När gudarna skratta och andra historier

NÄR GUDARNA SKRATTA

OCH ANDRA HISTORIER

AV

JACK LONDON

–––

ÖVERSÄTTNING AV ERNST LUNDQUIST

=========== STOCKHOLM A.-B. BOHLIN & Co.

NÄR GUDARNA SKRATTA.

Carquinez hade ändtligen kommit i sitt esse. Han

kastade en förstulen blick på de skallrande

fönstren, tittade upp på takbjälkarna och lyssnade ett

ögonblick till sydostens vilda dån då den tog

bungalow’n mellan sina rytande käkar. Sedan höll han

upp sitt glas mot eldskenet från brasan och

småskrattade av glädje över det gyllene vinet.

»Det är skönt», sade han. »Det är ljuvligt skönt.

Det är kvinnovin, och det är skapat att drickas av

helgon i gråa kåpor.»

»Vi odla det på våra egna varma kullar», sade jag

med ursäktlig stolthet över mitt Californien. »I

går for du förbi vinstockarna som det göres av.»

Det lönade mödan att tina upp Carquinez. Och

han blev aldrig helt sig själv förr än han kände vinets

milda värme sjunga i sitt blod. Han var visserligen

konstnär, alltid konstnär, men då han var nykter

förlorade hans tankeprocesser ofta sin ungdomliga

livlighet och höga stämning och han kunde lätt bli

lika dödande tråkig som en engelsk söndag — inte

tråkig som andra människor, men tråkig i

jämförelse med hur sprittande livfull Monte Carquinez

kunde vara då han verkligen var sig själv.

Av allt detta får man ej dra den slutsatsen att

Carquinez, som är min käre vän och ännu kärare

kamrat, var en drinkare. Långt därifrån. Han

förgick sig sällan. Han var, som sagt, konstnär. Han

visste när han hade fått nog, och nog var för honom

jämvikt — den jämvikt som ni och jag ha då vi äro

nyktra.

lian iakttog en klok och instinktlik måttfullhet

som hade något av den grekiska antiken. Men

han var långt ifrån någon grek. »Jag är aztek,

jag är inka, jag är spanjor», har jag hört honom

säga. Och han såg verkligen så ut, hans mörka

hy och hans oregelbundna och outvecklade drag

tydde på en härstamning från flera gamla och

främmande raser. Hans ögon under sina tjocka, välvda

bryn sutto långt i sär och voro kolsvarta som hos

vildarna. och framför dem föll alltid ner en stor

svart hårtofs genom vilken han tittade fram som

en skälmaktig satyr genom ett snår. Han bar alllid

en mjuk ylleskjorta under sin jaquette av

bomullssammet och hans halsduk var röd. Den senare

skulle vara i stället för den röda fanan (han hade

en gång levat tillsammans med socialisterna i Paris),

och den symboliserade människans blod och

brödraskap. Man hade aldrig sett honom ha någonting

annat på huvudet än en sombrero med skinnrem.

Det påsf.ods till och med att han var född med

denna huvudbonad. Och vad mig beträffar är det

med förtjusning jag ser denna mexikanska sombrero

vifta åt en cab på Piccadilly eller slungas hit och

dit i trängseln utanför luftbanan i Newyork.

Som sagt, Carquinez hade livats av vinet — »som

6skapelseleran fick liv då Gud inblåste sin ande i

den», uttryckte han det själv. Jag får bekänna

att han var hädiskt familjär mot Gud, men jag måste

tillägga att han ej var någon hädare. Han var alltid

rättskaffens, och emedan han var gjord av

paradoxer, blev han i hög grad missförstådd av dem

som inte kände honom. Ibland kunde han vara

lika elementärt rå som en tjutande vilde och vid

andra tillfällen finkänslig som en flicka,

spetsfundig som en spanjor. Nåja, var han verkligen aztek,

inka, spanjor?

Och nu måste jag be 0111 ursäkt för den plats jag

har låtit honom uppta. (Han är min vän och jag

håller av honom.) Huset skakades av stormen, då

han flyttade sig närmare elden och log mot den

genom vinet. Han såg på mig, och av den ökade

glansen i hans ögon och deras pigga uttryck

förstod jag att han nu ändtligen var stämd i sin rätta

tonart.

»Du anser således att du har övervunnit gudarna?»

frågade han.

»Varför just gudarna?»

»Vilken annans vilja än deras har lärt människan

att känna övermättnad?» utbrast han.

»Varifrån kommer då mitt begär att undgå

övermättnad?» frågade jag triumferande.

»Återigen från gudarna», skrattade han. »Det är

deras spel vi spela. De blanda och ge alla

korten . . . och ta hem sticken. Tänk inte att du har

kommit undan genom att fly från städernas yra.

Inte ens du med dina vinklädda kullar, dina sol-uppgångar och solnedgångar, din husmanskost och

ditt enkla levnadssätt!

»Jag har iakttagit dig alltsedan jag kom hit. Du

har inte segrat. Du har sträckt vapen. Du har

kompromissat med fienden. Du har erkänt att du är

trött. Du har svängt trötthetens vita

parlamen-tärflagg. Du har offentligt givit till känna att ditt

livs ebb har börjat. Du har rymt bort från livet.

Du har gjort dig skyldig till ett knep, ett tarvligt

knep. Du har svikit i spelet. Du vägrar att spela.

Du har kastat dina kort under bordet och sprungit

bort för att gömma dig, här mellan dina kullar.»

Han slängde tillbaka det stripiga håret från sina

blixtrande ögon och avbröt sig knappast för att

rulla en lång, brun mexikansk cigarrett.

»Men gudarna veta det. Det är ett gammalt

knep. Alla människogenerationer ha försökt det. . .

och förlorat. Gudarna veta hur de skola sköta en

sådan som du. Att eftersträva är att besitta, och

att besitta är att bli mätt. Därför har du i din

visdom vägrat att sträva längre. Du har föredragit

vapenvila. Godt och väl. Du kommer att bli mätt

på vapenvila. Du säger att du har undgått

övermättnad! Du har bara bytt bort den mot

senilitet. Och senilitet är ett annat namn på

övermättnad. Det är övermättnadens maskeradkostym.

Bah I»

»Men se på mig!» utbrast jag.

Carquinez var alltid en satan att hala själen ur

en och plocka sönder den i trasor.

Han betraktade mig med en förkrossande blick

från topp till tå.

8 »Du ser inga symptom», sade jag utmanande.

»Degenerationen kommer så lömskt», svarade han.

»Du är mogen för att murkna.»

Jag skrattade och förlät honom just för hans

sataniska fräckhet. Men han ville inte ha någon

förlåtelse.

»Tror du inte jag vet det?» frågade han.

»Gudarna vinna alltid. Jag har sett människor i

åratal spela ett spel som tycktes utlova vinst. Men

till sist förlorade de.»

»Misstar du dig aldrig?» frågade jag.

lian blåste ut många tankfulla ringar innan han

svarade.

»Jo, jag var nära att bli lurad en gång. Låt mig

tala om det för dig. Det var Marvin Fiske.

Kommer du ihåg honom? Och hans Dante-ansikte och

hans skaldesjäl, då han sjöng köttets lov som en

riktig Kärlekens präst? Och Ethel Barid kommer

du nog också ihåg.»

»Ett varmhjärtat helgon», sade jag.

»Ja, det är hon. Helig som Kärleken, men ännu

ljuvligare. Just en kvinna skapad för kärlek, men

ändå — hur skall jag säga? — genomsyrad av

helighet som luften här är mättad med blomsterdoft.

Nåja, de gifte sig. De spelade en robbert med

gudarna . . .»

»Och de vunno, de vunno med glans 1» inföll jag.

Carquinez såg medlidsamt på mig, och hans röst

lät som en begravningsklocka.

»De förlorade. De förlorade ohjälpligt, kolossalt.»

»Världen är av annan åsikt», sade jag kallt.

»Världen gissar. Världen ser bara tingens yta.

9Men jag vet det. Har det aldrig fallit dig in att

undra varför hon tog slöjan, begravde sig i de

levande dödas bedrövliga kloster?»

»Emedan hon älskade honom så högt, och då han

dog . . .»

Orden fröso bort på mina läppar då jag såg

Carquinez’s hånfulla min.

»Ett passande svar», sade han, »maskingjort som

ett stycke bolstervar. Världens dom! Världen vet

ju så mycket. Liksom du flydde hon från livet.

Hon var besegrad. Llon sträckte upp trötthetens

vita flagga. Ingen belägrad stad har någonsin hissat

den flaggan under så mycket sorg och tårar.

»Nu skall jag tala om hela historien för dig,

och du måste tro mig, ty jag vet det. De hade

grubblat över mättnadens problem. De älskade

Kärleken. De kände till Kärlekens värde intill sista

öret. De älskade honom så högt att de gärna

skulle ha velat behålla honom ständigt varm och

eldig i sina hjärtan. De blevo glada då han kom,

och de bävade för att mista honom.

»Kärleken var begär, ansågo de, en ljuv smärta.

Ilan sökte alltid tillfredstställa den, och då han

fann vad han sökte, dog han. Avvisad kärlek var

kärlekens liv, beviljad kärlek var kärlekens död.

Följer du med? De ansågo att det inte är livets

sätt att hungra efter vad det har. Att äta och ändå

vara hungrig — det ha människorna aldrig kunnat.

Övermättnadens problem. Just så. Att ha och

behålla matlustens hetsande eggelse vid det dignande

bordet. Det var deras problem, ty de älskade Kär-

10leken. De diskuterade den ofta med ögonen

flammande av kärlekens ljuva glöd; hans röda blod

färgade deras kinder, hans röst ljöd i deras röster,

än gömde den sig som en dallring i deras strupar,

än purprade den ett tonfall med den outsägliga

ömhet som han ensam kan åstadkomma.

»Hur jag vet allt detta? Jag såg — mycket.

Och mera fick jag veta av hennes dagbok. I den

fann jag detta citat efter Fiona Macleod: »Ty i

sanning, denna irrande ton, denna

skymningsvisk-ning, denna daggigt ljuva fläkt, denna eldvingade

lutspelare som ingen ser annat än i ett ögonblick,

i ett regnbågsskimmer av glädje eller en plötslig

ljungeld av lidelse, detta känsliga mysterium som

vi kalla Amor, kommer, åtminstone till några

exalterade visionärer, icke med en sång på läpparna

som alla kunna få höra eller med en orkesters blida

violinklang, utan hetsad av extas, stumt vältalig av

begärelse.»

»Hur skall man kunna kvarhålla den eldvingade

lutspelaren med sin av begärelse stumma

vältalighet? Att förpläga honom var att förlora honom.

Deras kärlek till varandra var en stor kärlek. Deras

förrådshus bågnade av överflöd, men ändå ville

de hålla sin kärleks hetshunger klarvaken.

»Och de voro inga magra små fågelungar som

teoretiserade på Kärlekens tröskel. De voro kraftiga

själar med verklighetssinne, de hade älskat förr,

andra föremål, på den tiden innan de ännu råkats,

och på den tiden hade de strypt Kärleken med

smekningar, dödat honom med kyssar och begravt

honom i övermättnadens svalg.

11 »De voro inga kalla vålnader, denne nian och

denna kvinna. De voro mänskligt varma. De hade

ingen anglosaxisk nykterhet i sitt blod. Dess färg

var röd som solnedgången. De glödde av den.

Deras temperament var den franska sinnesglädjen. De

voro idealister, men deras idealism var gallisk. Den

dämpades ej av den svala och mörka vätska som

blodet är hos en engelsman. Det fanns ingen

stoi-cism hos dem. De voro amerikaner härstammande

från engelska förfäder, men ändå hade de

ingenting av det engelska tyglade och självförnekande

spöklika famlandet i mörker.

»De voro allt detta, och de voro skapade till

glädje, men de gjorde upp en teori för sig. Ve över

alla teorier! De lekte med logiken, och deras logik

lydde så här. -— Men låt mig först berätta för dig

om ett samtal som vi hade en kväll. Det gällde

Gautiers Madeleine de Maupin. Kommer du ihåg

henne? Hon kysstes en gång, bara en gång, och

sedan ville hon ej mer ha några kyssar. Inte för

att hon tyckte att inte kyssarna voro härliga, men

hon var rädd att de skulle äckla om de upprepades.

Övermättnad återigen! Hon försökte spela mot

gudarna utan att själv göra någon insats. Men det

strider mot en spelregel som gudarna själva ha

stiftat. Men reglerna stå inte anslagna över spelbordet.

Människorna måste spela för alt lära sig reg-

lerna.

»Men jag skulle tala om deras logik. Mannen

och kvinnan resonerade så här: Varför kyssas bara

en gång? Om det var klokt att kyssas bara en

gång, var det då inte klokare att inte kyssas alls?

12Så kunde de hålla Kärleken vid liv. Om han fick

fasta, skulle han alltid knacka på deras hjärtaim

»Det berodde kanske på deras härstamning att

de kommo på denna olycksaliga teori. Släktarvet

vill göra sig gällande, ibland på ett högst fantastiskt

sätt. Det fördöma Albion förvandlade dem sålunda

till en tomhuvad projektmakare och en fräck, kallt

beräknande och förkonstlad slyna. Ja, jag vet inte

så noga . .. men det vet jag, att det var av

hejdlöst begär efter glädje som de avstodo från glädjen.

»Han sade (jag läste det långt efteråt i ett av

hans brev till henne): »Att hålla dig i mina armar,

tätt, men ändå inte tätt. Att längta efter dig och

aldrig få dig och så alltid ha dig». Och hon: »Att

du alltid är precis utom mitt räckhåll. Att alltid

sträcka mig efter dig och ändå aldrig nå dig, och

att detta varar ständigt, alltid friskt och nytt och

alltid med den första glöden över oss.»

»Det var inte så de uttryckte det. Deras

kärleksfilosofi hackas sönder i min mun. Hur skulle jag

kunna analysera det stoff deras själar voro gjorda

av? Jag är en padda på den våta brädden av ett

djupt mörker och jag koxar glosögd på deras

flammande själars mystiska under.

»Och de hade rätt på sitt vis. Allting är godt . . .

så länge man inte äger det. Mätthet och

besittning äro Dödens hästar, de gå i par.

"Och tiden lär oss blott att matt förgylla

vårt sällhetsrus med vanans efterglöd.’

»Det hade de lärt sig ur en dikt av Alfred Austin.

Den hette "Kärlekens visdom’. Det var Madeleine

de Maupins enda kyss. Hur lydde den?

13 ’En kyss — och så farväl!

långt hellre dö än störta ner

från högt till lågt och tyna bort

från stark till svag.’

»Men de voro klokare än så. De ville inte kyssas

och skiljas. De ville inte kyssas alls, och så trodde

de sig få stanna på Kärlekens högsta spets. De

gifte sig. Du var i England på den tiden. Och

aldrig har det funnits ett sådant äktenskap. De

be-höllo sin hemlighet för sig själva. Jag visste

ingenting då. Deras hänförelses glöd svalnade ej. Deras

kärlek brann med stigande klarhet. Aldrig har det

funnits något liknande. Tiden gick, månaderna,

åren, och alltid blev den eldvingade lutspelaren mera

strålande.

»Alla förvånade sig. De blevo det underbara

älskande paret, och de voro högeligen avundade.

Ibland tyckte kvinnorna synd om henne, emedan

hon var barnlös; det är på det sättet sådana

varelsers avund yttrar sig.

»Och jag kände ej till deras hemlighet. Jag

funderade och jag var förvånad. Först hade jag,

förmodligen undermedvetet, väntat mig att deras

kärlek skulle gå över. Sedan märkte jag att det var

tiden som gick och kärleken som stannade kvar.

Så blev jag nyfiken. Vad var deras hemlighet?

Vilka voro de hemlighetsfulla fjättrar med vilka

de bundo kärleken vid sig? Hur höllo de fast det

hjärtlösa trollet? Vilken den eviga kärlekens

trolldryck hade de tömt tillsammans som Tristan och

Isolde i forntiden? Och vems hand hade bryggt

trolldrycken ?

J

14 »Jag var, som sagt, nyfiken, och jag iakttog dem.

De voro kärleksgalna. De levde i ett oändligt rus

av kärlek. De stoltserade med den. De frossade i

kärlekens konst och poesi. Nej, de voro inga

nevra-steniker. De voro friska och sunda, och de voro

skönandar. Men de hade åstadkommit det

omöjliga. De hade skapat begäret som aldrig dör.

»Och jag? Jag var mycket tillsammans med dem

och såg deras kärleks eviga under. Jag brydde

min hjärna och förvånade mig, men så en dag . . .»

Carquinez tystnade plötsligt och fågade: »Har

du läst "Kärlekens väntan’?»

Jag skakade på huvudet.

»Page har skrivit den dikten — Curtis Hidden

Page, tror jag. Nå, det var de där verserna som gåvo

mig klaven. En dag i fönsternischen bredvid det

stora pianot — du minns så hon spelade? Ibland

skrattade hon och undrade om det var för deras

skull jag kom eller för musikens. En gång kallade

hon mig »musikvurm», »ton-vällusting». En sådan

röst hon hade! Då hon sjöng trodde jag på

odödlighet, min vördnad för gudarna blev nästan

nedlåtande, och jag tänkte ut de säkraste sätt att

genomskåda dem och deras trick.

»Det var en syn för gudar, denne man och denna

kvinna som varit gifta i åratal och sjöngo

kärlekssånger med en friskhet lika jungfrulig som den

nyfödda Kärleken själv, med en mogen och rik glöd

som unga älskande aldrig kunna känna till. Unga

älskande voro bleka och blodfattiga i jämförelse

med detta länge gifta par. Att se dem, idel eld

och låga och ömhet, på skälvande avstånd slösa

15ögonens och röstens smekningar med varje rörelse,

i varje tystnad — att se hur deras kärlek drev dem

emot varandra, medan de själva höllo sig tillbaka

som fladdrande malar — den ene en ljuslåga för

den andra —, kretsande omkring varandra i

häpnadsväckande, svindlande planetbanor! Det var som

om de lydt någon stor fysisk lag, starkare och mera

raffinerad än tyngdlagen, och att de måste

kroppsligt smälta samman med varandra där midtför mina

ögon. Det var inte underligt att man kallade dem

det underbara älskande paret.

»Jag hade bredt ut mig. Nu till klaven som jag fann.

En dag hittade jag på fönstersätet en diktsamling.

Den föll liksom av gammal vana upp vid »Kärlekens

väntan». Sidan var tummad och sladdrig av mycket

hanterande, och där läste jag:

”Hur skönt att stå helt nära till varandra,

att känna väl varandra och behålla

den härligt ljuva känslan av beröring...

Nej, kärlek, inte än! Svep ännu in dig

i helig tystnads sällsamma mystik,

Röj ännu ej vår framtids hemlighet,

som komma skall en gång... men inte än ...

O, låt vår kärlek växa än en tid!

Då den har blommat, skall den kanske dö.

Föd den med själens kyssar, låt den sova

i död försakelse ännu en tid...

Ja, än en liten tid... en liten tid...”

»Jag vek ihop boken om min tumme och satt

där tyst och orörlig en lång stund. Jag bländades

av den klarhet verserna bredt omkring mig. Det

16var som en uppenbarelse. Det var som om en

blixt från Gud lyst upp en avgrund. De ville hålla

fast Kärlekens flyktiga genius, det unga livets

be-bådare — det unga livets som pockar på att födas!

»Jag genomgick verserna i mina tankar: ’En gång,

men inte än... Nej, kärlek, inte än!... Föd den

med "själens kyssar, låt den sova’. Och jag skrattade

högt, ha ha! Jag såg i en vit syn deras skuldfria

själar. De voro barn. De förstodo icke. De lekte

med Naturens eld och lågo med ett draget svärd

mellan sig. De skrattade åt gudarna. De ville hejda

världsträdets sav. Die hade uppfunnit ett system

och slogo sig ned med det vid livets rulett och

hoppades vinna. "Akta er!’ ropade jag. "Gudarna

stå bakom bordet. De stifta nya lagar för varje

system som tänkes ut. Ni ha inga utsikter att vinna".

»Men det ropade jag* icke till dem. Jag väntade.

D;e skulle komma under fund med att deras system

var värdelöst och kasta bort det. De skulle nöja

sig med den lycka gudarna gåvo dem och inte

sträva att rycka till sig mera.

»Jag väntade. Jag sade ingenting. Månaderna

fortforo att komma och gå, och deras kärleks

hetshunger blev allt skarpare. Aldrig dövade de den

med en tillåten kärleksomfamning. D"e slipade och

vässade den på självförsakelse, och den blev allt

vassare. Det fortgick tills till och med jag blev

tveksam. So vo gudarna? undrade jag. Eller voro

de döda? Jag skrattade för mig själv. Mannen och

kvinnan hade gjort ett underverk. De hade

överlistat Gud. De hade bringat köttet på skam och

kommit den goda modern Jords ansikte att mörkna.

När gudarna skratta.

17De hade lekt med hennes eld och hade ej blivit

brända. De voro osårbara. De voro själva gudar,

kunde skilja godt från ondt och smakade ej på

trädets frukt. »Är det så man blir en gud?» frågade

jag mig själv. »Jag är en padda», sade jag. »Om

inte mina ögon vore tilltäppta med gyttja, skulle

jag ha bländats av det under jag bevittnat. Jag

har blåst upp mig med min klokskap och tillåtit

mig att fälla dom över gudarna.»

»Men även i denna min sista klokskap tog jag

miste. De voro inga gudar. De voro man och

kvinna — mjuk lera som suckade och trånade,

genomsprängda av begär, utnötta av svagheter som

■gudarna ej ha.»

Carquinez avbröt sin berättelse för att rulla en

ny cigarrett och skratta bittert. Det var intet

vackert skratt, det var som en djävuls hån, och det

svingade sig upp över och toppred stormen vars

dån trängde dämpat till våra öron från den

brakande yttervärlden.

»Jag är en padda», sade han urskuldande. »Iiur

skulle de kunna förstå? De voro artister och inga

biologer. De förstodo sig på leran i ateljén, men

de förstodo ej den lera varav de själva voro gjorda.

Men det måste jag erkänna — de spelade högt.

Aldrig1 hade det spelats ett sådant spel, och jag

tvivlar på att det någonsin kommer att spelas ett

sådant spel.

»Aldrig ha älskande befunnit sig i en sådan extas

som de. De hade ej dödat Kärleken med kyssar.

De hade givit honom liv genom försakelser. Och

genom försakelse hetsade de honom tills han var

18nära att springa i stycken av begär. Och den

eldvingade lutspelaren viftade dem med sina heta

vingar tills de voro nära att mista sansen. Det var en

riktig kärleksyra, och den fortfor oförminskad och

växte under veckor och månader.

»De längtade och trånade i öm smärta och ljuva,

hänryckande dödskval, med en intensitet som inga

älskande varken förr eller senare ha känt.

»Och så en dag upphörde de sömniga gudarna

att nicka. De vaknade och sågo på mannen och

kvinnan som hade gycklat med dem. Och

mannen och kvinnan sågo varandra i ögonen en morgon!

och visste att någonting var borta. Det var den

eldvingade. Han hade flytt tyst om natten från deras

asketiska festbord.

»De sågo varandra i ögonen och visste att de ej

frågade efter det. Begäret var dött. Förstår du?

Begäret var dött. Och de hade aldrig kysst

varandra. Icke en enda gång hade de kysst varandra.

Kärleken var borta. De skulle aldrig mera längta

och brinna. För dem fanns ingenting kvar — ingen

skälvande oro, inga ljuva kval, inga flygande pulsar,

inga suckar, ingen sång. Begäret var dött. Det

hade dött om natten på ett kallt och obegagnat

läger, och de hade ej sett det dö. De fingo först

veta det i varandras ögon.

»Gudarna äro kanske inte goda, men de äro ofta

barmhärtiga. De hade snurrat den lilla

elfenbens-kulan och sopat insatserna från bordet. Allt vad

som var kvar var mannen och kvinnan som sågo

varandra i de kalla ögonen. Och så dog han. Det

var barmhärtighetsverket. Inom en vecka var

Marvin Fiske död — du kommer ihåg händelserna.

Och i hennes dagbok, som skrevs på den tiden, läste

jag långt därefter Mitchell Kennerlys vers:

”Det var ej en enda stund då vi ej

hade velat kyssas, men gjorde det icke.”

»Å, en sådan ödets ironi!» utbrast jag.

Och Carquinez, som vid brasans sken såg ut som

en riktig Mefistofeles i sin sammetsrock, fixerade

mig med sina svarta ögon.

»Och de vunno, säger du? Världens dom! säger

jag, och jag vet det. De vunno, liksom du vinner

här på dina kullar.»

»Men du», frågade jag häftigt, »du med dina

orgier av ljud och sinnesförnimmelser, med dina

galna städer och ännu galnare upptåg — tror du

att du vinner?»

Han skakade långsamt på huvudet. »För att du

med din nyktra lantliga diet tappar, behöver ju

inte jag vinna. Vi vinna aldrig. Ibland tro vi att

vi vinna. Det är ett litet skämt av gudarna.»

*

UPPRORSMAKAREN.

»Om du inte stiger upp, Johnny, ger jag dig

inte en matbit.»

Hotelsen gjorde ingen verkan på gossen. Han

klängde sig hårdnackat fast vid sömnen, kämpade

om dess glömska som drömmaren kämpar om sin

dröm. Gossens händer knötos slappt och han

riktade svaga, krampaktiga stötar ut i luften. Dessa

stötar voro avsedda för modern, men hon tycktes

ha en viss vana att undvika dem, och hon ruskade

honom omildt i axeln.

»Låt mig vara i fredi»

Det var ett skrik som började dämpat djupt nere

i sömnen, hastigt gled uppåt som en jämmer och

en lidelsefull protest och dog bort och sjönk ner

till ett oartikulerat gnäll. Det var ett djuriskt skrik

som från en pinad själ, fullt av oändlig protest

och smärta.

Men det frågade hon inte efter. Hon var en

kvinna med dystra ögon och trött ansikte, och hon

hade blivit van vid denna scen som hon upprepade

varenda dag i sitt liv. Pion tog ett tag i

sängtäcket och försökte dra det av honom, men gossen

upphörde att fäkta med knytnävarna och hakade

sig förtvivlat fast vid täcket. Längst ner vid säng-

21gaveln kunde han ännu ligga någorlunda skyld.

Då försökte hon att dra ner sängkläderna på

golvet. Gossen spjärnade emot. Hon tog i med mera

kraft. Hon var den starkaste, och gosse och

sängkläder dunsade i golvet, han följde instinktlikt med

för att skydda sig mot rummets kyla som bet i

skinnet.

Då han ramlade ner från kanten av sängen, såg

det ut som om han måste slå huvudet i golvet.

Men han fick igen medvetandet, satte sig upp och

var i ett ögonblick nära att förlora balansen. Men

så kom han ner på fotterna.. I det samma högg hans

mor honom i axeln och ruskade honom. Åter slog

han omkring sig med knytnävarna, denna gång

kraftigare och mera målmedvetet. Han slog upp

ögonen, och hon släppte honom. Han var vaken.

»All right», mumlade han.

Hon tog lampan, gick hastigt ut och lämnade

honom i mörkret.

»Du får anmärkning i fabriken», ropade hon

hotande till honom.

Han var inte mörkrädd. Då han fått kläderna

på sig, gick han ut i köket. Han gick mycket tungt

för att vara en så liten och spenslig pojke. Hans

ben tycktes släpa på sin egen tyngd, och det

föreföll orimligt eftersom det var sådana skinntorra

ben. Han drog fram en trasig rottingsstol till bordet.

»Johnny!» ropade hans mor häftigt.

Han reste sig lika häftigt från stolen och gick

utan ett ord bort till vasken. Det var en flottig

och smutsig vask. Det trängde upp stank från

avloppsröret. Det fäste han sig inte vid. Att envask stinker var för honom någonting- helt

naturligt, liksom det var naturligt att tvålen var grå av

diskvatten och svår att få att löddra sig. Han

gjorde ej heller många försök att få den att löddra

sig1. Han vred på kranen, tvättade sig helt

summariskt, och så var det gjort. Han borstade ej

tänderna. Han hade för resten aldrig sett en tandborste

och visste inte att det fanns människor i världen;

som voro nog enfaldiga att borsta sina tänder.

»Du skulle inte tvätta dig en gång om dagen, om

man inte höll efter dig», jämrade modern.

Hon höll fast det trasiga locket på kannan medan

hon slog- i två koppar kaffe. Han gjorde inga

invändningar, ty detta var ett stående tvisteämne

mellan dem och den enda fråga där hans mor var

hård som flinta. En gång om dagen var det tvång

att han skulle tvätta sig i ansiktet. Han torkade

sig på en flottig handduk, våt och smutsig och

trasig så att han fick fullt med fnugg i ansiktet.

»Ack, om vi ändå inte bodde så långt borta», sade

hon, då hon slog sig ned. »Jag försöker göra mitt

bästa, det vet du. Men en dollar billigare hyra

är en stor besparing, och vi ha bättre utrymme

här. Det vet du.»

Han följde knappast med. Han hade hört allt

detta förr, många gånger. Hennes tankeområde var

begränsat, och hon käxade alltjämt om hur svårt

det var för dem att bo så långt ifrån fabrikJerna.

»En dollar är det samma som mera mat»,

anmärkte han snusförnuftigt. »Jag går hellre längre

väg och får mera mat.»

Han åt fort, halvtuggade brödet och sköljde ner

23de otuggade bitarna med kaffe. Den varma,

grumliga vätskan gick under namnet kaffe. Johnniy

trodde att det var kaffe — utmärkt kaffe. Det

var en av de få illusioner i livet han ännu hade kvar.

Han hade aldrig i sitt liv druckit riktigt kaffe.

Förutom brödet fick han en liten skiva kallt fläsk.

Hans mor fyllde åter på hans kopp. Som han

nästan hade ätit upp sitt bröd, började han vänta

på att det skulle komma mera. Hon ertappade

hans frågande blick.

»Nej, var inte glupsk, Johnny», sade hon. »Du

har fått din andel. Dina syskon äro mindre än du.»

Han besvarade ej tillrättavisningen. Han sade just

aldrig mycket. Han slutade också med att

hungrigt titta efter mera. Han klagade aldrig, hans

tålamod var lika tragiskt som den skola där han

hade lärt sig det. Han drack ur sitt kaffe, torkade

sig om munnen med aviga handen och ämnade

resa sig.

»Vänta lite», sade hon hastigt. »Du kanske kan

få ännu en brödskiva — en tunn.»

Hon bedrev taskspelarkonster. Fastän det såg

ut som om hon skar en skiva av bullen åt honom,

»

lade hon tillbaka bullen och skivan i brödkorgen

och räckte honom en av hennes egna två

brödskivor. Hon trodde att hon hade lurat honom, men

han hade lagt märke till hennes konstgrepp. Han

tog emellertid emot brödskivan utan blygsel. Han

drev den grundsatsen att hans mor på grund av sin.

kroniska sjuklighet just inte åt så mycket.

Hon såg att han tuggade sitt bröd torrt, lutade

sig därför fram och tömde sin kaffekopp i hans.

24 »Jag är inte riktigt bra i min mage i dag»,

förklarade hon.

En avlägsen vissling, utdragen och gäll, kom dem

bägge att resa sig. Hon tittade på väckaruret på

hyllan. Visarna pekade på halv sex. Nu höllo alla

andra fabriksarbetare på att vakna". Hon svepte

en sjal om axlarna och satte en gammalmodig

hatt-skrålla p|å huvudet.

»Nu måste vi kila», sade hon i det hon skruvade

ner lampveken och blåste ut lågan.

De trevade sig ut och utför trapporna. Det var

klart och kallt, och Johnny ryste till då han först

kände luften där ute. Stjärnorna hade ännu ej

börjat blekna på himlen, och staden låg i mörker.

Både Johnny och hans mor gingo med hasande

steg. Benmusklerna kände ingen ärelysten eggelse

att lyfta fotterna från marken.

Efter femton minuters tystnad vek modern av

åt höger.

»Kom inte för sent», ljöd hennes sista varninjg

inifrån mörkret som höll på att sluka henne.

Han svarade icke, fortsatte bara att gå. I

fabrikskvarteret höll man på att öppna dörrarna

överallt, och han var snart en av de otaliga som

knogade framåt i mörkret. Då han steg in genom

fabriksporten blåste pipan igen. Han tittade åt

öster. En blek dager började smyga sig upp över

en bruten horisontlinje av hustak. Så mycket hann

han se av dagen innan han vände den ryggen och slöt

sig till sina kamrater.

Han intog sin plats i en av de många långa

väv-stolsraderna. Framför honom över en lår med

25små spolar sutto stora, hasti"gt snurrande spolar.

På dessa nystade han upp de små spolarnas

jutetråd. Det var ett enkelt arbete. Allt vad som

erfordrades var att vara rask. De små spolarna blevo

så hastigt tomma, och det var så många stora

spolar som hasplade av dem att man inte fick

vara sysslolös ett ögonblick.

Han arbetade mekaniskt. Då en liten spole var

slut, använde han sin vänstra hand som broms,

stannade den stora spolen och uppfångade samtidigt

den lösa "trådändan med tummen och pekfingret.

Samtidigt tog han med högra handen den lösa

trådändan på en liten spole. Dessa olika manövrer

med bägge händerna utfördes hastigt och på

samma gång. Sedan gjorde hans händer en blixtsnabb

rörelse då han slog vä vknuten och lyfte av spolen.

Det var inte svårt att slå vävknutar. En gång skröt

han av att han kunde göra det i sömnen. Och det

gjorde han verkligen ibland; en enda natt höll han

på i flera århundraden med att slå en oändlig massa

vävknutar.

Några av pojkarna skolkade, förspillde tid och

material genom att inte ta vara på de små spolarna

då de voro slut. Och det var en uppsyningsman

som skulle se till detta,. Han ertappade Johnnys

sidokamrat med denna förseelse och gav honom en

örfil.

»Se på Johnny där — varför tar du inte exempel

av honom?» frågade uppsyningsmannen förargad.

Johnnys spolar snurrade med full fart, men det

indirekta berömmet gjorde intet intryck på honom.

Det hade det gjort förr. . . men det var länge,

26länge sedan. Hans slöa ansikte var uttryckslöst

då han liörde sig framställas som ett lysande

föredöme. Han var en ypperlig arbetare, det visste

han. Det hade han hört så ofta. Det var ett axiom,

och för resten tycktes han nu inte längre fästa

någon vikt vid det. Från en ypperlig arbetare hade

han förvandlats till en ypperlig maskin. Då hans

arbete gick illa, berodde det, alldeles som med

maskinen, på dåligt material. Det skulle ha varit lika

omöjligt för en förstklassig spikhammare att

tillverka dålig spik som för honom att begå ett

missgrepp.

Och det var inte underligt. Det hade aldrig

funnits någon tid då han ej stått i förtroligt förhållande

till maskiner. Han var född och uppfödd tillsammans

med maskiner. För tolv år sedan hade det varit

litet uppståndelse i vävsalen just i denna fabrik.

Johnnys mor hade svimmat. De lade henne på

golvet midt ibland de larmande maskinerna. Ett

par äldre kvinnor tillkallades från sina vävstolar.

Förmannen hjälpte till. Och om några minuter fanns

det en levande varelse till i vävsalen. Det var

Johnny, som kommit till världen med vävstolarnas

skrällande dån i sina öron och med sina första

andetag insöp den varma, fuktiga luften full av flygande

fnugg. Han hade hostat den första dagen för att

befria sina lungor från fnugg, och av samma skäl

hade han hostat alltsedan dess.

Gossen bredvid Johnny kved och snyftade. Hans

ansikte var förvridet av hat till uppsyningsmannen

som hotfullt höll ögonen på honom från avstånd,

men alla spolarna voro fulla. Gossen skrek ut för-

2 7färliga svordomar till de snurrande spolar han hade

framför sig, men ljudet trängde ej långt, larmet i

rummet pressade ihop det och trängde in det som

inom en mur.

Allt detta fäste Johnny sig ej vid. Han hade

ett sätt att finna sig i allting. Dessutom blev

allting enformigt om det upprepades, och just

sådana tilldragelser hade han bevittnat många gånger.

Han visste att det var lika fruktlöst att opponera

sig mot uppsyningsmannen som att trotsa en

maskin. Maskiner voro gjorda att fungera på ett visst

sätt och utföra vissa saker. På samma sätt var

det med uppsyningsmannen.

Men klockan elva uppstod det spänning i

spol-salen. Det var som om den på ett hemlighetsfullt

sätt spridt sig överallt. Den enbente pojken som

arbetade bredvid Johnny linkade hastigt över

golvet till en spollår som stod tom. Han kröp ner i

den och försvann med sina kryckor.

Uppsyningsmannen kom gående åtföljd av en ung man. Denne

var välklädd och hade stärkt skjortbröst — en »fin

herre» efter Johnnys begrepp, »inspektören».

Han tittade skarpt på gossarna där han gick

fram. Ibland stannade han och gjorde frågor.

Därvid måste han skrika allt vad han orkade, så att

hans ansikte förvreds av ansträngningen att göra

sig hörd. Hans snabba blick lade märke till den

tomma maskinen bredvid Johnnys, men han sade

ingenting. Så fastnade hans ögon på Johnny, och

han tvärstannade. Han tog Johnny i armen för att

dra honom tillbaka ett steg från maskinen, men med

ett utrop av överraskning släppte han armen.

28 »Väldigt mager», skrattade uppsyningsmannen

förläget.

»Ben och skinn», lydde svaret. »Se på hans ben.

Pojken har engelska sjukan — bara början till den,

men han har den i alla fall. Om han inte dör i

fallandesot, så är det för att tuberkulosen då redan

har tagit honom.»

Johnny hörde på, men förstod icke. För resten

intresserade han sig inte för framtida åkommor.

Det var ett omedelbart och mera allvarligt ondt

som nu hotade honom i inspektören.

»Nu skall du tala sanning, min gosse», sade eller

skrek inspektören och böjde sig fram tätt till

gossens öra för att han skulle höra. »Hur gammal

är du ?»

»Fjorton», ljög Johnny, och han ljög med sina

lungors hela kraft. Han ljög så högröstat att det

tvingade honom till en torr hackhosta som drev

upp det fnugg som hade samlats i hans lungor hela

morgonen.

»Ser ut att vara sexton minst», sade

uppsyningsmannen .

»Eller sextio», brummade inspektören.

»Han har alltid sett ut så där.»

»Hur länge?» frågade inspektören hastigt.

»I åratal. Han blir aldrig äldre.»

»Eller yngre, antar jag. Han har väl arbetat

här i alla dessa år?»

»Tidtals •— men det var innan den nya lagen

gick igenom», skyndade sig uppsyningsmannen att

tillägga.

»Står den här maskinen?» frågade inspektören

29 och pekade på den obesatta maskinen bredvid

Johnnys, där de delvis fyllda spolarna snurrade som besatta.

»Ser så ut.» Uppsyningsmannen vinkade

förmannen till sig, skrek i hans öra och pekade på

maskinen. »Maskinen står», rapporterade han till

inspektören.

De gingo vidare, och Johnny log åter i tu med

sitt arbete, belåten med att faran var över. Men

den enbente gossen hade inte samma tur. Den

skarpsynte inspektören drog ut honom en armslängd från

spollåren. Hans läppar darrade och han såg ut

som om han drabbats av en djup och ohjälplig

olycka. Förmannen såg förvånad ut, som om det

var första gången han såg gossen, och

uppsynings-mannens ansikte fick ett förargat och missbelåtet

uttryck.

»Jag känner igen honom», sade inspektören. »Han

är tolv år gammal. Jag har tagit honom från tre

fabriker i år. Det här är den fjärde.»

