Nordostpassagens historia eller Vega-expeditionens föregångare
AF
ANTON STUXBERG
NORDOSTPASSAGENS HISTORIA
ELLER
VEGA-EXPEDITIONENS FÖREGÅNGARE
STOCKHOLM
OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.
Pris: 75 öre.
NORDOSTPASSAGENS
HISTORIA
ELLER
VEGA-EXPEDITIONENS FÖREGÅNGARE.
EFTER BÄSTA KÄLLOR
AF
ANTON STUXBERG.
*
STOCKHOLM
OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.
STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1880.
När man öfverskådar de arktiska resornas historia,
från äldsta tider till våra dagar, så mötes man af tre stora
frågor, som mer än andra tilldraga sig uppmärksamheten,
derför att deras lösning alltid förefallit så oöfvervinneligt
svår, svårare, kan man säga, än alla andra frågor, som hafva
något samband med forskningarna i de arktiska trakterna.
Dessa tre frågor kunna korteligen uttryckas med de orden:
nordpolen, nordvestpassagen och nordostpassagen — det är
de tre stora målen, som nu under mer än tre århundraden
eftersträfvats af olika nationer: engelsmän, holländare, ryssar,
danskar, svenskar, tyskar, österrikare och nordamerikaner.
Hvad målet för den första frågans lösning beträffar,
så innebäres det, utan vidare förklaring, i sjelfva namnet.
Det gäller, rätt och slätt, att framkomma till nordpolen,
det vare sig nu, att detta måste ske med fartyg, eller,
sedan hypotesen om ett ständigt öppet polarhaf numera på
goda grunder blifvit öfvergifven, med slädar, eller slutligen,
såsom några personer föreslagit, med ballonger eller
liknande luftskepp. Deremot torde det vara nödvändigt att
förklara, hvad som egentligen menas med de inom den
geografiska literaturen vanliga uttrycken: nordvest- och
nordostpassage.
Med »nordvestpassagen» förstår man en sjöväg från
Atlanten till Stilla hafvet genom den nordamerikanska
ögruppen, d. v. s. i nordvestlig riktning från Europa. Med
»nordostpassagen» menas likaledes en sjöväg från Atlanten
till Stilla hafvet, men i nordostlig riktning från Europa,
d. v. s. längs Sibiriens norra kust. Vägarne för de båda
passagerna ligga således inom det rent arktiska området,
norra Ishafvet.
Den svåra uppgiften att framtränga till nordpolen har
ännu icke blifvit löst, oaktadt betydliga insatser derför
blifvit gjorda både af kapital och personlig uppoffring.
Nordvestpassagen är ännu i sin helhet ofullbordad; Mac Clure
anses som dess finnare, ty allra största delen af sjövägen
mellan Berings sund och Smiths sund genom Nordamerikas
ishafsarkipelag har blifvit tillryggalagd med fartyg, men
der finnes ännu en sträcka, må vara att den är blott
tjugufem engelska mil lång, som ännu aldrig plöjts af en köl.
Nordostpassagen slutligen, oaktadt meningarna på ett par
undantag när uttalat sig för dess omöjlighet, är nu gjord
gerning. Om England med rätta gör anspråk på att hafva
funnit nordvestpassagen, så kan Sverige, efter den lyckliga
utgången af professor Nordenskiölds senaste ishafsexpedition
från Norge till Berings sund, med ännu större skäl
berömma sig af att hafva funnit nordostpassagen och dermed
också bragt till ett lyckligt slut en af polarforskningens
tre stora hufvudfrågor.
Nordpolen är nu till sist det stora mål bortom
»isregionens förgård», på hvilket framtiden skall koncentrera
sina ansträngningar. Der finnes ännu så mycket
outforskadt, der finnas ännu så många upptäckter att göra, att
personer, som varmt intressera sig för den fullständiga
kännedomen om hela vårt jordklot, skola framdeles, liksom förr
och nu, egna sin tid åt dylika ansträngande arbeten.
Hindren äro många, men uthålligheten skall slutligen besegra
dem, och föregående expeditioners dyrköpta erfarenhet skall
alltid gifva nyttiga vinkar för och underlätta en efterkommandes
arbeten. Nordostpassagen har sedan den tiden, då
man bättre lärde känna de högnordiska hafvens segelbarhet,
alltid gält som den svåraste af de tre svåra uppgifterna.
Nu, sedan denna uppgift är löst, lider det väl knappt något
tvifvel, att man en gång skall lyckas att framtränga till
jordens nordpol. Mattas icke intresset af, komma
forskningarna i den höga norden att fortgå framdeles som under
de senaste åren, då skall kanhända i en snar framtid
nordpolen icke längre vara ett önskningsmål, utan denna snara
framtids verkliga besittning. Vi, som fått upplefva
nordostpassagens utförbarhet, skola kanhända också en vacker
dag få höra talas om, att nordpolen blifvit uppnådd.
I det följande skola vi kasta en flyktig blick på
nordostpassagens historia och dervid med några ord beröra
frågans ståndpunkt på olika tider.
Spaniorernas och portugisernas vigtiga geografiska
upptäckter i slutet af 1400-talet samt de stora rikedomar, som
derigenom strömmade till Europa, öster ifrån öfver Portugal,
vester ifrån öfver Spanien, lockade snart äfven andra
sjöfarande och handelsdrifvande nationer till täflan med dem.
Särskildt för engelsmännen var en sådan täflan af nöden,
emedan deras produkter vid denna tid endast betingade ett
ringa pris på den europeiska marknaden och således icke
der kunde finna någon fördelaktig afsättning. Sebastian
Cabota (eller, såsom han vanligen kallas, Cabot)
följde han sin fader Giovanni till London, der denne år 1496 af Henrik
VII erhöll för sig och sina tre söner rättighet att under kunglig
flagga utlöpa med sex fartyg på upptäcktsfärder. Sebastian Cabot
gjorde sin första resa vid tjugutvå års ålder. Han upptäckte den 24
Juni 1497 Nordamerikas fastland, som man antager New Foundland
(enligt andra Labrador), och hade kommit ungefär till Chesepeak-bay
i Virginia, då han tvangs af brist på lifsmedel att vända åter till
England. Han gick derefter i spansk tjenst, men vände slutligen
efter flera resor år 1548, vid sjutiotre års ålder, tillbaka till England,
der han af Edvard VI för sina många tjenster utnämndes till »Grand
Pilote». Det var här, som han framkastade planen till nordostpassagen,
för att på denna väg komma till Kina och Indien. Han lefde
ännu vid åttiotvå års ålder, då Stephen Burroughs expedition år 1556
afgick, och han var sjelf närvarande vid expeditionens afgång.
Antagligen dog han kort derefter, ty efter denna tid återfinner man
ingenstädes mera hans namn i något företag. en
venezian, som vid unga år kommit med sin fader till
England, hade redan före midten af 1500-talet genom egna
resor och upptäckter, dels för engelsmäns räkning till New
Foundland, dels för spaniorers till Brasilien, gjort sig ett
kändt namn och blifvit upphöjd till »Grand Pilote of
England». Denne Cabot framkastade planen för en sjöväg i
nordostlig riktning till Kina och Indien, och sålunda
bildades genom hans inflytande år 1553 ett sällskap af
engelska köpmän, som stälde till sin uppgift att utföra det
af honom gifna programmet.
Sällskapet trädde genast i verksamhet och utrustade
samma år en expedition bestående af tre fartyg, som hade
till hufvudsaklig uppgift att söka den nordöstra vägen till
Indien.
De tre fartygen utgjordes af a) Bona Esperanza, om
120 tons och med sir Hugh Willoughby såsom befälhafvare,
b) Edward Bonadventura, om 160 tons och under befäl af
kapten Richard Chancellor, samt c) Bona Confidentia, om
90 tons och under befäl af Master Durfoorth. Expeditionen
utgick från Ratcliff den 20 Maj 1553. Sir Hugh var chef
för expeditionen i dess helhet. Utanför norra Norge skildes
fartygen genom en storm den 30 Juli. Sir Hugh seglade
utan uppehåll vidare och kom den 14 Augusti i sigte af
land, antagligen kuststräckan mellan södra och norra Gåskap
på Novaja Semlja. Emedan kusten var omgifven af is och
årstiden enligt sir Hughs förmenande var långt framskriden,
vände han åter mot vester och gick till ankar i mynningen
af Arsina-elfven (»Varsina»), vester om ön Nokujeff, vid 68°
23" n. br. och 38° 39" ostl. längd från Greenwich. Efter
flera fruktlösa försök att sammanträffa med landets
invånare dukade hela Bona Esperanzas och Bona Confidentias
besättning, sjuttio man, både befäl och manskap, under
genom döden innan följande vår
från Sir Hugh och återkommit till England. Detta motsäges
emellertid af de gamla källskrifterna rörande resan.. Sir Hugh och flertalet
af de båda fartygens besättningar lefde ännu i Januari 1554.
De döda kropparne, fartygen och de förda dagböckerna, som
för öfrigt äro af ett mycket magert innehåll, hittades på
våren samma år af några ryska fiskare eller fångstmän.
Fartygsinventarierna och varorna fördes till Cholmogory (de
gamle nordboernas Holmgård, i närheten af det nu varande
Archangelsk), men återlemnades sedan på Ivan IV Vasiljevitschs
befallning till engelsmännen, som endast på detta
sätt fingo kunskap om sina landsmäns sorgliga öde.
Emellertid seglade kapten Chancellor med det tredje
fartyget, Edward Bonadventura, efter en veckas uppehåll i
Vardöhus hamn in i Hvita hafvet och nådde Dvinas
mynning. Den 23 November 1553 begaf han sig från
Cholmogory till Moskva. Han mottogs der i festlig audiens
af tsaren, emedan han utgaf sig för att vara sändebud från
kung Edward VI, och inledde så för Ryssland handelsförbindelsen
med Vesteuropa, på samma gång som han för England
öppnade handelsvägen öfver land till det inre af Asien
Ryssland första gången trädde i förbindelse med hvarandra, låna vi
ur Adelung (»Reisenden in Russland bis 1700», sidd. 201—202)
följande: »När underrättelsen spridt sig till Moskva om engelsmännens
ankomst, gaf Ivan Vasiljevitsch befallning att på det vänskapligaste
mottaga främlingarne och inbjöd ledaren sjelf att komma till Moskva,
der han blef mottagen med mycken uppmärksamhet. Chancellor
återvände det följande året, 1554, till sitt fädernesland med en skrifvelse
från storfursten till drottning Maria med de utmärktaste bevis på
hans beredvillighet att träda i närmare förbindelse med England. År
1555 gick Chancellor för andra gången, på uppdrag af det under
Cabots ledning bildade "Muscovy Company", med en rik laddning till
Ryssland, der han nu, liksom förra gången, rönte det bästa
mottagande i Moskva och fann en ypperlig afsättning för sina varor. Då
han året derefter anträdde hemfärden, medsände Ivan Vasiljevitsch
diakonen Ossip Grigorjevitsch Nepea såsom gesandt för att försäkra
drottningen af England om sin vänskap och att med henne sluta en
ännu fastare förening. Men Chancellors fartyg led skeppsbrott på
Skotlands kust, och Chancellor fann sjelf vid detta tillfälle sin graf
i vågorna. De dyrbara skänkerna, som storfursten skickat åt
drottningen, och alla varor, som engelsmännen tillbytt sig i Ryssland, gingo
förlorade. Den ryske gesandten var den ende, som lyckades rädda
sig; han fortsatte sin resa till London, der han mottogs och bemöttes
med stor utmärkelse, och återvände sedan år 1557 till Ryssland med
rikliga bevis på drottningens ynnest och bevågenhet.» — Från denna
tid strömmade fartyg i mängd från Vesteuropa, företrädesvis från
England, till Hvita hafvet, och redan samma år, som Grigorjevitsch
återvände till sitt hemland, finna vi den sedermera så berömde
Jenkinson på uppdrag af "the Muscovy Company" i handelsangelägenheter
i Ryssland. Jenkinson kom, liksom Chancellor, att spela en
framstående roll for den framtida samfärdseln mellan England och
Ryssland. Han begaf sig år 1558 långt in i Ryssland, seglade öfver
Kaspiska hafvet och trängde sålunda långt bortom Rysslands dåtida
gräns, fram emot Bokhara. Fyra särskilda gånger besökte han
ytterligare Ryssland och utverkade slutligen, efter tioårig bekantskap med
storfursten, för det engelska handelssällskapet ett förmånligt
privilegium beträffande den nordiska handeln..
