Ninas Dagbok

Ninas Dagbok

AGrTVES von KJLtTSENSTJERNA

DAGBOK

ALBERT BONNIERS TÖR.LAG

sr o c /v ff n / mAGNES von KRUSENSTJERNA

NINAS DAGBOK

STOCKHOLM - ALBERT BONNIERS FÖRLAGSTOCKHOLM - ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1917En Pen er en Forracder

Din Sorg og dine Glaeder

Den lytter til, og tåler om

For både den o g den.

En Pen kan Hjertet lette,

Det indestaengte, traette.

Og blive dig din rette,

Din äller beds te Ven.

Vaer derför klog, försiktig,

Og sanddru og opriktig,

Den lille Sag er viktig,

At töre ved en Pen.

Helena Nyblom.Skogsbo, den 11 aug. 19..

Jaha.

Livet är ett paradis med förbjudna frukter,

som måtte vara bra goda att äta av.

Jag önskar — nej — jo — vad önskar jag

egentligen? Att någonting skulle hända —

någonting underbart — någonting, som skulle

vända upp och ner på gamla Lova på Ulla

och på Karl, mest på Karl.

Kan man nu tänka sig något så kolugnt

som Karl! Han retar gallan på mig.

En storväxt man, bred över axlarna och

stark som en björn, som bara sitter på

brukskontoret hela dagarna och skriver och

räknar, räknar och skriver. Inte alls min

stil av bruksägare.

En bruksägare skall gå i sportdräkt hela

dagen, vara ute i skog och mark, komma

hem till middagen och svära, riktigt

dunder-svära över allting och om kvällarna sitta vid

härden och berätta jakthistorier med pipan

i mun och rensa sin bössa eller göra i

ordning fiskdonen. Så skall det vara. Och det

7skall lukta skog och mark av hans kläder,

och ibland brinna något vilt djupt inne i

hans mörka ögon.

Karl! Nähä då!

Han kommer lika fin och putsad till

middagen, som vore han en husarlöjtnant, och

hela kvällen sitter han i sin privilegierade

länstol och läser... Jakthistorier? Inte!

Romaner, moderna romaner, franska, tyska,

engelska och svenska om vartannat, och så

retar han mig, för att jag inte läser tyska

böcker. Man kan verkligen inte mycket

tyska, då man gått ut åttonde klassen i

skolan, och det lilla jag kunde, har jag

glömt. Det är ju i alla fall över ett år sedan,

jag slutade.

Vad jag tycker det är längesedan nu, och

så mycket som hänt. Ack liv! Egentligen,

om jag skall erkänna det, har det då inte

hänt så förskräckligt mycket. Jag har varit

hemma i Stockholm hela tiden och hjälpt

till i hushållet. Att jag hjälpte till, påstodo

bröderna, inte märktes på något annat, än

8att jag gick omkring med ett litet

muslinsförkläde på magen, och när jag nu ser, hur

mycket det är att göra här på landet, kan

jag inte begripa vad jag egentligen gjorde.

Men däruppe går tiden så fort: Så

kommer ens bästa vän och vill prata,

naturligtvis om kärlek — så går man ut och dricker

te — så hem igen och kluddar på en tavla,

som aldrig blir färdig — och så måste man

naturligtvis på en bestämd timme gå på en

bestämd gata för att möta en bestämd —.

Ja, allt det där tar tid.

När jag nu tänker tillbaka på det och

på honom, som jag älskade, tycker jag att

alltsammans är så långt, långt fjärran, som

såge jag det från fel ända av en kikare —

och jag är glad däröver.

Än en gång ville jag inte uppleva den

förfärliga smärtan blandad med den mest

jublande fröjd.

För resten, när jag nu tänker på honom

och inte har kikaren på närsikt, så — skall

jag krossa drömmen? — var han inte så

9förtjusande, som jag gjorde upp, och mitt

hårda beslut att glömma honom med hans

vackra ögon och veka mun, och krossa mitt

eget stackars hjärta lyckades såtillvida, att

jag glömde honom lätt nog — men mitt

hjärta är mera vid liv än någonsin.

Så prosaiskt!

Men så där går det alltid för mig. Alltid

plumsar den banala verkligheten ner i mina

drömmar, som en groda i ett skogstjärn.

Ändock finns det människor, som påstå,

att verkligheten är vackrare än dikten. Det

är inte sant.

Ulla säger, att det där skall jag inse, då

jag blir äldre.

Kanske? Å, den som ändå kunde vara

lik Ulla. Det är idealet av en kvinna. Liten

och eterisk med stora blå ögon under tunga

ögonlock, fina, vackra drag och en mun så

liten, som om hon ständigt spetsade den till

en kyss.

Det märkvärdiga med henne är, att fastän

hon ser ut som en hjältinna i vilken roman

10som helst, är hon duktig och praktisk, styr

hela huset som en riktig hejare, läser tyska

med mig och sköter lillpojken.

Om jag kunde begripa, hur en sådan liten

älva som Ulla, har kunnat få en sådan kluns

till pojke? Karl upp i dagen, men Karl då

han ännu var fågelunge — barnunge menar

jag. Pojken ser ju ut som en ruggig

fågelunge, att inte de olyckliga föräldrarna kunna

se det.

Nej, bevars. Sedan han kommit till

världen — således i över två år nu — leva de

i en ständig hänryckning över hans

skönhet och älskvärdhet.

Det enda, jag kan prisa hos honom, är

hans naglar. De små, skära naglarna på

de minsta av händer.

Det kallar jag att vara finsmakare att

studera händerna på folk.

Man ser ju genast på Ullas händer, att

hon gàr omkring med en själ, som när som

helst kunde flyga bort över jorden, och

Karls händer med leder, som svälla ut till

11riktiga knutar på fingrarna, äro som

skapade att hålla Ulla kvar i ett fast grepp.

Vackert. (Jag märker att sentimentaliteten

kommer över mig ibland om kvällarna.)

Nej, nu börjar sömnen antasta mig.

Utanför fönstret står en stor gran och grenarna

röra ibland vid min ruta, som om en

människohand knackade på.

Det är rätt hemskt. Men genom

dörrspringan ser jag, att det lyser inne i

vardagsrummet.

Det är då för väl, att Karl sitter uppe ?å

länge om kvällarna.

Jag somnar alltid med den där

ljusstrimman för ögonen, och den ger mig en sådan

känsla av trygghet.

12Den 29 aug.

Ett olyckstal. En olycksdag.

Det börjades med, att jag i dag på

morgonen skulle taga på mig en klänning, som

syddes i våras, och den gick inte igen.

Jag har fetmat.

Vad betyda alla världens olyckshändelser

mot detta? Har man någonsin sett en fet

romanhjältinna? Det är det mest

utmärkande hos mig, att jag har anlag för fetma.

Jag vet, att jag kommer att bli som tant

Karola, då jag blir äldre, och min

even-tuelle man kommer att begära skilsmässa.

Skall detta anses som ett nog vägande skäl

för skilsmässan? Domstolen kanske inte

kommer att erkänna det, och jag blir ett

åtlöje i hela pressen.

Jag är ett åtlöje, som jag nu ser ut, men

ett mera privat sådant.

Min enda tröst är, att bröderna säga, att

jag har, faktiskt har, vackra ögon. Jag får

väl lägga in hela min själ i dem, så kanske

man inte tänker så mycket på kroppen.

13Det är inte roligt minsann. Naturligtvis

är det havregrynsgröten till frukosten. Att

jag inte kan slippa den! I dag tog jag mod

till mig och protesterade. Men då började

Karl retas med mig, som om jag vore en

barnunge: Nu tar vi en sked för kungen, en

för drottningen, en för prins Wilhelm . . .

(Tanken på hans figur höll på att sätta

sig i halsen på mig.)

Förstämning.

Efter frukosten vattnade jag blommorna

som vanligt — dock ej med mina tårar.

Jag gråter mycket litet i allmänhet. Däremot

slog jag sönder Ullas bästa blomkruka, som

hon fått i lysningspresent. (Hur kan man

nu ge blomkrukor till lysningspresent? Så

urfånigt.)

Med posten kom ett brev från min bästa

vän, och hon beskrev, hur roligt de hade

det i Marstrand. Jag såg ut på bakgården,

(det är för lustigt, att när man är vid dåligt

humör blickar man alltid ut på en bakgård.

14Det gjorde Strindberg också) och kände

mig som en liten askunge.

Det kändes bittert.

I detsamma föll pojken omkull och

gal-lade, och det var mycket nära, att jag smällt

honom, så arg var jag.

Vi fingo korv i låda till lunch. Karl var

vid ett utmärkt humör, och jag glömde

alldeles, att jag hade fetmat och åt stora

portioner. Först när jag var mätt, kom jag

ihåg mig, men för sent. Just när Karl skulle

gå ned på kontoret igen, sade han:

"Det var så sant. Nu får du en

olyckskamrat, Nina, en ung släkting till mig."

"Så där ja," tänkte jag, "en flicka till.

En fin och mager flicka, som kommer att

göra mig olycklig. Det blir trevligt."

Det sista sade jag också, men ej med

samma ironiska betoning, som jag tänkte

det.

När Ulla och jag sedan sutto och sydde

vid stora fönstret, frågade jag henne, vad

det var för sorts flicka.

15Hon såg litet överraskad ut och svarade

undvikande.

Flickan kommer naturligtvis att vinna

Ullas hjärta, och jag, som skulle vilja kyssa

hennes fingrar en för en, kommer att stå i

skuggan.

Men jag skall bita ihop tänderna och le

— le med sargat hjärta, som martyrerna

på bålet. Nej, jag menar som en martyr

på ett bål, för de brändes ju inte i klump

som en hop vedträn.

Usch! Jag är stygg i dag.

Nu fick jag samvetskval också.

16Den 18 aug.

Himlen är blå, bergen bortom sjön äro

än blåare, och sjön glittrar i solen och ler

ett tjuvpojksleende med sol i varje krusning,

och rönnbären äro illröda.

Är inte livet härligt?

2. — Ninas dagbok.

17Den 29 aug.

Hon har kommit — nej, jag menar —

han har kommit, ty flickan befanns vara

en herre — en riktig herre, som jag inte

sett, sedan jag var i Stockholm. Karl räknar

jag inte. Det är ju knappast anständigt att

räkna en gift herre, som därtill har en pojke,

och inspektören och ladugårdskarlen, den

förre med skärt hår och skelande, den

senare som den personifierade kolukten,

kan man ju med bästa vilja i världen inte

räkna.

Ju — bi — la —te!

Jag är säker på, att han, då han var en

liten gynnare, såg ut som "the blue boy",

gossen i blå sammetskläder, med ett par

stjärnögon och ett litet vemodigt leende.

Jag har alltid undrat, hur den gossen skulle

bli som vuxen, och nu vet jag det.

För övrigt var det ett rätt så lustigt

sammanträffande.

Ingen visste, att han skulle komma just

den förmiddagen. Karl var på kontoret,

18Ulla på kafferep hos syster på sjukstugan,

och jag själv hade ställt det utmärkt för mig

i min ensamhet, satt uppkrupen i soffan i

kabinettet med en tebricka på lilla bordet

och knaprade gudagoda kakor och läste

David Copperfield.

Jag var med fantasien inne i Peggottys

fiskarbåt och skrattade till åt någon lustig

replik, då jag i detsamma såg upp — och

där i dörröppningen mellan de två blå

dra-perierna, stod "the blue boy"s"

förman-ligade upplaga och log mot mig.

Ett ögonblick sågo vi på varandra.

Tankarna stodo stilla i mitt huvud, och jag

undrar inte på att han log, ty jag måtte

varit kostlig med uppspärrade ögon och

rufsigt hår.

Det låter rysligt prosaiskt, men jag sade:

"Va?"

Och då skrattade den otäcke karlen högt.

Det finns väl inte något värre, än att

presentera sig för en herre i sitt så att säga

vildinnetillstånd. Om jag åtminstone hade

19hunnit sätta på mig en annan klänning. Nu

hade jag en ryslig, rödrandig

bomullsklänning, som påminner mig om

folkskolebarnens sypåsar, det fattas bara en namnlapp

broderad på framstycket, men även utan

namnlapp, var jag inte vidare skön att skåda.

Nå. När man inlett en konversation med

"va"", har man inte så vidare lust att säga

något mer, av fruktan för att flera grodor

skola hoppa fram. Jag teg alltså som ett

snällt barn.

Porträttet öppnade då munnen och sade:

"Är detta fröken Nina?"

(Nu efteråt förstår jag, att Karl hade

skrivit om mig, och jag undrar vad för en

hemsk beskrivning han haft ur sig,

eftersom hans släkting genast kände igen mig?)

Men då begrep jag ingenting, sade bara,

"ja", och höll på att stjälpa omkull

tekoppen, då jag räckte honom handen. Han

satte sig inte, stod och hängde över en stol

och gjorde en massa frågor: Var Karl fanns,

varför inte Ulla var hemma etc.

20Plötsligt avbröt jag honom, och en groda

kväkte, innan jag visste ordet av.

"Vern är ni?" sade jag.

Han såg litet förbluffad ut.

"Har inte Karl talat om mig?" frågade

han.

(Och nu såg jag, att hans ögon inte voro

svarta, som jag först tyckt, utan när han

stod rätt mot dagern, voro de ljusblå. Alltså

skiftande ögon, som är så hemskt vackert.)

"Nej, det har han inte."

Men då detta lät litet ovänligt, tillade jag,

att om Karl vetat, att han skulle komma,

hade Karl nog talat om det.

"Vetat att jag skulle komma! Men han

skrev ju till mig och sade, att han talat om

det för Ulla och hennes lilla kusin."

("Lilla kusin." Kan man nu tänka sig!)

Plötsligt gick det upp tre ljus för mig.

För andra behöver det bara gå upp ett ljus,

men min hjärna fordrar tydligen full

illu-mination för att kunna fatta galoppen.

"Ni är alltså den fina och magra flickan?"

21sade jag utan att tänka på, att detta lät

besynnerligt.

Nu skrattade han igen. "Var snäll och

förklara er litet tydligare."

Han satte sig på stolen.

"Men jag kan gärna få litet te. Jag är så

hungrig."

Nå, det var ju mänskligt. Jag sprang till

skänken efter en kopp till och mera kakor,

och under det att han drack sitt te och

stoppade i sig kakor med sina långa, smala

fingrar, plockade han ur mig ett slags

förklaring.

"Det var så," jag kände att jag blev

pionröd, "att Karl sade, att jag skulle få en

olyckskamrat."

"Nå-å, är inte jag det då?"

"Nej, vänta litet, skratta inte. Jag tänkte

mig genast, att det var en flicka, och ingen

motsade mig."

Hans ögon glänste av lustighet.

"Men det var ju en fin och mager flicka,

vem har sagt det?"

22Jag teg. En sådan otäck karl. Han var

ju som ett enda frågetecken.

"Det gjorde jag upp," svarade jag

slutligen och tänkte på klänningen, som syddes

i våras. Han måtte i alla fall sett, att jag

inte ville ingå vidare på det ämnet, och vi

sutto tysta en stund. Inom mig undrade

jag, vem han var, vad han hette, varför han

hade kommit, men höll mig för god att fråga.

Det kunde han väl för resten själv förstått,

att jag gärna velat veta.

Då kommer Lova som en räddande ängel.

Gamla kära Lova, med sin enda, stora tand

och sina vänliga, utstående ögon. Allting

är utstående hos henne: måge, tand, ögon,

den kullriga pannan — alltsammans gör sitt

bästa att skjuta fram och säga:

"Här är jag. Det är inte mycket, men

jag gör vad jag kan."

I samma ögonblick, som hon kommer

vankande, rusar denne märkvärdige unge man

upp och omfamnar henne, och hon snyftar

och skrattar om vartannat och säger:

23"Lille herr Mark, lille herr Mark, som

jag haft i mina armar."

Alla gamla gummor ha haft stora

fullvuxna herrar i sina armar, då de voro små

barn. Det är rätt lustigt. Det påminner mig

om vad mamma berättat, att barnjungfrun

sade om vår äldste bror. "Tänk, att den lille

gudsängeln skall bli en stor otäck karl!"

Kattungar bli kattor, och gudsänglar otäcka

karlar, så är livets gång.

Emellertid utspann sig ett långt och

tämligen oregelbundet samtal mellan Lova och

Mark, och där fick jag veta, allt vad jag

för tillfället behövde veta. Hans far är Karls

farbror, affärsman nere i Lund, och han

själv studerar filosofi, och har kommit hit

för att vila ut ett tag.

Jag överraskade mig själv med att undra,

hur länge en filosofie studerande behövde

för att vila sig. Det hade jag ju egentligen

inte alls med att göra. Men det är alltid

de saker, som jag inte alls har att göra med,

som mest sysselsätter mina tankar.

24Till sist blev jag nästan en smula stött

över, att han alldeles tycktes glömma bort

mig för gamla Lova, och gamla Lova

rodnade, så hon blev skär och ung på nytt

inför hans vänliga, glada leende.

Demonstrativt återtog jag David Copperfield, men

ingen brydde sig om, vad jag gjorde, och

jag läste, så det sved i ögonen samma sida,

samma sida utan att idas vända bladet. Till

slut kunde jag sidan utantill, och hade någon

gjort mig en fråga, hade jag i tankarna

svarat med bokens ord. Men ingen frågade

mig någonting. Då hörde jag Karls steg i

trappan. Hans steg äro tunga och fasta, så

att man nästan skulle kunna tro, att det vore

min idealiske bruksägare, som kom. Lova

drog sig i bakgrunden eller förgrunden, och

Karl inträdde åtföljd av Ulla. Hon går så

lätt, att bredvid Karl hörs hon inte alls.

(Det är ju egentligen, som det skall vara,

ty "kvinnan tige i församlingen", är uttytt

så, att "kvinnan bredvid mannen ej bör

höras".)

25Nya omfamningar och handskakningar

och skratt och prat. Karl skämtade

fullkomligt otillbörligt med mig om den "magra,

fina flickan", men Ulla log och sade, att

hon hade tänkt göra mig ett nöje.

Se, så olika smak ha människor i fråga

om nöjen.

26Den 29 aug.

Jag blev avbruten i går eftermiddag vid

att Mark (jag kallar honom så nu) öppnade

dörren och tittade in.

Är det inte märkvärdigt, att folk, som

överraskar en, blir för ens häpna blick

antingen skönheter eller motsatsen? Där finnes

intet mellanregister för den första synvillan.

