Naturvetenskapliga kåserier. Tredje samlingen

Naturvetenskapliga kåserier. Tredje samlingen

Bengt Lidfors

NATURVETENSKAPLIGA

KÅSERIER

TREDJE SAMLINGEN

AB FRAMTIDENS BOKFÖRLAG MALMÖ

NATURVETENSKAPLIGA

KÅSERIER

NATURVETENSKAPLIGA

KÅSERIER

AV

BENGT LIDFORSS

*

TREDJE SAMLINGEN

*

FRAMTIDENS BOKFÖRLAG, MALMÖ

Tryckeri-A.-B. Framtiden, Malmö 1913

LIVETS URSPRUNG

I tidningspressen stöter man tid efter annan på

notiser, enligt vilka det lyckats den eller den

framstående forskaren att av oorganisk materie

framställa levande väsen. Helt naturligt väcka

sådana notiser den stora allmänhetens livliga intresse,

diskuteras någon tid och sjunka sedan ner i

glömskans natt. Men hos en och annan läsare kvarstår

nog en undran, hur det i verkligheten förhåller sig

med dessa frågor, som dock äga ett stort både

praktiskt och teoretiskt intresse. Har det organiska

livet på vår planet en gång i begynnelsen uppstått

av oorganisk materie, äger måhända en sådan

process rum än i dag, och om så är, finns det någon

utsikt att man i de vetenskapliga laboratorierna

inom en ej alltför avlägsen framtid skall kunna

göra efter denna process, med andra ord, skapa

levande varelser av död materie?

Så naturliga och berättigade dessa frågor

förefalla från lekmannasynpunkt, lika obenägna äro i

regeln fysiologiens målsmän, när det gäller att

besvara sådana spörsmål. Frågan om det organiska livets

ursprung, yttrade för omkring trettio år sedan en

berömd botanist (Nägeli), tillhör fysiologiens allra

innersta helgedom; dess behandling förutsätter ett

riktigt omdöme på de dunklaste områden, exempelvis

angående frågan om förhållandet mellan organiskt och

oorganiskt, om livets eget väsen, om nutrition,

tillväxt, fortplantning, ärftlighet o. s. v. Därav

kommer det sig, att ehuru frågan om den organiska

världens uppkomst dels på grund av sin enastående

vetenskapliga betydelse, dels på grund av den

bildade allmänhetens intresse för saken väl syntes

ägnad att stämma fysiologerna till meddelsamhet,

så har i allmänhet detta sista och högsta problem

synts dem så invecklat och svårt, att de blott i

förbigående och i största allmänhet velat yttra sig

därom. Dessa fackmännens betänkligheter ha

emellertid icke delats av personer, som äro främmande

för vetenskapen om livsföreteelserna. Frågan om

den organiska världens uppkomst är visserligen av

rent fysiologisk art, men den berör även filosofin

och teologin på tämligen ömtåliga ställen, och på

grund härav kände sig icke blott naturforskare, utan

också filosofer, teologer och litteratörer av alla

grader manade att behandla frågan om livets

ursprung, varvid bestämdheten i åsikter ofta stod

i rakt motsatt proportion till sakkunskapen.

Vid anblicken av sådana fenomen erfar

fysiologen, säger Nägeli, ungefär samma känslor som en

fysiker skulle uppleva, om den stora allmänheten

skulle vilja aktivt deltaga i lösningen av

elektricitetslärans svåraste problem. Kunde frågan om

elektricitetens väsen intressera den stora allmänheten

lika mycket som människans härstamning eller den

organiska världens uppkomst, så skulle fysiken

med häpnad göra den erfarenheten, att dess

dunklaste problem med stigande bestämdhet skulle

diskuteras och avgöras av åskledarefabrikanter, av

förfärdigarne av reumatismkedjor, av telegrafister,

av telegrammens avsändare och mottagare och sist,

men icke minst av journalisterna, som skriva sina

artiklar vid elektriskt ljus.

Det är trettio år sedan Nägeli yttrade dessa

ord, men i stort sett är nog situationen härvidlag

än i dag den samma som på åttiotalet. Aven av

denna grund torde en redogörelse för den nyktra

fackvetenskapens ställning till dessa problem kunna

påräkna ett visst intresse.

*

Läran om uralstring är ingalunda, som man på

vissa håll synes tro, en produkt av

upplysningstidens materialism. Redan Aristoteles lärde, att »det

finns en graduell övergång från det oorganiska till

det organiska, så att det är höljt i dunkel, var det

ena börjar och var det andra slutar»; och denna

övergång betydde för Aristoteles icke blott

förhandenvaron av en serie mellanformer mellan

organiskt och oorganiskt, utan också en faktisk

omvandlingsprocess, i det att t. ex. enligt hans åsikt

ålarna uppkomma genom omvandling av maskar,

som i sin ordning direkt uppstå av oorganisk dy

och slam. Denna tro att organismer, och det även

rätt högt stående, kunna uppstå av oorganisk

materie, var förhärskande under hela medeltiden,

och ännu på sextonhundratalet kunde den om

kemiens utveckling högt förtjänte von Helmont på

allvar uppge, att råttor uppstå genom uralstring i

ett kärl, som innehåller mjöl och en smutsig skjorta.

En helt annan grundval erhöll läran om uralstring,

när genom Leuwenhoeks undersökningar (1675) en

ny värld av för blotta ögat osynliga organismer

upptäcktes, och man nu med mikroskopets hjälp

kunde iakttaga, huru bakterier, jästsvampar,

protozoer o. s. v. i miljoner uppstodo i vätskor, där

man förut ej kunnat upptäcka ett spår av organiskt

liv. På grund av sådana iakttagelser blev t. ex. den

engelske prästen John Needham, för övrigt bekant

genom sina arbeten över befruktningen hos

blomväxterna, en energisk försvarare av

uralstringshypotesen. Kritiska invändningar mot uralstringsläran

förspordes även under tidernas lopp, t. ex. från

Spallanzani, Schwann m. fl., men ännu i Schleidens

berömda lärobok i botanik (från 1861) heter det

om jästsvamparne, att dessa utan förmedling av

andra celler uppstå direkt ur sockerhaltiga vätskor,

som kunna underhålla jäsning.

Onekligen ligger det i sådana fall nära till hands

att antaga en uralstring, ty låter man en kopp

buljong eller ett glas sockervatten stå vid vanlig

rumstemperatur ett par dar, så kan man lätt med

mikroskopets hjälp övertyga sig om att vätskan

formligen vimlar av bakterier och kanske även

andra mikroorganismer. Varifrån ha dessa kommit

om icke genom uralstring? Liksom kristaller av de

mest underbara former uppstå i saltlösningar, så

synas dessa lågt stående organismer uppstå i vätskor

som innehålla organiska ämnen; i båda fallen

tycker man sig stå inför en yttring av den nisus

formativus, den strävan efter form, som är utmärkande

för all materie.

Det är den franske naturforskaren Pasteurs stora

förtjänst att en gång för alla ha skaffat klarhet i

dessa frågor. Pasteur lät vanlig luft stryka fram

genom rör, fyllda med bomullskrut, så att luften

själv gick igenom, men dammkorn och andra i

luften svävande partiklar fastnade i bomullskrutet;

sedan löstes detta i eter, och när den olösliga

återstoden undersöktes under mikroskopet visade

den sig innehålla stora mängder av svamp- och

bakteriefrön, som alltså förefunnits i luften, men

dittills undgått uppmärksamheten. Pasteur påvisade

även, att när det i förut organismfria vätskor

uppstår bakterier, svampar o. s. v., så härstamma dessa

alltid från för blotta ögat osynliga frön, s. k.

sporer, som inkommit i vätskan från luften; en

nybildning av bakterier eller andra livsväsen kunde

aldrig konstateras, alltid framgingo dessa ur sporer,

som i sin ordning bildats av levande organismer.

Pasteurs undersökningar publicerades för omkring

50 år sedan (1862), men ha bekräftats av alla

senare arbeten på detta område.

På åtskilliga håll har man nu tolkat de

Pasteurska försöksresultaten så, som vore därmed frågan

om uralstring definitivt brakt ur världen. Häri

ligger dock en påtaglig överdrift, ty av dessa

resultat framgår endast, att det i socker- och

äggvitehaltiga vätskor, som förvaras vid rumstemperatur,

icke försiggår någon nybildning av organismer.

Däremot ha de Pasteurska försöken ingalunda

bevisar, att en uralstring aldrig har ägt rum, eller att

uppkomsten av levande väsen ur oorganisk materie

under alla omständigheter är omöjlig; endast den

naiva föreställningen, att högt organiserade

svampar och protozoer skulle uppstå direkt ur livlösa

äggvitelösningar, har en gång för alla blivit röjd

ur världen.

*

Innan vi gå vidare torde det vara skäl att

framhålla den väsentliga skillnaden mellan uralstring av

organismer och livlös materies förvandling till

levande substans. Den senare processen se vi

dagligen avspela sig inför våra blickar: varje växande

planta upptar ur jorden och ur luften oorganiska

ämnen, (kolsyra, vatten och salter), som den

omdanar till äggviteämnen, vilka sedan införlivas med

den levande cellsubstansen; en bakterie, som

överföres i buljong, ger på några dagar upphov till

myriader bakterier, vilkas levande kroppssubstans

bildats genom omvandling av buljongens livlösa

näringsämnen. I båda dessa fall förvandlas livlös

materie till levande, men denna omvandling utföres

genom en levande organisms verksamhet. Däremot

har man, som det redan framhållits, ännu aldrig

iakttagit uppkomsten av levande organismer ur

oorganisk materie.

Fråga vi nu vad skillnaden är mellan levande

och livlös materie, så är svaret ingalunda så lätt

som man måhända skulle vänta. Ett växande och

grönskande träd består till största delen av livlös

materie: de yttre barklagren bestå uteslutande av

döda celler, och detsamma är fallet med

huvudmassan av veden, de levande cellerna äro i

stammen huvudsakligen inskränkta till ett relativt tunnt

lager innanför barken. Aven i de gröna bladen

ligger den levande substansen innesluten i celler,

vilkas väggar bestå av livlös materie, och som

dessutom innehålla livlös cellsaft. Något liknande

gäller, ehuru i betydligt mindre grad även för djuren,

vilkas hår uteslutande bestå av livlös materie. Både

hos djur och växter, de må nu stå högt eller lågt

på utvecklingsskalan, visar den levande substansen

genomgående så stora överensstämmelser, att man

kunnat beteckna den med ett för alla levande väsen

gemensamt namn, protoplasma. Det är detta

protoplasma, vars viktigaste egenskaper vi nu vilja skärskåda.

Liksom människokroppen i sin helhet till mer

än hälften (59 proc.) består av vatten, så utgör

även vattnet den kvantitativt viktigaste

beståndsdelen i protoplasmat, där dess procenthalt vanligen

utgör 70—85 procent. Bland de övriga ämnena

som ingå i protoplasmat äro äggviteämnena de

viktigaste. Äggviteämnena uppbyggas av fem

grundämnen, nämligen kol, väte, syre, kväve och svavel;

redan denna sammansättning låter ana, att

äggviteämnena böra vara relativt lätt sönderdelbara

föreningar, så ju nästan alla explosiva ämnen just

bestå av kvävehaltiga kolföreningar. Men medan

de vanliga sprängämnena, nitroglycerinen,

bomullskrutet, pikraterna o. s. v. äro jämförelsevis enkelt

byggda föreningar, äro äggviteämnena ytterligt

sammansatta, så att en enda äggvitemolekyl kan

beräknas innehålla lika många atomer som man en

klar vinternatt ser stjärnor på himlen. Utom

äggviteämnen innehåller den levande substansen alltid

smärre mängder fosfatider (fosforhaltiga fett av mycket

invecklad struktur, s. k. ädelfett) och salter av kalium,

järn, magnesium o. s. v. Med hänsyn till sin

fysikaliska beskaffenhet visar protoplasmat allt efter

vattenhaltens växlande mängd alla övergångar från

flytande till geléartad och ännu fastare konsistens.

Detta är i allra största korthet, vad kemien lär

oss om den levande substansens beskaffenhet. Men

det är härvid att märka, att vi på denna väg aldrig

kunna komma till någon uppfattning om den inre

arkitektur, som gör protoplasmat till det substrat,

vari livsföreteelserna kunna avspela sig; ty den

första behandling, som kemisten låter den levande

substansen undergå, när han vill undersöka dess natur,

medför protoplasmats ögonblickliga död, vad

kemisten får i sina händer är alltså endast döda

brottstycken av det som en gång var levande. Om

vi tänka oss, att en person, som ville komma under

fund med ett fickurs inre byggnad, stötte sönder

detta i en mortel och sedan analyserade pulvret

på kemisk väg, så vore det en trogen parallel till vad

man kan ernå genom kemisk analys av levande celler.

För den som vill konstruera ett ur, är det

naturligtvis av ett visst värde att veta i hur stor procent

guld, silver, nickel, järn, kol, kisel o. s. v. ingå i dess

sammansättning, men härmed ges naturligtvis ej den

ringaste inblick i den inre byggnad, som gör uret

till en tidvisare. Först genom ett noggrannt

studium av de inre delarnas sätt att funktionera kunna

vi få någon inblick i maskineriet; det samma gäller

i stort sett även om den levande materien,

protoplasmat.

Från flera håll har man framhållit, att vad som

särskilt karaktäriserar den levande substansen

gentemot den livlösa, är dess strävan efter bestämd

och varaktig form; varje växt- och djurart, till och

med den minsta bakterie, har sin bestämda form

och sina bestämda dimensioner. Helmholtz ger ett

djuptänkt uttryck åt denna tankegång, då han

yttrar, att liksom lågan till synes förblir densamma

och består vidare, ehuru hon i varje ögonblick i

sin virvel drar in brännbara gaser och syre från

luften, och liksom vågen ilar fram i oförändrad

gestalt och dock i varje ögonblick bygger upp sig

av nya vattenmängder, så är också i den levande

varelsen icke den bestämda massan materie, som i

ett givet ögonblick utgör kroppen, det väsentliga

för individualitetens (livets) bestånd; vad som

persisterar som den levande individen är liksom hos

lågan och vågen endast rörelseformen, som oavlåtligt

drar in ny materie i sin virvel och utstöter den

gamla. Från en helt annan utgångspunkt kommer

även H. St. Chamberlain till den uppfattningen,

att en bestämd gestalt är den karaktäristiska för

allt levande. Otvivelaktigt ligger det både i

Helmholtz" och Chamberlains åsikter en beaktansvärd

sanning, men å andra sidan visar ofra den

oorganiska (livlösa) materien en nisus formativus, som

frambringar de underbaraste gestalter. Så kunna

t. ex. snöflingor under vissa omständigheter taga

former, som vid ringa förstoring på det mest

överraskande sätt likna blommor (t. ex. primula,

chrysanthemum o. s. v.), och även isblommorna på

våra fönster visa ju ofta en förvånande likhet med

ormbunkar, havsalger och mossor. När rent vatten

kan åstadkomma sådan verkan, är det ju ej

överraskande, att andra, mera komplicerade ämnen

kunna visa ännu underbarare former, och redan på

denna grund torde man göra klokt i att ej lägga

alltför stor vikt vid gestalten som den levande

substansens privilegium.

Låt oss då hos en lågt stående organism,

exempelvis hos en amöba, undersöka vad det är för

företeelser som göra att vi tillskriva den liv. I

första hand finna vi att amöban livnär sig: hon upptar

föda utifrån, som förarbetas och assimileras, och

av vilken de osmältbara resterna sedan utstötas.

Under mikroskopet kunna vi direkt iakttaga, hur

amöban, när den kommer i beröring med en liten

grön algtråd, slingrar sig omkring denna, suger in

den i sin kroppsmassa, underkastar den en

regelrätt matsmältningsprocess och sedan utstöter de

osmältbara resterna. Studera vi amöban nogare, så

finna vi att den har förmågan att röra sig, d. v. s.

den kryper på underlaget, och liksom de fritt

kringsimmande bakterierna visar hon en viss

målmedvetenhet genom att uppsöka sådana ställen, där

det finns riklig tillgång på näring. Undersöker man

ett större antal amöbor, så finner man i regeln en

eller annan som befinner sig i en klyvningsprocess,

som till sist leder därhän, att två dotteramöbor

uppstå, vilka sedan växa ut till den för arten

karaktäristiska storleken. Slutligen skulle vi genom

användning av tämligen invecklade apparater kunna.

övertyga oss om att amöban andas, d. v. s. upptar

syrgas ur vattnet och avsöndrar kolsyra, alldeles

som vi människor.

Här ser det ju ut, som om vi hade fått ett fast

grepp i det levande; ty alla dessa processer —

näringsupptagande och näringsberedning, tillväxt,

fortplantning genom delning, rörelseförmåga,

andning — äro, det synes oss otvivelaktigt, de levande

organismernas privilegium. Låt oss emellertid, innan

vi göra oss för säkra, se till, vad den livlösa

materien kan prestera i den vägen.

Det visar sig då, att det i flera fall lyckats den

experimentella forskningen att på ett överraskande

sätt efterhärma flera av de viktigaste

livsprocesserna. Låter man t. ex. en liten fin glastråd

överdragas med schellack, som får intorka, och bringar man

sedan denna tråd i beröring med en droppe

kloroform, så börjar droppen röra sig och ändra form: den

kringflyter och uppslukar glastråden, därpå löses

schellacköverdraget, och sedan detta skett, utstöter

kloroformdroppen den på detta sätt avslickade

glastråden. Överensstämmelsen med amöban, som

uppslukar, utsuger och sedan utstöter algtråden, är

ju påfallande, och blir ännu större, om man i stället

för den styva och korta glastråden använder en

längre, böjlig, likaledes med schellack överdragen

bomullstråd: denna drages då in i kloroformdroppen

och rullas här i hop till ett nystan, alldeles

som amöban förfar med längre algtrådar.

På samma sätt har man kunnat med livlösa

vätskedroppar efterhärma de målmedvetna rörelser,

genom vilka vissa amöbor och i ännu högre grad

de rörliga bakterierna uppsöka näringsrika trakter.

Dessa rörelser kan man lätt iakttaga, om man i

en vätskedroppe, som innehåller

förruttnelsebakterier, inför ett litet rör fyllt med buljong eller

något annat näringsämne: bakterierna vandra då i

stora skaror in i röret. Skakar men ricinolja med

8o-procentig alkohol, så att oljan fördelas till fina

droppar, och inför man i denna vätska ett litet

glasrör fyllt med kloroform, så får man bevittna,

att oljedropparna i stora skaror vandra eller kanske

krypa in i röret, alldeles som voro de hungriga

amöbor; samma effekt erhålles även, om röret är

fyllt med nejlikolja eller 5-proc. kalilut. T. o. m.

tunga kvicksilverdroppar kan man förleda till som

det tyckes målmedvetna vandringar, om man inför

dem i utspädd svavelsyra och i denna blandning

nedlägger en kristall av kromsyrat kali: efter en

stund börja då kvicksilverkulorna ändra form och

förflytta sig i riktning mot kromatkristallen.

Vad de övriga livsföreteelserna beträffar så är

det ju en känd sak, att även livlösa kristaller kunna

växa, och på senare åren har man funnit, att en

del av de märkliga kroppar, som kallas flytande

kristaller, kunna föröka sig genom en delning, som

i vissa fall till det yttre fullkomligt

överensstämmer med jästsvamparnas knoppning, i andra fall

mera liknar bakteriernas tudelning. Vad slutligen

andningen beträffar, så är även den en process, som

i vissa fall tycks kunna överleva livet självt. Dödar

man t. ex. en potatis genom kokning, så är det

visserligen slut med allt vad andning heter; men

dödar man potatisen genom köld, d. v. s. genom

stark frysning, så är den efter upptöandet död,

men den för andningen karaktäristiska

kolsyreavsöndringen fortfar ännu en god stund. Ännu

klarare ligga förhållandena med hänsyn till den

livsprocess, som hos en del lägre organismer så att

säga vikarierar för den normala andningen och

vanligen kallas jäsning. Ur de med kiselstoft

sönderrivna jästsvampcellerna har man nämligen lyckats

isolera ett ämne, som är i stånd att utföra det

arbete, som man förut trodde vara de levande

jästsvampcellernas monopol, nämligen förjäsa socker

till alkohol och kolsyra. Man behöver endast

försätta en druvsockerlösning med en knivsudd av det

vita pulver, som kallas zymas, för att se den vanliga

alkoholjäsningen gå av stapeln med full intensitet,

oaktat inga jästsvampar finnas närvarande.

Då nu härtill kommer att det endast är en

tidsfråga, när det lyckas den organiska kemien att med

konst framställd äkta äggviteämnen, så kunde det

ju tyckas, som voro vi ganska nära det mål, som

i mer än ett årtusende föresvävat den mänskliga

fantasien: att med konst framställa en levande

varelse. I själva verket finns det också vetenskapliga

optimister, som anse, att detta problem numera

står på dagordningen och bör kunna lösas inom en

icke alltför avlägsen framtid. Till dessa forskare

hör särskilt den initiativrike, men i många fall

tämligen okritiske amerikanaren Jacques Loeb, som

menar att tiden nu är kommen för naturforskaren

att på allvar gripa sig an med uppgiften att

förvandla livlös materia till levande. Denna ljusa

tillförsikt betraktas emellertid på andra håll med en

avgjord skepsis, och det även av naturforskare, som

ej ha något att invända mot sakens rent

principiella sida. Här står på sätt och vis amerikansk

optimism emot europeisk pessimism, och det bör

ju då kunna intressera oss att höra de skäl, varpå

européerna grunda sin pessimistiska uppfattning.

*

Betrakta vi först de fall, då det lyckats den

experimentella forskningen att mer eller mindre

naturtroget efterhärma livsföreteelser utanför

organismen, så kan det ej bestridas, att dessa äro

mycket intressanta och i vissa fall ägnade att sprida

ljus över de krafter, som äro verksamma i den

levande organismen. Men vid en närmare

granskning visar det sig, att likheten mellan dessa

fysikaliska experiment och de verkliga livsföreteelserna

mestadels är en rent yttre, och att den inre

frändskapen ofta ej är större än den mellan en isblomma

på fönsterglaset och en levande växt. När vi se

en skara oljedroppar styra in i ett hårrör, som

innehåller kloroform, är ju den yttre likheten med

bakteriernas inströmmande i ett rör med

sockervatten påtaglig, men i verkligheten finns det också

stora olikheter: för det första äga bakterierna ett

spårsinne så fint, att de lockas av t. ex. koksalt i

en förtunning 1: 100,000; vidare kan detta fina

spårsinne bringas att försvinna genom en lätt

bedövning med kloroform eller eter, så att bakterierna

alltjämt simma omkring i vätskan, men ur stånd att

uppspåra näringen; och även dessa rörelser kan

man lätt nog bringa till stillestånd genom att

utestänga syrgasen, då bakterierna omedelbart

försjunka i ett tillstånd av dvala, som vid längre

inverkan övergår i död. Allt detta visar, att den

inre mekanismen vid bakteriernas rörelser måste

vara av en mycket invecklad beskaffenhet och

ingalunda identisk med de ändringar i yttrycket,

som betinga olje- och kvicksilverdropparnas

vandringar mot ett bestämt mål. Till samma resultat

leder även en noggrann undersökning av de lägsta

organismernas struktur: medan man ännu för trettio

år sedan antog, att en amöba endast bestode av

en enkel homogen droppe äggvita, har de senare

årens forskningar ådagalagt, att även de obetydligaste

bakterier äga en mycket invecklad struktur, som

fullkomligt motsvarar de ofta synnerligen

komplicerade livsyttringar, som de prestera. För att blott

taga ett exempel, så avsöndra de vanliga

förruttnelsebakterierna och mögelsvamparna ämnen, som

äro jämförliga med djurens magsaft och som tjäna

till att överföra den utanför bakterierna befintliga

födan i sådan form att den kan upptagas och

assimileras. Det har nu visat sig, att bakterierna

äga förmågan att reglera magsaftens beskaffenhet

allt efter den föda som står dem till buds, så att

närvaro av stärkelse föranleder bakterierna att

avsöndra en magsaft, som är i stånd att lösa

stärkelse, äggvita framkallar en annan slags magsaft,

rörsocker en tredje o. s. v. Det ligger därför

åtskillig sanning i det på sista åren ofta hörda

yttrandet, att våra dagars forskning snarare ökat än

minskat klyftan mellan organismernas värld och den

livlösa materien; och med all aktning för de

amerikanska forskarnas tankeflykt och energi, torde

man dock ha goda skäl att icke dela deras

förhoppningar, som tro att det blott är en tidsfråga,

när det skall lyckas vetenskapen att blåsa liv i det

livlösa.

I detta samband kan det emellertid vara skäl

att erinra om några synpunkter, som redan för

trettio år sedan framställts av den berömde

botanisten Carl von Nägeli, som på sin tid var en

övertygad anhängare av läran om uralstring. Nägeli

betonar, att när det gäller uppkomsten av levande

väsen ur livlös materie, så får man ingalunda

föreställa sig, att dessa livets förstlingar voro lika högt

organiserade som de lägsta av de bakterier,

pro-tozoer o. s. v., vilka vi kunna iakttaga, med

mikroskopet. Tvärtom måste man antaga att de första

livsformerna varit av en oerhört enkel beskaffenhet

och därjämte av så ringa dimensioner, att de ej

skulle kunnat upptäckas med mikroskopets hjälp.

Detsamma gäller enligt Nägeli även om de

organismer, som måhända än i dag uppstå ur livlös

materie: på grund av sin oerhörda litenhet kunna

de ej upptäckas på mikroskopisk väg, och om de

för övrigt ej röja sin närvaro genom

jäsningsprocesser, gasutveckling o. s. v., så har man ej någon

utsikt att kunna konstatera deras existens. För

dessa hypotetiska urorganismer föreslog Nägeli

benämningen probier.

I och för sig kan det svårligen sägas ligga något

orimligt i antagandet att det existerar organismer,

som äro lika mycket mindre än de minsta av oss

kända bakterierna som dessa äro mindre än

människan; i varje fall vore det ju rätt underligt,

om den undre gränsen för organismernas storlek

skulle sammanfalla med gränsen för mikroskopens

prestationsförmåga omkring år 1900. Hela denna

fråga fick nytt intresse, när det för några år sedan

(1903) lyckades ett par forskare i Tyskland att

konstruera ett mikroskop, som med hänsyn till

förmågan att förstora väsentligen överträffade de

bästa dittills kända instrument. Medan man med de

bästa mikroskopen från det världsberömda

Zeiss-verket i Jena praktiskt taget endast kunde

varsebliva föremål, vilkas storlek översteg 1/4000

millimeter, har man med Siedentopf´s och Zsigmondys

ultramikroskop kunnat konstatera existensen av

partiklar, vilkas genomskärning endast utgör 1/200000

millimeter, och som alltså icke äro synnerligen

större än vissa äggviteämnens molekyler. Tack vare

uppfinningen av ultramikroskopet hoppades man nu

på många håll att få stifta närmare bekantskap

med en hel värld av organismer, som dittills på

grund av sina minimala dimensioner undgått

uppmärksamheten och måhända rent av konstatera

uppkomsten av de Nägeliska probierna. Att börja

med uppdöko också från skilda håll uppgifter,

enligt vilka förekomsten av sådana ultramikroskopiska

organismer skulle vara något ytterst vanligt i

naturen. En kritisk efterprövning har emellertid givit

vid handen, att alla dessa uppgifter berott på

felaktiga observationer, i det att livlösa, men i häftigt

vibrerande rörelse stadda småpartiklar förväxlats

med levande organismer. I stället har det

genomgående visat sig, att överallt där man på grund av

förändringar i substratet (förruttnelse, gasutveckling

o. s. v.) kunde förutsätta närvaron av levande väsen,

dessa också kunnat upptäckas med de vanliga

mikroskopen, alltså ej ha en genomskärning

understigande 1/4000 millimeter. I själva verket stämmer

detta på erfarenhetens väg vunna resultat ganska

väl överens med de beräkningar, som en belgisk

forskare (Errera) gjort angående förhållandet

mellan organismernas dimensioner och

äggvitemolekylernas storlek. En av de vanligaste

förruttnelsebakterierna (Bacterium Termo) har en längd av

ungefär 2/1000 millimeter, den är alltså med

hänsyn till sin längd en miljon gånger mindre än en

människa och hundra miljoner gånger mindre än

ett av de berömda jätteträden, mammutträdet eller

Australiens feberträd. Errera uppkastar nu den

frågan, om det finns organismer som äro en miljon

eller hundra tusen eller blott tiotusen gånger mindre

än de vanliga bakterierna. Med stöd av vad man

från kemien vet om äggvitemolekylernas storlek och

vikt beräknar Errera, att en bakterie om 1/10000

millimeters genomskärning på sin höjd kunde

innehålla 10,000 äggvitemolekyler, en sådan med

1/20000 millimeters genomskärning blott 1,000

äggvitemolekyler, och i en bakterie som blott

mätte 1/100000 millimeter skulle det endast

rymmas 10 äggvitemolekyler. Nu har man all

anledning antaga, att det for livsföreteelsernas

regelrätta gång kräves ett så pass invecklat maskineri,

att redan 1,000 äggvitemolekyler representera en

alltför ringa substansmängd för uppbyggandet av

en organism, liksom 1,000 tegelstenar väl räcka till

för att bygga upp en pelare, men ej något hus.

Av allt att döma förhåller det sig så att

organismer, mycket mindre än de minsta av oss kända

bakterier ej existera på vår planet, och härmed är

då även sagt, att vi ej ha att räkna med

förekomsten eller bildningen av varelser motsvarande de av

Nägeli postulerade probierna.

Så se vi oss då steg efter steg drivna till att

med nej besvara frågan, om levande organismer i

våra dagar uppstå ur livlös materie: så vitt

vetenskaplig erfarenhet sträcker sig är detta ej fallet.

Att det inom närliggande tid skulle lyckas

vetenskapen att med konst framställa levande organismer

är föga sannolikt. Återstår den tredje frågan,

huruvida det finns skäl för det antagandet, att det på

vår jord, under äldre perioder, har ägt rum en

spontan nybildning av organismer ur livlös materie,

alltså en uralstring i ordets egentliga mening.

*

För att ställa denna fråga i dess rätta dager

måste vi erinra oss, att enligt den Kant-Laplaceska

teorien, vars riktighet i våra dagar synes vara mera

betryggad än någonsin, vår jord en gång befunnit

sig i ett glödande, gasformigt tillstånd samt först

så småningom avsvalnat till en sådan temperatur,

att organismer överhuvudtaget kunde existera på

densamma. Då vi naturligtvis ej kunna räkna med

övernaturliga skapelseakter, återstå endast två

alternativ: antingen har livet en gång uppstått på

vår planet, och då naturligtvis genom ombildning

av livlös materia, eller också har livet tillförts

jorden utifrån, från världsrymden.

