När jordens grundvalar bäfva. Messinas undergång. Världens största naturkatastrof i historisk tid

När jordens grundvalar bäfva. Messinas undergång. Världens största naturkatastrof i historisk tid

MESSINA”NÄR JORDENS GRUNDVALAR BÄFVA”

MESSINAS UNDERGÅNG

VÄRLDENS STÖRSTA NATURKATASTROF

I HISTORISK TID

SKILDRAD ENLIGT ÖGONVITTNENS BERÄTTELSER OCH

EGNA PÅ ORT OCH STÄLLE GJORDA IAKTTAGELSER

AF

W. A:SON GREBST

MED TALRIKA VYER OCH HELSIDESPLANSCHER EFTER FÖRFATTARENS

OCH ANDRAS ORIGINALFOTOGRAFIER.

GÖTEBORG 1909

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG.GÖTEBORG 1909

GÖTEBORGS LITOGRAFISKA AKTIEBOLAG

(BONNIERS)Olycksåret 1908. - Jobsposten vid årsskiftet. — De närmare underrättelsernas

första långsamma spridning. — Deras allt tätare och fruktansvärdare olycksbud. —

Minnen från en färd genom Messinasundet. — Ett engagement och en hastig af resa.

— Blixtfärd öfver Östersjön — Genom Tyskland och Tyrolen. — B r etui erpasset. —

Första intryck af Italien i landssorg. — Ett par timmar i Bom. — Något om det

ilalienska konungaparet. — Drottning Helena, barmhärtighetens ängel. — Af resa

från Bom och ankomst till Neapel.

ittonhundraåtta hade varit ett olycksår.

Inom den industriella och merkantila

världen på begge sidorna om Atlanten

hade konsekvenserna af spekulationsåret

1907 vållat fruktansvärda kriser, hvilkas

ytterligare följder hvilat tungt på hela

mänskligheten. Stora förmögenheter hade

skingrats, den bittraste arbetsnöd hade rådt nästan

öfver-allt, och lockouter, sträjker och bojkotter hade

blif-vit ett plågoris, hvars svidande hårda slag aldrig tycktes

vilja sluta att falla. Och lägger man härtill alla de

tillspetsade och invecklade sociala och politiska problem,

hvars lösning vållade svårigheter i nästan alla världens

länder, alla de listiga intriger, som spunnos af

världsmakterna och satte dem i harnesk mot hvarandra,

liksom till slut alla andra kalamiteter, såsom en sällspordt

stor brottslighet, ofantliga grufolvckor, vidtomfattande

epidemier, uppskakande furstemord och annat mer, så

kan man utan öfverdrift påstå, att 1908 som olycksår

söker sin like i tidens ändlösa kalender.

Så kom årsslutet. Det hade förmärkts en om än

aldrig så obetydlig lättnad på handelns och industriens

JbnoBfowNVSDXSTmm:

JORihilkSNINGSDlSTRJH i

jfl

ROM

S06G/A

JOKrm&HiRGSDrs trikt

■ Nent»etXji

JOP-DRÄFNINGSMSTRIKT^

OMKRING

VESUIW3

"£3UV/L/5

STHOMäÖU

LIPAKI

o/uzrt"X.

r MYCKET

osäker t område

Karta öfver de hufvudsakligaste Italienska jordbäfningsområdena.områden, och man ansåg sig redan våga hoppas, att

årets sista dagar skulle bli ljusare, då istället

mänskligheten uppskakades af ett olycksbud om något så

oer-hördt fruktansvärdt, så nästan otänkbart gräsligt, att

hela det gångna årets alla mångahanda sorgebud och

olycksminnen bleknade bort till rama intet i

jämförelse därmed.

Detta olycksbud, denna oöfverträffade jobspost, var

underrättelsen om jordbäfningen på begge sidor af

Scylla och Charybdis gamla mångbesjungna sund eller

som man snart med ett enda ord uttryckte sig:

Messina-katastrofen.

Det var emellertid inte på en gång som

Messina-katastrofen i hela dess vidd blef känd för världen. I

dessa elektricitetens, telefonens och telegrafens dagar

skedde det otroliga, att världspressen under tjugofyra

timmar efter katastrofen sväfvade i nästan fullständig

okunnighet om räckvidden af det inträffade.

Olycksplatsen hade totalt afskurits från förbindelse med den

öfriga världen, och det var endast så småningom,

portionsvis och långsamt den oerhörda sanningen blef

bekant och framstod klar och begriplig för allt jordens

skräckslagna folk.

I detta fall var det annorlunda med

Messinakatastro-fen än med de flesta andra liknande händelser under

det sista århundradet. Då så till exempel S:t Pierre på

Martinique, den blomstrande ön i Vestindien, ödelädes,

kommo underrättelserna snabbt och säkert, och voro de

redan ganska klara och fullständiga, då prässen allra först

lade dem inför allmänheten. Då jättestaden Chicago

brann, när för endast kort tid sedan de stora

jordbäf-ningarne skakade det olyckliga södra Calabrien, och

när San Francisco gick under rådde ingen hrist på

nyhetsmaterial, snarare tvärtom. Olyckan utmålades först

större än den verkligen var, dess dimensioner

skildrades till en början med gigantiska former, dess detaljervoro fantastiskt öfverdrifna. Men sedan krympte

öfver-drifterna allt mer och mer ihop, tills slutligen endast den

osminkade, nakna sanningen återstod, en sanning, som

visserligen var förskräcklig att erfara, men som dock

inte på långt när var så fasansfull som de första

underrättelserna låtit förmoda.

Men med Messinakatastrofen var det — som sagt —

helt annorlunda. De första nyheterna hade inte

mycket att förtälja. En jordbäfning hade ägt rum den 28

December kl. 5,20 på morgonen i Calabrien. Stor skada

hade anställts, och människor skulle på tlera ställen ha

omkommit. Hafvet hade kommit i uppror, och

åtskilliga varor hade skadats i olika hamnar...

Men något senare

kommo nya

underrättelser. Seismograferna öfver hela

världen hade

inregistrerat jordbäfnin-gen. Den hade varit

af första ordningen.

Och tidningarne

visste berätta, att

utom i Calabrien

hade den också

försports på Sicilien.

I Noto hade

straff-fångarne sökt bryta

sig ut, men

militären hade

återupprättat ordningen.

20,000 lire hade af [-ministerpresidenten-]

{+ministerpresiden-

ten+} Giolitti anslagits

som en första hjälp

åt de nödlidande...

Seismografen afläscs.Dagen efteråt kommo utförligare telegram. Det blef

allt mer och mer klart, att jordbäfningen hade anställt

alldeles enorma förödelser. De härjade, instörtade,

förintade orterna visade sig vara allt ller och iler.

Uppgifterna om den materiella skadan steg från några

tusen lire till två milliarder. Deras antal, som sårals,

hlifvit vansinniga eller dödats, växte och växte. Först

var det endast några hundra, så blef det tusen,

tiotusen, trettio, sextio, hundratusen, hundrafemtio,

tvåhundratusen, och till slut stannade uppgifterna på

tvähun-drafemtiotusen — en kvarts million människor — en

oerhörd, en otrolig summa.

På samma gång som nyheterna strömmade in, svällde

ock rubrikerna öfver lidningarnes referat. De blefvo

allt fetare och fetare, allt hemskare och hemskare. De

första dagarne hade blott bragt en half spalt

jordbäf-ningsnytt eller så. Men snart blef det mer. Två

spalter — tre — fyra! Det var en lavin, som växte och

växte, tills tidningarne till slut bragte hela sidor med

telegram, ledare, href, notiser, fotografier och bilder om

det förfärliga, som hade händt, det förfärliga, inför

hvilket hela världen stod förstummad af läsa, utan att

dock i alla fall helt kunna fatta den obeskrifliga

hemska verkligheten...

Men ju mer detaljerade och vidlyftiga rapporterna

från olycksplatsen blefvo, desto mer ville också

allmänheten veta. För alla dem, som bodde på

tusentals kilometers afstånd från jordbäfningstrakterna, i

land där sådana naturföreteelser dess bättre äro så

godt som okända, eller åtminstone endast sällsynta och

harmlösa, var Messinas och de andra städernas utmed

sundet tragiska öde något, som de behöfde tid och

mycket material för att fullständigt kunna sätta sig in

i. Att naturkrafterna voro så fruktansvärdt mäktiga,

att de på några få sekunder så komplett kunde

förstöra resultatet af flera generationers under århundra-MESS1NA>

med några af de af jordbäfr

1. Messina. 2. Reggio. 3. Taormina. 4. Bagnara. 5. Scilla. 0. .1UNDET

ijcn värst hemsökta platserna.

fzzo. 7. Vulkan-ön Stromboli. 8. Faroudden. 9. Filta San Giovanni.den träget utförda arbete, att de med ett enda slag

förmådde släcka hundratusentals lifsgnistor — ja man

hade hört talas därom det hade skett i sagans tider

men att det kunde ske ännu i våra dagar — att

jordens skorpa, som bär oss på sin rygg, var så svag

och inte kunde stå emot bättre — det var otänkbart —

otänkbart...

En eftermiddag alldeles i början på Januari satt jag

med kvällstidningen i handen och tänkte öfver allt hvad

jag nyss hade läst om Messinatrdgedien, de senaste

telegrammen, de vetenskapliga uppsatserna om

jordbäfnin-gens antagliga ursprung och orsaker, och meddelandena

om den våg af sympati för de olyckliga efterlefvande,

som nu vällde fram öfver Europa från dess söder till

norr, från öster till vester.

Äfven för mig, som dock sett så mycket af världen,

som fått vara med om de sista faserna af San

Franciscos brand, och som lefvat flera månader på Nya

Pommerns ständigt af jordbäfningar hemsökta kust,

var allt detta förfärliga nästan ofattbart. Här satt jag

omgifven af lugn och trefnad i mitt tysta rum, i den

bekväma hvilstolen, vid den muntert sprakande

björk-vedsbrasan, och där — därnere vid Messinasundet, i

Italiens sollysta sköna land — timade sådana förfärliga

saker. Här satt jag varm, mätt och lycklig, och där

nere irrade tusentals hälft vansinniga, hungriga, nakna,

frusna och förtvillade människor omkring sökande efter

sina saknade kära bland ruinerna af sina sköllade

hem. Hur var det möjligt, att förhållandena kunde

vara så olika — att lycka och olycka knnde fördelas

så ojämnt?

Under det jag satt och grubblade och tänkte, steg en

bild från forna resedagar sakta upp ur mitt minne. Det

var Messinasundet, sådant jag en gång för många årsedan såg det från en orientångares däck, Messinasundet

i solsken och glans, i yppighet och fägring,

Messinasundet, det härliga, mångbesjungna...

Jag står ensam vid relingen och blickar späjande förut.

Ångaren under mig plöjer snabbt Medelhafvets

glittrande blå vågor. Det fräser, porlar och brusar

muntert kring stäfven, där bogvattnets skum vältrar sig utåt

begge sidorna i en väldig, snödrifvehvit vinkel. En

frisk vind blåser från norr, och under himmelens

skarpblåa hvalf drifva högt högt uppe de hvita små

cirrus-molnen snabbt och ljudlöst mot söder...

Jag befinner mig på hemväg från en utsträckt resa

jorden rundt. Den exotiska, drömsköna Orientens skimrande

brokiga bilder leka allt fortfarande för mina ögon, och

jag har ännu inte fullt satt mig in i, att hemfärden nu

snart skall vara slut. Det var ju endast några få dagar

sedan jag stektes och torterades under färden genom

Röda hafvets outhärdligt heta ugn, sedan jag såg

konturerna af Sinai berg svagt teckna sig öfver den hvita

öknen, och sedan Suezkanalens torra, liflösa bankar

gledo förbi på ömse sidor om ångaren. Och nu känner

jag redan, huru vinden för emot mig doften från

Italien — la bella Italia — hvars högryggade, af djupa

klyftor genomskurna strand höjer sig där på ena sidan

om oss, under det att på den andra Siciliens vilda,

röfvarromantiska berg blåna fram under en kappa af

svarta moln, i hvilkas djupa veck Etna, den väldiga,

fruktansvärda, gömmer sig för våra blickar.

Under flera timmars oafbruten färd kommer Siciliens

hemlighetsfulla kust allt närmare och närmare. Den

växer upp allt högre och högre öfver sundet. Dess

detaljer bli allt tydligare och tydligare. De glittrande

floderna, som högt uppifrån höjderna orma sig nedåt

genom trånga klyftor och pass kunna redan tydligt ur-skiljas. De snöhvita vattenfallen glänsa som strimmor

af silfver micll ibland täta hinder af grågröna oliver

och tråkiga cypresser. Här ligger en ensam liten by på

en sluttning, och där ilar ett järnvägståg fram öfver

viadukter och broar, in och ut genom tunnlar, till och

från stationer — hui, så det går hui, så det går! —

och hvad allt ser overkligt och leksakslikt ut så här på

afstånd! Det är som om man såge det hela i

kine-matograf. Men ändock är allt riktigt och verkligt. Det

är Sicilien?— Italien Europa. Det är hemma igen, hem-

ma. Ja borta är nog bra — men hemma är nog bäst i

alla fall.

På andra sidan har nu också fastlandet ryckt alldeles

nära. Det är den italienska stöfvelns tå, som jag ser

allra yttersta spetsen af. Där borta börja de hvita husen

i Reggio att visa sig, och därintill ligger det ena lilla

samhället bredvid det andra. Allt är hvitaktigt grått,

med djupa slagskuggor emellan där gator och gränder gå

fram det är inte idel marmorpalats, som främlingen

så gärna tror om Italien, inte idel lagerträdsskogar, inte

endast sol, glädje, mandoliner, serenader och romantiska

älskogsäfventyr, ulan Italien — Svditalien med sina

djupa skuggor och skarpa dagrar, sina lidelser och brott,

sin smuts och sitt lättsinne, sin sorglöshet och tragik,

sitt solskensklimat och sina fruktansvärda jordbäfningar.

Snart är ångaren långt inne i sundet. Midt emot Reggio

ligger Messina, det glänsande hvita Messina, efter Palermo

Siciliens andra stad med många minnen från både yttre

och inre ofredsdagar och med ett läge, som räknas till

de härligaste i världen.

Ångarens kurs går helt nära den sicilianska stranden.

Jag kan räkna fönstren i Messinas hus och se folket

röra sig på Corso Vittorio Emanuele, som löper fram

längs efter hamnen. Jag observerar en trupp soldater,

som marscherar på molon. Räknar kanonerna på Punta

San Ranieri och följer med blicken de slingrande smalaPunla San Itanieri vid inloppet till Messina.

stigar, som löpa uppför kullen till Forte Castellaccio

och Gonzaga. Och tycker mig nästan kunna urskilja

de lifliga barnens blixtrande glada ögon och leende

läppar, där de bada på den hvita sanden nedanför de

stora gasklockorna norr om hamninloppet.

Men ångaren glider rastlöst vidare. Utan ett

ögonblicks uppehåll dunka maskinerna på, piska

propell-rarne vattnet. Vi glida fram genom en hel flottilj af

små fisk- och fruktbåtar, som skola tvärs öfver sundet

till eller från Messina. De brunhyade männen och

kvinnorna vid rorpinnen eller skotet lyfta den röda

toppmössan och vinka till hälsning. Buon giorno, buon

giorno! — klingar deras glada rop. Buon giorno,

buon viaggio!

Efter en liten stund ändrar ångaren kurs. An stäfvar

den i riktning mot den sicilianska kusten, än mot

fastlandet. Det går nästan i zig-zag och slutligen befinner

den sig midt emellan Scylla och Charybdis.

Här är sundets smalaste del, och här bryta sig ström-marne och slå ihop, när de komma rusandes 1"rån

Me-delhafvets norr och söder. Det kokar och hvirflar som

i en jättegryta rundt omkring, det gurglar och klunkar

hemlighetsfullt, och skumreflar, som likna väldiga

vattenormar, ringla sig ut åt alla håll. Här satt enligt

sagan i forna tider den förskräckliga Scylla med sina

tolf hen och sex halsar, ur hvilka hennes bälgstarka

skrän banade sig väg ut öfver sundet. Och midt emot

henne bodde Charybdis i sin mörka håla, från hvars

djup hon lystet späjade ut efter de offer, som hon, då

de en gång råkat i hennes våld, glupskt uppslukade.

Omsider öppnar sig åter sundet. Några timmars färd

och. så dyker Stromboli upp. Det har börjat kvällas,

och vulkanen ter sig hemsk och hotande, där den reser

sig ur mörkret i ångarens kurs. Några ljus glimta vid

dess fot de komma ur en straffanstalt, som förlagts

hit ut och litet längre hort blinkar en liten vaken

röd fyr ut öfver hafvet. En stark brandrodnad simmar

öfver vulkanens topp. Som ett skarpt aftonbelyst moln.

Den är stilla, orörlig och fruktansvärd. Återspeglar den

eviga elden nere i kraterns djup. Varnar att

naturkrafterna lura och vaka. Att de stå redo till utbrott när

som hälst. Att människan aldrig får upphöra att vaia

på sin vakt...

— Trrrr...

Telefonen på mitt skrifhord ringde. Jag fattade

hörluren, lyfte af den och förde den till mitt öra.

— Hallå. 1652.

Svaret kom mig att haja till. Hvad var det för

något? Alldeles nyss satt jag och drömde om min första

färd genom Messinasundet, och nästan i samma

ögonblick frågade en röst i telefonen, om jag hade lust att

ögonblickligen resa ned till Messina och på ort ochslälle själf öfvertyga mig om katastrofens utsträckning

och verkningar.

Men hvem är det, som frågar? — svarade jag.

Det är er förläggare. Det är meningen, att vi

skola ge ut ett bokarbete om jordbäfningen. Det skall

skrifvas populärt för hela svenska folket, och ni får

fotografera, skizzera och annotera där nere så mycket

ni hinner.

Ja, men...

Inga men. Kan ni vara färdig att resa i kväll?

—- Ja — men. .

Topp. Saken är klar. Ni tar expressen och far

öfver Berlin, Munchen, Brenner och Neapel. Kom inte

för sent till tåget. Jag möter vid stationen!

— Trrrr trrrr...

Det gick rundt i mitt hufvud. Hvad hade egentligen

händt. Hade jag verkligen hört rätt, och hade jag låtit

öfverrumpla mig så där utan vidare? Var det allvar

eller skämt? Och om det var allvar, måste jag då göra

en lång och besvärlig resa med ens, nu i kväll, ned till

jordbäfningsområdet i södra Italien? Det kunde bli

trefligt! Jorden skalf ju i ett kör därnere. Öppnade

sig då och då — enligt hvad tidningarne berättade —

och stötte ut skållhet ånga och vidriga svafveldunster.

Man väntade, att päst och andra epidemier när som

hälst skulle bryta ut bland ruinerna. Och röfvare, lik—

plundrare och andra banditer skulle ju föra ett

fullkomligt skräckregemente i de förstörda städerna! Det

var inte möjligt, att jag hade lofvat att resa dit ned.

Från sådant där håller man sig säkrast på afstånd!

Det dröjde flera minuter, innan jag hade sansat mig.

Men under den tiden rusade tusen tankar genom min

hjärna. Jag återsåg tusentals fagra resedagssyner.

Aterupplefde hundratals spännande händelser. Min"

*k

*

Kvinna från Sicilien,gamla längtan efter äfventyr och resor vaknade

inom mig och började tala. Res du, sade den.

Det är icke hvar dag du får ett liknande anbud. En

sådan katastrof, hvars like världshistorien saknar,

kommer inte igen så snart. Det hlir ett minne för hela

lifvet. —Ett oförgätligt minne. Och den som är rädd

får aldrig se något!

Jag kastade en blick på klockan. Det var omkring

fyra timmar kvar, tills expressen gick. Och på den

tiden hinner en van resenär att göra sig färdig till en

hur lång resa som hälst.

Men trots de mångfaldiga lättnader på nästan alla

områden som stå vår praktiska tids resenärer till buds,

blef förberedelsetiden dock ganska knapp. Det gällde ju

icke endast att helt enkelt packa kappsäckarne, stiga

på tåget och resa iväg Jag måste ju dessförinnan få

ett resekreditiv i någon bank och lösa biljett. Måste

köpa films och plåtar för mina bägge kameror. Var ju

tvungen att träffa dispositioner för den tid jag skulle

vara hemifrån och måste, sist men icke minst viktigt,

välja utrustningen med förstånd, så att jag hvarken

belamrade mig med för mycket eller tog med för litet.

Men ändtligen var allt klart. Och då expressen sakta

salte sig i gång söderut, stod jag på plattformen och

genomgick än en gång i tankarne allt hvad jag hade

tagit med mig. Biljetten till Syracusa på Siciliens södra

kust låg i min plånbok. Resekreditivet hade sin plats

under skjortan närmast kroppen. Några franska och

tyska guldmynt gnedo sig mot hvarandra i venstra

västfickan. I ytterrocken hade jag en Bædeker och kodaken.

Den stora kameran hängde i sin rem öfver axeln. Och

i den stora poletterade kappsäcken slutligen lågo ett

par grofva, vattentäta kängor, min khakikostym, diverse

varma underkläder, hvars antal var noga heräknadt för

ett lagom långt uppehåll på olycksplatsen, samt min

coltrevolver — en liten tingest, hvars praktiska nyttavid tillfällen som delta vissa erfarenheter från San

Francisco ha lärt mig vara obestridlig.

Järnvägsresan genom de svenska kustlandskapen

Halland och Skåne erbjöd intet af intresse. Östersjön låg

stilla som en spegel, och de snötäckta isflak som hade

hopat sig utanför Trelleborg och Sassnitz Hafen,

hindrade ej kontinentalångarens färd. De delade sig

kra-sande och brakande och veko smidigt undan åt begge

sidorna, då »Prinsessan Margaretas» skarpa stäf skar in

ibland dem, och när hon passerat, flöto de långsamt

tillsamman och sköto ihop sig till samma skenbart

obrutna yta som förut.

Från den långa resan mellan Östersjöns stränder och

Tysklands södra gräns är det ej häller mycket att

minnas och berätta. Tåget rasslade och skakade, rasslade

och skakade fram med ursinnig fart. Boggievagnarne

slängde hit och dit på skenorna, lokomotivet tjöt,

konduktörerna väsnades och gjorde sig viktiga som alla

underordnade tyska tjänstemän, det gick öfver fält och

floder, genom skogar och dalar, den ena stora staden

efter den andra passerades, och efter omkring aderton

tröttsamma timmars jäktande färd började

Tyroleralper-nas skarpa spetsar visa sina silhuetter mot himmelen,

under det att lokomotivets flåsande andedrag blefvo allt

ansträngdare och ansträngdare allt eftersom det

arbetade sig upp till Brennerpassets vatten skilj an de höjd.

Här i detta trånga bergspass, hvars högsta höjd är

1,362 meter, löpte redan en gång på de krigiska

romar-nes dagar en präktig landsväg från Italien till Tyskland.

Och på denna väg tågade Boms segervana legioner till

strid mot de germanska folken. Bergspassets branta

skiffer- och porfyrväggar genljödo då utaf ekot af

smattrande trumpeter och af ystra stridshingstars

gnägg-ningar. Och solen bröt sina strålar i hjälmarnes ochBy bland Tyroleralperna.bröstharneskens silfver och guld, under det att marken

darrade af de tusentals krigarefötternas taktfasta tramp.

Äfven i dag löper utom järnvägen en landsväg fram

genom Brennerpasset. Den slingrar sig uppåt och utför

i vida bukter som en jättelik orm. Vid dess sidor stå

talrika krucifix och helgonbilder i sina nischer, och här

Landsvägen öfver Brennerpasset.

och där broar den sig fram på väldiga, stenbyggda spann

öfver forsande lloder och bäckar. Men i dag är det icke

längre väderbrynta romerska krigare, som marschera ut

och in genom passet till seger eller nederlag, utan där

råder en trafik af helt annat slag. Mässingsbeslagna och

läderstoppade automobiler rusa med tiomilsfart i

timmen förbi hvarandra, deras stinkande andedrägt

förgiftar näjden, och det öronpinande vrålet af deras hesalurar skallar upp emot Zillerthaler och Stubaieralpernas

höga toppar.

Men järnvägen genom Brennerpasset är dock i dag den

viktigaste trafikleden. — Och ovanligt intressant var den

Utsigt i Brennerpasset.

att färdas på. I skuggan af de majestätiska och

glimmer-glittrande skifferhergen, hvars spetsar, då kvällstimman

kom, glödde i fagraste skärt och lila. Fram under de

romantiska gamla borgarne, rofriddarnästen med

berömda historiska namn, som klängde sig fast på småplättar uppe på de

brantaste kullarnes

högsta krön,

därifrån de sågo ut, som

om de hvilket

ögonblick som hälst

skulle störta ned i

dalarnes djup. Längs

efter den brusande

Etsch, som, från att

ha varit en yr och

skummande liten

gletscherbäck, växte

och blef en stor och

stark flod. Förbi

ärevördiga, fridfulla

kloster, i hvilka

tusen sinom tusen

män århundraden

efter århundraden

Vid den italienska gränsen. lefvat sitt afskilda,

försakande lif, och

i hvilkas arkiv ännu i dag de sällsyntaste bokskatter

lära förvaras. Och genom alla de små nätta

alpstäderna med sina dockskåpsliknande, verandaprydda hus

och konstrikt snidade gaflar...

Efter Brennerpasset runno skenornas blanknötta par

ned på italiensk mark. Och här möttes ögat af en helt

ny tafla. De höga bergen krympte ihop till kullar.

Kullarne glättade ut sig och blefvo långa, låga, dynande

vågor af fet, bördig jord. Och där dessa vågor

slutligen lade sig, vidtog den ofantliga lombardiska slätten,

hvilken jämn som ett biljardbord, på sin rygg bär nästan

omätliga åkrar, väldiga fruktland och talrika

blomstrande städer, i hvilka den nya tidens många fula, men

praktiska förbättringar och påfund ännu inte förmåttGata i Bologna.förstöra och uttränga alla de ålderdomliga

minnesmärken, för hvilka de varit berömda i nära ett tusental år.

Förbi Verona, en af Italiens äldsta städer och

hufvud-punkten i den berömda fästningsfyrkant, som skyddar

landets norra gräns, och Bologna — la grassa den

minnesrika lärdomsstaden, med Europas äldsta

universitet, gick färden alltjämt oafbrutet mot söder. På de

större stationerna syntes redan öfverallt röda korsets

tecken uppsatt utanför väntsalarna, och då de söderifrån

kommande tågen brusade in till perrongerna, vimlade

där af sjuksoldater och sköterskor, som raskt och

målmedvetet togo hand om de stackars delvis svårt sjuka

och sårade flyktingar, hvilka i sin vansinniga förskräckelse

hade räddat sig ända hit upp till norra Italien. Inne i

väntsalarne väntade bår vid bår för dem, som behöfde

bäras till sjukhusen. Där anlades utan onödigt dröjsmål

nya förband, där talades vänliga tröstande ord, där

delades kläder och skodon ut, och där täflade hvar och

en om att göra lidandet och sorgen så lätt som möjligt

att bära för alla de stackars pröfvade människor, som nu

skilda från sina kära, om hvilkas yttersta öde de

kanske ännu sväfvade i pinande ovisshet, voro anvisade

till den offentliga barmhärtigheten.

Här på dessa stationer fick jag ett första begrepp om

huru jordbäfningen vid Messinasundet, af hela Italien, af

alla partier, af hög som låg, rik som fattig uppfattats

som en landsorg, en nationalolycka. Allt från det

ögonblick jag befann mig i Italien och först hörde dess vackra,

klingande språk talas, förstod jag, att inga italienska

hjärtan förblifvit orörda. Att jag befann mig i en atmosfär,

som var genompyrd af denna vackra allmänmänskliga

samhörighetskänsla, hvilken vi jordeväsen så sällan känna

ack, tyvärr endast så sällan, och då oftast blott när

olyckan klappar på dörren men, som då ock

ändtli-gen öppnar alla sinnen på vid gafvel i gemensam sträfvan

att få göra godt, att få stödja, återupprätta och lvckliggöra...Flyktingar från Messina på en italiensk järnvägsstationOch allt efter som expressen hastade söderut, blef

detta första intryck allt starkare och starkare. Det

talades och hviskades icke om något annat rundt omkring

i kupéerna. Tidningarne innehöllo intet annat. Jag

kunde icke undgå att tänka därpå, då jag såg de

jättelika, af breda sorgkanter omramade nödhjälpsuppropen,

som klistrats upp på alla knutar och gaflar. Jag måste

lägga märke därtill, då jag såg de långa järnvägståg,

som stodo färdiga eller ännu under lastning på

hufvud-stationerna, tåg med matvaror och frukt, tåg med

kläder och husgeråd, tåg med brandmanskap, läkare,

sjuksköterskor, mediciner och förbandsartiklar. Och öfverallt

från hvarje hus, hvarje koja hängde halfhissade llaggor

ombundna med sorgflor, som påminde om att det var

genom ett land i sorg jag reste genom ett land i

strömmande tårar, smärtans och förtviflans heta tårar,

hvilkas flöden aldrig tycktes vilja sina...

Efter trettiosex timmars tröttsam, oalbruten resa

anlände jag en morgon vid niotiden till Rom — den eviga

staden. Det var en oangenäm, gråkall morgon. Italiens

berömda sol höll sig gömd bakom de tunga

svartkan-tade moln, som hängde tvärs öfver hela fästet, och ett

lätt rägn duggade sakta ned öfver hustaken, öfver de

slippriga gångbanorna och de smutsiga gatorna. Rom,

drottningen bland Italiens städer, presenterade sig

gråtande och bedröflig. Men så var det också inte mindre

än tjugofyra af sina systrar, hvilkas öde hon sörjde,

tjugofyra blomstrande systrar, hvars tillvaro tills endast

helt nyss hade synts så ogrumladt lycklig och

afunds-värd.

Under uppehållet i Rom skulle jag skaffa mig ett pass

till Sicilien och speciellt till Messina och den kuststräcka

utmed sundet, som förklarats i belägringstillstånd. Det

påstods, att tidningsmän skulle ha det motigt därnere,

och jag hade läst många berättelser i tyska tidningar

om korrespondenter, som stött på så oöfvervinnerligaUtsigt öfvcr Rom från Sand Peterskyrkans kupol.svårigheter, att de fått vända om hem med oförrättadt

ärende. Och för att nn ett liknande öde inte skulle

blifva mitt, måste jag vara försedd både med

introduktion från italienske inrikesministern till prefekten i

Neapel, prefektens i Neapels tillåtelse till ångbåtsbolaget

därsammastädes att sälja mig biljett, och slutligen åter

inrikesministerns order till general Mazza, högste

befäl-hafvaren öfver trupperna i Messina, att godhetsfullt låta

mig passera.

Italien är, som man vet, ett byråkraternas

förlofvade-land. Och alla dessa papper skulle nog ha vållat mig

ett nästan ändlöst spring och besvär i olika ministerier och

från det ena ämbetsverket till det andra, om icke vår

svenske minister i Rom, Baron Bildt, varit af den

älskvärdheten att själf taga saken om hand. Och på så

sätt hade jag intet annat att göra än att gå upp på

legationen, bocka mig för ministern, och tacksamt ta’ emot

mina papper, som redan fullkomligt stämplade och

klara lågo och väntade på legationsrådet Stråhles

skrif-bord.

Här i Rom, uppe i det svenska legationshotellet, fick

jag också under samtalet med ministern, bekräftelse på

något, som jag redan tyckte mig ha uppfattat på tåget

under nedresan från Verona. Och detta något var

tillvaron af en känsla utaf den varmaste, innerligaste kärlek,

beundran och tacksamhet, som i dessa dagar ur hvarje

god italienares hjärta hade strömmat det italienska

konungaparet — Viktor Emanuel och Helena — till

mötes. Nyheterna om konungens och drottningens

oegennyttiga och hjältemodiga arbete för de sjuka

och sårade bland Messinas vacklande ruiner hade

med begärlighet slukats af hela det

lättentusiasme-rade italienska folket. Och till och med de högmodiga

och anstolta patricierna i Rom, hvilka ända tills nu

blickat ned på sin drottning, som en dem knappast

jämnbördig småstatsprinsessa, måste nu utan reservationinstämma i hennes prisares 1 of. Förut hade de inte

kunnat förlåta henne, att hon endast var dotter till en

liten montenegrinsk furste, en halfbarbar — sade de

-från de ociviliserade Balkanstaterna, som inte kunde

eller inte ville — sak samma hvilket! — representera

på ett sådant glänsande sätt som det ädla romarehlodet

fordrade det. De hade sett ned på henne med ett visst

Kvirinalen. Kungl. palatset i Rom.

öfverlägset förakt, därför att hon ammade sina egna

barn, och därför att hon hyste ett sådant allvarligt

intresse för hygien, småbarnskrubbor och skolreformer!

Men nu! Nu hade de ändrat mening! De hade läst

om hur hon med egen hand hade anlagt förband på

de sårade, hur hon hade hjälpt till vid operationerna,

hade sporrat de öfveransträngda läkarne till underverk

och soldaterna till fortsatta räddningsarbeten, och hur

till slut, midt under det ädla, själfuppoffrande arbetet,Det italienska Konunqaparel.en af fruktan halft vansinnig kvinna gifvit henne en

så våldsam stöt för bröstet, att hon af smärta nästan

segnat medvetslös till marken. Och nu hade

därför drottning Helena blifvit barmhärtighetens ängel

godhetens genius — Italiens ädlaste kvinna, hvars pris

ingen hvärken kunde eller ville undandraga sig att

instämma i. Tusen sinom tusen tacksägelsetelegram för

allt hvad hon gjort därnere på olycksplatsen,

strömmade dagligen till henne från när och fjärran. Tusen

sinom tusen välsignelser lästes dagligen öfver henne i

landets alla oräkneliga kyrkor, och bland detta

sollandets heta lidelsefulla barn, fans det ej längre någon,

som icke i dessa dagar af sorg, samling, entusiasm och

offervillighet, skulle vara redo att med glädje gifva lif

och lem för sin älskade drottning Helena. Och först nu

hade i det pomp- och ståtälskande Italien — från dess

norr till dess söder — allmänheten fullt lärt sig förstå,

att drottningen verkligen menade hvad hon sade, då

hon vid ett tillfälle härom året yttrade: »Jag har aldrig

hedt konungen föra mig till några lysande fester, utan

alltid dit, där sorgen härjar, där tårar flyta, och där

tröst behöfves. Där är drottningens, nationens moders,

plats. Det är där hon skall verka, där framför allt

annat...»

Med intrycket af dessa ord ännu starkt i mitt öra

sade jag tack och farväl till Sveriges älskvärde minister

i Rom, en diplomat af den gamla stammen och af den

sort, som inga nymoderna "handelsministrar» förmå

ersätta. Och med den angenäma vissheten att mina

viktiga papper, som skulle förskaffa mig obehindrat

tillträde till det hemsökta och för allmänheten

afspär-rade jordbäfningsområdet, voro i full ordning, steg

jag något senare på snälltåget söderut, som sedan, då

kvällens skuggor började falla, rusade fram öfver

kampagnan. Ruinerna af de underbara gamla akvedukterna

skymtade blixtsnabbt förbi. Då och då syntes en skymtUlsigt från Neapel.Ambulans på Messinas kaj.af Medelhafvet, hvars böljekammar lyste med ett grönt,

fosforicerande sken, då de bröto sig mot stranden. Och

slutligen, efter omkring fyra timmars färd, stannade

lokomotivet med en utdragen hvisselsignal i Neapel

la bella Napoli -— och så var jag då ändtligen framme

vid min sista station på färden till hvad en tysk

tidningsman i något af sina jordbäfningsbref häromdagen

icke med orätt kallade — helveteskusten.

II.

Det räg nar i Neapel. — Besök hos prefekten. — öfvervum iöl niotigheter. —

Neapolitanska gatubilder. — På »Ospedale dei pellegrini♦. — Genom väntrummet. —

Pennans vanmakt. — I sjuksalarne. — Modern med barnet. — En bruds historia. —

Bland döende i kyrksalen. — De döda — Olyckan förbrödrar. — Utsigt från

Berto-lini Palace. — Människans mod. — Vesuvii förhärjande verksamhet. — Stromboli.

— Ätna, en vulkan på femtiotusen år. — Stå de syditalienska jordbäfningarne och

vulkanutbrotten i sammanhang? — Jordbäfningarne, nya led i jordens

utvecklingshistoria.

Hvar och en som känner det bevingade ordet: »Se

Neapel och sedan dö», hvar och en som hört talas om

den trånande Medelhafsdrottningens sällsynta fägring,

hennes evigt leende, blå tronhimmel, hennes glödande

solnedgångar, hennes sorglösa, glada befolkning, och

hennes otaliga andra attraktioner, blir ovillkorligen ganska

hesviken, om hans första vistelse i Neapel faller på en

rägndag.

Den oturen hade jag. Det rägnade och stormade utan

uppehåll. Det forsade och porlade i alla rännstenar af

gult, smutsigt vatten, som rusade ned till det lägre

Neapel från alla de högre stadsdelarnes mörka och

krokiga gränder. Luften var tung och ohälsosam.

Öfver-allt i den inre staden luktade det atfall och mögel, och

folket såg så melankoliskt, vått och modstulet ut, somAnkomst af sårade till Neapel.

om de aldrig någonsin i sitt lif haft en strålande sol att

värma sig under och le emot, eller en glad händelse att

fröjda sig öfver och ägna ett klingande skratt. Och nere

på de präktiga promenaderna utmed bukten var det

alldeles öfvergifvet och människotomt. Där svepte stormen

rytande och med ursinnig kraft rundt hörnena, under

det att hafvets vreda böljor med doft dån krossades till

skum mot den solida kajmuren, öfver hvars balustrader

stänket yrde in och märkte trottoirernas jämnhuggna

lavaplattor med otaliga salthvita fläckar.

Sådan var min första dag i Neapel. Vesuvius gömde

sig envist bakom en tät vägg af svarta moln, och äfven

Capris annars så skarpa, blå silhuett var osynlig. Men

öfver buktens gropiga vatten styrde några stora

atlan-terångare kurs in till Neapel. De krängde och rullade,

stampade och vräkte sig. En svår färd hade de det

syntes tydligt. Och då och då körde de in i någon

väldig våg, som bröt sig öfver deras stäf, så att hela

förskeppet för några ögonblick var osynligt under det frä-sande hvita skummet. Det

var en syn så präktig som

någon annan, och där jag

stod uppe i mitt lugna

hotellrum och följde ångarnes

kamp mot det vredgade

halve t, kunde jag inte låta bli

att sända en beundrande

tanke dit ut till de

behjär-tade män, som på sina

respektive kommandobryggor

modigt kämpade mot

elementens raseri, och som

slutligen utan

olyckshändelse förde hem sina fartyg

till den trygga hamnens stilla

ankarplats. -

Mitt första ärende i

Neapel var ett besök hos

prefekten. Mot uppvisande

af inrikesministerns order,

skulle jag erhålla tillåtelse

att lösa biljett för öfverresan

till Messina. Utan en sådan tillåtelse kunde jag icke

ens få stiga ombord på någon af Compagnia Generale

di Navigazione’s ångare, som nu förmedlade trafiken

från och till Messina, och hvilka samtliga stodo till

myndigheternas förfogande. På nedresan till Messina

förde de militär och röda korset, samt full last af

lifs-förnödenheter, desinfectionsämnen, medikamenter,

verktyg och bräder. Och på återresan voro de stora

rummen till trängsel fyllda af sårade, sjuka och flyktingar,

hvilka efter en ytterst noggrann registrering i Neapel

sändes vidare ut öfver hela Italien.

Mitt besök hos prefekten allöpte emellertid inte

alldeles så gladt som jag hade tänkt. Alla den stora pre-Flykting från Sicilienlekturens väntrum voro till trängsel fyllda af folk. Där

syntes förtvitlade män, — fäder, makar och bröder, —

som ville ha tillåtelse att resa öfver för att forska efter

saknade anförvanter. Där gingo otåliga köpmän, som

hade ofantliga pänningintressen att öfvervaka. Där

Flyktingar från Villa San Giovanni i Neapel.trängdes entreprenörer och ingeniörer, som fortast

möjligt ville studera förhållandena i Messina för att sedan

lägga in anhud om afröjningsarbeten, harackbyggen och

leveranser. Där stodo gråtande kvinnor och barn, och

midt ibland dem gingo brådskande ämbetsmän och

viktiga vaktmästare med mässingskedja kring halsen,

hvil-kas göra att hindra hela den otåliga, hetsiga

väntare-skaran från att helt enkelt utan vidare storma prefektens

mottagningsrum, just inte var det lättaste.

Efter timslång väntan kom ändtligen min tur. En

sekreterare ögnade hastigt genom mina papper, räckte

öfver dem till prefekten och presenterade mig, men

beklagade på samma gång, att prefekten omöjligt kunde

lämna den begärda tillåtelsen i dag.

Jag blef naturligtvis ganska förvånad. — Ni håller ju

ministerns order i handen. Duger den inte? — frågade

jag. — Man har försäkrat mig...

Sekreteraren afbröt. — Edra papper äro i fullkomlig

ordning. — sade han. Men det går inte i alla fall.

Ångaren »Scilla», som far i kväll, är redan alldeles

fullsatt med ett trettiotal läkare och en massa officerare

och manskap. De ha naturligtvis företrädet. Det finns

inte en hytt, inte en koj ledig. Vi ha redan afvisat

liera personer.

— Ja, men jag ligger gärna på däck. Till och med

i lastrummet eller i maskinen, om så skulle hehöfvas.

Jag är inte så nogräknad...

Sekreteraren vred sig af otålighet. Det går inte min

herre. Ni får vänta till nästa båt. Kom igen i morgon

förmiddag. Vi ha inte tid med er nu längre. Le chiedo

perdono mille volte, men det är så många till, som vänta

och vill bli emottagna...

Jag ämnar icke trötta läsaren med alltför många

detaljer från detta samtal Men jag hade föresatt mig, att

jag icke på något villkor skulle bli uppehållen i Neapel.

Att jag skulle göra resan så snabbt som möjligt. Ochnu ville man hålla mig kvar för en sådan bagatell, som

att det var ondt om plats ombord på ångaren! Den

saken fick inte utgöra något hinder — och det gjorde

den inte häller! Ty då jag tog afsked af prefekten,

har jag i handen det äskade papper, mot hvars

uppvisande på Compagnia Generale di Navigazione’s

huf-vudkontor jag skulle erhålla biljett för öfverresa samma

kväll till Messina.

Dessförinnan ville jag dock studera folklifvet på Neapels

gator och försöka iakttaga, i hvad mån det rönt

inflytande af de tusentals flyktingar från Messina och

Calab-rien, som under de sista dagarne hade strömmat in till

Neapel. Men då gatans brokiga kaleidoskop syntes vara

ungefär likadant som vanligt, med undantag af att hela

karavaner af sjukvagnar och ambulanser fullastade med

bandagerade och utmärglade män, kvinnor och barn

oupphörligt körde från eller till hamnen och

järnvägsstationen, beslöt jag mig istället för ett besök på något

af de sjukhus, där sådaha flyktingar, som af det ena

eller andra skälet icke tålde vidaretransport, tillsvidare

hade härbärgerats. Men dessa voro endast de värst

sårade, de nästan hopplöst sjuka. Alla andra hade förts

bort. Till Rom, till Milano och Venedig. Till hit och

till dit. Ut öfver hela landet, hvars alla sjukhus och

välgörande inrättningar, klubbar och kyrkor öppnats

på vid gafvel för att ta emot dem, för att rädda dem

bort från Syditalien, detta förskräckliga Syditalien, där

jordens grundvalar bäfvade, där epidemierna lurade, och

där man aldrig visste, hvilka faror den nästa minuten

kunde medföra.

Jag tog en droska vid närmaste hörn. Kuskarne stodo

på sina bockar och vinkade redan på långt håll.

Vet-lura signor, vettura! Due lire allora! —Vettura!

Ei! una vettura! Och när det hade lyckats mig

att pruta ned priset till endast en lire i timmen det

lyckas alltid i Neapel! — så fick jag först en lång litaniaPå sjukhuset i Neapel.till Iifs om huru främlingarne flydde sin kos i panisk

förskräckelse, och om huru detta skulle bli lika

förlust-bringande för Södra Italien som jordbäfningen, innan

min utvalde »cocchiere» ändtligen klatschade fart i sin

liflige springare och färden begynte.

Öfverlefvande från Messina.

Genom många slingrande, smala gator gick det nu

uppåt, ständigt uppåt. Ibland var det så brant och

glatt, att den lille hästen slant som på blankis. Och

andra gånger var utrymmet så trångt mellan de

lava-byggda husen, — hela Neapel är byggdt utaf en eller

annan form af lava, — att vi endast med knapp nöd

kunde tränga oss lörbi de mötande grönsakskärrorna

och laståkdonen. Ständigt nya typer mötte oss. Allt

var lika färgrikt och lifligt som i Orienten. Glada

kulörer lyste i dukar, kjolar och förkläden. De fattigas

tvättkläder hängde som hvita, trasiga strimmor mellan

husen. Nickel- och mässingsbeslagen skeno på oxarnes,

åsnornas och hästarnes seldon. Luften var genomsyrad

af smuts- och lökdoft. Hjordar af getter drefvos frånBland de svårt sårade.port till port för att mjölkas. Otaliga byi"ackor skällde

och gi"älade på hvarandra. Gatuförsäljarnes än hesa och

än gälla rop läto höra sig utan afbrott. Och allt detta

tillsammans med oi"äkneliga andra ljud bildade en

gatans bullrande symfoni, hvilken den, som en gång hört

dess hvirflar slå mot sina trumhinnor, aldrig åter kan

glömma.

Ingången till det sjukhus hvilket mitt besök gällde

Ospedale dei pellegrjni låg vid en lång, stinkande

bakgata, där ungarne, som lekte och vältrade sig i

orenligheten, gåfvo en upprörande bild af osnygghet och

vanvård. Rundt omkring stodo fula, smutsiga hus med

nästan fallfärdiga gaflar. Och det var så trångt

öfver-allt, att hyresgästerna på en smul när, skulle ha kunnat

räcka hvarandra handen tvärs öfver gatan, om de haft

lust till något sådant.

Från sjukhuset trängde redan en vämjelig doft af

karbol ända hit ut. Och då droskan plötsligt gjorde

en skarp sväng och stannade inne på en trång förgård,

blef denna doft nästan outhärdlig. Stackars människor,

tänkte jag, — som bo rundt omkring här! — Men

kanske de intet märka! I alla händelser tycks de

finna sig och bo kvar! Men italienska näsor äro ju

också vana vid både det ena och andra.