Men har man, som jag nu, suttit och studerat

ett nytt ansikte under en lång och trevlig

middag, under det att detta ansikte inte ett

ögonblick vänt sig särskilt mot en själv,

upptäcker man och det grundligt, mellanregistret.

Vad jag först tyckte vara en skönhet,

övergick då till — inle precis fulhet men så nära

det, att det bränns.

Hans mun är rätt klumpig, när han inte

ler, ty då han ler, blixtrar en massa vita

tänder fram, som just därför att de äro så vita

verka, som om de voro flera, än en normal

människa bör äga och besitta.

"Humbug," tänkte jag efter en stund, "om

han ville le litet långsammare, kunde jag få

27räkna framtänderna, som förefalla

misstänkta."

Men han ler inte långsamt. Leendet

kommer blixtsnabbt, som en genialisk människas

infall, och upphör lika hastigt. Det är nästan

oroväckande.

Näsan är något liten och kindkotorna stå

ut, vilket gör ansiktet oregelbundet, pannan

är bred med geniknölar över ögonen, och

håret faller i en tung lugg ner över pannan.

Han vore nästan ful — om inte — och

detta lilla "om" kastar över ända allt, vad jag

förut sagt — ögonen strålade, så man kan

mista andan. Nog vet jag, att kvinnors ögon

kunna stråla, (jag tänker på mammas). Män

förefalla dock alltid att ha ett slags

fördunklande hinna över sina, som vore de

rädda för att i ett slag uppenbara sina själars

uselhet eller storhet.

Men den här märkvärdige mannen har

ögon, som man skulle kunna blicka rätt ned

i som i en klar källa, och på dess botten

skymtar själen som ett glänsande smycke.

28Nej, usch, jag måtte väl inte bli sentimental?

Men, när det kommer en människa

nerdimpande plötsligt, kan jag väl inte hjälpa,

att intresset vaknar upp som en fnysande

häst, som bara stått och vegeterat i krubban

och nu ser ett tillfälle att få motionera sina

stela ben.

I alla fall måste jag väl fullborda porträttet

och lägga på färgen. Det behövs nu inte, ty

aldrig har jag sett en människa med vackrare

färger, men jag har ju heller aldrig sett en

italienare. Ty så ser han ut: svart, brun och

röd med ett stänk av blått och hans figur

är smidig som en stengets. Efter att ha

studerat hans ben och lätta gång fann jag, att

han borde ha gått in vid baletten, i stället för

att dansa ringdans med gubbarna

Schopen-hauer, Schelling och allt, vad de hette, för

det var, vad han gjorde under middagen.

Undra på att han blir mager, om han alltid

tillbringar måltiderna på detta sätt.

För min del tror jag inte, att han har smak

i mun, ty han tycktes inte njuta särskilt, av

29en enda av alla de läckerheter, Ulla, som

den sanna lantfrun, hade bullat upp. Karl,

som är ett första klassens matvrak, men ett

trevligt sådant, prisade alltsammans, det gör

han alltid, vilket Ulla inte precis tycker om.

Men det är då inte att undra på. När det är

främmande (då vi äro ensamma gör det ju

ingenting), tar han t. ex. ett skedblad soppa,

ser sig triumferande omkring och säger:

"Aldrig har jag ätit en sådan god soppa.

Den här, Ulla, har du verkligen heder av,"

och ingen av hans gäster få tillfälle att

över-flygla hans uttryck, ty så mässar han också

över fisk, kött och efterrätt.

Det är väl egentligen löjligt, att värdinnan

alltid skall ha hedern för maten, då jag vet,

att de flesta fruar inte röra ett halvt varv i

grytan. Men där sitta de och taga emot

beröm utan att så mycket som blinka med ena

ögat, under det att en varm, arg och trött

kokerska smockat ihop varenda dugg.

"Skriver du?" sade Mark.

Så fånigt! Varför fråga alltid människor,

30om det de se. Hade han frågat: "Flyger

du?" hade det varit mer berättigat som fråga

betraktat, för att nu såg han ju, att jag inte

blott bildlikt talat, satt upp till näsan i bläck.

När jag skriver, stänker min penna

omkring sig, ungefär som en människa, som

talar mycket livligt och nästan duschar en i

ansiktet. Båda sakerna äro otrevliga, men jag

föredrar bläck.

Ja, jag skrev, men eftersom det var om

honom, jag skrev, smällde jag ihop dagboken

och knöt om den det röda sidenband, jag

använder för detta ändamål. Jag är rädd för,

att han är litet retsam. När man ser en ung

flicka skriva i en tjock bok, frågar man väl,

vad det är, hon skriver.

Nej då, han satte sig i det öppna fönstret

och tog fram ur fickan en stor ask

Stockholmschoklad. Jaså, han var av den sorten,

som köper choklad åt flickor, det hade jag

inte trott, men bra trevligt är det. Herrar,

som nu förstöra så mycket pengar på

cigarrer, restauranger m. m. m. m. borde veta

31att det nyttigaste de kunde använda sina

pengar till, vore ett regelbundet inköpande

av choklad åt sina flickvänner.

Man blir rätt fort bekanta, när man äter

choklad ur en stor ask. Man tävlar om att

välja ut de största bitarna — åt sig själv

naturligtvis — man diskuterar, om choklad

med kräm eller nougat smakar bäst, och så

kommer man in på livets allvarliga frågor.

Han lockade mig att berätta allt möjligt om

mig själv, vilket jag i morse, då jag ännu låg,

ångrade så djupt, att det gjorde ont i

maggropen. Har jag sagt för mycket eller något

dumt kvällen förut, känns det alltid i

maggropen morgonen därpå, och det går inte

bort med varm karlsbader som annat magont.

Men jag tröstar mig med att för en man,

vars ögon äro klara som källvatten, är det

nästan omöjligt låta bli att lägga fram sin

egen tämligen urtvättade själ. Urtvättad, ty

det är just det min blivit under föräldrars

och målsmäns ständiga stortvätt för att få den

så ren som möjligt. Under hela min barndom

32har det tvättats och gnotts för att få bort

arvsynden (för arvsynden finns var så säker

på det), och efter den första barndomen har

gnoendet fortsatts med de fläckar, jag själv

lyckats placera. Men de äro nu lättare att

få bort. Vad gubben farfarsfar och

morfarsfar och så där uppåt släktbergen gjort, det

sitter i som med spik.

Så t. ex. (men det är en av de mindre

fläckarna), har jag för vana, då jag är

intresserad av något, att bita på min tumnagel.

Jag tycker nu, att det är tämligen oskyldigt

och faktiskt smakar det gott, men en gammal

maläten fröken, som för resten bär namnet

Magda, och som aldrig fått bita i någon

förbjuden frukt i hela sitt liv, skrämde upp mig

med långa arvsyndshistorier, baserande sina

bevis på min tumnagel (vilken är rätt så liten

och nätt), påstående att detta var en

"efter-låtenhetssynd", som jag ärvt efter någon stor

gubbe, och som hos hans yngsta ättling,

urartat i bitandet på tumnageln. Alltså

de-generation. Malätna fröknar borde förvirra

3. — Ninas dagbok. 33sina hjärnor med annat än

efterlåtenhets-syndernas labyrinter!

Nå, jag berättade alltså en hel del.

Han fick veta, att jag var enda flickan

bland en massa bröder. (Jag räknar dem

aldrig, de äro många, förty de äro legio.)

Vår släkt producerar en massa av det

manliga könet: gossar, gossar, gossar. Det är

roligt att få en gosse första året, jag menar,

det lär vara roligt, men när det sedan ramlar

på med bråkiga pojkar utan ett enda avbrott

av någon liten ljuv flicka, blir det inte så

roligt i längden, skulle jag tro.

Mina föräldrar gåvo sig inte. Det vore då

katten, om de inte skulle få en flicka till slut.

Och så kom jag en höstmorgon och skrek

lika bra som pojkarna.

Jag blev klen, naturligtvis blev jag klen,

fick ont i magen och ont litet varstans, bara

för att jag hade kommit så där på sladden.

Om jag kommit t. ex. i Bengts nummer, så

hade jag blivit stark och frisk och lång och

vacker som han.

34Men barnen äro små gudsgåvor, det säga

alla föräldrar. Han måtte i alla fall tappa

räkningen ibland, och inte komma ihåg, vilka

familjer han gett och inte gett barn. Somliga

bli ju alldeles utan.

Allt det där sade jag lyckligtvis inte till

Mark. Men jag är rädd för, att jag är lite

barnslig, ty efter en stunds samtal frågade

han mig med skälmen i ögat:

"Hur gammal är du?"

Jag gav honom mitt födelseår. Jag tycker

det är bäst så att säga årtalet, så få de

frågvisa själva räkna efter. Det är det värsta,

jag vet, när de säga: "Han är född 88 eller

56." Räkning är nu min svaga sida, men

Marks tycktes det då inte vara. Han sade

genast:

"Då är du aderton år. Ja, det är inte

mycket."

Intill denna stund har jag tyckt, att det var

ett rätt högt tal, men när han sade det där,

kände jag plötsligt tyngden av de åttio år,

jag har kvar att leva, som en press på mitt

35huvud. Det är ändå bara en liten bråkdel

av livslängden, aderton år. Usch då. Nej,

så roligt. Livet är rätt roligt ibland — inte

alltid — men just nu är det mycket roligt.

Jag undrar varför?

Nu skall jag visa Mark drivhuset, och vi

ha fått lov att äta blå druvor, nota bene, att

inte trädgårdsmästaren ser oss — men jag

vet nog, var han gömt persikorna.

36Den 29 aug.

När Mark sätter sig, tar han alltid ett nyp

i vardera byxbenet som en liten balettfröken,

som skall till att dansa.

Han måtte vara mycket rädd om

pressningen. Den där gesten tycks höra till en del

av hans väsen, till detta prydliga, nästan

pedantiska, som förbluffar mig varje gång

jag märker det, därför att det så illa passar

hans ögon. Skulle man döma honom efter

hans ögon — skulle man — nej — jo, då

skulle man vilja föras bort av honom på en

vild, svart häst. Just det! Sitta framför

honom på sadelknappen — en vild ritt över

en stor, blå slätt vid vars horisont ett

marmorslott skymtar fram.

Men är man nog förståndig att inte döma

honom efter ögonen, förstår man snart, att

han vore den siste i världen, som skulle

enlevera en flicka på en svart häst. Man skulle

förstå, att han hade mycket, mycket svårt att

bli kär, och när han väl bleve det, skulle

han sätta på sig sina mest nypressade byxor,

37gå upp till flickans föräldrar och i samråd

med dem, så att säga stämpla sin kärlek,

som varande nog god och hederlig att

erbjudas en fin och söt flicka. Därpå skulle

han nalkas den fina och söta flickan, helt

högtidligt, kyssa hennes hand och fråga, om

hon ville bliva hans hustru, märk detta, hans

hustru, inte hans "lilla Sweatheart", utan

hans hustru i ett ordnat hushåll med

jungfrur, bonade golv och rentvättade fönster.

Isch!

Jag har mycket svårt att föreställa mig

äktenskapet som något förtjusande.

Förlovningstiden däremot! Då de taga emot alla

lyckönskningar, gå på Strandvägen arm i

arm och dricka kaffe hos Berghs.

Men sedan — att knaggla fram vid

varandras sida hela livet, att bli gamla och grå

och inte i varandras ansikten känna igen den

fräscha unga flickan och den starke mannen,

utan bara se rynkor och bekymmer kring

varandras ögon. Att börja varje frukost med

herrns morgonhumör, för det lär nästan alla

38herrar ha, och att sluta varje afton med

hushållsbokens fruktansvärda straffpredikan över

det förskjutna kontot. — Det måtte vara ett

litet----!

39Den 29 aug.

I dag vaknade jag med en känsla av glädje.

Jag kände mig så glad, att jag gång på gång

i det halvvakna tillstånd jag befann mig.

kysste min örngottskudde. Jag undrar, om

andra flickor göra det?

Naturligtvis var det strålande sol, när jag

rullade upp gardinen. Sjön var blåare än

allt på jorden, och nere på gårdsplanen

sprang Ruff, S: t Bernhardsvalpen omkring

och hoppade och gläfste efter flugor. Jag

glömde totalt, att jag stod i bara nattskjortan,

böjde mig ut och visslade på Ruff. Då stack

ett svart huvud upp från bänken under

lönnen, och jag fick brått att dra mig bakom

gardinen.

Tänk, att han stiger upp så tidigt! Där satt

han och läste och hade kanske suttit där

länge mitt framför mitt fönster — och jag

hade sovit och sovit utan att ana.

Under frukosten kom det telefonbud till

Karl.

När han kom in igen sade han ingenting,

40retsam som han är. Först då han åt ägget till

kaffet, (Det är hans lilla egenhet. Han

kallar det "att doppa ägg i kaffe".) såg han

på mig, som just inmundigade en stor

pepparkaka med smör på.

"Om vi skulle åka ut i dag, Nina?"

Tystnad. Han talar nämligen aldrig om en

sak på en gång, då han vill reta mig. Jag

knaprade på och tänkte inom mig, att min

glädjekänsla på morgonen helt säkert ej hade

varit så obefogad, något roligt skulle hända.

— Sedan:

"Ulla, tror du att du kan vara färdig, så

att vi kan fara kl. 12? Jag skall säga till om

käravagnen" (char à bancs).

Jo-o då, Ulla skulle bara ordna litet med

mat at Mats i Torpet, som hade blivit sjuk.

Tänk, att hon aldrig frågar. Aldrig i livet.

Det är väl därför deras äktenskap är så

lyckligt. Inte så att hon låter kujonera sig på

något sätt, men hon anser, att han bör ha

sin fullkomliga frihet, och hon vet, att det

41han vill tala om, det talar han om, utan att

hon ber därom.

Hon driver detta väl långt, tycker jag.

Men det är i alla händelser bättre än att

vara, som de fruar, vilka när deras män

komma hem, fråga så orden fastna i halsen

på dem:

"Var har du varit så länge? Vilka har

du mött ute? Vad sade han? Men kära,

varför tog du inte yllehalsduken, nu har du

förstås förkylt dig igen."

Och för resten, vad är det för nöje, att få

veta allting. Ens hjärna blir ju så

fullprop-pad med onödiga fakta, att den snart inte

kan få rum med annat. Men så känner jag

också små fruar, som gå omkring och se

triumferande ut i det lyckliga medvetandet

om att de känna till varje tanke i sina

respektive mäns hjärnor.

Som väl är har hjärnan vindlingar, och

— mann kann nicht so genau wissen!

Klockan 12 körde käravagnen fram med

42Johanson, nej, Johanson med käravagnen

och de bruna.

Johanson är korrekt och i denna sin

korrekthet absolut lik en farbror till Ulla.

Johanson är kusk, Ullas farbror statsråd,

vilket kunde ge filosoferna mycket att

fundera över.

När vi sitta baki vagnen, lysa de två

knapparna i hans livré emot oss som två stränga

ögon, och dessa ögon göra att våra utflykter

beläggas med en viss sordin.

Vår avfärd "avblåstes", som det heter på

militärspråket, av gälla skrik från

pojkus-lingen. Ett barn anser det som sin förbaskade

skyldighet att skrika, då dess föräldrar fara

bort, för att i nästa ögonblick trösta sig med

en sockerbit eller en trähäst.

Karl var nog omtänksam att nu berätta

oss, vart vi skulle fara. Det var gamle baron

på Högantorp, som hade ringt. Förmodligen

ville han roa sina två dövstumma döttrar.

Jag hade aldrig varit där, men desto mer

hört talas om döttrarna. Två flickor, tvil-

43lingar på trettio—fyrtio år, som äro födda

dövstumma. Kan man nu tänka sig! (Jag

antar, att det är för att den övriga släkten

pratar så mycket, som dessa gå omkring som

en varnagel, nej, som två varnaglar.)

Modern dog, då de föddes, (undra på

det?!) och deras far har nu först på gamla

dagar slagit sig till ro på Högantorp. Förut

har han flackat omkring i världen och lämnat

de dövstumma åt deras öde, personifierat i

en knarrig, men rar gammal amma, och ett

gods ett par mil ifrån Skogsbo.

"Det är tråkigt," sade Karl och tände en

av de där långa, eleganta cigarrerna, han

alltid röker, "att då man själv bor i en

avkrok av världen, ens närmaste grannar råkar

vara dövstumma."

Ulla viskade med en blick på Johansons

två knappar:

"Il entend chaque mot."

(Det gör tjänstfolk alltid. Om de

"enten-derade" allt vad deras herrskap säger, är

44jag rädd för att deras trumhinnor skulle

spricka av överansträngning.)

"Men," sade jag med förakt för de stränga

ögonen, "baronen pratar ju för sju, har jag

hört sägas."

"Om Nina sade för hundra, skulle du

komma sanningen närmare."

Till följd av Ullas bedjande blickar, satte

Karl på sordinen.

"Han har varit överallt, ser ni, och så

snart människor säger att de varit överallt,

menar de Amerika."

Mark, som hittills suttit tyst och betraktat

solfläckarna, som dansade framför hästarnas

hovar, inföll:

"Men Amerika är ju faktiskt hela världen.

Det rymmer ju alla folkslag, alla klimat,

alla ..."

"Ja," Karl blev allvarlig, "men du tänkte

väl inte säga, "all kultur"? Jag har trots allt

ändå ont av, att jag inte for till Amerika för

flera år sedan, då jag blev erbjuden en plats

därute. Jag tror för min del att för svensken,

45vars mätta och förnöjda lugn är så svårt att

rubba, betyder den omvälvning, Amerika

försätter honom i, detsamma, som en verklig

kris, ett steg framåt i utvecklingen."

Det urartade naturligtvis till en väldig

dispyt mellan Mark och Karl. Det är roligt

att höra två män diskutera. De höja inte sina

röster, som fruntimmer, och inte heller sluta

de som fruntimmer, då dessa äro av olika

meningar, med att röda som kalkoner i

synen, ge varandra personliga gliringar, vilka

inte ett spår höra till saken.

Män äro bra mycket trevligare på det hela

taget. Om det kvinnliga könet ville lära sig

av männens skarpa och klara huvuden, hur

det skall gå till, är jag säker på att det inte

skulle bli så mycket sönderslaget på deras

konferenser.

Vägen till Högantorp gick hela tiden

genom skog, vacker, gallrad Smålandsskog,

och här och där skymtade små grå stugor,

som sågo fattiga ut bredvid Karls beskrivning

på amerikanska farmar. Det är roligt, när

46ljungen blommar. Då det lyser rött och

gredelint inne under träden. Hela skogen

får en särskilt koncentrerad doft den tiden.