Det senare alternativet förefaller ju i förstone

ganska äventyrligt, men har det oaktat omfattats

med värme av flera framstående naturforskare,

bland andra vår berömde landsman Arrhenius. I

vetenskaplig form synes denna tankegång, som av

allt att döma har mycket gamla anor, först har

framställts av den tyske läkaren H. E. Richter,

vilken tycks ha fått uppslaget till sin tankegång

genom läsning av Flammarions bok om ett flertal

bebodda världar. Efter Richters uppfattning sväva

i världsrymden utomordentligt små livsformer, celler

eller grupper av celler, som i händelse de genom

meteorer överföras på en beboelig himlakropp,

utveckla sig vidare och ge upphov till den växlande

mångfalden av djur och växter. Man har gentemot

denna teori, vars vetenskapliga berättigande med

ett märkligt eftertryck försvarats av lord Kelvin

och Helmholtz, med rätta invänt, att en transport

av livsfrön genom meteorstenar är otänkbar redan

på den grund, att dessa efter sitt inträde i

jordatmosfären bli glödande på ytan, — och huru

livsfröna skulle kunna ha trängt så djupt in i

meteorens inre, att de ej påverkades av glödhettan

på ytan, är svårt att förstå. Arrhenius förkastar

därför fullkomligt tanken på en transport genom

meteorer, men påpekar i stället att det tryck, som

solstrålarna utöva, och som — på grund av sin

svaghet — först i detta århundrade kunnat

experimentellt påvisas, dock är starkt nog för att kunna

stöta ut i världsrymden kroppar av så ringa

storlek, som vi kunna förutsätta hos åtskilliga

bakteriers sporer. Enligt Arrhenii beräkningar skulle

sådana från jorden frigjorda och av

strålningstrycket drivna livsfrön redan efter tjugo dygn

överskrida Mars" bana, Jupiters bana efter åttio dygn

och Neptunbanan efter 14 månader; det närmaste

solsystemet, Alfa Centuari, skulle de nå efter

9,000 år.

Emot möjligheten av en sådan genom

strålningstrycket förorsakad transport av livsfrön genom

världsrymden, har man invänt, att de ifrågavarande

sporerna under färden skulle utsättas för en så

vittgående uttorkning, en så stark köld och en så

intensiv bestrålning med ultraviolett ljus, att var

och en av dessa faktorer för sig vore tillräcklig

att på kort tid förgöra deras livskraft. Dessa

invändningar förefalla synnerligen befogade, då man

vet, att, världsrymden är ett lufttomt rum, där

uttorkningen alltså måste försiggå synnerligen

intensivt, och då man betänker, att de av

strålningstrycket framdrivna sporerna redan vid passerandet

av Neptunbanan utsättas för en köld av mer än

200 grader under noll. Direkta försök ha emellertid

visat, att vissa bakteriesporer äga en överraskande

motståndskraft både mot uttorkning och köld, så att

de t. ex. utan att förlora sin livskraft kunna i flera

dygn uthärda en köld av 225 grader under noll. Vad

slutligen den ultravioletta bestrålningen angår, så

tyckes det icke osannolikt, att just den starka

uttorkningen i förening med den intensiva kölden kunde

vara i stånd att skydda bakteriesporerna mot den

förstörande inverkan, som dessa strålar annars

utöva på flertalet bakterier. Dessutom är det, som

Arrhenius framhåller, väl tänkbart, att den starka

kölden kan verka konserverande på sporernas

livskraft, i det att de ämnesomsättningar, som under

normala förhållanden småningom medföra

grobarhetens förlust, vid dessa låga temperaturer försiggå

ytterst långsamt. Då man vet, att en del

bakteriesporer under de på vår jordyta rådande

förhållandena kunna bevara sin grobarhet i över hundra

år, kan man från biologisk synpunkt svårligen

förneka möjligheten av att de i världsrymden

kringflygande sporerna skulle kunna bibehålla sin

grobarhet i årtusenden.

Nu är det emellertid klart, att frågan om en

uralstring ingalunda är brakt ur världen, om vi

antaga, att det organiska livet på vår jord utvecklat

sig ur livsfrön, som hitförts från andra

världskroppar; ty nästa fråga blir, varifrån dessa främmande

livsfrön härstamma, och därmed är problemet icke

löst, utan förlagt till en annan del av världsalltet.

Anhängare av panspermihypotesen, som man kallar

denna lära om livets allestädesnärvaro i

världsrymden, gå emellertid ett steg vidare och antaga att

livet är evigt liksom materien och kraften, och att

det är lika meningslöst att forska efter livets

ursprung som efter materiens eller rörelsens

uppkomst. Enligt denna uppfattning är världsrymden

uppfylld av livsfrön, som aldrig uppstått ur den

livlösa materien, utan existerat av evighet, och som,

när de händelsevis hamna på en beboelig planet,

av egen kraft utvecklas vidare till allt högre

livsformer. Man skulle kunna förbinda denna teori

med Weismann´s uppfattning, enligt vilken de

encelliga organismerna, hos vilka det ännu icke inträtt

någon differentiering i kroppsplasma och könsplasma,

äga fysisk odödlighet, så att de visserligen kunna dödas

med yttre våld, men däremot ej äro dömda att dö

den naturliga döden av ålderdomssvaghet: odödliga

väsen tillskriver man ju gärna en evig föruttillvaro.

Emellertid är det att märka, att medan den

livlösa materien är oförstörbar, så kunna vi när som

helst förstöra levande materie d. v. s. förvandla

den till livlös; men bortsett härifrån är själva

grundtanken i panspermien, att det i världsrymden,

mellan uppstående och förgående solsystem, från

evighet till evighet flyga omkring små partiklar

bestående av äggviteämnen och fosfatider, i själva

verket så monströs, att den bland nutidens

biologer torde räkna mycket få anhängare.

*

Så föras vi då åter till det andra alternativet:

att livet i sina allra enklaste former en gång har

uppstått ur livlös materie, och då finnes inte

rimligt skäl för att denna process ej skulle kunna ha

ägt rum på vår jord lika väl som på någon annan

himlakropp. Enligt den Kant-Laplaceska teorien

har ju jorden en gång befunnit sig i ett glödande

gasformigt tillstånd, och under den långa,

årmiljoner varande mellanperiod, under vilken den

glödande massan avsvalnade till sin nuvarande

temperatur, har det på vår jord rått förhållanden, som

vi nu svårligen kunna göra oss reda för i detalj,

men som av allt att döma måste ha varit

himmelsvitt skilda från de nu rådande. Så mycket synes

dock säkert, att en mängd kemiska föreningar,

vilkas bildning vi numera endast få bevittna i våra

kemiska laboratorier och fabriker, då kunnat

uppstå spontant i naturen. Så t. ex. förena sig kol

och kväve i glödhetta till cyan, som å ena sidan

är den verksamma beståndsdelen i blåsyra, men

som därjämte enligt vad nyare undersökningar synas

visa, hos många gröna växter är ett förstadium,

som kolet och kvävet passera på vägen fram till

äggvitebildningen. Utan kännedom om dessa

sistnämnda förhållanden har fysiologen Pflüger redan

på sjuttiotalet hänvisat på den möjligheten, att

cyan, kolväten och andra föreningar, som ingå i

äggviteämnena, till att börja med bildats i glödhettan

och sedan under den fortgående avsvalningen följt

sin naturliga böjelse att förtäta sig till mera

sammansatta föreningar, så att slutligen, sedan även

vatten och salter kunnat deltaga i omsättningarna,

äggviteämnen uppstått. I denna spontana

äggvitebildning ser Pflüger livets begynnelse.

Man kan mot denna uppfattning med skäl

invända, att bildning av äggvita är en sak,

uppkomsten av liv en annan. Det är ju blott en tidsfråga,

när det skall lyckas Emil Fischer i Berlin att med

konst framställa äggviteämnen, men därifrån och

till skapandet av levande organismer är det ju

ännu ett långt steg. Den djupa klyfta, som skiljer

levande materie från livlös, komme ju att efter en

sådan upptäckt kvarstå lika oöverstiglig som förut,

och pessimisterna, som proklamera kemiens och

fysikens maktlöshet gent emot livets gåtor, skulle

ånyo få vatten på sin kvarn.

Och dock torde man redan nu med fog kunna

ifrågasätta, om klyftan mellan levande och livlös

materie verkligen är så oöverstiglig, som man på

många håll vill låta påskina. Ty på samma gång

man kommit under fund med, att även de lägsta

av oss kända organismerna äga en mycket

invecklad struktur, har man även lärt känna ämnen, som

med en viss rätt kunna sägas bilda en övergång

mellan levande och livlös materie. Det är de s, k.

fermenten. Man betecknar med detta namn en del

ämnen, som ha den märkliga förmågan att kunna

påverka andra ämnen i en viss riktning utan att

därvid själva undergå någon förändring. Ett i

djur- och växtriket mycket utbrett ferment är den

s. k. diastasen, som förvandlar stärkelse till socker,

och som förekommer i växternas blad, i spott, i

blod, mjölk o. s. v. Till fermentens grupp hör

även den verksamma beståndsdelen i magsaften

(pepsinet), som klyver äggviteämnena i enklare

beståndsdelar, s. k. peptoner, vidare den redan

omnämnda zymasen, som finnes i jästsvamparna och

förorsakar sockrets förjäsning till kolsyra och

alkohol, samt invertinet, som likaledes produceras av

jästsvamparna, och som sönderdelar rörsockret i

dess beståndsdelar druvsocker och fruktsocker.

Fermenten äga alltså en anmärkningsvärd grad av

aktivitet, men äro samtidigt — liksom det levande

protoplasmat — ytterst ömtåliga för yttre

inverkningar. Vid uppvärmning till 70—80 grader

förlora fermenten sin förmåga att påverka andra ämnen;

samma förstörande inverkan utöva även syror,

alkalier, salter av tunga metaller, överhuvudtaget alla

ämnen, som äro giftiga för det levande

protoplasmat. Härvid är det att märka, att vissa av dessa

gifter t. ex. fria från syror i mycket utspädd form kunna

verka starkt stimulerande på fermenten, så att deras

aktivitet mångdubblas; andra ämnen t. ex.

koppar-och kvicksilversalter kunna verka paralyserande

redan vid en koncentration av 1: 100,000 och ännu

lägre. Den inneboende aktiviteten och den

utomordentligt starka känsligheten gent emot kemiska

inverkningar äro ju egenskaper, som rätt mycket

erinra om det levande protoplasmat. Analogien

förhöjes emellertid ytterligare därav, att det, enligt

vad man på senare åren kunnat konstatera, finns

ferment, som äga förmågan att av enklare

föreningar uppbygga mera sammansatta. Så känner man

ferment, som av enkla sockerarter kunna framställa

mera komplicerade, andra som av fettsyror och

glycerin kunna uppbygga äkta fettarter o. s. v.

Av särskilt intresse är att man på senare åren

upptäckt ferment, som av relativt enkla föreningar

(s. k. aminosyror) kunna uppbygga ett slags

äggviteämnen, som man kallar plasteiner; till denna

grupp hör bl. a. magsaftens pepsin, som av allt

att döma själv är ett äggviteämne. Tänka vi oss

nu ett sådant äggviteartat ferment, som är i stånd

att av enklare beståndsdelar uppbygga ett med

sin egen substans likartat äggviteämne, så stå vi

inför ett något, som visserligen icke är en organism,

men som dock genom sin förmåga att assimilera

och växa principiellt skiljer sig från livlös materie

i vanlig mening. Med andra ord, vi hade här en

motsvarighet till de primitiva förstadier, som

enligt Nägelis mening måst ha föregått den

organismvärld, som vi för närvarande känna.

Måhända är det icke alldeles uteslutet, att

sådana övergångsstadier mellan levande och livlös

materie, som vi här ponerat, verkligen finnas i

naturen, fast de under de på vår planet nu rådande

förhållandena ej kunna föra en självständig existens,

utan äro bundna vid högre organismer. Hos arter

av de som prydnadsväxter ofta odlade släktena

Abutilon och Ligustrum finner man stundom individer

med vitspräckliga blad, och det har visat sig, att

om grenar med sådana blad ympas in på buskar

med ofläckat grönt bladverk, så frambringar en

sådan buske sedermera vitspräckliga blad; med

andra ord, vitspräckligheten kan överföras från den

ena busken till den andra som vore den en av

bakterier framkallad smitta. Detta synes emellertid

icke vara fallet, tvärtom tala alla hittills gjorda

erfarenheter för, att man här har att göra med

ett mystiskt något, ett levande smittämne, som icke

är en formad organism, men dock har förmågan

att livnära sig (assimilera) och växa. Måhända står

man här verkligen inför ett av dessa livets

begynnelsestadier, som numera i allmänhet ej ha några

existensbetingelser på vår jord, men som i

undantagsfall ännu leva kvar som inhysingar hos andra

högre organismer.

Med dessa antydningar ha vi redan glidit ett

gott stycke ut på hypotesernas mark, vilket ju är

ursäktligt nog, när man rör sig på ett område,

där så mycket är tänkbart, men nästan ingenting

vetenskapligt bevisat. Då man emellertid besinnar,

att den nutida fysiologien med alla sina stolta

erövringar dock är en mycket ung vetenskap, knappt

hundra år gammal, så nästan svindlar man vid tanken

på de överraskningar, som framtidens fysiologi kan

komma att bereda mänskligheten. Men samtidigt

inser man också det meningslösa i att av den

nutida fysiologiens oförmåga att framställa levande

väsen med konst draga negativa slutsatser med

hänsyn till framtidens möjligheter härvidlag. Liksom

den, som vill bygga ett lokomotiv, icke blott måste

äga järn till sitt förfogande, utan också känna

lokomotivets konstruktion i dess minsta detaljer,

så måste man för att bygga upp en organism både

kunna framställa äggviteämnen, fosfatider o. s. v.

och dessutom i grunden känna protoplasmats

innersta struktur: ingendera av dessa fordringar

förmår fysiologien för närvarande att uppfylla, alla

försök att uppbygga en levande cell äro för

närvarande från vetenskaplig synpunkt lika fåfänga

som om en vilde, som icke känner bruket av

metaller, skulle vilja försöka att av rör och lera

bygga ett pansarskepp. Eller, för att ingå på en

tankegång av fysikern Mach: om vi tänka oss en

vild folkstam på en sådan kulturnivå, att de väl

förstå att släcka, men ej att med konst framkalla

eld, så skulle det för en tänkare bland dessa vildar

ligga nära till hands att formulera satsen: eld kan

endast uppstå av eld. Ungefär i samma läge

befinna vi nutidsmänniskor oss gent emot livet: vi

kunna utsläcka, men ej tända liv, och följaktligen

uppstår även hos oss den lärosatsen, att liv endast

kan uppstå av liv, fast denna sats i grunden ej är

bättre motiverad än vildens: all eld av eld.

Skulle det emellertid en gång lyckas framtidens

vetenskap att förvandla livlös materie till levande,

så får man dock ej tro att livets gåta därmed vore

löst i dess helhet. Ty dels visar sig även den

livlösa materien vid närmare analys vara en ganska

mystisk substans och något helt annat än den tröga,

rumfyllande massa, för vilken man vanligen håller

den, dels har det i hela denna framställning

hittills endast varit tal om den sida av livet, som vi

kunna uppfatta med våra yttre sinnen, och som vi

kalla det fysiska livet, medan däremot det psykiska

livet (själslivet) med avsikt lämnats ur räkningen.

Att upptaga dessa frågor till behandling skulle

emellertid föra oss bort från den exakta

naturforskningen och in på psykologiens och filosofiens

domäner, vilket vore tämligen omotiverat i en

framställning, som endast vill visa, hur våra dagars

naturvetenskap ställer sig till den vanskliga frågan

om livets ursprung.

*

SPECIALISERINGENS FAROR

I geologiska läroböcker finner man stundom en

grafisk framställning av de olika växt- och

djurgruppernas uppträdande under de olika

geologiska tidsåldrarna. Man ser ormbunkarna

symboliserade av ett svart streck, som börjar med en

fin udd nere i silurformationen, men blir allt

tjockare under devonperioden och under

kolperioden når sin största bredd, för att sedan åter

avsmalna och som en fin linje genomlöpa trias,

jura-och tertiärperioden ända upp till våra dagar. På

samma sätt ser man de linjer, som representera

barrträden och kottepalmerna, groddjur och reptilier,

taga sin början i jordens forntid, i perm- och

kolperioden, för att under den geologiska

medeltiden — trias-, jura- och kritperioden — svälla

upp till en betydande tjocklek samt sedan åter

krympa ihop och som jämförelsevis smala streck

nå upp till nutiden. Däremot symboliseras fåglar

och däggdjur samt blomväxterna av linjer, som börja

i jordens medeltid, men sedan med ständigt

tilltagande tjocklek genomtränga tertiär- och

diluvialperioden fram till modärn tid. I ännu högre grad

gäller detta om människans linje, som visserligen

börjar betydligt senare, men på grund av sin

hastigt tilltagande tjocklek närmast ter sig som en

upp- och nedvänd pyramid.

Överblickar man emellertid en sådan tabell i

dess helhet, och erinrar man sig samtidigt, att det

organiska livet på vår jord säkerligen har en

framtid av åtskilliga miljoner år att räkna på, så

inställer sig lätt nog en fråga av tämligen indiskret

natur. Komma de linjer, som symbolisera fåglarna,

däggdjuren och människan alltjämt att tillta i

tjocklek, eller stundar det även för dem en regressens

och förfallets tid lik den, vilken en gång inbröt

över groddjur, reptilier och ormbunkar?

Med en viss grad av sannolikhet kunna vi nog

redan nu bejaka denna fråga, åtminstone för så

vitt den gäller antalet fågel- och däggdjursarter

på vår jord. Under historisk tid ha åtskilliga

däggdjurs- och fågelarter utrotats, ännu flera ha

ytterligt starkt reducerats, så att deras definitiva

försvinnande endast är en tidsfråga, men några nya

arter, som kunde ersätta de förlorade, ha som

bekant ej uppenbarat sig. Och vad människosläktet

beträffar, så är ju dess existens, liksom allt

levandes, beroende av det ljus och den värme, som

solen skänker vår planet, och när detta

energiförråd ej längre räcker till för att värma upp vår

jord, är även mänskosläktet dömt att dö kölddöden.

Men av allt att döma ligger detta dystra

framtidssperspektiv så långt borta, att vi praktiskt taget

ej behöva räkna med det.

Men härmed är ej sagt, att icke andra faror

kunna hota mänskosläktets existens. När man

överblickar den otaliga mängd av växt- och djurarter,

som under gångna geologiska tidsåldrar uppstått

och efter en mer eller mindre intensiv blomstring

åter spårlöst försvunnit från skådebanan, får man

lätt nog det intrycket, att arterna uppstå, blomstra

och dö alldeles som individerna; liksom individen

till sist dör av ålderdomssvaghet, så tyckas

stundom även växt- och djurarterna åldras och dö av

inre orsaker, oberoende av yttre förhållanden. Är

detta verkligen fallet, så måste även mänskosläktet

räkna med den eventualiteten, att det långt innan

kölddödens spöke börjat hägra vid horisonten kan

inträda ett senilt förfall, som har sin grund i inre

orsaker, och mot vilket framtidens folkhygien

kommer att stå lika maktlös som vår egen tids

läkekonst gentemot individens död av

ålderdomssvaghet. De många både fysiska och psykiska

skröpligheter, som man kunnat konstatera hos våra dagars

kulturmänniskor, vore i så fall kanske ingenting

mindre än början till slutet, de första symptomen

av en förestående, allt uppslukande degeneration,

vilken komme att sopa bort mänskosläktet lika

grundligt som en gång trilobiter och ammoniter

plånats ut från jorden.

Under sådana omständigheter har det onekligen

sitt intresse att erfara, vad den exakta vetenskapen

för närvarande anser sig veta angående de orsaker,

som vållat att så många en gång livskraftiga

växt-och djurarter under tidernas lopp dött ut.

Det har redan antytts, att människan bevisligen

spelat en avgörande roll vid vissa djurarters

försvinnande. Men i dessa fall är det ju strängt taget

icke fråga om en djurarts utdöende, utan om dess

utrotande. och dessutom är del i stort sett endast

den av penningbegär och vinningslystnad drivna

kulturmännniskan, som utfört och ännu utför ett

sådant förstörelseverk. Under den period, som

närmast föregick istiden, fanns det i mellersta

Europa en hel rad av ståtliga däggdjur, som

numera äro utdöda eller åtminstone försvunna från

Europa: elefant, mammut, noshörning, grottbjörn,

grottlejon, vildhäst, jättehjort o. s. v.; man har

stundom velat ge människan skulden för dessa

djurarters försvinnande, men noggranna

undersökningar synas med säkerhet ge vid handen, att

människan endast i två fall — när det gäller

elefanten och noshörningen — medverkat som en

förstörande faktor, men att i alla dessa fall de

avgörande orsakerna varit andra. Om man bortser

från de underliga jättefåglarna på Nya Zeeland

och Madagaskar, som verkligen synas ha utrotats

av infödingarna, gäller det som allmän regel, att

den vilde mannen ej nedlägger mer villebråd än

som behövs för att stilla hans hunger, medan

däremot det systematiska utrotandet av en djurart är

den vite mannens privilegium.

Men, kan man med skäl fråga, vilka

omständigheter ha då vållat, att alla dessa ståtliga däggdjur,

som strax före istiden voro så talrika i Tyskland,

Frankrike och England, numera äro fullkomligt

utdöda?

Närmast tillhands ligger det onekligen att tänka

på den starka klimatförändring, som just betecknas

av istidens inbrott, och som hade till följd, att

hela Nordtyskland ända ner till Leipzig och Halle

betäcktes med ett norrifrån kommande islager. Att

en sådan sänkning av temperaturen kan bli mycket

ödesdiger för en arts bestånd, därpå har man i

nyare tid sett mycket slående exempel. Ar 1879

upptäcktes vid Nya Englands kust inom

golfströmmens område en fisk, som fick namnet Lopholatilus

chamaeleonticeps, och som förekom i stor mängd

i dessa varma farvatten. Genom en rad av häftiga

stormar år 1882 drevs detta havsområdes varma

vatten åt sidan och ersattes av kallt, vilket hade

till följd att bokstavligen miljoner av denna fiskart

fröso ihjäl och betäckte havsytan på hundratals

kvadratmil. Att arten ej fullkomligt dog ut

berodde blott därpå att dess utbredningsområde var

något större än det gebit, från vilket det varma

vattnet undanträngdes.

I detta fall var emellertid den inträdda

temperaturförändringen helt plötslig, medan däremot den

med istiden inbrytande klimatförändringen krävde

århundraden och årtusenden för att göra sig

gällande. En så långsamt försiggående

klimatförsämring kan uppenbarligen bli ödesdiger för sådana

djur, vilka som ostronen sitta fastnitade vid

havsbottnen, men man har svårt att förstå, varför icke

högt utvecklade däggdjur, som äro i stånd till

långväga vandringar, kommit sig för att genom

emigration söderut undfly den norrifrån hotande

kölddöden.

Eget nog synes emellertid det stolta grottlejonet

ha varit det enda däggdjur, som genom flykten

räddat sig från istidens ödeläggelser. Benämningen

grott-lejon är egentligen fullkomligt vilseledande:

grottlejonet, söm var något större än våra dagars

lejon, levde liksom detta ett fritt kringströvande

liv och valde sina viloställen i täta skogssnår,

fördjupningar i högt gräs o. s. v., men sällan eller

aldrig grottor. Att brist på näring ej kan ha varit

orsaken till grottlejonets försvinnande från Europa

framgår därav, att just de djur, som i främsta

rummet utgjorde dess byte: bison, hjort, vildhäst,

älg o. s. v levat kvar långt efter det grottlejonet

försvunnit, och lika lite kan man antaga, att den

tidens illa beväpnade människa har kunnat göra

detta starka rovdjur något avbräck. Det synes

därför högst sannolikt, att grottlejonet vid den

inträdande klimatförsämringen vandrat mot söder och

sydost, och att de lejon, som under historisk tid

funnits i Grekland och mindre Asien, och vilkas

osedvanliga storlek Aristoteles betonar, varit direkta

avkomlingar av grottlejonet. Efter att av

människan ha blivit undanträngt från dessa områden,

torde det europeiska grottlejonet sedan ha uppgått

i de lejonraser, som ännu i dag äro utbredda i

Persien och Arabien.

Helt annorlunda har påtagligen grottbjörnens

tragedi gestaltat sig. Ehuru han varit mera

storvuxen än vår nutida björn, och ehuru de väldiga

huggtänderna betyga, att han kunnat vara en farlig

fiende, när han gått anfallsvis tillväga, vittnar dock

hans tandbyggnad i övrigt om ett utpräglat

vegetariskt levnadssätt. I högre grad än någon annan

björnart synes grottbjörnen ha levt på rötter och

frukter, liksom även vissa egenheter i

skelettbyggnaden karaktärisera honom som en ovanligt starkt

specialiserad typ av björnsläktet. Säkerligen har

denna specialisering även sträckt sig till

instinktlivet och bidragit att göra honom till den

orubblige grottinnevånare, som han förblivit intill det

sista. Under långliga tider, då det i mellersta

Europa ännu rådde ett varmt klimat, utgjorde de

underjordiska hålorna och gångarna säkerligen

mycket lämpliga boställen för grottbjörnen, men

annorlunda blev förhållandet i den mån den med

istiden inbrytande klimatförsämringen gjorde sig

gällande. Luften i de mörka gångarna blev då allt

råare och kallare, från tak och väggar dröp fukten

och samlade sig i stora pussar utan avlopp, så att

de en gång så trevna grottgemaken alltmer började

likna de kalla och fuktiga källarvåningar, där en stor

del av vår tids storstadsproletariat har sina

nattliga gömställen. Och följderna av dessa hälsovådliga

bostäder uteblevo icke heller. Såväl i Tyskland

som i Frankrike och England har man funnit, att

de benlämningar av grottbjörnen, som härröra från

hans sista period, och som för övrigt äro mycket

talrika, nästan alltid bära spår av genomgripande

sjukliga förändringar. Skeletten visa spår av

benbrand, av sjukliga svulster, av gikt och rakitis, och

tänderna äro ofta i hög grad angripna av karies.

Att sådana sjuklingar skulle kunna slå sig fram i

den allt hårdare kampen för tillvaron, som blev

en oundviklig följd av istidens inbrott, är icke gärna

tänkbart; så till vida ligga orsakerna till

grottbjörnens utdöende i tämligen klar dager. Men djupare

sett var det icke enbart klimatförsämringen som

vållade detta resultat; därtill krävdes också

grottbjörnens långt drivna specialisering eller, populärt

talat, hans envisa konservatism, som kom honom

att hålla fast vid de gamla fäderneärvda

labyrinterna, även sedan de förvandlats till dödsbringande

giftkammare. Därför dog grottbjörnen, som icke

kunde vika, en snöplig sotdöd, medan grottlejonet,

som tog till flykten, fick leva ett långt och lyckligt

liv under Hellas" soliga himmel.

*

Till de märkligaste däggdjur som en gång levat

i Europa, men som numera försvunnit från

jordytan, hör ovedersägligen mammutdjuret — en

väldig elefant med rödbrun päls, som framtill

tjocknade till en man, och med kolossala,

bågformigt-cirkelformigt uppåtböjda betar. I Europa har

mammuten levat samtidigt med grottbjörnen,

jättehjorten m. fl. och påtagligen haft en ganska stor

utbredning, men sitt egentliga centrum synes den

dock, att döma av de oerhört talrika

betlämningarna, ha haft i norra Asien; än i dag utgöres en

tredjedel av allt elfenben, som kommer i

marknaden, av mammutbetar från Sibirien. Länge trodde

man, att mammuten liksom den nutida elefanten

endast trivdes i ett varmt klimat, och att därför

den med istiden inbrytande klimatförsämringen

varit en direkt orsak till dess försvinnande; men

sedan man i Sibiriens is funnit infrusna

mammutdjur, vilkas tjocka päls tydligen varit anpassad för

ett relativt kallt klimat, har denna åsikt måst

uppgivas, och man har börjat se sig om efter andra

förklaringsgrunder till de en gång så talrika

mammutdjurens försvinnande.

Att människan skulle ha utrotat mammuten är

fullkomligt uteslutet redan på den grund att det

just på sådana platser, där lämningarne av

mammuten äro som talrikast, saknas varje spår av

människan. Däremot synes man numera tämligen

allmänt luta åt en uppfattning, enligt vilken även

mammuten är ett offer för en alltför långt driven

specialisering, och som i korthet är av följande

innebörd.

Det är allmänt känt, att tänderna hos våra

vanliga gnagare äro stadda i ständig tillväxt, så att

de alltjämt måste nötas av för att icke nå en för

ägaren generande eller rent av ödesdiger längd.

Denna nötning sker dels genom gnagning mot

främmande föremål, dels därigenom att tänderna

i underkäken ständigt gnidas mot ett motsvarande

par i överkäken. Uteblir denna nötning därigenom

att t. ex. en tand i underkäken blivit förstörd, så

växer den motsvarande tanden i överkäken ut till

abnorma dimensioner, kröker sig bågformigt uppåt,

och kan, efter vad erfarenheten visat, borra sig in

i gommen. Av principiellt samma beskaffenhet äro

nu tänderna hos elefantsläktet, av vilka

mammutdjuret är en starkt specialiserad art; liksom

gnagartänderna äro även elefantbetarne stadda i en

oavbruten tillväxt och kräva en nötning för att

icke i bokstavlig mening växa elefanten över

huvudet. Normalt synes denna nötning försiggå så,

att elefanten under sina vandringar i urskogarne

begagnar omväxlande den ena och den andra beten

som ett fast stöd, mot vilket han med snabeln

bryter av trädgrenar, vilkas blad tjäna honom till

föda. Detta utesluter naturligtvis icke att betarne

vid givet tillfälle även kunna användas som

försvarsvapen, men den dagliga nötningen, som hindrar

deras tillväxt utöver en viss längd, kommer av allt

att döma till stånd genom gnidningen mot

trädgrenar. Anmärkningsvärt är emellertid, att det på

Sumatra lever en elefant, som ej förtär trädens

blad och grenar, utan i stället lever på örter och

gräs, och dessutom ständigt håller sig på banade

vägar i skogen. Denna elefantart har emellertid

den egendomliga vanan att under sin frammarsch

stöta omväxlande den högra och den vänstra beten

i jorden, tydligen för att härigenom åvägabringa

den avnötning, som hans afrikanske frände uppnår

genom gnidningen mot trädgrenarna.