Han vände sig till den enbente gossen. »Du gav

mig ditt hedersord på att du skulle gå i skolan.»

Den enbente brast i gråt. »Snälla inspektören,

två småttingar ha dött för oss, och vi ä1 förfärligt

fattiga.»

»Varför hostar du så där?» frågade inspektören

som om han kommit på honom med något

brottsligt.

Och liksom för att urskulda sig svarade den

enbente:" »Det är ingenting. Jag bara förkylde mig

i förra veckan, det är alltsammans, herr

inspektör.»

Slutet blev att inspektören tog den enbente med

30sig, medan uppsyningsmannen följde efter under

oroliga protester. Sedan blev det lika enformigt

igen. Den långa förmiddagen och den ännu längre

eftermiddagen gingo och det blåste till uppbrott.

Mörkret hade redan fallit på, då Johnny gick ut

genom fabriksporten. Under mellantiden hade solen

förvandlat skybankarna till en guldtrappa,

översvämmat världen med sin behagliga värme och

sänkt sig ner och försvunnit i väster bakom en

bruten horisontlinje av hustak.

Kvällsvarden var dagens familjemåltid, den enda

måltiden då Johnny träffade sina yngre bröder och

systrar. Den fick för honom nästan karaktären av

en fientlig sammandrabbning, ty han var mycket

gammal och de voro odrägligt unga. Han retade

sig på deras ofantliga, häpnadsväckande

barnslighet. Han kunde inte förstå den. Hans egen

barndom låg för långt bakom honom. Han var som en

gammal retlig gubbe, uttråkad av deras

ungdomliga ysterhet som för honom var den värsta enfald.

Han satt tyst och blängde över sin tallrik och tröstade

sig med den tanken att de snart skulle få börja

arbeta. Det skulle ta ysterheten ur dem och göra

dem stadgade och stillsamma — som han. Så gjorde

Johnny, på människornas vanliga sätt, sig själv till

måttstock för universum.

Under måltiden förklarade hans mor på olika

sätt och med oändliga upprepningar att hon

försökte göra sitt bästa, så att det var med lättnad

som Johnny, då den knappa måltiden var slut, sköt

tillbaka sin stol och reste sig. Han tvekade ett

ögonblick mellan sängen och farstudörren och gick

3*slutligen ut genom den. Han gick inte långt. Han

satte sig på farstukvisten med uppdragna knän och

de smala axlarna framåtböjda, armbågarna på knäna

och hakan stödd på händernas insidor.

Medan han satt där, tänkte han ingenting. Han

bara vilade sig. Hans själ sov. Hans bröder och

systrar kommo ut och lekte bullersamt med andra

barn omkring honom. En båglampa vid hörnet lyste

på deras upptåg. Han var sur och retlig. De bildade

kedja framför honom, vaggade i takt med kroppen

och sjöngo fräcka och näsvisa knittelvers i

ansiktet på honom. I början svarade han med snäsiga

svordomar — svordomar som han hade lärt sig av

åtskilliga förmän. Men då han såg att detta inte

hjälpte och kom ihåg sin värdighet, återtog han

sin buttra tystnad.

Hans bror Will, som var närmast honom i ålder

och nyss haft sin tionde födelsedag, var anförare.

Johnny hyste inga särdeles vänliga känslor mot

honom. Hans liv hade alltid förbittrats genom

ständiga eftergifter för Will. Han hade en bestämd

känsla av att Will stod i stor skuld till honom och

var otacksam. Under sin egen lektid, långt

tillbaka i ett dimmigt förflutet, hade han blivit

berövad en stor del av denna lektid genom att nöd

gas se efter Will. Will var då en liten unge, och

då liksom nu tillbragte deras mor sina dagar

på fabriken. Johnny hade måst åta sig rollen både

av lille far och lilla mor.

Will tycktes bara ha mått väl av dessa eftergifter.

Han var välväxt, ganska duktig, lika lång som den

äldre brodern och till och med tyngre. Det var

32som om den enes livsblod letts in i den andres

ådror. Och på det själsliga området var

förhållandet det samma. Johnny var tröttkörd, utsliten, utan

spänstighet, medan hans yngre bror tycktes

riktigt svälla av livskraft.

Den gycklande sången steg högre och högre. Den

dansande Will kom allt närmare och räckte ut

tungan. Johnnys vänstra arm flög ut och högg den

andre i nacken. Samtidigt gav han honom ett slag

på näsan med sin knotiga näve. Det var en sorg^

ligt knotig näve, men att den kunde utdela hårda

slag bevisades av det jämmerskri den framkallade.

De andra barnen uppgåvo rop av förskräckelse,

och Johnnys syster Jennie rusade in i huset.

Han knuffade Will ifrån sig, gav honom en

väldig spark på skenbenen, grep därefter tag i

honom och brynade hans ansikte i smutsen. Och han

släppte honom ej förr än han gnidit hans ansikte

flera gånger i smutsen. Då kom modern ut som

en flämtande virvelvind av oro och moderlig vrede.

»Varför kan han inte låta mig vara i fred?» lydde

Johnnys svar på hennes uppsträckning. »Kan han

inte se att jag är trött?»

»Jag är lika stor som du», rasade Will i hennes

armar med ansiktet i en enda gröt av tårar, smuts

och blod. »Jag är lika stor som du, och jag blir nog

ändå större. ,Då skall jag klå dig, det kan du lita på.»

»Du borde gå i arbete, efter du är så stor», fräste

Johnny. »Det är just felet med dig. Du borde gå

i arbete, och det tillkommer mor din att sätta dig

i arbete.»

33

När gudarna skratta.

3 »Han är ju för ung», invände hon, »han är bara

en liten parvel.»

»Jag var yngre än han då jag började arbeta.»

Johnny öppnade munnen för att ge ytterligare

uttryck åt sin känsla av begången orättvisa, men

han slöt hastigt igen den. Han gjorde buttert helt

om och gick in och lade sig. Dörren till hans rum

stod öppen för att det skulle komma in värme från

köket. Medan han klädde av sig i halvmörker

hörde han sin mor tala vid en grannkvinna som hade

kommit in. Hans mor grät och späckade sitt tal

med modfällda snyftningar.

»Jag kan inte förstå vad som går åt Johnny»,

hörde han henne säga. »Han brukar inte vara sådan.

Han var alltid tålig som en liten ängel.»

»Och han ä r en snäll gosse», skyndade hon sig

att tillägga. »Han har arbetat samvetsgrant, och

han började arbeta alldeles för tidigt. Men det var

inte mitt fel. Jag gör så godt jag kan, det vet jag .då.»

Utdragna snyftningar från köket; och Johnny

mumlade för sig själv i det han lade ihop

ögonlocken: »Jo, det vill jag lova att jag har arbetat

samvetsgrant.»

Följande morgon ruskade hans mor honom vaken.

Sedan kom den magra frukosten, vandringen i

mörkret och den bleka glimten av dagning över hustaken

då han vände den ryggen och gick in genom

fabriksporten. Det blev en ny dag som alla andra, och

alla dagar voro lika.

Och ändå hade hans liv varit omväxlande — då

han utbytt ett slags arbete mot ett annat eller legat

sjuk. Då han var sex år, var han både far och

34mor för Will och de andra yngre barnen. Vid sju

år gick han på fabrik och spolade. Då han var

åtta år, fick han arbete på en annan fabrik. Hanis

nya arbete var ofantligt lätt. Allt vad han hade att

göra var att sitta med en liten käpp i handen och

leda en ström av tyg som rann förbi honom. Denna

ström av tyg kom ut ur käften på en maskin, gled

fram över en varmpress och fortsatte sin väg åt

annat håll. Men han satt alltid på samma fläck, dit

dagsljuset aldrig kom, med en gaslåga fladdrande

över sig, själv en del av maskineriet.

Han var mycket glad åt detta arbete, trots den

fuktiga hettan, ty han var ännu ung och hade

sina drömmar och illusioner. Och han drömde

härliga drömmar medan han såg det ångande klädet

glida förbi i oändlighet. Men arbetet krävde inga

kroppsrörelser och ingen anspänning av

intelligensen, och han drömde allt mindre och mindre, medan

hans själ blev slö och dåsig. Han förtjänade

emellertid två dollars i veckan, och två dollars

representerade skillnaden mellan hård svält och kronisk

undernäring.

Men då han var nio år, förlorade han den platsen

på grund av mässling. Då han blev bra igen, fick

han arbete på ett glasbruk. Avlöningen var högre

och arbetet krävde skicklighet. Det var styckarbete,

och ju skickligare han var, desto mera förtjänade

han. Det var en sporre. Och under denna eggelse

utvecklade han sig till en utmärkt arbetare.

Det var enkelt arbete, att sätta fast glasproppar

i små flaskor. På bröstet hade han en rulle

ståltråd. Han höll flaskorna mellan sina knän så att

35han skulle kunna arbeta med båda händerna. Som

han satt framlutad över sina egna knän blevo hans

bmala axlar inåtkrökta och hans bröstkorg

sammansnörd under tio timmars dagligt arbete. Det

var inte bra för lungorna, men han expedierade

tre hundra dussin buteljer om dagen.

Uppsyningsmannen var mycket stolt över honom

och visade besökande på honom. På tio timmar

gingo tre hundra dussin buteljer genom hans

händer. Det betydde att han uppnått samma fulländade

skicklighet som en maskin. Inga onödiga rörelser

förekommo. Varenda manöver av hans smala

armar, varenda rörelse av en muskel i hans smala

fingrar var snabb och noggrann. Han arbetade för

högtryck, och följden var att han blev nervös. Om

nätterna ryckte det i hans muskler i sömnen, och

om dagarna kunde han ej få någon vila. Han var

alltjämt i spänning, och det fortfor att spritta i

hans muskler. Han blev gråblek och hans

hack-hosta blev värre. De svaga lungorna i det

sammansnörda bröstet inflammerades, och han förlorade

sin plats på glasbruket.

Nu hade han gått tillbaka till väveriet där han

först börjat som spolare. Men han väntade befordran.

Han var en duktig arbetare. Han skulle nu snart

in på stärkavdelningen och längre fram på väveriet.

Sedan var det ingenting mera, endast att öka på

sin duglighet.

Maskineriet gick fortare än då han först börjat

arbeta, och hans själsliv hade blivit trögare. Han

drömde nu ej längre som under de gångna åren.

En gång hade han varit kär. Det var då han först

36började leda tygstycket över varmpressen, och det

var i uppsyningsmannens dotter. Hon var mycket

äldre än han, en ung kvinna, och han hade endast

sett henne på avstånd fem sex gånger. Men det

betydde ingenting. På klädet som gled förbi honom

målade han strålande framtidsbilder där han

utförde underverk av arbete, uppfann underbara

maskiner, blev förste verkmästare i fabriken och till

sist tog henne i sina armar och kysste henne helt

sedigt på pannan.

Men det var för längesedan, innan han hade blivit

för gammal och trött till att älska. Hon hade för

resten gift sig och flyttat bort, och hans sinne hade

lagt sig till ro. Men det hade varit en härlig tid,

och han brukade ofta tänka tillbaka på den som

andra män och kvinnor se tillbaka på den tid de

trodde på älvor. Han hade varken trott på älvorna

eller julbocken, men han hade blindt trott på den

leende framtid hans fantasi trollat fram på den

ångande tygfloden.

Han hade blivit man mycket tidigt. Vid sju år,

då han fick sin första lön, började hans

ynglingaålder. En viss känsla av självständighet spirade upp

inom honom, och förhållandet mellan honom och

hans mor förändrades. Som självförsörjare och en

som utförde sitt eget arbete här i världen blev

han mera hennes jämlike. Mandom, fullfärdig

mandom, hade han uppnått vid elva år, då han hade

börjat ett nattskiftsarbete på ett halvår. Ett barn

kan inte förrätta nattarbete och ändå vara ett barn.

Det hade inträffat flera stora händelser i hans

liv. En av dessa hade varit då hans mor köpt litet

37katrinplommon. Två andra hade varit de båda gån

ger då hon kokade äggkräm. Det hade varit stora

tilldragelser. Han behöll dem i angenämt minne.

Och på den tiden hade hans mor talat med honom

om en härlig rätt som hon skulle laga någon gång

»krusbärskräm med snömos» kallade hon den,

och den var »ännu bättre än äggkräm.» I åratal

hade han väntat på den dag då han skulle få slå

sig ned vid bordet med »krusbärskräm med snömos»

framför sig, men till sist hade han förvisat denna

tanke till de oupphinneliga idealens skuggvärld.

En gång hittade han en kvarts dollar i silver på

trottoaren. Det var också en stor händelse i hans

liv, ehuru på det hela taget en tragisk. Han visste

sin skyldighet i samma ögonblick som han såg

silverslanten blänka, redan innan han hade tagit upp

den. Där hemma hade de som vanligt inte

tillräckligt att äta, och han borde ha avlämnat den hemma

liksom han gjorde med sin lön varje lördagskväll.

Det var alldeles tydligt vad som var det rätta

därvidlag, men han hade aldrig haft tillfälle att använda

sina pengar för egen räkning, och han led av

karamellhunger. Han var frenetiskt begiven på sötsaker,

som han aldrig i sitt liv hade smakat annat än på

helgdagar.

Han försökte ej föra sig själv bakom ljuset. Han

visste att det var synd, och han syndade medvetet

då han kostade på sig ett karamellkalas för femton

cents. Tio cents sparade han till en annan orgie,

men som han ej var van att bära pängar på sig,

tappade han sina tio cents. Detta inträffade då

han led av bittra samvetskval, och det var för honom

38en akt av himmelsk vedergällning. Han hade en

hemsk känsla av att en fruktansvärd och vredgad

Gud var honom nära. Gud hade sett hans

handling, och Gud hade skyndat sig att straffa honom

genom att ta ifrån honom en del av hans syndarov.

I tankarna betraktade han alltid denna händelse

som det enda stora brottet i hans liv, och vid

minnet därav vaknade alltid hans samvete och började

martera honom på nytt. Det var skelettet i hans

skåp. Och han var nu en gång så skapad och

levde i sådana förhållanden, att han såg tillbaka

på dådet med ånger. Han var missnöjd med sitt

sätt att använda silverslanten. Han kunde ha

an-vändt den bättre och efter vad han nu fått veta

om hur rask i vändningarna Gud var, kunde

han ha lurat Gud genom att köpa upp hela

kvartsdollarn i ett enda tag. I tankarna gav han nu ut

den tusen gånger och varje gång på ett förmånligare

sätt.

Det fanns ett annat ämne i hans förflutna,

dunkelt och bleknat, men för alltid intryckt i hans

själ av hans fars brutala fot. Det var mera som en

ond dröm än som en hågkomst av något verkligt

— mera som en människas från urtiden ärvda

minnen som göra att hon inbillar sig falla under

sömnen och som härstamma från den tiden då hennes

förfäder bodde i träd.

Detta minne vaknade aldrig inom Johnny på stora

ljusa dagen då han var klarvaken. Det kom om

kvällen i sängen, i det ögonblick då hans

medvetande höll på att domna bort i sömn. Det skrämde

honom alltid klarvaken, och i första ögonblicket,

39just som det kom honom att spritta till av fasa,

tyckte han att han låg tvärsöver bädden nere vid

sängfoten. I sängen urskilde han otydligt far och

mor. Han såg aldrig hur hans far såg ut. Han

hade bara ett dunkelt intryck av fadern och det var

att han hade brutala och obarmhärtiga fötter

Hans tidigare minnen sutto kvar hos honom, men

han hade inga minnen från den senare tiden. Alla

dagar voro lika. I går eller i fjor voro det samma

som tusen år eller en minut. Det hände aldrig

något. Det var ingenting som utmärkte tidens gång.

Tiden gick inte. Den stod alltid stilla. Det var bara

de surrande maskinerna som rörde sig, och de rörde

sig icke ur fläcken, fastän de snurrade allt fortare.

Då han var fjorton år, fick han arbete på

stärkavdelningen. Det var en kolossal händelse.

Ändtligen hade någonting händt som var minnesvärdare

än en natts sömn eller en veckas avlöningsdag.

Det bildade epok. Det var en maskinolympiad,

någonting som började en ny tidräkning. Då jag

började arbeta på stärkavdelningen» eller »efter»

eller »innan jag började arbeta på stärkavdelningen»,

voro uttryck som han ofta använde.

Han firade sin sextonde födelsedag genom att

flytta in i vävsalen och överta en vävstol. Här

var åter en sporre, ty det var styckarbete. Och

han utmärkte sig, ty hans lera hade på fabrikerna

formats till ett fulländat maskineri. Efter tre

månader skötte han två vävstolar och sedan tre och

fyra.

Vid slutet av det andra året kunde han väva

40flera meter tyg än någon annan vävare och mer

än dubbelt så mycket som någon av de mindre

skickliga. Och hemma började de få det bättre

allteftersom hans förmåga att tjäna pengar växte. Men

hans ökade förtjänst lämnade aldrig något överskott.

Barnen växte upp. De åto mera. Och de gingo i

skolan, och skolböcker kostade pengar. Och ju

fortare han arbetade desto fortare steg priset på

allting. Till och med hyran ökades, fastän

lägenheten var mera förfallen än någonsin.

Han hade blivit längre, men ju längre han blev,

desto magrare föreföll han. Han hade också

bli-vit mera nervös. Med nervositeten stegrades hans

vresighet och retlighet. Barnen hade genom många

bittra erfarenheter lärt sig att vara rädda för

honom. Hans mor hade respekt för honom tack vare

hans förmåga att tjäna pengar, men hennes

respekt hade en viss anstrykning av rädsla.

Livet hade ingen glädje att bjuda honom. Han

märkte aldrig hur dagarna avlöste varandra.

Nätterna sov han bort i nervsprittande medvetslöshet.

Den övriga tiden arbetade han, och hans

medvetenhet var mekanisk. För övrigt var hans själ tom.

Han hade inga ideal och endast en illusion,

nämligen att han drack godt kaffe. Han var ett

arbetsdjur. Han hade alls intet själsliv, men djupt nere

i hans själs innandömen vägdes och granskades

omedvetet varje timme av hans släp, varje rörelse

av hans händer, varje sprittning i hans muskler;

där förbereddes en handling som skulle komma att

slå både honom själv och hela hans lilla värld med

häpnad.

41 Det var långt fram på våren som han kom hem

från arbetet en kväll med en känsla av ovanlig

trötthet. Det låg en spänd väntan i luften då han

slog sig ned vid bordet, men det märkte han icke.

Måltiden gick för honom under mulen tystnad, han

åt mekaniskt vad som sattes för honom. Barnen

sade: ack! å—! och smackade med munnen. Men

det hörde han icke.

»Vet du vad du äter?» frågade hans mor

slutligen med förtvivlans mod.

Han stirrade slött på maten som han hade framför

sig och lika slött på henne.

»Krusbärskräm med snömos», tillkännagav hon

triumferande.

»Jaså», sade han.

»Krusbärskräm med snömos!» upprepade barnen

i lycklig kör.

»Jaså», sade han. Och efter ett par tre skedar

tilläde han: »Jag är visst inte hungrig i kväll.»

Han lade bort skeden, sköt tillbaka sin stol och

reste sig trött.

»Det är visst bäst att jag går och lägger mig.»

Han släpade fotterna efter sig mer än vanligt

då han gick över köksgolvet. Att kläda av sig

varen jättelik ansträngning, och han grät av

mattig-het då han kröp ner i sängen ännu med ena skon

på sig. Det kändes som om någonting svällt och

brett ut sig inne i hans huvud och omtöcknat hans

hjärna. Hans magra fingrar kändes lika tjocka som

handleden, och i fingertopparna hade han samma

obestämda förnimmelse av yrsel som i hjärnan. Det

värkte onaturligt i korsryggen. Varenda ben i hans

42kropp gjorde ondt. Det värkte överallt. Och i

hans huvud började det gnissla, dunka, braka och

dåna som av miljoner vävstolar. Hela luften var

full med flygande skyttlar. De pilade förvirrat ut

och in mellan stjärnorna. Han skötte själv tusen

vävstolar, och de gingo allt fortare, och hans hjärna

nystade upp sig allt fortare och fortare och

förvandlades till den tråd som matade de tusen

flygande skyttlarna.

Följande morgon gick han inte till arbetet. Han

var för upptagen av att väva på de tusen

vävstolarna som dunkade inne i hans huvud. Hans mor

gick till arbetet, men först skickade hon efter

doktorn. Det var ett svårt anfall av influensa, sade

han. Jennie tjänstgjorde som sjuksköterska och

utförde hans instruktioner.

Det var ett mycket svårt anfall, och det dröjde

en vecka innan Johnny kunde kläda sig och matt

släpa sig över golvet. Om ännu en vecka, sade

doktorn, skulle han kunna återgå till sitt arbete.

Förmannen i vävsalen gjorde honom ett besök på

söndagseftermiddagen, den första dagen han kunde sitta

uppe. Han var den bästa vävaren i salen, sade

förmannen till hans mor. Han kunde komma tillbaka

och börja arbeta i morgon åtta dagar till.

»Varför tackar du inte, Johnny?» frågade hans mor

ängsligt.

»Han har varit så sjuk att han inte är sig lik»,

förklarade hon urskuldande för gästen.

Johnny satt hopsjunken och stirrade på golvet.

Han satt länge i samma ställning sedan förmannen

hade gått. Det var varmt ute, och på eftermiddagen

43satt lian på farstukvisten. Ibland rörde han på

läpparna. Han tycktes fördjupad i ändlösa beräkningar.

Följande morgon, då det blivit varmt, satte han

sig på farstukvisten. Denna gång hade han tagit med

sig papper och penna för att fortsätta sina

beräkningar, och han räknade ansträngt häpnadsväckande

tal.

»Vad kommer efter millioner?» frågade han vid

middagstiden, då Will kom hem från skolan. »Och

hur betecknas det?»

På eftermiddagen var han färdig med sin uppgift.

Varje dag satt han ute på farstukvisten, men utan

papper och penna. Han var alldeles försjunken i att

betrakta det enda trädet som växte tvärsöver gatan.

Han studerade det i timtal och var ovanligt

intresserad då vinden satte dess grenar i rörelse och

prasslade i löven. Hela veckan tycktes han vara

fördjupad i sig själv. På söndagen, då han satt på

farstukvisten, skrattade han för sig själv, till stor

överraskning för modern, som ej hade hört honom

skratta på åratal.

Tidigt följande morgon kom hon i mörkret fram

till hans säng för att väcka honom. Han hade

sovit godt hela veckan och vaknade lätt. Han

spjärnade ej emot och gjorde inga försök att hålla fast

täcket då hon ryckte det av honom. Han log helt

stilla och talade lugnt.

»Det behövs inte, mor.»

»Du kommer för sent», sade hon i den tanken

att han ännu var yrvaken.

»Jag är vaken, mor, och det tjänar till ingenting,

44säger jag. Du kan lika gärna låta mig vara i fred.

Jag ämnar inte stiga upp.»

»Då blir du ju av med din plats!» utbrast hon.

»Jag ämnar inte stiga upp», sade han åter i en

underligt lugn ton.

Hon gick ej själv till sitt arbete den morgonen. Det

här var en sjukdom som hon aldrig sett maken till.

Feber och yrsel kunde hon förstå; men detta var

vanvett. Hon drog upp täcket över honom och

skickade Jennie efter doktorn.

Då denne kom, sov Johnny godt, han vaknade

helt lugnt och lät känna sig på pulsen.

»Det är ingen fara med honom», förklarade

doktorn. »Krafterna mycket nedsatta, det är allt. Inte

mycket kött på benen.»

»Han har alltid varit sådan», inföll modern.

»Gå nu, mor, och låt mig få sova,.»

Johnny talade stillsamt och vänligt, och stillsamt

och lugnt vände han sig om på sidan och somnade.

Klockan tio vaknade han och klädde sig. Han

gick ut i köket, där han träffade modern som såg

mycket förskräckt ut.

»Nu ger jag mig av, mor», sade han, »och jag

vill bara säga adjö.»

Hon sjönk hastigt ned på en stol och grät med

förklädet för ansiktet.

»Det borde jag ha förstått», snyftade hon.

»Vart går du?» frågade hon slutligen, i det hon

tog bort förklädet från ansiktet och såg upp på

honom med förfärad min som också uttryckte en

viss nyfikenhet.

»Jag vet inte — vart som helst.»

45 Medan han sade detta, dök trädet på andra sidan

gatan framj i bländande klarhet för hans inre syn.

Bilden därav tycktes vara gömd under hans

ögonlock, och han kunde se det när han ville.

»Och ditt arbete?» jämrade hon.

»Jag ämnar aldrig mera gå på arbete.»

»Herre Gud, Johnny, säg inte så!» utbrast hon i

klagande ton.

Vad han hade sagt var för henne en hädelse.

Johnnys mor förfasade sig över hans ord, som om

hon hört sitt barn förneka Gud.

»Vad kommer det åt dig?» frågade hon med ett

matt försök att tala befallande.

»Det är siffrorna», svarade han. »Bara siffror.

Jag har räknat så mycket den här veckan, och det

är högst överraskande . . .»

»Jag förstår inte hur det kan höra hit», snäste

hon.

Johnny smålog tåligt, och hans mor blev helt

häpen över att han alltjämt var så stilla och inte

visade någon retlighet.

»Det skall jag tala om för dig», sade han. »Jag

är alldeles dödstrött. Vad är det som gör mig trött?

Handrörelser. Jag har rört mig alltsedan jag

föddes. Jag är trött på rörelser, och jag ämnar

aldrig mera vara med om det. Kommer du ihåg

då jag arbetade på glasbruket? Jag expedierade

tre hundra dussin om dagen. Jag beräknar att jag

gjorde ungefär tio olika handrörelser för varje

butelj. Det gör trettiosex tusen rörelser om dagen.

Tio dagar, trehundra sextio tusen rörelser. En

månad, en miljon åttahundra tusen rörelser. Pruta

46av de åttio tusen—» han talade i välvilligt

med-görlig ton som en filantrop — »pruta av de åttio

tusen, så blir det kvar en miljon rörelser i månaden

— tolv miljoner om året.

»I vävstolen gör jag dubbelt så många

handgrepp. Det gör tjugufyra miljoner rörelser om året,

och jag tycker att jag har rört mig på det sättet

i minst en miljon år.

»Men den här veckan har jag inte rört mig alls.

Jag har inte gjort en enda rörelse på flera timmar.

Å, det var härligt, må du tro, att sitta där i timtal

och göra ingenting. Jag har aldrig varit lycklig förr.

Jag har inte haft tid. Jag har rört mig alltjämt. Det

är intet sätt att vara lycklig. Men det ämnar jag

aldrig mera vara med om. Jag ämnar sitta och sitta,

vila och vila och se’n vila ännu mera.»

»Men vad skall det bli av Will och barnen?»

frågade hon förtvivlat.

»Ja, det är just det ja, Will och barnen»,

upprepade han.

Men det fanns ingen bitterhet i hans röst. Han

hade länge känt till moderns ärelystnad för den

yngre gossen, men tanken därpå stack ej längre.

Ingenting betydde något nu mera. Ej ens detta.

»Jag vet, mor, ^.tt du har gjort upp planer för

Will — hålla honom i skolan och göra honom till

kontorist. Men det går inte nu, då jag ger mig

av. Han måste gå i arbete.»

»Se’n jag har dragit fram dig så som jag har

gjort», snyftade hon och satte förklädet för ansiktet.

»Du har aldrig dragit fram mig», svarade han

vänligt men sorgset. »Jag har dragit fram mig själv,

47och jag har dragit fram Will. Han är längre och

grövre än jag. Jag fick väl inte tillräckligt att äta

då jag var liten. Då han kom till och var ett litet

barn, höll jag redan på att arbeta och förtjänade

till födan åt honom också. Men det är förbi med

det där nu. Will får gå på arbete, han som jag,

eller dra åt fanders, det frågar jag inte efter. Jag

är trött. Nu går jag. Skall du inte säga adjö åt

mig?»

Hon svarade icke. Hon hade åter förklädet för

ansiktet och grät. Han stannade ett ögonblick i

dörren.

»Jag vet då att jag har gjort så godt jag kan»,

snyftade hon.

Han trädde ut och gick nedåt gatan. Då han

fick se det ensamma trädet, gick det ett matt leende

över hans ansikte. »Jag ämnar inte göra någonting

alls», sade han halvhögt för sig själv i nästan

sjungande ton. Han tittade förväntningsfullt upp till

himlen, men det klara solskenet bländade honom.

Det var en lång promenad han gjorde, och lian

gick inte fort. Han gick förbi väveriet. Det

dämpade dånet från vävsalen trängde till hans öron,

och han smålog. Det var ett blidt och fridsamt

leende. Han hatade ingen, ej ens de dunkande,

gnisslande maskinerna. Det fanns ingen bitterhet hos

honom, ingenting annat än en hejdlös hunger efter

vila.

Husen och fabrikerna blevo allt mera tunnsådda

och de obebyggda tomterna tilltogo då han

närmade sig landsbygden. Slutligen hade han staden

bakom sig, och han gick nedåt en häckinfattad

48väg utmed järnvägsbanken. Han gick ej som en

människa. Han såg ej ut som en människa. Han

var en parodi på människa. Det var en förvriden

och hopsjunken och namnlös varelse som släpade

sig fram som en sjuk apa med slappt nedhängande

armar, med sluttande axlar och hoptryckt bröstkorg,

grotesk och hemsk.

Han gick förbi en liten järnvägsstation och lade

sig i gräset under ett träd. Hela eftermiddagen låg

han där. Ibland dåsade han med muskler som ryckte

i sömnen. Då han var vaken, låg han orörlig,

betraktade fåglarna eller såg upp i himlen genom

trädkronan. Ett par gånger skrattade han högt men

utan att det framkallats av något som han sett eller

känt. - , !

Efter skymningen, i det första kvällsmörkret,

dundrade ett godståg in på stationen. Medan

lokomotivet växlade in några vagnar på sidospåret, kröp

Johnny utmed tåget. Han öppnade sidodörren på

en tom godsvagn och klättrade upp ovigt och med

svårighet. Han stängde dörren. Lokomotivet blåste.

Johnny hade lagt sig, och han smålog i mörkret.

När gudarna skratta.

49

4 EN LITEN SYNDERSKA.

Det var emedan hon hade brutit med Billy som

Loretta hade kommit på besök till Santa Clara.

Billy förstod ingenting. Hans syster hade berättat

att han hade gått av och an på golvet och gråtit

hela natten. Loretta hade inte heller sovit på hela

natten, hon hade gråtit nästan hela tiden. Det visste

Daisy, eftersom det var i hennes armar hon hade

gråtit. Och även Daisys man, kapten Kitt, visste

det. Lorettas tårar och Daisys trösteord hade tagit

litet sömn ifrån honom.

Men kapten Kitt tyckte ej om att bli av med

sin sömn. Ej heller ville han att Loretta skulle gifta

sig med Billy — eller någon annan. Det var kapten

Kitts övertygelse att Daisy behövde sin yngre systers

hjälp i hushållet. Men det sade han inte högt. I

stället höll han sig alltid vid att Loretta var för ung

för att tänka på giftermål. Det var därför kapten

Kitts idé att Loretta skulle skickas på besök till

mrs Hemingway. Där skulle det inte finnas någon

Billy.

Innan Loretta hade varit i Santa Clara en vecka,

var hon övertygad om att kapten Kitts idé var

god. Först och främst ville hon ej gifta sig med

Billy, fastän denne ej ville tro det. Och för det

50andra ville hon ej lämna Daisy, fastän kapten Kitt

ej ville tro det. Då Loretta hade varit två veckor

i Santa Clara, var hon absolut säker på att hon

inte ville gifta sig med Billy. Men hon var inte

så säker på att hon inte ville lämna Daisy. Inte

för att hon tyckte mindre om Daisy, men hon —

hade sina tvivel.

Den dag Loretta kom började en dimmig plan

ta form i mrs Hemingways huvud. Den andra

dagen sade hon till sin man, Jack Hemingway, att

Loretta var en sådan naiv liten varelse att hon rent av

skulle vara enfaldig, om hon inte vore så älskligt

oskyldig. Till bevis på detta omtalade mrs

Hemingway för sin man åtskilliga saker som narrade

honom att skratta. Den tredje dagen hade mrs

Hemingways plan antagit tydlig form. Det var då

hon skrev ett brev. På kuvertet skrev hon: »Mr

Edward Bashford, Atheniensiska klubben, San

Francisco.»

»Käre Ned», började brevet. Hon hade en gång

varit lidelsefullt älskad av honom i tre veckor på

den tiden då hon ännu inte var gift. Men hon’

hade utlämnat sig själv och även sitt hjärta till

Jack Hemingway, som hade äldre anspråk, och Ned

Bashford hade, som det anstår en filosof, ej dött

av brustet hjärta för det. Han lade endast denna

erfarenhet till ett stort lager av dylika, som han

tillverkade filosofi av. Till temperament och från

estetisk synpunkt sett var han grek — en trött grek.

Han var förtjust i att citera Nietzsche till bevis

på att även han hade gått igenom den långa

sjukdom som är en svit av ett eldigt sökande efter

51sanningen; att även han hade övervunnit den,

alltför erfaren och klok och djupsinnig för att

någonsin mera anfäktas av ungdomens vanvett att älska

sanningen. »Att dyrka skenet», citerade han ofta,

»att tro på former, toner, ord, skenets hela Olymp!»

Han avslutade alltid detta citat med: »De där

grekerna voro ytliga — av idel djupsinnighet!»

Han var en jämförelsevis ung grek, utsliten och

illa medfaren. Kvinnorna voro trolösa och osanna,

påstod han — vid de tillfällen då han hade recidiv

och sjönk ner i pessimism från sitt vanliga sublima

filosofiska lugn. Han trodde ej på kvinnornas

uppriktighet, men i likhet med sin tyske mästare ryckte

han ej av dem de tunna flor som beslöjade deras

osannfärdighet. Han nöjde sig med att acceptera

dem som sken och finna sig däri. Han var ytlig

— av idel djupsinnighet.

»Jack påstår sig med fog kunna säga till er:

präktiga bad’», skrev mrs Hemingway i sitt brev,

»och även att ni skall ta edra fiskedon med er.»

Mrs Hemingway skrev också andra saker i brevet.

Hon berättade honom att hon nu ändtligen var i

stånd att visa honom en absolut sann, obefläckad

och oskyldig kvinna. »En mera syndfri och snövit

kvinnoknopp har aldrig blommat här på jorden»,

var ett av de många uttryck vari hon klädde detta

påstående. Och till sin man sade hon triumferande:

»Om jag inte den här gången lyckas gifta bort

Ned...!» och utelämnade den fruktansvärda

efter-satsen, som hon antingen saknade ord för att

uttrycka eller fantasi för att ens tänka sig.

Tvärtemot vad hon tänkt sig fann Loretta att

52hon inte vantrivdes i Santa Clara. Billy skrev

visserligen till henne varje dag, men hans brev voro mindre

förbryllande än hans närvaro. Och att vara skild

från Daisy var ej så svårt som hon hade väntat. För

första gången i sitt liv fördunklades hon ej av Daisys

bländande och mogna personlighet. Under sådana

gynnsamma omständigheter trädde Loretta hastigt

fram, medan mrs Hemingway anspråkslöst och utan

blygsel kom i bakgrunden.

Loretta började upptäcka att hon ej var en blek

planet som endast lyste med lånat ljus. Alldeles

omedvetet blev hon en liten medelpunkt. Då hon

satt vid pianot, var det alltid någon som vände

not-bladen åt henne och uttalade sin förkärlek för vissa

sånger. Då hon tappade sin näsduk, var det någon

som tog upp den. Och det fanns alltid någon som

följde henne då hon var ute och gick eller plockade

blommor. Och hon lärde sig också att meta i lugna

dammar och nedanför forsar och att inte trassla

in metreven i buskarna.

Jack Hemingway brydde sig ej om att undervisa

nybörjare och fiskade mycket på egen hand eller

icke alls och gav sålunda Ned Bashford rika tillfällen

att betrakta Loretta som ett »sken». Som sådan

var hon allt vad hans filosofi kunde begära. Hennes

blå ögon blickade ärligt som en gosses, och med

all sin djupsinnighet var han förtjust i dem och

glömde alldeles att rysa för den dubbelhet som

hans filosofi bjöd honom att tro ligga gömd i deras

djup. Hon hade en bräcklig blommas behag, den

spröda färgen och formen hos fint porslin, och av

allt detta njöt han intensivt utan en tanke på den

53livskraft som pulserade därunder och trots Bernard

Shaw — som han trodde på.

Loretta knoppades. Hon utvecklade hastigt sin

personlighet. Hon upptäckte sin egen vilja och sina

egna önskningar som ej alltid voro oskiljaktiga från

Daisys vilja och önskningar. Jack Hemingway

kelade med henne, Alice Hemingway skämde bort

henne, och Ned Bashford uppvaktade henne troget.

De uppmuntrade hennes nycker och skrattade åt

hennes dårskap, medan hon gav fritt lopp åt sina

små älskliga tyranntendenser som alltid ligga dolda

hos täcka och eteriska damer. Hennes omgivning

verkade sövande på hennes gamla önskan att alltid

leva tillsammans med Daisy. Denna önskan eggade

henne ej längre som på den tiden då hon var

tillsammans med Billy. Ju oftare hon träffade Billy,

desto säkrare hade hon varit på att hon ej kunde

leva skild från Daisy. Ju oftare hon träffade Ned

Bashford, desto mera glömde hon sitt trängande

behov av Daisy.

Även Bashford glömde åtskilligt. Han rörde ihop

ytlighet med djupsinnighet och förblandade sken

med verklighet så att de blevo ett och det samma.

Loretta var olik andra kvinnor. Hon var ingen

maskeradfigur. Hon var verklig. Det sade han

till mrs Hemingway, och ännu mera, och hon gav

honom rätt och märkte samtidigt att hennes man

blinkade till henne.

Nu fick Loretta ett brev från Billy som var litet

olikt hans vanliga. Det var huvudsakligast

patologiskt som alla hans brev. Det var en lång

uppräkning av sympom och lidanden, hans nervositet,

54hans sömnlöshet och hans hjärtas tillstånd. Sedan

kom det förebråelser sådana som han aldrig förr

kommit med. De voro tillräckligt skarpa för att

avpressa henne tårar och tillräckligt välförtjänta

för att ge hennes ansikte ett tragiskt uttryck. Den

tragedien tog hon med sig ner till frukostbordet.

Den gjorde Jack och mrs Hemingway tankfulla och

Ned bedrövad. De tittade på honom som om de

bedt honom om en förklaring, men han skakade

på huvudet.

»Jag skall ta reda på det i kväll», sade mrs

Hemingway till sin man.

Men Ned fångade in Loretta på eftermiddagen

i stora salongen. Hon försökte komma undan. Han

tog fast hennes händer, och hon såg på honom med

fuktiga ögonfransar och darrande läppar. Han

betraktade henne tyst och vänligt. Ögonfransarna

blevo ännu fuktigare.

»Seså, seså, gråt inte, lilla barn», sade han

tröstande.

Han lade beskyddande armen om hennes axlar.

Och hon lade sitt huvud mot hans axel som en trött

fågel. Han kom i en extas ovanlig för en grek som

har tillfrisknat efter den långa sjukdomen.

»O, Ned», snyftade hon vid hans axel, »om ni bara

visste så dålig jag ärl»

Han smålog överseende och drog in ett djupt

andetag kryddat med doften av hennes hår. Han

tänkte på sina många erfarenheter av kvinnorna

och drog ännu ett långt andetag. Ett barns oändliga

älsklighet tycktes strömma ut från henne — »en

vit själs aura», kallade han det.