I väntrummet satt en hel del bekymmersamt och

fattigt folk med sjuka och tärda anletsdrag. De sutto

tyst och orörligt och väntade på sin tur. Och det tycktes

hvarken väcka deras uppmärksamhet eller förargelse,

att jag, då jag visade min introductionsskrifvelse från

minister Bildt, utan vidare släpptes fram före dem och

fördes en trappa högre upp, där i en mindre sal ett

antal prydliga herrar i redingote och hög hatt sutto

församlade i lifligt samspråk.

En af dessa herrar, tog emot min introduction samt

erbjöd sig efter dess genomläsande att bli min

följeslagare. Och sedan började den sorgliga vandringen frånI de dödas sal.sal till sal. Från de lätt sårades rum till kyrkan, där

de döende och hopplöst skadade lågo utsträckta på sina

hvita bäddar och väntade på slutet. Genom

operationsrummen och ned till bårhuset, där de döda lågo i rader,

de förskräckligt lemlästade och vanställda stackars döda,

hvilkas lidanden varit så otroligt hemska, så

obeskrif-ligt svåra.

— Man skulle kanske vilja tänka, att en skriftställares

penna här skulle vara i sitt esse. Att den här skulle

kunna måla starkare och förskräckligare än någonsin

annars. Att den skulle kunna ge en bild, som kom det

att isas nedför läsarnes ryggar...

Men just här känner och medger den sin svaghet.

Det omöjliga i att på några korta sidor skildra allt det

oerhörda elände, allt det fruktansvärdas, nyss

genomgångnas fasa, som återspeglade sig i hvart och ett af

dessa stackars sårade, bandageombundna, dödsbleka

ansigten. I hvart par af dessa hällt vansinniga ögon,

hvilka antingen lyste med en förfärans eld, som kanske

aldrig åter skall slockna, eller ock slött, dödt, orörligt

stirrade ut i det tomma intet. Här skulle det ha behöfts

en tecknares stift för att fasthålla och beskrifva hvarje

detalj af den hemska taflan — i synnerhet händernas

oafbrutna rörelse — de vaxbleka, klolika händernas

ständiga famlande, sökande och trefvande på täcket.

De tycktes aldrig finna ro och hvila. De darrade efter

ett stöd att hålla sig fast i. De skälfde af feber. De

sletos hit och dit i nervös oro och brådska... Och ingen

enda af de älskliga damer ur Neapels högsta societet,

ingen af de milda, tränade sjuksköterskor, af präster

och läkare, som stodo omkring och smekte patienterna

med vänliga, lätta händer, som kysste deras infallna

kinder, som läskade deras heta, spruckna läppar med

kylande drycker, och som hviskade tröstens välsignade

ord i deras öron, tycktes kunna åstadkomma undret att

lugna dem. Deras hemska minnen ville inte vika. Debördor, som tyngde deras tankar, kunde inte lättas. De

källor, hvarur deras smärta rann, voro omöjliga att

hämma. Deras inre var ett enda väldigt sår, som inte

kunde läkas...

Då och då slet sig en eller annan af de sjuka otåligt

fri ur de smekande händernas vänliga grepp. Då

banade en sakta kvidan sig väg öfver hans eller hennes

läppar, och då skakade en tårlös gråt den stackars tärda

kroppen, — skakade den, skakade, så att sängen

gnisslade och kved, och alla de andra stackars olyckliga

rundt omkring i salen för ett ögonblick väcktes ur sin

dofva apati för att äfven de med sitt jämmer och sin

stönande veklagan ge sina kvalda sinnen ett ögonblicks

lättnad.

Alldeles vid dörren satt en stor, grof kvinna upprätt

i sängen. Hennes ögon det enda, som syntes af det

annars helt och hållet ombundna ansigtet — stirrade

rakt framåt. Men då och då plirade hon till och förde

handen med en skuggande rörelse upp mot ögonen, som

om hon späjade

efter någon,

som hon

väntade skulle

komma. Mot sitt

bröst höll hon

en liten gosse

hårdt prässad.

Han var den

ende af hennes

stora familj, —

man, mor och

nio barn, — som

räddats med

henne. De hade

legat fyra

dagar utan vatten

Just anländ från Calabrien.Vesuvius

ulbrolt.och föda under ruinerna af sill hem. Och mjukt hade de

legat, berättade min förare, - mycket mjukt, men

ändock obeskrilligt förfärligt. Ty del hade varit fyra af

barnens — syskonens döda, kalla kroppar, som hade bildat

deras läger. Då räddarne ändtligen hade kommit, hade de

endast med våld kunnat slita modern från de älskade

barnens lik, denna stackars beklagansvärda moder, som

nu satt där i sängen och väntade och väntade och

inbillade sig, att hennes öfriga kära till slut dock en gång

skulle komma tillbaka till henne, — hennes öfriga kära,

hvilkas öde hon synbarligen glömt, och om hvilka hon

nu trodde, att de på något annat ställe höllo på att

förtäras af längtan till och oro för henne och hennes

yngstfödde, som hon nu icke för ett enda ögonblick

vågade släppa ur sin famn...

Längre bort låg en ung flicka. Tunnt och blekt,

nästan snöhvitt var hennes ansigte. Det kolsvarla håret

hängde rufsigt och oordnadt ned från hjässan. Ögonen

voro slutna. Läpparne nästan blå. Och händerna, som

voro knäppta öfver täcket, voro magra som skuggor.

Min förare berättade hennes lidandes historia. Hon

var brud, af en mycket rik köpmansfamilj i Reggio, och

samma dag, i hvars morgonstund jordbäfningen ägde

rum, skulle hennes bröllop ha stått. Hennes fästman

var officer i flottan. Han hade själf som genom ett

underverk räddats och sedan egenhändigt, utan hacka

och spade, med bara händerna, gräft fram hennes kropp,

där den låg naken och lemlästad under ruinerna af

föräldrahemmet. Och nu skulle hon dö. En timma till

kunde det dröja kanske en half dag på sin höjd...

Och fästmannen hade blifvit vansinnig obotligt

vansinnig...

I sjukhusets stora kyrksal stodo ett hundratal bäddar.

Här lågo de, som lemlästats värst, de, hvilkas plågor

voro svårast, de, hvilkas dödskamp skulle bli

våldsammast, smärtfullast. Här voro sängarne försedda medskynken, som hindrade de sjuka att se hvarandra. Men

höra kunde de! Och gräsligt måtte det vara för dem,

som själfva lidit så, att nödgas lyssna till all denna

kvidan och gråt, alla dessa skrik och verop, all denna

våldsamma smärta och jämmer, inför hvilken läkarne

stodo maktlösa, och midt ibland hvilken de svartklädda

prästerna med sitt vigvatten, sina radhand, böner och

sakrament gingo omkring som en parodi på den

hug-svalelse och tröst, som de visserligen gjorde sitt hästa

att meddela, men hvilken de lika litet som någon

annan här kunde skänka...

Allra sist fördes jag ned till sjukhusets undervåning.

Där lågo de döda i väntan på den sista svepningen ochden vigda jorden. Den djupaste tystnad rådde därnere.

En kväljande liklukt slog emot mig, då dörren

öppna-| des och jag steg in. Ja, där lågo de, alla de döda.

Tjugo, trettio, fyrtio eller fler! — Jag förmådde icke

räkna dem, icke hålla ut... Det var förskräckligt,

förskräckligt! Gud hjälpe alla stackars olyckliga

människor...

Ute i friska luften igen drog jag ett djupt, ränsande

andedrag. Tackade min älskvärde ciceron och tog emot

hans visitkort. Han var markis, Consigliere provinciale

och Sindaco. Deltog i arhetet för de räddade, han som

hvarje annan god italienare. — Ja, — svarade han på

min fråga, — det är ett ovant och sorgligt arhete. Men

de äro ju mina syskon - de äro ju allihop mina

stackars kära bröder och systrar. Olyckan har fört oss

tillsammans. Olyckan utplånar hvarje ståndsskillnad.

Nu ha alla italienare blifvit endast människor...

Och tårarne runno glittrande ned för den starke,

ståtlige mannens kinder...

* *

*

»Scilla’s» afgångstid kunde icke bestämmas förrän

framåt kvällen, då hon icke väntades anlända till Neapel

från Messina förrän tidigast vid fyratiden på

eftermiddagen. Och under tiden måste jag därför försöka slå

ihjäl dagen. Men det var för sent att resa ut till Pompei

eller göra en färd upp till Yesuvii krater, hvilket ju i

dessa jordbäfningstider kunde ha haft sitt särskilda

intresse. Festina lente, — det är uttydt; skynda

långsamt, — säger italienaren. Och på hemvägen skulle jag

ju få bättre tid...

Emellertid skulle som sagdt tiden dödas. Och för det

ändamålet gjorde jag en åktur upp till det eleganta

Hotel Bertolini Palace, från hvars präktiga vex-andor

man vid klarväder njuter af den härligaste utsigt öfver

Neapel.Och där uppe tillbringade jag eftermiddagen.

Visserligen rägnade det fortfarande, och var luften tung och

dimmig. Men utsigten var dock njutbar. Alldeles

nedanför hotellterassen låg med sina många hvita palats och

vackra trädgårdar den förnämligare delen af det lägre

Neapel. Här och där syntes midt bland husmassorna

någon vingård, hvars nu på vintern obrukbara stockar

Tält för Messina.lågo hopknippade på den klilibiga marken. Nederst,

alldeles vid hafvet, stodo de ståtligaste palmer på

dyrbara promenaders välskötta gräsmattor. Och vid udden

till vänster, där stadens huslinier svängde in och kurvade

sig rundt den djuptskurna hukten i riktning mot

handels-hamnen, låg ett ståtligt gammalt palats, hvars spruckna

Vesuvii krater.

öfvervåningar visade, att tidens kraftiga tand icke utan

verkan hade gnagt på dem.

På andra sidan bukten syntes genom rägndiset de

vänliga små städerna Portici, Resina och Torre del

Grecco. Och på Vesuvii afsatser låg det ena lilla

samhället högre upp och närmare den eldmynta kratern

än det andra...

Hvilket gränslöst mod har dock icke den lilla

obetydliga människan, då hon vågar bygga sina bostäderända uppe på de förrädiska vulkanernas afsatser, där

en hemsk öfverfallsdöd nästan med säkerhet förr eller

senare kommer att bli hennes öde. Och detta icke

endast på Vesuvius, på Etna och Stromboli, den italienska

vulkantrion, utan äfven på andra eldsprutande berg i

skilda delar af jorden. I Italien kan det måhända

förklaras på så sätt, att landet är för litet för innevånarne,

och att de måste ta vara på hvarje tumsbredd jord.

Men tänk t. ex. på Niaufu, den ensamma vulkanön

långt ute i Stilla Oceanen. Där hor en handfull

isolerade människor på en sedan århundraden tillbaka

oaf-brutet skakande och darrande kraterring, som icke på

något ställe uppnår en kilometers bredd, och där på

utsidan det bråddjupa hafvet ständigt piskar och sliter

Badgatan i Pompei.loss de svarta lavablocken, under det att ur ringens

inre giftiga svafvelångor och gaser stiga upp och förpästa

luften. Och ändock har ju jordytan, den säkra, sedan

oräkneliga årtusenden sjunkna och stadigt lagrade

jordytan, ännu ofantliga trygga trakter, som endast vänta

på den flitige odlarens målmedvetna hand för att rikt

löna honom för hans möda. Men människorna bosätta

sig istället på vulkanerna i omedelbaraste lifsfara!

Det är obegripligt, obegripligt...

Jag försjönk i grubblerier. Vulkanen midt emot

verkade skrämmande. Jag tänkte på hvilka förfärliga

katastrofer, som denna enda vulkan redan varit orsaken

till. Hvilka demoniska jättekrafter, som lågo bundna i

dess inre, och som då och då ryckte och slet på sina

kädjor för att komma loss. Jag hörde i andanom det

vilda vrål, hvarmed de beledsagade sina vredesutbrott.

Jag såg deras flammande andedrägt stiga upp ur kratern.

Såg de rödglödande heta lavatarmarne, som de kräktes

upp under sina ansträngningar, vältra sig nedåt hafvet.

Och såg människorna darra, Hy, upphinnas och förintas...

Under århundradenas långsamma lopp, har Vesuvius

gång på gång påmint mänskligheten om att de

naturkrafter, hvars ena säkerhetsventil den bildar, aldrig äro

att lita på. Det första närmare kända utbrottet i nyare

tid ägde rum den 21 Augusti år 79 e. K. Vesuvius

hade då i flera hundra år betraktats såsom slocknad

och död. Och icke ens de sexton svåra jordbälningsår,

som föregingo utbrottet, och som försatte människorna

i ständigt ny förskräckelse, förmådde öppna deras ögon

och förbereda dem på den katastrof, som förestod. Då

denna katastrof emellertid slutligen kom, hlef den

förfärlig. De trenne blomstrande städerna HercuIaneum, Stabiä

och Pompei begrafdes fullständigt under etl rägn af glödhet

aska och sten, som på sina ställen lade sig i ett öfver

tre meter djupt lager öfver dem. Tusentals människor

omkommo Och sedermera lyckades det först år 1748att återfinna de försvunna orterna, efter hvilket år också

de märkliga utgräfningar begynte, hvilkas resultat —

på grund af den intima inblick de möjliggjorde i stora

och välordnade samhällen från Roms första käjsartid

varit så ofantligt lärorika för mänskligheten.

Efter det förhärjande utbrottet år 79 fortsatte Vesuvius

nästan utan afbrott sin våldsamma verksamhet tills år

1139, då den ånyo tycktes slockna och dö bort. Men

år 1631 ägde åter ett våldsamt utbrott rum, som

efterföljdes utaf talrika andra. Och efter att under de

följande århundradena ha varit i nästan beständig större

eller mindre oro, stär nu den sista förfärliga eruptionen,

som skedde i början på april 1906 ännu i friskt minne,

därför att vid detta tillfälle flera städer förstördes,

massor af människor dödades, och materiell skada till många

millioners värde förorsakades.

Om den verksamhet, som utölvats af Stromholi

den aktiva vulkanen ute på de Lipariska öarne

känner man endast obetydligt. Men desto mer har historien

att förtälja om den lill 50,000 års ålder skattade Ätna

på Sicilien, hvars delvis mycket ödesdigra utbrott anses

ha uppgått till minst 5,000. Af dessa vill jag dock

endast särskildt nämna utbrotten af år 1169, som stod i

förbindelse med en våldsam jordbäfning på Sicilien och

Calahrien, samt af år 1669 vid hvilket tillfä",e en del

af staden Gatania förstördes.

Ifall jordhäfningarne i södra Italien och

vulkanut-hrotten stå i sammanhang med hvarandra, är en fråga,

som vetenskapen ännu icke med säkerhet har tyckts

kunna hesvara. En lärd tysk forskare antar, alt de

mindre jordhäfningarne, beroende på gasexplosioner i

jordens inre, äro förebud till större vulkaniska utbrott,

men att de stora jordstötarne föranledas af sättningar,

som närmast förorsakas af den sig allt mer och mer

afkylande jordskorpans krympning. Hvilkendera at

dessa begge antaganden, som kan tillämpas med anled-ning af Messinakatastrofen, är nog tills vidare omöjligt

för lekmannen att yttra sig om, och

vetenskapsmännen få sinsemellan afgöra, ifall en större sättning i det

djupa Messinasundet ägt rum, eller om Stromboli, hvars

verksamhet sedan någon tid säges ha varit afstannad,

skall bära skulden för det inträffade.

Fängelsedirektörens villa pä Stromboli.

Men hurudan förklaringen än kommer att bli, står

det faktum dock kvar, att landskapen i vulkanlinien

Vesuvius, Stromboli, Atna höra till Europas osäkraste

trakter, och att antagligen ännu många fruktansvärda

katastrofer komma att tima, innan jordytan där lagrat

sig lika säkert som i det öfriga Europa med sina

oändligt mycket äldre och fastare formationer.Efter jordbäfningen den 5 Februari 1783, som

förstörde Messina, lade trehundra städer i Calabrien i

miner och dödade omkring 100,000 människor, följde i

September 1905 en ny ödesdiger jordbäfning i Calabrien

och på Sicilien. Dennas spår markerades af 1,900

förstörda och obeboeliga byggnader, men dess bättre en-

Stromboli i verksamhet.

dast af 186 dödade människor. Och så kom slutligen

den 28 December 1908 den sista stora syditalienska

olyckan, hvars eko ännu klingar starkt och förfärligt i

våra öron. Men hvar och en af dessa katastrofer har

endast varit åter ett nytt litet led i jordens

utvecklingshistoria. Qch ehuru deras följder för oss människor

tyckas så ofantliga, är i själfva verket deras betydelse»Scilla» vid landningsplatsen.inom hela den väldiga, ständigt framåtskridande

naturen lika intetsägande och liten, som då människans fot

under gång genom skog och mark på bråkdelen af en

sekund trampar ihjäl och förintar hundratals små, för ögat

nästan osynliga lifsväsen...

III,

Kn angenäm underrättelse. — »Scilla» lossar och lastar. — Passagerarna. —

Ändtligen iväg. — Öfver Salernobukten. - Zankle, Messinas ursprung. — U93 f. K.

döpes det om till Messana. — Mamertinarne eröfra Messana och kalla henne

Mamer-tina. — Märkligare årtal ur Messinas senare historia. — Härjad af päst,

öfver-svämning och upprepade jordbäfningar. — Messinas ständiga återuppbyggande en

följd af hennes naturliga läge. — Messina i våra dagar. — Hennes export. —

Hufvudgatorna. — Kyrkorna. — Katedralens konstskatter. - Offentliga prydnader.

— Folklifvet på galorna. — Fisktorget. — Campo Santo. — »Scilla• i stormen. —

Vakna tankar.

Då jag vid sextiden på aftonen kom ned till mitt

hotell, gaf mig portiern en angenäm underrättelse.

»Scilla» kom in för några timmar sedan, sade han.

Den har haft en svår resa, men blir klar igen tills vid

åttatiden. Senast då måste ni vara ombord, om ni vill

följa med. Den hade fullt med sårade från Messina

med sig. Räkningen? Javisst! Den är redan

klar. — Hvar så god! ■— Grazie signor, grazie — tackar

allra ödmjukast och välkommen hit igen!

Det rådde ett brådt lif nere i handelshamnen, där

»Scilla», en liten ganska bekvämt inredd postångare, låg

förtöjd. Öfver lastluckorna och de grofva ångwincharna

hängde ett par provisoriskt uppfästa båglampor, i hvars

hårda, likblå sken en lång transport sjuka och sårade

på bårar och madrasser bars i land öfver landgången.

Och på kajen stodo rader af ambulansvagnar och

militärfordon, hvilka, i den ordning de emottagit sin last afMessiua sedd från hamnen före jordbäfningen.lidande, satte sig i rörelse och körde bort genom

lölk-massan, den ofantliga, skräckslagna folkmassan, som i

tiotusental trängdes utefter varuskjulen och på de

närliggande gatorna för att om möjligt uppfånga en skymt

af de räddade — af dessa stackars ömkansvärda

människor, eller snarare skuggor af människor, af hvilka

nu, på knappast åtta dagar, mer än trettiotusen anländt

till Neapel från de härjade distrikten — helveteskusten

på ömse sidor om Messinasundet.

Den siste patienten hade knappast hunnit lyftas upp

ur aktersalongen och bäras i land, förrän ett nytt arbete

började ombord på »Scilla». Sängkläder, madrasser och

handdukar, allt redan användt, forslades upp i stora högar

och kördes hort för att ersättas af nytt material. Från alla

håll och kanter kommo soldater tillskyndandes. Med

friska krafter och godt humör började de inlastningen af

nya förråd och nödvändighetsartiklar. Wincharne

började rassla och gnälla. Väldiga järnbeslagna fat,

innehållande kalk, hissades dunsande och brakande ned i

luckorna. Därnere stufvades de vant och säkert fast på båda

sidorna om propellertunneln, och sedan kom turen till

kistor och lådor af alla former och storlekar, hårdt

präs-sade halar med halm och hö, filtar, pressänningar, tältduk,

bräder, plankor, stegar, spislar, grytor, spadar, hackor,

spett och yxor i all oändlighet. Därpå följde det

ömtåligare godset: konserver i trä- och metallådor,

ofantliga flaskor och burkar, omvirade med halm och

innehållande lysoform och andra desinfektionsvätskor från

Milano eller andra italienska industrisamhällen. Och

just som lastningen var afslutad, och luckorna skulle

läggas på sin plats öfver rummen, kom en stor vagn

körandes med väldiga högar af klädesplagg och skodon,

hvilka på prefektens order nödvändigt måste med.

Då klockan började lida mot åtta begynte

passagerarne anlända. De utgjordes af ett tjugotal högre och

lägre officerare, ett lika stort antal militärläkare, samtsom enda civilpersoner en tysk korrespondent och min

obetydlighet.

Oflicerarne togo genast plats i salongen och började

arbeta. De bredde nt hela lnntor af papper på

matbordet, bläddrade, skrefvo och jämförde. Och slutligen

underkastade de tyskens och mina papper en ytterst

noggrann granskning, som slutade med att tysken till

sin obeskrifliga förargelse fick ta sitt pick och pack och

Plan öfvcr Messina.

gå i land för att skaffa sig ett nytt tillståndsbevis af det

ena eller andra slaget, under det att mina papper

befun-nos vara i finaste ordning och utan vidare anmärkning

återställdes mig.

Strax efter åtta var allt klart för afresan. Men i al"~

gångsminuten störtade två civilister ombord. De måste

nödvändigt med, sade de. De hade rest ändå från

Venedig. Den ene hade haft sin gamla mor i Messina

under katastrofen, och för den andre stodo tusentals lire

på spel, om han icke fick följa med.

Men de officerare, som hade att bestämma, läto icke

tala med sig. De beklagade lifligt, men det måste finnas

papper. Från ministern, prefekten och så vidare. Utan

sådana gick det inte. Och några undantag kunde inte

komma i fråga. Alla utomstående voro i vägen därnere,

sade de. Endast sådana, som ville arbeta fingo komma

dit. Men eftersom det nu fans tillräckligt med militär på

platsen, så behöfdes inga utomstående arbetare. Att ens

tänka på att kunna rädda enskild egendom var löjligt.

Det kunde vara gudi nog, om man lyckades rädda Sicilien,

hela Italien ja, kanske hela Europa från en epidemi.

Och på den saken koncentrerades nu allt arbete, alla

ansträngningar därnere.

De begge herrarne gåfvo sig emellertid inte i rappet.

Deras böner blelvo allt enträgnare, allt hetare. Och

slutligen kastade sig en ulaf dem på knä och snyftade

med gråten i halsen om och om igen fram sin enda,

fåfänga bön: låt mig lölja med, — låt mig följa med, —

för Madonnans skull, låt mig följa med...

När klockan var half nio kastade »Scilla» loss. De

bägge herrarne stodo gråtande och förbannande på kajen,

där de måste hållas kvar af några soldater, för att de

i sin förtviflan inte skulle kasta sig i vattnet. Men allt

efter som ångaren gled allt längre och längre ut i

hamnen, blefvo deras konturer otydligare och otydligare.

Och ändtligcn kunde de inte längre särskiljas från denr

Corso Viltorio Emanuele och Palazzalan.öfriga hopen i land, som följde »Scilla» med blickarne,

där hon gled ut i det täta mörkret, ut i den vreda

stormen, som rasade öfver Medelhafvet, ut i det strida

rägnet, som kom emot oss i häftiga, hvinande byar, ut

mot okända faror — ned till helveteskusten — till

Messina...

Då »Scilla» hunnit ut på den af tre dagars storm

upp-rifna Salernohukten, som för Medelhafvet är detsamma

som Biscayabukten för Atlanten, började hon vräka sig

och rulla, vräka sig och rulla. Den ene efter den andre

af officerarné och läkarne bleknade och drog sig hastigt

in i sin hytt, därifrån snart minst ett dussin sjösjukas

vånda och kval blef allt mer och mer hörbar. Och

slutligen fans utom jag själf ingen annan kvar vid

matbordet i salongen än en helt ung läkare från Taormina,

för hvilken jag omedelbart presenterade mig, och tack

vare hvilken jag fick en utmärkt beskrifning på Messina,

sådant som det såg ut före jordbäfningen, en

beskrifning, som tillsammans med de källor, jag redan förut

Park i Messina.rannsakat, hjälpte mig att uppkonstruera den bild af

olycksstaden i sin uppkomst, utveckling och blomstring,

som jag här nedan kommer att fästa på papperet, och

som, ehuru belamrad med många årtal och data, dock

i dag åter har sitt synnerliga intresse att studera.

Messinas historia sträcker sig ända till tiden långt före

Kristi födelse. Omkring år 735 f. K. höra vi först talas

om henne såsom den af borgare från staden Naxos

grundlagda hamnplatsen Zankle, ett namn, hvilket

betydde »skära», och som härledde sig till den

skärfor-made udde, som än i dag bildar en naturlig arm kring

Messinasundets bästa hamn.

Tack vare sitt gynnsamma läge vid det smala sundet,

förbindelseleden mellan de tyrrheniska och joniska hafven,

utvecklade sig Zankle hastigt. I)ess välstånd växte

stadigt, det lade sig till med kolonier och öste ur dem

stora rikedomar. Och först år 493 f. K., då en viss

Anaxilas från Rhegium (nu Reggio), eröfrade Zankle,

erhöll det namnet Messana, under hvilket det än

ytterligare förkofrade sig, utvidgade sin handel och sjöfart

och hlef stort och mäktigt. Men år 390 f. K. blef ett

olycksår för Messana, som då föll i karthagernas

händer och första gången förstördes. Ur denna förstörelse

reste det sig dock ganska snart, då Dyonysios den äldre

begynte dess återuppbyggande. Och omkring år 282

f. K. hade det ånyo blifvit så ansenligt, att andra folk

traktade efter dess ägande, hvilket hade till följd, att

det år 282 på ett baklistigt sätt eröfrades af ett antal

mamertinare, som för andra gången döpte om staden

och kallade henne Mamertina.

Nu vidtogo många växlande öden. Mamertinarne voro

oerhördi förväget och krigslystet folk, och genom deras

roftåg föranleddes det första puniska kriget. Efter detta

erölrades samhället af romarne, i hvilkas händer detFörsäljare af krukor på Messinas gator.stannade under flera århundraden, tills ändtligen det

vestromerska riket föll i spillror, då Mamertina eller

Messina, som vi nu endast vilja kalla det, delade det

öfriga Siciliens öde.

Ar 831 e. K. kom Messina i Saracenernas våld,

därefter år 1038 i grekernas, och i deras händer förblef hon

tills år 1061, då det lyckades normanderna att bemäktiga

sig henne.

Bland senare märkligare årtal i Messinas historia, vill

jag här endast nämna 1282, då den blodiga »Sicilianska

aftonsången» tog sin början, 1679, då messineserna med

fransmännens hjälp i elt stort sjöslag, besegrade de

hårda spanjorerna,

1678, då

fransmännen jagades ut ur

staden och det spanska

oket åter sattes på,

1713, då hertigen af

Savoyen besatte

staden, 1718, då

spanjorerna drefvo ut

honom, 1719, då de

käjserliga förjagade

spanjorerna, 1735, då

spanjorerna åter

kommo till väldet,

1848, då

neopolita-narne blefvo herrar

på täppan, och

slutligen 1861, då

Messina var den sista

tillflyktsort, ur

hvilken neapolitanerna

fördrefvos af

frihetshjälten Garihaldis

trupper för att in- Don Juan d’Austrias staty i Messina.Montorsoli’s springbrunn i Messina.förlifvas med och bli en länk i ett starkt och enigt

Italien.

Det är, som man ser, en högst intressant historia

Mes-sina kan blicka tillhaka på. I öfver två tusen sexhundra

år ha starka och krigiska folk utgjutit hvarandras blod

i gigantisk tätlan om att få äga henne. Som

härskarinna öfver det sund, som bär hennes namn, var

hennes betydelse alltför stor för att hon skulle glömmas

hort, och det hände, som man har sett, gång på gång

att den ene af hennes begärare knappast hade tagit

henne i besittning, förrän han drefs ut af den andre

tapprare och starkare.

Men om Messina än i gångna tider led fruktansvärdt

af de ständiga striderna om och med henne, så var

dock detta ett intet mot de hårda slag naturen gång på

gång tillfogade henne. Ar 1743 härjade sålunda pästen

inom hennes murar och ryckte bort stöx-re delen af

hennes befolkning. 1783 skakades och lades hon nästan

fullständigt i ruiner af en fruktansvärd jordbäfning.

1823 häfde sig hafvet och ödeläde henne med en

öfver-svämning, om hvars fasansfulla detaljer många helt

nyss ännu lefvande åldringar i Messina kunde berätta.

Och af de i våra dagar inträffade jordbäfningarne 1905

och 1907 drabbades äfven Messina så till vida, att hennes

aldrig alltför solida byggnader än ytterligare skakades i

sina grundvalar och befolkningen greps af den vildaste

panik.

Men trots alla dessa olycksöden och pröfningar växte

Messina ständigt upp igen. Hennes naturliga läge var

sådant, att hennes tillvaro nästan kan betecknas som en

nödvändighet. Det var hennes köpmän, som till största

delen förmedlade import och export mellan fastlandet

och Sicilien. Från Messina utfördes till hela världen

apelsiner, oliver, mandlar, nötter, russin, vinsten, olika

sorters olja och andra sicilianska produkter. Och sist,

men icke oviktigast, var Messina en punkt af allra störstaFruktmånglarc i Messina.

strategiska betydelse, i det att hennes kanoner

fullkomligt behärskade sundet och hvilket ögonblick som hälst

kunde häjda all trafik, som sökte sig väg därigenom.

Sedan den stora jordbäfningen 1783 hade Messinahaft öfver hundra år på sig att växa och förkofras.

Hon hade först legat som död i nästan tjugo år. Men

så hade lifsgnistan inom henne åter flammat upp.

Kvarter efter kvarter hade afröjts och bebyggts. De

skräckslagna människorna hade kommit tillbaka och

åter börjat spinna köpenskapens trådar ut öfver världen.

Och vid början af tjugonde århundradet var Messina,

trots koleraepidemin af år 1854, som tog omkring

16,000 personer, än en gång den stoltaste staden vid

sundet, pulserade folklifvet inom henne åter kraftigt

och lifligt, och tycktes en leende ljus och löftesrikt lycklig

framtid ligga framför henne.

Den främling, som endast kort före jordbäfningen

landsteg i Messina, kunde icke undgå att få ett godt

intryck af staden. På ena sidan af Corso Vittorio

Ema-nuele, som följde hamnens kurva, stod en lång rad

hvit-rappade, ståtliga byggnader, den s. k. Palazzatan, hvars

pelarfållade fasad här och där bröts af några höga,

hvälfda portar, hvilka ledde in till de smala tvärgator,

genom hvilka den lifliga fottrafiken sökte sig in och ut,

till och från den inre staden.

Utom Palazzatan var det egentligen endast rådhuset,

handelsbanken och teatern, som utmärkte sig framför

Messinas öfriga byggnader för stil och smak. Men utanför

staden lågo många både vackra och dyrbara privatvillor,

som inte skulle ha behöft känt sig bortkomna i hvilken

storstad som hälst, och tillslut får i detta sammanhang

icke pantlåneinrättningen — »Monte Pietå» glömmas.

Denna var ursprungligen ett exclusivt adligt palats, byggt

i allra bästa barockstil, och berömdt öfver hela Sicilien

för de stolta namn, vid hvilka dess historia var knuten.

Men i senare tider var det ej längre andryga ädlingar,

som gingo ut och in genom dess vapenbeslagna port,

utan endast stackars fattiga, som soi"gsna och bedröfvade

smögo sig dit med sina ringa ägodelar, men, som, då

de gingo därifrån med några centesimi eller lire i denhårdt knutna näfven, hade glimten af nytt mod och nya

förhoppningar i ögat, på samma gång som därbakom

anades en viss bitterhet öfver förlusten af någon kär

tillhörighet.

I samma riktning som Corso Yittorio Emanuele löpte

ytterliga trenne hufvudgator genom Messina. Den första

De tolf apostlarnes altaren i Katedralen i Messina.

var Via Garibaldi, en Ullig butiksgata, den andra Corso

Cavour med sina hus i barockstil och många kyrkor,

till hvilka isynnerhet Messinas andäktiga kvinnor om

söndagarne vallfärdade i sina hästa toiletter, med den

koketta lilla solfjädern, den gyllene bönboken och

rosenkransen i handen. Och uppe på höjden gick Via dei

Monasteri fram, hvars talrika kloster med anor från den

spanska tiden voro berömda för de rikedomar — ickeKatedralen i Messina.endast i konstverk, utan också i klingande mynt de

samlat.

Allt som allt sades Messina besitta icke mindre än

åttiofyra kyrkor. Men al" dessa utmärkte sig egentligen

endast katedralen, samt kyrkorna Annunziata dei

Cata-lani och San Gregorio för skönhet och originalitet.

Katedralen, som hade sitt ursprung i Normandertiden

var dock allra intressantast. Redan fasaden med de tre

vackert skulpterade portarne verkade imponerande, om

ock dess försummade öfverdel, som till och med

saknade rappning, gjorde sitt hästa att förstöra intrycket.

Och om man gick in i helgedomen och vandrade fram

genom det långa skeppet, kunde man icke undgå att

lägga märke till de många dyrbara konstverk som

katedralen ägde: de idealiserade apostlarne på sina tolf

altai"en, erkebiskoparnes stående eller liggande figurer

öfver sina respektive grafvar och den underbart vackra,

i nyrenässans utförda predikstolen, med sina fyra

huf-vuden af sten, hvars tankedjupa och ädelt skurna

an-sigten sades återge dragen af fyra kättare, hvilka en

gång till den heliga jungfruns och den romerska kyrkans

evinnerliga ära, hade å båle brändts i Messina. Men

högst af alla konstverken skattades dock »Madonna della

Lettera», en oljemålning, hvars lof messinaborna aldrig

slutade att sjunga, och hvars dyrbara duk i hvardagslag

gömdes bakom ett par härliga med guld, silfver, pärlor

och äldla stenar rikt broderade förhängen.

En särskild, för det inre af en kyrka rätt egendomlig

märkvärdighet hade katedralen i sitt solur. Det bestod

af en lång meridian, som inhuggits tvärs öfver

stengolf-vet, och längs hvilken för hvar och en af årets dagar

det ställe markerats, på hvilket solen precis på

tolf-slaget, dag efter dag, genom ett litet hål i taket skulle

låta sina strålar dallra in...

På Piazza del Duomo stod utanför katedralen en

praktfull vattenkonst af Era Giovanni Angeli Montor-Predikstolen i Messiria-Katedralen.soli, hvars många välkomponerade figurer och detaljer

väckte hvarje betraktares beundran, och som

tillsammans med Neptunmonumentet nere vid hamnen, och

den ståtlige fältherren Don Juan d’Austrias staty vid

Via Cavour utgjorde Messinas värdefullaste offentliga

prydnader.

Men på det hela taget var Messina ingen vacker stad.

Gatorna med sina delvis inbyggda trottoirer och

enformiga hvita hus buro ingen särskild prägel och voro

isynnerhet hvad de mindre beträffar - både smala och

smutsiga. Men lifvet, som rörde sig på dem, var desto

brokigare. Egendomliga, af skickliga handtverkare

humoristiskt och flott målade fordon på höga, axellösa

hjul och förspända med lustiga små åsnor, hvars

seldon voro prydda med blänkande heslag och muntert

pinglande klockor, körde till och från mellan raderna

Lemonaclförsäljerskor utanför Palazzalan i Messina.af bekväma droskor, hvars kuskar icke på något

sätt stodo efter sina neapolitanska yrkesbröder i fråga

om liflighet och oförskämda anspråk.

Blomsterförsäljare med kärrorna fulla af ljuft doftande rosor, liljor

¥ *

V ¥ ¥ *

+ ¥ ¥ ¥ ¥

¥ ¥ ¥ %- V

’ V V V

Detalj af hufvudingångcn till Katedralen i Messina.och violer, fruktmånglare med väldiga lager af

apelsiner, mandariner och drufvor, snäckhandlande och

tid-ningspojkar förde ett oupphörligt oväsen. Matroser från

de främmande örlogsmännen, af hvilka Messina alltid

hade hesök, drefvo i glada klungor från taverna till

taverna. Ammor i vackra, färgrika folkdräkter

promenerade högtidligt omkring med sina små skyddslingar.

Präster och asketiska munkar gingo förbi hvarandra

med nedböjda hufvuden och utan att kasta en blick på

Aura Giampilieri.

de mötande eleganta damerna eller de trånsjuka, hleka

nunnorna i sina svarta och hvita dok, som med sedigt

öfver radbandet knäppta händer vandrade gatan framåt.

Lazzaronerna lågo lättjefullt utsträckta i solskenet vid

trottoirkanten eller på kyrktrapporna, och förbi dem

vandrade med väldiga bördor af ornamenterade

lervaror på nacken de flitige krukmakarne, hvilkas gälla rop

trängde in i husens allra tystaste vrår och vinklar. Och

mellan alla dessa typer syntes öfverallt pittoreska

sicilianska bönder — äkta röfvaretyper med vilda, blåsvartahelskägg, buskiga ögonbryn, rufsig peruk och stickande

heta ögon.

Men nere vid hamnen på Corso Vittorio Emanuele

rådde dock den lifligaste trafiken. Där var ett ständigt

kommande och gående af ångare och segelfartyg från

Europas alla länder, från Mindre Asien, Tunis, Algeriet,

Amerika och den yttersta Orienten. Där trängdes skaror

af emigranter utanför de stora ånghåtsbolagens

biljettkontor. Där körde tunga lastfordon med hela herg af

apelsinlådor eller vinfat och förspända med kraftiga

oxar längs efter kajen. Spårvagnarne ilade fullsatta

förbi med passagerare ända från Faro och

Giampi-lieri. Och vid tullstationen, där torghallen var

belägen, fördes ett väldigt stim af fiskare, som just anländt

med en större fångst af två till tre meter långa tonfiskar,

hvilka till ett af myndigheterna fastställdt pris af

omkring 80 centisimi för ryggen och sidorna och 1,25 lira

per kilo för de fetaste bukstyckena, voro en af

fisk-marknadens begärligaste delikatesser. Vid de sex stora

marmorbänkar, där jättedjuren slaktades och styckades,

flöt blodet i breda, röda strimmor. Och då köplusten

och förråden började bli mindre, och priset sattes ned

för de billiga aflallena, de s. k. petitti, erbjöd hela den

för fiskhandeln reserverade delen af torghallen med sin

trängsel af fattigt folk en afsky värd anblick, hvilken i

förening med den starka lukten af friskt blod,

efterlämnade ett kväljande intryck på besökaren.

Om man följde Corso Vittorio Emanuele norrut längs

efter sundet, kom man snart ut i förstäderna, som ända

ut till Punta del Faro bildade en enda nästan oafbruten

länga af små primitivt byggda hus. Bakom husraderna

löpte järnvägen till Palermo fram. Och där bakom

höjde sig de branta bergen, under det att själfva

strandremsan var så smal, att den knappast ens hade plats

för de talrika fiskebåtar, som lågo och gassade sig påEn af Katedralens sido porlar.

den hvita sanden, då de inte voro i arbete ute på

sundets blå spegel.

Ungefår en halftimmes promenad söderut från staden

låg Campo Santo, Messinas vackra kyrkogård. Denhöjde sig i två terasser öfver den kringliggande trakten,

och från den öfversta af dessa hade man en härlig

utsigt öfver den Calabriska kusten och sundet, som sedt

härifrån liknade en majestätiskt framåtglidande ström.

Messinas Campo Santo var emellertid inte endast

berömd för sin utsigt, sina sammetslena gräsmattor, sina

ståtliga oleandrar, cedrar, cypresser, palmer och sina

vällagda rabatter, utan först och främst för de talrika

konstverk i snöhvit Carraramarmor, som prydde de

förnäma eller rika stadsbornas grafvar. Italien är ju

som bekant konstnärslandet framför alla andra, och

mycket af hvad olika konstnärer skapat här var af

sådan ren och hög skönhet, att kyrkogården endast för

dettas skull hade varit värd samma berömmelse som

Genuas världsbekanta Campo Santo.

På den första terassens hallVa höjd stod ett ståtligt

mausoleum, i hvilket ett adligt broderskap bisatte sina

döda. I rak linie hakom detta höjde sig grafgårdens

vackra, i gotisk stil byggda kyrka, framför hvilken en

långsträckt byggnad, påminnande om ett joniskt tempel,

sträckte sina pelarrader. Och på ömse sidor lågo

graf-varne med sina vackra minnesstenar, statyer och

monument, hvars inskrifter med sina många intressanta namn

och intima minnesord gåfvo vandraren en liflig

påminnelse om Messinas oroliga historia i det nu gångna

nittonde århundradet — det framstegsstora nittonde

århundradet, hvilket på samma gång var Messinas både

glansfullaste och sista...

Då vi hade uttömt ämnet om Messina sådant som

det en gång varit, började den unge läkaren berätta om

den fasa, som gripit hela Italien, då det ändtligen fått

klart för sig katastrofens fruktansvärda omfång. Han

talade om, hur han själf hade haft sin trägna och

gif-vande praktik i Venedig, dit han flyttat från Taormina,Kyrkogården i Messina.men huru, innan mobiliseringsordern kom, det hade

arbetat och slitit inom honom af otålighet att få resa

ned till olycksplatsen och hjälpa till med

räddningsarbetet. Han hade själf många vänner i både Messina

och Reggio, men vågade knappast hoppas, att de befunno

sig bland de räddade. — I alla tall blir den saken nästan

omöjlig att erfara nu, — sade han med en suck.

Och om de ha sluppit undan med lifvet, så ha de nog

inte stannat kvar. Hela Italien är ju öfversvämmadt af

flyktingar. Hvem vill stanna kvar därnere, som inte

är tvungen därtill? Hvem vill bo kvar i helvetet, om

det fins en möjlighet att komma därifrån?

Timmarne gingo.

Natten var stormig och hemsk. Inga stjärnor lyste.

Det var kolsvart förut, och fyrarnes ljus på kusten syntes

endast matt genom rägndiset.

Men »Scillas» gamla stormpröfvade skrof arbetade sig

framåt utan att kunna häjdas. Ilon rullade och vräkte

sig — rullade och vräkte sig utan uppehåll. I)å och

då kom en våg, större än de andra, rusandes och bröt

sig öfver hennes bog. Då hördes en skarp skräll, som

om åskan gick, och sedan följde ett prasslande,

gurglande, klunkande, spottande och fräsande, då vattnet

rusade akteröfver och ut genom spygatten. Därpå var

allt tyst en sekund. Men så började det gnissla och

knaka. Fören gick i vädret, och aktern satte sig. Hela

fartyget lyftes upp och slungades framåt, som om

det varit en liten lätt boll och inte ett tungt skrof af

järn och stål. Och så gick det utan uppehåll. Natten

var svår, och stormens demoner flaxade vredgadt med

sina vingar.

Vid tolftiden kom stevarden för att släcka lampan

öfver matbordet. Den unge läkaren sade godnatt och

drog sig in i sin hytt, och efter en liten stund hörde

jag hans lugna snarkningar tränga ut därifrån.

Men för mig ställde sig saken inte så enkel. JagKyrka i Messina.

kunde inte somna på länge. Messina, som det en gång

varit, stod i min inbillning ljust och fagert framför

mig. Jag såg rutorna i Palazzatans pelarprydda

husrader rodna under morgonsolens, som höjde sig öfverde vilda calabriska bergen, kyssar. Jag hörde lifvet

vakna på gator och gränder. Följde innevånarne under

dagens mångahanda bestyr. Delade ljuft och ledt, gladt

och sorgset med dem. Och såg till slut aftonen sänka

sig öfver sundet, och de gnistrande hvita ljusramperna

på kajen och i Reggio midt emot tändas.

Och så skulle allt detta icke längre vara! Ett tjogtal

sekunder skulle ha utplånat Messina från jordens yta!

Den härliga staden skulle återigen ha pröfvats så hårdt,

Järnvägsstationen i Messina.

och dess hundra och ett halft tusen innevånare skulle

nakna och halft vansinniga af ångest och förtviflan irra

omkring på sina hems ruiner!

Jag låg länge vaken och undrade och tänkte. Yar det

verkligen sant? Var det öfverhufvud taget möjligt?

Var det inte endast en elak dröm? Visserligen stod

det ju tryckt i alla världens tidningar, och hefann jag

mig själf på resa dit ned för att med egna ögon

öfver-tyga mig och skrifva därom. Men — i alla fall! Det

var otroligt helt enkelt otroligt...IV.

En dyster morgon på hafvet. — Stromboli orubbad på sin gamla plats. — Sicilien

och Calabrien förut. — Genom strömbrytningshvirflarne in i sundet. — Skildring

af själfva jordbäfningen. — Aftonen den 27 December 1008. — Många främlingar

i Messina. — Kvällslif på teatrar ocli kaféer. — Människorna gå till hvila —

Ovädersmoln dra ihop sig öfver sundet. — Ett olycksbådande tjut. — Jorden börjar skaka

och darra. — Himmelen öppnar sina slussar. — Fruktansvärda ting ske. —

Seismografens vittnesbörd. — Ett dån ur jordens innandömen. — Messina störtar. — Bibelns

ord gå i uppfyllelse. — Världshistoriens största tragedi. — Innevånarnes obeskrifliga

fasa. — Själfbevarelsedriften. — Vattnet ingår förbund med jorden. — Flodvågen.

— Elden förenar sin förstörelsebringande kraft med jordens och vattnets. —

Gas-behåillarne flyga i luften. — Människornas förskräckliga öde. — Den Högste uttömmer

sin vredes skålar till sista droppen. — Det blir morgon på fasornas första dag.

En dyster grå morgon. Tunga rägnmoln under fästet.

Ett vredgadt, blyblått och skumreffladt haf så långt ögat

kan se. Två hvitgrå måsar, som envist kretsa omkring

hvarandra, och hvars hesa, entoniga skrik tyckes båda

olycka och död...

»Scilla» hade haft en svår natt. Stormen hade rifvit

i allt ursinnigare och ursinnigare, och i hundvaktens

första timma hade det nästan blåst full orkan. Dagen

hade dröjt i det längsta, och då den ändtligen grydde,

var det ändå som om den hade tvekat att komma fram

och lysa öfver all den förödelse i vår nu omedelbara

närhet, all den sorg och jämmer, som hade varit en

följd af den knalleffekt, hvarmed olycksåret 1908 hade

afslutat sin bana.

Vid åttatiden skymtade Stromboli fram ur rägndiset,

Stromboli, den aktiva vulkanen, på hvilken enligt de

gamles tro den lättretade vindguden Aeolus bodde.