Om vi efter denna utvikning återvända till

mammutdjuret, så vittna redan betarnas kolossala

storlek och deras ofta cirkelformigt uppåtsvängda

gestalt om att denna jätte åtminstone under den

senare perioden av sin existens ej haft tillfälle att

på ett effektivt sätt nöta av sina betar. Och även

här är det av allt att döma den med istiden

inbrytande klimatförsämringen, som varit den

avgörande orsaken; de väldiga urskogar, som under

den varma perioden ha betäckt jordytan i de

trakter av Europa och Asien, där mammuten levde,

hade försvunnit och ersatts av glesa barrskogar,

vilkas mjuka, vidjelikt eftergivande grenvirke ej

kunde ge den nötning som de tropiska trädslagens

hårda ved kunde åstadkomma. Att mammutdjurets föda —

åtminstone i Sibirien — omedelbart före dess utdöende utgjorts

av unga barrträdsskott, framgår därav, att det i munnen på

det vid Lenaflodens mynning 1799 anträffade mammutdjuret fanns

just sådana skott. Under sådana

omständigheter växte mammutdjurets betar ut till

fullkomligt monströsa bildningar, som på grund av

sin storlek och sin tyngd uppenbarligen måste bli

ägaren till mera hinder än gagn; man behöver

endast kasta en blick på avbildningarne av de

mammutskelett, som finnas i våra europeiska

museer (särskilt det i Museum f. Völkerkunde i

Leipzig), för att genast varsna den oerhörda

disproportionen mellan huvudet och de från detta

framskjutande betarna. Då nu denna monströsa

och i och för sig ofördelaktiga utveckling av

betarne gjorde sig gällande vid en tidpunkt, då

klimatförsämringen samtidigt skärpte kampen för

tillvaron högst väsentligt, så synes det ganska

sannolikt, att man som Brandes, Hoernes m. fl.

antaga, i detta moment har att se en av de

avgörande orsakerna till mammutens utdöende; hur

denna process sedan i detalj har gestaltat sig på

olika punkter av utbredningsområdet, är

naturligtvis ej möjligt att avgöra.

Ett öde, påminnande om mammutdjurets, synes

ha drabbat den ståtlige jättehjorten, vars väldiga

horn, som mätte tre meter mellan spetsarne, gjorde

honom till en fruktansvärd motståndare på öppna

fältet. I skog kunde emellertid jättehjorten just

på grund av sina omfångsrika horn ej röra sig

annat än med största svårighet; han uppehöll sig

därför huvudsakligen på de öppna platser, som

bildades vid inlandsisens avsmältning och när dessa

sedan betäcktes med tätnande skogar, dukade

jättehjorten under och dog ut.

Ett annat, kanske ännu tydligare vittnesbörd om hur

ett ursprungligen verkningsfullt anfallsvapen genom

alltför stark specialisering slutligen kan vålla sin

ägares undergång lämnar sabeltandens historia.

Sabeltanden eller som den pä vetenskapens språk

kallas, Machairodus, var ett tigerartat rovdjur, som

fått sitt namn av de väldiga hörntänder, vilka likt

långa dolkar eller sablar stucko fram ur överkäken,

och som än i dag göra ett fruktansvärt intryck.

Mindre utpräglade representanter för denna

rovdjursfamilj ha levat i Europa samtidigt med de

stora däggdjur, varom ovan varit tal, och

försvunnit med dem; den mest extrema typen av

sabeltandens släkte levde vid ungefär samma tid i

Sydamerika. En närmare undersökning av detta djurs

tandbyggnad visar emellertid, att den äkta

rovdjurstypen — bortsett från de väldiga sabeltänderna

— är föga utpräglad, utan ombildad på ett alldeles

särskilt sätt. Hos ett rovdjur väntar man en

tand-och käkapparat, som är ägnad att fasthålla bytet,

slita sönder köttet, knäcka eller eventuellt gnaga

av benen, och därför är de vanliga rovdjurens

käkapparat i princip byggd som en tång, vars båda

halvor med stor precision gripa in i varandra.

Detta är däremot icke fallet hos sabeltanden, där

underkäken är betydligt kortare än överkäken och

där dessutom de sabelformiga, långt ur nosen

framstickande hörntänderna hindrade käkhalvorna från

att bilda en tång efter vanligt rovdjursmönster.

Då härtill kommer, att kindtänderna äro små och

trubbiga och följaktligen oanvändbara vid köttets

sönderslitande, så inses det lätt, att tand- och

käkapparaten hos Machairodus måste ha varit

anpassad för något särskilt ändamål. Undersöker man

nu, vilka djur som företrädesvis kunnat vara den

sydamerikanska sabeltandens byte, så fästes

uppmärksamheten genast på de väldiga bältdjuren, som

utmärkte sig genom ett mer eller mindre fast

hudpansar, framför allt de s. k. glyptodonterna.

Dessa »sköldpaddor» ibland däggdjuren voro

jättestora, 3 meter långa, mycket tungrodda varelser,

vilkas klor väl kunde användas att gräva med, men

ingalunda till vapen, och som hade sitt enda värn i

huden, vars tätt sammanslutande benplattor bildade

ett fullkomligt pansar. För att göra ett sådant byte

tillgängligt för magen krävdes det andra verktyg

än en tång. Ett lejons bett skulle ej ha förmått

att öppna pansaret, men väl sabeltänderna hos en

Machairodus, om dessa med kraft stöttes genom

halsmuskulaturen in i pansaret, ur vilket det sedan

med ett kraftigt ryck kunde spränga bort

betydande stycken, så att djurens inre, särskilt deras

blod, kunde sugas ut av rövaren. Vad som här

behövdes, var icke en tång, utan en mejsel; men

i samma mån sabeltanden utmejslade sina

mord-och inbrottsredskap, i samma mån sökte även de

anfallna djuren stärka sina försvarsmedel. Liksom

konkurrensen mellan pansarplattorna å ena sidan

och skjutvapen å den andra ständigt måste tendera

till att fullkomna båda grupperna, så framkallade

det naturliga urvalet å ena sidan hos de förföljda

djuren en stegring av pansarbetäckningens

effektivitet, å andra sidan en skärpning och förlängning

av machairodernas sabeltänder: det ökade försvaret

kompenserades genast av en förbättring av

anfallsvapen. Men när bältdjuren slutligen dukade under

i tävlingskampen och fullkomligt utrotats, då var

även rövarnas sista timme slagen. Under jakten på

de tröga och till självförsvar oförmögna bältdjuren

hade sabeltänderna ej haft något intresse av att

utveckla eller ens bibehålla sådana egenskaper, som

krävas, när det gäller att uppspåra, smyga sig på,

fasthålla och gripa ett byte; för sådana egenskaper

hade de ingen användning, och torde följaktligen

ej heller ha ägt dem. Å andra sidan lade

tandbyggnadens ytterligt långt drivna specialisering

hinder i vägen för en ändring med hänsyn till

näringsförvärvet. Så kom det sig, att denna den

stoltaste av alla rovdjursstammar dog ut, medan de

jämnåriga, men mindre specialiserade lejon- och

tigersläktena ännu leva kvar.

Om denna uppfattning, som i sin här återgivna

formulering först framställts av zoologen Brandes,

är riktig, så är tydligen även sabeltandens

undergång en process av väsentligt annan art än

individens åldrande och död. Aven om den individuella

döden ytterst har sin grund i den vittgående

vävnadsdifferentiering, som gör sig gällande hos alla

högre organismer, och så till vida även kan sägas

bero på en långt driven specialisering, så äro dock

de senila symptomen hos en organism något helt

annat än den styvhet i organisationsformen, som

ofta synes vara dödens förebud hos en art.

Visserligen har man, efter som alla växt- och

djurarter en gång i tiden måste ha uppstått, all

anledning antaga, att de en gång skola gå under, men

denna undergång kan mycket väl tänkas ske, och

sker säkerligen i många fall därigenom, att en art

under tidernas lopp förvandlas till en annan eller

klyves i två nya sidogrenar o. s. v. För ett

arternas utdöende på grund av inneboende

ålderdomssvaghet synes man, hur plausibel än en sådan

process kan te sig, tills datum ej ha funnit något

bindande bevis i naturen.

Däremot synes det höjt över allt tvivel att en

för långt driven specialisering, som absorberar

organismens kraft i en viss riktning och så att säga

låser fast arten vid vissa yttre, likaledes starkt

specialiserade förhållanden, är mycket farlig och

ofta leder till artens undergång. Ja, man torde med

skäl kunna uppkasta den frågan, om icke denna

lag har sin giltighet även på det plan, där de

moderna kulturfolken leva och röra sig i våra dagar.

Det är ju helt naturligt, att de kristna

kulturstaterna, som ännu icke emanciperat sig från

rovdjursmoralen, även i praktiken äro måna om att

äga skarpa tänder och klor för att, när det gäller,

effektivt kunna trasa sönder sin nästa och suga

hans blod; god rovdjursmoral, god kristen moral,

därom är ju ingenting att säga. Men man får i

dessa rustningsraseriets dagar allt som oftast det

intrycket, att de europeiska kulturfolken, med det

ärorika Frankrike i spetsen, äro i begrepp att slå

in på den vanskliga utvecklingslinje, på vilken

Machairodus en gång nådde fram till att bli det

förkroppsligade rovdjursidealet, i stånd att krossa

det hårdaste pansar, men hemfallen åt

hungersdöden, när de pansrade fienderna blivit besegrade.

*

ÖVERKULTIVERADE BAKTERIER

DÅ vid adertonhundraåttiotalets början den

asiatiska koleran hotade att från Egypten

tränga in över Europa, utrustade den franska och

den tyska regeringen var sin expedition, som på

ort och ställe skulle studera farsoten och om

möjligt utforska dess orsaker. Den tyska expeditionen,

som stod under ledning av lungsotsbacillens

upptäckare, Robert Koch (sent omsider

Nobelpristagare), begav sig efter en del förstudier i Egypten

till kolerans egentliga hemland, Indien, där det

även lyckades Koch att upptäcka den bakterie, som

är upphovet till den hemska sjukdomen. Det

befanns vara en helt liten, men livligt rörlig bakterie,

vanligen uppträdande som bågformigt böjda stavar

av 1/500 millimeters längd och knappt 1/2000

millimeter i bredd. Koch fann denna bakterie ej endast

i de sjukas uttömningar, utan också i vissa

träskartade vattensamlingar, de s. k. tanks, vilka länge

varit ansedda som farliga smittokällor.

dricksvattnet eller födan införes bakterien i

människokroppen, passerar magsäcken och vandrar in i

tarmarna, där den hastigt förökar sig och

producerar ett gift, som genom tarmväggen intränger i

kroppens olika delar och där framkallar en

våldsam förgiftning — koleraanfallet med alla dess

vidriga symptom. Utanför människokroppen lever

emellertid kolerabacillen även i vattensamlingar och

i jord, dock är det så vitt man vet endast i

tropikerna, som den normalt för detta friluftsliv.

Däremot är det en lätt sak att med konst odla den

farliga bacillen t. ex. i buljong, där den trivs och

förökar sig alldeles utmärkt.

I den vetenskapliga världen var man snart nog

ense om den utomordentliga vikten av Kochs

upptäckt, däremot gjorde sig med hänsyn till vissa

detaljfrågor meningsskiljaktigheter gällande.

Särskilt hävdade den berömde hygienikern

Pettenkofer i München med stort eftertryck, att den av

Koch funna bakterien ensam ej vore i stånd att

förorsaka sjukdomen, utan att det för dennas

uppträdande fordrades vissa lokala dispositioner såsom

lågt grundvattensstånd, förorening av grundvattnet

o. s. v. För att bevisa denna sin åsikt att

kolerabacillen ensam ej vore i stånd att framkalla kolera,

beslöt Pettenkofer att begagna sig av det

gynnsamma tillfälle, som erbjöds under det svåra

koleraåret 1892, då farsoten trängde långt in i Västeuropa

och bl. a. anställde ohyggliga förödelser i

Hamburg. Den 7 oktober nämnda år förtärde

Pettenkofer en tesked buljong, innehållande rikliga

mängder av levande kolerabaciller, vilka den 30

september isolerats ur uttömningarna från en

kolerasjuk i Hamburg. Den 9 oktober på förmiddagen

inträdde stark diarrhé, som varade ända till den

15 oktober, då normala förhållanden åter inträdde.

Försöket upprepades av Pettenkofers assistent

Emmerich, som likaledes förtärde en buljongkultur

av levande koleraspiriller med den påföljd, att

han efter 24 timmar överfölls av en ytterst häftig

diarrhé med de för koleran karaktäristiska färglösa

(risvattensliknande) uttömningarna, men för övrigt

utan något häftigare sjukdomssymptom. I denna

lyckliga utgång av sina livsfarliga experiment sågo

Pettenkofer och Emmerich ett avgörande bevis för

riktigheten av sin åsikt, att kolerabacillen ej på

egen hand kan komma någon skada åstad:

uppenbarligen förefunnes ej i Munchen de lokala

dispositioner, som i Hamburg satte bacillen i stånd att

utveckla hela sin förödande verksamhet.

Detta resonemang synes ju i förstone

synnerligen välgrundat, men i verkligheten torde dock

saken ha förhållit sig annorlunda. De baciller, som

Pettenkofer och Emmerich förtärde, hade i

ungefär en vecka odlats i renkulturer, d. v. s. i

närlösningar, som erbjuda dem de bästa möjliga

näringsförhållanden (utsökta näringsämnen i riklig

mängd), och dessutom äro fullkomligt fria från alla

andra organismer, som kunde konkurrera om

näringen. Sådana renodlade bakterier befinna sig alltså

i ett verkligt Schlaraffenland, där de utan ringaste

ansträngning finna livets överflöd, men denna

tillvaro i lyx och lättja medför också i många fall

rätt ödesdigra verkningar. I likhet med många

andra lägre organismer avsöndra bakterierna,

särskilt de som leva parasitiskt i djur- och

människokroppen, giftiga ämnen, genom vilka de skydda sig

själva och förgöra sina konkurrenter i kampen om

tillvaron, liksom jästsvamparna förgifta bakterier

och mögelsvampar genom att avsöndra alkohol och

liksom vissa mögelsvampar förgöra sin omgivning

genom den giftiga oxalsyran. Särskilt för de

bakterier, som parasitera i människokroppens vävnader

och safter, är förmågan att bilda och avsöndra

gifter av stor betydelse som skyddsmedel mot de

vita blodkropparna, vilka för dessa inkräktare spela

ungefär samma roll som en intelligent och vaksam

poliskår för den mänskliga förbrytarvärlden. De

vita blodkropparna, vilka liksom de röda finnas i

blodet, men därjämte även i lymfan, ha nämligen

förmågan att uppsöka, uppsluka och förtära

inträngda bakterier, och tjänstgöra på detta sätt som

ett slags renhållningspolis inom djurkroppen. Å

andra sidan kunna bakterierna under för dem

gynnsamma omständigheter bli herrar över de vita

blodkropparna genom att förgifta dem, och i så

fall uppstår inom organismen den specifika

sjukdom, vars art betingas av de inträngda

bakteriernas natur.

I med konst framställda renkulturer ha nu

bakterierna icke blott tillräckliga mängder av sina

favoriträtter till sin disposition, utan de äro också

undandragna den kamp, som de i djur- och

människokroppen måste föra med de vita

blodkropparna. Och under dessa förhållanden inträffar

det märkliga, att bakterierna i många fall upphöra

med den giftproduktion, som förut var deras

förnämsta vapen i kampen för tillvaron. Med andra

ord: från att ha varit livsfarliga parasiter

förvandlas de till väsen, lika oförargliga som våra vanliga

mögelsvampar, vilka som bekant kunna ställa till

åtskillig förtret i syltburkar o. s. v., men i regel

sakna förmågan att innästla sig hos människor och

djur. Så har man t. ex. funnit, att den

fruktansvärda pestbacillen efter en tids renkultur

fullkomligt förlorar sin sjukdomsalstrande förmåga eller

virulens, som den vetenskapliga termen lyder, men

att denna småningom kan återvinnas om bakterien

åter ympas in på djur. En liknande förvandling

undergår den bakterie, som framkallar

lunginflammation (Bac. Pneumoniæ), om den några veckor får

leva i renkulturens Schlaraffenland, och i detta fall

kan den en gång förlorade virulensen ej återvinnas.

Liknande erfarenheter har man gjort med andra

sjukdomsalstrande bakterier, t. ex.

mjältbrandsbacillen.

Under sådana omständigheter synes det högst

sannolikt, att den lyckliga utgången av Pettenkofers

och Emmerichs experiment i främsta rummet

berott därpå, att de av dem använda bakterierna

förlorat större delen av sin virulens under den

vecka, som de odlats i renkultur. Att emellertid

även renodlade kolerabaciller stundom kunna utöva

en kraftig inverkan, fick Nobelpristagaren

Metschnikoff erfara, som efter en upprepning av det

Pettenkoferska experimentet fick en fullt typisk kolera

och med nöd undgick döden. Utom dessa

självförsök har man även att anteckna ofrivilliga

infektioner under experiment med renkulturer av

kolerabacillen, vilka ofta gestaltat sig synnerligen

allvarligt och någon gång medfört döden

(assistenten Örzel vid hygieniska institutet i Hamburg).

Dessa erfarenheter rubba emellertid ej den

allmänna sanningen, att sjukdomsalstrande bakterier i

allmänhet förlora sin virulens, om de längre tid

utsättas för renkulturens yppiga och förvekligande

levnadssätt, liksom våra kulturväxter mestadels i sina

vävnader sakna de kemiska skyddsmedel (garvämnen,

bitterämnen o. s. v.), som äro deras vilt växande

stamfaders försvarsmedel gentemot de glupska

växtätarna. Om emellertid förmågan att alstra sjukdomar

genom giftproduktion är en egenskap hos bakterierna,

som de förlora, om de längre tid odlas utanför

djurkroppen, så borde man med en viss grad av

sannolikhet kunna vänta, att även den motsatta

proceduren skulle kunna äga rum, så att ursprungligen

ofarliga, i jord eller vatten levande bakterier skulle

kunna förvandlas till sjukdomsalstrande

giftproducenter. Faktiskt har man också på Pasteurinstitutet

lyckats att förvandla t. ex. en ursprungligen

fullkomligt ofarlig vattenbakterie (Bacterium

Megatherium) till en kraftig sjukdomsalstrare genom att

med iakttagande av särskilda försiktighetsmått odla

den i levande kaniners kroppshålighet, och detta

fall är ingalunda enastående. Även dessa försök

vittna alltså om, att bakterierna ingalunda äro blinda

slösare, när det gäller att producera gift, utan att

de på denna punkt förfara ganska ekonomiskt.

Naturen är så till vida god, som den sällan gör

det onda för det ondas egen skull, utan endast

tolererar brottet, när dess skapelser ha bestämt

intresse av att bruka gift eller dolk mot varandra.

Den blint verkande naturen påminner i detta

hänseende rätt mycket om den gudomliga försynen,

vars godhet ju är höjd över allt tvivel, men som

alltid röjer den mest vidsynta tolerans, när jordens

folk tycka sig ha ett bestämt intresse av att

förgöra varandra med kanoner och mausergevär.

*

I motsats till de högre växterna, som med sina

rötter äro bundna vid jorden och vilkas stänglar

endast kunna utföra långsamma krökningsrörelser,

äro bakterierna liksom många andra lägre växter

i stånd att fritt röra sig i den vätska, där de leva.

Betraktar man med ett starkt förstoringsglas en

vattendroppe, som innehåller förruttnelsebakterier,

så ser man huru bakterierna simma av och an

ungefär som lekande fiskar, men vida nyckfullare

i sina rörelser, som för övrigt utföras med

tillhjälp av särskilda rörelseorgan, s. k. cilier, vilka

verka på samma sätt som åror eller propellrar. I

en droppe, som endast innehåller bakterier, tumla

dessa omkring utan mål i alla möjliga riktningar,

göra plötsligt halt och vända om åt ett annat håll

o. s. v. Detta kaotiska virrvar ändras emellertid

med ett slag, om man i droppen nedlägger ett

litet glasrör, fyllt med buljong: ögonblickligen ila

då bakterierna mot rörets mynning, där de bilda

en molnliknande ansamling, som därefter intränger

i röret, så att detta på ett par minuter fylles med

hundratusental, ja med miljoner av bakterier, som

dansa omkring i festmåltidens segerglädje.

Det visar sig alltså, att bakterierna äga ett slags

spårsinne, eller om man vill uttrycka sig mera

mänskligt, ett smaksinne, som sätter dem i stånd

att dirigera sina rörelser i den riktning, där de ha

utsikt att finna den bästa och rikligaste näringen.

Redan bakteriernas förste upptäckare, Leeuwenhoek,

observerade att de med förkärlek samla sig

omkring t. ex. ett flugben och att de överhuvudtaget

hade förmågan att på avstånd »vädra» grannskapet

av ett näringsämne; emellertid är det först genom

den berömde växtfysiologen Pfeffers

undersökningar, som hithörande förhållanden blivit närmare

studerade och utredda. Tack vare dessa

undersökningar vet man numera, att de vanliga

förruttnelsebakterierna i allmänhet lockas av alla sådana ämnen,

som kunna tjäna dem som näring, och i detta

hänseende ha förruttnelsebakterierna alldeles samma

anspråk som vi människor: äggvita, socker, buljong

äro deras favoriträtter, men även koksalt, salpeter

och andra mineralsalter utöva en mycket stark

dragningskraft på dessa bakterier. Icke minst

förvånande är härvidlag den ytterliga skärpa, som

bakteriernas smaksinne äger gent emot vissa ämnen,

t. ex. koksalt. Om man t. ex. löser i gram

koksalt i en liter vatten, så förmår vårt smaksinne ej

att urskilja saltsmaken i en sådan lösning, medan

däremot den vanliga förruttnelsebakterien ännu

lockas av en koksaltlösning av en del salt på

100,000 delar vatten; dess smaksinne är alltså i

detta fall mer än hundra gånger så känsligt som vårt.

Taga vi å andra sidan en saltlösning så stark, att

den skulle verka skadligt, så visar det sig, att

denna utövar en repellerande (bortstötande)

inverkan, så att ej en enda bakterie tränger in i ett

rör, som innehåller t. ex. en 10-procentig

koksaltlösning. En liknande repulsionsverkan utövar

en del giftiga ämnen, t. ex. fria syror och alkalier,

samt, gent emot den vanliga förruttnelsebakterien,

även alkohol. Försätter man vanlig buljong med

5—10 proc. alkohol, så kan man med mikroskopets

hjälp iakttaga ett mycket intressant skådespel, om

ett med sådan alkoholhaltig buljong fyllt rör

nedlägges i en droppe vatten innehållande

förruttnelsebakterier: dessa ila då, lockade av den närande

buljongen, fram mot rörmynningen, men studsa

här tillbaka, som hade de stött på en fast vägg,

detta beroende på den repellerande inverkan som

alkoholen utövar. Så nykterhetsvänliga äro

emellertid långt ifrån alla bakterier, tvärtom finns det

i sjöar och dammar fullt upp med

förruttnelsebakterier, som lidelsefullt älska alkoholen och

huvudstupa störta in i rör, även om dessa äro fyllda

med så stark sprit, att de på några sekunder dö

av akut alkoholförgiftning. I vätskor med lägre

alkoholhalt (3—5 proc.) trivas dessa bakterier

utmärkt, isynnerhet om de samtidigt få något

stabilare näring i form av äggvita.

En underlig typ av dessa spritälskande bakterier

finner man inom den grupp, som sedan gammalt

kallas svavelbakterier. För dessa märkliga

organismer spelar svavelvätet — den giftiga och

illaluktande gas, som ger den specifika odören åt ruttna

ägg — samma roll som den fasta födan för djuren;

liksom dessa vid andningen förbränna socker och

äggvita till kolsyra och härigenom erhålla den

energi, som är nödig för livsprocessernas regelrätta

gång, så förbränna svavelbakterierna svavel vätet till

svavelsyra och använda den härvid frigjorda

energin som drivkraft för att hålla livsmaskineriet i

gång. Och i full överensstämmelse härmed utövar

också svavelvätet en synnerligen stark attraktion

på dessa bakterier, så att de i stora skaror rusa

in i rör, fyllda med svavelvätehaltigt vatten, medan

de däremot äro fullkomligt likgiltiga i förhållande

till socker, äggvita o. s. v. Gentemot alkohol, eter,

kloral, överhuvudtaget gent emot alla

berusnings- och bedövningsmedel visa dessa svavelbakterier en

förkärlek, som i sin obehärskade våldsamhet synes

lika paradox som den från näringssynpunkt är svår

att förstå.

I stort sett gäller det emellertid som regel, att

goda näringsämnen utöva en stark attraktion på

bakterierna, med andra ord, det existerar en

bestämd relation mellan näringsbehovet och

spårsinnets utveckling hos dessa organismer. Det är ej

heller svårt att inse det stora gagn, som detta

spårsinne medför i fria naturen, där näringen i

regeln är mycket knappt tilltagen och dessutom

ofta ojämnt fördelad, så att den måste uppsökas

fjärran ifrån. Men detta spårsinne, som icke minst

på grund av sin i många fall häpnadsväckande

skärpa tyckes vara en i bakteriens väsen inneboende

grundegenskap, kan bringas att försvinna på samma

sätt som förmågan att producera gifter. De

forskare, som närmare sysslat med denna sida av

bakteriernas sinnesliv, ha ofta gjort den obehagliga

upptäckten, att bakterier, som omedelbart efter

infångandet ur det fria visade ett synnerligen fint

och rikt utvecklat spårsinne, småningom förlorade

detta, när de någon tid hållits i fångenskap.

Särskilt har denna spårsinnets avtrubbning gjort sig

gällande, då man odlat bakterier i renkulturer med

riklig tillgång på goda näringsämnen. Under

sådana förhållanden utveckla sig bakterierna

synnerligen yppigt, bli kraftiga och korpulenta, men

samtidigt har gödkuren på dem en förslöande

inverkan, som till sist yttrar sig i spårsinnets

fullkomliga förlust. I fria naturen äro sådana

överkultiverade bakterier säkerligen i de flesta fall

dömda till undergång, ungefär som ett rovdjur utan

syn och lukt skulle vara hemfallet åt hungersdöden

även i en trakt, som vore nog så rik på villebråd. —

Där ser man verkningarna av det utmärkta

Schlaraffenland, varom våra modärna världsförbättrare

drömma, skulle säkerligen mången

samhällsbevarande fosterlandsvän utropa, om det av en slump

förunnats honom att få kännedom om dessa drag

ur bakteriernas liv. Hur gripande skulle ej en

högerman av professor Kjelléns cert, med stöd av

dessa biologiska fakta, kunna utmåla överflödets

förbannnelse, hur vältaligt skulle han ej kunna

skildra, huru ett folk, vars alla individer äro i

stånd att ständigt äta sig mätta, icke blott måste

förvandlas till en samling värnlösa stackare,

oförmögna att försvara sig mot fienden, utan också

fullkomligt mista sina sinnens bruk . . .

Ett sådant resonemang skulle säkerligen

applåderas på många håll, och dock vore tankegången

fullkomligt absurd, redan därför att jämförelsen

mellan bakterie och människa bland annat ser bort

från det faktum, att den nutida kulturmänniskan

lever på ett annat plan än bakterierna — ett

överorganiskt plan, som kallas samhälle. Vill man

jämföra det mänskliga samhället med något parti ur

växtvärlden, så är ett odlat sädesfält den bästa

parallelen: icke svält och vattenbrist, utan gödning,

dränering, bortrensning av ogräs och undvikande

av för tät sådd är det som framkallar de vackraste

skördarna. På sädesfältet nämligen — när det

gäller människosläktet äro dessa enkla medel, av

skäl som vi alla känna, ännu knappast prövade.

*

SVAMPODLANDE VÄXTER

På en av Félicien Rops" underligaste

raderingar ser man satan, den onde såningsmannen,

skrida fram över länderna som en mörk

jättegestalt, vars bredskyggiga hattbrätten smälta samman

med de svarta åskmolnen över hans huvud, och

som ur sin knotiga hand låter hela fång av naket,

skönvuxet människoyngel regna ner över jorden.

Underskriften lyder: »Satan semant l´ivraie» vilket

vanligen Översättes med »satan sående ogräset».

Troligt är väl dock, att Rops här tagit ordet

ivraie i dess djupaste betydelse av berusande ogräs,

efter som det torde varit få dödlige beskärt att så

som han njuta det skönhetsrus, som satans väna

barn kunna skänka ett konstnärssinne.

Det ogräs som fransmännen åsyfta med ordet

ivraie är emellertid ett verkligt gräs, vars

rusgivande egenskaper äro så mycket märkligare, som

det bland de ungefär 4,000 växtarter, vilka

tillsammans bilda gräsens stora familj, visserligen

finnas många, som människan tagit i sin tjänst som

bröd och foderväxter, men knappast en enda, som

frambringar gifter. Medan till det yttre så

oskyldiga växter som vitsippan och ranunkeln i sina

blad och stänglar innehålla skarpa och giftiga

ämnen, så att örten, krossad färsk, drar blåsor som

spanska flugor, om den lägges på huden, äro

gräsen så gott som fullkomligt blottade på alla de

bittra och giftiga substanser, som göra att så många

andra växter lämnas orörda av betande djur. Mot

dessa skydda sig gräsen icke genom gift, utan

genom dolk, i det att deras blad genom impregnering

med kiselsyra stundom bli hårda och vassa i

kanten som en kniv, eller också helt enkelt genom

den i jorden dolda stamdelens förmåga att ständigt

skjuta nya skott, som ersätta de avbetade.

Dock fins det även i vårt land ett gräs eller

rättare ett ogräs, som sedan länge är mycket illa

beryktat som sjukdomsalstrare hos människor och

djur. Det är just fransmännens ivraie som på

svenska kallas dårrepen (Lolium temulentum), en

släkting till det som foderväxt mycket omtyckta

rajgräset. Av allt att döma har dårrepen inkommit

till Europa samtidigt med våra sädesslag, när dessa

en gång från Centralasien vandrade västerut;

numera är växten spridd över hela Europa utom det

nordligaste, och förekommer i vårt land tämligen

allmänt i åkrar bland vårsäden, vid dikeskanter

o. s. v. Om dårrepens frön i större mängd komma

bland säden, som användes till bröd eller som malt

för framställning av öl och dricka, framkalla de en

mängd obehagliga symptom som yrsel och äckel,

oredig syn och hörsel, darrning och mattighet i

benen eller till och med ett slags magkramp, alltså

alla rusets vedervärdigheter utan dess behag. Den

kemiska analysen har också visat, att det i

dårrepens frön dels fins en giftig alkaloid, dels en icke

närmare bestämd substans, som angriper magen.

