Natur och onatur i fråga om svensk rättstavning
NATUR OCH ONATUR
I FRÅGA OM
SVENSK RÄTTSTAVNING
AF
ESAIAS TEGNÉR.
UPSALA
R. ALMQVIST & J. WIKSELL.
NATUR OCH ONATUR
I FRÅGA OM
SVENSK RÄTTSTAVNING
AF
ESAIAS TEGNÉR.
UPSALA
R. ALMQVIST & J. WIKSELL.
Upsala 1886
R. Almqvist & J. Wiksell"s boktryckeri.
Det skulle glädja författaren af denna uppsats, om rätt
många läsare förbisett, att dess titel innehåller liksom antydningen
om ett program. Antydningen ligger i ett enda litet tecken,
och ju mindre detta faller i ögonen, dess bättre är det.
Må emellertid den, som iakttagit hvarom fråga är, icke af
någon förutfattad ovilja mot nya funder lockas att genast utropa
sitt ve. Må han lugnt läsa vidare. Han skall då märka, att
uppsatsen alls icke är af revolutionär natur. Icke få torde
finnas, som till och med vilja anse, att den är reaktionär.
Och dock syftar den framåt.
För sjutton år, sedan hade rättstavningsfrågan i vårt land
ett kritiskt skede. Det var då — år 1869 — som det möte af
nordiska språkmän egde rum, hvars förslag till ändringar i de
nordiska språkens ljudbeteckning vid sitt första framträde så
mycket upprörde sinnena i alla de tre skandinaviska länderna,
men särskildt i vårt. Den svenska språkvetenskapens främste
målsman lät sin vrede ljunga mot »nystavarna», och ekot af hans
åskor genljuder understundom än i dag. Stormen lade sig
emellertid efterhand, sedan
ådagalagt, att de beslut, som mötet fattat, hvarken ledde till så stor
omstörtning eller voro så obetänkta, som det till en början
kunnat förefalla vännerna af det gamla. Numera äro former som
gärning, hjälte, kvist o. d. så gängse, att de knappast kunna
stöta andra än dem, som blott undantagsvis taga boken i hand.
»Nystavningen», ungefär i den utsträckning, som föreslogs genom
inom våra förnämsta literära tidskrifter, för att icke tala om, att
den tillämpas också i vetenskapliga jurnaler och möter oss i
specialarbeten inom vetandets olika grenar. Flera tidningar
göra hvarje dag genom sina spalter propaganda därför, och
populära skrifter (t. ex. serien Ur vår tids forskning) vänja allt
vidsträcktare kretsar vid de en gång så fruktade, nu nästan
förbisedda ortografiska nyheterna. Så vidt jag vet, har rörelsen
understödt af alla lärare i nordiska språk vid de svenska
högskolorna; och den främste målsmannen för vårt språks
vetenskapliga intressen i Finnland, professor
en egen, efter de Hazeliska grundsatserna utarbetad
rättstavningslära kraftigt främjat reformrörelsen. I Stockholms högre skolor
införes nu också efter beslut af stadens Läraresällskap en
ortografi, som ganska mycket närmar sig till den Hazeliska.
Den som har ögonen öppna, om ock blott till hälften, kan
ej undgå att märka — det må nu vara med glädje eller med
beklagande — att segern oförtydbart vändt sig åt det Nordiska
Rättstavningsmötets sida. När snart ett nytt århundrade randas,
skall ett e i hjälte, ett q i kvist med säkerhet af det uppväxande
släktet räknas som en nära nog föråldrad beteckning, jämförlig
med hvad ett ph i filolog, ett c i rektor är för oss.
Med året 1885 har emellertid den ortografiska frågan ånyo
inträdt i ett afgörande stadium, och krisen synes nu skola bli
mycket skarpare än förra gången. Det är icke nu såsom 1869
från skandinaviska sympatier som rörelsen utgår. Å ena sidan
den vetenskapliga granskningen af vårt språks ljudbyggnad, å
andra sidan skolornas anspråk på konsekvens och enkelhet i
ljudbeteckningen ha väsentligen bildat utgångspunkterna för de
nya uppslagen.
Vetenskapen om språkljuden har under de senaste åren hos
oss företett en rik blomstring, jämförelsevis kanske rikare än i
något annat land. Vi påminna oss de värdefulla, delvis högst
betydande skrifter på detta fält, som offentliggjorts af
Kock, Leffler, Lundell, Noreen, Svahn m. fl. Till denna
vackra literatur slöt sig nu under 1885 det af
beteckningslära, i hvilket de hithörande frågorna erhöllo en ny och
sammanfattande behandling. Författare-kombinationen måste
anses lyckligt afpassad efter den uppgift, som förelåg vid det
sistnämnda arbetet: den ene naturforskare och den andre
språkman, den ene folkskoleinspektör och den andre
universitetslärare. Såsom resultat af samarbetet har också framgått en bok,
hvilken genom rikhaltigheten af sina iakttagelser om de svenska
språkljuden och genom sina omfattande, jämväl för grammatiska
undersökningar ytterst värdefulla ordsamlingar, i väsentlig mån
undangjort arbetet för hvar och en, som hädanefter i teoretiskt
eller praktiskt intresse vill egna sitt studium åt vårt språks
ljudförhållanden eller åt dess rättskrivning.
Författarna ha också "till undervisningens tjänst" särskildt utgivit
Svenska språkets ljudlära i kortfattad framställning (1885), där man i
bekväm form återfinner det väsentliga af innehållet i motsvarande del af deras
större arbete.
Dels det sistnämnda arbetet, dels en inlaga från den
kommitté, som erhållit uppdrag att granska folkskolans läroböcker,
föranledde kanslirådet
orda i en för läsare af Ny Svensk Tidskrift väl bekant,
betydelsefull uppsats Om reglementerad rättskrifning. I sammanhang
härmed erhöll
förenklingar i vår ortografi; i händelse detta funne önsklig
anslutning af sakkunnige, skulle det kunna införas i statens skolor.
Detta förslag, nu i mera utarbetadt skick föreliggande under
titel Svenska språkets beteckningslära i kortfattad framställning.
I. Regler för ljudbeteckningen, av
Wulff, går i vissa punkter mindre långt, i flere andra längre
på reformernas väg än de båda författarnas större arbete. I en
senare uppsats Om grunderna för ändringar uti svenska språkets
rättskrivning (1886) ha
utvecklat de synpunkter, som de anse böra vara bestämmande vid
ortografiska förändringar, särskildt vid beteckningen af vårt
svenska språk. Deras uttalanden äro moderata och röja, att
författarnas mål ej är en brytning med det bestående, endast en
fortsatt utveckling däraf.
Långt mera vidtgående äro emellertid de reformplaner, som
det mot slutet af förra året i Uppsala bildade
»Rättstavningssällskapet» önskar genomföra; de kunna till och med kallas
radikala. Sällskapet har ställt sitt mål högt; det tänker mera på
framtiden än på nutiden och känner sig därför icke skyldigt att
visa så mycken skonsamhet mot nu gällande sed. Med hurtigt
mod har det ock skridit till sin gärning och sökt att, så vidt
möjligt varit, återbringa vår ortografi till undantagslösa regler på
fonetisk grundval. De ändringar, som föreslås, äro så omfattande
och så många, att man snarast undrar att de icke äro flera.
Det förefaller nära nog som en inkonsekvens, när t. ex. det
undseendet visas mot gamla vanor, att man fortfarande skall
teckna tj-ljudet på annat sätt i källa än i tjäll.
Sällskapet söker också ingalunda förneka att det är radikalt;
det räknar tvärtom detta under närvarande förhållanden just som
en förtjänst. I vår nu vanliga ortografi ser det en vildmark,
där icke trädgårdssaxen utan storyxan måste användas, om man
vill åstadkomma ett drägligt tillstånd.
Sitt program framlade sällskapet först i sammanhang med
en anteckningslista for inträdande medlemmar. Programmet
föreligger nu i form af en mera utförd Rättstavningslära, på
uppdrag av Rättstavningssällskapet ock på grundval av dess beslut
utarbetad av
komiterade (1886). Denna skrift, som i flera punkter ej oväsentligt
afviker från de ursprungliga bestämmelserna, är tills vidare att
räkna blott som ett af sällskapets ledande män framlagdt förslag.
Ännu är detta icke antaget af sällskapet i dess helhet, hvilket dels
för egen del har att granska det, dels också uppmanat den
offentliga kritiken att uttala sig därom.
Det nya sällskapet ledes af högt ansedda yngre lärare
vid universitetet och har börjat sin bana med en viss éclat.
Enligt uppgift, som dess ordförande meddelat i ett tidningsblad
för den 17 februari, uppgingo dess medlemmar då »kanske till
några tusende, hvaribland flere hundra skolmän». Sällskapet
kan till och med — något som icke är utan betydelse — draga
i fält med det trygga medvetandet att till sitt förfogande ega en
väl försedd krigskassa. En af dess medlemmar har
nämligen af oegennyttigt nit för saken skänkt 1000 kronor till
tryckning af skrifter i reformens intresse. Docenten
sällskapets förste sekreterare, har genom mycket besökta
föreläsningar i Uppsala och Stockholm gjort en vidsträckt publik bekant
med den nya reformens teoretiska förutsättningar och dess
allmänna syfte. Föreläsningarna ha på båda ställena mottagits med
stor uppmärksamhet. De föreligga nu också i tryck under titeln
Om rättstafningsfrågan (1886). Man finner i dem en lättläst
och underhållande framställning af fonetikens och ortografiens
väsentligaste lärosatser, sådana de te sig för den nya tidens
män.
En anmärkningsvärd motgång har emellertid sällskapet haft
däri, att just
punkter utträdt ur sällskapets styrelse och så godt som brutit med
själva sällskapet. Han anser att dess reformer delvis gått för
långt.
Så stå nu sakerna. För allmänheten, som måste känna sig
tveksam i valet mellan det gamla och det nya och mellan det
nyas flera skiftande former, kan det möjligen vara till gagn att
erhålla några vägledande anmärkningar af en person, som från
gammalt hyst varmt intresse for strävandet att skaffa en
förbättrad ortografi åt vårt språk, och som på samma gång
allvarligt söker behjärta, att ingen ändring däri får göras, förrän man
grundligt undersökt, hvad som kan sägas till försvar för redan
bestående former, och undersökt detta icke blott punktvis utan
i ämnets inre sammanhang.
Må vi då först se till, hvad som innebäres i en radikal
reform af det slag som Uppsala-sällskapet förordar, och eftertänka,
om i allmänhet sedt radikala reformer på detta område äro att
tillråda. Vi skola sedan granska de från olika håll gjorda mera
enskilda ändringsförslagen.
Det gäller i sanning nu icke småsaker.
Redan den första bok, som sättes i barnets hand, skall,
om sällskapet håller fast vid sitt ursprungliga beslut och lyckas
bringa det till utförande, erhålla en ny titel: den skall icke längre
heta en Abc-bok, utan en Abd-bok. Tecknet c skall då icke ega
större rätt till en plats i vårt alfabet än t. ex. det tyska ü, som
ju likaledes ses i ett och annat svenskt namn. Våra barn skola
inträda på den literära banan såsom abededarier.
Vid sällskapets konstituerande möte den 7 december 1885 stadgades,
att c som tecken för s och k skulle alldeles försvinna. Det utskott, som haft i
uppdrag att framlägga ett mera detaljeradt förslag, har uppställt det enda
undantaget, att ck som förkortning af kk ännu skulle få stå kvar. Huruvida detta
förslag gillas af sällskapet, vet man ännu ej. — Jag skall emellertid i det
följande låta
nuvarande mening, enär det däri framlagda programmet dels är fullständigare,
dels i flera fall betydligt bättre än sällskapets ursprungliga.
Barnens första utflykter i matematikens rymder skola ock
hädanefter lysas af andra stjärnor: det enklaste räknesättet skall för
dem ytterligare förenklas, det skall från addition bli till aditsjon.
Visserligen bör ju ingen ha något emot en åtgärd, som
undanröjer all onödig dubbelhet ur vår skriftliga samfärdsel;
måhända är det icke häller lämpligt att hysa några betänkligheter
i fråga om en reform, genom hvilken hvarje vice genast vinner
rätt till epitetet vise och hvarje fånges cell utan vidare blir säll.
Ändringarna stå likväl icke ensamma.
Till hvilket område än vår tanke vänder sig, mötes den
af ord, vanliga och oumbärliga, som genom den nya årdningen
tvingas att byta om sjick ock jestalt. Gott och ont, glatt och
sorjligt, sjämt och alvar — allt får ett främmande utseende,
när vi betrakta det genom de glasögon eller, för att tala mera
modärnt, den pängsné, som Rättstavningssällskapet med välvillig
hand sätter framför våra ögon. Vi må tänka på männisjor eller
jur eller väkster, på höga bärj eller på jupa dalar, — allt ter sig
som nytt. Vi må med målaren tala om sjangertavlor och
portretter, eller med poeten sjunga om morgondags- (d. v. s. -daggs-)
pärlan, som sjimrar på blommans själk, eller vi må i allra
nyktraste prosa jöra afärer med en lantmann om ett jött slaktjur
— ändringarna äro där. Vi kunna lyfta vår blick upp till
sjyarnas och rängnets regioner, ja, låta den aningsfullt höja sig till
och med åvan fiks-sjärnornas valv till värds-altets högste härre,
nya former möta oss däruppe, lika visst som de åter vänta oss,
när vi rikta blicken nedåt till den avgrund, där vårt släktes
lede fiende jävulen, den ock lusifer kallas, har sitt mörka
tillhåll. Allt ifrån vår moders första viskning intill salm-juden vid
den grav, vari vi skola finna vår sista vila, följa dessa sällsamma
ordsjepnader oss troget genom både juft ock lett.
I sammandragen form har det föregående stycket lemnat
läsaren en rad exempel, ur hvilka han kan inse arten och
omfånget af Rättstavningssällskapets omdaningsplaner.
Mången skall nog efter denna mönsterbit anse sig ha rätt
att affärda hela det nya programmet med ett kort: Vad tyks?,
tecknadt så enligt sällskapets ortografi. For min del finner jag
emellertid programmet ingalunda rättvist bedömdt och ännu
mindre definitivt nedgjordt genom ett dylikt godtköpsargument, som
endast i så måtto förtjenar beaktande, som den naturliga känslan
ju måste ha sitt ord med i hvarje praktisk fråga. Ganska många
af de nyss anförda ordformerna — likväl ingalunda alla, såsom
jag nedanför skall söka visa — äro ur principiell synpunkt fullt
befogade; det vore sålunda att önska, att de en gång komme
till väldet.
En annan fråga åter är den, om man på en gång bör söka
genomföra så mycket som nu föreslås.
Det är mindre plågsamt för hunden att mista sin svans
genom ett enda afgörande hugg än genom flera mindre
stympningar — säger man.
Må så vara. Men om rättstavningsfrågan skall afgöras genom
en liknelse, vill jag påminna om, att det finnes en annan
svanshistoria, som måhända också kunde här tillämpas.
Sertorius, lusitanernas fältherre, den store mästaren i det
lilla kriget, spelar främsta rollen i denna gamla sägen. När en
gång hans skaror ledsnade vid härförarens långsamma krigssätt
och yrkade på en afgörande drabbning, lät han två soldater,
den ene stark och den andre svag, stiga fram för härens front.
De fingo där försöka sig med att rycka svansen ur hvar sin häst.
Försöket slutade så, att den svage segrade, ty enligt anförarens
bud tog han ej hela svansen på en gång, utan plockade bort
strå efter strå därur.
Också i fråga om rättstavning är det enligt min mening
icke blott tryggast, det är till och med rättast att icke vilja på
en gång reformera allt för mycket. De revolutioner, som ske
oförmärkt, äro i vanliga fall vida bättre än de som försiggå med
buller och brak, och satsen: »hvad stort sker, sker tyst» har
sin giltighet i fråga om rättstavningsreformer mer än i många
andra fall.
En omskapning sådan som den nu ifrågasatta skulle, såsom
de följande anmärkningarna torde visa, bilda en värklig klyfta
mellan det yngre släktet och det äldre, mellan den tid som
kommer och de århundraden som gått.
En bok med 1600-talets skrift förefaller oss mycket
främmande, oafsedt dess innehåll; om intet särskildt manar oss, taga vi
den ej gärna i handen. Den skrämmer oss med sina många th
och t för d (then, ther, tu, tin), sina fördubblade vokaler, sitt
lijffs-frucht, dantz, frögd, böllia, sampt medh, intil des at och mycket
dylikt. Men afståndet mellan denna tids skrift och vår är
dagordningen. Jag har gått igenom några sidor hos
tecknades namnet af honom och hans samtid — och räknat
antalet af de bokstavsändringar, som vore nödiga, å ena sidan
om skaldens Bröllops Besvärs Ihugkommelse skulle klädas i nu
allmännast gängse ortografi, å andra sidan om stycket vore affattadt
i vår tids skrift och sedan omsattes i reformskrift. Det har då
visat sig, att efter det program, som antogs vid
Rättstavningssällskapets stiftelse, ändringarna skulle bli
flera i det senare fallet än i det förra. Genom inskränkningar
i programmet, hvilka sällskapets utskott sedan föreslagit, skulle
ändringarna minskas något, men afståndet mellan den gamle
skaldens ortografi och vår skulle i alla händelser bli mindre än
mellan vår nuvarande och den nya. Vi skulle flyttas längre bort
från vår närmaste samtid än vi äro aflägsna från den period, då
den svenska vitterheten vanligen anses ha tagit sina första
stapplande steg.
Att ändringarna i det senare af nyssnämnda båda fall oftast
leda till en naturligare ljudbeteckning, gör mindre till saken än man
skulle tro: de bli icke förty mycket störande. Iakttagaren märker
snart, att det i slika ting icke är förståndet som sitter till doms,
utan känslan. Och känslan är ytterst svag för modet: den räknar
gärna det vanliga som det rätta.
Uppenbart är emellertid, att lika främmande som den nya
skriften förefaller oss, lika främmande måste vår nuvarande
ortografi te sig för det släkte, som blir uppfostradt med den nya.
Ja, noga räknadt måste vår ortografi i det släktets ögon synas
anknytningspunkter i vårt uttal; för framtidsmännen åter blir oftast
intet slags anknytning möjlig. Ett exempel: formerna jul, juv,
för hjul, ljuf, kunna förefalla oss stötande, men vi ursäkta dem
likväl i någon mån därföre att de stämma med vårt uttal. Den
åter, som är uppfödd vid formerna jul, juv, kan omöjligen finna
det vara annat än en meningslös godtycklighet, om äldre skrifter
visa honom ett h tillagdt i ena ordet och ett l i det andra, och
därtill i det senare ordet ett f satt i stället för ett v.
Det må erkännas, att ortografiska fall kunna tänkas, där, för
att begagna ett läkare-uttryck, radikaloperation synes indicerad.
Svårt är t. ex. att inse, huru ängelsmännen eller fransmännen
på den lugna utvecklingens väg skola kunna få en dräglig skrift.
Men sådana förhållanden äro att räkna som undantag, och ej
alls likställda med hvad som föreligger hos oss. I hvarje fall har
omskapning, som den nu ifrågasatta, förekommit hos något folk med
utvecklad literatur; och dock har behovet på många ställen varit
ojämförligt mycket mera trängande än här.
Efter företagen jämförelse mellan reglerna i en tysk och i
en svensk rättstavningslära, tror jag mig kunna påstå, att den
ortografi, som allmännast brukas i Tyskland, är ingalunda bättre
än vår, utan snarare sämre. Ropet på förbättring är också där
gammalt och högljudt. Genom samvärkan mellan vetenskapsmän
och statsmyndigheter håller emellertid den tyska ortografien just
nu på att frigöras från en del af sina brister. Det måste erkännas,
att förbättringarna icke äro många, och att de, inom parentes sagdt,
icke i allo kunna räknas som förbättringar. De omfatta mycket
mindre än hvad hos oss föreslagits af det Nordiska
Rättstavningsmötet, och de kunna icke på långa, långa vägar jämföras med hvad
Rättstavningssällskapet nu påyrkar. — Hvarför har man då ej gått
längre, när behovet var så kännbart? — Därför att man ej kunnat
och ej vågat det. Hällre något än intet. Huru blygsamma de
vidtagna ändringarna än förefalla oss, ha de icke dess mindre
rönt och röna fortfarande ett starkt motstånd. Bland andra har
en så utmärkt framstående och så modärnt sinnad filolog som
En af de anklagelsepunkter, som
den tyska rättstavningsrörelsen, är att den vill tyrannisera de
gamle med de unge, föräldrarna med barnen. Det vore ju
naturligtvis för barnens räkning, som vi skulle underkasta oss de
olägenheter, med hvilka en större rubbning af det bestående
alltid är förbunden.
i en sådan ordning. Dock tål den vid en betydlig inskränkning.
I viss mening är det nämligen icke alls obilligt, att ägget
får lära hönan värpa, och att föräldrarna skola vara sina barn
underdåniga. En fader är skyldig sina barn allt hvad han kan
göra för dem, allt som kan jämna deras väg till att fullt bli
det, hvartill naturen danat dem. Våra barn, det är ju framtiden,
det är framåtskridandet, det är den högre rätt, som
mänskligheten har framför individen.
Men om någon gör för mycket för sina barn, så är detta
alldeles detsamma, som att han gör för litet för dem. När fader
och son tillhopa färdas mot ett aflägset mål, så är det ej säkert,
att fadern bäst hjälper den unge genom att hela tiden söka bära
honom på sina axlar. Följden kan lätt bli, att hvarken son eller
fader hinner målet.
Ingen skall neka, att det vore ett dyrbart testamente vi
lemnade åt våra efterkommande, om vi finge skänka dem en från
alla onödiga svårigheter ränsad skrift. Gärna unnade vi dem att
komma i besittning af en så dyrbar förmån, skulle den ock köpas
med uppoffring af vår egen bekvämlighet.
Men om vi sedan betänka, att ett dylikt testamente för
mottagarna kanske innebär, att de måste afstå från en stor
del af det kulturarbete, som deras förfäder under långa släktled
nedlagt i sin literatur — då skygga vi måhända tillbaka för det
offer, till hvilket vi voro beredda, då draga vi kanske handen
åter med den tillärnade gåvan. Hvem vet, om vi ej kunde
komma att skänka våra barn »stenar i stället för bröd»?
Det är sannt, det mästa af hvad vi och våra föregångare
skrivit, kommer i alla fall icke att läsas af dem, som efter oss
träda upp på tidens skådebana. Det är också sannt, att det
bästa, det värkligen överlägsna inom literaturen kommer att
rädda sig ut ur den stora omstörtningen för att uppstå i den
nya tidens ändrade klädedräkt Men huru många äro icke de
böcker, som stå på gränsen mellan båda klasserna, som leva
mer än en dag, men kortare än ett sekel, som läsas om, men
icke tryckas om?
Se, rundt omkring i vårt land ligga tusen små stugor, här
spridda på bygden, där sammanförda vid gränden i stadens
utkant. Du skall knappt finna en enda af dem, som ej på en
anspråkslös plats i vrån har en liten rad af böcker med nötta
pärmar. Tro mig, en god del af det hemlighetsfulla, dunkla
något, som gör också den torftiga stugan till ett hem — det
gömmer sig helt stilla bland dessa lästa och åter lästa böckers
blad. De knyta skilda åldrar tillhopa, de göra sitt till, att den
söndringens anda, som i vår tid mer än förr ställer söner mot
fäder, icke allt för brådt tränger ned i de djupa lederna. Hur
skall det gå, när sönerna icke mer läsa sina fäders böcker, och
fäderna icke sina söners?
Ty det är visst: om alla dessa rättstavningsreformer
samtidigt skola genomföras, så komma de unge och de gamle
vida mindre än nu att hämta sin andliga näring ur samma källor.
Det går väl an för de bildade, som läsa mycket; de vänja sig
lätt vid två stavsätt, såsom de vänja sig vid två närskylda språk.
Men för den stora del af vårt folk, som icke genom sin
uppfostran är höjd
så lågt på bildningens skala, att den står
och anser alla skrivsätt lika goda — för det har ändringen en
större betydelse. En skriftform, som i högre grad skiljer sig från
hvad man som barn inhämtat, skall här mötas med samma slags
obenägenhet, som vi veta att många af våra gamle ännu känna
mot böcker med »latinsk» stil.
Så låt oss då unna stugornas bebyggare att ha sitt ringa
bokförråd i fred, till samfäld vederkvickelse för äldre och yngre.
Till och med i rent materiell mening vore det ju en hjärtlöshet
vi beginge, om vi genom vidtgående ändringar i stavningen af
vårt språk förvandlade de få böckerna i den fattiges hem till ett
för hans barn mer eller mindre dödt kapital.
Det är också lätt att förutse, att två vidt skilda stavsätt
även inom de bildades klass måste skapa kretsar med olika
literatur. Hvilken tidning, hvilka böcker en person skall läsa, det
kommer att till en tid bero af en så rent yttre sak som ortografien.
Stavningsfrågan får så en social betydelse, som den hälst ej bör ha.
dem som yrka på stora omstörtningar. Inkasten gälla icke alls mot
smärre, på behöriga mellantider vidtagna förändringar. Sådana
kunna ske tämligen obemärkt, utan att kontinuiteten i det hela
brytes, och utan att just andra än korrekturläsare och pedagoger
känna oro därvid.
Hvarför skulle också en enda generation bära bördan af
alla dessa rubbningar? Många andra uppgifter finnas ju att fylla,
som icke häller böra försummas. Låt oss hysa den tilliten till
våra barn, att de vilja fortsätta det arbete, vi för deras räkning
påbörja. Göra de icke så, ja, då är det deras ensak och de må
skylla sig själva. De ha då alls ingen rätt att klaga, att icke vi
gjort mera.
För min del tror jag emellertid tills vidare på dem och
på framtiden.
Men på detta sätt kommer ju vårt språk först i en
oskönjbar framtid till någon fasthet och ro i sin ortografi?
Liksom om det vore en lycka att ega en fast ortografi!
Låt oss fastmer hoppas att
just fastheten och orörligheten är det som vållat, att fransmän och
ängelsmän nu träla under skriftsystem, till den grad invecklade
och svårlärda, att vårt så illa klandrade stavsätt i jämförelse
därmed måste anses ganska enkelt? Nej, en fast ortografi är lika
farlig som en fast statsförfattning. Båda leda efter hand till
outhärdliga förhållanden och sluta lätt med — revolution.
Så mycket är likväl sannt, att det för ortografien, lika visst
som för statsförfattningen, är mycket olyckligt, om den är mindre
fast än ändrade tidsförhållanden göra oundgängligen nödigt. Men
i samma mån vi lyckas undanröja den brist på motsvarighet
mellan tal och tecken, som ännu vidlåder vår skrift, i samma
mån skall ock vacklandet bli mindre. Fasthet vinnes blott genom
förnuftsenlighet, och när man en gång hunnit fram till en förnuftsenlig
skrift, d. v. s. till en sådan, som motsvarar det för tillfället
rådande språket, då skall den ock vara fritagen från andra
rubbningar än sådana som vållas genom språkets egen ytterligare
utveckling. Men ändringar i språket tima ytterst långsamt. Om
reformationstidens författare hade användt vår nuvarande
ortografi, så skulle afståndet mellan denna periods språk och vårt
eget synas mycket mindre än det nu förefaller oss, när vi kasta
en blick t. ex. i
Från den tid då världen skapades intill nu har aldrig en
kosmos, ett ordnadt helt, kommit till stånd utan att ha varit
föregånget af ett kaos. Men om vi besinna detta, så må vi icke
häller glömma, att vår värld framgick ur djupets mörker icke på
en dag, utan på sju. Må också rättstavnings-skapelsen få sönderfalla
i skilda perioder; endast så tror jag att slutet kan bli
»ganska godt». Om hvarje människoålder bringar reda i
några få språkljuds beteckning, så gör den nog. Man kommer
då visserligen icke så fort till ro, men å andra sidan har då icke
häller reformen ingripit störande i något allvarligt samhällsintresse.
För öfrigt kan om bristande stadga i ortografiskt hänseende
intet bättre sägas än det
en gång (1876) yttrat: »Vacklan är på alla lifsområden
ett godt, förutsatt att man vacklar hän mot ett bättre».
Det må här särskildt framhållas, att så väl
övriga den äldre tidens reformvänner ständigt betonade, att »den
största varsamhet är nödvändig vid införandet af äfven de mest
berättigade förändringar i vår stavning». Så framför allt
hvilken de citerade orden äro hämtade, så
Ehuru det Nordiska Rättstavningsmötets reformförslag långt ifrån
voro radikala, uppställde man af denna grund ett »övergångsförslag»
med ännu mindre ändringar. Detta tillvägagående har
skaffat reformen många vänner, som annars skulle hållit sig fjärran
därifrån. Och erfarenheten har till fullo visat, huru riktig en
sådan åtgärd var. Att man från detta förmedlande program
omedelbart skulle kasta sig in på så ytterliga reformer, som nu
bringas å bane, det kan man vid rörelsens början ej ha önskat,
ja, den tanken har då näppeligen ens fallit någon in. I hvarje
fall lär ingen med fog kunna påstå, att ett så brådstörtadt
framskyndande som det nya Rättstavningssällskapets förtjenar att kallas
»varsamt».
Innan
grunder» utkommit och hunnit tränga ned i och ombilda det
vetenskapliga tänkesättet i vårt land, hade man hos oss en viss
svaghet för den
häri blott den allmänna tids-strömning, som under den Grimmska
skolans period var rådande också i Tyskland. Det var den tiden,
då man uppfann att mot uttalet och språkkänslan dela alls-köns
i stället för all-sköns, då de lärde försökte sätta till ett d i gårdvar
och sto och taga bort ett d i träd. Om ock dylika
arkaiserande tendenser ännu då och då framträda, möta de blott
sällan inom vetenskapsmännens krets, snarare utanför den
gårdvard i sista upplagan af vår anseddaste rättstavningslärobok, och
då formen trä försvaras af en mycket framstående läroboksförfattare på
reformvänlig grund, tillägger jag en liten not. Sammanhanget mellan allsköns
och kön (i ordets äldre, vidsträcktare betydelse "slag") uppfattas numera
tydligtvis icke af vårt språksinne, men om detta länder oss till någon
vanheder, hvad skulle vi då säga om danskarna, som till och med teckna
ordet alskens? — Oriktigheten af formen trä (i bemärkelsen växande träd),
liksom också af formen stod, framgår ur språkkänslans synpunkt genom ordens
pluralformer. Man skulle med sådana singularer, som de föreslagna, ej kunna
säga "de två stona", utan blott "de två sto(d)en" (jfr "knä — knäna, men, vid
konsonantlikt ordslut, bord — borden); man skulle icke häller kunna skriva om
"de höga palmträden", blott om "de höga palmträna". Den äldre formen
träna är visserligen ännu vanligast, men blott till hvardagsbruk, och därför
icke gärna i sammansättning med ett utländskt träd som palmen. Lättare
kan man säga björkträna, granträna. .
Så vidt en äldre uttalsform ännu traditionellt står kvar i
skriften, är man naturligtvis skyldig att till en viss grad bemöta
den med undseende. Men detta icke därför att den
representerar ordets etymologi, utan därför att den representerar det för
tillfället gällande skrivbruket. Den ortograf, som i strid mot
bruket och i strid mot det rådande uttalet vill stava efter gångna
tiders uttal eller skrift och återinsätta ljud som försvunnit — en
sådan kan ej numera vänta gehör i den vetenskapliga
diskussionen.
Vi ha kommit in under den fonetiska stavningens
herradöme. Man bör skriva hvad man hör, och intet annat — så är
nu våra ortografers valspråk. Till och med de som skarpast
uppträda mot en långt utsträckt tillämpning af dessa läror, finna
sig dock nödsakade att börja med erkännandet, att »fonetici äro
vi ju alla».
Särskildt går Rättstavningssällskapet ut från denna grundsats.
Väl säger
»grundsatsen att man skall rätta skriften efter uttalet är såsom grundsats
oduglig, orimlig». Men detta påstående är väl riktadt endast emot
dem, som ville fordra att skriften skulle uttrycka allt hvad örat
hör: röstens tillfälliga tonfall,, små skiftningar i vokalernas eller
konsonanternas klang, och dylikt. En så långt gången fonetism
vore till praktiskt bruk omöjlig, och ingen har väl häller yrkat
därpå. Hela andan i
en uppriktig fonetiker. Han skulle säkert känna sig illa till
mods, om någon ville dömma hans ståndpunkt efter nyss anförda,
ur sammanhanget lösryckta citat, i stället för att hålla sig till
hans på ett annat ställe med fetstil tryckta yrkande, att »skriftens
uppgift, närmare bestämd, är att ljud för ljud, bokstaf för bokstaf
följa talets ström».
på fonetisk botten, om de ock i sitt förslag mycket mer än
Rättstavningssällskapet jämka sig efter gällande sed och i de allra
flästa fall ha säkert öra för den naturliga språkkänslans fordringar.
Man vill alltså icke tynga vår skrift med nya akcenttecken,
som utan motsvarande vinst blott skulle göra den mera obekväm.
Man önskar icke häller att öka antalet af dess bokstäver, låt vara
att man nogsamt inser, att t. ex. det korta u-ljudet i full är ett
annat än det långa i ful. Ja, af alfabetets 28 tecken kan
Rättstavningssällskapet till och med sätta de fyra (c, q, x, z) på
indragningsstat, på samma gång som det tillstädjer att, enligt
gammal sed, de två enkla ljuden tj och ng, till någon tid jämväl
sj, få företrädas af dubbel-vikarier.
Men såsom den enda fullt berättigade ortografiska regeln
gäller numera allmänt den sats, som
sätt formulerar så: »a tecknas med a, b med b, d med d o. s. v.
hela raden till slut».
Det fordras nästan mod att uppträda med invändningar mot
en af så många och så skickliga försvarare dag efter dag
förkunnad lära. Och dock tror jag mig kunna visa, att man genom
ett ensidigt fasthållande af den nämnda, visserligen i de flästa
fall ganska goda regeln icke sällan kommer till en mycket
Man talar med beklagande eller ömkan om kineserna, som
ha att dragas med ett skriftsystem, hvars teckens mängd uppgår
till dubbelt så många tusental, som vårt alfabet räknar tiotal.
Så går det, säger man, när ett folk låter skriftens uppgift vara,
ej att återspegla det
själva
uppställer man därför teorien, att skrivspråket icke alls bör ha
någon självständighet i förhållande till talspråket. Det är
fullkomligare, ju mera det blott är en skugga som viljelöst följer
talet i fjäten; det felar för hvarje gång det dristar att gå sin
egen väg.
Särskildt när det gäller lämpligheten eller olämpligheten af
olika beteckning för att skilja likljudande men till betydelsen
olika ord, såsom jagt och jakt, tröttna framtidsortograferna icke
att betona, att vår skrift just i motsats mot kinesernas har ett
rent fonetiskt, icke ett ideografiskt syfte.
För att till en början få denna sista fråga något belyst,
kunna vi genast vända oss till de tre herrarna Erixon, Ericzon
och Ehriksoon; det kan vara af intresse att höra, hvad personer
med ett visst mått af ortografisk fantasi tänka om
»ordskillnadsprincipen».
Jag vågar taga för afgjordt, att de alla tre skola vitsorda,
att det understundom är nyttigt att i skrift förmå skilja det som
i ljud är lika; de skola helt visst upplysa, att de just på denna
grund skriva sina resp. namn så som de göra. Vi teckna oss
denna erfarenhet till minnes, detta likväl utan att ännu draga
några slutsatser om huruvida man bör skilja mellan jagt och jakt.
Till det spörsmålet återkomma vi senare.
Innan vi besluta oss för att helt och hållet afsvärja all
kinesisk ideografi såsom främmande för vår skrift, böra vi ytterligare
eftertänka, om det är bättre att skriva t. ex. ett årtal med
bokstäver eller att teckna det med siffror. För min del finner jag
att det senare beteckningssättet i de allra flästa fall är mera
fördelaktigt, ty det är bekvämare både för den som skriver och för
den som läser. Likså är det i vanliga fall ändamålsenligare att
nyttja de från fonetisk synpunkt mycket otillfredsställande
förkortningarna t. ex., m. m., o. s. v. än att fullt utskriva orden.
Redan efter dessa ganska hvardagliga iakttagelser torde det
vara tydligt, dels att vår skrift från gammalt eger ett ideografiskt
element, dels också att detta förhållande icke är att räkna som
en ofullkomlighet, över hvilken vår skrift har skäl att blygas.
Det högsta skriftsystemet är icke det fonetiska, icke häller
det kinesiskt-ideografiska. Det är det som går en praktisk
medelväg mellan båda.
Denna slutsats har en större betydelse för rättstavningen
och har särskildt redan nu en mycket vidsträcktare tillämpning i
vårt svenska skriftsystem, än troligen någon af våra ortografer
insett och betänkt.
Det gäller bland filologer nästan som en trossats, att den
skriftform, i hvilken den fornindiska sanskrit-literaturen föreligger,
ännu i dag kan räknas som mönstret for en god rättskrivning.
Obestridligt är, att denna skrift genom en enkel och på samma
gång noggrann ljudbeteckning följer det talade språket efter med
en osjälvisk trohet och en konsekvens, som man svårligen finner
annorstädes. Vi måste skänka vår odelade beundran åt det
glänsande skarpsinne, med hvilket de gamle inderna
genomfört sin fonetiska teori. Och dock tvekar jag ej att framställa
just indernas skrift som ett godt bevis för satsen, att ett rent
fonetiskt skriftsystem är i hög grad otjenligt för praktiska och
literära ändamål.
Det är icke blott nybörjaren, som känner sig brydd af
svårigheten att i en sanskrit-täxt särskilja och igenkänna de enskilda
orden och ordstammarna. Jämväl den som är fullt hemmastadd
med språket stöter icke sällan på svårigheter, stundom olösliga,
som ha sin källa blott i skriftens hänsynslösa tillämpning af den
fonetiska grundsatsen.
Det talade språket innehåller, såsom redan är antydt, en
mängd element, som aldrig kunna få något uttryck i vanlig
skrift: röstens modulation och tonfall, betonandet af de enskilda
orden i satsen i deras ömsesidiga förhållanden, akcentuerandet af
den ena satsen framför den andra, och framhållandet af vissa
hela satsperioder framför dem som föregå och efterfölja, med
mera dylikt. Härtill kommer, att det talade ordet nästan alltid
vid sin sida har en fortlöpande kommentar i åtbörder,
ansiktsuttryck och andra yttre förhållanden, som det på papperet fästa
ordet måste umbära.
skådespel, där hela intresset samlar sig kring de växlande sätt, på
hvilka det enda lilla ordet Nej uttalas.
Allt detta, som talet eger framför skriften, uppväges
ingalunda däraf, att boken lättare än talaren kan tvingas att upprepa
hvad man ej strax fattar. Det är ju dessutom redan en
olägenhet att nödgas läsa om en sats, för att kunna begripa den.
Sålunda ligger alls intet orimligt däri, att vi af skriften
fordra något annat, och något mera, än blott ljudtrohet.
När vi låta de enskilda orden i en sats framträda såsom
skilda från hvarandra, så är detta ett exempel på, huru skriften
med skäl kan välja andra banor än dess förebild talet. Ty det
senare sätter vanligen icke någon tydligare gräns mellan orden
i en sats än mellan stavelserna i ett ord: så gör icke häller
indernas skrift.
I det talade språket hör man kanske lika ofta sägas mim bror,
ming kusin som min bror, min kusin. På samma sätt blir i många
andra fall slutet af ett ord ombildadt till bekvämare förbindelse
med början af det påföljande. Ändringen sker omedvetet och
så oförmärkt, att de människor äro ganska få som veta om, att
de tala på så besynnerligt sätt. Också i denna punkt följer
indernas skrift talet i spåren. Vi kunna icke räkna det som en
brist, utan böra tvärtom skatta det som en väsentlig förtjänst
hos vår europeiska skrift, att den i nämnda punkt afviker från
talet: den vinner därigenom i begriplighet hvad den mister i
fonetisk noggrannhet.
Naturligtvis förneka vi ej härmed, att hithörande företeelse
böra framträda i skrift, där de alldeles regelbundet och
nödtvunget inträda under vissa särskilda förhållanden, och där de på ett
mera påfallande sätt ombilda ordet; fransmannen får tydligen ej
skriva la église de ce évêque, när han säger l"église de cet évêque.
Också inom ett fristående sammansatt ord bör samma regel
få gälla, och den gäller faktiskt i de flästa folks skrift. Inderna
äro emellertid också här konsekventa i sin stränga fonetism, och
de stå jämväl i detta fall som ett varnande undantag. Hos oss
skriver man sedan gammalt med rätta två t i iakttagelse, två r
i förräderi, förråd, ehuru vi uttala orden med enkla, korta
konsonantljud. Bordduk teckna vi med rdd och böra fortfarande
teckna det så, om ock ordet af mellersta och norra Sverges
befolkning allmänt uttalas boduk utan r och med ett enda d,
vanligen af helt annan klang än det som höres i duk.
Jag vet ej, om det är af undseende för bruket eller emedan
saken i och för sig anses riktig, som Rättstavningssällskapet också
i fråga om sammansatta ord — liksom när det gäller orden i
satsen — gör ett undantag från den fonetiska regeln att »teckna
a med a och b med b». Det är emellertid ett faktum, att det
låter en sammansättningsdel behålla sin ursprungliga stavning,
såvida icke dess uttal undergått så stor förändring, att den, som
det heter i dess Rättstavningsläras § 30, »ej kann utan svårighet
ijännkännas». Emellertid anser sällskapet sig — naturligtvis ur
pedagogisk synpunkt — icke kunna låta något ord inom
rättstavningsläran gälla såsom varande sammansatt, om icke hvarje
enskild del däri förekommer som fristående ord. Bildningar af
det slag som en-stämmig, sam-hälle, från-fälle måste därför
särskildt uppräknas; de införas såsom varande »otydligt härledda»
men dock i stavning »likstälda med» de tydligt sammansatta
orden. Sällskapets rättstavningslära innehåller följaktligen en lista
på de enskilda ord, som falla under denna kategori. Listan
upptager ganska speciella förstavelser och slutelement; den
nämner t. ex. um-, hvilket endast finnes i sammansättning med
stammarna -bära, -gå och -gälla, vidare -föttes, som väl endast
fogas till jäm- och skaf- (fordom skak-); -värtes, som blott
förbindes med in- och ut-, och annat dylikt.
I det följande skall jag söka visa, att det är ett
genomgående grundfel i sällskapets rättstavningslära, att man trott sig
genom mekaniska regler kunna frigöra ortografien från sambandet
med grammatikan, eller, allmännare uttryckt, att man velat göra
ortografien oberoende af språkkänslan. Också med afseende på
här omtalade lista röjer det sig vid flyktigaste granskning, huru
illusorisk den tanken är, att man genom blott uppräkning skulle
vara i stånd att lemna en tillfyllestgörande norm för stavningen
af dessa s. k. »otydligt härledda» ord. Det vore en lätt sak att
nästan på stående fot uppräkna ett dussin element, som borde
ha nämnts med lika skäl som de upptagna, och hvilkas
utelemnande är af betydelse för rättstavningsläran, särskildt med hänsyn
till ords afdelning på två rader.
