Moralens utveckling

STUDENTFÖRENINGEN

VERDANDIS

SMÅSKRIFTER.

35.

STOCKHOLM30 öreALBERT BONNIER

STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 35. ————————————————————————————————

MORALENS UTVECKLING

FRI BEARBETNING EFTER CH. LETOURNEAU: ”L"ÉVOLUTION DE LA MORALE”

AV

ELLEN KEY författarinna.

*

TREDJE TILLÖKADE UPPLAGAN

*

(Nionde—trettonde tusendet)

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Innehåll:

Inledning.

I en föregående småskriftFrån människosläktets barndom (Verdandis småskrifter n:r 10.) har jag sökt skildra den

förhistoriska människan, sådan som arkeologiens och

etnografiens med varandra sammanställda slutsatser visa oss

att hon troligen varit.

Den vissheten att nutidens vildar i sina allmänna

drag förete samma egendomligheter, som den förhistoriska

tidens männniskor, är emellertid icke blott av en

vittomfattande betydelse med avseende å våra insikter om den

förhistoriska människans levnads- och arbetssätt. Genom

att iakttaga de nu levande vilda folken kan man även

följa den utveckling, som samhället, religionerna och

moralen haft att genomgå. Det är med moralens utveckling vi

nu skola sysselsätta oss.

De hos människan som hos andra organiska varelser

inneboende bestämningarna självbevarelsedriften och

släktbevarelsedriften verka till en början utan hänsyn till annat

än sin egen ögonblickliga tillfredsställelse. Men genom sin

växelverkan på varandra komma dessa drifter att bliva

sammansatta och olikartade; ur självbevarelsedriften

utvecklar sig egoismen och ur släktbevarelsedriften altruismen,

båda lika oumbärliga för moralens utveckling. Med egoism

menas i detta sammanhang icke endast själviskhet. Ordet

innefattar här även självhjälp, självkänsla, självverksamhet,

självhävdelse — eller med ett ord alla de mångfaldiga

livsyttringar genom vilka ett »jag», en »individ» — d. v. s.

en viss självständig personlighet — hävdar sin säregna

tillvaro och främjar sin enskilda lycka. AltruismAv latinska ordet alter = en annan. Man kunde tolka egoism

med självkänsla, altruism med samkänsla, ifall man åt de svenska

orden gåve en ny, vidare betydelse. Som de utländska orden dock tills

vidare giva den innehållsrikaste föreställningen, behållas de i den

följande framställningen.

Hvad övriga främmande ord angår, hänvisas till ordlistan i slutet. åter

är känslan för andras väl och ve; behovet att taga

hänsyn också till andras lycka.

Moralen erhåller således en egoistisk sida eller

plikterna mot oss själva och en altruistisk eller plikterna mot

andra. Men begreppen om dessa plikter framgå på varje

punkt av utvecklingen ur en kompromiss mellan vad

egoismen kräver som sin rätt och altruismen som sin.

Ju lägre moralen står, desto längre är avståndet mellan

egoism och altruism; ju högre utveckling moralen nått,

dess mer finnes samverkan och enhet mellan båda. I

sed som lag framträder på det högre moraliska skedet

erkännandet av såväl den enskilda människans som

släktets berättigade krav; ja, man ser inom alla områden

en strävan att med varandra förena de egoistiska och

de altruistiska fordringarna. I stort sedd blir därför

moralens utvecklingshistoria en skildring av huru människorna,

drivna av såväl egoism som altruism, arbetat sig till en

allt större växelverkan och jämvikt mellan dessa båda

grundkrafter, av vilka ingendera kan undertryckas utan

skada för så väl den enskildes som samhällets

fullhet av liv.

Om en sådan skildring skall ge en sanningsenlig bild

af moralens utveckling, kan det ej undvikas att mycket

måste uttalas, som kanske verkar stötande på de läsare,

vilka för första gången sätta sig in i ämnet. Jag har

emellertid sökt göra den följande skildringen så hovsam

som min aktning för sanningen medger.

*

1. Minnet som biologisk företelse.

Envar har iakttagit små barns tafatta rörelser, när de

hantera något eller den möda, med vilken de lära sig

gå. Och de flesta minnas vilket tröttsamt arbete det

var att lära sig skriva, sy, ro, simma, dansa, gå skridsko

eller andra, liknande färdigheter. Huru mycket löjligt

fäktande med armar och ben, huru mycken onödig

ansträngning, innan vi lärde oss utföra de olika rörelserna

med minsta möjliga kraftförbrukning och möda! Att vi

slutligen kunnat göra dylika saker allt bättre och bättre,

beror på att man genom övning kan befästa de nödiga och

utesluta de onödiga rörelserna. Men denna möjlighet att

inöva färdigheter beror åter på ett s. k. fysiologiskt minne

hos muskler, nerver och isynnerhet nervcentra, genom

vilket de allt lättare ocn lättare göra om skrivrörelserna,

dansstegen, simtagen o. s. v. Det fysiologiska minnet är

olikt det psykologiska endast genom sin omedvetenhet. Man

kan ju gå, spela, simma, dansa, sy och ro utan att

medvetet minnas alla de tidigare rörelser genom vilka man lärt

sig detta. Men att man någonsin kommit så långt, att

man verkligen kan mekaniskt — eller rättare automatiskt —

utöva dessa och liknande färdigheter, detta beror på att varje

rörelse på nervcentra gör ett intryck, som dessa centra

bevara och därigenom uppstår hos dem en benägenhet att

på nytt träda i samma slags verksamhet. Det är dessa

i livsverktygen ingångna återstoder av de ofta förnyade

rörelserna, vilka småningom göra det möjligt att vi allt lättare

och slutligen som sagt automatiskt utföra dessa rörelser.För dem, som önska sätta sig mera in i detta ämne

anbefalles professor Ribots bok om Minnets sjukdomar (i svensk

översättning av O. H. Dumrath).

Genom att varje intryck sålunda lämnar ett

outplånligt märke i en nervcell, frambringas ett »anlag» hos

cellen. Och genom att dessa »anlag» kunna lämnas i

arv, bliva de slutligen alldeles naturliga, samt mycket

svåra att motverka, sedan de blivit väl befästa i

organismen.För dem, som äro intresserade av läran om ärftligheten,

må här påpekas, att på de sista åren en annan åsikt alltmer börjat

göra sig gällande, nämligen don att förvärvade egenskaper icke gå i arv.

Antagandet av en dylik ärftlighet anses av en del vetenskapsmän

icke förenligt med vad man har sig bekant rörande äggets och

embrytos (fostrets) bildning och utveckling och de fall av dylik

ärftlighet, vilka hittills blivit anförda, ha icke kunnat uthärda en

noggrann provning. Att nya egenskaper kunna utvecklas hos

avkomman förklaras därigenom, att vid varje ny individs bildning element

deltaga, som härröra från två olika håll, nämligen frän far och

mor. Härigenom kunna dessa anlag och egenskaper förstärka eller

försvaga varandra hos avkomman, gamla egenskaper försvinna eller

förändras och nya uppstå. Dessa nya egenskaper, som således

varken äro ärvda i vanlig mening eller förvärvade, kunna sedan

genom arv överflyttas på en senare avkomma. På detta sätt förklaras,

att de olika medlemmarna av samma kull kunna vara varandra i

viss mån olika, d. v. s. förete variation; genom ärftlighet och urval

(naturligt, konstgjort eller könsurval) förklaras utvecklingen av nya

former och arter. Om den ifrågavarande satsen är sann, nämligen

att förvärvade egenskaper icke gå i arv, måste den naturligtvis

även gälla om själsegenskaper. Man är därför även vid

förklaringen av nya, medfödda, moraliska egenskapers uppkomst uteslutande

hänvisad till variation, ärftlighet och urval; men i de flesta fall

torde emellertid förklaringen av företeelserna icke bli svårare än

förut. För att belysa detta genom ett exempel, låtom oss t. ex.

taga uppkomsten av den hos människan medfödda avskyn för

ätandet av människokött. Letourneau förklarar den sålunda, att

männen, som ville behålla köttet för egen räkning, förbjödo kvinnorna

att deltaga i människoätandet och strängt straffade de kvinnor, som överträdde detta förbud. Härigenom uppkom hos kvinnorna

småningom en stark avsky för människoätande och denna sålunda

förvärvade motvilja gick slutligen i arv även på den manliga

avkomman. Enligt det andra åskådningssättel kunde man utgå frun

antagandet, att begäret efter människokött — lika väl som andra

begär — var i viss mån olika starkt hos olika kvinnor och att de

kvinnor, som hade stark förkärlek för människokött, småningom

utrotades, under det de, som hade mindre stark benägenhet därför,

utvaldes av männen. Enär således de senare företrädesvis lämnade

avkomma, så väl manlig som kvinnlig, vilken ärvde deras

egenskaper, fortplantades hos båda könen den ifrågavarande olusten

och utvecklades småningom till en instinktiv motvilja. Genom

övning kunna en mängd så väl fysiska som psykiska förmögenheter

och färdigheter utvecklas, stundom i otrolig grad. Men det är klart

att även anlaget härvid spelar en stor roll och att

egenskaperna i stort sett bättre skola utvecklas hos de individer,

som för dem äga de bättre anlagen. Om förmögenheterna

och färdigheterna äro till nytta för individen, familjen eller

samhället i kampen för tillvaron; om på grund härav deras

innehavare i ett eller annat avseende gynnas, så gynnas även

på det hela taget fortplantandet och tillväxten av de bättre anlagen,

även om de genom övning förvärvade färdigheterna icke gå i arv.

Den, som har detta i minnet, skall utan svårighet, i det

följande, där Letourneaus åskådning är bibehållen, kunna tillämpa den

nyare åsikten om ärftligheten.

Genom dessa det organiska minnets egenskaper har man

nu sökt förklara också de moraliska egenskapernas och

färdigheternas utveckling. Denna skulle framgått av att vissa

handlingar lämna intryck i hjärncellerna och genom dessa intryck

framkallas nyssnämnda benägenhet att åter — och lättare

— utföra samma handlingar. Härigenom danas slutligen

vad man enligt språkbruket länge kallat »en andra natur»,

utan att dock veta huru sant detta talesätt varit. Vad

man i allmänhet kallar instinkt hos djuren är det

lättfattligaste exemplet på det nyss sagda. Vi veta att hönan

ruvar ägg, när man lägger dem under henne, antingen

de äro hennes egna eller andra fåglars; fågeln, som är

född i bur, har dock kvar sin flygförmåga; en valp av en

jakthund visar snart sina medfödda anlag för jakt;

hönsfågeln röjer ytterlig oro vid hökens närhet, om fågeln också

aldrig förut sett honom. Alla dessa företeelser äro en

dylik, genom många släktleds övning vunnen, »andra

natur». Ty att de icke äro oumbärliga naturdrifter, att de

tvärtom kunna bortfalla eller omdanas, detta visar sig på

flera sätt. Om sålunda ett djur genom ändrade

levnadsvanor icke längre behöver en viss sådan förvärvad färdighet,

då förloras också så småningom denna »instinkt». Den

tama ankan mister sin längtan efter vattnet; hunden på

Polynesiens öar, som uteslutande födes med växtämnen,

förlorar slutligen lusten efter kött. Dessa exempel kunde

mångfaldigas.

Sålunda visar oss redan djurlivet att uppfostran kan

komma vissa »instinkter» att växa bort, andra att växa

fram, genom att nervcellerna behålla vissa intryck, vilka

övergå till vissa böjelser, till vad vi kalla det djurslagets

»karaktär», d. v. s. dess egendomliga skaplynne. Men

icke blott de olika djurslagen förete sina olika karaktärer:

bland de högre djuren visa individer av samma slag även

mycket olika karaktär.

*

2. Djurens moral.

De gamla religiösa eller filosofiska föreställningarna

att människan i sin egenskap av »fallet gudsbeläte» och

tänkande varelse intar en från djuren alldeles särskild

ståndpunkt; att hon ensam har ett samvete, som

»anklagar eller ursakar» ; att hon ensam skulle kunna synda,

emedan hon ensam kan skilja på och välja mellan det

onda och goda — denna föreställning kan icke längre

uppehållas. Sedan man börjat vetenskapligt sysselsätta sig med

djurens själsliv har man nämligen gjort många

erfarenhetsrön med avseende å frändskapen i detta avseende

mellan människonaturen och den djuriska naturen. Vi

skola blott anföra ett exempel bland mängden:

En hund, som aldrig blivit agad och aldrig förut

stulit, tillgrep en gång, då han var mycket hungrig, en

kotlett. Men han åt ej upp den; han gömde sig tvärtom

under soffan och efter en stunds inre strid, under vilken

husbonden på intet sätt låtsade om hans handling, kom

han fram för att lägga sitt tjuvgods vid sin herres fötter,

under de djupaste tecken till ånger! Huru många små

barn eller vildar skulle visa en sådan samvetsömhet?

Den möjlighet till altruism, som är grundvillkor för

allt slags samhällighet, finnes hos djuren i lika hög grad,

som hos den primitiva människan. Så snart djur eller

människor leva i flock, måste i någon mån ömsesidig

hänsyn och ömsesidig hjälpsamhet inträda. Och de flockar,

där denna ömsesidighet går längst, ha alla utsikter att

besegra andra flockar i kampen för tillvaron.

Som det omedelbaraste uttrycket av denna altruism

kan man anse föräldrakärleken. Denna är lika stor

hos de högre djuren som hos urmänniskan. Det är en

vanlig företelse att djurhonor, själva blödande ur flera sår,

med sin kropp söka skydda ungen och med sina yttersta

krafter värna honom för jägaren, i stället för att söka

rädda sig själva. Men icke blott föräldrakärlek utan vad

man oegentligt plägar kalla människokärlek, d. v. s.

kärlek till sina likar, finnes hos djuren. Regeln bland dem —

liksom bland de primitiva människorna — är visserligen att

en var i farans stund endast tänker på sin egen räddning

och lämnar de värnlösa åt sitt öde. Men även hos

djuren finnas undantag, verkliga drag av altruism, av

hjältemodig offervillighet för den svagare. Så t. ex. flydde en

skara babianer, förföljd av hundar, i vild skräck. En

unge kunde ej följa de äldre utan blev efter, men klagade

sin nöd med höga jämmerrop. En av de redan i

säkerhet varande aphanarna återvände då, bar ungen med sig

och räddade honom med egen livsfara undan hundarnas gap.

Tillgivenheten mellan djur kan vara så stor att det

ena begår självmord, då det andra dör. Att finna djur,

som hängivet vårda gamla föräldrar eller sjuka kamrater,

hör icke till ovanligheten. I myrsamhällena är denna

altruism påfallande stor. Sårade myror vårdas

omsorgsfullt — man har till och med iakttagit en myra, som

i fem månader hängivet skötte en sårad vän — och

larverna omhuldas samt försvaras med största ömhet och

djupaste dödsförakt. Men i detta hänseende råder

stor skillnad såväl mellan olika myrsamhällen som mellan

olika individer inom samma stack. Altruismen hos

myrorna är ingalunda blott en »blind instinkt».

Sak samma med fliten hos bien; det finnes flitiga och

lata bin, ja, tjuvaktiga bin. Om man blandar brännvin i

honungen, bli bina alldeles försupna samt hemfalla

sedan ohjälpligt-till drinkarens laster, medan de annars

utveckla alla medborgerliga dygder.Åt den, som vill lära känna biens höga samhällsmoral,

anbefalles Mæterlinks utmärkta arbete Bikupan. (I serien Modärna

tänkare, Alb. Bonnier 1902.)

Om utrymmet medgåve det, skulle en mängd

exempel från djurlivet lätt kunna uppräknas, som visa huru

de s. k. naturliga instinkterna kunna omdanas eller rent

av utbytas mot andra, liksom huru, under även den mest

själviska kamp för tillvaron, somliga djur utföra

handlingar av hjältemodig uppoffring. Det är mellan de olika

djurslagen, som den vilda »kampen för tillvaron» pågår,

medan den ömsesidiga hjälpen ofta bestämmer samlivet

mellan djur av samma släkte.Se i detta ämne docenten Jägerskölds: Djurens vård om

sina ungar. Ljus" förlag) liksom Krapotkins verk: Ömsesidig

hjälp. (I serien Modärna tänkare, Alb. Bonnier 1902.)

*

3. Människans moral.

På samma sätt ha hos människan vissa instinkter

blivit omdanade, vissa handlingar upprepade tills de blivit

böjelser. Men även sedan flertalet människor upphört att

bero av vissa instinkter, som varit inkarnerade — d. v. s.

gått in i »kött och blod» — hos våra förfäder, så kunna

dessa instinkter framträda hos enstaka individer. Vissa

vilddjurslika beteenden, vissa oemotståndliga drifter —

såsom mordmani, tjuvmani o. s. v. — äro kvarlevor av ett

tidigare skede. Och de människor, som stå under dessa

drifters inflytande, tillfredsställa dem utan hänsyn vare sig

till sin egen nytta, till den offentliga skammen eller till

sedlighetsbegreppen — alldeles så, som flertalet

människor under ett tidigare skede tillfredsställde dessa samma

drifter.Det är bekant, att hos en och annan individ stundom vissa

egenskaper uppträda, som saknas hos hans närmaste anförvanter, men

funnits hos hans förfäder. Så t. ex. erhåller man inom alla

duvraser (men isynnerhet vid korsning av olika sådana) emellanåt

duvor av skifferblå färg med svarta band på vingarna o. s. v.,

vilka således likna den vilda klippdnvan, de tama duvornas

stammoder. Denna företeelse kallar man atavism eller återgång. Den

är av stor betydelse vid utforskandet av de olika arternas ursprung.