För femton år sedan upptäckte samtidigt en

fransk och en tysk forskare att i dårrepens frön

nästan alltid lever en parasitisk svamp, som bildar

ett tätt filtveck mellan fröskalet och kärnan, och

som dessutom i form av ett glest trådverk

genomsätter växtens blad, strån och rotstockar. Svampen

bildar aldrig några fortplantningsorgan, men

intränger redan på ett mycket tidigt stadium i

blommans fröämne, där det unga embryot inficieras;

härigenom blir varje groddplanta, som utvecklar sig

på våren, redan från början smittad av svampen,

en ny infektion äger, så vitt, man vet, aldrig rum.

Här föreligger alltså ett utpräglat fall av ärftlig

samlevnad mellan en parasitisk svamp och en högre

växt; och då man även i egyptiska kungagravar

jämte vete och hirsfrön också funnit frön av

dårrepen, som varit inficierade med svamp alldeles

som i våra dagar, så kan man härav dra den

slutsatsen, att den ärftliga samlevnaden mellan dårrepen

och dess inhysing existerat i åtminstone fyra

tusen år, och att svampen under denna långa tid

fortlevat utan att bilda några som helst

fortplanningsorgan, vare sig könlösa eller könsliga.

Emellertid anträffar man stundom, i olika mängd

på olika lokaler, enstaka frön eller enstaka

individer av dårrepen, som äro fullkomligt fria från

svampen. Genom att insamla och kemiskt undersöka

större mängder av sådana svampfria frön har man

nyligen kunnat visa, att dårrepen själv är

fullkomligt oskyldig till de obehag, dess frön vanligen

framkalla hos den som förtär dem.

De giftiga ämnena förefinnas endast i den

parasitiska svampen, dårrepens egna frön äro lika

oskyldiga som alla andra gräsfrön. Samtidigt har

man även funnit att svampen äger en märklig

egenskap, som gör, att dess samlevnad med

gräset-värdplantan knappast kan betecknas enbart som

parasitism. Så väl i växt- som djurkroppen utgöres

den levande substansen i främsta rummet av s. k.

äggviteämnen, som i sin ordning utom kol, syre

och väte alltid innehålla kväve (ungefär 15 proc);

nu består luften, som vi andas, som bekant till 4/5

av kväve, men hela detta väldiga kväveförråd är

fullkomligt oanvändbart på den stora massan av

organismerna på vår planet, enär dessa endast kunna

upptaga och förarbeta kvävet i bunden form,

djuren i form av äggviteämnen och därmed

närbesläktade substanser, växterna i form av salpeter

o. s. v. Vad djuren och de gröna växterna ej

mäkta åstadkomma, det förmå emellertid en del

lågt stående färglösa växter, vissa bakterier, som

företrädesvis leva i jorden, och en del svampar,

som vegetera på avfallna löv o. s. v.; dessa

upptaga och förarbeta luftens kväve till äggvitartade

substanser, och vid de kvävebindande

organismernas död bli dessa äggviteföreningar disponibla för

den övriga växt- och djurvärlden. Den gynnsamma

inverkan, som gödning med avfallna och

övervintrade löv i regeln medför, beror till stor del på

den anrikning med kvävehaltiga ämnen, som de

på löven vegeterande svamparne åstadkommit. I

en bokskog binder ett kilogram av det avfallna

lövet årligen omkring 3 gram luftkväve motsvarande

ungefär 20 gram nybildade äggviteföreningar. Då

man, som ofta sker, på hösten ur trädgårdar och

parker bortför det avfallna lövet, berövar man

jorden icke blott de näringsämnen, som ännu finnas

kvar i bladen, utan också hela det dyrbara förråd

av bundet kväve, som den på löven vegeterande

svamp- och bakteriefloran producerar.

Till denna grupp av växter hör även den svamp,

som lever i dårrepens strån och frön; den upptar

kväve ur luften och av de på detta sätt bildade

äggviteämnena avger den en del åt sin vårdplanta

som ersättning för de socker- och saltmängder,

som den roffar åt sig. Dock är den på detta sätt

erhållna kvävevinsten ej synnerligen stor, ty vid

kultur i kvävefri jord visade det sig, att de

svampförande plantorna visserligen förmådde frambringa

ungefär lika mycket kväve, som varje planta

ursprungligen fått med sig i fröet, men ej så mycket,

att de kunde blomma och sätta frukt.

Den för båda parterna fördelaktiga växelverkan,

vilken mera som ansats än som genomförd

organisation äger rum mellan dårrepen och dess

inhysing, har på en annan punkt i växtriket, nämligen

i samlivet mellan ärtväxterna och vissa

kvävebindande bakterier, nått en utveckling, som sätter de

gröna värdarne i stånd att leva, blomma och gå i

frukt, även om den jord, vari de växa, ej

innehåller något kväve alls. I en sådan jordmån äro

sädesslagen och flertalet andra gröna växter dömda

att gå under av svält, medan däremot ärtväxterna

trivas och frodas förträffligt tack vare de

kvävebindande bakterierna, med vilka de tyckas ha

ingått en på ömsesidig lojalitet grundad allians. Av

det kväve, som bakterierna uppta ur luften, bilda

de äggviteartade ämnen, genom vilka ärtväxten

täcker sitt kvävebehov, och till gengäld erhåller

bakterierna av sin värdplanta dels salter, som

upptagits ur jorden och dels socker som den gröna

växten framställt ur luftens kolsyra. För övrigt

råder det mellan ärtväxternas samliv med bakterierna

och dårrepens med svampen en bestämd skillnad

så till vida, som bakterierna äro strängt lokaliserade

till rötterna där de inkvarterat sig i små

knölformiga uppsvällningar, en slags gallbildningar, om

man så vill. Däremot äro blad och blommor och

frön bakteriefria, så att varje ung ärtplanta måste

inficieras på nytt, vilket sker därigenom att

bakterierna ur jorden intränga i rothåren, varpå de

ovannämnda uppsvällningarne bildas. För övrigt är

man numera böjd för att räkna dessa bakterier till

en särskild grupp, som på grund av sitt växtsätt,

sina förgrenade celler m. m. anses bilda en

övergångsform till svamparne och därför också kallas

svampbakterier (Myhobakterier); en av de mest

bekanta representanterna för denna grupp är den

vanliga lungsotsbacillen, som numera på

vetenskapens språk kallas Myhobakterium tuberculosis.

Liknande uppsvällningar har man på senare åren

iakttagit hos rötterna av en del andra växter t. ex.

alen och porsen, och även i dessa fall har det

visat sig, att man har att göra med bakterieliknande

organismer, som ha förmågan att uppsamla och

förarbeta luftens kväve, och detta i den grad, att

t. ex. alen med framgång kan odlas i närlösningar,

som äro fullkomligt blottade på bundet kväve och

följaktligen odugliga som näringskälla för andra

lövträd. Den organism med vilken alen och porsen

slutit förbund är av allt att döma en nära släkting

till den som sjukdomsalstrare mycket fruktade

strålsvampen.

*

Den märkligaste formen av samliv mellan gröna

växter och kvävebindande svampbakterier är dock

den, som helt nyligen upptäckts hos några tropiska

buskväxter, tillhörande släktena Pavetta och

Psychotria. Här har samlivet mellan den gröna växten

och dess inhysing tagit sådana former, att man,

åtminstone i förstone, har det intrycket, att den

ena parten infångar, tämjer, uppföder och utnyttjar

den andra lika rationellt som mänskosläktet sedan

urminnes tider förfar med sina husdjur.

De buskväxter, varom här är fråga, äro tämligen

nära släkt med kaffebusken, och bära liksom denna

ett vackert skimrande lövverk och vita flockställda

blommor. På bladen av dessa buskar finnas små

vårtformiga upphöjningar ungefär stora som ett

knappnålshuvud, och ofta till ett antal av ungefär

femtio på varje blad. För tio år sedan undersöktes

dessa bildningar av en tysk botanist, Albrecht

Zimmermann, som därvid gjorde den märkliga

upptäckten, att vårtornas inre utgöres av håligheter,

fyllda med tätt packade, levande bakterier, vilka

till sin form rätt mycket påminna om bakterierna

i ärtväxternas rotknölar, och liksom dessa vid

närmare undersökning visat sig tillhöra

svampbakteriernas grupp. Att de för den gröna växten skulle

spela samma roll som de rotboende bakterierna

för ärtväxten, kunde man ju svårligen ana, men att

så verkligen är fallet har för kort tid sedan (1912)

visats av en holländsk botanist, von Faber, som

även studerat de närmare omständigheterna vid

bakteriernas samliv med pavetten. Hos den

fullvuxna växten förefinnes svampbakterierna redan i

stamspetsarnas knoppar, där de ligga inbäddade i

ett hartsartat slem, som fyller mellanrummen mellan

de unga bladanlagen i knoppen, vilka själva på

detta tidiga stadium ännu äro bakteriefria. Nu

fins det, som mången torde veta, på undersidan

av växternas blad i regel en otalig mängd små,

för blotta ögat osynliga, springformiga hål, de s. k.

klyvöppningarna, genom vilka luften med sin

kolsyra strömmar in i bladens inre medan samtidigt

den överflödiga delen av det ur jorden upptagna

vattnet strömmar bort i gasform samma väg. Även

pavettens blad äga på undersidan miljoner sådana

klyvöppningar, men dessutom ett begränsat antal

på översidan; och det märkliga är, att dessa på

bladets översida befintliga klyvöppningar, som

utvecklats långt före de normala (på undersidan),

nämligen medan bladen ännu befinna sig inneslutna

i knoppen, icke tjänstgöra som

ventilationsapparater, utan som inkörsportar, genom vilka bakterierna

tränga in i bladets inre. Här uppstår det till att

börja med en livlig kamp mellan främlingarna och

de gröna bladcellerna, av vilka senare en del

upplösas och förstöras; den härigenom uppkomna

håligheten fylles med bakterier, och när detta skett,

avgränsas den bakteriedödande kaviteten genom

en särskild skiljemur gentemot den övriga

bladvävnaden och klyvöppningen växer igen, d. v. s.

växten tillmurar själv den inkörsport, genom vilken

bakterien släpptes in. Att dessa överhuvudtaget

tränga in i bladets inre torde bero därpå, att det

i den ursprungliga håligheten under klyvöppningen

finns ett slemartat ämne som utövar en viss

dragningskraft på dem, ungefär som vanliga

förruttnelsebakterier lockas in i ett rör, fyllt med buljong

eller sockervatten. Av allt att döma avsöndra även

pavettens bladceller vissa ämnen, som motverka

den förstörande inverkan, bakterierna i början

utöva på den gröna bladvävnaden; i varje fall

inträder det snart nog ett jämnviktsstadium, varunder

bakterierna trivas och frodas, men dock hålla sig

strängt begränsade till de ursprungligen uppröjda

härdarna, vilka för blotta ögat te sig som de

ovannämnda vårtformiga upphöjningarna på bladen.

Redan de nu berörda omständigheterna göra det

sannolikt, att det mellan pavetten oeh dess

inhyseshjon existerar ett förhållande varav båda draga

nytta, och i själva verket har Faber, som ovan

antyddes, lyckats fullt exakt bevisa, att så är fallet.

För det första har han isolerat bakterierna från

den gröna värdplantan och odlat dem i konstgjorda

näringslösningar, vilkas sammansättning varit noga

kontrollerad: det har då visat sig, att

pavettbakterierna — alldeles som ärtväxternas

svampbakterier — äga en utpräglad förmåga att upptaga och

till äggviteämnen förarbeta luftens kväve. För det

andra har Faber kunnat visa, att bakteriehattiga

pavetter utveckla sig fullt normalt i en jordmån,

som saknar varje spår av salpeter eller andra

föreningar medan däremot bakteriefria pavetter, liksom

det stora flertalet gröna växter tyna bort och dö

i ett sådant substrat. Att påvisa detta senare var

förenat med stora svårigheter, enär pavetternas

frön regelbundet innehålla bakterier i sina inre

vävnader, så att de unga groddplantorna redan från

början äro infekterade. Genom att utsätta fröna

för en temperatur av + 50 gr. under tjugofem

minuter lyckades emellertid Faber döda samtliga

bakterier utan att förstöra frönas grobarhet, och

genom experiment med de på detta sätt erhållna

bakteriefria plantorna kunde sedan frågan om

bakteriernas betydelse för den gröna växten få sin

definitiva lösning.

Onekligen förefinnes det i det nu — i största

korthet — skildrade samlivet mellan pavetten och

dess kväveskaffare åtskilliga moment, som i

förstone synas mycket svårförklarliga från strängt

naturvetenskaplig ståndpunkt. Vi tycka det ju vara

underligt nog, när vi höra talas om myror, som

bedriva en rationell trädgårdsskötsel, men vad är

detta mot det konststycke, som pavetten utför, då

den infångar, inspärrar, kringgärdar, underhåller,

utnyttjar och åt sina avkomlingar testamenterar

den främmande organismen. Hur skulle ej Martius

och hans meningsfränder, som ännu på 1840-talet

tillskrevo växterna odödliga själar, ha jublat, om

det blivit dem beskärt att blicka in i pavettens

inre och iakttaga alla de fintliga manövrer, genom

vilken den gröna buskväxten gör den

kvävebindande bakterien till sin gäst för livet för att njuta

av hans aldrig sinande förning.

Även i våra dagar fins det naturforskare, som

för att förklara sådana företeelser inom den

organiska världen, som ännu synas oss gåtfulla, vilja

införa icke-materiella (andliga) faktorer, vilka skulle

leda organismernas kemiskt-fysiska processer i vissa

riktningar, och som av sina upphovsmän vanligen

förses med mycket imponerande namn — enteleki,

dominanter o. s. v. För en mera jordbunden

naturforskning går vägen fram på ett helt annat plan,

och med hänsyn till det fall, som här närmast

intresserar oss, skulle vi måhända icke finna, men

kunna spåra sanningen, om vi närmare gåve akt på

det samliv, som existerar mellan ärtväxterna och

deras gäster. Man lutar numera, särskilt på grund

av prof. Hiltoners undersökningar, tämligen allmänt

åt den uppfattningen, att detta samliv ingalunda är

ett så idylliskt kamratskap, som man fordom

föreställde sig, utan att det tvärtom mellan ärtväxten

och dess inhysing existerar en häftig kamp, en

strid, som i många fall förblir oavgjord och då

för oss ter sig som det »normala» samlivet, men i

andra fall, allt efter omständigheterna, leder till än

den ena än den andra partens undergång, och då

naturligt nog lätt undgår vår uppmärksamhet.

Faktiskt har man på senare åren upprepade gånger

observerat fall, då de kvävebindande bakterierna

som regelrätta parasiter suga ut sina värdar, och

å andra sidan har man — särskilt på kväverik

jord — iakttagit, att ärtväxten antingen hindrar

bakterierna från att tränga in i rötterna, eller om

de verkligen intränga, helt enkelt äter upp dem,

så att bildningen av de knölformiga bakteriehärdarna

uteblir. Mitt emellan dessa båda extrema fall och

förbundet med dem genom en hel serie

gradationer ligger det stadium varunder båda parterna

hålla varandra stången och därunder råna varandra

så gott de kunna, men som för den ytlige

betraktaren ter sig som idel harmoni, efter som ingen

av kontrahenterna har kraft att slå ihjäl den andre.

Måhända komma fortsatta forskningar i tropikerna

framdeles att visa, att även pavettidyllen i grund

och botten är en ständigt oavgjord brottning

mellan två dödsfiender, som under tiden bestjäla

varandra, — och då vore ju mysteriet förvandlat till

en helt naturlig sak, efter som i den organiska

naturens rike stöld och strid är det naturligaste

av allt.

*

VÄXTERNAS KÄNSEL

DEN enkla folktron, som stundom intuitivt

anar vad den exakta forskningen efteråt visar

vara verkligt, har även rörande växternas innersta

väsen gått vetenskapen i förväg. De indiska

gudasagorna och även den gammalindiska lagstiftningen

är genomträngd av den uppfattningen, att växterna

äro besjälade väsen liksom djuren och samma

grundåskådning möter man även i de slaviska och

germanska folkens naturpoesi. Renast har måhända

denna naturuppfattning fått sitt uttryck hos

forntidens greker, som i varje träd anade ett

andeväsen, en dryad, och för vilkas fantasi hyacinten

och narcissen, lagern och cypressen voro mänskliga

väsen, förvandlade till blommor.

Den motsatta åskådningen, som frånkänner

växterna varje spår av själsliv, äger även den

gamla anor, men har skarpast blivit formulerad av

Linné i de historiskt ryktbara satserna:

Stenar växa

Plantor växa och leva

Djur växa, leva och förnimma.

Denna uppfattning, enligt vilken växterna sakna

förmågan att förnimma, blev trots enstaka

gensagor under mer än ett århundrade den härskande

inom vetenskapen. Det var först då man på

1860-och 70-talet började göra växtens livsyttringar till

föremål för exakt vetenskapliga undersökningar,

som det Linnéanska åskådningssättet småningom

undanträngdes av en annan uppfattning, vilken i

viss mån kan sägas innebära en återgång till den

naiva folktrons ståndpunkt så till vida som den

verkligen tillskriver växterna just den förmåga som

Linné frånkände dem, nämligen förmågan av

sinnesintryck. Huruvida man hos växterna kan tala

om en själ, d. v. s. ett medvetande jämförligt med

människans och de högre djurens, är en annan

fråga, varom meningarna ännu äro delade.

När det gäller att besvara spörsmålet, huruvida

vi hos växterna kunna spåra själsliga funktioner

måste vi emellertid lägga märke till en

omständighet av principiell betydelse. När vi antaga, att sn

annan varelse äger vissa själsförmögenheter, så

beror detta antagande alltid på vad man med en

vetenskaplig term kallar en analogislutledning. Jag

är t. ex. övertygad om att min vän X äger en

själ av samma natur som min egen, men jag har

aldrig sett eller hört eller känt hans själ, jag har

endast sett hans kropp utföra vissa rörelser och

hört den frambringa vissa ljud, lika dem jag själv

utför och frambringar, när det i mitt inre

försiggår vissa själsliga processer, och av denna likhet

drar jag sedan den slutsatsen, att det även i min

väns kropp bor en själ. När jag tillskriver ett

djur, t. ex. en hund, en apa, en elefant, en viss

fond av själsförmögenheter, så beror detta på ett

liknande analogislut. Direkt förnimmer jag aldrig

någon annan själ än min egen, det är alltid på

grund av fysiska företeelser, som jag sluter mig

till att det fins själsliga existenser utanför mitt

eget medvetande.

Gäller det nu att utforska, om och i vad

utsträckning växterna äga sinnesförnimmelse och

medvetande, så står oss endast en utväg öppen: vi

måste pröva, huruvida det hos växterna kan spåras

sådana rörelser eller överhuvudtaget sådana

livsprocesser, som när de uppträda hos djuren och

människan bruka stå i samband med själsliga

funktioner.

Låt oss då till att börja med se till, om vi hos

växterna kunna påträffa någon motsvarighet till

vårt eget känselsinne.

En känslighet för mekanisk beröring är efter

vad man numera med säkerhet vet, tämligen

allmänt utbredd i växtriket, men kanske mest i

ögonenfallande hos klängena, d. v. s. de skruvformiga

trådar, medels vilka gurkväxterna, vinrankan,

luktärten och många andra växter klänga sig fast vid

ett stöd för att härigenom utsätta så stor yta av

bladen som möjligt för ljuset. På ett mycket tidigt

stadium är ett sådant klänge hoprullat som en

urfjäder, men längre fram sträcker det och rätar ut

sig, så att det t. ex. hos gurkväxterna ofta når en

längd av 10—15 centimeter. I detta tillstånd är

klänget nära nog fullkomligt rakt, men dess övre

del beskriver en kretsformigt trevande rörelse,

alldeles som sökte det efter ett stöd. Kommer nu

klänget i beröring med ett sådant, t. ex. en lagom

tjock gren, så inträder en egendomlig reaktion:

på själva beröringsstället upphör klänget att växa,

men samtidigt ledes härifrån till den motsatta,

från stödet bortvända flanken impulser, som

föranleda klänget att på denna sida växa betydligt

raskare än förut. Följden av denna ojämna tillväxt

blir som man vid närmare eftertanke lätt nog inser

den, att klänget utför en krökning inemot stödet;

härigenom komma återigen nya delar av klänget i

beröring med grenen, dessa retas på samma sätt

och sålunda kommer klänget ganska snart att

spiralformigt omslingra stödet. Har detta väl skett,

så börjar även den mellan växten och stödet

befintliga delen av klänget att rulla ihop sig i

spiralformiga vindlingar, så att växten på detta sätt

drages närmare stödet och i händelse av stark blåst

kan vaja av och an på den korkskruvlikt vridna

och därför lätt tänjbara fria delen av klänget.

Samtidigt tillväxer klänget i tjocklek, kraftiga

stödjevävnader utbildas i dess inre o. s. v.

Helt annorlunda gestaltar sig saken, om klänget

misslyckas i sitt trevande efter ett stöd. I så fall

böjer sig klänget, som förut stått rakt upp, nedåt

och rullar ihop sig till ett nystan, varpå det

slutligen dör bort. — Berör eller riktigare gnider

man klänget på en kort sträcka under några

sekunder med en fast kropp, t. ex. en blyerts, som

sedermera avlägsnas, så utför klänget en krökning,

så att det gnidna stället kommer att ligga på

krökningens insida; under vackra sommardagar, när

temperaturen är hög, sker denna krökning ofta så

hastigt, att klängets övre del redan på några

minuter bildar en rät vinkel med den nedanför det

retade stället befintliga delen. Var den anbrakta

retningen kraftig, så kan inkrökningen gå ännu

längre, men då inget stöd finnes att gripa, tyckes

klänget snart nog inse sitt misstag: det börjar att

räta ut sig och redan efter ett par timmar står

det åter käpprakt, med spetsen beskrivande samma

kretsande fångrörelser som förut . . .

Den känslighet för beröring, som är närmaste

anledningen till klängenas omslingring av ett stöd,

når i vissa fall en ytterlig grad av finhet. Redan

Darwin gjorde härvidlag intressanta iakttagelser,

som dock förbleknat inför de sagolika erfarenheter,

som den tyske botanisten Pfeffer i senare tid gjort

med mycket känsliga klängen av en gurkväxt. Som

retande föremål använde Pfeffer små stycken av

en fin bomullstråd, vilka applicerades på klänget

liksom ryttaren på vågbalken; det visade sig då,

att en sådan ryttare, vars vikt endast uppgick till

0,00025 milligram, på en minut förmådde framkalla

en tydlig krökning hos klänget, om den genom ett

lindrigt luftdrag sättes i dallrande rörelse. Under

sådana omständigheter reagerade klängena ej på en

ryttare (av bomullstråd), vars vikt endast utgjorde

0,00012 milligram, och lika litet åstadkommo de på

klänget långsamt framkrypande bladlössen någon

synbar retverkan. Emellertid äro dessa klängen

betydligt känsligare än människans hud, på vars

sensiblaste ställen det behövs en fallande vikt av minst

0,002 milligram för att framkalla en känselförnimmelse.

Denna utomordentligt fina känslighet för beröring

är, särskilt hos klängeväxterna, specialiserad på ett

mycket egendomligt sätt. Det är nämligen endast

genom beröring med fasta kroppar, som klängena

föranledas att kröka sig, däremot äro de

fullkomligt okänsliga för det tryck, som de kunna utsättas

för genom beröring med vätskor. Riktar man en

fin, men kraftig vattenstråle vinkelrätt mot klängets

känsligaste del, så försättes det i stark skakning,

men av någon krökning förnimmes intet.

En sådan inträder däremot genast om vattnet

innehåller uppslammade fasta partiklar, t. ex. små,

för blotta ögat osynliga sandkorn. På samma sätt

är även rent kvicksilver ur stånd att frambringa

någon krökning, om det i en fin stråle sprutas på

klänget; är kvicksilvret däremot förorenat av damm,

kunna dammkornen räcka till för att frambringa

en synbar krökning. Att denna okänslighet gent

emot vätskor är av stor betydelse för

klängeväxterna, inses lätt, om man betänker, till vilka

meningslösa rörelser i motsatt fall en regnskur skulle

föranleda klängena.

*

De ovan relaterade förhållandena vittna ju

tydligt nog om att växterna äga ett känselsinne, fullt

jämförligt med djurens och människans. Redan

detta är ju anmärkningsvärt nog, men åtskilligt

märkligare ter sig saken, när man i detalj jämför

växternas känselsinne med djurens och människans.

Det är nu omkring trettio år sedan den svenske

fysiologen Blix genom en del sinnrika, men relativt

enkla experiment lyckades visa, att människans hud

ingalunda är över hela sin yta känslig för tryck,

utan att det i huden fins vissa bestämda punkter

(nervapparater), där förnimmelsen av tryck uppstår,

och som för övrigt äro tämligen ojämnt fördelade

över kroppens olika delar. På samma sätt finns det

i klängenas överhud särskilda, konstrikt formade

celler, som av allt att döma förmedla klängenas

förnimmelse av den mekaniska retningen. En annan

överensstämmelse: för att vi människor skola

förnimma en beröring fordras det, att närliggande delar

av vår hud skola sammantryckas olika starkt. I regeln

äga nu alla fasta kroppar, även de, som för vårt

öga te sig fullkomligt glatta, små ojämnheter, som

äro tillräckliga för att påverka huden olikformigt,

så att det berörda föremålet förnimmes utefter hela

sin yta; men sticka vi ner handen i en vätska, t. ex.

vatten eller kvicksilver, så känna vi beröringen med

vätskan endast vid själva vätskeytan, där en

tryckdifferens äger rum. Denna okänslighet för

vätsketryck förefinnes, som vi redan sett, ännu starkare

utpräglad hos växterna, och även hos dem beror

denna okänslighet därpå, att vätskan ej förmår att

på närliggande delar av överhuden utöva det olika

starka tryck, som kräves för att en retning med ty

åtföljande krökningsrörelse skall äga rum.

Ännu en betingelse måste vara uppfylld för att

vårt känselsinne skall påverkas: beröringen får icke

vara oföränderlig, utan måste ske i små, tätt på

varandra följande stötar. Detta tyckes stå i strid

med den dagliga erfarenheten, då vi ju mycket väl

med känseln förnimma en kropp, som vi, efter vad

vi tycka, hålla orörlig mellan fingrarna, men vi måste

härvidlag komma ihåg, dels att vi alltid darra om

än helt litet, dels att blodets lopp genom ådrorna

framkallar en viss, om än ytterst svag dallring i

hudlagren. Fullkomligt samma förhållande finna vi

hos växterna. Placerar man t. ex. en gurkväxt (odlad

i kruka) på ett bord, som är fullkomligt skyddat

även mot de obetydligaste stötar, och stjälper man

för att hindra luftströmningar en glasklocka över

växten, så visar det sig att även en grov garntråd,

försiktigt lagd på klänget, ej frambringar den minsta

retning. Lyfter man av glasklockan, så att luftdraget

kan komma tråden att dallra, så kröker sig klänget

ganska snart.

En känslighet av ännu egendomligare art än

klängenas förefinnes hos en del snyltväxter, särskilt

hos släktet Cuscuta (snarreva), av vilket ett par arter

förekomma i Sverge som parasiter på lin, klöver,

humle och en del andra växter. Snarrevorna bereda

alltså ej själva sin näring, utan stjäla den från andra

växter, som de omslingra med sina bladlösa,

rödaktiga stjälkar, och i vilkas inre de sända in

särskilda sugorgan, s. k. haustorier. Låter man den fria

ändan av en sådan Cuscutastjälk komma i beröring

med en stav av metall eller elfenben, så slingrar

den sig genast omkring staven, men efter någon tid

rullar den åter upp sina vindlingar och lämnar det

livlösa stödet. Låter man däremot Cuscutastängeln

komma i beröring med en levande växt, t. ex.

stängeln av en lin- eller klöverplanta, så icke blott

omsluter den sin blivande värdplanta i en

omfamning för livet, utan sänder även talrika sugrötter

in i dess inre. Hos den snyltande snarrevan fins

det alltså jämte känslighet för beröring även ett

annat sinne, som närmast kan jämföras med vårt eget

smaksinne: Cuscutastängeln särskiljer beröringen

med en metallstav från beröringen med en

klöverstängel lika säkert som vår tunga skiljer på en

kiselsten och en sockerbit.

I själva verket är det numera ett fastslaget

faktum, att växterna, så väl de högre som de lägre,

äga ett ganska rikt utvecklat sinnesliv, som sätter

dem i stånd, att genom bestämda rörelser orientera

sig gentemot belysningen, jordens fuktighet och

syregashalt, värmestrålning o. s. v. Att det oaktat

en så skarpsynt forskare som Linné fullkomligt

frånkände växterna förnimmelser och sinnesliv

överhuvud, torde dels ha berott på inflytande från

Aristoteles, dels och kanske i ännu högre grad därpå,

att de högre växternas rörelser i regeln försiggå

i ett mycket långsamt tempo. Klängenas rappa

rörelser bilda härvid ett tämligen enastående

undantag, i stort sett torde man kunna säga, att en stängel,

som t. ex. på grund av ensidig belysning utför en

krökning, rör sig med en hastighet, som ligger

ungefär mitt emellan tim- och minutvisarens. Denna

långsamhet beror i sin ordning därpå, att de högre

växternas rörelser mestadels äro s. k.

tillväxtrörelser, d. v. s., krökningsrörelser, som komma till stånd

därigenom att ett växande organ ökar eller minskar

tillväxthastigheten utefter den ena flanken,

varigenom det uppstår en krökning åt ett visst håll. I

sådana fall, där rörelsemekaniken är en annan, såsom

t. ex. hos sensitivan, kunna också de retbara

bladskaften utföra sina rörelser med en förvånande

snabbhet — förvånande därför att den mera erinrar om

djurens rörelser än om växternas.

Om vi emellertid, följande en anvisning av Pfeffer,

tänka oss en människa, som från sin tidigaste

barndom skådat växtvärldens brokiga liv i tusenfaldig

förstoring, så skulle en sådan individ säkerligen

aldrig kommit att tillskriva växterna den

sinnesslöhet, som Aristoteles och Linné tilltrodde dem. Ett

sådant öga skulle se hela den myllrande skaran av

fritt kringsimmande lägre växter, somliga styrande

kurs mot ljuset, andra uppsökande halvskuggan eller

skuggan, och bakteriernas snabba rörelser mot ett

på avstånd uppdykande flugben skulle te sig som

ett motstycke till rovdjurets språng mot ett

varmblodigt byte. Ett sådant öga skulle också, såsom

mikroskopet faktiskt visar det, se växande rötter

och stänglar utföra liksom trevande rörelser, de

efter ett stöd kretsande klängena skulle tyckas röra

sig lika hastigt som väderkvarnsvingar och hos varje

högre växt skulle det varsna raska

orienteringsrörelser framkallade genom yttre faktorers retverkan.