Se här några anmärkningar, som genast erbjuda sig. Hvarför
nämnes icke -vart(s) lika väl som värtes? Det kan ju fogas till
åtminstone dubbelt så många ord som detta: de fyra
väderstrecksnamnen, för att icke tala om lävart och lovart. Efter
sällskapets något underliga orddelningsgrundsats — hvarom senare
— kommer nu nordvart att delas nordv-art, ty utom vid
sammansättning föras alla konsonanter (med undantag af h och l,
n, r före vokal) till föregående stavelsen. Och hvarför är -faldig
utelemnadt, då -stämmig nämnes? Båda kunna fogas till ungefär
samma ord: dem som uttrycka ett antal. Följden af ordets
frånvaro på listan är att åttfaldig måste erhålla blott ett t och
afdelas åtf-aldig. Och hvarför skall ej munnen lika väl kunna
få ett rum i rättstavningsläran, som foten? Fonetici borde ju
snarare minnas den förra. Nu förledas vi att afdela lösm-ynt,
storm-ynt, harm-ynt. Men om nu rättstavningsläran särskildt skall
hålla sig till fötterna, hvarför nämnes då blott -föttes, ej -fotig
och -foting? I formellt hänseende äro de ju likställda med
-stämmig. Sällskapets stavning kommer nu att alstra åtskilliga
besynnerliga oting, sådana som säksf-oting och tusenf-oting.
Andra märkliga stavningar, till hvilka man lockas, om man
förlitar sig på lärobokens lista, äro julm-akare, bläks-lagare,
medelm-otig. Det sista ordet borde konsekvent varit upptaget både
på förstavelse- och efterstavelselistan, ty hvarken medel- (i denna
betydelse) eller -måttig finnes som fristående ord.
Om vi kasta en blick också på förstavelserna, undra vi
t. ex., hvarför här- ej lika väl nämnes som hän-; skola vi kanske
skriva härst-ama för här-stamma, enligt sällskapets redan vid
-måttig tillämpade regel, att dubbelkonsonant utom vid
sammansättningar endast skrives i ordets huvudstavelse? Och skola vi,
stödjande oss på frånvaron af ett kon-, sluta att, då en räktor i
sin täkst liksom i sin titel finner ä, så få däremot en konrektor
och hans kontekst nöja sig med e? Och skola dessa lärda
skolmän sedan också inplanta hos sina elever, att pärfektum af ett
värb har ä, men att ett e inträder, så snart tempus ändras genom
ett framförställdt im- eller pluskvam-, eller så snart man från
värbet flyttar sin tanke till adverbet? Böra vi slutligen tolka den
omständigheten, att prefixet ärke- saknas på listan, såsom en
föreskrift, att man skall dela ärkeb-iskop, och att ärkehertig skall
tecknas med e, fastän härtig har ä?
Visserligen antyder Rättstavningsläran, att enskilda ord finnas,
som icke uppförts på dess lista. Men då bland »de viktigaste»
af dessa utelemnade ord nämnas färnbock, kakerlacka och hundsfått,
våga vi ej tro ärkebiskopar och ärkehärtigar, för att icke tala
om ärkeänglar, böra tänkas höra till denna undantagsklass.
Enär sällskapet principiellt icke vill erkänna, att ett ords
huvudform är bestämmande för dess sekundära utgreningar, borde
listan rätteligen upptaga alla de tusentals språkets ord, som i
sammansättning undergå någon ändring, alltså t. ex. kyrk-, kyrko-,
ridders-, juden-, -armad, -ögd, -bent o. s. v. De förtjente ett
rum lika väl som -stämmig, hvars sammanhang med stämma ju
är otvetydigt.
Jag säger detta naturligtvis icke därför, att jag anser den
en sida långa listan vara för kort. Tvärtom, jag anser den vara
i det närmaste en sida för lång. Huruvida ett ord i ortografiskt
hänseende skall behandlas som enkelt eller som sammansatt, det
kan aldrig afgöras genom att eftersinna, om dess delar hvar för
sig finnas i språket. I den frågan vet den naturliga språkkänslan
mycket bättre besked än någon rättstavningslära. Den räknar
utan tvekan pickelhäring som ett kompositum, fastän hvarken pickel
eller häring har någon betydelse i vårt språk. Ordet är, liksom
var-sko, öd-mjuk, met-vurst, palster-nacka (af det enkla lat. pastinaca)
och många andra,
stavning behandlas som språkets mera påtagliga och genomskinliga
sammansättningar. Det är
utredt och namngifvit begreppet »formell sammansättning»; se
hans för 12 år sedan (1874) utkomna mycket värdefulla Bidrag
till svenska språkets qvantitetslära.
det yttre märke, genom hvilket språksinnet i vanliga fall brukar
igenkännna en sammansättning. Det ger blott akt på, huruvida
ordet kan uttalas med mer än en lång stavelse.
Om man icke — uttryckligen eller underförstådt — låter
den regeln gälla i rättstavningsläran, att de formellt sammansatta
och de genom obetonadt prefix bildade orden äro likstälda med
värkliga sammansättningar, så kan man aldrig nå till en ur
språklig synpunkt naturlig beteckning. Så vidt jag vet, ha
emellertid de svenska ortograferna hittills i denna punkt litat så
mycket på den instinktiva språkkänslans vägledande makt, att de
icke aktat nödigt upptaga någon regel för dessa fall.
De sista anmärkningarna ha fört oss något bort från vår
närmaste uppgift. Jag påminner om att vi funnit, huru vid
stavningen af sammansatta ord den fonetiska grundsatsen måste stå
tillbaka för tydlighetens fordran att de särskilda orddelarna så
mycket som möjligt bibehålla sin ursprungliga beteckning.
Kan nu denna grundsats om skriftens relativa självständighet
i förhållande till uttalet få någon tillämpning jämväl inom det
osammansatta ordet? I många fall förmår man ju inom detta
skilja mellan stam och afledning eller böjningsändelse; frågan blir
alltså, huruvida fogarna mellan dessa beståndsdelar äro så lösa,
att också här hvartdera eller ettdera elementets stavning i någon
mån kan vara konstant, oberoende af den tillfälliga förbindelse
det ingått.
Rättstavningssällskapet vill endast för några mycket få
speciella fall medgiva detta. Undantagen gälla de tio ändelserna -inna,
-era, -eri, -dom, -het, -skap, -bar, -sam och -(en)tlig, samt -ska
när det lägges till ord på -or. Det är endast på grund af dessa
undantag, som man slipper att skriva taksam, vesentlig, enligt
de regler som bjuda, att långt konsonantljud framför konsonant
tecknas enkelt (med ett par inskränkningar), samt att ä-ljudet i
obetonad förstavelse tecknas med e.
Låt oss se till, hvart man kommer, om man stannar vid
dessa få undantagsfall. Då de utländska orden i detta hänseende
äro synnerligen upplysande, kunna vi till en början taga dem i
betraktande, så mycket hällre, som de i sällskapets regler spela
en större roll än i vanliga ortografiska läroböcker och tydligen i
icke ringa mån varit bestämmande för reglernas formulering.
Det är särskildt en omständighet, som här blir af betydelse,
den nämligen, att de utländska och speciellt de romanska
lånorden vid tillägg af en ändelse så gärna flytta sin akcent.
Ett ä i betonad stavelse blir enligt sällskapets lag vid tonens
flyttning till e, likså ändras under samma förhållande ett å till o,
och en dubbel konsonant till enkel. Tillämpningen af dessa
regler kommer i många fall att skaffa en olikartad beteckning
åt närstående ord, om man endast i förutnämnda tio fall vill
låta stamordens stavning vara bestämmande för afledningarna.
Ordet cell får, såsom vi sett, enligt sällskapets beteckning
formen säll. När till detta ord lägges ändelsen -ös eller någon
annan som drager tonen till sig, ändras säll- till sel-. Man
skriver följaktligen sel-ös, sel-ulär, sel-ulosa o. s. v. — detta utan
att stamordets uttal genom sluttillägget så väsentligen ändrats, att
vanliga öron märka skillnaden.
Af ordet läck har man hos oss, liksom i danskan och
tyskan, ett derivat af något hybrid bildning: läckage. I den nya
skriften kommer stamordet att behålla sin nuvarande form läck,
men derivatet blir lek-asj.
Två andra till sjöväsendet hörande nära sammanbundna
ord gå på enahanda sätt skilda ortografiska öden till mötes:
man skall nu skriva flåtta med å och två t, men däremot flot-ilj
med o och ett t. Naturligtvis också flot-ist.
På samma grund kommer en efter den allmänna uppfattningen
säkert till uttalet oförändrad ordstam att enligt den nya ordningen
få olika tecken i
närv men nerv-ös
sjäst — sjest-ikulera
värs — vers-ifiera
säkt — sekt-erisk
päst — pest-ilens
fäst — fest-ivitet
sjäpt-isk — sjept-isism
säns-or men sens-ur
läks-ikon — leks-ikalisk, leks-ikograf
sänt-er, sänt-rum — sent-ral, sent-rifug
ränt-a — rent-abilitet
präst-o — prest-issimo
o. s. v.
flått men flot-yr
byrå — byro-krat
åbo-e — obo-ist
såld (nu sold) — sold-at
nåbel — nobl-ess
frångd — frongd-ör
stå-isk, stå-iker — stoi-sism
krån-isk -— kron-ik, kron-ologi
klår — klor-ur, klor-al, klor-id, klor-oform
o. s. v.
kass-a, (in-)kass-era men kas-ör
klass — klas-ifisera
klass-isk — klas-ik, klas-isitet
tyrann — tyran-i
gross-handlare — gros-ör
bankrutt-erad — bankrut-ör
intress-era — intres-ent, intres-angt
summ-a — sum-arisk
o. s. v.
Jag nämner så många exempel dels för att visa, huru
olikartade sluttilläggen kunna vara, dels ock för att ådagalägga, att
det gäller en sak af större ortografisk betydelse än man kanske
först tror.
Att ett sådant åtskiljande af det sammanhörande, som det
vi finna i förestående kolumner, kan vara ändamålsenligt ur den
pedagogiska synpunkt, som sällskapet ställer högst vid sidan af
eller rättare framför den fonetiska — det vågar jag betvivla.
Jag hemställer till hvarje undervisare, om icke den lärjunge, som
en gång gjort sitt öga och sin hand förtroliga med formerna
klass, summa, ränta, också kommer att skriva klass-ifikation,
summ-arisk, ränt-abilitet.
Det är säkert endast genom att underkasta sin intelligens
ett onaturligt, rent yttre tvång, som man kan bringas att i
skriften rycka åtskils så nära liktydiga och likljudande ord.
De tio undantag, sällskapet unnat bruket eller fastmer unnat
naturen, förefalla också mycket godtyckliga. Hvarför icke nämna
-erist lika väl som -eri? Skall man då efter mäjerska skriva
mäj-eri med ä, men däremot med e mej-erist?. Vidare, skall man
efter professor teckna profess-orska med ss, men med s
profesorlig, profes-ur? Efter kasärn kasärn-era, men (såsom
uttryckligen angives) af modärn modern-isera? Skall man summ-era
med två m, men koma-tera med ett? Skall man hålla kontroll
och kontroll-era med dubbel konsonant, men vara kontrol-ant och
kontrol-ör med enkel? Skall en rektor skriva sin och sin hustrus
titel med ä, men sitt ämbete med e?
Jag hoppas att sällskapet vidgår, att detta är ledsamma
konsekvenser af dess system. Kanske skall man emellertid söka
försvara sig därmed, att ändelser sådana som -isera, -tera, -at,
-ant och dylika äro så pass ovanliga och därtill så mångfaldiga,
att de icke kunna ha samma rätt som t. ex. -era att komma in i
våra rättstavningsläror. Reglerna skulle då bli allt för många
och allt för långa.
Härtill svaras först, att en rättstavningsläras uppgift icke är
att ha få och korta regler utan att ha naturliga och riktiga.
Vidare att den af sällskapet upptagna ändelsen -(en)tlig är
oändligt mycket mindre vanlig än t. ex. -ör och -ant, af hvilka
ändelser i de flästa fall endera står vid sidan af orden på -era
(inspekt-era — inspekt-ör, offici-era — offici-ant o. s. v.).
Slutligen är att märka, att man i själva värket i fråga om
afledningar — liksom vi nyss sågo i fråga om sammansättningar
— genom att följa språkkänslan kan få en mycket god och
enkel regel, låt vara att den icke har den rent mekaniska
karaktär, som sällskapet i sina paragrafer så strängt fasthåller.
Vi skola emellertid först se till, om sällskapets mekaniska
lagstiftning icke har sina obehagliga följder också för teckningen
af de inhemska orden. Gränsen mellan båda områdena är för
övrigt icke möjlig att uppdraga, och i det föregående har redan
ett och annat nämnts, som lika väl kunde ha sin plats härefter.
Ordet gäldenär är åtminstone till sin stam, att räkna som
ett godt svenskt ord; dess sammanhang med gäld är fullt tydligt.
Sällskapets regler tvinga oss att teckna stamordet med ä men
afledningen med e: jeldenär. Ändelsen -isk är nu ett hos oss
fullt hemmastadt ordslut, om ock visserligen en och annan på
sista tiden försökt att inskränka dess område till förmån
för det ännu fastare rotade -sk. De flästa erkänna väl, att
ordet nord-isk är god svenska lika väl som nor(d)-sk, mord-isk
lika väl som mor(d)-sk. Enligt sällskapets regler skrives hälvete
med ä, men när detta -isk tillägges får man helvetisk med e.
Likså tvingas man att ur målaren med å bilda ett molérisk
med o.
Samma olägenhet yppar sig i fråga om ändelsen -lig:
fåfäng skall ha å, men dock fordrar regeln fofänglig med o.
Och det är ingalunda nödigt att stanna vid dylika mera
sporadiska fall, i hvilka tonflyttningen spelar huvudrollen. Hela
stora ordgrupper kunna framdragas, där ett slitande af bandet
mellan stam och afledning gör sällskapets stavning fullkomligt
omöjlig.
Af de flästa ord, som uttrycka ett handlande, kan man
bilda abstrakta på -ande eller -(n)ing (t. ex. ett handl-ande, en
handl-ing) och likaledes nomina agentis på -ande eller på -are
(en handl-ande, en kött-handl-are). Sällskapets lista nämner ej,
att dessa följa sina stamord. Följden blir, att man af summera
med två m måste bilda sumerande, sumering, sumerare med ett m; man bör skriva behålla med å, men behollning, be-hollare, förhollande med o; en saks värde, med ä, angives af en verderingsman, med e, som förstår att riktigt värdera, med ä. Och så i hundra eller tusentals andra fall.
Jag vill icke förutsätta, att sällskapet värkligen önskar en sådan stavning, jag antager gärna, att allt beror på förbiseenden. Men när sådana förbiseenden rättas ett efter ett, förvandla sig undantagsfallen efter hand till — huvudregel.
Utan att vänta gensägelse kunna vi tills vidare anteckna som resultat af det anförda, att man i
nämligen ej vill alldeles stöta den naturliga känslan för huvudet.
Vi vända oss nu därnäst till de böjda orden.
Också här har sällskapet genom en förunderlig glömska af just det väsentliga lyckats att framställa som ett enstaka undantag hvad som åtminstone närmar sig till att vara allmän lag.
Den nya rättstavningen vet ej af mer än ett enda fall, där en böjd form är ortografiskt bunden af huvud-formen. Det är pluralen af ord på -or. Man skriver trots akcent-flyttningen läktorer med ä, professorer med två s, detta efter mönstret af ordens singularer.
För att inse huru litet detta undantag gör tillfyllest, behöver man ej sända sin tanke ut på någon lång irrfärd: den kan stanna vid de motsvarande feminina plural-formerna. Jag vill ej tro, att sällskapet skriver läktorska, professorska i singularis, men lektorskor, profesorskor i pluralis. Följer man sällskapets regler blir likväl resultatet sådant.
Likså befinnes det, om man flyttar tanken något längre bort, att man efter sällskapets lära måste skriva en teolog med o, men två teolåger med å.
Ja, man skulle i sanning komma till underbara deklinationsmönster, om man följde dessa regler. Jag hitsätter för roskull böjningen af ordet ridå; man har vid dess stavning att påminna sig regeln, att å-ljudet endast före slutkonsonant i fyrstaviga ord tecknas med o. Man får härigenom följande intressanta »grammatiska växling»:
| Obestämd form: | Bestämd form: | nom. | ridå | ridon | gen. | ridos | ridåns |
28 NATUR OCH ONATUR T FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
Också från en annan ordklass må ett efter sällskapets regler
bokstaveradt böjningsmönster hitsättas. Jag väljer den nyss
omtalade stammen hålla:
Infinitiv: akt. hålla, pass. hallas.
Presens: akt. jag, du, han heller
vi hålla
I hollen
de -hålla.
Jag fruktar, att sällskapet icke finner de här lemnade
illustrationerna till dess regler synnerligen tilltalande. Naturligtvis
tror jag icke häller, att det vill tillämpa dem.
Emellertid måste det räknas som en värklig inkonsekvens
om så ej sker. När sällskapets regelbok såsom ett särskildt
an-märkningsvärdt undantag omtalar, att ordet slåss skrives med å,
visar detta — om annars bokens hela anda tilläte någon
ovisshet i detta hänseende — att det ej blott är genom
förbiseende som intet stadgas om att böjda former följa de oböjda:
man har synbarligen menat sig kunna undvara en sådan regel.
Man har också i många fall värkligen brutit med den. När
sällskapet låter stammens slutande dubbelkonsonant förenklas
framför genitivens s — så att man exempelvis skriver »en boks
rygg* f°r >>en bocks rygg» —, finnes i grunden intet, som bör
hindra oss att tro, att i tillämpliga fall också vokalen ändras.
Det vare emellertid härmed huru som hälst, såsom reglerna nu
lyda nödgas man vidare böja:
nom. såll
gen. sols.
Och hvarför har då sällskapets Rättstavningslära så
omsorgsfullt undvikit att lemna någon regel om, att böjningar och
afled-ningar följa stamordet? Jo, ty annars skulle ju den förfärliga
busen grammatikan ha kommit in i rättstavningsläran. På
åtskilliga svåra punkter räddar sällskapet sig undan allt för
stötande konsekvenser af det antagna antigrammatiska systemet
genom påståendet att »uttalet vacklar». För min del har jag
aldrig hört någon människa uttala sagt och lagt med andra
slutljud än takt och prakt; stammens c^ har, af skäl som den
sakkunnige lätt inser, framför / förvandlats till k. Också
LUNDELL anser ^-ljudet här »otvivelaktigt»; på samma sätt
LYTTKENS och WULFF, SUNDÉN, AURÉN, LANDTMANSON m. fl. Men tillNATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 29
och med för så rättrogna fonetici som Rättskrivningssällskapet
innesluter var det för starkt att skriva sakt och läkt vid sidan af sagd
och lagd, i synnerhet som de nämnda formerna nödvändigt måste
taga på släptåg hökst af hög, huru daks af dag och mycket
likartadt. Låt vara att man i dylika fall någon sällsynt gång skulle
få höra ett ^-Ijud, så blir det i alla fall för det stora
flertal af Sverges befolkning, som i dessa och likartade ord
uttalar k, bra mycket obekvämare att se efter i
rättstavnings-läjan, huruvida orden upptagas som vacklande och därför
tecknas med g, än det är under sakernas nuvarande ordning,
då man på förhand nästan instinktmässigt vet, att stammens
konsonant kvarstår på grund af den allmänna böjningsanalogien,
konsonanten må nu uttalas som g eller som k.
Det har på många sätt röjt sig, att en stavning, som gör sig
alldeles oberoende af ordets stamform, leder till mycket sällsamma
ortografiska företeelser och alstrar ganska svårhandterliga regler.
Skulle det då icke möjligen vara praktiskt att flytta
hela ortografien över på en annan bas och rent af stadga en
mera ideell stavning efter ordets stamform? Något
ovetenskapligt kan ej sägas ligga i en sådan tanke, tvärtom, den innebär
ju endast ett konsekvent fullföljande af de erfarenheter, vi gjort
om hvad som var lämpligast på de sammansatta och åtminstone
delvis på de afledda ordens område.
Frågan är då först, om vårt språksinne har en så tydlig
förnimmelse af någon skillnad mellan ett ord och dess
bojnings-ändelser, att man kan våga använda denna förnimmelse som
underlag för ortografien. Jag vågar tryggt svara jå. Till och
med ett ouppodladt språksinne förmår ganska väl uppfatta en
viss del af ett ord såsom blott innehållande en tillfällig
modifikation, en annan del såsom representerande själva
huvudbegreppet. Vårt språk är också tillräckligt regelbundet i sin byggnad
för att sällan lemna rum för något tvivel, hvar gränsen mellan
båda elementen går. Ju högre språksinnet är utveckladt, dess
klarare framstår naturligtvis också för medvetandet det enskilda
formbildade elementet i sin egendomliga betydelse och funktion.
Om vi t. ex. tänka på genitivens -s, så kunna vi utan
svårighet uppleta fall, där tanken uppenbarligen liksom med en
apostrof åtskiljer detta -s från det begrepp som genitiviseras, och
där en rent mekanisk ljudstavning är otänkbar.30 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
Våra grammatiska författare söka ofta protestera mot en
sådan konstruktion som kungen af Danmarks besittningar. Från
logikens synpunkt är den tydligtvis mycket förfelad; säkert är
likvisst, att det ofta är detta uttryckssätt, som förefaller naturligast,
och att man icke utan grammatiskt pedanteri kan alldeles
förbjuda det. I danska språkläror, t. e. SCHNEEKLOTHS (2 uppl.
1885), upptages också Kongen af Danmarks Besiddelser såsom
just det riktiga uttrycket. Man finner lätt, att i detta fall hela
frasen kungen af Danmark är på algebraiskt vis liksom satt i
parentes och försedd med genitivexponenten s. Vill man icke
i sådana fall tillstädja hvad jag nyss kallade en ideell stavning,
borde man naturligtvis skriva kungenafd anmärks besittningar, en
form, som tydligen icke blott vore ortografiskt oerhörd utan också
alldeles strede mot själva vår språkliga känsla.
Också inom det enskilda ordet kan man finna likartade
bevis för språkkänslans uppfattning af stamformen såsom något
oföränderligt, trots alla tillstötande grammatiska modifikationer.
Framför två tillsammans uttalbara konsonanter brukar en lång
vokal undergå förkortning; men om den sista konsonanten
tillkommit genom böjning, blir stamvokalen i de allra flästa fall
oförändrad till sin längd. Vi se detta förhållande tydligt, om vi
jämföra de böjda orden hal-t och jäs-t med de oböjda halt och
jäst, eller om vi jämföra genitiven g o d-s med neutret gods. I
danskarnas uttal af Gods, Bidsel har d alldeles försvunnit; d
framför s står däremot kvar, om s är en böjningsändelse som i
Blod-s.
I samma mån som en ordform för känslan mister något
af sin karaktär att vara alstrad genom böjning, i samma mån
ändras lätt uttalet. Däraf skillnaden mellan en dags vzhhuru dags.
Ännu ett litet fall. Vi uttala k i kitt, g i ger på annat
sätt än i \\kit, t&ger. I de senare formerna har konsonanten
samma uttal som i stamformerna vik-, tag-, och trotsar
det inflytande, som en mjuk vokal annars brukar ha på
föregående guttural. Man har alltså jämväl här en språklig
afsöndring mellan ordets stam och dess böjnings- eller
aflednings-element, en afsöndring, som, den må nu ha hvilken grund som
hälst, pekar på möjligheten att också i ortografiskt hänseende
välja en något olika behandling.
Det allra handgripligaste beviset för språkkänslans böjelseNATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
att uppfatta stamelementet såsom något i förhållande till
böjnings-ändelserna fristående och konstant, kan emellertid hämtas just
från ortografien, sådan den gestaltat sig hos de germaniska
folken, och • i större eller mindre grad väl hos alla folk, där den
vuxit fritt, oberoende af vetenskapliga teorier.
När Rättstavningssällskapet skriver räktorer med ä,
professorer med två s, har det, i syfte att åstadkomma likformighet
mellan singularens och pluralens stavning, i förra fallet brutit
med det bestående bruket, i senare fallet trotsat det bestående
uttalet. Alltså, de två faktorer, som i allmänhet pläga räknas
för de starkaste och högsta i fråga om ortografisk lagstiftning —
de ha denna gång nödgats maka åt sig för en tredje, som här
visat sig så kraftig, att ej ens Rättstavningssällskapet kunnat undgå
att böja sig för den.
Jag vill kalla denna tredje faktor samhörighetslagen.
Att påvisa denna lags betydelse och att hävda dess för tillfället
misskända rätt — det är hvad denna uppsats förnämligast åsyftar.
De anmärkningar, jag i det föregående framställt mot
Rättstavningssällskapets regler, ha till sin väsentligaste del just inne- •
burit ett vädjande till känslan for denna lag. Jag har vågat
taga för afgjordt, att hvarje sundt ortografiskt omdöme skall
resa sig mot en ordning, som bjuder att skriva r aktör men
kon-rektor, /räs&o-m&lning men alfresko, prästo mznprestissimo, Äskar
men Oskarer, Oskarisk.
I sin allmännaste syftning kan samhörighetslagen formuleras
så : likartade begrepp, uttryckta med likartade ljud, skrivas så
långt möjligt är på samma sätt. Regeln kan synas så naturlig
att den är trivial; den innebär emellertid, att skriften gärna går
ett steg längre än språket i att likgöra det likartade.
Huru stora de skiljaktigheter i uttalet få vara, som skriften
kan tillerkänna sig rätt att förbise, detta är lika litet möjligt att
med en fonetisk regel noggrannt bestämma, som det är att
afgöra, huru långt t. ex. de munartliga skiftningarna i uttalet af r
få gå, för att man ännu skall ega rätt att innefatta dem under
tecknet r. Man får i det ena fallet som i det andra nöja sig
med ett »något så när», ett så stort mått af Öfverensstämmelse,
att den populära uppfattningen mera fäster sig vid likheten än
vid den samtidigt befintliga olikheten. En vokals något mer
eller mindre öppna ljud, en konsonants något längre eller kor-32 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
tare uthållning, en stavelses något starkare eller svagare betoning
— dylika förhållanden bli ofta i skriften opåaktade, när det
gäller att tillmötesgå ögats fordran att se likartade begrepp också
framstå i likartad gestaltning. I alla de tre nämnda hänseendena
skiljer sig den andra stavelsen i professorska från den
motsvarande i professor. Och dock vill ej ens Rättstavningssällskapet
förmena dem att ha samma beteckning.
Till denna lag kan hänföras regeln om sammansatta ords
teckning efter mönstret af de ännu icke hopförda enkla
beståndsdelarna. När ordet bordduk skall nedskrivas, träda de båda
begrepp, som ingå i sammansättningen, så tydligt för
medvetandet, att man, uttalet till trots, ej kan förmå sig att teckna dem
på annat sätt än de tecknas när de stå hvart för sig.
På samma sätt vid afledningar. Och detta ej blott i de
enklare fall, där afledningselementet i någon mån är fristående
och förknippadt med en utpräglad och hela språket genomgående
betydelsemodifikation, såsom förhållandet t. ex. är med afledningar
på -dorn, -skåp, -lig. Ändelsen -le i grålle är som
ordbildningsmedel så pass ovanlig, att språkkänslan ej lätt finner någon
anknytningspunkt därtill, men att ordet i sin helhet sammanhänger
med grå, det förnimmer den omedelbart. Och fastän det korta
#-ljudet regelrätt tecknas med o (trolla, stolle, koller o. s. v.)
och troligen ganska få rättstavningsläror omtala att grålle
hör till undantagen, är jag säker på, att de flästa svenskar
utan tvekan skola teckna ordet med å. Rättstavningssäliskapets
regler nämna ej ordet,,,-jag vet ej om af förbiseende eller emedan
det värkligen vill skriva grålle.
Slutligen är också vid böjningar förhållandet enahanda.
Hur mycket man än må vara invand till stavningen oss, bloss,
loss, kloss med o, faller man dock svårligen på tanken att skriva
ett o i slåss. Bilden af stamordet framträder för känslan
tillräckligt tydligt att framtvinga ett å också i ordets böjda form.
, Vid detta slags analogistavningar är det naturligtvis ordets
huvudform, den vanligaste, djupast i ögats minne inbrända
formen, som får gälla såsom mönster. Det enkla ordet blir i
vanliga fall ortografisk norm för det sammansatta, stammen för
af-ledningarna, det oböjda ordet för det böjda.
Det är icke nödigt att här inlåta sig på frågan om den
psykologiska lag, som här visar sin makt. Blott därom må på-NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 33
minnas, att skrivandet är en mera reflekterad handling än
frambringandet af ljuden, och att följaktligen också den fordran på
ordning och sammanhang, som behärskar allt vårt görande, har
lättare att skaffa sig ett uttryck i vår skrift än i vårt tal.
Ett med ändamålsenlig ortografi upptecknadt språk är
"därför alltid mera regelbundet och liksom mera genomskinligt
än samma språk när det talas. Man kan våga säga, att ett
f l exi o n s-språk förefaller mera agglutinerande på papperet
än då det ljuder på läpparna: stam och ändelser afsöndra sig
skarpare från hvarandra och äro hvar for sig mera konstanta i
skrift än i tal. Jå, särskildt i fråga om ordstammen kan man
påstå, att den alltid röjer en böjelse att bli till ett på kinesiskt
isolerande vis oföränderligt ideogram, till hvilket ändelserna
foga sig såsom yttre tecken på betydelsens mindre skiftningar,
eller, om man vill använda ett bildligt uttryck, såsom ett slags
begreppsakcenter. Blott motvilligt underkastar man sig att ändra
stammens skriftliga beteckning efter de mera tillfälliga
modifikationer, som ordets grammatiska ombildning egentligen fordrar.
Den ifrågavarande lägens värkningar kunna vara både till
godo och till ondo.
Det är naturligtvis en ganska stor olägenhet för ett folk,
om dess skrivspråk i högre grad får söndra sig från dess
talspråk. Man kommer då att ha två språk att lära i stället för
blott ett enda, och ett sådant förhållande innebär alltid
bort-slösadt arbete. Men om skriften utvecklar sig normalt och
ständigt följer efter talet på sådant sätt, att de båda ha nära
»känning» af hvarandra — såsom det ju heter i fråga om god
militärisk marschordning — då uppväga fördelarna otvivelaktigt den
olägenhet, som kunde ligga i en mindre skillnad mellan de båda
språkformerna.
Med full rätt har författaren till Rättstavningssällskapets
regelbok helt nyligen i en uppsats Om språkriktighet betonat, att
»i och for sig är- regelbundenhet, systematiskhet, organiskt
sammanhang inom språket en härlig förmån» *) — detta på den grund,
att begreppsmässigt sammanhörande former i ett sådant språk
lättare associera sig med hvarandra och därför också bättre
l) A. NOREEN i Nord. Tidskrift, utg. af Letterstedtska föreningen, 1885,
separattryck, sid. 18 f.
Tegnér: Svensk Rättstavning. 334 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
ihågkommas af den talande och snabbare uppfattas af den
tilltalade.
Just en sådan ökad lätthet att associera är den väsentliga
fördel, som en efter samhörighetslagens fordringar lämpligt
ordnad rättstavning framför allt bereder. Tanken når icke så gent
och utan omvägar till det afsedda målet, när den möter de ur
ljudenlighetens synpunkt kanske riktigare formerna utr ätt, its, ött,
guts, järskord, som när den ser samma ord stavade på nu brukligt
sätt. Naturligtvis eliminerar jag ur räkningen det inflytande, som
bruket har på vår uppfattning af hvad som är naturligt. Jag har
just valt ett par mindre vanliga exempel, på det att vårt
omdöme mindre skulle villas genom Ögats vana att se en annan
beteckning. Kanske skall till och med en och annan läsare
ej anse onödigt, att jag hitsätter upplysningen, att orden
föreställa utträdt, idts, ödt, guds, gärdsgård *).
Då man för närvarande så mycket framhåller
nödvändigheten att ha en ortografi, som gör det lätt att skriva, så må
det också en gång för omväxlings skull läggas ortograferna på
hjärtat, att det är ännu långt mera maktpåliggande, att vi få ha en
skrift, som gör det lätt att läs a. Ganska få människor finnas,
som icke läsa mångfaldt mera, än de skriva. Många, många finnas
däremot, som hvarje årets dag i sitt tidningsblad läsa mera, än
de under veckor och månader, kanske under hela året ha
anledning att skriva. Och huru ofta inträffar det ej, att den bok
eller den artikel, som en person skrivit, läses af tiotusenden!
För övrigt, samhörighetsgrundsatsen må nu vara gagnelig
eller skadlig för vår ortografi, så har den i alla händelser den
överlägsenhet och den makt, som ligger däri. att den är naturlig.
Man må söka jaga ut den så mycket man vill, den kommer
dock tillbaka, genom fönstret orn icke genom dörren. Den visar
sin oemotståndlighet i skolgossens första rättskrivningsbok, den
tilltvingar sig ett ovilligt upplåtet rum jämväl i
vetenskapsmannens nyaste lärobok i ämnet. Vi ha redan påvisat den i
Rätt-stavingssällskapets program.
Hur mången »bock» har icke i skolorna beståtts för ett
gjöt, ett skjöt, där det olagliga / följt med från presens och infi-
*) Den obetonade senare vokalen i järskörd har jag tecknat med o efter
mönstret af någont lagom, mentor.NATUR OCH ONATUR T FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 35
nitiv till imperfektum! Här har den omedvetna lagens
tillämpning varit till förfång, liksom den är det i motsatt riktning, när
den alstrar ett olyckligt gort för gjort.
I andra fall blir samma lag till gagn. Det torde finnas
många rättstavningsläror, som icke upptaga någon regel om
att förgången tid af tjuta icke efter vanlig ordning tecknas köt
utan tjöt, och motsvarande form af ljuga icke jög utan ljög.
Och dock har väl ytterst sällan ett stavfel på dessa ord
förekommit hos den lärjunge, som varit förtrogen med
stamformernas utseende.
Det må tilläggas, att just samma inrotade sinne för
ordning och symmetri, som röjer sig i de sistnämda formernas
stavning, varit värksamt redan vid skapandet af själva de talade
formerna. Man böjde dessa ord fordom skjuta, sköt (med hårdt
k\ skutit, -+- ljuga, log, lugtt (jfr bjuda, böd, budtt); /-ljudet har
sedan från ordets allmännaste form följt med in i de övriga.
Vi ha genom det som nyss anförts redan kommit ett stycke
in i frågan om samhörighetslagens tillämpning på stavningen af
böjda ord. Låt oss se till, i hvilken utsträckning denna lag
genomförts inom vanlig svensk skrift.
Vår ortografi har icke få brister, icke få besynnerliga nycker,
som högljudt ropa på förbättring och tukt. Men den har också
sina förtjänster, son) vi icke skola glömma. Under det att jag
efterspanat samhörighetslagens uttryck särskildt i vår svenska skrift,
har jag funnit, att denna lag, formulerad på det mera speciella
sätt, som strax skall angivas, hos oss är genomförd med en
konsekvens och en noggrannhet, som i sanning är förundransvärd.
Och ännu mera stiger förvåningen, när man upptäcker, att
denna storartade konsekvens i det hela kan sägas vara en
skapelse af en föga reflekterande instinkt. Åtminstone har regeln
hittills, så vidt jag känner, aldrig varit formulerad, och dock kan
man följa dess historia tillbaka i tiden bortom alla kända
svenska ortografer.
De få afvikelser, som stå att uppvisa, äro faktiskt till
väsentlig del uppkomna just genom ett opåkalladt ingripande af
senare tiders stavningsförbättrare, som ej mäktat fatta
planmässigheten i det hela. RYDQVIST, som med alla sina stora förtjänster
om vår språkforskning hade ett föga lyckligt grepp på ortografiska
frågor, röjde detta visserligen mast däri, att han satte sig emot36 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
föreslagna nyheter, om de än voro tidsenliga och inneburo en
förbättring; men han har också felat genom att själv bringa å
bane mindre lämpliga nyheter, särskildt flera, genom hvilka den
här omtalade lagen lidit störande afbräck.
Samhörighetslagen, så vidt den kommit till erkännande i
vår svenska rättstavning, kan uttryckas så:
Sekundära bildningar behålla primär-elementets
stavning, där detta kan ske utan att förleda den
läsande till ett felaktigt uttal.
Som primär-element gäller
i förhållande till det böjda ordet det oböjda, eller stammen;
i förhållande till det afledda ordet dess stam;
i förhållande till det sammansatta ordet det däri ingående
böjda eller oböjda enkla ordet;
i förhållande till satsen det däri ingående böjda eller oböjda,
enkla eller sammansatta ordet.
Såsom man finner är den anförda rättstavningslagen i viss
mån af negativ natur. Den afser icke att lemna den i ljudenligt
hänseende enklaste och naturligaste beteckningen; den nöjer sig
med att lemna en beteckning, som icke är vilseledande.
Hvad detta innebär inses lättast genom några exempel.
Det svenska uttrycket för 70 är sammansatt af sju och tio.
Dock vore det emot samhörighetslagen att här skriva sjutio, ty
en sådan form skulle mana till ett felaktigt uttal. Exemplet må
ådagalägga, att samhörighetslagen är något helt annat än den
etymologiska härledningsgrundsatsen, ehuru båda ofta kunna föra
till samma stavning.
På samma sätt vid afledningar. Hläddra kommer ai blad,
och ordet borde alltså, etymologiskt sedt, ha blott ett d. Men
blädra skulle icke kunna uttalas annat än med långt äy efter
analogien af vädra. Alltså måste konsonanten dubbelskrivas.
Slutligen också från ordböjningen ett exempel, ännu mera
påtagligt än de föregående. Flertalet af fot kan ej skrivas foter;
det är alldeles i enlighet med lagen att man tecknar formen
som fötter.
I sitt ursprungliga program tecknade Rättstavnmgssällskapet
karakteristiskt med ä efter mönstret af karaktär. Åtminstone
om härmed skulle följa ett ministäriell af ministär, var detta ett
från sällskapets ståndpunkt mycket förvånande exempel på enNATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 37
tillämpning af den annars så förbisedda lagen till och med
utöver dess befogenhet. Sällskapets utskott har också sedan
föreslagit att här ändra ä till e, såsom uttalet ju fordrar.
Allt detta å ena sidan. Vi se däraf de negativa gränserna
för lagens tillämpning. Nu också å andra sidan ett par exempel,
där den på positivt sätt kan göra sig gällande.
Det <3-ljud, som finnes i slåss och slåtter, har visserligen
en något annan klang än det, som finnes i slå, men detta kan
ej hindra att de båda orden behålla stamvokalen, om ock annars,
såsom vi redan påpekat, kort #-ljud vanligen tecknas med o.
Likaså äro genitiv- och passiv-former som valls, satts med
dubbelkonsonant fullt i enlighet med lagen, fastän de likljudande
oböjda orden skrivas -vals, sats.
Betänkligare synes det redan, att man kan skriva t. ex.
slagsmål, ehuru uttalet snarare är slaksmåL Men härvid är att märka,
dels att ett g, om det någon gång uttalades i detta ord, ingalunda
skulle kunna stämplas som språkfel, endast räknas som onödig
noggrannhet, dels ock att k i detta och liknande fall är en
alldeles omedveten och ofrivillig ombildning af g. Det senare ljudet
är, så att säga, tillstädes i medvetandet och i viljan, fastän det
icke i oförändradt skick hinner fram till tungan. Beteckningen
med g är sålunda ej missledande, om ock ej mast närliggande.
Detta samma kan i viss mån sägas om d framför ändeisens
/. Säkert finnas många människor, som tro sig uttala »ett gladt
ansikte» på annat sätt än »ett glatt ansikte»; så oförmärkt
inträder
då d kan bringas att bli hörbart framför /. Orn det t. ex. gällde
ett tvivelsmål, huruvida någon stött sin arm mot en sten eller
stödt den, så skulle nog en person med känsligt språksinne även
utan läs- och skrivkunskap kunna komma att uttala det senare
ordets d. WULFF fäster också uppmärksamheten därpå, att vissa
ord på d, som mindre ofta antaga neutralform, bruka att, när
denna påtvingas dem, kvarhålla ^-ljudet före /. Man uttalar
med tydligt dt ordet faddt, och om någon berättar, att »modren
vardt rädd och barnet vardt också räddt», så torde han ogärna
låta det sista ordets d bli alldeles klanglöst; det understödjes här
(liksom själva neutralformen) af den bredvidstående oböjda formens
analogi. I »ett solidt hus», »ett nitidt skrivet blad», »ett stupidt
utseende» är man också mera böjd att uttala d före t än att38 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
förkorta den långa vokalen, såsom borde ske, ifall d
assimilerades. Då nu, såsom vi senare skola närmare omtala, det är
det noggrannaste och icke det vanligaste uttalet, som måste
vara rättstavningens norm, får man icke så utan vidare kasta
dt över bord såsom en helt och hållet ofonetisk beteckning.
Till den ingalunda lätta frågan om dt återkomma vi
emellertid i det följande. Alldeles i strid mot lagen vore det tyd- ,
ligen att bibehålla stamordets d i killing, anka^ så att man i
stället för dessa former skreve kidling, andka.
Med hvilken förvånande konsekvens samhörighetslagen
till-lämpats inom vår ortografi, skall man lätt finna, om man i
AURÉNS eller FLODSTRÖMS rättstavningsläror efterser de
paragrafer, som handla om böjda och afledda ords teckning. Det
visar sig där, att de få afvikelser, som förekomma, till största
delen grunda sig på den under senaste tid uppkomna
smaken att förenkla konsonanter i ställningar, där de förut skrevos
dubbla.
Anser man lagen förtjent att hållas vid makt, kunna också
dessa undantag nästan alla aflägsnas utan att Ögat synnerligen stötes.
Detta är emellertid just frågan: förtjenar lagen att
fortfarande hållas vid makt?
För min del tvekar jag ej om svaret. Visserligen faller
det mig ej in att påstå, att just en så formulerad regel bildar
den enda möjliga grundvalen för en god ortografi. Olika språk
kunna i detta hänseende ha olika krav, hvarvid mycket beror
pä regelbundenheten i deras byggnad. Nogsamt inser jag också,
att lagen i vissa af sina yttersta konsekvenser leder till
ortografiska svårigheter. Jag yrkar därför ingalunda, att man med
doktrinär ensidighet skall hålla fast vid den i hvarje enskildt fall.
En sund och praktisk ortografi måste alltid innebära en
kompromiss mellan skilda grundsatser.
Men därom är jag förvissad, att samhörighetslagen hvilar
på en så fast och bred psykologisk grundval, att den framgent
som hittiUs måste i väsentlig mån vara bestämmande för vår
skrift.