Det är inte endast bark och rinnande kåda,

det är ljung, som i sin doft samlar hela

skogens dunster.

Högantorp är en rent förbluffande

blandning av gammal svensk herrgårdsstil och

nyaste amerikanska uppfinningar. Att man

bara får vara så galen som baronen! Om

det inte precis snurrar strålkastare uppe på

det gamla tegeltaket, är det dock något ditåt

och lika galet, ty från teglet, gammalt

hederligt svenskt tegel, stiger där upp ett torn,

ett torn vilket liksom det vid Babylon, sätter

förbistringens stämpel på detta hus.

Den svenskamerikanske gentlemannen,

den buttra amman och de förbistrade — nej

— dövstumma ungmörna — alltsammans

gjorde sitt till att förvirra min hjärna, så att

jag till sist trodde mig förflyttad till någon

virrig roman och måste knipa Mark i armen:

"Det är inte sant," viskade jag.

47Hans ögon lyste, som de alltid göra, då

han är intresserad av något.

"Nej," skrattade han, "det är inte sant,

men vi är med om det bägge två, och det

är ju alltid en tröst."

(Ja, det är en tröst, men det sade jag

naturligtvis inte.)

Vi fingo middag i frukostrummet (även

när man äter middag där, heter det

"frukostrummet", vilket man må lämna därhän),

och där såg ut, som det ser ut inne i en

cigarrlåda, då cigarrerna äro borttagna, men

knappast locket, ty det var en dyster dager

därinne, som tycktes sprida sig från den

mörknade ekmöbeln och det av ålder sotiga taket.

Amman passade upp. överst vid bordet

presiderade baronen, nederst de två

dövstumma och emellan sutto vi, som lättsinnigt

glada färgklickar i det hela. Min första tanke

var, att Johanson, den korrekte, skulle passat

där bättre än vi. Efter vanan skulle han

inte ens försökt att yttra ett ord, och det

hade varit en artighet mot de dövstumma.

48De halvgamla flickorna voro mest lika

groddar på potatis, som gror i källare, och

därmed är allt sagt om dem. Jag kan inte

hjälpa, att jag inte upptäckte deras vackra

själar. Så snart människor ha lyten, anses

de alltid ha så vackra själar, men jag är inte

så säker på det! Åtminstone såg jag den

ena se så arg ut, då amman råkade spilla

litet sås på hennes klänning, att jag är

övertygad om att hon, om hon kunnat, hade sagt

något mycket fult.

Karl påstod efteråt, att han varit rädd för,

att jag under lunchen blivit smittad av de

dövstumma och aldrig mer skulle öppna munnen

annat än för att lägga in mat. Men det var

så, att jag inte kunde taga mina ögon från

baronen. När man som jag, tänker ägna sig

åt porträttmåleri, stirrar man mer på

människor än vad som egentligen är passande.

Han såg helt säkert i sin ungdom ut som

en cowboy, inte en riktig en i Mexiko, men

en sådan där, man ser på omslagen till

äventyrsböcker. En cowboy, vars attribut, lika

4. — Ninas dagbok. 49säkert som att Amors äro båge och pilar,

är en lasso, en häst och en vilt

framspringande näsa. Det måtte inte vara roligt att

se många gamla, utlevade cowboys, om de

alla se ut som baronen. Jag försökte tänka

mig ett helt läger med sådana, men då höll

jag på att få upp den brödbit, jag just stoppat

ned och avstod.

Det var baronen, som skulle prata för

hundra. Han teg — teg så småningom ihjäl

oss allesammans. Gudskelov för den goda

maten, fastän den anlände i en något

besynnerlig ordning. Först kommo persikor

och druvor, som vi tärde som ett slags

aptitsup, sedan kräftomelett och chateaubriand

och sist hallon och frusen grädde.

Nåja, det gör ju egentligen mindre vad

man börjar och slutar med, bara man får det

i sig. När man tiger och äter blir man bra

mycket mättare, än när man vid måltiden

underhåller en konversation. Det är inte

trevligt.

Efteråt förde baronen oss upp i övre vå-

50ningen. Den bestod av ett tavelgalleri. Aldrig

i mitt liv har jag blivit så förbluffad. — Ett

riktigt bedårande tavelgalleri, och man skulle

trott att det var ute hos Thiels på Djurgården,

om det inte uppe i taket snurrat en

amerikansk fläkt, för att fördriva värme och

damm.

Jag tror inte att baronens kusk, som hade

satt upp fläkten, är lika styv som en

amerikanare, för annars kan jag inte tänka mig,

att det är meningen att den skall låta som

en motorcykel. Det var vad den här gjorde.

Den var just satt i gång, och baronen

triumferade över hela sitt skarpa ansikte.

"Det är härligt," skrek han, och fastän

jag har normal hörsel, måste jag stå tätt

bredvid honom för att kunna uppfatta något,

av vad han sade.

"Det är härligt med fläkten, you see?"

Nej, jag bara hörde. Det var omöjligt att

använda sitt synsinne, då hörseln till den

vilda grad togs i anspråk. Visserligen kunde

ju de moderna tavlorna passa ihop med fläk-

51ten i fråga om bråkighet och liv, men en

Rembrandt — aldrig.

Karl, som nu verkligen är född diplomat,

ehuru han praktiserar i det verkliga livet

som bruksägare, fick baronen att hejda sin

älskade fläkt, och när den blivit tyst, blev

det så tyst, att till och med de dövstumma

borde ryckt till för ett ljud.

Det var då baronen började tala. Jag

konstaterade tiden på min armbandsklocka.

Klockan fyra började han och klockan åtta

foro vi, alltså fyra timmar. Verklig spänst!

Vi tillbringade hela tiden i tavelgalleriet, där

han anordnat ett litet trevligt hörn med låga

skinnstolar på en buffelhud framför en öppen

spis.

Han förstörde Rembrandts kökspiga för

mig. Jag satt nämligen mitt emot fruntimret

i fråga. Hon är rolig att titta på en och

annan gång på nationalmuseum, och detta

var en charmant kopia, men efter andra

timmen blir hon fullkomligt vedervärdig. Att

inte Rembrandt insåg det själv!

52Jag trodde, att det bara var skeppare, som

ljögo, men efter detta vet jag att den, som

en gång varit i Amerika, ljuger — som en

skeppare.

I början trodde jag honom, trodde absolut

och kände hur förbistringen fick insteg i min

hjärna. Men så mötte jag Karls skrattfyllda

ögon, tog mig tillsammans och trodde inte

mer.

Det egendomliga var, att baronen hade

varit den egentlige aktive i alla dessa

äventyr, och det possessiva pronominet "jag",

smattrade som en fanfar genom allt, vad han

berättade. Hans gamla utlevade

cowboyansikte fick liv, så det gnistrade om det, och

varje gång han slungade fram sitt "jag",

hörde jag tydligt hans stackars prudentliga

förfäder vända sig i sina gravar.

Amman läskade oss under detta föredrag

med sherrycobbel, vilket jag inte trodde

kunde fås, annat än på restaurang.

Sherrycobbel med persikobitar i.

53Det var gott, och jag såg rodnaden stiga i

fröknarnas bleka ansikten.

De följde hela tiden med deras

svenskamerikanske pappas minspel, och det föll mig

plötsligt in, att dessa två groddknoppar

beundrade honom som representant för det liv,

de aldrig sett en skymt av.

Alltsammans gjorde mig outsägligt sömnig.

Ulla satt kapprak och sade: "Ja. Jo visst.

Nej tänk." Karl var fullkomligt nersjunken

i sin stol och rökte, så han kunnat taga eld,

och Mark rörde oroligt sina långa fingrar.

Våra ögon möttes ibland, och jag märker, att

det är rätt farligt att se så djupt i hans, att

man skymtar själens glänsande smycke.

Vi foro hem i månsken. Baronen stod på

trappan och svängde kungligt med hatten —

en fröken på var sin sida om honom och

amman bakom det hela.

Ingen av oss talade mycket. Karl satt med

armen om Ullas axlar, och Mark och jag

sutto mitt emot dem. Jag tänkte:

"Om — om — om han åtminstone ville

54hålla mig i handen under pläden." När det

är månskenskväll i skogen, tror man ju, att

det aldrig mer skall bli morgon och

samvetskval.

Nej då, han är inte den, som håller i

handen, inte.

55Den 29 aug.

Jag förstår mig inte själv, det har hänt

något med min själ, men ännu vet jag inte,

vad det är.

I alla händelser har det satt alla mina

sinnen på helspänn, inte en nervös spänning,

en sådan där, som man strax efteråt blir vid

dåligt humör av, utan snarare med något av

elektricitetens kraft i.

Allting är dubbelt så roligt som förr. Jag

intresserar mig för människor på ett helt

annat sätt, njuter av naturen som hörde jag

samman med den och får tårarna i ögonen,

då jag hör eller ser något vackert. Och denna

förändring har försiggått endast på några

dagar.

Om jag skulle fråga Mark till råds? Han

vet allt.

Mark spelar fiol. Det var nu en upptäckt.

Inte ens Karl visste om det. Det var pojken,

som hittade fiolen under Marks säng. När

pojken försvunnit, kan man vara säker på

att hitta honom under någon möbel, och

56denna gång var hela huset på språng efter

honom. Till sist gingo vi in i "lilla

gästrummet", där Mark bor. (Han var själv med.)

Från sängen hördes lillens obegripliga ord,

som föräldrarna envisas kalla svenska. Under

den höga, engelska järnsängen satt pojken

och lekte med fiollådan.

Han drogs fram, till Ullas förtvivlan

förskräckligt dammig, ty underköksan är en

slarva, men han höll fast vid fiollådan.

Mark blev verkligen litet röd i sitt bruna

ansikte. Ulla stirrade förvånad på honom.

"Ja visste inte, att du spelade fiol," sade

hon. "Så trevligt för oss."

"Jag har inte tagit fram den, ingen spelar

ju här i huset."

Ibland säger han saker så tvärt, att det

nästan låter ohövligt. Inte kan jag hjälpa, att

en av mina bröder spelade så mycket, att jag

inte ens fick komma fram till pianot hemma,

och jag har aldrig hunnit längre än till

d-moll-skalan, sedan förlorade jag huvudet eller

snarare benen. (Usch, Göteborgsvitsare!)

57"Å, om ändå någon komme hit, som kunde

ackompanjera dig," sade jag i min iver att

få höra honom spela.

Ja, det önskade han också, och så var det

inte mer med det.

Karl är tokig i musik. När han fick höra,

att Mark spelade fiol, började han genast leta

i sitt minne efter någon av sina bekanta, som

spelade piano. Han hittade — "den fina och

magra flickan". Så hon kommer ändå.

Karl sätter alltid sina impulser i verket

genast. Alltså ringde han på till Rönnings på

Bogården.

Ulla satt i den stora länstolen vid fönstret

med lillen i knät, medan Karl telefonerade.

"Du tar väl den sötaste av dem," sade

hon, "för att alla fem spela piano."

"Var så lugn."

Nu utspann sig i telefonen ett tämligen

muntert samtal mellan Karl och "den

sötaste". Tydligen hade hon inte många

invändningar att göra, om hon inte precis

kunde komma samma kväll i hällregnet de

58tre milen, som Karl ansåg, att hon borde

göra, skulle hon dock komma till lunch nästa

dag. (Alltså i morgon.)

"Mark," ropade Karl in till biblioteket,

där Mark satt fördjupad i någon av sina

älsklingsgubbar. "Mary Rönning kommer

hit i morgon. Du känner ju henne förut."

Mark dök upp ur sin tjocka bok.

"Om jag känner! Hon var den sötaste

flickan på nationsbalen i våras."

Så där ja! Varför skall det alltid sticka till

i en — nåja, må hon komma, det har jag

ju inte med att göra. Kanske Mark till och

med hade bjudit henne på balen i Lund. Jag

undrar — nej, det var ingenting. Nu måste

jag lägga mig. Karl sitter uppe och arbetar i

kväll. När jag släckt ljuset, tänker jag ligga

och titta på strimman från vardagsrummet

och fantisera---

59Den 30 aug.

Det är då säkert, att man alltid bör säga

"peppar, peppar", efter ett påstående sådant,

som jag gjorde i går, att jag inte kunde bli

vid dåligt humör. I kväll är jag det, och det

är inte roligt minsann. Det sitter en propp

i halsen på mig, en stor propp, men gråta

kan jag inte. Det är så ynkligt med folk, som

för minsta orsak rinner som pumpar.

Kanske blir det bättre, när jag fått ösa ur

mig i dagboken — andliga tårar.

Jag skal! börja från början. ,

Efter frukosten försvann Mark. Ulla sade,

då vi sutto och sydde, att han gått för att

möta Mary. "Han tycker, det är så trevligt

att promenera," tillade hon.

Jo, det kan jag tro, han, som bara läser,

men i dag tyckte han det tydligen. Nej, fy

Nina, detta är inte snällt. Jag får försöka

taga det från en annan sida.

Ulla berättade, utan att jag bad henne, en

massa saker om "den sötaste". Hon är enda

barnet i Rönnings första giftermål med en

60fransyska. Fransyskan försvann plötsligt.

Det sades, att hon fann Småland vara väl

stark motsats till Paris, och därför for,

lämnande Mary i sin unga och glada pappas

händer. Flickan var då fem år, och växte

upp på faderns gods under kontroll av en

hushållerska, vilken fadern till sist blev så

betagen i, att han gifte sig med henne.

F. d. hushållerskan skänkte honom fyra

döttrar, alla ljusa, feta och gladlynta, och

enligt Ullas utsago lika olika Mary som . . .

ja, hon kunde inte hitta på en nog stark

motsats.

Detta gav mig så mycket att tänka på, att

jag sydde fast sömnaden i min kjol och hade

ett rysligt besvär med att få loss den igen.

Som jag sitter där, arg och röd, och sprättar

bort de sista stygnen, rullar vagnen in på

gården. Jag såg en skymt av "den sötaste"

och Mark, Mark med alla tänderna lysande

som små solar.

Det första jag observerade, när Mary tagit

av sig hatten var, att hon hade hårnät, så att

61hennes hår efter den långa resan var lika

fint och glänsande, som om det nyss varit

uppsatt.

Mitt ser alltid ut, som om jag varit ute i

blåst, och jag kan för mitt iiv inte lära mig

att sätta på ett hårnät.

När somliga komma in i ett rum verkar

det alltid, som om de hade ett helt följe med

sig, så pratas och skrattas det. Så var det,

när Mary steg in i vardagsrummet innan

lunchen. Det formligen sprakade om henne

av liv, och hon satte fart i oss allesammans,

till dess det sorlade i hela rummet som efter

en stor middag.

Sådan är hon, som om hon nyss tömt ett

glas champagne och vinet stigit upp i en fin

rodnad på hennes kinder, gjort de svarta

ögonen strålande och läpparna fuktigt röda.

Karl kom upp från sitt rum med en flaska

väl tempererat chateauvin, och det blev en

glad lunch.

Ja, man vet ju aldrig vilka dystra tankar,

som döljas bakom en skrattande mask! —

62I alla händelser säg jag glad ut, och kunde

inte låta bli att njuta, njuta med hela mitt

sinne för allt vackert av Mary — Mary

ätande stora blå druvor och drickande rött

vin.

Det gjorde vi ju allesammans, men hon . . .

å! Jag satt mitt emot henne, och inne i min

hjärna avfotograferade jag hennes bild för

att kunna taga fram den en gång, då jag

behöver motiv till en tavla. Men det dröjer

länge, innan jag blir så skicklig.

Den här dagen har verkligen för mig varit

tämligen dyster.

Så snart bordet dukats av satte Mary sig

till pianot, och Mark hämtade fiolen. De ha

spelat hela dagen, antingen vi hört på eller

ej. Båda två äro verkliga musikentusiaster,

och de försäkrade vid middagen, att de inte

haft så roligt på länge. Mark också! Att

hon hade roligt, är ju inte svårt att förstå,

man har alltid roligt med Mark, åtminstone

har jag det.

Jag älskar musik: att sitta uppkrupen i ett

63\

soffhörn och blunda och njuta . . . Men nu

njöt jag inte som vanligt. Jag kan inte

riktigt förstå det här . . . Men det klarar

sig väl.

64Den 31 aug.

Intet att anteckna, annat än att "den

sötaste" fortfarande är kvar.

I fråga om mina känslor för henne kunde

jag begagna den gamla metoden med

prästkragen : Tycker om — tycker inte om--

Det sista bladet skall fälla utslaget — men

vad —?

5. — Ninas dagbok. 65Den 30 sept.

Sista bladet faller på "tycker om". Det är

alldeles säkert. Fastän — "tycker om" är

kanske för litet sagt. Det engelska ordet att

vara "fascinated" lämpar sig bestämt bättre.

Jag vet inte — För att jag tycker inte om

henne, som man tycker om en vanlig flicka,

och som jag hittills tyckt om flickor. Detta

är något annat.

I går kväll, då jag gått in till mig efter en

afton tillbringad under härlig musik,

knackade det på dörren, och in tittade Mary och

bakom henne skymtade de andra.

"Saken är den," sade Mary och kom in

helt och hållet, "att----

"— att Mary inte kan sova i sitt rum,"

inföll Mark.

"Jaså," svarade jag, ty det intresserade

mig inte det ringaste.

Nu kom Ulla in och satte sig i armstolen,

som om det inte alls varit fråga om att gå

och lägga sig, fastän jag nyss sagt godnatt.

"Ja, ser du," (Ullas röst är så lugn och

66koncentrerad, att hon aldrig behöver höja

den, man hör genast på henne ändå). "Mary

vaknar så tidigt i gröna rummet, därför att

dit in sticker solen genast på morgonen, och

rullgardinen är ljus, som du vet."

"Jaha," skrattade Mary, "och hemma

brukar jag ha en mörk rullgardin, och då är

rummet mörkt ända till klockan åtta."

"Jaså," sade jag igen och försökte pejla

djupet i Ullas ögon för att utspana, om inte

hon också tyckte, att detta var höjden av

pjåsk. Men Ulla är, när hon vill, lika

ogenomskinlig som Karl. Nu sade hon

direkt:

"Mary kanske kan få ligga i ditt rum i

natt, om vi bäddar på soffan, går det nog

bra."

