Noveller. Band 3

Noveller. Band 3

SAMLADE SKRIFTER

AF

ZACHARIAS TOPELIUS

TJUGONDE DELEN

NOVELLER.

TREDJE BANDET.NOVELLER

AF

ZACHARIAS TOPELIUS

TREDJE BANDET.

GRÖNA KAMMARN I LINNAIS GÅRD.

VINCENT VÅGBRYTAREN. TANT MIRABEAU.STOCKHOLM.

Alb. Bonniers boktryckeri 1902.GRÖNA KAMMARN 1 L1NNA1S

GÅRD.1. Familjen Littow.

Har Finland en aristokrati? frågade nyligen en af

desse praktiske män, hvilka af princip förneka

alla illusioner, följaktligen äfven bördens.

Menas med aristokrati hvad som menades därmed

ännu för en eller par mansåldrar tillbaka — en tätt

sammansluten gammal adel med lysande namn, högre

bildning än alla öfriga stånd, ansenliga jordegendomar,

uteslutande rätt till statens högsta ämbeten och i öfrigt

stora privilegier — då måste man, utom det finska

riddar-husets murar, i likhet med frågaren, besvara frågan

med nej.

Menas åter därmed ett antal personer, med eller

utan stora och gamla namn, med eller utan titlar och

adelsbref, men genom sin samhällsställning, sin solida

förmögenhet, sin inflytelserika verksamhet, sin bildning,

sitt snille, sin eminenta förmåga och, än mer, genom

sina upphöjda tänkesätt kallade till en framstående plats,

till detta »de bästas inflytande», som ordet aristokrati

egentligen innebär; med ett ord: en adel sådan vår tid

erkänner och till hvilken de mest upplyste bland

bördsadeln anse för en ära att räkna sig — då utfaller svaret

annorlunda, då äger äfven vårt land en aristokrati, afdet enkla skäl att intet„ laftd med intelligens och

förmågor i alla riktningar Jrar^vara en sådan förutan. Denna

aristokrati behöfve* inga diplomer; den är i alla

af-seenden själfskprfysn, och dess anor äro äldre än någon

annans: de g& "tillbaka till samhällets början.

MfeJi»»om med denna själfskrifna aristokrati, som

&r&cke*r sig genom alla samhällsklasser, händelsevis äfven

förenas ett gammalt och aktadt namn, som i sig bär

minnet af framfarna tiders bragder; och om ägaren af

detta namn till fädernes ära lagt egna utmärkta

för-tjenster om fäderneslandet i fred eller krig; då må det

förlåtas en man, om han äfven håller något på detta

sitt namn, till och med om hans stolthet någon gång

skulle skärpas ända till fördom. Tidens sed kan han

ändock icke ostraffad bryta. Vore bördens företräde,

vore arfvet af ett namn så blott och bart en tom

illusion, som till exempel rangen, titeln, ordensdekorationen

eller andra käpphästar för människors fåfänga, så skulle

man icke återfinna denna illusion, såsom man gör, hos

alla tider och alla folkklasser. Den ringaste torpare

känner sig stolt öfver att vara en ärlig mans son, och

hittebarnet blygs öfver sitt oförskyllda fel att icke med

lifvet äfven ha erhållit ett namn i arf. Ädlare är

bördsstoltheten, äfven där den måste kallas en fördom, än

den uppblåsta penningehögfärden, den byråkratiska

nedlåtenheten, eller månget annat förhäfvande öfver lyckans

nyckfulla gåfvor.

Vid tiden för denna berättelse, i slutet af

1830-talet, satt öfversten baron Carl Sigismund Littow en

höstafton i sitt arbetsrum på säteriet Linnais — eller, som

det vanligen kallades, Linnais gård — i södra Finland,

omgifven af sina båda döttrar, fröknarna Anna och

Ringa Littow. Familjen hade nyss druckit te i denstora, något ödsliga matsalen och därefter dragit sig

tillbaka till det varmare och trefligare arbetsrummet,

för att tillbringa en timme med läsning, såsom seden

var på Linnais, när ingen främmande funnit för godt

att göra en half mils krok dit ned från stora

landsvägen.

På bordet brann en hög lampa med kupa af

matt-slipadt glas och öfver kupan en grön skärm, ty öfversten

led för tillfället af ögonsjukdom, den enda krämpa han

kände vid sina nyss fyllda sextio år. Lampan kastade

skenet nedåt på en handskrifven bok, som fröken Anna

läste högt för sin far och syster, medan rummet för

öfrigt skymdes af halfdunkel. Man kunde således mera

ana, än tydligt urskilja de närvarandes anletsdrag.

Rummets enkla inredning tycktes förneka och afsvära den

prakt, som en magnat på landet ej kunde undgå att

slösa på den för gästers mottagning bestämda delen af

huset. Öfverstens raka, något styfva hållning, hans

resliga växt, den kala hjässan, de ännu mörka mustascherna

och ett drag af bestämdhet i hela hans personlighet röjde

en af dessa helgjutna gestalter, om hvilka man vid första

ögonkastet kan säga: den mannen är sådan och icke

annorlunda.

Ett egendomligt sorgset uttryck hvilade öfver hans

vackra regelbundna drag, där han satt med tillslutna

ögon tillbakalutad i den höga, med grönt saffian

beklädda fåtöljen. Hvarför ville, eller hvarför vågade han

icke njuta fadersglädjen att med öppen blick betrakta

de två älskvärda döttrar, som redan länge, efter hans

makas bortgång, varit hans käraste syn? När han såg

dem och kände huru högt han älskade dem — kände

sig så djupt tacksam för den hugnad, som Gud hade

med dem beredt hans annalkande ålderdom — dåblygdes han att-ertappa sig själf vid ett hemligt knot

i sitt upproriska hjärta: hvarför är ingen af dem en

son ? Så mycken skönhet, så mycken godhet, så mycken

och rik välsignelse öfver detta hus — men ingen son!

Ingen son!

Ofversten hade i den förtroliga aftoncirkeln

öfver-trädt läkarens föreskrifter, som för hans ögons skull

förbjudit allt tobaksrökande. Lätta, knappt märkbara

ringar af den fina turkiska knastern framskymtade tid

efter annan i lampskenet, men utan att bilda dessa

hvirflande skyar, från hvilka skalden säger att »gracerna

fly unnan». Det hörde till öfverste Littows egenheter att

röka mycket, men röka fint, och sådana bolmande herrar,

i synnerhet fänrikar och studenter, som voro i stånd att

med några glupande drag ur hans vackra sjöskumspipor

förgifta en hel atmosfer, fingo ofta hålla till godo att

skjutsas in i »kadettkammaren», för att där — som han

brukade tämligen rakt på saken uttrycka sig — »agera

skorstensfejare» bäst de behagade.

I det ögonblick vi låta förhänget gå upp öfver

denna familjetafla, satt Anna Littow, den äldre dottern,

så nära till lampan, att skenet, gröntfärgadt af skärmen,

föll starkt på hennes svarta hår, hennes nedslagna

mörkbruna ögon och hennes fina, intelligenta, skönt

regelbundna drag, som nu af den ovanliga belysningen fingo

en sällsam blekhet. Att döma af utseendet kunde hon

ej vara öfver tjugu år gammal; men ett visst allvar, en

viss förnäm säkerhet i hennes hållning läto hos henne

ana mera världsvana än okonstlad natur, mera en tidig

erfarenhet af lifvets sorger än den första ungdomens

lyckliga lättsinne, för hvilket ögonblicket är lifvet.

Längre i skuggan satt Ringa, den yngre systern,

en fullständig motsats till Anna. Runeberg, Gygnaeuseller Stenbäck, om de då råkat komma till Linnais och

sett Ringa Littow vid systerns sida, skulle förliknat

henne vid en solstråle, skimrande på kanten af en mörk

guldkantad aftonsky — så ljus, så lätt, så flyktig var

denna unga och späda varelse, en tredjedel docka, en

tredjedel älfva och knappt en tredjedel välboren fröken,

sådan den stränge faderns vilja, systerns exempel och

genever-guvernanten mademoiselle Triste-Ruban hade

uppfostrat henne.

En svart pudel med lejonman hade lagt sin nos

i hennes famn och befraktade henne med sina kloka

menande ögon. Unga Ringa roade sig än att knäppa

med sina tina tingrar pudeln på nosen, än att smekande

stryka hans ulliga man, än åter att hviska en

hemlighetsfull befallning vid hans långa hängande öron,

hvar-efter pudeln, glad att visa sin tjenstfärdighet, var med

ett språng vid andra sidan af rummet, för att hämta

en sykorg eller en näsduk och sedan återtaga sin

afunds-värda plats, tills ett nytt upptåg störde hans hvila. Åt

läsningen tycktes Ringa skänka en ganska tvetydig

uppmärksamhet.

— Men så jaga bort hunden! utropade Anna otåligt,

störd af pudelns förnyade språng på den rutiga

yllemattan. — Och är det alldeles omöjligt för dig att vara

stilla en stund, så tillåter kanske pappa att du går in

till ma bonne.

Öfversten hörde henne icke. Han var försjunken i

sina tankar.

— Couche, Metisto I hviskade fröken Ringa med en

min som skulle föreställa allvarsam. Och Mefisto kröp

lydigt under hennes stol.

Fröken Anna teg några ögonblick.— Tillåter min far att jag fortsätter? frågade hon,

något höjande rösten.

— Hvar stannade vi? frågade öfversten, utan att

uppslå ögonen.

— Vid det ställe i min farfars memoirer, där han

omtalar bortläggandet af partikeln von framför vårt

namn.

— Riktigt, återtog öfversten. Min salig far hade

ett musikaliskt öra och ett fint jugement. När han

erhöll friherrevärdigheten af Gustaf III, föreföll det honom

sträft och illaljudande att kalla sig baron von Littow, så

mycket mer som detta von i sig själf är en sottis, när

det icke betecknar äganderätten till ett frälsegods. Och

däri delar jag fullkomligt hans tanke. Det måste vara

reson i namn som i människor. Von Littow, bah, det

är klingeliklang! Men Littow till Linnais, det är

någonting. Och därför begärde min salig far kungens

samtycke att modifiera namnet.

— Jag trodde likväl — invände fröken Anna —

att min fars konsideration för vårt gamla namn och

våra förfäders minne ...

— Mais si, ma chére! Och har du attenderat

till alla de förändringar vårt namn undergått under

tidernas lopp? Jag talar ej om våra hedniske

ätte-fäder, som led efter led voro chefer för de lithauiske

furstarnes lifvakt. Vår kristne stamfader, som lät döpa

sig tillika med storfursten Jagiel, hvilken munkarne

kallade Jagello, antog efter honom detta samma namn

Jagiel, men med tillägg af godset Szistovo, ungefär

hundra verst från det nuvarande Vilna. Således Jagiel

af Szistovo, hvilket namn och titel våra anor buro i

sex krigiska ätteleder ända till den Jagiel, som åtföljde

konung Sigismund till Sverige och af honom utnämndestill chef för hans polska kavalleri. Vid den tiden

be-gynte svenskarne kalla oss, efter vårt första fädernesland,

än Lithou, än Lithau, än Lithow och på latin

Lithau-ensis och Lithovius. Af dessa lära namnen Lithovius

och Lithau ännu existera hos en eller annan prästfamilj

här i Finland, ehuru naturligtvis utan känd eller erkänd

skyldskap med oss.

— Jag såg förliden vinter i Helsingfors en ung man

med namnet Lithau, anmärkte fröken Anna med en

likgiltighet som ej var utan afkektation. Fröken Ringa

nickade satiriskt borta i halfdunklet.

— Emellertid — fortfor öfversten — brouillerade

sig vår familj med Sigismund och ingick i Gustaf II

Adolfs tjenst, under villkor att ej behöfva tjena mot

Polen. Från den tiden buro vi i fem ärorika leder

namnet Littow, under hvilket vi rotfäste oss här i

Finland och lierade oss genom giftermål med den gamla

inhemska adeln. Men min salig farfar, Jakob Littow,

som var en kuriös herre och fann sig generad af

namn-frändskapen med Lithovier och Lithauer, behagade, för

att relevera vår nobless, kalla sig von Littow, hvilket

namn också min salig far bar, intill dess att han hade

äran gravera den friherrliga kronan öfver sin vapensköld.

Döm emellertid om en narraktighet kan uppväga sex

anors glänsande namn.

— För ingen del. Min far har alldeles rätt. Han

måste ha varit singulier, min fars farfar? Det var ju

han som byggde vårt nuvarande Linnais?

— Ja, det vet himlen och intendentskontoret i

Helsingfors. I flera år har jag förgäfves begärt en

arkitekt för att till någon mänsklig komfort reducera

detta min farfars profstycke på hans extraordinära talang

att med det mest prodigiösa slöseri af furu och tegelåstadkomma det vidunderligaste och obekvämaste corps

de logis som någon byggmästares fantasi kunnat mura

ihop. Hälften trä, hälften sten, hälften slott, hälften

badstuga, hälften kloster och hälften lusthus — se där

i få ord vårt nuvarande Linnais! Men det skall med

Guds hjälp bli annorlunda. Man tillskrifver mig med

senaste post, att jag ofördröjligen har att vänta den

begärda arkitekten.

— Se här, min far, några latinska verser, hvilka ni

ännu ej uttydt för mig! utropade fröken Anna, medan

hon fortfor att bläddra i farfaderns memoirer.

Öfversten smålog:

— En kuriositet utan betydelse. En gammal

spådom, hvars tid längesedan varit inne, men hvars

uppfyllande låtit vänta på sig. Munksladder, som det är!

Det berättas nämligen, att vår stamfar Jagiel, till

belöning för sitt nit att utbreda kristendomen bland de

hedniske lithauerne och till någon ersättning för de

många hvita yllerockar han, till den goda sakens

befrämjande, utdelat bland de nydöpte, fått biskopens i

Warschau tillåtelse att utbedja sig en nåd af den

undergörande madonnabilden i därvarande S:t

Katarina-kyrkan. Jagiel har då, efter något betänkande, önskat

sig den nåd, att hans ätt måtte lysande och ärorik

fortlefva intill tidernas ände. Men detta har förtörnat

madonnan, som hellre sett att vår stamfar för sig och

de sina begärt den himmelska salighetens ärekrona.

Därför lät hon genom en inspirerad munk förkunna vår

stamfar följande profetia:

Do tibi dona illustria, do per saecula prolem.

Vana, insane, cupis; precibus cedo tuis.

Bis tibi sex acie validas confundo sagittas;

decimi sed tertii cave, Stistove, acumlHvilket jag ville öfversätta ungefär så:

Lysande gåfvor jag skänker. Din ätt skall gå genom sekler.

Dock är fåfänglig din bön: dåre, jag fyller den upp.

Se, jag gjuter dig tolf med stålet spetsade pilar;

akta, Szistovo, dig för den trettondes nål!2. Om assessor Jakob yon Littow,

Det är då därför vi bära tolf pilar i vår vapensköld?

utropade fröken Anna med mera intresse än man

vanligen visar vid hennes år för heraldikens mysterier.

— Så sägs det, svarade öfversten lugnt. Ifall icke

hellre de tolf pilarna i vapnet gifvit anledning till sagan

om madonnans profetia. Jag är böjd att förmoda det

senare.

— Men, min far, om vår ätt räknat sex leder i

polsk tjenst efter vår stamfar Jagiel, alltså sju, och

därefter fem leder i Sverige och Finland intill Jakob, som

kallade sig von Littow, så måste ju denne Jakob, min

fars farfar, ha varit den trettonde ...

— Utan tvifvel. Dessa memoirer utreda effective-

ment att så är.

— Således, om de tolf pilarna beteckna tolf ätte-

leder, så måste Jakob von Littow ha varit betecknad

med den trettonde pilen, af hvars spets eller nål, som

min far behagar uttrycka sig, en fara skulle uppstå för

vår familj.

— Naturligtvis. Sådan var också den lärde

antikvarien professor Bilmarks mening vid ett besök som han

gjorde hos min far i tiden på Linnais. Bilmark vidhöllockså den mening att det latinska acus omöjligen kunde

öfversättas med annat än nål, synål, ehuru min far

sökte öfvertyga honom att här ej gärna kunde menas

annat än udd, pilspets. Men sådana äro de lärde, alltid

envisa, och sådana äro orakelspråken, alltid tvåvisa,

tvetydiga, dubbla, så att hvad där fattas i förnuftig

betydelse, det får ersättas af konjekturer och fantasi. Min

far var för öfrigt en upplyst man och ansågs af mången

för fritänkare. Jag supponerar att han med denna

antikvariska fråga endast roade sig att gifva sin lärde gäst

en passande nöt att bita på. Bilmark måste i vårt

familjearkiv ha befunnit sig som fisken i vattnet.

— Men förlåt mig, min far, jag kan ej inse huru

spådomen kunnat tillämpas på Jakob von Littow...

— Dame! Skulle man tro att min kloka och

fördomsfria Anna med sådan värma fäster sig vid ett

gammalt munksladder? Jag kan därpå svara dig blott att

profetian tyvärr har ohjälpligen kommit på skam, såvida

min farfar, hvilken den egentligen gällde, lefde för

hundra år sedan och dog tout bonnement år 1768, utan

att, mig veterligen, ha tillfogat oss annan skada, än

att han byggt detta gamla kråknästet efter modeller från

kung Orres tid. Det är sant, att han var den förste

och ende af vår ätt som aldrig dragit värjan — en fredlig

tjensteman vid kommissariatet, sedermera leverantör under

1741 års krig och slutligen landtjunkare med assessors

aksked. Enfin, någon skulle vara den förste, och

che-valeriets dagar äro förbi. För resten en kuriös karl, som

jag redan sagt; till ytterlighet fåfäng och rädd om sin

värdighet, har man berättat mig; äfven inbunden,

folkskygg och krånglig, tvärtemot våra liberala vanor. De

sista åren af sin lefnad stängde han in sig i gröna

kammaren här i västra flygeln och visade sig blott vid

2. — Noveller. III.högtidliga tillfällen, men då med den öfverdrifnaste prakt,

som kom själfva konung Adolf Fredrik att skratta, när

hans majestät under sin finska resa behagade dejeunera

på Linnais. På den halfva milen från landsvägen hit

voro ej mindre än tretton kolossala äreportar uppresta

för tillfället; alla gärdsgårdsstörar voro prydda med

blågula bandrosor, vägen var betäckt med sågspån, gården

med fint holländskt kläde. Tretton betjenter, klädda i

siden, och tretton bondflickor, löjligt utstyrda i

styf-kjortlar af röd kamlott, uppvaktade hans majestät med

tokajer och persikor på guldtallrikar, och min farfar,

som var liten och spenslig till växten, mottog sin höge

gäst i en så guldbelastad adelsuniform och med en så

ofantligt högt upptornad peruk, att hela den kungliga

sviten genast råkade i det muntraste lynne, som snart

äfven smittade själfva de kungliga läpparna. Hvarpå

hans majestät behagade yttra på tyska: »lieber Assessor,

es freut mich eine so aufgeräumte Persönlichkeit zu

sehen», det gläder mig att se en så upprymd

personlighet; hvilket mediokra kungliga infall, säges det, haft ett

så lyckligt inflytande på den kungliga aptiten, att hans

majestät behagade goutera alla tretton rätterna vid

dejeunern och finna dem »unvergleichlich köstlich», som

orden skola ha fallit. Det hörde till Adolf Fredriks

ungkarlsvanor att ofta inblanda vulgära tyska ord i sin

nådiga konversation.

— Och min far känner så noga alla dessa detaljer

— alla dessa tretton och åter tretton?

— I min ungdom var tant Justina ett lefvande

lexikon öfver alla familjens märkvärdigheter. Det är skada,

ma chére, att hon ej mera kan soulagera din nyfikenhet,

ty sedan hon blifvit nittio år gammal och stendöf, är

hon en förseglad bok...— Som endast Ringa kan öppna. Ringa har en

egen konst att utsäga orden så att tant Justina hör

henne. Man kan också vid nittio år vara nyfiken. Här

förgår sällan en afton mellan sex och sju, utan att Ringa

eller Holming rapporterar för tant Justina allt som den

dagen passerat i gården, alla resandes besök och alla

händelser i grannskapet. Icke sant, Ringa ? ... Se där

... hon har somnat! Den lyckliga, hon kan ännu konsten

att sofval

Fröken Ringa hade sjunkit med sitt täcka blonda

hufvud mot faderns skrifbord och sof oskuldens sömn.

Mefisto låg orörlig vid hennes fötter.

— Det goda barnet! yttrade fadern med ömhet.

— Ostyrig som en ung fåle, omöjlig att dressera i er

konvenans, arma flickor, och likväl en solstråle, som vi

alla behöfva på detta ensliga Linnais! Du älskar ju din

syster, Anna?

— Min far... hvem älskar ej Ringa?

— Var en mor för henne, sedan ni ej mera ägen

en mor. Du har hufvud för er bägge och hjärta nog

åtminstone för en. Hon är en fågel i skogen, en vind,

en våg, tanklös och utan hållning, utan allvar, utan

nobless. Vaka öfver henne, när hennes känslor vakna.

Lär henne, Anna, att vara en Littow... Mitt barn, du

afundades hennes sömn?

— Jag sofver icke alltid väl, min far.

— Du är ej lugn, ej lycklig; du har något som oroar

dig. Behåll din hemlighet, jag frågar dig icke. Men

minns, när du engång behöfver det, att du äger en far.

— Hvad ni är god!

— Och glöm hvad jag i förtroende sagt dig om min

salig farfar. Man bör hysa egard för sina förfäders

minne. Det var likväl Jakob von Littow som inköpteLinnais, och från honom daterar sig vår förmögenhet.

Våra föregående anor voro ridderlige slösare, hvilka an

sågo en god stridshäst, en skarp klinga och ett ärofullt

namn för de enda skatter som för dem ägde något värde.

När slutligen Sigismund Littow stupade vid Klissow och

kvarlämnade sin son Jakob fader- och moderlös vid tre

års ålder, hade reduktionen och snart därpå stora ofreden

af alla våra possessioner ej lämnat oss mera öfrigt, än

några gamla sporrar, några förrostade rustningar och vår

stamfars breda lithauiska sabel, som ännu hänger på

väggen i gröna kammaren.

— Låt oss tala om dessa lysande minnen, min far!

Hvad jag älskar dessa ridderlige hjältar, för hvilka ingen

skatt var så dyrbar som äran och ingen titel högre än

deras obefläckade namn! Ja, ni har rätt; ingen af oss

skall glömma hvad vi äro skyldiga namnet Littow.

— Ingen sann Littow har ännu glömt det, mitt

barn. Jag nämnde nyss den katastrof, som kastade vår

familj från Polen till norden. Konung Sigismund hade

en sadelmakare, känd för sin utomordentliga skicklighet,

hvarför han också var en favorit hos kungen, som

älskade bekvämlighet, till och med när han satt till häst.

Denne sadelmakare hade en son, som ingick i krigstjenst

och gjorde allt för att med sin tapperhet utplåna minnet

af sin låga börd. Olyckligtvis förde honom hans tjenst

vid drottningens lifvakt ofta tillsamman med den sköna

Katarina Szistovo, som var hoffröken hos drottningen,

och de båda unga fattade en häftig böjelse för

hvarandra. Drottningen, som estimerade den unge mannen,

gynnade denna böjelse och utverkade hos sin gemål att

sadelm akarens son blef dubbad till riddare, hvarefter han

formligen anhöll om Katarinas hand. Men hennes far,

Bogislaus Jagiel af Szistovo, blef så uppbragt öfver dettaopassande anbud, att han på stället drog sitt svärd och

klof den unge vanbördingens hufvud. Man tillägger, att

han lät sätta sin dotter i kloster, där hon dog kort

därefter. Denna händelse, hvilken hvarken konungen eller

drottningen kunde förlåta Bogislaus, blef orsaken till vår

familjs flyttning till Sverige.

Anna teg, men en stark rodnad uppsteg på hennes

fina kinder.

Öfversten märkte det.

— Lägg icke din anfrökens öde på sinnet, min lilla

förtjusande Anna, sade han vänligt. Tiderna förändras,

sju ätteleder ligga mellan oss och denna, jag medger

det, något barbariska tilldragelse. I våra dagar klyfver

man ej mera hufvudet på en ung vildhjärna; man

iakttager konvenansen äfven mot den ringaste, och det enda

en sadelmakare nu kunde riskera i en dylik situation,

vore att blifva höfligt visad på dörren med en korg af

fadern och kanske en suck af dottern. Men... vi ha

glömt memoirerna. Det är sent; vi kunna fortsätta i

morgon afton. Godnatt.

Fröken Anna kysste sin fars hand, väckte sin syster

och gick tankfull och tigande upp till sitt rum i öfra

våningen af det gamla Linnais.3. Wlnterloo till Syrjänkoski.

Följande dag i skymningen närmade sig en tarflig

gammal suflettvagn, dragen af tvenne ypperliga

väl-födda hästar, Linnais herregård. Medan vagnen viker in

på sidovägen, som leder till gården vidpass en half mil

från allmänna landsvägen, ha vi tillfälle att göra

bekantskap med de tvenne personer, som väl instufvade sitta

med nedfällda fönster uti suflettens inre.

Den äldre af dem var en mycket mager, högväxt

fru mellan femtio och sextio år, insvept i en

räfskinns-kappa med svart sidenöfvertåg, visserligen något sliten,

men med ytterlig omsorg lappad, och den föga dyrbara

kragen nyligen uppfärgad hos närmaste buntmakare,

så att den af menige man, som icke kände pälsverkens

mysterier, lätteligen kunde tagas för äkta sobel. Ett

hvad man kallar distingueradt utseende, en viss tonvikt

på orden och den raka deciderade hållningen läto

förmoda att denna dam innanför sin räfskinnskappa gömde

ett högbornare hjärta och större anspråk än hennes för

öfrigt icke lysande omgifning låtit förmoda.

Vid hennes sida satt en något korpulent herre, några

och trettio år gammal, med fylligt rödblommigt ansikte,

hvilket, ifall det kunde sägas uttrycka något; visade en/

godsint förnöjsamhet och en viss benägenhet för att

räkna en läcker middag med en därpå följande treflig

middagslur bland likvets högsta njutningar. Denne herre

var klädd i en svart kalmuckskinnspäls med uppfärgadt

blått klädesöfvertåg och krage af mårdskinn, innanför

hvilken en hvit halsduk framstack sin breda ros; för

öfrigt bar han smorlädersstöflar med skinnbräm och på

hufvudet en låg mössa af så kalladt »ofödt skälskinn»,

sådana man den tiden fann i alla handelsbodar och som

mest brukades af sjökaptener och handelsbokhållare. Hos

hans mera välfödda än välborna personlighet skulle man

knappt kunnat upptäcka andra spår af en för detta militär

med kaptensafsked, än vänskapen för hästar och en

gammal ovana att svära. Men denna sistnämnda

mili-täriska skötesynd hade under en hälsosam moderlig tuktan

blifvit så förunderligt afhyflad, att alla hans forna grymma

»tunndr» och »skock» med tillbehör numera liknade

af-basade lejon i ett menageri, hvilka, när de måste fram

för publiken, hoppa som tama kattungar öfver en käpp.

Dessa två till det yttre och inre mycket olika

personer reste visserligen nu i vagn, men det var på »kraken»

i medlet af November, när marken nyss frusit, medan

ingen snö fallit ännu; och den skarpa genomträngande

blåsten rättfärdigade fullkomligt de resandes utstyrsel i

varma vinterplagg.

Den olyckliga gamla vagnen gaf oupphörligt sitt

missnöje öfver pufkarna tillkänna med ett vemodigt

knakande i alla dess fogningar. Emellertid fördrog den

magra frun med beundransvärdt tålamod dessa

halsbrytande knyckar, med hvilka »kraken» hotade att för hvar

gång massakrera det bräckliga fortskaffningsmedlet, under

det att herrn vid hennes sida tid efter annan

interfolierade sin konversation med ett otåligt brummande,— Och hvad Littows angår — Rosengren, se åt

hur du kör, resårremmarna äro gamla och byskomakaren

var full när han smorde dem — om de nu inte ta mig?

Det vore just gentilt att komma därifrån med en korg;

det vore något för Spindelby Snacken att hålla tal om

vid julmarknaden. Rider dig perkele, Rosengren? Skona

kamparna, säger jag, i detta fördömda krakföre!...

Rosengren — en paltig bondpojke, som af den

förnäma frun blifvit upphöjd till rang och värdighet af

lif-kusk samt, i stället för livré, som herrskapet ej hade

råd att bestå honom, försetts med ett klingande namn

— hörde med obegripeligt lugn dessa förmaningar och

lät sig icke bekomma.

— Min bästa Eusebius — svarade frun i räfskinnen

— var öfvertygad att ditt namn och din familj...

— Mitt namn och min familj? Kära mamma, låt

oss inte mera tala därom. Vill någon ge mig tvålnantal

frälse med uthus och inventarier för mitt namn och

min familj, så skall jag i morgon dag kalla mig Matts

Mattsson eller Nils Lundström, eller hvad ni behagar.

Jag tänker att Linnais är allt ett betydande frälsegods,

och Syrjänkoski är elfva tjugufjärdedels mantal skatte,

med inteckningar som mina förfäder inte tyckas göra

sig någon brådska att inlösa.

— Min son — genmälde frun med stränghet —

jag vill icke förmoda att du, i det ögonblick du kan

komma i tillfälle att återvinna din familjs anseende och

en betydlig förmögenhet, kan till en så opassande grad

glömma hvad du är skyldig dig själf som en Winterloo

och på möderne härstammande från familjen Ahlekors.

Måste jag ännu engång erinra dig, att baron Littow af

flera skäl ej tör vara obenägen att gifva dig en af sina

döttrar? För det första din härkomst f.,— Återigen? ... Rosengren, vill du hålla vägen, din

igelkott?

— För det andra din kända skicklighet som

jordbrukare, dina experimenter i växelbruket, ditt rykte som

hästkännare ...

— Förträffliga egenskaper, som ruinerat mig,

mamma!

— Men på hvilka baron Littow sätter ett högt värde.

Vidare att Syrjänkoskis ägor gränsa till Linnais och att

baron Littow får behålla sin dotter så nära i grannskapet.

Sedermera processen om Hallis äng, som du kan

återupptaga ...

— Sedan vi förlorat i alla instanser...

— Märk, min son, baron Littow är af ett generöst

sinnelag. Jag vet att denna process gjort honom regret,

så mycket mer som hans farfar, den gamle gnidaren

assessor von Littow, köpte Linnais af dina förfäder, och

det vore ett honorabelt sätt att restituera åt dig den

egendom, som genom olyckor och chikaner frångått din

familj. Baron Littow äger ingen son; hans friherrliga

ätt skall således utslockna med honom på svärdssidan,

och jag anser det därför icke omöjligt, att han adopterar

en af dina söner och sina dottersöner i framtiden, hvilket

vore för båda familjerna en lika lycklig som hedrande

tilldragelse.

— Tusan, det kan allt ha sin riktighet! utropade

herrn i fårskinnspälsen, synbarligen smickrad. — Jag hade

annars tänkt så där halft om halft på Snackens syster

Lovisa — en duktig flicka, som kan sköta en

mjölkkammare och steka en gödgris, när det behöfs. Annan

sort hon, än de där fina förnäma fröknarna, som icke

hålla att ta i, innan de gå sönder som glasdockor..,

— Men, min kära Eusebjus ,.,— Nå nå, söta mor ser ju, jag tar hvad som bjuds;

jag kår väl hålla till godo med en ak Linnais-fröknarna.

Om jag bara visste hvilken af dem som passar mig bäst.

— Fröken Ringa är bara barnet ännu, och ett

bort-skämdt barn, min käre Eusebius. Fröken Anna däremot

är ett gentilt fruntimmer, ståtlig som en Littow och klok

som en Ahlekors. Hennes mor var, som du vet, min

köttsliga kusin. Släktskapen har sina avantager, min son.

Glöm inte att kalla henne kusin.

— Vet söta mor, jag misstänker att Ringa anstår

mig bättre. Den där lilla pojkaktigheten tycker jag om ...

Prrroh, vänd vackert i porten, Rosengren!

— Vi äro nu framme. Minns hvad jag sagt dig,

Eusebius — inga bondfasoner, min son! Öppna din mun

så sällan som möjligt; jag skall tala i ditt ställe. I

synnerhet tag dig till vara att svära och tala om hästar.

Väl uppfostrade unga damer tycka sällan om stall och

ännu mindre om stalldrängar. De preferera en tänkande

karl. Rosengren — vagnssteget!

Och familjen Winterloo tågade in.

Mindre salongen på Linnais var eklärerad. De

resande funno där en redan förut ankommen gäst, hvars

närvaro från första ögonblicket både smickrade och

misshagade dem.

Presentationen skedde:

— Min nådiga kusin — grefve Spiegelberg från

Kurland! Herr grefve — min kusin, hofrådinnan

Winterloo och kapten Winterloo till Syrjänkoski!

Hofrådinnan gjorde en förnäm knix. Hennes son

Eusebius, den gode mannen, framräckte på ärligt finskt

vis sin hand, men främlingen rörde icke sin

behand-skade hand från dess sirliga plats med tummen i

sammetsvästen. Kaptenen tummade förlägen sin ofödda skälskinns-mössa, önskande inom sig att han vore med heder

tillbaka på Syrjänkoski.

Främlingen, en ung man om knappa trettio år,

äf-skräckte likväl ingen med ett frånstötande yttre.

Tvärtom, hans något mörkletta figur, liten och spenslig, var

ganska behaglig, hans sätt förbindligt, hans hållning en

världsmans. Men det var något hos hans person,

handslaget oberäknadt, som icke behagade kapten Winterloo.

— Herr grefven — sade öfverste Littow — har

skänkt oss äran af sitt besök under en resa, som låter

oss hoppas att framdeles förnya bekantskapen, emedan

herr grefven ämnar köpa en egendom i Finland. Jag

beklagar att vår ärade gäst valt den ogynnsammaste årstid

för att lära känna vårt land. Finland i November är en

ung skönhet förklädd till troll packa. Min bästa herr

grefve, hvad skall ni tänka om oss?

— Herr baron gör Finland orätt, svarade grefven på

god fransyska, med en knappt märkbar blick på de unga

fröknarna. — Jag har ännu aldrig sett en höst som så

lifligt påmint mig om alla vårens behag. Edra vackra

granskogar — tilläde han med en fin vändning — trotsa

förvissningen. Florens skulle i November afundas er dessa

kamelior.

Tvenne praktfulla blommande kamelior, stående vid

ett fönster mot söder, voro verkligen fröken Annas stolthet

och fröken Ringas förtjusning.

— Magnifikt! Incomparabelt! utropade hofrådinnan,

som ansåg tillfället vara lämpligt att anlägga en

kontra-mina mot grefvens försåt. — Linnais sol är blidare än

Syrjänkoskis; min son är en passionerad blomsterälskare,

men han har så sällan någon tid öfrig för denna

angenäma rekreation, han saknar en vårdarinna för sina

jasminer och törnrosor.— Jag tycker inte om blomster i krukor, inföll

kaptenen öppenhjärtigt. Hvad är det värdt att bråka

med krimskrams, som inte tål Guds fria luft? Ja —

upprepade han med en sidoblick — jag tycker inte om

krukor.

— Eusebius menar att de skönaste blommor växa

fria på landsbygden, inföll hofrådinnan rättande.

— Utan tvifvel — genmälde grefven ironiskt —

endast man lyckas bortrensa ogräset från deras omgifning.

Men apropos, fröken Anna, denna sjö utanför ert slott

måste vara gudomlig. Nu, när den är betäckt af blank

is, förekommer den mig som ett skönt hjärta i

likgiltighetens lugn. Lofva att i morgon visa mig sjön. Men

inbilla mig icke att isen bär oss, när ni ser på honom.

Det är omöjligt, han måste smälta.

— Om det roar grefven att taga en lektion på

skridsko — inföll öfversten leende — så kan min dotter

Ringa tjena som lärarinna i konsten. Det finns

sannolikt icke mången skridskolöpare i Finland, som kan

uthärda en kapplöpning med henne på blank is.

— Tusan! — utropade Winterloo förtjust — det

vill jag se, innan jag tror det.

— A — svarade Ringa muntert — om det kommer

an på att täfla med kusin Waterloo, så kan jag våga

försöket.

— Tum på det, kusin lilla! utbrast kaptenen. Jag

håller min Hollola*fux mot en af kamelblommorna där i

fönstret, att kusin blir på efterkälken.

— Det få vi se. I morgon?

— Ja, får gå för en sinkadus. I morgon.

— Det vill säga, om vi inte genera. Min Eusebius

tänker att aldrig ett nederlag kan vara ärofullare änhans, inköll hofrådinnan, i tusen bekymmer för sin gode

kaptens något burdusa sätt att uttrycka sig.

— Waterloo, qu’est-ce que c’est? frågade grefven.

— Min dotter hyser en så uppriktig beundran för

kapten Winterloo, att hon vanligen kallar honom Waterloo,

genmälde öfversten åter leende.

— Man kan ej finna ett mera passande namn,

yttrade grefven mycket allvarsamt och med en lätt bugning.4. Skridskofärden.

Också ålderdomen äger sitt solsken, ehuru det skiner

öfver grafvar,» säger Jean Paul; och detsamma

kan man säga om den nordiska hösten. Förvissningens

färgprakt, denna »smålöjets mask öfver döden», lyser i

September och Oktober öfver de åt förgängelsen vigda

löfskogarna, och ännu i November tjusas ögat af soliga

utsikter öfver de döda vågor, som stelnat i blank is,

och öfver den första, lätta, friska nyfallna snön, som lifvar

och föryngrar den ödsliga hösttaflan. Den som engång,

efter långa veckor af regn och stormar, stått med

klarnade blickar vid en sådan novemberutsikt, spänt den

hvassa stålskon under sin unga fot och med vindens

hastighet ilat ut öfver en frusen fjärd i morgonens frostiga

lugn — han vet, att naturens stora ande aldrig dör,

aldrig förvissnar, utan söker blott nya former, den ena

skönare än den andra, för sin eviga ungdom.

En sådan lugn, solklar och frostig novembermorgon

sken öfver Linnais gård och den därinvid liggande stora

sjön, när gårdens invånare och gäster begåfvo sig ut på

den öfverenskomna skridskofärden. Isen kunde anses

fullkomligt pålitlig, ty den hade lagt sig under vindstilla

och tre dagars fortfarande köld; ej heller hade man attfrukta strömdrag i närheten. Öfversten fann således

intet skäl att neka sina gäster detta nöje, som delades

af hans döttrar. Man försåg sig med två lätta slädar;

ett par af drängarne medföljde, beväpnade med långa

stänger, i händelse, mot förmodan, »den falska Ran»

kunde stöta ett hål i sitt silfvertak, och så rustad begaf

man sig ut på isen. Öfversten tog på sin lott

hofråd-innan, den kurländske grefven utbad sig äran att få bli

fröken Annas riddare, och kapten Winterloo beslöt att

dela dagens öden och ära med fröken Ringa. Herrarne

beväpnade sig alla med blanka skridskor från Fiskars

berömda verkstad, men af damerna var Ringa den enda

som trängde sina små fötter i fina engelska skridskor,

ofvantill klädda med rödt sammet och spända i gröna

remmar af saffian med silfverspännen.

Öfverste Littow nöjde sig med att skjuta sin

hof-rådinna framför sig i släden och förklarade skrattande att

hans fötter på isen numera endast kunde täfla med hans

händer på fortepianot. Grefven gjorde på egen hand

några skärningar, ej utan talang, men sirliga, smånätta

och försiktiga — ja, han lyckades till och med att skära

i isen rätt prydliga A A A — hvarefter han återvände,

för att skjuta framför sig fröken Annas släde. De

arbetande ledamöterna i den ystra leken och de som följdes

af alla de öfrigas blickar, voro således kaptenen och

fröken Ringa. Det gällde ju den kapplöpning, på hvilken

Ringa så trotsigt utmanat den ädle och manhaftige

riddaren, kusin Waterloo.

För hvilken annan flicka som helst hade kaptenen

icke varit någon motståndare att förakta i denna muntra

bardalek. Han hade väl blifvit ansenligt korpulentare,

sedan han sist försökte sin talang som skridskolöpare

— »med tre stjärnor på epåletten och en i hufvudet»,som han behagade på ett ovanligt förblommeradt sätt

uttrycka sig — men det som nu brast honom i vighet

ersatte han med sin nations bekanta ihärdighet, hvilken,

engång kommen i rörelse, sedan är outtröttelig. Lätt

som en vårvind öfver blommorna susade Ringa honom

beständigt förbi, och beständigt hade han åter vunnit

ett försprång, medan den unga flickan, icke nöjd med

att låta sina stålskor skära enformiga jämna ränder

rakt framåt, kastade sig i tusen gratiösa nyckfulla bukter

än åt höger, än åt vänster, ja stundom, för att rätt

reta sin motståndare, gjorde en hvirflande cirkel

rundt-omkring honom. Kaptenen däremot fortfor att hålla

jämn och rak kurs på en liten holme, som tycktes

vara målet för bådas täflan. Där skulle det afgåras,

om kaptenens ypperliga häst eller den täcka kamelian

från Linnais salongsfönster skulle som pris tillfalla en

af de täflande.

— Fröken Ringa gör mer än Napoleon, hon segrar

vid Waterloo, inföll grefven, under det att han med sin

dam följde långsammare efter de bortilande utåt fjärden.

— Ringa förlorar, innan de hunnit holmen!

utropade öfversten. Sådan är ungdomen: aldrig rakt fram

till målet; ständigt i tusen bukter åt alla sidor! Kusin

Winterloo förstår bättre sin sak; märk bara huru envist

han sträfvar framåt, litet om sänder — och han hinner

sitt mål.

Så avancerade sällskapet framåt fjärden, i mening

att rasta uti en liten fiskarestuga på holmen och sedan

återvända. Emellertid uppsteg ett snömoln allt högre

öfver horisonten, och en blid vind, sockrad med

snöflingor, begynte blåsa öfver isfältet.

— Hvar blef fröken Ringa? Jag ser henne icke

mer! utropade hofrådinnan med häpnad.— Flickan gör lofvar, svarade öfversten. Det är

så flickors sed. Men nu svärmar min lilla Ringa något

för långt ins Blaue.

— Kan isen vara farlig åt det hållet?

— Nej, men hon har medvind nu och motvind

tillbaka. Vid hennes ålder tänker man aldrig på

återvägen.

Härtills hade sällskapet i slädarna lätt kunnat

urskilja de kapplöpandes rörelser. Men nu begynte

snöflingorna falla tätare, blåsten tog till, och innan kort

öfverraskades skridskoåkarne af ett bland dessa

våldsamma yrväder, med hvilka den finska vintern stundom

brukar i November göra sitt plötsliga inträde.

Man kunde nu se att kaptenen stannat, men Ringa

kunde man knappt mera urskilja som en dunkel punkt

långt borta till vänster. Slutligen försvann hon alldeles

i det tilltagande yrvädret.

Öfversten, som dock ej var en af de lättskrämde,

blef på allvar orolig, skickade hofrådinnan tillbaka med

en af drängarne och medtog den andra drängen, för att

upphinna och återföra sin dotter. Äfven kaptenen begaf

sig åt samma håll, och då fröken Anna ej kunde förmås

att återvända utan sin syster, nödgades grefven följa

henne, bedyrande att denna naturscen var högst pittoresk

och att han ansåg en plats vid hennes sida som den

afundsvärdaste uti lifvets stormar. Fröken Anna svarade

icke, men darrade icke heller. Och det hade dock varit

grefven kärt om hon darrat. En beskyddare äger alltid

en rättighet mer.

Anna behöfde snart hela sitt ärfda mod. Snön föll

nu så tät som en hvit fäll, framdrifven af stormen;

landet försvann på alla sidor, öfversten försvann,

kaptenen försvann, hofrådinnan var borta. Man kunde ej

3. — Noveller. III.mera se hundra alnar framför sig. Den unga flickan

var ensam med främlingen på den vida fjärden — ensam

såsom en blomma i snön.

— Sköna flicka — hviskade den djärfve beskyddaren

i hennes öra, nu med en annan ton än den han förut

behagat anslå — himlen har skickat oss detta ögonblick

för att låta er förstå huru högt jag älskar er...

— Ni misstager er, grefve, svarade Anna kallt.

Himlen har skickat oss detta ögonblick för att lära mig

huru högt jag älskar min syster...

— Ni måste höra mig, fortfor främlingen i än

djärfvare ton, och hans mörka ögon lågade. — Jag har

svurit att ni skall tillhöra mig. Gr far skall icke vägra

det — ni själf skall icke afslå min bön. Lämna denna

Waterloo-parodi åt er syster, om hennes smak är så lätt

tillfredsställd, och kom att herska som en drottning på

mina gods vid Mitau. Hvarje vinter resa vi till Paris ...

— Sök er då där en drottning, herr grefve. Jag

eftersträfvar ej en så lysande lott. Var god och ledsaga

mig till min far.

Vid dessa ord steg fröken Anna ur släden. Men

främlingen fattade hennes arm och smålog underligt.

— Det är således något som man på ert språk

kallar en korg? återtog han i en ton af på engång

ömhet och trots. — Förstår ni då ej, sköna fröken,

att ni måste tillhöra mig? Cavaliérement hade jag väl

i några veckor eller månader bort sucka vid edra

fötter, för att vinna en så dyrbar eröfring, men

uppriktigt sagdt, därtill har jag ej tid. Jag ber er därför,

sköna Anna...

— Min farl min far! utropade den unga flickan,

som nu ändtligen begynte att häftigt darra. — Ah, han

är där . .. men utan Ringa!Öfverstens höga gestalt framskymtade nu i

snöyran. Drängen, men icke dottern, åtföljde honom. Han

hade, som så ofta händer vid sådana tillfällen, sig själf

ovetande gått i en cirkel och återkommit ungefär till

den punkt, där han började vandringen. Kaptenen sågs

icke till. Intet spår kunde upptäckas af den förlorade

Ringa. Alltmera tilltog stormen i häftighet och hopade

höga massor af snö öfver den nyss så soligt blanka,

nu så ödsliga och förvildade fjärden.5. Fröken Ringas äfventyr.

För att ej alltför länge lämna läsaren i oro öfver det

besynnerliga äfventyr, som hände den lilla

öfver-dådiga skridskoåkerskan från Linnais, låta vi öfverste

Littow, fröken Anna och den kurländske grefven söka

sig väg öfver isen så godt de förmå och skynda oss att

i det förfärliga yrvädret leta fröken Ringa Littows

förlorade spår.

När den ystra flickan för sent blef varse att hennes

medtäflare i kapplöpningen, kusin Waterloo, sannolikt

skulle hinna till holmen förr än hon själf, förtretade det

henne otroligt att se sig besegrad af en så ovig

motståndare. Hellre än att erkänna sitt nederlag, beslöt

hon försöka locka kaptenen åt sidan och, ifall detta ej

lyckades, ville hon låtsa ha glömt både målet och

kapplöpningen. Hon girade därför af åt vänster och ropade

till kaptenen att isen här var mycket bättre, han skulle

försöka, ifall han ej vore rädd. Men den hederlige kusin

Waterloo befanns envis som synden och var icke den

man som lät en flickas nycker rubba sin engång gifna

kurs till det föresatta målet. Han ropade tillbaka att

Ringa skulle bara skynda till holmen; man skulle få se

hvem af dem nu skulle vinna. Detta låtsade Ringa ickehöra; hon fortsatte sin gir åt vänster i långa vågformiga

bukter öfver det blanka isfältet.