I det föregående ha vi sett, att Rättstavningssällskapets
försök att kringgå denna lag invecklat det i stora svårigheter, ända
därhän att undantagen, orn de samlades, skulle växa dess regler
över huvudet.NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 39
Redan på denna grund känner man sig böjd att rösta för
uppehållandet af den bestående ordningen i detta hänseende,
naturligtvis med förbehåll att i enskilda fall, där så nödigt finnes
vara, få ingripa till förbättring.
Att en sak sedan århundraden bestått och fortfarande
består, ger den ju också rätt till en viss aktning och innebär en
viss befogenhet. Beati possidentes, heter det.
Ökad aktning bjuder vidare lagen därigenom, att den hos
våra frändefolk sitter med okränkt auktoritet. Måhända kan
nian icke i Danmark och Tyskland formulera den alldeles som
hos oss, men när danskarna af seende bilda sändt, när tyskarna
af senden härleda ett gesandt, som också vi upptagit, när presens
af werden hos holländarna tecknas wardt, liksom imperfekten af
varda hos oss skrives vardt, så utgå dessa och liknande
skriftformer tydligen från alldeles samma åskådning, som reglerat vår
svenska ortografi. Och när den nu officiella tyska
rättstavningsläran stadfäster den gamla regeln, att »die Bezeichnung des
Aus-lautes richtet sich nach dem Inlaut» (d. v. s. ehuru man uttalar
Kleit, Staf, skriver man dock Kleid, Stab, efter mönstret af
Kleider, Stäbé), så är detta visserligen på sitt sätt en ömvändning
af lagens svenska form, men ett uttryck för samhörighetens rätt
är det icke dess mindre — jå, likformighetssträvandet har i detta
fall gått så långt i sitt trots mot ljudenligheten, att vår svenska
rättstavning lyckligtvis icke alls kan bjuda på något motstycke.
I det hela får man väl tillstå, att samhörighetslagen
svårligen kan få någon måttfullare och rnera praktisk formulering än
den förut angivna, för hvilken vår ortografi bestämt sig. De
fall, då lagen hos oss utsträckts utom tillbörliga gränser, äro
säkert icke många.
Ännu ett skäl återstår att nämna, hvarför vi icke i
förevarande hänseende böra rubba vårt gällande skriftsystem; och
särskildt i de nu uppträdande stavningsreformatorernas ögon bör
detta skäl väga tungt.
Den bestående, gamla ordningen har på sin sida just den
nyaste vetenskapen.
Jag syftar på H. .PAULS lilla skrift Zur orthographischen
J?rage (1880). Författarens namn är väl bekant i filologiska
kretsar; dess bärare är en man, som spelar en utmärkt
framstående roll i den s. k. unggrammatiska riktningen, hvars teorier40 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
nu mer och mer synas bli rådande inom språkvetenskapen och
särskildt vunnit stor anklang bland de yngre lärarna vid Uppsala
universitet. PAUL är denna skolas främste teoretiker; det är i
synnerhet han, som åt dess doktriner givit en filosofisk
grundläggning.
I sin nyssnämnda skrift har nu PAUL kraftigt framhållit, att
deri fonetiska principen att »teckna a med a, b med A» alls icke
duger till att ensam bilda underlaget för en god rättstavning.
Bland andra synpunkter, för hvilka PAUL vid hvarje ortografisk
lagstiftning fordrar erkännande vid sidan af den fonetiska, är
också en som han nämner »analogiprincipen». I grunden är
denna alldeles samma sak, som för min uppfattning gestaltat sig
såsom en »samhörighetens» lag.
Märkvärdigt är att det svenska Rättstavningssällskapets
teoretiker, som i sina utgivna föreläsningar omtalar PAUL såsom
»en af språkvetenskapens främste målsmän i Tyskland» och
citerar ej blott hans »utmärkta» Principien der Sprachgeschichte
utan även hans nyssnämnda ortogranska arbete, likväl icke med
ett enda ord antyder, att PAUL i rättstavningens kanske
viktigaste tvistefråga står på helt annan botten än sällskapet och
föreläsaren själv. Olikheten i ståndpunkt måste naturligtvis röja
sig också i de praktiska konsekvenser, till hvilka de hvar för
sig komma. Så yttrar sig PAUL principiellt och bestämdt
mot det utbyte af dt mot / (i gesandt, gewandt o. s. v.), som
den svenske föreläsaren af pedagogiskt skäl ställer till och med
i främsta rummet bland reformer, som han vill påyrka.
Mot gammal tradition, mot bestående bruk, mot de
när-skylda folkens exempel, mot den nyaste och väl motiverade
vetenskapliga åskådningen vill man med ett slag ombilda vår
ortografi i en af dess allra väsentligaste egendomligheter. Kan detta
vara lämpligt, kan det ens vara rätt?
Nej —^ch allra minst kan det tillstädjas, när man till
gengäld för de stavningsmödor, som man lättar för nybörjaren,
pålägger honom andra knappast mindre, därigenom att reformen
till icke ringa grad mekaniserar bort naturen ur vår skrift.
Att det här värkligen gäller ett angrepp mot själva hjärtat
i vår nuvarande rättstavning, detta inses bäst däraf,att — utom
den lilla regeln om ord på -or och de, såsom vi sett, ytterligt
ofullständiga uppgifterna om sammansättning och härledning —intet alls finnes i Rättstavningssällskapets bok, som motsvarar den
föreskrift, hvilken ännu i sista, nittonde upplagan (1881) af
ALMQVISTS gamla, af så många skolgenerationer studerade
rättstavningslära står främst bland alla regler, ensam på sin sida.
Det heter där:
»Följande är
vid hvart ord, som man önskar skrifva, eftertänka hvad som är
grundstafvelsen, och efter rättstafningslärans regler bestämma, huru
den skall tecknas. Sedan skola alla ord, som innehålla böjningar,
sammansättningar och härledningar af grundstafvelsen, tecknas på
samma sätt som denna, i anseende till de ljud, som i
grundstafvelsen förekomma.»
Må vi unna den regeln att i en eller annan formulering
fortfarande få behålla sin plats!
Det kan icke nekas, att man på sådant sätt får grammatikan
in i rättstavningsläran, och detta hålles ju för att vara en svår
olycka. Härvid äro likväl ett par omständigheter att ihågkomma.
För det första, att grammatikan alls icke är en så farlig
buse, som man nu skyller den för att vara.
För det andra, att den i alla fall, huru vi än bete oss,
smyger sig eller tränger sig in i rättstavningsläran.
Grammatikan, vårt modersmåls grammatika — icke skola
vi däri blott se en torr samling af paragrafer, utstyrda med
undantagen a, b, c och behängda med anmärkningarna 1, 2, 3!
Det är att allt för mycket misskänna den, och misskänna vårt eget
väsende, sådant det utbildat sig från den dag vi först började tala.
Grammatikan är ju en makt, som lever inom oss själva,
ett slags samvete af speciellt slag, hvars råd vi omedvetet
inhämta och följa, en inre röst, hvars maning vi endast med
värklig ansträngning kunna motstå, när den en gång är
förnummen. Det är blott i enstaka fall, där vårt språksinne ej är
nog vaket eller nog utbildadt, som grammatikans bud för oss bli
något yttre och som de antaga karaktären af en blott
mekaniskt bindande regel.
På alldeles samma sätt för grammatikan sitt regemente
inom en väl inrättad ortografi. I de allra flästa fall lyda vi
henne omedvetet också på detta område. Hennes anordningar
äro vår egen naturs anordningar. Blott när vi icke se klart nog
för att veta hvad som är naturligt, hvad som är svensk natur, blott
då behöva vi leta i läroboken eller i minnet — blott då ter sig
grammatikan för oss som en besvärlig samling af regler med
undantag och anmärkningar. Och det skall visst ej förnekas, att
på detta sätt fall kunna inträda, där grammatikan värkligen blir
en börda för rättstavningen. Men sådant förekommer blott
undantagsvis.
Det är en i högsta måtto obillig begäran, att man skulle
kunna skriva ett språk utan att känna dess grammatika. Då
kunde man lika gärna fordra, att någon skulle skriva språket
utan att känna dess ordförråd. Jämväl i fråga om ordförrådet
kunna ju ortografiska tvivel uppstå (jfr t. ex. s. 15 om träd).
Sålunda: låt oss dröja med att förvisa grammatikan ur
rättstavningsläran, till dess vi på samma gång kunna förvisa ordboken!
Om man med den ensidige fonetikern vill göra
rättstavningen till blott naturvetenskap, till ett slags fonografi för ögat,
så kommer man (från populär och praktisk synpunkt sedt) till
onatur. Vill man åter i ensidigt pedagogiskt syfte lägga hela
vikten på reglernas mekaniska påtaglighet, kommer man likaledes
till onatur. Rättstavningslärans värde får ej anses vara högre, i
alldeles samma mån som pappersbladet, på hvilket reglerna rymmas,
blir mindre. Det är högre endast i samma mån som reglerna,
de må vara många eller få, lätta eller svåra, noggrannt angiva de
medel, genom hvilka den skriftbildade människan på sitt
modersmål bäst kan uttrycka sina föreställningar och lättast
Överbringa dem till den läsandes medvetande.
Gent emot vår senaste svenska rättstavningsteori tror jag
mig därför böra yrka på mera aktning för naturen, mera realism.
Mera realism, det är här, såsom man också på andra områden
stundom hade skäl att betänka, detsamma som mera idealism,
mera sinne for de andliga faktorer, som ingå i vårt handlande.
*
Efter dessa allmänna betraktelser vända vi oss till mera
enskilda spörsmål, och vi kunna till en början åter upptaga den
redan något vidrörda frågan om dt.
När man träffar stumma bokstäver i ett folks skrift, brukar
man vanligen kunna taga för givet, att de en gång fordom varit
hörbara och stå kvar på grund af skriftens kända benägenhet
att vara mera konservativ än talet. De äro ett slags
gengångare, som ortografien bör söka mana bort, så fort sådant kan
ske utan för stor anstöt. Tecknen l i ljus och h i hjul äro af
detta slag.
Det ortografiska missförhållandet har, som man ser, i dylika
fall tydligen sin grund i en viss tröghet hos de skrivande: de ha
ej förstått att följa med sin tid.
Sådant kan ej skälet vara därtill att vi skriva ondt, rödt i
stället för ont, rött. Under medeltiden hade man nämligen intet
d i sådana ord. Det stumma tecknet vittnar här alls icke om
en trög språkkänsla. Tvärtom, det intygar en fullkomligt vaken
uppfattning af språkets bildningslagar; det visar, att ortografen
riktigt insett, att t-ljudet i dessa fall representerar ett ideellt dt,
en sammansmältning af stammens d med ändelsens t.
Vår ortografis historia är ännu icke skriven; vi glädja oss
åt LUNDELLS goda löfte att afhjälpa denna brist. Själv har jag ej
haft tillfälle att nog studera den svenska skriftens äldre öden för
att med säkerhet våga säga, på hvilken väg dt kommit in däri.
Så vidt jag genom granskning af några skrifter från början af
1500-talet kunnat finna, hade dt vid denna tid ännu icke någon
egentlig roll hos oss. I reformatorernas skrifter användes det
däremot tämligen vidsträckt. SÖDERWALL (Hufvudepokerna af
Svenska språkets utbildning sid. 105) betonar med rätta det
anmärkningsvärda förhållandet, att den från Tyskland till oss komna
reformationen med sin stora översättningsliteratur jämförelsevis så
föga påvärkat vårt språk i tysk riktning. Vårt dt skulle alltså
ha ett litet historiskt intresse, om det, såsom jag är böjd att tro,
innehåller ett ända till vår tid kvarlevande intyg därom, att våra
reformatorer ändock understundom följt sina tyska förebilder
också utanför det religiösa området.
Ur ortografisk synpunkt har jag genomgått den gamla
Tobiæ Comedia, hvilken skrift, som bekant, anses vara författad
af OLAUS PETRI, den ene af reformatorerna. Rättstavningen
lever där ännu på sitt sätt i naturtillståndet, åtminstone i så måtto
att den i flera hänseenden är föga stadgad. Ehuru också i fråga
om -dt oregelmässigheter äro lätta att finna, visar det sig dock
i nämnda skrift vara nästan genomgående regel, att stammar på
-d bibehålla detta framför ändeisens -t. Man tecknar värdt, vendt,
sendt, vardt o. s. v.
Påfallande synes, att man ständigt skriver ondt med d men
gott utan. Just denna skenbara godtycklighet vittnar emellertid,
bättre än mycket annat, att stavningen med dt åtminstone i någon
mån hvilar på fullt naturlig grund. Skälet till olikheten är enligt
min tanke det, att godt uttalas med annan vokal än god, under
det att o i ondt behåller samma klang som det har i ond. Genom
vokaländringen i godt hade nu denna form så mycket aflägsnat
sig från stammen god, att språkkänslan ej längre fann de båda
formerna tillräckligt sammanhörande för att låta den enas
stavning vara bestämmande for den andra. Alldeles på samma sätt
får man kanske förklara det förhållandet, att det är svårare
att skrifva laggd med två g än att på sådant sätt teckna byggd.
Därigenom att vokalen ändras, ryckes ordet ett längre eller kortare
stycke väg bort från sambandet med stamformen och kan därför
ock få en mera självständig stavning. Kanske kan hit också
räknas den egendomligheten att vi skriva inre med ett n liksom
in, men yttre med två t, oaktadt ut.
Det må ingalunda nekas, att det för nybörjaren med
outbildadt språksinne kan innebära en ganska stor svårighet att i
hvarje fall riktigt iakttaga skillnaden mellan dt och t. I synnerhet
äro supinets och det passiva participiets stavning en obehaglig
stötesten för skolbänkarnas befolkning. Det förtjenar därför helt
visst allvarligt övervägas, om man ej för detta särskilda fall borde
i praktiskt intresse göra ett undantag från samhörighetslagen.
Man behövde ej nödvändigt utsträcka undantaget så långt
som Rättskrivningssällskapet, hvilket låter oss läsa om att ett
brudpar är »vigt», om »Söner af ett folk som blött» o. s. v. Vi
skola säkerligen icke så lätt finna oss i stavningar som
statt, glatt för stadt, gladt;
lett, svett, vrett för ledt, svedt, vredt;
sitt, vitt, blitt, its för sidt, vidt, blidt, idts;
lytt för lydt;
rått, brått för rådt, brådt;
spätt, trätt, hätt för spädt, trädt, hädt;
snött, stött, jött för snödt, stödt, godt,
och andra liknande. I korta ord märkes hvarje förändring
genast, och ändringen är i de nämnda fallen så mycket
kännbarare, som offret där blir en stam-konsonant. Och om
man än icke af grundsats vill motarbeta homografer, under
villigt medgivande, att den skada de vålla i vanliga fall är ingen,
så blir det dock alltid motbjudande att på en gång släppa in i
vår skrift en så ansenlig svärm af tvetydiga figurer.
Vida mindre stötande skulle reformen synas, om man
inskränkte sig till att förenkla -dt till -t i de tvåstaviga participierna
på -adt, i hvilka också d senast inträngt. Ordets betydelse, som
väsentligen är bunden vid stammen, komme då icke att bli
fördunklad. Det är mycket lättare att ändra ledadt till ledat än att
förvandla ledt till lett. I äldre svenska, t. ex. just i Tobiæ Comedia,
nyttjas ensamt -t i både supinum och participium (utan skillnad
till genus) af dessa tvåstaviga former. Likså ännu i danskan,
som alltså här undgår vår svenska stötesten. Danskan råkar i
stället ut för en annan olägenhet, ty dess -t representerar -ð:
kaldet uttalas som kalleð.
Men skall en ändring i fråga om vårt -dt göras, så borde
också något väsentligt kunna vinnas därmed. Det beståendes rätt är
i fråga om ortografi så stor, att hvarje ingrepp däri blir ett
missdåd, om det ej leder till värkligt och påtagligt gagn. Särskildt
böra vi påminna oss detta här, eftersom det ju gäller att införa
ett undantag från en lag, som annars helt och hållet behärskar
och säkert framgent kommer att behärska vår rättstavning.
Kan man då här tveka? Är det ej tydligt, att barnets
ortografiska möda väsentligen skulle lindras, ifall det sluppe att
bry sitt huvud med frågan, om d skall stå eller icke stå i »han
har ett dukadt bord», »han har dukat ett bord», »han har ett bord
dukadt», och liknande fall?
För den som blott ser rakt fram och icke åt sidorna måste
det synas vara så godt som en paradox att vilja svara nej på
denna fråga. Tänker man sig däremot en liten smula om, finner
man att saken ej är så afgjord.
Vi måste komma ihåg, att alldeles samma svårighet, som
förefinnes med afseende på -dt och -t, återkommer med afseende
på -et och -it, och att barnets och den illiterates öra i fråga om
denna skillnad knappast känner sig mindre osäkert, än hans
språksinne känner sig i fråga om stavningen med -dt eller -t.
Skillnaden mellan taget och tagit är icke som den
mellan kalladt och kallat blott ortografisk; den har sina rötter i
själva språket. Den kan följaktligen icke afskaffas af
rättstavningen, ty denna måste nöja sig med att rätta stavningen, den
får icke rätta språket.
Så länge alltså skillnaden mellan -et och -it består i vårt
högspråk utan att vara fast utpräglad i hvardagstalet, så länge måste
också regeln om skiljandet mellan supinum och participium
tillhöra den ortografiska undervisningen och förbliva ett bekymmer
för nybörjare.
Man kan visserligen genom förenkling af dt till t undgå felen
inom den s. k. svaga konjugationen, men följden blir då säkert
blott den, att de komma så mycket talrikare igen inom den starka.
Ty i samma mån, som man minskar antalet af de fall, där den
ännu osäkre lärjungen får tillämpa regeln, i samma mån minskar
man naturligtvis också hans säkerhet i regelns användning vid
de återstående fallen.
Och dessa återstående fall äro visst icke hvarken så få eller
så oviktiga, att pedagogen kan lemna deras stavning åt slumpen.
Just våra allra vanligaste värb, ord sådana som giva, taga, komma,
fara, ata, dricka, bära, skära, finna, vinna, rinna, binda, hålla,
falla, draga, hjälpa och många flera bilda ju former på -et och -it.
Den som kan använda dessa former riktigt, han skall icke häller
känna sig villrådig om -adt och -at. Svårigheten ligger icke i
tillämpandet af regeln på enskilda fall utan i det klara särskiljandet
af själva kategorierna och uppfattandet af deras olika grammatiska
betydelse. Och från en sådan insikt kunna vi icke befria
lärjungen.
Vinsten af ändringen från -adt till -at är alltså ur
pedagogisk synpunkt åtminstone mycket ringa, om den ens är någon.
Ett skäl mot det grafiska åtskiljandet af supinets och
participiets neutrum, som till och med i de allra nyaste
rättstavningsskrifterna upprepas, är att dessa former ur språklig synpunkt
rätteligen äro identiska. Skillnaden skulle, såsom RYDQVIST säger,
»från rättskrivningen ha inkommit i ordböjningen», och detta
skulle ha skett så sent som under förra århundradet.
Det är underligt, att en så ytlig och en så lätt vederlagd
teori ännu alltjämt kan finna anhängare. Det enda sanna däri
är, att supinum en gång i tiden utvecklats ur det neutrala
participiet. Men denna utveckling tillhör en så aflägsen period, att
vi, för att nå den, måste försätta oss tillbaka ända till Eddans
och de älsta landskapslagarnas tid, ja, till ännu äldre språkliga
skeden. När Eddan talar orn att »Borghild hade boret (födt)
Helge», visar just detta af RYDQVIST som bevis för hans teori
anförda exempel, att språket redan så tidigt utsöndrat supinum
ur participium såsom en egen grammatisk kategori. Vore boret
här participium, borde det uppenbarligen ha haft maskulin form,
i överensstämmelse med den omtalade personens kön. Uttrycket
skulle då varit likstäldt med ett »han har sitt tal skrivet» (part.);
i stället motsvarar konstruktionen nu helt och hållet »han har
skrivit (sup.) sitt tal».
Redan den omständigheten att formerna på -et och -it ha
hvar sin språkliga funktion, visar ju, att vår grammatikas supinum
står på en mycket fastare grund än den som en blott ortografisk
nyck skulle kunnat giva det. Och ville man dristigt påstå, att
också skillnaden mellan -et och -it vore godtyckligt uppfunnen
af någon människofiendtlig grammatiker, så kommer man i alla
händelser till korta med en så vågsam teori, när man ställes inför
motsatsen mellan »tiden har förgått» (sup.) och »tiden är
förgången» (part.), »han har överstått (sup.) sjukdomen» och
»sjukdomen är överstånden» (part.). RYDQVIST omtalar också, att man i
Stockholms folkspråk får höra de egendomliga formerna bindi(t)
stjäli(t), sälji(t) nyttjade såsom supinum, under det att participium
har kvar sin gamla bildning bundet, stulet, såldt.
Dessa sista fakta äro synnerligen intressanta. De visa, att
supinum för språkkänslan numera sammanhänger med värbets
stam, icke med participiets maskulina form: förgått, överstått,
bindit, säljit sluta sig till infinitiven förgå, översta, binda, sälja,
icke till participiet förgången, överstånden, bunden, såld. Häraf
visas åter, att den ortogranska instinkten just slagit huvudet på
spiken, när den skriver supinum utan d. Samhörighetslagen kan
ju ej tillämpas på andra former än dem som höra tillhopa; så
snart supinum icke längre for tanken sammanhänger med
participiet, har det sålunda icke häller någon rätt att därifrån
upptaga ett d.
Supinet växlar icke, som participiet, form, när subjektets
genus och numerus ändras. Formerna med -ad och -en träda
därför här icke in »över medvetandets tröskel», för att tala
filosofiskt: de kunna sålunda icke häller invärka genom sin
analogi. Det intyg om sammanhang med det maskulina
participiet, som formerna på -adt afgiva genom sitt d, formerna på
-et genom sitt e, saknas därför med största rätt i supinerna
på -at och -it.
Med anslutning till det här närmast sagda kan den
pedagogiska regeln om supinum erhålla följande formulering, som torde
vara både mera rationell och mera pålitlig än den vanliga om
vara, bliva, varda och hava: Böjda former på t få näst
före detta ett d eller ett e, när dessa bokstäver skulle framträda,
ifall ett subjekt med annat genus insattes». Mindre rationell,
men kanske något mera praktisk blir regeln, om slutet
formulerades så: »— när ett d eller ett n skulle framträda, ifall ett
subjekt med annat genus eller annan numerus insattes».
supinets -it lemnar KOCK i det snart utkommande andra bandet af sina
Studier öfver fornsvensk ljudlära.
En fråga, som i likhet med den föregående är af stor
betydelse för de böjda ordens beteckning, är den om
dubbelkonsonant.
Bör man behålla den nu vanliga olikheten i stavning mellan
de likljudande uttrycken rykt och ryckt, vals och valls?
Från den ensidigt fonetiska synpunkten naturligtvis icke.
Lika litet från den mekaniskt pedagogiska.
Rättstavningssällskapets val är alltså klart.
Från sainhörighetslagens synpunkt ter sig saken på alldeles
motsatt vis. Dennas fordringar ha också hos nästan alla andra
reformvänner rönt åtminstone något erkännande. Ehuru man
sökt intala sig, att det endast var ovanligheten, som gjorde en
genitiv som tups, ett passiv som fiks så stötande, har man dock
dragit sig för att i dessa fall stadga förenkling. Språkkänslans
protest var här allt för högljudd.
Från gammalt har det långa eller (som man förr ansåg och
ännu stundom anser) dubbla m tecknats enkelt både i slutet af
ord och framför konsonant. Skälet har i förra fallet varit rent
grafiskt, det samma som gör att man skriver tillit i stället för
tilllit: ögat och pännan tröttna vid de många likformiga strecken.
På samma grund har också n i vissa fall, men icke konsekvent,
från gammalt skrivits enkelt, där det efter vanlig analogi borde
ha varit dubbelt.
RYDQVIST utsträckte regeln jämväl till l och tillrådde att
förenkla dessa tre »flytande» bokstäver framför värbala
böjningsändelser med d och t. Nordiska Rättstavningsmötet 1869
föreslog, att alla konsonanter skulle enkelskrivas framför
böjningsändelser, nominala och värbala, som börja med d och t. Från
denna tid har också den ortografiska utvecklingen hos oss mer
och mer gått i denna riktning, och en beteckning som knapt,
alt, tunt, kyst är nu ganska vanlig. Endast förenklingen af ck
har bjudit emot; det fordras principfasthet för att med
Rättstavningssällskapet i dess »skrivprov» låta Döbeln vid Juutas säga:
"Min kropp är bräkt och mina lemmar själva".
SUNDÉNS mycket spridda rättstavningslära gör icke undantag
för någon annan konsonant än k; den äljest så varsamme
författaren anser till och med, att »frågan om medljudsförenkling torde
vara den af Nordiska Rättstafningsmötet bäst behandlade».
För min del har jag allt från början hyst betänkligheter
mot denna förenklingstendens, och sedan jag nu underkastat
frågan en ny granskning i sammanhang med andra
rättstavningsproblem, har jag kommit till den övertygelsen, att det Nordiska
Rättstavningsmötets beslut i denna punkt icke alls kan räknas
som lyckligt. Dels RYDQVISTS kända böjelse att utsträcka
förenklingen, dels mötets önskan att åvägabringa likformighet mellan
den svenska och den dansk-norska ortografien förklara eller, om
man så vill, ursäkta tillräckligt, att man under dåvarande
tidsförhållanden enade sig om den enligt min tanke förhastade åtgärden.
Danskar och norrmän ha likväl en helt annan rätt att
enkelskriva sina konsonanter framför böjningsändelser än vi: de
teckna dem nämligen enkelt också i ordslut — detta därför att
danskarna i ordslut värkligen uttala kort (enkelt) konsonantljud.
Men för den som skriver al, hvas, knap, är det fullkomligt i
enlighet med samhörighetslagen att bilda neutralformerna alt, hvast,
knapt. Det danska föredömet kan därför på intet sätt rättfärdiga
samma stavning hos oss.
Vi ha sett, att smaken för enkelskrivning har sin grund
i enskilda ortografers ingripande under senaste tid. Den
allmänna, mera på folklig väg utbildade stavningen tecknar
konsonanten dubbelt också, före d och t. Och detta är fullkomligt i
harmoni med det sätt, på hvilket samhörighetslagen i öfrigt hos
oss tillämpas. Redan från denna synpunkt borde man känna sig
betänksam vid förslaget att rubba den gällande ordningen.
Härtill kommer en annan betänklighet, som i synnerhet
ifall förenklingen skall genomföras också framför genitiv- och
passivändelser, kraftigt manar att här iakttaga varsamhet. Genom
konsonantens enkelteckning utsättes vår skrift för att erhålla en
överflödande mängd nya homografer, och — hvad värre är —
homografer, som icke på samma gång äro homofoner. Vår
skrift skall sålunda bli fonetiskt mindre tydlig än vårt tal, under
det man tvärtom, såsom vi redan framhållit, har rätt att fordra,
att skriften i stället är
fylles, om ock just i detta fall redan nu tvetydigheter förekomma.
Vi ha, som kändt är, intet annat medel att antyda
stamvokalens korthet än den följande konsonantens dubbelskrivning.
Om nu denna förbjödes, komme vårt skriftspråk att försämras
genom beteckningar sådana som hops, stops, kubs, vads, tags,
lags, slags, vägs, högs, vigs, boks, taks, koks, tals, vals, bols, stals,
sils, skals, päls, skäls, löns, vins, fans, spets, hats, rots, trots,
skyld, skylt, bräkt, läkt, väst — alla dessa och många likartade
med dubbelt uttal och dubbel eller flerdubbel betydelse. Det
sistnämnda ordet väst motsvarar t. ex. omsatt i vanligare ortografi
1) hvässt, 2) hväst, 3) väst, 4) vest.
Om förenkling framför böjnings-s infördes, skulle — såsom
LYTTKENS och WULFF riktigt anmärka — precis lika många
tvetydiga och på samma gång (hvad jag mast vill betona) för
afläsning, svåra fall kunna uppstå, som man skulle få, i fall
enkelskrivning företoges i samma ords nominativ och infinitiv. Om
man icke vill vara med om att stava tall lika med tal, en vis fader
som tiger lika med en viss fadder som tigger o. s. v., bör man
därför också betänka sig, innan man skriver stals, rots, skyld af
stammar med dubbel konsonant. Gärna må det medgivas, att
genitiven är ovanligare än nominativen, passivum ovanligare än
aktivum. Betänkligheten blir icke därigenom undanröjd.
De sistnämnda båda författarna, LYTTKENS och WULFF, följa
Nordiska Rättstavningsmötet i förenkling af konsonant framför
d och t. Men de göra detta, såsom man finner, snarare för att
med anslutning till den en gång uppkomna seden få en enkel
regel, än därför att de principiellt föredraga enkelskrivningen.
Åtminstone uppställa de såsom alternativ förenkling af alla eller
förenkling af inga medljud; jfr deras Förslag till ändringar i
svenska språkets rättskrivning, s. 8. I sin lilla goda uppsats om
Teckningen af långt konsonantljud (Pedag. tidskrift 1872 s. 346)
uttalar sig LYTTKENS till och med afgjordt for dubbelskrivning
såsom ur teoretisk synpunkt mera berättigad.
Också andra ortografer, även bland dem, som icke stå på
den ensidigt konservativa ståndpunkten, ha i förevarande fråga
uppträdt mot den nya ordningen. Till och med
Rättstavningssällskapets egna främste ledare ha i denna sak stridiga meningar.
De tre filologiska fackmännen LUNDELL, SCHAGERSTRÖM och AKSEL
ANDERSSON äro avogt stämda mot en genomförd förenkling.
Af sakkunniga personer utom sällskapet med samma uppfattning
må nämnas KOCK, som nästan endast i fråga om enkelskrivning
af konsonant underlåtit att följa Nordiska Rättstavningsmötets
övergångsförslag, LINDER, som blott vill förenkla m och n framför
d och t, LANDTMANSON, som enkelskriver samma konsonanter i
samma ställning, men den senare blott i värbalformer, icke i
adjektivböjningar. Ännu mindre hågad för enkelskrivning är AURÉN, som
hälst synes vilja stanna vid det gamla undantaget m. Icke häller
Stockholms läraresällskap är villigt att gå så långt som Nordiska
Rättstavningsmötet. Dess egen regel är emellertid för invecklad
och principlös, för att kunna ha någon synnerlig utsikt till
framgång. Det kan ej vara lämpligt att stava gält såsom participium,
men gällt som adjektiv, och detta på samma gång som man af
ett annat adjektiv tunn bildar neutrum tunt, med enkel konsonant.
RYDQVIST själv synes under sin senaste tid ha ångrat sina äldre
enkelskrivningstendenser. Han talar då (Sv. språkets lagar IV,
385) med beröm om det nu gällande »väl öfvertänkta» systemet,
som han under en femtiårig skriftställarebana funnit »lättare att
störa än att ersätta», så att »en afvikelse från den antagna
ordningen vanligen visat sig sämre än efterföljden».
För min egen del står jag helt och hållet på AURÉNS och
det ursprungliga LYTTKENSKA förslagets sida. Undantaget med
m kan ej undvikas; då m tecknas enkelt i ordslut, är det ju ej
alls oskäligt, att det tecknas på samma sätt framför konsonantiska
ändelser; stum, neutrum stumt är just hvad samhörighetslagen
fordrar.
I vissa fall är fördubbling af n numera ganska ovanlig;
särskildt gäller detta om ställningen framför d. Ett spännd
förefaller ovanligare än ett spännt. Skälet är väl blott att
dubbelkonsonanten före t stödjes af adjektivformer som tunnt, grannt,
hvilka intill sista tiden allmänt haft två n. Framför passivets -s
förenklas konsonanten icke ens af Nordiska Rättstavningsmötet. Då
alltså formerna spänns och spännt icke göra någon större svårighet
mot nn, bör väl också spännd kunna förmås att för ordningens
och regelmässighetens skull antaga denna beteckning. Visserligen
yttrar LEOPOLD i sin Afhandling om Svenska stafsättet (1801)
rörande former som spännt, rännt, att de »hafva ett visst
barbariskt utseende, som på en gång sårar smaken och ögat»; men
då under denna dom inneslutas också formen kysst med två s,
bör omdömet ej oroa oss. För vår tid är det väl lättare att ändra
spänd till spännd än kysst till kyst.
Två vanliga värb finnas likväl som mer än andra spjärna
mot dubbelskrivning. De äro kunna och känna, och särskildt
det förra torde framgent få bilda undantag. Ett kunnde är
åtminstone för min känsla mycket stötande — naturligtvis endast
därför att ordet är så särskildt vanligt i formen kunde.
Enkelkonsonant i former af detta värb låter också i någon mån
försvara sig från en synpunkt som vi strax skola omtala, och
kunde så väl som kan må därför få rätt att stå kvar i oändradt
skick.
Frånsedt de af kunna bildade orden kunskap, kungöra, har
man i några andra enskilda afledningar och sammansättningar på
regelvidrigt sätt fått enkelkonsonant. Delvis har detta skett först
på allra senaste tid.
Man bor i granskapet af sin granngård; man mäter
spanmål med spannmått; man kan af bränbara ämnen få brännsår,
som sedan bäddas med bränvin. På samma godtyckliga sätt stå
kvinfolk, sinlig, missunsam med ett n mot grannfolk, sinnrik,
tunnhet med två, o. s. v.
Dessa oegentligheter kunna visserligen till en del förklaras,
men de böra icke få stå kvar. Lika litet kan man, för att taga
ett par exempel af annat slag, nöja sig med formerna gäsling
och mäsling; orden måste efter uttalet tecknas med dubbelt s.
Gässling sammanhänger visserligen med gås, och mässlingens
fläckiga märken med masurns, men häri ligger intet försvar för
enkelskrivningen; jfr hvad som sagts s. 36 om bläddra af blad.
Den af LYTTKENS i nyss anförda tidskriftsuppsats formulerade
lagen för enkelskrivning af långt konsonantljud framför annan
konsonant, fastställer att förenklingen plägar inträda, när konsonanterna
kunna (enligt svenskt språkbruk) »tillsammans uttalas efter en vokal».
Alltså bulta men bullra, ty -ult men ej -ulr bildar ordslut. Om i
denna regel framför »vokal» inskjutes »kort», försvinna nästan alla
de undantag, som af LYTTKENS uppräknas, och man inser bättre
att regeln är fullt rationell. Undantagen tillhöra
ljudförbindelserna rl, rn, ln (i herrlig uttaladt med kort ä, surrning, svullnad,
skillnad o. d.) — förbindelser, som visserligen alla förekomma
som ordslut, men i högsvenskan alltid (yngre och sekundära
former som förr"n, tull"n oberäknade) fordra lång vokal: sorl, horn,
aln. Ett skilnad med enkelt l vore sålunda missvisande. Ordet
har därför, fullkomligt i öfverensstämmelse med samhörighetslagens
vanliga begränsning, allmänt skrivits med ll, och den på sista
tiden uppkomna förenklingen är alldeles obefogad — jag påminner
åter om bläddra af blad. — Den LYTTKENSSKA lagen kräver
däremot knappt dubbelkonsonant i sötma, fetma, lisma. Vi hafva ju
orden rytm, skism m. fl. liknande; det ifrån vårt vanliga m
afvikande uttal, som slutkonsonanten företer i dessa ord, uppfattas
endast af fonetikerns öra. Med ett söttma skulle ock följa
böjningen rytm-ryttmen. — Då ingen stam slutar på kj, pj, tj, bör
man däremot, i enlighet med gammalt och först på senare tid
vacklande bruk, skriva mot etymologien lättja, kättja, liksom
också gyttja, vittja, nyttja.
Åter en rad exempel, där det gällande bruket visar sig ha
rätt gent emot förbättrare, dels af gamla, dels af nya skolan!
Också i skyddsling, brottslig, köttslig har den gängse seden
skäl för sig emot de föreslagna ändringarna. Orden sluta sig
till genitiv-analogien och böra bibehålla dubbelkonsonant lika
länge som man skriver t. ex. hushållsaktig med två l. Kitslig,
som ej har någon genitiv bakom sig, bör däremot framgent som
hittills nöja sig med ett t.
Formen visste skrives i Sv. Akademiens Ordlista viste, och
enligt våra vanliga stavningsgrunder är detta riktigt. Emellertid
tror jag att skriften bör, som också hittills allmänt skett, visa det
undseendet mot de läsande, att ordet tecknas på annat sätt än det
icke likljudande viste af visa. SUNDÉN har i sista upplagan af sin
rättstavningslära återgått till den förut af honom Övergivna
beteckningen med ss; — detta på grund af i skolan vunnen erfarenhet om
att orden annars stundom förväxlas. Formerna visste och viste
förhålla sig alldeles som visst och vist, hvilka ju ingen vill likskriva.
Samma undseende mot de läsande torde också böra visas
i fråga om stavningen af lam, dam, som ju redan nu
understundom skrivas lamm, damm, när detta uttal åsyftas. Jag
instämmer i denna önskan med SCHLYTER, LINDER, AURÉN m. fl.
Ur pedagogisk synpunkt kan detta undantag ej vålla stor
svårighet; orden äro de enda inhemska på m, där skriften lemnar den
med språket bekante i ovisshet om uttalet, och såsom redan sagdt
är, bör skriften söka undgå att vara mera tvetydig än talet, I
mindre vanliga utländska ord, t. ex. gemm, bör också den
läsandes bekvämlighet tillgodoses.
Ett skäl som gärna anföres mot dubbelskrivningar är deras
obekvämlighet. Skälet kan ej väga tungt, ty vid företagen
beräkning finner man, att vid afskrivandet af en bok på ett par
hundra trycksidor den tid, som skulle sparas genom förenkling,
blott uppgår till några få minuter. Och lika mycken tid som
den skrivande förlorar, lika mycken vinner kanske hvar och en
af de läsande genom den större tydlighet skriften erhåller, om
fördubblingen följdriktigt iakttages.
I fråga om teckningen af ordet gudom är
Rättstavningssällskapet mera etymologiserande än man skulle väntat: sällskapet
skriver guddom. Enligt dess regler skulle emellertid det
tillhörande adjektivet skrivas gudomlig. Mot teckningen med två d
kan invändas, att i övriga fall, där en aflednings- eller
böjnings-ändelses börjande ljud är lika med stammens slutande, vår
ortografi icke låter båda kvarstå, så vida ej uttalstydligheten fordrar
detta. Man skriver icke otadl-lig (jfr otadle-lig), otal-lig (jfr
oräkne-lig), oskäl-lig, icke häller tänd-de, svält-te (däremot
naturligtvis stöd-de, stöt-te); lika litet skriva tyskarna Hoh-heit med
två h. Erkännas må likväl, att gudom är ett svårare fall att
afgöra, emedan ändelsen -dom för språksinnet har en större
självständighet än t. ex. -lig.
Ett synnerligen intressant bevis på den säkerhet, med hvilken
den naturliga instinkten förstår finna det rätta, där de lärdes
teorier famla, lemnar oss en liten grupp af småord, som mot
vanliga regler tecknas dels med enkel konsonant för dubbel och
dels med e för ä: orden man, min, din, sin, han, hon, kan, än,
men, den, det, denna, detta, eller, efter. Äldre författare skrevo
flera andra likartade ord med enkel konsonant; jag har hos
STIERNHIELM anmärkt et, mit, tit, sit, intil, des, ät, upa, skal, vil.
Ända inemot vårt århundrade var samma teckning vanlig.
RYDQVIST påminner om att HANS JÄRTA, en man som gärna höll på
gammal ordning, ännu 1824 i sin tidskrift Odalmannen nyttjade
formerna ät, til.
Nordiska Rättstavningsmötet föreslog att i några fall återgå
till denna gamla beteckning. Mötet hade, teoretiskt sedt,
alldeles rätt — men det märkligaste är, att det icke insåg skälet,
hvarför det forna skrivsättet var bättre. Mötesberättelsen talar
blott om, att så »ofta återkommande» ord borde ha en bekväm
teckning. Samma förklaring på ordens afvikande form — deras
vanlighet — finner man hos LEOPOLD, RYDQVIST och andra
författare i senare tid. Från Rättstavningsmötets synpunkt var
naturligtvis också den eftersträvade likformigheten med våra
skandinaviska fränders beteckning en anledning att önska de
kortare formerna.
Orsaken till ordens oregelbundna stavning är ingalunda
deras vanlighet, utan deras tonlöshet. Ett ord sådant som det,
hvilket under de allra flästa förhållanden är obetonadt, bör teckna
sin vokal efter mönstret af den sista tonlösa stavelsen i ban-det
och icke i enlighet med den första tonstarka stavelsen i dädan,
daglig o. d. I de båda satserna »han band det ej än» och »fann
han bandet ej än?» låter ju stavelsen det alldeles lika.
Sammalunda bor det mycket ofta tonlösa hjälpvärbet kan ha rätt att
modellera sig efter sista stavelsen i hal-kan, och icke åläggas att
söka sin förebild i kann-flaska.
Det kan icke på minsta sätt betvivlas, att den riktiga
teckningen af dessa ord kommit till helt och hållet på den naturliga
känslans väg. Då emellertid detta förhållande blivit så förbisedt
af våra äldre och yngre ortografer, anser jag det mödan värdt att
anteckna, att den rätta förklaringen af saken finnes angiven i en
enkom åt denna fråga egnad skrift från midten af förra århundradet.
Den lilla bortglömda afhandlingen är författad af en på sin tid
mycket förlöjligad man, professor LAUREL i Lund, hvilken med
alla sina underliga idéer i vissa fall onekligen var före sin tid.
S. V. Ac. Räfst med sina Orthographiska arbeten, hvaruti Vårt allmänna
Skrif-Bruks laggde Dubbel-Grund utmärkes och allena fölges, tillika med en
orthographisk Tavla och behörig erindran till Fullkåmmelighets ernående i
Vår Skrif-Kånst. Lund 1756. — HAZELIUS II 98 citerar om LAUREL följande
samtida epigram:
Supra grammaticos adeo hic stultuit omnes,
Ut melius nullus desipiisse queat.
Han skiljer i sin uppsats mellan »Hufvud-Ljud», d. ä. sådana
stavelser »som falla under röstens utstötning», och »Bi-Ljud»,
sådana stavelser, som »alltjämt sakna utstötning äller vigt på sig
af rösten». De förra stavelserna, som »bemärka Hufvud-Tankar »>
nyttja dubbelkonsonant och föredraga vokalerna ä och å; de
senare, som »bemärka Bi-Tankar» (språkets formella element,,
böjningsändelser, pronomina o. d.), tecknas med enkelkonsonant
och hava vokalerna e och o. LAUREL sätter till och med sin
för den tiden mycket skarpsinniga iakttagelse på rim. Hans
ortografiska poem är visserligen något knaggligt:
Och mot Bi-Tankar Bi-Ljud är.
Olika Ljud olika Skrud
Ej mot men med Naturen bär.