55 Sedan märkte han att hennes snyftningar tilltogo.

»Vad står på, lilla barn?» frågade han smeksamt

och nästan faderligt. »Har Jack varit stygg mot er?

Eller har er ömt älskade syster underlåtit att skriva?»

Hon svarade icke, och han kände att han absolut

måste kyssa hennes hår och att han ej ansvarade

för vad han tog sig till om situationen räckte

mycket längre.

»Tala om det för mig», sade han ömt, »så ska vi

se till vad jag kan göra.»

»Jag kan inte. Ni föraktar mig. — O, Ned, jag

blygs så förskräckligt!»

Han skrattade misstroget och vidrörde lätt hennes

hår med sina läppar — så lätt att hon ej kände det.

»Kära lilla barn, låt oss glömma alltsammans,

vad det än är. Jag vill tala om för er hur högt jag

älskar ...»

Hon uppgav ett gällt rop som uttryckte idel

förtjusning och stönade sedan:

»För sent!»

»För sent?» upprepade han förvånad.

»Å, varför gjorde jag det? Varför gjorde jag det?»

stönade hon.

Han kände hastigt en rysning i hjärtat.

»Vad då?» frågade han.

ȁ, jag .. . han ... Billy...

»Jag är en sådan syndig kvinna, Ned. Jag vet

att ni aldrig mera skall säga ett ord till mig.»

»Den där — hm — den där Billy», började han i

osäker ton. »Är det er bror?»

»Nej . .. han . .. Jag visste ingenting. Jag var så

56ung. Jag kunde inte rå för det. A, jag blir tokig!

Jag blir tokig!»

Nu kände Loretta att hans axel och den famnande

armen slappnade. Han drog sig försiktigt undan

från henne och satte försiktigt ned henne i en

länstol, där hon gömde sitt ansikte och brast i gråt

igen. Han snodde vildt sina mustascher, drog sedan

fram en annan stol och slog sig ned.

»Jag . .. jag förstår inte», sade han.

»Jag är så olycklig», kved hon.

»Varför är ni olycklig?»

»Emedan . .. fran ... han vill att jag skall gifta

mig med honom.»

Hans ansikte klarnade genast upp, och han lade

tröstande sin hand på hennes.

»Det kan väl inte göra någon flicka olycklig»,

sade han helt snusförnuftigt. »Eftersom ni inte älskar

honom, finns det ju intet skäl att. .. ja,

naturligtvis älskar ni honom inte?»

Loretta skakade på huvud och axlar till kraftig

protest.

»N å ?»

Bashford ville riktigt övertyga sig om den saken.

»Nej», bedyrade hon häftigt. »Jag älskar inte Billy!

Jag vill inte älska Billy!»

»Eftersom ni inte älskar honom», fortfor Bashford

i tvärsäker ton, »behöver ni ju inte vara olycklig

för att han har friat till er.»

Hon snyftade åter, och midt i sin gråt utbrast

hon:

»Det är just det sorgliga. Jag önskar att jag

älskade honom. Å, jag önskar att jag vore död!»

57 »Seså, fnitt kära barn, ni oroar er för bagateller.»

Han lade sin vänstra hand på den högra och lät

dem ligga kvar på hennes. »Det göra fruntimmer

ständigt. För att ni har ändrat tycke eller inte

har känt er själv tillräckligt . .. för att ni har —

för att nu använda ett onödigt skarpt ord —

koketterat för en man ...»

»Koketterat I» Hon lyfte upp huvudet och såg

på honom med tårade ögon. »Å, Ned, om det bara

vore det!»

»Bara?» frågade han med ihålig röst och tog

långsamt sina händer till sig. Han ämnade säga

något mera, men teg.

»Men jag vill inte gifta mig med honom», utbrast

Loretta häftigt.

»Då skulle jag inte heller göra det», tillrådde han.

»Men jag måste gifta mig med honom.»

»Måste ni gifta er med honom?»

Hon nickade.

»Det var starkt.»

»Ja, jag vet det», medgav hon och försökte få

styrsel på sina skälvande läppar. Sedan fortfor hon

lugnare: »Jag är en syndig varelse, en förskräckligt

syndig varelse. Ingen vet hur syndig jag är — utom

Billy.»

Det blev tyst. Ned Bashford såg allvarlig ut och

tittade så besynnerligt på Loretta.

»Jaså, han... Billy... han vet det?» frågade han

slutligen.

En |motsträvig blick och ett par blossande kinder

blev svaret.

58 Han kämpade en stund med sig själv och tycktes,

som en dykare, bereda sig till att hoppa i.

»Tala om det för mig.» Han talade i mycket

bestämd ton. »Ni måste tala om alltsammans för mig.»

»Skall ni någonsin... förlåta mig?» frågade hon

med matt röst, nästan viskande.

Han tvekade, drog ett djupt andetag och hoppade i.

»Ja», sade han med förtvivlans mod. »Jag skall

förlåta er. Säg ut bara.»

»Det fanns ingen som kunde upplysa mig»,

började hon. »Vi voro så mycket tillsammans. Jag visste

ingenting om världen — då.»

Hon tystnade för att tänka sig om. Bashford bet

sig otåligt i läppen.

»Om jag bara hade vetat. . .»

Hon tystnade åter.

»Fortsätt», bad han.

»Vi voro tillsammans nästan varenda kväll.»

»Billy?» frågade han i en häftig ton som förvånade

henne.

»Ja, naturligtvis, Billy. Vi voro så mycket

tillsammans ... Om jag bara hade vetat. .. Det fanns

ingen som kunde säga mig . .. Jag var så ung . ..»

Hon tycktes vilja tillägga något, och hon såg

ängsligt på honom.

»Den skurken!»

Med detta exploderande utrop sprang Ned

Bashford upp, och han var nu ej längre en trött grek,

utan en våldsamt förbittrad ung man.

»Billy är ingen skurk, han är en snäll människa»,

försvarade Loretta honom med en bestämdhet som

förvånade Bashford.

59 »Nu fattas det bara att ni säger att alltsammans

var ert fel», sade han sarkastiskt.

Hon nickade.

»Vad?» utbrast han.

»Alltsammans var mitt fel», sade hon envist. »Jag

skulle inte ha låtit honom hållas. Det var jag som

är klandervärd.»

Bashford upphörde att gå av och an, och då han

talade, lät hans röst undergiven.

»Nåja», sade han, »jag klandrar er inte det allra

ringaste, Loretta. Och ni har varit mycket

uppriktig. Men Billy har rätt, och ni har orätt. Ni måste

gifta er.»

»Med Billy?» frågade hon med dämpad, klanglös

röst.

»Ja, med Billy. Det skall jag ställa om. Var bor

han? Jag skall söka upp honom.»

»Men jag vill inte gifta mig med Billy!» utbrast

hon ängsligt. »Å, Ned, gör det inte!»

»Jo, det skall jag», svarade han strängt. »Ni måste.

Och Billy måste. Förstår ni?»

Loretta gömde sitt ansikte mot den stoppade

stolsryggen och brast i våldsam gråt.

Allt vad som Bashford kunde förstå av hennes

osammanhängande ord var: »Men jag vill inte

skiljas från Daisy! Jag vill inte skiljas från Daisy!»

Han marscherade bistert av och an och stannade

sedan för att höra på henne med nyfiken min.

»Hur skulle jag kunna veta —? Bu-u-u», snyftade

Loretta. »Han sa’ mig det inte. Ingen annan har

någonsin kysst mig. Jag hade ingen aning om att

en kyss kunde vara något så förskräckligt, förr-

60än . .. bu-u-u . .. förr än han skrev till mig. Jag

fick inte brevet förr än i morse.»

Plans ansikte klarnade. Det såg ut som om det

gått upp ett ljus för honom.

»Är det därför ni gråter?»

»N-nej.»

Hans mod sjönk.

»Vad gråter ni då för?» frågade han i hopplös

ton.

»För att ni sa’ att jag måste gifta mig med

Billy. Och jag vill inte gifta mig med Billy. Jag

vill inte skiljas från Daisy. Jag vet inte vad jag

vill. Jag önskar att jag vore död.»

Han ryckte upp sig till en sista ansträngning.

»Hör på nu, Loretta, var förståndig. Hur var

det med de där kyssarna? Ni har inte talat om allt

för mig.»

»Jag... jag vill inte tala om allting för er.»

Hon såg bönfallande på honom under den

tystnad som nu uppstod.

»Måste jag?» kved hon slutligen.

»Ja, ni måste», sade han befallande. »Ni måste

tala om allt för mig.»

»Nåja, då så... måste jag?»

»Ni måste.»

»Han . . . jag . .. vi.:.» började hon stammande.

Sedan brast det ur henne: »Jag lät honom hållas...

och han kysste mig.»

»Vidare», befallde Bashford förtvivlat.

»Det är alltsammans», svarade hon.

»Alltsammans?» Hans röst uttryckte den djupaste

misstro.

61 »Alltsammans?» Hennes röst uttryckte en lika djup

förvåning.

»Jag menar... hm. .. var det ingenting värre?»

Han hade en överväldigande känsla av tafatthet.

»Värre?» Hon var naivt överraskad. »Som om

det kunde vara något värre! Billy sa’...»

»När sa’ han det?» frågade Bashford hastigt.

»I brevet som jag fick i morse. Billy sa’ att mina . ..

våra . . . våra kyssar voro förskräckliga, om vi inte

blev gifta.»

Allting snurrade rundt för Bashford.

»Vad sa’ Billy mera?» frågade han.

»Han sa’ att då en flicka lät kyssa sig av en

man, gifte hon sig alltid med honom — och att det

var förskräckligt om hon inte gjorde det. Det

brukades så, sade han, och jag säger att det är ett dåligt,

syndigt bruk, och jag tycker inte om det. Jag vet

att jag är förskräcklig nu», tilläde hon hastigt, »men

jag kan inte hjälpa det.»

Bashford tog med frånvarande min fram en

cigarrett.

»Har ni något emot att jag röker?» frågade han

i det han strök eld på en tändsticka.

Sedan återfick han besinningen.

»Jag ber om ursäkt», utbrast han och kastade

bort tändstickan och cigarretten. »Jag vill inte röka.

Det var inte alls min mening. Jag menar bara . ..»

Han böjde sig över Loretta, tog hennes händer

i sina, satte sig sedan på stolskarmen och lade

varsamt sin arm omkring hennes liv.

»Loretta, jag är ett dumhuvud. Det menar jag.

62Och jag menar något mera. Jag vill att ni skall bli

min hustru.»

Han väntade oroligt under den paus som nu

inträdde.

»Kan ni inte svara?» bad han.

»Det vill jag gärna om, om . ..»

»Fortsätt. Om?»

»Om jag inte måste gifta mig med Billy.»

»Ni kan inte gifta er med oss båda två», nästan

skrek han.

»Och är det inte brukligt . . . det där . . . som

Billy sa’?»

»Nej, det är inte brukligt. Nå, Loretta, vill ni

gifta er med mig?»

»Var inte ond på mig», bad hon blygt.

Han slog armarna om henne och kysste henne.

»Jag önskar att det vore brukligt», sade hon med

matt röst midt i omfamningen, »ty då måste jag

ju gifta mig med er, Ned . . . kära Ned . .. eller hur?»

63 »BARA KÖTT.»

Han gick till hörnet och tittade uppåt och nedåt

tvärgatan, men såg ingenting annat än de oaser

av ljus som spredos av gatlyktorna vid tvärgatorna.

Sedan gick han tillbaka samma väg han kommit.

Han var som en skugga och smög sig ljudlöst och

utan onödiga rörelser fram genom halvmörkret. Han

var också mycket vaksam som ett vildt djur i

jun-geln, skarpt och spändt på sin vakt. För att

undkomma honom i mörkret som omgav honom måste

en annan nödvändigt ha varit ännu mera lik en skugga

än han.

Förutom de iakttagelser av förhållandena som han

gjorde med sina yttre sinnen hade han också en,

finare förnimmelse, en känsla av atmosfären rundt

omkring. Han visste att det fanns barn i det hus

utanför vilket han stannade ett ögonblick. Men det

visste han ej på grund av någon medveten reflexion.

Han var ej ens medveten om att han visste det, så

dunkel var förnimmelsen. Men om något inträffat

som tvingat honom att företa sig något beträffande

det där huset, skulle han ha handlat under det

antagandet att det fanns barn där. Han var ej

medveten om allt vad han visste om omgivningen.

64 På samma sätt visste han på något sätt att ingen

fara hotade i de steg som nalkades från sidogatan.

Innan han såg fotgängaren, visste han att det var

en försenad vandrare som hade brådt att komma

hem. Fotgängaren kom i sikte vid gatmynningen

och försvann uppåt gatan. Mannen som gick på

vakt lade märke till en ljusglimt som flammade upp

i ett fönster i hörnhuset, och då den dog bort

visste han att det var en slocknande tändsticka.

Det var ett medvetet igenkännande av en vanlig

företeelse, och den tanken flög igenom honom: »Han

ville veta vad klockan var». I ett annat hus var

ett fönster upplyst. Ljuset brann skumt och stilla,

och han hade en känsla av att det var ett sjukrum.

Han var särskilt intresserad av ett hus tvärsöver

gatan midt i huslängan. Det huset ägnade han sin

mesta uppmärksamhet. Vart han än såg och vart

han gick, vände hans blickar och hans steg alltid

tillbaka ,till det. Med undantag av ett öppet fönster

ovanför porten var det ingenting ovanligt med det

huset. Ingen gick ut eller in. Ingenting inträffade.

Där funnos inga upplysta fönster, ej heller hade

något ljussken dykt upp eller försvunnit i något av

fönstren. Och ändå var det det huvudsakliga målet

för hans iakttagelser. Han kom tillbaka till det

för varje gång han rekognoscerat terrängen.

Trots sin säkra instinkt kände han sig ej lugn.

Han hade en stark känsla av sin vanskliga

belägenhet. Ehuru icke skrämd av den ensamme

vandrarens steg, var han lika upphetsad och känslig och

såg möjligheten av att andra iakttagare kunde vara

stadda på spaning där i mörkret — intelligenser

63

När gudarna skratta.lika vaksamma som hans, lika snabba i sina

rörelser, sin uppfattning och sin aningsförmåga.

Långt nedåt gatan såg han en skymt av något

som rörde sig. Och han visste att det ej var någon

försenad hemvandrare, utan en hotelse och en fara.

Han visslade två gånger upp till huset tvärs över

gatan och gled sedan bort som en skugga till hörnet

och om hörnet. Här stannade han och såg sig

försiktigt omkring. Lugnad tittade han om hörnet och

granskade det föremål som rörde sig och kom

närmare. Han hade gissat rätt. Det var en

poliskonstapel.

Mannen gick nedåt tvärgatan till nästa hörn, från

vars skydd han iakttog det hörn han nyss hade

lämnat. Han såg polismannen gå förbi, direkt uppför

gatan. Han följde samma riktning som han och

såg honom från nästa hörn åter gå förbi; sedan

återvände han samma väg han kommit. Han

visslade en gång upp till huset på andra sidan gatan,

och efter en stund visslade han omigen. Visslingen

lät trygg, medan däremot de båda föregående

visslingarna hade varit en varning.

Han såg en mörk skepnad avteckna sig på taket

av portalen och långsamt klättra utför en pelare.

Sedan kom den utför trappstegen, gick igenom den

lilla järngrinden och styrde kurs nedåt trottoaren,

och nu syntes det att det var en man. Han som

gått på vakt höll sig på sin egen sida av gatan och

fortsatte till hörnet, där han gick över och slöt

sig till den andre. Han var helt liten bredvid den

nykomne.

»Hur har det gått för dig, Matt?» frågade han.

66 Den andre brummade otydligt och gick några

steg under tystnad.

»Ja,g lade allt vantarna på varorna», sade han.

Jim fnittrade i mörkret och väntade på vidare

upplysningar. De gingo förbi flera kvarter, och

han blev otålig.

»Nå, hur var det med de där sakerna nu?» frågade

han. »Vad gjorde du för slags kap?»

»Jag hade för brådt att se efter, men en fet fångst

är det. Så mycket kan jag säga dig, Jim, en fet

fångst är det. Jag vågar knappt tänka på hur

fet den är. Vänta tills vi komma upp i rummet.»

Jim tittade skarpt på honom vid skenet av

gaslyktan i nästa hörn och såg att han hade en bister

min och att han förde den vänstra armen litet

underligt.

»Hu"r är det med din arm?» frågade han.

»Den lilla rackaren bet mig. Hoppas jag inte

får vattuskräck. Det kan man få av människobett

också, eller hur?»

»Flög han på dig?» frågade Jim för att leda,

honom på traven.

Den andre bara brummade.

»Dig måste man då nypa orden ur med tång»,,

utbrast Jim retligt. »Tala om det nu. Det kostar1

ju ingenting.»

»Jag ströp honom visst», lydde svaret. Sedan

till-lade han som förklaring: »Han ville inte släppa

mig4.» , ,

»Du gjorde det fint. Jag hörde inte ett ljud.»

»Jim», sade den andre allvarsamt, »det här är

så’nt som man kan komma i galgen för. Jag gjorde

"67av med honom. Det var nödtvång. Han släppte

mig inte. Du och jag måste nu hålla oss undan

en tid.» .

Jim tillkännagav med en dämpad vissling att han

förstod.

»Hörde du mig vissla?» frågade han plötsligt.

»Ja visst. Då var jag redan färdig. Jag var just

på väg att ge mig av.»

»Det var en bygel. Men han misstänkte

ingenting. Han gick sin väg rakt fram och lunkade

bort. Se"n kom jag tillbaka och visslade åt dig.

Hur kom det sig att du dröjde så länge sedan?»

»Jag väntade för att bli säker», förklarade Matt.

»Jag var väldigt glad då jag hörde dig vissla igen.

Det är odrägligt att vänta. Jag satt där bara och

tänkte och tänkte . . . alla möjliga slags tankar. Det

är märkvärdigt så tankarna flyga. Och så var det

en förbannad katt som strök omkring huset och

pinade mig med sitt jamande.»

»Jaså, det är en fet fångst!» utbrast Jim belåtet

och utan sammanhang med vad de nu talade om.

»Jo, det kan du lita på, Jim. Jag är väldigt pigg

på att få titta på det omigen.»

De båda männen skyndade omedvetet på sina

steg. Men de voro lika försiktiga som förut. Två

gånger -ändrade de kurs för att undvika polisen,

och de övertygade sig först riktigt om att ingen

såg dem, innan de döko in i den mörka portgången

till ett billigt logihus nere i staden.

Icke förr än de kommo upp till sitt eget rum

i Översta våningen ströko de eld på en tändsticka.

Medan Jim tände en lampa, stängde Matt dörren

68och sköt för regeln. Då lian vände sig om, såg

han att hans kamrat väntade i spänning. Matt

smålog för sig själv åt den andres iver.

»De här blindlyktorna ä’ mycket bra», sade han

i det han tog upp en liten elektrisk ficklampa och

undersökte den. »Men vi måste sätta in ett nytt

batteri. Den lyser mycket matt. Ett par gånger

trodde jag den skulle slockna och låta mig stå

där i mörkret. Konstigt inredt hus. Jag hade så

när gått vilse. Hans rum låg till vänster, och

därför gick jag lite galet.»

»Jag sa’ dig ju att det låg till vänster», avbröt

Jim.

»Du sa’ att det låg till höger», fortfor Matt. »Jag

måtte väl veta vad du sa’, och här är kartan du

ritade upp.»

Han trevade i sin västficka och tog fram ett

hopvikt papper. Då han vecklade upp det, böjde Jim

sig fram och tittade. !

»Jag misstog mig», erkände han.

»Ja, det gjorde du. Och nu fick jag gissa mig

fram en stund.»

»Men det gör det samma nu», utbrast Jim. »Låt

se vad du har fått.»

»Det gör inte det samma», svarade Matt. »Det

är en viktig sak... för mig. Jag har haft hela

risken. Jag stack in huvudet i snaran, medan du

stod nere på gatan. Gå till dig själv och tala

inte så tanklöst. Nåja, n*i skall jag visa dig...»

Han dök ner på måfå i sin byxficka och tog

upp en handfull små diamanter. Han strödde ut

69dem i en gnistrande rännil på det flottiga bordet.

Jim svor till.

»Det är ingenting», sade Matt triumferande

självbelåtet. »Jag har inte börjat än.»

Från den ena fickan efter den andra fortfor han

att plocka upp bytet. Det var många i sämskskinn

inlagda diamanter som voro större än dem han

först tagit upp. Ur en ficka tog han fram en

handfull mycket små slipade stenar.

»Soldamm», anmärkte han i det han lade dem

på bordet i en grupp för sig själva.

Jim granskade dem.

»De ä’ i alla fall värda ett par dollars var», sade

han. »Är det här allt?»

»Är det inte tillräckligt?» frågade den andre stött.

»Jo visst», svarade Jim med oinskränkt gillande.

;/Bättre än jag väntade. Jag skulle inte ta en cent

mindre än tio tusen för hela klabbet.»

»Tio tusen», fnös Matt. »Det är värt dubbelt så

mycket, det säger jag, fast jag inte heller förstår

mig på juveler. Se p,4 den här baddarn!»

Han petade ut den ur den gnistrande högen och

höll den nära lampan med minen hos en kännare

som beräknar och bedömer.

»Den är värd tusen, bara den», avgjorde Jim

som var raskare i vändningarna.

»Tusen, ja om du sjunger!» svarade Matt

föraktfullt. »Den får inan inte för tre.»

»Väck mig, jag drömmer!» Jims ögon blixtrade

i kapp med juvelerna, och han började sortera ut

de större diamanterna och undersöka dem. »Vi ä’

rika nu, Matt — vi bli riktiga snobbar.»

7 o »JDet tar flera år innan vi bli av med dem», lydde

Matts mera praktiska tanke.

»Men tänk så vi ska leva! Ingenting annat att göra

än att ge ut pengarna och realisera juvelerna.»

Matts ögon började glittra, ehuru med mörkare

glans, allt efter som hans flegmatiska natur vaknade.

»Jag sa’ dig ju, att jag inte tordes tänka på hur

fet fångsten var», mumlade han med sänkt röst.

»Det är rent av överväldigande 1» utbrast den

andre mera exalterat.

»Jag hade så när glömt . . .» sade Matt och dök

ner med handen i den inro bröstfickan.

Ett halsband av stora pärlor vecklades ut ur

silkespapper och sämskskinn. Jim knappast såg på

dem!.

»De ä’ värda pengar», sade han och tog åter itu

med diamanterna.

Det blev tyst. Jim lekte med ädelstenarna, lät

dem glida mellan fingrarna, sorterade dem i högar

eller bredde ut dem på bordet. lian var en spenslig

och mager karl, nervös, retlig, över.spänd och

blodfattig — en typisk rännstensgrabb med fula,

oregelbundna drag och små ögon och ett ansikte och en

mun som ständigt uttryckte feberaktig glupskhet,

någonting rovdjurslikt och degenererat ända in till

märgen.

Matt fingrade ej på diamanterna. Han satt med

hakan stödd mot händerna och armbågarna på

bordet och tittade slött på den gnistrande grannlåten.

Han var i allt raka motsatsen till den andre. Han

var ej född i någon stad. Han var grovlemmad

och luden, till styrka och utseende påminde han

71om en gorilla. För lionoin existerade ingen

osynlig värld. Plans ögon voro stora och sutto vidt

åt-skills, och de hade ett visst käckt broderligt

uttryck. De ingåvo förtroende. Men vid närmare

betraktande skulle man ha tyckt att hans ögon voro

litet för stora och utstående och sutto en hårsmån

för långt åtskills. Det var något överdrivet hos

honom, något över det normalas gränser, och hans

ansikte var intet exakt uttryck för hans karaktär.

»Hela klabbet är värdt femti tusen», sade Jim

plötsligt.

»Hundra tusen», sade Matt.

Det blev åter tyst, och de tego en lång stund, tills

Jim sade:

»Vad i helvete gjorde han med allt det där

hemma i bostaden? Det skulle jag just vilja veta. Jag

skulle snarare ha trott att han förvarade dem i ett

skåp nere i butiken.»

Matt hade just sett för sig den strypte mannen

sådan han såg ut då han sista gången tittade på

honom vid den elektriska lampans matta sken, men

han ryckte ej till då den andre förde talet på

honom.

»Det kan ingen människa förklara», svarade han.

»Han kanske höll på att lura sin kompanjon. Han

kanske hade rymt på morgonen, om inte vi hade

blandat oss i spelet. Jag tänker det finns precis

lika många tjuvar bland hederligt folk som det finns

bland tjuvar. Man läser om så’nt där i tidningarna,

Jim. Kompanjoner sticka alltid kniven i varandra.»

Det kom ett underligt, nervöst uttryck i den andres

7 2ögon. Matt visade ej att han lagt märke till det,

men han sade:

»Vad tänker du på, Jim?»

Jim var litet generad ett ögonblick.

»Ingenting», svarade han. »Jag tänkte bara på

hur konstigt det var — med alla de där juvelerna

hemma i bostaden. Varför frågar du så?»

»Inte för något. Jag bara undrade.»

Det blev en ny tystnad, då och då avbruten av

ett dänipat och nervöst fnitter från Jim. De

utbredda ädelstenarna bländade honom. Icke som

om han överväldigats av deras skönhet. Han såg

ej att de voro vackra i och för sig. Men de

frammanade för hans lättrörliga fantasi det härliga liv

de skulle föra, och alla hans sjuka sinnes och hans

späkta kropps önskningar och begär eggades av

de lockelser som de -föregycklade honom. Av

deras bländande strålar byggde han upp underbara

orgiebrusande palats, och han var förfärad över

vad han byggt. Men så började han småskratta.

Allt detta var för omöjligt för att vara verkligt.

Men de lågo ju där och flammade på bordet framför

honom och hetsade hans begär, och han fnittrade

återigen.

»Det är väl bäst att vi räkna dem», sade Matt

plötsligt, i det han ryckte sig lös från sina egna

visioner. »Håll ögonen på mig, och se efter att

det går rätt till, för du och jag ska ju dela ärligt,

Jim. Eller hur?»

Det tyckte Jim inte om, och det syntes också

i hans ögon, och Matt tyckte ej om vad han såg i sin

kompanjons ögon.

73 »Eller hur?» upprepade Matt nästan hotande.

»Har det inte alltid gått ärligt till mellan oss?»

svarade den andre försiktigt, ty svekets röst viskade

redan inom honom.

»Det kostar ingenting att vara ärlig under svåra

tider», svarade Matt. »Konsten är att vara ärlig

då det går bra för en. När man ingenting har,

måste man ju vara ärlig. Nu ä’ vi rika, och nu ska

vi bli affärsmän — hederliga affärsmän. Begriper

du?»

»Alldeles min åsikt», sade Jim gillande, men djupt

nere i hans hungrande själ tassade — mot hans

vilja — lystna och laglösa tankar som fjättrade

vilddjur.

Matt gick bort till hyllan bakom fotogenköket.

Han tömde en påse med te och en med kryddpeppar.

Sedan gick han tillbaka till bordet och hällde ner

de små diamanterna, av två olika storlekar, i

påsarna. Därpå räknade han de stora ädelstenarna

och svepte in dem i deras silkespapper och

sämsk-skinn.

»Hundrafyrtiosju medelstora», räknade han, »tjugu

riktigt stora, två baddare och en väldig

överdäng-are. .. och ett par nävar småttingar och skräp.»

Han såg på Jim.

»Riktigt», lydde svaret.

Han skrev upp resultatet på sitt anteckningsblock

och lämnade sin kompanjon en avskrift.

»För kontrollens skull», sade han.

Han återvände till hyllan och tömde en stor

sockerpåse. Där lade han ner diamanterna, stora och

små, lindade in påsen i en ostindisk silkesnäsduk

74

(och stoppade in dem under sin örngottskudde.

Sedan satte han sig på sängkanten och tog av sig

skorna.

»Du tror således att de ä’ värda hundra tusen?»

frågade Jim, i det han såg upp från sin sko som han

höll på att snöra upp.

»Säkert», svarade den andre. »Jag såg en gång

en flicka på en danslokal i Arizona, som hade några

väldiga strålkastare på sig. De va’ inte äkta. Om

de det hade varit, skulle hon inte ha behövt dansa,

sa’ hon. Då skulle de ha varit värda minst femtio

tusen, och hon hade inte ett dussin inalles.»

»Vem vill väl arbeta för sitt uppehälle?» frågade

Jim triumferande. »Knoga med hacka och spade!»

tilläde han i föraktfull ton. »Om jag trälade som

en hund i hela mitt liv och sparade hela min

avlöning, skulle jag inte ha hälften så mycket som vi

ha fått i kväll.»

»Diska är väl det enda du duger till, och för

det kunde du inte få mer än tjugu i månaden och

maten. Dina siffror ä’ alldeles bort i tok, men i

huvudsak har du rätt. Arbeta må den göra som har

lust. Jag var cowboy för trettio i månaden, då jag

var ung och galen. Nu är jag äldre, och nu har

jag ingen lust att valla boskap.»

Man intog sin plats i sängen. Jim släckte ljuset

och kröp ner i sängen från motsatta sidan.

»Hur känns det i armen?» frågade Jim vänligt.

En sådan omtanke var något ovanligt, och det

tänkte Matt också på och svarade:

»Det är nog ir\gen fara för vattuskräck1. Varför

frågar du det?»

75 Jim kände sig litet skamsen, och han svor i

tysthet över den andres sätt att göra obehagliga

frågor, men högt svarade han:

»Inte för något, men du tycktes vara så orolig

för det i början. Vad ämnar du göra med din

andel, Matt?»

»Köpa en boskapsranch i Arizona, slå mig ned

där och betala andra för att valla boskapen åt

mig1,. Det finns åtskilliga som jag gärna skulle vilja

höra be mig om arbete. Håll käften nu, Jim. Det

dröjer litet innan jag köper den där ranchem. Xu

vill jag sova.»

Men Jim låg länge vaken, sprittande av

nervositet, han vred sig oroligt av och an i sängen, och

varje gång han dåsade till blev han klarvaken då

han måste vända sig*. Diamanterna gnistrade ännu

för hans inre syn, och deras eld brände. Trots sin

tungrodda natur sov Matt lätt och var på sin vakt

i sömnen som ett vildt djur, och varje gång Jim

rörde sig, märkte han att den andre också rörde

sig så pass mycket att det märktes att hans kropp

mottagit ett intryck och var nära att vakna. Ofta

visste Jim för resten icke om den andre var vaken

eller icke. En gång sade Matt med ett lugn som

vittnade om att han var klarvaken: »Sov nu, Jim.

Bråka inte med de där juvelerna. De finns nog

kvar.» Och just då hade Jim så säkert trott att

Matt sov.

Långt fram på morgonen vaknade Matt vid första

rörelse Jim gjorde, och sedan vaknade och

somnade de om i kapp ända till tolvtiden då de stego

upp och började klä sig.

7 6 »Jag1 går ut och skaffar en tidning och litet bröd»,

sade Matt. »Koka kaffet, du.»

Medan Jim hörde på detta, släppte hans blick

omedvetet Matts ansikte och gled bort till kudden

under vilken den i silkesnäsduken insvepta påsen

låg". Ögonblickligen blev Matts ansikte som ett vildt

djurs.

»Hör på, Jim», fräste han. »Håll dig i skinnet

bara. Om du skojar mig, får du med mig att göra.

Begriper du? Då slukar jag dig i en munsbit, Jim.

Det vet du. Jag biter dig rätt om strupen och äter

upp dig som en biffstek.»

Blodet strömmade åt huvudet så att hans

solbrända hy svartnade, och de morrande läpparna

blottade de tobaksbruna tänderna. Jim ryste till

och hukade sig ofrivilligt samman. Mannen som

han hade för sig var en mördare. Senast i natt

hade denne man med det svartnade ansiktet dödat

en annan med sina egna händer, och han hade

inte sovit sämre för det. Och i sitt eget hjärta

kände Jim ett smygande brottsligt medvetande, en

tankegång som förtjänade allt vad han hotades med.

Matt gick sin väg, och Jim satt där ännu och

darrade i alla lemmar. Men så förvreds hans

ansikte av hat, och han slungade tysta svordomar

efter honom. Han kom ihåg juvelerna och sprang

till sängen, trevade under kudden efter bytet,

kramade det med fingrarna för att övertyga sig om

att det ännu innehöll diamanterna. Sedan han

förvissat sig om att Matt ej tagit dem med sig, tittade

han bort till fotogenköket och ryckte till skuld-

77medvetet. Han tände det hastigt, fyllde

kaffepannan under vattenkranen och satte den på elden.

Kaffet kokade, då Matt kom tillbaka, och medan

den senare skar brödet och satte fram en klick

smör på bordet, hällde Jim upp kaffet. Icke förr

än han slagit sig ned och läppjat litet på kaffet,

tog Matt upp morgontidningen ur fickan.

»Vi ha räknat alldeles fel», sade han. »Jag sa’ ju

att jag inte vågade tänka på hur fet vår fångst var.

Se på det här.»

Han pekade på den första sidans rubrik med fetstil:

“Bujanoff drabbad av Nemesis“, läste de.

“Mördad i sömnen efter att ha bestulit sin

kompanjon. “

»Där ser dui» utbrast Matt. »Han hade stulit från

sin kompanjon — stulit som en eländig bandit.»

»Juveler för en halv million saknas», läste Jim

högt. Han lade ned tidningen och stirrade på Matt.

»Det var ju det jag sa’ dig», sade den senare. »Vad

i helvete vet du om juveler? En halv million! Och

det mesta jag kunde tänka mig var hundra tusen.

Fortsätt och läs slut.»

De läste tyst med huvudena tätt ihop, medan

det orörda kaffet fick kallna, och oupphörligt gav

den ene eller den andre ifrån sig ett utrop över

något överraskande som de läste.

»Jag skulle ha velat se Metzner, då han öppnade

skåpet i butiken i morse», sade Jim skadegladt.

»Han gav sig i väg direkt till Bujanoffs bostad»,

förklarade Matt. »Läs vidare.»

»Han skulle ha rest klockan tio i går kväll med

78S a j o cl a till Söderhavet — ångbåten blev

fÖrsin-kad genom extra frakt...»

»Det var därför vi träffade på honom i sängen»,

avbröt Matt. »Det var bara en slump — som då

man vinner på lotteri.»

»S a j o d a seglade klockan sex i morse ...»

»Men han kom inte med», sade Matt. »Jag såg

att hans väckarklocka var ställd på fem. Då hade

han haft god tid . .. men så kom jag och petade

litet på väckarverket. Fortsätt.»

»Adolph Metzner i förtvivlan — det berömda

Haythorne-pärlhalsbandet — de utvaldaste pärlor —

av kännare värderade till femtio å sjuttio tusen

dollars.»

Jim avbröt läsningen och gav ifrån sig en ramsa

häpna svordomar: »Tänk att de där djävla

ostron-äggen ä’ värda så mycket pengar!»

Han slickade sig om munnen och tilläde: »Ja,

nog va’ de stiliga, det är inte tu tal om det.»

»Stora brasilianska ädelstenar», läste han. »Åttio

tusen dollars — många dyrbara juveler av klaraste

vatten — flera tusen små diamanter värda minst

fyrtio tusen.»

»Det är inte så dumt ändå att förstå sig litet

på juveler», smålog Matt godmodigt.

»Polisens antaganden», läste Jim. »Tjuvarna måste

ha vetat — noga vaktat alla Bujannoffs

förehavanden — måste ha fått hum om hans plan och

skuggat honom hem till hans bostad, honom och

vad han stulit...»

»Fan så klyftigt», utbrast Matt. »På det viset

skapas en mans anseende... i tidningarna. Hur

79skulle vi kunna veta att han hade stulit från sin

kompanjon?»

»Vi ha i alla fall varorna», sade Jim med ett

belåtet grin. »Låt oss se på dem igen.»

Han förvissade sig om att dörren var låst och

reglad, medan Matt tog fram näsduksbyltet och

öppnade det på bordet.

»Tänk vad de ä’ stiliga!» utbrast Jim då han

fick se pärlorna, och en stund kunde han ej ta

sina ögon ifrån dem. »Enligt kännares utsago värda

femtio å sjuttio tusen dollars.»

»Kvinnfolk ä’ galna i så’nt där», sade Matt. »De

göra vad som helst för att få dem — sälja sig,

begå mord, göra vad som helst.»

»Alldeles som du och jag.»

»Å, visst inte», svarade matt. »Jag begår mord för

dem, men inte för deras egen skull, utan för vad jag

kan få för dem. Det är skillnaden. Kvinnorna

vilja ha juvelerna för deras egen skull, och jag

vill ha juvelerna för de kvinnor och så’nt som jag

kan få för dem.»

»Tur att män och kvinnor inte vilja ha detsamma»,

anmärkte Jim.

»Det är just orsaken till handelns uppkomst»,

instämde Matt. »Folk vill ha olika saker.»

Fram på eftermiddagen gick Jim ut för att köpa

mat. Medan han var ute, tog Matt bort juvelerna

från bordet, svepte in dem som förut och stoppade

in dem under kudden. Sedan tände han

fotogenköket och började koka upp vatten till kaffet. Om

några minuter kom Jim tillbaka.

»Högst märkvärdigt», sade han. »Gatorna och

80butikerna och människorna ä’ alldeles som vanligt.

Ingenting förändrat. Och där går jag bland dem

allesammans som miljonär. Ingen tittade på mig,

ingen anade det.»

Matt brummade vresigt. Han hade inte mycket

sinne för kompanjonens lätta fantasiingivelser.

»Fick du filé?» frågade han.

»Ja visst, tumstjock. Den är urstyv. Se på den.»

Han öppnade köttpaketet och lät den andre

granska innehållet. Sedan kokade han kaffet och dukade

bordet, medan Matt stekte köttet.

»Strö inte på för mycket peppar», förmanade Jim.

»Jag är inte van vid din mexikanska matlagning.

Du kryddar alltid för starkt.»

Matt brummade hånfullt och fortfor med sin

matlagning. Jim hällde upp kaffet, men först tömde

han i den kantstötta porslinskoppen ett pulver som

han haft i västfickan, inlagt i ett cigarrettpapper.

Ett ögonblick vände han därvid sin kompanjon

ryggen, men han vågade ej vända sig om och se på

honom. Matt lade en tidning på bordet, och på

tidningen satte han ned den heta stekpannan. Han

skar i tu köttbiten och lade för Jim och sig själv.

»Ät medan det är varmt», rådde han och lät

kniv och gaffel föregå med godt exempel.

»Filén är utmärkt», lydde Jims omdöme sedan

han sväljt den första tuggan. »Men en sak vill jag

säga dig rent ut. Jag ämnar aldrig komma och

hälsa på dig på den där ranchen i Arizona, så att

det är inte värdt att du bjuder mig.»

»Varför det då?» frågade Matt.

»Jo, för nu är fan lös», lydde svaret. »Jag skulle

81

När gudarna skratta.aldrig stå ut med den mexikanska matlagningen på

din gård. Om jag också skall utstå helvetets eld

i livet efter detta, så vill jag då inte ha den i min

mage redan här i livet. Förbannade peppar!»

Han smålog, flåsade hårdt för att svalka sin

svidande mun, drack litet kaffe och fortfor att äta

biff.

»Vad tror du om livet efter detta, Matt?»

frågade han ©m en liten stund, i det han i tysthet

undrade varför den andre ännu ej hade rört sitt kaffe.

»Det finns inget liv efter detta», svarade Matt

och gjorde en paus med biffen för att ta sin första

klunk kaffe. »Varken himmel eller helvete eller

nånting alls. Allt vad man skall ha, det får man här i

livet.»

