Några historiska anteckningar ur arbetarerörelsen i Stockholm

NÅGRA

HISTORISKA ANTECKNINGAR

UR

ARBETARERÖRELSEN I STOCKHOLM

AF

P. S. och C. A. W.

»Jo nu skal vi pröve en dyst, I gode herrer! Jeg vil dog se, om usseldom har magt til at binde munden på den patriot, som vil renske samfundet.»

(En folkefiende)

STOCKHOLM GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1887

NÅGRA

HISTORISKA ANTECKNINGAR

UR

ARBETARERÖRELSEN I STOCKHOLM

AF

P. S. och C. A. W.

»Jo nu skal vi pröve en dyst, I gode herrer! Jeg vil dog se, om usseldom har magt til at binde munden på den patriot, som vil renske samfundet.»

(En folkefiende)

STOCKHOLM GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1887

Då vi nyligen blifvit uppmanade att åt en

platstidning lemna en historik öfver den under

de senare åren pågående folkliga rörelsen i Stockholm,

hafva vi sammanfattat våra iakttagelser och

erfarenheter i följande skildring, men då vi funnit att

ämnet icke kunnat sammanträngas så att det kan

intagas i en tidning, i alla händelser icke utan att styckas,

hvarigenom sammanhanget måhända kunde gå

förloradt, ha vi föredragit att utgifva densamma

bokform.

Innan arbetarerörelsen, liksom hvarje annan

rörelse, hunnit forma sig nog klart och tydligt för att

af samhället i sin helhet kunna uppfattas, har den

dock haft en gryende början, då den tillfällige

betraktaren visserligen kunnat iakttaga ett och annat, men

utan att uppfatta sammanhanget, hvarför omdomet

ofta blifvit falskt.

Denna skildring är stödd på autentiska

aktstycken, tryckta skrifter, protokoll förda i föreningar

och å möten, tidningsreferat m. m.

Öfvertyglsen, att inga verkliga framgångar,

ingen enighet, intet förtroende skall åt den folkliga

saken förvärfas, om ej densamma får fastare, och

vi må säga rent ut, respektablare principer än de,

som hittills i allmänhet gjort sig gällande, ligger här

ytterst till grund för publikationen af detta

sammanträngda resultat af de senaste åtta årens

händelser.

Stockholm i Februari 1887.

Förf.

Nya demokratiska rörelser

Huru lugnt det folkliga och politiska lifvet här

i vårt fosterland än må synas dem, som mera

ytligt betrakta detsamma, så hafva likväl

de rörelser, som uppstått i andra länder, tagit så pass

form äfven hos oss, att de för den begrundande

iakttagaren kunna framvisa tydliga skeden.

Partierna äro visserligen ej så skarpt åtskilda

som i utlandet, men man igenkänner dock samma

tänkesätt och sträfvanden här som der.

Sedan »Nyliberala partiet» spelat ut sin rol och

upplöst sig vid sitt sista sammanträde å »Piperska

muren» 1869, läg den liberala politiken i Stockholm

nere en följd af år.

En anledning till nybildning af ett liberalt parti

på bred demokratisk grundval blef Arbetaremötet

1879 och Norrlandstrejken samma år.

Ifrågavarande möte utvisade i och för sig, att många af vår

tids arbetare och deras frivilliga vänner af andra

klasser hade en vaken blick på de politiska och

sociala forhållandena, och det behöfdes endast, att de

spridda krafterna samlades i något centrum, for att

ett verkligt parti snart skulle vara bildadt. Men det

är ej alltid nog med sådana tillfälliga sammanträffanden

af personer, som tänka mer eller mindre lika; det

fordras i allmänhet, att vissa yttre impulser af mer

eller mindre genomgripande art stöta till för att gifva

fart åt en ny riktning. Det är nemligen nödvändigt,

att känslorna komma med i spelet, ty utan dem får

ingen social eller politisk rörelse någon kraft och

varaktighet.

Denna eggelse fick den demokratiska politiken

1879 genom den behandling, man lät de strejkande

sågverksarbetarne vederfaras, i synnerhet häktandet

af sju sågverksarbetare, hvilka efter halfannan månads

fängelse frigåfvos, då genom ransakningen deras oskuld

blifvit bevisad.

Följden af rörelsen sommaren 1870 blef

Reformföreningens stiftande på hösten, dertill initiativet togs

af D:r Anton Nyström, som blef föreningens

sekreterare under det Kapten Julius Mankell blef hennes

ordförande. Under den följande vintern utvecklade

den nybildade föreningen en ganska betydlig

verksamhet, eggande icke blott Stockholms demokrater, utan

äfven hela landsortens till ett vaksamt deltagande i

de allmänna angelägenheterna. Meningen med

föreningen var, såsom hennes stiftare vid många tillfällen

framhållit i både tal och skrift, att genom det

politiska föreningsväsendet utbilda den sanna

medborgerligheten, skapa politiska förmågor, studera och

noggrannt undersöka de stora frågorna, lära känna de

handlande personligheterna och genom offentligt

framträdande å möten och genom artiklar och

resolutioner i pressen bidraga att bilda en verkligt öfverlagd

allmän opinion.

Härvid afsåg man att verka i godt förstånd med

den demokratiska pressen, som man ansåg skulle

få ett det värderikaste stöd i politiska föreningar,

då dessa bättre än någon tidningsredaktion genom

sina mångfaldiga element få inblick i

samhällsförhållandena.

Länge hade dock föreningen icke verkat, förrän

skilda riktningar visade sig inom densamma, och hvad

som först och sist visade sig behöfvas såsom

underlag för den folkliga politiken var: upplysning och

principfasthet.

Redan å arbetaremötet hade enstaka röster höjts

mot de maktegandes ingripande gentemot de

strejkande sågverksarbetarne, och i Reformföreningen väckte

D:r Nyström förslag till en protest deremot; förslaget

förkastades dock, sedan ordföranden hotat afgå, om

det antoges: saken vore ej utredd nog, sades det!

Förslagsställaren beslöt då att ensam uttala en

offentlig protest mot myndigheternas, synnerligast

Landshöfding Treffenbergs tillvägagående under strejken,

genom att hålla ett föredrag å Mindre teatern (Dec.

1879) till förmån för de sju oförskyldt häktade

sågverksarbetarne. På uppmaning förnyades föredraget,

som väckte den lifligaste sympati och gjorde, att

månget öga tårfyldes; den kontanta behållningen (408 kr.)

skickades till de förut häktade sågverksarbetarne.

Fastän föredraget: »Kapitalets och arbetets

problem» gick ut på att bekämpa kommunismens läror

och revolutionära åtgärder och att i stället, trots

orättvisa och nöd, reformera på det beståendes grund

och med moraliska medel utjemna stridigheterna

mellan de skiljda samhällselementen, blef dock D:r

Nyström, då han faktiskt uppträdt som oppositionsman,

inför den maktegande delen af samhället blott

revolutionsmannen! De, som känna den politiska lära,

han sedan många år tillbaka hyllat, och som hörde

hans enskilda såväl som offentliga uttalanden om

Sundsvallsstrejkarnes behandling, veta dock allt för

väl, att hans uppträdande till förmån för dem helt

och hållet berodde på den lifligaste medkänsla för

deras lidanden, hvilken ovilkorligen fordrade att

något blef gjordt for att protestera mot dylika både

orättvisa och okloka handlingar från

ordningsmaktens sida. Visst är emellertid, att sågverksegarnes

och landshöfdingens ingripande mot

Sundsvallsstrejkarne var en af de verksammaste anledningarne till

D:r Nyströms politiska framträdande.

Omständigheterna gjorde nu, att då den nyväckta

nykterhetsrörelsen framkallade upplysningsfrågan. Å

ett nykterhetsmöte den 8 Febr. 1880 å Mindre teatern

framställde D:r Anton Nyström förslag till bildande

af ett Arbetareinstitut. Häri framhölls (se Dagens

Nyheter 9/2 80) »ensidigheten i pietisternas

verksamhet för nykterhetssaken; allmän upplysning vore det

medel, hvarigenom nykterheten skulle främjas; en

upplyst kultur vore ytterligare ett oeftergifligt vilkor

för ett folks höjande i sedligt afseende. — — —

Menniskans moraliska vandel, hennes sinne för

ordning och flit, hennes svagheter och laster kunna ej

på annat sätt regleras än genom en fullt harmonisk

samhällsordning i såväl vetenskapligt som moraliskt

och intellektuell afseende».

Förslaget, som helsades med det största bifall,

fordrade för sin realisering frivilliga bidrag af de

rikare samhällsmedlemmarna samt af såväl stat som

kommun. Det afsåg således en fredlig samverkan

mellan alla klasser i samhället. Mötet beslöt tillsätta

en komité, som skulle taga förslaget under

behandling och söka bringa det till verkställighet.