Ty skrifves Hufvud-ord full-rent
Men Bi-ord känn ej skrifvas så,
Som med ett annat Ljud förent,
En annan Teckning måste få.
O. s. v.
I Tyskland har man på samma sätt som hos oss enkel
konsonant i många obetonade småord: an, in, mit, von, ab, ob,
bis, es, was m. fl.; också i ett hjälpvärb bin, däremot icke i kann.
I fråga om an och in har säkert den tyska ortografien påvärkat
vår, ty båda orden äro visserligen hos tyskarna obetonade, men
icke ofta hos oss, särskildt icke an.
Alldeles riktigt ur fonetisk synpunkt är tyskarnas
ortografiska särskiljande mellan substantivet Mann och det obestämda
pronominet man. Också danskarna skilja på samma sätt mellan
Mand och man (-nd motsvarar i danskan vårt -nn). Såväl
LYTTKENS och WULFF som Rättstavningssällskapet vilja, att vi
hos oss skola införa samma differentiering.
Rättstavningssällskapet är i detta fall något inkonsekvent.
Vi ega i vårt språk redan ett annat ordpar, som på grund af
olika betoningsgrad antagit olika stavning. Vi skriva och när
ordet är obetonadt, ock när det är betonadt. Såsom KOCK
påvisat (Studier i fornsvensk ljudlära I, 76 ff.), har formen och
fordom uttalats med tyskt ch-ljud, uppkommet genom försvagning
af det ursprungliga k-ljudet. Ordets slutkonsonant är numera
nästan öfverallt i Sverge försvunnet ur hvardagstalet, just på
grund af tonlösheten. Den betonade formens k har däremot
hela tiden hållit sig kvar. I stället att lära nybörjaren att »och
nyttjas när ordet betyder samt, men ock när det betyder även»
— en regel, som uppenbarligen är olämplig, då ju barnet icke
är hemmastadt med de i hvardagstalet föga hörda bindeorden
samt och även — borde man säga: »och nyttjas när man i stället
kan sätta ett hastigt uttaladt å, annars nyttjas ock».
Rättstavningssällskapet vill i båda fallen teckna ock, eller
enligt sitt första program okk. Skälet till ändringen är, såsom
man ser af LUNDELLS föreläsningar, väsentligen det pedagogiska,
att barnen ha svårt att skilja, orden. Att ch ur fonetisk synpunkt
är en mindre lämplig stavning, betyder mindre än intet i ett så
ytterst vanligt ord, som både för den skrivandes och den
läsandes känsla helt visst mycket snart blir till ett blott ideogram,
likstäldt med det & som också understundom nyttjas. Den
rätta fonetiska beteckningen af det alltid obetonade och vore
dessutom icke ock utan ok, efter sista stavelsen i Enok, maniok.
Men om man ur pedagogisk synpunkt anser sig nödsakad
att ändra det bestående bruket i fråga om och, borde man ej,
lika afgjordt
bruket i fråga om man. Det blir icke lättare för barnet att
skilja mellan substantivet och pronominet man än mellan och och
ock, snarare svårare, ty hvardagstalet lemnar ej här så god
fingervisning.
Enär hvarken den fonetiska synpunkten, som bestämt
Rättstavningssällskapet att klyva man i två former, eller den
pedagogiska, som förmått det att sammanslå och och ock till en
form, får underskattas vid lösningen af ortografiska problem,
känner man sig villrådig hvad här bor göras. Men när man är
villrådig i en rättstavningsfråga, finnes en utmärkt skiljedomare, till
hvilken man både kan och bör vädja. Den heter: bruket.
Bruket är här inkonsekvent, må så vara; vi äro då säkra att
åtminstone göra rätt i ettdera fallet. Genom hvarje ändring
riskera vi att få en olämplig beteckning i två fall.
Ändringen af man till mann är dessutom svår ur den
synpunkten, att ordet är så vanligt och därtill åtföljdt af en mycket
stor stab af härledningar och sammansättningar, som tydligtvis
borde ändra uniform på samma gång som huvudordet. Vi skulle
få skriva mannlig, manndom, mannskap, mannsdräkt, landsmann,
Västmannland o. s. v.
Ljudrättast vore tydligen att teckna ej blott man och
och, utan även han, min, den olika, allt efter som orden
uttalades med eller utan eftertryck. Om man alltid kunde reda
sig med en akcent — såsom danskarna när de skilja mellan én
(eller een) Mand och en Mand, eller fransmännen när de skriva
le nôtre men notre ami — då vore saken enkel nog. Men ett
sådant medel är här icke tillfyllestgörande, skillnaden måste i de
omtalade fallen få ett mycket starkare uttryck: vi borde ljudenligt
skriva »den ene talade med den andre om dänn och dänn saken».
En sådan dubbel beteckning skulle emellertid leda till allt för
stora svårigheter, och skriften har i de allra flästa fall nöjt sig
med att upptaga en af formerna: den som oftast förekom. Så
har också själva språket vanligen gjort. Den obetonade formen
mig (eller hvardagligt mej) har i ny-svenskan undanträngt den
betonade mik (mek), som mindre ofta hördes. Alldeles så också
i ny-isländskan: våra dagars isländare skriva liksom svenskarna
mig för det gamla mik. Fransmännen ha däremot utbildat en
språklig skillnad mellan det betonade moi och det obetonade me.
Ordet igen är såsom fristående alltid akcentueradt, och om
det: nu först skulle klädas i skrift, borde det icke få en sådan
stavning som det har. Det är emellertid svårt att ändra ett så
vanligt ord, och vi få väl trösta oss med, att dess
oregelbundna teckning nödtorftigt kan ursäktas därmed att den är
fonetiskt berättigad i ordets många sammansättningar: igenkänna,
igenkommen, igenlöst, igengrodd o. s. v. I hvarje fall vore det
ej lätt att förlika sig med Rättstavningssällskapets ijänn; tre
ändringar i ett ord af fyra bokstäver är bra mycket.
Däremot kan svårligen något skäl förebringas till stöd för
teckningen af mun, sven, vän med enkelt n, och i fråga om dem
böra vi enligt min mening söka att bryta med våra vanor.
Formen vänlig med lång vokal, som skulle stödja vårt gängse
vän, är förmodligen att räkna blott som ett dialektuttal.
Försöket att återställa de riktiga formerna at och til har
foga utsikt att lyckas, huru nära intill vår tid de än
fortlefvat. Icke ens Nordiska Rättstavningsmötets understöd torde
kunna hjälpa dem åter på fötterna. Orden äro lyckligtvis så
vanliga, att en oregelbundenhet i deras stavning från pedagogisk
synpunkt intet betyder. Också ändra fall finnas, där regeln orn
de obetonade ordens teckning överträdes: vi skriva ej mera som
danskarna »du er god» utan »du är god», icke »större en» utan
»större än» (danskt end), icke »jag eler du» utan »jag eller du»
o. s. v. För teckningen up, som Rättstavningsmötet önskade
införa, saknas tillräckligt skäl, ty ordet är vanligen betonadt.
Dess forna tonlösa form har förlorat ej blott sin konsonantlängd
utan ock sitt begynnelseljud; formen återfinnes som bekant i vårt
på, af upå, en beteckning, som man, efter hvad nämndt är, träffar
hos STIERNHIELM o. a.
Flera exempel ha i det föregående anförts, som ådagalägga,
huru föga lyckligt Rättstavningssällskapet uppfattat begreppen
sammansättning och afledning. Följderna af det felaktiga
betraktelsesättet visa sig särskildt genom enkelskrivning af ljud,
som obestridligen ha rätt att tecknas dubbelt. Om sällskapet
följer sina regler, såsom de nu äro affattade, måste det skriva
icke blott vilkor och alvar — dessa oriktiga former ser man
även hos andra ny- och gammalmodiga ortografer — utan till
och med inbila, markata, virvar (delade inb-ila, mark-ata,
virv-ar), och dylikt. Anmärkningen att ej tillräckligt hava fasthållit
begreppet formell sammansättning såsom vägledande vid
rättstavningen, träffar i någon liten mån också LYTTKENS och WULFF.
Även de skriva vilkor, alvar. Vore dessa former en gång fast
rotade i vår rättstavning, finge man kanske tåla sig med dem,
såsom vi väl få fördraga skorsten, lispund, arvode, salpeter, hvilka
alla rätteligen borde sluta sin första stavelse med dubbelkonsonant.
Almosa torde kunna rättas till allmosa. Några andra ord, såsom
härbärge, arbete, hälvete, persilja, biskop, ha vacklande uttal, och
må därför stå oförändrade. Men då formen villkor redan är
ganska vanlig och formen allvar nästan ensamt bruklig, finnes
alls intet skäl att här förenkla. Lika litet bör man skriva
ensama, tacksamast med enkelt m, så länge man tecknar de
ävenledes formellt fast ej historiskt sedt sammansatta orden färnbock (af
ortnamnet Fernambuco) och kardemumma (på latin cardamomum)
med ck och mm. Sådana, likadana, ungdomen kunna uttalas med
lång vokal i nästsista stavelsen och äro därför ej likartade med
ensamma. Miskund bor få dubbelt s lika väl som misskänd.
Den mot analogien af andra ord med samma prefix stridande
förenklingen beror troligen på uttalet misskúnd; ännu säga vi
stundom miskúndlig, miskúndsam. Spillkum sammanhänger för
vår språkkänsla med spilla och bör ha två l, i plur. också två
m, låt vara att etymologerna kunna föra ordets härkomst tillbaka
till det tyska spülen, vårt spola, och att även danskarna säga
spölkumme.
Sin redan tillräckligt röjda mordlust mot dubbelkonsonanter
får Rättstavningssällskapet ännu ymnigare tillfälle att mätta på de
utländska ordens valplats.
Här visas, såsom man snart märker, ingen barmhärtighet;
de obetonade stavelsernas dubbelkonsonanter falla hoptals. Blott
sådana kunna hoppas undgå olycksödet, som genom ett
efterhängdt -inna eller -ska lyckas dokumentera sig såsom tillhörande det
svagare könet, eller som hovera med de af sällskapet särskildt
artigt behandlade suffixen -era och -eri. Det är en stor mängd
ord, som på detta sätt ändra utseende. Alléen tränger ihop sig
till en alé, abbéen magrar af till en abé; själva nulliteten
förminskas med en bokstav. En officer kan då icke häller hålla stånd;
han mister utan vidare sitt ena f och omskapas till ofiser. Må
vi hoppas, att ingen bärare af denna sista titel följer exemplet
af den etymologiserande officer, som, enligt hvad LJUNGGREN
beskriver (Sv. Vitterhetens häfder, III. 54), år 1801 i Dagligt
Allehanda dundrade mot Svenska Akademien, därför att denna
ville ändra hans i konungens nådiga fullmakt givna titel
lieutenant till löjtnant — ett ord, hvars härkomst man ju lätteligen
kunde söka i löje.
Eftervärlden har givit de reformatorer rätt, som ändrade
den sista titelns stavning. Vi skola icke häller vara så
fördomsfulla, att vi icke erkänna det berättigade och förtjänstfulla i
Rättstavningssällskapets önskan att också i fråga om dubbelkonsonant
bringa de utländska ordens beteckning i samklang med de regler,
som gälla för det inhemska ordförrådet. Men »lagom är bäst»
i detta fall som annars.
Först och främst är det, såsom jag hoppas, redan visadt, att
samhörighetens lag också här måste röna ett mycket vidsträcktare
erkännande än man velat unna den. Skola ordsluten -era och
-eri skydda dubbelkonsonanten, måste ej mindre -isera och -i
göra det. Lika väl som man kan få kokettera och öva koketteri
med två t, lika väl bör det tillstädjas att tyrannisera och Öva
tyranni med två n.
För att ej genom pännan skilja hvad tanken förenat må
vi också ha rätt att dubbelteckna konsonanten i tabell-arisk,
mass-iv, kompromiss-arie, koloss-al, klarinett-ist, kristall-isation,
metall-oid, metall-urgi och otaliga andra. I galopp-ad har vår
ortografi med rätta insatt ett p, som fransmännen icke skriva.
Behåller man, såsom sällskapet gör, abbot med dubbelt b, så bör
man ej häller förmena oss att teckna abbedissa och abbé med
två b. Så länge per-mille-afgift är ett till sin betydelse
uppfattadt ord, är det ej lämpligt att fördunkla sammanhanget mellan
detta uttryck och de nu hos oss införda internationella milli-gram
och milli-meter, vid hvilkas sida också stå de redan från äldre
tider bekanta million och milliard.
Vidare måste sidoordnade, om än icke etymologiskt
likställda ord få likartad teckning. Skriver man million med två l,
så måste man på samma sätt teckna billion, trillion o. s. v.
Skriver man kavalleri med ll — hvilket man ju måste, då ordet
sammanhänger med det till sin betydelse kända speluttrycket
kavall — så kan man svårligen undgå att likaledes behålla
artilleri med två l.
Ett ytterligare undantag måste göras för ord som härledas
af namn — sådana finnas flera än man kanske tror. Ingen har
rätt att stjäla blomsterkonungens minne bort ur hans blomma
genom att teckna henne som linea. Lika litet kunna vi ändra
backanalisk, apollinarisk, palladium, hellenisk, russifiera, så länge
orden för språkkänslan sammanhänga med stamformer som ha
dubbelkonsonant. Annars nödgas man också skriva t. ex. »den
sjöjtska räknemaskinen».
Botin, sotis — jag är viss att ingen vid första påseendet
skall läsa dessa ord riktigt. Från läsbarhetens sida måste de
alltså fortfarande behålla det dubbla t, hvarmed de hitintills varit
utrustade. Detsamma gäller om flottist, flottilj, hvilka vi redan
ur en annan synpunkt funnit böra ha kvar sin nuvarande
konsonantbeteckning. Förhållandet är att svenskan — såsom man
också kan se hos LYTTKENS och WULFF — blott i sällsynta
fall har å-ljud i öppen obetonad förstavelse. Detta har vållat,
att när vi från främmande språk lånat sådana ord som polis,
komik, probabel, approbera, krinolin, amorin, hvilka i sitt hemland
uttalas med å-ljud, ha vi, delvis under inflytande af skriften,
förvandlat deras å till o. De sparsamma undantag, där o i sådana
ord får representera sitt ursprungliga å-ljud, äro vanligen
jämförelsevis nya, ej fullt acklimatiserade, och därjämte ofta
vacklande till uttalet: monopol, fotograf, fonetisk o. d. I några fall
ha vi undgått vokalförvandlingen just därigenom att den följande
konsonanten blivit fördubblad: mot fransmännens coterie svarar
vårt kotteri, mot deras bloquer, roquer står vårt blockera, rockera.
Alltså, när Rättstavningssällskapet nämner oponent, komod,
ofiser såsom skriftformer, hvilka det vill genomdriva, så leder
dess reform den läsande på villospår — den inför med andra ord
en ofonetisk beteckning. »Förenklingen» visar sig leda till
försvåring.
Fullkomligt samma anmärkning kan göras mot ett pusera,
ett muslin, skrivna så med förenkling af konsonanten. De komma
att läsas efter mönstret af husera, kusin. Vårt annullera skrives
i franskan med ett l, och etymologiskt sedt vore alltså
Rättstavningssällskapets beteckning riktig, men den är emot uttalet
(jfr granulera), och i sin mån även mot samhörighetslagen:
språksinnet finner trots vokalväxlingen lätt vägen från detta ord
till ordet noll.
De flästa dubbelkonsonanter i romaniska lånord ha
tillkommit genom fastväxandet af en partikel, hvars slutkonsonant
antingen från början varit lika med stamordets börjande ljud,
eller vid sammansättningen likdanats därmed. De många
prepositionella sammansättningarna på komm-, syll-, irr- o. s. v. få
därför lemna det största antalet offer åt det nya
»förenklings»-begäret. Men också här möta stora betänkligheter, som man
likväl alldeles tyckes ha förbisett.
Genom det som nyss sagts om o och u i öppna
förstavelser bör redan en mycket stor del af dessa ord i min tanke vara
tryggad mot det gjorda angreppet, nämligen alla de många, som
börja med koll-, komm-, konn-, korr- — off-, ock-, opp- — suff-,
stimm-, supp-, surr-.
Vi hava ur denna grupp redan nu ett ord, som ofta
tecknas med enkel konsonant, ordet komité. Skälet till denna
abnorma teckning är rent etymologiskt: ordet har en sådan form
i franskan. Den stöter afgjordt emot vårt naturliga sinne för
ortografi och kännes otillfredsställande såväl ur fonetisk synpunkt
(jfr det snarlikt skrivna men helt olika uttalade komet), som ur
synpunkten af ordets fullt uppfattade sammanhang med
kommittera -d, som hittills vanligen haft två m. Svenska Akademiens
Ordlista skriver därför riktigt kommitté med mm och tt, detta dock
visserligen på bättre grund än den som antydes genom ett i
parentes tillagdt: »E. committee»; ty från ängelskan ha vi ej
fått ordet.
Men det är icke nog med att de nyssnämnda prefixen måste
undantagas från reformen. Även många andra kunna giva laga
skäl för sin dubbelkonsonant.
Det är icke nödigt att ha läst latin eller franska för att
veta, att in- och im- åt sammansättningar giva en nekande
betydelse. Vårt språk har upptagit så många ord af samma slag
som in-direkt och im-populär, att känslan mycket väl uppfattar
betydelsen af det utländska prefixet; orden äro följaktligen att
räkna som sammansatta också från svensk synpunkt. Jag tror
icke att Rättstavningssällskapet på allvar vill dela dem ind-irekt
och imp-opulär, ehuru reglerna onekligen innebära dessa
besynnerliga former. Men om de erkännas som omöjliga, kan det ej häller
vara rätt att, som sällskapets regler bjuda, skriva och dela i-normal,
im-oralisk. Så länge vi teckna vårt svenska in-nästla med två
n, böra vi ock skriva in-normal, im-moralisk. Och har vårt
öga på detta sätt en gång vant sig att se negationen uttryckt
genom ett i åtföljdt af dubbelkonsonant, så vågar jag tro, att
det också skall fordra dubbelkonsonant, när i följes af l och r:
det skall oberoende af alla etymologiska spekulationer finna ett
il-liberal mera naturligt än ett i-liberal och ett ir-rationell mera
rationelt än ett i-rationell. Vi måste också noga märka den viktiga
omständigheten, att prefixet nästan alltid står i en halvbetonad
stavelse, hvadan dess konsonant med lika godt skäl kan räknas
vara lång som kort; den är nämligen halvlång. Den bör redan
därför kunna tecknas enligt den skiljedom, som bruket fäller.
Fullkomligt detsamma, som nu yttrats rörande det negativa
prefixet in-, kan sägas om den till uttalet likljudande
prepositionen in-, im- i in-novation, im-matrikulering, il-lumination,
ir-ruption. Den främmande förstavelsen kan här till och med
stödja sig på vårt inhemska, delvis likbetydande in-: in-fluera,
im-portera äro paralella med vårt in-flytande, in-försel.
På samma sätt lemnar sym-pati stöd åt formen sym-metri,
och i andra hand åt syl-logism; inter-nationell drager med sig
inter-regnum; dis-harmoni följes af dis-sonans, dis-senters och
visserligen på längre afstånd af dif-fus, dif-ficil; ad-mittera,
ad-junktion leda oss till ad-duktion, ad-dition och sedan ytterligare
till at-traktion, ap-position, ac-kreditera, an-notera, as-sonans m. m.
Jag tror icke, att den lemnade bevisningen väsentligen
brytes genom anmärkningar, som möjligen kunna göras mot
enskilda af de anförda exemplen. Mycket väl inser jag t.
ex., att endast ett ovanligt skarpt språksinne uppfattar addition
som sammansatt (genom jämförelse med tra-dition, e-dition, kon-dition); i detta som i de flästa andra fall kommer likväl den
nyss omtalade halvbetoningen till stod åt dubbelkonsonanten.
Och dessutom är det väl billigt, att rättstavningens lagar icke
stiftas af det slöa språksinnet utan af det vakna och fullt
utbildade, med andra ord, af ett språksinne, som utan att hänfalla
till lärda spetsfundigheter förstår att klart överskåda det
sammanhörande i sitt sammanhang. Annars kommer enhet och
konsekvens att saknas, och det ortografiska systemet blir en samling
af godtyckliga påbud, som peka än åt ett håll, än åt ett annat.
Ett djupare inträngande i frågan om dubbelkonsonanterna
skulle bättre än något annat ha övertygat våra reformatorer om
att det är en ytterligt svår sak att företaga en omstöpning af
vårt ortogranska system i så stor skala som nu ifrågasattes.
För att vara en sådan uppgift vuxen, fordras ett skarpsinne och
en vana att här se icke blott framåt utan även åt sidorna och
bakåt, som endast förvärvas genom träget och långvarigt arbete
på just detta område. Också vetenskapsmän, som i andra fack
äro framstående och väl bevandrade, kunna här gå vilse.
För min del är jag nöjd, om jag genom det närmast
föregående lyckats visa, att de utländska ordens dubbelkonsonanter
icke så utan vidare kunna offras på fonetikens och pedagogikens
dubbelaltare. Hvar en lämplig reduktion på detta område borde
börja och hur vidt den lämpligen finge sträcka sig, det tilltror
jag mig ej att afgöra. For att här kunna framställa ett dugligt
förslag till reform, bor man naturligtvis först ha från denna
synpunkt genomgått och granskat hela ordförrådet. Detta har jag
icke gjort — och jag tror icke att de nya lagstiftarna i det
hänseendet ha något att förebrå mig.
Vår ortografi har redan i många fall infört en fonetiskt
riktig konsonantförenkling. Jag uppräknar alla exempel, som jag,
visserligen mera tillfälligtvis, antecknat — flera af dem grunda
sin enkelskrivning på tyskt föredöme: kurir, furir, furage, stafett,
pioniär, bajonett, banér, barett, alarm, flankonad, bastonad,
karbonad, kanel, kalas (af kollats, kollation), kaross, suflett, boricka
resår (fr. ressort), resurs, portmonä (-é), botfår, pomada, peruk,
polisonger, marokäng, marionett, sonett, anamma.
Jag vill till denna lista knyta en anmärkning, som åter
visar, hur planmässigt den ortografiska instinkten kan gå till väga.
Med två lätt förklarade undantag ha samtliga dessa ord låtit
förenklingen inträda i stavelsen näst före tonen — den bland
ordets alla stavelser, som brukar ha det flyktigaste uttalet. Även
om man genom ett noggrannare efterletande skulle kunna finna
exempel, där förenkling inträdt i halvbetonad stavelse, torde
sådana vara ganska sällsynta; i dylika stavelser tyckes den
germaniska språkkänslan snarare önska än undvika
konsonantfördubbling, jfr t. ex. vårt galleri med det franska galerie, vårt
gallimatias med det franska galimatias o. d. — De nyss åsyftade
två undantagen äro pioniär, hvars enkla n lätt kunde förklaras
af uttalet pionjär, men dock snarare grundar sig på det tyska
Pionier, det danska Pioneer, där förenklingen har sin vanliga
plats i förtonstavelsen; samt marokäng, af det franska marroquin,
egentligen läder från Marocko, stamordet alltså med enkelt r.
Ordet boricka, motsvarande det franska bourrique, hade förr
allmännare tonen på andra stavelsen jfr KOCK, Sv. Akcent II 212 och
BELLMANS värs om huru »de lärde vände om som åsnor och
boríckor»); ordet har ännu samma uttal hos en stor del af vårt folk.
I några utländska ord, ytterst få till antalet, skriva vi mot
samhörighetslagen enkel konsonant för dubbel. Viktigast bland
dessa ord är väl kafé vid sidan af kaffe. På grund af vanan
finna vi nu ordens olika stavning helt naturlig, men om någon
ville på samma sätt skilja mellan värbet húrra och utropsordet
hurrá, skulle han svårligen vinna bifall. Vidare skriva vi efter
fransk förebild fadäs, paket, kapott, oberoende af stamformerna
fadd, packe, kappa. Diminutiverna af cigarr och karaff tecknas
väl oftast cigarett och karafin, likväl förekomma också formerna
cigarrett och karaffin, t. ex. i SUNDÉN-JANZONS nya Ordbok
öfver Svenska Språket (1885). Ordet grotesk är härledt af grotta,
men begreppssammanhanget är nu så förbleknadt, att man ej
kan begära någon ortografisk överensstämmelse. Detsamma gäller
också möjligen om sammanhanget mellan det mycket litet
acklimatiserade spanska lånordet kamarilla och vår kammare. Andra
afvikande exempel än dessa känner jag ej. Omvändt ha vi
däremot efter vårt rulle ombildadt fransmännens roulade till rullad.
Det är i de nyss anförda fallen säkert mindre uttalet än den
utländska förebilden, som är anledning till överträdandet af
samhörighetslagen. Emellertid bör man ej förbise, att också i alla
dessa fall, utom i det också från annan synpunkt oregelbundna
kamarilla, enkelskrivningen faller just på den svaga
förtonsstavelsen. Den främmande stavningen har alltså på ett mer än
vanligt kraftigt sätt understödts af våra inhemska ljudförhållanden.
Den fingervisning, vi genom förestående ordsamlingar
erhållit, bör vara oss till ledning vid ytterligare steg på samma
väg. Genom den erfarenhet, de lemnat oss om skriftens
naturliga benägenhet att ha enkel konsonant i stavelsen före tonen,
få vi t. ex. ökad rätt att ändra ballett till balett, i hvilken senare
form också ordets af känslan uppfattade sammanhang med bal
tydligare framstår; den berättigar oss också, negativt, att ur näst
sista stavelsen af ordet parallell, såsom redan stundom sker,
bortlemna det ena af ordets många tröttande l, o. s, v.
Dubbelskrivning af hittills bruklig enkel konsonant föreslås
nu såväl af LYTTKENS och WULFF som af Rättstavningssällskapet
for ord på -ikel, -ipel, -itel. Vi skola alltså skriva artickel,
multippel, kapittel, med hvilka former väl också följa binockel,
simulacker o. d.
Ändringen synes mig berättigad i dessa flerstaviga utländska
ord, där uttalet knappt kan sägas vackla. Den ses också
stundom redan tillämpad i literaturen, äfven hos andra än »nystavare»,
t. ex. nyligen i V. LAGUS" bok om J. H. Kellgren (1884). De
olägenheter, som uppstå såsom konsekvenser af ändringen, äro
knappt betydliga.
Lösningen af ett par mindre svårigheter må här antydas.
Med massacker, plur. massackrar, bör kunna följa massackrera
också med ck. Däremot vågar jag icke att efter discippel sätta
in två p i det även till betydelsen något aflägsnade disciplin.
Så länge cykel betraktas som vacklande till uttalet, får väl
detsamma gälla om bicykel.
Till det nämnda ordet cykel vill jag anknyta en
anmärkning eller fastmer en liten språklig iakttagelse, som har sin
betydelse också för ett konsekvent reglerande af stavningen inom
en ej oviktig ordgrupp.
Vi hava i vårt språk en tämligen ansenlig mängd ord, som
vackla mellan uttalet med lång och kort stamkonsonant. Vid
närmare granskning af dessa ord skall man finna, att de till allra
största delen förete en och samma bildning: de hava en af de
s. k. »flytande» bokstäverna l, m, n, r efter stamkonsonanten,
och det är dessa bokstäver, som vålla osäkerheten i uttalet. Ett
i vissa former mellankommande e upphäver ej inflytandet: efter
skacklar bildar man skackel o. s. v. Jag anför de exempel jag känner:
k : cykel, hukle, kräkla, skakel, takel, mäkla, sjuklig; sjukna,
öken, teknisk; eker, lakrits, makrill, sakristia.
g : kägla, råg la, dregla, ögla, mögla; ögna, egna.
t : titel, hvitling, betla; matmor; hvitna.
d : tadla, sudla, jodla, dadel; vadmal; rodna.
p : upp-stapla, apel, stip el, skrupel, skröplig, snöplig, väpling,
vidskeplig ; göpen; knapra.
b : hyble.
f : skrofler.
v : hyvel, skovel, stövel, skrovlig, skövla, snövla, kravla.
s : kisel, usel, muselman; besman; hisna.
Så vidt möjligt är bör naturligtvis hela denna, grupp
behandlas likformigt i ortografiskt hänseende, så att man ej, efter
ett möjligen blott munnartligt uttal, godtyckligt fördubblar
konsonanten i ett af orden och skriver den enkel i ett annat likartadt.
Visserligen har fördubbling redan införts i åtskilliga fall. Vi
skriva t. ex. alltid teckna, fastän uttalet tekna även finnes, och denna
nu mindre vanliga form af poeterna användes som rim till blekna.
I fetma och sötma höres nu också alltid långt t-ljud; för 200
år sedan skrevos orden däremot af
se dennes Gramm. suecana, utg. af
Orsaken till konsonantens benägenhet att bli lång i alla
dessa fall är densamma som af sval bildat svalka, med ändradt
uttal af stammen, af blid blidka, af vid vidga, af ren rensa, af
gud guds o. s. v. Den talande strävar alltid, liksom i brådska,
att draga så många ljud som möjligt över till hvarje föregående
vokal; häraf blir åter en följd, att vokalen själv mister något af sin
längd, så att stavelsens tyngdpunkt förlägges till närmaste
konsonant. I ord som svalk-a, guds och andra, där den följande
konsonanten ej är »flytande», försiggick ändringen så lätt och
så fullkomligt regelbundet, att vår svenska skrift, liksom för
övrigt alla germaniska folks, stannat vid den på sitt sätt
onekligen ganska praktiska utvägen, att här icke alls beteckna
konsonantförlängningen; hvad som faller af sig själv behöver ju ej
för hvarje gång särskildt sägas ifrån. Just på grund af ett
sådant betraktelsesätt (visserligen ytterst grundadt i språkhistoriska
förhållanden, som här ej lämpligen kunna omtalas) är det som
vi aldrig i stamstavelser skriva dubbelkonsonant före annan
konsonant, och som vi kommit till den skenbart så godtyckliga olika
bokstaveringen af rykt-e och ryck-te.
Sämre måste försöket utfalla att säga tadl-a, kräkl-a, ty
de »flytande» konsonantljuden kunna ej bekvämligen uttalas i
samma stavelse som ett föregående d, k o. s. v. Därför har
förlängningen här först sent och med en viss tveksamhet börjat
inträda; därför måste den ock, när den vinner stadga, alltid
uttryckas genom konsonantens dubbelskrivning.
I ett visst sammanhang med fördubblingsfrågan står frågan
om ä-ljudets teckning — så till vida nämligen, som båda till icke
ringa del ha sin svårighet inom de obetonade förstavelserna.
Här må därföre några anmärkningar om ä och e få sin plats.
På sitt sätt är detta område troligen det, där en reform
med största utsikt till framgång kan företagas. Ty efter det
Nordiska Rättstavningsmötets tid råder här — jag vågar säga
lyckligtvis — så mycken oreda, att några ändringar till, om
sådana finnas nödiga, föga skola märkas. Längtan efter en
räddning ur trasslet är så allmän, att man nog underkastar sig ett
steg utöver de redan gjorda, om lugn står att vinna utan ett
allt för inveckladt och allt för omstöpande förslag.
Ä-frågan är kanske den enda, där Rättstavningssällskapet
går mindre långt i ändringar än LYTTKENS och WULFF; likväl
förekomma också här fall, där å andra sidan sällskapet är
mera radikalt än de nämnda författarna.
Skillnaden ligger väsentligen däri, att LYTTKENS och WULFF
i vissa obetonade förstavelser ändra e till ä, en reform, som
sällskapet — jag förmodar på fonetisk grund — underlåter att
föreslå. Också för mitt öra är det vokalljud, som förnimmes
t. ex. i första stavelsen af spek-tak-let, intet värkligt ä; det
är så likt det som höres i sista stavelsen af samma ord, att jag
ej kan anse det lämpligt att ändra dess beteckning till ä, så länge
sista stavelsens e får stå kvar. Icke häller kan jag finna något
fonetiskt skäl att i den dentisten skriva de båda första
stavelserna på olika sätt. Det ofta hörda uttalet int"ndent"n för
intendenten likställer också för- och efterstavelsens vokal.
I
uttalet allmänt ett värkligt e-ljud: så i eremit, general, lekamen.
Blott afledingar af ord med ä (som präjeri) samt några
få utländska ord hava här ä. Vid betonade tillägg, som göra den
föregående stavelsen öppen, inträder därför ofta vokalförändring.
I denna egenhet står vårt svenska uttal ej ensamt: jag
påminner om att också fransmännen säga je préfère, med ä i andra
stavelsen, men — vid tonflyttning — nous préférons med e.
Vid j"aime och nous aimons ändras uttalet på alldeles samma
sätt från ä till e, om ock ai står kvar även i senare fallet —
ett exempel på fransmännens tillämpning af samhörighetslagen.
Vokalväxlingen i vårt ministär — ministeriell, karaktär —
karakteristik torde följaktligen snarare ha sin paralell än sin källa i
fransmännens motsvarande ministère — ministériel, caractère —
caractéristique.
I en halvbetonad sluten stavelse blir ljudet, såsom naturligt är,
mera öppet än i en alldeles obetonad: begynnelsevokalen har
mera ä-klang i lektionant än i lektion. Dock är olikheten ej så
stor, att man ej kan ha fonetisk rätt att också här behålla e, då
det en gång finnes. Så sker ju i halvbetonade efterstavelser.
Jämväl inom de fullständigt betonade stavelserna visar sig
det annars så reformivriga Rättstavningssällskapet mindre benäget
för ändringar än
dessa arrände, exämpel, semäster, utan behåller de gamla
formerna. Likväl har sällskapet å andra sidan genomgående ä i
börjande huvudstavelser, t. ex. läktor, räktor, där
Olikheten mellan båda förslagen i fråga om teckningen
af betonadt ä-ljud ligger mäst däri, att Rättstavningssällskapet
som vanligt lagt huvudvikten på korta och undantagslösa regler,
om ock ljudriktigheten skulle få sitta emellan;
uttalet och endast jämkat sin beteckning efter bruket, när de
befarat att en ändring skulle synas för motbjudande.
Vid sidan af Rättstavningssällskapets och
förslag har man nu också att tänka på det
Stockholms Läraresällskaps, hvart på sitt sätt afvikande från den
gamla ordningen.
Då villervallan och meningsskiljaktigheterna redan äro så
stora, kan det tyckas oförsynt att komma med ännu ett
förslag. Det måste ju bidraga till att »make confusion worse
confounded». Jag vågar likväl tro, att mitt förslag framför
det å andra sidan skall visa mera hänsyn dels mot uttalet, dels
mot bruket än Rättstavningssällskapets. Från det senare skiljer
det sig för övrigt mindre i sak än i form; jag tror mig ha givit
mitt förslag en affattning, som bättre antyder den naturenliga
grundval, på hvilken beteckningen hvilar.
Huvudreglerna — från hvilka några få undantag finnas,
om hvilka sedan — bliva följande, naturligtvis uppfattade med
den inskränkning, som kräves af samhörighetslagen:
1. Det obestämda ä- eller e-ljudet i (slutna) tonlösa stavelser
tecknas med e.
2. Långt ä-ljud tecknas med ä.
3. Kort ä-ljud tecknas med ä, utom i formellt utländska
ord, där det skrives med e.
Vi skola något närmare betrakta dessa regler, men
anmärka först att vi, såsom alla föregående ortografer,
naturligtvis bortse från den i vissa delar af vårt land, särskildt i
huvudstadstrakten, förekommande dialektiska sammanblandningen af
e-och ä-ljuden. En Upplänning är ingen kompetent domare i
ä-frågan, icke häller en finne eller gottlänning; se
föreläsningar sid. 59 f., 118 f.
1. Om det obetonade ljudet har jag redan uttalat min
åsikt, att det bör tecknas med e, såsom hittills varit vanligt. Jag
har ock antydt att regeln blott har betydelse för
förstavelser. När i några få undantagsfall ä höres i öppen förstavelse,
måste också ä skrivas; det vore vilseledande att med samma
bokstav teckna så skilda ljud som de två första vokalerna i eklärera.
Rättstavningssällskapet yrkar visserligen att vi skola skriva också
dessa ord med e, alltså sesong, drenera, trenera, eklerera, pledera,
maltretera, preri, sjeferi, egrett, metress, renesangs, rafresjisemang, suverenitet. Men ingen af dessa former torde anses vara en
»konesangs» à faire.
Till de obestämda ä-ljuden böra vi också, enligt hvad redan
antydts, räkna dem som finnas i småorden den, denne, eller, efter,
ej, med hvilket sista ord må följa nej. Teckningen med e är
sålunda här riktig. Också i henne, det danska hende, bör e
behållas; dess rätt att stå kvar är lika god som den enkla
slutkonsonantens i nominativformen hon. Med stamordet följa som
vanligt afledningarna. Alltså fördetting ej efter uttalet med ä.
2. Om teckningen af det långa ä-ljudet bör det ej vara
svårt att komma till enighet. Formerna järn, gärna o. d. äro
genom
nu ytterligare af Stockholms Läraresällskaps genom
Lundgren utgivna och i flera Stockholmsskolor antagna rättstavningslära.
Dessa ords framtid är alltså tryggad. På samma sätt befästas
genom Stockholmslärarnas understöd formerna där, bärnsten,
färnbock m. fl. Också i utländska ord är ä såsom tecken för
det långa ljudet nu så godt som allmän regel. Det skrives redan
af många nästan alltid i affär, karantän, karaktär; till och med
ett depäsch ses stundom och bör kunna bliva regel. Det enda
fall, som här förekommer mig något svårt, är teckningen af ä i
modärn, kasärn; dock kan man väl förmå också dessa fåtaliga
ord att följa med den övriga flocken. Kanske beror min
särskilda motvilja mot ett ä i dessa ord därpå att jag, liksom en
icke ringa del af Sveriges befolkning, här uttalar kort ä-ljud.
Skola orden behålla e måste det också vara på sådan grund; de
falla då under nästföljande regel.
3. Vid de korta ä-ljuden är det som ortografens egentliga
svårighet börjar; det är här som meningarna mäst skifta.
Såsom vägledande vid behandlingen af hithörande ord har
jag användt begreppen »formellt inhemskt» och »formellt
främmande». Uttrycken härstamma, liksom det förut omtalade
»formellt sammansatt», från
påaktande både af ortografer och grammatiker, än de hittills synas
ha tillvunnit sig.
Med »formellt främmande» ord förstår jag, liksom
i allmänhet uttryckt sådana ord, som språksinnet uppfattar såsom
främmande. De kännetecken det härvid använder, äro dels ett
mera yttre och handgripligt, dels andra af mera ideell natur.
Det yttre kännetecknet ligger i akcenten. När ett ord, utan
att kunna upplösas i svensk-klingande delar, såsom t. ex. förstå,
bestå, har tonen på annan stavelse än den första, är det för känslan
gärna utländskt, det må än så mycket ha vuxit på inhemsk mark.
Bolina (af boglina), skavank (af skad-vank eller enligt Rietz
skaf-vank), manet (af det gamla mar, "hav", och net, netla "nässla")
— dessa och andra dylika ord gälla för vår känsla såsom utländska.
Likså är predika för oss ett utländskt ord, däremot præke för
danskarna ett inhemskt, fastän förmodligen båda språken samtidigt
gjort detta gamla lån. Det latinska advocatus räkna vi under formen
advokat som ett utländskt ord, men under formen fogde som ett
svenskt.
På mindre mekaniskt sätt men nästan lika säkert spårar
vår språkliga känsla främlingar i ord sådana som kaschmir,
premium, kustos, monitor. Dels dessa ords ljudsystem dels deras
grammatiska form och särskildt deras ändelser, som icke följa
de inhemska analogierna, lemna här kännetecknet. Fall finnas
naturligtvis, där språksinnet icke med säkerhet kan göra detta
slags slutsatser.
I likhet med alla ortografer, som försöka lagstifta for
ä-ljudet, anser jag det oundvikligt att iakttaga en viss
återhållsamhet vid insättandet af ä i de utländska orden. Det är ju
på sitt sätt befogadt och naturligt, att uttryck, som för
språkkänslan gälla såsom främmande, också för ögat kunna bära en något
främmande dräkt. Blott de fullt naturaliserade lånorden kunna
fordra att alldeles likställas med det inhemska ordförrådet.
Se vi nu till, huru rättstavningen i fråga om det korta
ä-ljudet bör gestalta sig, när denna synpunkt genomföres, så faller
den slutsatsen genast i ögonen, att ä-ljudet i enstaviga ord
endast i ytterst sällsynta fall kan ha rätt till någon annan
beteckning än det inhemska ä. Hvarken akcentförhållanden eller
ändelser kunna röja så korta ord såsom främlingar. Vi
uppställa alltså som regel: i enstaviga ord tecknas ä-ljudet med ä.
Regeln vållar ändringar både i vissa inhemska ord och i
vissa utifrån komna. Rubbningarna bliva dock icke så
synnerligen många, när man frånräknar de fall, där reformen redan
nu håller på att genomföras i våra skolor, dels genom
dels genom Stockholms Läraresällskaps rättstavningsböcker, för
att icke taga med i beräkningen de läroböcker i ämnet, som
direkt ansluta sig till
och päll med ä, bör han med om möjligt ännu större skäl få
skriva pärs; skall han skriva färm, pärm, bör man ej häller
förbjuda honom präst, värs, bärg. Annars finner den oinvigde,
stundom också filologen, blott godtycke i ortografernas
utskiftning af e och ä på olika ord. Må vi i denna punkt få vara
konsekventa, även om kanske den ene finner ett päst, den andre
ett värs, den tredje, ett rägn o. s. v. vara »alldeles omöjligt».
För ett par utländska ord, gest och cell, vill jag likväl
medgiva behållandet af e. Då jag icke tror mig om att föreslå
någon ändring af ordens begynnelsekonsonanter, komma orden
genom sin utländska uppsyn i detta hänseende att ur ögats
synpunkt i sin helhet vara »formellt främmande»; de kunna därför
med en viss rätt behålla e;
denna uppfattning. På samma grund må undantagas ordet chef,
oftast med ä-ljud; jag tror icke att man så lätt skall lyckas
ändra detta till sjäf eller ∫äf. Orden gêne och chaîne hava ännu
intet anspråk på att få antaga svensk dräkt.
Ett inhemskt ord finnes också, som jag ej vill ändra —
även detta i anslutning till
Rättstavningssällskapet skriver svänsk med ä men italiensk med e.
Det är motigt att nödgas teckna en likljudande stavelse olika i så
likartade uttryck. För min del låter jag svensk behålla sitt e. Ordets
för oss så egendomliga ställning och dess egenskap att till hälften
vara ett nomen proprium, samt den omständigheten, att vi
svårligen ännu kunna ändra e i det med ordet sammanhörande
Sverge, må ursäkta denna inkonsekvens.
Orden mäst och fläst göra ock motstånd mot en ändring,
kanske i synnerhet på grund af formerna mera och flera, som
måste behålla e. Dock tror jag icke, att vi behöva låta dessa
ord bli undantag.