Följderna af denna resa, som till Vesteuropa bragte
den första kunskapen om det redan för ryssarne bekanta
landet Novaja Semlja, blef bildandet i London af »the
Muscovy Company», som stälde till sin uppgift att befästa och
utvidga den vunna marknaden samt att fortsätta upptäcktsfärderna
i nordostlig riktning.
År 1556 den 29 April utgick från Gravesend, på
bekostnad af »the Muscovy Company», pinassen Searchthrift
under befäl af Stephen Burrough (Burrowe), hvilken som
»master» medföljt Chancellor 1553. Uppgiften var att
framtränga åtminstone till floden Ob. Den 23 Maj dublerade
Burrough Nordkap, och den 9 Juni framkom han till
Kola-bugten, som han benämner Kola-floden. Här uppehöll han
sig till den 22 Juni för att reparera sitt fartyg, då han
begaf sig vidare i sällskap med flera ryska lodjor
till 70 och 80 tons. Masterna äro af ett enda stycke, och de två
främsta bära hvardera ett råsegel, den bakersta deremot ett gaffelsegel.
Hvarje lodja har 10 till 20 mans besättning.. Han
kringseglade Kanin Nos och Svjatoj Nos, framkom den 15 Juli
till Petschora och inlopp den 25 Juli, efter att vid 70°
5" n. br. hafva mött mäktiga isflak, som hvarje ögonblick
hotade att pressa sönder hans fartyg, i Kariska hafvet vid
en ö, som han gaf namnet S:t Jakob-ön (70° 42" n. br.)
och som är belägen vid Novaja Semljas sydända. Den 3
Aug. landsteg han på Vajgatsch-ön, der han vid denna tiden
fann flera ryssar. Han besökte Bolvanski Nos (d. ä.
Afguda-udden) och meddelar derifrån den första trogna
skildring, som literaturen äger öfver samojedernas offerplatser.
På offerplatsen på Bolvanski Nos fann han ej mindre än
300 afgudabilder. Han säger om dem, att de voro »de
gröfsta och minst konstnärliga arbeten han någonsin sett;
munnen och ögonen voro på åtskilliga af dem blodbestänkta,
de hade formen af män, qvinnor och barn, voro ytterst
groft tillhuggna och på flera ställen blodbestänkta. Några
af dessa gudabilder utgjordes af en gammal träpinne med
två eller tre hak gjorda med en knif.» Denna korta
beskrifning har sin tillämpning ännu i våra dagar.
Burrough upptäckte härefter Jugor Schar, men förherskande
nordostliga vindar, drifis och nätternas tilltagande
längd beröfvade honom hoppet att detta år nå slutmålet
för sin resa. Han stannade i Jugor Schar till den 20
Augusti och vände så åter till Cholmogory, dit han kom den
10 September.
Han öfvervintrade i Cholmogory och hade för afsigt
att följande året fortsätta sin resa. Då erhöll han
emellertid af engelska regeringen i uppdrag att uppsöka den
Willoughbyska expeditionens förolyckade fartyg. Han fann
fartygen vid Nokujeff-ön, men återvände derefter till
Cholmogory, utan att framtränga till Ob eller Novaja Semlja.
Engelsmännens misslyckade försök att i nordostlig
riktning finna vägen till Kina och Indien föranledde dem att
för någon tid vända sina forskningsresor för samma syfte
mot nordvest. Men när äfven de af Frobisher under åren
1576, 1577 och 1578 företagna tre resorna för nordvestpassagens
finnande blefvo fullkomligt fruktlösa, begynte de
på nytt att söka sin lycka i hafven nordost om Europa.
»The Muscovy Company», som fått privilegium på
handeln med Ryssland, utrustade för den skull år 1580
två barker, George (40 tons) och William (20 tons), under
befäl af Arthur Pet och Charles Jackman, för att uppsöka
den nordöstra vägen till Kina. Den 30 Maj lupo de ut
från Harwich och kommo den 23 Juni till Vardöhus, der
de qvarhöllos af motiga vindar till den 1 Juli. »Pet
skyndade med sitt fartyg i förväg, framkom den 10 Juli till
Gåslandet på Novaja Semlja (70° 30" n. br.), vände
derefter mot Kariska porten, som han fann stängd af is, framkom
den 18 Juli till sydändan af Vajgatsch och Jugor Schar,
som efter honom erhållit namnet Pets Sound, och trängde
den 25 Juli till sammans med Jackman 4 till 5 mil in i
det Kariska hafvet, hvilket han åter lemnade redan den 28
Juli, emedan isen icke medgaf honom någon passage.» (O.
Peschel, Geschichte der Erdkunde, p. 294.) Pet återkom
den 26 December samma år lyckligt till Ratcliff; Jackman
deremot öfvervintrade någonstädes på norska kusten söder om
Trondhjem, utgick i Februari månad följande året i sällskap
med ett danskt fartyg, men hördes sedan aldrig mera af.
Detta engelsmännens å nyo misslyckade försök aflägsnade
nu deras tankar för en lång tid på en nordostlig
genomfart. För det närvarande känner man visserligen, att
den vägen icke med så stor framgång kan väljas norr om
Novaja Semlja, men om man fäster sig vid dåtidens
erfarenheter i saken, så måste man verkligen finna det
förvånande, såsom en auktoritet i början af detta århundrade
uttrycker sig, »att de fruktlösa försöken i ett så trångt
och grundt sund som Jugor, der isen ofta måste
ogenomträngligt packa sig samman, så snart gjorde en ända på
alla förhoppningar, och att ingen föll på den tanken, att
försöka kringsegla det nyupptäckta landet ifrån vester eller
norr, der dock hafvet är ojämförligt djupare och rymligare,
och der man alltså hade långt större utsigter till
framgång.» Orsaken dertill har man utan tvifvel att söka dels
i bristen på hjelpmedel, ty dittills hade alla resor blifvit
utrustade på privatmäns bekostnad, dels också i den
omständigheten, att man väntade sig bättre resultat af ett
likartadt företag mot nordvest.
Holländarne, som vid denna tid gjorde engelsmännen
herraväldet på hafvet stridigt, väntade emellertid endast
på befrielsen från Filip II:s tryckande regering för att med
så mycket större ifver våga sig på dylika företag.
År 1593 bildade sig ett sällskap af Middelburgska
köpmän för att utrusta ett fartyg för det omnämnda
ändamålet. Deras exempel följdes af köpmän i Eukhuyzen,
hvilka kraftigt understöddes af generalstaterna samt prins
Morits af Oranien. Och till dem slöto sig sedermera
handlandena i Amsterdam, som uppfordrades till liknande
företag af Peter Plancius, en af de berömdaste och kunnigaste
geografer på sin tid. Genom dessa köpmäns förenade krafter
utrustades fyra fartyg, som år 1594 utgingo från Texel
i Holland, med uppgift att genom en nordostlig genomfart
finna vägen till Indien. Expeditionen leddes af a) Wilhelm
Barents från Amsterdam (der Gesandte jämte en liten
Schellingsk fiskarjakt), som gjort sig känd såsom en erfaren
och djerf sjöman, samt b) Cornelis Nai och Brand Isbrand
(der Schwan och Merkur), af hvilka den förre vistats någon
tid i Ryssland och således hade någon bekantskap med
ryska förhållanden. Barents skulle enligt geografen
Plancius’ föreskrift taga vägen norr om Novaja Semlja, Nai och
Isbrand åter hade att framtränga genom sundet mellan
Vajgatsch och fastlandet.
Fartygen utgingo från Texel de första dagarne af Juni
och framkommo till Kola-mynningen den 29 Juni.
Derefter skildes deras vägar.
Barents stälde kursen mot nordost. Den 4 Juli fick
han Novaja Semlja i sigte, der han landsteg vid 73°
46" n. br., de ryska sjöfarandenas Mys Suchoi. Han
fortsatte färden nordvart, passerade Krestovaja Guba (74°
20" n. br.), upptäckte Amiralitets-»ön», Tschorni Mys
(= Svartenhoek, 75° 20" n. br.) och Vilhelms-ön, samt
ankrade den 9 Juli i Beerenforth-bugten. Han besökte
vidare Krestovi Ostroff och Kap Nassau, mötte den 13
Juli mycket is, men följde kusten åt till »Troosthoek»
och såg den 29 Juli, då han nått 77° n. br., österut
Novaja Semljas nordspets, som han gaf namnet Iskap
(»Yshoek»). Den 31 Juli nådde Barents Oraniska öarne.
Emedan hafvet var betäckt af is och manskapet gjorde
svårigheter, vände han den följande dagen om mot söder för att
sluta sig till Nais parti. Barents följde Novaja Semljas
vestra kust till Kariska porten, der han af drifis hindrades
att angöra landets sydspets. Han stälde då kursen mot
sydvest och nådde vid 69° 15" n. br. öarne Matvejeff och
Dolgoi, der han sammanträffade med Nai, som nyss
återkommit från Vajgatsch.
Nai gick efter skilsmässan från Barents i slutet af
Juni österut. Han passerade den 7 Juli Kanin-halfön,
gjorde ett kort uppehåll i Petschoras mynning (den 18 Juli)
och kom den 21 Juli i sigte af Vajgatsch-öns vestkust.
Han gick vidare till Jugor Schar (»De Straet van Nassau»),
der han på Vajgatsch-öns strand, vid 69° 43" n. br.,
fann en samling af 400 samojediska afgudar af trä. Den
1 Aug. lopp han in i Kariska hafvet, som han gaf namnet
Nya Nordsjön (»Nieuve Noort Zee»). Han var nära att vända
om, emedan han mötte mycket drifis, men tillryggalade
omkring 45 geogr. mil (180 minuter), hvarefter han fick
syn på en låg kust, som gick från SV till NO. Femtio
geogr. mil från Jugor Schar visade sig land i nordostlig
riktning. Nai drog deraf den slutsatsen, att den stora flod
(sannolikt Mutnaja Guba på Samojedhalfön), som flöt ut
der, måste vara Ob, att kusten derifrån fortgick direkt till
det mytiska Kap Tabin och vidare till Kina, att
expeditionens uppgift vore löst, och att följaktligen ingenting mer
vore att upptäcka.
sina upptäckter kunde komma till en sådan slutledning. Men vi måste
härvid draga oss till minnes, att man på den tiden alldeles icke hade
någon aning om, att den asiatiska kontinenten sträcker sig ej mindre
än 120 längdgrader österut från Ob inom polcirkeln. Dåtidens
uppfattning af Asiens norra gräns grundade sig på en år 1546 utgiften
karta af frih. Sigismund von Herberstein, hvilken två särskilda gånger,
1517 och 1524, vistats vid hofvet i Moskva och då samlat materialet
till sin i många afseenden epokgörande publikation — den första
värdefulla karta af Ryssland, som den geografiska vetenskapen känner.