För en med sådan synförmåga utrustad människa

skulle det ha varit en självklar sak att växterna äga

sinnesförnimmelser liksom djuren, och den

Linnéanska uppfattningen av växterna skulle synts honom

lika obegriplig, som om någon ville påstå att en

häst saknar syn och hörsel.

*

GOSSE ELLER FLICKA?

TILL de problem, som sedan urminnes tider

fängslat icke blott den stora allmänheten, utan

också vetenskapsmännens intresse, hör den gamla,

men ständigt återkommande frågan: gosse eller

flicka? Vilka faktorer är det, som bestämma

avkommans kön, på vilket stadium sker detta

avgörande, och fins det för oss människor någon

möjlighet att påverka könsbestämningen i en viss riktning

— det är alltsamman frågor, som av lätt insedda

skäl varit i hög grad ägnade att stimulera den

mänskliga forskningshågen och fantasien. Redan det

faktum, att den holländske anatomen Drelincourt på

slutet av sextonhundratalet kunde uppräkna icke

mindre än 262 olika teorier för könsbestämningen

hos människan vittnar ju tydligt nog om detta

intresse, men låter samtidigt ana, att det varit

tämligen klent beställt med vetandet på detta område.

Faktiskt är det än i dag så, att vår förmåga att

godtyckligt bestämma avkommans kön, åtminstone

för så vitt det gäller människan, praktiskt taget är

lika med noll. Däremot har det lyckats våra dagars

vetenskapliga forskning att till en viss grad förskaffa

sig en inblick i det maskineri, som bestämmer

avkommans kön, och därmed är ju alltid något vunnet,

om vi också måste vara beredda på att härvidlag

ännu länge få stå som åskådare, ur stånd att på

minsta sätt ingripa i maskineriets gång.

I själva verket fungerar det maskineri, varom här

är fråga, med en förunderlig precision. Visserligen

finner man hos olika djur och växtarter stundom

mycket stora skiljaktigheter med hänsyn till de båda

könens inbördes proportion, men för varje art, eller

om vi vilja vara riktigt noga, för varje ras, är detta

förhållande märkvärdigt konstant, och kan i regel

icke eller åtminstone endast i undantagsfall rubbas

genom yttre inverkningar. För mänskosläktet ställer

sig detta relationstal så, att det i Europa på 100

flickebarn födas omkring 106 gossar; alldeles samma

könssiffra har ett i Europa tämligen utbrett ogräs,

den s. k. bengelörten (Mercurialis annua), där det

på 100 honplantor regelbundet komma 106

hanindivider. För negrerna ställer sig däremot

förhållandet något annorlunda, på Kuba t. ex. 100: 96,8,

vilket vill säga att negern i detta hänseende intar

en mellanställning mellan flugan (100: 96,0) och

hästen (100: 98,31). En egendomlig extrem finner

man hos vissa spindlar, där det på 100 honor

kommer ej mindre än 819 hanar, medan omvänt en del

bläckfiskar bestå sig lyxen av 100 honor på 16,6

hanar. När det gäller att reglera sina skapade

varelsers könsförhållanden tyckes naturen vara lika

uppfinningsrik och nyckfull som den bekante mannen,

som gör vad som faller honom in; men den en gång

givna normen fasthålles sedan med en oeftergivlig

stränghet, så mycket anmärkningsvärdare, som det

för artens bestånd i många fall ingalunda är

nödvändigt, att just den eller den proportionen mellan

könen upprätthålles. Av den vanliga grodan känner

man t. ex. tre raser, av vilka en konstant frambringar

13 hanar på 100 honor, en annan 36 hanar på 100 honor,

en tredje 48: 100. Likaså känner man av den vanliga hampan

2 raser med högst olika könsproportioner.

Någon skillnad i dessa rasers förmåga att reda sig i kampen

för tillvaron synes ej förefinnas.

Vill man nu söka få en inblick i de processer,

som närmast betinga könsbestämningen, så gäller

det i första hand att fastställa tidpunkten, vid vilken

detta avgörande äger rum. Härvidlag kunna flera

möjligheter tänkas, av vilka särskilt två äro värda

att tagas närmare i betraktande. Hos de högre djur

och växter, om vilka det här är frågan, uppstår

som bekant varje ny individ genom en befruktningsakt,

d. v. s. genom sammansmältning av en äggcell

med ett sädesdjur; man kan nu tänka sig, att könet

redan på förhand är bestämt hos endera av

könscellerna, antingen så, att hälften av äggen ha honlig,

andra hälften hanlig tendens, medan däremot

sädesdjuren i detta fall tänkas vara indifferenta, eller

också så, att äggen äro indifferenta, och av

sädesdjuren ena hälften äga hanlig, andra hälften honlig

tendens. Gemensamt för båda dessa fall är att

könsbestämningen tänkes äga rum före befruktningen.

Man kan emellertid även föreställa sig, att

äggceller och sädesdjur äro i och för sig indifferenta,

och att den uppkomne individens kön först

bestämmes efter befruktningen, på någon tidpunkt under

fosterutvecklingen, varvid avgörandet måste

förläggas till utifrån kommande inverkningar. En tredje

uppfattning, enligt vilken könet skulle bestämmas

i det ögonblick de båda könscellerna sammansmälta,

lämnas på grunder, som här ej kunna anföras,

numera vanligen ur räkningen.

Av de båda övriga uppfattningarna har den första,

enligt vilken könsbestämningen äger rum före

befruktningen, räknat talrika anhängare, särskilt bland

zoologer och gynekologer. Man föreställde sig

härvid vanligen saken så, att avgörandet låg hos

äggcellerna, av vilka den ena parten hade hanlig, den

andra honlig tendens, medan däremot sädesdjuren

voro ensartade och betydelselösa för

könsbestämningen. Man stödde sig härvidlag särskilt på

iakttagelser angående förhållandena hos djur, vilkas ägg

kunna utvecklas utan föregående befruktning,

partenogenetiskt, som den vetenskapliga termen lyder.

Hos vissa kräftdjur, hos phylloxeran o. s. v., bildas

dels stora ägg, som ge upphov till honor, dels små,

ur vilka det utvecklas hanar, men redan det

förhållandet, att en befruktning här ej äger rum, gör

att man ej gärna kan tillämpa de från detta område

vunna erfarenheterna på djurarter med normal

könsfortplantning. Annorlunda tycktes det vara fallet

med några iakttagelser, som zoologen Korschelt

redan på åttiotalet gjort hos en liten havsmask

(Dinophilus apatris) och som tycktes visa att det

i honornas äggstockar funnos två slags ägg, dels

stora, ovala, dels mindre, runda; båda skulle på

vanligt sätt befruktas av hanens sädesdjur och de

stora äggen ge upphov till idel honor, de små till

idel hanar. Enligt nyare undersökningar (Blard 1911)

försiggår emellertid befruktningen hos detta djur på

ett betydligt tidigare stadium än man förut trodde,

och storleksdifferensen hos äggen gör sig först

gällande efter befruktningen, vilket ju förändrar saken

högst betydligt.

Däremot har man numera tämligen säkra

hållpunkter för att i åtminstone vissa fall de hanliga

könscellerna (sädesdjuren, hos blomväxterna

frömjölskornen) till hälften äga hanlig, till hälften

honlig tendens, medan däremot äggcellerna endast äga

honlig tendens. Under sådana omständigheter är

det givetvis de hanliga elementen, som avgöra

könsbestämningen: sammanträffar ett sädesdjur av

hanlig tendens med en äggcell, så uppstår en hane, i

motsatt fall en hona. Det kön, som frambringar två

slags könsceller, kallar man heterogametiskt, det

andra homogametiskt.

De avgörande undersökningarna härvidlag ha

utförts av den berömde botanisten Correns, vars

nyligen (i förening med zoologen Goldschmidt)

utgivna arbete om könsbestämningen i djur- och

växtriket till stor del ligger till grund för denna

uppsats. Correns´ försök kunna i korthet refereras

sålunda:

Hos det stora flertalet högre växter kan man som

bekant ej tala om manliga och kvinnliga individer

(hanar och honor), enär varje blomma innehåller

såväl hanorgan (ståndare) som honorgan (pistiller),

eller om blommorna äro enkönade, han- och

honblommor förefinnas hos samma individ. Sådana

växter, och dit höra som sagt majoriteten av

blomväxterna, kallar man hermafrodita. Motsatsen

härtill äro de s. k. tvåbyggarna, hos vilka han- och

honblommor sitta på olika stånd, och som ha sina

mest kända representanter i humleväxten, poppel,

pil, idegran, en, vissa (men icke alla) gurkväxter

o. s. v.; endast dessa tvåbyggare, som bland de

högre växterna utgöra en helt liten minoritet, kunna

härvidlag rimligtvis jämföras med människan och de

högre djuren. Nu har Correns genom en serie

experiment och en bevisföring, som det skulle bli för

vidlyftigt att återge, visat, att de hermafrodita

växternas könsceller — både frömjölskorn och

äggceller — äga en hermafrodit tendens, d. v. s. de

sträva var för sig efter att frambringa individer

med tvåkönade blommor; här är alltså

könscellernas tendens på förhand bekant. Genom att

framställa en bastard mellan en hermafrodit blomväxt

och en tvåbyggare, borde man, menade Correns,

ha utsikt till att komma tvåbyggarens

könstendenser på spåren, då ju avkomlingarnas kön lätt kunde

fastställas och den ena av föräldrarna, den

hermafrodita nämligen, ägde en på förhand bekant

könstendens. Experimenten, som utfördes med två

gurkväxter, av vilka den ena (Bryonia alba) var

hermafrodit, den andra (Bryonia dioica) tvåbyggare,

utföllo på följande sätt:

1) Honplantor av tvåbyggargurka, befruktad med

pollen av hanplantor från samma art, ge ungefär

50 proc. hanplantor och 50 proc. honplantor.

2) Hermafrodit gurkväxt, befruktat med eget

pollen, ger 100 proc. hermafrodita plantor (som

ju var att vänta).

3) Honplantor av tvåbyggargurkan, befruktad

med frömjöl av den hermafrodita, ger 100 proc.

honplantor, idel bastarder.

4) Hermafrodit gurkväxt, befruktad med frömjöl

från hanplantor av tvåbyggargurkan, ger 50 proc.

hanindivider och 50 proc. honor, idel bastarder.

Man kan sammanfatta detta resultat sålunda:

befruktar man den skildkönade växten med frömjöl

från den samkönade, så erhåller man idel honor,

befruktar man däremot den samkönade arten med

frömjöl från den skildkönade, så erhåller man

hälften hanar och hälften honor. Och härav kan man då

med Correns dra den slutsatsen, att hos den

skildkönade gurkväxten alla honliga könsceller äro

sinsemellan lika, medan det måste finnas två slags hanliga

könsceller. Honkönet är alltså här homogametiskt,

hankönet heterogametiskt. Och hela

könsbestämningen blir utan vidare begriplig, om man med

Correns går ett steg vidare och antar, att alla honcellerna

äga kvinnlig tendens, av hancellerna däremot hälften

manlig och hälften kvinnlig, samt att den manliga

tendensen alltid segrar över den kvinnliga.

Sammanträffar en äggcell med ett kvinnligt stämt sädesdjur,

så uppstår en hona, mötas däremot en äggcell och

ett manligt sädesdjur, så bildas en hane. Den förra

— honan — är alltså till sin inre läggning ensartad,

ren kvinna, medan mannen däremot är en bastard

av kvinnligt och manligt, alltså begåvad med ett

plus, som kvinnan saknar.

Detta gäller nu förhållandena hos den skildkönade

gurkväxten, och frågan blir då, i vad mån de från

detta fall hämtade lärdomarna kunna göra anspråk

på allmängiltighet. Vad växterna beträffar, så känner

man för närvarande egentligen endast ett fall, där

experimenten kunna jämföras med de nyss

refererade, men de ifrågavarande försöken, som av Correns

utförts med växter tillhörande nejlikfamiljen, ha

givit alldeles samma resultat som gurkexperimenten.

Aven från djurvärlden känner man numera en hel

rad av fall, där det fins två slags sädesdjur, av

vilka det ena slaget vid befruktningen ger upphov

till hanar, det andra till honor. Särskilt intressant

är att man i många fall, t. ex. hos en del

skinnbaggar (Lygreus, Protenor m. fl.) samt hos vissa

parasitmaskar och gräshoppor kunnat med

mikroskopets hjälp påvisa anatomiska olikheter hos

båda slagen av sädesdjur och med bestämdhet

avgöra, vilken sort som ger upphov till hanar, och

vilken till honor.

Emellertid har man på senare åren även lärt

känna ett icke obetydligt antal fall, där

förhållandena tyckas ligga på rakt motsatta viset, så att alla

sädesdjuren äro ensartade och äggen däremot av

två slag, hälften med kvinnlig och hälften med manlig

tendens. En del mycket invecklade experiment,

som av Doncaster företagits med krusbärsmätaren

(Abraxas grossularia), ha givit resultat, som obetingat

tala för, att det hos denna fjäril är honan som är

heterogametisk, d. v. s. frambringar två slags ägg,

medan däremot den homogamctiska hanen endast

frambringar ett slags sädesdjur. Detta synes även

bekräftas därav, att det helt nyligen lyckats en tysk

forskare (Seiler) att hos andra fjärilar påvisa två

i anatomiskt hänseende åtskiljbara slag av ägg. Till

samma typ, hos vilken alltså honan är den rikare

naturen, höra även höns och kanariefåglar, och

troligen många andra djurgrupper.

Till vilken av dessa båda typer hör nu

människosläktet? Liknar människan med hänsyn till

könsbestämningen fjärilen och kanariefågeln, eller tillhör

hon samma typ som gurkväxten, nejlikan och

skinnbaggarna? Är det kvinnan, som sitter inne med de

dubbla möjligheterna, producerar hon två slags ägg,

eller är det mannen, som frambringar två slags

sädesdjur? Ar kvinnan bastarden, eller bär mannen

inom sig både manligt och kvinnligt?

Den allmänna meningen hos de vetenskapsmän,

som intensivast sysselsatt sig med dessa problem,

är den, att det hos människan är mankönet som

är heterogametiskt, kvinnkönet däremot

homogametiskt. Enligt detta åskådningssätt frambringar

alltså kvinnan endast ett slags ägg, mannen däremot

två slags sädesdjur, av vilka ena hälften äga manlig,

den andra hälften kvinnlig tendens. Till stöd för

denna uppfattning anföras direkta iakttagelser, som

synas ge vid handen, att man hos människan med

mikroskopets hjälp kan iakttaga två slags sädesdjur

med olika inre byggnad (Guyer, Winiwarter).

Riktigheten av dessa observationer har dock från andra

håll bestritts, så att denna sida av saken ännu synes

något oklar. Däremot har studiet av människans

ärftlighetsförhållanden och särskilt aktgivandet på

den s. k. könsbegränsade ärftligheten av vissa

sjukdomar (färgblindhet, blödarsjuka) lett till resultat,

som otvetydigt tala för, att mannen är den

avgörande parten med hänsyn till könsbestämningen.

För den skapande naturen synes det emellertid i

stort sett vara fullkomligt likgiltigt, om denna roll

tillfaller hanen eller honan, efter som hon

omväxlande slår in än på den ena än på den andra

utvecklingslinjen. Att kvinnan från biologisk synpunkt

är en ren, oblandad typ — ren kvinna —, medan

mannen däremot är en bastard, ett dubbelväsen av

manligt och kvinnligt, är alltså till en viss grad en

slump, men en slump av djup och oförgätlig innebörd.

*

De upptäckter, vilka på senare åren gjorts

angående arten av det maskineri, som reglerar

könsbestämningen hos djur och växter, tyckas i själva

verket föga ägnade att uppmuntra till försök att

behärska detta maskineri. Om könsbestämningen

redan äger rum före befruktningen, om, såsom fallet

synes vara hos människan, hälften av sädesdjuren

äga hanlig och hälften honlig könstendens, så synas

ju utsikterna att kunna förskjuta dessa proportioner

vara mycket ringa. Det gällde ju i så fall antingen

att påverka själva bildningshärdarne för könscellerna,

testiklar och ovarier, eller också att utsätta

könsvätskan för en behandling, som skadade det ena

slaget av sädesdjur mer än det andra. Sådana

ingrepp synas emellertid, åtminstone för närvarande,

stöta på hart när oöverstigliga hinder.

Dock känner man redan nu vissa fakta, som med

bestämdhet tala för att proportionen mellan könen

kan förskjutas genom yttre omständigheter. Det

har redan omnämnts i det föregående, att medan

hos den europeiska befolkningen det regelbundet

kommer 106 gossar på 100 flickebarn, så visa

negrerna på Kuba könsproportionen 96,8 gossar på

100 flickor. I detta fall kunde man emellertid med

fog göra rasskillnaden ansvarig för olikheten, då vi

ju sett, att det av vissa växt- och djurarter

förekommer olika raser, som i bemälta hänseende

förhålla sig helt olika. Saken kommer emellertid i ett

annat ljus, när man av statistiken erfar, att de

sociala förhållandena i märkbar grad påverka

könsproportionen hos den europeiska befolkningen. Så

har t. ex. Punnet kunnat konstatera, att det inom

den välsituerade överklassen i London på 100 flickor

födas 107,6 gossar, hos den fattiga, men barnrika

underklassen däremot på 100 flickor endast 101

gossar, en högst avsevärd skillnad som man ser.

Barn, födda utom äktenskapet, visa även en tendens

i samma riktning som proletärbarnen, i det att

proportionen flicka: gosse hos dem ställer sig 100:

104. I båda fallen föreligger alltså ett närmande

till det förhållande, som är rådande hos negrerna.

Dessa växlingar i könsproportionerna hos den

europeiska befolkningen äro av särskilt intresse, enär

de påtagligen äro framkallade av yttre orsaker,

vilka måste vara att finna bland de faktorer, som

variera med de sociala förhållandena. Här ser det

ju nästan ut, som hade vi funnit ett spår, som

kunde föra oss vidare genom vildmarken.

Naturligtvis kunde det ligga nära till hands att

söka orsaken till skiljaktigheten i den olika diet,

som föres av över- och underklassen: överklassen

är ju som bekant i stort sett köttätare, underklassen

däremot lika utpräglad växtätare. Av allt att döma

spelar emellertid varken näringen eller

värmetillgången någon roll vid den ifrågavarande

förskjutningen av könsproportionen; med all sannolikhet

är det avgörande momentet att söka på ett helt

annat område, i det att den ålder, som äggen

uppnått, innan de befruktas, i väsentlig mån synes

påverka avkommans kön.

Visserligen har det tid efter annan kommit fram

uppgifter, som gått ut på, att moderns diet före

och under havandeskapet skulle kunna påverka

avkommans kön i en viss riktning; dock ha hittills

alla sådana uppgifter, för så vitt de rört människan,

visat sig förhastade, där de ej varit ren bluff. Helt

nyligen (1909) har emellertid en italiensk forskare

vid namn Russo med bestämdhet uppgivit, att det

lyckats honom att förändra könsproportionen hos

kaniner genom insprutning med lecithin. Detta ämne

är ett slags fosforhaltigt fett, som särskilt rikligt

uppträder i nervsubstansen, i hönsägg och

överhuvudtaget i djurens ägg. Russo experimenterade

med kaniner, hos vilka könsproportionen normalt

utgör ungefär 1: 1, men där den efter insprutning

av lecithin i blodet förändrades därhän, att det på

26 hanar föddes 40 honor. Förutsatt att dessa

uppgifter verkligen äro riktiga är det emellertid

tydligt, att den av Russo konstaterade förändringen

ej gärna kan andragas som förklaring för den nyss

berörda växlingen hos människan, då ju överklassen

med all säkerhet förtär betydligt större

lecithinmängder än underklassen, och sålunda borde

producera ett större antal flickor än underklassen, medan

i verkligheten raka motsatsen är fallet.

Ungefär detsamma gäller om temperaturens

inverkan på könsproportionen. Av en del synnerligen

intressanta experiment, som zoologen Richard

Hertwig på senare åren anställt med den ätliga grodan,

synes det framgå, att låg temperatur befordrar

utvecklingen av hanar. Hertwig delade det nyss

befruktade äggmaterialet från en groda i två

portioner, av vilka den ene fick utveckla sig vid trettio

grader, den andra vid femton grader; i förra fallet

uppstodo 344 hanar på 319 honor, i senare fallet

260 hanar på 85 honor. Den låga temperaturen

framkallade alltså i detta fall en högst betydlig

förskjutning till hanarnas förmån. Då underklassens

bostäder under vintern äro betydligt kallare än

överklassens, skulle man med stöd av dessa

experiment närmast vänta ett större gossöverskott hos

underklassen, medan ju motsatsen faktiskt äger rum.

Temperaturen kan alltså med lika lite skäl som

dieten göras ansvarig för den olikhet i

könsproportion, som råder hos den europeiska över- och

underklassen.

Däremot har Hertwig på en annan väg erhållit

resultat, som på goda grunder torde kunna

jämföras med förhållandena hos människan. Genom en

serie manipulationer, för vilkas detaljer det i detta

samband är överflödigt att redogöra, lät Hertwig

en och samma grodhane i fyra olika repriser

befrukta äggen hos samma hona, varvid dessa under

hela mellantiden stannade kvar i honans livmoder.

Medan nu resultatet av den första befruktningsakten

blev hanar och honor i ungefär lika proportion,

erhölls t. ex. i ett fall av den andra befruktningen,

som ägde rum 72 timmar senare, 96 hanar och en

individ av obestämbart kön. I ett annat fall, då det

mellan den första och sista (tredje) befruktningen

förflutit 96 timmar, gav den första äggportionen

185 honor och 164 hanar, den andra 20 honor och

30 hanar, den tredje 271 hanar och ej en enda

hona. I en tredje försöksserie gav den normala

kulturen 58 hanar och 53 honor, den övermogna

kulturen 299 hanar, och dessutom en hermafrodit, som

på högra sidan var manlig på den vänstra kvinnlig,

men ingen enda hona. Av Hertwigs

undersökningar, som sedermera fullkomligt bekräftats av ryssen

Kuschakewitsch, synes det alltså med säkerhet

framgå, att — åtminstone hos grodan —

övermogna ägg nästan uteslutande ge upphov till

hanlig avkomma.

Huru dessa resultat skola kunna bringas i

samklang med de erfarenheter om könsbestämningens

maskineri, som relaterats i det föregående, är för

närvarande omöjligt att avgöra, redan på den grund,

att man ännu ej lyckats utforska, huruvida grodan

i likhet med fjärilarna och kanariefågeln

frambringar två slags ägg, eller om hon som människan

alstrar två slags sädesdjur. Däremot torde de

Hertwigska försöksresultaten måhända kunna förklara

det överskott av gossar, som födes inom

överklassen, enär de sociala förhållandena här kunna tänkas

åstadkomma att övermogna ägg oftare befruktas än

hos underklassen och negrerna. De senare äro ju

sedan gammalt kända för sin starka sinlighet, och

för proletärerna med deras glädjelösa tillvaro är ju

i många fall könsnjutningen den enda form, under

vilken de kunna erfara lustkänslor av intensivare

art. Ju tätare samlagen följa på varandra i ett

äktenskap, desto mindre blir utsikten till att äggen skola

hinna bli övermogna, innan de befruktas, desto

mindre också utsikten till att ett överskott av

gossebarn skall komma till världen. Härmed stämmer

också den av hästuppfödarna gjorda erfarenheten,

att om i ett stuteri många ston komma på en hingst,

antalet manliga föl tilltar, enär i detta fall en del

av stona kommer att betäckas relativt sent, så att

övermogna ägg komma med i räkningen. I denna

omständighet, men ej i hingstens intensivare

utnyttjning skulle alltså orsaken till den hanliga

avkommans tilltagande vara att söka. Naturligtvis har

denna uppfattning, för så vitt det gäller människan,

tills vidare endast karaktären av en hypotes, som

måhända dock kunde förtjäna att i pojklösa

äktenskap användas som arbetshypotes.

Vad som på denna väg kan ernås inom det

mänskliga samhället, bleve ändå i gynsammaste fall blott

en viss förskjutning till det ena eller andra könets

förmån, och en förskjutning som dessutom rätt

mycket komme att ha karaktären av ett lotteri.

Emellertid förefaller det icke osannolikt, att

framtidens vetenskap även härvidlag kan komma att

bereda oss stora överraskningar, isynnerhet när

man tar hänsyn till de märkliga konststycken, som

naturen själv i årtusenden utfört på detta område,

men som först nyligen blivit upptäckta av

forskningen. Det gäller härvidlag i främsta rummet ett

parasitiskt kräftdjur, som angriper krabbor och som

på grund av sitt säckliknande yttre kallas

Sacculina. Parasiten bor i krabbans inre, där den som

en sannskyldig gourmand så gott som uteslutande

lever på rommen. Det har nu visat sig, att om

Sacculina angriper en ung krabbhane, som ju normalt

aldrig producerar rom, så förvandlas denna genom

parasitens inflytande till ett honliknande väsen:

klorna bli flera gånger mindre än hos en normal

hane, medan samtidigt den hos hanen obetydliga

bakkroppen växer ut till ungefär samma mäktighet

som hos honan. Och det märkligaste av allt:

överlever krabbhanen lyckligt parasitens första angrepp,

så antaga hans könskörtlar delvis honlig karaktär,

och börja producera ägg, som Sacculina sedan förtär!

Alldeles samma konststycke utföres i växtriket

av en brandsvamp (Ustilago violacea), som lever i

skogslysans ståndareknappar, hos vilka hon förtär

den för frömjölsbildningen avsedda näringen. Nu

är skogslysan en s. k. tvåbyggare, så att vissa

individer endast frambringa hanblommor, andra endast

honblommor, som sakna ståndare. Angriper nu

parasitsvampen en honblomma, så inträffar det märkliga,

att den inträngande snyltgästen förmår blomman att

ändra kön, så att några små förkrymta ståndaranlag

börja tillväxa och utbildas till normala ståndare,

som svampen sedan suger ut alldeles som

Sacculina förtär den rom som hon tvungit krabbhanen

att producera.

Frågar man nu genom vilka medel dessa

parasiter kunna åstadkomma en så genomgripande

förändring av sina värdar, så synes allt tala för att

detta sker på kemisk väg, i det att parasiten

avsöndrar ett eller kanske flera ämnen, som ha

förmågan att på detta sätt ändra utvecklingens gång.

I förstone kan det måhända tyckas som vore en

sådan förklaring blott ägnad att göra saken ännu

gåtfullare: ett ämne som har förmågan att förvandla

en man till kvinna, synas ju mer tillhöra den svarta

magin än den modärna vetenskapen. Emellertid har

fysiologin på sista åren gjort oss bekanta med fakta,

som härvidlag tala ett tämligen tydligt språk. Skär

man t. ex. bort könskörtlarna på en några veckor

gammal marsvinshane, så inträda alla de hämningar

i den normala utvecklingen, som äro utmärkande

för en kastrat; men ympas en av de utskurna

körtlarna in i djurets ryggmuskulatur, så utvecklas djuret

fullt normalt, könsorganet uppnår vanlig storlek och

form, könsdriften inställer sig med normal styrka

o. s. v. I den transplanterade sädeskörteln uppstår

emellertid i detta fall inga sädesdjur, enär den

cellvävnad, som normalt alstrar dessa, tvinar bort; en

del andra celler stanna emellertid kvar i oskadat

skick, och dessa avsöndra vissa ämnen, som gå över

i blodet och sedan stimulera organismen till att

utbilda den manliga typen. Skär man på en några

veckor gammal marsvinshane bort sädeskörtlarna

och inympar man sedan i bukhålan äggstockar

utskurna från en hona, så antar marsvinshanen under

utvecklingens lopp feminina karaktärer, blir icke

blott till den yttre kroppsformen o. s. v.

fullkomligt lik en hona, utan även till sin själsläggning, så

att han, om detta uttryck kan försvaras, koketterar

inför hanarne, som ej äro i stånd att skilja den

transformerade kamraten från en vanlig hona. Även

här åstadkommes omvandlingen med säkerhet av

ämnen, som avsöndras från äggstockarna och gå

över i blodet, fast dessa ämnens natur ännu är höljd

i dunkel. Sacculina och parasitsvampen ha

emellertid kommit hemligheten på spåren, de producera

själva dessa mystiska substanser och verkställa med

deras hjälp den omvandling som den modärna

vetenskapen endast kan åstadkomma genom djupgående

operativa ingrepp, som kräva de subtilaste

försiktighetsmått.

På denna väg skulle man ju även kunna tänka

sig möjligheten att ingripa i människans

könsbestämning. Helt nyligen har det lyckats professor

Abderhalden att genom biologisk blodundersökning

fastställa havandeskap redan på ett mycket tidigt

stadium och det torde blott vara en tidsfråga, när

det skall lyckas att med liknande metoder långt

i förväg utforska vad kön det i moderlivet

befintliga fostret har. Måhända skulle man då även genom

insprutning av vissa ämnen kunna ändra den en gång

inslagna utvecklingens gång, så att man efter behag

kunde bestämma det blivande barnets kön. Odelat

tilltalande synes emellertid icke ett sådant

framtidsperspektiv; ängsliga sinnen, som i en dylik

upptäckt skulle vilja se en omstörtning av

världsordningen, torde man emellertid kunna lugna med

Correns" försäkran, att den inblick, som vi på senare

åren fått i könsbestämningens väsen, icke har närmat,

utan snarare avlägsnat oss från detta mål.

——

GAMMAL OCH NY MAGI

DEN gamla sanningen, att kulturens utveckling

ej förlöper i en rak linje, utan i en

uppåtgående spiral, så att ett utvecklingsstadium, som

passerats, åter genomlöpes, fast på ett högre plan,

tyckes stundom skymta fram även på det

vetenskapliga området. Den modärna bakteriologin anses

ju med rätta för en av den nutida vetenskapens

värdefullaste landvinningar, och dock finner man

redan hos de gamla babylonierna åskådningar

rörande sjukdomarnas orsaker o. s. v., som visa

märkliga beröringspunkter med vår tids

vetenskapliga uppfattning av dessa ting. Att en mängd

sjukdomar, särskilt de smittosamma, förorsakas av

livsfientliga väsen, s. k. dämoner, som utifrån på ett

eller annat sätt komma in i människan, är en

urgammal tro, som kan spåras flera årtusenden tillbaka

i tiden och än i dag förefinnes hos många

naturfolk. Tron på dämonerna som sjukdomsalstrare var

vid vår tideräknings början särskilt utbredd bland

folken i Medelhavstrakterna. Man föreställde sig

att dämonerna funnos snart sagt över allt, i luften,

i vattnet, i jorden, och att de inkommo i människan

med maten, samt ofta lämnade henne samman med

exkrementen, varför avträdesplatser gemenligen

stodo i rop som tummelplatser för dämonerna.