Atavism äger ofta rum även i fråga om själsegenskaper. För en

utförligare framställning av detta och hithörande ämnen hänvisas i

övrigt till n.o 1 av Verdandis småskrifter: Om människans

ursprung av G. Adlerz.

Men å andra sidan framträda stundom människor,

vilkas handlingar lika mycket höja sig över den allmänna

sedlighetens ståndpunkt, som de nyssnämndas stå

under den. Dessa sällsynta företeelser äro förebud till ett

framtida, än högre utvecklingsskede. I de flesta fall

dukar visserligen detta högre stående fåtal under för det

längre stående flertalet. Men dessförinnan ha stundom

dessa få hunnit ge några av sina egendomligheter i arv

åt efterkommande, stundom också kunnat ge sina samtida

ett intryck, som småningom blir verksamt i ombildande

riktning.

Ur självbevarelsedriften har människans allra första

aningar om »rätt och orätt» uppstått. Vad urmänniskan

erfor som för sig gagnande blev småningom för hennes

begrepp rätt; det skadliga ansågs orätt. Sålunda blevo

redan inom de första sammanslutna flockarna vissa

handlingar förbjudna, andra befallda, emedan de förra voro

nyttiga för flocken, men de senare skadliga. Dessa förbud

och föreskrifter voro ytterst få, men däremot följderna av

olydnad mot dem mycket svåra. På detta sätt erhöllo

medlemmarna i flocken en viss, mycket begränsad men

ganska bestämd uppfattning av vad de borde göra eller

låta bli att göra. Genom att handlingen i ena fallet erhöll

understöd, i det andra rönte motstånd, lärde man sig göra

ett slags urval; det förra slaget av handlingar blev

småningom angenämare än det senare, som alltid av de

starkare vart tuktat.

Hos de svagare uppstod — genom denna upprepade

underkastelse under de starkares vilja — sådana slags

organiska intryck, som i det föregående äro skildrade.

Intrycken blevo småningom böjelser, vilka inkarnerades

hos nästa släktled, som i sin ordning lämnade dem än

mer stärkta i arv åt det nästa. Flertalet följde villigt

dessa böjelsers maning och kände, då de motstodo den,

en oro, som ännu icke kan kallas samvetskval men

den fruktan för följderna, ur vilken samvetsoron

utvecklas. Till uppkomsten av vissa enkla moralbegrepp

bidrog i väsentlig grad ett annat inflytande. Redan hos

djuren finner man stor känslighet för likars omdöme och

»sällskapsdjuret» människan är ytterst beroende därav.

När de som nyttiga ansedda handlingarna möttes av

omgivningens bifall, medan de som skadliga bedömda

drabbades av klander, då medverkade denna allmänna mening

kraftigt att befästa uppfattningen om det lovvärda i

somliga och det straffvärda i andra handlingar. Först under

detta senare utvecklingsskede kan man börja tala om ett

samvete, ett inre medvetande, som avgör det rätta eller

orätta i ens handlingssätt. Detta medvetande, vilket till

en början bestämmes genom samhällsmeningen — och

således, i ordets fulla mening, är ett samvetande om rätt

och orätt — höjes genom en allt mer sammansatt

utveckling därhän, att för den högre stående individen de

»oskrivna lagarna» i hans eget inre bli mer befallande än

de av samhället stadfästa.

I varje tid finnes ett högre och ett lägre medvetande

om det handlingssätt, som för alla är det mest gagneliga.

Det högre medvetandet finnes blott hos ett fåtal: endast

mycket småningom upphöjer man till moralbud de nya

sedliga krav, som flertalet alltid först i »sedlighetens»

namn bekämpar, när en enstaka person eller meningsflock

vågar uttala den. Men ehuru de sedliga instinkterna,

sedan de väl äro inorganiserade, bli ärftliga på samma

sätt som djurens instinkter, så äger dock denna ärftlighet

ej lika ovillkorligt rum. De moraliska instinkterna äro

unga, således mindre djupt grundade, lättare förlorade;

ärftligheten är där oregelbunden, gör stora språng och är

utsatt för många, varandra korsande inflytelser. Dock är

den moraliska ärftligheten mer påtaglig än den

intellektuella. Ty de intellektuella egenskaperna äro de allra sist

förvärvade, således de mest ovissa och ha hittills endast

under några släktled visat sig ärftliga.

Ömsesidig uppfostran, lagar, föredöme ha alla

samverkat att ge stadga åt de böjelser, dem samhället på ett

visst utvecklingsskede erkänt som varande moraliska. Men

begreppen om det moraliska eller omoraliska hos vissa

böjelser ha varit ytterst växlande, såsom etnografien,

historien och litteraturen till överflöd bevisa. En viss slags

uppfostran, vissa vanor kunna — om de inövas under

en tillräckligt lång följd av släktled — skapa vissa anlag,

vissa dygder eller vissa laster medan en ny inflytelse, nya

vanor kunna omdana begreppen så, att den forna dygden

anses som ogärning eller omvänt. För att blott nämna

ett enda exempel: vi straffa nu som brott mot liv och

egendom alla tilltag, som likna våra nordiska fäders

vikingatåg, vilka däremot för 1,000 år sedan ansågos som

utomordentligt hedrande mannabragder. På längden blir

vanligen det starkaste av de inflytanden, som den

samhälleliga omgivningen utövar, rådande, även om det strider

mot våra ärftliga böjelser, vilka alltid äro ytterligt sega.

I regeln ser man därför den enskilde handla så, som

landets lagar, flertalets uppfattning och inflytelserika

människors föredöme ange såsom rätt.

På en låg moralisk ståndpunkt är man i så hög grad

beroende av omgifningen, att man endast anser moralens

bud giltiga för ens beteende mot stamförvanter, men icke

mot främlingar. Ju högre ett folk nått i utveckling, dess

flera individer finnas inom detsamma, som söka vidga

denna trånga uppfattning av altruismen; ja, en stor del

af moralens utvecklingshistoria innebär icke förvärvandet

av nya rättsbegrepp, utan utsträckandet af de gamla

begreppens omfattning från fränden till främlingen, från

landskapet till landet, från frie till ofrie, från mannen till

kvinnan, från överklass till underklass, från fosterlandet

till mänskligheten.

Emot de äldre religiösa och filosofiska lärorna ställa

nutidens antropologi och etnografi den vissheten: att icke

inom ett enda område för den mänskliga rättskänslan

finnes någon af alla folk fasthållen norm; att all sedlighet

är en följd af småningom samlad erfarenhet och

småningom vunnet arv; att således varken en gudomlig

uppenbarelse eller medfödda rättsbegrepp legat till grund för

moralen.

*

4. Moralens fyra utvecklingsskeden.

Naturen gör intet språng. Liksom människans

organism utvecklat sig från lägre till högre livsformer, så har

hennes moral utvecklats från en ståndpunkt, som vi kunna

kalla djurisk. Under detta djuriska skede är kannibalismen

det framträdande draget.

Småningom upphör människoätandet, men slaveriet

framträder. I stället för att behandla sin krigsfånge som

jaktbyte behandlar man honom nu som arbetsdjur. Detta

moraliska skede kan kallas vildens.

Under det tredje skedet, barbarens, utbytes

småningom slaveriet mot livegenskap; aktningen för liv och

egendom — till vilken hustrun räknas — är så mycket

ökad, att mord, stöld och äktenskapsbrott strängt straffas.

Under det fjärde — och tills vidare sista — moraliska

skedet, det i vilket vi befinna oss, är den livegne vorden

daglönare. Den barbariska moralen finnes kvar i mycket,

men man börjar blygas för densamma. Hyckleriet

utmärker därför vår tid liksom alla de skeden, då en högre

sedelära erkännes än den, som gått in i kött och blod

hos samhällets flertal. Slaveriet och livegenskapen äro

— förklädda — kvar i lönekampen. Mordet fördömes

av lagen, men massmordet, kriget, godkännes ännu av

allmänna meningen. Engifte ålägges av lagen, men

prostitutionen är ännu socialt medgiven. Offervillighet predikas

men vinstbegär driver nästan alla företag; rikedomen äger

all makt. Samtidens moral är den industriella.

Dessa fyra skeden övergå det ena i det andra; flera

samtida folk stå ännu på något av de tidigare skedena,

men västerlandets odling befinner sig i det sistnämnda,

industriella eller merkantila skedet. Inom detta åter finnas

individer, vilkas liv och lära äro mycket överlägsna

omgivningen; de äro så att säga nutidens löften om en bättre

framtid. Men man får ej döma nutidens allmänna moral

efter dessa undantagsmänniskor, lika litet som t. ex.

Sokrates kan anses ha varit ett uttryck av den allmänna

sedligheten hos grekerna eller Jesus av den hos judarna

rådande.

Till utgångspunkt vid bedömandet av varje moraliskt

skede måste man tvärtom taga flertalets seder, de vanliga

företeelserna, icke ytterligheter i vare sig det goda eller

onda. Det blir sålunda icke de finare skiftningarna i den

moraliska utveckningen utan endast några få, väsentliga

drag, som i det följande komma att framhållas för att

utmärka skillnaderna mellan den djuriska, den vilda,

den barbariska och den industriella moralens skeden.

Dessa huvuddrag äro: människolivets värde, de svagas

behandling, förhållandel mellan könen, aktning för

äganderätten samt altruismen i allmänhet och

pliktkänslan gent emot den rådande moralen.

*

5. Den djuriska moralen.

A. Människans värde. Den djuriska moralen vet

intet om aktning för människolivet. För att stilla sin

hunger efter kött och tillgodose sitt begär efter

läckerheter, äta människorna varandra. Hos alla kannibaler

anses ungt kvinnokött som det mest välsmakande. Innan

hustrun hunnit bli gammal och seg uppätes hon därför

ofta; stundom får hon själv tända elden, över vilken hon

sedan anrättas. Bekant är historien om vilden, som av

en missionär erhöll besked att han ej kunde bli döpt, så

länge han levde i tvegifte. Om ett par dagar meddelade

vilden, att detta, hinder nu var undanröjt, ty han hade ätit

upp den ena hustrun! Föräldrarna uppätas, då de åldras,

av barnen och icke sällan äta föräldrarna sina egna barn.

Även om modern gråter, då fadern dödar barnet, lugnar

hon sig vanligen, ifall hon får sin »lagliga» del, barnets

huvud, att gnaga på. I Australien, på Nya Seeland och

stilla havets öar, där människoätandet ännu delvis

kvarlever, är kriget sällan annat än människojakt. Man äter

sitt nedlagda byte på själva slagfältet eller tar hem det,

göder det och slaktar det sedan vid något festligt tillfälle.

Man undervisar ungdomen huru den på »passande»

sätt skall stycka och äta en människa. Hämndlusten jämte

föreställningen att man kan tillägna sig fiendens styrka

och mod genom att äta hans kött, medverka att bevara

kannibalismen, även där det finnes gott om annan

köttföda. Fåfängan övar ock sitt inflytande; så t. ex. berättar

en resande om en man, som åt sin hustru blott för att

bli omtalad som en duktig personlighet. Där tillförseln

på människovilt var jämförelsevis ringa, förbehöll man i

fredstid denna läckerhet åt hövdingarna — vilka dessutom

alltid ha rätten till de bästa bitarna. Det övriga folket

kunde blott under krigstid erhålla denna njutning och

kvinnorna förbjödos helt och hållet att taga del i dessa

måltider. När människoätandet i dess vardagliga form

småningom upphör, stannar det länge kvar som religiöst

bruk; människooffren till gudarna äro ett bland uttrycken

för tron, att gudarna också älskade människokött. Enligt

en ny teori skulle våra s. k. domarringar ha varit platser

för dylika religiösa människooffer. Sägnerna om Abrahams

offrande av sin son Isak och grekernas av Ifigenia — vilka

båda offer först voro befallda av gudarna men sedan

hindrades genom gudomligt ingripande — bevisa att vid

dessa skeden ett nytt rättsmedvetande höll på att arbeta

sig fram, ett medvetande, vilket fördömde människooffer.

1 åtskilliga religioner, även i den kristna, finnas

föreställningar och bruk, som stå i ett, nu undanskymt,

sammanhang med detta tidiga utvecklingsskede. Ej blott som

religiöst bruk utan ock som en straffbestämmelse har

människoätandet fortlevat hos ganska högt utvecklade folk.

På Sumatra t. ex. dömas äktenskapsbrytare och tjuvar att

ätas. Och även hos vår tids kulturfolk finner man att

människoätandet tillgripes vid hungersnöd; t. ex. av

strandade europeiska skeppsbesättningar.Under medeltiden? hungersperioder torgfördes stundom

människokött; efter 30-áriga kriget fann man rövarband kring kittlar

med kokande människokroppar.

De trakter, där kannibalismen visar sig svårast att

utrota, ha varit sådana där — som t. ex. på Nya Seeland

naturen endast frambringar ett ringa antal av däggdjur

och saftiga frukter. I de trakter däremot varest annan

riklig köttföda finnes, avtager kannibalismen genom många

samverkande inflytanden. Det kraftigaste har troligen varit

nyssnämda förbud för kvinnor att äta människokött, emedan

männen velat förbehålla sig ensamma denna njutning.

Förbudet har uppehållits t. o. m. genom dödsstraff; fruktan

har sålunda småningom hos kvinnan alstrat en

instinktivmotvilja för detta födoämne, medan hon tvärtom, där intet

sådant förbud varit gällande, t. ex. på Nya Seeland, med

god smak delat de rysliga måltiderna. Sedan

människoätandet på nyssnämnda sätt blivit motbjudande för

kvinnorna, utvecklades också småningom hos barnen mödrarnas

motvilja för människoätande. Detta är ett av de många

fall i moralens utvecklingshistoria, där själviskheten hos

ena delen av mänskligheten varit en av orsakerna till en

sedlig känslas uppvaknande hos den andra delen.

B. De svagas behandling. Ej blott genom

kannibalism, utan även på många andra sätt visar sig under

det djuriska skedet missaktningen för människolivet. Det

finnes intet samhälleligt skydd för den svagare; dråp är

en enskild angelägenhet; envar bärgar sitt liv blott

i mån av sin förmåga att värja det — vadan också de

gamla och sjuka, kvinnor och barn äro i de starkares

våld.

Ett oupphörligt krigstillstånd råder; vilddjursbegäret

att döda, att besegra sina medtävlare, att äta människokött

underhåller detta tillstånd; ur detsamma födes den

uppfattningen, att det är en ära att följas in i det andra

livet av många slagna fiender. Våra nordiska fäders begrepp

om Valhalls fröjder — där kämpen fortsatte livets strider

— liknar alldeles det, som ännu fortlever hos öbon på

Viti,Med orätt kallas Viti-öarna (tillhörande Polynesien) för Fijiöarna. vilken sörjer, när han icke kan framträda för gudarna

följd av nog många »goda gärningar», d. v. s. dödade

fiender! Helst slaktas fångarna under marter. Och även

sedan människoätandet upphört, fortfar detta pinande

som ett älsklingsnöje; ofta släppas fångarna lösa för

att hetsas till döds, alldeles så som vildens europeiska

broder roar sig med att hetsa sitt instängda villebråd i

sina jaktparker!

Och är väl — i fråga om aktning för människolivet

— monarken, som avskickar sina segertelegram efter en

»lycklig» drabbning, väsentligt skild från indianen, som

med stolthet förtäljer alt han har 500 skalper av fiender,

från vilka han befriat sitt folk?

Till den djuriska moralens krigsseder hör ock ett

fullständigt nedgörande av fiendens gubbar, kvinnor och

barn. Först småningom börjar man inskränka dessa

allmänna blodbad, dels genom envigeskamp mellan några

utvalda kämpar, dels genom att upprätta med religiös helgd

omgivna skyddsplatser (asyler). Sålunda fick hos greken

den flyende fienden skydd vid husets härd eller vid templets

altare. En motsvarighet till denna sed har man funnit i våra

dagar t. ex. hos vildarna på Sandwichsöarna.

Européens erövringsfärder till Amerika, hans nutida

»civilisatoriska» expeditioner till Asien och Afrika och

hans krig, sådana som senast det mellan Ryssland och

Japan, visa oss icke någon synnerligen skarp gräns mellan

den djuriska vildens och européens moral i fråga om

aktningen för människolivet, när erövring och krig bragt hans

likar i hans våld.

