högt skattar dina ömma omsorger för

oss alla, min älskling, kan jag ej låta bli att tänka på, hur

du sliter ut dig i onödan, när jag ser, huru lugnt och

bra allting går här, äfven dig förutan. Jag säger icke

detta för att pä minsta sätt underskatta dina bemödanden,

utan blott i hopp att kunna öfvertyga dig om sanningen,

af hvad jag ofta sagt — att du gör dig alldeles för mycket

besvär och bekymmer för vår skull, min älskade vän, och att

du för framtiden måste skona dig litet. Njut nu af allt

roligt, du kan få i staden, och när du är färdig att

återvända till oss, så var säker om att du på det ömmaste

skall helsas välkommen tillbaka till

Din man. .

P. S. Barnen äro mycket snälla och hålla sig snygga.»36

Härefter följer nu Torns bref, som Herr Bradley ej

kom att läsa.

»Elskade mamma!

Jag hoppas, att du mår bettre änn när du reste

bortt. Jag önskar, att du vore hemma. Det är så

und-likt här utan dig. Men om mamma har roligt, så stanna

så länge du vill. Jag tror nog, att vi taga oss framm

på ett eller annat sätt, tills mamma kommer hem. Yi

ha jort en hel mengd fasliga saker. Bess har gott vilse

i skogen och hollit på att drungkna bort i tresket; Ned,

den der fåniga gossen, reddade hännes liv. Jag sjöt

Karin tvärs jenom hufvudet med en vattensprutta och

nästan döda henne. Archi bröt armen af sig, när han

försökte rida på den istaddiga mulåsnan i sirrkussen.

Bob har jort det aldra värsta af oss allihop, men jag löfte,

att jag inte skulle tala om det. Bob har jort något riktigt

förskräcklikt, men jag sa, att jag inte skulle tala om det,

så det ska jag väl inte. Det är något ryslikt. Pappa

har varit bortta mest hela tiden på marknan. Han är

mycket snäll emot oss, och vi slipper tvätta oss. Bröt är

faslikt, Maggi är tvär. Men vi må alla bra, utom Archis

arm, och doktor Jarvis säger, att bara han inte får feber,

så blir han nog bra. Jag helsar så hjättligen och det

samma gör Bess. Jag önskar, att Mamma vore hemma.

Mammas ellskade son

Tom.

P. S. Mamma blir nog ryslikt lessen åt det, som

Bob har jort.37

SJETTE KAPITLET.

Det stora brunns-fisket.

»Jag ser den! jag ser den!» ropade Tom ifiigt, i

det han med ögonskenlig lifsfara sträckte sig fram öfver

brunnsöppningen. »Den ligger därnere på botten!»

»Har du nånsin tänkt dig, att den kunde flyta?»

frågade Bessi, litet försmädligt.

»Får jag se», skrek Bob, i det han trängde sig fram.

»Nej, håll du dig på mattan», sade Archi, »det är

du som har ställt till allt det här bråket; det är bäst du

går undan, innan du ramlar i själf, lille dummerjöns.»

Archis arm kändes mycket styf och stel i dag, och

han var ej heller vid bästa lynne. Alla fyra barnen

voro samlade omkring brunnen, på hvars botten

silfver-tekannan låg där, liksom sanningen, klar och lysande, men

efter allt utseende otillgänglig för dödlige.

Herr Bradley hade farit till staden och barnen hade

beslutat att fiska upp tekannan, fore hans återkomst, ty

de hade tillsvidare ej ansett nödigt att underrätta honom om

dess försvinnande, och Herr Bradley var ej den man, som

irfärkte sådant själf.

»Naturligtvis måste vi tala om det, ifall den vore

borta», hade Bess sagt till sin bror, »men så länge vi

veta, hvar den är, och att den är i säkert förvar, så behöfva

vi ej tala om det- alls.»

»Nå, men hur skola vi göra nu clå?» frågade Archi»

»Jag kan icke gå ned efter den, med min arm som är af.»

»Ja nu få vi väl ej höra talas om annat, än din

brutna arm på en månads tid, och du skall skolka dig

ifrån allting för dens skull. Jag kan icke läsa, för att

min arm är af! jag kan inte gå ärenden, för att min

arm är at; jag kan inte gå i kyrkan, för att min arm

är af, det blir väl nu ditt evinnerliga gnäll, Archi, men

försök inte ha några konster för dig med mig, för . det

tål jag inte. Om den verkligen gör ondt, så är jag38

ledsen för det, och jag skall smörja upp hvar enda pojke,

som vågar röra dig, tills du är bra igen; men kom inte

med några af dina historier, och skryt inte mecl det.

Naturligtvis kan du inte gå ned i brunnen; men det

kunde du för resten ej heller, om din arm inte vore af.»

Denna tillrättavisning kom från Tom,.

Under tiden liade Bess gått in i huset efter ett långt

metspö, och kom nu ut med det.

»Yi skola fästa en krok i ändan på det, och så fiska

vi upp tekannan», sade hon.

»Åhå! tror du väl, den kommer att nappa pä kroken,

som en fisk?» skrattade Tom.

»Nej, så dum är jag inte, Tom Bradley. Men jag

tror att, om jag binder ett segelgarn vid metspöt och

fäster dit en järnkrok, med en sten till sänke, skall

jag kunna vrida och vända rundt omkring i vattnet,

tills kroken tar tag i handtaget på kannan, och då kunna

vi draga upp den; det är hvad jag tror», sade Bessi,

och beredde sig till att utföra sin plan.

»Ja, det kan nog hända det, Bess; du är inte så

dum du, som du ser ut. Gif mig metspöet då och låt

mig försöka.»

»Nej, du får allt gå och skaffa dig ett själf.»

»Hvar skall jag få tag i någon krok då?»

»I rökhuset; där fick jag min.»

»Ah, tag en åt mig med!» skrek Bob.

»Och en åt mig med!» ropade Archi.

Innan en half timma förflutit, voro de fyra barnen,

alla försedda med väldiga metspön, ifrigt sysselsatta med

att fiska i brunnen, hvarvid de oupphörligt, snärjde ihop sina

metrefvar, hakade fast krokarna mellan stenarna i

brunnsmuren, knuffade och puffade hvarandra med armbågarna,

under sina häftiga bemödanden att rycka lös krokarna,

gnabbades, trängdes och råkade i ett allmänt tillstånd af

retlighet.

Hvar tredje minut måste Tom draga Bess tillbaka,

vid brättenet på hennes runda halmhatt, och rädda

henne från att, i sin ifver, ramla ned i brunnen; men39

långt ifrån att vara tacksam mot sin räddare, upptog Bess

"denna behandling med stor förtrytelse.

»Låt bli att rycka i min hatt så där», ropade hon.

»Du faller i om ett ögonblick; och det skulle du hafva

gjort för länge sedan, om jag ej ryckt dig i hatten», sade

Tom.

»Nå än sedan då? Om jag också gjort det? Låt mig

vara i fred. Om jag faller i, så får jag väl se upp själf.»

»Se ned, menar du. Åh, du min milde! Hvad

grodorna därnere skulle göra stora ögon. Men åtminstone

blef du väl ren i ansiktet då.»

»Nej, Tom, låt vara mig, hör du! Den här gängen

•höll jag alldeles på att få fatt i den.»

»Det har du nu sagt fyrtio gånger. Det där är bara

-■dumheter. Jag skall klättra ned på brunnsrepet och taga

upp den.»

»Åh nej, söte Tom, gör icke det! du drunknar

bestämdt; repet kunde gå af; du kunde ta lifvet af dig och

förkyla dig!» skrek Bess i högsta oro. Hon kunde käbbla med

Tom hela långa dagen, när hon var vid det humöret; men

att se honom med vett och vilja kasta sig i fara, eller

att föreställa sig möjligheten att ett hår skulle krökas på

hans dyrbara hufvud; det var mer än vår käcka Bessi

kunde bära.

»Åh strunt! Pjåklisa! Morsgris!» svarade den

otacksamme Tom och pekade finger åt sin syster med öfverlägset

förakt. »Hvem tror du är rädd för sådant? Ur vägen,

pysar! Nu går jag ned.» Och Tom började draga af

sig tröjan.

»Du kommer att fördärfva vattnet», sade Archie.

»Det blir så rysligt kallt!» jämrade sig Bob. Men ingen

brydde sig om Bob; han behandlades med stort förakt

•och blef oupphörligt stukad, såsom upphofsman till hela

villervallan. Alla kände på sig, att om Tom nu råkade i

någon olycka, så var det Bob som hade att svara för det.

»Jag skall skrika i hundra år, utan att hålla upp, Tom»,

ropade Bess alldeles utom sig. »Du får inte gå ned, du

får inte; du får inte hör du; jag skall ropa hit någon. Murray!

Petter! Maggi! Ko-o o-om! Kom hit någon! Ko-o-o-om!»40

»Sluta upp med att skrika, säger jag och hjälp till i

stället», sade Tom, som nu kaflat upp sina skjortärmar ända

till armbågen, och sina byxor till knäet, hvarför kunde ingen

mer än han själf begripa. »Håll nu ni tre stadigt fast i

det där ämbaret, släpp det icke ett ögonblick och

drag-så hårdt ni kan, när jag säger till. Nu, kör i väg!»

Och utan vidare tidspillan fattade Tom tag i

brunnsrepet med båda händerna, svängde sig och tog fäste med

fötterna på det dithörande ämbärets grepe. »Håll nu säkert

i och fira ned mig långsamt», sade Tom, och de tre

syskonen hängde sig förtvifladt på clet andra repet och

släppte honom ned litet om sänder. En lång erfarenhet

i att rädda kattor från en våt graf i brunnen hade lärt

barnen, huru de skulle handtera repen och hinkarne, men

de hade ej beräknat det förhållandet, att Tom

måstevara tyngre än en katt; och det var med spända muskler

och blossande ansigten, som de nu stretade med sitt rep.

Emellertid lyckades de att sänka Tom ned rätt stadigt;,

och han, som med ena handen höll sig fast vid repet

och med den andra styrde undan från brunnens stenvägg,

fullbordade verkligen sitt farliga nedstigande lika lyckligt,,

som om hans medhjälpare varit utrustade med

själfve-Simsons krafter. Ett ljudligt plaskande och en

kuttrande-rysning underrättade syskonen om; att han nått ned i

vattnet, och ett segerrop att klenoden var räddad.

Yid Toms hurra, släppte de alla tre repet, och

rusade fram till brunsöppningen för att betrakta den

segrande hjälten.

Det var en stor lycka, att vattnet i brunnen vid1

denna ticl stod så lågt, och att Tom, som till följd af denna

oväntade manöver plötsligt gick ned till bottnen,

verkligen lyckades, om än efter mycket klättrande och bråk,,

att få ett säkert fotfäste med hufvudet öfver vattnet;,

annars skulle Thomas Bradleys iordiska bana här hafva

fått ett plötsligt och förtidigt slut.

Emellertid, stod han nu där, i iskallt vatten, upp till

axlarna, och höll sig fast i repet med ena handen, med

tekannan i den andra, i det han ursinnigt skrek till sina

beundrande åskådare, som sträckte hufvudena fram öfver41

brunnskanten, och för Tom i hans belägenhet sågo u(r

som gäckande afgrundsandar.

»Hvad tusan släppte ni efter för?» röt Tom, och

hans röst lät hemsk och ihålig, som den återskallade

nedifrån djupet af hans kalla, mörka fängelse.

»Åh, Tom! har du fått tag i den? Har du den

verkligen? Fryser du inte? Har du gjort dig illa? Blef du

rädd? Har tekannan gått sönder?» så lydde en ringa del

af den massa af frågor, som otydligt nådde hans öronr

och hvilka läto likt allt annat än änglaröster för den

olycklige dykaren efter tekannor, som fick stå än på det

ena benet, än på det andra, för att icke få kramp i båda.

»Drag mig upp, säger jag! Sådana enfaldiga

barnungar! Dumma gås till Bessi! Hvarför dragen ni ej upp mig?»

»Vi äro så trötta», ropade Archi dit ned. »Jag

hjälpte till att fira ned dig med en arm, men nu kan

jag ej taga i mer. Min ena arm är ju af.»

»Bess! drag upp mig, säger jag dig!» skrek Tom

ångestfullt nedifrån.

»Ja, jag skall det, Tom, jag håller just på med det»r

svarade Bess, som nu sträckte sig upp och fick fatt i den

andra hinken, hvilken med en knyck hade farit upp ända

i brunnstaket, när repet sådär handlöst släpptes af.

Men alla Bessis och Bobs förenade ansträngningar,,

äfven med tillhjälp af Archis vänstra arm, kunde ej draga

upp Tom. Med ett förtvifladt ryck, lyftades han upp ei\

tum ungefär, så att han just förlorade fotfästet, hvarpå han

plötsligen föll ned igen. Följden häraf var att

plaskandet, klättrandet och fäktandet därnere började om igenr

och Toms röst hördes slunga ut en del osammanhängande

tillmälen till dem där uppe. Gång på gång stretade

barnen på nytt i sitt anletes svett, och gång på gång hördes

åter, huru Tom därnere plaskade, kraflade och blef ond, i

sin ångest.

Till slut tittade ett rödblossande, ångestfullt ansikte

ned till honom, och Bessis röst hördes, halfqväfd af gråtr.

ropa:

»Söte Tom, håll dig fast, tills jag får ropa hit

Maggi, vi orka ej draga upp dig.»42

Och bort sprang Bess för att tillkalla hjälp, åtföljd

af Archi; men Bob, hvars idéer i vissa fall ännu

voro något outvecklade, fick fatt i ett af de långa

metspöna och började peta ned på sin broder med det, i

den orediga föreställningen, att det på något vis skulle

kunna hjälpa eller tjäna till något.

»Bob, låt bli det där, hör du! du sticker ju ut ögonen

på mig!» skrek den stackars Tom i sin förtviflan, då den

svängande metkroken kretsade rundt omkring hans hufvud.

»Tag tag i den! tag tag i den!» ropade Bob, som

blef helt ifrig, då han såg, huru nära han var att nå sin

bror med kroken.

»Ja, vänta du, låt mig bara komma upp en gång,

så skall jag nog ta tag», mumlade Tom i vredesmod.

Därpå hof han upp sin röst och skrek så högt han kunde

på hjälp. »Peter! Pe-e-e-eter! P-e-e-e-e-e-eter!»

Men Peter var en hel mil borta, och kunde

följaktligen icke höra honom. Maggi hade begagnat sig af

husbondens frånvaro för att hälsa på en vän och granne,

en fröken Flaherty, på en liten halftimma, och Karin, som

fick springa ifrån sin bakning, kom väl till undsättning,

men hjälpte ej till med annat än att vrida sina händer

och beskärma sig.

»Åh! han är nog alldeles fördärfvad af kölden. Ja

nu tar han då säkert döden på sig. Gud nåde mig, så"na

barn di här ä" ändå!»

»Tag i repet och drag på med», ropade Bess.

»Jag kan visst icke dra" upp honom ! Tycker Ni det?

Jag skulle bara dra" opp"en en bit och så släppa"n igen»,

sade Karin, som tydligen hade ett bedröfligt misstroende

till sin egen kraft.

»Ah, så gör då någonting!» skrek Bess, nästan utom

sig af ängslan, »gör någonting åtminstone, Karin! Ack,

hvar är Murray?»

»Han har kört till skogen ef ler ett lass ved, och

kommer ej hem förr än till natten», svarade Karin.

»Ack, Tom, kan du inte klättra upp på tåget?»

ropade Bess ned.

»Nej, jag är alldeles stelfrusen, dessutom kunde jag43

icke göra det i alla fall», klagade den stackars fången,

hvilken såg ut som en triton, som blåser i en snäcka, där han

stod med tekannan högt upplyftad. Han tycktes anse

det för en plikt att hålla tekannan torr, hända hvad

som hända ville, och stod där och blef alldeles trött i

armen, bara för att hålla den ofvan vattnet.

»Jag skall springa bort och ropa på Herr Wilson», sade

Bess, med nyvaknadt hopp, och skyndade bort, under det

att Karin fick en plötslig ingifvelse och rusade fram till

kökspumpen, som genom en rörledning stod i förbindelse

med brunnen, samt började pumpa af alla krafter,

tydligen i den förhoppning, att Tom skulle komma upp genom

afloppsröret nedanför pumpen, från hvilket hon till

yttermera visso tog bort ültrergallret.

Midt i farten hejdades Bessi vid grinden, i det hon fick

se en vagn, som just kört fram till trappan, och ur

hvilken nu högtidligt nedstego Faster Maria och Faster Marias

man, Farbror Daniel. De voro de styfvaste och

förnämaste af alla släktingarna. När de kommo på besök, måste

Bessi alltid hålla sig alldeles stilla på en stol, alltid svara

riktigt artigt och höfligt, samt hafva sin allra bästa

klädning på sig, med håret benadt alldeles midt i pannan,

och i ällo vara ytterst städad och fin. Hvad gossarne

beträffar, brukade de underkastas en verklig tortyr med tvål

och vatten, och kläddes, hur tråkigt detta än var, i sina

bästa kläder, samt fingo icke tälja, icke hvissla, icke

brottas; och det enda som uppehöll dem under dessa

vedermödor, var vissheten, att de hade att vänta sig en riktigt

god middag, med en »storkilig» efterrätt.

Den äkta servisen i hvitt och guld skulle vid dessa

tillfällen fram, jämte det finaste damastduktyget och

servetterna, de massiva silfvergafflarna och skedarna,

silfver-saltkaren och — det värsta af allt! — silfvertekannan i

första rummet!

Ett ögonblick stod Bessi liksom slagen af åskan. Men

iiennes ångest för Tom var så stor, att alla betänkligheter

måste vika, och innan Faster Maria ens hunnit få fram

sitt: »Hur mår du, Elisabeth?» hade hon fattat tag i sin44

Farbrors vördade rockskört, och ytterst beveldigt besvurit

honom att komma med och hala i repet.

»Hala i ett rep, Elisabeth!» upprepade Farbror Daniel

med blid förvåning, »hvarför skulle jag hala i ett rep,,

min vän?» Och Faster Maria mumlade: >En högst

besynnerlig begäran af ett barn, det må jag säga!»

»Ack, kom bara genast! skynda på litet fortare! Tom

är där nere i brunnen!» ropade Bess nu, storgråtande.

»Tom nere i en brunn! Och huru har han

kommit dit?»

Farbror Daniel hade aldrig brådtom, och ville alltid,,

att hans vänner skulle vara redo att gifva skäl för detv

som han skulle vara med om.

»Han gick ned efter tekannan», snyftade Bess,

»silfvertekannan, och vi orka ej draga upp honom igen,

och han är alldeles stel af kölden därnere. Ack, skynda

sig, snälla Farbror!»

»Silfvertekannan nere i brunnen — min mors

silfver-tekanna, Daniel! Har jag icke alltid sagt, att Mari

Bradley aldrig borde ha fått den kannan? Det här duger

sannerligen inte!»

Och med majestätiska steg marscherade Faster Maria

fram till brunnen.

Torns tänder hackade vid detta laget mot hvarandra så

förskräckligt, att han hvar minut väntade, att de skulle

falla ur; och de ar dra tre voro så förlamade af skräck

och fruktan, att de voro alldeles mållösa.

Farbror Daniel var en omständlig man. Han tittade

först, helt betänksamt, ned till Tom, därpå upp på hjulet,

sedan på repet, hvarvid han helt lugnt anmärkte:

»Alldeles nytt, ser jag». Därpå tog han långsamt af sig"

rocken och bar den lika långsamt in i huset; stannade

så ett tag för att gifva en befallning till kusken, som

hade kört upp till stallet, och kom så ändtligen, med

afmätta steg, fram till det ställe, där de tre barnen stodo,

half-döda af förskräckelse, och undergifvet lyssnade till en>

dundrande straffpredikan af Faster Maria., som icke ville

efterskänka det minsta af denna sin dyra, plikt som

släkting.45

Och nu ändtligen fattade Farbror Daniel tag i repet,

•drog ett långt, kraftigt, stadigt tag, och inom ett ögonblick

»höjde sig då, ur brunnens mörka sköte, drypande af

svalka», vår unge vän, den stackars Tom!

SJUNDE KAPITLET.

Faster Maria.

Har läsaren någonsin hört talas om den där, som från

stranden hoppade ut i en flod för att komma undan en

tiger, och så befann sig midt framför en krokodils gapande

käftar i stället? Eller har ni hört ordspråket »att komma

air askan i elden? Han ni väl någonsin fått ett lefvande

■begrepp om hvad detta ordspråk innebär? I annat fall

kunnen ni nämligen icke göra er en föreställning om Toms

känslor, då han, efter att hafva klättrat upp öfver

brunnskanten, plötsligen befann sig ansikte mot ansikte med sin

■befriare, och, i ett förfärligt ögonblick, igenkände —

Farbror Daniel — och så Faster Maria!

Ljudet af deras röster hade blott svagt trängt ned till

honom därnere i underjorden, och lian hade trott, att det

var Herr Wilsons vänliga arm, som räddade honom ur

"djupsens nöd.

Han glömde rent af att hacka tänder, och den

dyrbara tekannan skulle hafva fallit ur hans stelnade

händers krampaktiga tag, om ej Faster Maria fått fatt i den,

hvarpå hon ögonblickligen tog honom i kragen, och ledde

in honom i huset, utan att säga ett enda ord.

Tom tänkte icke ens på att göra motstånd; han var

-alldeles utkyld, matt och förbi, och dessutom hade Faster

Maria, sotn alla visste, en herrskaresjäl.

Alldeles viljelöst underkastade han sig hennes

befallningar, och vände sig, drypande af vatten, långsamt omkring46

framför elden i köket, som en ofantlig kalkon, hvilken^,

simmande i sitt eget flott, långsamt stekes på spett. Han$

mor hade en gång beskrifvit för honom det grymma

sätt, hvarpå gäss behandlas, för tillverkningen af den

berömda gåslefverpastejen. Minnet af detta framträdde nu

med fruktansvärd tydlighet för hans själ. »De låta den

stackars gåsen gå af och an framför en stor eld, och

gifva den oupphörligt att dricka, tills hans lefver blir

onaturligt stor och uppsvälld, och slutligen spricker», hade

Mamma sagt.

O, kunde det vara möjligt, att Faster Maria nu ville

tvinga honom att hålla på och vända sig omkring framför

elden, tills hans lefver sprack ? Det såg nästan så ut och

— ja visst! — här kom hon ju nu med en stor spilkum

full med någonting att dricka. — Nåd! Nåd!

»Drick ur clet här alltihop, och det genast!» sade Faster

Maria med sin strängaste röst. Tom tog lydigt den rykande

spilkummen, — han kände på sig, att cm han än

skulle-spricka på fläcken, så måste Faster Maria bli åtlydd.

Med många grimaser och sväljningar, kom så Tom

slutligen till bottnen af skålen. Beskt te är en nyttig sak,

och i synnerhet mycket lämpligt för gossar, som varit

nere i brunnar. Tom började ånga och svettas utvändigt,.

— samt svälla och vidgas invändigt, — tyckte han. »O

Mamma! Mamma !» ropade det i hans inre, men öfver hans

läppar kom inte ett ljud. »Fortsätt du bara och vänd dig

omkring», var Faster Marias nästa befallning. »Du får

inte stå stilla ett ögonblick, vänd dig bara rundt omkring,,

kring helår tiden, tills du blir alldeles genomhettad.»

Tom vände sig omkring ungefär tre gånger till; men

då kände han blodet rusa sig till hufvudet; han

tvärstannade, blängde vildt på Faster Maria, och utropade i en

ton af förtviflans trots:

»Jag vill inte spräcka min lefver för Faster! eller någoa

töcken där som Faster!» Och innan Fru Daniel Hampton

hunnit hemta andan, hade Tom rusat förbi henne, stjälpt

omkull en stol, skrämt katten, som låg och spann, bort till

andra ändan af köket, slagit igen dörren efter sig och

sprungit sin väg upp på sitt eget rum, elär han läste-47

igen om sig med dubbla slag, i det han fnös af trots och

vrede, och flämtade som en ångmaskin under hög-tryck.

»Nu stannar jag här, tills hon far», sade Tom,

i det han drog och sparkade af sig sina våta kläder, och

krånglade på sig en ren, torr skjorta. »Men vänta mig?

skall jag icke ge henne sågodt igen en dag!» tillade han,,

medan han drog på sig ett par torra b}^xor, och kastade sin

våta tröja öfver spegeln. »Packa er bara af!» skrek han

i vredesmod, då han hörde att det knackade på dörren.

»Ack Tom, det är ju bara jag, Bess! släpp mig in!»

bad hans syster så vackert, genom nyckelhålet.

»Är det inte någon annan där med dig?»

»Nej, visst icke; släpp mig bara in. Jag har med

mig litet Kaka åt dig», hviskade Bessi, med munnen intill

dörrspringan. Tom öppnade nu dörren mycket försiktigt

Bess smög sig hastigt in och stälde sig med ryggen emot

dörren, sedan Tom låst den igen.

»Hvar är hon nu?» frågade han.

»Åh, det är förskräckligt! Värre än du kan tänka,

dig, Tom. Hon snor omkring och snokar öfverallt —

öfverallt — i köksskåpet, porslinsskänken, linneskåpet,,

bordslådorna, till och med i lilla köksskrubben, och där

hittade hon tre af mammas fina servetter, som Maggi

hade-torkat af diskarna med, och sedan slängt in dit; och Karin

är så rysligt rädd för henne och har svarat henne på allting,

som hon frågar om — alltihop både om hur du sprutade

henne i örat, och att Archi bröt armen af sig, och att Maggi

springer omkring i gårdarna, och hvad slaktarns räkning

gick till för förra veckan; ocli hon har låtit Bob och Archi

sätta sig på hvar sin stol midt i rummet, så att hon kan

ha Ögonen på dem. Hon säger, att hon skall tala om

för Pappa, hur du burit dig ät, i samma minut han

kommer hem, och skaffa dig stryk för att du varit näsvis,

och nu har hon skickat mig upp efter våra tandborstar; jag

är riktigt rädd, att hon skall taga och tvätta och skura oss.»

Bessis röst och sätt uttryckte en hjälplös fruktan. Men

Tom, med dörren stängd och sina goda ben att lita pår

var helt morsk. »Gå icke ned till henne då», rådde han.

»Stanna här uppe hos mig, tills hon har rest igen. Bah!48

Pappa är jag icke rädd för. Han kommer ej att banna

mig alls. Hvad har jag väl gjort för ondt? Grått ned i

brunnen efter tekannan, som Bob tappat dit ner, och sedan

•ej velat stå framför en brinnande eld, tills lefvern sprack

på mig! Uff! Det ville nog inte Pappa göra själf heller!»

»Jag är icke säker på, att han inte gjorde det,

ifall Faster Maria sade åt honom. Du vet, han är lika

rädd för henne som vi.»

»Nåja, så låt honom då göra det, om han har lust,

— men det har inte jag.»

»Tag nu hit clin tandborste, Tom, för jag måste gå

ned», suckade Bess.

»Jag vet minsann icke, hvar den kan vara», sade Tom

liknöj dt. »Jag har inte sett den sedan dagen efter, då

mamma reste. Gå inte ned, Bess», tillade han ifrigt.

»Stanna häruppe hos mig, så skola vi hafva så roligt.

Jag har min ärtbössa häruppe, och om hon kommer dörren

nära, skall jag skjuta på henne genom nyckelhålet. Vi

skola låtsa, att kammaren är en fästning, och så försvara vi

oss till det yttersta, och i natt skall sedan jag klättra necl på

verandataket, och gå in genom skafferi fönstret och skaffa

oss proviant. Hon reser nog igen, tidigt i morgon

bittida, ty vi ha ju ingenting godt att äta, det vet clu ju,

och seclan kunna vi nog tala för oss, så att Pappa blir

god igen, bara hon har rest.»

Den stackars Bess var svårligen frestad; detta var

ju ett alldeles förtjusande förslag; tänk så roligt allt detta

skulle vara! Men tanken på hennes båda små bröder,

som nu sutto clar, sorgsna och förskrämda, midt i förmaket,

på hvar sin stol, under den stränga fasterns omedelbara

uppsikt, väckte hennes medlidande.

»Jag kan icke öfvergifva Bob och Archi», sade hon

sorgset. »Det vore alltför illa af mig; cle fingo ju då också

hela min anclel af ledsamheterna. Nej, jag får allt gå ned

igen. Men du kan ju stanna här, Tom; och om du släpper

ned ett snöre genom fönstret, så skall jag lägga mat i

en korg, som du sedan kan hissa upp till middag åt clig.

Men, käre Tom, tag reda på den där odrägliga tandborsten;

-annars måste jag gå och leta efter den hela clagen.»49

»Nå så vänta litet då; låt mig tänka efter, hvar hade

jag den sist? Jo, jag kilade in den i fönsterspringan en

qväll, då det blåste och fönstret skallrade så — men nu är

den icke qvar där. Sedan rörde jag en gång om

lemonad i min mugg, med skaftet, men där är icke den heller

nu. Hvart i all världen har den väl tagit vägen? Jo!

nu minns jag! Du kan leta efter den i sallatssängen:

jag tror nästan, att den ligger där!»

»I sallatssängen!» ropade Bess häpen.

»Än sen då! Jag kastade den ut genom fönstret

härom qvällen efter en katt, och jag kan tänka mig, den

for väl så pass långt som till sallatssängen.»

»Åh, så tråkigt det va"! hur skall jag då bära mig åt?

hon får naturligtvis se mig, när jag går dit och ser efter.

"Nå farväl med dig då, Tom», suckade den stackars Bess.

»När jag hvisslar nedanför fönstret, så kan du komma och

-draga upp korgen. Ack, hvad jag önskar, att du själf

kunde gå efter din tandborste; jag vet så väl, att jag aldrig

får reda på den.»

»Om du icke gör det, så kan du säga, att jag kom att

svälja den i brådskan i morgse», ropade Tom efter systern,

som nu långsamt gick ned för trappan; därpå återvände

han till sin befästade fristad, och roade sig med sin färglåda

•och sin ritbok: men jag är ledsen att nödgas tala om att, i

stället för att öfva sin konst på fredliga landskapsmotiv,

•den unge artisten företrädesvis gaf sin talang luft i

gräsliga karrikatyrer, och att alla de fåglar och djur, som fyllde

papperet, buro en afskyvärd likhet med hans faders äldsta

syster. »Fängelsets skuggor hade redan börjat falla på den

unge missdådarens stig» — skulle en poetisk moralpredikant

hafva uttryckt sig, vid anblicken af detta tidiga förderf.

Emellertid hade Bessi i största hast borstat upp sitt hår

litet och återvände därpå till fastern, som hon fann i

förmaket, sysselsatt med att omsorgsfullt damma af

bord-;studsaren, med ett omisskänneligt uttryck af outsäglig

vedervilja och djupt ogillande, såväl i näsan, som ända ut

i fingerspetsarna.

» Gå och sätt dig!» sade hon snäft till Bess, som genast

satte sig ned. Fru Hampton slutade med sitt trefliga göra

Nya Småttingar.50

och skakade sedan dammhandduken utanför fönstret samt

hängde så upp den i skrubben, och återvände därpå till

barnen, hvilka, illa till mods, sutto och växlade skygga"ocfr

förstulna blickar.

»Visen fram edra tandborstar», sade hon. Bess

företedde dem. Fru Hampton tog dem barskt, och

undersökte dem noga. »Torra som ben — jag kunde just

tro-det», anmärkte hon. »När nyttjade du din sist, Elisabeth?»

»I förgår — nej, dagen före», stammade Bess.

»Och du?» — till Archi. — »I förra veckan, men

jag kan inte borsta mig om tänderna, för jag har brutit

armen af mig.»

»Och du, junker?» — till Bob, som vred sig som

en mask på en metkrok och svarade, att han icke

alls-kom ihåg det.

»Men clet är ju ovärdigt! Rent af skamligt! sade Faster

Maria. »Och här finnas ju bara tre, hvar är Toms?»

»Därnere i sallatssängen», svarade Bess, som i likhet

med fäderneslandets fader*, ej var i stånd att säga en

osanning, och ej heller ens förstod sig på att söka

undanflykter eller att tiga med sanningen. — Detta kräfde en

förklaring.

»Jo han kastade den efter en katt härom natten»r

stammade hon.

»Den pojken kommer att sluta i galgen», förutsade

Faster Maria högtidligt, men hon brydde sig icke om att

genast skicka upp efter honom; huruvida detta nu kom sig

af fruktan, att han skulle i förtid uppfylla hennes profetia

genom att ögonblickligen göra sig skyldig till dråp, med

henne själf som offer, eller därföre att hon hade

tillräckligt att göra ändå, vet man icke.