»Och efteråt?» frågade Jim i sin perversa

nyfikenhet, ty han visste att han nu hade framför sig en

man som snart skuMe dö. »Och efteråt?» upprepade

han.

»Har du nån’sin sett en karl som har varit död

i fjorton dar?-»

Jim skakade på huvudet.

»Men det har jag. Han såg ut som den här

biffsteken som du och jag hålla på att äta. Förut

var han en tjur som galopperade omkring ute på

betesmarkerna. Men nu är det bara kött. Ja, så

är det, bara kött. Och det är just vad du och jag och

alla människor ska bli — bara kött.»

Matt stjälpte i sig hela kaffekoppen och fyllde

den på nytt.

»Är du rädd för att dö?» frågade han.

Jim skakade på huvudet. »Vad behöver man

82vara rädd? Jag dör i alla fall inte. Jag ger mig

av och se’n lever jag opp igen . . .»

»För att fortsätta med att stjäla och ljuga, hyckla

i ett liv till och gå på med det om och omigen i

oändlighet?» sade Matt försmädligt.

»Jag kanske bättrar mig», invände Jim

förhoppningsfullt. »Det kanske inte blir nödvändigt att stjäla

i livet efter detta.»

Han tystnade plötsligt och stirrade rätt framför

sig med ett förfäradt uttryck i sitt ansikte.

»Vad står på?» frågade Matt.

»Ingenting. Jag undrade bara —» Jim återtog

med en ansträngning herraväldet över sig själv

— »över det där att dö, det var alltsammans.»

Men han kunde ej skaka av sig den skräck som

kommit över honom. Det var som om något

osynligt hemskt hade dragit förbi honom och bredt sin

sällsamma skugga över honom. Han greps av onda

aningar. Det skulle visst hända någonting

ohyggligt. Det låg olycka i luften. Han stirrade stelt över

bordet på den andre. Han kunde inte förstå. Hade

han kanske tagit fel och förgiftat sig själv? Nej,

Matt hade den kantstötta koppen, och han hade

alldeles säkert slagit giftet i den kantstötta koppen.

Alltsammans var hans egen inbillning, tänkte han

sedan. Den hade spelat honom spratt förr. Så

dum han var! Naturligtvis var det så.

Naturligtvis skulle någonting hända, men det var Matt det

skulle drabba. Hade inte Matt druckit ur hela

kaffekoppen?

Jim lyste upp, åt upp sin biff och doppade bröd

i såsen då köttet var uppätet.

33

»Då jag var pojke...» började han, men tystnade

plötsligt.

Återigen drog det osynliga hemska förbi honom,

och hela hans varelse skälvde av en aning om

hotande olycka. Han kände att någon fientlig makt

ryckte och slet invärtes i honom, och det var som

om varenda muskel i hans kropp försatts i dallring.

Han lutade sig tillbaka och föll lika plötsligt

fram-stupa med armbågarna på bordet. Det gick en

frossa genom alla hans lemmar. Det var som

löv-ens första darrning innan blåsten kommer. Han

bet ihop tänderna. Det kom igen, en krampaktig

spänning i musklerna. Han blev förfärad över

upproret i sitt inre. Hans muskler erkände cj längre

hans herravälde över dem. Åter spändes de

spasmodiskt, trots hans motstånd, ty han ville ej att

de skulle spännas. Det var en invärtes revolution,

det var anarki, och vanmaktens fasa steg upp inom

honom, då han kände sig så hårdt kramad och

pinad av sitt eget kött att den ena rysningen efter

den andra gick över hans ryggrad och svetten

trängde ut på hans panna. Han såg sig omkring i

rummet, och alla dess detaljer framkallade en

underlig förnimmelse av igenkännande. Det var som

om han nyss kommit tillbaka från en lång resa.

Han såg över bordet på sin kompanjon. Matt iakttog

honom och smålog. Ett uttryck av fasa spred

sig Över Jims ansikte.

»Herre Gud, Matt!» skrek han. »Du har väl inte

förgiftat mig?»

Matt smålog och fortfor att iaktta honom.

Under den kramp som nu grep Jim behöll han sitt

medvetande. Hans muskler spändes, skälvde och

knöto sig och vållade honom vilda plågor. Och

midt upp i allt detta såg han att Matt bar sig

besynnerligt åt. ilan gick samma väg. Leendet hade

försvunnit från hans ansikte, och det hade ett spänt

uttryck som om han lyssnade till någon inre röst

och försökte gissa sig till vad den sade. Matt steg

upp och gick tvärsöver rummet och tillbaka igen;

sedan satte han sig.

»Det här har du gjort, Jim», sade han lugnt.

»Men jag trodde inte att du skulle försöka komma

åt mig», svarade Jim förebrående.

»Ja, jag har givit dig vad du behöver», sade

Matt med sammanbitna tänder och skälvande

lemmar. »Vad har du givit mig?»

»Stryknin.»

»Det samma som jag gav dig», svarade Matt.

»Det är en helvetes pina, inte sant?»

»Du ljuger, Matt», sade Jim i bönfallande ton.

»Inte har du förgiftat mig, säg?»

»Det har jag visst det, Jim, och jag har inte alls

givit dig för stark dosis. Jag brässade in det så

fint som helst i din halva av biffsteken. — Stopp!

Vart skall du ta vägen?»

Jim hade rusat bort till dörren och sköt ifrån

reglarna. Matt sprang emellan och knuffade undan

honom.

»Apoteket», flämtade Jim. »Apoteket.»

»Nej, låt bli. Du stannar här. Här duger inte

att ränna ut på gatan och ställa till gifttragedier

där — medan alla juvelerna ligga här under kudden.

Begriper du? Även om du inte dog, skulle du

vara i polisens händer och vara tvungen att ge en

massa förklaringar. Kräkmedel är det bästa vid

förgiftning. Jag är lika illa däran som du, och jag

skall ta mig ett kräkmedel. Något annat skulle

de i alla fall inte ge dig på apoteket.»

Han knuffade Jim tillbaka till midten av rummet

och sköt för reglarna igen. Då han gick tvärsöver

golvet till kökshyllan, strök han sig över pannan

och slängde bort svettdropparna. De smattrade

hörbart mot golvet. Jim åsåg ångestfullt hur Matt tog

senapsburken och en kopp och sprang till

vattenledningen. Han rörde ihop en kopp senap och vatten

och drack ur den. Jim hade följt efter honom och

sträckte ut sina darrande händer efter den tomma

koppen. Åter knuffade Matt undan honom. Medan

han blandade till ännu en kopp åt sig, sade han:

»Tror du jag har nog av en kopp? Du kan vänta

tills jag har slutat.»

Jim ämnade vackla bort till dörren, men Matt

hejdade honom.

»Om du rör vid den där dörren, vrider jag

nacken av dig. Begriper du? Du får ta in, då jag

har slutat. Och om det räddar dig, vrider jag

nacken av dig i alla fall. Du kan inte komma undan

på något sätt. Jag har ju sagt dig många gånger

vad du skulle få, om du försökte skada mig.»

»Men du har ju också skadat mig», fick Jim

fram med ansträngning.

Matt höll på att dricka ur den andra koppen

och svarade icke. Svetten hade runnit ner i ögonen

på Jim, och han kunde knappt famla sig fram till

bordet, där han tog sig cn kopp. Men Matt

blandade till en tredje kopp och knuffade bort honom

som förut.

»Jag har ju sagt till dig att vänta tills jag har

slutat», brummade Matt. »Ur vägen!»

Jim höll sin skälvande kropp uppe genom att

haka sig fast vid vattenledningen, medan han

kastade längtansfulla blickar på den gulaktiga vätska

som betydde liv. Endast viljekraften hjälpte

honom att stå upprätt och hålla sig fast vid vaslden.

Annars skulle han ha vikt sig dubbel och ramlat

till golvet. Matt drack ur den tredje koppen och

lyckades med svårighet komma fram till en stol

och slå sig1 ned. Hans första krampanfall höll på

att gå över. De spasmodiska ryckningarna dogo

bort. Han tillskrev senapen och vattnet denna goda

verkan. Han var i alla händelser räddad. Han

torkade bort svetten ur ansiktet, och då plågorna släppte

ville han tillfredsställa sin nyfikenhet. Han tittade

på kamraten.

Krampen hade ryckt senapsburken ur Jims

händer så att innehållet spilldes ut på golvet. Han

lutade sig ner för att sopa upp senap i koppen,

men nästa krampanfall vek honom dubbel på

golvet. Matt smålog.

»Gå på du», uppmuntrade han. »Det är rätta

boten. Det har hjälpt mig.»

Jim hörde honom och vände mot honom ett

förvridet ansikte med lidande och bönfallande uttryck.

Nu kom anfall på anfall, och han låg där i

kon-vulsioner och rullade av och an på golvet så att

hans ansikte och hår blev gult av senap.

Matt skrattade hest vid denna syn, men skrattet

bröts av på midten. Det gick en skälvning genom

hans kropp. Ett nytt krampanfall började. Han

reste sig och vacklade till vasken där han med

pekfingret förgäves ansträngde sig att understödja

kräkmedlets verkan. Till sist krängde han sig fast

vid vasken så som Jim hade gjort, full av fasa

och motvilja för att ramla i golvet.

Den andres anfall hade gått över, och han satte

sig upp, matt och yr, för svag att resa sig, med

drypande panna och läpparna fläckiga av fradga,

som var gul av senapen han rullat $ig i. Han gned

sig i ögonen med knogarna, och stönande ljud

trängde upp ur hans strupe.

»Vad fnyser du efter?» frågade Matt midt i

dödskampen. »Du har inget annat att göra än att dö.

Och när du dör, så är du död ...»

»Jag ... fnyser inte ... det är senapen ... som sticker

... mig i ögonen», flämtade Jim mödosamt.

Det var hans sista lyckade försök att tala. Sedan

babblade han osammanhängande och fäktade i luften

med skälvande armar tills ett nytt anfall sträckte

ut honom på golvet.

Matt vacklade tillbaka till stolen, vek sig dubbel

på den med armarna slagna om knäna och

kämpade med sin kropp som gick upplösningen till mötes.

Han var iskall och matt, då krampen släppte. Han

tittade för att se efter hur det var med den andre

och såg honom ligga orörlig.

Han försökte tala för sig själv, vara kvick, skratta

sitt sista bittra skratt åt livet, men hans läppar

frambringade endast osammanhängande ljud. Han

kom på den tanken att kräkmedlet hade visat sig

vanmäktigt, och att det inte fanns någon annan

utväg än att gå till apoteket. Han tittade mot

dörren och reste sig med svårighet. Endast genom att

hugga tag i stolen kunde han rädda sig från att

falla. Ett nytt krampanfall hade börjat. Och midt

under spaSmerna, medan hans lemmar ryckte och

knyckte åt alla håll och slingrade sig i knutar,

hakade lian sig fast vid stolen och sköt den framför

sig över golvet. Hans allra sista viljekraft höll på

att slockna då han kom fram till dörren. Han vred

om nyckeln och sköt tillbaka en regel. Han

famlade efter den andra, men kunde ej få tag i den.

Så sjönk han med hela sin tyngd mot dörren och

gled sakta ner på golvet.

*

GUD SKAPADE MÄNNISKAN TILL

SIN AVBILD.

Hon mötte honom i dörren.

»Jag trodde inte du skulle komma så snart.»

»Klockan är halv nio.» Han såg på sitt ur. »Tåget

går 9 och 12.»

Han föreföll mycket lugn, tills han såg hennes

läppar skälva i det hon hastigt vände sig bort och

gick före.

»Det blir nog bra, lilla vän», sade han tröstande.

»Doktor Bodineau är rätte mannen. Han räddar

honom nog, skall du få se.»

De kommo in i vardagsrummet. Han såg sig

oroligt sökande omkring och väade sig sedan till henne.

»Var är Al?»

Hon svarade ej, utan gick, lydande en plötslig

impuls, fram till honom och stod där orörlig. Hon

var en spenslig, mörkögd kvinna, i vars ansikte livets

uppslitande strider satt sina spår. Men de tärda

dragen och den förskrämda blicken i ögonen hade

icke allenast framkallats av bekymmer. Han visste

nog vad som framkallat dem, då han såg på henne,

och det visste hon också, då hon såg sig i spegeln.

»Det hjälper inte, Mary», sade han. Han lade

sin hand på hennes axel. »Vi ha försökt allting.

Det är en eländig utväg, det vet jag nog, men vad

90kunna vi annat göra? Du har misslyckats. Doktor

Bodineau är det enda vi ha kvar.»

»Om jag hade någon annan möjlighet. ..» bör-

jade hon tveksamt.

»Det där ha vi ju diskuterat ända till leda», sade

han strävt. »Nu måste du morska upp dig. Du

vet vilka slutsatser vi stannade vid. Du vet att du

inte har den svagaste skymt till annan möjlighet.»

Hon skakade på huvudet. »Jag vet det. Men

det är förfärligt att tänka sig att han skall utkäm!pa

sin kamp ensam.»

»Han blir inte ensam1. Doktor Bodineau finns ju.

Och för resten är det ett härligt ställe.»

Hon teg.

»Det är det enda», sade han.

»Det är det enda», upprepade hon mekaniskt.

Han såg på sitt ur. »Var är Al?»

»Jag skall skicka hit honom.»

Då dörren stängts efter henne, gick han över

till fönstret och tittade ut, trummade tankspridt med

knogarna på rutan.

»God dag.»

Han vände sig om och besvarade hälsningen frånl

mannen som nyss kommit in. Denne gick dröjande

bort till fönstret, men stannade obeslutsamt på halva

vägen.

»Jag har ändrat mig, George», sade han hastigt

och nervöst. »Jag reser inte.»

Han ryckte i sin rockärm, trampade litet på en

fläck, slog ned ögonen och lyfte med en kraftig

viljeansträngning upp dem igen för att se på den;

andre.

9i George betraktade honom tyst med vidgade

näsborrar, och hans magra fingrar krökte sig omedvetet

som örnens klor omkring sitt byte.

De båda männen voro mycket lika varandra till

växt och anletsdrag, men trots den starka likheten

var det stor skillnad mellan dem. De hade samma

svarta ögon, men mannen vid fönstret såg skarpt

och rätt framför sig, medan han som stod mitt

i rummet hade en beslöjad och förstulen blick. Han

kunde ej möta den andres ögon, fastän han

oupphörligt och förgäves kämpade med sig själv för

att göra det. De höga kindknotorna med sina

fördjupningar inunder voro de samma, men huden

över fördjupningarna tycktes vara annorlunda. De

tunna läpparna voro modellerade på samma sätt,

men Georges varo fasta och muskulösa, medan Als

voro mjuka och slappa — läpparna hos en asket

som blivit en njutningsmänniska. Och

munvinklarna krökte sig nedåt. Hans hull tydde på anlag för

fetma, i synnerhet på örnnäsan som en gång måste

ha varit lik den andres, fastän den förlorat den

allvarliga skärpa som den andres ännu hade kvar.

Al kämpade för att hålla sig rak, där han stod

midt på golvet. Tystnaden generade honom. Han

hade en känsla av att han skulle börja vackla fram

och tillbaka. Han fuktade sina läppar med tungan.

»Jag ämnar stanna», sade han med förtvivlans

mod.

Han slog ned ögonen och ryckte åter i sin

rockärm.

»Och du är bara tjugusex år», sade George

slutligen. »Du stackars svaga gubbe.»

92 »Var inte så säker på det», svarade Al litet

trotsigt.

»Kommer du ihåg när vi summo halvannan mil

över kanalen?»

»Nå, än sedan?» Als ansikte började få ett

sur-mulet uttryck.

»Och kommer du ihåg då vi boxades i ladan

efter skoltimmen?»

»Jag tog emot allt stryk du gav mig.»

»Tog emot!» George höjde rösten ett ögonblick.

»Du stukade mig fyra eftermiddagar av fem. Du

var Hubbelt så stark som jag — tre gånger så

stark. Och nu skulle jag vara rädd att slå till dig

med en soffkudde; du skulle krympa ihop som ett

fjolårslöv. Du skulle dö, du stackars eländiga

gubbe.»

»Du behöver inte skälla på mig för att jag har

åtrat mig», protesterade den andre i litet jämmerlig

ton.

Hans hustru kom in, och han såg vädjande på

henne, men mannen vid fönstret gick plötsligt fram

till honom och utbrast:

»Du vet inte den ena minuten vad du ämn^ar

göra den andra! Du har ingen karaktär, du

rygg-radslösa, krälande mask!»

»Du kan inte få mig ond.» Al smålog illistigt och

tittade triumferande på sin hustru. »Du kan inte

få mig ond», upprepade han som om han riktigt njutit

av den tanken. »Jag vet vad du syftar på. Men

det är min mage, säger jag dig. Jag rår inte för

93det. Vid Gud, jag rår inte för det. Är det inte

magen det kommer ifrån, Mary?»

Hon såg på George och talade lugnt, men hon

gömde sin darrande hand i klänningens veck.

»Är det inte dags?» frågade hon dämpat.

Hennes man vände sig häftigt emot henne. »Jag

ämnar inte resa!» utropade han. »Det är just vad

jag har sagt honom nu. Och jag säger er ännu en

gång, båda två, att jag reser inte. Ni kan inte

tvinga mig.»

»Men käre Al, du sa’ ju . ..» började hon.

»Fäst dig inte vid vad jag sa’!» utbrast han. »Jag

har nu sagt något annat, och det ha ni hört, och

det är avgörande.»

Han gick över rummet och kastade sig häftigt

ned i en vilstol. Men den andre var genast över

honom. De klolika fingrarna grepo honom i axlarna,

ryckte upp honom och höllo honom fast.

»Du har kommit till yttersta gränsen, Al, och

det vill jag du skall förstå. Jag har försökt att

behandla dig som . .. som min bror men hädanefter

skall jag behandla dig som vad du är. Förstår du?»

Vreden i hans röst var kall. Elden i hans ögon

var kall. Men gjorde långt kraftigare verkan än

det häftigaste utbrott, och Al vred sig under den

och under den hårda handens tag som kom hans

axelmuskler att göra ondt.

»Det är bara genom mig som du har tak över

huvudet och något att äta. Din plats? Vilken

annan som helst skulle ha blivit körd på dörren för

ett år sedan — för två år sedan. Jag har behållit

dig kvar. Din lön har varit en almosa. Den har

94jag betalat ut. Mary... hennes toaletter... den

där klänningen som hon har på sig är omsydd . . .

hon går i sina systrars och min hustrus avlagda

kläder. Almosor — du förstår? Edra barn — de

gå i mina barns avlagda kläder... i mina

grannars barns ... de tro att kläderna ha skänkts till

något barnhem. Och det är ett barnhem . .. eller

kommer snart att bli det.»

Han gav varje mening eftertryck genom att

omedvetet göra greppet om halsen hårdare. Al vred sig

av smärta. Svetten brast ut i hans panna.

»Hör nu noga på mig», fortfor hans bror. »Om

tre minuter skall du säga att du följer med mig.

Om "du inte gör det, ska Mary och barnen tas ifrån

dig... i dag. Du behöver aldrig mer komma till

kontoret. Det här huset skall vara stängt för dig.

Och "om ett halvt år skall jag ha den glädjen att

begrava dig. Du har tre minuters betänketid.»

Al Igjorde en rörelse som om han höll på att kvävas

och lyfte upp sina slappa fingrar till den kramande

handen.

»Mitt hjärta . . . släpp mig... du dödar mig»,

flämtade han.

Handen slängde honom med kraft ner i vilstolen

och släppte honom.

Klockan på kaminhyllan pickade hårdt. George

såg på den och på Mary. Hon stödde sig mot

bordet ur stånd att dölja hur hon skalv. Han fick en

obehaglig känsla av att hans brors fingrar vidrörde

hans hand. Alldeles omedvetet torkade han av

handens baksida mot rocken. Klockan pickade i tyst-

95naden. George tyckte att hela rummet skakade av

dess röst. Han hörde ännu vad han själv hade

sagt.

»Jag reser», kom det från vilstolen.

Det var en svag och bruten röst, och det var

en svag och bruten man som reste sig med möda

ur vilstolen. Han gick mot dörren.

»Vart går du?» frågade George.

»Kappsäcken», lydde svaret. »Mary får skicka

kofferten efter. Jag kommer igen om en minut.»

Dörren stängdes efter honom. Ett ögonblick

därefter öppnade George den, gripen av en plötslig

misstanke. Han tittade in. Hans bror stod vid skänken

med en flaska i den ena handen och i den andra

ett whiskyglas som han tömde.

Över glaset såg Al att han var observerad. Det

gjorde honom utom sig. Han försökte hastigt fylla

på glaset igen och föra det till munnen, men glas

och flaska slungades i golvet så att de gingo i

kras. Han fräste. Det lät som om ett vilddjur

morrat. Men greppet om hans axel kuvade och skrämde

honom. Han släpades mot dörren.

»Kappsäcken», flämtade han. »Den är där ... där

inne. Låt mig gå efter den.»

»Var är nyckeln?» frågade brodern, då han hade

hämtat den.

»Den är inte låst.»

I (nästa ögonblick var kappsäcken öppnad, och

Georges hand trevade bland innehållet. I det ena

facket hittade den en whiskybutelj och i det andra

en mindre fla-ska. Han tryckte till låset.

96 »Kom», .sade han. »Om vi inte komma med nästa

spårvagn, går tåget ifrån oss.»

Han gick ut i förstugan, och Al blev ensam med

sin hustru. Det var som en begravning tyckte

George där han stod och väntade.

Hans brors överrock fastnade på farstudörrens

vred, och det dröjde så länge innan den lossades

ätt Marys första snyftning trängde till deras öron.

George gick utför trappstegen med hårdt

hoppräs-sade läppar. I ena handen bar han kappsäcken.

Med den andra höll han sin brors arm.

Då tie nalkades hörnet, hörde han spårvagnen

ett kvarter längre bort och skyndade på brodern.

Al andades häftigt. Han släpade fotterna efter sig

och gjorde motstånd.

»Du är en djävul till bror», flämtade han.

Till svar fick han ett brutalt ryck i armen. Det

påminde honom om hans barndom, då han släpades

bort av någon vredgad anhörig. Och som ett barn

måste han hjälpas upp i spårvagnen. Han sjönk

ned på en bänk, flämtande, svettande, utmattad av

ansträngningen. Han följde Georges ögon, då denne

fixerade honom från topp till tå.

»Det är d u som är en djävul till bror», sade

George, då han slutat sin granskning.

Al blev tårögd.

»Det är min mage», sade han i klagande ton.

»Inte underligt», blev svaret. »Den är utbränd

som kratern i en vulkan. Men glödhettan är

själv-förvållad.»

Sedan sade de ingenting mera. Då de kommo

till platsen där de skulle byta vagn, ryckte George

97

När gudarna skratta.

7till och vaknade ur sin tankspriddhet. Han smålog.

.Med stel blick, som ej sett de förbiglidande husen,

hade han varit försjunken i medlidande med sig

själv. Han hjälpte sin bror ur vagnen och tittade

uppåt sidogatan. Spårvagnen som de skulle ta var

ännu icke i sikte.

Al fick ögonen på utskänkningsstället i hörnet

på andra sidan gatan. Han blev genast orolig. Hanjs

händer började skälva, och han kastade en

hungrig-blick tvärsöver gatan till dörren, som just nu gick

upp och släppte in en lycklig kund. I samma

ögonblick såg han den vitjackade barmästaren mot en

bakgrund av blixtrande glas. Alldeles omedvetet

satte han sig i rörelse för att gå över gatan.

»Stopp.» Georges hand grep honom i axeln.

»Jag vill ha whisky.»

»Det har du redan fått.»

»Det var för flera timmar sedan. Seså, George,

låt mig få litet. Det är den sista dagen. Stäng

inte igen för mig förr än vi komma dit. Gud skall

veta att det inte är långt dit.»

George kastade en förtvivlad blick uppåt gatan.

Spårvagnen syntes.

»Du hinner inte få ett glas», sade han.

»Jag vill inte ha något glas, jag vill ha en butelj.»

Als röst blev inställsam. »Seså, George, det är den

sista, den allra sista.»

»Nej.» Avslaget var så bestämt som Georges tunna

läppar kunde göra det.

Al såg på den annalkande vagnen. Plötsligt satte

han sig på trottoarkanten.

»Vad är det?» frågade brodern litet orolig.

98 »Ingenting. Jag vill ha whisky. Det är min mage.»

»Seså, stig upp.»

George sträckte ut handen, men det var för sent,

ty hans bror låg redan raklång på trottoaren,

liknöjd för smutsen och de förbigåendes nyfikna

blickar.. Spårvagnen ringde vid gatukorsningen utanför

nästa kvarter.

»Vi komma inte med», sade Al med ett

skadeglad t leende där han låg, »och det är ditt fel.»

George knöt hårdt sina händer.

»Å, jag skulle kunna slå dig!»

»Och försumma spårvagnen», ljöd det

triumferande svaret från trottoaren.

George såg på spårvagnen. Den var nu på ett

halvt kvarters avstånd. Han såg på sitt ur. Han

funderade en sekund till.

»Nåja, jag skall gå efter whisky», sade han. »Men

du måste med på den där vagnen. Om du låter den

gå förbi utan dig, slår jag sönder buteljen i skallen

på dig.»

Han rusade över gatan och in på

utskänknings-stället. Spårvagnen rullade fram till anhalten och

stannade. Inga passagerare skulle stiga av. Al

släpade sig uppför trappsteget och slog sig ned. Han

smålog då konduktören ringde och vagnen satte

sig i rörelse. Utskänkningsställets svängdörr gick

upp. George kom springande efter vagnen med

kappsäcken och en whiskybutelj i handen. Konduktören

väntade med handen på ringapparaten för att se

om det skulle bli nödvändigt att stanna. Det blev

det icke. George svingade sig lätt upp, satte sig

bredvid brodern och räckte honom buteljen.

99 »Du kunde ha tagit en liter», sade Al förebrående.

Han drog ur korken med korkskruven på sin

pennkniv och lyfte upp buteljen.

»Jag är sjuk . . . magen», förklarade han i

urskuldande ton för passageraren som sait bredvid

honom.

På tåget sutto de i en rökkupé. George ansåg

att det var nödvändigt. Och sedan de lyckats

komma med tåget, kände han sig mera vek om

hjärtat. Han var vänligare stämd mot brodern och

anklagade sig själv för onödig stränghet. Han

försökte godtgöra genom att tala om modern, systrarna

och små familjeangelägenheter. Men Al var tjurig

och ägnade sig åt buteljen. Hans mun blev allt

slappare och slappare, påsarna under ögonen tycktes

svälla och alla hans ansiktsmuskler slakna.

»Det är magen», sade han en gång, då han

druckit ur buteljen och slängt in den under bänken,

men den stränga min som broderns ansikte hastigt

antog uppmuntrade ej till ytterligare förklaringar.

Åkdonet som mötte dem vid stationen var

värdigt och elegant som det anstår ett privat ekipage.

George iakttog allt vad som var karaktäristiskt för

den anstalt dit de voro på väg, men hans farhågor

minskades i varje minut. Då de körde in genom den

breda porten och rullade uppför den vidsträckta

gården, var han övertygad om att brodern ej skulle

ta anstöt av ställets prägel av »inrättning». Det

var mera likt ett sommarhotell eller, rättare sagt,

en lantlig klubblokal. Och där de ilade fram i det

vårliga solskenet med fågelsången i sina öron och

IOO blomdoften i näsborrarna, suckade George efter en

veckas vila på ett sådant ställe, och han såg för sig

den långa torra sommaren i staden och på kontoret.

Han hade ej råd att ställa det bra både för sin

bror och för sig själv.

»Låt oss ta en promenad i parken», föreslog han,

sedan de träffat doktor Bodineau och inspekterat

Als rum. »Vagnen går till stationen om en

halvtimme, så att vi ha god tid.»

»Här är vackert», sade han ett ögonblick där-

efter. Han trampade på sammetslent gräs, träden

välvde sig över hans huvud och han stod

översållad av solglimtar. »Jag önskar att jag kunde

stanna här en månad.»

»Jag skall byta plats med dig», sade Al hastigt.

George skrattade, men han kände sig allt utom

trygg-

»Se på den där eken!» utbrast han. »Och den

där hackspetten! Är han inte vacker?»

»Jag tycker inte om det här», hörde han sin

bror mumla.

George knep ihop läpparna och beredde sig till

strid, men han sade:

»Jag skall skicka iväg Mary och barnen upp till

bergstrakterna. Hon behöver det, och det göra

de också. Och då du blir bra igen, skall jag låta

dig fara efter dem. Då kan du tillbringa dina

sommarferier där, innan du kommer tillbaka till

kontoret.»

»Jag ämnar inte stanna i den här förbannade

hålan, du må säga vad du vill», tillkännagav Al

plötsligt-

IOI »Jo, det skall du, och du skall få igen din hälsa

och styrka, så att Mary, då hon får se dig, blir

röd om kinden som förr.»

»Jag följer med dig hem igen.» Als röst var

bestämd. »Jag far tillbaka med samma tåg. Nu

är det väl dags för oss att ge oss av.»

»Jag har inte berättat för dig alla mina planer»,

försökte George att fortsätta, men Al avbröt

honom :

»Du kan så gärna tiga med det där. Jag vill

inte höra på ditt hala pladder. Du behandlar mig

som ett barn. Jag är inte något barn. Jag vet

vad jag vill, och jag skall visa er att jag kan driva

min vilja igenom. Du behöver inte säga någonting.

Jag frågar inte ett dyft efter vad du säger.»

Det var en olycksbådande glans i hans ögon, och

brodern tyckte att han mest liknade en råtta som

jagats in i ett hörn och förtvivlat beredde sig att

försvara sig. Då George nu såg på honom, mindes

han deras barndom, och det gick upp för honom,

att Al åter hade gripits av samma tjurskalliga trots

varmed han som barn stått emot alla försök att

påverka honom i godo eller ondo.

George uppgav hoppet. Han hade förlorat. Det

här var ingen mänsklig varelse. Den sista glimten

av bättre mänskliga instinkter hade slocknat. Det

var ett djur, trögt och slött, omöjligt att få ur

fläcken — bara ett livets råämne, stridslystet,

trotsigt och olydigt. Och medan han betraktade

brodern kände han att djuret vaknade även inom

honom själv. Han märkte plötsligt att hans fingrar

102spände och krökte sig som en lönnmördares, och

han kände ett begär att döda. Och hans förstånd

svek honom till sist och rådde honom att döda, det

var det enda han hade att göra.

Han ryckte till då en tjänare ropade till honom1

mellan trädstammarna att vagnen väntade. Han

svarade. Sedan såg han rätt framför sig och

varseblev brodern. Han hade glömt att han var hans bror.

Han hade för ett ögonblick sedan endast varit ett

dödt ting. Han började tala och därunder blev

allt klart för honom. Hans förstånd hade ej

svikit. Djuret inom honom hade endast visat hans

förstånd vägen.

»Du gör ingen nytta här i världen, Al», sade han.

»Det vet du. Du har gjort Marys liv till ett helvete.

Du är en förbannelse för dina barn. Och för oss

andra har du inte precis gjort livet till något

paradis.»

»Det tjänar till ingenting, vad du pratar», avbröt

Al. »Jag ämnar inte stanna här.»

»Det var just det jag tänkte säga», fortfor George.

»Du behöver inte stanna här.» (Als ansikte lyste

upp, och han gjorde ofrivilligt en rörelse som för

att gå bort till vagnen.) »A andra sidan är det

inte nödvändigt att du far hem med mig. Det finns

en annan utväg.»

George dök ner med handen i ländfickan och

tog upp en revolver. Han höll den riktad mot Al,

i det han samtidigt gjorde en rörelse med huvudet

åt ett snår i närheten.

»Det går inte att bluffa med mig», fnös Al.

103 »Det är ingen bluff. Se på mig, Al. Jag

menar det. Och om du inte gör det själv, måste jag

göra det i ditt ställe.»

De sågo på varandra och revolvern behöll sin

riktning. Al kämpade emot ett ögonblick, men så

blixtrade det till i hans ögon. Han ryckte hastigt

till sig revolvern.

»Å, min Gud! Jag skall göra det», sade han.

»Jag skall visa er vad jag går för.»

George kände sig plötsligt knäsvag. Han vände

sig bort. Han såg ej brodern gå in i snåret, men

han hörde hans kropp tränga sig fram mellan löv

och grenar.

»Farväl, Al», ropade han.

»Farväl», kom det från snåret.

George kände kallsvetten på sin panna. Han

började torka sig i ansiktet med näsduken. Han hörde

som från långt avstånd tjänarens röst åter ropa till

honom att vagnen väntade. Hackspetten svingade

sig ut mellan solglimtarna och slog sig ned på

en trädstam ett stycke längre bort. För George

var alltsammans som en dröm, men ändå kände han

det som höjden av rättvisa. Det var det rätta.

Det var det enda möjliga.

Hela hans kropp ryckte till krampaktigt, som om

skottet brunnit av. Det var Als röst tätt bakom

honom.

»Här är din revolver», sade Al. »Jag stannar.»

Tjänaren syntes mellan träden, han nalkades

hastigt och ropade ivrigt. George stoppade vapnet

i fickan och grep bägge sin brors händer.

104

I »Gucl välsigne dig, gosse», mumlade han, »och

med en sista andhämtning -— »lycka till!»

»Jag kommer», ropade han till tjänaren, och så

gjorde han helt om och sprang mellan träden bort

till vagnen.

105 BARA EN KINES.

”Korallen tilltar, palmen växer, men

människan krymper ihop.”

Tahitiskt ordspråk.

Ah Cho förstod icke franska. Han satt i den

fullpackade domstolssalen, mycket trött och

uttråkad, och hörde på den ström av smattrande

franska som än den ene än den andre

ämbetsmannen gav ifrån sig. För Ah Cho var det bara

munväder, och han förvånade sig över fransmännens

dumhet och över att det tog så lång tid att upptäcka

Chung Gas mördare, ja, att de inte alls kunde få

honom fast. Plantagets fem hundra kulis visste

att Ah San hade begått mordet, men ändå var

Ah San ej ens arresterad. Det var visserligen sant

att alla kulis i hemlighet kommit överens om att

inte vittna mot varandra, men det hela var ju så

enkelt, fransmännen borde ha kunnat upptäcka att

Ah San var mannen. De voro mycket dumma, de

där fransmännen.

Ah Cho hade ej gjort något som han behövde

vara rädd för. Plan hade ej haft något att göra

med mordet. Han hade visserligen varit

närvarande, och Schemmer, plantagets

överuppsynings-man, hade rusat in i barackerna omedelbart där-

jo6efter och ertappal honom där tillsammans med fyra

fem andra, men... vad var det vidare med det?

Chung Ga hade endast fått två knivstyng. Det

var ju tydligt att fem eller sex män inte kunde

åstadkomma bara två sår. På sin höjd kunde man

säga, att om en man blott gjort ett enda hugg,

var det två som hade gjort det.

Så resonerade alltså Ah Cho då han, jämte sina

fyra kamrater, hade ljugit och bondnekat och gjort

rätten vimmelkantig med sina uppgifter rörande vad

som försiggått. De hade hört den mördades skrik,

och liksom Schemmer hade de rusat till mordplatsen.

De hade kommit dit före Schemmer, det var

alltsammans. Schemmer hade visserligen intygat att

han, lockad av trätans oväsen då han råkat gå

förbi, hade stått utanför i minst fem minuter; då

han kom in, fann han fångarna redan där inne,

och de hade ej kommit in nyss förut, ty han hade

stått vid den ena dörren till barackerna. An

sedan? Ah Cho och hans fyra medfångar hade

vittnat att Schemmer misstagit sig. Till sist skulle

de bli frigivna. Det voro alla säkra på. Fem

människor kunde ej bli halshuggna för två knivhugg.

Dessutom hade ingen av de främmande djävlarna

åsett mordet. Men de där fransmännen voro så

dumma. I Kina, det visste Ah Cho mycket väl,

skulle domstolen döma dem allesammans till tortyr

och få veta sanningen. Det var mycket lätt att få

fram sanningen genom tortyr. Men de där

fransmännen använde ej tortyr — de dumhuvudena!

Därför skulle de aldrig få veta vem som dödat

Chung Ga.

107 Men Ah Cho förstod ej allt. Det engelska

bolag som ägde plantaget hade med stora kostnader

importerat de fem hundra kulis till Tahiti.

Aktieägarna ropade på utdelning, och bolaget hade ej

betalat ut någon sådan, därför ville bolaget ej att

dess dyrt värvade arbetare skulle börja sticka ihjäl

varandra. Och fransmännen voro ju så angelägna

att inpränta hos kinamännen den franska lagens

goda och förträffliga egenskaper. Ingenting gick

upp mot att statuera ett exempel då och då, och

dessutom, vad var Nya Caledonien till för nytta om

man inte skulle få skicka dit människor att

framsläpa sina dagar i elände och pina till straff för att

de offrat åt den mänskliga svagheten?

Ah Cho förstod ej allt detta. Han satt i

domsalen och väntade på det vilseledda utslag som

skulle återge honom och hans kamrater friheten

så att de kunde få återgå till plantaget och

fullgöra det arbete de åtagit sig. Detta utslag skulle

snart avkunnas. Förhandlingarna nalkades sitt slut.

Det såg han. Det var inte flera vittnesförhör, inget

vidare babbel. Även de franska djävlarna voro

trötta och väntade på domen. Och medan han

väntade, tänkte han tillbaka på den tiden då han

skrivit under kontraktet och seglat till Tahiti. Det

hade varit svåra tider i hans kustbv, och då han

j *

förband sig att arbeta i fem år på Söderhavsöarna

för femtio mexikanska cents om dagen, hade han

tyckt att han gjort ett godt kap. Det fanns män i

hans by som trälade ett helt år för tio mexikanska

dollars, och det fanns kvinnor som bundo nät hela

året om för fem dollars, och i köpmännens hus

108fanns det tjänstflickor som erhöllo fyra dollars för

ett ,års tjänst. Och här skulle han få femtio cénts

om dagen; för en dag, en enda dag, skulle han

erhålla denna furstliga betalning! Men om det nu var

tungt arbete? Efter de fem åren skulle han

återvända hem — det stod i kontraktet — och han

skulle aldrig mer behöva arbeta. Han skulle vara

en rik man i hela sitt liv, med eget hus, hustru och

barn som växte upp i vördnad för honom. Ja,

och bakom huset skulle han ha en liten trädgård,

en plats för eftertanke och vila, med guldfiskar i

en liten damm och små av vinden rörda klockor i

träden, och det skulle vara en hög mur omkring

allt detta så att han ej behövde bli störd i sina

meditationer och sin vila.

Nå, han hade tre av dessa fem år bakom sig.

Han var redan en rik man (i hans eget land) tack

vare sin hopsparda förtjänst, och det låg endast

två år till mellan bomullsplantaget på Tahiti och de

meditationer och den vila som väntade honom. Och

just nu förlorade han pengar tack vare den

olyckliga omständigheten att han varit närvarande vid

mordet på Chung Ga. Han hade legat tre veckor

i fängelse, och varje dag under dessa tre veckor

hade han forlorat femtio cents. Men nu skulle

domen snart avkunnas, och då skulle han återgå till

arbetet.

Ah Cho var tjugutvå år gammal. Han var

gladlynt och godmodig, och han hade lätt för att dra

på munnen. Hans kropp var spenslig på asiatiskt

sätt, men hans ansikte rundt. Det var rundt som

månen och det utstrålade en blid medgörlighet och

109vänlighet som var ovanlig bland hans landsmän.