Under människans tidigaste utvecklingsskeden — då

kampen för tillvaron är hård, tillgången på födoämnen

knapp — blir den svage endast en börda för den starkare,

som denne snarast möjligt söker befria sig från. I Nya

Kaledonien blir den, som ej orkat äta på 3 dagar,

vanligen ihjälslagen; de åldrige begravas levande, ofta utan

att man förut gjort sig mödan att slå ihjäl dem. På

Sumatra åt en folkstam sina gamla föräldrar under den

tid av året, när saltet var billigt och citronerna mogna.

De gamla stego upp i ett träd, barnen skakade trädet

under sången: »Frukten är mogen, tiden är inne»; de

gamla stego ned, slaktades och åtos med salt och citron.

På Viti var föräldramord för ej länge sedan rent av en

religiös plikt. Enligt den religiösa föreställningen därstädes

skulle man nämligen komma till det andra livet alldeles

i samma tillstånd som man lämnat detta. Det var därför

barnens uppgift att befordra sina föräldrar till evigheten,

innan de blivit alltför orkeslösa. Familjen följde den

gamle till graven, man tog ett hjärtligt avsked, strypte

sedan åldringen samt begrov honom högtidligt. Vitibons

pliktkänsla var i detta avseende lika befallande som

européens är det i alldeles motsatt riktning. Buschmännen

låta vilddjuren äta upp de gamle; andra folk åter lämna

dem att svälta ihjäl; sådan var lapparnas och är stundom

ännu eskimåernas sed.

Vad vården om avkomman angår, så är den djuriska

människans moral i regeln djurens underlägsen. Men detta

beror åter på människans överlägsna förmåga att beräkna

villkoren för seger i kampen för tillvaron. För människan

liksom för djuret är självbevarelsedriften och släktdriften

de två starkaste drivkrafterna. Släktbevarelsedriftens andra

beståndsdel, kärleken till avkomman, kan lätt råka i strid

med självbevarelsedriften. Och då segrar denna senare

oftare hos den om livskampens svårigheter mer medvetna

människan än hos djuret. Under de tidigare skeden, om

vilka vi nu tala, levde alla i umbäranden och faror.

Vården om avkomman innebar under dessa förhållanden

så mycken möda, att man kan förstå att egoismen i nödens

stund segrade — ehuru ej utan strid, — och att barnen

offrades för det egna jaget.

Ju lägre en folkstam står i utveckling, ju värnlösare

den därför är i kampen för tillvaron, dess vanligare äro

barnamord. I Tasmanien mörda föräldrarna ofta de 3—i

första barnen, isynnerhet om de äro flickor; sker ej detta

strax efter födseln, så utföres det i regel när krig utbryter.

Att vildarna i häftighet slå ihjäl sina barn är också

mycket vanligt. Sålunda såg en resande i Eldslandet en far

krossa sitt barn mot klippan, emedan barnet stött omkull

en äggkorg — ett kraftigare uttryck av samma råhet, som

vid liknande tillfällen kommer européerna att med stryk

överfalla sina barn.

Medan den moraliskt outvecklade människan sällan

är i stånd att behärska sig, är vilden detta endast i de

fall, där en lång erfarenhet om tygellöshetens följder gjort

självbehärskning till hans »andra natur». Den primitiva

människans andliga liv är en rad av enkla impulser, vilka

sällan tyglas av yttre hänsyn eller hämmas av några inre

motverkande rörelser; därför följer handlingen blixtsnabbt

driftens ingivelse.

Att vildarna därjämte utan tvekan döda de

vanskapliga barnen och att barnamord är eller varit lagstadgat

på sådana öar i Stilla havet, där födoämnenas mängd

varit begränsad — detta är sakförhållanden av vilka man

skulle tycka sig berättigad att sluta till frånvaron av all

föräldrakärlek hos vildarna. Men moderskärleken är så

djupt rotad i naturen, att de tasmaniska kvinnorna, som

berövas sina barn, skaffa sig ersättning genom att ägna

sina ömma omsorger åt små hundar. Ej ens på

Sandwichsöarna — där den kvinna, som försummade plikten

att låt mörda sina barn, så snart hon fick fler än högst

tre, drabbades av samhällets förakt och skymfligt uteslöts

ur alla »aktningsvärda» samhällsmedlemmar sällskap —

blev modersömheten utrotad. Från denna härledde sig

t. ex. seden, att barnet skulle dödas genast efter födseln

tim innan modern sett det; hade det andats blott en halv

desme, fick det fortfarande leva. Och på dessa öar omhulda

och de uppväxande barnen med stor ömhet av sina mödrar.

Barnamordens svårutrotlighet sammanhänger med den

mycket naturliga uppfattningen, att barnen äro föräldrarnas

egendom. Det är först mycket sent — och ännu ytterst

otillräckligt — som samhället berett skydd för barnen mot

föräldrarnas godtycke.

Fosterfördrivning hör också samman med den

djuriska moralen. Hos många vilda folk bedrives den

planmässigt och fortsattes långt efter det barnamorden börjat

betraktas som omoraliska. Att såväl fosterfördrivning som

barnamord ännu tillhöra kulturfolkens seder, ehuru de

fördömas av deras moral, beror måhända därpå, att det

ofödda eller nyfödda barnet av kvinnan uppfattas som

endast en del av hennes egen kropp, vilken hon kan

behandla efter behag. Blott småningom blir barnet för

moderns känsla en självständig personlighet. De flesta

barnamord hos kulturfolken, liksom hos vildarna, begås också

inom första dygnet; ifrån det modern börjar vårda barnet,

vaknar ömheten och besegrar alla andra känslor av

blygsel, av oro för framtiden o. s. s. Att även bildade

kvinnors moral ofta är djurisk i fråga om moderlighetens

plikter, torde dessutom delvis bero av den falska

anständighet, vilken hos kulturfolken vållar att den unga flickan

ej uppfostras till insikt om sin plikt gentemot släktets

liv. Först när kvinnorna från barndomen lära sig

betrakta släktlivet i kunskapens fulla dager och med

religiöst allvar, kunna hos dem de sedliga begrepp allsidigt

utvecklas, som ha sin rot i uppfyllandet av naturens egna

villkor, begrepp i vilka kvinnorna stundom ännu stå på

sina urmödrars låga ståndpunkt.

1 många avseenden, utom det nyssnämnda, finna vi

i våra kultursamhällen kvarlevor av den djuriska moralen

med avseende å betraktandet av människan väsentligen ur

matnyttig synpunkt. Morden på fosterbarn och

undantagshjon äro yttringar av den primitiva olusten att föda

onyttiga personer. Många steg på den sedliga skalan

torde ej skilja den östersjöfiskare — som då han fann sin

drunknade hustrus lik fullsatt av ålar, plockade bort dessa

och lade ut liket för att få ny fångst — från

australnegern, som styckar sitt levande barn för att få fiskbete.

C. Förhållandet mellan könen. Bland djuren,

åtminstone ryggradsdjuren, äro honorna i regeln icke

föremål för misshandling. Hos somliga fåglar kan man t.

o. m. säga att frieriet, makens ömhet om makan under

häckningstiden och den ena makens djupa sorg vid den

andras död äro tecken till en kärlek av högre art.

Äktenskaplig kärlek i högsta mening är en känsla, i vilken

egoismen och altruismen nått full jämvikt, så att den

egna lyckan endast kan vinnes i och genom beredandet av

den andras lycka. Men av denna slags äktenskapliga

kärlek finnes hos den djuriska människan intet spår; hon

står tvärtom i detta fall långt under icke blott fåglarna

utan många av däggdjuren. I Tasmanien, hos

australnegrerna och flerstädes, är kvinnan ännu blott en svagare

varelse, som mannen kan bruka och misshandla utan

ringaste hänsyn. Överallt på den djuriska moralens

ståndpunkt och under det skede, då fiske, jakt och krig

äro mannens enda sysselsättningar, lägges allt annat arbete,

även det tyngsta, på kvinnan. Hon bygger bostaden,

samlar bränslet, bär alla bördor, ofta med dibarnet på

ryggen, tillagar födan och mättar sig med de kvarlevor,

mannen kastar åt henne. Ha fisket eller jakten slagit fel,

får hon gräva upp rötter, dyka efter musslor, klättra efter

frukter. De flesta kvinnor hos nutidens vilda folk

vanställas av sår eller ärr efter männens misshandling. Gitter

mannen ej själv aga hustrun, lämnar han henne i några

kvinnors våld, vilka i hennes misshandlande finna den

grymma njutning, som den förtryckta och outvecklade

varelsen ofta känner av att låta andra lida vad man själv

lidit, liksom de europeiska barn, som uppfostras med

stryk, vanligen äro de grymmaste mot andra, svagare barn

oeh djur.

Nya Seelands »vigselformulär» består i dessa till

mannen riktade ord: »Du är hennes herre: sälj henne,

döda henne, ät henne, om du behagar.» I Indien och

flerstädes var hustrun fordom pliktig att döda sig vid

mannens död. Uppfattningen av kvinnan som en oren

varelse har tagit sig uttryck i många vildars seder.

Flerstädes får hon ej äta tillsammans med männen, ja ej ens

koka sin mat vid samma eld. Efter barnsbörden måste

hon genom mångahanda bruk renas. Och ännu är

»kyrktagningen» en återstod av den djuriska moralens låga

uppfattning av moderskapet.

Ehuru sederna växla mellan större och mindre grad

av grymhet, kan man om nutidens vildar säga att

kvinnan av dem uppfattas som lastdjur, njutningsmedel och

slutligen födoämne, samt att denna uppfattning är

betecknande för den djuriska moralen, Att flera av nutidens

forskare anse den tidigaste familjen ha varit grundad på

modersväldet (»matriarkatet»), icke på fadersväldet, ändrar

icke det sakförhållandet, att kvinnorna hos forntidens vilda

folk haft och hos nutidens i regeln ha en mycket låg

ställning. Matriarkatet anses ha uppstått genom

omöjligheten att veta vem som var den rätte fadern, då samma

kvinna ägdes av flera män. Modern, som, utom livet,

också gav barnet den första vården, blev då ansedd som

dess rätta ägare: modern och hennes barn blevo således

familjens första medlemmar. Så tillfälligt var — under

detta skede — mannens förhållande till kvinnan, att hans

förtryck av henne som den svagare ej mildrades av

någon som helst ömhet.

Fadersväldet, trots all dess grymma makt över

hustrurna och barnen, blev därför ett stort framsteg i

moralisk utveckling. Ty mannens äganderätt till vissa

kvinnor och barn medförde småningom hos honom en

utveckling av den beskyddande ömhetens känsla. Mannens

ändrade uppfattning av kvinnan har framgått genom en så

ytterst långsam — och ännu alldeles oavslutad —

utveckling, att det är på goda skäl, man plägar bedöma ett

samhälles odlingsgrad efter den ställning, kvinnan intar

inom detsamma.

Blygsamhetskänslan liksom kärleken är av sen

tillkomst. Även hos de djurslag, där ömheten mellan

makarna är stor och där honan behandlas väl, finnes ej

spår av blygsamhet; hos de primitiva människorna saknas

den lika fullständigt. Varje drift tillfredsställes

ögonblickligt, offentligt och utan aning om anständighet. I

förhållandet mellan könen råder månggifte i ordets fulla

bemärkelse. När mannen börjar kräva trohet av sina

hustrur, så är det till en början endast ur ägänderättslig

synpunkt; han vill icke bli bestulen, men han lånar gärna

ut hustrurna åt sina vänner eller andra män. En

hottentott hyr ut sin hustru åt europén för en bit tobak, lika

villigt som hans dotter säljer sig för en bomullsnäsduk.

Själva »äktenskapet» åvägabringas genom rov;

mannen lurar på grannstammens kvinnor; finner han en, så

störtar han sig över henne, dövar henne med ett

klubbslag och släpar henne hem vid håret. Ju flera sålunda

vunna hustrur, dess fler slavinnor har också mannen.

Rovet uppgöres senare med hennes stam, så att hon blir

rövarens lagliga egendom; även äktenskapen inom

stammen motsvara det gamla nordiska uttrycket »brudköp»:

kvinnan är en sak, vilken mannen tillhandlar sig av

ägaren, som är fadern eller närmaste manliga frände.I vår av Kristoffer stadfästa landslag hette det: »Bästa ting,

som bonde i bo sino haver, det är laggifta hustru hans; vilken

hona från bondanom stjäl, han är värste och störste tjuver. Därför

eho som bondens hustru lockar från honom och löper med henne

bort.... han skall dömas och upphängas över andra tjuvar. Vill ej

bonde hustru sin liv unna, då föres också hon till tings och dömes

kvick (= levande) i jord.»

Föreställningen att . kvinnan av naturen skulle hava

ett slags blygsamhetskänsla, ett visst begrepp om kyskhet,

motbevisas fullständigt genom etnografien. Där

samhällsseden godkänner det, överlämnar kvinnan sig från tidiga

ungdomen åt hur många män som helst; där mannen ej

kräver trohet, finnes hos hustrun ej ens begreppet därom;

blodskam är flerstädes en naturlig sak, som ej uppväcker

minsta fasa; att vid religiösa fester få offra sin

jungfrulighet åt prästerna är en av ungmor eftersträvad ära.

Urmänniskans ohejdade tillfredsställelse av de naturliga

drifterna hindrar ej hos dem uppståendet av onaturliga laster.

Långt ifrån att dessa bland vildarna utbredas genom

européerna — och hos dessa senare uppstå genom en »onaturlig»

kultur — finnas tvärtom sådana laster hos en del vilda folk,

innan de haft ringaste beröring med européerna.Å andra sidan vördades av högt stående folk seder, som nu

kallas brott. Så t. ex. ansågo de gamla egypterna äktenskap mellan

syskon, ja, mellan far och döttrar, som synnerligen sedliga.

Så länge ingen blygsamhetskänsla finnes, brukas inga

kläder, annat än som skydd mot köld, i strid, o. s. v.

eller som grannlåt. Kvinnan börjar hölja sig, när mannen

börjar göra sin äganderätt till henne gällande och när han på

henne straffar andra mäns tillgrepp av denna egendom.

Genom fruktan alstras således hos kvinnan den första

ansatsen till könslig återhållsamhet, liksom omsorgen att

ej utsätta sig för andra mäns blickar och slutligen

hustrulig trohet. Att fruktan är första drivkraften, framgår

går bland annat av följande sakförhållande: hos samma,

folk, där hustrurna börjat behärska sig, kan man ännu

finna de ogifta kvinnorna alldeles tygellösa och medan de

förra delvis hölja sig, gå de ogifta alldeles nakna. På

Tahiti, där den könsliga friheten för ej länge sedan var

utan gräns, fanns ej skymt av blygsamhet; på Nya

Seeland däremot — varest männen döda sina hustrur, ifall

de utan tillstånd ge sig åt andra män — behålla

kvinnorna t. o. m. under sömnen och under badet en lätt

dräkt. Hos dessa Ny-Seeländska kvinnor, som ännu äro

kannibaler, ha dock redan ömhets- och trohetskänslorna

nått en ej ringa grad av utveckling, såsom de européer

intyga, vilka haft hustrur till låns av infödingarna. Och

även hos de Ny-Seeländske männen har en viss känsla

af olust gent emot dylika »lån» börjat utveckla sig. En

hövding motstod sålunda en europé, som ville låna

hustrun mot att ge mannen en enkelbössa; men när

européen slutligen bjöd honom en dubbelbössa, tog han

bössan med ena handen och sköt med den andra hustrun

mot främlingen.

Att blygsamhetskänslan, sedan den utvecklats, dock

förblivit beroende av klimatiska och andra förhållanden

och därigenom ytterst växlande, är en allmänt känd

sak. Japanesiskan t. ex., som är mycket anständigare

klädd än europeiskan, badar sig oklädd i en hel samling

av män; den franska damen under förra århundradet lät

den manlige kammartjänaren kläda sig från topp till tå,

men kände förlägenhet om hon råkat att av ett sällskap

bli sedd med naturlig hårfärg, utan puder; nutidens

världsdamer tveka ej att på aftonen visa sig halvnakna i baldräkt,

men blygas om en man på morgonen överraskar dem i en

mycket mindre blottande nattdräkt. M. e. o. begreppet

om kyskhet och blygsamhet beror ingenstädes av något

annat än den uppfattning därom, som hos ens omgivning

är gängse. I fråga om kyskheten hos kulturfolken kan t.

ex. påpekas, att i Spanien, Skottland o. s. v., där barn

utom äktenskapet icke anses som en skam, äro

barnamord mycket sällsynta och omvänt.

Men själva kyskhetens och blygsamhetens känsla

väckes först hos mödrarna genom fruktan, utvecklas sedan

hos döttrarna och småningom bli kyskhet och

blygsamhet naturliga känslor hos kvinnorna, som sedan inverka

även på männens moral i dessa avseenden.

Slutsatsen av dessa iakttagelser rörande

könsförhållandet blir: att den kyska kärleken — en allomfattande, hel

och trofast känsla — är en frukt av utvecklingen. Den

kan således ej på de lägre utvecklingsskedena finnas vare

sig hos det ena eller andra könet. Men vildens djuriska

drift är första länken i en kedja, vars sista länk är den

stora, upphöjda och frigörande känsla, som drager andligt

besläktade, högt utvecklade naturer till varandra. Ännu

i dag torde dock förmågan att på detta sätt djupt älska

endast finnas hos ett fåtal — som en företrädesrätt, rik

på möjligheter av den största lycka och det största lidande.