Icke häller anser jag, att vi böra göra något undantag för
räkneorden.
säx, trätton äro för känslan afskräckande former. Men när man
besinnar, att vi under övergångstiden, medan ögat mer och mer
vänjer sig vid ett utsträckt bruk af ä, hava tillfälle att uttrycka
dessa tal med sifferbeteckning, så försvinner det mästa af
betänkligheten. Härtill kommer, att ä redan börjar bli allmänt i
räkneorden tvänne och fjärde, och att det af Stockholms
Läraresällskap är antaget också för sjätte.
Något större blir svårigheten att uppdraga gränsen mellan
e och ä i de flerstaviga orden.
Så mycket följer emellertid af den uppställda regeln, att
i allmänhet ord, som börja med obetonad stavelse, gälla för
utländska och tecknas med e. Vi slippa sålunda de ej lätt
antagliga formerna exämpel, ärrande, divärse, eläktrisk, lakäj och
liknande, som
tvungna att tillstyrka.
Några få utländska ord af detta slag ha emellertid redan ä i
enlighet med både uttalet och etymologien, och det kan, enligt
min tanke, ej vara tal om att nu vilja tränga dem tillbaka till
en beteckning, som i sig själv naturligtvis är mindre god.
Rättstavningssällskapet synes emellertid vilja skriva portrett, retrett,
adrett, liksom det under å-ljudet föreslår att teckna aplod för
applåd. Skälet är uppenbarligen i båda fallen önskan att få
reglerna fria från undantag. Men ett sådant tillvägagående af en
ortograf förefaller mig vara ungefär som om en grammatiker, sedan
han gjort upp ett skema för de oregelbundna värbens böjning,
företoge sig att normalisera och förbättra de motspänstiga exemplar,
som icke ville foga sig i hans system utan röjde tendens
att i en eller annan form bli regelbundna. Då vi
naturligtvis önska, att ä-tecknet en gång skall komma till sin rätt också
i lånord, så må vi ej fördriva det från de ord, som det redan
erövrat; de understödja ju en blivande reform. Ord sådana
som porträtt må alltså få gälla som undantag, intill dess de bli
regel. Sällskapet har själv unnat ett liknande undantagsrum åt
former på -äng: maräng, basäng o. d.
Bland flerstaviga ord med betonad första stavelse, ord
sådana som rektor, lexikon, har man vanligen endast ändelsens
form till ledning, när man vill afgöra om ordet är inhemskt
eller främmande. I de fall där känslan utan tveksamhet uppfattar
ordet som inhemskt, bör också dess ä-ljud tecknas med ä, ordet
må för övrigt, historiskt sedt, vara hur mycket främling som
hälst i språket. Ängel, pänna, pänning, pänsel böra därför
skrivas med ä, lika väl som svängel, ränna, ränning, känsel.
När Stockholms Läraresällskap lär oss att »lasten är en
häxa» med ä, men bjuder oss att som rim därpå skriva lexa
med e, så händer det nog att mången med fru
finner sin ortogranska läxa allt utom »lätt och lustig». Ordet
är så grundligt försvenskadt, att troligen rätt få personer tänka
på dess härkomst ur latinets lectio (jfr danskarnas förmedlande
form Lektie). Etymologien kan därför ej försvara dess e, om
den nu över huvud taget kan försvara något. Man skriver ju
alltid läktare med ä, och detta ord har samma latinska stam
som läxa; det angav egentligen den plats i kyrkan, från hvilken
täxten förelästes. Ännu underligare förefaller det, att Stockholms
Läraresällskap ändrar venster till vänster, men behåller vester
oförändradt. Etymologiskt är icke här skälet; jag misstänker att
det är att söka — på kartan. Däglig med ä, men dejlig med
e lemnar ett annat afskräckande exempel på de besynnerliga följder,
till hvilka en icke nu naturliga principer framvuxen ortografi
kan leda även den bäste. Vi kunna väl emellertid hoppas, att
Stockholms Läraresällskap, som röjt en så berömvärd lust för
ortografiskt framåtskridande, och hvars nya Rättstavningslära
vittnar om mycken både insikt och omsikt, i nästa upplaga
af sin lärobok tager ännu ett steg framåt och till undvikande af
allt för konstiga regler låter ä-reformen, som redan nu kan anse
sig viss om segern, få sin naturliga gräns — den gräns, som
bestämmes af uttalet och samhörighetskänslan, icke den som bestämmes
af etymologien och geografien eller andra främmande vetenskaper.
Det sist sagda — om ett fullt genomförande af
ä-beteckningen där ljudet höres — afser naturligtvis här det inhemskt
svenska ordförrådet. Vi vända oss emellertid nu till de
utländska lånord, som oaktadt betoning på sin första stavelse dock på
annan grund böra få gälla som utländska. Denna klass är
ganska fåtalig; på den långa listan över utländska ord med e, som
finnes i
hit hänförliga ord.
Som exempel af detta slag vill jag nämna först några på -o:
netto, fresko, tempo; dylika ord uppfattas af språkkänslan utan
tvekan som främmande. Då man engång står på den ståndpunkten,
att e till en viss grad bör fördragas inom främmande ord, synes
det mig icke lämpligt att efter Rättstavningssällskapets regel
skriva dessa som nätto, tämpo, fräsko.
Af lånord på -or, sådana som rektor, lektor, hava vi
åtskilliga i vårt språk, och rörande deras främlingskap känner sig
språksinnet möjligen mera tveksamt. De böra dock tills vidare
få räknas som utländska; jfr de för känslan tydligt utländska
direktor, inspektor. De måste sålunda behålla sitt e, i synnerhet
som de nästan alla äro titlar, och detta slags ord i ortografiskt
hänseende bruka vara synnerligen konservativa och ömtåliga.
Såsom ett litet bevis för denna sista riktiga iakttagelse af
Det hithörande ordet censor är redan genom sitt c för ögat
formellt främmande. Detsamma gäller om de till andra
formområden hörande centrum, center, centner. Alla skrivas sålunda
med c. — Blott genom sitt tonfall (akut, ej grav akcent) röjer sig
extra som utländskt. Det bör ej ändras, särskildt därför att det
föga nyttjas utom i sammansättningar, där det vanligen är
obetonadt: extraordinär, extravagant o. s. v.
Rättstavningssällskapet skriver i sammansättning ekstra-vagera, men det måste icke
förty enligt sina regler skriva t. ex. »söka ett pastorat äkstra».
Rättstavningsläran bör naturligtvis nämna dylika tvistiga
fall; de äro, som sagdt, mycket få. Till dem böra också räknas
de båda orden hektisk och skeptisk, hvilka se ganska inhemska
ut, men dock på grund af sina släktförbindelser icke genast torde
kunna få svensk medborgarerätt: de sammanhänga allt för nära
med hektik och skepticism för att kunna hava annan beteckning
af sitt ä-ljud än dessa. Det är just denna i de utländska orden
så vanliga akcentflyttning, som ofta allra mast försvårar deras
naturalisering. Den ena formen fordrar e, den andra ä, och för
att ej för mycket stöta emot samhörighetsgrundsatsen, kan man
bli tvungen att stanna vid e längre än man egentligen ville.
Ordet herre borde naturligtvis skrivas med ä; däremot har
formen herr, hvilken aldrig nyttjas annat än som obetonad, full
rätt till sitt e. Då det emellertid är olämpligt att skilja de båda
formernas stavning, föredrager jag att i enlighet med gammalt
bruk skriva båda med e. Ordet uttrycker en titel, även i
sammansättningarna friherre, kammarherre, och det är på denna
grund svårt att ändra.
Till Rättstavningssällskapets anmärkningsvärdaste skapelser
höra nog orden pängsné och sjeslong. De draga med sig en
hel rad underliga former som tetatät, visavi, dosadå, sjarabang,
angtuka (eller entuka?), sjapoklack, stipeltjes, odökolånj, kordölosji,
volovang, rangdevu, tabeldot o. s. v.
På mig göra dessa former nästan intrycket af maskeradfigurer.
Skälet, hvarför känslan så bestämdt reser sig emot att dylika på
utländsk botten sammanförda ord utan vidare omsättas i svensk
beteckning, är väl mast att orden i detta fall liksom föra med
sig något af sitt hemlands grammatik; de äro ej blott ord, de
äro fraser. Hur ofta man än säger au revoir, har det knappt
ännu fallit någon in att teckna detta uttryck som å r"voar.
Visserligen har den germaniska rättstavningen vågat sig på
att försvenska ett och annat sammansatt uttryck ur franskan;
jag har antecknat gris de lin, garde-robe, bottes fortes, duc d"Albe
(hos oss ofta förvridet till diktal) och några med porte-:
porte-chaise, porte-monnaie, porte-feuille, porte-épée. Ombildningen har
dock i flera af dessa fåtaliga exempel skett redan i Tyskland.
Tyskarna ha annars i fråga om dylika ord visat samma
obenägenhet som vi mot att fullt erkänna främlingarna.
Grundsatsen om utländska ords teckning efter den inhemska
ortografien är utan tvivel god och riktig, och vi svenskar stå i
tillämpningen af denna grundsats långt före de allra flästa folk,
afgjordt framför alla germaniska. Tillfälliga modeuttryck, som
det ena året komma och det andra gå, böra vi emellertid ej ha
för brådt med att omkläda i svensk kostym. Dylikt långods är
ofta nog att räkna endast som löst skum på språkets yta, så
flyktigt, att hvarken lexikografen eller ortografen är förpliktad att
taga närmare befattning därmed. Det hopar sig annars så lätt
för båda till en ganska tyngande börda. Man skänker ej
infödingsrätt åt främlingar, som komma på ett sommarbesök till
vårt land, icke ens åt sådana, som möjligen under en följd af
år ligga vid någon fäsjenäbel badort. Hvarför skulle vi anse
oss skyldiga att vara mera förekommande mot ord än vi äro
mot människor?
Befinnes det nu emellertid en vacker dag, att sådana ord
som pince-nez, chaise-longue ha blivit i någon mån folkliga
uttryck — och det nekas ej, att de kanske äro på väg därtill — så
må då också med folklighetens rätt det senare af dem skrivas
schäs-lång. Ordet chaise ha vi ju redan upptagit i vårt språk
under formen schäs — visserligen icke i alldeles samma betydelse
som här — och fransmännens long är alldeles identiskt med vårt
lång. Till en ändamålsenlig nationalisering af främmande ord
hör att icke förbise en sådan för språksinnet omedelbart
framträdande motsvarighet som den mellan det romaniska och det
svenska uttrycket för längd. Därför kan också intet invändas
mot att stava långitud, långör, om ock dessa former ännu icke
af någon hos oss föreslagits eller försökts.
Med de sist omtalade formerna må vi flytta våra
anmärkningar in på ett nytt område, å-ljudets, där det ortografiska
problemet om möjligt är ännu mera inkrångladt än med hänsyn till
ä och e. Å-frågan är just nu från motsatta sidor behandlad i
två uppsatser, som finnas intagna i sista (andra) häftet af Pedag.
Tidskrift för 1886, författade den ena af
andra af
Hur svårt — man kunde också kanske säga huru lätt —
det är att på detta område uppträda som reformator, inses bäst
däraf, att Rättstavningssällskapet under sin korta tillvaro redan
hunnit framlägga två nästan motsatta program till frågans lösning.
Ursprungligen uppställde det å som normaltecken för det korta
å-ljudet, men det af sällskapets främste män nu framlagda nya
programmet vänder om regeln och sätter i stället o som
normalbeteckning. Det är, såsom jag efter
ovärderliga förteckningar kunnat beräkna, minst tvåhundra ord,
som sålunda den ena månaden anses böra skrivas med å och nästa
månad föreslås till teckning med o-; och ändå är den misskund,
som visas mot det bestående bruket, i intetdera förslaget
synnerligen stor.
Man har under sådana förhållanden svårt att tro, att detta
fält ännu är fullt moget för en afgörande reform.
Ännu mer betänksam måste man känna sig, när man erfar,
att det här ej blott gäller en beteckningsfråga, utan hvad värre
är, en uttalsfråga. Är det samma ljud som höres i kol och kål,
i spott och spått? Rättstavningssällskapet går i sitt senaste program
ut från den uppfattningen, att frågan måste besvaras jakande, och
det inrättar sin stavning därefter. Det låter oss koka hvit-kål
med sten-kål, och giver oss rätt att möta med spe och spått
hvad klena profeter spått. I sitt första program åter tycktes
sällskapet antaga två skilda korta å-ljud, det ena förekommande
framför läppbokstäverna p, f, m samt framför j och r, det andra
i övriga ställningar. Man skrev då kort med o, men tjåkk med å.
Möjligen afsåg dock regeln ett slags eftergift åt gängse bruk.
De båda formerna af långt å-ljud, tecknade sällskapet redan då
lika, kol sammanföll med kål.
sinsemellan icke förete någon mera väsentlig skillnad, och att icke alls någon
skillnad finnes mellan de korta. Däremot betona de starkt den
olikhet, som eger rum mellan de långa å ena sidan och de korta
å den andra. De höra ett väsentligen annat ljud i blå än i blått.
För egen del erkänner jag, att mitt öra icke är nog
finkänsligt för att uppfatta någon af dessa skiljaktigheter som så
väsentlig, att jag därpå skulle vilja grunda en ortografisk regel.
Jag uttalar kål och kol alldeles lika, och jag finner skillnaden
mellan dessa ords slutna vokal och den öppna vokalen i kolt
ingalunda större än den mellan de båda u-ljuden i ful och full, de
båda a-ljuden i kal och kall. Och då språket alldeles
regelbundet låter dessa å-ljud växla i samma stam, allt efter som stavelsen
fordrar lång eller kort vokal (blå, slå med slutet, blått, slåss
med öppet ljud), skulle jag finna det bekvämast och mäst i
konsekvens med vår skrifts anordning i det hela att ha blott ett
tecken. Samhörighetens fordringar skulle då aldrig här kunna
anses komma i strid med den ljudtrogna beteckningens.
Förhållandet är ett annat med e-ä-ljudet: man har där två olika
korta ljud, jfr t. ex. sett och sätt. I denna punkt kan jag
alltså sluta mig till
Tidskrift.
Och likväl blir den regel, jag under nuvarande förhållanden
ville uppställa för behandlingen af å-ljudet, mycket mera i enlighet
med
Hur motsatta de båda synpunkterna kunna synas vara,
komma dock bådas målsmän att stanna vid alldeles samma
huvudregel, den från gammalt brukliga: långt å tecknas med å,
kort med o. Saken är nämligen, att den senare delen af regeln
nära nog påtrugas oss af redan bestående ordning. Det skulle
vara nästan naivt att tro sig kunna tvinga vår skrift att för
närvarande sätta in ett å i de många hundra ord, som i likhet med
topp, rock, loss af gammalt nyttja o i stamstavelsen.
Om man nogare granskar vår nuvarande ortografi i detta
hänseende, kommer man nämligen till det i början högst
överraskande resultatet, att svenskans normaltecken för å-ljudet
ingalunda är å utan o. I
de ord som hava den förra beteckningen (norr o. s. v.) över två
sidor, de ord som använda å (blå o. s. v.) icke mer än en. Det
är uteslutande på grund af själva bokstavsnamnets uttal, som
vi äro böjda att anse rock vara en mindre ljudtrogen
beteckning än råck. Vi kunna så mycket bestämdare påstå detta,
som vi finna, att tecknet o mycket mera sällan uttalas med
det vokalljud som höres i nord än med det som höres i
norr; det förra slagets ord fylla hos
ej fullt halvannan sida.
Vill man på det beståendes botten reformera å-ljudets teckning
i fullt rationell riktning, så kan detta knappt ske på annat
sätt än att alla å-ljuden, långa och korta, tecknas med o och ett
nytt tecken (det grekiska ω eller det isländska ó) upptages för
o-ljudet, långt och kort. På detta sätt komma vi också i
öfverensstämmelse med den allmänt europeiska beteckningen af å-ljudet.
Ett genomförande af å, även i de obetonade stavelserna (någån,
enkåm), är nu ej tänkbart, och skulle alldeles förändra utseendet
af vår skrift, oafsedt att det skulle göra den synnerligen
obekväm för handen. Då emellertid en radikal reformering på
detta område ej är möjlig och ej ens af Rättstavningssällskapet
föreslagen, måste vi intill vidare, liksom hittills, räkna
och o som berättigade tecken för kort å-ljud. Reformen måste
inskränka sig till att förenkla reglerna för dessa teckens användning
i särskilda fall.
Rättstavningssällskapet och
nämndes, alldeles samma huvudregel. Skillnaden mellan bådas
system visar sig egentligen i de undantag, som från motsatta håll
uppställas.
Rättstavningssällskapet utdömmer utan vidare o som tecken
för långt å i börjande stamstavelser. Det skriver följaktligen
dåv, såva, åvan, dåld, årdning. Så till och med i utländska ord:
bråsj, pårter, nåbel.
Den historiska utvecklingen af vår skrift har redan länge
gått just i denna riktning. Vi skriva nu oftare fågel, mån, håg,
än fogel, mon, hog, och de gamla formerna boge, spor, tog äro
alldeles försvunna. Det är för mig otvivelaktigt, att vi mer och
mer — och jag tillägger lyckligtvis — närma oss den dag, då vi
skola skriva ordet sova efter samma norm som gåva.
och
ändring.
Om likväl hvarken de eller
den, är skälet blott, att denna punkt visat sig vara så synnerligen
ömtålig för den del af Sverges befolkning, som i uttalet har kvar
skillnaden mellan två långa å-ljud, att vi icke anse den vinst,
som skulle göras genom ändringen, motsvara den risk man skulle
löpa att öka antalet af motståndare till reformarbetet i allmänhet.
Sedan en minoritet en gång kommit till väldet, är man nödsakad
att behandla den med ett visst undseende.
Härtill kan läggas ännu ett skäl. Det är mäst framför
v-ljud, som detta å förekommer, och det måste medgivas, att om
samtidigt å- och v-ljudets beteckning ändras, så erhålla åtskilliga
korta eller vanliga ord ett mycket främmande utseende, så t. ex.
håv, dåv, låv, skråv, såva, åvan, af hvilka de tre förstnämnda
till två tredjedelar få ny beteckning.
Om de utländska orden undantagas — såsom Rättstavningssällskapet
redan undantagit de många, som äro likstälda med
symbol, monolog — är likväl olägenheten af o såsom tecken för
långt å-ljud icke utomordentligt stor: den inskränker sig till regeln
att o skrives före rl och v (utom i gåva, håva, håv, påve) samt
i ungefär ett dussin enskilda ordstammar. Af detta dussin
undantager också Rättstavningssällskapet några på grund af vacklande
uttal. Men lika väl som moln, dolde o. s. v. erhålla rätt att
tecknas efter regeln för kort å-ljud, bör man kanske unna samma
medgivande åt sorl, dold, portvin m. fl., som i en stor del af
Sverge och, enligt
kort å-ljud.
Skarpare gestalta sig motsatserna i fråga om teckningen af
det korta å-ljudet. Dock äro också här undantagen från det
regelenliga o till stor del gemensamma för Rättstavningssällskapet
och
gammalt bruk å framför ld, nd, ng, nk, t. ex. ålder, vånda, sång,
stånka. Däremot tillägger Rättstavningssällskapet tre nya
undantag: framför sk, d och t.
Det första undantaget är, såsom
påvisa, mera underligt än viktigt, det gäller blott några få ord och
inför t. ex. formerna dråska, flåskel (floskulös får däremot bestå
med o).
De båda andra undantagens syftning är påtaglig; det gäller
den vanliga spökrädslan att släppa in grammatikan i
rättstavningsläran. Man insåg, att det var omöjligt, att ur stamformerna
grå, stå, så bilda grott, stott, sodd med samma å-ljudsbeteckning
som i slott, brott, brodd. Men å andra sidan ville man icke ha
en sådan regel som den, att afledningar och böjningar skulle
följa stamordet — en regel, som i detta fall var så naturlig, att
utan tvivel de allra fläste skulle tillämpat den, om den ock
saknats i läroboken. Det fanns då ingen annan räddning än att
påbjuda att omvändt slott, brott, brodd och deras likar — ett antal
af omkring 50 ord — skulle utbrytas och stavas i strid med
gällande sed, och i strid med sällskapets egen huvudregel. Hvart
en så godtycklig åtgärd leder, visar sig, när man ser, att
variantformerna klots och kloss, båda af samma betydelse och samma
ursprung, och båda med samma vokalljud, komma att teckna
detta ljud på olika sätt: det förra ordet med å, det senare med
o. Likså kommer man att skriva den hvardagliga formen af
låtsa med olika vokal i presens och imperfektum: »han loss
ej om», men däremot »han låddes ej om». Att utländska
ord som måtto, tåddy med å vid sidan af ponny, kolli med o
komma att se underliga ut, bör man väl ej särskildt framhålla.
I fonetiskt syfte är denna reglering icke gjord, den afser
ej att vidga området för å-tecknet. Då skulle ej Rättstavningssällskapet
på andra punkter ha inskränkt detta område, t. ex.
genom att skriva trockla, aplod.
Om regeln alltså måste tänkas hava ett pedagogiskt syfte,
vågar jag påstå, att den alldeles förfelar sitt mål. Den stora
mängd af nya undantag från huvudregeln, som på detta sätt
införes, måste påtagligen värka förslappande på känslan för dennas
giltighet; den som vänjes att skriva å i många sådana fall som
brådd, brått, bråsk, kommer också att gärna skriva blåck, pråpp,
fråst; felen bli på detta sätt flere och ingalunda färre.
När man talar om att den nuvarande regeln är en så tung
börda för minnet med sina »50—60 ord, som (utanför de
allmänna kategorierna) måste inläras ett och ett», så är detta en
väldig överdrift. Till en så hög siffra hinner man endast om
man räknar t. ex. sålde, sålt, såld, såldt som skilda fall.
Förtjenade dessa att räknas som fyra olika ord, så kunde man så
gärna räkna ännu ytterligare fyra, genom att upptaga motsvarande
passiv- och pluralbildningar: såldes, sålts, sålda, såldas.
Jag ställer utan vidare reflexioner här emot hvarandra
Rättstavningssällskapets regel för det korta å-ljudet och den regel,
som för närvarande allmänt tillämpas. Jag utelemnar allenast
några få vacklande och ovanliga ord, som jag i likhet med
Regel: kort å-ljud tecknas med o.
Undantag: å nyttjas
1. i 7 särskilda förbindelser i huvudstavelse 1. i 4 särskilda förbindelser i
(framför ld, nd, ng, nk, hufvudstavelse (framför ld, nd, ng, nk).
sk, d, t). 1 undantag (sold), samt lånord
4 undantag. där n betecknar ng.
2. i 21 enskilda ord, däraf 9 med 2. i 19 enskilda ord, däraf 6 med
vacklande uttal. vacklande uttal.
Anm. I 3 ord med vacklande [3. i böjningar och afledningar af ord
uttal skrives o. med å.]
De 4 undantags-undantagen på Rättstavningssällskapets
kolumn äro blott, gott, blond, blonder. De två sista orden, hvilka
sällskapet »tråts vacklande uttal» skriver med n för ng, vackla,
så vidt jag vet, icke i fråga om sitt å-ljud, och ha möjligen blott
genom förbiseende upptagits med o, under det sällskapet tecknar
andra liknande ord med å: fångd, sångd.
Det tredje undantaget på det gällande brukets kolumn
behövde egentligen ej upptagas, enär det ju ej är en för detta fall
gällande bestämmelse utan en grundregel i hela vår rättstavning.
Några få hithörande förhållanden äro visserligen sådana, att de
måste särskildt påpekas. Men det intresse lärjungen finner af
att veta, att t. ex. »han låtsar vara sjuk» egentligen är »han
låter sig vara sjuk», torde väl kunna väga ungefär jämnt
mot mödan af inlärandet.
uppgives, alstrad genom omkastning af de sista bokstäverna i låtas; den är
en analogibildning ur presensformen: "han låts (låss) vara sjuk". Och att brådska, slåtter, skårsa,
nånsin i sin stavning böra följa bråd, slå, skåra, någon faller
sig väl också ganska naturligt; för ordet skårsa fordra
emellertid Rättstavningssällskapets regler o, likaså (genom glömska?)
för nånsin som då också skulle afdelas nons-in. Hjälpvärben
måste och månde hänga för språkkänslan ihop med må, och
de böra därför kunna behålla sitt å. Historiskt sedt gå orden
visserligen tillbaka på skilda stammar. Med månde bör få
följa frågeordet månne, som ännu ej är så aflägsnadt från sitt
ursprung, att ej sambandet emellan dem stundom kan uppfattas;
jfr hvad månne de göra? med hvad månde de göra? — Se där
alla de etymologiska klyftigheter, som särskildt tarva att påpekas.
De lära ej kunna sägas vara allt för outgrundliga.
För att ej synas partisk mot Rättstavningssällskapets kolumn
bor jag nämna, att de där upptagna 21 enskilda undantagen
endast skulle gällt som 17, ifall de flyttats till den motstående
kolumnen. Rättstavningssällskapet kan ej taga for givet, att den
som stavar måst och fåll också vet huru måste och fålla tecknas.
Fullt konsekvent upptagas också båda formerna i dess regelbok.
Partisk har jag dock ingalunda visat mig, när jag efter sällskapets
egen lista satt siffran till 21. Tvärtom. Rätteligen borde den
varit vida högre, nämligen så hög, att den motsvarade alla
tänkbara böjningar och afledningar af de uppräknade orden; jag
antager nämligen, att sällskapet ej akcepterar paradigmen på sid.
28 och böjer: jag holler, plur. vi hålla, såll gen. sols, båld neutr.
bolt o. s. v.
Kanske bör jag särskildt nämna, hvilka de af mig
undantagna 13 orden äro — jag uppför naturligtvis blott en representant
för hvarje stam: fåll, håll, såll, sålt, vålla, plåster (dessa 6
uppräknade också af Rättstavningssällskapet), åska, påsk, mått, åtta,
råtta, tråckla, vålla.
munnartligt förekommande) tillägga de tre föga vanliga orden tätt, flått (ett
kryp), bråck, som
ändå siffran måttligt hög. Det må anmärkas att man redan har biformerna
husblås och husbloss. Utöver
med å kanske också räkna våm och fråssa, det förra emedan vom är nog
svårläst, det senare emedan fråssa är ungefär lika vanligt i skrift som de
undantagna tråckla och sålla. Också i danskan bildar fraadse undantag,
däremot icke Vom. I några af dessa fall har vårt språk
också släktord som stödja å-formen. Sedan man en gång
inhämtat att tråckla är bildadt af tråd, att mått och mål
sammanhänga också i fråga om ursprung, att i vålla innebäres ett
visserligen ofta mildt våld, att åskan egentligen är ås-åka
(Âsaguden Tors åkande) — sedan man inhämtat detta, finner man
säkert undantagen icke så konstiga. — Etymologier böra
naturligtvis ej såsom en lärd barlast få tynga på elementarundervisningen,
men den hjälp för minnet de ofta lemna får icke därföre
underskattas och förbises, icke häller det uppfostrande element de kunna
innehålla: det är nyttigt att från början vänjas att söka en orsak
jämväl för det skenbart nyckfulla. Många etymologier i
rättstavningslära ha säkert varit till gagn redan på undervisningens
allra första stadier.
Liksom vid ä-ljudet måste man i fråga om å uppställa något
andra lagar för utländska ord än för inhemska. Så hava ock
alla ortografer gjort; ej ens Rättstavningssällskapet har kunnat
undgå det, fastän det ej uttryckligen nämner »utländska ord».
Vår regel blir helt kort och analog med den för ä-ljudet
gällande: I formellt främmande ord tecknas långt å-ljud med o.
Då ju det korta å-ljudet även i inhemska ord skrives med
o, blir här ingen olikhet mellan dem och lånorden.
Några få undantag från den givna regeln måste emellertid
göras. Det viktigaste är det som stadgar å-tecknets användning
i ordslut: berså, ridå. Ävenså böra tills vidare några ej fullt
naturaliserade utländska ord behålla sitt o, ehuru de icke genom
yttre märken kunna igenkännas som främmande.
»Formellt främmande» ord röja sig, såsom vi påminna oss,
väsentligen därigenom att de ej hafva akcenten på sin första
stavelse. Rättstavningssällskapet låter också regeln utan inskränkning
gälla för ord af sådan form som symbol. I sitt nit för
undantagslösa regler stavar det till och med aplod — en beteckning som
ju obestridligen är att anse som sämre än den vanliga, så länge
det långa å-ljudet regelmässigt skrives å. Ordet är visst ej det
enda undantaget. Aladob, debosj, resor (för det nuvarande resår)
följa med, och möjligen ännu flera. Former som resor, aplod äro
från läsbarhetens synpunkt ej berömvärda. Om man ock vet, att
tonen ligger på sista stavelsen, är man dock mast böjd att uttala
orden efter mönstret af kontor, metod.
Ja, till och med två rent svensk ord träffas af regeln:
gutår (af godt år) och gunås (af Gud nåde oss), hvilka ord alltså,
om inga undantag medgåves, skulle komma att tecknas gutor, gunos.
De utländska ord, som utan att på sin form genast
igenkännas som främlingar, dock böra stavas som sådana, äro ej
många; få rättstavningsläror anse mer än 4 à 5 tillräckligt
svenska för att behöva upptagas.
Jag har emellertid antecknat följande större antal: lord,
hord, brosch, loge, tom, dom, trop, klor, rob, strof, portvin, porter,
proper, nobel, sobel, kronisk och logisk, samt med kort å-ljud
onkel och sold. Naturligtvis också alla släktord till de
uppräknade. Rättstavningssällskapet, som ej tänkt på samhörighetens
fordringar, kommer att som motsats till sitt nåbel få ett ingnobel,
eller — om det uttalet anses rättare — ett injobel.
Då svenskan ej känner stammar på ångd och ångs, kunna
ord som rond, sond, fond, blond, brond, brons räknas som formellt
främmande och på denna grund behålla o; om n jfr s. 123.
Enligt Rättstavningssällskapets regler skola alla dessa ord
skrivas med å, utom det redan nämnda blond och märkvärdigt
nog logisk (genom förbiseende eller på grund af ett mig obekant
uttal med o?). Kronisk, som uttryckligen upptagas med formen
krånisk, förefaller alldeles likstäldt med logisk, och om blond har
det »vacklande uttal» med o, som angives genom skriften, gäller
säkert detsamma om de övriga på -ond.
För mig synas Rättstavningssällskapets bråsj, fångd, ånkel
föga antagliga, i synnerhet icke de senare, som ha det vanligen
med o tecknade korta å-ljudet.
Efter sällskapets regler måste vi också få namnformerna
Åskar, Gåtfrid, Åtto. Det är sannt att sällskapet icke vill
lagstifta för namn, enär dessa »äro beroende af vederbörandes
godtycke». Men om »vederbörande» själv är en uppriktig medlem
i sällskapet, bör han naturligtvis, enligt den gamla regeln att
charité bien ordonnée commence par soi-même, i första rummet lätta
sin egen allra mäst privata rättstavningsmöda, detta jämväl för
exemplets skull. Formen Aksel har ju på denna väg redan fått
en hedrad plats. Märkvärdigt är att tecknet ä, som till följd
af historiska förhållanden från gammalt har en mycket
tillbakaträngd ställning inom namnområdet, ännu knappt där gjort någon
erövring utom det lilla Pär. Ett Äbbe eller Ämma, ett Härman
eller Svänn eller Ärnst synes ännu ingen ha vågat sig på.
Regeln att å-ljudet i obetonande förstavelser tecknas o
medför ändring i flera främmande ord. Fröken Aurore skall icke
hädanefter, sedan hon på teatern applåderat en vådevill, vid
hemkomsten söka hvila i en fåtölj eller en kåsös. Hon förvandlas
själv till Oror, aploderna komma att gälla en vodevill och hvilan
sökes i en fotölj eller en kosös. Att dessa former och andra med
dem likställda — koseri, epolett, sovera, sjosé (d. v. s. chaussé)
m. fl. komma att blott för den pedagogiska linjalens skull få
en värkligen missledande beteckning, inses om man beaktar det
sidan 61 nämnda förhållandet, att o i öppna stavelser regelrätt är
tecken för o-ljudet, ej för å-ljudet.
En på särskildt sätt beaktansvärd uppgift förekommer i
Rättstavningssällskapets å-regel. Det säges där, att man, »till
undvikande af tvetydighet» skriver blott (i betydelsen bara) och gott
(af god). Man borde ha full rätt att häraf draga den slutsatsen,
att sällskapet, mot hvad man väntat, i allra högsta grad håller
på den s. k. »ordskillnadsprincipen». Ty de tillfällen, då supinet
gått och adjektivet godt kunna genom förväxling vålla
missuppfattning äro så ytterligt få, att det fordras en icke vanlig
fyndighet för att sätta ihop en sats, där sådant inträffar. Om värkligen
så svårförblandade ord behöva skiljas, så är man i ännu mycket
högre grad befogad att hålla på andra hittills befintliga
dubbelformer. Ja, man skulle t. o. m. kunna anses skyldig att införa
nya, man borde t. ex. genom olika stavning förekomma, att
ris-gröt antoges vara lagad af björkris, eller att uppgiften om att
en häst blifvit fodrad uppfattades såsom om han varit inlemnad
hos skräddaren.
Sanna förhållandet är väl emellertid, att det icke alls är
fruktan för missförstånd, som hindrat ändringen af godt till gått;
det är helt enkelt den naturliga känslan för samhörighetslagen
som inlagt sin oemotståndliga, om ock omedvetna protest. Intet
kan bättre än anförandet af ett sådant skäl som det nämnda visa,
hur grundligt man förbisett tillvaron af ifrågavarande lag. När
en så främmande grund åberopas för en i sig själv naturlig sak,
så förefaller det nästan som ett tillämpande af satsen: naturalia
non sunt turpia, modo occulte fiant.
Ett oriktigt skäl för en riktig åtgärd anföres också, när
stavningen af byrå med å skylles på ordets »vacklande uttal».
Som namn på en möbel är ordet icke alls vacklande; det har
då alltid akcent på första stavelsen. Men om ock så ej vore,
måste dock å skrivas, här som i gorå, för att ej locka den
läsande till ett falskt uttal. Ett o i slutet skulle naturligast
uppfattats såsom likbetydande med det vi finna i motto, sago, Otto.
I sammanhang med den nyss behandlade frågan om godt
och gått kunna några anmärkningar om ordskillnadsgrundsatsen
få sin plats här.
Att denna principiellt ej kan frånkännas ett visst
berättigande, har jag redan i början af denna uppsats sökt visa. Häraf
följer emellertid ingalunda, att jag anser dess tillämpande vara
nödigt eller ens lämpligt i alla de fall, där sådant hittills varit
vanligt. Tvärtom är det min åsikt, att i de flästa fall
olikstavningen är fullkomligt gagnlös.
Blott när båda orden i grammatiskt hänseende stå hvarandra
mycket nära, är missuppfattning tänkbar, svårligen om t. ex. det
ena är ett värb, det andra ett nomen eller ett advärb o. d.
Ordens ställning i satsen förebygger i sådana fall alltid hvarje
tvetydighet. Från denna synpunkt är det alldeles onödigt att skilja
t. ex. mellan män och men, däm och dem, jo och Hjo, rykte och
ryckte, kära och tjära, lacks och lax, hjärna och gärna, hvart,
vart och vardt o. s. v.
Men icke ens de grammatiskt likställda orden behöva skiljas,
när de tillhöra långt skilda begreppsområden. Sammanhanget
förbjuder då nästan alltid en förväxling.
Om vi läsa att någon fiskare användt en not för sitt fiske,
uppfatta vi det ej så, som skulle han ha insnärjt sina offer med
en illfundigt affattad diplomatisk skrivelse. Icke häller tänka vi
att han, likt Arion eller Väinämöinen, lockat havets åbor till sig
med musik.
Hundra gånger ha vi hört och sett frasen hoppets ankare,
men dock har säkert vår fantasi aldrig sökt det vare sig i
gymnastiksalen eller i vinkällaren.
Och skalden, som besjunger sin längtan till sin flickas famn,
icke tänker han därvid först på en skomakare och sedan på tre
alnar ved. Hans läsare göra det icke häller, lyckligtvis.
Förväxling blir på sådant sätt ej ofta möjlig. Fall sådana
som gladt och glatt, vidt och hvitt, där de likljudande uttrycken
båda äro egenskapsord, båda af samma genus och båda i
vidsträckt omfång tillämpliga, eller sådana som flykt och flygt, där
orden i grammatiskt hänseende äro fullständigt paralella och till
betydelsen mycket närstående — sådana fall träffas endast ytterst
sparsamt i vårt språk. Bland de något över 100 likljudande
men enligt bruket olikskrivna ordpar, som jag antecknat ur vår
svenska ortografi, äro de anförda, jämte möjligen några
participier såsom trätt-trädt, stödt-stött, blödt-blött, bedt-bett samt
substantiven skäl-själ, verk-värk, plikt-pligt, jord-hjord de enda, som
någon gång, fast icke just under vanliga förhållanden, skulle kunna
giva anledning till missuppfattning.
De olikklädda tvillingord, som vårt språk eger, hava —
såsom man vid granskning lätt skall finna — ingalunda fått sin
skilda dräkt som följd af någon önskan att förebygga misstag.
Skälet har legat blott i etymologiska och grammatiska
förhållanden. Jord, hjord och gjord skiljas af oss i skrift blott därför att
de hos våra förfäder skilde sig i uttal, stödt och stött blott
därför att stamformerna äro olika; i intetdera fallet har man haft
till mål att differentiera. De enda exempel, där ett sådant syfte
kan tänkas föreligga, lemna, så vidt jag kan se, de förutnämnda
orden verk-värk, pligt-plikt, jagt-jakt.
Med afseende på det första ordparet kan erinras, att man
ända tills in mot slutet af förra århundradet utan olägenhet
tecknade båda orden som värk, och att danskarne ännu i dag teckna
dem lika. Orden skilja sig dessutom i kön, och när en artickel
eller ett egenskapsord tillkommer, förbjudes oftast redan därigenom
hvarje sammanblandning. Någon olägenhet torde under sådana
förhållanden ej gärna kunna uppkomma genom utplånandet af den
blott grafiska, icke språkliga skillnaden mellan orden.
Etymologiskt sammanhänga de, som bekant; jfr huvudet »värker» med
huvudet »arbetar».
Också pligt och plikt äro egentligen samma ord användt
med olika begreppsskiftning.
samma sätt; han upptager dem i sitt lexikon tillhopa under
rubruken: »plickt, vel rectius pligt». Att i stavningen skilja den
andliga och den materiella plikten är lika onödigt, som det vore
att ha olika stavning i bot allteftersom det betecknar en andlig
botöfning (»göra bot») eller står som entalsform till det materiella
böter (»vid bot af tio daler»
Likså äro jagt och jakt etymologiskt sedt alldeles samma
sak: det senare heter egentligen jagtskepp, d. v. s. snabbseglare.
Att skilja deras stavning är så mycket onödigare, som de
tillhöra nog skilda begreppsområden för att ej genom likskrivning
kunna vålla otydlighet.
De båda ord, som vi skilja under formerna flykt och flygt.
sammanfalla hos danskarna i Flugt. Och vinsten af att i vår
skrift kunna skilja dem, då vi i alla fall ej kunna skilja dem i
vårt tal, synes mig ej uppväga mödan att ha en särskild
ortografisk regel för dessa två ord. Om gt och kt mera sedan.
Orden verld och värd skulle näppeligen kunna förväxlas,
om vi ock beslöte oss för att efter uttalet teckna dem alldeles
lika. Emellertid fruktar jag, att det vore för mycket stötande,
om vi på en gång i två hänseenden ville ändra stavningen af
det särskildt i andlig literatur så vanliga ordet verld. Det torde
tills vidare vara lämpligast att skriva det som värld.
När någon gång under egendomliga förhållanden en
tvetydighet uppstår genom dessa eller andra likljudande uttrycks
likskrivning, så är den i de flästa fall afsiktlig och att räkna
blott som ett ordspel. Och till dylika skämtsamma
användningar af språkets ljudförhållanden är ortografen ej skyldig att taga
hänsyn. Såsom skäl att olikstava det senast nämnda ordparet
må man därför ej åberopa, t. ex. att
i Noachs ark inflätar raden:
Enligt gammal erfarenhet behöver man ju ej alltid gå med
paraply, därför att det stundom rägnar. Om den skrivande bryr
sig om att bli förstådd af sin läsare, så undviker han naturligtvis
tvetydighet, och när det t. ex. gäller att skilja mellan flykt och
flygt, ger han i skrift lika väl som i tal en sådan vändning åt
sina uttryck, att missuppfattning förebygges.
Det har förmodligen icke undgått läsaren, att formerna
jakt, flykt såsom härledningar af jaga, flyga stå i strid mot
samhörighetslagen, och att jag sålunda genom att här insätta ett k
varit otrogen mot mina egna läror.
Det är också först efter mycken tvekan, som jag vågat
föreslå att i detta fall göra ett undantag från nämnda lag — ett
undantag, som skulle omfatta substantiviska bildningar på -t, -d,
-st, vanligen med abstrakt betydelse.
Vår nuvarande skrift är i fråga om dessa ords stavning
mycket inkonsekvent. För att bringa reda måste man antingen
bestämma sig för det undantag jag nämnt och som redan af flera
författare varit sedan åratal erkändt och antaget, eller ock i
motsatt fall gripa sig an med att ändra en rad andra ord på ett
sätt, som skulle stöta vida mer. Former som brannd, afunnd,
svullst, skyggd, lasst, skrivt, lövte kunna icke hoppas bli
mottagna.
Ett språkligt skäl af värklig betydelse finnes också att här
ej tillämpa lagen om stavning efter stamordet. De nämnda
abstraktbildningarna leda i de flästa fall sina anor tillbaka till
en mycket aflägsen forntid, en tid, som ligger bortom all historia;
så orden brand och af-und. Till en annan betydande del ha
dessa ord också uppkommit i andra länder än vårt och äro att
betrakta som (visserligen gamla) lånord; så jagt, flygt och övriga
på -gt, hvilka nästan alla äro bildade efter hög- eller lågtyska
mönster.
Man kan icke nu hos oss skapa nya ord med dessa
ändelser, såsom man t. ex. kan med -ist, -tsk och -het (i. ex. alla
förenade i ett Darwin-ist-isk-het); de äro icke längre hvad
kallar »produktiva» ordbildningsmedel.
Men just dessa förhållanden, ordens höga ålder och deras
utländska härkomst, vålla att de i sin betydelse ofta ganska
mycket aflägsna sig från de motsvarande stamord, som finnas i vårt
språk. Samhörighetskänslan kan därför här ofta endast mycket
svagt göra sin makt gällande. Det band, som knyter dräkt och
tvedräkt till draga, det som förenar bukt med buga, slakt och släkt
med slag, detta band är tydligen mycket löst. Ut-sikt är i
formellt hänseende så långt skildt från se, såg, att här en
analogistavning ej efter vanliga regler kan fordras. Detsamma gäller
om makt och förmåga. Till svikt finnes i högsvenskan icke ens
något stamord, som kunde försvara g.