På denna karta finnes mycket riktigt Irtisch framstäld som en biflod
till Ob, floderna Mesen och Petschora finnas der också, och Hvita
hafvet framställes första gången såsom en arm af Ishafvet. Men
Herberstein förlägger Obs källa till sjön Kitaisk, och derifrån skulle
vägen enligt dåtidens uppfattning icke vara synnerligen lång till
Peking (Cumbalich, Chambalik). Vi veta nu, att det var genom
bekantskapen med denna karta, som Cabot först föll på den tanken att
söka nordostpassagen, hvartill Herberstein alltså kan få göra anspråk
på att anses som den indirekte upphofsmannen. Kusten mellan Jugor Schar och den
förmenta floden Ob kallade han Nya Holland. Han beslöt
nu att återvända hem. Den 15 Augusti passerade han
Jugor Schar på återvägen och sammanträffade omkring 10
geogr. mil vester derifrån med Barents.
Båda afdelningarna fortsatte sedan till sammans
hemfärden. Den 24 Augusti passerade de Vardöhus, och den
16 September återkommo de till Texel.
Genom de till allt utseende säkra underrättelser om
möjligheten af en nordostlig genomfart till Kina, hvilka
medlemmarne af den Naiska expeditionen och särskildt
Linschooten medförde, underhöllos de mest sangviniska
förhoppningar om företagets utförbarhet hos prins Morits af
Oranien och generalstaterna, så att redan det följande året,
1595, utgick från Holland en ny expedition, bestående af
sju fartyg och under ledning af amiral Nai. Befälet
öfver de särskilda fartygen innehades af Vilhelm Barents,
Brand Isbrand Tetgales, Lambert Oom, Thomas Willemson,
Hermann Janson och Heinr. Hartmann. Dessutom
medföljde Linschooten, de la Dal, Heemskerck, Rijp och Buys.
— Expeditionen lemnade Holland den 2 Juli och skilde sig
i två afdelningar, efter att hafva kringseglat Nordkap den
7 Augusti. Den ena afdelningen gick till Hvita hafvet.
Den andra gick österut, mötte is den 17 Augusti vid 70°
30" n. br. omkring 12 geogr. mil vester om Novaja Semlja
och framkom två dagar senare till Jugor Schar, som var
spärradt af is. Den 25 Augusti gjorde holländarne ett
försök att tränga österut, men förgäfves. Ett nytt försök
den 2 September aflopp bättre. De trängde några mil in
i Kariska hafvet, men måste i följd af is och nordvestliga
stormar uppge försöket att komma vidare och vände åter
den 15 September. Barents ensam ville icke vända om;
han yrkade på, att man antingen redan detta år borde
segla norrut längs Novaja Semljas vestkust, eller ock
öfvervintra der man då befann sig och nästa sommar försöka
komma vidare. Men hans förslag vann icke bifall af någon.
— Efter en äfventyrlig hemfärd befann sig expeditionen
sent på hösten åter i Holland.
Generalstaterna, som jämte prins Morits af Oranien
deltagit i utrustningen af denna dyrbara, men alldeles
fruktlösa expedition, beslöto sig nu för att icke vidare offra
något på expeditioner i denna riktning. Men på det icke
intresset för nordostpassagens finnande för framtiden måtte
afmattas, utfäste de en belöning af 25,000 gulden.
Geografen Plancius såg emellertid i den föregående
expeditionens misslyckande ett stöd för sin hypotes om ett
öppet polarhaf, och att man följaktligen borde söka vägen
till Kina och Indien norr om Novaja Semlja. Plancius’
teoretiska spekulationer och Barents’ praktiska
sjömannaduglighet förmådde några köpmän i Amsterdam att än en
gång utsända en expedition för nordostpassagens finnande.
Så kom Barents’ tredje resa till stånd, »kanhända den mest
betydande», säger C. R. Markham, »näst Hudsons af alla
resor, som blifvit företagna till gränsen för de okända
polartrakterna». Två fartyg utgingo från Amsterdam den 10
Maj 1596, under befäl af Jan Corneliszoon Rijp och Jakob
van Heemskerck. Barents deltog såsom styrman på
Heemskercks fartyg, men var i sjelfva verket själen i hela
företaget. Rijp och Barents voro af olika meningar rörande
vägen för färden. De båda fartygen följdes till en början
åt; de upptäckte gemensamt Beeren Eiland och af
Spetsbergen det nuvarande Hakluyt Healand och någon del af
nordkusten. Men den 1 Juli skildes de vid Beeren Eiland,
då Rijp vände om norrut mot Spetsbergen och Barents
seglade österut.
Den 14 Juli seglade Barents »så långt in i isen, att
han icke förmådde tränga längre fram, ty han kunde
ingenstädes se någon öppning i den, och blef sålunda tvungen
att med stor möda och ansträngning lovera ut ur den igen
samma väg som han kommit; han befann sig då vid 74°
10" n. br.». Den 17 Juli fick Barents Novaja Semljas
vestkust i sigte vid 74° 40" n. br. Under outsägliga
ansträngningar kämpande mot isen, trängde han nordvart längs
landets kust. Den 18 Juli passerade han Amiralitets-ön,
men från den 19 Juli till den 5 Augusti måste han ligga
för ankar vid Korsön, emedan tätt packad is hindrade hans
färd. Den 7 Aug. passerade han Hoek van Trost, men
stötte åter på is och måste förtöja sitt fartyg vid ett stort,
36 famnar djupt och 16 famnar högt isberg. Efter ständig
kamp med ismassorna nådde han den 15 Oraniska öarne
och den 19 Hoek van Begeerte. Han hade nu dublerat
Novaja Semljas nordända och stälde altså kursen mot sydost.
Svårigheterna hade hittills visserligen varit stora nog
för Barents och hans kamrater, men från denna tid
begynner en ny rad af pröfningar, långt värre och outhärdligare
än de hittills upplefda, och hvartill sjöfartens annaler
före denna tid icke hafva att uppvisa något motstycke. Vi
skola för den skull något utförligare omtala Barents"
följande äfventyr.
Den 21 Augusti inlopp Barents för första gången med
sitt fartyg i den så kallade Ishamnen, hvilken är belägen
på Novaja Semljas ostkust vid 76° 7" n. br. och 68° 34"
ostl. längd. Han gick till ankar derstädes för natten och
försökte följande dagen att tränga vidare mot öster. Men
han möttes af dimma och tätt sluten is, så att han efter
något loverande den 23 måste bege sig åter till Ishamnen,
der han den 24 instängdes af is. Dagen derpå blef han
åter fri, han följde landets ostkust söderut, men kunde icke
framtränga längre än till Stroom-bay. Härifrån vände han
tillbaka mot norr. Då han passerade Ishamnen den 26
Augusti, blef han på nytt instängd af isen der. I följd af
ostliga vindar, som voro de förherskande vid denna tid och
höllo isen tätt packad mot land, var det honom icke
vidare möjligt att med sitt fartyg slå sig ut ur den af drifis
uppfylda och omgifna viken. Under de sista dagarna af
månaden rasade sydostliga stormar, som försatte fartyget i en
mycket farlig kollision med isen. Det blef ganska illa
tilltygadt af denna, det förlorade sitt roder, och man begynte
hysa grundade farhågor för dess fullständiga undergång.
Den 3 Sept. inträdde visserligen en förändring till det bättre,
isen begynte fördela sig en smula, men vidriga vindar
hindrade fartyget att löpa ut, isen hopade sig på nytt kring
det samma, det undergick ytterligare skador och blef
redlöst liggande på ena sidan.
Från denna stund sväfvade Barents och hans folk icke
längre i ovisshet om det öde, som hotade dem. De lefde
sig så småningom in i den föreställningen, att de måste
tillbringa vintern här, och fattade derför det beslutet att
föra i land ett gammalt segel, vapen, ammunition, proviant
och timmer, samt att, för den händelse de möjligen kunde
blifva fria, ställa i ordning och förbättra den redan på
stranden befintliga båten.
Den 7 Sept. företogo några af manskapet en utflygt
längs stranden. De upptäckte en liten flod, vid hvars
mynning hafvet uppkastat en stor mängd drifved, och sågo spår
i snön, som de trodde härröra från renar och elgar. Det
ogynsamma vädret, särskildt de häftiga nordostvindarne, som
varade de två följande dagarne, var icke just egnadt att
inge dem något hopp om en slutlig befrielse; och då vintern
redan var i antågande, hade de följaktligen intet annat
val än att förbereda sig på en öfvervintring.
Det blef alltså beslutadt att bygga ett hus på land, och
utan dröjsmål grep man verket an. I främsta rummet hade
man att utvälja en passande bygnadsplats, och åtta man,
väl beväpnade för att afvärja isbjörnarnes anfall, gingo åter
ut för att uppsöka och hemföra den drifved, som påträffats
redan förut. Enligt beräkning borde denna drifvedssamling
vara tillräcklig icke allenast till bygnadsmaterial, utan äfven
att elda med under den långa vintern. Vi kunna lätt tänka
oss hvilken glädje detta fynd framkallade hos hela manskapet.
I midten af Sept. togo de talrika, af holländarne städse
mycket fruktade mötena med isbjörnar sin böljan. Det var
redan så kallt, att hafsvattnet afsatte två tum tjock is.
För vinterbostadens uppförande begyntes nu framforslingen
af drifveden från den 6,000 steg aflägsna fyndorten, och
för detta ändamål begagnades slädar, som drogos hvardera
af 8 man. I medeltal framforslades 4 slädar drifved om
dagen.
Under senare hälften af Sept. blef hafvet närmast
omkring mer eller mindre isfritt. Men fartyget var
fortfarande omgifvet af is, och då holländarne redan uppgifvit
allt hopp om att kunna återvända detta år, funno de sig
i sitt öde och begynte den 26 Sept. förberedelserna för
uppförandet af vinterbostaden. Kölden blef redan
hinderlig för deras bygnadsarbete, och tid efter annan upprepades
björnarnes besök. Trots deras jämförelsevis stora antal var
det dock för holländarne alltid en oroväckande sak, då en
björn eller flera ville göra deras bekantskap. Hade de icke
genast en brinnande lunta till hands, så måste de reda sig
med sina hillebarder och spjut, och till och med då de
sköto på björnarne, gagnade detta mestadels snarare till att
skrämma bort de närgångna bestarne än att såra eller döda
någon bland dem. Kölden var den 27 Sept. så skarp, att
om någon under bygnadsarbetet tog en spik i munnen,
frös denna genast så fast, att blod följde med, då den åter
togs ut.