Under tiden begynte det blåsa, och vinden fläktade

friskt öfver Ringas smärta skuldror och de fladdrande

fållarna af hennes korta åtsittande sidenpelisse. Den

som någonsin åkt skridsko i stark blåst och på jämn is,

vet väl huru snabbt och oemotståndligt man jagas framåt

af medvinden och huru mödosamt, ja stundom omöjligt

det är att åter arbeta sig fram i motvind på återvägen.

Flyga är oss tungfotade barn af jorden förnekadt, men

ingen rörelse liknar så fågelns flygt, som skridskoåkarens

snabba och lediga färd på hans glatta bana. Ringa erfor

i början hela det obeskrifliga nöjet att så, på stormens

vingar, utan all möda, utan att ens röra arm eller fot,

mera sväfva än ila framåt med en hastighet som endast

kunde jämföras med den kryssande falkens. Och när

man såg denna smidiga, lätta, luftiga gestalt, så sorglöst

yr, så förtjusande glad bortsväfva mot fjärran,

kvar-lämnande knappt två omärkliga fina ränder af stålet i

den brakande isen, hvilken rundtomkring henne utbredde

sig som ett omäteligt klarblått, stjärnströdt och

genomskinligt spegelglas — då hade man lätt kunnat taga

henne för en af dessa nyckfulla najader, som uppdyka

ur djupen och dansa i aftonlugnet öfver sjöarnas blanka

silfverytor.

Ringa var ett barn, och hon glömde i denna stund

kapplöpningen, holmen, sin lilla förtret, sin far, sin

syster; hon var en svala, en vind, en bevingad fé — hvar

finns ett nöje som detta vid sexton år och med solsken

i hjärtat? Hon tänkte på intet annat än att flyga, dansa,

ila än längre och åter längre, bort mot detta dunkla,

obestämda fjärran, som vinkade henne, såsom det evigt

vinkar hjärtats oklara längtan bort — bort — bort!Men nu kom snöyran med stormen och sållade först

sina fina fjunlika flingor öfver den blå isen, sedan allt

mera, allt hvitare, tilldess att ränderna af Ringas stålskor

förlorade sig i det ännu tunna täcket af den glänsande

snön. Då först vaknade Ringa ur sin förtjusning, svängde

sina skridskor tvärsför vinden, så att hon fick fotfäste,

och såg sig tillbaka.

Stackars barn, hvem kan måla hennes häpnad, när

hon, som härtills hakt den klara västra himmelen framför

sig, nu vände sig om och såg hela synfältet ända öfver

hennes hufvud insvept i täta, ogenomträngliga snömoln,

framdrifna af en växande storm 1 Mellan henne och den

strand hon lämnat föll en hvit ridå, som skymde all

utsikt. Icke ens holmen, icke ens Linnais fastland kunde

numera urskiljas, långt mindre en mänsklig gestalt i

denna stiglösa öken. Endast åt det motsatta hållet i

väster syntes ännu en strimma af landet, men för att

hinna dit återstod minst en half mils väg.

Ringa kände sig i detta ögonblick så öfvergifven,

som om hela världen sjunkit omkring henne i hafvets

djup och lämnat henne ensam i den toma ödsliga rymden.

Hon försökte mekaniskt några språng fram emot

Linnais-sidan, för att återvända den väg hon kommit, men

samma vind, som jagat henne så pilsnabbt framåt, hejdade

nu hennes minsta rörelse, när hon ville vända tillbaka.

Innan kort voro hennes krafter uttömda; hon kunde ej

ens stanna; den obevekliga vinden dref henne som ett

öde beständigt framåt.

Till råga på hennes häpnad hade snart äfven landet

i väster försvunnit i snötjockan. För att ej viljelös drifvas

af vinden, måste hon sätta sig ned i snön. Och nu

be-gynte hon gråta så häftigt, så hejdlöst, som man endastkan gråta när man är barn och aldrig känt sorgen,

meti väl bedrökvelsen.

När hon så gråtit en stund, ledsnade hon vid sina

tårar och beslöt att trefva sig hemåt till fots. Hon löste

remmarna med deras skridskor från sina fötter och

begynte gående streta fram emot stormen. Men då hon

icke såg land och vinden växlade om i ostadiga hvirflar,

begrep hon snart att hon midtpå en stor sjö skulle vandra

förgäfves. Hon satte sig då för andra gången på snön,

i hopp att himlen snart skulle klarna. Hon beslöt att

vara tålig och modig; hon visste nog att man sökte

henne. Snön föll i långa, hvita fransar öfver hennes

svarta peliss och den blå väderhufvan med de ljusröda

sidenbanden. Då föll det henne in att man, så hvit som

hon nu var, ej kunde på af stånd urskilja hennes gestalt

från det hvita fältet omkring henne. Hon sprang upp

och skakade snön ifrån sig med ett par raska hopp.

Men i stället att klarna, tjocknade luften alltmer,

och efter tiden blef Ringa lång, förekom det henne som

skulle det redan börja mörkna till kvällen. Tanken att

frysa en hel natt igenom på isen och kanske blifva

vargarnas rof, uppfyllde den öfvergifna flickan med bäfvan.

Men hon grät icke nu; hon begynte ånyo gå, likagodt

hvart, tänkte hon, blott jag kommer till land.

När hon så gått en stund, märkte hon fotspår i

snön och blef i början glad. däröfver. Men snart

igenkände hon sina egna spår och slöt däraf ganska riktigt

att hon återkommit till samma punkt där hon börjat.

Nu var det slut med Ringas latin. Hon satte sig för

tredje gången uttröttad på snön.

Då hörde hon icke långt borta ett anrop och såg

en man trefva fram mot henne i snöyran. Säker uppå

att det var hennes far, sprang hon upp med ett glädjeropoch hade så när störtat i den kommandes armar, då hon

till sin förundran såg framför sig en fullkomligt obekant

ung man, klädd i en öfversnögad åtsittande frisrock och

med mössan något nedtryckt öfver ett par frimodiga,

klart blickande ögon.

Araben, som möter en främling i öknen, ser i honom

en fiende; men Ringa gjorde med rätta en annan slutsats.

Utan att ens hälsa, fattade hon den obekantes arm och

sade med en så bedjande röst, att snön kunnat smälta

omkring henne:

— Var god och följ mig; jag hittar inte hem!

— Det undrar jag inte på, svarade främlingen

leende, i det att han otvunget erbjöd henne sitt stöd. —

Kom, var icke rädd; vi uppnå väl landet på något håll.

— Vet inte herrn hvartåt Linnais ligger? frågade

Ringa, redan betydligt lugnare.

— Linnais? Det passar ju förträffligt, det är just

dit jag ämnar mig. Jag är arkitekt och kommer på

baron Littows kallelse för att vara behjälplig vid några

ombyggnader. Förlåt mig — är det kanske en af

fröknarna Littow jag har den äran att upptäcka som en

frusen fjäril i vinterdrifvan?

— Ja, svarade Ringa, och en fjäril utan vingar:

se här!

Och hon berättade muntert sitt äfventyr, i det hon

visade skridskorna.

— Nå då prisar jag min lyckliga stjärna, som ingaf

mig ett förfluget infall för ett par timmar sedan, sade

den obekante. Jag visste att sommarvägen kring sjön

är tre mil från motsatta stranden till Linnais, medan

vintervägen öfver sjön är knappa tre kvart mil. Hvarför

göra en så onödig omväg på en så vacker

novembermorgon? tänkte jag. Skridskor för jag med mig; skickadeså mitt åkdon den vanliga vagen omkring och företog

mig på egen hand att gina här tvärsöfver fjärden. Men

jag hade, alldeles liksom fröken, uppgjort min räkning

utan värden och ångrar nu blott att jag väl sjuttio gånger

på en timme fördömt min narraktiga passion för skridskor

och blank is.

— Ja, är det inte herrligtl utropade Ringa, som

med ett barns lyckliga korta minne hade glömt sina

villo-stigar i samma stund de icke mera oroade henne.

— Det är friheten, det är lifvet 1 sade den obekante.

När jag ilar fram på det vida hala glasgolfvet, utan fäste

och utan hejd, tycker jag mig vara Bore från

»Lycksalighetens ö». Skada att vi ej nu kunna fortsätta.

Fröken skulle då föreställa Zefyr.

— Å, vi skola nog göra om det. Men nu, herr

Bore, äro vi båda vinglösa. Jag vet allsinte hvartåt

jag vill.

— Jag tog märke på vinden, innan landet försvann,

och jag tror att vi styra vår kosa ungefär hitåt. Men

Zefyr är trött?

— Inte numera. Jag fruktar blott att min far och

min syster äro mycket oroliga.

— Zefyr skall komma med solsken tillbaka till

Linnais. Linnais himmel skall åter klarna.

— Och det genom Bore. Min goda kusin Winterloo,

som vi kalla Waterloo, skall kanske bestrida ert namn,

men jag står på er sida.

— Och då är jag säker om segern, skrattade

främlingen.

Så fortsatte de båda unga skämtande sin väg genom

drifvoma, och för att säga sanningen, förkortades vägens

mödor ansenligt genom det nöje de båda erforo af

hvar-andras oförmodade sällskap. Det passionerade tycket förskridskor var redan ett samband emellan dem, oeh

gemensam fara gör hastig bekantskap. Fröken Ringa, uppfostrad

i sin ensliga landsbygd, tyckte sig aldrig ha sett en ung

man så otvunget artig, så gladlynt och likväl med en

så manligt säker hållning, till hvilken hon utan tvekan

kunde förtro sig i faran. Mannen i frisrocken hade sett

mera af världen, men påminde sig knappt en flicka som

med ett så naturligt behag förenade en så barnslig

frimodighet och denna glada öppenhet, som intager och

fängslar det manliga hjärtat.

Yrvädret fortfor emellertid, och drifvorna ökades.

Men snön föll ej mera i så mjuka flingor, den kändes

ej mera kram under fotterna, och blåsten blef hvassare.

Den obekante slöt häraf att vinden, som förut var

sydost, efterhand dragit sig till nordost, och att vandrarne

således skulle förfela målet, om de fortsatte den hittills

följda riktningen. Han stannade därför och lät sina

vaksamma blickar spanande genomila den ödsliga snörymden.

— Jag tycker mig höra ett hundskall, sade han

slutligen.

Ringa vek upp sin väderhufva för att bättre lyssna.

— Det är Mefisto! utropade hon gladt. Nu kunna

vi ej vara långt ifrån Linnais.

Därpå hvisslade hon — en fin hvissling, som ett

mänskligt öra knappt kunnat höra på tjugu stegs af stånd

i det hvinande yrvädret.

Men den trogna pudeln måste ha förnummit detta

svaga ljud, ty några minuter därefter såg man hans

lurf-viga svarta hufvud, vädrande i drifvorna, borra sig väg

genom snögloppet, och strax därpå flög han, tjutande af

glädje, med ursinniga språng i den unga flickans famn.

— Mefisto I Min trogna Mefisto 1 utropade Ringa,

knappt mindre förtjust än han, och tryckte hundenssnöiga, flämtande nos mot sina rödblommiga kinder med

en hjärtlighet, som den obekante betraktade med nöje

och akund.

— Allez, passopp, och visa oss vägen! kortkor Ringa

ekter de körsta karesserna.

Pudeln lät icke säga sig detta två gånger. Ekter att

än en gång ha med ett högt hopp slitit ak det ena ljusröda

bandet på hukvan, vek han hastigt åt höger i rät vinkel

mot den riktning de vandrande härtills följt, vände så

om, kör att ånyo betyga sin kägnad och körvissa sig att

man följde honom, samt fortsatte sedan, ständigt vädrande

med sänkt nos, att vägleda sina följeslagare. Dessa

följde med gladt mod anvisningen och sågo innan kort

de dunkla konturerna af landet och skogen i en lång

mörk rand utbreda sig framför dem.

— Det är Linnais park! utropade Ringa.

Ännu några steg, och de hade på stranden uppnått

Öfversten, som, efter fåfänga spaningar, hade hopsamlat

allt gårdens folk, för att företaga en ordentelig skallgång

efter den förlorade dottern. Fröken Anna stod färdig

att följa sin far, men den kurländske grefven hade klagat

öfver svindel och begifvit sig upp till gården. Man kan

föreställa sig de väntandes glada öfverraskning, när Ringa

så oförmodadt stod midt ibland dem. Tårar och löjen

omväxlade på alla håll; gamla och unga trängdes kring

deras älskade fröken, for att med egna ögon öfvertyga

sig att de hade henne åter. Det blef ett gladt möte.

Främlingen hade haft rätt: med Ringa kom åter solsken

till Linnais gård.6. Arkitekten.

Den bleka novembersolen begynte åter framlysa genom

snötjockan, när sällskapet från isen begaf sig upp

till Linnais gård. Alla voro i den lifligaste rörelse;

somliga grälo, somliga skrattade; alla tyckte i den stunden

att Linnais pärla var återuppkångad ur djupet af sjön.

Öfversten själf, med sitt öppna och varma lynne, fann

det alldeles icke nödigt för sin värdighet att lägga band

på sina känslor; han hade tagit Ringa om lifvet, likasom

för att rätt stadigt fasthålla henne, och svängde henne

som en liten docka öfver tufvor och stenar vid

uppgången till gården. Hon måste ånyo och åter ånyo

berätta sitt äfventyr, och Mefisto, som tyckte sig hafva en

ärofull andel däri, hoppade skällande med öfverdådiga

språng omkring henne, i det han med bakfötterna

upp-krafsade snön och upptog med tänderna än en sten, än

ett trästycke, för att lägga det som välkomstgåfva för

sin unga herskarinnas fölter.

— Men pappa har knappt hälsat på den unga herrn,

som följde mig, anmärkte Ringa, när hon i berättelsen

om sitt äfventyr kom till mötet med den obekante.

— Du har rätt, flicka! utropade öfversten. Hvem

är denna krona till pojke? En student kanhända? Elleren vicehäradshöfding från höstetinget? Lika godt, jag

hoppas få något tillfälle att tacka honom.

— Han är den arkitekt, som pappa förskrifvit från

Helsingfors för att bygga om Linnais, och... det ser ut

som om Anna känner honom bättre än jag.

Öfversten vände sig om och såg den obekante gå

några steg bakom honom i lifligt samtal med fröken Anna

— lifligt från hans sida, men fåordigt, fastän höfligt, från

Annas. Öfversten stannade och inväntade dem.

— Ni borde höra till avantgardet, min unge herre

— sade han hjärtligt — till avantgardet och ej till

efter-truppen, ty ni har gjort ett ganska ärofullt vinterfälttåg

i dag. Det gläder mig i sanning att få en dubbel

anledning att hälsa er välkommen till Linnais, där jag

hoppas ni skall finna er hemma.

— Min far, — herr Lithau! presenterade fröken

Anna ceremoniöst. — Jag hade förliden vinter äran göra

herr arkitektens bekantskap hos min tant i Helsingfors,

tilläde hon dröjande.

Öfversten blef för ett ögonblick stum. Han kände

detta namn mycket väl från sin fars och farfars tid; det

var en tradition i familjen, hvars stolta och högättade

medlemmar vid mer än ett tillfälle varit generade af den

släktskap som några velat påbörda dem med denna

aktningsvärda, men ofrälse familj, hvars föregående

släktleder förlorade sig i dunklet af obemärkta prästgårdar

uppe i Finlands aflägsnaste provinser. Det var likväl

många år sedan baron Littow förnummit något spår af

Lithauernes eller Lithoviernes tillvaro, och då han aldrig

själf stått i personlig beröring med någon af dem, hade

han föreställt sig att namnet sannolikt redan vore

utgånget. Emellertid var han en för sann ädling för att

den oangenäma öfverraskning, hvilken han erfor vid dettanamn, kunde vara annat än hastigt öfvergående. Han

skyndade att undertrycka denna flyktiga och oberättigade

känsla i sitt bröst och räckte den unge mannen med

värma sin hand, under förklaring att han gladde sig åt

bekantskapen med en man som bevisat hans dotter en

så stor tjenst, och att alla på Linnais skulle göra hans

vistelse så angenäm som det vore dem möjligt här på

landet i en så ogästvänlig årstid.

Den unge mannen svarade med en stum bugning.

Kanske märkte hans kloka öga ett spår af öfverstens

tvekan, kanske hade han någon aning om dess grund.

Men han lät intet märka. Man fortsatte färden under

tystnad och uppnådde gården.

Här fanns likväl en, som icke delade den allmänna

fröjden öfver fröken Ringas återfinnande, och det var

hofrådinnan Winterloo. Hon glömde icke hvad alla andra

i brådskan glömt, att hennes Eusebius ännu var borta i

yrvädret och kanske utsatt för att tillbringa en

novembernatt på isen, därest han ej redan funnit sin grak i Ahtis,

den. finska sjögudens kyliga vattenrike. Den goda frun

var sig mycket olik nu; hon lefde ju blott för ett föremål

i världen, och det var hennes Eusebius. Hon bemödade

sig förgäfves att vidhålla det cirklade väsendet, den

styfva kruserliga hållningen, som blifvit allt förnämare,

ju mera hon ansåg detta nödigt för att skyla familjens

fattigdom. Fruktan för hennes älskling tog ut sin rätt

på ett sätt som skulle ha varit löjligt nog, om man ej

bakom denna förtviflade strid med konvenansen tydligt

förnummit klappandet af ett modershjärta.

— Fägnar mig att se kusin Ringal utlät sig

hofrådinnan under en nervös skakning på hufvudet. —

Hoppas min son kommer efter. Och min nådiga kusin

befinner sig väl ? Och hvilket väder, kusin Littow I Isenär väl inte svag därborta? Det vill säga, jag förmodar

att inte min nådiga kusins alteration... Rosengren, har

du inte gått ännu att söka nådig kapten? ... Kusin Anna,

tillåt Rosengren att assistera med öfverskorna! Jag ber

så mycket... min Eusebius vore i stånd att sacrifiera

sig för sina ämabla kusiner... han hyser så nobla

sentimenter ... och förlåt mig, kusin Ringa är våt om

fotterna ... en katarr... Hvar i himlens namn är Eusebius,

min stackars Eusebius?

Detta utrop, som mot hennes vilja bröt igenom

konvenansens hårdnade skal och blottade den arma

hofrådinnans inre förskräckelse, rörde öfversten. Ovädret

hade nu nästan upphört, sade han, och då isen vore

säker nog, skulle kaptenen utan tvifvel vara snart

tillbaka. Emellertid ville han ännu engång skicka ut

folk, för att uppsöka den hederlige Winterloo, för

hvars nit att återföra Ringa han vore så mycket

förbunden.

Hofrådinnan ansåg artigheten fordra att synas

belåten därmed och erinrade blott, liksom på skämt, att

hennes son Eusebius var den siste manlige ättlingen af

sin gamla »familj, liksom kusin Littow var det af sin,

och att två så nära befryndade illustra familjer möjligen

kunde se sina förhoppningar återlefva, om ... om — här

tyckte sig den goda frun ha något för hastigt lättat sitt

hjärta och fortsatte därför:

— Rosengren, är han inte på väg ännu att söka

nådig kapten?

Rosengren besvarade denna fråga med en välkänd

manöver bakom örat och framstammade något om att

han måste rykta hästarna, annars blefve nådig kapten

rasande, om han kom med lifvet från sjön, hvilket

Rosengren tycktes anse något tvifvelaktigt.Darrande invärtes, låtsade hofrådinnan icke höra

denna invändning och krusade hundrafaldt i dörren, innan

hon lät förmå sig att stiga in före värden i huset.

Man gjorde nu toilett, som väl behöfdes efter färden

på isen, och samlades en timme därefter vid

middagsbordet. Klockan var nära fyra, skymningen hade

inbrutit, och ingen Winterloo hördes af. Men hofrådinnan

fortfor att krusa och komplimentera mer än någonsin,

blott att hon stundom försade sig ända därhän, att hon

kallade grefve Spiegelberg »herr kapten» och engång till

sin egen stora förskräckelse hedrade den nykomne ofrälse

gästen med titel af »min nådiga kusin».

Dessa båda herrar hade blifvit presenterade för

hvarandra och fått sin plats vid fröknarnas sida, grefven

emellan fröken Anna och guvernanten mademoiselle

Triste-Ruban, arkitekten åter vid fröken Ringas sida,

medan öfversten tog hofrådinnan på sitt samvete. Fröken

Anna vågade häri ej motsätta sig sin fars anordning,

men med en hemlig fasa såg hon sig åter vid sidan af

denne främling, som vågat så djärft begagna sig af

hennes ofrivilliga téte-å-téte med honom på isen. Var

det väl möjligt, att endast hans börd, hans rikedom gjort

honom nog förmäten att föra ett sådant språk till henne,

en Littow, i hvars hus han åtnjöt så mycken gästfrihet?

Fröken Anna var dock en stolt kvinna, stolt och modig;

hon behandlade honom med kall höflighet, utan fruktan,

utan tvekan; han borde veta hvem han förolämpat.

Hon vågade till och med söka läsa i grefvens drag

någon förklaring på hans gåtlika uppförande. Men icke

ett spår däraf var att upptäcka i den fine världsmannens

lugna drag. Hans artighet var lika otvungen och

aktningsfull, hans hållning lika säker, ledig och kall, som

före det besynnerliga mötet på morgonen. Blott en endagång tyckte sig fröken Anna ertappa honom vid en

obevakad blick åt sidan, men denna blick var så skarp och

så skygg, att den tycktes fullkomligt motsäga det

högdragna lugnet i främlingens väsende.

Fröken Anna följde blicken och varseblef att den

gällde arkitekten, som satt något längre till vänster. På

samma gång blef hon varse att Ringa med hela sitt glada

lynnes ysterhet, öfverdådigare än någonsin, växlade skämt

på skämt med sin granne vid bordet och lockade det

ena löjet efter det andra på hans annars allvarliga läppar.

Anna såg bort och såg åter dit; hon svarade knappt på

grefvens artigheter. Om hon varit vid bättre lynne,

skulle hon kanske roat sig åt den olyckliga guvernantens

förlägenhet. M:lle Triste-Ruban var icke ovan vid fröken

Ringas öfverdåd; detta var tvärtom orsaken hvarför

hennes befattning fortfor, oaktadt Ringa innan kort skulle

fylla sitt sextonde år. Men Ringas ytterst ordentliga och

stadgade lärarinna kunde ej annat än anse denna

opassande, nästan pojkaktiga ysterhet för ett högst misslyckadt

resultat af alla de sällskaps- och konversationsregler hon

så outtröttligt bemödat sig att inskärpa hos sin ostyriga

elev, och hon vågade likväl ej ens med en blinkning

gifva sitt missnöje tillkänna, emedan Ringa, det visste

hon rätt väl, hade varit i stånd att svara henne med en

grimas eller en brödkula, som gjort hennes nederlag

fullständigt.

Något som lugnade m:lle Triste-Ruban var att den

nykomne gästen icke det minsta lät förleda sig att svara

fröken Ringa annorlunda än det tillkom hans ställning.

Han log åt hennes infall, han besvarade hennes skämt,

men allt detta med en takt, en grannlagenhet, som

förvånade m:lle Triste-Ruban.

4. — Noveller. IIL— Denne man — tänkte hon vid sig själf — måste

ha umgåtts i goda sällskaper. Han har ej fullkomligt

den suffisance som grefven, och hans toilett är alltför

enkel för att mäta sig med en så utsökt kavaljer.

Likväl kan jag inte neka att han ju har en viss air, som

klär honom. Man kan knappt kalla honom en vacker

karl, och hans bruna hår är långtifrån så elegant som

grefvens svarta. Men kravatten kunde man kalla comme

il faut, och ögonen ha ett eget uttryck af djup. Enfin,

om inte ce monsieur lä vore af låg börd, kunde man

anse honom för början till en gentleman; ja, jag ville

påstå, en verklig man. Jag kunde kanske förmå mig

att visa honom någon uppmärksamhet, det skulle smickra

honom, och... man kan inte veta, om jag inte till slut

kunde låta förmå mig att stanna för alltid i denna kulna,

pauvra nord ...

Denna en liten beroende, men klok flickas tysta

öfverläggning afbröts här af en liten silfverbål, som,

enligt en då ännu bruklig, numera aflagd gammal sed,

borde sluta måltiden, och af öfverste Littow, som

föreslog att tömma ett glas för de gäster han hade äran se

i sitt hus. Främst ville han adressera sig till sin ärade

kusin hofrådinnan Winterloo, som tillfälligtvis nu

representerade både närvarande och frånvarande ...

Den stackars hofrådinnan böjde sirligt sitt gamla

hufvud och uttryckte sin tacksamhet för den högst

estimerade complaisance, som »herr kapten» behagade visa

henne och hennes son ... då i detsamma dörrarna

öppnades med brak, och in trädde med tunga steg den

förlorade och så länge saknade kapten Eusebius Winterloo.7. Ett äfventyr och två frierier.

Kapten Winterloos återkomst hade på hofrådinnan,

hans mor, det märkvärdiga inflytande, alt hon för

en stund glömde allt krusande och tillät sig att

omfamna hans snöiga person nästan som hvarje annan

mor skulle ha gjort uti hennes ställe. Men snart fick

hon ämnen till nya bekymmer genom det burdusa och

alldeles icke nobla sätt, hvarpå denne hederlige kapten

och efterlängtade son fann för godt att berätta sitt

äfventyr.

— Jo hon var mig en vacker vinterkråka, min

lilla nådiga kusin Ringa! utropade kaptenen, i det han

tömde ett ansenligt glas af silfverbålens värmande

innehåll. — Vi skulle mötas på holmen; tusan heller möttes

vi, hon kryssade som en tullslup omkring en estländsk

brännvinsskuta, och till slut föll hon af för vinden och

satte till alla segel, dick akterstäf! • Nå ja, hvad tjenar

det till att söta mor blinkar? Skål, mamma! Jag

tänkte i början: låt henne hållas, hon firar väl skot.

Men så kom det förbannade yrvädret, och jag kunde

väl begripa att flickungen skulle marschera i motvind

som en anka på torra landet — jaså, var det inte bra

nu igen? Hvarpå jag satte efter som en rättskaffenskavaljer, för att inte lämna min lilla söta kusin att

få ledsamt efter mig, och jag kan försäkra mitt nådiga

herrskap, att så flinka ben jag hade för tio år sedan,

så var det nu ingen lätt sak, sedan tyngdpunkten fått

en så stor öfverhalning, och mir nix, dir nix var kusin

Ringa ur sikte. Hvad skulle jag göra? Jag dammade

på undan vinden, som jag sett henne göra, och tänkte:

vi träffas vid Kurumaa landet här midtemot, om inte

vi träffas förr. Men den nedriga vinden måtte ha

kantrat två eller tre streck under tiden, ty då jag

ändtligen fick sikte på land, var det åsen vid

Syrjän-koski, och jag kryssade knappast en verst från gården.

Flickan sågs inte till, och hvems hund var jag, att jag

inte så godt som vid egen grind skulle gå hem och

ta mig en sup och en smörgås? När det var gjordt,

lät jag spänna för blacken, men den besten har spatten,

och det gick som det gick att knoga kring sjön. Så

mötte jag länsman Grönfors vid Askola-backen, och

medan vi styrkte oss litet mot kölden ur hans kantin,

fick jag redogöra för honom en hop som jag inte begrep

om en vagabond, som han fått order att efterspana, och

så när hade jag försummat min nådiga onkels delikata

middag. Er skål, kusin Ringa! Tamme katten, är det

inte roligt att se er vid hälsan! Men det måste ni

medge, lilla sötunge, att kamelblomman där är min

väl-fångna egendom. Brrr, ni må skratta eller gråta, men

jag skall bära henne nästa söndag i knapphålet, till er

ära, kusin, till er ära, det försäkrar jag, och jag önskar

att jag kunde bära er själf på samma sätt... det vill

säga under knappen och västen, rakt på hjärtat, ty ni

är, böfveln bespike, en präktig flicka. Mod har ni som

en granadör och ben som en beckasin — nå nå, det

hör inte hit; skål, svärfar!Att beskrifva den olyckliga hofrådinnans belägenhet

under detta långa tal, som röjde en nog förtrolig

bekantskap med länsman Grönfors’ kantin, är omöjligt.

Sedan hon till sin förskräckelse fann att hennes

blinkningar och hostningar endast förvärrade saken, tog hon

sitt parti, låtsade ej höra fortsättningen och adresserade

sig till öfversten med en vältalig excuse för den

utomordentliga oro som fröken Ringas äfventyr förorsakat

hennes son och nu kom honom att i glädjen uttrycka

sig på ett sätt som ... som kunde föranleda soup^oner

om hans person, hvilken likväl vore så högst sobre, att

kärnmjölk och svagdricka vore hans dagliga diet, och

... och ... Här afbröts hon af öfversten, som leende

förklarade att denna dag vore en glädjedag, då alla

excuser vore öfverflödiga, och till bevis därpå klingade

han med kaptenen, under betygande af sin tacksamhet

för hans stora besvär att uppsöka Ringa.

Men kapten Winterloo var i dag vid ett briljant

lynne, som ytterligare förstärktes af den fina punschen

i silfverbålen; alltså icke sinnad att så hastigt släppa

ett kärt ämne. Måhända kände han en dunkel aning

att hans mod torde svika en annan gång, och beslöt

därför att gripa tillfället i de flygande lockarna. Med

glaset i högra handen och den vänstra i byxfickan

adresserade han sig ömsom till öfversten, ömsom till

Ringa, som för löje knappt kunde iakttaga ett sken

af konvenans i sin betänkliga position mellan sådana

stormakter på detta område, som hofrådinnan och

guvernanten.

— Se så, min nådigaste onkel — fortfor kaptenen

godmodigt — nu ha vi klingat på den saken, och

hvad är det för ondt i det? Grannare måg kunde min

nådiga onkel få, magrare kanske också, fast vår Herreoch kronofogden veta alt Syrjänkoski numera inte är

af de fetaste. Men ärligare själ skall onkel ha ondt

om, fast jag själf säger det, och söta mor kan intyga

det, om hon har kurage att sjunga ut, efter hon tycker

om krumilurer. Eller hvad tycker lilla kusin? Katten!

hon måste väl också ha ett ord med i laget. Är jag

inte vacker nog åt henne, hvad befalls? Finare gubbe

kunde hon få — mjuka tjenare! Men tycker hon om

en nätt släde med en kusk som kan hålla i tömmarna

och en bra fux, som trafvar sin halfva mil på tio

minuter, utan att slå in, och inte någon rysk

snedlöpare eller någon förgylld trähäst, jo jag tackar, som

nu är på modet, utan en äkta savolaksare, som jag

själf ryktar hvar morgon i stallet — ja så var så god

och sitt ned! Var så god och sitt ned, säger jag.

Och nu tömmer jag detta glas till alla vackra flickors

ära — skål, kusin! — och eftersom den skålen var i

synnerhet ämnad åt en viss fröken, så... tusan, kusin

Ringa, nog kunde du säga du, efter vi hoppas bli

närmare bekanta, och så tycker jag att du kunde ge mig

en puss...

Med dessa ord vacklade kaptenen,, hvars blickar

allaredan blifvit något töckniga, ett par steg framåt, för

att låta hotelsen gå i verkställighet, men Ringa slingrade

sig utan möda undan, och följden var att den muntre

kaptenen föll hofrådinnan om halsen och tryckte en

smällande kyss på hennes läppar.

— Eusebius. .. men Eusebius, du blamerar dig,

min son! Gå, gå! hviskade den olyckliga modern,

utom sig af blygsel, och drog honom med halft våld

till dörren.

— Inte förrän jag får en puss af min lilla brud,

svarade kaptenen, allt mera oklar i öfra våningen,och stretade med sin vanliga envishet att rycka

sig lös.

Öfversten måste nu lägga sig emellan och

föreslog att alla herrarne skulle taga sig en middagslur

efter dagens besvärligheter. Det höll likväl hårdt, innan

kaptenen gaf med sig. Först sedan han öfvertygat

sig att fröken Ringa lämnat matsalen, lät han

mot-sträfvigt leda sig bort, allt under det han fortfor att

kalla henne sin lilla brud, som han skulle åka i galopp

till Syrjänkoski, »trots alla Spegelfältar och spegelfäktare»

— därvid han kastade en hotande blick på grefven,

som, till utseendet kall och lugn, stod lutad mot

fönsterposten.

Knappt hade likväl öfversten lämnat rummet med

sin bångstyrige gäst, innan grefven följde honom och

tyst begärde ett samtal i enrum. Öfversten beviljade

det med någon förlägenhet, och snart hördes på Linnais

endast betjeningens slammer, när bordet afdukades.

Några timmar därefter samlades sällskapet på

Linnais åter vid tebordet. Stämningen var förändrad,

situationen oklar. Kaptenen hade sofvit bort sitt kurage,

var ytterst väl kammad, väl igenknäppt, förlägen och

fåordig; man förnam intet vidare anspråk på dukyssen.

Hofrådinnan sökte berömligen upprätthålla familjens

anseende och lät ett ord undfalla sig om »den hastiga

svindel», hvaraf hennes Eusebius stundom var angripen,

ett arf efter hans salig far. Öfversten syntes brydd

och mera tankfull än vanligt, grefven däremot outtömlig

på artigheter och anekdoter från stora världen, dem

han berättade med mer än vanlig talang. Anna var

nedslagen och tyst. Ringa, solsken som alltid, fortfor

att gyckla med herr Lithau, som å sin sida, jämn och

allvarlig, delade sin uppmärksamhet mellan ett smålöjeåt den intagande flickan och en konversation med m:lle

Triste-Ruban.

Så gick aftonen. Då sällskapet slutligen åtskildes,

frågade öfversten skämtande om herr Lithau vore rädd

för spöken.

— Jag har ännu aldrig haft lyckan göra deras

bekantskap — svarade den unge mannen i samma ton —

men jag har ingenting emot att försöka det.

— Jag önskar då att ni i morgon inte måtte ångra

bekantskapen, fortfor öfversten. Det blir er sak, min

unge vän, att bereda större bekvämligheter för Linnais,

som tyckes vara stort nog att inrymma en hel småstad

och likväl är så illa inredt att det nu, när vi ha äran

se några få gäster hos oss, ej kan bjuda er en lugnare

fristad än min farfars obebodda arbetsrum, hvilket vi

kalla gröna kammarn. Jag bör underrätta er att detta

rum är illa anskrifvet hos det vidskepliga folket för

allehanda spöksyner, och denna årstid är den rätta för

deras gästroller.

— Mefisto tjuter alltid, när man för honom dit, och

hvar gång vår gamla hofmästare Holming druckit ett

glas, hör han alltid tunga steg uti gröna kammarn, inföll

Ringa, hotande med fingret. — Kusin Waterloo borde

aldrig sofva i det rummet, tilläde hon saktare.

— Jag underkastar mig risken så mycket hellre —

sade Lithau — som det torde tillhöra mitt åliggande att

något oroa tomtarne i detta gamla hus. Det är billigt

att de på förhand kunna laga revanche, om de önska det.

M:lle Triste-Ruban föreslog arkitekten att intaga

hof-mästarens rum, som vore varmt och bekvämt, men

arkitekten afböjde förslaget.

— Hvad skulle tomtegubbarne tänka om en så feg

motståndare? tilläde han.Det blef således därvid, och man sade hvarandra

godnatt. Men öfversten stannade ännu ett ögonblick hos

sina döttrar.

— Mina barn — yttrade han allvarligt — denna

dag har medfört brokiga skiften. Man har gjort er

ett anbud på skämt och ett anbud på allvar. Du är

ett barn Ringa; jag förlåter dig att du ler. Jag

fri-kallar dig också från ett svar, som jag förutser och

gillar, men jag bör göra dig uppmärksam därpå, att

kapten Winterloo är en hederlig karl och af god, ehuru

fattig familj. Om han visat en svag sida i dag, så är

det ett sällsynt undantag, och då hans karakter för

öfrigt är en af de bästa jag känner, så önskar jag att

du åtminstone bemöter honom med den aktning en

rättskaffens man förtjenar.

Ringa teg.

— Min Anna, fortfor öfversten, grefve Spiegelberg

har anhållit om din hand.

Anna begynte darra. Öfversten märkte det.

— Jag känner denne unge herre för litet — sade

han — för att kunna yttra mig om hans karakter, men

jag har gjort hans fars bekantskap i Mitau. Familjen

är talrik och af nyare datum, men godsen och

grefve-titeln tillfalla äldste sonen: det är således han som nu

anhåller om din hand. Han har förelagt mig högst

aktningsvärda planer till förbättrande af böndernes

ställning på hans stora gods nära Mitau. Jag anser detta

anbud icke opassande, om det vinner ditt bifall; men

du vet väl, min dotter, att jag aldrig skall tvinga dig

till en förening, i hvilken ditt hjärta ej har någon del.

Öfverlägg därför, mitt barn, och låt mig veta ditt svar i

morgon bittida.— Mitt svar är på förhand gifvet, min goda farl

Jag skall aldrig blifva grefve Spiegelbergs maka.

Öfverstens panna mulnade.

— Och hvarför denna hastiga, denna ogrundade

motvilja? frågade han.

Anna teg åter. Men Ringa kastade sig om faderns

hals och hviskade sakta:

— Emedan hon älskar en annan.8. Hofmä8tarens berättelse.

Hukvudbyggnaden på Linnais herregård var, såsom vi

redan hört öfversten anmärka, en ovanligt bizarr

komposition af en byggmästare som vid dess uppförande

tycktes endast ha tagit sina egna infall till råds.

Ursprungligen torde byggnaden varit ämnad till ett

medelstort stenhus af två våningar, hvilket nu äfven utgjorde

dess midt och kärna och hvars nedra våning beboddes

af öfversten, medan i den öfra, som för resten upptogs

af en ofantlig sal, endast tre rum voro beboeliga och

för närvarande innehades af fröknarna Littow, m:lle

Triste-Ruban och en kammarjungfru. Men anläggaren

hade icke nöjt sig med stenhuset, utan företagit sig att

tillbygga tvenne flyglar af trä, af hvilka den ena om blott

en vånings höjd var bestämd för tjenstefolket. Den andra,

på motsatta sidan, bestod af ett sällsamt trähus om tre

våningar, hvaraf den tredje sköt som ett torn öfver hela

den öfriga byggnadens höjd och slutade öfverst med ett

platt tak, omgifvet af en järnbalustrad. Allt detta var

numera ytterst förfallet och bofälligt, så att endast två

rum på nedra botten beboddes af öfverstens nittioåriga

faster, fröken Justina, samt hennes gamla trotjenarinna.

I öfversta våningen af samma flygel var den så kalladegröna kammarn, assessor Jakob von Littows forna

arbetsrum, hvilket man nu låtit elda för tillfället.

Arkitekten Lithau erhöll dessa upplysningar medan

han ledsagades till sitt rum af gamle Holming, som

var ett factotum i huset, hofmästare, trädgårdsmästare,

stallmästare och allt slags mästare efter behofvet och

årstiderna, till och med skolmästare veckorna före

läsförhören. Den unge mannens vana öga hade redan vid

ankomsten före middagen uppfattat de bizarra konturerna

af denna byggnad, och han hade redan i tankarna

utkastat planen till en grundelig ombyggnad. Det

intresserade honom så mycket mer att göra bekantskap med det

inre af detta besynnerliga och obekvämt inredda hus.

Träflygeln stod i direkt kommunikation med

stenhuset genom en smal korridor, som från stora salen i

öfra våningen ledde till flygelns andra våning. Här hade

man att passera fyra eller fem mycket små rum, tilldess

att man uppför en smal och krokig trappa uppnådde

tredje våningen och så ytterligare genom två större rum

målet för vandringen, gröna kammarn.

Hela denna vandring genom unkna, ödsliga, obebodda

och oeldade rum var ingenting mindre än inbjudande.

Men arkitekten var en af dessa praktiska män, hos hvilka

fantasins intryck betyda föga, när tanken är upptagen af

planer för ögonblicket.

Hofmästaren stannade med en gammal trotjenares

viktiga min och lyste med sin lykta på dörren till gröna

kammarn.

— Nu äro vi här, sade han. Förlåt att jag tar

mig den dristigheten fråga herrn, om det inte är bäst

att vi bege oss tillbaka samma väg som vi kommit.

— Jag skall inte besvära Holming, svarade

arkitekten, som missförstod frågan. — Låt mig endast tändaett ljus, så sköter jag mig själk, och han kan vända

tillbaka.

— Jag menar — kortkor hokmästaren — att

eftersom herrn är ung och kanske mer än engång förut har

sofvit på gästgifvargårdar, så kunde jag ta mig den

dristigheten att bjuda en säng i mitt rum därnere. Jag

är änkling och kan så gärna lägga mig hvar som helst.

— Tack, min hedersman; jag har mer än en natt

sofvit under Guds fria himmel och reder mig väl också

här, genmälde arkitekten, i det han öppnade dörren.

En varm, men instängd luft, med spår af hvad man

benämner kall-os, slog emot honom vid inträdet.

— Här blir nog bra, bara jag öppnar spjället,

till-lade han.

Hofmästaren följde motvilligt.

— Om jag får ta mig den dristigheten, sade han,

så sofver jag hellre i snön under Guds fria himmel, än

i assessor von Littows kammare. Jag kan inte begripa

hvad nådig öfversten tänkte på... Men gammalt och

klokt folk ha intet att säga nu för tiden. Och jag har

ändå hört med mina egna öron och sett med mina egna

ögon... Sedan sexti eller sjutti år ha ej flera än två

personer legat i assessorns kammare. Den ena var salig

major Winterloo, nådig kaptens far, och det var för tjugu

år sen vidpass. Han var kanske något trakterad, om

jag får vara så dristig och säga det, men inte buskablyg,

det vet ryssen och fan, och han* lade sig en afton i

sängen här, men när han vaknade, låg han i parken med

nässlorna till hufvudgärd och ena foten i fiskdammen.

Det var jag som hittade honom på morgonkvisten; han

sof som en stock.

— Nå det skall jag akta mig för, anmärkte

arkitekten leende, i det han tände två ljus och med en reströttynglings välbehag varseblef en välbäddad, ehuru

gammalmodig sparlakanssäng vid väggen midtemot fönsterna.

— Hm, ja, sådan är ungdomen nu för tiden. Det

är inte värdt att hviska dem nägot i örat, som gammalt

folk både sett och hört,

— Jag ser att här ligger ved, jag vill tända en ny

brasa för "att få frisk luft, och under tiden kan Holming

röka en cigarr med mig och berätta hvad han sett, sade

den unge mannen, som fann sig road af hofmästarens

utomordentliga vikt och hemlighetsfulla min. Cigarrer

voro på den tiden ännu en sällsynt lyxartikel.

— Om jag får ta mig den dristigheten, så tackar jag

allerödmjukast, och efter hans nåd ... det vill säga efter

herrn tycks vara en förståndig ung herre, som jag inte

kan önska annat än godt, så vill jag med förlof ta mig

den dristigheten att fråga stånd och värdighet...

— Arkitekt... byggmästare.

— Tackar ödmjukast, kan väl förstå, att det är något

förmer än Söderholm, som byggde ny sakristia i kyrkan.

Men det är allt i sin ordning att veta huru saken förhåller

sig. Och om nådig prefekten låter mig laga brasan,

så skall jag ställa björkklabbarna rätt och näfret längre

bakom, så brinner hon längre, för gudskelof skog ha vi

tillräckligt på Linnais. Och hvad nu assessor von Littow

anbelangar, så var det så med honom, att folket säger

han förskref sig åt en som jag inte ids nämna.

Här gjorde hof mästaren ett uppehåll och såg sig

omkring i rummet, något häpen öfver det ord, som så

när hade undfallit honom. Men hans åhörares lugna och

säkra blick återgaf honom modet, och han fortsatte i

något varsammare ton:

— Jag säger endast hvad folket säger, och de döda

skall man låta sofva i ro. Men en kuriös karl var saligbans nåd, så jag undrar inte på att det hviskades

hvarje-handa om honom. Först blef han uppfostrad bland

hedningarne i Polen och kom efter Nystads fred tillbaka

till landet, fattig som en kyrkråtta, så att folk sade

han födde sig med att lappa andras kläder; hans egen

jacka lärer inte varit så rar den tiden. Därefter lärde

han sig svenska, som han inte kunde förut, och blef

skrifvare vid kommissariatet och knaltade ihop en och

annan styfver, sades det, men magert var det, tilldess

att Villmanstrandskriget bröt ut och salig assessorn fick

hand om leveranserna till armén. Det var hans lycka

det, ifall det var någon lycka, ty inom ett par år var

han stenrik. Så blef han en mäktig man och assessor,

köpte Linnais af Winterlooarne, som under tiden kommit

på kneken, och gifte sig med en fattig fröken Ahlekors.

Hon tog trollet för guldet — månntro där rörde sig

något vid sänggardinerna? — och folk säger att

assessorn byggde den här underliga flygeln för att rätt kunna

vakta henne, ty det var för henne gröna kammarn blef

inredd här bakom all ära och redlighet, och själf bodde

assessorn i rummen här nedanför, så att ingen annan

utgång hade bon, än genom hans rum. Stygg var han

som synden, det skall Gud veta. Ändå kunde hon inte

lefva utan luft, förstås, och efter han aldrig tordes låta

henne gå ut, när han själf ej var med, byggde han taket

här ofvanför så slätt som ett golf, och där fick hon

spatsera, bäst hon behagade, med sol, måne och stjärnor.

Han skall veta, i min ungdom lefde ännu folk som

mindes huru hon gick där mol allena af och an på taket

i sin hvita nattdukströja och med sitt långa svarta hår.

Nu hände sig den tiden, att på Syrjänkoski var en ung

informator vid namn Lithau .. .

— Min farfar 1 utropade arkitekten öfverraskad.Hofmästaren syntes körlägen.

— Nå, om det var nådig prefektens karkar, så låta

vi den saken vara, fortsatte han, efter en paus, med

diplomatisk försiktighet. — Jag säger bara hvad folket

berättade i min ungdom; jag hörde det af gamla Strömskan,

som varit barnsköterska hos assessorn i förra tider. A ja,

besynnerliga saker hände på Linnais ...

— Nog kan Holming berätta det tryggt för mig.

Får jag bjuda en bättre cigarr? Den första rökte ej

bra, tror jag.

— Tackar som bjuder. Efter hans nåd inte tar

illa upp, så tar jag mig den dristigheten att säga hvad

folket säger, och det var att den stackars unga hennes

nåd genom assessorns grymhet kom på sådana tankar

som hon annars aldrig skulle ha kommit på. Och efter

den unga informatorn på Syrjänkoski strökvade okta

omkring för att samla gröngräs och sticka flugor på nålar,

så hände sig mer än engång att han kom till Linnais

park; men så snart assessorn fick veta det, vardt han

rasande och hotade skjuta honom, om han vidare skulle

understå sig att komma Linnais på en halk mil nära.

Folket säger att den unga karlen var ak den sorten som

inte aktar ett skott krut mer än en snöboll...

