Några ord till qvinnan

Några ord till qvinnan

NÅGRA ORD

TILL

QVINNAN

AF

MARIE SOPHE SCHWARTZ.

»Ordet tolkar som oftast endast

ofull-komligt våra önskningar; det blir matt

och svagt just då vi dermed vilja gagna.

Vilja och förmåga gå sällan hand i hand.»

Onkel Adam.

STOCKHOLM.

HOS J. J. FLODIN.STOCKHOLM,

TRYCKT HOS E. WESTRELL, 1863.

Några ord om själsförmögenheterna.

»Är lifvet verkligen så kort och taga högre och

vigti gare intressen så vår uppmärksamhet i anspråk

att vi icke hafta någon tid öfrig för att lära känna

lagarna för vårt själslif?» frågar George Oombe i ett

af sina arbeten.

Detta spöijsraål tyckes vara fal)komligt riktigt då

man betänker huru ofullständig vår kunskap är om

den verld som rörer sig inom oss; om de motiver

som förmå oss händla.

Försynen som gifvit xnenniskan en så i allo rikt

utrustad själ, har äfven rätt att af henne fordra det

hon icke i likhet med djuret skall medvetslöst använda

dessa skatter, utan är det hennes pligt att söka inför*

lifta sig med lagarna för sin själsverksamhet oeh så

använda de inneboende krafterna att hon motsvarar

Skaparens stora afeigt med gåftan af dem.

När den unga Svalan vid vinterns början gör sin

första utvandring, förmås hon dertill af en hos henne

nedlagd drift; utan att sjelf känna hvarken orsaken

aom föranleder hennes flygt eller målet för densamma.

Hennes instinkter äro efter hennes ställning

af-pessade, och hon besitter alldelee ickt förmågan att

göra betraktelser öf?er sig sjelf eller den verld

hvar-uti hon lefver.

Helt annorlunda är det med menniskan. Gud har

förlänat henne en skapande anda, med ett inneboende

begär att forska efter orsaker och verkningar, samt

derjemte så inrättat den yttre verlden, att den

erbjuder ett efter, hennes själsförmögenheter afpassadt och

tillräckligt falt för deras verksamhet

»Menniakan är», säger George Combe, »till sin

byggnad, sina krafter, känslor och begär, en varelse

danad för en förgänglig verld, der slagte följer på

slagte och der hennes sträfvan till en högre andlig

förädling har afseende på ett andligt fortlefvande i en

annan verld. Dessa fakta, böra vi icke förlora ur

ögon-sigte; ty om menniskan gemensamt med djuret eger

förmågan att qjuta och fröjda sig åt tillfredsställande

af sina djuriska drifter, eger hon dock hvad djuret

saknar, förmågan att i intellektuelt och. moraliskt hän*

seende utveckla aig, och dessa äro hennes skönaste

och ädlaste gjMVor, källorna till hennes renaste: fröjder.

Till denna fulländning kunna vi likväl ieke komma

förr än vi känna, de krafter som nära sig inom osa»

Yår pligt är derföre att aöka komma till denna

kunskap, och att sedan handla i öfverensstämmeke

dermed, så att vi ernå detta meosklighetena skönar

ste måL

Det skulle vara allt för vida att här ingå i en

detaljerad redogörelse öfver vår själs verksamhet. Vimåtte derföre inskränka ost till de allmännaste gron*

derna derfor.

Liktom kroppen är begåfvnd med aartkHta delar

till bestämda ändamål, tå är døt äfven med tjälen.

Vi hafva fått ögon att te med, öron att liöra med etc.,

och ti hafva äfven fått olika själsegenskaper för olika

indamftl.

Beröfvar man Ögat ljuset och sålunda sätter det

nr verksamhet, så försvagas dess syn, likaså kan man

genom brist på öfning döda en själskraft.

Om vi blott ett ögonblick erinra oss till hvilken

oerbörd perfektion i fingrarna en virtuos på piano,

eller något annat instrument, kan komma genom

ständig öfning, och vi sedan besinna att vår själ äfven

genom öfning utvecklar sig, så hafva vi straxt en

enkel och praktisk ledning för vårt handlingssätt. För

tillämpningen deraf bör det blifva af det högsta

intresse att känna de krafter, hvilka vi böra bearbeta.

I allmänhet säga vi: den och den har ett godt

bjerta, ett godt förstånd; eller oek, hon är rooraliak,

egoistisk, etc., utan att vi dervid göra oas klart hvad

vi egentligen förstå med dessa begrepp.

Endast några få lärda bar det varit förbehållet

att kunna närmare analysera själslifvet. Det bar tyckt*

som om detta gebit utgjort ett, inom hvilket blott

filosofen och den abstrakte tänkaren skulle få träda;

och likväl är det för hvarje menniska nödvändigt atti detta afseende icke fans la i mörkret, så fra rat hon

vill framkalla någon harmonisk utveckling i sitt inre.

Genom psykologerna Gail, Spurzheim, Combe,

Scheve, med flera, hafva vi erhållit en enkel och för

en hvar lättfattlig kunskap om vårt själslif.

Doktor Gall säger: »Menniskän, liksom alla andra

varelser, är till sitt fysiska och andliga väsende och

alla sina handlingar, underkastad den gudomliga

naturordningen» och denna sanning är det vi aldrig höra

förglömma.

Vi skola nu i all korthet anföra.

1. Menniskosjalen är sammansatt af ett visst

antal själsförmögenheter, hvilka, då de äro i sin

naturliga utveckling, af menniskan bildar det skönaste,

ädlaste och fullkomligaste skapelsen franjbragt.

2. Dessa själsförmögenheter äro underkastade

samma oundvikliga lagar, som gälla i hela naturen,

nem-ligen att kunna genom en för dem passande Öfning

uppodlas, eller ock genom brist deraf gå tillbaka.

Vi kunna, genom att gifva ett träd en fet och

närande jordmön, få det att hastigt frodas och växa,

genom en allt för mycket fbt mark kunna vi få det

att så häftigt Utveckla sig att det urartar, och genom

för magér jord dör det bort utaf brist på näring.

Bamma lag gäller för själsanlagen.

Vår själ består fömt af förståndskrafter. Dessa

äro indelade i särskilta af hvarandra oberoende

tankeförrättningar, hvilka åter kunna sägas vara afdelade itvenne klasser. Den första eller lägsta, hvarigenom vi

uppfatta yttre ting ocli inhemta kännedom om dem;

den andra, eller högre, hvarigenom vi tillämpa och

resonnera ofrer dessa kunskaper. Detta utgör

sammanlagt v&rt intellektuela lif. Äfven detta lyder

under den allmänna gällande regeln att det mäste genom

öfaing stärkas och utvecklas. D& nu de tänkande

elementerna äro af uppfattande och reflekterände natur,

samt i sig innebära begär efter tillfredsställelse, mäste

man äfven vid uppodlandet af desamma noga se till

att man s& vidt möjligt är låter dem erhålla en lik*

stäm mig öfning, och icke för ett framstående anlags

uppodlande lemnar de andra utan verksamhet.

Hvarjo ensidig utveckling af en själsförmögenhet

sker pä de andras bekostnad. Så t. ex. anlitas vid

undervisningen i allmänhet, minnet allt för mycket,

och de öfriga tankekrafterna allt för litet. Detta torde

äfven förklara, hvårföre godt minne är något som mera

vanligt förekommer äu hvad man kallar ett godt och

klart förstånd Förståndet odlas i proportion mindre

än minnet under skolåren, och resultatet blir, att hvad

barn veta, mera är en minnes- äu förståndskunskap.

Vidare hafva vi den öfvertygelsen att förståndet

skall förmå ega kraft att ensamt leda våra handlingar

och styra våra passioner; men den gudomliga makt

som skapat allt i naturen så vist och fullkomligt, har

insett förståndets vanmakt och derföre gifvit oss mo-raUska själsförmögenheter, hvilka helt och hållet hafva

afseende på vårt forhållande till våra medmenniskor.