Men Bess fick åtminstone så till vida skäl att räkna,

sig som profet att hennes spådom snart gick i fullbordan,

beträffande de unga Bradleyarnas intvålande, borstande och

skurande på ett sådant sätt, och det nu mecl Faster Marias

högst egna händer, att de aldrig, aldrig skola glömma det,

om de än få lefva till en aldrig så hög ålder. Knappt var

* George Washington.51

detta öfverståndet, när en munter hvissling hördes

utanför, hvarvid Bessi genast, som ett rådjur, sprang ut ur

rummet för att möta fadren, som kom ridande hem ifrån

staden.

»Tag mig upp, Pappa!» ropade hon ifrigt, och satte

sig därpå, med hans hjälp, ganska ledigt upp i sadeln

framför honom.

»Pappa!» ropade hon nu, i andlös brådska, som om

hon hvart ögonblick fruktade att få se fasterns höga

gestalt närma sig. »Vet Pappa, Faster Maria liar kommit hit

och Farbror Daniel, och det är så förfärligt! Men Pappa

skall icke tro henne — hon tänker visst säga osanningar

om oss, i synnerhet om Tom — och hon påstår, att han

kommer att sluta i galgen, för att han inte har borstat

sina tänder, och för att han inte ville låta lefvern spräckas

på sig — och Tom gick bara ner i brunnen lör att taga

upp tekannan — och det gjorde han så skickligt och

bra så — men vi orkade inte draga upp honom igen —

och de kommo öfver oss, medan vi höllo på och

försökte — och Faster Maria tyckte att hela huset såg

ut som en svinstia — ja det sa" hon, och hon har skurat

oss så fasligt! — — här höll Bess upp ett tag för att

hemta andan.

»H-y-y-yh!» hvisslade herr Bradley.

»Ja Pappa må väl hvissla!» utropade Bessi, som kände

sig riktigt uppmuntrad genom detta uttiyck af faderns

sympati. »Men du får lof att lofva mig att inte straffa

Tom, för han har verkligen inte gjort någonting illa alls —

det var bara för att han inte ville stå där och vända på

sig framför elden, tills han hade blifvit död — nej kokt

— nej alldeles torkad igen, var det jag ékulle säga. Det

blef alldeles för hett, ingen menniska kunde stå ut med

det — säg Pappa,* slipper inte Tom få något för det

— lofva mig det Pappa! Vill du det?» — och Bess

tog sin fader om halsen så hårdt, att han knappt kunde

andas.

»Naturligtvis slipper han att straffas, om han inte

gjort något illa», sade Herr Bradley — i hvars själ ett

gammalt minne nu vaknade, från hans egen moderlösa52

barndomstid, af Syster Marias uppfostringsmetod med

handkraft.

»Men hoppa nu ned igen mitt barn, och säg till åt Karin

att hon skyndar sig med middagen; jag är alldeles

förfärligt hungrig. Jag kommer strax efter in. Hvar är

Tom nu då?»

»Han har läst in sig på sitt rum, och säger att han

inte kommer ned, förrän Faster Maria har rest sin väg

igen. — Och vet du Pappa, det är allt bäst att jag får själf

tala om för dig alla stygga saker, som vi ha gjort, sedan

Mamma for, för Faster Maria har lurat ut hvartenda smul —

och om hon får se, att Pappa inte vet någonting om"et, så

kommer hon bara och påstår, att Pappa inte alls ser efter

oss» — lydde nu Bess moderliga råd.

»Nej hör du, skynda dig nu bara du, och spring och

säg till åt flickorna, att de skynda på med middagen,

och att de skola sätta fram på bordet allting, som de

veta att Mamma vill ha det, när hon är hemma. Jag

kommer strax efter in själf. Men kom ihåg det Bess, du

får allt lof att tala med litet mera aktning om Faster Maria.»

Bess lydde genast och sprang in, hvadan Herr

Bradley lämnades ensam med hästen, gamle Dick, som

sålunda blef det enda vittnet till den förändring,

husbondens min nu undergick, medan han själf tog af sadeln

och släppte hästen ut på bete. Det första Bess gjorde, i

glädjen öfver att så till vida hafva lyckats häfda Toms

fri- och rättigheter, var att springa upp till hans dörr,

och genom nyckelhålet meddela honom denna glada nyhet.

«Ja, det kan göra detsamma», sade Tom, »för jag

kommer inte ned i alla fall.»

»Åhjo, gör det, snälle Tom; det blir så odrägligt

om du inte kommer med. Du må tro, jag skulle nog

inte svika dig, jag, om du behöfde mig.»

»Ja, men då tar hon bara och skurar mig med»,

invände fideikommissarien till Bradley, helt missmodig

»Nå, så låt då bli att komma ned, förrän maten är

framme, för clå hinner hon inte med det» — fann sig

den aldrig rådlösa flickan.

»Hvad få vi till middagen då, Bess?»53

»Ja, det kan jag verkligen inte säga. Jag är rädd

att vi inte ha någonting annat än bönor och fläsk. Men

käre Tom, var nu snäll och kom ner ändå; tänk på Pappa!»

»Ja kanske hon tänker gräla på honom — nåja, jag

vet inte — det kunde nog vara lustigt att höra henne

taga itu med Pappa, och att se hur han då bär sig

åt — ja, kanske jag kommer ner då. Vi få väl se!»

»Nå, det var då riktigt snällt af dig, Tom»,

utropade Bess, med en min af tacksam beundran. Jag

visste väl jag, att du inte skulle lämna mig ensam i

ulfva-gapet, — men, hör du Tom, du får allt vara snäll då

också och borsta dig litet i håret — bara för denna enda

gången, för Mammas skull ser du — och så taga på

dig den röda halsduken — vill du inte det — säg?»

»Nej, se det vill jag då verkligen inte! Om jag nu

tar och borstar mig i håret, så är det mer än som

behöfves, och clet är inte värdt att säga ett ord mer om

den saken. Men Bess, hör du? — har hon sagt

någonting om Mamma? — för om hon det har, så ska" ja!

minsann ge"na, jag!»

»Nej, men Tom!» skrek Bess till och tappade andan

i sin häpenhet öfver en sådan vanvördnad mot Faster

Maria. »Huru kan du säga någonting så förskräckligt?»

»Jo, det ska" gå som en dans det. Hvad var det

hon sade då?»

»Jo, hon sade att Mamma icke hade någon kraft,

och inte dugde till att uppfostra oss allihop, såsom hon

borde.»

»Ja det säger jag dig, Bess! Det där tål jag inte,

jag tål"et inte, jag tåVet iyite/» — och vid hvarje — »tål

inte», riktade Tom ett väldigt slag med knytnäfven mot

en stackars oskyldig kudde, som utgjort hans hufvudgärd,

så att denna knölades ihop till en oformlig massa.

»Se där har du, och där, och där!» skrek han, i

det han lät sitt raseri mot fastern gå ut öfver den olyckliga

kudden. Bess, som blef rädd, att Tom i sin vrede kunde

komma på den idéen att återtaga sitt nyss gifna löfte att

komma ned till middagen, skyndade sig nu att komma sin

väg, och gick ned i salongen, elär hon just kom lagom, för54

att, i detsamma hon steg in, få höra huru Faster Maria

sade till fadren:

»Ja, huru pinsamt det än blir för mina känslor,

så stannar jag ändå qvar här — hör du det Thomas?

— tills din hustru kommer tillbaka hem. En sådan

misshushållning, sådan smuts och oordentlighet,

någonting sä verkligen upprörande på allt sätt och vis, hade

jag aldrig kunnat ens drömma om, därest jag icke nu

fatt se det alltsammans själf, med dessa mina egna ögon.»

»Nå, men kära Syster, låt bli att bråka sådär om

dina ögon», sade Herr Bradley — och det hördes att

han var ond — »ja, hvems ögon skulle du väl då se med,

om inte med dina egna? Och du behöfver visst inte

stanna qvar hos oss, om du icke själf tycker clet är

trefligt — barnen och jag reda oss rätt bra ensamma och för

oss själfva. — Men kom nu, och försök att vara så

hygglig du kan, så skola vi gå och få oss litet middagsmat.»

Farbror Daniel, som satt och läste, blef nu också

tillsagd, och middagen började. Den var verkligen mycket

tarflig, jemförd med de präktiga kalas, Fru Bradley

plägade ställa till för att tillfredsställa sin svägerskas

anspråk. Faster Maria gick också ogeneradt på och bara

kritiserade, och gaf, alldeles oombedd, till bästa allt hvad

hon tyckte och tänkte om den slags matlagning, hvarmed

hon denna gång, i sin broders hus, fick göra bekantskap.

Tom hade, under tiden, helt tyst och obemärkt smugit sig

in, och satt sig bredvid sin syster. Men när så till slut,

till efterrätt, en kaka kom in, som såg ut att vara

alldeles misslyckad, och därtill blef framsatt, medan ännu

förrätten stod qvar på bordet, var Faster Maria bokstafligen

tillintetgjord.

Detta var ju alldeles förskräckligt! Det var rent

af vidunderligt!

»Thomas Bradley!» — sade hon med ett egendomligt

tonfall, någonting midt emellan ett lipande och ett flämtande

— »det är kanske icke det, du vill, men ser du, jag

är din dotters gudmoder — och jag har ett moraliskt

ansvar — och jag stannar här, tills din hustru kommer igen.»55

»Nu kilar allt jag. Bess du!» — hviskade Tom,

under det att hans fader svarade fastern.

»Nej, men Tom, hvart ska" du då ta"vägen?» frågade

•den stackars Bess, som redan i tankarne såg Tom ifärd

ined att rymma för att gå till sjös.

»Jo, jag går och telegraferar till Mamma, att hon strax

kommer hem igen» — svarade Tom — och utan att ens

vänta tilldess efterrätten serverades, smög han sig från

èordet, och var snart på väg ned till byn.

ÅTTONDE KAPITLET.

Allmän oreda.

Så snart denna otrefliga middag väl var öfverstånden,

tillkännagaf Faster Maria sin afsikt att gå ut i köket tor

att hålla räfst med Karin. Men först satte hon Bess till

att fålla en kökshanduk, medan Archi fick sig en andlig

.skrift att läsa och begrunda, och Bob fick taga fram sin

räknebok och läsa öfver multiplikationstabellen, med sträng

tillsägelse att han icke skulle få gå utom dörren, innan

lian kunde sitt »nio gånger noll är noll» etc. rent som

£tt vatten.

»I eftermiddag skall jag taga min egen vagn och

iara in till staden, för att uträtta några ärenden och annat,

:Som jag där har att göra. Och om ni då varit riktigt

snälla, så tager jag er med mig.»

Med dessa ord seglade därpå Faster Maria, helt

majestätiskt ut i köket, medan de tre alldeles förskrämda barnen

sutto qvar, raka och styfva, som hon hade sagt åt dem att

sitta, och sågo lika missbelåtna som rädda ut. Herr Bradley

hade föreslagit Farbror Daniel att företaga en rundpromenad

•och bese egorna i hans sällskap, hvaröfver barnen voro

alldeles utom sig af förtviflan och fasa, ty om Pappa nu

gick bort och lämnade dem ensamma och öfvergifna i56

Faster Marias våld — ja då kände de på sig, att det i

sanning var ute med dem.

Nu var det emellertid, som det var — och där måste

de, i hvarje fall, nu sitta hela eftermiddagen! Ack, så.

klart solen sken, och så blå himlen var, och äpplena så.

röda och päronen så gula och saftiga — just i dag!

Sannerligen inqvisitionens värsta tortyr kunde vara

plågsammare, än hvad de nu ledo! Att vara tvungna att sitta inne

i det fina, omsorgsfullt städade förmaket, en solig,

herrlig oktoberdag, medan hela naturen utanför tycktes ropa.

dem ut — huru skulle Bradleys barn kunna stå mot

något sådant?! Tänk, det var ju eljes alldeles omöjligt

för dem att hålla sig inom hus längre, än på sin höjd

en timmes tid för hvarje gång, vädret månde vara hurudant

som helst. Till och med om söndagarna, brukade de

få-taga sina böcker och sätta sig att läsa ute, under träden,,

och när de kommo hem från kyrkan, gaf Mamma dem

alltid lof att först springa i kapp tre gånger omkring

ladan — »för att släppa ut ångan», som Mamma sade

— innan de behöfde antaga den min och hållning,

Sabbaten kräfver.

Och i dag var det ändå inte söndag! Det var ju

bara torsdag! Hvad rätt hade Faster Maria att låta dem

sitta inne på en torsdag?

»Nio gånger ett är nio, nio gånger två är tio», rabblade

Bob, med blicken stadigt riktad mot fönstret genom

hvilket han såg en flock kråkor, som slog ned i en af

de-praktfullt brokiga lönnarna därnere på ängen.

»Jo pytt också», sade Archi — »Nej läs inte högt,,

snälle Bob», tillade Bessi, i det hon missmodigt lät sia

synål gå upp och ned.

»Nej men, horden ni», utbröt Archi, som plötsligen

fick en idé, »om vi äro snälla, så få vi fara ut med henne

och åka. Hör du, Bob, då skola vi vara så stygga som

vi nånsin kunna.»

»Ja det är jag med om!» sade Bob, i det att han

först ett ögonblick balanserade med boken på tåspetsen,,

för att sedan helt behändigt med en spark förpassa den.57

till andra ändan af rummet. »Hvad skola vi då börja

med? Jag är med om hvad som helst.»

I samma ögonblick hördes Faster Maria komma, då

Bob genast fick brådt att springa och taga upp boken

igen, för att på nytt sätta sig och läsa med största

ifver. Men ingen faster kom in; hon hade endast gått

förbi dörren, och det var således endast blindt alarm.

»Ack, en sådan kruka!» sade Archi. — »Nej jag är då

visst ingen kruka», svarade Bob vresigt. — »Att vara rädd

för en faster!» hånade Archi. — »Ja du är inte en

smul" modigare själf vet du», skrek Bob.

»Nej, nu fån ni hålla er i styr, båda två», sade Bess.

»Om ni viljen vara lugna, så skall jag tala om något

roligt för er. Tom har gått och telegraferat till Mamma,

för att be" henne komma hem genast, så att, i morgon

afton, kunna vi hafva henne här. Därföre skola vi nu

vara riktigt snälla, så mycket som vi kunna, ända till

dess, för att visa Faster Maria att Mamma, ändå, förstår

sig på att uppfostra oss riktigt.»

»Har hon sagt, att vi voro illa uppfostrade?» frågade

Archi. Bess nickade. Archi såg dystert på Bob och

pekade med tummen mot befrielsens dörr. Bob förstod

genast vinken, kastade boken ifrån sig ännu en gång,

och inom ett ögonblick voro båda de små vildfåglarna

flugna ur buren — och när Bess ändtligen fått upp en knut

som slagit sig på tråden, och tittade upp, såg hon genom

fönstret de förrymda fångarne och hörde deras vilda, trotsiga

jubelskri, under det de på snabba fötter ilade bort till ladan.

*Nej men det var ändå bra illa gjordt af dem!»

utropade hon, »när jag stannade hos dem, fast det var så

tråkigt, och inte ens sprang med Tom, bara för deras

skull! Men det är så likt pojkar! Jag undrar just,

hvad de nu tänka taga sig till? Det blir nog någonting

förskräckligt — det är jag då alldeles säker på.»

Ingenting annat än tanken på att hennes mors

anseende för »duglighet» som uppfostrarinna stod på spel,

kunde ha afhållit Bess från att genast gå ut, hon också, och

springa efter Tom; men hon- kände på sig, att hon åtminstone

borde vara snäll, annars kunde ju Faster Maria alltid få58

någon smula mera skäl att säga, som hon brukade, att

de allesammans voro de värsta och ostyrigaste barn, hon

någonsin sett i hela sitt lif. Och därföre satt nu Bess

qvar så stilla, och suckade tungt, men sydde ordentligt,

ända tills hon fick höra ett förfärligt oväsen ifrån köket,

så att hon, när detta allt mer och mer tilltog, till slut

ansåg, att det var hennes plikt att gå och se efter,

hvad det var, som vållade denna uppståndelse.

Hon fann då Faster Maria stående midt i köket.

Framför henne stod Karin med armarna i sidorna, ansiktet

blossande rödt och den otvetydigaste hållning af öppet

trots, under det Fröken Maggi satt där i en gungstol,

klädd i sin bästa hatt och schal. Det var uppenbart, att

den sistnämnda nyss återkommit från sin visit hos

grannens, och så småningom höll på att sätta sig in i det

förfärliga, som under hennes frånvaro inträffat, eller att

Faster Maria hade kommit för att taga regeringstömmarna

öfver hela huset, henne själf inberäknad. Likaså

uppenbart var det, att Karin förklarat Öppet uppror, och att

ett inbördes krig rasade i det olyckliga hemmet.

»Och jag tänker inte tåla mer af er heller!» skrek

Karin, just som Bess kom in i köket. »Ni skulle kunna

pröfva ett helgons tålamod. Laga er ut ur mitt kök,

säger jag, ni gamla drake där, annars så kastar jag

disktrasan på er! Ni har rentaf gjort mig galen! Se,

Magg! se bara, hvad hon har tagit sig till! Alla mina

disksaker framdragna ur skåpet, alla mina grytor och

pannor, som jag hade skurat så blanka, slängda rundt

omkring, hela min tvätt utstjälpt ur korgen, och alla mina

burkar uppochnedvända, och mina lådor och skåp

genomsnokade, och allting huller om buller! Och den där ska7

gå och gälla för ett bättre fruntimmer! En töcken som hon!

Att gå och nosa och snoka i andras gömmor, och göra

närgångna frågor, och banna och skrubba de stackars

barnkräken, och snäsa husbond",--åååh! !» Detta sista

harmfulla utrop var så uttrycksfullt, att själfva Faster

Marias oförfärade mod för ett ögonblick svek henne, så

att hon helt hastigt slog till reträtt. Olyckligtvis kom

Herr Bradley just i detta ögonblick tillbaka, i sällskap med59

den fredsälskande Farbror Daniel, och blef ögonblickligen

anmodad att taga uti med saken. Med våldsamt upprörd

röst, uppräknade Faster Maria alla Karins brottsliga

tilltag och förseelser, och slutade listan med att framhålla

hennes grofva vanvördnad gent emot Hennes Nåd själf.

»Och jag yrkar ovillkorligen på7 Thomas», tillade

Faster Maria, såsom sitt ultimatum, »jag yrkar på, att du

ögonblickligen afskedar den där druckna irländskan. Jag

tillåter inte att hon får stanna en enda timme i detta lius,

så länge jag är här. Jag har aldrig blifvit till den grad

förolämpad i alla mina lifsdagar — aldrig i alla mina

lifsdagar!»

»Ack, Syster Maria», sade Herr Bradley, »kan du

ej låta udda vara jämnt för en gång, utan att bråka så

mycket? jag är ledsen, ifall pigan varit näsvis emot dig,

men sätt dig öfver det där, så är du snäll. Du behöfver ju

aldrig se henne mer, det finnes ju ingen anledning för

dig att gå ut mera i köket och — —»

»Jaså, inte det?» svarade Fru Hampton med

öfverlägset förakt. »Jaså, ingen anledning? Det bevisar aldra

bäst, hur mycket du förstår af den saken. Det må vara

ditt sätt och din hustrus sätt, att hålla er borta från

köket. Af hvad jag sett i dag, kan jag nog tänka mig

att det är på det viset. Men det skall jag säga dig,

Thomas, en gång för alla, att det icke är mitt sätt. Se dig

bara omkring 1 Sådan smuts! Gå in och titta i ditt kök! jag

har aldrig kunnat föreställa mig något sådant! jag kom

hit för att tillbringa en stilla och treflig dag hos er, och

stanna öfver natten. Och hvad är det första jag ser? Jo

Tom och tekannan ligga nere i brunnen! Min mors

tekanna! Och du vet mycket väl, att den tekannan skulle

jag rätteligen ha haft. Nere i brunnen! Och din äldste

son nästan ihjälfrusen, och alla dina barn i ett tillstånd

af smuts och oordning, som jag ryser bara att tänka på;

och hela ditt hus och hem sedan! Och en sådan middag!

Och till råga på allt, kommer så din druckna kokerska och

öfverfaller mig med skällsord — kallar mig för »en

gammal drake!» Thomas, jag försäkrar dig, att det kommer

jag aldrig att förlåta dig — aldrig! om du låter den qvinnan60

stanna qvar i din tjänst! Du är mig allt någon smula

tack skyldig, tänker jag, dina barn kunde möjligtvis också

blifva mig någon tack skyldiga — men jag vill ej tala om

tacksamhet, ehuru ingen människa vet, hvad jag haft att

utstå och gå igenom för din skull, när du var liten. Jag har

uppfostrat dig, Thomas, och jag har skött dig och vakat

Öfver dig, när alla läkare hade öfvergifvit dig, och jag

har trälat för dig hela min ungdom; och nu, då jag är

gammal — nu skall jag bli på detta viset förolämpad i

ditt eget hus!» Här svek rösten Fru Hampton och hon

började snyft?.

Herr Bradley våndades. Han visste med sig att

han var en beskedlig karl; det fanns åtskilliga af hans

bekanta, som sade att han var litet försumlig och maklig af

sig - - men alla voro eniga i att erkänna hans goda hjärta

och hans saktmod. — Här var nu en afgörande

vändpunkt. Tiden var inne, då han måste bemanna sig. Men

— huru skulle han egentligen bära sig åt?

»Maria», började han saktmodigt, »om du visste,

huru svårt det är för min stackars Mari att komma öfver

riktigt bra tjänare, skulle du ej bedja mig af skeda någon

medan hon är borta. Karin har nog ett hastigt lynne, det

är sant, men hon är i alla fall en god människa. Grör

det nu bara icke till en fråga, som för dig personligen har

någon vidare betydelse, ty då blir jag ju tvungen att skicka

bort henne. Haf fördrag med henne bara for den här gången,

som en god, snäll syster, så skall jag se till, att hon visar

sig mera aktningsfull hädanefter.»

»Thomas, du har alltid varit svag till karakteren,

men nu är du då riktigt ynklig. Jag vill göra det till en

personlig fråga. Jag vill icke hafva fördrag. Har jag

hunnit till mina år för att bli kallad för drake? Ja,

och gammal drake till på köpet, och att blifva hotad

med en disktrasa! Nej, jag tänker aldrig förlåta det. Jag

har blifvit förolämpad i ditt hus, och så framt icke denna

qvinna ögonblickligen blir afskedad, vill jag aldrig sätta

min fot inom din dörr mera. Var det för detta, som jag

har uppfostrat dig så omsorgsfullt — som jag släpade och

slet med clig, när du hade strvpsjukan och mässlingen61

och kikhostan och vattkopporna, allt på ett år? Ja, och jag

gjorde min skyldighet mot dig, ända tills du blef gift —

och då gaf jag dig en god handräckning att sätta bo med

också. Andra bröder skulle tänka på allt sådant där, men

det gör icke du. Och nu på gamla dagar skall jag bli

förolämpad i ditt hus.»

»O, fören mig då till galgen, där får jag ro

åtminstone !» utropade Herr Bradley alldeles utom. sig, och

sprang så fram och ställde sig midt framför sin syster.

»Ja, Maria, om du lofvar att aldrig säga ett ord

om det mera, så skall jag då skicka bort Karin och det

med ens; men för allt i världen, tala aldrig sedan mera

om saken. Jag har aldrig kunnat fördraga prat.»

»Jag föredrar också handling», sade Faster Maria

sträft. — Herr Bradley drog en djup suck.

»Nåväl, om jag måste det, så får jag väl lof då»,

sade han, med ett svagt hopp, att hans syster möjligen

skulle vekna litet till sist.

Men då intet tecken till något sådant syntes, styrde

han låggsamt sina steg till köket. Där hade stormen nu

något lugnat af, men ett harmset mullrande och brummande

vittnade ännu om luftkretsens häftiga skakning. Herr

Bradley drog ett långt andetag och började.

»Karin, du har varit mycket ohöflig mot Fru Hampton,

och jag kan ej annat än ogilla ditt uppförande. Jag —»

»Uppförande!» brast Karin ut, »ja, inte är det då hos

Fru Hampton, jag tänker gå i skola för att få lära

folkvett, och, sannerligen, Herr Bradley, hvad jag har måst

utstå af henne i dag, har rakt krossat mitt hjär-r-r-ta! —

med hennes nosande och snokande i alla vrår, och hennes

frågor och sqvaller »hur stor lön jag har!» och »hur

mycket går slaktarräkningen till?» och allt möjligt — det

där alls icke likt bättre folk, och inte likt våran egen söta

fru heller. Ah, hon har rent af tagit lifvet utaf mig i

dag!» Och Karin smälte i tårar.

»— och så mina grytor och pannor kastade rundt

omkring, och hela köket uppochnedvändt, och hon som

ger sig till att kalla mig skällsord, »irländska slamsa»

och så"nt där — och kommer och säger till mig, att min62

kaka var usel och mitt bröd surt, när det i stället är

alldeles säkert att det bara är hon själf, som fick degen

att surna, med samma hon steg inom dörren!»

Det föreföll nu Herr Bradley, som om, den roll,

han fick spela i denna konversation, var skäligen

underordnad; och han stod nu faktiskt där och hörde på

huru hans syster oqvädades, i stället för att afskeda den

som tog sig en sådan frihet; och han beslöt därföre att

göra slag i saken, och det med ens.

»Du behöfver ej säga något mera», sade han. »Du

har varit ohöflig och får därföre flytta.»

»Flytta?! — jaså!» skrek Karin, i det hon ställde

sig midt framför honom med både ögon och mun på vid

gafvel. »Flytta! Jaså, är det på det viset? — Ja då skall

jag min själ, gå — och det strax ändå. Var då bara

så god och betala ut till mig hela min månadslön, så

skall jag gå, och det redan i qväll.»

»Nåja, men så brådtom är det väl icke heller»,

återtog Herr Bradley — men afbröts nu af Maggi.

»Ja då skall jag också be att få flytta, Herr Bradley.

Karin och jag äro goda vänner, och om hon går, så går

jag med. Fru Dugan ville ha oss båda för en månad

sedan, och har bjudit oss mycket större lön, men vi vill

inte flytta ifrån Fru Bradley, som är en sådan söt och rar

fru, det är då säkert ändå, men nu, eftersom hon är borta,

och ingen kan stå ut med att vara här, tillsammans

med Fru Hampton, så får jag önska er allt godt, Herr

Bradley och barnen också — och då kunna vi så gärna ge

oss af med ens. När Frun kommer hem, får hon göra

upp med vår lön, och så var så god och säg henne, att

det icke är vårt fel, att vi lämna er på det här sättet.

Ni kan gärna låta Fru Hampton laga maten åt er, efter

hon är så ferm i köket.»

Och med ett litet flin slutade Maggi sitt tal, och Herr

Bradley gick sin väg, med händerna i fickorna och

axlarna uppdragna nästan ända till öronen.

»Nå, Maria — nu hoppas jag då, att du är belåten»,

sade han. »Jag har sagt upp Karin åt dig, och nu flyttar

Maggi med — och de gå båda två sin väg redan i afton.»63

»I afton! Hvem skall då laga frukosten åt oss i

morgon bittida?»

»Ja, inte vet jag», sade Herr Bradley, i det han

gick ut. »Det är fruntimmersgöra det. Jag har nu gjort,

hvad du fordrat; nu fån ni bära följderna, som ni behagen.»

Nå, Faster Maria hörde till dem, som aldrig erkänna

sig besegrade, och upptog saken med kallblodig värdighet.

Hon var dessutom ett fruntimmer af mycken kraft och

rådighet, samt rik på utvägar. Hon bevittnade följaktligen

de två tjänarinnornas affärd med barskt majestät, och

skickade Bess att tillsäga sina bröder att komma och läsa

upp sina lexor. Bess var då tvungen att upplysa henne

om att de rymt. Faster Maria snörpte på munnen och sade

ingenting; men troligtvis tänkte hon så mycket mera.

Hon ropade på Farbror Daniel och sade, att hon ville

åka in till staden, och att det var så godt, att han sade

till om vagnen, hvilket också skedde, hvarefter hon med

den stackars Bess på framsätet körde sin väg, i afsikt

att i staden få fatt på en hjälpkokerska, samt för att

köpa litet bröd, ägg, torkad frukt och andra lämpliga

matvaror, till familjens uppehälle, under den tid, hennes

regemente skulle vara.

Bessi hade tagit sin bästa hatt och klädning på sig;

hon hade i största hast lagat sina handskar och knutit till

sina kängband. Hon visste nog, hvad som var riktigt och

passande, äfven om hon icke alltid gjorde det — hvilket

måhända kan vara till tröst för somliga mödrar. Bess

var ganska glad öfver att få komma ut i friska luften,

äfven om hon måste åka sådär högtidligt,, och hon såg

verkligen så söt och fin ut, att Faster Maria själf blef

litet blidare stämd emot henne, och sade att hon skulle

få komma och helsa på henne på en vecka, nästa jul.

»Nehej — inte om jag på något vis kan slippa», tänkte

den sedesamma Bess, men hon sade det icke. Faster

Maria rådde henne därpå att begagna ryggplåt för att

inte bli kutryggig, och ordinerade dessutom helpension

och snörlif, latinsk grammatik och rågmjölsvälling, samt

åtskilliga andra goda saker af samma slag, hvadan tiden

gick fort, medan hästarne trafvade på, så att de snart64

kommo fram till staden, där de då höllo framför porten till

det största huset på den förnämsta gatan.

Detta hus tillhörde Fru Drew, en gammal och

förtrogen väninna till Fru Hampton. Bessis mor brukade göra

visit hos henne, men tyckte just inte egentligen om henne,

ty Fru Drew gaf henne alltid en mängd råd och

anvisningar angående barnuppfostran, och Fru Bradley visste

mycket väl, att hon med Faster Maria plägade diskutera

hennes affärer, och att de två voro af ungefär samma mening

beträffande hennes »duglighet». Det var nu af högsta

vikt, att Bessi skickade sig riktigt bra hos henne; detta

insåg hon också själf, och satt därföre så rak och

stillsam vid fönstret och såg ut på gatan, med båda händerna

i knäet, en riktig bild af ett snällt och väluppfostradt barn.

Plötsligen spratt hon till och gaf till ett lätt anskri,

började oroligt guppa upp och ned på den mjuka

resårstolen, knäppte hårdt ihop händerna, såg ängsligt på Faster

Maria och Fru Drew, som höllo på och sqvallrade af

hjärtans lust där borta i soffan, såg därpå återigen ut

genom fönstret, skrek ånyo till, samt rusade till slut

hufvudstupa ut ur rummet och ned på gatan, i det hon

häftigt slog igen porten efter sig.

»Hvad i all världen var det, som kom åt barnet?»

utropade Fru Drew, i det hon skyndade fram till fönstret.

NIONDE KAPITLET.

Faster Marias missbelåtenhet når sin höjd.

Hvad Bessi såg från Fru Drews fönster, var hvarken

mer eller mindre än en svärm pojkar, som kommo gatan

fram, synbarligen inbegripna i att göra någon odygd. De

tycktes hålla på med att förfölja och plåga någon eller

något, som var där midt i klungan, hvem eller hvad kunde65

Bessi ej strax se; men allt efter som de kommo närmare,

hörde hon ett hjärtskärande, oartikuleradt qvidande eller

jämrande, och då hopen ett ögonblick delade sig

uppfångade hon en skymt af Ked, den stackars idioten, som

så nyligen räddat henne från att drunkna. Han hade

händerna bundna på ryggen, hatten nedslagen öfver ögonen

och skuffades sålunda framåt, alldeles blind och

hjälplöst förvirrad, midt ibland sina grymma förföljare, som.

knuffade honom hit och dit, hånade honom, slogo honom

och försökte få honom att falla omkull, med ett ord pinade

den stackaren på alla möjliga sätt. "De voro synbarligen

på väg med honom till en pump, som fanns där i

närheten, och Bess förstod ögonblickligen, att de tänkte duscha

honom. Ingen under då, att hon skrek till och rusade

ut! Men man kan tänka sig Fru Hamptons fasa, när hon

tittade ut genom fönstret, öfver axeln på Fru Drew, och

fick se sin lilla brorsdotter, i lifligt handgemäng med en

gatpojke, under det att en tjutande pojkskara stod

omkring och skrek för att uppmuntra de stridande. Bess

hade rusat ned utför trappan, i detsamma som pojkhopen

drog förbi, och hade rusat in midt i högen, med en så

plötslig och oemotståndlig fart, att hon förbluffat och för

ett ögonblick skingrat fienderna. Hon hade fattat Ned vid

skuldran och släpat honom fram till trappan utanför Fru

Drews ståtliga hus, och skulle just leda in honom, när

pojkarne, som hunnit hemta sig från sin häpnad,

upp-gåfvo ett stridsrop och en af dem, uslare än de andra,

slog till Bess.

Ögonblickligen tändes i den lilla flickans ögon en

låga af uppflammande vrede och, utan att egna en enda

tanke åt Faster Maria, åt Fru Drew eller åt sin egen

belägenhet, besvarade hon slaget med en duktig örfil, som kom

gossen att tumla ett par steg baklänges, ty, som Fröken

Bradley aldrig nyttjat ryggplåtar eller snörlif, utan vant

sig att fritt bruka sina lemmar, var hon, när det bar

till, i stånd att på ett otvetydigt sätt ådagalägga, hvilken

kraft, som bodde i hennes armmuskler.