Väldig, ensam och arg höjde den sig ur hafvet.

Jordhäf-ningen hade inte berört den; alla dess små hvita hus

stodo där precis likadana som jag sett dem förr. Ryktet

hade talat om att hela ön skulle ha försvunnit, precis

som det år 1906, då Valparaiso förstördes, narrades om

Juan de Fernandez, Robinson Crusoes berömda ö. Men

det var dess bättre inte sant — det lika litet som så

många andra olycksrykten...Två timmar senare började Siciliens bärg lösa sig och

stiga fram ur rägntöcknet förut. Ogästvänliga och vilda

sågo de ut, sönderklyftade och brutna. I deras dalar

föll rägnet stridt, så som det hade gjort allt sedan den

stora olycksmorgonen. Himmelen själf tycktes icke vilja

sluta att begråta Messinasträndernas hårda öde. Dess

tårars källa tycktes aldrig vilja sina...

På landtungan, Punta del Faro, som skjuter ut i

Messinasundet och bildar Siciliens nordöstra spets, stod

den höga grå fyren. Jordbäfningen tycktes icke alls ha

rubbat den. Endast dess lampa hade förskjutits och

skadats. Och nu vägleddes de fartyg, som nattetid

måste genom sundet, och som inte skydde att betala

Lloyds extra assuranspremier, af en liten provisorisk

fyrlvkta, som ställts upp nere på stranden i ett af Farons

allra yttersta boningshus.

På andra sidan reste sig Ealahriens flera tusen fot

höga berg ur sundet. Majestätiskt storslaget verkade de

till och med denna dystra ovädersmorgon med sina

breda hjässor och med alla de strida floderna, som argt

skummande och svällda af det långvariga rägnet rusade

ned genom dalarne från det inre vilda höglandet, på

hvilket omkring 1,400,000 fattiga, okunniga och oerhördt

vidskepliga människor föra en ömkansvärd tillvaro

under de katolska prästernas gissel.

Omsider stäfvade »Scilla» genom

strömbrytningshvirf-larne och in i själfva sundet. På ena sidan visade sig nu

Messina, målet för resan, och midt emot stego Villa San

Giovanni och Reggio fram. Ofver hvar och en af de

tre städerna höjde sig tjocka rökpelare med hud om

att elden rasade bland ruinerna. Utanför hvar och en

låg en hel liten flotta af tunga pansarbåtar och djupt

lastade handelsfartyg till ankars. Och på vågornas

starka rygg, som fräsande och hvitskummande rullade

fram under »Scilla» och häfde och sänkte hennes skrof,

dref massor af vrakgods utåt hafvet, massor af bräder,Kyrkan S:ta Maria i Messina.bjälkar, husgeråd, tunnor och lådor, som allt en gång

hade haft sin bestämda plats och sitt gifna ändamål att

fylla i någon af de härjade städerna på ömse sidor om

sundet...

Men innan jag berättar om mitt besök i några af dessa

härjade städer, vill jag först försöka lämna en på liera

olika länders tidningar och på ett antal ögonvittnens

uppgifter grundad skildring om själfva katastrofen och

om de fasans dagar, som följde. Och om äfven denna

min skildring endast kommer att ge en svag bild af den

förfärliga verkligheten, en verklighet, som ingen mänsklig

fantasi kan utmåla, så är detta icke endast beroende

på min egen oförmåga, utan äfven till en del därpå,

att de fullkomligt autentiska uppgifterna från

olycksplatsen ännu i dag — trots det rikhaltiga

nyhetsmaterialet för öfrigt — äro så fåtaliga och uppvisa sådana

oerhörda luckor.

En strålande vacker dag, sådan som Sicilien är berömd

för öfver hela världen, höll på att gå till ända. Röd,

grann och väldig sjönk solen bakom Gonzaga’s och

Castellaccio’s kullar. Men när skuggorna redan begynte

bli täta på Messinas gator och gränder, hängde ännu

en dallrande skär rodnad kvar öfver de Calabriska

bergen och öfver den östra delen af sundets

strömfå-rade, stilla yta.

Omsider, när denna skära rodnad långsamt bleknade

bort och slutligen dog, begynte de många fyrarne utmed

kusten att tändas. Och på samma gång flammade

gasramperna upp i alla de små och stora samhällena på

ömse sidor om sundet, så att det tillslut markerades af

tvänne obrutna kädjor af små ljuspunkter — från

Taor-mina till Faro på Sicilien och från Pellaro till Scilla

på den Calabriska kusten — tvenne glittrande diadem,i hvilka Messina och Reggio strålade som de bägge

fagraste ädelstenarne.

Just på dagarne mellan jul och nyår vistades ett

ovanligt stort antal främlingar i Taormina och Messina. Det

var företrädesvis rika engelsmän och amerikanare, som

tillbringade vintern därnere i det balsamiska klimatet,

och af hvilka många hade egna villor, under det att

flertalet bodde på de stora hotellen, hvilka som bekant

i Italien nästan uteslutande existera på utländingarne.

Men i de dagarne voro också stora mängder italienare

från omgifningarne ute på landet inne i städerna för

att fira jul och nyår hos släktingar och vänner och

deltaga i de stora kyrkliga fester, som skulle äga rum vid

årsskiftet. Och därföre voro också stadens samtliga

hotell, från det ståtliga Trinacria vid Via Garibaldi ned

till de anspråkslösaste värdshusen i utkanterna, fullsatta

med så många gäster som de möjligtvis kunde rymma.

Enligt mångas berättelser var aftonen den 27

December ovanligt kval" och tryckande. Aftonpromenaden på

Corso Yittorio Emanuele hade därför ock varit lifligare

besökt än annars. Och i de många restauranterna, Calle

Duilio, där officerarne företrädesvis höllo till, den

eleganta Trattoria Venezia, Caffé Nuovo och Chalet i den

populära Giardino a Mare hade allmänheten dröjt sig

kvar betydligt längre än vanligt vid kaffet, landtvinet

och den läskande lemonaden.

Strax efter midnatt slutade teatrarne. Programmet på

operan, där säsongens andra glänsande föreställning gått

af stapeln, hade upptagit »Aida», Verdi’s ståtliga

mästerverk. Och när den eleganta teaterpubliken sakta

vandrade hemåt, hörde man här och där både den ene och

andre, som, ännu uppfylld af aftonens njutning,

half-högt nynnade Aidas och Radames lidelsefulla

kärleksduett i sista akten.

När teaterpubliken hade skingrat sig och nått hem,

blef det lugnt på Messinas gator. En eller annan förse-I Giardino a Mare. Messina,nad droska rullade hemåt öfver Corsons stenplattor, och

ute på redden hördes hvarje kvart glasen ombord på

kryssaren »Piemonte», som låg till ankars där, ange

tiden. Och genom boningshusens öppna fönster hördes

de dagtrötta människorna, under det de klädde af sig

och gingo till sängs, prata om den gångna dagens

vedermödor och den kommande morgonens förhoppningar.

Så småningom slocknade dock ljusen i nästan alla

hus. Endast här och där brann ännu någon enstaka

sjuk- eller arbetslampa, hvars gula sken silade ut genom

jalusispjälorna och lekte på trottoiren utanför. Men

annars var allt mörkt och tyst. Messina hade somnat.

Dess hundrasextiotusen innevånare hade åter för en kort

natt fått ro för dagens mångahanda bekymmer.

Oräkneliga ljusa vänliga drömmar sväfvade till och från i

natten med tröst och lisa till betryckta och ängsliga

sinnen, de trötta och svaga hämtade hvila och nya krafter,

de modlösa sofvo sig till nytt hopp, och de sjuka och

eländiga fingo glömma sina plågor, sin vånda och sina

olyckor...

Men öfver sundet möttes i dessa den djupaste nattens

timmar svarta, olycksbådande ovädersmoln. Ljudlöst

och lömskt kommo de smygandes från alla väderstreck.

Flikade i kanterna, blytunga i midten, rägndigra och

laddade med elektricitet voro de. Och allt efter som

de gledo vidare, slocknade den ena fagert tindrande lilla

stjärnan efter den andra under dem, tills de till slut

hängde som en enda sammanhängande kolsvart

baldakin mellan Aspremontes toppar och Siciliens berg.

På samma gång som denna tunga molnbaldakin

lägrade sig öfver sundet, blef det allt kvafvare och

kval-vare i luften. Den blef tung och het att andas. Inte

en vindpust rörde sig. Och de ståtliga gendarmerna i

sina granna uniformer och tvåkantiga hattar, som

vakade öfver säkerheten i de sofvande städerna på bägge

sidorna om sundet, började se sig om efter skydd underbalkongerna och i portgångarna för det oväder, som de

inom kort väntade skola urladda sig öfver deras

huf-vuden.

Men timmarna gingo långsamt, utan att detta oväder

ville komma. Klockan blef två, tre och fyra. Hon blef

half fem och tem. Det led emot morgon, och om några

timmar skulle redan den tidiga dagen gry öfver

Cala-hriens herg. Kanske ovädret skulle gå förbi för denna

gång. Kanhända det skulle hlåsa upp före

soluppgången och ränsa luften. . .

Municipalgardisten Guiseppe Pardo, som stod och

lutade sig mot en husvägg på den öppna platsen framför

katedralen, berättar, att han aderton minuter öfver fem

på morgonen af den 28 December hörde ett långdraget

klagande hundtjut, ur någon af smågatorna i närheten,

ett tjut, som verkade så

olycksbådande hemskt och

fasansfullt i den rundt omkring

rådande dolva stillheten, att han

lämnade sin post och gick ut

midt på torget för att se och

lyssna hvarifrån det kom. . .

Då — just i det ögonblick

han hunnit bort till Montorsolis

vackra vattenkonst — skedde

något oväntadt, förfärligt.

Torget började skaka och darra

under hans fötter. Dess rörelse

blef allt häftigare och

häftigare. Det häfde och sänkte

sig. Det slängde och slet hit

och dit. Det var som ett haf

i uppror. Det var

jordbäf-ningen, som var kommen, —

jordbäfningen, hvars ständiga

hot messinaborna hade så vant Municipalgardist från Messina.

7sig vid, att de hade glömt bort att darra för dess

möjlighet, — jordbäfningen, som skulle förinta dem,

jord-bäfningen, deras synders obeveklige bämnare, deras

välstånds hårdhändte strypare, deras bröders, systrars,

vänners och bekantas obarmhärtige dödare. . .

I samma ögonblick som jorden började darra och

skälfva, bröt det länge väntade ovädret löst. Otaliga

hvita, blå och röda blixtar skuro hväsande genom de

svarta molnen. Himmelen öppnade sina slussar på vid

gafvel, och lät ett störträgn gå ned ölver vatten och

land, ett så sjudande häftigt störträgn, att det, då det

nådde marken, lät som om tusen sinom tusen kraftigt

förda trumpinnar slagit storm mot lika många

hårdt-spända trumskinn. . .

Men på samma gång som detta störträgn utgöt sig,

bände på endast tio korta sekunder fruktansvärda

ting. Alla stadens gaslyktor vaggade vansinnigt hit och

dit. De flämtade, hväste som om de kämpat efter

andan, brötos midt af och slocknade. Och i det därpå

följande plötsliga, ogenomträngliga mörkret, som endast

då och då skingrades af de med allt längre och längre

mellanrum återkommande hlixtarne, var det som om

helvetets argaste demoner hade sluppit lös och börjat

härja. Hårdt lästa dörrar flögo upp. Tunga glasrutor

störtade klirrande och klinkande ut ur sina ramar och

ned på trottoiren, mot hvilken deras skärfvor krossades

till atomer. Spårvägsskenorna sprungo midt af, höjde

sig upp i luften och slingrade sig rundt hvarandra som

rasande, kämpande ormar. Stenläggningen på gatorna

klöf sig och sjönk ned i meterdjupa sprickor och hål, som

bildat sig där det förut varit jämn väg. Statyerna gjorde

saltomortaler och föllo krossade till marken.

Telefontrådar och kablar åkte gnisslande ned och nystade

ihop sig till outredbara härfvor tillsammans med sina

galgar. Trottoirerna bräcktes, och deras tunga plattor

sprängdes i luften, som af dynamit. Vattenlednings- ochgasrören nere i jorden sprnngo i sönder. Butiksskyltar

och balkonger dansade handlöst ned. Och från taklister

och fönsterbågar haglade cementstycken och tegelstenar

i hvirflande lifsfarlig dans omkring hvarandra i gatan.

De nästa tio sekunderna skildras af de öfverlefvande

såsom alldeles lugna. Men professor Oddone från

meteorologiska institutet i Rom bevisar, att detta var ett

misstag. Ty då han tre dagar efter katastrofen anlände

till olycksplatsen, lyckades han ur det sammanstörtade

seismografiska observatoriet rädda den märkvärdigt nog

alldeles oskadade seismografen. Och på dennas fdm

hade ritnålen förevigat hela jordbäfningens förlopp och

tydligt och klart ådagalagt, att om också de första tio

sekundernas stötar varit starkare, så hade jorden dock

äfven under den därpå följande ti osekundersperioden

befunnit sig i ständig och ganska betydande oro och

rörelse.

Den följande, tredje perioden blef den värsta af hela

jordbäfningen. Jorden skakade som om den på sin

hlixtsnabba färd genom världsrymden höll på att rulla

fram öfver ofantliga sträckor beströdda med gigantiska

stenblock. Och på samma gång steg ett hemlighetsfullt

hrusande dån upp ur den bågnande jordens innandömen

och kom närmare och närmare. Det växte blixtsnabbt i

styrka och omfång. Blef till ett fasansfullt, aldrig förut

hördt och beskrifvet dunder, som af millioner grofva

kanoner alfyrade på en gång. Och detta dunder svällde

och svällde allt mer, tills det slutligen blef till ett

outhärdligt, ofattbart domedagsdån, som om hela jorden

på en gång exploderat, och den yttersta dagen hade

kommit.

Och midt under detta fruktansvärda dån störtade

Messina och tjugofyra andra blomstrande städer utmed

sundet i grus och spillror. Hvad hundra års träget

arbete åstadkommit förintades på några få sekunder.

Människans vanmakt gentemot naturen demonstrerades påSeismogra/iskt rekord af Messinajordbufningen.

Detta rekord, som togs på St. Maur observatoriet i Paris den 28

December mellan 4,37 och 5 på morgonen, visar, att de värsta stötarne

ägde rum inom en period af 12 minuter. Hela jordbäfningens tid var

omkring en och en half timma.

Seismografiskt rekord af ‘ San Franciscojordbåfningen kl. 5,111 på

morgonen den 18 April 1906.

Detta rekord togs i Birminghamn med den af japanen Omori

uppfunna horizentalpendylen, den mäst känsliga seismograf som existerar.

Ju längre bort från jordbäfningscentralen seismografen är uppställd desto

större blir den registrerande pendelns svängningar.

Seismografiskt rekord af jordbäfningcn i Calabrien 1905.

Taget i Edinbarg, Skottland, af professor Dyson.

Genom en olycklig tillfällighet fungerade icke någon af de svenska

seismograferna under tiden för Messinakatastrofen. Pressen påpekade

därför ock, att de begge instituten borde stå i så pass flitig förbindelse

med hvarandra, att alltid den ena af apparaterna vore i användning

om ock den andra behöfde repareras.ett fruktansvärdt sätt. En läxa i ödmjukhet tilldelades

mänskligheten skarpare än någonsin förr. Och de

profetiska orden i uppenbarelsebokens sextonde kapitel,

vers 18: — »Och det uppstod ljungeldar och röster, och

där vardt en stor jordbäfning, en sådan jordbäfning och

så stor, att en dylik icke hade varit sedan människor

blefvo till på jorden» — hade gått i uppfyllelse...

Men detta, som nu skildrats, hade endast varit

början — början till slutet. Ännu värre och förfärligare

skulle det bli. Allt hvad mänsklig fantasi, uppjagad till

sin högsta höjd, kan uttänka skulle öfverträffas.

Naturkrafternas omätliga raseri skulle inte stillas, förrän

förintelsen blifvit fullständig, förrän icke längre sten på

sten återstod af de undergångsdömda städerna, förrän

hundratusentals människor med sina lif fått sona sin

förmätenhet att förfula och belasta jordens mänga

millioner år gamla, ärevördiga rygg med sina intetsägande,

förgängliga verk. . .

Då del ur jordens konvulsiviskt upprörda inre

uppstigande dundret och dånet började aftaga, blefvo

jordskorpans krampryckningar ännu häftigare. Nu höll

intet stånd längre. Svarta, glupande munnar öppnade sig

i gator och gränder för att strax därpå bräkande slå

ihop igen. Hela den väldiga hamnarmen och kajen, på

hvilken Corso Yittorio Emanuele löpte fram, sjönk några

meter. De fullastade järnvägsvagnarne på kajspåren

satte sig i rörelse, rullade ned och uppslukades af den

bubblande svarta hamnbassängen. Citadellets och Eorte

del Salvatores famntjocka murar rämnade, och ett

efter annat gledo de på grofva pålar stöttade hvarlven

och båtbryggorna ned från sina fästen och ut i vattnet.

Inifrån den inre staden, där de tättbyggda kvarteren

stodo, tillkännagaf emellertid på samma gång en

helvetiskt hemsk kakofoni af brakande, knakande, gnisslande,

skärande och dunsande ljud att allt höll på att störta

sönder och samman. Men så var det också världshisto-Hafvet förenar sin kraft med jordens . . .riens största tragedi som utspelades därinne i det

förfärliga, ogenomträngliga mörkret. Husens yttermurar

rämnade uppifrån och ned. De lösgjorde sig från

tvärmu-rarne, sviktade ett slag, böjde sig sakta utåt och

störtade sedan våldsamt i gatan, på samma gång som

källare och grundmurar gåfvo efter, och våning efter

våning föll ned och sammanblandades till en enda

out-redbar röra, öfver hvilken ofantliga moln af kväfvande,

glasblandadt och illaluktande damm steg upp. På andra

ställen klöfvos husen midt itu och störtade handlöst omkull

åt två håll. Och de många kyrkornas torn och spiror

brö-tos midt af, samt rasade ned på de närstående, kanske

ännu ej fullständigt förstörda byggnaderna, hvars sista

räster de krossade och begrafde under sin tyngd, under

det att de bronsgjutna klockorna i fallet slogo mot

hvar-andra och dånande och klämtande utförde den

förfärliga, oförgätliga begrafningsmusiken. . .

Då allt som kunde falla hade fallit, upplöste sig

brakandet, knakandet, gnisslandet, dånandet och dunsandet från

den fallande staden i ett nytt ljud. Det var ett långt,

utdraget, skärande skrik, ett infernaliskt tjut af fasa och

dödsfruktan, som banade sig väg öfver hundratusen halft

vansinniga människors blåbleka läppar, hundratusen

stackars människor, hvilka nyss i sina lugna hem legat

försänkta i djupan, kanske af gyllne blida drömmar

ge-nomflätad slummer, men, som nu, — utan att förstå annat

än att den yttersta domens dag måtte vara kommen

och att Herrans vrede var öfver dem, — slagna,

lem-lästade, rifna och delvis krossade lågo utsträckta på en

jord, som skalf, skakade och dånade under dem, under

en himmel, som var svart som den svartaste graf och

från hvi ken floder af ursinnigt skvalande vatten och

ett dödsbringande hagel af trä, sten och järn utgjöt sig

öfver dem.

Ingen pänna — och vore dess stil än aldrig så

medryckande och vältalig — skulle rätt kunna skildra dessaMessinaborna fly undan jordens och vattnets raseri.korta sekunders gränslösa fasa. Ingen målares pänsel

oeh hade den också hämtat sina färger i helvetets

hetaste eld, ur sorgens djupaste brunn — skulle kunna

måla en tatla, fullt motsvarande deras verklighet. Ingen

af alla de människor som lefde igenom dem skulle än

en gång kunna frammana dem för minnet i deras fulla

hemska kraft. Och ingen än så samvetsgrann och

pedantisk forskare och historieskrifvare skall heller ur de

osammanhängande, bristfälliga redogörelser om dem,

som de öfverlefvande, - hvars sinnen under de förfärliga

sekunderna voro lamslagna och overksamma, kunna

ge, vara i stånd till att smida en kädja, hvars hvarje

länk hlefve en noga och väl inpassad fortsättning af den

föregående.

Men hvad som för öfrigt än måtte ha rört sig i de

tusentals olyckligas, hvilka, från att ha njutit den

djupaste frid, plötsligen befunno sig kastade midt in i det

vansinnigaste chaos, sinnen, så är dock ett säkert och

framgår af allas berättelser, att själfhevarelsedriften rent

instinktivt bjöd dem att kämpa och stå emot, att inte

ge sig med ens och alt söka en utväg undan döden,

som hotade dem från alla håll på en gång.

Dock icke endast jorden hade i denna fasans tidiga

morgonstund rest sig för att afskaka sina inbillade herrars

förhatliga ok och befria sig från dem. Redan innan

skalf-vets första våldsamhet var öfver, slöt vattnet förbund

med henne. Det härliga, vida sundet, öfver hvilket

människorna sedan årtusenden utan fruktan styrt sina

nötskal lill fartyg häfde sig i trots och vrede till en

jättelik våg. Ilsket rytande, rasande som ett såradt vilddjur,

rusade den in mot stränderna. På sin blixtsnabba färd

växte den och blef allt högre och högre, allt starkare

och starkare, allt oemotståndligare och oemotståndligare.

Och då den slutligen nådde land kunde intet hålla emot

dess anlopp. Fartygen i hamnen — stora som snjå

-lyftes upp i höjden, kastades huller om buller om och

Corso Vittorio Emanuele och Palazzalan på morgonen den 28 December 1908.emot hvarandra och vaggades vansinnigt hit och dit.

Och sedan rusade jättevågen upp öfver kajen, hvars

tusende hopade lådor och fat, landgångar och trossar den

strödde omkring åt alla håll. Den trängde in genom

Palazzatans gapande hvalf och tomma fönsterbågar. Den

fortsatte ut öfver de af meterhögt grus och spillror

täckta gatorna och gränderna. Den bröt sig igenom de

rämnade, fallfärdiga murarne. Den slog omkull och

krossade här. Den ryckte bort och dränkte där. Och

när den ändtligen rullade upp mot de högre belägna

stadsdelarna och där — som trött på den förstörelse

och det ytterligare elände den vållat — sakta och till

hälften motvilligt, bubblande, gurglande och hväsande

vände och, markerande sin väg med ett fotsdjupt lager

af dy och slam, började söka sig tillbaka, drog den

tusentals ännu varma lik af människor och djur och

oräkneliga andra föremål med sig ut i sundet, där i det

djupa mörkret, obekymrade om allt det förskräckliga

som skett, de bägge starka hafsströmmar, som hvirtla

in från de joniska och tyrrheniska hafven, ännu höllo

på med att utkämpa samma tysta, oupplösliga envig,

som de kämpat allt sedan det ögonblick i forntidens

grå dagar, då Messinasundet bildades och deras

järnhårda stridsfamntag först slöts. . .

Flodvågen hade emellertid icke förr hunnit draga sig

tillbaka, förrän ett nytt, obeskrilligt dån skakade luften,

och ett bländande skarpt ljussken för ett ögonblick skar

genom mörkret. Det var gasverkets väldiga behållare,

som exploderade. . .

Och nu skulle till jordens och vattnets raseri äfven

elden lägga sin förödande kraft. I fyra distrikt på en

gång flammade det upp. Djupt nere under ruinernas

täcke slickade giriga lågor det trasade, fnöskforra

trävirke, som hvarken hade dränkts under flodvågen eller utaf

det strida rägnet. Fräsande och knastrande, klatschande

och dånande följde de draget och kröpo fram genomsprickor och hål, genom gångar och källare. Med

glödande klor grepo de fast i de sönderslagna möblernas

och sängklädernas rester. Med gnisslande heta tänder

tuggade de sönder dem. Och när de till slut bitit sig

igenom allt brännbart och nått upp till fria luften,

förvandlade de sig till fantastiska stöder och spiraler af

illaluktande svartgul rök, som omsider fattades och

slets i flikar och trasor af den hvinande arga storm,

som i jordbäfningens första skede hade börjat blåsa från

söder. . .

Men människorna! — Hvad hade skett med dem

under dessa förskräckliga sekunder? —- Hur hade de

kunnat undgå jordens, vattnets och eldens förenade raseri?

Ack, en kväljande gråt stiger vid dessa frågor upp i

strupen. Ögat tåras och hjärtat blör. Ty människornas öde

var förfärligt. Af Messinas omkring 160,000 nyss så

leende lyckliga och intet ondt anande innevånare lågo nu

minst trefjärdedelar lemlästade, krossade och döda eller

lefvande begrafna under spillrorna af sina hem. Och

de, som ännu voro vid lif och kunde röra sig, rusade

nakna, slagna, blödande, tjutande, orediga af smärta och

ångest och vansinniga af förtvillan omkring bland

ruinerna, mellan hvars sista vacklande murar de i

kolmörkret icke kunde urskilja handen för ögat, icke visste

åt hvilket håll de skulle skynda för att söka räddning, och

där de ständigt på nytt slogo Sina pannor blodiga mot

de tallösa hinder, som reste sig framför dem i deras

vilda, besinningslösa flykt undan elementernas och den

från alla håll grinande dödens fasa. . .

Sakta, sakta gingo timmarne. Hvarje deras minut och

sekund hade sin egen pina och plåga. Droppe för

droppe tömde den Högste sin vredes bräddfulla bittra

skålar öfver Messinasundets stränder. Obarmhärtigt

skoningslöst lät han sitt domsluts starke tjänare gissla de

stönande och veklagande människorna. . .

Och när ändtligen dagen grydde öfver Calabriens berg,Parti af den rasade kajmuren i Messina.när dess forsla bleka aning blef verklighet, när det

segrande ljuset långsamt och halft tveksamt jagade undan

nattens dystra, dröjande skuggor och slutligen tätnade

till en hopplöst grå och sorgsen rägndagsmorgon, blef

olyckan i hela dess vidd först fullkomligt klar för de

öfverlefvande människorna.

Och då, säges det, hälsades på båda sidor om sundet

den första af fasornas dagar med ett så nervskakande

och hjärtslitande förtviflans skrik ur de olyckliga

kvar-lefvandes af ångest och törst brinnande heta strupar,

att många, som hitintills modigt hade hållit ut och

be-varat sina sinnen klara, nu förlorade all besinning och,

gripna af rasande vansinne, frivilligt sökte den

ögonblickliga död, hvilken de nyss hade kämpat så otroligt

hårdt för att undgå. . .

V.

Kuststråckorna på ömse sidor om sundet. — Trehundra kilometers förödelse. —

Ur småsamhällena saknas intima detaljer från själfva j ordbäfningsögonblicket. —

Några siffror som tala. — Episoden från Reggio. — En 10 meter hög flodvåg. — IS

kilometer jernväg sjunker ned i sundet. — Ett vittne från Bagnara. — En gammal

skildring af jordbäfningen 1783. — Dess förlopp ungefär likadant som under denna

katastrof. — Skeppsredaren Conslantino Dorensa förtäljer om sina öden på

olycksmorgonen. — Han räddar sig och en granne ur tredje våningen på Hotel

Trina-cria. — Undsätter med hjälp af engelska matroser flera barn och en kvinna. — En

moders berättelse. — Till hälften begrafven befrias hon af sin tolfårige son. —

Människorna förhärda sina hjärtan. — Bruno Rosso, en läkare, berättar. — Han

bibehåller sinnesnärvaron och räddar mor och syster. — Tillsammans befriar familjen

sedan 36 nödställda. — En soldats underbara räddning. — Operasångerskan Paula

Koraleks öde. — Hvad som hände på och med ångfärjan. En ung man begår

själfmord. — En ämbetsmans erfarenheter. — Faller genom tre våningar ned på

ett liufvudlöst lik. — Resignation och själfbevarelsedrift. — Räddning ombord på ett

fartyg. — Seminar ier ektorns upplefvelser i Villa San Giovanni. — Den engelske

kaptenens vittnesbörd. — Reflexioner och slutledningar med anledning af förestående.

Hemsk och grå och full af tasa arla morgonstunden såg

hur af elementens vrede sundets strandbygd härjad låg. . .

Där Messina log mot solen uti mer än hundra år,

döden vandrar hland ruiner och med skarpa lien slår,oeh där Palazzatans marmor nyss en fager anblick bjöd,

frossar nu bland grus och spillror elden flammande och röd,

under det att verop ljuda, tårar flyta utan tal,

där bland sina hems ruiner tusen arma lida kval. . .

Och på andra sidan sundet, halft fördold af rök och rägn,

ligger stad på stad i spillror under höga bergens hägn,

Reggio har störtat samman, Seminara finns ej mer,

som en grafgård sig Ragnara, hemsk och full af döda ter,

Pietra, Merro, Groja, Neva — lik och spillror, eld och blod —

sorg, förtviflan, där i solen Palm i nyss så lycklig stod . . .

Herre, torka våra tårar och vårt elände betänk,

se till oss och i din mildhet glömska ljuf och tröst oss skänk!

Det skådespel som kuststräckorna på ömse sidor om

Messinasundet erbjöd, då morgonen, den 28 December

1908, sakta grydde öfver dem, saknar sin like i

världshistorien. Icke endast Messina, den stora och glänsande

staden, låg mejad och i rykande spillror, utan ock

nästan alla andra samhällen på en sträcka af trehundra

kilometer, från Noto på Siciliens sydostspets till Cosenza

i norra Calahrien, hade helt lagts i ruiner eller annars

mer eller mindre sköfladts af de upprepade fruktansvärda

jordstötarna och den stora flodvågen.

Men än i dag — öfver en månad efter katastrofen

saknas fullständiga uppgifter om jordbäfningens intima

detaljer i alla de olika härjade samhällena. Skingrade

ut öfver hela Italien äro de öfverlefvande, och

jättearbetet, att samla alla dessas olika berättelser och sedan

ur dem framleta olyckans noggranna, öfver allt tvifvel

höjda sanningsenliga förlopp, har ännu icke påbörjats

om det ens någonsin kommer att så ske. Visserligen

ha tusentals skildringar publicerats på alla språk och i

tidningar öfver hela världen, men bland dessa

skildringar, af hvilka många endast tillkommit af

sensations-lusta, eller hopfantiserats af ett visst slags ansvarslösa

korrespondenter, är det icke lätt att skilja agnarne från

hvetet, att på egen risk afgöra hvad som är dikt och

hvad som är sanning.Hotellruin nära järnvägsstationen i MessiTia.Men sådana fakta som t. ex. att 35,000 af Reggios

60,000 innevånare dödades, att Palmi med 14,000 själar

helt enkelt utplånades från jordytan, och att af Sant

Eufemias 5,700 bebyggare endast en handfull i dag återstå,

tala dock sitt eget, förfärliga språk. Och om man sedan

räknar upp namnen Monteleone, Pizzo, Bagnara, Neva,

Villa San Giovanni, Cannetello, Gerace, Pellaro,

Semi-nara, Mileto, Nicotera, Gazzi, Riposto och Gantello, för

att endast nämna de mäst kända bland de förstörda

städerna, och till dessas antal ytterligare lägger öfver ett

dussin blomstrande orter, af hvilka nu endast ruinerna

återstå, så ser man, att olyckan i hela dess vidd icke

kan mätas med endast Messinas undergång, ehuru

hennes öde som störst, rikast och mest bekant af städerna

vid sundet naturligtvis först och främst tilldrar sig

världens intresse.

En annan orsak till frånvaron af förstahands

jord-bäfningsskildringar från de smärre platserna är

antagligen den, att småstäderna och landet så mycket längre

än Messina voro afskurna från förbindelse med den

yttre världen, och att, när förbindelsen ändtligen var

återknuten, större delen af myndigheterna voro döda,

och de på olycksmorgonen följande dagarnes fasa hade

kommit minnet af den jämförelsevis hastigt öfvergående

katastrofen att blekna i de öfverlefvandes minne. Men

om jordbäfningens förlopp i Reggio, den största af de

Calahriska städerna, vet man dock med full säkerhet,

att den var minst lika kraftig som på den sicilianska

sidan, att den bröt ned husen och klöf jorden på några

korta sekunder, och att hvad människorna tingo gä

igenom af fasa och elände trotsar all beskrifning. Bland

särskilda episoder är isynnerhet den ena

järnvägsstationens fall bekant. Dess hvalf och murar störtade ned vid

första stöten och hegrof under sina spillror talrika

resande, som väntade på det första morgontåget. Och

stationsbetjäningen lämnade dessa olyckliga åt sitt öde,Parli af den af hafvet uppslukade järnvägslinien.för att skynda bort till sina hem och där om möjligt

rädda sina egna familjer undan döden. Det kan ju synas

att detta var pliktförgätet och omänskligt, men hvem

kan ha hjärta att vid ett tillfälle som detta klandra dem

som i första rummet tänkte på sina egna kära!

Bland viktigare offentliga byggnader, som totalt

förstördes i Reggio, voro katedralen och lyceet samt

kasernerna, under hvilkas ruiner öfver ett halft tusental unge

män funno sin alltför tidiga graf. Flodvågen, som

tyckes ha haft sitt ursprung på andra sidan sundet och

som under färden från kust till kust växte i storlek, nådde

här en höjd af tio meter. Den krossade med rasande

kraft allt mellan prefekturen och stranden, och då den

drog sig tillbaka, slet den med sig stora stycken af

jorden, hela Corson, de bägge bangårdarne,

ångfärjestationen, varuskjulen och hundratals små fiskbåtar, som lågo

förtöjda i hamnen.

På en annan del af den Calabriska kusten sjönk

järn-vägslinien på en sträcka af 18 kilometer ned i sundet,

och uppslukade flodvågen ett helt tåg med omkring ett

hundratal passagerare. Den berömda gamla staden,

Scylla öfversmämmades helt och hållet och försvann

delvis ned i sundet, och från den lilla staden

Bag-nara berättar en öfverlefvande, som var innehafvare af

ett åkeri, beläget i en af stadens utkanter, all han kort

före jordbäfningen väcktes af ett ovanligt oväsen i stallet,

där samtliga hästar och mulor tycktes vara på benen

och genom ett ihärdigt skriande, gnäggande och slående

tillkännagålvo sin oro. När han därför fattad af onda

aningar, skyndade ut ur boningshuset och bort till stallet,

öfvecraskades han på halfva vägen af jordbäfningen.

Jorden höjde sig flera fot under honom, som om den

lyfts upp af jättehänder, men sjönk sedan plötsligt ned

igen till sin ursprungliga nivå, under det att den lilla

staden rundt omkring med ett oerhördt brak störtade

Gripen af fasa rusade den stackars mannen

samman.ut på ett närliggande fält. Och här upphanns han af

flodvågen, som slungade honom ett hundratal meter

inåt land, där han slutligen fastnade i några

hoptrasslade telegraftrådar, i hvilka han blef hängande tills

morgonen grydde, då ett par tulltjänstemän, som gingo

förbi, togo hand om honom och anlade ett första

provisoriskt förhand öfver hans illa skurna och skrapade

hufvud.

Men med undantag af dessa nyss gifna fakta från

Reggios fall och ett fåtal individuella berättelser i stil

med åkeriägarens från Bagnara, saknas —som sagdt

tillsvidare närmare underrättelser om olyckans exakta

förlopp på den Calabriska kusten. Men hela katastrofen

torde dock — med undantag af tiden naturligtvis — ha

tillgått ungefär på samma sätt som jordbäfningen den

femte Februari 1783, om hvilken ett ögonvittne lämnar

följande intressanta beskrifning: »På jordbäfningsda-

gen gick solen upp ovanligt röd och dunkel. Snart

öfverdrogs himmelen af tjocka moln, men. senare blef

den klar igen. Yid middagstiden inställde sig en grumlig

dimma, molnen hängde orörliga i den stilla luften, och det

blef kvaft och tryckande rundt omkring. Djuren visade

sig oroliga och irrade — så vidt de voro i frihet,

mållöst sökande hit och dit.

Slutligen hördes ett märkvärdigt brus i luften. En

storm, som rasade fram med ett egendomligt hvisslande

och brummande ljud, växte upp, och jorden började

röra sig i lätta vågor. Och därpå följde en plötslig stöt,

som anställde de mest vidtgående och fruktansvärda

förödelser. Marken och alla dess byggnader slungades

i höjden som genom en underjordisk explosion,, och

gatstenarne sprutade upp i luften som om de varit kulor

affyrade med kanoner. Jorden häfde och sänkte sig

under flera minuter som om den varit ett haf i uppror.

Och träden höjdes så djupt, att deras starkaste grenar

brötos tvärt af, då de stötte mot marken. VäldigaDen berömda gamla staden Scglla, som härjats af jordbäfningen och delvis

uppslukats af hafvet.sprickor och gap öppnade sig och uppslukade hela

kvarter, hvarpå en del af dessa sprickor och gap slöto

sig igen med så förfärlig kraft, att de uppslukade

byggnaderna vid senare utgräfningar återfunnos så hopklämda

och förvandlade till en enda outredbar massa, att det

helt enkelt var otänkbart att söka rädda något ur dem.

På samma gång detta skedde, förändrade jordskorpan

form. Höjder förvandlades till dalar och tvärt om.

Icke mindre än 215 nya vattenbäcken bildade sig på

olika platser. Floderna förändrade sitt lopp, stranden

sjönk delvis ned i sundet, hvars vatten först drog sig

tillbaka, men sedan återvände med sådan rasande

snabbhet, att det dränkte tusentals människor, som inte hunno

fly, och slog i sönder och sänkte samtliga fartyg utmed

kusten.

Och på så sätt förvandlades på några få sekunder

Calabriens blomstrande, härliga kuststräckor till en enda

oerhörd kyrkogård...»

Men för att ge en så klar bild som möjligt af själfva

jordbäfningens fasansfulla ögonblick vill jag nu, innan

jag öfvergår till skildringen af de följande dagarnes

händelser, låta några ögonvittnen, som genomlefde det

hela, berätta om sina öden och sin i de flesta fallen

underbara räddning nr den från alla håll pä en gång

grinande dödens glupska käftar.

Skeppsredaren Constantino Dorensa’s berättelse lyder

så här:

»Jag hade gått till sängs tidigt och låg och sof i

mitt rum i hotell Trinacrias tredje våning, då

jordbäf-ningen kom. Den väckte mig ögonblickligen. Men innan

jag ens hunnit lyfta på hufvudet höjde sig sängen under

mig och började skaka så häftigt, att jag endast med

yttersta möda förmådde hålla mig kvar i den. När

denna förfärliga skakning hade pågått i flera minuter,som det tycktes mig då en hel evighet, — började

sängen sjunka. Så följde en skarp stöt, och därpå

hördes ett hrakande och dånande, hvars make jag icke

hört i hela mitt lif, och som aldrig tycktes vilja upphöra.

Men omsider började det förfärliga oväsendet att aftaga.

Gammal italiensk oljemålning föreställande Messinajordbäfningen

af år 1783.Då hoppade jag ur sängen, fick Gud ske lof fatt i en

tändstickslåda, tände med darrande hand ett ljus och

fann, att rummets ytterväggar hade störtat ned, och att

halfva rummet hade följt efter, så att en gapande afgrund

öppnade sig alldeles invid sängens fotända, där min

koffert nyss förut hade stått.

Nu först begrep jag fullt hvad som hade skett: att

det hade varit jordbäfning, och att det gällde att handla

så skyndsamt som möjligt för att komma ut ur det

rämnade hotellet, hvars ännu stående delar hvilket

ögonblick som hälst kunde rasa ned och begrafva mig under

sig. Men då jag öppnade dörren och späjade ut i

korridoren, fann jag, att den var instörtad och alt enda vägen

till räddning nu gick nedför murarne på hotellets

framsida, utanför hvilken ett ogenomträngligt mörker till en

början omöjliggjorde hvarje försök att med blicken

utforska hur jordbäfningen farit fram där.

Men då jag redan nästan vant mina ögon vid detta

mörker, började här och där små eldsvådor flamma

upp. Och i deras sken såg jag en syn, som jag aldrig

glömmer. Under en sky af damm, genomskuren af ett

obeskritligt ösrägn, låg det sköna Messina i ruiner, och

hland dessa sprungo nakna, vansinniga människor

omkring, som vildt fäktade med armarne i luften, och som

skreko och jämrade sig så högljudt och förfärligt, som

om de stungits öfver hela kroppen af hundratals giftiga

skorpioner.

Med hjälp af en granne i rummet bredvid, hvars

skiljevägg hade rasat, lyckades jag af handdukar,

gardiner och lakan sno ihop ett rep, som räckte ned till

första våningens takhöjd, dit grushögarne nådde. Och

på den vägen undkommo vi ur hotellet, af hvars

omkring hundra gäster endast åtta utom oss undgått döden.

Nu gällde det att komma ut ur ruinerna. Vi befunno

oss på Via Garibaldi och helt nära hamnen, där vi

tänkte, att det skulle vara säkrast. Af flodvågen, somItalienska pansarbålar afhämta öfverlefvande från de förstörda städerna.gått fram öfver staden under det vi arbetade på vår

räddning ur hotellet, hade vi icke märkt det allra

ringaste. Och eftersom rägnet formligen öste ned, föll det oss

icke in att undra öfver hvarifrån allt vatten, som här

och där bildade riktiga sjöar, hade kommit.

Öfverhuf-vudtaget reflekterade vi egentligen icke öfver något alls.

Hela vår instinkt och energi koncentrerade sig på den

enda tanken att komma bort, bort, bort. Och i vår

ifver och ångest märkte vi knappast när vi trampade

på de dödas kroppar, som lågo omkring öfverallt, hörde

vi endast rent mekaniskt de sårades jämmerskrik och

bön om hjälp, när de sågo oss skynda förbi utan att

bekymra oss det minsta om deras öde.

Det var först när vi hunnit ned till hamnen, som vi

hörjade ana att en flodvåg hade gått fram öfver staden.

Öfverallt lågo större och mindre båtar uppkastade, och

stora stycken af kajmuren hade försvunnit. På alla de

fartyg, vi kunde se, rådde liflig rörelse. Och belysta af

rödflammande bloss och glåmiga lyktor trängdes massor

af flyktingar på deras däck — stackars ömkansvärda

flyktingar precis som vi, men alla nästan nakna och

stadda i den mest våldsamma upphetsning, som tog sig

uttryck i de vildaste skrik och åtbörder.

På flera af fartygen var det redan så trångt om

utrymmet, att man trote deras förtviflade böner ej kunde ta

emot flera flyktingar. Men vi lyckades dock slutligen

komma ombord på en engelsk ångare, hvars kapten

just stod i begrepp att gå i land för att tillsammans

med en del af sin besättning om möjligt bringa en första

hjälp till de stackars sårade, hvilkas hjärtskärande skrik

och jämmer utan afbrott nådde våra öron genom

stormens tjut och rägnets prassel.

Kaptenen bad mig att följa med och visa vägen. Och

sedan vi försedt oss med lyktor gick vår lilla skara på

sex man i land. Hela Corso Vittorio Emanuele var

belamrad med sten, splittrade fönsterbågar, bjälkar, gips-stycken och takdelar. Och däremellan syntes öfverallt

sönderklämda trälådor, ur hvilka tusentals gyllene

apelsiner rullat ut, och väldiga vinfat, hvars härliga röda

blod sakta klunkande fram och blandade sig med

rägn-och saltvattenspussarne på kajen.

Då vi kommo fram till Trinacrias ruiner, var där

alldeles dödstyst. Vi klättrade omkring öfverallt och

lyssnade efter lifstecken, ty det kunde ju hända, — fast det

såg otroligt ut, — att någon af gästerna undgått att

krossas under de väldiga sten- och murbrukshögarne.

Men då allt förhlef tyst, fortsatte vi vår vandring och

kommo snart till ett hus på en af Via Garibaldis smärre

bigator, där två skrikande småttingar uppe på en

balkong tilldrog sig vår uppmärksamhet.

Nu koncentrerade vi ock vår energi på räddningen af

dessa bägge barn. Men som alla trappor inuti huset

hade rasat, och det förresten såg ut som om hela

byggnaden när som hälst skulle störta in, måste vi handla

både med den största försiktighet och snabbhet. En af

våra matroser letade rätt på en stege, klättrade med dess

tillhjälp från utsprång till utsprång, från balkong till

balkong, och när han ändtligen nådde upp till de två

små stackarne däruppe, som våta, darrande och

förskräckta höllo hvarandra hårdt omfamnade, hissade han

ned dem med en smäcker lina, som han förtänksamt

nog hade hängt öfver axeln, innan han lämnade fartyget.

Ur samma hus räddade vi sedan ytterligare några

barn och en kvinna, och efteråt lyckades vi hjälpa

minst ett dussin personer, som på ett eller annat sätt

klämts fast under bjälkar och sten, på benen. Men blott

en enda gång fingo vi tack för vårt besvär. För det

mesta voro de stackars människorna som bedöfvade.

De stirrade på oss med stora förundrade ögon, som om

de icke riktigt förstått hvad som egentligen stod på.

De mumlade oförståeliga, osammanhängande ord och

meningar framför sig, och när vi visade dem vägen nedtill kajen och klargjorde 1"ör dem, att räddningen låg åt

det hållet, släpade de sig ofta i rätt motsatt riktning in

bland ruinerna, där de hvart ögonblick riskerade att

ånyo begrafvas under de rubbade murarnes sista

sviktande rester...»

En mor, som räddats tillsammans med sina fem barn,

har lämnat en tysk tidningsman en gripande berättelse

om sida lidanden.

— »Yi bodde» — började bon — »nära stranden, i

den af olyckan värst hemsökta stadsdelen vid gasverket.

Då jordbäfningen började, vaknade jag af att huset

gungade hit och dit, som om det hade varit ett fartyg

i sjögång ute på hafvet. Det knastrade och knakade

ohyggligt i tak, golf och väggar. Och delta i förening

med ett doft buller och dån, som tycktes stiga upp ur

jordens innandömen, skrämde mig så, att min strupe

snördes ihop, att det flammade och blixtrade för mina

ögon, och att jag slutligen förlorade medvetandet.

Då jag vaknade till sans igen, hade jag ett blödande

sår i hufvudet och låg utsträckt på golfvet bredvid

sängen med en stor tyngd hvilande på nedre delen af

kroppen och henen. Jag hörde mina barn gråta och

jämra sig någonstans i närheten, under det att utifrån

ett enda utdraget, gällt tjut af ångest och låsa trängde

in genom de krossade fönsterrutorna.

Jag försökte resa mig upp och ropa till barnen för

att fråga om de alla voro vid lif. Men jag orkade

hvarken det ena eller andra. Och först då min äldste

gosse, hvars snyftningar jag hela tiden hörde alldeles

bredvid mig, ändtligen hade funnit en bundt tändstickor

och lyckats få ljus, såg jag, att de alla voro där, men

- o fasa! — alt min älskade man, allas vår försörjare,

hvars bädd hade stått alldeles intill den nedstörtade

ytterväggen, var spårlöst försvunnen.Så fort barnen hade lyft undan den hög af tegel och

murbruk under hvilken nedre delen af min kropp hade

legat fastklämd, började vi söka efter min man.