Motstånd och strider saknades icke alltifrån

första försöket att åvägabringa detta institut och

anledningarne dertill voro många. Att börja med hade

sedan årtionden en hatfull demokratisk politik drifvits

i vissa pressorgan, och målsmännen härför kunde ej

med glädje helsa tillkomsten af en ny, vetenskaplig

och human demokrati. Om, tänkte man på detta

håll, förslaget om ett Arbetareinstitut vinner insteg,

så skall, då detta endast kan komma till stånd genom

de högre klassernas samverkan, folket ju icke kunna

hata dessa; man kunde då ej längre skylla folkets

alla lidanden på de högre klasserna, ej säga att dessa

ingenting vilja göra för folket, och vidare, om

arbetsklassen skall drifvas till dessa långa vetenskapliga

studier för att få en upplyst grund att bygga på,

huru skall man då kunna egga dem till praktisk

agitation. Denna tankegång fick sitt uttryck i

Fäderneslandet af den 14 Febr. 1880, der ibland annat säges:

»Herr Nyströms mera välmenta än praktiska förslag

till ett s. k. arbetareinstitut, såsom ett medel mot

dryckenskapen, tro vi knappast vara allvarsamt

menadt och anse derföre obehöfligt att åt detsamma

egna någon granskning. Förädlande nöjen och

sysselsättningar erbjudas nu för arbetaren, särdeles i

hufvudstaden, i så många former och så billigt, att

någon särskild institution för det ändamålet näppeligen

synes nödvändig, äfven om den skulle kunna

åstadkommas på det af förslagsställaren angifna sättet».

Det sorgliga var att artikelförfattaren satt i

Reformföreningens styrelse! Vännerna till det framställda

förslaget läto sig dock icke afskräckas häraf.

Komiteen arbetade, praktiska åtgärder diskuterades, men

huru det var, ville saken icke gå. Om och men

framställdes i mängd, och slutet blef, att öfver hälften

af de å mötet utsedda komiterade afgingo, somliga af

enskilda skäl, andra emedan de misströstade om sakens

framgång, och åter andra, emedan de ej lyckades

sammanbinda arbetareinstitutet med Stockholms

arbetareförening, hvartill försök gjordes. Häremot satte

sig förslagsställaren af det skäl, att, om en

vetenskaplig föreläsningsinstitution för arbetare skulle

sammanbindas med en arbetareförening, så skulle, då denna

senare är och måste vara till hela sin tendens

politisk, institutionen också få en politisk pregel och

sålunda aldrig kunna påräkna något understöd af annat

än ett visst parti. Meningen var allt från början

(såsom utfärdade cirkulär utvisa), att institutet skulle

stå utanför den politiska verksamheten och blott tjena

som ett medel att skapa nyktra och upplysta

medborgare. Så godt som ensam, blott understödd af

några nitiska arbetare, lyckades emellertid

upphofsmannen att få bidrag till institutet och att inviga dess

första studieår den 4 Okt. 1880.

Brytning.

Hösten 1880 inträffade inom Reformföreningen

en afgörande brytning, som allt sedan gjort sig

gällande inom den demokratiska rörelsen i Stockholm.

Anledningen härtill var den bestämda fordran D:r

Nyström i Reformföreningen gjorde på införandet af

den offentliga kandidaturen vid alla politiska val

såsom det enda medlet att genomföra en upplyst och

ärlig politik. Härom var man i Reformföreningen

långt ifrån ense, ehuru föreningen dock omsider gick

in på förslaget. Saken var den, att man på denna

tid i den demokratiska pressen sökte förvärfva

sympatier hos arbetarne i hufvudstaden för

landtmannapartiet, men att detta partis kandidater inom det

liberala partiet alltför väl visste, att de icke kunde

påräkna majoritet af Stockholms valmän, om de vid

valmöten skulle, i enlighet med offentliga

kandidaturens principer, nödgas bekänna sina sympatier för

detsamma. För dem gällde det derför att motverka

offentliga kandidaturens införande. Man ville

bibehålla det äldre s. k. rekommendationssystemet, d. v. s.

att man i föreningar, å möten och i pressen, kort

och godt rekommenderade en viss kandidat med thy

åtföljande förtjenster och utan några brister.

Huru rädda somliga af de liberala voro för den

offentliga kandidaturen, synes af ett bref från en

liberal riksdagskandidat i Reformföreningens styrelse till

dess sekreterare med anledning af dennes förslag att

införa systemet, i hvilket bref bland annat står: »En

sådan vigtig sak tål väl vid art tänka på och ej

fjeska åstad innan man betänkt följderna».

I November 1880 skulle nu väljas en

riksdagsman för Stockholm. Reformföreningen antog då

offentliga kandidaturens princip och tryckte ett cirkulär,

upptagande åtskilliga politiska frågor, hvilket

tillsändes kandidaterna. Samtidigt härmed följde de

demokratiska tidningarne det gamla

rekommendationssystemet och föreslogo utan vidare fabrikör Joh. Ohlsson

som det liberala partiets kandidat. Nu följde

valstriden, som är alltför karakteristisk för att ej här

närmare framhållas. Redan före det första valmötet

hade Reformföreningen förklarat, att »fabrikör O. ej

kunde framställas som föreningens kandidat», då man

ansåg honom i vissa fall vara väl konservativ,

hvarföre föreningen såsom sådan ej kunde gilla hans

rekommendation i den liberala pressen. Vid valmötena

ådagalade Herr Ohlsson genom sina dels intetsägande,

dels mot Reformföreningens program stridande

meningar att han ej kunde vinna erkännande af denna

förening, som ju ej kunde utgå från någon annan

synpunkt än sitt eget program och ej egde

befogenhet att taga hänsyn till, hvad enstaka frisinnade

personer eller tidningar yttrat om föreslagna

riksdagskandidater.

Huru otillfredsställande Herr Ohlssons svar voro,

visade å mötet Hrr C. Palmgren, Richard Gustafsson,

A. Nyström och O. J. Hultgren; den siste föreslog

D:r Nyström som kandidat, men denne afböjde

förslaget på det bestämdaste.

En politisk strid mellan den offentliga

kandidaturens princip och rekommendationssystemet, hvilka

alldeles utesluta hvarandra, blef nu oundviklig,

synnerligast sedan den ifrågavarande kandidaten genom

sina afgifna svar visat sig ej kunna vara ett liberalt

partis kandidat. Han ansåg, att någon förändring

beträffande valbarheten till Första Kammaren ej var

behöflig (fastän allmänna meningen bland valmännen

fordrade en radikal förändring deraf); han fann, att

religionslagstiftningnn här var så väl reglerad, att hvar

och en kunde tillhöra det samfund han ville (fastän

han bort veta, att man ingalunda har denna

rättighet); han ansåg, att kyrkobeskattningen var hardt

när omöjlig att förändra (hvilket dock ej hindrar att

en liberal riksdagsman, som vill upphäfva statskyrkan,

oupphörligen yrkar på kyrkoskatternas upphäfvande);

han hade intet att anmärka angående yttranderätten

och rättskipningen (fastän de orimligaste

tryckfrihetsmål på senare tiden uppenbarligen förekommit och

rättskipningens tröghet samt underrätternas felaktiga

domar äro skamfläckar för vårt land och bort mana

en hvar att arbeta på de grundligaste reformer i fråga

härom). Hvem kan undra på, att en afgjord protest

nu kom att uttalas emot ifrågavarande kandidat at

dem, som yrkat på att kandidater ej skulle uppställas

förrän tillfredsställande svar blifvit afgifna på

Reformföreningens frågor? Hvem kan fordra, att enighet

här skulle komma till stånd? Hvarom skulle man

enas? Under hvilken gemensam princip skulle alla

liberala fosterlandsvänner här underordna sig? —

under den tomma rekommendationen af en förut

otillräckligt känd kandidat eller under det öppna och

ärliga frågsystemet med dess oförtydbara svar? Var

den ifrågavarande kandidaten verkligen ett uttryck af

vår tids frisinnade idéer? Hvem splittrade den

enighet, som man hoppats finna?

Enighet hade blifvit en oafvislig följd af

kandidatens svar, derest de verkligen motsvarat

fordringarne; nu splittrades enigheten af — kandidaten i

fråga. Ungefär lika många talade emot som för

honom; ingen var fullt tillfredsstäld med svaren.

Enighet skulle icke destomindre här kunnat vinnas, om

de, som förut förordat denna kandidat, återtagit

rekommendationen. Men nej, långt ifrån att göra detta,

yrkade desse fortfarande på sin kandidat. Fastän

han sjelf tydligen hade tillkännagifvit att han var

konservativ, sade hans förespråkare: han är liberal!

Följden blef att D:r Anton Nyström genom en

offentlig förklaring i tidningarne afgick ur

Reformföreningens styrelse och föreslog professor

Nordenskiöld på grund af hans frisinnade och folkliga

tänkesätt som det liberala partiets kandidal i stället for

Herr Ohlsson. Som motvigt häremot insände

Typografen Herr Sv. Linge en offentlig förklaring, hvaruti

han sade sig hafva upphört med allt samarbete med

Dr N. och att han utträdt ur Arbetareinstitutets

styrelse.

I sin skrifvelse till Reformföreningen, deri D:r

Nyström afgick som sekreterare, protesterade han mot

»det nuvarande halfhetssystemet» och motiverade sin

afgång med, att han »är en principiel motståndare till

den kompromisspolitik, som föreningens majoritet nu

synes vilja följa, och hans åtgöranden, som ej anses

nog "politiskt kloka", ej kunna göra önskligt, att han

intager någon ledande plats i Stockholms s. k. liberala

parti för så vidt detta till väsendtlig del skulle

representeras af Reformföreningen».