Den 29 Sept. på eftermiddagen gick vinden öfver på
ostkanten och medförde under natten och följande dagen
en så våldsam snöstorm, att det icke var möjligt för
manskapet att hemta drifved. Snöstormen tilltog den 1
Oktober under en hård nordostvind med sådan häftighet, att
man knappast kunde andas, och man kunde då se framför
sig högst två till tre fartygslängder.
Den 12 Oktober flyttade hälften af manskapet, åtta
man, in i det nybygda huset och tillbragte der natten fbr
första gången. Men de måste ännu fördraga köld och rök,
ty de voro icke försedda med tillräckligt varma kläder, och
icke heller hade de ännu gjort sängplatserna och eldstaden
i ordning. Nu fortsattes transporten af alla lifsmedel och
andra brukbara saker från fartyget till vinterbostaden dit
återstoden af manskapet, åtta man, inflyttade redan den
24. Under den sista slädtransporten blefvo de åter
angripna af tre isbjörnar, men de drefvo dem på flykten med
sina hillebarder. I samma mån, som solen för hvarje dag
höjde sig allt mindre öfver horisonten, blefvo nu också
fjällrackorna synliga, af hvilka den första dödades den 27 Oktober
och genast stektes och åts; hennes kött smakade som kanin,
och holländarne åto sedan kött af fjällrackor med mycken
begärlighet hela vintern igenom. Af isbjörnarnes kött
deremot gjorde de alldeles ingen användning. Sedan all proviant
och andra nödvändighetsartiklar blifvit inflyttade i
vinterbostaden, fullbordade och afslutade de anordningarna i
husets inre. De satte vägguret i gång, upphängde lampan,
som matades med björnfett, och hopförde så mycket
drifved, som de kunde komma öfver, hvarvid de hade att kämpa
mot starka snöfall och svåra stormar. Den 3 November
syntes solen sista gången öfver horisonten. Från denna dag
tog den långa arktiska vinternatten sin början.
Till förberedelserna för vintern hörde också att
ombesörja bad, hvilket skeppsläkaren åtog sig. Såsom badkar
tjenade ett stort vinfat, i hvilket den ene efter den andre
kröp ner. Denna badtillställning, sannolikt att döma ett
ångbad, var en verklig välgerning för manskapet och
bidrog helt säkert i väsentlig mån till dess sundhet. På
proviant var i allmänhet ingen brist. Särskildt voro
holländarne väl försedda med kött och fisk, mindre deremot var
mängden af bröd, som också för den skull efter den 8
November utdelades i smärre rationer. Minst hade man qvar
af dryckesvaror, det öl, som ännu fans, hade till en del
blifvit förderfvadt, svagt och utan smak, och vinet begynte
snart att minskas, så att från den 12 November utdelades
deraf endast två glas dagligen pr man, men mestadels
gömde de sina vinrationer för särskilda högtidliga tillfällen
och drucko i vanliga fall (smält) snövatten. Af fjällrackor,
som förekommo talrikt, sedan solen försvann, då deremot
isbjörnarne icke syntes till allt ifrån denna tid ända tills
solen åter visade sig öfver horisonten, hade de godt färskt
kött, som de skattade lika högt som vildt. De uppstälde
för den skull räffällor och drefvo hela vintern en flitig och
inbringande fjällracksfångst. Fällorna vitjades dagligen,
alltid fingo de åtminstone en fjällracka om dagen, en
gång till och med fyra; de begagnade icke blott deras kött
såsom föda, utan de förfärdigade äfven pelsverk af deras
skinn, såsom mössor och dylikt.
Under hela November månad var kölden icke så skarp,
vädret icke så dåligt, att holländarne dömdes att för någon
längre tid hålla sig inom hus. De kunde regelmässigt gå
att vitja sina fällor, hemta drifved och emellanåt besöka
fartyget. Endast två dagar omnämnas särskildt, då de af
väderleken tvungos att hålla sig inomhus, men icke på grund
af stark köld, utan af svåra snöfall.
December månad skaffade holländarne mera bekymmer
än November, kölden tilltog, brännmaterialen visade sig
otillräckliga, snöstormarne försvårade vistandet i det fria,
proviant och dryckesvaror voro otillräckliga för en sådan
öfvervintring. Den af ohyflade trästycken hopfogade
vinterhyddan var naturligtvis något luftig och kunde icke
hållas tillräckligt varm med ved allenast i den mån kölden
tilltog. De tilltäppte för den skull skorstenen och försökte
elda med stenkol, som de hemtade från fartyget; genom
ett sådant förfaringssätt tilltog värmen visserligen ganska
hastigt, men koloset medförde naturligen en lifsfarlig
bedöfning af de inneboende personerna, hvilka endast genom
att skyndsamt öppna skorstenen och dörren kunde rädda
sig från en eljest säker död. Men när dessa öppnats, gick
åter mycken värme förlorad. För den skull underhöllo de
stundom alldeles ingen eld, men då inträdde snart en ännu
mycket märkbarare köld, på väggarne och sofplatserna
bildade sig tjock is, vägguret stannade, och endast med möda
kunde sanduret hållas i gång. När kölden blef
synnerligen skarp, begynte till och med vinet att frysa, så att det
måste tinas upp före måltiden. De sökte nu att bekämpa
kölden genom en möjligast varm beklädning och genom att
särskildt värma fötterna. De sista dagarne i månaden hade
holländarne att kämpa med en ny svårighet. Då togo
snöfallen så öfverhand, att deras vinterhydda fullständigt
snöade in, och de måste formligen gräfva sig ut, alldeles som
ur en källare. Detta oaktadt förblefvo de vid godt mod
och räknade på att de med December månads utgång hade
öfverlefvat största delen af vinternatten, och att de nu efter
en icke allt för långt aflägsen framtid hade att motse
solens uppgång öfver horisonten.
Såsom det gamla året hade gått till ända, så trädde
det nya året 1597 in. Det gjorde sitt inträde med häftig
köld, stormar och snöfall. Under hela fyra dygn lemnade
holländarne icke sin hydda. Hvad som fans qvar af
vinförrådet gömdes nu delvis för möjligen kommande ännu sämre
tider. All den drifved, som de med så mycken möda
släpat ihop, var redan uppbränd, och de hade nu ej annat
att göra än att elda med några husgerådssaker af trä. Då
inträffade den 5 Januari en förändring i väderleken: det
blef stilla och mildt, holländarne kunde åter gå ut i det
fria och hemta nytt bränsle. Emedan det var
trettondedagsafton, beslöto de att festligt fira dagen, så vidt deras
tillgångar det medgåfvo. För detta ändamål uttogo de
sina hopsparade vinrationer, bakade pannkakor i olja och
tillredde annat extra bakverk af hvetemjöl. De voro alla
glada och muntra, liksom vore de hemma bland de sina
och hölle der en stor fest, fjärran från denna tröstlösa
ensamhet i ett skoglöst, snöbetäckt land, hvars enda
befolkning utgjordes af dem, skilda hundratals mil från sina
hem. Den 21 Januari gjorde de den iakttagelsen, att
fjällrackorna begynte utebiifva; detta höllo de för ett tecken
dertill, att björnarne snart åter skulle visa sig, och detta
blef också sedermera mycket riktigt händelsen. Så länge
björnarne voro försvunna, gjorde fjällrackorna sina besök,
och kort innan björnarne åter visade sig, försvunno
fjällrackorna nästan fullkomligt.
Då holländarne den 22 Januari roade sig i det fria
med bollspel, varsnade de åter igen ett dagsljusets
tilltagande, hvaraf några drogo den slutsatsen, att solen snart
skulle visa sig öfver horisonten. Och då Gerrit de Veer
och Heemskerck den 24 Januari promenerade utefter stranden,
sågo de till sin stora glädje den sedan den 3 November
försvunna solens rand ofvan horisonten. De två följande
dagarne hade de visserligen icke denna anblick, emedan
dimma rådde, men de fingo en ersättning derför den 27
derigenom, att de alla den dagen sågo solens hela skifva
ofvan horisonten.
Februari gjorde sitt inträde med storm och snöfall,
hvilka hopade allt mera snö kring hyddan, så att de den
3 Februari begynte underhålla förbindelsen med
ytterverlden genom skorstenen, emedan det föll sig långt beqvämare
än att hvarje gång skotta undan de djupa snösamlingarna
utanför dörren. Den 12 Februari fäldes en björn af nio
fots längd och sju fots höjd, som gaf dem minst 100 skålp.
fett, hvilket var dem mycket välkommet såsom
brännmaterial i deras lampor; björnköttet kastade de ut åt
fjällrackorna, som ännu visade sig en och annan gång. Den nya
tillökningen af brännmaterial för lamporna medgaf dem nu
någon tid bortåt att mer, än som förr varit fallet, under
vintern sysselsätta sig med läsning och dylikt.
Mars månad stälde holländarnes tålamod på ett hårdt
prof. Den återvändande vinterkölden, som de redan trodde
sig vara förbi, det ogynsamma vädret och svårigheten att
långt bort ifrån tid efter annan hemskaffa de nödvändiga
vedförråden begynte att inverka skadligt på deras under
vintern i allmänhet ganska goda helsotillstånd. Nu talas
för första gången i dagboken om »de sjuka», som lågo i
sina bäddar och uppvärmdes af de friska genom heta
stenar, hvaremot de friska åter sökte hålla sig varma genom
att gå och springa i det fria. — Den sista veckan af April
var vackert, angenämt väder, och från och med den sista
i samma månad var solen dag och natt öfver horisonten.
I Maj begyntes förberedelserna för att lemna
vinterhyddan och anträda återresan till Holland. I den fasta
öfvertygelsen, att detta snart nog skulle lyckas dem, gjorde
de den 1 Maj slut på den sista återstoden nötkött, som
ännu var förträffligt bibehållet och, såsom dagboken
uttrycker sig, »endast hade det felet, att det icke räckte
längre». En hård storm från sydvest sopade den 2 Maj
hafvet nästan fullkomligt rent från is, men issamlingen vid
fartyget låg fortfarande qvar, så att manskapet begynte
uppge hoppet om att någonsin kunna begagna sig af det.
För återresan satte de derför sin enda lit till de båda
odäckade båtarne. Fartygets befälhafvare Heemskerck hade
visserligen till en början förklarat, att de skulle qvarstanna
i Ishamnen till slutet af Juni, emedan han hoppades, att
fartyget då skulle kunna vara fritt från den omgifvande
isen, men manskapet önskade allt efter som tiden framskred,
att man skulle lemna fartyget åt dess öde, öfverge det och
begagna båtarne ensamt för återfärden. Manskapet hade
Barents på sin sida, och denne lyckades också vinna
befälhafvaren för manskapets mening. Den 14 Maj, efter två
veckors agitation, lofvade befälhafvaren att gå manskapets
önskningar till mötes, i fall icke fartyget vore isfritt i
slutet af Maj. Men månaden gick till ända, utan att der
visade sig någon utsigt, att fartyget vid den tiden kunde
komma loss.