— Det tror jag min farfar om. Han var en

lärjunge af den store Linné, han samlade växter och djur,

men det fanns ett stycke soldat i honom, så präst han

blef, och intill denna dag ha hans afkomlingar icke rätt

lyckats att tvätta knekten ur sig. Fortsätt 1

— Nå, från den tiden blef assessorn galnare än

förr, och det hjälpte inte att hennes nåd en vacker dag

gaf honom en rask pojke, som sedan i tiden blef baron

och en hög herre och far till vår öfverste. I stället att

fröjdas som andra fattiga människor åt en sådan Gudsgåfva, företog sig assessorn att själf flytta hit upp i gröna

kammarn, för att inte en minut lämna hennes nåd ur

sikte, och hon stackare fick då sitta inspärrad värre än

en fånge i den lilla blå kammarn här innanför, och det

vardt henne till slut mer än hon kunde stå ut med.

En natt vid den här tiden på året satt Strömskan, som

då var unga jäntan, med barnet och vaggan i rummet

här utanför, då hon får se hennes nåd i densamma hvita

nattröjan och med det långa svarta håret komma på tå

till vaggan och kyssa barnet. Men assessorn, som var

lättsöfd, var också genast efter henne och frågade hvad

hon hade där att göra. — Ingenting, sade hennes nåd,

jag ville bara kyssa mitt barn. — Gå och lägg dig, sade

assessorn, och så sköt han regeln för blå kammarn, så

att hennes nåd ej mera slapp ut. Godt och väl, eller

hellre illa nog. Om morgonen, när assessorn gick in

att se hvar hennes nåd dröjde så länge, fanns sängen

orörd och kammaren tom. Assessorn sprang då genast

uppför den smala vin deltrappan, som leder från blå

kammarn, upp till det flata taket, och taket var lika

tomt som kammaren. Men länge behöfde han ej söka,

ty strax nedanför i trädgården, på det ställe där salig

baron sedan lät plantera de höga lärkträden, som prefekten

kanske har sett, där låg hennes nåd så hvit om de fina

kinderna som hennes egen hvita nattröja, och där var

intet mera att göra, än att hålla en ståtlig begrafning,

där allt gårdsfolket fick sorgkläder till skänks, utom

grafölskringlorna, och kyrkan var upplyst med tjocka

vaxljus, ty hon begrofs om kvällen i den nya

familje-grafven med Littowska vapnet ofvanför järnporten, och

hon blef den första som hades därin. Jag får lof att

ta af ljusen; här är så mörkt.

— Hur var assessorn sedan till mods?

5. — Noveller. III.— Som spindeln i sitt hål. Han skickade pojken

till Stockholm, stängde in sig i gröna kammarn, knogade

på styfvern trehundrasextiofyra dagar om året och höll

på trehundrasextiofemte dagen ett kalas, som kostade

mer än en hel sockens kronoskatt. En sådan dag hade

assessorn kungen till gäst, men hvad blef han bättre för

det? Till slut gifte han sig andra gången med

presidenten Gripenstorms änka, men där fick han en styf en,

som inte lät kujonera sig; hon var ett strå hvassare,

hon bodde för sig själf i öfverstens nuvarande rum.

Med henne hade assessorn en dotter, fröken Justina, och

inte långt därefter gick andra hennes nåd till sin

före-träderska i den murade grafven. Sedan lefde assessorn

ännu fem eller sex år bortåt, och man såg honom ofta

spatsera på taket härofvanför, samma tak, där... Hörde

herrn något? Jag tyckte det gick däruppe...En paus uppstod. Holming öfvertygade sig att det

var de gamla ledstängerna som knakade för blåsten,

och fortfor hviskande:

— Assessorn var, som sagdt, ofta på taket, och

mest om nätterna. Somliga sade att han då umgicks

med deras döda nåder och pinade dem ännu i andra

världen. Andra trodde att han umgicks med den fule

och lärde sig konsten att göra guld. Men Strömskan,

som ännu tjente i huset, påstod att han kikade på

stjärnorna och beständigt grubblade på att ställa någonting

på rätt, som han förr gjort på sned. Sin son tålde han

aldrig, men pengar skickade han så mycket den unga

herrn någonsin ville. Sin dotter Justina, som då var

ett barn, hade han ofta hos sig i gröna kammarn, och

om han nu lärt det arma barnet sina svartkonster eller

hvad det må varit, men nådig fröken har varit litet

underlig i all sin tid, så att hon, med alla sina pengar

och ett skapligt utseende när hon var ung, stannade

som man säger på öfverblifna kartan. Och för att nu ta

mig den dristigheten att säga hur det gick med assessorn,

så fanns han en morgon död på taket, och kikarn bredvid

honom, och i takplankan var liksom ett märke inbrändt,och — här såg hofmästaren skygg omkring sig — det

var af en hästfot.

Arkitekten var nog oförsiktig att småle. Det var att

stöta berättaren på hans ömtåligaste sida.

— Ja — fortfor hofmästaren snäsigt — nådig

prefekten kan skratta i dag; vi få se om han skrattar i

morgon, sedan han sofvit en natt i gröna kammarn.

Jag har också sofvit en natt här i rummet, ifall det

kan kallas att sofva, när man har sällskap af sådant

som lefvande kristna människor helst slippa ha något

att göra med.

— Men det måste Holming berätta mig. Jag måste

ju veta hvad jag har att vänta, för att vara rätt på

min vakt.

— Det är sent nu, prefekten behöfver sofva och

jag med, och han får tids nog både se och höra mer än

han lärer rätt tycka om. Sådant tror inte ungt folk nu

för tiden, om än de döda uppstode i sina svepningar,

och hvad är det värdt att jag tar mig den dristigheten

tala om slikt? Så mycket kan jag säga, att han gör

väl i att låta ljusen brinna, och haf ögonen på skåpet

där, ifall han är vaken. Och skulle den lilla grå gubben

vinka honom att följa sig, så akta han sig att göra det;

han kunde ångra det, och man vet ej hvad som kan

hända. Godnatt nu, och sof, om han kan, men sof

bara med ena ögat, det är det enda jag mer har att säga

honom.

Mera stod ej heller att fås ur gamle Holming,

hvilken, liksom alla gamla tjenare, var mycket mån om

sin värdighet och icke så hastigt förlät ett löje, när han

bevärdigat någon med ett förtroende, som han ansåg af

största vikt. Hans unge åhörare lät honom därför gå

och försonade honom redan till hälften genom att följahonom ända till andra våningen, hvarmed gubben, som

ganska riktigt lyckats uppskrämma sig själf för den

kusliga återfärden, tycktes ganska belåten.

Lithau återvände nu ensam till den farliga

kammaren, ej utan ett hemskt intryck af den gamles

berättelse, men fast besluten att icke öfverlämna sig åt de

föreställningar, dem eti uppjagad inbillning så lätt

framkallar vid dylika tillfällen. Hans första omsorg var att

regla den yttre dörren och därnäst att noggrant

undersöka det rum, som efter hofmästarens utsago icke lofvade

honom någon afundsvärd nattro.

Rummet var tämligen stort, beklädt med gröna

förfallna tapeter, hvaraf det hade sitt namn, och försedt

med en gammaldags öppen spis samt två fönster om fyra

rutor hvardera, genom hvilka man hade en vidsträckt

utsikt öfver den af månskenet svagt upplysta löflösa parken

och längre bort den islagda sjön. Midtemot fönsterna

stod sängen, med sparlakan af tung grön damast, och

dess närmaste omgifning visade ej något misstänkeligt.

Väggen midtemot dörren upptogs till hälften af ett stort

och tungt omåladt ekskåp med vackra träsniderier, en af

dessa reliker, som man ännu stundom finner i äldre hus

och som så karakteristiskt beteckna en förgången tids

smak. Dess dörrar voro stadigt tillästa, dess bakre vägg

stod tätt intill kammarväggen, och öfverst på skåpets

tak stod en kruka af ler. För resten funnos i rummet

endast ett mindre skrifbord, äfven af ek, en stoppad

skinnstol, hvars nötta beklädnad antydde ett långvarigt

bruk, och fyra eller fem mindre, men högkarmade stolar.

Väggarna däremot voro behängda med en mängd olika

föremål och liknade en arsenal af fornlämningar.

Närmast till skåpet hängde en ofantelig huggvärja i dess till

hälften sönderfallna slida; därnäst två långa ryttarepistoleroch två af dessa tunga, obekväma skjutgevär, som kallades

muskedundrar; vidare ett par fint arbetade sablar med

mycket rostade fästen, troligen gammalt krigsbyte från

Polen; därnäst fyra peruker, öfverhöljda af damm; sedan

ej mindre än tretton käppar af de mest olika former

och fem eller sex ridspön; fyra jagthorn; tre eller fyra

elghorn; fyra trekantiga hattar; två långa dolkar (»dartar»)

och två korta; slutligen fem eller sex knifvar af olika

dimensioner i slidor beslagna med mässing.

Sedan gröna kammarns nuvarande invånare hastigare

än vi kunna berätta det uppgjort detta inventarium, som

på ett så eget sätt hopblandade fredliga och krigiska

attributer, stannade han vid en liten dörr, som han

härtills icke bemärkt, emedan den närmast sängen till hälften

skymdes af sparlakanen. Dörren befanns stängd med

en stark regel, men öppnades utan svårighet, emedan

nyckeln satt i på insidan. När de rostiga gångjärnen

kringvredos på sina hakar, uppgåfvo de ett långt klagande

läte. En kall unken luft mötte den inträdande. Dörren

ledde till ett aflångt mindre rum med blå väggar,

påtagligen länge obebodt och uppfylldt med mattor samt

andra undanstökade husgerådssaker. Ett enda litet fönster,

med två rutor och beläget tämligen högt, var bestämdt

att gifva detta dystra fängelse en knapp upplysning. Det

var således här, tänkte Lithau, som gröna kammarns

forne tyrann instängde sin unga maka. Hvilken hjärtlös

grymhet!

I ett hörn af detta rum sågos förfallna lämningar

ak en numera instörtad trappa. I dess ställe hade man,

troligen senare, upprest en stege. Dess steg voro murkna,

men Lithau riskerade att klättra upp. Han kom till en

lucka i taket, den gaf med någon svårighet vika, och

när han uppsteg genom luckan, befann han sig på detförut nämnda flata taket af byggnaden. En herrlig, ehuru

melankolisk tafla utbredde sig för hans blickar. Öfver

honom den stjärnklara novemberhimmelen, rundtomkring

honom de halkdunkla konturerna af landskapet i

half-månens sken, som glimmade matt öfver den nyfallna

snön. Sorgliga känslor uppfyllde den unge betraktarens

själ. Här hade hon fordom ensam suttit med sina sorger,

den olyckliga unga makan; hon hade nalkats

järnbalustraden med djupet nedanför; den fanns ännu där, ehuru

numera så lossnad i fogningarna, att den icke erbjöd

någon säkerhet. Öfver denna balustrad hade hon

slutligen i förtviflans mörka ögonblick störtat sig utför och

slutat sitt lif bland trädgårdens blommor.

Dessa tankar upptogo så den unge mannens sinne,

att han alldeles glömde att söka det märkvärdiga spåret

af hästfoten, äfven om det nu i halfdunklet kunnat

upptäckas på takplankorna. Ändtligen blef nattluften honom

för kylig, och han återvände till kammaren.

Vid återkomsten anmärkte han genast en af dessa

obetydligheter, vid hvilka man annars ej fäster någon

uppmärksamhet. När han gick in i blå kammaren, hade

han lämnat dörren öppen och ställt ena ljuset på golf vet

i gröna kammarn, kanske nog nära sparlakanen, i

händelse ett luftdrag fört dem mot ljuslågen. Utomdess

måste rummet ha blifvit utkyldt från den kalla kammaren.

Nu var dörren lätt tillsluten och det hade väl kunnat ske

af luftdraget. Men båda ljusen stodo på bordet. Brasan,

hvilken han lämnat utan eftersyn, flammade åter lifligt

upp kring ett par nyss ditlagda vedträn.

Lithau undersökte yttre dörren, i tanke att Holming

möjligen återvändt och gjort honom denna tjenst. Dörren var

läst, såsom han tillslutit den, och nyckeln på insidan i låset.

Denna väg kunde således ingen ha inkommit i rummet.Vår unge arkitekt var så litet vidskeplig som någon

ung man på hans tid, men han kunde ej neka att detta

föreföll honom besynnerligt. Han undersökte rummet

ännu engång och med yttersta noggrannhet. Ingen den

minsta rubbning i möblerna kunde upptäckas. Allt var

som förr.

— Nå — tänkte han, småleende öfver sin

undersökning — äfventyret börjar förr än jag väntat. Hvem

denna tomte än må vara, fientligt sinnad tyckes han icke

visa sig, då han tagit sig för att oombedd sörja för min

säkerhet och bekvämlighet.10. Spökeri.

Får man tro alla berättelser om resande, som

inkvarterats i spökrum på gamla slott, så underlåta slike

herrar aldrig den försiktigheten att låta ljusen brinna och

»lägga de laddade pistolerna bredvid sig på

nattduks-bordet». Arkitekten Lithau hade tyvärr inga pistoler;

han hade på sin tid gjort den erfarenheten att sådana

äro tämligen öfverflödiga på resor i Finland, ehuru en

senare tid visar lust att beväpna sig med den då ännu

icke uppfunna revolvern.

För att i någon mån likna sagornas spökriddare

beslöt han likväl att låta det ena af ljusen brinna; han

hade nämligen icke flera än två, och höstnatten var lång.

Till ytterligare säkerhet utvalde han bland de tretton

käpparna, som hängde på väggen, ett bastant spanskt rö

med silfverknopp och doppsko af mässing, ställde det

vid sin hufvudgärd och gick så till hvila, efter att blott

ha afkastat rocken.

Allt var tyst.

Men så trött vår hjälte nyss hade känt sig efter

vandringen på isen, så envist flydde nu den välgörande

sömnen hans ögonlock. Tusende bilder gycklade för hans

fantasi och läto icke med några medel förjaga sig. Hantänkte på sin gamla mor och på sitt älskade

barndomshem. Han återkallade i minnet alla planritningar till den

då under byggnad varande nya stenkyrkan i Helsingfors,

på hvilka han arbetat under intendenten Engels

inseende. Han framkallade bilden af en skön mörklockig

flicka och påminde sig dessa varma ögon, för hvilka

snön kring hans hjärta engång smultit; det var ej mer

än ett halft år sedan dess, och han hade återsett henne

helt nyss. Men förgäfves manade han alla dessa gestalter

till bistånd; förgäfves bemödade han sig att åter uppgöra

en ny storartad plan till Linnais’ försköning. Gröna

kammarns historia, Jakob von Littows olyckliga maka

hade bemäktigat sig hela området af hans föreställningar.

Det fanns så mycket dunkelt ännu i hofmästarens

berättelse; det fanns något däri, som den gamle tycktes

med flit förtiga eller blott till hälften utsäga. Hvad var

rätta orsaken till fru von Littows våldsamma död? Hvilken

andel hade hans farfar i detta tragiska öde? Var assessor

von Littows svartsjuka utan all grund? Eller hade han

något, hade han kanske en dödlig förolämpning att hämna?

I sådant fall måste ju det hat, med h vil ket han förföljde

släkten Lithau, vara ganska förklarligt, och det vore då

ej otroligt, att detta hat blifvit en tradition hos familjen

Littow. Därför således den oangenäma öfverraskning,

som så tydligt lästes i öfverstens drag, när han erfor

dens namn, hvilken räddat hans dotterl Littow — Lithau,

besynnerliga likhet i tvenne namn, som veterligen aldrig

stått till hvarandra i någon personlig skyldskap och

som — hvilken aning! — kanhända voro för alltid

förenade och för alltid åtskilda genom elt ännu oförsonadt

brott!

Denna tanke beröfvade gröna kammarns invånare

sömnen. Den trängde sig på honom så lifligt, så oemot-ståndligt, att han ett ögonblick såg tydligt framför sig

samma unga bleka gestalt i den hvita nattröjan, med det

utslagna svarta håret, hvilken hofmästaren beskrifvit för

honom. Men nej, det var en synvilla, det var endast

den hvita kudden, som han lagt på en stol, emedan man

bäddat hufvudgärden för hög. Förtretad öfver sin ostyriga

fantasi, tilldrog den unge mannen sparlakanen för sin

bädd, så att de skymde för honom all vidare utsikt i

rummet, och beslöt att sofva.

Så låg han en stund med tillslutna ögon, orörlig,

men sömnlös. Desto känsligare var hans hörsel för

minsta ljud, såsom merendels händer, att där ett sinne

stänges, där vakar det andra med ökad retlighet. Mot

sin vilja lyssnade han, likasom hade han väntat något

ovanligt. Han hade kunnat höra vargens tassande ute i

drifvorna nedanför fönstren.

Då tyckte han sig höra ett lätt buller, likasom hade

någon gått genom rummet i strumpfötterna. Han

uppslog ögonen; sänggardinerna rördes likasom af ett lätt

luftdrag, och det förekom honom som om det matta

ljusskenet genom gardinen skymdes af ett skuggande föremål.

Skuggan försvann; Lithau väntade, skarpt lyssnande, för

att öfvertyga sig att ej hans inbillning åter bedragit honom.

En stund förflöt utan minsta ljud.

Då reste sig den unge mannen otåligt upp, kastade

gardinerna tillbaka och lämnade sängen. Intet spår af

någon dödlig varelse kunde upptäckas, men åter

flammade ett par nya vedträn i brasan, och båda ljusen

brunno på bordet. Detta kunde ej mera vara en

synvilla. Någon hade varit inne i rummet, medan gardinerna

voro nedfällda.

— Nå vid Jung Stilling, alla spökens skyddspatron,

jag måste ertappa denna okända vän, som blandar sig imina husliga angelägenheter 1 utropade arkitekten, mera

förvånad än häpen. — Hvarför skulle jag också instänga

mig bakom dessa förrädiska gardiner ? Jag vill tillbringa

resten af natten på denna stol och begagna den brasa

som tomten synes så angelägen att underhålla.

Han satte sig alltså framför bra»an och såg sig om

efter något, med hvilket han kunde omröra brasans

bränder. Då han ej fann någon eldgaffel, nedtog han

den väldiga huggvärjan invid skåpet, utdrog henne med

möda ur slidan och begagnade henne till detta

profana bruk.

— Är du godt stål, så måste du tåla en smula eld,

sade han; och är du det ej, hvartill tjenar det då att

spara dig?

Klingan, så rostig hon var, syntes verkligen utmärkt:

smidig som en fjäder, inlagd med guld och ytterst fint

arbetad. Det tycktes Lithau nästan vara synd att

vanhelga henne till ett så föga värdigt bruk. En underlig

känsla betog hans själ. Det förekom honom som bodde

djupt innerst bakom alla hans minnen och känslor ett

dunkelt begär att engång draga denna klinga i striden

— att, stolt framilande på en frustande springare, hugga

med detta svärd in på en fientelig här ... Han fann ett

nöje uti att böja klingan i båge mot golfvet, att pröfva

hennes egg, att försöka med henne ett hugg i luften.

Och huru väl hennes fäste passade i hans handl Så

hade aldrig cirkelmåttet, aldrig linealen passat däri. Han

måste le åt sig själf.

— Så pojkaktig jag är! tänkte han. En fattig

prästson, som jag, hvilken aldrig dragit en värja på mera

allvar än floretten i fäktsalen, hvarifrån kom nu med

ens min krigiska lusta? Jag må prisa min lycka, att

jag ej såg denna klinga för tio år sedan; jag hade dåtroligen burit epåletter i denna stund, och Gud vet om

jag vunnit på bytet. Hvilken tjusning är då förborgad i

detta gamla stål eller inom mig själf?

Eldskenet föll nu starkt på klingan, och han

varse-blef där en inskrift. På ena sidan: Sigismund Littow

anno 1700.

— Jag har hört — fortfor arkitekten i sina tankar

— att en Sigismund Littow stupade i slaget vid Klissow

1702. Han har troligen varit kavallerist; det har varit

hans svärd. Se här en inskrift på andra sidan af klingan:

Ne cede usquam — vik aldrig 1 Kort och begripligt ;

ett äkta karolinskt valspråkI Nej, denna klinga är för

god att begagnas som eldgaffel. Jag vill hänga henne

åter på hennes rättmätiga plats.

Han gjorde så. Men de två polska sablarna, hängde

de icke för en timme sedan på deras knaggar? Nu voro

de nedtagna och ställda på golfvet mot väggen. Det var

knappt troligt att de kunnat nedfalla af sig själf, och

arkitekten hade ej hört det minsta buller.

— Aha — sade han muntert — här har jag åter

min tomtegubbe! Han vill låta mig »das Grusen lernen».

Tålamod, min gubbe; du skall dock slutligen visa ditt

fagra ansikte 1 Denna sabel tyckes vara en värdig

stridsbroder till Sigismund Littows huggvärja. Hvilken

förfärlig pamp, enkom smidd att klyfva en järnklädd ryttare

från hjälmen ända till sadelknappen! Han låter ej mera

draga sig, han har rostat fast vid den murkna slidan...

Ah, slidan brast nära fästet! Låt se — JAG... —

resten oläslig. JAG? Förträffliga valspråk för den

mänskliga själfviskheten! Huru mycket människoblod

har du druckit, ohyggliga stål? Och likväl — ja, också

du passar min hand, som vore du gjuten för den. Bort

med dig 1 Hvilken demon frestar mig hvar gång jag rördessa gamla rostiga järn, likasom hade min hand varit

född för dem och ett dunkelt öde fäst mig vid dem?

Hängen nu fredligt på er knagg, och intet vidare ofog,

det förbehåller jag mig!... Men hvarmed skall jag nu

fördrifva tiden? Min rock för en bok, om det också

vore Garsus och Moderus eller sagan om Lunkentus och

sjumilsstöflarna!

Denna önskan förblef ouppfylld. Litbau framtog, i

brist på bättre, sitt res-etui och roade sig att göra ett

utkast till den fasad, hvarmed han ville pryda det nya

Linnais. Vidpass en timme förgick under detta arbete,

utan att något anmärkningsvärdt föreföll, och ljusen

ned-brunno.

Denna tystnad och nattens enslighet blefvo slutligen

enformiga. Naturen uttog sin rätt; blystiftet sjönk ur

vår hjältes hand, hans hufvud lutades mot bordet;

han sof.

Men hans sömn var uppfylld af oroliga drömmar.

Än red han med den polska sabeln i stridstumultet; än

rände han huggvärjan genom tyrannen assessor Jakob

von Littow. Än såg han densamma gestalten i hvita

tröjan och med det svarta håret, och hon bar den

lefvande Anna Littows drag; än sjönk under honom

Linnais i jorden; än sprängdes han i luften med en

krutkällare; än stupade han i slaget vid Klissow; än brast

isen under honom och Ringa på sjön; än lutade han

sig mot den lossnade balustraden på taket och störtade

ned i djupet; än såg han sin farfar, höljd i en vid

regnkappa, smyga mellan träden i Linnais park; än återvände

ånyo densamma hvita gestalten, slog sina armar omkring

hans hals och tryckte honom hårdt till sitt kalla liflösa

hjärta... Slutligen kände han tydligt hennes sakta, men

isande andedräkt mot sin kind.. .Denna föreställning blef så liflig, att arkitekten

vaknade. Ena ljuset hade fullkomligt nedbrunnit, det andra

flämtade matt i pipen. Men vid detta bleka flämtande

sken, som hvarje sekund omväxlade med en djup skugga,

såg han en syn, som kunnat isa blodet i ett mindre

modigt hjärta än hans. Tätt bredvid honom satt vid

bordet en gestalt, af hvilken han endast kunde urskilja

ett blekt, förfallet ansikte med ett par små genomträngande

skarpa ögon, som stadigt betraktade honom. Gestalten

satt honom så nära, att dess kalla fuktiga andedräkt

verkligen vidrörde hans brännande kinder.

Carl Lithau var, som vi redan sett, ingen lättskrämd

man, men denna syn var, efter alla hans drömmar, så

sällsam, att han några ögonblick förblef orörlig, för att

öfvertyga sig om ej äfven gestalten hörde till dessa

drömbilder, hvilka nyss gycklat för hans utsväfvande

inbillning. Men han* kunde ej längre betvifla dess

verklighet. Skepnaden, hvem det än månde vara, satt där

lika orörlig som han och fortfor att betrakta honom med

dessa stela, men hvassa ögonkast, hvilka genomborrade

honom som nålar.

Slutligen reste han sig, fast besluten att ställa en

fråga till denna objudna gäst, men frågan dog på hans

läppar. Gestalten reste sig på samma gång som han; i

detsamma föll den slocknande veken in i pipen, och han

befann sig i det djupaste mörker, genom hvilket endast

en svag dager af månskenet bröt in från fönsterna.

Tändstickor voro vid denna tid väl icke alldeles

okända, men föga i bruk. Man såg någon gång allehanda

obekväma apparater med svafvelsyra brukas som

lyxartiklar för att upptända eld, men i öfrigt begagnades

allmänt flinta och fnöske. Medan Lithau letade efter

dessa förnödenheter, som funnos i hans res-etui, såg han,till sin ytterligare förvåning, en flamma tända sig i ett

hörn af rummet och antända ett nytt ljus, som befanns

på bordet. Vid det ovissa skenet af lågen såg han

samma gestalt, som nyss betraktat honom, eller rättare

en hand, som tände ljuset, och ögonblicket därefter var

rummet fullkomligt upplyst. Men med detsamma var

äfven gestalten försvunnen. Intet spår af någon lefvande

varelse utom han själf kunde upptäckas i rummet.11. Bekännelsen inför vår Herre.

Det gick arkitekten Carl Lithau liksom mången annan

med vårt kallblodiga nordiska lynne: först när faran

var öfverstånden, infann sig skrämseln. Först när ljuset

brann på bordet och allt syntes oförändradt omkring

honom i kammaren, tyckte han sig vara fullkomligt vaken

och kände huru blodet ett ögonblick vek från hans kinder.

Men det var också blott en af dessa ofrivilliga känslor

som allt vårt förnuft ej kan undertrycka, och nästa

ögonblick bemannade sig den unge mannen ånyo.

— Vore denna varelse utan kropp, skulle jag ej

sett dess skugga på sänggardinen, ej hört dess steg öfver

golf vet, ej känt dess andedräkt mot min kind, sade han

lugnande till sig själf. — Låt oss se åt. Genom yttre

dörren kan skepnaden ej ha inkommit; den är fast

tillreglad. Blå kammaren har ingen annan utgång än

trappan till taket; alltså måste här finnas en tredje

ingång; men hvar?

Och han anställde för tredje gången en noggrann

undersökning i hela rummet, men utan att upptäcka mer

än en misstänkelig omständighet.

Ena dörren till det stora ekskåpet, hvilket varit så

stadigt stängdt vid hans första inträde, var nu halföppen.

6. — NoveUer. III.Genast rann honom hofmästarens varning i minnet: hak

ögonen på det gamla skåpet! Dessa ord måste ha haft

en anledning. Här låg kanhända nyckeln till gåtan.

Lithau öppnade den tunga massiva ekdörren och

kann skåpet från golf till tak inredt med lådor och

afdel-ningar. Största delen af dessa förvaringsrum voro

uppfyllda med samlingar af olika slag: mineralier, snäckor,

ägg, sigiller och gamla kopparmynt. I några få lådor

funnos buntar af gamla papper: rättegångshandlingar,

faste- och köpebref, kvittenser, kontrakter; vidare några

bref, till större delen med order på leveranser för svenska

armén i Fredrikshamn, Borgå och Helsingfors under 1741

års krig; slutligen proklamationer, afskrifter af tal och

verser samt några tryckta visor, hvaribland den ryktbara

sagan om Grålle. Skåpet innehöll påtagligen en del af

Linnais gårds gamla arkiv, och Lithau tvekade om det

tillkom honom som främling att intränga på detta

familje-område. Men hans nyfikenhet syntes honom så

fullkomligt berättigad genom de sällsamma omständigheter

som föranledt undersökningen, att alla betänkligheter

måste vika, och han fortsatte sina forskningar.

Öfversta lådan till vänster fäste hans

uppmärksamhet, emedan hon var till en liten del utdragen, då

däremot alla de öfriga voro tillskjutna. Han utdrog

henne fullständigt; hon innehöll endast papper af samma

slag som de föregående. Men det förekom honom som

vore hon något kortare än de öfriga. Han steg därför

på en stol, lyste med ljuset inåt tomrummet och

upptäckte innerst en liten frånskjuten klaff. Han vidrörde

klaffen; den gick tillbaka i sin fogning och tycktes då

utgöra en oskiljaktig del af den fasta skåpväggen. Han

utdrog den åter, instack handen och fann en förträffligt

dold lönnlåda. I denna låda befanns endast en liten gulpappersbunt, omlindad med en svag urblekt tråd;

ingenting mer.

Arkitekten Lithau tvekade ännu, om han borde

tillegna sig en familjehemlighet, okänd måhända för gårdens

nuvarande ägare. Det syntes honom oädelt att missbruka

den gästfrihet han åtnjöt i Linnais gård, och han beslöt

att öfverlämna detta så omsorgsfullt bevarade papper

oläst åt dess rättmätige ägare, öfverste Littow.

Men i det att han ville lägga papperet tillbaka i

lönnlådan, brast den murkna tråd, med hvilken det varit

omlindadt, papperet föll till golfvet, och när han upptog

det, föll hans blick på namnet Lithau. Det rörde alltså

hans egen familj; han tvekade icke längre, han ansåg

sig hafva rättighet att dela hemligheten, och han

läste följande märkvärdiga historia, hvilken ömsom

färgade hans kind med hög rodnad, ömsom med dödlig

blekhet.

* Bekännelse inför vår Herre.

Jag Jakob, som kallar rgig von Littow och bär

detta namn af hela världen obestridt, bekänner härmedelst

frivilligt för mitt samvetes skull och emedan jag känner

min sista stund nalkas, att jag med svek och orätt

till-egnat mig detta namn, som mig icke tillkommer och

hvilket jag med den lede frestarens makt och tillskyndelse

frånröfvat den rätte ägaren af samma urgamla namn

med alla dess titlar och värdigheter. Dock emedan jag,

för mänsklig svaghets skull, icke kan det fördraga, att

mitt svek skall under min lefnads tid uppenbart varda,

nedlägger jag denna bekännelse i den fördolda lådan af

mitt ägande stora ekskåp, som för närvarande befinnes

i gröna kammaren af Linnais gård; låtande härmed på

Guds skickelse bero, om denna bekännelse någon tidskall i dagen komma och varda dem som kalla sig

mina efterkommande till skada och nesa, men de

rättmätige innehafvarne af namnet Littow till ära och

upp-höjelse.

Jag bekänner alltså härmedelst, så sant jag hoppas

förlåtelse för mina många och stora synder, att jag är

född den 14 Februari år 1699 i Nöteborgs fäste i

Inger-manland, där min fader var skräddare och hette Jakob

Lithau, hvilken släkt af ålder varit ansedd stå i

skyld-skap med Littowska släkten. När moskoviten med stor

härsmakt bröt in i landet och belade detta fäste, hvilket

skedde på höstsommaren år 1702, blef jag med min

moder skickad undan till Riga och var där intill dess

ock denna fästning år 1710 belädes af fienden, då jag

flydde med min moder till Stettin. Under tiden var min

fader blefven död i fångenskapen. Och hände sig strax

vi voro komne till Riga, att min moder fick under sin

förplägning den unge Jakob Littow, hvars fader stupat

vid Klissow och hvars moder var död i Polen; varandes

vid den tiden unge Littow och jag allenast på fjärde

året gamla, och sex veckor var han äldre än jag. För

de stora krigsoroligheterna den tiden kom ingen af hans

fränder på många år att honom efterfråga, hvarför ock

min moder honom i lång tid i egen fattigdom underhöll,

och då han kommit så ung"till oss, visste han intet af

sin släkt, utan trodde min moder vara hans egen moder,

hvilket, med likheten i namn och ålder, ingaf henne den

syndiga tanken att oss båda förväxla, i mening att

bereda mig, hennes egen son, i framtiden en stor

upp-höjelse. Så att alltsom vi bland främmande människor

växte till, begynte hon gifva mig ut för den rätte Littow

och den andre för hennes son med namnet Lithau; ej

heller visste vi gossar själfve annat än att så rätteligenvar. Detta byte gick än mera för fullt i Stettin, där vi

båda i skola gingo, han som Lithau, jag som Littow.

När jag var tjugutvå år gammal, dog min moder i Stettin,

men när hon på sitt yttersta låg, kallade hon mig till

sig och sade: så och så är det, du är min son, fastän

du bär den andres namn. Utan mig skulle han i nöd

och elände förgången vara; jag har räddat hans lif, och

till lön har jag hans namn för min egen son behållit.

Gud förlåte mig att jag så har gjort, men det hafver jag

allt för din skull så bedrifvit. Görandes du sedan

därmed hvad du har samvete till.

Detta var blefvet en svår frestelse för en ung man

om tjugutvå år, den där vant sig att som en förnäm

herre uppvakta den durchlauchtiga och välborna

pommerska adeln och var som sådan med erfurcht ansedd.

Hade min fosterbroder varit tillstädes, torde hända att

jag hans rättmätiga arf, som ock intet annat var än

namnet och några gamla värjor, gifvit honom igen; men

nu var han denna tiden bortskickad till Finland, och

jag såg honom sedan aldrig för mina ögon. Mig blef

ock den pommerska stranden till slut för vederspänstig,

efter jag fruktade nachspelet, om någon på denna sidan

hafvet skulle mig sett i Riga, då jag ännu ingen adelig

junker var eller hette. Jag reste alltså till Sverige och

Finland, sedan jag begrafvat min moder, och vardt många

vidriga ödens kasteboll, så att jag fuller en tid måste

uppehålla mitt lif med skräddande, såsom min fader;

men till slut vardt jag en förnämlig herre till Linnais

gård, vinnandes konglig majestäts ynnest, och alltsedan

i Stettin höll jag namnet von Littow, för att yttermera

göra en mur mellan mig och den släkten Lithau.

Mina mångfaldiga senare lefnadserfaringar vill jag

här intet förmäla, allenast att jag vid femtio års åldertog till min äkta maka Anna Ahlekors, som blef min

ofärd och Herrens gissel för mina synder, i thy att hon

vardt mig otrogen för Carl Jakob Lithaus skuld, hvilken

var äldste son till min förre fosterbroder, den jag

be-svikit hade. Och nämner jag detta allenast för att han

som kallas min son, eller hans efterkommande (därest

det skulle behaga Gud att låta detta papperet komma i

deras händer), må sig ödmjuka för den förunderliga

skickelse, som låtit sonen ovetandes hämnas den

missgärning jag mot hans fader begått och allt sålunda ett

stort brott genom ett ännu större gäldadt varda. Och

må alltså du som läser detta, om du är en Littow, ditt

namn både med största rätt och med största orätt bära.

Det hafver kostat en hel släkt dess arfvedel, men Anna

Ahlekors ära och lif och mig väl hundra tusende

hjärte-kval, så att på denna tiden intet namn är så hårdt

förbrutet och så dyrt återköpt, som detta Littowska namnet.

Dock hafver jag läst i stjärnorna, som efter Guds vilja

förutsäga kommande ting, att af detta onda fröet ännu

skall uppväxa en Gud och människor välbehagelig stam,

allenast de båda förskingrade och hvarandra vedersakande

grenarna af Littowska namnet, den med ära borna och

den med synd befläckade, i en ärbar förening

sammanknytas. Fördenskull nedlägger jag denna bekännelse i

besagde förvaringsrum till ett vittne för eftervärlden,

be-kräftandes allt detta med mitt namn och insegel, hvilket

ock härhos bifogade dopattest till fullo intygar. Men

på det ingen må tro att jag i någon sinnesförvirring

bekänt och nedskrifvit hvad allenast af något slags

inbillning och samvetets pino mig ingifvet vore, hafver jag

det bevittna låtit af kyrkoherden i denna församling, efter

det han på sitt ämbetes ed på sig tagit att icke för någonlefvande uppenbara hvad här ofvan skrifvet står. Gud

vare mig nådig och styre allt till det bästa.

Linnais den 17 November 1767.

Jakob von Littow,

assessor.»

(Sigill)

Jämte detta papper fanns en dopattest, daterad

Nöte-borg den 16 Februari 1699, samt ett så lydande intyg:

»Att ofvanstående är af assessoren herr Jakob von

Littow af fri vilja och med fullkomlig sinnesredighet

uppsatt samt inför mig erkändt såsom rätt och

sanningsenligt, intygas:

Linnais som ofvan.

Ulrik Gabr. Arosenius.

Kyrkoherde i N. N. församling.»12, Den enträgnaste frlaren.

Den morgonsömniga novembersolen hade ännu icke

rosenfärgat trädens toppar i Linnais park, när redan

den gamle hofmästaren Holming, åtföljd af en piga med

kaffebrickan, tassade uppför trappan till gröna kammarn,

för att afhämta den unge gästens kläder till borstning

och stöflar till blankning. Det var något ovanligt att

hofmästaren, som gärna tog sin värdighet i akt, nu i

egen person nedlät sig till denna underordnade

tjenst-göring; men den hederlige mannen hade drömt idel

spökhistorier och kände sig vid uppvaknandet besvärad

af en utomordentlig nyfikenhet att få veta hvad under

natten månde ha tilldragit sig i det farliga rummet. För

hvarje trappsteg han uppklef, syntes det honom allt

sannolikare att »prefekten» torde fått dela major

Winter-loos besynnerliga öde att flyttas i sömnen till dammen

i parken (hvilket denna årstid icke varit något

synnerligt prof på Linnais’ gästfrihet), ifall icke den stackars

unge karlen vid detta laget kunde befinnas hufvudlös

i sin säng, hvilket för gårdens anseende varit ännu

be-dröfligare.

— I sådant fall — tilläde Holming visligen vid sig

själf — är det väl onödigt att besvära sig med kaffetDEN ENTRÄGNASTE FRIAREN

89

och stöflarna, men något bör man göra för sina

medmänniskor. Drumlar hon där med brickan, människa!

Emellertid hade hofmästaren knappt inkommit i yttre

rummet, innan Lithau, som hörde stegen, öppnade den

tillästa dörren och mötte de ankommande fullklädd och

lifslefvande. Han hade tvättat sig med kallt vatten

för att dölja spåren af en sömnlöst genomvakad natt,

men hans ovanliga blekhet undföll icke den skarpsynte

trotjenaren.

— Gud bevare så nådig prefekten ser afsigkommen

uti hviskade hofmästaren, förtroligt blinkande. — Du

kan hämta hit mera ved, Lovisa — jo jo, veden är slut,

här har behöfts mer än en brasa i natt. Får jag vara

så dristig och fråga hur det står till?

— Excellent. Jag har sofvit som en gök i ett

ugglebo. Tillstå, min kära Holming, att både ni och

major Winterloo hade en försvarlig sticka, när ni sågo

syner i gröna kammarn.

— Hm... man skall inte inbilla mig att det är så

alldeles på rätt. Hvarifrån fick nådig prefekten tredje

ljuset? Här funnos ju bara två.

— Det tredje fann jag gömdt under bordet.

— Så så. Gömdt? Månntro det? Och den gamla

pampen där, med hvilken nådig barons stamfar, kejsar

Jagiel, slagits under Jerusalems förstöring — han har

vändt sig bakfram, ser jag.

— Det roade mig att se på honom. Jagiel, säger

ni? Jag förstår...

— Sängen är så godt som orörd 1 Hm... gamla

räfvar luras inte så lätt. Det blir nu ljusa dagen;

nog kan prefekten så gärna tillstå för mig att han

grasserat med fan. Det kan hända den bästa, det har

ju händt mig.— Hör på, Holming; när ni låg här i gröna

kammarn, såg ni verkligen den som ni nämnde?

— Det var en fråga I Så sant jag här står. Om

han var karl eller kvinna, det skall jag inte så noga

säga. Men härifrån skåpet kom han.

— Är ni säker på det?

— Tvärsäker. Jag har varit trettio år här i huset

och aldrig öppnat det skåpet med min hand. Men

därifrån kom han.

— Öppna det nu, så får ni se hvad där är.

— Jag skulle öppna skåpet i gröna kammarn! Tackar

ödmjukast; nådig baron själf har aldrig öppnat det. Det

finns bara en som det gjort i min tid, och han måtte

väl vara snäll smed, efter han har én så het ässja.

— Är ni säker på att baron Littow aldrig har

öppnat detta skåp?

— Jag måtte väl det, efter här aldrig har funnits

någon nyckel därtill, så långt jag kan minnas. Nådig

baron hade engång en smed här, för att uppdyrka låset.

När karlen slitit ut alla dyrkar han hade, ville han

damma till dörren med yxen, men nådig baron förbjöd

det och sade: det må då vara, jag gör intet med det,

efter det är för ovigt att flytta.

— Men jag säger Holming att nu är det öppet,

fortfor Lithau, som inom sig blef allt mera öfvertygad

att skåpet stod i en naturlig förbindelse med spökerierna

uti gröna kammarn.

För att bevisa sina ord, fattade han uti skåpdörren,

som han före hofmästarens ankomst lätt tillskjutit,

men se, dörren var åter järnfast tillsluten och motstod

alla de försök han med hela sin styrka gjorde att

öppna den.

Hofmästaren log triumferande.— Tillstå ändå, att hin är slugare än vi båda

tillsamman, småflinade han. Nå nå, jag säger ingenting;

vill nådig prefekten hålla den saken tyst, så gärna för

mig. Men nog har han sett det som grasserar här, och

det var väl att han slapp för så godt köp. Och efter

jag ser att stöflarna ej behöfva borstas (här har visst

varit något svart borstfä i natt), så understår jag mig

säga att nådig baron är längesedan uppstigen, om

prefekten vill tala med honom. Den främmande grefven är

som bäst hos baron.

— Bra, bra, jag kommer snart ned — och Lithau

begynte åter gå, som han gått flera timmar, med än

snabba, än långsamma steg öfver golfvet, öfverläggande

inom sig hvad bruk han borde göra af den farliga

familjehemlighet, hvilken nyss på ett så hemlighetsfullt sätt

blifvit honom anförtrodd.

Under tiden hade den kurländske grefven, som

ämnade resa på morgonen, redan tidigt fått inträde i

öfversten baron Littows sängkammare, och mellan dem hade

ett samtal uppstått, hvars början läsaren lätt kan ana

af fortsättningen.

— Vårt nordiska lynne, herr grefve, är icke nog

lifligt att efter blott få timmars bekantskap decidera sig

för ett val, som afgör vår hela lefnads lycka. Jag ber er

vara öfvertygad att min dotter, liksom jag, uppskattar

äran af ert anbud, men för närvarande...

— Tillåt mig säga herr baron: fröken Anna är för

ung för att själf kunna fatta ett beslut, och hon skall

utan tvifvel öfverlämna åt er faderliga vishet att bereda

hennes framtida lycka.

— Jag behöfver ej diktera min önskan, herr grefve.

Min dotter är vid de år, då en flickas hjärta ärsjälfständigt nog, äfven i sina nycker, för att ej låta

ens en far befalla öfver dess känslor.

— Ej ens för hennes egen lycka?

— Det ges ingen sann lycka utan kärlek. Och min

dotters ovanliga karaktersfasthet låter mig föga hoppas i

detta afseende.

— Herr baron, låt oss lämna romangrillerna och tala

om verkligheter. Ett ord, fröken Anna lyder, och min

omsorg blir att eröfra hennes hjärta, sedan ni skänkt

mig hennes hand.

— Jag har redan haft äran uttala mina principer,

och jag finner intet skäl att ändra dem.

— Törhända, när herr baron lär känna mig bättre.

— Förlåt mig — jag tviflar därpå.

— Men jag är fullkomligt säker därpå. Tillåt mig

berätta herr baron en ganska gammal historia. En af

herr barons förfäder, Sigismund Littow, ryttmästare vid

en finsk skvadron, upptog år 1701 den 30 December ett

lån af fyra tusen dukater hos bankirhuset Samuel Geldern

& Comp. uti Danzig. Denna summa ...

Öfverste Littow rodnade.

— Denna summa — afbröt han — upptogs

visserligen af ryltmästaren Littow, men icke för egen, utan för

svenska kronans räkning, till uppsättande af en ny

skvadron kavalleri under det då pågående kriget.

— Tillåt mig erinra att skuldsedeln behörigen

utställdes i Sigismund Littows namn, med hans underskrift

och sigill, och att densamma, ehuru den efter

ryttmästa-rens död året därpå protesterades af hans rättsinnehafvare,

likväl formligen bevakades både då och sedermera tid

efter annan af huset Samuel Gelderns rättsinnehafvare.

Denna skuldsedel, herr baron, är icke betald, och skall

utan allt tvifvel utdömas, ifall processen ånyo göresanhängig. Dess belopp utgör för närvarande, med mer

än hundratrettio års räntor och otaliga

rättegångskostnader, omkring en million rubel banko i ryskt mynt,

eller något däröfver, om jag minns rätt.

— Det har, som jag tog mig friheten anmärka,

blifvit tillräckligt utredt, att huset Gelderns arfvingar i

denna fråga äga att vända sig till svenska kronan; och

för öfrigt kan jag ej inse något samband mellan huset

Gelderns anspråk och det ämne, hvarom vi nyss samtalat.

Grefven steg upp och såg på sitt ur.

— Eh bien — sade han vårdslöst — tiden förgår,

och jag önskar ännu denna förmiddag bese ett par

egendomar några mil härifrån. Hvilket samband mellan två

så olika ämnen? Naturligtvis intet. Jag ville blott en

passant låta herr baron veta, att det för närvarande är

jag, som innehar vidpass hälften af huset Gelderns

anspråk och äger fullmakt af de öfrige arfvingarne att

utsöka hela beloppet. Au revoir. Tillåter herr baron,

att jag vid återresan i morgon tar mig friheten göra ett

kort besök?

Öfverste Littow mätte den djärfve främlingen med

en blick af vrede och stolt förakt.

— Jag trodde mig ha att göra med en adelsman,

sade han, och jag finner en köpman. Här, min herre,

är dörrn. Innan ni en annan gång gör er det fåfänga

besväret att öppna denna dörr för att köpslaga om en

fröken Littows hand, råder jag att ni ser er väl för, ty

på anbud af denna beskaffenhet öfverlämnar jag åt mina

betjenters ridspön att svara ...

* — Köpslaga? Fi donc, min bästa baron; anser ni

mig nog blind att betala en hel million för en liten

landt-fröken af det slag som jag gratis kan plocka på hvarje

kvist? Men aktningen för er person, fruktan att totaltruinera er — och en passande morgongåfva... Ni skall

besinna er till i...

Den fine herrn fick icke tala till punkt, innan

han kände sig gripen i skuldran af öfverstens kraftiga

arm och utan krus utledd till trappan, där en släde

väntade honom, till stor förvåning för den gamle

hofmästaren Holming, som blef ett vittne till den nyss så

firade gästens snöpliga afresa.13. Valet mellan de två.

Yidpass en vecka hade förgått sedan arkitekten Lithau

ankom till Linnais gård. Hofrådinnan Winterloo

med sin son hade återrest till Syrjänkoski; den

kur-ländske grefven hade ej vidare hörts af. Dagarna hade

förgått under byggnadsplaner och kostnadsförslag för de

stora förändringarna, som skulle vidtagas nästa vår;

kvällarna under förtroliga samtal, därvid, sällsynt nog,

ingen annan främmande nu under menföret besökte

det gästfria Linnais. Inga spökerier hade vidare oroat

gårdens unge gäst, hvilken genast följande dagen

inflyttade i det rum som vid hans ankomst beboddes af

grefven.