I sammanhang härmed anlade en annan medlem

af Reformföreningen, som i likhet med Herr Linge

påyrkade Herr Ohlssons kandidatur, Litteratören Herr

Berndt Lundqvist, en plan att störta arbetareinstitutet,

der han en tid var föreläsare i matematik och

svenska språket. Han infann sig den 24 Januari 1881

hos Arbetareinstitutets föreståndare med en sorts

salmoniskrifvelse, innehållande åtskilliga fordringar på

löneförmåner vid institutet. Dessutom uttalade han

den hotelsen, att, om D:r Nyström ej gick in härpå

och undertecknade skrifvclsen, skulle han, Herr

Lundkvist, skandalisera honom i tidningarne och uteblifva

från sin för aftonen samma dag annonserade

föreläsning. Denna hotelse, som framkastades i vittnes

närvaro, kunde dock ej skrämma D:r Nyström, som

erinrade Herr Lundqvist om, att han redan

utbekommit mera af sina honorarier än han varit berättigad

till och förklarade, att han tänkte trotsa hans

smädeskrifverier i pressen. Herr Lundqvist aflägsnade sig

då med den upplysningen, att allt var förberedt för

tidningspublikationer i ämnet, och att han ej komme

att föreläsa samma afton. Hans illvilliga plan i detta

senare hänseende misslyckades dock fullständigt, enär

Arbetareinstitutets föreståndare sjelf höll den bestämda

föreläsningen i matematik, hvarpå D:r O. Söderén

och Ingeniör A. Carleson sedan anställdes som

föreläsare.

Två dagar senare (eller den 26 Januari 1881)

stod i enlighet med nyssnämnda hotelse ett af Herr

L. insändt tillkännagifvande i tidningen Fäderneslandet

(man vet att Dagens Nyheters redaktion nekade

intaga detsamma), der han på grund af att »D:r

A. Nyström ej längre ville vidblifva förut träffade

öfverenskommelser om honorerandet af hans

föreläsningar i Arbetareinstitutet» förklarade sig nödgad

upphöra med sin föreläsareverksamhet.

Arbetareinstitutets styrelse sammanträdde nu mangrannt,

hvarvid de af herr Lundqvist utgifna qvittenserna å

mottaget honorar granskades, och framgick af dessa, att

Herr Lundqvist erhållit 45 kr. mera än hvad honom

med rätta tillkom. Alla närvarande beslöto, att Herr

Lundqvist skulle från sitt ledamotskap i styrelsen

varda skiljd. Hans uppträdande gaf derpå anledning

för hälften af Reformföreningens medlemmar att

utträda ur densamma med en skrifvelse, deri framhölls,

att »Herr Lundqvists offentliga uppträdande mot en

för sann upplysning och likställighet så betydelsefull

institution som Arbetareinstitutet ej varit

öfverensstämmande med sanningens och hederns fordringar». Vid

samma tid afgick Herr Johannes Svensson ur

Arbetareinstitutets styrelse.

Huru populärt Arbetareinstitutet blifvit, och

hvilken rol det spelat bland Stockholms arbetare, trots

alla angrepp att störta det från såväl högerns som

vensterns sida, synes af den oerhörda jäsning bland

Stockholms arbetare, som presidenten H. Forsells

bekanta angrepp deremot i Stadsfullmäktige den 17

November 1881 framkallade, och som gaf sig uttryck

genom det för våra förhållanden storartade folkmötet

i Ridhuset vid Gref-Thuregatan den 27 November, då

3000 deltagare utan långa förberedelser kommo

tillstädes och på det mest entusiastiska sätt gåfvo sin

hyllning åt arbetareinstitutet och dess upphofsman.

Äfven på detta möte återfinna vi dock en liten grupp

motståndare från Reformföreningen, som väl voro

med om en protest mot presid. Forsell, men

ingalunda om att återkalla D:r Nyström.

Det ur Reformföreningen afgångna partiet kallade

sig först Framstegs-Förbundet och sedan Folkpartiets

Februariförening; det räknade vid konstituerande

sammankomsten (den 4 April 1881) 59 medlemmar, och

dessa valde D:r A. Nyström till ordförande. Dennes

införande af den offentliga kandidaturen hade vunnit

ett sådant bifall af det nya förbundet, att det var

nära att förena sig om sin sekreterares, häradshöfding

O. J. Hultgrens förslag att benämna det »Föreningen

för befrämjandet af den politiska kandidaturen».

Hvad föreningen afsåg framgår af den skrifvelse

den aflät till en härvarande tidning, som sökt

motverka dess bildande. Häri angafs föreningens mål

vara bl. a.:

»att förhindra ytlighet bland de liberala och

befordra allvar och grundlighet;

att befordra samhällets gemensamma intressen

genom noggranna utredningar af sociala frågor och

offentliga uttalanden;

att sörja för att ej folkmötena vanhelgas af

pratmakare och orättrådiga personer» etc.; hvarjemte

meddelades, att en paragraf föreslagits af följande

innehåll:

»Tidningsskrifvare kan blifva medlem, endast om

någon väl känd redaktör rekommenderat honom, eller

det kan ådagaläggas, att han under minst 5 år visat

konseqvens och moralisk hållning.»

*

Försök till återförening.

Sedan Framstegsförbundet och Reformföreningen

under 1881 verkat hvar för sig, gjordes i början af

1882 på uppmaning från flera inom det demokratiska

lägret försök att sammanföra dem och att bilda ett

stort folkparti; försöket strandade dock snart.

Den vigtiga sammansatta skatte- och

försvarsfrågan utgjorde det förnämsta ärendet vid den då

sammanträdande riksdagen.

Vid ett stort folkmöte å Mosebacke ordenssalong

den 27 Januari för diskussion öfver frågan: »Hvad

önskar och hoppas svenska folket af innevarande

riksdag», uttalades följande resolution: »Mötet uttalar

sitt förtroende till landtmannapartiet och hoppas, att

folket skall kunna understödja det samma genom

opinionsyttringar och representantsval».

Man tillkännagaf, att den komité, som utlyst

mötet och som utgjordes af medlemmar från de båda

demokratiska föreningarna i Stockholm, tänkt sig

möjligheten af att dessa skulle kunna sammanslås och

ena sig om ett gemensamt program »Folkpartiets

nutidsprogram», af följande lydelse:

Dissenters fritagande från skatt till statskyrkan;

Upphäfvande af kyrkomötet som statsinstitution;

Mötet godkände detta och tillsatte en af femton

personer bestående komité för att på grundvalen af

detta program söka åstadkomma den önskade

sammanslutningen af de hittills allt för mycket spridda

krafterna. Bland dem, som kallades att vara

ledamöter i denna komité, märktes D:r A. Nyström,

Kapten J. Mankell och f. Riksdagsmannen Hjelm.

Vid detta möte yttrade sig Herr Hjelm och D:r

A. Nyström för anslutning till försvarskomitéens

reservanters förslag samt visade, att vårt land både

kan och bör försvara sin sjelfständighet, hvarför de

motsatte sig de försvarsnihilistiska åsigter, som af

flertalet andra talare, främst Herr Sven Linge,

uttalades. Herr Linges anförande, pregladt af hans kända

hotelser mot de maktegande, innehöll bl. a.:

»Folket behöfde tillfälle att i representationen

insätta män, som bevakade deras rätt och som ej,

såsom nu, hufvudsakligen hade till uppgift att

förtrycka detsamma — — Statskyrkan, detta innerliga

helvete på menniskans själ, måste upphäfvas — —

Till landlmannapartiet höjdes nu folkets ögon, man

väntade af detsamma, att det skulle tänka på och

arbeta för bortskaffandet af ej allenast eget lidande

och förtryck, utan äfven hela folkets. I detta hopp

ville folket, stödja partiet, men ve det, om det sviker

folkets förhoppningar! — Ingen af folket kunde

bära de bördor, man ville pålägga detsamma — — —

Hade arbetaren något annat att försvara än fåtalets

makt öfver flertalet (lifliga bifallsyttringar). De

personer, som vore hans förtryckare, en makt som vore

honom förhatlig, det var hvad han hade att försvara

(lifligt bifall)» (se Stockholms Dagblad för 28/1 och

Dagens Nyheter för 29/1 82).

De åsigter i försvarsfrågan, som D:r Nyström

offentligen framställde på denna tid, blefvo, fastän de

väsendtligen sammanföllo med Kapten Mankells,

systematiskt förvridna i de tidningar, som stodo till

Reformföreningens förfogande, Dagens Nyheter och

Fäderneslandet. Då han i ett föredrag om

»Fosterlandskärlek och nationalförsvar» (d. 12/2 82) sagt,

att Sverige ej bör afväpna utan måste kosta på sig

ett betryggande försvar, och att man måste trotsa

våra försvarsnihilisters opinion, tills stormakterna

börjat afväpna; att folket bör vara beredt till

uppoffringar, då fosterlandets väl och ett betryggande försvar

så fordrar o. s. v.; skref Herr Linge i ett referat,

att »D:r Nyström förklarade, att folket skall vara

beredt till uppoffringar, om regeringen så fordrar» etc.;

och Herr Lundqvist förvred de uttalade åsigterna

derhän, att han i Dagens Nyheter skref, att D:r Nyström

»sade sig vilja det starkaste försvar, som vore

möjligt att åstadkomma, hvarför Sverige bör rusta sig

så långt dess krafter medgifva» o. s. v. Då rättelse

söktes i tidningarne, fick alltid »vår referent» rätt

och D:r N. förklarades »i allmänhet icke nöjd med

tidningarnes referat»!

Karakteristiskt är, att Kapten Mankell (»af

politisk klokhet») aldrig hördes på mötena yttra sig i

försvarsfrågan; beqvämare var, att låta arbetarne

vara i ovisshet om hans mening och låta dem kasta

sig öfver D:r Nyström för hans öppenhet.

De fromma önskningarne om samverkan mellan

de båda föreningarne blefvo kort derpå gäckade vid

de efterföljande debatterna om 5:te punkten rörande

försvarsfrågan; i synnerhet de, som fördes på ett

allmänt möte, hållet den 18:de Februari 1883 på

inbjudan af Stockholms Arbetareförening i dess lokal.