Jag vet inte något värre än att ligga i

samma rum som en annan. Tack vare

familjens överflöd på gossar, har jag alltid haft

ensamt rum, men det sade jag naturligtvis

inte.

Eftersom jungfrurna hade gått och lagt sig,

67hjälpte vi alla till med att flytta upp Marys

sängkläder till mitt rum. Det blev riktigt

livat. Karl knogade på madrassen, Ulla

lakanen, jag kuddarna och Mark samlade

ihop alla burkar Mary radat upp på sitt

toalettbord, och bar upp alltsammans väl

inknutet i en handduk. Det blev ingenting

över för Mary att bära, men det tror jag

inte tog henne så djupt.

Karl råkade vända upp och ned på hennes

nattpåse och ut föll en persedel, som jag

skulle tagit för en fint broderad teduk, om

inte Mary rusat fram. Karl skrattade.

"Ulla," sade han, "skall det där

verkligen vara ett nattlinne, annat var det på

vår tid."

Tänk, ett linne av bara broderier och

spetsar. Jag sände en suck bort till min säng,

där min nattskjorta låg ordentligt ihopviken,

precis likadan som pojkarnas med röda band

kring ärmarna och en bred vit krage.

Vi hade emellertid blivit så uppsluppna

allesammans, att det var omöjligt att genast

68gå till sängs, fastän det elektriska ljuset

släcks nerifrån fabriken redan klockan halv

tolv. Vi tände alla ljusen i kronan i

vardagsrummet, Karl ville tända fotogenlampan på

skrivbordet också, men det förbjöds. Det

blev en egendomlig stämning i det stora

rummet av de flämtande stearinljusen, som inte

förmådde lysa upp överallt, utan skickade de

underbaraste skuggor till vinklar och hörn

och utanför lyste månen över sjön och

stjärnorna strålade.

Det var så trevligt, eftersom vi just hade

sagt godnatt och egentligen borde legat i våra

respektive sängar, om inte Mary rubbat den

sedvanliga dagordningen. Jag tänker, att

hon alltid ställer till sådant där. Hon är den

enda oregelbundenheten i det regelbundna

lantlivet, och det är väl därför hon inte trivs

länge i sträck hemma på Bo utan reser

omkring litet varstans. "Nattcabaret," sade

Karl plötsligt och flög upp från sin

privilegierade länstol, "naturligtvis blir det natt-

69cabaret. Minns du Ulla på vår bröllopsresa

— i Berlin!"

Ulla strålade till. Då det bara är fyra år

sedan, de gifte sig, antar jag, att hon mindes.

Och det blev nattcabaret. Mark tog fiolen,

Mary skjutsade undan stora bordet i ett huj

och bad oss taga plats i soffan längst bort.

"Nej, jag är conferencier." Karl knäppte

till kavajen och sprang ner i tamburen efter

en hög hatt. Han inträdde med den på

nacken, och medan han gjorde förtvivlade

ansträngningar att klämma in en monokel

i sitt bruna öga, anmälde han i näston:

"Mademoiselle Glitt-la-là, första numret,

dans."

Varpå mademoiselle Glitt la-là hoppade

fram på den röda mattan. Hon tog först av

sig skorna och slängde dem inåt salen, och

i sin tunna vita klänning och sina vita

silkesstrumpor började hon dansa.

Mark spelade en gavott och hon

fantiserade ihop den sötaste dans, jag någonsin

sett. (Men jag har tyvärr inte sett så myc-

70ket.) Hennes fötter voro så små som en

japanskas och hennes vrister så gruvligt söta.

Hon tog en stor, röd vallmo ur en vas på

bordet och dansade med den, än hållande

den högt över sitt huvud och dansade med

profilen vänd mot oss och ögonen riktade på

blomman, än kastande den till marken för

att sedan trippa runt den och slutligen falla

ned på knä och taga upp och kyssa den.

När hon slutat, kände jag mig så klumpig,

att jag inte ens vågade gå över golvet.

Vi höllo på till över ett, d. v. s. Mark,

Mary och Karl. Ulla och jag utgjorde en

synnerligen road publik, som stämde in i

refrängerna till alla de tokiga visor Mary och

Karl turade om att sjunga.

Mary hade absolut ingen röst, men hon

sjöng små engelska visor med oefterhärmligt

uttryck och i en släpig takt, som kittlade ens

nerver.

Karl föredrog gamla visor från

Uppsalatiden. Ulla försäkrade, att han inte sjöng

de värsta. Men hur äro då de värsta?

71Mark spelade i ett, rättande sig efter de

sjungande med beundransvärd smidighet.

Han var så förtjusande, där han stod och

spelade lutad mot kakelugnen, att . . .

Jag var förstås alldeles upp och nervänd,

när vi slutligen skulle lägga oss. Inte är

jag van vid sådant där, och jag var så

uppskärrad, att mina kinder brunno som eld.

Vi somnade inte på mycket länge, och fastän

vi släckt ljuset, fortsatte vi att prata . ..

d. v. s. det var egentligen Mary, som

pratade. Man blir så löjligt fort bekanta, när

man ligger och pratar i mörkret. Man kan

ju inte se den andras ansiktsuttryck och blir

förmodligen därför mer öppenhjärtig, än om

det vore dager. Åtminstone blev Mary det,

för i annat fall förstår jag inte, varför hon

just för mig, som är så pass mycket yngre

än hon, berättade en sådan massa saker om

sig själv. Och medan hon berättade, låg jag

och stirrade rätt ut i mörkret, då och då

inflikande ett ord för att hon skulle höra, att

jag inte somnat utan var idel öra.

72När jag nu vid dager tänker på allt det

hon berättade, blir jag alldeles het, och jag

undrar---? Jag kan sammanfatta

alltsammans i ett ord: "Kyssar."

Inte sådana där, som man ger sin mamma

och pappa till tack för maten eller

godnattkyssar till bröderna, utan riktigt riktiga, som

det står om i romaner.

Inte visste jag, att det fanns så mycket av

de sistnämnda i verkligheten, men Mary,

hon visste hon. Då hon berättade sitt första

äventyr för mig, om en ung man, som hade

kysst henne i trappuppgången på hemväg

från en bal, sade jag:

"Så förlovade ni er väl?"

Vad hon skrattade. Och nu fick jag veta,

att kyssar inte alls behöva ha till följd att de

initierade dagen därpå annonsera förlovning

i tidningarna. Nej då, snarare tvärtom! Är

det möjligt?

Mary berättade så livligt, att hon

fullkomligt ryckte mig med. Förbi mig i mörkret

fladdrade, som en massa brokiga fjärilar,

73alla hennes glada äventyr. Det roligaste

tyckte jag var, då hon beskrev, hur hon

stötte på sin egen mamma i Paris för några

år sedan.

Det måtte vara bra egendomligt att bli

presenterad för sin egen mamma, som för

en främmande person borta på en bjudning.

Men jag tror inte, att Mary tyckte, att det

var något så besynnerligt. Hon sade, att folk

nu för tiden både skiljer sig och gifter om sig

så fort de hir.na, och för övrigt, när man

varit med om så mycket som hon, fick

ingenting förbluffa.

Nåja. Jag är i alla fall glad över, att min

mamma och pappa hållit ihop så länge. Det

är trevligt med hyggliga äktenskap, och det

är nog inte så dumt, som jag trott.

1 dag på morgonen vaknade jag före Mary

och låg och tittade på henne i det ljusnande

rummet. Hon är förtjusande, även när hon

sover. Hon låg med ena armen under

huvudet, och hennes långa ögonfransar av-

74tecknade sig som svarta halvmånar mot den

vita hyn.

Jaha. När jag kan måla. som jag en gång

skall kunna, då måste jag få henne till modell.

I vinter borde jag verkligen taga itu på allvar

med min målning. Hittills har jag då

egentligen bara kluddat litet, då det fallit mig in.

Marys levé var verkligen rolig att åse.

Hon steg upp först, försäkrande mig, att

det skulle taga dubbelt så lång tid för henne

som för mig. Hade hon sagt femdubbelt,

hade hon kommit sanningen närmare. Men

hon kunde väl inte ana, att en flicka kan

kläda sig utan att smörja in hela sin lekamen

som en balsamerad egyptier. Ty det var, vad

Mary gjorde.

Den sista smörjeisen, som satte kronan

på verket var en doftande salva, som hon

strök över ögonbrynen. Hon försäkrade, att

det inte var smink, ty jag, som låg och

stirrade på henne i total glömska av min

goss-likt enkla nattskjorta, kunde inte låta bli att

göra indiskreta frågor.

75Som väl var, åsåg hon inte min enkla

på-klädning. Jag visste inte förut, att

underkläder skola vara finare än överkläder, men

som Mary var, innan hon satt på sig

klänningen, hade hon gott kunnat uppträda på

hovbal — men även med överklänning skulle

hon inte göra det, har hon sagt mig, för

att det enda hon älskar är bohéme — Bohéme

med stort B och en väldig accent-cirkumflex

över e-t.

76Den 30 sept.

Mark har grälat litet på mig, men det blev

dubbelt så trevligt efteråt — så jag önskar

nästan, att han ville göra det oftare.

I går avreste Mary, och Mark och jag

följde henne en bit på väg. Vi fingo sedan

en lång, trevlig promenad nem. Ja, så trevlig

var den ju inte i början precis, ty det var då

Mark grälade.

Han var ovanligt tyst, då vi foro. Mary

och jag sutto mitt emot honom i den lilla

låga korgvagnen, och han sade nästan inte

ett ord, utan lät Mary prata. Jag tänkte 1

mitt stilla sinne, att han väl var ledsen över

utsikten att åter bli lämnad ensam med mig,

och att hans mun därför såg så nedstämd ut.

(ögonen göra det sällan, men munnen tycks

sköta sig själv.) Emellertid hade vi knappast

sagt farväl till Mary och hunnit hoppa ur

vagnen, förrän han började:

"Du är ju alldeles grå i ansiktet."

Med ens förstod jag, att det var mig, han

var ledsen på.

77"Är jag?" sade jag endast.

Det upprörde mig inte så mycket, ty då

man är journalière som jag, växlar ens färg

allt efter lynnet, och efter två nätters prat

var inte mitt humör vidare glänsande.

Han gick så fort, att jag hade svårt att

hålla takten.

"Ja, det är du," fortsatte han. "Hur kan

du nu också vara så oförståndig att prata i

två nätter."

"Vem har sagt, att jag gjort det?"

"Mary."

Mitt "jaså" måtte låtit ofantligt retsamt.

Han vände sig häftigt mot mig.

"Ja, och jag sade henne, att det var orätt

av henne att hålla en liten flicka som du,

vaken med sitt prat."

Inom mig tänkte jag, att det där hade han

ju inte behövt säga till mig, eftersom det

tydligen var Mary, han gav skulden, men

då jag är jordens fredsammaste varelse,

egentligen av lättja, teg jag. Men han teg

inte, han måtte suttit och ruvat på det där

78under sin tystnad i vagnen. Till sist blev

jag litet het.

"Hör nu," sade jag, och vi stannade mitt

i landsvägsdammet. "Du är ju så mycket

äldre än jag, att du kan ha rättighet att

förebrå mig litet, men," (och här underströk

jag varje ord med tjocka streck), "du vet

ju inte alls, vad vi talade om."

Han log litet, och nu märkte jag, att det

inte måtte varit så farligt med ilskan, som

det låtit.

"jo, jag känner den goda Mary så pass,

att jag förstår---"

I detsamma kom jag ihåg ett par saker,

hon hade berättat, och rodnade. När jag

börjat rodna vill det aldrig sluta, och jag

förmodar, att den grå färgen försvann som

på befallning.

Vi fortsatte landsvägen framåt under

tystnad. Jag gick just och önskade, att han

skulle snedda över ekbacken (en ekbacke

brukar alltid stämma folk mildare) då han

tog av från vägen, utan att jag sade något,

79och vi gingo på den trevliga stigen genom

ekdungen.

"Du, var nu inte ond på mig." ("Ond",

det var ju han som var ond.) "Men ser du,

när man träffar en sådan liten oberörd flicka

som du, tycker man inte om att andra

klab-bar sta med grova händer."

"Klabbar sta." Jag måste skratta och

upptäckte plötsligt, att solen sken och gräset var

grönt. Där stod en stor ek nere vid sjön,

och under den satte vi oss.

Det finns intet på jorden så ljuvligt som

ekar med sol på. En del blad bli

genomskinliga, så att de likna gröna likörglas till

färgen, och andra så djupt skuggade att

de se ut som svarta skinnlappar.

Jag låg och stirrade upp i trädet och kände

mig glad och nöjd och inte så litet sömnig —

"Om du behagar lägga dig på magen i

stället," sade Mark, just då jag höll på att

glömma bort, att jag hade sällskap, "så får

du se trollsländorna." Jag rullade runt.

Mycket riktigt! I solen där utanför eken

80flögo trollsländorna i ringdans. Det var som

om regnbågen splittrats och bitarna dansat

omkring i luften.

En lång stund lågo vi bägge på magen

och tittade på dem. Jag glömde kyssarna och

Marys alla äventyr, och Mark och jag talade

om allt möjligt som de bästa vänner.

Vi bli nog rysligt goda vänner så

småningom, det beror på, hur lång tid det tar

för honom att "vila ut".

När vi äntligen kommo hem, hade fröken

Magda anlänt.

Hon satt i vardagsrummet och på var sin

sida om henne Karl och Ulla stela som

pinnar. Hon har en underlig förmåga att få

människor att stelna till. Jag undrar om det

kan bero på, att hon ännu vid femtio års

ålder inte lyckats i sina giftermålsplaner.

Nu är det väl ändå ej mycket hopp? Men

hon tycks tro det.

Jag är säker om, att uttrycket "åldras med

behag", inte betyder, att de åldrande skola

göra sig till unga flickor. Men så har fröken

6. — Ninas dagbok. 81Magda tagit det. Faktum är, att hon bakifrån

sett, på avstånd och i skymning skulle kunna

passera för en ung flicka, såsom hon är

klädd. Kanske är det detta, hon hoppas på,

ty hennes framsida kan omöjligt inspirera

någon friare.

Hon gav mig två fingrar att kyssa, men

jag kysste inte till utan neg i stället, som den

väluppfostrade flicka jag är. Hon tycker inte

om att man niger, förmodligen för att det

betonar åldersskillnaden. Jag skall också

kalla henne för "Magda" och "du".

Ja, där sutto vi. Mark behandlades med

nådiga småleenden, vilka han uteslutande

hade sitt manliga kön att tacka för. Magda

har berättat mig, att det nu är modernt, att

herrarna i äktenskapet äro de yngsta.

Nej, jag håller bestämt på att bli syrlig.

Det finns inte något så lätt sätt att göra sig

kvick på, som att tala illa om folk. Hon är

riktigt snäll — men — ånej, nu slutar jag.

Jag undrar vad Mark menade med att säga,

att jag är "oberörd"?

82Den 30 sept.

Det här var då det besynnerligaste, jag

någonsin varit med om. Alltsammans är

Magdas fel, som nödvändigt måste in till

staden för att champonera sig. Hon påstod,

att hon ej gjort det på hela sommaren, då

den lilla badort, hon tagit till sitt livselixir,

inte äger en ordentlig hårfrisörska. Varför

kan inte gumman lika gärna lyfta av sig

alltihop och själv tvätta sina små dun på

hjässan?

Nej, "cham-po-ne-ra" sig skulle hon, och

hon tog mun full med ordet, för att man

riktigt skulle förstå, hur gränslöst mycket

hår hon hade.

Jag hade inte heller något emot att fara

in till staden, tågen gå så besynnerligt, att

man måste ligga kvar över natten, och det

kunde ju vara rätt lustigt, tyckte jag då. Hade

jag anat, att vi skulle få en hel roman faktiskt

slungade i huvudena på oss, hade jag nog

inte rest med. Åjo . ..

Mark följde ej med, för att han skulle

83gräva i bokskåpet efter en bok, som måste

finnas, och som han måste läsa. Jag var

mycket ledsen över, att han inte följde med.

Men nu så . . .

Tåget rullade långsamt över skenorna, då

och då fastnade ett par hjul, ryckte sig åter

loss och hasade vidare. 1 ett par

utförsbackar halkade lokomotivet och skenade

plötsligt i väg, så att vi voro nära att falla

framstupa, så åter ett ryck framför någon

liten station, där stinsens näsa regelbundet

var lika röd som signalflaggan.

Hade inte landskapet utanför kupéfönstret

varit så gudomligt, hade jag nog följt Magdas

exempel och somnat. Men berg, som sågo

svarta ut i den molniga dagern och sjöar,

som vid deras fötter tindrade som blanka

stenar, kommo min fantasi att rumla om i

min hjärna som en galning. Alltnog, vi

kommo båda fram vid ypperligt humör,

Magda till följd av sin söta sömn ("söta",

taget i bemärkelsen av lugn, för en

människa, som under sömnen gapar som en

84aborre efter flötet, kan knappast

karaktäriseras som söt), och jag till följd av una

quasi fantasia, eller vad nu skalden Nordling

kallar det för.

En småstadsstation är sällan bråkig, den

är, som folk är mest, och den där pirrande

känslan i maggropen, som en

storstadsstation inger en, fattas fullständigt.

Magda bor i staden. Men eftersom hennes

hushållerska inte kommit hem från sin sjuka

far på landet (där finns alltid en sjuk far!)

måste vi taga in på järnvägshotellet. Det

skall man inte göra i en småstad, det är då

ett som är säkert. Allting smakar tåg, till

och med dricksglasen äro sådana där tjocka,

som finns i vaggonerna, och som man kan

slå i golvet, utan att de gå sönder.

Klockan var inte mer än elva, och jag

följde med Magda till hårfrisörskan för att

sedan diskret avlägsna mig och leta mig fram

till stadens bokhandel. Klockan ett skulle

vi mötas på konditoriet bredvid bokhandeln.

Visserligen hade jag varit i staden ett par

85gånger förut, men mitt lokalsinne är absolut

underhaltigt. Till och med efter kompass

går jag vilse, och när jag nu inte hade någon

som helst vägvisare drogos mina steg åt ett

helt annat håll, än vad som var meningen.

Gatorna, belagda med kullerstenar, tycktes

till sist rulla under mina fötter, och jag hade

retat upp mig till en fullkomligt oresonlig

ilska mot hålans stadsfullmäktige, då jag

ramlade huvudstupa in i romanen.

Han stod lutad mot en lyktstolpe med

hatten nerdragen över ögonen, händerna i

fickorna, cigarrett i munnen och blicken spänt

riktad på huset mitt över gatan.