Genom-dränkta af rägnet, darrande i hela kroppen af

förskräckelse och med sönderrifna, blödande händer och fötter

arbetade vi som förtviflade — och det voro vi ju

förresten också — på den plats, där han måste ha störtat

ned. Och ändtligen funno vi honom, illa skadad, men

lefvande, begrafven under ett stycke af taket och med

en bjälke tvärs öfver lifvet, en tung, flera meter lång

bjälke, hvilken vi med våra svaga krafter — vi voro ju

också endast en stackars sårad kvinna och några späda

barn — icke mäktade lyfta undan.

Yår förtviflan var gränslös. Yi kastade oss på knä

framför flere män, halfnakna som vi, hvilka skyndade

förbi, och bönföllo dem att hjälpa oss. Men på den

morgonen var hvarje människa sig själf närmast. Hvar

och en tyckte, att hans egna lidanden och förluster voro

störst och förfärligast. Och till och med sådana, som

annars voro mjuka och goda, förhärdade sina hjärtan

och slöt sina ögon för medmänniskornas kval.

När jag ändtligen insåg, att det för tillfället var omöjligt

att befria min stackars man, och när på samma gång

jorden åter började darra och skälfva, tog jag de bägge

yngsta barnen på armen, öfverlämnande de begge andra

åt gossen och flydde sedan som jagad af furier ned till

Giardino a Mare, där vi skällvande och bedjande

tillbringade de följande timmarne — timmar, hvars nästan

outhärdliga pina jag aldrig kommer att glömma, om

jag så också blefve oräkneliga år gammal...»

En läkare från Florenz, Bruno Rosso, som uppehöll sig

i Messina under jordbäfningen, har lämnat en liflig

beskrif-ning af själfva katastrofen ocb de efterföljande första

timmarnes gränslösa förvirring. Han tyckes ha varitM ES SIN A S UNDERGÅN G

129

en af de få, som höll hufvudet klart, och som med energi

hjälpte till att sätta i gång det första räddningsarbetet.

Han berättar som följer:

»Jag skulle resa till Taormina med det tidiga

morgontåget, och var därför fullt klädd då jordbäfningen

ägde rum. Min mor och syster, som skulle stanna kvar

i Messina, sofvo i rummet bredvid mitt. Jag hade just

skrifvit ned några ord till dem om min återkomst och

var som bäst sysselsatt med att sätta på mig hatt och

kappa, då plötsligt en förfärlig knall, som om många

hundra, ja tusen bomber på en gång hade exploderat,

skar genom nattens tystnad. Strax därefter hörde jag

ett skyfall urladda sig med ett hväsande, som om

oräkneliga hvitglödande järnstänger på en gång hade doppats

i vatten. Och ett ögonblick efteråt kände jag till min

fasa, att golfvet höjde sig under mina fötter, och såg jag,

att möblerna som dragna af osynliga händer böljade

lyfta sig upp mot taket.

Jag begrep genast att det var jordbäfning. Utan

tidsförlust sprang jag bort till balkongdörren, slet upp

den på vid gafvel och ämnade rusa ut, men stannade

som förstenad under fönsterbågen, — och det var min

räddning! — då jag varseblef, huru bitar af taket och

skorstenarne haglade ned framför mig, och då jag på

andra sidan gatan såg det ena huset efter det andra

vagga hit och dit och slutligen sjunka ihop som

ballonger, ur hvilka luften rusar ut genom en läcka i höljet.

Ögonblicket efteråt steg ett förfärligt dammoln upp

från gatan och tvingade mig in i rummet, där golfvet,

som oupphörligen häfde och sänkte sig, höll på att göra

mig sjösjuk. På samma gång hörde jag takbjälkärne

knaka öfver mitt hufvud, och såg huru de böjde sig

som om en oerhörd tyngd prässat ned dem. Jag förstod,

att de inte skulle hålla länge, och undrade, ifall jag

kunde undgå att krossas under dem vid deras fall, omjag kröp ned och lade mig under sängen eller om jag

gömde mig inne i en af garderoberna i hörnet.

Jag hade redan nästan beslutat mig för det senare, då

jag hörde ett ljud i rummet bredvid och plötsligen

erinrade mig, att jag hade min mor och syster därinne.

Dem hade jag inte ägnat en tanke åt förut, och åndock

hade jag alltid inbillat mig, att de voro det käraste

jag hade i lifvet, att tillvaron utan dem öfverhufvud taget

inte skulle ha något värde, och att deras välbehag, lycka

och trygghet ständigt gick före min. Och så hade jag i

fårans första stund glömt bort dem helt och hållet och

endast tänkt på mig själf. Endast en tillfällighet hade

påmint mig om dem, och utaf allt detta drog jag nu

den konsekvensen, att äfven de skenbart oegennyttigaste

människor dock i sitt innerstas innersta äro stora

egoister, fast det kanske behöfs katastrofer som denna för

att öfvertyga dem därom.

För alt komma in till mor och syster fick jag sparka

sönder dörren mellan våra rum, som hade klämts fast,

så att den icke stod till att öppna på vanligt sätt. Jag

fann dem begge förskräckta men behärskade, och min

syster, som är ett ovanligt resolut fruntimmer, hade redan

undersökt alla utgångar och funnit dem spärrade. Men

hon erinrade mig om ett rep, som hon hade sett under

sängen i mitt rum, och sade, att vår enda

räddnings-möjlighet nu berodde på, om vi kunde återfinna detta

rep, och om det var långt och starkt nog att fira ned

oss till gatan med.

Jag skyndade tillbaka till mitt rum. Repet låg mycket

riktigt under sängen. Vi pröfvade dess längd — det

räckte! Och dess tjocklek garanterade, att det skulle

kunna uppbära äfven tyngre bördor än ett par

lätt-byggda kvinnor och en stackars doktor, som aldrig i

lifvet hade lyckats skaffa sig så pass gifvande praktik,

att han haft råd att lägga sig till med embonpoint.

Då vi hade klädt oss ordentligt och rullat ihop någraJag hissade ner mor och syster och följde sedan själf efter.lakan och filtar, som vi kanske knnde ha nytta ntaf,

hissade jag ner mor och syster och följde sedan själf

efter. Men då vi slutligen alla tre stodo nere på gatan

och rådslogo om hvarthän vi först skulle styra våra

steg, hörde vi så många nöd- och jämmerrop från alla

håll och kanter, att vi heslöto, att vi först måste

försöka rädda åtminstone de i vår närmaste omgifning

befintliga nödställda, innan vi satte oss själfva i

säkerhet.

Under den följande halftimman befriade vi trettiosex

innestängda eller delvis begrafna personer. En del af

dem voro svårt sårade. Alla voro nästan otillräkneliga

af skrämsel, och ingen tänkte på att tacka för sin

räddning eller att hjälpa oss i vårt arbete. Så fort de märkte

att de kunde röra sig, och att vägen var fri, skyndade

de bort, och det var endast en gammal orkeslös,

gråtande man, som inte på något villkor ville lämna den

plats, där hans gamla hem, i hvilket han holt sedan

sin tidigaste barndom, stått.

Det var emellertid ett oerhördt ansträngande arbete,

att utan andra verktyg än händerna gräfva fram den

ena människan efter den andra. Min syster och mor

uppförde sig som hjältar, men omsider var det slut

med deras krafter, fastän de inte ville medgifva det,

och slutligen måste jag formligen tvinga dem att unna

sig en stunds hvila. Ständigt stapplande öfver

spillrorna sökte vi oss ned till närmaste öppna plats och

byggde där ett tält utaf våra filtar, under hvilket sedan

mor och syster sökte skydd för rägnet, under det att

jag fortsatte för att undersöka om någon del utaf staden

möjligtvis förhlifvit oskadad eller om något organiserat

räddningsarbete skulle kunna åstadkommas.

Men det blef en fasans vandring alltigenom. Det

svider än i dag i mitt hjärta, då jag tänker på den.

Föreställ er en trefvande vandring i ett nästan ogenomträngligt

mörker, som endast här och där skingras af blossandeTänk er under edra fotter det förskräckliga kvidandet från tusentals

döende människor...

ME S SIN A S UNDEHGÅ N G

134

eldsvådor, utanför hvilkas ljuskrets skuggorna om

möjligt ligga lägrade än svartare och hemskare. Tänk er

byggnaderna störtade och förvandlade till

oigenkännlighet, så att ni knappast kan hitta, där ni förut var

lika hemmastad som inom edra egna fyra murar. Tänk

er under edra fötter det förskräckliga kvidandet från

tusentals döende människor, öfver hvilkas pinorum ni

vandrar fram utan att kunna hjälpa. Föreställ er, huru

ni stöter ihop med flyende och vansinniga, hvars blod

klibbar fast vid er, och hvars kval ni inte kan lindra.

Föreställ er... Men nej, jag förmår inte fortsätta. Ord

kunna inte skildra allt hvad jag såg, hörde och anade

på den vandringen. Det var gräsliga saker —

obeskrif-liga, gräsliga saker...

På rådhusplatsen träffade jag en bekant advokat. Han

var alldeles förintad af olyckans vidd och berättade, att

stadens stora sjukhus hade fallit och begraft nästan

alla patienterna under sina murar. Domkyrkan låg i

ruiner, posten, handelskammaren, teatern och

universitetet. Hela staden var förstörd. Han trodde inte, att

ett enda kvarter stod. Det var domens dag, som hade

randats, — sade han, och det tjänade till intet att

söka rädda, ty om några timmar skulle i alla fall det

yttersta slutet komma, och därföre var det nog häst att

först som sist foga sig i det oundvikliga...

Under tiden hade, trots rägnet, som föll i strömmar,

eldsvådorna tilltagit. Gnistrande rökstoder bolmade

upp öfverallt, och snart var staden omgifven af en

väldig krans af lågor. Och från andra sidan sundet, på de

ställen där Villa San Giovanni och Reggio hade sitt läge,

syntes blossande röda fläckar växa fram ur mörkret och

afteckna sig mot de bakomliggande svarta bergen. I

sanning, världens undergång tycktes vara kommen, allt

arbete var fåfängt och hopplöst, och det återstod intet

annat att göra än att foga sig i det oundvikliga och

bereda sig på att dö...»En stor våg kom rusande utifrån hafnet och ly fle upp madrassen

mHuru doktor Rosso efteråt träffade samman med några

yrkesbröder och med deras bistånd organiserade den första

hjälpen tillhör ett senare kapitel. Men gripande är det

att mellan den nyss återgilna skildringens rader läsa,

huru denne energiske och starke man, — ty det tyckes

han verkligen vara, — till slut gripes af samma

hopplösa förtviflan som alla andra och är nära att med

händerna i skötet dådlöst och fegt hänge sig däråt...

I det åttionionde infanteriregementets kasärn, ur hvilken

endast tio man, — mästadels svårt sårade, — undkommo

med lifvet, utspelades många gripande scener. Likadant

var förhållandet i S:t Helenakasärnen, där af tre

kompanier blott tjugo man räddades. Berto Tinello, en af

dessa, berättar, alt han vid första stöten hoppade ur

bädden och sprang hort till trappan. Men denna var redan

instörtad, och någon annan utväg fanns där inte. Han

sprang därför i största hast tillbaka till sitt logement, där

kamraterna lågo ihjälslagna i och bredvid sängarne, och

fram till fönstret. Han tvekade en stund, innan han

vågade göra språnget från tredje våningens höjd ned till

kasärngården. Men till slut, då byggnaden åter begynte

skaka så våldsamt, att han fruktade att den helt och

hållet skulle störta tillsammans öfver honom, om han

dröjde längre, ryckte han till sig en madrass, slängde

ned den framför sig och hoppade. Då han nådde

marken, märkte han, att den stod under vatten, och att

vattnet höll på att stiga. Men innan han ens hunnit

resa sig upp och sätta sig i säkerhet på högre mark,

kom en stor våg rusandes utifrån hafvet, lyfte upp

madrassen, i hvilken han med uppbjudande af alla sina

krafter hade hakat sig fast, slungade den först ett stycke

inåt land och slet den sedan med sig ut i sundet, där

den under de följande timmarne af strömmen fördes

allt längre och längre mot norr, tills den i dagningenupptäcktes af en engelsk ångare, som satte ut en båt

och räddade den stackars af köld och utmattning

hall-döde soldaten.

Majoriteten af öfverlefvande från Messina berättar, att

deras sofrum voro belägna i öfversta våningen af de hus,

där de hade sin bostad. Ur de underliggande

våningarne synes endast få ha undkommit med lifvet. Husen

rasade så hastigt, att de sofvande människorna knappast

hunno vakna ur sin slummer, förrän redan döden var

öfver dem. Oeh de, som icke krossades under

öfver-våningarnes tyngd, hade mästadels endast någon slump

att tacka för sin räddning, —- en tillfällig räddning, som

i de allra flesta fallen var liktydig med en lefvande

be-grafning, hvilken med sina olidligt långa dygn af hunger,

törst och ångest var tusen gånger värre än en

ögonblicklig död.

Bland andra räddade befann sig operasångerskan

Paula Koralek från Budapest. Efter föreställningen hade

hon vid tvåtiden på morgonen kommit hem till sitt

hotell, i hvars tredje våning hon bodde. Hon gick genast

till sängs, men förmådde ej somna. Bägge fönstren stodo

öppna, men sofrummet var ändock nästan outhärdligt

kvaft. Och detta — eller kanske det var en föraning om

det förskräckliga, som skulle komma, alstrade en

egendomlig känsla af nervositet inom henne och ett

obeskrifligt illamående, som hindrade henne från att

somna.

Hon hade legat och stirrat ut i mörkret med vidvakna

ögon under flera timmar, då det föx-färliga plötsligen

inträffade. Hotellet störtade, och genom det

fruktansvärda dånet och braket hördes människorna skrika på

hjälp. Hon kastades så våldsamt ur sängen och ned

på golfvet, att hon inte förmådde resa sig, förrän

kammarjungfrun kom till hjälp. Och sedan skyndade deHon rusade blindt fram öfver ruinhög ar nc...bägge ut i korridoren och till trappan; men där trappan

nyss hade varit gapade nu endast en tom öppning, —

trappan hade försvunnit, — vägen till räddning var

af-skuren.

Medan de bägge kvinnorna insvepta i ett tätt

damm-moln stirrade ned i den tomma trappuppgången och

undrade hvad de nu skulle ta sig till, började gollvet

sjunka under deras fötler. Operasångerskan, som på

bråkdelen af en sekund lättade, att hon måste hoppa

för att rädda lifvet, slöt ögonen och tog ett vildt språng

ut i mörkret. När hon nådde marken, landade hon med

hägge armarne först. Hon kände en gränslös, svidande

smärta i hela kroppen, då hon med förtviflans kraft

reste sig upp och flydde. Hon rusade blindt fram öfver

ruinhögarne, föll, reste sig upp, föll igen, kröp och

klättrade och kom omsider fram till en öppen plats, där

hon råkade in bland skaror af skräckslagna människor,

hvilka under ideliga rop och böner till Madonnan och

Frälsaren vältrade sig ned till hamnen.

Då hon ändtligen befann sig nere på kajen blef först

hela hennes gränslösa elände klart för henne. Hennes

bägge armar voro afbrutna, och det enda hon hade

lyckats rädda af sina tillhörigheter var en fdt och ett

par gamla tofflor. Endast några få timmar förut hade

hon stått på scenen i glans och prakt, firat de mest

lysande triumfer och tyckt sig ha nått höjden af all

jordisk lycka. Och nu, — ack, hvilken outsäglig förstörelse

rundt omkring, huru arm och slagen hon själf! Hvilken

djup sanning ligger det inte i alla fall i den vise Solons

ord: »Kalla aldrig en människa lycklig, förrän hon är

död...»

En tysk handelsresande, vid namn Odenburg, skulle

på olycksmorgonen resa öfver till Reggio med första

ångfärjelägenheten. Afgångstiden var fem och tjugo, ochHan steg upp på relingen och gjorde ett djärft hopp i land.i samma ögonblick som kaptenen uppe från

kommandobryggans höjd befallde besättningen att kasta loss

förtöj-ningarne ägde jordbäfningen rum.

•Odenburg, som stod på däck lutad öfver relingen,

kände färjan darra under sina fötter som om den varit

i full fart och stött på grund. Och i samma ögonblick

såg han, huru alla ljusramperna håde i Messina och i

städerna på andra sidan sundet plötsligen slocknade,

så att det blef kolmörkt öfverallt. Därpå förnam han

ett fasaväckande buller, som tycktes stiga rätt upp ur

hamnbassängen, hvilken fordom säges ha varit en krater.

Och då färjans skakningar till slut blefvo så våldsamma,

att järnvägsvagnarne, med hvilka den var lastad,

började törna emot hvarandra, steg han upp på relingen,

gjorde ett djärft hopp i land och rusade upp på kajen,

hvars yttre delar redan hade rämnat och delvis åkt ned

och försvunnit i hamnen.

Vid nästa stöt slungades fartyget med största

våldsamhet mot kajen. Med brakande och gnisslande

öppnade sig en väldig läcka i vattenlinien, och några

ögonblick efteråt började skrofvet lägga sig öfver åt sidan,

för att sedan med ett hemskt klunkande och gurglande

ljud sjunka ned i det svarta vattnet...

Allt detta hade försiggått hastigare än det kan

ned-skrifvas. Men Odenburg fattade situationen i blinken

af en sekund. Och gripen af fasa förstod han, att hans

enda räddning låg i flykten. Han rusade liksom jagad

af furier bort till järnvägsstationen, som låg helt

nära färjornas tilläggsplats. Men väl där såg han, att

stationen var en enda ofantlig ruin, och att det helt

enkelt var omöjligt att undkomma ur Messina den vägen.

Han greps då af ett slags dof förtviflan, satte sig ned

där han stod och begynte gråta. Han märkte, att allt

hvirflade omkring för hans ögon, och trodde, att han

skulle bli vansinnig. Men just då kom en naken man

fram till honom och frågade, om det var sant, att jor-En naken man kom fram till honom och frågade om jorden hade gått under.den hade gått under och att de nu befunno sig i

helvetet. Odenburg svarade, — hvarför kunde han senare

inte förklara, — att det var så, hvarefter mannen

upp-häfde ett skrik, som skar genom märg och ben, rusade

bort till kajen och kastade sig i vattnet, där han

omedelbart drunknade.

Odenburg var nära att följa den nakne främlingens

exempel, då han tilltalades af en annan man, som han

kort förut hade sett ombord på färjan. Denne visade

sig vara österrikare och presenterade sig på det

högtidligaste, något, som verkade så löjligt på Odenburg, att

han brast ut i hysteriskt skratt. Men österrikaren

tog detta som ett tecken till begynnande vansinne och

fattade Odenburg om lifvet. — Stackars man, — sade

han, — behärska er för all del. Vi äro i trygghet här

på den fria platsen, och om ni vill, så hålla vi ihop och

skiljas icke från hvarandra, förrän vi fått visshet, ifall

denna olycka är lokal, eller om det är jordens

undergång som är kommen.

Österrikarens trygga ord verkade lugnande på

Odenburg. Tillsammans gingo de bägge männen rundt

stationen. Och på andra sidan fingo de se en helt ung

man, som låg på knä och grälde i en grushög med sina

bara händer. De stannade då en stund och sågo på,

tills först en människohand och sedan en arm och en

skuldra började komma fram, där den unge mannen

gräfde. Då förenade de sina krafter med hans, och

slutligen låg hela kroppen bar. Den tillhörde en äldre

man. Men hufvudet var delvis krossadt och bröstkorgen

var tillplattad och blå.

Den unge mannen kastade sig våldsamt öfver liket,

som hade varit hans far, och kysste det passioneradt.

Men därpå lade han varsamt ned det igen och rusade

i nästa ögonblick med så ursinnig fart mot väggen, attDe fingo se en hell ung man, som låg på knä och gräfdc i en grushöghufvudskålen krossades och han segnade död till

marken...

Och sedan hlef det långsamt morgon...

En ovanligt intressant berättelse om sina upplefvelser

på jordbäfningsmorgonen ger en ung skriftställare, som

på samma gång är tjänsteman i något af de italienska

ministerierna. Han hade vistats flera månader i Messina

och hade ämnat resa därifrån på en af det nya årets

allra första dagar. Men då jordbäfningen kom och det

hlef bekant att han befann sig bland de räddades antal,

fick han ett erbjudande att mot högt honorar

korrespondera för en stor norditaliensk tidning. Och det är

från hans penna en del af de allra bästa och

tillförlitligaste skildringarne om Messina före, under och efter

katastrofen stamma.

»Natten till den 28 December hade jag varit uppe

ovanligt sent,» — börjar den unge skriftställaren sin

berättelse. — »Jag hade kommit ned till Messina från Rom

för att skrifva ett arbete för det departement i hvilket

jag är anställd, ett statistiskt arbete, som på samma gång

var både inveckladt och enformigt. Jag höll just på att

mäjsla ut det sista kapitlet den natten. Det innehöll en

resumé af hela arbetet, vissa logiska slutledningar, som

måste göras, och en hel del förslag om nya

kapitalplaceringar och ganska vidtgående reformer inom olika

departement på Sicilien, :om voro en själfskrifven följd

af dessa slutledningar. Det var den intressantaste delen

af hela det digra arbetet, och jag skref så länge, att

klockan blef både två och tre, innan jag ändtligen kunde

förmå mig att slita mig från manuskriptet och gå till

sängs.

Just då jag hade börjat att kläda af mig, kände jag

huset och golfvet darra under mina fötter. Det var en

svag jordstöt, sådana som jag hade känt många, många

10I"örst nu begrep jag att del var jordbåfning.under mina olta återkommande tjänsteresor i Calabrien.

Det var inget vidare att fästa sig vid, — tyckte jag,

i all synnerhet som ju smärre jordbäfningar brukade

höra till veckokrönikans nästan oundvikliga händelser

i Messina. Och med den trösten kröp jag ned under

täcket, slöt ögonen, vände och vred på mig några gånger

och — somnade.

Många timmar fick jag emellertid icke sofva.

Plötsligen — klockan var fem och tjugo, enligt hvad jag

senare erfor, — vaknade jag af en våldsam skakning

och ett oerhördt dån. Och redan innan jag hunnit göra

fullt klart för mig, hvad det egentligen var fråga om,

slungades jag ur sängen och ned på golfvet, hvilket i

samma ögonblick brast midt i tu och öppnade sig som

ett gapande svalg rätt under mig.

Genom detta, som det tycktes mig då, bc inlösa svalg

störtade jag sedan från tre våningars höjd r ed till

marken. Det var ett fall, som allra högst räckte två

sekunder eller tre, men som förekom mig som om det hållit

på i flere timmar. Allt var kolmörkt rundt omkring,

med undantag af att då och då någon bländande skarp

blixt ljungade till, vid hvilka tillfällen jag som i en

vision såg hus, som störtade omkull, och människor, som

flögo genom luften. Och så brakade och dånade det

hela tiden som om domedagen varit kommen. Det var det

hemskaste jag någonsin tänkt mig. — Jag hörde ett par

hundra kanoner dundra på en gång under ett slag i

grekisk-turkiska kriget. Men det var som en barnlek i

jämförelse. — Detta lät som om millioner jättestora

afgrunds-väsen rutit på en gång med röster som grofva basuner,

eller som om oräkneliga åskor dundrat utan uppehåll och

slagit dånande släggeslag i hällebärgens hårdaste väggar.

Plötsligen tog fallet slut. Jag kände ett slag i ryggen

som af en klubba, och så svimmade jag. Men jag kan

inte ha varit medvetslös i många sekunder, ty då. jag

vaknade till sans igen, brakade och dånade det fort-Jag grep ett hastigt stödjetag under mig och fick tag i något mjukt...farande med oförmiskad kraft, under det att marken

under mig ryckte, darrade och skalf, som om den hade

varit ett lefvande, såradt, skräckslaget och skälfvande

väsen. Min rygg, och hela den öfriga kroppen förrästen

också, värkte outhärdligt, och det kändes som om hvarje

muskel i hela kroppen slitits af, som om hvarje ben

inom mig krossats.

Först nu begrep jag hvad som händt, hvad som ännu

skedde rundt omkring mig, — det fruktansvärda,

otänkbara, — att Messina, hela världen trodde jag förrästen,

höll på att störta sönder och samman, att jordens

undergång var kommen, att domedagen var inne, att det

var slut, slut med all tid, och att den oändliga,

oförklarliga evigheten hade begynnt på detta fruktansvärda

sätt...

Då detta var alldeles klart för mig, beslöt jag att dö

med ens och att ta saken med filosofisk ro. Det vore

ju alldeles hopplöst att försöka kämpa emot. Mitt

oundvikliga individuella slut kunde ju i alla fall inte låta

vänta på sig mer än högst några timmar. Det var

visserligen hårdt att skördas så där midt i sin bästa ålder.

Men ingen människa i världen kan tilltvinga sig ett längre

lif än ödet vill gifva henne, och om nu hela världen

skulle gå eller hade gått under, så hade ju ett fortsatt

lif ändå inget ändamål hvarken för mig eller någon annan

Och därför skulle jag nu dö behärskad och lugn...

Men så småningom vaknade själfbevarelsedriften inom

mig. — Jag är ju icke mer än några och trettio år

gammal. Och mina fdosofiska Lctraktelser äro icke

grundade på allt för djupa erfarenheter. Lifvet är dock

lockande ljuft och skönt, — tänkte jag. — Så länge en

tum utaf marken ännu står, finns det hopp. Och

där-före vill jag inte dö än. Jag vill lefva ännu en tid.

Jag vill lefva och se det allra yttersta. Vill se allt som

skall komma, och sedan vill jag sälja mitt lif så dyrt

som möjligt...Då jag reste mig upp, kandes det som om alla muskler

i hela kroppen varit sönderslitna. Jag grep ett hastigt

stödjetag under mig och fick fatt i något mjukt och

klibbigt. Det var en kvinna, — liket af en kvinna,

-och där hufvudet skulle ha suttit lågen tungsten. Hon

hade fallit före mig, och jag hade landat på hennes

döda kropp. Stackars människa! — Hon kanske hade

varit min värdinna. — Just hon hade haft rummet

under mitt... Men här gällde det att inte vara hlödig,

att inte tänka på andra, utan på sig själf...

Alldeles i det ögonblicket slutade det fruktansvärda

dundret och braket, som hållit på hela tiden utan

af-hrott. Allt, som kunde falla, hade fallit. Messina var

inte mer. Och nu gällde det att rädda sig...

Jag hade inte förr kommit på benen och hunnit taga ett

halft dussin steg framåt, förrän jag stapplade öfver ett

lik och föll. Detta hände mig gång på gång. Och lika

ofta trampade jag på sårade, som med halfslocknad,

kvidande röst bönföllo mig om att rädda dem — att

rädda dem. Men den saken var omöjlig. Jag kunde

ju knappast reda mig själf. Jag störtade ju ideligen

ned i hål och öppningar. Jag slog ju panna, armar och

hen blodiga mot kvarstående murar, mot bjälkar och

stenar. Jag hlödde ju ur näsa och mun. Jag var ju

ömsom het och ömsom kall af fasa och ansträngning.

Var ju oredig i hufvudet — nästan vansinnig...

Plötsligt kände jag hafvets salta doft slå emot mig.

Jag befann mig nere på kajen; huru jag hittat dit

förstår jag inte, kommer jag aldrig att förstå. Men jag

var där och ute ur staden. Då var jag räddad — tills

vidare åtminstone! Ingen visste ju, hvad som skulle

hända i sorgespelets nästa akt.

Efter ett ögonblick, då jag hade lugnat mig, märkte

jag, att jag stod i vatten, att det var isande kallt och

räckte mig till midjan. Jag såg, — ty mina ögon hade

nu vant sig vid morki’et, — att hela kajen var öfver-Jag fick sikte på ett hvitt ljus.svämmad, och jag kände och hörde, atl ett rägn, ett

skyfall, hvars make jag aldrig hade föreställt mig,

höll på att gå ned och utgjuta sig öfver jorden. Och

på samma gång steg vattnet ideligen. Först nådde det

mig till hröstet. Sedan till halsen Om en stund

tänkte jag, — kommer det att nå mig till hakan. Därpå

till munnen. Och sedan — sedan — ja, sedan blir det

slut i alla fall...

Men det fick icke bli slut se så där snöpligt. Jag

ville strida till det sista! Jag tänkte på den store

Bis-marcks ord, att det ges en feghet, som ej vågar försvara

sig; icke ens slå undan värjspeten, som är riktad mot

ens bröst. — Och jag ville inte vara feg, — jag ville inte

vara feg! Den tanken svek mig inte ett ögonblick.

I detsamma fick jag sikte på ett hvitt ljus. Det

guppade upp och ned, upp och ned framför mig. Det var

inte långt borta. Satt på ett fartyg, som låg förtöjdt

vid kajen. Dit måste jag söka komma. Där låg min

enda chance.

Jag vadade ut så långt jag bottnade. Sam sedan.

Nådde fram till ett högt svart skrof, på hvars däck

människor syntes röra sig... Ropade. Fick svar. Och

var räddad...»

Hvad som vidare hände vet hela världen. Himmelens

öppnade slussar ville aldrig åter sluta sig. Hafvets raseri

ville inte blidkas. Gasklockorna exploderade.

Hundratals eldsvådor flammade upp och släcktes delvis igen.

Fasornas natt gick långsamt till ända, och sedan grydde

den första af fasornas dagar...»

» *

*

Rektorn för seminariet i Reggio och ett större antal

elever hefunno sig på tåget mellan Reggio och Villa San

Giovanni, då jordhäfningen ägde rum. Lokomotivet

hade just hvisslat och saktat farten för slutstationen, och

passagerarne hade redan begynt packa ihop sitt gepäck,då de kände en fruktansvärd stöt från öster till vester,

en stöt, som efterföljdes af en serie så häftiga och

kraftfulla hvirfvelrörelser, att tåget lyftes upp från skenorna

och vräktes ned på banvallen, som om det hade varit

byggt af lättaste strå i stället för af solidt järn och stål.

En förfärlig panik uppstod nu. Hvar och en ville vara

den förste att undkomma ur det välta tåget, och män,

kvinnor, fullvuxna och barn trängdes, trycktes,

klämdes, trampades och knuffades därför ock af alla krafter och

utan hänsyn mot utgångarne. Ljudet af den heta ångan,

som hväste ut ur lokomotivet, ökade ångesten och

oredan, då på ett ögonblick — ingen visste hur! — ryktet

hade flugit från tågets ena ända till dess andra, att

lokomotivföraren, eldaren och flera passagerare hade skållats

till döds. Därpå började det brinna i godsvagnen, och

i det ovissa, spöklika skenet från denna eldsvåda, blefvo

de resande, när de ändtligen befunno sig stående på

marken, vittne till, huru järnvägsstationen och alla dess

ekonomibyggnader sjönk ihop i spillror framför deras

ögon, och huru på samma gång hela den lilla staden

försänktes i mörker och förintades.

Sedan rektorn i all hast mönstrat sina elever och

funnit aft alla voro där, ilade han så fort han förmådde

till stationsfolkets hjälp. Från byggnadens andra våning,

hvilken nu var ett enda koas af bjälkar, möbler,

murbruk och sten, hördes förfärliga nödrop. Där uppe hade

stationsinspektorens familj bott, och nu höll den på att

förgås under ruinerna. Men innan dess voro räddarne

redan där. I spetsen för sina seminarister uträttade

rektorn underverk af styrka och mod. Den ena tunga

bjälken efter den andra lyftes undan. Den ena

grushögen efter den andra röjdes bort. Och när slutligen

hela familjen var befriad, visade det sig till räddarnes

glädje, att ingen var allvarligare skadad, ehuru, ifall

befrielsen icke hade kommit så snabbt, säkert icke en

enda af dess medlemmar skulle ha undgått den säkrakvälningsdöden under det rasade takets och väggarnes

hårdt prässade massor.

Från stationshuset vände räddarne sin

uppmärksamhet till en närliggande skolbyggnad, där en af

semina-rieeleverna hade en ung kusin. Denna skola förestods

af ett trettiotal systrar, och elevernas antal uppgick till

mer än hundra. Hjärtslitande skrik stego upp ur

ruinerna, och i den lilla trädgården, som hörde till

skolan, sprungo två eller tre af systrarna omkring i vildt

raseri. De sleto håret af hufvudet och klöste ansiktena

blodiga, allt under det att de upphäfde det ena skriket

gällare och förskräckligare än det andi’a. Olyckan hade

gjort dem vansinniga, och då räddarne nalkades dem

satte de sig till det våldsammaste motstånd Det var

omöjligt att med godo få dem bort från den

grann-skapsfarliga närheten af de vacklande murresterna, och

då intet annat hjälpte, måste de till slut bindas och

häras bort till ett oskadadt skjul i närheten.

Arbetet att rädda de stackars delvis lefvande begrafna

systrarna och eleverna var oerhörd t. Husets tunga

rester störtade gång på gång. Knappt hade man arbetat

sig ned några alnar, förrän ett ras följde. Och hvar

gång ett sådant hade ägt rum blef det svårare att

komma fram. Men de sårade och döende stackars

kvinnornas halfkväfda jämmer verkade sporrande och

entusiasmerande. Seminaristerna kände ingen trötthet,

märkte inte alt deras händer och tingrar blödde. För

hvarje nytt offer de hade slitit ur ruinernas hårda

famntag, kände de ny energi och räddarelust stiga upp

inom sig. Men deras stoltaste ögonblick under dessa

timmar var, då de helt oförmodadt funno ett litet smalt

rum, ur hvilket de kunde draga fram icke mindre än

tolf af eleverna och två af systrarna — alla

fullkomligt oskadade till kroppen om också själiskt en smula

uppskakade och förvirrade.

Ett tragiskt moment var, då den af seminaristernahvars kusin befann sig bland skolans elever, återfann

henne som lik. Hon låg med hufvudet nedåt mellan

tvänne tunga stockar, och den unge mannen arbetade flera

timmar med att söka lyfta undan den öfversta stocken

utan att veta hvem det var han ägnade sin hjälp. Då

stocken ändtligen var fri, och han tog den späda

kvinnokroppen i sina armar för att bära bort den, såg han

att det var kusinen. Men utan att förråda sin

öfver-raskning, sorg och förtvitlan på annat sätt än genom

ett utrop och en ström af bittra tårar, fortsatte han

sedan räddningsarbetet lika oförtrutet och allvarligt som

förut, precis som om inget hade händt, och som om

det aldrig hade varit en kär anförvandt, hvars tragiska

öde han nyss fått konstatera

Under det att räddningsarbetet sålunda fortgick, hade

jordstötarne gång på gång upprepats. Och de åtföljdes för

hvarje gång af dofva dunsar, då husen sjönko ihop,

-märkvärdiga dofva dunsar, som om jättestora, tunga

mjölsäckar från hög höjd släppts ned på mjuk mark.

Men vida öfver detta ljud hördes befolkningens

vansinniga, gälla skrik och rop; det hela var en förfärlig musik

- en förfärlig musik — och oförglömmelig för den, som

en gång hört dess ljud slå mot sina trumhinnor.

Då jordstötarnes värsta kraft tycktes vara öfver, häfde

sig hafvet. Som ett vildt rytande, kolsvart, från sina

fjättrar nyss befriadt odjur rusade det upp mot stranden

uppslukande hus, båtar, kvinnor, män, barn, träd och

allt annat i sin väg. Intet höll stånd där det vältrade

sig fram. Dess rygg krökte sig som på en stridslysten

katt. Dess ilskna fräsande och hväsande hördes på

milslångt håll. Och dess fradgande hvita skum lyste

fram ur mörkret som en rad ursinnigt grinande tänder.

Det kastade ned de sista stående murresterna. Det

silade tvärs igenom sjukhusruinerna, under hvilka 150

stackars patienter nyss hegrafts. Det ökade förvirringen.

Gjorde eländet djupare, plågorna outhärdligare. Ochdå det slutligen åter drog sig tillbaka till sitt fängelse

nere i sundet, kvarlämnade det på land väldiga polar

af gyttja och saltvatten, pölar som voro fulla af döda

och döende, öfver hvilkas sista förtvillade

krampryckningar och hopplösa kval de i Via Santa Lucia utbrutna

eldsvådorna kastade bjärtröda, hemska reflexer och

skuggor...

Det sista ögonvittne, som jag i detta kapitel vill låta

berätta om sina erfarenheter under

jordbäfningsögon-blicken, är kaptenen på en engelsk ångare, som tidigt

på morgonen den 28 December befann sig på färd

genom sundet.

— »Jag stod på bryggan och betraktade sundet genom

nattkikaren,» — berättar kaptenen. — »Ljusen i land

brunno klart och lugnt, och hvarje samhälle var som

en liten ljusknut för sig, från hvilken reflexerna runno

ut i sundet eller stego upp och lade sig som en

dallrande röd och gul kåpa öfver kusten.

Jag har gjort hundratals turer genom Messinasundet.

Känner det både på dagen och om natten. Har hela

fyrsystemet på mina fem fingrar, och skulle kunna ta

mig fram med förbundna ögon, om så behöfdes. Det

är precis som en väl upplyst gata, på hvilken man har

varit van att promenera i hela sitt lif...

Jag befann mig nästan midt emellan Messina och

Reggio, då ångaren plötsligen började skaka under mina

fötter som om propellern gått af. Först tycktes den

stanna alldeles, men sedan gjorde den några ojämna ryck

framåt och fortsatte.

I samma ögonblick slocknade alla ljus på ömse sidor

om sundet. Det var som om ett enda jätteandedrag hade

blåst ut dem allihop på en gång. Det blef mörkt

som i en säck, och därpå började det blåsa och rägna

nej, inte rägna, utan ösa ned, ösa så starkt och ihål-Bland Messinas ruiner.lande, att jag hittills endast sett maken till något

sådant i tropiska trakter.

Som det var omöjligt att fortsätta i ett sådant

mörker, slog jag stopp i maskinen. Jag hörde ett dunder

och dån från land som om åskan gick och kände strax

efteråt en oerhörd våg, som jag antog vara någon slags

tidvåg, rulla fram under ångaren i riktning mot

italienska fastlandet.

När vi hade legat stilla och rullat några minuter, såg

jag eldsken i land. Det hlossade upp här och flammade

till där. Fantastiskt och hemskt såg det ut och

obegripligt var det hela. Hvad hade egentligen händt? —

Hvad hände fortfarande där borta i land? — Det var

förfärligt att ligga som med förbundna ögon ute på vattnet

och ingenting veta . . .

Vi hade legat stilla i något mer än en timma, då

utkiken förut varskodde ett fartyg om habord. Vi sågo

i mörkret en liten bräcklig båt, som långsamt arbetade

sig fram genom sjöarne, och som var så fullsatt med

skrikande och gestikulerande människor, att den hvarje

ögonblick tycktes i fara att fyllas med vatten och gå

till botten.

Som det visade sig vara omöjligt för den lilla båten att

komma upp långsides, satte vi ut en af våra egna båtar

och bärgade de stackars människorna ombord. De voro

nästan nakna, genomvåta, delvis sårade och vansinniga

af förskräckelse. Ingen af dem kunde tala ett

förnuftigt ord. De sprungo bort och gömde sig hvar de

kunde. De kastade sig ned på däck och gjorde ett

vildsint motstånd, då besättningen ville svepa in dem

i liltar eller hälla i dem något varmt. Och det var

endast bitvis, i bråkstycken, som vi lingo ur dem

nyheten om det förfärliga, som hade händt i land —

nyheten om världei.; största naturkatastrof i historisk tid

och Messinas sorgliga undergång...»Dödad under sömnen.De öfverlefvande ögonvittnenas berättelser, af hvilka

jag här ofvan relaterat en bråkdel, stämma samtliga

öfverens därhän, att en fullständig beskrifning af allt

det, som tilldrog sig omkring dem i den tidiga

decembermorgonens evighetslånga jordbäfningsminuter, helt

enkelt ligger utom det möjligas område. I deras minne

ha endast de viktigaste momenten ristat in sig med

diamanthård skärpa, de moment nämligen, som hänga

tillsammans med först och främst deras egen och

sedan med deras kärastes tortvitlade kamp för lifvet.

Alla andra minnen och konturer äro oklara och

suddiga. De olyckligas ögon ha visserligen sett

fasaväc-kande bilder, och deras öron ha uppfångat hemska

läten och skrik. Men allt detta har varit förvirradt och

oredigt. Det har varit intryck, som hjärnan ännu inte

haft hvarken tid eller ro att genomarbeta och

framkalla till full tydlighet. Intryck, som jag här bäst

skulle vilja likna vid latenta fotografiska bilder. Men

på samma gång ock intryck, hvilka senare kanske

komma att öfverraska med detaljer, som skola bli viktiga

led i kännedomen om hvad som verkligen skedde, en

kännedom, som vi i dag endast äro i besittning af

inskränkt till det allra nödtorftigaste och själfförklarligaste.

Men en enda öfverensstämmande psykologisk detalj,

som i jordbäfningsögonblicket tecknade sig med allra

största skärpa, stiger i all sin ursprunglighet klar och

tydlig fram ur hvar och en af de öfverlefvandes

berättelser. Och denna detalj är den rent egoistiska

själf-bevarelsedriften, hvilken ju alltid — äfven under lif—

vets vänligare, och lugnare förhållanden — slumrar

inom människan, men som nu, i det första ögonblickets

fasa och förvirring, då hela världen tycktes gå under,

flammade upp vildare och hänsynslösare än någonsin

förr inom individerna och förtärde hvarje noblare

impuls, hvarje tanke på någon annan eller något annat

än det egna ynkliga lilla jaget.Så bevisar detta då åter den gamla sanningen, att

människans käraste och mest skattade på jorden är hon

själf. Då det gäller, i den yttersta farans ögonblick,

sliter hon ntan tvekan den ömmaste kärleks, den

dyraste släktskaps och vänskaps band. Medvetet eller

omedvetet sträfvar hon endast att skydda sitt eget lif,

sin egen kropp.

Och först då hon tryggat sig i detta afseende, gå

hennes tankar och omsorgsbegär vidare, glida de åter nt på

de nötta spår, på hvilka nu nästan tvåtusen år af kultur

och religion sökt föra dem till den kristliga kärlekens

stora centralstation, öfver hvars tak den vida läsliga

inskriften: »Alska din nästa såsom dig själf», står att läsa...

VI.

Den 28 december 1908. — Ett otroligt chaos. — Den första och andra

olycksdagens händelser bli kanske aldrig fullt utredda. — Ludouico Pulgis berättelse. —

Han vaknar till sans efter ett fall ned mellan tvänne murar. — Söker sig genom

ruinerna till hamnen. — De »räddade• på kajen. — Vid »Piemonte». — Den första

forbandsstationen i Messina. — Operationer utan narkos. — Saltvatten som

desin-fectionsmedel och törstsläckare. — Skjortor och lintyg till förband. — Hungern

inställer sig. — De oresonliga resonnera. — Tullmagasinerna stormas. — Löjtnant

d’Allessandros hjälptrupp. — Förbrytaredåd af straffångar och landtbor under de

första dagar nes förvirring. — Ryssarnes hjältemod. — Banvaktens och

torpcdbåt-befälhafvarens telegram. — De öfverlefvande börja vakna tilll medvetande om

sina plikter. — •Och det blef morgon och afton på fasornas första dag...»

Den dag, som bär namnet den 28 december 1908, var

en af de förfärligaste i världshistorien. Grå, tnng och

dyster grydde den ur fasornas svarta natt för att med

sitt bleka sken skoningslöst lysa öfver och visa upp alla

de blödande hemska sår, som den efter nattens rasande

krampryckningar ännu skälfvande jorden tillfogat sig.

Grå, tung och dyster släpade den sig fram genom tolf

outhärdligt långa timmar, och under dessa grät

himmelen utan uppehåll strida tårar öfver allt livad denMorgonen den 28 december i Messina.såg af elände, sorg och förstörelse på ömse sidor af

Messinasundet, detta samma härliga Messinasund där

endast några timmar förut en rent af paradisisk fägring

och lycka hade rådt.

Hvad de skaror af stackars olyckliga människor, som

i dagningens första timmar stodo hoppackade nere vid

Messinasundets stränder eller på de förstörda städernas

och byarnes öppna platser, fingo lida under denna

blekgrå, långsamma dag, är nästan omöjligt att skildra.

Blödande ur många sår, helt eller delvis nakna,

genomvåta, huttlande i den genomträngande kylan och med af

fasa och ångest förvirrade sinnen fingo de först

bekräftelse på sina värsta aningar och farhågor om

förödelsens oerhörda omfång, och måste de sedan förverkliga

den fruktansvärda sanningen och bära dess första,

outsägligt bittra smärta, den sanningen nämligen, att de

hade förlorat allt, som hittills gjort lifvet kärt och

dyrbart för dem: släkt och vänner, hus och hem,

pän-ningar och pänningars värde, — om nu någon endas

tankar förmådde sträcka sig så långt som till dessa

bägge sistnämnda begrepp.

Hvad som i förra kapitlet yttrades om frånvaron af

oomtvistligt pålitliga detaljer från själfva

jordbäfnings-ösonhlicket, gäller äfven om den första och andra

da-gens händelser i Messina och i de öfriga härjade städerna.

Det otroligaste chaos rådde, det organiserade

räddningsarbetets maskineri — och med detta jämförelsevis ordnade

förhållanden — sattes endast ytterst sakta i gång, och den

enskilde individens iakttagelser hvälfde sig hufvudsakligen

kring den egna personen och de egna intressena. Och

när sedan — flera dagar efteråt — de telegrafiska och

postala förbindelserna återupprättats, och de stora

tid-ningarne i olika delar af världen hade fått ned sina

korrespondenter, tecknare och fotografer till

olycksplatsen, så sysselsatte återigen dessa sig icke längre med

det, som redan varit och hade skett, utan endast med detsom just då var och skedde omkring dem, — det

absolut aktuella, — det allra senaste, - det sensationellaste...

Därför kan ock ingen om än så samvetsgrant

utarbetad skildring af dessa dagar, bli hvad den borde vara:

en enda fortlöpande krönika, där bvarje sekund, minut,

timma och hvad som skedde på hvar och en af dem

stå inregistrerade. Öfver de luckor och gap, som

uppstå mellan de af oss i dag faktiskt kända

händelserna, luckor och gap, som i verkligheten med all

säkerhet varit fulla af oerhörd spänning och tragik, måste

läsaren låta sin fantasi slå bryggor eller ge sig till tåls,

tills det kanske en gång har lyckats någon flitig sökare

och frågare att fylla dem, hvilket dock — om något

sådant öfver hufvud taget är möjligt! — knappast kan

beräknas ske, innan Messinakatastrofen redan har

förlorat det aktuellas intresse och den jäktande

mänsklighetens nyfikenhet och medkänsla har fängslats på ett

annat håll — af någon splitter ny sensation.