Som ett stöd för det uppställda ortografiska undantaget kan
möjligen också förtjena anföras, att jag kommit därtill oberoende
af en alldeles liknande regel om bildningar på d, t, st, som
finnes i den nya och delvis i den äldre tyska ortografien, och här
stadgar enkel konsonant för dubbel; jfr du kannst men die Kunst,
du gewinnst men der Gewinst. Språkhistoriskt sedt är också
enkelskrivningen i dessa fall det riktiga; i sådana ord som
af-und, (på-)fund har från början ljudförbindelsen un uttalats på ett
mycket flyktigt sätt.
Den undantagsregel, som blivit uppstäld för ifrågavarande
ordgrupp, sträcker sig naturligtvis också till därmed
sammanhörande sekundära former. Alltså släkte, släkting, ansikte, duktig,
spänstig.
En mindre angenäm konsekvens af undantaget är att det
nödgar oss att stava orden bygd och brygd (och möjligen ännu
något annat) olika, allteftersom de äro substantiv eller participier.
Så är väl emellertid redan nu ett ganska vanligt skrivsätt.
Mera kännbar är en annan olägenhet af undantaget: det
tvingar oss till formerna upptäkt (jfr dock nattväkt, som för
känslan sammanhänger med väcka snarare än med vaka), grus-täkt
(= -tägt), mitt (= midt), ritt, skritt, bunt, glättig. Vi skriva
dock redan snitt, stötta, ketting med tt, vid sidan af snida, stöd,
ked och kedja med d, och vi ha alltså redan i vårt våld en
del af det område det gäller. Dock nekar jag ej, att min känsla
så starkt reagerar särskildt mot formerna mitt (jfr mid-ljud och
midt-ljud samt danskarnas Midt), ritt (d. Ridt) och glättig (jfr
glädje), att jag vore frestad att här göra ett undantag från
undantaget.
Former som hardt när, vindt-hund, ändt-lig höra ej hit,
ty t-ljudet är i dem ej en afledningsändelse, utan en rent
fonetisk ombildning af d. Af dessa ortografiskt svåra ord böra enligt
min åsikt blott de fåtaliga stavas med d, som i svenskan ega lätt
igenkända släktingar med d. Således å ena sidan hart när,
skiltvakt, anförvant, valthorn, å andra sidan handtvärk,
landtman, vindthund, ändtlig, fiendtlig. Tidt (och ofta) förenklas af
en och annan till titt, en ändring, som ej är berättigad, så länge
vi ännu ha kvar ordets superlativform i uttrycket som tidast
(förbigånget i de flästa ordböcker, men dock nämndt både af
ehuru de äljest använda dt efter samma regel som vi. Men när
man finner gradförhöjningen tit — tiere — tiest undrar man ej härpå:
d-ljudet i det danska stamordet har alldeles försvunnit både ur
uttalet och ur språkmedvetandet.
I anslutning till det enda stora undantag, som
samhörighetslagen redan delvis hos oss har, och som jag för att vinna
konsekvens ytterligare velat något utvidga, nämner jag här några
andra mindre undantag, förekommande i den vanligen gängse
ortografien. Vi skriva sits, sats, stiltje med enkel konsonant,
oaktadt stamorden sitta, sätta och stilla ha dubbel. Skälet till
oregelbundenheten är naturligtvis att de tre substantiven ej äro
inhemska bildningar utan lånord, de båda första från Tyskland, det
sista från Holland; samma skäl är det för övrigt, som skaffat
oss tt för dt i de ovannämnda snitt, stötta, ketting. — Känsla
och bränsle borde haft dubbelkonsonant lika väl som dricksle.
I rädsla hör man väl ofta långt ä, hvarför formen kan anses
riktig; ordet är också bildadt ej af rädd utan af rädas. — Vid
spindel tänker man åtminstone i ordets ena betydelse ej på
spinna, ordet borde annars haft två n. Likså väntade man i
vilse två l, i torka två r — så tecknades också det senare ordet
ofta förr. Framför ändelsen sk enkelskriver man på senare tider
gärna konsonanten; lapsk, klipsk, rysk ha dock ej ännu fullt
utträngt de konsekventa formerna lappsk, klippsk, ryssk; i namn
står naturligtvis dubbelkonsonanten alltid kvar: Cardellsk,
Benettsk. Mera afgjordt hänger bruket vid ilsken, inbilsk (i
danskan inbildsk), spotsk, finsk. Likså väl också vid enkelskrivning
af d i neutralformer som sedt, trodt; då tre bokstäver ddt
onekligen vore mycket för ett enda ljud, må samhörighetslagen här
få jämka med sin fordran.
De undantag, som kanske finnas utöver de här nämnda, torde
icke vara synnerligen många.
Vi kunna nu vända oss till frågan om f och fv såsom
tecken för v. Både
Rättstavningssällskapet yrka här på reform. Att jag i denna punkt står på
samma sida har läsaren redan haft tillfälle att märka — och att
stöta sig på. Ty det lönar sig ej att bestrida, att en ändring
i detta afseende väcker anstöt. De ord, som genom införande
af ett ljudenligt v för f och fv antaga ändradt utseende, äro så
många, delvis även så vanliga, att reformen ej kan ske
obemärkt. Alltså, en ändring är här svår, svår i icke ringa grad.
Må vi emellertid se till, hvad som likväl talar för ert reform
och hvad som kan underlätta den.
Om en sak, som är fördömd af teorien, också därmed
vore förvisad från praktiken, så skulle vi längesedan varit
befriade från alla afhandlingar om detta ämne. Det finnes väl
knappast någon svensk ortograf, som icke erkänt, att den
ifrågavarande användningen af fv och f är ett af vår skrifts svåraste
och orimligaste lyten. De, som ändock hållit på denna
beteckning, ha så godt som uteslutande gjort det på den grund, att
felet syntes för inrotadt att nu kunna rättas.
Många ha emellertid de varit, som ansett en reform möjlig
och yrkat på att företaga den. I
en lång och intressant redogörelse för den ihärdiga opposition
mot den oriktiga användningen af fv och f, som pågått ända
sedan 1600-talet, en opposition, som knyter sig till namnen
betecknande —
den sista tidens författare. Bland dem som uttryckligen ogillat
det vanliga skrivsättet och endast på grund af misströstan om
ändringens möjlighet fogat sig efter bruket, kunna vi nämna
att ifrågavarande sed är en »onödighet och besynnerlighet».
själv var intresserad för ortografiska reformer, kallar (1863) fv
en »barbarism» och finner det »innehålla både en oriktighet och
en onödighet». Ännu starkare uttrycker sig
ser »den styggaste och vedervärdigaste av alla svenska
skrivformer»; på liknande vis bedömmes det af
beteckning sådan, att man »vore berättigad att tro den tillhöra
vildarne på Söderhafsöarne och icke ett af Europas mest bildade
folk».
Af Nordiska Rättstavningsmötet föreslogs också enhälligt
att här införa den enkla och naturliga beteckningen med v.
All möjlig enighet råder alltså därom, att en reform vore
önsklig. Nästan det enda argument till förmån för bruket, som
Rydqvist under sin olyckliga fäjd mot de skandinaviskt sinnade
nystavarna kunde hitta på, var att fv borde bevaras såsom »en
fana för dem, som nitälska för svenska bruk och traditioner».
Med ett sådant argument kunde man ju dock på sin tid ha
försvarat först hedendom, sedan katolicism; det kunde ännu med
fördel brukas till försvar för vidskepelse, dåliga landsvägar,
skogssvedjande, näsdukslöshet, halmtäckta hus vid stadsgatorna, och
många andra fosterländska institutioner, som genom en ännu högre
ålder äro ännu mer vördnadsvärda än fv.
Den fördomsfrie bör naturligtvis räkna det som en ren vinst,
om genom försvinnandet af ett så olyckligt svenskhetsmärke vår
skrift mera närmas till våra skandinaviska fränders. När den
fullkomligt onödiga, blott ortografiska skillnaden blivit undanröjd,
kommer ju danskars och norrmäns literatur att förefalla oss så
mycket mindre främmande, och omvändt måste också då
svenska författares arbeten synas mera tillgängliga för övriga
skandinaver. Säkerligen anse alla våra grannar med den berömde
danske språkforskaren
den svenska rättstavningen. Och knappast finnes någon blott
ortografisk egenhet, som i lika hög grad som denna skiljer de
nordiska folken.
Just från våra grannfolk kunna vi också hemta ett bevis,
att det är möjligt att med framgång föra krig mot f. Ännu
Holberg skrev i sina älsta arbeten gaf för gav o. d.; längre är
det ej sedan danskarna genomförde den reform, som nu hos oss
står på dagordningen. Också vi själva ha för övrigt flera gånger
reformerat vår f-ortografi. I den äldre Västgötalagen skrives
fullkomligt riktigt hava, haua; från och med 1300-talet uppdyka så
formerna hafua, haffwa, hafva. Under reformationstiden skrev
man haffua (liksom i slutet af ord haff) och det är först på
1600-talet, som det nuvarande hafva blir fullt befästadt.
förklaring att det överflödiga f-tecknet i fv. "Hvad fw angår — heter det i ett
troligen af
att skrifwas emot det femtonde seculum, som i Calmare Recess och andra
skrifter kan finnas, hwilcket man altsedan har brukat, och det icke utan ordsak,
emädan man i deras primitivis, såsom hafwer, gifwer, skrifwer, halfwa finner
f, såsom haft, gift, skrift, halft". Se
svenska skriftspråkets reglerande 1691—1739 (1883) sid. 45.
Ingen kan väl önska eller tänka att den nuvarande formen
skall kvarstå i vår skrift intill dagarnas ända. Förr eller senare
måste en reform ske, om ej genom hopningen af slika arkaistiska
element i vår stavning denna skall komma på engelskans
ståndpunkt.
Men om man fritt och uppriktigt vidgår att en reform en
gång skall och bör ske, så bör man i detta fall också erkänna,
att den hällre bör ske just nu än i framtiden, hällre i dag än i
morgon. Vår ortografi genomgår for närvarande en kris, den är
redan så vacklande, att man bör begagna tillfället för att få en
af de stora reformerna, den om hvilken största enighet råder, med
bland de flera små. Och särskildt på f- och fv-området finnas vissa
ej fullt stadgade förhållanden, som ännu kunna bilda en lämplig
utgångspunkt för ändringarna, men som efterhand skulle försvinna.
Det är mäst genom vårt språks uppblandning med ännu ej
fullt; acklimatiserade främmande ord, som stavsättet i några
hithörande fall är osäkert. Tvivelsutan finnas rätt belästa personer
som icke med visshet kunna säga, huru orden salva och larv
i sina skilda betydelser böra stavas; som ej kunna säkert
uppgiva om parvel, kravel, körvel, pulver, nerv böra ha f eller
icke; som ej veta att lovera och haveri, trots sitt sammanhang
med de ord, som bruka tecknas lof och haf, dock enligt den
officiella rättstavningen sakna f, under det att hofvera har ett
sådant, som anse att Gustaf i flertal heter Gustafver (jfr
Olaf-Olafver), men förbryllas, när de besinna att femininformen därtill
måste heta Gustavor, utan f, enär singularis ju heter Gustava.
Arvode och afvita äro ock tvistiga ord, som man ser tecknade
än med, än utan f.
Detta allt är emellertid blott mera strödda fall. Viktigare
äro de många på -v slutande utländska ord, som vårt språk
upptagit: ord sådana som skandinav, oktav, elev, alkov, arkiv,
recidiv, oliv, massiv, aktiv o. s. v. Särskildt hava vi många ord
på -iv, och antalet växer för hvarje år. Tillvaron af dessa ord
med slutande v måste räknas som en liten hjälp vid införandet
af en liknande beteckning också i inhemska ord; de försona i
någon mån vårt öga med ett v som ordslut.
Men ju mera dessa utländska ord hinna bli hemmastadda
hos oss, dess mer benägna bli de ock att antaga svensk stavning.
Vi ha ju redan sedan länge formen slaf i betydelsen »träl»,
under det vi skriva det mera främmande folkslagsnamnet som slav;
ursprungligen äro orden identiska. Vi skriva alltid bref med f,
fastän ordet innehåller alldeles samma stam som breviarium,
abbreviera; det betyder ursprungligen en »kort» skrivelse. Den
arkaistiska formen braf af bra teckna vi också med f; likaså
skriva vi glaf (jfr fransmännens glaive), stundom också klaf,
nerf.
Det är, såsom vi se och såsom naturligt är, de »formellt
inhemska» orden som lättast böjt sig under den inhemska,
olämpliga skrivseden. Men även de utländskt formade ha ej blivit
alldeles oberörda. Prestav skrives allmänt med f, på grund af
ordets inbillade sammanhang med staf (jfr
belysta genom de slav. och balt. språken, 1881, s. 7), likaså kaluf på
grund af en närliggande kombination med luf, lufva. Genom
folketymologisk ombildning har också leucojum (af det grekiska leucos
hvit) blivit löfkoja. Några ortografer hava visserligen på senaste
tiden sökt rätta det sista ordets form till levkoja. Men om
etymologien i detta fall skulle få gälla som stavningsgrund, så borde
också omvändt schavott och lavett få ett f insatt, då ju det förra
ordet kommer från det franska échafaud, och det senare går
tillbaka till fransmännens l"affût, förmedladt genom tyskarnas af
oss oriktigt lästa Lavette.
Till och med där ingen värklig eller blott folklig etymologi
kunnat understödja övergången till vår svenska beteckning med
f har en sådan börjat låta se sig.
böjelse att införa stavningen passif, skandinaf. Svenska Akademiens
Ordlista skriver i neutrum passift, negatift o. s. v., genom hvilka
former naturligtvis införandet af ett f också i de icke neutrala
formerna förberedes. Redan 1801 förordade
Vi se af allt detta, huru den utländska, bättre beteckningen
med v står i fara att bli undanträngd af den sämre med f. Sker
detta en gång fullständigt, så blir det naturligtvis så mycket
svårare att framgångsrikt upptaga striden mot fv och f. Alltså
— vilja vi med allvar en förbättring här, så böra vi vilja den
nu strax.
Må rätt många enskilda ha beslutsamhet och
självövervinnelse nog att taga det afgörande steget, så kan det också lyckas.
En sak, som rätt mycket underlättar f-reformen, få vi ej
glömma att taga med i räkningen: reformen låter i det hela binda
sig vid en ganska lätt regel. Den skrivande och med honom
sättaren och korrekturläsaren — två viktiga personer vid hvarje
stavningsändring — behöva nästan endast lära att »i stället för
f och fv sättes v, där v höres».
I detta hänseende är en förbättring på f-området mycket
98 NATUR OCH ONATUR T FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
lättare än i fråga om ä- och ^-ljuden, där icke ens de allra
argaste nystavare ännu vågat framlägga en så enkel regel, och
där i själva värket ljudens svävande beskaffenhet och
dialekternas skiftning i många fall skulle göra den alldeles obrukbar.
Huru mycket en lätt regel betyder se vi allra bäst däraf,,
att bland det Nordiska Rättstavningsmötets förslag intet haft
lättare att bryta sig väg än det som rörde teckningen af k
för q.
Utan tvekan kan man påstå, att af alla mötets förslag var
det nämnda det som hade minst praktisk betydelse. Hvarken
för den läsande eller för den skrivande kunde här den
oregelbundna beteckningen vara till någon större olägenhet. Reformen
tjenade sålunda egentligen mera att tillfredsställa vårt teoretiska
sinne för ordning och likformighet än något värkligen praktiskt
syfte. Naturligtvis böra vi dock glädjas åt att ändringen tagit fart,
den innebär alltid en förenkling, om ock ringa. De i början ofta
hörda klagomålen om att t. ex. insättandet af ett k i qvinna,
borttoge all ideal kvinnlighet ur ordet och endast läte pigaktigheten
stanna kvar — dylika klagomål höras nu ej så mycket. Kv tör
qv har Ögonskenligen vunnit framtiden på sin sida — och detta
i väsentlig mån blott för den bekväma regelns skull.
Om nu sålunda /-reformen ur den skrivandes synpunkt
har bättre förutsättningar att lyckas än mången annan
stavningsändring, så torde dock övergången genom ett litet undantag böra
göras mindre iögonenfallande och därigenom för den läsandes
känsla mindre sårande. Jag tror att vi till en följande
reformtid böra spara det enda lilla ordet af.
Ordet är bland alla hithörande det vanligaste — man
glömme särskildt ej dess vidsträckta bruk i sammansättningar. Det
kunde redan på denna grund kanske påräkna någon skoning.
Men det förtjenar sådan också af det skäl, att det är så kort.
En reform som förvandlar af till av är, som man finner, af ytterst
radikal natur: den ändrar ju halva ordet. Ett viktigt stöd har
ändtligen formen af däri, att jämväl dansk-norskan just för detta
ord gjort ett undantag. Visserligen har en och annan börjat
skriva av, t. ex. den originelle norske språkivraren KNUDSEN.
Hittills har likväl #z>strsevet ej väckt stor anklang.
Om man, som jag hoppas, bestämmer sig för /-reformen,
finnas likväl några punkter, där man vid tillämpningen kan kännaNATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 99
sig en smula villrådig och om hvilka ett par ord här måste
sägas.
Man kan t. ex. just med afseende på nyss gjorda undantag
för af fråga, om det har någon tillämplighet på en sådan
bildning som det med högtyskans Ablass paralella, ursprungligen
lågtyska aflat, hvilket man ju på svenskt område icke kan
upplösa i bekanta sammansättningsleder. Språkkänslan giver här lätt
det riktiga svaret, den tvekar ej ett ögonblick om att ordet är
sammansatt (sista stavelsen uttalas med vokallängd); den nödgar
oss alltså att teckna af alldeles som i aflåta. På samma sätt
skriva vi redan, enligt språkkänslans bud, afund, icke afvund,
ehuru und icke i svenskan förekommer ensamt. Och om här
tanken på unna kan påstås ha medvärkat till den riktiga
delningen, så finnes i alla händelser ingen sådan möjlighet vid
ojäf-aktig och liknande ord, som vi teckna utan f v blott därför att
språkkänslan uppfattar dem som sammansatta. Förmodligen har
också vår benägenhet att, ortografernas påbud till trots, skriva
arvode med blott v sin grund däri, att ordet uttalas som formellt
sammansatt: arr-vode.
Viktigare än frågan om af-lat, af-und och dylika ord är
emellertid frågan hur v bör behandlas före aflednings- och
boj-ningsändelser. Skall man af ljuv, kräva bilda neutrum ljuvt eller
ljuft, supinum krävt eller kraft? — Frågan har, beträffande de
utländska orden, redan för längesedan blivit »satt under debatt».
Den kan där formuleras så: skall man skriva massift eller
massivt** På den förstnämnda beteckningens sida ställa sig här
både den yttersta vänstern och den yttersta högern, både
Rättstavningssällskapet och, som vi redan nämnt, RYDQVIST och
Svenska Akademiens Ordlista. Samma form tillstyrktes också
redan af Nordiska Rättstavningsmötet och beskyddas nu af LYTTKENS
och WULFF. Den borde då anses vara mycket fast tryggad. Hittills
har emellertid formen massivt lyckats hålla sig uppe såsom den
allmännast gängse. Den förordas också af Stockholms
Läraresällskap.
Med antagande af formen massift följer naturligtvis också
antagande af ljuft, kraft. Det skäl som anföres för dessa former
är att man icke i tvivelaktiga fall bör ändra det bestående. Det
är tydligt, att det v, som slutar ljuv, framför det neutrala / lätt
antager åtminstone en dragning till /. Detsamma inträffar också100 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
vid tillägg af ett s, alltså i genitiven graf s och i passivet trifs.
Rättstavningssällskapet har därföre ock fullt konsekvent behållit
f jämväl i dessa former. HAZELIUS och LYTTKENS-WULFF ha
däremot insett att en böjning som grav-grafs skulle vara för
abnorm, och de ha på denna grund här, liksom i fråga om
enkelskrivning af konsonant, gjort undantag för genitivt och passivt -s.
De hava härvid enligt min tanke ledts af en fullkomligt
riktig känsla, — just den, som uttrycker sig i samhörighetslagen.
Endast beklagar jag, att de ej låtit känslan leda sig ännu ett
stycke längre väg. Det är alldeles godtyckligt att antaga ett
närmare samband mellan nominativ och genitiv, aktiv och passiv
än mellan maskulinum och neutrum, infinitiv och supinum. Det
enda konsekventa är att låta samhörighetslagen här gälla i
alldeles samma utsträckning som Överallt annars.
Det är också blott skenbart, som det är mera konservativt
att behålla ljuft, kraft än att, som jag vill, ändra dem till ljuvt,
krävt på samma gång stamformerna bliva till ljuv, kräva. Den
konservatism, som skyddar vissa enskilda ordformer, är vida
mindre och af vida lägre rang än den, som skyddar en det hela
behärskande princip. När Rättstavningssällskapet t. ex. efter
all-männ skriver också allmännhet med två n, ehuru endast ett n
är fonetiskt berättigadt, har det gått till väga alldeles så som jag
anser riktigt i fråga om /.
Det är endast för den som direkt omsätter ett ord från
gammal stavning i ny, som bevarandet af f i ljuft, trifs kan
synas ha skäl för sig. Ställer man sig på det nyas egen botten,
måste en böjning som gräva-gräfs, ljuv-ljuft förefalla lika
underlig, som vi nu skulle finna böjningen låg-låkt, blygas-blyks,
rädas-räts. Den ändring i uttal, som v i vissa fall kan undergå, är i
intet afseende större än den som kan träffa g och d i de nämnda
orden.
Från rent fonetisk synpunkt är enligt min erfarenhet
förhållandet det, att b, d, g, v efter lång vokal behålla sitt uttal
tämligen oförändradt framför s och // likaså göra
dubbelkonsonanter. I globs, skydds, trögt, ljuvt, passivt hör jag alltså vanligen
ett ganska tydligt b, d, g, v. När däremot stamformen hvarken
har ett kvarstående långt vokalljud eller ett långt konsonantljud, då
närmar sig uttalet af de nämnda konsonanterna mycket till eller
övergår alldeles i /, k, t, f: alltså Ahaps, guts, hökt, pdssift.NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. IOI
Emellertid är bibehållandet af den ursprungliga konsonanten i
dessa senare fall icke att räkna vare sig som omöjlig eller som
oriktig. Tvärtom skola väl de flästa medgiva, att bevarandet däraf
tillhör ett värkligen noggrannt uttal, om än icke det allmänna uttalet.
Naturligtvis räknar jag mig icke här till godo ett medgivande af
dem som i sitt omdöme bindas af den vanliga skriften.
Någon öppen anti-fonetisk tendens ligger sålunda icke i
mitt yrkande, att man i enlighet med samhörighetslagen bör teckna
ljuvt, krävt, passivt.
En fördel vid denna ordning är att man så slipper ifrån
flera icke homofona homografer, som nu finnas i vår skrift. Dovt
och doft, krävt och kraft, kravs och krafs, skavt och skaft, havs
och hafs m. fl. olikljudande ord komma nu också att få skild
beteckning.
Vi befria slutligen på detta sätt en blivande skolgrammatik
från det pedagogiska obehaget att till regeln om stammens
oföränderlighet framför böjningsändelser foga ännu ett undantag: »z>
framför / och s, eller enligt andra blott framför /, förvandlas
till/».
Den inskränkning i samhörighetslagen, som jag nyss
föreslagit rörande abstrakt-bildningar på /, visar sig här särskildt af
behovet påkallad. Om man skreve jagt efter jaga, borde man
ock skriva drivt, klyvta, lövte efter driva, klyva, lova. Men att
detta vore olämpligt, då man i alla fall nödgas behålla / i kraft,
förnuft, torde nog de flästa anse. Formen drift, som vi icke
kunna ändra, ger alltså ett nytt stöd åt stavningen jakt. Danskan
gör också alldeles samma undantag; den bildar af skrive Skrift,
men af skav ett neutrum skavt, af Liv en genitiv Livs. .A^-ljudet
skriver danskan överallt gt, ej blott-där samhörigheten fordrar
det, alltså Lygte (lykta) lika väl som Jagt.
Med anslutning till den danska skriften är jag böjd att i
ännu ett annat fall, detta helt enstaka, emot regeln tillstyrka
behållandet af//. Det gäller supinum haft af hava. Värbets
böjning är så oregelbunden, att formernas sammanhang ej torde
göra sig starkt bemärkt; vokalkvantiteten är också olika och
uttalet med / så vidt jag vet, fullkomligt fast. Därtill kommer
att det är fråga orn ett hjälpvärb, i hvilket man bör ändra så
litet som möjligt, och där ett undantag ur pedagogisk synpunkt
intet betyder, emedan det så ofta inskärpes. Undandöljas bör102 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
emellertid ej den svårigheten, att det mindre vanliga participiet
af samma värb i alla händelser måste ha vi en havd möda, ett
havdt besvär. Uttalet med v är i detta fall att anse som fullt
riktigt.
Jag hoppas att ingen genom dylika små svårigheter, hvilka
alltid uppstå även vid den minsta rubbning i det bestående,
skall låta afskräcka sig från en reform, som i det hela är lika
enkel som den är i och för sig Önskvärd och just nu lämplig.
Såsom skriftligt uttryck för ^-ljudet hava vi utom f och f v
ännu en tredje abnorm beteckning, nämligen hv.
Rättstavningssällskapet vill också i detta fall vidtaga reform.
Förändringen står i nära sammanhang med den likaledes af sällskapet
påyrkade förenklingen af hj, Ij, dj, skj, stj. Alla dessa ändringar
drabba mer eller mindre stumma bokstäver i ordens början. Men
fastän bokstäverna äro stumma, må vi dock ej dömma dem
alldeles utan ransakning.
Så mycket må först oförbehållsamt utsägas, att dessa
bokstäver en gång, förr eller senare, måste aflägsnas ur vår skrift,
om denna utvecklar sig i naturenlig riktning.
Men härmed är icke sagdt, att ändringen bör ske nu. Om
det medgives, att alla de förbättringar i vår skrift som vore
önskvärda icke kunna, jå, icke ens böra på en gång
genomdrivas, så åligger det oss att först överväga, om icke skäl kunna
finnas, som göra att ändringar i dessa stumma bokstäver snarare
än flera andra böra sparas till en senare reformperiod.
Från den läsandes synpunkt kunna hv, hj, Ij — de
förbindelser, som frågan huvudsakligen gäller —• icke sägas
medföra någon kännbar olägenhet. Försöket att utsäga den
begynnande konsonanten strandar i allmänhet på ljudförbindelsernas
för svenska talorgan mycket obekväma form, och redan på
lärjungens första stadium lär han sig att till och med besväret att
försöka är onödigt.
Helt annorlunda med f, användt som tecken för v, och e,
användt som tecken för ä; dessa äro värkligen tvetydiga, så att
t. ex. skriften ej afgör hvilketdera uttalet är riktigt: Elof eller
Elov, lemna eller lämna.
Vidare måste vi komma i håg, att en ändring i dessa
teckengrupper, på samma gång som den icke just lättar läsarensmöda, för hans känsla är mycket stötande, ännu mera stötande
än ändringarna i fråga om f. Dessa sista ändringar träffa
antingen slutet af ett ord eller det inre af ett flerstavigt, alltså icke
så kort ord. En ändring af hv, hj, lj, dj träffar däremot just
ordets början; och
alldeles rätt i sin iakttagelse, att ordens begynnelsetecken långt
mera sträva mot ändring än hvarje följande bokstav i ordet.
En statistik över tryckfel skulle visa, att sådana jämförelsevis
ytterst sällan träffa ordens begynnelser. Korrekturläsaren
märker dem genast där. En snabbtänkt läsare, som ögnar över
sidan i en bok, ser troligen ofta endast en eller annan bokstav
i ordens början och fyller ut återstoden genom slutkonst.
Borttagandet af ett ords begynnelsebokstav har därför vid
hastig läsning nära nog samma betydelse för ordets igenkännlighet,
som borttagandet af huvudet skulle ha för en persons
identifiering.
Många af de ord, på hvilka enligt Rättstavningssällskapets
förslag huvudet skulle bortamputeras, höra också till språkets
allra vanligaste och även på denna grund svårast ändrade. Om
hv förenklades, skulle en hel rad pronomina och pronomineila
partiklar ändra gestalt; vi skulle få skriva vem, vad, var, vart,
varje, vilken, evad, var ock en — allt former, som se högst
främmande ut och som dock talrikt skulle uppträda på hvarje
sida i en bok.
Nästan lika anstötliga äro Rättstavningssällskapets juv (där
halva ordet är ändradt), jon, vit, jum, jussjen, juljus, julsjena, för
att icke tala om framtidsnamnen Jo och Ven. Ett påstående
som det att den som viskar han juger förefaller helt parodiskt,
och satsen Var vetet var veten I liknar mest en gåta.
Järnspöken komma att genom den nya ortografien göras betydligt
mera solida än man hittills velat medge dem vara, och den
gamla kvickheten om järnkontoret skall genom stavningsändringen
komma att bli fullkomligen trivial — en olycka, som vi nu
visserligen kunna bära med jämnmod. För dem bland oss, som
uppleva den dag, när man hos Runeberg läser om huru Gustaf
IV Adolf jordade jälte-konungens svärd kring sin midja med en
uppsyn, som ej »för sjämt var jord» och därefter »jick ett varv»
kring salen med jättelånga steg, eller om huru Sandels »sjen på
sin ädla Bijou», medan »det jöd kring hans jässa av kulor ett
104 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
?;///», eller orn hur »Varje flicka har ett Järta-», — för dem
kommer vår skrift att ha ett helt annat utseende än den nu har
och en gång hade för skalden själv. Till och med ett
kyrkomöte skall nödgas överlägga om ändringar i den nyligen
antagna-översättningen af Nya Testamentet, innan dessa reformer kunna,
tillämpas på »den mast lästa af alla folkböcker». Åtminstone
påminner jag mig ett ställe, som skulle bli tvetydigt genom
utbytet af hj mot j: det, där de älste förmanas att »skicka sig
icke som herrar över församlingen utan som föredömen för
(h)jordem>. Och vill man tänka också på andlig poesi, så skulle
borttagandet af den ofta stumma bokstaven i början af ordet
Psaltaren säkert för många synas som en värklig missnrmelse,.
genom den tvetydighet och den påminnelse om en gammal
anekdot formen innebär.
Jag kunde anföra mycket annat liknande — alltsammans;
dock ingalunda som bevis att de ifrågavarande pleonastiska
ljud-beteckningarna i sig själva äro oumbärliga för skriftens tydlighet,,
eller som en handräckning åt de vanans trälar, som måhända,
önska att de stumma bokstäverna alltid skola kvarstå. Jag har
blott och bart velat ådagalägga, att en ändring här ej kan göras
utan att på många punkter kännas som störande. Det finnes alltså,
nog anledning att ej gå allt för bröstgänges till väga och att
hällre sätta denna reform i andra rummet än i första.
Bortkastandet af de stumma konsonanterna och
förenklingen af stf, skj äro vidare å det hänseendet långt mindre
motiverade än t. ex. /-reformen, att de icke som denna närma vår
skrift till våra stamfränders, utan tvärtom sätta en ny klyfta
emellan oss och dem. Om vi underkasta oss olägenheten
att behålla den omtalade bristen i vår skrift, hava vi sålunda
åtminstone den trösten, att vi därigenom i någon mån underlätta
den literära samfärdseln i vår Nord.
När de överflödiga ljuden en gång skola aflägsnas, vore
det Önskvärdt, att detta skedde på grundvalen af ett nytt
»Nordiskt Rättstavningsmöte», som samtidigt kunde reformera i alla
tre eller i två af de nordiska länderna — vissa reformer kunna
ju måhända ej omfatta hela området.
Icke ens från rent fonetisk synpunkt sakna de stumma
bokstäverna allt underlag. Också i detta hänseende är
förhållandet här ett annat än vid / och f v. Vissa områden afNATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 105
vårt land finnas nämligen, där den ena eller den andra af dem
ännu lever kvar med tydligt uttal. Visserligen äro dessa
områden mycket för litet omfattande att kunna yrka på sin rätt
gentemot riksspråket, men de äro dock stora nog för att ej
alldeles kunna förbises, när det gäller en förändring i något redan
bestående, och när även andra kraftigare skäl tala for uppskov.
Så finnes pronominalordens h mångenstädes bevaradt,
stundom visserligen blott därigenom att v går förloradt (ha" for hvad,
hoc-ken for hvilken o. d.), stundom så att h uttalas något skarpare, än som
k, än som g. I åtskilliga delar af norra Sverge, särskildt i Norrland
och Dalarne, liksom även i Finnland, uttalas ordet Hvass och
därmed likartade än som kvass, än somgvass; enl. RYDQVIST och P.
v. MÖLLER höres en aspiration framför v (uttaladt som engelskt w}
också i några Västgötabygder och i norra Halland. Mera säll*
synt är ett hörbart h i hj, men också ett sådant förekommer,
åtminstone i Norrbotten. Ett hörbart / i ljus och liknande ord
träffas i Norrland och Dalarne samt på Gottland; några trakter
i Västergötland behålla /, men kasta bort /. Förbindelsen stj i
stjärna .uttalas efter skrivtecknen åtminstone på Gottland.
Vidkommande dj i djup, djärv kan det enligt min åsikt
nu icke alls vara tal om ett bortskärande af begynnelsetecknet.
Intet bör ändras i skrift förr än full enighet om det rätta
uttalet råder bland kompetenta domare. Och detta är ingalunda
fallet här. RYDQVIST, som anser att d »hvardagligt föga höres
före /», ALMQVIST, som icke ens uppräknar de ord, hvilka börja
med dj, eftersom det där »ordentligen är dje-]jud, fastän det i
hastigare och vanligaste uttal, låter som/?-ljud», SUNDÉN, som
likaledes anser det orätt att upptaga dj och nj bland
beteckningssätten för /-ljudet, AURÉN, som endast meddelar att
»somlige» icke uttala d framför /, SJÖBORG, STROMBERG, KYLEN,
BJURSTEN, PIPON m. fl. som icke erkänna / som fullt högsvenskt
uttal — alla dessa rösta emot förenklingen just af fonetiskt skäl.
SCHAGERSTRÖM har i Pedag. Tidskrift anfört det bästa man
kan säga emot d. Dock är författaren själv så litet Övertygad
om ändringens befogenhet, att han i Rättstavningssällskapet
röstat emot den. Han kan då svårligen hoppas att hans bevisning
skall övertyga andra. Också LUNDELL har uttalat sig emot
borttagandet af d. LINDER bestrider likaledes, jämväl han från
uttalets synpunkt, den föreslagna åtgärden.IO6 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
Alltså många goda namn emot förändringen. Och i
sådana frågor har den som säger nej obetingadt vitsord mot den
som säger jå. Annars stå visserligen ansedda språkmän också
på den motsatta sidan, framför allt LYTTKENS och WULFF, som
•emellertid icke vilja ändra den gällande beteckningen, ehuru de
ej erkänna dj som högsvenskt uttal. Vidare också FLODSTRÖM,
hvars auktoritet dock minskas därigenom att han stöder sitt
påstående att d icke »bör» höras i dessa prd på teorien att */här
försvunnit samtidigt med att göra från ett äldre uttal djöra blev
till jör a — en teori som faller inför det faktum, att finnarna
ännu uttala djup men däremot säga jör a.
Om man blott erkänner så mycket som det, att man kan
i högtidligt tal behålla d framför j utan att ett sådant uttal låter
tillgjordt och pedantiskt, så är därmed också hvarje
ändrings-anspråk i detta hänseende tillräckligt vederlagdt. Och att man
i högtidlig stil icke blott kan säga djävul, - djärv o. s. v. utan
också mången gång värkligen gör det, därom kunna meningarna
knappt vara delade. Stundom faller en litet olika skuggning Över
betydelsen, allt efter som det ena eller andra uttalet väljes: djävul
är t. ex. ett något mindre »fult ord» än jävul^ det är liksom
svept i en lätt eufemistisk slöja. På samma sätt höres d lättare
i det mera patetiska odjur än i hvardagsordet djur. Att djäkne
enligt LYTTKENS och WULFF snarare än de övriga orden uttalas
med d, förklarar KOCK riktigt däraf att ordet i många trakter
af vårt land ej är fullt folkligt. För min del uttalar jag af
liknande grund alltid d \ djärv; ordet tillhör ej det folkspråk,
under hvars inflytande jag uppvuxit.
Med rätta betonar LINDER vikten däraf att — såsom också
FREUDENTHAL intygar — hela det bildade Finnland uttalar dj.
Det går ej an att här skjuta vårt syskonland ut ur räkningen
genom anmärkningar om att det nu i vissa fall börjat gå sin
egen språkliga väg. Så länge d^nna ej mer än hittills skett
aflägsnar sig från den vi vandra, har Finnland alldeles lika rätt
att rösta med i svenska språkfrågor, som hvarje i
befolkningsantal eller social och literär betydelse motsvarande del af vårt
eget land. Så kunna Englands och Amerikas språk i rätt många
småsaker skilja sig från hvarandra — i det stora hela är
utvecklingen dock gemensam. Icke så få ursprungliga »americanisms»
ha efterhand vunnit erkännande som god engelska.NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 107
Utan allt slags tvekan måste jag sålunda till och med ur
fonetisk synpunkt yrka på bevarandet af äj. Skulle det rent
hvardagliga uttalet få vara reglerande för skriften, då borde vi
t. ex. ur ordet djuriskt stryka ej blott d utan också k och stanna
vid formen jurist; ty säkert är här ett hörbart k i hvardagstal
lika ovanligt som ett hörbart d.
Det är väsentligen ur synpunkten af den svårighet det
innebär för nybörjaren att riktigt placera de stumma
begynnelsebokstäverna, som Rättstavningssällskapet vill aflägsna dem. Jag vill
dock framhålla att svårigheten genom flera omständigheter minskas.
Dessa bokstävers plats gör dem så bemärkta, att de bättre än
andra skriftegenheter böra fastna i minnet. Deras
ihågkommande är lätt just i samma mån som deras borttagande är svårt.
Särskildt gäller detta naturligtvis där de ha stöd i folkdialekten.
Till icke ringa del äro också orden så vanliga, att de därför ej
lätt tecknas oriktigt af den, som icke har en alltför ytlig
bekantskap med boken och skrivpännan.
Ett förhållande som vidare måste tagas i betraktande är det,
att ganska många af orden vid sin sida hava nära befryndade
släktord, i hvilka den stumma bokstaven blir hörbar.
Sammanhanget mellan hjälpa och formerna halp, hulpit är så
påtagligt, att det i hög grad måste stödja och underlätta bruket af h
i detta ord. På liknande sätt hava ljus, ljud, ljuga
stödjepunkten för sitt / i lysa, lydelse, lögn. Att hjord, ihjäl sammanhänga
med herde och Hel, ljuta med lott och annat liknande inser man
ej så genast; men sedan man en gång hört det, torde dylik
lärdom ej för mycket tynga på minnet.
Jag tror sålunda icke att det brådskar så mycket med att
aflägsna de visserligen överflödiga tecknen. Må de ännu en tid
få presidera för sina respektiva ord, och om de på sin
förnämliga plats befinnas ha litet att säga, så händer detsamma väl
också stundom presidenter i tidsenligt inrättade, parlamentariska
statssamfund.
Har -redan angreppet mot dessa bokstäver ett visst
radikalt tycke, så gäller detta ännu mer om Rättstavningssällskapets plan
att utbyta g och gj mot/, så snart detta senare ljud höres. Det
är här icke fråga om ett par tiotal af ord, utan minst om ett
hundratal. Framför mjuk vokal är ju i vår skrift g hittills detIOS NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
vanliga /-ljudstecknet;/ förekommer endast i några få undantagsord
— dem som många af oss förknippa med tanken på ALMQVISTS
oförgätliga skildring af »den däjlige jägaren Jöns» och hans öden.
Alldeles detsamma som nyss sagts emot ändringen af hvy
hj, Ij kunde andragas också i fråga om ändringen af g:
Ömtåligheten af ordens början, överensstämmelsen med Övriga
skandinaviska språk, flera svenska munnarters uttal — g ljuder i vissa
bygder hårdt som g även framför mjuk vokal, i andra som dj —
slutligen sammanhanget med närbesläktade ordformer, där
värk-ligt g höres, t. ex. gick-gå, giva-gåva, gäss-gås. Härtill kommer
obehaget att nödgas ändra en mängd utländska ord och skriva
t. ex. majister, r ej er a, evanjelium, ett obehag, som blir så mycket
större, enär uttalet i en stor mängd fall vacklar mellan g och j\
olika inom olika landsändar. Rättstavningssällskapet nödgas
därföre under sitt /-ljud upptaga en lång ordlista, som anger
stavningen af dessa tvivelaktiga fall. Och att denna listas innehåll
icke faller så af sig själv utan måste noga studeras, inses däraf
att ordet sigill upptages stavadt med g, efter ett uttal, som
åtminstone enligt min erfarenhet är ganska litet vanligt.
Naturligtvis utbyter Rättstavningssällskapet också g mot /
efter r och /, och skriver alltså bärj, älf. I denna reform hava
de på sin sida LYTTKENS och WULFF, som anse en ändring här
möjlig utan större anstöt, emedan orden ej äro så talrika och
till en del ej häller så synnerligen vanliga.
Något väsentligt kan jag icke invända häremot annat än
att ändringen, hur föga omfattande den är, dock för min och
troligen de flästas känsla synes rätt stötande, ett förhållande, som
torde bero därpå, att den förnämligast träffar helt korta ord och
alltid stamstavelsen. Härtill kommer också en praktisk svårighet.
Det vanliga stavsättet kan uttryckas i följande regel: ^ljudet
skrives med g efter r och / i enstaviga nomina (utom sälj, smörj)
och i tvåstaviga på -el; dessutom i ett halvt dussin enskilda fall.
•— I fråga om afledda och böjda ords beteckning tillämpas
naturligtvis samhörighetslagen.
Rättstavningssällskapets regel är ej mycket lättare; den
måste uppräkna mer än ett helt dussin enskilda ord, dem nämligen,
där man ofta säger j men på grund af vacklande uttal
fortfarande bor skriva g. Visserligen nämner ej regeln mer än ettNATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 109
halvt dussin och dessutom orden på -urg, men härtill komma
åtminstone följande: märg, margahanda (-faldig), smärgel, Spärgel,
superkargj exerg, Hirger, orgor (lika väl som orgel), hälgedom,
hälgerån, alg. Ett gebit, där så mycken språklig vacklan ännu
råder, bör kanske ej räknas bland dem, där reformen först skall
genomföras. *
En vinst åtminstone hava vi af att nu icke företaga någon
ändring här: vi få behålla likheten med danskars och norrmäns
beteckning. De skriva, som bekant, Borg, Dvcerg, Bcelg. Det
må tilläggas, att också några svenska bygdemål finnas, som ännu
uttala hårdt g i de omhandlade ljudförbindelserna.