Den 27 Maj begynte holländarne sätta i stånd och
tackla båtarne. De hade länge sedan fått nog af vistelsen
i vinterhyddan och hade redan en vecka i förväg gjort
sina klädespersedlar och andra saker resklara, för att icke
framdeles öda någon tid derpå. Alldeles isfritt blef hafvet
icke under hela Maj månad, ty ostliga vindar förde hvarje
gång mer eller mindre drifis in mot kusten. Eljest äro
icke många tilldragelser af särskildt intresse att omtala
från denna månad: man fann bland annat, att björnarne
voro mindre djerfva och närgångna än förut, man hemtade
drifved sista gången den 14 Maj, och då man en vecka
senare ännu behöfde något material att elda med, nedref
man vinterhyddans utbygnad och begagnade den som ved.
Holländarne nedrefvo slutligen också en del af sjelfva
vinterhyddan för att användas vid båtarnes färdigbygnad.
I första hälften af Juni fortsattes förberedelserna för
återfärden med fördubblad ifver. Af de meteorologiska
uppgifterna framgår, att nu också den arktiska sommaren tog
sin början. Den 6 Juni omnämnes det första regnet, som
kom med sydvestlig vind, marken begynte tina upp, och
de under vintern använda filtstöflarne måste utbytas mot
läderstöflar. Arbetena för afresan voro af trefaldig art, först
båtarnes sluttimring, vidare deras och lifsmedlens transport
till öppet vatten öfver en betydlig landsträcka och öfver
hopskrufvad is, slutligen äfven transporten af två sjuka,
styrmannen Barents och en af matroserna, till platsen för
afresan.
Den 3 Juni, efter sex dagars arbete, blef den mindre
båten segelklar, och sex dagar derefter, den 9 Juni, den
större. Medan en del af manskapet förrättade detta arbete,
förde de andra till hafvet de saker, som skulle följa med
hem. Dertill kunde ännu slädarne användas. Från den 4
Juni fördes många slädladdningar till afgångsplatsen. Alla
sakerna inpackades i små, lätt handterliga balar, det ännu
återstående vinet fyldes på små fat, för att man i nödfall
med lätthet skulle kunna lossa och lasta dessa ting. Der
funnos så många saker, att det syntes tvifvelaktigt,
huruvida allt kunde rymmas i båtarne.
Det svåraste arbetet var transporten af de båda
båtarne till hafvet. Holländarne måste för det ändamålet först
med stor ansträngning och möda genom isflaken utarbeta en
jämn väg med yxor, hackor, skyfflar o. d. Men äfven detta
hårda arbete utfördes med gladt mod, när de ännu till sist
hade att afvärja angreppet af en stor, mager isbjörn. Detta
arbete fullbordades den 12 Juni. Den 14 Juni var allt i
ordning för afresan. De båda sjuka, Barents och matrosen,
fördes först från vinterhyddan på slädar till afgångsstället.
Barents skref dess förinnan ett bref, i hvilket han skildrade
expeditionens öden och öfvervintringen, och som han
upphängde i rökfånget insydt i en ammunitionspåse. Dessutom
nedskref befälhafvaren Heemskerck två bref, ett för hvarje
båt, i hvilka de skäl anfördes, som gåfvo anledning till den
vågade återresan i två odäckade båtar. Härpå befalde de
sitt öde i Guds händer och afseglade den 14 Juni 1597
från den plats, der de hade tillbragt nära tio månader. De
togo samma väg som de kommit, foro så vidt möjligt i
närheten eller i sigte af land, kringseglade Novaja Semljas
nordända och följde derefter landets vestkust till Kariska
porten. Derifrån stälde de kursen mot Petschoras mynning,
följde ryska kuststräckan vesterut och anlände lyckligt den
2 September till Kola, efter en båtfärd, som varat två och
en half månader och omfattar en väglängd af sexton hundra
sjömil, alla krokar frånräknade. Den 1 November 1597
kom expeditionen åter till Amsterdam, helsad af folkets
jubelrop, men af de sjutton man, som öfvervintrat i
Ishamnen, voro numera endast tolf i lifvet. Barents hade dött
strax efter det båtfärden begyntes, den 19 Juni, dagen
innan expeditionen dublerade Iskap. Hans ben hvila
förmodligen någonstädes på Novaja Semljas ogästvänliga
nordkust
denna intill den 7 September 1871, således under en tid af 274 år,
bevisligen icke varit besökt af menniskor. År 1871, efter det att
norska fångstman redan två år förut inträngt i hafvet öster om
Novaja Semlja, kom den gamle ishafsfararen E. Carlsen från Tromsö af
en händelse att med sitt fartyg inlöpa i Ishamnen den 7 September.
Carlsen fann der på stranden åtskilliga lemningar af ett förolyckadt
fartyg och längst in i bottnen af viken ett hus, som han genast
igenkände hafva tillhört holländarne. Huset hade 32 fots längd, 20
fots bredd och var bygdt af 11/2 tum tjocka, 14 till 16 tum breda
furuplankor. I det numera förfallna huset hittade Carlsen och hans
folk en mängd saker, sammanlagdt omkring 150 olika artiklar. Bland
dessa må särskildt nämnas: gevärspipor, svärd, hillebarder, lansspetsar,
verktyg, brynstenar, grytor, ljusstakar, tennstop, ett väggur, en flöjt,
lås, en metallklocka, en kista (som innehöll filar och andra verktyg),
några klädespersedlar, som voro förmultnade, en trefot, som tjenat
såsom härd, samt tre böcker, af hvilka den ena utgjordes af ett väl
bibehållet exemplar af Mendozas »Kinas historia» i holländsk
öfversättning. Utanför huset funnos massor af ren-, säl-, björn- och
hvalrossben. När Carlsen återkom till Hammerfest den 4 November,
inköptes de af honom funna relikerna af engelsmannen Lister Kay,
som sedermera öfverlemnade dem åt nederländska regeringen. De
deponerades i marinmuseet i Haag, der ett hus, framtill öppet, blifvit
konstrueradt för att inrymma dem. De Jonge har egnat dessa reliker
en särskild skrift, »Nova Sembla. De voorwerpen door de
Nederlandsche zeevaarders na hunne overwintering ald aar 1597,
achtergelaten en in 1871 door kapitein Carlsen teruggevonden», tryckt i
Haag 1872. Han pröfvar först deras äkthet, lemnar derefter en
berättelse om Barents" resa, behandlar sedan den frågan, huruvida någon
resande besökt platsen för öfvervintringen före 1871, och ger
slutligen en detaljerad beskrifning af de olika sakerna jämte historiska
och antiqvariska upplysningar..
Det var att vänta, att den olyckliga utgången af
Barents" öfvervintringsexpedition skulle verka afskräckande från
upprepade företag i samma syfte och betydligt sänka de
förhoppningar, som man dittills hyst om programmets
slutliga lösning. Dertill kom ännu en annan omständighet, den
nämligen, att samtidigt med Barents" tredje resa hade vägen
till Indien kring Goda Hopps-udden utan svårighet blifvit
tillryggalagd af Cornelius Houtman (1595—1597), dennes
exempel manade till efterföljd, och der bildades ett
holländskt-ostindiskt handelskompani, som sedan på denna väg
begynte sin välsignelserika kolonialverksamhet i de
ostindiska farvattnen.
Men der fans ännu i England en man, som höll
hårdnackadt fast vid det gamla programmet om en passage i
nordvestlig, nordlig eller nordostlig riktning. Det var Henry
Hudson, känd lika mycket genom sina många och vigtiga
geografiska upptäckter som genom sin tragiska död.
Hudson hade under sin första ishafsresa 1607, sedan
han upptäckt Grönlands ostkust, gjort ett fruktlöst försök
att norrut från Spetsbergen tränga fram öfver polen. Han
beslöt för den skull att försöka sin lycka i nordostlig
riktning. Det följande året, 1608, utgick han den 22 April
från Thames med ett litet fartyg, som »the Muscovy
Company» utrustat för hans räkning. Han kringseglade
Nordkap den 3 Juni, träffade sex dagar senare vid 75° 30" n.
br. den första isen, som han undkom efter några få stötar,
kryssade sedan långsamt vidare, tills han genom våldsamma
nord- och nordostvindar såg sig tvungen att vända, och gick
den 25 Juni till ankar utanför Novaja Semljas vestkust vid
72° 12" n. br. Han fann på stranden en mängd hvalben
och renhorn och såg här och der i hafvet hvalar, hvalrossar
och sälhundar. Landet gjorde på Hudson öfver hufvud taget
ett angenämt intryck. Han upptäckte en stor flod
(sannolikt Gussinicha), som kom från nordost, och utskickade en
del af sitt manskap med uppdrag att utforska, om här icke
möjligen vore den sökta genomgången. Men manskapet
återvände utan önskadt resultat. Han gjorde nu ett sista
försök att förbi Vajgatsch-ön intränga i Kariska hafvet; men
oöfvervinneliga hinder spärrade hans väg. Beröfvad hoppet
att finna nordostpassagen, anträdde han den 6 Juli
återfärden och landsteg den 26 Augusti i Gravesend. — Denna
Hudsons resa är så till vida af vigt för den fysikaliska
geografien, som derunder anstäldes de första iakttagelserna
öfver magnetnålens inklination i de arktiska trakterna.
Hudson hade emellertid på visst sätt ännu icke
uppgifvit allt hopp. Två år senare, 1610, då han var gången
öfver i holländskt-ostindiska kompaniets tjenst, upprepade han
försöket att finna en nordostpassage. Han lemnade Texel
den 25 Mars, passerade en månad derefter Nordkap och
stälde så kursen rakt på Novaja Semlja. Den 4 Maj fann
han hela landet omgifvet af ännu obruten is. Han vände
för den skull den 19 Maj åter till Vardöhus och gick
derifrån öfver till Nordamerika i afsigt att i denna riktning
finna en sjöväg till Indien.
År 1612 försökte en holländare, Jan Corneliszoon van
Horn, att norr om Novaja Semlja framtränga mot öster.
Från ön Kildin stälde han kursen direkt mot Novaja Semlja
och framkom dit den 30 Juli. Han seglade längs kusten
norr ut ända till den 8 Aug., då han möttes af tät, med
landet sammanhängande is. Han följde ismassans rand ända
till 76° 30" n. br. och vände först der tillbaka mot Novaja
Semlja. Han styrde derefter mot nordvest längs efter en
isbarrier intill 77° n. br., gick på nytt tillbaka mot kusten,
men anträdde sedan återfärden till Holland.
Det så kallade Nordiska eller Grönländska kompaniet,
som bildat sig i Holland år 1614, utrustade år 1625 ett
fartyg för ett förnyadt försök att i nordost finna vägen till
Kina. Befälhafvare för fartyget blef Cornelis Bosman. Han
utgick från Texel den 24 Juni, passerade den 24 Juli ön
Kolgujeff och fick den 28 Juli Novaja Semljas kust i sigte
vid 71° 55" n. br. Ända till den 3 Augusti hade han att
oafbrutet slå sig fram genom is. Först denna dag lyckades
det honom att inlöpa i en med tolf till tretton holmar
uppfyld vik. Den 7 Augusti gick Bosman åter till segels,
den 10 inträngde han i Jugor Schar, och den 13 i Kariska
hafvet. Mäktiga ismassor drefvo honom snart tillbaka till
sundet, hvarigenom han kommit. Den 24 Augusti utbröt
en våldsam storm från nordost, hvarunder fartyget förlorade
sina båda ankaren. Bosman hade nu ej annat val än att,
med eller mot sin vilja, återvända till Holland. Han
återkom dit den 1 September.