Detta möte bevistades af en mängd riksdagsmän, bland

andra Herrar E. Key, S. A. Hedlund, O. B. Olsson,

F. T. Borg, af hvilka flera deltogo i diskussionen.

Folkpartiets Februariförening anslöt sig väsentligt till

reservanternas inom forsvarskomitéen förslag d. v. s.

det billigaste hittills framställda, som då hade utsigt

att gå igenom och uttalade sig för Regeringens

förslag, endast i den händelse att rösträtten i jemnbredd

dermed utsträcktes. Häremot uppträdde åtskilliga af

Reformföreningens ledande män på det våldsammaste

sätt, och särskildt utfor härvid Herr Linge personligt

mot Februariföreningens ledare samt

Landtmannapartiets chefer i ett anförande, deri han stämplade alla

försvarsvänner och särskildt Herrar E. Key och A. Nyström

såsom »folkets fiender och jesuiter». Då Herr

Bosson-Olsson upptog angreppen på riksdagens

sparsamhetspartis härordningsförslag, förklarade han, att sådana

ord som Herr Linges kunde ej förtjena något svar af en

fosterlandsvän, dervid han vände honom ryggen, och

Herr Hedlund aflägsnade sig med yttrandet, att han

ej ville fortsätta deltagandet i ett sådant möte. Det

förväntade samarbetet mellan de båda föreningarna

var härigenom omöjliggjordt.

***

Vi kunna här ej förbigå en episod inom det

demokratiska partiet med anledning af den sorgefest

till minne af Gambetta, som D:r Nyström anordnade

i Arbetareföreningens stora sal den 21 Jan. 1883,

under det inga andra, hvarken enskilda eller

föreningar, rörde på sig till firande af den store mannen.

Fastän D:r Nyström sjelf hyrt salen och bekostat

öfriga utgifter för festen, samt hans namn stod på

biljetterna, skref en motståndare i Fäderneslandet, för

att förtaga honom all förtjenst: »Den fest till hyllning

af Gambettas minne, som i söndags anställdes af

Stockholms Arbetareförening, utgör en verklig heder

för Stockholms arbetande klasser». D:r Nyströms

tal och Herr E. Fredins poem för Gambetta nämndes

ej ens! Nej, Stockholms Arbetareförening skulle hafva

äran, fastän den intet gjort utom det att taga betalt

för sin sal.

*

Fackföreningarna.

En yttre anledning till en ny rörelse bland Stockholms

arbetare, fackföreningsrörelsen, fingo vi genom

den stora strejken af byggnadsarbetare i hufvudstaden

i Juni 1881, dervid D:r Nyström, som bevisligen

ingen del hade deri, kallades att leda förhandlingarne,

sedan de strejkandes möten vid Lill-Jans under tre

dagar saknat all ledning. Två dagar leddes nu

förhandlingarne af honom i fredlig anda, och blef

strejken väsendtligen genom hans tal och förslag upplöst,

utan att några oordningar inträffade, och utan att de

i beredskap hållna regementena behöft

utkommenderas. Under förhandlingarne föreslog D:r Nyström

bildandet af s. k. ombudsföreningar för alla yrken,

å ena sidan för arbetsgifvare, å den andra för

arbetare, hvilka skulle hafva till mål att »ordna den

industriela ekonomien, att tillgodose allas intressen,

förebygga arbetsbrist och strejker» o. s. v. — Trots den

fredliga och strejkupplösande rol D:r Nyström härvid

spelade, kunde dock presidenten Forsell i sitt angrepp

på honom, vid det riksbekanta sammanträdet i

stadsfullmäktige d. 17 Nov. 1881, säga, att han varit

»ledaren och ordnaren» af strejken — liksom denne

högt uppsatte embetsman i samma anförande gjorde

positivismen liktydig med kommunismen och anarkien,

hvilka denna lära just vill förebygga. Nyssnämnda

förslag till ombudsföreningar blef utgångspunkten till

de senare organiserade fackföreningarne, sedan D:r

Nyström, såsom sekreterare i »Komitéen för

utredandet af fackföreningsidéen», tillsatt å ett

arbetaremöte (d. ³⁰/₁₂ 1881), författat förslaget af den 1 Mars

1882 till program och stadgar för fackföreningar.

Fastän komitéen på initiativ af D:r Nyström

anordnat ett folkmöte den 8 Januari 1882 å Mindre

teatern till bekämpande af den kommunistiska

socialismen, som denna vinter för första gången förkunnats

i Stockholm af skräddaren A. Palm — derå af 16

talare endast en, snickaren O. H. Cederborg, var i

princip för kommunismen — och fastän nyss nämnda

förslag var affattadt i en särdeles fredlig anda utan

spår till kommunistisk tendens, må man dock ej tro,

att det antogs utan att försök gjordes, att motverka

det såsom varande kommunistiskt o. s. v.

Oppositionen bildades af herrar Sven Linge, Johannes

Svensson, Berndt Lundqvist och N. F. Johansson,

som, å ett arbetaremöte den 31 Mars 1882, der

förslaget antogs, uppträdde emot detsamma på ett sätt,

som skarpt ogillades af komitéen, då »oppositionen

bar pregeln af att vara på förhand öfverenskommen

för att motarbeta komitéens förslag» (se protokollet

för den ⁵/₄).

*

Bränvinsrörelsen.

Ett helt nytt uppslag fick den demokratiska

rörelsen i Stockholm i Maj 1883 genom bildandet af

»Arbetarnes ring» med thy åtföljande bränvinsstrider.

Sedan Herr L. O. Smith förgäfves sökt få oktroj

på bränvinsleverans till Stockholms Utskänkningsbolag,

fick man våren 1883 i Fäderneslandet se en

annons med uppmaning till Stockholms arbetare, att

bilda föreningar med mål att straffa Stockholms

utskänkningsbolag genom att afhålla sig från att

besöka dess krogar, genom hvilken annons han

utlofvade penningebelöning för hvart 100-tal medlemmar

i sådana föreningar.

Till följd af denna annons utlystes ett möte den

14:de Maj, hvarest rörelsens hufvudmål tillkännagafs

vara, utom afhållandet från krogarne, bildandet af

Konsumtionsföreningar. Ett möte derpå följande

10:de Juni vid Lill-Jans uttalade sig i enahanda

riktning och i det cirkulär, som härvid utdelades af en

å första mötet tillsatt komité, kallade denna sig sjelf:

Komitén för bildande af konsumtionsförening».

Komitérade förklarade i de cirkulär, som de kort derpå

utsände till riksdagsmän och tidningsredaktioner, att:

»den tanke, som leder oss, har till mål att nedbringa

arbetarnes lefnadskostnader mest möjligt, samt

derefter på klokaste sätt använda besparingarne, och

sålunda söka motverka emigrationen till Amerika». Om

någon ny bränvinslagstiftning var här ej talan. Då

fyra deputerade sedan uppvaktade Konungen för att

höra hans åsigt om den pågående arbetarerörelsen,

förklarade dessa (enligt Dagens Nyheter ²¹/₆ 1883),

att, om ock Herr L. O. Smith skulle hafva någon plan

dermed för egna intressen, »betydde det ingenting

för oss» samt att ändamålet vore främjandet af

arbetarnes ekonomiska, intellektuela och moraliska

utveckling». Ej heller för Konungen nämndes något

om bränvinslagstiftningen.

Sedan Styrelse för Arbetarnes ring blifvit tillsatt,

framstäldes för första gången offentligt ett förslag till

ny bränvinslagstiftning i Herr L. O. Smiths »öppna

bref till Sveriges arbetare» af den 10 Nov. 1883. Den

jäsning, som detta öppna bref genom sitt förslag till

bränvinslagstiftning åstadkommit inom såväl

»Arbetarnes ring» som hela samhället, stegrades ytterligare,

då Herr Smith i Dag. Nyh. offentliggjorde ett bref,

deri han förklarade, att de bränvinsbolag, hvari han

är delegare, ej komma att för närvarande exportera

sitt bränvin till utlandet, såsom man haft anledning

att hoppas af Herr Smiths uttalanden våren 1883.

Vid rörelsens början hade ett 20-tal arbetare infunnit

sig hos D:r A. Nyström och begärt hans råd angående

rörelsens ledning och ändamål, hvarvid han tillrådde

dem att mottaga det understöd, som Herr L. O. Smith

lofvat lemna dem, under förutsättning, att de finge

handla fullkomligt fritt och sjelfständigt, och att

ändamålet med rörelsen skulle vara, att på nykterhetens

och sparsamhetens grund verka för organiserande af

konsumtionsföreningar. Han ansåg, att kloka försök

att bilda sådana borde göras, hvarvid särskildt

exemplet i Rochdale i England skulle tagas till förebild.

Allmänt uttalades af arbetarne, att, om ock

rörelsen börjat genom krogfrågan och denna kunde till

en tid begagnas såsom ett medel att intressera ett

större antal arbetare för rörelsen, man skulle snarast

möjligt lemna bränvinet åt sitt öde och verka för

nedbringande af kostnaderna för näringsämnena och

öfriga lifsförnödenheter.

Allt från början var tapetseraren N. F.

Johansson Herr Smiths högra hand såsom den egentlige

ringledaren och vid hans sida framstodo i synnerhet

snickaren O. H. Cederborg och gjutaren O. Larsson. Till

en början saknas i ringrörelsen åtskilliga af

Arbetareföreningens mera kända ledare, omsider fick dock

Herr Smith med sig Herrar Sven Linge och Johannes

Svensson, hvilka från och med Juli 1883 anslöto sig

till honom, och från och med hösten framträdde ibland

de förnämsta kämparne för hans sak.