Detta fåtal skulle troligen ej nått denna förädling

av den ursprungliga, råa driften, ifall icke våra förfäder,

i sin starka egoism, med döden straffat sina kvinnor, när

dessa glömde att de voro delar av sin »herres» lösegendom!

D. Aktning för äganderätten. Även aktningen

för äganderätten är en förvärvad känsla. I våra av

penningen behärskade samhällen, är allmänna moralen mycket

sträng mot tjuvnad i de former, som hemfalla under

lagen. Man kan göra sig skyldig till affärssvindel, till

politisk eller annan korruption; man kan svika sin

övertygelse för vinnings skull och ändå förbli hedrad som

»samhällspelare», medan stackaren, som stulit av nöd, blir

samhälleligt brännmärkt.

Ett begrepp, så djupt rotat som aktningen för

äganderätten nu är i våra samhällen, måste ha börjat

förvärvas mycket tidigt. I människosläktets barndom voro

tvisterna om mitt oeh ditt helt visst de först oeh oftast

förekommande, liksom nu för tiden i barnkamrarna.

Visserligen finnes i alla primitiva samhällen

kommunism med avseende å stammens egendom. Men stammen

värnar sina jaktmarker och fiskvatten mot grannstammen.

Nödvändigheten att åt sig trygga villkoren för

livsuppehälle skapar det första medvetandet om äganderätt. Inom

stammen torde äganderättskänslan först ha gjort sig

gällande i önskan att för sig behålla de kvinnor, man fångat

eller tillbytt sig; den nytta, hustrurna gjorde sin herre

och man, väckte antagligen tidigt hos honom den

moraliska åskådning, som en buschmän uttryckte sålunda: »När

man tar min hustru, gör man orätt; när jag tar en annans,

gör jag rätt.» En åskådning, som i våra samhällen icke

saknar anhägare — ehuru mindre öppenhjärtiga.

Äktenskapsbrottet straffas, som ovan påpekades, i

sin egenskap av stöld; ofta dödar vilden sin brottsliga

hustru eller avskär åtminstone — och uppäter ofta —

hennes näsa. Känslan av äganderätt till hustru ocb barn

följes sedan av äganderättskänslan till vapnen eller

redskapen, som man tillverkat, husdjuren, som man tamt;

slutligen — och under ett senare skede — till jorden,

som man odlat; sist till betesmarken och skogen.

Överallt ha i det äldsta samhället kvinnorna och all annan

egendom varit samegendom och, då allt tillhörde alla,

uppstodo vissa ömsesidighetsbegrepp, vissa

gemensamhetsvanor, mot vilka aktningen för egendomen sedan haft svårt

att kämpa sig fram. I ett kommunistiskt samfund är det

varken brott att taga eller dygd att giva: gästfrihet,

givmildhet äro där så självklara, att de icke anses som

ädelmod; tacksamhet blir således även en i allmänhet

okänd företeelse. Hos eskimåerna t. ex. dela alla den

val någon av dem fångat; har man vapen eller kajaker,

lånar man ut dem och låntagaren ersätter dem ej, ifall

han förstör dem; långivaren har ju endast lånat av sitt

överflöd; stjäla betyder blott att taga det nödvändiga

från någon. A andra sidan måste alla dela mödorna vid

jakt och fiske. Vill någon undandraga sig dessa mödor, så kan

han det och lever då för sig själv, men på sin egen risk; han

får behålla sin fångst, men ej påräkna hjälp av de andra.

Dessa, av gemensamhet i egendom och arbete präglade, seder äro

ett övergångsskede från kommunism till »privategendom».

Bland öfolken i Stilla havet har man ock tillfälle att

iakttaga olika övergångsformer; på somliga öar råder ännu

ren kommunism; på andra finnes privategendom, men

såsom en ganska ny inrättning. Så t. ex. kunde för ej

länge sedan på Marquesas-öarna varje förbigående stiga in

till en familj, deltaga i måltiden och gå utan att tacka

— man hade ju endast brukat sin rätt!

Kommunismen var naturlig, så länge individen, illa

väpnad i kampen för tillvaron, behövde sina likars hjälp

för anskaffandet av föda och för skyddet av denna. De

altruistiska känslor, som genom denna samegendom och

ömsesidiga hjälp småningom utvecklades, måste ha varit

starka. Ty de fortforo att verka, även sedan herdelivet

och åkerbruket småningom medförde den för egoismens

utveckling så gynsamma enskilda egendomen.

Med uppkomsten av enskild egendom — eller

säregendom — blev tjuvnad ett brott och ärlighet en dygd.

Därigenom att tjuvnad straffades med döden eller på

andra grymma sätt, uppstod småningom en instinkt, som

höll den hand tillbaka, vilken utsträckte sig för att stjäla från

stamförvanter. Men själva ärlighetens begrepp växte ytterst

långsamt, eftersom man länge ansåg det berömligt att stjäla

från grannstammarna. Ja — ifall det sker efter en

krigsförklaring — anse kulturfolken ännu sådana stölder hedrande!

E. Altruism och pliktkänsla. Här ovan

påpekades den altruism, som redan måste finnas i det

kommunistiska samhället och utan vilken själva »samhället» vore

omöjligt. Det, som sammanhåller medlemmarna i en flock mot

en annan flock, måste vara en viss samkänsla, en viss sympati,

en viss ömsesidighet i tjänster och en viss förmåga att

samverka genom att ställa den enskilda driften under det

allmänna gagnet. Men redan innan denna

sammanslutning i flock äger rum, har altruismen börjat väckas hos

föräldrarna i och genom deras vård om barnen.

Föräldraömheten, som är oumbärlig för släktets bevarande,

är hos såväl djur som människor en ursprunglig känsla

och fanns även där de alltför mångtaliga barnen åtos

upp. Ur denna släktbevarelsedrift, som under vården om

avkomman motverkar självbevarelsedriften, har — som

förut yttrats — all förmåga av oegennyttig hängivenhet

gitt första ursprung. Denna förmåga tages sedan i

anspråk i och genom samlivet med stammen. Även det

äktenskapliga samlivet verkar, trots all ursprunglig råhet,

dock i någon mån i altruistisk riktning. Senare än

altruismen hos föräldrarna, hos stammedlemmarna, hos

makarna, utvecklar sig altruismen i barnens känsla för

föräldrarna. Endast de handlingar, som genom

smärtsamma eller angenäma följder inprägla sig i medvetandet,

omdana, som vi sett, detta till varaktiga känslor. Men

när barnen börja bli medvetna, när de kunna reda sig

själva, lämnar den primitiva människan dem också åt

sig själva. Könsförhållandets tygellöshet gör ett familjelif,

enligt våra begrepp, för barnen okänt. De se modern

misshandlas av fadern och följa snart hans föredöme.

Ett utöver de späda åren fortsatt ömhetsförhållande från

föräldrarnas sida gent emot barnen hör på denna

odlingsgrad till undantagen. Därför bli även de motsvarande

känslorna hos barnen länge outvecklade. Undantag finnas

dock i detta som i andra avseenden.

Man kan finna drag av äkta altruism hos vildar, t.

ex. se dem ädelmodigt blottställa sitt eget liv, visa en stor

tillgivenhet och tacksamhet o. s. v. — allt drag, hvilka,

såsom vi veta, man även kan finna hos de högre djuren.

Men man kan icke lita på dessa känslor, isynnerhet ej

hos vilden; de äro lika oberäkneliga som sällsynta.

Frånvaron av vad vi kalla »humanitet» — mänsklighet —

är just det utmärkande för den djuriska moralen.

Den starkes rätt är den enda rätten. Men ur detta

den starkes egoistiska sätt att göra sin rätt gällande spira

hos de svagare de vanor, varifrån sedan vissa sedliga

begrepp utveckla sig. Av fruktan framkallas en viss

självbehärskning. Ur själva våldet uppstår en första

dunkel aning om rättvisa. Ty självbevarelsedriftens impuls

— att gälda slag med slag — gör slutligen

vedergällningens begrepp till ett av de i naturen djupast rotade. Den

starkares, på många sätt visade, förmåga att göra sin

vilja gällande, skapar småningom hos de svagare böjelsen

att frivilligt underordna sig hans vilja. Olydnaden är så

farlig, att gagnet av lydnaden blir den instinkt, som inom

vildens dunkla pliktmedvetande varder mest befallande. Och

detta alldeles oberoende av arten hos de befallningar, som

han har att efterkomma. Han tänker icke över det rätta

eller orätta i saken själv; han lyder »blint». Moralens

första bud blir således: Lyd hövdingen i allt och alltid.

Dess andra bud är: Stjäl icke dina stamförvanters

egendom (till vilken hör deras kvinnor).

Dess tredje bud lyder: Dräp icke, om du ej därav

har ett gagn, som motsvarar den fara, du själv löper.

Hur ytterst enkel och rå denna moral än må synas,

så är den dock det frö, varur en högre moral utvecklat

sig: den tvingar människan till en viss grad av

underordnande under andras krav och är således en början till

altruism. Men detta underordnande står i samband med

människans erfarenheter av det för henne själv obehagliga

eller angenäma; således framkallar det även en utveckling

hos individen av den sunda egoism, som är lika

oumbärlig för mänsklighetens utveckling som altruismen.

På detta sätt måste man tänka sig att pliktkänslan

uppstått. Först av allt uppfattas — ehuru omedvetet — som

individens »plikt» att undvika det för honom skadliga och göra det

för honom gagnande. Men som detta val ofta bringar individen

i sammanstötning med andra, lär sig individen småningom, att

det för honom skadliga ofta är det även för andra

skadliga, liksom det för honom gagnande ofta är det för

andra nyttiga. Denna på erfarenhet grundade pliktkänsla

får ökad styrka genom de straff, som följa när individen

icke lyder pliktkänslans maning.

Och emedan de individer, som på intet sätt låta böja

sig under denna första enkla pliktkänsla, vanligen duka

under, blir det genom ett slags omedvetet »urval» de

mest bildbara, de som bäst tillgodogöra sig erfarenheten,

vilka fortleva och fortplanta släktet samt hos nästa

släktled inprägla sina pliktbegrepp.

Icke blott hos den primitiva människan, även hos

kulturmänniskan är begreppet om plikten ofta mycket

obestämt, på samma gång som själva pliktkänslan kan vara

mycket stark. Hos kulturmänniskan finnas visserligen

några till verklig instinkt blivna moralbegrepp. Det

mycket betecknande uttrycket, att somliga ting för oss äro

»fysiskt omöjliga», visar just att obenägenheten för dem

blivit en del av vår natur. Så är t. ex. människoätandet

omöjligt för de flesta kulturmänniskor, t. o. m. under

hungersnöd; även mord, stöld och våldtäkt äro för många

omöjliga.

Men det finnes andra arter av instinktiv motvilja,

vilka alls icke stå i samband med verkliga moraliska

pliktbud. De ha uppstått till följd av vissa fördomar,

hvilka en gång varit ansedda som plikter, och vilkas

överträdande haft straffpåföljder. Intet bevisar bättre att den

moraliska känslan icke är medfödd utan förvärvad, icke

framsprungen ur människans »natur» utan ur människans

samkänsla, ur det begrepp om rätt och orätt, som hennes

medmänniskor lärt henne. Som exempel kunna påpekas

judens fasa för att äta svinkött, katolikens för att äta

kött på fredagen, nordbons för hästköttJag har själv, som nyss vuxen, erfarit det medärvdas rent

kroppsliga makt i detta avseende: efter att med god smak ovetande

ha ätit hästkött, bleknade och kallsvettades jag, när jag senare

upplystes om köttets beskaffenhet. och den unge

australnegerns rädsla för att äta den australiska strutsen

(emu), en spis, som är strängt förbehållen åt de äldre.

Det har hänt att unga australnegrer, vilka, osedda av alla

förtärt ett stycke av en emu, sedan angivit sig själva, under de

våldsammaste samvetskval och med visshet om strängt straff.

Alla de nämnda, med religiös helgd omgivna förbuden ha

slutligen blivit vanor, som, ärvda från släktled till släktled, verka

med instinktens styrka såsom de mest befallande

moraliska bud. Ty den för de högre djuren och människan

kännetecknande ömtåligheten för likars omdöme medför

självklart, att det moraliska begreppet i hög grad starkes

genom den hos omgivningen rådande föreställningen om

en handlings art.

Utom de nyssnämnda exemplen på som fördömliga

ansedda handlingar, vilka i och för sig själva icke ha

det minsta med moralen att göra, kan man till belysning

av nyssnämda påståenden knappt finna något bättre bevis

än blodshämnden. Hos den primitiva människan — och

långt framom hennes utvecklingsskede — är blodshämnden

en så befallande plikt, att den, som försummat den,

läres av de svåraste samvetskval, tills han fullgjort denna

inom hans samhälle som helig ansedda handling. Men i

vårt samhälle, där förlåtelsen anses som plikt, kan en

medveten hämndlust bereda ett känsligt samvete lika djupa

kval.

För den nyare moraliska uppfattningen åter blir

såväl hämndlust som förlåtelse mer och mer främmande

begrepp. Å ena sidan inser man allt klarare det

nödvändiga sammanhanget mellan orsak och verkningar — en

insikt, som ökar möjligheten av medlidande eller

förlåtelse och lämnar allt mindre rum för hat och

hämndkänslor. A den andra sidan känner man, att ingen handlings

verkningar kunna utplånas, att således försoning och

förlåtelse, i ordens kristliga mening, icke äro annat än

talesätt.

Även i våra samhällen är beroendet av omgifningens

uppfattning så stort, att flertalet människor utan

samvetskval begå omoraliska handlingar om de endast kunna

åberopa sig på mängdens vanor. Samme man, som

samvetsgrant återlämnar en hittad tioöring, ruinerar medvetet

och utan betänkande sina medtäflare genom en lyckad

affärskupp; samme man, som är alltför mycket gentle-

att ens ge en knuff i en folkträngsel, nedskjuter utan

betänkande sin vedersakare i en duell; samme man, som i

hemlighet ödelägger många kvinnors liv, fillåter sig ej ett

ohöviskt uttryck i ett sällskap av damer. Hos

urmänniskan är, som vi sett, detta beroende av omgivningens

uppfattning så stort, att moralens bud endast gälla

omgivningen. Mot främlingen är allt tillåtet.

Moraliskt förbindande blir för vilden det, som hans

stam under generationer lärt sig anse som nyttigt;

sålunda fyller han föräldramordets plikt samvetsgrant och

villigt; sålunda avstår han från de åt prästen och

hövdingen förbehållna, som tabu ansedda födoämnena. En

resande omtalar, att ett litet barn, som tagit några som tabu

förklarade batater, dödades, stektes och uppåts; detsenare

ansågs som en mycket sedlig handling, men barnets

tillgrepp som en mycket osedlig!Tabu kalla vildarna det avskilda eller undantagna, vilket de

förklarat som heligt. Egendomligt är att med det ovan berättade

jämföra t. ex. Karl XII:s yrkande av dödsstraff över en soldat, som

i rusigt tillstånd anfört en psalmvers med djävulens namn i! , Ett

sådant lagligt mord ansågs då sedligt, men en svordom som ett

urbota brott!

Varje opartisk granskning av dessa sakförhållanden

lägger i öppen dag att det icke finnes några en gång för

alla givna, otvetydiga, medfödda sedlighetsbegrepp.

Moralens början är att jämföra med den mer eller mindre

lyckade dressyr, genom hvilken t. ex. fågelhunden erhåller

vissa instinkter. Först driver honom denna dressyr till

att apportera villebrådet utan att smaka det; slutligen

inger den honom t. o. m. motvilja för fågel. Ytterst

beror såväl hundens som barnets och vildens uppfostran på

nervcellernas ovan påpekade förmåga att mottaga intryck,

att bevara och återupprepa dem. Ett bruk, hur

vansinnigt som helst, men vars uraktlåtande varit följt av svåra

straff och allmänt förakt — medan dess uppfyllande

framkallat lovord — ett sådant bruk skall slutligen bli en

inorganiserad instinkt. Samvetet skall anklaga oss för dess

uraktlåtande men godkänna oss, då vi uppfylla detsamma.

Vägen är ofantligt långt från t. ex. den unge

australnegerns samvetsro, sedan han smakat på den emu han

själv nedlagt och till en kulturmänniskas själsstrider

såsom t. ex. Shakespeare skildrar dem i Macbeths monolog,

sedan han mördat sin sovande konung, som tillika var

hans gäst:

Mig tycktes att en roat jag hörde ropa:

»Sov icke mer! Macbeth lönnmördar sömnen —

Den helga sömnen, den oskyldiga,

Som löser upp bekymrens hårda knutar;

Var levnadsdags välkomna död, det bad,

Som friskar upp en kropp av mödan krossad,

Den balsam, som åt själen så ger lisa,

Naturens egen ro

Och bästa rätten uppå livets bord

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

— — — Vad fattas mig, att jag

Blir skrämd av minsta buller? — Vilka händer

Ha, de utriva mina ögon! Kunna

Den vida oceanens alla vågor

Avtvätta detta blod ifrån min hand?