Detta var holländarnes sista försök att finna en
nordostlig väg till Indien. Den fruktlösa utgången af alla resor
som de gjort, föranledde dem nu att inskränka sig till den
visserligen ojämförligt längre, men i alla händelser säkra
vägen kring Afrika. Väl återfinna vi efter denna tid
holländska fartyg i Novaja Semljas och andra arktiska haf, en
holländare vid namn Vlaming gjorde till och med år 1664
en ganska märklig resa kring Novaja Semljas nordända och
trängde långt in i Kariska hafvet — men emedan dessa
resors mål var ett helt annat, nämligen fångsten af hvalar
och andra trangifvande djur, så kunna de icke komma under
behandling vid denna öfversigt.
Efter många misslyckade försök mot nordvest begynte
man åter under sista hälften af sjuttonde århundradet att
i England tänka på en nordostpassage. Mångahanda och
till största delen icke mycket sannolika underrättelser om
de arktiska hafvens isfrihet, äfvensom om resor, som skulle
hafva blifvit företagna af holländska fartyg till ovanligt höga
breddgrader, ja, ända till sjelfva polen, och några hundra
mil österut från Novaja Semlja, Barents" mening, att
Kariska hafvet är isfritt 20 mil från kusten, samt slutligen
egna och sjelfständiga funderingar ingåfvo John Wood,
kapten i engelska marinen, en erfaren och skicklig sjöman, som
hade åtföljt sir John Narborough på hans resa genom
Magellans sund, den öfvertygelsen, att man med säkert hopp
om ett lyckligt resultat skulle kunna söka denna
genomgång midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja.
Besluten att egna sig åt detta företag, ingick han 1676 till
konungen och hertigen af York med en skrifvelse, i hvilken
han framstälde 7 motiv och 3 faktiska bevis * för sin åsigt.
1 Motiven voro: l:o Barents hade uttalat den meningen, att isen
sträcker sig icke mer än 20 mil ut från Grönlands och Novaja Semljas
kuster, och ett mellanrum af 160 mil utgöres af öppet haf; 2:o ett
bref från Holland, offentliggjordt i »Philosophical Transactions»,
ådagalägger, att ryssar hade funnit hafvet öppet norr om Novaja Semlja;
3:o några holländare, som lidit skeppsbrott på Korea, hade berättat,
att der på kusten fångats hvalar med isittande engelska och
holländska harpuner; 4:o en för mr Joseph Moxon af holländare berättad
egendomlig historia; 5:o berättelsen om ett holländskt fartyg, som
varit polen nära på en grads afstånd — hvilken berättelse gifvits
honom af kapten Goulden; 6:o kapten Gouldens påstående, att all
drifved funnen på Grönland var svårt sönderäten af hafsdjur; 7:o
berättelsen om två fartyg, som seglat 300 mil österut från Novaja
Semlja (berättelsen finnes tryckt i »Philosophical Transactions»). —
De faktiska bevisen voro: l:o Vid polen är lika varmt som under
norra polarcirkeln — det bevisas af grönländares erfarenhet; 2:0 några
icke fullt begripliga påståenden om vindförhållanden och dimmor;
samt 3:o jordmagnetismens inflytande kan icke i någon förvillande
grad inverka på en säker passage tvärs öfver polen.
Båda pröfvade riktigheten af hans framställning, och
konungen gaf befallning, att fregatten Speedwell skulle ställas
till kapten Woods disposition, under det att hertigen i
förening med flera magnater inköpte pinken Prosperous, som
under befäl af kapten William Flawes skulle åtfölja Speedwell.
Wood och Flawes utgingo från Thames den 28 Maj
1676, passerade Nordkap den 19 Juni och stälde sedan
kursen mot nordost. Den 22 Juni, då de enligt beräkning
befunno sig vid 75° 53" n. br. och 39° 48" ostl. längd,
stötte de på sammanhängande is, som sträckte sig från
VNV till OSO. Under förutsättning, att denna is
sammanhängde med Spetsbergen, styrde de längs efter dess rand
österut. Fyra dygn seglade de i denna riktning och lupo
in i hvarje öppning, som de trodde sig se i isen, men det
visade sig, att den hade bildat en alldeles sammanhängande
och ogenomtränglig mur. Den 26 Juni på aftonen sågo
de på 15 mils afstånd Novaja Semljas höga och
snöbetäckta kust. Följande dagen öfvertygade de sig, att isen
sammanhängde med kusten, och hunno vid middagen, på 6
mils afstånd från land, 70° 46" n. br. och 54° 4" ostl. längd.
I afvaktan på en gynsam förändring i isens läge loverade
de mellan kusten och en massa isflak, som hade aflöst sig
från den fasta isen. Den 29 fram mot midnatt, då vinden
var vestlig och dimma rådde, varskodde man från
Speedwell is rätt för-ut. Man lät genast vända, men under sjelfva
brassningen stötte fartyget mot ett undervattensgrund,
hvilket det likväl undkom utan vidare äfventyr. Men kort
derefter syntes åter igen bränningar, och under en andra
vändning fastnade fartyget så ohjelpligt på en klippa, att det
icke syntes möjligt mer att komma loss. Vågornas svall
kastade det ännu högre upp på grundet, fregatten blef läck
och begynte fyllas med vatten. Kapten Wood hade intet
annat val än att med sitt manskap rädda sig till stranden,
hvilket också lyckades honom med förlust af två man. Men
de räddade befunno sig nu i en nästan hopplös belägenhet.
Deras följeslagare Prosperous var försvunnen bortom
horisonten, och de misstänkte, att äfven den lidit skeppsbrott,
eller att, om så icke varit händelsen, det var för den
omöjligt att se dem under den nu rådande tjockan. Den enda
roddbåt, som de hade qvar, kunde bära blott omkring tretio
personer; men de voro sammanlagdt sjutio. Några önskade
att fara i båten till Rysslands kust; andra ansågo det vara
bättre att öfver land bege sig dit; några tänkte till och
med att förstöra båten, på det att alla måtte vederfaras
ett och samma öde, det måtte bli räddning eller undergång.
För att tygla deras onda afsigter betjenade sig kapten Wood
af det under inga omständigheter lofvärda hjelpmedlet af
rusgifvande drycker; han bemödade sig att genom ett
ständigt rus göra dem glömska af sitt onda uppsåt. De lefde
under hela tio dagar i en sådan fruktansvärd belägenhet,
tills ändtligen den 8 Juli Prosperous till allas glädje
visade sig utanför under segel. Kapten Flawes varseblef den
eld, som de gjort upp för att ådraga sig hans
uppmärksamhet; han räddade dem alla och kom den 22 Juli med
dem välbehållen åter till England.
Den olyckliga utgången af kapten Woods företag hade
från en den ifrigaste förfäktare af nordostpassagen gjort
honom till en häftig motståndare deremot. Han försäkrade,
att Novaja Semlja och Spetsbergen bilda ett
sammanhängande fastland, att hafvet, som omger dem, är betäckt med
evig is, och att man måste hålla alla berättelser af
holländare och engelsmän, som påstå motsatsen, för blotta
uppfinningar, såsom de också till en del ovilkorligen måste
vara. »Det är å ena sidan tydligt», säger Lütke, »att
denna sjöfarande för att försvara sin olycka betjenade sig
af månget påstående, som är svårt att bevisa och som han
kanhända icke sjelf trodde på; men å andra sidan begingo
de, som fortfarande försvarade nordostpassagen, lika
bevisliga orättvisor mot honom. De kastade på honom hela
skulden för företagets misslyckade utgång och påstodo, att
han blifvit sin första plan otrogen, att han, i stället för
att hålla sig midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja,
af feghet sökt sig in till detta senare lands kust, och mycket
annat dylikt. Kapten Wood seglade från Nordkap i
nordostlig riktning, träffade den ogenomträngliga isen nära nog
midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja, och måste
nödvändigt, för att finna en väg genom den samma,
förändra sin dittills följda kurs och särskildt taga vägen mot
öster, ty vid ostkusten af Spetsbergen hopar sig isen, genom
en beständig strömsättning från öster mot vester,
ojämförligt mycket mera än vid kusten af Novaja Semlja. En färd
mellan is och land är vida farligare och osäkrare än mellan
ren is, och Wood har för den skull icke tagit vägen in emot
land af något slags feghet. För att rättvist kunna
bedöma en sjöfarandes handlingssätt i brydsamma fall,
särskildt för att beskylla honom för feghet eller dylikt, skulle
man alltid först sjelf hafva försökt något likartadt.»
Liksom året 1625 betecknar slutpunkten för
holländarnes försök att finna den nordostliga vägen till Indien,
så betecknar året 1676 för en lång tid slutpunkten för
engelsmännens sträfvanden i samma syfte. Enskilda lärde,
sådana som Lomonossof, Engel, Barington och andra, sökte
visserligen ännu gång efter annan att framhålla
nordostpassagens möjlighet, men det är tydligt, att hvarken
regeringarne eller privata kapitalister lyssnat till deras mening.
Året 1676 var och förblef en betydande gränspunkt i
nordostpassagens historia, ty der frågan då lemnades, der blef
hon stående under ett helt århundrade, och när
engelsmännen sedan åter igen togo upp henne, skedde det endast
vid sidan af ett annat vigtigt företag, som naturligtvis blef
behandladt som hufvudsak.
När den bekante upptäcktsresanden Cook i Juli 1776
med fartygen Resolution och Discovery gick ut på sin tredje
stora resa, hade han i uppdrag af amiralitetet att våren
1778 från Kamtschatka segla norrut så långt, som kunde
synas honom möjligt, »för att söka en nordost- eller
nordvestpassage från Stilla hafvet till Atlanten eller Nordsjön».
Att från det af Bering år 1728 genomseglade och efter
honom benämnda Berings sund tränga ostvart och söka finna
nordvestpassagen var hufvudmålet för Cooks resa — ty
samtidigt skulle en annan engelsk expedition under Pickersgill
från Baffins bay segla vestvart — men man ville icke lemna
tillfället obegagnadt att äfven då pröfva nordostpassagens
möjlighet, ehuru i omvänd riktning mot de tolf föregående
expeditionerna.
Efter sina storartade upptäckter i Stilla hafvet seglade
Cook, i enlighet med de erhållna föreskrifterna, sommaren
1778 norrut mot Berings sund. Han lemnade Aleutiska
ögruppen den 2 Juli och passerade Berings sund den 10
Augusti. En vecka senare, den 17 Augusti, mötte han den
första isen vid 70° 41" n. br., sedan han förut följt den
amerikanska kontinenten ända till Iskap (70° 15" n. br.).