* *

*

Bland deras antal, som öfverlefde Messinas undergång,

befann sig Ludovico Pulgi, en skollärare. Han var redan

uppstigen och satt och rättade kriaböcker, då

jordbäf-ningen kom. När han reste sig för att fly, träffades

han så hårdt i hufvudet af en takbjälke, att han

segnade ned medvetslös och — som genom ett underverk

undgående att krossas — blef liggande som död mellan

tvänne murar.

— »Då jag vaknade till sans,» — lyder hans

gripande berättelse, — »var jag så yr i hufvudet, att

oräkneliga stjärnor och solar dansade rundt för mina

ögon. Jag kunde omöjligt erinra mig hvad som hade

händt, och jag visste inte hvar jag var. Då jag prässade

händerna mot de värkande tinningarne, kände jag en

varm, klibbig vätska, som äfven betäckte hjässan och

hela ansigtet. Det var hlod, — jag måste således varaFlykten från Messina.sårad! — Men huru hade det gått till? — Hvad var det

som hade håndt?

Innan jag hade lyckats samla mig så pass, att jag kunde

besvara dessa frågor, började det långsamt dagas. Högt

öfver mitt hufvud såg jag himmelen bli grå, —

tung-grå, — olycksgrå. Men jag såg endast en tunn strimma

däraf, — för öfrigt förblef det mörkt rundt omkring.

Jag tyckte, att jag befann mig på botten af en klyfta, —

i en hål väg, — djupt nere i en fuktig afgrund. —

Madonnan endast vete när och huru jag kommit dit.

Då det hade hållit på att gråna — ljusna kan man

knappast kalla det! — en stund, och slutligen inte ville

bli klarare, försökte jag resa mig upp. Men jag var

så yr och svag, att jag gång på gång sjönk ihop igen

och slutligen blef vanmäktig af ansträngningen.

Något senare hade jag hämtat mig så pass, att jag

förmådde stå på benen och kunde arbeta 111ig fram ur

det hål, — ett tomrum mellan tvänne delvis störtade

murar, efter hvad jag sedermera konstaterade, — i

hvilket jag legat.

Och aldrig, aldrig i hela mitt lif, glömmer jag den

fasans syn, som jag nu såg. Det var oerhördt, —

gräsligt, — otänkbart! — Ett enda ofantligt berg af ruiner så

långt ögat kunde se, — på alla håll och kanter, — nere

vid hamnen, — uppe på kullarne, — där hufvudgatorna

hade gått fram, — kring de öppna platserna,

öfver-allt, — öfverallt! Och på detta berg af spillror och

grus, af sönderslaget, trasadt och krossadt, lågo tusentals

lik, lik efter människor och djur, stympade, blodiga,

hemska, vanställda lik och delar af lik, — det var det

förfärligaste jag har sett, värre än den hemskaste

mardröm.

När den första öfverraskningens läsa hade lagt sig,

beslöt jag att liv. Men hvart skulle jag fly? — Hvar fanns

räddning? — Antagligen hade alla människor på hela

jorden omkommit. — Jag själf var nog den ende, somlefde kvar. — Hvad skulle jag göra, — hvad skulle jag

göra ?

Med en gång kom jag att tänka på hamnen. Där lågo

segelfartyg och ångare. Kanske ännu människorna

omhord på dem lefde! — Jag måste undersöka den saken.

Stapplande öfver ruinerna begynte jag vandra nedåt

hamnen. Från Via Porta Imperiale kom jag ned till

Corso Cavour. Spillror och förödelse på ömse sidor.

Hus, som hade rämnat uppifrån och ned. Andra, i hvilka

jag kunde se in som i ett dockskåp. Ospedale Civico

alldeles förstördt. Universitetet på hörnet af Via Idria

så godt som borta. Och öfverallt högar af skräp och

murbruk, bjälkar, tegel, fönsterbågar, husgeråd och

trävirke, öfver hvilka det nästan var omöjligt att bana

sig väg, och där anblicken af det ena liket

förskräckligare tilltygadt än det andra ständigt ånyo väckte fasa

och ömkan.

På Corso Cavour mötte jag en lefvande människa.

Vi stannade och stirrade på hvarandra som vilda djur.

Ingen af oss yttrade ett ord. Ingen rörde på sig. En

isande känsla af fruktan kröp sakta ned för vår

ryggrad. Vi misstydde den glöd, som brann i våra ögon,

hvilken glöd vi bägge två voro omedvetna om hos oss

själfva, men som vi observerade hos hvarandra...

Jag bröt tystnaden först.

Hvem är du? — frågade jag. — Äro vi två de enda,

som öfverlefvat denna förfärliga händelse?

— Hvem jag är! — Hvad gör ett namn till saken ?

-svarade den andre med en oförgätligt sorgsen stämma.

— Jag är den ende, som är kvar utaf en familj på elfva

personer. I går var jag millionär. I dag äger jag

ingenting. Men vi två äro inte de enda, som undgått döden.

Några hundratal ha tagits omhord på fartygen i

hamnen. Och ett par tusen kampera vid Palazzatan.

— Hnru många äro döda?

- Loignoro! Femtio — hundratusen eller fler. NästanDär gasklockorna exploderade.hela staden. Och på sundets andra sida stå alla städer

och orter så långt ögat kan se i brand. Telegrafen

fungerar icke. Omöjligt att få förbindelse hvarken med

Catania eller Palermo. Vi äro afskurna från hela

världen. Alla myndigheter äro ihjälslagna. Af soldater och

poliser fms endast en handfull kvar, åtta

järnvägsbe-tj.änte af 280, — 41 tulltjänstemän af tvåhundra! Vi äro

förlorade. — Här komma att ske ännu förfärligare ting,

än hvad som redan skett, om vi icke få hjälp snart...

Jag gick vidare. Vek in på Via Universitå och kom

ned på Piazza del Duomo, den stackars härjade

Piazza del Duomo, där Montorsolis vackra vattenkonst

stod kvar nästan oskadad, men där i stället katedralen

hade vräkts omkull med sådan våldsamhet att väldiga

murblock och delar af taket hade slungats långt ut på

Piazzans midt.

Genom en tvärgata och ett galleri klättrade jag ned

till Corso Vittorio Emanuele, på hvilken anblicken af

en massa nakna och smutsiga människor, hvars vilda

skrik och rop jag redan hört uppifrån Piazza del

Duomo, mötte mina ögon.

Detta var det mest hjärtslitande jag hade sett på hela

denna fruktansvärda morgon. Tänk er endast själf:

ett tusental eller två stackars vettskrämda människor, i

hvilkas öron undergångstundens infernaliska dån och

dunder ännu klingade, hvilkas ögon ännu voro fulla

af de inom deras synkrets nyss utspelade

skräckscenernas fasa, hvars hjärtans blödande sår icke voro mer

än några timmar gamla. Tänk er dessa fäder och

mödrar, dessa syskon och barn, dessa älskande och

vänner, som visste, att hland ruinerna endast några

hundratal meter från dem, — deras käraste, deras allt på

jorden, deras innerligast skattade lågo döda eller döende

med krossade och stympade kroppar, utan att de, af

fruktan för en ny jordhäfning, kunde röra ett finger

för deras räddning.Hus vid Piazza del Duomo.Och försök också föreställa er huru de sågo ut alla

dessa »räddade». Drypande våta voro de,

öfversme-tade med smuts och hlod, klädda i hlotta linnet,

invirade i filtar och täcken eller i enstaka fall försedda

med öfverrock utan byxor och skor, eller det senare

utan det förra. Det var den ynkligaste bild en

män-niska gerna kan tänka sig, — den sorgligaste syn jag

har sett i hela mitt lif.

En del utaf dessa människor voro fullkomligt som

bedöfvade. De sutto med böjda ryggar och slappt

hängande armar, och stirrade rakt framför sig utan att

röra sig, utan att tala. Deras blickar voro tomma, —

de förlorade sig någonstans långt ute i den rägngråa

luften. De tycktes sofva, fastän deras ögon voro

vidöppna. Då och då endast rörde de på de färglösa

läp-parne, som om de velat tala, men inte kunnat. Då

och då mumlade de några obegripliga ord, kvedo de

sakta till, eller snyftade de fram en tårlös gråt. Men

för öfrigt voro de orörliga och tysta som vaxfigurer.

De tycktes icke ens lida af sina sår, af rägnets strida

fall eller af den hvinande stormens kyla. Deras själ,

som var så djupt, så obeskritligt skakad, hade intet

mera gemensamt med kroppen, kände icke dess plågor,

visste ej längre af dess lidanden.

Men det var endast ett mindretal af människorna

nere på kajen, som hängåfvo sig så stumt och tårlöst

åt sin förtviflan. De flesta demonstrerade med äkta

sydländsk liflighet och öfverdrift sin sorg, smärta och

ångest. I stora klungor sprungo de upp och ned på

kajen för att söka räddning, — för att finna ett fartyg,

en båt, elt nötskal att undkomma i. De trängdes i

väldiga hopar vid ångfartygens tilläggsplatser. De

knuffades och, slogos för att komma så nära kajkanten och

fartygen som möjligt, och väl där kastade de sig ned

på knä och knäppte bönfallande händerna mot de

ombordvarande. De tiggde och bad, de skreko och be-En procession med helgonbilder tågar genom Catanias gator under förbön för de

förolgekade i Messina.svuro att bli upptagna, och då svaret ständigt blef

detsamma, ständigt detsamma, att det helt enkelt var

omöjligt taga emot någon mer, att det inte fanns plats,

att hvarje tum af utrymmet var upptagen, gåfvo de så

obehärskadt- och vildt som det endast är möjligt för

glödblodiga, eldhjärtade sicilianare luft åt sin gränslösa

förtvillan.

Där kryssaren »Piemonte», ett större italienskt

krigsfartyg, hade sin ankarplats, hade människomassan

samlats tätast. Manskapet var redan i färd med att bära

ombord de sårade. De gingo upp bland ruinerna med

improviserade bårar af madrasser, segelduk och bräder.

De drogo fram de till hälften begrafna, lyfte upp och

kallade de vanmäktiga till sans, togo fast och försökte

lugna de vansinniga. Och ombord hade läkaren och

sjukvårdarne fullt upp att göra. Där skulle tvättas,

desinficeras, sys ihop, cloroformeras och amputeras.

Hela kryssaren genljöd af suckar och halfkväfda

stönanden. Det var ett elände utan like, en jämmer utan

slut.

En del väl underrättade personer på kajen visste

berätta, att kryssaren skulle ta ombord så många sårade

den kunde och föra dem till Catania. Därefter skulle

den omedelbart återvända och hämta en nv omgång.

Men andra återigen sade sig veta, att pansarkryssarens

pannor voro i oordning, att en propeller var bruten eller

hade förlorat några blad, och att befälhafvaren,

kommendörkapten Passino, som hade tillbrakt natten i land,

hade krossats under spillrorna af amiralitetshuset, där han

sofvit. Andre kommendanten låg sjuk ombord, sades

det, och vågade icke ta på sig ansvaret att handla utan

order från marinministeriet. Och tredje officeren, som

öfvertog befälet, utsatte sig för disciplinstraff, då han

på eget bevåg befallde manskapet på räddningsarbete

i land och sedermera till och med lämnade sin

ankarplats för att finna en oskadad hamn, där det fannsDagen går långsamt under väntan på räddning...sjukhus och läkare, och där han kunde bli af med sin

last af lidande och olyckliga. —

Min första plan var nu att gå till järnvägsstationen

och fara tågledcs till Catania. I Messina kunde jag inte

stanna, det insåg jag genast. I)ess historia var slut för

minst femtio år framåt. Och om några timmar, då

hunger och törst började inställa sig hland alla de

husvilla och nakna människorna, anade jag, att det skulle

komma till förskräckliga scener. Det tycktes

hufvud-sakligen vara »misera contrilmens plebs», som hade

undgått döden, och jag kände mina landsmän af den

sorten. Då de blefvo förtviflade, hade de hvarken

förstånd eller hänsyn, och nu, då det hvaiken fanns polis

eller militär kvar för att upprätthålla ordningen, kunde

man frukta det allra värsta...

Men då jag kom hort till järnvägsstationen, fann jag,

att den hade delat det öfriga Messinas öde. Del hade

hållits mönstring med stationsfolket, och utaf 280 män

hade endast 8 inställt sig, — alldeles som man hade

berättat mig. Alla de öfriga voro döda — sades det. —

Och någon tågförbindelse var inte att tänka på. Linien

var bruten på minst hundra ställen. Tunnlarne hade

störtat in. Broarne slitits bort. Det fanns endast en

utväg att nå Catania, och den utvägen var att gå, —

att vandra dit till fots...»

Bruno Bosso, den läkare från Florens, hvars

upplef-velser under jordbäfningsögonblicket skildrades i förra

kapitlet, tyckes ha varit den, som först satte i gång det

organiserade räddningsarbetet i Messina. I sällskap

med en ung officer och några man från

pansarkryssaren »Piemonte» sökte han sig upp till det ställe där

apoteket »Spada», ett af de största i staden, hade varit

beläget. Men det visade sig vara omöjligt att intränga i

den sammanstörtade byggnaden. Spillror och grus be-täckte till liera meters höjd de dyrbara förbands- och

apoteksvarorna. Att ens försöka en röjning hade varit

att förslösa den dyrbara tiden, ty den hjälp, som

beholdes, var trängande, den måste lämnas .ned ens, utan

ett ögonblicks tidsförlust.

Under det att några man lämnades kvar för att bygga

ett provisoriskt operationsbord af dörrar och brädbitar,

sändes andra ut på sök efter vatten. Den unge

löjtnanten hastade ned till »Piemonte» för att låna

instrument och förbandsartiklar, och doktor Rosso själf ilade

ombord på åtskilliga fartyg i hamnen, där han med

lock och pock tilltvingade sig allt som möjligtvis kunde

undvaras i medicin och linneväg.

Och sedan började den första förhandsstationen i

Messina sin verksamhet. Dussintals sårade letades fram

ur de närmaste ruinhögarne. De lades upp på

operationsbordet och undersöktes. De svårast skadade, de hos

hvilka det tydligen inte fanns det ringaste hopp om

vederfående, lyftes utan vidare ned igen och lämnades

åt sitt öde. Men de andra togos ögonblickligen under

behandling. Somliga hedöfvades, andra tingo smaka

operatörens knif utan narkos. Det var ett jämmer och

skrik, som kunde ha skakat de starkaste nerver. Det

var ett svidande, lidande och blödande utan all like...

De få desinfectionsmedel, som hade kunnat

anskaffas, räckte emellertid icke länge. Man led hrist på allt,

och snart var det omöjligt att ens skaffa det allra

nödvändigaste. Men doktor Rosso fann på råd.

Matroserna skickades ned till hamnen efter saltvatten, ty

färskt vatten var det omöjligt att anskaffa, då alla

ledningar och rör gått sönder, och då brunnar och källor

som genom ett trollslag tycktes ha sinat ut. Och med

detta saltvatten tvättades sedan alla sår och fuktades

de sjukas och döendes feberheta läppar och tinningar.

Och när förhandsartiklarne logo slut iingo matroserna

taga af sig sina skjortor och underkläder. Det räckteInstörtad del af Palazzatan.en stund — en liten stund endast, och sedan kom

turen till de förbipasserande och till folkskarorna, som

uppehöllo sig på rådhusplatsen. Deras genomvåta

lintyg och skjortor sletos med våld ifrån dem; allt deras

motstånd tjänade till intet. — Men så voro de ju ock

oskadade och kunde söka sig nya plagg hland ruinerna,

under det att de stackars sårade voro fullständigt

hjälplösa och måste dö, om de icke erhöllo hjälp och

förhand...

Men efter endast några få timmars arbete hade

återigen alla förråd tagit slut. Det sista matroserna hade

lyckats anskaffa var en låda mineralvatten, och när

dess innehåll hade delats ut hland patienterna,

återstod intet annat än att lämna dem åt deras öde." Men

dessförinnan rusade doktor Rosso än en gång ned till en

engelsk ångare, som låg färdig till afgång, för att göra ett

sista förtvitladt försök att anskalfa hvad som behöfdes.

Omhord på ångaren kvarhölls han emellertid med våld

af den engelske konsuln. Och då »Ebro», så hette

fartyget, lade ut från kajen, blef han vittne till utbrotten

af de olyckliga människomassornas gränslösa förtviflan,

då de sågo sig kvarlämnade och öfverlämnade åt

hunger och törst, åt eld och vatten, åt nöd och död...

* *

Under det att förmiddagen gick och middagstiden kom

närmare blefvo folkmassorna allt oroligare och oroligare.

Till kölden och rägnet, som plågade och gjorde dem

utom sig, lade sig den begynnande hungerns alla

gnagande kval. Det fanns visserligen apelsiner och citroner

i mängd, — hvar och en kunde ta så många han ville ha

ur de sönderslagna trälådorna nere på kajen, men

apelsiner och citroner äro en mager föda, och kroppen

kräf-ver stärkande varor, som kunna alstra värme och nya

krafter, då den skälfver och darrar af öfveransträngning

och umbäranden.Allt efter som timmarne gingo blef massornas klagan

och jämmer allt mer och mer högljudd. Deras frågor

och svar blefvo allt bittrare och bittrare, allt

oreson-ligare och oresonligare. De ville veta, hvar

myndigheterna höllo hus. Hvarför ingen hjälp lämnades dem.

Hvarför inga födoämnen distribuerades. — Där hade

man år ut och år in hetalt sina dyra skatter till

staten och staden utan att knota. Och nu, då det

beholdes snabb hjälp, lämnades man i sticket. Hvarför

kommo inte soldaterna? Hvar höll polisen hus?

I denna sinnesstämning ville ingen höra på dem, som

manade till lugn och eftertanke. Man ville inte

reson-nera, utan bli hjälpt. Om Messinagarnisionen var död,

så fanns det ju soldater i Catania och Palermo. Och

om de städerna också hade gått under, så existerade

dock antagligen ännu det norra och mellersta Italien.

Där brukade man inte ha så våldsamma jordbäfningar,

och det minsta man kunde begära var väl att flottan

sändes ned. Om det funnits den allra minsta pli hos

de maktägande, så horde hjälpen redan varit framme

vid det här laget, och de, som orerade om att

telegraf-linierna voro förstörda, visste inte hvad de pratade om.

Sanningen var helt enkelt den, att Messina var dömdt

och glömt. Man ville låta dess öfverlefvande

innevånare hungra och frysa ihjäl för att slippa taga hand om

dem. Men därföre måste man nu hjälpa sig själf — till

magasinen, — till magasinen!

Vid dessa tändande ord grepos de på kajen

församlade massorna af raseri. Utan besinning stormade ung

och gammal, män, kvinnor och barn till tullmagasinerna.

I en handvändning voro portarne krossade och de få

vakterna öfvermannade. Man trampade brutalt och

afundsjukt ned hvarandra för att komma in först.

Genom det vansinniga larmet trängde då och då ljudet af

ett skott. Hvarje spår af besinning och eftertanke hade

flytt. Ett lif mer eller mindre betydde intet i den järn-Palazzatan nära Hotel Trinacria.hårda, hänsynslösa kampen om det minsta stycke torrt

bröd att stilla sin hunger, den minsta klädestrasa att

skyla sin nakenhet med...

* ★

Bland ruinerna i stadens inre delar utspelades under

dessa timmar än fruktansvärdare scener. Tusentals

sårade, öfversköljda af blod, hvars förlust tagit deras

sista krafter, krälade och kröpo långsamt, fot för fot,

gnällande och stönande, att söka räddning. Gång på

gång förlorade de medvetandet, gång på gång trodde

de sig skola dö, och gång på gång flämtade de fåfängt

fram sina böner till Madonnan om hjälp och bistånd.

Då och då reste sig hinder framför dem, öfver hvilka

deras svaga krafter icke förmådde bära dem. Vid

sådana tillfällen vände de om och släpade sig tillbaks

i sina egna blodspår, tills de förlorade vetskapen af

hvar de befunno sig och i hvilken riktning den

förmodade räddningen låg, — en anspråkslös räddning utan

större önskemål än att komma ut ur ruinerna och bort

från den hjärtepinande närheten af de otaliga liken, som

från alla håll och kanter stirrade på dem med sina

vidöppna, i dödens fasa stelnade ögon...

På andra ställen arbetade de delvis begrafna med

förtvillans kraft att komma loss ur ruinernas hårda

famntag. Dessa olyckliga lågo fastlåsta under väldiga

bjälkar och stenmurar. Än var (let deras hen, än hålen

och än armarne, som satt fast. Än stack endast

hufvu-det upp ur massan af grus och spillror, än var det

endast fotterna, som inte kunde befrias...

Men huru de än ansträngde sig, dessa olyckliga, huru

de än vände och vred på sina kroppar, huru de

arbetade sina fingrar blodiga och trasade sönder sina

naglar, så var det allt förgäfves. De tyngder, som hvilade på

dem, voro för ansenliga att kunna lyftas af en enda

försvagad människa, de gåfvo sig inte en tum, inte en

millimeter; där de hade fallit lågo de kvar, och detDär kajens stenplallor ha rämnat.skulle ha behöfts dussintals starka, arbetsvana armar

beväpnade med skyfflar, hackor och spadar för att

rubba hvar och en af dem ur deras läge.

Men helt och hållet voro dessa stackars sårade och

döende dock icke förgätna under denna den första af

fasornas dagar. En ung officer, d’Allessandro, hade

lyckats samla en liten trupp soldater omkring

sig-Uniformer hade ingen af dem längre, men disciplinen,

den genom daglig träning till lydnad och pli förvärfvade

bergfasta disciplinen, ägde de, och den hjälpte dem att

äfven i dessa timmar af otroligaste förvirring och

huf-vudlöshet göra sin plikt och kämpa mot faran där den

var störst, att söka rädda och ge bistånd, där räddning

och bistånd tycktes vara omöjliga att lämna.

Hvad kunde dock tjugofem man uträtta i en stad,

under hvars delvis brinnande ruiner öfver hundratusen

människor nyss begrafts! Deras arbete, om än aldrig

så uppoffrande och hjältemodigt, måste bli mer än

otillräckligt, — ett intet i jämförelse med hvad som

beholdes, — en droppe i hafvet, — ett sandkorn i öknen...

Och hvad kunde vidare derna lilla trupp uträtta mot de

hand af tjufvar, rånare och andra banditer, hvilka redan

i olycksmorgonens tidigaste timmar hade hegvnt

utöf-vandet af sitt skändliga handtverk? Huru skulle

tjugofem man kunna räcka till öfverallt i denna stora stad,

där ruinhögarne gjorde det omöjligt att på en gång

öfverblicka mer än de allra kortaste distanser, där det

behöfdes minst tio tusen eller mer kraftiga arbetare

bara för att rödja stigar öfver grushögarne och bära

bort de sårade, som inte kunde hjälpa sig själfva?

Den första olycksdagens — liksom ock de följandes

— förbrytaredåd i Messina och på den Calabriska

kusten ha skildrats vidt och bredt och på flera olika sätt.

En del korrespondenter, som bevisligen omöjligt kunna

ha reda på de verkliga förhållandena, ha undfägnat den

sensationslystna världen med de mest hårresande berät-Ryssarnes förbandsplats.telser om stackars människor, hvilka — till hälften

be-grafna och oförmögna att röra sig ur stället, — blefvo

utsatta för plundrare, hvilka, i stället för att befria dem

ur deras pinsamma läge, först tvungo dem att förråda

på hvilken plats under ruinerna de hade sina

dyrbarheter förvarade och sedan skoninglöst och kallblodigt

stucko ned eller sköto dem. Andra korrespondenter

ha heskrifvit, huru straffångarne, hvilka till största delen

lyckades undkomma oskadade ur fängelset, som låg på

en kulle bakom staden och rymde 600 fångar, foro fram

värre än vilda djur, huru de våldtogo sårade och döende

kvinnor, huru de skuro fingrar och örsnibbar af ännu

lefvande personer, och huru de i hänsynslös bestialitet

- endast för nöjet att göra ondt — lemlästade och

mördade hvem än som var olycklig nog att komma i

deras väg.

Andra korrespondenter återigen — isynnerhet

italienare — vilja å andra sidan göra troligt, att något sådant

som likplundring, fingerafskärningar och mordgärningar

öfver hufvud taget icke förekom i någon af de utaf

jordbäfningen härjade städerna. De skildra befolkningens

uppförande såsom höjdt öfver allt beröm, de ha endast att

berätta om yttringar af det ädlaste hjältemod och den

största själfuppoffring. Att de förrymda straffångarne

sökte ti 11 tvinga sig nya klädesplagg i stället för de

sär-märkande fångdräkter, som de buro, funno de

själfför-klarligt, och att moraliskt mindrevärdiga individer en

och annan gång föllo för frestelsen och förgrepo sig

på nästans egendom var vid ett tillfälle som detta —

sade de ju visserligen beklagansvärdt, men egentligen

inget att förundra sig öfver...

Men vare detta huru som hälst, så är det dock

obestridligt, att i Messina såväl blodiga våldsdåd som ock

tjufverier i stort antal utöfvades af yrkesförbrytare

under de första olycksdagarnas förvirring, och att först

belägringstillståndets proklamerande och de strängaRyska matroser i dödsföraktande arbete.mått och steg, som i samband därmed vidtogos, gjorde

slut på eländet. Och i motsats till detta förhållande

är det äfven sannt, att en stor del af innevånarne i

början visserligen utmärkte sig för berömvärdt ädelmod

och hjälpvillighet, ehuru deras intresse senare, då

soldater och hjälpexpeditioner i mängd anlände,

slappnade och lämnade plats för en möjligtvis förklarlig,

men under inga omständigheter ursäktlig själfviskhet.

Föröfrigt voro tillfällena till plundring oerhördt stora.

Messinaborna satte i allmänhet icke in sina

besparingar på bankerna, utan förvarade dem i hemmen. Det

påstås, att det ej var ovanligt, att förmögenheter på tre

och fyra hundratusen lire fingo ligga utan ränta och

nytta i åratal i horgarnes privata kassor och gömmor.

Och i kyrkorna och klostren, men i synnerhet i

katedralen, förvarades summor, som i många fall kunde

betecknas med sju- och åttasififriga tal.

Men det var icke endast de ur fängelset undkomna

hrottslingarne, som begagnade sig af detta enastående

tillfälle att tillägna sig andras tillhörigheter. Under

dagens lopp anlände till staden skaror af kringboende

landtmän. De förde med sig laståsnor härande stora

korgar, och i dessa eller i säckar, som de hade på

ryggen, packade de ned allt de kunde komma öfver af

juvelerarearbeten och urmakerier, af dyrbarheter ur

privathusen och af dryckesvaror ur barerna. De

kom-mo ned till staden som fattiga sicilianska bönder, och

tågade därifrån såsom innehafvare af rikedomar, hvilka

öfverträffade allt hvad de någonsin vågat drömma om

alt få kalla sitt eget, rikedomar, som visserligen

vunnits på ett orättfärdigt sätt, men, som därför dock icke

på något sätt tyngde på deras vidlyftiga samvete...Ryska matroser transportera sårade ombord till »Amiral Makarow».Det ryska krigsfartyget »Amiral Makarow», som

befann sig på en utsträckt Medelhafsexpedition, hade på

jordbäfningsmorgonen legat i hamn i närheten af

Mes-sina. Då dess kommendant erhöll meddelande om

olyckan, lyfte han genast ankar och ångade med full

fart till Messina, dit han anlände vid middagstiden den

28 december.

Det var först dessa ryssar, som satte riktigt lif i

räddningsarbetet. De italienska krigsfartygen gjorde ju sitt,

det kan icke förnekas, men deras chefer handlade,

- om man kan sätta tro till samtliga källor, hvilka i

detta fall äro fullkomligt öfverensstämmande, — endast

peu å peu och med stor tvekan, vanda som de voro,

att i allt hvad de företogo sig iakttaga den mest

byråkratiska omständlighet och det värsta pedanteri. Om

de hade gripit sig verket an med lika stor energi som

ryssarne, hade säkerligen oändligt många fler dyrbara

människolif blifvit sparade. Som det nu var

väntade hvarje officer på väl dokumenterade ordres från

Rom, hvilka senare eventuellt skulle skydda honom

från ansvar, — ordres, hvilka icke kommo, därför att

hvarken myndigheter eller någon annan i Rom till en

början visste hvad som hade händt i Messina, och

därför att, — senare, — sqm vi redan ha erfarit, telegrafen

från och till olycksområdet på flera dagar icke

fungerade.

Men ryssarne väntade hvarken på ordres från Rom

eller Petersburg. Beväpnade med lämpliga verktyg och

med sina käcka officerare i spetsen ilade manskapet

ofördröjligen i land och in bland ruinerna. Kanske

att de på vägen hunno berusa sig med det eldiga vin,

som i röda floder rann ut på kajen ur de hundratals

läckslagna fat, hvilka lågo lagrade där, och kanske att

deras disciplin var något locker, som vissa kritiker och

afundsmän af lätt genomskinliga orsaker vetat att berätta!

Men hvad gjorde det? Som hjältar störtade de sig ialla fall in där faran var störst, och där hjälpen

syntes svårast att lämna. Som jättar arbetade de för att

rädda de nödställda, tills de formligen dignade ned af

trötthet. Ett lysande exempel på alla manliga dygder

voro de för de veka italienarne: för borgarne, som

förspillde sin tid med tårar och verop, med sorg och

klagan öfver det som varit och icke kunde komma igen,

öfver det som skett och icke kunde göras ogjordt, och

för militärer och ämbetsmän, som förnötte den

dyrbara tiden med att spörja och undra, att leta i

paragrafer och vänta på ordres- Och därom är också all

kritik enig, att ryssarnes räddningsarbete i Messina

länder dem och deras nation till evinnerlig heder och

visar, att icke alla ryska sjömän höra till en amiral

Ne-begatows och liknande harbjärtade »hjältars» kategori...

Redan tidigt på förmiddagen, då det konstaterats, att

alla telegraflinier voro obrukbara, och att den trådlösa

telegrafen ombord på »Piemonte» af någon oförklarlig

anledning icke kunde komma i förbindelse hvarken

med den i Medelhafvet kryssande italienska flottans

fartyg eller de trådlösa stationerna på fastlandet, hade

en italiensk torpedbåt lämnat Messina med order att

uppsöka närmaste oskadade hamnplats, därifrån

telegrafförbindelsen var obruten och rapport kunde

afsän-das till Rom eller någon annan större stad.

Torpedbåten hade ångat upp och ned längs sundets bägge

sidor, utan att dess officerare kunnat upptäcka något

annat än förstörda samhällen, där de öfverlefvande

innevånarne lågo på knä nere vid stranden och i

Madonnans och all barmhärtighets namn besvuro dem

att bli räddade.

Icke förr än i Nicotera fann torpedbåtens

befälhal-vare möjlighet att afsända sitt telegram. Men under

tiden hade han förekommits af en banvakt på linienRäddad ur ruinerna.Syracusa-Messina, Antonio Barrera vid namn, som

hade telegraferat ett meddelande om Messinas totala

undergång till provincialpostdirektören i Syracusa, ett

meddelande, som dock icke hade vunnit någon tilltro,

utan tagits för en vansinnig människas öfverdrifter,

ända tills dess att torpedbåtbefälhafvarens telegram

ingick med bekräftelse om att det fruktansvärda

verkligen var sant, att Messina hade upphört att finnas till...

Under tiden gingo dagens timmar sin jämna gång.

Situationen på olyckskusten förändrades icke. Rägnets

strida fall ville icke upphöra, och hland de fallna

städernas ruiner ägde en ständig, hväsande kamp på lif

och död rum mellan de på alla håll frambrytande

eldslågorna och de strömmar af vatten, som runno ned

ur de stormslitna, olycksgrå molnen.

Men människorna hade dock delvis vaknat ur sin

första bedöfning, ur den dådlösa, förtviflade slöhet, i

hvilken den oerhörda katastrofen hade försatt dem.

Hunger och törst, köld och väta hade gjort sitt till att

väcka och koncentrera deras energi och pigga upp

deras domnade lifsandar. De begynte se sig om efter

möjligheter att göra nytta. De erinrade sig med fasa

sina käraste, som ännu lågo begrafna under ruinerna

uppe i den inre staden, och hvilkas öde var tusenfaldt

värre än. deras eget. De kämpade sig till mod alt

trotsa nya möjligen kommande jordstötar De tvingade

sig till kraft att gå in mellan de vacklande

murresterna, under hvilka de löpte risken att själfva begrafvas.

Att söka sig fram till sina sköflade hem, och att utan

verktyg,, med egna svaga krafter, börja det oerhördt

svåra räddnings- och utgräfningsarbetet. Sporrade af

ryssarnes — främlingarnes —- energi skämdes de öfver,

att de själfva under en hel dag öfverlämnat sig åt

overksamhet och gagnlös klagan. Och när därför påfasornas första dag kvällens skymningsgrå skuggor

började lägra sig öfver Messinasundets stränder, kunde

följaktligen ock den jordbäfningen omedelbart

efterträdande stilleståndsperioden anses vara afslutad och i

stället en period af nyttigt och målmedvetet arbete

påbörjad.

Men när någon timma senare kvällens skuggor »ätnat

till djupaste mörker, och detta mörker endast här och

där skingrades af skenet från eldsvådornas bjärtrödt

blossande lågor och de enstaka strålkastarnes hlåhleka

späjareljus, måste ock detta arbete afslutas och

uppskjutas till nästa morgon."

Men då började den djupaste förtviflan åter att härja

i människornas hjärtan, att rifva upp blödande, grymma

sår, att öppna heta tårars källor, att framprässa kvalda

sinnens skrik. Då började de tusental, som lefde kvar,

och som kunde röra sina lemmar, en rastlös vandring

upp och ned på kajen, en vandring, på hvilken hvar

och en som en skugga förföljdes af den mäst förtärande

envisa fruktan för den nya natt, som nu var öfver dem,

och hvars långsamma timmar de trodde vara fulla af

lurande faror. Då blef lifvet åter en plåga för dem,

som, lefvande begrafna, dagen igenom väntat på

räddning. Då släcktes åter allt hopp, som brunnit i tusen

ängsligt klappande hjärtan. Och då förvirrades åter

hundradens hjärnor, hvilka grubblade öfver det som

hade skett, och hvilka utan att finna svar på sitt

hjärte-frätande sorgsna: hvarför — hvarför? — darrade för hvad

som möjligen skulle ytterligare komma...

Och när natten sålunda var inne och den oförgätliga

tjugoåttonde december led mot sitt slut, hade det varit

morgon och afton på fasornas första dag...VII.

När nyheten kom till Rom. — Stormande scener uid post. telegraf och

järnvägsstationerna. — Hela det italienska folket reser sig som en enda man. — Rajaen

bryter för första gången sin frivilliga fångenskap i Vaticanen. — Europa och hela

den öfriga världen gripes af önskan att vilja hjälpa. — Chaos råder fort/arande i

olycksdistrikten. — En episod från Ragnara. — Prästernas förvånansvärda passivitet.

— Konungaparet i olycksdistrikten. — Konungen tillrättavisar. — Drottningen skadas.

— Räddningsarbetet blir bättre organiseradt. — Giolittis telegram. — General Mazza

kritiseras. — De tyska korrespondenternas jeremiader. — Ett förslag, som väcker en

storm af ovilja. — Ingen fara för epidemier förefinnes. — Kamrarne besluta att

Messina skall återuppbyggas. — Stora männskoförluster under arhundradenas lopp.

— Några rader ekonomi. — Cesare Londiroso har ordet

Då nyheten om den förskräckliga katastrofen vid

Mes-sinasundet nådde Rom, framkallade den en obeskritlig

förfäran. Man ur huse strömmade befolkningen ut på

gatorna för att diskutera det inträffade. Man slogs om

extrabladen, och man trängdes i tusental framför de

jättestora plakat, som utanför de stora tidningarnes

redaktionslokaler med tumshöga bokstäfver meddelade

allmänheten de utan afbrott inlöpande allt hemskare

och hemskare jobsposterna.

På samma gång stormades posten och telegrafen af

upphetsade människomassor. Bref och telegram

väntades eller skulle afsändas. Man hade släktingar och

vänner därnere, hvilkas öde man darrade för och ville

öfver-tyga sig om. Man stormade och bad för att få sina

telegram emottagna. Och det utspelades hjärtslitande

scener, då ämbetsmännen bakom sina stängda luckor

gång på gång måste upprepa och förklara, att regeringen

lagt heslag på alla linierna, och att det allmännas och den

stora offentliga hjälporganisationens intressen gingo före

de enskildas oro och bekymmer, ängslan och nyfikenhet.

Men icke endast vid posten och telegrafen, utan äfven

vid järnvägsstationerna utspelades hjärtslitande scener.

En pockande, oresonlig människomassa trängdes

framför biljettluckorna och ville inte låta afspisa sig medNära katedralen.beskedet, att alla tågtider söderut voro omkastade, att

linierna delvis voro brutna, och att förresten

ministerpresidenten (iiolitti hade gifvit de strängaste ordres om

att inga andra passagerare än sådana, som tillhörde

hjälp- och räddningsexpeditionerna skulle befordras.

Det var emellertid icke endast i Rom utan i hela Italien

som olycksbudet om Messinakatastrofen föll ned som

en bomb och väckte fasa och medlidande. Hela det

italienska folket reste sig som en enda man i sympati och

hjälpberedskap. Teatrar och andra förlustelseställen

stängdes. Butikerna upphörde med sin affärsverksamhet.

Och allas energi och goda vilja koncentrerade sig endast

på det undsättningsarbete, som måste organiseras" —

organiseras utan ett ögonblicks tidsförlust och tvekan.

Från den högste till den lägste deltog man i detta arbete.

Aristokratiens förnämsta damer sutto sida vid sida med

arbetsklassens enkla kvinnor för att bereda

förbands-artiklar, och sy kläder och sängtvg. Statens högsta

offentliga myndigheter förenade sina krafter med de

enskilda korporationerna. Och ur alla samhällsklasser

stego frivilliga fram, som ville resa ned till

helveles-kusten och hjälpa till med räddningsarbetet, som utan

en bitanke, drifna af en ren, oegennyttig önskan att göra

godt, ville till de lidande, olyckspröfvade

medmänniskornas bästa ikläda sig omkostnader och uppoffringar

af alla slag, besvärligheter och umbäranden utan

reservation.

Och i dessa dagar af gemensamhetskänsla inför den

stora nationalolyckan skedde också något annat

an-märkningsvärdt, som icke endast väckte det största

intresse utan äfven sympati öfver hela Italien.

Vatica-nen och Qvirinalen trädde för första gången på många,

många år i förbindelse med hvarandra. De gamla

striderna mellan påfve- och kungadömet glömdes för ett

ögonblick, och de bägge fientliga lägren förenade sig

fölen enda gångs skull till ett gemensamt arbete i huma-nitetens tjänst, ett gemensamt arbete att bringa hjälp

och lindring till de öfverlefvande i det så svårt

hemsökta Sicilien och Calabrien.

Påfven besöker de sårade från Messina på Santa Marta hospitalet i Rom.Påfven lät i Rom upprätta ett särskildt sjukhus, Santa

Marta, med 400 sängar för sårade från

jordbäfnings-distrikten. Men på samma gång beklagade påfven, alt

ban af politiska skäl dock icke själf kunde resa ned till

de hemsökta trakterna. Det var redan ett stort steg,

som han tog, — menade han, — då han aflade besök

hos de sårade på sjukhuset. Ty Santa Marta skiljes

från Vaticanen af en gata, som tillhör italienska staten.

Och således måste han vid detta tillfälle för första gången

hryta sin frivilliga fångenskap och beträda italienskt

område, något som hans företrädare, Leo XIII, endast

hade gjort en enda gång under hela sin påfvetid och

då utan att han visste därom...

I den mån som de närmare underrättelserna ingingo,

och olyckan i hela sin vidd började teckna sina

konturer i världsprässen, väcktes, sedan den första känslan

af fasa hade lagt sig, också hela den utomitalienska

civiliserade världens djupaste medlidande. I alla

Europas länder sattes väldiga insamlingar i gång. Kyrkorna

anordnade kollekter. Välgörenhetsfäster arrangerades.

Tidningarne lade ut listor för tecknande af bidrag.

Järnvägståg lastade med klädesplagg och lifsmedel

startade från Tyskland, Frankrike, Ryssland och andra

länder. Allmänna institutioner och enskilda gjorde djupa

grepp i kassan. Och parlament och riksdagar voterade

stora summor till nödhjälpsfonderna. Från andra sidan

Atlanten kommo telegram om storartade donationer på

milliontals dollars, om hela flottor lastade med trävaror,

lifsmedel, bäddar, kläder och medikament, som hade

afgått, och om en gifvarevillighet, som till och med i

detta de stora katastrofernas och

milliardförmögenhe-ternas land saknade sitt motstycke. Hela världen hade

gripits af gemensam önskan att vilja hjälpa. Den

fattige offrade sin ringa kopparpänning, där den rike gaf

sitt klingande guld. Skolbarnen försakade med glädjePolisman i London bidrager till insamlingen för de öfverlefvande i

Mess i na.

sina anspråkslösa fickpängar. Och arbetare, soldater

och tjänstemän skänkte utan tvekan en dags aflöning

till de stackars människorna i detta fjärran land Italien,

som de förut endast hört talas om såsom ett solens och

glädjens land, och om hvilket de hade haft den dunklaDöd bland ruinerna.föreställningen, att jordens lyckligaste folk måtte bo

bland dess vinberg och apelsinlundar...

Men under det att flera hundra nybildade komitéer

öfver hela världen begvnte sitt arbete att skaffa snabb

hjälp till de hemsökta distrikten, rådde där nere på

andra, tredje, fjärde och femte dagen efter katastrofen

ännu det obeskrifligaste chaos. Flera regementen

soldater hade visserligen anländt från både Catania och

Palermo, men hvad förslogo ett par tusen man vid ett

tillfälle som detta, då hvar och en gick sina egna vägar

och »räddade» på egen hand, utan att ett gemensamt

målmedvetet öfverkommando ledde det hela. Ännu

hade icke den mobiliserade italienska krigsflottan hunnit

anlända. Ännu befunno sig det likaledes mobiliserade

röda korset och trängtrupperna endast på väg. Och ännu

fattades allt: vatten, lifsmedel, förbandsartiklar, verktyg,

tält och sist men icke oviktigast — lugn och besinning.

Det räddningsarbete, som bedrefs, koncentrerade sig

emellertid hufvudsakligen på Messina. Dit styrde alla

de främmande krigsfartygen sin färd. Dit kommo

engelsmännen från Malta och Neapel med fyra eller fem

fartyg, dit kom en dansk kryssare, några tyska

örlogs-män, en grekisk pansarbåt och ett transportfartyg,

turkiska, franska och ytterligare några ryska krigsfartyg.

Dit sände Compagnia Generale di Navigazione det stora

italienska ångbåt sbolaget — allt sill disponibla tonnage.

Och därifrån hämtades den ena ångbåtslasten efter den

andra af flyende, sårade och sjuka, tre å fyra hundra

och ibland än fler i stöten, sårade och sjuka, som fördes

till Neapel, Rom, Genua, Palermo och Catania, och som

öfverallt funno det varmaste mottagande och den

ömmast tänkbara omvårdnad.

Men i småstäderna utmed sundet rådde under tiden

ett än hopplösare elände än både i Messina och Reggio.

Hit hittade till en början ingen hjälp vägen. De

öfver-lefvande på hvarje plats tingo sörja för sig själfva ochKyrka i Reggio.

hålla modet uppe och hoppet vid Iif, äfven om det

tycktes dem som om hela världen hade glömt bort deras

existens eller hade beslutat, att de helt enkelt måste

lämnas åt sitt öde...

Bagnara var en af dessa öfvergifna småstäder. Icke

ett enda litet hus hade stått emot jordens och vattnets

våldsamma rörelser. Allt, allt låg i spillror, och bland

dessa härjade eld och rök, så att räddningsarbetet, som

låg i händerna på endast tre man, — en smed och två

karabiniärer, — till det yttersta försvårades.

Afskuren från hela världen trodde sig Bagnara

naturligtvis vara medelpunkten för hela olyckan. Ålan

väntade minut efter minut, timma efter timma på hjälp.

De få öfverlefvande stodo eller sutto i grupper nere vidstranden och späjade. De sågo den bolmande röken

från stora fartyg, som styrde in till Messina. De sågo.

en och annan ångare glida förbi. Men ingen ombord

observerade deras förtviflade signaler efter hjälp,

-ingen lyssnade till deras skrik.

Så gick den första dagen. En genomträngande kall natt

följde. Stjärnorna syntes icke för tunga moln, och räg-

Bland Bagnaras ruiner.

net, som hade fallit dagen i ända, fortsatte oupphörligen

att falla och förvandla jorden till dy och lera, hvars

utdunstningar, i förening med lukten af liera tusen lik,

som lågo under ruinerna, gjorde uppehållet i stadens

närhet outhärdlig — nästan omöjlig.

På andra dagens afton syntes en torpedbåt nalkas

stranden. Den kom närmare och närmare. Den

saktade farten och låg slutligen alldeles stilla. En båt sattes

ut och bemannades. Det var hjälpen, som kom, —

räddningen, — ändtligen räddningen!Under det att (len lilla båten roddes in till stranden,

hade den öfverlefvande befolkningen samlats där till

sista man. De minst skadade hade släpat sig med, och

alla hade gjort sig redo till affärd. Kvinnorna gräto

hysteriskt och"tackade Madonnan för att hjälpen

ändt-ligen hade kommit. Många hade kastat sig ned i

knä-böjande ställning, och de starkaste män snyftade af

rörelse som om de varit små barn eller svaga kvinnor.

Men då den lilla båten endast var på ett stenkasts

håll från stranden, upphörde matroserna att ro. De

lade håten tvärs, och en officer ropade öfver en fråga,

om huru många människor som hade gått under, huru

många som hade räddats. Han kunde icke taga någon

mer ombord nu, — sade han, - eftersom hvarje plats

redan var upptagen af sårade från andra orter. Men

han skulle komma igen senare och skulle nu genast

sända i land en del födoämnen...

Bagnarabornas raseri och förtviflan blef gränslös. De

besvuro, de befallde, de bådo, de hotade. De kastade

sig ut i sundet för att simmande nå torpedbåten och

tvinga den att ta dem med sig. De brydde sig inte om

några lugnande ord. De ville inte vänta tills

morgondagen. Nu hade de lidit nog och ville bli räddade;

de ville bli hjälpta nu, nu, -— genast, — genast...