Nej; denna hand lär förr med purpur färga

Omäteliga vattenrymders djup

Och grönt till rött förvandla.Macbeth akt II, scen 2. C. A. Hagbergs översättning.

Men dock har detta Macbeths sammansatta lidande

sitt första ursprung i ett naturbarns enkla samvetskval!

Ur det lilla ollonet uppväxer den väldiga,

månggrenade eken. Den, som trampade ollonet under foten,

medan han stirrade upp mot kronan för att lära känna

trädets ursprung, skulle bete sig lika ovist, som de tänkare,

vilka söka utgrunda moralens ursprung med hjälp av våra

insikter i kulturfolkens högsta sedliga medvetande, men

ej nedlåta sig att studera lagarna för moralens utveckling i

djurens, barnens och de samtida vildarnas själsliv och

utvecklingshistoria.

*

6. Vildens moral.

Ehuru utvecklingens lag nödvändiggör vissa likheter i

huvuddragen av moralens, liksom i varje annan mänsklig

egenskaps utvecklingshistoria, utesluter detta dock icke

tillvaron av många olikheter. Klimatet, det härav

betingade levnadssättet, andra naturinflytanden, grannfolks

påtryckning, enstaka personligheters inverkan, religiösa och

filosofiska begrepp o. s. v. bidraga var i sin mån till

dessa olikheter. Det är endast när man överblickar

mycket långa tidrymder, som de stora gemensamma dragen

framträda och jämte dem då även det uppåtstigande, som

vi kunna skönja i den moraliska utvecklingens historia.

Ingenstädes finnes någon tvärbrant mellan de

avsatser, vi på moralens område kunna urskilja: det vilda

tillståndet höjer sig över det djuriska, det barbariska över

det vilda och det industriella över det barbariska genom

omärkliga övergångar, vilka förbinda varje skede med

dess föregångare och dess efterföljare. Sålunda är t. ex.

sagoperioden i varje folks historia, med dess många halvt

djur-, halvt människoliknande gestalter, ett dunkelt minne

av en sådan övergångstid från den djuriska till den vilda

moralen. Här påpekades redan i början att våra

brottmålsannaler visa oss återfall till den djuriska

ståndpunkt-ten. Vi måste därför söka medelhöjden av ett visst

samhälles sedlighet mellan den höjdpunkt, fåtalets moral bildar

och den låga ståndpunkt, som flertalets visar. Och detta

så mycket mer, som vi kunna vara vissa, att även hos

de högt stående slumra i själens djup djurets och

vildens instinkter; en slummer ur vilken de kanske en

dag vakna, för att på ett förfärande och förödmjukande

sätt påminna en kulturmänniska om hennes låga ursprung.

Genom att inskränka vår undersökning till de

huvuddrag av den djuriska moralen, vilka vi förut skärskådat,

erhålla vi den bästa översikt av, huru denna djuriska

moral småningom höjde sig till vildens ståndpunkt.

A. Människolivets värde. När människoätandet

börjar bli undantag, när det ställes i saraband med

gudstjänsten, med rättvisans skipande och slutligen alldeles

upphör, då kan man anse att övergången ägt rum från

det djuriska till det vilda tillståndet. Detta kännetecknas

genom det stora framsteget: att krigsfången göres till slav

i stället för att uppätas. Liksom så många andra sedliga

framsteg har detta emellertid icke sin rot i altruism, i

tanke på fångens bästa, utan i egoism, i tanke på ägarens

bästa. Med en högre förståndsutveckling följde nämligen

instinkten, att man på detta sätt har mer gagn av

fångarna, liksom man av samma skäl lärde att som husdjur

bruka vissa, under jakten fångade, vilda djur.

Men som varje förhållande mellan människor innebär

en möjlighet till altruismens utveckling, så fanns också

denna möjlighet i slaveriet, hur egoistiskt än detta i

början var och huru mycket elände denna inrättning än kom

att medföra. Sålunda uppstår t. ex. en bestämd skillnad

till förmån för den hemfödde slaven mot den i krig

tagne; den förre anses snart på visst sätt tillhöra familjen;

han skyddas till en början av seden, längre fram av lagen.

Genom slaveriet blir det förut så enkla samhället

mer och mer sammansatt. Det skiljer sig i en över- och

en underklass; till den förra höra krigaren och prästen;

de övriga — nämligen slavarna — uträtta det vardagliga

arbetet. Den ökade arbetskraften möjliggör mer odling av

fälten och skötseln av större hjordar; med den ökade

egendomen uppstå flera äganderättstvister; dessa medföra

ett ökat behov av skiljedom. Och så blir hövdingen ej

blott anförare i krig utan även domare i fred. Steg för

steg leder denna utveckling in i de stora monarkiernas

skede, som tillika är den barbariska moralens.

Vildens moral med avseende å slaven får självklart

följande tanke till utgångspunkt: »Jag kunde ätit denne

fånge; jag fann det nyttigare att låta bli; jag bar nu

emellertid full rätt, att bruka honom som jag finner för

gott.» Behöves slaven i kriget, användes han där;

annars är han arbetare; ofta säljes han.

Liksom vinstbegäret mångenstädes utrotat

barnamorden, har det ofta visat sig kunna utrota även lusten efter

människokött: såväl avkomman som krigsfångarna ha då

använts till bytesmedel i stället för födoämne.

Själva sakförhållandet, att man vande sig skona

krigsfångarnas liv, blev emellertid av vikt för moralens

utveckling. Ty tanken på framtiden vart ett starkare

motiv än ögonblickets njutning. Och härigenom ökades

självbehärskningen.

Det var emellertid ej blott krigsfångarna, som blevo

slavar. Också de för brott dömda och de meddellösa

hemföllo till de burgna som slavar. Hos kaffrerna är t.

ex. ännu i dag ordet fattig liktydigt med slav och de

rika äga samfällt de fattiga, vilka brukas som jakthundar,

lastdjur o. s. v. Dessa fattiga röja intet medvetande om

att de behandlas tyranniskt; de anse det lika naturligt att

deras tyranner misshandla dem, som att lejonet äter

människan. Det är framför allt i Afrika vi kunna studera

slaveriet, sådant som detta varunder hela mänsklighetens

tidigare skeden. Slaven är där ännu alldeles rättslös; han är

ett gångbart mynt och ägandet av många slavar

tillförsäkrar den afrikanske vilden liknande företräden som räntor

tillförsäkra europén.

Ehuru slaveriet var ett framsteg i moral framför

människoätandet, medförde det dock nya, för såväl

slavens som ägarens moraliska utveckling skadliga

förhållanden. Slavägaren blir lat och förtryckande i högre

grad än medlemmen i den anarkiska flocken har tillfälle

att vara det. Där lever man i ständig fruktan, i

oupphörligt försvarstillstånd; det ömsesidiga behovet av

varandra hindrar att ett alltför stort våld övas av de

starkare; hos alla alstras en viss självkänsla på samma gång

som en viss samkänsla. Genom slaveriet förlorar slaven

självkänslan och husbonden samkänslan. Men den, som

saknar självkänslan, har heller ingen känsla av sedlig

förpliktelse. När man förebrår en afrikansk slav en

nedrighet kan man erhålla svaret: »Jag är ju slav.»

Rättslöshet medför i själva verket inom alla förhållanden den

uppfattningen, att man icke heller äger några plikter.

Vilket inflytande detta skall öva på moralen kan man

fatta, då man besinnar, att i Afrika omkring 3/4 av den

manliga samt hela den kvinnliga befolkningen intager

slavställning. Det finnes sålunda en hel zon, som med fog

kan kallas den servila, en där slavägare och slavar

ömsesidigt förstöra varandra, de förra genom att tillåta sig

allt, de senare genom att fördraga allt. Slaveriet har

härskat nästan överallt under ett visst skede av

utvecklingen. Grekens liksom nordbons fornsagor visa oss

trälen likställd med husdjuret. Och ehuru arten av

behandling varit mycket olika, så måste dock möjligheten att

på försvarslösa varelser kunna tillfredsställa sina nycker

överallt ha givit näring åt egoismen. Sålunda har den

moraliska förädlingen både gynnats och motverkats genom

slaveriet, ty detta har såväl ökat som minskal det välde

man utövat över sina, för andra eller en själv skadliga,

böjelser. Alla i flock levande djur äro de lättast tämda

och människan ägde genom sin sällskaplighet — detta

grundvillkor för all högre odling — alla förutsättningar

att kunna förslavas. När hos de primitiva människorna,

där ingen annan »klasskillnad» fanns än mellan starka

och svaga, lydnaden blivit inkarnerad, då härskade som

sagt denna instinkt blint, ty den motvägdes ännu icke av

andra moraliska egenskaper. Därtill kom uppfattningen

av hövdingen som ett slags gudaväsen. Så som vildens

slav böjde sig för honom, så böjde vilden sig

i sin ordning för sin herre; ja, det är t. o. m.

troligt, att människan av hunden lärt sig

krypande vanor — liksom hon på många språk betecknar sin

underdånighet med att kalla sig sin »herres hund»! Det

finnes under detta skede ingen gräns för de

vördnadsbetygelser man visar eller de kränkningar man tål. Att

släpa sig fram på magen, beströ sitt huvud med jord,

att fylla sin mun därmed, äro vildars hälsningssätt inför

hövdingen; att se denne rätt i ansiktet, vidröra någon hans

tillhörighet eller trampa på hans skugga, är flerstädes

belagt med dödsstraff. Liv, hustru, egendom — allt står i

hövdingens hand, och i Afrika roa sig »kungarna» med

att genom täta och alldeles utan orsak företagna

avrättningar visa denna sin envåldsmakt. Undersåtarna

hembjuda hövdingen sina huvuden, sin egendom, sina hustrur

eller döttrar; inom sitt eget hus kräver han samma

obetingade vördnad. En resande såg t. ex. en kunglig

gemål avlivas, emedan hon haft den oerhörda fräckheten att

— bjuda sin gemål en ny plockad frukt! Denna servilism

— som i Europa ännu i viss mån fortlever i hovetiketten,

i tjänstemanna- och militärdisciplinen,

sällskapsceremonierna o. s. v, — har lika dåliga följder för härskaren som

för hans undersåtar. Smickret, som aldrig är oskadligt,

blir moraliskt härjande i outvecklade sinnen; tillbedjan

skapar den uppfattningen hos den tillbedde, att han är

gudomlig, en uppfattning, vari han starkes genom att

hans godtycke och övermod aldrig möta något motstånd.

Härskaren inbillar sig vara helig och oansvarig och denna

uppfattning blir också undersåtarnas. Ju mer de fördraga,

dess mer blir underkastelsen för dem en religiös plikt;

man avhandlar ej en guds, en allsvåldig konungs nycker,

man vördar och lyder dem blint och offrar sig lika blint

för dessa nycker.

De religiösa föreställningarna under den vilda

moralens skede innebära ej tron på en andlig odödlighet, men

däremot på ett fortlevande efter döden, i ett liv likt det

jordiska. Och ju mäktigare en person varit, dess

naturligare finner man hans fortlevande, dess lättare tror man

på hans makt att också efter döden utöva sitt välde. Man

offrade således vid hans begravning åt honom allt, som

han i livet skatlat högst: mat, vapen, kvinnor, slavar;

man hoppades att han sålunda skulle varda de levande

bevågen.

I samhället förblevo fruktan och våld fortfarande

moralens grund. Ja, de moraliska frön, som

självbevarelsen och samverkan under tidigare skeden utvecklat,

kvävdes lätt genom ett tillstånd, där ingen rättvisa kunde

finnas, där härskarens godtycke var enda lagen, den blinda

lydnaden högsta dygden. I människornas själsliv lämnar

en sådan underkastelseperiod djupa spår. Den lågsinnade

benägenheten att böja sig inför makten och framgången

grundlägges genom denna undergivenhet och inskärpes

ytterligare genom de religiösa vanorna. I sin ordning

präglas nämligen även gudsbegreppet av servilism:

gudarna bli, enligt människornas uppfattning, tyranniska härskare,

dem man lär sig nalkas på samma sätt som man närmar

sig sina jordiska tyranner.

De under detta skede inplantade, servila instinkterna

fortleva inom de flesta nutidsmänniskor, driva dem till

lågheter, beröva dem deras handlingsfrihet och komma

dem att tåla översitteri eller att själva öva det.

Slavblodet kan endast långsamt omsättas i den fria människans

ådror. Om vi än ge oss själva frisinnade lagar, fria

människor kunna vi ej strax genom dem skapa. De

flesstas karaktärer lida ännu av slavarvet från våra

jordkrypande förfäder. Och innan uppfostran och samhällsvanor

upphöra att inprägla den blinda underkastelsen som

barnets och medborgarens främsta dygd, kunna vi icke vänta

att få se verkligt frigjorda människor.

B. De svagas behandling. I detta avseende

skiljer sig vildens moral föga från den djuriska moralen,

utom så till vida som upphörandet av människoätande

medför en ökad aktning även för de svagares liv.

Husfadern har emellertid ännu i regeln oinskränkt rätt över

hustruns och barnens liksom slavens liv; härskaren har

det över allas. Inom hans räckhåll finnes, som vi sett,

icke rum för rättvisa; svagheten äger där intet skydd mot

styrkan.

Dock börjar under detta skede rättvisans begrepp

utveckla sig ur den självbevarelseinstinkt, som gör att

man sätter sig till motvärn, om man av sina jämlikar

förfördelas. Man vill ha vedergällning för den orätt man

lider; ur detta vedergällningens begrepp utvecklas

rättvisans. Man gav den enskilde rätt, när han kunde taga sig

rätt, när han kraftigt hämnade ett våld mot sin person

eller sin egendom. Nävrätten var den första yttringen av

rättskänslan: »öga för öga, tand för tand» blev denna

känslas enkla, hårda uttryck; ingen hänsyn togs till

bevekelsegrunder eller förmildrande omständigheter. När

seden tillräckligt länge ansett självhämnden som en rätt,

blir den småningom också fattad som plikt: blodshämnden

blir en helig handling och det dröjer mycket länge innan

böterna komma i självhämndens ställe. Vid den

tidpunkten värdesättas liv och lemmar; en »taxa> finnes för de

böter, som det värdefullare livet, den oumbärligare

lemmen betingar. Böternas art växlar. Hos avghanerna t.

ex. ger man 12 ungmör i bot för ett människoliv; 6 för

en fördärvad hand; 3 för en utslagen tand. Sålunda

uppstod ett slags lagens hägn för de svagare inom ens

eget samhälle. Men främlingen är fortfarande rättslös;

han kan saklöst skadas till liv och egendom.

Redan den personliga styrkan och djärvheten hade

skapat en viss skillnad i rikedom; antalet slavar, som man

kunde skaffa sig, ökade ytterligare denna skillnad;

böterna gjorde den ännu större. Vinningslystnaden sade

nämligen, att det var klokare att offra den ofruktbara

hämnden för ett varaktigare gott. Så började böterna

träda i blodshämndens ställe. Sålunda ännu ett fall, där

egoismen verkat som tygel på lidelseutbrotten, då man

visste, att dessa skulle medföra en säker, kännbar förlust.

Nävrätten fostrade visserligen begreppet att straff äro

rättvisa. Men den verkligt upphöjda rättvisan kunde först

framträda under ett senare skede, när den enskilde

lämnade sin vedergällningsrätt i den allmänna rättvisans

händer.

Den upphöjda, för alla lika rättvisa, som de bästa

människor eftersträva, som de älska så djupt, att de kunna

dö för den — denna rättskänsla är i dem danad av alla

de otaliga orättvisor, deras förfäder utstått och av den hos

dem sålunda utvecklade hämndkänslan, som småningom

förädlats till rättsinne.

C. Förhållandet mellan könen och D.

Aktningen för äganderätten göra visserligen några framsteg

under det vilda tillståndet, men i allt väsentligt förblir

den moraliska uppfattningen densamma som under det

föregående skedet. I ett fall sker dock ett betydande

framsteg: vissa släktskapsgrader börja anses som gräns

för friheten i förhållandet mellan könen.

E. Altruism och pliktkänsla. Moderskärleken,

som hos vildarna ofta kan yttra sig på ett innerligt sätt,

krigarens hjältemod i kampen mot sin stams fiender,

dessa äro de högsta uttryck av altruism och pliktkänsla,

som man i allmänhet finner hos vildarna. Dock kunna

även andra pliktbegrepp någon gång framträda. Så t. ex.

i Afrika, där lögnen, servilismens vanliga följeslagare, är

regel, finnas dock stammar, som i intet annat äro sina

grannar överlägsna än just genom en stark sanningskärlek,

en lika egendomlig företeelse som de människoätande

nyseeländarnas aktning för och vård om de gamla.

Undantagen måste emellertid — av huru stor

betydelse de än äro för en allsidig bild av moralens ursprung

och utveckling — lämnas å sido vid denna kortfattade

framställning av huvuddragen i den moraliska

utvecklingen. Och vi finna då, att vildens pliktbud äro tämligen

lika den djuriska moralens:

Du skall i allt och alltid lyda din herre.