Den 18 Augusti fann Cook för godt att vända, han befann
sig då vid 70° 44" n. br. och 160° 35" vestl. längd från
Greenwich, hvarefter han stälde färden mot vester och
sydvest, allt efter isens läge. Han nådde Sibiriens ishafskust
vid Rirkajpia (Nordkap), som är beläget vid 68° 55" n. br.
och 179° 54" vestl. längd. Han ansåg det omöjligt att
komma längre i denna riktning och vände för den skull
mot öster och genom Berings sund till de Havaiska öarne,
der han, som bekant, blef dödad i en strid med infödingarne
den 14 Februari 1779. Samma expeditions andre
befälhafvare, kapten Clerke, gjorde detta år ett nytt försök att
från Berings sund tränga ostvart mot Baffins bay, men
försöket aflopp utan synnerlig framgång. Resultatet blef, att
kapten Clerke bestred möjligheten af en nordost- eller
nordvestpassage. Forster, som medföljde expeditionen, uttalade
sig emot teorien om Ishafvets segelbarhet synnerligt långt
norr om Berings sund, och redaktören af Cooks reseverk
påstod, att »denna Cooks resa hade visat menskligheten den
välgerningen, att man på grund af dess utgång borde lära
sig att afstå från andra likartade onyttiga upptäcktsresor»,
Dermed var i England domen sagd öfver nordostpassagens
utförbarhet, ty sedan den tiden hafva engelsmännen aldrig
mera befattat sig dermed. Deras arbeten och forskningar
i polartrakterna hafva sedan dess uteslutande egnats åt att
framtränga till polen och att utföra nordvestpassagen.
Åter igen förflöt en lång tidrymd, nära ett helt
århundrade, innan tanken på nordostpassagens utförbarhet
vaknade till nytt lif. Under tiden hade de arktiska
trakternas geografi, deras vind- och strömförhållanden blifvit
ojämförligt mycket bättre kända än under Cooks dagar:
den sibiriska kuststräckan mellan Lena och Berings sund
hade blifvit kartlagd, engelska vetenskapliga expeditioner
och amerikanska fångstmän hade befarit Ishafvet på stora
sträckor å ömse sidor om Berings sund, hafvet mellan
Spetsbergen och Novaja Semlja hade blifvit rätt väl
undersökt, norrmännen hade genom sina många framgångsrika
fångstfärder visat vägen till Kariska hafvet, och de
erfarenheter slutligen, som blifvit samlade särskildt under detta
århundrades många resor i andra arktiska haf, hade
lemnat många upplysningar af stort värde. Med sådana
förutsättningar till grund och ångan som hjelpmedel i
navigationens tjenst kunde man hysa goda förhoppningar att
ändtligen lösa det gamla problemet om nordostpassagens
möjlighet. Österrikarne voro de, som nu togo saken om
hand.
Efter en rekognosceringsfärd i hafvet mellan
Spetsbergen och Novaja Semlja sommaren 1871 beslöto österrikarne
Weyprecht och Payer att förbi Novaja Semljas nordspets
och Sibiriens kust göra försöket att framtränga till Berings
sund och derunder anställa forskningar i det okända hafvet
nordost ut från Novaja Semlja. Tanken om en
österrikisk-ungersk ishafsexpedition mottogs med entusiasm inom hela
österrikiska monarkien. Befälet öfver expeditionen i dess
helhet liksom arbetena till sjös anförtroddes åt löjtnant
Weyprecht, en kunskapsrik och bepröfvad sjöman. Löjtnant
Payer åter hade att ombestyra ledningen af arbetena i land,
ty han hade länge sedan under sina geodetiska arbeten i
Alperna och ytterligare såsom deltagare i Koldeweys
öfvervintringsexpedition till Grönlands ostkust 1869—1870 gjort
sig känd såsom en öfvad alpklättrare, en god tecknare och
en beslutsam och entusiastisk forskare.
Expeditionens fartyg, ångaren Tegetthoff, om 300 tons,
utrustades i Elbe med tillgodoseende af alla moderna
hjelpmedel, försågs med proviant o. dyl. för 2l/2—3 års tid
och utgick slutligen från Bremerhaven den 13 Juni 1872.
Största delen af manskapet utgjordes af dalmatier från
Adriatiska hafvets kust. Såsom ismästare medföljde särskildt
kapten E. Carlsen från Tromsö, hvilken gjort sig väl känd
derigenom, att han kringseglat både Spetsbergen och Novaja
Semlja samt hemfört relikerna från Barents" vinterhydda i
Ishamnen. Efter några ytterligare anordningar i Tromsö
lemnade expeditionen denna stad den 14 Juli.
Den 19 Juli möttes den första isen vid 74° 15" n. br.,
den 29 Juli kom man i sigte af Novaja Semlja, och den
12 Augusti sammanträffade Tegetthoff vid Pankratjefföarne
med slupen Isbjörn, som med grefve Wiltschek ombord var
utgången för att nedlägga en proviantdepôt för
expeditionens räkning på Novaja Semljas vestkust. Den 21 Augusti
togo de båda fartygen afsked af hvarandra, Isbjörn vände
åter till Norge, och Tegetthoff ångade norrut på sin
storartade upptäcktsfärd. Förr än efter två års förlopp borde
man icke hoppas att erhålla några underrättelser från den
väl anlagda expeditionen, ty sedan man passerat Novaja
Semljas nordspets och framträngt österut till Tajmyrlandet,
hade man för afsigt att tillbringa första vintern i närheten
af kap Tscheljuskin, Sibiriens nordligaste udde, och den
andra någonstädes på de Nysibiriska öarne eller möjligen
på Wrangels land.
Men expeditionen fick en helt annan utgång, än man
med skäl hade väntat sig. Redan några timmar efter de
båda fartygens skilsmässa hade en frisk nordostlig vind
skjutit så mycket is samman kring Tegetthoff, att
rundtomkring icke var en enda smula vatten att se. Detta
inträffade vid 76° 22" n. br. och 62° 3" ostl. längd från
Greenwich, på ungefär sex mils afstånd från kusten. »Jag
hade förtöjt fartyget», säger Weyprecht, »vid ett flak, fullt
medveten derom, att det skulle blifva instängdt. Å ena
sidan kunde jag icke besluta mig för att låta de 15 mil
åter gå förlorade, som vi lyckligt vunnit under de detta
år ogynsamma förhållandena, å andra sidan utgjordes all
den kring oss liggande isen af så sönderbråkad drifis, att
jag med visshet räknade på, att första ostliga vind skulle
föra alltsammans åtskils. Men i stället för ostliga vindar,
som jag hade väntat skola efterträda de föregående
veckornas ihållande våldsamma sydveststormar, inträdde nu stiltje
omväxlande med vestliga vindar. De senare medförde
ganska mycket snö, som i förening med temperaturens snabba
sjunkande sammanband drifisen. Ända till den 9
September gafs der ingen förändring, isen låg tätt sluten, åt
intet håll kunde man se ett spår af vatten. Fartyget dref
för de lätta vindarne än åt öster, än åt vester.
Temperaturen föll under nätterna ända till — 15° C.» Den 9
September utbröt ändtligen en häftig storm från nordost, som
sönderbröt isen i större fält, men fartyget låg fortfarande
infruset midt uti ett sådant, och alla ansträngningar att
arbeta det loss förblefvo fruktlösa.
Tegetthoffs väg var från denna stund och allt
framgent bunden vid isfältets rörelser, och detta fördes af och
an allt efter vindarnes godtyckliga nycker. Den 1
Oktober befann sig fartyget vid 76° 50" n. br. och 65° 22"
ostl. längd frän Greenwich, och den 5 i samma månad
förlorade de Novaja Semljas kust ur synhåll. De voro icke
längre upptäcktsresande i den meningen, att de kunde fritt
bestämma sin väg, utan passagerare på ett isfält, som tog
sin väg deras vilja förutan.
Den 13 Oktober gick det väldiga isfältet i stycken
under ett fruktansvärdt tryck från alla sidor, och från denna
dag togo de förfärliga ispressningarna sin början, hvilka
sedan upprepades med korta mellanrum nästan hela vintern
igenom. Der bildade sig gång efter annan stora remnor
i isen, isfälten sköto samman, under och öfver hvarandra,
fartyget höjdes och sänktes allt efter ispressningarnes
våldsamhet, det befann sig i en ytterst bekymmersam
belägenhet, och under sådana förhållanden måste naturligtvis allt
hållas i beredskap, för att man vid första påminnelse skulle
kunna öfverge fartyget. Ett hus af stenkol, som blifvit
uppfördt på isen för att tjena som tillflyktsort i händelse
af fartygets förlust, förstördes under en rörelse i isen
julveckan, och senare, under Januari månad 1873, nådde
ispressningarna höjdpunkten af våldsamhet; den 22 Januari
pressade sig en ismur upp på några få stegs afstånd från
fartyget till 30 fots höjd, och samtidigt förstördes ett tält
för magnetiska iakttagelser och ett upplag af stenkol och
ved. Under de fem månader, som ispressningarna varade,
kommo österrikarne föga till ro, endast sällan kunde de
våga kläda fullständigt af sig. Den 16 Februari steg solen
åter öfver horisonten efter 109 dygns frånvaro, och kort
derefter, den 25 Februari, upphörde ispressningarna lika
hastigt och oväntadt, som de börjat hösten förut.
Fartyget dref oupphörligt mot nordost, och de resande förestälde
sig till och med, att de skulle komma att föras mot
Sibiriens kust; men när de den 4 Februari skurit 73:e
längdgraden, kantrade vinden om, och från denna dag fördes de,
fortfarande lika hjelplösa som förut, mot nordvest. Mot
slutet af Februari månad nådde temperaturen sitt
minimum för vintern, — 46°,2 Celsius.
När sommaren 1873 inträdt, begyntes arbetena för att
befria fartyget. Månaderna Maj, Juni, Juli och Augusti
användes för att såga igenom det väldiga isfältet, men
derigenom att andra isfält under ispressningarna banat sig väg
in under det, hade det nått en tjocklek af 40 fot, och alla
ansträngningar visade sig fullkomligt gagnlösa. Först i
Juni sågo österrikarne från utkikstunnan enstaka öppningar
i isen på stort afstånd, framdeles visade sig också här och
der smärre vakar, men aldrig någonstädes egentligt öppet
vatten. Isfältet, som under våren syntes hafva hvarken
början eller slut, blef under hösten allt mindre och mindre.
Utsigten att få tillbringa en andra vinter under liknande
faror och overksamhet som den första syntes mycket stor,
och österrikarne voro redan förberedda derpå, men då
förändrade sig helt oväntadt ställningen till deras fördel.
»Sedan lång tid tillbaka», säger Payer, »hade vi
blifvit drifna omkring i en del af norra Ishafvet, som förut
icke varit af någon besökt, men oaktadt en omsorgsfull
utkik hade vi hittills icke kunnat finna något land. Det
var för den skull en händelse af icke ringa betydelse, då
vi den 13 Augusti öfverraskades af det plötsliga
framträdandet af ett bergigt land, omkring 14 eng. mil norr ut,
hvilket dimman ända till denna tid hade dolt för våra
blickar. Vid detta tillfälle glömde vi all vår förra oro;
oförtöfvadt skyndade vi mot land, ehuru fullt öfvertygade
derom, att vi icke skulle vara i stånd att komma längre
än till randen af vårt isflak. Månader igenom voro vi nu
dömda att lida en Tantali qval. Tätt inpå oss hade vi
ett nytt polarland, rikt på löften om upptäckter, men nu,
beroende som vi voro af vindens växlande nycker och
omgifna af öppna vakar, voro vi oförmögna att komma det
en hårsmån närmare. Ändtligen, mot slutet af Oktober,
närmade vi oss på tre mils afstånd en af öarne, som bildar
förposten till hufvudlandet. Vi togo vägen öfver de
upptornade och hopskrufvade isblocken och satte så för första
gången vår fot på det obekanta landet vid 74° 54" n. br.