Men dessutom trodde man, att dämonerna, som

ursprungligen föreställdes fullt kroppsligt, tack vare

den utomordentliga finheten hos sin kroppssubstans,

ägde förmågan att tränga in i organismen direkt

genom huden eller med den inandade luften. Osökt

kommer man här att tänka på våra modärna

bakterier, och denna idéassociation löper vidare, när

man hör, att de gamle babylonierna som det

säkraste medel mot dämonerna (bakterierna) anbefallde

tvagningar med rent vatten och sträng renlighet

över huvud, samt i särskilt kritiska sjukdomsfall

rening genom eld. När de sjukdomsalstrande

dämonerna längre fram alltmera förandligades och

personifierades, började man även att bekämpa

dem med andliga vapen, d. v. s. med besvärjelser;

särskilt under kristendomens tre första århundraden

spelade djävulsbesvärjelsen en ytterst viktig roll,

enär lyckade kurer, som utförts i Jesu namn, ägde

stor förmåga att vinna proselyter för kristendomen.

Även djävulsbesvärjelsen har på det

modärnt-vetenskapliga planet en viss motsvarighet i hypnotismen,

som visserligen ofta missbrukats av charlataner, men

vars helande kraft gent emot vissa sjukdomar numera

är höjd över allt tvivel.

Ett annat område!

Hos de flesta naturfolk är det en allmänt utbredd

tro, att man kan förena sig med ett annat väsen

— ett djur, en människa, en gud — genom att

äta detta väsen eller åtminstone förtära stycken av

detsamma. Vilden tror än i dag, att han får den

vite mannens klokhet och trollkraft genom att äta

upp honom, och att han får gudomlig kraft och

makt om han äter gudakött. I en gammal egyptisk

text skildras, huru den nya faraon låter sina tjänare

fånga de gamla gudarna med kastlina, låter koka

dem i stora kittlar, varpå konungen förtär dem,

de stora gudarne till frukost, de medelstora till

middag, de små till aftonvard, och härigenom blir

delaktig av gudarnas trollkraft och odödlighet: »han

åt varje guds visdom», heter det ordagrant. En

besläktad tankegång återfinnes i gamla testamentet,

då det där berättas att Hezekiel måste äta en

gudomlig bok, innan han kan uppträda som profet.

Karaktäristiskt är annars, att vissa andliga

egenskaper äro bundna till bestämda organ: i en

gammalgrekisk dikt uppmanas den enögde cyklopen att

äta Odysseus tunga för att därigenom få dennes

vältalighet; den som äter en hundtunga, kommer

att skälla som en hund, men den som äter bladen

av lagern, Apollos träd, blir siare eller skald. På

samma sätt åt man i den kristna församlingen Kristi

odödliga lekamen och blod, och trodde sig

därigenom erhålla odödlighet, syndernas förlåtelse o.

s. v.; denna primitiva magi återfinnes än i dag i de

kristnas religionsbruk, om också delvis i något

förandligad form.

Vad som i dessa föreställningssätt synes oss

nutidsmänniskor orimligt och motbjudande är tron på

möjligheten att genom rent fysiska medel förvärva

andliga — intellektuella och moraliska — egenskaper.

Vi finna det alldeles i sin ordning, när den

ursprungligen stammande Demosthenes genom sin

egen viljekraft småningom utbildar sig till

Greklands främste talare, men tanken att en obildad

barbar skulle kunna förvärva Demosthenes"

vältalighet genom att förtära hans tunga synes oss löjlig

och absurd. Och dock har den modärna vetenskapen

även på detta område till en viss grad rehabiliterat

den gamla vidskepelsen, då den visat, att

förtärandet av vissa kroppsdelar kan återskänka talförmågan

och sunda förnuftet åt personer, som förut saknat

dessa förmögenheter.

I Alperna och Pyrenéerna förekomma flerestädes

trånga bergsdalar, där befolkningen på ett sorgligt

sätt faller i ögonen genom den stora procent

kretiner och halvkretiner, som den hyser inom sig.

Ordet kretin, som i våra bygder närmast har

karaktären av ett okvädingsord liktydigt med idiot, är

egentligen benämningen på de beklagansvärda

individer, som allt sedan födelsen varit hemsökta av

den ödesdigra sjukdom, som kallas kretinism och

som på det fysiska området yttrar sig i tillväxtens

avstannande, oregelbundenheter i

förbeningsprocessen, ofullständig utbildning av könsorganen, fjällig

hud utan svettavsöndring, och på det andliga som

en ofta till fullkomlig idioti stegrad nedsättning av

själsförmögenheterna. Genom sitt anskrämliga yttre

göra dessa små impotenta dvärgar — de nå aldrig

en höjd över en meter, ett mycket sorgligt intryck,

som icke minskas därav, att den extrema

sjukdomstypen genom en serie mellanformer (halvkretiner

o. s. v.) övergår i den normala befolkningen, vars

konstitution i kretinrika trakter i regeln även lämnar

åtskilligt övrigt att önska. Då man betänker att det

enbart i Frankrike fins omkring 120,000 kretiner,

så förstår man lätt kretinproblemets betydelse för

folkhälsan.

Vad orsakerna till den hemska sjukdomen beträffar,

så synes den närmast bero på störningar i

sköldkörtelns verksamhet, vilka i sin ordning framkallats

genom dricksvattnets beskaffenhet. Man känner i

Frankrike och Schweiz ett flertal sådana brunnar,

vilkas vatten framkallar kretinartade

sjukdomssymptom till och med hos djur, och som enligt de gamles

åskådningssätt sålunda skulle vara inpyrt med

fördärvbringande dämoner. Av allt att döma äro

dämonerna även i detta fall bakterier, fast av så

ytterligt små dimensioner, att de passera även

mycket fina filtra. Sedan någon tid vet man

emellertid, att kretinismen i många fall kan botas, om de

sjuka få äta sköldkörtelsubstans i färsk eller torkad

form: då inträffa, enligt vad läkarna samstämmigt

intyga, formliga underverk, skelettet börjar växa,

huden blir normal, könsdriften inställer sig, och i

den förut djuriskt förmörkade själen tändes förnuftets

låga. För att vidmakthålla detta hälsotillstånd är

det emellertid nödvändigt att ideligen förtära

sköldkörtelsubstans; Underlåtes detta för någon tid, sjunker

hela den nyupprättade personligheten ner i det

djuriska tillståndet på nytt. Då det av lätt

begripliga skäl ej är möjligt att servera de sjuka mänsklig

sköldkörtelsubstans, har man för detta ändamål

måst vända sig till djurvärlden, och eget nog är

det ett i den kristligt religiösa föreställningsvärlden

mycket populärt djur, lammet, som man företrädesvis

offrar för att erhålla den frälsande substansen.

Naturligtvis äro dessa resultat, praktiskt taget,

synnerligen glädjande, men för den mänskliga

självkänslan ligger det dock något förödmjukande i den

tanken, att en människosjäl kan väckas till liv

medels inelvorna från ett oskäligt djur. I detta fall

är dock det gynnsamma resultatet ägnat att

fullkomligt rättfärdiga den väg, varpå det nås. Men

det fins andra fall, då man på rent fysisk väg lyckats

omvandla den individuella utvecklingen ända därhän,

att ett väsen, som av naturen varit bestämt att

utveckla sig till man, tvingas att i stället antaga kvinnlig

kroppsform och kvinnlig själ. Det är visserligen

tillsvidare endast marsvin och råttor, som man lyckats

snedvrida på detta sätt, men från teoretisk synpunkt

äro dessa resultat nog så innehållsrika.

Dessa försök, som nyligen (1912) utförts av

österrikaren Steinach, ha bestått däri, att unga 2—3

veckor gamla marsvinshanar kastrerats, d. v. s.

berövats sina könskörtlar, i vilka ju normalt

sädesdjuren alstras; därpå har bukhålan skurits upp, och

i denna har insytts äggstockar, som skurits ut från

en ungefär lika gammal marsvinshona. I många fall

har nu operationen lyckats, så att äggstockarna

vuxit fast, och i den främmande omgivningen

utvecklats till normal storlek och funktionsduglighet.

Följden härav har blivit, att de på detta sätt

behandlade djuren, som ursprungligen varit hankön,

alltmer och mer börjat antaga en kvinnlig karaktär,

så att de bestämt skilt sig icke blott från normala

hanar, utan också från vanliga kastrater. Hos de

förra är könsorganet (hos råttor) mellan 10—15

millimeter långt, hos kastraterna uppnår det sällan

en längd över 3 mm, men hos de djur, som

kastrerats, men därpå fått äggstockar inympade, förvandlas

det hanliga könsorganet till ett honligt och utvecklas

som en typisk klitoris. Samtidigt antar skelettet

och hela kroppsformen kvinnlig karaktär, brösten

utvecklas och erhålla samma form och inre byggnad

som hos honorna samt avsöndra en mjölkliknande

vätska; hårbeklädnaden blir glatt och sidenartad

som hos honorna, medan den är grov och fällartad

hos hanarna och kastraterna. Dessutom undergår

djurets drift- och instinktliv en fullkomlig

omstämning i de feminerade djuren, — så kallar Steinach

de med äggstockar ympade kastraterna, — de visa

gentemot hanarna samma koketterande svansrörelser,

samma avvärjande åtbörder som normala honor,

och upptända i lika hög grad som dessa hanarnas

könsbegär. Hela djurets själsläggning, som av naturen

varit ämnad att bli manlig, har genom det operativa

ingreppet snedvridits därhän, att en kvinnosjäl har

uppstått.

Det kan svårligen med fog betvivlas, att sådana

försök skulle kunna med framgång utföras på högre

djur och, teoretiskt taget, även på människan.

Teoretiskt taget, ty i våra modärna kultursamhällen

förbjuda ju experiment av det sistnämnda slaget sig

själva. Men i gamla tider — vilka underbara

dubbelväsen skulle ej en Nero eller en Caligula ha låtit

sina magier skapa, om de på sin tid vetat vad

Steinachs experiment lärt oss 1912! Det käns nästan

lugnt att veta, att forskningens frihet inte är

alldeles obegränsad; ty av naturen är vetenskapen

visserligen en välsignelserik undergörare, men i

dåligt sällskap skulle måhända även han kunna

demoraliseras till en trollkarl, vars svartkonster kunde

vålla mycken oreda bland människors barn.

*

SÖMNENS PROBLEM

EN av Napoleons biografer berättar att

kejsaren under slaget vid Wagram, när han ansåg

bataljen i det närmaste vara vunnen, stigit av sin häst

och omvärvd av kanondundret lagt sig att sova på

en björnhud; när han efter en kvarts timmas sömn

åter slog upp ögonen, såg han sig omgiven av en

krets av adjutanter som från slagfältets alla kanter

avgåvo gynnsamma rapporter.

Denna anekdot är ganska belysande icke blott

för geniets utan också för sömnens psykologi. Att

trötthet i regeln framkallar sömn är en så djupt

rotad föreställning, att man för dess skull länge

förbisett och ännu gärna förbiser att det fordras

en viss kraft för att sova, och att sömnen ingalunda

är den dödens bleke broder, vartill man velat göra

honom, utan tvärtom en pånyttfödare i ordets

djupaste mening. Redan Schopenhauer har med

genial skarpblick insett detta och gått den modärna

fysiologin i förväg genom att med eftertryck betona,

hurusom sömnen icke är ett rent negativt tillstånd,

ett blott pauserande i hjärnverksamheten, utan att

den också har en positiv karaktär, som vållar att

allt för stor trötthet eller sjuklig svaghet gör det

omöjligt för oss att gripa fatt sömnen, capere

somnum, som romarna uttryckte det.

Då Schopenhauer skrev detta hade man i den

medicinska världen i allmänhet en uppfattning om

sömnens natur, som än i dag har vidsträckt

spridning i lekmannakretsar, men som är fullkomligt

oriktig: man trodde nämligen att under sömnen den

rent vegetativa livsverksamheten (matsmältningen,

tillväxten, andningen o. s. v.) dominerade, medan

i det vakna tillståndet dessa processer trängdes i

bakgrunden av den animala livsverksamheten

(sinnesförnimmelser, tankeverksamhet, målmedvetna

rörelser o. s. v.). Att dessa senare livsprocesser högst

väsentligt reduceras under sömnen är ju ett faktum,

men detsamma gäller även en hel rad av andra

funktioner, som man sedan gammalt betecknar som

vegetativa, framför allt de inre körtlarnas

avsöndringsverksamhet. Redan under insomnandet avstannar

tårsekretionen, så att ögonlocken bli torra —

därför gnuggar man sig vid uppvaknandet i ögonen

för att få tåravsöndringen i gång och bli kvitt den

oangenäma torrhetskänslan. Likaledes pausera

spottkörtlarna under sömnen; den härav uppkommande

torrheten i munnen är det som hos barn föranleder

deras ljudliga smackningar under sömnen, medan

man däremot hos sovande sällan eller aldrig iakttar

sväljningsrörelser, efter som ingen vätska fins att

svälja ner. Aven näsans slemhinnor upphöra under

sömnen med sin avsöndring, så att till och med den

mest frenetiska snuva avstannar, så snart patienten

faller i sömn. Även matsmältningsarbetet synes, så

väl vad tarmrörelserna som avsöndringarna

beträffar, hämmas under sömnen; härav kommer det sig,

att t. ex. en svår diarrhé avstannar, när patienten

lyckas falla i sömn, för att efter uppvaknandet åter

gripa in på nytt. Likaså synes det som om

mjölkkörtlarna och njurarna inställa eller hämma sin

verksamhet under sömnen, medan däremot motsatsen

gäller för de på kroppens yttersida befintliga

svettkörtlarna, vilkas rikliga produktion under sömnen

är allbekant.

Bortsett från det sistnämnda fallet se vi alltså,

att en mängd organ, vilkas verksamhet normalt

försiggår oberoende av vår vilja och vårt medvetna

själsliv överhuvudtaget, inställa eller hämma sin

verksamhet under sömnen. Andra livsprocesser,

t. ex. andningen, synas under sömnen försiggå med

alldeles samma intensitet som under det vakna

tillståndet, för så vitt man då befinner sig i vila och

ej genom kroppsliga ansträngningar kommer

kolsyreproduktionen att stiga.

Vad som emellertid ger det sovande tillståndet

dess karaktäriska prägel är i främsta rummet

avstannandet av muskelverksamheten och det medvetna

själslivet. Musklerna som under vaket tillstånd äro

spända, bli efter insomnandet slappa och förlora

all sin spänning; denna process fortgår vanligen

uppifrån och ner, så att först ögonlocken och

ansiktsmusklerna, därefter armarna och till sist

bål-och benmuskulaturen slappar av. Snarkandet är ett

sådant slapphetssymptom, som uppstår därigenom

att de muskler, som annars hålla veka gommen

utspänd, slappna av, så att den utströmmande

andningsluften sätter gomseglet i en fladdrande rörelse.

Att den medvetna själsverksamheten är upphävd

under sömnen är ju en lika viktig som banal

erfarenhet, men härmed är ej sagt, att varje form av

hjärnverksamhet upphört hos den sovande.

Visserligen är sömnen ett tillstånd, varunder organismen

avkopplar de medvetna förbindelserna med

yttervärlden, vilka i vaket tillstånd förmedlas genom syn,

hörsel, känsel o. s. v.; sömnen är nämligen det

stadium, då den genom det psykiska arbetet slitna

nervsubstansen åter uppbygges, och för att detta

reparationsarbete må försiggå så ostört som

möjligt, stänger organismen portarna utåt, ungefär som

trafiken stoppas, när nya järnvägsskenor läggas in.

Men å andra sidan kräver naturligtvis

självbevarelsedriften, att organismen ej alltför skoningslöst

prisges åt de faror, varmed kampen för tillvaron

hotar allt levande, och som säkerligen skulle bli

övermäktiga, om sömnen verkligen vore det

förlamningstillstånd, vartill somliga velat göra den.

Man behöver ju, säger en forskare på detta

område (Trömner), endast betrakta en sovande, helst

en ung och livskraftig person, och ge akt på, hur

han även i djupaste sömn ändrar ett läge, som han

finner obekvämt, hur han drar över sig täcket, om

han blottas, och till och med stoppar fast det, för

att inse att även den sovandes hjärna och

sinnesorgan äro i stånd till vissa prestationer, vilka äro

lika ändamålsenliga som den vaknes handlingar.

Mycket egendomligare äro ofta de relationer, som

existera mellan den sovandes ljud-förnimmelser och

de idéassociationer, som förbinda sig med ljudet

ifråga. Då man t. ex. hör att en hustru till en i

Indien stationerad missionär brukade sova lugnt och

ostört mitt under de fruktansvärda åskväder som

gå fram över dessa trakter, men däremot

ögonblickligen väcktes av det svagaste skri, som hennes

i vaggan liggande barn gav ifrån sig, så kan man

svårligen undgå att häri se ett vittnesbörd om en

hjärnverksamhet under sömnen; ehuru naturligtvis

av helt annan art än den i vaket tillstånd. Ganska

belysande äro på detta dunkla område en del

försök som O. Vogt företagit för att utröna sovande

personers förmåga att uppfatta vad som försiggår

i deras närmaste omgivning. I ett sjukrum, där flera

personer lågo försänkta i djupaste sömn, företog

Vogt en del manipulationer, flyttade stolar, hällde

i vattenglas o. s. v., och utfrågade sedan på

morgonen personerna ifråga om nattens upplevelser.

I vaket tillstånd erinrade sig ingen något; men när

Vogt hypnotiserat dem, och sedan utsatte dem för

samma förhör, visade det sig, att flera kunde uppge

vad som under natten hänt i sjukrummet. Under

sömnen hade alltså vissa på sinnesintryck baserade

erfarenheter magasinerats i hjärnan, men icke i det

vakna medvetandet utan i det undermedvetna, ur

vilket de trädde fram när det normala medvetandet

genom hypnosen eliminerats bort. Även förmågan

att vakna på en bestämd tid, som hos somliga

personer är synnerligen utpräglad, är ett tämligen

tydligt vittnesbörd om att det under sömnen kan pågå

en hjärnverksamhet, som vårt medvetna jag ej har

någon direkt känning eller erinring av.

De nu antydda formerna av hjärnverksamhet

kullstöta naturligtvis icke, utan bekräfta den

allmänna sanningen, att sömnen i stort sett är ett

vilostadium, under vilket den normala

själsverksamheten pauserar just för att reparationsarbetet inom

nervsubstansen skall kunna fortgå så jämt och ostört

som möjligt. Denna process, varigenom den slitna

nervsubstansen åter försättes i fullgott skick, får

icke förblandas med matsmältningsprocessen, genom

vilken äggvita, fett och socker införas i blod- och

lymfbanorna eller eventuellt avlagras som

reservnäring; detta arbete sker huvudsakligen om dagen

och i vaket tillstånd. Under sömnen är det däremot

som dessa i blod och lymfa införda råämnen

förarbetas och omformas därhän, att de kunna

införlivas i den aktiva nervsubstansen. Långt ifrån att

vara ett tillstånd av förlamning eller overksamhet

är sömnen tvärtom en återuppbyggandets period,

vilken liksom alla positiva prestationer kräver en

viss kraft. Härav förklaras dels det välbekanta

faktum, att alltför långt driven uttröttning gärna vållar

sömnlöshet, dels de ödesdigra symptom, som i

regeln inställa sig, när organismen med våld hindras

från att sova. Belysande härvidlag är utgången av

ett experiment, som en fru von Manaceïne utförde

med 10 unga hundar, som hon utan att tillfoga dem

något våld hindrade från att sova: efter fem dagar

voro fyra av hundarna döda, och de övriga så

utmattade, att de ej kunde räddas till livet. Under

de sista timmarna hade deras kroppstemperatur

fallit med 4—5,8 grader, och antalet blodkroppar

hade sjunkit med mer än hälften; av kroppsvikten

hade de däremot endast förlorat omkring 10 proc,

medan en svältande hund kan förlora 50 procent

av sin vikt, innan han dör. Den ostyriga jaktfalken

kan man göra tam och foglig genom att i tre dygn

hindra honom från att sova; en liknande metod

användes än i dag i Kina gent emot förbrytare,

dock väl mera som straff än som förbättringsmedel.

Med den uppfattning man numera hyser om

sömnen som en form av aktiv verksamhet,

förbinder sig helt naturligt den frågan, om det icke inom

organismen ges ett särskilt organ, som utsänder

sömngivande impulser, vilka avkoppla

förbindelserna med yttervärlden. I själva verket synes man

numera i fackmännens krets luta åt den

uppfattningen, att det hos människan och de högre djuren

finnes ett särskilt sömncentrum eller sömnorgan,

ehuru det naturligtvis stöter på stora svårigheter

att med bestämdhet ange detta organs lokalisation.

Att ryggmärgen härvidlag är utesluten, framgår

med säkerhet därav, att även de svåraste

ryggmärgsstörningar ej ha någon inverkan på

sömnförmågan. Närmast tillhands låge onekligen att tänka

på stora hjärnan, vilken ju är sätet för de högre

själsförmögenheterna, som pausera under sömnen.

Men denna uppfattning vederlägges direkt av de

erfarenheter, som man gjort med en hund, på vilken

man opererat bort stora hjärnan, och som i flera

år överlevt denna operation: hos detta djur, som

naturligt nog försattes i ett tillstånd av djupaste

slöhet, omväxla efter operationen sömn och vaka

alldeles på samma sätt som hos en normal hund;

vid uppvaknandet rätar han upp sig, sträcker på

sig en smula och börjar att löpa. På samma sätt

förhåller det sig med vissa själssjuka människor,

nämligen idioter och paralytici; de sova gott och

regelbundet, trots det att hjärnintelligensen är

fullkomligt förstörd. Allt detta talar för att stora

hjärnan endast spelar en passiv roll vid sömnen, och

att de aktiva sömninpulserna utgå från annat håll.

Flera forskare, bland andra Trömner, vars arbete

om sömnen ligger till grund för denna

framställning, hålla för sannolikt, att detta centrum är att

söka i förlängda märgen, närmare bestämt i de s. k.

synhögarna, som då skulle vara det organ, genom

vars verksamhet de sensoriska förbindelserna med

yttervärlden avkopplas.

Frågar man nu, genom vilka faktorer

sömnorganet drives att periodvis aktivt ingripa i

organismens verksamhet, så synas dessa vara av flera slag.

I främsta rummet trötthetskänslan, som direkt driver

sömnorganet att reagera, därjämte även själva

tanken på sömn, som kan verka suggestivt, dessutom

kemiska ämnen (sulfonal, veronal o. s. v.) samt

slutligen elektriska retningar och extrema temperaturer

(så väl stark köld som hög värme disponera till

sömn). En närmare inblick i dessa faktorers

verkningssätt fattas oss emellertid ännu, liksom

överhuvudtaget tillvaron av ett särskilt sömnorgan ännu

måste anses vara obevisad, om också högst sannolik.

Ett steg längre i samma riktning som den

normala sömnen är de varmblodiga djurens vintersömn,

som kännetecknas därav, att kroppstemperaturen

sjunker starkt, stundom ända ner till noll, att

hjärtat och pulsen nästan står stilla o. s. v.; vid

uppvaknandet av vintersömnen stiger temperaturen

mycket hastigt, hos en flädermus t. ex. på en kvarts

timme från 11 till 33 grader o. s. v. Även hos

människan kan man spåra ansatser till en sådan

vintersömn, då t. ex. bönderna i Sydryssland under

missväxtvintrar tillbringa flera månader till sängs

och därvid sova så mycket som möjligt.

Principiellt skild från sömnen, såväl den normala

som vintersömnen, är däremot den av alkohol,

kloroform och andra bedövningsmedel framkallade

narkosen. Visserligen finnes en påtaglig och ganska

betecknande likhet med sömnen så till vida som

medvetandet är borta och rörelseförmågan upphävd;

men sömnen representerar, som vi redan hört,

företrädesvis ett uppbyggande stadium, medan däremot

den medvetslöshet, som framgår ur narkosen, av

allt att döma beror på att nervsubstansen

desorganiseras genom alkoholens eller kloroformens

inverkan; denna skadegörelse av nervsubstansen synes

sedan kunna verka retande på sömncentrum, så att

narkosen småningom övergår i normal sömn.

Narkosen kan därför med skäl sägas förtjäna den

benämningen, som man med orätt givit sömnen: ett

psykologiskt självmord. Från denna synpunkt skulle

man kunna uppfatta ruset i dess olika faser som ett

starkt koncentrerat eller rättare sagt starkt

förkortat levnadslopp: först en ungdomlig, högt stegrad

livskänsla med visioner av nya himlar och en ny

jord — och så narkosens nattsvarta medvetslöshet.

Ungdom och död — ett vackert program för en

skönhetstörstande livskonstnär; skada blott, att

mannaåldern hoppas över.

*

ALKOHOL OCH ÄDELFETT

I en av Fakir Falstaffs skrifter, om vi ej

missminna oss »En var sin egen professor», läser

man följande dialog mellan den allvetande fakiren

och hans lärjunge, den kunskapstörstande

generallöjtnanten: »Har ni någonsin sett en berusad?» —

»Ja, en gång.» — »Var då?» — »Inne i Indien.»

— »Alldeles riktigt!» — Föga anade väl fakiren,

när han för tjugo år sedan nedskrev dessa rader,

att hans drömda perspektiv en gång skulle kunna

tangera verkligheten och det i gamla Sverge

kanske komme att randas en dag, då invånarna

måste resa till främmande länder för att med egna

ögon skåda en berusad persons egenheter. Den

dagen är ju ännu icke kommen; men med tanke på

det betydelsefulla faktum, att i dessa

förbudsväntans yttersta tider även de mest högakademiska

libationer allt mera börja präglas av ett

eskatologiskt moment, kan det måhända vara skäl, att medan

saken ännu är i någon mån aktuell, söka besvara

frågan: vad sker, rent fysiologiskt sett, när en

person berusar sig? Beror den livlighet i tal och

handling, som måttliga alkoholdoser i regeln medföra,

på en faktiskt stegrad livsverksamhet eller därpå,

att vissa hämmande moment blivit förlamade genom

alkoholens inverkan? Är den medvetslöshet, som

karaktäriserar rusets yttersta stadium, närmast att

jämföra med den naturliga sömnen, eller är ruset,

som andra påstå, ett temporärt självmord?

Om vi efter teologiskt mönster rådfråga den inre

erfarenheten, så tycks det nästan vara en självklar

sak, att det expansiva välbefinnande, som ett glas

bourgogne ofta kan åstadkomma, ej gärna kan bero

på några av alkoholen framkallade

förlamningsprocesser i vår organism. I samma riktning gå våra

yttre sinnens vittnesbörd, när vi t. ex. observera

de livliga gester, varmed en annars flegmatisk

person ovanpå en god festmiddag ger eftertryck åt

sin för tillfället kanske spirituella konversation. Men

att skenet, både det inre och det yttre, härvidlag

kan bedraga, därpå tyda med bestämdhet vissa

erfarenheter från den experimentella fysiologin.

Sköldpaddan är som bekant under normala

omständigheter en mycket flegmatisk natur; men opererar

man bort en del av hjärnan, de s. k. synloberna,

så förvandlas den tröga varelsen med ett slag till

en energisk fotgängare, som spatserar utan

återvändo, vilket förklaras därav, att från det borttagna

nervcentret förut utgingo hämmande impulser, som

reglerade extremiteternas rörelser. Även hos andra

djur, t. ex. hundar, har det efter borttagandet av

vissa hjärnpartier uppträtt mycket egendomliga

rörelsefenomen, som synas bero därpå, att ett

bromsande nervcentrum förstörts. Från teoretisk synpunkt

vore det ju då icke otänkbart, att alkoholen, som

i större mängder faktiskt verkar förlamande på

muskelverksamhet och tankeliv, redan i mindre

doser gjorde vissa teglerande hämningscentra i

organismen overksamma.

I själva verket har också en sådan uppfattning

av alkoholens verkan som berusningsmedel

framställts av flera nutida forskare t. ex. Schmiedeberg»

Bunge m. fl. Enligt detta åskådningssätt beror den

livligare konversationen efter spritförtäring endast

därpå, att självkritiken och andra hämmande moment

paralyserats av alkoholen, soldatens ökade mod

härrör endast därav, att han ej ser farorna,

ansiktets rodnad och den ökade blodtiliströmningen till

huden i allmänhet beror på en förlamning av

kärlmuskulaturen o. s. y. Denna uppfattning, som Bunge

drivit till sin spets med satsen: »alkohol har över

huvud taget endast förlamande verkan», är

säkerligen oriktig, åtminstone när det gäller inverkan av

små alkoholmängder. Så t. ex. har det visat sig, att

vissa mikroskopiska, fritt kringsimmande smådjur,

de s. k. toffeldjuren, öka sin rörelsehastighet med 13

—14 proc, när de simma i vatten, som innehåller

små mängder alkohol. Likaså har man gjort den

iakttagelsen, att små kräftdjur, som normalt äro

likgiltiga för ljuset eller rent av ljusskygga, genom

inverkan av alkohol förvandlades till ljusälskande

varelser, som i stora skaror styra kosan mot den

starkast upplysta delen av försökskärlet. Under

sådana omständigheter kan man ej gärna förneka

möjligheten av att alkoholen även kan inverka direkt

stimulerande på det mänskliga nervsystemets celler,

om det också kan vara svårt nog, att på

experimentell väg lämna avgörande bevis härför. Dock

synas viktiga skäl tala för att den stegring av

andningen, som alkoholen regelbundet framkallar hos

människan, och som kan vara ganska betydlig —

ett stort glas sherry drev i ett konkret fall upp

andningsstorleken från 3 till 5,4 liter luft pr

tidsenhet — verkligen beror på en stimulerande

inverkan på det s. k. andningscentrum i förlängda

märgen. I allmänhet synes man numera i

fackmannakretsar ge företräde åt den uppfattningen, enligt

viiken alkoholens verkningar på nervcentra äro av

sammansatt art, ej endast hämning och förlamning,

utan även retning (stimulering), varjämte den

slutliga effekten också påverkas av en rubbning i det

sätt, på vilket de olika nervcentra samarbeta

(Thunberg). Vid den akuta förgiftningen med större

alkoholdoser försvinna de stimulerande momenten, och

de förlamande inverkningarna, som enbart

dominera, framkalla då det tillstånd, som är känt under

namnet narkos, och som bland annat är utmärkt av

fullkomlig medvetslöshet.