Och hans utseende bedrog ej. Aldrig ställde han

till bråk, aldrig deltog han i gräl. Han spelade

ej. Hans temperament var ej så karskt som en

spelares måste vara. Han nöjde sig med småsaker

och små nöjen. Aftonsvalkans tystnad och frid efter

det upphettande arbetet på bomullsfälten var en

oändlig tillfredsställelse för honom. Han kunde sitta

i timtal och titta på en enda blomma och filosofera

över tillvarons mysterier och gåtor. En blå häger

på en liten halvmånformig sandremsa, flygfiskarnas

silverglittrande myller eller en solnedgång i pärlvitt

och skärt bortom lagunen kunde hänföra honom

så att han glömde de tröttsamma dagarnas

enformighet och Schemmers grova piska.

Schemmer, Karl Schemmer, var ett djur, ett

brutalt djur. Men han gjorde skäl för sin lön. Han

präs-sade ut den sista kraftatomen ur de fem hundra

slavarna, ty slavar voro de ända tills deras

kontraktstid var ute. Schemmer arbetade hårdt för

att prässa ut kraft ur dessa fem hundra svettande

kroppar och förvandla den till exportfärdiga

bomullsbalar. Hans allt behärskande, järnhårda råa

brutalitet var det som satte honom i stånd att

åstadkomma denna förvandling. Han hade också hjälp

av ett tjockt läderbälte, tre tum bredt och en meter

långt, som han alltid hade på sig under sina

ridturer och som vid vissa tillfällen kunde träffa en

framåtlutad kulis nakna rygg med en smäll som av

ett pistolskott. Dessa smällar hördes ofta då

Schemmer red nedåt det plöjda fältet.

En gång i början av det kontrakterade arbetets

I TOförsta år, hade han dödat en kuli med ett enda

slag ,av sin knytnäve. Han hade icke precis krossat

mannens skalle som ett äggskal, men slaget hade

varit tillräckligt hårdt för att alldeles bringa

huvudets innanmäte i förvirring, och efter en veckas

sjukdom hade mannen dött. Men kinesen hade ej

klagat för de franska djävlar som styrde Tahiti.

Det var deras ensak. Schemmer var deras problem.

De måste undvika hans vrede, liksom de undveko

giftet hos mångfotingarna som lurade i gräset eller

kröpo in i sovrummen då det var regniga kvällar.

»Chinagos» — så kallades de av det lata,

brun-hyllta öfolket — aktade sig för att inte reta

Schemmer för mycket. Det var liktydigt med att

tillfredsställa hans anspråk på arbetskvantiteten. Det där

slaget av Schemmers knytnäve hade varit värdt

tusentals dollars för bolaget, och själv hade han

aldrig haft det ringaste obehag därav.

Fransmännen, som saknade anlag för

kolonisering och misslyckats i sina barnsliga bemödanden

att utveckla öns resurser, voro endast alltför glada

åt det engelska bolagets framgång. Vad betydde

Schemmer och hans fruktansvärda näve? Och

kinesen som dött? Det var ju bara en chinago.

Dessutom dog han av solstyng, enligt doktorns attest.

I hela Tahitis historia hade visserligen aldrig en

människa dött av solstyng. Men det var just det

som gjorde detta kinesdödsfall till någonting

alldeles unikt. Det sade doktorn i sin rapport. Han

var högst enfaldig. Och utdelning måste det ju

bli, annars skulle den långa historien om

Tahiti-fiaskot ökas med ännu ett fiasko.

111 Det fanns ingen möjlighet att förstå de där vita

djävlarna. Ah Cho grubblade över deras

obegriplighet medan han satt i domsalen och väntade på

utslaget. Det var omöjligt att säga vad som

försiggick inom dem. Han hade träffat några av de vita

djävlarna. De voro alla lika —- befälet och

matroserna på fartyget, de franska ämbetsmännen, de

vita männen på plantaget, däribland Schemmer.

Deras själar rörde sig alltid på hemlighetsfulla

vägar som ingen kunde förstå. De blevo onda utan

synlig orsak, och deras vrede var alltid farlig. Vid

sådana tillfällen voro de som vilda djur. De bråkade

om småsaker och ibland kunde de till och med

arbeta värre än en kines. De voro ej måttliga som

kineserna; de voro glupska, åto omåttligt och drucko

ännu omåttligare. En kinaman kunde aldrig veta

när en handling skulle behaga dem eller väcka en

storm av vrede. Det kunde en kinaman aldrig säga.

Vad som behagade dem ena gången, kunde nästa

gång framkalla ett utbrott av vrede. Det fanns

ett förhänge bakom de vita djävlarnas ögon som

dolde deras innersta själ för kinesens blick. Och

höjden av allt var de vita djävlarnas fruktansvärda

duglighet, deras förmåga att göra saker, att sätta

saker i gång, åstadkomma resultat, böja allt levande

efter sin vilja och till och med naturkrafterna. Ja,

de vita männen voro besynnerliga och underbara,

och de voro djävlar. Schemmer till exempel.

Ah Cho undrade varför det gick så långsamt att

formulera domen. Ingen av dem som förhörts hade

lagt hand på Chung Ga. Ah San ensam hade dödat

honom. Ah San hade gjort det, böjt Chung Gas

112huvud bakåt med den ena handen om hårpiskan,

medan den andra sträckts fram bakifrån och borrat

kniven i hans kropp. Två gånger hade han stött

till. Där i domssalen, med slutna ögon, såg Ah

Cho för sig hur mordgärningen hade gått till

grälet, de onda orden som slungats av och an, den

smuts och de förolämpningar som kastats över

vördnadsvärda förfäder, förbannelserna över ofödda

släkten, Ah Sans luftsprång, greppet om Chung Gas

hårpiska, kniven som borrade in sig två gånger

i hans kött, dörrens uppryckande, Schemmers

inrusande, kapplöpningen mot dörren, Ah Sans flykt,

Schemmers flygande bälte som drev in de övriga

i hörnet och revolverskottet som Schemmer fyrade

av för att kalla dit hjälp. Ah Cho ryste då han

åter genomlevde detta i tankarna. Ett slag av

bältet hade träffat hans kind och skrapat bort skinn.

Schemmer hade pekat på blånaderna, då han kände

igen Ah Cho under vittnesförhöret. Inte förr än

nu hade blånaderna gått bort. Det hade varit ett

väldigt slag. Om det träffat en halv tum längre in,

skulle ögat ha strukit med. Men nu glömde Ah Cho

hela händelsen och såg åter för sig den

meditationernas och vilans trädgård som skulle bli hans,

då han kom tillbaka till sitt eget land.

Han satt där med orubbligt lugn min, medan

domaren läste upp utslaget. Lika orubbligt lugna

voro hans fyra kamraters ansikten. Och de voro

fortfarande orubbligt lugna då tolken förklarade

att de fem hade befunnits skyldiga till mordet på

Chung Ga och att Ah Chow skulle halshuggas, Ah

Cho arbeta tjugu år i fängelse på Nya Caledonien,

113

När gudarna skratta.

8Wong Li tolv år och Ah Tong tio år. Det tjänade

till ingenting att ta vid sig för det. Till och med

Ah Chow såg likgiltig ut som en mumie, fastän

han skulle bli halshuggen. Domaren lade till några

ord, och tolken förklarade att som Ah Chows

ansikte blivit värst åtgånget av Schemmers skinnrem,

hade han varit lättast att identifiera, och efter en

man måste dö, kunde han lika gärna bli den

mannen. Att Ah Chos ansikte också hade fått en svår

skråma, som bevisade att han varit närvarande vid

mordet och otvivelaktigt deltagit däri, hade

ådragit honom de tjugu årens straffarbete.

Straffbeloppen fingo sin förklaring, ända ner till Ah Tongs

tio år. Kineserna skulle låta varna sig av detta,

sade domaren slutligen, ty de måste lära sig att

lagen måste ha sin gång på Tahiti, 0111 också jord

och himmel störtade samman.

De fem kinamännen fördes tillbaka till fängelset.

De voro varken överraskade eller bedrövade. Att

domarna utfallit så oväntat var precis vad de varit

vana vid i alla sina mellanhavanden med de vita

djävlarna. Av dem kunde en kinaman aldrig vänta

sig något annat än det oväntade. Det stränga

straffet för ett brott som de ej hade begått var ej

besynnerligare än de otaliga besynnerliga saker som

de vita djävlarna gjorde. Under de följande

veckorna betraktade Ah Cho ofta Ah Chow med en

viss nyfikenhet. Han skulle bli halshuggen av

giljotinen som uppförts på plantagets område. Han

skulle aldrig få uppleva någon ålderdom, han skulle

aldrig få sitta i fridens trädgård. Ah Cho

filosoferade och spekulerade över liv och död. För sin

114egen del var han icke orolig. Tjugu år, det var

ju bara tjugu år. Så långt hade han till sin

trädgård — det var allt. Han var ung, och det asiatiska

tålamodet var honom medfödt. Han kunde vänta

dessa tjugu år, och vid den tiden skulle hettan i

hans blod ha stillat sig och han skulle vara bättre

förberedd till den lugna njutningens trädgård. Han

tänkte på ett namn åt den; han skulle kalla den

för Morgonfridens trädgård. Hela dagen njöt han

av den tanken, och han kände sig inspirerad att

formulera ett moraliskt tänkespråk om tålamodets

dygd, som visade sig vara en stor tröst i synnerhet

för Wong Li och Ah Tong. Men Ah Cliow brydde

sig ej om tänkespråket. Hans huvud skulle så snart

skiljas från kroppen att han ej behövde något

tålamod för att vänta på denna händelse. Han rökte

med välbehag, åt godt, sov godt och frågade ej

efter om tiden gick långsamt.

Cruchot var en poliskonstapel. Han hade

tjänstgjort tjugu år i kolonierna, från Nigeria och

Senegal till Söderhavsöarna, och dessa tjugu år hade

ej haft någon märkbar inverkan på hans tröga

sinne. Han var lika slö och dum som på den tiden

han levat som bonde i södra Frankrike. Han var

väl disciplinerad och rädd för myndigheterna, och

den enda skillnaden mellan Gud och överkonstapeln

var det mått av slavisk lydnad han visade dem.

Överkonstapeln var faktiskt en större bjässe för

honom än Gud, utom på söndagarna då Guds

talmän förde ordet. Gud var vanligen mycket

avlägsen, medan överkonstapeln däremot var mycket nära

till hands. Del var Cruchot som log emot ordern från

överdomaren att Ah Chow skulle utlämnas till honom.

Nu föll det sig så att överdomaren kvällen förut

hade haft middag för kaptenen och officerarna på

det franska krigsfartyget. Hans hand darrade då

han skrev ut ordern, och hans ögon svedo så att

han ej läste igenom ordern. Det var ju i alla fall

bara ien kinamans liv det gällde. Han märkte alltså

ej att han hade utelämnat den sista bokstaven i

Ah Chows namn. I ordern stod det »Ah Cho», och

då Cruchot räckte fram ordern, utlämnade

fångvaktaren Ah Cho åt honom. Cruchot satte upp

denne bredvid sig på vagnen bakom två mulor

och körde bort.

Ah Cho var glad åt att få komma ut i

solskenet. Han satt bredvid konstapeln och sken av

belåtenhet. Han sken mer än någonsin då han

lade märke till att mulorna styrde kosan söderut åt

Atimaono till. Schemmer hade förmodligen skickat

honom dit. Schemmer ville att han skulle arbeta.

Nåja, han skulle arbeta duktigt. Schemmer skulle

ej få någon orsak att beklaga sig. Det var en het

dag. Det hade varit ett uppehåll i passadvindarna.

Mulorna svettades, Cruchot svettades, och Ah Cho

svettades. Men det var Ah Cho som uthärdade

hettan bäst. Han hade knogat i tre år under

plantagets himmel. Han sken så av förtjusning att till

och med den trögtänkte Cruchot började bli

förvånad.

»Du är bra komisk», sade han slutligen.

Ah Cho nickade och sken ännu mer än förut. I

motsats till domaren talade Cruchot kanakspråk till

116 honom, och det förstod Ah Cho lika bra som alla

kinamän och alla främmande djävlar.

»Du skrattar för mycket», klankade Cruchot. »En

sådan dag skulle ens hjärta vara fullt av tårar.» ■

»Jag är glad över att slippa ur fängelset.»

• »Är det bara för det?» Konstapeln ryckte på

axlarna.

»Är det inte tillräckligt?» lydde svaret.

»Du iär alltså inte glad över att du skall bli

halshuggen ?»

Ah Cho såg på honom helt häpen och sade:

»Jag skall ju fara tillbaka till Antimaono för att

arbeta på plantaget åt Schemmer. Är det inte dit

du för mig?»

Cruchot strök tankfullt sina långa mustascher.

»Jaså», sade han slutligen och gav den bortre mulan

ett piskrapp, »du vet inte?»

»Vad är det jag inte vet?» Ah Cho började

känna sig litet orolig. »Skall inte Schemmer låta mig

arbeta nu?»

»Inte efter den här dagen», skrattade Cruchot

hjärtligt. Det var ett godt skämt. »Ser du, du

kommer inte att kunna arbeta efter den här dagen.

En människa med avhugget huvud kan inte arbeta,

eller hur?» Han knuffade kinamannen i sidan och

fnittrade.

Ah Cho teg medan mulorna travade en hel mil.

Sedan sade han: »Skall Schemmer hugga huvudet

av mig?»

Cruchot nickade och flinade.

»Det är ett misstag», sade Ah Cho allvarligt.

»Jag-är inte den kinaman som skall halshuggas. Jag är

U7Ah Cho. Den höge domaren har bestämt att jag

skall vara tjugu år i Nya Caledonien.»

Konstapeln skrattade. Det var ett lustigt skämt,

att den där komiska kinamannen försökte lura

giljotinen. Mulorna travade genom en kokoslund och

en halv mil utmed det glittrande havet innan Ah’

Cho sade något mera.

»Jag är inte Ah Chow, säger jag. Den höge

domaren sade inte att jag skall halshuggas.»

»Var inte rädd», sade Cruchot i den filantropiska

avsikten att göra det lättare för fången. »Det är

inte svårt att dö på det viset.» Han knäppte med

fingrarna. »Det går fort — så här. Det är inte

som att hänga i ett rep och sparka och göra

grimaser i fem minuter. Det är som att nacka en

kyckling. Man skär huvudet av honom, det är

alltsammans. Och likaså är det med en människa.

Pang! så är det över. Det gör inte ondt. Man

inbillar sig inte ens att det gör ondt. Man tänker

inte. Huvudet är borta, så att man kan inte tänka.

Det är mycket bra. Det är på det sättet jag vill

dö -— fort, ja, fort. Du har tur, du, som får dö så.

Du kunde få spetälska och falla sönder långsamt,

först ett finger, sedan en tumme och så tårna.

Jag kände en karl som blev skållad med hett vatten.

Det drog om två dagar innan han dog. Man kunde

höra honom skrika på en kilometers avstånd. Men

du? A, så lätt! Krr — så skär bilan halsen av dig.

Det är förbi. Bilan kanske till och med kittlar

behagligt. Vem vet det? Ingen som har dött på

det sättet har någonsin stått upp igen och talat

om det.»

118 Det sista ansåg han för överdådigt kvickt och

vred sig av skratt i en hel minut. Till en del var

hans munterhet låtsad, men han ansåg det för sin

plikt som hygglig karl att muntra upp den där

kina mannen.

»Men jag är ju Ah Cho, säger jag», envisadesi

den andre. »Jag vill inte bli halshuggen.»

Cruchot blängde ilsket. Den där kinamannen drev

skämtet för långt.

»Jag är inte Ah Chow» — började Ah Cho.

»Nog nu», avbröt konstapeln. Han blåste upp

kinderna och försökte se barsk ut.

»Jag säger ju att jag inte är — —» började Ah

Cho omigen.

»Håll käften!» röt Cruchot.

Sedan färdades de vidare under tystnad. Det

var tjugu mil från Papeete till Atimaono, och de

hade åkt mer än halvvägs då kinamannen åter

började tala.

»Jag såg dig i domssalen då den höge domaren

höll rannsakning med oss», började han. »Godt och

väl. Kommer du ihåg att Ah Chow, som skall bli

halshuggen — minns du att han — Ah Chow —

var en lång karl? Se på mig.»

Han reste sig plötsligt, och Cruchot såg att han

var kortväxt. Och lika plötsligt såg Cruchot Ah

Chowr för sig i minnet, och på den minnesbilden]

var Ah Chow lång. För konstapeln voro alla

kineser lika. Det ena ansiktet var likt det andra. Men

han kunde skilja på långa och korta, och han visste

att han inte hade den rätte bredvid sig på vagns-

119sätet. Han höll plötsligt in mulorna, så att

fimmer-stången sköt framför dem och lyfte upp bogträna.

»Ser du, det var misstag», sade Ah Cho och

smålog belåtet.

Alen Cruchot funderade. Han hade redan ångrat

att han hejdat vagnen. Han visste ingenting om

överdomarens blunder, och det fanns ingen

möjlighet för honom att reda ut detta; men han visste att

han hade fått order att skjutsa den här kinamannen

till Atimaono och att det var hans plikt att lämna

av honom i Atimaono. Om han nu inte var den

rätte och de halshöggo honom? Det var bara en

kines, när allt kom omkring, och vad betydde väl

en kines? För resten var det kanske intet misstag.

Han visste inte vad som försiggick inom hans

förmäns huvud. De visste bäst vad de hade att göra.

Vem var han, efter han skulle tänka i deras ställe?

En gång för längesedan hade han försökt tänka

i deras ställe, och då hade överkonstapeln sagt:

»Cruchot, ni är ett dumhuvud! ju förr ni lär er

inse det, desto bättre för er. Ni skall inte tänka, ni

skall lyda och låta edra förmän tänka.» Det minnet

plågade honom ännu. Och om han vände om till

Papeete, skulle avrättningen i Atimaono bli fördröjd,

och om han gjorde orätt i att vända om, skulle

han få en uppsträckning av överkonstapeln som

väntade på fången. För resten skulle han få en

uppsträckning i Papeete i alla fall.

Flan lät mulorna smaka piskan och körde vidare.

Han såg på sin klocka. Han skulle komma en

halvtimme för sent redan nu, och överkonstapeln

skulle alldeles säkert bli förargad. Han lät mulorna

120trava på. Ju mera Ah Cho envisades att vilja

förklara misstaget, desto mera tjurskallig blev Cruchot.

Medvetandet att han hade orätt person bredvid sig

förbättrade icke hans lynne. Vissheten att det ej

berodde på något misstag av honom stärkte honom

i hans tro att det orätta han gjorde var det rätta.

Och hellre än att utsätta sig för överkonstapelns

missnöje skulle han ha förhjälpt ett dussin orätta

kinamän till att bli ett huvud kortare.

Vad Ah Cho beträffade, så . . . sedan konstapeln

slagit honom i huvudet med piskskaftet och

befallt honom att tiga, hade han ingenting annat att

göra än tiga. Den långa färden fortgick under

tystnad. Ah Cho funderade över de främmande

djävlarnas besynnerliga handlingssätt. Det fanns

ingen möjlighet att förklara det. Vad de gjorde

med honom var i stil med allt vad de gjorde. Först

dömde de fem oskyldiga människor skyldiga, sedan

höggo de huvudet av den man som till och med de

själva i sin svarta okunnighet ej hade ansett förtjäna

mer än tjugu års fängelse. Och han kunde ingenting

göra. Han kunde bara sitta overksam och ta emot

vad dessa herrar över liv och död mätte ut åt honom.

En gång greps han av panisk skräck och började

kallsvettas, men det övervann han. Han försökte

finna sig i sitt öde genom att erinra sig och

upprepa vissa stycken i »Yin Chih Wen»

(»Avhandlingen om den Lugna Vägen»), men" i stället såg

han alltjämt för sig meditationernas och vilans

trädgård. Det plågade honom, men så överlämnade

han sig åt drömmen och satt i sin trädgård och

hörde på hur vindklockorna klingade i träden. Och

121medan han satt så och drömde, kunde han påminna

sig och upprepa de där styckena ur »Avhandlingen

om den Lugna Vägen».

Tiden gick sålunda ganska behagligt tills de

kommo till Atimaono och mulorna travade fram

till schavotten, i vars skugga den otålige

överkonstapeln stod. Ah Cho knuffades uppför trappan

till schavotten. Nedanför sig på den ena sidan såg

han alla plantagets kulis församlade. Schemmer

hade bestämt att händelsen skulle bli ett

avskräckande exempel och hade därför kallat in kulis från

fälten och tvingat dem att vara närvarande. Då

de fingo se Ah Cho, började de prata sins emellan

med låg röst. De sågo misstaget, men de behöllo

det för sig själva. De obegripliga vita djävlarna

hade utan tvivel kommit på andra tankar. I

stället för att ta en oskyldig människas liv skulle de

nu ta en annan oskyldig människas liv. Ah Chow

✓ O

eller Ah Cho — det var ju likgiltigt. De kunde

aldrig förstå de vita hundarna, lika litet som de vita

hundarna kunde förstå dem. Ah Cho skulle bli

halshuggen, men då deras återstående två års

slaveri var över, skulle de få återvända till Kina.

Schemmer hade gjort giljotinen själv. lian var

en händig man, och fastän han aldrig sett en

giljotin, hade de franska ämbetsmännen förklarat dess

idé för honom. Det var på hans förslag som de

hade befallt att avrättningen skulle äga rum i

Atimaono i stället för i Peteete. Skådeplatsen för

brottet, påstod Schemmer, var det lämpligaste stället

för straffet, och dessutom skulle det ha en

välgörande inverkan på plantagets halva tusen kineser.

122Schemmer hade också erbjudit sig att tjänstgöra

som bödel, och i den egenskapen stod han nu på

schavotten och experimenterade med det

straffverktyg han gjort. Under giljotinen låg en banankubb

grov och solid som en människohals. Ah Cho såg

på med omotståndligt intresse. Tysken vred på

en liten vev och hissade upp bilan till toppen av

den lilla kran han hade ställt i ordning. Vid ett

ryck i det bastanta repet lossnade bilan, föll med

blixtens fart och skar prydligt itu banankubben.

»Hur fungerar den?» frågade överkonstapeln då

han kom upp på schavotten.

»Briljant», svarade Schemmer triumferande. »Låt

mig visa er.»

Han vred åter på veven som hissade upp bilan och

ryckte i repet, så att bladet for ner på träkubben.

Men denna gång gick det endast igenom till två

tredjedelar.

Överkonstapeln gjorde en grimas. »Det duger

inte», sade han.

Schemmer torkade svetten ur pannan. »Vad som

behövs är större tyngd», förklarade han. Han gick

till kanten av schavotten och ropade till smeden

att gå efter en järnten på aderton kilo. Medan

han lutade sig fram för att fästa järnet på bilans

överkant, kastade Ah Cho en blick på

överkonstapeln och beslöt att passa på tillfället.

»Den höge domaren sade att Ah Chow skulle

halshuggas», började han.

Överkonstapeln nickade otåligt. Han tänkte på

den femtonmilsfärd han hade för sig på

eftermiddagen till öns lovartsida och på Berthe, pärlhand-

123laren Laficres vackra halvblodsdotter, som väntade

på honom vid framkomsten.

»Men jag är inte Ah Chow. Jag är Ah Cho.>

Den höge domaren har begått ett misstag. Ah

Chow är en lång karl, och som du ser är jag

liten.»

Överkonstapeln såg hastigt på honom och förstod

misstaget. »Schemmer!» ropade han i befallande

ton. »Kom hit.»

Tysken brummade, men stod lutad över sitt arbete

tills järntenen var tillfredsställande fastgjord. »Är

er kinaman i ordning?» frågade han.

»Se på honom», lydde svaret. »Är han den rätte?»

Schemmer blev överraskad. Han svor intensivt

i ett par sekunder och tittade med saknad på

apparaten som han förfärdigat med egen hand och som

han var så ivrig att se i gång. »Hör nu», sade han

slutligen, »vi kan inte skjuta upp det här. Jag har

redan förspillt tre timmars arbete för de här fem

hundra kineserna. Det har jag inte råd att förlora

omigen för den rättes skull. Bäst att låta det basa

i alla fall. Det är ju bara en kines.»

Överkonstapeln tänkte på den långa resa han hade

framför sig och på pärlhandlarens dotter och stred

med sig själv.

»Cruchot får ovett, om det blir upptäckt», ivrade

tysken. »Men det är inte antagligt att det blir

upptäckt. Ah Chow skvallrar i alla händelser

inte.»

»Felet är nog inte Cruchots», sade överkonstapeln.

»Det måste ha varit ett misstag av fångvaktaren.»

124 »Låt gå för det då. Oss kunna de inte klandra.

Vem kan skilja den ena kinesen från den andra?

Vi kunna säga att vi bara ha fullgjort våra

intruktio-ner beträffande den kines som utlämnats åt oss.

För resten kan jag sannerligen inte ta alla de här

kulis en gång till från deras arbete.»

De talade franska, och Ah Cho, som ej förstod

ett ord, visste att de nu avgjorde hans öde. Hajn

visste också att avgörandet låg hos överkonstapeln,

och hans ögon hängde fast vid dennes läppar.

»Nåja», sade överkonstapeln, »gå på då. Det är

ju bara en kines.»

»Jag skall göra ett experiment till för att vara

säker». Schemmer flyttade banankubben ett stycke

under bilan som han hade hissat upp till toppen av

giljotinen.

Ah Cho försökte erinra sig tänkespråk ur

»Avhandlingen om den Lugna Vägen». »Lev i sämja»,

dök upp för honom, men det var inte tillämpligt.

Han skulle inte leva. Han skulle dö. Nej, det

dugde inte. »Förlåt ondskan» — ja, det fanns ingen

ondska att förlåta. Schemmer och de andra gjorde

detta utan ondska. Det var för dem endast ett

arbete som måste utföras, liksom röjning av jungeln,

dränering av marken och bomullsplantering voro

arbeten som måste utföras. Schemmer ryckte i

repet, och Ah Cho glömde »Avhandlingen om den

Lugna Vägen». Bilan föll ner med en smäll och

skar av en prydlig skiva av träkubben.

»Utmärkt!» utropade överkonstapeln och gjorde

en paus i tändandet av cigarretten. »Utmärkt, min

vän.»

125 Schennner njöt av berömmet.

»Stig fram nu, Ah Chow», sade han på tahitiska.

»Men jag är ju inte Ah Chow. ..», började Ah

Cho.

»Tig!» blev svaret. »Om du öppnar munnen en

gång till, slår jag dig i skallen.»

Överuppsyningsmannen hotade honom med

knytnäven, och han teg. Vad tjänar det till att

protestera? De där främmande djävlarna fingo alltid

sin vilja fram. Han lät binda fast sig vid det

lodräta trädet som var lika långt som hans kropp.

Schemmer drog till spännena hårdt, så hårdt att

remmarna skuro in i hans hull och vållade honom

smärta. Men han jämrade sig icke. Smärtan skulle

ej räcka länge. Han kände att brädet började luta

bakåt i luften och tillslöt ögonen. I det samma

såg han en sista skymt av sin trädgård för

meditationer och vila. Han tyckte att han satt i

trädgården. Det blåste en sval vind, och klockorna

i träden klingade svagt. Även fåglarna gåvo ifrån

sig dåsiga små läten, och över den höga muren

trängde bylivets dämpade sorl.

. Nu märkte han att brädet låg stilla, och av sina

musklers tryck och spänning förstod han alt han

låg på rygg. Han slog upp ögonen. Rätt ovanför sig

såg han det svävande knivbladet blixtra i solen.

Ilan såg tyngden som lagts till och lade märke

till att en av Schemmers knutar hade gått upp.

Sedan hörde han överkonstapelns röst ropa ett skarpt

kommandoord. Ah Cho tillslöt hastigt sina ögon.

Han ville ej se kniven falla. Men han kände den —

126i ett enda hemskt vinande ögonblick. Och i detta

ögonblick kom han ihåg Cruchot och vad Cruchot

hade sagt. Men Cruchot hade orätt. Bilan kittlade

ej behagligt. Så mycket visste han, innan han

upphörde att veta något. VÄSTLIG KURS.

I sju veckor hade Mary Rogers kryssat

mellan 50° sydl. i Atlanten och 50° svdl. i Stilla havet,

vilket vill säga att hon i sju veckor ansträngt sig

att runda Kap Horn. I sju veckor hade hon haft

antingen hårdt väder eller nästan hårdt väder, som

hon ridit ut i lä av den fruktansvärda Terra Del

Fuego-kusten; hon hade nästan drivit i land under

de väldiga dyningarna i den stiltje som plötsligt

inträffat. I sju veckor hade hon kämpat med Kap

Horns bränningar och fått en massa örfilar ,och

dråpslag av dem. Hon var ett träfartyg, ,och hennes

ständiga rullande hade öppnat hennes fogar så att

vakterna måste avlösa varandra vid pumparna två

gånger om dagen.

Mary Rogers var ansträngd, besättningen var

ansträngd, och långa Dan Cullen, kaptenen, var

också ansträngd. Han var kanske allra mest

ansträngd, ty på honom vilade jättekampens ansvar.

Han sov för det mesta i kläderna, men han sov

mycket sällan. Han drev omkring på däcket om

natten, ett långt, grovlemmat, bistert spöke, svart

av trettio års solbränna på sjön och luden som en

orangutang. Han förföljdes av en ständig tanke,

seglationsanvisningen för Kap Horn: »V a d n i g ö r,

128så håll för all del västlig kurs!» Det var

en fix idé. Han tänkte inte på något annat, utom

att han ibland hädade Vår herre för att han givit

honom ett sådant gement väder.

Västlig kurs! Han brottades med Kap Horn

och låg dussintals gånger i gynnsamt läge med den

järnhårda udden i nordost eller nord-nordost på

tjugu sjömils avstånd. Men varje gång slungade

den eviga västanvinden honom tillbaka och han

drev österut. Han slogs med storm efter storm,

så långt söderut som 64°, innanför den antarktiska

drivisen, och lovade mörkrets makter sin odödliga

själ för en smula västlig kurs, för en bris som kunde

hjälpa honom om udden. Men han måste hålla

ostlig kurs. I förtvivlan hade han försökt passera

genom de smala Le Maire-sunden. Då han var

halvvägs igenom, gick vinden över till

nord-nord-väst, barometern sjönk till 28,88, och han vände

och drev för en ursinnigt rasande storm, och det

fattades bara en hårsmån att han satt Mary

Rogers på grund på de svarttandade klipporna.

Två gånger hade han styrt västlig kurs till Diego

Ramirez-klipporna, och den ena gången räddade

han sig undan mellan två snöbyar, men då hade

han nästan snuddat vid de grund som blivit så

många fartygs ohjälpliga fördärv.

Blåst! Kapten Dan Cullen genomgick i minnet

alla sina trettio år på sjön för ,att bevisa att det

aldrig hade blåst så förr. Mary Rogers gick

bidevind då han kom med detta påstående, ,och

till bekräftelse därpå krängde hon över ända till

129

När gudarna skratta.

9luckorna, innan en halvtimme gått. Hennes nyä

stormärssegel och spritt nya gaffelfock blåste bort

som silkespapper, och fem segel, fast beslagna med

dubbla sejsingar, rycktes loss och sletos från sina

rår. Och innan det dagades krängde Mary

Rogers över ytterligare två gånger, och man slog

hål i hennes relingar för att lätta hennes däck från

havsvattnet som prässade ner henne.

I genomsnitt en gång i veckan såg kapten ,Dan

Cullen glimtar av solen. En gång sken solen i tio

minuter vid middagstiden, och tio minuter därefter

stack en ny orkan upp, båda vakterna minskade

seglen, och allt begravdes i en piskande snöbys

mörker. En gång var kapten Dan Cullen i fjorton

dagar ur stånd att ta middagshöjden. Sällan kunde

han veta sitt läge på en halv grad när utom då

land var i sikte, ty sol och stjärnor voro alltid

dolda bakom molnen, och det var så mörkt att det,

till och med då det var som bäst, var ytterst svårt att

göra noggranna observationer. Världen var insvept

i ett grått flor. Skyarna voro grå, de stora,

drivande sjöarna voro blygrå, de rykande böljetopparna

voro ett grått skum, till och med de fåtaliga alba

trosserna voro grå, och snöflingorna voro inte vita

utan grå under himlens mörka pell.

Livet ombord på Mary Rogers var grått —

grått och dystert. Matrosernas ansikten voro

blå-grå, havsvattnet ådrog dem hudsprickor och bölder,

och de pinades förfärligt. De voro som skuggor.

I sju veckor hade de i skansen eller på däck ej

vetat vad det ville säga att ha en torr tråd på

130kroppen. De hade glömt hur det kändes att få

sova en hel vakt, och alla vakter hördes

kommandot: »Alle man på däck!» De stulo sig till en liten

stunds orolig slummer då och då, och de sovo i

sina oljekläder alltid beredda på att bli purrade.

De voro så matta och utslitna att två vakter inte

kunde göra mer än en vakts arbete. Det var

därför bägge vakterna voro så ofta på däck. Och

ingen av dessa människoskuggor kunde skolka från

arbetet, endast ett brutet ben kunde befria en man

från arbete, och det var två som hade blivit slagna

sönder och samman av de överspolande sjöarna.

En som också blott var skuggan av en människa

var George Dorety. Han var den ende passageraren

ombord, en vän till firman, och han hade bestämt

sig att göra sjöresan för sin hälsas skull. Men sju

veckors Kap Horn hade ej förbättrat hans hälsa.

Han flämtade och stönade i sin koj under de långa,

rullande nätterna, och då han var på däck var han

så ombyltad för värmens skull att han liknade ett

vandrande klädmagasin. Under middagarna, som

han intog vid kajutbordet i så djupt mörker att

hänglamporna alltid brunno, såg han lika blågrå

ut som den sjukaste, eländigaste karlen i skansen.

Och att sitta och bliga över bordet på kapten Dan

Cullen gjorde honom icke muntrare. Kapten Cullen

tuggade och blängde och teg. Blängningarna gällde

Vår herre, och varje gång han tuggade upprepade

han den enda tanke han var mäktig: håll

västlig kurs. Han var ett stort, ludet djur, och

åsynen av honom var ej eggande för de andras aptit.

Han betraktade George Dorety som en olycksbrin-

I3igande Jona, och det sade han honom en gång för

varje måltid, i det han vildt delade blängningarna

mellan Vår herre och passageraren.

Styrmannen kunde ej heller pigga upp en

tynande aptit. Han hette Joshua Higgins, var sjöman till

yrke och fasoner, men en fähund till karaktären,

en ryggradslös, lömsk varelse, hjärtlös och självisk

och feg, utan själ, dödligt rädd för Dan Cullen men

en buse för besättningen, som visste att bakom

styrmannen stod kapten Cullen, lagstiftaren och

husbonden, pådrivaren och bestraffaren, som gick upp

mot ett dussin dryga styrmän. I detta ohyggliga

väder vid södra ändan av världen lade Joshua

Higgins bort att tvätta sig. Hans smutsiga ansikte

betog vanligen George Dorety den smula aptit han

lyckats samla. Under normala förhållanden skulle

dessa brott mot renlighetens lag ha väckt kapten

Cullens uppmärksamhet och satt fart i hans fula

ordförråd, men för närvarande tänkte han endast

på den västliga kursen, och allt som ej stod i

samband därmed var som om det aldrig existerat. Om

styrmannens ansikte var rent eller smutsigt hade

ej med den västliga kursen att göra. Längre fram,

då de kommit till 50° sydl. på Stilla havet, skulle

Joshua Higgins genast tvätta sig i ansiktet. Till

dess satt George Dorety vid kajutbordet, där grå

skymning växlade om med lampsken, medan

lamporna fylldes på, han satt mellan dessa båda män,

den ene en tiger och den andre en hyena, och

undrade varför Vår herre hade skapat dem. Andre

styrmannen, Matthevv Turner, var en äkta sjöman

och en karl, men George Dorety fick ej njuta av

132hans sällskap, ty han åt för sig själv, ensam, då de

hade slutat.

På lördagsmorgonen den 24 juli vaknade George

Dorety med en känsla av liv och brådstörtad fart.

På däck fann han att Mary Rogers rusade

framåt för en tjutande sydost. Endast de undre

toppseglen och focken voro tillsatta. Det var nätt och

jämnt så mycket hon kunde tåla, men ändå gjorde

hon fjorton knop, enligt vad mr Turner ropade i

Doretys öra då han kom upp på däck. Och nu

höll man västlig kurs. Hon skulle äntligen runda

Kap Horn . . . om vinden stod sig. Mr Turner såg

lycklig ut. Slutet av kampen var i sikte. Men

kapten Cullen såg ej lycklig ut. Han blängde på Dorety

i förbigående. Kapten Cullen ville ej låta Vår herre

veta att han var belåten med den där vinden. Han

hyste vissa föreställningar om en elak Gud, och

lian trodde i djupaste hemlighet att om Gud visste

att det var en välkommen vind, skulle han genast

göra slut på den och skicka en fräsare från väster.

Så att han gick försiktigt till väga med Vår herre,

dolde sin glädje bakom blängande ögonkast och

brummade svordomar, och på det viset skulle han

nog lura Vår herre, ty Vår herre var det enda i

världen som Dan Cullen var rädd för.

Hela lördagen och lördagsnatten jagade Mary

Rogers västerut. Hon loggade alltjämt sina

fjorton knop, så att på söndagsmorgonen hade hon:

gjort tre hundra femtio mil. Om vinden stod sig,

skulle hon runda udden. Om det misslyckades och

fräsaren kom från vilket håll som helst mellan

sydväst och norr, skulle Mary Rogers bli slungad

133tillbaka och vara lika illa däran som hon varit för

sju veckor sedan. Och på söndagsmorgonen

mojnade vinden verkligen. De stora vågorna lade sig

och sjön jämnade ut sig. Bägge vakterna voro på

däck och satte till segel efter segel så mycket skutan

kunde tåla. Och nu morskade kapten Cullen upp

sig inför Vår herre, rökte en stor cigarr, smålog

triumferande, som om han varit förtjust åt den

mojnande vinden, medan han inom sig rasade mot

Vår herre för att han tagit livet ur den välsignade

vinden. Håll västlig kurs! Det skulle han göra,

om bara Vår herre ville låta honom vara i fred.

1 tysthet försvor han sig åter åt Mörkrets makter,

om de läto honom hålla västlig kurs. Han hade

så lätt för att göra detta, ty han trodde ej på

Mörkrets makter. Han trodde i själva verket endast

på Gud, fastän han ej visste det. Och i hans

bakvända teologi var Gud verkligen Mörkrets förste.

Kapten Cullen var en djävulsdyrkare, men han gav

djävulen ett annat namn, det var allt.

Vid middagstiden, då det slagit fyra glas,

befallde kapten Cullen att överbramseglen skulle sättas

till. Karlarna gingo till väders fortare än på flera

veckor. De voro icke allenast pigga emedan de

höllo västlig kurs, utan en välgörande sol lyste

också och tinade upp deras styva lemmar. George

Dorety stod i aktern bredvid kapten Cullen, mindre

inbyltad än vanligt, och insöp den behagliga värmen

medan han såg på vad som försiggick. Händelsen

inträffade helt hastigt och oväntat. Det hördes ett

rop från föröverbramseglets rå: »En man överbord!»

Någon kastade ut en livboj över relingen, och i

134samma ögonblick hördes andre styrmannens röst-,

stark och befallande:

»Ror i lä!»

Mannen vid ratten drejade icke en spak. Han;

visste bättre, ty kapten Dan Cullen stod bredvid

honom. Han ville dreja en spak, dreja alla spakarna,

lägga roret hårdt i lä, för kamratens skull som

höll på att drunkna. Han tittade på kapten Dan

Cullen, men kapten Dan Cullen ändrade icke en

min.