Pojkarne uppgåfvo nu ett bedöfvande hurra och

bildade krets, i det de skreko: »låt dem två hållas, låt

Nya Småttingar. 566

dem två hållas!» — och det var just i detta intressante

ögonblick, som Faster Maria tittade ut genom fönstret.

»Oh!» stönade hon alldeles förtviflad: »Thomas

barnungar taga rent af lifvet af mig!» och sjönk sedan ne&

på en stol, alldeles öfverväldigad af sina känslor.

»En sådan tilltagsen och illa uppfostrad flicka!»

utropade Fru Drew, i sin förtrytelse. I detsamma kom

den där pojken, som slagit Bess, åter fram för att

fatta tag i Ned, och närmade sig sitt offer på ett

hotande sätt.

»Spring upp för trappan du, och gå in med dig»,

ropade Bess; men den stackars Ned stod där bara ocm

skälfde i hjälplös förskräckelse, hvarföre Bess fattade tag

i hans händer, och drog honom med sig.

»Vill du bara låta honom vara, annars slår jag ut

hjärnan på dig!» skrek den andre pojken, i det han

våldsamt drog Ned åt motsatt håll och slog till honom.

Bess såg sig omkring efter hjälp, men de

öfrige-pojkarne betraktade tydligen hela saken som ett enskildt

slagsmål emellan Bess och hennes motståndare, hvarföre

de icke gåfvo henne någon annan hjälp, än genom sina/

uppmuntrande tillrop af: »gå på du min tös, och låt se

att du rår på honom!» »Ge honom på Ögonen, du jänta»

där!», med flera uppiggande uttryck.

Men Bess hade redan uttömt hela sin vrede och all

sin kraft, i det enda slaget, och blygseln öfver

hennes-belägenhet steg nu med brusande kraft upp öfver öronen,

på henne.

Hvad skulle hon nu taga sig till? — Hvad som helst,,

utom att fegt öfverlemna Ned i hans fienders våld,

tänkte-hon. Men hvad förmådde hon väl uträtta? Ack, hvarför

hörde icke Faster Maria hennes rop om hjälp och

kom-ned?

Men Faster Maria låg där alldeles ihopsjunken i sin.

resårstol, och Fru Drew höll på att söka få lif i

henne-med tillhjälp af sin luktflaska.

Plötsligt fick Bess en idé. I ena handen hade

hon-en parasoll, en persedel, som hon allt intill detta

ögonblick alltid ansett för ett alldeles onödigt och menings-67

löst tillbehör till toiletten. Men nu slog hon, i en blink,

upp den, midt i ansiktet på sin motståndare, samt

upp-repade därpå blixtsnabbt denna manöver flera gånger.

Detta nya och oväntade krigssätt kom fienden att

rygga tillbaka, och Bessi var ej sen att fullfölja sin

fördel, utan tog ett steg framåt för hvart, som han tog tillbaka,

och höll parasollspetsen tätt framför näsan på honom, så

att dess elfenbensdoppsko, hvarje gång hon slog upp den,

kom i ett oroande grannskap till hans ögon.

Bedöfvande hurrarop skallade från pojkarnes ring och

den stackars Bessis kinder brände af blygsel. Men till

hennes lycka kom just i detsamma Tom fram om hörnet

och hvisslade, stadd på hemvägen, från telegrafstationen.

»Ack, Tom!» skrek Bessi. »Tom! Kom hit!» och

i samma ögonblick tycktes hennes krafter svika, och hon

släppte sitt segerrika vapen.

Tom stannade och såg sig om, hvarvid han genast

uppfattade hela ställningen, samt sade med myndig ton:

»Bess, här får du inte stanna längre, du! In med

dig!»

Bess skyndade sig uppför trappan och in i huset,

lugn för att Ned nu fått den försvarare, hans goda sak

kräfde, och Tom följde efter henne, i det han sköt Ned

framför sig, utan att någon försökte antasta honom, ty gossarne

hade ändtligen fått ögonen upp for det faktum, att det

var utanför själfva domaren Dreivs hus, som de hade

ställt till detta oväsen, och han var en man, som hade både

vilja och makt att straffa en sådan förbrytelse — och en

mera inbiten pojkhatare än han har aldrig funnits. Det gick

aldrig för sig att nu upptaga en strid med Tom på denna

fridlysta mark, och de togo därför till hälarna utan ett

ögonblicks dröjsmål. Och nu få vi se Tom och Bess och

Ned hålla sitt intåg i Fru Drews förmak.

»Jag finner inga ord att uttala, hvad jag nu känner»,

sade Faster Maria med isande köld, i det hon sökte hemta

en eller annan idé ur luktflaskan.

»Ni ären verkligen ena riktigt elaka barn!», tillade

Fru Drew. »Hvem är den där pojken? Jag vill icke hafva68

några af edra sämre bekantskaper i mitt hus, för genast

bort honom härifrån, han ser ju alldeles faslig ut.»

»Ack, Fru Drew!» ropade Bess bönfallande, »skicka

icke ut honom igen nu strax. Yar snäll och vänta bara

en liten stund, tills de elaka pojkarne hunnit ett stycke

bort åtminstone. De ville pumpa vatten öfver honom; se

huru de bundit hans stackars händer!» — och Bess

snyftade af medlidande, medan hon stretade med de hårdt

tilldragna knutarna på repet, tills Tom, med ett föraktfullt

brummande öfver en sådan feg grymhet, tog fram sin

knif och skar af snöret. Ned såg på Bess och började

skratta, helt sakta och. barnsligt, i det han pekade på henne

med fingret.

»Jo, se han har räddat lifvet på mig, det har han

verkligen!» sade Bess, så tydligt hon kunde, mellan

snyftningarna; »han drog mig upp ur vattnet, när båten

höll på att sjunka; hans mor var också så snäll emot

mig, åh, jag kunde väl ej låta dem pina honom på det

viset, men jag försäkrar Faster Maria, det var ej alls inte

min mening att ställa till något bråk här; jag är verkligen

så ledsen; Tom! da förstår mig! Tycker du jag verkligen

kunde låta dem göra honom så illa? — men jag ville

visst inte slåss jag.»

»Det var mig ett märkvärdigt barn; det må jag

säga», inföll Fru Dre^v. »Är det på det sättet din

svägerska fostrar upp sina barn, Maria? Brukar hon tillåta

dem att stryka ensamma omkring i skogarna, och hålla

på att drunkna i kärr, och bli räddade af fånar? Jag

börjar nu att bättre förstå ett och annat af dina pröfningar,

min stackars Maria!»

Faster Maria upplyfte i beskärmelse sina händer.

»Ja, hvad var det väl, man kunde vänta sig?» frågade

hon. »Thomas gifte sig ju efter sitt eget tycke — jag

fick aldrig vara med om att välja hustru åt honom. Mari

menar nog väl», tillade Fru Hampton hastigt, i det att

ett blidt, saktmodigt ansikte visade sig för hennes själs

öga, »hon menar nog väl, förstås, men — nåja — det

är brist på kraft ocli duglighet! Hon kan ej uppfostra

sina bara som sig bör.»69

»Jo, se det kan hon! Qch det gör hon också!» ropade

Tom uppbragt. »Huru vågar ni tala på det viset, Faster

Maria ? — Nej — Faster tar fel, ville jag bara säga; Mamma

uppfostrar oss bara till allt som är godt. Det är icke

hennes fel, om vi reta upp en sådan gammal argbig —

— om vi göra något som är orätt, menar jag. Hon lär oss

nog det som är rätt; det är bara vårt fel. Faster håller icke

af Mamma, det vet jag — Faster har aldrig tålt henne.

Faster har ingen aning om, hur gocl hon är. Hon tar

alltid Fasters parti, och Faster gör aldrig annat än talar

illa om henne!» Och Torns ögon stodo fulla af tårar af

sonlig harm.

»Tar mitt parti! Och hvem skulle det då vara, som

kan ha något att anmärka på mig?»

»Jo, clet är alla människor, som känna Faster»,

svarade Tom, mera uppriktigt än vackert.

Fru Hampton snyftade högt.

»Där ser du själf, min vän», sade hon, vädjande till

Fru Drew, »där ser du nu själf, hvad jag har att utstå.

Om de icke voro min egen köttslige broders barn, skulle

jag genast resa min väg hem till mig, och aldrig mera

komma inom deras dörrar. Men jag vet min plikt. Jag

skall nu taga dem hem med mig, och det strax, och icke

besvära dig längre.»

»Ah, Faster Maria, inte behöfver Faster fara nu, bara

för vår skull», utropade Bess ifrigt. »Tom och jag vilja

mycket hellre gå än åka. Faster behöfver icke skjutsa

oss.»

»Gån nu bara ned och sätten er i vagnen, båda två",

sade Faster Maria, »och låt mig ej höra er säga ett enda

ord mera, tills vi komma tillbaka hem.»

»Men Ned?» sade Bess; »honom kunna vi icke

alldeles öfvergifva; han kunde råka ut för de där elaka

pojkarne igen.»

»Hans mor kommer hit efter arbete i qväll och han

kan få sitta här i köket, tills hon kommer», sade Fru

Drew.

»O, tack så mycket!» utropade Bess, »det blir ju

utmärkt bra!» — Och därpå tillade hon blygt: »Yille ni då70

vara så snäll och säga henjie, att jag försvarade honom

så godt, jag kunde? Hon var så god emot mig. Och det

gör mig så ondt om stackars Ned.»

Fru Drew betraktade den lilla flickan med en allt

annat än ovänlig blick.

»Hon liknar allt sin mor emellanåt», sade hon.

»Jag vill bli hängd, om jag sätter mig inuti vagnen,

hos Faster Maria», sade Tom till systern, då de gingo

förut ned till vagnen.

» Ahjo, söte Tom! gör det för all del! låt oss nu

vara snälla, bara för Mammas skull. Hör du icke, huru

alla tala om henne? Det är bara för att vi äro så stygga.

Och vet du, Archi och Bob sprungo sin väg ur förmaket,

nu i eftermiddags, och jag är så rädd, att de hålla på med

någon odygd, så låt oss två då ändtligen försöka att vara

riktigt snälla, Tom. Mamma blir så ledsen, om vi

allesamman ha varit stygga hela tiden. Tror du icke, att

hon kommer hem i morgon?»

»Jo, det tror jag visst det», svarade Tom. »Jag

skref så här: "Mamma, kom genast hem; dröj icke;

allting är alldeles på tok." Det skall nog skaffa hit henne,

tänker jag »

»Nåväl då, det här räcker ju då inte så länge. Kom

därför snällt och sätt dig stilla och beskedligt inuti

vagnen. »

Men Tom stod ej att öfvertala, utan klef upp på

kuskbocken. Han visste, att han genast skulle bli

uppstudsig mot sin tant, så snart hon började reta honom,

och han tyckte det var »bättre fly, än illa fäkta».

O, hvilken hemfärd detta blef! Många gånger förut

hade barnen farit denna väg, men aldrig med så tungt

hjärta, som denna gång. Det var illa nog för Tom, som

satt midt för, ehuru med ryggen vänd emot, och utom

skotthåll för Faster Marias artilleri, men den stackars

Bess! Hon måste af höra en lång straffpredikan, som räckte

nästan hela vägen ända fram. Mamma hade då aldrig

bannat henne på det sättet; icke ens när hon hade varit

riktigt stygg, och denna gång visste hon med sig, att

hennes afsigt varit god och rättmätig, ehuru hon måste71

^medgifva, att det ej var så alldeles passande för en

väluppfostrad flicka att gifva sig i slagsmål på öppen gata.

lÆen ändå, tänkte hon, Mamma skulle nog förstått, huru

-•det kom sig, att hon gjorde sig skyldig till något så

opassande, men Faster Maria frågade icke en smula efter

-den stackars Ned, fastän hon grälade så där rysligt öfver

att parasollen blifvit afbruten, då Bessi tappade den.

I sin fasa öfver sin brorsdotters uppförande, hade

Faster Maria helt och hållet förgätit, huru det stod till

både i köket och i skafferiet, och hade följaktligen ej gjort

-det minsta för att anskaffa vare sig tjänare eller matvaror.

Vid sin återkomst till landtgården, förklarade hon sig

^vara mycket trött, ja riktigt utmattad och angripen af

dagens vedermödor, och gick därföre och làde sig vid

te-dags, i det antagandet, att qvällsvard skulle följa på

middagen, lika osvikligt som skörd på sådd. Men ack, när

Bess, mycket nedstämd och olycklig, gick ifrån sin Faster

-och kom ut i köket, fann hon allting i största oordning,

just som pigorna hade lämnat det. Såvidt Bessi kunde se,

fanns det ingenting alls till qvällen. Hon ropade på Tom.

Tom kom och tittade på förödelsen, hvisslade och

sparkade till en eller par kittlar med foten, och gaf sig

slutligen till att spela ett slags fantasi för tamburin på en

.stekpanna. Men det var allt, hvad hans manliga förnuft

kunde konstruera fram ur djupet af sitt själfmedvetande.

•Och då gick Bess efter Herr Bradley. Han hade hunnit

"blifva alldeles trött på att spela värd för Farbror Daniel,

som visserligen var ganska snäll och godmodig, men hvars

samtalsförmåga inskränkte sig till "Hm, Hm! Aha! Jaså!

Verkligen?7 och andra anmärkningar af samma föga

intressanta beskaffenhet. Hans vänner påstodo, att hans

-tystlåtenhet var den naturliga följden af Faster Marias

-energiska och mångordiga sätt att uttrycka sina tankar;

två personer kunna ej båda bli segrare i samma täflan, och

Farbror Daniel hade afstått från alla försök att täfla med

henne redan från början af deras äktenskapliga lif. »Tala

ür silfver, men tiga är guld» heter det visserligen; men

själfva guldet tynger på sinnet, när det blir alltför mycket

.af den varan.72

Och sålunda befanns Herr Bradley allt annat ära

obenägen att gå ifrån sin käre svåger och följa med sin

lilla dotter, som förde honom ut i köket.

»Hör nu, Pappa», sade hon, »hvad skola vi nu taga

oss till? Pappa ser, huru här ser ut. Och det finnes

icke-ens en brödkant till teet eller någonting annat alls. — Och

Faster Maria! — Och tänk på stackars Mamma, när hon

kommer hem! — Men säg mig då, huru i all världen

skola vi bära oss åt?»

Herr Bradley satte sig på ett hörn af stora

köksbordet och svängde slappt af och an med det ena benet,,

under det att Tom, som fått tag i två geléformar,

började att göra musik med dem som om det varit ett par

mässingstallrikar och sjöng till det i ett slags komisk

förtviflan. Herr Bradley trummade ackompagnement med

sina knogar på bordsskifvan och sade ingenting, under

det han bara betraktade denna förödelsens styggelse.

»Nå, Pappa», sade Bess, uppmuntrande. »Skynda

dig nu och tänk ut någonting: det är strax tedags.»

»Hvad brukar Mamma göra i sådana här fall?»

frågade han slutligen.

»Ah, sådant här händer ju aldrig, när Mamma är

hemma», utropade Bess — och själfva Tom afbröt sin.

musik, för att fnysa till af förakt, vid blotta tanken pår,

att Mamma någonsin skulle kunna råka i någon sådan

här förlägenhet.

»Ack, hvad jag önskar, att hon bara vore hemma!»

suckade Herr Bradley till sist.

»Hon kommer hem i morgon», sade Tom med

triumferande min. »Jag tar Dick och kör ned till

stationen och hemtar henne.»

»Ah nej, Tom; det är icke så väl», sade Herr

Bradley med bedröflig uppsyn. »Mamma kommer icke hem

på minst tre dagar #nnu.^>

»Jo, det gör hon visst det; för jag har telegraferat

till henne att komma hem genast!» skrek Tom jublande.

»Tom», sade hans far, »tag mig i hand, min gosse,.

Du har min aktning från denna dag. Du har gjort det

bästa, du nånsin gjort i hela ditt lif!»73

»Pappa», sade Bess, »när Mamma kommer hem, så

låt henne aldrig mera få höra, att hon arbetar för

mycket, och ändå ej uträttar någonting. Här kan Pappa själf

se, hvad hon har att göra och att styra med. Nu ha vi

henne snart hemma igen, och det är bara för den här

enda gången, vi äro på detta viset illa ute. Jag får väl

springa öfver till Fru Wilson då, och låna en af hennes

flickor, och så någonting till att äta i qväll och till frukosten

i morgon bittida. Fru Wilson kommer nog att skratta åt

oss; men det kan göra mig detsamma: Mamma kommer

hem i morgon!»

TIONDE KAPITLET.

Mamma.

I en vacker salong satt Fru Bradley, smakfullt och

elegant klädd, och omgifven af en skara muntra väninnor.

Hennes vackra bleka ansikte hade fått ett visst lifligt och

leende uttryck, och nöjet att träffa gamla kära vänner hade

framkallat en svag rodnad på hennes kinder. Hennes små

handskbeklädda händer hvilade nu så stilla i hennes knä,

och sågo så fina och späda ut, att ingen af de andra

fruntimren omkring henne gärna kunde tänka sig, att dessa

händer någonsin utfört något tyngre arbete än att kamma

det rika glänsande håret på hennes välbildade hufvud eller

att knäppa de glittrande armbanden, som sutto kring hennes

fina hvita handleder.

Hon hade stora, varma, strålande ögon, och endast

en skarpare iakttagare skulle i deras djup kunnat

upptäcka detta egendomliga uttryck, som oftast finnes hos

mödrar till fyra friska, odygdiga barn, särdeles när de bo

på landet och tämligen aflägset från större städer.

Hon hade kommit på besök hos en väninna, som vi74

redan veta, och, ehuru ej utan en viss oro öfver att vara borta

från hus och hein under en så pass lång tid, hade hon

dock i fullt mått njutit den hvila och det ombyte, hon så

väl behöfde.

Ty vår vackra, tålmodiga lilla Mamma hade en börda

att bära, som emellanåt hotade att blifva för tung för en

så vek natur, eller rättare för en så fin och ömtålig

hälsa, ty hennes öfverlägsna, om än blida, själsstyrka svek

henne aldrig. Hennes godmodige, sorglöse och maklige

herre och man, en tämligen begränsad årsinkomst och

fyra ovanligt lifliga barn gåfvo henne i allmänhet mera

än nog att göra — och någon gång kunde Mamma

verkligen behöfva hvila sig litet. Därför hade hon nu också

samvetsgrannt öfverlämnat sig åt veclerqvickelsens

hälsobringande makter, och man kunde tydligt skönja det goda

inflytandet däraf i hennes leende anlete.

»Du kunde gärna stanna här i staden en vecka till»,

hade hennes väninna sagt, och Fru Bradley hade verkligen

allvarligen öfvervägt, om något sådant möjligen kunde låta

sig göra. I själfva verket rörde sig samtalet just om detta

ämne, då en betjänt kom in i rummet med ett stort bref på

■en liten bricka, som han just räckte fram åt Fru Bradley.

Bref bäraren hade nyss lämnat det. Med ett litet utrop

af glädje öppnade hon det. »Ursäkta mig för en enda minut»,

sade hon till de andra. »Det kommer hemifrån» — och

detta var alldeles nog i hennes ögon för att urskulda

henne, om också själfva Drottning "Victoria, med Prinsen

af Wales och hela den kungliga familjen hade varit med

i sällskapet.

»Inga ledsamma nyheter, hoppas jag?-> sade Fru

Bradleys väninna, då hon såg en skugga fara öfver hennes

ansikte.

»Ack nej, visst icke», svarade hon glädtigt, »allt står väl

till, säger Herr Bradley», men hon talade ej om, att den

flyktiga skuggan härledde sig från en viss punkt i hennes

makes bref, hvaraf hon så tydligt kunde se, att han

ansåg henne för barnslig och öfverdrifvet beställsam i sina

omsorger — och det var ej så alldeles roligt att höra, att

•de redde sig därhemma lika bra utan henne, som med henne;75

ej heller gjorde det henne så särdeles glad att få höra

sådant just af sin man. Men hon var tacksam ändå, ja,

innerligt tacksam att finna, att alla hennes älskade befunno

sig väl. Mellan ett leende och en tår lade hon ifrån sig

brefvet, och tog upp det andra, som låg inuti, för att med

större lugn läsa det. Det var synbarligen från Tom, och

Mamma höll det litet närmare intill ögonen än som eljes

nödvändigt kunde varit, af farhåga att något spanande öga

skulle se stafningsfelen. Hon älskade själfva de oriktiga

orden i Toms egen stora; litet klumpiga handstil, men andra

kunde ju inte veta, hvilken god gosse hennes Tom var,

huru öm och kärleksfull mot henne och — men,

verkligen — Tom borde ändå kunna stafva bättre!

»O himmel!» utropade Mamma plötsligen, i det hon

blef helt blek.

»Hvad är på färde, käraste du?» frågade hennes

väninna, som med oro lade märke till hennes förändrade

ansiktsuttryck.

Fru Bradley svarade ej — hon öfverför med en hastig

blick innehållet i sonens bref. »Bess hållit på att drunkna!

Archi brutit af armen på sig! Tom gjort illa Karin!

— Bob värst af alla!» Papperet föll ur hennes maktlösa

hand ned på den vackra sidenklädningen, och. för ett

ögonblick dansade hela rummet omkring för hennes ögon. Men

det var endast för ett ögonblick. Ett ifrigt sorl af

deltagande röster uppstod, och alla uttryckte sin

förhoppning, att Fru Bradley ej haft några ledsamma nyheter

hemifrån.

»Jag måste genast resa hem», sade hon. »Min lilla

Archi har brutit af armen på sig.» Hennes läppar darrade.

»Jag borde ej hafva rest ifrån barnen», tillade hon, liksom för

sig själf. Många hjärtliga uttryck af deltagande hördes

af artiga röster, men Fru Bradley hörde nu allt likasom i

en dröm, medan hennes tankar flögo till hemmet, och hon

såg sina barn öfvergifna och utsatta för alla möjliga

faror. Och tvärs igenom sorlet omkring ringde

oupphörligt för hennes öron en barnvisa, som Bessi brukade

sjunga:76

»Maria Nyckelpiga, flyg hem så fort du kan;

Dina barn brinna inne, hela huset står i brand.»

Hon gled sakta ut ur rummet, så att ingen skulle

lägga märke till hennes frånvaro, och skyndade upp

på-sitt rum, åtföljd af sin värdinna.

»Jag måste resa redan i afton», sade Fru Bradley,,

och började vika hop sina klädningar och lägga ned dem

i sin koffert. »Jag är riktigt ledsen, snälla du, att

nödgas-fara ifrån dig så här brådstörtadt, men jag måste verkligen

resa, jag har ingen ro.»

Hennes värdinna sökte öfvertala henne att stanna,

öfver natten åtminstone, och föreställde henne huru

mycket lättare det skulle vara att resa på dagen, äfvensom,

att det väl näppeligen kunde stå så illa till i hemmetr

som Tom framställt saken, samt vädjade till Herr

Brad-leys bref, som ett uttryckligt bevis på, att ingenting

allvarsamt oroande gärna kunde hafva händt. Hon hade redan

nästan lyckats öfvertala henne att afbryta med inpackningen

och åter komma med in till de andra, samt att uppskjuta med

afresan till dagen därpå, då en häftig ringning på

dörrklockan riktigt skrämde dem — och i nästa minut kom så,

John in igen, denna gång utan bricka, och i största hast.

»Telegram till Frun», sade han.

Fru Bradley slet upp det och läste: »Mamma, kom

hem genast. Dröj icke. Allting är alldeles på tok.

Tom.»

Fru Bradleys värdinna gjorde ej längre något försök

att öfvertala henne, utan gjorde nu allt för att påskynda

sin stackars oroliga gästs afresa, och inom en half

timme-efter det att vi nyss sågo henne sitta där så glad i

förmaket bland sina vänner, ilade hon mot hemmet, så,

fort den väldiga, frustande ånghästen kunde rusa i väg.

Vi måste nu återvända till landtgården och till våra

små råttor, som där hålla på och dansa på bordet.

Tack vare Bessis ansträngningar och grannens väl-77

villiga bistånd, hade en riklig aftonmåltid blifvit serverad

och med god smak njuten af Faster Maria, som alldeles

glömde bort att fråga, huru detta underverk kunnat

åstadkommas. Barnen hade allesammans uppfört sig ovanligt

väl, och riktigt städadt tagit godnatt och gått till sängs.

Farbror Daniel hade fördjupat sig i en bok och Herr

Bradley hade gjort allt för att underhålla sin barska Fru

Syster, så att aftonen verkligen förflutit mycket lugnare

än man vågat hoppas — och Faster Maria sade nu godnatt,

tog sitt ljus och gick upp på sitt rum, hvadan hon nu

då var lyckligt och väl »öfverstånden», som hennes broder

hoppades, till nästa morgon.

Men ack! huru kortsynte äro ej de dödlige!

Höga skrik från öfra våningen uppskrämde Farbror

Daniel och Herr Bradley ur deras lugna ro; och då de

rusade uppför trappan, fingo de se Fru Hampton, klädd i

nattdräkt, som stod där för öppen dörr och höll ljuset

högt upp öfver sin säng; hon hade vikit upp täcke och

lakan, tydligen i afsikt att lägga sig, men hejdade sig

just i det afgörande ögonblicket — midt i sängen lågo

tre ofantliga svarta skalbaggar!

»Huru ha de där väl kunnat komma dit?» frågade

Herr Bradley, i det att han hastigt tog bort dem, under

det Faster Maria stod och darrade från hufvud till

fot, och med skallrande tänder mumlade: »Ett till den

graden ohyggligt illa hållet hus har jag då aldrig sett!

Ett sakta tassande af små nakna fötter utanför dörren

ingaf Herr Bradley den misstanken, att Bob och Archi

antagligen visste, huru insekterna kommit dit, och han

gick ögonblickligen in till dessa unga herrar. Men då

lågo de skenbart försänkta i den djupaste sömn och

vaknade ej ens, då deras far med hög röst ropade på dem

tre särskilda gånger. Detta var så mycket märkvärdigare,

som Faster Marias skrik hade väckt upp både Bessi och Tom,

hvilka tittade ut, hvar från sitt lilla rum, och ifrigt frågade,

hvad det var som stod på; och då tycktes det också vara

allt skäl att förmoda, att smågossarne också borde hafva

vaknat. Men de måtte ha varit mycket trötta, och de sofvo så78

djupt, ända tills allt var tyst igen, och låsets knäppande

förvissat dem om, att deras far gått in till sig.

Men då vaknade de plötsligen, skuttade rundt

omkring rummet, levererade hvarandra en lifvad kuddbatalj,

fnittrade af förtjusning, och kilade slutligen till sängs

igen, då de tyckte sig höra annalkande steg.

»Ah, så hon skrek!» sade Bob.

»Ja, hon kacklade som en gammal höna!» sade Archi.

»Jag är då riktigt glad, att vi gjorde det; är icke du

det med?»

»Jo visst! Det var just rätt åt henne den gamla

fogelskrämman! *

»Band du grisarne riktigt ordentligt?»

»Nej, det kunde jag icke, men Peter lofvade att göra

det.»

»Sade han, att han skulle leda fram dem under

fönstret?»

>;Ja, klockan tolf. »

»Det måtte hon visst vara snart.»

»Jag vet inte, men allting är så tyst; nu sofver hon

säkert.»

»Tyst! hvad är det?»

»Åh, det är nog Peter och grisarna! Nu komma de!»

Och två små ifriga ansikten tittade ut genom det lilla

fönstret, ned i den månbelysta trädgården.

»Nej kom ned nu med dig, Bob!» sade Archi med en

låg, hes hviskning. »Kom ned ur fönstret hör du, och

liggstill ! Men detsamma som de börja skrika, kommer Pappa nog

in hit till oss igen. Yill du komma ned, säger jag dig!» —

och Archi fattade tag i Bobs nakna ben och drog tilly

så att han plötsligt kullrade ned.

»Att du inte kan se upp heller! — akta min arm!»

sade Archi med detsamma, förargad, medan brodern Bob

kröp upp i sängen.

Där låg Bob nu och fnittrade och skrattade, så att

sängen skakade.

>Om du inte håller dig tyst, så kunna vi ju icke

höra Pappa, när han kommer», sade Archi vredgad. »Hör,

nu börja de. Nu ha vi dem här.»79

En lång följd af de ohyggligaste pip och skrik, som

aldrig tycktes ville taga slut, tillkännagaf tydligt nog,,

att så var förhållandet, och om läsaren någonsin hört

hvilket oljud, två grisar, som blifvit tätt ihopbundna vid

svansarna, kunna åstadkomma, så förstår han också livad

slags serenad det var, som Faster Marias yngsta

brorsöner hade ställt till åt henne. O, mina små läsare,,

kommen nu för all del ihåg att dessa små Bradleyar icke

få tjäna er till något efterdöme att taga efter, utan böra

vara eder ett förskräckligt varnande exempel att undfly

det som är orätt.

»Pip! pip! nuff! Ouiiiiii! nuff! nuff! Houiiiiiiii!

Houiiiii!» läto grisarna. De båda gossarne voro färdiga

att kikna af skratt, som de försökte hålla tillbaka med

lakanet i munnen.

»Snart vaknar hon väl nu då», sade Archi.

»Jag skulle tro det; de stå rakt under hennes

fönster.»

»Tänk, hvad lion skall bli ursinnig!»

»Tyst! jag hör henne. Hon har stigit upp!»

»Nuff! nuff! Hoiiiiinuff! Squiiiii! >

»Det är svarten; han skriker allravärst», sade Bob.

Nu hörde man ett fönster öppnas, och genom

brädväggen urskilde Archi fasterns vredgade röst: »Kasta

ned någonting på dem, Daniei; för all del laga att de

komma sin väg!»

»Jag undrar, om inte de äro bundna därnere»,

svarade Onkel Daniel helt säfligt.

»Då är det Tom, som har stält till det!» utropade

Faster Maria, i det hon steg upp, utom sig af vrede.

»Jag måste genast gå in till Thomas och få honom att ge

den pojken ett kok stryk. Sådana tilltag! Jag har väl

aldrig sett maken! Nej icke i alla mina lifsdagar!» Och

med många utrop och beskärmelser trefvade Faster Maria

sig fram till dörren. De små gossarne kunde, där de lågo i

sina sängar, höra huru hennes händer ströko längs efter

andra sidan af brädväggen.

Detta var något, som de icke hade tagit i

beräkning. Hon ämnade gå och ställa till så att Tom fick80

stryk. Och han, som ingenting visste om hela sakèn.

Den tanken betog dem all lust att skratta längre. »Jo,

nu blir det allt ett vackert spektakel!» sade Archi.

»Ack, hur skola vi nu bära oss åt?» frågade Bob,

då faderns dörr öppnades, och de hörde Fastern gå in i

hans rum. Det här skulle Tom aldrig hafva gjort, han

tycker sådant är lumpet, säger han.»

»Nåja, Tom sqvallrar då icke på oss åtminstone»,

sade Archi.

»Nej, men Pappa kommer att straffa honom». Och

Bob stack oroligt fram fötterna ur sängen. »Hör du inte,

Archi, nu gå Faster Maria och Pappa till Toms rum.»

Och det gjorde de minsann också. Herr Bradley,

som just väcktes ur sin första sköna sömn, hann nätt

och jämt vakna så pass, att han blef ytterst förargad och

yr i mössan på samma gång; han förstod, att det var

någonting som ovil]korligen måste göras, eller något som

hade blifvit gjordt, men hvad, när eller hvar visste han icke,

hvarföre han med osäkra steg lunkade efter sin syster,

halfklädd och i en ytterst retlig sinnesstämning. Men

innan de hunnit fram till Toms dörr, hade han hunnit

blifva fullt vaken, och med detsamma han kom in, ryckte

han häftigt undan kudden under sonens hufvud, såsom

ett verksamt medel att i en fart väcka syndaren. Toms

hufvud föll tungt tillbaka, och han uppgaf en högljudd

snarkning.

»Yakna upp, din slyngel!» ropade fadern och

skakade honom vid armen.

»Tackar så mycket», mumlade den stackars Tom, i

det han vände sig åt väggen, alltjämt sofvande.

»Gif honom en duktig örfil!» sade Faster Maria.

»Maria, jag har aldrig slagit ett barn, i hela mitt

lif!» sade Herr Bradley otåligt.

»Då är det hög tid på att du börjar nu», svarade

Faster Maria. »En sådan uppfostran! Jag har aldrig

sett maken! Sådana elaka, uppstudsiga barn! Allting

i huset går till ruin och undergång. Grisar fastbundna

nedanför mitt fönster midt i natten; skalbaggar i min

säng! Den gossen kommer att sluta i galgen, och det81

får du, Thomas, på ditt ansvar. Åh! om jag någonsin

kunnat tänka mig en sådan lön — för allt hvad jag trälat

och slitit för dig! Att bli sä behandlad af dina barn!»