Den förtrolighet, som så lätt uppstår i den tätt

slutna kretsen af en herrgård på landet, hade närmat

Lithau till familjen på Linnais. Man hade å ömse sidor

lärt känna och högakta hvarandra. I denna lilla krets

af fyra personer, där guvernanten m:lle Triste-Ruban

anspråkslöst intog femte platsen, fanns i själfva verket

så mycken redbarhet, bildning, behag och talanger, att

ingen förlorade, men alla vunno på den närmare

bekantskapen. Men oaktadt den välvilja, den förekommande

artighet, hvilken Lithau rönte af alla familjens medlemmar.och just i de ögonblick, när förtroligheten tycktes

växa ända till vänskap, hände ibland att en viss kylig

känsla lade sig mellan dem. Då blef öfverstens hållning

plötsligt rakare, fröken Anna förstummades och nedslog

ögonen, arkitekten sökte ord och drog sig tillbaka. Endast

fröken Ringa förblef oförändrad, lika glad, lika barnslig,

och skickade då, som hon sade, Mefisto att »apportera

konversationen».

Lithau bar något inom sig, som mer än engång

betog honom lusten att skämta, och det var medvetandet

af den olyckliga familjehemligheten, hvarom sannolikt

alla de öfriga ännu voro fullkomligt okunniga.

För-gäfves hade han bemödat sig att finna ett passande

sätt att meddela öfversten denna hemlighet; redan den

förödmjukelse han fruktade att bereda sin gästfrie värd,

så snart denne erfor att en främling, en Lithau, vore

i besittning af ett dokument som satte hela familjens

bestånd i fråga, hindrade honom hvarje gång att våga

ens en anspelning på förhållanden af så ömtålig

beskaffenhet, i hvilka han dessutom med rätta kunde anses

som partisk.

Ett eget öde tycktes härvid komma honom till

hjälp och själfmant leda samtalet på dithörande ämnen.

Lifligt intresserad af sin utmärkta familjs historia,

återtog öfversten de senare kvällarna, när han närmare lärt

känna sin gäst, den afbrutna läsningen af faderns

me-moirer och var nog artig att därvid meddela främlingen

en del af hvad läsaren förut känner från den första

kvällen, då vi gjorde familjen Littows bekantskap. Mycket

blef härigenom klart, som Lithau förut endast anat; men

i samma mån försvårades äfven bekännelsen att han

om den besynnerlige trettonde afkomlingen af Jagiels

ätt visste mer än öfversten själf. Det förekom honomsom lade öfversten med aksikt en viss tonvikt på sägnen

om Katarina Szistovo och den polske sadelmakarens

son. Det var klart, att äfven i vår tid ingen fröken

Littow skulle tillhöra en man af låg börd, och kanske

minst af alla en Lithau!

Dock sådant är människohjärtat, att en tanke, som

kanske annars aldrig fallit en ung man med själfkänsla

i hågen, just därför att den syntes så omöjlig, nu

ständigt återkom, så mycket han än bemödade sig att

undertrycka en så farlig föreställning. Den flyktiga

spådomen i assessor von Littows bekännelse rann honom

ständigt i minnet; han kunde knappt värja sig från den

uppfattningen att ett hemlighetsfullt öde fört honom,

just honom, till besittning af gröna kammarns hemlighet

och utkorat honom till ett redskap att återförena dessa

brutna och fientliga grenar från samma stam, af hvilka

den ena därförutan nödvändigt måste krossas, om

sanningen någonsin komme i dagens ljus. Och då irrade

hans blickar från den ena till den andra af dessa

älskvärda unga systrar, från Anna till Ringa, från Ringa till

Anna, och i det tysta djupet af hans eget klappande

hjärta uppsteg åter och åter den sällsamma frågan:

hvilken af dem?

— Dåraktiga fråga! sade han till sig själf. — Vet

jag väl om någon af dem kan besvara min kärlek?

Och än en gång flögo hans blickar från den

svartlockiga, mörkögda, stolta fröken Anna till den ljusa,

gladlynta, barnsliga Ringa, och så åter tillbaka; från nattens

stjärnor till morgonrodnadens löjen, från högheten till

oskulden, från flickan med den djupa och starka själen

till flickan som endast hade ett hjärta i knopp — ty så

hade han redan lärt känna de två. Men valet syntes

honom lika omöjligt som målet.

7. — Noveller. III.— Hvardera ak dem kan skapa ett lifs lycka —

sade ban till sig själf — men hvem skapar min?

I ett af dessa tvekans ögonblick kom m:lle

Triste-Ruban med några kanavamönster och bad arkitekten

välja efter sin smak det vackraste af dem, hvilket hon

ville arbeta till julen. Den stackars flickan kunde knappt

mera dölja det intryck, som gästen på Linnais gjort i

hennes känsliga hjärta alltfrån de första vanliga

artigheter han sade henne vid middagen efter skridskofärden.

Och då hon i hvarje annat grannskap än fröknarna

Littows kunde anses för en ganska behaglig person och

Lithau, af deltagande för hennes beroende ställning,

fortfarit att visa henne en aktningsfull uppmärksamhet, var

det icke underligt att denna uppmärksamhet både af

henne och af fröknarna tolkades annorlunda än den

verkligen menades.

Fröken Anna satt då med ett pärlarbete vid

sybordet, och Ringa var sysselsatt med att klippa

silhouetter, Lithau valde ett mönster och erhöll till

belöning en blick, mer tacksam kanhända, än erkänslan

för en så ringa tjenst hade rätt att vara, då han i

detsamma tillfälligtvis såg upp och mötte en blick af Anna,

så mörk, så sorgsen och hotfull på en gång, att denna

blick trängde honom genom själen. Det var blott

tjugondedelen af en sekund, och Annas ögon sänktes genast

åter till arbetet, men denna hastiga blick var en blixt

i mörkret, den skingrade all ovisshet, den afryckte

slöjan ifrån ett ungt hjärtas med yttersta omsorg begrafna

hemlighet.

M:lle Triste-Ruban misstog sig troligen om den

förlägenhet som röjde sig i hennes riddares drag, ty hon

gillade hans val med ett strålande uttryck af ömhet och

sällliet, som på detta håll lyste igenom en lättare slöjaoch uppfyllde Lithau på engång med ledsnad och

medlidande öfver den stackars flickans förlåtliga misstag.

Han uppstod något tvärt och gick till fröken Ringa, den

enda neutrala person, till hvilken han nu kunde vända

sig, ty öfversten var icke då tillstädes.

Ringa mötte honom på halfva vägen och utbad sig

frimodigt att för ett ögonblick få disponera hans hufvud.

Därpå tog hon ett ljus, lät hans skugga falla i profil på

tapeten och utropade triumferande:

— Jag har lyckatsI Jag har fått honom!

Utan att gifva akt på systerns missnöjda min, visade

hon därpå en förträffligt lyckad silhouett af Lithaus

manliga hufvud, med den raska, något höga hållning af

nacken, som gaf det en så bestämd karakter.

— Anna — fortfor hon — påstod i går att jag

ej kunde klippa arkitektens silhouett, utan att

arkitekten visste af det; men se nu själf! Är det likt,

eller hvad?

Alla måste erkänna att likheten var fullkomlig.

Endast m:lle Triste-Ruban anmärkte att pannan ej var

tillräckligt hög och minen något för dyster.

— Det kommer sig däraf — sade Ringa — att

arkitekten just var upptagen af att dechiffrera ma bonnes

mönster, när jag klippte honom. Vid ett så tråkigt

arbete kan man ej annat än se dyster ut. Hade jag

klippt honom när vi möttes på isen och han ej hittade

hem, skulle jag varit tvungen att klippa näsan en linie

längre, och det hade gjort profilen betydligt muntrare.

Svaret behagade ej m:lle Triste-Ruban. Men Ringa

hade tyvärr vuxit från hennes förmaningar, och där

återstod intet mer att göra.

— Jag tycker ej om silhouetter, yttrade fröken

Anna, för att afbryta ämnet. — Bilder utan ögonlikna människor utan själ och ytor utan innehåll.

Sil-houetter äro de ensidigaste bilder jag vet. De ge oss

hälkten af en form och knappt skuggan af en karakter;

de upphöja näsa och haka till det märkvärdigaste hos

en personlighet och bli därigenom karrikatyrer af deras

original.

— En karakter, fröken Anna — sade Lithau —

röjer sig, där den finns, i hvarje del af ens personlighet.

Det finns människokännare som kunna säga er hvem

ni är, utan att någonsin ha sett mer än några rader af

er hand.

— Är arkitekten också en sådan människokännare?

— Jag vill ej påstå det; men jag önskade gärna

vara det. Man undviker därigenom många misstag.

— Och många illusioner?

— Det är möjligt. Men jag föredrar illusionerna,

ty utan dem vore lifvet en ödemark.

— Och jag föredrar sanningen, fortfor Anna med

en stolthet som klädde henne förträffligt. — Hellre en

klar, om också bitter verklighet, än ett dåraktigt

gäckande hopp.

Lithau försökte läsa i hennes blickar, men hon

betraktade honom stadigt och outgrundeligt. Slutligen

smålog hon och sade:

— Medgif ändå att er människokännedom stundom

liknar astronomens tub: ju närmare han söker draga en

fixstjärna inom sin synkrets, desto mindre och

oförklarligare synes hon honom.

Stjärnor ha privilegium att gäcka våra

forskningar, svarade arkitekten undfallande. Han ville ej

drifva tvisten in på ett vådligt område.

Men Ringa, som missförstod hans första yttrande,

var ej sinnad att släppa honom för så godt köp.— Efter arkitekten kärv épå i händerna * sade hon,

så var god och spå mig! Här lir min hand!

— Jag anar att ma bonne önskar- er om samma

grace, inföll åter Anna, måhända oöfvéri?igclt, ty det lät

elakt, mot hennes vana. / /

Den förnäma tonen skärpte i sin tur Litfraus-$yar.

— Fröken Ringa gör min ringa insikt en alltför* J

stor heder, genmälde han.. Men antag att jag är en : ~

spåman; tror ni väl att jag behöfver. er vackra hand för

att säga er hvem ni är och af hvilket silke parcerna

spunnit er lefnadstråd? Det lyckas mig kanske någon

gång att läsa äfven — i stjärnorna. Tillåt mig därför

börja med fröken Anna. Jag läser i hvälfningen af

hennes ögonbryn att hon aldrig skall dela Katarina

Szistovos öde.

Anna rodnade.

— Det var ett mediokert horoskop, yttrade hon,

men jag antager det som ödets beslut.

— Än jag då? utropade Ringa. Blir det min lott

att älska en sadelmakare och dö i ett kloster?

Spåmannen teg ett ögonblick. En ny känsla

strömmade in i hans själ, likt den man erfar när vårens första

fläkt andas in genom den öppnade rutan.

— Jag vet ej — svarade han — hvem fröken

Ringa engång skall älska, men jag läser i löjet på dessa

läppar och den ännu ofödda tåren i dessa ögonvinklar,

att hon skall blifva lycklig och älskad tillbaka. Hennes

lif liknar solskenet; man kan ej fatta det, ej måla det,

ej med ord utsäga det; och likväl förstår ett barn hvad

det är...

— Nej, nu slingrar arkitekten sig undan; det var då

ingen spådom alls, anmärkte Ringa brydd. Så mycken

möda, som jag gifvit mig att porträttera arkitektens näsa,hade väl förtjent en . b6tr& belöning än solsken och

vackert väder. *\ "

— Behåll xtei;- fröken Ringa, och när skuggorna

komma, skairsoTbakenet endast klarare lysa genom molnen.

— Mfcn hvad spår då arkitekten åt ma bonne?

; *-VVJåg läser i hennes -hvita hand att hon en dag

>skVl" få orden »pour le mérite».

" Den stackars goda Triste-Ruban sökte förgäfves

utgrunda meningen af denna spådom. Men då hon

verkligen hade utmärkt hvita händer, föll det henne in att

arkitekten ville säga henne en artighet, och med denna

tröstande tanke gick hon upp till sitt ensliga rum, för

att hela natten drömma rosende framtidsdrömmar.

Lithau kastade en förstulen blick på Anna och tyckte

sig märka spåret af en sönderpressad tår i hennes

innersta ögonvrå. Kanske bedrog han sig, ty hela hennes

hållning den öfriga delen af aftonen var mycket lugn,

jämn, artig, men något kylig tillika.

Hans val var i alla fall afgjordt nu. Nyckfulla

hjärta! Just därför att denna stolta flicka älskade honom,

vände sig hans hjärta från henne till den andra, som

icke kände kärleken mer än hon kände sorgen och som

kanske aldrig skulle samtycka att binda sitt flyktiga väsen

vid hans. Anna Littow skulle bli hans, så prinsessa hon

var, det visste han nu, ty dämmaren för hennes stolthet

låg likt ett öde uti hans hand; men för denna visshet

bleknade ock hennes tjusning. Ringa åter skulle icke

fråga hans namn, endast sitt hjärta, och detta hjärta var

ännu en bok utan titelblad. På dess första hvita blad

ville han inskrifva sitt namn och lyckas i hvad han själf

förklarat omöjligt — att binda solskenet. "14. En million.

Dagarna gingo. Två veckor hade körflutit sedan

arkitekten Lithaus ankomst till Linnais, och ännu

dröjde han kvar. Hans egentliga arbete var slutadt,

men han dröjde kör att uppgöra en kull ständig ritning

till den nya byggnaden. För att säga sanningen, hade

detta arbete likaså väl kunnat utköras hvar som helst

ekter ett gikvet program, men ökverste Littow anhöll som

en väntjenst, att det# måtte utköras under hans ögon.

Oaktadt en viss körnäm ökverlägsenhet ännu stundom

kramskymtade bakom ökverstens gästkria artighet, ja

oaktadt svårigheten att körlika en upprorisk känsla ak

stolthet med klangen ak det borgerliga, det fientliga

namnet, hade den unge mannen stigit allt högre i sin

värds ynnest, och hans sällskap hade blikvit kör

öfver-sten ett behok under de långa höstkvällarna. För sina

döttrar var baron Littow fullkomligt trygg. Det koll

honom icke in, att detta dagliga körtroliga umgänge med

en ung man af så ringa ställning i samhället, vore han

också än mera talangkull och bildad än arkitekten Lithau

verkligen var, kunde medföra någon våda för kröknarna

Littows lugn.Men i samma mån som öfversten visade sin gäst

en allt öppnare vänskap, i samma mån tycktes döttrarna

draga sig mera tillbaka. Allt slutnare och stoltare blek

den mörkögda Anna, och likasom hade hennes starkare

själ inverkat på den yngre systerns flyktigare lynne, blef

äfven Ringa de senare dagarna tystare än förr och

undvek med en viss skygghet den förra förtroligheten. Den

skämtsamma tonen, de glada spratten hade upphört, och

själfva Mefisto lyckades ej alltid numera att »apportera

konversationen».

Lithau märkte detta, och hans egen icke ringa

stolthet uppreste sig mot tanken att möjligen anses som en

öfverflödig person. Hvarje afton beslöt han att resa

följande dag, men hvarje röorgon beslöt han åter att stanna.

Gröna kammarns hemlighet tyngde hans bröst; han hade

ännu ett ord otaldt med familjen på Linnais, och detta

ord stannade kvar på hans läppar likasom fastskrufvadt

med järn.

En dag satt han som vanligt vid sitt arbete, och

öfversten satt vid hans sida, öfverläggande om de

prydnader som borde anbringas på husets hufvudfasad, då

dörren raskt öppnades och in trädde oförmodadt den

kurländske grefven.

Öfversten kände i ögonblicket sitt blod koka, men

han beherskade sig och frågade kallt hvarmed han kunde

vara till tjenst.

— Behagar herr baron förunna mig några

ögonblicks enskildt samtal? frågade grefven ogeneradt, likasom

hade han ej den minsta hågkomst af att engång förut

ha blifvit visad på dörren.

— Hvad herr grefven har att säga mig kan gärna

sägas i denne herres närvaro, svarade öfversten, så mycketmer som jag ej vill uppehålla herr grefvens dyrbara tid

med ett längre besök.

— Som ni behagar, svarade grefven vårdslöst. Det

blir i alla fall ingen hemlighet länge. Ni vet, herr

baron, att Sigismund Littows arfvingar aldrig kunnat

framvisa något kvitto såsom bevis att de fyra tusen

dukaterna verkligen skulle blifvit använda för svenska

kronans räkning.

— Ni bedrar er. Detta bevis har två gånger varit

företedt för domstol i denna process af assessor Jakob

von Littow, men saknade då ännu en behörig verifikation

från svenska riksarkivet. Sedermera har detta kvitto

förkommit.

— Detta kvitto har aldrig funnits till, herr baron,

eller ock har det varit oäkta, och som bevis därpå, se

här ett bestyrkt utdrag af juden Salomon Ruths i Danzig

bokföring, hvaraf befinnes att Sigismund Littow, dagen

efter sedan han uppburit de fyra tusen dukaterna af

huset Geldem, likvjderat en sin privata skuld till Ruth

ungefär af lika belopp. Sedan jag sist hade äran besöka

Linnais, har jag från Danzig efterskrifvit detta nyligen

upptäckta ovedersägliga bevis att er anherre verkligen

lyftat de omtvistade medlen för eget behof. Men innan

jag begagnar mig inför domstolen af ett intyg, som" utan

allt tvifvel måste lagligen binda er till skuldens betalande,

har jag föredragit att enskildt vädja till er ridderliga ära.

Om det äfven vore möjligt att hädanefter lagligen bestrida

en skuld, om hvars riktighet ni måste vara moraliskt

öfvertygad, så är jag förvissad att er heder som

adelsman ej skall tillåta er det, och jag ber nu att få veta

hvad ni beslutar.

Öfversten stod slagen af bestörtning. Huru han

än granskade det olyckliga papperet, som skulle totaltruinera honom, kunde han icke finna något skäl att

be-tvifla dess riktighet. Det var i laga form bevittnadt, och

därunder sågs magistratens i Danzig sigill. Grefven hade

dessutom med klok beräkning förstått att vidröra hans

ömmaste sida.

— Mitt beslut är snart fattadt, svarade öfversten,

mycket upprörd. — Ingen Littow har ännu dagtingat

med sin heder, och är skulden äkta, vill jag betala

den med hela min egendom. Den torde icke fullt

satisfiera er, men mera kan ni icke begära. Jag

protesterar icke beloppet, endast olagliga räntor och

lag-sökningskostnader.

— Ni vet, herr baron, att efter lägsta värdering kan

beloppet icke understiga en million rubel i ryskt banko.

Är ni beredd att erlägga denna summa?

— Förskaffa mig säker utredning om skuldens

belopp, och Linnais är ert. Ni kan vara belåten med denna

revanche. Är det något vidare, hvarmed jag kan vara

till tjenst?

— Några ord enskildt, om ni tillåter.

Lithau stod upp för att gå.

— Jag ber er, blif kvar, sade öfversten. Denne

herre har intet att säga mig, därvid er närvaro kunde

vara på något sätt hinderlig.

Grefven bet sig i läpparna.

— Herr baron, sade han, jag behöfver icke upprepa

mitt förra förslag, men ni borde nu inse att det är

dikteradt af det renaste intresse för er familj. Jag

är beredd att förgäta ett missförstånd, hvars motiver

jag måste högakta, och jag räcker ännu engång min

hand till försoning, såsom det anstår tvenne

ridders-män.

Öfversten brusade upp.— Tvenne riddersmän! upprepade han, vändande

sig till Lithau. — Denne karl är, på min ära,

oförskämd. Jag har kastat honom på dörren för det att

han vågat föreslå mig att köpa en fröken Littows hand

för en lumpen million, och i stället att ränna mig värjan

genom lifvet, hvilket hvarje adelsman i hans ställe

skulle ha gjort — ifall en adelsman kunnat nedlåta

sig till en sådan handel — i stället kommer han ännu

engång, liksom intet passerat, och bjuder mig handen

till försoning! Han en riddersmän! Vet ni, herr

arkitekt, hvad han förstår med denna försoning? Han

är öfvertygad att, sedan han ryckt ifrån mig mitt sista

brödstycke, skall jag utan tvifvel med glädje förnedra

mig nog djupt att kalla honom min svärson — att

uppoffra mitt barn åt en eländig schackrare, hvilken köpt

sig adelig sköld och grefvetitel för några hundra dukater

af någon tysk småfurste, som behöft penningar för att

underhålla sina mätresser. Och denne lakej, hvilken bär

sitt namn som ett livré, utan att därmed ha vunnit annat

än glittret, han kallar sig en riddersmän!

Grefven närmade sig försiktigt till dörren. Han hade

påtagligen skjutit bom och tänkte i god tid på reträtt.

Men Lithau, som redan en stund skarpt fixerat honom,

trädde nu beslutsamt emellan och stängde återvägen.

— Med herr barons tillåtelse tar jag mig friheten

fråga denna person, som kallar sig grefve Spiegelberg, om

det är han själf som förfärdigat magistratens i Danzig

sigill och öfriga underskrifter, eller om han låtit tillverka

beviset på spelbanken i Homburg.

Grefven sökte förgäfves bibehålla sin förträffliga

kon-tenans.

— Herre, utropade han, tror ni er ostraffadt kunna

insultera en man som jag?— En man som nil upprepade arkitekten föraktligt.

Det är tid att ni afkastar masken, herr Spiegelbergl

Redan er första anblick väckte hos mig dunkla

hågkomster om en viss äfventyrare, som jag händelsevis såg

under mina resor för fyra år sedan. Numera är jag

fullkomligt säker på atjt ej ha bedragit mig. Ni bar den

tiden ingen grefvetitel, herr Spiegelberg; ni är yngre son

till grefven af samma namn, ni har fått en god

uppfostran, ni tjenade vid Grodno husarregemente, men ni

vansläktades, ni tvangs af edra kamrater att taga afsked

för det att ni spelade falskt...

— Hvad understår ni er...

— Jag har strax slutat. Från denna tid blef ni

spelare till profession, en simpel lycksriddare, som af

sin tidigare bana endast behöll jargonen och som för

ombytes skull reste i egenskap af kollektör för ett

frankfurter lotteri. Se där edra verkliga relationer till

huset Geldern; men ni ville exploitera dem till er fördel

och förbättra er ställning med ett lysande parti. Ni har

åter spelat falskt, det är er metier, men denna gång har

ni tappat.

Främlingen förde ursinnigt handen till bröstfickan,

men han blef förekommen.

— De- där gamla konsterna kan ni lägga af; de

brukas ej här i Finland — och med dessa ord

bemäk-tigade sig Lithau ett par små, i fickan dolda puffertar,

afsköt dem i kakelugnen och återgaf dem därpå åt

deras ägare. — Ni gör klokt i att se er om efter

dörrn, tilläde han, ty ni är van att bli utkastad. Jag vill

minnas att trappan i Homburg var litet högre än här.

— Jag är huset Gelderns agent och skall ruinera

er till sista kopeken! ropade för detta grefven

ursinnigt.— Ni kan spara er allt besvär, ty utom att

danziger-intyget är falskt, kan baron Littow när som helst visa

det kvitto, som öfverflyttar Sigismund Littows skuld på

svenska kronan ...

— Bevis! bevisl

— Det skall fås, när domstolen så önskar. Med

herr barons tillåtelse ger jag er tio minuter att förfoga er

utom Linnais område. Dröjer ni en minut längre, skall

man fråntaga er danzigerpapperet och låta undersöka det

på ort som vederbör...

För detta grefven tog hastigt till fötter. Men gamle

Holming, som troligen lyssnat och nu såg mannen för

andra gången affärdas med mera brådska än artighet,

kunde ej afhålla sig från ett pojkstreck. Det var kram

snö, och gårdens pojkar höllo just på att bekriga

hvarandra.

— En hvit slant åt den som skickar herrn där en

god boll i ryggen! hviskade Holming åt de närmast

stående.

Desse läto ej säga sig detta två gånger, och ett

hagel af snöbollar nedslog öfver den förbittrade

flyktingen.

— Det fick han för att han gaf sig ut för grefve.

Liksom vi ej visste hur en grefve ser ut! mumlade den

aristokratiske trotjenaren, i känslan af sin harm öfver

ståndets förolämpade värdighet.

Baron Littow tryckte arkitektens hand.

— Ni har demaskerat en skurk och lättat en ärlig

mans hjärta, sade han. Men det kvitto ni omtalade

finns icke.

— Det finns, herr baron!

— Det är icke möjligt. Jag har sökt det i tjugu år.

— Det finns i ekskåpet uti gröna kammarn.— Huru? Ni har... det vill säga, någon har

öppnat ekskåpet? Jag körsökte engång körgäkves öppna

det, och då jag ak ett gammalt inventarium visste att

det endast innehöll min farkars mineralsamlingar, lät jag

det förblifva orördt.

— Det innehåller äfven papper af vikt, och bland

dem det saknade kvittot, behörigen verificeradt. Ni kan

vara lugn för Sigismund Littows skuld, i händelse huset

Geldern finner för godt att fullfölja sina anspråk.15. Jaromir på Borotins slott.

Roar det arkitekten att följa mig till gröna kammarn,

så vill jag genast låta uppbryta skåpet, sade

öfversten baron Littow t^ll sin unge gäst.

Lithau följde honom. Gårdens smed försedde sig

med nödiga verktyg, och sedan man förgäfves profvat

alla möjliga nycklar och dyrkar, befalldes smeden att

använda våld.

— Det gör mig ondt om den gamla möbeln,

yttrade öfversten. Så långt någon minnes tillbaka har

den stått här i orubbadt bo och åtnjutit sina privilegier

som en medlem af familjen. Men en drake får den

icke vara, som gömmer fördolda skatter till förfång för

sin herre.

— Om han visste hvad denna möbel gömt! tänkte

Lithau, och hans hjärta klappade med häftiga slag.

— Apropos, bästa herr arkitekt — vänta ett

ögonblick, smedi — det faller mig något in. Ni har ännu

icke sagt mig, genom hvilken tillfällighet ni, ensam bland

alla Linnais invånare, fått tillträde till drakens gömma.

Känner ni kanske en slagruta, nog stark att utan

hof-tänger och kofötter öppna ingången till drakens håla,

så skall det vara mig kärt. Ni tiger? Skulle dettaskåp händelsevis stå i sammanhang med de ryktbara

spökerierna här uti gröna kammarn?

— Jag kan icke neka att jag misstänker det,

svarade Lithau leende.

— Således ett skäl mera att besvärja draken, om

det ock måste ske med skarpt stål. Men hvad ser jag?

Min stamfars stora sabel utdragen ur sin slida och

blank-skurad såsom jag aldrig sett den förr! Holming ... hvad

har han tagit sig för, gamle narr?

Holming bedyrade att han förr ville röra vid

glödande järn, än vid detta durchlauchtiga vapen, och han

kunde så mycket mindre begripa hvem som understått

sig att göra det, emedan kammaren varit stängd och

han, Holming, haft nyckeln, alltsedan prefekten låg uti

rummet.

— Den som fejat värjan må säga sitt namn, om

han finner för godt, men inte är det så omöjligt att

gissa, mumlade den gamle trotjenaren med en skygg blick

omkring sig, ehuru det nu var ljusa dagen.

Öfversten hörde honom knappt. Han hade nedtagit

den polska sabeln och granskade reliken med synbart

intresse.

— Här — sade han — är min stamfars namn

Jagiel, hvilket han vid dopet erhöll efter sin herre och

storfurste. Det var förut endast till hälften läsligt; nu

ser man det tydligt graveradt på klingan. Och här —

dessa tolf pilar på andra sidan. .. besynnerligt! Jag har

aldrig förr blifvit dem varse. Ni bör veta, min unge gäst,

att dessa pilar stå i samband med en familjetradition;

jag skall kanske en annan gång berätta den, om det roar

er. Holming, ditt nöt, hvem har skurat sabeln?

— Nådig baron borde gissa hans namn, svarade

hofmästaren med en högst löjlig grimas, som skulle gifvasvaret utseende ak ett skämt, men tillräckligt yppade att

sagesmannen själk var af annan mening.

Öfversten skrattade.

— Arkitekten känner kanhända Grillparzers

sorgespel »Stamfrun», Die Ahnfrau? Anna berättade mig att

Weylandts tyska teater gaf det förliden vinter i

Helsingfors. Påminner arkitekten sig alla de spökerier, som

drefvo sitt ofog kring röfvaren Jaromir, första natten han

tillbragte i grefve Borotins slott?

— Jag minns dessa scener mycket väl.

— Jag föreställer mig hvilken agreabel natt

arkitekten måste ha tillbragt med dessa minnen här uti gröna

kammarn. Linnais är i sanning ej ovärdigt att passera för

ett spökslott, och att döma efter hvad här passerat, kunde

ni, utan att vara röfvare, anse er för en verklig Jaromir.

En blixtlik ingifvelse genomkorsade Lithaus själ.

— Om herr baron läst pjesen, minns herr baron

kanske anledningen hvarför Jaromir så vid sitt första

besök invecklades i slottets olyckliga hemlighet och

mar-terades med alla dess skräckscener, sade han tvekande.

— Jag vill påminna mig att Jaromir var den gamle

grefvens rätte son, som blifvit i sin barndom bortförd af

röfvare.

— Vore jag vidskeplig, herr baron, kunde jag anse

mig äga någon dylik anledning att vara ihågkommen af

Linnais spöken ...

— Det säger ni, på min ära, med en min, som...

Öfverstens dittills leende uppsyn mörknade. — Bryt upp

skåpet! utropade han tvärt.

Lithau förstod honom. Baron Littow hade

ihåg-kommit hans farfar.

Smeden använde nu hela sin armstyrka och lyckades

slutligen uppbryta dörren, likväl ej utan att en betydlig

8. — Noveller. III.spillra lösbröts och medföljde I&set. Sk&pets inre

be-fanns oförändradt i samma skick som Lithau sett det

om natten. Samlingarna och papperen funnos i lådorna.

Äfven Sigismund Littows verificerade kvittens fanns ganska

riktigt bland papperen. Öfversten förvånades öfver den

mängd af för Linnais viktiga dokumenter, som här

förvarades.

— Jag har alltid trott — sade han — att dessa

handlingar förkommit under 1788 års krig. Det är herr

arkitekten jag har att tacka också för denna upptäckt.

— Icke mig, herr baron, utan det hemlighetsfulla

väsen som besöker detta rum. Jag ber att skåpet må

noga undersökas, ty jag har anledning tro att det kunnat

öppnas inifrån och att en person kunnat vara dold

därinne.

— Det är mer än jag kan begripa, anmärkte öfversten.

Dörren sluter så tätt till dessa lådor, att knappt ett ark

papper får rum däremellan. Men låt oss utdraga lådorna.

Lådorna utdrogos. Man undersökte bakväggen af

skåpet. Den tycktes vara fullkomligt fast och stod

dessutom så nära väggen, att omöjligen någon kunnat vara

dold där bakom.

— Gå er väg, Holming, och tag smeden med er,

befallde öfversten tankfull. — Snart därpå var han

ensam med Lithau i gröna kammarn.

— Arkitekten är en man utan fördomar, och jag

tillhör ej heller dem som taga alla amsagor för banko.

Men jag tillstår att dessa upptåg förvåna mig. Jag kan

ej tillåta att någon del af mitt hus är en skådeplats för

historier som påminna om spökerierna på Anjala. Vill

ni ha godheten beskrifva för mig hvad som tilldrog sig

den natt ni befann er i detta rum? Det torde kanske

leda oss något på spåren.Lithau omtalade nattens äfventyr, likväl utan att

ännu nämna något om assessor von Littows bekännelse,

hvilken han bar i sin bröstficka.

— Jag kan ej få ur mitt hufvud att den gamle

räfven Holming har någon del i allt detta, fortfor

öfversten. Har ni ej något skäl att misstänka honom?

— Efter allt hvad han berättat både före och efteråt,

har jag all anledning att tro honom stå i komplott med

spökeriema; men jag tillstår att jag ej kan inse något

rimligt motiv därtill.

— Inte jag heller, om ej lusten att spela en viktig

person. Låt oss nu undersöka blå kammaren och

plat-formen på taket.

De båda herrarne begåfvo sig dit. Det var en klar

vinterdag; man kunde, oaktadt den svaga dagern från

inre rummets enda fönster, tydligt urskilja alla föremål.

Men intet misstänkeligt kunde upptäckas hvarken i

kammaren eller på taket. Endast ett svagt inbrändt ärr,

liknande spåret af en hästfot, syntes däruppe uti de

halfmurkna plankorna, som utgjorde golfläggningen af

det platta taket.

— Jag skall låta borthyfla det dumma märket, sade

öfversten förtrytsamt. Det har sannolikt uppkommit när

järnledstängerna i balustraden smiddes, hvilket skedde

hemma på Linnais, men det ger folket anledning till

allehanda skrock ... Kom, låt oss gå ned. Det är

någonting obehagligt i dessa rum. Mot min vilja förekommer

det mig som skulle vi omgifvas här af osynliga varelser.

Men jag måste veta hvad det är som drifver gyckel med

oss; jag vill sofva i natt uti gröna kammarn.16. Ett vinterfälttåg,

Det var i början ak December. En nyfallen snö och

en klar vintersol lockade Linnais invånare ut i det

fria. Kapten Winterloo hade bjudit hela familjen på

middag, och emedan de händelser, hvilka omtalas i de

föregående två kapitlen af denna historia, passerat på

morgonen och förmiddagen, var det nu tid att begifva

sig på väg, emedan man hade inemot en svensk mil

öfver sjön till Syrjänkoski.

— Jag hoppas arkitekten har ingenting emot att

blifva m:lle Triste-Rubans riddare? frågade öfversten i

skämtsam ton, medan stora sufletten, förspänd med två

ståtliga hästar, körde fram på gården och efterföljdes af

en liten vacker kasansk släde, förspänd med Linnais

bästa trafvare.

Och utan att afvakta svaret, tog öfversten plats

med sina båda döttrar i den stora sufletten, under det

att den stackars guvernanten, häpen öfver sin lycka,

satte sig väl påpälsad uti den mindre släden. För Lithau

återstod intet val. Han satte sig bredvid sin dam och

fattade tömmarna.

Under andra omständigheter hade detta arrangemang

synts onom så själffallet, att något annat knappt kunnatkomma i fråga. Men nu retade det i hög grad hans

medfödda stolthet. Det förekom honom som en tydlig

fingervisning för att utmärka det af stånd, hvilket åtskilde

honom från de högborna fröknarna, och på samma gång

läste han i öfverstens skämtande ton en anspelning på

hans förmodade inklination. Ingenting retar så mycket

som farhågan att synas löjlig i deras ögon, hos hvilka

man önskar att stå i en helt annan dager, och löjlig

var verkligen den unge mannens situation i detta

ögonblick. Han vågar lyfta sina blickar ända till en fröken

Littows hand, och man anser honom betagen i fröknarnas

guvernant, man visar honom till och med den

förolämpningen att gynna hans förmodade böjelse, och han är

tvungen att underkasta sig detta, medan hon som han

älskar placeras förnämt i en högre sfer och än vidare

styrkes i det missförstånd som förödmjukar honom.

Denna tanke blef vår unge arkitekt olidelig.

— Hvilken af oss bär den andras öde i sina händer?

sade han till sig själf. — De behandla mig som en

person långt under deras högvälborenheter; jag har i

sanning lust att byta plats med dem, om icke för annat,

så därför att de anse sig stå så högt öfver mig.

Upptagen af dessa tankar, märkte Lithau knappt

att den till allt detta oskyldiga Triste-Ruban, som väntat

och åter förgäfves väntat ett artigt ord af sin stumme

kavaljer, slutligen, för att börja samtalet, frågade honom

hvad han tyckte om utsikten med de vinterklädda granarna.

Efter hand lugnade sig hennes körsven tillräckligt

för att fatta ett beslut, och han visste med sig själf att

han var man att utföra det. Han beslöt göra början

med sin dam för tillfället.

— Dessa granar — svarade han — äro äkta söner

af vår nordiska natur. Det är snö på deras grenar, mensaft i deras kärna. De grönska ännu när allt vissnar

omkring dem. Här i norden skall man icke alltid döma

efter utseendet. Vår eld är ofta is, men vår is är lika

ofta eld.

— Comme je Vaime, ce beau pays du nord!

suckade guvernanten med en blick som ingalunda var is.

— Men ni förstår oss ännu ej, mademoiselle. Ni

vet ej hvilka hycklare vi äro. När vi älska till exempel,

är det vanligtvis dem, hvilka vi minst våga närma oss.

I Genéve skulle man anse en plats i samma släde nästan

för detsamma som ett inklinationsparti.

— Man åker så sällan på släde i Genéve, svarade

Triste-Ruban, förlägen och oviss huru hon borde tyda

denna uppriktighet.

Arkitekten log. Det gjorde honom nästan ondt om

den illusion, hvilken han ansåg som en pligt att förstöra.

— I Genéve är man lycklig, återtog han; man ser

där vintern nästan endast på de snöhöljda bergtopparna.

Här skall ni ofta finna den äfven i hjärtat. Älska aldrig

en nordbo, mademoiselle, han skall bedraga er, och ni

är för god att bedragas.

Den stackars flickan svarade intet. Hon visste ännu

ej hvad hon borde tro om allt detta.

— Så ensam som ni ofta måste känna er —

fortfor han — vore det dubbelt smärtsamt för er att blifva

bedragen, och grym vore den hycklare, som hade hjärta

därtill. Anser ni mig värd ert förtroende, mademoiselle?

— Jag förstår er ej, svarade hon med en rädd och

frågande blick.

— Om ni anser mig värd ert förtroende, så får ni

ej heller vägra att mottaga mitt. Ser ni granen och

björken därborta vid kullen? Man kunde anse dem för

lika höga, och de äro det verkligen. Likväl stå granensrötter djupt ned i dälden, och björken står högt på den

solbelysta kullen. Anser ni det mycket förmätet af granen

att älska björken?

— De äro så olika, monsieur...

— Just därför, ser ni, just därför! Långt borta

härifrån finns en flicka som jag älskar. Hon är blondin.

Triste-Ruban darrade. Hon själf var brunett.

— Hon är blond som en ljusgrön björk om våren,

och hon står på kullen i solskenet, medan jag föddes

djupt i skuggan. Jag sätter värde på ert omdöme,

mademoiselle. Säg mig, är det ett brott att lyfta sina

blickar mot solen?

— Vet jag det, min herre? Råd er själf!

Och den stackars flickan kunde, oaktadt sitt yttersta

bemödande, ej återhålla tårarna, som strömmade utför

hennes kinder. För att dölja dem, vände hon sig bort

och låtsade vara fördjupad i beundran öfver de vackra

utsikterna vid branten af den stora sjön, som vattnade

stränderna af både Linnais och Syrjänkoski. Lithau var

nog grannlaga att icke störa henne. Blott stundom

framkastade han ett vänligt ord till att förklara hemligheterna

af denna stora nordiska natur, och så aktningsfull, så

nästan broderlig var den ton, med hvilken han ombytte

samtalsämne, att hans följeslagarinna ännu ett ögonblick

råkade i tvekan om hans verkliga mening. Kanske

väntade hon att det föregående var endast en fin vändning

för att komma från blondinen till brunetten. Men när

hennes väntan bedrogs, blef slutligen meningen henne

fullkomligt klar, och nu öfvergick hennes sydländska

häftighet, lik ett egensinnigt barns, från tårar till stickord

och från stickord åter till tårar. Allt blef nu afskyvärdt

i hennes ögon, landskapet var trist och enformigt, himlen

grå, kylan odräglig, alla nordbor ännu odrägligare. MenLithau förändrade hvarken min eller ton, låtsade intet

märka och fortfor att lugnt tala om skogen och sjön.

Under tiden åkte han öfver tufvor och stubbar flera

gånger förbi stora sufletten; det var en halsbrytande

färd, men den ystra fålen kände hans starka arm och

lydde tygelns minsta vink. På detta sätt kom man

lyckligt till Syrjänkoski, efter en färd som syntes detta

»inklinationsparti» minst åtta mil lång.

Rosengren, i en för tillfället upplappad kostym, med

en tuppfjäder i hatten och ett par af kaptenens aflagda

ströflar uppdragna ända till knäet, stod vid inkörsporten.

Gården var prydd med granar och den förfallna trappan

med enris. Här visade sig kapten Winterloo i egen

person, utstyrd i uniform, och hjälpte fröknarna sirligt

ur släden, medan arkitekten bjöd sin förskjutna flamma

armen. Hofrådinnan ansåg konvenansen fordra att möta

sina gäster i förstugan och krusade oändligt i dörren,

tilldess att alla de friherrliga voro väl konserverade inne

i salen. Endast arkitekten och hans dam stodo ännu

obemärkta på trappan. Triste-Ruban klagade att hennes

ögon ej kunde fördraga glansen af snön och dröjde några

ögonblick för att fukta dem med eau de Gologne.17. Slaget vid Waterloo.

När hofrådinnan Winterloo kom på det lyckliga

infallet att med en middag comme il faut på

Syrjänkoski söka utplåna det ofördelaktiga intrycket af

hennes sons, kaptenens, senaste bravur på Linnais, tog

hon på förhand ett högtidligt löfte af sin Eusebius, att

han den dagen skulle vara en riddare utan fruktan och

tadel.

— Kom ihåg — förmanade hon — att du är en

Winterloo, på möderne en Ahlekors, och att det beror

af dig själf att blifva en medlem af familjen Littow.

Kaptenen lofvade detta med hand och mun; men

inom sig beslöt han att vida öfverträffa sin mors

förväntan.

Alltså fingo kalfvar och grisar på Syrjänkoski vandra

till slaktbänken, och från den närliggande herregården

Virola inbjödos den gamle halte löjtnant von Weder och

hans lika gamla syster, fröken Renata, till sällskap åt

Littows. Men hvarken Spindelby Snacken, kronofogden

Schreck, länsman Grönfors, eller ens prosten Malander

voro aktade värdige att bjudas, hvilken missaktning för

dessa ortens ofrälse notabiliteter sedan kom att stå kapten

Winterloo dyrt.Syrjänkoski och Winterloos hade till denna gentila

middag uppbjudit allt, för att lysa med en glans som

skulle öfverstråla alla onda tungors hviskningar om deras

förestående ruin. Från Weders hade man lånat de höga

silfverarmstakarna; den bästa hästen hade trafvat till

staden för att förvandlas till viner och specerier. Granar

voro uppställda i salen för att dölja de söndriga

tapeterna; mattorna voro tagna på öppet köp i staden, och

från klockarens hade man lånat helgdagsdräkterna för

»kammarjungfrurna», som dagen förut varit menlösa

pigor, men nu sågos klädda i hvita förkläden, stärkta

kragar och kammar i håret. Mamsell Nyländers kokbok

hade en hel vecka blifvit studerad som auktoritet i den

finare matlagningen, för att upplifva hofrådinnans något

förbleknade minnen, och den goda frun bar samma gula

sidenklädning som gjordes för tjugufem år sedan till den

stora balen i Åbo för kejsar Alexander och kronprinsen

af Sverige.

Emedan platserna vid bordet voro strängt bestämda

af rangen och börden, var det alldeles i sin ordning att

arkitekten Lithau fick sin anspråkslösa plats vid sidan af

sin dam, guvernanten mademoiselle Triste-Ruban. Men

denna plats, som kanske några timmar förut skulle i

hög grad generat honom, var honom nu fullkomligt

likgiltig. Med det fasta beslutet att snart bryta alla dessa

små fördomar i stycken, smålog han åt sitt förra bryderi.

Det förekom honom ibland som om Ringas blickar sökte

honom, men han lät ej störa sig. Den stackars

Triste-Ruban sökte hämnas sitt nederlag, än med en låtsad

likgiltighet, än med ett bitande skämt. Intet bekom

honom; han bidde sin tid och var så lugn, så ogenerad,

som om intet passerat.Man hade nu lyckligen hunnit öfver grisen och

kalfven, när kapten Winterloo med en märkbar

högtidlighet aftorkade sina mustascher och uppstod för att

hålla ett tal. Hofrådinnans hjärta klappade hörbart.

Sanningen att säga, väntade hon, som alla de andra, af

kapten Eusebii vältalighet antingen en kort harang eller

en lång dumhet. Men utgången visade att kaptenen hade

sina luminösa idéer.

Glad och rödbrusig fattade han sitt glas och

föreslog helt korteligen sina ärade gästers skål.

— Men — sade han — i dag har en så stor ära

vederfarits Syrjänkoski, att denna dag skall, ta mig

katten, ihågkommas af våra barn och barnabarn. Mitt

herrskap, vi fira i dag slaget vid Waterloo — jag vill

påminna mig att det var midsommartiden, men det gör

ingenting till saken, alla dagar äro goda nog till att

skörda ära uppå. Ponera att jag är Napoleon; tackar

ödmjukast, hvem i Helsingland har sagt att jag inte

kunde vara Napoleon? Jag ber damerna om förlåtelse

att jag svor, men det skall, ta mig tusan hakar, inte

mera hända mig. Hvad var det jag nu ville säga om

barn och barnabarn? Jo, jag ville allerödmjukast adressera

en skål till min nådiga kusin fröken Ringa, som

uppfunnit slaget vid Waterloo, och förklara — hm, hm —

att hon vunnit bataljen och att jag sträcker gevär —

hm, hm — söta mor är så echaufferad, drick ett glas

champagne för Waterloo! Men för att återkomma till

bataljen, så förklarar jag, Eusebius Winterloo, härmedelst

på min adeliga vapensköld, att jag ger Syrjänkoski den

och den (aj för tusan, nu svor jag igen) och hädanefter

kallar mitt stora herresäte, till fröken Ringas ära, Waterloo;

och krånglar häradsskrifvarn, skall han, så sant jag har

ett godt spanskt rö, få smaka det på sin rygg. Alltså,mitt nådiga herrskap, kapten Winterloo till Waterloo

rullar sig i stoftet för fröken Ringas fotter och dricker

hennes skål, hurra!

— Hurra! säger jag — upprepade den hederlige

kaptenen, när gästerne förlägne läppjade på glasen, utan

att instämma i jubelropet — hurra för ... Rosengren,

din lymmel, fram med gyckelspelet!

De sista orden vände sällskapets uppmärksamhet

tämligen oförväntadt till Rosengren, som af alla krafter

bemödade sig att uppdraga en motspänstig och

härtills af granarna dold gardin i ändan af salen. Detta

lyckades honom slutligen, och se, till sällskapets

förnöjelse visade sig en transparäng, föreställande en tjock

manlig figur, med krona på hufvudet^ på knä för

en lång ranglig och bevingad kvinnofigur, som med

högra handen sträckte öfver honom en kolossal krans,

medan hon med den förskräckligt långa vänstra handen

tycktes fatta den knäböjande i kragen. Kapten

Winterloo var högst förtjust öfver denna pikanta surpris, om

hvilken icke ens hofrådinnan tycktes haft någon aning,

och åtog sig själf mödan att förklara den något

svår-fattliga bilden.

— Idén är min, fast jag själf säger det, men taflan

är målad af Partanen, sockenmålarn, som i sin ungdom

varit gesäll i Viborg. Hjälten där är kejsar Napoleon,

det kan väl herrskapet förstå; han var en smula

korpu-lent, liksom jag, och den nådiga fröken där är segerns

gudinna, som belönar honom med en myrtenkrans och

säger till honom: store Napoleon, du är min fånge, men

det skall du, katten regere mig, inte ångra!