»I lä! Hårdt i lä!» röt andre styrmannen och

rusade akteröver.

Men han upphörde att springa och kommendera

och han stannade, då han såg Dan Cullen vid ratten.

Och långa Dan Cullen blossade på sin cigarr och

sade ingenting. Akterut kunde man se matrosen

på allt längre avstånd. Han hade fått tag i

livbojen och höll sig fast vid den. Ingen sade något.

Ingen rörde sig ur fläcken. Matroserna där uppe

till väders klängde sig fast vid rårna och sågo på

med skräckslagna ansikten. Och Mary Rogers

flög vidare, höll sin västliga kurs. En lång, tyst

minut gick.

»Vem var det?» frågade kapten Cullen.

»Mops, sir», svarade rorsmannen ivrigt.

Mops syntes på toppen av en våg akterut och

försvann tills vidare i en vågdal. Det var en stor

våg, men ingen av de värsta. En Viten båt kunde

lätt reda sig i en sådan sjö, och i en sådan sjö kunde

M ary Rogers lätt komma till hjälp. Men hon

kunde ej komma till hjälp och hålla västlig kurs

på samma gång.

135 För första gången på alla dessa år såg George

Dorety ett verkligt drama på liv och död — ett

skamligt litet drama, där en okänd matros vid namn

Mops låg i den ena vågskålen och några mils

longi-tud i den andra. Först hade han fixerat mannen där

nere i sjön, men nu fixerade han långa Dan Cullen,

luden och svart, herre över liv och död, rökande

en cigarr.

Kapten Dan Cullen rökte i ännu en lång, tyst

minut. Sedan tog han cigarren ur munnen. Han

tittade upp till Mary Rogers’ rår och över

relingen utån sjön.

»Skota överbramseglen!» ropade han.

En kvart därefter sutto de vid bordet i kajutan

med maten framför sig. På ena sidan om George

Dorety satt Dan Cullen, tigern, på den andra Joshua

Higgins, hyenan. Ingen sade något. På däck höll

besättningen på med att skota toppseglen. George

Dorety kunde höra deras rop, medan han

oupphörligt förföljdes av en syn: en man vid namn

Mops, ännu vid kraftigt liv, klängande sig fast vid

en livboj flera mil akterut på det ödsliga havet.

Han såg på kapten Cullen och erfor en känsla av

äckel, ty mannen åt sin mat med välbehag, han

nästan kastade den i sig.

»Kapten Cullen», sade Dorety, »ni är befälhavare

på det här fartyget, och det anstår inte mig att

kritisera vad ni nu har gjort. Men en sak vill jag

säga. Det finns något efter detta, och då kommer

ni att få det hett.»

Kapten Cullen blängde ej ens. Hans röst lät

beklagande då han sade:

136 »Det blåste en hård storm. Det var omöjligt

att rädda karlen.»

»Han föll från överbramsegelsrået», utbrast

Dorety häftigt. »Ni satte till bramseglen då. En kvart

därefter satte vi till toppseglen.»

»Det var en hård storm, inte sant, mr Higgins?»

sade kapten Cullen och vände sig till styrmannen,.

»Om vi hade vändt, hade skutan förlorat

masterna», svarade styrmannen. »Ni gjorde alldeles

rätt, kapten Cullen. Karlen hade inte den ringaste

utsikt att bli räddad.»

George Dorety svarade ej, och ingen sade något

under hela måltiden. Sedan dess lät Dorety servera

sig sina måltider i hytten. Kapten Cullen blängde

ej längre på honom, men icke ett ord växlades

mellan dem medan Mary Rogers ilade norrut

till varmare luftstreck. Vid slutet av veckan

motade Dan Cullen in Dorety i ett hörn på däck.

»Vad ämnar ni göra då vi komma till Frisoo?»

frågade han barskt.

»Jag ämnar ta ut arresteringsorder på er», svarade

Dorety lugnt. »Jag ämnar anklaga er för mord,

och för det skall jag få se er i galgen.»

»Ni är ovanligt säker på er själv», fnös kapten

Cullen och svängde sig om på klacken.

Ännu en vecka gick, och en morgon stod George

Dorety i trappan till det långa hyttdäcket i fören

och såg sig omkring. Mary Rogers kryssade

för fulla segel i en styv bris. Alla segel voro

tillsatta, även stagseglen. Kapten Cullen gjorde ett slag

föröver. Han gick långsamt och sneglade på passagera-

137ren. Dorety tittade åt annat håll, där han stod med

huvudet och axlarna utanför trappöppningen och

endast hans bakhuvud syntes. Kapten Cullen

beräknade med en snabb blick avståndet mellan

huvudet och storstagseglets block. Han tittade sig

omkring. Ingen såg på. I aktern gick Joshua Higgins

av och an och hade nyss gjort helt om och gick"

åt andra hållet. Kapten Cullen böjde sig plötsligt

fram och kastade stagsegelskotet från knapet. Det

tunga blocket flög genom luften, krossade Doretys

huvud som ett äggskal och svingade sedan av och

an, medan stagseglet flaxade och slog för vinden.

Joshua Higgins vände sig om för att se vad det

var som råkat i olag och möttes av kapten Cullens

grövsta svordomar.

»Jag gjorde fast skotet själv», klagade styrmannen

så snart han kunde göra sig hörd, »med en extra

törn för säkerhets skull. Det minns jag tydligt.»

»Gjorde fast», röt kaptenen för att besättningen

skulle höra det, medan den ansträngde sig för att

få tag i det flaxande seglet innan det slets i trasor.

»Ni gjorde så fan heller, ert usla helvetes kräk.

Om ni gjorde fast det med en extra törn, varför

i helvete satt det då inte fast? Det skulle jag just

vilja veta. Varför i helvete satt det inte?»

Styrmannen svarade i jämmerlig ton något

ohörbart.

»Håll käften!» var kapten Cullens sista ord.

En halvtimme därefter blev han lika överraskad

som de andra då man påträffade George Doretys

lik på golvet nedanför trappan. På eftermiddagen,

138då han satt ensam i sin hytt, funderade han ut vad

han skulle skriva i skeppsjournalen.

»Matrosen Karl Bruer», skrev han, "»gick över bord

frän överbramsegelsråt i en orkan. Vi hade stark fart

för tillfället och för skutans säkerhets skull vågade vi

inte stagvånda. Ej heller kunde en livbåt tagit sig

fram i den höga sjön».

På en annan sida skrev han:

»Hade ofta varnat mr Dorety för den fara han

utsatte sig för genom sin oförsiktighet på däck. Jag sade

honom en gång att han en dag skulle få ett block i

huvudet. Ett slarvigt fastgjort storsegel var orsak till

olyckan, som är högst beklaglig, emedan mr Dorety var

mycket omtyckt av oss alla,»

Kapten Dan Cullen läste beundrande igenom sitt

litterära prov, använde plånpapperet och slog igen

boken. Han tände en cigarr och stirrade framför

sig. Han kände att Mary Rogers äntrade en

våg och krängde och sköt god fart, och han visste

att hon gjorde nio knop. Ett belåtet leende bredde

sig småningom över hans svartmuskiga och ludna

ansikte. Ja, han hade i alla fall hållit västlig kurs

och lurat Vår herre.

139 SEMPER IDEM.

Doktor Bichnell var vid ovanligt godt lynne.

Genom en liten olyckshändelse, en obetydlig

försummelse, det var alltsammans, hade en man, som

kunde ha gått igenom, dött föregående natt. Det

hade visserligen bara varit en sjöman, en av de

otaliga otvättade, men underläkaren på sjukhuset

hade varit i byxångest hela förmiddagen. Ilan var

icke ängslig för att mannen hade dött, därtill kände

han doktorn för väl, hans oro berodde på att

operationen hade lyckats så väl. Den var en av de

svåraste på hela det kirurgiska området, men ändå

hade den varit likja lyckad som sinnrik och djärv.

Således hade allt berott på behandlingen,

sköterskorna, underläkaren. Och mannen hade dött. Det

var ingenting allvarsamt, bara litet vårdslöshet, men

ändå tillräckligt för att ådra honom doktor

Bich-nells vrede och störa underläkarnas och

sköterskornas arbete under hela det följande dygnet.

Men som sagt, doktorn var vid ett ovanligt

briljant lynne. Då underläkaren med fruktan och bävan

underrättade honom om mannens oväntade

hädan-gång, gick det inte så mycket som en stavelse av

klander över hans läppar, nej, de visslade till och

med några takter av en slagdänga och frågade

140sedan älskvärt hur det stod till med den andres

förstfödde. Underläkaren, som ansåg det omöjligt

att han kunde ha förstått meningen, upprepade vad

han sagt.

»Ja, ja», sade doktor Bichnell otåligt, »jag

förstår. Men hur är det med Semper Idem? Är han

färdig att utskrivas?»

»Ja. De hjälpa honom att klä sig nu», svarade

underläkaren och fortsatte sin rond, belåten med

att det ännu rådde lugn mellan hans jodluktande

väggar.

Det var Semper Idems tillfrisknande som för

doktor Bichnell utgjort en så fullständig ersättning för

förlusten av sjömannen. Människoliv voro för honom

ingenting, obehagliga men oundvikliga faktorer inom

läkareyrket, men fallen — ja, fallen voro allt.

Folk som kände honom ville gärna kalla honom

en grobian, men alla hans kolleger voro ense om

att en dristigare och duktigare läkare aldrig stått

över ett operationsbord. Han var ingen

fantasimänniska. Han hade inga känslor och tålde dem

heller icke hos andra. Hans natur var nykter,

korrekt, vetenskaplig. Människorna voro för honom

endast nummer, utan individualitet eller personligt

värde. Men med fallen var det något helt annat.

Ju mera bruten en människa var, ju skörare de

trådar voro varmed hon hängde fast vid livet, desto

större betydelse fick hon i doktor Bichnells ögom

Han skulle lika beredvilligt vända ryggen till en

poeta laureatus, som led av en vanlig

åkomma, för en namnlös, illa åtgången lösdrivare, som

trotsade alla livets lagar genom att inte vilja dö,

141som ett barn vänder ryggen till marionett-teatern

för att gå på cirkus.

Så hade det varit med Semper Idem. Det

mystiska över mannen hade ej intresserat honom, lika

litet som hans tystnad och den hemlighetsfulla

roman som den gula pressens notisjägare så

sensationellt och så fåfängt sökt exploatera i

söndagsnum-ren. Men Semper Idem hade fått halsen avskuren.

Det var knuten. Det var det högintressanta.

Avskuren tvärsöver, och icke en kirurg på tusen skulle

vilja ge en pris snus för hans utsikter att komma

sig. Men tack vare den raska stadsambulansen och

doktor Bichnell hade han dragits tillbaka till den

värld han velat lämna. Doktorns assistenter hade

skakat på huvudet då han fördes till sjukhuset.

Omöjligt, sade de. Strupen, luftröret, halsådern,

allt var faktiskt avskuret och blodsförlusten

fruktansvärd. Som fallet var så avgjort p^å förhand,

hade doktor Bichnell användt metoder och gjort saker

och ting som kommit dem att rysa, hur stålsatta

de än voro genom sitt yrke. Men ser man på,

mannen hade blivit bra.

I dag, då Semper Idem skulle få lämna

sjukhuset, blev doktor Bichnells goda lynne alltså

ingalunda grumlat av underläkarens rapport, och han

grep sig helt muntert an med att bringa reda i

det kaos som en barnkropp företedde efter att ha

blivit överkörd av den elektriska spårvagnen,.

Som många nog erinra sig, väckte Semper Idems

fall en opassande men helt naturlig nyfikenhet. Han

hade påträffats i ett ruskigt hybble med avskuren

hals, som sagt, och en blodström som droppade

142ner i rummet inunder och störde dess invånares

lustbarheter. Han hade tydligen utfört gärningen

stående, med huvudet framåtlutat för att kunna

rikta sin sista blick på en fotografi som stod på

bordet uppställt på en ljusstake. Det var denna

ställning som hade gjort det möjligt för doktor

Bichnell att rädda honom. Rakkniven hade gjort

ett så fruktansvärdl snitt att om han hållit huvudet

bakåtlutat, som han skulle ha gjort för att göra

sin sak riktigt grundligt, med halsen sträckt och

de elastiska åderväggarna spända, skulle han nästan

ha skurit huvudet av sig.

På sjukhuset, under hela den tid han motvilligt

vandrade tillbaka till livet, hade icke ett ord gått

över hans läppar. Ej heller kunde man få veta

något om honom genom polisens spaningar. Ingen

kände honom eller hade någonsin förr sett eller hört

talas om honom,. Han var absolut och exempellöst

en nykommen. Hans kläder och miljö voro den lägst

stående arbetarens, hans händer en fin herres. Men

icke en skriven rad upptäcktes, ingenting, blott en

enda sak som tydde på hans förflutna eller hans

ställning i livet.

Och det var fotografen. Om den var ett porträtt,

måste kvinnan, som så frimodigt betraktade

åskådaren, verkligen ha varit en frappant varelse. Det

var en amatörfotografi, ty till detektivernas

besvikelse fanns ingen ateljéadress angiven. Tvärsöver

ett hörn på kartongen stod skrivet med fin

fruntimmersstil : »Semper idem, semper fideli s»,.

Och så såg hon verkligen ut. Som många erinra

sig, hade hon ett ansikte som man aldrig kunde

143glömma. Välgjorda kopior, ofantligt lika, intogos

i alla de förnämsta tidningarna, men resultatet blev

endast en obetvinglig nyfikenhet bland allmänheten

och ett oändligt skrivande av sådana som få betalt

per rad.

I brist på annat namn var den räddade

självmördaren känd för sjukhuspersonalen och världen som

Semper Idem. Och Semper Idem fick han heta.

Reporter, detektiver och sköterskor uppgåvo honom

i förtvivlan. Icke ett ord kunde han förmås att

uttala, men det medvetna skiftande uttrycket i hans

ögon visade att hans öron hörde och att hans hjärna

uppfattade varje fråga som ställdes till honom,.

Men dessa mysterier, denna romantik hade ingen

andel i doktor Bichnells intresse då han stannade

på kontoret för att säga några avskedsord till sin

patient. Han, doktorn, hade gjort ett underverk

med denne man, utfört något som faktiskt var

något hittills oerhört i kirurgiens annaler. Han

frågade ej efter vem eller vad mannen var, och det

var högst osannolikt att han någonsin skulle få

återse honom, men liksom konstnären vill beskåda

sin fullbordade skapelse önskade han för sista

gången betrakta sina händers och sin hjärnas verk.

Semper Idem var fortfarande stum. Han tycktes

vara angelägen att komma därifrån. Icke ett ord

kunde doktorn locka ur honom, och det frågade

doktorn föga efter. Han undersökte noga

konvalescentens strupe och sysslade nästan smekande med

det ohyggliga ärret, som om han varit en öm

anförvant. Det var ingen synnerligt behaglig syn. En

ilsket röd linje gick rundt omkring strupen — det

144såg ut som om mannen nyss kommit lös ur bödelns

galgrep -—, den försvann nedanför bägge öronen,

och man kunde nästan inbilla sig att den fortsatte

bakpå halsen och bildade en sammanhängande

eldröd ring.

Semper Idem bibehöll sin trotsiga tystnad och

lånade sig till den andres undersökningar ungefär

som ett lejon i bur; hans enda längtan tycktes gå

ut på att få försvinna.

»Ja, jag skall inte uppehålla er», sade doktor

Bichnell slutligen, i det han lade handen på

mannens axel och kastade en sista blick på sina händers

verk. »Men låt mig ge er ett litet råd. Nästa gång

ni försöker, så håll upp hakan, så här. Huka inte

ner er och karva inte som då man slaktar en ko.

Prydligt och raskt! Prydligt och raskt!»

Semper Idems ögon glimmade till bevis på att

han hörde, och ett ögonblick därefter slog

sjukhusets port igen efter honom.

Det var en bråd dag för doktor Bichnell, och

det var långt lidet på eftermiddagen, då han tände

en cigarr innan han lämnade operationsbordet där

den lidande mänskligheten tycktes tävla om att få

ta plats. Men den siste, en gammal lumpsamlare med

brutet axelblad, hade expedierats, och de första

doftande rökringarna hade börjat virvla omkring

hans huvud, då en brådskande ambulansvagns

ringning trängde in genom det öppna fönstret från

gatan, och in kom den sedvanliga båren med sin

hemska börda.

»Lägg honom på bordet», befallde doktorn och

M5

När gudarna skratta.

10vände sig bort ett ögonblick för att lägga ifrån sig

sin cigarr. »Vad är det?»

* »Självmord — en som har skurit halsen av sig»,

svarade en av bärarna. »Där nere i Morgan Alley.

Föga hopp, tänker jag. Han har visst kolat av.»

»Jaså? Ja, jag skall väl i alla fall se på honom»..

Han lutade sig över mannen i samma ögonblick

som livslågan svagt flämtade till för sista gången

och slocknade.

»Det är Semper Idem som har kommit tillbaka»,

sade underläkaren.

»Ja», svarade doktor Bichnell, »och gått igen.

Inget fusk den här gången. Prydligt gjort, på min

ära, prydligt gjort. Han lydde bokstavligen mitt

råd. Här har jag ingenting att göra. Bär ut det

i liksalen.»

4

Doktor Bichnell tog tillbaka sin cigarr och tände

den. »Det här», sade han mellan två bloss och såg

på underläkaren, »tar ut vad ni gjorde i går kväll.

Vi ä" kvitt nu.»

146 NÄSAN.

Under Koreas morgonfrid, då dess fredliga lugn

verkligen gjorde det förtjänt av dess gamla namn

»Cho-sen», levde en politiker vid namn Yi Chin Ho.

Han var en partiman och — vem vet? — kanske

ingalunda värre än politiker över hela världen. Men

olik sina bröder i andra länder satt Yi Chin Ho i

fängelse. Icke för att han råkat tillägna sig statens

pengar, utan emedan han råkat tillägna sig för

mycket. Överdrifter äro beklagliga i allting, till och

med i oärlighet, och Yi Chin Ho‘s överdrifter hade

bragt honom i den bedrövligaste knipa.

Tio tusen snören kontanta pengar var han skyldig

regeringen, och han satt i fängelse och var dömd

till döden. En fördel var det dock med hans

belägenhet — han hade god tid att tänka. Och han

tänkte mycket. Sedan kallade han till sig

fångvaktaren.

»Högt ärade, ni ser framför er en högst olycklig

människa», började han. »Men allt skall bli godt

och väl för mig, om ni bara vill låta mig få vara fri

en kort timme i kväll. Och allt skall då bli godt

och väl för er, ty jag skall åtaga mig er befordran

i all framtid, och ni skall till sist bli direktör över

alla fängelser i Cho-sen.»

147

1 »Vad vill det säga?» frågade fångvaktaren». »Vad

är det för galenskaper? En kort timme, just då

ni väntar på att bli halshuggen! Och jag som har

en gammal och högst aktningsvärd mor, för att

nu inte tala 0111 en hustru och flera barn i späd

ålder! A, en sådan skurk ni är!»

»Från den Heliga Staden till ändpunkterna av alla

de Atta Kusterna finns icke ett ställe där jag kan

gömma mig», svarade Yi Chin Ho. »Jag är en

visdomens man, men vad är min visdom värd här i

fängelset? Vore jag fri, så vet jag nog att jag kunde

ge mig ut och skaffa pengarna att betala igen

regeringen med. Jag vet en näsa som skall rädda mig ur

alla mina svårigheter.»

»E11 näsa!» utbrast fångvaktaren.

»En näsa», sade Yi Chin Ho. »En märkvärdig näsa,

om jag så får säga, en högst märkvärdig näsa.»

Fångvaktaren gjorde en förtvivlad åtbörd. »A,

en sådan spjuver ni är, en sådan spjuver!» skrattade

han. »Tänka sig att er beundransvärda slughet måste

läggas på stupstocken!»

Med dessa ord vände han sig om och gick. Men

som han var en man med mjuk hjärna och mjukt

hjärta, tillät han ändå till sist Yi Chin Ho att ge sig

av, då kvällen var långt framskriden.

Han gick direkt till guvernören, träffade på

honom ensam och väckte honom ur sömnen*.

»Yi Chin Ho, så sant jag är guvernör!» utropade

guvernören. »Vad gör ni här? Ni skulle ju vara

i fängelse och vänta på er halshuggning ?»

»Jag ber ers excellens höra på mig», sade Yi

Chin Ho, där han satt på liuk bredvid sängen och"

148tände sin pipa på fyrfatet. »En död man är utan

värde. Det är visserligen sant att jag är som en

död man, utan värde för regeringen, för ers

excellens eller för mig själv. Men om ers excellens ville,

så att säga, ge mig friheten . . .»

»Omöjligt!» utbrast guvernören. »För resten är

ni dömd till döden.»

»Ers excellens vet mycket väl, att om jag kan

betala igen de tio tusen penningsnörena, skall

regeringen förlåta mig», fortfor Yi Chin Ho. »Så att

om, som sagt, ers excellens ville ge mig fri i några

dagar, skulle jag, som är en klok man, betala igen

regeringen och komma i den ställningen att kunna

vara ers excellens till tjänst. Jag skulle kunna göra

ers excellens mycket stora tjänsten.»

»Har ni en plan varigenom ni hoppas skaffa er

dessa pengar?» frågade guvernören.

»Ja, det har jag», sade Yi Chin Ho.

»Kom då hit med dem i morg*on kväll, nu vill

jag s«rva», sade guvernören och fortsatte sina

snarkningar från den punkt där de blivit avbrutna.

Följande kväll, då Yi Chin Ho åter fått permission

av fångvaktaren, trädde han fram till guvernörens

bädd.

»Är det ni, Yi Chin Ho?» frågade guvernören.

»Ilar ni planen med er?»

»Ja, det är jag, ers excellens», svarade Yi Chin

Ho, »och jag har planen med mig.»

»Tala», befallde guvernören.

»Planen är här», sade Yi Chin Ho, »här i min

hand.»

Guvernören satte sig upp och slog upp ögonen.

149 Vi Chin Ho räckte fram handen som höll ett

pappersblad. Guvernören höll upp det mot ljuset.

»Bara en näsa», sade han.

»Litet intryckt här och där, ers excellens», sade

Yi Chin Ho.

»Ja, som sagt, litet intryckt här och där», sade

guvernören.

»Det är på det hela taget en ofantligt

omfångsrik näsa — här och där och överallt», fortfor Yi

Chin Ho. »Ers excellens skulle kunna söka den

fjärran och när och mången god dag utan att

finna den.»

»En ovanlig näsa», medgav guvernören.

»Det sitter en vårta på den», sade Yi Chin Ho.

»En högst ovanlig näsa», sade guvernören;. »Jag

har aldrig sett maken. Men vad skall ni göra med

den här näsan, Yi Chin Ho?»

»Jag söker den för att kunna betala igen

pengarna till regeringen», sade Yi Chin Ho. »Jag söker

den för att kunna vara ers excellens till nytta, och

jag söker den för att rädda mitt eget värdelösa

huvud. Vidare vill jag ha ers excellens’ sigill på

denna teckning av en näsa.»

Guvernören skrattade och anbragte statens sigill,

och Yi Chin Ho gick. I en månad och en dag

färdades han på Kungens Väg som leder till

Österhavets kust, och där knackade han en kväll på

dörren till det största huset i en rik stad.

»Jag vill ej träffa någon annan än husets herre»,

sade han stolt till de förskrämda tjänarna. »Jag*

reser i kungens ärenden.»

Man förde honom direkt in i ett inre rum, där

150husets herre väcktes ur sin sömn och fördes plirande

inför honom.

»Ni är Pak Chung Chang, huvudman för denna

stad», sade Yi Chin Ho i en ton som av den

strängaste anklagelse. »Jag är stadd i kungens

ärenden.»

Pak Chung Chang darrade. Han visste nog att

kungens ärenden alltid voro skräckinjagande. Hans

knän veko sig, och han var nära att falla till golvet.

»Det är långt lidet på kvällen», kved han. »Vore

det inte bäst att . . .»

»Kungens budbärare väntar aldrig!» dundrade Yi

Chin Ho. »Kom avsides med mig och det genast.

Jag har ett viktigt ärende att avhandla med er.»

»Det är kungens ärende», tilläde han ännu

skarpare, så att Pak Chung Changs silverpipa gled ur

hans maktlösa fingrar och föll till golvet.

»Så vet då», sade Yi Chin Ho, då de kommit

avsides, »att kungen besväras av en åkomma, en

mycket svår åkomma. Då hovläkaren ej lyckades

bota den, blev han halshuggen, det var ingentihg

annat att vänta. Från alla de Åtta Provinserna ha

läkare samlats för att uppvakta kungen. De ha

hållit visa rådplägningar, och de ha kommit till

det resultatet att det för att bota kungens åkomma

bara behövs en näsa, ett visst slags näsa, ett

alldeles särskilt slags näsa.

»Jag blev tillkallad av ingen mindre än själva

hans excellens premiärministern. Han stack ett

papper i min hand. På detta papper fanns en

teckning föreställande den där alldeles särskilda näsanoch utförd av de Åtta Provinsernas läkare, jämte

statens sigill.

»Gå», sade hans excellens premiärministern, »sök

denna näsa, ty kungens åkomma är svår. Och var

helst ni finner denna näsa i någon mans ansikte,

så hugg genast av den och tag den med er

tillbaka till hovet, ty kungen måste botas. Gå och

kom inte tillbaka förr än edra spaningar krönts

med framgång.»

»Jag gav mig alltså ut på min forskningsresa»,

sade Yi Chin Ho. »Jag har rannsakat kungarikets

avlägsnaste vrår, jag har färdats på de Åtta

Landsvägarna, genomsökt de Åtta Provinserna och seglat

på de Åtta Kusternas hav. Och nu är jag här.»

Aled en stor gest drog han upp papperet ur sitt

bälte, rullade upp det så att det knakade och

prasslade och höll det framför Pak Chung Changs

ansikte. På papperet var en näsa ritad.

Pak Chung Chang stirrade på den med

uppspärrade ögon.

»Aldrig har jag sett en sådan näsa», började han.

»Det är en vårta på den», sade Yi Chin Ho.

»Aldrig har jag sett . . .» började Pak Chung Chang

åter.

»Skicka efter er far», avbröt Yi Chin Ho barskt.

»Min gamle och högst vördnadsvärde fader sover»,

sade Pak Chung Chang.

»Vad tjänar det till att hyckla?» frågade Yi Chin

Ho. »Ni vet att det är er fars näsa. Skicka efter

honom så att jag får hugga av den och ge mig av.

Skynda på, annars anför jag klagomål mot er.»

»Nåd!» skrek Pak Chung Chang och föll på knä.»Det är omöjligt! Det är omöjligt! Ni får inte hugga

näsan av min far. Han kan inte gå näslös i graven^

Han blir ett åtlöje och en visa för alla, och alla

mina dagar och nätter bli fulla av sorg och

bedrövelse. Tänk er för! Rapportera att ni inte har sett

någon sådan där näsa under edra resor. Ni har

också en far.»

Pak Chung Chang fattade om Yi Chin Ho’s knän

och brast i gråt över hans sandaler.

»Mitt hjärta mjuknar så sällsamt under edra tårar»,

sade Yi Chin Ho. Ȁven jag vet vad sonlig pietet

och vördnad vill säga. Men . . .» Han tvekade och

tilläde sedan, som om han tänkt högt: »Det är

just så mycket mitt huvud är värdt.»

»Hur mycket är ert huvud värdt?» frågade Pak

Chung Chang med tunn och pipig röst.

»Det är inte något märkvärdigt huvud», sade Yi

Chin Ho. »Ett orimligt litet märkvärdigt huvud,

men jag är så dåraktig, jag värderar det till inte

mindre än hundra tusen penningsnören.»

»Må ske», sade Pak Chung Chang och reste sig.

»Jag behöver hästar att forsla skatten», sade Yi

Chin Ho, »och folk till att vakta den väl, ty jag

färdas över bergen. Det finns rövare i landet.»

»Det finns rövare i landet», upprepade Pak Chung

Chang sorgset. »Men det skall bli som ni önskar,

bara min gamle och högst vördnadsvärde faders

näsa får sitta kvar på sin gamla plats.»

»Säg ingenting till någon om denna händelse»,

sade Yi Chin Ho, »annars bli andra och trognare

tjänare än jag utskickade till att skära näsan av

er far.»

153 Vi Chin Ho begav sig alltså ut på sin resa över

bergen, glad till sinnes och sjungande muntra

sånger i det han lyssnade till sina skattbelastade hästars

klingande bjällror.

Det är inte mycket mer att berätta. Yi Chin Ho’s

liv kröntes av framgång alltigenom. Genom hans

inflytande blev fångvaktaren slutligen direktör över

alla fängelser i Cho-sen; guvernören flyttade till sist

till den Heliga Staden och blev premiärminister

hos kungen, medan Yi Chin Ho blev kungens gode

vän och kumpan och satt till bords med honom

ända till slutet av sitt runda, feta liv. Men Pak

Chung Chang försjönk i melankoli, och han skakade

sedan alltid sorgset på huvudet och fick tårar i

ögonen, då han betraktade sin gamle och högst

vördnadsvärde faders stora näsa.

154 »FRANCIS SPAIGHT.»

En sann historia.

Francis Spaight länsade helt makligt undan

för bara mesantoppseglet, då det hände. Det

berodde icke så mycket på slarv som på besättningens

brist på disciplin och på den omständigheten att de

voro medelmåttiga sjömän, mildast talat. Rorsman

nen, en karl från Limerick, hade ej haft någon

erfarenhet av saltvatten utom då han flottat timmer

på Shannon mellan Quebecskutorna och kusten.

Ilan var rädd för de höga sjöar som reste sig ur

mörkret i aktern och rullade in mot honom, och

han var mera böjd för att huka sig ner inför deras

hotande angrepp än att möta deras stötar med ratten

och dämpa skutans belägenhet att köra upp i vinden.

Klockan var tre på morgonen då hans icke

sjö-mansmässiga beteende påskyndade katastrofen. Då

han fick se en sjö mycket högre än de andra, hukade

han sig ner och släppte taget om spakar;na.

Francis Spaight girade då hennes akter lyftes

upp ur sjön och tog emot vågens fulla kraft på

låringen. I nästa ögonblick var hon nere i

vågdalen med läsidans reling begravd tills vattnet stod

i jämnhöjd med hennes luckkarmar; sjö efter sjö

155bröt in över hennes lovartreling och spolade över

däcket med iskalla störtsjöar.

Karlarna stodo handfallna, hjälplösa och

hopplösa, slöa av överraskning och skräck, och visste

bara en sak, att de icke skulle lyda order. Några

jämrade sig, andra klängde sig tyst fast vid

lovartvanten, andra mumlade böner eller skreko ut vilda

förbannelser, och varken kaptenen eller styrmannen

kunde få dem att lägga hand vid pumparna eller

sätta till några småsegel för att få upp skutan mot

vinden och sjön. Snart låg fartyget kantrat med

de fega drumlarna uppklättrade på relingen eller

hängande i riggen. Då det gick över, drunknade

styrmannen i akterkajutan, likaså två matroser som

hade tagit sin tillflykt till skansen.

Styrmannen hade varit den duktigaste karlen

ombord, och kaptenen var nu knappast mindre

hjälplös än besättningen. Han gjorde ingenting, han

bara svor över dem för deras oduglighet, och en

matros vid namn Makoney från Belfast och en

jungman 0’Brien från Limerick måste kapa

för-och stormasterna. Det gjorde de med stor risk från

vrakets lodräta vägg, och mesantoppsmasten följde

med över bord i den allmänna kraschen. Francis

Spaight rätade upp sig, och det var tur att hon

var lastad med virke, annars skulle hon ha sjunkit,

ty hon var redan i marvatten. Stormasten, som

ännu hängde fast med vanten, slog som en dånande

slägga mot fartygets sidor, och varje stöt kom

besättningen att stöna.

Det dagades över det upprörda havet, och allt

vad som syntes av Francis Spaight i det kalla

1 5 6dagsljuset var aktern, den splittrade mesanmasten

och en skamfilad reling. Det var midt i vintern

på norra Atlanten, och den eländiga besättningen

var halvdöd av köld. Men det fanns ingen fläck

där de kunde få vara i fred. Varenda sjö spolade

över vraket, sköljde bort saltskorpan från deras

kropp och avsatte ny skorpa. I akterkajutan stod

vattnet dem upp till knät, men här var åtminstone

skydd för den kalla blåsten, och här samlade sig

de överlevande, stodo kappraka, höllo sig fast vid

kajutbordet eller stödde sig på varandra.

Förgäves sökte Mahony förmå karlarna att tura

om med att från mesanmasten hålla utkik efter

något mötande fartyg. Den iskalla blåsten var mer

än de kunde uthärda, och de föredrogo att söka

skydd i kajutan. 0’Brien, jungmannen, som bara

var femton år, turade om med Mahoney på den

kalla utkiksplatsen. Det var pojken som klockan

tre på eftermiddagen ropade ner att han hade

siktat ett segel. Detta lockade ut dem från kajutan,

och de trängdes vid akterrelingen och lovartsidans

mesanvant för att hålla ögonen på det obekanta

fartyget. Men dess kurs tycktes ej föra det

närmare, och de återvände frysande till kajutan; icke

en av dem erbjöd sig att avlösa utkiken uppe i

masttoppen.

Vid slutet av den andra dagen uppgåvo Mahoney

och 0‘Brien sitt försök, och sedan drev fartyget

redlöst för blåsten och utan utkik. De voro tretton

karlar, och i sjuttiotvå timmar stodo de upp till

knäna i det forsande vattnet på kajutgolvet, halvt

ihjälfrusna, utan mat och endast med tre buteljer

157vin att dela sinsemellan. All proviant och allt

dricksvatten fanns i lastrummet, och det fanns ingen

möjlighet att komma åt dessa förråd eftersom vraket

låg i marvatten. Dagarna gingo, men de kunde

icke få en matbit. Friskt vatten i små kvantiteter

kunde de få genom att hålla ett soppskålslock under

mesanmastens klots. Men det regnade ej ofta, och

de voro illa däran. Då det regnade, blötte de också

sina näsdukar och vredo ur dem i munnen eller

i skorna. Då blåsten och sjön lade sig, kunde de

också svabba de blottade delarna av däcket som

voro fria från saltvatten och sålunda öka sitt

vattenförråd. Men mat hade de icke och ingen

möjlighet att få någon, fastän sjöfåglar oupphörligt flögo

över deras huvud.

I lugnvädret som följde på stormen kunde de,

efter att ha stått på sina fötter i nittiosex timmar,

äntligen få torra plankor i kajutan att ligga på.

Men tack vare de långa timmar de stått i saltvatten

hade de fått sår på benen. Dessa sår voro ytterst

smärtsamma. Den minsta beröring eller skrubbning

vållade svåra plågor, och i sitt utmattade tillstånd

stötte de oupphörligt emot varandra i trängseln.

Ingen kunde röra sig ur fläcken utan att få över

sig salvor av otidigheter, svordomar och ovett.

Deras elände var så stort att de starkare förtryckte

de svagare och sköto undan dem från de torra

platserna för att i stället låta dem ligga i kölden

och vätan. Gossen, 0"Brien, var särskilt illa

behandlad. Ehuru det fanns tre andra jungmän, var

det 0"Brien som fick det mesta ovettet. Det fanns

ingen annan orsak därtill än att han var mera kraf-

158tig och tilltagsen än de andra pojkarna, höll mera

på sina rättigheter och opponerade sig mot de små

orättvisor som karlarna begingo mot alla pojkarna.

Så snart 0’Brien kom i närheten av karlarna för

att söka sig en torr plats att sova på, eller om

han bara rörde sig, sparkade och knuffade man

undan honom. Han svor över deras själviska brutalitet,

och slag, sparkar och förbannelser haglade över

honom. Alla hade det eländigt, men han fick det

värst av alla, och det var endast hans ovanligt

starka livslåga som satte honom i stånd att hålla ut.

Allt efter som dagarna gingo och de blevo

kraftlösare, tilltog deras retlighet och dåliga lynne, vilket

i sin tur ökade 0’Briens lidanden och dåliga

behandling. Den sextonde dagen var hela besättningen

halvdöd av hunger, och de stodo tillsammans i små

grupper och talade dämpat och sneglade då och

då på 0"Brien. Vid middagstiden hade

konferensen kommit till ett resultat. Kaptenen förde ordet.

Alla samlades i aktern.

»Godt folk», började kaptenen, »vi ha länge varit

utan föda — det är två veckor och två dagar,

men det förefaller mera som två år och två

månader. Vi kunna inte stå ut mycket längre. Det är

emot naturen att inte ha något i magen och ändå

stå ut. Här föreligger en allvarsam fråga: huruvida

det är bättre att alla dö än att en dör. Vi stå

med en fot i graven. Om en av oss dör, kunna

de andra få leva tills ett fartyg siktas. Vad säger ni?»

Michael Behane, mannen som stått vid ratten då

Francis Spaight kapsejsat, ropade att det var

bra. De andra instämde i ropet.

159 »Låt oss ta en av pojkarna!» ropade Sullivan,

en karl från Tarbut, och tittade därvid menande

på 0’Brien.

»Det är min åsikt», fortfor kaptenen, »att det är

en ädel handling, om en av oss dör för de andra.»

»Ja, en ädel handling!» instämde männen.

»Och det är min åsikt, att det är bäst att en av

jungmännen dör. De ha inga familjer att försörja,

inte heller skulle de bli så sörjda av de sina som

de som ha hustrur och barn.»

»Det är rätt! Alldeles rätt! Det vore just det

lämpligaste», mumlade karlarna sins emellan.

Men de fyra jungmännen protesterade mot

orättvisan.

»Våra liv ä’ precis lika kära för oss som edra

ä" för er», invände 0"Brien. »Och för våra familjer

också. Vad hustru och barn beträffar, så vem

annan än jag skall försörja min gamla mor som är

änka, det vet du mycket väl, Michael Behane, du

som är från Limerick? Det är inte rättvist. Låt

oss dra lott allesammans, matroser och jungmän.»

Mahoney var den ende av karlarna som lade sig

ut för pojkarna och förklarade att det var rättvist

att alla delade lika. Sullivan och kaptenen

envisades att endast jungmännen skulle dra lott. Skarpa

ord fälldes, och midt under detta vände Sullivan sig

mot 0’Brien och fräste:

»Det vore en riktig välgärning att göra oss av

med dig. Det har du förtjänat. Det vore just det

rätta sättet, och så ska vi också göra.»

Han tog ett steg mot 0"Brien för att slå ned på

honom och genast gripa sig an med avrättningen,

160flera av de andra närmade sig också och sträckte

ut händerna efter honom. Han drog sig tillbaka

för att undkomma dem och ropade på samma gång

att han gick in på lottdragning mellan jungmännen.

Kaptenen gjorde i ordning fyra olika långa

trästickor och räckte dem till Sullivan.

»Du tror nog att lottdragningen inte går rätt till»,

sade den senare i försmädlig ton till 0’Brien. »Så

att det är bäst att du drar.»

Det gick 0’Brien in på. Man knöt en näsduk

för hans ögon så att han ingenting såg, och han

föll på knä på däcket med ryggen åt Sullivan.

»Den du namnger för den kortaste stickan skall

dö», sade kaptenen.

Sullivan höll upp en av stickorna. De andra voro

gömda i hans hand så att ingen kunde se om det

var den kortaste stickan eller inte.

»Vems sticka är det här?» frågade Sullivan.

»Lille Johnny Sheehans», svarade 0’Brien.