I v&rt inre är således, nedlagt begäret till godhet»

rättvisa och aktning» samt äfven for dassa känslor

samma lag af njutning och behof som ligger i hvaij*

sjalsförmögenhet, nemligen:

Behof af ett göra det goda oek rätta, oeh

*j«t-ning af att hefve gjort det.

Här skola vi äfven bibehålla för ögonen att den

moraliska fulländningen, liksom all perfektion, beror

på i hvilken verksamhet dessa förmögenheter komma.

Ganska falskt och naturvidrigt resonnera vi, ifall

vi tro att uppodlandet af förståndet ensamt kan föra

oss till en högre moralisk ståndpunkt För att ernå

en sådan, måste vi ovilkorligen rikta vår

uppmärksamhet på de för dessa ändamål oss gifna krafterna och

st till att dessa genom öfning och vana att verka,

ernå en högre utvecklingsgrad.

Menniskans förstånd och moralitet vore henne

likväl icke tillräckliga egenskaper för detta lifvet, hon

har derföre erhållit andra, som hafva afseende på

hennes egna behof, och dervid andra menniskor ingå

endast som medel.

Dessa äro förvärfningsbegäret, egenkärleken,

fåfänga, tillgifvenhet och flere.

AUa dessa drifter, i sig sjelfva goda och oss gifna

till befrämjande sf vår lycka och trefnad här i lifvet»kunna genom brist på kunskap om lagarna for deras

rätta bruk, genom ouppmärksamhet på den ständigs

öfoing som erbjudas dem, öfvtrgå tili passioner och

leda till moralisk försämring*

Hvilken af våra känslor erhålla väl, i det dagliga

lifvet, en oupphörligare näring än fåfängan? Vi

erkänna det, men vi göra ingenting för att motarbeta

de skadliga följderna deraf, oeh hvarföre? Derfor«

att vi i v&r okunnighet vilja att förståndet ensamt

skall förmå tygla våra begär, utan att vi på ett för-«

nuftsenligt sätt söka gifva dem en sund riktning.

Tänkte vi i det stället: Denna fåfänga, hvaröfver jag

klagar, är i sig sjelf ett godt ooh oss gifven till ett

för min tillvaro nyttigt ändamål, ehuru den genom en

onaturlig öfverretning urartar till ett ondt; så skalle

vi för det första göra oss reda for hvad Skaparen

afsett med nedläggandet af en dylik själskraft i vårt

inre, och för det andra: söka gifva den en sådan öf*

ning, att den motsvarade sitt ändamål.

Man skall kanske anse det för en paradox att vi

vilja påstå det fåfängm är oas gifven till ett godt. —

Men låtom oss ett ögonblick dröja vid denna så myc*

ket ondt frammanande egenskap, oeh vi skola snart

finna att det onda hårflyter ieke ifrån gnmdanlsget,

utan derifrån att vi ieke vid dees behandling följt de

systematiska rsglor, hvarefter allt, såväl i det yttre

som inre lifvet, verkar. Genom okunnighet oeh lik*nöjdhet hafva vi framkallat det onda ifrån det

ursprungligt goda.

Så t. ex. är fåfängan, eller mera riktigt uttryckt,

bifalIsbegäret en for menniskan högst väsendtlig

egenskap. Det är den som gör den ena menniskan

beroende af den andras tanka och omdöme, samt

kommer henne att efterstrafva andras gillande, och att lida

af deras klander. Utan denna känsla skulle

men-niskorna icke kunna lefva i ett samhälligt förhållande,

emedan en hvar skulle förakta den andras omdöme

och aldrig bemöda sig om att vinna aktning af sina

likar. Än mera, denna känsla, i förening med de

moraliska formÖgenheterna, gör att vi söka genom

utmärkta och ädla egenskaper tillegna oss verldens

beröm, och är den kraft som frammanat stora händelser *

och stora handlingar. — Den skulle således med

ledning af förstånd och moralitet, såsom den i en

harmonisk själsutveckling måste vars, utgöra en för lifvet

högst väsentlig egenskap, samt i sina följder medföra

välsignelse.

Nu åter urartar den till ett af våra svåraste fel,

just derföre att vi äro okunniga om karakteren och

ändamålet med våra själs förmögen heter.

Det vore fruktlöst om vi företoge oss att vilja

förändra begäret efter bifall till likgiltighet iör hvad

andra tycka och tänka om oss, emedan vi då ville

förändra denna själsförm ögen hets karakter. Detta vore

lika ogörligt som att vilja ändra ett öga till ett öraeller något dylikt. Bifallsbegnret, såsom hvarje annan

själskraft, måste verka i den riktning naturen bestämt

for densamma.

Vår pligt är icke att förändra, utan att söka lära

känna bvarje inneboende kraft, till dess ändamål,

karakter ocb bestämmelse, 8& att vi icke låta någon af

dem, genom öfverretning och isolering från de öfriga,

öfvergå till passion eller lidelse, ocb sålunda blir en

källa till laster, brott och olyckor.

Utom de anförda själsförraögenhetema har

Skaparen gifvit oss sådana som bestämma vår karakter; det

vill saga karaktersfasthet, försigtighet, sjelfbeherrskning,

med mera, samt andra soro gör att menniskan måste

sträfva till det fullkomliga.

Hvar och en af dessa förmögenheter har sin

bestämmelse för detta lifvet, och det är först när man,

lärt känna den som man kan rikta hvarje anlag så,

ett det icke öfverskrider den för detsamma afsedd^

verksamheten, eller genom bristande aktivitet

försvagar det.

J)e särskilta själsförmogenheterna hafva visst

verkningssätt gemensamt och hvilka derföre benämnas.all*

manna själsegenskaper. Dessa äro af stor vigt tik

känna* oph äro för .hvaije airakilt förmögenhet följandet

1) förmågan att uppfatta allt som kan uppväckt

degs art af verksamhet,

2) att dervid allt efter som dess egna verksamhet!af yttre intryck befordras eller motverkas, erfara en

känsla af njutning eller lidande.

3) att i följd af dessa olika intryck yttra ett

begår att närma oss det som är förmögenheten

angenämt eller med afsky aflägsna oss ifrän det som är

densamma oangenämt.

Dessa för dem alla gemensamma egenskaper af

uppfattning, känsla och sträfvande, hafva i den

van-liga psykologien hittills varit ansedda ensamt utgöra

själslifvets hela väsende, ehuru derigenom icke någon

enda själsförmögenhet kunnat förklaras eller någon

praktisk tillämpning för menniskokännedom af denna

kunskap varit möjlig.

Bhuru hvarje menniska är begåfvad med alla de

själsförmögenheter som förefinnas i själen, eller hvoraf

den består, äro dock dessa hos de särskilta individerna

Olika utvecklade.

Den mest rådande förmögenheten förbinder sig

mtå dem som äro dernäst utvecklade, och sålunda bildaa

hvad man kallar karaktersdrag. Dervid spelar

vanligen den rådande förmögenheten hufvudrölen, och en

eUer flera el de öfriga hervskande förmögenbeterna

modifiera den till form och riktning» Desautom kam

Mvar och en väl utvecklad förmögenhet, om den af

yttre förhållanden uppviekes till verksamhet, för

till-fiUkt antaga rotat af att vam rådaade, samt med tig

uppväcka och associera andra, till och med dan §t»

meuaamt verkande.Hos hvarje enskilt person forekomme en eller

några få förm ögenheter, hvilka antingen genom större

utveckling eller öfning, beberrtka hela menniskan och

utgöra grunderna för dess karakter. Med dessa for-:

binda sig de öfriga allt efter deras utvecklingsgrader.

De svagaste komma sällan i verksamhet, emedan de

liksom undanträngas af de starkare.

När de rådande förmögenheterna förbinda sig med

hvarandra, uppstår deraf den personliga karakteren.