Gatan var smal och enslig, inte en kotte

där mer än han och jag. Då jag såg honom

på långt håll, trodde jag först, att det var

en slags polis och glad över att äntligen få

tag i någon, som jag kunde fråga om vägen,

halkade jag hastigt över kullerstenarna. Men

ju närmare jag kom honom, ju mera saktade

jag farten, ty individen var precis motsatsen

till en stadens ordningsman, och de små två-

86våningshusen av trä på ömse sidor gatan,

ingav inte precis någon känsla av lugn.

Det är omöjligt att gå på en knagglig gata,

så att det inte hörs. Mina klackar slogo i

stenläggningen, som om hela vaktparaden

varit i antågande. Men inte förrän jag var

mitt framför honom, så att jag bokstavligen

korsade hans blick, observerade han mig.

Naturligtvis borde jag inte stannat. Som

en liten snäll flicka borde jag inte ens vänt

på huvudet, men ibland glömmer jag absolut

bort, att jag är "en liten snäll flicka", och

det inträffade just vid det här tillfället.. .

Den onde flög i mig:

"Förlåt," sade jag, "kan ni säga mig,

var bokhandeln finns?"

Han gjorde en otålig gest med handen.

"Ni skymmer fönstret för mig," var det

enda han svarade, och jag hoppade åt sidan,

som om någon stuckit en knappnål i mig.

Följande riktningen av hans blick upptäckte

jag en antikvitetsaffär, bakom vars tämligen

smutsiga ruta en massa antikviteter stodo

87uppradade. Jag blev litet lättad. Jag hade

nästan väntat, att en lång näsa likt häxans i

"Hans och Greta" skulle stuckit ut genom

fönstret. Karlen var förstås skvatt galen,

men hörde tydligen inte till den farliga sorten,

och jag gick vidare. Plötsligt ljödo snabba

steg bakom mig, och jag vände mig tvärt

om. (Jag tycker nu, att det är vida trevligare

att få ett knivblad i hjärtat än i

skulderbladet.) Galningen stod framför mig med

hatten i handen. "Förlåt," hans röst var

som förvandlad, "vad var det ni sade nyss?"

När han fått av sig hatten, såg han rätt klok

ut, och min knivbladsfantasi försvann. I

hastigheten fick jag inte fram ett ord och

rodnade dumt. Han trodde nog, att jag var

ond, ty han pratade på så fort, att orden

snubblade ur munnen:

"Det var ett par ljusstakar därinne,

förstår fröken, som jag blivit alldeles galen i,"

(nå, var det inte det jag trodde, att det var

galenskap med i spelet!) "och när jag hittat

någon raritet, varken hör eller ser jag. Det

88är en egenhet hos mig. Snälla lilla fröken,

tala nu om vad det var ni frågade mig nyss,

så skall jag vara hyggligare."

"Jo, jag undrade bara — bara var

bokhandeln finns i den här staden?"

"Bokhandeln, å, ja visst — då har fröken

gått galet, den ligger vid Stortorget."

"Var ligger Stortorget?" plötsligt kände

jag mig alldeles matt.

"Jaså, fröken är resande, jag kunde tro

det. Då är det omöjligt för er att hitta

Stortorget. Om ni tillåter — skall jag följa er

dit."

Ja, vad skulle jag göra? Jag tillät det, och

kände mig helt blyg, där jag gick vid hans

sida. Han pratade på, som ville han

förtaga det dåliga intryck han gjort i början,

och under det att han pratade, betraktade jag

honom i smyg.

Det var alldeles tydligt, att det var en fin

människa. När jag nu såg närmare på

honom, märkte jag något visst i hans sätt att

föra händerna och ett drag kring hans mun,

89som trots de sluskiga kläderna angav

gentlemannen. Hans kläder voro verkligen

sluskiga, oj, så de sågo ut. En blå kavajkostym

kan ju vara mycket trevlig, men en dito

fylld av fläckar och med trasigt fickfoder

uppstickande på ena sidan, inger inte precis

förtroende, och den blå slokhatten var så

tilltygad av ålder och regn, att den gott för

längesedan kunde kasserats till fågelskrämma

på ett jordgubbsland.

Jag undrade just, om han ägde något

sådant, då han såg på mig skarpt.

"Fröken har inte hört ett ord av vad jag

berättat om stadens historia."

"Nej," slapp det ur mig, "inte ett dugg."

Han skrattade litet.

"Jag trodde, att det var en ciceron fröken

behövde och därför ..."

"Tack," sade jag, "men vad jag just nu

behöver är kaffe och bullar."

Men då jag såg, att han uppfattade detta,

som om han varit tvungen att bjuda mig på

det, tillade jag hastigt:

90"Det väntar mig på konditoriet vid

bokhandeln tillika med en tant."

"Hur dags skall fröken möta henne då?"

"Klockan ett."

Han såg på armbandsklockan av guld:

"Det är hon redan."

Jag måtte stirrat på klockan, ty han

skakade hastigt rockärmen över den, och vi

traskade vidare. Fantasien löper alltid i väg,

innan man fått något varmt i sig, och nu

snurrade mina tankar i ett kring

armbandsklockan av guld, som så illa passade ihop

med hans kläder. En massa historier om

herrar, som rövat bort flickor i storstäder,

ramlade om i mitt huvud, till dess åsynen av

Stortorget återkallade mig till det faktum,

att detta var en mycket liten stad.

Stortorget var nämligen så litet att det

påminde mig om leken "käppas om rummet".

Han följde mig tvärs över torget till

konditoriet, och när jag skymtade Magdas

cham-ponerade huvud i fönstret, kände jag mig

plötsligt generad. Vad skulle hon tro! Om

91mannen åtminstone haft vett att säga farväl

nu, men han följde mig in. Därinnanför satt

Magda med en stor bricka godsaker framför

sig. När hon fick se mig och galningen, blev

hon röd i ansiktet.

(Det är lustigt, att när hon rodnar, verkar

det som om hela människan bleve röd, så

flammar hon till. Det är väl det jungfruliga

blodet, som ännu ej lagt sig till ro.)

"Göran Hellner," utropade hon.

Jag vände mig om och såg förebrående på

min följeslagare. Det första jag tänkte på

var, att han inte hade presenterat sig för mig,

men i nästa ögonblick fann jag det

besynnerligare, att Magda kände honom. Hur i all

världen . . .?

Klockarmbandet var tydligen inte stulet

och det gjorde mig så belåten, att jag slog

mig ned vid Magdas bord och bad helt glad i

hågen om en kopp hett kaffe. Men hon bara

pratade och frågade så många frågor

(naturligtvis alla riktade till honom, ty mig

behandlade hon efter denna stund, som den

92menlösa baby, jag i förhållande till henne

verkligen är), att hon kunnat fylla upp en

halv satslära med prov på interrogativa

satser.

Huvudparten av frågorna, tycktes mig gå

ut på: "Hur är det då med din stackars

far?" ("Stackars" understruket.)

Det är alltid synd om en underlig ung mans

far, så jag fäste mig inte så mycket vid det,

förrän jag av samtalets gång förstod, att

denne "stackars far" var änkling. Tänk, en

änkling för Magda, det var ju fullkomligt

som beställt. Jag visste inte då, som jag

efteråt fick veta av Magda, att han varit beställd

för henne redan från början, men att hans

vackra fru kommit emellan för en kort tid.

När jag stillat min värsta hunger, såg jag

upp och mötte Göran Hellners blick. Han

såg så uttråkad ut, att jag tyckte, det var

riktigt synd om honom, och i tanke att göra

honom glad igen upphov jag min röst:

"Så snällt av er att följa mig, det . . ."

Magda viftade bort mig, som hade jag varit

93en besvärlig fluga, som satt sig på hennes

bakelse, men jag hade i alla fall den

tillfredsställelsen att se karlen lysa upp.

Jag hörde, att han var ingenjör och bodde

i staden med "stackars far".

(Nu sade jag i tankarna också "stackars

far", ty jag såg redan Magda installerad vid

hans sida.)

Magda ledde samtalet så skickligt, att

ingenjören till slut ej hade någon annan råd,

än att föra "stackars far" i hennes väg, de

timmar vi hade kvar i staden. Han sade med

uttråkad min:

"Ja, naturligtvis." Detta till svar på

Magdas:

"Har er far fortfarande reumatism, eller

är det gikten nu?"

Så plötsligt:

"Om vi skulle möta far, då han kommer

från biblioteket. Det blir han nog glad över."

Jag hoppade till, ty då han sade de sista

orden, blinkade han åt mig. Egentligen var

det inte vidare fint av honom, då han endast

94träffat mig en halv timme att göra sig till min

medbrottsling mot Magda, men han såg så

humoristisk ut, att jag hade all möda i

världen att se förnärmad ut. Det var shocking,

alltsammans var det för resten, det insåg jag

nu sedan jag blivit mätt, och känslan därav

gjorde mig stel och olycklig.

Biblioteket låg vid utkanten av staden och

såg ut som en arbetsstuga. Just som vi

kommo gående, steg "stackars far" ut på

trappan och i samma ögonblick insåg jag, att

"stackars far" mycket snart skulle låta

belägringen, i form av Magda intaga fästningen.

Han ryckte till, när han fick se henne och

såg ut, som om han bitit i ett surt äpple, men

lät sig fullkomligt motståndslöst föras bort i

triumf.

Magda är lång och så torr, att man nästan

väntar, att det skall prassla som vissna löv,

då hon går, och "stackars far" är liten och

knubbig med ett milt, ljuslätt ansikte, vars

ögon äro så ljust blå, som om de vore blinda.

Den övriga dagen kan jag endast beteckna

95som besynnerlig, och jag saknade Mark

outsägligt. Det var så där besynnerligt, att jag

längtade att få trycka någons hand för att få

medkänsla. Jag tror nog att ingenjören gärna

gjort det. Han var så förfärligt artig och

vänlig, förmodligen för att förtaga morgonens

dåliga intryck, och vid slutet av vår middag

kallade jag honom inte galen ens i min

innersta hjärnskrymsla.

Vi åto nämligen middag på stora hotellet

vid Stortorget alla fyra.

Jag kan inte säga, att det var en festmåltid

gubben bjöd på. Kalops och fruktsoppa

räknas väl till sådan där vardagsmat, som

fruar aldrig bjuda främmande på, då de

försäkra, att det skall bli "i allra största

vardagsslag".

Men jag tror, att Magda tyckte sig äta

nektar och ambrosia, och följaktligen gjorde

pilsnern henne så uppsluppen, att jag kände

mig generad för den outsägligt korrekte herre

i röck, som passade upp.

"Säg," sade hon plötsligt och kastade sin

96blick som en boll över till ingenjören, men

han fångade den inte, "finns det inte någon

rolighet, som man kan gå på efter middagen.

"Nej, hör nu lilla Magda," tänkte jag,

"även om ett giftermål hägrar vid

horisonten, behöver du väl inte göra dig löjlig."

Jag var rätt arg och såg allt i svart, och

nu efteråt har jag mera roligt åt alltihop, än

jag hade då.

Vi gingo på cirkus. Cirkus, som jag även

vid gott humör avskyr. Och när den sista

donnan gjort sitt sista trick att falla ner på

marken med ett ben åt vardera hållet som en

trasig sax, drog jag en suck av lättnad, och

när vi sedan gingo till järnvägshotellet i den

klara höstkvällen, kryade jag upp mig så att

jag hade riktigt svårt att skiljas från "stackars

far" och ingenjören.

Magda såg faktiskt ung ut i halvmörkret,

och fläckarna syntes inte på ingenjörens

kavajkostym.

Alltsammans hände i går, men i afton

tycker jag, att det är så längesedan.

7. — Ninas dagbok. 97I dag på morgonen, då vi reste, voro båda

nere vid stationen. "Stackars far" med en

bukett röda nejlikor åt Magda och ingenjören

med skära rosor åt mig.

Då han gav mig dem, viskade han med ett

leende, som jag inte begrep mig på:

"Det skulle egentligen varit knoppar."

"Men utslagna rosor är väl ännu

vackrare," sade jag, ty de doftade som en hel

rosengård. Men han svarade:

"Jag föredrar knoppar," och efter ett

ögonblick, just när tåget satte sig i gång.

"Om fröken visste så lik ni är en liten skär

rosenknopp ..."

Men resten drunknade i bullret. Det var

synd, ty hans ögon sågo mycket, mycket

vänliga ut.

Det här tror jag inte, att jag berättar för

Mark, men för Ulla skall jag tala om vart

enda dugg.

98Den 30 sept.

Mark har blivit så underlig.

Det började för några dagar sedan. Han

måtte ha kvicksilver i kroppen.

Aldrig kan han sitta stilla i lugn och ro

utan rusar omkring som ett sannskyldigt

perpetuum mobile. För tillfället tror han, att

han är intresserad av bruksrörelsen. (Jag

säger "tror", därför att jag inte kan tänka

mig, att detta hör samman med hans verkliga

natur.) Men vad vet jag om hans "verkliga

natur"?

Han går emellertid ner till bruket varje

morgon, då Karl gör sin rond, och varje

lunch diskutera han och Karl bruksrörelsen,

så sotet yr om dem.

Det är inte alls roligt. Jag har varit

därnere ett par gånger, och Karl har bemödat

sig, snäll som han är, om att förklara för mig

mekanikens mysterier. Men då han

upptäckte att det enda, som intresserade mig, var

att se utslaget, då järnet forsar fram, som

99en brinnande flod från Inferno, tröttnade han

som väl var snart.

Sitta Mark och jag och samtala i lugn och

ro om böcker etc., kan han plötsligt rusa upp

och börja spatsera runt rummet, medan han

talar.

Det är inte så vidare trevligt att prata med

en människa, som springer runt ett bord.

Man vågar inte se på honom av fruktan att

bli yr i huvudet av karusellrörelsen, och inte

heller är det lätt att höra, vad han säger,

annat än då han händelsevis snuddar förbi

ens stol.

Men honom tillfredsställer det tydligen i

högsta grad, och då har jag ju inte något att

säga.

För övrigt är det förtjusande, att han har

börjat tala med mig om allt möjligt, och han

narrar mig också att lägga fram alla mina

tankar. Ja, inte alla naturligtvis, ty han har

väl ej en aning om, att den största delen av

mina tankar sista tiden blivit liksom

stämplade med hans namn.

100Isynnerhet om kvällarna, när jag lagt mig,

flyga tankarna gärna i väg och alltid direkt

ner till "lilla gästrummet".

Jag vet inte ännu varför, jag tänker så

mycket på honom. Det är ej på samma sätt,

som då jag svärmade för kadetten i

Stockholm, för att när jag svärmade för kadetten,

gick jag och drömde och glömde både tid och

rum och tråkigt nog även, vad jag skulle göra

hemma. Jag var alldeles försjunken i det

ljuva åskådandet av "den ende", vilken jag

bara hade träffat ett par gånger på baler och

en gång på isjakt.

Alltså är detta icke kärlek. Nej, visst inte.

Sådant, tror jag, att jag har vuxit ifrån.

Kanske är det inte värt att fundera så mycket

på detta. Men i alla händelser gör det mig

så glad, så lycklig och så energisk.

101Den 30 sept.

Han är fritänkare, så otäckt!

]ag hade fått tag i en bok, som handlade

om otäcka människor, som inte ett dugg

brydde sig om religion och följaktligen gjorde

de rysligaste saker utan tanke på ansvar, och

jag sade till Mark, att jag önskade, att jag

inte hade läst den boken.

"Varför det då?"

Hans ögon mörknade till litet, då han

gjorde frågan, och när jag sade honom, att

det var därför, att personerna i boken voro

fritänkare, dök han ned på mig som en hök.

(Inte bokstavligen, som väl var.)

Och nu fick jag höra, att fritänkare, det

är just de enda, som ha någon intelligens.

Alla andra äro trångsinta och pryda och "gå

i en evig kretsgång utan att någonsin finna

centrum".

Då jag invände, att det var väl just de

kristna, som funnit centrum i Gud, slungade

han ut, att deras Gud var en liten Gud, som

de själva skapat ur sina trånga bröst och givit

102mänskliga egenskaper. Jag kommer inte

ihåg, allt vad han sade, ty hjärtat blev som

en blyklump i mig, så ledsen blev jag. Jag

som trodde, att han hade rätt i allt och nu

har han ju inte det. Det är förfärligt sorgligt.

Han kanske i all tysthet är lika ryslig som

människorna i den där boken, för att "har

man ingen religion, har man inte heller

någon moral", sade min älskade läspräst.

När Mark slutat sin bevisföring, varav jag

ej begrep något annat, än att den måste vara

alldeles fördärvlig, sade han :

"Vad tror du då?"

Och jag svarade med bortvänt ansikte, så

att han inte skulle få se att jag hade tårar i

ögonen.

"Jag tror på allt, vad min läspräst lärt mig

— och så har jag lagt till litet själv."

"Lagt till — men lilla barn, finns där

verkligen något att tillägga till allt vad läsprästen

sagt?"

Men då jag trodde, att han skämtade med

mig, bar jag mig fasligt dumt åt, bara rusade

103in i mitt rum och slängde igen dörren efter

mig. Jag ville inte visa honom, minsann, att

tårarna trillade som ärter utefter mina kinder.

Jag hade gråtit en lång stund, när det

knackade på dörren, och då jag inte svarade

kom han in i alla fall.

Jag låg framstupa över soffan och ville ej

se upp, inte för att jag var ledsen på honom,

utan därför att jag skämdes som en barnunge

över mina tårar. Det var tyst en lång stund

— till sist trodde jag, att han hade gått och

lyfte upp huvudet.

Han satt alldeles bredvid soffan på den

lilla pallen och såg på mig, och när jag mötte

hans ögon, blev jag alldeles lugn och tårarna

upphörde att rinna så hastigt, som om någon

stängt av en krän uppe i huvudet.

Där fanns så mycken godhet i hans ögon,

att jag med ens blev alldeles förkrossad över

att jag ett ögonblick kunnat tro honom om

något ont.

"Förlåt mig," sade han, "det var dumt av

mig att skrämma dig så där, men jag gjorde

104det visst inte med mening. Ser du, jag är

van att vara tillsammans med människor,

som ha samma åsikter som jag i dylika saker,

och när jag pratade med dig tänkte jag inte

på, att du hörde till en annan sort."