»Upp med dig, pojke!» röt Herr Bradley, som nu

förlorade hela sitt tålamod.

»Grisar bundna nedanför fönstret! Skalbaggar i

sängen!» jämrade sig Faster Maria.

»Hvad är det här för väsen?» frågade Tom, då han

slutligen fick upp ögonen. »Hvem har gjort illa sig?

Hvad är det som är på tok?»

»Nuff! nuff! Houmiiiiiüüv

»Grisar bundna nedanför mitt fönster för att

förolämpa mig. Det är du som har gjort det!» och Faster

Maria slog ned på honom som en hök.

»Nej, det h&rjag då aldrig gjort!» svarade Tom harmset.

»Du har gjort det, slyngel!»

»Det har jag inte, säger jag.»

»Men jag säger, att du har det!» skrek Fru

Hamp-ton ursinnig.

»Tom! — liur kan du understå dig?» utropade Herr

Bradley. »Hur vågar du säga en osanning? Hvem är

det som har bundit grisarna nedanför Fasters fönster, om

det icke är du?»

Tom begrep nu med ens hela sammanhanget. Nu

förstod han, hvad det var som Archi och Bob hade gått

och kokat ihop. — Så gement! Ja, han skulle minsann

vid tillfälle låta dem veta, hvad han tänkte om sådana

saker. Men för ögonblicket beslöt han sig för att tiga.

»Svara mig», sade Fadern. »Hvem har gjort det?»

Tom förblef tyst.

»Thomas, om du icke nu tar och piskar upp den pojken

med detsamma, så förlåter jag dig aldrig!» skrek den

ursinniga fastern.

»Om du icke bekänner, så får du stryk», sade Herr

Bradley.

Nu hade Tom aldrig i sitt lif fått stryk. — Det heta

blodet rusade till tinningarna på honom; han knöt

krampaktigt händerna.

»Tom, för Guds skull! det är ju Pappa» — skrek Bess

Nya Småttingar. 682

till i sin ångest, i det hon kastade sig öfver sin broders

arm. Hon hade helt sakta kommit in, just i rätta

ögonblicket, när allting stod på sin spets.

Ljudet af systerns röst återkallade den stackars gossen

till sina sinnen. »Pappa, jag menade det icke», —

stammade han, och kastade sig under våldsamma snyftningar

ned på sängen.

Ett ögonblick till — och han hade kanske slagit till

sin far! Ack denna olycksaliga häftighet! skulle han

någonsin lära sig att beherrska den? Han tänkte på sin

moders råd och böner, att han skulle bedja till Gud om

hjälp att kunna stå emot den. Denna afton hade han glömt

att läsa sin aftonbön, och — huru nära hade han ej varit att

slå till sin egen fader! Han var alldeles förkrossad, och

grät och snyftade hejdlöst. Herr Bradleys ansikte var

alldeles hvitt, I detta fruktansvärda ögonblick, stod hans

ansvar som fader klart för honom. Aldrig förr än nu

hade han känt det så.

Eat-tat-tat, rat-tat-tat! hördes portklappen i detsamma.

»O, släpp mig in! hvad har händt? — Är Archi död?»

hördes en osäker, skälfvande stämma utanför.

»Det är Mamma!» skrek Tom, i det han störtade

upp och rusade nedför trappan — och i nästa ögonblick

slöt han sin egen hjärtskrämda, lilla mamma i sina starka

armar, och kysste henne med feberaktig häftighet.

»Det är Mamma!» utropade Bess, som likaledes

skyndade sig nedför trappan, så fort hon kunde springa,

bar-fotad och i blotta nattlinnet.

»Det är Mamma!» hviskade Archi förskräckt.

»Nå, men kom då! då är det väl ingenting att vara

rädd för längre», svarade lilla Bob, i det han hufvudstupa

tumlade sig ned ur sängen, i sin ifver att också få

komma till henne.

»Ah, Mamma!» utropade Herr Bradley med tårar i

rösten, i det han ur Toms armar tog henne i sin egen famn

— och en djup andaktsfull tystnad sänkte sig öfver dem

alla i den månbelysta förstugan.

»Archi?» hviskade Mamma.

»Åh, han mår som en fisk i vattnet», jublade Tom83

»Se här kominer han själf.» — Och i det samma såg man

verkligen två små hvita figurer, som försiktigt smugit

sig förbi Faster Maria — och nu med ett plötsligt

glädjesprång stodo midt i förstugan. Alla fyra barnen voro

där friska och helbregda.

Fru Bradley drog ett långt, djupt andetag. »Åh, jag

var så rädd, att något förfärligt hade händt! Hvarföre

voren ni alla uppe? Hvarföre hörde ingen mig, när jag

kom åkande och ropade: Hvad är det som har händt?»

»Jo, det är Faster Maria», utropade Tom, i en ton

af djup ovilja — »det är Faster Maria — som har gjort

oss alla tokiga. Och vi ha" alla varit så stygga, som vi

någonsin kunnat; men nu är Mamma hemma, och då blir

allt bra igen. Hurrah!»

Och Tom äntrade upp för den släta träpelaren,

som uppbar öfre trappafsatsen, och gled sedan ned utför

ledstången, med ett vildt segerskri, tog därpå Bess om lifvet

och hvirflade med henne omkring hela förstugan som en tok;

och slutligen slog han ånyo armarne om sin moders hals

och kysste henne, tills hon var nära att mista andan.

»Yi ha alla varit stygga och elaka», sade han, »jag

sprutade Karin i örat, och höll på att taga lifvet af henne.»

»Och jag rymde min väg», stammade Bess.

»Och jag tappade silfvertekannan i brunnen», sade

Bob, helt stolt.

»Och jag red på den istadiga mulåsnan ett helt

hvarf omkring cirkus och bröt min arm en smula, men

den växer ihop igen som ingenting», skrek Archi.

»Och så ville jag inte låta Faster Maria spräcka min

lefver framför elden, som till gåslefverpastej», tillade Tom,

»och då blef hon rasande på mig.»

»Och jag hade glömt att borsta mina tänder och så

slogs jag med en gatpojke i staden utanför Fru Drews

hus», sade Bess.

»Och jag lade tre skalbaggar i sängen för Faster

Maria för att skrämma henne», ropade Bob gladeligen.

»Och jag band ihop Svarten och Broken inunder

hennes fönster, för att de skulle skrika och väcka henne»,

sade Archi.84

»Kors i himlens namn, kära barn!» —utropade den

stackars mamma utom sig.

»Och jag lät Maria kujonera mig till att afskeda

Karin, och både bon och Maggi ha nu gått sin väg»,

fortsatte Herr Bradley deras syndaregister, »men det vet

jag då, att de nog komma tillbaka båda två, så snart de få

höra, att du är hemma igen. Yi hafva dem nog här igen

redan i morgon bittida — som väl är! Daniel säger, att han

och Maria komma att fara före frukosten. Du får lof att

hjälpa oss också att sluta fred — huru det skall gå till,

förstår du bäst själf. Nu skall allt bli bra igen, sedan du

har kommit tillbaka till oss, dyraste älskling, ovärderliga

lilla Mamma! som har vett och förstånd för oss alla! Yi

kunna alldeles icke reda oss utan dig, och nästa gång

du reser bort, så följa vi med allihop, ty vi äro icke att

lita på, ser du, om du lemnar oss på egen hand. Gån nu till

sängs, barnungar, annars förkylen ni er allihop!» fortfor

Herr Bradley, i det lian plötsligt antog en ton af

myndighet, och själf fattade det clygdiga beslutet att hädanefter

uppfylla sina faderliga plikter bättre än hittills. »Gån

och läggen er, hvarenda en! Mamma liar kommit hem nu.

och vi måste alla uppföra oss riktigt snällt och hyggligt.

Det är bara, när katten är borta, som råttörna få dansa

på bordet.»

ELFTE KAPITLET.

Familjerådet.

»Kanhända du har rätt, Maria», sade mamma mycket

sorgset. »Barnen hafva onekligen uppfört sig mycket illa

och visat stor brist på stadga och tukt. Men jag kan

ändå ej hysa något förtroende för den stränga behandling,

du förordar.»

Detta sades såsom svar på en lång föreläsning af Fru

Hampton, i hvilken hon med stor skärpa framhållit de85

Bradleyska barnens fel ocli brister i en stark och

ofördelaktig dager, samt antydt, att deras fel förnämligast

berodde på deras uppfostran — och för clenna vore deras

föräldrar och, i första rummet, modren, ansvariga.

»De äro ju uppfostrade som vildkattor», fortfor Faster

Maria, hvars kunskaper i naturalhistoria voro tämligen

begränsade. »De springa omkring här på landet och få

aldrig se folk, de sällskapa med tjänstefolket och med

kreaturen; de klättra på gärdesgårdarna och rida barbacka

på hästarna, och lära sig icke sina lexor ordentligt, och

borsta icke tänderna — just som vildkattor, alldeles

precis!»

Fru Bradley tänkte icke på att draga på munnen. Hon

tänkte sorgset på alla de svårigheter, af hvilka hennes

lif var uppfylldt. Hon hade gjort sitt bästa för att genom

förmaningar och exempel lära sina barn, hvad som var

rätt; men Faster Maria hade nog också rätt — de kommo

alltför sällan i beröring med bildade människor. Herr Bradley

var nödsakad att bo på sin landtegendom, och den låg

for långt ifrån någon större stad, för att han skulle kunna

låta barnen gå i skola hvarje dag. Den närbelägna

köpingen erbjöd foga eller intet i fråga om tillfällen till

undervisning, och blotta tanken på att skicka dem i

helpension var en fasa både för Herr och Fru Bradley.

Medan barnen voro små, kunde ingenting vara

helso-sammare och bättre än det fria, friska, okonstlade lifvet

på landet. De hade vuxit till i helsa och krafter, likasom

i kroppsstorlek, ehuru dess värre icke i umgängesskick

och bildning.

Mamma måste, redan dagen efter sin hemkomst, sedan

Faster Maria blifvit färdig med sin litania och väntade

på svar, medgifva att hon ej hade så orätt, då hon

förklarade de små Bradleyarne vara »syndare, hvilka ej

vandrade på rättfärdighetens stig, ej heller alltid på

fridens väg; att de gjorde hvad de icke borde, och lämnade

ogjordt, hvad de borde hafva gjort», och att deras

andliga helsa lämnade åtskilligt öfrigt att önska. *

* Uttrycken till en del hemtade nr den engelska

syndabekännelsen. Öfü. anm.86

De små syndarnes rosiga ansikten voro mycket sorgsna

och bedröfvade denna morgon, då de samlade sig omkring

sin moder. Faster Maria hade utlyst en högtidlig

sammankomst i salongen. De små stackarenas brott och

synder hade blifvit framstälda i all deras styggelse, och nu,

med händerna slutna i Mammas, och ögonen fästade på

hennes milda, bleka, sorgsna anlete — nu kände barnen,

att de hellre velat låta piska sig blåa och blodiga, än behöfva

se detta oroliga, bekymrade uttryck i hennes älskade ögon,

och veta, att detta var deras egen skuld. Detta var ett

svårt straff för dem och alldeles tillräckligt, ja till och

med alldeles för svårt, hvad Tom beträffar, där han nu

låg hopkrupen bredvid" henne och gömde sitt lurfviga

hufvud i hennes knä. Han kunde ej uthärda den tanken,

att allt det goda, stackars Mamma vunnit genom att få

vara borta och hvila sig litet, nu skulle vara mer än

utplånadt genom detta bekymmer. Hvarföre hade de ej

kunnat vara snälla? frågade han sig själf gång på gång.

De voro ju stora nog att förstå, hvad de gjorde, och hade

nu så tydligen visat, att Mamma ej kunde lita på dem.

Han öfverväldigades af samvetsförebråelser och skulle gärna

hafva underkastat sig hvilken botöfning som helst utom

en enda — den att gå fram och gifva Faster Maria

en kyss.

»Kära barn, hvad skall jag taga mig till med

eder?» frågade Mamma klagande, och såg på sina små

förvillade lamm, med lika mycken sorg som kärlek i sitt

anlete.

»Du kunde väl taga och stena oss, Mamma»,

föreslog Bob på fullaste allvar, medan de öfriga voro

stumma.

Tom och Bess hade en förkänsla af hvad som skulle

komma. Herr Bradley var för sin del benägen att

behandla hela saken, såsom om den icke hade något vidare

att betyda. »Bah!» sade han, »hvad var det värdt att

bråka så mycket? De voro ju endast små barn, som inte

hade bättre förstånd, men de skulle nog komma att

uppföra sig skickligt hädanefter.»87

Men Farbror Daniel, den »fåmälde», uttalade sin

mening i följande lilla tal:

»Barnen hafva godt hjärta, och äro nog rättsinniga i

grund och botten, men de behöfva något, som ni ej kunnen

gifva dem här hemma. Det blir allt nödvändigt att skicka

bort dem någonstädes, där de få vara tillsammans med

.andra barn, som få en verkligen god uppfostran.»

Dessa ord från Farbror Daniels läppar kommo så

öfverraskande, att det knappast skulle väckt mindre

häpnad om en jordbäfning inträffat.

Ingen sade ett ord på en minut eller så. Mammas

.ansikte blef en smula blekare; Herr Bradley stack

händerna i fickorna och hvisslade tyst för sig själf; Faster Maria

log af sig glasögonen, och såg på sin man, med verklig

aktning, och nästan häpen; och Tom och Bess förstodo

med ens, att deras dom nu var fälld.

Ja, alla kände på sig, att oraklet hade talat. Vidare

skäl behöfdes icke. Tärningen var kastad. En hel minut

herskade där i rummet en djup tystnad, och därpå sade Fru

Bradley: »Faster Maria, du har blott bragt till afgörande

•en sak, som länge legat på mitt samvete. Du menar väl

med mina små; och det tackar jag dig för. Jag hyser ej

samma åsikter som du, rörande barns bestraffande, ty jag

vet, att mina barn ej äro elaka och förclärfvade, utan

•endast tanklösa och obetänksamma. Men jag inser, att

du och Farbror Daniel hafven rätt i att säga, att de

behöfva bättre ledning och undervisning, än vi kunna gifva

dem här i hemmet; och det måste de hafva. De behöfva

lära sig att underkasta sig samhällslifvets tvång.»

»Ja, det är just hvad de behöfva!» inföll Fru Hampton.

»Ja, då skall jag säga dig, hvad vi skola göra, Mari»,

sade Herr Bradley. »Vi skola antaga de inbjudningar,

vi fått från din syster Lucia och Fru Philips att taga

•emot våra barn. Du har rätt, och Faster Maria har också

rätt. Lucia kan få Bessi; hon blir minsann glad att få

en liten kamrat åt sin lilla Grace; och hvad Tom

beträffar — »

»Ack, Pappa! inte bort i helpension!» utropade Tom

bönfallande.88

»Nej, min son; du skall ej behöfva komma i någon

helpension. Du skall snart få veta, Tom, hvad våra

planer äro med dig; och hvad Archi och Bob beträffar,

få-de stanna hemma så länge, och försöka att skicka sig

litet bättre än hittills.»

Vid denna utsigt började Bob att gråta, men då hau

fick ögonen på Faster Maria, hejdade han sig

plötsligt-och drog sig undan bakom modrens stol.

Sålunda blef detta afgjordt, och den vreda nornan, i

Faster Marias gestalt, var blidkad. Denna älskvärda dam

tinade så småningom upp under Mammas inflytande, och

hennes besök slutade under vida gynsammare

omständigheter, än det hade börjat. De af stormen bortsopade

tjänarinnorna återvände helt ödmjukt till sin

förorättade-matmoder, som de verkligen höllo af, och gjorde många,

och omständliga ursäkter för att de hade rymt från sina

poster.

»Men, så sannerligen, kära fru! Med all

aktning-för er, men gamla frun kan då riktigt göra en

stackaretokig; och sedan Herr Tom redan förut hade gjort mig yr i

hufvudet med sina konster i mitt fattiga öra, så

visstejag rakt inte, hvar jag var hemma», sade Karin, medan

Margaret förde förkläd snibben till ögonen och sade, att

»om det också var det sista ord, hon komme att säga

här i världen, så ville hon ändå säga det, att Fru Bradley

var då den enda fru, hon någonsin sett, som en kunde vilja

vara hos, och hon ville tjäna henne på sina bara knän

från morgon till qväll, om hon bad henne göra det.»

Som jungfru Margaret onekligen kunde göra mycket

mera nytta i upprätt ställning, än om hon skulle ligga på

knäna, framställde ej Fru Bradley någon sådan anmodanr

utan antydde endast, att det mycket mer skulle bidraga till

familjens trefnad och nytta, om hon hölle sig upprätt och

oförvitlig inför sina medmänniskor, och anbefallde därföre denna

hållning i hennes åtanka, såväl andeligen som lekamligen.

Tom behöfde ej länge sväfva i ovisshet,

angående-sitt öde. Det visade sig, att Mammas besök i New-York

till en del haft just denna angelägenhet till ändamål. Den

väninna, hos hvilken hon hade bott i staden, var mycket89

ifrig att Tom skulle få komma och bo hos henne samt boija

gå i skolan. Hon hade inga barn själf, och var mycket

fästad vid Fru Bradley, samt uppriktigt angelägen att i

någon mån få bidraga att lätta hennes bekymmer.

Jag fruktar verkligen mycket för att den sanning,

som så långsamt uppgått för herrskapet Bradleys mindre

praktiska ögon, länge stått fullt klar för deras vänner,

som tydligen insågo, att våra fyra små råttor väl kunde

behöfva dresseras en smula.

Och de hacle rusat direkte i fällan! Om de nu varit

riktigt snälla och visat, att man kunde lita på dem, medan

modren var borta, så är clet mer än troligt, att ett år till

fått gå, och att frågan om att lämna hemmet fått anstå

så länge. Men nu fann tiil och med själfva Mamma,

att det var bäst att skicka bort dem; och Tom och Bess

måste undergifvet säga ja och amen.

De visste för öfrigt knappt själfva, om de tyckte bra

eller illa om clet. Det skulle nog bli bra svårt att lämna

hemmet, innan nötterna hunnit blifva mogna, ännu svårare

att ej få åka skridsko på dammen i vinter, och aldra

svårast att skiljas från föräldrarne — men å andra sidan

fanns också mycket som lockade. Hufvudstaden var en

ny och obekant värld, där många äfventyr kunde vara

att förvänta. De skulle få sig en veckopenning att göra

hvad de ville med, och Pappa skulle själf fara med dem.

De skulle komma att bo helt nära intill hvarandra och

kunna träffas för hvar dag, och det låg något synnerligt

lockande i utsikten att få söka reda sig på egen hand. Bess

skulle få taga musiklektioner, och Tom lära latin och båda

skulle komma i dansskola! Detta sista var ju en

utmärkt idé, hvaraf Tom också kände sig så lifligt gripen,

att han genast företog sig att lära Karin att dansa, och därvid

själf aflade de mest utomordentliga vighetsprof, i köket, vid

hvilkas utförande han lika ofta stod på hufvudet, som på

fötterna, hvarföre han också ljudeligen applåderades af

sina hänryckta åskådare, isynnerhet då han gick tvärs

öfver golfvet på händerna, med fötterna i vädret. Karin

var säker på, att ingen dansmästare kunde lära honom

bättre eller ens så bra, som detta var, och tycktes anse90

all vidare undervisning i Terpsichores ädla konst för

fullkomligt öfverflödig.

Den närmaste tiden blef för Bessi en verklig

prof-tid, och det i dubbel bemärkelse, ty åtskilliga nya

klädningar skulle nu pröfvas, och detta var en sak, som kanske

mer än något annat satte Bess" tålamod på prof.

Ingenting annat än fruktan att göra Mamma ledsen, kunde

förmå henne att hålla sig stilla under en sådan tortyr, och

Fröken "Watson, sömmerskan, förklarade högt, att man

lika gärna kunde försöka pröfva kläder på en ål, som på

Bessi Bradley. »Bara det blir fickor på båda sidorna,

och så klädningen inte trång» — var allt hvad Bessi brydde

sig om, och, med undantag af detta villkor, att hon fick två

fickor och så kunde vrida sig hit och dit som hon ville i ett

löst sittande bluslif, frågade hon för öfrigt ej det minsta efter

snitt eller fason på sina klädningar. Men Fru Bradley

var — liksom den kristliga kärleken — långmod ig, tålig

och mild, och hennes lilla dotter hade aldrig någon aning

om, på hvilka prof hon under denna period af sin lefnad

satte sin mors tålamod och själfbeherskning.

Slutligen voro då alla klädningarna färdiga, Torns

kläder komna från skräddaren och alla kappsäckar packade;

vännerna i staden voro förberedda på barnens ankomst,

och dessa hade nu blott en afton qvar att tillbringa i

det kära hemmet.

Återigen sutto de framför den sprakande brasan,

men denna gång voro alla händer och ansikten rena och

skinande.

»Du skrifver väl till oss Mamma?» sade Tora, hvilken

som vanligt låg och sträckte sig på golfvet bredvid modren,

med hufvudet i hennes knä.

>Ja visst, min älskling, och det blir mycket ofta

det; och jag hoppas också, att ofta få bref från er —

minst en gång i veckan, kom ihåg det, Tom!»

»Men då fäster du dig väl inte så mycket vid, hur

stafningen blir?» frågade han litet osäkert.

»Nej; ty ehuru jag hoppas, att du nog med tiden

kommer att lära dig stafva riktigt, vill jag att dina bref till mig

skola vara lediga och otvungna. Du får tala om allting91

för mig, och du behöfver inte vara rädd för att någon

annan än jag får se dina bref.»

»Ack, Mamma, du kommer väl och helsar på oss

ibland — och Pappa med?» sade Bess.

»Ja, det förstår sig;» sade Pappa. »Vi begära icke

bättre. Ni kommer nog att få se oss i staden, Fröken

Bradley. — En vacker dag, när du är ute och

promenerar på den finaste gatan, kommer du att tänka: Hvad

i all världen kan det där vara för en landtjunkare, som

kommer därborta? — och så blir du alldeles förlägen

när du får se att det är din egen gamle far.»

»Ah, Pappa då, så du säger!» ropade Bess, med

djup förtrytelse. »Nej inte skall jag blygas för dig, om

du också kom ridandes på gamla Dick, och hade på dig

din blåa röck, du vet — den där aldra äldsta blåa rocken,

som jag för så länge sedan kasserat. Jag skulle vara stolt

öfver min pappa, om han också gick och körde en

kolkärra! för jag håller ändå mest af dig i hela världen,

om du också gick och sopade gatorna!» Och Bess

omfamnade sin vackre, ståtlige fader af hela sitt hjärta och

undrade, hvarföre han ej sade något. Men Pappa satt

just och tänkte på, huru tomt det nu skulle blifva vid

aftonbrasan i morgon qväll, och många flera qvällar sedan

— och han strök och klappade sin lilla flickas hufvud,

men sade ingenting.

»Ni två skolen bort och blifva gentila», sade Archi

långsamt. »Jag vill våga, att ni sedan kommen hem igen riktigt

sturska och uppsträckta. Då ä" ni väl för stora att leka katt

och råtta med oss mera. Men tänk, nu fån ni väl lof att

gå med handskar också! Hur tycker ni det skall smaka?»

Det låg en slags sarkasm i Archis ton, som kanske

icke var så alldeles fri från en smula afundsjuka. För

att säga sanningen, längtade Archi lika mycket själf efter

att få resa, som Tom önskade att få stanna hemma.

»Ja, och så kanske att någon kommer och gifter sig

med er», sade lille Bob högtidligt — hvilken förmodan

helsades med ett gäckande skratt af Bessi och Archi,

medan Tom rätade på sig och helt förtörnad förklarade,

att »de skulle bara unders tå sig!»»Nej», sade Pappa, »nu är det tid att gå till sängs.

Tag hit bibeln, Bess, så få vi hålla bön.» — Och de fyra

barnen lyssnade, mera stilla och uppmärksamt än vanligt,

till berättelsen om Jakob, när han lämnade sin faders

hus och vandrade ensam ut i världen. "Och Jakob gjorde

ett löfte", läste Herr Bradley: "om Gud vill vara med mig

och bevara mig på den väg, jag vandra skall, så att jag

med frid återkommer till min faders hus, då skall Herren

vara min Gud!»

Och då bibeln var lagd åsido, knäföll fadren, i det

han lade ena armen om modrens lif, och bad, att Gud

ville välsigna och bevara hans små barn och återföra dem

med frid till deras hem — och icke är jag den som klandrar

honom, om han då darrade litet på rösten; ej heller tycker

jag mindre om honom därföre att en tår föll på Bessis

hår, när han sedan kysste henne till godnatt.

TOLFTE KAPITLET.

Ett bref ifrån Tom.

>;Elskade Mamma! Nu är det jämt en månad sedan

jag kom hit. Och jag trifs rätt bra. Jag talade ju om

allting om resan? Gaf Pappa dig örringarna, som voro i

paketet med presenterna? Fru Philips säger, att jag skall kalla

henne för Tant. Hon är mycket snäll emot mig, men

så förskrecklikt noga med mina naglar. Och hvad skall

nu det kjena till. Pojkarne i skolan ser ut som ena

riktiga små mamseller, de äro så fina och slickade. En af

dem går klädd i röck med långa skört! Och hårfrisörn

sa åt mig, att mitt hår måtte vara klippt af en mamma,

som var mycket rädd om clet. Och nu har han alldeles

skalat af mig, så jag sir faslig ut. Örona står ut på

båda sidor. Gossen med rocken kallade mig for en bo-93

ricka — men clet fick han for! Jag slog ut en fram tand

på honom, och det var en tann, som han redan hade fått

igen, så att nu så får han lof att skaffa sig en löstann.

Och det gör mig verkligen lessen. Det sa" jag honom

också. Jag sa" att jag skulle betala för löstann, hur

mycket kan en så"n kosta, tror Mamma? I alla fall måtte

han ha haft bra klena tänder; men hvem kan då också låta

kalla sig för boricka? Inte jag åtminstone. Gossarna

kallar mig för »bondbasse!» Men det bryr jag mig inte

om, men se boricka vill jag då inte heta. Det ville nog

inte Mamma heller. Och inte Fru Philips engång. Hon

vet ingenting om det här, för pojken sa ingenting och

jag tror inte, han bryr sig så mykke om clet. Latinet

är förskrecklit! faslit! Jag önskar, att den kärn, som

hitta" på det, hade fått alla sina tänder nedkörda tio mil

ner i halsen. Herr Johnson, vår lärare, säger, att jag är

mykket dum. Det tror jag nog också att jag är, men

vem kan rå för det? jag har inte skapatt mig sjelv och

har inte fott någe godt huvud, och då är det orättvist att

kalla mig för dum. Dessutom har jag lärt mig att stava,

sedan jag kåm hit, och det kan vara nog med det. Herr

Johnson säger, att latin är ett dött språk. Och jag önskar

att clet verkligen vore det, och begrafvet till på köpet.

Söta Mamma, har Mamma nonsin läst latin? Var snäll

och tala om för mig; hur Mamma då bar sig åt. Tycker

Mamma, att jag är så dum? Jag tycker om skolan för

somlikt, men icke så mycket just. Jag tycker om att

springa i kapp: vi slår också boll, men pojkarna kan inte

kasta långt, det fins ju inte plass i stån för någonting,

här är trångt Öfverallt. Bess och jag skola gå i

dansskolan i moron, och Fru Philips säger, att jag får lof att

ha handskar. Jo det ska vi se! Fru Philips tog mig med

på opran i går qvell. Det var ganska lustikt. Det var

som om tjogtals tuppar hade stält sig och gala. Det var

en karl, som ville gifta sig med ett fruntimmer, men så

fick han inte det, utan vartt instängd i ett torn och spelade

på getarj eller hvad det heter, och hon hörde honom

utanför och skrek till honom så hårdt, att det kunnat

höras på tie mils afstånd,, men han hörde ändå inte, för94

han väsnades så på sin getarj, och så var det en tjock karl,

som vrålade som en tjur och oupphörligt gaf sig sjelf

di värsta puffar i magen och, när jag sa till Fru Philips:

»hvad är det di gurglar om nu Tant?» så skratta hon

som en toka, och sa, att den tjocka herrn var kär i något

fruntimmer, och bara talade om det i en sång. Ett

besynnerligt sätt det där, eller hur Mamma? Jag tycker just

inte så mycket om opran. Det är ett evigt sjungande

och väsen. Det säger Fru Philips också. Hon lärde mig

en hop smörja, som de kallas för. Hon sade, att fruntimret

sjunger soperan och kar"n tänor, den tjocka herrn, som

gastade så, var bas, och en annan karl var Barretång,

hon pluggade i mig alla namnena, men jag känner inte

igen en enda af det där folket nästa gång jag får se

dem, det är jag då säker pä, för di bytte ju om kleder så

fort di hann; där var två qvinnfolk, men jag har glömt,

hvad den andra kallades för något. Tycker du om opran,

söta Mamma, jag ville hjärna veta hvilket du gör, för att

jag håller så mycket af dig och ville bli lik dig, så jag

hoppas, att du inte tycker om den så mycket. Jag går

i kyrkan. Det är rätt bra där, men det är inte rigtikt.

Det är icke som hos oss. Här har presten en lång hvit

skjorta på sig, och det har också en hoper med pojkar, och de

sjunger allihop, och det är bra eget. Jag vet inte hvad

det skall vara bra för att sjunga så rysligt mykket.

Hvarför kan inte folk säga hvad di har att komma med,

och låta bli att gala så där. Jag har fått mig en ny

hatt. En hel mängd pojkar, som går i vår skola, går

också i samma kyrka. Herr Johnson säger, att hans skola

är en kyrkskola, hvad menas med det? säg mig det, så

är Mamma snäll, och skriv till Herr Johnson, att jag inte

kan sjunga, för en hel hop af våra gossar måste sjunga

i kyrkan och spöka ut sig i hvita skjortor, och det vill

inte jag vara med om. Yi håller bön hvar dag i kyrkan

och läser katekesen, och den är förskreckligt svår. Herr

Johnson säger, att Biskopen kommer snart, om nästa

söndag, och då skall en hel hop med pojkar bli konfirmerade.

Han säger, jag skall fråga Mamma, om jag skall vara

med då också? Hvad är det för något? Jag har glömt95

att fråga om det förut. Det skulle vara nästa Söndag

— och det är ju i morron det — så om mamma vill

att jag skall bli konfirrmerad, så telegrafera!

Farvel, älskade mamma; jag tycker det är så tråkitt

att skrifva, men jag vill ändå skrifva till Mamma, för

jag längtar så efter Mamma. Visa inte mina bref för

någon!!!

Mammas tillgifne son

Tom.»

Det behöfver väl knappt sägas, att Tom ej fick något

telegram, ehuru han gick till telegrafstationen, så snart

han fått sin frukost på söndagsmorgonen, och sedan

väntade där, ända tills kyrkoklockorna slutat ringa. Han var

verkligen så ifrig att göra hvad som var rätt, ty denne

store — och jag är ledsen att säga det — ej så alldeles

snabbtänkte — pojke höll så innerligt af sin mor, och

var ständigt färdig att göra hvad som helst för att vara

henne till lags. Allting i staden var så nytt och underligt

för honom — det ena lika märkvärdigt som det andra —

och ehuru han var filosof och höll god min, samt aldrig

med utvärtes tecken förrådde sina känslor, led han

verkligen i medvetandet om sin okunnighet.

Tom hade flera gånger blifvit tillsagd att ej göra

för många frågor, men fann det likväl alldeles

nödvändigt att litet emellan komma med en och annan. Så ofta

det var honom möjligt att hålla sig, afstod han dock från

den metoden att öka sitt kunskapsförråd, i det han hoppades

att tiden och hans eget förnuft så småningom skulle hjälpa

honom att själf begripa huru det hängde ihop, så i ett som i

annat, utan att besvära andra. Han hade ej det aflägsnaste

begrepp om betydelsen af den engelska episkopala kyrkans

gudstjänst, och lämnade, som de flesta pojkar, hela

psalm-och böneboken i sitt värde, utan att bry sig om att ens

försöka att följa med i den. Hans religion bestod i att gå i

kyrkan två gånger hvarenda söndag, och sedan sitta stilla, medan

han var där. Och ingenting annat än kärleken till hans mor

kunde hafva förlänat honom kraft att gå i land ens med det.

Hvad konfirmationen beträffar, förmodade han, att det96

var någonting lika obegripligt, som allt det andra, men

dock något som skulle göras; han hoppades att det ej

måtte vara så svårt som latinska grammatiken; men svårt

eller lätt, skulle han dock alltid »ta itu med det», som

han uttryckte sig, om så var hans moders önskan.

Kanhända var Toms religion ej alldeles så enfaldig, som

den först torde förefalla oss. Det har nog funnits

människor i denna vår värld, som lefvat och dött, och

försökt att göra Guds vilja, endast och allenast ledda af sin

känsla — och deras lif bar varit täckeligt inför Guds ögon.