Sullivan lade bort stickan. De som sågo på kunde

ej säga om det var den olycksdigra. Sullivan höll

upp en annan sticka.

»Vems är den här?»

»George Burns’.»

Stickan lades till den andra, och en tredje hölls

upp.

»Och vems är den här?»

»Min», sade 0’Brien.

Med en snabb rörelse slängde Sullivan de fyra

stickorna om varandra. Ingen hade sett något.

»Du drog ditt eget namn», tillkännagav Sullivan.

»Det var bra gjort», mumlade flera av karlarna.

161

När gudarna skratta. 11 0’Brien var mycket lugn. Han reste sig, tog av sig

bindeln och såg sig omkring.

»Vem är det?» frågade han. »Den kortaste

stickan?»

Kaptenen pekade på de fyra stickorna som lågo

på däcket.

»Hur vet ni att stickan var min?» frågade 0"Brien.

»Såg du det, Johnny Sheehan?»

Johnny Sheehan, som var den yngste av gossarna,

svarade icke.

»Såg ni det?» frågade 0"Brien Mahoney.

»Nej, jag såg det inte.»

Karlarna mumlade och brummade.

»Det gick alldeles rätt till», sade Sullivan. »Du

hade samma möjligheter som de andra, och du

förlorade, det är alltihop, det.»

»Det gick alldeles rätt till», instämde kaptenen.

»Såg jag det inte själv? Den kortaste stickan var

din, 0’Brien, och det är bäst att du gör dig i

ordning. Var är kocken? Kom hit, Gorman. Gå efter

soppskålslocket, någon av er. Gorman, gör er

skyldighet som en man.»

»Men hur skall jag göra det?» frågade kocken.

Han var en obeslutsam människa med slöa ögon

och slapp haka.

»Det här är mord!» skrek 0’Brien.

»Jag vill inte ha något», förklarade Mahoney. »Inte

en bit kommer över mina läppar.»

»Då tillfaller din andel den som ä’ klokare än du»,

sade Sullivan hånfullt. »Gör er skyldighet, kock.»

»Det är inte min skyldighet att slakta pojkar»,

protesterade Gorman obeslutsamt.

162 »Om ni inte skaffar oss mat, skall ni själv bli

mat», hotade Behane. »Någon måste dö, och då

kan det lika gärna bli ni som någon annan.»

Johnny Sheehan brast i gråt. 0’Brien hörde

ångestfullt på. Hans ansikte var blekt. Hans läppar

darrade, och ibland skalv han i hela kroppen.

»Jag har tagit hyra som kock», förklarade Gorman.

»Och kock skulle jag vara, om här funnes någon

kabyss. Men mord vill jag inte vara med om. Det

står inte i reglementet. Jag är kock . . .»

»Och kock skall du bara vara i en minut till»,

sade Sullivan barskt, och i det samma grep han

om kockens huvud bakifrån och böjde det bakåt

så att strupen stod spänd. »Var har du din kniv,

Mike? Ge mig den.»

Då Gorman kände stålet, jämrade han:

»Jag skall göra det, om ni vill hålla pojken.»

Kockens ömkliga belägenhet tycktes på något sätt

inverka stålsättande på 0’Brien.

»Det är bra, Gorman», sade han. »Gå på bara.

Jag vet nog att ni inte gärna vill göra det. Ja,

det är bra, sir», sade han till kaptenen, som hade

lagt sin hand tungt på hans arm. »Ni behöver inte

hålla mig, sir. Jag skall stå stilla.»

»Låt bli att lipa och gå efter soppskålslocket»,

befallde Behane Johnny Sheehan och gav honom

i det samma en väldig örfil.

Gossen, som knappt var annat än ett barn, gick

efter locket. Han kravlade och vacklade över

däcket, så matt var han av hunger. Tårarna runno

ännu från hans kinder. Behane tog emot locket

och gav honom ännu en örfil.

163 0’Brien tog av sig jackan och blottade sin högra

arm. Hans underläpp darrade ännu, men han

behärskade sig väl. Kaptenen öppnade sin pennkniv

och räckte den till Gorman.

»Mahoney, tala om för min mor hur det gick för

mig, om ni någonsin kommer hem igen», bad

0’Brien.

Mahoney nickade.

»Det här är ett skamligt mord, ett förbannat

skamligt mord», sade han. »Pojkens kött skall inte

bekomma någon av er väl. Sanna mina ord. Ni

kommer inte att få någon nytta av det. .. ingen av er.»

»Klart!» befallde kaptenen. »Håll i locket ni,

Sullivan — så där — tätt under. Spill ingenting. Det

är dyrbar vara.»

Gorman gjorde en ansträngning. Kniven var slö.

Själv var han svag. Dessutom darrade hans hand

så häftigt att han så när hade tappat kniven. De

tre gossarna sutto avsides nedhukade, gräto och

snyftade. Alla matroserna utom Mahoney trängdes

omkring offret för att se på.

»Var en man, Gorman», förmanade kaptenen.

Den olycklige kocken greps av krampaktig

beslutsamhet och sågade fram och tillbaka med

knivbladet på 0’Briens handled. Ådrorna voro avskurna.

Sullivan höll soppskålslocket tätt under. De

avskurna ådrorna gapade vidt och bredt, men ingen

röd ström forsade fram. Där fanns intet blod.

Ådrorna voro torra och tomma. Ingen sade något. De

bistra och tysta skepnaderna gungade av och an i

takt varje gång fartyget krängde. Allas ögon stir-

164rade på det ofattliga och vidunderliga, de torra

ådrorna hos en levande varelse.

"»Det är en varning», ropade Mahoney. »Släpp

gossen. Sanna mina ord. Hans död kommer inte att

bli någon av er till nytta.» 1

»Försök på armbågen — den vänstra armbågen,

den är närmare hjärtat», sade kaptenen slutligen

med en dov och hes röst som inte var lik hans

vanliga.

»Ge mig kniven», sade 0’Brien barskt och tog

den ur kockens hand. »Det här står jag inte längre

ut med att se på . . .»

"Helt lugnt skar han av ådern på den vänstra

armbågen, men lika litet som kocken kunde han få

fram något blod.

"»Det tjänar till ingenting», sade Sullivan. »Det

är bäst att göra slut på hans elände och skära

halsen av honom.»

Spänningen hade varit för stark för gossen.

^>Gör det inte!» ropade han. »Det finns nog inget

blod i min hals. Ge mig lite tid. Jag är så kall

och matt. Låt mig få lägga mig och sova litet.

Då blir jag varm och får blodet i omlopp.»

»Det hjälper inte», invände Sullivan. »Som om

du kunde sova under så’na förhållanden! Du

somnar inte, och du blir inte varm. Se på honom nu.

Han har frossa.»

»Jag var sjuk i Limerick en kväll», inföll 0’Brien

hastigt, »och doktorn kunde inte åderlåta mig. Men

se’n jag hade sovit några timmar och blivit varm

i sängen, kom blodet av sig självt. Det är dagens

sanning. Mörda mig inte!»

165 »Hans ådror ä’ öppnade nu», sade kaptenen. »Det

tjänar ingenting till att förlänga hans elände. Gör

det nu så att det blir slut på det här.»

I>e ämnade kasta sig över 0’Brien, men han vek

undan.

»Jag skall ta livet av erl» skrek han. »Rör mig

inte, Sullivan! Jag går igen! Jag spökar! Antingen

ni sova eller ä’ vakna, skall jag spöka för er, tills

ni döl»

»Det är skamligt!» ropade Behane. »Om den korta

stickan hade varit min, skulle jag ha låtit kamraterna

hugga huvudet av mig och dött med glädje.»

Sullivan tog ett språng och grep den stackars

gossen i håret. De andra följde efter. 0’Brien

sparkade och spjärnade emot, bet ifrån sig och slog

efter alla händer som sträcktes ut från alla håll.

Lille Johnny Sheehan brast ut i den vildaste gråt,

men karlarna frågade inte efter honom. 0’Brien

böjdes baklänges mot däcket med locket under halse/n.

Gorman knuffades fram. Någon hade stuckit en stor

slidkniv i hans hand.

»Gör din skyldighet! Gör din skyldighet!» ropade

karlarna.

Kocken lutade sig fram, men då han mötte

gossens blick, förlorade han modet.

»Om du inte gör det, dödar jag dig med mina

egna händer», ropade Behane.

En ström av okvädinsord och hotelser

strömmade in över kocken från alla håll. Ännu tvekade

han.

»Det är kanske mera blod i hans ådror än i

0’Briens», sade Sullivan i menande ton.

166 Behane grep Gorman i liåret och böjde tillbaka

hans huvud, medan Sullivan försökte bemäktiga sig

slidkniven. Men Gorman ville inte lämna den ifrån

sig.

•"»Släpp, så skall jag göra det!» skrek han förtvivlat.

»Skär inte halsen av mig! Jag skall göra det! Jag

skall göra det!» 1

»Laga att det blir av då», sade kaptenen hotande.

Gorman lät knuffa fram sig. Han såg på gossen,

blundade och mumlade en bön. Sedan gjorde han,

utan att öppna ögonen, vad man befallt honom.

0"Brien uppgav ett skrik som snart dog bort i ett

gurglande läte. Karlarna höllo honom tills han

slutade spjärna emot; då lade de ned honom på däcket.

De voro ivriga och otåliga och ansatte Gorman

med svordomar och hotelser att skynda på med

tillredningen av måltiden.

»Låt vara, ni blodiga slaktare där», sade Mahoney

lugnt. »Låt bli, säger jag. Nu behöver ni det inte

längre. Det är som jag har sagt: ni kommer inte

att få någon nytta av gossens blod. Slå ut det över

relingen, Behane. Slå ut det.»

Behane, som ännu höll soppskålslocket med bägge

sina händer, tittade åt lovart. Han gick till relingen

och slängde locket och dess innehåll i sjön. Ett

skepp för fulla segel styrde kurs mot dem på en

knapp sjömils avstånd. De hade varit så upptagna

av det dåd de nyss begått, att ingen haft någon,

tanke på att hålla utkik. Alla sågo fartyget nalkas

— den blanka, kopparpansrade främre delen av

kölen klöv vattnet som en gyllene kniv, förseglen

slogo långsamt och tomt varje gång fören dök ner

167i en vågdal, och det vita berget av segelduk bugado

sig och knixade för varje större våg. Ingen sade

något.

Då fartyget lade bi på en kabellängds avstånd,

fick kaptenen på Francis Spaight fart i sig

och befallde att en presenning skulle bredas över

0’Briens lik. En livbåt firades ner från det

främmande fartyget och styrde kurs mot dem. John

Gorman skrattade. Först skrattade han tyst, men

han hälsade varje årslag med krampaktigt stegrad

munterhet. Det var detta vansinniga skratt som tog

emot räddningsbåten då den lade till och den förste

av dess befäl klättrade ombord.

168ETT UNDERLIGT FRAGMENT.

Den kapitalistiske eller industrielle oligark, Roger

Van-dcrzvater, som omtalas i berättelsen, har identifierats som

den nionde ättlingen av den familj Vanderwaters som i

hundratals år behärskat bomidlsväverierna i Sydstaterna.

Denne Roger Vanderwater blomstrade under de sista

decennierna av det tjugusjätte århundradet efter Kristus,

vilket var det femte århundradet av den fruktansvärda

industriella oligarki som reste sig på den äldre

republikens ruiner.

Av inre grunder äro vi övertygade om att den

berättelse som här följer ej ned skrivits förr än under det

tjugunionde århundradet. Det var icke allenast förbjudet

i lag att skriva eller trycka sådant under den perioden,

utan arbetsklassen var också så obildad att dess

medlemmar endast i sällsynta fall kunde läsa och skriva. Det

var övermänniskans mörka tidsålder, och på hennes språk

kallades folket "hjordmänniskorna”. Man ogillade och

förföljde allt litterärt. Ur den tidens förordningar kan

anföras den obevekliga lag, vilken stämplade det som

ett grovt brott om någon, av vad klass han än var, lärde

en medlem av arbetarklassen så mycket som alfabetet.

Att bildningen så strängt inskränktes till den styrande

klassen var nödvändigt om denna klass skulle fortfara

att styra,

Ett resultat härav var att ett särskilt berättarcyrke

utbildade sig. Dessa historieberättarc avlönades av

oli-garkien, och de historier de berättade voro legender,

myter, romantiska och oskadliga saker. Men frihetsandan

dog aldrig riktigt ut, och agitatorer förklädda till liistorie-

169berättare predikade uppror för slavklassen. Alt följande

berättelse blev förbjuden av oligarkerna bevisas av

Ash-burys polisprotokoll, där det finnes antecknat att den 27

januari 2734 en viss John Tourney, som överbevisats att

ha berättat historier på en arbetarekrog, dömts till fem

års straffarbete i boraxgruvorna i Arizonaöknen.

U t givar ens anmärkning.

170ETT UNDERLIGT FRAGMENT.

Hör nu på, mina bröder, så skall jag tala om

för er historien om en arm. Det var Tom Dixons

arm, och Tom Dixon var en första klassens vävare

i en fabrik som tillhörde den helveteshunden och

tyrannen Roger Vanderwater. Denna fabrik

kallades »Nedersta helvetet» av de slavar som trälade

där, och jag antar att de hade sina skäl; och den

var belägen i Kingsbury i motsatta ändan av

staden från Vanderwaters sommarpalats räknat. Vet

ni inte var Kingsbury ligger? Det är mycket so.m

ni inte vet, mina bröder, och det är sorgligt. Deit

är för att ni ingenting veta som ni äro slavar. Då

jag har talat om den här historien för er, skulle

jag gärna vilja inrätta en skola åt er, där ni kunde

få lära er läsa och skriva. Våra herrar läsa och

skriva och ha många böcker, och det är därför

de äro våra herrar och bo i palats och slippa arbeta.

Då arbetsträlarna lära sig läsa och skriva — alla —,

skola de bli starka, sedan skola de använda sin

styrka till att spränga sina bojor, och då skall det

ej längre finnas några herrar eller slavar.

Kingsbury, mina bröder, ligger i den forna staten

Alabama. I tre hundra år ha Vanderwaters rådt om

Kingsbury och dess slavbaracker och fabriker och

17 tslavbaracker och fabriker i många andra orter och

stater. Ni ha hört talas om Vanderwaters — vem

har inte det? — men låt mig berätta om saker som

ni inte veta om dem. Den förste Vanderwater var

en slav som ni och jag. Ni förstår? Han var en

slav, och det var för över tre hundra år sedan.

Hans far var maskinist i Alexander Burrells

slavbarack, och hans mor var tvätterska vid samma

slavbarack. Det har inte varit något tvivel om den

saken. Jag talar om sanningen för er. Det är

historia. Det står tryckt, vartenda ord, i våra

herrars historieböcker, som ni inte kunna läsa emedan

edra herrar ej vilja tillåta att ni lära er läsa. Ni

kan förstå varför de inte vilja tillåta er att lära er

läsa, då det står sådana saker i böckerna. De

veta allting, och de äro mycket kloka. Om ni läste

sådana saker, skulle ni kunna brista i respekt mot

edra herrar, vilket skulle vara farligt . . . för edra

herrar. Men jag vet åtskilligt, jag, ty jag kan läsa,

och jag har med mina egna ögon läst i edra

herrars historieböcker.

Den förste Vanderwaters namn var icke

Vanderwater, det var Vange, Bill Vange, son till Yergis

Vange, maskinisten, och Laura Carnly, tvätterskan.

Unge Bill Vange var stark. Han kunde ha stannat

kvar bland slavarna och fört dem till frihet, men

i stället tjänade han herrarna och blev väl belönad.

Medan han ännu var ett litet barn, började han

tjänstgöra som spion i sin egen slavbarack. Han

lär ha anmält sin egen far för upproriska yttranden.

Detta är ett faktum. Jag har läst det med mina

egna ögon i historieböckerna. Ilan var en alldeles

i/2för begåvad slav för att stanna i slavbarackerna,.

Alexander Burrell tog honom därifrån, medan han

ännu var barn, och lärde honom läsa och skriva.

Han fick lära sig många saker, och han trädde i

tjänst hos regeringens hemliga polis. Naturligtvis

bar han ej längre slavdräkten utom som förklädnad

vid de tillfällen då han sökte utforska slavarnas

hemligheter och intriger. Det var han som, då

endast aderton år gammal, var anledningen till att

den store hjälten och kamraten Ralph Jacobus

ställdes inför rätta och avrättades i den elektriska

stolen. Naturligtvis ha ni alla hört Ralph Jacobus’

heliga namn, men det är en nyhet för er att han

ljöt döden tack vare den förste Vanderwater, vars

namn var Vange. Jag vet det. Jag har läst det i

böckerna. Det finns många sådana där intressanta

saker i böckerna.

Och sedan Ralph Jacobus dött en neslig död

började Bill Vanges namn de många förändringar

det skulle undergå. Han var vidt och bredt känd

som »Slipade Vange». Han steg högt i den

hemliga polisens tjänst, och han fick en storartad

belöning, men ännu var han ej medlem av

herreklassen. Männen hade ingenting emot det, men det

var herreklassens kvinnor som vägrade att erkänna

Slipade Vange som en av sina gelikar. Slipadei

Vange gjorde herrarna stor nytta. Han hade själv

varit slav, och han kände till slavarnas sätt att

gå till väga. Honom kunde ingen lura. På den tiden

voro slavarna modigare än nu, och de strävade

alltjämt att få sin frihet. Men Slipade Vange var

med överallt, i alla deras ränker och planer, om-

173intetgjorde deras ränker och planer och lagade att

deras ledare hamnade på den elektriska stolen. Det

var år 2255 som hans namn nästa gång förändrades.

Det var det året som det Stora Upproret ägde

rum. I den där trakten väster om Klippiga bergen

kämpade sjutton miljoner slavar tappert för att

besegra sina herrar. Vem vet om de inte skulle

ha lyckats, om inte Slipade Vange hade funnits?

Men Slipade Vange fanns i allra högsta grad.

Herrarna uppdrogo högsta stridsledningen åt

honom. Under åtta månaders strid dödades en miljon

trehundrafemtio tusen slavar. Vange, Bill Vange,

Slipade Vange, dödade dem och han krossade det

Stora Upproret. Och han blev rikligt belönad, och

så röda voro hans händer av slavarnas blod att han

hädanefter kallades »Blodiga Vange». Ni ser, mina

bröder, vilka intressanta saker man träffar på i

böckerna då man kan läsa dem. Och tro mig, det

finns många andra, ännu intressantare saker i

böckerna. Och om ni bara vill låta mig undervisa er,

kan ni om ett år läsa de där böckerna själva —

ja, om ett halvt år skola några av er kunna läsa de

där böckerna på egen hand.

Blodiga Vange levde tills han blev mycket

gammal, och alltid ända till det sista, togs han emot

i herrarnas rådsförsamling, men själv blev han

aldrig herre. Ser ni, han hade först skådat dagens

ljus i en slavbarack. Men nog blev han rikligt

belönad. Han hade ett dussin palats att bo i. Han,

som inte var herre, rådde om tusentals slavar. Han

hade en stor lustjakt som var ett flytande palats,

och han ägde en hel ö i havet, där tio tusen sla-

174var arbetade på hans kaffeplantage. Men på

ålderdomen hade han det ensligt, ty han levde för

sig själv, hatad av sina bröder slavarna och

försmådd av dem han tjänat och som inte ville vara

hans bröder. Herrarna sågo ned på honom emedan

han var född slav. Han dog kolossalt rik, men

han dog en ohygglig död, marterad av sitt samvete,

ångrande allt vad han hade gjort och förtvivlad

över sitt namns röda fläck.

Men med hans barn var det en annan sak. De

voro inte födda i slavbaracken, och genom

särskilt förordnande av den tidens överoligark, John

Morrison, uppflyttades de i herrcklassen. Och nu

var det som namnet Vange försvann från historiens

blad. Det blev Vanderwater, och Jason Vange,

Blodiga Vanges son, blev Jason Vanderwater, som

grundade Vanderwaterätten. Men det var för tre

hundra år sedan, och våra dagars Vanderwaters

glömma bort sitt ursprung och inbilla sig att leran

i deras kroppar är olik den lera varav er och min

och alla slavars kroppar äro danade. Och det vill

jag fråga, varför skulle en slav bli en annan slavs

herre? Och varför skulle en slavs son bli herre

över många slavar? Dessa frågor må ni själva

besvara, men glöm inte att Vanderwaters voro slavar

från begynnelsen.

Och nu, mina bröder, kommer jag tillbaka till

början av min berättelse, och nu skall jag tala

om Tom Dixons arm. Roger Vanderwaters fabrik i

Kingsbury kallades med rätta »Nedersta helvetet»,

men männen som arbetade där voro verkligen män,

som ni ska få se. Där arbetade också kvinnor och

*75barn, små barn. Alla som arbetade där åtnjöto

alla en slavs lagliga rättigheter, men endast i

teorien, ty de båda överuppsyninsgsmännen i Nedersta

helvetet, Joseph Clancy och Adolph Munster, hade

tagit ifrån dem många av deras rättigheter.

Det är en lång historia, och jag skall inte trötta

er med den. Jag skall bara berätta om armen.

Det förhöll sig så att enligt reglementet innehöll,s

varje månad en del av slavarnas svältlön och lades

till en fond. Denna fond avsåg att hjälpa sådana

stackars arbetare som råkade ut för olyckshändelser

eller sjukdom. Som ni själva vet, förvaltas dessa

fonder av överuppsyningsmännen. Så bjuder lagen,

och så gick det till att fonden i Nedersta halvotet

förvaltades av de båda hatade

överuppsyningsmännen.

Clancy och Munster lade emellertid beslag på den

där fonden för sin egen räkning. Då arbetarna

drabbades av olyckshändelser, utanordnade deras

kamrater, som brukligt var, understöd från fonden,

men överuppsyningsmännen vägrade att betala ut

understöden. Vad kunde slavarna göra? De hade

vissa rättigheter enligt lagen, men lagen kunde de

ej komma åt. De som klagade för

överuppsyningsmännen blevo straffade. Ni vet själva vilka former

ett sådant där straff antar — plikt för underhaltigt

arbete som inte är underhaltigt, för hög debitering

i Bolagets handelsbod, dålig behandling av ens

hustru och barn och placering vid dåliga maskiner,

där man inte kan försörja sig, hur man än arbetar

och släpar.

En gång protesterade Nedersta helvetets slavar

176inför Vandervvater. Det var den tid på året då

han tillbragte flera månader i Kingsbury. En av

slavarna kunde skriva; hans mor kunde nämligen

skriva, och hon hade lärt honom det i hemlighet

liksom hennes mor hade lärt henne. Denne slav

skrev alltså en petition, som innehöll deras

klagomål, och alla slavarna tecknade under med sina

bomärken. Och med vederbörlig frankering skickades

petitionen på posten till Roger Vanderwater. Men

Roger Vanderwater gjorde ingenting, han lämnade

bara petitionen till de båda överuppsyningsmännen.

Clancy och Munster blevo förargade. De skickade

om natten polis till slavbaracken. Polisen var

väpnad med battonger. Det påstås att endast halva

antalet slavar kunde arbeta i Nedersta helvetet

följande dag. De fingo väldigt med stryk. Den slav

som kunde skriva blev så illa slagen att han endast

levde i tre månader. Men innan han dog, skrev

han en gång till, och vad han skrev ska ni nu få

höra.

Fyra eller fem veckor därefter fick Tom Dixon,

en slav, sin arm avsliten av en dragrem i Nedersta

helvetet. Hans kamrater anmälde honom som

vanligt till understöd från fonden, och Clancy och

Munster vägrade som vanligt att betala ut det. Slaven

som kunde skriva, och som just då låg döende,

uppsatte ånyo en inlaga om deras klagomål. Och

detta papper stacks in i handen på armen som

slitits från Tom Dixons kropp.

Nu råkade det så till att Roger Vanderwater låg

sjuk i sitt palats i andra ändan av Kingsbury —

inte en sådan där svår sjukdom som brukar drabba

177

När gudarna skratta.

12er och mig, mina bröder, utan kanske bara litet

gallsjuka eller en stark huvudvärk för att han hade

ätit och druckit för mycket. Men det var

tillräckligt för honom, ty han var klen och ömtålig på grund

av klemig uppfostran. Sådana där människor som

varit inpackade i bomull i hela sitt liv, bli så där

ofantligt klena och ömtåliga. Tro mig, bröder,

Roger Vanderwater kände sig lika illa däran med sin

huvudvärk, eller inbillade sig att han kände

sig lika illa däran, som Tom Dixon verkligen kände

sig med sin avslitna arm.

Roger Vanderwater var road av rationell

trädgårdsskötsel, och på sin egendom tre mil utanför

Kingsbury hade han lyckats dra upp ett nytt slags

jordgubbar. Han var mycket stolt över sina nya

jordgubbar, och om han inte varit sjuk skulle han

ha farit ut och plockat av de först mogna. Med

anledning av sin sjukdom hade han befallt den

gamle trädgårdsslaven att själv komma in till staden

med den första lådan jordgubbar. Allt detta fick

man veta av en pratsjuk kökspojke från palatset,

som sov varje natt i slavbaracken.

Överuppsynings-mannen på plantaget skulle ha rest in med

jordgubbarna, men han låg med avbrutet ben sedan han

försökt rida in en unghäst. Kökspojken talade om

detta om kvällen, och man visste nu att

jordgubbarna skulle komma följande dag. Och männen i

Nedersta helvetets slavbarack voro män och inga

pultroner, och de höllo råd.

Slaven som kunde skriva och som låg sjuk och

döende efter misshandeln sade att han skulle gå

dit med Tom Bixons arm; han sade också att han

178i alla fall måste dö och att det inte gjorde något

om han dog litet förr. Fem slavar smögo sig alltså

ut ur slavbaracken om kvällen, sedan vakten gjort

sin sista rond. En av slavarna var den som kunde

skriva. De lågo gömda bland buskarna vid vägen

till långt fram på förmiddagen, då den gamle

träd-gårdsslaven kom åkande till staden med den

dyrbara frukten åt husbonden. Emedan

trädgårds-slaven var gammal och giktbruten och han som

kunde skriva var styv och illa åtgången av

misshandeln, linkade de ungefär på samma sätt då

de gingo. Slaven som kunde skriva tog på sig den

andres kläder, drog ner den bredskyggiga hatten

över ögonen, klättrade upp på vagnssätet och åkte

till staden. Den gamle trädgårdsslaven låg bunden

hela dagen i buskarna ända till kvällen, då de andra

befriade honom och återvände till slavbaracken för

att ta emot straffet för att de skolkat från arbetet.

Emellertid låg Roger Vanderwater och väntade

på jordgubbarna i sin praktfulla sängkammare —

där rådde en sådan prakt att den skulle ha bländat

både er och mig, som aldrig ha sett något sådant.

Slaven som kunde skriva sade efteråt att det var som

en skymt av paradiset. Och varför inte? Tio tusen

slavars arbete och liv hade åstadkommit denna

sängkammare, medan de själva sovo i usla lyor som

vilda djur. Slaven som kunde skriva bar in

jordgubbarna på en silverbricka — ser ni, Roger

Vanderwater ville själv tala med honom om bären.

Slaven som kunde skriva släpade sin döende kropp

över det granna rummet, föll på knä vid

Vanderwaters säng och räckte fram brickan. Den var

179övertäckt med stora, gröna blad, och

kammartjänarna togo bort dem för att Vanderwater skulle få

se. Och Roger Vanderwater stödde sig på armbågen

och såg. Han såg de friska, härliga bären ligga

där som dyrbara ädelstenar, och i midten låg Tom

Dixons arm som slitits från kroppen, men

naturligtvis rentvättad och alldeles vit mot den blodröda

frukten. Och i de styva, döda fingrarna såg han

petitionen från hans slavar som trälade i Nedersta

helvetet.

»Tag och läs», sade slaven som kunde skriva, och

just som husbonden tog petitionen, slog

kammartjänaren, som hittills hade stått orörlig av

överraskning, den knäböjande slaven på munnen med

knytnäven. Slaven var i alla fall döende och mycket

matt, och han frågade ej efter det. Han gav ej ett

ljud ifrån sig, han föll åt sidan och låg där stilla

och blödde av slaget på munnen. Läkaren, som

hade sprungit efter palatsvakterna, kom tillbaka med

dem och slaven rycktes upp på fotterna igen. Men

då de drogo upp honom, grep han Tom Dixons arm

som hade fallit på golvet.

»Han skall kastas levande för hundarna!» skrek

kammartjänaren ursinnig. »Han skall kastas levande

för hundarna!»

Men Roger Vanderwater, som glömde bort sin

huvudvärk och fortfarande stödde sig på armbågen,

läste petitionen. Och medan han läste, var det tyst,

alla stodo kappraka, den ursinnige kammartjänaren,

läkaren, palatsvakterna och mitt ibland dem slaven

vars mun ännu blödde och som höll Tom Dixons

180arm. Och då Roger Vanderwater hade slutat,

vände han sig mot slaven och sade:

»Om det finns en enda lögn på det här papperet,

skall du sörja över att du någonsin blivit född.»

Roger Vanderwater tittade noga på honom, och

slaven sade:

»Ni har gjort ert värsta mot mig. Jag är döende

nu. Om en vecka är jag död, så att det gör

ingenting om ni dödar mig nu.» "

»Vad skall du göra med den där?» frågade

husbonden och pekade på armen, och slaven svarade:

»Jag skall ta den med mig tillbaka till baracken

och begrava den. Tom Dixon var min vän. Vi

arbetade bredvid varandra i våra vävstolar.»

Det är inte mycket kvar av min berättelse,

bröder. Slaven och armen skickades i en kärra tillbaka

till baracken. Och ingen av slavarna blev straffad

för vad de gjort. I stället höll Roger Vanderwater

en undersökning och straffade de båda

överuppsyningsmännen, Joseph Clancy och Adolph Munster.

Man tog ifrån dem allt vad de ägde. De blevo

brännmärkta på pannan och fingo högra handen

avhuggen, sedan släpptes de ut på landsvägen att

vandra och tigga tills de dogo. Och sedan

förvaltades fonden ordentligt till en tid — men bara till

en tid, mina bröder, ty efter Roger Vanderwater

kom hans son Albert, som var en grym husbonde

och halvt från vettet.

Bröder, slaven som bar fram armen till

husbonden var min far. Han var en modig man. Och

liksom hans mor i hemlighet lärt honom att läsa, så

lärde han också mig. Då han dog kort därefter

181i följd av misshandeln, tog Roger Vanderwater mig

från slavbaracken och försökte lära upp mig till

något bättre. Jag kunde ha blivit uppsyningsman

t Nedersta helvetet, men jag föredrog att bli

histo-rieberättare och vandra omkring i landet och

komma i nära beröring med mina bröder slavarna. Och

jag talar om för er sådana historier som denna i

hemlighet, och jag vet att ni inte ska förråda mig,

ty om ni gjorde det, vet ni lika bra som jag att de

ska rycka tungan ur halsen på mig så att jag

aldrig mer kan tala om några historier. Och vad

jag har att säga er, bröder, det är att det skall

komma bättre tider, då allt skall bli bra i världen

och det varken skall finnas herrar eller slavar. Men

först måste ni förbereda er till den goda tiden genom

att lära er läsa. Det ligger makt i det tryckta ordet.

Och [nu skall jag lära er läsa, och det finns andra

också som ska se till att ni få böcker då jag har

gått härifrån — historieböckerna där ni ska få

veta allt om edra herrar och lära er att bli lika

starka som de.

Utgivarens anteckning. — Ur ”Historiska fragment och

utkast, först utgivna i femtio band 4427 och nu efter två hundra år

ånyo utgivna av Nationalkomiten för historisk forskning, på

grund av deras sanningstrohet och värde.

182 EN KÖTTBIT.

i i.

! " /

Med den sista brödbiten gned Tom King sin

tallrik ren från den sista smulan välling och tuggade

långsamt och tankfullt på denna sista munsbit. Då

han reste sig från bordet, hade han en obehaglig

känsla av att han var duktigt hungrig. Och ändå

var han den ende som hade ätit. De båda barnen

i det andra rummet hade skickats tidigt till sängs

för att de i sömnen skulle glömma att de fått gå

och lägga sig utan kvällsmat. Hans hustru hade

ej rört maten, och hon satt tyst och såg på honom

med orolig min. Hon var en spenslig och utsliten

kvinna av arbetsklassen, men hennes ansikte

saknade ej spår av gången skönhet. Mjölet till

vällingen hade hon lånat av grannen tvärsöver farstun.

Sina sista båda halva pence hade hon givit ut för

brödet.

Han slog sig ned vid fönstret på en vanlig stol

som jämrade sig under hans tyngd, och helt

mekaniskt stack han sin pipa i munnen och dök ner med

handen i kavajfickan. Då där inte fanns någon

tobak, märkte han vad han gjort, och med en

förargad min åt sin glömska lade han bort pipan.

Hans rörelser voro långsamma, nästan klumpiga,

som om hans grova muskler tryckt ned honom

183med sin tyngd. Han var en kraftfullt byggd man

med slött utseende, och han verkade allt utom morsk.

Hans gamla kläder voro gamla och tafsiga.

Överlädret i hans skor var för klent för att bära upp

de tunga sulorna som ej heller voro särdeles nya.

Och hans lärftsskjorta, av godtköpskvalitet, hade

kantstött krage och färgfläckar som aldrig gingo ur.

Alen det var Tom Kings ansikte som tydligt

angav vad han var. Det var en typisk yrkesboxares

ansikte, en som tjänstgjort i många år i boxringen

och därigenom i överdrivet mått tillägnat sig alla

den råe slagskämpens yttre kännetecken. Det var

avgjort ett degenererat ansikte, och för att man

riktigt skulle kunna urskilja alla dess drag var det

slätrakat. Läpparna voro klumpiga och bildade

tillsammans en ytterst brutal mun som såg ut som en

skåra. Käkarna voro aggressiva, djuriskt plumpa.

De sävliga ögonen med sina tunga ögonlock voro

nästan uttryckslösa under sina borstiga bryn.

Djurisk var han alltigenom, men ögonen voro ändå

det mest djuriska hos honom. Det var ett sömnigt

lejons ögon — ett rovdjurs ögon. Pannan sluttade

starkt bakåt mot hårfästet, och det kortklippta håret

förrådde varenda knöl i den simpelt formade skallen.

En två gånger knäckt och av otaliga slag

ommodel-lerad näsa och tillplattade öron, ständigt svullna

och genom misshandel dubbelt så stora som de

skulle vara, satte kronan på verket, och det

ny-rakade skägget grodde redan under huden och gav

ansiktet liksom en biåsvart undermålning.

På det hela taget var det ett sådant ansikte som

man har skäl att bli rädd för i en mörk portgång

184eller på ett ödsligt ställe. Och ändå var Tom King

ingen brottsling och hade aldrig gjort något

brottsligt. Oavsett det skrävel som är gemensamt för

alla hans gelikar hade han aldrig gjort en

människa något för när. Ej heller hade man någonsin

hört honom ställa till gräl. Han var yrkesboxare,

och alla sina brutala slagskämpefasoner sparade han

till sina offentliga uppträdanden. Utanför ringen

var han trög, godmodig och i sina yngre dagar,

då han hade godt om pengar, alldeles för frikostig

för att han inte skulle ha skada av det. Han hyste

intet groll och hade få fiender. Att slåss var en

affär för honom. I ringen slog han till för att vålla

sveda och värk, lemlästa och fördärva, men utan

ilska. Det var affär och ingenting annat. Publiken

samlade sig och betalade för skådespelet att se en

man slå ut sin motståndare. Tjockändan av börsen

föll på segrarens lott. Då Tom King uppträdde

mot Woolloomoolloo Gouger för tjugu år sedan,

visste han att Gougers käk endast varit läkt i fyra

månader efter att ha blivit krossad under en match

i Nevvcastle. Och han hade lagt an på denna käk

och brutit upp den igen i den nionde omgången,

icke emedan han hyste någon ovilja mot Gouger

utan emedan det var det säkraste sättet att slå ut

Gouger och vinna insatsen. Ej heller hade Gouger

hyst något agg till honom för det. Det var spelets

gång, och det visste de bägge och skötte sig

därefter.

Tom King hade aldrig varit pratsam, och han

satt vid fönstret tyst och surmulen och stirrade på

sina händer. Ådrorna stodo ut på utsidan, stora

185och svällda, och de illa åtgångna och vanskapliga

knogarna vittnade om vad de hade användts till.

Han hade aldrig hört att en människas liv var det

samma som hennes artärers liv, men han förstod

mycket väl varför dessa ådror voro så stora och

svällda. Hans hjärta hade pumpat för mycket blod

genom dem i ögonblick av hårdt tryck. De

fungerade ej längre. Han hade töjt ut deras elasticitet,

och hans uthållighet hade tagit skada därav. Han

blev lätt trött nu. Han kunde ej längre göra tjugu

omgångar i rask följd och med våldsam kraft, slåss,

slåss, slåss från den ena gonggongsignalen till den

andra, göra det ena vilda utfallet efter det andra,

drivas bort till repen och i sin tur driva

motståndaren till repen och göra ett nytt angrepp

våldsammare och snabbare än alla de andras i den

sista, tjugonde omgången, med den larmande

publiken för sina fötter och själv rusande, slående,

dykande, medan han oupphörligt lät skurar av slag

regna och tog emot skurar av slag i gengäld och

hjärtat hela tiden troget pumpande det uppstigande

blodet genom de rätta ådrorna. De för tillfället

svällda ådrorna hade alltid krympt ihop igen, ehuru

inte riktigt — och varje gång voro de, först

omärkligt, ett litet grand större än förut. Han stirrade

på dem och på sina illa medfarna knogar, och nu

såg han för sig hur ungdomligt ypperliga dessa

händer varit innan den första knogen hade slagits

sönder i skallen på Benny Jones, som också

kallades Wales’ fasa.

Ater kände han hungern.

»Det är då fan att man inte kan få en bit kött!»

186mumlade han högt, i det han knöt sina stora nävar

och spottade ut en kvävd svordom.

»Jag försökte både hos Burkes och Sawleys», sade

hans hustru i en ton som om hon bedt om

ursäkt.

»Och de ville inte?» frågade han.

»Inte för en halv penny. Burke sa’ . . .» hon

tvekade.

»Nå, vad sa’ han?»

»Att han trodde Sandel skulle klå dig i kväll, och

att din räkning var tillräckligt lång förut.»

Tom King brummade, men svarade icke. Han

tänkte på bulldoggen som han hade i sin ungdom

och som han givit kött i massor. På den tiden skulle

Burke ha borgat ut tusen stekar åt honom. Men

det var andra tider nu. Tom King höll på att åldras,

och gamla karlar, som boxades i andra klassens

klubbar, kunde inte begära att få stor kredit i

affärerna.

Han hade vaknat på morgonen med en längtan

efter en bit kött, och denna längtan hade icke lagt

sig. Plan hade inte kunnat träna sig ordentligt till

den här matchen. Det var torkår i Australien,

tiderna voro svåra, och till och med det mest tillfälliga

arbete var det svårt att komma över. Han hade ej

haft någon kamrat att öva sig med, och hans föda

hade inte varit av den bästa sort eller ens alltid

tillräcklig. Plan hade arbetat några dagar som

jord-schaktare då han kunnat komma åt, och han hade

ränt rundtorn Stadions hela område tidigt om

rnornarna för att mjuka upp sina ben. Men det var

svårt att träna utan kamrat och då man måste

187skaffa mat åt hustru och två barn. Ilans kredit

i bodarna hade just inte förbättrats då han parades

ihop med Sandel. Sekreteraren i Gayety-klubben

hade förskotterat honom tre pund — den

tappandes ända av börsen —, och längre hade han inte

velat gå. Då och då hade han lyckats låna några

shillings av gamla kamrater, som nog skulle ha lånat

honom mera om det inte varit ett svårt år och de

själva varit illa däran. Nej — det tjänade ingenting

till att förneka det — hans träning hade inte varit

tillfredsställande. Han skulle ha haft bättre föda

och inga bekymmer. Dessutom, då man är fyrtio

år, är det svårare att komma i god form än då

man är tjugu.