Det är isynnerhet kännedomen af de mest

förekommande förbindningar af själsförmögenheter eller de

framstående karaktersdragen, som är nödvändig om vi

skola kunna rikta dem så att de lemna ett för oss

qjelfva och andra lyckligt resultat. Dervid måste vi

nogsamt ihågkomma att genom uppfostran och den

dermed förknippade öfningen, för hvarje själsegenskap

•om står under inflytande deraf, uppstår större

färdig-h$t och vana. Vid lika utvecklingsgrad, är likväl en

uppöfvad själskraft mycket större efter öfning, än när

den lemnas i overksamhet; och af samma orsak

försvagas och förtvinar den då den blir utan öfning.

Vitøa vi således motarbeta ett fel måste vi bjuda

till att det ieke af några yttre eller inre orsaker

uppeggas till aktivitet» utan så vidt möjligt är lemna det

i overk8amhet; och så i motsatt förhållande då vi

vilja frammana en dygd.

Såsom ett exempel på huru en oupphörlig pcb ee:

tidig retning på en ejtbförmögenbet ken leda till b*-dröfliga följder, vill jag meddela ett fall som af doktor

Andreas Combe anföres:

»En dag inträdde uti en handelsbod ett ungt titt

utseendet hederligt fruntimmer och handlade några

lapprisaker. Hon lemnade en bankonot p& 5 pnnd

sterling. Vid närmare undersökning återlemnade

köpmannen den, förklarande att han icke knnde emottaga

densamma emedan den befanns vara falsk. Fruntimret

syntes i högsta grad öfverraskad och upptog en annan

sedel af samma värde, den hon räckte honom. Afven

denne var förfalskad.»

»Köpmannen som nu tog för afgjort att den unga

qvinnan var ett verktyg för sedelförfalskare lät tillkalla

polisen; och d& hon på efterfrågan icke kunde redo-"

göra för åtkomsten af dessa sedlar, anställdes

efterforskningar.»

»Dervid upplystes att hon i flera år tjent hos ett

herrskap på landet och derstädes gjort sig känd för

ett utmärkt godt uppförande och stor ärlighet.»

»Hon bekände nu sjelf, att hon något öfver ett

år tillbaka hade sett de båda sedlarna ligga i sin

herres rum, helt oförvarande kastade ibland en hop

gamla papper, hvarest de legat liksom alldeles förgätna.

Den ena månaden efter den andra behöllo de sin plats,

och hvarje dag såg hon dem der. En lång tid föll

det henne icke in att röra dem, men så småningom,

vid den förnyade åsyn, uppsteg den önskan att tillegna

sig dem, en önskan, som för hvarje dag hon återsågde frestande föremålen, blef allt starkare och starkare,

till dess den slutligen intog karakteren af ett häftiet

begär, isynnerhet som hon trodde att man aldrig skulle

sakna dem.»

»Sedan hon i flera månader emotst&tt denna

önskan, gaf hon vika för det genom daglig retning

upp-drifna begäret och förnedrade sig till att begå en stöld »

»Af fruktan att blifva upptäckt hade hon i början

icke vågat göra något bruk af dem, utan begagnade

dem först vid ofvannämde tillfälle och med de följder

vi omtalat,»

»Hennes herre hade vetat att dessa sedlar varit

förfalskade och derföre låtit dem ligga obegagnade.»

»I betraktande», säger Andreas Combe vidare,

»huru den stackars flickan blef, genom en längre och

ensidig retning på hennes försörjningsbegär, satt i

frestelse, finna vi att det uppstod en öfverretning i denna

själsförmögenhet som satte den i en så rådande

verksamhet att alla hennes öfriga känslor förlamades. Det

absorberande begäret förde henne så långt att hon

förnekade sin förut allmänt välkända karakter, och

sjönk ned till moralisk förnedring.»

Detta beklagansvärda exempel bör bättre än allt

annat visa oss, huru vådligt det är att icke med sträng

uppmärksamhet följa våra själsförmögenheters

utveckling och de retningsmedel som sätta dem i eri

onaturlig verksamhet, ty deraf uppstår våra olyckor, våra

fel och våra lidanden.

Vi böra väl ihågkomma att, såsom doktor Scheve

säger: »menniskan eger fullkomlig frihet att göra hvad

hon vill och förmår, och det är medvetandet af denna

frihet hon bär inom sig och hvilken kallas hennes fria

vilja; men hon kan icke vilja utan motiv och dessa

kan hon icke gifva sig utan de ligga i hennes

själs-anlag och äro beroende af dem.»

Är detta en sanning, då är det af den högsta vigt

för mensklighetens förädlande och moraliska

framåtskridande att med omsorg studera sig in i sitt eget

själsiif, för att motsvara skaparens stora plan med

hennes tillvaro.

I samma mån hon motsvarar den, blir hon sjelf

lycklig. Låtom oss sluta denna ofullständiga uppsats

med dessa ord af doktor Scbeve:

»Om vi kunde granska de flesta menniskors lif,

isynnerhet deras som icke åtnjutit någon bildning»

utan framlefvat sitt lif i okunnighet och utan

sjelf-kännedom, så skulle vi finna, i fall vi kunde kasta an

blick i deras innersta, att orsaken till deras förvillelser

hufvud sak ligen utgått ifrån en fullkomlig obekantskap

med sig sjelfva och bristande tanke på ändamålet af

deras tillvaro. Med denna erfarenhet skall man snart

inse huru nödvändig kunskapen om vårt andliga tif

är, och af hvilket väsentligt inflytande en praktisk

sedolära skulle blifva för mensklighetens förädling.»

*

Om qvinnans uppfostran.

Qvinnans själsanlag äro så väsendtligen olika

mannens, att förnekandet af denna skiljaktighet, vore att

bestrida den olika bestämmelse naturen anvisat de

bida könen. Hvarje försök af henne att intränga på

området af mannens verksamhet måste alltid, och

med rätta, betraktas såsom något emot naturen

stridande.

Det gifves väl knappt någon förnuftig qvinna, nn

för tiden, som icke instämmer i denna Bouaseau’s

tanke: *Je ne refusse pas å une femme; mais aux

femmes les facultés de l’homme.» Vi böra derföre

intressera oss blott för vårt egentliga qvinliga område,

kvilket, om icke så omfattande, likväl i sitt slag är

fullt ut så vigtigt som mannens; lika omöjligt som

det är för honom att kunna uttränga oss derifrån,

lika så löjligt vore det af 09s att vilja strida med

honom om hans välde.

Lemnom derföre hvar och en dess rättigheter, ty

i närvarande tid stå ändå msnnen och qvinnan vid

hvarandras sida såsom tvenne väsenden, hvilka begge

ega anspråk på en högre icke blott moralisk utan

äf-ven intellektuel utveckling.

Den snillrika filosof hvars inbillning skapade Julie,

utsmyckad med hjertats rikaste och skönaste känslor,

ville med det ofvan citerade omdömet endast antyda

de båda könens olikhet i själsriktning; men alldeles

icke att qvinnan är mannen underlägsen.

Verkligheten kommer likväl qvinnan ofta att tro

pä en medfödd underlägsenhet. Det som framkallar

denna öfvertygelse härrör ingalunda af svagare

själs-gåfvor, utan blott och bart ifrån en bristfällig

uppfostran, hvilken gör att hon lemhar lifvets allvar ur

sigte, och deraf att hon sjelf tror det en

genomgående bildning och utveckling af de intellektuela för*

mögenheterna utgör en arfvedel, som &r ensam

mannen förbehållen.

Den brist på verksamhet, samvetsgrann b et och

pHgtkansla, som vi icke sällan finna hos vår lids

fruntimmer, isynnerhet de gifta, härrör ingalunda hvarken

af svaga själsgåfvor, eller af lättsinnighet, utan fast

mera af felande medvetande, att de hafva en bestämd

kallelse att uppfylla. Utaf en förnuftig och sannt

moralisk uppfattning af lifvet beror hela deras

framtida tillfredsställelse af detsamma.