Tom försökte att göra så med, och han såg upp till sin

moder, som för honom representerade denna himmelska vilja.

Det fanns dagar, då den stackars Tom var så

hemsjuk, att han var färdig att gråta som ett litet barn. Vid

sådana tillfällen såg han mycket slö och likgiltig ut,

talade föga, föreföll litet tvär, och gick, framför allt, icke

och helsade på Bess, då han alltför väl visste att det

första ord som komme att yttras om hemmet, alldeles

skulle göra ett slut på lians mödosamt tillkämpade själf

be-herrskning. Han skref vanligen till sin moder, när han

kom i denna stämning; och då nedbläckade han alla

fingrarna på högra handen så obarmhärtigt, att Fru Philips

allvarsamt funderade på att köpa hem citroner låd vis, för

att få bort fläckarna på den unge gästens händer, ehuru

hon slutligen bestämde sig för ättika, som betydligt

billigare ; men efter en tid, sedan hon lärt sig att bättre förstå

gossen, lät hon honom vara och öfversåg utan knot med

de bläckiga fingrarna, då hon visste att de endast voro det

yttre och synliga tecknet på den sorg, som just då hvälfde

höga, fast tysta vågor i barnets inre En gång försökte

hon att med ord visa sitt deltagande, men till hennes

förvåning svarade Tom helt allvarsamt: »Jag skall berätta

Tant en historia, som Pappa en gång talade om för mig.

Det var en gäng en indian, som kom till staden. Det

var till Washington, och han var en höfding. Han gick

omkring där på gatorna, tills han gick vilse och alldeles

tappade bort sig, och då kände han sig mycket illa till mods.

Han blef förskräckt öfver att se sådär många hus och, medan

han då vandrade omkring, talade han för sig själf: »wig-97

wam borta, indian vilse — intet wigwam, ingen indian

— indian borta med.» Efter en stund stannade ban dock

plötsligt och såg upp; därpå sade han stolt, »nej, wigwam

borta! indian här!» —■ så känner jag det också, Tant;

var därföre snäll och låt bli och stackra mig.»

Efter denna förklaring försökte Fru Philips sig inte

vidare på att söka trösta Tom på hans »bläckiga dagar»;

hon visade honom då i stället en viss tyst och finkänslig

fördragsamhet, som gossen förstod att uppskatta, och aldrig

glömde; och hon lärde å sin sida, att en trög och föga

intresseväckande skolgosse kan hafva en medfödd

värdighet i sin karakter, huru egendomliga än uttrycken däraf

kunna förefalla.

Icke så att Tom i det hela egnade sig åt några

vidare sublima och upphöjda sträfvanden — långt

därifrån ! Så småningom, och allt som han hunnit vänja sig

viel de nya förhållandena, hade hans svarta dagar blifvit

allt mera sällsynta; och efter sex veckors vistelse i staden,

hade man föga skäl att tänka på annat än helsa, kraft

och munterhet, så snart clet var fråga om Thomas

Bradley junior. Han var en stor gunstling hos alla sina

skolkamrater, hvilka i början gjort narr af honom, men

efterhand fått aktning för honom; ty han var orädd och modig,

och det befanns snart rådligast att lemna honom i fred.

Han var också synnerligen hemmastadd i alla lekar och

kroppsöfningar, och kunde lära cle andra många nya och

roliga lekar. Han visste en hel hop om kaniner och

fjäderfä, igelkottar och dufvor; och nästan hvarenda gosse

i skolan hacle någon liten favorit af det ena eller andra

slaget, som alltid råkade ut än för ett än för annat. Tom

blef ett slags veterinärläkare viel skolan. Långa

rådplägningar höllos i smyg angående cle olikartade djurens och

foglarnas allehanda krämpor, och Toms ord gällde som

lag i alla dylika ämnen. Han var mycket eftersökt efter

skoltimmarna och anmodades dagligen att följa med liem,

än af den ene, än af den andre af sina kamrater, för att

undersöka någon patient eller afgifva något utlåtande. Han

klippte vingarne på favorithönor och tuppar, och dresserade

unga dufvor att komma, när man h visslade på dem,

upp-JSfya småttingar. 798

fostrade små råtthundsvalpar, och gaf osvikliga råd, när de

blefvo sjuka; ordinerade svafvelpiller och kalk, karbolsyra

och peppar, lika skickligt som någon man af facket, och

med stor framgång; botade vrickade tår och inväxta naglar;

drog ut törntaggar och förband sår — med ett or cl

Tom uppträdde som förste läkare för alla gossarne viel

Herr Johnsons skola, likasom för alla deras oskäliga

favoriter.

Dessutom var han den bäste skridskoåkaren i hela

skolan och den bäste bollspelaren; och af dessa skäl steg

ham högt till och med i de gossars omdöme, som i början

hade skrattat åt hans långa öron, och sett ned på honom

såsom varande en »bondbasse». Och i samma mån som

han småningom uppsteg till dessa höga värdigheter inom

kamratkretsen, förgick känslan af saknad och ensamhet,

och till och med den latinska grammatiken föreföll honom

icke längre så förskräcklig, icke därföre att han just

begrep mera af den, eller gjort några vidare framsteg i latinets

studium, utan därföre att han nu hade angenämare saker

att sysselsätta sig med mellan latintimmarna.

Lyckligtvis lör Tom, fanns det i skolan en gosse, som aldrig

kunde lära sig det ringaste utantill; och tack vare denne,

satt Tom aldrig nederst i klassen, ehuru han hade namn,

heder och värdighet af »näst sisten». När Fru Bradley

läste de betyg och redogörelser, som skickades henne af

Jtektor Johnson, hoppades hon innerligen, att den andre

gossens föräldrar ej skulle tröttna och taga denne ur

skolan. "Det skulle förödmjuka Tom så mycket att sitta

nederst", sade Mamma, medan Herr Bradley drog upp

sitt högra ögonbryn ocli såg litet illmarig ut.

»Tom har mycket godt hufvud — eller får det

åtminstone framdeles», sade Mamma hastigt till svar på sin

mans min.

»Det är mycket möjligt», var svaret.

»Jaså, bara möjligt?» sade Mamma, och blef i sin

ifver smått röd i hela ansiktet. »Jag vet, hurudan han

är; han kan nog förefalla andra trög, men jag vet, hvad

som bor inom honom.»

»Ja, min vän, då hoppas jag bara, att det snart99

måtte komma fram en liten smula också», sade den

klentrogne Herr Bradley.

»Ja, om Tom inte rent af blir ett geni till och med,

så har jag tagit mycket fel», förklarade Fru Bradley med

stor opartiskhet, »Och om det icke blir stor man man af

honom, så kommer jag att känna mig förfärligt sviken i

mina förväntningar.»

»Hvarföre skulle vi vänta oss något sådant?» frågade

Toms far. »Om det icke finnes mer än en människa på

tiotusen, som blir ett snille, hvarföre skulle just vår gosse

vara denne ende? Är det rimligt att vänta mer af honom

än af de niotusen-niohundranittionio andra?»

Men Mamma sydde bara på alldeles förtvifladt och

nickade smått, som om hon sagt för sig själf: »Ja, vi få

väl se; det där får tiden utvisa.»

O små gossar af det tidehvarf, i hvilket vi nu lefva,

hören nu på, så skall jag säga er något. Så länge edra

mödrar lefva, skall det alltid finnas en varelse på jorden,

som tror eder om att kunna göra hvad som helst, och

blifva hvad som helst — som tror på er, som tror allt

godt om er, men ingenting ondt. Antingen du, min lille

vän, har förstånd att sätta värde på det eller ej, blir

detta ett oföränderligt faktum. De ögon, i hvilka du

speglade dig, när du var ett litet spädt barn, måste

tillslutas i den sista långa sömnen, innan detta ljus af ren

och fullkomlig kärlek för dig slocknar här på jorden —

innan den fulla och obegränsade tillit, som åtminstone en

varelse här i världen satt till dig, är utsinad. — Huru

jag kan veta detta? Ja, ser du, det är en hemlighet, som

jag ej vågar yppa, af fruktan att någon kunde begå den

orättvisan emot mig att säga, att jag är egenkär.

Om Fru Bradley hade kunnat se sin son en viss

lördagsmorgon, sedan han varit i staden ungefär två månader,

skulle lion fått allt skäl att vara stolt öfver lians

begåfning, ty Tom utvecklade plötsligen framstående

mekaniska anlag och uppfann — en telegraf! I hafven väl

alla hört talas om Morse, eller hur? Hans namn är vida

berömdt öfverallt, där man känner till den elektriska

telegrafen — ocli det är blott ett bevis på världerrs vanliga100

orättvisa, att Thomas Bradleys namn ännu ej flugit ut på

ryktets vingar — såvida ej anledningen därtill kanske

är den lilla förtretliga tilldragelse, som jag nu skall berätta.

Tom hade en vän, som hette Harri Eastman. De

sutto bredvid hvarandra i skolan och upptäckte snart, att

de i många fall hade samma tycken; och däraf uppstod

en förtrolig vänskap. Harri bodde helt nära intill Fru

Philipses på nästa gata, och baksidan af det hus där han

bodde, låg alldeles midt emot baksidan af hennes hus.

Gossarne funno snart, att de kunde tala med hvarandra ut

genom sina fönster, tvärs öfver gården, om de bara skreko

någorlunda högt. Detta var nu obeskrifligen roligt, och

samtalen blefvo också både många, långa och högljudda.

Men olyckligtvis bodde där, i samma hus som Harri,

ett fruntimmer, som var mycket sjukt, och hvars rum lågo

åt samma gård; och sedan hon i det längsta försökt att

hafva fördrag med detta oupphörliga skrikande, skickade

hon sin sjuksköterska med en artig hälsning till Fru

Eastman, för att bedja henne sätta en gräns för dessa

utbrott af en vänskap, som fann ett verkligt nöje i att

öfvervinna svårigheter, med antydan, att detta kunde vara lika

önskvärdt för att spara de två gossarnas lungor, som för

hennes egen frid och ro. Sköterskan framförde sitt

budskap icke utan en viss skärpa, och tillade å egna vägnar,

att kikhosta, difteri och lungsot vore, och borde vara den

belöning, som de båda gossarne kur de hafva att vänta sig

för dessa illgärningar, på samma gång som hon uttryckte

sin förvåning öfver föräldrars vårdslöshet, som kunde tillåta

sådana upptåg midt i vintern. »Hvarföre kunde pojkarne

ej träffas inomhus, hemma hos hvarandra», tyckte hon.

»Hvad behöfde de gasta till hvarandra så där for, genom

öppna fönster, och väcka upp folk vid alla tider både

på dagen och om natten, med sitt skrik och tjut, och

slående i fönster, och väsen på alla vis?» På denna fråga

fanns blott ett svar, och Fru Eastman gaf det. »Ja, clet

har ni fullkomligt rätt uti», sacle hon, och skref en

ursäktande biljett till sin granne, samt sade till Harri, att

han hädanefter ej fick skrika öfver gården. Nu föll det

sig så, att Harri var närvarande, när klagomålet fram-101

fördes, och ehuru han var en gosse, som ansågs för

synnerligen väluppfostrad — just en af de ofelbara

»förbättringsmedel», Farbror Daniel anbefallt — så gör det

mig ondt att nödgas tala om, att han — för att begagna

ett mindre valdt uttryck — gaf denna sin pedagogiska

uppgift så många som flyger och far, och verkligen gjorde

en grimas åt sköterskan, medan hon ännu stod där och

talade med hans moder. Och från den stunden var kriget

förklaradt. Hon kunde aldrig, från den dagen, visa sig

utanför på trappan, då hon skulle gå ut för att taga sig

sin vanliga förmiddagspromenad, utan att möta unge Herr

Eastman, och då af honom helsas med de utsöktaste

artigheter, enär ödet alltid lät honom komma hem just vid

denna timma, för att inmundiga en rikligare

middags-frukost. Han var nämligen en smula klen, hette det, så

att han hvarken kunde stå ut med den frukost, som bestods

i skolan, eller en längre fasta — och följaktligen liade

denne unge sjukling fått särskildt, tillstånd att i

sporrstreck rusa hem hvar dag kl. tolf, för att sätta i sig fleia

skålpund kakor och marmelad, och sålunda med stärkta

krafter återvända till kunskapens tempel. Sköterskan å

sin sida fann det nödvändigt att taga sig litet frisk luft

hvarje dag, och var nödsakad att göra det just den stund

på dagen, clå hennes matmoder skulle försöka att sofva

litet; och på detta sätt erbjödo sig oupphörligt för dem

alldeles osökta tillfällen att utbyta ömsesidiga artigheter.

»Jaså, är ni nu där igen!» brukade sköterskan säga. »Se

nu till, att ni går in stilla och beskedligt. Och låt bara bli

att smälla igen porten efter er och väcka min fru, ni

bullerbas till pojke, där.»

»Hvad är hon för en?» var vanligen clet höfliga

svaret. »Sköt hon sig själf och bry sig inte om mig.»

»Ni lilla näsvising där! Jag skall minsann gå direkte

in ocli tala om för er mamma, hur ni bär er åt mot

gamla människor!»

»Nä så gör det clå! och gör det medsamma då, innan

hon hunnit och nött ut sina gamla skor! Nå, men så gå

då! Hvarför går hon icke?» ■— Lejda slaf! Diskmadam!

Bäddmaja! Medikamentsblaska!»102

Det där var ju saker, som ingen rättskaffens

sjuksköterska gärna kunde smälta; och Fru Eastman blef nu

rent af olycklig på grund af de täta besök, ifrågavarande

fruntimmer nu började göra, för att framställa de

allvarligaste klagomål öfver Harris uppförande. Till slut — när

hans språk ständigt blef alltmera förolämpande, och han

lyckats nå sitt önskningsmål, att göra henne alldeles

ursinnig, genom att kalla henne för »gamla qvacksalfverska»,

i detsamma som en poliskonstapel gick förbi — så

förklarade hon, att nu kunde hon då ej stå ut med detta

längre, utan gick ännu en gång till Fru Eastman och

skildrade sina lidanden med en sådan energi, att modren

blef tvungen att lofva att straffa Harri och göra slut på

hela eländet.

Följaktligen förständigades unge herr Eastman att

stanna i sitt rum en hel dag, och det en lördag till. Han

skulle ej få lämna sitt rum under någon förevändning, och

fick ej hafva någonting att roa sig med, annat än sin läxa

till söndagsskolan. Det där var ju hemska utsikter, men

Harri sökte så godt han kunde mildra det förskräckliga i

denna dom. Han tog sig först en extra lur på morgonen,

åt sedan sin frukost på sängen och fick sig en liflig

kucld-kastning med huspigan, som var hans synnerliga vän, och

som skulle se efter, eller rättare som konseqvent lät bli att

se efter hans linne och kläder. Men allt detta hjälpte

honom ej längre än till kl. tio, och tänk en såd^ dag det

var att gå ut för att åka skridsko! Den gemena gamla

sköterskan! Detta var nu bara hennes tillställningar! Hans

moder skickade bud, att han skulle läsa på sin

söndagsläxa, och han satte sig ytterst missbelåten necl för att göra

det. »Älska din nästa — ja nog får jag tag i henne! —

soin dig själf — och då ska" hon få se, hvad hon skall

få! — Gör emot andra — jag skall spänna ett snöre

tvärs öfver trappan, i försåt för henne — som du vill,

att de skola göra emot dig. Välsigna dem, som eder banna

— gamla otäcka där, som går och sqvallrar! — och beder

för clem — jag hoppas hon ej måtte få en blund i sina

ögon på hela natten! — som göra eder skada — Hurra! nej,

se där är Tom!» Läxläsningen tog plötsligen en ända, då

han fick se Tom, som stod där midtemot i sitt fönster.103

Det var nu så, att Tom hade fått ett långt bref

hemifrån, hvilket hos honom hade väckt en sådan där

outsäglig längtan efter föräldrarna och de små bi öderna; och sedan

han läst det, hade han gått och ställt sig i sitt fönster,

såsom ett slags fridlyst plats, där han ostörd och osedd

kunde få kämpa ut striden med sina känslor och sin lust

att gråta. Han fick då snart ögonen på Harri, som slagit

upp sitt fönster, och nu stocl och viftade med en röd

flanellskjorta, upphängd på en paraply. Harri led emellanåt af

reumatism, och var ordinerad att nyttja ylle, en

ordination, som han i synnerhet måtte hafva funnit nyttig och

välgörande, då han, såsom nu, midt i December, fick

tillfälle att nyttja yllet såsom flagg i det öppna fönstret.

Sedan hans nödsignal väl blifvit uppmärksammad,

fann fången, som icke vågade trotsa förbudet att ropa dit

öfver till Tom, snart på en annan utväg att mildra

obehaget af sin isolerade belägenhet. Först skar han ut stora

bokstäfver af papper och höll upp dem åt Tom att läsa;

och detta, i förening med ett häftigt gestikulerande gjorde

det snart klart för hans vän, att han satt där orättvist

fängslad, på sin fiendes ondskefulla anstiftan.

För att närmare förvissa sig om detta förhållande,

sprang Tom då ned och gick öfver för att fråga efter Harri,

men fick då till svar, att denne ej var hemma. Harri,

som lyssnat vid sin dörr och hört detta, återvände då till

fönstret, där han så afbidade, hvad vidare komma skulle.

Tom visade sig snart åter i sitt fönster, som han öppnade,

och signalerade åt Harri att göra detsamma. Harri gjorde

det och fann då till sin obeskrifliga förtjusning, att Tom

stocl i begrepp att etablera en förbindelse mellan deras rum.

Först höll Tom nämligen upp sin båge och en pil, därpå

nickade han ett tjog gånger, och slutligen visade han fram

ett nystan segelgarn, hvarvid Harri nickade tillbaka, tills

han var alldeles yr i hufvudet.

Därpå tog Tom sikte och afsköt en pil mot sin väns

fönster.

I olikhet med den ryktbare Vilhelm Tells pil, nådde

denna ej fram till sitt mål, utan föll långt dessförinnan

ned på gården. Tom halade den då in till sig igen, med104

tillhjälp af ett snöre, han fästat vid den, men detta råkade

att trassla in sig och fastnade vid luckan utanför fönstret

till Fru Philips eget rum på nedra botten. Tom

signalerade: »Det är detsamma, låt den sitta då!» — och tog

sig en ny pil. Denna gång tog han bättre sikte; pilen

gick längre och slog an emot fönstret till clen sjuka fruns

rum, samt föll ned där på gården. Tom signalerade då

i hast, att allt hopp var ute, skar skyndsamt af snöret

och sprang därpå och gömde sig i sitt klädskåp, för att

afvakta händelsernas vidare utveckling, beredd att i hvarje

minut få höra det ringa på porten och se sköterskan

uppträda, beledsagad af alla lagens fasor. Men den gången

hade fienden ej varit på sin post, ocli hade ej märkt, att

Tom höll på och roade sig med samma ändamålslösa

öfningar, som den där skytten hos Longfellow, hvilken på

måfå afsköt sina pilar i luften, så att de föllo till jorden,

utan att han visste hvar.

Efter fem minuters frivillig arrest i mörk cell, antog

Tom då, att allt var tryggt igen, och återtog sina försök.

Hans tredje och sista pil uppvisades nu för Harri, som

till fullo förstod att uppskatta sin väns hängifvenhet för

hans sak, och ifrigt lutade sig ut genom fönstret, liksom

för att inbjuda — för att icke säga locka — pilen att träffa

honom midt i ögat.

Lyckligtvis siktade Tom denna gång rakt på Harris

hufvud. Om han siktat litet högre, på fönstret, eller också

på väggen bredvid, är det mer än troligt, att han hade

träffat Harri och med ens gjort slut på alla sköterskans

vedermödor; men som han nu, denna gång, ytterst noga

tagit sikte rakt på sin väns öga, lyckades han verkligen

att slunga pilen direkte in genom fönstret ungefär en aln

på sidan, hvarvid den fastnade i ramen på en liten spegel,

som satt på väggen i unge Herr Eastmans sängkammare.

Harri ryckte lös den och svängde den med triumferande

min öfver sitt hufvud, under det att lian, i sin glädje och

segerfröjd, utförde en krigsdans. Tom å sin sida dansade

också, med sitt segelgarnsnystan i ena handen, under det

att han, med den andra, svängde sin trogna båge i luften,

och i det hela betedde sig ungefär som en indianhöfding

vid en seger fest.105

Harri halade därpå in snöret, och detta var en operation,

som måste utföras med stor försiktighet. "Visserligen funnos

där inga träd7 hvaruti det kunnat snärja in sig, men där

funnos i stället tre plank eller staket, med krön af rostiga

spikar — och om man släppte efter på snöret, kunde det

lätt hänga upp sig på dessa — oberäknadt diverse

klädstreck och stolpar, hvilket allt medförde svårigheter och

faror. Men gossarne visste, att »utan möda vinnes ingen

lön», och erinrade sig dessutom åtskilliga upphöjda exempel

på ihärdighet och tålamod, som de läst om i historien.

De tänkte på Columbus, och föresatte sig att ej

förlora modet — och de kände sig utomordentligt energiska

och duktiga, under det de skickligt manövrerade med snöret,

med hela sin uppmärksamhet fästad på att det hölls

tillräckligt stramt, men dock ej så, att det kunde springa af. Då

kommo de plötsligen att tänka på en ny svårighet, den att få

till stånd en dubbeltrådig förbindelse, då Harri ju hvarken

hade båge eller pilar för att kunna skjuta sin ända af snöret

tillbaka öfver till Tom. Denna tanke tycktes slå dem båda

på en gång, och ett ögonblick stodo de rådlösa — men det

var också blott ett litet ögonblick. Denna anordning, de

nu fått till stånd, var visserligen ej fullkomlig i sitt slag,

men kunde ändå gå an. En biljett kunde skickas fram och

tillbaka med tillhjälp af ett enkelt snöre — och nystanet

var ju stort nog för att medgifva detta, ehuru det måste gå

långsamt, ocli med blott ett budskap i sänder. Tom började

och skref: »Hvad är det här för tillställningar?» på en

papperslapp, som han band fast vid snöret, hvarpå Harri

försiktigt och med stort besvär halade in det. Denne hade

nu ingenting att skrifva med utom en gammal

blyertspennstump, och inte hade han någon knif heller att formera den

med — två ledsamma omständigheter, hvilka han att börja

med talade om för Tom, med anhållan om förstärkning i

sina förråd, hvarefter han, sedan han fått sin biljett färdig,

höll upp sin pennstump i vädret för att visa, det udden var

afbruten, och tecknade åt Tom att skicka sin knif. Tom

halade försiktigt in denna viktiga depesch — men

erfarenheten hade lärt honom försiktighet. Han ville verkligen ej

utsätta sig för faran att förlora sin dyrbara knif ■— tänk106

om den skulle falla ned under vägen — huru skulle han då

någonsin kunna få igen den? Han kunde ju inte gärna gå

in till grannens och säga, att han ville ha igen sin knif,

som låg på deras bakgård! Och hvad skulle Tom taga sig

till utan sin knif? — Det var ju den renaste orimlighet!

Sålunda ville han ej utsätta denna sin tillhörighet för

en sådan fara, men bistå sin vän i nöden måste han

dock, förstås. Han hade redan skrifvit det vanliga

vecko-brefvet till modren, och bläckhornet och pennan stodo

bredvid på bordet. Det föll honom aldrig in att han kunde

skicka Harri sin blyertspenna, och sedan själf nyttja bläck

och penna; men att skicka Harri både bläckhornet och

pennan tyckte han var den naturligaste sak i världen. Han

tog därföre den lilla svarta flaskan, med dess granna

ljusgröna etikett, och band den med ett outsägligt besvär fast

vid snöret, hvarmed han då höll på så länge, att Harri

blef otålig och började rycka i snöret, så att Tom var

tvungen att, såsom tecken till vrede och hot om framtida

bestraffning, tre gånger skaka med knytnäfsren åt honom,

innan han fick honom att sluta upp därmed. Slutligen

satt då bläckflaskan lyckligt och väl fast vid snöret, med

korken i — och den farliga resan började. Snöret

buktade sig, under denna tyngd, på ett högst oroande sätt

nedåt, och bläckflaskan svängde och guppade oupphörligt,

så att det såg riktigt farligt ut; men gossarne höllo

stadigt i, och läto snöret långsamt glida emellan händerna —

och den dyrbara laddningen passerade så, under många

krumbukter och nigningar, öfver det första staketet, öfver

cle första klädstrecken och stängerna — vidare öfver det

andra staketet och öfver nästa klädstreck. Men o

himmel! hvad det nu sjönk djupt ned! — »Drag upp! drag

upp!» gallskrek Tom, som i sin ifver alldeles glömde

bort det stränga förbudet mot att ropa ut genom fönstret

— och Harri drog hastigt till. Ack, en sådan drummel 1

Ryckningen slet af snöret! Flaskan i backen, korken ur,

och hela innehållet rann ut — icke på snön — ack nej!

det var icke så väl — utan på en af den sjuka fruns

vackra hvita spetsgarnerade morgonldädningar, som fallit

necl, och nu låg där så hvit på den nyfallna snön — i det107

strålande solskenet, som det var den dagen. Plötsligt

stängdes två fönster, två pojkar gjorde sig i hast osynliga;

två par stöfvelklackar syntes sticka fram under två sängar,

i två hus, som lågo midt emot hvarandra; och tvänne små

hjärtan bultade hörbart under dessa sängar, i rädd förbidan

på »domens basunaljud».

Hvarföre de just trodde att deras brott så där

ögonblickligen skulle komma att upptäckas, vet jag sannerligen

icke. Klockan var nu tolf, ty tiden hade ilat undan, ja

riktigt »galopperat», medan de hållit på med sin telegraf;

i själfva verket är två timmar icke mycket för att hitta

på, planlägga och bringa till utförande ett sådant företag

— Morse höll mycket längre på med sin han, innan

han fick den färdig! — och, såsom redan är nämndt,

klockan hade hunnit blifva tolf, och sköterskan hade gått

ut på sin vanliga promenad, helt stolt och triumferande

öfver sin fiendes nederlag, och fullt säker på att denna

gång ej behöfva möta honom, samt i den glada vissheten,

att hon vunnit sitt syfte och befriat sig från sin

plågoande. Tjänstefolket var upptaget af olika sysslor, hvar

på sitt håll. Fru Eastman var ute, grannarna skulle

icke haft den ringaste lust att blanda sig i saken, äfven

om de varit åsyna vittne till katastrofen; men icke desto

mindre trodde gossarne verkligen, att vedergällningens

ögonblick redan var inne, och afvaktade under hvar sin

säng, att den omutliga rättvisans straffande hand genast

och utan försköning skulle komma och gripa dem.

Men deras hjärtklappning fick emellertid god tid att

lugna sig; ingenting inträffade — och när frukostklockan

ringde, var Tom tvungen att gå ner, då Fru Philips var

mycket punktlig. Hon lade märke till, att han var litet

rufsig i håret, och att han fått en fjäder på sin jacka,

förutom en hop med damm och dun — och lion undrade

högeligen, hvar han kunde ha varit, men sade ingenting.

Om hon vetat det, tror jag allt, att Fröken Bidd}^ 0"Nale

hade fått sig en allvarlig tillrättavisning, med tillsägelse

att för framtiden sopa litet bättre i Herr Toms rum.

Men hvad kunde väl också för en huspiga vara mera

frestande att lämna ogjordt, än sopningen i en skolpojkes108

rum? — och aldra helst under sängen till? Och hvem

kunde väl tänka sig, att sådana underlåtenhetssynder skulle

komma i ljuset så där oförmodadt! — Emellertid fick

nu Fru Philips aldrig veta, att, eller hvar Tom funnit sig

föranlåten att söka sin räddning, och Fröken 0"Nale nåddes

ej denna gång af rättvisans arm.

»Hvad heter den där sjuka frun, som bor här

midt-ernot», frågade Tom.

»Det är en Fru Robbins», svarade Fru Philips.

»Är hon mycket sjuk?»

»Ja hon lider svåra plågor.»

»Då är hon väl mycket vresig af sig?»

»Ack nej, hon är så blid, och god, och älsklig.

Hennes lidande tyckes blott på henne haft den verkan

att förädla och förklara hennes karakter; hon är så tålig

och mild som en ängel?»

»Tar hon emot någon?»

»Ja hon tar emot sina vänner, när hon ej är alltför

sjuk.»

»Känner Tant henne?»

»Ja, mycket väl.»

»Ville Tant gifva mig en biljett till henne och bedja

henne taga emot mig, om jag kommer och helsar på

henne?»

»livad menar du med det, Tom!» utropade Fru Philips,

och såg ganska förvånad ut, »hvad kan du vilja henne?»

»Jag har någonting att säga till henne», svarade

Tom.

»Vill du ej tala om det för mig då? Hvad kan det

vara för något ?»

»Det ville jag helst slippa att säga», sade Tom.

Ja men annars kan jag ju inte gärna låta dig få gå

till henne — hon kunde kanske bli nervös och upprörd?»

»Ja det kan nog så vara det; det tänkte jag inte

på», sade Tom, och fortfor lugnt att äta sin frukost. Fru

Philips gjorde honom ej några flera frågor — hon började

komma litet bättre under fund med sin väninnas gosse.

»Skulle Tant bli nervös och upprörd af att få sina

kläder förstörda?» frågade Tom slutligen.109

»Det beror på det», medgaf Fru Philips. »Inte skulle

jag precis tycka om att finna min kasclunir-schal uppäten

af mal, eller att det kommit fläckar på min nyaste

sidenklädning. »

»Nå men om det vore en morgonrock då?»

»Ah, sådana liar jag en hel mängd af, och tror icke,

att jag skulle bry mig särdeles mycket om, ifall en af

dem blefve förstörd.»

»Jo, ser Tant, jag har förstört en af Fru Robbins

morgonrockar, och nu ville jag så gärna få säga henne,

att jag verkligen är riktigt ledsen för det», sade Tom.

Fru Philips lade ifrån sig knif och gaffel.

»Hur i all världen har du kunnat göra det då?»

frågade hon.

»Med bläck, som jag har slagit öfver den.»

Fru Philips blef allt mer och mer förvånad.

»Jag ville clå gärna slippa att tala om det där för

Tant, jag ville bara tala om clet för henne», sade Tom. —

Af många skäl ansåg han, det var bäst för Harri, att Fru

Philips inte fick veta något om dennes anclel i olyckan.

»Jaså», sade den goda frun, och undertryckte sin

naturliga nyfikenhet, i det hon erinrade sig, hvad hennes

väninna Fru Bradley hade sagt om sina barns egenheter,

»nå, jag får väl gifva dig en biljett till Fru Robbins då,

men när du kommer dit, måste du först fråga efter, om

hon känner sig rask nog att kunna taga emot dig, innan

du går och lämnar fram den.»

Det lofvade Tom, och begaf sig sedan, genast efter

frukosten, ut på sin visit. »Ja, inte vill jag då vara en

kruka åtminstone, livad jag så annars än må vara», sade

Tom för sig själf.

Det fordrades likvisst ej så litet mod för vår

stackars landspojke till Tom, att så clar träda fram inför ett

alldeles främmande fruntimmer för att anklaga sig själf.

Han önskade nästan, att hon skulle vara litet dålig, så

att hon ej kunde taga emot honom, — men, visst inte! —

han fick genast komma in, och fann Fru Eobbins sittande

i en sjukstol vid en muntert flammande brasa. Detta

påminde nu Tom om hemmet; och det kom honom att110

tänka på sin moder, när Fru Robbins räckte honom

handen och log, i det hon vänligt tilltalade honom.

»Det var riktigt roligt att få se dig, min lilla vän»,

sade hon — och hennes röst var mycket ljuf och

melodisk. »Jag känner din mamma, och Fru Philips skrifver

här, att du ville träffa mig.»

»Ja det vill jag, men det är inte för att ni känner

Mamma», sade Tom, mera uppriktigt än artigt.

»Jaså, nå det kan få vara detsamma då», sacle Fru

Robbins. *Jag är i alla fall glad att få göra din

bekantskap, hvilken anledningen än då må vara. Jag ser

dig ibland från mitt fönster, när du sitter och läser eller

skrifver i olin kammare.»

»Har ni sett mig i dag kanske?» frågade Tom —

med ett svagt hopp att han möjligen kunde slippa ifrån

att själf komma fram med sin bekännelse.

Men Fru Robbins hade ej sett honom, och han var

således tvungen att själf berätta alltsammans, om telegrafen,

och om hvarför Harri blifvit instängd, och om huru ban

hade kommit att slå ut bläcket, — och ehuru han gjorde

det i sa få ord som möjligt, tyckte han det drog förfärligt

långt om, innan han fick slut på alltihop. »Jag är riktigt

ledsen för det», slutade han sin historia. Fru Robbins

bara skrattade och sade helt godmodigt, att, när allt kom

omkring, var det från början hennes eget fel, då hon hade

låtit skicka bud, att Harri inte skulle få skrika och ropa

från sitt fönster. »Fru Wilson är mycket fästad vid mig

och särdeles mån om mitt bästa, men hon är kanske

ibland en smula för barsk mot gossarne i grannskapet.»