Du skall ej stjäla dina stamförvanters egendom,

deras hustrur däri inbegripna.

Du skall dräpa med urskiljning och icke anfalla

någon, som är mäktigare än du själv. Du skall vara

tapper och grym i kriget.

Du skall värna din stam, utrota dess fiender; älska

din bygd; hata dess fiender.

Dessa båda sista, ur såväl egoismen som altruismen

framsprungna, pliktbegrepp äro emellertid det nya i

vildens moraliska utveckling. Mod och uthållighet,

sammanhållning, offervillighet, självbehärskning — korteligen alla

de egenskaper, vilka skola försäkra det folk, som äger

dem, seger i kampen för tillvaron, de finnas som frön i

dessa begrepp. Men jämte de nämnda moraliska egen

egenskaperna utvecklas hatet, fosterlandskärlekens avigsida,

hatet till fiendens folk och land. Och dessa känslor,

patriotism och hat, inkarneras samtidigt i människonaturen

och så djupt, att vi endast ytterst långsamt börjat

särhålla de båda känslorna.

Varje omdaning av en dylik, till instinkt vorden,

moralisk känsla äger rum både så, att instinkten renas och

så, att den vissnar i brist på näring eller bruk; så, att

nya motverkande inflytelser uppstå och så, att

samhällsförhållandena omdanas, varigenom nya behov framkalla

nya slag av känslor. Alla dessa arier av inflytelser

samverka sålunda i våra dagar i och för utrotandet av

krigskärleken, en gång oskiljaktig från patriotismen, liksom för

omdanandet av den ensidiga fosterlandskärleken till en

alla folk omfattande människokärlek.

I vildens moralbud, väsentligen förestavade av egoism,

finna vi dock redan så pass mycken altruism och — vid

deras iakttagande ~ så pass stor pliktkänsla som nödvändigt

krävas för mänsklig sammanlevnad, även i ett så enkelt,

osammanhängande och obestämt samhälle som det vilda.

*

7. Den barbariska moralen.

I det barbariska samhället har utvecklingen fortgått

från de enkla till de mer sammansatta tillstånden. Skilda

samhällsklasser finnas: en ganska långt driven

arbetsfördelning; noggrant affattade lagar, som bestämma

rättsförhållandet mellan klasserna; en styrelse, som skipar

lagarna och en religion, vars präster ge gudomlig helgd så

väl åt lagarna som åt andra moraliska budord. Dessa

barbariska samhällen — ofta despotiskt d. v. s. enväldigt

styrda monarkier — ha ägt stora civilisatoriska uppgifter,

i moraliskt lika väl som i materiellt och intellektuellt

avseende. Världshistorien visar oss sådana samhällen, t.

ex. det gamla Egypten, de assyriska, babyloniska och

judiska rikena, perserriket, de amerikanska rikena vid

européernas erövring, de grekiska staterna, det romerska riket.

Ty huru högt stående alla dessa stater än varit i andra

avseenden, ur den moraliska utvecklingens synpunkt kunna

de med fog kallas barbariska.

Den despotiska konungamakten har, med avseende å

moralens utveckling, haft uppgiften att stärka de styrdas

gemensamhets- och vördnadskänsla, att genom ytterlig

stränghet tvinga till laglydnad; att sålunda djupt inprägla

vissa sedebud, som visserligen redan blivit medvetna, men

icke kunnat bli verkligt inorganiserade förr än under den

despotiska samhällsmaktens jämna tryck, genom skräcken

för dess ofelbart återkommande, grymma straff. Den

enskilde förlorar självhämndens rätt; de motspänstiga utrotas;

ett urval av de mer samhällsdugliga äger sålunda rum.

Dessa sätta sig så mycket mindre upp mot regentens bud

som prästen lär dem att dessa bud äro gudomliga: »altaret

och tronen» hjälpa varandra vid vildarnas fostran, men

denna sker genom att förtrycka dem. Under en viss tid

var, som sagt, detta tunga ok gagnande för att inköra

människodjuren. Men sedan förlamade det deras

utveckling. Hunden, barnet och folket, som tuktas för länge,

bli fega och lågsinnade; förtryck förnedrar den mänskliga

personligheten. Individualiteterna försvinna, när man formar

dem efter en enda prägel; de bli böjliga i en viss, åt dem

anvisad riktning, men på samma gång dödas förmågan av

initiativ, lusten att upptäcka, att nydana, att skapa.

Som utrymmet icke medger att bevisen på den

barbariska moralens lagar hämtas från alla håll, väljas de här

företrädesvis från de folk, som övat det största inflytandet

på den nuvarande europeiska odlingen, ja, som ännu i

dag bevara en stor del av detta inflytande.

Genom några få exempel skall nu visas vad som hos

judarna, grekerna, romarna och germanerna var den barbariska

moralens begrepp om människolivets värde, de svagas

behandling, förhållandet mellan könen, aktning för

äganderätten, samt om altruism och pliktkänsla i allmänhet.

A. Judarnas moral. I judarnas budord: »du skall

icke dräpa, icke göra hor, icke stjäla, icke bära falskt

vittnesbörd» finnes intet, som skiljer deras från andra

barbariska folks moral, ja, några av dessa bud finner

man redan i vildens morallag. Ej ens föräldravördnadens

bud är för juden eget, men väl den därvid fästa lönen.

Endast ett nytt bud, med mänsklig innebörd, det om

vilodagens helighållande, är det tillägg, genom vilket judens

»Tio Guds bud» utmärka sig framför andra folks på

samma odlingsgrad. Ty vad buden innebära om

förhållandet till Gud hör icke till moralens utan gudsbegreppets

område.

Judens moral — som andra barbarers — gäller

emellertid endast judar. I Javehs, nationalgudens namn,

befalles och sker nedslaktning av besegrade fiender,5 Mose bok 7: 2: 5 M. 20: 12.—18 (och flerstädes). av

deras kvinnor och barn1 Sam. 10: 3.; lönnmord på fiender — sådana; som

JaelsDom. 4: 21. och Judiths — förhärligas. Barnamord förekommo;

den förstföddes offrande var en religiös plikt2 M 13: 2; 22: 29. 3 M. 27: 28, 29.; sägnen om

Abrahams offrande av Isak1 M. 22. antyder — som förut

påpekats — en begynnande ändring i detta bruk, som

småningom alldeles upphörde: den förstfödde friköptes sedan

genom en gåva till templet, Även berättelsen om Jeftas

offer av sin dotterDom. 11. visar ej blott, att människooffer voro

i bruk hos judarna, utan ock hur länge fadern hade makt

över barnens liv. Lagen gav honom rätt att att stena

den olydige sonen5 M. 11: 18 -21.. Sin dotter kunde han sälja som slav2 M. 21: 7—11..

Månggifte är i judens moral berättigat för mannenM. 21 (och flerstädes).,

men den äktenskapsbrytande hustrun stenas;5 M. 18: 20. hustrun

kan även av de obetydligaste skäl förskjutas. Onaturliga

laster övades men straffades strängt,2 M. 21: 20—21. som inom de flesta

andra barbariska samhällen. Grymma straff, såsom

stening, brännande å bål o. s. v. hörde till rättsbruken.

Slaven kunde saklöst piskas ihjäl, blott han icke dog

under slagen, utan under en dag överlevde misshanlingen5 M. 19: 21..

Vedergällningsrätten tillämpades med yttersta

stränghet: »Du skall ingen skonsamhet bevisa; liv för liv, öga för

öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot», så lyder lagen2 M. 22: 1..

I flera fall höjer sig dock den hebräiska lagen till

en större mänsklighet. Mot stöld är den ej så sträng

som många andra barbariska lagar; man fick t. ex. i vissa

fall återgälda det stulna fyrfält eller femfali;2 M. 22: 1. kan man

det ej, blev man målsägarens slav. Även under sina

monarkers styrelse bibehöllo judarna den självkänsla och

jämlikhetsanda, vilka visa sig i flera mänskliga budord,

särskilt till de svagares skydd. Slaven kunde bli fri på 7:e

året2 M. 21: 2.; då fick jorden vila och de fattige samla dess

självsådda skördar. Främlingen, den faderlöse och änkan stodo

under Javehs hägn;2 M. 22: 21—23. arbetarens lön skulle betalas före

solnedgången;3 M. 19: 13. gäldenären fick ej berövas vad han

nödvändigt behövde;2 M. 22: 26. all ränta var förbjuden;2 M. 22: 25. den fattige

fick plocka ax på åkern3 M. 19: 9—10. och även mot den vanföre och

den ej lagskyddade främlingen anbefalldes barmhärtighet2 M. 23: 9; 3 M. 19: 33.

liksom även mot djuren. Den hos andra barbariska folk

vanliga samfällda ansvarigheten fanns icke hos judarna:

var och en måste svara för sig själv; den enes

missgärning hemsöktes icke på den andre.5 Mose bok 24: 16.

Människolivet skyddas mer än egendomen och

altruismens stora budord: att älska sin nästa som sig själv

är uttalat i judarnas3 M. 19: 18. liksom i andra asiatiska folks

morallagar.Sålunda säger Konfutse: »Hvad du ej vill att en annan

skall göra dig, det skall du ej göra honom»; och Buddha yttrar:

»Låtom osä leva lyckliga, icke hatande dem, som hata oss». »Nästan» var emellertid för juden ännu blott —

juden. Och ehuru glimtar av en högre uppfattning i

detta fall redan gjorde sig gällande hos profeterna, så var

det först Jesus som i detta hänssende vidgade den judiska

uppfattningen till allomfattande människokärlek. Det är

således — som vi vid jämförelse med andra barbariska

folks sedelära otvetydigt finna — icke genom sin morals

höghet, som juden stod framför andra folk. Men hans

sedliga överlägsehet bestod i hans föreställning, att hans

nation var Javehs utvalda folk och att den jordiska lyckan

eller olyckan var på det nogaste förbunden med lydnaden

för de av Javeh givna buden. Sålunda blev judens moral

för honom starkt befallande; hans pliktkänsla fick en så

allvarlig fostran, hans samvete blev så känsligt, att just

ur hans folk, förberedd av de stora profeternas

uppfostrande arbete, en ärinu högre moralisk utveckling, den

kristna, kunde framträda. Men redan profeterna hade

ivrat mot det formväsen, hyckleri och andliga högmod,

som, jämte mycket gott, hade framkallats genom judarnas

stränga laglydnad och deras känsla av undantagsfolk.

Jesus — som förkunnade personlighetens, frihetens och

människokärlekens tankar såsom sedlighetens högsta bud

— stod så högt över även sitt folks högsta religiösa och

moraliska begrepp, att han fick det öde, som

utvecklingshistorien visar oss vara det vanliga för stora nydanare:

att duka under för sin samtid.

B. Grekernas och romarnas moral. I grekernas

fornsägner finna vi många spår av den vilda moralen:

människooffer, kvinnorov, månggifte, oiskränkt

fadersmyndighet, barnamord. Småningom inträder en moralisk

utveckling; människooffer upphöra; blodskam anses brottslig;

könslig återhållsamhet kräves av hustrurna; i Sparta är

det staten, icke fadern, som bestämmer om barnen skola

utsättas eller icke.

Men även sedan vi hunnit till Greklands och Roms

blomstringstider, visar moralen barbariets drag. Kvinnorna

i Grekland leva skilda från männens sällskap; blott i

Sparta röra de sig mera fritt; mannens sidohustrur

godkännas av seden och begreppet äktenskapsbrott finnes

länge till blott för hustrun. Steg för steg bättrades

emellertid lagarna till kvinnans förmån. Och ehuru

sederna icke höjdes i samma mån, äro dock lagarna ett

viktigt bevis på höjda moraliska begrepp, om de än icke

i livet bli med allvar förverkligade.

1 Greklands äldre tid hörde, som mångenstädes,

prostitutionen till tempeltjänsten; onaturliga laster förekommo

redan på Solons dagar. Den uppfattningen att först förfallets

tid visar dessa och liknande skuggor är ej riktig.

Föräldramyndigheten inskränkes men barnutsättningen

och fosterfördrivningen däremot bli egentligen först med

allvar beivrade, sedan kristendomen börjat öva sitt

inflytande.

Skärskåda vi slaveriet, finna vi visserligen i Aten

mer mänsklighet vid slavens behandling än i Sparta och

Rom, men å andra sidan försvara Atens främste tänkare,

en Plato, en Aristoteles, slaveriet med alldeles samma dåliga

skäl, dem vissa tänkare i våra dagar använda mot

underklassens krav på mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Själva det sakförhållandet, att ett försvar för slaveriet

behövdes, visar emellertid att den moraliska utveekligen

inom vissa samveten hunnit så långt, att slaveriets

berättigande börjat betvivlas. I Rom dödades ofta en slav

lika lättvindigt som vi döda en fluga: för att roa sina

gäster, mata fiskarna i sin parkdam o. s. v. avlivade vissa

romare sina slavar, ofta under gräsliga marter. Men här

som överallt inträdde tidigt en väsentlig skillnad mellan

hemfödda och övriga slavar. Steg för steg visar den

romerska lagstiftningen till slavarnas förmån den höjning

av mänsklighetskänslan, som man med orätt uteslutande

tillskrivit kristendomens inverkan. Så var det t. ex. Neros

lärare, Seneca, vilken av sin lärjunge utverkade en av de

första lagarna till slavarnas skydd. Seneca var en stoisk

filosof och det är i allmänhet just den stoiska

vishetslärans ädla mänsklighet, som präglar de goda lagarna under

romerska kejsardömets tid.

Den grekiska och romerska patriotismen — som i dessa

tider var medborgarnas högsta dygd — innebar samma hat till

främlingen och grymhet i krigföringen som vildens visar. På

denna punkt är moralens utveckling ytterst långsam. Fångarna

göras till slavar, de nådesökande stötas ned; de döda

kämparnas begravning firas med deras fångna fienders offrande. Ur

seden att med dylika offer och kämpaspel hedra den döde

utvecklas småningom de blodiga cirkusspel, som i Rom

förvilda sederna. Dessa spel godkändes även sedan den moraliska

utvecklingen hos de högt stående andarna nått en ovanlig

grad av ädelhet och förfining — ett exempel på, huru det

gängse bruket mäktar fördröja ett moralbegrepps utveckling.

Aktningen för människolivet var under det barbariska

skedet ringa hos greken som romaren. Först småningom

anses dråp som brott; blodshämnden råder länge; den

utbytes också här mot böter; vedergällningsrätten

överlämnas småningom av den enskilde åt samhället. Stöld

straffas strängt och i allmänhet äro alla straff grymma.

En stor förbättring inträder dock småningom häri.

Vördnad för ålderdomen, aktning för arbetet,

gästfrihet, måttlighet och plikttrohet höra till de dygder, som

här och var framträda i antikens moral. Barmhärtigheten

främjades genom tron, att »tiggaren och den fattige komma

från Zevs». Medlidandet hade en särskild gudom, och

edens helgd vårdades av evmeniderna,Evmenider = den hämnande rättvisans och samvetskvalens

gudinnor. vilka även

oblidkeligt förföljde den, som kränkt den gängse moralens bud.

Många handlingar av barmhärtighet liksom av

storsinthet, av ädelmod, offervillighet och samvetsömhet

gömmas i grekernas och romarnas historia och i deras

vitterhet; hela skatter av moraliskt höga och djupa tankar

kunna hämtas ur de grekiska och romerska liksom ur de

asiatiska vishetslärarnas skrifter. Vi kunna därav se, att

människonaturen hunnit långt, redan innan den kom

under kristendomens inflytande: mången hedning — liksom

jude — hade flere århundraden före Kristus klart insett

slaveriets orättfärdighet, nationalhatets trångsinne,

personlighetens värde, människokärlekens plikt,

självbehärskningens höghet och lyckan av att arbeta på sin egen

moraliska förädling.

C. De germaniska folkens moral. Den barbariska

moralens grunddrag återfinna vi även hos våra förfäder

germanerna: faderns fullständiga myndighet över familjens

medlemmar, människooffer, barnutsättning, blodshämnd.

Äktenskapet ingås som en »handel» och bredvid den laggifta

hustrun finnas sidohustrur; mannen kan med lätthet

förskjuta hustrun och, i fall av äktenskapsbrott, själv utföra

det därför bestämda dödsstraffet. Dock var seden bättre

än lagen och i andra fall funnos lagar till kvinnans skydd.

Dråp aktas som ett mycket ringare brott än stöld, vilken

straffas mycket strängt. Egendomsförhållandet liknar, då

germanerna först framträda, de amerikanska rödskinnens i

Amerika eller kaffrernas i Afrika: horder av frie män äga

gemensamt jorden, som brukas av trälarna. Längre fram

inträder enskild äganderätt till jorden. Mord och krigisk

bedrift, trohet mot stamförvanter, gästfrihet anses som

mannens högsta plikter. Främlingen är rättslös och främling

är redan nästa landskaps invånare, så att t. ex. hos våra

förfäder upplänningen kallades tjuv, om han fråntog en

annan upplänning ett kreatur, men han kunde med heder

från sin södermanländske granne taga allt vad denne

ägde. Böterna för skador till liv och lem fastställdes efter

graden av främlingskap.