På många ställen, isynnerhet i småstäderna, hade

befolkningen byggt altaren, på hvilka de hade ställt upp

den heliga jungfruns staty eller något af de många

hälgonbilder, som de funnit under kyrkoruinerna.

Framför dessa lågo de på knä så länge dagen räckte.

Prästerna stodo midt ibland dem och bådo och

predikade. Denna hemsökelse var himmelens”straff för deras

missgärningar, — sade de. — De måste ångra och

bekänna sina synder. Endast bön och åkallan kunde

bringa dem räddning och tröst. Allt eget arbete varKajen nära ångfärjestationen.fåfängt. Endast till den Högste och hans nåd kunde

de sätta sin tro och sitt hopp...

Öfver hufvud taget ser det ut, som om de katolska

prästerna endast i de sällsyntaste fall begagnat sig af

sitt obestridliga inflytande öfver den i djupaste

okunnighet och största vidskeplighet försänkta calabriska

och sicilianska befolkningen för att förmå dem att lugna

sig och begynna ett planmässigt räddningsarbete. Och

minst sagdt egendomligt är det att läsa en engelsk

tidningsmans berättelse, om huru han af prästen i en liten

calabrisk by tillropades: — »Käre, telegrafera till Rom,

att vi måste ha en ny kyrka!» — Detta var det enda

viktiga i den katolske gudstjänarens ögon, fastän

befolkningen rundt omkring låg utarmad, hemlös, utan mat,

och utan kläder, saknande allt som kräfves till lifvets

nödtorftigaste uppehälle.

En medlem af regeringen, som i Rom interpellerades

med anledning af de rykten, hvilka voro i omlopp om

prästerskapets passivitet under försöken att lindra nöden i

Syditalien, yttrade sig officielt i ungefär följande ordalag:

»Prästerna ha varit så godt som osynliga. Endast på

några få ställen har man sett en och annan präst

deltaga i nödhjälpsarbetet. Och man kan lätt räkna de

präster, som fullständigt gjordt sin plikt. Hvar höllo

de öfriga hus? De voro som bortblåsta! Och det enda,

som till exempel ärkebiskopen i Messina gjorde, var,

att till det fartyg, på hvilket konungaparet bodde, sända

en sekreterare, som endast skrek och ropade, att hjälp

måste skaffas.»

Detta är allt hvad ministern kunde berätta om

prästernas deltagande i nödhjälpsarbetet...

Främst af alla dem, som vid underrättelsen om

jord-bälningens fruktansvärda omfång skyndade ned till

olycksplatsen, voro konungen och drottningen af Italien.Konungen deltager i räddningsarbetet.Natten till den 2!) december, knappa tjugofyra

limmar efter katastrofen, — inskeppade de sig på

kryssaren »Vittorio Emanuele», och ett dygn efteråt, den 30

december klockan nio på morgonen, ångade de under

dånande salut från de på redden liggande krigsskeppen

in i Messinas hamn.

Och från detta konungaparels besök i Messina och de

öfriga härjade städerna berättas många rörande episoder,

På kajen nära Lullen.

episoder, som trängdt in i hvarje italienares hjärta och

fullständigt eröfradt det. Att konungen och drottningen

endast gjorde sin plikt, då de, som landets högste

och mest betrodde, i varmaste omsorg om och

ömmaste kärlek till sina undersåtar deltogo i deras sorg

och svåraste pröfvostunder, tänkte ingen på. Det var

ädelt, — det var storslaget handladt, — resonnerades det.

Och lofsången ölver hvarje kungaparets minsta männi-skovänliga handling där nere i den hemsökta södern

flög stark och klingande upp genom Italiens sollysta

bygder för att slutligen med tusenfaldigt eko slå mot

den norra italienska gränsens klipphårda alper och

därifrån genljuda ut öfver hela världen.

Då konungen och drottningen i sällskap med

minist-rarne Orlando och Bertolini landstego i Messina, möttes

de af en syn, hvars make de icke ens hade sett, då de

vid ett föregående jordbäfningstillfälle besökte

Calab-riens härjade städer. Det var en hjärtslitande vandring,

som de måste göra genom rader af gråtande, halfnakna

stackars människor, af hvilka hvar och en tyngdes ned

af en de största sorgers hörda. Både konungen och

drottningen fällde tårar. De hugsvalande tröstens ord,

som likt den klaraste källa sprungit direkt ur deras till

djupaste medlidande rörda hjärtan, tycktes dem

otillräckliga och intetsägande. Och utan att kunna behärska

sin rörelse stodo de snyftande och förkrossade hland

folket, som trängdes omkring dem, och som på sina

bara knän nalkades dem för att endast få kyssa

deras händer, andäktigt få vidröra deras kläder och få

framstamma sitt innerliga, innerliga tack för att de

kommit...

Men konungaparet fick icke allt för länge hänge sig åt

den ljufva och lisande mänskliga svagheten att gråta.

De måste stå starka och samlade, där hvarje annan

hade rätt att ge utlopp åt sin sorg. De måste vara ett

lysande exempel i hopp och tillförsikt för alla andra.

De hade kommit ned, inte för att jämra sig, utan

för att ingjuta nytt lifsmod och ny energi i de

förkrossades, de klenmodiges och de ängsligas hjärtan.

Och under det att konungen, dödsföraktande och lugn

vandrade vidare genom den förstörda staden, under det

att han gaf ett uppmuntrande ord här och själf tog i

med ett kraftigt hjälparetag där, begynte det

planmässiga, organiserade räddningsarbetet, framkalladt af hans

14Kommuen samtular med en man, som i Hr c dijgn legat fastklämd under en järnbjälke.kraftiga initiativ, att bedrifvas i hans spår, och kände

hög som låg sin vilja och sin arbetslust befruktad af

hans energi och goda, ärliga föresats att vara ett

föredöme och en sporre till rastlös verksamhet och

trägnaste tlit.

Som bevis på konungens bestämdhet och allvar

berättas en liten episod, som skall ha ägt rum

omedelbart efter landstigningen, då konungaparet hland andra

officiella personer hälsades välkomna af stadens

borgmästare, d’Arrigo, som efter olyckan hade flytt från

staden och sedan först infunnit sig för att deltaga i

detta mottagande. Konungen, som visste klart besked,

yttrade endast till honom »Här har ni intet att göra.

— Jag vet, att ni blott infinner er för att mottaga

mig!» Hvarpå borgmästaren omedelbart afsattes från

sitt ämbete och ersattes med en annan.

Drottningen gick under tiden från förbandsplats till

förbandsplats, från sjukfartyg till sjukfartyg. Hon

grep själf till, där så beholdes. Hon stod vid de svårt

sårades sida, då de opererades. Hon talade tröstens och

uppmuntrans milda ord till de förtviflade. Med sina lena

fingrar lade hon om nya förband, tvättade hon

illaluktande sår, smekte hon feberheta pannor. Och under

detta sitt arbete erhöll hon vid ett tillfälle, då panik

höll på att utbryta ombord på ett af sjukhusfartygen,

en så våldsam knuff för bröstet af en gammal kvinna,

hvars vilda, besinningslösa flykt hon ville häjda, att ett

af hennes refben bröts, och hon stönande af en smärta,

som hon dock med nästan öfvermänsklig

själfbehärsk-ning tvingade sig att hålla ut, nästan höll på att

medvetslös segna ned till marken.

Onder dessa timmar var det som drottning Helena

förvärfvade sig hedersnamnet »Barmhärtighetens ängel».

Onder dessa timmar var det som hon för hela sitt lands

alla obetydliga kvinnor var ett lysande exempel på huru

den allra Jjufvaste kvinlighet kan vara förenlig medYllermuren har rasat..,fasthet och beslutsamhet, med styrka och mod, och att

hon, landets moder, icke endast genom sin ställning,

utan framför allt genom sitt hjärtas egenskaper var den

främsta och förnämsta hland dem alla.

Utom konungaparet togo äfven andra medlemmar af den

kungliga familjen aktiv del i räddningsarbetet. Härtigen

af Genua var på post i Messina. Härtigen af Aosta i

Calab-rien. Och änkedrottning Margherita jämte härtiginnan

af Aosta ägnade sig med uppoffrande ifver åt

sjukskö-terskevärfvet i Neapels öfverfyllda sjukhus och hospital.

Endast härtigen af Abruzzerna säges — om med rätt

eller orätt är omöjligt att konstatera — ha undandragit

sig allt aktivt deltagande i nationalarbetet för de

öfver-lefvandes väl. Och orsaken till denna förvånansvärda

passivitet lär vara att söka i den spänning, som

rådde och ännu råder mellan honom och

konungahuset, därför att detta vägrat sitt samtycke till hans

äktenskaj) med den unga amerikanska millionärsdottern

miss Elkins.

Räddningsarbetet i Messina hade emellertid efter

konungaparets ankomst blifvit allt mer och mer

målmedvetet och energiskt. Konungens l ägge första

telegram till ministerpresidenten Giolitti i Rom, hade verkat

som bomber. I dem uttryckte nämligen konungen icke

blott sin smärta ölver det, som hade skett, och som

naturkrafterna hade vållat, utan äfven öfver det, som från

människornas sida icke hade skett, öfver

myndigheternas slarf och likgiltighet, öfver transporternas

långsamhet och allas förvirring och planlöshet.

Dessa telegram, af hvilka det ena ansågs vara så

komprometterande för den italienska byråkratien, — denna

kinesiska pagod midt inne i ett föröfrigt friskt, sundt

och uppåtsträfvande folk, — att det icke offentliggjordes,

satte lif i ämbetsverken i Rom och annorstädes.

Alsän-dandet af soldater i tusental påskyndades, och tillförseln

al byggnadsmaterial, födoämnen och annat mer ordna-På Corso Cavour.des allt rikhaltigare och jämnare. General Mazza

utnämndes till öfverbelälhafvare öfver trupperna i det

hemsökta området, och omedelbart därpå

proklamerades belägringstillståndet i Messina, detta för att

göra ett snabbt slut på de ogenerade plundringar och

våldsdåd, om hvilka minister Orlando rapporterade

till Rom, att de uppgingo till flera hundra om dygnet.

Men huru än general Mazza och de öfriga

myndigheterna ansträngde sig för att på hästa och snabbaste

sätt bringa ordning och reda i förhållandena, kunde de

naturligtvis icke göra alla parter till lags. Den otåliga

allmänheten, som icke betänkte hvilket jättearbete som

måste utföras, huru oerhördt svårt det var, att utan

varning, midt i den allra djupaste fredstid, på några

dagar, ja timmar, sätta ett vidlyftigt

mobiliseringsmaskineri i gång, var genast färdig med sin nedgörande kritik.

Inget beslut, — klagades det, — fattades fort nog. Inget

arbete gjordes energiskt och grundligt nog. »Om

hjälp-arbetet lagts i händerna på civila ämbetsmän, — sade

representanten för Catania, de Felice, i italienska

parlamentet, — »ämbetsmän, som varit mera intelligenta än

de militära myndigheterna visat sig vara, skulle

ytterligare minst 20,000 människolif ha kunnat räddas. Jag har

gjordt mina iakttagelser på ort och ställe och har sett

sårade och sjuka lämnas åt sitt öde, medan frivilligt

hjälp-manskap jagades bort från sitt barmhärtighetsarbete som

om de varit plundrare. Soldaterna själfva önskade

intet högre än att få hjälpa Men de hindrades genom

sina öfverordnades hufvudlösa befallningar. Det fanns

för många högre militärer i Messina. De voro endast

till hinder. De hade anspråk och ville inte frångå sina

bekväma vanor. Krigsfartygens barkasser och slupar, som

hade behöfts till att föra manskap och lifsmedel i land,

togos i beslag af dem. Befallningar och motbefallningar

följde hvarandra oupphörligt. För att kunna i’öra ett finger

måste man gå till tjugo olika personer, som alla hadefullmakt, men som icke ville bevilja något, emedan de

icke vågade ingripa i någon annans liknande fullmakt.

Det gick ända därhän, att det på vissa fartyg fanns

vatten, som aldrig blef utdeladt, att hela tunnor med

bröd blelvo liggande utan användning, att tält i mängd

aldrig fördes i land, att hela berg af hackor och

spadar icke kommo i bruk...»

Så klagades det på alla håll och kanter.

Utländing-arne — engelsmännen, ryssarne, tyskarne och till och

med de impopulära österrikarne voro snabbare i

vändningarne och bättre utrustade än italienarne, —

sades det. — Och general Mazza var inte rätte mannen

som öfverbefälhafvare. — Han var byråkrat och

initiativlös. Hans kvarter ombord på en af de bästa ångarne

i Messina, var för vidlyftigt och elegant. Och han hade

på ett eclatant sätt visat sitt oförstånd genom att

under minst tre timmar sysselsätta sin stab med en sådan

oviktig detalj som att bestämma i hvilken rangordning

officerarne skulle sitta till bords vid de gemensamma

måltiderna...

De, som klandrade och kritiserade värst, voro de tyska

tidningskorrespondenterna. Af någon särskild, hittills

obekant anledning hade just de haft det mycket svårt att få

tillåtelse till ett besök i jordskalfsdistrikten. De lågo och

korresponderade till sina tidningar från Catania, Palermo

och Neapel. Deras rapporter voro ständiga jeremiader

öfver de oöfverstigliga hinder, som hvart de än vände sig

reste sig i deras väg, och ett upprepande af andra och

tredjehandsnyheter, hvilka helt själfklart hade färgats

och vanställts ganska betydligt i den mån de hade gått

från mun till mun. Och ett starkt stöd hade dessa

korrespondenter i alla de missbelåtna borgare, som

förvägrats rättighet att återvända till Messina, som fåfängt

hade bestormat general Mazza med böner om att få söka

igenom ruinerna af sina gamla hem, och som icke på

något villkor ville inse, att detta icke gick för sig, ochatt Messina för en längre tid framåt måste förbli utrymdt

af alla, som icke hörde till de organiserade hjälparne,

därför att myndigheterna tillsvidare icke kunde hetunga

sig med att bespisa och härbergera andra än dessa.

Men det som väckte det värsta skriket och oviljan,

var ett förslag, som någon hade framkastat, att

bombardera Messina och Reggio, och att sedan täcka öfver

Italienska soldater lijfta en sårad ul ur andra våningen af ett hus,

\lwars trappor dro obrukbara.ruinerna med ett tjockt lager af kalk. Detta skulle vara

det enklaste sättet, — sades det, att få ned alla

sviktande murrester och att underlätta förruttnelseprocessen

hos de tili öfver hundratusen uppgående lik af

människor och djur, som lågo begrafna under ruinerna.

Det skulle också förhindra uppkomsten och spridandet

af epidemier, som man allvarligt fruktade skulle inställa

sig, och som i så fall skulle bli en än större olycka för

Italien, ja kanske för hela Europa, än själfva

jordbäf-ningen varit.

Men de öfverlefvande messinaborna ville icke på något

villkor veta af ett bombardemang. De höllo ett

offentligt protestmöte i Gatania. De bedyrade högt och heligt,

att ett bombardemang skulle framkalla en revolution

på Sicilien. De bevisade med berömda läkares hjälp,

att ingen epidemi kan förorsakas utaf förruttnande lik

efter normala människor. En epidemi kan endast

uppstå, ifall man t. ex. gräfver upp päst-, tyfys- och

koleradöda, i hvilkas lik baciller ännu lefva kvar. Men i

Messina härjade inga smittosamma sjukdomar, då

jord-bäfniugcn inträffade. Och därför fanns där icke häller

senare någon jordmån för epidemier. Genom

förrutt-nelseprocessen uppstå visserligen kemiska substanser,

hvilka, ilall de isoleras och insprutas på ett djur, äro i

stånd att verka dödande, men som i vanligt fall helt

enkelt försvinna i jorden. Och någon fara för

epidemier genom utvecklandet af dåliga gaser kan — som

bekant — icke häller komma i fråga i den fria

atmos-färiska luften. Messinaruinerna behöfde följaktligen,

-resonnerade de, — icke begrafvas under kalk. Ett

sådant förfarande vore brutalt och pietetlöst. Det fick

icke ske, — det fick icke ske! Messina måste

återuppbyggas. - Nationens ära fordrade det! — Visserligen sade

seismologerna, att nya jordskalf när som hälst kunde

inträffa, och att(_ ett återuppbyggande vore ett oerhördt

vågspel. — Men man skulle inte lySsna till sådana olycks-Vinfat och apelsinlador ligga huller om buller på den rämnade Corso Vittorio Emanuele.profetior. — Jorden borde väl nu ändtligen ha satt sig

tillräckligt! Det vore helt enkelt ett förräderi att

öfver-gifva Messinasundets stränder. — Uppgifvandet af dem

skulle vara liktydigt med hela det östra Siciliens

uteslutande från kulturens, industriens, handelns och

politikens områden, dess återförvisande till halfeiviliserade

förhållanden, dess ruin, — dess undergång. Och att

detta icke fick ske, — icke fick ske, det var hela folkets

vilja, och folkets vilja är rikets lag...

Skrikhalsarnes protestrop hördes ända till Rom.

Kam-rarne togo saken under behandling. Högstämda tal

höllos. Patriotiska fraser haglade. Idealistiska

synpunkter utvecklades. Messinas återuppbyggande beslöts

högtidligen. Ar 1783, — förra gången Messina hade

härjats af jordbäfning, — hade det dröjt 20 år, innan man

kunde börja bygga på ruinerna. Nu skulle det kanske

dröja femtio år eller hundra. Men Messina skulle

byggas upp igen. Inget bombardemang skulle få äga rum.

Allt skulle ligga, som det hade fallit, tills tiden var

mogen. Men då, - ja, då! — Nationen kunde vara lugn.

Skrikhalsarne kunde tiga...

Under tiden arbetade emellertid general Mazza. Hans

soldater röjde vägar, drogo fram de lefvande begrafna,

jordsatte de döda och utförde andra nödvändiga arbeten.

Och på samma gång fann hjälpen också väg till de

smärre platserna utmed sundet. Hvarje krigsfartyg fick

sitt distrikt att sörja för; det som var möjligt uträttades,

och det som var omöjligt, men som ändock pockades

på, kringgicks med diplomatisk försiktighet...

Allt efter som emellertid krigsfartygen och de många

officiella komitéer, som på alla platser tagit ledningen

i sina händer, hunnit sätta sig in i förhållandena och

kunnat uppsätta och insända sina rapporter till Rom,

blef det allt klarare och klarare, att deras antal, som

blifvit jordbäfningens offer, i rundt tal verkligen upp-gick till den enorma siffra, 200,000, hvarom ryktet redan

förut hade talat.

Tvåhundra tusen människor döda! En sådan

förlust har ingen jordisk katastrof på öfver 4,000 år

förorsakat. En sådan olycka har icke förekommit sedan

syndafloden, — om nu syndafloden verkligen kan anses

hafva ägt rum.

Men för jämförelses skull kunna några siffror,

utvisande det antal människolif, som några utaf världens

största katastrofer kräft, vara på sin plats här.

Stora människoförluster under århundradenas lopp.

Årtal Orsaker Antal döda

7!) Vesuvii utbrott 30,000

1031 » » 20,000

1667 Jordbäfningen i Kaukasus 80,000

1669 Aetnas utbrott 25,000

1703 Jordbäfningen i Japan 150,000

1737 Stormfloden i Bengalen 180,000

1740 Pästen i Messina 40,000

1755 Jordbäfningen i Lissabon 60,000

1783 » » Calabrien 100,000

1794 Vesuvii utbrott 25,000

1856 Jordbäfningen i Calabrien 10,000

1868 » » Pen 25,000

1870/71 1876 „ , , , , . 4 På franska sidan 136,000

r ransk-ty ska kriget i ° 1 » tyska Hvirfvelstormen vid Brahmaputras mynning 38*278 150,000

1883 Krakataos utbrott i Sundasundet ... 40,000

1895 Stormfloden i Japan 27,000

1902 Mont Pelés utbrott 30,000

1902 Jordbäfningen i Turkestan 10,000

1908 Jordbäfningen vid Messinasundet ... 200,000Dessa nyss uppräknade orsaker och resultat tala i all

sin väldighet endast ett ofullständigt språk.

Världskatastroferna, om man så får kalla dem, därför att deras

uppskakande verkningar väckt hela världens intresse

och deltagande, ha varit många, många fler, ha kräft

hundratusentals fler offer. Och dessutom ha de vållat

oberäkneliga förluster i gods och guld. Endast den sista

Före bcgra/ningen.

utaf dem, — Messinakatastrofen, är ett talande bevis

för detta, ger en lelvande bild därutaf. En engelsk

tidning beräknar, att summan af det allmännas och de

enskildas förluster ensamt i Messina och Reggio uppgå

till den enorma summan af 2,600 millioner kronor. De

ödelagda befästningarna i Messina beräknas till minst

216 millioner, Messinas hamnanläggningar till 10

millioner, Reggio tiil 36 millioner, enskilda egendomar iMessina till 1,400 millioner, i Reggio till 720 millioner,

samt dessutom 2,200 större och mindre fartyg till ett

värde af 30 millioner kronor.

Att de enskildas förlust blef så stor, beror till en del

på de dåliga konjukturer, i hvilkas tecken den

sydita-lienska handeln stod. En mångårig pänningkris hade

skadat söderns handel, alla magasiner voro öfverfulla

med varor, och omsättningen ägde endast rum långsamt

och under stora svårigheter.

Jagt på en plundrare.Elt hus, som stått sig jämförelsevis bretEn tysk affärsman har räknat ut, huru den plötsliga

förlusten af 200,000 människor kommer att verka på

Italiens handel och industri. .Ilan utgår från den

förutsättningen, att hvar och en af de omkring 200,000

omkomna förbrukade för 17s lire varor och lifsförnödenheter

om dagen. Och då nu denna förbrukning plötsligen

upphör, så förminskar detta den årliga omsättningen med

nästan hundra millioner lire, hvilken förlust dock icke ensamt

drabbar de syditalienska handels- och industriidkarne,

utan äfven Ofveritalien, som årligen exporterade för 50

millioner varor till olycksplatsen.

Slår man tillsammans de förluster i människolif,

egendom och pänningar, som jordbäfningens få sekunder

sålunda vållat, så kommer man till det resultat, att

de vida öfverträffa allt hvad äfven ett månadslångt, från

början till slut olyckligt fälttåg skulle ha kostat Italien. -

Men detta kapitel skulle icke vara fullständigt, om det

icke äfven innehöll det bidrag till förklaring öfver de

af jordhäfningskatastrofen träffadesicilianarnes och

calab-resernas psykologiska tillstånd under själfva

jordbäf-ningen, som den berömde italienske vetenskapsmannen,

professor Cesare Lomhroso, lämnat en italiensk tidning.

Den modärna människan, — skrifver Lomhroso, —

är aldrig förberedd på en katastrof, och katastofen vid

Messinasundet är så stor, att den öfverträffar äfven den

djärfvaste fantasibild. Man föreställe sig en människa

för hvilken instörtandet af en hydda, en llods hotande

uppsvällande, hranden af en lada redan äro

förskräckliga tilldragelser; hon ser med sina egna ögon icke blott

ett utan alla hus, ja, hela gator i sin stad sammanstörta

på några få sekunder och eldsvådor utbryta på alla håll.

Man föreställe sig att denna människa, som lugnt låg i

sin bädd, plötsligt ser sig kastad splitter naken på gatan,

ett byte för hunger, törst och köld, att jorden vacklar

under hennes fötter, att ett tätt mörker råder rundt

omkring och att i den återstod af medvetande, som hon

15Höila Korsel i verksamhetännu bevarat, den förskräckliga vissheten dyker upp,

att nu är allt förloradt, att alla andra äro döda, och

att äfven hon nu måste dö! Kan man väl föreställa sig

något förskräckligare? Kan man tro, att en människa

förmår att öfverlelva något dylikt? Och dock ha 300,000

människor verkligen öfverlefvat en sådan fasans period.

Det är nu i psykologiskt och sociologiskt hänseende

af största intresse att se, huru de ha kunnat hära en

sådan katastrof och huru den verkade på själen.

Några skildringar af de räddade sicilianarne och

calahreserna erinra i sin storslagenhet rent af om Dante.

— »Jag har sett världsdomen,» — säger en. — »Jag har

sett världens undergång, ty jag är öfvertygad om att

världens undergång icke kan vara annorlunda. I olyckans

stora ögonblick, då husen darrade, våningarne sjönko

ihop, afgrunder öppnade sig framför mig och ett tjut

som af tusentals djur i slaktbänken vibrerade genom

rymden, trodde jag att dödens herravälde började. Jag

hade icke längre medvetande om att jag lefde; jag

trodde mig vara död; jag trodde, att det medvetande

och den känsla, som jag hade, var hvad man känner

efter döden.»

Ingen af de öfverlefvande, — icke ens de svårast

skadade, — nämna, att de kände någon fysisk smärta

under den första upphetsningen. Paniken, förskräckelsen,

hade liksom bemäktigat sig hela känslans område och

paralyserat hvarje uppfattning af kroppslig plåga. Män

med brutna armar sprungo tusentals meter utan att

känna smärta. En kvinna, som fått ett öga krossadt,

visste icke om det. De öfverlefvandes alla sinnen

koncentrerade sig i ett oemotståndligt begär att springa, att

ily, att komma undan, att bli räddade.

Uppehållelsedriften yttrade sig förresten på många

olika sätt. Ibland förlänade den så t. ex. alldeles

öfver-naturliga krafter. Svaga kvinnor och barn hängde på

sina armar två eller tre dagar öfver någon afgrund.Men de läto sig hvarken öfverväldigas af svindel, sömn

eller kyla. Ty instinkten att lefva är det starkaste

människan känner. Den gör det omöjliga möjligt, det

otroliga troligt.

Flera fall af mediumistiska företeelser äro också att

berätta från Messinakatastrofen. En sjökapten, som var

förlofvad med en ung kvinna, Domenica Spadare vid

namn, hade sökt henne i fyra dagar hland ruinerna och

hade redan uppgifvit allt hopp om att någonsin finna

henne, då han en natt fick se henne i drömmen och

hörde henne ropa och bönfalla honom om att rädda

henne. Han hegaf sig då omedelbart ut på sök igen

och hade verkligen den turen att återfinna henne

lef-vande. Den unga Hickan förklarade, att hon förlorat

medvetandet och förblifvit i detta tillstånd ända tills det

ögonblick, då hon ropade fästmannens namn och

uttalade samma ord, som han hade hört i sin dröm.

I den förtviflade kamp för lifvet som ägde rum efter

katastrofen förekommo oerhörda episoder af brutalitet

och vildhet. En gubbe slog ihjäl ett barn för att

bemäk-tiga sig ett rep och rädda sig därmed. Ursinniga strider

utkämpades äfven under brödutdelningen. Man såg starke

män, som knuffade undan kvinnor och barn och ryckte

matbiten ur munnen på dem. Och massans vildhet var

så stor, att en af bröddistributörerna fick armen krossad,

ehuru soldaterna med sina bajonetter och svärd försökte

häjda de påträngande skarorna. Men det fanns å andra

sidan äfven fall af underbar själfuppoffring. Mödrarne

tänkte icke först på sig själfva, utan på sina barn. Man

fann hundratals döda kvinnor med barnen på armen.

En hade af sin kropp bokstafligen gjort en sköld, och man

fann barnet oskadadt under den af bjälkar och stenar

ihjälslagna modern. Då törsten plågade de olyckliga

små, såg man mödrar, som med sin saliv fuktade

barnens läppar och stucko söndertuggadt bröd i deras mun,

ehuru de själfva genom flera dagars fastande voro full-Soldater i arbele.ständigt utmattade. En förtviflad fader, som redan hade

räddat sin hustru och tre barn, beröfvade sig, då han

ieke äfven kunde rädda sitt fjärde, frivilligt lifvet för

att icke låta det omkomma ensamt...

Men det underbaraste beviset för att den mänskliga

själen är smidd af ren metall, — slutar Lombroso,

-äro d.e otaliga fall, i hvilka personer endast af

medlidande och barmhärtighet störtade sig i faran och

modigt sågo döden i ögat. En ung Hicka på 17 år, som i

fio timmar legat under ruinerna och var svåct sårad,

räddade, knappast befriad, med förtviflans mod åtta

personer. En man med ett träben, befriade ensam en

hel familj. När han upptäckte en korg med äpplen,

gaf han bort dem alla utan att ens behålla ett enda för

egen del, ehuru han på tre dagars tid icke hade fått en

munsbit till lifs. En kapten vid namn Pettini begal

sig med dödsföraktande mod in i en brinnande byggnad

och räddade med yttersta nöd en ung kvinna och fyra

andra personer. Och då man efter detta hjältedåd

berättade för honom att ytterligare en människa, en

gammal lam herre, befann sig inne i huset, trängde han än

en gång dit in och lyckades, ehuru halfkväfd af rök och

illa bränd i hufvudet och på armarne, att bära ut den

gamle och hans hushållerska, som redan var medvetslös

och omedelbart efteråt afled. Men då de räddade ville

tacka kaptenen, protesterade han på det lifligaste. — Jag

har endast gjort min plikt, — sade han, — det hade

hvarje annan god soldat också gjort.

Sådana fall som dessa skulle kunna uppräknas i det

oändliga. Och jämförda med händelser, som förekommo

under liknande katastrofer i forna tider, beteckna de

en utveckling i sedlig riktning och ett moraliskt

framåtskridande, som det är den intresserade forskaren en

källa till verklig tillfredsställelse att kunna konstatera...VIII.

Åler till •Scilla *. — Mina förslå intryck af Messina, sedt från hamnen —

Öfver-drifter eller inte? — Optimistiska tankar. — Inför verkligheten. — San

Francisco-katastrofen en barnlek i jämförelse med hvad som ägt rum i Messina. — På kajen.

— In bland ruinerna. — Världens största skräphög. — Dödens tystnad. —

Inbillningens kraft. — *Inferno». — Liklukten. — En spöksyn i en spegel. — Grafvar, —

En skräcksyn i Ospedale Civico. — Tvä slags ruiner. — Juan d"Austrias staty. —

På Via Monasteria. — Framför katedralen. — Guldet räddas före människorna. —

Vid det amerikanska konsulatet. — Tvä små kattors öde. — Pä lägerplatsen bland

de kvarlefvande. — Vackra karaktärsdrag. — Pänningen en okurant vara. — Skall

eller skall inte Messina återuppstå pä sin gamla plats? — I)en röda träden

äter-knytes. — En hastig titt på general Mazza. — Ett lyckligt sammanträffande.

Efter att i de sista fem kapitlen ha försökt gifva en

så ingående skildring som möjligt af Messinas historia

och af dess utseende omedelbart före jordbäfningen, al"

själfva olycksnatten och katastrofen, af den första

efterföljande dagens hopplösa fasa och ve, och af den sedan

vidtagande perioden af förvirring och planlöshet, en

period, som endast så småningom efterträddes af

ordning och lugn, vill jag nu återvända till det ställe i

början på ijärdc kapitlet, där den lilla ångaren »Scilla»

med mig själf ombord tio dagar efter jordbäfningen ur

del upprörda Messinasundet gled in i lä under Messinas

hamnpir och gick till ankars innanför fästningsvallarnes

tjocka murar, som med sina väldiga rämnor och sprickor

gaf främligen ett första verkligt begrepp om den oerhörda

kraft med hvilken jordbäfningen härjat.

Från däcket af de stora ångare, som dagligen passera

genom Messinasundet på färd norr- eller söderut, skulle

äfven med den starkaste kikares hjälp ingen människa

kunna öfvertyga sig om, att det verkligen var sant, att

en jordbäfning jämnat Messina med marken.

Och till och med inne i själfva hamnen, från »Scillas»

däck, skulle man, om man var oinvigd, omöjligt kunna

bedöma olyckans hela fruktansvärda omfång, få en full-Återfunnen död.komlig öfverblick öfvei" hvad som skett. Visserligen

skulle den, som förut hade sett Messinas profil, lägga

märke till att katedralens och de andra kyrkornas tak och

torn hade försvunnit, men nere på kajen stod Palazzatan

kvar, och om Palazzatan stod, måtte väl jordbäfningen

inte ha varit så farlig, kunde den där bakom liggande

staden icke ha lidit så oerhördt...

På det viset resonnerade i början äfven jag. Jag kunde

ju förstås icke undgå att se, att Palazzatans linier här

och där voro brutna, att murarne rasat på ett och annat

ställe, att grofva bjälkar helt omotiveradt stucko fram

ur än den ena, än den andra fönsterbågen, att en del

tak voro försvunna, och att stora högar af grus och

spillror betäckte corsons både trottoir och körbana. Men

stadens inre skymdes af Palazzatans front. Och där jag

nu stod lutad mot relingen på »Scilla’s» däck och väntade

på lägenhet att gå i land, inbillade jag mig, att allt det

förfärliga, som jag hört och läst om under den sista

veckan, varit öfverdrifter, att det, som påstods skulle ha

skett, inte var sant, inte kunde vara sant. Jag kom ju

ihåg San Franciscokatastrofén, och huru skildringarne

därifrån hade öfverdrifvits. Då hette det ju allra först,

att jordbäfningen hade jämnat staden med marken, att

trehundratusen innevånare — liera än staden ägde!

-hade dödats, och att en tidvåg hade kastat alla de

väldiga oceanångarne, som lågo i hamnen, upp på

höjden af Telegraph Hill. Och så var det i verkligheten

inte alls jordbäfningen, som hade förintat staden, utan

den därpå följande, jättebranden. Det var icke

trehundratusen, utan allra högst ett tusen människor, som

hade omkommit. Och någon tidvåg hade aldrig gått

fram öfver staden annat än i ryktessmedernas inbillning,

liksom också det var en fullkomlig osanning, alt något

af fartygen i hamnen ens blifvit del allra minsta skadadt...

Allt detta tänkte jag på, där jag stod på »Scillas» däck

och väntade. Och när jag sedan ändtligen fått plats iUtdelning af proviant.en liten roddbåt fullsatt med soldater och sakta, under

det att rägnet oupphörligen strömmade ned, roddes i

land, hade den beklämning, som hvilat på mitt sinne,

alltsedan jag befunnit mig i Italien, — i olyckans

land, — börjat lätta, såg jag de närmaste dagarne och de

erfarenheter, som de skulle bringa mig, i en något

skärare dager, och gladde jag mig åt hoppet att få kunna

dementera det värsta af hvad jag hört berättas och läst

om i tidningarne...

Men icke förr hade jag satt foten i land, förrän

bilden förändrades, hela den förskräckliga verkligheten stod

naken framför mig, och min optimistiska stämning flög

sin kos lika hastigt som den kommit. Kajen, — Corso

Vittorio Emanuele, — hela den väldiga, solidt byggda

kajen hade satt sig och åkt ned några meter till

jämnhöjd med vattenytan. På långa sträckor hade den

brutit och klyft sig. De massiva kantblocken hade

lossnat, rullat ned i vattnet och försvunnit. Varuskjulen

hade störtat ihop. Järnvägsskenorna hade krökt sig

och brutits rätt af. Och de brunmålade, fullastade

godsvagnarne hade åkt stuprätt ned i hamnen, ur hvars

svarta, bubblande vatten deras gatlar stucko upp bland

oräkneliga lådor och fat, som sakta gungades hit och

dit af det ständiga, lätta vågskvalpet...

Här från kajen såg jag också, att af de ståtliga

palat-sernas långa rad utmed Corson endast en front återstod,

— endast en kuliss utan något därbakom, — precis som i

de berömda Potemkinska byarne. Och genom de

hundratals sönderslagna fönstren och portarne i denna front

grinade förödelsen emot mig, den obeskrifligt hemska

förödelsen, inför hvars anblick mina ögon tårades, och

hjärtat af fasa nästan upphörde att klappa. Ty detta

var förskräckligt. Något sådant hade jag aldrig kunnat

drömma mig. Jag, som, då jag tänkte på San

Fran-ciscokatastrofens följder, tyckte mig ha sett så ofantligt

mycket, fann nu, att jag i stället endast hade sett heltDet instörlaåc amerikanska konsnlalel framifrån.litet, litet. Ty jämförd med detta, riied hvad som hade

ägt rum i Messina, var hela San Franciscos undergång

endast en barnlek, endast en harmlös liten barnlek...

Jag stod en stund villrådig. At hvilket håll skulle

jag vända mig först? Huru skulle jag indela tiden häst;

huru skulle jag få se så mycket som möjligt af

förstörelsen på så kort tid som möjligt? Hvar skulle jag

tillbringa de kommande nätterna? Huru skulle jag skaffa

mig vatten och föda...?

En jämn ström af soldater passerade förbi det ställe

där jag stod. De buro spadar, hackor och spett öfver

axlarne. Deras uniformer voro solkade och genomvåta

af lera och vatten. Deras ansikten voro smala och

tärda af nu nästan två veckors vedermödor och hårdt

arbete. Deras ryggar voro höjda, deras steg långsamma

och trötta, — långsamma och trötta...

Då och då skymtade ett antal soldater tillhörande Röda

Korset förbi. Fyra och fyra buro de bårar emellan sig,

bårar, som voro öfvertäckta med skynken och hade

slutna sidor, men ur hvilkas inre det oaflåtligt kved och

jämrade sig, en kvidan och ett jämmer, som banade sig väg

öfver någon nyss räddads läppar, någon nyss räddad,

som varit lefvande begrafven i alla dessa dygn, och

som nu skulle bort till en ny lidandets stund på

operationsbordet i något af de små träskjulen därborta vid

hörnet eller ombord på någon utaf örlogsmännen.

Jag började vandra med soldaternas ström utefter

kajen. Jag vågade mig inte in i staden genast. Jag

måste ha tid att samla mig. Måste förbereda mina ögon

och alla andra sinnen på det förskräckliga skådespel,

som väntade därinne. Jag vacklade mellan ett begär att

ha det hela undanstökadt så fort som möjligt och ett

annat att uppskjuta det så länge som möjligt.

Men då jag hade passerat Hotel Trinacria, under

hvars ännu nästan ogenomforskade ruiner den svenske

konsuln i Messina och hans hustru hade funnit sin dödtillsammans med ett hundratal andra gäster, fattade jag

ett raskt beslut och vek af inåt stadens inre delar...

Midt i Palazzatans fasad gapade en väldig port. Den

hade inga dörrar, och den yttersta delen af dess vida

hvalf var obruten. Men längre in lågo högar af tegelsten,

bjälkar, möbler och plåtbitar på det stensatta golfvet.

Väggarne hade delvis rasat och lutade sig inåt, färdiga

att falla hvilket ögonblick som hälst. Ett skumt, mystiskt

halfmörker rådde, och det kändes kusligt att vandra dit

in Men väl inne var det de dödas stad, som låg

framför och rundt omkring mig, de dödas, fasornas, och

de outsägliga kvalens stad...

Öfver den oigenkänliga Via Garihaldi kom jag upp till

Corso Cavour, som en gång hade varit en af Messinas

stoltaste gator. Och sedan förlorade jag mig i en

out-redbar labyrint af smågator, ur hvilka det nästan var

omöjligt att åter hitta ut. Jag vandrade fram öfver

ofantliga högar af sten och grus. Murresterna voro små

och oansenliga. Här och där såg det ut som om en

hvirfvelstorm hade gått fram. Allt var ett enda chaos.

Ett outredbart virrvarr. Den fullständigaste förstörelse.

Hela det inre Messina var en gigantisk skräphög, den

största skräphög världen någonsin har sett.

Ju längre inåt staden jag vandrade, desto tystare blef

det. De mångahanda ljuden nerifrån hamnen, som förut

dock hade påmint om att det ännu fanns lif kvar i

världen, hördes ej längre. Endast då och då, med långa

mellanrum, skar någon af örlogsmännens gälla sirener

luften med sitt utdragna, hemska tjut. Men annars

rådde dödstystnad rundt omkring. Och med denna

beklämmande tystnad blef också intrycket af det

fasansfulla, som hade ägt rum på denna plats, och hvars

verkningar jag nu såg, allt starkare och starkare inom mig.

Jag vandrade ju fram öfver en ofantlig kyrkogård. Under

mina fötter, kanske endast en fot eller half, lågo de

otaliga ruttnande kadavren af människor och djur, lef-Det instörtade amerikanska konsulatet bakifrån.nadsglada, sympatiska människor, hvilkas starka,

ilam-mande lifseld nyss så oförmodat hade släckts.

Här, på olycksplatsen, leide jag i inbillningen igenom

samma otroliga kval, som alla de lefvande begrafna, alla

de som icke dödades med ens, utan som långsamt svnlto

och törstade ihjäl, hade fått gå igenom, innan de

ändt-ligen befriades från sin pina. Det susade för mina öron,

det glimtade för mina ögon af alla de berättelser, som jag

hade hört under de sista dagarne. Om den nygifte unge

mannen, som gräfdes upp sedan han tillbringat sex långa,

outhärdligt långa dygn i samma bädd som och sida vid

sida med sin unga hustrus kalla, stelnade lik. Om den

lilla flickan, som i åtta dygn hade varit instängd i sin

mörka graf tillsammans med en katta, hvilken hade

klöst stora stycken ur hennes stackars lilla skälfvande

kropp. Om den gamle mannen, hvars fångenskap hade

räckt i nio dygn, men som trodde, att den endast varat

en natt, och som blef vansinnig, då han ändtligen

förstod hela olyckans vidd, och då han fick veta, huru

länge han legat begrafven...

Och då jag drog mig till minnes alla dessa berättelser

och otaliga andra, som jag hade hört och läst om, tyckte

jag mig höra underliga rop, som stego upp ur jorden rätt

under mina fötter. Det lät som kvidan och jämmer.

Någon var instängd där nere. Någon led där helvetets

fruktansvärdaste kval. Någon hungrade och törstade

till döds. Någon förgicks inom räckhåll för en hjälp,

som jag icke kunde ge. Ajuto! — Ajuto! — Hjälp, —

hjälp!

Efter ett ögonblicks eftertanke skakade jag hort min

nervositet och vandrade vidare. Här och där stodo några

större murrester. Ett par hus, som endast hade rasat till

hälften, linierade en smal genomfart. Uppe i andra

våningen syntes några rum, som voro så godt som

oskadade. Ett af dem tycktes ha varit en salong. Möblerna

voro röda. Tafior i gyllene ramar hängde på de två kvar-Via Pia Casa i Messina.stående väggarne. Ett bord med en liten lampa stod

midt på golfvct, alldeles där detta rämnat. Och rummet

bredvid salongen hade varit ett sofrum. Två

ouppbäddade sängar stodo ut från ena väggen. Må undra hvem

som hade sofvit i dem. Om de hade räddats? Om de

hade delat alla de andras öde...?

Det var outsägligt hemskt att vandra ensam genom

de dödas stad. Dorée’s bilder ur Dantes »Inferno» stego

upp för mina ögon. Men detta var tusenfaldigt värre.

Detta var det riktiga »Inferno». Och det värsta af allt

var liklukten. Den lättade inte ett ögonblick. Vår

oerhördt stark och kväljande. Steg upp ur tusen sinom

tusen sprickor och hål. Följde mig som ett spöke

hvart jag gick, steg för steg, — gata upp, — gata ned...

Vid en krök på gatan såg jag plötsligen en man komma

emot mig ur ett källarhvalf. Han var den förste jag hittills

mött i den inre staden. Jag stannade för att tala med

honom. Han stannade ock. Jag tog några steg emot

honom. Han gjorde sammaledes. Vi stodo stilla och

stirrade på hvarandra ett ögonblick. Jag vek tillbaka

ett steg. Han följde exemplet. Och då, — då såg jagr

att det var jag själf, — jag själf, — mitt eget jag, som

stod där midt framför mig och stirrade mig in i

hvitögat...

En fasans sekund gick. Det isade i min ryggrad.

En förfärlig ångestkänsla snörde ihop min strupe. Såg.

jag spöken midt på ljusa dagen? — Var det möjligt

detta? — Drömde jag? — Skulle jag stanna eller tlyr

stanna eller fly...?

Just i detsamma såg jag att den andre, — mitt dubbla

jag, — icke var något annat än en spegelbild. I

källar-hvalfvets djup stod en spegel. Det hade en gång varit

en rakstuga därinne. Och i denna spegel hade jag sett

mig själf. — Jag själf var den enda människa, som jag.

hade mött på min första vandring genom Messinas ruiner...

Något senare stötte jag på andra, verkliga människor.Återbördad från grafven.Det var en patrull. Den kom med skarpladdade gevär

på axeln och begärde att få se mitt pass. Jag visade

det och fick passera. Och sedan dog patrullens steg

hort någonstans hland ruinerna, någonstans långt borta,

någonstans jag vet icke hvar...

Vid detta laget hade jag förirrat mig så långt in i

staden, att jag icke visste, hvar jag var. Jag befann

mig inne i ett trångt kvarter med höga hns, hvars

murar stodo kvar till andra våningens höjd. Och jag kände

mig kuslig till mods, — jag skäms inte för att erkänna

det. Det behöfdes bara en enda stöt, en enda liten

skälfning i jordskorpan, för att de där murarne, mellan

hvilka jag måste gå fram, skulle störta ned och krossa

mig. Och då, — ja, då hade det varit slut...

Men då jag lyckligt och väl hade kommit igenom de

trånga passagerna, befann jag mig ute på en liten öppen

plats. På dess ena sida stod en soldat på post. Och

i midten höllo några andra på med att steka kött öfver

en fladdrande eld. De voro alla vid godt humör,

skämtade och skrattade. — Huru kunde de det? — Det var

väl vanan. — De hade ju redan sett sorgesynen i nästan

tvenne veckor. — Och hvad vänjer sig icke människan

vid på ännu kortare tid än så!

På platsens andra ända hade tre stora grafvar kastats

upp. De voro omkring ljugo meter långa och två meter

breda. Två af dem voro redan fulla, och deras början

och slut markerades af två små kors, sammanbundna af

käppar. I den tredje låg endast ett femtiotal döda. Här

stack en hand upp ur gruset. Där ett hufvud eller ett knä.

Hvarf på hvarf lågo liken öfver hvarandra, skilda åt endast

af några centimeter sand och grus. Ingen vänlig hand

hade smyckat dem till den sista hvilan. Inför döden

voro de alla lika, — rika och fattiga, syndare och goda.

Men denna kväll skulle det slås kalk öfver dem. Och

om ett år! Huru mycket fanns då kvar af dem? Intet,

— intet annat än minnet...Vid barackerna i Messinå.Midt ur en ofantlig hög spillror höjde sig resterna af

en större fyravåningsbyggnad, hvars fasad stod snedt

mot den öppna platsen. Denna byggnad var sjukhuset

— Ospedale Civico. I dess salar hade större delen af

de sjuka drabbats af en ögonblicklig död. Och de få

öfverlefvande hade endast kunnat räddas efter det

otroligaste arbete. Ty alla trappor hade rasat ned, och de

ömtåliga stackars patienterna tålde ju icke att som

friska personer hissas ned på rep.