Hvad Herr Svensson beträffar, vet man, att han sjelf

till slut erbjöd sin tjenst åt Herr Smith, hvars ögonsten

han blef och som fordrade, att Arbetarnes ring skulle

insätta honom i Arbetarebankens styrelse (hvilket

majoriteten dock ej ville bifalla). Herr Linge, som

alltid förut velat försvara arbetarens fria

verksamhet inom det politiska området, ställde sig helt och

hållet till Herr Smiths disposition, sedan denne i

Arbetareringens Centralstyrelse i Oktober uppmanat

medlemmarne att motverka folkets deltagande i den

politiska rörelsen.

Här förtjenar erinras om det hat, Herr S. A.

Hedin i egenskap af Utskänkningsbolagets kontrollant

ådrog sig, då han ej godkände det system för

undersökning af bolagskrogarnes bränvin etc., som

Arbetarnes ring lät anställa; ledarne uttalade öppet sin harm

öfver honom och förklarade, att »han åtminstone ej

skulle få arbetarnes röster vid nästa riksdagsmannaval»!

Då komiténs flertal ej ville gå Hr Smiths

ärenden tillsattes dem ovetande, en byrå, hvars

medlemmar utgjordes dels af några komitéledamöter, dels af

utanför stående. I denna byrå voro Johannes

Svensson, N. F. Johansson m. fl. Härifrån utgingo

tillkännagifvanden rörande bolagskrogarne m. m., i

komiténs namn.

Herr Smith tycktes på denna tid hafva tagit hela

folkpolitiken på entreprenad. Han var angelägen att

med hänsyn till den rörelse han framkallat lugna

öfverheten med försäkran, att den vore af helt

ekonomisk art och skulle afhålla arbetarne från politiken,

hvartill man ansåg att norska vensterns strid mot

högerministèren skulle locka. Att Arbetarnes ring

såsom sådan skulle utesluta politiken och blott vara

en ekonomisk förening, derom var man allmänt ense;

men Herr Smith gick vida längre och förklarade i

sitt »gula bref», att arbetarne öfver hufvud taget ej

skulle befatta sig alls med politik: »Jag ville icke»,

skref Herr Smith, »att arbetarne under sträfvan efter

ett verkligt och för dem gagnande mål (Herr Smiths

bränvinslagstiftning!) skulle förirra sig i fullföljandet

af politiska skuggbilder, jag håller före, att den, som

ännu behöfver all sin tid och allt sitt arbete för att

bereda sig dagligt bröd, hvarken kan eller bör

sysselsätta sig med allmänna angelägenheter» (utom Herr

Smiths bränvinslagstiftning!).

Då D:r Nyström annonserat om ett föredrag öfver

ämnet skall folket befatta sig med politik? (d. ¹⁴/₁₀

1883 i Arbetareföreningens sal), fick han derför ett

besök af Herr Smith, som ville höra i hvad riktning

föredraget skulle gå. D:r Nyström förklarade då, att

han tänkte nu som förr visa vigten af att arbetarne

politisera, ehuru han visst icke ansåg att

folkpolitiken är felfri — hvilket de maktegandes ej heller är.

Herr Smith förklarade då, att Arbetarnes rings

centralstyrelse den 10 Okt. beslutat att afstå från all politik

och äfvenledes att söka hindra alla ringmedlemmarne att

befatta sig dermed; han upplyste vidare, att han

ansett sig i enskild audiens den 11 Okt. böra

underrätta konungen derom och meddelade, hurusom han

öfvervunnit Herr Linges motstånd vid

styrelsesammanträdet. Sedan Herr Smith i ett långt anförande

utvecklat sitt program och vädjat till Herr Linge,

huruvida han trodde sig mer gagna arbetarne med

sin politik än Herr Smith med sin ekonomi, skall

Herr Linge hafva afgifvit den förklaringen, att »han

gerna under den närmaste framtiden skulle draga sig

tillbaka från folkpolitiken och i stället verka för Herr

Smiths planer, ty i jemförelse med den framtid, Herr

Smiths planer bereda den svenske arbetaren betydde

hans ord intet». Slutet på Herr Smiths samtal med

D:r Nyström, hvilket här återgifves enligt dennes

skildring, blef Herr Smiths eftertryckliga förklaring, att

om D:r Nyström uppmuntrade folkpolitiken, »skulle

Arbetarens ring desavouera honom och blifva hans

motståndare».

I sitt föredrag vågade emellertid D:r Nyström

trotsa hotelsen, ty, fastän han framhöll flera brister

i folkpolitiken och ansåg, »att de, som lefva i beroende

och sakna all erfarenhet och alla studier, böra afhålla

sig från politiken, framhöll han med bestämdhet, att

andra böra befatta sig med gemensamma angelägenheter.

Hvem kunde för resten hindra arbetarne från

att politisera? Den vore barnslig och oerfaren eller

listig och despotisk, som trodde sig kunna förhindra

folkpolitiken. Somliga torde vara villiga att afstå

från politiken för tillfället för materiela fördelars skull;

detta vore dock att sälja sin frihet, sälja sin

förstfödslorätt för en grynvälling» (se Dagens Nyheter

¹⁵/₁₀ 1883).

Detta djerfva tal skulle straffas! Då D:r Nyström

åter sökte få hyra Arbetareföreningens sal för ett nytt

föredrag, vägrades detta, nedsättande artiklar skrefvos

om honom i Fäderneslandet och ryktet utspreds, att

han varit den, som försökt hindra folket att befatta

sig med politik, under det Herr Smiths vilja i detta

afseende aldrig nämndes.

Karakteristiskt för det utomordentliga

sjelfförtroende ringledarne fingo var i synnerhet det

»utlåtande i bränvinsfrågan», som Arbetarnes rings

komiterade, Herrar J. A. Fjällbäck, Sven Linge och O. H.

Cederborg, afgåfvo den 15 Januari 1884 öfver Herr

Smiths förslag till bränvinslagstiftning (se Tiden ²¹/₁ 1884).

Här säges bl. a.: »Folkets ögon ha nu öppnats

för den mot detsamma begångna mannaman och

fordrar rättvisa. Sådan skipas om man antager Herr

Smiths förslag. — — Icke allenast lagstiftarne ha

att på detta Herr Smiths förslag fästa sin uppmärksamhet,

utan folket sjelft måste vakna ur sin dvala

och lära sig inse de stora fördelar, som för detsamma

deri afses. Vill ej folket sjelft hålla den nu väckta

frågan vid makt och på vederbörande öfva sådant

tryck, att de kunna förmås att uppgifva något af de

enskilda intressena för rättvisa och billighet, då är

sannerligen detta folk icke värdt att arbeta för.»

Hvad angår inkastet mot Herr Smiths förslag att

höja tillverkningsskatten för bränvin och låta denna

ingå ensamt till staten (hvarigenom denna skulle få

de riksbekanta 18 millionerna årligen, alldenstund Herr

Smith ingen knusslare är i fråga om löften!),

synnerligast den uttalade farhågan, att man ej kan vara så

alldeles säker på att lagstiftarne tillförsäkra

jordbrukarne och arbetarne någon del af den ökade

inkomsten, svarade Herrar Fjällbäck, Linge och Cederborg:

»Vi hoppas det bästa. Skulle vi häri misstaga oss,

torde det icke töfva så länge förr än makten flyttas

i andra händer. Folkets uppträdande kommer

förvisso att i icke oväsendtlig mån rätta sig härefter»!

Det var ord och inga visor, erinrande om det

forna kungsordet: det packer och rätter eder efter!

På två ställen i detta »utlåtande» hotas formligen

riksdagen af de nya representanterna för folket,

för Stockholms arbetares »kompakta majoritet».

Folkpartiets Februariförening fattade i Nov. 1883

en resolution, som utgjorde den första afgörande

protesten i Stockholm mot Herr Smiths bekanta »gula

bref», hvarefter detta partis medlemmar voro de

afgjordaste fiender till ringrörelsen, alldenstund den

bevisat sig vara en plan af Herr Smith att få

Stockholms arbetare (först och sist Arbetareföreningens

ledande män) som verktyg för sin bränvinspolitik.

Jemte andra nykterhetsvänner — maskinisten A. A.

Andersson, snickaren C. G. T. Vickman, målaren

S. Johansson, korgmakaren P. Schroff och goodtemplarne:

bokhållaren K. G. Nilsson, verkstadsförmannen

V. Svensson, litteratören C. E. Vestin m. fl. —

bildade D:r Nyström nu en komité med namn: »Bort

med bränvinetl» för att omintetgöra Herr Smiths

planer. Denna komité anordnade två möten å Börsen

nemligen 24 Februari och 9 Mars 1884, men före

det sista utlyste det Smithska partiet under ledning

af Tapetseraren N. F. Johansson, Metallarbetaren J.

Svensson, Snickaren Fjällbäck (goodtemplaren!) m.

fl. ett möte den 2 Mars i Gymnastikhuset vid Södra

Tullportsgatan, och här beslöts formligen på förslag

af Herr Svensson, att de närvarande arbetarne skulle

infinna sig på det till den 9:de Mars utlysta mötet å

Börsen och derigenom förekomma det beslut, man

ansåg komma att fattas (se ref. i St. Dagbl. ³/₄ 1884).