Ett sådant tillstånd kan som bekant framkallas

icke blott genom alkohol, utan också, och i flera

fall vida säkrare, genom andra ämnen, t. ex.

kloroform, eter, kloral o. s. v. Genom att undersöka de

egenskaper som äro gemensamma för alla de olika

ämnen, vilka äga narkotiserande (bedövande) kraft,

har man till en viss grad kunnat bilda sig en

föreställning om det sätt, varpå dessa ämnen påverka

nervsystemet. Särskilt genom de klassiska

undersökningar, som utförts av professor Overton

(numera i Lund) har det blivit fastslaget, att alla ämnen

med narkotiserande egenskaper äga förmåga att

lätt och hastigt tränga in i de levande cellerna,

och om tillfälle erbjuder sig lika lätt vandra ut igen.

Detta beror i sin ordning av allt att döma på den

omständigheten, att alla dessa ämnen visserligen äro

mer eller mindre lösliga i vatten, men i allmänhet vida

lättlösligare i fett och fettliknande substanser. Nu

synas de levande cellernas hudlager, som avgör,

huruvida ett ämne kan intränga i cellen eller ej, alltid vara

impregnerat med fettartade ämnen, visserligen icke

fett i vanlig mening, utan s. k. ädelfett, som jämte

kol, syre och väte även innehålla fosfor och kväve

och som över huvud taget äro vida mera

komplicerat byggda än de vanliga fetten, vilka liksom

sockret endast bestå av kol, syre och väte. Av

dessa ädelfett äro de viktigaste lecithinet, som bl. a.

förekommer i hönsäggets gula, i musklerna och

kanske även i hjärnan hos högre djur, samt

kephalinet, som framför allt förekommer i hjärnan.

Sannolikt är, att alla levande celler innehålla större eller

mindre mängder dylika ädelfett, säkert är

emellertid att hjärnan är exceptionellt rik på dessa ämnen:

den torkade hjärnsubstansen består endast till

omkring 1/3 av äggviteämnen, däremot till 2/3 av

fettliknande substanser, bland vilka särskilt märkas

lecithin (15 proc.) och kephalin (11 proc. av hela

torrsubstansen).

Den omständigheten, att hjärnsubstansen är

särskilt rik på ädelfett och därmed besläktade ämnen,

som äga stor benägenhet att uppsuga kloroform,

eter, alkohol och andra narkotiserande substanser,

är i första hand orsaken till att dessa ämnen med

påtaglig förkärlek anhopa sig just i hjärnans celler.

Så t. ex. fann man hos en med kloroform bedövad

hund i blodet 0,015 proc. kloroform, i hjärnan

däremot 0,042 proc, alltså nära tre gånger så mycket;

hos en person, som avlidit efter att ha druckit ut

3/4 liter absint, innehöll blodet (24 timmar efter

döden) 0,33 proc, levern 0,21 proc. och hjärnan

0,47 proc alkohol. När de narkotiserande ämnena

(alkohol, kloroform, eter o. s. v.) till en viss mängd

uppsugits av cellernas ädelfett, förändras dessa

senares fysikaliska beskaffenhet därhän, att de antingen

ej själva kunna fullgöra sina normala funktioner

inom cellen eller också verka störande på andra

cellbeståndsdelars funktioner. Det är dessa

funktionsrubbningar, som ge sig tillkänna i form av

upphävd rörelseförmåga, medvetslöshet och andra

yttringar, som äro karaktäristiska för den fullständiga

narkosen. Den närmare beskaffenheten av dessa

funktionsrubbningar synes ännu ej vara säkert fastställd;

enligt Verworn och hans skola skulle dessa

rubbningar bestå däri, att de narkotiserande cellerna

förlorat förmågan att upptaga syrgas och sålunda

ej kunde andas, narkosen skulle alltså kunna sägas

vara liktydig med en temporär kvävning. Riktigheten

av denna uppfattning bestrides emellertid från flera

håll, så att frågan för närvarande synes vara öppen.

Att det emellertid existerar ett bestämt samband

mellan bedövningsmedelns verkningssätt och

cellernas (eller vävnadernas) halt av ädelfett, därför tala,

utom de redan av Overton upptäckta

lagbundenheterna, flera erfarenheter av senare datum. Så

har man funnit, att de inre organen hos hundar,

som under längre tid — ett år och mera —

erhållit berusande alkoholdoser, förete en märkbar

minskning av lecithin och andra ädelfett; härvid

var förlusten i de olika organen mycket växlande,

endast 1,34 proc. i lungan, 3,18 proc. i mjälten, 2,74

proc. i levern, men i hjärnan en förlust av hela 11

proc! Vidare har man funnit att blodets halt av

ädelfett betydligt ökas under en narkos, framkallad

av kloroform, eter eller alkohol, och man förmodar,

att denna blodets ökade fetthalt åtminstone delvis

härstammar från det centrala nervsystemet.

Av stort intresse är nu det förhållandet, att man

genom insprutning av lecithin högst väsentligt kan

höja ett djurs motståndskraft mot de narkotiska

ämnenas berusande (och bedövande) inverkan. Redan för

ett par år sedan meddelade en tysk forskare

(Norking) den märkliga iakttagelsen, att hundar, kattor

och råttor, som antingen intravenöst eller

subkutant injicierats med lecithinlösning, och sedan fått

konsumera betydande mängder eter, kloroform,

kloral o. s. v., fingo en betydligt kortvarigare och

lättare narkos än lecithinfria kontrolldjur, som

erhållit samma mängd narkotikum; hos lecithindjuren

uteblevo även de obehagliga efterverkningar, som

annars inställa sig efter t. ex. en kloroformnarkos.

Dessa uppgifter ha tillfullo bekräftats genom

undersökningar, som helt nyligen publicerats av en

annan forskare (Hanschmidt), vars försöksdjur

huvudsakligen utgjorts av kaniner. Aven här visade det

sig regelbundet, att en förutgående lecithininjektion

i hög grad nedsatte verkningarna av en

efterföljande narkotisering med alkohol, kloral o. s. v. I

en försöksserie med alkohol t. ex. varade ruset hos

lecithindjuren i medeltal endast i timme och 40

minuter och inträdde dessutom betydligt senare än

hos köntrolldjuren, hos vilka verkan av samma

alkoholdos varade 4 timmar och 40 minuter. I en

försöksserie med kloral sovo de lecithinfria

kontrolldjuren i genomsnitt 3 timmar och 54 minuter, de

lecithinbehandlade endast 1 timme och 47 minuter,

varvid är att märka att av 9 lecithindjur tre alls

icke insomnade, ehuru de erhållit samma kloraldos

som de övriga. Några olägenheter av

lecithininjektionen som sådan förspordes aldrig.

Onekligen äro dessa resultat synnerligen

intressanta från vetenskaplig synpunkt. Huruvida de kunna

få någon betydelse för praktiken är väl for

närvarande omöjligt att förutsäga, ehuru det ju för

mången torde ligga nära till hands att i anslutning

till dessa upptäckter drömma ljusa drömmar om den

tid, då en man med självaktning aldrig komme att

göra ett allvarligt menat restaurantbesök utan att

förut genom en grundlig lecithininjektion ha säkrat

sig såväl mot den direkta narkosen som dess

efterverkningar. Hos förbudsvänner med starkt idealistisk

läggning skulle väl sådana profylaktiska åtgärder

upptända samma sedliga harm, som det på sin tid

väckte hos troende kristna, när man genom

åskledare ville hindra guds vredes blixt att slå ner.

Emellertid har man på allra sista tiden gjort

erfarenheter med ett annat ädelfett, vilket kanske

kommer att få en mera universell användning. I en

uppsats, som bär titeln »Är det möjligt, att stegra

hjärnans halt av fosfatider?» och som publicerats i

juni detta år (1913), påvisar professor Salkowski, att

medan förtärt lecithin, enligt vad man redan förut

funnit, huvudsakligen avsättes i levern, så synes

förtärt kephalin däremot framför allt avlagras i hjärnan.

Salkowski hänvisar i samband härmed till den

möjligheten, att man måhända med fördel skulle kunna

använda kephalindiet vid svårare hjärnsjukdomar,

t. ex. progressiv paralys, då kephalinhalten enligt

Franchinis undersökningar stundom sjunkit ner till

hälften av det normala. Måhända skulle kephalinet

kunna visa sig gagneligt icke blott vid akuta, utan

även vid kroniska hjärnåkommor, t. ex. lindrigare

former av imbecillitet och svag begåvning i

allmänhet, samt sålunda, i motsats till lecithinet, kunna

få en vidsträckt användning inom förbudsvännernas

läger.

*

BLIXTENS FAVORITER

DÅ man från Bökebergs bokskogar fortsätter

vandringen västerut i riktning mot Roslätt,

stöter man efter några minuters promenad på två

åldriga ekar, en på vardera sidan om vägen, av

vilka den på vänster hand företer en mycket

karaktäristisk anblick. Halva kronan är död och

står kal som ett skelett, därjämte synas märken

efter avslagna grenar; på stammens nedre del är

barken avflängd på en sträcka, som är flera meter

lång och bred som en handlängd. Man behöver ej

vara synnerligen skarpsynt för att förstå, att det

hela är resultatet av blixtens framfart. Granskar

man emellertid noggrannare trädet på höger hand,

så skall man finna, att det även i dess krona fins

döda partier, spår efter avslagna grenar och ställen

där barken blivit avflådd; även denna ek har tydligen

en gång träffats av blixten, ehuru verkningarna ej

varit så våldsamma som hos grannen vis å vis.

Fortsätter man vandringen ännu några minuter i

samma riktning, kommer man i en präktig lövskog,

där hundraåriga ekar och lindar stå inklämda mellan

bokarna, som avgjort äro i majoriteten. Granskar

man uppmärksamt träden i denna skog, som sträcker

sig ett gott stycke fram emot Roslätt, så är det så

gott som omöjligt att bland de ståtliga bokarna,

vilkas ålder i många fall säkerligen går upp till

hundra år och mera, upptäcka ett enda träd, som

bär spår av blixtens framfart; detsamma gäller om

lindarna, men dessa äro så pass fåtaliga, att

förhållandet ej är särskilt anmärkningsvärt. Av ekarna

visa däremot minst hälften, troligen vida större

antal, tydliga blixtspår av det slag, som nyss antytts:

förtorkade, ofta på långa sträckor avskalade

stampartier och skrovliga ärr efter avslagna grenar och

bortflängd bark.

Denna blixtens förkärlek för eken, varom man

ser så talande vittnesbörd i våra skånska lövskogar,

var redan känd både av antikens folk och av våra

egna förfäder, germanerna. Hos greker och romare

var eken helgad åt blixtens gud, Zeus, hos

germanerna åt dunderguden Donar, medan däremot lagern,

som troddes vara oträffbar av blixten och därför ett

osvikligt skyddsmedel för sin bärare, var helgad

åt skaldekonstens gud, Apollo. Även i den folktro,

som är av vida senare datum, möter man

övertygelsen, att blixten uppsöker vissa trädslag, men

undviker andra; i Sydtyskland t. ex. har denna

uppfattning tagit form i följande versifierade

anvisning om hur man bör förhålla sig i åskväder:

Von den Eichen musst du weichen,

Und dic Weiden sollst du meiden,

Von den Fichten sollst du fluchten,

Doch die Buchen kannst du suchen.

Från ekarna bör du gå bort och videna skall du undvika,

från tallarna skall du fly, men bokarna kan du uppsöka.

I detta fall som i så många andra har den exakta

vetenskapen — till viss grad åtminstone —

bekräftat den enkla folktrons åskådning. Sedan flera år

tillbaka har man nämligen från olika delar av

Mellaneuropa en tämligen utförlig statistik över det

sätt, varpå blixtslagen fördela sig på olika trädslag,

och i stort sett bekräftar denna statistik

fullkomligt den uppfattning, som t. ex. tagit sig uttryck i

den ovan citerade versen. I Holland t. ex. fördela

sig de under åren 1886 till 1903 iakttagna

blixtslagen på följande sätt: 244 popplar, 132 ekar, 79

pilar, 49 almar, 29 päronträd, 22 barrträd, 20

lindar, 17 askar, 8 valnötsträd, 7 äppleträd, 6

körsbärsträd, 6 hästkastanjer, 4 alar, 2 björkar, 1

fläderbuske, 1 järnek. I denna lista saknas, som man ser,

boken fullkomligt; detta torde dock icke uteslutande

bero på blixtens aversion mot trädet ifråga, utan

även därpå, att större bokskogar saknas på det

flacka holländska låglandet. I Belgien däremot, där

bokskogarna upptaga en betydande del av landets

areal, fördela sig 1,101 blixtslag, som registrerats

under en period av tjugotre år, på följande sätt,

uttryckt i procent:

popplar...................... 55,6

ekar......................... 13,9

almar........................ 7,0

barrträd..................... 6,8

bokar........................ 3,8

päronträd.................... 2,7

äppleträd.................... 1,1

hästkastanj.................. 0,5

rönn......................... 0,5

o. s. v.

I Sleswig-Holstein, där man under perioden

1884—99 antecknat 239 fall, fördela sig dessa på

följande sätt:

popplar................... 109 fall

ekar...................... 26 "

lindar..................... 23 "

askar..................... 21 "

fruktträd................. 11 "

pilar..................... 10 "

barrträd.................. 10 "

alar..................... 6 "

almar.................... 3 "

björkar.................. 1 "

bokar.................... 1 "

träd utan uppgift om arten. . 18 "

I det östliga alpområdet ha av 704 antecknade

fall träffat:

ekar......................... 151

granar....................... 145

lärkträd...................... 107

popplar....................... 78

päronträd..................... 60

äppleträd..................... 11

bokar......................... 7

o. s. v.

De nu anförda tabellerna äro alla så till vida

ofullständiga som de endast ange antalet av blixtar

träffade träd, men däremot ej den utbredning, som

varje särskilt trädslag äger inom det undersökta

området; häri ligger utan tvivel förklaringen till en

god del av de differenser, som tabellerna visa

inbördes. För det östliga alpområdet har man

emellertid för de viktigaste skogsträden vid beräkningen

även tagit hänsyn till den proportion vari träden

faktiskt förekomma och på detta sätt funnit, att

blixtfaran för eken är omkring 100 gånger större

än för boken. Men även oberoende av sådana

kalkyler kan dock urskiljas två grupper av träd, som

gent emot blixten förhålla sig på väsentligen olika

sätt. Den ena omfattar sådana trädslag, som ofta

och i påfallande grad skadas av blixten: hit höra

barrträden och bland lövträden popplar, ekar,

päronträd, almar, pilar och askar. Den andra gruppen

omfattar träd, som sällan eller aldrig träffas av

blixten: al, rönn, lönn, hästkastanj, bok, avenbok.

Det sistnämnda trädet fins märkvärdigt nog ej

upptaget i en enda förteckning på blixtskadade träd

och tycks alltså vara alldeles oåtkomligt för blixten.

Mitt emellan dessa båda grupper stå lind,

äppleträd, körsbärs- och valnötsträd.

Vad är nu orsaken till den märkliga förkärlek,

som blixten röjer gentemot vissa och den lika

utpräglade motvilja, som den röjer mot andra trädslag?

Angående detta spörsmål har det på senare åren,

särskilt inom de vetenskapligt intresserade

forstmännens krets, förts en livlig diskussion, utan att

hittills någon enighet uppnåtts. Än har man velat

göra jordmånens beskaffenhet till den avgörande

faktorn, än har man lagt huvudvikten vid

grenarnas riktning och rötternas utbredning i jorden, än

har man velat se orsaken i kemiska förhållanden

såsom trädens olika fetthalt o. s. v. Alla dessa

teorier ha dock rönt motsägelse, och tyckas också

gå på sidan om saken. Av allt att döma har

emellertid gåtans lösning i dessa dagar givits av

professor Stahl i Jena, vars nyss utgivna arbete »Die

Blitzgefährdung der verschiedenen Baumarten»

ligger till grund för denna framställning.

Vad först omgivningen beträffar, så är denna,

som man kunde vänta, icke utan all betydelse. Men

det är härvidlag icke trädets mer eller mindre

exponerade läge, utan fastmera förhållandena i jorden

som äro de avgörande, i det att träd, vilkas rötter

stå i förbindelse med rikliga, i jorden befintliga

vattenmängder äro vida mer utsatta för blixtslag än

individer av samma art, vilkas rötter befinna sig i

ett vattenfattigt substrat. Hos de förra

åstadkommes en bättre elektricitetsledning mellan jorden och

trädet, så att detta blir laddat med mera

elektricitet än vad fallet är med träd tillhörande den

senare kategorin. Detta förklarar varför träden på

de torra högplatåerna kring Jena sällan hemsökas

av blixten, medan detta däremot i hög grad är fallet

med de djupt under, på dalsluttningarna växande

träden, särskilt i närheten av källsprång.

Detta omgivningens inflytande är emellertid en

sak för sig, som icke förklarar det faktum att i en

lövskog, bestående till lika delar av bok och ek, på

100 blixtslagna ekar endast kommer en bok. Här

måste tydligen trädets egen beskaffenhet vara den

avgörande faktorn.

I själva verket är detta enligt Stahl också fallet;

men det är här varken kemiska eller fysikaliska

förhållanden, som ge utslaget, utan endast den olika

lätthet, varmed trädets grenar och stam vätas av

regnvattnet. Den Stahlska teorien räknar nämligen i

främsta rummet med det förhållandet, att ett träd,

som från kronan ända ner till den fuktiga marken

är överdraget med ett vattenlager, är vida mindre

hotat av blixten än ett sådant med utvändig torr

bark.

Mest fruktade på grund av blixtslagens häftighet

och böjelse att slå ned äro sådana åskväder, som ej

åtföljas av starkt regn, och det är en gammal

erfarenhet, att efter regnets inbrott den största faran

är överstånden. Så länge träd, hus och andra

föremål efter ihållande torka äro mycket torra

utvändigt, och följaktligen leda elektriciteten dåligt på

utsidan, ha de mellan molnen och jorden befintliga

elektriska spänningarna mycket svårare att jämna

ut sig än då de över jordytan sig höjande

föremålen genom att vätas förvandlas till goda ledare.

Med andra ord: så snart det utefter trädets stam

fins ett sammanhängande vattenlager, som förbinder

kronan med den fuktiga jorden, verkar detta som

en åskledare, och även om blixten då slår ned i

ett sådant träd, susar den utefter trädstammen ner

i jorden utan att göra trädet någon skada. Helt

annorlunda med träd, vilkas stam under åskregnet

en längre tid förblir torr på ytan: här kan

spänningen ej utjämnas, och när blixten slår ner i ett

sådant träd, splittrar och krossar den grenarna utan

förbarmande.

Ger man nu akt på träden under ett regn, finner

man att barken hos bok, avenbok, lönn, hästkastanj

o. s. v. vätas mycket hastigt, medan däremot

stammarna hos ekar, pyramidpopplar, päronträd, askar

och barrträd ännu efter flera timmars starkt regn

äro fullkomligt torra. Orsaken härtill ligger dels i

barkens beskaffenhet, som är glatt hos boken och

dess likar, men starkt skrovlig och porös hos ek,

päronträd o. s. v., dels i grenarnas riktning, som

t. ex. hos eken omöjliggör ett nedrinnande av

vattnet längs huvudstammen, dels även barrens struktur

och läge i det att vattnet av den kapillärt

fasthålles o. s. v. Hur växlande dessa förhållanden än må

gestalta sig, är det dock endast deras inflytande

på den hastighet, varmed stammen vätes, som är

av betydelse för blixtens gång: i ena fallet

förses trädet hastigt med en åskledare, i andra fallet

drabbas det av hela den risk, som varje

upphöjt, dåligt ledande föremål är utsatt för under

ett åskväder.

Att denna förklaring är den riktiga har Stahl

även visat genom direkta experiment, för vilka vi

dock här ej kunna redogöra. Däremot kan det vara

skäl att med några ord beröra de praktiska

lärdomar, som kunna erhållas av de föreliggande rönen,

och som, inte minst i dessa rötmånadstider, kunna

vara till gagn för lite var.

En fråga, som varit föremål för ganska mycket

diskussion är den huruvida träd, särskilt

pyramidpopplar, med fördel kunna användas som åskledare

invid byggnader. I Schweitz har man faktiskt slagit

in på denna väg, men noggranna undersökningar på

ort och ställe, vilka även bekräftats av erfarenheter

gjorda i Sleswig-Holstein, ge vid handen, att

pyramidpoppeln endast under särskilt gynnsamma

omständigheter kan göra något gagn som åskledare,

men ofta verkar raka motsatsen, därigenom att

blixten slår ned i trädet, och sedan hoppar över till

byggnaden. Vill man ha träd i husens omedelbara

grannskap, så är det bäst att här plantera bokar,

avenbokar, hästkastanjer och andra träd med glatt

bark; sådana äro icke blott ofarliga, utan lära till

och med kunna göra positivt gagn som åskledare.

Däremot måste det anses som relativt riskabelt att

i närheten av byggnader odla päronträd, alm och

barrträd.

Komma vi sedan till frågan, hur man bör

förhålla sig, om man i det fria överraskas av ett

åskväder, så är det, som Stahl framhåller, naturligtvis

rätt vanskligt att härvidlag ge bestämda och

allmängiltiga råd. Dock synas de på detta område

sakkunniga vara tämligen ense om, att man alltid

gör klokt i att undvika fristående träd och sådana

med döda grenar. I alléer bör man hälst ställa sig

under de medelstora eller ännu hellre under de

mindre träden. Befinner man sig i skog, bör man

undvika skogsbrynet och i skogens inre uppsöka

mindre träd: här gör man bäst i att lägga sig så

långt bort från stammen som möjligt, men åndå

under kronans skydd, och icke vid trädets vindsida,

utan vid den för regnet skyddade sidan, där

stammen längst blir torr. Bokar, avenbokar,

hästkastanjer och lönnar äro goda skyddsträd, men ekar,

barrträd och popplar bör man i åskväder helst undvika,

om man har livet kärt.

Om man har livet kärt — men den andra delen

av mänskligheten, som står en smula tveksam

inför livets lockelser? Icke sant, för den som är trött

på tillvaron, men icke vill inviga livförsäkringsbolag

och andra utomstående i sitt hjärtas hemligheter,

vore det ju behagligt nog att under en lummig ek

få se döden i det blixtrande vitögat. Skada blott,

att utsikten härtill, enligt vad den obevekliga

statistiken visar, i stort sett är så ringa: blixtens kärlek

till sina favoriter är som all annan kärlek här i

världen onekligen en faktor att räkna med, men för

sjuka hjärtan ingenting att bygga på.

*

BLIDARE TIDER

DET vetenskapliga studiet av våra torvmossars

beståndsdelar har lärt oss, att det här i Skåne

en gång fans en växtvärld, som i stort sett

fullkomligt överensstämde med den flora, vi numera

finna på Åreskutan och i Lappland: små lågväxta

fjällviden, dvärgbjörk, fjällsippa, ripbär, mortåg,

fjällsyra o. s. v. Lämningar av dessa fjällväxter påträffar

man i de lerlager, som ligga underst, alltså under

själva torven; i torvens understa del, den s. k.

dytorven, finner man sedan ett lager där björklöv,

enbarr samt blad av sälg och odonbuske utgöra det

förhärskande elementet; ovanpå detta björklager

följer så ett lager med barr av furen, blad av hägg,

hallon, hassel, alm m. m., och ännu högre upp ett

lager med rikliga lämningar av ek. I detta sistnämnda

skikt har man även funnit lämningar av en del mera

sydländska växter, vilka antingen som den märkliga

sjönöten numera äro så gott som utdöda i vårt

land eller ock, såsom misteln och murgrönan,

tämligen sällsynta.

Då man nu vet att torvmossarna uppkommit av

sjöar, som vuxit igen till kärr, vilka i sin ordning

ombildats till mossar, så lär oss alltså

lagringsföljden i torvmossarna att vår rika provins en gång

varit en skoglös trakt, endast bevuxen med låga

fjällväxter, att Skånes jord därefter varit betäckt

av stora björkskogar, vilka småningom undanträngts

av furen, som i sin ordning fått avstå stora

områden åt eken.

Frågar man nu vetenskapen efter orsaken till dessa

märkliga växtvandringar, så erhåller man det svaret,

att det i främsta rummet varit klimatförändringar,

som vållat dessa omgestaltningar i växtvärldens

sammansättning.

Geologien lär oss nämligen att hela vårt land en

gång varit täckt av ett väldigt islager, som kvarlåg

året om och då naturligtvis omöjliggjorde all

växtlighet. Medeltemperaturen i Sverge var vid denna

tidpunkt omkring 5 grader lägre än vad den är nu.

Småningom randades dock bättre tider,

temperaturen började stiga, istäcket drog sig sakta tillbaka

mot norr, och i den smältande isens spår följde de

härdiga fjällväxterna, som förut trängts ned till

mellersta och södra Europa. Det är från denna tid,

som lämningarna av fjällväxter avlagrats i våra

torvmossar, och genom att jämföra geologiska och

astronomiska data kan man med mycket stor sannolikhet

antaga att tiden för lantisens avsmältning och

fjällväxternas invandring i Sverge inföll för omkring

48,000 år sedan. Därpå började klimatet att mildras

allt mer och mer, björk-, furu- och ekskogar trängde

fram över den svenska jorden, samtidigt med att

det växttäcke, vars blomprakt än i dag gläder våra

ögon, började utbreda sig över vårt land.

Så till vida är det ju en ljus och tilltalande saga,

som torvmossarna förtälja oss. Men de veta även

att berätta oss något annat, om en svunnen tid,

visserligen icke en guldålder, men i alla fall en

period då klimatet i Sverge var betydligt mildare

än nu. Torvmossarna lämna nämligen även

otvetydiga vittnesbörd om att Sverges klimat under de

senaste årtusendena undergått en märkbar

försämring, och vad värre är, alla tecken tyda på, att

denna försämring pågår än i dag.

Att klimatet i Sverge en gång varit varmare än

vad det är nu, framgår med en viss sannolikhet

redan därav, att man i mellersta Sverges och södra

Finlands torvmossar på många ställen funnit väl

bibehållna frukter av sjönöten, som numera ej hinner

mogna sina frukter i dessa trakter. Torvmossarna

visa även, att eken vid denna tid gick betydligt mycket

längre norrut i Sverge än vad den gör nu och att den

bildade stora skogar i mellersta Sverge och i södra

Finland, där den nu saknas eller endast uppträder

i enstaka träd.

Det säkraste vittnesbördet om en i senare tid

inträdd klimatförsämring lämnas emellertid av

hasselns forntida utbredning i Sverge. Just i dessa

dagar har docenten Gunnar Andersson — en namne

till den berömde sydpolsexpeditören — över detta

ämne offentliggjort en diger avhandling, i vilken han

sammanställt alla de data, han lyckats samla

angående förekomsten av hasselnötter i nordsvenska

torvmossar.

Det framgår av denna redogörelse, att hasseln

en gång haft en vida större utbredning i Sverge

än vad den nu äger. Hasselns nutida nordgräns i

vårt land betecknas av en linje, som går från Gäfle

i sydostlig och västlig riktning över

Nora—Filipstad—Arvika; men dess forntida utbredning i Sverge,

har enligt vad de i torvmossarna gjorda fynden av

hasselnötter utvisa, varit en helt annan, i det att

man funnit hasselnötter i torvmossar belägna på 63,4"

nordlig bredd (några mil väster om Umeå), samt

på många andra ställen i de nordliga delarna i vårt

land, där denna buske numera är fullständigt utdöd.

Hasselns forntida utbredning i vårt land betecknas

mot norr av en linje som går från Umeå över

Ragunda in till Östersund och därefter söderut mot

Älvdalen—Kongsvinger. Det framgår härav, att

hasselbusken under tiden för sin största utbredning

i Sverge varit spridd över ungefär 220,000

kv.-kilometer, men att den numera endast äger ett

område av omkring 136,000 kv.-kilometer; den har

alltså förlorat mer än en tredjedel av sin forna areal.

Vad nu beträffar orsaken till detta undanträngande

av hasseln från våra nordligare trakter, så kan denna

endast vara att söka i en inträdd klimatförsämring.

Här i Skåne fingo vi för ett par år sedan uppleva,

att hasselnötterna på grund av den kalla sommaren

ej hunno mogna, och redan detta visar ju, hur starkt

hasseln påverkas av temperaturen. Att hasselbusken

numera ej kan trivas i de trakter där den förut varit

spridd beror även därpå, att dess ved på grund av

värmebrist ej hinner att nå den utbildning

(»mognad»), som är nödvändig för att kunna motstå

vinterkölden. Jämför man sommartemperaturen vid

hasselns forntida nordgräns med den som råder vid

dess nutida, så finner man att sommartemperaturen

vid stationerna på den nuvarande gränsen mor norr

äro ungefär 2 1/2 grad varmare än vid den gamla

nordgränsen, vilket betyder, att det varit en

klimatförsämring på ungefär 2 1/2 grad, som trängt hasseln

söderut till dess nuvarande nordgräns. Vad detta

betyder kan man förstå, om man erinrar sig, att

en 5 graders sänkning av den årliga

medeltemperaturen skulle vara tillräcklig för att låta en ny istid

bryta in över Sverge.

På grund av beräkningar, som vi här ej kunna

relatera, har d:r Andersson kommit till det

resultatet, att den tidpunkt, då hasseln ägt sin största

utbredning, och klimatet alltså varit varmast,

infaller för omkring 9,000 år sedan. Då vi med säkerhet

veta att människan funnits i Sverge 7,000 år och

kanske ett eller annat årtusende längre, så se vi att

de svenska stenåldersmänniskorna, vad klimatet

beträffar, levat under betydligt gynnsammare

omständigheter än vi.

Dessa d:r Anderssons resultat överensstämma

mycket väl med dem, vartill en annan svensk

forskare, d:r Ekholm, kommit från en helt olika

utgångspunkt. Ekholm har utgått från det förhållandet

att jordaxelns lutning mot ekliptikan under

årtusendenas lopp är utsatt för bestämda växlingar, som

nå sina yttersta gränser inom en tidrymd av

omkring 40,000 år. När den vinkel, som jordaxeln

bildar med ekliptikan, har sitt minsta värde, så

uppnår polcirkeln sitt sydligaste läge, och i följd

härav få såväl sommardagarna sin största längd som

också solen sin största höjd på himmelen, cch båda

dessa omständigheter öka sommarvärmen. Ett motsatt

förhållande inträffar, då vinkeln i fråga har sitt största

värde. Det uppstår på detta sätt en ständigt

återkommande klimatändring, som avspelar sig inom en

tidrymd av ungefär 40,000 år, och som frambringar

omväxlande varmare och svalare tidsskeden, vardera

av omkring 20,000 år. Nu framgår det av

astronomernas beräkningar att de varmaste tidpunkterna

under de sista 100,000 åren infallit för omkring

90,000, 48,000 och 9,000 år sedan. Den sista

värmeperioden — den för niotusen år sedan —

sammanfaller alltså fullkomligt med den av d:r Andersson

beräknade tiden för hasselns och ekens största

utbredning i Sverge, liksom även Ekholms

beräkningar ge vid handen, att sommarhalvåret vid den

tiden varit omkring 2 grader varmare än nu.