»Vad är klockan, Lizzie?» frågade han.

"Hans hustru gick in till grannarna för att fråga

och kom tillbaka

»Tre kvart i åtta.»

»De börja med den första omgången om några

minuter», sade han. »Bara som inledning. Sedan

är det en fyra-omgångs-match mellan Dealer Wells

och Gridley och en tio-omgångs-match mellan

Star-light och en sjöbuse. Jag är inte med på över en

timme.»

Efter att ha suttit tyst i ytterligare tio minuter

reste han sig.

»Det är visst och sant, Lizzie, att jag inte har

haft någon ordentlig träning.»

Han sträckte sig efter sin hatt och gick mot

dörren. Han kysste henne icke — det gjorde hanj

aldrig då han gick ut — men i kväll dristade hon

sig att kyssa honom, i det hon slog armarna om

188honom och tvingade honom att böja sig ner till

hennes ansikte. Hon såg helt liten ut mot detta

åbäke till karl.

»Lycka till, Tom», sade hon. »Du klår honom

nog.»

»Ja, jag klår honom nog», upprepade han. »Det

är huvudsaken. Att klå honom.»

Han skrattade och försökte se käck ut, och hon

tryckte sig närmare intill honom. Över hennes axlar

tittade han sig omkring i det kala rummet. Det

var allt vad han hade i världen .. . och hyran

obetald, och så henne och ungarna. Och det lämnade

han nu bakom sig för att gå ut i mörkret och skaffa

mat åt hustrun och småttingarna — inte som en|

modern arbetare går till sitt mekaniska arbete, utan

på det gamla, primitiva, kungliga, djuriska sättet,

genom att slåss för födan.

»Jag skall nog klå honom», upprepade han, denna

gång med litet förtvivlan i rösten. »Vinner jag,

så är det trettio sovereigns — och jag kan betala

allt vad vi ä’ skyldiga och får en slump pengar

över. Förlorar jag, så får jag ingenting — inte

ens en penny till spårvagn hem. Sekreteraren har

lämnat mig allt vad som kommer på den

förloran-des andel. Adjö, min tös. Jag kommer direkt hem,

om jag vinner.»

»Och jag skall sitta uppe och vänta», ropade

hon till honom ut i farstun.

Det är drygt två engelska mil till Gayety, och

medan han gick kom han ihåg att han under sina

glansdagar — han hade en gång varit Nya

Syd-Wales’ tungviktschampion — skulle ha åkt i droska

189till tävlingen, och sannolikt skulle någon rik

vad-hållare ha betalt droskan och åkt med honom. Tänk,

Tommy Bums och den där yankeenegern Jack

Johnson — de foro i motorbil. Och han gick! Och

det visste då alla människor att gå drygt två mil var

inte den bästa förberedelsen till en match. Han var

gammal nu, och världen for inte vackert fram med

de gamla. Han dugde inte till någonting nu annat

än till att schakta jord, och till och med där hade

han sitt brutna näsben och sitt svullna öra emot

sig. Han ertappade sig själv med en önskan att

han hade lärt sig ett hantverk. Det skulle ha varit

bättre i längden. Alen ingen hade sagt honom det,

och han kände djupt nere i sitt hjärta att haji inte

skulle ha lydt om de givit honom det rådet. Det

hade varit så lätt. Stora pengar — skarpa, ärofulla

matcher -— dess emellan perioder av vila och lättja

-— en svans av ivriga smickrare, klappar på axeln,

handtryckningar, sprättar som voro förtjusta åt att

få bjuda honom på ett glas för att få tala med

honom i fem minuter -— och en sådan ära sedan,

den larmande publiken, en yrande finish, utroparens:

»King vinner!» och hans namn i sporttidningen

följande dag.

Det hade varit tider! Alen han förstod nu på

sitt tröga, idisslande sätt att han hade trängt ut

de gamla. Han var Ungdomen, som steg upp, och

de voro den sjunkande Ålderdomen. Inte underligt

att det hade varit lätt -— de med sina svällda ådror

och illa medfarna knogar och trötthet ända in i

märg och ben efter de långa strider de redan hade

utkämpat. Han kom ihåg den gången då han slog

190ut gamle Stowsher Bill i Rush-Cutters Bay i den

adertonde omgången, och hur gamle Bill sedan hade

gråtit som ett barn i klädlogen. Kanske gamle Bills

hyra var obetald. Kanske han hade en hustru och

ett par ungar hemma. Och kanske Bill just den

där matchdagen hade längtat efter en bit stek.

Bill hade slagits som en hel karl och fått otroligt

mycket stryk. Nu sedan han själv gått igenom

ekluten kunde han förstå att Stowsher Bill den där

kvällen för tjugu år sedan hade slagits för ett

högre mål än unge Tom King, som bara hade

slagits för äran och lätt förtjänta pengar. Inte

underligt att Stowsher Bill hade gråtit efteråt i

klädlogen.

Nåja, först och främst hade man bara ett visst

antal matcher som man kunde utkämpa. Det var

spelets järnhårda lag. En kunde ha hundra svåra

matcher, en annan bara tjugu; var och en efter sin

skapnad och kvalitén av sin fysik hade ett bestämt

antal, och då han hade utkämpat dem, var han

slut. Ja, han hade haft flera duster på sin part

än de flesta, och han hade haft mycket mer än

som var rättvist av de hårda, utslitande matcherna

— de där som ansträngde hjärta och lungor ända

till bristning, som togo spänstigheten ur artärerna

och förvandlade ungdomens släta smidighet till

hårda muskelknutar, som nötte ut nerver och

uthållighet och tröttade ut hjärna och benbyggnad

genom överdrivna ansträngningar och alldeles för

långvarigt arbete. Ja, han hade gjort sin sak bättre

än de alla. Det fanns ingen av hans gamla

motståndare kvar. Han var den siste av det gamla gar-

191det. Man hade sett dem alla utslitna, och han

hade varit med om att slita ut några av dem.

De hade låtit honom öva sig på de gamla, och

han hade slagit ut dem, den ene efter den an,dre

— och skrattat, då de, som gamle Stowsher Bill,

gräto i klädlogen. Och nu var han en gammal,

och de läto de yngsta öva sig på honom. Den där

Sandel till exempel. Han hade kommit från Nya

Zealand med ett rekord på fickan. Men ingen i

Australien visste något om honom, så att de parade

ihop honom med gamle Tom King. Om Sandel

utmärkte sig, skulle han få bättre motståndare att

slåss med och vinna större insatser; så att det var

en säker sak att han skulle komma att slåss allt

vad han orkade. Han hade allt att vinna därpå

— pengar och ära och framtid; och Tom King

var den gamla gråa huggknubben, över vilken vägen

gick till ära och rikedom. Och han hade ingenting

att vinna utom trettio sovereigns att betala

hyresvärden och handelsmännen med. Och medan Tom

King gick där och idisslade, sågo hans dåsiga ögon

framför sig Ungdomen, den härliga Ungdomen, som

reste sig stolt och oövervinnelig, med smidiga

muskler och silkeslen hud, med hjärta och lungor som

aldrig varit trötta och utslitna och som skrattade åt

att man skulle kunna behöva begränsa sina

ansträngningar. Ja, Ungdomen var Nemesis. Den

förstörde de gamla och beräknade ej att, då den gjorde

det, förstörde den sig själv. Den vidgade sina artärer

och nötte sina knogar och blev i sin tur ödelagd

av Ungdomen. Ty Ungdomen var alltid ung. Det

var bara Ålderdomen som blev gammal.

192 Vid Castlereagh Street vek han av åt vänster,

och efter tre "kvarter var han framme vid Gayety.

En flock gatpojkar stodo och hängde utanför porten

och veko aktningsfullt undan för honom, och han

hörde en av dem säga till en annan: »Det är han!

Det är Tom King!»

Där inne, på väg till klädlogen, mötte han

sekreteraren, en piggögd ung man med intelligent

utseende, som tryckte hans hand.

»Hur känner ni er, Tom?» frågade han.

»Kry som ett vinterny», svarade King, fastän han

visste att han ljög, och att han, om han haft pengar,

skulle ha betalat ut dem på fläcken för en god bit

kött.

Då han kom ut från klädlogen med sina sekonder

bakom sig och gick utför gången till den fyrkantiga

ringen midt i salen, hälsades han med applåder från

den väntande publiken. Han besvarade hälsningar

till höger och vänster, fastän han kände igen få

ansikten. De flesta hade ej ens varit födda på den

tiden då han förvärvade sig sina första lagrar i

boxringen. Han tog ett lätt språng upp på den

upphöjda estraden och Hök genom repen till sitt hörn,

där han slog sig ned på en fällstol. Jack Bali,

skiljedomaren, kom fram och tryckte hans hand.

Bali var en avsigkommen boxare som inte på över

tio år hade uppträdt i ringen som tävlande. King

var glad åt att han fick honom till skiljedomare.

De voro bägge gamla. Om han skulle gå litet

våldsamt till väga mot Sandel, mer än reglementet

tillät, visste han att Bali nog skulle blunda för det.

Blivande unga tungviktskämpar klättrade den ene

193

När gudarna skratta.

13efter den andre upp på estraden och presenterades

för publiken av skiljedomaren. Han framförde

också deras utmaningar.

»Unge Pronto», ropade Bali, »från Norra Sydney,

utmanar segraren och håller femtio pund.»

Publiken applåderade och applåderade åter, då

Sandel själv hoppade över repen och slog sig ned

i sitt hörn. Tom King tittade nyfiket på honom över

ringen, ty om några minuter skulle de vara samman."

kopplade i skoningslös strid, och den ene skulle

uppbjuda hela sin styrka för att slå den andre

sanslös. Men han såg ej mycket, ty Sandel hade liksom

han själv byxor och tröja över sin ringkostym.

Hans ansikte var manligt vackert, krönt av en buske

av lockigt gult hår, och hans tjocka, muskulösa

hals vittnade om en härlig kropp.

Unge Pronto gick först till det ena hörnet och

sedan till det andra, skakade hand med boxarna

och svingade sig sedan ner från ringen.

Utmaningarna fortgingo. Ungdomen klättrade alltjämt över

repen — den okända, men omättliga Ungdomen

och ropade ut till människorna att den i kraft

och skicklighet kunde mäta sig med segraren. För

några år sedan, under sin egen oövervinneliga tid,

skulle Tom King ha varit både road och uttråkad

av dessa förberedelser. Men nu satt han som

förhäxad och kunde ej bli kvitt synen av Ungdomen.

Alltjämt blandade sig dessa ungdomar i boxleken,

hoppade över repen och ropade ut sina utmaningar,

och alltid drogo de gamla det kortaste strået mot

dem. De klättrade upp till framgång över de gam-

194las kroppar. Och alltid kom det flera och flera

ynglingar — den okuvliga och omotståndliga

Ungdomen —, och alltid trängde de undan de gamla,

blcvo själva gamla och anträdde samma resa utför,

och bakom dem, alltjämt trängande på dem, stod

den eviga Ungdomen — de nya parviarna som

blivit lystna och drogo ner de äldre, och bakom dem

andra parvlar ända till tidens slut — Ungdomen

som måste ha sin vilja fram och som aldrig vill dö.

King tittade bort till journalistlogen och vinkade

till Morgan i Sportsmannen och Corbett i

Skiljedomaren. Sedan sträckte han ut sina händer,

medan Sid Sullivan och Charley Bates, hans

sekon-der, togo på honom handskarna och snörde hårdt

till dem under noggrann bevakning av Sandels

se-konder, vilka först kritiskt undersökte förbanden

på Kings knogar. En av hans egna hjälpare stod

i Sandels hörn och förrättade samma syssla. Sandels

byxor drogos av, och då han reste sig vrängdes

tröjan över hans huvud. Och här såg nu King

den förkroppsligade Ungdomen, bredbröstad, med

starka senor och muskler som rörde sig som levande

varelser under det vita, silkeslena skinnet. Hela

kroppen myllrade av liv, och Tom King visste att det

var ett liv som aldrig hade låtit sin friskhet sippra

ut genom de värkande porerna under de långa

strider, vari Ungdomen gav sig luft och förlorade en

del av sin ungdomlighet.

De båda männen gingo emot varandra, och då

gonggongen ljöd och sekonderna klättrade ut från

ringen med fällstolarna, tryckte de varandras

händer och intogo genast sin grundställning. Och ögon-

195blickligen, som en mekanism av stål och fjädrar

anbragt a på en snällare, föll Sandel in och ut och

in igen, utdelade ett vänsterslag på Ögonen, ett

högerslag mot revbenen, parerade med ett motslag,

dansade lätt undan och kom hotande tillbaka igen.

lian var vig och beräknade slaget. Det var en

bländande uppvisning. Publiken uppgav bifallsrop. Men

King var icke bländad. Plan hade utkämpat för

många matcher och boxats med för många

ungdomar. Han tog stötarna för vad de voro — för

snabba och för skickliga för att vara farliga.

Sandel ämnade tydligen »rusa» genast i början. Det

var att vänta. Det var Ungdomens sätt, att slösa

med sin glänsande förmåga i vildt anlopp och

ursinniga utfall och överväldiga motståndaren med

sin egen obegränsade, härliga styrka och eld.

Sandel var här och där och överallt, lättfotad

och ivrig, ett levande underverk av vitt hull och

aggressiva muskler som samverkade i ett

bländande angrepp, fladdrade och gledo som en flygande

skyttel från stöt till stöt genom tusen stötar, alla svftande

O 7 «■

åt att krossa Tom King, som stod mellan honom

och framgången. Och Tom King ådagalade ett

ihärdigt tålamod. Han kunde sin sak, och han

kände till Ungdomen nu, då han själv ej längre var

ung. Det fanns ingenting att göra förr än den andre

förlorat litet av ångan som han hade uppe, tänkte

han, och han smålog för sig själv i det han dök

med beräkning för att ta emot ett tungt slag på

skallen. Det var illfundigt, men absolut hederligt

enligt boxarreglerna. Det antogs att en boxare måste

vara rädd om sina egna knogar, och om han en-

196visades att träffa en motståndare i skallen, gjorde

han det på egen risk. King kunde ha dykt djupare

ner och låtit slaget susa oskadligt förbi, men han

kom ihåg sina egna första matcher och hur han

slagit sönder sin första knoge i skallen på Wales’

Skräck. Ilan rättade sig bara efter sportens regler.

Den där dykningen hade expedierat en av Sandels

knogar. Icke som om Sandel skulle fästa sig vid

det nu. Han skulle fortfara, överlägset hänsynslös,

och driva till lika hårdt som förut under hela

kampen. Men sedan, då de långa ringdusterna börjat

ta på honom, skulle han sakna den där knogen och

tänka tillbaka och komma ihåg hur han fördärvat

den på Tom Kings huvud.

Hela den första omgången var Sandels, och

publiken jublade över snabbheten i hans orkanlika

angrepp. Han överväldigade King med laviner av

stötar, och King gjorde ingenting. Han gjorde icke

en enda stöt, nöjde sig med att täcka sig, blocka

och dyka och clincha för att undvika att bli träffad.

Ibland använde han finter, skakade på huvudet

då en hård stöt träffade och rörde sig trögt, sprang

eller hoppade aldrig och förspillde aldrig det ringaste

av sin styrka. Sandel måste frusta ifrån sig

Ungdomens skum innan den försiktiga Ålderdomen

kunde våga att öva vedergällning. Alla Kings

rörelser voro långsamma och metodiska, och hans

stillsamma ögon med tunga ögonlock gjorde att

han föreföll halvsovande eller dåsig. Men det var

ögon som sågo allt, som hade tränat sig till att

se allt under alla dessa några och tjugu år i ringen.

Det var ögon som ej blinkade eller gledo åt sidan

197för en hotande stöt, men som kallt sågo och mätte

avståndet.

Sittande i sitt hörn för att få en minuts vila

efter omgångens slut, lutade han sig tillbaka med

utsträckta ben, armarna vilande på repens räta

vinkel och bröstkorg och mage fritt och djupt höjande

och sänkande sig, medan han slukade luften som

hans sekonder viftade till honom med handdukarna.

Han lyssnade med slutna ögon till röster bland

publiken: »Varför slåss du inte, Tom?» ropade

många. »Du är väl inte rädd för honom?»

»Hans muskler äro bundna», hörde han en man

på första bänken säga. »Han kan inte röra sig

fortare, jag håller två sovereigns mot en på

Sandel.»

Gonggongen ljöd, och de båda männen ryckte

fram från sina hörn. Sandel gick drygt tre

fjärdedelar av avståndet, ivrig att få börja igen, men

King nöjde sig med att gå det kortare stycket.

Det var i stil med hans sparsamhetspolitik. Han

hade inte blivit väl tränad, och han hade inte fått

tillräckligt att äta, och varje steg var viktigt.

Dessutom hade han redan gått två mil till ringen. Det

var en upprepning av den första omgången; Sandel

angrep som en virvelvind och publiken frågade

med ovilja varför inte King slogs. Utom några

skenslag och åtskilliga långsamma och overksamma

stötar gjorde han ingenting annat än blockade och

vek undan och clinchade. Sandel ville sätta fart

i leken, medan King av försiktighet vägrade att göra

honom till viljes. Han smålog med ett visst

tankfullt vemod i sitt av ringstrider barkade ansikte

198och fortfor att spara sin kraft med den varsamhet,

varav endast de gamla äro mäktiga. Sandel var

Ungdomen, och han kastade bort sin kraft med

Ungdomens frikostiga tanklöshet. King ägde en

överlägsen kunskap om allt vad till boxningen hörde,

den klokhet man förvärvar genom långa och svåra

duster. Han iakttog med kalla ögon och kallt

huvud, rörde sig långsamt och väntade på att Sandels

fradga, skulle frusta bort. För de flesta åskådarna

såg det ut som om King varit hopplöst

underlägsen, och de gåvo sin åsikt uttryck genom att hålla

tre mot ett på Sandel. Men där funnos några få

förståndiga som kände King sedan gammalt och

höllo summor på honom, vilka de ansågo lätt

förtjänta.

Den tredje omgången började lika ensidigt som

vanligt; Sandel hade hela ledningen och delade

ut alla de kännbara stötarna. En halv minut hade

gått då Sandel i sin överdrivna självsäkerhet gjorde

sig skyldig till en blotta. I samma ögonblick

ljung-ade det till i Kings ögon och hans arm gjorde ett

blixtsnabbt utfall. Det var hans första verkliga

stöt, ett hookslag med båglikt böjd arm för att

ge det eftertryck och understödd av en halv

svängning på kroppen. Det var som om ett sömnigt

lejon plötsligt slagit till med sin tass. Träffad på

sidan av käken stöp Sandel som en ungtjur.

Publiken var häpen och förskräckt och mumlade gillande

ord. Karlen hade inte sina muskler bundna, när

allt kom omkring, och han kunde driva in en stöt

som med en stångjärnshammare.

Sandel var bragt ur jämvikten. Han rullade om

199och försökt© resa sig, men hejdades av de skarpa

tillropen från sina sekonder att låta räkna ut sig.

Han föll på ett knä, redo att stiga upp, och väntade

medan skiljedomaren stod över honom och räknade

sekunderna högt i hans öra. Vid den nionde reste

han sig i boxattityd, och Tom King, som stod midt

för honom, ångrade sig att inte stöten hade träffat

en tum närmare käkens point. Det skulle ha varit

ett avgörande slag, och han skulle ha kunnat ha

med sig trettio sovereigns hem till hustru och barn.

Omgången fortgick tills de tre minuterna voro

till ända, Sandel för första gången intagen av

respekt för sin motståndare och King med långsamma

rörelser och dåsiga ögon som vanligt. Då

omgången nalkades sitt slut och King såg sekonderna

huka ned sig utanför, färdiga att ta ett hopp över

repen, manövrerade han så att kampen drog sig

bort till hans eget hörn. Och då gonggongen ljöd,

satte han sig genast på den väntande stolen, medan

Sandels måste gå tvärsöver hela estraden för att

komma till sitt eget hörn. Det var en småsak, men

det är summan av en mängd små saker som blir

det avgörande. Sandel nödgades gå många flera

steg, offra mera kraft och gå miste om en del av

de dyrbara minuternas vila. I början av varje

omgång drev King långsamt fram från sitt hörn och

tvingade sin motståndare att gå det längsta stycket.

Och vid slutet av varje omgång hade King

manövrerat striden bort till sitt eget hörn så att han kunde

få sätta sig genast.

Det gick ytterligare två omgångar, varunder King

sparade sina ansträngningar och Sandel slösade med

200 ,sina. Den senares försök att tvinga fram en raskare

fart generade King, ty en stor del av de många

slag, som haglade över honom, träffade. Men King

framhärdade med sin envisa långsamhet, fastän hans

unga hetsiga anhängare ropade att han skulle morska

upp sig och gå anfallsvis tillväga. Under den sjätte

omgången var Sandel åter försumlig, åter flög Tom

Kings fruktansvärda högra hand mot hans käk, och

åter måste Sandels underkasta sig

niosekundsräk-ningen.

Under den sjunde omgången var det bästa av

Sandels ypperliga kondition borta, och han visste

att vad som nu förestod honom var den hårdaste

kamp han varit med om. Tom King var en gamling,

men en styvare gamling hade han aldrig träffat på

— en gamling som aldrig tappade huvudet, som var

utomordentligt skicklig i att parera, vars stötar

utdelades med en knölpåkskraft och som hade ett

oövervinnerligt segervapen i vardera handen. Men

Tom King vågade ej använda dem ofta. Han glömde

aldrig sina misshandlade knogar och visste att varje

hans stöt måste göra nytta, om hans knogar skulle

stå ut under hela matchen. Där han satt i sitt

hörn och tittade bort till sin motståndare, gjorde

han den reflexionen att summan av hans egen

klokhet och Sandels ungdom skulle ha blivit en

tung-vikts-världschampion. Han saknade klokhet, och det

enda sättet för honom att förvärva sig den var att

köpa den med sin Ungdom; och då klokheten var

hans, skulle Ungdomen ha gått åt till köpet.

King begagnade sig av alla fördelar han kunde

tänka ut. Han försummade aldrig ett tillfälle att

201clincha, och under de flesta av dessa manövrer

borrade han hårdt in sin axel i den andres revben.

Enligt boxningskonstens teori var en axel lika god som

en stöt med avseende på den skada den kunde

åstadkomma och mycket för mer i anseende till

den ringa kraftförbrukningen. Under

clinchning-arna lät King hela sin tyngd vila på motståndaren

och ville ogärna släppa taget. Detta tvingade

skiljedomaren att gripa in, han ryckte dem i sär,

alltid biträdd av Sandel som ännu ej hade lärt sig

att vila. Han kunde ej låta bli att låta sina härliga

raska armar och sina sprittande muskler göra nytta,

och då den andre clinchade, tryckte sin axel mot

hans revben och stack in huvudet under Sandels

vänstra arm, lät Sandel nästan alltid sin högra ,arm

bakom ryggen bearbeta motståndarens framstickande

ansikte. Det var en skicklig manöver, mycket

beundrad av publiken, men den var icke farlig och

var därför endast förspilld kraft. Men Sandel var

outtröttlig och ville ej veta av någon begränsning,

och King smålog och höll envist stånd.

Sandel ställde våldsamma krav på sin kropp,

varigenom det såg ut som om King fick ofantligt mycket

stryk, och det var endast de gamla ringhabituéerna

som förstodo att värdera Ivings vänstra handskes

skickliga vidrörande av den andres biceps strax innan

han utdelade slaget. Det var visserligen sant att

slaget träffade varje gång, men varje gång

berövades det sin kraft genom detta tryck på hans biceps.

Under den nionde omgången utdelade Kings krökta

högra arm tre gånger på en minut ett hookslag mot

käken, och tre gånger störtade Sandels kropp, så

202tung den var, ner på mattan. Varje gång

begagnade han sig av de nio sekunderna som han hadie

rätt till och reste sig sedan, missbelåten och ur

jämvikten, men ännu stark. Han hade förlorat

mycket av sin raskhet, och han spillde ej så mycket

kraft som förut. Han slogs i bister stämning, men

han fortfor att anlita sin förnämsta tillgång,

Ungdomen. Kings förnämsta tillgång var erfarenhet.

Då hans livskraft sjunkit och hans styrka ebbat,

hade han ersatt dem med beräkning, klokhet som

han förvärvat under långa strider och ett noggranlit

förvaltande av kraften. Han hade icke allenast lärt

sig att aldrig göra en överflödig rörelse, utan också

lärt sig konsten att locka motstådaren till att

förslösa sin egen styrka. Genom finter med fot, hand

och kropp fortfor han alltjämt att narra Sandel till

att springa tillbaka, dyka eller parera. King vilade,

men han tillät aldrig Sandel att vila. Det var de

Gamlas taktik.

Strax i början av den tionde omgången" började

King hejda den andres anfall med raka

vänsterstötar mot ansiktet, och Sandel, som blivit

försiktig, svarade genom att dyka och sedan utdela

ett högersvingslag mot huvudets sida. Det träffade

för högt upp för att göra riktig effekt, men då det

träffade första gången kände King den gamla

välbekanta svarta slöjan fällas över sitt domnande

medvetande. Ett ögonblick, eller den minsta lilla

bråkdel av ett ögonblick, var han borta. I detta

ögonblick såg han motståndaren plånas ut från hans

synfält och bakgrunden av vita, intresserade ansikten;

i nästa ögonblick såg han åter sin motståndare

203och bakgrunden av ansikten. Det var som om han

hade sovit en stund och nyss slagit upp ögonen

igen, men ändå hade det omedvetna ögonblicket

varit så mikroskopiskt kort att han ej hunnit falla.

Publiken såg honom vackla och hans knän vika sig,

men sedan såg den honom hämta sig och borra in

hakan djupare i skyddet av den vänstra axeln.

Flera gånger upprepade Sandel stöten, så att han

fortfarande höll King halvt omtöcknad, och sedan

kom den senare med sitt försvar som på samma gång

var en svarsstöt. Efter ett skenanfall med den

vänstra armen tog han ett halvt steg bakåt och

utdelade med det samma en upper cut med sin högra

arms hela styrka. Den var så skickligt beräknad

att den träffade Sandels haka just som han sänkte

den, och Sandel slungades i luften och ramlade

baklänges, så att han slog emot mattan med

huvudet och axlarna. Detta upprepade King två

gånger, släppte sig sedan lös och drev med täta stötar

sin motståndare bort till repen. Flan gav ej

Sandel något tillfälle att vila sig eller hämta sig, utan

lät slag följa på slag, tills publiken reste sig och

luften genljöd av en dånande applådsalva. Men

Sandels styrka och uthållighet voro beundransvärda,

och han stod fortfarande upprätt. En knockout

tycktes vara oundviklig, och en poliskapten nedanför

ringen reste sig, förfärad över den fruktansvärda

hårda medfarten, för att avbryta kampen.

Gong-gongen signalerade att omgången var slut, och

Sandel vacklade bort till sitt hörn, bedyrande för

polismannen att han var oskadad och i sin fulla styrka.

204För att bevisa det slog han två volter baklänges

i luften, och polismannen gav efter.

Tom King, som satt bakåtlutad i sitt hörn och

andades tungt, kände sig besviken. Om matchen

blivit avbruten, skulle skiljedomaren ha måst för

klara honom som segrare, och priset hade varit

hans. I motsats till Sandel slogs han ej för äran

eller för sin framtida karriär, utan för trettio

so-vereigns. Och nu skulle Sandel hämta sig under

en minuts vila.

Ungdomen först — det ordstävet flög genom Kings

huvud, och han kom ihåg första gången han hörde

det, samma kväll han hade stukat Stowsher Bill.

Den fina herrn som hade bjudit honom på en(

drink efter matchen och klappat honom på axeln,

hade användt dessa ord. Ungdomen först! Den

fina herrn hade rätt. Och den kvällen för

längesedan hade han varit Ungdomen. I kväll satt

Ungdomen i det motsatta hörnet. Själv hade han nu

boxats i en halvtimme, och han var en gamling.

Om han ansträngt sig som Sandel, skulle han ej ha

stått ut i en kvart. Men huvudsaken var att han

icke kunde repa sig. De svällda ådrorna och det

hårdt ansatta hjärtat ville ej tillåta honom att samla

krafter under pauserna mellan omgångarna. Och

han hade ej haft tillräckligt kraftförråd från början.

Ilans ben kändes tunga och de.t började rycka

krampaktigt i dem. Han borde aldrig ha gått de

där två milen till boxningen. Och så den där

stekbiten som han längtat efter alltsedan han steg upp

i morse. Han greps av ett fruktansvärdt hat till

slaktarna som hade nekat honom kredit. Det var

205hårdt för en gammal nian att gå till strids utan att

ha fått l/llräckligt med mat. Och en bit stek var

en sådan småsak, den kostade på sin höjd några

pence; men för honom betydde den trettio

sove-reigns.

Då gonggongen gav tecken till den elfte

omgångens början, »rusade» Sandel och låtsade en,

hurtighet som han i själva verket ej ägde. King

tog den för vad den var — en bluff lika gammal

som boxningskonsten. Han clinchade för att rädda

sig, och då han alltså gick fri lät han Sandel

intaga grundställning. Det var just vad King

önskade. Han gjorde ett låtsat utfall med sin vänstra

arm, tog därefter ett halvt steg bakåt och drev

in en upper cut direkt mot Sandels underkäk så

att denne stöp omkull på mattan. Sedan unnade

han honom ingen ro, fick själv mycket stryk, men,

delade ut ännu mera, drev Sandel framför sig till

repen, lät hookslag och alla möjliga slags stötar

hagla över honom, gled undan för hans clinchar eller

hindrade med lämpliga stötar hans tillämnade

försök att klamra sig fast, och varje gång Sandel var

nära att falla, tog han emot honom med den ena

handen och drev honom med den andra genast

bort till repen där han ickc kunde falla.

Publiken hade nu blivit i högsta grad upphetsad,

och den stod på hans sida, nästan varenda

människa ropade: »Gå på, Tom!» »Ge på honom! Ge

på honom!» »Nu liar du honom fast, Tom! Du

har honom fast!» Det måste bli en stormande

finish, och det var just det publiken hade betalat

för att se.

206 Och Tom King, som hade sparat sin styrka i cn

halvtimme, gav nu slösaktigt ut den i den enda

stora ansträngning han ännu kände sig ha kraft

till. Det var hans enda chance — nu eller aldrig,

lians styrka ebbade hastigt bort, och det var hans

hopp att han, innan den alldeles försvunnit, skulle

ha slagit ut sin motståndare. Och medan han fortfor

att ge ut slag och kallt beräknade effekten av sina

stötar och vad slags skada de gjorde, insåg han

hur svårt det var att slå ut Sandel. Han hade styrka

och uthållighet i yttersta grad, och det var

Ungdomens oberörda styrka och uthållighet. •Sandel

var helt säkert en framtidsman. Det låg i hans

fysik. Av sådana grova fibrer måste

framgångsrika boxare vara skapade.

Sandel vacklade och raglade, men Tom King hade

krampryckningar i benen, och hans knogar ville ej

lyda honom. Han stålsatte sig emellertid till att

ge ut kraftiga slag, men vartenda ett var en plåga

för hans illa åtgångna händer. Ehuru han nu

faktiskt ej träffades av några stötar, mattades han lika

hastigt som den andre. Hans slag träffade, men de

hade ej längre samma kraft, och varje stöt var

resultatet av en våldsam viljeansträngning. Hans ben

voro som bly, och det var tydligt att han ej längre

hade herravälde över dem. Uppmuntrad av detta

symtom började Sandel få mera fart i sina

svars-stötar och följaktligen hälsas med uppmuntrande

tillrop av publiken.

King sporrades till en yttersta ansträngning. Han

drev in två stötar tätt på varandra — ett vänsterslag,

litet för högt, mot p 1 e x u s solaris och ett höger

20 7korsslag mot käken. Det var mga kraftiga slag,

men Sandel var så svag och omtöcknad att han

stöp och låg där och skälvde. Skiljedomaren stod

över honom och ropade de ödesdigra sekunderna

i hans öra. Om han ej reste sig innan den tionde

sekunden uppropades, hade han förlorat. Publiken

satt där i tyst spänning. King vilade på sina

darrande ben. Han kände sig pinsamt omtöcknad, havet

av ansikten gungade och böljade inför hans ögon,

och till hans öron trängde skiljedomarens räkning

som ur fjärran. Men han betraktade sin seger som

viss. Det var omöjligt att en så illa åtgången man

kunde resa sig.

Endast Ungdomen kunde resa sig, — och Sandel

gjorde det. Vid den fjärde sekunden rullade han

om på ansiktet och trevade i blindo efter repen.

Vid den sjunde sekunden hade han rest sig på knä,

och så låg han kvar med huvudet slappt hängande

åt sidan. Då domaren ropade: »Nio!» stod Sandel

upprätt i korrekt försvarsställning, med vänstra

armen krökt framför ansiktet och den högta

skyddande magen. Han hade alltså sina farligaste punkter

garderade, medan han sneglade på King och

hoppades kunna clincha för att vinna mera tid.

1 samma ögonblick som Sandel reste sig var King

på honom, men de båda slag han gav ut gjordes

vanmäktiga av armarnas försvarsställning. I nästa

sekund hade Sandel clinchat och höll sig förtvivlat

fast medan domaren bemödade sig att skilja de

båda motståndarna åt. King hjälpte till att göra

sig fri. Han visste hur fort Ungdomen hämtar sig,

och han visste att Sandel var slagen, om han kun-

208de hindra honom från att hämta sig. En kraftig

stöt var allt som behövdes. Sandel var övervunnen,

utan tvivel övervunnen. Han hade besegrat honom

genom sin överlägsenhet i manövreringen och i

själva stridföringen. Sandel raglade ur

clinchställ-ningen och stod där vacklande på den trådsmala

linjen mellan nederlag och möjlighet att undkomma.

En väldig stöt skulle vräka omkull honom och slå

ut honom. Och med en anstrykning av bitterhet

tänkte Tom King på sin köttbit och önskade att han

haft den i sig för att kunna ge ut den oundgängliga

stöten. Han samlade sina krafter till slaget, men

det var varken tillräckligt eftertryckligt eller

tillräckligt snabbt. Sandel vacklade, men föll ej,

raglade baklänges till repen och höll sig. King

vacklade efter honom och drev liksom i förtvivlan in

ännu en stöt. Men hans kropp svek honom. Allt

vad som var kvar av honom var en kampintelligens,

som var omtöcknad och förmörkad av utmattning.

Den stöt som var ämnad åt käken träffade ej högre

än axeln. Han hade velat nå högre upp med

stöten, men de trötta musklerna hade ej orkat lyda.

Och av stötens tryck raglade Tom King själv

tillbaka och var nära att falla. Han gjorde ännu eni

ansträngning. Denna gång missade stöten helt och

hållet, och av ren svaghet föll han emot Sandel och

clinchade och höll sig fast i honom för att rädda

sig från att falla omkull.

King gjorde intet försök att bli fri. Han hade

skjutit bort sin sista ammunition. Han var slut. Och

Ungdomen hade segrat. Till och med i

clinchställ-ningen kände han att Sandels styrka var i aggres-

209

När gudarna skratta.

14sivt tilltagande. Då domaren skilde dem åt, såg

han midtför sina ögon hur Ungdomen återvann sina

krafter. Sandel blev starkare med varje ögonblick.

Hans stötar, som i början varit svaga och

verkningslösa, blevo styva och precisa. Tom Kings

dimmiga ögon sågo den behandskade näven rikta ett

slag mot hans käk, och han ville gardera sig genom

att sticka armen emellan. Han såg faran och han,

ville reagera, men armen var för tung. Det var som

om den dragits ner av en centner bly. Den ville

ej upp av egen drift, och han försökte lyfta den

med sin själs hela styrka. Då träffade den

behandskade näven. Han kände en våldsam stöt som av

en elektrisk gnista, och i samma ögonblick var han

insvept i en slöja av mörker.

Då han slog upp ögonen igen, befann han sig i

sitt hörn, och han hörde publiken ryta som

bränningarna vid Bondi Beach. En våt svamp trycktes

mot hans bakhuvud, och Sid Sullivan höll på att

spruta kallt vatten i ett uppfriskande regn över hans

ansikte och bröst. Man hade redan tagit

handskarna av honom, och Sandel som lutade sig fram

mot honom, tryckte hans hand. Han kände ingen

illvilja mot den man som hade slagit ut honom,

och han besvarade handtryckningen med en

hjärtlighet som kom hans illa medfarna knogar att

protestera. Sedan steg Sandel fram midt på estraden,

och publiken hejdade sitt oväsen för att höra honom

antaga unge herr Prontos utmaning och erbjuda

sig att öka vadet till hundra pund. King såg slött

på, medan hans sekonder ströko av honom det

strömmande vattnet, torkade honom i ansiktet och

210gjorde honom i ordning att lämna ringen. Han

kände sig hungrig. Det var inte den vanliga, gnagande

hungern, utan en stor mattighet, en dallring i

mellangärdet som spred sig till hela kroppen. Han

erinrade sig det skede av striden då han hållit Sandel

vacklande på den hårfina gränsen till nederlag. Å,

den där köttbiten skulle ha räddat honom! Det

var just den han skulle ha behövt för att kunna

dela ut den avgörande stöten, och han hade

förlorat. Allt kom an på den där köttbiten.

Hans sekonder måste nästan stöda honom då de

hjälpte honom genom repen. Han gjorde sig lös

från dem, dök utan hjälp genom repen och hoppade

tungt ner på golvet, varefter han följde tätt efter dem

medan de banade väg för honom nedåt den

full-packade mellangången. Då han var på väg från

klädlogen ut på gatan, tilltalades han i porten av

en ung herre.

»Varför klådde ni inte upp honom då ni hade

honom i ert våld?» frågade den unga herrn.

»Å, dra åt helvete!» sade Tom King och gick

utför trappstegen ner till trottoaren.

Svängdörrarna till utskänkningsstället i hörnet

gledo upp, och han såg ljusskenet och de leende

uppasserskorna, hörde de många rösterna diskutera

matchen och pengarna skramla så förmöget mot

disken. Någon ropade på honom och bjöd honom

på ett glas. Han tycktes tveka litet, men avböjde

anbudet och fortsatte sin väg.

Han hade en kopparslant i fickan, och det skulle

bli knogigt att gå de två milen till fots. Ja, han

höll tydligen på att bli gammal. Medan han gick

211igenom parken, slog han sig plötsligt ned på en

bänk, skrämd av tanken på att hustrun satt uppe

och väntade på honom för att få veta hur matchen

avlupit. Det var bittrare än någon knockout, och

han tyckte nästan det var omöjligt att uthärda en

sådan prövning.

Han kände sig svag och sjuk, och hans värkande

knogar sade honom att även om han kunde få något

arbete vid hamnen, skulle det dröja en vecka innan

han kunde hantera järnspett eller en spade.

Hun-.gerdallringen i maggrapen var plågsam. Hans

elände överväldigade honom, och hans ögon blevo

så besynnerligt fuktiga. Han satte händerna för

ansiktet, och medan han brast i gråt, erinrade han

sig Stowsher Bill och hur han hade tygat till honom

den där kvällen för längesedan. Stackars gamle

Stowsher Bill! Nu kunde han förstå varför Bill

hade gråtit i klädlogen.

212