I annonserna hade nemligen komitéen blott inbjudit

dem, som önskade motverka Herr Smiths

bränvinspolitik. Och efter nyssnämnda möte förklarades nu

i annonserna, »att, i betraktande deraf att ifrågavarande

mötesdeltagare, som genom sin resolution i

bränvinsfrågan visat, att de ej kunna anses såsom inbjudna

till mötet den 9 Mars, genom ofvannämnda beslut att

infinna sig vid detta möte förklarat sig ej respektera

församlingsfriheten, tillkännagifves härmod, att endast

de få tillträde till mötet, hvilka äro försedda med

inträdesbiljetter, samt att sådana utlemnas åt dem, som

på något sätt kunna styrka, att de hysa ofvanstående

åsigter».

Mången torde minnas, huru mötet aflopp: att

många hundrade medlemmar af »Arbetarnes ring» på

omvägar samt med oärliga medel (flera personer hafva

försäkrat, att falska biljetter liknande komitéens tryckts

och utdelats) infunno sig och genom det fruktansvärdaste

oväsen fullständigt hindrade mötets hållande,

ja, hotade med våldsamheter; att Häradshöfding

Hultgren uppmanade D:r Nyström, komitéens ordförande,

att upplösa mötet, hvilket denne ock gjorde, att

komitéen i tidningarne intygade, att endast 1,100 personer

fått biljetter, under det att Börsvaktmästaren intygade,

att minst 2.000 personer varit närvarande på mötet.

Herr Hultgren skref två artiklar i Dagens Nyheter

med allvarliga varningar till Stockholms arbetare, deri

han bland annat sade: »Det var ej nog med skandalen,

utan det lagstridiga inträffade äfven, att, då

ordföranden klockan half åtta upplöste mötet, en stor

del af de närvarande likväl icke aflägsnade sig, utan

qvarstannade till klockan inemot nio, då vaktmästaren

hos komitéen bad om tillstånd att anhålla om

handräckning af poliskonstaplar för att aflägsna de

församlade. Jag tror dock icke, att denna åtgärd blef

vidtagen, emedan man vidtog en annan, nemligen att

släcka lamporna, då de objudna gäster, som förut

icke gått, ändtligen aflägsnade sig. Ett sådant förfarande,

som de objudna vid detta tillfälle iakttogo, skulle

kunna anses som fridsbrott, och fäster jag

uppmärksamheten derpå, att ingen hade rättighet att infinna

sig på detta möte, ehvad han hade biljett eller icke,

som icke i allt gillade inbjudarnes grundsatser».

Ringledarne hade nu den oförsyntheten att härpå

i tidningarne genmäla, att tillströmningen af flera, än

som fått komitéens biljetter, »endast bevisar en dålig

tillsyn» af komitéen, som å sin sida svarade, att »den

bevisar en likgiltighet för andras rättigheter, en

ringaktning för församlingsfriheten och en benägenhet

för våldshandlingar, som komitéen ej förutsatte skulle

finnas hos Stockholms arbetare».

Sedan Folkpartiets Februariförening ingripit mot

Arbetareringens bränvinspolitik, som stöddes af

Reformföreningen, afgingo flera medlemmar i förstnämnda

förening genom en offentlig förklaring, som häftigt

angrep D:r Nyströms verksamhet. Den allmänna

meningen bland ringmedlemmarne på denna tid var, att

D:r Nyström nog var nyttig för folkupplysningen, men

i fråga om arbetarnes mera trängande behof var L.

O. Smith bättre såsom ledare; icke blott sin stora

finansiela förmåga, utan ock en del af sin förmögenhet

hade han ställt till arbetarnes disposition!!

En fullständig yra hade gripit hela Stockholm;

öfverallt var L. O. Smith på läpparne och i hvarenda

tidning voro referaterna öfver hans och Arbetareringens

förehafvanden fördelaktigt affattade: det var som

om han med spritångor eller guld förgiftat hela

opinionen. Äfven konservativa tidningsreferenter visade

sig partiska för Smith, men det var i synnerhet

Fäderneslandet som bar upp hans namn, härvid förklarande

Folkpartiets opposition nu bära vittne om en »otack

utan like».

Demokraternas uppförande var på denna tid

sådant, att man skulle trott Ibsen tagit förhållandena i

Stockholm till förebild för sitt skådespel »En folkets

fiende». Liksom den modige badläkaren D:r Stockman,

hvilken ville medelst öppet vädjande till allas

rättskänsla rensa samhället från såväl ruttna

institutioner som från ruttet vatten, fördömdes af både

högern och venstern, så dömdes D:r Nyström i stort

sedt på enahanda sätt, då han kämpade dels mot

bränvinet, dels mot det äldre samhällets tvång och

obskurantism.

Ibsen låter således borgmästaren säga till D:r

Stockman: »Du har ett oroligt, stridigt och upproriskt

sinne. Och så din olycksaliga lust att skrifva offentligt

om alla möjliga och omöjliga saker. — — Du

beklagar dig öfver myndigheterna, ja, öfver sjelfva

regeringen»! — — —!

Representanten för »den kompakta majoriteten»

bland småfolket, boktryckaren Aslaksen, förklarar på

ett folkmöte angående Doktorns förslager:

»D:r Stockman har afslöjat sig på ett sätt, som

jag aldrig kunde drömt om — — — Jag föreslår

följande resolution: Församlingen uttalar, att den

anser badläkaren Doktor Tomas Stockman som en

folkets fiende». Och härtill svarar folket: »Folkets

fiende! Folkets fiende! Folkets fiende!»

Resultatet af den verksamhet, som komitéen »Bort

med bränvinet» utöfvade, blef emellertid, att Herr Smith

vid återkomsten från utlandet i Maj månad strök sitt

bränvinsförslag ur ringrörelsen, för hvilket hans

bundsförvandter så ihärdigt kämpat, hvarpå dessa uppsade

förbundet med Smith, och rörelsen som bekant

fullständigt upplöstes.

Sedan den bubbla, som kallades Arbetarnes ring,

brustit, gingo ledarne olika öden till mötes. Herr N.

F. Johansson begaf sig till Amerika, då han befunnits

hafva bestulit den konsumtionsförening, ¨

Jakobsbergsbolaget, som gjort honom till direktör. Kongl. Maj:t

insatte Herr Smith, förmodligen i den tro att han

fortfarande var folkets man, i Arbetareförsäkringskomitéen,

och arm i arm med honom vandrade Herr Johannes

Svensson dit in. Till Första kammaren lät Herr Smith

välja sig, och der har han förstått så hedra sig, att

kammarens öfriga ledamöter under hans sista

anförande våren 1886 lemnade honom att ensam tala

inför sin frände talmannen, grefve Lagerbjelke.

En humorist skref på ringraseriets blomstringstid

följande visa, som karaktäriserar hela ställningen:

*

Partiernas olika öden.

Folkpartiets Februariförening uppgick efter denna

tid i Positivistiska Samfundet, som hösten 1884

organiserades på en bredare bas och dess medlemmar

hafva sedan den tiden mera egnat sig åt detta

samfunds inre verksamhet samt åt Arbetareinstitutets

föreläsningar, då någon principmessig politisk verksamhet,

på grund af den allmänna förvirringen och

arbetarepolitikens urartande, synts tills vidare omöjlig. Den

kort derefter bildade Föreningen för religionsfrihet

blef sedan också ett fält för ifrågavarande parti.

Reformföreningen nedlade samtidigt sin

verksamhet och dess ledande män — Herrar J. Mankell, G.

Eriksson, S. Linge, J. Svensson, B. Lundqvist, med

flera -- sökte som förut bearbeta opinionen i

Fäderneslandet, Dagens Nyheter och Stockholms

Arbetareförening. Reformföreningen, som länge fört ett

tynande lif och väsentligen fanns till för att söka leda

den liberala valrörelsen, försvann, då förutom styrelsen

blott ett par andra medlemmar besökte dess

sparsamma sammanträden, och dess rol öfvertogs af

Liberala valmansföreningen, som bildades med

anledning af riksdagsmannavalet 1884.

Emellertid skulle Reformföreningen få ett tack

för god hjelp af den man, som genom sina

osannfärdiga beskyllningar mot Arbetareinstitutets

föreståndare 1881 vållade föreningens splittring, nämligen

Herr K. Lundqvist. I början af 1885 skref han

korrespondensartiklar till landsorten med rubrik

»Interiörer ur det liberala politiska lifvet i Stockholm», deri

han angrep såväl föreningen som i synnerhet dess

ordförande kapten J. Mankell och visade, att denne

blott till skenet upprätthöll föreningen, för att denna

skulle leda riksdagsmannavalen och uppsätta honom

som kandidat på den liberala listan.

Reformföreningen skulle såsom förut drifva verksamheten

gemensamt med Fäderneslandet, hvarmed den var ett o. s. v.

Till stöd härför framhölls, att kapten Mankell till en

deputation från Liberala valmansföreningen, som gjorde

förfrågan om hans kandidatur, svarade, att han

önskade bli uppsatt på de liberalas valsedel, emedan

han, om han kom in i Andra kammaren, skulle der

blifva insatt i ett utskott och som medlem af ett

sådant kunna verka vida mera än han nu förmådde i

Första kammaren». Detta svar gillades ej af Liberala

valmansföreningens styrelse, som lät kapten Mankell

förstå, att den ej ämnade upptaga honom, emedan

åtminstone 500 liberala valmän derigenom beräknades

gå förlorade. Gentemot Liberala valmansföreningen,

som ville segra genom ett förbund med de s. k.

frireligiösa En benämning, som uppfanns för att genom någon ny

fras på »fri» gifva glans åt »liberala partiet». uppträdde nu Fäderneslandet med skarpa

artiklar och sin egen lista, derå kapten Mankells

namn stod; men det hjelpte ej; tvärtom ledde det

till ett fullständigt afslöjande af den hemliga

kotteripolitik, som alltid utmärkt Reformföreningen. I en

korrespondensartikel skref föreningens forne

sekreterare, Herr B. Lundqvist: »Vid de valtillfällen, som

närmast föregått den senaste valrörelsen, har

ledningen alltid legat i kapten Mankells händer. Han har

nämligen, under de sista 5 åren såsom ordförande i

Reformforeningen, kallat till sin sida ett mindre antal

personer, hvilka under hans ordförandeskap

konstituerat sig till en valkomité, ett slutet sällskap, som

i tysthet arbetade en kortare tid före valet,

öfverenskom om kandidater och sökte få dessa antagna af

åtskilliga föreningar och sällskap.