Sedan denna tid har emellertid jordaxelns vinkel

mot ekliptikan ständigt ökats, vilket har förorsakat

en oavbrutet fortgående sänkning av

sommartemperaturen, och vad värre är, denna

klimatförsämring kommer att ytterligare fortgå i 10,000 år.

Därpå sker så en vändning till det bättre, och efter

30,000 år kunna vi hoppas att åter ha tillbaka det

blida klimat, som rådde i vårt land den tiden

stenåldersmänniskorna jagade sitt villebråd och hasseln

frodades uppe vid Umeå.

De temperaturförändringar, om vilka det här varit

tal, synas måhända, uttryckta i siffror, tämligen

oansenliga, men deras verkningar på klimat och

växtlighet äro, som vi redan sett, nog så genomgripande.

Emellertid har den geologiska forskningen

ådagalagt, att vår jord varit skådeplatsen för

klimatändringar av långt betydelsefullare art. Ej nog med

att hela norra Europa en gång varit täckt av ett

enda väldigt istäcke, vi ha numera fullt säkra bevis

för att denna istid föregåtts av en period med så

milt klimat, att exempelvis Grönland, som numera

till stor del är täckt med inlandsis, under denna

tid, den s. k. tertiärperioden, ägde präktiga skogar

av ek och valnötsträd. Samtidigt frodades på Island,

Björnöarna och Spetsbergen en härlig flora av

plataner, bokar, popplar, murgröna och vin.

Helt naturligt har det uppställts många

hypoteser för att förklara dessa egendomliga

klimatförändringar, men den, som verkligen synes ha löst

problemet är vår landsman, Svante Arrhenius, den

berömde Nobelpristagaren. Enligt den av

Arrhenius framställda åsikten, som numera torde omfattas

av de flesta forskare på detta område är det

växlingar i luftens kolsyrehalt, som förorsakat dessa stora

klimatändringar. Luftens halt av kolsyra är numera

mycket ringa. 10,000 liter luft innehålla endast 4 1/2

liter kolsyra; men i naturens hushållning spelar

denna relativt ringa kolsyremängd en ytterst viktig

roll, enär allt det kol, som upptages av de gröna

växterna och av dem förvandlas till brännbar

substans, härstammar från luftens kolsyra; även kolet

i stenkolsflötserna, vilka ju äro lämningar av

forntida växter, har en gång förefunnits i luften som

kolsyra. Men atmosfärens kolsyrehalt spelar även

indirekt en ytterst viktig roll för livet på vår jord,

enär den verkar på samma sätt som glasfönstret i

en drivbänk, i det att den lätt genomsläpper det

instrålande solvärmet, men till stor del kvarhåller det

utstrålande jordvärmet. Ökas nu luftens kolsyrehalt,

så stiger i följd härav jordytans och de lägre

luftlagrens temperatur, och klimatet blir varmare, och

omvänt, inträder en minskning av kolsyrehalten, få

vi en klimatförsämring.

Den åsikten, att forna tiders varma och

likformiga klimat berott på större kolsyrehalt i luften,

har även framställts av äldre tiders geologer,

men enär man ej hade en aning om kolsyrans

stora skyddande förmåga mot jordytans

värmeutstrålning, trodde man sig för att förklara det varma

likformiga klimatet behöva antaga en mycket hög

procent kolsyra i atmosfären, och efter som en

sådan skulle förgiftat allt högre djurliv, syntes denna

förklaring ej antaglig. Tack vare Arrhenius" och

andras undersökningar vet man numera, att det

endast skulle behövas en ökning av luftens nuvarande

kolsyrehalt till det tredubbla — alltså till omkring 14

liter på 10,000 — för att detta skulle frambringa en

temperaturstegring av omkring 18—20 grader i

polartrakterna och sålunda förvandla dessa isöknar till

de blomstrande landskap de en gång varit. Än mer:

denna temperaturhöjning skulle göra sig starkast

gällande vid polerna, och därifrån avtagande mot

ekvatorn, så att det härigenom skulle uppstå icke

blott ett varmt utan över hela jordklotet likformigt

klimat. Med andra ord, vår jord skulle vad de

naturliga existensbetingelserna beträffar, förvandlas till

ett fullkomligt paradis — endast kolsyrehalten

ökades till det tredubbla!

Omvänt skulle en minskning av kolsyrehalten i

luften vara tillräcklig för att sänka de nordliga

ländernas medeltemperatur med 5 grader och sålunda

låta en ny istid inbryta över Skandinavien.

Men om nu en växling i luftens kolsyrehalt icke

blott är i stånd att framkalla utan även faktiskt har

åstadkommit de väldiga klimatförändringar, varom

här varit tal — vilka faktorer är det då, som öva

inflytande på kolsyremängden i atmosfären?

Genom djurens andning, växternas och djurens

förmultning och stenkolsförbränningen tillföres

atmosfären betydliga mängder kolsyra, men dessa

beslagtagas dels av de gröpta växterna, dels vid

bergarternas förvittring. Ny kolsyra tillföres atmosfären

huvudsakligen genom vulkaniska utbrott — från

jordens inre — och vid närmare efterseende finner

man också, att perioder med varmt och likformigt

klimat gemenligen utmärkts för en ytterst livlig

vulkanisk verksamhet. Om vi alltså tänka oss, att

det plötsligt inbröte en period, då katastrofer

sådana som den vid Martinique hörde till

dagordningen, om jorden jämt och ständigt öppnade sig

under våra fötter och läte nya kolsyremängder

strömma ut i luften, då skulle vinranka och

magnolior blomma där nu fula eskimåer fresta sin tillvaro,

och vår gamla planet skulle åter bli ett paradis i

gamla stilen, ett paradis på mycket osäker grund.

Så diaboliskt är naturen inrättad.

Men måhända fins det en annan väg att nå fram

till tertiärperiodens förlorade paradis. En höjning

av luftens kolsyrehalt till det tredubbla vore

tillräcklig, och enbart i jordens sedimentära kalklager

fins det omkring 25,000 gånger så mycket kolsyra

som i luften! Och då mänsklighetens livslängd ännu

kan räknas i miljoner år — vem kan veta vad

framtiden bär i sitt sköte!

*

JUNGFRUFÖDSEL

AV alla kristna högtider är Marie

Bebådelsedag onekligen den egendomligaste. De

troende kristna påstå som bekant än i dag, att den

person, som stiftat deras lära, icke kommit till

världen som resultat av en förutgången

fortplantningsakt, utan att han uppstått direkt ur ett obefruktat

ägg, som genom ett gudomligt underverk satts i

stånd att utveckla sig på egen hand. Detta

försynens ingripande antages ha ägt rum på dagen nio

månader före Kristi födelse, och med anledning

härav firar svenska kyrkan varje år den 25 mars

som en av sina stora klang- och jubeldagar. I

Danmark tycks man däremot ej äga denna matematiska

trosvisshet, ty där går Bebådelsedagen spårlöst förbi.

Det behöver naturligtvis icke påpekas, att läran

om Kristi obefläckade avlelse är en av de många

kristna dogmer, som icke innehålla ett uns av

sanning. Så långt mänsklig erfarenhet räcker, och

den räcker i detta fall mycket långt, har det visat

sig, att ett kvinnoägg omöjligen kan utveckla sig

till ett foster, om det ej förut befruktats av ett

manligt sädesdjur; en obefläckad jungfru, som föder

barn, är en lika orimlig ting som en fyrkantig cirkel.

Men vad som visat sig vara en absolut omöjlighet,

när det gäller människan och de högre djuren, har

man i senare tider funnit vara icke blott möjligt,

utan ganska vanligt, ja normalt, hos vissa grupper

bland de lägre djuren och hos några växter. Det

har till och med befunnits, att man i några fall

med konst kan framkalla en sådan jungfrufödsel

eller som man på vetenskapens språk kallar det,

partenogenesis.

Det är snart sextio år sedan en tysk biodlare

upptäckte, att jungfrufödsel äger rum i stor skala

hos bin. Ett bisamhälle består som bekant av

tre olika slags individer: de könslösa arbetsbina,

som ej kunna fortplanta sig, men i stället samla

honungen, bereda vax o. s. v., hanarne, de s. k.

drönarne, som icke arbeta, utan endast hänge sig

åt kärlek och fråsseri, samt slutligen drottningen,

som ensam representerar den kvinnliga

fruktsamheten, men till gengäld kan lägga mer än tre tusen

ägg på en dag. Liksom en del andra insekter äger

bidrottningen i sitt inre en rymlig reservoar, i vilken

den vid fortplantningsakten upptagna sädesvätskan

magasineras för flera år; själva befruktningen sker

ifrån denna reservoar i det ögonblick ett från

äggstocken kommande ägg glider ned genom äggledaren.

Det allra egendomligaste är emellertid att

drottningen allt efter behag kan i det givna ögonblicket

släppa ut ett par sädesdjur ur den nämnda

reservoaren, eller också kvarhålla dem där, med andra

ord befrukta äggen eller låta dem förbli obefruktade.

De befruktade äggen lägger drottningen på

bestämda ställen i kupan, där de sedermera

utvecklas till arbetsbin, de obefruktade äggen placeras

också för sig, och ur dessa utvecklas sedan drönarne.

I detta fall är det alltså samma slags ägg, som allt

efter omständigheterna befruktas eller förbli

obefruktade och i det senare fallet genom ren och

obefläckad jungfrufödsel ge upphov till drönarne.

Nästan ännu egendomligare gestaltar sig

fortplantningen hos de små kräftdjur, som kallas

vattenloppor. Dessa leva i grunda vattensamlingar,

dammar, diken och träsk, som om sommaren ofta

alldeles torka ut och om vintern bottenfrysa; de

skulle därför knappast kunna existera, om de ej

hade förmågan att vid sådana tillfällen frambringa

hårdskaliga ägg, som kunna motstå såväl torka som

köld. På våren utvecklas ur dessa vinterägg idel

honor, som fortplanta sig uteslutande genom

jungfrufödsel, d. v. s. genom obefruktade ägg, och detta

fortsättes under flera generationer, så att det på

kort tid uppstår en otrolig myckenhet av dessa

vattenloppor, som för övrigt utgöra huvudnäringen

för många fiskar. Längre fram mot hösten bildas

även hanliga individer, som på vanligt sätt ingå

förbindelser med de dittills jungfruliga mödrarna,

och resultatet av denna förbindelse blir just de

ovannämnda hårdskaliga äggen, som övervintra och

nästa vår utvecklas till partenogenetiska honor.

I djurriket har man, utom i de nu nämnda

fallen, konstaterat jungfrufödsel hos getingar,

bladlöss, Phylloxeran o. s. v. och även i växtriket

förekommer denna märkliga företeelse. Av den i

våra fjälltrakter förekommande kattfoten

(Antennaria alpina) finner man i regeln endast

honexemplar, som sakna ståndare och frömjöl, men som icke

dess mindre frambringa normala, grobara frön,

vilka efter vad det visat sig utvecklas direkt ur

den obefruktade äggcellen. Samma är förhållandet

med den även i Skåne förekommande daggkåpan

(Alchemilla vulgaris), som till en viss grad redan i

sitt yttre bär syn för sägen. Medan flertalet

blomväxter medelst lysande färger och doftande

parfymer locka till sig de frömjölstransporterande

insekterna, står daggkåpan där med sina oansenliga,

grönaktiga blommor lik en karaktärsfast

manhaterska, som försmår att medels toaletter och parfymer

draga till sig de manliga elementen, från vilka hon

sedan länge emanciperat sig.

Ett ganska egendomligt fall av jungfrufödsel har

man ju på senare åren iakttagit hos en

vattenormbunke, som på vetenskapens språk kallas Marsilia.

Hos denna växt utvecklas vid vanlig rumstemperatur

endast ett ringa antal av äggen — omkring 1—2 %

— utan befruktning till normala plantor, men genom

att höja temperaturen till 35° C. har man fått

ända till 73 % äggceller att utveckla sig

partenogenetiskt. I detta fall har alltså en stegring av

temperaturen samma verkan som annars inträngandet

av ett sädesdjur.

Även hos flera djurarter, som i regeln fortplanta

sig genom normal könsfortplantning, har man på

senare åren lyckats att med konst framkalla

jungfrufödsel. Så t. ex. har en rysk forskare brakt

obefruktade ägg av silkesfjärilen att utveckla sig till

larver helt enkelt genom att häftigt gnida dem med

en borste eller genom att för kort tid doppa ned

dem i koncentrerad svavelsyra. Sjöborreägg har

man fått att utveckla sig utan befruktning genom

att försätta havsvattnet med bestämda mängder

klormagnesium, grodägg på samma sätt genom

tillsats av små mängder sublimat o. s. v.

Onekligen förefaller det mycket egendomligt, att

sädesdjurets livsalstrande verksamhet i ägget i dessa

fall till en viss grad kan ersättas av en frätande

syra som svavelsyran eller av ett dödligt gift som

sublimat. Men livet är i alla sina former rikt på

paradoxer, som gäckas med både vårt förstånd och

våra känslor. Den individuella odödligheten, som

vårt hjärta så ogärna vill släppa, har vår tids

vetenskap strukit ut för vår egen räkning, men

tillerkänt bakterier och andra orenliga småkryp;

den fullkomliga kyskheten står icke, som våra fäder

trodde, att finna hos änglarna i skyn, utan hos

flug- och slemsvampar, Vilka totalt sakna varje spår

av könsfortplantning; och den obefläckade avlelsen,

som i mer än ett årtusende varit den heliga

jungfruns skönaste smycke, glider ohjälpligt ur hennes

sköte och befinnes vara ett privilegium för getingar,

vattenloppor och bladlöss.

—

SENFÖDDA ARTER

VAD som i våra dagar ger en så sund och

levnadsfrisk färg åt den av Darwin och Spencer

grundlagda utvecklingsläran, är säkerligen i främsta

rummet dess för varje dag allt starkare utpräglade

tendens att överge de gråa teoriernas värld och

medelst experiment och iakttagelse gripa in i själva

livet för att där finna gåtornas lösning. På det

botaniska området, där experiment och

observationer av denna art äro betydligt lättare att utföra

än på det zoologiska, har man också på det sista

årtiondet brakt i dagen högst lärorika fakta, som

tillfullo bevisa att det för närvarande pågår en

artbildning på många punkter inom växtriket. Det

behöver endast erinras om de Vries" mutationer, om

Wettstein"s säsongdimorfa arter, om Em. Chr.

Hansens nya jästsvampar o. s. v.

Aven på det zoologiska området, där den

experimenterande forskningen synes ha att kämpa med

betydligt större svårigheter än inom botaniken,

föreligga numera iakttagelser, som med all bestämdhet

tala för att det fins djurgrupper, som än i dag stå i

begrepp att utveckla nya arter. Synnerligen

intressanta äro i detta hänseende några studier över

samlivet mellan myror och skalbaggar, som den berömde

biologen E. Wasman nyligen offentliggjort i

Biologiches Centralblatt, och av vilka vi här delvis efter

Jahrbuch der Naturkunde ge ett kort referat. Några

latinska namn, som ej lämpligen kunnat försvenskas,

böra ej avskräcka våra läsare, då framställningen

för övrigt ej kräver några fackkunskaper för att

senteras.

Om man noggrant undersöker en vanlig myrstack,

exempelvis den röda skogsmyrans, så finner man i

stackens inre jämte husets egna herrar ett

betydligt antal olika hyresgäster från insektvärlden.

Många av dessa myrgäster vårdas omsorgsfullt av

sina värdar och betala för husrum och kost genom

att avsöndra söta, sockerhaltiga safter, som

uppsamlas och förtäras av myrorna. Andra myrgäster

bli däremot på sin höjd tolererade, eftersom de

icke göra myrorna något gagn, utan snylta hos

dem, snatta bort deras näring och t. o. m. anställa

förödelser bland myrynglet. Myrorna kunna ej

komma åt dessa snyltgäster, antingen emedan de

till sitt yttre äga en bedräglig likhet med sina

värdar och ej igenkännas av dem, eller emedan de

tack vare sin litenhet kunna krypa in i vinklar och

vrår, dit myrorna ej kunna krypa efter, eller

slutligen emedan de äga ett så starkt hudpansar att

de därigenom kunna trotsa boets rättmätiga ägare.

Bland skalbaggarna är det särskilt vissa arter bland

kortvingarnas familj, som på detta sätt ansluta sig

till myrorna.

I sällskap med våra nord- och mitteleuropeiska

myror leva fyra olika arter av det till kortvingarna

hörande släktet Dinarda. Var och en av dessa fyra

skalbaggsarter har sin egen värdmyra: Dinarda

dentata (den tandade Dinardan) lever hos den

blodröda myran (Formica sanguinea), Märkel´s Dinarda

(uppkallad efter en prof. Märkel) bor hos den röda

skogsmyran (Formica rufa), Hagen´s Dinarda hos

en annan myra vid namn Formica exsecta och

slutligen dvärg-dinardan hos en varietet av den

myra, som kallas Formica fuscorufibarbis. Genom

sin tillplattade kroppsform, sina korta ben och

känselspröt äro Dinardaarterna tämligen väl skyddade

mot angrepp från sina värdar, och tolereras därför

vanligen av dem utan synbar ovilja: de gälla för

oåtkomliga, ehuru de redan på grund av sin

kroppsstorlek — de äro i det närmaste lika stora som

myrorna — måste ådraga sig dessas

uppmärksamhet. Deras skyddsdräkt visar emellertid hos de

olika arterna bestämda egendomligheter, som yttrar

sig däri, att varje art med hänsyn till storlek och färg

överensstämmer med den myrart, hos vilken den

parasiterar. Ju mindre värdarna äro och ju mindre

smygvrår boet erbjuder, desto mindre måste också

snyltgästerna vara för att icke ertappas. Hos de

tvåfärgade, röda och svarta myrorna leva idel

tvåfärgade, röda och svarta Dinardor, och hos den

av de tvåfärgade myrorna, som är mörkast och

mest närmar sig de enfärgade, lever också en mörk,

nästan enfärgad Dinarda. I södra Europa lever en

fullkomligt svart myra, och denna har som

snyltgäst alltid den svarta, enfärgade Dinarda nigrita.

Hur skall man nu från naturvetenskaplig

synpunkt förklara detta egendomliga växelförhållande

mellan myra och skalbagge? Ha de båda formerna

allt ifrån sin uppkomst varit förbundna med

varandra eller har skalbaggen på ett senare stadium

anpassat sig för samlevnaden med myran?

Säkerligen har det senare varit fallet. Man kan sluta

detta därav att för närvarande ingen enda

amerikansk myrart lever samman med någon

Dinarda-art, och på denna grund kan man även

tillnärmelsevis bestämma tidpunkten för våra Dinarda-arters

uppkomst: denna inföll först efter det att Europa

och Asien skilts från Amerika, alltså efter

genombrytningen av den landtunga som en gång under

tertiärtiden förband Ostasien med Alaska. Och

huru vi då ha att tänka oss uppkomsten av

växelförhållandet mellan Dinarda och Formica skildrar

Wasman på ungefär följande sätt:

Det är sannolikt, att de nu levande

Dinardaarternas förfäder ännu icke varit några regelbundna

myrgäster, och att de först under loppet av

tertiärperioden (tiden närmast före istiden), då myrorna

begynte utveckla sig till en stormakt i naturen,

börjat anpassa sig efter sina nuvarande värdar. För

denna anpassning måste naturligtvis de ifrågavarande

arternas förmåga av utveckling avge grundvalen. Nu

voro bland skalbaggarna företrädesvis kortvingarna

och bland dem i främsta rummet dinardaarterna,

dels på grund av sitt levnadssätt på ställen, där

myror bruka uppehålla sig, dels på grund av sin

kroppsforms plasticitet och sina rörelsers vighet

särskilt väl skickade för att träda i närmare

förhållande till myrorna. Härmed var också

förutsättningen given för uppkomsten av olika former av

gästförhållandet mellan myrorna och dessa

skalbaggar. En av de arter, som representera Dinardas

förfäder, slog in på den utvecklingsbana, som ledde

till utbildandet av den nuvarande, skyddade

Dinardatypen. Därigenom att myrorna nu sökte fånga

och döda de objudna gästerna, kommo de att

utöva ett indirekt urval på skalbaggarna, av vilka i

varje särskilt fall de individer blevo skonade, som

genom färg och storlek o. d. minst ådrogo sig

värdarnas uppmärksamhet. På detta sätt klövs den

ursprungliga gemensamma stamformen i fyra arter,

av vilka var och en anpassat sig efter den myrart,

hos vilken den snyltar.

Denna klyvning av den gemensamma stamformen

har emellertid framskridit olika långt på olika

ställen i Europa. I de trakter, som efter istiden

först blevo isfria och torrlagda, såsom

Nederösterrike, Schlesien, Böhmen, Rhendalen ovanför Bonn,

har denna artutveckling fortskridit längst, ty här

ha skalbaggarna haft den längsta tiden på sig för

att anpassa sig efter de olika myrornas egenart;

här hyser varje myrart sin väl karaktäriserade

Dinardaart. I sådana trakter däremot, som

jämförelsevis sent blivit befriade från is och vatten,

t. ex. Centralalperna och Mellaneuropas nordvästra

kuststräcka, är denna artklyvning ännu endast delvis

genomförd och de olika skalbaggsarterna förbindas

här genom talrika mellanformer.

Att dessa snyltande skalbaggar endast tålas av

myrorna, för så vitt de äga vissa bestämda

egenskaper, har Wasmann visat genom ett intressant

experiment. Han placerade nämligen, i stället för

den med den blodröda myran normalt samlevande

Dinarda dentata den något större Dinarda Märkeli

i den blodröda artens bo. Följden blev, att de

blodröda störtade sig över de främmande

Dinardaindividerna, som de övermannade och uppåto. Men

än mer: efter detta kraftprov kastade sig de

blodröda värdarna även över sina gamla gäster (Dinarda

dentata), med vilka de levat fredligt samman i

århundraden, och utrotade även dessa. Under de

fem därpå följande åren lyckades Wasman ej mera

förskaffa Dinarda dentata inpass i de blodrödas

bo, där den förut tolererats utan knot.

Vid anblicken av sådana fenomen dyker åter den

gamla frågan upp, i vad mån vi kunna tillskriva

dessa småkryp ett själsliv, motsvarande vårt eget?

Det ser ju nästan ut, som hade myrornas kamp

mot de storvuxna främmande inkräktarna hos dem

väckt till liv revolutionära tendenser, som till sist

vänt sig mot de snyltande elementen inom deras

eget samhälle. Man kan med skäl undra, om det

ej skulle gå på samma sätt, i fall vårt eget

fredliga samhälle plötsligt finge mottaga en invasion av

jättekapitalister t. ex. från planeten Mars, som

pockade på frukten av vårt eget arbete. Helt visst

satte sig då våra röda arbetsmyror till motvärn mot

dessa främlingar — men sedan, vem vet hur det

ginge våra jordiska kapitalister!

På tal om sådant kommer man osökt att tänka

på de originella synpunkter som Maurice

Maeterlinck, den flamländske diktaren, kastar fram à

propos binas liv och samhällsordning. Maeterlinck,

som i sitt arbete »Bikupan» ägnat dessa märkliga

väsen ett grundligt studium, yttrar på tal om

bisamhällets förtjänster och brister följande:

»Och nu må man jämföra dessa bisamhällets

brister: överflödet på sysslolösa och skadliga

drönare, avkommans alstring utan samlag, bristen på

medlidande, det oerhörda offrandet av individen

till artens förmån, den sällsamma böjelsen att i

oändliga massor uppmagasinera tillspillogående och

härsknande och förbrukat frömjöl, den långa

mellanregeringen mellan det första svärmandet till den

andra drottningens befruktning — man jämföre

dessa brister med missförhållandena i det

mänskliga samhället! Vore vi bin, som betraktade det

mänskliga samhället, så skulle vår förvåning bli stor,

när vi t. ex. såge den ologiska och orättvisa

arbetsfördelningen hos ett släkte, som för övrigt synes

utrustat med ett utmärkt förstånd. Vi se jordens

yta, den enda skådeplatsen för det gemensamma

livet, mödosamt odlas av 2 eller 3 tiondelar av

dess hela befolkning; en annan tiondedel förtär i

absolut lättja den bästa delen av de förras

arbetsprodukter och de övriga sju tiondelarna av

mänskligheten äro dömda till en ständig hungersnöd, och

utmatta sig oupphörligt i sällsamma och ofruktbara

ansträngningar, av vilka de aldrig skola ha någon

glädje eller nytta, och som blott synas ha till syfte

att göra de overksamma lättingarnas liv ännu mera

komplicerat och oförklarligt. Vi skulle — om vi vore

bin — därav dra den slutsatsen, att dessa väsens

förnuft och moralbegrepp tillhöra en värld, som är

helt olika vår, och att dessa väsen leva efter

principer, som vi ej ha någon som hälst utsikt att förstå.»

—

INNEHÅLL:

Sid.

Livets ursprung........................ 5

Specialiseringens faror................ 36

Överkultiverade bakterier.............. 53

Svampodlande växter.................... 66

Växternas känsel....................... 79

Gosse eller flicka?..................... 90

Gammal och ny magi...................... 110

Sömnens problem......................... 118

Alkohol och ädelfett.................... 128

Blixtens favoriter...................... 138

Blidare tider........................... 149

Jungfrufödsel........................... 159

Senfödda arter.......................... 165

—

Förut utkomna

NATURVETENSKAPLIGA

KÅSERIER

FÖRSTA SAMLINGEN.

Blodsförvantskap. — Ärftlighets- och

fortplantningsmysterier. — Könsregleringen i djur- och växtriket. — Människans

rasförädling. — Altruister och förbrytare i växtvärlden. —

Solljusets pänningvärde. — Värmeproduktion i växtriket. —

Alkoholproduktion i naturen. — Underliga näringskällor. —

Ljus och färg. — Väderleken och vår arbetskraft. —

Demeters hämnd. — Ett väckande rus. — Giftverkan och vana. —

Osynliga makter. — Våra sinnens erövringar. — Häckels

världsgåtor. — Carl von Linné.

ANDRA SAMLINGEN.

Livets källor. — Varför äro växterna gröna? — Ett blad

ur växternas ekonomi. — Näringsbrist och fortplantning. —

Växternas vattenförbrukning. — Blåsyra och formalin. —

Växtchimärer. — Ympning i djurriket. — Högerhänthet. — Den

känsliga perioden. — Individen, släktet och miljön. — Gregor

Mendels upptäckt. — Fackelblommans gåta. — Ett underverk.

— Lucifer på havsbottnen. — Växten och människoögat. —

Växternas vinterskydd. - Frömjölsstoft och rosendoft som

Sjukdomsalstrare. — Om kärleken, döden och det eviga livet.

—

Av Bengt Lidforss har på Framtidens förlag

förut utkommit:

ONDA MAKTER OCH GODA. Kr, 2: -

Socialistisk journalistik: Kapitalismen som racefördärvare. —

Alhoholism, religion och konst. — Socialismen och konsten.

— Dogmen om vår dogmatism. — Intryck från Stuttgartkongressen.

— Anarkister och polisspioner. — Antimilitarism och politik.

— En fredspristagares livsfilosofi. — Rysslands tsar.

— Kejsarens jubileum.

Ett fosterländskt bildergalleri: Hur man blir, chauvinist. —

D:r Karl Hildebrand som socialpolitiker. — Fosterländsk

Nietzscheanism. — En socialfilosof. — Ur unghögerns tankevärld.

— Kristlig utvecklingslära. — En modärn apologet. — Andlig

vältalighet.

UTKAST OCH SILHUETTER. Kr. 2: 25

Utkast: Barbariets renässans. — Sociala framtidsfrågor. —

GammaI radikalism och ny. — Den döda punkten. — Karl

Marx" livsverk. — En omvänd optimist. — Idéer och makter.

— Arisk världsåskådning.

Silhuetter: Charles Darwin. — F. W. C. Areschoug. —

David Bergendal. — Magnus Blix. — Oscar Levertin. — Emil

Kleen. — Vid Victor Larssons grav. — Proletärpsykolog!.

FRAGMENT OCH MINIATYRER,

2:dra uppl. Kr. 2: —

Miniatyrer: På klassisk mark. ~ Nyårsnatten i Tyskland.

— Kämmer-Carolus. — Sedandagen. — Från det mörkaste

Berlin. — Hos de arbetslöse. — På Brocken i novemberstorm.

— I Elsterdalen. — Söndagsliv i Leipzig. — I Bodenbach.

— En förolyckad filosof. — Storstadsnattcn.

Fragment: Underbarn. — I duellernas förlovade land. —

Nationella ideal. — Tjäckisk patriotism. — Ryska förhållanden.

— I avmattningens tecken. — Sachalin. — Tyskfientliga

fördomar. — Mr Rockefeller & C:o. — I synagogan. — En

vårkalender. — Johan Jacob Borelius. — Italienska kåserier.

NATURVETENSKAPLIGA KÅSERIER.

Del I, II och III å Kr. 2: —

BARBARSKOGENS SKALD. Kr. 0: 75

AUGUST STRINDBERG OCH DEN

LITTERÄRA

NITTIOTALSREKLAMEN. (ara uppl. m. tillägg) Kr. 0: 75

LEVERTINKULTENS APOLOGET. Kr. 0: 50

AXEL DANIELSSON, En

levnadsteckning och karaktäristik (i »Urval av

Axel Danielssons skrifter» Kr. 4: —

eller i 16 häft. 2: 50; inb. Kr. 5: —)

KRISTENDOMEN FÖRR OCH NU. Kr. 4: 50

(Aven i 9 häften å 50 öre) inb. Kr. 5: —

Förra delen: Kristusproblemet. Inledning, — Den liberala

teologiens svar på frågan: vad veta vi om Jesus? — Nya

Testamentets Jesus.

Senare delen: Kristendomen som världsreligion. Aposteln

Pauli kristendom. — Kristendomens segertåg. — Kristendom

och moral. — Kristendom och världsåskådning.

MODÄRNA APOLOGETER. Kr. 1: —

Professor Nathan Söderblom. — Kyrkoherde S. A. Fries

och konsorter. — Professor Magnus Pfannenstill. — D.r Paul

Rosenius.