Vid dessa ord blinkade kaptenen menande åt fröken

Ringa, som i hast återfick hela sin skalkaktighet och

förklarade att kusin Waterloo var så lik Napoleon somett bär det andra; där fattades endast den historiska

fracken och den martialiska blicken. Men segerns

gudinna var något för lång i ryggen.

— Hon växer, min nådiga kusin, hon växer af bara

segrar, liksom andra unga damer växa af sötmjölk och

mannagrynsgröt. Hon växer ännu när hon blifvit frui

Sällskapet uttryckte nu sin odelade beundran öfver

den lyckade tillställningen och beseglade sina försäkringar

med en kopp kaffe. Endast hofrådinnans oroliga

krusande och ständigt misslyckade försök att gifva kaptenens

burdusa artigheter en finare vändning läto befara att hon

inom sig önskade hela denna middag och alla dess gäster

med den rätte Napoleon till Sankt Helena.

För Lithau blef det till slut för kvaft därinne. Han

behöfde samla sina tankar till det steg som förestod.

Han begagnade därför ögonblicket, när sällskapet spred

sig i de mindre rummen, påtog sin öfverrock och gick ut.

Middagen hade varat goda tre timmar, och det var

redan länge mörkt. Vintern detta år var tidig och skarp;

ett yrväder hade uppstått på kvällen, föga mindre häftigt

än det som ej längesedan snögade öfver Linnais isar

och Ringas skridskofärd. Detta minne hade intet

obehagligt. Snöstormen brusade frisk och sval mot den unge

mannens brännande kinder, han njöt däraf ~och följde,

liknöjd hvart han vände sig, den första gångstig han

kunde urskilja i mörkret.

Snart förde honom gångstigen till en hög

skog-bevuxen ås, som ej långt ifrån gården utgjorde sjöns

barrier på denna sida och afstängde dess vatten från de

nordligare sjöarna. Emedan dessa lågo högre, hade ett

smalt strömdrag banat sig väg igenom en däld af åsen

och nedstörtade i en liten, men strid fors, hvaraf

Syrjänkoski hade sitt namn, i den nedanför liggande sjön.Frosten hade ännu icke fått makt öfver denna fors; man

kunde tydligt höra dess sorl genom stormen i

vinterkvällen, och en svag ljusreflex af snön lät till och med

urskilja vattnets blänkande mellan drifvoma, som

betäckte forsens motliggande strand.

Denna tafla, så mörk och stormig hon var, behagade

Lithau. Han uppsteg till åsens högsta kam och hörde

med välbehag vindens sus i de höga furorna. Naturens

dystra storhet fann en genklang uti hans bröst, medan

lifvet i den krets han lämnade syntes honom litet och

betydelselöst.

— Adel? sade han till sig själf. — Hvad är väl

Finlands adel i denna stund? För hvilka stora intressen

går den i främsta ledet? Hvilka stora tankar berättiga

den till en öfverlägsenhet öfver oss andra? Hvilka

frukter, ädlare än andra, uppspira ur roten af dessa

förlegade vapensköldar? Hvilka bragder, mer lysande än

alla de öfrigas, skola ristas en dag på dessa

minnesvårdar? Hvad är Finlands adel?... Hvad den varit,

det vet hvar skolgosse, men hvad den är, det kan jag

vid Gud icke begripa.

— Jag vet en annan finsk adel — fortfor han —

utan annat sköldebref än naturens eviga stämpel af

storhet på dess högborna panna. Det är dessa furor,

som nu så högtidligt susa omkring mig för stormen i

vinterkvällen. Slumpen har sått deras frön på denna ås,

där själfva enbusken står nog högt för att se ned öfver

nejden. Men stode de än i den lägsta däld, skulle

höghetens stämpel vidlåda dem äfven där, och lika djärft,

lika stolt skulle de se ned öfver krypväxterna. Dessa

furor stå dock som en mur emot stormen och skydda

landet; de mottaga blixtarna, de samla omkring sig

molnen till ett välgörande regn, som befruktar nejden.Ak dessa furor göras takbjälkar och masteträd, medan

enbusken vid deras fötter smidigt krökes till tunnband

kring ihåliga storheter. Förlåt mig, baron Littow;

förlåten mig, ädle grefvar och riddersmän — dessa furor

äro nordens, äro Finlands verkliga, enda verkliga adel.

— I skolen ej mera säga mig, att det är de ofrälse

ståndens vanliga afund. Också jag är ju numera en af

eder. Bär jag icke en urgammal adel på fickan den

stund jag behagar? Lika godt, hvad gör jag därmed,

om icke för att nå till höjden af en liten förtjusande

flickas fötter?

— Skall jag begagna mig däraf? Skall jag trotsa

mig till min lycka? Hela familjen Littows öde hvilar i

mina händer. Några gamla pappersblad, blottade för

dagens ljus, och jag frånrycker denna familj dess namn,

dess förfäder, dess adel, dess stolthet, för att svinga

mig upp på dess plats och återtaga hvad mig med rätta

tillkommer. Hvad? Svinga mig upp? Hvilken svart

demon hviskar nu åter denna frestelse i mitt öra? Vore

väl jag en Littow, värd att bära detta urgamla namn,

om jag likt en eländig tjuf kommit till Linnais att stjäla

människors ära och löna deras gästfrihet med deras

undergång? Vore jag värd att älskas af Ringa, om jag ville

tilltrotsa mig hennes hand med vapen dem slumpen fört

uti mina händer?

— Slumpen! Var detta en slump? Var det icke

en nemesis, som befaller mig att hämnas Sigismund

Littows son, min farfader, och efter honom min far och

hela min släkt, som så skändligt blifvit plundrade på

deras rättmätiga arf? ... Nej! Nej! Nej! Denna kväll

är så mörk, denna storm är så hemsk, och onda

tankar födas i mörkret. Jag vill återvända till Ringa,

för att strida om henne, ifall det behöfs, men stridamed de blanka vapen som anstå en man och en verklig

Littow.

Lithau vände sig om för att nedstiga från åsen.

Hans blickar sökte Syrjänkoski gård därborta vid

sjöstranden. Nyss förut hade han sett ljusen glimma i

mörkret; nu såg han dem klarare än förr. Han stannade.

Hvarje yngling har någongång stått, som han, i den mörka

kvällen, blickande till ett fjärran ljus, med den ensliga,

längtande, ljufva tanken: därborta är hon!

Men allt klarare började ljusen lysa från

Syrjänkoski. De små fönstren skeno liksom af eld.

— Kaptenen har något nytt upptåg för sig, tänkte

Lithau och fortsatte långsamt sin vandring framåt.

Men skenet blef slutligen nästan för starkt för att

yara ett skämt. Hela gården var upplyst; en röd tunga

af eld slog ut genom ett af fönsterna; förvirrade rop

hördes tydligt genom stormen och snöyran. Intet tvifvel

mera: skämtet var allvar, Syrjänkoski — nyss kalladt

Waterloo — stod i lågor!

— Littows! Ringa! Granarna i salen! Detta

nederlag i slaget vid Waterloo har Napoleon glömt att

beräkna! — och den nattlige vandrarens steg bevingades

mot den brinnande herregården.CeUECTION

18. Återtåget från Waterloo.

Larm och oväsen, skrik och stoj; kommando krån alla

håll och lydnad krån intet; rop ekter vatten, som

icke kanns, ehuru sjön låg kemtio steg därikrån; tjocka

rökmoln; eldens krasande; det instörtande husets brak;

boskapens råmande; hundarnas tjut; hela nejden vidt

upplyst ak eldskenet och rundtomkring en yrande storm

med tätt snökall — sådan var den tafla som mötte Lithau

vid återkomsten till Syrjänkoski, hvilket han en knapp

timme körut hade lämnat uppkylldt af det muntra stojet

under kapten Winterloos »slag vid Waterloo». Första

ögonkastet sade honom att huset ej mer stod att rädda.

Elden bröt ut under taklisterna, och i salen, där den

först kommit lös, hade mellantaket redan instörtat.

Vi måste beklaga att hjälten i denna historia icke,

såsom hjältars lofliga sed är, hade tillfälle att störta sig

i lågorna af det brinnande huset och rädda en eller

annan ung dam, hvilken därkör ofelbart varit honom

skyldig sin kärlek, med åtköljande hand och .hemgikt.

Det enkla prosaiska körhållandet var, att gårdens samtlige

invånare och gäster rusat hals ökver hukvud ut, baron

Littow med en ak sina döttrar under hvardera armen,

kapten Winterloo med sin mor, löjtnant Weder med sin

9. — Noveller. III.syster, och Triste-Ruban halft vanmäktig buren ak

Rosengren. Fröken Weder hade visserligen kommit ihåg sina

silkverarmstakar och rusat som en furie in i lågorna

under utrop: det är tacken för att man lånar sitt silfver

åt slarfvar, som bränna upp sina gårdar! Hofrådinnan

hade sprungit förbi henne, men stannat af gammal vana

vid farstudörren och krusat och bedt fröken vara så

ämabel och stiga in. Kaptenen hade rusat in efter dem

båda, fått dem under armen och dragit dem ut, därvid

det befanns att fröken bärgat ett par söndriga tennstakar

och hofrådinnan en tom butelj jämte en tom mjölkbunke.

Triste-Ruban hade med all makt velat in efter sin muff,

och Ringa, tapper som alltid, hade barhufvad och i

tunna klädningen sprungit ned till isen efter ett ämbare

vatten. Fröken Anna, ej mindre modig, hade låtit

utsläppa hästarna ur stallet. Löjtnant von Weder hade

fått tag i en handspruta, öfversköljde envist de brinnande

fönsterposterna och kunde ej med någon öfvertalning

förmås att lämna sprutan ifrån sig där hon bättre behöfdes.

Öfversten skickade bud till närmaste gårdar efter hjälp,

och kapten Winterloo trumfade med egen hand om ett

par dröliga pojkar, som gapade på elden, utan att vid

hans kommando röra sig ur fläcken. Men alla voro

emellertid i behåll och utan personlig fara eller skada,

såvida man ej ville räkna att gnistorna bränt hål i

fröken Annas klädning, att fröken Ringa var så våt om

fötter och armar som hade hon bykt kläder, att

Triste-Ruban sotat sina hvita händer och att fröken Renata

von Weder allt fortfarande utöste obegripeligt grofva

tillmälen mot den stackars hofrådinnan för sina förlorade

armstakar, kallande henne en slarfkärra och en

tiggar-höna, hvartill hofrådinnan uppbragt svarade, att sådana

parvenyer, hvilkas farfar varit en simpel häradshöfdingoch hvilkas mor varit en fattig prästmamsell, kunde med

mera egard adressera sig till personer af bättre familj än

de själfva. För öfrigt var hela sällskapet öfversnögadt

som vinterdufvor, och kaptenen svor som en turk att

detta var icke Waterloo, det var återtåget ifrån Moskva.

Lugnad för Syrjänkoskis invånare och mera

kallblodig än någon af de öfriga, lät arkitekten Lithau genast

bilda en kedja af händer från stranden till gården, för

att, om möjligt, rädda de återstående byggnaderna. Det

lyckades icke med vagnslidret, som nedbrann med de där

förvarade åkdonen, men med tillhjälp af improviserade

brandsegel lyckades man slutligen hämma elden i det

ögonblick den uppnådde ladugården och stallet. Allt

berodde på att skydda den närmast under vinden liggande

gafveln, då Lithau, sittande på taket, såg hofrådinnan

med förtrytelse nedrycka en genomvåt matta, som skyddade

hörnet.

— Den är tagen på öppet köp, skrek hon; gå de

här och fördärfva mina mattor!

— Låt trasan ryka! ropade kaptenen, som kom i

rätfan tid för att hindra denna otidiga sparsamhet. —

Hade inte allmänna brandstodsbolaget bortprutat hälften

af gårdens värde, så skulle vi, blixt i min sporre, skratta

åt brasan. Men det kan vara detsamma, en dag förr

eller senare, det skulle ändå gå under Grönforsens

mönsterrulla, stackars Syrjänkoski. Hurra, Syrjänkoski

är perdu, lefve Waterloo! Har arkitekten något att dricka

på taket där?

— Vatten tillräckligt! svarade Lithau, som satt där

öfversköljd från topp till tå.

— Bara vatten, stackars karl! Tolf buteljer

champagne brinna därinne, och vi dricka härute klara

sjövattnet.— Du skulle skämmas, Eusebius, ja skämmas skulle

du! suckade hokrådinnan. Din dumma transparang var det

som tände eld i granarna och bragt oss till tiggarstakven.

— Det kan ännu hjälpas, mamma lilla, svarade

kaptenen godmodigt. Det kan hjälpas, säger jag. Först

dammar jag Rosengrens rygg; det var han som drack

ut fröknarnas halfva champagneglas efter middagen och

glömde segerns gudinna, tills hon tog eld i vingarna.

Och sedan, tum på det, mamma, gifter jag mig med

Ringa Littow! Mera vatten till taket där; nästa mariedag

skall det flöda lika mycket champagne på Linnais, som

det nu flödar vatten på Syrjänkoski.

Halfva gården blef emellertid räddad. Den andra

hälften låg inom ett par timmar i aska. Natten och

ovädret tvungo de husville att tänka på reträtt.

Löjtnant von Weder, en hjälpsam man, bad

Winter-loos följa sig till Virola, en knapp half mil därifrån,

men hofrådinnan var för djupt förolämpad för att antaga

tillbudet och deciderade sig för att följa Littows till det

aflägsnare Linnais. Fruntimmema, hvilkas öfverplagg

brunnit, fingo nöja sig med fårskinnspälsar, lånta från

närmaste bondgårdar, och så redde man sig till aftåg.

Här uppstod likväl en ny förlägenhet. Baron Littows

stora suflett hade brunnit med vagnslidret, dit den nog

öfverflödigt blifvit inskjuten, och man måste fördela sig

på mindre slädar. I den bekvämaste som fanns att tillgå

instufvades hofrådinnan och fröken Anna, medan öfversten

åtog sig att blifva deras kusk. Fruktande att exponera

Ringa för kapten Winterloos grofva artigheter, placerade

öfversten denna gång Triste-Ruban som protegée under

kaptenens beskydd och låtsade icke höra den förbluffade

riddarens burdusa invändning: hvad f-n skall jag göra

med en fransk mamsell?— Hör på, svärkar, månne det inte hampar sig

bättre att jag kår kusin Ringa på min lott? Söta, rara

svärfar, jag skall akta henne som ett löskokt ägg, kortfor

kaptenen, högst missnöjd med sin andel i slädpartiet.

— Kör på, kusin Winterloo, hästarna bli yra, och

m:lle Triste-Ruban är rädd att de skena! utropade

öfver-sten brådskande.

— Rädd att de skena! mumlade Winterloo förargad.

Jag skall, katten förblistre mig, lära henne att skena!

Därpå klatschade han på kampen allt hvad han

förmådde och försvann i snöyran med sin olyckliga

dam, hvars oblida stjärna sålunda lät henne med sina

kavaljerer på detta ka tala slädparti komma ur askan i

elden.

Mot all förväntan fick alltså Lithau Ringa på sin

lott. Den lilla fröken såg för rolig ut i sin svarta

öfver-snögade fårskinnspäls och hoppade muntert i den smala

bondsläden, medan arkitekten tog plats vid hennes sida.

— Det tycks vara vårt öde att ströfva omkring i

yrväder, anmärkte Ringa, ej utan en liten körlägenbet,

som klädde henne körträkfligt.

— Och likväl komma lyckligt i hamn, svarade

arkitekten, i det han lät hästen trakva tätt ekter ökverstens

släde. — Linnais solsken vore ej hälkten så vackert, om

det ej sken ekter mulen himmel, tilläde han. Goda

stjärnor lysa ökver fröken Ringas stigar.

— Om vi ändå hade Mefisto med oss! Jag är rädd

att vi åka vilse i yrvädret.

— Är fröken rädd att åka med mig?

— Inte just det... inte alls; men se huru gnistorna

ännu flyga kring Syrjänkoski!

— Vi skola hålla oss tätt efter öfversten. Fröken

har då alltid sin rätta beskyddare nära.— Jag beklagar arkitekten, som miste sin dam och

vann sä litet pä bytet.

— Jag tror knappt att någon af oss, mademoiselle

eller jag, känner sig missbytt. Vi trätte nästan hela

tiden vi åkte tillsamman.

— Å — hvem skulle våga träta med arkitekten?

— Ser jag då så fruktansvärd ut?

— Inte just det. Men litet sträng. Och hvarom

trätte ni då?

— Om blondiner och brunetter. Jag sade henne

att den jag engång komme att älska, måste vara blondin.

— Hon är likväl en snäll flicka, Triste-Ruban, fastän

vi också träta ibland. Men det är om de irreguliera

verberna, som jag aldrig kan få i mitt hufvud. Och

sedan har jag så rysligt många fel, och hon är så rysligt

fullkomlig.

— Jag tror verkligen att fröken har fel.

— Visst har jag det. Arkitekten borde engång säga

mig alla mina fel. Då vore arkitekten en uppriktig vän,

och så finge jag engång riktigt veta. Jag har ett så

elakt lynne, att jag mest alltid blir ond, när ma bonne

börjar träta.

— Ett barn har lynne, en kvinna hjärta, en man

grundsatser.

— Jag kommer visst aldrig att få något annat än

lynne, svarade Ringa. Ibland godt, ibland elakt, och

mest utan orsak. Vet arkitekten, det gick en rysning

igenom mig, när jag läste baron Motte-Fouqué’s Undine.

En sådan flyktig varelse utan någon riktig själ är

också jag.

— Undine var en elementarande, född utan själ.

Men hon älskade och blef odödlig.

Riddar Huldebrand bedrog henne likväl.— Riddaren var henne icke värdig. Och likväl

uppoffrade hon allt för sin kärlek. Det är icke någon

dålig förebild fröken har valt. Hvarje Undine kan blifva

odödlig.

— Men som elementarväsen kunde hon ej dö förrän

med elementerna. Därigenom att hon älskade Huldebrand,

blef hon en dödlig som vi andra.

— Lefva vi icke mycket längre än elementerna?

Undines saga är lika djup som älskvärd. Läs om den

ännu engång. Denna storm skall lugna, denna jord skall

förgås, dessa stjärnor skola slockna, men den sanna

kärleken dör icke; den följer våra själar bortom evigheterna.

Ringa teg. Det blef en paus, och man hörde endast

bjällrornas klang genom snöyran i skogen.19. Undine och frågan.

När arkitekten Lithau några minuter tigande fortsatt

kärden, krågade han plötsligt sin köljeslagarinna:

— Har kröken något uppdrag till Helsingfors?

Ringa hajade till och utropade:

— Arkitekten skall resa!

Det körekom Lithau som hade mörkret omkring honom

ljusnat vid detta oökverlagda utrop och som hade den

snöhöljda vintriga skogen med ens blifvit förvandlad till

en sommargrön park.

— Jag reser i morgon, svarade han.

— Och kommer tillbaka i vår, för att bygga åt oss?

En fin, sväfvande darrning i rösten sade mera än

frågan.

— Vore Linnais min hela värld, skulle intet kunna

akhålla mig krån att återvända. Men ingen saknar mig

här. Jag reser i vår till Italien och stannar borta i två

år. Vet fröken hvad Italien är för den minste bland

oss, som studerar och älskar en konst?

— Jag förstår att man där kan glömma allt, till

och med sina vänner.

— Icke glömma forna intryck, nej, endast försköna,

endast förädla dem. För att glömma, måste man varamycket lycklig eller mycket olycklig. När man, som jag,

är intetdera; när man, som jag, ställer en fråga till

lifvet och väntar på svar, då är bvarje nytt intryck

endast ett frågetecken till framtiden. Vore jag icke en

man och måste vara det, ville jag vara som ni, fröken

Ringa.

— Aldrig hade jag trott att arkitekten ville byta

med mig.

— Jag säger icke att jag vill det. Men näst det

att eröfra världen med sin kraftiga vilja, skattar jag dens

lott lycklig, som är i stånd att eröfra den med sitt

hjärta.

— Vet ni väl, att det där skulle Anna förstå bättre

än jag. Jag är så rysligt enfaldig. Jag kunde taga det

som en komplimang, och det vill ni ju icke.

— Nej. Jag vill ingenting annat säga, än att ni är

ett barn.

— Förlåt mig... det har jag ofta, och kanske för

ofta, hört af ma bonne.

— Den tid skall komma, när ni vore lycklig att

höra det. Vi andra äro fragmenter; ett barn är allt. Och

därför att ni är ett barn, kan ni också hvad jag icke

kan — glömma!

— Arkitekten skulle ju säga mig mina fel?

— Jag har sagt att ni är ett barn.

— Ingenting värre? Det är ett fel som förgår

med åren.

— Outvecklad, osjälfständig, ett vax för alla intryck,

en lekboll för alla lynnen...

— Fortsätt, jag ber! Det är dock något.

— Jag har sagt allt det värsta jag vet om ett godt

barn, och jag tror det är nog.

Efter en ny paus frågade Ringa:— Är det så säkert att ingen saknar arkitekten på

Linnais ?

— Jag vet ingen som skulle göra det.

— Pappa sätter så mycket värde på arkitekten . . .

— Han skall erhålla en lika god eller bättre

inspektör öfver nybyggnaderna.

— Ingen kan vara som arkitekten, så lika mot alla.

— Fröken Ringa är ju det själf. Fröken vet, liksom

jag, att hvarken stånd, börd, eller ens bildning bestämma

ett människovärde.

— Och sedan ... vi skulle alla vara glada att få

se arkitekten tillbaka på Linnais. Mefisto skall annars

glömma alla de konster arkitekten lärt honom.

— Hvarför nämner ej fröken Triste-Ruban?

— Är arkitekten ledsen för att jag nämnt henne förr?

— Fröken vet ju att det är mig alldeles likgiltigt.

— Förlåt! Jag skall ej mera tala om henne.

— Vi se nu ljusen från Linnais. Om några minuter

äro vi ej mera som nu, två fria väsen, öfverlämnade åt

oss själfva i en öken af snö. Jag skall ej missbruka

öknens rättigheter. Säg till mig: jag fryser! Och jag

skall åka i galopp till den varma brasan på Linnais.

— Men jag fryser inte alls ...

— När dessa drifvor smälta i vår, skall fröken

Ringa höra bofinken sjunga i björkarna och minnas hur

vi engång åkte här in genom snön uti Linnais park. Jag

skall höra näktergalen sjunga i Florens och likväl önska

mig tillbaka till denna snöiga vinterkväll. Jag skall

kanske ångra att jag ej varit fullt uppriktig den enda

gång i milt lif när jag saknat mod därtill. Tillåter mig

fröken göra en enda fråga?

Ringa teg, men släden ilade redan genom grinden

och nalkades stora trappan.— Fråga! hviskade hon hastigt och darrande.

— Kan jag, bör jag komma tillbaka till Linnais?

Släden stannade, Ringa sprang ur. Mefisto var redan

där och hoppade med ett högt språng mot hennes axlar.

— Kom! sade hon hastigt i den vanliga

skämtsamma tonen, bortvände sitt hufvud, att ej skenet från

lyktorna skulle falla på hennes ansikte, och sprang

snabbare än alla de öfriga uppför den höga trappan.

Arkitekten hade hört nog.20. Sista kvällen på Linnais.

Mina herrar! ropade baron Littow från trappan. —

Ett glas punsch skall smaka oss förträffligt.

Välkommen, kusin Winterloo! Jag önskar blott att

anledningen till besöket varit en gladare.

— Hvad punschen angår — svarade kaptenen —

så hade väl jag bort ha den äran att bjuda i kväll,

men, mina herrar, jag vill vara en sadelbruten vallack

utan tänder i mun, om jag rår för det. Fjorton

buteljer brunno i källarn på Syrjänkoski; ouppkorkade,

mina herrar, ouppkorkade, så sant jag tjenat kronan

och äran — såframt inte den slyngeln Rosengren...

Men hvad är det värdt att tala om drucket vin och

tagna kyssar? Gladare anledning? Hm, vi få allt se,

jag skall betänka mig på den saken ... Han är galen

efter mig, han vill bestämdt ha mig till måg, fortfor

kaptenen i lägre ton till sin mor hofrådinnan. — Men

jag biter inte på kroken så lätt som man tror, och

dessutom, hvem vet om jag inte gör honom ett fult spratt

endera dagen?

— Inga sottiser, Eusebius! hviskade hofrådinnan

varnande. Liksom du inte gjort tillräckligt sådana redan

i dag!— Jag? Jo, jag kunde berätta mamma något. Det

är inte så dumt, skall jag säga. Jag skall lära den

högfärdiga baron att placera mig som en dräng hvar han

behagar, men förbannadt flat skall han bli, när han ser

att jag tagit revanche...

— Eusebius! Kom ihåg att vi äro på bara backen!

— Strunt, det hade vi ändå varit endera dagen.

Men vänta bara, jag har gjort en affär. Nå, mamma

får väl veta’t i sinom tid. Nu är jag törstig som en

klockare på ett graföl.

Aldrig hade Linnais något ödsliga salar förekommit

gästerne så varma och angenäma som efter färden i

yrvädret. Öfversten nödgade alla, äkven kruntimmerna, att

genast dricka ett glas punsch som preservativ mot

kör-kylning, och därefter skingrades sällskapet på en half

timme för att göra toilett, ty alla voro mer eller mindre

sotiga, svedda eller vattensköljda efter äfventyret på

Syrjänkoski.

Om en stund samlades man åter vid tebordet, alla

i den lifvade stämning, som åtföljer ett nyss öfverståndet

äfventyr. Kaptenen var vid ett öfverdrifvet lynne och

skrattade oupphörligt åt hemlighetsfulla anspelningar,

som ingen förstod. Hokrådinnan tog dagens förlust

närmare, men fann ett slags tröst i att beskrikva alla de

sköna saker som gått körlorade på Syrjänkoski, allt det

gamla familjesilfret, alla de gamla familjejuvelerna, hela

den rika linnegarderoben och den dyrbara Dianakostymen,

hvilken hennes mor, en född Baggehufvud, burit vid en

maskrad på Haga i Gustak III:s tid — kör att ej tala

om den fina supén kör aktonen, som brunnit i köket,

alla kräftstjärtar, tryffel pastej er etc. etc. etc., af hvilka

nu endast ett sorgligt, men angenämt minne återstod.

Af ven Triste-Ruban var denna afton högst animerad. Närhennes blickar mötte arkitekten, var det med ett slags

mystisk triumk, hvilken denne likväl ej gjorde sig mödan

att uttolka. Han ensam, han och den glada kröken

Ringa, voro i akton tystare än vanligt. Och så förgick

en timme vid tebordet. Därefter föreslog öfversten att

hvila ut efter dagens mödor.

— Jag har låtit bädda åt mig i gröna kammarn —

hviskade han till Lithau — och jag ber arkitekten hålla

till godo med min sängkammare i natt; men det blir

tillsvidare oss emellan. Man tror att arkitekten denna gång

sofver däruppe; Holming ensam känner changementet.

Om det blefve bekant att jag utmanar spökena däruppe,

skulle det blott ge vikt åt de dumma sägnerna, och man

skulle anse mig nog narraktig att tro på dem.

— Behagar herr baron skänka mig några ögonblicks

enskildt samtal? Mina arbeten tvinga mig att lämna

Linnais i morgon.

— Redan? Arkitekten har då ledsnat vid oss? Men

så angenämt det vore för mig att arrestera arkitekten

här öfver julen, kan jag ej vara nog egennyttig att längre

missbruka min gästs tålamod. Vi kunna följas åt på en

stund till mitt champ de bataille i gröna kammarn. Vi

få då vid ett glas gammalt Hochheimer ännu engång

ostörda rådgöra om våra planer.

— Som herr baron befaller.

— Godnatt, mitt herrskap, godnatt, mina barn 1

Sokven godt efter alla våra äfventyr. Arkitekten blir

vårt avantgarde mot Linnais spöken i natt.

Och öfversten kysste hjärtligt sina döttrar på pannan,

såsom han brukade.

— Mefisto, sade Ringa, följ herr Lithau!

Pudeln såg frågande på henne med sina stora

kloka ögon.— Följ herr Lithau, blik hos honom i natt, och vaka

när han sokver!

Pudeln viktade på svansen, till tecken att han

förstod henne, och följde Lithau.

— Flickan är klokare än vi båda, sade öfversten

leende. Hade arkitekten haft Mefisto till allierad den

första natten, så tviflar jag mycket att något spöke vågat

anfalla positionen. Han skall verkligen få vara

skyltvakt i natt.

Sällskapet åtskildes. Snart därpå befunno sig

öfversten baron Littow och arkitekten Lithau framför en nyss

påtänd brasa i gröna kammarn. Vid deras fötter låg

Mefisto, behagligt sträckande sig framför elden, och

mellan dem stod ett litet bord med gammalt rhenskt vin

och två gröna glas.

— Vinet — sade öfversten — är från min salig,

fars källare och bär årtalet 1789. Det är ett

revolutionärt vin, men det har esprit, det bär svenska akademiens

valspråk: snille och smak.

— Vinet är godt. Det är kungligt, ännu icke

republikanskt. Det är Mirabeau, men ännu icke

Robes-pierre.

— Lyckligtvis ej; men också Mirabeau har gått

mången i hufvudet.

— Och franska adeln i benen.

Öfversten skrattade.

— Ja på min ära, vore detta vin franskt i stället

för tyskt, borde det ej finnas i min källare. När dessa

drufvor mognade, upphäfde franska nationalförsamlingen

adelns privilegier. Det är tid att vi göra så vådliga

principer oskadliga och tömma buteljen.

Äfven arkitekten log.— Vore 1789 års principer så lätt tillintetgjorda,

skulle mången seigneur och mången durchlaucht aksvära

nykterheten.

— Vår tid, bästa herr arkitekt, har adopterat hvad

1789 hakt godt och körnuktigt, men återkörvisat det ökriga

till demagogins illusioner. Adeln i våra dagar har aksagt

sig det dåraktiga anspråket att vara allt, men äger det

billiga hoppet kvar att ej därkör reduceras till intet.

— Förlåt, herr baron, en kråga, som kan synas för

mycket uppriktig i min ställning: hvad är adeln i våra

dagar?

— Uppriktighet mot uppriktighet: adeln i våra dagar

är rikets körsta stånd, sköldhållaren för dess ärofullaste

minnen och dess historiska tradition.

— Men hvad är ett stånd, hvilket aldrig uppträder

som sådant i representationen? I Finland, herr baron,

måste ju dess egenskap af stånd redan ha råkat i

glömska.1

— Ståndet står kvar i vår konstitution och äger ett

riddarhus.

— De jure. Adeln anser sig emellertid, hvad herr

baron också riktigt anmärkt, i främsta rummet som en

bärare för den historiska traditionen. Hvad är denna

tradition? Den är hvarken ett stånd eller en korporation,

den är hela vårt statsskick, hela vår kultur, våra lagar,

våra samhällsinstitutioner, våra seder. Så länge adeln

ensam uppbar allt detta — staten, samhället, bildningen,

lagstiftningen, den tongifvande seden — så länge var

adeln verkligen den historiska traditionens sköldhållare,

1 Anm. Man hade på 1830-talet redan förlorat allt hopp

om landtdagar i Finland, där ridderskapet och adeln kunde

intaga sitt ännu i konstitutionen bevarade privilegium som

riksstånd.en obestridlig realitet och ett nödvändigt villkor för staten

och civilisationen. Numera, herr baron, delar adeln denna

ära med alla samhällsklasser.

— Nå på min ära, har icke Mirabeau stigit oss

litet i hufvudet; det är följden af 1789 års drufvor.

Adelskapet, min bästa herr Lithau, hvilar på samma

grund som den legitima monarkin. Det uppställer en

konstant, obestridlig rättsgrund mot alla de slumpens

nycker och opinionernas vindkast, som upphöja andra

medlemmar af samhället. Adeln förnekar numera ingen

capacité att stiga lika högt; men alla andras företräden

äro fakta, tillfälligheter; adelns är en princip, voilä tout!

10- — NoveUer. III.21. Frestelsen.

Uttrycket »bästa herr Lithau» körekom arkitekten mera

förnämt än hans nuvarande retliga stämning kunde

tåligt fördraga. Han fortfor därför något varmare, men

alltid i samma aktningsfulla ton:

— Om något är en slump, herr baron, så är det

bördens företräden. Den enda verkligt konstanta

principen, som äfven den legitima konstitutionella monarkin

numera erkänner, är den personliga förtjensten ..,

— Aj aj, min unge vän, äro vi redan där? Så

hastigt och oförmärkt komma vi från Mirabeau till Camille

Desmoulins, sedan vidare till Danton, så till Marat, så

till Robespierre, tills vi stanna bland sansculotterne.

Från individens personliga rätt ha vi blott ett steg till

folksuveräniteten och republiken.

— Jag är icke republikan, herr baron, långt mindre

jakobin. Jag hyser den största aktning för adeln som

en familjetradition, som den legitima arfsrätten till ett

ärofullt namn. Jag vågar endast betvifla dess framtid

som statsinstitution och dess exklusiva ställning utåt till

öfrige medborgare.

— Godt, herr Lithau, låt oss respektera hvarandras

öfvertygelse och ej tvista om en institution som oss för-utan torde gå sin gifna gång genom seklerna. Enfin,

vi ha ännu något kvar af vårt 1789; låt det icke hindra

oss att öfvergå till vår tid och vårt ämne. Arkitekten

hade ännu något att meddela mig om ritningarna, var

det ej så?

— Ritningarna äro så detaljerade som jag förmått

utföra dem; jag har därom ingenting vidare att tillägga.

Det, hvarom jag utbedt mig ett samtal, är ett ämne som

står i nära sammanhang med herr barons och mina

något olika åsikter om adelns ställning i vår tid.

— Huru? Arkitekten ämnar väl inte skrifva en

bok därom?

— Jag har aldrig känt den ärelystnaden att författa

samhällsläror, men väl att tillämpa dem.

— Jag kan ej fatta hvilken tillämpning...

— Herr baron har med en upplyst mans öppenhet

tillåtit mig en lika uppriktighet. Nåväl: skall herr baron

en dag, vid bortgifvandet af sina döttrars hand, följa

samma strängt traditionella tendenser, som dikterat herr

barons åsikter i det ämne, hvarom jag nyss haft äran

uttala mina?

— Jag tillstår, min bästa herr Lithau, att denna

fråga förekommer mig något oväntad. Jag kan härtill

endast svara, att mitt handlingssätt däri, liksom i öfrigt,

kommer att dikteras af mina grundsatser.

— Och till dessa grundsatser hör att aldrig hedra

en ofrälse, hvem han än må vara, med någon af

fröknarna Littows hand?

— Herr arkitektens fråga är i sanning öppenhjärtig.

Men jag inser icke därför något skäl att besvara den.

Mina döttrar, herr arkitekt, äro inga diskussionsämnen.

— Nej, herr baron; men om jag tillåter mig en

fråga, som kan synas oväntad, så är det emedan jaganhåller om herr barons tillåtelse att söka körtjena en

fröken Littows hand.

Öfversten bet sig i läppen. Denna säkra, fasta,

frimodiga ton hade han icke väntat af en ung man,

som utan börd, utan rang, utan förmögenhet vågade

efter-sträfva en förbindelse med en af landets mest högborna

familjer.

— Herr Lithau — sade han efter någon tvekan och

kanske med en omedveten tonvikt på det ofrälse namnet

— jag hade hellre önskat att en man, för hvilken jag

hyser aktning — tillåt mig säga vänskap — icke försatt

mig i den brydsamma ställning att åberopa

konsidera-tioner, hvilka tvinga mig att...

— Fortsätt icke, herr baron, jag ber er därom (och

papperen brände i arkitektens ficka). Tala icke om

konsi-derationer, när det gäller att mäta ett människovärde!

Jag är icke nog djärf att begära herr barons bestämda

samtycke — jag vet ju icke om jag ens är nog lycklig

att erhålla dens, hvaraf min sällhet beror. Jag begär

endast en tillåtelse att söka göra mig däraf förtjent.

Linnais gästfrihet är mig alltför dyrbar, för att jag utan

herr barons tillåtelse skulle kunnat hysa förhoppningar,

som i min ställning äro ovanliga.

Öfversten påminde sig Ringas ord, då Anna vägrade

lyssna till grefve Spiegelbergs anbud: »emedan hon

älskar en annan», och tog för afgjordt att arkitektens

böjelse gällde hans äldre dotter.

— Jag vill icke afgöra — sade han — till hvilken

grad ungdomens vanliga illusioner kunnat förblinda den

ena eller andra, men arkitekten bör vara nog rättänkande

att inse, det en sådan förbindelse är omöjlig.

Lithau var stolt, mera stolt än en ung man utan

anspråk kanske bör vara, men han fortfor:— Herr baron, slumpen har fört oss till ett rum,

där fordom en adelsman, er farfar, tillbragte det

olyckligaste familjelif. Om börd eller rikedom göra människor

lyckliga, hvad skulle hindrat hans sällhet? Nu anhåller

en man, som saknar båda dessa fördelar, men i stället

är en man med heder och framtid, om er dotters hand,

eller rättare möjligheten att förtjena den. Låt det

närvarande försona det framfarnas olyckor, och jag lofvar

att, såvidt på mig beror, skall herr baron aldrig ångra

att en gång ha brutit med föråldrade fördomar, dem

tiden förkastar och en upplyst själ måste förneka.

— Herr Lithau må kalla det fördomar hvad jag

anser för principer. Jag anhåller att detta ämne må

vara slutad t och önskar arkitekten med all vänskap en

rolig godnatt.

O hvad de brände, hvad de brände, dessa olyckliga

papper i arkitektens bröstficka! Gång efter gång hviskade

stolthetens demoner i hans öra: han stöter dig tillbaka

för din låga börd, han som stulit ditt namn och hvars

hela anspråk med rätta tillkommer dig! Hvarför räcker

du honom icke detta pappersblad, som skulle förkrossa

honom, och säger till honom: läs och döm hvem af oss

är en Littow!... Men arkitekten gjorde ännu engång våld

på sina upproriska känslor och sade med en

beundransvärd själfbeherskning:

— Herr baron, återtåg detta ord! Lär att känna

mig bättre I Föreskrif mig hvilken tid herr baron be-

hagar, för att visa mig värdig min lycka, men beröfva

mig icke hoppet att engång vinna ert samtycke, om jag

vinner er dotters!

— Kom tillbaka om hundra år, herr Lithau.

Kanske ha edra idéer då gjort sig gällande, och då få

vi se.I detta ögonblick lyftade Mefisto sakta morrande

hufvudet och vädrade med nosen.

— Icke hundra år framåt, utan hundra år tillbaka,

herr baron! utropade arkitekten vredgad, och hans hand

flög i bröstfickan.

Frestelsen var oemotståndelig; en minut till, och

familjen Littow skulle ha förlorat sitt namn.

— Hvad menar herr Lithau därmed? genmälde

öfversten, äfven han med vredens rodnad på sin höga

panna.

Arkitekten vacklade, men det var blott ett ögonblick.

— Jag menar — sade han lugnare, men ej utan

bitterhet — att assessor von Littows sonson i detta rum

borde hellre taga en varning af det förgångna, än trotsa

framtiden.

Mefisto lämnade, allt ännu morrande, sin plats

framför brasan och luffade vädrande kring det stora

familje-skåpet, men vågade icke närma sig det på mindre än ett

par stegs afstånd. Herrarne voro för mycket upptagne

af deras samtal för att gifva akt på den trogna pudelns

misstankar.

— Och hvem är det som vågar tilltala mig på

detta sätt och i detta rum! utropade öfversten, ytterligt

uppbragt. — Det borde åtminstone icke vara en Lithau,

en sonson af den man, hvilken förbittrade min olycklige

farfars ålderdom och hvars namn aldrig borde ha

uttalats inom dessa väggar. Vet arkitekten hvilka alltför

rättvisa skäl familjen Littow måste äga att sist bland

alla dödliga ingå någon förbindelse med namnet Lithau?

— Jag känner det endast alltför väl.

— Om arkitekten känner det, så tillåt mig säga:

det förvånar mig att en man med heder och

grann-1 agenhet, som ni, ett enda ögonblick kunnat smickra sigmed det dåraktiga hoppet att vinna en Littows hand.

Förr skulle jag bortskänka min dotter åt den kattigaste

af Linnais torpare, utan andra villkor än ett redligt hjärta

och ett obefläckadt namn.

Ännu engång svindlade det för arkitektens ögon.

Ännu engång hviskade demonerne i hans öra: förtjenar

denne man, som högmodas öfver stölden af ditt namn,

någon skonsamhet? Krossa honom! Det återstår dig

alltid att skänka honom ditt medlidande.

Men Lithau for med handen öfver sin brännande

panna, såg öfversten stadigt i ögat och utropade:

— Herr baron, ni vet icke hvad ni har sagt. Ni

vägrar mig er dotter, ni har rätt att göra det, ehuru

familjen Littow borde hafva nog af en Katarina Szistovo!

Jag tigger icke min lycka, äfven där jag kunde taga

henne. Farväl, vi se hvarandra kanske aldrig åter. Jag

reser i morgon före dagningen. Visste ni hvad ni sagt,

skulle jag ställa er till ansvar därför; nu kan jag endast

beklaga er — och mig!

Och fruktande att, om han dröjde, slutligen duka

under för den förfärliga frestelsen, ilade arkitekten hastigt

bort, kvarlämnande öfversten delad mellan förvåning och

vrede.

Baron Littow gick ganska upprörd fram och åter

öfver golfvet.

— Hvilken djärfhet utan like! sade han till sig

själf. — Denne prästson från skogarna beter sig som

vore han jämnbördig med hvilken som helst. Och likväl

är det något i denna förmätna, trotsiga ton, som behagar

roig» Jag vet ej hvarför... Bab, han är en Lithau, c*est

cela. Om det är sant att denna släkt är ursprungligen

en telning af vår egen stam, så måste där flyta något

af Jagiels vilda blod i dess ådror. Skada likväl på denunge mannen! Hvarkör drages mitt bjärta till honom,

oaktadt all hans förmätenhet och oaktadt all den

motvilja som hans namn vid vårt första möte väckte hos

mig? Nej, man bör tro det första intrycket, det bedrager

oss sällan. Denne man kan ännu bli en brandfackla i

vår familj... Om Anna älskar honom! Jag vet, hennes

högsinta hjärta skall själfmant försaka honom . .. men

om det bruste därvid? Grand dieu, hvarför är denne

man en Lithau? Och hvarför skola desse Lithauer, led

efter led, beständigt förfölja oss?

Öfversten kastade sig uttröttad och full klädd på

sängen i rummet. Han hade alldeles glömt att han

befann sig i gröna kammarn. Om en stund togo dagens

mödor ut sin rätt och han insomnade tungt. Endast

Mefisto vakade, utsträckt på golfvet, med nosen lågt

nedsänkt mellan framfötterna och de stora förståndiga

ögonen beständigt riktade mot familjeskåpet.

Så förgingo kanske två timmar. Öfversten sof oroligt

och drömde om sin stamfader Jagiel. Den jättelike

krigaren stod framför honom i sin halfbarbariska rustning

med den ofantliga sabeln lyftad till hugg... plötsligt

krympte han hop, blef allt kortare, allt magrare, den

blanka hjälmen förvandlades till en liten oansenlig peruk,

den fruktansvärda rustningen till en med grannlåt

broderad frack, svärdet till en synål, jätten till en liten

blek gubbe med assessor von Littows drag, och gubben

framräckte ett gulnadt papper...

I detsamma begynte Mefisto häftigt skälla, och

öfversten for upp ur sina drömmar. Ljusen hade slocknat,

blott en svag glöd från spiseln lyste genom det täta

mörkret, och öfversten trodde sig se en skugga, mörkare

än mörkret, passera genom rummet. Förvånad mer än

häpen sprang han upp, påtände eld från en enkom med-förd glasburk med svafvelsyra och platinasvamp, den

redan nämnda lyxartikeln före fosforstickornas införande,

och fann ljusen icke slocknade, utan släckta. På bordet

bredvid dem låg ett gulnadt papper, som icke fanns där

förut. Det innehöll endast fyra rader latinsk vers —

samma familjespådom som öfversten i början af denna

historia berättade för sina döttrar och som slöts med de

mystiska orden: Decimi sed iertii cace, Szistove, acum!22. Nattliga besök.

Arkitekten Lithau skyndade bort krån gröna kammarn

upprörd ak de mest stridiga känslor, hvilka

förföljde honom ännu sedan han obemärkt uppnått

öfver-stens sängkammare och där nedkastat sig till en kort

och orolig hvila. Harm och sorg omväxlade i hans själ

med en ännu obesegrad tvekan om hvad som i hans

ställning vore det rätta att göra. Att resa från Linnais

utan att yppa hemligheten, det vore att säga ett evigt

farväl åt Ringa Littow; det vore att kvarlämna minnet

af en besynnerlig efterhängsenhet, likasom hade han, i

Gud vet hvilka egennyttiga afsikter, velat tränga sig in

i den friherrliga familjen! Att åter yppa hemligheten

för baron Littow, innan en närmare skyldskap jämnat

förhållandet dem emellan, det vore att likasom tilltrotsa

sig Ringas hand genom en hotelse, ovärdig en mans

heder, en mans kärlek. Och i hvilket förfärligt läge

skulle han ej därigenom störta denna aktningsvärda

familj! Ty därom var han fullkomligt öfvertygad, att

en så ridderlig karakter som baron Littow icke en dag

längre skulle kunna förmå sig att bära ett namn,

hvilket han visste sig bära blott genom sin farfaderssvek och till förfång för Littowska namnets rättmätige

innehafvare. Detta namn, som utgjorde hans stolthet,

skulle öfversten då vilja kasta ifrån sig såsom en skymf;

men huru blefve detta möjligt, utan att förneka tre

släktleder, utan att öfverhölja dessa förfäder och sig

själf med en outplånlig skymf? Och ville äfven den

stolte friherren själf nedstiga från höjden af sin börd,

hvilket namn skulle han själf, hvilket namn skulle hans

döttrar bära? Lithau? Detta ofrälse och för Littowska

släkten förhatliga namn skulle då blifva deras? Skulle

baron Littow någonsin förmå sig att antaga det? Och

hade han ens rätt att kalla sig så? Bar icke öfverstens

fader, enligt assessor von Littows egen, bekännelse, en

fläck på sin börd? Var icke den förmente sonen af

den Lithau, som röfvat Littowska namnet, bastard af en

Littow? Hvilket grymt öde! Hvilket hårdt och

oför-skyldt straff för fädernes missgärningar! Hvilken

förfärlig läxa för den familjestolthet, som aktade bördens

företräden högre än den personliga förtjensten!

Ju klarare arkitekten blickade ned i den afgrund,

som med hemlighetens yppande skulle öppna sig under

Littowska släktens fötter, desto bestämdare mognade

hans beslut att för alltid begrafva denna olyckliga

hemlighet inom sitt bröst. Han skulle förlora Ringa —

han skulle för alltid afsäga sig det urgamla namn, som

med rätta tillhörde honom och för hvars ärofulla klang

han kanske var mera känslig än han vågade tillstå

för sig själf — han skulle, till tack för detta blödande

offer, skiljas från Linnais i den löjliga dagern af en

vanlig afskedad friare, hvilken siktat högre än vingarna

buro. Men hvad betydde allt detta! Han skulle skiljas

från Linnais stolt i det tysta medvetandet af en högsint

handling — viss om att, komme han än aldrig att bäradet Littowska namnet, hade ban dock visat sig värdig

att bära det.