Hos båda könen måste man söka gifva karakteren

en riktning sådan att den utvecklar de menskliga

dygderna, ty af dessa bero det borgerliga och husliga

lifvets välgång. Hvad samhället fordrar af mannen,

det fordrar familjelifvet och samhällét af qvinnan; och

endast derigenom att hon danas till en förståndig och

klok mor kan hon uppfostra dugliga söner, hvilka, då

de träda ut ur hemmet, medföra dygder, hvilkas frön

bilfrit nedlagda af ett Upplyst och åt sina pligter äll-varligt hängifven mor. Qvinnan är det, som lägger

gruuden till den moraliska. byggnaden i vår själ. Blir

denna grund dålig, då måste hela byggnaden äfven

blifva svag och bristfällig.

Men uppfostras verkligen våra flickor till detta

höga och vigtiga kall? — Är den moraliska och

intellektuela handledning, de erhålla, sådan, att ilen kan

hos dem utveckla de dygder och det forstånd, som

dertill erfordras?

Om vi ett ögonblick dröja vid den stora olikheten

mellan en gosses och en flickas Uppfostran, så skola

vi äfven finna* att den förres är så stäld, att han

alltid måste utvéckla sina intellektuela förmögenheter;

samt att han redan från barnaåren vet, att han måste

uppfylla en bestämd plats i lifvet. Man säger åt

honom, redan (få han inträder i skolan: »Du måste

arbeta, sträfva och anstränga dig, så att du kan fatta

Kfveta allvar.» — Men till flickan yttrar man intet af

allt detta. Man lär henne språk, musik och sådana

talanger, hvarigertom hon blir en tjusande prydnad i

salongen, en grann leksak i lifvet. Och på en dylik

grund stödja nutidens mödrar och guvernanter sin

uppfostringsmetod, och efter dessa dåraktiga begrepp

fortgår densamma. Om dessa grundsatser endast voro

antagna af de högre och rikare klasserna, ginge det

V%1 an, men igenom större delen af medelklassen går

samma lumpna moral; till och med inom de

förmögnare borgare- och handtverksklasserna har danblifvit införd och hyllad såsom ett mönster» hvarcftcr

deras flickor böra modelleras. Följden häraf är att

pligtälskande hustrur, dugliga mödrar och

omtänksamma husmödrar, hvilka äro fria ifrån fordomarne och

upphöjda öfver dårskaperna i v&r nuvarande tid,

utgöra en högst liten minoritet. Kunde vi tänka osa

en fullkomlig omhväifning i qvinnans uppfostran, aå

skulle äfven hennes ställniog blifva helt annorlunda.

Alla bemödanden i uppfostran böra hafva till mål

en moralisk utveckling och fullkomlighet. Men denna

moraliska pånyttfödelse kan eudsst hafva framgång,

om grunden dertill lägges under den första barndomen»

genom att hos flickan, likasom hos gossen, inprägla,

att hon har en Uka så vigtig bestämmelse som han,

den hon med allvar måste uppfylla.

De flesta qvinnor ega hvarken kärlek eller aktning

för sin kallelse, emedan den sällan framstår för dem

i sin sanna dager; och genom sin förvända uppfostran

äro de oförmögna att handla och tänka med allvar,

utan fasta sig endast vid ytan. Deras försvagade ögon

hafva aldrig lärt att med beundran och vördnad skåda

upp till de pligter och den kallelse, för hvilka de af

naturen äro bestämda.

Gossen deremot vet i de flesta fall, ehuru ung

han än må vara» att han skall intaga en plats i

samhället, den han med nit och kraft måste fylla. Men

om vi noga granska lifvet, så skola vi äfven finna,

att d& en gosse uppfostras utan denna allvarliga upp-fattning af andamålet med eitt lif, så skall han, lika*

som qvinnan, under hvitka lefnadsforh&Uanden han än

må komma, framställa bilden ef en ytlig och lättsin*

nig varelse, hvilken framsläpar ett tanklöst och

onyttigt lif. Derfore är det af stor vigt, att man vid

bådas uppfostran visar dem, att de hafva gifna pligter

att uppfylla oeh en bestämd verksamhet. Derigenom

nedlägges från barndomen ett klart medvetande om

att lifvet icke är en kedja af dårskaper och nöjen,

utan att hvarje lefvande varelse är af den Högste

bestämd till ett gifvet ändamål, och att menniskan,

såsom det fullkomligaste och mest tänkande väsende,

med kraft bör söka motsvara Guds afsigt med henne;

— men att detta alldeles icke sker, i fell den ena

hälften af menniekoslägtet förgäter, att äfven den

erhållit en dyr oeh helig uppgift att lösa här på jorden.

Må man derfore från flickans tidigare ungdom

•äga till henne Kkasom till gossen: »Du skall icke

vara blott en vaeker prydnad, en tanklös docka, utan

du skall en dag få en vigtig bestämmelse att

uppfylla. Samhället och Kfvet ega lika stora anspråk på

dig som på mannen. Se till, att du inom din

verkningskrets kaa malsvara dessa fordringar, och du blir

då en Hka nyttig medlem i verlden som han.»

Hvar finnes väl denna hennes verkningskrets, om

ieke i uppfyllandet af de husliga pligterna och i deras

senna uppfattning såsom maka, moCoch uppfestrarinnaf

Detta är qvinnans kallelse, detta det mål, hvartill honskall gå, oob dit bör uppfostran sträfva att föra henne,

samt till att om dessa hennes pligter gifva henne ett

klart och allvarligt begrepp; ty likasom jorden måste

uppodlas, på det att skprden skall blifva god, så må*

ste man äfven i barnets själ nedlägga fröen till den

frukt, som skall mogna i framtiden.

Hela vår närvarande uppfostriugs-metod för flickor

är" sannerligen så ytlig och flyktig, att den på intet

sätt motsvarar de anspråk, lifvet har på qvinnan. Om

vi blott hålla oss vid skolundervisningen, så finna vi:

att under några korta år skola flickorna inhemta en

sådan mängd af kunskaper, att deraf icke kan väntas

något för lifvet lyckligt resultat. Icke underligt då,

att häraf uppkomma en mäugd ofullkomliga varelser,

som har verklig inaigt uti ingenting; hvarken i det,

som förekommer inom ett hushåll, eller i verlden

omkring dem. De blifva hvarken dugliga eller

förståndiga. Likvä} .beror hela deras lif endast och allenast

på denna missbildning, som ifrån barndomen

uppkommer genom en dylik uppfostran, och derifjråu härflyter

äfven omojtøgheten för dem att uppfylla sin qvinliga

kallelse.

Huru är det tänkbart, att qvinnan kunna

harmoniskt utveckla de menskliga dygderna, utan att

man först bildar hennes själ; och så mycket våra

flickor nu för tiden än tyckas lära, är det likväl långt

ifrån nog, del| dqrföre att en del deraf är rent afonyttig, dels derföre att deras kunskaper äro alltför

ytliga, for att kunna få namn af verklig bildning*

Om man betänker, att redan vid 15 eller 16 är

anses flickors uppfostran fulländad, så inser man äfven,

burp ofullkomlig deras bildning måste vara. I den

ålder då förståndet börjar mogna, då kunskapen får

ett verkligt värde och qvinnan genom den kunde

erhålla ett uppodladt och skärpt förstånd, just d& upp

hör hennes undervisning. Få år har den räckt, ock

nu lemnas den halfmognade själen med sina små

skolkunskaper att återsjunkg i okunnighet; ty att

fortfarande uppodla hvad man kan, kommer sällan i fråga,

emedan man kan alltför litet, för att inse nyttan af

att utvidga sitt vetafide och sitt förstånd.— Just

der-uti ligger gossens företräde framför flickan, att han

såsom yngling under sträng ledning och efter en

faat-stäld regel fortsätter • sin undervisning, och deruti

ligger grunden till hans större bildning, hans uppöfvade

och mera omfattande förstånd, hvilket sätter honom i

stånd att få en mera vidt omfattande verkisåsigt

Qvinnan kan icke strida med honom om hans

sakkunskaper, hans yrkesstudier; men den allmänna

bildningen, so ra gör menniskan fri från dårskaper ock

fördomar, som gör, att hou med insigt och duglighet

kan uppfylla sina åligganden till samhället, den bör

under inga vilkor vägras qvinnan.