Uppe i ett rum i komplexets tredje våning, af hvilken

endast ena hälften fanns kvar, såg jag ett antal sängar.

I hvar och en af dem låg ett lik, — ett lik, som

var lika hvitt, som de blodsolkade fdtar och lakan

i hvilka de sofvo sin sista sömn. I en af sängarne

syntes ett väldigt stycke murbruk på hufvudgärden; en

annan bädd tyngdes ned af en takbjälke. Och längst

inne i hörnet hängde en liflös kropp till hälften ut öfver

golfkanten. — Där hade döden inte slagit till med ens...

De döda däruppe kunde emellertid inte hämtas ned.

Just det rummet var afskuret från all förbindelse. De

stela liken måste ligga kvar där de lågo, tills murarne

störtade samman eller tills — nej, det är för hemskt

för att fästas på papperet...

Men luftens rofgiriga, glupska fåglar kretsade omkring

däruppe och hackade då och då en bit ur de

glasstela ögonen, eller sleto ett stycke ur de infallna

kinderna...

Då jag hade vandrat omkring en timma eller så,

började jag särskilja två helt och hållet olika slag al"

ruiner. Det var först och främst skräpet, som

dominerade öfverallt, de odefinierbara resterna af alla de

billigare hyreskasärnerna och fattigmanshemmen, af

hvilka intet enda särmärkte sig från de öfriga. Och

så var det de aristokratiska ruinerna, naturligtvis endastett fåtal i förhållande till den stora massan, men

imponerande och stolta i hvilken omgifning de än stodo.

Man såg, att de hade slutit rikedom och elegans inom

sina nu störtade murar, att de hade härbärgerat

skönhet och konst. Ja konst! — Där lågo nu mästerverken

solkade af smuts och damm. Där syntes dyrbara

antika taflor med brustna dukar, och små sönderslagna,

marmorhvita statyetter. Där stod ett ryggbrutet

bokskåp med tina band i läder och med guldsnitt. Och

där låg en till hälften krossad flygel med alla fyra i

vädret, en krossad flygel, i hvars stackars rostiga strängar

vindens hårda grepp framkallade ett dystert klagande

pianissimomotiv, hvars dallrande, utdragna gnäll i den

rundtomkring rådande tystnaden lät olycksbådande

hemskt och beklämmande...

Stel och styf på sin höga sockel stod Juan d’Austrias

staty alldeles oskadad midt hland den öfriga förödelsen.

Hård som järn hade den store krigaren varit i lifvet.

Hård och kall hade också hans staty blifvit. Orörlig

och okänslig, med värjan vid sidan och

kommando-stafven i handen, blickade han ned på mig, då jag gick

förbi. Tänk om han hade

kunnat tala! Om han

hade kunnat skildra allt

hvad han sett och hört

under de förskräckliga

da-garne! De skräckslagna

människornas vilda panik

och flykt. Plundrarnes

hänsynslösa framfart.

Räddningsarbetets

långsamma gång. De sårades

skrik och de döendes

kval-fyllda jämmer! Men

han kunde intet förtälja.

Hans tunga var bunden

Bort från Messina.af evig stumhet. Han kunde icke ens berätta hvilket

underbart öde han hade att tacka för, att han själf var

det enda, som stod kvar oskadadt midt ibland allt det

öfriga skrikande, stumma eländet.

Då jag gick vidare, kom jag in på den trånga gata, som

en gång varit Via Monasteria. Här hade kloster legat

bredvid kloster, kyrka bredvid kyrka. Nu hade allt

rasat. Ruinerna lågo i kompakta högar till andra

våningens höjd. Munkar och präster i hundratal sofvo

därinunder den sista sömnen. I den tidiga morgonbönens

stund hade deras lifstråd klippts af. På knä, med

radbandet i handen och med fromma böners ord på sina

läppar hade de öfverraskats af slutet...

Plötsligen, — jag vet icke huru jag hittade dit, —

befann jag mig nere på Piazza del Duomo, den oregelmässiga

öppna plats, där den härliga gamla katedralen, Messinas

stolthet och yppersta klenod, nyss reste sin ståtliga fasad

högt öfver de kringliggande husen och öfver

Mon-torsolis mästerliga vattenkonst.

Men hvad var katedralen nu? Huru sköflad och

förbi var icke dess skönhet! Intet annat återstod af

den än fyra tjocka, fula, halfstörtade murar, hvilkas

rappning slungats långt ut på torget, och hvilkas

härliga tak med sina underbara gamla målningar och

fresker låg nedrasadt och krossadt till atomer på

marmorgolfvets spruckna mosaik. Och de talrika

madonne- och hälgonbilderna? Hvad hade de mäktat

uträtta för att rädda denna sin egen borg, sitt eget

starka fäste? — Intet! — Nu lågo de där med sina

sönderslagna ansikten, från hvilka rägnet sköljt bort

förgyllning och färger. De lågo där i smutsen, fula och

oigenkännliga att se på, gagnlösa ting, afgudabilder, till

hvilkas hjälp och barmhärtighet de stackars människorna

i denna sin svåra pröfvotid ej längre brydde sig om

att vädja.

Från katedralens inre hördes ljudet af spett, som

Via Gardines i Mess i na.hackade, och spadar, som gräfde Någon höll på att

arbeta därinne. Sökte man efter människor under

dessa ruiner? — Hade en tidig mässa lästs i katedralen

på olycksmorgonen, och gällde det nu att försöka

gräfva fram och rädda prästen och de andäktiga, som

närvarit?

För att få svar på dessa frågor gick jag rundt

katedralen, tills jag fann ett fönster genom hvilket jag kröp

in. Och där en gång altaret hade stått, bakom en

ofantlig hög af sten och trä, fick jag se sex man i ifrigt

arbete. Men det var inte människor de ville finna.

De höllo på med att försöka rädda skatten, —

domkyrkoskatten af lire och centesimi, — som låg begrafven

under golfvets plattor. Och som lön för sitt besvär hade

de utom öfriga andliga förmånei äfven fått löfte om

den helige faderns egenhändiga välsignelse.

Och där arbetade de! Svetten lackade från deras

pannor. Ryggarne böjde sig dubbla af ansträngningen!

De flåsade och stönade, de pustade och stånkade! Men

hvad gjorde det? Domkyrkoskatten, — 26 millioner

lire! — måste ju räddas åt den katolska kyrkan. Det

var till alla hälgonens och den obefläckade jungfru

Marias ära. Och lönen blef ju »ställföreträdarens»

egenhändiga välsignelse!

Men under det att de sex männen arbetade och med

fanatisk ifver sökte återfinna det röda, snöda guldet

därnere under stengolfvets hårda plattor, lågo helt

säkert ännn många skälfvande, döende medmänniskor

kvar därute under de andra ruinerna. Men för deras

räddning vankades det inga andliga förmåner, behöfdes

det icke att skynda! Dem var det endast kristlig plikt

att hjälpa efteråt — efteråt, då skatten var bärgad! —

I det amerikanska konsulatets ruiner höll en

afdel-ning amerikanska matroser på att göra röjningsarbeten.

Konsuln och konsulinnan jämte alla deras tjänare lågo

begrafna där, och ingen vågade hysa det minsta hoppI väntan pä att få resa.om att återiinna dem lefvande. Men de käcka

sjömännen gjorde dock med glädje sin plikt. De tillhörde

en afdelning af den stora amerikanska

slagskeppsar-madan, som just höll på att afsluta en årslång resa

jorden rundt. Och hvilka märkvärdigheter de än sett

under sin långa resa, — försäkrade de, så var detta,

Messinas ruiner, — dock det märkligaste, det som

allra outplånligast skulle kvarstanna i deras minne...

Medan jag betraktade de amerikanska matrosernas

arbete, hörde jag ljudet af skott från andra sidan

konsulatet. Jag skyndade dit och såg en ömklig syn. Högt

uppe på en balkong, från hvilken det inte fanns den

minsta möjlighet att komma ned, slodo tvänne gula

kattor. De voro magra som streck, och deras jamande

var hjärtslitande att lyssna till. Där uppe på den lilla

balkongen hade de vistats utan föda och vatten alltsedan

jordbäfningen. Hoppa ned hade de inte vågat. Och

ingen människa hade hvarken kunnat eller ens försökt

klättra upp för att hjälpa dem ned. Men nu höllo

tvenne italienska soldater på att försöka skjuta dem.

Det ena skarpa skottet efter det andra aflossades och

gick i luften. Kulorna smällde emot murarne och

balkongräcket. Kattorna jamade ängsligt och släpade

sig från balkongens ena sida till dess andra. Efter

sjutton bommar fick den ena katten ett skott, gjorde

ett svagt litet språng och föll ihop död. Och först efter

ytterligare fem bommar befriades det andra lilla djuret

från sina plågor. Men soldaterna skrattade belåtet, då

de axlade sina karbiner och gingo från platsen. De

tyckte, att de hade skött sig utmärkt. Att de hade varit

riktiga öfverdängare i att träffa...

Min fortsatta vandring genom Via Primo Settembre

och Viale San Martino förde mig snart åter till en öppen

plats, Piazza Caisoli hette den visst. Och där hade en

del af den kvarlefvande befolkningen slagit läger. Det

var omkring tvåhundra trasiga, smutsiga och hålögdaÄndtligen i väg.personer. Omkring en femtedel af alla de civilister,

som ännu icke antingen frivilligt eller också på grund

af påtryckning från de militära myndigheterna lämnat

Messina.

Detta läger, om man får kalla det så, var så

primitivt som möjligt. Det bestod af klumpiga träskjul och

tält. Och kastade man en blick in i något af dem,

såg man endast några smutsiga madrasser på bara marken,

en spegelbit och en tvättspann på en stol eller pall,

någon packlåda att sitta på, en trasig lampa och några

kokkärl. Men sådan lyx fanns endast på ett fåtal ställen.

För det mesta hade man endast lumpor och halm att

ligga på. Allt var förfärande smutsigt. Och både män,

kvinnor och barn bodde och sofvo där om hvarandra.

För resten var det rörande att se och höra

människorna på denna lägerplats. De hade kanske aldrig

sett hvarandra förr. De hade en helt och hållet olika

bildning och stammade säkert ur vidt skilda

för-mögenhetsklasser. Men nu hade de alla blifvit en enda

familj. Hvar och en af dem sörjde den antagliga

förlusten af en, många eller alla sina anförvandter och

vänner. Visste icke, om de voro döda eller räddade.

Hade ingen aning om hvad framtiden bar i sitt sköte

åt dem själfva. Begrepo endast, att de nu måste börja

ett nytt lif, att de måste hjälpa och bistå hvarandra

efter bästa förmåga. Att de voro fattiga och ensamma,

och att det var outsägligt ljuft all ha någon, — hvem

det än vara månde, — att anförtro sina bekymmer och

sina förhoppningar åt...

Och att det verkligen var de kvarlefvandes goda vilja

och allvarsamma uppsåt att hjälpa och bistå hvarandra,

tyckte jag mig se mångfaldiga bevis på under min

minnesrika vandring genom Messinas ruiner. Jag såg

vildt främmande människor omfamna och smeka

hvarandra, som om de hade varit de allra käraste syskon.

Jag hörde hundratals goda ord och önskningar utbytas.Röjningsarbete.Såg otaliga små, i och för sig oansenliga, men under

dessa förhållanden oerhörda tjänster erbjudas och

utföras. Men först och sist lade jag märke till det lugna,

undergifna och ödmjuka, som präglade alla dessa annars

så oregerliga och hetblodiga människor, observerade

jag den sympati och innerlighet, som de visade allt och

alla, och förvånade jag mig öfver, att ingen enda —

tänk endast värderade läsare ingen enda och detta i

Italiens land! — gjorde det minsta försök att skörta

upp mig själf, då det var fråga om den ena eller den

andra tjänsten eller upplysningen. Och min lille

tolf-årsvän, Geronimo Carini, som hade förlorat hela sin

familj på nio personer, och som var min vägvisare och

bärare under de dagar jag vistades därnere, kunde

endast med yttersta möda förmås att taga emot den

kontanta belöning jag ville ge honom för hans goda tjänster.

Mio signore, — sade han med ett litet vemodigt leende,

mio signore, hvad skall jag göra med pänningar? Här

lins ju inget att köpa. Tag mig med härifrån i stället,

ack tag mig med! Jag skall vara er trognaste tjänare

så länge jag har en droppe blod kvar i ådrorna...

Samma erfarenhet som jag, hade alla de andra

korrespondenter, som jag mötte därnere, gjort. Ingen enda

öfverlefvande ville ta emot pänningar. Ett vänligt »grazie»

var allt hvad de begärde för visade tjänster. Och hvad

skulle de också för tillfället med pänningar att göra.

Min lille Geronimo hade rätt. Pänningar voro en

okurant vara i Messina under de dagarna. Intet fanns ju

att köpa, — intet, — intet. — Och i och med detsamma

hade ju pänningen mistat sin största betydelse...

Under hela min långa vandring, som hade tagit öfver

lyra timmar i anspråk, strömmade rägnet oafbrutet ned

från de tunga grå skyarna. Flera gånger, — och kanske

inte alltid med orätt, — hade jag tyckt mig känna en

ryckning och darrning i jordskorpan. Den befann sig

ännu i oro, den hotade hvarje ögonblick med en nykatastrof. Och där jag gick på min ensamma gång öfver

dödens fält, genom dödens stad, ryckte jag då och då

till af nervositet, då vinden med ett oförmodadt brakande

smällde igen någon löst hängande fönsterlucka i

närheten, då jag såg någon murrest, som tycktes färdig att

störta ned och krossa mig under sig, eller då jag en

och annan gång stötte på något hemskt och vanställdt

lik, som hittills undgått de målmedvetna sökarnes

uppmärksamhet. Men värre och outhärdligare än alla dessa

småepisoder hade den vämjeliga liklukten plågat mig.

Den var, — till trots af hvad som från visst håll

påståtts, — fruktansvärd, outhärdlig. Den satte sig

fast i näsborrarne, — trängde ner i lungorna, äcklade

och kväljde. — Och icke ens de små med karbol

genom-dränkta bomullstappar för näsborrarne, af hvilka en

officer skänkte mig ett dussin, förmådde utestänga den.

Det fanns endast en utväg att undkomma och få frisk

luft. Och den utvägen var att återvända ned till kajen,

till hamnen.

Till kajen styrde jag därför nu mina steg. Jag

vek af från hufvudgatan och tog riktning på en

fartygs-mast, hvars yttersta topp syntes höja sig någonstädes

bortom Palazzatans brutna fasad. Jag klättrade dit

öfver ruinhög efter ruinhög. An var jag högt uppe, än

djupt nere Det var massor, otroliga massor af skräp,

som låg där. Och allt detta inbillade man sig skola

kunna täcka öfver i en handvändning. Det var

omöjligt,-omöjligt! Därtill skulle behöfvas åratal och hela berg

af kalk. Den enda lättnaden, som myndigheterna kunna

påräkna i sitt arbete, är, att vid Messinasundet jorden

själf innehåller en betydlig mängd kalk. Därigenom

underlättas förruttnelsen högst betydligt. På ett år ungefär

lär ett människolik därnere vara förvandlat till stoft,

Tänk på ett år, —- ett enda kort år...

Det finns allt fortfarande folk, som inbilla sig, att

Mes-sina kommer att höja sig ur sina ruiner. Men jag trodde

17Trupper ined på har gärning gripna plundrarc.icke, att det kommer att ske, då jag stod därnere på

ort och ställe. Och än i dag, då jag nu, två månader

efter olyckan, sitter och skrifver dessa rader vid

skrif-bordet i mitt lugna arbetsrum, tror jag det icke. Det

är helt enkelt inte möjligt. Hvart skulle man först hära

denna ofantliga kyrkogård? Vräka den i sundet, där

det är djupast? Hvem skulle göra det?

Hundratusentals händer skulle behöfvas därtill, om det skulle

ske på något så när rimlig tid. Se blott på San Francisco!

Där brann dock i alla fall allt ned till grunden.

Endast askan återstod och de svarta skorstenspiporna.

Och San Francisco var beläget i ett blomstrande

kraftigt land, bebodt af ett aktivt ungt folk, icke af en

nation af -— ja, låtom oss kalla det med rätta namnet!

- indolenta drömmare, låtgåare och byråkrater... Och

i trots af allt detta hade San Francisco, — där ju inte

häller hundratusentals människolif kräfdes, — inte rest

sig ännu två år efter sin katastrof. Det låg då ännu i

lägervall, — jag vet det, därför att jag såg det med

mina egna ögon, — och det gör så delvis än i dag. Och

då det har tagit så lång tid för San Francisco, kommer

Messina aldrig att resa sig ur sina ruiner. De som

skreko därom i Palermo och Catania, de, som

dekreterade i parlamentet i Rom, hade orätt. — Men kommer

tid, kommer råd. Ett nytt Messina stiger nog upp igen.

Dess läge bjuder det så. Men icke på dess nuvarande

plats. Ett stycke därifrån, ett stycke därifrån säkert, —

kanske till och med helt nära, — och det är ju också

precis lika bra. Den nuvarande hamnen är dock så

pass förstörd, att det skulle kosta minst lika mycket att

reparera den som att bygga en ny...

Huru många af de gamla messinahorna komma

förresten väl att återvända, om staden verkligen en gång

återuppbygges på sin nuvarande plats? Icke många

hundra tror jag. Ty hvem af dem skulle en gång till

vilja riskera allt detta fruktansvärda, ett återupprepandeIlnnmarsch från arbetet.af det gräsliga, som natten till den 28 december 1908

förde med sig2 Hvem skulle vilja bygga och bo så

där alldeles inpå sina kärastes hemska dödsplats och

alltid ha denna ständiga påminnelse om allt det

sorgliga, allt det fasansfulla, som de genomlefvat, för sina

ögon?

Nej, ett bombardemang af Messinas ruiner hade nog

icke varit så dumt som mången ville låta påskina. Men

för dem, som sitta hemma, är det inte så godt att döma

i den saken. Ingen pänna, ingen pänsel, ingen

kine-matograf i hela vida världen kan, jag upprepar det,

ge en nog klar och tydlig framställning af hvad Messinas

ruiner verkligen äro. Men det är alltid så lätt att prata.

Människor tro, att de kunna döma om allt och tänka

sig in i allt på afstånd. Men bland de ting, som

ölver-stiga fantasiens gränser och bedömandets på afstånd

möjligheter, räknar jag i dag Messinas ruiner.

Men låtom oss nu återknyta den röda tråden...

Då jag ändtligen hade letat mig ned till hamnen,

lick jag en ide! Jag var både hungrig och törstig och

räknade ut, att om jag gick ombord på »Dnchessa di

Genova», den ståtlige ångare, som låg förtöjd borta vid

tullhuset, och på hvilken general Mazza, högste

befäl-hafvaren öfver de 14,000 man soldater, som skulle reda

ut förhållandena i Messina, hade sitt högkvarter, så

kanske jag där kunde få en kopp té och en smörgås

och få hvila ut en stund, utan att ständigt behöfva

ängslas lör alt någon mur skulle störta ned öfver mitt

hufvud och krossa mig.

Men af mitt té och min smörgås blef det aldrig

någon verklighet. General Mazza hade inte tid för några

korrespondenter. Jag fick endast titta på honom genom

matsalens fönsterrutor. Barsk och butter satt han och

skref vid ett af långborden. Framför honom lågo ofant-Räddad efter alt ha vistats tio dygn under ruinerna.liga högar af papper och handlingar, — officiella papper

och handlingar, i hvars massor af bestämmelser och

paragrafer allt kraftigt och omedelbart initiativ i Messina hade

drunknat, drunknade och skulle drunkna. — Och något

ät- och drickbart stod inte till att drifva upp ombord.

No e poi no, — svarade hofmästaren på min höfliga

fråga, — här finns inget till salu. Vi ha nittio herrar

officerare i messen. Mi rincresce, ma non si puö fare!

Men äfven om jag hade varit någon utaf

officerarne, hade jag behöft rekvisitionslappar först. I den

heliga byråkratiens land Italien måste det skrifvas både

en, två och tre gånger innan den minsta småsak kan

1)1 i utaf...

Min idé att gå ned till »Duchessa di Genova»

hade dock inte varit alldeles fruktlös. Jag träffade där

en särdeles sympatisk och fin amerikanare, omhud

för den mäktiga organisationen »The Associated Press»,

som befordra nyheter i både bref och telegramform

till Amerikas nästan samtliga tidningar. - Och efter

endast en helt liten stunds samtal tog han på vanligt

trefligt och uppriktigt yankesätt hand om mig och inbjöd

mig att tillbringa natten, hvilken, och hvar jag skulle

tillbringa den, jag ännu icke ens tänkt på, — i hans

lilla tält uppe bland ruinerna.

Och där — tillägger han allvarligt leende, — skall ni

få se och upplefva saker, som inte hända alla år, och

hvilka det inte ligger inom alla människors räckhåll

att få vara med om...Hus under hvilket hundraåtta personer krossats.

IX.

Jill nalt i de dödas siad. — Det blir afton. - Soldaterna återvända från arbetet.

— Räddningsarbetet afbrytes hvarje kväll. — Något, som kunde ha varit ett fält för

svensk företagsamhet. — Ljuseffecter. — Vandringen till nattlägret. — Min goda tar.

— Ett frugalt kvällsmål. — Italienaren berättar. — Den lilla gröna papegojans

räddningsbragd. — Räddade endast för att dö. Tre syskon begrafvas lefvande. —

De finna mat och dryckesvaror. — Tändstickorna. — Blindhålan. Matförrådet

tar siat. — En af syskonen dör. — Den lille Francesco lyckas bli fri. — Ilan

tillkallar hjälp. — Af ven systern befrias. Ett skott och hvad som följde. — Sömnlösa

timmar. Själskval. — Jordbäfning. — Eldsvåda. — »Den som ändock vore borta. . . »

Öfver Messina, -- de dödas stad, — började kvällen

sänka sina långa, dystra skuggor.

Dagen, min första dag där, hade varit ledsam, rägnig

och grå, med tunga, lågt hängande och i kanterna

trasade och llikade skyar. Och nu kom mörkret smygande

från alla håll på en gång. Ljudlöst tassande som en

tigrinna, hvilken är öfver en, innan man knappast anar

hennes närhet Det, — mörkret, — kom från alla håll

på en gång. Den grå dagern blef först en knappt

märkbar nyans grumligare, så ännu en, ännu en och ännu

en. Och därpå var det natt med en gång, dyster natt,

ogenomträngligt mörkan natt, natt i de dödas stad, — i

det härjade Messina.

Under det att det mörknade hördes kajen genljuda af

soldaternas taktfasta tramp, tramp, tramp, då de tågade

ut ur den inre staden och ned till sina kvarter vid

hamnen och järnvägen. Det var natten, som dref dem

bort från räddnings- och röjningsarbetet. Deras trötta

armar och verkande ryggar skulle nu få hvila. 1

sökandet efter ännu lefvande skulle en tolf timmars paus

inträda. Och under dessa långa tolf timmar skulle

i natt liksom under alla de föregående nätterna

hundratals plågade väsen få sucka, kvida och stöna ohörda

under ruinerna. Till många skulle befriaren döden

komma. Men andra åter skulle kanske bli vansinniga...

Det var gräsligt detta, att räddningsarbetet måste

af-brytas hvarje kväll. Många, många gånger hände det,Bland barackerna.

att någon stackars lefvande begrafven, på hvars

befrielse man redan hade arbetat i flera timmar, måste

lämnas i mörkningen och tröstas med att hjälpen skulle

återkomma på morgonen. Men på morgonen, då

trupperna ändtligen ryckte ut igen, och de ropade sitt hallåned till fängelsets djup, blef ekot det enda, som hördes

till svar. Döden hade kräft sitt offer under nattens

timmar. Den svaga gnistan hade inte mäktat flämta och

hålla ut längre. Messinakatastrofen hade kräft ett nytt

offer, — skulle dess hunger aldrig stillas, — skulle det

aldrig ta slut, aldrig ta slut?

Man tycker kanske, att det var egendomligt, att

räddningsarbetena i Messina inte äfven bedrefvos om natten

och vid fackelsken. Men hvilka facklor skulle ha

kunnat brinna under detta förskräckliga hällrägn, som föll

dag och natt därnere, och som aldrig tycktes vilja sluta.

Och någon annan belysning kunde inte åstadkommas.

Här hade det funnits ett fält för den så mycket

om-skrifna, men så sällan verkligen påpassliga svenska

företagsamheten. Ett tusental Globe- eller Luxlampor per

express till Messina och Reggio skulle bokstafligen talat

ha gått åt som smör och bröd. Då skulle Sveriges

industri fått en dunderreklam som aldrig förr. Men nu

är tillfället förbi. Den svenska företagsamheten har åter

en gång visat sig endast vara munväder.

Så småningom hade ljusen ombord på örlogsmännen

i hamnen tändts. Det var som en hel illumination. De

tusentals upplysta ventilerna i de stora pansarskrofven

liknade lika många spejande, glödande ögon. Och de

gröna, röda och hvita ljusen uppe i signalmasterna

påminde om stjärnor. Men de oroligt flämtande blossen

ombord på ett vinschrasslande fartyg, som höll på att

lossa bräder midt ute i hamnen, syntes mig vara

facklor, med hvilka naturkrafternas stridbara herrar, hvilka

hade stigit upp ur Messinasundets våta djup för att med

egna ögon skåda den fruktansvärda förödelse de vållat,

lyste sig på sin mörka vandring öfver sundets

hindersamma, hvitfräsande strömfåror och argt framrusande

böljekammar.

Då ekot af de hemmarscherande soldaternas tramp

inte längre slog mot Palazzatans rämnade murar, bör-jade signalhornen ljuda. Tarata-tarata-tarata, — lät det.

Tarata, tarata, — taratatala! Det började först

ombord på »Duchessa di Genova» och fortplantade sig

sedan allt längre och längre utåt bukten. Och den sista

signalen, som kom ända långt utifrån »faron», därifrån

den starka vinden bar dess svagt dallrande klang,

efterföljdes af en tystnad, som var så plötslig, djup och

fullständig, som om en ny, denna gången ljudlös katastrof

med en gång åter obarmhärtigt hade släckt allt lefvande

lif i Messina.

1 det mörker och den tystnad som nu rådde, sökte

jag mig åter sakta fram genom ruinstaden.

Framför mig skymtade silhuetten af en man, — den

amerikanske korrespondenten, i hvars tält jag skulle tillbringa

natten, — en högrest man, som i sin framsträckta hand

har en liten elektrisk ficklampa, hvars tunna hvita sken

endast ofullkomligt lyste upp en liten, liten fläck åt

gången på grushögarne framför och vid sidan om oss.

Och bakom mig följde en annan man, en italiensk

skriftställare, som först hade haft den goda turen att få vara

med om jordbäfningen och sedan den ändå bättre att

inte bli ihjälslagen.

Ehuru en skymt af gatornas forna konturer då och

då kunde urskiljas, var det dock ingen småsak, att

nattetid leta sig fram genom den inre stadens

ruinhögar. Men på vissa, ej allt för långa afstånd stodo alltid

militärposter, hos hvilka vi kunde ha frågat oss vidare,

om det hade behöfts, och för hvilka vi två eller tre

gånger måste framvisa våra legitimationspapper och

redogöra för den nattliga vandringens ändamål.

Efter en kvart timmas vandring voro vi framme vid

tältet. Det stod på en öfvergifven piazetta, kring

hvilken inte någon enda byggnad hade hållit stånd mot

jordbäfningen, och där väldiga stycken af murar och tak

med oerhörd kraft hade slungats långt ut på

stenlägg-ningen. Alldeles bredvid tältet, som var så lågt ochProviantupplag vid järnvägsstationen.trångt, att tre personer endast med allra bästa sämja

kunde få rum där, stod en afbruten lyktstolpe och

där-bakom sträckte sig en väldig graf, i hvilken flera hundra

döda lågo öfvertäckta med massor af starkt luktande

kalk, hvars spöklika hvithet grinade fram ur mörkret

som en ilsket blottad, jättelång tandrad.

Här i detta tält skulle jag nu få tillbringa mina nätter i

Messina. Andra korrespondenter fingo ligga ute. Några

sutto natt efter natt under något hvalf, som ej störtat in.

Andra fingo af nåd och barmhärtighet ligga hos man-

Det brinner bland ruinerna.

sdcapet ombord på någon af de större örlogsmännen.

Återigen andra kamperade tillsammans med ett

hundratal illaluktande, dyvåta, smutsiga soldater, på det

strå-täckta golfvet i någon bristfällig brädbarack. Och med

kännedom om allt detta tyckte jag, att detta lilla trånga,

men snygga tält var ett palats, en lyxbostad, och

tackade jag tyst det lyckliga öde, som hade låtit mig träffa

de bägge hedersmän, som ägde det, och i hvilkas

sällskap jag nu befann mig. De voro präktiga karlar

båda två, men i synnerhet amerikanaren. Han varHvad som finns kvar af domkyrkan.hjälpsam och gladlynt som alla sina landsmän, och

dessutom också i högsta grad praktisk och modig.

Och fastän italienaren med ett hällt förläget smil på

läpparne påstod sig vara anarkist, var dock äfven han

personligen synnerligen sympatisk. I sanning min tur

hade varit god. Ett trefligare och bättre sällskap hade

jag aldrig väntat att träffa på hland Messinas ruiner.

Vårt kvällsmål var snart undanstökadt. Det bestod

endast af apelsiner, torrt bröd och ost, nedsköljd med

en tumlare amerikansk whisky. Men det smakade

ändock bättre än den härligaste fästmåltid. Och så är

det alltid. Bara man är hungrig, njuter man till och

med af den allra enklaste spis.

Efter kvällsmålet tändes cigarrerna. Samtalet gled

hit och dit. Vi talade om det ena och andra, men mest

naturligtvis om det, som var rundt omkring oss: det

förstörda Messina. . Och under det att italienaren

berättade några märkvärdiga episoder från

räddningsarbetet och detaljer af de lefvande begrafnas långvariga

lidanden, så som han hade hört det skildras af dem

själfva, lyssnade vi båda andra med spänd

uppmärksamhet och återhållen andedräkt. Berättarens röst var

lugn och jämn. Orden llöto lätt öfver hans läppar.

Och endast då och då visade en blixt i hans öga eller

en skälfning i mungiporna, att han helt och hållet lefde

och led med i det förfärliga, som han under den

följande timman lät oss få del utaf.

— Om man betänker, att människan i allmänhet är

kraftigast och motståndsdugligast i åldern mellan 25 och

fyrtio år, började italienaren, — så förvånas man

öfver att höra, att det öfvervägande flertalet af alla de

olyckliga, som varit lefvande hegrafna, men som

räddats och kunnat lefva vidare efter en veckas eller mer

lidanden, hunger och svält, antingen varit gamla gubbaroch gummor eller helt späda barn. Jag såg häromdagen

en kvinna, som påstod att hon var hundrasex år

gammal. Hon hade legat under ruinerna af sitt hus i fem

dagar. Och när hon drogs fram var hon vid godt

kurage och vägrade envist att lämna den plats, där hon

lefvat i mer än ett sekel. Hon ämnade bygga sig ettlitet krypin på ruinerna, ett krypin, som räckte till för

hennes anspråkslösa behof. Och där skulle hon ho.

Som en soldat på. post ville hon dö. Inte långt, långt

borta från allt det, som varit henne kärt så länge, utan

i dess omedelbara närhet, så att då hennes stund en

gång skulle komma, hennes sista, bristande blick skulle

falla därpå, och det kunde bli det sista minne hon tog

med sig på vägen till det eviga lifvet på andra sidan

grafven...

En af de egendomligaste räddningshistorier, som

berättades i Messina, var denna. Två soldater lade en

dag märke till en liten grön och ruggig papegoja. Hon

satt uppflugen högst uppe på en grushög och skrek och

ropade ideligen. Soldaterna sågo henne två gånger på

samma dag, både då de gingo till, och då de gingo

ifrån sitt arbete. Dagen därpå stannade de och

skrattade åt henne. Men när de klättrade upp på

grushögen för att fånga henne och föra henne med sig hem

som ett minne, sågo de, att hon beständigt lutade sitt

hufvud ned i ett mörkt hål, en slags gång, som ledde

ned till ruinhögens inre, och lade de äfven märke till,

att hennes skrik och rop alltid voro desamma, att det

var Maria — Maria — Maria, hon ropade, inget annat

än ideligen Maria Maria — Maria.

Detta, tyckte soldaterna, var mycket märkvärdigt. De

lade sig på knä och försökte blicka ned till det mörka

hålets botten. Men de kunde inget upptäcka. Det var

alldeles kolmörkt där nere. Där fanns intet lif.

Förresten var det omöjligt, att någon kunde hålla ut under

en sådan last, som den grushög, på hvilken de befunno

sig, representerade.

Men just som de skulle resa sig upp och gå, tyckte

den ene af soldaterna sig höra ett ljud. Han lyssnade

igen och fann, att han inte hade misstagit sig. DetMilitären arbetar pä att rödja väg.fanns i alla fall någon därnere. Det kved och jämrade

sig med långa mellanrum. Det hördes ytterst svagt, som

om det varit djupt, djupt nere i jorden. Men hur svagt

det än var, så var det alltid tecken till lif. Och fanns

där lif, så måste det också räddas.

Efter tio timmars forceradt arbete befunno sig

räd-darne nere i en smal korridor. Och där upptäckte de

en ung afsvimmad kvinna, öfver hvars hvita läppar då

och då den svaga kvidan, som de hade hört uppifrån

grushögens topp, banade sig väg. De lyfte upp henne

i det fria. Och när hon återfått medvetandet och

sedan hade samlat sig så pass, att hon åter kunde tala,

berättade hon, att hennes namn var Maria, samma,namn

som den lilla gröna papegojan, hvilken hade varit den

första orsaken till hennes räddning, så oupphörligt och

ängsligt hade ropat ned i det mörka hål, som förde till

den plats, där hon låg begrafven.

Men det var inte alla, hvilka med lifvet kommo upp

ur sin dags- eller veckolånga graf, som därför kunde

anses som räddade. De flesta voro medvetslösa när de

togos upp och hade förlorat både känsel och

rörelseförmåga. De hade inte haft något annat på sig än den

nattdräkt, i hvilken de öfverraskats af jordbäfningen,

och deras kroppar voro följaktligen också både blå,

gröna och gula af klämsår och skrapor. Men sedan de

med den största och oändligaste försiktighet befriats

från denna nattdräkt, tvättades de öfver hela kroppen,

och försökte man att med svag massage åter få

blodomloppet i gång i de stelnade lemmarne. Efter denna

första behandling sveptes de sjuka i filtar och täcken

och tingo därefter den första födan i sig. Men huru

öm och omsorgsfull sjukvården än var, var det dock

en ganska betydlig procent af de framdragna, som

dogo. De hade lidit för mycket. Och förresten varPiazza Cavalotti.det kanske väl för dem, att de flngo gå bort. De döda

ha det bäst. De ha hvarken sorger eller bekymmer,

inga kval, inga sorgsna minnen, inga bittra tankar och

ingen dystert hotande framtid.

Familjen Bertuccis historia under olycksdagarne är en

af de allra intressantaste, som har kommit till min

kännedom. När katastrofen inträffade, instörtade en del af det

rum, i hvilket den lilla familjen bodde. Modern blef illa

skadad och fick halfva kroppen så fastklämd, att hon

icke kunde röra sig. Men sedan det afgrundsväsen, som

åtföljde jordbäfningen, upphört, ropade hon med svag

stämma på sina barn. De svarade alla. Hon

uppmuntrade dem först med några ord, men började sedan

jämra sig. Så småningom blef hennes jämmer allt

svagare och svagare. Och slutligen upphörde den alldeles;

hennes röst var förstummad för alltid.

Utom sig af förskräckelse öfver hvad som skett trängde

nu barnen, som märkvärdigt nog icke hade skadats på

allra minsta sätt, ihop sig till en liten darrande och

gråtande klunga. De voro en tioårig gosse och två

flickor på t o 1 f och tjugoett år. Den äldsta, Natalia, tog de

bägge yngre syskonen i sina armar som en moder, som

skyddar sina barn för fara. Ingen vågade röra en lem.

Och allt efter som timme efter timme gick utan att

mörkret skingrades, förlorade de medvetandet om

tiden.

Men så småningom vande de tre syskonen sig vid

sitt fängelse. De famlade rundt dess väggar med sina

händer, och när hunger och törst började plåga dem,

voro de lyckliga nog att finna ett stort paket med

fikon, en bytta med vatten, hvari ett krus med olja, som

gått sönder, hade idtömt sig, och några lökar. Med

detta stillade de hungerns och törstens värsta kval.

Och senare, då deras lilla förråd nästan tagit slut, funnoPå Via Porta Imperiale.de ytterligare några Ilaskor Marsala. Den äldre systern

hjälpte barnen och höll noga reda på allt. Men tillslut

biet den yngre systern sjuk af förruttnelsestanken, som

trängde in till dem, och af förtviflan. Hon slutade upp

att tala och ville inte längre intaga någon föda. . .

Men nere i sitt fängelses dystra djup hörde de

stackars fångarne under tiden ljudet af människors steg

och af ångsirenernas tjut i hamnen. De frågade sig gång

på gång, om hela världen hade glömt bort deras

existens. Om de aldrig, aldrig mera skulle få återse

dagens klara ljus, få inandas en mun full af frisk luft.

Liksom alla öfriga, som voro lefvande begrafna, visste

de icke, att hela staden var förstörd, utan trodde de,

att det endast var deras hus, som störtat in. Och då

de en gång hörde ljudet af steg och ekot af ord, som

tycktes helt nära, ropade de timme efter timme på hjälp.

Men allt var förgäfves. Stegen och orden dogo bort

och hördes slutligen inte mer. De voro öfvergifna,

-öfvergifna.. .

Efter en längre tids förlopp gjorde de ett värdefullt fynd.

Det var en bunt tändstickor. De tände eld på papperet,

i hvilket likonen hade varit inslagna. Och när de

efter ett ögonblick hade vant sina ögon vid det skarpa

ljusskenet, fingo de se den döda moderns blåanlupna

ben som stack fram ur ett hål i väggen. Något senare

hörde de vinden hvina i ruinerna, och kände de ett

luftdrag, som trängde in genom springorna i ett stort

skåp. De ströko då åter eld på en tändsticka, och sågo

vid dess sken, att muren bakom skåpet var instörtad

och bildade en gång, genom hvilken de kunde krypa

ända fram till porten, hvars hela nedre del visserligen

var blockerad, men genom hvars öfre del, i hvilken en

liten lucka öppnade sig, dagsljuset silade in till dem,

där de stodo och hoppades, att det skulle lyckas dem

att på den vägen tilldraga sig de förbipasserandes

uppmärksamhet.Men detta var ett falskt hopp. Det var en blindhåla

under ruinerna, som bildat sig utanför porten, och allt

deras ropande ditut, allt deras vinkande med en trasa,

som de hade bundit fast vid en käpp och stuckit ut

genom öppningen, var förgäfves. Ingen människa hörde

deras skrik. Ingen människa såg deras tecken. . .

Min lille vägvisare.Nu, när de förstodo, att de ej kunde bli räddade den

vägen, började de söka efter en annan utgång. De

klämde sig sakta in mellan blocken från en kullstörlad

mur och funno en gång, som ledde till det rum, där

deras onkel, en gammal repslagare, förut haft sin

verkstad. Nu var densamma öde och tom. Men när de

hade sökt igenom alla vinklar och vrår, funno de, att

taket, som hade störtat ned och lagt sig i vinkel öfver

golfvet, lämnat en passage öppen, genom hvilken de

kunde komma fram till trappan.

Utför trappan, hvars brustna och lösryckta steg de

endast med uppbjudande af den allra största

försiktighet kunde beträda, komma de till en entresol, som låg

alldeles försänkt i mörker och hvars alla utgångar voro

spärrade af spillror, hvilka de omedelbart och med det

största tålamod började rödja undan. Då och då ströko

de eld på en tändsticka, och när de med dess hjälp

hade orienterat sig, arbetade de, tills de voro

fullkomligt uttröttade. När de hlefvo törstiga måste de

återvända till vattensån, som stod nere i hålan, där den

döda modern låg. Men deras energi slappades icke

ett enda ögonblick. Den äldsta systern ledde arbetet

och uppmuntrade de yngre syskonen. Och när de hlefvo

så helt och hållet utmattade, att de måste hvila, kröpo

de ihop så tätt de kunde och somnade sedan famn i

famn, med ekot af den tröst och uppmuntran, som de

försökt intala hvarandra, ännu klingande i sina öron.

Omsider tog deras lilla matförråd slut. Och till sist

började också vattnet tryta. De olyckliga syskonen ledo

hungerns och törstens alla kval, och slutligen dukade

den yngre systern under. . .

Men de öfverlefvande två syskonen fortsatte

oförtrutet sitt svåra arbete. Och en förmiddag, då de efter

timslångt arbete med gemensamma svaga krafter

ändtli-gen hade lyckats få hort en större sten, som satt

inklämd i den mur utaf spillror, som låg mellan demDen sista sömnen.och friheten, hade de nått målet, — hade de brutit sig

igenom, — voro de räddade. . .

Det var dock endast brodern, som förmådde tränga

sig ut genom det hål, som uppstått på det ställe, där

den stora stenen suttit. Systern var för stor, men hon

hjälpte lugnt sin lille bror ut, och uppmanade honom

att söka skaffa hjälp. Hon skulle vänta så länge. En

timme till eller så ville ju inte säga så mycket...

Då Francesco, så hette den lille brodern, ändtligen

hade arbetat sig upp till toppen af den ruinmassa,

under hvilken han varit lefvande begrafven, såg han en

fasans syn och förstod först nu, att det icke ensamt

varit han och hans familj, som hade drabbats utaf

olyckan, utan att hela Messina hade gått under. Framför

honom stodo murläfnningarne utaf kyrkan del

Purga-torio och rundt omkring fanns hvarken gator eller hus,

utan endast grus och ruiner, grus och ruiner hvart

man än såg.

Francesco blef först så förskräckt, att han blef stående

stilla som en staty. Men då han efter en stund fick se

två tullvaktmästare, som med bössan på ryggen

försiktigt skredo fram öfver de vacklande ruinerna, började

han skrika och vinka af alla krafter.

Tulltjänstemännen stannade och lyssnade. De hörde

rösten som kallade, men de kunde icke se hvarifrån

den kom. Ty den lille Francesco var lika grå och

smutsig som gruset, på hvilket han stod. Men han fortsatte

oförtrutet att ropa och vinka. Och när tulltjänstemännen

följde rösten och kommo närmare, fingo de slutligen

syn på honom. Och då de hade hört hans historia

skyndade de hort efter hjälp, hvarefter inom kort

träng-soldaterna anlände och gräfde upp båda systrarna, både

den lefvande och den döda.

Men ingen af de båda räddade hade en aning om,

huru länge de hade varit begrafna under spillrorna af

sitt hem. Afskurna från all förbindelse med yttervärl-Interiörer.den hade tiden visserligen hlifvit dem lång, men de

hade icke kunnat mäta dess gång i minuter, timmar,

dagar och dygn. De betraktade det som ett underverk,

att de någonsin sluppit ut ur sin graf, och följande sin

första impuls, kastade de sig ned på sina bara knän

och tackade madonnan för att hon förbarmat sig öfver

dem. . .

Italienarens lugna stämma var länge det enda ljud,

som hördes i vårt lilla tält. Han tycktes ha varit med

öfverallt under de dagar som gått. Han hade sett allt,

hvad som fanns att se. Han måtte icke ha hvilat en

sekund, utan ständigt ha varit på benen. Han kom

ihåg hvarje den minsta detalj. Det fanns inget, som

jag hade läst om i tidningarne före ankomsten till

Mes-sina, som han icke kunde korrigera och bekräfta eller

förneka och stämpla som öfverdrift eller osanning. Han

var beundransvärd med sin säkerhet, hvars starka

bakgrund var det själf genomgångnas och själf genomtänktas.

Han hade bättre än någon annan, på stående fot, i

hvilket ögonblick som hälst, kunnat skrifva

undergångs-dagarnes historia. Men då jag frågade honom, om han

icke hade tänkt på den saken, skakade han på hufvudet.

Han hade haft nog af det som varit. Att skrifva en

bok därom skulle vara att åter lefva igenom det. Och

Messinas undergång och lidandes dagar voro minnen

- sade han, — som man fortast möjligt skulle försöka

att bli utaf med. Det gör ingen människa bättre eller

lyckligare att gå och bära på något sådant. Nej, det

måste glömmas. — Det måste om möjligt glömmas...

Men den praktiske amerikanaren var af en annan

mening. — Jag har ett förslag att göra er, — sade han.

Tag mig till impressario, gör en foredragsturné genom

Förenta Staterna med er intressanta själfupplefda

jord-bäfningsberättelse och lägg för effektens skull till någradetaljer om läglig och god hjälp, som ni fick af någon

händelsevis uppdykande yankee, — mig själf till

exempel, jag är inte anspråkslös! Något sådant skulle

tilltala både amerikanarnes sensationslusta och patriotism,

och vi skulle båda två göra en fin affär. Jag

garanterar tjugofemtusen dollars netto på er del, — topp!

slår ni till? •— Ack, ni oförbätterliga europeer, ni kunna

då aldrig se och hålla fast Fortuna, då hon står och

vinkar på er. Det är minsann annat krut i oss yan...

— Pang!

Jag ryckte till, där jag halflåg mellan de båda

männen. — Hvad var det? — frågade jag. Det lät som

ett skott. — Var det inte ett skott?

Un ladro, — svarade italienaren lakoniskt och

utan att synas vidare intresserad, — en tjuf. Det finns

I det inre Messina.många sådana i Messina. Men nu är deras antal

antagligen forminskadt med en!

Ett ögonblick senare hördes röster. Vi lyfte på

tältduken och sågo ut. Några soldater sprungo förbi med

geväret skjutfärdigt i handen. En af dem höll en

Hämtande röd fackla öfver sitt hufvud. I dess sken

glimmade och . brunno soldaternas ögon med en

märkvärdigt vild glans. De spejade åt höger och venster. Voro

beredda på strid.

Amerikanaren reste sig. Jag följde exemplet. Vi

gingo ut ur tältet och följde soldaterna på ett litet

afstånd. Togo med oss tältlyktan för säkerhets skull,

så att soldaterna skulle se, att vi inte hörde till de

ljusskygga individers skara, hvilka de voro på jagt efter.