Isen, som betäckte hafvet närmast kusten, var endast en
fot tjock; det var alltså tydligt, att här hade under den
nu gångna sommaren funnits periodiskt öppet vatten. En
mera öde ö än denna, som vi kommit till, kan svårligen
tänkas, ty snö och is betäckte hennes frusna och steniga
sluttningar. Men för oss var hon af sådan vigt, att vi
med henne förenade namnet på den person, som var den
egentlige upphofsmannen till vår expedition, grefve
Wiltschek.»
I September och Oktober dref fartyget längs efter
kusten af det nyupptäckta landet, men i början af November
frös isflaket, hvarpå det var uppressadt, tillsammans med
den fasta landisen vid 79° 51" n. br. och 58° 56" ostl.
längd från Greenwich. Der blef det orubbligt liggande på
3 sjömils afstånd från närmaste strand, ända tills
österrikarne måste öfverge det den följande sommaren. Fartyget
hade redan blifvit ombonadt för att möta öfvervintringen,
och under första hälften af Oktober hade ispressningarna
åter gjort sig påminta, men sedan Tegetthoff låg orörligt
fast vid landisen, förekommo de icke mera under vinterns
lopp. Den 22 Oktober gick solen ner för att icke åter
visa sig öfver horisonten förr än efter 125 dygns förlopp.
I November uppfördes två snöhus på isen för att hysa
de fixa magnetiska och astronomiska instrumenten, och när
dessa blifvit uppstälda der, begyntes med nyårets inträde
1874 de regelmässiga magnetiska variationsiakttagelserna.
Den första vintern hade varit odräglig till ytterlighet i
följd af de ständiga ispressningarna; den andra vintern
bildade i detta afseende en fullkomlig motsats mot den förra,
men i stället förekommo nu ihållande häftiga snöstormar,
som upphörde först i Maj månad. När man insett
nödvändigheten och följaktligen öfverenskommit att öfverge
fartyget, rustade sig Payer att före hemfärden ge sig åstad
mot norden på slädfärder för att kartlägga det nya landet,
hvaremot Weyprecht stannade qvar om bord som förut,
sysselsatt med anordningarna för hemresan och afslutandet
af de vetenskapliga iakttagelserna.
Payer företog under våren 1874 tre särskilda
slädfärder, hvilka begyntes den 10 Mars och afslutades den 3
Maj. Den första och sista af dessa färder varade blott
några få dagar. Under den första slädfärden, som tog sin
början den 10 Mars, var kölden ganska stark och steg vid
ett tillfälle till — 50° C. (samtidigt observerades om bord
— 43°,3 C). »Vi voro tvungna», säger Payer, »att
iakttaga den största försigtighet; vår nattsömn i tältet blef
störd, och öfvergången af Sonklar-glacieren under en
obetydlig bris var ytterligt pinsam. Våra kläder voro styfva
som ett pansar, och till och med vår rom, ehuru ganska
stark, tycktes hafva förlorat både sin kraft och sin fluiditet.
Vi sofvo i fyra rockar, men om dagen funno vi kläder gjorda
af fågelskinn vara de lämpligaste att motstå klimatets
stränghet. Oaktadt all försigtighet ledo vi emellertid mycket af
frostskador, mot hvilka en blandning af jod och kollodium
visade sig verksammast.» Den andra slädfärden begyntes
den 24 Mars, och i denna deltogo, förutom Payer, sex
andra personer jämte tre hundar. Släden var lastad med
proviant och andra förnödenheter till en vigt af 16 centner.
Tvärt emot de förväntningar, man hade skäl att hysa, sjönk
temperaturen under denna resa icke under — 32°,5 C,
men snödrifvor och fuktighet, vakar i isen och vattnets
öfversvämning, der vägen gick fram, voro till stort
bekymmer. Den 26 Mars passerades 80:e breddgraden och den
3 April den 81:a. Den 12 April var den sista dag, som
Payer framgick mot norden; temperatureh var då — 12°,5
C. Han vände om vid 82° 5" n. br. och återkom, efter
jämt en månads frånvaro, till fartyget den 24 April.
Frukten af denna slädfärd var en kartläggning af det nya
landet, som sedermera erhöll namnet Frans Josefs land, norr
ut ända till 83:e breddgraden. När den tredje slädfärden
var bragt till slut, uppmätte Weyprecht för
kartläggningens ordentliga afslutning en triangulationsbas på isen nära
fartyget, och så anträddes hemfärden till Europa.
Den 20 Maj på aftonen lemnade österrikarne
Tegetthoff. Deras utrustning var mycket enkel, ty
omständigheterna medgåfvo dem icke att föra med sig några
öfverflödsartiklar. Förutom de kläder, som hvar och en bar på
sig, utgjordes hans personliga egendom af en sofsäck att
hvila i. Proviantförrådet lastades till en början i tre,
sedermera fyra båtar, som voro stälda på slädar och vägde
hvardera omkring 171/2 centner. Under resans första del
träffades djup snö, som till ytterlig grad försvårade
framfärden; ej sällan hände det då, att samma vägstycke måste
tillryggaläggas fem särskilda gånger, och i medeltal hunno
de resande ej mer än en half sjömil om dagen. När de
kommit till landisens rand, måste de klättra med båtarne
och slädarne från isflak till isflak och stundom sätta öfver
breda remnor i isen. Sydliga vindar drefvo isen
oupphörligt mot norr och omintetgjorde sålunda nära nog allt deras
arbete. Efter nära två månaders oafbrutna ansträngningar
befanno de sig ej mer än 8 sjömil från fartyget. Den 15
Juli inträffade ändtligen en förändring, nordliga vindar
skingrade isen, och ett ihållande regn minskade småningom hans
dimensioner. Den 7 Augusti iakttogo de för första gången
dyning från söder, ett tydligt tecken till närheten af öppet
vatten, och en vecka senare, den 14 Augusti, nådde de isens
gräns mot det öppna vattnet vid 77° 40" n. br. och 61°
ostl. längd. Här måste de nu lemna slädarne och taga
lifvet af de två ännu återstående hundarne, ty båtarne voro
knappt rymliga nog för att bära dem sjelfva och deras
nödvändiga bagage. Redan följande dagen fingo de Novaja
Semljas höga berg i sigte; och den 18 Augusti landstego
de nära Amiralitets-halfön för att hvila natten öfver. De
följde sedan Novaja Semljas kust till Dun-viken (72° 40"
n. br.), der de den 24 Augusti, således 96 dygn efter det
att de lemnat Tegetthoff, träffade ett ryskt fångstfartyg,
hvars befälhafvare genast var villig att föra dem till Vardö.
Österrikarne misslyckades i sin ursprungliga afsigt att
finna nordostpassagen, men genom flit, uthållighet och
omsorgsfulla studier hafva de rikligt ersatt hvad som en ödets
nyck förnekade dem i detta afseende. De hafva ådagalagt
tillvaron af en vidsträckt landmassa, i storlek jämförlig
med Spetsbergen, långt norr och nordvest om Novaja Semlja,
hvilken de voro i stånd att kartlägga norr ut ända till
83:e breddgraden, och denna upptäckt har i väsentlig mån
riktat kunskapen om de arktiska trakternas geografi. Deras
expedition har vidare lemnat resultat af betydande
vetenskapligt värde, sådana som tvååriga meteorologiska
iakttagelser, anstälda hvarannan timme, draggningar och
djuplodningar, magnetiska variationsiakttagelser, iakttagelser
öfver norrskenets natur samt slutligen öfver strömmarnes
riktning och packisens drift. Alla dessa iakttagelser äro af
så mycket större värde, som de härröra från en hittills
alldeles okänd trakt, fjärran belägen från alla föregående
observationsplatser inom det arktiska området.
Men hvilka slutsatser, frågar man, kunde nu denna i
sin hufvuduppgift förfelade resa gifva anledning till
rörande nordostpassagens utförbarhet? — Jag skall påpeka,
hvad Payer och Weyprecht omedelbart efter hemkomsten
1874 uttalat om möjligheten af en sådan passage. Weyprecht
skrifver bland annat i bref till Petermann sålunda: — »För
det tredje har frågan om möjligheten att framtränga
mot öster längs efter Sibiriens kust alldeles i ingen mån
modifierats genom resultaten af vår expedition. Den plan
för expeditionen, som jag i December 1871 framlade för
vetenskapsakademien i Wien, anser jag fortfarande lika
utförbar som då, och jag skulle eventuelt än en gång vara
beredd att utföra densamma.» Payers uttalande i frågan
går deremot i alldeles motsatt riktning. Han säger,
likaledes i bref till Petermann: »Der gifves intet öppet och
intet fullkomligt slutet polarhaf, men der finnes en viss
årligen växlande chance för skeppsfart. Denna chance
tänker jag mig dock aldrig någonsin så stor, att man skall
kunna uppnå polen eller utföra nordostpassagen.»
Det dröjde icke mer än fyra år, förr än dessa alldeles
stridiga åsigter funno sin slutliga lösning; och det befans
då, att Weyprecht hade profeterat rätt, men Payer orätt.
Nordenskiöldska expeditionens färd från Atlanten till
Berings sund på en enda sommar, 1878, gjorde ändtligen ett
slut på en af polarforskningens äldsta och vigtigaste frågor.
*
De geografiska upptäckternas historia | af | JULES VERNE. | Öfversättning af C. A. SWAHN. | Auktoriserad upplaga. Med omkring 100 illustrationer. | Första Bandet. Fullständigt i sju häften. Pris 7 kronor. |
*
Som prof å de många fördelaktiga vitsord som tilldelats denna
svenska upplaga anföra vi följande:
»Detta väl skrifna och ur goda källor hemtade allmänfattliga arbete förtjenar
varmt förordas.»
»Förf:s lifliga stil förnekar sig ej heller i detta arbete, som erbjudet ett mer än
vanligt intresse, ytterligare förhöjdt genom de många vackra illustrationer det meddela.
Arbetet torde rekommendera sig sjelf och vinna en mycket god afsättning.
Det är i allo prydligt utstyrdt och öfversättningen är verkstäld af en erfaren och
skicklig hand.»
»Att en historisk, fortlöpande skildring af de geografiska upptäckterna, gjord af
Vernes hand, skall blifva välkommen hos hvar och en, som vid ett nyttigt studium
sätter värde på en behagfull och liflig framställning, torde icke kunna betviflas.»
»Detta arbete utmärker sig för samma fängslande framställningssätt som förf:s
många föregående verk, men har ett bestämdt företräde framför dessa deruti, att förf:s
ofta allt för lifliga fantasi här blifvit tillbörligen bunden med reflexionens och
iakttagelsens tyglar.»
»Detta literära företag förtjenar i hög grad den bildade allmänhetens
uppmärksamhet.»
»Det är en trogen skildring af alla i verkligheten äfventyrliga upptäcktsresor
som företagits från uräldsta forntiden intill våra dagar.»
»Vi äro öfvertygade att den svenska allmänheten skall göra detta populära
arbete af den omtyckte författaren all den rättvisa det förtjenar.»
»Boken kan göra anspråk på att vara ett vetenskapligt arbete. – Arbetet
prydes af förträffliga träsnitt.»
OBS! Af ofvanstående arbete forberedes andra bandet att
utkomma under loppet af detta år, och sträcker sig dess innehåll
till
århundrade.
STOCKHOLM