För att beteckna det ljud, som höres först i sju, skepp, eger
vårt språk en brokig mångfald af beteckningar — man räknar
ända till sjutton. De flästa af dessa, alla utom 4 eller kanske 5,
tillhöra visserligen blott utländska lånord, men tydligt är att vi
i alla fall här ega ett ortografiskt område, där förenkling vore
högst önskvärd.
Af de olika beteckningar som förefmnas har sj på senare
tider mast haft att glädja sig åt ortografernas gunst och beskydd.
Stockholms Läraresällskap, som behåller schack, schackra, schavott
m. fl. med sch, skriver sjabrak, sjatull, sjagg och ännu några
utländska ord med sj. LYTTKENS och WULFF genomföra sj såsom
tecken för detta ljud i utländska ord, utom framför mjuk vokal,
där de skriva sk, såsom vi redan oftast göra i maskin, skism,
hvarjämte de låta jy ge och några andra franska beteckningar för
sc/i-ljudet kvarstå: jurnal, gest, page, assiett o. s. v.
Rättstavningssällskapet vidgar ännu mera området för sj:
det låter det ej blott träda i stället för alla främmande
^/^-ljuds-beteckningar utan erkänner af alla inhemska beteckningar endast
denna. Sällskapet inför alltså formen själ som tecken för alla
våra olika ord stjäl, skäl, själ och skjäl, ifall denna sistnämnda
form för djurets namn ännu får anses vara gångbar.
Dock är det sällskapets plan att efterhand utbyta detta sj
mot ett eget tecken, för hvilket man föreslagit formen f.
Denna sista utväg vore naturligtvis den bästa, om den blott
ej så djupt grepe in i våra vanor och i vårt skrivspråks hela
utseende. Gällde det att välja mellan ett nytt tecken och
genomförandet af sj, så skulle jag för övrigt hällre taga det förraJ10 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
alternativet, ty ändringen vore åtminstone fullt rationell och gjord
en gång för alla.
Då jag emellertid är säker att frågan om en enhetlig
beteckning för ^Ä-ljudet är för tidigt väckt — om jag ock är mera
optimist än LEFFLER, som för ii år sedan trodde »århundraden
vara erforderliga > innan dylika förändringar kunna genomföras i
vår skrift» — så anser jag det bäst, att vi se till hvad som kan
göras till förbättring af det bestående med redan befintliga
tillgångar och utan allt för radikala åtgärder.
Jag är ledsen, att min uppfattning här går i något annan
riktning än den, i hvilken det sista årtiondets ortografiska
författare nästan enhälligt velat leda oss.
Under nedskrivandet af denna lilla uppsats har jag mer och
mer Övertygat mig, att man ofta kommer till bättre resultat
genom att skärpa sitt öra för den ortografiska känslans röst än
genom att lyssna till de vetenskapliga ortografernas förslag. Jag
skall söka visa att detta är fallet också här.
Först må emellertid sägas, att jag icke har någon ändring
att föreslå med afseende på beteckningen af de inhemska
sch-Ijuden. Alldeles detsamma som talar för att ännu en tid låta
göra, hjälpa, ljus behålla sina olika tecken för /-ljud, kan anföras
som skäl att fortfarande skriva skära, skjuta, sjunga, stjäla.
Sammanhanget med de former som våra skandinaviska fränder nyttja
och dem som vissa svenska munnarter ännu bevara,
sammanhanget inom själva vårt riksspråk t. ex. mellan stjäla och stal^ skära
och skar, skjuta och skott, sjunga och sång, — dylika
förhållanden giva enligt min uppfattning så mycket stöd åt en olikformig
beteckning af ^Å-ljudet, att vi kunna tillerkänna oss rätt att låta
reformeringsarbetet på detta för den läsandes känsla så ömtåliga
område anstå, tills andra mera oomtvistliga rättstavningsfrågor
hunnit ordnas.
Det är på det utländska området, som vi måste börja våra
förbättringsrön. Det är också där, som de flästa svårigheterna
för nybörjaren äro samlade.
Det kraftigaste försvaret för sj såsom lämpligt framtidstecken
för sch finner man i LEFFLERS skrift I Rättstafningsfrågan (1875).
Här framhålles i synnerhet, dels att sj i motsats till det tyska
sch är en rent svensk beteckning, dels att sj är bekvämare för
banden.
Med behjärtande af dessa synpunkter finner jag dock
andra som synas mig vara af högre betydelse.
Den viktigaste, ja enligt min tanke ensamt tillräckligt
afgörande invändning, som kan riktas mot ett utsträckt bruk af
sj, är att detta tecken talar med dubbel tunga, det är
Särskildt när det gäller nedskrivandet af fullkomligt
främmande namn eller ord ur mera obekanta (t. ex. utom-europeiska)
språk, framstår klart olämpligheten af sj såsom sch-tecken.
Förbindelsen s-j, bokstäverna uttalade som i husjungfru, är i vissa
språk ganska vanlig och i alla händelser överallt tänkbar. Vi
hava ju de bibliska namnen Ahasja, Amasja m. fl., där sj ej
får uttalas som sch. Vi hava från ett annat språk Kasjapa,
namnet på den indiske vise, och vaisja, namnet på indernas
tredje kast; i många andra indiska ord står på samma sätt sj.
Ja, ej längre bort än i danskan och holländskan hava vi
detta sj uttaladt såsom det skrives. Jag påminner i fråga om
holländskan om Klaasje Zevenster,
översatta roman, och om Bosje-männen i Syd-Afrika. En dansk
har vanligen ganska svårt att lära sig uttala ett värkligt sch-ljud.
Han uttalar namnet Sjælland nästan såsom det skrives, icke alls som
Schälland. Ofta utsäges ett sk i stället för sch-ljudet, så att t. ex.
vårt schablon, schamplun (vanligen härledt ur det franska
échantillon) dels har formen Schablon, dels formen Skabelon.
Liksom i Gamla Testamentets tid efraimiterna röjdes därigenom
att de ej kunde uttala sch i schibbolet (Dom.B. 6: 12), så
kan man nu i allmänhet lätt igenkänna en dansk på hans
bristfälliga sch-ljud, även när han talar främmande språk.
På en omväg har denna danska språkegenhet kommit att
få en pedagogisk betydelse också för oss. Genom
skolor så spridda geografiska läroböcker har beteckningen med sj
på sista tiden vunnit allt större användning vid beteckning af
utländska ortnamn. Det redan sagda torde ha visat, att detta
är att anse som mindre lyckligt. Den som ser ett Asjanti kan
ej med någon säkerhet veta huru namnet bör läsas.
Någon sådan tvetydighet som vid sj förefinnes ej vid sch.
Man kunde visserligen också här tänka sig en delning i s-ch,
efter holländarnas uttal eller efter uttalet af det tyska Bisschen.
Men då svenskan icke nu som fordom eger något ch-ljud, och
112 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
då det abnorma uttal af sch, som vi finna i namnet Aschan, är
ett undantag utan hvarje betydelse, försvinner den nämnda
svårigheten, och man kan vara alldeles viss att sch af en svensk
läsare uppfattas som tecken för ett enda ljud.
Det är också denna* beteckning, som man från gammalt
hos oss hälst tillgripit, när det gällt att uttrycka ^-ljudet i ett
alldeles obekant främmande ord.
LYTTKENS och WULFFS förslag att skriva sk framför len
vokal, medan sj inskränkes till ställningen framför hård — ett
förslag som vid germaniska lånord ofta är mycket tilltalande (t. ex.
•skikt t. Schicht, geskäft t. Geschäft, jfr beskäftig) — detta kan ej
anses användbart för mera fjärrliggande. Att skriva den
persiska staden Schiras som Skiras vore lika tvetydigt som att teckna
dess namn Sjiras. Icke häller kan man lämpligen skriva skejk,
skimpans, skebeck, skellak o. s. v. Vi hava ju sk såsom tecken
för s+k i skelett, skiss, skeptisk, skylight och flera geografiska och
personliga namn.
Ännu oftare skulle tvetydighet uppstå genom ett sk i ordens
inre, enär ju sk i sådan ställning hos oss nästan alltid har hårdt
uttal (fiske, riskera o. d.). Man besinne hur vilseledande det skulle
vara att skriva kliské, fisky, i synnerhet då man har andra
lånord, t. ex. moské, baskyl, med annat uttal af sk framför just samma
vokaler. Ett fotosken skulle kanske synas mindre tvetydigt, och
man får understundom se denna form mera instinktmässigt
använd; men däri ligger då en folketymologisk omtydning af ordet
— en omtydning, visserligen ej så fullständig som den,
hvilken fått sitt uttryck i den vid något tillfälle ertappade skrivformen
40-sken.
De skäl som anföras mot sch äro icke synnerligen bindande,
Sch är ej inhemskt, det är sannt. Men hvilka af våra
ljudtecken äro inhemska? Allesammans ha de ju kommit till oss
genom lån; våra bokstäver äro intet annat än utländskt importgods.
Hade våra förfäder hyst prohibitistiska åsikter i fråga om
skrivtecken, skulle vi nu visserligen varit skonade från alla ortografiska
strider, men vi skulle också fått umbära mycken literatur af
djupare betydelse.
Det gäller ju här för Övrigt icke att införa en ny
beteckning utan blott att på lämpligt sätt reglera användningen af en, som
redan har flera hundra års hävd bland oss. Det gäller icke häl-NATUR OCH ONATUR T FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 113
ler att tvinga sch in i våra svenska ord, frågan ror blott de
främmande ordens beteckning.
Sch är obekvämare att skriva än sj — den anmärkningen
är också riktig. Men åtminstone så länge frågan gäller blott
införandet af sch i utländska ord, betyder denna obekvämlighet icke
mycket; den drabbar oss så sällan, att dess tyngd kan räknas
såsom nästan fjäderlätt.
I vår nuvarande skrift är sch det regelbundna tecknet för
^/2-ljudet i slutet af ord, och från denna plats ar det ytterst svårt
att förtränga. Till och med den, som med sitt förstånd afgjordt
ställt sigx på den ortografiska reformens sida, skall nog ha svårt
att hindra sin känsla från att till en början mottaga formen usj
med just detta utropsord. Ett misjmasj och ett ritsj ratsj, ett
punsj och ett desjarsj torde ej häller lätt kunna vinna framgång.
Behåller man däremot sch i ordslut, så kan man också
möjligen tänka på att utvidga dess område så mycket, att vår
stavning därigenom i detta hänseende vinner en större
konsekvens och enkelhet. Lika väl som vi skriva mustasch, borde vi
kunna skriva fastasch, bagasch, och på samma sätt övriga ord,
som hittills haft -age. Ändringen skulle naturligtvis också
omfatta de fall, där -äsch genom afledning komme att stå inne
i ordet: plymascherad skulle stavas efter mustascherad.
Jag vågar ej utsträcka mitt förslag utöver ändelsen -age,
hvilken emellertid enligt LYTTKENS och WULFFS förteckningar
omfattar de allra flästa här afvikande ord. Ett losch, ett pasch,
ett oransch se ännu allt för främmande ut.
I Överensstämmelse med de citerade författarna vill jag
också låta de i bojan och inuti några romaniska, mast franska
lånord förekommande .sr//-ljudstecken g, j, se behålla sin plats.
Jag vill ej med Rättstavningssällskapet skriva, sjanger, sjäst, sjalu,
frosjekt, sjysjera, kresjendo, Eusjen, Sjyli. — Uttalet är också i
många fall vacklande mellan g, j och sch, och
Rättstavningssällskapets regel måste därför innehålla en rätt besvärlig
uppräkning af ord sådana som dirigent, elegi, redigera, religiös,
•sjäpter, konvalesjent, disjippel m. fl.; en ny svårighet sättes på
detta vis i stället för den gamla.
Lyckligtvis träffas dessa abnorma jr^-ljudstecken mast i ord
som äro föga folkliga. De flesta hava sin spridning väsentligen
inom kretsar, som genom insikt i de främmande språk, från
Tegnér, Svensk Rättstavning. 8Ir4 NATUR OCH ONATUR t FRÅGA ÖM SV. RÄTTSTAVNING.
hvilka orden äro hämtade, finna den främmande beteckningen
mera naturlig än en som följer svenska skrivlagar. Det är
obekvämt att ha två -skilda former för ett ord som språkkänslan
uppfattar som enhetligt. Den som är hemmastadd med
fransmännens skriftsystem underkastar sig en uppoffring, när han i
svensk skrift ändrar t. ex. corps till kår; och han är ej skyldig
att göra en sådan uppoffring, om ej det ord som frågan gäller
väfkligen har en någorlunda allmän spridning i sådana* svenska
kretsar, för hvilka fransmännens beteckning är alldeles främmande.
Denna viktiga synpunkt vid nationaliseringen af lånords
stavning har med orätt hittills varit alldeles förbisedd.
En afgjord fördel har sch framför sj vid försvenskningar
af främmande ord: den att mindre ändra deras utseende.
Först och främst gäller detta naturligtvis om de tyska
orden, då ju dessa alltid redan ha samma beteckning: schakt*
schattera, schack, schäferi, bischoff, Airst/i-fångare o. s. v.
Mar-schalk, schabrak, scharlakan, ha sitt .jr^-ljud närmast från tyskan,
och de böra ej hädanefter få tynga vår rättstavning med en
särskild regel.
Men också fransmännens vanligaste ^//-tecken, ^ändras
lättare till sch än till sj. Vi hava redan, visserligen delvis
efter tyskt mönster, schas, schavott, schablun eller schamplun,
schagräng, schack (fr. choc), schasa bort (fr; chasser), schalottAife
(fr. échalotte, lat. cepa ascalonica, lök1 från Askalon) m. fl., för att
icke tala om kapuschong, manschett, bresch, plysch (fr. peluché),
retusch (fr. retouché) o. d.; och jag tror att vi utan svårighet kunna
besluta oss för scharad, scharlatan, s champinjon, s charpi, s choklad,
schiffonjé, schikan o"ch andra. Flera af dessa former, t. ex.
schoklad, schikan, finner man redan så tidigt som hos MOBERG
(1825).
Också det ängelska sh kan jämförelsevis lätt ombildas till
sch. Schagg är redan vanligt, likaså schellak (egentligen
shell-lac »skal-lack»), schal har på sista tiden börjat växla med sjal
men är dock ännu kanske brukligast; schoddy och scherry följa
lätt med.
På detta sätt får man utan att synnerligen mycket aflägsna
sig från vahligt bruk en gemensam beteckning för sch -ljudet i
nästan alla de för språksinnet visserligen utländska men dock
någorlunda bekanta ord, som hava värklig betydelse för svensk
rättstavning.NATUR OCH ONATUR I FRÅGA ÖM SV. RÄTTSTAVNING. 115
Det viktigaste undantaget blir ändelsen -tion. Men härv är
uttalet så vacklande, att en ändring utan tvifvel måste anses
olämplig: man har till och med tre olika uttal: ambitjon,
ani-bitsckon och ambischon. Mig förekommer det första uttalet med
-tjon såsom kanske mast noggrannt; jag har mig bekant, att
Rättstavningssällskapets främste man också önskat denna beteckning.
Den utbyttes likväl af Öfriga kommitterade mot -tsjon. Likså
utbyttes de enligt min uppfattning bättre formerna inskription,
redaktion, funktion mot inskripsjon, redaksjon, f ungsjon ö. s. v.
Då saken är så tvistig, må ingen rubbning göras, i
synnerhet som detta fall knappt kan äga pedagogisk betydelse. Ändelsen
"tion inläres en gång för alla och förekommer i så många ord,
att dess stavning icke lätt kan glömmas. Ett skäl som, jämte det
hvardagligaste uttalet, ofta åberopas för tecknandet af -tion utan
t är det att intet t höres i franskan i sådana ord som ambition,
rédaction. Skälet är mycket svagt och dessutom ohistoriskt. Vi
ha upptagit derina lånordsform med det äldre franska uttalet, där
/ hördes, och vägen har för de flästa orden gått Över Tyskland,
där också t uttalas. Förhällandet är alldeles likartadt med
afseende på ord af formen batalj, detalj, och dessa önskar .väl
ingen efter nutidens franska uttal ändra till bataj, detaj.
Orn formen -tion bibehålles, torde språksinnets fordran på
likformighet bäst tillfredsställas, om -ion behålles också i de mindre
vanliga fall, där uttalet ej är vacklande, t. ex i recens-ion\
re-flex-ion. För känslan utgöra alla dessa bildningar på -tion, -sion,
-xion blott en enda kategori; de tjena nästan alla att bilda
abstrakta af jämsides stående verb: adder a-addition, divider a-division,
reflekttra-reflexion.
Liksom det vid ^//-ljudet är de utländska orden som mast
vålla besvär, så är det ock de som försvåra ^--ljudets beteckning.
Även här måste jag anse det senast gjorda rättstavningsförslaget
allt för hänsynslöst. Jag kan ej förmå mig att skriva så
internationella ord som centimeter, centigram med s, alltså icke häller
cent-ner, pr o-cent. Ett sesjon, som innesluter både cession och
session, ett sy pr ess för cypress, eit kodisill, ett sy ni sk, ett siseron,
ett et setera kunna ej ännu ha mycket hopp om framgång. Bättre
att också här skrida fram försiktigt, blott alltid stadigt i den rätta
riktningen. En och annan erövring för den naturliga beteck-Il6 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
ningen med s torde nog stå att vinna, om man allenast sätter
den ortografiska murbräckan på det rätta stället.
Vår skrift har redan i åtskilliga ord infört s för ett
ursprungligt c eller f. Allmänt skriva vi fason, fasett, fasad, berså,
kalsonger, siffra^ sedel, selleri (fr. céleri), glasera, glasyr, kansli,
porslin, sinkadus (innehållande de franska räkneorden cinq och
deux), konsert eller kons är, persedel m. fl. *).
Särskildt i slutet af ord är s i det närmaste genomfördt:
sås j ras, polis, servis, duodes. Till och med ett glass kan nu
anses stadgadt, då både DALIN och "SUNDÉN-JANZON upptaga
denna form som den riktiga. Efter ras bör man väl kunna
skriva gräs. För Spencer, ett klädesplagg, som har sitt namn
efter en engelsman SPENCER, skriver man sp ens (sp ans). Ordet
har uppfattats som en pluralbildning; flera klädesplagg ha ju
flertalsformade benämningar (byxor o. s. v.).
Från ordslutet har s kommit in i midten af åtskilliga ord och
kan lämpligen införas i flera. Efter prins skrives prinsessa, efter
grimas grimasera, efter annons annonsera o. s. v. På samma grund
bör man skriva och skriver väl redan ofta nog balans-era,
nyansera, provins-iell, kommers-iell, finans-iell, finans-iär, lans-ett.
En ordgrupp, som särskildt anses innnehålla ortogranska
svårigheter är den som slutar på -isera. Man skriver allmänt
mag-netisera, poetisera, botanisera, elektrisera; åter andra ord hava
allmänt c: musicera, fabricera, publicera. Ett och annat finnes
som vacklar: åtminstone gäller detta om kritisera.
Här tyckes ju godtycket råda och ortografens ingripande
vara fullt befogadt. Om man af botanik, praktik, politik kan
bilda former på -sera, borde man lika väl kunna bilda sådana
af musik, fabrik, publik. Jag hade redan här nedskrivit ett
yrkande i denna riktning och ville endast från -isera undantaga de
fall, där c tillhör stamstavelsen: ex-plic-era, klassi-fic-era, de-dic-era.
1) Persedel är otvivelaktigt det franska parcelle överförsvenskadt,
såsom då man får höra kärlek af folket finurligt uttaladt som käderlek, efter
analogien af lärsko = lädersko. Ett alldeles liknande fall finnes möjligen redan
i PEDER SVARTS gamla krönika. När där omtalas, huru Peder Sunnanväder
och Mäster Knut under folkets åtlöje infördes i Stockholm, heter det att "bij
löparna" utropade den förre såsom "JFfer Peder Cancelläder Synnanwäder".
Synnanväder var en finare form för det säkert redan då folkliga synnanvä"r;
alltså borde ju, tyckte man, cancelär också på herrskapsvis heta cancelläder.
— Anses denna förklaring vara för vågad, så får man antaga ett skrivfel.NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 117
Men som vanligt kände jag mig något misstrogen i fråga
om tillvaron af ortografiska nycker. Vid något eftersinnande
insåg jag också, att även här en mycket naturlig princip ,. följes.
Den är, som för övrigt hvar och en lätt skall märka, att c nyttjas
så snart vid sidan af orden på -ik någon mera bekant afledning
finnes med /fc-ljud; annars skrives s. Endast måste ändelsen -iker
(•ikus) lemnas ur räkningen.
Man skriver alltså publicera och kommunicera på grund af
publikation, kommunikation; musicera och fabricera på grund af
musikant, fabrikant. Däremot med s utom flera förut nämnda:
kurtisera, fantisera, idealisera., moralisera, magnetisera^
tyrannisera och många andra. Jag känner intet annat ord än rubricera
som ej fogar sig i regeln. Kritisera, som vacklar, har vid sin
sida blott en enda mera ovanlig Worm, nämligen kritikast,
hvilket ord likväl snarare anknytes till kritik än till kritisera och
därför ej innebär tillräckligt skäl för ett c. Det är just på samma
grund som nyssnämnda ändelse -iker ej räknas. Den är ej bildad
af värbet och kan därför intet upplysa om dess konsonant; man
har ju t. ex. ett fysiker, vid hvars sida intet värb fysisera står.
Då regeln om afledningar med k innehåller den bästa
vägvisningen vid stavningen af de fall, där c är stamkonsonant (jfr
explik-ation, klassifik-ation, dedik-atio?i) skulle det förslag, jag
påtänkt, i själva värket inneburit en ortografisk forsvåring i stället
för en lättnad. Jag har också vidrört denna fråga mindre för
att omtala den lilla regel, jag funnit, än för att på ännu en punkt
visa, huru mycken förbisedd ordning råder i vår skrift och huru
varsam den hand bor vara, som vill ingripa reformerande i en
på historisk och naturlig väg uppvuxen ortografi.
Om man betraktar den nu omtalade ordgruppen i ljuset
af en något äldre tid, inser man allra bäst, huru korrekt
samhörighetslagen här värkat. Man skrev då också public-ation
med c. Ögats fordran på en så mycket som möjligt likartad
form i det motsvarande värbet framtvang alltså fullkomligt
naturligt just ett public-era.
Huru man rättast skall skriva sådana ord som accent, vaccin
är en fråga, om hvilken den sista tidens ortografer uttalat olika
meningar. Då ^-ljudet Överallt annars utbytes mot k, där det
har detta ljud, vore det tydligtvis inkonsekvent att ej här göra
likaså. Om den punkten gäller ej häller striden, utan huru vida
det ej vore så godt att ändra båda r-tecknen på en gång i ljud-Il8 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
enlig riktning, då man i alla fall skall ändra det ena. Flera
författare vilja att vi skola bestämma oss för formerna aksent, vaksin,
oksident o. s. v.
Om man överallt satte s i stället förr," när c betecknar
hväs-Ijudet, vore saken ej alls tvivelaktig. Men sålänge detta ej sker,
måste man taga samhörighetssynpunkten med vid Övervägandet.
Man inser då, att en dylik stavning skulle komma att rycka t. ex.
ak-session, suk-session från deras närmaste släktingar cession,
koncession, pro-cession och narra den läsande att söka deras
förbindelser under en helt annan stam, session, med hvilken de intet ha
att göra. Likaså bleve ak-sept skild från kon-cept, re-cepp o. s. v.
Jag föredrager därför att. i dylika fall behålla c, och skriver akcent,
såsom ordet också tecknas på titelbladet af KOCKS stora och
utmärkta arbete om Svensk akcent.
Utbytandet af z mot s i alla ord, som äro att räkna såsom
fullt upptagna i vårt språk, har ingen betänklighet. Redan för
60 år sedan fann MOBERG formerna horisont, lasarett, sicksack,
sigenare- vara »allmänna». Dock bör man ej anse att ett
»fåfängt zäta vankar» alldeles till överlopps, ty i mindre vanliga,
t. ex. blott vetenskapliga ord såsom zeugma, zirkon bör det
enligt förut framstälda grundsats stå kvar. Då ordet zoologi vid sin
sida har en hel mängd dylika lärda uttryck, som ej lämpligen
kunna ändras (zoofyt, zooterapi, zoofor, bryozoer, epizooti), vore
jag böjd att låta också vetenskapens namn behålla sitt z. Jag
vet ej om det är därför att ordet zon ännu ej är tillräckligt
hem-vandt hos oss eller blott därför att det är så kort; det bjuder
emellertid mot min känsla att ändra stavningen däraf. Det
senare skälet är väl det som gör en ändring af scen till sen så svår.
En nära granne till z är i vårt alfabet, or, och liksom z har
också denna bokstav på sista tiden varit i onåd hos våra
ny-stavare. Redan det Nordiska Rättstavningsmötet fällde däröfver
en förvisningsdom, hvars utförande emeljertid tills vidare fått anstå.
Denna punkt upptogs nämligen ej i HAZELII »övergångsförslag».
Det skäl som enligt motiveringen för mötesbeslutet
kraftigast talar för ersättandet af x med ks är, att »denna bokstaf är
i de nordiska språkens bokstafsrad den enda som utmärker en
förbindelse af flere ljud; men bokstavsskriften bör alltid upplösa
orden i deras särskilda ljuddelar och söka återgifva hvarje ljud
genom-ett särskildt tecken».NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 119
Skälet är, såsom vi se, riagot teoretiskt och icke mycket
bindande fpr den, som insett—hvad man under fonetikens första
dagar i vårt land ej förstod så väl som nu — att vårt alfabet blott
vill och blott förmår fylla rent praktiska behov. Är en
kombination af två bokstäver till ett tecken bekväm, så är den också
ortografiskt berättigad, lika visst som användandet af
förkortningar för hela ord, som etc., hr o. d.
Någon Ökad bekvämlighet, värd att tala om, kan man
enligt min tro icke just anse sig vinna genom tecknet x för -ks,
och gällde det att bilda en ny svensk skrift, borde detta tecken
näppeligen införas.
Men då det nu en gång finnes, ha vi blott att överväga,
om de olägenheter det vållar äro så stora, att de motivera en
ändring däraf.
Någon olägenhet .medför tecknet obestridligen. Det
lämnar alltid nybörjaren en ytterligare möjlighet till oriktig
bok-stavering. Så länge det finnes, kan han skriva icke blott
slagsmål och .slaksmål och slacksmål utan även slaxmål.
Men just detta sista exempel skall visa oss, att den vinst,
man skulle göra på ett utstötande af x ur alfabetet, bleve ytterst
ringa. Jag förutsätter härvid, att man erkänner att ordet slagsmål
stundom uttalas slaksmål men det oaktadt bör skrivas med g.
Regeln for användandet af oc är nämligen följande mycket
enkla: ^-ljudet skrives med x, såvida ej samhörighetslagen
förbjuder det.
Så snart vid sidan -af ett ord med ljudgruppen ks står ett
(släktord, som innehåller ett k, ett ek, ett g, måste detta
kvarhål-las, och x blir då omöjligt.
Men därigenom att flera olika möjligheter till teckning af
ks finnas, mellan hvilka lärjungen måste välja, skulle han, även
orn oc aflägsnades, ej kunna slippa att uppställa. • och besvara
frågan: Finnes ett släktord utan s och huru lyder det?
Vägen till en riktig teckning af ks går sålunda alltid förbi
-se såsom sin första station. Man måste, som det heter i algebran,
preliminärt lösa problemet »i anseende till x-», innan man kan
lösa det i anseende till ks, eks, gs.
Tyskarna använda sitt oc alldeles enligt samma regel som
vi. De skriva Hexe, men link-s, knick-sen, flug-s. Dock hava
j de den ytterligare svårigheten, att de i många ord skriva120 NATUR OCH ONATUR- I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
c/is för x: Fuchs, Lacks o. s. v. Tyskarna ha dessutom samma,
lag för användningen af sitt z: å ena sidan Lanze, å den andra
Land-s, Hut-s.
I ett par fall kan man, dock blott skenbart, hos oss tala
om undantag från nyssnämnda Jtr-regel: då vi skrifva baxna,
fastän ordet är bildadt af bak och egentligen betyder »studsa
tillbaka», samt då vi skriva flux, fast ordet sammanhänger med
flyga. Hvar och en inser lätt att dessa fall ej äro värkliga
undantag. Orden sammanhänga ej längre för tanken, och de
behöva då ej häller göra det för ögat. I Tyskland, hvarifrån vi
fått vårt flux, skrives det flugs, ty där har man ännu
substantivet Flug. Likså skriver man där sträcks i stället för vårt strax,
ty man har där stamordet sträck, som vi sakna.
En liten fördel ha vi af x: den att vi alltid veta att
föregående vokal är kort; jfr orden vax, sax* byx, käx, tax med
genitivformerna af vak, sak, byk, käk, tak. Genom ändring af
x till ks skulle sålunda olikljudande ord, som nu också äro
olik-skrivna, komma att sammanfalla i en enda beteckning.
Då sålunda den pedagogiska vinsten är högst ringa, om
någon, och då ur läsbarhetens synpunkt till och med ett litet skäl
talar för x — och då härtill kan läggas att också de med oss
närmast befryndade folken (danskarna trots RASKS
ändringsförsök) ännu allmänt ha kvar sitt x, så må också vi tills vidare
få behålla vårt. Våra pedagoger må framgent stå den
ledsamma risken att bli undfägnade med ett rixdaxman, ett
lyxa-lig, ett taxam, ett åxå — af lärjungar som stava på slump och
som skulle kunna skriva orden lika befängdt (t. ex. rigsdacksmari},
även om de intet x hade i sin rättstavningslära.
Liksom x är att anse som en sammandragen form af ks,
så bör ek räknas som en bekvämare förkortning af" kk. Ingen
bokstav i vårt alfabet har en så invecklad .form som k\ den bör
därför också ha större rätt än någon annan att förkortas.
Hvad som emellertid kunde tala för att »upplösa
förkortningen» och skriva två fulla k, är den omständigheten, att våra
närmaste grannar ha denna ovigare beteckning. Men icke
ens Nordiska Rättstavningsmötet ville här reformera vår skrift;
det ansåg att ek hos oss såväl som hos tyskar och engelsmän
kunde försvaras just som förkortning; endast vid delning på tvårader borde skrivas t. ex. tak-ka. Så har nu sedan också den
officiella ortografien stadgat för de tyska skolorna.
Om lärjungen, såsom HAZELIUS föreslår, vid innanläsning
vänjes att namngiva ek såsom kk, kan denna beteckning
näppeligen vålla någon märkbar pedagogisk olägenhet. En förvandling
af ek till kk har alltså blott ett teoretiskt intresse, och för ett
sådant bör man icke skynda att göra en så skarpt i ögonen
fallande ändring i vår skrift, förr än andra viktigare lyckats.
För det ljud som börjar orden tjära och kära har ej
Rättstavningssällskapet föreslagit något gemensamt tecken. Efter hvad
jag sagt om ändringen af andra begynnelsekonsonanter förstår
man lätt, att jag finner denna oväntade hovsamhet af sällskapet
fullt riktig och mycket prisvärd. Införandet af tj för lent k skulle
i detta fall varit så mycket mindre på sin plats, som i en stor
del af Sverge de ifrågavarande orden icke alls innehålla något t,
endast ett slags förstärkt j. Man bör därför hälst ej ändra förr
än man kan få ett eget tecken för detta ljud, såsom de slaviska
språken sedan länge ega.
nämnda fonetiska betänkligheten af en ändring i detta fall.
Under det x betecknar två ljud med en bokstav, betecknar
omvändt ng ett ljud med två bokstäver. Intet europeiskt språk
har utbildat ett eget tecken för detta enkla ljud, åt hvilket
likväl redan den klassiska forntiden givit ett eget namn, agma,
bildadt efter mönstret af det grekiska namnet på g, gamma. I
sanskrit, malajiska m. fl. utomeuropeiska skriftsystem har man
också en särskild bokstav för detta ljud.
Vissa ortografiska svårigheter äro hos oss förbundna med
^-ljudet. Det skrives på tre olika sätt, som kunna exemplifieras
genom orden häng, hägn och hank.
Regeln är dock för svenska ord ganska enkel; den kan,
då beteckningen i häng-ning endast är ett genom den allmänna
samhörighetslagen föreskrivet undantag, bekvämt rymmas på två
rader: ^-ljudet skrives ng, utom framför k och "g, där det
skrives //, och framför n, där det skrives g.
Rättstavningssällskapet vill låta beteckningen med g
försvinna, så att man t. ex. skriver rängn, lungn.
122 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
En viktig omständighet, finnes likväl: som talar mot denna
ändring. Genom en granskning af ordförteckningarna i WULFFS
:och LYTTKENS" större arbete finner man, att inemot halva
antalet af de ord, som härigenom komma i fråga till ändring, ha
ett vacklande uttal.
Den skrivande vet för närvarande utan vidare, att t. ex.
ordet ögna bör skrivas med blott g, det må uttalas -öngnaeller
ög-na.- " ... . ,. .. " = ...: - - . : • ", . ;;. " "- " •-
Skall Rättstavningssällskapets regel följas, måste genom
ortografien det ena af dessa uttal stämplas såsom icke högsvenskt.
Andra lika tvivelaktiga fall äro digna, segna, till-egna,
hugna, hägna, f ägna, sägner, vägnar, tignarman, mahogni m. fl.
För att kunna genomföra sin stavningsförbättring måste
Rättstavningssällskapet sålunda först ach främst fastställa, hvilketdera
uttalet som i hvart och ett af dessa ännu ej stadgade fall
är det rätta, vidare också ålägga lärjungen att inlära den så
bildade listan. :
Jag fruktar att både svenska språket och, lärjungen skola
känna sig mindre tacksamma för den »lättnad», som bjudes
under sådana villkor.
Ett ytterligare skäl mot ändring i detta fall ligger däri, att
den åstadkommer en icke på uttalet grundad skillnad mellan
svensk och dansk-norsk skrift. Mot vår nuvarande> stavning vagn,
välsigna svarar ju alldeles våra stamfränders Vogn, velsigne.
, Såsom i flera andra frågor, så intager också i denna
LUNDELL en försiktigare ståndpunkt än Rättstavnittgssällskapet.
Åtminstone nämner han icke //^-beteckningen på listan af de
reformer, som han vill föreslå (/ Rättstafningsfrågan s. 124 f.).
L Rättstavningssällskapet vill också på ett annat område be-
tydligt utvidga bruket af ng. Det insätter denna beteckning i en
mängd utländska ord, som, hittills skrivits med n. Det förordar
, t. ex. formerna pangsjon, sjangtil, f ängd o. s. v.
I någon mån understödjes sällskapet här af LYTTKENS och
WULFF, som visserligen, gå allt för varsamt till väga för att i
något af de nämnda exemplen vilja yrka på ett ng, men som
däremot anse, att man.bor kunna skriva alliangs, annongs o. d.
Mot denna mera hovsamma reform skulle jag i princip
icke hava något att invända. Dock stöter, man vid
genomförandet på så många svårigheter, att jag också här dels ur språk-NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. .123
lig, dels ur pedagogisk synpunkt anser en ändring för närvarande
mindre lämplig.
Förhållandet är nämligen, att språket jämväl på detta
område är ytterst vacklande.
Skola orden fajans, ambulans, distans, instans,
korrespondens, preferens, differens, kvintessens, dispens, intressant, briljant,
guvernant, konsert, fontän, fr ansas, volontär skrivas med n eller n g!
Jag bor upplysa, att Rättstavningssällskapets regelbok
skriver hälften af dessa ord på det ena och hälften på det andra
sättet. Må läsaren nu själv söka att gissa hvilka. Jag vågar
tro att han icke skall lyckas, och jag misstänker nästan att till
och med Rättstavningslärans upphovsmän själva vid ett och annat
af orden skola behöva »se efter i sin bok, hvad de hava .för
åsikt».
Liknande svåra fall finnas i mängd. En-rättvis fördelning
af dem på olika stavsätt möter mycket stora svårigheter och
kommer att tynga rättstavningsläran med besvärliga
ordförteckningar.
Alla ortografiska svårigheter lösas ytterst lätt för de nyss
uppräknade fallen och för de allra flästa återstående ur en
synpunkt, som redan förut, flera gånger visat sig användbar vid
ordnandet af kinkiga rättstavningsområden. Man skiljer de formellt
utländska orden från de formellt inhemska. Regeln blir då: I
formellt utländska ord skrives ng-ljuået före konsonant med n.
En sådan regel bör så mycket mindre ingiva oss någon
betänklighet, som vårt uttal otvifvelaktigt här mer och mer går
i riktningen af en ändring från ng till "n.
Alltså först och främst alla ord med betoning på annan
stavelse än den första skrivas med n. Dessa utgöra den långt
övervägande huvudmassan af dem som här komma i betraktande.
Regeln behöver, så vidt jag ser, ingen annan inskränkning
än den självklara att inkognito ej kan skrivas inkonnito.
Vidare böra några få enstaviga ord, till en del med
vacklande uttal, på grund af egendomliga ljudförhållanden fortfarande
ha rätt att stavas med utländsk beteckning: orden plansch, bransch,
fond, rond, blond, sönd, f rond, front, broris. Intet svenskt
språksinne torde uppfatta dessa ord såsom inhemska, så länge de
behålla uttalet med ng.124 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV, RÄTTSTAVNING-
Det till uttalet vacklande plomb skrives med mb även af
Rättstavningssällskapet.
Ordet genre röjer sig hvarken genom akcent eller andra
ljudförhållanden som osvenskt, men det är för litet naturaliserad!:
att behöva ändra sin stavning. Rättstavningssällskapets sjanger
omgestaltar också ordet på ett allt för stötande och radikalt sätt.
Den svårighet, som ligger däri att ä-ljudet framför ng i
vissa franska lånord tecknas med e—såsom just i genre—kunna
vi tyvärr icke slippa ifrån, ty också här vacklar uttalet i många
fall. Så i differens, entusiast m. fl. Rättstavningssällskapet lättar
icke häller här lärjungens möda, när den för vissa fall stadgar
stavningsändring, för andra åter ser sig nödsakadt att bliva vid
det gamla.
I ordslut har redan ng hunnit bli ganska allmän beteckning
vid utländska lån. Talang, salong, maräng stöta numera ingens
öga; till och med ett poäng förordas af flera, t. ex. af LINDER,,
och det torde ej möta svårighet.
Just i ordslut är vår svenska ortografi mast villig att
ombilda de utländska lånordens stavning; därom vittna utom här
nämnda fall också trikå, resår, ragu, supé och liknande former.
Skälet är helt visst, att de svenska böjningselement, som här
tillstöta, mana till försvenskning af den orddel som närmast
föregår. Man kunde möjligen skriva douche men omöjligt douchea,
douchening-, och konsonanter, som efter franskt språkbruk äro
stumma eller ha ett. ändradt uttal i ordslutet, t. ex. / i tricot, n
i salon, få ej blott efter svensk utan också efter fransk skrivsed
en oegentlig ställning, när böjningsändelse tillkommer. Trikoter
ändras därför till trikåer, salonen till salongen.
Af egenskapsordet lugn, som Rättstavningssällskapet skriver
Jungn, bildar det neutralformen lungt, med bortkastande af n*
Likså härleder det af nämna participiet nämd, af jämn utan
tvivel neutrum jämt o. s. v.
Formerna nämde och nämd ha på sista tiden börjat bli
allmänna, sedan de förordats af RYDQVIST och den väsentligen
af honom beroende Ordlistan. För min del anser jag både dessa
former och de nya likartade, som Rättstavningssällskapet vill
införa, såsom afgjordt stridande mot sunda rättstavningsprinciper.NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 125
Det gäller här värkligen en princip. Frågan är den
viktiga: hvilket språk är det som bör anses innehålla normen för
vår skrift?
Rättstavningssällskapet giver på denna fråga ett mycket
konservativt, enligt min tanke ett allt för konservativt svär, när
det svarar: l as sp rake t, det uttal »som vid vårdad uppläsning
i högre stil användes av den bildade allmännheten i Sverge».
Till stöd för former som lungt, nämt kunde man
emellertid även tänka sig ett annat svar på frågan, det svar, som
troligen också de fläste skola vara benägna att afgiva: skriftens
norm bör vara det allmänna bildade talspråket. Även detta
svar synes mig dock vara oriktigt.
Mot uppställandet af lässpråket såsom det mönster skriften
har att följa kan invändas, att om denna teori varit antagen för
ett par hundra år sedan, skulle vi ännu skriva ifra för ifrån,
haver tör har, möjeligit för möjligt* krants för krans, fenster för
fönster, matk för mask o. s. v. Dylika former får man ju ännu
höra vid uppläsning ur vår gamla kyrkobibel. Jag hänvisar för
Övrigt till KNUDSENS i flera hänseenden lärorika bok om Den
landsgyldige norske uttale (1876), där man ser huru omöjligt
det skulle vara att inom vårt broderland l allo genomföra
denna teori.
Tager man åter det allmänna bildade uttalet till
bestämnings-grund för ortografien, så bli svårigheterna ej mindre. Med ett lungt,
ett nämt måste då ovillkorligen följa ett //"// gängs, ett namsdag
— former, som Rättstavningssällskapet endast genom en
inkonsekvens kan frånsäga sig. Vidare måste punkt tecknas pungt,
neutrum af blank skrivas blangt, supinum af stänka bli lika med
supinum af stänga o. s. v. Om auktoriteter behövdes, kunde för
det lika uttalet af sådana former citeras RYDQVIST, SUNDÉN m. fl.
Svensk och färsk skulle bilda neutrum svenst, f är st; man har
dessa former redan i medeltidsskrifter (svcenst, fcerst RYDQVIST
IV, 409). Af Uppland skulle bildas ett adjektiv upplänsk och
neutrum därtill skrivas upplänst. Former som Kaleps, genitiv af
Kaleb, i tis taks eller tis tas för i tis d ag s} dålikt eller dålit för
dåligt skulle också bliva regel.
Nej — rättstavningens utgångspunkt måste ligga i det af
skriften oberoende, noggrannast möjliga samtida
uttalet. Med andra ord: Man bör skriva så, som en person med fullt126" NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
utbildadt språksinne och fullständig kännedom om sitt modersmåls
bildningslagar anser orden böra uttalas vid deras möjligast
noggranna framsägning.
Det blir alltså för den skrivande ej fråga om det vanligaste
utan om det noggrannaste talet, och han måste ofta tänka på
ej hvilka bokstäfver som höras utan hvilka som kunna få höras.
Stavningen blir i viss mån ideal, såsom vi redan på andra
områden ha funnit att den .måste vara. Naturligtvis förbjudes ej
härmed att använda hvardagliga former i samma mån som man
afsiktligt vill skriva hvardagsspråk.