Under kristendomens inflytande ändras — ehuru

mycket långsamt — dessa barbariska seder. Medeltidens

skede i Europa kännetecknas genom katolska kyrkans

inflytande och genom feodalismen.

Feodalismen — först i våra dagar upphävd i Japan

och ännu kvarlevande i Abessinien — är en inrättning,

som helt naturligt framträder överallt där, under

utvecklingens gång, en skillnad inträtt mellan mer eller mindre

mäktiga personer, men de förra icke förmått helt kuva

de senare, utan en mängd kompromisser uppstå mellan

dessa individer, som äro olika mäktiga men ömsesidigt

behöva varandra. Fedoalismen har haft sin stora

uppgift vid moralens utveckling: den fostrade hederskänsla,

ömsesidig pliktkänsla och förmåga av uppoffring. Men

även fedoalismen urartade till förtryck.

Aktningen för människolivet stiger hos germanerna

under den kristna religionens inflytande; den enskilda

hämnden upphör småningom; fejderna minskas genom

fridlysning av vissa tider på året och vissa dagar i veckan;

klostren ha sin skyddsrätt och prästen predikar

människokärlek — men inskränkt till de rättroende! Mot de

»otrogna», d. v. s. muhammedanerna, mot judarna och

kättarna begås under korstågen och religionsförföljelserna

grymheter, sådana som — enligt någons yttrande

— »djävulen skulle begått, ifall han blivit vansinnig».

Stöld straffades strängare än mord: med dödsstraff,

stympning o. s. v. Alla straff voro gräsliga: att

brännas och levande begravas voro bland de lindrigare.

Att sönderslitas, kokas i olja eller få inälvorna uttagna

hörde till medeltidens rättsseder, vilka även kännetecknas

genom all slags tortyr — särskilt inkvisitionsdomstolarnas

— något som jämförelsevis sällan och i lindrigare form

brukades av hedningarna. Fängelserna voro, även de,

tortyrmedel i sin ryslighet. Det skydd, som de kristna å

ena sidan gåvo människolivet, uppväges å den andra av

de förföljelser, som den kristna kyrkan lät människorna

undergå. Detta den kristna kyrkans anspråk att härska

över människornas själar blef ett mycket hämmande

inflytande på den moraliska utvecklingen. Ty de bästa

människorna, de genom fri tanke, genom mod, innerlighet

och självständighet utmärkte »kättarna» dödades. Släktet

gick sålunda förlustigt arvet av deras egenskaper, medan

hos de övriga fruktan bidrog att inplanta den

föreställningen, att fritt tänkande och personlig självständighet voro

de svåraste av alla brott.

Genom sitt skydd av de svagare har kristna läran

visat sitt mest betydande moraliska inflytande. Klostret

och kyrkan övade en storartad välgörenhet;

barmhärtigheten blev en, för alla bindande, religiös plikt. Sjukvård

och ålderdomsvård, skydd för barnen, förbud mot

barnamord, hjälp åt fattiga höra samman med de kristnas

livsåskådning, som emellertid står i egendomlig motsats till

den medeltida lagstiftningens hårdhet: tiggeri straffades

flerstädes med hudstrykning, brännmärkning med glödhett

järn, ja t. o. m. med dödsstraff. Den gamla

vedergällningsrätten i all sin strävhet härskar i lagstiftningen; mannen

har t. ex. enligt vissa lagar kvar rätten att ögonblickligen

döda sin i äktenskapsbrott ertappade hustruI Sverges lag bibehölls denna rätt till 1653.. Men i

sederna intränger småningom en försonligare ande än den

hedniska livsåskådningen kunnat alstra. På förhållandet

mellan könen övar den kristna läran ett dubbelt inflytande

— till moralens förbättring och till dess försämrande.

Kyrkan tager äktenskapet i sitt hägn och höjer därigenom

hustruns ställning. Kyrkan skaffar sig domsrätt i mål, som

röra sedlighetsbrott, såsom kvinnorov, våldtäkt,

fosterfördrivning, äktenskapsbrott, onaturliga laster. Genom sin

dyrkan av den jungfruliga »gudamodern» Maria, samt

genom sin uppfattning av kvinnan som likställd med mannen

i frälsningplanen, bidrar kyrkan att höja kvinnans

ställning och äktenskapets helgd. Men å andra sidan framhölls

kvinnan som den, allt sedan Evas dagar, till synd

förförande och det ogifta ståndet, »celibatet», ansågs som det

högsta. Härigenom inträdde ett för moralens utveckling

mycket hindrande, dubbelt inflytande. De, som i könsligt

hänseende övade självbehärskning, voro i allmänhet präster

och klosterfolk, som måste leva ogifta och i följd därav

gick ej denna deras självtukt i arv åt någon avkomma.

De övriga människorna, vilka genom celibatets upphöjelse

ansågo den könsliga självbehärskningen som en stor, men

blott för fåtalet möjlig dygd, levde dess hejdlösare; livet

delades i tvenne halvor, en ohelig, till vilken alla

naturliga drifter, framför allt släktdriften, hörde och en helig;

livet fick liksom kyrkåret två skeden: julen, njutningens

tid och fastan, späkningens. Men en sådan tudelning

är minst av allt ägnad att främja de moraliska begreppens

utveckling, ty den splittrar intrycken och minskar

därigenom deras inflytande. Att kvinnan betraktades ömsom

som en Eva, ömsom som en Maria, var icke heller ägnat

att framkalla en riktig behandling av henne.

Riddarmoralen, som blev sammanfattningen av medeltidens bästa

sedliga begrepp, satte vördnad för kvinnan och alla

värnlösas skyddande som en av sina uppgifter, men i

verkligheten urartade riddarlivet till allt utom renhet i

förhållandet mellan könen. Om man vill ha ett mått på det

sedliga tillståndet vid medeltidens slut, så väl inom kyrkan

som utanför densamma, så har man det i uppgifterna om

de smittosamma könssjukdomarnas ofantliga spridning.

Vi finna som slutsats: att den kristna läran icke — i

stort sett — mäktat minska släktdriftens våldsamhet, om

den än lyckats bibringa vissa högre sedliga begrepp i

fråga om de till släktlivet hörande områdena.

Kyrkans inflytande på träldomen går inom den

germanska världen i samma riktning som de stoiska

filosofernas inom den antika. Träldomen bortarbetas långsamt;

först på 1300 talet kan man anse denna vara slut i Europa.

Men genom livegenskapen kvarstod den i lindrigare form

till efter 1789 års franska revolution; i Ryssland

upphäfdes livegenskapen först 1861, medan slaveriet i dess

barbariska form fortlevde i Amerika till 1863. Huru låg den

medeltida uppfattningen av människovärdet, av aktningen

för andras egendom, av vördnad för människolivet var,

det visar oss bäst de lifegnas samt de fattiga, ehuru

självägande, lantmännens behandling. Stormannen

våldförde deras kvinnor, nedtrampade deras skördar,

plundrade deras vingårdar, bröt upp deras förrådshus; sökte

de försvara sig, blevo de spetsade eller brännmärkta

eller fingo smält bly över sig eller ögonen

utstuckna eller lemmarna avhuggna! Kyrkan hängav

sig mer och mer åt kampen mot konungamakten; denna

åt sin kamp med storvasallerna; dessa fejdade

sinsemellan; städernas köpmän och hantverkare kivade med

varandra. Överallt sökte man med starkt reglementerande

hålla de underlydande i tukt, men överallt bröt dock

striden ut. En allas kamp mot alla, sådant blev det tillstånd

som från mitten av medeltiden var rådande. Ty sedan

kristendomen sjunkit ned till en världslig makt, lämpad

efter sina bekännares andlign ståndpunkt och med sig

införlivat en mängd hedniska begrepp, upphörde också dess

väsentliga moraliska inflytande på germanerna, som

visserligen redan sedligt påverkats av sin egen lagstiftning och

av romerska rikets odling men dock erhållit sin högre,

sedliga uppfostran genom den kristna kyrkan. Därtill

kommer, att kristendomens lära om det ödmjuka

syndmedvetandet, nåden, försoningen, betraktelsen av jordelivet

som en korsets skola och evigheten som jordelivets mål,

innebar en alltför skarp motsats till människonaturens

och särskilt till den germanska naturens sunda och

berättigade stolthet, mod, självkänsla, handlingskraft och

livslust. . Katolicismen, som intet erkännande gav åt den

berättigade egoismen — annat än som omsorg om den

egna själens frälsning — kunde därför ej försona egoism

och altruism. Antingen blev människonaturen fullkomligt

undertryckt genom ytterlig späkning och själlös altruism,

eller också förblev den på längden tämligen oberörd av

den kristna moraluppfattningen.

I stort sett lärde kristendomen dock alla Europas folk

en viss vördnad för de andliga makterna, en viss

självbehärskning med avseende å sina lidelsers tillfredsställande,

en viss håg att offra själviskheten för andras bästa. Om

än medeltiden visar oss ytterliga motsatser, starka utbrott

av alla djurets eller vildens lidelser vid sidan av den

naturvidrigaste askes, så utgör den dock det viktigaste av

de många utvecklingsskeden, som fört oss från den

barbariska moralens ståndpunkt till det fjärde och hittills

högsta skede vi nått, nämligen den industriella moralens.

*

8. Den industriella moralen.

Den industriella moralens stora framsteg är

livegenskapens upphävande. Men ehuru vi nu i Europa och

Europas kolonier i regeln ej jaga männisor som under det

djuriska skedet, ej bruka dem till husdjur som under det

vilda skedet, ej hava dem bundna vid torvan som under

det barbariska skedet, så missbrukar människan dock ännu

människan. I verkligheten, d. v. s. i människornas hjärtan

och seder, finnes icke den altruism, den jämlikhet eller

broderlighet, som vissa sedebud och vissa talesätt låta oss

hoppas att vi skulle möta.

Ingen utveckling är långsammare än moralens

eftersom den måste äga rum genom en omdaning i

människonaturens sätt att känna, vilket sker mycket långsammare

än omdaningar i dess sätt att tänka. Känslorna äro

genom årtusenden inorganiserade instinkter, medan tanken

kan uppstå ur ett intryck från dagen eller gårdagen. Och

dessutom är denna omdaning aldrig fullständig. Det

förflutna mänger sig alltid mer eller mindre i det närvarande,

Vi ha därför redan i det föregående spårat kvarlevor av

vildens och barbarens moral i de samtida

kulturmänniskornas seder och lagar, liksom vi i brottsmålhistorierna

sett bevis för, att icke ens det djuriska skedet saknar

representanter i våra samhällen. Vi sammanfatta här ånyo

de svåraste bevisen mot samtidens moral:

Visserligen har känslan av människolivets värde ökats

— men krigen fortfara, duellerna försvaras, barnamorden

och fosterfördrivningen finnas kvar, barnmisshandling är

ännu vanlig i många hem liksom i många vårdanstalter och

skolor; undantagshjon och fosterbarn avdagatagas ofta och

livsfarliga industrier vålla en hejdlös manspillan.

Dödsstraffet och andra från vedergällningsteorin kvarlevande

hämndstraff finnas kvar — allt företeelser, dem våra

efterkommande skola peka som bevis på den industriella moralens

låga ståndpunkt i fråga om aktning för människolivet och

skydd för de svagare.

Med avseende å förhållandet mellan könen är

visserligen engifte samhällslag. Men månggiftet är

samhällssed och åtnjuter — i den legitimerade prostitutionens

form — ännu samhällsskydd. Äktenskapet är icke

längre ett »brudköp», men både män och kvinnor sälja

sina personer genom äktenskap ingångna för vinningens

eller utkomstens skull. Aktenskapslagstiftningen bär ännu

många spår av mannens forna barbariska herravälde över

hustrun, spår dem en framtida moral kommer att finna

lika vidriga, som vi nu anse vildens äktenskapliga seder.

Aktningen för äganderätten är hos oss, i fråga om

öppen plundring, vida större än i det barbariska

samhället. Men förfalskningar, försnillningar oeh utpressningar

ha intagit samma plats i den industriella moralen som

våldet i den barbariska. Vissa människoklassers träldom

eller livegenskap under andra människors herravälde äro

upphävda. Men flertalet lever i trälaktigt beroende under

ett fåtal, som genom sin rikedom behärskar arbetsmedel

oeh arbetsvillkor.

Människorna dela sig redan under det djuriska

tillståndet — så snart de samlas i flock — i en »överklass»,

de starkare och en »underklass», de svagare. Sedan den

fysiska och andliga styrkan småningom medfört skillnad

i rikedom, bli de rikaste överklassen. Denna överklass

kan dock icke bevara sin fysiska och andliga

överlägsenhet; den sjunker tvärtom, genom att icke vidare behöva

anstränga sina krafter, men bibehåller likväl makten att

nedtrycka de ofta i intelligens, handlingskraft och

personlighet starkare, att hålla dem kvar som en underklass

över vilken överklassen blott genom ärvda rikedomar, ej

genom egna företräden, höjer sig.

Det industriella samhället står i vissa avseenden på

samma ståndpunkt som romarriket eller det feodala Europa:

det förras slavar och det senares livegna hade det i många

fall icke sämre än millionerna i Europas fabriks- och

gruvdistrikt. Det industriella samhällets riktning — att samla

all rikedom på ett fåtal händer — är i själva verket lika

fientlig mot den personliga friheten som slaveriet och

livegenskapen voro. Ehuru dessa inrättningar ur politisk

och moralisk synpunkt måste anses mer förnedrande, voro

de i verkligheten knappt mer bindande än det beroende

av arbetsgivaren och arbetet, vari den åt sig själv

lämnade, ofta värnlöse arbetaren nu befinner sig. Nutidens

produktionssätt skadar i fysiskt, moraliskt och intellektuellt

hänseende den mellan överarbete eller arbetslöshet kastade

daglönaren lika mycket, som det i samma avseende —

ehuru på motsatt sätt — skadar den arbetsfria, njutande

överklassen. Det ökar fattigdomen i en sådan grad, att

t. ex. i England, där omkring 2,238 personer äga ungefär

halva Englands jord och där det finnes omkring 100,000

millionärer, kommer på 4 personer 1 tiggare. Med

fattigdomens tillväxt följer tillväxten av självmord,

dryckenskap och prostitution.

Det är från detta århundrades början —

maskinindustrins och kapitalismens århundrade — som till ett antal

alltjämt minskat fåtal erhållit möjligheten att bestämma

över ett alltjämt växande flertals liv och välfärd. Detta

fåtal brukar sin »individulla frihet» sålunda, att millioner

av män, kvinnor och barn ödeläggas genom ett

produktionssystem, som flerstädes krävt ända till 15 timmars

arbete om dygnet av små barn, som gjort arbetarnas

medellivslängd i allmänhet hälften så lång som arbetsgivarens!För utrymmets skull måste jag avstå att anföra flera siffror

och i stället hänvisa till n;o 11 av Verdandis småskrifter: Den

industriella arbetarfrågan av Gustav Steffen.

Inför den sociala frågan stannar man betänksamt,

innan man vill erkänna den industriella moralens

överlägsenhet framför den barbariska. Ehuru man måste

medgiva, att på många andra punkter avgjorda framsteg ägt

rum; att altruism och pliktkänsla inom vissa viktiga

områden äro i tilltagande, så kan man ännu endast räkna

livegenskapens upphävande som ett väsentligt

framsteg i moraliskt avseende. Ingen lycklig jämvikt mellan

egoism och altruism är — vare sig hos arbetsgivare eller

arbetare — uppnådd. Att den allmänna barmhärtigheten ökats

i bredd med fattigdomen, innebär intet verkligt moraliskt

framsteg hos samhället i dess helhet; tvärtom brukar

samhället denna barmhärtighet som ett »plåster på sitt sjuka

samvete». Genom en ordnad välgörenhet strävar det

ädlare fåtalet alt sona samhällets oförrätter mot flertalet,

men inser icke att man därigenom blott fördröjer hela

samhällets fullständiga uppvaknande, ett uppvaknande, som

måste föregå en högre moralisk utveckling, den, då ej

barmhärtighet utan rättvisa blir den ledande grundsatsen.

En högre moralisk utveckling kommer icke att

inträda, förr än man upphör att i den »individuella

frihetens» namn försvara och bibehålla det nuvarande

produktionssystemet. Målsmännen för den individuella friheten

glömma nämligen en ytterst viktig sanning, som hela den

moraliska och sociala utvecklingens förlopp lärt oss. Det

är den sanningen: att moralens utvecklingshistoria är

historien om inskränkandet av den individuella friheten

i alla sådana fall, där denna frihet uteslutande

tillfredsställer egoismen på altruismens bekostnad, lika visst som

den är historien om den individuella frihetens utvidgande

i sådana fall, där friheten framkallar en större

jämvikt mellan egoismens och altruismens likaberättigade

krav. Att lösa den sociala frågan så, att en dylik

inskränkning och ett dylikt utvidgande bli en verklighet,

detta är den närmaste framtidens stora moraliska uppgift.