Under dessa tankar släckte Lithau ljuset, fast

besluten att efter ett par timmars hvila inpacka sina få

tillhörigheter och lämna Linnais före dagningen, utan

att återse hvarken öfversten eller fröknarna. Det var

redan sent på natten; mörker och tystnad hvilade öfver

hela den stora herrgården; men sömnen dröjde att tynga

den unge mannens ögonlock.

Då förekom det honom som om dörren till rummet

sakta öppnades. Skärmen, som stod framför sängen,

hindrade honom att i den svaga ljusglimt, hvilken spriddes

i rummet af stjärnornas sken genom fönstren, kunna

urskilja något föremål. Men gröna kammarns spöken

trädde lifligt för hans inbillning; han lyssnade med

återhållen andedräkt.

Det varade ej heller länge, innan en hvit gestalt,

sväfvande fram genom mörkret, närmade sig och steg

innanför skärmen. Han såg tydligt huru denna skepnad

kom tätt intill honom och satte sig på kanten af hans

säng. Men han rörde sig icke.

— Sofver du, min far? hviskade sakta en röst,

hvars lena ljudfall uppskakade arkitekten mer än stormens

brus i de höga furorna kvällen förut.

Han igenkände Ringas röst, men om det gällt hans

lif, hade han ej nu kunnat svara henne. Han spratt

häfiigt till, men fortfor att tiga. Det var tydligt att

Ringa hade förblifvit okunnig om att hennes far denna

natt lämnat sin bädd åt gårdens gäst.

Den unga flickan märkte likväl hans rörelse och

ansåg den troligen som ett tecken att han var vaken.

— Förundra dig icke att jag kommer så sent till

dig — fortfor hon hviskande — men jag har något attsäga dig, och det kan ej uppskjutas. Arkitekten reser i

morgon bittida.

Lithau kunde knappt andas.

— Han reser — fortkor hon — och kommer kanske

aldrig tillbaka. Vet du väl, min kar, att det är illa

gjordt ak dig att låta honom resa så! Ja, mycket illa,

det kan du lita på. Du vet kanske inte att han älskar

Anna...

Ett ännu oködt nej dog bort på den körmente faderns

läppar. Hvilket sällsamt misskörstånd!

— Ja, du kan tro det; han har sagt mig det själf.

.. . Och om du visste huru länge Anna älskat honom

tillbaka — alltsedan i vintras, jag är säker på det.

Men tror du väl att hon tillstår det? Nej, du vet nog

att därtill är hon för stolt. Hon har aldrig sagt det

åt mig, och om du frågar henne, svarar hon nej. Men

ändå har jag varit henne länge på spåren, och nyligen

blef jag alldeles viss därpå, en kväll när hon trodde

att arkitekten var förtjust i ma bonne ... Det var för

löjligt 1 Inte bryr han sig alls om ma bonne. Men

inte vågar Anna, och inte vågar arkitekten bekänna för

dig att de älska hvarandra. Det är mycket illa, ser du!

Nu reser han bort och kommer aldrig igen, och så

kunna de ju aldrig i världen få hvarandra. Goda, bästa,

älskade fader, låt dem ändå få hvarandra! Du vet kanske

inte du hvad det är att hålla så hjärtligt af någon, som

man aldrig kan få!

Arkitekten låg på en grym sträckbänk. Men numera

ansåg han det med rätta oundvikligt att icke röja sig

och svarade alltså blott med en otydlig hostning.

Ringa fattade hans hand, kysste den, och en varm

tår droppade ned därpå.— Förstår du nu — fortfor hon oskyldigt —

hvarför jag smugit mig hit från Anna och väckt dig i

mörka natten? Du får ej låta honom resa ifrån oss

med Annas hjärta. Han är ofrälse; soit, riimporte.

Han är inte engång rik; hvad betyder väl det? Vet du,

min far, han är så klok och så god, att du aldrig kan

tro. Han blir en dag både rik och förnäm. Jag tyckte

först att han var mera ful än vacker, men nu tycker

jag att han är mera vacker än ful, ja inte alls ful,

snarare riktigt vacker. Han är så ståtlig! Så skall en

karl se ut. Inte alls rädd i hvilken fara som helst,

det har jag sett; och så allvarsam han kan vara, och

så vänlig ändå! A, du skulle se honom ibland; han kan

vara lika så stolt som du. Näst dig finns alldeles säkert

ingen annan än arkitekten, som man kan ha så mycken

respekt för och ändå hålla så mycket af. Jag törs inte

gyckla mera med honom; då ser han ibland på mig som

om han ville se tvärsigenom mig. Anna vill inte ha någon

af dem som gå aderton på dussinet, och inte jag heller

.. . Men det är detsamma med mig, jag kommer visst

aldrig att hålla af någon annan än Anna och dig ... Lof v ar

du mig att inte låta honom resa för alltid ifrån oss?

Hvad skulle arkitekten svara på dessa naiva loftal

och denna bön, som han så gärna ville bevilja? Han

tryckte endast lätt den varma handen, som hvilade i hans.

Ringa uttydde detta som bifall.

— Hvad du är god! sade hon tacksamt. Och om

du visste hur innerligt jag håller af dig för det! Säg

mig blott ännu engång, att du gör honom och Anna

lyckliga, så skall jag sedan lämna dig i ro. Eller nej,

säg mig ingenting mera, ty du har redan lofvat mig

det. Låt se att du håller ord. Och ännu en sak: vet

du något roligt? Waterloo är betagen i ma bonne,sedan han åkte med henne. Men nu skall jag låta dig

sofva. Godnatt, godnatt, och tack, tack; jag håller så

obegripligt ak dig!

Vid dessa ord lutade Ringa sig hastigt öfver bädden,

tryckte en kyss på den unge mannens panna och sprang

tyst och sväkvande bort. Denna kyss var så lätt som

när en blomma från häggen faller ned på en gosses

kind, där han sofver i gröngräset, men det förekom

arkitekten Lithau som hade den kvarlämnat ett ärr på

hans panna, och där utbredde sig i rummet en doft af

jasmin och narciss.

Var detta en dröm? sade han tyst till sig själf. Men

nej, han kände ännu fläkten af denna unga oskyldiga

kyss ... den svalkade hans brännande oro, han kände

sig så lugn och lycklig, så ren i sina tankar, så mild i

sin båg, som han kanske aldrig varit alltsedan sin

barndoms dagar. Solskenet, osynligt för hans blickar i natten,

hade förflyttat sig in i hans själ.

Han låg orörlig och halfdrömmande med tillslutna

ögon. Ilan ville så gärna tänka att den hvita gestalten

ännu satt kvar vid hans bädd — att en uppenbarelse i

den mörka natten söfde stormarna i hans hjärta till ro.

Ringa hade bedt för hans lycka, hade bedt för sin syster;

hvilket hjärta likväl hos detta flyktiga barn!

Men hur hade hon så kunnat missförstå hans ord

vid återfärden från Syrjänkoski? Rymdes ännu ingen

annan känsla än en systers, en dotters tillgikvenhet i

denna barnsliga själ? Skulle hon ej skygga förskräckt

tillbaka, om hon visste att det var henne han älskade?

Denna tanke återködde tviflet och oron i den enslige

drömmarens själ.

En ny beklämning föll öfver honom. Det förekom

honom, där han halfslumrade, som om den hvita gestaltenvid bans bädd förvandlades, förvildades och betraktade

honom med hemska förstenande ögonkast.

Ofrivilligt uppslog han sina ögon. Rummet var svagt

upplyst, utan att han kunde se hvarifrån, och framför

honom på sängkanten, där Ringa suttit så nyss förut,

satt nu gröna kammarns spöke — densamma askgråa

bleka skepnaden, som lutade sig öfver honom när han

den första natten på Linnais somnade vid skrifbordet i

assessor von Littows beryktade arbetsrum.

Lithau kände en isande rysning skaka hans leder.

Men han bemannade sig och satte sig häftigt upp, med

föresats att denna gång ej låta skepnaden undkomma.

Gestalten rörde sig icke. Han satt den så nära, att han

åter, liksom förra gången, tydligt märkte den svaga

fläkten af dess kalla andedräkt.

— Carl Littow af ätten Szistovo — sade skepnaden

långsamt och sakta, men fullkomligt hörbart — Gud

allsmäktig, som straffar fädernes missgärningar på barnen

intill tredje och fjärde led, har fört dig till Linnais.

— Hvem är du? frågade arkitekten, bemödande sig

att afskaka den fruktan, som hotade att öfverväldiga

honom.

— Carl Littow af ätten Szistovo — fortfor

skepnaden utan att besvara hans fråga — om du reser i dag,

skall den trettonde Littows skugga förfölja dig hvart du

går och begära ro i sin graf.

— Hvem är du?

— Carl Littow af ätten Szistovo, res icke i dag

från Linnais! Begär hvad du önskar, och det skall gifvas

dig innan dagen gryr.

— Frestare, jag vill veta hvem du är! utropade

arkitekten beslutsamt och utsträckte sin hand för att

gripa gestalten.Skepnaden gjorde en af värjande åtbörd. Arkitekten

fattade dess framräckta hand; den var isande kall. Han

släppte genast handen.

— Hvem är du? upprepade han ännu engång så

högt han förmådde, medan en kall svett dröp från hans

panna.

Skepnaden nickade långsamt, sorgligt och svarade

knappast hörbart:

— En Lithau I

Den unge mannen föll tillbaka på bädden. Det

svindlade för hans ögon. När han åter kom till

besinning, var gestalten försvunnen och kammaren mörk.

Som en rasande sprang han upp, förbittrad öfver

detta gyckel, som nu för andra gången bedårat honom.

Han påtände ljus och undersökte rummet. Det var

tomt, men dörren utåt var oläst. Denna gång behöfdes

således intet spökeri för att inkomma i rummet. Genom

samma dörr hade ju Ringa inkommit.

— Hvem du än må vara, demon som frestar mig —

du må tilllhöra denna eller andra världen, så skall du

likväl icke få makt öfver migl utropade Lithau

harm-fullt. Det finns blott ett medel. Detta olycksaliga papper

lämnar mig ingen ro. Om det brinner, så brinner med

det mitt namn, men Ringa Littows namn skall förblifva

utan fläck!

Och vid dessa ord framtog han andlöst brådskande,

fruktande för sig själf, assessor Jakob von Liltows

bekännelse och fattade med vänstra handen det brinnande

ljuset, med högra handen papperet.

Då grep någon kraftigt hans högra arm. Han såg

sig om. Bakom honom stod, blek och högtidlig, öfversten

baron Littow.

II. — Noveller. Ifl.23. Parcernas offer.

Unge man, hvad är det ni gör? sade öfversten i en

ton af stränghet, som vid ett annat tillfälle skulle

åter ha retat Lithaus stolthet.

Nu svarade han endast:

— Hvad jag bör!

Och därvid närmade han ånyo papperet till

ljus-lågen. Men öfversten ryckte det häftigt ur hans hand

och utropade:

— Detta papper är mitt!

Lithau teg.

— Jag önskade kunna neka därtill, sade han

slut-ligen lugnt, nästan kallt. Han hade beherskat sig.

— Hvarför det, min herre?

— För att kunna förstöra det.

— Med hvilken rätt ? ... Ni fann det i ekskåpet

uti gröna kammarn?

— Ja, herr baron. Känner ni detta pappers

innehåll?

— Nej. Jag vet blott att det tillhör Linnais

familje-arkiv och är ett papper af vikt.

Och öfversten uppvecklade dokumentet, för att läsa

det. Men arkitekten höll honom tillbaka.— Herr baron, sade han, det var engång en man

vid namn Lysias, som ägde allt hvad likvet äger

lyckligt och önskansvärdt: hälsa, frid, en riklig bärgning, ett

lugnt samvete, en älskvärd familj, människors aktning

och ett ärofullt, obefläckadt namn. Denne Lysias fann

en dag händelsevis vid det delfiska templets port en

förseglad bok, på hvilken stod att läsa: denna bok

innehåller ditt öde. Lysias brann af begär att slita

förseglingen, men i detsamma hörde han oraklets röst, som

sade till honom: Lysias, offra åt parcerna. Då häpnade

mannen och sade, oviss om oraklets mening: antingen

är det min lycka som jag bör offra, eller ock denna bok.

Likväl offrade han hellre boken obruten och behöll

sedan sin lycka till lifvets slut.

Öfversten vägde papperet tankfull i sin hand och

sade:

— Det grekiska ödet var blindt och fordrade

blindhet; men våra parcer äro försynen därofvan och

samvetet härnere. Jag har ingenting att frukta; jag bryter

inseglet.

— Håll! Ännu ett ögonblick! Det kan synas som

hade jag af förmätenhet eller egennytta velat tränga

mig in i herr barons familj. Detta papper skall

rättfärdiga mig, men det skall oroa er, herr baron, och

kanske skada fröknarna Littow. Läs det icke ... förstör

detl Offra det åt dessa dunkla parcer, som spunnit

gröna kammarns olyckliga öden, och jag lofvar herr

baron att aldrig mera med min närvaro störa friden på

det gästfria Linnais ...

— Det är nog, min herre. Jag antager att er afsikt

är god... jag är öfvertygad därom. Och på det att

inga främmande motiver må synas ha inverkat på mitt

beslut, så vill jag säga er, innan jag läser detta papper,att jag högaktar er au fond — jag estimerar er som

en man af heder, talang och kunskaper... Jag tillåter,

ifall ni ännu önskar det, att ni söker vinna min dotters

kärlek . . . men blott på ett villkor: att ni ändrar ert

namn.

— För få dagar sedan skulle jag därpå ha svarat"

herr baron utan betänkande nej. Numera — må det

bero. Detta papper skall svara för mig, men må det

hellre för evigt tiga!

Öfversten fixerade Lithau länge och skarpt. Han

kämpade synbart med sig själf.

— Herr Lithau — sade han slutligen — edra

tänkesätt äro af adel; hvad frågar jag efter er börd? Tag

min dotter, ifall hon samtycker därtill, och behåll ert

namn, efter ni är ett sådant tjurhufvud. Men på det ni

ej må anse mig mera nyfiken än det anstår en man vid

min ålder, så — återtåg detta papper; jag läser det icke.

Ni kan göra därmed hvad ni behagar!

Och öfversten aftorkade ett par stora svettpärlor

ifrån den höga pannan.

Utan att svara, tog Lithau papperet och tände det

med stadig hand öfver ljuset. Ett eget vemodigt löje

spelade öfver hans läppar. Med detta gulnade pappersark

offrade han åt parcema sitt frånröfvade, rättmätiga, lysande

namn, arfvet af sina förfäders bedrifter, möjligheten af en

hög samhällsställning, vissheten om deras eviga tacksamhet,

för hvilka han gjorde detta offer, men som nu ej hade

ens en aning därom. Hvad betydde väl det? Nu först

kände han klart och stolt att han förtjenade vara en

Littow — att ingen bland de tappre män, som engång

burit detta namn, hade burit det med mera ära än han,

deras ringe, obemärkte ättling, som bar samma namn

okändt för alla, begrafvet inom hans eget bröst.Assessor Jakob von Littows bekännelse låg inom få

sekunder i aska. Vid det att lågen klarast uppflammade,

tyckte sig arkitekten tydligt varseblifva i den halföppna

dörren den askgråa skepnaden af gröna kammarns spöke,

som stirrande betraktade honom. Men han teg.

— Nåväl — sade öfversten, i det han vid

anblicken af det förkolnade papperet, på hvilket ännu

namnet Jakob Lithau tydligen kunde urskiljas, kände sig

lättad från en obestämd oro — är det nu tillåtet att

fråga hvad det fördömda kluddet innehöll?

Arkitekten smålog.

— Ingenting annat, svarade han, än beviset att

familjerna Littow och Lithau fordom stodo i något slags

skyldskap med hvarandra. Men det är så längesedan,

att det ej lönar mödan att tala om.

— Ingenting annat? genmälde öfversten något

förvånad. — Men däri var väl ingenting ondt, min bästa

herr ... herr ... parbleu, det fägnar mig att kunna anse

arkitekten som en släkting på långt håll och presentera

arkitekten i denna nya egenskap för Anna...

— På mycket långt håll, herr baron, och jag har

inga anspråk att därför hedras med någon förtrolighet.

— Så, så... tillstå, min unge vän, att den där

ofrälse stoltheten har lika mycken syra som vårt

bekanta adelshögmod! Men apropos af Anna, och då

vår vänskap, som jag hoppas, nu är utan vidare fara

för skeppsbrott, så kan jag som far kanske göra den

frågan, om er inklination daterar sig från förra vintern i

Helsingfors.

— Jag var nog lycklig att göra fröken Annas

bekantskap hos hennes tant, men jag har ingen anledning

att smickra mig med ett företräde, som hvarken jag sökt,

eller fröken Anna torde ens drömma om ...— Dame! Lämna dylika formaliteter åt

hofrådinnan. Jag har anledning förmoda en inklination, och

arkitekten måste väl känna det bättre än jag. Min vän,

bygg ej för mycket på ett flyktigt ungdomstycke. Anna

är en Littow, och mitt eget exempel bevisar att vår

familj hyser fördomar ...

— Jag hoppas fröken Anna ej skall vägra mig sin

systerliga vänskap, om fröken Ringa anser mig värd

någonting mer ...

Öfversten hade möda att dölja sin förlägenhet. Han

såg på sitt ur. Klockan var sex. Han ringde och

befallde in kaffe. Betjenten anmälde att kapten Winterloo

frågade när baron kunde taga emot.

— Säg honom att arkitekten är hos mig... men

bed honom stiga in!

Betjenten gick.

— Ringa är ett barn, fortfor öfversten missnöjd.

Hennes sexton år äro ej mer än andras fjorton.

— Jag är ej heller mer än trettio. Jag kan vänta.

— Hm ... vi få se. Kanske skall hon en dag förstå

er. Men om någon sagt mig ännu i går, att mina

döttrar vore så lätt ä prendre... Attendez. Ni får en

rival i Winterloo ...

— Jag tviflar därpå.

Kaptenen trädde in, ovanligt väl rakad och borstad,

ehuru det ännu ej var dager. Sedan man språkat

om väderleken och kaptenen med en viss högdragenhet

väntat (som han tänkte inom sig) att Lithau skulle »ha

det vettet att gå», miste han tålamodet och började

helt tvärt:

— Nu kommer jag för att fria!

Öfversten växlade med arkitekten en blick, som

ungefär betydde: jag sade ju det!— Ja, kortkor kaptenen, nu kommer jag kör att fria,

och ekter herrn här är road att höra på, så gärna kör

mig. Hör nu på, min bästa herr Lithau, tamme katten

har jag inte slagit herrn ur brädet, men det kår herrn

hålla till godo; låt oss inte börja krakel kör det. Det

torde bli länge, innan herrn nästa gång kommer att åka

med en viss dam, men skulle det mot körmodan hända,

så förbehåller jag mig att herrn inte säger henne några

sottiser — förstår herrn?

— Kan jag tjena herr kapten med så litet, så

mycket gärna.

— Kusin Winterloo — sade ökversten uppbragt —

jag förmodar att hvarken jag eller min dotter ännu gikvit

kusin rättighet att föra ett sådant språk.

— Tusan, svärkar, är det på det viset? Nå, det

var, hagel i rötmån, inte min mening. Hör nu på, jag

skulle körbåldt gärna göra svärkar till viljes och ta kusin

Ringa; ja, jag går så långt att jag i flera veckor varit

pinkär i flickan, men inte passar en sådan

solskens-mYgga åt mig, svärkar! Har hon inte nu långa tiden

gycklat med mig som med en bulvan? Och jag låter,

kork i min hals, inte gyckla med mig, kast man placerar

mig i hvilken släde som helst. Svärkar måste ursäkta —

tamme k-n jag kan ta henne 1 Se så, nu är det sagdt.

— Hvem har bedt kusin därom? Dame! Hvarken

jag eller hon, skulle jag tro.

— Ursäkta, min nådiga onkel, så ulan ögon och

öron är inte Winterloo. Men det må nu gå kör en

troja dus. Onkel hittar väl någon annan måg ak god

familj... och min nådiga mamma får finna sig i sitt

öde. Jag kommer just nu ifrån henne, jag tog henne

på säng, för att hon inte skulle alarmera hela huset; jag

kunde väl tro det skulle knappt aflöpa utan duskväder.Men Adelaide är af en gammal familj från Picardie.

Hennes förfäder ha slagits under Gottfrid af Bouillon;

jag tror, katten bespike, att de intagit både Troja och

Jerusalem.

— Menar kusin mademoiselle Triste-Ruban? frågade

öfversten något förundrad.

— Nå hvem tusan? Vi åkte ju tillsamman. Onkel

ville inbilla mig att flickan var rädd. Är du rädd, tänkte

jag, nå då kunna vi skena en smula. Min Hollolafux

och jag, vi känna hvarandra; snärtar jag honom litet

med tygeln på halsen, så vet han sin skyldighet. Sträck

— kataj! Jag körde värre än en kadett, och så voro

vi jämt nitton minuter och trettiofem sekunder mellan

båda milstolparna.

— Goda ögon i mörkret och yrvädret!

— Och flinka ben, par bonheur; jag har födt honom

väl, han har kostat mig vackert, men vallacken gaf jag

hin håle, det vill säga Långberg i staden, för några

buteljer champagne, som till på köpet ej blefvo druckna.

Som sagdt, svärfar — jag säger svärfar af gammal

vana — jag körde värre än Napoleon från Moskva och

nästan som general Ramsay, men tro ni att flickan var

rädd? Plus vite! plus vite! kvittrade hon och berömde

fuxen. Det vore väl attan, tänkte jag; skall jag ej få

dig att sträcka gevär? Och så tog jag genvägen öfver

Martola ängen, där släden flög öfver stubbar och stenar

som en tuppfjäder i biåsvädret. Plus vite!! plus vite!

skrek hon återigen. Hör på, mamsell, sade jag, jag

högaktar er, men för sjutton millioner, jag kan inte åka

fortare, jag spränger fuxen, han är knappt fyra år

gammal. Nå, då måste vi ge oss till tåls, sade hon och så

begynte vi resonera förnuftigt. Det är en resonabel

flicka; hon tycker om hästar.— Triste-Ruban är en förståndig flicka...

— Jo men. När vi kommo till Linnais grind, var

det så godt som aftaldt emellan oss.

— Men kära Winterloo, var inte det något för hastigt?

Jag estimerar Triste-Ruban, hon har många goda sidor,

men jag tviflar på att hon konvenerar en landtjunkare,

som behöfver en hustru med praktisk hand, en som

finner sig i att sköta ett hushåll här i skogsbygden...

— Låt det nu vara, onkel, jag estimerar också

kusin Ringa, men jag undrar om hon förstår sig bättre

på gödkalfvar, än Adelaide? Det är inte värdt att dra

på den strängen numera. Kort och godt, jag tänker

gifta mig, och jag gifter mig med Adelaide. Syrjänkoski

är nu engång åt fanders, och mina björnar få hålla till

godo med resten. När man inte har annat att göra, så

gifter man sig. Onkel kan arrendera ett torp åt mig,

så har jag allt hvad en bra karl behöfver: en koja och

ett hjärta.

Den hederlige kaptenen skrattade vid dessa ord så

godmodigt, halft skämtsamt, halft sorgligt, att öfverstens

goda hjärta blef rördt,

— Låt oss tänka på saken, genmälde han. Går

Syrjänkoski under klubban, så skall det inte komma i

främmande händer. Det har godt bete, man kunde

inrätta där ett mejeri med ostberedning efter schweizisk

modell...

— Topp, onkel! Schweizisk modell! Nå, det kallar

jag en luminös idé; det vore då riktigt att betala mig

för gammal ost!

Och kaptenen skrattade så att tårarna tillrade utför

hans rödbrusiga kinder...

Herrarne åtskildes nu, för att ett par timmar senare

samlas vid frukosten.Lithau gick denna dag som i drömmen. Hvad han

gjort, det syntes honom själkkallet och klart: han hade

ej kunnat handla annorlunda. Men det som återstod

syntes honom ovisst och dunkelt. Han var ej van att

leka med människohjärtan. Och mer än engång förekom

det honom som stode han här, på detta Linnais, under

inflytelsen af ett hemlighetsfullt öde, hvilket begagnade

honom som redskap till försoningen af ett för hundrade

år sedan begånget brott. Detta retade hans stolthet.

Fritt och själfständigt hade han bortkastat ett namn;

fritt och själfständigt ville han råda öfver sitt öde. Och

likväl fängslades han af de starkaste band. Ödet hade

förklädt sig till flicka och gäckade hans förmätna trots

i den intagande gestalten af Ringa Littow. Han kände

sig fången och längtade icke ens efter friheten.

Båda fröknarna Littow syntes honom i dag mer

omöjliga än någonsin — Anna så kall som marmor,

Ringa tyst, nedslagen och förgråten. Äfven Triste-Ruban

var sig icke lik; än grät hon, än skrattade hon; än

koketterade hon för kaptenen, än följde hennes blickar

arkitekten, likasom för att spana det intryck denna nya

förbindelse gjorde på honom. Stackars flicka, hon älskade

honom ännu; hon hade blifvit försmådd, och hon ville

hämnas. Kapten Winterloo kom i rätta stunden och

fick hennes ja.

Efter en lång underhandling mellan öfversten och

den motsträfviga hofrådinnan beslöts förlofningen och

eklaterades genast, under förbehåll af förmyndarens

samtycke borta i Schweiz. Det blef en familjehögtid på

Linnais. Alla täflade att visa Triste-Ruban vänskap och

välvilja. Äfven fröknarna, som härtills väl värderat sin

lärarinna, men icke sympatiserat med henne, visade henne

nu, kanske för första gången, en hjärtlighet som nästankom henne att glömma att hon förlofvat sig par

dépit. Ringa återfick till och med en del ak sitt glada

lynne, men undvek synbart hvarje ord till arkitekten.

Det förekom Lithau som stode han själf vid det delfiska

oraklets port och hörde inom sig den hemlighetsfulla

rösten beständigt hviska: offra åt parcerna! offra åt

parcerna!

Har jag då icke redan offrat nog? tänkte han... Dagen

förgick, det blef kväll, och Lithau hade icke rest ännu.Den tidiga skymningen hade fallit öfver Linnais. Man

hade tändt ljus i salen. Kapten Winterloo och

hans fästmö, sekunderade af öfversten och hofrådinnan,

uppgjorde framtidsplaner för mejeriet på Syrjänkoski.

Fröken Anna hade redan en stund saknat sin syster,

men trodde henne ha gått upp till deras rum. Omsider

varseblef hon alt äfven arkitekten var borta. Nu fattades

hon af en oro och inträdde med tändt ljus i det mörka

förmaket. Här fann hon Ringa med hufvudet lutadt i

sina händer mot den fina duken af divansbordet, och i

ett hörn af soffan satt arkitekten, blek och allvarsam.

Han rörde sig icke engång när Anna inträdde; men

Ringa begynte gråta, så häftigt, så barnsligt, som hennes

lynne var.

Annas kinder bleknade märkbart i samma ögonblick.

Hon ställde ljuset på bordet, satte sig bredvid Ringa och

fixerade arkitekten med dessa mörka genomträngande

blickar, hvilka voro i stånd att uttrycka lika mycket hot

och hat, som de sannolikt under andra förhållanden

kunde uttrycka en glödande kärlek.

— Hvarför gråter Ringa? frågade hon, vänd till

Lithau ...— Emedan hon älskar sin syster mer än sig själk,

svarade han.

— Håller du af mig, Ringa, så kom! Din plats är

icke här! sade Anna, darrande af vrede.

Ringa började endast gråta än häftigare.

— Tillåt henne att dröja ännu några ögonblick,

sade Lithau lugnt. Hvad jag sagt henne, det skyr icke

ljuset eller fröken Annas närvaro. Med baron Littows

tillåtelse ber jag om fröken Ringas kärlek.

— Nog, nog! Jag anade det! Stackars barn, gråt

icke mer, jag är ju hos dig; jag skall beskydda dig mot

vår fars efterlåtenhet och mot denne herres efterhängsenhet.

Hvad tror han om oss? Tror han sig vara en annan

Don Juan, som endast behöfver visa sig, för att eröfra

oerfarna landtflickors hjärtan? Kom ... Vi önska herr

Lithau bättre framgång i andra fälttåg. På Linnais, fruktar

jag, har kapten Winterloo nyss beröfvat honom den enda

lager han här kunnat hoppas.

Ringa upphörde att gråta.

— Tiderna förändras, genmälde arkitekten sorgset

och utan bitterhet. — Fordom älskade Katarina Szistovo

en ofrälse, och därför genomborrades han af en Littows

svärd. Nu samtycker en Littow till en dylik förbindelse,

men Katarina Szistovo behandlar den ofrälse med

förakt.

— Och med hvilken rättighet tränger sig herr Lithau

in i en familj, som aldrig önskat stå i någon förbindelse

med honom? Hvem har sagt honom, att en Littowa

hjärta mer än andra, som äga känsla af eget värde, står

öppet att disponera för den första bästa, som regnar

ned ifrån landsvägen för att lyckliggöra oss med

anbudet af sin älskvärda person?

Arkitekten stod upp.— Om svaret berodde på mig, sade han, hade jag

redan hört nog. Men svaret tillhör Ringa Littow. Jag

underkastar mig det.

Ringa såg upp — ljusskenet föll öfver hennes vackra

förgråtna ögon och hennes blonda hår, hvaraf en ostyrig

lock fallit ned öfver kinden. Hon betraktade sin syster

med ett uttryck af obeskriflig barnslig förundran och

sade med låg röst:

— Jag trodde att du höll af honom!

En glödande rodnad betäckte Annas kinder, men hon

svarade fermt:

— Du borde bättre veta om jag kan sätta något

värde på en person, hvilken begagnar gästfrihet och

förtroende som medel att vinna egennyttiga afsikter, till och

med på bekostnad af deras lycka, som han föregifver

sig älska.

Lithau stod mörk och tigande lutad med korslagda

armar mot dörrposten och betraktade Ringa. Det vackra

uttrycket i hennes fina drag öfvergick från förundran till

häpnad, från häpnad till harm.

— Nej — sade hon sakta — du har aldrig älskat

honom!

— Jag ? ... Aldrig! utropade Anna.

— Men jag — fortfor Ringa med en bestämdhet

som man aldrig förr sett hos henne — jag älskar honom,

jag! Jag har älskat honom förrän jag visste det själf,

från första stunden jag mötte honom på isen. Jag skulle

aldrig ha sagt honom det, om du hållit af honom. Men

nu säger jag det, om än hela världen hörde det. Hvarken

du eller någon skall kunna förbjuda mig det.

— Du, en Littow! Han, en herre från landsvägen!

— När jag var liten — återtog Ringa, allt mera

bestämd — gycklade du öfver mitt namn och sade attjag alltid skulle förblifva Ringa, för det att jag lekte

hellre med bondflickorna än med dina förnäma

pensions-kamrater. Du hade rätt däri; jag är visst alltid Ringa

ännu. Bryr jag mig om ett namn! Men jag skall säga

dig, Anna, i en sak är jag Littow: jag låter aldrig

skrämma mig från det som jag vet är rätt. Kalla honom

hvad du vill; för mig är han adelsman, ja mera af adel

än du och jag. Se på honom, Anna! Kan han ljuga?

Kan han bedraga, säg? Hvad du litet känner honom!

Han vore i stånd att uppoffra allt för oss!

— Du, som känner världen ifrån ditt dockskåp och

människorna från din bilderbok — huru vet du hvad

denne herre i verkligheten är?

Nu trädde Lithau emellan och hindrade Ringa att svara.

— Det är nog, sade han. Jag kunde fråga fröken

Anna tillbaka, om brottet ak ett klanglöst, men hederligt

ofrälse namn är i hennes ögon så stort, att hvarken vår

tids upplysning, eller en mans karakter, vid hvilken ingen

fläck låder, är i stånd att jämna klyftan mellan Ringa

och mig. Men bevare mig Gud att vilja tränga mig

mellan två systrars hjärtan, som böra tillhöra hvarandra

hela likvet igenom! Jag vill lämna kröken Anna tid att

lära känna mig bättre... Jag reser nu lycklig, och jag

kommer tillbaka; jag lämnar ju hela min lycka här. Men

Ringa är fri; jag binder henne icke med något löfte.

Kanske skall hon lyckas försona sin systers misstro. O

detta barn, detta barn, se huru hastigt det utvecklar sig

till en kvinna! Farväl, fröken Anna! Farväl, Ringa,

mitt glada solsken! Jag kommer tillbaka med grönskan

i Linnais park ...

1 detta ögonblick fattade en iskall hand uti hans,

och bredvid honom stod gröna kammarns spöke. Samma

askgråa ansikte, som två gånger förut betraktat honom,fäste nu åter sina glanslösa genomträngande blickar på

honom.

Men natten, mörkret, tystnaden, ensamheten, dessa

ständigt fruktbara källor för fantasins skräckbilder,

om-gåfvo honom icke nu med sina hemlighetsfulla intryck.

I ljusskenet och vid de båda flickornas sida antog denna

hemska spökgestalt de mänskliga formerna af en liten

krokryggig, förvissnad gumma, klädd i en längesedan

urmodig dräkt och med ett hvitt huckle öfver pannan,

hvars utomordentliga blekhet därigenom blef ännu

märkbarare. Så sällsam var likväl hennes orörliga blick, så

främmande hela hennes hållning, som icke tycktes

mottaga något intryck af den yttre världen, att äfven nu

en ofrivillig rysning ilade genom arkitektens leder vid

beröringen med denna isande hand.

Gestalten betraktade honom några ögonblick stum

— drog honom därpå sakta framåt, förde honom till

Ringa och lade hans hand i hennes. Därpå nickade hon

och sade befallande:

— Carl Littow af ätten Szistovo, tag din brud!

Dessa ord, denna stämma, så utan all klang som om

den kommit från grafven, gjorde på alla det djupaste

intryck. Själfva Anna vågade icke motsätta sig henne.

Endast Lithau tycktes tveka.

— Carl Littow af ätten Szistovo, jag säger dig, tag

din brud! upprepade den gamla med eftertryck.

— Hvad är det hon säger? frågade Ringa darrande.

— Hon drömmer, hviskade Anna bestört.

Skepnaden hopknäppte sina händer, och hennes blick

tycktes nästan slockna.

— Herre, sade hon, nu låter du din tjenarinna fara

i frid, ty förbannelsen är tagen ifrån vår släkt, de döda

skola få ro i sina grafvar, och barnen skola icke meraplikta kör kädernes missgärningar. Jag säger dig, Carl

Littow af ätten Szistovo, tag din brud!

Vid dessa ord utsträckte hon välsignande sina

händer ökver de båda unga och aflägsnade sig därekter med

tysta, ohörbara steg, kvarlämnande alla i häpnad.

Anna och Ringa föllo uti hvarandras famn.

— Hvem är denna varelse, som läser i det

fördolda? frågade Lithau, när spöket var borta.

— Det är vår fars nittioåriga döfva faster, Jakob

von Littows dotter, tant Justina.

12. — Noveller. III.25. Winterloo, Carl Szistovo-Littow och gröna

kammarn.

Det är världens sista tid, man estimerar numera

ingenting, klagade hofrådinnan Winterloo kör sin

son Eusebius morgonen ekter den märkvärdiga dag, då

två förlofningar eklaterades på Linnais. — En Lithau

gifter sig med en Littow, och en Winterloo, på möderne

Ahlekors, gifter sig med en Triste-Ruban! Hvem har

väl hört något sådant i mina unga dar? Själfva adeln

blir jakobiner!

— Det kan inte f-n heller hjälpa, min nådiga

mamma, svarade kaptenen godmodigt.

— Pretentionerna gå då öfver alla gränser. Han

tar sig en air, den karlen, som vore han af familj.

— Katten! Familj ha vi allihop, det kan komma

på ett ut. Karlen har förargat mig, men det är nu

glömdt. Vi drucko brorskål i går, och vet söta mor,

han är en bottenkarl. Dessutom har jag hört sägas

att en af hans förfäder, en Lithovius eller hvad han

hette, varit hofpoet, eller poéta laureatus, som det

lärer hetat den tiden, hos salig hans majestät jag minns

ej hvem.

— Hofpoet? Hvilken rang har en hofpoet?— Tusan, det var en fråga! Jag tror nästan att

han går upp mot ett hofråd.

— Nå i det fallet medger jag att han har en

sorts préjudice. Men han själf? Hvilken rang har en

arkitekt?

— Jag tror det kommer på ett ut med en frimurare.

Men raillerie å part; Skräcken, Pustfelt och Långberg

ha lagt in på mig. Spindelby Snacken och hans Lovisa

fråga mig om vår middag var fin. Malander utsöker

resterna, och Grönfors lyser auktion på Syrjänkoski. Jag

ville, höns i min hampa, vara en smula Danton, för att

guillotinera hela sällskapet.

— Men det är ju abominabelt! Jag kan aldrig

förlåta dig, Eusebius, att du inte tog Ringa Littow, så

länge hon var å pendre. Anna vore ännu ett godt

parti, om du inte begått den sottisen att förlofva

dig...

— Låt oss inte tänka på det nu, mamma. Låt oss

hellre räkna ut huru många kor vi kunna föda på

Syrjänkoski, när Littow anlägger sitt mejeri. Adelaide är

förtjust däröfver; hon skall traktera oss med schweizerost

till frukost, middag och kväll. Hennes far var ju

osthandlare ...

— Osthandlare? Hvilken horreur! Ack jag

olyckliga mor, min Eusebius gifter sig med en osthandlare!

— Jag ber om förlåtelse, med hans dotter. Hvad

är det för ondt i det?

— Och du sade mig att familjen var emigrerad

adel från Picardie!

— Sade jag det? Ja, det är visst möjligt. Jag

tror nästan att adeln i Picardie brukar roa sig med

osthandel på lediga stunder. Åtminstone med vinhandel.

Har inte mamma nånsin druckit picardon?— En osthandlares dotter 1 Att du kunnat göra din

mor en sådan chagrin!

Och den stackars hofrådinnan fällde bittra tårar.

Hon glömde förlusten af hela Syrjänkoski, glömde alla

deras stora bekymmer, glömde sin blifvande sonhustrus

alla både fel och förtjenster, och alla hennes bekymmer

koncentrerades i den olyckliga upptäckten att hennes

älskade Eusebius bli fvit lierad med en familj af

osthandlare. Alla Winterlooar och Ahlekorsar måste ju vända

sig i sin graf.

Kapten Eusebius Winterloo hade likväl, bland många

goda sidor, också den att vara en god son, och det

gjorde honom ondt att hans mor tog saken så illa.

— Nå nå — sade han tröstande — var inte ledsen

nu, min nådiga mamma, osten får vara oss emellan,

fastän jag hört att osthandlare kunna bli presidenter i

Schweiz. Dessutom är jag säker på att Adelaides

förfäder varit med vid Jerusalems förstöring, ifall det kan

göra min nådiga mamma något nöje, och det är, katten

i mina stöflar, mer än Littows, Winterloos och Ahlekors,

så många de äro, kunna skryta af... Men det är tid att

gå till frukosten. Jag har inte sett Adelaide ännu i dag,

och hvad det angår att taga en sup och en bit ost...

— Ostl suckade hofrådinnan och följde motvilligt

sin son.

Men frukosten blef uppskjuten till följd af en ovanlig

tilldragelse.

Baron Littow hade föresatt sig att utforska gröna

kammarns hemlighet och begaf sig genast vid dagningen

dit, åtföljd af arkitekten och några bland gårdens

arbetare, som fingo order att bortflytta det tunga ekskåpet,

hvilket spelat en så sällsam roll i rummets mystiska

tilldragelser. Under tiden beskref öfversten sitt egetWINTERLOO, SZISTOVO-LITTOW och gröna kammarn 181

äkventyr i gröna kammarn, hvarak läsaren redan känner

det mesta. Slutet däraf, som föranledde honom att så

bittida på morgonen gå ned till arkitekten Lithau, var

mindre mystiskt, men icke därkör mera förklarligt. Han

hade föresatt sig att vaka den öfriga delen ak natten,

men tystnaden och tröttheten hade återtagit sin rätt; han

hade, liksom Lithau, halkslumrat där han satt vid

skrikbordet och väcktes ak en hand, som lades sakta på hans

axel. När han såg upp, såg han bredvid sig sin faster,

som sade till honom:

— Gå ned till den främmande och begär af honom

ett papper, som han funnit i ekskåpet. De dödas och

de lef vandes väl beror däruppå!...

När då öfversten tvekat, hade hon tillagt i

befallande ton:

— Gå ned till den främmande och gif honom din

dotter, annars få dina fäder ingen ro i sin grak!

Därpå hade hon blåst ut ljusen och varit försvunnen,

hvarefter öfversten, i hög grad upprörd, lydt hennes

befallning.

— Jag kan ej förklara det annorlunda — fortfor

baron Littow — än att min faster fått veta din ankomst

genom Ringa, som alltid måste redogöra hos henne för

gårdens gäster, kanske också genom den gamle räfven

Holming, den ende af tjenstefolket, med hvilken hon står

i någon beröring, utom sköterskan. Då har förmodligen

det gamla dumma pratet om din farfar runnit henne i

minnet från hennes ungdomstid, och denna hågkomst

har ledt henne till att utforska ditt dopnamn och din

härkomst. Anna berättade mig att hon i förmaket kallat

dig Carl Littow eller Carl Szistovo.

— Hon gjorde det.— Nå hvarför icke? Jag hoppas, Carl, att du efter

all mésintelligence, som varit oss emellan, blir mig en

kär son, och då jag ej äger någon annan arfving till mitt

gamla namn, torde hans majestät, af gunst och nåd för

mina långvariga tjenster, tillåta mig att adoptera dig. ..

Lithau rodnade.

— Anse det icke för högmod, svarade han, ännu

mindre för otack; jag är djupt rörd af så mycken ännu

oförtjent godhet. Men jag kan icke förneka det namn

jag burit från barndomen, utan att förneka mig själf

och utan att i världens ögon utsätta mig för misstanken

att ha vågat höja mina blickar till Ringa blott för att

tillfredsställa min fåfänga eller min ärelystnad. .. Tillåt

mig, tillåt Ringa att bära mitt namn; jag skall göra allt

hvad en man förmår för att adla det med vår tids och

alla tiders bästa diplom: människors aktning och hederns

sköldemärke.

— Jag ryggar icke mitt löfte och vill icke öfvertala

dig, genmälde öfversten misslynt. Gör som du vill; jag

hoppas du engång kommer på andra tankar.

— Förlåt mig — jag tviflar därpå.

— Ringa är dessutom för ung och barnslig ännu.

Jag förmodar vi fira ert bröllop i det nya Linnais, som

blir ditt verk?

— Ert verk, min gode, vördade far; ert, liksom

hela min lycka! Jag är innerligt tacksam att med den

få inviga det nya Linnais.

— Godt. Men vi glömma afsikten med vårt besök

i gröna kammarn. Hit, gossar 1 Bort med det gamla

skåpet där!

Arbetarne angrepo skåpet med förenade krafter, men

utan att förmå röra det från stället. Man lade bommar

därunder; förgäfves. Den gamla envisa möbeln tycktesha lust att göra skäl för sitt elaka rykte. Holming

förklarade rent ut, att hin satt därinne, och därför var det

så tungt.

Ändtligen anmärkte en af arbetarne att skåpet var

fasttimradt vid väggen. Man undersökte nogare, och det

befanns verkligen så.

— Hugg sönder det gamla skräpet! ropade

öfversten otåligt. Jag skall bota det för lusten att vidare

spöka här i mitt fredliga hus.

Yxarna sattes i rörelse, man högg sönder ena väggen

ak skåpet. Då fann man någonting oväntadt — gångjärn

upptill och nedtill, på hvilka hela inredningen kunde

lätt och utan buller vridas åt sidan, så att en del därak

fick plats i en nisch ak husets vägg. När man sålunda

vred det inre ak skåpet, uppstod därinne ett smalt

mellanrum, tillräckligt för en icke korpulent person, och

från detta mellanrum kom man till en lika smal trappa.

Trappan åter ledde nedåt i väggen, som på detta ställe

var dubbel, utan att någon ak Linnais nuvarande invånare

kunnat ana därtill.

— Nu är mig allt klart, hviskade ökversten till

Lithau. — Assessor Jakob von Littow, som byggde Linnais,

var ytterst svartsjuk på sin unga hustru. Hon bodde

länge i detta rum, och han bodde härunder. För att

hvarje ögonblick kunna osedd bevaka henne, lät han

inreda detta skåp för en hemlig trappa, som ledde ned till

hans eget rum. Detta rum bebos nu ak min faster.

Svartsjukan byggde denna konstiga gång, och en

nittioårig gumma, som blikvit barn på nytt, har begagnat

uppgången för att spöka med sina fantasier i gröna

kammarn.

— Nådig herr baron, stig inte dit, det bär rakt till

fanders! skrek Holming.Varningen skulle föreställa ett skämt, men detta

motsades af hans darrande röst.

— Tig, och vänta mig här! ropade öfversten, i det

han nedsteg i väggens öppning.

Ihågkommande sin tjenstgöring som vakt i gröna

kammarn, rusade Mefisto efter sin husbonde och båda

försvunno i den mörka väggtrappan.

Man väntade en stund, hviskande med hvarandra,

somliga rädda, alla nyfikna. Endast Lithau stod

fördjupad i dystra hågkomster. Icke toma fantasier, det

visste han alltför väl, utan medvetandet om hennes faders

för världen okända svek och det djupa behofvet att söka

försona hans röfveri af det Littowska namnet, hade

sannolikt under många år icke lämnat den gamla fröken

Justina någon ro. Hon, som så väl kände det gamla

familjeskåpet, måste äfven hafva känt det viktiga papper

som där förvarades. Måhända hade hon med afsikt

bidragit till gröna kammarns elaka rykte som spökrum,

för att hindra hemlighetens upptäckande af obehöriga

personer. Måhända hade hon, år efter år, genom Holming

och Ringa sökt att utspana alla gäster i gården, i

förhoppning att slutligen finna en, åt hvilken hon kunde

anförtro detta fruktansvärda papper, som hon icke ville

eller vågade anförtro åt sin brorson, öfversten. Och

då hade skickelsen verkligen fört till Linnais just den

förorättade släktens ende återstående ättling, den ende

som ännu hade att fordra rättvisa af de döde. Hon hade

sett honom tillbringa natten i gröna kammarn, hon hade

väckt hans uppmärksamhet på det gamla skåpet, uppläst

för honom dess för alla andra tillstängda dörr och till

hälften utdragit en af dess lådor — den som i sig dolde

lönnlådan! Olyckliga gamla kvinna, med hvilka

bjärtekval måste hon icke hafva blottat sin faders vanära, ochdock, hvilken osägelig lättnad måste hon icke hafva

erfarit af brottets försoning!

Så, och icke annorlunda, måste dessa sällsamma

tilldragelser uttydas. Men denna hemliga trappa 1 Hvilken

grym passion hade icke byggt detta smyghål, och hvilken

olidlig tortyr måste icke här hafva bragt Jakob von Littows

maka från förtviflan till brott, från brott till själkmord!

Öfversten dröjde länge. Slutligen återkom han blek

och allvarsam.