Denna kandidatlista framställdes ej på allmänna

möten till offentlig diskussion förr än några dagar

före sjelfva valet. Anmärkningar mot detta sätt att

gå till väga gjordes inom Reformforeningen vid den

valrörelse, som gick närmast före den senaste, men

Herr Mankell lyckades lätt öfvertyga majoriteten, att

anmärkningarne voro obefogade och de i

sammanhang med dem framställda förslagen opraktiska.»

Vid ett senare möte i den s. k. Reformföreningen

lyckades kapten Mankell med den stora majoriteten

af 4 röster mot 3 åstadkomma ett gillande af sin

mening om den liberala valrörelsens lämpliga

bedrifvande, men Dagens Nyheter, deri Herr Berndt

Lundqvist fått fria tyglar, på det att »liberala partiet»

skulle till hvad pris som helst segra, redogjorde för

föreningens votering medelst anförande af siffrorna,

hvaraf allmänheten fick kännedom om, hvad

Reformföreningen verkligen betydde.

Föreningen åter fick nu se, att den fostrat en

orm vid sin egen barm, då den understödde Herr

Lundqvist i hans strid mot Arbetareinstitutet hösten

1880.

Ledningen af den liberala valrörelsen öfvergick

nu från Kapten Mankell och hans lilla grupp till Herr

B. Lundqvist biträdd af Herr Fjällbäck, men om detta

var till större båtnad för befordrandet af en upplyst

och liberal politik, lemnas derhän. Förbundet med

de »frireligiösa» väckte både undran och förtrytelse i

vidsträckta kretsar, då meningen var, att genomföra

en för de verkligt frisinnade förnedrande kompromiss

med personer, hvilkas röster skulle köpas med

strykandet af alla namn, som särskildt representerade

den fria tanken. D:r v. Bergens namn stod

visserligen på listan, men ledarne förklarade oförbehållsamt,

att man på intet vilkor kunde antaga honom, då han

skulle skrämma bort alla frireligiösa; och på samma

grund sökte såväl Herr B. Lundqvist som den

frireligiöse kandidaten D:r E. Nyström hindra konstituerandet

af »Förening för Religionsfrihet» genom oppositioner

å möten och i tidningarne, emedan de frireligiösa ej

grundlagt föreningen utan fritänkarne, hvarföre den

ej kunde påräkna den »liberala majoritetens»

sympatier. Visst är, att en exempellös despotism

utöfvades af vissa ledare under valagitationen, och att man

inom flera demokratiska grupper både talade och

skref öppet om det tvång, man utöfvade på

valmännen genom åtskilliga djerfva intriger. Herr B.

Lundqvist förklarade i flera kretsar, att hans mening vore

att tills vidare leda valrörelsen i Stockholm, och att

han sjelf skulle i sinom tid blifva vald till

riksdagsman. I sin maktlystnad gick nu kapten Mankells

kritiker och efterträdare såsom ledare för valrörelsen

så långt, att han på eget bevåg lät i Liberala

valmansföreningens stadgar trycka ett af honom ensam

gjort tillägg, men detta steg blef också anledningen

till hans störtande; han aflägsnades ur styrelsen, och

högsta ledningen tillföll den som ledt oppositionen

emot honom, Herr E. Hjertstedt.

Herr Lundqvists sätt att såsom medarbetare i

Dagens Nyheter lemna vilseledande referat eller

alldeles undertrycka allt omnämnande, der sådant synts

honom lämpligt, har gjort honom beryktad i

vidsträckta kretsar, hvilka ock vid många tillfällen

anmält förhållandet för redaktionen, ehuru utan åsyftad

verkan, då han alltid förstått för hufvudredaktören

bevisa sin sak. Hvad arbetarne beträffar, så gick

det slutligen derhän, att »Fackföreningarnes

centralkomité» måste genom ett särskildt beslut sätta en

gräns för »referenters», synnerligast Herr Lundqvists

deltagande i komitéens förhandlingar under

framhållande af, huru hans »talträngdhet och envishet

resultatlöst upptagit komitéens halfva tid, och huru falskt

och till förmån för egna meningar Herr Lundqvist

alltid refererade diskussioner, i hvilka han deltagit

(Tiden).

Då »Föreningen för religionsfrihet» anställde

styrelseval i januari 1885, blef Herr Lundqvist suppleant i

styrelsen, och skedde detta, derföre att de få, som

dervid röstade på honom, hoppades en kraftig

samverkan i Dagens Nyheter på grund af hans makt i

denna tidning. Men snart fick han bevis på att

han tvärtom förfor svekligt mot föreningen och dess

styrelse, hvarföre föreningen enhälligt utvoterade

honom i April.

Omsider fick Dagens Nyheters hufvudredaktör rätt

syn på det liberala partiets ledare, hvarföre han i

Juli 1886 entledigade honom derifrån. Herr

Lundqvist har derefter fått anställning i Vårt Land!

Ett annat omkast i personalen från det stora

liberala valet i Jan. 1885 är D:r E. Nyströms

utträdande för andra gången ur babtistsamfundet hösten

1886, hvilket lika mycket som Herr Lundqvists

inträdande i Vårt Lands tjenst spridt ett skimmer af åtlöje

öfver Stockholms liberala valmän.

*

En »allians».

Inom ett helt annat område se vi enahanda

partistrider framträda, vi mena Stockholms

Arbetareförenings anordnande af föreläsningar, som

väsentligen grunda sig på ett förbund inom

stadsfullmäktige mellan dåvarande ordföranden för

Stockholms Arbetareförening Herr Gustaf Eriksson och

Arbetareinstitutets motståndare från 1881

presidenten H. Forssell. En föreläsningsstyrelse tillsattes och

i denna invaldes å ena sidan rektor C. G.

Bergman i Beskowska skolan, för hvilken Herr Forssell är

inspektor och å andra fyra medlemmar i

Reformföreningens styrelse, nemligen Herrar Gustaf Eriksson,

K. T. Bergius, C. A. Sundberg och J. Svensson —

ty sedan flera är tillbaka har den upplösta

Reformföreningen haft ledningen inom Arbetareföreningen.

I sammanhang härmed kan nämnas, att fastan

åtskilliga af Arbetareföreningens ledande män offentligt

förklarat, att D:r Nyström genom att söka anslag af

stat och kommun till Arbetareinstitutet bundit dess

fria verksamhet och dragit folkpolitiken på sned, hafva

de sedan sjelfva begärt anslag för Arbetareföreningens

föreläsningar, fastän en stark opposition uttalats inom

föreningen af dem som frukta att denna hädanefter

ej kunde hafva fria händer för någon politisk

verksamhet; också har Arbetareföreningens

diskussionsskola, som varit centrum för dess politiska

verksamhet, sedan dess väsentligen upphört.

Förbundet mellan Hrr H. Forssell och G. Eriksson

framträdde för öppen dag under den diskussion, som

föregick stadsfullmäktiges bifall till Arbetareinstitutets

åhörares petition om anslag till institutet i januari

1883. Då yrkade, som bekant, Forssell återremiss

till beredningsutskottet, sedan han stridt för sitt

omstöpningsförslag, och häri instämde ock Herr Eriksson

till allmän förvåning.

Hvad stort sker, sker tyst. I tysthet stärktes

nu kompaniskapet Forssell—Eriksson, och så

grundlades Arbetareföreningens föreläsningar, eller såsom

man i vissa penningebeviljande kretsar säger »det

Forssellska institutet», Herr Forssells välvilja för

arbetareföreningens föreläsningar har sedan ett par år

särskildt yttrat sig i hans nitiska bemödande att bland

hufvudstadens förmögnare medborgare på sina listor

insamla rätt artiga summor.

*

Nyare rörelser.

Socialdemokraterna hafva under ledning af Herrar

Hj. Branting, A. F. Åkerberg, A. Danielsson, A. Palm,

Fr. Sterky, G. Ahlenius. K. M. Ziesnitz m. fl. på två

års tid fått en ej obetydlig anslutning bland arbetarne.

och vi kunna med ledning af ofvan skildrade

förhållanden förstå, huru deras idéer fått ett växande

inflytande. Anledningen kan, frånsedt den allmänna

orsaken, som ligger till grund derför, — materiel brist

– närmast sökas i det liberala partiets urartning.