Låt oss ett ögonblick dröja vid den åsigt som

är allmänt gällande, nemligpn: att en flicka vid 16u

års ålder är lika förståndig som en yngling vid 20. —

Är det verkligen så, eller ligger det icke snarare

der-uti att vi af qvinnan i allmänhet anse oss icke ega

anspråk hvarken på kunskaper eller förstånd; emedan

det en gång för ana blifvit en vana att icke tänkt på

det mål hvarför en q vinna bör lefva; eller rättare,

man har aldrig fallit på den tanken att qvinnan

liksom mannen behöfver uppodla sitt förstånd, bilda sitt

hjerta och vidga sina kunskaper, för att kunna

uppfatta lifvets allvar.

Det är en allmänt antagen grundsats, att man

låter en gosse lära med så mycken omaorg, endast

derföre att han med sina kunskaper i en framtid skall

kunna förtjena sitt bröd och skafti sig ett oberoende;

och att man undanhåller flickan en dylik bildning,

emedan hon deraf har ingen egentlig fördel. Äfven

denna åsigt år i högsta grad förderflig, emedan den

grundlägger deima passiva väntan på att blifva

för-aörjd genom giftermål, och förvandlat äktenskapet,

ifrån en förening knuten af kärlek, till en

försörjningsanstalt för lifvet. Vore det icke riktigare om man

med flickan liksom med gossen sökte gifva henne

sådana kunskaper, att, då hon är i saknad af egentlig

förmögenhet, hon med dem kunde skapa sig ett

oberoende, hvilket befriade henne ifrån den moraliskt

dåliga handlingen att för sm försörjning ingå ett

äktenskap, som onder sådana förhållanden aldrig kan bringa

lycka eller moralisk förädling. Nu däremot kan manfråga: hvad fordel har hon val af denna haUbildning,

denna förvekligade uppfostran, som man nu gifrer

henne? — Pen gör henne endas* oförmögen att vårdigt1

motsvara ändamålet med sm tillvaro. Just det

dflrll-ändade i qvinnans uppfostran är det» som göt henne

så oduglig för sig ajelf och för lifvct.

Hvad gymnasiums erbjuder gossen, nemligen etf

aUmaa vetenskaplig utbildning eller ett fortsatt iwhemy

tande af sådana kunskaper, som fordras för hans

fratn-tida lefnadsbana* oeh ett utvidgande af lans (drståiftfe*

gåfvor, — det bör en dylik läroanstalt erbjuda flickor-1

m, der de tiM sitt adertonde eller tjugonde åt kunna

erhåll» en fullständig oek sammanhängande undervis

■ing, h var igen om de verkligen berättigas till predika-"

tet af : bildade. Om de intill denna ålder få1 åtnjuts

en regelmässig undervisning, hvilken helt och hållet!

upptager deras tid utan annat afbrott än det, Sons

bor leumas for en Mfctidig huslig uppfostran^ då skole

de afven erhåll» en bestämd ilktning att på egen kand

fortsätta utgrenandet af sitta kunskaper och framgå på

dem sanna bildningens och förädlingens bana.

I våra dagm ar det rent af omöjligt att tänk*

sig typen af en äkta feinn» utan* sjäbbilekving; tyder-*

atö bar ho» det största skydd emot aitfc köns

dårskaper ocb svagheter. Det bästa* bevis pä* sanningen af

détAa påstådde^ kmttar q vinnornas nfärvttraude

tartk-loahet oeh lättsioacghet^ e» följd af att dé* ännu iektf

Xernått någon sann bildning eller en känsla af att de

äro något annat än vackra dockor i sällskapslifvet.

Och hvad kunna vi väl rättvisligen begära af

dessa barn, som träda ur skolan med några

betydelselösa och för det moraliska lifvet alldeles värdelösa

talenter; utan mognad till förståndet, och utan aning

om, att de hafva en högre bestämmelse, till hvilken

de möd beslutsamhet och allvar böra söka komma.

Huru sällan utgår ur denna uppfostran en qvinna,

smyckad med de dygder, som utgöra hennes största

prydnad och som danar henne till en duglig mor och

uppfostrarinna. Nej, obekant med lifvet, med

ändamålet af sin egen tillvaro, träder den unga flickan ut

i verlden. Bedårad och glädjedrucken af baler och

nöjen, sväfvar hon liksom i en dröm. Så förflyter de

första åren af hennes ungdom, utan att hjertats känsla,

af att hon har pligter som qvinna, uppodlas, eller sjä-"

len höjes öfver dårskaper och falskt glitter. Tvärtom

dödas de förra af en för tidig öfverretning, och den

sednare neddrages ifrån all ädlare sträfvan till ett

rastlöst jagande att kunna tillfredsställa en lumpen

iåfangas alla fordringar. Huru hastigt ila icke några

år bort, och scenen måste en gång förändras, när

verkligheten kommer och klappar på dörren till detta

illusionernas och nöjenas tempel. Huru många i den

yra, tanklösa flocken äro då beredda till kamp och

strid? — Huru mången är då vuxen att träda ur

nöjenas krets för att uppfylla de anspråk lifvet harpå dem? — Hvilken lott än ödet beskär dem,

antingen att lefva ogifta eller blifva gifta, så böra de väl

utgöra något annat i lifvet än marionetter på nöjenas

teatrar.

Följer man uppmärksamt de flesta qvinnors

naturliga anlag och lefnadsforhållanden, så skall man

äfveu finna, att allt är dem gifvet med en verklig

bildning; men att utan den allt är dem beröfvadt.

Huru skola de, utan bildning, utan medvetande

att Gud gifvit dem det sköna, men vigtiga kallet att

uppfostra det uppväxande menniskoslägtet, kunna fylla

denna plats. — Yi kunna genom vår känsla gifva

prof p& hängifvenhet och sjelfuppoffring; men det

erfordras ett uppodladt förstånd för att klart uppfatta

lifvets allvar och dess pligter.

Säkert vore det un tid att detta förhållande

be-bjertades och att de som ega förmåga dertill sökte

lasta den allmänna uppmärksamheten på detta vigtiga

ämne.

*

Några ord om uppfostran.

Låtom oss med några flyktiga ord belysa nyttan

af psykologiens tillämpning vid uppfostran.

Dröja vi vid de allmänna naturlagarna för den

fysiska verlden, så finna vi att okunnigheten om dem

leder till förbrytelse mot dem, och att dylika

förbrytelser straffas med ett fysiskt ondt.

Då nu allt i naturen lyder evigt stadföstade och

orubbliga lagar, si i vext- som djurriket, så böra vi

väl icke antaga att meamiskans sjal skulle vara det

enda som icke lyder under deeaa allmänt gällande

reglor. Vi äro vana vid att betrakta den såsom

något rent immaterielt och derföre hafva vi aldrig rätt

klart sökt utreda desa verksamhet.

Granska vi men niskans andliga tillvaro, så

återfinna vi hos hvarje individ ett visst antal

själsförmö-genheter, hvilka äro oberoende af hvarandra. Vidare

finna vi att dessa själsförmögenheter verka efter dem

egendomliga lagar, utan att någon af dem afviker

derifrån.

Den som sysselsatt sig med logik, vet att tanken

i alla sina vexlingar likväl går efter en bestämd lag,

hvilken aldrig förnekar sig och är fullkomligt

systematisk. Så äfven med hvar och en själskraft.

Hvarje förmögenhet har sitt motsvarande ret*

ningsmedel i den yttre verlden, som verkar tillfreds*

ställande eller otillfredsställande; oeh förr än vi lärt

oss arten af våra andliga krafter, deras utvecklings*

grad och grunderna för deras verksamhet, skola vi

aldrig lyckas ernå något tillfredsställande resultat i af*

seende på uppfostran, och menniskans själsutveckling,

utan allt forblifva en gåta.

Det första studium hvarje lärare och uppfostrare

derföre bör vinnlägga sig om, är läran om själen.

Man skall fråga: hvartill gagnar denna

kunskap?