— Denna trappa — sade han — leder till min

fasters rum. Hon skall icke mera begagna den. Jag

fann henne sofvande — men det var i den eviga sömnen.26. Tjugu år senare,

Med läsarens benägna tillåtelse förflytta vi oss nu

omkring tjugu år framåt i tiden och således

betydligt närmare våra dagar. Det är en vacker

eftermiddag i Juli månad, Ökversten baron Carl Sigismund

Littow har besökt det stora mejeriet på Syrjänkoski och

där blifvit trakterad med sin ypperliga favoritost efter

schweizisk metod. Öfversten är ännu en högväxt ståtlig

gubbe med rak militärisk hållning och hvit om hufvudet

som en dufva. Man skulle knappt tro att han nyss fyllt

åttio år. Med undantag af ena ögat, som uppsagt sin

tjenst, och en något försvagad syn på det andra, bär

öfversten sin höga ålder som en kämpe från forntiden,

och för att icke förgäta nutiden bär han fickorna fulla

med bröstsocker åt den stora barnskaran, som stojar

omkring honom.

Han sitter på trappan till karaktersbyggnaden, som

han låtit uppföra här, när han kort efter branden

inropade Syrjänkoski, som gick under klubban. Kapten

Eusebius Winterloo utkommer för att se åt om öfverstens

kalesch är förspänd, och ryter åt barnskaran att skämmas

litet och inte surra som brömsar kring grandonkel. Den

gode kaptenen har icke avancerat i grader, men så mycketTJUGU ÅR SENARE

187

mer i andra förmåner. Han har blifvit så fet, att han

liknar sig själk vid »en tunna lageröl, lagom bornerad»

— ty han har nyligen anlagt ett stort ölbryggeri. Han

har dessutom redan i flera år varit kompanjon med

Littows om mejeriet och är i tämligen goda

omständigheter; för resten en gladlynt och godsint grofhuggare, som

han alltid varit, oaktadt all den möda hans fru kaptenska

gjort sig att bibringa honom europeisk civilisation. Salig

hofrådinnan, hans mor, som krusade med hela världen,

hade redan på sin tid funnit all möda förspilld på

Eusebius, och kaptenskan Winterloo, född Triste-Ruban, har

ändtligen funnit för godt att låta sin beskedlige man

för-blifva sådan som vår Herre och fältlifvet i unga år

skapat honom. I stället har hon klokt nog användt sin

uppfostringsmetod på hela den långa raden af små lodjur,

fjorton till antalet och af dem elfva i lifvet, med hvilka

hon under tidernas lopp betryggat det Winterlooiska

namnets framtida flor. Pojkarne arta sig si och så, icke

illa; somliga trumflga som sin far, andra spensliga som

sin mor, alla mäkta ostyriga slitvargar, hvilkas benkläder

regelbundet få hål på knäna en gång i veckan. Äldste

sonen Eusebius, som studerar agronomi på Mustiala och

för närvarande är nitton år gammal, visar till sin mors

bekymmer märkbara anlag att brås på fadern; man har

redan ertappat honom på bar gärning med ett och annat

»höns i min hampa», »katten bespike» eller andra mindre

civiliserade uttryck, hvilka fallit som smulor ur faderns

stora förråd på afbasade menagerilejon. Mera fröjd skulle

fru Winterloo hafva af sina rödblommiga döttrar, om de

mindre skulle vansläktas från det finare umgängeslifvet

och icke, till moderns häpnad, tala bättre finska än

franska. Men besynnerligt nog har den forna guvernanten

själf nästan glömt sitt modersmål, eller rättare, honinblandar numera däri både finska och svenska ord på

ett mycket ogeneradt sätt, hvaremot grammatiken allt

ännu är hennes starka sida och döttrarnas förtviflan i

deras tur. Fru Winterloo är på det hela en god

husmor, litet häftig och retlig ibland med pigorna, men så

kunna de också förarga en stenl Mejeriet på

Syrjänkoski är hennes odödliga ära. Det ville i början ej lyckas

rätt bra efter grammatikens regler, och korna voro

bångstyrigare än själfva de irreguliera verberna. Men efter

den stora resan, hvilken fru Winterloo gjorde för tio år

sedan till Schweiz och där hon hade tillfälle att rådgöra

med sina släktingar osthandlarne, går mejeriet numera

förträffligt, tillverkar rätt vackra tunnor ypperligt smör,

som vunnit medaljer vid utställningarna, och har så

för-kofrat sin ostberedning, att Sippola, Moisio och andra

landets notabiliteter i ostväg innan kort torde få en farlig

medtäflare pä världsmarknaden.

Fru Winterloo visar sig nu på trappan och bjuder

öfversten med egen hand hans vanliga sexa: smör, bröd,

ost, rädisor och ett glas friskt källvatten. Allt är färskt

och aptitligt, smöret gult som saffran och kärnadt i den

nya turbinkärnan, som öfverträffar allt hvad man dittills

sett på femtio mils omkrets. Fru Winterloo beskrifver

huru statsdejorna de senare åren experimenterat med

ladugården på Syrjänkoski, men ingenting kunde jämföras

med schweizermetoden, och här saknades endast

engelsmän, som resa hundra mil för att profva en god ost.

Öfversten i sin tur beskrifver mossodlingen på Linnais.

Kapten Winterloo hade spått att den skulle »bära vatten

som Långbergs champagne», och det hade riktigt slagit

in. Kaptenen kunde nämligen aldrig förlåta att Långberg

tagit hans vallack för champagnen som brann upp odrucken

vid eldsvådan.TJUGU ÅR SENARE

189

1 denna landtliga konversation igenkänna vi ganska

väl gamle herrn på Linnais och plumphuggaren på

Syrjänkoski, men däremot föga den forna guvernanten m:lle

Triste-Ruban. Hon har blifvit så acklimatiserad som

möjligt, och de tjugu åren ha förvandlat den lilla

behagliga schweiziskan med de koketta bruna ögonen till en

mycket pratsam, mycket hushållsaktig och mycket fet

liten gumma, som oinskränkt härskar öfver en man, elkva*

barn och sextio nöt; men orden *pour le mérite* har hon

ännu icke erhållit, så väl hon förtjenat den. Arkitektens

spådom bar också vatten som Långbergs champagne.

— Nu bör min son bergsrådet vara hemkommen

från Åbo, yttrar baron Littow och stiger så upp i den

bekväma kaleschen.

Winterlooarne, stora och små, skockas omkring

honom och skrika med full hals ett hurra till afsked

för grandonkel. Så klatschar kusken, och baron Littow

återvänder till Linnais.

Denna herregård ser nu annorlunda ut, än för tjugu

år sedan. Den oformliga gamla byggnaden med dess

dystra salar, långa korridorer och beryktade gröna

kammare har lämnat plats för ett enkelt, men prydligt

tvåvånings hus af sten, genom hvars höga ljusa fönster en

ny tids dagrar inströmma från alla sidor. Rundtomkring

framskymta mellan träden trefliga små stugor; parken är

väl vårdad, och när man åker in genom den höga allén

af gamla lindar, vinkar det nuvarande Linnais så gladt,

så inbjudande, att du, gode läsare, om din väg någonsin

för dig till dessa nejder, visst icke kan motstå din

nyfikenhet att engång göra bekantskap med den aktningsvärda

familj, som omtalas i gröna kammarns historia. Du kan

göra det utan betänkande, ty ehuru det är naturligt att

Linnais invånare med en viss förbehållsamhet tala omgröna kammarn, är du säker på att här finna så mycken

gästfrihet och så liten aristokratisk dryghet, som du billigt

kan begära af någon Littow — märk dock, en Littow!

— i våra dagar. Hvarken den gamle Jagiels förfärliga

huggare eller Jakob von Littows styfva peruker anställa

numera ett nattligt ofog i Linnais salar. Nutiden har

ridit in genom dess portar med vind och sol; af

medeltiden återstår knappt mer än ett namn och ett minne.

Öfversten baron Littow välkomnas redan vid trappan

af sin familj, som till en del ännu befinnes vara gamla

bekanta. Den man, som öfversten ej utan en viss tonvikt

kallar »min son bergsrådet» — och sällan hör man honom

nyttja en annan benämning — är den forne arkitekten

Carl Lithau, nu en högväxt herre om femtio år, svärson

i huset och förvaltare af den stora egendomen med

underlydande bruk och sågar. Hvad lyckan gifvit honom

har han löst in som en man. Han är en af landets

mest intelligente, mest praktiske och mest inflytelserike

jordbrukare; vida omkring har han brutit en bred bana

för odling och välstånd. Det medfödda allvaret i hela

hans väsen har med åren blifvit mildare, mjukare, utan

att alldeles förneka en viss medfödd stolthet, som någon

gång af adlige godsägare ådragit honom beskyllningen för

ett ofrälse högmod. Men gårdens underhafvande klaga

aldrig däröfver, och man behöfver, för att bättre bedöma

honom, endast se hans allvarliga blick upplösa sig i

vårens värma och solsken, när han betraktar sin maka

och sina barn. Ringa — fordom Ringa Littow — är nu

en liten fm och älskvärd fru om trettiosex år. Af det

lekfulla barnet har blifvit en höghjärtad kvinna. Hennes

vackra, själfulla drag bibehålla ännu mycket af den forna

barnsliga skalkaktigheten, och när man ser henne bredvid

hennes äldre dotter Anna, som nu är fjorton år, kundeTJUGU ÅR SENARE

191

man taga dem för systrar. Anna — man säger ännu

vid denna tid mamsell Anna, innan frökentitelns

aristokratiska murar hunnit nedrifvas, och läsaren vet dock

bäst, att denna mamsell i verklig välborenhet öfverträffar

mången fröken — är blond och mild som modern, men

Ringa, den yngre, som snart fyller tolf år, är mera

brunett, mera stolt, mera häftig, mera en Littow af gamla

mödernestammen. Det nyckfulla ödet har roat sig att

omkasta namn och lynne hos båda systrarna.

Bergsrådet Lithau har dessutom nu från Åbo medfört

sin ende sextonårige son, Carl Sigismund, hvilken skall

studera jordbruk och bergväsende i Skottland. Han är en

reslig, kraftig och intelligent yngling, som tyckes i sig

förena faderns allvar och moderns mildhet. Påtagligen

är han morfaderns förklarade favorit; den gamle öfversten

har räknat dagar och timmar till hans återkomst och

sluter honom nu med glädjetårar i sina armar.

Ännu återstår en medlem af familjen att presentera

— denna magra, något tärda gestalt med de ännu

blixtrande ögonen och den högdragna befallande hållningen.

Knappt igenkänna vi i henne den forna Anna Littow,

sedermera markisinna Ribeira och numera änka efter

portugisiske ministern af samma namn. Katarina Szistovos

frände har icke kunnat förmå sig att välja en ofrälse,

äfven om hennes hjärta engång skulle varit nära att svika

hennes ätts traditioner. Hon är barnlös och endast på

ett kort besök hos sin far och syster, men skulle kanske

gärna stanna för alltid i fäderneslandet, om icke hennes

man bortspelat hela hennes arf i Homburg till en viss

herr Spiegelberg, som sedan slöt sitt lif på de spanska

galererna. Änkan måste stanna i Lissabon för att vara

berättigad till pension. Alltför stolt är hon också för att

falla sina anhöriga till besvär, och sannolikt har honännu icke kunnat fullt förlika sig med namnet Lithau,

ehuru hennes uppriktiga och ömma kärlek till systern

hvarje dag kommer hennes stolthet att töa i mildare

känslor.

Utom hofrådinnan ha två äldre bekanta vandrat all

världens väg och båda i hög ålder. Det gamla factotum

Holming har redan länge i ett hörn af kyrkogården somnat

bort från sina spökhistorier, och den trogne Mefisto ligger

begrafven i parken under en hög lind, i hvars bark hans

namn och dödsår finnas inristade än i dag.

Öfversten, som knappt kan vända sina ögon från

den blomstrande dottersonen, fattar nu sin svärson under

armen och hviskar till honom:

— Jag har en bön till dig, Garll

— Hvad befaller min far?

— Jag befaller icke, jag ber dig, jag besvär dig,

Carl — icke för min skull, icke heller för din, men för

pojken där — se bara, hvilken ståtlig Littow skall det

ej bli af honom en dag!

— Låt det vara, min far. Jag har ju engång gifvit

vika för er önskan, när ni gjorde er så mycken välment

möda att förskaffa mig bergsrådstiteln. Allt järn i vår

nya grufva skall icke smida af mig ett värdigt bergsråd.

Låt oss därför icke mera tala om namnet!

— Obevekliga människa, du vill då icke unna mig

den trösten att nedstiga i grafven med det hopp att se

mitt gamla namn ännu upplefva för äran och framtiden!

Carl, jag besvär dig, om du också är öfvertygad att

pojken där skall bryta sin bana under hvilket ärligt namn

som helst — och jag anser honom vara i stånd därtill

— så tänk på detta profetiska namn, med hvilket min

faster tilltalade dig dagen före sin död! Tänk på

skyld-skapen mellan ditt namn och mitt! Tänk på dessa minTJUGU ÅR SENARE

193

fasters ord, som aldrig blifvit mig rätt klara, om

försoningen af ett stort okändt brott! Tänk på Jakob von

Littow, och låt mig adoptera din son!

Bergsrådet Lithau tiger. Han tiger länge; ingen

känner den strid, som föregår inom denne oböjlige mans

bröst. I djupet af denna slutna barm är begrafven en

hemlighet, som ingen dödlig numera vet, och den

uppreser sig mot hans obevekliga grundsatser, den

söndersliter dem såsom dynamiten spränger murar och berg;

ett helt lifs fasta underlag vacklar, det brister under

hans fot... skuggorna öfverväldiga honom. Hvad har

han icke själf offrat åt dessa parcer, som trasslat hans

lefnadstrådar så nära tillsamman med Littowska släkten!

Men han ser tillbaka, han ser där sitt plundrade namn

och röfvarens ångestfulla vålnad, suckande efter frid.

Han ser framåt och ser detta namn ånyo tillfalla dess

rättmätige arftagare. Hvad han aldrig gjort för sig själf,

det gör han nu för sin son.

— Min far — säger han djupt rörd — jag står

till er i skuld för min lefnads lycka, för det blidaste

solsken som någonsin skingrat molnen öfver en mans

panna, min Ringa! Er önskan må uppfyllas. Min son må

bära det namn, som honom med rätta tillkommer. Littow

skall åter lefva, och de döde skola få ro i sin graf.

13. — Noveller. III.VINCENT VÅGBRYTAREN.1. Studentmatrikeln.

Det har ett eget intresse att genomläsa en

studentmatrikel kör tjugu, trettio år tillbaka, eller längre,

om man så vill. Namnen stå där på deras linierade

rader egenhändiga, tappra och stykva, såsom de skrefvos

i den lyckliga tid, när den första lyran blänkte på

mössan — ungdomens glada lyrik — och vanligen

skrikna med stor pränt, såsom man gör när man gör en

sak ak vikt. Viktiga voro också dessa penndrag för

dem som skrefvo dem, ty de inneburo inseglet på den

akademiska värdigheten och upptagandet i ett samfund,

hvilket man alltifrån skolans första dagar med längtan

betraktat såsom målet för sin högsta ärelystnad. Det

tycktes såsom hade pilten med samma penndrag ristat

sin mandoms bomärke i lifvets bok och vore en annan

och fullgiltigare karl, när han bortlade pennan, än när

han fattade henne.

Men under denna linierade egenhändiga

namnteckning lämnas ett oskrifvet blankt rum på det hvita

foliobladet, och detta oskrifna rum har ock sin

märkvärdighet. Det är såsom en skuldsedel till lifvet och

eftervärlden, på hvilken dessa en dag skola skrifva sittkvitto. Här, på det nu så oskyldigt hvita bladet, skola

okända framtida händer anteckna det ofvanstående namnets

orlofssedel, när tjenstetiden är ute. Här inskrifvas, tid

efter annan, namntecknarens öden och förtjenster —

åtminstone hans befordringar, ifall han vunnit sådana,

och hans lefnadsyrke, ifall han kommit sig till ett sådant.

Sist tecknas afskedet ur lifvets tjenst med den

sedvanliga formeln, som fordom brukades på latin: Obiit

anno ... eller numera »Död år.. .* eller ock tecknas i

slutet ingenting alls, när måhända platsinnehafvarens död

är likaså obekant som hans lefnad gått spårlös fram

öfver jordens yta.

Jämföras nu de tappra namnen med de oftast

blygsamma anteckningarna under dem — hvilka minnen!

hvilka lärdomar! hvilken sällsam profkarta på mänskliga

ödens vankelmod 1 Läser man namnen endast för fem

och tjugu år tillbaka, så är redan halfva antalet

bort-sopadt som vissnade löf; den andra hälften arbetar

ännu på material att fylla tomrummet under pränten.

Det är ofta med ett vemodigt intryck man stafvar på

dessa runstenar öfver jordade illusioner och smultna

Icari-vingar. Huru många bland alla dessa af stormen

kringströdda tallkottar ha vuxit till furor? Hur många

ha ens fattat rot? Somliga vissnade i vårens första

knoppningsdagar; somliga föllo på hälleberget, somliga

bland törnen, somliga på landsvägen och några äfven i

herrlig jordmån. Dock ha de flesta blifvit, de också, ett

stycke grönska i deras lands skog — och detta är nog

för en blick tillbaka, om det ock synes alltför litet för

en blick framåt.

Men stundom sörjer också ett skämtande öde för

att anteckningarna under namnet få en viss humoristisk

färg. Två bröder från Åbo präntade sina namn imatrikeln. Fadern hade från vaggan bestämt den ene

till krigare och utrustat honom med det tappra namnet

Achilles, den andre till läkare och stämplat honom med

det lärda namnet Machaon. Hvad berättade sedan

matrikeln om desse två? Achilles blef läkare och fick

intet annat blod på sitt samvete, än snäpparens hugg i

patientens ådror, Machaon blef krigare och slöt sin bana

som en väldig major.

Vid den tiden då ömma föräldrar ansågo ingen ära

eller utkomst vara möjlig för deras guldgossar utom i

kronans bröd, med kaftanen, epåletten eller den civila

ståndkragen — vid den tiden då ingen visdom ansågs

tänkbar utom de fyra fakulteterna med deras små

underlydande vasaller af landtmätare och andre Apollos

löshästar — vid den tid, med ett ord, då den akademiska

strömfåran delade sig i tvenne hufvudriktningar: den

ecklesiastika med skolan och den juridiska med

kameralen som bihang, medan här och där en droppe

stänkte åt medicinen och resten af flödet skummade

vid stränderna, utan att så noga veta hvarthän — vid

den tiden inskrefvo på samma dag sju valedicenter

från samma skola sina namn såsom frie akademiske

medborgare i ****ska afdelningens matrikel. De hade

troget följts åt som sidokamrater i alla växlande öden

och äfventyr, från de allraförsta plaggorna i secundan

ända till den allrasista dufningen i Euklides, som, näst

ryskan, var det värsta blindskäret vid inloppet till

hamnen.

Det var en sommarafton, den 9 Juni 1835.

Omkring fyrtio eller femtio studenter voro församlade i

deras egen hyrda lokal, en mörk sal och dito kammare,

i den del af Helsingfors, som då icke längesedan

uppvuxit ur de steniga ödemarkerna söderom de äldrestadsdelarna och som därför kallades Nystaden. När de

sju inskrifvit sina namn i afdelningens matrikel, likasom

förut i universitetets förnämare mönsterrulla, och dagens

öfriga frågor blifvit undanstökade af församlingen,

be-gynte stugan kännas de unga för trång. Man vandrade

ut, och de sju skulle, efter gammal sed, med glas i

hand besegla sitt nya broderskap med äldre kamrater:

seniorer och cives.

Beslutet var enhälligt, det hade ingen nöd; men

om valplatsen för den skeende bataljen voro meningarna

delade. Helsingfors var vid den tiden en småstad från

hjässan till fotabjället — intet societetshus, brunnshus

eller Kaisaniemi; ingen Kleineh hade då ännu med

konstvan hand kryddat festens pokal; ingen läseförening,

ingen klubb uppsamlade än i sitt sköte desse lycklige

som hade intet att göra. Det mest renommerade

värdshuset var svenska mamsell Wahllunds i ett hus vid

Senatstorget. Näst henne kände alla den gamle

israeliten Nathan, hvilken man påstod ha varit lika gammal,

lika fet och lika utrustad med födgeni i konung Adolf

Fredriks tid för sjuttio år sedan; vidare fyra

»schweizer-konditorer», som täflade om rangen i punsch och

likörer: alla studenters farbror Gatani, jämte de mindre

ryktbare Menn, Kestli och Järngren. Catanis punsch

ansågs företrädesvis akademisk; Menns guterades mest

af militärer; Kestli och Järngren räknade sina kunder

bland yngre tjenstemän och stamgäster bland

borger-skapet. För att icke fördölja sanningen, dracks den

tiden tämligen groft, och sällan aflopp ett fältslag utan

ett antal stupade och blesserade, som af röda korsets

dåvarande frivillige inburos att hvila efter stridens mödor

i ett stilla Mon repos vid sidan af festsalen. Dessutom

funnos, jämte de ärbara spiskvarteren hos borgar Petrell,fru Christén, mamsell Björklund med flere, en mängd

billiga matställen, där biffsteken serverades med mycken

lök och mannagrynsgröten inbars i portioner som kunnat

stilla en jättes hunger.

Anspråken voro små och nöjena tarfliga. Man

kände knappt någon medelväg mellan myrans flit och

gräshoppans lättsinne. Medan den ena studenten befanns

naglad vid boken och lefvande en torpares lif, måste

man dagen igenom söka den andra vid biljardbollarna.

Följden var att, jämte mycken kärnfast duglighet, allvar

och flit, fanns också mycket gräshoppslynne. En enda

småstad räknade, bland elfva inom få år till

universitetet afsände 1 of vande ynglingar, åtta som ridit i galopp

till total undergång. Vi skola ej för mycket prisa »den

gamla goda tiden».

Vid Salutorget blef rådplägning. Man beslöt att

tåga till »Sällskapsträdgården» och ditföra punsch.

Ynglingarne marscherade bort i den herrliga

junikvällen. De togo vägen utåt Unionsgatan och genom

botaniska trädgården med dess klippta alléer, där

acacierna nyss slagit ut sina späda blad, medan ekar

och lönnar utvecklade sina första ljusgula löfhylsor och

de första narcisserna begynte dofta vid gångarna.

Vand-rarne hälsade veteranen professor Sahlberg, som i sin

korta trädgårdsrock gaf befallning om fönstrens insättande

i det nya calidarium, på det att aloé, fikon och

sockerrör skulle göras inhemska i Finland. Man kastade i

förbigående en blick på det lilla stenbordet vid

strandkullen, där ett förgätet apelsinskal, foten af ett spetsglas

och en fordom innehållsrik kork erinrade om den glada

middag, som Flora och Fauna några dagar förut börjat

i orangerierna och slutat med bålar på kullen. Härifrån

uppnådde skaran genom en smal grind den yttre parken,tände sina pipor vid »frimurarns graf» och fortsatte

kosan långs stranden framåt den vackra, men ödsliga

udden, utan att bekymra sig om häggars och rönnars

tysta protester, när vårens dofter förgiftades med

rökmoln af »Tuppen», »Rosen» och »Gefle vapen».2. De sju presenteras.

Den plats, där Kaisaniemi värdshus sedermera

uppfördes 1838—1839 och erhöll sitt namn till mamsell

Kajsa Wahllunds ära, var 1835 fullkomligt obebyggd:

icke ett skjul för regnet, icke en bänk för den trötte

vandraren. Endast den lilla runda gräsplanen midtkör

den nuvarande bryggan kanns planerad då redan, eller

rättare då ännu, ty sannolikt var den, likasom grakven,

brunnen och en eller annan sandgång, ett återstående

minne från forna dagar, när parken varit den

hemlighetsfulle »frimurarens» enskilda trädgård — den lustgård,

hvilken han höll så kär, att han ville slumra för evigt

invid dess vågors sorl och under dess rönnars blommor.

Kring denna runda gräsplan vid bryggan slog sig

ynglinga-skaran ned i det gröna och knackade sina pipor mot

berget. Cigarrerna voro ännu en spansk lejonsaga, känd

och erkänd endast af några få utvalde, som hunnit i

konsten ända till de då uppkommande »bruna prima».

Till tidens märkvärdigheter hörde också, att en bland

sällskapet befanns försedd med en liten trälåda, uppfylld

med sågspån, hvari lågo några grofva tändstickor,

försedda med ett plumpt hufvud af sprakande fosfor

och rökande svafvel. En sådan låda var ingen ringalyxartikel; hon kostade i sin första kamp mot

svafvel-stickorna en plåt i svenskt mynt, och en plåt, eller sexton

skillingar, var en betydlig summa, hvarför ock de fleste

studenter buro, som ärlige torpare, fnöske och flinta

i fickan.

Tändstickorna voro den nya tidens första

signalraketer i Finland. Man bedref allehanda upptåg med

detta lybska fabrikat, innan det snart blef allmänt bekant

och priset hann falla till sex och fyra skillingar lådan.

Ofta när en student, stadd på resa att taga

»landshöfdinge-examen», trädde myndigt in i gästgifvarens stuga, nedlät

han sig att upptaga en spån från golfvet och likgiltigt

stryka ett drag mot ugnsmuren. Spånen tog eld, till icke

ringa förvåning, och lärdomens anseende var räddad t.

Hvem vågade numera tvifla därpå, att ingenting var

omöjligt för en student?

Vid pass trettio unge medborgare befolkade framtidens

kulle. Ur rockfickorna uppenbarade sig några buteljer

punsch och två glas: jämt de två man behöfde, för att

klinga brorskålar på 99 Kalaset var färdigt. Fint

var det icke, och kunde ej vara det, på en tid när en

lång vårtermin i medeltal kostade hundra riksdaler banko,

en summa som då föranledde bittra klagomål öfver

tidens dyrhet, emedan denna studentgenerations fäder

lefvat sin termin i Åbo för lika många plåtar och

nästföregående generation för en tunna bröd, en bytta smör

och några riksdaler. Hur skulle desse gode fäder hisnat,

om de förnummit lärdomens utsädeskostnad i en senare

mansålder!

Lyxen hade stigit 1835. De hedervärda

vadmalsrockarna, konstrikt tillskurna af sockneskräddaren hemma

i fädernehuset, buros väl ännu utan men för den

akademiska värdigheten, men sågo sig allaredan i fara attutträngas ak uniformsrockar och svarta syrtuter, merendels

tagna på krita hos mästerskräddaren Palmqvist, som med

dem byggde åtminstone en våning af sitt ståtliga stenhus.

Smorlädersstöflarna löpte samma fara för finare fabrikater

från skofabrikörerne Nordin och Hannelius. Sällan nedlät

sig dock en student till en så onyttig lyx som att bära

handskar. Käppar af elegantare sort än knölpåkar voro

icke okända, men ådrogo sina ägare spenamnen

bönstänglar och spanska ryttare.

Den tiden talades mycket om »andan» inom

studentkåren. Men hvari denna »anda» egentligen bestod, var

svårt att upptäcka. Man såg väl stundom — när en

befordran vid universitetet väckte missnöje, eller när

högt uppburne kamrater relegerades för opposition mot

det då rådande ultrakonservativa systemet i den

akademiska styrelsen — spår af ett samband mellan den annars

splittrade ungdomen, som blott vid majfesterna hade sin

enda föreningspunkt; ja, det hände att skaror af ett par

hundrade studenter någongång kringtågade i månskenet

med sångame i spetsen och kände sig genom massan

något betyda. Men allt detta var i grunden ej annat än

samma öfversvallande ungdomsmod, med hvilket klassen

i en skola någon gång ställer sig, en för alla och alla

för en, i opposition mot förmenta oförrätter. De stora

tankarna tillhörde ej samtidens lif: de tillhörde Homerus,

Sofokles, Milton, Klopstock, Göthe, Walter Scott och

Frithiofs saga. Hvar skulle man söka den tändande

gnistan? Politik gjordes — med ett enda ryktbart

undantag under polska revolutionen 1831 — alldeles icke.

Lönnrots Kalevala plockades då som lingon långt i

Karelens moar, Runeberg korrigerade skrifprof, fennomanin

diade modersmjölken, som ett lindebarn utan tänder,

i Judéns och von Beckers skrifter, Topelii runor,C. N. Keckmans lärda akhandlingar och E. A. Ingmans

ökversättning ak Anakreon. Det allt sammanhållande, allt

lif vande och lyftande fosterländska elementet saknades;

fäderneslandet låg vid universitetet »afdelt» i åtta, ofta

nog rivaliserande »akdelningar». Några bland dessa

af-delningar — för detta »nationer» — voro mera ansedda

än andra och fasthöllo med icke ringa själf känsla

prero-gativet att tillverka landets och universitetets berömde

män; hvilken anstolthet gjorde denna studentaristokrati

mer än andra ömtålig om landsmannaskapets heder, men

stötte genom sin slutenhet alla öfrigas själf känsla.

Själfva dessa afdelningar hade sina växlande perioder

af förfall och blomstring; deras ofta reviderade och i heta

debatter omtvistade stadgar (»statuter») voro studentlifvets

enda verkliga samhällsfrågor, viktiga nog för sin tid,

emedan ynglingen lärde sig där ett slags parlamentarisk

styrelseform och för första gången fick tillfälle att höja

sig öfver sina små personliga intressen till ett högre,

allmännare mål. Dessa akademiska småstater, med deras

heta debatter, deras stormiga partifejder och kamp

mellan framstående folktribuner, voro i själfva verket

de enda i landet som då ägde och praktiskt genomfört

en konstitution.

Men vi återvända till den gröna rotundan vid

framtidens Kaisaniemi. Sedan vi lämnade den, ha novitierne

redan hunnit dricka brorskål, icke blott med cioes, utan

ock med senior er ne; så hastigt voro då redan de forna

stränga rangskillnaderna* öfversprungna och kvarstodo

numera endast till namnet. Ordet gulnäbb fanns ännu

ej i studentens ordbok; man hörde stundom det mindre

höfliga uttrycket »valp», men novitius var det häfdvunna,

klassiska ordet. Det torde nu tillåtas oss att presentera

de sju nybakade akademiske medborgarne för den gunst-benägne läsaren, som troligen icke var med på rotundan,

och för läsarinnan, hvilken icke skall påräkna en i

dansskolan inöfvad bugning af så styfve unge män, som denna

tid uppfostrade.

Den äldste bland telningarna i denna ungskog, en

patriark bland de unge, hette Abraham Tallrot och bar

sina trettio år på nacken; var bondson och hade vid

sexton års ålder fått i sitt hufvud att han ville bli präst,

hvarefter han, med outsäglig möda, först lärt sig svenska,

därpå med finsk envishet, under pustar och plaggor,

kafvat sig genom vishetens urkund, den ärevördige

Strelings grammatica latina; sedan fått den onödiga, men

alltför vanliga ärelystnaden att försvenska sitt ärliga

finska namn Mäntynen och slutligen med njugg nöd

kryssat sig genom studentexamens klippor och grund.

Till sin yttre människa var han rödbrusig, groflemmad

och axelbred, bar yfviga svarta polisonger, hemgjord

uniformsrock af blått vadmal, som han hitfört färdig

(dock utan knappar) i kappsäcken; tuggade kalmusrot,

var känd för sin talang att spotta till måls och kallades

i skolan Tusse.

Öfver honom i längd, men underlägsen i ålder, var

en annan Herkules vid namn Hesékiél Granqvist,

tjugu-sex år gammal, klockareson, kroknackig och kulleraxlad,

håret af morgonrodnadens färg, munnen otroligt bred,

ögonen ärliga och dumma, rocken något för snäf,

stöf-larna ofantliga och af tjockaste oxläder; tuggade långtobak

och bar i skolan spenamnet Hästen.

Därnäst följde i år och visdom Josef Alexius

Ene-stam, adelsman, tjugufem år gammal, fadern

härads-höfding; lång, ljushårig, vältalig, mager och bleklagd;

rocken af finare kläde, ej utan anlag till sprätt; nyttjade

handskar; hade försinkat sig, emedan han fann mestabehag i röfvarromaner. H-an hvarken rökte eller snusade,

men tuggade ständigt kanelknoppar och bar i skolan

namnet Alonzo.

Vidare köljde i ordningen Adolf Julius Ahl, tjugutvå

år gammal, en kort, ketlagd och rödblommig passagerare

ak ett klipskt och jovialiskt utseende, med små plirande

grå ögon, rocken något luggsliten, ehuru fadern var

skräddare; hela turnyren litet slarfvig, men småtreflig.

Redan ryktbar som flink biljardspelare, kunde han

konsten at svälja rök hos Catani och blåsa ut den hos

Kestli; var annars känd för godt hufvud och vig mun

samt bar i skolan, där han luntat sig fram, hedersnamnet

Paschan.

Ytterligare Anders Rönnblom, tjuguett år gammal,

prästson; mörklagd, af medellängd och allvarligt utseende;

något tankspridd, men värderad af alla som flitig och

redbar, med grundliga laudaturskunskaper; snusade; bar

glasögon och hade svagt bröst; kallades i skolan

Ante-penultimus.

Näst honom följde i ålder Lambert Severin Björck,

nitton år gammal, fadern förmögen köpman, en späd,

ljuslätt och fromsint yngling med klara tänkande blå

ögon och ett hjärtegodt utseende. Hade fått högsta

betyget ibland de sju, men var blyg som en flicka och

hade engång försökt röka, men blef sjuk däraf och gjorde

ej om det. I skolan hade han fått ett spenamn för sin

späda figur och sitt tysta väsende; han kallades Mösset.

Den sjunde och yngste i ordningen, aderton år

gammal, hade tecknat i matrikeln Vincentius Ek. Han

var en lång, smärt yngling, starkt byggd, ehuru ännu

icke fullt utbildad, och skulle varit bildskön, om ej ett

djupt ärr vanställt hans vänstra tinning; brunt hår, klara

och trotsiga mörka ögon; hela hållningen frimodig ochmedködt öfverlägsen, utan att göra anspråk därpå. Fadern,

finne, kaptenlöjtnant vid ryska svartahaksfiottan, hade

stupat i grekiska frihetskriget. Sonen blef student med

endast fjorton röster, som den tiden var lägsta cum laude.

Men i skolan var han lekarnas själkskrifne kung; ingen

kunde slå en lyra som han, skrinna som han och, i nödkall,

slåss såsom han mot en hel armé gatpojkar. Ovisst är

om han därför fick sitt binamn i skolan, eller emedan

han var den djärfvaste simmare man där på orten ännu

hade sett: alltnog, bland kamraterne var han känd under

namn af Vågbrytaren.

När vi dessutom veta, att unge Vincent som ett

fattigt fader- och moderlöst barn blifvit upptagen och

uppfostrad af Severin Björcks fader — och när vi

erinra oss huru mäktigt motsatserna i lif och lynne draga

hvarandra till sig — undra vi icke mer, att två trognare

vänner aldrig funnits, än Vincent Vågbrytaren och hans

kamrat Mösset.

14. — Noveller. ILI.3. En sjöresa till Sparbanken.

Kvällen var herrlig, luften så ren, så krisk, himlen

så klar, sjön så blå, alla lunder så ljufligt täcka

i deras späda ungdomsgrönska. Ynglingarne på kullen

andades krihetens lukt och njöto vårens behag, hvar och

en efter sitt lynne. Några förblefvo hvilande, vårdslöst

utsträckta på den mjuka gräsmattan, under det att de

med halfslutna ögon inandades rönnarnas dofter. Andra

i samma ställning blåste makligt lätta moln af rök, som

förtunnades i ljusgrå ringar och fördelade sig i den klara

aftonluften. Några drogo handkafvel, »bröto arm» eller

kastade spjut, som lliadens Hektor, Achilles, Diomedes

och Ajas. Några excellerade i konsten att hoppa grensle

öfver Hästens krokiga rygg, medan andra, som under

tiden skötte buteljerna, småningom tömde broderlotten af

dessas innehåll.

Generationen var armstarkare och fysiskt mera

härdad än den nuvarande. Visst förde den tidens veteraner

samma klagan som Nestor förde för tretusen år sedan

utanför Trojas murar, och påstodo vid de första fyra

majfesterna i Helsingfors 1832, 1833, 1834 och 1836,

att studenterne då voro de forna Åbogossarne vida

underlägsna i sådana ridderliga öfningar som att slå höglyra ocb simma p& vågorna af kamraternes gungande

armar. Men vid majfesten 1848 bade dessa öfningar

redan kommit så ur bruk, att veteranerne af den första

Helsingforska studentupplagan då i deras tur funno skäl

att klaga öfver tidernas förfall. En efterföljande

generation har upplefvat gymnastik och turnföreningar, men

flertalet torde vara i stort behof af att uträta armar och

ryggar under kommando af värneplikten.

Några ak parkens ungdom kastade stenar vid stranden

och fröjdade sig, när de långt ute på fjärden »bundo

Näcken». Tusse med sin seniga arm lyckades kasta

öfver mer än halfva det breda sundet åt »Sparbanken»

till och utmanade alla öfriga att göra det efter. Sex

eller sju försökte; somliga hunno till midten, somliga

något däröfver, men ingen uppnådde Tusses kast. Äfven

Mösset gjorde ett svagt försök med sin späda arm, men

det aflopp ej bättre än att stenen varligen plaskade ned

i vattnet tjugu alnar från stranden.

— »O Kambyses, en gud skulle ej ha gjort det

bättre,» utropade Paschan, som druckit icke så litet

punsch och ännu hade världshistorien i godt minne sedan

studentexamen i förrgår.

Kamraterne skrattade; men detta förtröt Vincent

Vågbrytaren. I all tysthet upptog han ur västfickan en

af den tidens stora ryska tiokopeksslantar, räckte den åt

Björck och hviskade:

— Kasta med den här, men håll armen lägre, och

gör svängen i båge nedåt — ej med kurven uppåt,

förstår du; det tar ej flygt... Se så, försök!

— Nej — sade Lambert Severin Björck, med

tillnamnet Mösset — kasta du för mig; du kan kasta för två.

Vincent tvekade. Fram trädde därefter två bröder

Widefelt, raska ståtliga ynglingar, och kastade. Bådasstenar nedslogo ungefär på samma punkt och så nära

längsta kastet, att segern med skäl kunde anses oakgjord.

Efter dem kom en äldre, trygg och tystlåten student vid

namn Renius, valde länge och noga bland stenförrådet

på stranden, måttade också eftertänkeligen och lät så

kastet gå. Allas blickar följde den långa kvartcirkel,

som hans sten beskref i den genomskinliga luften, och

se, det befanns att stenen nedslog ungefär två eller tre

famnar bortom det nyss så beundrade första kastet.

— Kasta nu, Vincent, kasta nul upprepade Björck,

ty denna täflan — ehuru den då mest vanliga lek —

hade blifvit en af de stundom små, stundom stora

föremål, som sporra ynglingars ärelystnad.

— Gör efter den som kan! ropade flera de

närmast stående, triumferande öfver ett kast, hvilket alla

ansågo oöfverträffeligt.

Endast Paschan företog sig, med något osäker arm,

men mycken skicklighet, att svara på uppmaningen med

några väl anbragta »smörgåsar». Men Renius satte sig

lugn att stoppa en ny pipa, likasom angick honom seger

eller nederlag föga i en så ringa betydande strid.

Vincent mätte en stund distansen, böjde sig därpå

ned, upptog den första sten han fann vid sina fötter,

vände den ett ögonblick mellan fingrarna, böjde sig därpå

något bakåt på högra foten och kastade utan synbar

ansträngning, likasom blott för ro skull. Man hörde

susandet genom luften, allas ögon vändes ditåt, men

intet plaskande förnams, ty stenen nedföll på stranden

vid Sparbanken, åtminstone trettio famnar bortom den

längsta punkten, som Renius hade uppnått med sitt

beundrade kast.

Den gången hördes intet bifallsrop, endast undran

och häpnad, ty ett sådant kast hade ännu ingen af denärvarande upplekvat, och näppeligen lärer mången numera

göra det efter, om icke med slunga, och knappt nog så.

Endast Abraham Tallrot, Tusse benämnd, lät genast

förnimma att Vincent måste ha kastat med slant.

— Han har kastat med slant, upprepade tio andra,

ty flera hade sett den slant, som Vincent Vågbrytaren

nyss hade bjudit sin vän Severin Björck.

— Slanten är här, sade Vincent föraktligt och

kastade kopparmyntet på stranden, så att det klang mot

stenarna.

— Du har flera slantar, upprepade Tallrot. Jag

märkte nog, att du låtsade ta upp sten, men du kastade

med slant.

— När jag säger att jag kastat med sten, har jag

kastat med sten, svarade Vincent, retad af motsägelsen*

— Det var en fyrkantig, flat gråsten af slantens

storlek; jag skulle känna igen honom bland tusen andra,

ty han hade ett aflångt hål på sidan, försäkrade Mösset.

— Och jag såg med mina egna ögon att det var

en slant, genmälde Tusse med den envishet, som aldrig

tager ett ord tillbaka.

Vincent Vågbrytaren aktade icke nödigt att svara

härpå; han kastade hastigt kläderna af sig och hoppade

i sjön. Förvånade samlades alla kamraterne nu på

stranden, osäkre hvad meningen var med denna så hastigt

beslutade simfärd.

Vincent var emellertid redan ute på sundet. Han

sam som en fiskmås. De lätta vågorna, förgyllda af

aftonsolen, hvilken just då sänkte sig bakom talldungen

vid Tölö, krusade sig behagligt omkring hans skuldror,

och snart hade han med raska, lediga armslag uppnått

motsatta stranden vid den udde i viken, som då allmänt

var känd under namn af »Sparbanken».Denna sparbank var ett litet värdshus, där

Helsing-forsboarne gärna insatte sina kapitaler på kägelbanan,

innan de hade tillfälle att insätta dem på värdshuset

Kaisaniemi. Udden har än i dag det täckaste, men

också det mest vanvårdade läge, emedan den blifvit

lämnad nästan fullkomligt kal, utan andra planteringar

än kål och potäter. Vid tiden för denna berättelse

funnos där fyra eller fem magra pilträd och ett par

rönnar, alla sedermera försvunna under uddens skiftande

öden. Ty sedan Sparbanken 1837 om våren upplefvat

sin mest glänsande period vid den stora afskedsfesten

för Runeberg, som då flyttade till Borgå, begynte dess

glans att förblekna och blef snart därpå alldeles

fördunklad af dess granne Kaisaniemi. Ännu en tid

vegeterade inrättningen, dock utan kapitaler, som »villa»;

blef därefter omväxlande privat bostad, Pohlmansk

hattfabrik, ryskt bageri och lägerplats, med mera, tilldess att

byggnaderna en vacker natt på vintern 1855 förstördes

af en eldsvåda, som på ett lysande sätt afslutade

Sparbankens på sin tid märkvärdiga krönika.

Men vi återvända till Vågbrytaren, som denna gång

intygade sin värdighet efter bokstafven. Uppkommen på

stranden, letade han några ögonblick bland stenarna,

utan att bekymra sig om diverse vicehäradshöfdingar,

som af förundran stannade med kloten i handen på

kägelbanan. Slutligen såg man honom resa sig upp, luta

sig något tillbaka och åter göra ett kast. Det kastet var

säkert måttadt, ty snart nedföll en sten vid de församlade

kamraternes fötter på motsatta stranden. En af

Wide-feltarne upptog stenen, hvarpå den granskades så noga

som hade den varit det sällsyntaste mineral. Och se,

den befanns vara samma sten som Björck beskrifvit och

hvars ovanliga form uteslöt all möjlighet af att den kunnatvara understucken. Upptäckten hälsades med ett jubel,

mot hvilket icke ens Abraham Tallrot vågade göra ett

inkast, och den alltid vakna rättskänslan i dessa

ynglinga-hjärtan vände hastigt segern på Vågbrytarens sida. Man

såg honom åter klykva vågen på färd tillbaka; men ännu

innan han uppnått land, hade sällskapet redan uppsökt

en gammal båt vid stranden af botaniska trädgården

och begynt ett triumftåg för att värdigt hälsa den djärfvaste

kastare, som någonsin slungat en sten öfver de blå

vågorna af ett finskt sund.

Båten, ehuru lastad ända till bräddarna, bar icke

flera än åtta, men hade Vincents kläder ombord och

återförde honom i triumf till Sparbankens strand sålunda

att han höll sig fast i stammen och förmåddes i denna

ställning att tömma det sista återstående punschglaset.

Bland dem som ej fingo plats i båten väntade några på

dennas återkomst; några simmade öfver, och några

föredrogo att begifva sig landvägen öfver långa bron,

hvar-efter en rykande bål till Vincents ära beställdes på

Sparbanken.

Detta uppträde hade haft obemärkte åskådare, som

af en händelse promenerade i parken och stannat bakom

tallarna för att betrakta ynglingarne. Föga anade Vincent

Vågbrytaren eller någon af hans kamrater, att ett i sig

själf så obetydligt äfventyr, som denna muntra

stenkastning vid Kaisaniemis stränder, skulle blifva afgörande

för en ynglings hela framtid.4. Betraktare på afstånd.

Den afton, då Vincent Vågbrytaren sam öfver sundet

till Sparbanken, stodo på kullen bakom tallarna

tvenne grupper, som betraktade ynglingarnes lek. Längre

bort på sandgången stannade en gammal fru, klädd i en

numera urmodig svart sidenkappa, beskuggad af en

halmhatt med den tidens långt framstående skärmar, som nu

väcka så mycken munterhet, när de hittas i

skräpgömmorna eller begagnas till karrikatyrkostymer. Bredvid

henne syntes en ung, blond flicka med ett godt och

behagligt utseende, klädd i en något urvuxen rutig

bomulls-klädning, äfven hon med bredskärmad hatt och en mycket

liten, hvit parasoll. Båda syntes frukta att blifva

bemärkta och fortsatte promenaden, så snart ynglingarnes

blickar riktades ditåt; men när de trodde sig säkra,

stannade de ånyo och gåfvo förstulet akt på sällskapet

vid stranden.

Närmare denna och öfverst på kullen, där en gammal

iskällare är uppförd i sluttningen, stodo tvenne andra

personer, som icke tycktes äga någon gemenskap med

de förra. Den äldre af desse var en lång mager herre,

om vidpass sextio år. Han bar rysk marinuniform,

utvisande ett högre befäl, och under officersmössan fram-skymtade svart, men gråsprängdt hår. Okvanför hans

krökta örnnäsa kramblixtrade ett mörkt öga; det andra

ögat var blindt; långa grå mustascher och en kappa,

som till hälften dolde unikormen, bidrogo att gikva honom

ett stolt, befallande och militäriskt utseende.

Vid hans sida stod en yngre man om trettio eller

trettiofem år, i en besynnerlig främmande dräkt med

guldsnören öfver en blå sammetsjacka, kortväxt, mörklätt

och blek, med små, bruna, lifiiga och ständigt rörliga

ögon. Det sätt, på hvilket han besvarade officerens

frågor, utvisade en tjenare eller åtminstone en underordnad.

Båda voro påtagligen främlingar och stodo där till

utseendet som likgiltige betraktare af den vackra utsikten,

men i själfva verket följande med uppmärksamhet

yng-lingarnes rörelser; likväl på tillräckligt afstånd för att ej

väcka uppseende. Måhända visste de, att ingenting så

lätt kommer ungdomsblodet att sjuda, som den aflägsnaste

misstanke om spioneri. Och denna tid saknade icke

vissa misstänkeliga rykten, för hvilka särskildt studenterne

voro ganska ömtålige.