Därpå förklarade hon för Tom, huru mycket hon

måste lida, och huru den olidliga nervvärken i hennes

hufvud stundom föreföll nästan omöjlig att uthärda. Och

då, när hon småningom började känna, att det lindrade

litet, kunde ett plötsligt buller, såsom om ett fönster

eller en dörr slogs igen, göra att det onda började om

igen, lika svårt som förut. — »Men jag begär ej, att

små gossar skola kunna tänka på sådant där», tillade hon,

»och det borde Fru Wilson ej heller göra.» Hon talade

så mildt och såg så älsklig ut, att Tom var färdig att på111

fläcken högtidligen förbinda sig att hädanefter gå med

filttofflor i alla sina dagar, och att aldrig tala högre än i

hvisk-ningar; och när hon sedan talade med honom om en mängd

saker, som verkligen intresserade honom, föll det honom

aldrig in att undra öfver, hur hon kunde hafva reda på,

att han just tyckte om det eller det — utan han gick bara

på och språkade helt otvunget med henne, och tyckte sig

nästan vara tillbaka i hemmet igen. Men när hon slutligen

skref ett par ord till Fru Eastman, med anhållan att Harri

måtte slippa ut ur sin fångenskap, och bad Tom lämna

fram dem, så kom han plötsligt ihåg, att hon ju var sjuk.

»Jag hoppas, att jag nu icke med mitt prat, har

ställt så till, att Ni får igen er hufvudvärk», sade Tom.

»Nej visst icke, jag har verkligen haft stor glädje af

ditt besök», svarade Fru Robbins, och tillade därpå vänligt.

»Kom nu snart och hälsa på mig igen, och tag då

mecl dig båcle Harri och din syster.»

Tom tog afsked och gick genast till Fru Eastman,

som var mer än belåten att få släppa ut sin Harri. Fru

Robbins hade ej sagt ett ord om, att hon fått sin

morgonrock förstörd; hon hade bara skrifvit, att hon hört, att Harri

fått ledsamheter för hennes skull, och utbedt sig som en

personlig ynnest, att han måtte få förlåtelse för denna

gång.

»Ja se, Fru Robbins, det är något till äkta fint

fruntimmer det!» sade Harri, när han och Tom sedan gingo

ut för att taga sig en promenad. »Hon är ett "riktigt

fruntimmer" af den äkta sorten, och aldrig skall jag mera vara

kitslig emot hennes sköterska heller, och nog skall jag

vara stilla också och försöka att komma ihåg att inte

slå i porten — och inte skola vi ropa tvärs öfver gården

mera heller.»

»Det är mycket eget», sade Tom tankfullt, »att de

som äro riktigt fina och bildade, alltid förefalla så

hyggliga och vänliga. På det sättet kan man riktigt få lust att

försöka att bli folk af en själf. Ibland tycker jag så illa om

det, och kan inte begripa, hvad det skall tjäna till, att

det skall vara sådär noga med att gå med handskar och

att tala grammatikalisk!, men nog är det sannt i alla fall,112

att cle so in fått en riktigt fin uppfostran och lärt att skicka

sig, äro trefligare att vara tillsammans med.»

Med dessa ord tog Tom upp sina handskar och

började draga dem på sig, och sedan han lyckligen utfört

denna bragd, spärrade han ut alla tio fingrarna, som ett

par solfjädrar. »Usch, hvad jag tycker det här är fånigt!»

utropade han.

»Ja, det gör jag med», sade Harri, »och jag kan då

rakt icke begripa, hvad det skall tjäna till.»

»Ja, men cl et påstås ju, att man får kopporna och

mässlingen och allt möjligt genom att smittas af andra»,

sade Tom. »Och kanske man kan få folkskick, så att

det riktigt blir folk af en, på samma sätt? Fru Philips

säger, att clet är handskarna som gör det. Det vet jag

nu inte», slutade lian, litet villrådigt, »men nog skall jag

väl behålla dem på mig nu på en halftimma åtminstone

i alla fall.»

TRETTONDE KAPITLET.

Flickskolevänskap.

Medan nu den sanningen långsamt klarnade för Tom,

att det möjligen kunde löna mödan att söka vinnlägga sig om

ett bildadt umgängessätt, kom Bessi också så småningom

till en liknande slutsats; och de båda barnen började

erfara sanningen af modrens ord, att saktmod och

finkänslighet voro bildningens och den goda tonens första frukter.

Bessi stod emot i det längsta; lion hade kommit till

staden, fast besluten att alltid förblifva fullt oberoende och

själfständig, och hon föresatte sig i tysthet, att icke det

minsta bry sig om modets och konvenansens fordringar.

Något som hon särskildt djupt föraktade, var modet,

hvilket enligt hennes uppfattning var detsamma som de

modeplancher, hon sett, med damer på, som hade små113

hopsnörpta munnar, och hvilka med sina parasoller stodo

och pekade åt små pudelhundar.

Detta föreföll Bessi såsom idel fånighet och ömklighet

— och vi få väl också medgifva, att någonting så ytligt

väl aldrig heller borde kunna uppfattas såsom lifvets högsta

mål och innehåll af någon flicka, som kommit till världen

i det nittonde århundradet. — Yicl sin ankomst till

staden, hade hon emellertid ej kunnat undgå att röna ett

starkt intryck af den lugna själfbeherrskning och det

behagliga sätt att vara, som utmärkte hennes kusin Grace,

hvilken alltid tycktes göra och säga clet riktiga i rätta

ögonblicket, och i hvars närhet alla tycktes känna sig

obesvärade och väl till mods.

Grace var af samma ålder som Bessi, bara en liten

flicka ännu, fullkomligt barnslig och naturlig både till sitt

väsende och i sina tankar. Bess skulle för ingen del hafva

velat vara elak eller visa sig kärlekslös, men alldeles

omedvetet försökte hon dock oupphörligt att finna fel

hos sin kusin, ty det var ja den enda möjligheten att,

när hon såg Grace och var i hennes sällskap, kunna stå

fast vid den mening, hon en gång fått i sitt hufvud, att

stadslifvet nödvändigt måste alstra förkonstling och onatur.

Och Bessi var ju ej olik människor i allmänhet, i

detta sitt sträfvande att jämka verkligheten efter sina

åsikter, i stället för att lämpa sina åsikter efter verkligheten.

Det var ju en gång för alla klart ådagalagdt i alla

»berättelser för ungdom», att alla stadsflickor snörde sig hårdt,

nyttjade tunna skor, tillbragte nätterna på baler och

dagarna till sängs, att de gingo i kyrkan bara för att visa

sina hattar, samt att de, först och sist, brukade peka åt

pudlar med ljusa parasoller.

Och följaktligen hade Bessi, alltifrån början, alldeles

klart för sig, att Grace, då hon om morgnarna kom ned

och såg så nätt och fin ut, alltid var så hårdt snörd, att

hon knappt kunde andas, och att hon hade suttit åtminstone

i två timmars tid framför spegeln med en kammarjungfru

till hjälp för att fläta håret på sig. Men då hon fick

närmare reda på saken, visade det sig, att Grace ej hade någon

kammarjungfru, och att hon ej nyttjade snörlif, samt att

Nya Småttingar. 8-114

hon dessutom behöfde kortare tid för att kläda sig, än Bessi

själf. Hon behöfde ej ens så lång tid till att knäppa sin

nätta åtsittande klädning, som det tog Bessi bara att spänna

bältet om sin vida blus. Och därtill kom, att Grace

aldrig förlorade någon tid med att söka efter de

mångfaldiga nätta småsaker, som erfordras för en vårdad toilett,

ty hvarje band och handske, knapp och manschett hade

sin särskilda plats i hennes väl ordnade lådor. »En

sådan småaktig nippertippa», sade Bessi då till sig själf

— men icke ens med denna blodiga sarkasm lyckades

hon finna sin kusin mindre intagande.

Grace tycktes aldrig behöfva egna den ringaste

uppmärksamhet åt sin person, hvad hälst hon gjorde; i salongen

såg man, att hon var fullkomligt hemmastadd, medan

Bessi aldrig kunde sitta stilla, när hon var där; kusinen

kunde sitta så fullkomligt lugn och obesvärad och läsa,

eller också med händerna stilla hvilande i knäet, medan

Bessi oupphörligt vred sig oroligt, än hit och än dit, och

gjorde alla människor nervösa genom sin oberäkneliga

rörlighet, så framt hon icke mer eller mindre oroligt

sysslade med sådana saker, som lågo framme på divansbordet.

Grace var alltid färdig att hjälpa andra tillrätta, då de

råkade i förlägenhet, och förstod sig så väl på att öfverskyla

sin kusins tafattliet, och detta på ett blidt och finkänsligt

sätt, som ej väckte någon uppmärksamhet, på samma gång

som hennes kusin alltid därigenom verkligen räddades ur

sitt bryderi. Om man bad Grace att spela litet piano, så

gjorde hon det helt anspråkslöst, utan att göra några

svårigheter eller ursäkta sig med att det icke var

någonting, som hon kunde. Allt hvad hon gjorde, gjorde hon

på ett enkelt och okonstladt sätt, endast därföre att hon

gärna ville göra alla andra till lags, och aldrig tänkte på

sig själf och den effekt, hon skulle kunna göra.

Men i själfva denna okonstlade välvilja, såg Bessi endast

tillgjordhet, och mumlade föraktligt för sig själf, »en sådan

stadsdocka» ! Men till och med i sådana saker, hvaruti

en landtflicka framför allt borde vara hemma, fann Bessi

att kusinen var henne öfverlägsen. I ridskolan till

exempel, var Grace fullkomligt i stånd att styra sin häst,115

medan Bessi, som brukat fara fram som en stormvind

på gamla Dick, utan annan tygel än dennes man, hade

mycket svårt att besegra sin rädsla för obekanta hästar.

Och sålunda mötte vår lilla Bessi, innan hon ännu

hunnit så särdeles långt på sin pilgrimsfärd, den giftiga

draken Afund, som låg där på lur i hennes väg, för att

oförvarandes gripa henne. Det var ju alldeles odrägligt,

att Grace skulle öfverträffa henne i allting; och hon

insåg ej strax, att precist samma väg låg öppen för henne

också, och att hon, med en smula bemödande och

uppmärksamhet på sig själf, lika väl kunde tillegna sig, hvad

som utmärkte kusinen i fråga om yttre behag, och

möjligen ännu mer, då det gällde inre energi och själsstyrka,

då Bessi ju var af ett kraftigare skaplynne.

Men detta var någonting, som hon ännu ej förstod

sig på. Bessi var högsint och mäktig af stor

själfuppoffring, men hon fattade ännu icke, hvilket hjältemod

som ligger i att försaka sig själf i det lilla. Hennes

fiender måste vara jättar — då skulle hon nog »ge på

dem» af hjärtans grund, men hon såg alldeles för högt

öfver hufvudena på dessa lömska dvärgar till fiender —

de små skötesynderna, som vaknat i hennes eget lilla hjärta,

och som nu med gnagande tänder pinade och plågade

henne.

»Jag har ingen lust att bli någon hoppetossa!» hade

hon sagt, när tanten vänligt föreslog henne att få gå i

dansskolan, och, när hon väl kommit dit, satt hon bara

stilla och såg med en försmädlig min på, huru de andra

barnen dansade.

»Är det icke löjligt, att se dem sådär?» sade hon

till Tom. »De hoppa omkring precist som ärter i ett såll

allihop.»

»Ja, inte tycker jag det är vidare roligt, för min egen del

heller», sade den redbare Tom. »När jag skall till och

dansa, så kännes det som om mina ben vägde sju pund, och

som om armarna blifvit tre alnar långa. Men det är ju icke

alla, som hoppa sådär som ärter. Se på Grace bara! hon är

som ett maisfält, när vinden går fram öfver det. Jag tycker

så mycket om att se på henne, för det kommer mig att116

tänka på Mamma, och månsken, och allt möjligt, som är

blidt och vackert.»

»Pah!» sade Bess — men undertryckte genast om

än med stor ansträngning sin lust att försöka göra narr

af Torns poetiska liknelse. Ett hvasst stygn, det var

svartsjuka, genomilade hennes hjärta — skulle nu också Tom

tycka mest om Grace?

Det kostade bittert på henne att behöfva stiga fram

med en klass af nybörjare och chassera: »nu till höger,

nu till vänster, ett, två, tre, ett, två, tre» — efter den

fransyske danslärarens kommando. Hon kände på sig,

att hon själf var långt ifrån att taga sig ut som ett vajande

ax, och skulle gärna hafva burit sig åt som en istadig

häst i stället, om inte en viss medfödd känsla för det

passande hejdat henne.

Stora tårar af förödmjukelse stodo henne i ögonen,

och hon kastade hufvudet, med dess svarta, kortklippta

lockar, bakåt och såg ut som en ostyrig fåle, som för

första gången känner selen.

»Du gör det så bra, Bessi», sade Grace, som stod

alldeles bredvid. »Du kommer snart att lära dig dansa;

du har en sådan vacker hållning.»

-»Ack, om du bara ändå inte ville stå där ocli se på

mig», utropade Bessi, i det hon kände liksom en propp

i halsen. »Det är ej snällt af dig, Grace, att stå sådär

och titta på mig, när du vet, att jag är ovan.»

»Då skall jag gärna låta bli det», sade Grace

vänligt. »Jag är ledsen, att jag gjorde det; jag stod här

bara, för att jag trodde, du skulle känna dig mindre

främmande, om jag vore i närheten.»

»Så beskyddande, kan tänka!* mumlade Bessi mellan

tänderna, i det hon. med mörk förtrytelse blickade efter

kusinens försvinnande gestalt. Men sedan, när hon blifvit

lämnad åt sig själf, kände hon, huru allas ögon voro

riktade pä henne, och skulle då varit hjärtligen glad om hon

fått känna sig stå under sin lilla kusins skyddande hägn,

därest icke den vilda svartsjuka, som en hel vecka legat

och grott inom henne, nu slagit upp i brännande flammor.

Bessi hade nämligen i skolan blifvit satt i en lägre117

klass än Grace, ehuru båda voro af samma ålder, och

ansåg detta för en stor orättvisa, då hon tyckte, att hon kunde

lika mycket och hade fått fullt lika god underbyggnad. Men

Grace hade åtnjutit fördelen af en regelbunden undervisning,

under det att Bessis skolgång lidit af flerfaldiga ombyten

och afbrott, såsom då det varit svårt väder och dåligt

väglag om vintrarna, hvarigenom hon ofta hållits hemma hela

veckor i sänder. Detta var ju ej på något sätt hennes eget

fel, men däraf blef en nödvändig följd, att hon ej kunde

följa med i en klass, där de andra i många ämnen hunnit

längre än hon. Grace hade försökt att trösta henne, men

Bessi tillbakavisade med bitterhet alla hennes närmanden

i den vägen, som ett förödmjukande förmynderskap, och

föresatte sig att inte tycka om sin kusin.

Grace var mycket bedröfvad öfver detta, men modren

bad henne bara vara tålig och vänta samt hafva fördrag, så

skulle hon nog alltid med tiden få en god och trofast väninna

i Bessi. Hon hade längtat så efter att få sig en väninna! Ty

Grace var enda barnet, och följaktligen vuxit upp ensam, och

hennes käraste dröm hade i flera år varit, att kusin Bessi

skulle komma dit och blifva en syster för henne. Det

föreföll henne hårdt och oförklarligt att finna sig sådär sviken i

denna sin käraste förhoppning, och Grace kunde ej förstå,

hvarför Bessi skulle tycka så illa om henne. Hon hyste

en stor beundran för Bessi, och längtade efter hennes

vänskap. Det blef därföre också en stor pröfning för henne, då

hon fick se Bessi i stället gå och knyta ett förtroligt

vänskapsband med en annan flicka. Det var med Clara Thompson, en

munter, grannlåtsälskande, bullersam flicka, flera år äldre

än Bessi, hvilken ursprungligen varit i samma klass som

Grace, men blifvit nedflyttad i en lägre, på den grund att

lion aldrig kunde sina lexor. Clara saknade fullkomligt all

ambition; hon brydde sig ej om att läsa, och fann ingenting

förödmjukande i att bli kallad en trögbock. Hon hade varit

»bästa vän» med hvarenda flicka i hela klassen, i tur och

ordning, och stod för närvarande i ett fientligt förhållande

till dem allesamman. »Varm vän och bitter fiende» är

mitt valspråk, förklarade hon genast för Bessi, i detsamma

hon kom med sitt förslag att de skulle blifva »vänner».118

Detta tyckte Bessi var ett riktigt bra valspråk,

och, utan att besinna, huru ombytlig Clara var, och huru

märkvärdigt hastigt hennes vänskap brukade svalna och

öfvergå till den bittraste fiendskap, uttryckte hon sitt

gillande.

»Då är du alls inte lik din kusin», sade Clara med

hög röst. »Ty när jag talade om för henne mitt valspråk,

och frågade hvad hennes var, svarade hon med sitt kalla

leende: "vänskap med alla i clet goda, med ingen i det

onda." Jag antager, att hon visst tycker, hon är

utomordentligt qvick, som har kunnat sätta ihop en så

djupsinnig fras.»

»Det var ju inte af henne själf, din gås», utropade

en af de äldre flickorna, som händelsevis råkat att höra

detta samtal. »Men det skall jag säga dig, kära Clara,

att nog är det ett långt bättre valspråk än ditt.»

»Det tycker inte jag», utropade Clara, »jag kan inte

med edra ljumma talesätt. Jag tycker om folk, som äro

friska och hjärtliga.»

»Det gör jag med, fastän jag just ej är förtjust i

hvad clu brukar kalla "skojfrisk och rejäl"», svarade flickan

— hvilket yttrande gaf anledning till ett högt och allmänt

skratt på Claras bekostnad, ty detta uttryck var

fullständigt betecknande för Fröken Thompson.

»Grace"s valspråk är mycket bra», sade en annan

flicka. »Det är ett utmärkt valspråk.»

»Ett utmärkt sjåperi ja! Ett utmärkt struntprat!»

svarade Clara — och med denna qvickhet slutade

samtalet, då skolklockan ringde i detsamma.

Tant Lucia såg med ledsnad Bessis förtrolighet med

Clara, och hon försökte att förklara för Bessi, hvarför lion

ej ansåg detta för något vidare önskvärdt — men det kunde

den lilla flickan ej förstå.

»Jag tänkte, clet var dumt af amerikanare att vilja

vara aristokratiska», svarade hon tanten en gång, »och jag

tycker, att Tant själf härom clagen sade till mig, att vi

böra älska alla människor. Kan ej Clara få vara min

vän, för att hennes far är skräddare? Är hon icke i Guds

ögon lika god som jag?»119

»Jo, utan tvifvel», sade Tant Lucia allvarsamt. »Och

det är ej, därföre att hennes far är skräddare, som jag

har något emot er förtrolighet. Sådant är bara en

konvenansfråga, min lilla Bessi, utan någon slags moralisk

vikt eller betydelse. Men Claras omgifning och

bekantskaper hafva ej utöfvat något bildande inflytande på henne;

och du kommer att hos henne upptäcka mycket, som

kommer att förefalla dig rått och obehagligt. Det är bättre

att aldrig ingå en förbindelse, än att sedan nödgas slå

upp den.»

»Men jag kan inte heller se, hvarför jag skulle

behöfva slå upp den?» — sade Bessi, och Tant Lucia slöt

vis-ligen, att det var bäst att låta clen lilla flickan själf få

sin läxa af erfarenheten.

Det dröjde ej heller länge, förrän det så gick. Bessi

hade en redig och klar uppfattning, och det blef henne

snart tydligt, att vänskap med Clara betydde detsamma

som fiendskap med hela den öfriga världen i allmänhet, och

öppet krig mot Grace i första rummet. Men det är ej

möjligt att föra krig utan att hafva en motståndare, och

Grace lefde i den lyckligaste okunnighet därom att hon

drabbats af Claras höga misshag. Men om Bessi också var

afundsjuk på sin kusin, var hon dock ur stånd att vara

med om något slags låghet och falskhet, till följd hvaraf

hon också blef helt illa till mods, då Clara yttrade sig

försmädligt om hennes släktingar.

Men ännu försökte hon att tro, att Clara i grund och

botten hade ett godt hjärta, och väninnans smicker var

särdeles ljuft att höra för den stackars Bessi, som annars led

så mycket af att ständigt erinras om sin underlägsenhet.

Clara påstod, att Bessi var den lifligaste, qvickaste,

behändigaste flicka i hela världen; att Grace icke var

värdig ens att knyta hennes skoband; att Bessi ensam var

mera värd än tiotusen vanliga flickor, och så vidare. Bessi

trodde nu visst icke på allt detta, men det var likväl en

ljuflig balsam för hennes sårade själ, att få höra så många

vackra saker om sig själf, och, halft omedvetet, tyckte hon väl

icke heller så illa om det. Men så småningom kunde hon ej

undgå att upptäcka vissa brister och fel i sin nya väns upp-120

förande, och efter någon tid började hon finna, att det

verkligen ej var så angenämt att lefva så där på krigsfot med

alla människor. Clara hade också hittat på ett slags

chifferkorrespondens, hvarigenom de båda flickorna kunde

utbyta hemliga meddelanden. Alla bref skulle skrifvas i

ett obegripligt chifferspråk, hvars mörka betydelse endast

hon och Bessi kunde förstå.

Sådana biljetter stuckos nu beständigt in under porten

till Tant Lucias hus, ehuru det ej fans något rimligt skäl,

hvarför de ej skulle kunnat aflemnas på ett ordentligt

och passande sätt.

I början tilltalades Bessis lifliga inbillning af all

denna hemlighetsfullhet, men så småningom gick det upp

för henne, att det egentligen ej var någon mening i den,

utan att det blott var en dum lek i smyg, ty biljetterna

innehöllo aldrig annat än smädelser mot hennes skolkamrater,

hennes tant och kusin. De dömdes alla öfver en bank

men det något obestämda uttrycket »riktigt enkla»,

hvilket efter en tid föreföll Bessi alldeles utnött och

smaklöst.

I alla Claras meddelanden rådde en viss enformighet,

som blef ganska tråkig, och Bessi fann det mycket svårt

att svara på dessa bref. Hon tyckte alls icke illa om

sina skolkamrater, och hade en dunkel aning om, att

Claras agg emot Grace endast berodde på dennas

öfverlägsenhet.

Claras käpphäst var, att hon och Bessi voro utsatta

för förföljelser af förnäma och högmodiga släktingar, men

Bessi var tvungen att "medgifva, att Claras namn sällan

nämndes af hennes tant, och då aldrig ovänligt, samt att

ingen af hennes släktingar någonsin sökte lägga något

tvång på henne.

Emellertid närde Clara den djupt rotade

öfvertygelsen, att Tant Lucia skulle hysa oöfvervinnerliga

betänkligheter mot att låta Bessi få komma hem till Clara på en

middagsbjudning. Bessi försäkrade henne, att detta visst

icke var fallet, men Clara gjorde detta förhållande till ämne

för tre chifferdepescher, hvilka alla innehöllo olika för-121

slag, huru Bessi skulle bära sig åt för att kunna fly ur

den tyranniska tantens hus.

Till slut tröttnade Bessi på detta, och sade sin vän med

mycken bestämdhet, att hon skulle komma och äta middag

hos henne, hvilken dag som helst, om hon blef ordentligt

bjuden, och att stora porten åt gatan och tantens vagn

voro allt hvad som behöfdes för att kunna infinna sig på

ort och ställe, utan att några rymningsförsök behöfde

komma i fråga. Efter detta besked, bjöd då Clara henne en

dag, utan att på förhand säga ett ord därom till sin

moder. Tant Lucia sade Bessi, att hon visserligen hellre

sett, att Bessi stannat hemma, men att hon naturligtvis

gärna fick gå, om hon så ville. Bessi for därföre på

middagen, mera af fruktan att annars gifva anledning till

ett återupptagande af förföljelsehistorierna, än därföre att

hon egentligen hade någon vidare lust till det, ty Claras

konversation var verkligen stundom litet motbjudande för

en väluppfostrad och finkänslig flicka.

Clara tog emot henne med förtjusning och

presenterade henne för sin moder, på sitt eget obesvärade sätt. »Se

här är Bess Bradley», sade hon, i det hon tog Bessi i

handen och drog henne med sig in i det rum, där Fru

Thompson satt. »Hon har kommit hit på middag. Hon

är så utmärkt söt och rar, Mamma, fastän hon är kusin

till den der högfärdiga snörpan, Grace Wilberforce.»

Fru Thompson tog mycket vänligt emot Bessi, och gaf

henne en kyss, medan hon samtidigt underkastade hennes

toilett en snabb och noggrann mönstring. Hennes ögon

skärskådade hela flickan riktigt noga, från topp till tå; och det

stackars barnet, som aldrig förr råkat ut för denna

speciella form af vettlöshet, kände sig högst illa till mods.

»Sitt nu ned och berätta mig allting om dig själf,

jag tycker om att fä höra litet om folk >, sade Fru

Thompson. »Min Clara håller riktigt af dig och talar så

mycket om dig, att jag gärna ville ha reda på allt som rör

dig. Hvad är din far för slag?»

»Pappa är landtbrukare», sade Bessi, som knappt

visste, hvad hon skulle svara.

»Landtbrukare! Är din far bara landtbrukare!» fra-122

gade Fru Thompson, i en ton, som tydligt lät förstå, att

hon i så fall ej gärna kunde hysa någon vidare hög

tanke om honom.

»Ah Mamma då!» utropade Clara, »han är ju

godsegare. Han är nog riktigt "öfverklass" må du tro!»

Som Bessi ej hade det ringaste begrepp om hvad

hennes väninna därmed ville säga, svarade hon ej ett

ord, men kände sig allt mer och mer förlägen, då Fru

Thompson, som synbarligen hade för afsigt att få riktigt

noga besked om alla hennes förhållanden, på det

närgångnaste sätt utfrågade henne.

»Hur stor är er egendom, lilla vän?» frågade hon.

»Jag tror, att clet är en hundra tunnland!» svarade

Bessi.

»Då förmodar jag, att din mamma får hålla bra många

pigor, med ett så stort ställe?»

»Yi hafva två», svarade Bessie, »men det är

mycket svårt att få sådana som äro bra, och ibland ha vi

alldeles ingen.»

»Kors i allan dar! Då blefve väl jag tokig!»

utropade Fru Thompson, »men hur bär din mamma sig åt

då? — får hon clå laga maten sjelf?»

»Nej det skulle hon kanske finna det litet svårt att

behöfva göra, förmodar jag», svarade Bessi, något stelt.

Hon började blifva smått ond; men Fru Thompson hade

ingen aning om, att barnet satt och gjorde narr af hennes

sätt att uttrycka sig. Om Bessi nu gjorde detta, så var

det ett bevis på Claras inflytande, ty en månad förut

skulle ej Bessi med vett och vilja kunnat göra sig

skyldig till någon ohöflighet.

»Nej, naturligtvis», sade Fru Thompson, »inga bättre

fruntimmer laga väl maten själfva. Jag tänker, hon leger

väl clå hjälp för tillfället.»

Bessi svarade ej och Fru Thompson fortfor:

»Håller din pappa många hästar?»

»En.» — Bessi var nu fast besluten att lemna så

knapphändiga upplysningar som möjligt.

»Bara en! Kors i allan dar! Hur får han då allt

arbete gjordt?»123

»Han har oxar också», sade Bessi torrt.

»Oxar! Nå du min store! Hvad slags växt är det

då han har, där på sin egendom?»

Bessi kände sig litet tveksam om svaret; hon

förstod verkligen ej riktigt frågan.

»Menar ni, Pappas växt?» frågade hon. »Jo han

är clå väl tre alnar minst.»

»Nej, nej, din lilla gås där! Hvad slags säd och

växter är det, som han odlar på egendomen? Hvad har

ni som växer, till exempel, på fältet närmast framför

huset?»

»Potatis», svarade Bessi kort. Fru Thompson

vexlade en blick med sin dotter.

»Hur ser din mamma ut?» frågade hon därnäst.

»Som ett riktigt fint fruntimmer, och som en ängel från

själfva himlen !» svarade Bessi häftigt — med en hjärtlig

önskan, att hon aldrig satt sin fot inom Fru Thompsons dörr.

Vid detta svar, kunde Fru Thompson ej hålla sig

från att skratta, medan hennes dotter utropade: »Ja det

är då mer än jag kan säga om dig, Mamma!»

»Håll munnen på dig, din stygge unge där!» sade

Fru Thompson. »Jag har mera af fint fruntimmer i mig,

än du nånsin kommer att få, om du inte på något vis

lär dig litet folkskick.»

»Hvad går ni i för kyrka?»

»Högkyrkan»! sade Bessi kort.

»Nå, det stöter nu åtminstone på "bättre folk"», sade

Claras moder med ett eftertryck, som lät förstå, att så ej

var fallet med det föregående. Bessi sade ingenting.

»Huru gammal är din mamma?»

»Trettiofem år.»

»Och din pappa?»

»Fyrtio.»

»Har ni några grannar, där ni bor?,*

»Ja, några.»

»Äro de också landtbrukare allihop?»

»En är doktor.»

»Kors, då undrar jag, om han kunde böta mig!»

utropade Fru Thompson, med ett plötsligt språng i sin tanke-124

gång. »Jag har nu varit sjuk i sex års tid, och ingen

doktor här kan böta mig. Jag har haft sju styckna, alla

de bästa i sta"n, men ingen kan kurera mig — min

åkomma är så egen —»

»Ah, se sådär ja, kära hjärtandes! for allt i

världen, Mutter!» utropade Clara hvasst, »om du nu tänker

rabbla upp för Bessi hela ramsan om dina åkommor, så

går jag åt! Nej, kom du, Bess! — så skall jag visa dig

mitt rum och mina saker!» — hvarmed denna hänsynsfulla

dotter åter fattade Bessi vid handen och drog på henne.

»Nej, jag vill hellre stanna hos din moder», sade

Bessi, som började ångra sig, då hon såg huru vidrigt

det var, när Clara i denna ton tog hennes parti.

»Ah, min moder — som du kallar henne — vill

dig ingenting», var det artiga svaret, »hon mår precis

lika bra dig förutan.»

Fru Thompson tycktes ej på minsta vis finna något

ovanligt eller stötande i sin dotters uppförande; hon bara

skrattade och sade: »Nej, gå du med henne clå, liten, jag

får väl träffa dig en annan gång. Den där leda ungen

vet då aldrig tojs.»

Bessi följde därefter med Clara in i hennes rum, och var,

väl ditkommen, tvungen att se på alla hennes »saker», som

hon kallade sina klädningar, nipper och prydnader. Några

voro värdefulla, somliga smakfulla, men allting

förklarades af egarinnan vara så »väldigt stiligt», i det hon

redogjorde för priset på hvar och en af de exponerade

artiklarna, och synbarligen uppskattade dem uteslutande efter

deras penningevärde.

»Jag kommer nog med tiden att lätta litet på pappas

pung», sade Clara. »Jag är hans enda barn, ser du, och

han är rik, som aldrig den. Jag tänker rent af förbluffa

folk, när jag en gång kommer ut. Redan nu förstår jag

mig allt på att låta slantarna dansa, om det gäller.»

Och härpå företog Clara sig att, med stor

hemlighetsfullhet, visa fram alla sina »valentiner» :i: för året, och

* Syftar på det gamla engelska bruket, att ynglingar på St.

"Valentins dag (d. 14 Februari) skicka sina »flammor» mer eller

mindre skämtsamma bref och presenter. Ö/vers:s anm.125

uppbyggde Bessi med allt möjligt, som åtskilliga unga

herrar af hennes bekanta, — riktigt »stiliga pojkar», som

hon kallade dem — hade sagt och gjort; och en hel lång

timma höll hon därefter på och berättade ändlösa historier om

dessa hemlighetsfulla kurtisörer, i hvilka orden »så sa"

han» och »så sa" jag» voro clet oftast förekommande, men

som hade föga eller intet intresse för Bessi. Stackars

Bessi kände sig alldeles förbryllad och bortkommen. Clara

förrådde en ytterlig brist på barnasinne; i världslighet

och flärd liknade hon en fullfjädrad modeclocka, men hvad

kunskaper och personlig innebörd angår, stod hon långt efter

af clen minsta skolflicka. Sedan »valentinerna» blifvit väl

undanlåsta, »så att Pappis inte skulle få ögonen på dem»,

började hon »sätta upp håret», som hon sade, »på nyaste modet».

Under denna operation afslöjades åtskilliga sidor af hennes

hvardagslif och vanor, ty nu drog hon ut den ena lådan efter

den andra, och öppnade alla sina askar, hvarvid en sådan

gräslig oordning och slampighet kom i dagen, att själfva vår

tämligen slarfviga Bessi häpnade. Slutligen, efter många

fruktlösa försök att »sätta upp» håret själf, öppnade Clara

dörren till sitt sofrum och ropade högljudt: »Havette!»