Den lärer oss: för det första att uppfostra det

uppväxande slägtet, icke såsom det nu sker efter

godtyckliga principer, utan i öfverensstämmelse med de

lagar som ligga till grund för vårt själslif. Om hvarje

lärare eller uppfostrare vore bekant med

själsförmögen-heternas karakter och utvecklingsgrad, skulle deras

handledning och de medel de använda blifva helt

annorlunda samt resultaterna fullkomligt olika med dem

som nu vinnas.

För att göra klart huru maktpåliggande denna

kunskap är, skola vi framdraga några exempel,

hämtade ur Doktor Scheve: Zur Naturlekre der

mensch-lichen Geis tes,

»En dag,» berättar Doktor Seheve, »besökte mig

en fru T., åtföljd af sin lilla dotter. Hon bad att fltala enskildt med mig for att inhemta några råd

rörande barnet som ingaf henne stor oro.»

»Den lilla flickans pannbildning frapperade mig,

då jag i förbigående kastade ögonen på henne, och

uttrycket i blicken hade något så eget, att man

omöjligt kunde se dessa ögon utan att minnas dem.»

»När modren och jag blifvit allena, omtalade hon

under tårar att hennes lilla dotter visade de mest

oroväckande anlag för psanning. Jag bad henne förklara

sig närmare.»

— Är det af fruktan för straff eller för att skaffa

andra ledsamhet, som hon talar osannt? frågade jag.

— Nej, då kunde man åtminstone finna något

förnuftigt skäl för hennes handlingssätt och äfven ett

medel att rätta det; men nu sker det rakt af kärlek

till lögnen, svarade fru T. Hon ljuger utan orsak,

utan någon antaglig orsak och, utan att ens sjelf låtsa

märka att hon talar csannt. Hon kan t. ex. sitta

och leka i vår trädgård, och derunder berätta för

sköterskan, ja äfven för mig, de vidunderligaste historier,

hvaruti hon alltid sjelf spelar hufvudrollen, och då

kan hon gråta öfver sina ihopsatta historier, alldeles

såsom om det vore sanning. Jag har straffat, till

och med agat henne för detta ofog, men det hjelper

icke. I går hände det att hon på morgonen, under

det hon kläddes, sade åt sköterskan:

— I natt har jag varit hos mormor och der

voro många barn och vi lekte och dansade. — Skö-terskan Bade henne att hon drömt, men d& svarade

hon med häftighet att det var rena sanningen och

alldeles icke någon dröm. Hon blef så ond öfver att

sköterskan icke ville tro henne att hon började skrika,

Jag föreställde henne huru orätt det var att söka

inbilla folk att en dröm var sanning, men det var

för-gäfves. Hon påstod att sedan alla somnat hade hon

klädt på sig och gått till mormor. Hon beskref huru

rädd hon varit på vägen dit, huru mörkt det varit

på gatan och huru en trasig qvinna förföljt henne.—

Då hon oupphörligen fortsatte att »narras, blef jag ond

och lofvade henne stryk om hon icke genast erkände

att alltsammans var en uppgjord historia. Hon

vid-blef envist att det var sanning, äfven sedan min mor

kommit och sagt henne att det var en dikt. Flickan

svarade då: »Mormor narras och det är rätt

obeskedligt, för nu får jag stryk.» Den der hårdnackenheten

att mitt i ansigtet på min mor drifva ett sådant

påstående, gjorde mig så förbittrad, att jag ganska

allvarligt agade henne; men jag kunde icke förmå henne

medgifva att historien var hopspunnen. Under tårar

utropade hon att mormor narrades, men att hon sjelf

talade sannmg. An värre, då hon såsom en tillökning

i straffet blef dömd att hela dagen sitta instängd i

min mans kabinett, sade hon om aftonen åt sin äldre

bror:

»Vet du Carl, Eva D. har varit här hela

eftermiddagen och sjungit för mig, på det jag icke skullen

gråta aå mypket. Jag lutade mitt hufvud emot Ef«»

bröst och hon tyckta det var mycket, mycket synd

em mig* Jag blaf så glad under det Eva sjöng att

jag glömde allt eora förut gjort mig ledaen.»

»Brödren frågade mig om Eva varit hos systern,

och då jag försäkrade att ingen menniska varit inne

hoe henne, berättade han mig denna nya dikt. Jag

böljade gråta och föreställde henne huru orätt hon

gjorde som ständigt ljög; men då grät hon med,

lindade sina armar om min hals och försäkrade mig att

hon icke hade ljugit.»

»Det gifs således intet medel hvarigenom jag kan

förmå henne att tala sanning, hvarken straff eller

böner, I min förtviflan öfver mitt olyckliga barns

vanart, har jag vändt mig till Herr Doktorn för att f&

upplysning om orsaken till denna förvändhet i hennea

karakter och råd om huru jag bör behandla henne »

»Med verklig smärta åhörde jag denna mor, som

i sin fullkomliga okunnighet om själslifvet egade och

straffade sitt barn för en själssjukdom, utgången ifrån

eu öfverdrifvcn exaltation i fantasien." Hade hon egt

den svagaste kunskap om själsförrättmegarna, hade

bon äfven insett att flickan lefde aå uteslutande i »in

inbillning att hon qj kuftde skilja verkligheten ock

sina fantasibilder fr&n hvarandra, utan förblandade dem.

Jag bad Fru T. föra in sin lilla dotter. Fliekans

hnfvud var af en sällsam form, Hou utmärkte sigSS

för en alldeles abnorm utveckling af fantasi och

idealitet, sarat en total brist på begreppsförmåga. De

resonerande tankeformögenheteraa voro stora, men

uppfattningsförmögenheterna klena. Af en sådan

formation måste uppstå en fullkomlig likgiltighet för den

yttre verlden, ett ensidigt begär att lefva endast i

inbillningen och att så införlifva sig med den, att

barnet af bristande intresse och förmåga att uppfatta de

yttre tingen skulle förvandlas till en vaken

drommer-ska, i hvars omogna själ inbillning oeh verklighet

förblandades så, att hon icke förmådde skilja dem

ifrån hvarandra. Ofverleitinad åt sin naturliga

riktning, utan en klok ledning, måste hon sluta med att

blifva visionär, ooh fantasien taga så öfverhand att

hon måste fö namn af icke rätt klok.»

»Detta sökte jag göra tydligt för modren, som

med tårar i ögonen lyssnade till mina ord; men hon

kunde likväl icke fatta att denna naturliga fallenhet

att lefva i inbillningens verld ieke skulle kunna rättas

genom bestraffning. Hon trodde att fruktan borde

afhålla barnet ifrån att drömma, om hon för hvaije

gång sådant hände erhöll aga. Agan skulle, enligt

modrens tanka, stå bredvid begäret att drömma och

fraktan afhålla henne ifrån att fortsätta dermed.»

»Modren resonerade såsom de desta föräldrar. De

tro att vi kunna ändra ett själslyte med samma

framgång som vi ändra ett klädesplagg. Huru mycket

fördelaktigare om de i stället tänkte; »Det är medsjälsanlagen alldeles såsom med våra kroppsdelar, de

äro oss gifna till bestämda ändamål, och lika omöjligt

som det är att vi genom stryk kunna förändra en

näsa den der sträfvar uppåt, till en motsatt rättning,

lika fruktlöst är det att genom något yttre våld

tillintetgöra ett själsanlag, eller sätta det ur verksamhet.

Det enda vi förmå är att gifva det en riktning, så

att det, i förening med andra själsförraögenheter,

lem-nar det fördelaktigaste resultat för lifvet. Detta är

uppfostrans uppgift. För att ernå detta mål, måste

vi begagna andra medel än straff.»

»Vi böra först känna hvarje själsförrättning och

huru den verkar, samt dess naturliga retningsmedel.

För det andra, hvilka förmögenheter som äro de mest

framstående hos de barn vi skola uppfostra. När

man har ett sådant fall framför sig som det

nyssnämnda, är det första man bör göra att sätta någon

annan själskraft i sådan verksamhet, att den blir en

motvigt för den rådande, eller gifver hufvudanlaget en

riktning att dess verksamhet icke blir menlig för

individen.»

»Detta sökte jag göra klart för modren, som hade

mycket svårt att fatta denna procedyr.»