Genom det sagda tror jag mig ha tillräckligt visat, att for^
mer som lugnt, nämnt med bibehållet n fortfarande böra anses
som ortografiskt fullt berättigade. Ännu .en liten anmärkning vill
jag emellertid anknyta till derm Rättstavhingssällskapet företager
den ifrågavarande stavningsändringen i syfte att göra ortografien
lättare. Må det emellertid besinna, att i samma mån som , d et
här söker förenkla rättstavningsläran, i alldeles samma mån
försvårar det .också den i dess ögon redan så svåra gram.matikan.
Den senare får en ny klass oregelbundna adjektiv, som bortkastar
stammens # framför /, och en ny klass oregelbundna värb, som
likaledes i vissa former förlorar m Den tacksamhet, sällskapet
möjligen kan förvärva sig af bisittarna på skolans nedersta bänkar,,
kommer sålunda att uppvägas af missnöje och ogunst hos dem
som hunnit några bänkar .högre upp. ,
Genom den nya tyska ortografien auktoriseras ett par
ogratn-matiska former af alldeles samma slag som ett lungt. , Det
stadgas att superlativen af närrisch skall skrivas der närrischte,\£ke
som hittills der närrischste; likså skall man förÄ wäschst skriva du
wäscht. Med rätta klandras och utdömmas dessa former af PAUL*
Zur orthographisehen Frage s. 30. ".-l
Den språkliga analogi, som fordrar att jämn vid sin sida
får ett jämnt, ålägger oss naturligtvis icke att också skrivajämnie
eller jämnka, eller jämnt och samt, eller "jämnlik. Här inträda
andra språklagar. För min känsla är t. ex. en bestämd betyde-W
seskillnad mellan jämbred och jämnbred; jag säger att \ plankor
äro jämbredd, när de äro jämlika med hvarandra i fråga om bredd,
däremot angiver jag dem såsom jämnbreda, om de hvar for sig
hela sin längd utefter ha samma jämna bredd. Våra lexikogra*
fer upptaga likväl-ej denna distinktion. , i ;)NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 127
Rättstavningssällskapet utesluter också i flera andra fall
stäver som ej höras i vanligt tal; Jäg skall blott nämna karl,
som ändras till kar* Vid första påseendet förefaller denna ändring
lätt och fullt berättigad, ty man gör ju allmänt en uttalsskillnad
mellan detta karl och personnamnet Karl. Uttalet kar är också
ganska gammalt; redan i skrifter från y i5oo-talet har jag sett
Dalkar anar, och formen karmafyer är ännu äldre.
Vid närmare betraktande finner man dock att ändringen
invecklar oss i svårigheter. Först och främst är karl som
högtidligt uttal ännu icke alldeles försvunnet ; våra skalder rimma allmänt
karl med jarl utan att någon stötes däraf. Vidare ha vi åtskilliga
sammansättningar, där / åtminstone kan höras och där det i själva.
värket ofta höres. Rättstavningssällskapet måste själv erkänna /
i &zr/#-tag, således- väl också i karla-kar (plur. kar lä-kårar*}}.
Jag är slutligen säker att det poetiskt färgade dagakarl, liksom
även t. ex. ett parodiskt högstämdt efter ungkarlased, hälst skall
och i hvarje fall utan anstöt kan framsägas med hprbart /,
Under sådana förhållanden anser jag en ändring af ordet
ännu ej befogad. Den ortografiska vinst man gjorde skulle mer
än uppvägas af besväret att ha särskilda regler för ordets
sekundära bildningar och dess användning i olika stilarter. Härtill
kommer att sammanhörande ord på ett för känslan sårande sätt
skulle ryckas i sär genom olika beteckning. I danskan har icke
/men däremot r försvunnit ur detta ord; dock skriver man det
fortfarande Karl.
Om den viktiga och svåra stavélsedelningsfrågan kan jag
ej underlåta att säga några ord, ehuru jag ej vill inlåta -mig på
frågans detaljer.
Vårt nuvarande sätt att dela ord har ofta nog varit utsatt
för kritik. Redan på i6oo-talet förordade TJÄLLMAN delningen
vakt-a i st. f. vak-ta. På sista tiden har en sådan delning efter
»grundstavelse» eller efter »Ijtldstavelse» af ganska många
påyrkats och af en och annan till och med praktiserats.
Det skäl som talar för en sådan ändring är att onek*
ligen vår nuvarande ordning för en nybörjare kan vara
missledande. Abecedarien som stavar r, y, k: ryk har nog svårt att
\ir ryk-te få fråm annat än ett imperfektum af ryka. Han skulle
bättre förstå ett rykt-e." Ävenså1 skulle ett k och ett g lättare afJ 28 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
honom uppfattas med sitt hårda ljud, om man delade rik-et,
dag-en, än nu då man delar ri-ket, da-gen.
För Rättstavningssällskapet, som icke nyttjar g i betydelsen
af/, bortfaller ett af skälen; även det först nämnda mister mycket
af sin betydelse, när man, såsom sällskapet och många andra
nu göra, förenklar konsonanten framför böjningsändelser och delar
utan hänsyn till stamformen: ett rykt-e blir då i alla fall tvetydigt.
Sällskapets syfte är emellertid tydligen ett slags
ljudstavelse-delning. Den är blott genomförd på ett sätt, som allt för mycket
smakar af den pedagogiska linjal, som vi flera gånger förut sett
skymta fråm bland sällskapets regler, och sp m afgjordt tyckes
sätta upptuktelsen över naturen.
I astm-a ålägges sålunda den första vokalen att, fastän
flämtande efter andan, bära alla de följande tre konsonanterna; i
ås-na slipper den med att taga hälften, en af de två, i ås-en
belastas den med den ena som finnes, i å-len rår den icke med
någon. Skälet till denna godtyckliga ordning kan man nog ana:
konsonanterna /, n, r äro svåra att utsäga i samma stavelse med
vissa andra ljud (dock icke svårare än w); för dessa svåra falls
skull ha alla övriga fått bekväma sig att följa med. Som regeln
nu blivit,.har den intet fotfäste i något slags natur. Den stödjer
sig hvarken på den mera fysiska värklighet, som representeras af
uttalet, ej häller på den mera andliga natur, som vi kunna kalla
språkkänsla eller grammatika. Den är så »rent praktisk», att jag
vågar säga att den är opraktisk.
I det hela tror jag att man, efter att ha övervägt fördelar
och olägenheter vid vår nuvarande stavelsedelning, skall nödgas
erkänna, att den är bättre och enklare än någon annan
föreslagen. Den är också, så vidt jag vet, i det närmaste densamma
som råder hos alla europeiska folk utom ängelsmän och
islänningar. Den var likaledes antagen redan hos forntidens klassiska folk.
Dess stora fördel är att den är — fonetisk, alltså just hvad
man äljest önskar att vår skrift skall bliva. Den representerar
den orddelning, som alldeles af sig själv inträder, när man
utsäger ett ord långsamt; till och med barnet, som inga
stavningsregler känner, delar ordet efter denna norm.
• För den skrivande är denna afstavning alltså otvivelaktigt
den naturligaste. För den läsande, som ännu står på nybörjarens
ståndpunkt, är den visserligen mindre bekväm. Men så snartman hunnit så långt, att man ej läser stavelse efter stavelse utan
öfverser ordet i dess helhet innan man uttalar det, upphör också
denna olägenhet att ha någon betydelse.
Det är mig ett nöje att påminna om att
förtjänstfulla Svenska språklära, som han jämte
(1881), och där han ej talar såsom Rättstavningssällskapets
ordförande utan för egen räkning, just erkänner denna vår nuvarande
afstavnings rättmätighet. I yrkandet på dess kvarstående instämma
flera andra »nystavare», t. ex.
Den har också tidigare haft en försvarare i
Svårigheten för nybörjaren kan i hans första övningsbok
lättas genom andra medel än användandet av bindestreck;
man kan ju t. ex. skriva sann|er|lig|en. Redan den förträfflige
gamle
oöverträffade Svenska grammatik (1825) jag gärna ville bringa
mera till heders — föreslog på sin tid att hava en olika
stavelsedelning för nybörjarens innanläsningsövningar och för
vanligt bruk.
Ur utrymmes-synpunkten — hvilken här ej bör förbises,
eftersom orddelningen ju egentligen är en utrymmesfråga — blir det
naturligtvis mera praktiskt, att orden få delas någorlunda i midten,
än att delningen sker så nära slutet som genom en Ijudafstavning
vanligen skulle bli fallet i tvåstaviga ord. Det nu brukliga
glöm-ska är, rent utvärtes sedt, en bättre delning än glömsk-a.
De orimliga ordklyvningar, till hvilka man kommer genom
att tillämpa Rättstavningssällskapets bristfälliga bestämning af
begreppet sammansättning — klyfningar sådana som avsj-ed,
bröstj-enges, vark-una, välm-oga, ödmj-uk, ök-end, pål-aga — dessa
ha redan i början af föreliggande uppsats blivit nog omtalade.
Frågan om »sammanskrivning», med andra ord, frågan
huruvida man bör skriva å stad eller åstad, till fyllest eller tillfyllest,
denna fråga skall jag icke här upptaga till behandling — så
mycket mindre, som jag måste tillstå, att jag icke kan i allo
besvara den. Många hithörande fall givas, om hvilka jag ej lyckats
bilda mig någon fast mening.
När jag dock här nämner detta ämne, är det blott för att
inom ännu ett rättstavningsområde framhålla, att en i frihet
uppvuxen skrift ofta kan ha fullgiltig grund för beteckningar, som
den tekniske ortografen med rask hand utmönstrar såsom
planlösa nycker.
Hvad kan synas godtyckligare än att skriva åtminstone som
ett ord och på sistone som två? Kunna vi undgå, att sedan denna
inkonsekvens en gång blivit påpekad, giva de ortografer rätt, som
yrka på formen åt minstone?
Jag tror att vi kunna det. Låt oss tänka efter, huru vi
kommit att skriva så likartade ord på olika sätt. Gåtan är ej
vår att lösa. Svaret ligger däri att språksinnet uppfattar uttrycket
på sistone i belysning af sådana vändningar som på slutet, på
ändan, på ändalykten. Allmännare uttryckt: språksinnet finner
i det brukliga språket en kategori af begräppsmässigt besläktade,
icke sammanskrivna ord, inom hvilken det kan giva en plats åt
på sistone. Så är ej förhållandet vid åtminstone, ty åt har i vårt
nuvarande språk ingen likartad användning.
Alldeles samma skäl finnes att skriva slå ihjäl men ligga
i delo. Både hjäl och delo äro från nutidsståndpunkt obegripliga
ord, men det sista uttrycket har bättre än det förra lyckats
bevara sin grafiska självständighet genom stödet af de likartade
uttrycken i strid, i tvist, i split.
Sedan man en gång funnit den här framhållna synpunkten,
kan man å andra sidan med dess hjälp lättare träffa sitt val i vissa
fall, där skrivbruket vacklar. Telegrafstyrelsen medger oss att
begagna igår, idag o. s. v. som enkla ord. Med afseende på
idag är likväl sönderdelning vanligare i bruk, under det att
formen igår tillstyrkes af flera författare, som hålla på den
ohållbara satsen, att uttryck böra sammanskrivas, i hvilka ingår något
element, som icke längre förekommer självständigt i språket. Det
riktiga är tvivelsutan att skriva i dag, i går, i fjor, då vi ju
måste skriva i övermorgon, i nästa vecka o. s. v.
Frågan om sammanskrivning af ord är synnerligen
omsorgsfullt och med mycket god språklig takt behandlad af
som också särskildt framhåller språkinstinktens betydelse for detta
fall. Med tillfredsställelse har jag hos honom återfunnit,
tillämpadt på andra exempel, just samma åskådningssätt, som jag nyss
gjort gällande med avseende på stavningen i går, på sistone o. s. v.
Åt en i det föregående behandlad fråga nödgas jag här
åter egna några ord. Rättstavnirigssällskapets ordförande har
meddelat mig, att det endast är på grund af den nu utgivna
Rättstavningslärans knappa affattning, som sällskapet kommit att
synas fordra sådana böjningsmönster som de s. 28 uppförda:
jag holler, vi hålla, I hollen o. s. v. I en fullständigare utförd
lärobok skulle man upptaga ej blott, såsom nu skett, håll, -a utan
vidare -en, -es, -as, -it och övriga ändelser, som kunna fogas
till stammen håll.
Med nöje meddelar jag denna upplysning, om den kan
anses förbättra Rättstavningssällskapets ställning i den punkt, mot
hvilken jag riktat mitt angrepp.
Af den lemnade rättelsen drager jag emellertid två
slutsatser. Först och främst den, att jag haft fullkomligt rätt i min
åsikt, att Rättstavningssällskapet velat fördriva och trott sig kunna
fördriva all skolgrammatika ur rättstavningsläran; den
naturliga grammatikan kan det naturligtvis ej fördriva. För det
andra den, att försöket utfaller så olyckligt — — att
skolgrammatikan med hull och hår kommer in i rättstavningsläran, med alla
sina deklinationer och konjugationer och komparationer och
derivationer och allt hvad det heter. — Om man jagar sin fiende
tillräckligt långt mot väster, så kommer han, efter att ha lupit jorden
rundt, tillbaka i ens rygg i öster, kanske sjufaldt värre än förut.
I stället att helt kort och en gång for alla säga, att
härledda former så långt möjligt är följa urformernas stavning,
underkastar man sig att för hvarje gång uppräkna alla dessa former.
Och det förtretligaste är att man ändå blir ofullständig. Ty ett
språk består ju ej blott af de ord som faktiskt äro bildade, det
innefattar jämväl alla dem som kunna bildas. Även om ingen
människa någonsin användt uttrycken summerare och summererska,
så äro de ändå svenska och måste stavas med två m, ifall
summera mot uttalet stavas så.
Det inom behöriga gränser naturligtvis fullt berättigade
strävandet att frigöra rättstavningen från grammatikan härleder sig
tydligen däraf, att man funnit det orimligt att barn skulle kunna
grammatika, innan de kunna stava. Men detta är ej alls så
orimligt som det först låter.
Till en viss icke ringa grad kan man lära sig stava utan
grammatika. Riktig och behjärtansvärd är den anmärkningen af
i rättskrivning väsentligen beror just på vanan att se och med
pännan efterbilda ordens vedertagna teckenföljder; reglerna hava
vida mindre betydelse. Huru de oregelbundna orden och och af
och hvad stavas vet barnet, innan det ens hört ordet rättstavning.
För en fullt korrekt och säker stavning krävas åter insikter,
som äro vida svårare att förvärva än kunskapen om de få
allmänna grammatiska begrepp, som vår hittills brukliga
rättstavningslära förutsatt, och som man nu så ivrigt söker slippa från.
Blotta inhämtandet af det språk, som skall nedskrivas, ett från
all främmande skuggning renadt högspråk, förutsätter en literär
och social bildning och innebär ett arbete, i jämförelse med
hvilket t. ex. skiljandet mellan stam och afledning, mellan supinum
och participium, mellan de bindeord som fordra skiljetecken
framför sig och dem som ej behöva sådant, är en ren barnlek.
I denna mening äro vi rättstavningslärjungar så länge vi
leva. Och så skall förhållandet bli, om vår ortografi fullkomnas
än så mycket.
Det är en stor illusion, när man tror sig genom blott
förenkling af några ortografiska regler kunna lära den obildade att
stava rätt.
Jag skulle ej vara så mycket vän af förbättringar i vår
ortografi som jag är, om jag ej ansåge, att reformer på detta fält
medförde
bidroge att utjämna klyftan mellan »överklass» och »underklass».
Men att även den längst gångna fonetisering af vår skrift skulle
kunna utrota den s. k. »pigortografien» eller ens göra den
synnerligen mycket mera presentabel i bildade kretsar — det
inbillar jag mig ej, och det vill jag ej att andra skola inbilla sig.
En mängd tvistemål finnas (af samma slag som det om slogs eller
sloks om vokalljudet och konsonantfördubblingen i obetonade
stavelser o. d.) hvilka man alltid skall nödgas afdömma inför en
högre domstol än den enskildes gehör. Och härtill kommer
sedan den nyss antydda svårighet, som ligger i skillnaden mellan
det mer och mindre dialektiskt brutna hvardagstalet å ena sidan
och det allmänna literära skrivspråkets å den andra — en
skillnad, om hvars ansenliga vidd få människor hava någon aning.
En annan vanlig illusion är den, att man genom en
tillräckligt långt gången reform skulle kunna komma till
undantagslösa ortografiska regler. Det vore ej ens lyckligt om så skedde.
Ortografien måste på dubbelt sätt vara en kompromiss: för det
första mellan den skrivandes bekvämlighet och den läsandes
bekvämlighat, för det andra mellan örats fordran på ljudskrift och
ögats fordran på begreppskrift. Ett skriftsystem, som icke vill
stå utom allt sammanhang med de förut- och utanför- varande,
innebär dessutom på ett tredje och fjärde sätt en kompromiss:
det jämkar mellan forntidens krav och nutidens, mellan det egna
folkets vanor och andra folks. Och med kompromisser följa
alltid undantag.
Mer än jag från början ämnat och långt mer än jag önskat
har denna uppsats kommit att synas vara särskildt riktad mot
Rättstavningssällskapet. Min föregående framställning bör ha
tillräckligt vittnat om, att jag själv är så intresserad för en
utveckling i vår rättstavning, att jag med mycket större glädje skulle
uppträdt
Jag skulle denna gång så mycket hällre velat stå på
reformatorernas sida, som jag bland dem har kära personliga vänner.
Jag har icke häller ett ögonblick betvivlat, att deras
ortografiska nitälskan haft sin källa i det varmaste fosterlandssinne och
den uppriktigaste önskan att gagna vårt folk.
Strävandet har emellertid ej synts mig kunna leda till den
åsyftade förbättringen; tvärtom har jag fruktat, att de förebådade
omhvälvningarna skulle lända till ogagn för vårt folk inom mycket
viktigare områden än det blott ortografiska. Jag har därför känt
mig pliktig att lägga mitt ord i saken, men jag hoppas ha gjort det
på ett sätt, som vittnar om min önskan att giva all rättvisa åt
dem, mot hvilka jag nödgats vända mig. Åtminstone har jag
sökt att ej låta min granskning stanna vid felaktiga detaljer,
annat än för så vidt de sammanhängt med felaktiga principer;
rätt mycket som förefallit mig oriktigt har jag ej ens nämnt, för
att undgå att synas småaktig.
Mången torde nog anse — åtminstone har jag på sista
tiden ofta hört den satsen uttalad — att Rättstavningssällskapets
förslag just genom sin omfattning är utan praktisk betydelse;
ett bekämpande däraf vore som att draga i härnad mot utopier
och väderkvarnar.
Den som känner huru dugande och handlingskraftiga de
män äro, som leda sällskapets värksamhet, den som vet huru väl
detta sällskap är organiseradt och huru nitiskt och skickligt det
förstår att sprida sina läror inom just de kretsar, som äro
mottagligast för detta slags inflytelser — han säger icke så.
Sällskapet
maktpåliggande att dess värksamhet så snart som möjligt ledes
i den rätta riktningen. Med understöd af »de sakkunnige»
(skollärarna, särskildt de många folkskollärarna) och af vänner, som
det skaffat sig inom vår representation, tror det sig redan inom
den allra närmaste tiden kunna vinna riksdagens medgivande att
vid den första undervisningen i statens skolor få använda
sällskapets rättstavningslära. Hvad ett sådant litet »medgivande»
innebär, behöver jag ej säga.
Den rättstavningslära, som då kommer i fråga till användning,
skall visserligen icke vara den, hvars brister jag här sökt påvisa.
Det skall vara en annan, rättad från sådana fel, som sällskapet
ej kunnat undgå att erkänna som fel, sedan de engång blivit
framdragna. Men den skall i stället vara
det nuvarande förslaget. Detta är den senaste nyhet, som spörjes
inom de för frågan intresserade kretsarna.
De utlåtanden, som ingått från sällskapets många filialer, ha
nämligen i allmänhet befunnits yrka på ännu längre gående
reformer än centralstyrelsen själv velat föreslå. Genom detta
tryck utifrån drives nu, naturligt nog, rörelsen till allt större
ytterlighet.
Den som något sett af livet kan ej undra häröver. Man
behöver blott besinna, hur det förhåller sig i fråga om ytterliga
politiska meningar. Sådana hava ju alltid haft sin bästa jordmån
inom de klasser som besitta mindre vidsträckt politisk erfarenhet.
Inom dessa klasser märker man på grund af vissa yttre
förhållanden mer än inom andra de olägenheter som följa af den
bestående ordningen; man ser här en brist, där en annan, där en
tredje. Man vill efter bästa förstånd afhjälpa dem, och man
finner då ingen annan utväg än att fordömma hela systemet och
fordra något alldeles nytt i stället. Den åter, som med lugnare
sinne och från en friare synpunkt överskådar det hela med dess
förtjänster och brister, han ser ofta, att de klandrade bristerna,
hur beklagliga de kunna vara, dock äro så nära sammanflätade
med viktiga fördelar, att man i denna ofullkomligheternas värld
kan nödgas låta dem tills vidare bestå, under det att man
visserligen alltjämt måste arbeta på att aflägsna dem en efter en.
Rättstavningssällskapets filialer skola nog själfva gärna
medgiva, att de i allmänhet innesluta mindre sakkunskap än
moderföreningen. Däri ligger då också en god del af förklaringen
att de återhållande krafterna inom dem varit mindre. Och
härmed sammanhänger en annan omständighet. Filialerna ha
naturligt nog trott sig kunna lita på, att grundvalen för det hela
blivit riktigt lagd af vetenskapsmännen vid universitetet. De ha
därför ej tänkt på att vända sig mot det nya förslagets principer,
de ha endast ännu längre utdragit konsekvensen af dessa. Alla de
många, som icke velat erkänna principerna, hava hälst hållit sig
utanför sällskapet. Det enstämmiga bifall från alla intresserade i
alla landets ändar, som sällskapets styrelse trott sig förnimma,
har därför icke så mycket värde. Det är blott ett eko — och
ekot ljuder högt bland nordens bärg. Men det sätt, på hvilket
det besvarar frågor, brukar ej anses vara mycket pålitligt.
En bland sällskapets förtroendemän har ej längesedan i ett
tidningsblad yttrat, att »det ej nog ofta kan betonas att just
skolmännen, ej språkvetenskapens målsmän äro de till
rättstavningsfrågans bedömande mest kompetenta». Med fara att stöta just
den klass för huvudet, hvars sympatier här otvifvelaktigt äro af
största betydelse, vågar jag påstå, att ett dylikt uttalande är både
oriktigt och i hög grad farligt.
En reformering af rättstavningen på det rätta sättet är ingen
lätt sak — den är tvärtom ett bland de trassligaste vetenskapliga
problem som man kan uppställa. Den erfarenheten har mer och
mer trängt sig på mig för hvarje ny sida, jag skrivit i denna
uppsats. Förmodligen ha också dess läsare märkt något af
de svårigheter, som på alla håll omhvärva den som här vill
stifta nya lagar. Och ändå har jag i min framställning
nödgats skjuta å sido en mängd tvistiga spörsmål, många därför att
jag ej trott mig om att besvara dem, andra därför att de skulle
gjort denna redan allt för långa uppsats ännu längre.
Jag vågar påstå, att ingen
värkligt vetenskapliga studier skall vara kompetent att göra en enda
liten ändring i vår rättstavning. Han kan visserligen ställa ett högst
värdefullt erfarenhetsmaterial till vetenskapsmannens förfogande,
han kan visserligen ock på sin mindre anspråksfulla plats vara
utrustad med en naturlig vetenskaplig begåvning högre än någon
professor har på sin kateder. Men den säkra blick över det hela,
som mäktar sammanhålla alla detaljer och som hindrar att
vidtagna ändringar komma i strid med hvarandra och med sådant
som icke ändras; den förmåga att på samma gång med känsligt
öra lyssna till språkinstinktens röst och att ändå förmå höja sig
däröver till klar uppfattning af hvad som är ändamålsenligt; den
kännedom af fonetikens lagar, som hindrar att svävande ljud
hänföras till det af flera möjliga tecken, som är mindre lämpligt;
den insikt i hvad som är svenskt språk och hvad som är blott
felaktigt, om ock vanligt uttal; den språkhistoriska lärdom, som
kan följa den nuvarande stavningen tillbaka till dess historiska
källor och bedömma, huruvida ej samma förhållanden, som skapat
den, ännu bestå och ännu giva den berättigande; den kunnskap i
främmande, närskylda och icke närskylda, språks ortografi, som
förmår göra sig där vunna erfarenheter till godo och förebygga alla
ändringar, genom hvilka vår ortografi skulle ryckas för långt
bort ur sitt naturliga sammanhang — allt detta
endast finnas hos vetenskapsmannen.
Och det finnes visst icke alltid hos honom. Jämväl den på.
andra områden utmärkte forskaren kan, såsom redan här förut
blivit sagdt, gå vilse i ortografiens irrgångar. Ett exempel därpå,
gav oss förr
riktning vågar jag räkna det här granskade förslaget.
Jag tilltror dettas upphovsmän tillräcklig högsinthet att,
sedan de tagit kännedom om den här framlagda kritiken, öppet
vidgå, att de i sitt förslag gjort sig skyldiga till icke få högst
betydliga missgrepp och förbiseenden.
Och hur stora äro icke ändå de vetenskapliga krafter, som
varit med om skapandet af detta förslag! Utkastet därtill är
uppgjordt af flera bland Upsala universitets anseddaste yngre
lärare och sedan skärskådadt och debatteradt inom den
omfattande krets äldre och yngre vetenskapsidkare, som först
sammanslöt sig till ett Rättstavningssällskap. Det mera detaljerade förslag,
som utarbetades på sådan grundval, har till författare en med
full rätt högt uppburen vetenskapsman, som för närvarande är
vår svenska språkforsknings högste målsman vid landets största
universitet. Och innan hans Rättstavningslära framlades, hade
den i sin ordning blivit nagelfaren inom en särskildt utsedd
kommission af de sakkunnigaste fackmän det stora sällskapet egde, en
kommission i hvilken ingingo en annan universitetslärare, två
elementarläroverkslärare, en folkskollärare, en folkskollärarinna och
en privatlärare — alltså representanter för många olika slags
erfarenhet även af praktisk art.
Allt detta har af reformens ledare och vänner upprepade
gånger framhållits till lugnande af dem, som vågade frukta, att
saken ej vore nog moget övervägd.
I sanning — då resultatet af allt detta arbete och all denna
kontroll ej blivit mera tillfredsställande, då må man ha full rätt
att yrka på yttersta varsamhet vid företagande af nya ändringar
i vår stavning. Och när nu
förstärkta med ett i det hela
framlägga ett ännu radikalare förslag, då har den som något
tänkt i dessa ämnen ej blott rätt utan plikt att yttra ett
allvarsamt varningens ord till dem, som i berömvärdt nit för
fosterländskt framåtskridande måhända stå på väg att sluta sig till
sällskapets program, utan att förstå, hur farliga eller åtminstone
tvivelaktiga de framåtskridandets vägar äro, som man anbefaller
åt dem.
Naturligtvis komma flera af de anmärkningar, jag riktat mot det
närvarande förslaget, att mista sin udd, om förslaget ändras i radikal riktning.
Däraf följer emellertid ej att det nya förslaget är bättre än det gamla; det
kan ju måhända vara förtjent af andra ännu svårare anmärkningar. — Bland
de punkter, i hvilka man ämnar gå radikalare tillväga, nämnes särskildt
å-frågan. Man skulle besluta sig för att skriva alla betonade å-ljud som å,
alla obetonade som o. Skenbart är ju detta förslag alldeles likartadt med det
som även jag (med en viss inskränkning) tillstyrkt för ä-ljudet, hvilket ljud i
obetonade stavelser fortfarande skulle få skrivas e. Men överensstämmelsen
är också endast skenbar. Den sista vokalen i trädet svävar mellan e och
ä och kan därför fortfarande tecknas med e. Den sista vokalen i lagom går
däremot icke alls längre i riktningen mot o än vokalen i kom. Om detta
senare ord ändras till kåm, så måste också lagom bli lagåm, och den
mellersta vokalen i någongång tecknas lika med de båda omgivande. Annars
är det illa bevändt med den prisade konsekvensen. — Men se nu i hvilka
svårigheter vi komma genom ändringen till lagåm! Vi måste då behandla
förstavelser på samma sätt. Därigenom få vi emellertid på halsen en rad
svårlösta uttalsproblem: skall man skriva fotograf eller fåtågraf, fonetisk
eller fånetisk, monopål eller månåpål o. s. v. ? — Å-frågan är behäftad med
så många svårigheter, att jag är säker om att alla något så när
besinningsfulla reformvänner böra instämma i
vill jag framhålla det otroligt hänsynslösa i att låta det hos oss och våra
stamfränder vanligaste och hos öfriga europeiska folkslag allmänna å-tecknet vika
för en hos oss icke ens hälften så vanlig beteckning (jfr s. 80), som därtill
skiljer vår skrift från alla andra europeiska folks. Och detta när det gäller
ett i svenskan så utomordentligt vanligt ljud som å. — Rättstavningssällskapets förslag om utsträckt konsonantförenkling har fått en egendomlig
belysning i den af sällskapet till dess filialer nu utsända fråglistan rörande ord,
hvilkas uttal är tvivelaktigt. Sällskapet nödgas där själf använda
dubbelskrivning i ganska stort omfång, t. ex. när det gäller att skilja mellan
uttalen måln och målln.
Uppfinnandet af de anspråkslösa, barnsliga abc-tecknen har
kostat människosläktet en oändlig möda; det rätta användandet
af dem har, som vi funnit, också sina svårigheter. För min del
har jag en så liflig känsla af dessa svårigheter, att jag icke alls vill
dömma dem hårdt, som gjort sig skyldiga till misstag. Jag vet
allt för väl, att jag själv skall bli överbevisad om att ha begått
liknande.
Men just därför att misstag äro så lätta att begå, yrkar jag
på att ingen enda ortografisk ändring må företagas, om hvars
lämplighet icke någorlunda enighet råder mellan dem, som kunna
anses vara mäst sakkunniga i dylika ting. Naturligtvis få icke
de räknas för sakkunniga, som genom partisinne äro förblindade
vare sig på högra eller på venstra ögat — hvarken de som hålla
på det bestående blott därför att det är »gammal fosterländsk
sed», ej häller de som önska förändring blott därför att den är
»framåtskridande».
I det Nordiska Rättstavningsmötet deltogo utvalde män
från alla nordens tre riken, de sakkunnigaste man vid den
tiden kunde finna. Det noggrant övervägda förslag, som de
framlade, yrkade blott på helt få och hovsamma ändringar. Men
redan nu, icke två decennier därefter, inse vi att bland mötets
visserligen till allra största delen goda yrkanden ett och annat
kommit med som varit mindre välbetänkt.
Hur mycket lättare skall icke något liknande kunna
inträffa nu, om ett ojämförligt mera långt gående förslag antoges,
utan det korrektiv mot misstag som en granskning ur
skandinavisk synpunkt innebär!
Det Nordiska Rättstavningsmötets reformförslag understöddes
redan från första dagen nära nog, om icke till och med fullkomligt
enhälligt af alla äldre och yngre fackmän vid universiteten i Sverge
och Finnland. Alltså ganska stor trygghet för förslagets
vetenskapliga riktighet. Annorlunda denna gång. Det nuvarande förslaget har
bland universitetsfackmännen sina anhängare i sina upphovsmän,
en krets af visserligen framstående yngre lärare i Uppsala. Men
dessa äro redan sinsemellan oense om mycket viktiga punkter i
NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 139
förslaget. De hava dessutom afgjorda motståndare i flera andra
uppsaliensiska fackmän, som ehuru reformvänliga dock anse
förslaget till och med i dess nuvarande form vara allt för radikalt.
Vid vårt lands andra universitet har förslaget icke omfattats af
en enda universitetslärare, vid det finska universitetet har
professor FREUDENTHAL till och med direkt yttrat sig däremot.
Ej underligt att sällskapet under sådana förhållanden är
böjdt att underkänna vetenskapsmännens kompetens, och att
man vädjar till andra myndigheter — ytterst till »hvarje man eller
kvinna över 16 år», som genom att betala en krona vill
förvärva sig rätt att deltaga i per-capita-omrostningen(!) om
rättstavningsreglerna. Det enda, som den utanförstående kan undra på
och måhända beklaga, är att konsekvensen ej drages fullt ut: Vi
äro vetenskapsmän — vi äro mindre kompetenta — vi
nedlägga vår befattning med denna sak.
Dock — de krafter, som styra Rättstavningssällskapet, äro
allt för goda, allt för dyrbara för fosterlandet, att det skulle vilja
umbära dem vid ordnandet af ett så viktigt odlingsområde som
här är i fråga. Skola vi icke få hoppas, att de kunna länkas
in på något mindre brådstupande banor?
Intet järnband fjättrar så hårdt som ett uttaladt ord. Ej
blott därför att en man gärna vill »stå vid sitt ord». Lika
mycket eller mera därför, att hvarje tänkt och uttalad tanke bildar
en trampad väg i vårt inre, på hvilken liknande tankar gärna
åter tränga sig fram. Mången medlem i Rättstavningssällskapet
och i dess filialer har säkert under de sista månaderna fått
försvara dess sak mot överdrivet konservativa meningar. Han
har vant sig att se de skäl som tala för en reform, och han har
kanske svårt att hålla blicken fast vid det som kan sägas för
reformens begränsning. Det skulle glädja mig, om ändå något
af de skäl, jag i denna uppsats anfört till stöd för ett
varsammare tillvägagående, lyckats göra sig hordt af en eller annan.
Må han då också betänka, att det finnes något som är förmer
än att stå vid sitt ord. Det är att, när det gäller, stå över det.
LYTTKENS och WULFF intogo för några år sedan en
mycket längre framskjuten ståndpunkt än nu. Under signaturen
»FRAMFUS» försvarade den senare år 1878 ett program, som i
åtskilligt liknar Rättstavningssällskapets nuvarande. En mera
mognad erfarenhet har sedan lärt de båda samarbetarna, att140 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
det är både rättast och klokast att gå framåt med större
aktsamhet.
Såsom läsaren kunnat märka, hyser jag i fråga om
rättstavningsreformens lämpliga omfång nästan alldeles samma
uppfattning som LYTTKENS och WULFF. Rörande icke få enskilda punkter
har jag visserligen uttalat meningar som afvika från deras, men
detta hindrar ej, att jag i det hela känner mig stå på samma botten.
Det rättstavningsförslag, de under GUSTRINS egid framlagt, är
enligt min tanke en mycket god utgångspunkt för det nya skede i
vår ortografi, som otvivelaktigt nu stundar.
Om vi innan århundradets slut hunnit bringa i någorlunda
allmänt bruk de förbättringar i vår stavning, som läsaren sett
tillstyrkta i och på samma gång exemplifierade genom denna
min uppsats, så ha vi visserligen icke tagit något jättesteg framåt,
men vi ha tagit ett så stort steg som jag tror att vi lämpligen
kunna, och så vidt jag kan se ha vi tagit ett mera afgörande
steg framåt än någonsin hittills förekommit inom vår svenska
ortografi. Vår skrift kommer då att följa i det hela ganska
enkla regler, i synnerhet om man bortser från de utländska
lånorden, som ju vid barnundervisningen icke ha någon större
betydelse.
Inkonsekvenser kommer vår skrift visserligen att förete,
men vi få trösta oss med att det, som från en sida må hända
får heta inkonsekvens, från en annan kan kallas moderation.
Att »taga steget fullt ut» kan nog vara bra, men man
bör också komma ihåg ett i SCHLYTERS rättstavningsskrift (1878)
citeradt yttrande af J. G. RICHERT, att steget ej får tagas så
fullt ut »att man fläker sig». Bilden är här fullt tillämplig.
Ett: for vidt uttaget ortografiskt framsteg kan värkligen klyva vårt
folk. Det kan åstadkomma, att det äldre och det yngre släktet
skiljas från hvarandra på ett sätt, som är till men för det hela.
Denna uppsats var utlovad såsom en artikel i Ny Svensk
Tidskrift en god tid innan Rättstavningssällskapet bildades. Den
afsåg från början att med anknytning till LYTTKENS och WULFFS
bok och GUSTRINS uttalanden inlägga ett ord till förmån for den
ortografiska reformens sak.
Förhållandena hava sedan dess ändrat sig. Jag har måst
tala icke blott om önskvärdheten af framåtskridande utan också,NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING. 141
och ännu mer, om Önskvärdheten af att framåtskridandet sker
varligt.
Men såsom första bladet i denna skrift, själva titelbladet,
innehöll en liten väckande stöt för dem, som hälst önska bliva
vid det gamla, så må också dessa sista sidor vända sig till dem.
Kanske har min uppsats fallit i handen på någon läsare,
som af grundsats eller böjelse finner hvarje afsiktlig rubbning i
vår skrift otillåtlig, och som anser att i detta fall allt bör få
»gå sin jämna gång».
Till honom vill jag då först ställa den frågan: Har du
under läsningen af denna skrift — om du haft tålamod att följa
den så långt som hit — känt dig så mycket störd af de
stav-ningsnyheter den företer, att ditt Öga i högre grad däraf sårats
eller din uppfattning af innehållet därigenom i någon mån
fördröjts?
Jag förutsätter att du icke är en korrekturläsare eller
stil-rättare, ty då eger du icke fullt vitsord. Ju skickligare du
är i ditt fack, dess mera måste då hvarje ändring stöta dig,
och din dom blir därför strängare än hvarje annan läsares.
Får jag emellertid, såsom jag hoppas, ett nej till svar, så
vågar jag säga, att du ej har rätt att undandraga reformen ditt
understöd.
Ingen fordrar, att du skall understödja den på sådant sätt,
att du själv ändrar din stavning. Du står måhända i sådana
förhållanden till andra vare sig personer eller myndigheter, att detta
skulle vara dig svårt eller omöjligt. Du har måhända också
viktigare saker att tänka på än ändringar i ett stavsätt, som icke
längre bereder dig någon svårighet, och som vi naturligtvis Önska
förbättra icke för deras skull, som redan lärt stava, utan för deras
som skola lära det. Behåll därför gärna din vanda skrift.
Men giv ditt moraliska stöd, giv din sympati åt den nya tiden
— var ung i teori om du ej kan vara det i praxis! Tank på de
mödor, en sådan ändring skall lätta för dina barn och för deras
barn, tänk på hur mången plågsam skoltimme den skall bespara
dem, hur många af de små försåt, som lura kring examensvägen,
den kan undanröja. Tänk på att du genom att bortskaffa dylika
faror kanske lägger månader eller år till dina barns liv. Månne
du icke då skall känna dig mera böjd for reformen?
Utan allt obehag för dig kan den visserligen ej försiggå,14-2 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
om du ej själv är i tillfälle att ändra din skrift. Du kommer
naturligtvis att i någon mån synas gammalmodig för det yngre
släktet. Men då den ortografiska skillnaden ej är större än här
föreslagits, blir det icke så farligt med gammalmodigheten. Helt
annorlunda om reformen vore radikal. Då förvandlades de äldre
i de yngres ögon till värkliga antediluvianer, och införandet af
en sådan sakernas ordning kunde med skäl anses vara ej blott
en orättvisa mot de äldre, utan i själva värket också en
orättvisa mot de yngre, genom de faror för deras pietetssinne som
det skulle innebära.
I våra dagar sker ingen stavningsförbättring af sig själv.
Så snart de literära förhållandena hos något folk vunnit en viss
stadga, har rättstavningen en naturlig benägenhet att stelna. Såsom
gamla städer ha krokiga gator, så ha därför också folk med
tidigt utvecklad literatur vanligen dålig rättstavning. Blott
genom planmässigt företagen reglering bli gamla stadsgator räta
och gammal rättstavning vänd att kallas ^"//stavning. Hos oss
har detta kulturområde först ganska sent vunnit någon fasthet,
knappt före detta århundrades början, Alla de ändringar, som
under vårt århundrade inträdt, ha däremot utgått från bestämdt
uppvisbara källor, vare sig från Svenska Akademien med LEOPOLD
och ENBERG och RYDQVIST, eller från Nordiska
Rättstavningsmötet, eller, hvad mindre punkter angår, från vissa enskilda
läroboksförfattare.
Den »jämna gången», till hvilken mången är så benägen att
sätta sin lit, är på rättstavningsområdet numera alldeles detsamma
som — stillastående. Önskar man en ändring här, så måste man
med fullt medvetande besluta sig därför.
Det är ej så lätt att uppgiva gamla vanor, och särskildt
synes det oss nästan som ett ingrepp i våra rättigheter, om någon
vill ändra vår skrift. Vårt skäl emot förändringar är nog innerst
ofta intet annat än det, som Jesper Ridefogd använder hos
HOLBERG : Först föler j eg i min Samvittighed — med andra ord,
skälet ligger i en kanske bedräglig känsla, icke i någon
grundad Övertygelse.
Och likväl är den fordran, som här ställes, på sitt sätt den
minsta och lättaste af alla. Den gäller blott att vi skola närma
oss till naturen.
När vi le åt barnets eller den obildades besynnerliga stav-stavningar, göra vi dem ofta alldeles orätt. Ifrån religionens
djupaste sanningar intill «Kejsarens nya kläder» är det mycket som
den fåkunnige och barnet förstår bättre än de som anse sig för
det prövade förståndets män. Och dit hör i icke ringa grad just
rättstavningen.
Må vi alltså med den grad af skyndsamhet, som högre
synpunkter kunna bestämma, arbeta på att omforma vår skrift
därhän, att den så mycket som möjligt blir naturlig. Då blir
den också bäst lämpad för unga och gamla, för olärda och lärda.
-
Innehåll.
Den senaste tidens rättstavningsrörelser sid. 1—8.
Lämpligheten eller olämpligheten af en radikal reform s. 9—14.
Etymologisk och fonetisk stavning s. 15—17.
Ideografiska element i skriften s. 17 ff. — Satsens sönderdelning i ord s. 19—20. — Värkligt och formellt sammansatta ord s. 20—23. — Afledda ord s. 23—27. — Böjda ord s. 27—30.
Samhörighetslagen s. 31—40 — Grammatiken i rättstavningsläran s. 41—42 (jfr 130-1). -dt s. 42—48 (jfr s. 37 f.) — Dubbelkonsonant s. 48—68 — ä-ljudet s. 68—78 — å-ljudet s. 78—88.
Ordskillnadsprincipen s. 88—90.
Undantag från samhörighetslagen s. 90—93.
-f och fv s. 93—102 — hj, lj, dj, skj, stj s. 102—107 — Lent g s. 107—109 — sch s. 109—115 — s s. 115—118 — x s. 118—120 — ck s. 120—121 — lent k s. 121 — ng s. 121—124.
Skrivspråk, lässpråk, talspråk s. 124—127.
Stavelsedelning s. 127—129. — Sammanskrivning s. 129—130.
Slutanmärkningar s. 132—144.
-
Rättelser.
Sid. 15 rad. 11 nedifr. icke utgår
„ 69 „ 11 uppifr. häxeri utgår
„ 103 „ 11 nedifr. läs: Var vetet
„ 111 „ 19 „ „ nästan såsom
Pris 1 kr. 50 öre.