Ett litet stilla och beskedligt fruntimmer kom genast

ut vid denna kallelse, och fick befallning att kläda

Fröken Clara till middagen. Hon ställde clå en stol framför

spegeln, ocli på clen satte sig Clara. Kammarjungfrun

flätade därefter, fort och väl, hennes hår och klädde henne

med mycken omsorg, dock ej utan en mängd öfvermodiga

befallningar från den unga herrskarinnans sida och en

hel clel bannor, blandade med skämt af simplaste sort.

»Havette går och tänker på att låta enlevera sig af

hårfrisören, clet är därföre hon är sådär tankspridd, ser du.»

»Havette, anclas clå inte så hårdt på halsen på mig,

hör du! Östanvinden är ett intet emot dina pustar.»

»Om du inte gör mig riktigt vacker i dag, Havette,

så drar jag af på lönen för dig. Det kommer någon

hit i qväll.»

Dessa fina anmärkningar äro blott små profbitar på

Fröken Claras konversation med sin kammarjungfru, hvilken

ej svarade ett enda ord, utan oafbrutet fortsatte med sitt126

arbete. Hon hade ett sorgset, lidande uttryck, och när

hon lämnade rummet, frågade Bessi Clara, om hon var

riktigt frisk.

»Det har jag ingen reda på», sade Clara, »jag får

minsann höra talas allt för mycket om Mammas krämpor

för att orka bry mig om Havettes. Jag tror, att*hennes

fästman har dött, eller att det är någonting, som har händt

henne — men, jag minnes verkligen icke, hvad det nu

var.»

»Är hon fransyska? hon har ett så besynnerligt

namn?

»Havette? åh, det är icke hennes namn! Det kallar

jag henne bara för, för ro skull. Hon heter Susanna.

Vanligtvis kallar jag henne för »Anka», för att hon har sådana

korta ben, men Havette skall vara liksom ett litet

smeknamn. »

Bessi trodde, att middagen aldrig skulle taga slut.

Den var mycket riklig och serverades med skrytsam

högtidlighet. Herr Thompson talade om för Bessi, hvad

vinet har kostat, precist som hans dotter gjort med sina

kläder; Fru Thompson gick på med långa historier om

sina olika krämpor: och Clara afbröt hänsynslöst båda

föräldrarna, den ena gången efter den andra, med sina

egna mer eller mindre opassande anmärkningar.

Efter middagen gick Herr Thompson och lade sig

att sofva; Claras moder tog vagnen och for sin väg för

att tillbringa aftonen borta; och de båda flickorna

lämnades ensamma hemma.

Det blef inte bättre, när Clara underrättade Bessi

om att »han» strax skulle komma; och till Bessis stora

ledsnad hördes snart en ringning på dörrklockan, som

försatte Clara i ett tillstånd af fnittrande oro, och

tillkännagaf två ungherrars ankomst.

Allt hvad Bessi förut haft att utstå under denna dag,

af dåraktighet och simpelhet, var ett intet mot hvad som nu

följde. Clara myste och fnittrade, rodnade och svarade

tillgjordt viel de dummaste orimligheter, som dessa unge

män behagade komma med. Deras språk var ohyfsadt,

deras sätt närgånget; och Bessi som aldrig i sitt lif varit127

ute för något dylikt, drog sig med vedervilja allt mer och

mer tillbaka för sig själf.

Clara blef allt mera uppspelt och slamsig, och Bessi

nästan bad till Gud, att hennes vagn snart måtte komma.

Föga eller ingen uppmärksamhet egnades henne, sedan de

första helsningarne voro öfver, tills hennes bleka ansigte och

sammanpressade läppar slutligen tilldrogo sig Claras

uppmärksamhet. Hon började ögonblickligen, till sina gästers

uppbyggelse, att göra narr af Bessi och förlöjliga henne,

kallade henne för drottning Bess, och presenterade henne

som en medlem af den kungliga familjen Wilberforce; och

slutligen började alla tre att slå sig ihop om att öfva sin

kvickhet mot den lilla flickan, hvarvid de unga herrarne

låtsades betyga henne en gäckande hyllning och Clara

förklarade, att hon var rent af svartsjuk, på grund af

det intryck, Bessi hade gjort på hennes beundrare, och att

hon hädanefter skulle komma att anse &enne som en

riktigt farlig rival.

Detta slags gyckel, som börjats på odygd, gick snart

något för långt, så att Bessi, som var alldeles betagen af

skräck och vedervilja på samma gång, satt där alldeles

stum och orörlig, och i tysthet uthärdade, hvad som för

hennes känsliga sinne var en verklig tortyr; men allt

eftersom hon blef mera isande i sitt sätt, funno de andra

alltmera ett rått nöje i att plåga henne.

Till slut gjorde en af de unge männen henne en

formlig kärleksförklaring, ocli försökte att fatta hennes

hand, under det han utgöt sig i strömmar af öfverdrifvet

smicker.

»Rör mig icke!» ropade Bessi, i det hon sprang upp

från sin stol, med blicken full af ångest, som ett jagadt

rådjur. Detta helsades af de andra med stormande

skrattsalvor. »Nej se på prinsessan!» ropade de. »Se på

»Drottning Bess» bara!»

»Clara!» sade Bessi med en röst, som darrade af

sinnesrörelse; »jag visste ej, då jag kom till ditt hem,

att jag skulle bli utsatt för ett sådant gäckeri. Jag visste

ej, då jag sade, att jag ville vara din vän, hvad du

menade med det. Låt mig nu få fara hem, och låt oss128

skiljas utan ovilja. Men ja g- kan icke vara din vän på de

sättet, och vill ej hafva något att göra med dina vänner.»

Ehuru endast ett barn, som Bessi var, sade hon dessa

ord med en qvinnas lugna värdighet; och med en lätt

böjning på hufvudet åt de tre, som så tanklöst gjort narr af

henne, lämnade hon rummet, och gick ut med fasta steg.

Hon tog sin tillflykt till Claras rum, svepte in sig

i sin schal, och bad Susanna låta henne veta, så snart

vagnen skulle komma för att hemta henne. Susanna tycktes

fullkomligt förstå situationen och erbjöd sig att genast följa

med henne hem, ett anbud, som tacksamt emottogs.

Clara kom springande uppför trappan, och bad henne

enträget att inte gå sin väg, då det där ju hade varit bara

»nojs»; och hon tillade, »de där karlarne borde just

skämmas». Men Bessi stod fast vid hvad hon sagt, och

sade såsom slutligt farväl vid dörren helt lugnt, men

bestämdt: »jag är mycket ledsen Clara, men detta är

verkligen ett farväl.»

»O Tant Lucia», sade hon samma afton, då hon gick

till sängs, efter att hafva utgjutit hela sitt hjärta inför sin

moderliga vän, genom att omtala alla denna dags

ledsain-heter och vedervärdigheter, — »ack Tant! Jag har varit så

dum, så elak! Jag har gått och tyckt, att all Tants ömma,

skyddande vard om mig var ett onödigt förmynderskap;

jag har kallat Tant för pjåskig, och tyckt, att du var så stolt

och fåfäng af dig. Jag har tyckt illa om Grace, för att hon

var så mycket bättre än jag, och tagit Clara till min vän,

enkom för att jag kände det så svårt, att jag ej kunde

skicka mig lika bra som Grace, och för att jag ville vara,

där jag kände mig vara litet förmer än andra. Och jag

tyckte, att Tant var tillgjord och »staclsaktig» och ville ej

rätta mig efter dig. Ack Tant! nu förstår jag allt, hvad

du ville säga! Jag vill icke säga något ovänligt om

Clara, men jag fattar nu, hvad du menade. Och jag sade

mig själf, att du var högmodig, och att det endast var

för att hennes far var skräddare; men jag visste hela

tiden, att det ej var for det, ty Carris fader är icke

i någon bättre ställning, men ändå hålla både du och

Grace af henne. Jag har burit mig förskräckligt illa åt,129

Tant! Tror du, att du någonsin kan hålla af mig

mera?

»Mitt kära, älskade barn!» var allt, hvad Tant Lucia

svarade, och därpå lyssnade hon så deltagande och

kärleksfullt till den lilla flickans vidare bekännelse 0111 alla

de synder af afund och trots, som bestormat hennes arma

lilla hjärta.

Men denna qväll, innan Bessi somnade, fattade hon

det fasta beslutet att hon skulle bli ett fint fruntimmer, i

detta ords bästa bemärkelse. Hon insåg, ehuru ännu något

dunkelt, att detta kunde man vara, hvarhelst man finge

sin plats i samhället — att man kunde vara ringa utan

att vara simpel.

Hon förstod nu, att hon måste vinnlägga sig om

takt och god ton, denna »det fina vettets blomma», hvars

förnämsta kännetecken är att man aldrig sårar andras

känslor — ifall hon ville följa Tant Lucias föredöme,

sin moders exempel, Guds eget bud: »Du skall älska

Gud öfver allt, och olin nästa som dig själf». Hon

insåg, att yttre bildning och umgängesvett därvidlag

endast voro nyttiga hjälpmedel, vedertagna bruk, som

Tant Lucia sagt, men att den egentliga driffjädern låg

gömd i hennes själs innersta; att om hennes hjerta

var rent, hennes sätt också skulle blifva älskligt; om

hennes tankar voro sanning, hennes ord äfven skulle blifva

det; om hennes omdöme var upplyst af Guds ord, hon

skulle blifva sträng mot sig själf, men kärleksfull och

fördragsam mot alla andra. — »Är ditt öga enfaldigt, så

varder hela din kropp ljus.» Om hon odlade och

utvecklade sin själ, skulle hon kunna utöfva ett mildt

inflytande; om hon uppfostrade sig själf, kunde hon hjälpa

andra. Flack ytlighet, tomma anspråk, dårskap och

simpelhet kunde ej finna rum i ett sinne, som var uppfyldt

af bättre ting; och den vedervärdiga råhet, hon upptäckt hos

Clara, ingaf henne fasa för det oqvinnliga i allt sådant.

»Jag ser skillnaden nu», sade hon, »det är ej det

fina lifvet i staden, det är ej de vackra kläderna eller det

öfverflödigare lefnadssättet, som göra en till ett bättre

fruntimmer, utan det är bildning och grannlagenhet, takt och — »

Nya Småttingar. 9130

Grace hade sitt rum intill Bessis, och när Tant Lucia

gick ut, hade hon lämnat dörren halföppen, så att Bessi

nu genom den kunde se sin kusin, som fallit på knä

framför sin säng, med sammanknäppta händer, och med det

rena, ljufva anletet uppåtvändt, ehuru ögonen voro slutna.

Hon hade ingen aning om att någon kunde se henne,

och instinktmässigt vände Bessi sig också genast bort

för att låta henne ensam och af främmande ögon obevakad

sluta sin bön.

»Ja, det är det som gör skillnaden!» sade Bessi

sakta för sig själf, i det hon lade handen på sin bibel,

som hon så sällan öppnade — och tänkte på, huru många

dagar, hon låtit förgå, sedan hon sist bedt att blifva

»frälsad ifrån ondo».

FJORTONDE KAPITLET.

Tant Lucias lilla predikan.

Och sålunda fingo våra små råttor småningom lära

sig, att det fanns många fällor i verlden, med frestande

lockbeten i, men att det var rådligast och tryggast att

ej falla i dem. Att vara själfständig och taga råd af

sig själf kunde nog vara både bra och naturligt nog, men

det ledde till många ledsamma följder; och efter den

erfarenhet, Bessi vunnit på att själf välja sitt umgänge,

sade hon nu till Tom: »Kanske att äldre folk ändå förstå

allting bäst, när allt kommer omkring.

Detta var ju ett stort steg framåt, och utgjorde den

första egentliga lifslärdom, som Tom och Bessi verkligen

förvärfvat sig. Den nästa blef att finna sig i det som

skulle vara, sådant det nu var. Detta lärde de sig också,

litet i sänder. Sedan de en gång medgifvit, att deras vänner

visste och förstodo mer än de själfva, klarnade det

småningom för deras omdöme att, om så var förhållandet,

det nog också vore bäst att följa deras råd och ledning.131

»Men clet förefaller mig, som om vi lärde mera af

att se det, som är dåligt, än genom att vara tillsammans

med dem, som alltid äro goda», sade Tom. »Du lade icke

märke till, huru god och älskvärd Tant Lucia är, förrän

du såg, huru obehaglig Fru Thompson var; och jag lär

mig ju bara, hvad jag icke bör göra.»

»Ja, det är nog sannt», sade Bessi eftertänksamt.

»Men, Tom, det är ju också på det viset budorden äro

skrifna: Du skall icke göra det eller det. Det skulle vara

lättare att veta, hvad som är rätt att göra, om det

hette: Du skall — Tycker du inte det också?»

»Det står: "Tänk på, att du helgar hvilodagen", och:

"Hedra din fader och din moder", sade Tom långsamt, i

det han i tankarna genomgick buden, det ena efter det

andra. »Det är två "du skall", Bessi — och de äro inte

lätta heller minsann.»

»Ja, att helga hvilodagen är ej så lätt», förklarade

vår lifliga Bessi, »men inte är det någon konst att hedra

Pappa och Mamma.»

»Nej, det kan jag inte hålla med dig om, Bess. Yi

hedra dem just inte så synnerligen, då vi uppföra oss

så, att alla människor komma och säga, att vi äro illa

uppfostrade. Jag tror icke, vi hafva särdeles mycket att

stoltsera öfver i den vägen.»

Bessi svarade icke på detta, utan satt tyst under

flera minuter.

»När man skall tänka och vill ha allting klart och

redigt, så går det inte fort, Tom du! Jag tror, att vi nu

jämnt och nätt börja på att urskilja, hvad som är rätt

eller orätt. Det har aldrig förefallit mig värdt att försöka

att göra mig till med att se ut och att bära mig åt som

andra människor, förrän nu på sista tiden; och likväl har

ju Mamma alltid försökt att lära oss det. Ser du, jag

trodde, att det där bara var för att det skulle taga sig

bra ut, och då tycktes det mig ej löna mödan. För jag

bryr mig ej stort om, hvad främmande människor tänka

om mig; men nu börjar jag tycka, att det kanske ligger

mera i det, än jag förut sett. Hör du Grace, hvarför är

det rätt att vara sådär snäll och stilla och beskedlig.»132

»Ja, inte vet jag clet», Bessi», svarade den lilla flickan.

»Det har jag just aldrig kommit att tänka på.»

»Nå men, hvarför försöker du då alltid själf att

vara så snäll?» frågade Tom.

Grace rodnade smått och svarade, halfhögt och mildt:

»Jag tror, att vi böra försöka att likna Jesus så mycket,

vi någonsin kunna.»

»Ja, kära Grace!» utropade Bessi, »naturligtvis skola

vi det. Men det är att vara gudfruktig det, och har

ingenting att göra med vårt sätt att vara. 1 hela bibeln,

från början till slut, står clet ingenting om något fint sätt

att vara och skicka sig, som bildade och väluppfostrade

människor skulle ha.»

»Kanske icke», svarade Grace tankfullt, »men det

står, att vi böra besinna, hvad ljufligt och rent, godt

och sannt är, och handla därefter; och clå kunna vi ju

ej tänka sådant, som är dåligt och orätt och fult, och om

vi alltid försöka att bara tänka sådant som är godt och

älskligt, så bli vi kanske också till slut sådana själfva —

tron ni ej det.»

»Ja, clet kan nog hända det», sade Bessi, och tillade:

»Nu, då jag tänker på det, tror jag nästan, att just cle

människor, som jag tycker äro finast, och som bäst förstå

att skicka sig, och som det i längden är trefligast att vara

tillsammans med, att de också äro de frommaste. Skulle

man kunnat tro, att det kan göra en till fint folk att försöka

att likna Jesus? Nos: är det ändå bra besynnerligt!»

»Det gör oss milda och saktmodiga -, sade Tom

eftertänksamt, »och det är väl clet, som menas. Och då kan

det ju löna mödan att försöka. Ja, nu börjar jag förstå

det, Bessi!»

»Ja, men tänk nu Tom: Faster Maria är ju också

gudfruktig; men hon är då så tvär och barsk som en kossack,

och icke clet minsta mild och saktmodig af sig. Hon

grälar på Mamma och tänker mera på hvad Fru Drew

tycker och säger, än på allt som står i hela bibeln.»

Tom ryckte på axlarne. »Och ändå, Bessi, har du väl

märkt, att till slut får hon ändå alltid göra som Mamma

vill. Och när hon är vresig, och Mamma svarar så där sakt-133

modigt, blir hon alltid blidare; och Faster Maria gör för

resten också mycket godt, fastän hon är sådär barsk.»

»Jag skall säga er, hvad jag tror», sade Bessi.

»Det finns två slags kristna — somliga äro hästar och

somliga äro kor. Hästarna, de göra allt det svåra arbetet

och draga tunga lass, och ibland stryka de baklänges och

slå bakut, och kasta omkull folk till och med, men de

göra nytta för sig. Men så återigen de, som äro som

kor, de äro lugna och stilla, och bråka ej så mycket, de

tänka mycket och gifva vänlighet, just liksom de riktiga

korna gifva oss sin mjölk, och de äro alltid till hands,

när vi behöfva dem, och äro så trefliga och bra att

hafva.»

Både Grace och Tom skrattade hjärtligt åt Bessis

uppfattning.

Ja, då är Faster Maria häst, och Mamma är en ko.

Men jag för min del tycker mest om korna.»

»Jag är rysligt rädd, att jag också blir en häst», sade

Bessi med bekymrad min.

»Nej, det får du icke!» svarade Tom allvarsamt.

»Somliga människor plåga mig till den grad», sade

Bessi, »de äro så förfärligt dumma! Står det någonting i

bibeln om dumma människor, Grace?»

> Jag tänker, att vi äro ganska dumma allihop»,

svarade Grace. > Jag tror, att ju mer vi få lära, desto

bättre inse vi, huru oförståndiga vi alla både äro och hafva

varit, hvar på sitt sätt. Det är därför, jag vill lära mig

så mycket som möjligt. Kanske kunde vi bli en smula

klokare, om vi riktigt bjuda till. När de förr i världen

brände folk, för att de skulle vara trollpackor, så var det

af oförstånd; och när de höggo hufvudet af sina kungar,

så var det oförstånd; och när kungarne försökte tvinga

andra att tro precist detsamma som de själfva, så var det

oförstånd. Och det mesta onda, som sker i världen,

kommer bara af oförstånd, därför att människorna ej

förstå hvarken sig själfva eller hvarandra.»

»Ja, clå äro vi nog dumma öfver lag?» sade Bessi.

»Ja, men hvad kan man väl göra åt den saken?»

frågade Tom.134

»Jag tror icke, jag någonsin kommer att göra

eller uträtta stort här i världen», suckade Grace. »Om

jag blir någonting, så blir det en ko, som Bessi kallar

det, men då får jag väl alltid försöka att gifva

vänlighet åtminstone, som hon sade.»

»Och inte lär jag heller komma att uträtta mycket»,

utropade Bessi. »Men om jag stryker tillbaka och slår litet

bakut ibland, kan jag väl ändå alltid försöka att draga

min del af lasset och att hålla i med en jämn lunk, tills

jag stupar.»

»Och jag kommer nog ingenstans, om det är

nödvändigt att studera», klagade Tom. »Ack, den odrägliga

latinska grammatikan! Säg, Bessi, tror du inte, att det

finnes några åsnor också ibland dina kristna?»

Alla tre utbrusto i ett hjärtligt skratt, då Tom med

en särdeles putslustig min kom fram med denna fråga,

och Tant Lucia, som oförmärkt kommit in i rummet,

deltog i den allmänna munterheten.

»Nej, Tom», svarade hon, sedan de väl blifvit

allvarsamma igen. »Ingen som fått lära Christi bud, och gjort

det till rättesnöret för sitt lif, kan någonsin blifva dum

och oskälig som ett djur. Och det budet lyder: älsken

hvarandra inbördes! Kärleken lär oss större och bättre ting

än latinska grammatikan. Du kommer nog att lära dig

latinet också med tiden, det behöfver du inte vara rädd

för; men att lära älska andra som oss själfva, det är en

lexa som räcker hela lifvet igenom, utan att vi därmed

blifva färdiga. Men så hafva vi också den trösten, att

om den lexan är svår, så är läraren gudomlig, och ehuru

vår vishet är inskränkt, är hans oändlig, liksom hans

kärlek. Därför skola vi alla vara vid godt mod och göra

vårt bästa, i hopp att en gång i ett bättre lif få höra:

"väl gjordt, du gode och trogne tjänare"!»

Tant Lucia höll sällan någon predikan, och när så

skedde, blef det kort. Men denna kom i rätta stunden,

ty den väckte våra små vänner till eftertanke, och beredde

deras sinnen för att möta, livad som snart komma skulle.

Och detta var att —135

FEMTONDE KAPITLET.

Faster Maria kom till staden.

Ja! Faster Maria följde verkligen det upphöjda

exemplet som en gång gafs af Amerikas skyddspatron, den

Högädle Herr Yankee Doodle — och kom till »Staden».

Liksom han, »kunde hon ej hitta till skräddarens,

därföre att det fanns så många hus», och kom därför

sent en qväll, hem till Tant Lucia, alldeles andlös och

uttröttad, efter att hafva varit omkring, både länge och

väl, för att finna reda på det ställe där hon bodde, när

hon förra gången var i New-York. Fru Wilberforce inbjöd

henne att stanna hos sig, och försökte med största välvilja

öfvertala henne att antaga denna inbjudning.

»Nej tack», svarade Faster Maria, »jag kommer aldrig

mera att bo hos någon släktinge, utan att vara bjuden

på förhand. Och jag har dessutom haft alldeles nog af

att vara hos sådana släktingar, som hafva barn i huset.»

Bessi skrufvade sig oroligt på stolen. Hon tyckte

ej så särdeles om att blifva påmint om sina forna

missgärningar. Faster Maria stod emellertid ej att öfvertala att

stanna ens öfver natten. »Nej», sade hon, »jag har nog

hört, huru ni stadsmänniskor bären er åt. Det heter alltid,

att de äro öfverlupna af släktingar från landet, som begagna

sig af deras hus lika ogeneradt, som om de vore på ett

hotell. Men det skall då aldrig kunna sägas om mig, att

jag trängt mig in hos någon! Jag föredrar att inte

behöfva stå i något slags förbindelse.

Hon bad därför Fru "Wilberforce vara god och endast

låna henne sin vagn, för att föra henne till Fru Duncans

privathotell. Men nu hade olyckligtvis Fru Duncan redan

varit död i minst fem år, och hennes hotell existerade icke

längre, hvarför Tant Lucia bad att få anbefalla en annan

bostad, alldeles i grannskapet. Hon hade mycket svårt att136

kunna öfvertyga den gamla frun om att detta verkligen

var sannt. Fru Hampton hade »aldrig hört talas om, att

Fru Duncan hade dött», och detta sade hon med en

ton, som tydligen visade, huru föga tilltro hon satte till

hela uppgiften. Tant Lucia ville mer än gärna hafva gjort

sin gäst till viljes, men som det var en uppenbar omöjlighet

att komma till Fru Duncans, så åkte hon i stället själf

med till Fru Tanners välkända privathotell.

Fru Hampton opponerade sig och ansåg detta som ett

själfrådigt tilltag, hvarför hon också gjorde Tant Lucia

personligen ansvarig för att förstugan var så mörk,

trapporna så branta och det sofrum, två trappor upp inåt gården,

som för tillfället föll på hennes lott, så förfärligt otrefligt.

»Jag är mycket ledsen», sade Fru "Wilberforce. »Jag

såge verkligen helst, att ni stannade hos mig, men då

ni nu ej vill det, så är detta verkligen det bästa jag kan

göra för er så här i hast och så sent på qvällen.»

*Det bästa, ja det är dåligt nog det», sade Faster

Maria buttert. »Jag har nu inte varit i clen här staden

på fem år — och den har minsann ej blifvit en smula

bättre, sedan den tiden.»

Tant Lucia vidtog alla de anordningar, hon kunde,

för den gamla damens beqvämlighet, och lofvade att nästa

morgon komma tillbaka och helsa på henne. Men då

morgonen kom, fann hon sig ur stånd att stiga upp ur sängen,

emedan hon på aftonen ådragit sig en allvarsam förkylning,

medan hon åkte omkring med Faster Maria.

»Bessi, mitt barn, vill du vara snäll och gå dit bort,

och höra efter, huru det står till med Faster Maria», sade

hon till den lilla flickan, som stod vid hennes säng, och

med grämelse hörde huru hon med svag stämma

fram-hviskade denna begäran.

Huru mycket hellre hade hon ej velat stanna hemma

och få pyssla om sin kära Tant Lucia, men Grace var ju

där hos modern, och hon var naturligtvis den närmaste

till det.

»Åh, Tant!» började hon — men hejdade sig med

detsamma, i det hon kom ihåg både sitt eget beslut att

försöka göra sitt bästa, och tantens lilla predikan.137

»Ja, gärna», sade hon då i stället och belönades därför

genom Tant Lucias vänliga »tack för cl et, min älskling!»

Följaktligen gick Bessi genast och klädde sig, med

mycken omsorg, för att gå ut; och begaf sig så till Faster

Maria. Hon fann Tanten uppe på sitt rum, mäkta upprörd

och förbittrad.

»Om det ej vore, för att jag är alldeles tvungen

att träffa min advokat, så skulle jag genast fara hem igen»,

sade hon. »Jag har blifvit groft förolämpad. Folket när

i huset äro ena riktiga ohyfsade människor! Hvad tycker

du väl, Elisabeth? Då jag gick ned till frukosten i morgse,

var jag klädd i min bästa förmiddagsklädning, den här

som jag ännu har på mig — och med den här mössan,

som Fröken Chapman gjorde ny åt mig för bara två

år sedan, och — kan du tänka dig? — med detsamma

jag steg in i rummet, hördes ett fnittrande kring hela

bordet. Ingen människa reste på sig, ingen bjöd mig ens att

sitta ned, mer än Fru Tanner, som sade åt uppassaren

att visa mig till min plats. Och i detsamma han gjorde

det, fnissade han också till, och i spegeln midt emot såg

jag honom blinka och göra miner åt jungfrun, som

genast började skratta, och hällde ut en hel kopp kaffe

öfver mig. Och när jag sedan gick ut, hörde jag, huru

en ung man, som satt vid andra ändan af bordet, sade

till sin granne: "Gumman Noak, alldeles som när hon gick

ur arken." Och det var mig han menade, mig, Elisabeth

— Mig!»

»Ja det var verkligen bra ohyfsadt», sade Bessi, som

själf hade all möda att hålia sig från att skratta — »men

det skulle jag ej bry mig det minsta om, Faster lilla;

och det frågar väl Tant inte heller efter, hvad en sådan

där vildt främmande människa kommer och säger?»

»Jo, det gör jag visst det!» svarade Fru Hampton.

»Hvarför skall man komma och kalla mig för Gumman

Noak? finnes det väl det minsta, som är gammalmodigt

eller besynnerligt i mitt utseende?»

»Nå ja, men ser Faster Maria», började Bessi — men

tystnade strax igen, i stor förlägenhet, huru hon skulle

fortsätta.138

»Hvad är det, jag skall se?» frågade Fru Hampton

bistert.

»Nå ja — jag tycker det är så svårt att säga det

—» stammade Bessi, som af hela sitt hjärta önskade, att

Grace, med sin fina takt, nu varit tillstädes och hjälpt

henne. »Men Tants klädning och mössa äro verkligen

litet omoderna.»

»Och hvad tror du, att jag bryr mig om hvad som

är modernt? Tror du inte, att jag bättre förstår, hvad som

passar mig, än den där lille spelevinken därnere?»

»Jovisst, och därför skulle jag ej heller bry mig det

minsta om hvad en sådan där säger», sade Bessi lugnande

— »han har väl inte bättre vett.»

»Det är lätt för dig att säga, det du ej skulle bry

dig om det», svarade Faster Maria, »men ser du, jag har

alltid varit van att bemötas med aktning, och att då bli

kallad för »Gumman Noak» och gjord narr af på ett hotell!

Nej, det skulle heller aldrig hafva händt, om jag fått min

vilja fram, och fått fara till Fru Duncans!»

»Men huru kunde Faster fara till Fru Duncan, när

hon är död?» frågade Bessi.

»Det tror jag icke, att hon verkligen är död», var svaret.

Bessi teg, ehuru hon var svårt frestad att säga ut

hvad hon tänkte. Men det fanns i dag något hos Fru

Hampton, som väckte ett visst medlidande hos henne. Där

fanns visserligen hela den gamla halsstarrigheten qvar,

men den hade denna gång en viss liten anstrykning af

misstroende till sig själf, som Bessi aldrig förr hade sett

hos fastern. Hon tycktes vilja taga den lilla flickan till

sin förtrogna, och liksom vädjade till hennes hjälp och

deltagande.

Yid det att Bessi nu lade märke till detta fasterns

nya sätt och jämförde det med hennes vanliga befallande

och myndiga väsende, kom hon att tänka på, i huru

många år den gamla frun hade varit van att herrska som

enväldig drottning på sitt ensliga landtgocls, tills lion vant

sig vid att anse sig vara fullkomlig i allting. Hon var

i själfva verket den styrande hufvudpersonen i hela sin

trakt. Hennes vilja var lag, och det enkla landtfolket139

såg upp till henne, som en vishetens gudinna. Men

Minerva själf skulle måhända också känt sig en smula

generad, om hon märkt, att man skrattade åt henne, därför

att hennes draperi någon gång kanske ej var fullt klassiskt

korrekt — och Bessi märkte, att hennes faster nu

synbarligen kände sig litet tvehågsen i fråga om sin toilett,

ehuru hon ej ville medgifva det.

Den lilla flickan kom ihåg, huru ofta hon själf fått

känna snärten af fasterns omilda granskning, och erinrade

sig också det saktmod och den milda värdighet, hvarmed

hennes moder plägade upptaga alla Fru Hamptons råd och

skoningslösa anmärkningar, därför att hon så väl visste, att

detta fruntimmer nödvändigt måste finna fel med allting.

Här erbjöd sig nu ett gynnsamt tillfälle att hämnas. Bessi

såg, att hon blott behöft komma fram med ett par spetsiga

anmärkningar öfver den gamla damens utseende, för att

få henne alldeles ursinnig; hon såg, att gummans

egenkärlek var sårad, och att en helt liten råga på bitterhetens

kalk skulle bringa henne rent af till förtviflan.

»Och det vore då inte mer än rätt åt henne heller»,

tänkte Bessi. »Jag hunde verkligen ha lust att en gång

låta henne få smaka, hur det kännes för Mamma, när

lion kommer sättandes och plågar henne; det kan minsann

vara tid på att hon själf en gång får känna, hvad hon

låter andra lida.»

Hon tittade förstulet på tanten, som ställt sig framför

en hög spegel, och beskådade sig själf med synbar

missbelåtenhet. Hennes ansiktsuttryck stod icke riktigt i

harmoni med hennes ord.

»Ja, nog är jag ändå alldeles utmärkt bra — det är

då säkert. "Gumman Noak", kantänka!»

Och likväl for det som en blixt genom den gamla

fruns sinne, just som hon sade detta, att hennes styfva,

snäf va klädning, den platta mössan och cle tätt åtsittande

ärmarna verkligen hade en viss likhet mecl den häfdvunna

typen för Gumman Noak i leksaksaskarna. Hon vände

sig plötsligt till Bessi och märkte, att äfven barnet lagt märke

till denna likhet, men därvid såg Bessi på samma gång

ett yttryck i hennes ansikte, som verkligen rörde henne. Det140

var så ovanligt att Fru Hampton vädjade till någon annan7

och Bessi kände på sig, att hon var den enda, som nu

kunde hjälpa fastern ur denna löjliga förlägenhet.

»Älsken hvarandra inbördes.» Det var texten för

Tant Lucias predikan; det var Mammas hela lif. »Ack,

men jag kan icke älska henne, hon är så svår», så tänkte

Bessi. — »Älsken hvarandra inbördes!» — Bessi skrufvade

sig oroligt på sin stol.

»Hvad slags mössor nyttjar din Tant Lucias svärmor?»

frågade Faster Maria.

Bessi beskref det så godt hon kunde, och började själf

därvid få ett visst intresse för saken, när hon såg med

hvilken spänd uppmärksamhet Fru Hampton lyssnade till

hvad hon sade. Det var så underbart att se Faster Maria

ens höra på, när hon sade något, och nu begärde hon ju

nästan råd af henne. Det låg något så mänskligt

gripande i detta, att det verkligen gick Bessi till hjärtat.

»Jag skall säga, hvad Faster skall göra, jag!» utropade

hon riktigt ifrigt, allt mer och mer intresserad af ämnet.