»Jag undersökte de öfriga själsegenskaperna hos

barnet och fann att alla beherrskades af de krafter

man måste sätta i verksamhet, bifallssinne och

till-gifvenheten. Dessa borde anlitas såsom motvigt för

inbillningens uteslutande herravälde.»»Modren bad mig gifaa sig ett slags schema, efter

hvilket hon borde handleda sin lilla dotter, oeh se

här de råd jag lemnade henne:»

»Flickan bör så litet som möjligt öfverlemnas åt

ensamheten; hon bor, genom beröring med andra barn,

och isynnerhet genom ett Ömt och vänligt bemötande,

erhålla näring för tillgifvenhetskänslan, så att hennes

intresse fixeras pår något föremål i verkligheten; sedan

bör behofvet af andras beröm få näring och

uppmärksamheten riktas på att hon bör vinna aktning af sina

medmenniskor. Hennes undervisning bör alldeles icke

följa den vanliga gången af lexläsning, som dödar föi>

ståndet, medan fantasien under detta intresselösa

inpluggande af en hop kunskaper, dem förståndet icke

kun fatta, har fritt spelrum; utan den bör bibringas

henne under lättfattliga samtal, så att hon sålunda

inhemtar en allmän kunskap om sådana saker som

rikta hennes fantasi på den yttre verlden, samt

framställer för henne det sköna i naturen. Härigenom

väeke8 hennes ambition och bon lär sig inse

kunskapens nödvändighet.»

»Då hennes fantasi vilseleder henne och gör att

hon förblandar verkligt passerade händelser med dem

hon sett i sin inbillning, bör man varsamt, lugnt och

med stort tålamod söka återföra hennes minne till

det som händt, och visa henne att det andra var en

synvilla inom henne sjelf. Endast sålunda blir det

möjligt att gifva hennes själ en sund riktning.»»Detta barn» som stod på gränsen af en art

galenskap, blef, genom de ofullkomliga råd jag gaf, —

en ganska intelligent qvisna ooh är nu, ehuru ung,

en omtyckt tysk skaldinna.»

»Hade hon fortfarande blifvit dfvérlemnad åt den

började behandlingen, att straffas för det fantasien

vilseledde hennes klena uppfattning af den yttre

veriden, så hade slntet blifvit ait flickan förvandlats till

ett slags drömmande fåne.»

Ett annat ioke mindre anmärkningsvärdt fall, var

en gosse i Paris, som utgjorde sina föräldrars

för-tviflan emedan han ingenting kunde lära, och om

hvilken Doktor Castél meddelar följande t

»Fadren hade för sonen engagerat de skickligaste

lärare, men utan att dessa lyckades bibringa honom

ens de första elementerua till kunskap. En dag kom

fadren upp till mig och begärde att jag skulle fälla

ett omdöme öfver gossens hufrud.»

»Hvad som vid första ögonkastet derpå

frapperade mig var en abnorm utveckling af organerna för

karakterafasthet och egenkärlek. För öftrigt hade han

ett ganska godt förstånd» uppfattningsförmögenhaterna

bra utvecklade, så att han borde utan svårighet kunna

inhemta kunskaper. Detta sade jag fadren, ooh fiek

di till avar att det förhöll sig alldeles tvärtom. Hana

son hade aldrig kunnat lära något.»

»Ett dylikt påstående var s& stridande mot aUa

iakttagelser att jag måste söka förklaringsgrunden an-norstädes, och detta var så mycket lättare som gossens

öfvervägande egenkärlek och envishet gaf tillkänna en

i högsta grad halsstarrig karakter.

»Det är icke af bristande förmåga,» sade jag,

»utan af brist på yilja, aom ban ej lär sig något.»

»Mitt barn, tillade jag, du måste ha föresatt dig

att ej vilja lära något?» Gossen rodnade och svarade:

»Jag fick stryk när jag skulle lära mig a, b, o, och

sedan vill jag icke läsa mera. — Fadren bad mig

gifva sig ett råd hnru han skulle lyckas öfvervinna

gossens oläraktigbet, »ty, sade han, straff hjelper,

såsom ni hör af honom sjelf, alldeles icke. Han har

fltt mycket stryk utan att han derfore på minsta sätt

biifrit flitigare.» Jag försäkrade fadren att om han

ville att gossen aldrig skulle inhemta något i kunskaps*

väg, borde han genom straff och aga tvinga honom

dertill. »Ni har ju i hans svar till mig den tydliga*

ste ledning att just agan gör honom obenägen.» Jag

gaf honom derefter det rådet att alldeles ieke genom

något våld söka förmå gossen till att läsa, utan låta

honom en tid förblifva öfverlemnad åt sig sjslf; men

att vid hvarje examen, som hölls i offentliga skolor,

föra gossen dit för att bevittna huru andra gossar

genom sin flit blifvit prisbelönade, samt sålunda sätta

hans ganska stora bifal Issinne i rörelse, så att det

eggade honom att äfven genom flit utmärka sig, det

enda medel jag ansåg kunna bära några frukter,

emedan begäret att vinna bifall borde besegra egenkärto*ken. — Gossens far tackade mig, och jag hörde ej

vidare af honom på ett par år. Jag hade redan glömt

händelsen, då han en dag besökte mig, för att, såsom

han sade, tacka mig för de goda råd jag gifvit —

Han berättade nu, att då han första gången fört sin

son upp på en examen och denne blifvit vittne till

prisutdelningen, hade detta gjort ett så lifligt intryck,

att han dagen derpå* begärt att få kojnma in i en

skola. Fadren hade då afslagit denna begäran på

grund af gossens håglöshet, men bestormades så

envist af böner, att han slutligen beviljade sonens

begäran, dock med det uttryckliga vilkoret, att om han

icke arbetade flitigt, utan åter skulle komnka att visa

samma lättja som förr, skulle fadren genast taga

honom ur skolan och aldrig mera bry sig om att kosta

på honom något. Denna hotelse var öfverflödig, ty

för gossens sträfvan stod såsom mål att vinna

pre-miuro i skolan. Ifrån att hafva varit alldeles håglös,

arbetade han nu med en passionerad ifver, så att hän

vid examen vann första priset för flit i den klass

han var.»

»Samma gosse, som gaf intet hopp om sig, då han

endast genom straff och aga hölls till arbete, blef,

sedan hans ambition blifvit väckt, ett mönster af

arbetsamhet.»

Dessa båda exempel har jag anfört såsom bevis

uppå huru högst nödvändigt är, att vi äro bekantamed själsförmögen heter na och själslifvet, emedan vi i

annat fall icke kunna handleda ungdomen eller i våra

bemödanden att ernå en moralisk fullkomlighet

komma till ett lyckligt resultat. I ett följande skall jag

något närmare belysa lagarna for vårt själslif.

*

Arbetets nödvändighet.

Menniskans inverkan på sina likar, sker på två

sätt, antingen genom makt eller genom inflytande.

Lagarna äro det språk hvarigenom makten talar, och har

endast afseende på våra yttre forhållanden.

Inflytandet åter har en méra vidt omfattande karakter,

emedan det inverkar på våra känslor, tankar, tycken och

vanor, och det är genom detta sednaré* som qvinnans

roll i lifvet är så betydelsefull både i enskilt och

sara-hälligt afseende.

Blicka vi uppmärksamt omkring oss skola vi lätt

finna att makten endast bestämmer öfver våra

handlingar, utan att dess välde sträcker sig till vårt inre.

Med maktspråket kunna vi icke inplanta andra känslor

eller grundsatser. Emot makten kan menniskan göra

motstånd; men emot inflytandet, som tyst ocb

oför-märkt inverkar på henne, kan hon icke skydda sig,

utan beherrskas helt och hållet deraf, så att det

bestämmer riktningen öfver hennes karakter.

Hvarigenom hemtar sjelfva kristendomen sitt välde

öfver vårt inre? Ar det genom de bestämda buden?