Vi kunna ej underlåta att i fråga härom särskildt

påpeka den obetydliga verkan, som »Stockholms

Arbetareförenings uttalande angående den socialistiska

rörelsen» hösten 1886 anses haft, trots de sanningar,

det innehåller. Detta beror på flera omständigheter:

1:o) man är van att se alltför mycken principlös

kompromisspolitik, och äflan att komma in i Andra

kammaren på det hållet, och uttalandet har tolkats

som ett medel att genom angrepp på socialisterna

vinna borgarnes röster vid kommunala val; 2:o) dess

ledare hafva förlorat sitt anseende, sedan de så blindt

läto sig lockas af Herr L. O. Smith och varit aflönade

af honom för att leda arbetarne i hans anda; 3:o)

föreningens ledare hafva sjelfva nyligen handlat emot

de råd, som de sjelfva lemnade i aktstycket, Här

säges t. ex.: »arbetarne sakna i allmänhet de

kunskaper och det inflytande, som äro nödvändiga för

bevakande af arbetsklassens intressen — — Nödigt

är att på allt sätt verka för största möjliga enighet

arbetare emellan, och ett samtidigt förvärfvande af

kunskaper och allianser med kunskapsrika personer

och partier inom andra samhällsklasser, äfven om de icke

i allt äro med oss liktänkande».

Ordföranden i denna styrelse, som undertecknade

detta aktstycke, Typografen S. Linge, tyckes glömma,

att han och hans parti vid flera vigtiga tillfällen ej

dragit i betänkande att dels förkasta »allianser med

kunskapsrika och inflytelserika personer», då de icke

i allt varit liktänkande med Reformföreningen och

Fäderneslandet, dels antagit allianser, hvilka bevisligen

skadat frihetens sak och förhindrat enighet inom det

liberala partiet.

Detta tal om »allianser» leder tanken till den

tiden, då Arbetareföreningens ledande män ingingo

allians med Arbetareinstitutets svurne fiende,

Presidenten Forssell, med ledamoten i Vårt Lands styrelse,

Rektor Bergman, med den »kunskapsrike och

inflytelserike» Litteratören B. Lundqvist och med den rike

L. O. Smith samt till de tider, då Herrar E. Key,

O. B. Olsson, S. A, Hedlund, A. Nyström m. fl.

förkastades såsom folkets fiender, emedan de ville hafva

ett ordnadt försvarsväsende, ehuru af billigaste slag.

Och samma personer, Herr Linge m. fl., helsa ett par

är derefter såsom arbetarnes ende representant i

Andra kammaren efter riksdagsmannavalet 1884 Herr

S. A. Hedin, fastän han velat hafva ett vida

dyrbarare försvars väsende, fastän han alltid varit en af

ledarne för värnpligtens vänner!

Men huru var det, ledarne i Arbetarnes ring hade

ju, då Herr Hedin vågade hafva en annan mening

än dessa om kontrollen öfver bolagskrogarne året

förut, förklarat, att samme Herr Hedin ej vidare skulle

få arbetarnes röster vid riksdagsmannaval? Skall

man då ej fråga efter arbetarnes opinion?

Det tager sig kostligt ut att se

Arbetareföreningens ordförande predika moderation och frid samt

salvelsefullt läsa lagen för socialdemokraterna, derför

»att de ej veta bättre än att fördöma det bestående

och de personer, som gjort sig till tolkar för ett sundt

framåtskridande».

Hafva ej Arbetareföreningens ledande män rätt

ofta fördömt det bestående på det radikalaste sätt?

Hafva de ej fördömt ärliga demokrater, som egnat

sitt lif åt folkets och framåtskridandets sak? Det är

som om man hörde boktryckare Aslaksen i En

folkefiende: >Jag är en stilla och fredlig man, som håller

på eftertänksam moderation och på moderat

eftertänksamhet — — — Jag har i lifvets och

erfarenhetens skola lärt, att måtta är en dygd, som passar

statsborgaren bäst och att eftertanke och måtta är

hvad samhället också bäst tjenas med. -- -- -- Lefve vårt gamla hederliga borgaresamfsnd!»

Hvad beträffar socialdemokraternas agitation, som

visst icke alltid är prisvärd, tvärtom, har den

ingalunda varit värre än Arbetarnes rings agitation för

Smithska bränvinspolitiken, och före Aug. Palm torde

Stockholm ej haft en hänsynslösare folktalare inom

det radikala partiet än Herr Linge.

Det sista riksbekanta uppträdet vid mötet i

Arbetareföreningen den 7 Nov. 1886 mellan dess

medlemmar och socialdemokraterna må till sist här

underkastas en närmare granskning enligt närvarande

icke socialisters beskrifning.

Ifrågavarande möte erbjuder en slående motbild

till ofvan skildrade möte å Börsen den 9:de Mars

1884. Opartiska personer kunna ej annat än finna,

det Herr Hultgren begick ett betänkligt formfel genom

att efter sitt föredrag först förklara Herr Linge vald

till ordförande (sedan votering begärts), fastän

nejrösterna voro öfvervägande, och, sedan han måst sjelf

vara ordförande, utan något beslut af mötet och emot

den allmänna stämningen afsluta mötet.

Detta mot bruket stridande tilivägagående måste

under sådana förhållanden framkalla missnöje.

Allmänheten, som inbjudits till deltagare i mötet, egde

ovilkorligen rätt att fordra en diskussion under

vanliga former, och Arbetareföreningen hade ej förbehållit

sig någon rätt att leda förhandlingarne. Då derför

en socialdemokrat rusade upp på tribunen och

fordrade mötets fortsättande, var det ej välbetänkt, att

en af Arbetareföreningens ledande män med våld drog

honom ned. Detta blef signalen till det tumult, som

följde, deri en annan af Arbetareföreningens ledamöter

var den förste, som utdelade ett käpprapp, som

träffade Herr Palm.

Man kan här omöjligen åberopa sig den vanliga

rätten till församlingsfrihet, ty mötet var faktiskt

offentligt, ej enskildt, sedan Herr Hultgren uppmanat mötet

att utse ordförande; och det var ej heller afslutadf

på laga sätt, utan det hela framstod såsom ett försök

af minoriteten att genom maktspråk göra sig

motståndarne qvitt. Vi anse att den största fara ligger i att

gentemot socialdemokraterna ej skipa full rättvisa.

Att vältra skulden på socialdemokraterna för sista

mötets våldshandlingar, kan ej vara rätta sättet att

motverka dem, tvärtom gifver detta ytterligare fart

af deras agitation. Hade de verkligen här gjort sig

skyldiga till fridsbrott, så lider väl intet tvifvel, att

åtal följt efter det polisförhör, som hölls med

Arbetareföreningens ledare samt vid mötet närvarande

polismän. Utan tvifvel skulle socialdemokraterna ej

hafva blifvit fällda, om rättegång blifvit anställd;

under det ett åtal mot det Smithska partiet för dess

fridsbrott å börsmötet den 9:de Mars 1884 sannolikt

skulle medfört ledarnes fällande.

Äfven om socialdemokraterna vid sista mötet

varit felande, få vi ej förbise det sorgliga faktum, att

motståndarne, åtminstone delvis, föregått dem med

dåligt exempel.

*

Hvad som fordras.

Hvad som fordras i den demokratiska politiken

är å ena sidan att öfvergifva den kortsynta tendensen

att ständigt vara »praktisk», den ständiga sträfvan

»att lyckas», »att segra» vid hvarje tillfälle, ty

derigenom tvingas ledarne ofta att använda en förnedrande

kompromiss och undertryckes den fria tanken; å den

andra sidan fordras utbildandet af verkligen

ädelmodiga och sociala känslor, konsekventa karaktärer,

stora synpunkter och en på vetenskapliga forskningar

grundad samhällslära, som lemnar mera orubbliga

skäl for de medborgerliga handlingarne än dessa

beräkningar af hur många röster, som kunna vinnas

genom den eller den eftergiften och dessa ömsesidiga

löften om understöd eller tystnad o. s. v.

Hvad pressens ställning beträffar, fordrar

ovilkorligen den sociala rörelsen ett djupare intresse för

arbetarnes förhållanden å tidningsredaktörernas sida

än hittills; dessa måste genom personligt deltagande

i rörelsen sjelfva taga reda på dess alla sidor och ej

öfverlemna allt åt referenterna, af hvilka somliga äro

för unga och oerfarna, andra äro partiska och ibland

rent af lidelsefulla i att göra sina meningar gällande

i referaten och blott reta folket och vanställa dess

meningar.

Tidtals har en verklig terrorism utöfvats

derstädes gentemot skilda demokratiska grupper, hvarföre

dessa så småningom fullständigt misströstat om sina

ideers rätta framhållande och för närvarande

föredragit att egna sig at en stilla och mera djupgående

verksamhet genom diskussioner i föreningar, studier

o. s. v. bemödande sig att åvägabringa upplysta

reformer af meningar och seder, som må kunna läggas

till grund för demokratiska reformer i institutionerna,

som en organisk utveckling säkerligen skall medföra.

Ingen erfaren menniska tviflar på den sanna

frihetens, den sanna upplysningens, den sanna

demokratiens slutliga seger, men för dess ernående fordras

annat, än intrig- och kotteripolitik, som dock

dessvärre hittills i många fall drifvits inom liberala

partiet. Nödvändigt är att rensa partiet från det slagg.

som finnes deruti, och att öppet tillstå dess fel och

ej, som hittills i allmänhet skett, dölja eller rent at

försvara dem. De som vinna på denna godtyckliga

slentrian inom den liberala politiken äro dels vid

vissa tillfällen de reaktionära, dels vid andra tillfällen

en och annan ifrig agitator samt ett antal

betydelselösa medelmåttor eller tillbakablifne sekterister, som

måste sättas upp på vallistorna för att förena hela

»den förbannade kompakta liberala majoriteten», hela

denna samling af oliktänkande, som vid de politiska

valen skola sammanföras för att gifva uttryck åt en

ofta obefintlig »allmän opinion».