En liten bit bortom vårt tält stannade en af

soldaterna och kallade på de öfriga. De böjde sig ned och

lyfte upp en kortväxt, svartmuskig man, som låg

utsträckt på marken. Han rörde sig svagt i deras armar

och jämrade sig af smärta. Var först till synes

medvetslös, men slog sedan plötsligt upp ögonen, blinkade

några gånger mot det röda fackelskenet och började

därpå, som om han först då förstått hvad som hade

händt, att med hög och ynklig röst tigga och be om

nåd.

Bredvid gruppen stod en liten orörlig åsna. Den var

lastad med diverse saker. En vackert slipad spegel med

förgylld ram. En fiol i sitt fodral. Ett väggur. En

sönderbruten, men konstnärligt snidad stol och annat mer.

Soldaterna kastade en hastig blick därpå och

undersökte sedan sin fånges fickor. De plockade fram det

ena föremålet efter det andra. Ett tjugotal nya fickur

af guld och silfver. En hel liten samling längre och

kortare guldkedjor. Och en liten ask med små röda

gnistrande rubiner. — Det var tydligen ett urmakeri, som

hade besökts och plundrats...

Nu följde en hetsig men kort öfverläggning. Någraaf soldaterna ville tydligen skjuta sin fånge med ens.

Men de öfriga tycktes tveka. De gestikulerade ifrigt,

och deras skuggor, som skarpt aftecknade sig mot en

af det röda fackelskenet skarpt belyst stenvägg,

härmade dem. Rösterna voro högljudda och gjorde ett

egendomligt intryck i den rundt omkring rådande

dödstystnaden, hvilken endast då och då hröts af den sårades

stönande klagan.

Men plötsligen uppenbarade sig en ung officer med

ytterligare några soldater. De döko upp ur mörkret

som spöken. Fattade situationen i en blink och slöto

sig i krets kring fången. Den unge löjtnanten kastade

en flyktig blick på det funna tjufgodset, undersökte

den sårade, hvars skjorta i magtrakten var alldeles röd

och genomdränkt af hlod, samt anställde ett kort förhör

med honom. Och sedan, då frågorna icke tycktes ha

besvarats nöjaktigt, gaf han en kort befallning till

soldaterna samt vände sig därpå om och gick.

Men soldaterna lyfte upp den sårade utan att förspilla

tiden med onödigt prat- De slogo döförat till, då hans

bönfallande gråt blef allt ynkligare och ynkligare, allt

mer och mer omanlig. De ställde upp honom med

ryggen mot den stenvägg, på hvilken deras silhuetter

fortfarande rörde sig som de svarta figurerna i ett

skuggspel. De bundo en näsduk för hans ögon. En man

fattade och höll fast honom i hvardera axeln. En annan

man tog några steg tillbaka, lyfte sitt gevär, siktade ett

ögonblick och rörde vid trycket. Ljudet af en skarp smäll

hördes, och dess eko studsade fram och åter mellan

murresterna. Den nattlige tjufven höjde hufvudet framåt.

Knäna veko sig under honom. Kroppen föll handlöst

åt sidan och slog med en duns mot den hårda

grus-täckta marken. Hufvudet vred sig öfver åt venster, och

ansiktet vanställdes af ett hemskt grin, då de blåa

läpparna gingo isär och blottade en arg hvit tandrad.

Hela denna nyss skildrade händelse hade afspelat sig

19så hastigt, att jag knappast hade hunnit riktigt fatta den,

förrän redan allt var förki. Soldaterna handlade med

en säkerhet och raskhet, som visade, att de voro vana

vid liknande arbete. Och den arkebuserade hade

knappast hunnit dunsa i marken, innan soldaterna redan hade

lyft upp liket, lagt det tvärs öfver den lilla åsnans

manke och tågat bort till närmaste massgraf, i hvilken

den olycklige utan vidare ceremoni skulle vräkas ned

och täckas öfver med kalk, utan att antagligen

någonsin hans anhöriga skulle kunna utforska hvad det blifvit

af honom och hvarför och hvarthän han försvunnit...

På återvägen till tältet tänkte jag öfver det nyss skedda

och sedda. — Men säg mig, — sade jag till amerikanaren,

— om den här mannen nu inte var någon tjuf! — Om

det kanske helt enkelt var urmakaren, som ägde butiken,

och som endast hade varit och räddat sin egen

rättmätiga egendom...

Amerikanaren log. — Det märks, att ni är ny här,

— svarade han. — Sådant som detta händer hvar natt,

och alla på långt när bli ändock icke ertappade. Men

för att lugna er vill jag påpeka, att mannen var bonde,

— det syntes på kläderna, — och att han hvarken hade

något tillståndsbevis eller pass. Och förresten, — om

man är ute på ärliga vägar, så smyger man inte

omkring på natten, — i kolmörkret, — då man vet, att det

är förenadt med dödsfara! — Eller hvad tänker ni själf?

Skulle ni till exempel vilja riskera lifvet för några

fattiga hundra lire? -

Då vi gjorde vårt åtcrinträde i tältet, hade italienaren

somnat. Vi sträckte ut oss på halmen bredvid honom

och drogo filtarne öfver oss. Och så stängde vi ögonen

och försökte somna...

Men någon sömn ville inte inställa sig på länge.

Åtminstone inte för mig. Det var ju min första natt i

Messina, — på ruinerna, — i de dödas stad. Dagens

alla skiftande intryck kommo och gingo i min hjärna.Hjärtat klappade oroligt vid minnet af alla de

förskräckliga detaljer jag hade sett och hört. Och liklukten var

så outhärdligt svår. — Den var det värsta jag någonsin

kännt. Kväljande. — Outhärdlig. — Det var en

förfärlig tanke, att människans härliga kropp skulle bli så

ful, skulle sprida en sådan stank efter döden. Afven

jag skulle ju en gång dö. Äfven jag skulle då...

Jag reste mig och slog upp tältduken ett slag för att

få in en smula frisk luft. Jag trodde, att jag skulle

kväfvas.

Flykten från de härjade distrikten

Men det hlef inte bättre utaf att luften fick komma

in, utan snarare tvärtom. Och förresten var den saken

ju ganska förklarlig. Minst hundratusen människolik

och tusen sinom tusen kadaver efter hästar, åsnor, getter,

hundar, kattor och andra djur lågo ju rundtomkring

under ruinerna. Och där lågo nog säkert lefvande

också. Stackars lefvande, — stackars, stackars olyckliga

lefvande!

Det måtte vara öfvermåttan gräsligt detta, att

begraf-vas lefvande. Gräsligare än någon af dem, som varitdet, kunna skildra. Att ligga inklämd nere i den dyblöta

kalla jorden i åtta, tio dagar eller längre. Med bjälkar

och stenmassor öfver och under sig. Och kanske med

delvis krossade lemmar. Utan föda, utan dryck, utan

en ljusstråle, utan att höra ett ljud och utan att våga

tro på räddning. Men hoppas på den göra nog alla

ändå. Ty det är ju det förunderliga med människan,

att hennes hopp aldrig slocknar. Inte ens i själfva

dödsminuten. Då hoppas hon ju på ett bättre lif efter detta,

syndernas förlåtelse, ett återseende med sina kära och

så mycket, mycket annat — hvad vet jag!

Men, som sagdt, där lågo säkert många, många lef—

vande kvar under ruinerna ännu, ännu i dag

nästan två veckor efter olyckan. Jag skulle kunna svära

därpå. Ty ofantliga delar af staden — stora som ett

helt litet samhälle hade blott undersökts en enda

gång. Och då hade undersökningen endast gällt ytan.

Soldaterna hade gått fram på måfå och plockat bort de

lätt åtkomliga liken, hjälpt undan de skadade och sjuka.

De hade infångat de vansinniga och drifvit bort alla

de friska, som af den ena eller andra orsaken inte

ville lämna olycksplatsen, som kanske hoppades, att

kunna rädda någon kär anförvandt eller någon dyrbar

ägodel.

Men sedan dess hade inga ller efterforskningar gjorts.

Allt hade legat öde och öfvergifvet. Endast här och där

på stora afstånd från hvarandra — stodo soldater

på post. Jag hade själf passerat förbi ett femtiotal eller

Iler. De sågo så loja och likgiltiga ut. Stodo stilla och

overksamma lutade mot någon mur. Rökte cigaretter

och pratade. Eller arbetade här och där med att rödja

upp vägar. Då jag såg dem, kunde jag förstå, att

konungen hade varit missbelåten med dem, och att det

varit ryssar, engelsmän, amerikanare och tyskar, som

hade gjort det bästa arbetet. Och jag förstod ock, att

de hade rätt, som sade, att en styrka på endast fjorton.Palermobranilkårens barack,tusen man soldater här var som en droppe i hafvet. Det

skulle ännu behöfts femtio, ja hundratusen!

Jag låg länge och tänkte hit och dit. Nere ifrån

hamnen hördes då och då ett svagt eko, då skeppsklockorna

slogo glasen. Hvarje halftimma var lång som en

evighet, en evighet. Och jag kunde inte somna, kunde inte

ens bli sömnig...

Plötsligen tilltalades jag af amerikanaren. Han hade

dittills legat tyst som i djupaste slummer. Hade inte

rört en hand eller fot. Men nu halfsatt han på sina

armbågar och stirrade på mig. Han ville veta, om jag

sof eller hade sofvit. Själf hade han inte fått en blund

i ögonen. Det var endast italienaren, som kunde sofva.

Han sof hvarje natt; sof som en stock. Generades

hvar-ken af liklukten eller något annat!

Efter en liten stund lade sig amerikanaren ned igen.

Men jag hörde honom sucka, stöna och vrida sig. Del

var, som om han plågades af dåligt samvete. Som om

något prässade på honom och ville ut. Som om han

utkämpade en bård inre strid med sig själf.

Efter en stund började han åter tala. Orden kommo

ett och ett, långsamt och tvekande, som om han talade

för sig själf. Och jag tyckte mig märka, att han hade

gråten i halsen.

Ni har inte somnat än, — sade han. — Ni plågas väl

utaf dagens minnen? — Det gör jag också... Kan inte

låta bli att tänka på en liten hvit råtthund, som jag

sköt i morse... Han var instängd i ett litet hvalf, som

hade hållit stånd mot jordbäfningen... Porten kunde

inte öppnas utifrån... Den var tillbommad med väldiga

järnstänger, som sutto på insidan... Men nere i porten

var ett litet fyrkantigt hål... Och genom detta hål sträckte

den lille hunden ut nosen och skällde. Han stod där

i öfver åtta dagar och skrek på sitt sätt på hjälp...

Han tiggde och bad, tiggde och bad... Jag gick förbi

honom hvarje morgon och afton.. Och så fort jag komI hjärtat af Messina.

inom syn- och hörhåll för honom, fördubblade han sina

nödrop, sina hjärtslitande böner om hjälp... Men det

var omöjligt att få ut honom.. Och i morse gjorde

jag slut på hans pina med ett skott... Det gick i en

handvändning... Pang! och så var hans pina slut...

Men nu ligger jag här och undrar, hvarför iag inte

redan gjorde den saken för minst åtta dagar sedan...

Jag såg ju genast, att det lilla kräket inte kunde räddas..

Och ändock lät jag honom stå där och skrika och skrika

och tigga och be människorna, som inte hade tid att

tänka på några andra än sig själfva, om mat och dryck

och hjälp... Ser ni, jag är djurvän... Och nu förstår

jag inte mig själf... Hvarför sköt jag inte det lilla djuret

med ens... Var det endast tanklöshet... Eller kan allt

detta förfärliga elände, som jag dag ut och dag in har

bevittnat här, ha förhärdadt mitt hjärta till den grad...

Men det är häller inte möjligt... Ty då skulle jag inte

lida så gränslöst, som jag nu gör...

Jag svarade inte. Det fanns inget att svara. Han ville

förresten inte ha haft ett svar. Ville ensam resonnera

sig till klarhet och lugn. Det var egentligen inte alls

till mitt omdöme han hade vädjat, fastän han hade

adresserat sina ord till min person. Min mening om

saken var honom alldeles likgiltig. Vi kände hvarandra

ju knappast...

Något senare hörde jag honom gråta. Han grät först

som ett litet barn. Men sedan med allt starkare och

starkare snyftningar. Med allt våldsammare och

våldsammare passion. Det var pinsamt att ligga bredvid

och nödgas lyssna därtill. Det hela var så olikt en

yankee. De ha i allmänhet så föga hjärta för andras

lidanden. Men min vän var väl nervös, han som alla

andra härnere på helveteskusten.

Men rätt som det var tystnade gråten. Några murar

knakade i närheten. Det gnisslade och prasslade

någonstans. Amerikanaren satte sig upp och stirrade stelt påTransport af nyss räddad.mig med sina rödförgråtna ögon. — Pass på nu,

-sade han. Nu är det jordbäfning igen, — i natt som

alla andra nätter. Men nu är det inte farligt längre.

På samma gång, som dessa ord uttalades, kände jag

jorden darra under min rygg. Det var som om jag hade

fått en serie elektriska stötar, ojämna, olika hårda

stötar, som än kommo i hastig följd, än med mellanrum

af en sekund eller två. Och som ackompagnemang till

dessa obehagliga, nervskakande stötar hördes ett svagt

mullrande dunder stiga upp djupt nere ur jordens

innandömen. Det var ett dunder, som påminde om

rullande kägelklot eller om ett järnvägståg inne i en lång

tunnel, och som, då det hade varat i kanske något mer

än två minuter, afbröts af ett brakande och dunsande

från flera håll, där förut redan fallfärdiga murar nu

ändtligen störtade in, och där sviktande hvalf och bågar

gåfvo efter och rasade...

När jordskorpans darrning hade upphört, lade jag

efter en liten stunds tystnad märke till ett nytt ljud.

Mitt öra hade blifvit så känsligt, att jag hörde saker,

som jag aldrig skulle lagt märke till under vanliga

förhållanden. Nu var det ljudet af tassande lätta steg

utanför tältet, som tilldrog sig min uppmärksamhet, och

af llåsande andedrag. Det lät, som om någon höll på

att smyga fram utmed tältväggen och då och då

stannade för att lyssna om vägen var fri och ingen fara

hotade.

På min fråga hvem det kunde vara som smög

omkring därute, ryckte amerikanaren på axeln. Bry er

antingen inte om det, — sade han, - eller gå ut och skjut.

— Det är någon utsvulten hund, som är ute och söker

efter lik. De stackars kräken ha redan förstått, att de

inte våga visa sig ute på dagen. Då ligga de gömda

inne på nästan oåtkomliga platser. Men om natten ge

de sig ut på sök. De hoppa till och med ned i de

halffyllda grafvarne och gräfva fram liken...Natten gick sakta. Timmarne tycktes bli allt längre

och längre, liklukten allt värre och värre. Det

smattrande rägnet föll utan uppehåll. Då och då skar ett

utdraget tjut från något stackars hungrande djur genom

stillheten. Ett skott small långt horta. Det kanske var

ännu en tjuf, som fick plikta med lifvet för sina

ljusskygga handlingar...

Vid fyratiden trängde ett skarpt brandsken in genom

tältduken. Det kom från en eldsvåda, som blossat upp

Militärläger i Messina.

någonstans i närheten. Men elden hade ingen kraft.

Allt var drypande surt och vått. Det hade ju rägnat

oafbrutet i nästan två veckor.

Efter en liten stund blef eldskenet svagare. Till slut

dog det alldeles bort. Det blef kolmört igen som förut.

Lågorna voro kufvade. Elden mäktade intet ondt den

gången, — inte den gången...

Strax efteråt måste jag upp och ut ur tältet.

Liklukten höll på att döda mig. Jag höll inte ut längre. Det

kväljde och kväljde. Jag måste kräkas -— Kunde inte

stå emot. Det var det enda som hjälpte...Efter en stund mådde jag bättre. Men innan jag gick in

i tältet igen, kastade jag en blick ut i natten. Messina

låg dödt under och rundt omkring mig. Allt var

kolsvart och hemskt. Endast nere i hamnen glimtade

ljusen ombord på örlogsmännen. Och midt emot, på

andra sidan sundet, — gledo spöklikt blåhvita

strålkastaresken oupphörligen fram och åter öfver ruinerna af

en .annan död stad, af ett annat dödt och härjadt stycke

land: — Reggio och omgifning...

Så småningom började det lida mot morgon. Men

min hjärna fann ingen hvila för oroliga tankar. Mitt

hjärta upphörde icke att värka af dystra och sorgliga

minnen. Sömnen ville icke komma och förbarma sig...

Amerikanaren och jag lågo och stirrade på hvarandra.

Ingen af oss yttrade ett ord. Men vi visste, att vi bägge

tärdes af samma önskan, samma djupa, innerliga önskan :

Den som ändock vore borta från detta helvete, detta

stinkande, förfärliga helvete...

X.

1itt par dygns strof tag tillräckliga för att studera Messinas ruiner. — II vilka äro

de mest beklagansvärda? — En familjefaders förtviflan. — Myndigheterna söka tvinga

de öfverlefvande att afresa. — Med ångfärjan till Reggio. Ett och annat om

Reggio. — Rhegium i gamla tider. — Aposteln Paulus nämner dess namn i

Apostla-gårningarne. — Reggio kort före jordbäfningen. — Uland Reggios ruiner. — En

vansinnig kvinna. — Återigen några ord om amerikanarne. — Med järnvägen

norrut. — Ruiner, endast ruiner! — Åter i Neapel. — En sista önskan för de

öfverlefvande och ett tack till läsaren. —

Ett par dygn i Messina voro fullkomligt tillräckliga

för att studera hvad som fanns kvar af staden. Och som

jag har berättat förut, var detta endast ruiner, ruiner

ända ute från Camposantos grafgård till Farouddens

fyr, från Castellaccios kullar till Lanterna på

hamnarmens yttersta spets. Och de dygnen räckte också till

för att få en liflig inblick i huru de olika räddnings-och röjningsarbetena bedrefvos, att sätta sig in i den

tanken, att Messina inte skulle kunna återuppbyggas på

samma plats förrän om allra minst femtio år, och att

begripa, att en stad af järn och sten får det inte bli,

som då reser sig på den osäkra grunden, utan att af

trä måste den byggas, af lätt trä, sammanfogadt pä så

sätt, att byggnaderna medgifva den största möjliga svikt

och tänjning.

De på ankomstdagen följande dygnen tillbringade jag

i ständig rörelse. Tillsammans med min nyfunne

amerikanske vän och hans italienske ledsagare ströfvade jag

från stadens ena ände till dess andra. Vi slöto oss till

soldaterna, där de gräfde sig ned under de instörtade

husen, och vi samtalade med de räddade, där de

uppe-höllo sig på de öppna platserna. Vi följde med

brandsoldaterna och gladde oss åt deras käcka mod och

samvetsgranna nit. Vi gingo ombord på de stora

pråmar, på hvilka de döda i hundratal transporterades

öfver till andra sidan hamnen, där de lades ned i

mass-grafvarne vid den engelsk-protestantiska kyrkogården

på sidan om det stora Citadellet. Vi trängdes med

soldaterna kring marketenterierna vid måltidstimmarne.

Och om lyckan var oss huld fingo vi en tallrik rykande

varm soppa eller ett litet fat makaroni. Och sist, men

icke oförgätligast, gingo vi ett par gånger på besök

ombord på de amerikanska krigsfartygen och fingo oss en

välbehöflig dusch och något stärkande att dricka...

På dessa ströftåg kommo vi i beröring med många

olika slags människor. Icke minst med sådana, som

hade tillbringat en dag eller liera under ruinerna. Det

var något märkvärdigt med dem allesamman. Man

kunde nästan på förhand se det, då man mötte dem.

De vandrade omkring med sänkt hufvud, darrande

händer och skakande knän. De lågo eller sutto

ord-lösa och ointresserade på sina britsar i röda korsets

baracker. Deras blickar sväfvade med ett skräckslagetuttryck ut mot något obestämdt mål i fjärran. Och de

visade icke genom den obetydligaste rörelse på

hufvu-det, den minsta lilla blinkning, att de uppfattade, om

man tilltalade eller försökte trösta dem. Det sades, att

ingen enda af dem hade en aning om huru länge de

varit begrafna under ruinerna. Några timmar trodde

de, några timmar endast. Och ingen af dem ville låta

öfvertyga sig om att det varit i dagar och dygn, ja, i

flera fall i längre tid än en vecka.

Då jag såg alla dessa olyckliga, som nästan utan

undantag sväfvade i okunnighet om sina käras öde,

undrade jag, hvilka som voro mest beklagansvärda, de som

hade mistat hela sin familj och all sin egendom, och

som stodo kvar i världen alldeles ensamma och

öfver-gifna, eller de, hvilka hade mistat all sin egendom, men

hvars hela familj hade blifvit räddad. Jag minns

sär-skildt en man från Messina, hvars hela familj på nio

personer hade kommit undan utan den minsta lilla

skråma, men också utan att ha kunnat rädda något

annat af sin egendom än bara linnet eller skjortan, i

hvilken de hade legat och sofvit, då jordbäfningen kom.

Den stackars familjefadern — han såg förresten ut som

en röfvare med sitt kolsvarta hår och sitt stora, vilda skägg,

sina buskiga ögonbryn och stickande svarta ögon, —

jämrade sig och grät utan uppehåll. Han gick från det

ena af sina små barn till det andra och kysste dem

ömt och varligt. Och på samma gång anropade han

ständigt på nytt madonnan om hjälp. — Povero

bambi-nos, — povero bambinos! Hvad skall jag göra med mina

stackars små‘? Hvarför lät du dem icke dö, hvarför

fingo vi icke dö tillsamman? Hvilket lif väntar oss nu?

Hvad skall det bli af mina små? Huru skall jag kunna

försörja dem? —

Jag förstod den stackars mannens klagan så väl. Inte

ville han i själ och hjärta, att hans små älsklingar skulle

tagas ifrån honom. Nej, i själfva verket tackade han

På bron öfvcr Torrente lioccetta.nog både madonnan och alla helgonen tnsen gånger

tusen gånger om för deras räddning, för att han fått

behålla dem. Men man tänke sig endast själf in i hans

belägenhet. Han hade, enligt hvad jag hörde, haft en

god atfär. Ett åkeri med ett hundratal hästar och åsnor

Hade haft stora körkontrakt med både de civila och de

militära myndigheterna. Och nu var han ruinerad på

ett enda slag. Hans hem var sköfladt. Alla hans djur

voro döda, hans åkdon sönderslagna, hans sefar och

redskap förstörda. Framtiden låg mörk som ett

olycksbådande åskmoln framför honom. Undra på att han

ännu inte hade hunnit samla sig. Att han behöfde tid

på sig för att återfå sina sinnens balans. Han, liksom

alla de andra räddade, var inte fullt tillräknelig ännu.

Och det skulle ta honom veckor, ja kanske månader,

innan hans forna energi, lifsmod och vilja hade vuxit

sig frisk och stark igen inom honom, och innan han

blef den samme som fordom...

Liksom alla andra hade också denna familj fått iinna

sig i de mest primitiva förhållanden. Myndigheterna

gjorde allt som stod i deras förmåga för att tvinga de

öfverlefvande att lämna platsen. Lifsmedeln utdelades

för hvarje dag under allt skarpare och skarpare

kontroll, med allt större och större sparsamhet. Och om

någon klagade, svarade befälet alltid på samma sätt:

Är ni missbelåten, så kan ni ge er af till Neapel,

Palermo eller Catania. Resan dit kostar inget annat än

besväret att hämta en rekvisition på biljett. Och

kommer ni endast härifrån, så blir ni omhändertagen och

får det mycket bättre än ni någonsin kan få det här.

Att klaga tjänar till intet. Det enda förnuftiga ni kan

göra är, som sagdt, att resa...

Men ändock dröjde de olyckliga öfverlefvande kvar i

det längsta. De ville inte låta öfvertyga sig om att det

verkligen var slut med Messina. Att de inte rätt som

det var skulle vakna upp och finna, att de endast hadedrömt allt detta förfärliga. Att de inte på något villkor

kunde få gå in bland ruinerna och försöka rädda sina

stackars tillhörigheter. Det är ju vårt, — upprepade

de om och om igen. Det är ju vårt! Skall vi inte

ha rättighet att få rädda hvad som är vårt eget? Kan

general Mazza verkligen ha hjärta att hindra oss? Ha

vi inte lidit nog allaredan?

Men då de till slut insågo, att alla deras

föreställningar och böner voro utan någon som hälst verkan,

beslöto de sig för att utvandra. De snörde ihop sina

eländiga stackars tillhörigheter: de genom våta och

smutsiga madrasserna, täckena och kuddarne, de bucklade

kittlarne och pannorna, den enda trasiga stolen och den

lilla helgonbilden, som de hade lyckats få med sig,

madonnan endast vete hur! Och så begåfvo de sig

ombord på ångbåten eller till järnvägsstationen. Men

då resan ändtligen tog sin början, försjönko de i ett

slags apatiskt tillstånd, som hjälpte dem bort öfver det

sista afskedets smärta, och som gaf dem en slags andlig

hvila, efter hvilken de sedan med nya krafter kunde

ta i och börja ett nytt lif, ett nytt lif under nya

förhållanden och med nya förutsättningar, hvilka, ehuru i

många fall kanske hårda nog, dock voro att föredraga

framför ett evigt gråtande och sörjande på det gamla

hemmets mark, där minnena ändock aldrig skulle sluta

att ropa, — att ropa, — där hjärtat aldrig skulle sluta

att blöda, — att blöda...

* *■

*

Angfärjan, som efter mina trenne dagars uppehåll i

Mes-sina förde mig tvärs öfver sundet till Reggio, var fullastad

med lifsförnödenheter, kalk, lysoform, tält och virke för

baracker. Den gick endast öfver två gånger om dagen,

och jag behöfde ett nytt svåranskaffadt pass för att få

följa med. Men det var en intressant resa, och jag

ångrar icke mina besvär för dess skull, liksom jag ickeheller ångrar, att jag icke utsträckte vistelsen i Messina

längre. Ty att vandra omkring allt för länge bland

sådant elände, sådan sorg som där, är inte alldeles

ofarligt, såvida man inte har ett hjärta af sten. Där skulle

en nervös människa lätt ha kunnat erhållit sådana

intryck att de hängt efter och gjort henne obotlig skada

för hela lifvet.

Uland de räddade.

Så befann jag mig ändtligen på resa bort från Messina,

de dödas stad. Men på samma gång, som Palazzatans

konturer började bli röriga, växte på andra sidan

sundet Reggio allt tydligare och tydligare fram ur röken och

rägndiset. Och dit stäfvade ångfärjan. Sundet var

gropigt, och vinden pep friskt i skorstensstagen. Gång

på gång brakade det till, då det tunga skrofvet stötte

mot flytande vrakgods, som strömmen höll på att föraut till hafs. Där tlöto alla slags saker. Möbler och

husgeråd, hela små hus och plankväggar, lådor och fat.

Den stora llodvågen, som hade följt efter jordhäfningen,

hade ryckt allt detta med sig, samma stora våg, som

hade rullat in högt öfver Messinakajens stenplattor, och

som på andra sidan sundet, på fastlandskusten, där den

nått sin högsta höjd af ett trettiotal fot, hade ryckt loss

och uppslukat hela kvarter af Reggio, Villa San

Giovanni, Scilla, Bagnara och Palmi...

Liksom Messina har också Reggio en både gammal

och intressant historia att blicka tillhaka på. Redan

före perserkrigen sades Rhegium, som det då hette, vara

2,652 år gammalt och ett rikt blomstrande samhälle.

Men under århundradenas lopp voro stadens öden

mångahanda. Den förstördes och återuppbyggdes den

ena gången efter den andra. Ar 387 f. K. var det

Diony-sius den förste af Syracusa, som eröfrade och härjade

den, och omkring hundra år senare, år 270 f. K.,

följdes hans exempel af romarne. Under medelåldern

intogs Rhegium år 548 af goterna under Totila, år 918

af saracenerna, 1005 af pisanerna, 1060 af Robert

Guis-card och slutligen icke mindre än två gånger, nämligen

år 1552 och 1597 af turkarne. Men det skulle föra

för långt att i detta arbete allt för detaljeradt skildra

alla Reggios forna och senare öden, och vare det därför

nog omtaladt, att aposteln Paulus i

»Apostlagärningarna» en gång nämner staden, dit en af hans resor

förde honom, och där han utförde ett »eldunder», när

vid ett tillfälle hedningarne i hans närvaro offrade åt

Diana, samt att i Reggios omedelbara närhet, år 1862,

den tappre frihetshjälten Garibaldi sårades och togs till

fånga af italienarne under Pallavicini.

Omedelbart före jordbäfningen var Reggio ett

förtjusande litet samhälle. Reläget på en grön kulle vid

sundet, stodo bakom staden mörka skogar af pinier, hvilka

högre upp blandades med präktiga bokar, i hvars lenagröna löfkronor, de allvarsamma barrträden nästlade in

sina sträfva rödbruna grenar.

Och mot denna bakgrund glänste Reggios hvita hus i

solskenet som om de varit idel härliga marmorpalats.

Men under staden låg det djupblå sundet med sin

sandgula strand. Då det var natt här, och månen och de

tindrande små stjärnornas silfver speglade sig i sundets

djup, när Reggios många hvita lyktor blinkade på

stranden, och ventilerna och däcksljusen på de

förbipasserande ångarne kastade sina reflexer öfver vattnet,

var detta en syn, som man aldrig ville glömma, en syn,

till hvilken ljudet af klinkande mandoliner och

smältande ljufva sånger lade sin säregna, typiskt sydländska

tjusning.

Själfva staden var helt och hållet nybyggd efter

jord-bäfningen år 1873. Den hade omkring 35,000

innevånare, och dess köpmän exporterade utom oljor, oliver,

kastanjer, potatis, vin, agrumer och siden äfven

essenser och saft af apelsiner, citroner och bergamotter,

liksom också kanderade frukter i stora mängder, såpa och

bräder. Och en egendomlig förvärfskälla, på hvilken en

stor fiskarbefolkning lefde, var svärdfisksfångsten, som

bedrefs i sundet och gaf rikt lönande byte.

Öfver Reggio di Calabria slutligen gick också

ångfärje-trafiken till och från Sicilien. Och detta gjorde staden

till en af Calabriens viktigaste hamnplatser, liksom också

det vackra läget med den härliga utsikten öfver sundet

och Ätna på andra sidan gjorde, att turisterna gärna

stannade öfver ett dygn eller två för att njuta däraf.

Men nu var Reggio icke längre någon stad för

turister. Den var knappast en stad för någon. I grus och

spillror låg den. Öfvergifven af sin befolkning med

undantag af alla de tusental, som lågo döda under

ruinerna. Det var ännu en dödens stad, till hvilken jagChaos.hade kommit. An nu en sorgens, lidandets och

förtvillans stad. . .

Vandringen öfver Reggios graf var lika gripande hemsk

och oförgätlig som det första närmare skärskådandet af

Messinas ruiner. Öfver allt rådde samma isande dödens

tystnad, som i Messina. Ingenstädes mötte jag andra

människor än soldater och sådana olyckliga räddade,

som letande bland resterna af sina hem och gripna af

den dystraste förtviflan sökte efter någon kär

anför-vandts lik, något sista litet minne från gångna lyckliga

tider. En gammal kvinna satt stilla och orörlig

utanför ett hus, hvars yttermurar hade rasat ned, så att man

kunde se interiörerna i hvarje rum. Då jag gick förbi,

reste sig den gamla och fattade min arm. Hon drog

mig allt närmare och närmare huset. Inte ett ord kom

öfver hennes läppar, ehuru dessa rörde sig oafbrutet,

som om hon talat. Hennes ena utmärglade arm lyfte

sig, och då jag följde det utsträckta pekfingrets riktning,

såg jag ett litet öppet rum, i hvilket en vagga vid

sidan af en tvåmanssäng voro de mest iögonfallande

möblerna. Både vaggan och sängen voro tomma, så

vidt jag kunde se. Men jag begrep. Där hade hennes

kära bott. Nu funnos de inte mer. Och den gamla

hade blifvit vansinnig. . .

Vid en krökning af en af de större gatorna, strax

utanför den byggnad, som engång var Museo Civico,

mötte jag två engelsktalande herrar. De tillhörde en

hjälpexpedition, som amerikanske ministern i Rom,

Lloyd Griscom, utsändt till olyckskusten. Ombord på

den af dem förhyrda stora tyska Lloydångaren »Bayern»

reste de från plats till plats längs hela kusten, togo

sårade och sjuka ombord och gåfvo dem den ömmaste

vård, förde lifsmedel och kläder i land och delade ut

däraf till de nödlidande. Deras arbete var systematiskt

och »to the point». Och säkert är att då

Messinakata-strofens hela historia en gång skrifves, och kapitlet omMHH

Via dei Verdi.

Ut.den sympati, som världen visade, skall behandlas,

kommer Amerika att nämnas i ett af de allra första

rummen för den kraft, den skyndsamhet och den ofantliga

hjälpvillighet det lade i dagen.

Från Reggio och längs kusten norrut ända till Palmi,

hvilken väg jag färdades på hemresan, mötte ögat intet

annat än ruiner, död och förstörelse. Villa San

Giovanni, Cannitello, Scilla och Bagnara voro alla så godt

som utplånade från jordens yta. Och mellan dem lågo

många tusen små villor, landtgårdar, värdshus och andra

byggnader i ruiner, från hvilka skyar af damm och

smuts förts vidare af vinden och lägrat sig på de af

gyllene frukter dignande träden i kastanj-, apelsin- och

citronskogarne, ur hvilka Calabriens innevånare under

tidernas lopp hämtat så många rikt gifvande skördar.

I Villa San Giovanni berättades det, att jordbäfningen

och hafsvågen hade farit fram med oerhörd

våldsamhet. På två eller tre minuter var hela samhället

för-stördt och nästan alla invånarne, med undantag af några

få dussin, döda. Här hade hafvet häft sig som lyft i

höjden af någon väldig explosion, och det dån, som

därvid uppstod, hördes miltals inåt landet.

I Canitello och Scilla var förstörelsen lika fullkomlig.

Dessa platser voro nu icke längre städer utan

grafgår-dar. De få öfverlefvande hade inkvarterats i

järnvägsvagnar eller i små eländiga baracker. Främmande bodde

tillsamman med främmande, rik med fattig, och ändock rådde

öfverallt den bästa endräkt. Befolkningen var rörande

hjälpsam mot hvarandra och tacksam för äfven den

minsta lilla hjälp, som den erhöll. Det var som om

olyckan hade gjort dem alla till kära syskon, hvars hvarje

ägodel var gemensam, hvars sorger och bekymmer måste

bäras af alla. . .

Bagnara och Palmi! Ack deras öde hade varit

precis detsamma, som alla syskonstädernas utmed sundet.

Rundt Monte Elia förde mig järnvägen från den enaMurrest.

till den andra. Ruiner voro de, — endast ruiner. Sorgens

och veklagans dystra melodier klingade från deras

graf-var. Öfver dem grät himmelen ännu sina bittraste tårar...

Långsamt, långsamt förde mig järnvägen åter till

Neapel. Oändliga voro uppehållen på stationerna. 1 hvarje

kupé trängdes utblottade, dödsbleka flyktingar. I helatåget hördes inga andra ljud öfver hjulparens rassel

mot skenorna än suckar och gråt, suckar och gråt.

Men så stannade tåget ändtligen en morgon på

Neapels station. Och ut i det strålande solskenet, det första

som de hade sett på öfver två veckor, krälade de

olyckligas skaror. Skingrade som agnar för vinden, skilda

från sina kära, för evigt kanske bannlysta från sina

forna hem, darrande för hvad framtiden har i sitt sköte,

stodo Syd-Italiens stackars pröfvade söner och döttrar

på perrongen. I deras ögon brann ingen hoppets klara

eld. I deras hjärtan flammade intet gladt mod, ingen

förtröstan, ingen tillit. . .

Och då vänliga människor med varma, ur hjärtats

rörda djup sprungna ord togo hand om dem och ledde

dem bort, följde de slött med som en hjord viljelös

boskap. De visste icke hvarthän det har. I)e visste icke

hvilket öde, som väntade dem. De visste inget, inget,

utan att en stor sorg och smärta låg öfver dem som en

mara och gnagde, gnagde och gnagde utan uppehåll och

försköning på deras hjärtan och hjärnor...

Men låtom oss hoppas, vi andra, som nu icke kunna

hjälpa de stackars olyckliga öfverlefvande med annat än

vårt hjärtedjupa medlidande, låtom oss hoppas, att

tiden, som läker alla sår, också måtte förbarma sig öfver

alla de pröfvade människorna från Messinakatastrofen

och hjälpa dem att glömma de fruktansvärda lidanden,

som årsskiftet 1908—1909 lät dem genomgå.

Och med denna innerliga, varma önskan, liksom ock

med ett tack till läsaren, som följt mig ända hit,

afslu-tar jag härmed mitt anspråkslösa försök till skildring

af den största katastrof som världshistorien känner, och

beskrifningen af min intressanta resa ned till och korta

uppehåll i det förstörda Messina och på den oförgätligt

härjade helveteskusten.INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

I. Olycksåret 1908. — Jobsposten vid årsskiftet. — De

närmare underrättelsernas första långsamma spridning. —

Deras allt tätare och fruktansvärdare olycksbud. —

Minnen från en färd genom Messinasundet. — Ett engagement

och en hastig afresa. — Blixtfärd öfver Östersjön.

-Genom Tyskland och Tyrolen. — Brennerpasset. — Första

intryck af Italien i landssorg. — Ett par timmar i Hom.

— Något om det italienska konungaparet. — Drottning

Helena, barmhärtighetens ängel. — Afresa från Rom och

ankomst till Neapel................................ Sid. 3—34

II. Det rägnar i Neapel. — Besök hos prefekten. —

Öfver-vunna motigheter. — Neapolitanska gatubilder. — På

»Ospedale dei pellegrini». — Genom väntrummet. —

Pennans vanmakt. — I sjuksalarne. — Modern med

barnet. — En bruds historia. — Bland döende i kyrksalen.

— De döda. — Olyckan förbrödrar. — Utsigt från

Ber-tolini Palace. — Människans mod. — Vesuvii förhärjande

verksamhet. — Stromboli. — Ätna, en vulkan på

femtiotusen år. — Stå de syditalienska jordbäfningarne och

vulkanutbrotten i sammanhang? — Jordbäfningarne, nya

led i jordens utvecklingshistoria ....................... Sid. 34—62

III. En angenäm underrättelse. — »Scilla» lossar och lastar.

— Passagerarne. — Ändtligen iväg. — Öfver

Salerno-bukten — Zankle, Messinas ursprung. — 493 f. K. döpes

det om till Messina. — Mamertinarne eröfra Messina och

kalla henne Mamertina — Märkliga årtal ur Messinas

senare historia. — Härjad af päst, öfversvämning och

upprepade jordbäfningar. — Messinas ständiga

återuppbyggande en följd af hennes naturliga läge. — Messina

i våra dagar. — Hennes export. — Hufvudgatorna. —

Kyrkorna. — Katedralens konstskatter — Offentliga

prydnader. — Folklifvet på gatorna. — Fisktorget. — Campo

Santo. — »Scilla» i stormen. — Vakna tankar.............. Sid. 62—89IV. En dyster morgon på hafvet. — Stromboli orubbad på sin

gamla plats. — Sicilien och Calabrien förut. — Genom

strömbrytningshvirflame in i sundet. — Skildring af

själfva jordbäfningen. — Aftonen den 27 december 1908.

- Många främlingar i Messina. — Kvällslif på teatrar

och kaféer. — Människorna gå till hvila. — Ovädersmoln

dra ihop sig öfver sundet. — Ett olycksbådande tjut. —

Jorden börjar skaka och darra. — Himmelen öppnar sina

slussar. — Fruktansvärda ting ske. — Seismografens

vittnesbörd. — Ett dån ur jordens innandömen. — Messina

störtar. — Bibelns ord gå i uppfyllelse. —

Världshistoriens största tragedi. — lnnevånarnes obeskrifliga fasa. —

Själfbevarelsedriften. — Vattnet ingår förbund med

jorden. — Flodvågen. — Elden förenar sin

förstörelsebring-ande kraft med jordens och vattnets. — Gasbebållarne

flyga i luften. — Människornas förskräckliga öde. — Den

Högste uttömmer sin vredes skålar till sista droppen. —

Det blir morgon på fasornas första dag. ............ Sid. 90 — 112

V. Kuststräckorna på ömse sidor om sundet. — Trehundra

kilometers förödelse. — Ur småsamhällena saknas intima

detaljer från själfva jordbäfningsögonblicket. — Några

siffror som tala. — Episoder från Iteggio. — En tio meter

hög flodvåg. — 18 kilometer järnväg sjunker ned i

sundet. — Ett vittne från Bagnara. — En gammal skildring

af jordbäfningen 1783. — Dess förlopp ungefär likadant

som under denna katastrof. — Skeppsredaren Constantino

Dorensa förtäljer sina öden på olycksmorgonen. — Han

räddar sig och en granne ur tredje våningen på Hotel

Trinacria. — Undsätter med hjälp af engelska matroser

flera barn och en kvinna. — En moders berättelse. —

Till hälften begrafven befrias hon af sin tolfårige son. —

Människorna förhärda sina hjärtan. — Bruno Itosso, en

läkare berättar. — Han bibehåller sin sinnesnärvaro och

räddar mor och syster. — Tillsammans befriar familjen

sedan 36 nödställda. — En soldats underbara räddning. —

Operasångerskan Paula Koraleks öde. — Hvad som hände

på och med ångfärjan. — En ung man begår själfmord.

- En ämbetsmans erfarenheter. — Faller genom tre

våningar ned på ett hufvudlöst lik. — Besignation och

själfbevarelsedrift. — Räddning ombord på ett fartyg. —

Seminarierektorns upplefvelser i Villa San Giovanni. —

Den engelske kaptenens vittnesbörd. — Beflexioner och

slutledningar med anledning af förestående ......... Sid. 112—161VI. Den 28 december 1908. — Ett otroligt chaos. — Den första

och andra olycksdagens händelser bli kanske aldrig fullt

utredda. — Eudovico Pulgis berättelse. — Han vaknar

till sans efter ett fall ned mellan tvänne murar. — Söker

sig genom ruinerna ned till hamnen. — De »räddade»

på kajen. — Vid »Piemonte». — Den första

forbandsstationen i Messina. — Operationer utan narkos. —

Saltvatten som desinfeetionsmedel och törstsläckare. — Skjortor

och lintyg till förband. — Hungern inställer sig. — De

oresonliga resonnera. — Tullmagasinerna stormas. —

Löjtnant d’Allessandros hjälptrupp. —- Förbrytaredåd af

straffångar och landtbor under de första dagarnes

förvirring. — Ryssarnes hjältemod. — Banvaktens och

tor-pedbåtbefälhafvarens telegram. De ofverlefvande börja

vakna till medvetande om sina plikter. — »Och det blef

morgon och afton på fasornas första dag...» ......... Sid. 161 — 193

VII. När nyheten kom till Rom. — Stormande scener vid post,

telegraf och järnvägsstationerna. — Hela det italienska

folket reser sig som en enda man. — Påfven bryter för

första gången sin frivilliga fångenskap i Vatieanen. —

Europa och hela den öfriga världen gripes af önskan att

vilja hjälpa. — Chaos råder fortfarande i

olycksdistrik-ten. — En episod från Bagnara. — Prästernas

förvånansvärda passivitet. — Konungaparet i olycksdistrikten. —

Konungen tillrättavisar. — Drottningen skadas. —

Räddningsarbetet blir bättre organiseradt. — Giolittis

telegram. — General Mazza kritiseras. — De tyska

korrespondenternas jeremiader. — Ett förslag, som väcker en

storm af ovilja. — Ingen fara för epidemier förefinnes.

— Kamrarne besluta att Messina skall återuppbyggas. —

Stora människoförluster under århundradenas lopp. —

Några rader ekonomi. — Cesare Lombroso har ordet. Sid. 191 — 230

VIII. Åter till »Scillas. — Den röda tråden återknytes. —

Mina första intryck at Messina, sedt från hamnen. —

Ofverdrifter eller inte? — Optimistiska tankar. — Inför

verkligheten. — San Franciscokatastroten en barnlek i

jämförelse med hvad som ägt rum i Messina. — På kajen.

— In bland ruinerna. — Världens största skräphög. —

Dödens t3rstnad. — Inbillningens kraft. — »Inferno». —

Liklukten. — En spöksyn i en spegel. — Grafvar. —

En skräcksyn i Ospedale Civico. — Två slags ruiner. —

Juan d’Austrias staty. — På Via Monasteria. — Framförkatedralen. — Guldet räddas före människorna. — Vid

det amerikanska konsulatet. — Två små kattors öde. —

På lagerplatsen bland de kvarlefvande. — Vackra

karaktärsdrag. — Pänningen en okurant vara. — Skall eller

skall inte Messina återuppstå på sin gamla plats? — En

hastig titt på general Mazza. — Ett lyckligt

sammanträffande ........................................ Sid. 231-263

IX. En natt i de dödas stad. — Det blir afton. — Soldaterna

återvända från arbetet. — Räddningsarbetet afbrytes

hvarje kväll. — Något, som kunde varit ett fält för svensk

företagsamhet. — Ljuseffekter. — Vandringen till

nattlägret. — Min goda tur. — Ett frugalt kvällsmål. —

Italienaren berättar. — Den lilla gröna papegojans

rädd-ningsbragd. — Räddade endast för att dö. — Tre syskon

begrafvas lefvande. — De finna mat och dryckesvaror. —

Tändstickorna. — Blindhålan. — Matförrådet tar slut. —

Ett af syskonen dör. — Den lille Francesco lyckas bli fri.

— Han tillkallar hjälp. — Afven systern befrias. — Ett

skott och hvad som följde. — Sömnlösa timmar. —

Själs-kval. — Jordbäfning. — Eldsvåda. — Den som ändock

vore borta .................................... Sid. 265—300

X, Ett par d\gns ströftåg tillräckliga för att studera Messinas

ruiner. — Hvilka äro de mest beklagansvärda? — En

familjefaders förtviflan. — Myndigheterna söka tvinga de

öfverlefvande att afresa. — Med ångfärjan till Reggio. —

Ett och annat om Reggio. — Rhegium i gamla tider. —

Aposteln Paulus nämner dess namn i Apostlagärningarne.

— Reggio kort före jordbäfningen. — Bland Reggios

ruiner. — En vansinnig kvinna. — Återigen några ord

om amerikanarne. — Med järnvägen norrut. — Ruiner,

endast ruiner! — Åter i Neapel. — En sista önskan för

de öfverlefvande och ett tack till läsaren ......... Sid. 300—314De flesta i detta arbete använda klichéerna äro tillverkade hos

A. Goes Klichéanstalt i Göteborg

och hafva användts för tryck af 35,000 ex.