Nej, det är genom det gudomliga inflytandet af dess

milda läror, som ifrån barnaåren verka på våra

hjer-tan och förstånd, så att de växa fast i vår öfvertygelse

oek grunda denna djupa och orubbliga tro, hvilken

sedan utgör vfir egentliga stjrka här i lifvet.

Af ofranstftende finner man således att de, som

genom iofljtande verka på mensklighetens utveckling,

hafra en stor ansvarighet, och på dem beror det om

framåtskridandet till förädling går långsamt.

Det är således qvinnans fördelaktiga eller

ofördelaktiga inflytande hvaraf vår högre andliga utveckling

beror.

Nå väl, gifs det någon högre utveckling utan

«r-betef •— Nej. —

Arbetet, se der den talisman som gör mannen

stark och mäktig; den underkraft, b varigenom qvinnan

befrias från den slapphet, veklighet, ytlighet och det

mjutningsbegär, som nu förnedrar henne och gör att det

inflytande hon utöfvar på det uppväxande slägtet,

motverkar dess förbättring i moraliskt och sedligt afseende.

Förr än qvinnan, från den högsta till den lägsta, sjelf

klart inser, att äfven hon är född för verksamhet,

kunna vi ingenting gagneligt hoppas af henne såsom

uppfostrarinna.

•Vi äro alla länkar i en ator kedja, och måste

söka att uppfylla vår plats i den.» Ingen menniska

•ger rätt att gå genom lifvet utan att hafva sökt fylla

sin bestämmelse.

Det är ett förfärligt misstag, då vi tro att hög

rang, rikedom och skönhet berättiga qvinnan att

framsläpa sina dagar i en gagnlös lättja. Nej, dessa föro-träden böra endast vara medel hvarigenom hon lättare

kan ernå verklig bildning, utvidga sin praktiska

verk-samhet och frikostigare utöfva sin menniskokärlek.

Men är detta verkligen fallet? Yi ställa denna

samvetsfråga till våra lyckliga medsystrar. — Ty värr

måste de, såväl som vi å deras vägnar, besvara den

med nej. Och likväl hafva just de svenska qvinnorna

ifrån thronen haft de vackraste exempel af sannt

qvinliga dygder, verksamhet och huslighet. — Yi hafva

haft och vi ega drottningar som i detta fall gifvit oss

de bästa föredömen, och ändå har den rika qvinnan

qvarstannat på den låga ståndpunkt, som hon i

moraliskt afseende innehar. Ingen frågar sig: »Hvad

skall jag göra? Hvar är min verkningskrets? utan

hvar och en tänker: »Jag är icke någon man och

följaktligen eger jag icke heller någon annan

verksamhet än att öda bort tiden med promenader, toilette

och baler. Och likväl borde eftertanken säga att

öfver allt, inom alla samhällsklasser, eger det qvinliga

hjertat, den qvinliga handen och den qvinliga anden

alltid ett fält hvarest hon kan göra något godt och

varp nyttig, blott viljan ej fattas. Olyckan ligger

der-uti att hjertat är fattigt på känsla, handen trött och

lam, anden irrande och utan intresse för sina höga

pligter.

Att qvinnan vaknar till medvetandet af arbetets

välsignelse för henne sjelf och hennes likar, är verk-ligen nödvändigt, om vi ej vilja att hon skall

förvandlas blott och bart till ett slags lyxartikel.

Den rika qvinnan borde så inrätta sitt lif, att

hon genom det nyttiga hon verkade fann

tillfredsställelse för sitt inre och ledning till andras förädling

och lycka. Har hon en gång betrådt verksamhetens

bana, skall hon blifva den första att förakta jagten

efter dåraktiga tidsfördrif. Hon skall i den sanna

bildningens outtömliga visthus finna så mycken näring

för sitt förstånd, att hon inser det pligten emot Gud

och samhället fordrar att hon skapar sig en passande

överensstämmande med hennes qvinliga

natur.

Om arbetet är nödvändigt för alla, utgör det för

den mindre bemedlade ett tvång; men hvarföre är

det så?

Derföre att döttrarna, så länge de ega en far,

anse för hans pligt att arbeta för dem, under det de

sjelfva sitta och vänta på att blifva gifta, lika godt

med hvem, blott han genom arbete kan försörja dem.

Slår denna förhoppning felt och de vid fadrens död

tvingas att försörja sig genom arbete, anse de detta

för en grym olycka.

En förnedring, som skulle försvinna om hvarje

qvinna ifrån sin ungdom vore van att arbeta för sig

sjelf, att skapa sin egen utkomst, och icke ansåg för

en skyldighet af föräldrar och anhöriga att sörja för

deras behof.Med arbete mena Ti icke denna andamålslös*

sysselsättning, som upptager truntimmernas tid, utan

det, hvarigenom de antingen erhålla verklig bildning,

eller utkomst. Med fä ord en verksamhet som lemnar

någon gagnelig frnkt efter sig, af oberoende, andlig

forkofran eller andras väL

Qvinnorna skulle icke då betrakta äktenskapet

som en försörjnings-anstalt, utan for hvad det är, en

helig och for lifvet inflytelserik akt, den hon icke får

eller bör ingå af verldslig beräkning eller lättsinne.

Den gifta q vin nan skulle icke, om arbetet blefve

hennes ära och hennes trefnad, i mannen se en

dags-verkare för sina behof. Hon skulle med friska krafter,

gladt mod och inre tillfredsställelse arbeta för att

underlätta hans omsorger och dela hans bekymmer.

Det inflytande en sådan mor utöfv de på sina barn,

måste ovillkorligen blifva förädlande" och i högsta grad

fördelaktigt för deras utveckling, emedan de alltifrån

sina tidigaste år lärde sig att känna och förstå

arbe-tets välsignelse; och att »arbetet är för alla, och

utgör allas lycka,» .

Om arbetsamheteu utmärkte de förmögnaoch sig

så kallade bättre firunlimmerna, skulle icke de fattiga

med tungt sinne släpa fram sitt lif trätande under

oket af en ofta lönlös möda. De sednare skulle icke

med afundsamma blickar betrakta de lyckliga som i

vällefnad, omgifna af en dåraktig lyx och upptagnaaf idel nöjen, nota bort sina dagar; och de aneåge ej

detta lumpna lefnadssatt aom det ideal af lyeka

hvar-till de längtade. Den anda af sann verksamhet,

hvilken utmärkte de förmögnas tillvaro, skulle blifva en

aporre för de fattiga att arbeta och t iliten se en

källa till förkofran och oberoende.

Slutligen: Om dessa qvinnor, hvilka ega en

faders hem, en moders omhuldande vård och icke äro

underkastade nödens qval, tänkte på att genom

om-tanka och exempel införa andra begrepp om utvägarna

till försöijning för sina fattiga medsystrar, skulle

arbetet blifva mera vinstgifvAnde för de sednare.

Hvårföre förstöra tiden med inlärande af talenter,

hvaruti de aldrig vinna någon verklig fulländning?

Yore det ej riktigare om medelklassens fruntimmer

egnade sin uppmärksamhet åt något af de lättare

yrkena, hvarigenom de kunde skapa sig en utkomst, och

icke, såsom nu, dömma sig sjelfva och de nödställda

till ett själsdödande slafveri under nålen.

Inflytandet af den hopplöshet som ett dylikt

arbete, utan utsigt till framtida oberoende, föder, är

skadligt, och torde vara en orsak hvarföre vi ega ett

så stort antal af Magdalenor. En stor tänkare har

sagt: »Frestelsen segrar alltid der fattigdom och

hopplöshet gå hand i hand» — och en tysk författarinna

yttrar: »I samma ögonblick qvinnan träder ur den

förnedrande overksamhet, hvaruti hon nu lefver, skallmannen akta henne högre, och hon skall då

tillerkännas det värde hon nu sjelf förnekar.»

Hvar och en vet att det är hustruns duglighet

och idoghet, som afgör bondens välstånd. Nå väl,

om denna regel gäller ibland allmogen, bör det äfven

vara fallet inom de bättre kretsarna; ty en klok och

arbetsam qvinna är familjens bästa skatt; en

förståndig och biUlad, dess största prydnad.