»Låt mig gå och köpa Faster en mössa och ett tyllkrås

att sätta om halsen, alldeles likadana som gamla Fru

"Wilberforce begagnar. Jag vet, hvart jag skall gå; jag

har ofta varit dit med Tant Lucia. Där är det inte alls

som en butik, utan det är alldeles som när man kom

hem till någon, där de bor, och Madame Duvant har allting

så noga och ordentligt, i askar och uti garderobskåp. Alla

hennes kunder äro så fina och så väl klädda, de köpa sig

allting hos henne, och hon tar hem alla sina saker frän Paris

åt dem. Jag kan omöjligt taga fel, ser Faster, ty det är

alldeles säkert, att hon ger mig clet riktiga. Ack, låt mig

få det, Faster Maria! Sedan skall jag hjälpa Faster att

kläda sig, och när Faster så går ned till andra frukosten,

så går jag med, och den där ohyfsade unge mannen skall

få skämmas, så att han önskar, att han aldrig blifvit född,

när han då kommer ihåg, att han kallat Faster för

Gumman Noak!»

Fru Hampton hade satt sig ned och lyssnade till den

lilla fresterskans röst. Sedan skakade hon på hufvudet,141

»Nej, det vore bra löjligt! — viel min ålder!» sade

hon förtrytsamt, och såg sig därpå på nytt i spegeln.

»Nej, visst inte, det är icke löjligt alls», utropade

Bessi. »Faster skall ju gå och tala med sin advokat,

och da kan Faster lika gärna vara litet fin, clå också, för

då kan Faster hålla hufvudet lika högt, som när Faster

sitter i kyrkan och ser så ståtlig ut.»

Bessi sade ej detta för att smickra sin tant. Fru

Hampton hade på sin tid varit en firad skönhet och hade

ännu ett mycket ståtligt utseende, när hon var riktigt

klädd; och Bessi beundrade högeligen sin majestätiska

tant, och det var fullt uppriktigt, som hon kallade henne

»ståtlig».

»Jo, gör det, Faster Maria!» bad hon så enträget.

»Hvarföre skulle Faster icke göra det? Faster har ju fullt upp

med pengar. Ack, gör det, snälla Faster!»

»Om du bara är säker på, att du verkligen finner på

något som passar, barn», sade Fru Hampton, som börjat

vackla i sin föresats, när hon tänkte på det intryck, hon

skulle komma att göra på den unge bespottaren därnere, vid

andra frukosten; och därmed tog hon fram sin portmonnä.

»Du är allt litet för ung», sade hon till Bessi.

»Ah, jag är tillräckligt gammal för att kunna gå och

köpa en mössa åt Faster», sade Bessi.

»Nå så gå då, och becl din »Madame Duvant» att

skicka mig några förmiclclagstoiletter och mössor, och allt

som kan behöfvas», sade Faster Maria, med plötslig

beslutsamhet, hvarpå Bessi skyndade bort, helt belåten att få

utföra detta uppdrag.

Inom mindre än en timma såg Fru Hamptons rum

fullkomligt ut som en modehandlerskas butik, ty Bessi

hade beställt dit en hel massa kläder och saker till

påseende, på det att Fru Hampton själf skulle få

välja; och den språksamma och gladlynta fransyskan, som

kom med sakerna, lyckades verkligen öfvertala Fru

Hampton att köpa sig en hel ny och modern utstyrsel.

När gumman slutligen stod där färdigklädd i en

högst elegant, för hennes ålder passande toilett, och

modehandlerskan lämnat dem på tu man hand igen, betraktade142

Bessi och fastern hvarandra med verklig häpnad, ty

Bessi hade af fullaste hjärta utropat: »Ack Faster Maria,

så bra Faster ser ut!» — och Fru Hampton hade kysst henne

och sagt: »det är dig, som jag har att tacka för det då,

kära barn!» — Och ändå föll ej taket ned öfver dem!

Faster Maria hade aldrig kysst Bessi förut.

Och sålunda hade de båda anledning att finna sig

öfverraskade. Det var ej tillfredsställd fåfänga å clen

gamla fruns sida — det var verklig känsla, framkallad af

den lilla flickans varma deltagande i hennes motgång, och

ifver att vara henne till tjänst. Det fanns icke många, som

frågade efter, huruvida Fru Hampton såg ut som gumman

Noak eller ej; och det var rätt angenämt att hafva en liten

brorsdotter, som intresserade sig för det. Och i sin nya

klädning, med sin täcka lilla brorsdotter vid sin sida, kände

Faster Maria på sig, att hon nu lyckats intaga en fast

försvarsställning och ingå en allians, som skulle tvinga

den unge bespottaren att rulla sig i stoftet.

Och detta var första frukten af Tant Lucias lilla

predikan.

SEXTONDE KAPITLET.

Hvad slutet blef.

Det finnes människor, hvilka verkligen synas hafva

kommit till världen endast och allenast för att tjäna

sina vänner och grannar till pröfning och tuktan. Det

är deras uppgift. De äro ett medel i en högre hand för

att uppfostra sin omgifning och det samhälle, i hvilket

de lefva. Faster Maria var en af dessa människor. Och

likväl var det visst icke den goda fruns önskan eller afsikt

att göra sig obehaglig, utan det kom sig endast och143

allenast af hennes brist på vänlighet, på vilja och

förmåga att taga hänsyn till andra. Märk, mina unga läsare,

att jag sade endast och allenast. Denna berättelse har

innehållit för litet moral, därföre önskar jag nu att här, i

mitt sista kapitel, få slå an litet på den strängen också.

— Felet var bara, att Faster Maria alltid ville hafva sin

egen vilja fram. Det var blott därföre, hon vann så föga

sympatier. Hon fick sin vilja fram, ty de flesta människor

vilja hafva fred till hvad pris som helst, och det är långt

beqvämare att gifva vika än att strida emot. Sålunda hade

under hela hennes lif, alla, som kommit i hennes väg,

gifvit vika för henne, och följden häraf blef, att hon på sin

ålderdom hade få, som höllo af henne — ja, jag är

sannerligen rädd, att det icke ens fanns någon, som gjorde det.

Fru Bradley var mycket god emot henne och Fru

Wilber-force mycket fördragsam; hennes tjänare gjorde sitt arbete

väl: hennes make och hennes broder, likasom hennes

prest och läkare, hyste aktning för henne.

Landtfolket i hennes trakt sågo upp till henne med en

viss skygg vördnad, som en öfverlägsen varelse, men små

barn logo aldrig emot henne, när hon gick förbi. Hennes

små brorsbarn kysste henne aldrig, och hon hade aldrig

tagit dem i sitt knä och jollrat med dem. När de någon

gång fingo komma hem till henne, erforo de samma

känsla, som vanartiga barn, viel inträdet i en välordnad

vårdsanstalt, som är uppförd enkom för deras räkning,

och som underhålles på allmän bekostnad. Det fanns

ingenting af hem eller hemtrefnad i detta oförvitliga

mönsterhus. Kan du själf draga någon lärdom af detta, min käre,

lille läsare ? — Själfviskheten är aldrig älskvärd, och

ingen kan hålla af den som är själfvisk. Stackars Faster

Maria! — på sin ålderdom fann hon sig mycket ensam.

Hon hade aldrig haft något eget barn, och det var en

fråga som vållade henne mycket hufvudbry, huru hon

skulle förfoga öfver sin förmögenhet efter sin död.

Onkel Daniel hade för många år sedan gjort upp

sitt testamente på ett sätt, som han var fullt belåten med,

men det hade ej Faster Maria gjort. Hon hade kommit till

staden nu, enkom för detta ändamål. Hon ville rådfråga144

sin advokat, men att rådfråga betydde för henne

detsamma, som att säga huru hon ville ha det.

Hennes senaste besök i brödrens hem, under hustruns

frånvaro, hade öfvertygat henne därom att penningar,

som gåfvos åt denna familj, skulle vara rent af

bortkastade. Sådana barn, som hans, kunde man ju ej

anförtro några penningar, om de än blefvo aldrig så gamla;

och det fanns ingenting annat än rentaf tvångsarbete, som

någonsin kunde bibringa dem någon känsla af allvar och

ansvarighet.

Deras lilla egendom var ju mer än tillräcklig för

deras nödtorft; och därutöfver skulle naturligtvis dessa

vildar aldrig kunna tänka eller önska sig något, då deras

uppfostran eller, snarare, brist på uppfostran ju gjorde

dem främmande och likgiltiga för hvarje slags mera

för-finadt och civiliseradt lif, med dess behof och vanor, lyx

och komfort.

Om Mari Bradley var belåten med att bara sitta

sådär helt trankilt och låta barnen växa upp som vildkattor —

hvarför i all världen, skulle hon då inte få göra det? Men

nog var detta i alla fall litet märkvärdigt, ty som ung

flicka hade hon ju själf varit van vid öfverflöd och

elegans och all slags förfining. Men somliga människor

voro nog födda med simpla anlag och instinkter; och till

den sortens folk var det tydligt, att Mari måste höra, annars

skulle hon naturligtvis aldrig ha kunnat gå och bosätta sig

på en sådan där aflägsen landtgård och låta barnen växa

vildt. Om hon varit sådan, soin hon bort och skolat vara,

så hacle hon nog ställt det bättre för sig.

Så resonerade Faster Maria. Föga visste hon om

de strider, som dagligen och stundligen utkämpades af

denna fina, späda, saktmodiga lilla qvinna, som af alla

krafter sträfvade att göra sin plikt i den

lefnadsställning, hvari Gud försatt henne. Hvad visste Faster Maria

om den slags kropps- och själströtthet, som kunde komma

öfver clen stackars Mari, efter en lång dag, tillbragt under

oaflåtligt sträfvande att göra de sina bättre och lyckligare,

eller om de oroliga tankar och brinnande böner, som stego

ur hennes modershjärta — ej för egen, men för barnens välfärd?145

Och hos barnen hade också, under inflytandet af hennes

mildhet, tålamod och sjelfförsakelse, vissa goda egenskaper

och dygder kraftigt utvecklat sig. Sålunda skulle ingen

enda af våra fyra små vildbasare någonsin velat säga en

osanning \ ingen enda af dem skulle gjort sig skyldig till

uppsåt]ig olydnad, eller till någon med vett och vilja

begången handling, som hade något slags karakter af

hårdhet, egennytta eller oginhet. Det fanns hos dem en djup

rättskaffensliet och renhet i vilja — men ack 1 nog voro de

ändå emellanåt mera än tålamodspröfvande! — mycket

vårdslösa, mycket tanklösa, mycket yra! Om det varit

Faster Maria, som haft att uppfostra dem, skulle hon

behandlat deras själar så, som vissa kinesiska mödrar

behandla sina barns kroppar. Hon skulle hafva lindat och

sammansnört dem, och hämmat clen fria utvecklingen af

deras naturliga anlag, tills de vuxit in i den form och

det mönster, hon på förhand för dem bestämt. Men detta

var ej Fru Bradleys metod, och följaktligen tänkte Faster

Maria, att det var »förmåga» hon saknade — trodde, att

svägerskan var likgiltig för barnens framtid och icke

frågade efter, om de dömdes att ständigt förblifva i okunnighet

och ringhet; och därför beslöt hon sig för att testamentera

sin förmögenhet till en högskola långt borta i Vestern.

Se, så mycket hade de små odygdiga mössen

uträttat, medan katten var borta! De hade gnagt sönder

snörena till penningpåsen och låtit guldet rulla bort. De

gjorde bara hvad som föll dem själfva in, så snart Mamma

var ur vägen.

Och nu hade Faster Maria kommit till staden, och

skickat bud efter sin advokat, och varit utsatt för

främmande människors åtlöje, och Bessi hade räddat henne

ur hennes bryderi.

Advokaten var en man, som hade fullt upp att göra,

hvarföre han ej hörsammade Fru Hamptons kallelse fullt så

skyndsamt, som hon tyckte, att han borde. För att säga

sanningen, hade det aldrig ens varit hans mening att själf

komma på något besök till henne, utan han hade tillsagt ett

af sina biträden att stämma den gamla frun till hans

kontor på ett visst klockslag, då han var beredd att taga

Nya Småttingar. 10146

emot henne. Detta skulle nog också kontoristen ordentligt

hafva uträttat, om han bara ej glömt af det den dagen, och

det var nog för att göra Fru Hampton otålig. Ilon ville resa

hem. Farbror Daniel hade fått reumatism och låg sjuk,

och Kitty brukade alltid glömma af att sopa i det bästa

gästrummet. Hon måste fara hem genast. Hon hade

ingen lust att låta allting därhemma gå alldeles på tok,

medan hon var borta, som Mari Bradley hade gjort.

Emellertid gick äfven clen andra dagen, utan att någon

advokat syntes till.

Under tiden hade Bessi enträget bedt och besvurit

sin broder att gå på visit hos fastern, och dessutom hade

Fru Philips också yrkat på att Torn ovillkorligen skulle

göra det. Ehuru ogärna, måste han då till slut kläda

sig och gå till Fru Tanners, i den tysta förhoppningen, att

Faster Maria redan farit hem till sitt land igen.

Men till hans stora bedröfvelse svarade man honom

att Fru Hampton var hemma; och Tom gick uppför

trappan och knackade på hennes dörr.

»Kom in», svarade hennes röst; men den ljöd helt

olikt Faster Marias vanliga kraftiga och manliga stämma,

och när Tom så steg in, såg han att fastern satt där på

en stol, helt nära dörren, och vaggade sig fram och

tillbaka under svåra plågor. Hon hade vrickat fotleden,

tidigt på förmiddagen, sade hon, då hon skulle streta sig

uppför dessa ohyggliga mörka trappor, och ingen lefvande

själ hade varit inne hos henne sedan dess — »ingen lefvande

själ», upprepade hon förtrytsamt — som om det varit fullt

upp med andar och spöken, under att endast det menskliga

väsen, som behöfdes för att hjälpa henne, fattades.

»Nej, men det var då för illa!» utropade Tom. »Har

Faster då fått ligga och plågas här så länge, och det

alldeles ensam till? Låt mig då först få hjälpa faster till

sängen, så skall jag sedan strax springa efter en läkare.»

»Nej, nej! jag vill inte ha" någon läkare!» skrek Faster

Maria. »De äro så grymma och brutala allihop — de skulle

bara komma coh vilja taga af hela foten på mig! Ah, Gud

nåde mig!» — och så jämrade hon sig och blef alldeles147

likblek i ansiktet, då hon skulle försöka att stiga på

foten.

»Ack nej, det göra de visst inte!» utropade Tom.

»Jag skall gä till en af de allra bästa; och inte kommer

han att vilja taga af någon fot på Faster inte! Tänk bara,

Faster Maria, mina höns vricka ju fötterna på sig så ofta;

och Ponto får foten ur led litet emellan, men aldrig

har det en enda gång fallit mig in att skära af benet

på någon af dem för det!»

Detta argument var, enligt Toms förmenande, absolut

ovedersägligt; men det var ej Faster Marias uppfattning af

saken. »Nej», upprepade hon, »jag vill icke hafva någon

doktor. Tag hit min linimentsflaska och försök att gnida

fotleden på mig, helt sakta. O himmel! Jag önskar, att

jag hacle någon annan till att hjälpa mig, än en sådan där

stor pojkluns!»

Detta var nu ej särdeles artigt sagdt, men Tom greps

alltid af djupt och innerligt deltagande, då det var

fråga om verklig smärta, och han brydde sig ej om att

lägga märke till sådana där små yttringar af vresighet.

Han gick genast bort till fasterns koffert, och härjade i

den på det mest ogenerade sätt, tills han funnit den flaska,

hon ville hafva. »Se här är den!» utropade han slutligen.

»Nu, Faster Maria, skall Faster lägga sig på sängen; för

vi få lof att ha foten högt upp, och inte hängande sned,

seså elär.»

»Ja, det vet jag nog», svarade Faster Maria, »men

jag kan icke få upp den. Och hur skall jag kunna

komma dit bort till sängen — det skulle jag just vilja veta.»

»Är det så svårt, som så?» frågade Tom.

»Ja, det är verkligen så svårt som så», svarade

Faster Maria vresigt.

»Ja se då måste Faster ha en läkare», sade Tom

bestämdt.

»Jag vill icke hafva någon läkare», svarade Faster

Maria lika bestämdt.

»Nå, så får Faster krångla sig fram till sängen ändå då»,

återtog Tom. »Det är aldrig bra att låta foten hänga nedåt.

Jag har alltid Ponto att ligga stilla.»148

»Jag är ingen Ponto och jag kan ju ej gå och lägga

mig», grymtade den stackars Fru Hampton, med sin

vanliga barskhet, i trots af plågorna.

Tom tittade åt sängen till; den stod i andra ändan af

rummet, men den gick på trissor och var följaktligen lätt

att flytta. Tom hade ofta hört sin fader säga: »Om icke

berget vill komma till Muhamed, så får väl Muhamed

komma till berget!» — och gjorde nu en tillämpning

af detta:. »Om Faster Maria icke kan komma till sängen,

så får väl sängen komma till henne.» ~ Och utan vidare

omständigheter började han att skjuta sängen fram mot

henne, där hon satt. Det var ett besvärligt göra, ty sängen

tycktes vilja gå åt alla håll, utom dit den skulle; och

Faster Maria protesterade med högan röst, hela tiden.

Men, efter ett oändligt skjutande och dragande, knakande

och gnisslande, fick han slutligen sängen fram till stolen,

där den gamla frun satt.

»Om jag bara hade orkat, skulle jag ha tagit och

burit Faster öfver dit bort», sade Tom; och Faster Maria

kände sig just till mods, som om hon råkat i händerna

på en beslutsam indianyngling, med hvilken det icke var

värdt att försöka resonnera.

Hon satt där och skälfde i hvarenda led, till följd

af de plågor, hon redan under så många timmar haft att

utstå, medan hon låg där ensam och öfvergifven; och hon

erfor nu den känsla af hjälplöshet, som följer med kroppslig

utmattning; men hon ville ändå icke gifva med sig, då

Tom ännu en gång bad att få gå efter en läkare, och

följaktligen fick gossen allt fortfarande söka reda sig på

egen hand.

»Nu får Faster stödja sig på min axel», sade han,

medan jag tar Faster i benet och håller upp foten.

Den andra foten kan Faster ju stödja på, och får så hjälpa

till med den — och så lirka vi oss öfver i sängen. Seså

kom nu!» "

Efter ett svagt försök till ytterligare motstånd från

Fasterns sida, sattes nu denna plan i verket; och Tom hade

åtminstone den tillfredsställelsen att ha fått gumman i den

önskade ställningen, med benet rakt utsträckt och hvilande149

på ett horisontalt stöd; men i detsamma trodde han, att

det med ens var rent af förbi med hela fastern, då hon

plötsligen blef alldeles likblek, och lät höra ett svagt

qvi-dancle, samt höll på att falla i vanmakt. Stackars Tom!

det var minsann inte godt att, sådär ensam, på en gång få

vara både läkare och sjuksköterska i en person. Han

sprang därföre ut i"förstugan och ropade på hjälp, men

— för att begagna Faster Marias eget uttryck — inte

en lefvande själ kom till hans undsättning. Han fick fatt på

en ringklocka och ringde alldeles ursinnigt; men hos Fru

Tanners, kunde det aldrig falla någon af tjänarne in att

ens låtsa höra, när någon ringde. Nej, då skulle de få

springa från morgon till qväll, sade de, om de läte folk

få den vanan.

Då kom Tom lyckligtvis i håg att han, under sitt

letande i fasterns koffert, hade sett flera flaskor; och

han skyndade sig därföre nu att taga fram dem, för att

i tur och ordning försöka med den ena efter den andra,

under näsan på Fastern. Först en snus bensin, så en

af Hoffmans droppar, och därpå en af ricinolja. Det

första såg ut att göra litet mera effekt än de andra,

hvarför han beslöt sig för att försöka med det en gång

till — och slutligen kom då Fru Hampton till lif igen,

i det hon med en nervös rysning sköt bort flaskan ifrån

sig. Den hade ärligt hållit hvad den, enligt etiketten,

lofvade: fasterns ansikte hade verkligen fått igen färgen,

som hade gått ur.

Därpå grep Tom sig an med linimentet, och började,

helt varligt och försiktigt, att därmed gnida fasterns

fotled. Denna operation utförde han med så lätt och len

hand, att den yppersta sjuksköterska knappt skulle gjort

det bättre — sedan han först bredt ut en filt öfver henne,

då han såg, att hon börjat få frossbrytningar af nervös

öfverätning.

Och så till sist tog han, med sann läkarevärdighet,

och gaf henne in ett glas konjak, ett medikament som

också fanns med i en af flaskorna, då Faster Maria hade

för vana att aldrig fara bort någonstans, utan att

medtaga ett helt reseapotek. Emellertid syntes alla dessa150

mått och steg bekomma patienten ganska väl, ty hon

förklarade sig verkligen känna sig »mycket bättre nu».

»Men nu måste Faster också lindas», ordinerade Tom

till sist; ocli Faster Maria medgaf, att det nog skulle bereda

lienne en stor lättnad, på samma gång hon likväl

förklarade, att det kunde hon göra själf, ty »ingen doktor

skulle då få sätta sin fot i rummet.»

Tom sprang då ned till apoteket i närmaste

gathörn, och köpte en binda, och kom genast tillbaka med

en nätt liten rulle af tunn bomullsgas, som lian lämnade

till fastern, hvilken likväl snart fann, att hon inte på något

vis kunde reda sig med den.

»Låt mig få försöka>, bad Tom; »jag tror nog att

jag kan. Jag brukade linda Archis arm. Doktor Jarvis

visade mig, huru det skulle gå till, eftersom Mamma clå

var borta.»

Och till clen gamla fruns stora förvåning, lindade

nu Tom hennes fotled, ganska behändigt, riktigt nätt och

stadigt. Gossen hacle uppenbarligen en naturlig fallenhet

för läkareyrket, ehuru han tills vidare endast fått öfva

sig på djur, samt på sin lille broder, äfvensom kokerskan

Karin. Hans experiment med örat på den sistnämnda

hacle visserligen, som vi veta, icke alls aflupit så

öfvermåttan gynnsamt — men, så länge han lefde, vidhöll han

alltjämnt med största bestämdhet, att han, i alla fall,

verkligen hade botat henne, för clen där döfheten åtminstone.

Till all lycka, kom Fru Hampton icke för tillfället

att erinra sig denna lilla episod — hvilket nog också var

clet bästa för hennes lugn och sinnesro under förevarancle

förhållanden. Här var det icke värd t att försöka med annat

än att lyda och underkasta sig; clen gamla frun var

verkligen som en häst, hvilken råkat i händerna på Rarey.

Sedan hennes tämjare väl fått henne omkull, var hon

alldeles makt- och viljelös och — beröfvad bruket af sin

högra fot — hvad kunde hon uträtta gent emot sin

motståndares öfverlägsenhet?

Tom hade en märkvärdig lätt hand för att vara

pojke, och under allt detta baclclande, gnidande och

lindande, liade han lyckats undvika att förorsaka patienten151

någon vidare smärta, än som, på grund af

omständigheterna, var oundgängligt. — Med hvad skulle han taga

sig till med henne nu då? Inte kunde han gå ifrån henne

och låta henne ligga där ensam, på ett sådant ogästvänligt

ställe. Hvem skulle väl här sköta henne och passa upp

på henne? Huru skulle hon ens få sig något att äta till

middagen? — »Nå, jag går väl hem efter Tant Lucia då»,

sade han till sig själf — och gjorde det följaktligen med

detsamma. Men Tant Lucia var olyckligtvis alldeles ur

stånd att gå ut ännu — hennes förkylning hade varit

alltför allvarsam; men hon lät då i stället sin

kammarjungfru gå till Fru Hampton för att stanna qvar och

hjälpa henne — hvarvid Tom och Bessi också följde

med och visade vägen till Fasterns rum.

Men Fru Hampton betackade sig. Flickan fick

ögonblickligen vända om hem igen till sin matmoder, till Toms

och Bessis stora ledsnad, ehuru ingendera af dem sade

något.

»Nej, inte vill jag då hafva några främmande människor

for att gå omkring här och bara förarga mig», sade

Faster Maria. »I afton tänker jag stiga upp, och sedan

kan jag sköta mig själf.»

Men när det blef afton, låg hon där fortfarande och

jämrade sig i svåra plågor. Tom och Bessi voro hos henne och

gjorde allt hvad hon ville och sade, utan att något likväl syntes

kunna bereda henne någon lindring. Till slut hade Fru

Wilberforce dock, till barnens stora glädje och lättnad,

hittat på att skicka dit sin egen läkare, utan att på förhand

fråga den gamla frun om lof — och en gång väl där, var

läkaren herre på täppan. Honom kunde Fru Hampton

icke så alldeles utan vidare visa på dörren.

Läkaren förklarade att det var ett ganska

allvarsamt fall af vrickning, samt att Fru Hampton skulle vara

tvungen att hålla sig absolut stilla under flera dagar.

Det där var en sorglig upplysning för gumman, men

clet visade sig, att läkaren hade mera än rätt. Han hade

endast sagt dagar, men clet drog veckor om, innan Faster

Maria kunde komma upp ur den säng, i hvilken Toms

obevekliga energi, trots alla hennes protester, fått henne152

att lägga sig. Och det blef veckor af svårt lidande,

plågor och afmattning.

Faster Maria hade aldrig i sitt lif varit sjuk, så långt

hon kunde minnas tillbaka — och detta var nu en

alldeles ny erfarenhet för henne. Under dessa veckor

fick hon lära sig mera än förut under långa år; hon

fick göra bekantskap med ett för henne alldeles nytt

begrepp : beroendet af andras kärlek och omvårdnad. Legda

sköterskor kunde hon skaffa sig, så många hon ville, och

gjorde det äfven — ehuru dessa satte hennes tålamod på

många och svåra prof. Allt som kunde fås för

penningar, stod henne till buds i fullaste mått — men genom

lidandet fick hon lära sig fatta och förstå värdet och

betydelsen af medmänniskors kärlek och deltagande.

Ty äfven i det afseendet blef hon icke lottiös, om

detta än var något som ej kunde köpas för pengar eller

fås för betalning. De två barnen, Tom och Bessi, hade

fattat sitt beslut att, i Jesu fotspår, söka följa och

förverkliga den kärlekens lag, som deras moder lärt dem,

och hvilken Tant Lucia så nyligen förklarat för dem; och

under denna långa, ledsamma sjukdom, som var en sådan

bitter pröfning för deras faster, egnade de sig på fullt

allvar och med den största själfförsakelse åt sin själfåtagna

uppgift att så vidt möjligt söka bereda henne tröst och

trefnad.

För dem var det verkligen en stor försakelse, att,

efter långa timmars , sittande i skolan, få komma ut igen,

endast för att gå och stänga sig inne i ett qväft sjukrum,

och sedan sitta vid fasterns säng och läsa högt för

henne. Men Tom grep sig manligt an därmed och läste

hvarenda dag samvetsgrannt igenom hela tidningen högt

för henne.

Det var också temligen påkostande att gå och spara

ihop så mycket, att det räckte till att köpa litet blommor åt

den sjuka, när chokolad var så godt, och så billigt, och

så oupphörligt midt för näsan på en — men Tom knöt

beslutsamt näfven omkring slantarna, och marscherade

tappert förbi sockerbagarens, på vägen till blomsterbutiken.

Och minst lika påkostande var det för Bessi att153

härda ut, alla de långa, tråkiga timmar, hon fick sitta vid

fasterns sida och, efter hennes diktamen, skrifva ut

otaliga förhållningsorder till Kitty, eller eljes utföra alla hennes

mångfaldiga önskningar och uppdrag — men icke heller

hon svek någonsin sin plikt. — Huru föga tacksamt deras

frivilligt åtagna värf än måste förefalla dem, infunno de

sig alltid troget på sin post, hvarenda dag, så snart de

kommit från skolan; och, ehuru det aldrig tycktes kunna

falla fastern in att någonsin visa minsta tecken till glädje

eller tillfredsställelse vid deras åsyn, kunde hon icke

annat än vänta dem med en viss otålighet, och med spänd

uppmärksamhet lyssna efter när det skulle ringa på

portklockan, och de små fötterna skulle höras komma

trippande uppför trappan, som ledde till hennes ensliga

sjukrum — hvilket dock numera, tack vare deras vänliga

omsorger, icke saknade en viss prägel af hemtrefnad.

»Stackars Faster får plågas så mycket», sade de,

uppmuntrande, till hvarandra.

»Det här är ingenting annat, än livad Pappa och

Mamma skulle göra, om de vore här», sade Bessi.

»Det skulle vara alltför illa af oss, ja riktigt själfviskt

och hårdhjärtadt, att låta henne ligga där alldeles ensam»,

fortsatte Tom.

»Men ack! om hon ändå snart ville bli bra igen!»

blef dock alltid det slutliga omqvädet på visan.

Ändtligen blef hon då till sist så pass återställd, att

hon kunde lämna sängen, och att det kunde blifva fråga

om hennes flyttning; och då blef Fru Bradley anmodad

att komma dit för att följa med henne hem. Och det,

skall man tro, blef en glädjedag, då barnen fingo återse

sina föräldrar! I Fru Tanners hus, hade man då väl aldrig

förr varit vittne till sådana utbrott af fröjd och glädje, som

därvid förekommo — det var nämligen där mötet egde rum.

Den mörka trappan fick liksom ljus och dager af Bessis

ögon, som strålade af glädje, medan lion, med båda

armarna om fadrens hals, höll på att rent af strypa honom,

under det att Tom, å sin sida, var nära att taga lifvet af

sin moder med sina våldsamma smekningar.

Ja, men det där kan man väl icke kalla för något

Nya småttingar. 11vidare skickligt och passande uppförande! — säger du

kanhända, min värde läsare. Ack? Tom och Bessi då! —

Skall jag då verkligen vara tvungen att afsluta denna

bok och lämna eder ifrån mig alldeles oförbätterliga och

lika illa uppfostrade, som när vi började vår historia?

Men stränge läsare och sededomare! låtom oss då

först höra, hvad Faster Maria tänkte om saken. Det var

samma dag, sent på qvällen, och barnen hade redan gått

hem, hvar till sitt, för natten. Herr och Fru Bradley

sutto båda ännu qvar hos Faster Maria i hennes rum.

»Jag har nog ofta i mitt lif haft orätt, och har begått

mer än ett misstag» — sade den gamle fastern, icke utan en

viss darrning i rösten. »Jag har varit sträf, där jag bort

vara mild, sträng, där jag bort visa öfverseende. Denna

pröfning har öppnat mina ögon för mycket, som jag

alldrig förut sett eller förstått — och jag är tacksam mot

Vår Herre, som skickat mig den. Han har därigenom

hindrat mig från att begå ytterligare ett stort misstag.

Det kan ju vara detsamma, hvad det nu var, —

hufvudsaken är att jag nu kommit på andra tankar. Tom har talat

om för mig att han helst ville bli läkare — men han tror

icke, att du har råd att kosta på honom, hvad som

behöfves för att studera till det; och den framtid, han nu går

och bereder sig på, är därföre, att, när tiden kommer, få

taga itu med att börja sträfva med gården. Men den saken

kan ju jag få åtaga mig, käre Thomas! Du kan ju på annat

håll få dig all den hjälp du behöfver, för att bruka gården,

och så låta vi Tom få studera. Det skall helt och hållet

bli min affär. — Och Bessi sedan! En qvinna bör hafva

sitt eget och vara ekonomiskt oberoende — det gör henne

mera själfständig. Det skall det också bli min sak att

sörja för.»

»Men låten nu icke barnen få veta, att jag tänker

testamentera min förmögenhet till dem — det skulle

fördärfva alltsammans. De hålla af mig nu — åtminstone

hoppas jag det — och de tänka alls inte på några

penningar. Låten dem därföre icke få veta, att de hafva något

att vänta efter mig. Jag står i större skuld till dem än

hvad jag någonsin kan betala. Jag har fått lära mycket

af dem — och det är väl ingen skam att tillstå det, när jag

tänker på, huru Vår Frälsare själf begagnade sig af ett

litet barn för att undervisa sina lärjungar. — Mot dig,

Mari, har jag varit hård — och kanske också orättvis — när

jag tyckte, att du icke uppfostrade dina barn riktigt, till

skick och goda seder. — Nåja, något vidare fint sätt att vara

och skicka sig, hafva de ännu icke — och jag är verkligen

glad att de nu fått tillfälle att lära sig litet och förkofra

sig i den vägen också — men de hafva, hvad bättre är,

tre egenskaper, som utgöra det förnämsta villkoret för ett

ädelt och sannt mänskligt lif: — sanningskärlek, godt

hjärta och hederskänsla.»

Och om nu Faster Maria kan säga, och på fullt

allvar mena detta — hvilket hon verkligen gör — efter att

endast under de sista få veckorna hafva haft någon

närmare bekantskap med våra små vänner, så hoppas jag

att de utaf deras bekanta, som hela tiden följt dem, i

det föregående af denna skildring, icke skola visa sig

mindre högsinte och ädelmodige, utan att de också skola

förlåta och hafva öfverseende med deras små svagheter

och brister, samt att de äfven efterhand kommit att,

likasom jag själf, hålla en smula af och intressera sig

för dessa Nya småttingar.

INNEHÅLL.