— Låt oss nu gå, tantl sade den unga flickan till

sin följeslagarinna. — Jag är så rädd att de se oss, och

den långa herrn därborta ser så underlig ut. Märker

tant hur han ger akt på dem? Jag hörde honom nyss,

när han gick förbi oss, tala ett alldeles främmande språk,

som jag aldrig hört förr.

— Det var ryska, svarade den gamla frun

tankspridd, i det hon fortfor att betrakta studenterne vid

stranden.

— Nej, tant, det var inte ryska, inte franska, inte

tyska och inte engelska; det liknade snarare finska, men

finska var det inte heller. Det vore märkvärdigt att veta

hvad språk det var.— Man skall få se att ban går och dränker sig, den

oförnuftiga pojken 1 bannade tanten, utan att höra henne,

och tog några steg framåt med synbar oro, när Vincent

hoppade i sjön.

— Vet inte tant att de kalla honom Vågbrytaren 1

utropade flickan med ett barnsligt uttryck af tillförsikt.

— Just därför, kära barn, just därför. En våghals

är han, och en af de värsta. Det går aldrig väl. De

förleda honom, de förstöra honom. Och hvad skall hans

fosterfader säga, om jag låter gossen drunkna midtför

mina ögon?

— Kära tant, Severin står ju bredvid!

— Ja, Gud välsigne honom. Ack, om alla gossar

vore som Severin! Men han kan inte rädda ett möss

en gång.

— Nå, ett möss kan han rädda 1 utropade flickan

skrattande. Men nu är Vincent öfver på andra stranden.

De två främlingarne närmade sig strandsluttningen,

följde simmaren med sina blickar och samtalade lifligt på

detta språk, som väckt flickans förundran. Hon var

ursäktad om hon icke förstod det, ty det var nygrekiska.

Många greker tjenade vid denna tid på ryska örlogsflottan;

det var icke sällsynt att se sådane, jämte andra

öster-länningar, uppdyka äfven i Helsingfors, men desse

begagnade sig mest af ryska språket.

— Det är han! sade den kortare mannen.

— Är du säker därpå? frågade den gamle

marinofficern.

— Så sant som jag är min moders son. Kalla

mig en otrogen hund och kasta mina öron för Ibrahims

fötter, om jag denna gången bedragit mig,

— Bevis!— Jag följde spåren ända ifrån — du vet — ökver

Simkeropol till Moskva — från Moskva till Petersburg

— från Petersburg hit — från Helsingfors till *** —

därifrån åter tillbaka^hit. Jag vet allt: det kors han bär

på sitt bröst, det ärr han bär på sin vänstra tinning,

själfva hans ärfda, oförfärade mod; allt träffar in, som

den gamle Stefano beskrifvit honom. Sälj mig till en

träl, herre, eller tag mitt hufvud; men jag säger dig:

det är han!

— Godt. Jag vill tro dig. De tio tusen piastrarna

torde bli dina.

— Jag är säker därpå. Men hvad ämnar ers

herr-lighet göra?

— Hvad jag bör. Gå till ditt kvarter och vänta

mig ej förrän frampå morgonen.

— Men ers herrlighet känner ej språket. Min tjenst

kan behöfvas.

— Jag talar latin. Gå, säger jag.

Den kortare mannen förde handen till sitt bröst,

bugade sig och gick. Den gamle officern tog

strandvägen framåt botaniska trädgården och försvann snart ur

sikte bakom dess lindar och ekar.

Emellertid skedde det sist omtalade triumftåget

tillbaka till Sparbanken. Så snart den gamla tanten i all

tysthet öfvertygat sig att föremålet för hennes bekymmer

åtminstone kommit helbrägda på det torra, aflägsnade

hon sig med sin skyddsling, suckande öfver alla de vådor

och villor, för hvilka en stackars nyssblifven student är

utsatt i denna onda värld.5. Löftets bägare.

Kaisaniemis framtidsudde och gröna parker blefvo nu

öde och öfvergikna. Ett dröjande återsken ak Tölös

förgångna sol bredde sin milda halfdager öfver de daggiga

kullarna och den lugna viken, där rönnar och häggar

speglade sina hvita blommor. Natten doftade och strålade.

Allt var så tyst, så fridfullt, så blommigt och grönt.

Endast talltrasten sjöng på sin dunkla gren, och på afstånd

hördes de sakta, jämna år tagen af en båt, som rodde åt

staden på andra sidan om långa bron.

Naturen drömde sin sköna, barnsliga vårdröm i

norden. Hvem hade hjärta att störa hennes frid? Ack,

denna täcka nejd har kanske mer än engång saknat den

tid, då en liten stad af kojor reste sig i dess närhet och

endast fiskarens årtag i kvällen förjagade svanen ifrån

dess klara vattenspeglar.

Kloten begynte åter rulla på Sparbanken och

blandade sitt dån med ljudet af sången, som i början klang

frisk och harmonisk. Hseffners och Nordbloms

Upsala-sånger voro den tiden på modet. Ekot i bergen

upprepade gäckande:

Vikingasäten, åldriga lundar,

klippor, den eviga frihetens värn!LÖFTETS BÄGARE

221

»Svearne fordomdags» omväxlade med »Student, om

du det namnet värd!» »Än uppå tidens mörka vågor»

— man förnam ej ännu ett ljud af »Vårt land». Men

glad steg sången »Upp genom luften, bort öfver hafven»,

för att i nästa ögonblick känslofullt utropa: »Sköna

flicka, tillåt mig blott ett ord dig fråga!» Slutligen

stormade denna nu allt ystrare sång med lösa tyglar in på

»Fader Bergströms» klingande fotspår. Bellman bade

många beundrare. Under drufvans inflytande hände, att

»Bröderne foro väl vilse ibland», och den tömda bålen

slutade med den glupska önskan: »Ack, om vi hade,

god’ vänner, en så ungerskt vin» ...

Finska folkvisan talade denna tid med tre röster till

hjärtat: »Minun kultani», »Mistäs tulet?» och »Minä

sei-son» — hon visste då ännu icke, att »högre klinga skall

en gång vår fosterländska sång». Det fanns likväl redan

nyare toner, som sjöngos ur den finska naturens egen

barm och i enkla, vackra, vemodsfulla melodier uttalade

dess hemlands lynne. Fredrik Ehrströms sånger voro

då nya och blefvo kända och kära vida kring Finlands

bygder. Svanen flög »från molnets purpurstänkta rand».

Vid källan satt ynglingen och »såg på molnens tåg»,

medan lifvets och Nicanders »våg» slog »högre mot

sanden», och unga hjärtan smälte för tonernas milda

värme.

En yngling hade skilt sig från det stormiga jublet

därinne och satt ensam vid stranden. Det var Lambert

Severin Björck. Han trifdes bättre härute i naturens

ensliga frid och satt försjunken i betraktande af nattens

skimmer på den glänsande viken. Han trodde sig glömd

och obemärkt, och det gjorde honom lycklig.

Men bakom honom rasslade snart några raska steg

bland stenarna, och bredvid honom stod Vincent.— Kom! sade vännen och slog Severin hårdt på

axeln. — Jag har sökt dig därinne: vi ingå nu just ett

fostbrödralag.

— Lämna mig i fred! genmälde Severin, otålig att

väckas ur sina svärmande drömmar. Det var lamsens

vrede, som Vincent kände af gammalt.

— Nej — sade Vågbrytaren — nu måste du komma.

Först drucko vi brorskål öfver laget. Sedan knöto vi

händerna öfver bålen och svuro att mötas här på detta

samma ställe tjugufem år härefter, den 9 Juni 1860,

så många af oss sju, som då ännu lefva. Då skola vi

berätta hvarandra hvad vi gjort för Finland, och då skola

vi tömma de nya tidernas skummande bål. Kom,

Severin, kom!

Severin uppstod. v

— Och hvad ha vi gjort tjugufem år härefter?

upprepade han tankfullt.

— Fråga hvad vi icke ha gjort! svarade Vincent

med glänsande blickar. — Kom, Severin, låt oss svära

... att lefva eller dö, det är detsamma, men svära att

icke lefva utan ära, icke dö utan en stor bragd! Aro

vi icke studenter?

— Vincent, om det blir krig, skall du eröfra hela

norden.

— Säg världen! Och om det blir fred, skall du

föra hela vårt folk till samtidens högsta ljus.

— Din hjälte var alltid Hannibal. Ditt namn skall

lysa som hans genom häfderna.

— Och du, Severin, har att välja mellan Aristides,

Petrarca, Newton och Humboldt.

— Vi skola sluta förbund med hvarandra ...

— I lif och död, Severin! Kom!LÖFTETS BÄGARE

223

De båda vännerne inträdde i salen. Rök och

punschångor uppfyllde det låga rummet, men äfven i denna

töckniga, rusiga, för Severins finkänsliga sinne

motbjudande luft, midtunder gyckel och skrål, uppflammade

stundom en blixt af ädla, hugstora tankar, djärfva

utmaningar till lifvet och framtiden, stolta, segervissa

utsikter mot kommande dagars ära och lycka. Den kalla

lefnadsvisheten af en senare ålder nedblickar så ofta

föraktligt på dessa ungdomens drömmar. Och dock är

det visst, att den yngling som icke börjar med att eröfra

världen, han skall sedan aldrig, vorden en man, lyckas

eröfra ens ett strå af sitt fädernesland.

Alonzo hade, utom sina röfvarromaner, äfven flitigt

studerat den nordiska kämpasagan. Det var han som,

stående på ett bord, hvarifrån han nedsparkat kamraternes

mössor, först föreslagit att, såsom de forne vikingar,

tömma löftets bägare, hvilken denna samma dag efter

tjugufem år skulle vara infriad — död eller lefvande,

såsom han försäkrade med en stor gest från teatern.

Hvad honom, Alonzo själf, angick, lofvade han att värdigt

besjunga sina vänners blifvande bragder. Han skulle

öfverträffa Homerus, han skulle dikta en lliad, sådan

världen ännu icke hört, han skulle besjunga...

— Jerusalems förstöring, inföll halfsofvande en redan

slagen hjälte, som i ett hörn af salen vaknade vid det

klassiska namnet Homerus.

— Nej, poliskammarens! inföll en annan röst.

Poliskammaren var då af mången misstänkt såsom

en Pandoras ask, hvarifrån allt ondt utströmmade öfver

en oskyldig värld.

— Mina herrar! — fortfor Alonzo oförskräckt —

jag skall börja med att besjunga Antepenultimus och

uppmanar honom att svära sitt löfte vid denna bägare.Ganymedes, fyll hans glas till brädden med gudarnes

nektar I

Antepenultimus hades fram, hissades på en stol, fick

sin nektar och bedyrade, efter något motstånd, att han

ville göra sitt bästa, han ville icke sluta förr än han

blifvit rektor i den skola han nyss lämnat som valedicent.

— Det är för litet I anmärkte några. Säg ärkebiskop!

— Nej, sade andra, professor i grekiskan. Om

tjugufem år skall Antepenultimus ha lärt alla torpare

läsa grekiska.

— Detta blir Tusses storverk, fortfor Alonzo,

sedan han, för att äska ljud, stampat sönder den sista

olyckliga mössan, som befann sig under hans

järn-klackade stöflar. — Hvar är Tusse? Ganymedes, häll i

hans nektar!

Tusse missförstod det storverk han fått på sin lott,

framsläpades efter en hård strid, hissades på triumfens

stol, fick nektarn i vrångstrupen och förmådde med

mycken möda framhosta: han vore beredd att omvända

grekiska kyrkan, men gjorde till belöning anspråk på

Ulfsby eller Storkyro, två ak de största pastorater i landet.

— För blygsamt! anmärkte de kringstående.

Nu var turen hos den rödhårige Hesekiel med

skol-namnet Hästen. Trots hans teologiska dopnamn, hade

han bestämt sig för en landtmätares världsliga yrke.

Andra storverk än storskiften lågo utom hans synkrets;

han förblef alltså stum, tilldess att man lade löftet på

hans läppar.

— Hästen skall liniera ut Finlands gränser till Hvita

hafvet, inföll Vågbrytaren, alltid storslagen i skämt, som

i allvar.

— Ja, när jorden spruckit vid Systerbäck, anmärkte

i samma stil Emil Widefelt.LÖFTETS BÄGARE

225

— Nej, hör nu — genmälde Hästen bekymrad —

må det icke vara nog att dika ut Saima?

— Hut, karl! skrek förgrymmad en savolaksare,

som befann sig i sällskapet.

— Paschan! Paschan!

Paschan, som icke var buskablyg, stod genast

beredd, tömde sin nektar till botten och förklarade att han

i höst ville taga lilla kameralexamen.

Ett så djärft löfte väckte billig förundran, men äfven

opposition. Det anmärktes med skäl, att man under

tjugufem år borde hinna med något mera.

— Nåväl — fortfor Paschan frimodigt — då vill

jag bli direktör i Finlands bank och betala alla glada

studenters skulder, börjande med en viss turkisk satrap...

— Bravo, pascha; bjud mera, bjud öfver

bankdirektören !

— Mina herrar — återtog talaren, från sin

triumf-stol, förträffligt härmande en bekant garfvare, som alltid

knäppte med sina fingrar på magen och kort förut

antastat några studenter för obetald hyra — det är en

mycket betänklig sak att betala skulder. Besinnen, att

ingen deltager så hjärtligt i vår motgång och medgång,

som våra björnar. Och jag skulle mörda våra trognaste

vänner! Hvad har jag sagt? Betala alla glada studenters

skulder? Nej, mina herrar, jag är ingen mördare, jag

vill icke störta universitetet så djupt i af grundens brant.

Jag vill fortfara att öka detta aktningsvärda fyrfota

släkte, som är vår naturliga bundsförvant — jag vill

afdämma Tölö vik, brygga en bål i dess rymliga sköte,

bemanna ett linieskepp med studenter och segla i kvaf

under full salut midti bålen ...

Sedan talaren belönats med stormande bifallsrop,

begynte man ropa på Mösset. Men Mösset, som ej fann

15. — Noveller. III.behag i punschen och tobaksröken, hade åter körsvunnit

och stod ej att kånga. I dess ställe kramträdde Våg-

brytaren att svara kör vännen. Han var nu i denna

otyglade, trotsiga stämning, som utflödar ak medvetandet

om en svällande krakt, hvilken söker sitt mål. Han

sprang upp på talarebordet — från hvilket Alonzo makat

sig ned, när han såg sig ökverflyglad ak Paschan —

äskade ljud och ropade:

— Plats för Mösset i framtidens jagtmark! När

nutidens örnar ha blifvit kråkor, och när nutidens

elefanter krypa som små råttor i deras smyghål...

— Det var åt dig, hviskade Paschan och stötte

Hästen i sidan.

— ... då skall detta lilla möss, som nu gömmer

sig bakom busken, ha vuxit till ett berg...

— Paturiunt montes. .. inföll en röst.

— Håll din mun, när han talarI snäste en annan.

— ... då skall detta lilla möss ryta, så att det

höres kring hela Europa. Jag lofvar på hans vägnar,

som icke ids lofva något, emedan han håller mer än vi

alla andra, att han en dag skall bli för Finland hvad

Carl Linné blef för Sverige, vetenskapens kung och alla

tiders strålande ledstjärna.

Det hade blifvit tyst kring Vågbrytaren. Äfven i

denna rusiga atmosfär af punsch och rök slogo stora tankar

blixtlikt ned i ynglingahjärtat. Äfven dessa omtöcknade

blickar, äfven dessa halfvilda, ofta råa och obändiga pojkar,

nyss inkastade från skolfärlan hufvudstupa i friheten,

er-foro makten ak ett högt och ädelt mål, kör hvilket det

lönade mödan att lekva och strida. Men detta intryck

varade endast några sekunder. Stundens brusande våg

slog åter upp öfver bräddarna och skulle ånyo begrafvat

allt i bålens ångor, om icke en röst låtit höra sig:LÖFTETS BÄGARE

227

— Och hvad lofvar du själk, Vågbrytare?

— Jag — sade Vincent, där han stod som en kung

på sin tron, med korsade armar och blixtrande ögon —

jag lofvar att blifva folkets tribun. Det finns så mycket

uselt, som måste i grund slås ned — det finns så mycket

eländigt, förtrampadt, förgätet, som ligger i stoftet och

måste upprättas. Jag vet ett folk, som nu är så

erbarm-ligt litet och en dag måste blifva jättestort — jag skall

blifva dess tribun, jag skall blifva Tiberius Gracchus,

och har jag icke Rom för mina fotter, så har jag

världen; det ena, tänker jag, kan uppväga det andra.

Hvem vill följa mig? Kamrater, om tjugufem år...

Hvem vill följa mig?

Ett förvirradt sorl blef svaret på denna betänkliga

fråga. Hurraropen skallade, glasen krossades mot golfvet,

för att besegla det allmänna härtåget mot det usla i

världen. Vincent Vågbrytaren sprang ned ifrån sin

improviserade tron, slet sig lös från kamraternes omfamningar

och ilade öfver glasskärfvor och strömmar af spilld

punsch ut i det fria.

Där fann han Severin Björck vid båtbryggan,

betraktande vattnens täcka skuggor och dagrar i

juninatten.

— Severin — sade han efter en stunds tystnad —

om jag ej vore jag, ville jag vara du.

— Du skulle förlora på bytet, Vincent.

— Jag vet ej. Kanhända. Det är dock skönt att

andas en ren luft.

— Och fri.

— Ja, fri, fri! Det är så mycket oklart inom mig.

Hvad skola vi säga hvarandra om tjugufem år?

1 detta ögonblick hördes Paschans röst genom ett

öppet fönster i salen:— Hvar är du, Vågbrytare? Kom, vi utropa dig

nu till Finlands kung, och Alonzo vill göra dig kronan

stridig.

— Paschan tar saken på sitt sätt, yttrade Vincent.

Men kom, Severin, låt dem skratta! Vid himmel och

jord, jag känner något inom mig, som ville jag krama

bergen mellan mina händer till grus . ..

Och de två följdes åt.6. Yld Gröna villan.

Klockan torde ha varit mellan två och tre på

morgonen, när studenterne med glesnade leder bröto

upp från Sparbanken, för att återvända till staden.

Denna återväg var likväl ingenting mindre än rak, ty

den ledde åt ett håll som var alldeles motsatt närmaste

vägen. Några föreslogo att man borde se solen gå upp

på »Gröna villan», och förslaget antogs med acklamation.

Gröna villan var ett litet envånings trähus på Tölö

vikens norra strand, gentemot Kaisaniemi och tätt invid

det ställe, där järnvägen nu är sprängd genom bergen,

innan den löper ut öfver banken. Huset står kvar än

i dag och har haft brokiga öden, men vid tiden för vår

berättelse var det ett af de mest besökta utvärdshusen

eller villorna utanför staden, där man, ifall sällskapet ej

var alltför stort eller anspråksfullt, kunde med

någorlunda säkerhet påräkna löskokta ägg, en biffstek, en

filbunke, ett glas vin eller en kopp kaffe af medelmåttig

beskaffenhet.

Ankomne dit, bultade nattvandrarne tämligen omildt

på dörren och fingo efter långa underhandlingar benäget

löfte om kaffe. I förväntan därpå klef man upp på bergen

och njöt af den vackra utsikten. Näst tornpaviljongenpå Sumparns holme fanns då ingen så vacker punkt som

denna bland Helsingkors omgifningar. Nedanför bergen

utbreder sig åt söder Tölö vikens vattenspegel och bortom

dess blanka yta staden i den vackraste omväxling af

grönt och hvitt bakom vikens krökningar. Högt öfver

dem alla höjde sig då för första gången Nikolaikyrkans

torn mot den blå morgonhimmelen, och längst i söder

glimmade hafvet bakom de tre tornen af observatorium

på Ulrikasborg.

Denna tafla skulle snart få en egen sällsam glans,

som likväl få bland Helsingkors invånare med egna ögon

bevittnat, emedan den aldrig skådas andra tider på dygnet

än just den tid, när staden sofver sin sötaste sömn,

mellan klockan två och tre på morgonen, och äfven då

endast en kort tid på året, i början och medlet af Juni

månad. Då går solen upp bakom bergen i nordnordost,

så att hon själf ej synes på denna punkt, men destomer

hennes återglans. Långt innan man ännu anar hennes

tillvaro, börja hennes första röda strålar skimra på det

förgyllda korset och klotet öfverst på tornspetsen af

Nikolaikyrkan. Därefter dansar det röda skimret nedåt

på de öfversta tornfönstren, sjunker sedan allt lägre

och sprider en sällsam gloria kring de tolk apostlarnes

hufvudenl. Slutligen har det röda skenet uppnått fönstren

i kyrkans murar, som blänka likt eld, och på samma

gång stråla fönstren i dét aflägsna, jämnhöga

observatorium som stjärnor mot himmelens fond. Hela den

öfriga staden ligger ännu i halfdunkel. Men efter hand

sänker sig skenet allt lägre, ju högre solen stiger öfver

horisonten, och det ena fönstret ekter det andra begynner

1 Tolf fot höga bildstoder af brons, mästerligt

skulpterade i Berlin och placerade på de utspringande vinklarna

af kyrkans tak.i staden att rodna och glimma, tilldess att slutligen allt

står i glans och lågor från flera tusende rutors speglar

och själfva viken skimrar som doppad i morgonrodnad.

En sådan syn är för skön för att vara länge. Den tjusar

blott några ögonblick, ty när solen uppnått en viss höjd,

slocknar skenet; men dessa ögonblick tillhöra de vackraste

i naturen — dubbelt vackrare emedan de äro så

hemlighetsfulla, så föga kända, så sällan sedda, sällan förstådda

och af de allraflesta bortsofna, utan aning om att en

sådan tafla finns till.

På ynglingarne gjorde denna tafla ett mycket olika

intryck. Några hade gifvit vika för mödorna af dagens

kampanj och sof vo eller halfsofvo, utsträckta på

berghällen under väntan på kaffet. Andra disputerade om

sina betyg i examen, utan att bevärdiga taflan med

synnerlig uppmärksamhet. Paschan föreslog att man skulle

uppstämma »Tvenne skälmar höllo råd». Antepenultimus

botaniserade; Alonzo grät och deklamerade ur Stagnelius;

Severin Björck hade valt en ostörd plats och aftecknade

landskapet. Widefeltarne gingo att simma i viken; andra

stodo betagne af undran, men Renius såg tid efter annan

på sitt ur, för att uträkna den optiska effekten och

bestämma huru länge fenomenet ännu kunde fortfara.

Endast Vincent Vågbrytaren sågs icke till. Man hade

sett honom ensam begifva sig uppåt bergen, och han

kom ej tillbaka.

Om en stund gick Severin Björck, Mösset benämnd,

att söka honom bland bergen.

Severin kände sin vän från barndomen. Alltid hade

han uppsökt det högsta trädet i skogen, den brantaste

klippan, det största bråddjupet; hvarför skulle han nu

förneka sitt lynne? Den högsta bergstoppen i norr om

Helsingfors heter af ålder »Kasaberget», emedan invånarnei korna krigiska tider brukade där antända vårdkasar för

att varsko sina grannar, när fiendens segel syntes fjärran

på hafvet. Stället var också därtill särdeles lämpligt,

emedan man där hade den friaste utsikt öfver halfön

och dess omgifvande klippiga kuster med det sömnlösa,

brusande hafvet i bakgrunden. På samma bergstopp ser

man ännu stundom eldar af en gladare färg lysa mot

molnen i en regnig midsommarnatt.

Hit styrde Severin Björck sin vandring, som var rätt

mödosam öfver de oländiga bergklyftorna, här och där

genomflutna af en liten bäck eller afbrutna af sank

mark. Han lät icke afskräcka sig, genomströfvade

järnvägens nuvarande bana och en del af det område, där

Helsingkors i en senare tid anlagt sin grönskande

Djurgård. Kommen till koten ak Kasaberget, såg han på

dess topp tcä gestalter akteckna sig mot den ljusa

morgonhimmelen. Båda syntes i luktperspektivet jättehöga och

båda omflutna ak morgonrodnaden. Men Severin

igenkände blott den ena: det var hans vän Vincent.

I nästa ögonblick skymdes, under hans vandring,

gestalterna ak en framskjutande klippa, och när Severin

uppnådde toppen, fann han sin vän ensam, tankfull

lutande sig mot bergväggen och blickande ut mot hafvet.

— Hvem var den andre, som nyss stod bakom dig

på berget? frågade Severin, i det han, trött af klättringen,

satte sig ned på en murken tallstubbe från den tid då

dessa höjder ännu betäcktes af en ståtelig skog.

— Den andre? upprepade Vincent förströdd. Här

kanns ingen annan än jag. .. och bergen och hakvet och

morgonrodnaden, tilläde han, själk småleende ökver denna

sammanställning ak storheter.

— Men jag såg tydligt en man bakom dig, kortkor

hans vän.— Jag vet icke. Kanske har Hästen drumlat hit

med sina långa ben, utan att jag blef honom varse.

— Nej, Hästen var det icke, och ingen ak de våra.

Du såg stor ut, Vincent.

— Tyckte du det? Och vet du hvad jag just nu

tänkte på?

— Du tänkte dig vara ett bergtroll eller något ditåt.

— Ser du hafvet därborta och bergen och skogarna

och staden här under oss, likasom små korthus mellan

lindar och lönnar? Vore jag konung af Finland, skulle

jag bygga mitt palats här på bergen.

— Jag skulle hellre så dem med skog och göra

dem gröna. Denna ödemark är så hemsk, och han står

dock tätt invid portarna af det som vårt land nu kallar

sin hufvudstad. Låt oss hellre göra honom till en

trädgård, där blommorna dofta och fåglarna sjunga om

Finlands framtid.

— Nej, Severin, nej, så skall det vara, som det nu

är. Dessa berg skola säga oss hvad vi varit och hvad

vi måste vara, om vi ej skola förlora oss själfva. Men

här är icke nog högt ännu: här borde vara ett torn!

— Och byggde du här ett bergfäste, likasom de

rof-girige riddarne fordom vid Rhen, så skulle du vid foten

af ditt fäste se eländiga kojor och förtrampade åkerfält,

och du ensam vore stor, men ditt folk vore litet.

— Nej, mitt folk vore stort och skulle beherska

världen. Dessa berg skulle vara en enda sammanhängande

mur och sträcka sina befästade armar långt öfver

granit-holmarna vid kusten. Inom detta famntag skulle världens

största fästning få utrymme, och vi skulle äga en flotta, nog

stark att underlägga oss hakven. Här skulle vi trotsa alla

våra fiender och gå ut att göra Europa nytt. Severin...

vore jag kung, skulle mitt folk blifva ett folk af hjältar!Och Vincents kinder glödde af hänkörelse.

— Dabo tibi quodcunque qucerisl, ljöd okörväntadt

en röst bakom dem, och tätt vid deras sida stod den långe

gråhårige krigaren, som några timmar körut betraktat

stenkastningen vid Kaisaniemis stränder.

En okrivillig rysning genomkor ynglingarne. Det

köre-kom dem som stode de här, likasom världens krälsare

på det heliga landets berg, och krestaren nalkades dem

med dessa ord, som han ännu i dag hviskar till jordens

körmätna ärelystnad: »allt detta vill jag gikva dig, om du

kaller ned och tillbeder mig».

Ingen ak dem körmådde svara ett ord.

— Dabo tibi quodcunque quceris, upprepade

krämlingen. Rex eris, et dominabis mundum2.

Vid dessa ord tryckte han i Vincents händer en

liten dosa ak sköldpadd, lade stum sin magra, senkulla

hand på hans hukvud och aflägsnade sig med långsamma

steg, innan de två vännerne ännu återkått nog besinning

att tilltala eller följa honom.

Klockan slog kyra på morgonen.

1 Jag skall gifva dig hvadhelst du begär.

a Du skall vara konung och beherska världen.7. Sjuväpplingen vid Sörnäs.

Helsingkors liknade på 1830-talet en ung skönhet,

som, alltför stolt i medvetandet ak sin naturliga

kägring, försmår alla medel att höja den genom konsten.

På alla sidor erbjödo hakvet, öarna, stränderna, bergen

och parkerna tillkällen till anläggningar, dem Europas

vackraste städer kunde akundas; men ingenstädes hade

man ens gjort ett körsök att begagna dem. Från korna

enklare tider hade man några små landtvärdshus —

»zum Vergnugen», såsom man läste ökver porten till

Tölö värdshus — och på holmarna funnos enskilda

sommarboningar. Men med undantag ak Tölö,

Sparbanken, Sörnäs och, om man icke var nogräknad, Gröna

villan, fanns ingen enda allmännare mötesplats, där man

utan särskildt tillstånd ak ägaren kunde söka ett skydd

för regnet eller svalka sig med ett glas friskt källvatten.

Många trädgårdar funnos inom staden, men alla privat

egendom. Särskildt tillstånd erfordrades för att besöka

den då beundrade Klinkowströmska trädgården vid norra

hamnen, och den så kallade gardesträdgården i sydväst

mot hakssidan hade väl många beundrare, men kå

besökare, utom vederbörande krigare, som där piffade,

dagen om, vid målskjutningstaflorna. Som ett litet prokpå den tidens oskuld berättar man, huru ägarinnan till

dåvarande Gebauerska villan — numera bebyggd med

stenhus vid en ak stadens mest trafikerade gator —

brukade hvarje vår, när hon utflyttade dit »på landet»,

göra kormliga akskedsvisiter hos sina vänner några

hundrade steg därikrån.

Sömäs, en kvartmil norrom staden, var emellertid

ett slags frihamn. Här fanns ett litet utvärdshus, som

på sin tid vunnit en viss ryktbarhet. Det låg oändeligen

täckt på en udde vid den åt Gammelstaden inskjutande

viken, och spår däraf kunna ses ännu i dag, ehuru den

fredliga udden längesedan blikvit, med sin bibana från

järnvägen, stadens exporthamn och belamrats med alla

de plankstaplar med mera, som trafiken finner för godt

att påbörda en vacker natur. Här firades vid tiden för

vår berättelse mången landtlig fest, såsom Faunasällskapets

middag 1831, då de glade gästerne på gammalt trojanskt

vis bekrigade hvarandra så heroiskt med spjutkastning,

att en af deltagarne miste ögat och behöll för lifstiden

ett minne af kämpaleken. Dock hörde till tidens lynne att

Sörnäs, likasom dess Öfrige medtäflare, besöktes nästan

uteslutande af manlige gäster. Det täcka könet vågade sig

sällan i närheten af dessa valplatser för arrackspunschen,

lerpiporna, kägelbanorna och Bellmanssångerna.

Det var därkör något ovanligt, när man dagen efter

de tilldragelser, som beskrifvits i föregående kapitel,

vidpass klockan fyra på eftermiddagen såg ett par båtar,

lastade med fruntimmer och herrar från staden, landa i

grannskapet af Sörnäs. En liten täck plats vid

sluttningen af en kulle var det mål, där sällskapet slog sig

ned i gröngräset, medan några korgar, åtköljda ak en

kaffepanna, utvisade att man här ämnade sköta affärerna

oberoende af värdshusets gästfrihet. Det var ett enkelt»knytparti», där hvarje familj bland deltagarne medkörde

sin öfverenskomna andel ak undkägnaden i det gröna.

Sällskapet bestod ak tre eller kyra fruar, ett par äldre

herrar, fem eller sex unga flickor och lika många

studenter. Bland damerna sågos tvenne bekanta från

gårdagen: änkan efter en lärd matematiker, professorskan

Riding och hennes systerdotter Amelie Ewers; bland

studenterne likaledes en bekant: Vincent Ek, benämnd

Vågbrytaren. Det bör tilläggas, att professorskan var

född Björck och faster till Severin Björck, hvilken således

var den unga flickans kusin, samt att han och Vincent

bebodde tillsamman ett rum hos professorskan och hade

där, utom fritt vivre, ett annat hem och ett moderligt

öga, som vakade öfver dem med yttersta omsorg. Läsaren

inser nu hvarför den omtänksamma frun i går med så

vänligt bekymmer gjorde sig i egen person underrättad

om förloppet af deras första studentkalas.

Vincent hade styrt den ena båten och kände för väl

sin goda tants små svagheter — ty äfven han, i sin

egenskap af fosterson i det Björckska huset, kallade

professorskan tant — för att underlåta mot henne en

skyldig uppmärksamhet. Han bjöd henne därför armen,

likväl ej utan en hastig sidoblick på den unga flickan,

som flög, lik en fågel nyss sluppen ur buren, öfver

stenar och tufvor. Men Vincent teg och hade, mot sin

vana, icke ett enda skämtsamt ord för den moderliga

vännen.

Professorskan Riding tillskref detta den föregående

nattens rummel; en förmodan som icke motsades af en

märkbar och lika ovanlig blekhet på ynglingens kinder.

Men alltför grannlaga att nu gifva luft åt någon af de

moraler, dem hon inom sig beslöt att icke spara vid

första lägliga tillfälle, frågade hon blott med skenbarlikgiltighet hvar Severin kunde dröja, ekter han icke på

den utsatta tiden inkunnit sig vid båten.

— Jag vet icke, svarade Vincent. Han skulle gå

till en kamrat, när vi skildes, och det händer ibland att

han glömmer klockslaget.

Prokessorskan hade sina tankar kör sig. De äldre

satte sig nu att njuta ak sitt doktande kaffe; de yngre

sökte hvitsippor och kyrväpplingar.

— Nu söker jag en för din lycka, sade Amelie

Ewers till Vincent Ek.

— Tack, sade Vincent med en skymt af den forna

glädtigheten. — Men det måste vara en femväppling; jag

nöjs ej med mindre.

— Det borde jag gissat, svarade flickan. När var

du nånsin nöjd med vanliga dödligas lott?

Och därvid böjde hon ett knä i gräset och letade

så flitigt, som en flicka letar sin älsklings lycka och som

en yngling letar — sin egen.

— Det är likväl rysligt att studenterne kunna vara

så oregerliga, suckade en gammal majorska vid

kaffekoppen, fortsättande ett ämne, som redan varit afhandladt

på hitresan. — Kan det vara sant att de i natt slagit

ihjäl en hel patrull?

— Jag har hört talas om fyra karlar, två döde och

två illa sårade, rättade en af de äldre herrarne, ett

gammalt krigsråd med två mycket små ordensband i

knapphålet. — Det skall ha skett i morse vid långa bron.

— Hvad dråpslaget angår — inföll den andra äldre

herrn, en kamrer vid banken — så vet jag bestämdt att

det icke var flera än två. Men det var påtagligen två

för mycket. Hela staden är i uppståndelse; saken är

anmäld för kommendanten, militär är utskickad, och polisen

är i rörelse för att efterspana de brottslige.— Har man alls ingen aning om hvem de olycklige

kunna vara? inföll professorskan, som fåfängt sökte dölja

sin oro.

— Man skall ha funnit en studentmössa, ingenting

annat, svarade kamrern likgiltigt. Därpå blir ingen klok;

den ena mössan liknar den andra, och sådana finnas

flera hundrade.

— Hvad lofvar du mig, om jag hittar en

femväpp-ling? frågade Amelie själfsvåldigt, i det hon fortfor

att leta.

— Och hvad lofvar du mig, om du icke hittar den?

frågade Vincent i samma ton.

— Jag lofvar dig en bättre lyra i mössan, än den

där lilla, som knappast syns, svarade flickan och såg

upp med en blå blick. — Men du har en annan mössa

nu, än i går, fortfor hon oskyldigt. *

En rodnad flög öfver Vincents bleka kinder.

— Hittar du en femväppling — inföll han hastigt

— så lofvar jag dig en ny parasoll, ty din är så urblekt,

att den icke det minsta liknar dig själf.

— Men jag skall berätta min herre, att udda tal

äro farliga, fortfor flickan. Treväpplingar betyda alldeles

ingenting, men andra udda väpplingar betyda en fara.

— Sök då en sexväppling, svarade Vincent

vårdslöst, i det han plockade sönder en kvist af häggblommor,

så ljufva som den första kärlekens doft. "

Majorskan fortfor:

— Fordom hörde man talas om bataljer mellan

studenter och gesäller. Men, mitt herrskap, nu finns

ingen säkerhet mer, när studenterne öfverfalla militären.

— Militären kan ju skaffa sig en säkerhetsvakt af

studenter, inföll kamrern något spetsigt.Amelie Ewers hörde dessa ord under sin

väpplings-jagt och tog eld med en värme, som besegrade hennes

naturliga blyghet.

— Förlåt, sade hon, det finns intet bevis att

stu-denterne öfverkallit patrullen. Jag har hört sägas att

studenterne sjungit på långa bron och att patrullen

angripit dem kör det att de sjöngo. Det är nog hårdt för

en så oskyldig förbrytelse; det är orättvist, det är rått.

Anfalla någon för det att han sjunger! Mången ville

resa tjugu mil för att höra en vacker studentsång, och

här öfverfaller man sångarne. Jag skulle aldrig tåla det,

om jag vore student.

— Men det är förbjudet att sjunga på gatorna,

genmälde krigsrådet, som kände författningarna.

— Långa bron är ej någon gata, vågade Amelie

svara, i det hon rodnade upp till örsnibbarna.

— Långa bron är belägen inom stadens tullbom,

förklarade krigsrådet, envist hållande fast vid lagens bokstaf.

Amelie ville svara, men en blick på hennes tants

uppskrämda min dödade i samma ögonblick orden på

hennes läppar. Hon teg med ungdomens glödande harm

öfver en begången orättvisa och fortfor att leta bland

väpplingarna, men det lyckades till en början illa, ty en

fuktig dimma hade stigit ur hjärtat upp under ögonlocken

och skymde vid letandet hennes blick. Händelsen gjorde

att de studenter som deltogo i sällskapet skingrat sig i

skogsbacken. Ingen af dem blef vittne till detta

hjältemodiga försvar för en sak, som rörde dem så nära och

som syntes förlorad i opinionen. Hade de hört Amelie

Ewers, skulle hon måhända blifvit kransbinderska vid

1836 års promotion.

Endast Vincent Ek hade på afstånd varit vittne till

samtalet. När Amelie åter närmade sig, nalkades han,likasom ville han säga henne något, tryckte tigande

hennes hand, vände därpå plötsligt om och gick med

hastiga steg bortåt landsvägen.

— Vincent! ropade den unga flickan efter honom.

Han hörde henne icke.

— Men så vänta då! utropade hon åter, höjande

rösten. — Kom och beundra min skicklighet! Vincent

. . . jag har funnit en sjuväppling, och det är för din

lycka... ifall det är någon lycka, tilläde hon dröjande

och med så låg röst, att endast två rönnar i blomma

förnummo de sista orden.

1C. — Noveller. III.8. De två vännerne.

Vincent hade ännu icke uppnått landsvägen, då en af

dessa lätta, fyrhjuliga droskor, som vunnit sin

ryktbarhet under det omänskliga namnet isvoschtschikar,

rullade in på den smalare vägen, som ledde österut

nedåt Sörnäs. Ur droskan steg Severin Björck, benämnd

Mösset, och gjorde min att bortskicka hästen.

— Vänta! ropade Vincent.

Kusken höll stilla.

De båda vännerne växlade en blick och aflägsnade

sig nog långt för att ej kunna höras.

— Nåväl? sade Vincent.

— Karlen var icke död, endast afsvimmad, och har

åter kommit till sans. Man tror att det icke är farligt.

Han erhöll endast en stark kontusion, när han föll emot

akvisaren.

Vincent Vågbrytaren andades djupt, likasom hade

ett berg fallit bort från hans hjärta.

— Och den andra? frågade han.

— Den andra har fått en skråma på kindbenet: en

bagatell, som i morgon ej mera syns till.

— Och mössan?— Är icke igenkänd. Paschan blek misstänkt och

var i förhör, men slingrade sig kri, utan att upptäcka

något. Var lugn; allt skall gå bra.

— Men du själk, Severin? En ak kamraterne sade

mig på hitvägen att någon af polisen trott sig

igenkänna dig.

— Mig? Dumheter!

— Är du säker på det? Om någon bör gå fri, är

det du, som gjorde allt för att afböja striden. Du höll

mina armar; du besvor mig att icke slå till. Det var

jag som blef ursinnig, när man ville spärra vägen för

oss och föra oss till polisen. Jag skakade dig ifrån

mig, oskyldiga möss, och rusade blindt emot bajonetterna

... Nej, Severin, du måste gå frii

— Ja, ja, du slog dem som agnar till marken och

banade väg för oss alla... Men jag säger dig att det är

ingen fara alls. På sin höjd ett års relegation. Det

kommer mig väl till pass. Jag har i alla fall ämnat

läsa grekiskan hemma.

— Och du tror att jag skulle låta dig plikta för

mina äfventyr! Din framtid skulle vara förstörd, och du

tror att jag tillåter det!

— Du har själf sagt, att framtiden ligger i våra

egna händer.

— Ja ... framtiden.

— Var klok, Vincent, låt saken vara. Allt skall

gå bra. I värsta fall må de relegera oss båda. Hvad

hindrar oss att vara vänner i lif och död?

— I lif och död. Vare sagdt.

— Och nu, kom, följ mig till Sörnäs. Jag ville

gärna än en gång ... ifall vi måste resa ...

— Säga farväl åt Amelie Ewers?Severin svarade icke, men rodnade som en flicka.

Vincent Vågbrytaren teg några ögonblick och sade därpå

beslutsamt:

— Älskar hon dig?

— Jag vet icke ... jag tror icke, stammade den

blyge ynglingen, synbart förskräckt att ha låtit undfalla

sig en hemlighet, som varit honom så helig, att icke

ens hans trognaste vän bort ana dess tillvaro, ja att

han knappt i nattens tystaste dröm vågat tillstå den för

sig själf. Det förekom honom som skulle träden i skogen

förråda honom och hviska till hvarandra det älskade

namn, hvilket ännu aldrig blifvit oskäradt af ett ljud

från hans läppar.

— Godt, sade Vincent. Gå till Sörnäs; jag åker

till staden.

— Nej... nej, far icke dit! Hvartill skulle det tjena?

— Fråga mig icke. Jag lofvar dig att sist om två

timmar vara tillbaka.

— Låt mig följa dig!

— Din tant är orolig... hon är orolig... gå,

Severin! Om två timmar är jag åter hos er.

— Vincent... nej, åk icke till staden!

Det var för sent. Vincent Ek hade kastat sig i

droskan och lät köra allt hvad hästen förmådde öfver

den knaggliga vägen. Severin följde honom några steg,

men när han såg sig ur stånd att hinna den bortilande,

stannade han obeslutsam och tvekande. Om några

ögonblick fortsatte han sin vandring till Sörnäs, snarare lik

en gosse som tappat sin bok på vägen till skolan, än en

yngling som går till den älskades möte.

Med läsarens tillåtelse skola vi nu följa Vincent

Vågbrytaren på den färd, som hans vän, kanske ej utan

skäl, så ifrigt af rådde.Droskan uppnådde staden, skramlade öfver den

ojämna stenläggningen uppför Unionsgatan, förbi

universitetet, långs esplanaderna till nejden af gamla kyrkan och

stannade utanför universitetets rektors port. Men rektor

var icke hemma.

Därifrån rullade samma droska förbi teaterhuset

nedåt Södra esplanadgatan och stannade för andra gången

utanför dåvarande Hjärneska huset, där kommendanten

logerade. Vincent Vågbrytaren passerade skyltvakten i

korridoren, klef med stadiga steg uppför trappan och lät

anmäla sig. Kommendanten var hemma.

— Hvad är er önskan, unge man? frågade

generalen höfligt på tyska, ty han var utlänning.

Vincent samlade nu i hast allt det ordförråd han i

skolan inhämtat ur Stridsbergs tyska grammatika och

Heinrichs lexikon.

— Ers excellens, sade han, en af mina kamrater har

blifvit anklagad för uppträdet i dag morgon på långa bron.

— Jag vet det, svarade generalen. En mössa har

blifvit funnen, och en studerande vid namn Björck har

tillstått att mössan är hans. Emedan han gjorde det

frivilligt, har jag låtit honom aflägsna sig i dag, på hans

hedersord att infinna sig vid förhöret i morgon.

— Ers excellens — fortfor Vincent, ur stånd att

alldeles beherska sin rörelse — mössan är min, och

Björck är oskyldig. När patrullen stängde vår väg på

långa bron för det att vi sjöngo, gjorde Björck allt hvad

han förmådde för att afböja uppträdet. Det var jag som

störtade mot patrullen och .. . förlåt mig ... slog två till

marken, hvarpå de öfriga flydde.

— Unge man — sade generalen allvarsamt — vet

ni väl att det är ett brott, som lagarna straffa med det

strängaste ansvar?— Jag vet det, ers excellens.

— Ni har icke blott förgripit er mot patrullen, som

lydde order; ni har slagit en ak soldaterne så, att fara

är för hans lif. Vet ni väl, att fästning eller krigstjenst

är det lindrigaste straff för en sådan förbrytelse?

— Jag vet det.

— Och hvad har ni att anföra till ert försvar?

— Intet.

— Alldeles intet?

— Jag ber ers excellens ha godheten tänka sig i

mitt ställe. Det är det enda jag har att anföra.

— Ni känner ert straff, och ni kommer likväl för

att angifva er själf?

— Björck är min vän. Jag gör för honom endast

detsamma som han gjort för mig. Men jag gör det med

mera skäl, ty jag vill bevisa att jag är den ende skyldige.

Generalen höjde på axlarna.

— Edra motiver, unge man, må vara hvilka som

helst, så kan jag ej undgå att låta arrestera er. Ni står

till rektors förfogande och kommer till en början att

bevakas i universitetets carcer.

— Tillåter ers excellens mig en anhållan?

— Tala. Om det beror på mig ...

— Ers excellens har beviljat Björck, på hans

hedersord, frihet till i morgon. Jag beder på samma villkor

om samma gunst.

Generalen mötte ynglingens fasta blick, och

granskningen torde utfallit gynnsamt, ty efter ett ögonblicks

betänkande svarade han:

— Unge man, ni är finne; jag litar på ert ord. I

morgon bittida klockan åtta infinner ni er hos rektor.

Vincent bugade och aflägsnade sig med lika stadiga

steg som han kommit.Generalen blickade efter honom och tummade

misslynt sina mustascher.

— De kördömda pojkarna! mumlade han. Skada

på den där... det hade kunnat blikva något af honom.

Ivan . . . min vagn! Jag vill åka till Munksnäs ...

Klockan kunde vara vidpass sju på aftonen, då

Vincent Vågbrytaren åter åkte in på bivägen till Sörnäs. Han

lät likväl hålla ett stycke från udden, bortsände droskan

och fortsatte vägen ensam till fots. När han nalkades

knytpartiet i skogsbacken, hörde han ett gladt stoj, som

i hans nuvarande ställning ej kunde undgå att göra på

honom ett sällsamt intryck.

— De ha muntert därborta! Ja, hvarför icke? sade

han till sig själf.

Från den lilla kullen hade han utsikt öfver

sluttningen nedanför. Han såg nu att ungdomen sprang

änklek på gräsplanen. Man ropade »sista paret ut»,

och fram skyndade bakom de öfriga Severin Björck och

Amelie Ewers. Vincent gaf akt på dem. En student

med omänskligt långa ben gjorde de mest förtviflade