"En annan sort." Det var nära, att jag

börjat tjuta igen, ty att inte höra till samma

sort som Mark, föreföll mig i det ögonblicket

värre än allt annat, men då såg han på mig

med ett av sina blixtlika leenden och tillade:

"]ag vill inte ha dig annorlunda än du är."

Och jag blev nästan glad igen.

"Vill du ha litet eau-de-cologne i

ansiktet?" frågade han plötsligt. "Du är ju

alldeles het, lilla stackare." Och han sprang

till toalettbordet och kom tillbaka med 4711,

som han duschade över hela mitt hår och

ansikte.

Jag blundade och tyckte, att det var så

ljuvligt, att det borde räckt hela livet. (Men

då kanske det inte hade varit så ljuvligt och

eau-de-colognen hade ju tagit slut.) Nu fick

105han mig att tala om allt, vad jag lagt till

läs-prästens ord.

Han skrattade inte en enda gång åt mig,

utan satt alldeles stilla och stirrade rätt ned i

golvet. Aldrig har jag brukat tala om sådant

med någon annan. Det är ju det allra

heligaste och jag brukar alltid ha draperiet nere

för den lilla vrån av mitt hjärta. Har jag

någon gång lyftat litet på det, har det alltid

känts som profanation, men inte så nu.

Han fick till och med höra, att jag tänkt

mig livet efter detta, som att leva i en stor

genomskinlig safir, utanför vars väggar alltid

darrade en ljuvlig musik. Jag var mycket

rädd att han skulle tycka att det lät tillgjort,

men då lyfte han upp huvudet och sade

allvarligt :

"Det är vackert det där. Jag önskar —"

Men vad han önskade fick jag aldrig veta,

ty in ramlade gamla Lova med all min

nystrukna tvätt i famnen, och när hon fick se

oss så där, jag rödgråten och Mark så all-

106varlig mitt framför mig, trodde hon visst att

"det var något".

Hon ville nödvändigt draga sig tillbaka

under ideliga försäkringar, att hon vore den

sista som ville störa herr Mark, då han

tydligen var så strängt upptagen, och att hon

alltid trott m. m. m. m. till dess Mark och jag

brusto i skratt och tvingade ned henne i

soffan, för att hon skulle berätta, hur det gick

till när kapten von Horn friade till henne.

Ett kapitel i hennes liv, som gör hennes

kinder röda av förtjusning, dels vid minnet

av "världens stiligaste karl", och dels av

stolthet över att hon "tackade nej", därför

att "Mats skomakaren var så ofantligt mycket

bättre som människa".

107Den 30 sept.

Jag har alltid varit ett sådant där:

"Vad-månde-det-bliva-av-detta-barn." Och hittills

har jag solat mig i glansen av en gammal

förfader, som var en berömd målare. Märk

"hittills" — ty under denna sommar har

denne min bemärkte förfader kommit mycket

fjärran ifrån mig. I själva verket har jag

givit honom sparken, så att jag nu inte ens

ser en skymt av den smala konstnärshand,

som på familjeporträtten hemma i salongen

ingav mig högfärdiga tankar, därför att jag

ansågs ha ärvt hans talang att föra penseln.

Det har tutats i mig, att jag helt säkert

skulle gå i hans fotspår, från det ögonblick

jag ritade min första indian vid fyra års

ålder, till i våras då jag förärade mina

föräldrar ett porträtt av deras vackraste son,

med mitt eget namn ditritat i kanten med

stora, pretentiösa bokstäver.

I skolan var jag stolt över honom, och jag

sken av viktighet under historielektionerna,

då vi uppehöllo oss vid min urpappas tide-

108varv, och jag ombads berätta intima detaljer

från familjekrönikan.

Gud vet, vilka försyndelser jag begick mot

gubben under de lektionerna, men av längtan

att få se flickornas ögon bli runda och stora

av förvåning, satte jag en hel del pikanta

kryddor till den förut rätt blandade soppan.

Nu har emellertid livet här i sommar tagit

ur mig den sista viktigheten, och jag tackar

gudarna på mina bara knän för Karl, Ulla

och Mark — mest för Mark.

Det finns nog inte någonting på jorden så

nyttigt, som att skubba sig mot andra

människor, än dem man alltid varit tillsammans

med. Att träffa dem, som icke döma en

efter ens hyggliga föräldrar utan betrakta

en som självständig individ.

Rätt som det är, blir jag väl moralfilosof!

Mark försökte få mig att läsa filosofi och

presenterade mig för gubben Schopenhauer.

Han är så ivrig, Mark, att jag skall utveckla

mig snabbt, så jag vågar icke säga emot, men

Schopenhauer blev mig väl stark.

109Det var en tjock, svart bok till formen lik

ett lexikon, och bara detta gav mig en

obehaglig försmak av vad som komma skulle.

Också valde jag en fasligt dum plats att läsa

den på, satte mig nere på gården under

lönnen tillsammans med Ulla och lillpojken.

Försök att läsa Schopenhauer ute! Det är

blankt omöjligt.

När jag kommit till ett stycke, som

fordrade mer än vanlig tankekraft, såg jag upp

från boken för att söka inspiration

någonstädes utom mig.

Men Schopenhauer och vegetation passa

tydligen ej ihop, åtminstone kunde jag,

stackars barn, inte förena dem, och en blå fjäril,

som fladdrade runt i blomsterrabatten, kom

mig totalt att glömma, att jag hade hela

världens förnumstiga visdom i mitt knä.

"Vad är det nu då?" sade Ulla, "du

rynkar pannan, så du kommer att få två fula

veck mellan ögonen, då du blir äldre.

"Jag tänker," sade jag och försökte känna

mig högtidlig, "på filosofi."

110Ulla skrattade:

"Har nu Mark varit framme igen. Han

är outtröttlig."

"Jag tror nog, att jag skulle kunna

intressera mig för en filosof, men aldrig i livet för

filosofi," fortsatte jag.

"Jaså, du skulle kunna intressera dig för

en filosof."

Jag märkte inte mitt misstag, förrän jag

mötte Ullas lustiga leende. Jag blev illröd

förstås och försökte se oberörd ut, men det

är omöjligt, när kinderna hetta, och därför

tog jag mitt parti och såg rätt på Ulla.

"Jaha, det kunde jag nog, men ..." tillade

jag för att blanda bort saken, "jag menar

naturligtvis en gammal, gråhårig man med

hela livets samlade visdom bakom sin

panna."

Varpå den retsamma Ulla svarade, att hon

naturligtvis inte menat något annat, och jag

vet ej vilka dumheter, jag hade sagt, om inte

pojken, fri från vår uppsikt, kravlat sig upp

på den stora vattentunnan vid trappan, nu

111givit till ett anskri. Han hängde med sina

små fingrar fast vid tunnans kant — en

decimeter över marken. Men den lille

stackaren trodde, att han svävade mellan himmel

och avgrund och skrek därefter. Vi lyfte

ned honom från denna fruktansvärda höjd

och stillade hans hicka och snyftningar med

en sockerbit och ett glas vatten.

jag har lärt mig rida också. Det har jag

verkligen, fastän Karl påstår att ridning och

den sport jag idkar äro vitt skilda saker.

I stallet finns en liten islänning. Han ser

ut som en dockhäst bredvid de stora

kamparna, och är brun- och vitfläckig som en

ko. Vallpojken råkade också en gång av

misstag driva in Knallen i ladugården, där

han ställde till stor uppståndelse, och tjuren

höll på att slita sig vid åsynen av detta söta

flickebarn.

Min första lektion på Knallens rygg

försiggick på gårdsplanen. Det var fullkomlig

cirkusförevisning. Karl stod mitt i rundelen

112och svängde med en stor piska, och Knallen

travade runt — runt.

Jag kände mig ohyggligt generad för

jungfrurna, som hängde i köksfönstret, och

piskan gjorde mig så nervös, att jag

oupphörligt rullade runt.

Men Knallen bara sprang och sprang,

som om någon dragit upp honom med

maskin. Plötsligt sade det "knack" i honom

och han stannade, vi trodde, att han hade

stannat för evigt. Det var omöjligt att få

honom ur fläcken, och till sist fingo vi med

hjälp av Johanson, den korrekte, schasa ut

honom till stallet.

Johanson, den korrekte och Knallen föra

en ständig strid — den sistnämndas

hågkomster från Island tycks vara rätt friska

— och till och med en häst kan väl se en

himmelsvid skillnad på Johanson och en

inföding.

8. — Ninas dagbok. 113Den 30 sept.

Jag kan inte låta bli att skratta, när jag

tänker på det, fastän huvudet värker

förfärligt.

Mark och jag har gjort en ridtur.

Står det ej alltid i engelska romaner att

"Daisy gjorde en ridtur i parken med den

vackre lorden", och det beskrives hur hon

red vid hans sida smärt och rank i sin blå

välsittande riddräkt med den lilla hatten på

sned över det lockiga kastanjebruna håret.

Jag ger katten i den engelska ladyn, men

jag kan ju ej låta bli att önska — nåja. Jag

har en gammal grön sportdräkt,

kålblads-grön, och den rider jag i. Som ett tragiskt

faktum måste jag konstatera, att en kluven

ridkjol egentligen är mera respektabel, när

man rider gränsle. Även om man rider

hemifrån med kjolarna sorgfälligt nerdragna,

kommer man ändå tillbaka med kjolen

upphasad till knäna.

Mark red en hög häst och Knallen var så

114liten bredvid att Karl, som stod i fönstret

och såg på oss, gapskrattade.

Vår sortie tog sig nog icke så väl ut, som

jag kunnat önska — vår entré var icke bättre,

men däremellan hände det en hel del.

Vårt mål utgjordes av en by, där vi skulle

inköpa en särskild sorts choklad, som skulle

vara ett fullkomligt paradis i fråga om smak.

Landsvägen var slät och härlig som

cykelväg, och jag önskade efter en stunds förlopp

av hela min svarta själ, att Knallen varit en

cykel. Vad det gjorde ont. Jag kastade en

hastig blick upp till Mark, som red stolt som

en prins på sin höga häst, och jag kände

något av underklassens hat mot den bättre

lottade.

Förgäves sökte jag trösta mig själv med,

att man slår sig betydligt mera när man

rullar av från en hög häst. Men min

stolthet protesterade och föredrog envist ett högt

fall. Där vi travade bredvid varandra hördes

Knallens hovar invid den stora hästens, som

en liten fickklockas "tick-tick", bredvid en

115väldig väggklockas "pong-pong". Och det

var inte roligt.

"Nu tar vi det litet fortare, det är så

tråkigt att rida så här långsamt."

Marks röst avbröt mitt tysta och hätska

resonemang.

"Fortare!" jag tyckte att marken rann

under hästarnas hovar. Fortare skulle alltså

betyda galopp.

Jag tog i hastigheten ett stadigt tag med

ena handen i sadeln, men släppte den lika

hastigt vid hågkomsten av Karls hånfulla

uttryck om söndagsryttarna på Djurgården.

Mark satte sporrarna i hästen och sprängde

av i galopp, och Knallen hoppade efter, lydigt

följande sin stora kamrat. "Gump-gump."

Varje gång, jag dunsade ner mot den hårda

sadeln, smällde jag ihop tänderna, som en

hund som tänkt bita och gått miste om bettet.

Knack. Knallens beslut att stanna

verkställdes så hastigt, att jag dunkade näsan i

hans hårda hals. Där satt jag.

Jag bultade djuret överallt, till dess jag blev

116så andlös och svettig, att jag måste pusta ut

ett tag. Långt, långt borta syntes den svarta

baken av Marks häst.

Då hörde jag skratt och trampet av många

små fötter, och jag behövde inte vända på

huvudet för att veta, att det var

småskolebarnen, som voro på hemväg. Glädjen blev

stor bland alla de osnutna ungarna.

"Vi ska hjälpa fröken," ropade smedens

otäcke pojke, och så bröto de kvistar och

käppar i småskogen vid landsvägen.

Jag är nu efteråt övertygad om, att de

voro idel välvilja, och att de liksom barnen

i söndagsskoleböckerna, väntade sin belöning

i form av polkagrisar, och jag är verkligen

litet ledsen över, att jag ej gav dem några,

då vi kommo fram till handelsboden. Men

man är ju inte mer än människa.

Ungarna fingo Knallen att flytta på sig.

De schasade honom framför sig och slogo

honom med sina små käppar. Mark, som

återvänt för att se, vad som blivit av mig,

1 17skrattade över hela ansiktet. Det var nog

rätt lustigt att skåda — uppifrån.

Vi blevo inte av med barnen på hela

vägen. Alla bodde i byn, vilket jag hörde

dem sinsemellan tala om som något högst

glädjande. Jag har alltid undrat, om inte

resande teatersällskap känna sig bra

generade av folkets blickar, då de tåga in i någon

liten håla. Men nu vet jag, hur förskräckligt

de måste känna det. Ur varje fönster tittade

ansikten och glada ögon, när vår karavan

tågade förbi.

Och jag, som tyckt mig märka, att Mark

har hand med barn! Men det måtte endast

vara, då de uppenbara sig i singularis, ty

inför detta fruktansvärda pluralis var han

fullkomligt maktlös. Inte ens egyptierna

kunde emellertid reda sig mot gräshopporna.

Vid handelsboden hasade jag av Knallen och

gick fram och tittade honom rätt in i hans

envisa ansikte, men lika gärna hade man

kunnat läsa en sfinx" tankar.

Inne i boden mottogos vi med ett del-

118tagande, som inte precis tröstade mig, och

vi drucko världens sliskigaste hallonsaft i

ett litet rum innanför boden, där det luktade

sill och sura kläder.

Chokladen fanns i alla händelser, och med

paketet i Marks ficka satte vi oss åter upp.

Nu var Knallen yster. Han satte upp nosen

och vädrade stallet på en halvmils avstånd.

Utanför byn syntes inte en människa, och

trots Karls historier klamrade jag mig fast

vid hästen, som en drunknande vid en

livboj.

Plums, där låg jag med pannan i ett

sten-rös. Det var tur att fallet inte var högt, för

i så fall hade jag legat där än. Nu

svimmade jag bara. Jag vaknade upp vid, att

någon mumlade: "Kära, min lilla flicka!

Så där ja —" och vid att en stor fast hand

strök mig över håret. Jag kunde ej förmå

mig att öppna ögonen. Det kändes, som när

jag vaknar på morgonen, och ändå inte är

riktigt vaken. Tusen fantasier snurrade som

-n»

bengaliska eldar omkring i mitt huvud.

119"Kära, kära," sade det igen alldeles tätt inpå

mig. Säkert viskade han det endast, men i

det tillstånd jag befann mig, tyckte jag, att

stora klockor ringde in orden i mina öron.

Så slog jag upp ögonen men slöt dem

genast igen, ty Marks blick var så stor^xh

strålande, att den brände mig.

"Nu måste du stiga upp," sade han i

barsk ton, och jag blev så rädd, att jag

hastigt kom till fullt medvetande och rusade

upp. Det värkte i pannan och när jag tog

mig där, blev handen klibbig av blod.

"Så där ja," sade jag och den ljuva

känsla, som nyss genomströmmat mig, rann

ut i sanden, "det här var trevligt, skall jag

nu sys ihop också!"

(Det har alltid varit min fasa, därför att

jag en gång på ett sjukhus var inne, då

doktorn sydde ihop ett litet barn, som spräckt

näsan.)

"Så barnslig du är," sade Mark i tvär

ton. "Var glad, att du inte slog ihjäl dig, och

120att vi är så pass nära sjukstugan. Vi går

dit genast."

"Men Knallen då —" gnällde jag

gråtfärdig av hans sträva röst.

Men Knallen hade travat i förväg direkt

n^stallet, där Johanson, den korrekte, som

mm sedan berättat mig, blev så rädd, att han

aldrig blivit så rädd i hela sitt liv." Men jag

förmodar, att skrämskotten fallit tämligen

glest på hans väg.

Det var inte så hemskt att bli ihopsydd,

som jag föreställt mig. Men jag har väl

aldrig heller föreställt mig, att jag vid

händelse av olycksfall skulle ha en sådan som

Mark vid min sida. Han räckte fram sin

hand och sade:

"Krama så hårt du vill."

Och jag klämde till, ty det gjorde otäckt

ont, då syster petade i såret med pincetten.

Sedan sydde hon helt förnöjd ihop

alltsammans, som om det bara varit ett hål på en

strumpa, hon snörpt ihop — och jag var

helad.

121Under resten av dagen skämdes jag bort,

så att det kommer att sitta i flera månader.

Karl band om mig en stor svart

sidenhalsduk, "för att jag skulle se ut, som Döbeln

vid Jutas", men det var nog mest för att

han inte ville se såret, ty som de flesta

starka karlar är han rädd för blod och

obehagligheter. Mark och Ulla plockade i

mig choklad, till dess jag måste be om

försköning vid tanken på det lilla hålet i min

hörntand, som jag ej kan plombera förrän

jag kommer till Stockholm.

Jag börjar nästan tro, att jag hört fel,

och att det inte alls var: "kära" Mark sade,

för att hela kvällen verkade han trots sin

artighet som en isskorpa. Och ändå —

när jag skriver detta — pirrar det av glädje

i maggropen. — — —

122Den 30 sept.

Naturligtvis skulle han komma just nu,

när jag ser ut, som om någon slängt ett

svart körsbär i pannan på mig. Inte visste

jag, att den galne ingenjören är god vän

med Karl och då och då brukar komma

hit för att se på verkstaden. Den här gången

hade han också "stackars far" med sig.

Till följd av att Magdas hushållerska

fortfarande vistas på sommarnöje, svävar Magda

omkring hos oss, inte precis som hemmets

ängel, men ändå — och alla leva vi för

tillfället i stark spänning för, hur detta med

"stackars far" skall sluta. Magda är

vitklädd från morgon till kväll och turar om

med rosa och ljusblå sidenband kring det

liljesmala livet.

Jag känner mig som en riktig s. k.

badortsmamma och ställer om, att de båda

kontrahenterna oupphörligt bli ensamma.

En oförutsedd följd av detta mitt nit är,

att ingenjören och jag även bli lämnade åt

oss själva.

123Mark undviker ingenjören (jag undrar

varför?) och Ulla har så mycket att göra

i hushållet just nu, att hon bett mig roa

den unge mannen de få dagar, han är här.

Jag har verkligen under en hel timmes

ensamhet på mitt rum, medan jag lagade ett

par silkesstrumpor, funderat över, vad jag

skulle göra för att roa honom. Om jag ändå

kunde få tag i en bok om det. Det finns

ju massor av små böcker om sådant, men

ett är jag alldeles säker på, att inte står det

i boken "Vad en ung flicka bör veta", som

jag en dag hittade inne i Ullas rum. Efter

en stunds läsning här och där i den ganska

tjocka volymen, fann jag till min förbluffelse,

att den egentligen skulle hetat: "Vad en

ung flicka icke bör veta."