*

9. Slutord.

Under framställningen av den industriella, nutida

moralen har utrymmet ej medgivit annat än korta

antydningar om de synpukter, dem vi följt vid skildringen av

den djuriska, den vilda och den barbariska moralen,

nämligen begreppen om människolivets värde, om

äganderätten, om de svagas behandling, om förhållandet mellan

könen samt altruism och pliktkänsla i allmänhet. En

fullständig framställning av vår samtida moral från dessa

synpunkter skulle dessutom innebära en omprövning av och

ett omdöme över densamma, som omfånget av denna

skrift ej medger. Endast om själva huvudpunkten, den som

anges i uttrycket industriell moral, har det varit

nödvändigt att tala något utförligare, för att ge stöd åt

påståendet: att nutidens moral ännu är låg; att en fortsatt

utveckling av densamma måste innebära ej blott dess

frigörelse från återstoderna av den djuriska, den vilda och

den barbariska uppfattningen — dem vi delvis finna kvar

i vår samtids moraliska känslor, rättsbegrepp, seder och

lagar — utan ock en genomgripande ändring i de nya

förhållanden, dem det industriella skedet framkallat.

Syftet med denna framställning har endast varit att

följa vissa av våra nu gällande morallagar från deras

ursprung fram till deras nuvarande ståndpunkt. Genom en

sådan öfversikt finna vi, att de sedliga begreppen icke en

gång för alla äro nedlagda i människans medvetande.

Den visar oss, att dessa begrepp varit vitt skilda under

olika tider och hos olika folk, liksom att de nu i västerlandet

gällande sedliga begreppen äro frukten av många

årtusendens utveckling. Vi kunna därför hoppas, att framtidens

sedlighet kommer att skilja sig lika mycket från vår

ståndpunkt, som denna nu skiljer sig från australnegrernas.

Genom en sådan återblick kunna vi framför allt lära:

att den moraliska utvecklingen, liksom all annan

utveckling, i det stora hela taget oavbrutet skrider framåt,

ehuru en delvis tillbakagång — under somliga tider och

genom vissa omständigheter — ofta inträder. Denna tro

på ett oavlåtligt, ehuru ytterst långsamt, framåtskridande

är lika rik på kraft och hopp som den forna

föreställningen — om en i Guds beläte skapad men fallen

mänsklighet — var försvagande och förtvivlad. Det finnes ingen

i djupaste mening mening mer uppbyggande tanke än den,

att mänskligheten ur ett djuriskt tillstånd själv arbetat sig

upp till sin nuvarande materiella, intellektuella och

moraliska ståndpunkt. Denna tanke eggar ej blott till

oavlåtliga strävan i det närvarande, den tröstar oss även över

många av de tills vidare oundvikliga lidanden, under vilka

mänskligheten suckar. Den ger oss slutligen en härlig

fjärrsyn in i framtidens »förlovade land».

Utvecklingsläran är den högsta synpunkt vi äga, för

att vinna en överblick såväl av den mödosamt

tillryggalagda vägen som av den väg, vi ännu ha att steg för steg

vandra ifall vi vilja nå den moraliska utvecklingens lika

väl som all annan utvecklings slutliga mål:

den största möjliga lycka för det största möjliga antal.

Men denna största möjliga lycka kan icke betyda annat

än var enskilds och hela släktets allt fullare

kraftutveckling under en allt större möjlighet till ett i allo högre

organiserat liv, till en allt fullkomligare jämvikt och

växelverkan mellan den enskildes egna krafter liksom

mellan den enskildes och det helas väsentliga livsvärden.

*

Efterskrift.

En avdelning i denna skrift — Judarnas moral —-

framkallade 1892 en motskrift av rabbinen doktor Klein;

Står gamla testamentets moral verkligen på barbarernas

utvecklingsskede?

Denna motskrift har emellertid icke föranlett mig att

ändra något i de nya upplagorna.

Letourneau brukar ordet barbarisk för det skede,

under vilket slaveri och månggifte ännu råder. Man kan

underkänna denna betecknings lämplighet men däremot

icke erkänna att densamma gör judarna en större orätt

än t. ex. greker, romare och germaner.

Vad doktor Klein anför som skäl för judarnas, över

barbariet höjda, sedlighet, kan med samma rätt anföras

för de nämnda folken, ifall man håller sig till deras

härligaste diktverk, yppersta personligheter och högsta

rättsmedvetande. Bredvid doktor Kleins citat, till bestyrkande

av judens godhet mot främlingen, kärlek till nästan,

ömhet om trälen o. s. v. kunna ställas liknande ur

andra asiatiska religionsstiftares eller ur stoikernas

skrifter. Men den allmänna sedliga ståndpunkten

avgöres icke genom de högt ståendes uttalanden, ej ens

genom de yppersta lagbuden: den avgöres genom de

känslor och rättsseder, som avgöra flertalets handlingar. När

doktor Klein framhåller att utvecklingens lag gjort sig

gällande även hos judarna och att man därför i deras

skrifter finner det högre och lägre bredvid vartannat,

upprepar han endast vad som i denna skrift överallt betonas.

Men det är med full rätt som en helbild av sedligheten

ställer det låga bredvid det höga. Letourneau talar ej

om Jeftas offer som uttryck av judarnas högsta moral

men som vittnesbörd om de då ännu kvarlevande

människooffren. När det påpekas att Jaëls och Judiths lönnmord

förhärligas, så får detta icke bevisa mera än att judarna

— som många kristna än i dag — ansågo lönnmord

tilllåtet mot fiender. Att Judith aldrig funnits, att hennes

historia — som doktor Klein framhåller — är en

tendensdikt från århundradet efter Kristus, har för denna

bevisning ingen betydelse. Eller rättare: det ökar bevisstyrkan

att en sådan tendensdikt då ännu kunde författas; den

»apokryfiska> Judith vittnar mer mot judarnas moral än

den »historiska» Jaël!

Gamla testamentets härliga kvinnogestalter och sköna

livsförhållanden, liksom de många bevisen där på aktning

för kvinnan, dem doktor Klein med rätt framhåller, bli

dock vida överträffade, om man går till den helleniska

och germaniska litteraturen. Men allt detta hindrar ej att

hos judarna — som hos de nyssnämnda folken —

polygamien länge var den härskande seden! Det är endast

detta som Letourneau påstår och doktor Klein ej heller

kunnat förneka. Men polygamien hör för Letourneau just

samman med den »barbariska» moralen!

Doktor Klein har icke sökt vederlägga ett enda av

de gjorda citaten ur Gamla testamentet men förklarar i

alla fall att Letourneaus påståenden om judarnas moral

— påståenden, punkt för punkt stödda av bibelcitat —

»icke kunna tagas på allvar». Och doktor Klein anser

sig ha vederlagt desamma genom att framhålla bibelord av

altruistisk innebörd! Men det torde nog vara så, att Jobs

sköna ord om de tjänandes rätt äro lika litet bevisande

för de tjänandes verkliga ställning hos judarna, som t. ex.

Viktor Rydbergs, av ädlaste mänsklighetskänsla fyllda

dikter, äro bevisande för förhållandet mellan svenska

arbetare och arbetsgivare under slutet av 1800-talet!

Doktor Klein erkänner att Letourneau framhåller flera

fall där den judiska lagen höjde «ig till större

mänsklighet, men han beklagar att Letourneau därur icke drar

slutsatsen om judarnas sedliga överlägsenhet framför varje

annat forntida folk, särskilt i fråga om broderlighetens

tanke.

Mot doktor Kleins mening i detta fall torde man ha

rätt att ställa — judarnas egna stora profeter till och

med Jesus!

Dessa stora skalder och siare voro lika

ensamma inom sitt folk som de stora hos alla folk varit.

De kunna lika litet anses uttrycka judarnas sedliga höjd

som Sokrates samtal eller Havamal kunna anses ge en

trogen bild av atenarnas eller nordbornas sedlighet. Jesus

kallade, vill jag minnas, Jerusalem den stad, som stenar

sina profeter och hans eget öde var således intet

undantagsöde. Och ej heller talade han eller hans föregångare

om broderlighetens och fridens tankar som hade de menat

sig förkunna allmänt erkända och efterlevda sanningar!

Sådana förkunnare torde höra till de överflödiga — och till

dem vill jag minst av alla räkna Jesus eller Israels profeter!

Letourneau har den — av den jämförande

religionsvetenskapen och de nya upptäckterna, t. ex. av Ammunarabis

lagbok, allt mer bestyrkta — historiska sanningen på sin

sida, när han icke anser att höjdläget av de allmänna

judiska moralbegreppen berättiga detta folk till en

särställning bland de folk med vilka han samordnar dem. I de

judiska gudsbegreppen och den därav beroende

pliktkänslan ligger det säregna, icke i själva de härskande

lagarna och sederna, av vilka Letourneau — i detta som

i övriga fall — endast sökt medelproportlonalen genom

några, nästan skematiskt fasthållna, huvuddrag.

Mot mig, som bearbetare av Letourneau, riktar doktor

Klein den påminnelsen att man icke bör kasta stenar i den

brunn ur vilken man druckit.

På detta vill jag endast svara att, när gamla brunnar

djupgrävas och ommuras, då kan man ej undgå att stenar

falla i vattnet. Detta bör dock icke avhålla någon

från att taga del i det arbete, som åt framtiden skall

bereda djupare och klarare källor.

Ellen Key.

Ordlista på en del av de i denna skrift

förekommande främmande ord.

Anarki = regeringslöshet, laglöshet.

Annaler = årliga anteckningar, tideböcker.

Antiken = den grekisk-romerska forntiden.

Apportera = hämta.

Arkeologi = fornkunskap.

Askes = undertryckande av alla sinnliga krav, vanligen i förening

med omedelbart självplågeri.

Automatisk = handlande av egen drift,

Batat = en rotfrukt, liknande potatis.

Biologi — läran om livet hos växter och djur.

Celibat = ogift stånd.

Centrum = medelpunkt.

Ceremoni = vedertaget hövlighetsbruk (även högtidlighet).

Civilisation = bildning, hyfsning, odling m. m.

Disciplin = tukt och ordning.

Dressyr = inövning.

Etikett = umgängestvång, vedertagen umgängessed.

Etnografi = folkkunskap.

Expedition = krigståg, beskickning m. m.

Feodalism = länsinrättning.

Fysiologi = läran om livets företeelser och livsverktygens

förrättningar.

Generation = släktled.

Impuls = starkt pådrivande äggelse.

Industriell = näringsfliten tillhörig, av näringarna beroende.

Initiativ = företagsamhet, självverksamhet.

Inkarnerad = vorden kött (d. v. s. förkroppsligad).

Inkvisitionsdomstol = en hemlig, kyrklig domstol i trossaker.

Inorganiserad = i livsförrättningarna ingången, bliven till ett med

personligheten.

Instinkt = naturdrift.

Instinktiv = som naturdrift verkande, av naturdrift skeende.

Intellektuell = förståndet tillhörande, förståndsmässig.

Kannibal = människoätare.

Kannibalism = människoätande.

Kompromiss = överenskommelse genom ömsesidig eftergift.

Kommunism = egendomsgemenskap.

Korruption = oärlighet, mutbarhet.

Kultur = odling.

Legaliserad = laggiltig.

Mani = vurm, vansinnigt begär.

Marter = de högsta plågor.

Materiell = tillhörande det yttre, kroppsliga, synliga, påtagliga.

Mekaniskt = något som sker utan förståndets verksamhet.

Merkantil = handeln tillhörig, av handeln beroende.

Moral = sedlighet.

Organism = en varelses livsverktyg, sedda som ett helt.

Period = tidrymd.

Primitiv = ursprunglig. Ordet användes i denna skrift både om

de tidigaste människonia och om de, likt dessa urmänniskor

levande, nutida vildarna.

Privat = enskild.

Produktion = frambringande, tillverkning.

Psykologi = läran om själen.

Representant = ombud, ställföreträdare.

Reglementera = genom föreskrifter ordna.

Servil = slavisk, krypande.

Stoisk = oberörd av glädje, smärta och njutning; självbehärskad,

orubbligt plikttrogen.

System = ett ordnat, av delar bestående helt; sammanfattning av

orsaker, som frambringa en viss verkan; plan efter vilken man

arbetar.

Teori = vetenskaplig lära eller åsikt (utan avseende på

tillämpningen).

Tortyr = pinligt förhör.

Variation = omväxling, olikhet.

Zon = jordbälte, luftstreck.

*

TOM

TOM

94.02.02

94.09.26

60011129

ank 01. 12 27

NUMMER

MAGASINET

nr8919

Stämpel Västerviks kommunbibliotek

023 99 45 3008 9D 0801 00 00 00

EAN-streckkod

Dg KEY Moralens

utveckling 3/11

118. De veneriska sjukdomarnas

betydelse av prof. E. Welander. 2:a uppl

119. Åkerjorden av A. G. Kellgren.

120. Om lœsning av Georg Brandes. 2;a uppl.

121. Om anstaltsvárd av sinnessjuka av

prof. Frey Svensson.

122. Ett modärnt renhållningssystem

av dr R. von Post. Med 22 fig.

123. Regeringsformen av C. G. Bergman.

124. Skråtvånget av E. Sommarin.

125. Det skönas problem av Rich. Bergh.

2:a uppl.

126. De i Sverge i stort odlade

kulturväxterna rv A. G. Kellgren.

127. Kort översikt av vårt

lifförsäkringsväsende uv Sven von Sneidern.

128. De smittosamma sjukdomarna och

hemmen. I. Av dr R. von Post.

129. Socialiststaten och nutidssamhället

bv prof, Knut Wicksell.

130. Handledning vid elementära

dissektioner. II. Fåglarna, av prof. Hammar.

131. Ett hem, dess byggnad och

inredning av arkitekt R. Ostberg. 3:e uppl.

132. De smittosamma sjukdomarna och

hemmen. II. Av dr Ä. von Post.

133. Språkforskningens strid mot

gällande dogm. Av prof. B. Almkvist.

134. Nordisk folktro och fornnordisk

religion av prof. Henrik Schack.

135. Carl Larsson. Av Georg Nordensvan.

2:a uppl.

136. Bruno Liljefors. Av T. Hedberg .%:& uppl.

137. AndersZorn. Av Tor Bedberg, 2:anppl.

138. Naturminnesmärken och

naturskydd. Av prof. Rutger Sernander.

139. Tänderna och deras vård av

tandläkare Albin Lenhardtson.

140. Henrik Ibsen av Torsten Fogelqvist.

141. Om rudimentära organ hos

människan som bevis för hennes

ursprung av prof. Hjalmar Öhrvall.

142. Första kammaren i Sverge och

andra länder av red. V. Spångberg,

143—144. Kommunal rösträtt 1 Sverge

av fil. kand. E. J:son Thulin. 2:a uppl.

145. Kommunal rösträtt 1 utlandet av

fil. kand. E. J:son Thulin.

146. Våra vanligaste främmande ord

jämte uttal och förklaringar av doc.

0. Östergren.

147. Om lösningar. Ett kapitel ur den

modärna kemien av G. Starck.

148. Kristendom och moral av prof.

Edv. Westermarck.

149. Religion och magi av prof. Edv.

Westermarck.

150. Jordreformen av fil. dr. Sven Brisman.

151. Vattnet av fil. kand. Håkan Sandqvist.

152. Massornas själsliv och andlig smitta

av prof. B. Gadelius.

153. Om besatthet och talande med

tungomål av prof. B. Gadelius.

154. Sinnessjuka och sinnessjukvård av

prof. B. Gadelius.

155. Förbrytaren och samhället av prof.

B. Gadelius.

156. De gammaltestamentliga böckernas

tillkomst av prof. Henrik SchSck.

157. Den israelitiska litteraturens

utveckling av prof. Henrik Schack.

158. Telegrafering utan tråd av

civilingenjör Max Grenander.

159. Kyrkan och prästen enligt Sverges

tidigaste lagar av fil. dr Arnold Bratt.

160. Jesu liknelser av doc. Sven Lönborg.

161. Paulus av doc. Sven Lönborg.

162. Fredsrörelsen och kulturen av Ellen

Key.

163. Språk i språket av prof. Gustaf

Cederschiöld. I. Översikt av stilarna.

164. Språk i språket av prof. Gustaf

Cederschiöld. II. Stilgranskning.

165. S. A. Andree. En levnadsteckning.

166. Charles Darwin av lektor Gottfrid

Adlerz.

Skrifterna säljas liven inbundna i band à kr. 2: 50. Hittills ha utgivits band

-XX (n:r 1—166), varje band innehållande i regel 8 häften.

Skrifterna redigeras av en av Studentföreningen Verdandi årligen vald

Småskriftskommitté, bestående av fem medlemmar. Under 1909 utgöres kommittén

av: Anton Blanck, fil. lic, Uppsala, Ivan Bratt, läkare, Stockholm (redaktör),

Otto v. Friesen, professor, Uppsala, Rutger Sernander, professor, Uppsala, och HJ.

Öhrvall, professor, Uppsala.

Återförsäljare erhålla goda villkor och antagas, även på obetydliga platser, om

anhållan därom göres hos Verdandis Småskriftskommitté, Stockholm.

Verdandis småskrifter säljas i alla boklådor.