Det gjorde naturligtvis, att jag slukade

den från pärm till pärm, och bara hoppade

över ett par kapitel om gymnastik och

födoämnen.

Vad bör man roa en ung man med?

Jag har funnit, att han inte alls är så

124besynnerlig, som jag först trodde. Han har

sagt mig, att alla människor ha någon liten

skruv lös, och att den, som lossnat hos

honom, är

"Kärlek-till-antikviteter-skruven." (Ett så långt ord, att man borde

komma ihåg det till klubbleken.)

I detta fall sade han, är han fullkomligt

abnorm och kan spara långa tider för att

kunna komma åt det föremål, som han

förälskat sig i.

Det var väl därför han såg så sliten ut

i staden, stackare. Här är han riktigt flott

i ljusbruna kläder och tunna strumpor, och

bredvid Mark ser han så ljus och blek ut,

att det verkar riktigt intressant. Jag undrar

varför han är så blek? Så här på hösten

borde han väl fått litet solbränna. Men

onekligen är hans ansikte rätt vackert med de

blå mandelformade ögonen och den

intressanta pannan. Och så har han en så lustigt

stor och rund underläpp, som han ofta

biter i, vilket gör den än rödare.

125På sätt och vis är det egentligen han, som

roar mig, ty han roar mig ofantligt.

Men vad i alla dar skall jag hitta på? Om

bara inte Mark vore vid dåligt humör, ty

det är han faktiskt, naturligtvis ej som

vanliga människor, utan det yttrar sig i en

tystlåtenhet, som gör mig helt illa till mods,

då han är med i sällskapet. Han urskuldar

sig med, att han måste läsa en hel del, då

han nu snart skall resa tillbaka till Lund.

Alltså tycks han vara utvilad nu, men jag

vågar inte tänka på, hur det skall bli, då

han är borta.

126Den 30 sept.

Äntligen har Magda lyckats!

I går, strax innan middagen, kom jag in i

vardagsrummet för att hämta en bok. Inne

i kabinettet skymtade jag Magdas

rosafärgade sidenband i farlig närhet till

"stackars fars" grå kostym. Boken låg på bordet

alldeles invid de blå draperierna, och just

som jag skulle taga dem, hörde jag "stackars

far" säga: "Men kära fröken Magda, jag

har inga pengar. Det är knappt, att jag

själv kan leva på min lön. Min hustru hade

ju visserligen pengar, men dem

testamenterade hon till Göran, som var hennes

älskling."

Detta var för oemotståndligt! Jag satte

mig ner och slog upp boken. Magda kunde

väl ha begripit, att vem som helst hade

kunnat höra henne utan att lyssna. Ju

mera jag hörde, desto mer förbluffad blev

jag. Detta var således ett frieri. Men det

var hon, som friade. Jag ertappade mig

själv med att sitta och räkna efter, om det

127var skottår eller ej, men jag har aldrig

kunnat reda ut, hur många år det skall vara

emellan. För männens skull hoppas jag,

efter denna min inblick i erotikens mysterier,

att det är många, många år emellan.

Hon gick anfallsvis till väga. Jag vågade

inte titta efter, om överrumplingen höll sig

till det talande ordet, för hade jag plötsligt

stuckit in mitt rufsiga huvud, hade kanske

en hel familjs framtida öde blivit förändrat.

Aldrig har jag så väl förstått hur ödets

nornor måtte känna det, då de slita av eller

knyta ihop människors livstrådar.

Så här gick det emellertid till därinne i

kabinettet.

Magda: ""Men lille arkivarien, er hustru

var kanske, jag vill icke säga slösaktig, men

— ja — hon hade alltid mycket dyrbara

toaletter."

Härvid suckade "stackars far" hörbart.

Jag tror för min del, att han gjorde det vid

jämförelsen med sin söta och eleganta hustru,

som dog, då hon ännu var helt ung, och

128Magdas fågelfysionomi. Men Magda tog

orden på ett annat sätt, som den kniv hon

trots "ljuvheten" är, och fortsatte milt:

"Ja, ja, nog vet jag, hur mycket hennes

utstyrsel kostat, (jag ser, vad hon skall ha

snokat överallt), "men" (och här hörde jag,

hur de vissna löven prasslade hastigt), "jag

försäkrar, att jag då aldrig ger ut mer an

det allra nödvändigaste." (Det är

märkvärdigt, vad det "allra nödvändigaste"

varierar för olika människor, från änkans sista

skärv till Magdas rosafärgade sidenband.)

"Men ni anar icke hur trevligt, jag kan

ställa det. I ett hem som ert t. ex. behövs

det bara en liten blomma här, en liten puff

på kudden där och —" Nu stönade

"stackars far".

"--och till sist behövs det naturligtvis

en kvinnas hand, som ordnar det hela."

Tystnad. Magda med förnyad styrka :

"Jag har tyckt så gränslöst synd om er alla

dessa år." (Det var ändå ett intet mot mitt

medlidande för gubben i detta ögonblick.)

9. — Ninas dagbok. 129"Jag vet nog, hur det känns att vara

ensam. Man går som en ande omkring i

rummen, och de långa höstkvällarna då det

är kallt och mörkt utanför fönstren, borde

man vara två för att förjaga

ensamhetskänslan." (Plötsligt med verklig intensitet.)

"Man borde vara två, vad säger jag? Men vi

äro ju två. Har du inte hela tiden förstått,

att vi höra samman?"

Den förfärliga sanningen måtte gått upp

för honom i detta ögonblick, ty han suckade

som om han haft magknip, och jag skulle

just smyga mig ut till Ulla i barnkammaren

för att omtala nyheten för henne, då Göran

kommer in i rummet och hejdar mig.

"Vad är det fråga om?" sade han med hög

röst.

Jag tänkte lägga fingret på munnen (jag

menar på min mun, icke på hans), för att

varna honom, då Magda, som hört hans röst

kom utrusande med peruken på sned och en

liten eldröd flamma på vardera kinden.

"Göran — Nina," ropade hon, "så är då

130ni de första, som jag får omtala den

glädjande nyheten för. Kom, lille Archibald."

Hon knäppte med fingrarna, som om han

varit en liten hund, och som en liten hund

såg han verkligen ut, då han kom in i

vardagsrummet med svansen mellan benen.

"Kära barn, detta är min fästman —"

"— och min far," hörde jag Göran mumla

mellan tänderna.

I detsamma såg jag upp och mötte hans

blick, och båda voro vi så nära ett gapskratt,

att det skulle blivit skandal, om inte Ulla

anlänt i rätta ögonblicket.

Jag håller henne räkning för, att hon ej

ens drog på munnen. På sitt lugna sätt

gratulerade hon fästparet, som om det varit

det naturligaste i världen (vilket det absolut

inte kan vara). Gratulera dem förmådde jag

ej, men jag kysste Magda på handen och

kallar henne hädanefter: tant.

Det blev champagnemiddag.

Ingenjören satt bredvid mig, och Mark

långt ifrån oss. Men jag kände då och då,

131hur det skuggade till i hans ögon, och det

gjorde mig så oförnuftigt glad . . . Karl var

vid ett blixtrande humör och höll inte tal

endast för de nyförlovade utan för oss

allesammans i tur och ordning, och hoppades, att

vi andra skulle gå samma väg, som den han

och Ulla redan hunnit ett långt stycke på,

och vid vars början tant Magda och "stackars

far" nu stodo.

"Stackars far" blev till sist riktigt

upplivad. Jag fruktar, att det ej var så mycket

av fästmöns eldiga ögonkast, som av den

goda maten och champagnen . . . Vid slutet

av middagen höll han ett långt, hackigt tal,

med många "hm" och diskreta hostningar

bakom servetten, varav jag endast kommer

ihåg en punkt, där han blandade ihop Magda

och en gammal gulnad foliant, som

"bibehållit ungdomsdoften" — till den grad, att

vi riktigt sågo med vilket intresse, han skulle

bläddra i Magda för att hitta den där

"ungdomsdoften".

Efter middagen narrade mig ingenjören att

132röka min första cigarrett, vilket jag såg, att

Mark ogillade.

Men det var, som om en ond ande flugit

i mig, och jag är rädd för, att jag pratade

en massa dumheter. Ingenjörens artigheter

och den blå röken stego mig nog litet åt

huvudet.

Inte visste jag, att mina ögon äro "blåare

än blåklint" och att min mun, (som är min

sorg, därför att den ser så stor och tung ut,

att den kunde krossa den lilla hakan), är

så lik "ett moget körsbär, att man nästan kan

taga miste och bita i den".

Det där sista, tycker jag nu efteråt, inte

var vidare fint sagt, och jag är glad, att inte

Mark hörde det. Men ingen har sagt sådana

saker åt mig förut.---

133Den 30 sept.

Så här har jag tänkt ut det:

Jag har en känsla av, att både Mark och

ingenjören vilja nysta ur mig mitt inre. Men

de ha inte fått tag i samma tråd. Den tråd,

som Mark nystar på, går till mina vackraste

tankar, det allra bästa inom mig, och därför

är jag tillsammans med honom alltid god,

renhjärtad och glad.

Men ingenjören har fått tag i en annan sida

av mitt jag, och han nystar fram i ljuset allt

möjligt, som jag aldrig ens drömt kunde

finnas inom mig. Jag är nästan rädd att

skriva det — så usel känner jag mig.

134Den 30 sept.

Nu har ingenjören dragit till sig hela sin

tråd.

Å! Detta är det förfärligaste av allt, som

hänt mig i hela mitt liv. Varför har ingen

varnat mig, varför har ingen sagt mig vilka

fruktansvärda makter, som kämpa om

människan? Nej, jag får inte skylla skulden på

andra. Det är jag själv, som varit så

gränslöst lättsinnig. Inte visste jag, att man inte

får "leka med elden". Men jag är bränd nu,

så det svider efter det. Usch då! Om bara

inte samvetskvalen funnos. Efteråt gör

samvetet minsann sig påmint, varför kunde det

inte vara så hyggligt att säga ifrån litet

innan?

Ingenjören ville nödvändigt ut och köra

för mig i trillan. Där finns bara rum för

två, och därför tog han ej med Mark, som

jag föreslog.

Det var strålande vackert väder, och han

tog vägen utmed sjön förbi ekbacken. Han

körde som en kapplöpningsryttare och satt

135i början tyst, framåtlutad med spänd blick

och tyglarna strama. Jag var just i tankarna

sysselsatt med att placera hans vackra profil

på en tavla mot dunkelröd bakgrund, då han

vände sitt ansikte mot mig, och mötte min

blick.

Först blev jag så rädd, att det kröp i mig.

Hans ögon voro skarpa och hårda, och jag

tyckte att de trängde tvärs igenom min kropp

som kallt stål. Utan att sakta farten sade

han:

"Lilla flicka, nu har jag er fast. Jag har

er lika säkert, som om vi var ensamma på

en öde ö."

Jag begrep inte till en början, vad han

menade, men hjärtat flög upp i halsgropen, och

jag svalde och svalde.

"Ser ni därborta," fortsatte han, utan att

taga blicken ifrån mig, "därborta, där det

blånar av berg, dit fara vi."

Nu släppte ångesten mig och slog över i

en vild känsla av det humoristiska i hans

136överdrift, och jag skrattade fastän mina knän

skälvde.

"Ni är galen," sade jag. "Det var ju det,

jag tyckte från första stunden."

"Ja, jag är galen i er. Alldeles galen."

Hans röst var mycket låg och koncis, och

han lutade sig plötsligt så nära mig, att jag

drog mig undan.

"Ni kommer inte långt ifrån mig," sade

han, "det är ju nästan, som vore vi

fast-kedjade vid varandra."

Nu efteråt förstår jag inte, hur jag kunde

bli så uppsluppet livad, som jag blev. Det

är sorgligt, men så var det.

Jag var ej ett dugg rädd längre. Vad kunde

han göra mig, här mitt på landsvägen? Och

för resten fick jag plötsligt en roande känsla

av, att detta var likt en roman, ja, till och

med bättre, och att jag var hjältinnan i den.

Jag försökte föreställa mig, att jag läste just

detta ställe i romanen, och det roade mig

så, att jag åter brast i skratt.

137Han drog in hästen och lät den gå med

slaka tyglar.

"Jag undrar," sade han, och nu var hans

röst så mjuk, att jag måste se på honom.

Hans ögon lyste emot mig under de

halvslutna ögonlocken, och liksom en liten fågel

som blivit fascinerad av en orm, kunde jag

inte taga mina ögon ifrån honom. "Jag

undrar, vad en sådan där liten rosenknopp

tänker på hela dagen? Inte är det väl så

mycket. Ni leker, som en liten prinsessa

bland blommorna, och vet inte vilka faror,

som lurar utanför slottsmuren. Inte sant?"

Jag blev alldeles torr i munnen och kunde

inte svara. Hela tiden sade en röst inne i

mitt hjärta, att han var en svag och

sentimental man, som överdrev betydligt, men

han sade orden så vackert — och ögonen

drogo mig, mot min vilja.

Vad han sedan sade, kan jag omöjligt

komma ihåg. Plötsligt släppte han tyglarna,

lät hästen gå hur den ville, och slog bägge

armarna om mig.

138Jag blev så rädd, att det föreföll mig, som

om hjärtat stannat i bröstet en hel minut,

men hans hjärta slog så hårt, som om det

velat slå sönder mig med sina hammarslag.

Jag tror ej, att han kysste mig, ty jag slet

mig lös och försökte komma undan. Men

försök att komma undan i en hög vagn, när

en stark man inte vill det!

Jag hörde plötsligt upp med allt motstånd

och satte mig ner. Jag var så trött, som om

jag gått miltals.

"Nu," tänkte jag, "nu blir det något

förfärligt," och jag slöt ögonen.

När jag efter en stund åter såg upp, såg

jag bara en skymt av hans ansikte, och han

körde som om det gällt ett vad. Slutligen

vågade jag fram med:

"Är det inte bäst, vi vänder?"

"Vi kan inte vända så här mitt på vägen

— möjligtvis därborta —"

Hans röst var sträv, och det stramade kring

hans mun som av gråt.

Vi foro hem under tystnad. Då herrgårds-

139byggnaden skymtade mellan träden, lutade

jag mig litet fram för att se in i hans ansikte,

och det var så fyllt av smärta, att jag fick

tårar i ögonen av ett slags medlidande, som

han nog ej var värd.

Hemma voro alla utgångna. När jag skulle

gå uppför trappan till mitt rum, böjde han sig

ned och kysste min hand.

"Jag visste ej," sade han, "att ni var ett

sådant barn."

Å, om han ändå ville resa! Det är omöjligt

för mig att åter möta hans ögon. Jag vill

det inte.

140Samma afton.

Jag slapp träffa honom.

Då jag kom ut till middagen hade han rest.

Karl sade, att ingenjören hade fått ett

telegram från ett bruk, och att han måste resa

dit för att se till något. "Alldeles som i en

roman," tänkte jag, och kände mig litet stolt

mitt i allt eländet, över att ha upplevat något.

Jag kände Marks blick under hela

middagen, och den besvärade mig oerhört. Flera

gånger försökte jag intressera mig för

samtalet och skämtet omkring mig, men hela

tiden tänkte jag:

"Mark ser det, Mark ser det," och jag

tyckte, att det borde varit ett märke som en

ring omkring mig efter mannens starka

armar.

Det hettade i hela kroppen, och jag var

mycket nära gråten, men se på Mark vågade

jag inte.

"Mark har inte någonting med saken att

göra," tänkte jag i ena ögonblicket för att

i det nästa försäkra mig själv, att ingen annan

141än Mark hade med saken att göra.

Plötsligt var det, som om en röst i mitt inre

viskat:

"Varför bryr du dig alltid om, vad Mark

säger? Varför tar du alltid hänsyn till

honom?" och frågan förbluffade mig så, att

jag var nära att hälla tallriken full med

saftsås, då Karls röst hejdade mig.

"Lilla Nina, lämna litet kvar åt mig,"

varpå jag brast i skratt och sköt skålen över

till honom.

Men frågan gnagde mig hela tiden och

pockade på svar, och det var Mark själv,

som gav mig det.

Efter middagen sutto vi som vanligt i

vardagsrummet. Ulla och Magda sydde och

talade om utstyrsel, vilket för tillfället mycket

litet intresserade mig, Karl och "stackars

far" diskuterade politik, "stackars far" med

en enastående virrighet svarande på Karls

radikala utfall med, "goddag — yxskaft",

och Mark gick av och an och talade med mig

142om Almqvists "Jaktslottet", som han hade

läst på förmiddagen. Han avbröt sig tvärt:

"Vill du inte komma ned ett tag i

biljarden, jag har något att visa dig."

Vi gingo ner. Jag var ohyggligt rädd och

trodde, att straffpredikan skulle komma, för

naturligtvis visste han alltsammans.

Han gick in i sitt rum och kom tillbaka

med ett notblad, och nu märkte jag, att han

såg förskräckligt generad ut, fastän han

smålog.

"Ser du," sade han," jag sätter ihop litet

musik ibland, och vill du ta emot det här,

vore det mycket roligt för mig."

Jag tog notbladet. Det var en liten fransk

chanson, som handlade om en herde och en

herdinna, en skär ros och ett litet vitt lamm.

Bredvid hans namnteckning stod skrivet mitt

namn och en tillägnan. Aldrig har någon

tillägnat mig något, och jag kände mig riktigt

högtidlig till mods.

"Har du komponerat det här alldeles

ensam?" sade jag och försökte uttyda no-

143terna, men då jag ej kan läsa noter så där

direkt från bladet, bad jag honom spela det

för mig.

"Det skall jag göra en annan gång."

All min oro försvann, som om någon blåst

bort den. I själva verket kände jag mig

som ett litet barn, som slagit sig illa, och så

plötsligt blir upplyft och någon blåser på det

onda stället och säger:

"Så ja, liten, däruppe i luften flyger det

onda sin väg."

Jag gick upp bakvägen till mitt rum, för

att ingen — ingen skulle få se, vad jag fått,

och jag har gömt notbladet längst inne i min

byrålåda. Och nu vet jag svaret på frågan,

men ännu vågar jag inte ens i min dagbok

skriva ut det---------

Refrängen i den lilla chansonen lyder:

"La clef du coeur, c"est le secret."

144Den 19 sept.

Nu känner jag att Mark åter har tråden i

sina händer, och det gör mig så glad, så glad.

I dag på morgonen var jag ute i ekdungen

medan daggen ännu låg kvar. Luften var

kall och genomskinlig som glas, solen lyste

på de blanka, våta ekbladen, och jag fick

plötsligt lust att springa i vild fart. Jag sprang

och sprang rätt mot solen, till dess jag

slutligen måste sätta mig på en sten och vila ut

ett tag. Uppe på den blå himlen syntes ett

litet vitt moln. Jag tyckte, att det liknade en

svan med utbredda vingar, och då solen

glänste på det, såg jag tydligt en liten

prinsessa med gullkrona och gullhår rida däruppe

i luften.

10. — Ninas dagbok. 145Den 30 sept.

Sedan jag sist skrev ha vi varit på Bo hos

Rönnings.

Det måtte gå förlovningsepedemi i trakten.

Nu har den äldsta av f. d. hushållerskans

döttrar förlovat sig.

Mary ringde upp en kväll och sade, att vi

måste komma. Jag talade med henne i

telefonen, och hon lät rätt ynklig, sade att de

hade ett fasligt bestyr, därför att alla

grannarna nödvändigt skulle bjudas (vilket jag

inte tyckte var vidare artigt sagt), och att

hon stod "ända upp till knäna i arbete".

Då jag talade om detta för Karl och Ulla,

skrattade de, och Ulla sade, att Mary, under

de år Ulla känt henne, alltid "stått upp till

knäna i arbete" och ändå aldrig gjort ett

dugg.

Vi foro allesammans i "käravagnen" och

kommo till Bo vid tedags.

"Stackars far" och Magda voro så

nyför-lovade, att de nästan överglänste Viola

Rön-ning och hennes fästman. Hennes fästman,

146ja. Han var förvaltare på en av godsägarens

utgårdar, och han var så mager och med så

strävt rödskiftande hår, att jag hade svårt

tänka mig, att han kunde hysa några

ömmare känslor.

Viola var precis lik sitt namn: Blå, släpiga

violögon och för övrigt som en liten

ogräddad vetebulle.

Jag är alldeles säker på, att det första hon

borde gjort som förlovad, var att raka bort

hans mustascher. Ty att kyssa en herre, som

har mustascher liknande svinborst, som stå

rätt ut i vädret i fullkomlig obstination mot

hela världen, kan inte vara trevligt.

Gästerna kommo hela eftermiddagen, och

alla fingo te på en stor glasveranda, där den

stympade Venus höll till borta i ett hörn

bland bladväxter.

De fyra systrarna voro fullkomligt lika

varandra utom till längden och för att skilja

dem åt, kallade jag dem i tysthet för:

Tropp, Tripp, Trapp och Trull. Deras

upphov, f. d. hushållerskan var förtjusande,

147tog mig genast i famn och kysste mig mitt på

mun, vilket gjorde mig något häpen. Men

när den första förbluffeisen lagt sig, fann jag,

att hon var den varmaste och raraste lilla

gumma. Hennes små grå ögon lyste av

välvilja och spredo ett skimmer av hjärtlighet

över hela festen.

Jag hade väntat mig, att "den glade unge

man", som varit gift med en parisiska, skulle

ha något demoniskt över sig. Men antingen

han nu alltid varit sådan eller om f. d.

hushållerskan format honom efter sitt fetglada

mönster, säkert är, att han var det minst

demoniska man gärna kan tänka sig. Så tjock

och fiegmatisk, som om han tillbringat all sin

tid vid ett härligt smörgåsbord med pilsner

till.

Där voro en massa människor hopsamlade

— ett sannskyldigt notvarp — och där bjöds

många rätter till middagen — jag vet ej hur

många, ty redan vid fjärde förlorade jag

räkningen.

Till bordet hade jag socknens unge pastor,

148vilken hade alla sina vinglas fyllda med vatten

och följaktligen inte kunde tala om något

lättare ämne med mig, än sin provpredikan,

till dess jag var nog hädisk att önska, att

vattnet i hans käril skulle genom ett under

förvandlas till vin!

Vad jag njuter av ett vackert, långt

middagsbord, med vackra blommor, glänsande

duktyg och silver och många, många glas.

De senare ej så mycket för innehållets skull.

Men olika sorters vackra vinglas göra mig

alltid entusiastisk. (Stackars pastorn.)

Där fanns en hel mängd söta flickor i vita

klänningar, men Mary bibehöll fortfarande

rangen av "den sötaste". Hon satt mitt emot

mig vid bordet och vid hennes sida —

ingenjören.

Jag hade nästan glömt honom de sista

dagarna, och nu dök han plötsligt upp som

mitt onda samvete. Men han tycktes då inte

ha något ont samvete. Han skålade med mig

tvärs över bordet och sade ironiskt:

"Tack för sist, lilla fröken."

149Jag blev så ond, att jag hade kunnat slänga

mitt glas i huvudet på honom, men i samma

stund kände jag Marks blick, och tvingade

mig till ett leende fullt värdigt en

romanhjältinna. Men jag tror inte, att en "värdig"

romanhjältinna "bakom masken" kunnat dölja

en sådan kolossal förtret, som den jag kände

då. Man kan väl åtminstone fordra att en

karl, som burit sig åt som han, skulle se om

än aldrig så litet, vemodig ut, när han träffar

föremålet för sin passion. Jag kan inte

förstå det.

Nu var han emellertid upptagen av "den

sötaste", och det undrar jag ej på. Hon hade

en vinröd klänning av något tunt siden och

en röd ros i håret, och varje gång hon log

mot ingenjören (de gångerna förlorade jag

också räkningen på) såg det precis ut, som

om hon sagt:

"Jag vill inte — men ni kan ju alltid

försöka."

En annan, som drog min uppmärksamhet

från pastorns provpredikan, var baronen på

150Högantorp, vilken utan amma och döttrar

föreföll tio år yngre. Hans röst hördes över

allas och mellan pauserna i bordssamtalet

uppfångade jag ord, som jag kände igen från

vårt besök hos honom. Värdinnan tog

emellertid inte vid sig det minsta utan strålade

lika glatt åt bufflar och cowboys, som om de

ingått i hennes matordning.

Efter var rätt hölls det tal och efter vart

tal blev förvaltaren allt rödare i ansiktet, till

och med hans hår tycktes bli en nyans

rödare, och han hade ett sätt att draga i sitt

rockuppslag, som om kragen skavt.

Lilla fästmön strålade med tårar i ögonen

och var vid slutet av middagen mycket söt.

Jag är säker på, att förvaltaren njuter mera

av henne, när han är utan krage, men att

hela tiden ha en krage, som skaver i nacken,

måtte inte vara det roligaste.

Jag hade för ett ögonblick glömt pastorn,

då han reste sig så häftigt, att min

klänningskjol höll på att följa med.

Det föreföll nästan, som hade han suttit

151och väntat till dess alla hållit sina tal, för

att riktigt få breda ut sig och övertrumfa

allesammans. Såtillvida lyckades han, för

att hans tal var längre än alla de övrigas

tillsammans. När han började hade jag litet

vaniljglass kvar på min tallrik, och när han

väl slutat, var tallriken fylld av vaniljsås.

Kunde jag inte tro, att det var omöjligt för

honom att avstå från att tala om förvaltaren

och punden! Han vecklade in sig till den

grad, att ingen av oss visste, om den stackars

skruvande karlen vid Violas sida, grävt ned

sina pund eller tvärt om, då han beslutat sig

för att förvalta Rönnings dotter.

Slutligen lyfte han sitt vattenfyllda

champagneglas och utbringade en

välgångsönskning för de unga.

Då han kommit i jämnhöjd med mig igen,

kunde jag inte avhålla mig ifrån att säga:

"Pastorn är bra lycklig, som har sådana

utförsgåvor."

Och fick det milda svaret:

"För dem tackar jag Honom varje dag."

152Efter middagen kom Mark till min

undsättning. Han hade suttit bredvid Trull, som

efter detta ögonblick träget höll sig vid min

sida. Hon var bara femton år, och en

verklig liten raring. Det är ett sant nöje att känna

sig äldre än någon, då man eljest ständigt

betraktas som den yngsta.

Karl hade haft en ung, och mycket vacker

fru till bordet, vilken han som bäst

underhöll borta vid blomfönstret, då in trippade två

små söta flickor på tre och fem år i vita

spetsklänningar. Till min häpnad gingo de

rakt fram till den eleganta damen och kallade

henne "mamma".

Sällan har jag sett någon, som

benämningen "mamma" passat så illa på. Hon

klappade dem tafatt litet här och där,

förebrådde den ena, att hennes skärp gått upp

och den andra, att hon hade litet choklad

kring mun, dock utan att avhjälpa någondera

delen. Hon verkade, som om hon fått sina

barn alldeles av en händelse, och eftersom

det nu var ett oeftergivligt faktum, att hon

153hade dem, gjorde hon sitt bästa att gruppera

dem omkring sig så, att de klädde henne.

Det gjorde mig riktigt illa till mods att se

de små flickorna kravla sig upp på var sin

sida av moderns stol för att sedan sitta där

som små keruber utbasunande hennes

skönhet.

Men kanske är hon en riktig

barnkammar-mamma i all tysthet! Jag är rädd för, att

jag är för hastig i mina domar.

Om jag skall erkänna det, hade jag

egentligen inte så förskräckligt roligt resten av

aftonen, vad det nu berodde på. Mary och

Mark spelade naturligtvis och de andra

pratade, som om de hade haft betalt.

Jag såg nog på Mark, att han inte tyckte

om det, och en gång skar han i med en

skärande falsk ton och gav i detsamma mig en

blick. Efteråt sade han, att frestelsen blivit

honom för stark, och hade inte jag funnits,

hade han ställt till med ett riktigt

"kattrakande" för att överrösta sorlet.

Baronen hade för aftonen kört in min

154samvetslöse ingenjör i ett hörn, och en gång

när jag tittade dit, såg jag, att baronen fattat

ingenjören i kragen, och jag hörde honom

ropa:

"Jag försäkrar er, att hade jag inte lärt mig

rida som en cowboy, och hade jag inte haft

den sinnesnärvaro, man snart nog förvärvar

sig i och med livet i Newyork — så — jag

försäkrar er det — hade jag inte suttit här

i afton och talat med er."

Jag såg på ingenjören, att han av hjärtat

önskade, att baronens sinnesnärvaro och

ridkonst varit mindre.

Vi lågo kvar över natten.

Jag låg i samma rum som Tropp, Tripp,

Trapp, Trull, vilka förde ett livligt samtal,

under det att de alla åto var sin stor

vetebrödssmörgås med ost på. Deras snälla

mamma hade lagt ett stort päron på min

huvudkudde, och medan jag mumsade i mig

det, tänkte jag på Mark och drömde sedan,

att herden i chansonen kom emot mig med

155en stor nyckel i handen och log så vackert,

och i detsamma bräkte lammet:

"La clef du coeur, c"est le secret."

Det var just inte så poetiskt.

Men varje kväll innan jag somnar, viskar

jag de där orden för mig själv.

Jag förstår nog inte riktigt deras

andemening — men det är alldeles nog för mig

att veta, att Mark gör det.

Vi foro hem igen strax efter frukosten.

Mary och ingenjören voro försvunna, men

då vi kommit ett stycke på väg, såg jag dem

sitta nere vid näckrosdammen — mycket,

mycket nära varandra.

156Den 30 sept.

På mahognybyrån inne i kabinettet står en

stor alabasterskål på fot.

Om morgnarna, när solen skiner in i

rummet, fångar alabasterskålen alla solstrålarna

— och blir alldeles genomskinlig av vitt,

skarpt ljus.

Ibland känner jag mig frestad att taga

skålen mellan händerna och tömma den till

botten — i djupa drag dricka in solljuset.

Jag föreställer mig, att jag efter den

drycken skulle bli så glad och så lätt om

hjärtat.

157Den 30 sept.

Bestämt har jag inte i dag tömt

alabasterskålen till botten.

Jag kan inte gå ordentligt, jag dansar fram.

Jag känner inte igen mitt eget ansikte i

spegeln, därför att ögonen lysa, som om allt

det solljus jag tömt, ville tränga sig fram

genom dem.

158Den 30 sept.

Vad man ändå lätt blir nedstämd, när man

varit för glad! Jag har nog misstagit mig.

Hans ögon stråla ju alltid av vänlighet. Det

är bara jag, som är så barnslig och inbillar

mig att det endast är, då han ser på mig,

som hans blick blir så varm och längtande.

Nu skall jag inte möta hans ögon en enda

gång. Nehej! Han skall nog få se han . . .

159Den 11 okt.

En trist dag. Det är inte alls roligt att gå

omkring som en nunna med nedslagna ögon.

Karl retade mig vid eftermiddagskaffet och

sade, att festen på Bo måtte tagit musten ur

mig, och att han tänkte skriva hem till mina

föräldrar att det var nödvändigt, att jag

stannade en hel månad till hos dem för att vila

upp mig.

Ulla sade oupphörligt:

"Men Karl —"

Hon såg nog, att jag ej uppskattade skämtet

något vidare.

Mark har hela dagen gnisslat på fiolen

nere i sitt rum.

160Den 2 okt.

Ulla och Karl måste fara och höra på ett

föredrag och Mark och jag sutto hela

eftermiddagen nere i biljarden och pratade. Där

finns en sådan liten trevlig, grön soffa, som

är så mjuk, att man sjunker ner, som skulle

man aldrig mer kunna komma upp igen.

Vi talade om alla möjliga likgiltiga saker,

ända till dess det bara fattades några minuter

till Karls och Ullas hemkomst. Då avbröt

han mig mitt i en mening och sade hastigt

utan att se upp:

"Tycker du, att det skulle vara mycket

obehagligt om du vore gift med en man, som

egentligen inte kan intressera sig för något

annat än musik, fastän en massa andra saker

borde intressera honom mer?"

Det kom så plötsligt över mig, att jag blev

alldeles het. Lyckligtvis var det ej så ljust i

rummet, men jag drog mig för säkerhets

skull längre in i mitt soffhörn.

Vi voro tysta en lång stund. Men då han

tydligen väntade på något slags svar, slängde

11. — Ninas dagbok. 161jag fram litet svävande "att jag inte visste —

att jag trodde — att jag inte tänkt på den

saken —"

Då såg han upp och log:

"Men var snäll och tänk efter nu," sade

han.

I samma ögonblick hördes Ullas och Karls

röster ute i tamburen.

Då vi gingo ut till dem, tog han alldeles

vid dörren min hand och tryckte den så hårt,

att jag velat skrika högt — av glädje.

Jag kan inte skriva i kväll, fastän jag hade

stor lust att fortsätta. Men orden vilja inte

ordna sig på papperet.--—

162Den 11 okt.

Nu har jag "tänkt efter" och "tänkt

efter", men kanske att "tänka" inte är rätta

ordet, ty jag känner bra mycket mer. Om

Mark bara ville säga något nu. Men det är,

som om han glömt bort alltsammans, och vi

tillbringa dagarna, som om ingenting hänt.

Men det har hänt något.

Jag upptäckte häromkvällen, att alla mina

planer för vintern om att arbeta på min

målning, smugit sig undan som skrämda råttor.

Kanske — kanske är det så, att jag är sådan,

att jag offrar alla mina intressen — för att få

vara hos den jag håller av? — Kan det vara

rätt?

163Den 11 okt.

Varför skulle jag inte göra det? Så

egenkär jag är! Vad är jag emot honom? En

liten flickunge, som inte har någon åsikt

stadgad, inte någon talang färdigbildad.

Nej, jag kommer att utan betänkande bara

gå rätt in i hans famn.

164Den 11 okt.

Nu har jag läst igenom min dagbok för

de här två månaderna och för första gången

i mitt liv tänkt medvetet över mig själv. Jag

förstår nu alltsammans så väl. Det är han,

som fått mig att förstå, genom samtal, musik,

men mest genom sin rena, goda blick.

Jag har blivit kvinna med ens.

Jag är glad däröver, men på en gång gör

det mig het av oro och längtan.

165Den 11 okt.

Jag försöker att gå till botten med mig

själv, men hur jag lodar och lodar i mitt

eget hjärta — stöter jag på honom överallt.

Han har under denna tid så smugit sig in i

mitt väsen, att jag inte längre kan skilja på

honom och mig själv.

172Den 11 okt.

Nu — nu — nu.

Nu slutar jag den här dagboken.

Varför skulle jag skriva dagbok, då jag

har honom att tala med, då jag kan berätta

för honom om alla mina tankar, allt vad jag

upplever, allt vad jag grubblar på — bara

lägga alltsammans i hans stora, vackra

händer och säga:

"Tag det! Allt — allt är ditt. Ditt för

hela livet."

Alltsammans gick så hastigt. En

eftermiddag då jag kom ut i sälen, stod han där vid

nothyllan och letade efter ett nothäfte.

Bägge två letade vi igenom hela hyllan,

men det häfte, han ville ha, var som

bortblåst. Vi blevo allt ivrigare och varmare!

Just när jag kommit till nedersta hyllan och

ligger på knä och river igenom alla noterna,

säger han:

"Nina."

Jag såg upp och mötte hans blick.

"Nå-å?" sade han, och hans ögon voro

167så klara, att jag tyckte mig se rätt in i hans

själ.

Då tog han bägge mina händer och lyfte

mig upp till sig.

168ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

Ny Skönlitteratur.

HENNING BERGER:

Noveller i pastell. 5: 50.

ANNA LENAH ELGSTRÖM:

Mödrar. 5: 75.

ELSA GILLE:

Vi stackars kvinnor... 3: 75.

GUSTAF HELLSTRÖM:

Bengt Blancks sentimentala resa. 4: 75.

DEN INBITNE:

Myrrha och malört. Snällt och elakt från

Göteborgs horisont. 3: 50.

POUL LEVIN:

Den lycklige mannen. Berättelse. 3: 75.

ERIK SPARRE:

Skärgårdserotik. 3 kr.

MARIKA STJERNSTEDT:

En offlcershistoria. 5; 50.

LUDWIG THOMA:

Tjuvpojkshistorier. 2: 75.

GUSTAF ULLMAN:

Fröken Klåfinger. Skisser och berättelser.

3: 25.

H. A. VACHELL:

Familjen Q. 3: 75.

HASSE Z:

Anna-Clara och hennes bröder. 3: 75.